Till kapitellistan

Andra kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 1 | 2a | 2ba | 2bb | 3 | 4 | 5 | 6 | 7a | 7b | 8 | 9a | 9b | 10aa | 10ab | 10b | 11 | 12 | 13a | 13ba | 13bb | 14-15 | 16 | 17a | 17b | 18 | 19a | 19b | 20 | 21 | 22-23a| 23ba| 23bb | 24 | 25 | 26 | 27-28a | 28-29


2:1 Skriv till budbäraren av/i (församlingen) av utkallade i Efesos: “Detta är vad Den som ‘får makt över’/griper de sju stjärnorna i Sin rätta/högra hand (א*) säger, Den som vandrar omkring i en mitt av de sju lampställena av guld.”

Ord för ord (28 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): (Till)-'-n budbärare'/budbäraren -ens i Efesos (av)-(församling)-av-utkallade skriv: '(De-men-ting)'/'detta-är-vad' säger den fående-makt-(över) de sju stjärnor i den rätta hand sin, den vandrande-omkring i mitt/mitt(en) (av)-de sju lampställ de av-guld.


1883: Skrif till ängeln för församlingen i Efesus: Detta säger den, som håller de sju stjärnorna i sin högra hand, den som vandrar midt ibland de sju gyllene ljusstakarna:

1541(1703): Och skrif den församlings Ängel i Epheso: Detta säger han, som hafwer sju stjernor i sine högra hand. den der wandrar midt ibland de sju gyldene ljusastakar:

LT 1974: Skriv ett brev till ledaren för församlingen i Efesus och säg honom detta: ”Jag skriver till dig för att vidarebefordra till dig ett budskap från honom, som går omkring i sina församlingar och som håller dess ledare i sin högra hand. Han säger till dig:


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Adam och Eva) hörde rösten av Herren Gud, då Han på eftermiddagen vandrade omkring i ‘platsen vid sidan av rädsla’/paradiset, och både Adam och hans kvinna gömde sig från/’bort från’ Herrens ansikte i en mitt av ‘platsens vid sidan av rädsla’/paradisets trä/träd. (1 Mos 3:8, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) “Jag (är) i sällskap med Dig genom ‘varje ting’/allting. Du ’fick makt (över)/grep min rätta/högra hand.” (Ps 73:23, Grekiska GT)

(Profeten sade:) ”Detta är vad Herren säger: ’På/’på grund av’ (Gasas/Tyros'/Idumeens/Ammons/Moabs/Judas'/Israels) tre gudlösheter och på/’på grund av’ de fyra skall Jag inte vända Mig bort till dem.” ... Hör den här utsagan, som Herren har samtalat emot er, Israels hus, och nedifrån/emot varje stam, som (Han) ledde/förde upp ut ur Egyptens jord/land, då Han sade: “Jag hade ’mer än’/emellertid kunskap om er ut ur/av alla jordens stammar. På grund av det här skall Jag utverka rättvisa emot er för alla era missar (av Mitt mål).” (Amos 1:6a,9a,11a,13a; 2:1a,4a,6a; 3:1-2, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Jag ledde er upp ut ur Egyptens jord/land och ledde er runt omkring i det ödelagda (området).” (Amos 2:10a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) talade till (folket i synagogan): ”Vilken människa ’skall vara’/finns ’ut ur’/av er, som ’skall ha’/har ett får, och om – alltefter omständigheterna – det här må falla i ’in i’/- en grop på sabbaterna/sabbaten, (som) visst/förvisso inte, då hon har (א,*א) ’fått makt (över)’/gripit (det), kommer att resa upp det (א,*א)?” (Matt 12:11)

... Då (profeten) hade lyft Paulus' gördel och bundit sina fötter och händer, talade han: ”Detta är vad den Helige Ande säger.” (Apg 21:11a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Johannes (sade till fariseerna): "Jag döper i vatten. (I) er mitt stod (och hade stått) (P75, א,* א) En som ni inte känner.” (Joh 1:26)

Åter så samtalade Jesus (med fariseerna) och sade: “Jag är utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ljus. Den som följer Mig må inte/förvisso ej vandra omkring i dunklet, emellertid/utan skall ha livets ljus.” (Joh 8:12)

(Jesus sade till judarna:) ” Och Jag ger dem tidsålderslångt liv, och de må inte/förvisso ej fördärvas in i (den kommande) tidsåldern, och inte/förvisso må ej (א,*א) någon röva bort dem ut ur Min hand.” (Joh 10:26)

Johannes till de sju (församlingarna) av utkallade, de i Asien. (Upp 1:4a)

(Angående) mysteriet av/med de sju stjärnorna som du skådade uppå Min rätta/högra (hand) och de sju lampställen av guld: de sju stjärnorna är budbärare av/i de sju (församlingarna) av utkallade, och * (א*) sju lampställ är sju (församlingar) av utkallade. (Upp 1:20)


Exegeter, evangelister med flera:

(I Efesus) stannar vi en hel dag. Vi promenerar på Marmorgatan och beundrar Celcus bibliotek. Vi sitter på Amfiteatern och ser de hålor, där de vilda djuren hölls innestängda, tills det hemska ögonblicket var inne, då de släpptes ut för att kämpa med gladiatorerna. Efesus var den antika världens Paris, mötesplatsen för öst och väst, centrum för finanser, religion och nöjen. Karavanerna från Asien lossade sin last av silke, parfymer och juveler där. I Efesus stod Dianas tempel. Millioner pilgrimer från hela världen kom för att tillbedja henne. Omkring 70.000 brukade samlas vid den stora aprilhögtiden. Här förekom racing, musikaliska evenemang och konstutställningar. Folk dansade, sjöng och offrade. (Hilding Fagerberg "Bakom järnridån till Orienten" s 56; april år 1958)

Efesos vid nuvarande (år 2003) Selcuk har många minnen från kristen tid. Den stora teatern, där guldsmeden Demetrios ställde till upplopp mot Paulus (Apg 19) är renoverad. Strax intill ligger resterna av Artemis-templet, som revs av Herostratos. På den gamla stadskullen finns resterna av den imponerande Sankt Johanneskatedralen, som på 500-talet uppfördes över aposteln Johannes grav. Nedanför teatern ligger ruinerna av den kyrka, där konciliet i Efesos hölls år 431. Mellan teatern och Johanneskatedralen finns "de sju sovarnas grotta" och på berget Monte Solmessos ligger det hus, där Maria skall ha tillbringat sina sista år. Där finns ruiner av en 300-talskyrka. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 237-238)

Skulle ett bref skrifvas (i det kejserliga Rom), så inkallades sekreteraren eller stenografen - ty äfven romarne kände snabbskrifningskonsten - och han hade att skrifva det efter herrns eller fruns diktamen; ville man läsa, så inkallades lektören att läsa högt. Var herrn författare eller föll det honom annars in att skrifva eller hålla tal i något ämne på ett sätt, som kunde vittna om sakkännedom, så hände det, att det bland hans slafvar funnos äfven sådane, som kunde stå honom till tjänst med att göra förarbeten härtill, efterslå i biblioteket, samla notiser o. s. v. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus" s 37-38; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1884

Under hela Maj månad firade (man i Efesus) Diana- eller Artemisfesten. ... Flaminius ... föreslog (sin svägerska) omedelbart efter deras ankomst till Efesus att besöka Artemistemplet för att offra och därefter bevista förevisningen af den stora gudinnan, hvars heliga bild, förvarad i detta oförlikneliga tempel i Efesus, förevisades endast under denna fest. En från taket hängande gardin drogs för en kort stund högtidligt åt sidan, på det att pilgrimerna skulle få tillfälle att betrakta den från himlen komna stora bilden af deras gudinna. ... Dianatemplet, i skönhet och prakt ett världens underverk, var 425 fot långt och 220 fot bredt. Denna ståtliga marmorbyggnad, till hvars uppförande åtgått 220 år, syntes på flera mils afstånd från både land- och sjösidan, hvarför det ej heller var någon svårighet att finna vägen dit. ... Templets medelpunkt utgjordes af en liten cell, innanför hvilken gudinnans helgedom var belägen. Rundtomkring denna voro pelargångar; hvarje pelare var 60 fot hög, uthuggen ur ett enda marmor-, jaspis- eller porfyrblock och förärad af någon regent; ty alla städer i Asien hade varit med om det ärofulla templets byggande. Etthundratjugusju pelare, ordnade i en aflång form och bildande en dubbelgång utan tak, utgjorde den yttre gården; templets tak och dörrar voro af cederträ och inom detsamma förvarades segertecken, hvars like världen sedan dess aldrig skådat. En målning af Apelles föreställande Alexander den store, gripande en åskvigg, hängde på en sida. Det praktfulla altaret af pariansk marmor hade utgått af Praxiteli mejsel, och på guld och juveler var största öfverflöd. Krigare upphängde där sina segertecken, och fredens män framburo tackoffer eller läto uppresa bilder af guld. Från dessa altaren uppsteg alltid rökelse, och den omgifvande luften var mättad med de utsöktaste vällukter. Flaminius och Sisidona kommo icke tomhändta, men deras dyrbaraste skänker tycktes torftiga i jämförelse med den rikedom, prakt och glans, som öfverallt kunde skönjas; de kastade likväl sitt rökverk i elden, sågo de dyrbara kryddorna långsamt gå upp i rök och beredde sig sedan att inträda i själfva templet för att se gudinnans underbara bild. ... Men när det dyrbara förhänget ändtligen drogs åt sidan, var (Sisidona) nära att uppgifva ett skri af fasa, vid hvad som tedde sig för hennes blickar: en liten oformlig, svart stenmassa, hvars öfre del genom karfning erhållit ett vanbildadt utseende af ett hufvud, ett par armar och ett bröst, medan den nedre delen saknade all tillstymmelse till människofigur. ... Flaminius visade henne på de hemlighetsfulla bokstäfver, som voro utskurna på de klumpiga fötterna, utbredde sig öfver prakten i gudinnans klädnad, och de märkliga tecknen på hennes krona och gördel, hvilka efesierna betraktade med en sådan vördnad och beundran, att kopior däraf, öfverförda på pergament, buros som prydnader. ... På hemvägen köpte Flaminius en liten silfverrelik efter modell af det ryktbara templet, emedan sådana kunde erhållas i guld, silfver eller trä och utgjorde till och med en god inkomstkälla, ty alla, som besökte staden, önskade medföra något minne af det vidt beryktade templet. ("Ur lejonets mun" eller "Församlingen i katakomberna" s 67-73; bok i Mullsjö Missionsförsamlings 1940-talsbibliotek, ej namngiven författare)


Egna kommentarer och funderingar:

För fler bibelställen, se Upp 1:12 (”sju lampställ av guld”), Upp 1:13a (”i ... en mitt av”) och Upp 1:16a (”sju stjärnor i Hans rätta/högra hand”).


Greek words:

(h)ode (detta är vad) (i NT + exempel i GT) Apg 21:11; Upp 2:1 – 1 Mos 25:24; 38:27; Jer 4:3; 7:3; Hes 13:3; Luk 10:39; Jak 4:13; Upp 2:8,12,18; 3:1,7,14.


Ytterligare studier:

Joh 3:35; 12:35; 13:3; Apg 18:19-20:1,16-17; 21:29; 1 Kor 15:32; 16:8; 1 Tim 1:3-4; 2 Tim 1:18; 4:12; 1 Joh 2:11; Upp 1:11-13,16.


David E. Aune "The Form and Function of the Proclamations to the Seven Churches (Revelation 2-3)"; New Testament Studies 36 (1990): 182-204.

James L. Boyer "Are the Seven Letters of Revelation 2-3 Prophetic?"; Grace Theological Journal 6.2 (1985): 267-273.

F.F. Bruce "St. John At Ephesus"; Bulletin of the John Rylands Library Manchester 60.2 (Spring 1978): 339-361.

Birger Gerhardsson "De kristologiska utsagorna i sändebreven i Uppenbarelseboken (kap 2-3)"; Svensk Exegetisk Årsbok 30 (1965): 70-90.

Robert L. Muse "Revelation 2-3: a critical analysis of seven prophetic messages"; Journal of the Evangelical Theological Society 29.2 (June 1966): 147-161.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-13; 2012-06-04; 2015-01-10)

Tillbaka till Start

2:2a Jag känner dina gärningar och ditt (א,* א) besvär och din uthållighet.

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten Sinaiticus): (jag)-'känner-(och-har-känt)'/känner '-na gärningar'/gärningarna dina och '-et besvär'/besväret ditt och '-en uthållighet'/uthålligheten din.


1883: Jag känner dina gärningar och ditt arbete och ditt tålamod.

1541(1703): Jag wet dina gerningar, och ditt arbete, och ditt tålamod.

LT 1974: Jag vet hur många goda gärningar du gör. Jag har sett ditt hårda arbete och ditt tålamod.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jakob sade till Laban:) “Gud skådade min förödmjukelse och mina händers besvär ... .” (1 Mos 31:42b, Grekiska GT)

(Sofar sade: “Gud) känner laglösas gärningar.” (Job 11:11a, Grekiska GT)

(David sade: “Herren är) en undsättning i goda lägliga tider i/med betryck.” (Ps 9:9b eller 9:10b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “’I varje plats’/’på alla platser’ (är) Herrens ögon, de bespejar både dåliga och goda.” (Ordsp 15:3, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “Bada, bli rena, ta av/bort de onda tingen från era själar (de ting som är) i motsats till Mina ögon. Upphör från/med 'era ondskor'/'er ondska'.” (Jes 1:16, Grekiska GT)

(Kungen hörde om) de besvär/strapatser som (Jonatan och hans bröder) hade haft, och han talade: ”Vi kommer ej att finna en man av sådant slag (som Jonatan, eller hur)?” (1 Mack 10:15b-16a)

(Salomo sade: “Vishet) ’gav tillbaka’/överlämnade till fromma deras besvärs lön.” (Salomos Vishet 10:17a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni kommer att vara varande hatade av alla på grund av Mitt namn, men den som har ’stannat bakom’/’hållt ut’ in i ett slut, den här skall räddas.” (Matt 10:22)

(Jesus sade:) ”Kom hit i riktning mot Mig, alla som har besvär och som är (och har varit) betungade, och Jag skall föra er till vila.” (Matt 11:28)

Jesus talade (till några som var där): ”Låt (kvinnan) vara. Vad/varför erbjuder/gör ni henne besvär? Hon har arbetat/gjort en fin gärning i/med Mig.” (Mark 14:6)

(Domaren talade i sig själv:) ”På grund av att den här änkan under alla förhållanden erbjuda/vållar mig besvär, skall jag utverka rättvisa åt henne ...” (Luk 18:5)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Skaffa/vinn era själar i er uthållighet!” (Luk 21:19)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som gör sanningen kommer i riktning mot ljuset, för att det må göras synligt, att det är i Gud som hans gärningar har varit (och är) arbetade/gjorda. (Joh 3:21)

Ty i det här är utsagan den (P66,א,* א, A) sanna att/: ’En annan’/en är den som sår och en annan den som skördar.’ Jag har skickat (och skickar) (א,*א) er bort att skörda (för) vad ni inte har haft (och inte har) besvär. Andra har haft (och har) besvär, och ni har kommit (och kommer) in i deras besvär. (Joh 4:37-38)

Räddaren (א,*א) visste från (P66, א,* א) en början, (att) några är de * (א,*א) som tror och (att) någon (hela tiden) var den som stod i begrepp (P66, א,*א) att ’ge Honom till sidan av’/’överlämna Honom’. (Joh 6:64b)

Jag, Johannes, er broder och en i gemenskap tillsammans med (er) i betrycket och ett rike och en uthållighet i Jesus. (Upp 1:9a)


Exegeter, evangelister med flera:

I Gamla missionshuset håller stadsmissionsföreningen sitt månadsmöte nästa Måndag kl. 8 e.m.. Samtalsämne Joh Upp. 2:2-5. (Jönköpings-Posten 1900-08-03 "Samtalsämne Joh Upp 2:2-5")

Låt oss då inte söka avkoppling, ty Kristus lovade sina lärjungar bedrövelse. Och Paulus säger: ”Alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus kommer att lida förföljelse.” (2 Tim 3:12) Ingen ädelmodig brottare söker, när han skall tävla, efter bad och ett bord fullt av mat och vin. Detta är inte för en brottare utan för en latmask. Ty brottaren strider mot damm, mot olja, mot hettan från solens stråle, mot mycket svett, mot press och tryck. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:392)


(Paulus och Silvanus och Timoteus sade till de troende i Thessalonik: “Vi kommer ihåg) er trons gärning och (ert) besvär i välkomnandet och (ert) tålamod i hoppet.” (1 Thess 1:3a)


Ytterligare studier: Job 24:23; 31:4; 34:21; Ordsp 5:21; Jer 16:17; Matt 26:10; 1 Kor 15:58; 2 Kor 11:27; 1 Thess 2:9; 2 Thess 3:8; 1 Tim 1:16; Hebr 12:1; Upp 2:9,13,19; 3:1,8,15; 14:13.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-13; 2012-06-04; 2015-01-11)

Tillbaka till Start

2:2ba ... och att du inte förmår bära/uthärda de dåliga.

Ord för ord (6 ord i den grekiska texten): och att inte (du)-förmår bära dåliga


1883: ... och att du icke kan fördraga de onda.

1541(1703): ... och att du icke må lida de onda.

LT 1974: Jag vet att du inte tolererar synd bland dina medlemmar.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Hiskia, Judas' kung, skickade bort budbärare i riktning mot en assyriers kung in i Lakish och sade: ”Jag har missat (och missar) (Guds mål). Vänd dig bort från mig. Vad du – om alltefter omständigheterna - må ’sätta emot’/’lägga på’, emot/på mig, skall jag bära.” (2 Kung 18:14a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Sätt (vishet) under din skuldra/överarm och bär den. Och du må ej vara upprörd över hennes band. … Ty uppå henne är/finns det en utsmyckning av guld.” (Syr 6:25,30a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Dåliga (människors) fallande skall anlända/komma enligt/med hast.” (Syr 20:18b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(De som först hade hyrts/lejts med lön sade:) ”De här sista har gjort en stund/timme, och du har gjort dem jämställda (med) oss, de som burit dagens tyngd och hettan.” (Matt 20:12)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – den * (א*) dålige slaven må tala i sitt hjärta: ’Min herre ”förbrukar tid”/dröjer … (så) skall den där slavens herre anlända i/på en dag, som han inte väntar på, och i en stund, som han inte har kunskap om.” (Matt 24:48,50)

(Jesus sade till folkskarorna:) “Vem som än (som) inte bär sitt kors och kommer bakom Mig förmår inte vara Min lärjunge.” (Luk 14:27)

En av ’de dåliga människorna’/brottslingarna, som hade hängts upp, hädade (hela tiden) (Jesus) och sade: ”Är visst/förvisso inte Du Kristus? Rädda Dig själv och oss!” (Luk 23:39)


Aposteln, den åttonde och en av de sju: (Jesus sade till sina lärjungar:) ”Ett nytt bud ger Jag er, för att ni må välkomna varandra, helt och hållet som Jag har välkomnat er, för att och/också ni må välkomna varandra.” (Joh 13:34)

Då (Jesus) själv bar korset, kom Han ut in i det som sägs/kallas Skalleplats, som på hebreiska sägs/kallas Golgota. (Joh 19:17b)


Exegeter, evangelister med flera:

Med de onda menas de falska lärare som här strax nämnas. De voro en börda som församlingen ej förmådde att bära. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 619)

(Antipholus från Syrakusa:) Det sägs att (Efesus) är full av skojarpack, taskspelare som fermt förvrider synen och svartkonsttrollare som vränger själen, förgörarhäxor som fördärvar kroppen, kvacksalvarpladdrare, förklädda skälmar och många andra synders libertiner. (William Shakespeare "Förvillelser" s 284)


Egna kommentarer och funderingar:

I targumen till Jer 7:11 jämförs Guds folk med en församling av onda människor.


Paulus sade till de troende i Galatien: ”Bär varandras tyngder och på det här sättet skall ni ’fullborda ... uppåt’/slutfullborda Kristusens/'Den smordes' lag.” (Gal 6:2)


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-13; 2012-06-04; 2015-01-11)

Tillbaka till Start

2:2bb Och du prövat dem som sade sig själva (vara) apostlar, och inte är (det), fann och/också du dem (vara) falska.

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten): och havande-prövat de sägande sig-själva apostlar och inte (de)-är och/också (du)-fann dem falska.


1883: ... och har pröfvat dem, som säga sig vara apostlar och icke äro det, och har funnit dem vara lögnare.

1541(1703): ... och hafwer försökt dem som säga att de äro Apostlar, och äro dock icke, och hafwer befunnit dem ljugare.

LT 1974: ... och att du noga har granskat deras påståenden, som säger att de är apostlar, men inte är det. Du har förstått att de ljuger.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

... Gud prövade Abraham. (1 Mos 22:1a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) "Herren, din Gud, har lett dig i det ödelagda (området dessa fyrtio år), på så sätt (att) Han måtte behandla dig illa och sätta dig på prov och alltigenom ha kunskap om tingen i ditt hjärta, om du måtte vakta hans bud eller inte." (5 Mos 8:2b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Profeterna profeterar orättfärdigt ..., och Mitt folk välkomnade (att ha det) på det här sättet.” (Jer 5:31a, Grekiska GT)

“Skåda, Jag (är) (vänd) i riktning mot profeterna, de som profeterar falska drömmar”, (säger Herren), ” ... Jag skickade inte bort dem, och Jag ’ålade dem inte’/’gav dem inte befallning.” (Jer 23:32a, Grekiska GT)

Detta är vad Herren säger: “Ve dem som profeterar från sina hjärtan och ej ser på det hela. ... som ser lögner, spår fåfängliga ting, de som säger: ”Herren säger”, och/men Herren har inte skickat (och skickar inte) bort dem.” (Hes 13:3,6a, Grekiska GT)

(Judit sade:) ”’Till sidan av’/förutom alla de här tingen må vi vara tacksamma mot Herren; vår Gud, Som prövar oss alltefter som och/också våra fäder.” (Judit 8:25)

(Jesus, Syraks son, sade: “Som) en strupe smakar mat av vilda djur, på det här sättet uppfattar ett hjärta falska utsagor.” (Syr 36:19 eller 36:21)

Daniel sade: ”De här har varit falska vittnen nedifrån/emot (Susanna).” (Susanna v 49b, Theod)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ge akt från/på de falska profeterna, ’vilka som än’/som kommer (i riktning) mot er i fårkläder men inifrån är rovgiriga vargar.” (Matt 7:15)

(Jesus sade till sina lärjungar:) “Se (till att) någon ej må leda er vilse.” (Matt 24:4b)

(Jesus utvalde från Sina lärjungar) tolv, som Han och/också benämnde apostlar. (Luk 6:13b)

(Paulus sade till de äldste i församlingen av utkallade i Efesos:) "Jag vet, att det efter min avresa skall komma tunga/besvärliga vargar in i, in i er, som ej skall skona den lilla hjorden." (Apg 20:29)


Aposteln, den åttonde och en av de sju: Då Jesus så hade lyft emot/upp ögonen och betraktat, att en mycken/månghövdad folkskara kommer i riktning mot Honom, säger Han (vänd) i riktning mot Filippos: ”Varifrån må vi köpa bröd, för att de här må äta?” Det här sade Han (hela tiden) (för) att pröva honom, ty Han själv visste (och hade vetat), vad Han (hela tiden) stod i begrepp att göra. (Joh 6:5-6)

(Jesus sade till sina lärjungar:) ”Amen, amen säger Jag er, en slav är inte större (än) sin herre. Inte heller (är) en apostel större än den som har sänt Honom. Om ni vet de här tingen, lyckliga är ni, om ni – alltefter omständigheterna – må göra dem.” (Joh 13:16-17)


Exegeter, evangelister med flera:

En christen berömmer sig af det, hwaröfwer alla andra blygas, nemligen af korset, och att han mycket lider. ... För denna berömmelse wakta de falska apostlarna sig wäl; ty de fly ganska snällt undan smälek och lidande och wilja lefwa i ära och maklighet samt alltid flyta ofwanpå och wara något synnerligt framför andra, hwilket ock är ett säkert kännetecken, att de icke hafwa någon god anda, ej heller komma af Gud. ... Emedan nu en falsk lärare ingenting annat söker, än sin egen nytta, så är det omöjligt, att han kan rätt predika; ty han måste säga, hwad man gerna hörer, på det han må fylla sin buk. ... De komma (likasom) de lata humlorna och stinkande maskarna och uppäta den honung, som de icke hafwa beredt. ... Christus är icke mäktig i oss, Hans ord och tro kunna ej heller wara starka i oss, om icke wår kropp är stadd i svagheter. Men för sådant wakta sig wäl de falska apostlar. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 189,195 i kommentar till 2 Kor 11:19-31; 12:9)

Denna berömmelse bör hwarje predikant hafwa, att han är wiss, och att hans hjerta står i samma förtröstan, så att han kan säga: jag har den tillförsigten och frimodigheten till Gud i Christo, att min lära och predikan sannerligen är Guds ord. Så ock, när han förwaltar andra embeten i kyrkan, döper ett barn eller aflöser och tröstar en syndare, så måste detta också ske uti den wissa tillförsigten, att det är Guds ord och befallning. Den som icke kan hafwa denna berömmelse och likwäl lära och styra uti kyrkan, för honom wore det bättre, att, såsom Christus säger i Matth. 18:6, en qwarnsten wore bunden om hans hals och han sänktes ned i hafwets djup; ty han predikar och uträttar dock intet annat, än djefwulens lögn och döden. Såsom det ock hittills förhållit sig med wåra påfwiska. När de länge och mycket lärt, uppdiktat och sjelfwa gjort, hwarigenom de trodde sig blifwa saliga, så stod dock alltid deras hjerta och deras tankar uti det twiflet: hwem wet, om det behagar Gud eller icke? Alltså är alla kättares och partiandars lära och werk förwisso icke en sådan förtröstan på Christus, utan de befrämja blott genom ett sökt beprisande och berömmande af menniskor sin egen lära och sin egen berömmelse. Detta allt talar han, såsom sagdt är, emot de falska andra, som hålla sig sjelfwa för så förträffliga och dugliga, ja, särskilt skapade och utwalda till att hjelpa folk, och mena, att allt, hwad de göra, det måste uträtta idel underwerk. ... Det är ju icke wår sak eller wår förmåga och har ej heller härflutit ur wårt hufwud, hwad som angår den frågan, huru man skall bestå inför Gud och få ewigt lif. I andra ting, som röra det timliga lifwet och lefwernet, må du berömma dig och framhålla, hwad ditt förnuft lärer dig, och du i ditt hufwud kan upptänka, såsom huru man skall göra skor och kläder, sköta hus och hem och boskap; öfwa du derpå dina tankar, så godt du kan, så att klädet eller lädret må låta uttänja och klippa sig, huruhelst skräddaren eller skomakaren will. Men i dessa andeliga ting, dit höra sannerligen icke menniskotankar, utan andra tankar, annan konst och förmåga, som Gud genom sitt ord sjelf må wisa och gifwa. ... (Dessa) stora, blinda dårar och förargeliga menniskor, som i detta höga werk wilja hafwa sig sjelfwa berömda ... insmyga och skrifwa intet annat, än idel djefwulsträck och lögn i menniskornas hjertan, der Christus allena borde wara. ... De äro sjelfswurna doctores och helgon, som Gud och Christus förutan kunna alltsammans. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 433-434 i kommentar till 2 Kor 3:4-11)

Luther: Jag fattar det som en varning att gå tillbaka! Säger Gud: fram Martin, så går jag fram! ... Jag förstår inte krumbukter och pläsangterier. Schurff: Så du talar! Så du talar! Du förtjänte verkligen att brännas som hädare, om icke som kättare! Luther: Satans apostel, gå ifrån mig! (August Strindberg "Näktergalen i Wittenberg" s 143)

I början av andra århundradet skrev biskop Ignatius av Antiochia på sin väg till Rom för att lida martyrdöden för sin kristna tro, till efesierna i mycket positiva ordalag: ”Ni lever alla efter sanningen, och ingen irrlära står att finna hos er; ni lyssnar inte ens på någon om de talar om annat än Jesus Kristus och hans sanning.” (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 402 i kommentar till Upp 2:4)


Paulus sade till de troende i Korint: “(De här) apostlarna (är) falska apostlar, svekfulla arbetare, som omformar sig ’in i’/till Kristi apostlar.” (2 Kor 11:13)

Välkomnade, tro ej (i/på) varje ande, emellertid/utan utsätt andarna för prov, om den är ut ur/av Gud, eftersom många falska profeter har kommit (och kommer) ut/’till ett slut’ in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. (1 Joh 4:1)


Grekiska ord:

pseudês (falsk) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 36:19(21); Susanna v 49; Upp 2:2 – Tobit 3:6; 14:6; 2 Mack 5:5; Salomos Vishet 14:28; Syr 34:1,4; Jeremias brev v 7,44,47,50,58; Susanna v 43; Apg 6:13; Upp 21:8.


Ytterligare studier: Jer 23:16-32; Hes 13:1-23; Matt 24:5,24; Apg 20:29-30; 1 Thess 5:21; 1 Tim 1:3; 2 Petr 2:1; 2 Joh v 7.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-13; 2012-06-04; 2015-01-11)

Tillbaka till Start

2:3 Och du har och/också alla betryck (א*) på grund av Mitt namn, och du ’hade inte besvär’/’tröttnade inte’ (א,*א).

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten): och (du)-har och/också betryck alla på-grund-av '-et namn'/namnet mitt och inte hade-(du)-besvär.


1883: Och du har tålamod och har fördragit för mitt namns skull och icke förtröttats.

1541(1703): Och du lider och hafwer tålamod, och arbetar för mitt Namns skull, och är icke trött vorden.

LT 1974: Du har tålmodigt lidit för mig utan att ge upp.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jakob sade:) “Gud ... som hade hört på mig i/på en dag av betryck. ... ” (1 Mos 35:3b, Grekiska GT)

Herren hade granskat Israels söner ... eftersom Han hade skådat deras betryck ... (2 Mos 4:31b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel: “Ni skall finna Herren), när ni – alltefter omständigheterna – må söka ut/efter Honom ut ur hela ditt hjärta och ut ur hela din själ i ditt betryck.” (5 Mos 4:29b, Grekiska GT)

(David sade: ”De som hatade mig) kom i förväg före mig i/på mitt betrycks dag, och/men Herren blev 'mitt stöd emot'/'min stödjepunkt'. … Han tog mig ut för Sig själv, eftersom Han var tillfreds i/med mig.” (2 Sam 22:19,20b, Grekiska GT)

(I Israel) går en son och hans fader in ’i riktning mot’/till samma unga flicka, på vilket sätt de må vanhelga deras Guds namn. (Amos 2:7b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) ”Kom hit i riktning mot Mig, alla som har besvär och är (och har varit) betungade, och Jag skall föra er till vila.” (Matt 11:28)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Den som har såtts emot den klippiga (marken), den här är den som hör utsagan och strax tar den i sällskap med fröjd, men inte har rot i sig, emellertid/utan är övergående. Men/och då det har blivit betryck eller förföljelse på grund av utsagan, fås han strax att snava." (Matt 13:20-21)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Då skall de ’ge er till sidan av’/’överlämna er’ in i betryck, och de skall döda er. Ni kommer att vara ’varande hatade’/hatade av * (א*) nationerna på grund av Mitt namn.” (Matt 24:9)

(Paulus och Barnabas sade till lärjungarna:) “Genom många betryck måste vi komma in i, in i Guds rike.” (Apg 14:22b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”De här tingen har Jag samtalat (och samtalar) (med) er, för att ni må ha frid i Mig. I utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ har ni betryck. Visa emellertid tillit. Jag har besegrat (och besegrar) utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (Joh 16:33)

Jag, Johannes, er broder och en i gemenskap tillsammans med (er) i betrycket. (Upp 1:9a)


Exegeter, evangelister med flera:

En av världens mest framstående psykiatriker hette Viktor Frankl. När andra världskriget bröt ut var han alldeles nyutbildad läkare. Som jude hamnade han snart i de tyska koncentrationslägren. Under tre års tid genomled han några av de vidrigaste och mest grymma kapitlen i modern historia. Han tillhörde de få som överlevde. ... De som överlevde vidrigheterna under dessa mardrömsliknande år i koncentrationsläger, menade (han), var ofta de som hade något starkt och viktigt att leva för, någonting som låg utom räckhåll för bödlarnas grymhet. (Torgny Wirén ”Under ytan” s 224; De som överlevde förintelsen)

Ingenting är som tålmodighet. En sådan människa kan aldrig förolämpas, utan såsom diamantstenar inte såras, så såras inte heller sådana själar. Ty de är ovanför pilarnas räckhåll. Den tålmodiga människan är hög och så hög att hon inte får något sår av skottet. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:468)


Sångarna:

Låt aldrig mig förgäta dig. Ditt namn ske pris evinnerlig! Ditt namn med fröjd jag lofva vill; Förläna mig din nåd dertill. (M Luther-Olaus Martini-JO Wallin: Psalm 63:14; jfr Psalmer och Sånger 125:14)

Åt dig, o Gud! som allt förmår, För hvad jag är och har och får, Bör jag min tack hembära. Lär mig ock nyttja, som du bjöd, Din nådeskänk till nästans stöd Och Herre! till din ära. Allt godt, o Gud! du sjelf mig lär, Och rena du min själs begär, Och gör mig tålig och förnöjd Och öfver jordens sorger höjd. O Jesu Christ! ack, för din död :,: Var du min tröst i all min nöd. (M Schalling-H Ausius-JO Wallin: Psalm 221:2; jfr Psalmer och Sånger 239:2)

O! må jag ock, med flit och dygd Och måtta i begär, Än kunna glädjas i ditt skygd, Hvar dag, du mig beskär! (JO Wallin: Psalm 420:3; jfr Psalmer och Sånger 176:3)

Räds ej bekänna Kristi namn, Om världen än det skyr. Det är ett fäste och en hamn, När allting annat flyr. (EN Söderberg: Sånger och Psalmer 1951 nr 307:1; jfr Psalmer och Sånger 88:1)


Paulus sade till de troende i Thessalonike: “Vi själva berömmer oss i/av, i/av er i Guds (församlingar) av utkallade ’till förmån för’/över er uthållighet och tro i alla era förföljelser och betryck, (i) vilka ni håller upp/ut.” (2 Thess 1:4)


Ytterligare studier: 2 Kung 19:3-4; Ps 34:17(18); Jes 33:2; 37:3-4; Dan 12:1; Obadja v 13; Nahum 1:7; Matt 24:21,29; Mark 4:17; 13:19,24; Joh 16:21-22; Apg 7:10; 8:1; 11:19; 20:23; Rom 5:3; 8:35; 12:12; 2 Kor 1:4-5,8; 2:4; 4:17; 6:4; 7:4; 8:2; Ef 3:13; Fil 1:17; 4:14; Kol 1:24; 1 Thess 1:6; 3:3,7; Hebr 10:33; Upp 2:9-10,22.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-13; 2012-06-04; 2015-01-12)

Tillbaka till Start

2:4 Jag har emellertid (det) nedifrån/emot dig, att du har låtit ditt första välkomnande vara.

Ord för ord (11 ord i den grekiska texten): emellertid har-(jag) nedifrån/emot dig att '-t välkomnande'/välkomnandet ditt det första (du)-lät-vara.


1883: Men jag har det emot dig, att du har öfvergifvit din första kärlek.

1541(1703): Men jag hafwer emot dig, att du den första din kärlek öfwergifwit hafwer.

LT 1974: Ändå finns det något som inte är som det ska vara: Du älskar mig inte längre som du gjorde i början.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Jerusalem:) “Jag har kommit ihåg din ungdoms barmhärtighet och ’ditt fullkomnandes’/’din fullvuxenhets’ välkomnande. ...” (Jer 2:2b, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Jag ledde er upp ut ur Egyptens jord/land och tog er med runt omkring i det ödelagda (området).” (Amos 2:10a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – du så må föra din gåva till, emot offeraltaret och du där må komma ihåg att din broder har någonting nedifrån/emot dig, låt (då) din gåva vara där framför offeraltaret och dra dig tillbaka. ’Var först annorlunda’/’förlika dig först’ (med) din broder och då du har kommit för då/sedan din gåva till (offeraltaret).” (Matt 5:23-24)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”De mångas välkomnande kommer att ’andas ut’/upphöra. Men den som har ’stannat bakom’/’hållt ut’ ‘in i ett slut’/’intill slutet’, den här skall räddas.” (Matt 24:12b-13)

(En av de skriftlärda utfrågade Jesus:) “Av vad slag är ett första bud av alla?” Jesus svarade att/: “Först är ‘Hör, Israel! Herren vår Gud är en Herre. Och du skall välkomna Herren din Gud ut ur/av hela ditt hjärta och ut ur/av hela din själ och ut ur/av hela ditt sinne och ut ur/av hela din stabilitet.’ Ett andra är (א,* א) det här: ’Du skall välkomna din granne/nästa som dig själv.’ Större än de här är inte ett/något annat bud.” (Mark 12:28b-31)

(I Efesos) växte utsagan ... enligt Herrens makt och var stabil. (Apg 19:20)

Det blev gråt av/bland (de äldste i Efesos), och då de hade fallit emot, emot Paulus’ hals ’var de (hela tiden) helt och hållet vänner med honom’/’kysste de honom innerligt (gång på gång)’. (Apg 20:37b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Före påskalammshögtiden/påskhögtiden då Jesus visste att Hans stund hade kommit, för att Han måtte stiga över ut ur den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’ i riktning mot Fadern, då Han hade välkomnat de egna, de i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, välkomnade Han dem ’in i ett slut’/’intill slutet’. (Joh 13:1)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Om – alltefter omständigheterna – ni må välkomna Mig, må ni hålla (P66,א,*א) Mina bud.” (Joh 14:15)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Helt och hållet som Fadern har välkomnat Mig, har och/också Jag välkomnat er. Stanna i välkomnandet, (i) Mitt (välkomnande). Om – alltefter omständigheterna – ni må hålla Mina bud, stanna i Mitt välkomnande, helt och hållet som och/också (א,*א) Jag har hållit (och håller) Min Faders, Mina (א*) bud, och stannar i Hans välkomnande.” (Joh 15:9-10)

När de så hade ätit frukost, säger Jesus till Simon Petrus: ”Simon * (א), välkomnar du Mig mer (än) de här?” (Joh 21:15a)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

I 2 Timotheos 3:1-5 varnar Paulus Timotheos för att i ”de sista dagarna” (vilka Jesus också talade om) skulle ”tiden bli svår” (v. 1), och han fortsätter med att i starka ordalag skissera den. Han räknar upp nitton kännetecken, varav det mest frapperande är missriktad kärlek. Människorna kommer att älska sig själva, älska pengar eller njutning istället för att älska Gud och godheten. Ja, samhället kommer att bli ”kärlekslöst” (v. 3). Denna brist på kärlek kommer att förpesta människornas relationer. Paulus fruktar att Timotheos skall svepas med av självupptagenhetens flod och uppmuntrar honom att istället stå fast och stå emot den omgivande kulturens påtryckningar. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 383 i kommentar till 2 Tim 3:13-14)

Feuillet finner här och i 3:20 en anspelning på Höga Visan. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 387)

”Den första kärleken”, ja, det är den heliga kärlek till Gud och till verket som fanns hos efesierna under deras första tid som kristna. De levde i vad hela Bibeln betecknar som frälsningshistoriens människomål: ”Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta och all din själ och all din kraft och din nästa såsom dig själv.” (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 64 i kommentar till Upp 2:1-5)

"Du är min första kärlek, Edvard," sade (Sigrun) hastigt. Hon avbröt sig, tog hans hand och ledde honom fram till ett fönster. "Se dit ut på gräsplanen!" sade hon. "Det finns ett hörn där, som var beväxt med styvmorsblommor, när vi först flyttade hit. De var väl hemmastadda där och kom varje år opp av sig själva. En gång lät jag anlägga en rabatt där och planterade andra blommor, och de växte och frodades, även de. Men nu är rabatten med de främmande blommorna borta, och se, styvmorsblommorna börjar åter växa opp ur jorden på sin gamla plats!" (Selma Lagerlöf "Bannlyst" s 222; Avslutning)

Mellan portföljens blad låg ett påbörjat manuskript, skrivet av Hennings hand. Gunnel läste i förbigående några meningar, fängslades ofrivilligt, tog upp papperet och läste det till slut. Det var början till en religiös uppsats, förmodligen till någon tidskrift, och den handlade om kärleken till Gud. Denna kärlek kallades här den första kärleken, som gör de första gärningarna. Det ligger i tiden en tendens, som besmittar även de utvalda, skrev Garth, tendensen att låta kärleken till nästan undantränga kärleken till Gud. Och är ej detta orsaken till att så mycken verksamhet bär föga frukt? Kärleken till Gud är dock det första budet, kärleken till nästan det andra, som är detta likt. Sättes det andra budet främst och få skymma bort det första, då blir följden den, att kärleken förkolnar och verksamheten för nästan - om än aldrig så ivrig och i sig själv god - förlorar all välsignelse. Kristi efterföljare varnades för faran att av de moderna samhällsförbättrarna, som blott ser nästan men inte Gud, lockas bort från det första budets första kärlek och gärningar. (Elisabeth Beskow "Han och hans hustru" s 68-69)


ca 1900 och tiden dessförinnan

När jag var yngling var jag ytterst religiös, ideelt anlagd som man kallar det. ... Jag anslöt mig till läsarne som sökte själens helsa och lärde kärleken. Men anslutningen till en grupp, som visades sig vara det elakaste, mest hersklystna, började trycka mig, och när jag gick till botten med saken, tog försteget för de andra i sjelfvets dödande, och de sågo att jag började bli mer helgon än de, hatade de mig. "Ner till oss, men icke så djupt att Du blir öfver oss! Dessa menniskor hade icke kärleken. De voro en grupp af otroligt sjelfviska jag med en förkrossande majoritet och hade alla funnit den enda Sanningen. De måste gå i flock, ty de voro svaga; trodde sannolikt att de älskade medmänniskorna, vande sig tro det, men gjorde det intet - hvem vet hvilka krafter regera i oss? ... Ni menar att jag står för ett nytt skede i mitt lif. Jag tror det också, ty jag är orolig som en kräfta när hon ömsar skal - men hvad som nu kommer, anar jag ej. (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 206-208; brev 11 aug 1894 till Torsten Hedlund)

Jag var verkligen totalt nere, när du fann mig i somras, väntade bara min skilsmessedom för att gå hädan till den absoluta sömnen, och så väckte du mig med din bergfasta tro. Jag kan icke neka att detta uppblossande af min ungdoms första kärlek naturligtvis föreföll mig som en höstblomma som måste slå ut förrän vintern kom liksom den äldre flamman måleriet måste ut innan jag dog. Hvilka strider har jag ej kämpat för att bekufva denna forskningslåga, som höll på att ruinera mitt författeri och bringa de mina i misère. Men nu brinner det så att jag förtärs! För att döfva ett qvarsittande ondt samvete från äldre stadier, skrifver jag pjeser samtidigt, men för mig sjelf. ... Hvad färgfotografien angår - ja! Jag känner i mig på halffödda idéer att problemets lösning ligger så nära att det är bara att räcka ut handen! ... En dags lif är för mig så rikt, mellan diktning, vetenskap och konst, men jag har ingen frid, ty när hjernan tömes af arbetet blir det så tomt efteråt att jag vämjes vid lifvet. (August Strindberg "August Strindbergs brev IX 1892-jan 1894" s 62-63; brev ca 10 sept 1892 till skulptör Per Hasselberg)

Körsbärsträden stå i blom och gäddan spritter i den lilla vikens vass. Den unge äkta mannen sitter på förstugubron till bondstugan, som han hyrt för sommaren. . . . Hans unga hustru håller på att packa upp kappsäckarna, och barnen leka i trädgården, där tulpaner och narcisser nyss slagit ut. "Skulle tro det är skönt att vara på landet!" utropar mannen. "Vad jag avskyr staden." Och han pekar åt de rökiga dunster, som äro lägrade vid horisonten åt det håll där staden ligger långt i fjärran. "Och bara hösten har kommit, avskyr du landet och sjunger stadens lov", svarar hustrun. . . . Luften genljuder av kvittret från flyttfåglarne, som kommer för att avsyna sina förrårsbon, fastkittade under stugans gavel. "Svalorna för ju med sig lycka åt huset, gör de inte det, mamma?" frågar lillan. "Jo, mitt barn", svarar modern. "Och därför ska' man låta bli deras bon. Kom väl ihåg det, barn, och märk hur de älska sitt land. De återvända alltid . . . " "Till sin första kärlek", ifyller mannen. "Och de fara sin väg om hösten, alldeles som jag!" (August Strindberg "Fosterlandsvännerna" s 211; Politiken 1885-09-03)

"Vi gå framåt, säger man!" (sade den unge prästen till Botvid). "Hur långt framåt hava vi icke gått från de första kristnes fromhet, deras förakt för jordiska ägodelar, deras hat mot förtryckare, deras kärlek inbördes! Varje litet framsteg vi taga är ju endast ett steg tillbaka till det första oskyldiga tillstånd vi en gång lämnat. Låt oss gå tillbaka alltså, men långt tillbaka, förbi kloster och helgon och påve, tillbaka till apostlarnes tider då alla voro förbrödrade i kärleken, då intet fanns att kivas om, och alla voro eniga i en tro, ett hopp! Låt oss återvända ända fram till Kristus igen med vilken världen föddes om." (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 1" s 254; novellen "Utveckling" från 1883)

Det fanns en tid då (baronen) var vacker, rik, förnäm och älskad. Ni skulle gapa av förvåning om man nu för er nämnde namnen på de kvinnor som varit hans. De dyrbaraste bland kvinnor köpte han och de otillgängligaste tog han för intet. Den första lövkoje- och resedadoftande kärleken var honom av egen erfarenhet välbekant. (Anton Tjechov "Baron" s 35)

Med denna kärlek menas dels kärleken till Kristus, dels den inbördes broderliga kärleken. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 620)

När det i historien heter, att det vid den eller den tiden blef det eller det folket omvändt till kristendomen, och när man vidare får veta, att det nykristnade landet indelades i biskopsdömen och församlingar och fick ett prästerskap och kyrkobyggnader i hvarje församling, och att barnen regelmässigt döptes och att folket regelmässigt bevistade mässorna och festligheterna i de kristna templen, så är det blott alltför vanligt, att man tror, att folkens föreställningssfär och sedliga lif därmed hade genomgått en fullständig förvandling. Men ingenting är oriktigare än detta. En nations genom sekler nedärfda föreställningsvärld låter icke med ens slå sig i stycken. De nedärfda idéerna fortlefva, och gifva endast motvilligt plats åt de nya, och icke ens detta för att vika för dem, utan för att med dem inleda en sammansmältningsprocess, som kan räcka genom århundraden, och som först långt därefter kan åtföljas af en analytisk process, som åter söndrar de sammansmälta elementen och återgifver åt den nya läran något af hennes idéers ursprungligare renhet. Den kristna kyrkans historia alltifrån Konstantins dagar till reformationen företer en sådan sammansmältningsprocess, och reformationen representerar det första stora försöket att medels en analys af denna förutgångna syntes utsöndra de hedniska elementen och återställa de kristliga elementen i deras ursprungliga skick. Studiet af de kristna folkens sedvänjor och af de legender och sagor och sånger, med hvilka deras fantasi under medeltiden mättades, samt slutligen studiet af deras läke- och besvärjelseformler vittnar ytterligare därom, att de urgamla idéerna och mytologiska föreställningarna hafva fortlefvat och fortlefva än i dag hos folk, hvilka redan för mer än ett årtusen sedan blifvit i yttre mening kristaniserade. Än långsammare fortgår det inre sedligt-religiösa lifvets, själfva känslolifvets förvandling från hedniskt till kristligt. Hos enskilda personer kan denna förvandling hafva skett hastigt nog och äfven grundligt nog för att de kunna framstå för oss som beundransvärda typer af kärlek och själfförsakelse; men dessa företeelser äro jämförelsevis enstaka och bryta sig mot en omgifning, som, utan att själf reflektera däröfver, lefver ett hedniskt själslif, som blott i bästa fall kan jämföras med de ädlare hedningarnas. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 453-454; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Efter operadebuten i Paris (år 1864) fick (sångerskan Chistina Nilsson) mottaga lyckönskningar av sin konfirmationslärare (Peter Wieselgren) i Göteborg. I ett svarsbrev skriver det tacksamma nattvardsbarnet ...: "Måtte jag få behålla min barnatro, min ungdoms Vän, och måtte aldrig något i världen utsläcka min första kärlek, hvars rena låga, jag hoppas och känner ännu brinner på mitt hjärtas altare. Många äro dock de frestelser som omgifva mig, och ber derföre fortfarande om Domprostens innerliga förböner, och tid efter annan några kärleksfulla förmanings- och uppmuntringsord." Christina Nilsson behöll livet igenom sin barndoms gudstro. (Stig Tornehed "Christina Nilsson - En stjärna på konstens himmel" s 62)

Ingen är snålare än Brobyprästen. ... Ända fram till landsvägen hörs de hungriga fårens bräkande. ... Men en vacker dag i början av augusti ... kommer en fin gammal fröken åkande ... för att råka Brobyprästen. Det är honom hon hade kär i sin ungdoms dagar. ... Allt, vad livet ännu kan ge henne, är att få återse sin ungdoms älskade. ... Mot kvällen bjuder han henne armen, och de promenera i hans gamla förfallna trädgård. Hon ser ingenting fult och vanskött. Förvuxna buskar bli klippta häckar, ogräset lägger sig till jämna, glänsande mattor, långa alléer skugga henne, och i nischer av dunkel grönska glänsa vita statyer av ungdomen, av troheten, av hoppet, av kärleken. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 266-267,270; Brobyprästen)

Napoleon var artilleriofficer, och han glömde aldrig sin första kärlek. Att samla artilleriets eld mot en given punkt var hans nyckel till segern. Den 18 juni 1815 räknade han så mycket mera med artilleriet som han förfogade över det största antalet kanoner: Wellington hade endast etthundrafemtionio, Napoleon hade tvåhundrafyrtio. (Victor Hugo "Les Misérables - Samhällets olycksbarn" s 170; Slaget vid Waterloo)

Af brudens och brudgummens första brinnande älskog, då wi se, huru begges hjertan hänga wid hwarandra och den ene har i den andre sin lust och glädje; då bruden allsicke fruktar, att brudgummen skall göra henne någon skada eller stöta henne ifrån sig, utan med hjertlig tillförsigt håller sig till honom samt icke twiflar, att han ju skall taga henne i sin famn, sätta henne med sig till bords och gifwa henne allt, hwad han har, till egendom. Derföre böra wi ock härigenom lära att rätt känna Christi hjerta och icke låta ingifwa oss någon annan bild af Honom, än som wi både genom Hans eget ord och dylika tecken och bilder höra och se Honom så klart framställa Sig för oss. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 235 i kommentar till Matt 22:1-14)


Att fortsätta med (hembygden):

Två ord som dirigerade gudstjänstbesöket (som omtalas i Luk 18:9-14): jag och Gud! Fariseen började sin bön med ordet "Jag"! Publikanen började sin bön med ordet "Gud"! Med jaget som utgångspunkt i min gudstjänst förlorar jag Gud ur sikte och ser endast på andra. Då vill jag alltid jämföra mig med andra. Jämförelsen utfaller då ofta till min egen fördel, när jag träder inför Gud med mina meriter. Bara en anmärkning i detta sammanhang: Jag har då satt måttstocken för lågt. "Såsom andra människor "räcker inte som jämförelse inför Gud! Publikanen börjar däremot sin bön med ordet "Gud". Den formar sig till en syndabekännelse. "Gud misskunda Dig över mig syndare." Den uppriktiga bönen och den sanna gudstjänsten är alltid förenad med ödmjukhet. (Nils Sjöberg "Gud - jag"; Jönköpings-Posten den 24 augusti 1979)

För några år sedan satte man upp en jättetransparang i en av de stora världsstäderna med orden: Giv julen tillbaka till Jesus! Vi behöver alla den maningen. Om Herren Jesus får komma i centrum av vårt julfirande, kommer vi att utbrista med aposteln: "Gud vare tack för hans outsägligt rika gåva!" (Gunnar Fjellestad "Tankar inför julen"; kommentar till Joh 3:22-36; Jönköpings-Posten den 19 december 1964)

När Kristus bliver uppenbar för och mottagen i ett människohjärta, blir han regent på hjärtats tron. Han blir därmed föremål för hjärtats ”första kärlek”, vilket betyder, att Kristus och hans vilja blir främst i allt. Därnäst kommer inte den jordiska utan den himmelska släkten. (Erik Sonesson "På väg att vinna" s 31)

Varje socken har sina historier, sägner, skrock och skrönor. Så ock Svenarum. Några av dem som jag minns som barn och än idag kommer ihåg har jag nedtecknat som följer. ... Följande uttryck ... förekom ofta i samtal och lämpliga sammanhang: ... Nybakat bröd med nykärnat smör är detsamma som att vara nygift. (Erik Fagerlund "Historier, uttryck och sägner" s 53,55)

Man vill gärna önska, att den väckelsens ande, ur vilken (Jönköpings) stadsmissionsförening fötts fram, skall vila kvar över den alltfort och att den "första kärleken" må bevaras och föras vidare till en ung generation. (Bertil Nordenstig "Sjuttiofemårig missionsgärning"; Jönköpings-Posten 1955-03-24)

Om Gud tillerkännes den första platsen, kan tillvaron bli verkligt dräglig, ja riktigt mänsklig i detta ords bästa bemärkelse. Den som skriver Gud med litet g kommer i längden att skriva ordet människa med ovanligt litet m. (Harry Hermerén "Att tro på människan"; Jönköpings-Posten 1953-10-29)

O, Herrens folk i rikt benådad bygd! Än kallas du att taga trones sköld och Andens svärd och bära himmelsk eld till själar, döende i tidens köld. Må ej din första kärlek få falna bort, nej, brinn och lev för Jesus; din tid är kort! (Erik Axelsson "Benådad bygd" s 4; Tabergs- och Bondstorpskretsarna av SAU 1900-1950)

Jönköpings missionsförenings predikanter hafva, om G! v. (= Gud vill), möte i Mullsjö missionshus lördagen den 30 och söndagen den 31 juli. ... Andra dagen ... kl. 3 till 5 samtal öfver (frågan) ... Hvaraf skall jag veta, om jag äger den första kärleken eller har förlorat den? (Jönköpings-Posten 1904-07-17 "Samtal, om Gud vill, om den första kärleken")

I Jönköpings län har nykterhetsarbetet ingått som ett led i frikyrkorörelsen. I Kronobergs län har den moderna nykterhetsrörelsen i stället en relativt stark ställning, ehuru förhållandet till kyrkan oftast präglats av ömsesidig misstro. Denna rörelse var i likhet med den äldre vid sitt framträdande i vårt land på 1880-talet klart religiöst motiverad och präglad. I och med att den var nära allierad med anglosachiskt färgad separatism kom den dock att från begynnelsen bli misstänkt från kyrkligt håll. Man kunde erkänna dess berättigande liksom dess goda verkningar på nykterhetstillståndet men var betänksam inför många av dess yttringar. I väl avvägda ordalag formulerar biskop N. J. O. H. Lindström i sin ämbetsberättelse vid prästmötet i Växjö (25-27/8) 1902 den inställning, som allt intill nu (år 1950) kommit att i hög grad prägla kyrkans hållning i Växjö stift, i synnerhet dess Kronobergsdel: "Framställer sig frågan, huruvida den moderna nykterhetsverksamheten, om vilken det skall med tacksamhet erkännas, att den i väsentlig mån bidragit till dryckenskapens märkbara avtagande, vilar på sådana grundsatser och har i sig den sedliga kraft, som förmå att längre än den första entusiasmen räcker utgöra ett värn mot frestelsen. Skäl saknas icke att befara, att den detta icke äger. Genom att upphöja budet om absolut avhållsamhet från alla alkoholhaltiga drycker, som dock är och förbliver ett blott människobud, till budet framför andra, till det, vars hållande skall utgöra högsta måttstocken för bedömande av en människas sedliga ståndpunkt; genom att såsom onykterhet stämpla även den aktningsvärdaste måttlighet, när den icke vill låta binda sin frihet, där friheten har rätt att varda brukad, av löften, som t. o. m. avfordras såsom gällande för livstiden; genom att ringakta gudstjänstfirandet och söndagens helighållande har denna verksamhet visat sig vila på oevangeliska grundsatser, vilka lika litet som tillvägagångssättet för övrigt kunna från kristendomens ståndpunkt godkännas och av vilka någon varaktig och förblivande välsignelse knappast kan vara att vänta." (Sven Hultman "Stiftskyrkan och folkrörelserna" s 578-579)

I Bondstorps socken fanns under 1800-talet ett rätt stort antal backstugor. Där bodde huvudsakligen de av fattigfolket som kunde reda sig själva utan att behöva bo på fattigstugan eller gå sockengång. ... 1827 flyttade avskedade soldaten Petter Nord till Hägnalyckan. ... Under sina tolv år på Hägnalyckan utförde (han) ... en enastående odlarprestation. Han lyckades med småländsk envishet och hårt arbete med flåhackan förvandla skogsmarken runt backstugan till fruktbar åker. ... Petter Nord var den siste brukaren av Hägnalyckan. ... Av den gamle soldatens odlarmöda finns knappast några spår i dag. En mörk och dyster granskog på de igenplanterade tegarna har omsorgsfullt sopat igen spåren av tolv års hård kamp för brödfödan i den karga småländska naturen i Södra Mosshult. (Lennart Davidsson "Backstugan Hägnalyckan" s 46-48)

Näst efter Gud falla vi ned vid den fredsälle och mäktige furstens, vår allernådigste konung Karl (XI:s) knän, ej undandragande oss att oförtröttat bedja för hans välfärd och önska, att Gud, allas vår högste beskyddare med nåd måtte se till H. Maj:ts ärofulla, blomstrande och lyckosamma regering och förunna honom ett långt liv och sedan han lyckligt genomvandrat denna dödlighetens ort, en evigt bestående sällhet i himmelen. Bevara, O Gud, den allernådigsta och mäktiga änkedrottningen (Hedvig Eleonora), Riksens fem högsta herrar samt det Höga Rådet, att de må leva lyckligt, ha framgång i sina förehavanden och stävja de larmande fiendernas alla grymheter, så att en lugn och efterlängtad halcyonisk fred må bevaras åt vårt folk och fosterland. Förunna Jehova åt detta Carolinska lärosäte allt gott och skänk det all sköns lycka, låt dess lärare och samtliga medborgare till Ditt namns pris och ära samt statsmaktens nytta och välförd känna och njuta himmelens rikliga välsignelse. (Petrus M. Nicander "Lovtal över Jönköping" s 38; tal med den Högstes bistånd offentligen hållet vid Karolinska akademien i Lund den 11 juni 1670)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Från min synvinkel är ett av kyrkans problem i dag att vi alltför ofta låter samtiden mer än Ordet bli den spegelbild vi betraktar oss i. I en tid när marknaden är Gud är det ganska logiskt att människan degraderas till en varelse som bestäms av vad hon uträttar. Hon tvingas att genom effektivitet och styrka förtjäna sin plats i tillvaron. I förlängningen av detta synsätt är det inte konstigt att även kyrkan byter ansikte. Hon blir ett företag som skall producera omvändelser. Pastorn blir verkställande direktören och det andliga ledarskapet rätt och slätt en styrelse. (Tomas Sjödin ”Osminkat” s 25-26)

Senare profeter brukade ofta kalla folket att återgå till sann lydnad mot Gud genom att påminna dem om att Gud slutit ett förbund med dem genom Mose efter uttåget ur Egypten. Det förbundet förutsatte att folket lydde Gud. (David Atkinson "Prefetian" s 316; författaren född år 1943)

Vi behöver en livsstil där Gud och medmänniskorna kommer i första hand. (John McInnes "Livsstil i dag" s 356; författaren - industrikaplan i Wellington, Nya Zeeland - född år 1940?)

Kyrkans främsta syfte är att förhärliga Gud. . . . När kristna är samlade som en gudstjänstfirande församling är det i första hand för att prisa Gud. (Howard A. Snyder "En levande församling" s 395; författaren född år 1940 i Santo Domingo i södra Dominikanska Republiken)

(Pastor Viggo Junkers:) "Där man arbetar och bor ska teologin formuleras . . . på ett vis vänder befrielseteologin allt på ända mot vad vi är vana vid. Vi menar att kyrkan har fått Guds ord och det ska man predika till människorna. I befrielseteologin lyssnar man på människan först." (Bruno Sollerman "Befrielseteologi i Tumba" s 19; Kristet Forum nr 1 år 1982)

Förlåt mig, tillfälle, att jag kallar dig nödvändighet. Förlåt mig, nödvändighet, om jag ändå felar. Hoppas lyckan inte vredgas, att jag kallar den min. Låt de döda glömma, att de knappt glöder i minnet. Förlåt, tid, för mängden av missad värld per sekund. Förlåt, gamla kärlek, för att jag tar den nya som den första. (Wislawa Szymborska "Under samma stjärna" s 72)

Allmänna uppfattningen är att här syftas på Guds- och Kristuskärleken. ... Det är brudens kärlek till brudgummen Herren nu saknar. Emellertid ligger det närmare till hands att såsom parallell tänka på kärleksbegreppet i Johannes andra skrifter, och där reflekteras inte speciellt över kärlekens känslomässiga sida utan syftas framför allt på dess yttring i gärningen, och det betonas åter och åter att den bevisas gentemot bröderna (1 Jh 4:20). (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 94)

Nu har jag vandrat kring i staden i mitt gamla lekkvarter, och jag har sett på missparaden, men jag finner aldrig mer nån som ger sån klang i strängen och åt sången resonans, som den tös som fick refrängen i min ungdoms gröna dans. Hon var Svartbäckens Rödaste Ros, i ett krus fyllt av ädlaste jos. Hennes själ var som snö fast mera kram, mera tö. Ja, hon var Svartbäckens Rödaste Ros! . . . Och jag stack som en mygg, med gitarr'n på min rygg, ifrån Svartbäckens Rödaste Ros! (Owe Thörnqvist "Svartbäckens Ros" s 9)

(Sven) Lidmans angrepp (i boken Resan till domen) på mig och vår verksamhet var en trist upplevelse, inte minst från den synpunkten, att ett gammalt, innerligt och starkt vänskapsband brast. ... Fem år (senare) ... meddelade mig (lektor Henning Thulin) emellertid, att Lidman sagt sig ha kommit till klarhet om att det var ett misstag av honom, att han utgav boken. ... Han berättade vidare, att Lidman hade sagt, att orsaken till att han kunnat göra detta angrepp på oss var, att kärleken hade slocknat i hans hjärta. ... Vi (träffades och) samtalade om de förhållanden, i vilka vi befann oss och hur de skulle kunna läggas tillrätta. ... Det kändes skönt att få tala ut med varandra, och mötas igen som verkliga vänner. (Lewi Pethrus "Hos Herren är makten" s 195-197)

Så länge den första kärlekens glöd fanns kvar, synes de mindre kretsarna omkring respektive provinshuvudstäder inte ha stört den stora gemenskapen, som intill år 70 hade sitt centrum i Jerusalem. ... Storstadsförsamlingens största behov och dess största förutsättning är att leva kvar i den första kärleken till Gud och till sina medmänniskor. Om så sker, har den en härlig uppgift såväl i storstaden, där den står, som för hela det område, där den utövar sitt inflytande. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 180; ledare i tidningen Dagen den 26 september 1953)


ca 1950 - ca 1900

Liv stelnar till vana och schblon - känsla blir rutin och teknik, - vad som en gång var binnande eld ur djupen färvandlas till serieproducerade fyrverkeripjäser, den levereras på beställning till intresserade kunder - ja, man tar för egna intressen monopol och patent på den helige Ande. Och jag tänkte på aposteln Petrus' ord, att också han hade känt alldeles detsamma redan i denna första pingstväckelses underbara begynnelseår: "Alldeles såsom det under den första tiden skedde med oss." Den första tiden! ... Vår Herre Jesus Kristus - för Din stora och obegripliga nåds och barmhärtighets skull - låt inte också denna väckelse stelna och dö och bli till något slags religiös hackelsemaskin bland alla de andra maskinerna i den stora religiösa industrihallen. ... Herre - om Du också i Din outgrundliga visdom ej skulle vilja bifalla denna vår bön, så prisa vi Dig dock med hela vår varelse, att Du låtit oss bedja den. (Sven Lidman "Resan till domen" s 189-192; Alldeles som under den första tiden)

Jag hade kommit underfund om att kommunismen hade fel. Nu ville jag koncentrera mig på en mer positiv lösning. men det var fortfarande något som fattades för att jag skulle kunna kalla mig fullständig kristen. Jag var medveten om vikten av budordet: "Du skall älska Din nästa såsom Dig själv." Men Kristus uttalade ju samtidigt ett annat budord, som han satte först: "Du skall älska Gud över allting." Jag var så upptagen med mina medmänniskor att jag inte kom mig för att söka den egna frälsningen. Den kom till sist såsom en stor och underbar gåva. (Björn Hallström "Jag trodde på Stalin" s 197)

Så skimrande var aldrig havet och stranden aldrig så befriande, fälten, ängarna och träden aldrig så vackra och blommorna aldrig så ljuvligt doftande, som när du gick vid min sida mot solnedgången, aftonen den underbara, då dina lockar dolde mig för världen, medan du dränkte alla mina sorger, älskling i din första kyss. (Evert Taube ”Så skimrande var aldrig havet” s 270-271; 1946)

Vi människor kunna tappa bort sanningen på tusen och ett sätt. Men det finns bara ett enda sätt att få igen den. Jag har sagt mig, att här i livet kan man aldrig gå tillbaka - livet är ett oavlåtligt och obevekligt framåt. Men på en enda punkt kan och får man gå tillbaka: Det är när man vänder tillbaka till Jesus, tillbaka till Honom, som är Sanningen - tillbaka till den första kärleken. ... Sadla i Jesu namn trons häst, rid tillbaka till Honom, som är sanningen och i förkrosselse inför korsets verklighet skall du få det förlorade tillbaka. (Sven Lidman "Ingen lurar Gud" s 205-207; Att tappa bort sanningen)

(Kommunistiska partiets ordförande Sven "Lasse") Linderot fastslog en gång att "kommunisterna har bevarat sin revolutionära själ, sina proletär-revolutionära kärntrupper, vilka i partiets yttre och inre kamp skolat sig själva och i allt högre grad tillägnat sig marxismens andliga vapen" och sannolikt tror han att det verkligen också är så. (Crick Holm "Rättning vänster" s 21)

Strax före jul hade jag en känsla av, att jag skulle skicka min sista bok till en känd vetenskaplig forskare och författare. Nu då jag gick ned till tåget, fann jag i min postbox ett brev från honom med tack för boken. ... Han skriver: "Vad tiden är kort. Livets december nalkas och skakningen inför fortsättningen blir allt svårare. ... Jag går med en städse kvävande och tärande ånger och ängslan över att jag icke blev min ungdoms kärlek till Gud trogen. Då hade jag genom Hans nåd kunnat uträtta något helt annat. Åren och årtiondena äro nu förlorade, förslösade." (Sven Lidman "Glädjebudbärare" s 173)

Fast (Dietrich) Bonhoeffer inte vill använda ordet ("religion") om kristendomen erkände han ändå betydelsen av rätt uppfattad och utövad religion. Teologin var nödvändig, förutsatt att den koncentrerades på gudsuppenbarelseen. (Robert Banks "Tro och religion" s 358; författaren född år 1939 i Sydney, Australien; Dietrich Bonhoeffer född år 1906 i Breslau sydost om Berlin i Tyskland, nu år 2007 Wroclaw sydväst om Warszawa i Polen)

Vår första kärlek är naturen. (Arthur Lindhagen "Högtidstal vid Svenska turistföreningens 50-årsfest i Uppsala universitets aula" s 338; år 1935)

"I första ungdomen hoppades jag allt av framtiden, som väntade mig", (skrev Birgitta till sin mor). "Den första kärleken var stor och enkel, hade blott en väg, och den var ljus - förlovning och förlovningstid. Och sorgen sedan, då Kurt dog, var stor och enkel som kärleken varit. Så långt gick jag bara rakt fram. Men sedan var det, det började, sedan när musiken kom och tog mig på allvar. Då bar det av upp i rymden. Och där finns ingen väg, ty vägarna där kan vara otaliga så väl som ingen, kan gå i cirkel såväl som rakt. Och uppe i rymden lever alla vindar och tar en fatt och för en än hit och än dit. Det är härligt att leva i rymderna, då man har friska vingar. Men bryts vingen, då går det inte längre ..." (Elisabeth Beskow "En tonskapelse" s 82-83)

Man kan äga mycket och vara mycket utan att äga och vara det Gud vill. Du kan vara en verksam kristen, du kan offra och arbeta för missionen, du kan älska arbetet djupt och innerligt utan att det är Kristi kärlek, som driver dig. Det är en sak att älska arbetet för dess egen skull och en annan sak att älska det för Kristi skull. Man kan predika evangelium med nit och hänförelse och ändå komma under den fruktansvärda rubriken: ”Du har fallit”. ... Du kan få ett andligt tonfall i rösten och kliva upp på en andlig piedestal och inbilla människor, att du lever i det allraheligaste. Men mitt under allt detta ljuder sanningens stämma så vemodsfylld: ”Jag har det emot dig, att du har övergivit din första kärlek.” (Frank Mangs ”Andens budskap till församlingarna” s 9-11)

Ingen kan förbliva i det nya livet, om ej gemenskapen med Kristus får vara som grenens i vinträdet. Joh. 15:1-6. Här hålla många på att förtorka och dö, fastän de hava namn av att leva. Hur är det möjligt? Jo, den första kärlekens eld har slocknat. Djävulens svek och tidens många omsorger har gjort, att denna ljuvliga och fruktbärande kärlekens värme avsvalnat. (A. L:son Thomas "Vandringen med Kristus" s 3; Missionsförbundet n:r 1 den 3 januari 1924)

Av själaspis befunnos Arndt och Scriver på hyllan dammiga, men Nordenskiöld låg mitt på bordet, läst med sådan iver, att synen tårades av arktisk köld. (Anders Österling ”Interiör från ett skepparhus” s II:281)

I sin kommentar till Romarbrevet (1919) vädjade (Karl Barth) till kyrkan att återvända till Bibelns levande Gud, som en gång för alla har talat till oss i Jesus Kristus, det levande Ordet, och som möter oss som vår transcendente Herre i nuet. (James B. Torrance "Karl Barth" s 456; författaren, en skotsk teolog, född år 1923 i Chengtu/Chengdu sydväst om Xian och väster om Shanghai i Kina; Karl Barth född år 1886 i Basel väster om Zürich i nordvästra Schweiz)

(Gun) hade lyft upp (Axel) ur misströstan och givit honom en ny riktning, eller snarare riktat in honom igen på den gamla välkända bana, från vilken han spårat ur. Som ett barn. Ta emot nåden på nytt från början. Den första kärleken. Se från sig själv på Herren, från egna gärningar till hans. (Elisabeth Beskow "Vid skiljevägen" s 110-111)


ca 1900 och tiden dessförinnan

(Jakob) njöt en lycka som han hungrat efter utan att känna och vars verklighet han snarare anat än trott på. Han älskade med den första kärlekens ohämmade värme och hans tillgivenhet för Amélie växte sig dag för dag starkare på tacksamhetens fruktbara grund. Allt hade han den underbara Amélie att tacka för! Han kände sig som en blind tiggare som plötsligt fått åter sina ögons ljus och ser sig omgiven av all livets härlighet och rikedom som hör honom till. Och undrets görare var hon. (Fritiof Nilsson Piraten "Bokhandlaren som slutade bada" s 227)

(Fredrik) Franson skriver (år 1886): " ... Det är möjligt, att jag kommer att tillbringa ännu ett år i Tyskland. Får se vart molnstoden visar, då vi komma in i september månad. Herrens tillhörighet är jag. Hans vilja vill jag göra, tills han säger till mig och sin väntande skara: 'Stig hit upp!' Gud hjälpe oss alla, att ingen av oss förlorar den första kärleken!" (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 55)

Redan ett par år före denna första konferens (å Torp i Kräklinge socken i Närke år 1887) hade ... troende bröder i samma bygd samlats till gemensam uppbyggelse och samtal. Särskilt var det en sak, som de rådgjorde och samtalade om. Några av de troende hade nämligen "med smärta vaknat över att de kommit bort från den första kärleken (Upp 2:4) och även yppat denna sin nöd för varandra. Bland dessa voro även en del predikande bröder. (G.E. Söderholm "Den svenska pingstväckelsens historia 1907-1927 Del I" s 108-109)

Och hvem kan gifva hvad (en moder) oss skänker? Den första tanke som barnet tänker, den första bön som dess läppar stamma, den första kärlekens rena flamma, den första maning för rätt och dygd, för sanning, frihet och fosterbygd! (Zacharias Topelius "Min moder" s 100; modern dog år 1868, dikten skrevs följande år)

Naer Sjaellands strand min vugge gik i takt til viser gode, og maelk jeg af min moder fik, mens sommergraeset groede. Det var så trygt det første ord, hun laerte mig at stamme, før barndom, faedreland og mor for hjertet blev det samme. . . . Du var min første kaerlighed, barn fra de gule agre! I kuben har jeg gemt den ned, en most, jeg vel vil lagre. Dit hår er nu en tyndslidt tot. Men end, når Sjaelland høster, ler du fra marken mild tog godt, min barndoms muntre trøster. (Ludvig Holstein "Aks" s 72,74)

De kristna har i väckelsens början haft stor hängivenhet. Då har de älskat människornas själar. ... Hur är det nu? Det ser ut som om de kristnas kärlek har kallnat och förbytts till världskärlek. ... Envar börjar nu ha omsorg om sig själv, såsom de sorglösa tidigare har sagt: ”Låt var och en ha omsorg om sig själv.” Tror de kristna nu, att det är det bästa rådet, som de sorglösa har gett dem? Jag tänker, att de kristna snart börjar ringakta sina egna själar, om de ringaktar andras själar. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 237 i predikan 1856 över Luk 5:1-11)

Ställ inte krav på mig att hyckla öm och rar; jag döljer inte mer min frusna kärleks smärta. . . . Den ömklige är jag som efter kärlek törstar men aldrig blir förälskad mer. Nej, aldrig: ingen annan kärlek än den första kan släcka våra lidelser. (Jevgenij Baratynskij "En bekännelse" s 85-86)

Den svensk-danske karmelitbrodern Paulus Helgesen (vars uppmärksammade verk "Nogre Christelige Svar" gavs ut 1527) talade något tillspetsat om tre huvudgrupperingar i den nordiska kyrkokampen: de som ville förändra det mesta, de som i reaktion mot detta hårdnackat försvarade allt gammalt och till sist de som ville återvända till källorna, men utan att bryta med traditionen eller hota kyrkans synliga enhet (en grupp som broder Paulus själv menade sig tillhöra). Drömmen om "ecclesia primitiva" förenade den första och sista gruppen. ... I det glest befolkade och agrara Sverige fanns så vitt vi känner till inga stora reformgrupperingar vid början av reformationsperioden (runt 1530). Det existerade några små grupper som inte alltid drog åt samma håll i de viktiga kontroversfrågorna. Vi har för det första katolska humanister (ibland benämnda "reformkatoliker"), med främst Erasmus av Rotterdam som sin store förgrundsgestalt. Dessa ville avskaffa olika typer av "missbruk", främja bibelläsandet och studiet av den äldsta kyrkans teologi, men inte splittra kyrkan. (Magnus Nyman "Katolikerna under de svenska reformationerna" s 223,232)


Att avrunda med:

Barnet växte förstås upp. Blev en skeptiker och grubblare. Kommer du ihåg när mamma dog och jag i min smärta och sorg skrek rakt ut att du inte fanns? Jag vill inte minnas just det. Många dagar och nätter försvann. Kommer du ihåg när jag började be till dig? Jag bad: Herre, jag tror inte, ge mig tro. Och det gjorde du. Du gav mig tron som gåva. Vad hände sedan efter den första förälskelsen? När besvikelserna, motgångarna kom? Jag måste ha varit dum, som inte trodde att motgångar kunde drabba kristna. I hemlighet har jag varit väldigt arg på dig. Straffat dig med tystnad, kanske. Det var som en källa i mig sinade. ... Får jag komma tillbaka? Förlåter du mig? ... Jag vill bli din igen. Hur ska vi börja? (Christine Falkenland "Hur ska vi börja, Gud?" s 16-17)

När wi betrakta sammanhanget af Christi ord till denne lärare i Ephesus, märka wi icke då, att Herren wille säga: Dina gerningar, ditt arbete för mitt namns skull och ditt lidande och ditt tålamod och ditt ljus, din gåfwa att pröfwa andarna; ja, än mer: Min församlings wäl, mitt rikes befrämjande, min läras renhet – allt detta är dig dyrbart och wigtigt. Det är blott jag, såsom din försonare och förswarare, som är dig nu mindre wigtig – blott jag och mina gerningar, jag sjelf i min försonings blodiga drägt är dig nu icke så oumbärlig och dyr som i den första tiden af wår förening. (Carl Olof Rosenius ”Betraktelser” s 230 i kommentar till Upp 2:4)


Sångarna:

Ack, min Gud! låt samma nåde Alltid för mig öppen stå, Att jag i min sorg och våde, Gud! din godhet smaka må. Haf mig kär, och uppväck mig, Att jag åter älskar dig. Låt din Anda mig regera, Att jag aldrig syndar mera. (P Gerhardt-P Brask: Psalm 192:9; jfr Psalmer och Sånger 241:5)

Men skulle du mitt hjärta se Bli trögt och kallt för dig, O, minn mig om Getsemane Och vad du led för mig! Då vill i anden än jag gå Att dig, min Jesus, se Och tacka dig för allt ditt ve Uti Getsemane. (EP Hammond-E Bergkvist: Förbundstoner 1911 nr 64:4; jfr Psalmer och Sånger 139:4)

Lev för Jesus – intet annat Är dock värt att kallas liv. Åt den vännen framför andra Hjärtats första kärlek giv. ... Lev för Jesus – giv åt honom Livets sköna vårdag – men Giv ock mannaålderns styrka Och den sena hösten än! (L Sandell: Förbundstoner 1911 nr 533:1,6; jfr Psalmer och Sånger 279:1)

O, giv oss, Herre, kärlek ock, Som aldrig vänder åter, Som fastän ständigt gäckad, dock sig ej förtröttas låter, Den glöd, som icke släckes ut Av stora vattuflöden, Den makt, som ej vet gräns och slut Men segrar över döden!” (I Granqvist: Psalmisten 1928 nr 416:3; jfr Psalmer och Sånger 253:3)

Medan kärleken från korset talar Och solen från himlen mot oss ler, Låt oss fly ur Sodoms fröjdesalar Och i ödmjuk bön för Herren falla ner. Av hjärtat bed, Till doms dig red, Du fallna släkt, ty Herrens dag är nära. Din synd och skam För Gud bär fram! Snart höras skall basunens ljud. Var är din skrud, O Kristi brud, Var är din tro, var är din första kärlek? Var är ditt hopp, Ditt segerlopp? Vak upp, se, Jesus kommer snart. (A Sandberg: Andliga sånger 1936 nr 317:1)

Var är mitt vilsna barn i kväll, det barn, som jag länge sökt, som gjorde mig förr så glad och säll, som ännu jag älskar högt? O, var är mitt barn i kväll? O, var är mitt barn i kväll? Mitt barn, kom igen! Se, jag älskar dig än. O, var är mitt barn i kväll? (R Lowry: Kristen Lovsång 1954 nr 245:1)


Egna kommentarer och funderingar:

I ljuset av Mark 12:28-31 kan det första välkomnandet vara Herren själv. Jfr Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:15.


Ytterligare studier: Höga Visan 4:10; Hos 2:15; Apg 2:44-47; 1 Kor 13:1-13; 1 Tim 5:11-12; Upp 2:14,20.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-13; 2012-06-04; 2015-01-12)

Tillbaka till Start

2:5 Dra dig så till minnes varifrån du har fallit (och faller) och ändra sinne och gör de första gärningarna. Men om ej, kommer Jag till dig, och Jag skall sätta ditt lampställ i rörelse ut ur dess plats, om du – alltefter omständigheterna – ej må ändra sinne.

Ord för ord (28 ord i den grekiska texten): dra-dig-till-minnes så varifrån (du)-har-fallit-(och-faller) och ändra-sinne och de första gärningar gör. om men ej, kommer-(jag) (till)-dig och (jag)-skall-sätta-i-rörelse '-et lampställ'/lampstället ditt ut-ur '-en plats'/platsen dess, om-alltefter-omständigheterna ej (du)-må-ändra-sinne.


1883: Kom därför ihåg, hvarifrån du har fallit, och bättra dig och gör de första gärningarna. Annars kommer jag snart till dig och skall flytta din ljusstake från dess rum, om du icke bättrar dig.

1541(1703): Betänk derföre, hwaraf du fallen äst, och bättra dig, och gör de första gerningarna; hwar det icke sker, då warder jag dig snarliga kommandes, och skall bortstöta din ljusastaka af sitt rum, utan du bättrar dig.

LT 1974: Tänk på den första tidens kärlek (vilken skillnad mot nu!) Vänd tillbaka till mig igen och arbeta som du gjorde förr, annars ska jag komma och flytta din ljusstake från dess plats.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Mose talade (vänd) i riktning mot folket: “Dra er till minnes den här dagen, i/på vilken ni kom ut, ut ur Egyptens jord/land, ut ur ett hus av slaveri.” (2 Mos 13:3a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Den som har ’övertygats (och övertygas)’/’har litat (och litar)’ på rikedom, den här kommer att falla.” (Ordsp 11:28a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Den rättfärdige kommer att falla sju gånger och han kommer att stå upp.” (Ordsp 24:16a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Skåda Sion, vårt räddningsmedels stad. Dina ögon skall skåda Jerusalem, en rik stad, vars tält inte/förvisso ej må skakas, ’inte heller’/’och förvisso’ må ej dess tältpinnar sättas i rörelse.” (Jes 33:20a, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) “Jag har kommit ihåg din ungdoms barmhärtighet och ’ditt fullkomnandes’/’din fullvuxenhets’ välkomnande. ...” (Jer 2:2b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) ”Detta är vad Herren, Israels Gud, säger: ”Gör era vägar och era strävanden alltigenom upprätta/rättrådiga, och Jag skall ’bo er’/’låta er bo’ i/på den här platsen.” (Jer 7:3, Grekiska OT)

(Tobit sade till sin son:) ”Dra dig till minnes Herren vår Gud och . . . gör rättfärdighet (i) alla ditt livs dagar, och du må ej gå orättfärdighetens vägar.” (Tobit 4:5b, BA)

(Jesus, Syraks son, sade:) “De/ni som fruktar Herren, ’stanna upp’/invänta Hans barmhärtighet och ni må ej ’luta er ut’/’böja åt sidan’, för att ni ej må falla.” (Syr 2:7)

(Jesus, Syraks son, sade: “De som ändrade) sinne gav (Herren) en väg upp.” (Syr 17:24a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Ni är utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ljus. Inte förmår en stad som ligger ovanpå ett berg att vara gömd/dold? Inte heller ’brinner (någon) en lampa’/’har (någon) en lampa brinnande’ och sätter den inunder sädesmåttet emellertid/utan emot lampstället, och den lyser för alla dem som är i bostaden.” (Matt 5:14-15)

(Jesus) 'sade (hela tiden)'/'fortsatte med att berätta' den här liknelsen: “En viss (person) hade (hela tiden) ett fikonträd som var (och hade varit) planterat i hans vingård. Och han kom och sökte frukt i det, och han fann inte. Men/och han talade (vänd) i riktning mot vinodlaren: ’Skåda, tre år från/efter vilken (tid) jag kommer/’har kommit’ och söker/sökt frukt i det här fikonträdet, och jag ’finner inte’/’har inte funnit’. Skär/hugg ut det, (för) att, ’för att vad’/varför ”gör den”/”skall den få göra” och/också jorden overksam/ofruktbar?’ Men då han 'hade svarat'/svarade, säger han till honom: ’Herre, låt (fikonträdet) vara och/också det här året, ända till (den tid) ’vilken som än’/’i vilken’ jag må gräva runt omkring det och kasta/lägga (på) gödsel. Och om det – alltefter omständigheterna – faktiskt må göra/bära frukt in i ’(året) som står i begrepp’/’det framtida (året)’, (fint); men om ej, skall/må du under alla förhållanden ’skära ut’/’hugga ner’ det.’” (Luk 13:6-9)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Dra er till minnes Lots kvinna!” (Luk 17:32)

(Paulus sade till männen i Athen:) “I (Gud) lever vi och sätts vi i rörelse och är vi.” (Apg 17:28a)

Hela staden sattes i rörelse, och det blev ’ett tillopp’/’en tillströmning’ av folket. (Apg 21:30a)

(Paulus sade till kungen:) “Jag har kommit bort med ett budskap till nationerna (att de bör) ändra sinne och vända sig intill, emot Gud och praktisera gärningar värdiga sinnesändringen.” (Apg 26:20b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ett nytt bud ger Jag er, för att ni må välkomna varandra, helt och hållet som Jag har välkomnat er, för att och/också ni må välkomna varandra. I/’med hjälp av’ det här skall alla få kunskap om att ni är lärjungar åt Mig, om ni – alltefter omständigheterna – må ha ett välkomnande i sällskap med (א,*א) varandra. (Joh 13:34-35)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) Varje (kvist) i Mig som inte för/frambringar frukt, den ’lyfter Han’/’tar Han upp’.” (Joh 15:2)

Stanna i Mig, och Jag (stannar) i er. Helt och hållet som kvisten inte förmår föra/frambringa frukt från sig själv, om – alltefter omständigheterna – den ej må stanna i vinrankan, på det här sättet (förmår) inte heller ni, om – alltefter omständigheterna – ni ej må stanna i Mig. Jag är vinrankan, ni (är) kvistarna. Den som stannar i Mig – och Jag i honom – den här för/frambringar mycket frukt, eftersom skilda från Mig förmår ni inte göra ingenting/någonting. Om – alltefter omständigheterna – en viss (person) ej må ha stannat i Mig, har han kastats utanför som kvisten och torkats/förtorkats. Och de/man leder/för den (א,*א) tillsammans (med andra kvistar) och kastar (dem) in i elden, och det bränns. (Joh 15:4-6)

Sju lampställ är sju (församlingar) av utkallade. (Upp 1:20b)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

"Tänk en kväll kom det en spökhand och skrev en varning på väggen åt Frida! Och det kunde hon minsann behöva", sa fröken Bock. "Vad var det för en varning", frågade Lillebror. Fröken Bock tänkte efter. "Ja, hur var det nu igen ... jo, så här stod det: Tag dig i akt! Dina gränslöst korta dagar borde det vara något mera allvar i!" Lillebror såg inte ut att förstå någonting av det där, och det gjorde han inte heller. Fröken Bock fick förklara. "Det var en varning till Frida att hon skulle ändra sej och börja leva ett bättre liv utan så mycket trams och slams." (Astrid Lindgren "Karlsson på taket flyger igen" s 74)

(Det grekiska ordet “metanoia”) betyder ursprungligen en eftertanke. Ofta visar en andra tanke att den första tanken var fel, och på så sätt kom ordet att betyda en sinnesändring. Men, om en människa är ärlig, kräver en ändring av sinnet en ändring av handlingen. (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 28)

1919 var Versailles-freden ett faktum, en fred som innebar allt det som Ellen Key fruktat. ... Hon skrev: " ... Europa har aldrig saknat heliga skäl för sitt blodsarbete. Och detta kommer att fortgå tills diktarens aning bekräftas, att Europas storstäder ligga som ruinhögar, lika ödelagda som nutidens vetenskapsmän funnit Nineve och Babylon. Vilddjuren får övertaget, kulturspråken glömmas, endast enkla ord utstötas och de förvildade människorna ödelägga varandra under brott och vanvett." ... Det var i den sinnesstämningen hon 1919 tog emot en rundfråga från det nybildade Rädda Barnens svenska avdelning. ... Hennes svar kom de frågande att blekna. Det var helt negativt och slutade så: "Eftersom Europa vill förtäras i krigsbranden, eftersom dess folk endast kunna tala om rättfärdighet men ej göra rättfärdighetens gärningar, skall ljuset tagas från Europa och ges åt andra världsdelar. Aldrig upplevde mänskligheten en sådan väckelsens tid som världskrigets. Men väckelsens verkan är redan svunnen, och Europa har åter sjunkit in i en slummer, som synes bli dödssömnens. Caritas - kärleken - sträcker förgäves ut sina hulda händer, då rättfärdighetens gudinna står med förbundna ögon." (Gunnel Weidel Randver "Ellen Key i fredens tjänst" s 47-49)

(Växjö) stifts biskop fil. och teol. doktorn N.J.O.H. Lindström har i dagarna tre förrättat visitation i Barnarps och Månsarps församlingars pastorat. ... (Biskopen) betonade kraftigt nödvändigheten för svenska folket - detta folk som mer än något annat sådant med undantag för Israel varit föremål för Guds kärlek och omvårdnad - att stå upp i bättring, om det ville afvända den Guds straffdom som eljest måste komma. (Jönköpings-Posten 1915-10-08 "Biskop Lindström håller visitation i Barnarps och Månsarps församlingar")

Blif god, så blir du skön igen! Och den skönheten har jag sett lysa under hvita hår och gul hy, jag har sett den i 80-åringens ögon, de vackraste ögon jag minnes. Den är oförgänglig! (August Strindberg ”En blå bok I” s 102; Förgängligt och oförgängligt)

Var det endast Luther, som behövde grubbla? Var det endast han, som behövde göra sann ånger och bättring? Ja, så ser det ut nu för tiden i den lutherska kyrkan. Vi behöver inte grubbla, eftersom Luther har grubblat tillräckligt för oss allesamman. Vi behöver inte falla i förtvivlan, eftersom Luther har varit i förtvivlan. Vi behöver endast tro och vara lik världen, så blir vi väl saliga. Vi får väl stjäla och tro, hora och tro, svära och tro, hålla krog och tro. Vi får nu leva så ogudaktigt, som vi vill och ändå tro att vi blir saliga, eftersom Frälsaren har kommit i världen för att frälsa obotfärdiga syndare. Ja förmodligen har Jesus kommit i världen, för att frälsa förhärdade och obotfärdiga syndare, som ingen bättring behöver. Men de ångerfulla och botfärdiga, som suckar liksom publikanen, som gråter lik den syndiga kvinnan i Simons hus, har Jesus inte kommit för att frälsa, eftersom de är skrymtare och villoandar, eller kättare och svärmare. (Lars Lev Laestadius "Samlade predikningar I" s 218 i predikan 1857 över Joh 1:1-14)

Det är ganska snart gjort att en ljusastake flyttas. Derföre will wår Herre Gud här warna oss ... för tungor, som skola blifwa wrånga, och för öron, som skola klia och spetsa sig efter falska predikanter. Så har det gått i påfwedömet, der man wisade en sådan flit och brinnande ifwer att höra och att göra, om blott någon kom, som hade något nytt att säga och föregifwa, huru orimligt och widunderligt det än måtte wara. Sålunda, om någon kommit och predikat, att man skulle bygga en kyrka midt i Elbefloden, så hade man gjort det. Men nu, när man både i läran och på predikstolarna drifwer det ordet, att man skall sätta all sin tro och lit till Gud och tjena sin nästa, så will det ingenstädes komma fort i lefwernet. Det är den lede djefwulen, som här drifwer sitt spel, men wi äro dermed icke ursäktade. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 167-168 i kommentar till Mark 7:31-37)

Hwad som tyckes mig wara rätt, det håller jag af, derefter gör jag; och på samma sätt äfwen en annan. Hwarest nu detta sinnet icke är rättskaffens, der är det ute med samwetet och tron; hwarest det icke kommer öfwerens med en annan, der äro kärleken och friden borta; hwarest det är slut med tron och kärleken, der är idel werld och sjelfwa djefwulen. Derföre kommer allt derpå an, att man ändrar och förnyar sinnet. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 144 i kommentar till Rom 12:1-5)


Att fortsätta med (hembygden):

Gud väntar att du skall lära dig gå. ”Sitt inte inne och bli duven”, sade doktorn till en sjuk, ”gå en kilometer om dagen!” Gå en promenad åt Gud varenda dag. Säkert förstår alla vad jag menar med att gå. Att göra någon tjänst åt Gud. Du skall få känna hur din andliga hälsa kommer till dig på nytt, när du går ett ärende åt Gud. (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 48)

Naturligtvis kan vi idag tala om Guds maning till Västerlandet. Sannerligen, det finns fog för de farhågor vilka talar om, att stunden kan vara inne för ljusstakens flyttande. ... Naturligtvis kan vi tala om Guds kallelse till Småland, landskapet där nåden erbjudits ofta, ofta. Men varken du eller jag har rätt att krypa bakom kollektivet. Orden om sann bättring gäller idag just i dig och mig. (Herbert Jacobson "Bättringens nödvändighet"; kommentar till Luk 4:23-30; Jönköpings-Posten den 3 augusti 1956 samt den 31 juli 1959)

Den kristna församlingen får inte bli en religiös klubb utan en räddningsstation. Går ej församlingen målmedvetet in för att rädda själar, dröjer det ej länge, förrän ljusstaken flyttas från sin plats. Sviker vi, går väl ej Guds verk under, men han kastar sin mantel över andra skuldror. Att vinna och vårda själar är målet för all mission. Allt i vårt missionsarbete och vår kristna verksamhet måste ytterst tjäna detta syfte. ... Ty Gud vill, att alla människor skola bliva frälsta. (Knut Svensson ”En för alla” s 38-39)

När komministern Samuel Johan Svalander (den 16 maj) år 1784 i en inlaga till sockenstämman beskrev Byarums sockens invånares fromhet och vandel, var detta ingen skönmålning: ... " Med alt det bemödande, hwarmed ifrån mit tilträde ... (jag) sökt befrämja det väsentligaste af Kyrkjodisciplinen, ordning och skick vid sjelfwa gudstjänsterna uti Herrens egit hus, måste jag doch fast ogerna beklaga, at sjelfsvåldet derwid här uti Byarum är alt för stort. Många behaga icke ens gå in i kyrkjan, utan tillbringa predikostunden i de omkring kyrkjan liggande boningsrum: andra kunna icke trifvas i kyrkjan til gudstjänstens slut, ehuru wid des förrättan de brukas all den skyndsamhet lagen tillåter: andra hafwa icke försyn at bruka wåld emot kyrkjowäktaren, när han efter sin plikt och särskilt ärhållen tilsägelse söker hindra slikt oskick: at förtiga det församlingens innewånare aldrig samlas i kyrkjan wid sammanringningen, utan i slutet af psalmens siungande eller sedan syndabekännelsen är läsen, och at wid den heliga nattwardens begående ofta ej finnes femtio personer qwar i kyrkjan, ner communionen är til ända. ... Efter mitt wälmenta förslag underställes, om icke beskedeliga män borde förordnas wid hwardera kyrkjodörren till upsigt och kyrkwäktaren til biträde, som wid tilfälle af oordning genast setta den eller dem, som oskick föröfwa i stocken, utan någon widare undersökning, än om den utgående war med hatt och käpp försedd och altså färdig at för den gången lämna kyrkan." ... Vid sockenstämman samma dag fick skrivelsen följande kommentar: "Sedan Pastor wänligen förmant hwar och en till gudstjänstens wörd sammaste iagtagande och et heligt förhållande derwid, på det den Aldrahögste ej må borttaga liusestaken och försättja oss i andeligit mörker, samt med lekamliga straff och plågor hemsöka, såsom han i sitt heliga ord förkunnat alla hans nåds och ords föraktare, tog församlingen denna sak under ömsint skärskådande och beslutade, at eho, som ej infinner sig i kyrkan wid sammanringningen, då han är tillstädes, samt förblifwer i kyrkan, til des gudstjänsten slutas, skal sittja i stocken. Skulle någon behöfwa gå ut men likwäl strax återkommer, är han för detta straff befriad. Til et tecken til hans återkomst, lämnar han hatten och käppen, men tager han dem med sig är det vist kunna märka til hans uteblifvande, då han måste undergå bemälta straff." (Einar Persson "Fromhet och vandel i Byarums socken under 1700-talet" s 19-20)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Faktum är att det ibland är lättare att arbeta i ett utåtriktat arbete med alla de svårigheter, mothugg och förföljelse som man kan få där, än att faktiskt stanna upp och inse att det finns saker i mitt eget liv där jag verkligen behöver vända om, ändra på mig och där jag måste tillåta den helige Ande att förvandla mig, för annars är det ute med mig. (Ulf Ekman "En helig kallelse" s 24)

Han satt vid sitt skrivbord i Vatikanen omgiven av förväntansfulla dignitärer, de högsta inom Kyrkan. ... Av någon anledning skrev han på grekiska i stället för på latin. ... Plötsligt körde han fast på ett ord. Allt han kom ihåg var att det började med bokstaven (my). ... Han stirrade på svarta tavlan där ordet stod skrivet som hade undsluppit honom så länge: (metanoia). En känsla av enorm lättnad genomströmmade honom och han utropade: "Där ser ni, det var vad jag försökte säga - ånger, en sinnesändring, en ny inriktning." Men ingen svarade. Rummet var tomt. Han var ensam. (Morris West "Lasarus" s 55-56)

"En förutsättning för att det över huvud taget skall finnas människor år 2000 är att tekniken i högre grad än tidigare ställs i människans tjänst", konstaterar prof. Olle Lindström (vid Kungliga Tekniska Högskolan). ... Den som med pessimism betraktar framtiden saknar inte skäl. Ändå är det påfallande att framtidsteamet (nu år 1969) snarare visar en försiktig optimism i sin bedömning. Även om däri ligger ett visst önsketänkande, räknar de flesta med att både Sverige och världen i stort på det hela taget får det bättre vid sekelskiftet - under vissa bestämda förutsättningar. "Det krävs en radikal ändring i vårt värderingsmönster", säger professor Arne Tiselius (vid Uppsala universitet). "Vi måste åstadkomma ett djupare medmänskligt engagemang om vi skall kunna se fram emot år 2000 med någon grad av optimism." ... Människan primära instinkter lever alltjämt kvar i rovdjurstid. Kommer vi att kunna anpassa oss efter en radikalt förändrad verklighets krav och växa i takt med problemens tillväxt? Kan vi tillägna oss förmågan att tillvarata de stora möjligheterna samtidigt som vi håller de destruktiva krafterna under kontroll? Det är de stora ödesfrågorna. (Tom Selander "Sverige år 2000" s 113,116-117)

I den senaste utgåvan av (Svenska Missionsförbundets) handbok ... har bla sagts att varje gudstjänsts innebörd är att gestalta mötet mellan Gud och människan. Vidare påpekas att från sin början har Svenska Missionsförbundet känt som sin särskilda nådegåva att få förkunna budskapet om Gud Faderns kärlek i Kristus. Glad förtröstan och helig vördnad må vara gudstjänstens bärande anda. Väckelsebudskapet med dess maning till sinnesändring inför Kristus, Frälsaren, bör också prägla varje gudstjänst. (Gösta Nicklasson "Vart går Missionsförbundet?" s 175; debattartikel i Svensk Veckotidning hösten 1966)

Vi bad (1932) för en hopplös, vars son var kyrkoherde. Denne ringde upp mig och sa: ”Det är vackert att ni försöker med min far men han är ett hopplöst fall. Han blir aldrig bättre.” Mot alla goda råd och förmaningar döpte jag mannen. Han stod för Herren en tid och föll igen. Uteslutning yrkades. Vi är alltför snara att utesluta. Församlingens grundläggare, Petter Malmqvist, som prickfritt hade tillhört församlingen i sextio år, bönade för mannen: ”Hav tålamod med honom, ska jag försöka få fatt på honom! Han kanske kommer åter.” Efter tre veckor mötte jag Petter Malmqvist i kyrkdörren. Han kom med mannen. De två höll varandra hand i hand som två söndagsskolgossar. Petter Malmqvist sa på sitt högst kristliga sätt: ”Pastorn, här är han! Jag har återfunnit honom.” Tvivlarna fick inte rätt. Mannen upprättades och stod för Herren till sin död. Sjunger vi i våra sånger, att de sämsta skall bli de främsta, bör vi någon gång visa, att vi menar vad vi sjunger. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 2" s 58)

Lärjungen frågade: Har man rätt att ångra hela sitt förflutna, om man upptäcker, att man gått i villfarelse? – Om du med ångra menar önska ogjordt, så har du icke rätt; ty det finns något berättigadt i hvarje människas lif, och hvarje villfarelse blir genom vederläggningen en ofrivillig anledning till sanningens seger; menar du med ångra att afsky dig såsom bärare af falskheter, så har du rätt. Säg något till ditt försvar! – Jag kan säga: jag var barn af en ond tid; jag var förförd af min ungdoms förförare, ingen nämnd; mitt förstånd var starkare än mitt gudomliga förnuft; mitt kött rådde på min ande; mitt medfödda trots, mitt ärfda, känsliga sinne mottog intryck utan kritik, med ett ord, jag skulle kunna kalla mig ett offer för mina förförare, för mitt påbrå, för min medfödda svaghet och känslighet. Men att mitt förnuft slutligen vaknade, det räknar jag icke som en förtjänst, utan som en nåd; att jag fått tid att vederlägga mina villfarelser, anser jag som den största lycka mig någonsin händt, och därför önskar jag icke mitt förflutna ogjordt, fastän jag avskyr det. (August Strindberg ”En blå bok I” s 72; Rätten att ångra)

När den kristna församlingen, denna den himmelska sanningens och rättfärdighetens ljusstake, flyttats bort från ett land eller ett folk, då draga sig domarnas åskmoln tillsammans öfver det landets och det folkets framtid. (J.P. Norberg "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 19)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Den församling, som genom Pauli predikan blef grundlagd i Thessalonika, var en mycket blomstrande församling, som gjorde aposteln stor glädje. . . . Det kändes mycket underligt att tänka på, att vi nu (i Saloniki hösten 1894) stodo och gingo på en plats, der den store aposteln hade haft en så rikt välsignad verksamhet. Visserligen finnes nu ingenting kvar af sjelfva den stad, som var, då Paulus vistades der. De nuvarande murarne tillhöra en långt senare tid, om de också till största delen äro byggda på grundvalarne af de gamla. Af den kristendom, som aposteln med sin predikan här uppväckte, ser man numera icke heller mycket. Den är nästan fullkomligt undanträngd genom muhammedanism och verldsväsende. Men platsen är i alla fall den samma, om än ljusstaken är stött bort från sitt rum. Och den dag kan komma, då evangelii ljus tändes här ännu en gång för att sprida sitt sken vida omkring. Alldeles under de sista tre årtiondena har en ganska stark evangelisk rörelse uppstått inom den grekiska kyrkan i Macedonien. (P. Waldenström "Till Österland" s 100)

Pastor A.P. Simpson, den av många uppskattade predikanten och uppbyggelseförfattaren, var ej den starke och framsynte missionsledare, som kunde planera på lång sikt. Han synes ha delat (Fredrik) Fransons eskatologiska syn och låtit denna inverka på planläggningen åt missionsarbetet. Mitt under stora väckelser och en tid av blomstrande och framgångsrik kristen verksamhet trodde han, att det stora avfallet redan begynt i västerlandet, och att ljusstaken skulle flyttas därifrån. Tidens afton hade, som han tänkte, redan begynt. Det gällde därför att i elfte timmen bärga den myckna skörden. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 116-117; början av 1890-talet)

Klangen tittade i golvet. Han stönade. ... "Ja, ja har sla'et henne många gånger ... Ja slo henne samma da hon dödde. Ja har kört (min hustru) i döen, rakt i döen. Å nu ska ja lida mitt ..." ... Rasken och Ida stod där ganska hjälplösa. De var syndiga människor, de också ... "Han ska int supa å leva så illa!" sade Ida. Och hon rådde honom att ändra sitt sinne, börja ett bättre leverne och vända sig till Gud." "Nä, omvända mej kan ja inte", kved den arme stackarn och vaggade fram och åter på en stol. "Si, ja kan inte tro! Ja kan inte tro, att ja får förlåtelsen!" (Vilhelm Moberg "Raskens" s 311)

Så nära än (Oscar) Ahnfelt stod (Carl Olof) Rosenius, var det dock icke full samklang dem emellan. "Världen i Jesu rättfärdig är vorden" var det slagord, omkring vilket Ahnfelt oförtröttat vände sig. Men han gjorde det på bekostnad av andra väsentliga, bibliska tankar. I varje förmaning till sinnesändring, bättring och helgelse såg han rester av oluthersk lagiskhet. Att det förnämsta salighetshindret var egenrättfärdigheten utlades på ett sådant sätt, att rättfärdigheten i levernet kom i skymundan. Av en sådan hyperevangelisk förkunnelse - Oscar Ahnfelt var ingalunda ensam om den - drogo en del åhörare den slutsatsen, att det kanske inte var så noga med vandeln; man var ju i alla fall rättfärdig "alla stunder", då ju Jesus hade gjort allt i vårt ställe. Denna s.k. antinomistiska inställning väckte mycket oro och förorsakade också splittring inom nyevangeliska kretsar. Rosenius fann sig föranlåten att ingripa. Fasthållande vi skriftenligheten av den satsen, att Kristus i sin försoningsdöd hade burit och borttagit hela världens synder, framhöll han, att det ingalunda var skriftenligt att påstå, att varje människa vore i biblisk mening rättfärdiggjord och salig. Det fanns något som hette omvändelse, bättring och tro på Kristus, det finge man icke glömma. Man skulle i levernet förverkliga de himmelska sanningar, vilka Guds ord innehöll. Men jämsides med dylika uttalanden kommer hos Rosenius ständigt igen varningen att söka tröst i den egna helgelsen. (Edvard Rodhe "Religiösa brytningar och kyrkliga nydaningar" s 61-62)

Världens gång utför mitt fönster, jag en stund betrakta skall. Akten er, I dagens mönster! som ett glas står gatans svall. Det är farligt, skynden varligt! Världen bringar er på fall. ... Se, där går en stjärnprydd herre. Aj, hans nåd, han föll omkull. Hela himlens här, dess värre, rullar i den låga mull. Kryp och bocka, plocka, plocka himlakartan full! ... ... Ers högvördighet, predika ej om Adams fall så torrt! Se, där ligger doktorn lika som de andra inom kort. Doktorshatten far för katten; grip den, lärdomen blås bort. ... ... Dock – jag vill ej stå här länger, mina bröder till förfång. Ut ibland dem jag mig tränger, ännu är dock dagen lång; men till natten slår jag vatten över gatan än en gång. (Esaias Tegnér ”Halkan” s 173-174; dikten publicerad år 1819)

(Filip Jakob) Spener hade sagt, att Faraos exempel visar, att nådatiden kan upphöra, innan lifvet är slut, men han ansåg likväl, att nåden står öppen för de flesta under hela lifvet. Däremot lärde åtskilliga af pietisterna, att Gud hade satt en "terminus peremptorius salutis sen gratiae revocatricis" för hvarje människa, så att förhärdelsen kan inträda före döden. Men en sådan "terminism" förkastade de ortodoxa. (Fredrik Nielsen "Från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 660)

Vi have, o Gud, dig syndat emot, förlåt oss bristerna svåra! Vi vele ditt bud med bättring och bot nu följa dagarna våra. Låt falla med alla din vredes hot, och dämp allt, vad oss kan dåra! (Lars Wivallius ”Klagovisa över denna torra och kalla vår” Sten Selander s I:40; 1605-1669)

Kyrkoherden i Jönköping, Johannes Baazius d.ä. (1583-1649), ... krävde en ny reformation eller ett vidareförande av reformationen som inte skulle vara enbart en reformation av läran utan också av livet, en tanke som omfattades av många tyska teologer, som på det sättet ville fullborda reformationen. Han riktade ett starkt krav på bot och bättring till sina ämbetsbröder. En god präst borde leva anspråkslöst. Därför, hävdade han, fann man de bästa prästerna i de minsta pastoraten, eftersom de som satt i de stora pastoraten hade allt för många uppdrag, som tog tid från deras verksamhet som själasörjare. Tanken om den nära förestående domen underströk hans krav på reformer. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 56-57)

Den märkvärdigaste af det 15:de århundradets munkar var dominikanern Girolamo (Hieronymus) Savonarola i S:t Marco-klosttret i Firenze. Han var född i Ferrara 1452. ... Savonarola fördjupade sig i Israels profeter och i Johannes' uppenbarelse, och det blef så småningom klart för honom, att kyrkan behöfde en förnyelse. Med tiden blef han medelpunkten i en krets, som var förargad öfver kyrkans synder och öfver, att Lorenzo af Medici hade slutit fred med det fördärfvade påfvedömet. "Predikanten för de hopplösa och missnöjda" kallade en yngre samtida honom. Med skriften såsom utgångspunkt började han förutsäga förestående olyckor först för en trängre krets, som samlades under en rosenbuske i San Marcos trädgård, senare för stora skaror, som uppfyllde kloster- och domkyrkan. Hans tal blefvo djärfvare och djärfvare både med hänsyn till påfvedömet och "tyranniet" i Firenze. Då han 1491 valdes till prior för San Marco, bragte han icke såsom sina föregångare Lorenzo sin hyllning, utan från predikstolen förutsade han Innocentius VIII och Lorenzo en snar död. Spådomen gick i uppfyllelse: i april 1492 dog Lorenzo och kort därefter påfven. ... Slutligen blef (Savonarola) dömd till döden samt tillsamman med två andra munkar bränd på Firenzes torg. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 995-999)

Efter Herrens ord och aposteln Pauli förebild blefvo grofva syndare och kättare utstötta ur (den äldsta kristna) församlingen, men med hänsyn till deras återupptagande rådde icke full enighet. I Nordafrika och Spanien var man benägen att visa den största stränghet mot de affallna; i Rom, Egypten och Österlandet var man af flera orsaker mera böjd för en mildare praxis. På de flesta ställen uteslöt man visserligen för alltid dem, som hade gjort sig skyldiga till hor, afgudadyrkan eller mord; men under tidernas lopp började man att göra eftergift för den mänskliga svagheten. ... I början af 4:de årh. ... blef i Österlandet bottiden indelad i särskilda stadier. Först skulle de affallna taga plats utanför kyrkorna och anropa kyrkobesökarne om deras förbön; därefter fingo de såsom "åhörare" tillåtelse att stå i försalen och höra på bibelläsningen och predikan; senare tillätos de såsom "knäböjande" inne i själfva kyrkan öfvervara kyrkobönen, och slutligen erhöllo de såsom "stående" tillåtelse att åskåda, huru församlingen åtnjöt nattvarden. Innan "de botfärdiga" (poenitentes) själfva fingo tillträde till nattvardsbordet, måste de offentligen bekänna sina synder (... exomologesis). Därefter blefvo de med handpåläggning och broderskyss upptagna i församlingen och berättigade till nattvarden; (reconciliatio, pax). I regeln var det biskopen, som meddelade handpåläggningen, men i nödfall kunde också en presbyter eller diakon göra det. Bottidens längd var icke närmare bestämd; den rättade sig efter fallets storlek och landets bruk. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 247-249; församlingstukt under friförsamlingstiden)


Sångarna:

Min vanmakt har jag smakat i frestelser och fall, men vägrar att bli bunden i modlöst självförakt. Du söker mig i skammen, din trofasthet är stor. Jag skyndar till din godhet som barnet till sin mor. (M Melin: Psalmer och Sånger 609:2)

Ack, jordens barn! vår tid är kort, Och våra dar förrinna. De, som en skugga, hasta bort, Och, som en rök försvinna. Vi se oss om; och åter är Ett år till ända lupet: Dess nöjen, liksom dess besvär, De sjönko ned i djupet, I tidens haf, Den vida, allom öppna graf. ... Vid årets början, mångens hopp, I sköna färger brutet, Dess hela bana mätte opp: Men släcktes innan slutet. Så mången då, i sorgfritt tjäll, Med barn och maka bodde; Så mången då, förnöjd och säll, På lif och helsa trodde: Och se! nu re'n Har jorden gömt hans kalla ben. ... Åt mig du lifvet än förlänt, Än låter du mig vandra: O Herre! har väl jag förtjent Att skonas mer än andra? Ack nej! det gör din blotta nåd, Din kärlek utan ända: Att jag må se mitt öfverdåd Och hinna mig omvända; Jag syndaträl, Som tänkt så litet på min själ! ... Jag är det trädet i din gård, Som skulle sparadt blifva, Att en gång, tacksamt mot din vård, Det måtte frukter gifva. Den ömma vård, du tog derom, Från år till år du ökte; Och hvarje år du återkom Och frukt på trädet sökte: Du kom i år; Men lika ofruktbart det står. ... ”Tag trädet bort!” så talar du: ”Dess torra stam hugg neder!” ”Ack! låt det stå ett år ännu:” Så Jesus för mig beder. Ja, bed, du gode Vingårdsman! Din bön allena gäller, Och hjelp att frukt jag visa kan, Förrän mig döden fäller. O Jesu! blif Den svages kraft, den dödes lif. ... Mig föd och vattna med ditt ord Och med ditt blod, så trogen, Att jag, med nytta för din jord, Blir för din himmel mogen. Mig värdes, för din kärleks skull, Till trones frukter lifva: Ty snart, det trädet föll omkull, Der skall det ock förblifva. Låt, för ditt namn, Mig falla, Jesu! i din famn. (JO Wallin: Psalm 414:1-6; jfr Psalmer och Sånger 556:1-3)

Var på tidens tecken vaken, Var vid dess förderf ej ljum. Låt den helga ljusastaken Icke stötas från sitt rum. Bäfva ej i stormig tid, Manligt emot ulfvar strid, Tåligt Christi smälek lid. (JO Wallin: Psalm 319:3)

Finns här ett ångerfullt hjärta? Kom och förlåtelse tag! Lyssna till frälsningens budskap: Jesus går fram här i dag! Jesus går fram här i dag, Går fram i dag; Jesus går fram här i dag, Går fram här i dag, i dag. ... Finns här en själ, som gått fjärran, Irrande, fridlös och svag? Kom med din tyngande börda, Jesus går fram här i dag! Jesus går fram ... ... Finns här en själ, som är krossad, Suckande djupt efter tröst? Kom i din Frälsares armar, Luta dig tryggt mot hans bröst! Jesus går fram ... ... Kom till den ende, som frälsar, Kom till hans kärlek i tro; Kom till den vägen, som leder hem till de saligas ro. Jesus går fram ... (AL James: Andliga sånger 1936 189:1-4)

I min Mästares hand synas skärvor av ler av ett käril som misslyckat var. I sitt hjärta han sörjer, ty genast han ser, av förhoppningar intet är kvar. Men i ömmande kärlek han börjar igen, han vill skåda sin avsikt däri. Då han formar det åter, kanhända det än dock ett hedersamt käril kan bli. Börja om än en gång i mitt liv, börja om än en gång i mitt liv. Jag vill formas av dig, av ditt heliga bud, gör mitt liv till ett redskap för dig! (S Gullberg: Segertoner 604:1)

Jesus med längtan jag öppnar hela mitt hjärta för dig, för att bli fylld av din kärlek, ty den söker inte sitt. Vi måste gripas av hans kärlek, gripas på nytt. Vi måste gripas av hans kärlek, gripas på nytt. (DJ Peterson: Segertoner 1988 nr 612:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Kungen i Jerusalem var Israels lampa. Enligt targumen till Amos 9:1 hotade Gud att utsläcka Sitt folks lampa (= kungen, jfr 2 Sam 21:17), om de inte återvände till lagen. (Församlingen) av utkallade i Efesos representerades av ett lampställ, som Gud hotar att sätta i rörelse ut ur dess plats, om (församlingen) av utkallade inte återvände till sina första gärningar.


Grekiska ord:

kineô (sätta i rörelse) (i NT + exempel i Apokryferna) Apg 17:28; 21:30; Upp 2:5 – 2 Mack 5:3; Syr 12:18; 13:7; Jeremias brev v 26; De tre männens lovsång v 56; Matt 23:4; 27:39; Mark 15:29; Apg 24:5; Upp 6:14.

metanoeô (ändra sinne) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 17:24; Apg 26:20; Upp 2:5 – Salomos Vishet 5:3; Syr 48:15; Manasses bön v 7,13; Matt 3:2; 4:17; 11:20-21; 12:41; Mark 1:15; 6:12; Luk 10:13; 11:32; 13:3,5; 15:7,10; 16:30; 17:3-4; Apg 2:38; 3:19; 8:22; 17:30; 2 Kor 12:21; Upp 2:16,21-22; 3:3,19; 9:20-21; 16:9,11.


Ytterligare studier:

Jer 8:4-5; Matt 13:7; Mark 4:7,18-19,21; Luk 8:7,16; 11:33; Gal 5:4-7; Fil 2:15; Upp 2:2,16,22; 3:3,19-20.


Robert L. Thomas "The 'Comings' of Christ in Revelation 2-3"; The Master's Seminary Journal 7.2 (Fall 1996): 153-181.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-14; 2012-06-04; 2015-01-12)

Tillbaka till Start

2:6 Det här har du emellertid, att du hatar nikolaiternas gärningar, vilka och/också Jag hatar.

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten): emellertid det-här har-(du), att (du)-hatar '-na gärningar'/gärningarna '-nas Nikolaiter'/Nikolaiternas vilka och-jag hatar.


1883: Men detta har du, att du hatar nikolaiternas verk, hvilka ock jag hatar.

1541(1703): Men detta hafwer du, att du hatar de Nicolaiters werk, hwilka jag ock hatar.

LT 1974: Men detta är bra hos dig: Du hatar de fräcka nikolaiternas gärningar, precis som jag gör.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Bileam sade:) "Ut ur Mesopotamien har Balak sänt efter mig, Moabs kung ut ur berg från uppgångar/öster sägande: 'Kom hit att bönfalla/förbanna Jakob åt Mig och kom hit, (och önska) Israel på/'under herraväldet av' det förbannade åt Mig!' Vad/hur må jag bönfalla/förbanna (emot) den som Herren ej må förbanna? Eller vad/hur må jag förbanna, den som Gud ej må förbanna, eftersom jag skall skåda honom från en utkant av berg, från höjder skall jag förstå i riktning mot honom. Skåda, ett folk skall bo ensamt och skall i/bland nationer ej räknas tillsammans med (dem)! Vem undersökte exakt ur ur/av Jakobs säd och vem kommer att räkna ihop antalet ut ur/av Israels folkförsamlingar? O, att min själ må dö i/bland rättfärdigas själar och o, att min säd må bli som säden av de här!" Och Balak talade i riktning mot Bileam: "Vad har du gjort (och gör) mot mig? Jag har kallat (och kallar) dig 'in i'/till en utdömning av mina fiender. Och skåda, du har välsignat (och välsignar) en välsignelse!" Och Bileam talade i riktning mot Balak: "Skall jag visst/verkligen inte vakta/iaktta att tala det här, så mycket som Gud - om alltefter omständigheterna - må kasta/lägga i, in i min mun?" (4 Mos 23:7b-12, Grekiska GT)

(Israel) vanhelgades in i Moabs döttrar. Och de kallade på (folket) på/’för ... skull’ offren åt sina avgudar, och folket åt deras offer och kastade sig ner inför deras avgudar (för att hedra dem). (4 Mos 25:1b-2, Grekiska GT)

(De kvinnliga) var/föranledde (hela tiden) Israels söner, enligt Bileams ord, det att stå på avstånd från och ’skåda över’/’överse med’ Herrens ord. (4 Mos 31:16a, Grekiska GT)

(David sade:) “Har Jag visst/förvisso inte hatat dem som hatar Dig, Herre? ... Jag har (hela tiden) hatat dem (med) fullkomligt hat.” (Ps 139:21a,22a, Grekiska GT)

Och ‘ända till’/’så länge som’ (folket) inte missade (Guds mål) inför deras Guds ögon, var de goda tingen (hela tiden) i sällskap med dem, eftersom en Gud som hatar orättfärdighet är i sällskap med dem. (Judit 5:17)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Och/också den Högste har hatat missare (av Hans mål).” (Syr 12:6a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Det blev knot av/från de grekisktalande i riktning mot hebreerna ... (Och bröderna granskade) ... sju män som ’varits vittnen’/’hade gott vittnesbörd’ fyllda med ande och vishet. ... Och de utvalde (dem) ... och (de sju männen) stod inför apostlarnas ögon. (Apg 6:1b-6a)

Varje/alla av/i mängden utvalde ... Nikolaos ... (Apg 6:5b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Men det var/fanns (hela tiden) en människa ut ur/av fariseerna. Nikodemos (var) namn(et) åt honom, en av judarnas ledare. (Joh 3:1)

Nikodemos svarade (Jesus) och talade till Honom: ”Hur förmår de här tingen att bli/ske?” Jesus svarade och talade till honom: ”Är du Israels lärare och inte har kunskap om de här tingen?” (Joh 3:9-10)

Och/också Nikodemos, den som den första (gången) hade kommit i riktning mot Jesus (א,*א) en natt, kom och hade (א*) en blandning (א*,B) av myrra och aloe, som (om det var) hundra pund. (Joh 19:39)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

"Länshövdingens namn betyder 'för folket', men han arbetar bara för egen vinning!" skrek ynglingen och hötte med näven. Folkmassan stämde in och Gao Yang, som drogs med av den upphetsade stämningen, viftade och skrek han också. "Herr länshövding Zhong Weimin, kom ut och möt ditt folk!" ... "Sluta bråka, vitlöksbönder!" fräste vice kontorschef Pang ilsket, svettig i ansiktet. "Länshövdingen har viktiga saker att ta itu med och kan inte komma ut och träffa er!" ... "Bybor!" ropade hästansiktet. "Låt honom inte lura er! Vi har inte brutit mot lagen. Hur skulle det kunna vara ett brott at vilja träffa länshövdingen? Han ska vara folkets tjänare och är vald av folket, då måste vi ha rätt att träffa honom?" ... "Ned med de korrumperade! Ned med byråkratin!" (Mo Yan "Vitlöksballaderna" s 319,321)

I fornkyrkan (Irenaeus, Adversus haereses I, 26,3) blev (Nikolaos) – utan annan grund än namnlikheten – satt i förbindelse med nikolaiternas heretiska sekt. (Edvin Larsson "Apostlagärningarna" s 133 i kommentar till Apg 6:2-4)

Det var verklig snö som piskade (Vasilij Andrejitj) i ansiktet, höljde hans kropp och kylde hans ena hand, vars handske han hade tappat, och det var en verklig öken, denna öken där han nu var ensam kvar som gråbon, i väntan på en oundviklig, snar och meningslös död. "Himmelska drottning och helige Nikolaus, du som lär oss att försaka", tänkte han och erinrade sig bönegudstjänsten dagen innan, ikonen med det svarta ansiktet och den gyllene kåpan, ljusen som han sålde till denna ikon, de ljus som man strax lämnade tillbaka till honom och som han halvt nedbrunna gömde i sin låda. Och han började be denne Nikolaus Undergöraren att han skulle rädda honom, lovade böner och ljus. Men så stod det plötsligt helt klart för honom att detta ansikte, kåpan, ljusen, prästen, bönerna - att allt detta var mycket viktigt och nödvändigt där i kyrkan, men att han härute inte kunde få någon hjälp och att det mellan dessa ljus och böner och hans eländiga situation nu inte fanns och heller inte kunde finnas något samband. (Leo Tolstoj "Herre och dräng" s 204; mitten av 1870-talet)

Hufvudkraften af Luthers reformatoriska stormanlopp är riktat mot prästerskapet som ett särskilt stånd inom kyrkan, mot den från medeltiden ärfda mot kristendomens ande fientliga skillnaden mellan präster och lekmän. . . . Vi må här anföra följande af (Luthers) "Utläggning af S:t Petri första epistel": " . . . Våra biskopar äro nikolaitiska biskopar, och sådant deras prästerskap är, sådana äro ock deras lagar, offer och gärningar; det vore ett vackert spel i karnevalen, om blott icke det gudomliga namnet blefve därigenom genom fagert sken försmädadt. Därför äro de allena det heliga och andeliga prästerskapet, hvilka äro rätta kristna." (Viktor Rydberg "Om kyrka och prästerskap" s 211-212; med anledning av kyrkomötet 1868; Göteborgs Handelstidning maj-juni 1868 samt tidskriften Framtiden samma år)

Det egna tycket är en källa till alla partier och sekter, till oenighet och kätteri. Derföre säger man: ”Bäst täcks enhwar hans eget lopp: Så fylls af narrar landet opp.” Detta egna tycke och sjelfbehag will Paulus här tillintetgöra. ... Derifrån hafwa de många partierna kommit med sina olika spetsar och fransar, derifrån de många stift och kloster i werlden, af hwilka intet är ens till sinnes med det andra: hwart och ett tycker bäst om sitt sätt och föraktar andras. Derföre önskar nu apostelen, att de måtte wara ens till sinnes. ... Så att, om en, som är swag i tron, ser att en stark äter kött eller dricker win, eller gör något annat, som han tycker wara orätt och synd, han då skall låta fara sitt tycke om den starkes ätande, drickande eller gerningar, om han också icke will eller kan förmå sig att sjelf göra derefter. ... Och twärtom, skall de swaga i tron icke förmår att följa med, så skola de starka icke twinga eller förakta dem. ... Äfwen i handtwerk kunna ju ej alla wara lika. Den ene är smed, den andre skräddare och likwäl fortfar i tro och i hjertan en enhet, i det att hwar och låter den andre förrätta sina utwärtes göromål oklandrad. Om nu en tok påstode, att en smed hade ett ogudaktigt handtwerk, så skulle han dermed blott förbrylla hans samwete och göra honom swag i tron. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 21-22 i kommentar till Rom 15:4-13)

"Då är saken klar", (sade befälhavaren till kosackerna). "Jag har bara att verkställa era befallningar. Det är ju allmänt känt, och det står till och med i Skriften, att folkets röst är Guds röst. Inte går det att hitta på något klokare, än vad hela folket funderat ut." (Nikolaj Gogol "Taras Bulba" s 202; skildrad tid: 1400-talet)

Nikolaiterna är efterföljarna till den Nikolaus som var en av de sju som först ordinerades till diakonatet av apostlarna. De har en livsföring av ohämmade njutningar. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 352)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1950

Vid sidan av jul, påsk och pingst firas (i den ortodoxa kyrkan) följande dagar som större högtider: . . . Sankt Nikolaos dag den 6 december. Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 71)

I den (grekiska) folkliga fromheten är tron på helgonens makt och läkande kraft djupt rotad. Varje helgon har sitt speciella område. . . . Sankt Nikolaos skyddar sjömännen. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 170)

Myra var Sankt Nikolaus (Santa Claus) hemstad nära Demre. Över helgonets grav står (idag år 2003) en restaurerad kristen basilika. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 237)

När vi söker beskriva den kristna församlingen kommer vi inte ifrån dubbelheten av svaghet och styrka, bräcklighet och kraft, renhet och solkighet. Det finns där hela tiden. Alla sätt att beskriva kyrkan ensidigt, antingen som enbart solkig eller enbart ren och felfri, leder ofrånkomligt in i återvändsgränder. Det blir en förvanskning och förfalskning av verkligheten. Det gröper ur trovärdigheten. (Björne Erixon "Rymma eller rymmas? en bok om dig och församlingen." s 21)

Den bästa förklaringen om nikolaiterna citeras av Charles (Revelation, I, 52), som säger att namnet förefaller komma av en översättning till grekiska av namnet Bileam, på hebreiska två skilda ord, bala am, ”han har förtärt folket” (en härledning som finns i Sanhedrin 105a, där balah am är en alternativ läsning). Nikolaus skulle kunna vara nika laon, ”han besegrade folket”. Denna ordlek är alltigenom semitisk. ... Fastän inte ursprungligen en skurk så kommer Bileam gradvis att anses som fadern till synkretism och egennyttiga affärer, en symbol för oppositionen mot Jahveh. I rabbinsk litteratur framställs Bileam som en de sju hedniska profeter som står i motsättning till Mose. ... Verkan av att inkludera en hänvisning till Bileam, som associeras med nikolait, i denna apokalyps blir klar. Bileam representerar den falske profeten, som förleder människor till liderlighet och motbjudande avgudadyrkan. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 391)

Folkets röst är Guds röst. Folkets röst är kommunismen. Guds röst är den kristna kommunismen. (Hans Granlid "För en ny gemenskap" s 90)

Om församlingen inte är förenad med Herren i samma kärlek, så är den det i varje fall, när det gäller hatet av det onda. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 95-96)

I den äldsta bevarade latinska kommentaren över Apokalypsen har Victorinus av Pettau (ca 300 e. Kr.) denna anteckning angående Upp 2:6: ”Före den tiden hade orostiftande och fördärvliga människor åt sig själva gjort en villolära i diakonen Nikolaus namn och lärde att kött som offrats till avgudar kunde befrias från det onda genom besvärjelse, så att det kunde ätas, och att den som hade bedrivit otukt skulle kunna få syndaförlåtelse på den åttonde dagen.” ... Den nikolaiska undervisningen ... avsåg tydligen att i den hedniska världen göra den kristna stigen lite lättare genom att tillåta så mycket kompromiss med avgudadyrkan att kejserliga och sociala krav skulle kunna tillgodoses. (FF Bruce "Commentary on the Book of the Acts" s 129)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Nicolaiterna woro Menniskor, som wille förena andans och köttets frihet och mente, att det gick an, att med andan tjena Gud och med köttet tjena synden och werlden; de drogo Guds nåd till lösaktighet. (P. Fjellstedt "Biblia" s 732)

(Viktor Rydberg visste, att det fanns andra politiska maktfaktorer än idéerna. . . . Redan 1860, d. v. s. två år efter publicerandet av företalet till Den siste atenaren, skrev Rydberg en artikel där han varnade mot de liberala förhoppningar, som väckts till liv genom Napoleon III:s ingripande mot Kyrkostaten. Här var inte fråga om idékamp, anmärkte han, utan om "den sublima sjelfiskhet, som begagnar sig af de i verldshistorien stridande "principerna" för att befästa sin egen maktställning. Det kan inte betraktas som någon slump, att det var Napoleon III, som föranledde Rydberg till denna reflexion. Napoleon skaffade sanktion åt sitt övertagande av makten genom en folkomröstning, som är den historiska förebilden för de moderna diktatorernas motsvarande manöver (under första delen av 1900-talet). Rydbergs djupa antipati för Napoleon III hjälpte honom att inse, att idéer kan utnyttjas i ideologiskt syfte för att skapa, vidmakthålla och utnyttja helt eller delvis falska föreställningar hos massorna i syfte att dirigera deras politiska handlande. (Örjan Lindmarker "Rydberg och vi" s 21)

Laestadius säger: ”Jag såg, att det stod illa till med församlingen. ... Jag hade alltid hyst en stor avsky för överlastade personer, och denna avsky stegrades, ju mer fyllerilasten tilltog. ... Jag hyste ett andligt hat till krögare och fyllhundar och tror, att varje prästman borde bära hat till de nikolaiters lärdom, som gör människan både blind och döv för alla förnuftiga föreställningar. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 127)

(1520) var en stor del av Jönköpings län åter utsatt för danskarnas hårda framfart. De . . . veko av från Nissastigen, drogo genom Värnamo till Nydala kloster, borttogo där allt som fanns och brände var gård mellan Nydala kloster och Rogberga socken. Det var tre härar som bröto in i landet, de två huvudhärarna togo vägen genom Västergötland, voro nära Jönköping och Taberg, det är säkerligen den ena av dessa härar, som var endast trekvarts mil från staden (och Taberg?). Den här, som plundrade Nydala, tågade vidare genom Östra Holvägen rakt på Skänninge. Så undslapp Jönköpingsorten denna gång med "fridens ljus" av vax på det altare, som var helgat åt stadskyrkans skyddspatron sanct Nicolaus och lovade, att en mässa skulle sjungas vid samma altare varje söndag efter ottesången, och se det hjälpte! Staden skonades. (Hanna Friberg "Ur Tabergs äldre historia" s 8)

Den helige Nikolaus, (vars bild av okänd ikonmålare finns på Nationalmuseum i Stockholm), hör till kyrkans populäraste och oftast framställda helgongestalter. Han var biskop i staden Myra i Mindre Asien och dog någon gång mellan 345 och 352. Han räknas främst som barnens, sjöfararnas och handelsmännens skyddshelgon och bildar dessutom en av utgångspunkterna för jultomtegestalten. Ofta möter vi honom i ikonerna just som här, iklädd sin biskopsdräkt med den korsmönstrade manteln, med evangelieboken i ena handen och välsignande med den andra. Dessutom finns vanligen framställningar i mindre skala av Kristus och Maria som överlämnar Evangeliet respektive "omoforiet", biskopsbandet, det vill säga tecknen på biskopsvärdigheten. Enligt legenden skulle Nikolaus ha tvekat att låta sig vigas till biskop. I drömmen uppenbarade sig då Kristus och Maria för honom med dessa gåvor, vilket tolkades som Guds tecken att han skulle antaga värdigheten. På denna 1500-talsikon omges Nikolaus av sexton scener illustrerande hans liv från födelsen, i övre vänstra hörnet, till döden och begravningen, i det nedre högra. Denna typ av randscener är inte ovanlig i ikonmåleriet som berättande kommentarer till centralframställningen. Här återfinns flera av de legender som kommit att knytas till Nikolaus, hur han räddar sjöfarande, driver ut onda andar, räddar tre till döden oskyldigt dömda just innan svärdet skall falla över deras halsar, eller hur han i en nattlig dröm uppenbarar sig för kejsaren, Konstantin den store. (Ulf Abel "Ikonmålningen 'Den helige Nikolaus'" s 195-196)

Nikolaus var en av de sju diakonerna som utnämndes i Apostlagärningarna. ... Nikolaiternas villolära hade fördömts av Herrens Apokalyps. (Tertullianus, The Ante-Nicene Fathers Vol III, s 650)


Egna kommentarer och funderingar:

Namnen Nikodemos (Joh 3:1) och Nikolaos (Apg 6:5) kan ha betydelsen av “folkförsamlingens seger” resp. ”folkets seger”. Jämför med Upp 1:11 (Sinaiticus, prima manus) där Sardes-församlingen, en av de sju församlingarna, saknas i uppräkningen. Kanske att Nikolaus, en av de sju diakonerna, kan ses som en motsvarighet till denna församling. Se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 3:1-2, 3:14a och 1 Joh 5:4.

Angående anspelningen till Bileam, se Upp 2:14-15.


Grekiska ord:

Nikolaitês (nikolait) Upp 2:6 – Upp 2:15. Jfr Nikolaos Apg 6:5. Se också Exegeter, evangelister med flera och Egna kommentarer och funderingar.


Ytterligare studier:

4 Mos 23:20-26; 24:9-10; Joh 7:50-52; 19:40-42; 2 Petr 2:15; Judas v 11; Upp 2:14-15; 3:14; 21:27.


Per Beskow (P. Janzon) "Nikolaiterna i Nya testamentet och i fornkyrkan"; Svensk Exegetisk Årsbok 21 (1956): 82-108.

W.M. Mackay "Another look at the Nicolaitans"; The Evangelic Quarterly 45.2 (Apr.-June 1973): 111-115.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-14; 2012-06-04: 2015-01-13)

Tillbaka till Start

2:7a Den som har ett öra, låt honom höra vad Anden säger till (församlingarna) av utkallade.

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): Den havande (ett)-öra låt-honom-höra vad '-n ande'/anden säger (till)-'-na församlingar'/församlingarna.


1883: Den som har öra, han höre hvad Anden säger församlingarna.

1541(1703): Den der öra hafwer, han höre hwad Anden säger församlingarna.

LT 1974: Se till att detta budskap fastnar i medvetandet hos var och en som lyssnar till vad Anden säger till församlingarna.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Mose kallade alla Israels söner och talade (vänd) i riktning mot dem: "Ni har skådat (och skådar) alla ting, så många som Herren gjorde i Egyptens jord/land ’inför ... ögon’/’inför ögonen på’ er, farao och de som ger honom vård och hela hans jord/land, de stora prövningar som dina ögon har skådat (och skådar), tecknen och de där stora förebuden. Och ända till den här dagen har Herren inte gett er ett hjärta (till) att veta och ögon (till) att se och öron (till) att höra." (5 Mos 29:2-4, Grekiska GT)

Mose samtalade in i öronen av/på varje/hela Israels (församling) av utkallade den här visans ord ända till ‘in i ett slut’/’intill slutet’. (5 Mos 31:30, Grekiska GT)

(David sade:) “’In i’/’med syfte på’ ‘en örsnibbs’/’ett öras’ hörsägen hörsammade mig (det folk som jag inte hade kunskap om).” (Ps 18:45, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) ”Gå och tala till det här folket: ’Ni skall höra (i) en hörsägen och ni må inte/förvisso ej 'låta tillsammans'/uppfatta, och då ni ser skall ni se och ni må inte/förvisso ej skåda, ty det här folkets hjärta har tjocknats/’varit hårt’ och (med) sina öron har de hört med tyngd/plåga och deras ögon har varit slutna, (så att) de ej någonsin må skåda (med) ögonen och höra (med) öronen och 'låta tillsammans'/uppfatta (med) hjärtat och vända sig intill (Mig) och/’så att’ Jag skall bota dem.’” (Jes 6:9-10, Grekiska GT)

(Slaven/tjänaren sade:) "Herrens uppfostran öppnar Mina öron, men/och jag lydde ’icke inte’/-." (Jes 50:5a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “Hör de här tingen, dåraktiga och hjärtlösa/oförnuftiga folk ... (det har getts) öron åt dem, och/men de hör inte.” (Jer 5:21, Grekiska GT)

(Profeten sade till Juda: “Herren) har skickat bort (sina) slavar profeterna i riktning mot er, och skickat bort (dem från) tidig morgon, och ni har inte lyssnat ... (med) era öron.” (Jer 25:4a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Låt den som hör höra. Och låt den som icke lyder icke lyda av det skälet att (Jerusalem) är ett hus som förbittrar vid sidan av (sig).” (Hes 3:27b, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem: “Babylonierna och dina andra älskare) skall ta av din näsborre och dina öron. ... ” (Hes 23:25b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En hörares öra (är) ’en vis (människas) begärelse’/’vad en vis människa vill ha’.” (Syr 3:29b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Om du – alltefter omständigheterna – må välkomna att höra, må du ’ta emot ut ur’/’lära dig’, och om du – alltefter omständigheterna – må luta ditt öra, må du vara vis.” (Syr 6:33)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Hör mig, ett folks stormän och de som anför (församlingar) av utkallade, låna (ert) öra.” (Syr 33:19)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Jag lutade mitt öra få/lite och tog emot (vishet).” (Syr 51:16a)

Baruk läste den här bokrullens utsagor ... i varje/hela folkets öron. (Baruk 1:3a)

(Herren sade:) “Jag skall ge (Mitt folk) ett hjärta och hörande öron.” (Baruk 2:31b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina apostlar:) “Vad ni hör in i örat, kungör (det) uppå byggnaderna.” (Matt 10:27b)

(Jesus sade till folkskarorna:) “Den som har öron att höra (med) (א,* א), låt honom höra.” (Matt 11:15)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Med folket) ’fullbordas ... uppåt’/slutfullbordas Jesajas profetia, den som säger: ’Ni skall höra (genom) en hörsägen och ni må inte/förvisso ej uppfatta ... ty ... (med) sina (א,* א) öron har de hört med tyngd/plåga ... (så att) de ej någonsin må ... höra (med) öronen och uppfatta (med) hjärtat och vända sig intill (Mig) och/’så att’ Jag skall bota dem.’ Men lyckliga ... era öron, eftersom de hör.” (Matt 13:14-16)

Om (brodern som missar Guds mål) – alltefter omständigheterna – må ‘höra ... vid sidan av’/ignorera dem, tala till (församlingen) av utkallade. (Matt 18:17a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna - din hand må få dig att snava, skär/hugg (då) av den! Det är fint/’bättre för’ dig att komma in i, in i livet vanskapt, eller/än att havande/med de två händerna komma in i (א*), in i Gehenna, in i den outsläckliga elden. … Och om – alltefter omständigheterna - din fot må få dig att snava, skär/hugg (då) av den! Det är fint/’bättre för’ dig att komma in i, in i livet lam, eller/än att havande/med de två fötterna kastas in i Gehenna.” (Mark 9:43,45)

(Jesus sade till folket i synagogan:) “Idag är den här skriften fullbordad (och har fullbordats) i era öron.” (Luk 4:21b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Sätt/lägg in de här utsagorna i era öron.” (Luk 9:44a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) Vad ni har samtalat i förrådshusen i riktning mot örat, skall ni kungöra uppå byggnaderna.” (Luk 12:3b)

En, en viss ut ur/av (de som stod runt omkring) slog till prästledarens slav och tog av hans rätta/högra öra. (Luk 22:50)

... Då (profeten) hade lyft Paulus' gördel och bundit sina fötter och händer, talade han: ”Detta är vad den Helige Ande säger.” (Apg 21:11a)

(Paulus sade till judarna i Rom:) "Fint samtalade den Helige Ande i riktning mot era fäder genom profeten Jesaja, då Han sade: 'Gå i riktning mot det här folket och tala: ”En hörsägen skall ni höra och ni må inte/förvisso ej uppfatta ... ty ... (med) öronen har de hört med tyngd/plåga ... (så att) de ej någonsin må ... höra (med) öronen ... och vända sig intill (Mig) och/’så att’ Jag skall bota dem.”’” (Apg 28:25b-27)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Amen, amen, Jag säger till er, att en stund kommer * (א*), när de döda (kropparna) må (P66, א,* א) höra Guds Sons röst, och * (P66, א*) då de har hört, skall de leva.” (Joh 5:25)

(Jesus sade de judar som till att börja med trodde på Honom:) ”På grund av vad har ni inte kunskap om Mitt sätt att samtala? Eftersom ni inte förmår höra Min utsaga.” (Joh 8:43)

(Judarna) talade så (till mannen som hade blivit blind): “Vad gjorde Han (med) dig? Hur öppnade Han dina ögon?” Han svarade dem: ”Jag har allaredan talat (till) er, och ni hörde inte. Vad vill ni åter höra? Ni vill (väl) ej, och/också ni, bli Hans lärjungar?” (Joh 9:26-27)

Jag har ännu många ting att säga till er. Ni förmår emellertid inte bära (dem) just nu. Men när – alltefter omständigheterna – Den där, sanningens Ande, må komma, skall Den visa er vägen i * (א*) sanningen. Den kommer inte att samtala från Sig själv, emellertid/utan så många ting som Den * (א,*א) hör, kommer Den att samtala, och Den skall komma fram med ett budskap till er (om) de kommande tingen. (Joh 16:12-13)

Simon Petrus, som hade en dolk, drog så den och skadade/’slog till emot’ prästledarens slav och skar/högg av hans rätta/högra lilla öra. Men ett namn åt slaven var (‘hela tiden’/-) Malkos. Jesus talade så till Petrus: ”Kasta/stick dolken in i förvaringsplatsen/skidan. Bägaren som Fadern har gett (och ger) Mig, må inte/förvisso ej Jag dricka den?” (Joh 18:10-11)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Att lyssna med respekt är den stora hemligheten bakom varje harmonisk relation. Men det här gäller extra mycket i vår relation till Gud. För han har talat och kallar oss att lyssna till hans röst. Ändå hör vi Skriften men lyssnar bara till det vi har lust till – det trösterika ekot från våra egna kulturella fördomar – och går därmed miste om hans blixtrande Ord när han utmanar oss att verkligen lyssna. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 394 i kommentar till Jak 1:22)

Kamp mot synden kan föras bara i Jesu inställning till synden: skoningslöst krig, ”att slita ut sitt öga”. (M. Basilea Schlink "Så blir man en ny människa" s 193)

Även om vi har ärenden som för långt bort från hans ljus, även om vi dricker vatten ur rör och först som döende närmar det till vår evigt törstande mun - även om vi vandrar på en gata, där jorden bragts till tystnad av en stenläggning, får vi icke sälja vårt öra. ... Pressa, o, pressa på förstörelsens dag mot jorden det lyssnande örat, och ni skall höra, genom hela sömnen skall ni höra hur i döden livet begynner. (Nelly Sachs "I dödens boningar" s 40-41)

"Döda mig med ett hugg, broder", sade farbror Luohan. "Jag ska minnas ditt förbarmande när jag kommer till de gula källorna." Den japanske officeren vrålade till. "Skynda på!" sade tolken. Femman Suns ansiktsuttryck förändrades; han sträckte ut sina små knubbiga fingrar, grep tag i farbror Luohans öra och sade: "Storebror, jag kan ingenting göra ..." Far såg hur Femman Suns kniv skar genom farbror Luohans öra som om han skurit i trä. ... En japansk soldat som bar på ett keramikfat gick fram och ställde sig bredvid Femman Sun och Femman Sun lade farbror Luohans tjocka, köttiga öra på tallriken. Så skar han av det andra örat och lade det bredvid det första. Far såg hur öronen hoppade på tallriken och hörde hur det dunsade. ... Endast några enstaka droppar blod rann ut från den plats där farbror Luohans öron hade suttit. Utan öron såg hans ansikte så rent och enkelt ut. (Mo Yan "Det röda fältet" s 52-53; år 1939?)

Jeremiae klagovisor! Barnen sjuka allihop. Man sofver med ett öra om nätterna för att få höra när strypsjukan skall komma! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 407, brev 24 dec 1884 till Jonas Lie)

Om en räv fastnar i rävsaxen, så biter den av benet och räddar på så sätt sitt liv. Men en sorglös människa biter inte ens av ett finger, fast hon är fast i djävulens garn. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 203 i predikan 1851 över Jes 1:3)

Väl inne i sitt rum kastade sig majoren trött och nedstämd i en fåtölj. Efter några djupa suckar sade han sig själv: "Min Gud, min Gud! Varför denna olycka? Om jag åtminstone saknat en arm eller ett ben! Det hade varit bätttre. Att tappa öronen hade varit avskyvärt, men jag hade sluppit alla näsvisa frågor. Men en man utan näsa är ta mej fan ingenting. En fågel utan näbb! En herre utan profil! Nåt som man lika gärna kan ge till katten! Om jag åtminstone fått den avhuggen i fält eller under en duell eller om jag själv varit roten till det onda. Men nu är näsan borta utan vare sig mål eller mening, borta till ingen nytta, som en annan struntsak! Så här kan det bara inte gå till", tänkte han och försjönk i grubbel. (Nikolaj Gogol "Näsan" s 25-26)

Bruksklockan klämtar. ”Må den, som har öron, höra! Vi här nere vid Ekeby smedja hålla på att förgås. Älven är över oss. Dammen bävar, smedjan är i fara, kvarnen är i fara och våra egna fattiga bostäder, älskade i sin ringhet.” ... Ute på Lövens is vandrar den unga grevinnan Dohna en hemsk, livsfarlig väg för att få viska ett varningens ord till Gösta Berling. Nere vid vattenfallet löpa vågorna till storms mot all Ekeby ära och makt, men i de vida salarna råda endast glädje och ivrig förväntan, vaxljusen stråla, och vinet strömmar. Där inne tänker ingen på det, som rör sig ute i den mörka, stormiga natten. Just nu är ögonblicket kommet. Gösta stiger upp och går ut för att hämta fästmön. Han måste gå över förstugan, och dess stora dörrar stå vidöppna. Han stannar, han ser ut i den kolsvarta natten ... Och han hör, han hör. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 218; Livets stigar)

Öronen fatta Ordet, och hjertat tror det; men tungan talar det och bekänner det, såsom hjertat tror. Derföre, om man borttager tungan och öronen, så blifwer ingen märkbar åtskilnad mellan Christi rike och werldens. Ty hwad det blott och bart utwärtes lefwernet beträffar, så beter sig en christen på samma sätt, som en otrogen. Han brukar, odlar och plöjer sin åker alldeles som andra och företager icke något särskilt werk eller någon synnerlig gerning, hwarken i ätande och drickande, arbete och hwila eller i något annat. Endast dessa två lemmar göra en åtskilnad mellan christna och christna, så att de förra tala och höra annorlunda, än de sednare, och hafwa en tunga, som prisar Guds nåd, predikar om Herren Christus, att Han allena är Saliggöraren o.s.w. Detta gör icke werlden; hon talar i stället om girighet och andra laster samt predikar och prisar sin prakt. Så äro ock å båda sidor olika öron. De christnas öron hafwa just samma Ord, som tungan talar och hjertat tror; men werlden hör hellre, när man talar om hennes wishet, förnuft, ära och prakt. Sålunda äro de christnas öron och tungor, derutinnan skilda från werldens öron och tungor, att de icke fråga efter silfwer eller guld, utan allenast efter det, som man säger om Christus, och huru man skall tala och predika om Christus. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 165-166 i kommentar till Mark 7:31-37)

Varför skall vi klaga över att vi inte vet det vi inte har lärt oss? En del av er hinner knappt lyssna till vad man läser förrän ni ger er därifrån. Ni frågar inte varandra om det man läst, det finns inget samtal, inget minne av hans bud. ... Andra har inte ens tålamod att vänta tills texterna läses i kyrkan. Andra märker inte att man läser utan ägnar sig åt världsligt prat i något avlägset hörn av Herrens hus. ... Om någon närvarande lyssnar och är uppmärksam, åter betraktar och granskar det han hör, frågar om det han inte kunnat följa med i och lär sig, då kan han med knapp nöd nå fram till kunskapens frihet. (Origenes "Om Moses strålande ansikte och om slöjan som han satte över det" s 30-31)

I början av år 40 f. Kr. skred partherna omsider till aktion. ... Judarna slöt sig till Antigonos i stora skaror. Ett regelrätt slag på tempelplatsen slutade med att (etnarken) Hyrkanos II gav sig fången och utlämnades till Antigonos, som strax lät skära öronen av sin farbror – ett rykte säger att han personligen bet av dem – så att denne jämlikt Mose lag inte kunde vara överstepräst. (Alf Henrikson ”Biblisk historia – Gamla Testamentet” s 313)


Att fortsätta med (hembygden):

Örats funktion är oslagbar, örat kan höra, lyssna och hjälpa ögat att se ett sammanhang. Men ett ensamt öra är inte mycket i sig självt. Ensamt är det bara den del av något större. En stympad del utan sammanhang, om det inte sätts i relation till kroppen ... Du är en viktig del i något större, vilken funktion är din? (Maria Ahlriksson "Det ensamma örat!?"; Jönköpings-Posten den 18 augusti 2006)

När man blir äldre så hör man illa. Då borde väl världen bli lugn och stilla? Nä, världen är bräddad av väsen och stör. Det är bara varandra vi inte hör. (Alf Henrikson "Rim & reson" s 55)

Får jag låna ditt öra? (Uttrycket) är ett ordspråk och talesätt som de flesta vet vad det står för. Man ber någon att lyssna. Man ber om någons uppmärksamhet. ... (Då det gäller) bibelns innehåll (handlar det om) att ta del av det på lärjungasätt. (Kenneth Ekdahl "Får jag låna ditt öra?"; Jönköpings-Posten den 12 juli 1991)

Den kristliga ungdomen hör jag om morgonen sjunga och be och predika. Den önskar förbättra jämmerdalen och göra fattiga rika. Den hoppas på välstånd och demokrati hos hednafolken tillika. ... Den helige Augustinus vänder sig allt i sin grav. Mårten Luther och Calvin förfäras, Sankte Per bryter sin stav. På Matteus och Markus, Johannes och Lukas faller väl öronen av. (Alf Henrikson "Anacka" s 42)

Mycket underligt varder förkunnat i år (1968) under ljudliga skrän, men mig är det faktiskt förunnat att lämna det mesta därhän. ... Helt visst är det Gudi behagligt att människor strävar och vill, men än är det lyckligtvis lagligt att jag vänder dövörat till. (Alf Henrikson "Sakta mak" s 264; Gubbfan)

Som de flesta andra söndagsmorgnar vaknade prästen i Regnhult före dager. Han klädde sej och gick ner till pastorsexpeditionen. Där läste han igenom sin predikan, som skrivits för många år sen, och fann oärlig högtidlighet och tomma fraser, som borde tas bort. Men strök han ett stycke måste ett nytt tillfogas, som troligen inte skulle bli bättre. Dessutom saknade det betydelse vad han sa eller inte sa. Hans hushållerska, kantorn, ringaren och kyrkvaktmästaren var de enda han predikade för och ingen av dem lyssnade. (Gunnar E. Sandgren "Tabors berg" s 7; Ulltråden)

Emedan Byarums pastorat är så vidsträckt och industrien bildat och alltjämt bildar nya samhällen och på grund häraf ärendena till pastorsexpeditionen i Tofteryd blifva många väckte å kyrkostämman i Byarum i lördags ett förslag till åstadkommande af en telefonledning från Skillingaryd till Tofteryd.. Förslaget mottogs med allmänt bifall, men då ledningen bör vara en för hela pastoratet viktig angelägenhet, föreslogs att ordf. skulle å resp. kyrkostämmor i Tofteryd och Bondstorp föredraga ärendet, och med kännedom om pastoratsbornas intresse för nyttiga och praktiska företag, är det all anledning att hoppas, det frågan blir bragt till en lycklig lösning. (Jönköpings-Posten 1904-12-06 "Telefon till Tofteryd")

Telefonbyggnaden till Vaggeryd är sedan några dagar fullbordad och afprofvad till Vaggerydsbornas stora tillfredsställelse. För närvarande arbetas med att å denna nya linie, som följer järnvägen, äfven upplägga Skillingaryds och Vernamolinierna med där tillstötande förbindelse för att sedan borttaga den gamla linien, som följt landsvägen. (Jönköpings-Posten 1904-10-17 "Fullbordad telefonbyggnad till Vaggeryd")

Telefonledningen Jönköping - Smålands Taberg har i dag varit afstängd under ett par timmar ... Länge har det varit svårt att komma fram på denna linie, till stor del till följd af de många samtalen med Norrahammars bruk. Deras ägare ha fördenskull begärt af telefonverket egen ledning till Norrahammar och verket föranstaltade fördenskull under viss tid en räkning af samtalen med Norrahammar på det man måtte komma under fund med huruvida krafvet i fråga är berättigadt. Huru denna räkning utföll, veta vi ej, alltnog telegrafverket svarade nej. A la bonne heure, svarade man i Norrahammar, men då ha vi ej häller med Tabergsanstalten att göra - telefonstation i Norrahammar är vår och vi kunna ej anses skyldiga att förmedla samtal till Taberg. Sagdt och gjordt - i dag afstängdes som sagdt ledningen till Taberg. Abonnenterna där vände sig till telegrafkommissarien i Jönköping med telegrafisk anmälan om förhållandet och anhållan om rättelse. Sådan har ock sedermera vunnits, men endast tills vidare, heter det i Norrahammar. (Jönköpings-Posten 1904-09-08 "Afstängd telefonledning")

Allmänt fredsmöte hålles i Månsarps missionshus nästa söndag den 24 april kl. 1/2 5 e.m., hvarvid förekommer utom behandling af föreningens ärenden och diskussion äfven uppvisning af den nyaste sortens talmaskin, grammofon, som i ljudstyrka och tydlighet öfverträffar förut brukliga talmaskiner. Inträde: 15 öre för äldre och 5 öre för barn. (Jönköpings-Posten 1904-04-20 "Grammofon - ny sorts talmaskin med förbättrad ljudstyrka och tydlighet")

Allmänt fredsmöte hålles i Månsarps missionshus nästa söndag den 8 dennes (= februari) med början kl. 1/2 6 e.m., hvarvid jämte föredrag af bankkassören hr O. Bång i Jönköping förekommer diskussion öfver frågan: Hvad är orsaken till, att fredsverksamheten ej vinner mera anslutning än hvad nu är förhållandet? samt förevisning af en grafofon (talmaskin). Entré 15 öre för äldre och 5 öre för barn. (Jönköpings-Posten 1903-02-07 "Fredsföredrag med förevisning af talmaskin")

Kretsmöte med Barnarps, Månsarps, Norrahammars och Sandseryds ynglingaföreningar hålles i Rörets missionshus (Hofslätt) söndagen den 21 dec. kl. 3 e.m. Samtal öfver frågan: "Hvilka äro orsakerna till att evangelii inbjudning så lite hörsammas af vår ungdom och huru kunna dessa orsaker bäst undanrödjas? Allmänt möte hålles kl. 6 e.m. samma dag och ställe till hvilket allmänheten särskildt ungdomen inbjudes. Predikan hålles af kyrkoherde Hagberg. (Jönköpings-Posten 1902-12-17 "Evangelii inbjudan hörsammas så lite af ungdomar")

Uppgifter från slutet av 1400-talet visar på förekomsten av malmbrytning och järnframställning vid Taberg söder om Jönköping. Brottslingar som dömts till stympning eller avrättning fick då i stället sona sina brott vid "berget". ... (Någon gång omkring år) 1490 dömdes en kvinna skyldig till stöld av tre pärlemorknappar. ... Stölden borde ha renderat henne straffet att mista öronen, men säger (Jönköpings) tänkebok "för Guds skull och alla dannemännens böns skull" fick hon behålla öronen; i stället skulle hon hudstrykas och "tjäna vid berget för öronen". (Lars-Olof Larsson "Småländsk medeltid" s 95,108-109)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Jfr ”Och (Jesus) sade: ”Människan liknar en förståndig fiskare. Denne kastade sitt nät i havet. Han drog upp det ur havet. Det var fullt av små fiskar. Bland dem fann han en stor, god fisk, han den förståndige fiskaren. Han kastade bort alla de små fiskarna n(er) i havet och valde den stora fisken utan svårighet. Den, som har öron att höra, han höre.” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 47; Thomasevangeliet log. 8; jfr Joh 4:37-38; 21:10-11)

Jfr ”(Jesus sade till Mariham:) ’Må ibland er uppstå en förståndig man. När frukten var mogen, kom han i hast med skäran i sin hand. Han skördade. Den, som har öron att höra, han höre.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 55,57; Thomasevangeliet log. 21:9-11)

Jfr ”(Jesu) lärjungar sade: ’Visa oss den plats, där du är, för det är nödvändigt för oss att söka den.’ Han sade till dem: ’Den, som har öron, han höre! Det finns ljus inne i en ljusmänniska, och hon (alt. det) lyser upp hela världen. Lyser hon (alt. det) inte, är hon (alt. det/den) mörker.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 57-59; Thomasevangeliet log. 24)

Jfr ”Jesus sade: ’Det som du hör i ditt öra, i det andra örat predika det från era tak. Ty ingen tänder ett ljus och sätter det under ett sädesmått, inte heller sätter han det på en dold plats, utan han sätter det på ljushållaren, för att var och en, som går in och går ut, skall se dess ljus.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 61; Thomasevangeliet log. 33)

Jfr ”Jesus sade: ’Det var en rik man, som hade mycket pengar. Han sade: ”Jag skall använda mina pengar, för att jag skall så, och skörda och plantera och fylla mina förråd med avkastning, för att inte lida brist på något.” Detta var vad han tänkte i sitt hjärta, och i den natten dog han. Den som har öron, han höre.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 75; Thomasevangeliet log. 63)

Jfr ”(Jesus) sade: ’En g(odhjärta)d man ha(de) en vingård. Han gav den till lantarbetare, för att de skulle arbeta i den och han skulle få avkastningen från den. Han skickade sin tjänare, för att arbetarna skulle ge honom avkastningen från vingården. De grep hans tjänare. De slog honom. De närapå dödade honom. Tjänaren gick. Han sade det till sin herre. Hans herre sade: ”Kanske kände han inte dem.” Han skickade en annan tjänare. Arbetarna slog också denne andre. Då skickade herren sin son. Han sade: ”Kanske skall de ha respekt för min son.” De där arbetarna, för de visste, att han var arvingen till vingården, grep honom. De dödade honom. Den, som har öron, han höre.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 77; Thomasevangeliet log. 77; Frid s 108: ”Kanske kände han inte dem.” ... Texten uppfattas allmänt som felaktig. Man vänder därför på utsagan ”Kanske kände de inte honom.)

Jfr ”Jesus s(ad)e: ’Faderns rike liknar (en) kvinna. Hon tog lite surdeg, (hon gömde) den i mjöl, hon gjorde den till sto(ra) bröd. Den som har öron, han höre.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 87-89; Thomasevangeliet log. 96) Uttrycket ”den som har öron, han höre” förekommer sju gånger i Thomasevangeliet; jfr ”den som har ett öra, låt honom höra” till var och en av de sju församlingarna i Upp 2-3.

Min dotter sa nyligen: "Mamma, om jag skulle föda ett monster kommer jag ändå att älska honom." Kan ni tänka er?! Hon går i tionde klass och har redan sådana funderingar. . . . Bekanta till oss, ett ungt stiligt par, fick en son. . . . Han var efterlängtad, första barnet. Pojken har en mun som går ända upp till öronen, men några öron har han inte . . . Jag besöker dem inte längre, jag förmår inte, men min dotter springer ständigt dit - om det nu är för att vänja sig eller få en föreställning . . . Här är vi alla från Tjernobyl. Vi är inte rädda för varann, om någon bjuder på äpplen eller gurkor från sin trädgård tar vi emot dem och äter dem och stoppar inte generat undan dem för att slänga dem efteråt. Vi har samma minnen . . . Samma öde . . . På andra platser är vi främlingar. Spetälska. (Nadezjda Afanasievna Burakova "En monolog om ett monster som trots allt kommer att bli älskat" s 203; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Öronen var en kroppsdel min generation hade kolossal användning för när vi växte upp. Vi lyssnade. Vi var inte menta att göra annat, man skulle vara tyst när vuxna människor pratade. Detta var givetvis inte riktigt rättfärdigt, men personligen måste jag säja att det hade sina poänger. Så blev jag skrivare, av att lyssna till berättelser, växa upp i berättelsernas rytm. På den tiden var det så att de unga lyssnade på de äldre. I dag är det tvärtom. Barn hinner inte ens lära sej tala rent förrän vi samlas kring dem, andäktigt lyssnande som om vi väntade oss att de skulle förklara teodicéproblemet för oss. Och sålunda fortsätter det: De äldre lyssnar på de yngre, de yngre lyssnar inte på de äldre. ... Ungas åsikter anses värdefullare än äldres. Det är inte klokt. "Berätta om hur det var förr!" kommer jag ihåg att vi brukade tigga antikare anförvanter. Då gjorde det det. Man var förtrollad. För över minnen lägger sej inget damm. Klarare och klarare blir de. Det var innan det förflutna blev närapå förbjudet. (Stefan Andhé "Sök ljuset" s 96-97)

Morrison gav (Drexel) en saklig komplimang. "Jag har slagit dövörat till för predikningar i bra många år, Ers Eminens. Den här rörde mig djupt." (Morris West "Lasarus" s 136)

Budskapet till var och en av dessa församlingar är samtidigt ett budskap till dem alla. Därför används ordet ”församlingarna” i flertal. (Studiebibeln IV:783)

Nu har jag varit kyrkstöt i trettio år och mer. Jag sover mellan varven, när ingen ser. ... Man torde kunna säga att jag kan min sak: en vänlig puff på axeln och sovarn sitter rak. ... Man stadde mig att vakta på andras sabbatsro. Själv hör jag sällan på och har ganska sömnig tro. ... Det är också ett öde att bära kyrkstöts namn men särskilt gärna vila i Morfei famn. ... Att hjälpa andra lyssna till Herrens strängaspel men ingenting höra för egen del. (Nils Bolander ”Kyrkstöt” s 75-76; Kyrkstöt)


ca 1950 - ca 1900

Det berättas, att Karl den store på sin tid tvingade sachsarna att övergå till kristendomen. De samtyckte - men på ett villkor som de icke ville yppa, förrän dopet ägde rum. Och det begav sig, att de vid dopet höllo högra handen högt över dopvattnet. De hade fattat det beslutet, att de skulle göra ett undantag - den högra handen, med vilken de förde sitt svärd i de inbördes fejderna, skulle icke beröras av det invigda vattnet. Det mesta kunde Vite Krist få - men något ville de behålla för sig själva. De ville göra ett undantag. Den gamla själviskheten ville de undantaga. ... Vi tala om gudsförtröstan - men med undantag. Och så sker det att vi varken mäkta leva i nuet eller möta morgondagen utan ångest. Ty göra vi undantag, äro vi utan frid. ... Detta (om en helhjärtad hängivenhet till Gud i dag) är till sist det enda ärende som Kristi evangelium i dag har till Sveriges folk och dess ansvariga ledare. "Den som har öron till att höra, han höre." (Algot Anderberg "Morgondagen"; tal vid riksdagens öppnande 1939-01-11; Jönköpings-Posten 1939-01-11)

När vi hörde radio på 1920-talet, tyckte vi det var vidunderligt bara det pep i apparaten. Ljudkvaliteten var det ingen, som överhuvudtaget tänkte på, det var ett under att det bara hördes. (Thorsten Akrell "Television" s 75)

Gittan blev döv vid nio års ålder, då familjen (i mitten av 1920-talet) bodde i Ulricehamn. Först fick hon inflammation i ett öra. En gammal provinsialläkare laborerade länge med henne utan att göra henne bra. Så kom hon till Borås och där på sjukhuset gick mässling och hon fick också det andra örat infekterat. Så sändes hon till Göteborg, blev opererad - och döv. (Sven Ljungberg "Ann Margret Dahlquist-Ljungberg - de stora mästarnas krets" s 173)

Lauri: "Sickna karlar! Vad är Jukola-Jussi? En virrig tupp; en hornlös tjur." Juhani: "Håll käft med detsamma, så att ej mina öron hör något slikt en gång till." Lauri: "'Den som har öron till att höra, han höre', predikar Aapo, den där Jukolas heliga Paulus." ... I nämndemansämbetet var Aapo en duktig karl. Allvarsam och ofta med handen bak örat, noga lyssnande hur saken artade sig, satt han på sin bänk i den stora tingssalen. ... Klok, opartisk, rättvis var alltid hans dom.(Aleksis Kivi "Sju bröder" s 224,405-406)

Få predikanter jag hört ha ägt förmågan att med själva sin framställningskonst så fängsla åhörarna som (pastor) Karl Palmberg. ... Rösten, stillheten, allvaret, tyngden på varje ord gjorde att man satt som fastvuxen. I sina tidigare år var det icke ovanligt, att Palmberg hade sina åhörares oavbrutna uppmärksamhet i två hela timmar. (J.E. Lundahl "Gåvorna äro mångahanda" s 51-52; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1943)

Halmstads lärarkollegium representerade verkligen under min tid en respektabel fond av lärdom. Till de lärde hörde utan all fråga vår biologilärare, lektor Alfvengren. Han var en internationellt lika ryktbar forskare som klen pedagog. ... Jag minns egentligen hans lektioner endast som ett sövande och rogivande mummel på sjungande gotländskt tungomål. Förvisso var det förträffliga ting han hade att meddela, men olyckligtvis förstod vi det bara endels, och det lilla vi förstod hörde vi bara på med ett halvt öra, medan tankarna irrade sina egna vägar. (Alf Ahlberg "Från prästgård till arbetarhögskola" s 62; tiden 1906-10)

Löftet om Andens ljus och Herrens välsignelse lyste med större klarhet öfver sådan gemensam bön och endräktigt beslut än öfver en enskilds. (Ellen) hade lagt märke till att det i Skriften ofta stod: "Den, som har öron, höre hvad Anden säger till församlingarna". (N.P. Madsen "Strandfogdens dotter" s 232-233)

Wangensten stod ett ögonblick liksom väntande på svar - "Nu få ni visit af den där långrandige fiolspelaren", fortsatte han så, medan han lyfte på hatten och promenerade vidare. "Får man fråga, hvad nytta ni egentligen gör med den där fiolen, ni har, Bölge Havsland?" hälsade fru Angell honom uppsluppet. "Vet inte, fru Angell, - vet inte, om inte det att musiken förlänger öronen på människorna, så att de får mera gehör för det, som hör himlen till." (Jonas Lie "När järnridån faller" s 21)

Man pratade och trugade och var rörd och vrålade och väsnades i öronen på (Mathis Wiig) och satte brännvinsglasen ifrån sig på hans bord. Och bakom honom skrek och dundrade nu lekmannapredikanten, som bjöd ut ströskrifter, i det han målade ut, hur han här befann sig på torget i Babel med de många förbistringens tungomål. Mathis Wiig var trött och yr i hufvudet . . . Lekmannapredikanten dundrade bakom honom om torget i Babel. Han hörde hvart ord, medan han pratade och gaf besked om priserna på (sina) fotografier. . . . Han höll tanken krampaktigt fästad vid predikanten, som utfor alltmera rasande mot folket i Babel, som hade öron, men inte ville höra! Och nu lade han groteskt demonstrativt en slaktarknif framför sig. Han pekade och pekade på den och ropade, att människorna inte förstodo verkligheten - den ondes slughet och makt - förrän de hade knifven i sig, och döde grep dem i strupen. (Jonas Lie "När järnridån faller" s 38)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Jag skulle besöka Trosa för att leda årsfest och en söndags möten. Det var den 14 februari 1891. Genom något slarv av den person som skötte telefonen på högkvarteret fick kårchefen i Trosa den uppfattningen att jag själv skulle sörja för skjuts från Järna station till Trosa en väglängd på fyrtio kilometer. Anländ till Järna fann jag ingen skjuts mig till mötes. ... Det drog rätt kallt ute på slätten, och snö föll. Så råkade jag röra vid mina öron och fann dem hårda som träbitar. De voro förfrusna. ... (När jag kom fram) voro de alldeles svarta. ... Man använde pulvriserad harts att strö på öronen. Det sades vara välgörande och gjorde dem dessutom ljusare. Det var ett sant martyrium att visa sig för publiken under lördagens och söndagens möten, för att icke tala om de fysiska lidanden jag utstod. ... Åsynen av den kära platsen och särskilt att vi efter kvällsmötet fingo bedja med fyra olyckliga själar tycktes mig som full kompensation. ... Det fanns hos somliga en fruktan för att jag skulle förlora mina öron. Lyckligtvis gick allt väl, men under åratal voro de känsliga för kyla, och en liten öm punkt med ett sår hade jag att dragas med i minst tio år. (Karl Larsson "Under order 1 - Kommendör Karl Larssons minnen" s 111-112)

(Kristina) hade varsnat att (Robert) tog handen åt sitt vänstra öra gång efter annan; i det hade han haft värk alltsedan hans husbonde Aron i Nybacken gav honom den hårda örfilen, som spräckte sönder något ömtåligt därinne. ”Har du ont utav språng i örat än?” frågade hon medlidsamt. ”Yes. Innanför spökar det och larmar och regerar.” Och med lägre röst, som om han ville ge Kristina ett viktigt förtroende, sade han någonting underligt som hon efteråt skulle minnas: ”Mitt vänstra öra kan tala! Begriper du? Du skulle bara höra vad dä berättar för mej om nätterna!” (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 231-232; En yngling som inte är ung)

Nils fortsätter att med ett "halvt öra" lyssna på (prästen) Simons (i Barnarp) fortsatta predikan, men sitter för den mesta tiden i egna tankar. Han planerar under högmässan veckans arbeten vid sina stora gårdar, masugnen och Gästgiveriet. Maria lyssnar också förstrött till Simons ord, medan hennes ögon flackar hit och dit. Hon iakttager varje detalj i kyrkan. (Uno Broberg "Patron på Odensjö" s 185; skildrad tidsperiod 1830-1870)

Den franske emigranten De La Tocnaye ... reste 1798 genom Sverige för att fördriva tiden. ... (Han skriver:) "Det lägre folket i Sverige, liksom i England och isynnerhet Skottland, har den oseden att ropa, när de skola tala med en främling, alldeles som om det därigenom skulle bli lättare att förstå dem." Men då skall man stoppa fingrarna i öronen och ropa tillbaka: "Om Ni skulle skrika så högt som Oscar, jag skulle inte först(å) Er mera." Oscar var nämligen - så upplyser vår resenär - "i den gamla religionen tordönets gud. När det åskar, säger man: 'Oscar goer'." - Följer man vår resenärs anvisning, så skall man få se, att då skratta svenskarne och sluta upp med att ropa - "ty i grund och botten äro de goda människor." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1809-1859" s 8,11)

(Anders) Chydenii åsikter på (nationalekonomins) område äro burna av den varmaste människokärlek, av en glödande entusiasm för individens frihet i samhället. "Ju enfaldigare någon nation följt naturen, ju lyckligare har hon blivit", säger han. Och han hänvisar till Kina, där inga konstlade skrankor funnos kring de olika näringsgrenarna, inga "staket och tullar". Hade Sverige sedan fyrahundra år tillbaka fått njuta en sådan frihet, skulle det varit, "om icke ett Kina, åtminstone ett Holland, ett Schweiz, ett England eller annat dylikt". Kinesen har också rätt, då han sade om de europeiska nationerna, att de voro blinda, med undantag för holländaren och engelsmannen, som såge med ett öga, medan kinesen själv såge med båda ögonen. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1739-1772" s 561; De yngre mössornas tid 1765-1769)

Dig ware tack, Herre Jesus, att du har kommit och uppenbarar dig för oss! Ack, Herre, öppna mig öronen, att jag må höra! (Johann Albrecht Bengel "Bönesuckar till Nya Testamentet" s 15; bön till Matt 11:1-15)

Nere i bänken längst bort från dörren satt en högvuxen bredskuldrad karl lutad över bordet stödjande sig på armbågarna. Han var klädd i svart, kort rock av vallman. Men han bar även en svart skinnhuva, som täckte hela huvudet. ... Det var en man som ingen tog i hand och som icke heller framräckte hand. ... Han hade råkat döda en man i självvärjo, och därför skulle han icke få leva, om han icke ville fortsätta med att dräpa. ... Han gick in på köpet och tog mästermans syssla. ... (Han) lämnade öronlapparna (sina) och fick behålla halsen. ... (Människorna) pekade åt honom: Den mannen har inga öron! Men vem hade stulit hans öron? Det djävulens packet självt var tjuven, de som pekade finger. Varför pekades icke finger åt tjuven, varför skammades icke de skyldige? Evigt förbannade vare människors rättvisa och lag! ... "Du nekade dricka med mig, Svedjebonde!" (sade mästerman). "Är jag icke lika så god?" "Du är en öronlös man. Du köpte dig livet för hedern. ... Hellre är jag fredlös än öronlös." ... "Varför är du inte öronlös? Du har stulit, jag har aldrig stulit. Du har begått grövre brott än jag. Varför är du inte öronlös, Svedjebonde?" "Därför att jag har min heder igen." ... Mästerman drog nu sin långa kniv, han måttade emot Svedjes vänstra öra. I hugget böjde denne undan huvudet. Kniveggen strök vid sidan av örat. (Vilhelm Moberg "Rid i natt" s 261-268; En öronlös man som håller sitt ord; mitten av 1600-talet; mästerman = bödel)

Utanför Holsteins kust, mellan Femern och Kielerbukten, på det farvatten, som kallas Kolberger Heide, möttes de bägge motståndarne (Sverige och Danmark) år 1644. De voro ungefär jämnstarka. ... "Kong Kristian stod ved höjen Mast i Rök och Damp", som det heter i den danska folksången. Då kommer en fientlig kula och träffar en kanon på konungens skepp, så att järn- och träspillror yra omkring och såra eller döda några män i konungens närhet. Även kung Kristian blir sårad, så att han tumlar omkull. Ropet "Konungen har stupat!" ljuder över hela skeppet. Men den kraftige åldringen reser sig snart igen. Högra ögat är dock förstört och ena örat sönderslitet, men den gamle håller sig ståndaktigt kvar på däck, tills det inbrytande mörkret gör slut på striden. Det var Danmarks störste konungs största hjältebragd. ... Danmark var nu räddat - tack vare sin flotta och sin konung - ty slaget på Kolberger Heide hade visat, att den svenska örlogsmakten ej var tillräckligt stark, för att en landstigning på de danska öarna skulle kunna sättas i verket. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 369,372; Den stora kraftmätningen mellan den svenska och den danska flottan år 1644)

I kraft av beslut, som fattats på Söderköpings riksdag (1595), gick man nu på olika håll att göra rent hus för allt vad katolskt hette. ... Vadstena kloster drabbades ... av det öde, som länge hängt hotande över denna kvarleva från en svunnen tid. På samma gång (hertig) Karl i Vadstena firade hertig Magnus' begravning, gjorde han i klostret ett besök, som var både väntat och fruktat. Här funnos nu endast elva nunnor kvar. ... (Karl) dundrade ... mot klostersystrarna, därför att de spjärnat emot evangelii sanning. Så hade de t. ex. stoppat till öronen med vax, då de tvungits att åhöra luterska predikningar. ... Sju av nunnorna följde det berömda klostrets sista abbedissa till främmande land. I systerklostret i Danzig fingo de en fristad. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1521-1611" s 415)

(Stockholms) viktigaste plats (under medeltiden) var Stortorget, där rådhuset låg. Där stod också kåken, å vilken missdådare utställdes till beskådande eller "miste huden", d.v.s. avbasades med ris, eller jämte huden även miste öronen eller brändes med stadens märke. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och Medeltiden" s 465)

Näst böter var kroppsstraffen vanligast i det medeltida Sverige. ... Betydligt värre (än prygelstraff) var stympningarna: avhuggning av tunga, näsa, hand, fot eller öron samt genomstingande av hand och öron. Att bli av med öronen var lätt hänt om man åkte fast för mindre stölder; att mista handen krävde grövre förbrytelse. (Dick Harrison "Jarlens sekel - en berättelse om 1200-talets Sverige" s 88)

(Den norska) Gulatingsloven (från 900-talet?) stadgar, att trälkvinna för första resan stöld mister örat, andra resan stöld mister båda öronen, tredje resan stöld mister näsan, "hon heter då Stuva (noslös) och Nuva (öronlös) och må stjäla så länge hon gitter". (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 90; Från landskapslagarnas brytningstid mellan kristen åskådning och forngermansk)


Egna kommentarer och funderingar:

Sex gånger (Matt 11:15; 13:9,43; Mark 4:9; Luk 8:8; 14:35) säger Jesus i Synoptikerna: ”Den som har öron (att höra med), låt honom höra.” Sju gånger (Upp 2:7,11,17,29; 3:6,13,22) säger Jesus i Uppenbarelseboken: ”Den som har ett öra, låt honom höra.” En gång i Synoptikerna (Mark 4:23) säger Jesus: ”Om någon har öron att höra (med), låt honom höra.” En gång i Uppenbarelseboken (13:9) läser vi: ”Om någon har ett öra, låt honom höra.”

Synoptikerna är på väg in i det fullkomliga talet sju (Mark 4:23) och Uppenbarelseboken på väg in i talet åtta, talet för en ny period (Upp 13:9).

Synoptikerna talar vanligen om två öron. Jämför också den enda sandalen i Joh 1:27 med sandaler i Luk 3:16. Men i Matt 10:27 talar Jesus om ”örat” på ett liknande sätt som i Uppenbarelseboken. Jämför också Luk 12:3.

Guds folk är ansatt, och de drabbas av många svårigheter. Med de har bara förlorat ett öra, en bättre situation jämfört med den trolösa kvinnan Jerusalem (Hes 23:25), som förlorade båda öronen (men hade en näsborre kvar). Lägg emellertid märke till formuleringen i Upp 13:9: ”Om någon har ett öra.” Bland Guds folk finns det de som är bestämda till att förlora båda öronen genom att dödas. (Jfr Upp 13:10)

Se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 18:10-11.


Grekiska ord:

ous (öra) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 6:33; Baruk 1:3; 2:31; Matt 10:27; 11:15; 13:15-16; Luk 4:21; 9:44; 12:3; 22:50; Apg 28:27; Upp 2:7 – Salomos Vishet 1:10; 15:15; Syr 17:6; 38:28; Baruk 1:4; 2:16; Matt 13:9,43; Mark 4:9,23; 7:33; 8:18; Luk 1:44; 8:8; 14:35. Apg 7:51,57; 11:22; Rom 11:8; 1 Kor 2:9; 12:16; Jas 5:4; 1 Petr 3:12; Upp 2:11,17,29; 3:6,13,22; 13:9.


Ytterligare studier: Hes 12:1-2; Matt 13:13; 26:51; Mark 4:10-12; 9:47; 14:47; Luk 8:9-10; 22:51; Upp 19:10.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-14; 2012-06-04; 2015-01-13)

Tillbaka till Start

2:7b Till den som segrar * (א,* א) skall Jag ge att äta ut ur/av livets trä/träslag, som är i Guds ‘plats vid sidan av rädsla’/paradis.

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten Sinaiticus): (Till)-den segrande skall-(jag)-ge (att)-äta ut-ur '-et trä'/träet '-ets liv'/livets, vilket/som är i '-en plats'/platsen-vid-sidan-av-rädsla '-s gud'/Guds.


1883: Den som öfvervinner, honom skall jag gifva att äta af lifvets träd, som är i Guds paradis.

1541(1703): Den der winner, honom will jag gifwa äta af lifsens trä, som är i Guds Paradis.

LT 1974: Åt alla som vinner seger, ska jag ge frukt från livets träd i Guds paradis.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud lät ... varje trä lägligt/’som passade för frukt i rätt tid’ sticka upp ut ur, ut ur jorden ’in i’/till skådande och fint ’in i’/till förtäring och livets trä/träslag i ’platsens vid sidan av rädsla’/paradisets mitt. (1 Mos 2:9a, Grekiska GT)

(Gud sade: “Adam må ej) sträcka ut handen och ta av livets trä/träslag, och äta, och/’så att’ han skall leva in i (den kommande) tidsåldern.” (1 Mos 3:22b, Grekiska GT)

... Innan det att Gud vända/vände ner/'upp och ner' på Sodom och Gomorra (var jordandalen) som ’en Guds plats vid sidan av rädsla’/’ett Guds paradis’. (1 Mos 13:10a, Grekiska GT)

(Den onde) Haman hängdes upp uppå det trä/trästycke som han hade gjort redo åt (den rättfärdige) Mordokaj. (Ester 7:10a, Grekiska GT)

(David sade till Gud:) ”Du må segra i 'det att dömas Dig'/'Ditt dömande'.” (Ps 51:4b eller 51:6b, Grekiska GT)

(Vishet) är ett trä/träslag av liv för alla dem som håller sig intill henne. (Ordsp 3:18a, Grekiska GT)

Ut ur en frukt av rättfärdighet frambringas ett livs träd. (Ordsp 11:30a, Grekiska GT)

Cypresser av sådant slag (som Egypten) avlades/frambringades inte i Guds ‘plats vid sidan av rädsla’/paradis. (Hes 31:8a, Grekiska GT)

(Vishet var) rorsman för den rättfärdige genom/’med hjälp av’ ett billigt trä/trästycke. (Salomos Vishet 10:4b)

(Salomo sade:) “Välsignat ett trä, genom vilket det blir/uppkommer rättfärdighet.” (Salomos Vishet 14:7)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till fikonträdet:) “O att ej längre någon in i (den kommande) tidsåldern må ej/- äta frukt ut ur dig. ... ” (Mark 11:14b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den som har ’stannat bakom’/’hållt ut’ ‘in i ett slut’/’intill slutet’, den här skall räddas.” (Mark 13:13b)

(Jesus sade:) "När – alltefter omständigheterna – den stabile, som har varit (och är) beväpnad, må vakta den 'av sig själv'/egna gården, är hans ’ting som börjar under’/ägodelar i fred. Men alltsedan – alltefter omständigheterna – en stabilare än han är (א*), som har kommit emot (honom), må segra/besegra honom, lyfter/’tar ... bort’ han hans fulla rustning på vilken han 'var (och hade varit) övertygad'/'litade (och hade litat) och 'ger isär'/fördelar sitt byte." (Luk 11:21-22)

(Jesus sade till Jerusalems döttrar:) “Om de gör de här tingen i/med det fuktiga träet, vad må det (då) bli i/med det uttorkade?” (Luk 23:31)

(Jesus) talade till (brottslingen): ”Amen, säger Jag dig, i dag skall du vara i sällskap med Mig i ‘platsen vid sidan av rädsla’/paradiset.” (Luk 23:43)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ingen förmår komma i riktning mot Mig, om – alltefter omständigheterna – det ej må ha getts (och ges) honom ut ur/av Fadern.” (Joh 6.65)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”I utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ har ni betryck. Visa emellertid tillit. Jag har besegrat (och besegrar) utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (Joh 16:33b)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1875

På vägen tillbaka till värdshuset längs de krokiga, stenlagda gatorna i Auxerre såg hon ett litet torg med fyra popplar med nyutspruckna, blankvita blad, där en skara flickor lekte och bildade ständigt nya mönster där de sprang omkring. Hon stannade och iakttog dem. De lekte Paradis, den där leken som du enligt din mor hade lekt i trädgårdarna vid rue Vaugirard med dina små väninnor från grannhusen under don Marianos välvilliga överinseende. Kom du ihåg den, Florita? "Är det här paradiset?" "Nej, fröken, det är runt nästa hörn." Och medan flickan sprang från hörn till hörn och frågade efter det undflyende paradiset, roade sig de andra med att byta plats bakom hennes rygg. Hon mindes vilket intryck det hade gjort på henne den där dagen i Arequipa, 1831, nära La Mercedkyrkan, när hon plötsligt stötte på en skara pojkar och flickor som sprang omkring i en djup portgång. "Är det här paradiset?" "Det är runt nästa hörn, min herre." Den där leken som du hade trott vara fransk visade sig också vara peruansk. Nåja, vad var det för konstigt med det - var det inte en universell förhoppning att få komma till paradiset? Hon hade lärt ut leken till sina två barn, Aline och Ernest. (Mario Vargas Llosa "Paradiset finns om hörnet" s 15-16)

Det israelitiska templet var (som dess föregångare, tabernaklet) avsett att vara “ett paradis på jorden”, en mötespunkt mellan jord och himmel. (Michael E. Williams “Exodus-Joshua” s 98)

Enligt judiskt tänkesätt skulle paradiset och livets träd åter visa sig vid tidens slut. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 388)

Tåget visslade gång på gång. ... När jag åt kakorna och drack mjölken glömde jag krig, hunger och sjukdom. Jag var i ett paradis på hjul. Om det bara finge vara för evigt! Inte ens min vän Boruch-Dovid kunde känna till att det fanns sådana delar av Warszawa som de jag nu såg.. ... Den värld vi for fram genom var grönskande vacker. Mor pekade hela tiden ut vete, råg, bovete, potatis, en äppelträdgård och en päronodling - med ännu inte mogen frukt. ... Bönder mejade hö medan kvinnor och flickor satt på huk mellan fårorna och grävde upp ogräs vilkas rötter förstörde säden, sade mor. Plötsligt såg jag en spöklik varelse utan ansikte och med utsträckta armar. "Vad är det där?" frågade jag. "En fågelskrämma som håller fåglarna borta." ... Jag hade en känsla av att dessa åkrar, betesmarker och kärr måste likna Israels land. (Isaac Basjevis Singer "På vår gata" s 110-111; Resan)

Mina vägar har gått genom Inferno och Purgatorio utan att jag sett Paradiso; därför har Kierkegaard med sin konfessionslösa kristendom åter blivit min fana, som jag egentligen aldrig övergivit, då tillvaron själv endast varit mig ett stort lidande. Men när jag i fjol våras fick inträde i Det Kongelige Teater med (dramat) Erik XIV, så förstod jag att ny tid gått upp över Danmark. Och jag frågade mig: Hur skall detta se ut, att man så hanterar kronor och spiror på "Kammarherrns Teater", och har Göran Persson kommit till regeringen? I sanning, ja! Och det var en stor dag för mig, som trott mig för all tid varit glömd i danska landet. (August Strindberg "Minnen från Danmark" s 190-191; Politiken 1912-01-22 och Afton-Tidningen 1912-01-25)

Den som kan trifvas här (nere på jorden), den är en gris; jag vet borgare, som anse sig vara i paradiset, när de få bo på sommarnöje, duka festbord med kulörta lyktor och släppa upp raketer efteråt. (August Strindberg ”En blå bok I” s 65; Infernotanken)

Det växte skog tämligen högt uppåt Tabergssidorna, men den översta toppen var kal, och därifrån kunde man se vitt omkring åt alla håll. ... Blickade man åt norr ... såg landet ut som om det skulle ha blivit utformat med största kärlek och omsorg. Åt det hållet syntes idel vackra berg, mjuka dalar och slingrande åar ända fram till den stora sjön Vättern, som låg isfri och skinande klar och lyste, som om den inte vore fylld med vatten, utan med blått ljus. ... Det såg ut, som om ett blått skimmer hade stigit upp från sjön och brett ut sig också över land. Lundar och höjder och taken och spirorna av Jönköpings stad, som skymtade fram på Vätterstranden, lågo omsvepta av ljust blått, som smekte ögat. Om det funnes länder i himmelen, skulle de väl också vara så där blåa, tänkte pojken och tyckte, att han hade fått en liten aning om hur det såg ut i paradiset. ... Vildgässen följde (sedan) Tabergsån (förbi Norrahammar och Hovslätt) ner mot Munksjön. (Selma Lagerlöf ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” s 210-211; Från Taberg till Huskvarna)

(Ariadna) skrev att hon hade ledsamt efter mig, att hon längtade efter mina vackra, kloka, förälskade ögon, hon förebrådde mig i alla vänlighet för att jag slösade bort min ungdom där på landet, då jag i alla fall kunde som hon leva i paradiset, i palmernas skugga och insupa apelsinträdens härliga doft. (Anton Tjechov "Ariadna" s 269)

En morgon (i Korsakovsk) då det det blåste från nordost och var så kallt i mitt rum att jag måste svepa in mig i ett täcke, fick jag besök av japanske konsuln Kuze och hans sekreterare Sugiama. Jag började genast klaga över att jag hade så kallt. "Oh nej", svarade mina gäster, "ni har ju utomordentligt varmt!" På deras ansiktsuttryck och röster märktes att de ville visa att det inte bara var mycket varmt utan till och med hett och att min bostad i alla avseenden var paradiset på jorden. ... För tjänstemännen här är japanska konsulatet en god, varm vrå, där man för en stund kan glömma fängelset, straffkolonin och skvallret, helt enkelt vila ut. (Anton Tjechov "Sachalin" s 151-152; Tjechov besökte Sachalin 1890)

Att Voltaire måste vara fransman är nästan en nödvändighet, ty i det gotiserade heliga romerska kejsardömet, som i Germanien velat fortsätta romerska riket, kunde intet livsens träd växa upp, då Frankrike däremot direkt ledde anorna först från Hellas genom kolonierna vid Medelhavet, och sedan romaniserades grundligt under caesarerna, medan däremot germanerna endast besegrades. (August Strindberg "Voltaire" s 308-309)

Äger du (Drachmanns skådespel Efter) Syndafallet, eller är den ej tryckt? Skulle behöfva läsa den! Julen nalkas, denna högtid etc. och Barnens Paradis öppnas. Men ohne Geld kein Paradies! Alltså hjelp! Hjelp! Hjelp! (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 317; brev 6 dec 1887 till Axel Lundegård)

Den som skrifvit 2 volymer på 2 månader och vill hvila sig gör en lustresa på två dagar, för att äta godt, se på vacker utsigt, spela fint biljardspel. ... Han var trött på dikta, och ville hvila i verkligheter som han ej fann. ... Paradiset består ju i att få en önskan uppfyld, huru obetydlig den är. Jag fick icke mer än (en) önskan uppfyld på resan: den att äta kaviar. Alla de andra önskningarne krossades, derför blef det intet paradis. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 360-361; brev 23 juni 1886 till Verner von Heidenstam)

(Denise) hade varit anställd i två år hos Cornaille, ägare till stadens största modehus. Den kolossalt stora affären i Paris kom hennes hjärta att klappa fortare, och hon blev stående och glömde allt annat. . . . Två allegoriska figurer, två skrattande kvinnor med naken och bakåtböjd överkropp, rullade ut skylten "Damernas paradis". . . . "Damernas paradis", läste Jean med ett skratt, som förrådde att han var i målbrottet - han hade just haft en kärlekshistoria med en dam i Volognes. Det var väl ett fint namn! Det måste allt locka mycket folk! . . . (Det var) det sista skyltfönstret som fängslade dem alldeles särskilt. En exposition av atlas, siden och sammet i den rikaste färgskala med fina skiftningar, som smidigt övergick i varandra. Överst låg sammet, djupt svart eller vit som mjölk, längre ner sidentyger, skära, blåa med djupa,starkt skiftande veck i allt ljusare, oändligt smakfulla nyanser och ännu längre ner låg atlas i alla regnbågens färger, stora tygstycken arrangerade som blad i en ros, veckade som kring en slank midja. Det var som om tygerna hade fått liv under biträdenas skickliga fingrar. Och mellan de olika idéerna eller koloraturfraserna löpte ett fritt ackompanjemang: en lätt ram av tunt siden. I båda ändarna av detta fönster hade man staplat upp en ofantlig mängd balar av de båda sidensorter som firman hade monopol på: "Paris-Bonheur" och "Cuir-d'Or". Man räknade med att dessa förnämliga artiklar skulle gör revolution i handeln med modevaror. (Emile Zola "Damernas paradis" s 5-8)


ca 1875 och tiden dessförinnan

Jag visste, att vid Titus' triumfbåge utmynnar en gata, som, öppen för allmänheten, leder uppför branterna av den klippa, där herden Faustulus uppammade ett konungadöme och imperatorn Augustus ett kejsarvälde. . . . I murarne möter jag på vissa avstånd nischer med målningar, som påminna om tyngre steg än de tyngsta en skådelysten färdeman tagit i en brant backe. . . . De framställa rasterna - "stationerna", som det heter - på Jesu' gång från Pilatus' hus till Golgata. Här bar han sitt kors. Jag vet, att i nästa nisch skall jag se honom digna under det . . . att än längre upp skall jag se livets träd, rest av bödelsknektar. (Viktor Rydberg "Karnevalen - Bonaventuras kloster - Äventyr på Korso" s 256-257; Rom 1874)

Alla som haft tillfälle att jämföra påvens och kyrkostatens Roma med Italiens, hava endast en mening därom, att staden under de sistförflutna fyra åren ändrats mycket till sin förmån. Jag undantager naturligtvis de katolske prästerna, för vilka Rom upphörde att vara paradiset, på samma gång som det upphörde att vara okunnighetens och smutsens huvudstad. (Viktor Rydberg "Kyrkostatens Rom och Italiens" p 243; år 1874)

För någon tid sedan meddelade en fransk biskop sina åhörare, vad han trodde sig veta om den verkliga orsaken till de många krig, som alltsedan Arilds och Ariovistus' dagar förts mellan Frankrike och Tyskland. "Barn", sade han, "vår Herre, som visligen inrättat allt, har givit tyskarne ett land som passar dem, ty det är kärvt som deras lynne, ofruktbart som deras inbillningskraft, dimmigt som deras förstånd. Själv har jag varit både i München och i Berlin, och jag kan försäkra er, att där är förskräckligt. Oss däremot har skaparen välsignat med härliga ängder. Vad under då, att barbarerna vilja frånröva oss vårt paradis." (Viktor Rydberg "Strövtåg i Paris" s 213; år 1873 i Paris; Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1874)

Fru Strömberg berättade om sin man och hans resor. De fingo veta, att han hade ett stort, vackert fartyg, som hette Jakob. ... Hon hoppades att hennes man snart skulle komma hem, för det fanns något på Jakob, som (Selma) nog skulle tycka om att se. Där fanns en paradisfågel. ... Nu mindes hon. Farmor hade berättat om paradiset, och hon hade tänkt sig, att det såg ut där som i det lilla roskvarteret utanför västra gaveln på Mårbacka. På samma gång hade hon klart för sig, att paradiset hade något att göra med Gud. ... Hon ville verkligen bra gärna råka den där fågeln. Den skulle kanske kunna hjälpa henne, (hon som inte kunde gå som andra barn). ... Bara några dagar efteråt fick hon höra, att Jakob verkligen var kommen. ... (Selma) började naturligtvis se sig om efter paradisfågeln. ... (Kajutpojken) räckte henne handen, för att hon inte skulle falla ner i lastrummet. Sedan gick han baklänges före henne utför kajuttrappan, och hon följde honom. ... (Paradisfågeln) var ändå underbarare än hon tänkt sig. Den var inte levande, men stod där ändå mittpå ett bord, hel och fin med alla sina fjädrar. ... (Kajutpojken) anmärkte: "Se, det syns, att han är från paradiset. Han har inga fötter." Det passade mycket väl in i hennes föreställningar om paradiset, att man inte behövde gå där, utan kunde reda sig endast med ett par vingar, och hon betraktade fågeln med stor andakt. Hon knäppte sina händer, liksom när hon skulle läsa sina böner om kvällarna. ... Hon kom att tänka på att hon hade gått på däcket, gått utför trappan, gått in i kajutan och att ingen hade burit henne. ... Det lilla barnet skulle inte bli en hjälplös, olycklig krympling, utan en riktig människa. ... (Människorna) stodo med tårar i ögonen och talade om att det var de präktiga baden i Strömstad, som hade åstadkommit förbättringen. De prisade luften och havet och hela staden och voro så lyckliga över att de hade kommit dit. Den lilla flickan hade sina tankar för sig. Hon undrade mycket om paradisfågeln verkligen hade hjälpt henne. Var det det lilla undret med de dallrande vingarna, som hade kommit från landet, där man inga fötter behövde, som hade lärt henne gå här på denna jord, där det var en så högst nödvändig sak? (Selma Lagerlöf "Mårbacka" s 38-43; Paradisfågeln)

Hur förvånad blev jag ej, när jag framför mig fann en underbar, nästan gudomlig gammal man. Inte minsta spår av utmärgling syntes i hans ansikte: det strålade av en helig, himmelsk glädje. ... "En antydan", (sade han), "om det gudomliga, om det himmelska paradiset ligger för människan innesluten i konsten, och redan därför är denna något, som är högre än allt annat. Och i samma grad som högtidlig ro är förmer än jordens oro; i samma grad som skapande är förmer än förstörande; i samma grad som en ängel blott genom den rena oskulden i sin ljusa själ är förmer än all satans omätliga kraft och högmodiga lidelse - i samma grad är det upphöjda skapandet av konst högre än allt annat i världen. Bringa den alla offer, älska den med din lidelse: utan den är människan inte mäktig att höja sig över det jordiska och kan inte framkalla en rofylld harmonis stillhet; ty - det är på det att alla må bli delaktiga av frid och försoning som konstens höga skapelse nedstiger i världen." (Nikolaj Gogol "Porträttet" s 89-90)

Jag har flera gånger tänkt få igång ett samtal med hans excellens, men, tusan också, tungan vägrar helt enkelt att lyda: det enda som blir sagt, är huruvida det är kallt eller varmt ute, något annat blir rakt inte uttalat. Skulle allt vilja kika in i salongen, vars öppna dörr är det enda jag ser ibland, och bakom salongen in i ännu ett rum. Ack, vilken rik inredning! Vilka speglar och vilket porslin! Skulle allt vilja kika dit in, in i den halvan, där hennes excellens håller till - dit skulle jag allt bra gärna vilja! In i boudoiren: med alla de små burkarna som står där, de små flaskorna,och blommor sådana att det är hemskt att lukta på dem; hennes klänning som ligger slängd där, mer lik luft än en klänning. Skulle vilja titta in i sängkammaren ... där finns, tror jag sådana underverk, där finns, tror jag, ett sådant paradis som inte ens finns i himmelen. Att få se den lilla pall, där hon, när hon stiger upp ur sängen, sätter sin lilla fot, hur hon på denna fot drar på en liten strumpa, vit som snö ... aj! aj! aj! nog av, nog av ... tyst. (Nikolaj Gogol "En dåres anteckningar" s 14-15; anteckningar gjorda den 11 november 1834)

(Jag närmade) mig Münstern, som redan länge hade utpekats för mig av mina medresande och varit i sikte en lång sträcka. . . . Jag såg nu från plattformen framför mig den sköna trakt, där jag nu en tid bortåt fick bo och ha mitt hemvist: den ansenliga staden, de vitt omkring liggande, med härliga täta träd kantade och genomflätade slättmarkerna, denna vegetationens påfallande rikedom som följande Rhens lopp utmärker stränder, öar och holmar. Ej mindre prydd med skiftande grönska är den söder ifrån gående låga dal, som vattnas av Ill; även vaster ut, åt bergen till, finnas många dälder, som erbjuda en lika tjusande anblick av skog och ängsväxtlighet, liksom ock den nordliga, mera kulliga delen är genomskuren av oändliga små bäckar, som överallt gynna en snabb växtlighet. Tänker man sig nu mellan dessa yppigt utbredda ängsmattor, mellan dessa glatt utströdda lunder allt till sädesodling lämpat land förträffligt brukat, grönskande och mognande, och de bästa och rikaste ställena däri betecknade av byar och bondgårdar och en så stor och oöverskådlig, som ett nytt paradis för människorna riktigt förberedd jordyta när och fjärran begränsad av dels odlade, dels skogbevuxna berg, så skall man förstå den förtjusning, med vilken jag välsignade mitt öde, som för någon tid hade bestämt en så skön boplats åt mig. (Johann Wolfgang von Goethe "Dikt och sanning II" s 102-103; slutet av 1760-talet)

Svante satt uppe i tegelhusets trevliga sal och skämtade med Margit. Flickan satt mitt emot honom och såg upp i hans ansikte. ... ”Vill du nu sjunga något för mig?” ”Om vad?” ”Något mer om lustgården, till vilken Betlehems stjärna visar.” ”Jag kan icke dikta en sådan visa, som jag tror att du vill ha, om Edens lustgård. Jag får göra det en annan gång. Men likväl skall jag sjunga något om den eller om dess hägring – om mitt eget farväl från den hägringen.” Svante tog harpan: ”Än grönskar Edens park – jag har ett minne, att jag har varit själv en gång där inne. ... Barnet födes hit till jordelivet, som icke är ett Eden. Men det händer, att medan det andas och växer här, det ser paradiset skimra tvärs igenom de jordiska synerna och känner sig vara i Eden, ehuru det icke tänker däröver. ... Vad där är vackert! Det är en värld av idel sköna under med spegelvatten och med dunkla lunder, i vilkas skymning gyllne äpplen glöda, och därinunder smultron lysa röda.” (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 89-91; Samfundet ”Fritt ur hjärtat”)

Djupt inne i den kristna tiden lefde bland skandinaver den föreställning, att deras hedniske fäder trott på tillvaron af en lustgård, från hvilken sorg, smärta, lyten, ålderdom, sjukdom och död vore utestängda. Lustgården kallades . . . Ej-dödes-åker . . . lefvande människors jord. Han var belägen icke i himmelen, utan där nedom, vare sig på jordens yta eller i underjorden, men skild från de af människor bebyggda landen på ett sätt, som gjorde det icke omöjligt, men likväl ytterst äfventyrligt att komma dit. En saga från fjortonde århundradet, upptagen i Flatö-boken, och med några textändringar i Fornald. Sag. III, meddelar: Erik, son af en norsk småkonung, gjorde en julafton det löfte att uppsöka Odains-aker, och vardt detta rykte kändt öfver hela Norge. I sällskap med en dansk prins, som också hette Erik, begaf han sig då först till Miklagård (Konstantinopel), hvars konung tog de unge männen i sin tjänst och hade mycket gagn af deras krigiska duglighet. En dag samtalade konungen i trosfrågor med den norske Erik med den påföljd, att denne öfvergaf sina fäders tro och lät döpa sig. Han berättade för sin kunglige lärare om det löfte han gifvit att uppsöka Odains-aker . . . och sporde honom, om han visste, hvar den var belägen. Konungen trodde, att Odains-aker vore samma ställe som de kristne kalla Paradiset, och sade, att det ligger öster ut bortom Indiens yttersta landamären, men att ingen lärer vara i stånd att komma dit, emedan det är afstängdt med en eldvägg, som räcker upp till himmelen. Erik var dock bunden af sitt löfte och begaf sig med sin danske namne på färden. . . . På stenbron (öfver en älf) låg en drake med öppet gap. . . . När Erik och hans landsman slukats af draken, tyckte de sig omhvärfde af rök, men den skingrades, och de voro oskadde och sågo framför sig det stora slättlandet solbelyst och blomsterhöljdt. Där runno floder af honung, luften var stilla, men närmast marken förnummos flägtar, som kringförde blommornas vällukt. Det är aldrig mörkt i detta land, och föremålen kasta ingen skugga. Men landet syntes folktomt. På afstånd sågo de dock ett torn. I den riktningen fortsatte de att gå, och de funno, när de kommit närmare, att tornet stod fritt i luften utan grundval eller stolpar. En stege förde upp till det. Inne i tornet var ett rum, bonadt med sammet, och där stod ett vackert bord med kräsliga rätter på silfverfat och vin i gyllene dryckeskärl. Där voro också präktigt bäddade sängar. De båda männen voro nu öfvertygade om att de kommit till Odains-aker och de tackade Gud för att de nått sitt mål. De förfriskade sig och lade sig att sofva. I sömnen kom till Erik en skön gosse, som nämnde honom vid namn, sade sig vara en af de änglar, som vaktade Paradisets port, och tillika Eriks skyddsängel, som var vid hans sida, då han gjorde löftet att uppsöka Odains-aker. . . . Ängeln upplyste honom om att Odains-aker . . . där han nu vistades ej vore samma ställe som Paradiset, ty till detta kunna endast andar komma, och detta är andarnes rike, Paradiset, så herrligt, att Odains-aker i jämförelse därmed är som en ödemark. Dock gränsa dessa två olika områden intill hvarandra, och älfven, som Erik sett, har i Paradiset sin källa. (Viktor Rydberg "Mythen om underjorden" s 235-237)

Felagund hejdade sig och stod tyst i trädens nattskuggor och skådade ner i lägret och såg där män av ett främmande släkte. Dessa tillhörde Beors ätt och följesvenner, Beor den gamle som han efteråt kom att kallas, en av människornas hövdingar. Efter många livstiders vandringar från öst hade Beor till slut fört dem över Blå bergen, och de var de första av människors släkte som kom till Beleriand; och de sjöng för att de var lyckliga och trodde att de nu hade undflytt alla faror och äntligen kommit till ett land utan fruktan. (J.R.R. Tolkien "Silmarillion" s 151; Quenta Silmarillion)


Att fortsätta med (hembygden):

Ibland längtar jag tillbaka till det sorglösa paradiset (i Hagafors) med kräftfisket och abborrmetningen i Hållsdammen och Bosarydssjön. Visst fanns det en och annan orm i paradiset ungefär som Grönköping har sin gossen Ruda och f d förrädaren Peterzohn, men det hörde väl till det oundvikliga. (Gustav Engström "Som jag minns Hagafors" s 33-34)

Om oförgätliga är sommar'ns riken där lärkor över gröna marker slå, om spegelblank och stilla ligger viken, är paradiset skönare ändå. ... Om vita björkar uti dungen glimma och blomstren fröjdar, blåklint, baldersbrå, om sorgen färgar byn i kvällens timma, är paradiset skönare ändå. ... Allt vad av ljuvlighet vi kunnat drömma, all härlighet vi endast anat här, skall uti sin fullkomning mot oss strömma, sen vi har kommit genom porten där. (Erik Herneby "Livets höga visa och andra dikter" s 24; Paradiset är skönare)

I dag (år 1990) ser Strömsberg (i Jönköping) ut ungefär såsom det gjorde vid 1800-talets första hälft. Där finns det höga, svängda och ålderdomliga taket som är så utmärkande för byggnaden. Där finns stilrenheten och harmonin. Skönheten i gammal fin arkitektur. Huset är nu grått med vita fönster. Det kringgärdas av en lummig, paradisisk park med dammar, fontäner, tusentals blommor och buskar, en mycket värdefull trädbesättning - och till och med fasaner som fridfullt promenerar omkring. (Yvonne Teiffel "Återskapat Strömsberg 'vackrare än någonsin'" s 9)

Läraren betraktade skolan som en vrå av Guds paradis, där han arbetar, därför att han älskar. (Albert Granmo "Helvetesläran och skolan"; Jönköpings-Posten 1953-09-15)

I Uppenbarelsebokens andra och tredje kapitel förekommer på sju ställen det lilla ordet "den som övervinner". Jag vill råda eder, mina kära vänner, att ofta läsa dess kärleksbrev, som brudgummen Jesus skrev till sin brudförsamling. (E. Aug. Skogsbergh "Den som övervinner"; Jönköpings-Posten 1928-01-27)

(Paradiset) ligger rätt ensligt och avlägset i de mångmilsvida krono- och prästskogsblocken, endast ett par kilometer från Munkahatt, där Tofteryds, Hagshults och Svenarums kyrksocknar stöta tillsammans. (Där) är det en liten inhägnad, grönskande idyll med en omväxlande kuperad terräng i de trista moskogarna runt omkring. Särskilt får man detta intrycket om man kommer, som vi gjorde häromdagen, över Torrmyra kronopark i Hagshult, Stenbäcken, Rolstorp och Gastorp i Svenarum samt vidare över Fällan och upp till målet. ... Efter ett ihärdigt fortsättande av vår skogliga vandring kommo vi slutligen fram till en grind - Paradisets port kan man säga. Den var av runda spolar, fint hopsnickrade och väl hållen samt nyligen målad i rött och blått. Där den stod, färggrant lysande i den trista furuskogen, gjorde den genast ett gladlätt intryck. Det var nästan en befriande känsla, man fick av den. Ty man förstod, att där innanför, där levde och vistades människor. Och de människor, som vårdade sig så väl om en grind ute i ödemarken, det måste vara ett präktigt, trivsamt och gott folk. Det var det också. Och det lilla stället, som sagt, Paradiset, ett arrendetorp i kronans ägo, gjorde åtskilligt skäl för namnet. Som ett litet berg- och alplandskap i miniatyr skjuter det upp i skogen. Den röd- och vitstrukna stugan nästan glömmes (läs: gömmes?) i grönskan, vägen till ladugården hägnas på ena sidan av ett stort flyttblock och den andra av en stor en. ... "Det var på det sättet", (säger Klas Karlsson), "att det vid gammelläseriets början i trakten fanns en rättare i Gastorp, som hette Isak. Han var en utav läsarna och fick som flertalet av dem på den tiden, lida en del spe och förföljelse. Ty de voro inte så väl sedda, läsarna, på den tiden. Gastorp hörde till Hubbestad då ... och arrendatorer och "godsare" hade att framforsla virke från skogen till godset under Isaks tillsyn. En del av virket togs här nere i dälden, och som det var oländigt och svårt att köra där, brukade "godsarna" säga försmädligt: 'Nu ska vi ge oss ut till Isaks paradis!'" På så sätt skall namnet på platsen framkommit. När torpet omsider odlades upp, fick det heta - Paradiset. ... Genom hängivna brukare och under vården av hemkära innebyggare har Paradiset blivit något av ett Eden i ödemarken. (K.W. Johansson "Offergrytan i Paradiset" s 93-96)

Emilie Petersen gladdes i sina brev över rapporter fån "kristenringen" i Jönköping, där det "fanns ett så livligt samfund, ja, här var ju som ett Guds paradis i den lilla vackra staden vid Vättern". Det var detta levande intresse för inre mission som förenade de båda väninnorna (Emilie Petersen och komministerfrun Pauline Westdahl). (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 124; Anhöriga och närmaste vänkrets)

Jag övergår till att betrakta omgivningarna; även de giva (Jönköping) stora skönhetsvärden. Österut ligga åkrar och närbelägna ängar, av vilka Högagärde (på 1600-talet utarrenderad till stadens ståthållare som betesmark) intar den ej minst framstående platsen, lysande av det rikaste överflöd på alla slags viltväxande och fruktbärande örter och växter, och så smekande vandrarnas öron med ljuvligaste fågelsång, att intet annat ställe anses finnas i denna nordliga bygd, som kan tävla med detta i behag. Ty det erbjuder anblicken av ett slags evig lustgård, varav kommer, att stadens ungdom hoptals, när tid och omständigheter medgiva, skynda sig dit liksom till en teaterföreställning. Denna platsens såväl som de andras fruktbarhet är så stor, att hjordarna, om än så talrika, aldrig någonsin sakna bete varken sommar eller vinter. Vid randen av denna äng, just nere vid sjön Vättern ligga vidare en mängd kullar, sammankastade av sand, om vilka en gängse sägen förtäljer, att de innehålla mera guld, silver och penningar än eljest de rikaste städer och slott. (Petrus M. Nicander "Lovtal över Jönköping" s 32-33; tal med den Högstes bestånd offentligen hållet den 11 juni 1670 vid Karolinska akademien i Lund)

Historien om järnbeslagen på Sandserydsdörren och andra kyrkdörrar med järnbeslag börjar långt tillbaka i den äldre medeltiden under 11-1200-talen. . . . Kyrkporten och platsen framför hade en viktig social funktion, det var här menigheten samlades före och efter gudstjänsterna. Framför kyrkdörren, med dess heliga symboler i smitt järn, fick avtalen alldeles särskild tyngd om man gjorde affärer, eklaterade förlovningar eller dömde människor till bot etc. . . . Kyrkan övertog hednatemplens byggnadssätt och de hedniska byggnadstraditionerna i början av sin mission. . . . Det skulle i alla fall dröja fram emot 1200-talet innan man började dekorera dörrarna med järnsmide. I Småland ännu senare. Smidet skulle förutom att förstärka dörren jämväl med metertjocka stenmurar skydda mot tjuvnad av kyrkans dyrbarheter som silver, pengar, textilier och dessutom bilda skydd mot alla de onda makter man fruktade. Kyrkans port, "porten till paradiset", var kyrkans sårbaraste punkt. . . . Smidda drakhuvuden, bandknutar, kors och andra symboler nitades på för att hålla djävulen och hans svarta änglar utanför. . . . Järnet hade en stark ontavvärjande kraft. Järnet fanns i marken och i sjöarna och man trodde det fallit från himlen. (Raine Borg "Drakar och kors på Sandseryds kyrkas dörr" s 3-4)

Under 1100-talet blomstrade en högt stående järnsmideskonst i Finnveden, som bl. a. tog sig i uttryck i förnämliga kyrkosmiden. Till vår tid har bevarats kyrkkistor med dekorationer i plattsmitt järn, med motiv av livets och kunskapens träd, samt bilder ur S:t Egidius och S.t Hubertus helgonlegender och från sagan om Karl den Store. Sådana kistor finns vid Rydaholms, Ryssby och Voxtorps kyrkor. Alla dessa motiv har inspirerats av fransk konst, något som för tankarna till Nydala kloster, som anlades vid sjön Rusken 1143. ... Smidda järnbeslag på gotländska kyrkdörrar har liknande motiv, som vad som finns i ett litet område i Frankrike. Motivgruppen har sitt ursprung i cisterciensernas ursprungskloster Clairvaux. Därifrån spred den sig genom Nydala kloster till dess dotterkloster Roma på Gotland, allt enligt L Karlsson. (John Gustavsson "Tidig järnutvinning i Finnveden" s 48)

Gränsen var bl.a. för germanfolken invigd, sakral och okränkbar. Gränsen skilde människor åt men förenade dem lika mycket med varandra och på sakral gränsmark även med det gudomliga. ... Offerkällan och den s.k. Munkagrytan vid lägenheten Paradiset, paradisplatserna ha vanligen gränsläge, ligger i Svenarums kyrksockens SV hörn ej långt från gränsen mot Tofteryds socken. (Einar Persson "Sockenbildningens förkristna bakgrund i Östbo härad" s 6-7)

Paradisen, som kunna dateras till romersk järnålder, framstå inom det nordvästeuropeiska kulturområdet som de naturskönt belägna ängar kring en ankultsgrav, och en kraftkälla, dit man samlats för lek och fruktbarhetsriter. ... I norra Östbos randområden finns två kända paradisplatser. En av dessa ligger på hemmanet Palsbos ägor i Bondstorps socken, nära sjön Rakalven, ej långt från häradsgränsen mellan Östbo och Mo. Det mest kända paradiset i denna landsända torde dock vara platsen kring den s.k. Munkagrytan, en midsommarkultskälla vid Angved i Svenarums socken. Detta paradis ligger vid Svenarums kyrksockens västra gräns mot Tofteryds kyrksocken och alltså inom ett randområde mellan Östbo och Njudung. (Einar Persson "Skamshål och paradis" s 88)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Larry och Laureen Redden njöt av en lugn kväll i sitt hem i Lake View Hills Estates utanför Lakeside. ... Det inhägnade bostadsområdet med villor i mångmiljonklassen låg tre kilometer in på den slingriga vägen Muth Valley Road. Det är inte många platser som är så vackra och fridfulla - böljande kullar, hundraåriga ekar och en storslagen utsikt över sjön. "Vi behövde aldrig resa någonstans. Vi bodde i paradiset", säger Laureen. Larry hade nyligen gått i pension efter att ha arbetat 35 år som brandman på ortens brandstation. (Mary A. Fisher "Ett brinnande inferno" s 80)

Plön och Plönsjön (är) centrum för holsteinska Schweiz. Den forna residensstaden med 12 000 invånare är vackert belägen som på en ö mellan Stora Plönsjön och flera mindre sjöar. Den största sevärdheten är renässansslottet, byggt 1633-36 och en gång tidvis sommarresidens för det danska kungahuset. Numera (år 1980) är det internatskola. Till slottet hör en underbar park med Prinshuset från 1757, där det finns en festsal i rokoko och dessutom Prinsön, en smal landtunga med hänförande utsikt. Runt om Plön bildar åtta småsjöar ett oförlikneligt paradis för vandrare och vattensportutövning. Här finner man också hemtrevliga små byar vid stränderna. (Löbl-Schreyer/Hubert Neuwirth "(Drömvägar i) Västtyskland" s 19)

Vid Våraskruv i (Lenhovda) socken (i Kronobergs län) har inägobruket skapat ett småländskt paradis intill en liten skogssjö. Här ligger åkerterrasser och tegar, odlingsrösen, ängsbackar med spärrvuxna ekar, knotiga lindar och buketter av hassel, bol och ett källkärr med en hälsokälla inom synhåll från gårdstomten. Bland invånarna i ängen märks Adam och Eva, som här tyckas trivas ovanligt bra efter kronobergska förhållanden. (Carl Erik Johansson "En inägorapsodi" s 132)

I LXX används (det grekiska ordet "paradeisos") om det jordiska Eden (Gen. 2:8ff). ... I Upp 2:7 är 'Guds paradis' det eskatologiska Eden (jfr Test. Levi 18:10). Det himmelska paradiset, Eden ovan, förekommer i 4 Esra 4:7f; 3 Baruk 4:8; TB Hagigah 15b; Gen. Rabba 65 angående 1 Mos 27:27 etc. (F.F. Bruce "1 and 2 Corinthians" p 247; kommentar till 2 Kor 12:3)

Genom hela historien har judarna längtat efter den dagen (då varje individ har möjlighet att bli hel och nå sin bestämmelse som Guds barn att leva sitt liv utan rädsla) och kallat den den Messianska tiden. Ibland har man talat om den som Guds rike på jorden ... en underbar dröm om en värld där det råder allmän rättvisa, broderskärlek och fred för hela mänskligheten. I bönen som vi läser före kaddish, uttrycks detta hopp och denna dröm för framtiden. ... "Inför dig, Herre, vår Gud, skola (alla de som bo på jorden) knäböja och falla ned och prisa ditt namns ära och härlighet. Och de skola alla påtaga sig ditt rikes ok, och du skall snart vara konung över dem i evighet." (William B. Silverman "Judendom Kristendom" s 163-164)

”Livets träd” är en fast präglad, gammal beteckning för en i hela den gamla orienten välkänd föreställning. Dess frukt skänkte ständig ungdom och bevarade livet. Den mest kända berättelsen om livets träd möter oss i Gilgamescheposet. (Gillis Gerleman "Ur Pentateuken" s 30 i kommentar till 1 Mos 2:4b-25)

(I tidningarna) var artiklar om sånt som det moderna tidevarvets fobier, alla med flotta latinska namn, blomskräck, mörkerrädsla, höjdskräck, rädsla för att gå över broar, ormskräck, rädsla för att bli gammal, rädsla för moln. Praktiskt taget allt kunde upplevas som skrämmande. Min stora rädsla var att gitarren skulle bli ostämd. (Bob Dylan "Memoarer - Första delen" s 90; år 1961)

"Ju mer jag trängde in i civilisationen", (sade Jukan), "dess starkare kände jag att livet i urskogarna var ett paradis i mycket större bemärkelse än det paradis ni talar om, då ni talar om paradis bland civiliserade människor. I storstädernas djungler finns det tvåbenta rovdjur mot vilka själva Cunguzu, urskogens blodtörstigaste mördare, det enda verkliga odjuret bland alla djur, är en sannskyldig ängel." (James Morris "Jukan och urskogens gåta" s 18)

Den väg jag vandrar är cirka fyra meter bred. Den går i spiral, för tillfället uppåt, och är över tvåhundra meter lång. Den snor sig, enligt de forskningar jag har bedrivit i skrifter, sju och ett halvt varv om en "Hul Cylinder". Det är i ett torn, men inte av elfenben utan av sten, och det heter helt enkelt Rundetaarn, trettiosex meter högt. . . . Där uppe - sista biten är trappor och ingen bred väg - ser man också långt över Danmark. . . . Vad det är vackert. Jag vet ju att denna stora stad inte är paradiset för alla människor. Jag är mycket väl medveten om nöden, om eländet, om orättvisor och tjuvstreck, om dumhet och hårdhet, om ondska, om förräderi, om allt annat som hör ihop med en sommarstad. Jag är inte blind inåt och jag har erfarenhet utåt. Ord som kulturens kris eller demokratins fel och brister är inga främmande ord. Att mänskor utsugs av mänskor, att det finns maktförtryck och slaveri, någon form av slaveri, i alla samhälleliga sammanhang och i familjerna, är mig inte obekant. Jag har sysslat snart ett mänskoliv med detta. Men ändå: det här är vackert. (Eyvind Johnson "Om Rundetaarn och annat" s 304-308; tidningen Vi 1952-07-04)


ca 1950 - ca 1925

California, California - gosse, gosse vilket land! Jag vill inte breda ut mig i onödan, men men . . . Jag var skeptiskt inställd mot denna stat, som man måste bli mot ett land, som reklameras som paradiset, men jag är besegrad. Natur, klimat, bebyggelse, jordens frukter, de vänliga, öppna människorna - allt detta måste besegra en till den milda grad, att man bara kippar efter andan. Tycker bara det är djävligt, att jag skulle hinna bli 50 år, innan jag kom hit. Här borde man ha levat de sista 30 åren, helst borde man ha varit född här. Spanjorerna var ju de första vita på den här platsen, och här finns så mycket bevarat av gammal latinsk kultur, som har mildrat och mjukat upp den amerikanska hårdheten och sluggerandan. Blandningen är fin. Man trivs här, kort sagt, stormtrivs. California är mera olikt mellanvästern än Amerika är olikt Europa. Ett vidunderligt rikt land - detta är Spanien utan fattigdom och utan Franco! Här är alltså inte svenskbygd - ännu har jag inte träffat någon svensk sen vi kom hit - utan snarast spanskbygd, spansk renässans, om man ska tala generellt. Carmel är en av de tjusigaste platser jag sett i mitt liv. 2,837 innevånare, lagom! Stan påminner mest om italienska och spanska småstäder. Vårt hus har portar i romansk stil och är kringgärdat av en hög vit mur - som vore det ett kloster. Och ett riktig kloster ligger utanför stan, grundat av San Franciskaner-munkar år 1770. Och här finns så många trevliga krogar - kinesiska, japanska, mexikanska. Och detta är också Amerika - ett Amerika som jag aldrig trodde existerade! Temperaturen här är f. n. som under en normalvarm augusti hemma i Sverige. Vi badar varje dag - vattnet cirka 16 grader Celsius - och större delen av dagen kan man ta ett solbad på stranden. Jag går klädd i shorts och intet annat, först frampå kvällen behövs det mera kläder. Nätterna kan stundom bli rätt kalla. Regntiden väntas om någon månad, men det anses inte att medeltemperaturen kommer att bli lägre . . . Vår trädgård står som ett blomland, och där växer apelsinträd, aprikosträd och vindruvor och . . . Nej, hela brevet får väl inte bli ett lovtal till California! Jag måste sluta, får väl återkomma i ett annat brev. Du förstår i alla fall: Här skulle man faktiskt kunna tänka sig att bo under återstoden av ens liv. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 308-309; brev från Carmel, Calif. till Eyvind Johnson 1948-11-11)

Livet är tragiskt här (i Berlin), men man lever dock, man lever i ruinerna, man lever i gamla Gestapofängelsers fängelseceller - och dock man lever. Jag har lämnat paradiset utan att veta att det var ett paradis. När jag återvänder till er kära skall jag veta det. . . . . . . Jag bodde och åt mycket bra i München. . . . Så bra som i München har jag aldrig ätit i hela mitt liv, det var rent fantastiskt: lax, lammstek, gräddglace. Nog är det väl en ödets ironi att jag skulle få leva så paradisiskt en vecka just här i Tyskland. . . . . . . I jämförelse med Frankrike är Sverige ett land där man lever nästan gratis. . . . Vi längtar ofta hem till ett liv i lugn och ro. (Stig Dagerman "Brev" s 86,106,296; brev från Hannover till Annemarie Dagerman m fl 1946-10-25, brev från Nürnberg till Annemarie Dagerman 1946-11-25 samt brev från Paris till Helmer Jansson 1951-11-20)

Att leva i de ljusa villkorens värld, o sommar, bjud oss in! Bjud oss ditt vin: din grönska, dina palissader – klorofyllets kornbrygd i murgrönsdjup alkov. En väv av höga orgelpipor brusar i celler fram ditt lov – Att leva i ljusa villkors värld, o sommar, bjud oss in! (Rabbe Enckell ”Att leva” s 364; 1942)

I juli (1941) hade Hitler meddelat att han vill ha en tysk "Edens lustgård" i öst och underförstått skulle det inte finnas någon plats för judar i detta nazistiska paradis. (Laurence Rees "Auschwitz - Den slutgiltiga lösningen" s 79)

Det hade verkligen varit en underbart vacker vår - inte blir det sådana mera. I synnerhet den kvällen hade stannat i minnet - åtminstone vad Maija beträffar. De hade varit som barn i paradisets ängder - hänförts, jublat. ... Helt på tu man hand blevo de, de lekte kurragömma i gästrummen och skrattade och fnittrade i famnen på varandra, när de stötte samman någonstans i korridorens mörker. ... En vacker sommar var det, såsom man hade kunnat ana redan på våren. Det hade säkert varit Maijas allra skönaste sommar, fast hon nog haft goda somrar också tidigare. ... I (Viktors) ögon och i fingrarnas grepp fanns det någonting, någonting ... som gjorde att man inte kunde annat än sluta ögonen och dra andan ... Så där i sjunde himmeln hade de likväl varit bara den sommarn. (Frans Eemil Sillanpää "Skördemånad" s 122-123)

Träden stå i buketter, som det heter på franska, och vilka träd! Vilka majestätiska kronor, vilka festligt sköna linjer, vilken omväxling: ekar och almar och lindar, kastanjer och valnötsträd, smäckra popplar, och kring stammarna slingrar sig den mörka murgrönan, med runda och ljusare blad där den går i blom. Från platåernas kullar ser man flodernas irrande lopp som silverränder i grönskan, bakom de långa alléerna försvinna byarna. Det är ett sällsamt människotomt landskap, men det är inte ödsligt, det är befolkat av djur och växter - ty trädjättarna äro levande varelser, utpräglade individer - och det är inte vilt. Det är högtidligt och fridfullt, men inte småtäckt och idylliskt i den vanliga bemärkelsen, ty allt är stort i linjerna, klassiskt rent och formfulländat, under en öppen och kungligt vid horisont. Paradisiskt var det ord vi ständigt fingo på läppen, när vi måste ge luft åt vår hänförelse, när vi stannade bilen på en serpentinväg och blickade ned över dalgångens frodiga lövmassor; och någon av oss läste högt de frödingska stroferna om Ariens land. Vad är det paradisiska - är det bara en hyperbol, en poetisk fras? Man känner likväl på ett alldeles särskilt sätt för ett landskap, där människorna äro fåtaliga eller åtminstone omärkliga, där växter och djur få blomstra och trivas i frihet, och dock inte få härska vilt som i djungeln eller ödemarken; det är som en avglans av den första lycka, som Gud skänkte människorna. Är det bara en reminiscens av den bibliska myten? Är det inte snarare ett omedvetet barndomsminne, väckt till liv i den estetiska känslans form, ett minne inte från individens, utan från den mänskliga kulturens barndom, från boskapsskötselns och herdelivets tidsålder, då ännu ingen plogbill var satt i marken? Gränsen går alldeles bestämt vid åkerrenen; där säden odlas är paradiset försvunnet. Ardennerna, det fattigaste och glesast bebyggda området i det folkmyllrande Belgien, väcker än i dag (maj 1937) de paradisiska känslorna. . . . Jag måste alltså säga, att det aldrig förunnats mig att skåda något vackrare än Ardennerlandskapet. Blicken mot norr från Vindrarp på Hallandsåsen är underbar, men inte lika rik och stor. Stränderna kring Lac du Bourget i Savoyen, de schweiziska scenerierna, Siebenbürgens högland bland Karpaternas sluttningar ha samma rena, starka, högtidliga tjusning, men de äro inte skönare, inte för mig, ty jag saknar inte de vita och öde snöfjällen i bakgrunden, som fattas i Ardennerna. . . . Men paradisfriden i Ardennerna var dock inte uteslutande en tårögd och vek längtan tillbaka till det förlorade. Jag läser i Dechesnes verk "Histoire économique et sociale de la Belgique", skrivet så sent som 1932, att befolkningens välstånd stiger, sedan boskapsskötseln under de senare åren nått sin fullkomning. Man har slopat de gröna havreåkrarna och de blåa linsängarna, som gåvo magert utbyte, och samlat sina krafter på att föda upp de härdiga hästarna och den granna boskapen, som trivas i betesmarkernas frihet och höga luft; och ur de gallrade lundarna lämnar man virket till de belgiska snickerifabrikerna. Man står sig gott. Det ger oss lov att med renare samvete njuta den harmoniska skönheten, våra ögon beta kullarnas grönska samman med de lyckliga hjordarna. Det är inget artificiellt paradis. Men vi kommo också dit, och vi övernattade där. Det heter Chateau d'Ardennes, och det ligger mitt inne i det naturliga paradiset, stegrande dess behag ända till det hejdlöst raffinerade. . . . Området innefattar 2 000 hektar av de härligaste skogar . . . (ett) praktfullt slott . . . (och) är det veritabla paradiset såtillvida, att det har stängsel och gallergrindar kring sina härligheter och uniformerade keruber - inte vilken dammig vandrare som helst kommer in att sova bland rosenrabatterna, inte vilken bil som helst kör fram till fasadens spegeldammar. Till den österländska mytens lustgård kan man förvisso tro sig förflyttad, ty hundraåriga cedrar breda ut sina vågräta grenar, och sällsynta barrträd och lövträd från alla himmelsstreck kasta sina kvällsskuggor över de täta gräsmattorna. Men fyrflodslandet och Libanon äro överträffade: i detta paradis kan man inte bara lustvandra, när dagen svalkas, man kan också spela golf där och låta bollarna flyga över magnolior och paulownior, över blommande snår, där trastar och näktergalar sjunga, över klara sjöar och brusande vattenfall, framför vilka forellerna stå i stim, högt upp mot himmelskupan, där sparvhökarna hänga som orörliga svarta punkter, uppmärksamt lyssnande till fågelkvittret och vildduvornas kutter, tills de plötsligt lossna och falla mot den gröna jorden som golfbollar. Vid springbrunnarnas skålar ligga tränare och caddies behagfullt utsträckta med sina klubbor och vänta på att de höga gästerna skola få lust att pröva nöjet; inifrån de långa stallarna hör man ridhästarna gnägga, och vid första vink stå de sadlade. Här finns allt vad det kan falla en lyckans gullgosse in att önska sig: vid tennisbanorna kan man sitta i skuggan under ett randigt janitschartält vid en sorbet och betrakta lekens hårda arbete i solgasset, den som kommer i bil kan anförtro sin vagn åt skickliga mekanici, som äro installerade inom paradisets hank och stör, den som kommer flygande genom luften som fordom änglarna finner i parken en aerodrom, där hans maskin kan landa och bli omhändertagen. Fanns det någon orm i Chateau d'Ardennes, så kunde vi åtminstone inte upptäcka den, och vi trivdes förträffligt. (Fredrik Böök "Bil till Belgien" s 194-198; BG Ask-kommentar: Jämför med ett annat rike som inte är av denna världen, Joh 18:36, ett rike som präglas av en ömsesidig gemenskap mellan Gud och människor och mellan människor sinsemellan i en stad, ett nytt Jerusalem, med fruktträd och med portar som aldrig stängs, Upp 21-22.)

En gång drömde svenska arbetare om det paradis som hette Brasilien. På senare år har det hetat Ryssland. Vårt eget land är inget paradis, men ju mer vi lära oss om den övriga världen, desto bättre kunna vi värdesätta det och desto mer eggas vi att göra det ännu bättre. Den människotyp som skymtar i (Alfred) Badlunds anspråkslösa skrift ("Jag trodde på Ryssland"), ger de bästa löften. Den säger mycket klart ifrån, att även våra kommunister bära vår demokratiska tradition så djupt i blodet, att de i längden inte kunna föras bakom ljuset av omdömeslösa pratkvarnar. (Harry Blomberg "En som trott på Ryssland"; Jönköpings-Posten 1935-05-13)

Några stycken, som var främmande för Birgitta, gick hon under Zadraks ledning igenom på pianot. Men hans ledning var inte som den brukade, hon märkte själv fel, dem han inte rättade. Varför var han så förströdd i kväll? ... Han hörde (i sitt inre) en ensam tenorstämma brottas med en sjudande orkester för att slutligen segrande höja sig över dess brus. ... "Säg mig", (sade han till henne), "står det inte någonstans i er kristna bibel om den, som övervinner?" "Jo, i Uppenbarelseboken", svarade Birgitta. "En ensam tenorstämma sjunger ljust och rent om den, som övervinner - men den har en sjudande stark orkester att brottas med. Skall den drunkna däri - eller - övervinna?" Han talade mer till sig själv än till Birgitta, och den lågmälda rösten skalv av intensiv medkänsla med den kämpande tenorstämman. ... "Ja, övervinna! Den måste ju det", sade han. ... (Zadraks) gestalt växer för min blick, jag ser hans hjälteskepnad i den stora striden, världserövrarstriden - Israel för Messias och genom Israels fullhet folkens rikedom. Tillkomme ditt rike! Så försvinnande liten känner jag mig i jämförelse med dem, som strider den stora striden och jagar efter det högsta målet - Guds seger i världen. ... Nu skymmer det. Lilla Greta sitter vid sin läxa, och jag skall nu spela sakta "Den som övervinner ..." (Elisabeth Beskow "En tonskapelse" s 80-82,117)

Vad som ... allra mest orsakade den verkan tavlan nu gjorde på (Torsten Mårdberg) var den omständigheten att han, sig själv ovetande, var i behov av den sanning tavlan framställde. Oförklarligt starkt kände han sig gripen av den gestalt som satt där, försjunken i sin själs mörka natt, ur stånd att lyfta blicken och se det himmelska ljus, som bestrålade honom. Det var något i den gestaltens hopplösa hållning som kom honom att ofrivilligt identifiera den med sonen, som låg förlamad, och dottern, försänkt i apatisk sorg. Talar tavlan sanning? Finnes det ett ljus från himlen för jordens intill döden bedrövade barn? Behövs det bara att se upp för att se det och även till sitt inre upplysas av det? Liksom till svar på dessa frågor framträdde för hans tanke minnet av Anna Stjernarm, som målat denna tavla. ... Anna hade övervunnit. ... Vad som kom honom att inse, att hon verkligen övervunnit, det var denna tavla. För tio år sedan här på hans ateljé hade hon målat den, och så tydligt, som om hon sagt honom det, förstod han nu, att hon i den givit uttryck åt både sitt grämsjuka försjunkande i sorgen och ett himmelskt ljus, som lyst över henne långt innan hon varit medveten därom. Att detta ljus vid tiden för tavlans tillkomst upplyst även hennes medvetande förstod han, ty annars hade hon icke kunnat giva detta gripande uttryck åt det. Anna Stjernarm hade övervunnit sin kärleks bittra sorg, icke genom en ny jordisk kärlek, utan genom en överjordisk erfarenhet. (Elisabeth Beskow "Förnyelse" s 214-215)

Fadern i detta hem var professor vid konstakademien och själv framstående konstnär. ... Jag hade knappt satt min fot i detta hem, förrän jag märkte att jag stod inför någonting jag aldrig förr hade upplevat. ... Vad som genast tog mig var den estetiska effekten, uppbyggd av rätta färger i tapeter, textilier och mattor, vackra, delvis antika möbler som stod i riktiga placeringar mot väggarna eller på golvytorna. Jag fördes snart nog in i sonens rum som var ett ordinärt pojkrum, men då och då sneglade jag in i salongen, som föreföll mig paradisisk. Den skapade värme i hjärtat. ... Det måste ha varit den sköna formen som med en gång talade till mig - det kändes som befrielse, vidgning, en ny värme och klarhet. ... Ungefär så skulle jag vilja bo. Jag skulle vilja bo omgiven av vackra möbler, och jag skulle vilja lära mig hur man skapar en ljus och förnäm miljö. ... Jag hade snuddat vid yttersta fliken av paradiset, av det sköna. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 75-77)


ca 1925 - ca 1900

Möjligheten till seger verkade (i den tidiga pingströrelsen) vara en ständig utmaning för pingstvännerna. Segerperspektivet blev ett livsparadigm, som motiverade till fortsatt kamp genom livet. Talet om kamp och seger gällde i första hand det kristna livet, men förutsättningen var alltid Jesu kamp och seger. Man såg på Jesus som ”segraren från Golgata” men också den som skulle komma med den slutliga segern. Den kristna människans liv i kamp och seger förankrades både i en historisk och i en framtida seger. ... Det fanns en glidning i uppfattningen om vem som var segrare. I en mening var det självklart att Jesus var segraren, men i takt med att segern gjordes till ett livsparadigm inom pingströrelsen blev alla i någon mening segrare.Genom livet med Gud uppfattades Hans seger bli människans seger. ”Herren är med och giver oss seger.” Genom att man såg sig som delaktig i Gud blev man delaktig i Hans seger och så formades en självbild där man inte bara kände en segrare eller var med i det segrande laget utan man blev en segrare. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 339-340)

(Gossen) talade om Jesus, den store barnavännen, huru han tog upp barnen i sin famn och välsignade dem. ... "Mor säger, att han älskar alla, och dem som älska honom, tager han en gång upp i sin sköna paradisträdgård däruppe i himmelen. ... Där bliva vi alla vackra och få vita kläder på oss." ("Björnägarens hämnd" s 19; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; tidigare upplaga 1911)

Ett indianskt paradis finnes på en plats i Förenta staterna, där ett 100-tal familjer lefva i den mest ostörda frid och endräkt. Alla invånarne äro indianer, bland hvilka icke finnes en enda fattig och som sätta sin högsta stolthet i att ha ett utmärkt skolväsende. På lediga stunder förnöjer man sig nästan uteslutande med musik. Lättingar, fullbultar, tjufvar och andra brottslingar finnas helt enkelt icke utan endast lyckliga, flitiga människor. Den idylliska platsen, (som) heter Metlakatlah, ligger högt uppe i Alaska. ... För 50 år sedan voro de här boende indianerna grymma och fruktade, men blefvo omvända och civiliserade af en gammal präst pater Duncan, som förmådde dem att grunda det lilla samhället och slå sig till ro där. (Jönköpings-Posten 1906-11-24 "Ett paradis i Alaska")

I medvetandet om sin stora svaghet sökte (Ulla) kraft, där hon var van att finna den: i bibeln och i bönen. ... Hon läste, där hon var i ordningen, breven till de sju församlingarna. Det var ett ord, som fastnade, kanske emedan det återkom så ofta: "Den, som övervinner." Och Ulla läste om vad allt den, som övervinner, skall få på sin lott. Det var höga, härliga, himmelska ting, vilka brukat äga Ullas längtan, men nu lämnade de hennes hjärta kallt. ... "Den, som övervinner! Vad skulle hon väl övervinna? Synden. Ja väl, men vad var synd, och vad var icke synd? Händer det inte stundom - kanske ofta - att man tar för synd det, som inte är synd, och sönderriver det, som inte bör sönderrivas? ... I allt finns något, som måste övervinnas, och något som bör förbliva. Ulla frågade sig, vad hon måste övervinna i detta, som blivit hennes kors, och vad hon fick låta förbliva. Att det mesta därav var av godo, det kunde hon inför Gud säga, men dock var det lilla därav, som inte var av godo, så farligt, att det lätt kunde fördärva allt. ... Vad var måttstocken att mäta det med? ... "Gud, du har den måttstocken i din hand, pröva mig och se, hur det är med mig, och låt mig också se det", bad hon. ... "Visa mig, vad jag måste övervinna - och övervinn du åt mig, ty jag har ingen kraft! Låt mitt liv bli hur tomt som helst i jordiskt avseende, blott du själv fyller tomheten." ... Den natten låg hon vaken i bön och tårar. Aldrig i sitt liv hade hon varit så utblottad, så djupt nere som nu. "Den som övervinner!" Var hon kallad att övervinna, hon stackare ...? (Elisabeth Beskow "Med blicken mot det osynliga" s 207-208,215)

Proctor i Vermont ... är en ny stad, landtlig, treflig, utmärkt vackert belägen i en natur sådan, att man måste tro sig vara i Ångermanland. ... Arbetarnas villkor äro synnerligen goda. ... I staden finnes ingen försäljning af rusdrycker. ... Bostadshusen äro små trefliga villor, en för hvar familj. ... Alla pastorer bor hyresfritt. ... All sjukvård är kostnadsfri för arbetarne och deras familjer. Mig syntes Proctor vara ett paradis i smått. (P. Waldenström "Bref från Fargo Montana"; brefvet daterat 1904-08-10; Jönköpings-Posten 1908-08-24)

Saken var den att min farfar (alt. morfar) i Minnesota alltid hade beskrivit Sverige för mig som ett paradis. . . . Äpplen i Amerika smakade som ingenting jämfört med de saftiga äpplena i Småland, jordgubbarna i Sverige smakade mycket bättre än våra amerikanska, och gäddan i Långasjö var så fantastisk att det var skamligt att jämföra dem med fisken i Minnesota. Jag lyssnade på farfars beskrivningar och som barn tänkte jag på dem en hel del, och jag sa till mig själv: "En dag . . . en dag . . . skall jag resa till Sverige . . . jag skall smaka äpplena och jordgubbarna i paradiset och den goda fisk som kan fångas i Långasjö och som är bättre än någon annan fisk." . . . Jag hade väntat mig att allting i Sverige skulle vara stort och storslaget efter farfars beskrivningar. Det visade sig inte vara så. De små röda stugorna längs vägen var pittoreska men imponerade inte. Träden var små i jämförelse med de jätteträd som jag hade sett på olika platser i Amerika, lokomotiven var mycket mindre än våra amerikanska lok, samma sak med spårvagnarna. Men allting var rent och fint och det fanns blomsterrabatter omkring järnvägsstationerna. En liten järnvägsstation i Amerika på den tiden såg ut som en sophög i jämförelse med en svensk - där låg tröskad säd högavis och där fanns inga blommor. Byarna i Sverige var inte så annorlunda jämfört med små samhällen i Amerika, men allting var renare och snyggare, och det fanns blommor överallt. Vad de större städerna beträffar var de också rena och nysopade som om de just hade gjorts i ordning för att ta emot en framstående gäst. (Amandus Johnson "En svenskamerikan besöker sitt fosterland år 1906" s 258-259)

Jag målat bönders väggar och kullors kistelock, all vårens blom och häggar, all Edens lustgård ock. O, vore snart jag vorden ett blomst till Herrans pris; en kludd och strunt på jorden, ett liljeträd i paradis. (Karlfeldt "Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim" s 280; Dalmålningar, utlagda på rim: Yttersta domen “Dalmålaren”)

Inte ens på somrarna vill man skiljas. Oscar den förste Ekdahl byggde fyra präktiga sommarhus på en udde ut mot fjärdarna och havsbandet. Där njuter man årstidens fröjder utan stärkkragar och korsetter i skrynkliga linnekostymer, böljande särkar och vidbrättade solhattar. Den lummiga udden genljuder av rop och skratt, flaggorna snärtar i solvinden, någonstans gnäller en fiol i ett öppet fönster, en kratta rasslar mot sandgångens grus, en hund skäller, Ekdahls firar sommar i Paradiset. (Ingmar Bergman "Fanny och Alexander" s 43-44; början av 1900-talet)

I svarta nätter låg skenet från Halmstad som en drakeld över åsen (i Harplinge). ... Jag minns bäcken bortom granngården, som sorlade fram genom en dalgång, där vi plockade liljekonvalj och smörbollar och i timtal kunde stå och betrakta de små fiskarnas muntra lek. Den syntes oss så underskön, denna dal, att vi kallade den "paradisets port". (Alf Ahlberg "Minnen och meditationer" s 16; En halländsk prästgård)


ca 1900 - ca 1800

Mera levande i minnet (från barnaåren vid "Stora torget" i Laholm) än rädslan för mörkret och vad mörkret kunde gömma är bilden av de solbelysta ängarna på andra sidan Lagan, "andra land" som vi kallade dem. Jag hade redan innan jag själv lärt mig läsa hört de bibliska berättelserna om det paradis Herren Gud planterade österut vid svala floder. Jag tänkte mig att det måste ha sett ut just som de ljusa ängarna. Och när jag hörde psalmen "se det goda land på den andra strand", trodde jag helt naturligt att det var de ljusa ängarna som åsyftades. Bilden av dem har följt mig genom livet och stundom i mörka stunder berett mig ett slags tröst. (Alf Ahlberg "Från prästgård till arbetarhögskola" s 14)

Ett lyckligt hem liknas vid ett paradis, och då det, att hafva ett sådant, kännes så skönt, hvad skall det icke då blifva för en njutning att bo i de himmelska lustgårdarne, där Gud själf är solen som upplyser och värmer. Men allt hvad vi få njuta här i all oskuld och renhet är såsom en försmak på det, som Gud beredt dem, som honom älska. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 166; nr 21 den 22 maj 1895)

Utför berget (Hermon) kunde vi endast delvis rida. Det var för brant. Största delen af vägen måste vi derför vandra till fots. Kl. 4 e.m. kommo vi alldeles uttröttade och genomdränkta af svett till staden eller byn Banijas. Och nu voro vi inne i Palestina, det land, som kallas det heliga landet, ehuru dess synder nå ända upp till himlen - heligt, emedan der uppgått den rättfärdighetens sol, hvars strålar genom evangelium skola sprida värme och lif, frid och salighet ut öfver hela menskligheten samt omskapa jorden till ett Guds paradis. (P. Waldenström "Till Österland" s 243; hösten 1894)

Damaskus är beläget i en mycket fruktbar och herrlig dal vid kanten af den stora syriska öknen samt omgifvet på tre sidor af berg, från hvilka talrika bäckar flyta ned. För sitt vackra läge har staden af araberna fått många benämningar, såsom "österns öga", "skönhetens halsband", "den paradisdoftande" o.s.v. Redan i urgammal tid betraktade araberna den samma såsom ett återsken af paradiset, så att hela himmelens herrlighet hade sin motsvarighet i Damaskus. Araber tänker sig nämligen enligt Koran paradiset såsom en trädgård, der bäckar af friskt och klart vatten rinna öfver allt och frukterna hänga honom i munnen. Något sådant hade han aldrig sett på den arabiska halfön, som till största delen är en öken. Men i Damaskus fick han se det. Derför äro ock de arabiska dikterna fulla af beröm öfver både staden och dess trädgårdar. En europé, som kommer från odlade och vackra trakter, kan naturligtvis icke känna det samma, när han får se Damaskus. Någon hänförelse erfor åtminstone icke jag (nu i oktober 1894). Likväl måste man medgifva, att stadens belägenhet är mycket skön, samt att de omgifvande trädgårdarna verkligen äro storartade och praktfulla. . . . Genom staden flyter en flod, som heter Barada. Hon kommer från Antilibanon och har under sitt korta lopp en mycket stor mängd tillflöden af bäckar, som rinna både från norr och från söder. . . . Det var i denna flod (Barada) som Paulus döptes. . . . Wår färd ut ur Damaskus gick längs floden. . . . Vi passerade mycket stora och ståtliga trädgårdar. Gång efter annan vände vi oss om för att nicka farväl åt "österns paradis". Och vi gjorde det utan någon saknad. (P. Waldenström "Till Österland" s 216-218,236)

"O", (sade Marie-Louise till Eurydike), "... jag skulle så gärna höra dig läsa något för mig - något om dina förfäder - om dem som verkligen levat - varit människor som vi - men segrat." (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 176)

Ingen synd, ingen död Skall mer plåga oss då, När i morgonens glöd I Guds Eden vi stå. (Carl Boberg "I moll och dur" s 38; Vårtoner)

Ordet paradis är af persiskt ursprung och har en bestämd betydelse, på hvilken Frälsaren säkert syftade, då han använde det. De persiska konungarne och ädlingarne brukade nämligen omgifva sina palats med utomordentligt präktiga parker, planterade med sköna träd och buskar och uppfyllda med vilda och tama djur. Några antaga, att dessa parker skulle hafva varit erinringar från en tradition om Eden; i alla händelser kallas en sådan plats ett paradis. Och så tyckes Kristus (syfta på) ... den underbara lustgård, som omgifver Faderns hus, men icke ... själfva huset. ... Icke förr än vid Kristi återkomst och i uppståndelsen få vi tillträde till lifvets träd, som är i Guds paradis, och som tyckes motsvara platsen för hans närvaro. (G.H. Pember "Jordens första tidsåldrar och deras samband med den moderna spiritismen och teosofien" s 173-174)

"Jag har katekesen med mig i bröstfickan," fortfor Göran och tog upp den. "Se här lägger jag boken och mina två finger därovanuppå. Jag svär er, kamrater, vid levande Gud och alla de fem huvudstyckena, att icke övergiva någon enda av er ... om ni svär mig tillbaka med finger å bok, att våga liv och blod med mig, gå genom eld, rök och vatten med mig. ... Så skola vi segra! och Småland det skönaste land som jorden har, skall ännu en gång kalla er sina duktiga karlar." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 277)


ca 1800 och tiden dessförinnan

(Axel von Fersen och hans officerskamrat Curt von Stedingk) är bägge ofta bjudna till Marie-Antoinettes Trianon, där man enligt tidens mode hade picknick i det fria och enligt Rousseaus idéer "återgick till naturen" fast naturligtvis under bekväma och eleganta former. Man drack mjölk ur skålar modellerade efter Marie-Antoinettes bröst, fast givetvis tillverkade i Sèvresfabriken och med drottningens monogram. Fersen var med på de små intima festerna med drottningens bästa väninnor prinsessan Lamballe och grevinnan Polignac. I Trianon gick handplockade utklädda bönder och pigor omkring och spelade bönder och pigor. I paradisisk lantlig miljö leddes små lamm med blåa sidenhalsband och om sällskapet ville in i ladugården, hade golvet strax innan bonats som ett parkettgolv och korna ryktats ordentligt. Bortom Trianons ängar jäste det ute på den franska landsbygden, var och en som ville kunde höra hur det mullrade i vulkanerna, den politiska explosionen kom allt närmare. Men i Trianon (år 1778) kan drottningen och Fersen promenera under parasoller och se hur de utklädda tvätterskorna, sjungande vackra sånger, sköljer tvätten hur naturligt som helst i den konstgjorda bäcken. Allt är så enkelt och behagligt. Man dansar menuett och gavott, man gungar mellan träden, spelar teater. Här i Trianon, så nära men så oändligt långt borta från Versailles salonger och hårda etikettskrav, här trivs Marie-Antoinette och hit kommer Fersen flera dagar i veckan. (Herman Lindqvist "Axel von Fersen" s 46)

(Bildtext) Paradisets lustgård - Det nya Jerusalem - framställt som en barockträdgård i Kungälvs kyrka, Bohuslän. Denna och övriga takmålningar, som tillsammans utgör en helhet, utfördes 1697-98 av kyrkomålaren Eric Eriksson Grijs, ålderman i konst- och målarämbetet i Göteborg. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 63)

Johan Arndt bekänner på dödsbädden: ”Herrens tröst har uppehållit mig i bittra sorger; Herren har varit med mig ända hit intill; och nu ser jag hans härlighet såsom ende Sonens härlighet av Fadern, full av nåd och sanning!” Hans sista ord voro: ”Nu har jag övervunnit.” (P. Waldenström ”Gud är min tröst” s 333)

Gudarna märkte att människorna behövde skyddas mot onda jättar, och man byggde därför en en stor förskansning eller borg av Ymers ögonbryn. Borgen kallade man Midgård (”borgen – som finns – i mitten”) eftersom den var belägen mellan gudarnas och jättarnas boningar. (Lars Magnar Enoksen ”Fornnordisk mytologi enligt Eddans lärdomsdikter” s 86; Den fornnordiska skapelsemyten)

Nu har jag sysslat lite med nordbornas himmelrike Valhall. Det var alltså ett paradis bara för de män som föll i strid! Men större delen av folket dog väl ändå i sotsäng? Nu kan jag inte få klart för mig, om det fanns ett särskilt paradis för dem - eller om de samtliga kom till Asarnas helvete? . . . Fanns det i Asatron två olika himlar? Och fanns det inte något paradis för kvinnor? Av vad jag sett om Asatron så tycks det som om kvinnorna helt var uteslutna från Valhall - frånsett Odens tjänarinnor, sköldmörna eller valkyrior, som skulle plåstra om och servera kämparna i Valhall. Vad anser Du om den saken? Jag söker ju här ett yttersta ursprung till den könsdiskriminering, som ännu till våra dagar helt har genomsyrat det svenska manssamhället. Undrar naturligtvis också, om det betydde evig fördömelse för en man, om han inte stupade i strid? (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 315-316; brev från Stockholm till Henrik Sandblad 1969-11-05)


Sångarna:

Är mödan tung och striden svår, Dess större lönen blifver. Med hvarje framgång, som du får, Ny kraft dig Herren gifver. För den, till Gud om bistånd flyr, Blir segern viss, om också dyr, Och ljuf, ju mer den kostat. (J Åström: Psalm 211:2; jfr Psalmer och Sånger 665:2)

O Jesu Krist, som ur din grav Stod upp med evigt liv och gav Det ut åt världen vida, Giv mig ditt liv, att även jag Må efter bitter långfredag Min påskdagsmorgon bida. (AG Oehlenschläger/E Ahnfelt-Laurin: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 572:4; jfr Psalmer och Sånger 304:4)


Egna kommentarer och funderingar:

Uttrycket “den som segrar” förekommer sju gånger i Upp 2-3 och en gång, den åttonde gången, i det nya Jerusalem (Upp 21:7). Jfr Egna kommentarer och funderingar till Upp 2:7a.

Till den som segrar: Se också Upp 2:11b,17b,26; 3:4b-5,12a. Den sjunde och sista gången i en gammal tidsålder: Upp 3:21. Den åttonde och den första gången i en ny tidsålder: Upp 21:7. Jämför också uttrycket ”de som segrade” i Upp 15:2.

”Livets trä”: Se också Upp 22:2b,14,19.

Det grekiska ordet ”paradeisos” är här översatt med ”plats vid sidan av rädsla”. Vanligen härleds annars ordet från ett gammalpersiskt ord som betyder ”inhägnat område” eller ”park”. Angående möjligheten att ha en grekisk betydelse av ett ord från ett annat språk kan vi jämföra med Williams “Exodus” s 30: “Även om namnet ‘Mose’ ges en hebreisk förklaring (som är kopplad antingen till hans eget varande som en som är ’uppdragen’ ur Nilen, eller till Israels varande, som är ’uppdraget’ genom havet), så är ’Mose’ ett egyptiskt namn, som är väl omvittnat bland faraonerna (Thut-mose, A-mose, Ka-mose). Men ’Mose’ i sig självt är i själva verket inte alls något helt namn; det betyder ’född åt/son av’ (Ka-mose skulle vara son av Ka).”

Guds "paradeisos" är sannolikt liktydigt med "det nya Jerusalem". Liksom det finns ett "paradeisos" på den nuvarande jorden, så kommer det att finnas ett "paradeisos" på den tillkommande jorden. På den "gamla" jorden är "paradeisos" en trädgård med ett kunskapens träd (= Jesus Kristus, Guds son), på den nya jorden är "paradeisos" en stad med det livets träd, som en gång fanns i denna gamla jords "paradeisos".


Jag har skrivit till er, ynglingar, eftersom ni är stabila och Guds utsaga stannar i er, och ni har besegrat (och besegrar) den onde. (1 Joh 2:14b)

Det fullkomliga välkomnandet kastar emellertid fruktan utanför, eftersom fruktan har/’har med sig’ en tuktan, men den som fruktar är inte (och har inte varit) gjord fullkomlig i välkomnandet. (1 Joh 4:18)

Varje det/barn som är (och har varit) avlat ut ur Gud segrar/besegrar utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Och det här är segern, den som har segrat/besegrat utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, vår tro. (1 Joh 5:4)


Grekiska ord:

xylon (trä) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 7:10; Salomos Vishet 10:4; 14:7; Luk 23:31; Upp 2:7 – Ester 5:14; 6:4; 7:9; 8:7; 2 Mack 1:21; Salomos Vishet 13:13; 14:1,21; Syr 6:3; 8:3; 27:6; 38:5; Baruk 5:8. Matt 26:47,55; Mark 14:43,48; Luk 22:52; Apg 5:30; 10:39; 13:29; 16:24; 1 Kor 7:12; Gal 3:13; 1 Petr 2:24; Upp 18:12; 22:2,14,19.

paradeisos (plats vid sidan av rädsla) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 23:43; Upp 2:7 – Syr 24:30; 40:17,27; Susanna 4(Theod),7(Theod),15(Theod),17-18(Theod),20(Theod),25-26(Theod),36,38(Theod); 2 Kor 12:4.


Ytterligare studier:

1 Mos 1:29; 2:17; 3:1-3,6,24; Ordsp 13:12; 15:4; Hes 28:13; 31:9; Matt 26:29; Rom 12:21; 1 Joh 2:13; 4:4; 5:5; Upp 12:11.


Matthijs den Dulk "The Promises to the Conquerors in the Book of Revelation"; Biblica 87 (2006): 516-522.

Stephen L. Homcy "'To Him Who Overcomes': A Fresh Look at What 'Victory' Means for the Believer According to the Book of Revelation"; Journal of the Evangelical Theological Society 38.2 (June 1995): 193-201.

James E. Rosscup "The 'overcomer' of the Apocalypse"; Grace Theological Journal 3.2 (Fall 1982): 261-286.

P. Watson "The Tree of Life"; Restoration Quarterly 23 (1980): 232-238.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-14; 2012-06-04; 2015-01-13)

Tillbaka till Start

2:8 Och skriv till budbäraren av/i (församlingen) av utkallade i Smyrna (= Myrra): “Detta är vad den Förste och den Siste, som blev en död (kropp) och levde/’kom till liv’, säger:”

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten): Och (till)-'-n budbärare'/budbäraren -ens i Smyrna (av)-(församling)-av-utkallade skriv: '(De-men-ting)'/'detta-är-vad' säger den förste och den siste, som blev (en)-död och levde.


1883: Och skrif till ängeln i Smyrna: Detta säger den förste och den siste, som blef död och vardt lefvande:

1541(1703): Och skrif den församlings Ängel i Smirnen: Detta säger den förste och den siste, den död var, och är lefwandes worden:

LT 1974: Skriv detta brev till ledaren för församlingen i Smyrna: ”Detta budskap kommer från honom, som är den förste och den siste, som var död men kom tillbaka till livet.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) “Tag du söta/milda kryddor, blomman myrra (= smyrna), utvald, fem hundra sikler ... och du skall göra (av detta) en helig smörjelse (av) olivolja.” (2 Mos 30:23a,25a, Grekiska GT)

Mose samtalade ord in i öronen av/på varje/hela Israels (församling) av utkallade. (5 Mos 31:30a, Grekiska GT)

Mannen slängdes i (profeten) Elias grift/grav. Och han gick och rörde Elias skelettben/ben, och han levde/’kom till liv’ och stod upp emot/på sina fötter. (2 Kung 13:21b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till kungen:) “Din Gud har smort Dig (med) jubels olja ’till sidan av’/’i jämförelse med’ Dina (kunga)partner/kamrater. Från dina kläder (kommer doft av) myrra (= smyrna) och droppande vätska och kassia.” (Ps 45:7b-8a eller 45:8b-9a, Grekiska GT)

(Bruden sade:) “Jag stod upp (för) att öppna. ... Mina händer dröp (av) myrra (= smyrna), mina fingrar (var) fyllda med myrra (= smyrna).” (Höga Visan 5:5a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag, Gud, (är) först, och in i de ting som kommer på är Jag.” (Jes 41:4b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag (är) först, och Jag (är) efter de här tingen. Och det är/finns inte en gud mer än Mig.” (Jes 44:6b, Grekiska GT)

Anden kom in i, in i (skelettbenen/benen), och de levde/’kom till liv’ och stod på sina fötter. ... (Hes 37:10b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) ”Detta är vad Herren säger: ’På/’på grund av’ (Gasas/Tyros'/Idumeens/Ammons/Moabs/Judas'/Israels) tre gudlösheter och på/’på grund av’ de fyra skall Jag inte vända Mig bort till dem.” ... Hör den här utsagan, som Herren har samtalat emot er, Israels hus, och nedifrån/emot varje stam, som (Han) ledde/förde upp ut ur Egyptens jord/land, då Han sade: “Jag hade ’mer än’/emellertid kunskap om er ut ur/av alla jordens stammar. På grund av det här skall Jag utverka rättvisa emot er för alla era missar (av Mitt mål).” (Amos 1:6a,9a,11a,13a; 2:1a,4a,6a; 3:1-2, Grekiska GT)

(Visheten sade:) ”... som utvald myrra (= smyrna) 'gav ... isär'/fördelade jag vällukt. (Syr 24:15a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(De vise männen) förde gåvor till (Jesus); guld och olibanum/rökelse och myrra. (Matt 2:11b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Många första skall vara sista och sista (skall vara) första. (Matt 19:30)

(Fadern sade till sina slavar:) "Den här min son var (hela tiden) en död (kropp) och/men har ’levt upp’/’återvänt till liv’." (Luk 15:24a)

Då (kvinnorna) lutade ansiktena ‘in i’/till jorden, talade (de två männen) (vända) i riktning mot (dem): ”Vad/varför söker ni Den levande i sällskap med de döda (kropparna)?” (Luk 24:5b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus talade till (Marta): “Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror in i Mig, och/också om han – alltefter omständigheterna – må dö, kommer han att leva.” (Joh 11:25)

Nikodemos, den som den första (gången) hade kommit i riktning mot Jesus (א,*א) en natt, kom och hade (א*) en blandning (א*,B) av myrra och aloe, som (om det var) hundra pund. (Joh 19:39)

“Jag är Alfat och Ôet/Omegat, en början och ett slut (א*)”, säger Herren Gud. (Upp 1:8a)

(En lik en människas son sade:) ”* (א*) Jag är den Förste och den Siste och Den som lever, och Jag blev en död (kropp), och skåda, Jag är en som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar.” (Upp 1:17b-18a)

(Angående) mysteriet av/med de sju stjärnorna som du skådade uppå Min rätta/högra (hand) och de sju lampställen av guld: de sju stjärnorna är budbärare av/i de sju (församlingarna) av utkallade, och * (א*) sju lampställ är sju (församlingar) av utkallade. (Upp 1:20)

Skriv till budbäraren av/i (församlingen) av utkallade i Efesos: “Detta är vad Den som ‘får makt över’/griper de sju stjärnorna i Sin rätta/högra hand (א*) säger.” (Upp 2:1a)


Exegeter, evangelister med flera:

Det är knappast en tillfällighet att endast två av församlingarna i breven har gett upp till namn på frikyrkor i Sverige, nämligen Smyrna och Filadelfia. Dessa församlingar fanns inget att anmärka på. Det visar på vår tids längtan att identifiera sig med det felfria snarare än att acceptera och hantera verkligheten. Analyser känns hotfulla eftersom de leder till insikter om brister och nödvändiga förändringar. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 70)

Myra var Sankt Nikolaus (Santa Claus) hemstad nära Demre. Över helgonets grav står (idag år 2003) en restaurerad kristen basilika. . . . Smyrna är det nuvarande Izmir. Vid dess romerska agora finns ruiner av en treskeppig basilika. På det romerska stadion, vars ruiner finns kvar, led Polykarpus martyrdöden år 155. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 237-238)

Smyrna var beläget vid foten af en bergskedja, som afledde de kalla nordostliga vindarna, hvarigenom vinrankans, olivträdets samt fruktträdens och kryddornas växtlighet gynnades i hög grad. Dess invånare, medvetna om sin förbindelse till naturen för jordens fruktbarhet, men främmande för skapelsens herre, hade personifierat naturen i en gudinna, benämnd Rhea, hvilken tillika med Dionysos - eller, som han stundom kallades, Bacchus, vinets gud - uteslutande dyrkades i Smyrna. Denna gudinna sades hafva återkallat Dionysos till lif, sedan han, huggen i stycken, blifvit lagd i en kittel. Detta var utan tvifvel en grof allegori af naturens makt, men dyrkandet af denna gudinna, så väl som af Dionysos, var fasaväckande, icke minst därför, att en bland människosläktets uslaste lidelser därigenom uppväcktes. Dessa utsväfningar och vilda dryckeslag voro nyss ändade, när Plautius anlände till staden, och det var just ej underligt, att hvar annan eller hvar tredje person, han mötte på sin väg, var så berusad, att han raglade framåt, ty öfversteprästen hade nyss blifvit krönt, och Dionysos fordrade, att en hvar skulle till dennes ära dricka sig drucken af vin. ("Ur lejonets mun" eller "Församlingen i katakomberna" s 84; bok i Mullsjö Missionsförsamlings 1940-talsbibliotek, ej namngiven författare)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”den Förste och den Siste”, se också Upp 1:17b.


Paulus sade till de troende i Rom: “Ty ‘in i’/’med syfte på’ det här dog Kristus och levde/’kom till liv’, för att Han må vara herre både (med avseende på) döda (kroppar) och levande.” (Rom 14:9)


Ytterligare studier:

Ordsp 7:17; Höga Visan 3:6; 4:14; 5:1,13; Matt 10:28; Mark 15:23; Upp 1:4,11; 13:14.


David E. Aune "The Form and Function of the Proclamations to the Seven Churches (Revelation 2-3)"; New Testament Studies 36 (1990): 182-204.

James L. Boyer "Are the Seven Letters of Revelation 2-3 Prophetic?"; Grace Theological Journal 6.2 (1985): 267-273.

Birger Gerhardsson "De kristologiska utsagorna i sändebreven i Uppenbarelseboken (kap 2-3)"; Svensk Exegetisk Årsbok 30 (1965): 70-90.

Beate Kowalski "Martyrdom and Resurrection in the Revelation to John"; Andrews University Seminary Studies 10.1 (Jan. 1972): 55-64.

Robert L. Muse "Revelation 2-3: a critical analysis of seven prophetic messages"; Journal of the Evangelical Theological Society 29.2 (June 1966): 147-161.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-14; 2012-06-04; 2015-01-14)

Tillbaka till Start

2:9a Jag känner dina gärningar och (א,*א) (ditt) betryck och (din) utblottelse – du är emellertid rik – ...

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus): (jag)-'känner-(och-har-känt)'/känner dina '-na gärningar'/gärningarna och '-et betryck'/betrycket och '-n utblottelse'/utblottelsen, emellertid rik (du)-är.


1883: Jag känner dina gärningar och din bedröfvelse och din fattigdom, fastän du är rik ...

1541(1703): Jag wet dina gerningar och din bedröfwelse, och din fattigdom (men du är rik) ...

LT 1974: Jag vet hur mycket du lider för Herren ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jakob sade:) “Gud ... hade hört på mig i/på en dag av betryck. ... ” (1 Mos 35:3, Grekiska GT)

Herren hade granskat Israels söner ... eftersom Han hade skådat deras betryck ... (2 Mos 4:31b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel: “Ni skall finna Herren), när ni – alltefter omständigheterna – må söka ut/efter Honom ut ur hela ditt hjärta och ut ur hela din själ i ditt betryck.” (5 Mos 4:29b, Grekiska GT)

(David sade: ”De som hatade mig) kom i förväg före mig i/på mitt betrycks dag, och/men Herren blev 'mitt stöd emot'/'min stödjepunkt'. … Han tog mig ut för Sig själv, eftersom Han var tillfreds i/med mig.” (2 Sam 22:19,20b, Grekiska GT)

(Sofar sade: “Gud) känner laglösas gärningar.” (Job 11:11a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “De som gör sig själva rika de ‘är havande’/har ingenting och de som ödmjukar sig själva de är i mycken rikedom.” (Ordsp 13:7, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “’I varje plats’/’på alla platser’ (är) Herrens ögon, de bespejar både dåliga och goda.” (Ordsp 15:3, Grekiska GT)

(Herrens pojke sade:) “En Herrens ande ... har skickat (och skickar) bort mig att komma med ett gott litet budskap till de utblottade.” (Jes 61:1a, Grekiska GT)

(Israel) har ‘gett tillbaka’/sålt . . . behövande ‘vad beträffar’/’med anledning av’ sandaler (och vill kasta) jordens/markens grus . . . ’in i’/mot utblottades huvuden. (Amos 2:6b-7a, Grekiska GT)

(Tobit sade till sin son:) “Frukta ej, (min) lille pojke, att vi har varit/blivit utblottade. För dig ‘börjar under’/är många goda ting, om – alltefter omständigheterna – du må frukta Gud och fly från varje miss (av Guds mål) och göra de goda tingen inför Herrens, din Guds ögon.” (Tobit 4:21, S)

(Salomo sade:) “Vad (är) rikare än en vishet som arbetar/utarbetar alla tingen?” (Salomos Vishet 8:5b)

(Solomon sade: “Visheten) gjorde (den rättfärdige) rik.” (Salomos Vishet 10:11b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Kom ihåg en läglig/viss tid av svält i en läglig/viss tid av mättnad, utblottelse och brist i dagar av rikedom.” (Syr 18:25)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Lyckliga de utblottade (i) anden, eftersom himlarnas rike är deras." (Matt 5:3)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlarnas rike är likt en hög/skatt som har varit (och är) gömd i åkerfältet, vilken en människa, som hade funnit (den), gömde. Och från/’beroende på’ sin fröjd drar han sig tillbaka och säljer alla ting, så många som han har, och köper det där åkerfältet. Åter är himlarnas rike liksom * (א*, B) en partihandlare som söker fina pärlor, men/och då han har funnit en mycket värdefull pärla (och) gått bort, har han försålt (och försäljer) alla ting, så många som han (hela tiden) hade, och han köpte den.” (Matt 13:44-46)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Då skall de ’ge er till sidan av’/’överlämna er’ in i betryck, och de skall döda er. ” (Matt 24:9a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den här utblottade änkan kastade mer än alla de som kastade in i skattkammaren.” (Mark 12:43b)

(Jesus) fann ’en (א,*א) plats’/’ett ställe’ var/där det (’hela tiden’/-) var (och hade varit) skrivet: ”En Herrens ande ... har smort mig att komma med ett gott litet budskap till utblottade.” (Luk 4:17b-18a)

(Jesus sade:) “När du – alltefter omständigheterna – må göra en festmåltid, kalla utblottade.” (Luk 14:13a)

En viss utblottad (person) (med/vid) namn Lasaros, som hade orsakats/fått (och som orsakades/fick) varhärdar, hade kastats (och var kastad) i riktning mot (en rik människas) portgång, och han havande/hade begärelse att utfodras/bespisas från (de ting) som föll från den rikes bord. ... Men det blev/hände (att) den utblottade dog och av budbärarna fördes bort in i Abrahams barm (där han fick tröst). (Luk 16:20-21a,22a)

(Tulluppbördsmannen sade:) ”Gud, var/bli sonad med mig, missaren (av Guds mål).” (Jesus sade:) ”Den här steg ned in i sitt hus och hade varit (och var) rättfärdig ’till sidan av’/’i jämförelse med’ den där, eftersom 'varje den'/’var och en’ som höjer sig själv kommer att göras ödmjuk, men den som gör sig själv ödmjuk kommer att höjas.” (Luk 18:13b-14)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som gör sanningen kommer i riktning mot ljuset, för att det må göras synligt, att det är i Gud som hans gärningar har varit (och är) arbetade/gjorda. (Joh 3:21)

Räddaren (א,*א) visste från (P66, א,* א) en början, (att) några är de * (א,*א) som tror och (att) någon (hela tiden) var den som stod i begrepp (P66, א,*א) att ’ge Honom till sidan av’/’överlämna Honom’. (Joh 6:64b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”De här tingen har Jag samtalat (och samtalar) (med) er, för att ni må ha frid i Mig. I utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ har ni betryck. Visa emellertid tillit. Jag har besegrat (och besegrar) utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (Joh 16:33)

Han har gjort oss till ett rike, präster åt Sin Gud och Fader. (Upp 1:6a)

Jag, Johannes, er broder och en i gemenskap tillsammans med (er) i betrycket. (Upp 1:9a)

Skriv till budbäraren av/i (församlingen) av utkallade i Efesos: “Detta är vad Den som ‘får makt över’/griper de sju stjärnorna i Sin rätta/högra hand (א*) säger, Den som vandrar omkring i en mitt av de sju lampställena av guld: ’Jag känner dina gärningar och ditt (א,* א) besvär och din uthållighet.’” (Upp 2:1-2a)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Generös är alltid rik. ... Rik är den som intet äger men är tacksam för mycket. (Eric S. Alexandersson ”Piruetter och vildrosor” s 42-43)

Ingenting ägde du av gods och gull men livet blev rikt för ditt leendes skull. (Rune Henriksson "Osäkrat ord" s 69)

Enklaste gardiner förgyller kärlekens hem medan gyllene salar utan kärlek förlorat all sin glans. (Ivar Karlstrand "Vilan vid vägen" s 52)

Även vinterläger för juniorer började man ordna på ungdomsgården (Björksäter i Mullsjö). ... Låt mig berätta en episod från en lägerkväll under ett sådant läger: Missionär Ester Aronsson har hållit föredrag och missionärskandidater har vittnat om sin kallelses väg. De har inte skönmålat den vägen. Deras vittnesbörd har dock avspeglat den underbara lycka det skänker att gå Guds väg. Vi som lyssnar har nog känt, att trots allt är dessa människor, som fått offra mest i sin gärning, de mest avundsvärda. Det har varit gripenhet över denna mötesstund. Ortsbefolkningen har troppat av, och ungdomarna har gått ut för att hämta frisk luft, innan de går till vila. Själv är jag på väg till andra våningen, då jag märker att någon kommer efter mig. Det är en pojke i fjortonårsåldern. I handen håller han en apelsin. Eftersom jag har haft hand om apelsinförsäljningen, kommer tanken för mig, att det kanske är något med betalningen han vill rätta till. Jag märker att han inte har lätt att få fram det han vill säga. Slutligen kommer det dock: "Jag har inga pengar til missionen, kan jag få ge den här apelsinen?" Han hade köpt apelsinen för de sista 20 öre han hade kvar av sina fickpengar. Det hade tagits upp en god missionskollekt den kvällen. Många hade offrat sedlar men ingen hade gett så mycket som pojken, som gav sin apelsin. Han, som var med då en fattig änka lade ned ett öre i offerkistan och sade att hon lade ned mer än alla de andra, han var säkert med även nu och gladdes över offret, som gavs. Då jag tagit emot apelsinen stammade fjortonåringen under gripenhet: "Och så om Haag ville be för mig att jag får bli någonting för Jesus." Då vi böjde knä tillsamman vid sängkanten och en pojke bad med bruten stämma: "Jesus, hjälp mig att bli någonting för dig", såg jag för min inre syn en pojke och en apelsin på Guds altare. Jag anade vilka möjligheter det finns för den som överlämnar sig i Guds händer. (Gustav Haag "Björksäter - 25 år som SAU:s ungdomsgård" s 51-52; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1969)

Förr hade man ofta anledning att säga: "i går rik, i dag fattig", men sällan: i dag fattig, i morgon rik". Man konstaterar utan vidare en större rörlighet i skiftningarna. Passagen mellan rikedom och fattigdom samt tvärtom har blivit kortare. Strömmen upp och ned har blivit livligare, ger livet en ny karaktär, ja, ändrar, djupare betänkt, det historiska perspektivet. ... Den sociala höjningen vill numera (år 1940) icke ses väsentligen däri att ett steg tages från ett lägre till ett högre skikt i samhällsskalan utan däri att livet även i ringare ställning kan föras drägligt och värdigt. ... De här gjorda betraktelserna tyckas alla gå ut på att allting nu blivit mycket bättre. Den frågan går jag alls inte in på. Den är för stor och för komplicerad att här beröra. Endast så mycket är klart, att det historiska perspektivet är ändrat. Vägen framåt kan inte så mycket som förr utstakas efter de gamla märkena, fattig och rik, hög och låg. Och alltid gälla ju orden ur Faust: "I vilken dräkt jag än må vara, skall jordens kvava liv mig trycka ner." (Hans Larsson "Den sociala höjningen" s 418-419)

Higgins: "Pickering, om vi fick hand om (den här) karln (Doolittle) i tre månader skulle vi kunna göra honom till statsminister." Doolittle: "Inte mej, professorn, tack för vänligheten! Jag har hört alla statsministrar och predikanter, för jag är en tänkandes mänska och pigg på politik och religion och sociala reformer och alla slags nöjen - och det vill jag bara säga, det är ett hundliv. Ovärdi fattigdom det är min linje. Jämför man dom olika samhällsställningarna med varann, så ja min själ så är det den enda som det är lite krydda i." ... Higgins: "Vi ger honom tio (pund)." Doolittle: "Nej tack, professorn! Tanten - jag kallar na så fast vi inte är gifta - hon skulle allri ha hjärta å göra slut på tie pund, och kanske inte jag heller. Tie pund är en massa pengar, dom gör en försikti och sen ajöss med glädjen! Ge mej (de fem) jag ba om, varken mer eller mindre." (Bernard Shaw "Pygmalion" s 63)

(Adam) lärde sig de spanska orden för mat och andra livets njutningar och upptäckte att folk som är mycket fattiga alltid har något att ge och är villiga att ge. Han fick sympati för de fattiga vilket han inte skulle ha fått om han inte själv hade varit fattig. (John Steinbeck "Öster om Eden" s 57)


ca 1900 och tiden dessförinnan

I dag är tisdag och om lördag är lördag då räkningen skall ut. I går hade jag blifvit utan middag om jag ej haft nog själsstyrka att låna af hotellvärden. När Du får detta bref om Fredag ber jag få 300 Franc, 200 Kr. eller mindre i nödfall öfvertelegraferad! Tänk, att sitta och ega 1000 Kr och ändock svälta! Kan Du förklara det, med materialismiska grunder? (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 281; brev 22 mars 1898 till Gustaf af Geijerstam)

Den som har den andliga skatten i hjärtat, är rik oavsett hur fattig han skulle vara. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 177-178 i predikan 1847 över Jes 66:9)

Vi skola vid anblicken eller erfarenheten av de svåraste öden finna Salomos ord bestyrkta, att där man lider i Herrens fruktan, där är rikedom, ära och liv. Vi skola röna, huru en av Kristi Ande upplivad mänsklighet alltid, även under de största ansträngningar, de kännbaraste offer, stiger i dygdekraft och ljus och bereder nya vägar för det godas och rättas seger. Vi skola i det djupaste betryck, ja, på gruset av alla jordiska förhoppningar, endast känna oss närmare himmelen, och ur förödelsens våldsammaste svall ej endast bärga, men öka våra skatter för evigheten: vår själs frid, förtröstan och förädling. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Första bandet" s 10; Första söndagen i advent)

(Christi) lärjungar, prester och tjenare nödgas lida fattigdom, emedan de för sin tjenst och embete skull icke, såsom den öfriga werlden, kunna äflas om sitt uppehälle eller hoppas att af sitt embete blifwa rika, helst de dessutom måste blifwa förföljda af werlden, som lägger sig emot deras predikan derföre, att den icke är öfwerensstämmande med hennes förstånd och tycke. Alltså kunna de christna icke bygga wissheten om sitt uppehälle eller sin frid och säkerhet på något i denna werlden; utan de måste alltid för werldens skull lefwa i osäkerhet och äfwen för det, som de redan torde hafwa fått eller ega, swäfwa i fara och oro. Skola de således hafwa något att äta och dricka och finna någon wrå, der de må förblifwa, så kunna de ej wänta sig detta af någon annan, än af Cristus allena. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 108 i kommentar till Matt 8:1-9)

Den må med rätta kallas en rik man, säger apostelen Paulus, som fruktar Gud, lefwer i tron och i sådan sin gudaktighet låter sig nöja med det, som Gud gifwer honom, samt, utan att göra någon menniska orätt eller skada, med Gud och i ära eger detsamma. En sådan menniska har då under sitt armod en mycket stor skatt, som heter Guds wälsignelse, så att hon dock måste hafwa nog; ty hon vet, att wi alla dock icke hafwa mera deraf, än mat och dryck, och, såsom man plägar säga, kläder och föda, samt att ingenting uträttas med wår ängsliga omsorg och idoghet, om icke Gud gifwer sin wälsignelse dertill. ... Derföre bör en christen hålla mycket kärare den skärf, som han får af Gud, än denna jordens rikaste girigbukars stora håfwor; ty han har i sitt hus den sköna skatten, som kallas gudaktighet och förnöjsamhet, det är, han har ett i Gud fridfullt, lugnt hjerta. ... En sådan from menniska har Guds wälsignelse, hwilken (den gudlösa werlden) hwarken med (sina) hundratusen gyllen kan köpa eller för hela werldens alla egodelar kan erhålla, så att ett gyllen med godt samwete i hans hus lyser härligare inför Gud och äfwen för honom sjelf är bättre, än alla kejsares kronor och riken, emedan de icke njuta sitt goda med god ro och gladt samwete, och slutligen icke föra mer med sig deraf, än den uslaste tiggare. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 116-117 i kommentar till Matt 8:1-9)

Wore jag en rätt christen, så sade jag: i samma stund evangelium kommer till mig, så får jag hundratusen gulden, ja, mycket mer. Ty om jag har denna skatten, så har jag allt, som är i himmelen och på jorden. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 196 i kommentar till Matt 6:24-34)

Ingen är rikare, ingen är friare, än den som gifwit sig och allt sitt åt Gud, och med kärlek köpt Christum, som med sitt kors hafwer köpt werlden. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 19)

Dessa är rikare än alla, som har trampat rikedomens begärelse under sina fötter. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:30)

Låt oss inte tänka på fattigdom som något ont. Synd är det enda onda. Ty rikedom är inte heller något gott i sig. Att vara välbehaglig för Gud är det enda goda. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:518)


Att fortsätta med (hembygden):

Trots all yttre fattigdom är (församlingen) rik – rik på andliga skatter. Yttre fattigdom och andlig rikedom är ingen ovanlig sammanställning i Nya testamentet. (Paul Wern ”Glimtar från Patmos” s 39)

Det är svårt att tro annat, än att patron (Vilhelm Spånbergs) affärsmetoder anpassats efter omständigheterna och ofta varit tämligen fördomsfria. Personligen tror jag, att det finns en annan förklaring till varför Sigurd Lindgren inget nämner om patrons mindre tilltalande sidor. Sigurd var idealist. Han brydde sig inte om pengar och sökte inga egna fördelar. Han ville allas väl, speciellt arbetarjklassens, kollektivets. Min tanke är helt enkelt, att Sigurd betraktade Vilhelm Spånbergs radikala sida, hävdandet av kravet på allmän rösträtt, antimilitarismen och det sociala engagemanget manifesterat t. ex. i byggandet av Föreningshuset som oändligt mycket viktigare än något eventuellt övertramp, när det rörde affärsetiken. Att snälla och hyggliga människor sällan blir rika vet ju ändå alla. (Lennart Gustavsson "Spånbergarna och det tidiga Norrahammar" s 31-32)

Wettershus har verkligen medarbetare som bereder oss glädje. Någon skrev i vår gästbok med tanke på vårt husfolk: "Det liv är icke längst, som längst har varat. Det liv är längst, som fyllde livet bäst. Den är ej rikast, den som mest har sparat. Nej, den är rikast, som har givit mest." (John Steiner "Skapande paus - Wettershus retreatgård" s 58-59; Husfolket)

Vad är då rikedom inför Gud? För lärjungarna var detta uppenbart. Den enda rikedomen, som gällde inför Gud, var Jesus själv. Han och ingenting annat. Han var ingen skiftesman för pengar, men han var rikedomen från Gud. (Curt H. Andersson "Vishet eller dårskap"; kommentar till Luk 12:13-21; Jönköpings-Posten den 5 juni 1959)

På grund av Jesu fattigdom kan vi bli rika. Rika på andliga och eviga skatter. Vi kan få barnaskap hos Gud, syndernas förlåtelse, befrielse från syndens skuld och makt, frid med Gud, lycka och sällhet. Vilka rikedomar! Sannerligen, Gud har "varit mån om syndare". Han "har gjort dem bottenrika". "Han ger härnere, vad jag behöver, Och himlaarvet blir ändå över." (Enok Magnusson "Fattig för vår skull" s 7; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1956)

Slutligen hava även fröknarna Eva och Ulrika Ribbing på Kråkenäs skänkt till kyrkobyggnaden 150 rdr (riksdaler). Men detta är ännu icke på långt när allt, varför församlingen har att tacka dem. Jag känner på enskild hand, vad i alla veten, att det inom deras krets ej finnes någon lidande, det må vara armod eller sjukdom, som de ej sökt lindra med understöd, med deltagande, ja, till och med med personlig vård och skötsel. Och detta göra de tyst, obemärkt, utan skryt och prål, och ehuru de själva ej kunna bjuda över några rika tillgångar. Dock - jag bedrar mig. Den bästa rikedomen är hjärtats rikedom, och den har blivit deras. Jag tackar dem därför i dag offentligen, icke blott å kyrkans vägnar, utan även å egna, å församlingens, å den lidande mänsklighetens vägnar. Jag tackar alla kyrkans välgörare, alla, som velat och vilja henne väl. (Esaias Tegnér "Tal vid kyrkoinvigning i Gårdsby den 25 juni 1837" s 65-66)

(Bondstorpsprästen) Gudmund ... tyckte i grund och botten rätt illa om översittarfasonerna hos många bergsmän och hammarsmeder (i Månsarp). De var ofta odrägligt självbelåtna och tog gärna för sig på de svagares bekostnad. Till och med torparna i bergsslagssocknarna lade sig till med herremanslater. Det fick inte se för fattigt ut. Det självsäkra uppträdandet och den välansade ytan dolde ofta en anfrätt och rutten själ. Andligt sett var många av dem rena tomsäckar, som varken brydde sig om att lära sig läsa och skriva eller öva upp tankeförmågan. De klarade sig ju lika bra ändå, tyckte de. För dem var katekesen bara en innehållslös utantilläxa. I Bondstorp däremot var det bra ställt med läskunnigheten, fattigdomen till trots. Av de vuxna var det bara en tre fyra stycken som inte kunde läsa i bok. (Lennart Davidsson "Bondstorpsprästens funderingar" s 55; år 1818)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1990

Jfr ”När ni känner er (själva), då skall man känna er, och ni skall veta, att ni är den levande Faderns barn. Men om ni inte kommer att känna er (själva), då är ni i fattigdom, och ni är fattigdomen.” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 45; Thomasevangeliet log. 3:4-5)

Jfr ”Jesus sade: ’Om köttet blivit till för andens skull, är det under, om anden emellertid för kroppens skull är det under av under. Men jag förundrar mig över detta, hur denna stora rikedom slog sig ner i denna fattigdom.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 61; Thomasevangeliet log. 29)

Jfr ”Jesus sade: ’Saliga är de fattiga, ty ert är himmelriket.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 71; Thomasevangeliet log. 54)

Jfr ”Jesus s(ad)e: ’Faderns rike liknar (en) kvinna. Hon tog lite surdeg, (hon gömde) den i mjöl, hon gjorde den till sto(ra) bröd. Den som har öron, han höre.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 87-89; Thomasevangeliet log. 96)

Gud kom i ödmjukhetens och det oväntades gestalt. Genom det till synes helt obetydliga verkar Gud. Denna utblottelsens teologi är framträdande i kristendomens historia. Oförklarliga under, mänskliga framgångar eller extatiska upplevelser har kyrkan oftast sett på med misstänksamhet. Det som sker stort sker i ödmjukhet, i det vanliga och halvt fördolt. Men ”trons öga” urskiljer Guds gärningar i det omärkliga – i mötet med en annan människa, i en händelse, i lyssnandet på en orgelsonat, när man sjunger en psalm eller i upplevelsen av ett kyrkovalv. Det är inte i det spektakulära utan i det påtagliga som det gudomliga förmedlas. (Owe Wikström "Toccata - J.S. Bachs andliga universum; iakttagelser och betraktelser" s 139)

Vilken glädje, vilken fest det är när det firas gudstjänst i Allianskyrkan i huvudstaden Mbabene. Och vilken trängsel! Församlingen hade 30 medlemmar då kyrkan byggdes 1986. ... I dag (år 2000) har man över 500 medlemmar, de flesta ungdomar. ... Hezekiah Mabuza (som i dag är rektor vid Allianskyrkans Yrkesskola i Swaziland) sa vid ett tillfälle då han skulle representera Allianskyrkan i Swaziland: "Vi är fattiga, men ändå rika! Vår rikedom är våra ungdomar och ungdomarna är vår framtid!" (Evy Juneswed "Swaziland - Ringar på vattnet" s 51)

Johannes (Döparen) äger inget mer än sig själv. Ändå är han rikare än många av oss. Rik på gudsnärhet, rik på livsmening. Rik på själsvaluta, på andlig närvaro. Människan är så rik som hon är i själen. ... Rikedom är inte yttre ting, utan inre egenskaper. Ett sätt att möta livet. Ett sätt att leva och dö på. Rik är den som ger. Rikast den som ger sig själv. Det enda vi äger till sist, är det som vi givit bort. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 12-13)


ca 1990 - ca 1975

För en tänkande människa finns det inga självklarheter. Men hur många är det som tänker? Jag minns den äldre, stadgade herrn, som yttrade om Adolf Kloo: Nog är det skräp av honom, som inte har familj att försörja, att han inte har kunnat skrapa ihop en förmögenhet på sin kyrkoherdelön! Självklart var för denne herre, att Kloos diktan och traktan gick ut på att samla åt sig själv. ... Jesus fick ofta möta (aningslöshet). ... Nasaretsborna tycks ha ansett att de kunde göra anspråk på att få se större kraftgärningar än de som skett i grannstäderna. Jesus var ju så att säga deras egen. Men det blev tvärtom. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 239-240 i kommentar till Luk 4:23-30)

Du rörde vid allt jag ägde. Nu äger jag intet mer. Nu hela mitt liv, o Herre, beror av vad du mig ger. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 113; citat Ingegerd Ahlin)

Guds rike är som när en tonårsflicka, som växt upp i en stor och lycklig familj, lämnar sina trygga hemförhållanden och flyttar till ett avlägset land i en annan världsdel. I stället för att drömma om och planera en framtid som en älskad hustru och mor till många barn väljer hon att leva sitt liv som lärare i en helt annan kultur och för henne främmande miljö. Full av glädje och en aldrig sinande energi går hon in för sin uppgift att undervisa unga flickor från förhållandevis goda hem. Men en dag blir fattigdomen utanför hennes skolport outhärdlig. Den öppna slummen i palatsstaden var gränslös. På stadens gator, bakgator, trottoarer, ja överallt, bodde de hemlösa. Där föddes de och dog, utan vare sig skydd, mat, vatten eller kläder. Bland dem härjade de värsta, mest smittsamma sjukdomar och för dessa fattigaste av fattiga fanns ingen annan framtid än döden. Den ”lilla” kvinnan härdar till slut inte ut. En dag fattar hon det svåra beslutet att på nytt lämna trygga och relativt skyddade förhållanden för att inte bara tjäna de fattiga utan också dela deras lott ifråga om kläder, mat och bostad. Omkring henne säger man att hon är galen. Men till palatsstadens fattigaste slumområden beger hon sig för att lära barn läsa, för att vårda barn och mödrar, för att rehabilitera spetälska och ta hand om döende. Många av de mest utblottade kan hon nämligen bara hjälpa att få dö under människovärdiga förhållanden. Och så länge det finns människor som dör på gatan i förnedring och älskade av ingen, stannar hon kvar. Så är det med Guds rike. (Lennart Thörn "Fem liknelser om Guds rike" s 15-16)

Ofta får människor göra stora vinster genom sorger och prövningar. Många har börjat söka Gud och funnit Gud just under tider av sorg. De vann den stora vinsten. Ingen rikedom är större än denna att komma i rätt relation till Gud. Om en sorg eller nöd får leda till den rikedomen var den sorgen ingen förlust. (Erik Bernspång "Tröst" s 65)

Det finns ingen fattigdom för den som har Gud i sitt hjärta. Han kan inte tänka: ack om jag hade. (Birgitta Yavari ”I mitt hjärtas trädgård”; citat Farao Echnaton)

Att (min morfar) Pelle Katt inte blev rik kunde bero på att levnadskonstnärer inte strävar efter rikedom. (Evert Adolfsson "Kring en klippa i havet" s 9)


ca 1975 - ca 1950

(Gud) blev fattig för vår skull för att vi genom Hans fattigdom skulle bli rika. ... De KOM från samhällets bottenskikt. - Herdarna på marken, som höll vakt kring sin hjord. Men inför Gud var de så värdefulla, att Han gav dem en änglauppenbarelse. ... Dessa fattiga, enkla människor fick själva gå vägen till Betlehem. ... De fattiga fick del av glädjens budskap och fick en rikedom för livet och evigheten. ... Den människa (som inte vill böja sig i ödmjukhet och ta emot Frälsaren som är född) är den mest fattiga som finns, oberoende av materiell ställning. Men den är rik, som vill tro uppenbarelsen och möta Frälsaren Jesus Kristus i stallets enkelhet. (Bo-Anders Stenstrand "Han blev fattig för vår skull" s 2; kommentar till Luk 2:1-20)

en kvinna hade överflöd av fattigdom, i varje vrå av hennes liv fanns bara fattigdom, en skärv var allt hon ägde ... kvinnan tog sin fattigdom till templet och lade den i offerkistan, hon ägde rikedomen i sitt hjärta och den blev bara större när hon lade skärven i kollekten ... den kvinnan hade tro som bar igenom hunger, törst, en änkas ensamhet ... vad jag gärna ville veta vad Du gav i stället, Gud, för skärven som var allt hon ägde ... vad gör Du med mig om jag gör som kvinnan och ger min fattigdom till Dig? (LisBeth Wedin "Tanke-sträck" s 51; änkans skärv)

Sunnerbo, det till ytan största av Smålands 24 härad, har blivit kallat gränshäradet, fattighäradet, ljunghäradet. Med sin tiomilagräns mot Halland och Skåne fick detta härad ta emot första stöten, när dessa landskap tillhörde Danmark och krig rådde. Det härjades och plundrades och brändes rätt friskt i det arma Sunnerbo på den tiden. ... Men gränsförhållandena blev så småningom bättre. På 1860-talet tog Sunnerbo emot danska bönder, som gjorts hemlösa genom slesvigska kriget. ... Och penningstarka danskar kom hit upp, arrenderade orrjakten och blev väl sedda och mottagna jaktherrar här. De allra senaste åren har många danskar kommit hit, köpt ödetorp och fallfärdiga stugor och rustat upp dem för att slå sig ner här som "sommartorpare". Åtskilliga ödegårdar har på så sätt räddats från att ruttna ner och växa igen. ... Fattighäradet - det var ju det gamla ljunghäradet, och den värdelösa ljungen är nu borta och ersatt med skog, som är värd vackra pengar. ... Nu växer skogen hög och tät över de forna ljungfälten. Jag var med om att plantera det mesta av dem under några år framåt, var gripen av skogsevangeliets höghet och kände mig utföra en stor, fosterländsk gärning. Aldrig trodde jag då, att jag en gång skulle sakna min barndoms ry och längta tillbaka till den. Det är i alla fall gott att ha den i minnenas värld. (Karl Salomonsson "Kring Bolmen och Sunnerbo ryar" s 322-323,329)

Att dela (Jesu) härlighet är församlingens ofattbara rikedom. (Arvid Bergstam "Inför Ordet och evigheten" s 14-15)

Sven Lidman tog sin mats helt ur skolan. Han blev till sist en ensam man. Men det skall sägas till hans heder att han är så gott som ensam om att ha helt avslöjat sig själv. Han klädde av all sin härlighet och stod utblottad fram inför sina beundrare. Hans fiender ansåg honom som avfällig. Men det är inte något teaterns ridåfall över Lidmans livsslut. Han dog som en utblottad människa, helt förtröstande på Guds blotta nåd. (C.G. Hjelm "Sådant är livet" 3 s 71-72)


ca 1950 - ca 1925

En torpare spelar psalmodikon i stugan vid spiselhällen, och toner om Salem och Libanon förljuva den fattiga kvällen. ... I rutans och glödens blandade ljus han famlar med darrande knogar, och psalmen blandas med stillsamt sus från höstliga myrar och skogar. ... Vem hör hans spel, om ej Herren Gud från sfärerna lånar sitt öra? Det är en lovsång i armodsskrud och intet för världen att höra. ... Han spelar, en åldrande, bortglömd man. Men kanske den högste därovan i ondskans tider är ensam som han och tackar för hågkomstgåvan? ... Det ringa blir stort på oändlighetshåll – så länge hans sångspel klingar, är jorden mer än en vilsen boll som kretsar i ödsliga ringar. (Anders Österling ”Psalmodikon” s II:279-280)

Ingolf Kolshus (i Halden) hade lyckats driva igenom att endast en predikant skulle kallas (till de gemensamma ekumeniska mötena). Prosten var emot men gav med sig på det villkoret att vid nästa konferens endast en präst skulle kallas. Jag visste, att prosten prutat. För att blidka honom läste jag i min första predikan Rosenius vers: ”Vik ej från mitt hjärta, hälsosamma smärta, andens fattigdom. Säg mig mina brister att jag aldrig mister nådens rikedom.” Prosten började gråta. Tårarna trillade. Han bekände: ”Når de leste dette verset fra Rosenius, förstod jag at vi var i samme aand. Så begynte de å pible av glede i mit hjerte, så begynte mine öjne gråte.” ... Prosten hälsade mig offentligt välkommen: ”Alle som kommer til Halden, enten de kommer som pastor Hjelm eller Karl XII så ska de få en varm mottagelse. Det lover jeg.” (C.G. Hjelm "Livsbilder 3" s 163-164)

Dessa marker se så fattiga ut ... Jag går och tänker, jag säger: här är inte alls fattigt i skogen, bara man ser efter. Det hänger inte citroner i tallarna eller druvor i granarna, men titta på marken! Lingon på tuvorna och blåbär i riset, fast det brukar vara mer - och ser man efter under riset, så växer det svamp. ... Vi skola inte tala om vad timret är värt. Det rika Italien är fattigt, men inte det "fattiga" Sverige. (Ivan Oljelund "Markerna ge"; Jönköpings-Posten 1945-09-06)

Gud gör icke som de rika hemma i Småland brukade göra. De ställde till storkalas, och så bjödo de sina jämlikar, och om det blev något över, fingo de fattiga komma upp nästa dag, och det var ju snällt, det! Men se Gud i himmelen bjuder endast de fattiga, och de rika få gå tomhänta bort. ... Men vi förstå, att det inte är fråga om lekamlig fattigdom, utan andlig. (Emil Malm "När Gud välsignar" s 23)

Det var en höstkväll, och jag stod nere (i Jönköping) och väntade på tåget. Det brukar alltid vara mycket resande. Det var så också den kvällen, perrongen var full med folk. Men bland de många, som gick och väntade, var det en liten grå, ful gubbe. Han var så ful, så jag tror, jag hade skämts för honom, om han varit min far. och det såg ut, som om flera tänkte så, ty det var ingen som ville sällskapa med honom. Men rätt vad det var, rusade snälltåget in, och ur en andra klassens kupé (den vid den tiden finaste!) steg en fin herre, klädd i hög hatt och frack och blankskinnsskor, och han såg ingen annan än den gamle gubben. De föllo i varandras armar, och jag blev så förvånad, så jag glömde nästan att gå på tåget! Jag frågade konduktören: ”Vem var det, som mötte den fine herrn?” ”Jo, det var far och son! Sonen for till Amerika för många år se'n, och nu har han blivit mäkta rik och kom hem, och gubben kunde inte vänta därhemma utan måste ned till stationen och ta emot honom!” Så är det med oss, Guds barn. Vi går här och äro föraktade, vi få gå ensamma. Men, ära, halleluja, snart skall inte bara en vagnsdörr till en andraklassvagn öppnas, utan själva himlen öppnas, och då kommer vår fattige broder, sedan han tagit sitt rike i besittning. ... Jag har tänkt på den där gamle gubben, nu går han säkert som en riktig patron. Sonen snyggade nog upp honom, ty det hade han resurser till. (Emil Malm "När Gud välsignar" s 45-46)

Det var trettital och bakgårdsgrått och snålt med lycka för de flesta. Fast emellanåt sken solen lika skönt på de fattige i Masthugget, som på de rike på Kungsportsavenyen. Då kunde bakgårdarna blomma och fönstren stå öppna med pelargonieglädje och ljusa ansikten. Då fick jag lust att gå ut i solen, och ibland ville jag gå mycket långt. Framför allt ville jag gå min egen väg ... (Eric S. Alexandersson "Heja Masthugget" s 14; 1930-talets Göteborg)

Jag lämnade (Vilden) motvilligt. Som om jag stuckit ifrån en sjuk. Ändå var han det friskaste jag mött, tyckte jag. Och plötsligt, när jag skyndade genom skogen, avundades jag honom. Han hade ingenting men tycktes ändå rik. Och han var fri, kunde gå vart han ville, göra vad han ville. Jag hade läst någonstans att endast den som inget ägde var fullkomligt fri. Jag hade inte förstått det där tidigare, men nu begrep jag. (Eric S. Alexandersson "Utblick från Masthugget" s 108-109; 1930-talets Göteborg)

"Man finner sig lättare i låga löner och dåliga bostäder", (säger Hendrik de Man), "om man kan säga civis romanus sum (jag är romersk medborgare)." ... Den tyska medelklassen ... kunde (efter första världskriget) icke släppa sin tro på Germanica invicta, det obesegrade folket. Tillhörde man icke Guds egendomsfolk? ... Som de Man uttryckte det: "Jag sliter visserligen en hund som anställd, som skattebetalare eller som arbetslös, men därför är jag icke någon hund utan blott en olycklig medborgare i ett stort, flitigt och högt kultiverat folk, som tyvärr hundsfotteras av lustiga utlänningar i öster, utsuges av amerikanska kapitalister och hålles i förnedrande rättslöshet av franska militarister." ... Det blir förklarligt, att en rörelse, som i sitt namn förenade nationalism och socialism, av (medelklassen) skulle accepteras som ett evangelium. (Alf Ahlberg "Tysklands ödesväg - Varför segrade nationalsocialismen?" s 23-25; boken utgiven 1934)

Jag var för icke länge sedan nere i Småland, i min vilda hembygd. ... Vid järnvägsstationen gingo flera av de gubbar jag sett i min ungdom. Tar då aldrig ålderdom på smålänningar eller måste man slå ihjäl dem med knölpåkar? I ett torp strax bredvid bor min gamle vän Kalle i Udden, enligt uppgift nu 96 år och fortfarande vid vigör. Nu sitter han om söndagarna och läser sin gamla bibel. Det gjorde han inte förr. Då jagade han - och om man blir lurad av en räv eller en hare, läser man just inte bibelspråk, särskilt då man fått hålla på med dem i djup snö från dagningen till solnedgången. Jag fick sol och skönhet där nere i mitt barndomshem. Goda vänner, som jag vill kalla syskon, hjälpte mig i mitt giktelände - och kyrkklockorna, som svingade sin klang ut över min barndoms lekplatser, abborrgrund och smultronställen, verkade ej symboler av sorg och dysterhet utan som smekningar i öron, som ha hört litet av varje i den så kallade moderna världen. Min hälsning och mitt tack till min barndoms fattiga och dock så rika skogar och deras bebyggare. (Albert Engström "Mot aftonglöden" s 165-169)


ca 1925 - ca 1900

Bland alla personer jag träffat samman med under min femtiotreåriga jordevandring finns ingen, som kan mäta sig med Sven i förnöjsamhet och glatt humör. ... När Sjösås nya kyrka byggdes, var Sven "brukspatron", och dessutom höll han korum morgnar och kvällar. För det hade han "sex styver" om dagen utom "sexton skelling" i daglön. Det var då han "riknade te och bräaslo stova och satte gångjärnen ve fastedöra". (En gång) när jag mötte honom ... (sade jag): "God dag, fader Sven, ni trälar. Det är synd, att ni skall dra ved, som är så gammal." "Nää, nu ä ja ute och varme me. Nää du, dä bönnerna dä ä synn om, som setta på vealassen å frysa." ... Ännu går jag till Ökahagen en gång ibland ... ser fader Sven, en av de fattigaste i de oförståendes omdöme. Men i själva verket var han rik, ty förnöjsamhet är nog inte den minsta rikedom. (J.A. Göth "Sven i Ökhagen" s 175-178; Göth var född i Sjösala socken i Kronobergs län den 4 april 1869)

Det visslar en bondtrygg stare, det skymtar en räv över mon, det hoppar en jagad hare – jag trampar en mask med skon. Jag blev väckt av liv som larmar – jag har vaknat i vårens armar, och fast hungrig jag strängat min lyra bland alarnas droppande blom, är jag rusig av vårens yra, där jag går i min fattigdom ... (Dan Andersson ”Vårkänning” s 14; 1915)

(Den sjuårige) Göran hade ingen tioöring (att köpa karameller för). Han ägde blott österlandets drömda ädelstenar i sin själ. (Anders Österling "Oförrätter" s 266; tidningen "Hvar 8 dag" den 24 januari 1915)

Hav tack, du höga, heliga och ostraffliga Smyrna, du rena och ljuva lilja bland Pilati och Kaifas' bittra törnen. ... Hav tack för ditt hjärtestyrkande föredöme på helgelsens törniga väg till Guds paradis, vägen genom död till liv! Med den barmhärtige Gudens hjälp skola vi förvisso följa dig efter. Amen. (N.P. Wetterlund "Andens lag II" s 727)

Gamla mor Malena lever så allena i sin lilla stuga vid den stora skogens bryn. Hela dagen strävar hon med sina vävar, som hon säljer se'n på marknaden i byn. ... ... Många kanske mena gamla mor Malena har det svårt och tungt och mörkt uti sin fattigdom. Men det tror jag inte, och det har hon inte, hon är nöjd och rik, och täppan står i blom. (Jeanna Oterdahl "Hos mor Malena" s 103)

Under första decenniet av detta århundrade kunde man icke gärna komma till Falköping-Rantens järnvägsstation och ännu mindre till missionshuset på Mösseberg utan att mötas av ett ansikte, som strålade av inre frid. Det var bromsare Blom. Han var ock känd av alla eller gjorde sig känd, där han förut icke var det. Och detta skedde med ett glatt, otvunget, enkelt, frimodigt vittnesbörd om Gud i alla lag – varhelst han kom – och inför hög och låg. ... Det hände sig en sommar att prins Bernadotte var med på ett möte i Mössebergs missionshus, han vistades nämligen då en tid på Mössebergs sanatorium. ... Missionshuset var alldeles fullproppat av folk. Många hade väl kommit mest för att se prinsen. Sedan mötet började skrida mot sitt slut, kunde Blom, sin vana trogen, ej hålla sig utan steg upp och fram mitt på gången, under det han vände sig mot publiken nere i salen och på läktaren och med sitt strålande humör och leende sade: ”Det är välsignat och härligt att vara Guds barn. Det är inte bara skräpet, ser ni, att höra Gud till. Här har I gått och trott” – och så gjorde han en gest med handen åt folkskaran, mest eftertryckligt mot dem på läktaren – ”att det är blott vi fattiga skråar, som tro på Gud. Men här ser I nu, mitt i varle me oss allas vår höge gäst och broder, prensen”. Prins Bernadotte skrattade så han riktigt hoppade i stolen, där han satt. Och ingen som var närvarande glömmer stämningen av det inslag, som den enkle bromsaren, gudsmannen Blom gjorde. (John Blomqvist "Minnesglimtar" s 60-62)


ca 1900 - ca 1850

Ingen människa är så fattig att hon inte kan bli himmelsk miljonär. (D.L. Moody ”Himlen” s 71)

Herrens wänner blefwo wana wid att wara hatade och förföljda, så de wäntade ingenting annat af werlden. Det blef äfwen en wana att samlas i de fattigas kojor, och man hade ej någon tanke på någon storhet eller höghet. När det hade kommit så långt, att några bönder började tro Jesus och öppna sina hus för sammankomster, då hörde ett stort jubel bland Guds barn om en stor seger. (Swening Johansson ”Herrens werk” avd. II)

Vid Storsjöns övre ända möter Ukna socken och där ligger denna sockens enda stora gård, en, men en pärla - Stensnäs kallad. Detta Stackelbergska gods, inbäddat i blomstrande parker, är lika vackert som helhet eller som detalj. Stället har ett framstående och vida känt namn i kristligt intresserade kretsar, då det länge ägdes av de (nuvarande) ägarnas farfar greve Adolf Stackelberg, vilken genom eget uppträdande som lekmannapredikant och kraftigt stödjande av denna verksamhet gjorde sitt hem til en medelpunkt för ett kristligt och socialt arbete, som ännu i dag (år 1916) lämnat välsignelsebringande spår i trakten. Grevinnan Stackelberg, dotter av Sveriges kanske rikaste magnat, baron Jan Carl Adelswärd på Adelsnäs, stod trofast vid sin makes sida, räknande alla sina jordiska skatter för intet mot de andliga rikedomarna. Hon hade fått Stensnäs med en massa underlydande gods i bröllopsgåva av sina föräldrar och efter dem sedan ärvt Överums stora bruk och underlydande gårdar. (Ada Rydström "I Tjust förr och nu" s 43-44)

Åt de fattiga ges nu rött vin i stället för djävulens skit. De fattiga får vita kläder i stället för silkesduken och ett kors på bröstet i stället för en brosch. De får morgonstjärnan i stället för diademet, och guldringar på handen i stället för stenringar, och livets krona i stället för örhängen. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 112 i predikan 1854 över Matt 11:2-6)


ca 1850 - ca 1800

En tjugutre års man med ett ganska gott ansikte och en öppen, glad blick steg upp och satte sig i en schäskärra av tarvlig beskaffenhet. ... (Han) kom efter en liten stund ut på landsvägen, som löper till Vassmolösa. ... Han hade nyss blivit prästvigd i Kalmar stifts härliga domkyrka, vilken i arkitektonisk skönhet äger få sina likar i Sverige. ... Det hade för honom icke varit en ringa glädje att straxt därefter bekomma missiv såsom adjunkt till en av de vackraste socknar i södra Möre, i själva skären nedåt Blekingsgränsen. Han reste nu till denna sin bestämmelse. ... Hans hjärta höjde sig i tyst bön; han påminde sig icke nu orden i sin skrivna predikan, som han bar i bröstfickan, men han kände sig sinnad att heligt tala för människorna utan all annan förberedelse än tjugutre år, tillbragta i fromhet och dygd hos kärleksrika, fattiga föräldrar. (Carl Jonas Love Almqvist "Kapellet" s 74,76)

(Carl Jonas Love Almqvist) säger (i avhandlingen år 1838 "Om den svenska fattigdomens betydelse") bland annat: "Ett enda - ett visst stort - har svensken enskilt ifrån andra i Europa blivit ämnad till: det är till fattigdom. Kunde vi endast lära oss den rätt" Svensken är fattig. Förstår han detta, så har han vunnit kärnan för sin nationalitet - och är oövervinnerlig. Att vara fattig, det betyder att vara hänvisad på sig själv. För så vitt som svensken söker sin hjälp utom sig, så är han onationell. Han skall se på intet annat land såsom sitt bistånd i nödens stund: han skall hålla sig fast i det lynnet att utan avsaknad och smärta kunna umbära Europa. ... (Svensken) bör och skall vara så sinnad, att han kan lämna det (han sparat). Han har då makt att när som helst resa sig upp, lös ifrån allt, stående blott och bart på sin person och på intet annat i världen. I sådana ögonblick känner han Gud inom sig och hela jorden inunder sig. ... Då ordspråket säger: "Vad gör icke tysken för pengar?" kan ett lika sant ordspråk säga: 'Vad gör svensken för pengar?' ... Man har inga pengar, men man utöser sådana gladeligen. Man har ej det ringaste att vara glad åt, och man roar sig varenda kväll." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1809-1859" s 264-266; En vitter storhetstid)

En liten predikan av min farfar (domprosten Sven Lidman i Linköping) vid en gammal fattig nittiofyraårig pigas bortgång. ... : "Det gives ... något annat, något högre, än rikedomen, äran, makten; något ädlare än själva snillet, än de lysande bragderna, än de allmänt nyttiga värven; som påkallar aktning i livet och minne efter döden. Det är den rena Gudsfruktan, det är den fromma undergivenheten under Guds vilja, det är den barnsliga tron, som satte de gråa hårens hederskrona på den hundraåriga gamla, "hos vilken intet svek funnit var". ... I Guds namn, Fadrens, Sonens och den Heliga Andas, frid över dig, du minst lottade av oss alla. Du äldsta av oss alla. Du frommaste av oss alla." (Sven Lidman "Blodsarv s 256-258)

På våren 1822 skrev (Esaias Tegnér) till sin vän Brinkman: "Jag måste först och främst i sommar sköta min hälsa, som väl är yttersta grunden till all poesi." ... Han skulle nu under sommaren dricka brunn i Ramlösa. Men "vattendrinkandet" och sysslolösheten gjorde just inte livet gladare, och han lovade sig själv att ej så lätt låta lura sig till brunnsdrickning igen. Nej hellre skulle han då nästa sommar fara hem till Bergslagen. "Jag behöver att dricka, icke brunn utan bergsluft, sedan jag så länge supit mig full av den skånska dimman", skriver han. Han gjorde också verklighet av den föresatsen och träffade nu sin nära 80-åriga mor, som han fann "vida raskare än sin yngste son". Hon var också lyckligare än den berömde skalden och professorn. Och varför? Jo "hon hade alltid varit nöjd med litet och gjort sig obetydliga anspråk på livets lycka och finner dem därför nästan alltid överträffade. Detta synes mig också innefatta huvudsumman av all verkelig levnadsvishet, ty jag vet intet säkrare medel att anse sig äga mycket, än att man fordrar litet. Kunde vi iakttaga denna regel, skulle vi alla befinna oss väl därpå; men nu stegra vi alltjämt våra fordringar." Det ligger mycken surt förvärvad levnadsvishet bakom dessa ord. Men tillämpa dem! Det förmådde inte en sådan natur som Tegnér. Här hjälpte ej det klarsynta förståndet, ej den lysande genialiteten. Litet och hjälplöst är även det största snille inför den, som styrer människors öden. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 358)

Till sist fann (den avsatte konungen Gustav IV Adolf) ro i den lilla idylliska schweiziska staden S.t Gallen, där han slog sig ned år 1834 och bodde i det enkla värdshuset "Vita hästen". ... Värden på stället berättade för Bernhard von Beskow, att konungen alltid var glad och skämtsam under de tre år, han tillbragte här. Han synes i sitt armod ha varit lyckligare än på tronen. "Det var en god man men oerhört envis", var värdens omdöme. Han bedyrade, att det inte fanns spår till sanning i ett gängse rykte, att den olycklige monarken på sista tiden skulle ha sökt dränka sina sorger i glaset. ... Den vittre författaren och publicisten Nils Arfwidsson berättar i sina reseskildringar om ett par sammanträffanden med exkonungen i S:t Gallen på hösten 1836. ... Han kom att bo (på värdshuset) mitt emot de två rum, som "överste Gustafsson" hade. Dessa små rum, "tre trappor upp på ett av de sämre värdshusen i en liten schweizisk stad, var nu dens boning, som den första hälften av sitt liv disponerade Tessins mästerverk bland konungabyggnader och ett halvt dussin lustslott med deras parker och trädgårdar. Den, som de första trettio åren av sin levnad ägt en hel hierarki av hovtjänare ... hade nu icke ens en betjänt. ... (Arfwidsson skriver:) "Gustav Adolf var, om icke rent av vårdslös, åtminstone ytterst tarvlig i sin klädsel, och möbleringen i hans rum vittnade om fullkomlig likgiltighet för dylika saker. ... Den fattigdom, vari han levde, hade han frivilligt pålagt sig och avvisade med ståndaktighet alla de öppna försök, som gjordes, att erbjuda honom understöd." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 57-60)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Från sitt kära Ek i Mariestadstrakten, där (Gustav III:s rådgivare Ulrik Scheffer) tillbragte sin lediga tid, skriver han ofta om sin glädje över att vara på landet, långt borta ifrån stora världens fåfänglighet, och sin saknad över att nödgas lämna det. Han talar så förnöjt om "sin kål och sina får", om årsväxt och nyodlingar och säger sig ha blivit västgöte till den grad, att han fördrager sin lilla koja framför alla Paris' härligheter. ... Som bevis på sin erkänsla tilldelade Gustav honom en årlig pension av 3,000 daler s.m. Konungen lär ha velat ge honom 4,000, men Scheffer skall ha undanbett sig av hänsyn till statens knappa tillgångar. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 296-297; Äventyrspolitik)

(Konung Gustav III:s moder Lovisa Ulrika) hade alltid strävat efter att få samma slags hovstat som drottning (Sofia Magdalena). ... Hon sökte ... förmå den ena förnämiteten efter den andra att bli statsfruar hos henne, men överallt fick hon nej. Vederbörande hade nämoligen på känn, att de i sådant fall skulle råka i onåd hos Hans Maj:t i stället. Till sist lyckades hon dock få ja av en fattig grevinna Cronhielm, som blev glad att sålunda bli försörjd. Men när änkedrottningen genom sin överstemarskalk begärde konungens fullmakt för den nyutnämnda statsfrun, svarade Hans Maj:t nej. Han ville dock icke vidgå, att det gällde en rangfråga, utan tog till förevändning att änkedrottningens val borde ha fallit på en person, mera känd i stora världen än grevinnan Cronhielm, som ingen människa kände. Lovisa Ulrika lät då hälsa sin son, att ... "om hon i fattigdom och glömska levat okänd i hov och långt ifrån stora världen, torde hon vara så mycket mera att respektera; och om Hans Maj:t ville göra sitt hov lysande med grannlåt, ville hon göra sitt lysande genom seder och anständighet." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 138; Den kungliga familjen)

I Nordingrå socken i Norrland fanns på 1590-talet en f.d. nämndeman Anders, enligt uppgift omkring 120 år gammal. När kyrkoherden herr Olof kom till honom i hans svaghet och frågade, om han tyckte långsamt vara att ligga så ensam, då folket var ute på åker och äng, svarade han: "Jag är icke ensam, ty jag haver alltid så mycket vackert folk hos mig, Guds änglar som gå och luta sig till mig i sängen. Vid dem gläder jag mig, ty de sjunga så vackert; mest sjunga de: Kristus, den rätte Herren, eller ock: Gud av sin barmhärtighet." När herr Olof råkade säga: "Fattig man, hur mår du?", svarade Anders: "Jag är icke fattig, ty jag haver Jesus hos mig alltid." (Hjalmar Holmquist "Religion, kyrka och skola under refomationstidevarvet" s 154)

Under 1400-talet kommer ... tryckta förlagor i form av grafiska blad att förstoras upp av kyrkomålarna. Kyrkornas valv och väggar blir till stora sammanhängande seriemagasin, där inte minst Gamla testamentets brokiga händelseväv utgör en närmast outsinlig källa till nya motiv. Många gånger ingår de gammaltestamentliga scenerna i det textutläggningsschema som ser hela det Gamla testamentet som ett fördolt förebådande av det nya. Detta, det så kallade konkordanssystemet, illustrerades och kommenterades under senmedeltiden i vad som kom att kallas "Biblia Pauperum", de fattigas bibel. Ordet fattig skall här inte tas i pekuniär mening. Böcker var under medeltiden tillgängliga enbart för samhällets övre skikt dels av kostnadsskäl, dels därför att läskunnigheten var låg. Det var den andliga fattigdomen som "Biblia Pauperum" skulle råda bot på. Bildernas förkunnelse på kyrkväggen förklarades och förstärktes i prästernas verbala utläggning. Genom att varje nytestamentlig händelse sågs förebådad inte bara i en utan två gammaltestamentliga kom många ganska marginella figurer ur den gammaltestamentliga rollistan att bli välbekanta. (Inger Ahlstedt-Yrlid "Monumentalmåleriet - Medeltidens massmedium" s 467)

Den troende som äger alla världens rikedomar och som fastän han själv är utblottad äger allt i Dig som allt måste tjäna, han är säll fastän han är okunnig om Karlavagnens bana. Och det är dåraktigt att undra vem som är lyckligast: denne eller den som mäter himmelen, räknar stjärnorna och väger elementen men inte frågar efter Dig som inrättat allt med mått, tal och vikt. (Augustinus "Bekännelser" s 82)

Det är inte möjligt för den att vara rik, som inte har någon rikedom i sin själ, liksom det inte är möjligt för den att vara fattig, som inte har fattigdomen i sitt sinne. Ty om själen är något ädlare än kroppen, så har de mindre ädla delarna inte makt att påverka den så som de påverkar sig själva, utan den ädla delen drar över till sig själv och förändrar de som inte är så ädla. ... Förstår du att själen då framför allt är fattig, när den är rik; och sedan är rik, när den är i fattigdom? (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:484)


Att avrunda med:

En kristen känner alltid dessa tre ting (Jfr 2 Kor 6:10): Han är bedrövad – han är fattig – han är utblottad på allt. Men Gud säger honom just då: Han är alltid glad – han gör många rika – han äger allt. Ju djupare ner du kommer i din bedrövelse, dess saligare och rikare blir du. Ju fattigare du känner dig själv, dess fler gör du rika. Ty det är små och ödmjuka människor Gud bäst kan begagna. Och när du når dit, att du är utblottad på allt, äger du egentligen allt. ... Vad gör det, om du måste gå genom bedrövelse, när Gud känner den. Vad gör det, om du säger att du är fattig, när han säger: du är rik. ”Vik ej ur mitt hjärta, hälsosamma smärta, andens fattigdom; säg mig mina brister, att jag aldrig mister nådens rikedom!” (Fredrik Wislöff "Vilen eder litet" s 230,349)

Hvad ej praktens salar fostra opp, lifvets fulla njutning, lifvets hopp, växer utan ans och blommar höst och vinter, vår och sommar i den fria bygdens runder, i dess tjäll. Ser du anden, som för stäfven flyr med ungarna i säfven, arm och blottad och därunder dock så säll? Ej mot palatser, som skyarna nå, bytte den irrande en af de små; ej för guld, i råga bräddadt, ej om tusen slott hon såg, öfvergåfve hon sin våg och sitt bo i vassen bäddadt. (Johan Ludvig Runeberg ”Samlade skrifter I” s 15; Sommarnatten år 1870)

Vårt land är fattigt, skall så bli för den, som guld begär, en främling far oss stolt förbi; men detta landet älska vi, för oss med moar, fjäll och skär, ett guldland dock det är. (Johan Ludvig Runeberg "Vårt land" s 7)


Sångarna:

Lyckliga gick alla tre in i stallet för att se. Där fanns ingen kung att finna, men de såg en fattig kvinna med sitt lilla barn i knät, med sitt lilla barn i knät. (NFS Grundtvig-SC Swahn: Psalmer och Sånger 133:5)

För Gud jag sjunger så nöjd och glad, så nöjd och glad, så nöjd och glad, Ty han beredt mig en härlig stad, Där jag för evigt skall vara. Väl är jag fattig och ringa här, Och köttet ofta mig gör besvär, Men ingen ovän skall nå mig där Bland himlens hvitklädda skara. (N Frykman: Sång 321:4; jfr Psalmer och Sånger 606:4)

Hvad är all jordens möda Emot den sabbatsro, Som väntar Jesu vänner I fridens sälla bo! Blott några dagar bära Sitt kors i Jesu spår – Och sen en evig ära, Ett evigt jubelår! (N Frykman: Sång 324:3; jfr Psalmer och Sånger 657:3)

Intet gott kan jag dig giva, Själv du ser min fattigdom, Din jag är och vill förbliva, Du är all min rikedom. Dig, blott dig, Dig, blott dig Vill jag följa, led du mig! (J Blomqvist: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 272:3)

Ett litet fattigt barn jag är, Men glad jag är ändå, Jag vet min gode Fader kär Bär omsorg om de små. (T Truvé: Psalmisten 1928 nr 615:1)

När friden ett hjärta bevarar, Stor rikedom får det och makt. Det räknar ej längre och sparar, Står ej om sitt eget på vakt. Det frestaren bjuder att vika Och källor att flöda så rika. I lidandets brännheta trakt. (E Billing: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 380:4; jfr Psalmer och Sånger 272:4)


Egna kommentarer och funderingar:

Jfr Salomos Psalmer 15:1: “Salomo sade: ‘Då jag betrycktes/ansattes ... rädddades jag, ty Du, Gud, är ett hopp och en de utblottades tillflykt.’”


Paulus sade till de troende i Korint: “(Vi lever) som utblottade, men görande många rika; som havande ingenting och ’hållande ner’/besittande alla ting.” (2 Kor 6:10b)

Jakob sade: “Har inte Gud utvalt de utblottade i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ (att vara) rika i tro och arvingar av/till löftet (א,* A), som Han har lovat dem som välkomnar Honom?” (Jak 2:5b)


Grekiska ord:

plousios (rik) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 8:5; Luk 16:21; Jak 2:5; Upp 2:9 – Ester 1:20; 1 Mack 6:2; Syr 8:2; 10:22,30; 13:3,18-23; 25:2; 26:4, 31:3,8; 44:6; Susanna v 4(Theod); Matt 19:23-24; 27:57; Mark 10:25; 12:41; Luk 6:24; 12:16; 14:12; 16:1,19,22; 18:23,25; 19:2; 21:1; 2 Kor 8:9; Ef 2:4; 1 Tim 6:17; Jak 1:10-11; 2:6; 5:1; Upp 3:17; 6:15; 13:16.

ptôcheia (utblottelse) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 18:25; Upp 2:9 – Syr 10:31; 11:12,14; 13:24; 2 Kor 8:2,9.


Ytterligare studier:

2 Kung 19:3-4; Job 24:23; 31:4; 34:21; Ps 69:33(34); 109:31; Ordsp 5:21; Pred 4:13; Jes 1:16; 33:2; 37:3-4; Jer 9:23-24; 16:17; Obadja v 13; Nahum 1:7; Dan 12:1; Matt 11:5; 13:20-21; Mark 12:42-43; Luk 1:53; 6:20; 12:21; 19:8.


Grant R. Osborne "Theodicy in the Apocalypse"; Trinity Journal 14.1 (1993): 63-77.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-14; 2012-06-05; 2015-01-14)

Tillbaka till Start

2:9b ... och hädelsen, den (א,* א) ut ur dem som säger sig själva vara judar och de är inte (det) emellertid/utan en motståndarens synagoga.

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och '-n hädelse'/hädelsen den ut-ur de sägande Judar vara sig-själva och inte (de)-är emellertid (en)-synagoga '-ns motståndare'/motståndarens.


1883: ... och den försmädelse du lider af dem, som säga sig vara judar och icke äro det utan en Satans synagoga.

1541(1703): ... och hädelse af dem som sig säga wara Judar, och äro icke, utan äro Satans hop.

LT 1974: ... och jag vet hur de som är emot dig förtalar dig, de som säger att de är judar – Guds barn – men inte är det, för de går Satans ärenden.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) ”Låt den som ’benämner Herrens namn’/’kallar Herren vid namn’ ’tas död på’/dödas (med) död.” (3 Mos 24:16a, Grekiska GT)

Det var/fanns (hela tiden) inte vatten (i/för) synagogan, och de församlade sig mot Mose och Aron. … (De sade till Mose:) ”’För att’/’på grund av’ vad har ni lett upp Herrens synagoga in i det här ödelagda (området)? … Och ’för att’/’på grund av’ det här vad/varför har ni lett oss upp ut ur Egypten?” (4 Mos 20:2,4a,5a, Grekiska GT)

Många av nationerna ’skars runt om’/omskars (hela tiden) och levde (hela tiden) på judiskt sätt på grund av fruktan av/för judarna. (Ester 8:17b, Grekiska GT)

(David sade:) "Många hundar inringade mig, en synagoga av (de) som gör ont inringade mig." (Ps 22:16a eller 22:17a, Grekiska GT)

(Herren sade till Edom:) ”Du må få kunskap om att Jag är Herren. Jag har hört rösten av dina hädelser.” (Hes 35:12a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) "I missares (av Guds mål) synagoga kommer eld att bränna ut/upp (alla), och i en olydig nation har vrede bränt ut/upp (alla)." (Syr 16:6)

Koras synagoga (reste sig mot Mose) i lidelse och vrede. (Syr 45:18b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade till många av fariseerna och saddukeerna som kom för att döpas:) “Ni må ej tänka (att ni kan) säga i er själva: ’Vi har Abraham (till) far.’ Ty Jag säger er, att Gud förmår resa upp barn till Abraham ut ur/av de här stenarna.” (Matt 3:9)

Jesus säger till (förtalaren): "Dra dig tillbaka, motståndare! Ty det har skrivits (och är skrivet): 'Du skall kasta Dig ner (vänd i riktning mot) Herren, din Gud (för att tillbe Honom), och Honom ensam skall du tjäna.'" (Matt 4:10)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Människorna) skall piska er i sina synagogor.” (Matt 10:17b)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna i ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem:) “Jag skickar bort i riktning mot er profeter och visa (män) och skriftlärda. (Några) ut ur/av dem skall ni döda och korsfästa.” (Matt 23:34a)

(Jesus sade till de skriftlärda:) ”Den som – alltefter omständigheterna – må häda ‘in i’/’med syfte på’ den Helige Ande har inte ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ in i (den kommande) tidsåldern, emellertid/utan kommer att vara (א,*א) skyldig till en tidsålderslång missgärning”, eftersom de hade sagt: ”Han har en oren ande.” (Mark 3:29-30)

(Folket i synagogan sade om Jesus:) "Är inte Den här byggnadssnickaren, Marias son och brodern (א,* א) av/till Jakob och Josef (א,* א) och Judas och Simon och är inte Hans systrar här ’i riktning mot’/’jämställda med’ oss?" Och de ’ficks att snava på’/’tog anstöt av’ Honom. (Mark 6:3)

Alla i synagogan uppfylldes av lidelse ... Men då (Jesus) hade kommit igenom, genom deras mitt, gick Han ('hela tiden'/'Sin väg'). (Luk 4:28a,30)

… De skriftlärda och fariseerna (sade vid mötet mellan Jesus och den förlamade): ”Vem är Den här som samtalar/uttalar hädelser? Vem förmår låta missar (av Guds mål) vara, ’om ej’/utom Gud ensam/endast?” (Luk 5:21)

(Jesus sade till de sjuttio:) ”Den som hör er, hör Mig, och den som icke upptar/’tar emot’ er, upptar/’tar ... emot’ inte Mig, men den som icke upptar/’tar emot’ Mig, upptar/’tar ... emot’ inte Den som har skickat bort Mig."” (Luk 10:16)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(De judar som till att börja med trodde på Jesus) svarade och talade till (Jesus): “Vår fader är Abraham.” Jesus säger till dem: ”Om ni är Abrahams barn, gjorde/’hade ... gjort’ ni (hela tiden) Abrahams gärningar. Men nu söker ni döda Mig, en människa som har samtalat (och samtalar) sanningen till er, som Jag hörde från sidan av Gud. Det här gjorde inte Abraham.” (Joh 8:39-40)

(Jesus sade till de judar som till att börja med trodde på Honom): ”På grund av vad har ni inte kunskap om Mitt sätt att samtala? Eftersom ni inte förmår höra Min utsaga. Ni är ut ur/av förtalarens/Judas' fader, och ni vill göra er faders begärelser. Den där var (hela tiden) en människodråpare från en början, och han står inte (och har inte stått) i sanningen, eftersom det inte är/finns sanning i honom. När han – alltefter omständigheterna – må samtala lögnen , samtalar han ut ur/av de egna tingen, eftersom han är en lögnare och ’dess fader’/’lögnens fader’.” (Joh 8:43-44)

Judarna hade allaredan ’satt (och satte) tillsammans’/’ordnat (och ordnade)’ för att om – alltefter omständigheterna – någon må bekänna honom (vara) kristus/smord, han måtte bli bortledd/bortförd (från synagogan). (Joh 9:22b)

Judarna svarade (Jesus): ”Vi stenar Dig inte med anledning av en fin gärning emellertid/utan med anledning av en hädelse, och eftersom Du, som är en människa, gör Dig själv till Gud.” Jesus svarade dem: “Har det inte skrivits (och är det inte skrivet) i * (P45,א*) lagen att/: ’Jag talade, ni är gudar.’ Om Han ’talade till’/kallade de där ’gudar’, i riktning mot vilka Guds utsaga blev/kom (och skriften förmås/kan inte lösas upp), säger ni till Den som Fadern helgade och skickade bort in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ att/: ’Du hädar’, eftersom Jag talade: ’Jag är en Guds Son’?” (Joh 10:33-36)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”De kommer att göra/få er bortledda/bortförda från synagogan. Emellertid/förvisso kommer en stund, ‘för att’/då 'varje den'/’var och en’ som har dödat er må tänka (att) han för/utför en gudstjänst till/åt Gud. (Joh 16:2)

Ett Jesu Kristi avslöjande som Gud gav Honom (för) att visa Sina heliga (א*) de ting som måste bli/ske i/med snabbhet. (Upp 1:1a)


Exegeter, evangelister med flera:

Hon var diakonissa från Pommern. Krigsfångeläger och mera sådant hade hon prövat på. Nu (efter andra världskriget) var hon flykting och hade sig anförtrodd den religiösa och sociala vården i ett av flyktinglägren i Västra Tyskland. Med stor ansträngning fick hon en barack ledig och rengjord för söndagsgudstjänster och möten. Här samlades kvinnorna till sy- och studieaftnar. ... Männen blev handgripligt undervisade i sysslor för arbetslösa. ... Färg och bestrykning av barackväggar och tak skapades fram. ... Sångbegåvade flyktingar samlades till körsång. ... Man häpnade över denna kvinnas energi och värderade den kristliga prägel, hon skänkte livet i sitt läger. Men alla kände sig inte tillfreds. Några män, som ... mente sig stå rätt högt över den fromma gudstron, ruvade på missnöje. ... När de äntligen retat upp sig tillräckligt, förgrepo de sig på diakonissan och mörbultade henne så grundligt att hon på två dygn inte förmådde röra sig. ... En dag stå de män, som misshandlat (henne), med i kören och bära i klara tongångar hymnen mot höjden – sedan de ... varit inne och gjort avbön för sitt fula tilltag. Så förlöpte veckor och månader i fattigdom och knapphet men med välsignelse och i endräkt. ... Så inträffade det, att lägret fick mottaga ett par rationalister, som fann andan där alltför gammalmodig och efterbliven. Särskild kyrksal vore ju onödig. Den kunde inrättas till bostadslägenheter, som så väl behövdes. De hade vana att umgås med myndigheter, och snart var denna förändring av överheten beslutad. Och så skrider man till nästa steg. I ett så dystert och genomtråkigt tillhåll som ett flyktingläger, måste dock finnas något, som upplivar och lättar tillvaron. En tämligen rymlig barack borde faktiskt anordnas till nöjeslokal. Överheten ... ville givetvis inte avvisa så naturliga krav. Men i lägret greps sinnena av ångest. Och man tog sin tillflykt till diakonissan. – Är det inte nog med, att kyrkan tagits ifrån oss. Skall nu en ”Satans synagoga” tvingas på oss också. Det blir rena rama undergången. Vem vill ha blaskiga tillställningar och danser, när vi tarva en fullhet av nåd och kraft för att inte digna under arbetslöshet och nöd. Säg, skall vi ordna en folkvandring till överheten för att undslippa eländet och i stället få hålla gudstjänst som förr. Myndigheterna vet inte, att det bara är några stycken, som ställt till med det här. – Kära vänner, säger diakonissan, ni vet vart vi alltid gått i nödens tider. Ha vi inte en hjälpare, som aldrig sviker? – Syster menar, att vi skall bedja. – Ja, låt oss tala med Gud om denna allvarliga sak. ... I två dagar och två nätter bad man utan återvändo. Och det nådde både Guds och överhetens öra. Så kom myndigheternas beslut: Det blir ingen nöjeslokal. Den barack, som begärts till sådant bruk, skall överlämnas till lägerkyrka. ... Åter böjdes knän med tack till Gud för kyrkorummet och för diakonissan, hans tjänarinna. (Adolf Kloo ”Hört och sett” s 108-110)

Några kämpa förgäfves, andra finna hjälparen, och det gifs blott en: Jesus Kristus heter han, demonbetvingaren. Du vet att jag var en och gick igenom kampen, som dock icke är slut. Äfflingarne (= ”apmänniskorna”) predika tolerans, därmed menande att man skall ha fördrag med dem i all oändlighet, låta dem ostördt predika och göra propaganda, under det de mer eller mindre hemligt förfölja de kristna. Så fort de vädra kristet blod så rysa de, sedan börja de att ”utesluta” den ”otrogne”; hans namn nämnes icke, och förekommer det i tryck, så klipps det bort; har han förr tillhört äfflingarnes församling, så kallas han nu affälling, och måste dö som en förrädare. (August Strindberg ”En blå bok I” s 258; Vasspipan skrämmer; ordet "äffling" använder Strindberg för att beteckna "de svarta fanorna", anhängarna av 80-talets förlegade naturalistiska och darwinistiska åskådning; jfr "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 91)

Satanism = att tro Gud vara ond. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 64; citat ur Kabbala)

Nu hade (Satan) i sin outgrundliga listighet tagit bibeln under armen och byggt sig kapell och i dem stod han upp och predikade om nåden i Kristo och rättfärdiggörelsen genom tron. Han hade lagt en lättare väg än den som gick genom Misströstans dy, för att narra fattiga själar att gå till helvete på den i stället för till himmelen genom den trånga porten och längs den smala vägen. Men han kallade inte sin lya för satans synagoga, som det heter i skriften, utan för Lutherska missionshuset, ty han visste att hade han Luthers namn på skylten, så kunde han ej narra enfaldiga stackare att gå dit. Och hade han väl fått dit dem, så ville det ett rent märkeligt Herrans under till för att få dem på rätta vägen igen. Sedan gick nämligen deras väg allt längre och längre ut i villfarelsens dy, till waldenströmarna och metodisterna och "babbetisterna". Ola spekulerade ibland under timmar om dessa eller frimurare skulle ligga djupast ner i helvete. Frimurarna var visserligen de grövsta syndarna som fanns, barnamördare, i förbund med Satan och hundturken, som fick kristet barnakött av dem till sina högtider, men de var ändå bara yttre köttsliga syndare. Men baptisterna och waldenströmarna och metodisterna och de andra, det var sådana som syndade på nåden och mot den Heliga Ande och gjorde Kristus till en syndatjänare. Och det stod skrivet att synd mot den Heliga Ande skulle aldrig förlåtas, varken i denna eller den tillkommande världen. Och så den eländiga (Evangeliska) Stiftelsen, som var Djävulens bro över till ulvahopen. (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 38; 1870-talets Blekinge)

"(Gud) hör inte sådana som mig", (sade drinkaren John Flemming till sin mor). "Han kan icke bönhöra ... oss stackars syndare på Gibraltar Court med (krogen som) djefvulens kyrka vid hörnet." (Hesba Stretton "Hennes ende son" s 68)

Ulrika i Västergöhl gav socknens själasörjare hätska blickar: ”Vi har vår Frälsare här hos oss. Varför ska vi hylla oss te en prästakappa! Nää – tvi vale!” Hon spottade. ”Hädar du, kvinna?” utbrast adjunkten Krusell upprörd. ”Detta ä vårt körkorum! Maka åt er, präster! Ni förmörkar rummet här. Ni står här svarta och lea som Djävulen själv!” ”Kvinnan smädar predikoämbetet!” anmälde Krusell för prosten. (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 153; Med Guds hjälp och genom kronobetjäningens försorg)

De (av konung Johan III) förföljda prästerna finge ... en fristad i Karls hertigdöme. Hertigen vägrade bestämt att antaga de katolska kyrkobruken. ... Johan gav ... på flera sätt utlopp åt sin förbittring. Till gengäld för att prästerskapet i Strängnäs stift kallat konungen och Röda bokens anhängare för papister "skulle de", säger han i en skrivelse mot dem, "heta satanister". Ja han förklarade dem fredlösa över hela riktet och förbjöd dem att bege sig utanför hertigdömets gränser, på det de icke skulle ytterligare "utsprida deras förgiftige och falske lära och djävuls-etter". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 370)

Den religiösa splittringen sträcker sig ända in i (Maria Stuarts) familj, in i hennes slott, in i hennes rådsgemak. Den mest inflytelserike mannen i Skottland, hennes egen halvbroder Jakob Stuart, earlen av Moray, åt vilken hon måste anförtro ledningen av statsangelägenheterna, är övertygad protestant och högste beskyddare för denna "kirk", vilken hon, den troende katoliken, måste fördöma som kättersk. Han var den förste som redan för fyra år sedan (1557?) med sin underskrift anslöt sig till skyddsherrarna, "the lords of the Congregation", vilka med ed förpliktade sig "att avsvärja satans lära med dess vidskepelse och bilddyrkan och att hädanefter förklara sig vara denna läras öppna motståndare". Denna satansreligion, "Congregation of Satan", som de avsvärja, är ingen annan än den katolska, alltså Maria Stuarts religion. (Stefan Zweig "Maria Stuart" s 68)

(På den dagen) skall det i Guds namn wisa sig, på hwilken sida den rätte Guden är, hwilken Christus är den rätte Christus, och hwilken kyrka är den rätte kyrkan; det skall nog blifwa uppenbart, när snön smälter. Emellertid kan intet regemente wara bättre för werlden, än djefwulens ... Hwad djefwulen will, det blifwer gjordt och går wäldeligen framåt. Men hwad Gud will, både i det andeliga och i det werldsliga regementet, det kommer ingenstädes till stånd, utan möter otaliga hinder. ... Men Christus, wår Herre, skall ... hålla sin nattward fjerran nog från werlden och djefwulen. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 67 i kommentar till Luk 14:16-24)

Det var i början af juni 1520 – samtidigt med att i Rom bannlysningsbullan höll på att utfärdas – som Luther öppnade kampen med en krigsförklaring, hvarur på samma gång djup smärta och en nästan vild vrede talade. Anledningen gaf en ny skrift af Silvester Mazzolini Prierias, som då kommit honom till handa. I denna förhärligade Leo X:s hofteolog i öfversvinnliga ordalag påfvens allmakt och hyllade Kristi Ståthållares domsutslag som ”ett himmelskt afgörande”, som enhvar troende vid straff af ”timlig och evig död” måste underkasta sig. ... (Luther kommenterade:) ”Tänker och lär man dylikt i Rom med påfvens och kardinalernas vetskap (hvilket jag hoppas ej vara förhållandet), så förklarar jag härmed rent ut, att den verklige Antikrist tronar i Guds tempel och härskar i detta purpurglänsande Babylon, i Rom, och att det romerska hofvet är Satans synagoga”. (Th. Brieger "Reformationen" s 255)


Egna kommentarer och funderingar:

Att använda ordet ”hädelse” om smädelser emot en församling av utkallade är faktiskt möjligt i ljuset av de första och sista versarna i Uppenbarelseboken (א*), där de kristna kallas de heliga. Vi kan också jämföra med Jesu ord i Luk 10:16.


Paulus sade till de troende i Korint: “Motståndaren själv omformar sig ’in i’/till en ljus(et)s budbärare. Så (det är) inte ett/något stort, om och/också hans tjänare omformar sig som rättfärdighet(en)s tjänare.” (2 Kor 11:14b-15a)

Små pojkar (och flickor), det är en sista stund, och helt och hållet som ni har hört att antikrist kommer, har nu och/också många antikrister blivit (och blir), varifrån vi har kunskap, att det är en sista stund. (1 Joh 2:18)


Ytterligare studier:

3 Mos 24:10-11,16; 4 Mos 16:3; 27:17; Josua 22:16; Ps 74:2; Mark 2:7; Luk 4:22; 23:2; Joh 4:22; Apg 17:7; 26:10-11; Rom 2:28-29; Ef 4:31; Tit 1:16; Upp 2:13,24; 3:9.


E. Lohse "Synagogue of Satan and Church of God"; Svensk Exegetisk Årsbok 58 (1993): 105-123.

P.G.R. Villiers "Prime evil and its many faces in the Book of Revelation"; Neotestamentica 34.1 (2000): 57-86.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-14; 2012-06-06; 2015-01-14)

Tillbaka till Start

2:10aa Frukta ej någonting (av) de ting du står i begrepp att lida.

Ord för ord (5 ord i den grekiska texten): ej-någonting frukta vilka/de-(ting) (du)-står-i-begrepp-att lida.


1883: Frukta icke för det, som du kommer att lida.

1541(1703): Frukta intet för något, som du lida skall;

LT 1974: Oroa dig inte för de lidanden som väntar dig ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Efter de här orden blev/kom ett Herrens ord (vänt) i riktning mot Abram i en syn. (Herren) sade: ”Frukta ej, Abram!” (1 Mos 15:1a, Grekiska GT)

(Lot sade till Sodoms män:) “Ni må ej göra, ej någonting orättfärdigt ’in i’/’avsett för’ de här männen, som ... har kommit in i, inunder mina träbjälkars skydd.” (1 Mos 19:8b, Grekiska GT)

På grund av ... så mycket som (judarna) led (och hade lidit) ... och så mycket som hade blivit/hänt dem, (firade de Purim). (Ester 9:26b, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “Frukta ej, eftersom Jag har friköpt dig. Jag har kallat dig (vid) ditt namn, du är Min. Och om du – alltefter omständigheterna – må stiga genom, genom vatten, är Jag i sällskap med dig. Och floder skall inte porla över (dig) tillsammans med dig. Och om du – alltefter omständigheterna – må komma igenom, genom eld, må du inte/förvisso ej brännas ner, och en låga skall inte bränna ner dig.” (Jes 43:1b-2, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Frukta ej från dem som slår ihjäl kroppen men som ej förmår döda själen, men/utan frukta hellre Den som förmår fördärva och/både själ och kropp i Gehenna." (Matt 10:28)

Då (Pilatus) satt uppå tribunen, skickade hans kvinna bort (ett budskap) i riktning mot honom och sade (om Jesus: “Låt det vara) ingenting ’till dig och till’/’mellan dig och’ Den där rättfärdige, ty på grund av Honom led jag idag många ting enligt/under en dröm.” (Matt 27:19)

(Lärjungarna) var oroade. Men rakt/strax samtalade Han i sällskap med dem, och Han säger till dem: ”Visa tillit! Jag är, frukta ej!” (Mark 6:50b)

(Jesus) ’hedrade på’/’talade allvarligt med’ (lärjungarna), för att de ej måtte säga någonting med anledning av Honom. Och Han började lära/undervisa dem, att Människans Son måste lida många ting. (Mark 8:30-31a)

Den lille demonen ... kom ’ut ur’/från (människan) och ’havande ej’/’utan att ha’ skadat honom någonting. (Luk 4:35b)

(Simon sade:) “’Sträva efter’/bed till förmån för mig i riktning mot Herren på så sätt att ej någonting av vilka/de ting ni har talat (och talar) må komma emot, emot mig.” (Apg 8:24b)

Då (Paulus) så hade skakat av sig det lilla vilda djuret in i elden, led han faktiskt ingenting dåligt. (Apg 28:5)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Lärjungarna) fruktade. Men (Jesus) säger till dem: ”Jag är. Frukta ej.” (Joh 6:19b-20)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Vilka är då hemligheterna bakom fruktbärande? Den första är ansningen av vinstocken. Gud är den outtröttlige trädgårdsmästaren. Han ansar varje fruktbärande gren för att den ska bära ännu mer frukt. Denna ansning är en bild på lidande. Och ansningen är en drastisk åtgärd. Busken eller vinstocken skärs ner rejält, vanligtvis på hösten. För den oinvigde ser det väldigt brutalt ut. Ibland lämnas bara en liten stump kvar – naken och sargad. Men när våren och sommaren återvänder dignar den av frukt. Den vassa sekatören har uppenbarligen hanterats av goda händer. Ett visst mått av lidande är absolut nödvändigt för att uppnå helighet. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 235 i kommentar till Joh 15:5)

Jag har nog rikligt skrifwit om tron, om kärleken och om korset eller lidandet, hwaraf hoppet kommer. Och i dessa trenne stycken består en christens lif och wäsende. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 139 i kommentar till Rom 12:1-5)

(Gud) will wara de frommas Gud, nemligen deras, som Honom frukta och på Honom förtrösta och (vilka) Han äfwen gifwit stora löften. Deraf följer, att såwäl åt sina christna, som åt den andra hopen, gifwa något annat, än hwad de hafwa här på jorden. Det lär wäl ock wara en af de förnämsta orsaker, hwarföre Han låter de christna på jorden lida, att Han dermed will wisa, det Han har i sinnet att göra något annat med beggedera. Derföre måste nu både de troende christnas lidande och den gudlösa werldens ondska, tyranni, raseri och förföljelse emot de fromma wara ett säkert wittnesbörd om ett tillkommande lif och en slutlig Guds dom, hwarigenom då åt alla menniskor, onda och goda, gifwes en ewig och oupphörlig wedergällning. ... Likasom (Paulus) wille säga: o, I kära christna! Låten edert lidande wara eder kärt och dyrbart och tänker icke, att Gud derföre wredgas på eder eller har förgätit eder; ty I hafwen derutinnan en stor nytta och tröst, nemligen att I derigenom hafwen det wittnesbördet, att Gud will wara en rätt domare och göra eder öfwerswinnerligen saliga, men ock hämnas på edra förföljare. Ja, I hafwen ett oswikligt wittnesbörd derutinnan och kunnen utan det ringaste twifwel trösta och glädja eder deraf, att I hören till Guds rike och redan blifwit wärdiga dertill, emedan I för dess skull liden. Ty hwad en christen här på jorden lider af djefwulen och werlden, det wederfares honom förwisso endast för Guds namn och ord skull. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 540 i kommentar till 2 Thess 1:3-10)

(Jesus Kristus) är den kärleksrike och gode wännen, hwilken aldrig öfwergifwer dem, som Honom älska, utan gerna hos dem förblifwer; och när Han stundom döljer sig, eller låter dem lida wedermöda, så gör han det icke till att förstöra, utan att pröfwa, luttra och underwisa. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 29-30)

I Uppenbarelseboken utlovas gudomligt skydd mot våra lidanden. ”Frukta ingenting av de här tingen”, säger den, ”som du skall lida.” Inte heller lovar någon annan oss säkerhet och skydd, än Han som också talar genom Jesaja, profeten, som säger: ”Frukta inte, ty Jag har befriat dig och kallat dig vid ditt namn: Du är min. Och om du går genom vattnet, är Jag med dig, och floderna skall inte översvämma dig. Och om du går genom elden, skall du inte brännas, och lågan skall inte bränna dig. Ty Jag, Herren din Gud, Israels helige, är den som gör dig trygg.” (Cyprianus, The Anti-Nicene Fathers V s 501-502)


Att fortsätta med:

Att säga att man inte vill ha en ”nederlagskristendom” utan en ”segerkristendom”, utan lidande, är ett intellektuellt och andligt misstag. Man klipper då bort verser ur bibeln och förstår inte vad den egentligen talar om. Vi måste acceptera lidandet och sätta in det i rätt sammanhang. Vi är inte bara kallade till frälsning, Kristuslikhet och enhet, utan också till lidande. ... Jesus led för oss, men inte för att vi skulle slippa all form av lidande i detta livet, utan för att vi skulle slippa helvetet i all evighet. (Ulf Ekman "En helig kallelse" s 56-57)

Det är mycket slående att tro och lidande är två oskiljaktiga privilegier som förärats Guds folk. Filipperna hade sett Paulus lida fysisk förföljelse i deras stad, och de kommer också att få lida. För ”lidandet är det stolta kännetecknet på en äkta kristen”, skrev Dietrich Bonhoeffer. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 370 i kommentar till Fil 1:27)

I Jesu lidande var det onda människor och onda makter som agerade. Så är det också när kristna lider för att de är kristna. Det är Guds motståndare som reser sig mot Jesus och reser sig mot hans efterföljare. Det är likheten mellan den kristne som lider och Kristus som led. Det är djävulen som plågar och förföljer. Det finns inget att vinna i lidandet som sådant, det är bara ont. Varför ska den som gör gott och som vill leva i Jesu efterföljd behöva lida? Petrus säger att så ond är ondskan. Samtidigt som lidandet – eldprovet – i sig är meningslöst, är ändå den som lider som kristen under Guds beskydd på ett påtagligt sätt. Lika tomt som lidandet är på mening, lika fullt är Guds närvaro hos den som lider. Guds härlighet vilar över de förföljda genom den helige Ande. ... Det oskyldiga lidandet bekräftar att man hör Kristus till. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 160-162 i kommentar till 1 Petr 4:12-14)

Han var en så liten och klen artist att han kände sig mer än lovligt trist. ... Då satte han sej vid sin Faber 2 en vacker afton och skrev som så: ... Gud har i sin fotografiatelje ett mörkrum som heter Getsemane. ... Där växer det klara bilder fram för den som är lugn och allvarsam. ... Men den som är rädd – för köld och ris, får aldrig en blomst i paradis. ... Hans liv blir liksom en öde slätt av inga silverne tårar vätt. ... I purpur, kanske, och glans han gick men blicken hans var en tiggarblick. ... Till aska kom han men aldrig brand och månen ler åt hans tomma hand. ... Ty den som är rädd för Getsemane har ingenting alls att få eller ge. (Nils Ferlin ”Getsemane” s 112; 1938)

Det är ett anmärkningsvärt faktum, att man träffar på de mest lysande färger hos plantor, som växa på de högsta berg, på ställen, som äro mest utsatta för svåra oväder. De vackraste lavar och mossor, de ljuvaste vilda blommor finnas i överflöd på den kala, av stormen piskade bergstoppen. En av de rikaste färgsammansättningar jag någonsin sett fanns nära toppen av Mount Chenebettaz, en höjd på ungefär 10.000 fot, strax ovanför hospitset på Stora St. Bernhard. Hela den väldiga klippan var täckt med den klargulaste lav, som lyste i solen likt de gyllene tinnarna på ett förtrollat slott. Där på denna höjd, omgiven av den dystraste ödslighet, utsatt för himmelens häftigaste stormar, uppvisade denna lav en sådan färgprakt, som den aldrig kunde ägt i den skyddande dalen. Jag har två exemplar av samma lav framför mig, då jag skriver dessa rader, det ena från Stora St. Bernhard och det andra från muren av ett slott i Skottland, djupt inbäddat bland sykomorer. Skillnaden mellan dem i byggnad och färg är anmärkningsvärd. Det exemplar, som vuxit på bergstoppen, utsatt för de vilda stormarna, har samma vackra färg som gullvivan. Det är fint byggt och fulländat till formen, medan återigen det exemplar, som vuxit i den låga dalens behagliga luft, utsatt endast för milda regnskurar, är av en matt, rostgul färg, oregelbundet beygt och icke lika skönt i form och teckning. ... Det finns välsignelser, vilka aldrig kunna erhållas med mindre än att vi tåligt gå in i lidandet. Det finns glädje som blott undfås genom sorg. Det finns uppenbarelser av den gudomliga sanningen, som kunna givas oss först då de jordiska ljusen slocknat. Det finns skördar, som växa först efter det plogbillen utfört sitt verk. De starkaste själarna ha utgått ur lidandet; de ädlaste karaktärerna äro märkta med ärr. Martyrer ha iklätt sig sin kröningsskrud skimrande av eld, och genom tårar ha de sorgsna fått se himmelens portar. (Chas E. Cowman "Källor i öknen" s 359,363)

Bilden av Kristus som den härskande spelade alltjämt en viktig roll under hög- och senmedeltiden. Men efter hand kom man att fokusera på andra aspekter, inte minst på hans lidande och hans kors. I evangeliernas berättelser om Jesus är ingen del av hans historia så utförligt behandlad som hans lidande och död, och symbolen för detta är korset. ... Under senmedeltiden blir efterföljelsen i lidandet särskilt utformat utifrån en önskan om att komma nära och leva sig in i människan Jesus som lidande. ... Vid sidan om fattigdomen var lidandet den sida av Jesu liv som låg närmast till för imitation. När man lärde sig att leva sig in i och älska Kristus som lidande, övade man samtidigt upp den högsta formen av humilitas för sig själv. Man behövde inte gå i kloster och gå lydnadens väg för att öva sig i ödmjukhet. Den kunde övas upp direkt i mötet med Kristus och hans lidande. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 153,168; Medeltidens Kristus)

Den ofta förekommande beskyllningen att Buddismen är pessimistisk eftersom den förklarar livet vara lidande är oriktig. ... Det förnekas aldrig att det finns mycket lycka i världen. Det hävdas bara att förr eller senare måste man lida på grund av avskiljandet från kära ting, att världslig lycka är sammankopplad med lidande. (Richard H. Robinson-Willard L. Johnson “The Buddhist Religion” s 28)


Sångarna:

Så sjunger jag om seger I hoppet redan här, Fast striden ännu rasar Och gör mig stort besvär. Hvar tagg, som här mig sårar, Jag skall bli kvitt en gång; Då skall min Gud jag prisa Med bättre segersång! (N Frykman: Sång 324:4; jfr Psalmer och Sånger 657:4)

Gud är vår tillflykt, starkhet och borg, Ljus i vår natt och tröst i vår sorg. Ej må vi frukta tidernas nöd, Gud är vår hjälp i liv och i död. (J Gustafsson: Sånger och Psalmer 1951 nr 357:1; jfr Psalmer och Sånger 625:1)


Det fullkomliga välkomnandet kastar emellertid fruktan utanför, eftersom fruktan har/’har med sig’ en tuktan, men den som fruktar är inte (och har inte varit) gjord fullkomlig i välkomnandet. (1 Joh 4:18)


Grekiska ord:

mêdeis (ej någon/ingen) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 27:19; Mark 8.30; Luk 4:35; Apg 8:24; Upp 2:10 – 2 Mack 14:28; Matt 8:4; 9:30; 16:20; 17:9; Mark 1:44; 5:26,43; 6:8; 7:36; 9:9; 11:14; Luk 3:13-14; 5:14; 6:35; 8:56; 9:3,21; 10:4; Apg 4:17,21; 9:7; 10:20,28; 11:12,19; 13:28; 15:28; 16:28; 19:36,40; 23:14,22,29; 24:23; 25:17,25; 27:33; 28:6,18; Rom 12:17; 13:8; 1 Kor 1:7; 3:18,21; 10:24-25,27; 2 Kor 6:3,10; 7:9; 11:5; 13:7; Gal 6:3,17; Ef 5:6; Fil 1:28; 2:3; 4:6; Col 2:4,18; 1 Thess 3:3; 4:12; 2 Thess 2:3; 3:11; 1 Tim 4:12; 5:14,21-22; 6:4; Tit 2:8,15; 3:2,13; Hebr 10:2; Jak 1:4,6,13; 1 Petr 3:6; 1 Joh 3:7; 3 Joh v 7; Upp 3:11.

paschô (lida) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 9:26; Apg 28:5; Upp 2:10 – 2 Mack 6:30; 7:18,32; 9:28; Salomos Vishet 12:27; 18:11,19; 19:13; Matt 16:21; 17:12; 27:19; Mark 5:26; 8:31; 9:12; Luk 9:22; 13:2; 17:25; 22:15; 24:26,46; Apg 1:3; 3:18; 9:16; 17:3; 1 Kor 12:26; 2 Kor 1:6; Gal 3:4; Fil 1:29; 1 Thess 2:14; 2 Thess 1:5; 2 Tim 1:12; Hebr 2:18; 5:8; 9:26; 13:12; 1 Petr 2:19-20,23; 3:14,17; 4:1,15,19; 5:10.


Ytterligare studier:

1 Mos 21:17; Josua 8:1; 10:8; 11:6; Dom 6:23; 2 Krön 20:15-17; Jes 7:4; 10:24; 37:6; 41:10,13-14; 43:5; 44:2,8; 51:7; 54:4; Jer 1:8; 10:5; 30:10; 42:11; 46:27-28; 51:46; Klag 3:57; Hes 2:6; Dan 10:12,19; Joel 2:21-22; Haggai 2:5(6); Sak 8:13-15; Matt 10:26-31; 28:10; Mark 5:36; Luk 5:10; 8:50; 12:4-7,32; Joh 12:15; Apg 18:9; 27:24; Upp 11:18.


Grant R. Osborne "Theodicy in the Apocalypse"; Trinity Journal 14.1 (1993): 63-77.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-14; 2012-06-06; 2015-01-15)

Tillbaka till Start

2:10ab Skåda, förtalaren står i begrepp att kasta (några) ut ur/av er in i vakt/’fängsligt förvar’, för att ni må prövas, och ni skall ha betryck (i) tio dagar.

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten): skåda står-i-begrepp-att kasta '-n förtalare'/förtalaren ut-ur er in-i (en)-vakt för-att (ni)-må-prövas och (ni)-skall-ha betryck dagar tio.


1883: Se, djäfvulen skall kasta somliga af eder i fängelse, på det att I mån varda försökta, och I skolen hafva bedröfvelse under tio dagar.

1541(1703): ... si, djefwulen skall kasta några af eder i fängelse, på det I skolen försökte warda, och hafwa bedröfwelse i tio dagar.

LT 1974: - för djävulen kommer snart att kasta några av er i fängelse för att pröva er. Ni kommer att bli förföljda under tio dagar!


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jakob sade:) “Gud ... hade hört på mig i/på en dag av betryck. ... ” (1 Mos 35:3, Grekiska GT)

... Josefs herre kastade honom i, in i befästningen. (1 Mos 39:20a, Grekiska GT)

(David sade:) ”(De som hatade mig) kom i förväg före mig i/på mitt betrycks dag, och/men Herren blev 'mitt stöd emot'/'min stödjepunkt'. … Han tog mig ut för Sig själv, eftersom Han var tillfreds i/med mig.” (2 Sam 22:19,20b, Grekiska GT)

Herren talade till förtalaren: "Skåda, Jag ger (Job) vid sidan av dig. 'Vakta ... alltigenom'/skona endast hans själ." (Job 2:6, Grekiska GT)

(Daniel sade till hovmästaren:) ”Pröva dina pojkar emot/under tio dagar, och låt oss ges/få från jordens baljfrukter ...” (Hovmästaren) prövade (Daniel, Hananja, Misael och Asarja) (under) tio dagar. Och efter de tio dagarna fördes/kom deras anblick fint till ljus och munnens tillstånd (var) bättre än de andra ynglingarnas som åt den kungliga huvudmåltiden. (Dan 1:12,14b-15, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Ett dödsprov rörde/berörde och/också rättfärdiga ... (men) en oklanderlig man ... stod emot vreden och ’satte på’/bestämde ett mål/slut för fördelen/motgången.” (Salomos Vishet 18:20-21a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Barn, om du må komma till att vara slav åt Herren, gör din själ redo ’in i’/’med syfte på’ en prövning.” (Syr 2:1)


Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus leddes av Anden upp in i det ödelagda (området) (för) att prövas av förtalaren. (Matt 4:1)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Då skall de ’ge er till sidan av’/’överlämna er’ in i betryck, och de skall döda er. ” (Matt 24:9a)

(Herren sade:) "Den här (kvinnan), som är en Abrahams dotter, som motståndaren hade bundit, skåda, i arton år, måste inte hon lösas upp från det här bandet (på) sabbatsdagen?" (Luk 13:16)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “De skall kasta/lägga sina händer ’emot emot’/på er och förfölja (er) och ’ge er till sidan av’/’överlämna er’ in i synagogorna och vakter/’fängsliga förvar’, då ni leds/förs bort emot kungar och befälhavare ’vad beträffar’/’med anledning av’ Mitt namn.” (Luk 21:12b)

Herren talade (א,א*,A): ”Simon, Simon, skåda, motståndaren har begärt ’ut er/’ert utlämnande’, (för) att sålla (er) som brödsäden. Jag har med anledning av dig ’varit i behov av’/’strävat efter’, att din tro ej må ’lämna ut’/upphöra.” (Luk 22:31-32a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”De här tingen har Jag samtalat (och samtalar) (med) er, för att ni * (א*) må ‘fås att snava’/snava. De kommer att göra/få er bortledda/bortförda från synagogan. Emellertid/förvisso kommer en stund, ‘för att’/då 'varje den'/’var och en’ som har dödat er må tänka (att) han för/utför en gudstjänst till/åt Gud.” (Joh 16:1-2)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”De här tingen har Jag samtalat (och samtalar) (med) er, för att ni må ha frid i Mig. I utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ har ni betryck. Visa emellertid tillit. Jag har besegrat (och besegrar) utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (Joh 16:33)

Jag, Johannes, er broder och en i gemenskap tillsammans med (er) i betrycket. (Upp 1:9a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Motståndet är en eld som prövar tron. Prövningen tillåts för att bara det som är äkta skall bestå. ... Evangeliets framgång är förknippad med förföljelser och lidanden. Alltför stor välvilja från samhällets sida bidrar till att sekundära intressen tar över kyrkans agenda. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 216 i kommentar till Apg 13)

Läraren fortfor: ... Det svåraste är att se orättvisorna i världen, men det öfvervinner man genom att ta det som pröfningar; om det går den ondskefulle väl, så må det vara händt, det rör icke oss, och hans medgång var icke så rar, vid närmare påseende. Om du förföljes af olyckor utan att ditt samvete förklarar dem som förtjänta, så tag dem med ro, anse som en ära att bestå pröfningen, och det kommer en dag, då det vänder sig till ett bättre. Då kanske du upptäcker att olyckorna voro välgärningar, eller åtminstone tillfällen att öfva din bärkraft. Afundas ingen, du vet icke hvad den afundande går och gömmer på, som du icke ville äga, om det följde med bytet. (August Strindberg ”En blå bok I” s 45; Att lindra sitt öde)

Vesterlandet blef gudlöst och derför fingo de svarta hedningarne magt att plåga oss. Kommer Gud och korset igen, kanske straffet häfves men det kanske också är för sent. Vi skola kanske utrotas som Judafolket och spridas, och de svarte skola råda - sin tid! ... ... (Tuppen) vände huvudet åt mig, flaxade med vingarna som om han manta mit till flykt. Men jag invände: fienderna äro öfver mig, men det är att vara misstrogen mot Gud att fly. Och jag stannade. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896 s 264,276; brev 13 juli 1896 och brev 19 juli 1896, båda till Torsten Hedlund)

Och så kommer den första examensdagen. . . . Så går nio dagar. Den tionde dagen återstår den sista och allra svåraste examen - i religionskunskap, alla står vid fönstret och väntar på (Volodja) med ännu större otålighet. . . . (Så kommer han) i studentuniform med broderad ljusblå krage, med trekantig hatt och förgylld värja vid sidan. (Leo Tolstoj "Pojkåren" s 224; år 1842?)

Det är (Guds) plägsed att gå bort och komma igen, för att pröfwa dem Han älskar, och så göra dem fullkomliga i kärleken. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 23)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

Det finns inga bilder i Bibeln av djävulen som liknar de gamla kyrkomålningarna av honom eller skildringarna av honom i författaren Dantes Inferno. Det finns ingen grund för någon hornbeklädd, bockfotad, högaffelbeväpnad helvetesboss. Djävulen beskrivs inte som någon sorts förman i helvetet. Tvärtom. Bibelns bilder av djävulen är mer sofistikerade. Djävulen beskrivs exempelvis som Lucifer, ”Ljusbäraren”, med förmåga att bedra och förblinda. Han beskrivs som en splittrare och åklagare. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 95-96)

Jag har lekt ”tittut” med alla mina barn. Det är märkligt, för det verkar som om de flesta föräldrar har gjort det. Vid en viss ålder väcker det en oförställd glädje hos barn att upptäcka att föräldern finns kvar bakom händerna. Man håller för ansiktet så att man inte syns och så frågar man: ”Var är pappa?” Egentligen är det en fånig lek, men jag har lekt den med alla mina fyra barn. Det finns psykologer som ser ett mönster i den här typen av lekar. Det är för att barnen ska lära sig att föräldern finns fast han inte syns. Kanske är det så Gud gör ibland med oss som hans barn. Under vissa perioder gömmer han sig för att vi ska lära oss att lita på honom även när han inte är så påtaglig för oss. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 155 i kommentar till 1 Petr 1:6-9)

Petrus påstår att det finns ett samband mellan djävulen och en del av det lidande som de kristna upplevde. ... Han uppmuntrar oss att stå fasta i tron. Vi står inte ensamma i svårigheterna. Gud finns på vår sida i det meningslösa lidandet. ... Han försöker också sätta in lidandet i ett större sammanhang. Genom att säga ”en kort tid” lyfts evighetsperspektivet fram. Alla instruktioner bygger på det här framtidsperspektivet. För en kristen ligger det bästa alltid framför, det finns alltid något större och rikare att se fram mot. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 158 i kommentar till 1 Petr 5:8-11)

Sådana dagar måste ju komma – de onda dagarna: vassa isdagar, råttgrå disdagar, horisontlösa, rymdlösa, klanglösa. ... Sådana dagar då allting sammangaddar sig mot en, när besvikelserna klampar fram i slutna led och bekymren har maj-demonstration på torget. ... Sådana dagar måste ju komma – men på den dagen får vi hålla oss när honom som förvandlade den största nederlagskvällen till den ljusaste segermorgonen ... och som kan låta en ensam trasttunga och en spröd blåklocka ringa in helgsmål mitt i söcknigheten. (Nils Bolander ”Kyrkstöt” s 60-61; Sådana dagar måste ju komma)

VP (Våra Pojkar) har säkert mycket att ge dig, om du blir en riktigt aktiv medlem. För att du skall kunna bli det, måste du underkasta dig några s. k. ingångsprov. Innan du blir upptagen i aktivt medlemskap, måste du nämligen uppfylla följande villkor: 1. Deltaga i söndagsskolans undervisning. 2. Minst två månader vara intresserat med på VP:s möten. 3. Veta vem församlingens och söndagsskolans föreståndare samt juniorföreningens ledare och VF-chefen är (VF = Våra Flickor). 4. Kunna utföra VP:s hälsning riktigt och veta, när den skall användas. 5. Äga god kunskap om VP-lagen. Efterföljande sidor gör klart för dig, vad dessa villkor innebär. Studera dem noggrant och du får förvisso lust att bli en bra pojke, en klämmig medlem av "Våra pojkar". ... Det andra (provet) blir du fri ifrån efter tvenne månader, och det tredje hinner du klara av under samma tid. ... I söndagsskolan kan du ... bli undervisad i Guds ord på ett intressant sätt. Guds ord är, som du vet, det rättesnöre, som vi alla behöver för att kunna leva rätt. Därför blir det nödvändigt för oss att ta reda på vad det lär. Söndagsskolan vill hjälpa dig med den saken. Av den anledningen tror jag du skyndar åstad till dess samlingsstunder med särskild iver. ... Du skall under minst två månader vara intresserat med på VP:s sammankomster. ... Kåren vill nämligen inte uppta till medlemmar andra pojkar än dem, som ämnar stanna kvar och med liv och lust gå in i det goda kamratskapet. När du fått vara med i två månader, har du säkert funnit, att VP har mycket trevligt att bjuda på. Efter denna väntetid kan du bli högtidligt upptagen till medlem, men det kan hända, att du får vänta ännu litet. Kåren hinner måhända inte ha högtidssammankomst genast. (John Sjögren "Efter inskrivningen - Handledning för ingångsproven i VP" s 4-6; VP var en scoutrörelse inom Svenska Missionsförbundet; handledningen var tryckt år 1947)

När jag (efter ett styrelsemöte den 31 oktober 1940) sade upp min plats för att resa till Amerika, minns jag, att en av styrelsens ledamöter efteråt enskilt frågade mig, huruvida jag stannat hemma, om man gått med på mitt förslag att starta daglig tidning. Jag kan nu inte minnas, vad jag svarade, men den negativa inställningen till denna fråga från styrelsens sida var en stor prövning för mig. ... Det underbara verk, som från det ena trosprovet till det andra gått framåt, stode i fara att avstanna. Ännu i dag är jag övertygad om att församlingens äldstekår vid det tillfället gjorde ett stort misstag. ... Då äldstekåren avslog frågan om den dagliga tidningen, förnam jag, som om en dörr till stor och fruktbärande verksamhet hade slagits igen framför mig. ... Det var visst inte uteslutande detta, som kom mig att ta tre års tjänstledighet, som jag ämnade tillbringa i Amerika, men det var en bidragande orsak därtill. Under de år, som närmast följde, gick också vår verksamhet genom en prövningens tid. ... Vi såg andra folkrörelser i landet, som offrade stora summor för sin dagspress. ... Varför skulle inte vi, som hade så stora och höga mål att kämpa för, också kunna göra våra offer för att få tillfälle att i evangelii tjänst använda ett av samtidens mäktigaste propagandamedel? (Lewi Pethrus "Hos Herren är makten" s 179-182)

Vår kyrka har sålunda liksom vårt rike förskonats från de hårda öden och de prövande brytningar, som drabbat kyrkorna i diktaturländerna. Kanske förestår oss nu (år 1940) provets stund. Vi äro kringvärvda av hotfulla öden, vi äro inne i virveln; i de andliga fejderna och kraftmätningarna är neutralitet en chimär och beslöjat förräderi. Men om det nya världskriget skall ställa också vår kyrka på prov, skall det måhända även innebära det avgörande provet för "människan utan fruktan", den i sekulariseringens mening frigjorde och hennes "önskvärda idéer", propagerade som opium, vilket är nödigt för folkens dirigerande till hat och krig. Måhända äro dessa ideologier ingalunda något nytt, utan tvärtom de sista, förödande böljesvallen av rörelser, dömda till undergång. På nipan i älven står den åldriga stenkyrkan. Också dess andliga fasthet skall förvisso ställas på prov. (Oscar Krook "Svenska kyrkan inför framtiden" s 70)

(Skilsmässoadvokaten) fick en allvarligare uppsyn, han såg på dem, han fördelade sina blickar lika mellan makarna Toring: "Skilsmässan inträder alltså inte förrän ett år har gått." ... För sina klienter brukade han särskilt framhålla hemskillnadsårets djupa mening. Det var en prövo- och betänketid för makarna. Under ett helt år hade de tillfälle att - var och en för sig - rannsaka sig själva och söka uppnå klarhet om huruvida de behövde varandra eller icke. Och under betänketiden förvärvade de erfarenhet av ett ensamt liv. Efter ett års betänketid var ju ännu ingenting oåterkalleligt, allt kunde återgå till det gamla. Och det hade hänt många gånger i hans praktik, att hemskillnadsåret ändat med en återförening mellan makarna. Dylika fall beredde honom stor glädje. Ty han var en skilsmässoadvokat, som bekämpade skilsmässorna. (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 196-197; Grop i mannens bröst)

Framför (Carl Silfverstååhl) låg ett bref, som han i farten glömt att låsa in. Det var från modern. ... "Käraste min gosse. ... Gud skydde och bevare min älskling och håll alltid af Mamma. P.S. Gud bevare min pys och att vi få råkas friska och raska. P.S.2. Tänk på Gud, när frestelsen kommer, och var stark." Han måste nästan skratta högt. Sedan hans sextonde år har hvarje moderns bref slutat: "Tänk på gud, när frestelsen kommer" eller "Tänk på mor i frestelsens ögonblick". Och nu var han tjugutvå år och yngste underlöjtnant på Kungl. Lifjägareregementet. Hvarken mer eller mindre. (Sven Lidman "Carl Silfverstååhls upplevelser" s 63-65)

En svår pröfning, bestående i en allvarsam sjukdom, har predikant V(iktor) Johansson med familj haft att genomkämpa under de närmast förflutna veckorna. De mörka moln, som så hotande lägrade sig öfver predikantfamiljen, ha dock nu skingrats för att gifva rum för hälsa och glädje med däraf följande tack och lof till Gud för hans underbara nåd, omständigheter, som annars äro så kännetecknande för familjen ifråga. (Jönköpings-Posten 1908-03-19 "Svår pröfning för predikant med familj")


ca 1900 och tiden dessförinnan

Hvem kan säga den plats på jorden, dit satans inflytande icke sträcker sig? ... Har du under ditt lif, gifvit akt på den sällsamma sanningen, att Gud och satan stundom synes verka efter samma plan och i själfva verket göra det genom samma tilldragelse? Du kan säga: ingen annan än en fiende kunde hafva gjort detta. Men småningom börjar du inse, att det icke är fienden, utan att det är fadershanden. Läs början av Jobs bok, denna märkliga bok, som är så föga förstådd, men som intager en plats och återgifver förhållanden, som ingen annan bok i bibeln gör. ... Satan föresätter sig att bringa denne man på fall och får tillåtelse af Gud, att till en viss utsträckning fresta honom. Gud tillåter det, emedan han ser, att han har ett tillfälle att få välsigna. Jag är viss om att utan denna satans frestelse, så förskräcklig och ihållande den än var, skulle Job aldrig hafva varit den man han sedan blef. Så är det äfven i ditt och mitt lif - må Gud hjälpa oss att förstå hans handlingssätt och handla visligen, ty fienden anfaller oss, och det tyckes, som om det endast vore hans verk; men Gud tillåter det, emedan han ser det vara något, som han kan göra bruk af. Satans anfall på Paulus skedde genom något, som kallas "en påle i köttet". Tro icke, att det var något af det alldagliga lifvets små bekymmer, som du lika litet behöfver fästa dig vid som Paulus. Samma ord förekommer på ett ställe hos profeten Hesekiel, där "påle" betyder något, på hvilket en människa kan korsfästas eller spetsas; för Paulus var det någon stor pröfning. ... Satan sände sin ängel för att bring aposteln på fall, och Gud hviskade till honom: "Min son, det är min gåfva till dig." Gud såg, att Paulus behöfvde det. Paulus skulle aldrig kunnat vara den man han var, om han icke hade blifvit så djupt förödmjukad. ... Gud kan icke verka i dig eller i mig, förrän har har gifvit oss ett förkrossadt hjärta. (J. Elder Cumming "Guds gåfva: en satans ängel" s 70-72; föredrag och kommentar till 2 Kor 12:7 vid Keswick-konferensen i norra England juli 1898)

Kanske välsignar John Bunyan Gud i dag mera för fängelsecellen i Bedford än för någonting annat som hände honom. Vi skulle troligen inte ha haft ”Kristens resa”, om han inte hade blivit kastad i fängelse. Satan trodde att han hade utfört stordåd, när han spärrade in Bunyan i över tolv år i en trång fängelsecell. Men till vilken välsignelse blev inte detta för världen! (D.L. Moody ”Himlen” s 94)

Fast Gud låter sina barn plågas ibland av djävulen för trons prövning och stärkande, så finns det dock en Gud i himlen som ser och känner till de kristnas plågor, när de blir förföljda för rättfärdighetens skull. ... Vi hör av både Jobs bok och andra bibelställen att Job har satts till en förebild på tålamod för alla heliga, och att Gud har låtit denne man bli plågad av djävulen, för att på så sätt visa åt djävulen och världen, att Guds barn inte avfaller från sin tro, hur de än skulle plågas av världen och djävulen. (Lars Levi Laestadius "Nya Evangeliepostillan" s 371 i predikan över Job 19:25-26)

Kort efter Rosenii ankomst till Uppsala (1838) inträffade en kris i hans andliga liv. ”Hans trosliv allt hitintills liknade en brådmogen, ömtålig drivhusplanta; det trivdes blott i en känslokvav och tårfuktig luft. Nu måste det ut i tvivlets kalla vindar för att härdas och i anfäktelsens stormar för att nödgas slå sina rötter djupare i Guds ords fasta mark. Ty plantan var dock av ädel art; bakom det gudliga ordsvallets yppiga bladskrud fanns en fast stam av äkta tro, och under känslopjunkets veka hölje lågo den offervilliga brödrakärlekens starka fibrer.” (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 263; citat ”Lundin”)

Detta blev Frank Churchills enda besök på tio dagar. Många gånger under den tiden hoppades han kunna resa ut, men blev alltid förhindrad. Mostern ville inte släppa iväg honom. Det var vad han sade på Randalls. Om det var sant, om han verkligen hade försökt komma, måste man dra den slutsatsen att förflyttningen till London inte hade medfört någon förbättring ifråga om det nervösa och egensinniga inslaget i mrs Churchills sjukdom. Att hon verkligen var sjuk var säkert. . . . Det visade sig snart att London inte var rätta platsen för henne. Hon stod inte ut med bullret. Hon irriterades och plågades i sina nerver hela tiden, och efter de tio dagarnas förlopp meddelade Frank i ett brev till Randalls att deras planer hade ändrats. De skulle genast fara vidare till Richmond. (Jane Austen "Emma" s 383)

En krigare wet icke med säkerhet, om hans hjerta är tappert eller fegt, förrän han warit i någon allwarsam fäktning. Så wet icke heller menniskan, huru fast hennes förtroende och kärlek till Gud är, förr än hon kommer i nöd och ängslan samt icke finner någon hjelp på jorden. De goda dagarne, sådana kött och blod will hafwa dem, upphöra wanligen snart, när menniskan på allwar omwänder sig till Gud. ... Såsom ett nytt käril behöfwer hon bepröfwas i försökelsens ugn (Syr 27:5). (Amadeus Creutzberg "Gudliga betraktelser för hwarje dag af året" s 301 i kommentar till Syr 27:6)

Redan när Olof (Rudbeck) var sexton år (1646?), hade fadern (Johannes Rudbeckius) ansett honom ha kunskaper nog för att skickas till universitetet. Pilten fick avlägga sina vadmalskläder och sin skinnpäls, djäknarnes vanliga dräkt, och ifördes studentens svarta klädesrock med blanka knappar och värja i gehäng. Unge Olof yvdes och hovererade sig över sin fina dräkt och lät både mor och syskon veta, att han var en mycket märkvärdig person. Men då var det far, som kommenderade gunstig junkern att taga vadmalskläderna och skinnpälsen på igen och sätta sig på skolbänken för ett år till. Det sved - men prövoåret gjorde Olof Rudbeck gott. Alltsedan föraktade han prål och fåfänga. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 65)

För Fabian Månsson var Sturetiden inte någon storhetstid för allmogen, utan en hård prövotid. Han vill hävda att stormannasläkterna ständigt försökte - och ofta lyckades - engagera de skilda landskapens bondemenigheter i sina inbördes fejder. De lägre folkklasserna lockades in i en kamp, av vilkens utgång de inte hade något som helst intresse. Vilken sida som än segrade förblev deras lott oförändrad. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 169-170)


Att avrunda med:

Jesus går den smala vägen och säger: följ mig. Den gemenskap han erbjuder tål prövningar och förtroendekriser. Den är ingen rekommendation uppifrån utan en inspiration till att själv ta nya steg. Och till att tänka efter. (Ylva Eggehorn ”De levandes ansikten” s 8)

För prövningen han satt en gräns och jag som redan är så glad att vara frälst har nu på psyk-amerikanska t.o.m. nått ”funktionell ekvivalens”: ... Man funkade bara på borsten, sörru, man längtade bara efter långejan, sörru, och det var morgon och det vart afton, och man funkade också på sporten, sörru. ... Men sen kom en Uppvägande i min väg. Den Ekvivalente. ... Oh, my equivalent Lord! Yeah, yeah, yeah jeg elsker dig, agapó, agapó, minä rakastan sinua. ... I don't know how to love Him” och Maria M. hon var hur ekivåk som helst, blev frälst. ... Oh, my Lover, he is a Fisherman! ... Han förvandlade min ruttna lust-jakt till sin friska lustgård. (Majken Johansson ”Från Magdala” s 137; 1972)


Sångarna:

Du stadgat ordningen för tingen, Du satt en gräns för pröfningen; Men för vårt hopp, vår sällhet ingen, Ty du, o Gud! är kärleken. Du allt på Faders händer bär, Och bönhör hvarje fromt begär. (AA Afzelius: Psalm 28:2; jfr Psalmer och Sånger 22:2)

Och säg, när du bedröfvas: ”Nu är min sorgetid; Ett barn af fadren pröfvas, Dock är han lika blid. Hans hand kan allt förvandla, Han är så mild som stor, Och skall i kärlek handla Med den på honom tror.” (JO Wallin: Psalm 240:5)

Vet, hela Guds frid du behöver, Om hjärtat skall provet bestå, Och hela Guds himmel däröver Sitt skyddande valv måste slå. Här duger ej dela och tveka. Hur vågar ditt hjärta du neka Att hela sin rikedom få? (E Billing: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 380:5; jfr Psalmer och Sånger 272:5)


Paulus sade till de troende i Korint: "För att jag ej må 'vara överträffad'/'känna mig alltför upphöjd', gavs det mig en påle (i) köttet, en motståndares budbärare, för att den måtte smälla till mig * (א,* A). (2 Kor 12:7b)


Grekiska ord:

deka (tio) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 13:16; Upp 2:10 – Ester 9:10,13; Tobit 1:14; 4:20; 8:20; 10:7(BA); Syr 41:4; Matt 20:24; 25:1,28; Mark 10:41; Luk 14:31; 15:8; 17:12,17; 19:13,16-17,24-25; Apg 25:6; Upp 12:3; 13:1; 17:3,7,12,16.


Ytterligare studier:

1 Mos 24:55; 35:3; 2 Mos 4:31; 5 Mos 4:29; Ps 34:19(20); Jer 17:10; Matt 25:36,39,43-44; Mark 1:12-13; Luk 4:1-2; Joh 16:21; Apg 5:17-23; 7:10; 12:4-10; 14:22; 16:23-27; 20:23; 22:4; 26:10; 2 Kor 6:5; 11:23; Fil 4:14; Hebr 11:36; Upp 2:3,9; 3:10; 13:10.


Grant R. Osborne "Theodicy in the Apocalypse"; Trinity Journal 14.1 (1993): 63-77.

P.G.R. Villiers "Prime evil and its many faces in the Book of Revelation"; Neotestamentica 34.1 (2000): 57-86.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-14; 2012-06-06; 2015-01-15)

Tillbaka till Start

2:10b Bli trofast intill död/döden och Jag skall ge dig livets krona.

Ord för ord (11 ord i den grekiska texten): bli trofast intill död, och (jag)-skall-ge dig '-n krona'/kronan '-ets livs'/livets.


1883: Var trogen intill döden, så skall jag gifva dig lifvets krona.

1541(1703): War trofast intill döden, så skall jag gifwa dig lifsens krono.

LT 1974: Stå fast vid er tro till och med när ni möter döden, och jag ska ge er livets krona – en härlig framtid utan slut.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade: “Mose) är trofast i hela Mitt hus.” (4 Mos 12:7b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Ett trofast vittne frälsar en själ ut ur dåliga ting.” (Ordsp 14:25a, Grekiska GT)

(Kvinnan sade:) “Kom ut (Sions döttrar) och skåda i/på kung Salomo i/med kronan, i/med vilken hans moder har krönt honom i/på hans giftermåls dag och i/på hans hjärtas glada lynnes dag.” (Höga Visan 3:11, Grekiska GT)

Den där dagen skall Herren Sebaot vara hoppets krona, flätad av/med härlighetsglansen. (Jes 28:5a, Grekiska GT)

... (Judas) kalla(de) till sidan av (sig) de som hade kämpat ädelt tillsammans med honom så länge som till död. (2 Mack 13:14a)

(Baruk sade till Jerusalem:) “Jerusalem, ’sjunk ut’/’klä av’ din bedrövelses och ’dåliga behandlings’/förödmjukelses dräkt. Sjunk/kläd dig in i (den kommande) tidsåldern i härlighetsglansens behagliga utseende från sidan av Gud. Hölj dig i rättfärdighetens dubbla (mantel), den från sidan av Gud och sätt den tidsålderslånga härlighetens huvudbonad emot, emot ditt huvud.” (Baruk 5:1-2)


Den Senare Uppenbarelsen:

Herren yttrade till (sin slav): “Väl (gjort), gode och trofaste slav. Du var (hela tiden) trofast emot/över få ting. Jag skall ’få ... att stå ner’/tillsätta dig uppå många ting. Kom in i, in i din herres fröjd.” (Matt 25:21 och 25:23)

Då (soldaterna) hade flätat en törnig krona, sätter de den runt omkring (Jesus). (Mark 15:17b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om ni inte har blivit trofasta i/med det främmande, vem kommer att ge er det (som är) ert?” (Luk 16:12)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Skaffa/vinn era själar i er uthållighet!” (Luk 21:19)

(Paulus sade:) “Jag har förföljt den här vägen intill död.” (Apg 22:4a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Amen, amen, Jag säger er, att den som hör Min utsaga och tror (i/på) den som har sänt Mig har tidsålderslångt liv och kommer inte in i (någon) dom, emellertid/utan har stigit (och stiger) över ut ur döden in i livet.” (Joh 5:24)

Före påskalammshögtiden/påskhögtiden då Jesus visste att Hans stund hade kommit, för att Han måtte stiga över ut ur den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’ i riktning mot Fadern, då Han hade välkomnat de egna, de i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, välkomnade Han dem ’in i ett slut’/’intill slutet’. (Joh 13:1)

Då soldaterna hade flätat en krona ut ur/av törnen, satte de (den) på (Jesu) huvud. (Joh 19:2a)

Och efter åtta dagar var (Jesu) lärjungar (hela tiden) åter innanför, och Tomas var i sällskap med dem. Jesus kommer, då dörrarna var (och hade varit) stängda, och Han stod in i mitten av dem och talade: "Frid till er." Därnäst säger Han till Tomas: "För ditt finger här/hit och skåda Mina händer och för din hand och kasta/lägg (den) 'in i'/intill Mitt revben och bli ej trolös emellertid/utan trofast. (Joh 20:26-28)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Det var på pingstpredikanterna från 1921 års Kölingaredsvecka och pingstevangelisterna från 1921 års bibelskola, som jag tänkte, när jag skrev: "Men till den svenska pingstväckelsens härliga kärntrupper ville man ropa såsom Jesus till församlingens ängel i Uppenbarelseboken: 'Var trogen intill döden, så skall Jag giva dig livets krona!'" (Sven Lidman "Resan till domen" s 33)

Sabbatsaftonen hade alltid en helgliknande stämning i vårt hus, i synnerhet vintertid. I skymningen brukade far sitta med sin församling vid den sista måltiden före sabbaten. ... I hela sitt liv eftersträvade far att vara en sant chassidisk rabbin och nu predikade han för sina lärjungar. ... Far brukade med stor häftighet gissla alla världsliga nöjen och prisa de frommas fröjder i himmelen, där de satt på gyllene troner med kronor på sina hjässor medan Torans mysterier uppenbarades. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 31; En fruktansvärd fråga)

Dronning (Margareta Lejonhuvud): "Moder, för sista gången besvär jag dig, bär icke denna (Cistercienser)dräkt." Svärmodern (Ebba Karlsdotter, även kallade Eriksdotter, nunna i Vreta kloster, Konung Gustav Vasas svärmor): "Det är min högtidsdräkt och jag är lika stolt över den som du över din purpurmantel." Dronningen: " Var icke stolt, olyckans dag är kommen över oss, och vi måste hålla tillsamman." Svärmodern: "Låtom oss göra det, och håll frid." Dronningen: "Det säger du, men vill icke för landsfridens skull byta klädning ens." Svärmodern: "Jag byter icke tro som du byter en rock, och det ligger ett löfte till Gud bakom denna dräkt. Folket hotar mitt liv, må de taga det. Svepningen bär jag. ... 'Var trofast intill döden och livsens krona skall varda din!' Så lärde jag dig en gång, men du sålde din förstfödslorätt för en krona, som snart du icke äger mer!" (August Strindberg "Gustav Vasa" s 172-173)

Månge begynna med ifwer; men endast beständigheten winner lifsens krona. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 45)

(Ärkebiskop Thomas Becket): Vad blir kvar? Måste allting försvinna? Finns ingen bestående krona att vinna? Frestaren: Jo, Thomas, och det har du också tänkt på. Vad kan väl förliknas vid helgonens ära som för evigt få dväljas hos Gud? Vilken jordisk ära, vilken kungs eller kejsares jordiska glans är inte fattigdom och armod bredvid himlens hela härlighet? (T.S. Eliot "Mordet i katedralen" s 41-42; Skådeplatsen Archbishop's Hall i Canterbury den 2 dec 1170)

När vi får ta emot slag ... är vi ofta de som först går till anfall och tänker att vi skämmer ut oss om vi inte gör detsamma i vår tur. Ja, det förtretliga är att då vi i grund har gjort ner någon tänker vi oss vara segrare, och då vi ligger underst och tar emot tusen slag av djävulen, då föreställer vi oss bemästra honom. Låt oss då, uppmanar jag er, förstå vad som är denna segers natur och låt oss följa efter. Att lida ont är att få kronan. Om vi då önskar utropas som segrare av Gud, låt oss då inte i dessa kamper följa de hedniska spelens lagar, utan Guds, och lära oss att bära allting med tålamod. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:20)

Gossen (Marcus Aurelius) valde . . . att aldrig söka egen lycka, men lefva för att göra andra lyckliga. . . . Han iklädde sig vid tolv års ålder den stoiske filosofens enkla dräkt, för att därmed bekräfta sin föresats, och han höll den troget till sin död. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 168; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)


Att fortsätta med (hembygden):

Till alla dessa, cirka tvåhundra, som under hösten 1932 och vintern 1933 på de olika platserna inom (Tabergs)kretsen bekände sig ha mottagit Jesus sig till frälsning och som få del av dessa rader, vill jag sända en varm hälsning från Herren: "Var trogen intill döden, så skall jag giva dig livets krona" (Upp. 2:10). Skulle någon blivit efter på vägen och förlorat det andliga livet och friden, vänd då åter! Kom tillbaka! Jesus väntar på dig! Med tacksamhet tänker jag på dem, som fått gå hem till Gud. De är bärgade och hemma. De kunna ej mer falla och känna ej något lidande. Må vi alla mötas där! (Carl Storck "Minnen och intryck" s 51; år 1950)

Den första (års)konferensdagen var lördagen den 13 mars 1937. På söndagen den 14 skulle (stadsfogde) Rundbäck enligt vår överenskommelse leda förmiddagens möte. Han kom och inledde med att läsa hela 53:e kapitlet hos profeten Jesaja. Sedan ledde han i bön samt föreslog den kända passionspsalmen: "Du bar ditt kors, o Jesu mild, Då dödens väg du trädde" o.s.v. ... Nu lämnade han predikstolen och det för sista gången. Han lade sin hand på min axel och sade: "Jag är sjuk och har hög feber. Nu går jag hem och lägger mig. Du leder mötena både på för- och eftermiddagen. Farväl med dig!" Jag räckte honom handen. Detta blev också vårt sista farväl och den sista konferens som Rundbäck var med om. Hans tunga arbetsdag även i missionens tjänst var därmed ändad. Han gick för att intaga den sjukbädd, från vilken han ej mer skulle resa sig. ... Tisdagen den 13 april kl. halv 1 på natten förlossades hans ande från det jordiska tälthuset. ... Han var trogen in i döden. Han föll på sin post, och därför skall han av nåd undfå livets krona. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 434-436)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Anders Frostenson, vår egen tids store psalmdiktare, skrev en gång följande i en dikt om Jesus: "Din jordelevnads trånga gräns blev sprängd isär. /Varje land en del av ditt Galileen är". Tydligast väver Anna Maria Hoke in en liknande vision i Lau, Gotlands största landsortskyrka uppförd av cistercienser med byggnadsdelar från 1200- och 1300-talen. "Kyrkan är", skrev Gunilla Petri, "mäktig och sträng, ett hisnande rum med stolar i stället för kyrkbänkar, Nordens största triumfkrucifix och ett rikt bemålat och snidat altarskåp från 1400-talet." På långsidan finns fem portar, av folklig tradition benämnda "klockarporten", "konfirmationsporten", "brudporten", "församlingsporten" och "likporten". Anna Maria vävde in dessa i mattan och gav sitt verk, fullbordat 1949, namn efter dem: "Kyrkans fem portar leder till livets krona". Hennes egen kommentar långt efteråt: "I Lau lät jag vardagen, varje människas liv, bli en del av mattan. Jag tror ingen har vävt in sparris och brödkakor i en kyrkmatta tidigare." (Gunnar Hillerdal "Anna Maria Hoke - textilkonstnär med nya visioner för kyrkans rum" s 155)

(Hjalmar Branting) har fullständigt oegennyttigt tjänat en stor sak. Det måste ha kostat honom mycken självövervinnelse. Hans personliga läggning förutbestämde honom icke för den miljö, som han assimilerade sig med. Han har emellertid aldrig svikit sin stjärna. Under alla livets skiften förblev han trogen. Det gamla ordet rinner en osökt i hågen, som säger, att den som är trogen till slutet skall vinna livets krona. ... Hjalmar Branting har mött mycket motstånd, och det har varit till landets båtnad. Han har mött mycken kritik och mycken välförtjänt kritik. ... Men över allt annat har han varit älskad. Det har han också förtjänat och förtjänat mer än något annat. Hjalmar Brantings namn skall leva i historien länge, efter det att de flesta av hans samtidas sjunkit i glömskans natt. (Torgny Segerstedt "Hjalmar Branting" s 363-364; Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 20 jan 1925; vid Brantings utträde ur ministären)

Den ena systern älskade de söta smultronen, den andra systern älskade de röda rosorna, den tredje systern älskade de dödas kransar. Den första systern blev gift: man säger, att hon är lycklig. Den andra systern älskade av hela sin själ, man säger att hon blev olycklig. Den tredje systern blev ett helgon, man säger, att hon skall vinna det eviga livets krona. (Edith Södergran "Tre systrar" s 110)

Jag undrar ibland vad som gömmes i det uttrycket "Livets krona"! Om det ej är livets fullhet! Och den vinnes genom trofasthet intill döden - döden, som vi ofrivilligt tänka oss som livets slut. - skulle det vi kalla död i själva verket vara en övergång från livet till livets fullhet? Å, så ljust det blir av en sådan tanke! (Elisabeth Beskow "Röster" s 311)


ca 1900 - ca 1600

Brand (till Agnes): Ej någon vet, vem domen når, men i en evig eldskrift står: Var trofast, till dess målet hinnes, med prut ej livsens krona vinnes. Ej ångestsvetten räcker till, dig luttringselden än står åter. Att du ej kan dig Gud förlåter, men aldrig, att du icke vill. (Henrik Ibsen "Brand" s 88-89)

Ni ser nu vilken outsäglig glädje som väntar er, om ni skulle bestå i er dyrbaraste tro ända till slutet. Var därför vaksamma och beredda att be, att den store Korsbäraren som börjat det goda verket i er, att han ännu skulle hjälpa er i den sista dödskampen, så att när dessa naturliga ögon sluts, de klara ögon skulle öppnas som ser Gud och alla heliga änglar. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 84 i predikan 1852 över Luk 21:25-36)

Det kommer intet öde så överraskande, att vi ej vid första sansning skola bekänna: av Herren är det skett; Hans vägar äro godhet och sanning. Det möter ingen fara så stor, att ej en kristen, som går i sin kallelse, muntras av det gudomliga tillropet: Frukta dig icke, ty jag är med dig. Det förefaller ingen frestelse så stark, så lockande, att icke den överröstas av den heliga stämman: Var trogen intill döden; bevara ditt hjärta med all flit, ty därutav går livet. Det pålägges ingen börda så tung, att ej kraften uppehålles av det gudomliga löftet: Kommen till mig, alla I, som arbeten och ären betungade, och jag vill vederkvicka eder, och I skolen finna ro till edra själar. Det inträffar ingen nöd så svår, att ej lindring och bistånd ligga tillreds i åtlydnaden av det faderliga buden: åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig. O, det ges intet fall, intet läge i livet, där icke världen skall ljusna omkring oss, och vårt öga uppklarna, i skenet av det gudaordet, som är våra hjärtans fröjd och tröst. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Första bandet" s 118-119; Nyårsdagen)

(Bildtext) Brudkrona av förgyllt silver, tillverkad 1787 av guldsmeden Carl Nilsson Fahlberg, Uppsala, för Övergrans kyrka i Uppland. Antalet brudkronor ökade under 1700-talet. I Linköpings stift ägde 80 procent av stiftets kyrkor brudkronor år 1750. Däremot minskade deras användning. Den kvinna som använde kyrkans brudkrona kallades kronbrud och bröllopet kronbröllop. I stället för den prakt och monumentalitet brudkronan symboliserade blev idealet ett bröllop i enkelhet. De högre stånden visade vägen genom att tillverka egna brudkronor av myrtenkvistar. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 134)

Efter sorgebudet från Fredrikshald förgingo ett par år. Då kom äntligen det efterlängtade glädjebudskapet, att fred var sluten. Kapten von Wreech i Tobolsk berättar härom: "Den 5 november 1721 ... kom en fänrik från Hans tsariska Maj:ts garde till Tobolsk med den glädjande underrättelsen till den därvarande herr generalguvernören, att Herren Gud i sin outgrundliga barmhärtighet ändat det långvariga kriget, och att freden mellan Ryssland och Sverige slutits den 3 augusti. Den 22 november samlades i skolhusets sal en del av föräldrarne ävensom några andra, och likaledes begåvo sig barnen i sin ordning dit. Efter avsjungandet av psalmen 'Varmed skall jag dig väl lova' höll skolans inspektorett uppbyggligt tal över orden i Johannes' uppenbarelsebok: 'Var trofast intill döden, så skall jag giva dig livets krona.' (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 490; De svenska krigsfångarne i Ryssland)

(Johan Runius' 1679-1713) fallenhet för ordlekar ... kunde komma över honom även vid tillfällen, då de måste göra intryck av okynne. Så parenterar han vid generalguvernör Olivecrantz' begravning över den livets krona, som den döde vunnit, med denna överraskande formulering: "Nu är Oliv i Liv förbytt och Krantz i Krona." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 713-714; Johan Runius - En livsglädjens sångare)

Kungafamiljens liv var en riksangelägenhet. Den 21 juli 1693 uppmanades alla biskopar och superintendenter att påbjuda uppläsandet av den vanliga bönen för "hennes Maij:ts lijfsfruckt". Drottning Ulrika Eleonora väntade barn och bönen skulle bes i varje försmling fram till förlossningen. Det kungliga brevet hann sändas ut till Finland och de baltiska besittningarna innan det stoppades efter att drottningen till Karl XI:s oförställda sorg avlidit den 26 juli. Följande dag utsändes en "tacksäijelse Skrifft till Gudh" att läsas upp i varje församling - drottningen hade fått sin himmelska krona. (Nils Erik Villstrand "Stormaktstidens politiska kultur" s 59)

(Valentin Wudrians bok) "Kors-Schola" som utkom på svenska 1641 talar om "det kära korset", här ett favorituttryck för den kristna människans vedermöda och lidande. Så kännetecknas en kristens liv här i världen, "ty en kristen utan kors är såsom en studerande utan bok och såsom en brud utan krans". Straffet utdelas således av en kärleksfull fader. Men samtidigt står sorg och prövning här i sorgedalen i skarp kontrast till den glädje som väntar i himmelen, "i den eviga saligheten och den saliga evigheten". Ibland uttrycks det så att lidandet tänks vara förutsättning: den som vill bära härlighetens krona måste här i världen först bära korsets törnekrona. (Valborg Lindgärde "Fromhetslitteraturen under 1600-talet" s 277)


ca 1600 och tiden dessförinnan

På 1540-talet ... (gjordes i Sverige) konfiskationer av "onödiga" liturgiska föremål. ... Församlingarna tycks trots allt med någorlunda jämnmod ha fogat sig i det mesta utom ifråga om ett speciellt föremål: kronan. På madonnabilden satt inte sällan en förgylld silverkrona, som tjänade som brudkrona för de ungmör som ännu var jungfrur, "kronbrudarna". När denna krona drogs in, tycks man ha protesterat så eftertryckligt att konfiskatorerna, märkligt nog, återlämnade ett antal kronor till varje prosteri att användas som förr - dock mot att en "brudskatt" erlades för varje tillfälle. (Mereth Lindgren "Reformationen och bilden" s 305-306)

Att bruden skulle bära krona var en gammal sed. Men kronan symboliserade inte en världslig drottnings krona utan jungfru Marias, himladrottningens, kyska krona. Kronan ensam markerade inte i sig ogift stånd utan här kunde kransen komma till användning som kompletterande symbol. Bruden kunde bära både krans och krona samtidigt. Brudkronan var i allmänt bruk i alla fall fram till 1500-talet men åtskilliga kyrkors kronor försvann under Gustav Vasas konfiskation av kyrkornas silverskatter. En eller ett par brudkronor skulle dock lämnas kvar i varje härad och sockenborna kunde även återlösa kronorna vilket visar på brudkronans rituella värde i äldre tid. Men det var endast kyska brudar som fick bära krona och krans och kvinnans hårutsmyckning blev därmed viktig för brudens status. Hur utbrett bruket att bära brudkrona var under 1800-talet är svårbestämt. ... Det finns många belägg för den folkliga uppfattningen att lägrade kvinnor inte tilläts gå med håret blottat. Etnologiska undersökningar visar att ogifta mödrar på många håll tvingades bära särskilda huvudbonader som markerade deras ställning, som varken var ungmöns eller hustruns. Sådana skamplagg hade inget stöd i lagstiftningen utan upprätthölls bland annat genom folkliga föreställningar om att lägrade kvinnor som gick med håret blottat spred sjukdom bland kreaturen och gjorde att barn drabbades av det som i senare tid blivit känt som engelska sjukan. (Marie Lindstedt Cronberg "Den ogifta modern och hennes barn - en reform och dess konsekvenser" s 266-267)

I senantiken – under förföljelsernas tid – hade det högsta idealet varit martyriet, där man gick i döden för och med Kristus. Men martyriet innebar inte så mycket att formas till likhet med den mänsklige Kristus; martyrerna vann först och främst den himmelska segerkransen, så att de kunde sluta sig till den gudomlige, segerrike Kristus. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 168; Medeltidens Kristus)

Det var sällsamt att komma ned i S. Callistos katakomber (i Rom). Under andakt blir vi ledda fram i dessa irrande, skumma, trånga, underjordiska gångar. Vi befinner oss i en stor underjordisk begravningsplats. ... Martyrernas gravar är ofta smyckade med en krans, symbolen för livets krona, som väntar segervinnaren en dag. (Linné Eriksson "Kristna symboler och blommande vallmon" s 28-29; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1959)

Smyrna kunde skryta om sitt tempel till kejsar Tiberius ära. Då och då förväntades invånarna lägga rökelse på elden som brann framför kejsarens byst och samtidigt bekänna kejsaren som alltings Herre. Men hur skulle de kristna kunna kalla kejsaren herre över allt när de hade bekänt Jesus som Herre? Detta var dilemmat som den vördnadsvärde Polykarpos, Smyrnas biskop, ställdes inför år 156 e. Kr. I den fullpackade amfiteatern befallde prokonsuln honom att svära vid kejsaren och smäda Kristus. Men Polykarpos vägrade och sa: ”I åttiosex år har jag tjänat honom, och han har aldrig gjort mig något ont. Hur ska jag kunna smäda min Konung som frälste mig?” Prokonsuln framhärdade och varnade honom att han skulle dö för svärdet eller vilda djur eller eld om han inte ändrade sig. Men Polykarpos stod fast. Elden tändes, och den helgonlike biskopen tackade Gud för att han ansåg honom värdig att dela Kristi lidandes bägare och få bli räknad bland martyrerna. Redan ett halvt årtionde dessförinnan hade Kristus varnat Smyrnaförsamlingen att de skulle få utstå fängelsestraff och till och med döden. ”Var trogen intill döden”, skrev han till dem, ”så skall jag ge dig livets segerkrans.” (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 403 i kommentar till Upp 2:10)

Det första intensiva, statliga försöket att utrota de kristna kom efter Roms brand år 64 under kejsar Neros regering. Nero gjorde de kristna till syndabockar för förödelsen, och dessa blev grymt torterade och brända på bål, åtminstone i och kring Rom. Under det tredje århundradet och tidigare delen av det fjärde förekom med vissa tidsintervaller förföljelse över hela romerska riket. Otaliga kristna dog heroiskt för sin tro, och det var relativt få som svek. Så starkt intryck gjorde de många, som med glädje dog för Kristus, att de ersattes av många fler nyomvända. (De kristna s XIII; Robert D. Linder: De kristna århundradena)

Upptagandet i (Mitras)mysterierna föregicks av en pröfning. ... I en av graderna räckte man i Mitras-hålan den invigde en krans på ett svärd; kransen blef satt på mystens hufvud men därefter afskakad under utropet: Mitras är min krans! "Och från den dagen bar Mitras' soldat aldrig någon krans." (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden"s 12; De främmande religionerna och mysterierna)


Sångarna:

Säll den, som fast i trone står Och bär sitt kors i dina spår! Dit du har gått, med fröjd han går Och af din hand sin krona får. (JO Wallin: Psalm 114:5; jfr Psalmer och Sånger 522:5)

Frestad såsom vi du blef; Men din själ var dygdens tempel: Hennes himlabud du skref Med ett himlarent exempel. Den, till döden trofast blifver, Du ock lifsens krona gifver. (Åström: Psalm 126:6)

Tag tronens sköld, bind Andans svärd, O Christen! vid din sida Och gack, att så mot kött och verld, Med heligt allvar strida. Den intill döden trofast är, Han en gång lifsens krona bär, Som Herren Jesus gifver. (J Åström: Psalm 211:5; jfr Psalmer och Sånger 665:3)

I lif och död min tillflykt blif: Jag i din hand mig gifver: När du, o Jesu! är mitt lif, Min vinning döden blifver. När du allena är mitt hopp, Skall jag fullborda väl mitt lopp, Och lifsens krona vinna. (Ausius: Psalm 470:8)

Därför, I fromme, i Herren er fröjden! Hjälpen, förlossningen kommer en gång; Arvet och kronan er väntar i höjden; Liden då tåligt, ej tiden är lång; Ty efter strid, Hvila och frid Herren de sina beskär i sin tid. (Syréens sånger: Sång 8:3)

Den, som till änden trogen är, Skall lifvet få att ärfva; Det lif, som döden ej blir när, Månd' Kristus oss förvärfva. Gif oss, o Gud, en stadig tro Att Jesus här omfamna Och sedan hamna, Där själen hafver ro! Du oss till dig anamma! (Israel Kolmodin: Sång 54:5)

Vill du himmelriket vinna, Vill du lifvets krona få, Vill du nå den nya staden Och den gyllne harpan slå – Kom till mig, kom till mig! Jag har vunnit allt åt dig. (Svenning Johansson: Sång 121:3)

Stå upp, stå upp för Jesus! Snart slutar kamp och strid; I dag basunen ljuder, I morgon lyses frid. Och den, som öfvervinner, Skall lifvets krona få; Pris vare evigt Herren, Som oss har älskat så! (G Duffield-J Stadling: Sång 576:5; jfr Psalmer och Sånger 663:3)

O, besinna vad det kostar, Överväg din sak i tid! Korset först och kronan sedan, Strid, och sedan evig frid. (L Sandell-Berg: Psalmisten 1928 nr 250:8; jfr Psalmer och Sånger 584:6)

Heligt och troget Lär oss att strida, Villigt och stilla Lär oss att lida. Seger och vila Lär oss att bida Sist i ditt rike. (N Beskow: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 238:2; jfr Psalmer och Sånger 92:2)

Du som för oss har burit syndanöden, Värm våra själar med den starka glöden, Att vi dig älska, trofast intill döden, Jesu, vår Herre. (JAG Disselhoff-RT Kihlberg-P Nilsson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 239:2; jfr Psalmer och Sånger 93:2)

Mig ödmjukhet och kärlek giv Och trohet intill döden Och låt mig gå med bud om liv Bland smärtorna och nöden. (N Beskow: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 411:2; jfr Psalmer och Sånger 95:2)

Se, på Golgata höjd Stod min Frälsares kors, Symbolen för smärta och skam. Men jag älskar det kors, Där vår Herre för oss Blev i döden Guds segrande Lamm. Ja, jag älskar min Frälsares kors. I dess kraft skall jag segra till slut. I hans namn vill jag bära mitt kors, Tills mot kronan jag byter det ut. (G Bennard-A Aleby: Sånger och Psalmer 1951 nr 91:1; jfr Psalmer och Sånger 511:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “livets krona”, se också Upp 3:11b.


Paulus sade till de troende i Korint: “Varje den'/’var och en’ som kämpar har makt över alla ting, de där faktiskt så för att de må ta en fördärvbar krona men vi en ofördärvbar.” (1 Kor 9:25)

Jakob sade: “Lycklig en man som ’stannar bakom’/’håller ut’ i en prövning, eftersom han, då han har blivit beprövad, skall ta livets krona, som (Gud) har lovat dem som välkomnar Honom.” (Jak 1:12)

Vi vet, att vi har stigit (och stiger) över ut ur döden in i livet, eftersom vi välkomnar våra (א,*א) bröder. Den som ej välkomnar stannar i döden. (1 Joh 3:14)


Greek words:

achri(s) (intill – intill dess att) (i NT + exempel i GT) Apg 22:4; Upp 2:10 - Dom 11:33B; Job 32:11; 2 Mack 14:10,15; Matt 13:30(א*); Matt 24:38; Luk 1:20; 4:13; 17:27; 21:24; Apg 1:2,22(א,*א,A); 2:29; 3:21; 7:18; 11:5; 13:6,11; 20:11; 22:22; 23:1; 26:22; 27:33; 28:15; Rom 1:13; 5:13; 8:22; 11:25; 1 Kor 4:11; 11:26; 15:25; 2 Kor 3:14; 10:13-14; Gal 3:19; 4:2; Fil 1:5-6; Hebr 3:13; 4:12; 6:11; Upp 2:10,25-26; 7:3; 12:11; 14:20; 15:8; 17:17; 18:5; 20:3.


Ytterligare studier: 2 Mos 29:6; 39:30; 3 Mos 8:9; Ordsp 12:4; Jes 35:10; Sak 6:14; Matt 10:22; 24:13; 25:23; 27:29; Luk 12:42-44; 16:10-11; 19:17; 1 Kor 4:2; Fil 3:14; 2 Tim 2:5; 4:7-8; 1 Petr 5:4; Upp 2:13,25-26; 3:11; 12:11; 17:14.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-14; 2012-06-06; 2015-01-15)

Tillbaka till Start

2:11 Den som har ett öra, låt honom höra vad Anden säger till (församlingarna) av utkallade. Den som segrar må inte/förvisso ej behandlas orättfärdigt ’ut ur’/’till följd av’ den andra döden.

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten): Den havande (ett)-öra låt-honom-höra vad '-n ande'/anden säger (till)-'-na församlingar'/församlingarna. Den segrande inte/förvisso ej må-behandlas-orättfärdigt ut-ur '-en död'/döden den andra.


1883: Den som har öra, han höre hvad Anden säger församlingarna. Den som öfvervinner, han skall ingen skada få af den andra döden.

1541(1703): Den der öra hafwer, han höre hwad Anden säger församlingarna. Den der winner, han skall ingen skada få af den andra döden.

LT 1974: Måtte var och en som kan höra lyssna till vad Anden säger till församlingarna: Den som vinner seger ska inte skadas av den andra döden.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

En Herrens budbärare kallade (på) Abraham en andra (gång) ut ur himlen. (1 Mos 22:15, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “En Herrens utsaga blev/kom (hela tiden) i riktning mot mig 'ut ur'/'med utgångspunkt från' en andra (gång).” (Jer 1:13a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Frukta ej från dem som slår ihjäl kroppen men som ej förmår döda själen, men/utan frukta hellre Den som förmår fördärva och/både själ och kropp i Gehenna." (Matt 10:28)

Då (Jesus) åter, 'ut ur andra'/'för andra gången', hade gått bort, bad han. (Matt 26:42a)

(Jesus sade till de sjuttio:) “Skåda, jag har gett (och ger) er den (rättsliga) myndigheten att trampa ovanpå ormar och skorpioner och emot varje fiendens förmåga, och ingenting kommer att (א,* א, A) * (א*) handla orättfärdigt (emot) er.” (Luk 10:19)

(Paulus sade till styresmannen:) “Om jag faktiskt så handlar orättfärdigt och praktiserar (och har praktiserat) något värdigt död/döden, ‘begär ... från sidan av’/förkastar jag inte det att dö. (Apg 25:11a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Nikodemos säger (vänd) i riktning mot (Jesus): ”Hur förmår en människa avlas, då hon är en gammal person? Ej förmår hon en andra gång komma in i sin moders underliv/liv och avlas?” (Joh 3:4)

Den som har ett öra, låt honom höra vad Anden säger till (församlingarna) av utkallade. Till den som segrar * (א,* א) skall Jag ge att äta ut ur/av livets trä/träslag, som är i Guds ‘plats vid sidan av rädsla’/paradis. (Upp 2:7)


Exegeter, evangelister med flera:

(I Septuaginta) står ”adikeô” (handla/behandlas orättfärdigt) för 24 (olika) hebreiska ord. (Studiebibeln V:39)

(Ingemar Helmner) vill predika med varsam hand. Han vill ha mjuka möten, en stilla susning. "Predikan ska vara ett generöst erbjudande att få komma in i Guds kärlek." Han är ingen helvetespredikan då? "Jo, på sätt och vis. Hela evangeliet måste predikas. Djävulen terroriserar ju vår värld och syndens lön är döden." (Ragnwald Ahlnér "Ingemar Helmner: 'Jag tror på väckelsemötet'" s 69; Svenska Alliansmissionens kalender för 1979)

McNamara citerar Targum Isa 22:14 som är ett orakelsvar mot epikurésinnade judar: “Profeten sade: ‘Med mina öron hörsammade jag, när detta bestämdes inför härskarornas Herre: ”Denna synd skall inte förlåtas dig, förrän du dör den andra döden, säger härskarornas Herre.”’” (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 393-394)

(Hinduismens) mål är Nirvana, bokstavligen ett utblåsande. Det är utsläckandet av hopp, behov, glädje och sorg. (Frank B. Rehnstrom "An Outline of Missionary Enterprise in India, Nepal & Pakistan" s 24)

Det var en tidig, gråkall och mörk oktobermorgon. De dömdas ansikten var gula av skräck och håret rörde sig på deras huvuden. En tjänsteman läste domen, skakande av rörelse och stammande för att han såg dåligt. Prästen, som var klädd i svart skrud, gav de nio korset att kyssa och viskade, vänd till distriktschefen: "För Kristi skull, frige dem, jag står inte ut ..." En lång procedur följde: man måste klä alla i liksvepning och leda dem fram till galgen. När man äntligen hängt de nio var det en "hel girland" i luften, som distriktschefen uttryckte sig när han berättade om denna avrättning. När man tagit ner de avrättade, ansåg läkarna att en av dem levde. Denna tillfällighet hade speciell betydelse: fängelset visste att den som överlevt var oskyldig till det brott han hängdes för. "Han blev hängd en annan gång", slutade distriktschefen sin berättelse. Efter detta kunde jag inte sova på en hel månad. (Anton Tjechov "Sachalin" s 213-214; Tjechov besökte Sachalin 1890)

"Herre Gud, det verkar som om du kallar på mig också", sade Nikita till sig själv. "Ske din heliga vilja. Men det är hemskt. Fast två gånger dör man inte, den enda gång man ska dö slipper man inte ifrån. Låt det bara gå fort." (Leo Tolstoj "Herre och dräng" s 210; mitten av 1870-talet)

Napoleon intresserade (Heidenstam) mycket och då särskilt dennes oerhörda självkänsla, som säkert knäcktes på S:t Helena. Även om den stora sarkofagen av finsk porfyr i Invaliddômen (i Paris) visar pomp och står, så är det ju dock i den lilla urnan från S:t Helena, som hans stoft vilar. "Stora män dör två gånger, en gång som män och en annan gång som stora", säger Valéry. Att Napoleons självhärlighet krossats på ön, dit han förvisats, det ger hans egna ord belägg för: "Caesar, Alexander och jag byggde våra riken på makt och de föll, Kristus byggde sitt rike på kärlek och det består." (Hilding Fagerberg "Sommar i Portugal" s 20; citat Harriet Fagerberg)

Att dö har jag förtjänt, Att dö den andra döden. Av nåd du dock förlänt, Att jag blir frälst ur nöden; Med kärlek fattar du mig om, Och nådigt ropar till mig: kom! Jag dig från döden frälsar. (Viktor Rundgren-V.J. Ljunggren "Från fädernas tid" s 55; N:o 17 vers 3 ur Mose och Lambsens visor)

Kirke kom ned till oss iförd en praktfull dräkt och ledsagad av sina tjänarinnor som bar på ett rikligt förråd av kött och vin. "Vilken dristighet!" sade hon, att segla livslevande till Hades! I allmänhet dör människan blott en gång, men ni blir liksom döda två gånger." (Homeros "Odysséen" s 240; Skylla och Charybdis - Helios' oxar)


Egna kommentarer och funderingar:

Uttrycket “den andra döden” finns inte i GT. I targumen över Jer 51:39 sägs det, att Babylon skall dö den andra döden och inte leva i den kommande världen. Denna andra död förstås här som den ständiga sömn som nämns i Jer 51:39.

Angående ”Den som har ett öra ... (församlingarna) av utkallade”, se Upp 2:7a. Angående ”den som segrar”, se Upp 2:7b.

”Den andra döden”: Se också Upp 20:6a,14; 21:8.


Jag har skrivit till er, ynglingar, eftersom ni är stabila och Guds utsaga stannar i er, och ni har besegrat (och besegrar) den onde. (1 Joh 2:14b)

Varje det/barn som är (och har varit) avlat ut ur Gud segrar/besegrar utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Och det här är segern, den som har segrat/besegrat utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, vår tro. (1 Joh 5:4)


Grekiska ord:

adikeô (handla/behandlas orättfärdigt) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 10:19; Apg 25:11; Upp 2:11 – Ester 1:16; 4:1; Tobit 6:15; Judit 11:4; 2 Mack 14:28; Syr 4:9; 13:3; 35:13(16); Baruk 2:12; Jeremias brev v 17,53; Matt 20:13. Apg 7:24,26-27; 25:10; 1 Kor 6:7-8; 2 Kor 7:2,12; Gal 4:12; Kol 3:25; Filemon v 18; 2 Petr 2:13; Upp 6:6; 7:2-3; 9:4,10,19; 11:5; 22:11.


Ytterligare studier:

Upp 6:6; 7:2-3; 9:4,10,19; 11:5; 20:6,14; 21:8.


Matthijs den Dulk "The Promises to the Conquerors in the Book of Revelation"; Biblica 87 (2006): 516-522.

Stephen L. Homcy "'To Him Who Overcomes': A Fresh Look at What 'Victory' Means for the Believer According to the Book of Revelation"; Journal of the Evangelical Theological Society 38.2 (June 1995): 193-201.

James E. Rosscup "The 'overcomer' of the Apocalypse"; Grace Theological Journal 3.2 (Fall 1982): 261-286.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-15; 2012-06-06; 2015-01-16)

Tillbaka till Start

2:12 Och skriv till budbäraren av/i (församlingen) av utkallade i Pergamos: ”Detta är vad den som har det tvåmunnade skarpa stora svärdet säger.”

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten): Och (till)-'-n budbärare'/budbäraren -ens i Pergamos (av)-(församling)-av-utkallade skriv: Detta-är-vad säger den havande det stora-svärd det tvåmunnade det skarpa:


1883: Och skrif till ängeln för församlingen i Pergamus: Detta säger den, som har det skarpa, tveeggade svärdet.

1541(1703): Och skrif den församlings Ängel i Pergamen: Detta säger han, som hafwer det skarpa, tveeggade swärdet.

LT 1974: Skriv detta brev till ledaren för församlingen i Pergamus: ”Detta budskap kommer från honom, som svingar det skarpa och dubbeleggade svärdet.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Profeten sade:) ”Detta är vad Herren säger: ’På/’på grund av’ (Gasas/Tyros'/Idumeens/Ammons/Moabs/Judas'/Israels) tre gudlösheter och på/’på grund av’ de fyra skall Jag inte vända Mig bort till dem.” ... Hör den här utsagan, som Herren har samtalat emot er, Israels hus, och nedifrån/emot varje stam, som (Han) ledde/förde upp ut ur Egyptens jord/land, då Han sade: “Jag hade ’mer än’/emellertid kunskap om er ut ur/av alla jordens stammar. På grund av det här skall Jag utverka rättvisa emot er för alla era missar (av Mitt mål).” (Amos 1:6a,9a,11a,13a; 2:1a,4a,6a; 3:1-2, Grekiska GT)

(Idumeen har förföljt) sin broder i/med ett stort svärd. ... (Amos 1:11b, Grekiska GT)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

... och ut ur (Människans Sons) mun gående/gick det ut ett tvåmunnat skarpt stort svärd. (Upp 1:16a)

(Angående) mysteriet av/med de sju stjärnorna som du skådade uppå Min rätta/högra (hand) och de sju lampställen av guld: de sju stjärnorna är budbärare av/i de sju (församlingarna) av utkallade, och * (א*) sju lampställ är sju (församlingar) av utkallade. (Upp 1:20)

Skriv till budbäraren av/i (församlingen) av utkallade i Efesos: “Detta är vad Den som ‘får makt över’/griper de sju stjärnorna i Sin rätta/högra hand (א*) säger, Den som vandrar omkring i en mitt av de sju lampställena av guld.” (Upp 2:1)


Exegeter, evangelister med flera:

Pergamon är det nuvarande (år 2003) Bergama med ståtliga ruinområden och den s k Röda Johannesbasilikan. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 238)

På ett stort, klippigt Akropolis med utsikt över den lilla turkiska staden Bergama finns lämningarna av den gamla staden Pergamon. Bakom teatern ligger platsen för det stora Zeusaltaret. Pergamon var inte bara ett centrum för tillbedjan av de traditionella gudarna Zeus, Dionysos och Athena utan också platsen där dyrkan av den romerske kejsaren först tog form. (David Alexander "Foto-guide till Nya testamentet" s 149)

Flaminius ... vägrade bestämdt att låta tillkalla en läkare. Läkarekonstens gud, Eskulapius, skulle återställa honom till fullkomlig hälsa, så snart han uppnådde dennes tempel (i Pergamus), sade han. ... Hur mycket det än smärtade (Flavia) att hennes make sökte sin hälsas återställande genom en afgudaprästs förutsägelse, kunde hon dock ej annat än känna sig tacksam, då den kägelformiga kulle, som gifvit Pergamus sitt namn, visade sig för dem. De skyndade med förnyad ifver framåt mot det befästade berget och befunno sig om några få timmar i den sköna dalen nedanför, som var uppfylld med tempel åt Apollo och Jupiter, Diana och Venus, så väl som åt älsklingsgudomligheten Eskulapius med hans vanliga följeslagare, en ofantlig orm, hvilken sades hafva lärt honom läkarekonsten. I motsats till Efesus och Filadelfia var Pergamus vacker mera genom sin natur än genom konsten. Lundar af de skönaste och härligaste träd omgåfvo de befästade bergen, och nedanför voro i dessas skugga uppresta byster och altaren åt hvarje gudomlighet i Grekland och Rom. Till dessa kommo sjuklingar med sina vänner, en nästan oräknelig skara af tillbedjare, alla liksom Flaminius öfvertygade att Apollos' son kunde återställa dem till hälsan. ("Ur lejonets mun" eller "Församlingen i katakomberna" s 115-116; bok i Mullsjö Missionsförsamlings 1940-talsbibliotek, ej namngiven författare)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “det tvåmunnade skarpa stora svärdet”, se Upp 1:16ab.


Ytterligare studier:

Upp 1:11; 2:16; 19:15.


David E. Aune "The Form and Function of the Proclamations to the Seven Churches (Revelation 2-3)"; New Testament Studies 36 (1990): 182-204.

James L. Boyer "Are the Seven Letters of Revelation 2-3 Prophetic?"; Grace Theological Journal 6.2 (1985): 267-273.

Birger Gerhardsson "De kristologiska utsagorna i sändebreven i Uppenbarelseboken (kap 2-3)"; Svensk Exegetisk Årsbok 30 (1965): 70-90.

Robert L. Muse "Revelation 2-3: a critical analysis of seven prophetic messages"; Journal of the Evangelical Theological Society 29.2 (June 1966): 147-161.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-15; 2012-06-06; 2015-01-16)

Tillbaka till Start

2:13a Jag vet var du bor, varest/där motståndarens tron (är).

Ord för ord (8 ord i den grekiska texten): (jag)-'vet-(och-har-vetat)'/vet var (du)-bor, varest '-en tron'/tronen '-ns motståndares'/motståndarens


1883: Jag känner dina gärningar och hvarest du bor, där, hvarest Satans tron står.

1541(1703): Jag wet dina gerningar, och hwar du bor, att der Satans säte är.

LT 1974: Jag vet mycket väl att du bor i den stad, där Satan har sin tron, i själva centrum för Satans tillbedjan.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Israel) skall ta/'ta upp' den här klagan/klagovisan emot Babylons kung och tala i/på den där dagen: "... Hur föll (inte) morgonstjärnan, den som 'sticker upp'/'träder fram' tidigt på dagen, ut ur, ut ur himlen! Den som skickade bort (människor) i riktning mot alla nationerna må krossas 'in i'/emot jorden!" Du talade men/då i ditt sinne: 'Jag skall stiga upp in i himlen, jag skall sätta min tron ovanpå himlens stjärnbilder.'" (Jes 14:4a,12-13a, Grekiska GT)

En Herrens utsaga blev/kom i riktning mot (profeten), (en utsaga) som sade: "(Du) en människas son, som bor i en mitt av (Jerusalems) orättfärdiga, som har ögon till det att se och inte ser och öron till det att höra och inte hör, av det skälet att det är ett hus som 'förbittrar vid sidan av'/förvärrar." (Hes 12:1-2, Grekiska GT)

(Assyriens kung) svor nedifrån sin tron och sitt rike att ’ta upp ... för sig själv’/’göra sig av med’ de som bodde i ... (med) sitt stora svärd. ... (Judit 1:12b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlen ... är Guds tron.” (Matt 5:34b)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) “Den som har svurit i/vid templet svär i/vid det och i/vid Den som bor i det. Och den som har svurit i/vid himlen svär i/vid Guds tron och i/vid Den som sitter ovanpå den.” (Matt 23:21-22)

(Jesus sade till de sjuttio:) ”Jag tittade (hela tiden) på motståndaren som hade fallit ut ur himlen som en ljusstråle.” (Luk 10:18)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(De två lärjungarna) talade till (Jesus): "Rabbi" - vilket då det uttyds (א*) sägs/betyder lärare - "Var stannar Du?" Han säger till dem: "Kom och skåda!" De kom så och skådade var Han stannar; och de stannade vid sidan av Honom den där dagen. (Joh 1:38b-39a)

(Jesus sade till folkskaran:) ”Nu skall den här utsmyckningens/’utsmyckade världens’ ledare kastas ut utanför.” (Joh 12:31b)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”Jag frågar/ber inte, för att Du må lyfta dem ut ur utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, emellertid/utan att Du må hålla fast dem ut ur det onda.” (Joh 17:15)

(Jag känner) hädelsen, den (א,* א) ut ur dem som säger sig själva vara judar och de är inte (det) emellertid/utan en motståndarens synagoga. (Upp 2:9b)


Exegeter, evangelister med flera:

Två gånger skriver Jesus att han vet var (församlingen i Pergamos) bor, nämligen ”där Satan har sin tron” och ”där Satan bor” (v. 13). Det är osäkert vad Jesus menar med dessa uttryck, men rent allmänt syftar han på det icke-kristna samhälle de var omgivna av. I synnerhet kanske han menade den hedniska avgudadyrkan eller kejsarkulten. Pergamos har beskrivits som ett starkt avgudacentrum. Där hade rests många tempel och altaren. Nära toppen av Pergamos akropol fanns ett gigantiskt altare åt Zeus, och Pergamos var också känt som högkvarter för dyrkan av Askleipios, läkekonstens gud. Somliga forskare anser det dock troligare att uttrycket Satans tron hade med kejsarkulten att göra. År 29 f. Kr. hade Pergamos invånare erhållit tillstånd att bygga ett tempel åt Augustus. Det var det första provinsiella tempel som restes för att hedra en levande kejsare, och somliga tror att kejsarkulten hade sitt centrum just i Pergamos. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 404 i kommentar till Upp 2:13)

Ingenting är gömt för Guds ögon. Han ser det lilla krypet i stoftet. Han följer fåglarnas flykt under himmelen. Han klär mossens blommor djupt inne i skogen och känner fiskstimmens väg i havet. Inget mörker är så tätt att inte hans blick tränger igenom det. Ingen är så bortglömd att inte han vet om det. Han vet också var du bor. ... Nu vill han säga till dig: Vila nu stilla och frimodigt här intill mig. Jag skall inte gå ifrån dig utan stanna hos dig. Lita bara på att ingenting är omöjligt för mig. (H.E. Wislöff "Trygg höst" s 46-47)

På hösten 1838 skulle (Rosenius) företaga resan (från Arvidsjaur) till Uppsala. Därom skriver han till sin gamla vän ”Maja Lisa”: ”Så reser jag nu i morgon med full fart till den ort, där satans säte är. Med svårighet skulle jag våga resa dit, om ej Israels väktare och starke hjälte vore min tröst, och jag visste, att icke jag men han vill så hava det.” Efter någon liten tids vistelse i Uppsala skrev han till samma vän: ” ... Här är ett gruvligt mörker, tjockare än det egyptiska, ett leverne, värre än det sodomska – dryckenskap, otukt och grova svordomar samt alla laster gå oförsynt i svang. Och när detta grövsta leverne föres mest av den lärda skaran, Israels förstar, vad vill man vänta av folket, som av barndomen hört, att man bör efterfölja lärarenas exempel ... Då jag får fly och vara ensam på min kammare blott i sällskap med min Gud och min bibel, mår jag bäst.” (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 262-263)

När man framställer franska revolutionen som ursprunget till västerländsk demokrati, glömmer man att den förklaring om mänskliga rättigheter, som antogs av revolutionens män, var lånad från den amerikanska oavhängighetsförklaringen tretton år tidigare. Den enda större skillnaden var att ordet ”Gud” var struket av de franska revolutionärerna. Och skräckväldet under revolutionens fortsättning medgav föga utrymme för mänskliga rättigheter. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 317 i kommentar till 1 Sam 12:1-15)


Grekiska ord:

katoikeô (bo) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 1:12; Matt 23:21; Upp 2:13 – Tobit 14:4; Judit 1:6-7,10-11; 2:28; 3:4; 4:6; 5:3,5,9,14,16; 7:13,20; 8:11; 11:2,14; 14:4; 15:6; 1 Mack 1:28; 3:34; 6:12; 2 Mack 3:1; 12:13; Salomos Vishet 1:4; Syr 10:2; Baruk 1:4; 3:20; 4:35. Matt 2:23; 4:13; 12:45; Luk 11:26; 13:4; Apg 1:19-20; 2:5,9,14; 4:16; 7:2,4,48; 9:22,32,35; 11:29; 13:27; 17:24,26; 19:10,17; 22:12; Ef 3:17; Kol 1:19; 2:9; Hebr 11:9; 2 Petr 3:13; Upp 3:10; 6:10; 8:13; 11:10; 13:8,12,14; 17:2,8.


Ytterligare studier:

Upp 2:24; 13:2.


Steven J. Friesen "Satan's Throne, Imperial Cults and the Social Settings of Revelation"; Journal for the Study of the New Testament 27.3 (2005): 351-373.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-15; 2012-06-06; 2015-01-16)

Tillbaka till Start

2:13ba Och Du får/har makt över ditt (א*) namn och förnekade inte Min tro.

Ord för ord (11 ord i den grekiska texten): och (du)-får-makt-över '-et namn'/namnet ditt och inte förnekade '-n tro'/tron min


1883: ... och du håller dig till mitt namn och har icke förnekat min tro ...

1541(1703): ... och du håller mitt namn, och hafwer icke nekat mina tro ...

LT 1974: Trots detta har du blivit trogen mot mig och vägrat att förneka mig ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Abram trodde (i/på) Gud, och det räknades för honom in i rättfärdighet. (1 Mos 15:6, Grekiska GT)

(Mose sade till Herren:) “Om så (Israel) – alltefter omständigheterna – ej må tro mig ’men ej’/eller lyssna till Min röst? Ty de kommer att tala att/: ’Herren har inte skådats (och skådas inte) för dig.’” … (Aron) gjorde tecknen mitt emot (Israel). Och folket trodde. (2 Mos 4:1b,30b-31a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Du har funnit (och finner) fröjdbringande (nåd) inför Mina ögon, och Jag känner dig ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla.” (2 Mos 33:17b, Grekiska GT)

(Herren) klandrade det Röda Havet, och det torkades/förtorkades. Och Han visade (Sitt folk) vägen i en avgrund, som i ett ödelagt (område) … Och de trodde i/på Hans utsagor, och de sjöng Hans lov. (Ps 106:9,12, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “Frukta ej, eftersom Jag har friköpt dig. Jag har kallat dig (vid) ditt namn, du är Min.” (Jes 43:1b, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) “Gudlösa ... (förnekade, att de) känna/kände Dig.” (Salomos Vishet 16:16a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Varje ... orättfärdighet skall ’torkas ur’/’strykas ut’ och tro skall stå/bestå in i (den kommande) tidsåldern.” (Syr 40:12)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni må ej uppta som en lag att Jag kom (för) att lösa ner/upp lagen eller profeterna. Jag kom inte (för) att lösa ner/upp emellertid/utan (för) att fullborda. Ty Amen säger Jag er: ’Ända till – alltefter omständigheterna – himlen och jorden må komma vid sidan av, må inte/förvisso ej ett ”iota” (den minsta bokstav) eller en prick komma vid sidan av från lagen, ända till – alltefter omständigheterna – alla ting må bli/ske.’” (Matt 5:17-18)

(Jesus sade till de tolv:) "Vem som än må – alltefter omständigheterna - förneka Mig framför människorna, honom skall och/också jag förneka framför Min Fader, Den (som är) i himlar (P19, א,* א)." (Matt 10:33)

(Den kananeiska kvinnan sade till Jesus:) ”Undsätt mig. ... Och/också de små hundarna äter från smulorna av de ting som faller från deras herrars bord.” Då 'Jesus hade svarat'/'svarade Jesus och' talade till henne: ”O kvinna, din tro (är) stor, låt det bli för dig som du vill!” (Matt 15:25b,27b-28a)

(Lärjungarna) ’fick makt över’/omfattade utsagan och sökte tillsammans med (varandra) (vända) i riktning mot sig själva vad det att stå upp ut ur döda (kroppar) är. (Mark 9:10)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Om (א,* א) ni har Guds tro … (Den som) ej må tvivla i sitt hjärta emellertid/utan må tro, att vad han samtalar blir/sker, det skall vara/ske för honom.” (Mark 11:22b,23b)

(Jesus) sade (vänd) i riktning mot alla: “Om någon vill komma bakom Mig, låt honom förneka sig själv och lyfta sitt kors ’enligt dag’/’dag för dag’ och följa Mig.” (Luk 9:23)

(Jesus sade till de sjuttio:) ”Fröjda er eftersom era namn är (och har varit) inskrivna i himlarna.” (Luk 10:20b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Då Människans Son har kommit, skall Han följaktligen finna tron uppå jorden?" (Luk 18:8b)

Alla (folkets äldste) talade (till Jesus): "Så Du är Guds Son?" Men Den/Han yttrade ('hela tiden'/-) i riktning mot dem: "Ni säger att Jag är." Men/och de talade: "Vilket behov har vi ännu av ett vittnesmål, ty vi har själva hört från Hans mun." (Luk 22:70-71)

Jesus talade (vänd) i riktning mot (Emmauslärjungarna): ”O dåraktiga (människor) och senfärdiga (i) hjärtat att tro på alla ting som profeterna har samtalat! Måste inte kristusen/'den smorde' visst/förvisso lida de här tingen och komma in i, in i Sin härlighetsglans?” Och då Han hade börjat från Mose och från alla profeterna, (fortsatte Han) och/också (med) att alltigenom/noga uttyda (א*) för dem vad (som hela tiden) var(א,* א) i * (א,* א) skrifterna, tingen med anledning av Honom själv. (Luk 24:25-27)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Johannes Döparen) bekände och förnekade inte * (א,*א) att/: "Jag är inte kristusen/'den smorde'." (Joh 1:20)

(Fårens herde) höjer sin röst (i riktning mot) sina egna får ‘enligt namn’/’efter deras namn’ ... (Joh 10:3b)

Jesus Kristus, det trofasta vittnet, den förstfödde av de döda (kropparna) och ledaren av jordens kungar. (Upp 1:5a)


Exegeter, evangelister med flera:

Det finns viktiga skillnader mellan Uppenbarelseboken och Johannesevangeliet. Till exempel förekommer verbet ”tro” hela 98 gånger i evangeliet, men inte en enda gång i Uppenbarelseboken. (Mikael Tellbe ”Lammet och odjuret” s 28)

Se på Jesus, hur sårbar han är, och hur tillitsfull han är. Han vilar i vissheten om sin Fars ömhet. Det är sant att han får smaka gudsövergivenheten på korset. Också det vill han dela med oss. Men genom allt är han tillit till Gud. Han tar sina myndiga steg med barnets hängivna hjärta. (Wera Saether "Psykoterapin och barnen" s 165)

Jesus var också sann människa. Han måste tro, han som vi. Uppståndelsen var ingen självklarhet. Lidandet var inget sken. Han skulle verkligen dö, i tro på något som aldrig förr hade hänt. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 113 i kommentar till Joh 10:17-21)

I kväll svarar lägerdeltagarna själva för programmet. ... I kvällens stillhet är Guds ande verksam. ... På ett obeskrivligt sätt får vi uppleva något av vad Otto Walden sökt ge uttryck för i sin sång: "Vi har känt i kvällens timmar, när lägerbålet brann, och stjärnehärar glimmar, där tid och rum försvann, att vi dock ha ett näste, där anden finner ro, att själen har ett fäste i Jesu Kristi tro." (Karl-Erik Andersson "Inför ett jubileum" s 104; Svenska Alliansmissionens Ungdomsförbund 30 år; Svenska Alliansmissionens missionskalender 1957)

Då Paulus stod nära slutet av sitt liv skrev han: "Jag har kämpat den goda striden, jag har fullbordat mitt lopp, jag har bevarat tron." ... I verkligheten är envar, som lever i trons tillit och i trons lydnad och som med hjärtat fasthåller vid Guds ord - varje sådan människa är en kämpe för tron. (David Hedegård "Kampen för tron" s 15,18; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1946)

Med trosgemenskap med Kristus mena vi, enligt Guds ord, icke blott en gemenskap, som vår tro på Kristus förmedlar utan ock, samt i många fall än mer, "Kristi tro", som han i nåd låter oss få del av, se t.ex. Gal 2:21, Fil 3:9 (enligt såväl våra äldre som ock en del utländska översättningar). "Kristi tro", "Guds Sons tro". I denna mening kunna vi ock tala om Kristus såsom "trons begynnare och fullkomnare". (Joh. Rinman "Hela Guds vapenrustning" s 59-60; kommentar till Ef 6:10-20 i Jönköpings missionsförenings julkalender för 1917)

De heliga "hålla Jesu tro", ja, just den tro, som Jesus hade här på jorden. Ty Jesus är subjektiverad eller född i dem just i gestalten av den tros-Jesus, som vandrade på jorden. De stå såsom tros-människor ut i fingrar och tår och i varje atom: inne i Jesus Kristus. (N.P. Wetterlund "Andens lag II" s 1102)

Sommaren innan jag började de teologiska studierna i Uppsala, eller 1868, likaså följande sommar 1869 tillbringades delvis i Göteborg, dock huvudsakligen i Fässbergs pastorat (bestående av de fem socknarna Fässberg, Kållered, Råda, Askine och Frölunda) utanför Mölndal. ... (Dessa somrar med bl.a. sammanträffanden med domprosten Per Wieselgren, doktor P. Fjellstedt och rektor B.C. Rodhe) var rika på glädje och välsignelse. Därtill var det i den trakten liksom på många andra ställen en särskild andlig besökelsetid. Varhelst ordet förkunnades i ande och kraft, voro lokalerna överfulla. Bönestunder höllos ock i veckan här och där i gårdarna. Många uppväcktes till liv i Guds Sons tro. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 79-80,85; Palmbergs egna anteckningar)

Svåraste följderna hafva . . . uppstått af missförståndet utaf ordet "tro", hvilket i texten heter "pistis", betydande: tilltro, förtröstan, öfvertygelse, tillförsikt, redlighet, lydaktighet, liksom verbet tro (pisteuein) betyder: sätta tro till någon eller något, förtrösta uppå, lita på; likasom ock adjektivet "pistos" betyder "trogen", trofast, tillförlitlig. Dessa ord hafva emellertid under tidernas lopp dels erhållit en ny betydelse, dels blifvit så uppfattade, att deras hufvudbetydelse blifvit tillbakasatt för eller undanträngd af den mera tillfälliga. Då det ligger i sakens natur att tro på någon eller tro på hans ord innebär ett antagande af dessa ords sanning, så har däraf uppstått: att tro blifvit liktydigt med försanthållande eller med bekännelse; att tro på Kristus blifvit liktydig med att såsom sann antaga den vedertagna uppfattningen af hans person och väsen, samt att "trogen" öfvergått till "troende" i samma mening. Den tänkande läsaren fattar lätt, att denna, såsom det först kan synas, obetydliga skiljaktighet innebär en hel omstörtning af mening och anda. . . . Luther har dock själf . . . uppfattat begreppet "tro" . . . just i dess rätta mening. Men hos hans efterföljare har den mening i ordet kvarstått, som det lyckades den katolska kyrkan att i detsamma inlägga och rotfästa. . . . Så blef den tro, som Kristus förlagt helt och hållet till sinnelaget, hågen, hjärtat eller, om man så vill, känslan, förlagd uteslutande eller öfvervägande på förståndsuppfattningens område. . . . Protester mot denna falska uppfattning hafva icke uteblifvit, men de hafva vunnit föga afseende. (Viktor Rydberg "Kristlig tro och dogm-tro" s 151-153; Göteborgs Handelstidning 14, 17 och 23 maj 1861)

Guds Andas wittnesbörd i Skriften går ut derpå, att Guds Son, Jesus Christus, skall wara den saliggörande trons närmaste, första och omedelbara föremål. Och derföre heter den saliggörande tron egentligen: en tro på Herran Jesum, en tro på den, Gud utsände, en tro på Jesu namn, en tro på Sonen, en Christi tro, en Jesu tro. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 344 i kommentar till Joh 4:46)


Sångarna:

Herrens kyrka bjuder alla Oförgänglig sabbatsfrid, Hur än orons vågor svalla Genom söndringslysten tid, Ty i Jesu Kristi tro Får var själ, som trår till ro Och mot tvivel söker fäste, Hägn likt svalan i sitt näste. (EN Söderberg: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 171:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Substantivet ”tro” förekommer i Uppenbarelseboken men inte i Johannesevangeliet. Däremot finner vi såväl verbet som substantivet i Första Johannesbrevet. (Jämför Exegeter, evangelister med flera ovan)

Namnet “Pergamos” betyder “borg/befästning”. Jämför det liknande ordet Pergê (Perge), ett namn som kan betyda ”torn”. Jfr Apg 13:13-14; 14:25.


Paulus sade till de troende i Korint: ”Nu, nu stannar/’stannar ... kvar’ tro, hopp och välkomnande, de här tre tingen.” (1 Kor 13:13a)

Varje det/barn som är (och har varit) avlat ut ur Gud segrar/besegrar utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Och det här är segern, den som har segrat/besegrat utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, vår tro. (1 Joh 5:4)


Grekiska ord:

pistis (tro) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 40:12; Mark 11:22; Luk 18:8; 1 Kor 13:13; 1 Joh 5:4; Upp 2:13 – Ester 3:13c(B3); 1 Mack 10:27,37; 14:35; Salomos Vishet 3:14; Syr 1:27; 22:23; 27:16; 37:26; 45:4. Matt 8:10; 9:2,22,29; 15:28; 17:20; 21:21; 23:23; Mark 2:5; 4:40; 5:34; 10:52; Luk 5:20; 7:9,50; 8:25,48; 17:5-6,19; 18:42; 22:32; Apg 3:16; 6:5,7; 11:24; 13:8; 14:9,22,27; 15:9; 16:5; 17:31; 20:21; 24:24; 26:18. Rom 1:5,8,12,17; 3:3,22,25-28,30-31; 4:5,9,11-14,16,19-20; 5:1-2; 9:30,32; 10:6,8,17; 11:20; 12:3,6; 14:1,22-23; 16:26; 1 Kor 2:5; 12:9; 13:2; 15:14,17; 16:13; 2 Kor 1:24; 4:13; 5:7; 8:7; 10:15; 13:5; Gal 1:23; 2:16,20; 3:2,5,7-9,11-12,14,22-26; 5:5-6,22; 6:10. Ef 1:15; 2:8; 3:12,17; 4:5,13; 6:16,23; Fil 1:25,27; 2:17; 3:9; Kol 1:4,23; 2:5,7,12; 1 Thess 1:3,8; 3:2,5-7,10; 5:8; 2 Thess 1:3-4,11; 2:13; 3:2. 1 Tim 1:2,4-5,14,19; 2:15; 3:9,13; 4:1,6,12; 5:8,12; 6:10-12,21; 2 Tim 1:5,13; 2:18,22; 3:8,10,15; 4:7; Tit 1:1,4,13; 2:2,10; 3:15; Filemon v 5-6. Hebr 4:2; 6:1,12; 10:22,38-39; 11:1,3-9,11,13,17,20-24,27-31,33,39; 12:2; 13:7; Jak 1:3,6; 2:1,5,14,17-18,20,22,24,26; 5:15; 1 Petr 1:5,7,9,21; 5:9; 2 Petr 1:1,5; Judas v 3,20; Upp 2:19; 13:10; 14:12.


Ytterligare studier: 1 Joh 2:22-23; Upp 2:17; 3:8; 14:12.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-15; 2012-06-06; 2015-01-17)

Tillbaka till Start

2:13bb ... i de dagar i vilka (א,*א) Antipas (var/levde), Mitt vittne, den (א,*א) trofaste, som dödades vid sidan av er, varest/där motståndaren bor.

Ord för ord (19 ord i den grekiska texten): i de dagar i vilka Antipas '-t vittne'/vittnet mitt den trofaste som dödades vid-sidan-av er, varest '-n motståndare'/motståndaren bor.


1883: ... icke ens i de dagar, då Antipas var mitt trogna vittne, hvilken vardt dödad hos eder, hvarest Satan bor.

1541(1703): ... och i de dagar är Antipas, mitt trogna wittne, dödader när eder, der Satan bor.

LT 1974: ... till och med när Satans anhängare gjorde mitt trogna vittne Antipas till martyr mitt ibland er.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Israel) skall ta/'ta upp' den här klagan/klagovisan emot Babylons kung och tala i/på den där dagen: "... Hur föll (inte) morgonstjärnan, den som 'sticker upp'/'träder fram' tidigt på dagen, ut ur, ut ur himlen! Den som skickade bort (människor) i riktning mot alla nationerna må krossas 'in i'/emot jorden!" (Jes 14:4a,12, Grekiska GT)

Taktikerna och satraperna sökte (hela tiden) finna en förevändning nedifrån/emot Daniel. Och/men varje förevändning och fall från sidan av (Gud) ... fann de inte nedifrån/emot honom, eftersom han (hela tiden) var trofast. Och taktikerna talade: ”Vi kommer inte att finna ’en förevändning’/’ett motiv’ nedifrån/emot Daniel ’om ej’/utom i hans Guds lagar.” (Dan 6:4-5, Grekiska GT, Theod)

(Judarna skickade ut Noumenios och Antipatros) i riktning mot romare (för) att förnya den vänskapen ’i riktning mot’/’i fråga om’ dem och den förra krigsalliansen .” (1 Mack 12:16b)

Judarna och deras präster har varit tillfreds med att Simon (skall) vara deras befälhavare och prästledare in i (den kommande) tidsåldern ända till (dess att) en trofast profet (skall) stå upp. (1 Mack 14:41b)

(Salomo sade:) ”De trofasta skall förbli (i) (Herren) i välkomnande. ...” (Salomos Vishet 3:9b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Vem är följaktligen den trofaste och förståndige slav som herren har ’fått att stå ner’/satt uppå sin bostad (א,* א) (för) att ge dem näringen i en läglig tid? Lycklig (är) den där slaven.” (Matt 24:45-46a)

(Jesus sade till de sjuttio:) ”Jag tittade (hela tiden) på motståndaren som hade fallit ut ur himlen som en ljusstråle.” (Luk 10:18)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den trofaste i en minsta (sak) är trofast och/också i en mycken/stor (sak).” (Luk 16:10a)

(Jesus sade till Sina apostlar:) ”Ni kommer att ta förmåga, då den helige Ande har kommit emot, emot er, och ni kommer att vara Mina vittnen.” (Apg 1:8a)

(Petrus och apostlarna sade till prästledaren och Rådet:) "Vi är vittnen av/till de här orden. Och (det är också) den Helige Ande, som Gud gav åt dem som lyder Honom." (Apg 5:32)

Då (soldaterna) hade tagit upp Paulus, ledde de honom genom/under en natt in i Antipatris. (Apg 23:31b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till folkskaran:) ”Nu skall den här utsmyckningen/’utsmyckade världens’ ledare kastas ut utanför.” (Joh 12:31b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”De kommer att göra/få er bortledda/bortförda från synagogan. Emellertid/förvisso kommer en stund, ‘för att’/då 'varje den'/’var och en’ som har dödat er må tänka (att) han för/utför en gudstjänst till/åt Gud.” (Joh 16:2)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”De ord, som Du har gett (och ger) (א,* א) Mig, har Jag gett (och ger) till dem (som Du gav Mig ut ur utsmyckningen/’den utsmyckade världen’). Och de har sannerligen själva tagit (dem) * (א*), att Jag kom ut från sidan av Dig. Och de har trott, att Du har skickat bort Mig.” (Joh 17:8)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”Helt och hållet som Du har skickat bort Mig in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, har och/också Jag skickat bort (Mina lärjungar) in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (Joh 17:18)

Det här är den lärjunge som är vittne med anledning av de här tingen och som har skrivit de här tingen. Och vi vet att hans vittnesmål är sanningsenligt. * (א*). (Joh 21:24)

Jesus Kristus, det trofasta vittnet, den förstfödde av de döda (kropparna) och ledaren av jordens kungar. (Upp 1:5a)

Bli trofast intill död/döden och Jag skall ge dig livets krona. (Upp 2:10b, ”Smyrna”)

Jag vet var du bor, varest/där motståndarens tron (är). (Upp 2:13a, ”Pergamum”)


Egna kommentarer och funderingar:

Namnen Antipas, Antipatros (1 Mack 12:16; 14:22) och Antipatris (Apg 23:31) har samma betydelse, ”i stället för fadern”. Antipas, en förkortad form av Antipatros, var också namnet på en av kungarna med namnet Herodes, ofta omnämnd i Synoptikerna, till exempel i Luk 3:1.


Grekiska ord:

Antipas (Antipas) Upp 2:13. Se Egna kommentarer och funderingar.


Ytterligare studier: 1 Mack 14:22; Apg 22:20; Upp 2:9; 11:3; 12:11; 17:6,14.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-15; 2012-06-06; 2015-01-17)

Tillbaka till Start

2:14-15 Jag har emellertid få/några ting nedifrån/emot dig, eftersom du har (några) där som ‘får makt över’/omfattar Bileams lära som lärde * (א*) att kasta/lägga en stötesten inför Israels söners ögon, att äta ting offrade åt avgudar och att bedriva otukt. På det här sättet har och/också du de som likaså ‘får makt över’/omfattar nikolaiternas lära.

Ord för ord: 2:14 (24 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) emellertid har-(jag) nedifrån dig få-(ting), eftersom (du)-har där (de)-fående-makt-över '-n lära'/läran Balaams/Bileams, vilken/som undervisade (att)-kasta (en)-stötesten inför-ögon '-nas söners'/sönernas Israels (att)-äta (ting)-offrade-åt-avgudar och (att)-bedriva-otukt. 2:15 (10 ord i den grekiska texten) på-det-här-sättet har och/också du (de)-fående-makt-över '-n lära'/läran '-nas Nikolaiters'/Nikolaiternas likaså.


1883: Men jag har något litet emot dig: att du där har dem, som hålla sig till Balaams lära, hvilken lärde Balak att söka bringa Israels barn på fall, att de skulle äta afgudaoffer och öfva skörlefnad. Så har ock du dem, som på lika sätt hålla sig till nikolaiternas lära.

1541(1703): Men jag hafwer något litet emot dig; ty du hafwer der dem, som hålla Balaams lärdom, hwilken lärde genom Balak åstadkomma förargelse för Israels barn, till att äta af det afgudom offradt war, och bedrifwa boleri. Så hafwer du ock dem, som hålla de Nicolaiters lärdom, hwilket jag hatar.

LT 1974: Och ändå har jag något emot dig. Du tolererar några bland er, som handlar som Balaam gjorde, när han undervisade Balak om hur man skulle förgöra Israels folk genom att leda dem in i sexuella synder och uppmuntra dem att delta i avgudafester. Ja, ni har verkligen några av Balaams efterföljare ibland er.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Israel) vanhelgades in i Moabs döttrar. Och de kallade på (folket) på/’för ... skull’ offren åt sina avgudar, och folket åt deras offer och kastade sig ner inför deras avgudar (för att hedra dem). (4 Mos 25:1b-2, Grekiska GT)

(De kvinnliga) var/föranledde (hela tiden) Israels söner, enligt Bileams ord, det att stå på avstånd från och ’skåda över’/’överse med’ Herrens ord. (4 Mos 31:16a, Grekiska GT)

(Mose sade:) “... Det skall inte vara/förekomma ‘bedrivande otukt’/otukt från/’från ... sida’ Israels söner.” (5 Mos 23:17b, Grekiska GT)

(Jehu sade till Joram:) “Vilken fred, (eftersom) din moder Isebels otukter/’otuktiga handlingar’ och hennes gifter ännu (är) de/så många.” (2 Kung 9:22b, Grekiska GT)

(Herren sade till Israels hus:) "Jag skall bestänka rent vatten emot er, och ni skall göras rena från alla era orenheter och från alla era avgudar, och jag skall rena er.” (Hes 36:25, Grekiska GT)

Baias söner ... var (hela tiden) 'in i'/till en snara och en stötesten för (Israels) folk. ... (1 Mack 5:4b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Den som bemöter de få tingen föraktligt kommer att falla ’enligt små’/’efter en liten tid’.” (Syr 19:1b)

Alla de som ’får makt över’/’håller fast vid’ (Guds befallningars bok) (kommer) in i liv. ... (Baruk 4:1b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Den som har såtts emot den klippiga (marken), den här är den som hör utsagan och strax tar den i sällskap med fröjd, men inte har rot i sig, emellertid/utan är övergående. Men/och då det har blivit betryck eller förföljelse på grund av utsagan, fås han strax att snava." (Matt 13:20-21)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Ut ur hjärtat) kommer onda ‘räknanden alltigenom’/överväganden, mord, äktenskapsbrott, otukter/’otuktiga handlingar’, stölder, falska vittnesmål, hädelser. De här är de ting som gör människan gemensam/oren.” (Matt 15:19-20a)

(Jesus bad Sina lärjungar att akta sig för) fariseernas och saddukeernas lära. (Matt 16:12b)

Då (Jesus) hade vänt sig, talade Han till Petrus: “Dra dig tillbaka bakom Mig, motståndare! Du är en stötesten för Mig, eftersom du inte anser/besinnar Guds ting emellertid/utan människornas ting.” (Matt 16:23)

Fariseerna och alla judarna äter inte, om de – alltefter omständigheterna – ej flitigt (א,* א) må tvätta sina händer, då de ’får makt över’/omfattar de äldstes tradition. Och (när de kommer) från ett torg, äter de inte, om de – alltefter omständigheterna – ej må bestänka (א,* א, B) (sig). ... (Jesus sade till fariseerna och de skriftlärda:) “Då ni har låtit Guds bud vara, ’får ... makt över’/omfattar ni människornas tradition.” (Mark 7:3-4a,8)

(Lärjungarna) ’fick makt över’/omfattade utsagan och sökte tillsammans med (varandra) (vända) i riktning mot sig själva vad det att stå upp ut ur döda (kroppar) är. (Mark 9:10)

(Johannes Döparen) skall vända många av Israels söner intill, emot/till Herren deras Gud. (Luk 1:16)

(The Lord said:) ”Marta, Marta, du bekymrar dig (om) och störs ’runt omkring’/’i förhållande till’ många ting. Men det är (en fråga) om få ting eller bara ett ting (א*), ty Maria har valt den goda portionen/delen, ’vilken som än’/som inte skall tagas av/från henne." (Luk 10:41b-42)

(Jesus sade till Petrus:) ”Den som ej hade haft kunskap men/och hade gjort (ting) värdiga slag skall flås (med) få (slag).” (Luk 12:48a)

(Bröderna, både apostlarna och de äldste, skrev till bröderna i Antiokia och Syrien och Kilikien:) ”Det tycktes (rätt) för den Helige Ande och för oss att ingenting/ingen mer tyngd sätta/lägga på er mer än de här ’av nödvändigt’/’nödvändiga tingen’: att hålla sig på avstånd från (ting) offrade åt avgudar och (från) blod och (från) kvävda (ting/djur) och (från) otukt.” (Apg 15:28-29a)

Paulus' ande förargades (hela tiden) i honom, då han tittade på staden som var full av avgudar. (Apg 17:16b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till de lärjungar som till att börja med trodde Honom:) “Ni gör er faders gärningar.” De talade * (א,* א, B) till Honom: ”Vi är inte (och har inte varit) avlade ’ut ur’/’till följd av’ otukt. Vi har en Fader, Gud.” (Joh 8:41)

(Jesus sade till lärjungarna:) ”De här tingen har Jag samtalat (och samtalar) (med) er, för att ni må * (א*) ‘fås att snava’/snava. De kommer att göra/få er bortledda/bortförda från synagogan. Emellertid/förvisso kommer en stund, ‘för att’/då 'varje den'/’var och en’ som har dödat er må tänka (att) han för/utför en gudstjänst till/åt Gud.” (Joh 16:1-2)

Jesus svarade så (judarna) och talade: “Min lära är inte Min, emellertid/utan Dens som har sänt Mig. Om – alltefter omständigheterna – någon må vilja göra Hans vilja, skall han få kunskap om läran, huruvida den är ut ur Gud eller Jag samtalar från Mig själv.” (Joh 17:16-17)

Det här har du, att du hatar nikolaiternas gärningar, vilka och/också Jag hatar. (Upp 2:6)

Du får/har makt över ditt (א*) namn och förnekade inte Min tro. ... (Upp 2:13b, ”Pergamos”)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Vad är ”Bileams lära” i dag? Vad är det som försöker ta främsta platsen i församlingslivet (Upp 2:12-17). Några av vår tids avgudar kan vara makt, popularitet och olika former av berömmelse. (Björne Erixon "Rymma eller rymmas? en bok om dig och f"Rymma eller rymmas? en bok om dig och församlingen." rsamlingen." s 214)

Lärjungen fortfor: Hvarför jag och många haft så svårt att bli riktigt kristna, är väl därför att ... vi uppfostrades i apteorin, där vi lärde oss att mänskan tillhörde zoologien och icke antropologien, att den fysiska process för själens regeneration, som kallas omvändelsen från det onda, var neurastheni och botades med varma bad och bromkalium; då veterinärer sutto som professorer i filosofi och införde zoologi som tvångsämne i prästexamen och Herrens tjänare fingo lära sig att religionen var en kvarlefva från tertiärtiden, att djuren voro mer religiösa än människan, och att människan skapat Gud. ... Det var en fasans tid som påminde om romerska käjsartiden, och liksom denna bebådade han också kristendomens ankomst. Vi, de förförde, blefvo sedan förförare, men tackom Gud att ingen skada skett. Allt tjänar, och vi få tjäna som afskräckande exempel, alltid något. (August Strindberg ”En blå bok I” s 104; De förförde bli förförare)

För ögonblicket ser jag icke att det drar till katolicism för mig, då jag vid min hitkomst (till Paris) möttes af underrättelsen att priorn i Benediktinerklostret Solesme blifvit afsatt för sedlighetsbrott. Och det var i det klostret jag för ett år sedan ämnade söka en "retraite". (d.ä: uppehåll som gäst). (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 155; brev 4 aug 1897 till Gustaf Gullberg)

Nikolaiter betyder folköfwerwinnare. ... Balaam betyder folkuppslukare. (P. Fjellstedt "Biblia" s 732-733)

(Jakob) hade funnit det nödvändigt att ha en hund för att skydda kreaturen från vilda djur. Först hade han tyckt illa om den svarta besten med sin spetsiga nos och sina vassa tänder, stöttes bort av dess skällande och dess inställsamma sätt, som hade påmint honom om vad Talmud sade om sådant och om hur den helige Isak Luria, tillsammans med andra kabbalister, liknade hundarna vid Satans härskaror. Men till slut hade Jakob blivit van vid sin hund och hade till och med gett honom ett namn, Balaam. Jakob hade knappast hunnit lägga sig ner under trädet förrän Balaam satte sig nära honom, sträckte ut tassarna och höll vakt. (Isaac Bashevis Singer "Slaven" s 19; Polen vid 1600-talets mitt)

De christna borde gifwa wika för hwarandra och icke så wilja ränna igenom med hufwudet. Men nej, hwad som faller oss in, det släppa wi icke, det måste drifwas igenom, skulle det ock kosta ett land, och den skada, som häraf uppkommer, betänka wi föga. Derföre måste wi ock lida så många sekter och partier. Emellertid hafwa wi den nyttan häraf, att wi så mycket bättre lära känna djefwulen, som icke kan dölja sig, och derjemte urskilja de rätta christna, hwilka icke så lätt sätta tro till partiandarna, utan, hwarhelst de komma dem på spåren, fly för dem, såsom för sjelfwa djefwulen. Wi deremot böra blifwa stilla, tilldess Gud kallar oss, såsom Han kallade Christus och Johannes, och likwäl med fruktan skrida till werket. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 139 i kommentar till Matt 3:13-17)

En rättslärd och en läkare kan ganska wäl sköta en eller flera städer, ja, stundom ett helt landskap, då man deremot i månget land, alltefter som der finnas många kyrkor och församlingar, rätt wäl behöfde tusen predikanter. ... (Får) man icke det, så måste ju antingen kyrkorna stå öde och folket blifwa förskingradt och fara wilse, eller ock hafwa och tåla dumma åsnehufwuden och skadeliga förförare. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 110 i kommentar till Matt 8:1-9)

Det ser långt wärre ut, när man avhugger en menniska hufwudet, än när en falsk predikant eller författare uppträder; men en falsk predikan, ja, ett falskt ord, som kommer flygande i Guds namn, det bortsopar en stor hop själar, så att wäl en hel stad och ett helt land kan derefter falla. Detta är nu en plåga, öfwer hwilken Christus suckade. Det är, som wille Han säga: ser till, wakten eder för falska tungor, som göra wåld på Skriften. Jag säger icke: wakten eder för dem, som uppehålla sig på krogar och källare. Dessa göra wäl ock skada; men dock icke såsom de, hwilka, sedan Jag har löst deras band och de begynna att tala, kunna förmätet berömma sig af Christus; wakta dig för dem. Och i sanning är det wäl beklaganswärdt, att de, som hafwa Ordet och weta att mycket pladdra derom, likwäl förfölja samma Ord både med tungor och armar. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 166 i kommentar till Mark 7:31-37)

Är (din nästa) så obändig, att ingenting hjelper, hwad man än må göra med honom, så låt honom fara. Du har emellertid gjort så mycket, att du med rätta bort täckas honom till godo och förbättring. Du kan icke draga honom wid håret till att låta sig täckas, hwad du gör för att behaga honom. Paulus fordrar icke heller mer, än att du winnlägger dig, att täckas honom till godo, till förbättring. Det will icke heller behaga werlden, att Gud, för att behaga henne, har gifwit sin egen Son i döden. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 18 i kommentar till Rom 15:4-13)

I skolen icke, efter hedningarnas sätt, åstadkomma inbördes söndring; såsom I sen i det stora Babylon, denna werldens förwirring och söndring, der ingen håller ens med den andre, den ene löper till en, den andre till en annan afgud, och enhwar will wara den bäste; utan emedan I weten, att I alla hafwen en sannskyldig Gud och Guds ord, skolen I ock alltså hålla ihop uti enahanda tro och sinne och icke inom eder sjelfwa åstadkomma söndring, likasom haden I många gudar och mångahanda tro, dop , ande och salighet. ... Dessa menniskor (som genast woro färdiga att döma och tadla kyrkans både lära och lefwerne) hafwa ju ock förnämligast warit sådana menniskor, som låtit sig dragas wid näsan, hwarthelst man fört dem, och höllo för kosteligt allt, hwad man någonsin för dem predikade och lärde, huru man skulle tjena Gud. Och de hafwa intet annat warit, än idel stumma afgudars dyrkare, som icke haft något Guds ord eller wittnesbörd om sin tro eller sitt görande; utan såsom hwar och en i sitt eget hufwud upptänkt det, eller det blifwit af menniskor godkändt, så har han trott och lefwat, och ingen har kunnat lära något wisst eller beståndande, hwarmed ett hjerta kunde tillfredsställas, eller hwarpå det kunde stå och hwila.Utan de hafwa alltid fallit ifrån det ena till det andra, så snart blott någon föregifwit något nytta wara en gudstjenst, god lära o.s.w. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 404-405 i kommentar till 1 Kor 12:1-11)

Det är den allrastörsta och skadligaste förargelse i församlingen, att tillställa twist och söndring, hwartill ock djefwulen allramest drifwer. Det härrör wanligen af några högmodiga, egensinniga och ärelystna hufwuden, som wilja wara något synnerligt, kämpa för sin ära och berömmelse, icke med någon kunna hålla ett, mena, att det wore deras skam, om de icke skulle berömmas för en mycket större lärdom och Ande, än andra (ändock de allsingen Ande hafwa) och unna icke andra någon ära, om de ock se, att dessa hafwa större gåfwor; så ock utaf afund, wrede, hat eller hämnd emot andra söka att stifta parti och draga folket till sig. ... Det är af erfarenheten klart och uppenbart nog, hwilken skada och förödelse kyrkan lider af denna förargelse, nemligen af söndring och twedrägt i läran. Ty utom det, att många människor warda förledda, och den stora hopen straxt faller till, så snart han af de stolta äregiriga andarna hör något nytt med fagert sken och förträffliga ord föredragas; så följer ock deraf, att många af de swaga och andra wälmenta menniskor falla i twifwel och icke weta, wid hwem de skola blifwa, hwaraf då widare kommer, att läran blifwer föraktad och försmädad af många, som söka anledning att emotsäga den. Sammalunda ock, att många blifwa ogudaktiga och epikureiska samt akta all religion och allt, hwad man säger om Guds ord, för intet. Så blifwa ock de, som heta christna, under ett sådant trätande förbittrade emot hwarandra, bitas och frätas inbördes med hat, afund och andra laster, hwaraf kärleken förkolnar och tron utsläckes. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 462-463 i kommentar till Ef 4:1-6)

Der Guds ord förblifwer, der förblifwer ock förwisso kyrkan. ... Om något brister eller icke är rättskaffens, så kan det med Ordet bestraffas, förbättras och ställas tillrätta. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 468 i kommentar till 1 Kor 1:4-9)

Det är ju genom att bekämpa villolärorna som Din kyrka kommer till klarhet om den rena läran. Ty även partier måste ju finnas för att det skall bliva uppenbart vilka bland eder som håller provet. (Augustinus "Bekännelser" s 141)


Att fortsätta med:

När vi söker beskriva den kristna församlingen kommer vi inte ifrån dubbelheten av svaghet och styrka, bräcklighet och kraft, renhet och solkighet. Det finns där hela tiden. Alla sätt att beskriva kyrkan ensidigt, antingen som enbart solkig eller enbart ren och felfri, leder ofrånkomligt in i återvändsgränder. Det blir en förvanskning och förfalskning av verkligheten. Det gröper ur trovärdigheten. (Björne Erixon "Rymma eller rymmas? en bok om dig och församlingen." s 21)

"I dag tänker jag strunta i att städa mitt rum. Tant Anna får säga vad hon vill, om hon märker det, men jag måste plugga på läxan för brinnande livet, jag kan den inte alls", förklarade Astrid en morgon, då hon och Hedvig från frukostbordet gingo upp till sina rum för att städa. ... "Jag ska städa åt dig med i dag", erbjöd sig Hedvig. "Det behövs väl inte. Jag städar, när vi kommer hem." Men Hedvig, som var mån om att röja undan varje stötesten mellan Astrid och fastern, lät inte hindra sig, utan gjorde först i ordning kamratens rum, innan hon tog itu med sitt eget. Detta senare hann hon därför inte med riktigt, utan måste lämna åtskilligt ogjort till hemkomsten, men hoppades, att fastern inte just i dag skulle titta in i rummet på förmiddagen. (Elisabeth Beskow "Förnyelse" s 52-53)

"Farbror John", sade Gustav H., i det han satte sig ned framför brasan vid sin gamle väns sida - "jag skulle vilja uträtta något stort i världen". "Vill du det, min gosse, så måste du först börja med småsaker. ... Hela vår varelse, hela världen är bildad av idel småting, och om de ej funnes, vad vore då det hela? ... När du planterar i trädgården om våren, då väntar du ej att någonting skall växa på de ställen, där du ingenting sått. Men har du lagt ned några, om än så obetydliga frön, kan du med skäl vänta, att något skall uppkomma därav. Så är det med ditt liv, Gustav; först måste Herren få i ditt hjärta nedlägga sina eviga livsfrön, men sedan må du ock å din sida noga akta på, att ej den späda brodden förkväves." (A-der "Slottet och grindstugan samt andra berättelser" s 99-100; Småsaker; A-der = Anna Ölander)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående Bileam och nikolaiterna, se “Exegeter, evangelister med flera” och Egna kommentarer och funderingar till Upp 2:6.

Uttrycket ”Israels söner” är vanligt i GT. Se också Upp 7.4; 21:12.


Paulus sade till de troende i Efesos: ”Vet det här då ni har kunskap om, att varje otuktig eller oren eller den som begär mer – som är en avgudadyrkare – inte har arv i Kristi och Guds rike.” (Ef 5:5)

Paulus sade till de troende i Thessalonika: "Ni vände er intill, i riktning mot Gud från avgudarna, (till) att vara slavar åt en levande och sann Gud." (1 Thess 1:9b)


Grekiska ord:

Balaam (Bileam) (i NT + exempel i GT) 4 Mos 31:16; Upp 2:14 – 4 Mos 22-24; 5 Mos 23:4-5; Josua 13:22; 24:9; Mika 6:5; 2 Petr 2:15; Judas v 11.

eidôlothytos (offrad till avgudar) Apg 15:29; Upp 2:14 – (4 Mack 5:2); Apg 21:25; 1 Kor 8:1,4,7,10; 10:19; Upp 2:20.

oligos (få) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 19:1; Luk 10:42; 12:48; Upp 2:14 – Judit 13:9; 1 Mack 3:18; 6:54; 7:1,28,50; 9:9; 12:45; 15:10; 2 Mack 1:15; 2:21; 6:17; 11:1; 12:34; Salomos Vishet 2:1; 3:5; 4:13; 15:8; 16:3; Syr 6:19; 20:12,15; 31:19; 32:8; 40:6; 43:32; 51:16,27; Baruk 2:13. Matt 7:14; 9:37; 15:34; 22:14; 25:21,23; Mark 1:19; 6:5,31; 8:7; Luk 5:3; 7:47; 10:2; 13:23; Apg 12:18; 14:28; 15:2; 17:4,12; 19:23-24; 26:28-29; 27:20; 2 Kor 8:15; Ef 3:3; 1 Tim 4:8; 5:23; Hebr 12:10; Jak 4:14; 1 Petr 1:6; 3:20; 5:10,12; Upp 3:4; 12:12; 17:10.

porneuô (bedriva otukt) (i NT) Upp 2:14 – 1 Kor 6:18; 10:8; Upp 2:20; 18:3,9.

skandalon (stötesten) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 5:4; Matt 16:23; Upp 2:14 – Judit 5:20; Salomos Vishet 14:11; Syr 7:6; 27:23; Matt 13:41(42); 18:7; Luk 17:1; Rom 9:33; 11:9; 14:13; 16:17; 1 Kor 1:23; Gal 5:11; 2 Petr 2:7(8); 1 Joh 2:10.


Ytterligare studier:

2 Mack 6:3-5; 1 Kor 10:20; Upp 21:8,27.


Meindert Dijkstra "Is Balaam Also Among the Prophets?"; Journal of Biblical Literature 114.1 (1995): 43-64.

David Frankel "The Deuteronomic Portrayal of Balaam"; Vetus Testamentum 46.1 (1996): 30-42.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-15; 2012-06-06; 2015-01-17)

Tillbaka till Start

2:16 Ändra sinne * (א,*א). Men om ej, kommer Jag till dig snabbt, och Jag skall föra krig ‘i sällskap med’/mot dem i/med Min muns stora svärd.

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten Sinaiticus): ändra-sinne. om men ej, kommer-(jag) (till)-dig snabbt och (jag)-skall-föra-krig i-sällskap-med dem i/med det stora-svärd '-ens muns'/munnens min.


1883: Bättra dig; annars kommer jag snart till dig och skall strida mot dem med min muns svärd.

1541(1703): Bättra dig; annars skall jag dig snarliga komma, och skall strida med dem, med mins muns swärd.

LT 1974: Ändra därför sinne och din inställning, annars ska jag oväntat komma till dig och strida mot dem med min muns svärd.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Josef sade till farao:) ”Med anledning av det att göra faraos dröm en andra gång, två gånger, (betyder det) att ordet från Guds sida kommer att vara sanningsenligt, och Gud skall göra, göra det snabbt.” (1 Mos 41:32, Grekiska GT)

(Mose sade till Guds folk:) ”Herren skall föra krig med anledning av er, och ni skall vara tysta.” (2 Mos 14:14, Grekiska GT)

(Israels söner) dödade Bileam ... i/med ett stort svärd ... (4 Mos 31:8b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Om du – alltefter omständigheterna – ej må lyssna till Herren din Guds röst (för) att vakta och göra alla Hans bud ... skall Herren skicka ut till dig bristen och den glupska hungern ... ända till dess att Han – alltefter omständigheterna - må fördärva dig i/med snabbhet.” (5 Mos 28:15a,20a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: ”Låt) tvåmunnade stora svärd (vara) i (de frommas) händer.” (Ps 149:6, Grekiska GT)

(Slaven Israel sade: “Herren) har satt/gjort Min mun som om (den var) en skarp dolk, och inunder Sin hands skydd har Han gömt mig.” (Jes 49:2a, Grekiska GT)

(Idumeen har förföljt) sin broder i/med ett stort svärd. ... (Amos 1:11b, Grekiska GT)

(Herren sade till Tyros och Sidon och varje/hela Galileen av andra stammar:) ”Snabbt skall Jag ge tillbaka ... ’in i’/’avsett för’ era huvuden.” (Joel 3:4b, Grekiska GT)

Judas tog Appolonios dolk, och han 'var förande'/förde (hela tiden) krig i/med den alla sina dagar. (1 Mack 3:12b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Kämpa ända till döds med anledning av sanningen, och Herren Gud skall föra krig till förmån för dig.” (Syr 4:28)

(Jesus, Syraks son, sade: “De som ändrade) sinne gav (Herren) en väg upp.” (Syr 17:24a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Varje ting är hastig mitt emot Herren.” (Syr 18:26b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Som ett tvåmunnat stort svärd (är) varje laglöshet. Dess slag är inte ett botande.” (Syr 21:3b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Många har fallit i en dolks mun.” (Syr 28:18a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Var snabbt välsinnad (med) din motpart ’ända till vilken tid som än’/’så länge som’ du är i sällskap med honom i/på vägen.” (Matt 5:25a)

(Simeon sade till Mariam:) “Ett stort svärd skall komma och/också genom din egen själ, på vilket sätt – alltefter omständigheterna – ’räknanden alltigenom’/överväganden ut ur många hjärtan må avslöjas.” (Luk 2:35)

Alla (i synagogan) var (hela tiden) vittnen om (Jesus) och förundrade sig (hela tiden) på/över de fröjdbringande (nådens) utsagor som gick ut, ut ur Hans mun. (Luk 4:22a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – din broder må missa (Guds mål), 'hedra på'/klandra honom, och om – alltefter omständigheterna – han må ändra sinne, låta honom vara. Och om – alltefter omständigheterna – han må missa (Guds mål) ’in i’/emot dig sju gånger av/om dagen, och han sju gånger må vända sig intill, i riktning mot dig och säger ’Jag ändrar sinne’, skall du låta honom vara.” (Luk 17:3b-4)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag säger till er, att (Gud) skall göra utverkandet av (Sina utvaldas) rättvisa i/med snabbhet.” (Luk 18:8a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Det här folket) skall falla (i) en dolks mun.” (Luk 21:24a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det blev åter en splittring i/bland judarna på grund av de här utsagorna (av Jesus). (Joh 10:19)

Ett Jesu Kristi avslöjande som Gud gav Honom (för) att visa Sina heliga (א*) de ting som måste bli/ske i/med snabbhet. (Upp 1:1a)

Och ut ur Hans mun gående/gick det ut ett tvåmunnat skarpt stort svärd. (Upp 1 :16ab)

Dra dig så till minnes varifrån du har fallit (och faller) och ändra sinne och gör de första gärningarna. Men om ej, kommer Jag till dig, och Jag skall sätta ditt lampställ i rörelse ut ur dess plats, om du – alltefter omständigheterna – ej må ändra sinne. (Upp 2:5, ”Efesos”)


Exegeter, evangelister med flera:

En läkare som tjänstgjorde här i Småland när jag kom hit som ung hade på sitt skrivbord en liten skylt där det stod: ”Kanske i dag”. En gång frågade jag vad den lilla skylten betydde. Och han sa med sitt blyga leende: ”Jag har den för att jag vill påminna mig om att Jesus kanske kommer i dag.” (Eva Spångberg "Var frimodig och oförfärad" s 31)

När Jesus kom den första gången var det i ringhet och fattigdom. Hans återkomst ska te sig helt annorlunda. Han kommer inte fördold utan synlig för alla: ”Varje öga skall se honom” (Upp 1:7). Allt går mycket hastigt. Jesus använder bilden av blixten (Matt 24:47). Och han kommer överraskande – det säger oss bilden av ”tjuven om natten” samt hänvisningarna till Noa och Lot som inte ”visste något” (Matt 24:37ff). (Paul Wern ”Gud – vem är du?” s 224-225)

Om man vill peka på något enskilt drag som man skulle kunna säga är karakteristiskt för vad Nya Testamentet har att säga om Kristi återkomst, så må det vara att den skall komma oväntat och plötsligt. (Studiebibeln IV:799)

I vår text öppnar Jesus ett par av fönstren i den annorlunda adventskalendern. Det första av dessa talar om uppflammande religiös livaktighet. Nyfikenhet eller hjärtats längtan ska locka folk än hit, än dit. TM, Yoga, Bahai, Children of God och andra lockar ung och gammal här i väst. Och på båda sidor om ekvatorn flammar Islam upp med glöd och öppen flamma. Jämsides härmed råder, för det andra, en aldrig skådad religiös likgiltighet. Det ska vara som på Noas tid. Villaträdgård och kafferep, stenparti och segelbåt eller sex och lyxgala eller narkotika och flykt från verkligheten – allt kan tjäna till att binda för ögon och öron, så att vi inte märker att tiden lider. Och så kommer Människosonens stund. Som en blixt som når från öst till väst och syns även genom slutna ögonlock. Då ska den bli beståndande, som trodde på Herren redan här och nu. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 15-16i kommentar till Luk 17:20-30)

Inom en timma var Alfie död. Det är en rätt grym historia, eller hur? Alla på företaget var chockade över Alfies plötsliga död och de bland oss som bildade vårt städlag erinrade sig vårt samtal om den rike dåren, och många undrade. "Gud låter sig inte hånas", säger Bibeln. För min del slogs jag av hur snabbt Gud handlade. Om jag bara hade lyckats få Alfie att förstå innan det blev försent. Om jag bara hade lyckats få honom att förstå vad det innebär att samla skatter i himlen och inte bara i denna förgängliga värld. (Fred Lemon-Gladys Knowlton "Befriad! - En förbytares väg till frihet" s 135)

Huru sker då Jesu återkomst? Paulus säger, att tessalonikernas församling ”klart och skarpt” (akribos) vet, huru plötsligt, oväntat och överraskande detta skall ske. Därom har han undervisat dem. Därom talade Jesus klara ord under sin jordetid. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 458 i kommentar till 1 Thess 5:2-10)

Den uppståndne Jesu varning “Jag kommer snabbt’ (jfr Luk 18:7f; Upp 3:11; 22:7) är inte någon kronologisk markör utan en pekpinne angående den kommande domens plötslighet. (E. Earle Ellis "the Gospel of Luke" s 182)

Jag dödar långsamt ett äpple i munnen. Högt upp lossnar ett löv och drar det undre med sig. Var det inte något mer vi ville än vara hyfsade fruktodlare i ett hyfsat land med rätt att rösta, rätt att låta bli? Många kommer att överraskas likt sömngångaren i nattskjorta på ett frostigt tak under en obönhörlig, för att inte säga hånfull, för att inte säga dånande stjärnhimmel. (Werner Aspenström "Inre" s 267; Efter en frostnatt)

Grundspråkets "tachys" ... översättes i tyska bibelupplagor med "eilend" och i engelska utgåvor med "quickly", vilket i båda fallen betyder snabbt, hastigt, raskt, skyndsamt, ilande. ... Den korrekta innebörden ... är alltså ... "plötsligt". Många ... bibelställen poängterar ... det hastiga, det oväntade ifråga om sättet för Jesu tillkommelse. "I en stund, då I icke vänten det, skall Människosonen komma", säger vår Brudgum och vän, Matt 24:44. "Vaken, så att han icke finner eder sovande, när han oförtänkt kommer", manar Jesus, Mark 13:36. (Folke Thorell "Se han kommer" s 20)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “komma snabbt”, se också Upp 3:11; 11:14; 22:7,12,20.


Guds utsaga (är) ... vassare över/’mer än’ varje tvåmunnad dolk. (Hebr 4:12a)


Grekiska ord:

polemeô (föra krig) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 3:12; Syr 4:28; Upp 2:16 – Ester 1:1f(A6); 8:13; 9:24; Judit 6:2; 7:11; 1 Mack 2:41,66; 3:2,10,14,58; 4:41; 5:3,16,30,35,50,57,65; 6:37,52,63; 8:10; 9:8-9,30,64; 10:75; 11:46,55,65; 12:24,40,53; 13:9; 14:1,13; 15:19,39; 16:2. Jak 4:2; Upp 12:7; 13:4; 17:14; 19:11.


Ytterligare studier:

3 Mos 26:33; 5 Mos 11:17; 32:35; Jes 11:4; 27:1; 29:5; 42:25; 47:9; 60:22; Jer 12:12; 21:5; 47:6; Hes 21:5; Matt 10:34; Luk 14:31; 1 Kor 5:6; Ef 6:17; 2 Thess 2:8; Upp 2:12,22; 3:3,19-20; 19:15,21.


Robert L. Thomas "The 'Comings' of Christ in Revelation 2-3"; The Master's Seminary Journal 7.2 (Fall 1996): 153-181.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-15; 2012-06-06; 2015-01-18)

Tillbaka till Start

2:17a Den som har ett öra, låt honom höra vad Anden säger till (församlingarna) av utkallade. Till den som segrar * (א,* א) skall jag ge ut ur/av (א,* א) mannat som har gömts (och är gömt).

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten Sinaiticus): Den havande (ett)-öra låt-honom-höra vad '-n ande'/anden säger (till)-'-na församlingar'/församlingarna. (Till)-den segrande skall-(jag)-ge ut-ur '-t manna'/mannat det havande-varit-(och-varande)-gömt.


1883: Den som har öra, han höre hvad Anden säger församlingarna. Den som öfvervinner, honom skall jag gifva att äta af det fördolda mannat ...

1541(1703): Den der öra hafwer, han höre hwad Anden säger församlingarna: Den der winner, honom will jag gifwa äta af det fördolda manna ...

LT 1974: Måtte alla, som kan höra, lyssna till vad Anden säger till församlingarna. Alla som vinner seger ska få äta av det dolda mannat, den hemliga maten från himlen.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren talade i riktning mot Mose: "Skåda, Jag skall låta bröd regna ut ur himlen åt er. Och folket skall gå ut och samla ihop ’dagen in i’/’dag för’ dag. På så sätt skall Jag pröva dem, om de kommer att gå/vandra (i) Min lag eller inte. Och det skall vara den sjätte dagen, och de skall göra redo vad de – om alltefter omständigheterna – må föra in i (sina bostäder), och det skall vara dubbelt vad de – om alltefter omständigheterna – må ha lett/fört tillsammans ’enligt dag in i’/’dag efter’ dag." (2 Mos 16:4-5, Grekiska GT)

Mose talade (till Israel): “Det här (är) det ord som Herren har samordnat/’ställt samman’: ‘Fullborda/uppfyll mannats gomer ’in i’/’med syfte på’ ett sädesmagasin ’in i’/’avsett för’ era släkten, för att de må se brödet som ni åt i det ödelagda (området), som/då Herren ledde er ut ur Egyptens jord/land.’” Och Mose talade (vänd) i riktning mot Aron: ”Ta en kruka av guld och kasta i in i den gomern fylld med mannat och du skall sätta bort den mitt emot Gud ’in i’/’med syfte på’ ett kvarhållande/bevarande alltigenom ’in i’/’avsett för’ era släkten.” Som ’en vändning’/’det sätt som’ Herren samordnade/’ställde samman’ åt Mose, satte Aron och/också bort (det) mitt emot vittnesbördet 'in i'/till ett kvarhållande/bevarande. (2 Mos 16:32-34, Grekiska GT)

(Gud) gav (Sitt folk) väta, manna att äta, och Han gav dem en himmels bröd. (Ps 78:24, Grekiska GT)

(Herren sade till Sin smorde:) “Jag skall ge dig mörka/hemliga högar/skatter. Jag skall öppna för dig undangömda ting, omöjliga att skåda, för att du må ha kunskap, att Jag (är) Herren Gud, Den som kallar (dig vid) ditt namn, Israels Gud.” (Jes 45:3, Grekiska GT)

(Jeremia) kom ut ’in i’/till det berg där Mose, då han hade stigit upp, betraktade Guds arv. Och då Jeremia hade kommit, fann han ’ett hus’/’en boning’ full av hålor, och där förde han ’in i’/in tältet och kistan/arken och rökelsens offeraltare, och han inhägnade dörren/ingången. Och då några av dem som följt (med) tillsammans med (Jeremia) hade kommit till/fram, så att (de) med ett tecken (skulle) märka vägen för sig själva, förmådde de ... inte finna (den). Men som/då Jeremia, då han var missnöjd (med) dem, hade kunskap, talade han att/: ”Den här platsen skall och/nämligen vara okänd ända till Gud – alltefter omständigheterna – må leda/föra tillsammans ett tillsammansledande/sammanförande uppå/’med avseende på’ folket och bli sonande/nådig. Och då skall Herren visa upp de här tingen.” (2 Mack 2:4b-8a)

Alla (välsignade) så Herren, den rättfärdige domaren, som gör de ting som har varit (och är) gömda synliga. (2 Mack 12:41)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlarnas rike är likt en hög/skatt som har varit (och är) gömd i åkerfältet.” (Matt 13:44a)

(Jesus sade: "Guds rike) är likt en surdeg, som, då en kvinna hade tagit (den), hon gömde (den) i, in i tre sädesmått (13 liter vardera) mjöl, ända till (den tid i) vilken det var helt syrat.” (Luk 13:21)

(Lärjungarna) 'lät tillsammans'/uppfattade ingenting av (vad Jesus sagt om sin död och uppståndelse.) Det här ordet var (och hade ... varit) (hela tiden) gömt från/för dem, och de hade (hela tiden) inte kunskap om de ting som sades. (Luk 18:34)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Era fäder åt mannat i det ödelagda (området), och de dog. Den här är det brödet som stiger ned ut ur himlen, för att en viss (person) må äta ut ur/av det och ej dö. Jag är det levande brödet, det som har stigit ned ut ur himlen. (Joh 6:49-51a)

(Jesus sade till folkskaran:) ”Som/då ni har ljuset, tro in i ljuset, för att ni må bli söner av ett ljus.” De här tingen samtalade Jesus (om), och då Han hade gått bort, var Han gömd från/för dem. (Joh 12:36)

Den som har ett öra, låt honom höra vad Anden säger till (församlingarna) av utkallade. Till den som segrar * (א,* א) skall Jag ge att äta ut ur/av livets trä/träslag, som är i Guds ‘plats vid sidan av rädsla’/paradis. (Upp 2:7)

Den som har ett öra, låt honom höra vad Anden säger till (församlingarna) av utkallade. Den som segrar må inte/förvisso ej behandlas orättfärdigt ’ut ur’/’till följd av’ den andra döden. (Upp 2:11)


Exegeter, evangelister med flera:

Det fanns en judisk legend, att mannat lades upp inför vittnet i arken och gömdes undan i en håla på Sinai berg för att uppenbaras när Messias kom. ... De välsignade antogs äta av det här mannat i det messianska riket. Kanske utlovas den här belöningen som en kontrast till att äta mat offrad åt avgudar (v 14). (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 400)

Så gällde det att förbereda de tävlingar, som skulle gå av stapeln (vid regementet i Skillingaryd) på midsommardagen. ... Tävlan i dragkamp började i ett tidigt skede före sekelskiftet (1899/1900) och i god tid före midsommar uttogs på varje kompani ett lag, som tränades. Genom tävlingar mellan kompanierna inom bataljonerna slogos lagen undan för undan ut, så att till midsommar kvarstodo endast två lag, ett från vardera I. och II. bataljon. Dragkampen var ytterst populär och följdes av åskådarna med det livligaste intresse. Varje kompanis lag följdes av sin "hejarklack", som på sitt sätt sökte bidraga till de sinas seger. Att tillhöra det segrande laget var väldigt stiligt. En särskild kommitté fick i uppdrag att skaffa lämpliga priser (knivar, fickspeglar m.m.) för dessa tävlingar. (Enar Skillius "En gammal I 12:ares minnen" s 66; minnesanteckningar av generalmajor Hugo Ankarcrona den 28 maj 1947)

Hvad är det fördolda mannat? Vi veta, att mannat i öknen var en sinnebild af Kristus. Det kom ned från himmelen, det var det bröd Gud gaf Israels barn i öknen. De sågo det om morgonen ligga på daggen på marken. Det var fritt för alla, män, kvinnor och barn. När de efter någon tid hade kommit in i landet, upphörde manna, det var fördoldt. Vi läsa, att Mose fick befallning att samla af detta manna och lägga det i ett gyllene ämbar och ställa detta i "det allra heligaste". Det var då fördoldt för folket. ... Det fördolda mannat inom förlåten visar på den uppståndne Kristus. Många tro, att Kristus kom ned från himmelen. De hafva sett honom med trons öga. De se hans underverk, följa honom upp till korset och tro, att han bar deras synder; men där stanna de. Den stackars katoliken stannar där och har sitt krucifix. Han tänker sig Kristus på korset. Men vi måste besinna, att Kristus icke längre är på korset, han är den uppståndne Kristus, det fördolda mannat bakom förlåten. Jag måste känna honom icke blott i "hans nåds rikedomar" - på korset - utan ock i "hans härlighets rikedomar" - Kristus på tronen. Och när jag ser Jesu härlighet, känner jag pingstkraften, ty det är från den förhärligade Jesus som den helige Ande kommer. (Evan H. Hopkins "Den som öfvervinner" s 58-59; ; föredrag och kommentar till Upp 2:17 vid Keswick-konferensen i norra England juli 1898)

Det är inte möjligt för en människas tunga att beskriva denna glädje i den helige Ande. Den är det fördolda mannat, som ingen känner utom den som får det. (John Wesley "Jesus är Herre" s 238)


Sångarna:

O du himlens rika manna, Klippa brusten ock för mig, Jord och himmel hosianna Sjunga fröjdfullt inför dig. Halleluja, halleluja, halleluja! Dig ske pris evinnerlig. (GH Bourne-M von Bonsdorff: Psalm och Sång 1966 nr 284:5; jfr Psalmer och Sånger 429:5)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “Den som har ett öra ... (församlingarna) av utkallade”, se Upp 2:7a. Angående ”den som segrar”, se Upp 2:7b.


I (arken fanns det) en kruka v guld som hade/innehöll mannat. ... (Hebr 9:4b)

Jag har skrivit till er, ynglingar, eftersom ni är stabila och Guds utsaga stannar i er, och ni har besegrat (och besegrar) den onde. (1 Joh 2:14b)

Varje det/barn som är (och har varit) avlat ut ur Gud segrar/besegrar utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Och det här är segern, den som har segrat/besegrat utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, vår tro. (1 Joh 5:4)


Ytterligare studier:

Josua 5:12; Matt 11:25; 13:35; 25:18; Luk 19:42; Joh 6:31; 8:59; 16:33; 1 Joh 3:2; Upp 4:6.


Matthijs den Dulk "The Promises to the Conquerors in the Book of Revelation"; Biblica 87 (2006): 516-522.

Stephen L. Homcy "'To Him Who Overcomes': A Fresh Look at What 'Victory' Means for the Believer According to the Book of Revelation"; Journal of the Evangelical Theological Society 38.2 (June 1995): 193-201.

James E. Rosscup "The 'overcomer' of the Apocalypse"; Grace Theological Journal 3.2 (Fall 1982): 261-286.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-16; 2012-06-07; 2015-01-18)

Tillbaka till Start

2:17b ... och * (א,* א) en vit röstningssten och emot röstningsstenen är (och har ... varit) ett nytt namn skrivet, som ingen känner ’om ej’/utom den som tar (den).

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och (en)-röstningssten vit och emot '-en röstningssten'/röstningsstenen (ett)-namn nytt varande-(och-havande-varit)-skrivet vilket/som ingen 'känner-(och-har-känt)'/känner om ej den tagande.


1883: ... och jag skall gifva honom en hvit sten och på den stenen ett nytt namn skrifvet, hvilket ingen känner utan den som får det.

1541(1703): och will gifwa honom ett godt wittnesbörd, och med det wittnesbörd ett nytt namn beskrifwet, det ingen känner, utan den det får.

LT 1974: Och jag ska ge var och en en vit sten, och på stenen ska jag gravera in ett nytt namn, som ingen känner än den som får det.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Människan) talade till (Jakob): "Vad är ditt namn?" Men/och han talade: "Jakob". Men/och (människan) talade till honom: "Ditt namn skall inte längre kallas Jakob, emellertid/utan Israel skall vara ditt namn, eftersom du har varit stabil i, i sällskap med Gud och förmögen/duglig i sällskap med människor." (1 Mos 32:27-28, Grekiska GT)

Då Sippora hade tagit en röstningssten ’skar runt ... om’/omskar hon sin sons förhud ... och talade: ”Det skall vara min lille pojkes omskärelseblod.” (2 Mos 4:25, Grekiska GT)

(Herren sade till Sin smorde:) “Jag skall ge dig mörka/hemliga högar/skatter. Jag skall öppna för dig undangömda ting, omöjliga att skåda, för att du må ha kunskap, att Jag (är) Herren Gud, Den som kallar (dig vid) ditt namn, Israels Gud.” (Jes 45:3, Grekiska GT)

Detta är vad Herren säger: “Till de eunucker så många som – alltefter omständigheterna – må vakta/hålla Mina sabbater och välja de ting som Jag vill och hålla sig intill Mitt förbund, till dem skall Jag ge i Mitt hus och 'i Min mur'/'inom Mina murar' en plats att nämnas mäktigare (än) söners och döttrars. Jag skall ge dem ett tidsåldrigt namn, och det skall inte utelämna/försvinna.” (Jes 56:4-5, Grekiska GT)

(Profeten sade till Jerusalem: “Herren) skall kalla dig (vid) ditt nya namn, som Herren själv skall benämna.” (Jes 62:2b, Grekiska GT)

(Herren) skall kalla de som är slavar åt Honom (vid) ett nytt namn. (Jes 65:15b, Grekiska GT)

(Herren sade angående Israel:) "Jag skall i lidelse strö ut stenarna, de kastande/fallande klippblocken. ... Och Jag skall gräva ner muren som ni har besmort/vitkalkat." (Hes 13:13b-14a, Grekiska GT)

(Det nya Jerusalems) namn må från den dagen – alltefter omständigheterna – bli: ”Det skall vara hennes namn.” (Hes 48:35b, Grekiska GT)

Eunuckernas ledare satte namn på (de tre männen av Judas' stam), på Daniel faktiskt Beltasar/Beltesassar (ett namn som betyder ”Må Bel skydda hans liv”). (Dan 1:7a, Grekiska GT)

(Nebukadnessar sade:) “Daniel kom – vilken har namnet Baltasar/Beltesassar enligt/efter min guds namn.” (Dan 4:5a eller 4:8a, Grekiska GT, Theod)

(Serubbabel) skall föra ’ut ur’/ut arvedelens sten av/med dess fröjdbringande (nåders) fröjdbringande (nåds) jämställdhet." (Sak 4:7b, Grekiska GT)

(Baruk sade till Jerusalem:) “Ditt namn skall kallas från sidan av Gud in i (den kommande) tidsåldern: ”Rättfärdighets frid och gudsfruktans härlighetsglans.” (Baruk 5:4b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) förvandlades framför (Petrus, Jakob och Johannes), och Hans ansikte lyste som solen, men/och hans kläder blev vita som ljuset. (Matt 17:2)

Jesus säger till (prästledarna och de äldste): “Läste ni inte heller någonsin i skrifterna: ’En sten som de som byggde förkastade, den här blev ’in i’/till ett hörns huvud/början, från sidan av Herren blev den här, och den är förunderlig i våra ögon?’” (Matt 21:42)

(Jesus) satte/lade på Simon ett namn, Petrus. (Mark 3:16b)

Då några med anledning av helgedomen sade, att den var (och hade varit) smyckad (med) fina stenar och fromma gåvor, talade (Jesus till Sina lärjungar): ”(Angående) de här tingen som ni tittar på, dagar skall komma, i vilka det inte skall ‘låtas vara’/lämnas sten på sten här (א,* א, B) vilka inte skall lösas ner/upp.” (Luk 21:5-6)

(Paulus sade till kungen: “På frågan om att) ’ta upp ... för sig själva’/’göra sig av med’ (de heliga) förde/lade Jag ner en röstningssten (emot dem).” (Apg 26:10b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Åt så många som tog Honom, åt dem gav Han (rättslig) myndighet att bli Guds barn, åt dem som tror in i Hans namn. (Joh 1:12)

(Andreas) ledde/förde (Simon) i riktning mot Jesus. Då Jesus hade sett/’fäst blicken’ i honom, talade Han: "Du är Simon, Johannes' son, du skall kallas Kefas, vilket uttyds Petrus (= klippblock)." (Joh 1:42)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Säger ni inte att/: ’Det är ännu en tidrymd av fyra månader, och/’och så’ kommer skörden?’ Skåda, jag säger er, lyft era ögon emot och betrakta områdena/fälten, att de är vita i riktning mot en skörd.” (Joh 4:35)

(Fårens herde) höjer sin röst (i riktning mot) sina egna får ‘enligt namn’/’efter deras namn’, och han leder dem ut. (Joh 10:3a)

Hans huvud och Hans hårstrån/hår (var) vitt som vit ull, som snö. (Upp 1:14a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Sju år ha gått sedan vi jordade Emil Kléen. . . . Det sades mycket gott vid Kléens grav om honom, och det är nog så rätt, ty det andra myllades ner med kroppen, och är väl i denna stund förvandlat. Ofta föreföll det mig som om han, likt Stagnelius icke fann sig i överrocken han kallade sin hydda, utan att den stramade och var förpassad, så att han liksom fattade hat till den, och på gnostikerns sätt ville ödelägga den för att vinna befrielsen. Jag förstår det, och jag, som var närvarande vid den stora skilsmässan, såg hur lätt den gick, då han, nästan kroppslös somnade in - eller vaknade opp, vilket lär vara detsamma. Och för mig var det en god lärdom att se huru självständigt hans ande förde sin tillvaro när det materiella substratet var nästan förtärt. Hans sinnen släcktes, hörseln försvann, synen försvagades, och nästan utan näring låg där ett barnskelett och talade: vackert, vist, godmodigt, tacksamt. När han icke kunde tala längre, tog han fram en bok och pekade på en sida: Det var Andersens saga De vises sten, vilken fanns av den blinda flickan. Ja, lapis philosophorum, det var icke att göra guld bara, och icke att förlänga livet - det var något annat! (August Strindberg "Förord till Emil Kléens Valda Dikter" s 93-94; oktober 1906)

En doktrinär, som inte hade saknat mer än hundrafemtio röster av hundrafemtiofem för att bli vald, reste sig. "Mina herrar, denna den intellektuella naturens fenomeniska tillfällighet är en av dem som mest skiljer sig från det normala tillstånd samhället är underkastat. Det beslut som skall fattas måste därför utgöra ett oförberett uttryck för vårt samvete, ett omedelbart utformat begrepp, ett lärorikt domslut, en flyktig nyans av vår innersta tanke, ganska lik de blixtsnabba beslut som gemensamt utgör den goda smaken. Låtom oss rösta!" "Låtom oss rösta!" ropade mina gäster. Jag lät dela ut kulorna, två till var och en av dem, en vit och en röd. Den vita, som var jungfrulighetens symbol, betydde att mitt giftermål förkastades, den röda att det var tillåtet. Mina vänner var sjutton, alltså utgjorde nio den absoluta majoriteten. Var och en lade ner sin kula i den korg där de numrerade kulorna rullar då spelarna drar lott om ordningsföljden i ett parti biljard "a la poule". Vi var alla våldsamt nyfikna på resultatet ty att ordna en omröstning om ett moralproblem var onekligen ganska originellt. När jag räknade igenom kulorna fann jag nio vita kulor! Resultatet förvånade mig inte, men jag kom på idén att räkna igenom hur många av mina domare som var män. De var nio stycken och hade alla kommit på samma tanke. "Åhå", tänkte jag, "de är alla anhängare av giftermålet men samtidigt överens om att förbjuda mig det." (Honoré de Balzac "Röda värdshuset" s 115-116; Paris i maj 1831)

Arabernas religiösa förestälnningar företedde vid (tiden för Muhammeds framträdande) ett ogenomträngligt kaos af urgamla semitiska element, af stjärnedyrkan, af en fetischdyrkan, inom hvilken stenar och träd voro företrädesvis föremål för ett slags tillbedjan, samt af zoroastiska idéer, af israelitiska idéer, af kristna idéer och slutligen af monoteistiskt-rationalistiska, hyllade af de s. k. haniferna, kättarne, bland hvilka (var) några af arabernas yppersta skalder. . . . Emellertid hade dock beduinstammarne äfven en gemensam gudstjänst, som årligen om våren firades i Mecka. . . . Medelpunkten för den gemensamma gudstjänsten var den s. k. Kaaba, som då ej var något annat än en i fyrkant ordnad hög af stenar, på hvilken var uppställd den gemensamma idolen, en svart sten, förmodligen en från himlen fallen meteorsten, som på Muhammeds tid hade stått där i många sekler och som än i dag (år 1887) är att finna i Meckas stora moské som ett föremål för pilgrimernas andaktsfulla blickar. . . . Legender ville veta . . . att Abraham kommit och upprest Kaaba, den heliga fyrkanten med den svarta stenen. Om denna hette det, att Adam hade medtagit den från paradiset och att han då var glänsande hvit, men hade svartnat som en följd af människornas synder. För närvarande är den svarta stenen insatt i muren till den stora moskéen i Mecka i närheten af dess enda dörr; han bildar en oregelmässig oval af omkring 7 tums diameter och är infattad i silfver. Det ser ut som om han vore sammansatt af smärre stenar, hopfogade med stenkitt. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 366-369; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Det allra heligaste var nu helt tomt. En stor sten, varpå översteprästen stänkte blod på försoningsdagen, upptog den plats där arken med nådastolen hade stått. (Alfred Edersheim “The Temple” s 58)


Att fortsätta med (hembygden):

(Folkpartikvinnan) Helga Sjöstrand och (socialdemokraten) Elin Neuman hade båda samarbetat med Adèle Wetterling i den kvinnliga rösträttsrörelsen. Hon var mycket aktiv i den lokala avdelningen (i Jönköping) av den rikstäckande Föreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt och dessutom dess vice ordförande. När några kvinnor i Norrahammar bildade en egen krets, ansluten till Jönköpingsföreningen, fanns hon med som initiativtagare och talare vid första sammankomsten. Elin Neuman såg henne (i ett in memoriam i Smålands Folkblad 1934-10-14) som en betydande kvinnogestalt med klart intellekt och ovanligt stor talarbegåvning. Helga Sjöstrand beskrev henne (i en artikel i Jönköpings-Posten 1969-11-18) som den mest färgstarka av rösträttskvinnorna, "en föregångskvinna, intensivt verksam för social rättvisa och stöd åt de små i samhället". På 1890-talet gjorde hon en cykeltur till Hälsingborg för att tala för kvinnans rösträtt. Hon for vidare på rösträttsturnéer längs Skånekusten och senare i Sörmland. Som den första kvinnan i Jönköping hade hon i början av 1890-talet lärt sig att åka velociped, vilket ansågs som en olämplig sysselsättning för kvinnor vid den tiden. . . . Denna velocipedturné kommenterades av Jönköpingspressen. Jönköpings-Posten skrev om rösträttsturnén 18 juni 1894 och den 19 juli samma år noterade tidningen att det gick dåligt för fröken Wetterlind med rösträttsturnén. . . . Hån och nedsättande kommentarer avskräckte dock inte Wetterlind. Hon fortsatte att tala vid rösträttssammankomster runt om i landet och var en mycket uppskattad talare. (Elisabeth Fransson Malm "Adèle Wetterlind - en yrkeskvinna i det offentliga rummet" s 64-65)

Demonstration och möte i rösträttsfrågan anordnas annandag påsk på eftermiddaen af Norrahammars arbetarekommun. Demonstrationståg utgår från Norrahammar och mötet för densamma är Taberg, hvarest mötet äger rum i templarlokalen kl. 2 e.m. (Jönköpings-Posten 1904-04-02 "Demonstrationståg för rösträtt")

Stor Fest med Paketauktion anordnar Jönköpings Rösträttsförening Söndagen den 7:e d:s kl. half 7 e. m. i n:r 3 Kapellgatan. Entré: 15 öre för äldre och 10 öre för barn. Komitérade. (Jönköpings-Posten 1894-01-05 "Jönköpings Rösträttsförening anordnar Stor Fest")

I början av 1890-talet bildades en rösträttsförening i Norrahammar, vilket kan sägas ha varit starten för föreningslivet i samhället. (Lennart Gustasson "Spånbergarna och det tidiga Norrahammar" s 21)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Vid katastrofer kanar vi ner till botten av oss själva. Det är där vi hör hemma. Där är vi alla lika. I sorgen kan vi mötas. Kanske är det därför vi har så svårt att tala om sorgen. Den påminner oss om oss själva. Den svarta stenen i våra hjärtan är lika tung hos oss allihop. (Marcus Birro "Svarta vykort - En bok om tröst" s 69)

Jfr “Jesus sade: ‘Visa mig stenen, den som byggmästarna förkastade. Det är den som är hörnstenen.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 77; Thomasevangeliet log. 66)

Omloppet kring Kaba (i samband med vallfarten till Mekka) med den inmurade svarta stenen består av sju varv motsols och brukar utföras tre gånger. Varje pilgrim försöker komma åt att vidröra stenen. Omloppet anses vara instiftat av Abraham, som byggde Kaba tillsammans med sin son Ismael. Efter omloppet skall pilgrimen förrätta bön vid Abrahams sten ett stycke därifrån och dricka ur Zamzam-källan, som räddade livet på Hagars son Ismael, då han höll på att förgås av törst. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 130)

Jag längtar till Honom, som med känslighet, blick och fantasi skall teckna mitt rätta ansikte. ... När jag äntligen vågar öppna min hand och se på den vita stenens inskrift, då tror jag att jag kommer att gråta. Min rädsla är att jag inte är värd ett sådant namn, att Han tagit fel. Det är när jag vågar lyfta blicken och ser in i Hans ögon, som jag förstår att all förkastelse är över. ”Och vi skall säga till varandra genom mycket jord och tårar: Vad du är skön, min älskade. Vad du är skön”. (Liselotte Johansson ”Död och sorg” s 172)

I Upp, såsom i övriga NT, är färgen vit särskilt relaterad till den himmelska världen. (Håkan Ulfgaard "Feast and Future" s 81)

Gunnar Svensson berätttade inte så ofta om sin omvändelse 1978. Det var ett under, brukade han säga. ... Det hade blivit upplopp på skolan. ... Helt omtumlad hade Gunnar Svensson fram på kvällen strövat omkring i utkanterna av sin hemstad. Han hade kommit förbi ett mötestält. Han hade hört en röst, som högtidligt förkunnat, att de som vann seger skulle få en vit sten med ett namn på, ett namn som ingen skulle känna utom den som fick det. ... Kom, hade predikanten ropat, och han hade vinkat Gunnar Svensson till sig. ... Väl framme hade predikanten lagt sin hand på hans huvud och ropat: Anden säger, du ska få en vit sten, med ett nytt namn, som ingen känner utom du allena. Han hade genomströmmats av en sällhet, som inte var av denna världen. Han hade vacklat bort och sjunkit ner på en bänk, men en ung kvinna hade kommit till honom, gett honom ett blad, där det överst stått Sändebrev till Pergamus församling. Hon hade sagt: Välkommen till Pergamus församling. ... (Församlingen) hade upplösts kort efter. Predikanten hade en kväll med allvarlig röst förklarat att allt hade börjat gå fel. Här finns människor, hade han sagt, som håller sig till Pergamus församling och tror mer på namnet Pergamus än på namnet Jesus. Därför upplöser jag denna församling och drar vidare. Håll fast vid namnet Jesus, men glöm både mig och Pergamus. ... Några veckor hade Gunnar Svensson känt sig alldeles övergiven, läst de citat ur Bibeln, som funnits i samlingen av religiösa urkunder han fått i skolan. Han hade på stadsbiblioteket lånat metervis med uppbyggelselitteratur, lärt sig bedja med ledning av ett par bönböcker, fast han var ängslig att han inte gjort det riktigt. Men han hade som alltid gått på intuition och eftersom han kände det skönt inombords, hade han antagit att han kommit rätt i sitt sökande efter den vita stenen. Ibland hade han känt det som hade han nästan snuddat vid den, när han viskat namnet Jesus. ... Han fick det mesta uppklarat och döptes några månader senare. Ungdomsdop hade redan då börjat bli vanliga. När han ikläddes den vita dopdräkten kände han en stilla extas. Just så ren måste den vita stenen vara. (Berndt Gustafsson "Gunnar Svensson, vatteningenjör" s 41-44)

Talmud nämner dyrbara stenar som faller med mannat i öknen. ... Vi vet också, att Messias namn antogs vara inristat i en sten i templet. ... Det ansågs allmänt att uttalandet eller skrivandet av det nya namnet på en person eller ett föremål betydde, att dessa var den nämnde personens egendom. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 400-401)

Det blir mörkt, svårt att se. Där, på mossan, ligger stenar. En av de stenarna är dyrbar. Den kan förvandla allt, den kan få mörkret att lysa. Den är en strömbrytare för hela landet. Allting hänger på den. Se den, röra vid den ... (Tomas Tranströmer "Längre in" s 158-159)

Svenska Alliansmissionens Indiamission kallades från början Bhilmissionen. Det evigt nya evangeliet kom nämligen först til bhilerna. Bland detta folk finns flera grupper. Man räknar med ett 20-tal olika språkdialekter. En grupp kallas pavribhiler. Deras språk saknar egen skrift och kallas pavribhili. Deras religion är mycket primitiv. ... Vid infarten till pavribyarna finner man oftast en sten överhöljd med ett rött tygskynke. Det kan också förekomma att själva stenen målas röd men det förstnämnda är det vanligaste. Man tror att onda andar smyger längs vägarna efter mörkrets inbrott, men att de lämnar byns befolkning i frid och ro då de ser den röda stenen. Det är kvinnornas uppgift att i skymningen se till att stenen är väl "klädd" i den röda skruden. Där uttalas också en bön om beskydd för allt ont och farligt under den kommande natten. Ve den, som inte besöker den röda stenen! Så var förhållandet också i den lilla Kangaibyn ända tills - Jesus kom den vägen fram. Förlossaren som löser alla band. ... Sent skall den kvällen glömmas då följande strof sjöngs för första gången: "Jag går ej längre till röda stenen, till röda stenen, till röda stenen. Jag går ej längre till röda stenen, ty jag är frälst genom Jesu blod." De sjungande kvinnorna uppträder i små grupper om tre i varje. Någon gång händer det att endast en grupp uppträder. Men oftast är det flera grupper som deltager. Då tre eller fyra grupper deltager ställer de upp gruppvis i en ring. Med högra handen fattar de fliken av sin slöja och låter så den handen vila på nästa kvinnas skuldra. Varje kvinna som deltager räknar innehållet i sången som sitt personliga vittnesbörd. I tur och ordning betonar därför de deltagande det lilla ordet "jag" samtidigt som de markant tar ett steg framåt med ena foten. Ingen vill bli efter eller utesluten. Därför sjunges varje strof så många gånger som det är deltagare. Någon har så träffande yttrat att detta bör tala till oss alla att ta steget ut för Jesus. ... Gud vare tack för var och en som tagit emot Jesus som sin personlige Frälsare! Men ännu finns den röda stenen kvar i Kangai by. Det finns flera hem och hjärtan där Jesus står utanför och klappar. Må det bli vårt böneämne att Han får komma in, att han får rena från all synd. Han skall då också rena byn från den röda stenen. Han förmår det. (Frideborg Lindqvist "Han lade i deras mun en ny sång" s 28-32; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1968)

Ja, jag fick ditt brev igår ungefär då dörrhandtaget sprack När du frågade hur jag mådde Var det nåt slags skämt? Alla dom människor som du nämnde Ja, jag vet, dom är helt borta Jag var tvungen att ändra om deras ansikten Och ge alla ett nytt namn Just nu kan jag inte läsa så bra Sänd mig inte några mer brev, nej Såvida du inte postar dom Från Desolation Row (Bob Dylan "Desolation Row" s 78)

(Den vita sten som segervinnaren skall få syftar) antingen på den vita sten som domarna lade i urnan för att därmed kungöra sitt friande utslag (till skillnad från den svarta, som betydde fällande dom) eller på den lilla tavla av vit sten som ledaren för tävlingslekarna brukade överlämna till segraren. Dennes namn var ingraverat på den, och det garanterade speciella privilegier. ... Namnet uttrycker enligt Bibelns uppfattning personens sanna väsen (jfr Mt 1:21), och ett nytt namn betyder därför en motsvarande förnyelse av personen själv. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 105)

Biskoparna (i Svenska kyrkan) innehade, precis som församlingsprästerna, långt fram på 1900-talet sina tjänster på livstid. När en biskop avlidit och ny skulle tillsättas skulle val hållas inom fyra månader (i Härnösands stift efter sex månader). Röstberättigade var alla kyrkoherdar, regementspastorer samt den äldste komministern i varje pastorat. Prästerna samlades vid samma tidpunkt i alla kontrakt till en valförrättning under kontraktsprostens ledning. Innan man gick till val svor alla närvarande biskopsvalseden ("Jag N.N. förpliktar mig inför Gud och hans heliga evangelium, heligt och sannfärdigt, att vid nu förestående biskopsval, utan annat anseende än Guds ära, församlingens och läroverkens gagn, nämna och föreslå sådana män som, efter mitt bästa förstånd och samvete, genom lärdom, ämbetsnit och gudsfruktan, till det lediga biskopsämbetet i detta N. stift skickligast äro. Så sant mig Gud hjälpe till liv och själ!"). Samtidigt ägde en valförrättning rum i domkapitlet, där alla gymnasiets lektorer - oavsett om de var präster eller ej - hade rösträtt. I Uppsala och Lund, där biskopen också var prokansler vid universitetet, hade alla universitetets professorer rösträtt i biskopsvalet. Vid ärkebiskopsval utgjorde dessutom alla landets domkapitel egna valkorporationer. På varje valsedel uppsattes tre namn, där alla hade lika röstvärde. Vid sammanräkningen i domkapitlet gjordes det upp en lista över dem som fått flest röster; listan översändes till Kungl. Maj:t som därefter fritt utnämnde en av de tre. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 32)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Vid avgörandet om ståndsriksdagens ersättande med två-kammarsystem på Riddarhuset (4-7 december 1865) var adeln ovanligt talrikt tillstädes. Från båda sidor hade man dragit till sig förstärkningar från landsorten. Åtskilliga fattiga adelsmän bevistade sitt stånds sammanträde för både första och sista gången. Louis De Geer har i sina "Minnen" på ett lysande sätt skildrat denna det svenska riddarhusets svanesång. Det må vara tillåtet att låna hans ord om själva de upprörda sista stunderna. "Man hade kommit överens att söka få saken avgjord på en timme, då det ännu var dager, för att lätta betryggandet av riksdagsmännens hemfärd, ifall förslaget avslogs, för vilket ändamål trupperna ock höllos färdiga att rycka ut. Riddarhustorget var den 7 på middagen fullpackat av folk, som dock icke ådagalade några hotande planer. När nu klockan led mot två, voro visserligen ännu så många talare anmälda, att om de alla skulle talat, man lätteligen kunnat uppskjuta avgörandet till följande dag; men då otåligheten att få slut var så stor, beslöts det i stället att underhand övertala så många som möjligt att avstå från ordet, så att voteringen kunde hållas samma dag före mörkrets inbrott, och detta lyckades. Lantmarskalkens (d.v.s. adelns talmans) fråga, om överläggningen ansågs avslutad, besvarades med stormande ja; däremot var det omöjligt att höra, om ja eller nej var övervägande vid propositionerna om bifall och avslag. Lantmarskalken antog dock, att svaret utfallit för bifall, och votering begärdes och företogs. Uppläsningen av röstsedlarna följdes med den mest spända uppmärksamhet, och slutet blev, att förslaget bifölls med 361 ja mot 294 nej, således med 67 rösters övervikt." (Edvard Thermaenius "Demokratiens genombrott" s 24-25)

(Det nya namnet på den hwita stenen) är intet annat än Guds barn. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 561 i kommentar till Matt 5:1)

I Bretagne kunde under 1600-talet de som led av obotliga sjukdomar be församlingsprästen om den Heliga Stenen. Familjen samlades, patienter fick den sista smörjelsen och släktens äldste lyfte den tunga stenen över hans huvud och lät den falla. (Clarence Blomquist "Livet, döden och läkaren - Om medicinsk dödshjälp" s 7)

(I Mekka finnes muhammedanernas) förnämsta helgedom Kaba. . . . I Kabas ena vägg finnes inmurad en svart sten, som är synnerligen helig. Den påstås vara en från himmelen nedsänkt rubin, som svartnat för menniskornas synders skull. Den är mycket nött af pilgrimernas kyssar. (P. Waldenström "Till Österland" s 70-71)

Den egendomliga form af religionsblandning, som framträdde under Caracallas efterföljare Heliogabalus förskaffade de kristna fred under hans regeringstid. Det var den unge kejsarens afsikt att förena värdigheten såsom Roms augustus med solens öfversteprästadöme, och han hoppades kunna samla alla religioners anhängare, äfven judar och kristna i tillbedjan af solens svarta sten, som i högtidlig procession fördes från Syrien till Rom. Men denna syriska soldyrkan behagade icke romarne och blef strax afskaffad, då Heliogabali syskonbarn och medkejsare, den trettonårige Alexander Severus (222), blef ensam kejsare. De gamla prästkollegierna blefvo under hans tid omgifna af ny glans, och solens sten sändes tillbaka till Emesa. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 100; Synkretismen och evangelium)

Från Mindre Asien kom ... kulten av ... naturgudinnan Kybele, av romarna kallad "Mater Deum Magna Idae'a", den stora gudamodern från berget Ida (vid Troja), eller endast "Magna Mater". Hon var bergens och de vilda djurens härskarinna, som tronade på bergstopparna och dyrkades i bergshålor och grottor. I staden Pessinus i Frygien fanns en helgedom, där hon dyrkades i form av en svart sten, som sades ha fallit ned från himmelen (förmodligen en meteor). Den fördes till Rom år 204 f.Kr. och mottogs där med stor ståt. I en högtidlig procession fördes den heliga stenen upp till Palatinen, där den installerades i ett särskilt tempel, vars ruiner ännu finns kvar. Fest och festspel instiftades till gudinnans ära. Hos romarna blev hon med tiden en växtlighets- och fruktbarhetsgudinna. Hennes kult var snart spridd i hela romarriket. (Gunnar Söderström "Den olympiska gudavärlden och dess återspegling i den svenska diktningen" s 68)

"Lapis Niger" (i Rom) ligger vi Comitium mellan republikens rostra och graecostasis. Den upptäcktes 1899, när man på Forum (Romanum) fann en svart stenläggning, som ledde tankarna till en passus hos Festus, som nämner en "lapis niger in comitio". Denna svarta sten skulle dolt Romulus' grav, enligt andra istället herden Faustulus' eller Hostus Hostilius', farfar till Roms tredje kung. Under stenläggningen återfanns ett altare, en statybas och en inskriftssten i grotta oscura. Texten är skriven boustrophedon d.v.s. som oxen plöjer, en löpande text, där raderna börjar ömsevis upptill och nertill. Det rör sig om en helig plats, vars kränkande skulle bestraffas; en kung är nämnd. Det tycks röra sig mer om en liten helgedom än om en grav. ("Det antika Rom" s 41)


Att avrunda med:

I Bibelns sista bok talas om ett framtida möte med Någon som skall lägga en vit sten i vår hand. På stenen står ett nytt namn som ingen känner utom den som får det och underförstått, Han som ger det. I antiken kunde en vit sten betyda inbjudan till fest. När domaren i en rättegång gav den anklagade en vit sten var budskapet: Du är frikänd. Jag tror att den gåtfulla bibelversen i Uppenbarelseboken handlar om både förlåtelse och fest. ... Jag är som sagt inte gift. Egentligen borde jag inte få uttala mig. Men jag har för mig att två människor aldrig riktigt kan kartlägga varandra. Vita fläckar blir kvar, om än – för att citera Hjalmar Gullberg – händerna gjort många pilgrimsfärder och ”varenda fingerspets är vittnesgill”. Det finns både yta och djup som förblir outforskade. ... Till slut är det bara En som känner alla bokstäver i en människas namn och kan stava det rätt. ...Allt verkligt liv är möte. En dag skall du få en vit sten, av Honom som är mycket fäst vid dig. (Liselotte Johansson “Den vita stenen” s 53,57)


Sångarna:

Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig när du går. Din ensamhet har stränder in mot ljuset. Var inte rädd. I sanden finns det spår. (Y Eggehorn: Psalmer och Sånger 256:1)

O saliga namn, som ock där skall bli mitt, ”Det nya”, som Jesus ock skänker mig fritt! Men blott ”den där vinner” skall få det till slut; Så hjälp oss, o Jesus, att väl hålla ut! O strålande krona, o härliga sång Bland jublande skaror där uppe en gång! O härliga hem – är detta för mig? O härliga hem för mig! (JB Atchinson: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 478:4)

Ett underbart namn, icke känt av oss här, Skall Jesus, vår Frälsare, giva oss där; Men blott den som vinner skall få det till slut – Och därför, o Jesus, vill jag hålla ut. O strålande krona, o härliga sång Bland jublande skaror däruppe en gång! O dyraste Jesus, allt detta för mig! Av hjärtat jag tackar dig. (JB Atchinson: Psalmisten 1928 nr 623:3)

Den som vinner, övervinner, Han av Herren får en sten, Glänsande och vit och ren. Där står namnet, nya namnet, Som ej någon känner, Blott den som vann det. (O Witt: Andliga sånger 1936 nr 125:1b)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv kanske namnet “Må Bel skydda hans liv” kommer att ändras till “Må Herren skydda hans liv”.


Grekiska ord:

psêfos (röstningssten) (i NT + ett exempel i GT) 2 Mos 4:25; Apg 26:10; Upp 2:17.


Ytterligare studier:

1 Mos 17:5,15; Jes 44:5; Sak 3:9; Mark 13:1-2; Luk 9:29; Hes 7:19; Upp 3:12; 13:18; 14:3,14; 19:12; 20:11.


Matthijs den Dulk "The Promises to the Conquerors in the Book of Revelation"; Biblica 87 (2006): 516-522.

Stephen L. Homcy "'To Him Who Overcomes': A Fresh Look at What 'Victory' Means for the Believer According to the Book of Revelation"; Journal of the Evangelical Theological Society 38.2 (June 1995): 193-201.

James E. Rosscup "The 'overcomer' of the Apocalypse"; Grace Theological Journal 3.2 (Fall 1982): 261-286.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-16; 2012-06-07; 2015-01-18)

Tillbaka till Start

2:18 Och skriv till budbäraren av/i (församlingen) av utkallade i Tyatira: “Detta är vad Guds Son säger, Den som har Sina ögon som en eldslåga och Sina fötter lika koppar från Libanon (eller: lika koppar som liknar olibanum/rökelse).”

Ord för ord (28 ord i den grekiska texten): Och (till)-'-n budbärare'/budbäraren -ens i Tyatira (av)-(församling)-av-utkallade skriv: '(De-men-ting)'/'detta-är-vad' säger '-en son'/sonen '-ens guds'/Guds, den havande '-en ögon'/ögonen sina som (en)-låga (av)-eld och '-na fötter'/fötterna sina lika koppar-från-libanon (alt. koppar-som-liknar-olibanum).


1883: Och skrif till ängeln för församlingen i Tyatira: Detta säger Guds Son, som har ögon såsom en eldslåga, och hvilkens fötter likna kalkolibanos.

1541(1703): Och skrif den församlings Ängel i Thyatira: Detta säger Guds Son, som ögon hafwer såsom eldslåge, och hans fötter lika som messing.

LT 1974: Skriv detta brev till ledaren för församlingen i Tyatira: ”Detta budskap kommer från Guds Son, vars ögon är som genomträngande eldslågor och vars fötter är som gnistrande malm.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) ”Du skall tala till farao: ’Detta är vad Herren säger: Israel (är) Min förstfödde son.’” (2 Mos 4:22, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Jordens kungar stod ’vid sidan av’/nära och ledarna leddes/fördes tillsammans ... nedifrån/emot Herren och nedifrån/emot Hans Smorde (Kristus).” … Herren talade (vänd) i riktning mot mig: 'Du är Min son. Jag har i dag avlat (och avlar) dig.’" (Ps 2:2,7b, Grekiska GT)

(Kungen talade:) ”Skåda, jag skådar fyra män som är ’lösta upp’/befriade (och har ’lösts upp’/befriats) som vandrar omkring i elden och ingen förstörelse/skada blev i dem, och den fjärdes skådande (har) en likhet av Guds budbärare (Theod: ... med en Guds son).” (Dan 3:25, Grekiska GT)

(Profeten sade:) ”Detta är vad Herren säger: ’På/’på grund av’ (Gasas/Tyros'/Idumeens/Ammons/Moabs/Judas'/Israels) tre gudlösheter och på/’på grund av’ de fyra skall Jag inte vända Mig bort till dem.” ... Hör den här utsagan, som Herren har samtalat emot er, Israels hus, och nedifrån/emot varje stam, som (Han) ledde/förde upp ut ur Egyptens jord/land, då Han sade: “Jag hade ’mer än’/emellertid kunskap om er ut ur/av alla jordens stammar. På grund av det här skall Jag utverka rättvisa emot er för alla era missar (av Mitt mål).” (Amos 1:6a,9a,11a,13a; 2:1a,4a,6a; 3:1-2, Grekiska GT)

(De gudlösa säger:) "Om den rättfärdige är en Guds son, skall (Gud) ta 'i stället'/parti för honom och frälsa honom ut ur (deras) hand som står (och har stått) (honom) emot. . . . Vi skall 'skipa rätt helt och hållet'/'avkunna dom emot' (den rättfärdige) (till) en otillbörlig/otrevlig död, ty det skall vara 'ett besök'/'en granskning' av honom 'ut ur'/'till följd av' hans utsagor." (Salomos Vishet 2:18,20)


Den Senare Uppenbarelsen:

Simon Petrus 'havande svarat'/'svarade och' talade (till Jesus): ”Du är kristusen/'den smorde', den levande Gudens Son.” (Matt 16:16)

Prästledaren talade till (Jesus): ”Jag binder Dig med ed nedifrån/vid den levande Guden, att Du må tala till oss, om Du är kristusen/'den smorde', Guds Son.” (Matt 26:63b)

(”Ledaren för hundra man” och de som var i sällskap med honom) sade: ”Sannerligen var den här (hela tiden) en Guds son!” (Matt 27:54b)

’Då budbäraren hade svarat, talade han’/’budbäraren svarade och talade’ till (Mariam): "Helig ande skall komma emot, emot dig, och en Högstes förmåga skall överskugga dig. Därför skall och/också det som avlas kallas heligt, en Guds son." (Luk 1:35)

(De små demonerna sade till Jesus:) ”Du är Guds Son!” Och/men då (Jesus) klandrade dem, tillät Han dem (hela tiden) att inte samtala, eftersom de visste ’Honom vara kristusen’/’att Han var den smorde’. (Luk 4:41b)

En viss kvinna (vid) namn Lydia ... (var från) en stad Tyatira. ... Herren öppnade (hennes) hjärta alltigenom. (Apg 16:14a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Natanael sade till Jesus:) ”Rabbi, Du är Guds Son. Du är Kungen (P66, א,* א) av Israel.” (Joh 1:49b)

(Jesus sade:) ”Jag är en Guds Son?” (Joh 10:36b)

(Marta sade till Jesus:) ”Jag tror (och har trott), att Du är kristusen/'den smorde', Guds Son, Den som kommer in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (Joh 11:27b)

Jesus gjorde så faktiskt och/också många andra tecken inför Sina lärjungars ögon, (tecken) vilka det är som inte är (och inte har varit) skrivna i den här bokrullen. Men de här är (och har varit) skrivna, för att ni må tro (presens konjunktiv א*,B) , att Jesus är kristusen/'den smorde', Guds Son, och för att ni, då ni tror, må ha tidsålderslångt (א,*א) liv i Hans namn. (Joh 20:30-31)

Hans ögon (var) som en eldslåga. (Upp 1:14b)

Hans fötter (var) lika koppar från Libanon (eller: lika koppar som liknar olibanum/rökelse), som i en brännugn som glöder (och har glött). (Upp 1:15a)

Skriv till budbäraren av/i (församlingen) av utkallade i Efesos: “Detta är vad Den som ‘får makt över’/griper de sju stjärnorna i Sin rätta/högra hand (א*) säger, Den som vandrar omkring i en mitt av de sju lampställena av guld.” (Upp 2:1)


Exegeter, evangelister med flera:

Kanhända var det (Lydia från Tyatira, Apg 16:14) som berättade om allt det förunderligt stora som hon hade fått vara med om i Filippi (v. 15, 40) och så förde budskapet om Jesus Kristus till sin hemstad! (Arvid Bergstam "Inför Ordet och evigheten" s 21)

Tyatira ... låg på vägen till Efesus. Första anblicken af denna gamla macedoniska stad var på intet vis behaglig för våra resande; ty ehuru dess invånare icke föraktade konsten i någon af dess mångfaldiga former, voro de allt för idoga för att ägna mycken uppmärksamhet däråt, ty tillverkningen af en mängd saker, nyttiga i det dagliga lifvet, upptog all deras tid. Krukmakare och garfvare, väfvare och färgare lämna sällan något namn efter sig i världen; men världen skulle bättre kunna reda sig utan sina bildhuggare och målare än utan dessa anspråkslösa arbetare. Och sålunda kunde Asien gärna vara stolt öfver sitt sköna Efesus med dess makalösa Dianatempel, men det hade icke kunnat berga sig utan Tyatira med dess smutsiga, trånga gator, dess nedrökta hus och bullersamma slammer af vävstolar och krukmakerier, hvarest tyger väfdes samt krukor, pannor och skålar tillverkades till dagligt bruk. Kejsaren och hans senatorers purpurkläder kommo ofta ur väfstolarna i Tyatira. ... (Men) där funnos praktfulla tempel åt Jupiter och Venus samt åt Agenoria, idoghetens gudinna. ("Ur lejonets mun" eller "Församlingen i katakomberna" s 131-132; bok i Mullsjö Missionsförsamlings 1940-talsbibliotek, ej namngiven författare)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “ögon som en eldslåga”, se Upp 1:14a. Angående ”fötter lika koppar från Libanon (eller: lika koppar som liknar olibanum/rökelse)”, se Upp 1:15a. Angående ”Guds Son”, jfr Egna kommentarer och funderingar till Joh 20:30-31.

Vem är den som segrar/besegrar världen, om ej den som tror att Jesus är Guds Son. (1 Joh 5:5)


Ytterligare studier:

Matt 4:3; Upp 1:11; 2:23-24.


David E. Aune "The Form and Function of the Proclamations to the Seven Churches (Revelation 2-3)"; New Testament Studies 36 (1990): 182-204.

James L. Boyer "Are the Seven Letters of Revelation 2-3 Prophetic?"; Grace Theological Journal 6.2 (1985): 267-273.

Birger Gerhardsson "De kristologiska utsagorna i sändebreven i Uppenbarelseboken (kap 2-3)"; Svensk Exegetisk Årsbok 30 (1965): 70-90.

I. Ljung "Om 'Isebel' i Samaria, Tyatira och frankerriket"; Svensk Exegetisk Årsbok 54 (1989): 127-134.

Robert L. Muse "Revelation 2-3: a critical analysis of seven prophetic messages"; Journal of the Evangelical Theological Society 29.2 (June 1966): 147-161.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-16; 2012-06-07; 2015-01-19)

Tillbaka till Start

2:19a Jag känner dina gärningar och (ditt) välkomnande och (din) tro och * (א*) uthållighet * (א,*א) .

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): (jag)-'känner-(och-har-känt)'/känner dina '-na gärningar'/gärningarna och '-t välkomnande'/välkomnandet och '-n tro'/tron och '-en uthållighet'/uthålligheten.


1883: Jag känner dina gärningar och din kärlek och din tro och din tjänst och ditt tålamod.

1541(1703): Jag wet dina gerningar, och din kärlek, och dina tjenst, och dina tro, och ditt tålamod.

LT 1974: Jag ser alla dina goda gärningar – din omtanke om de fattiga, dina gåvor till dem och din tjänst för dem. Jag känner också din kärlek och din tro och ditt tålamod.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Abram trodde (i/på) Gud, och det räknades för honom in i rättfärdighet. (1 Mos 15:6, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Din hand skall inte hämnas och du skall inte förtörnas över ditt folks söner, och du skall välkomna din granne/nästa som dig själv. Jag är Herren.” (3 Mos 19:18, Grekiska GT)

(Sofar sade: “Gud) känner laglösas gärningar.” (Job 11:11a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “’I varje plats’/’på alla platser’ (är) Herrens ögon, de bespejar både dåliga och goda.” (Ordsp 15:3, Grekiska GT)

(Salomo sade:) ”De trofasta skall förbli (i) (Herren) i välkomnande. ...” (Salomos Vishet 3:9b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni kommer att vara varande hatade av alla på grund av Mitt namn, men den som har ’stannat bakom’/’hållt ut’ in i ett slut, den här skall räddas.” (Matt 10:22)

(Jesus sade till de välsignade:) “Så mycket som ni har gjort emot en av de minsta av ’de här’/dessa Mina bröder, har ni gjort Mig.” (Matt 25:40b)

(Utsädet) i den fina jorden är de här, ’vilka som än’/som då de hört utsagan, ’håller ner’/bevarar den i ett fint och gott hjärta och för med sig frukt i/med uthållighet.” (Luk 8:15)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Då Människans Son har kommit, skall Han följaktligen finna tron uppå jorden?" (Luk 18:8b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Skaffa/vinn era själar i er uthållighet!” (Luk 21:19)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som gör sanningen kommer i riktning mot ljuset, för att det må göras synligt, att det är i Gud som hans gärningar har varit (och är) arbetade/gjorda. (Joh 3:21)

Räddaren (א,*א) visste från (P66, א,* א) en början, (att) några är de * (א,*א) som tror och (att) någon (hela tiden) var den som stod i begrepp (P66, א,*א) att ’ge Honom till sidan av’/’överlämna Honom’. (Joh 6:64b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ett nytt bud ger Jag er, för att ni må välkomna varandra, helt och hållet som Jag har välkomnat er, för att och/också ni må välkomna varandra.” (Joh 13:34)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”De här (tecknen) är (och har varit) skrivna, för att ni må tro (presens konjunktiv א*,B) , att Jesus är kristusen/'den smorde', Guds Son, och för att ni, då ni tror, må ha tidsålderslångt (א,*א) liv i Hans namn. (Joh 20:31b)

Jag, Johannes, er broder och en i gemenskap tillsammans med (er) i betrycket och ett rike och en uthållighet i Jesus. (Upp 1:9a)

Jag känner dina gärningar och ditt (א,* א) besvär och din uthållighet. (Upp 2:2a, ”Efesos”)

Jag känner dina gärningar och (א,*א) (ditt) betryck och (din) utblottelse – du är emellertid rik. (Upp 2:9a, ”Smyrna”)

Du får/har makt över ditt (א*) namn och förnekade inte Min tro. ... (Upp 2:13b, ”Pergamos)


Exegeter, evangelister med flera:

Här framhålles först den dygd som Herren icke fann i Efesus, nämligen kärleken. Till kärleken fogas därefter såsom dess rot tron. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 108)

Många har för otålighetens skull förlorat trons rätta frukt. ... Men vi hoppas, att det ännu finns några själar som bär frukt i tålamod. Det finns kanske ännu några själar, som bär Jesu kors i tålamod. Dessa få själar, som bär frukt i tålamod, borde nu be den store Korsbäraren, att han skulle komma till deras hjälp och styrka deras lemmar, då de börjar tröttna, och att han skulle utgjuta några nådesdroppar av den Helige Andes vin, då deras knän börjar digna under korsets börda. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 511-512 i predikan 1857 över Luk 8:4-15)


Paulus sade till de troende i Korint: ”Nu, nu stannar/’stannar ... kvar’ tro, hopp och välkomnande, de här tre tingen.” (1 Kor 13:13a)

(Paulus och Silvanus och Timoteus sade till de troende i Thessalonike: “Vi kommer ihåg) er trons gärning och (ert) besvär i välkomnandet och (ert) tålamod i hoppet.” (1 Thess 1:3a)

Paulus sade till de troende i Thessalonika: “Vi själva berömmer oss i/av, i/av er i Guds (församlingar) av utkallade ’till förmån för’/över er uthållighet och tro i alla era förföljelser och betryck, (i) vilka ni håller upp/ut.” (2 Thess 1:4)

Det här är Hans bud, ’för att’/att vi må (א,*א,A) tro (i/på) Hans Sons, Jesu Kristi, namn, och välkomna varandra, helt och hållet som Han ’gav oss ett bud’/’befallde oss’. (1 Joh 3:23)


Ytterligare studier: Job 24:23; 31:4; 34:21; Ps 133:1; Ordsp 5:21; Jes 1:16; Jer 16:17; Joh 15:12,17; Gal 3:7; 5:6; 1 Tim 1:5; Upp 1:9; 3:10; 13:10; 14.12.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-16; 2012-06-07; 2015-01-19)

Tillbaka till Start

2:19b ... och dina sista gärningar (är) fler än de första.

Ord för ord (9 ord i den grekiska texten): och '-na gärningar'/gärningarna dina de sista fler (av/än)-de första.


1883: ... och dina gärningar, de sista flera än de första.

1541(1703): ... och dina gerningar, de sista flera än de första.

LT 1974: ... och jag kan se hur du hela tiden går framåt på alla dessa områden.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Balak (skickade) bort ledare, fler ... än (de första). (4 Mos 22:15, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Husmästaren/husföreståndaren) skickade bort andra slavar, fler än de första. (Matt 21:36a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Folkskaran sade till Jesus:) ”Vad må vi göra, för att vi må arbeta (för) Guds gärningar?” Jesus svarade och talade till dem: ”Den här, det är Guds gärning, för att ni må tro in i Den som Den där har skickat bort.” (Joh 6:29)

(De sade:) ”När kristusen/'den smorde' – alltefter omständigheterna – må komma, ej skall Han göra mer tecken än Den här gör (א*)?” (Joh 7:31b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Amen, amen, säger Jag er, den som tror in i Mig, den där skall och/också göra de gärningar som Jag gör, och större än de här skall han göra, eftersom Jag går i riktning mot Fadern.” (Joh 14:12)

Jag har emellertid (det) nedifrån/emot dig, att du har låtit ditt första välkomnande vara. Dra dig så till minnes varifrån du har fallit (och faller) och ändra sinne och gör de första gärningarna. (Upp 2:4-5a)


Exegeter, evangelister med flera:

"Jag är egentligen inte hitkommen för att vara med på bröllopet", (sade Emil till Anund). "Jag gick för att tala om att det var jag, som kom ut med talet att du slagit ihjäl Villands-Friare. ... Det var jag som satte eld på längan ... (och) fyllde dina diken med sten och mossa - det var jag som sådde ogräsfrö i din havreåker." ... Med en duns faller (Emil) i golvet. ... Så är det slut. ... (Anund) går tillbaka till de år och händelser, som vävt samman hans eget liv med den dödes. Han går inte från händelse till händelse men når ändå fram till denna kväll, som gett honom själv upprättelse för allt han beskyllts för, som gett belöning för alla årens tunga kamp. Och han finner inget bittert, inget beklämmande kring Emils död. I stället ser han den dödes sista gärningar och slut som ett strålande segertecken över ett dunkelt och halvförnekat liv. (Sven Edvin Salje "Dimmorna lyfter" s 318-322)


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-16; 2012-06-07; 2015-01-19)

Tillbaka till Start

2:20 Jag har emellertid ett mycket/stort ting (א,* א) nedifrån/emot dig, att du låter kvinnan Isebel vara, (hon) som säger sig vara (א,* א) en profetissa, och hon lär och leder Mina slavar vilse till att bedriva otukt och äta (ting som är) offrade till avgudar.

Ord för ord (26 ord i den grekiska texten Sinaiticus): emellertid (jag)-har nedifrån dig (ett)-mycket-(ting) att (du)-låter-vara '-n kvinna'/kvinnan Isebel, den sägande sig (en)-profetissa vara och (hon)-lär och leder-vilse de mina slavar (till-att)-bedriva-otukt och äta (ting-som-är)-offrade-till-avgudar.


1883: Men jag har det emot dig, att du har fördrag med kvinnan Jesabel, som säger sig vara en profetissa och lär och förför mina tjänare att öfva skörlefnad och äta afgudaoffer.

1541(1703): Men jag hafwer något litet emot dig, att du tillstädjer den qwinnan Jesabel, som säger att hon är en Prophetissa, lära och bedraga mina tjenare, bedrifwa boleri, och äta af det afgudom offradt är.

LT 1974: Ändå har jag detta emot dig: Du tillåter kvinnan Jesabel, som själv kallar sig profetissa, att lära mina tjänare att man inte behöver ta så allvarligt på otukt. Hon uppmuntrar dem att utöva omoral och att äta kött, som offrats till avgudar.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Profeten Bileam sade till Balaks ledare:) “Spring bort i riktning mot er herre. Gud låter mig inte vara (i fred till) att gå i sällskap med er.” (4 Mos 22:13b, Grekiska GT)

(Bileam sade: “Bileam) yttrar/’låter höra’ då han hör Guds utsagor, ’vem som än’/’han som’ skådade Guds skådande.” (4 Mos 24:4a, Grekiska GT)

(Israel) vanhelgades in i Moabs döttrar. Och de kallade på (folket) på/’för ... skull’ offren åt sina avgudar, och folket åt deras offer och kastade sig ner inför deras avgudar (för att hedra dem). (4 Mos 25:1b-2, Grekiska GT)

(Ahab, Israels kung) 'tog en kvinna'/’gifte sig med’ Isebel, dotter av Etbaal, kung av sidonier, och han gick och var slav åt Baal och kastade sig ner inför honom (för att hedra honom). (1 Kung 16:31b, Grekiska GT)

(Det fanns inget så) fåfängligt/dåraktigt ’mer än’/utom Ahab som/då han försålde sig (till) att göra det onda inför Herrens ögon, som/då Isebel hans hustru ’satte ... i sällskap med’/förändrade honom. (1 Kung 21:25, Grekiska GT)

(Herren sade till Jehu:) “Du skall fullständigt tillintetgöra Ahabs, din herres, hus, ’ut ur’/’bort från’ Mitt ansikte och du skall ut ur/av Jisebels hand utverka rättvisa för Mina slavars profeternas blod, och för alla Herrens slavars blod.” (2 Kung 9:7, Grekiska GT)

(Jehu sade till Joram:) “Vilken fred, (eftersom) din moder Isebels otukter/’otuktiga handlingar’ och hennes gifter ännu (är) de/så många.” (2 Kung 9:22b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Jag har letts/gått vilse som ett fördärvat får.” (Ps 119:176a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Alla har vi letts/gått vilse som får.” (Jes 53:6a, Grekiska GT)

(Judas') fåfängliga ting har lett dem vilse. ... (Amos 2:4b, Grekiska GT)

(I Israel) går en son och hans fader in ’i riktning mot’/till samma unga flicka, på vilket sätt de må vanhelga deras Guds namn. (Amos 2:7b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Ut ur hjärtat) kommer onda ‘räknanden alltigenom’/överväganden, mord, äktenskapsbrott, otukter/’otuktiga handlingar’, stölder, falska vittnesmål, hädelser. De här är de ting som gör människan gemensam/oren.” (Matt 15:19-20a)

Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Falska ’kristusar’ och falska profeter skall resa sig upp … så att och/också - om förmöget/möjligt – de utvalda skall ledas (א,* א) vilse.” (Matt 24:24)

(Hela tiden) lät (Jesus) inte de små demonerna vara att samtala. ... (Mark 1:34b)

(Jesus sade:) "Se/’se till’ att någon ej må leda er vilse. Många skall komma på/’för ... skull’ Mitt namn och säga att/: ’Jag är’ och skall leda många vilse.” (Mark 13:5b-6)

(The Lord said:) ”Marta, Marta, du bekymrar dig (om) och störs ’runt omkring’/’i förhållande till’ många ting. Men det är (en fråga) om få ting eller bara ett ting (א*), ty Maria har valt den goda portionen/delen, ’vilken som än’/som inte skall tagas av/från henne." (Luk 10:41b-42)

(Vinodlaren sade till ”en viss person”:) ”Herre, låt (fikonträdet) vara och/också det här året, ända till (den tid) ’vilken som än’/’i vilken’ jag må gräva runt omkring det och kasta/lägga (på) gödsel. Och om det – alltefter omständigheterna – faktiskt må göra/bära frukt in i ’(året) som står i begrepp’/’det framtida (året)’, (fint); men om ej, skall/må du under alla förhållanden ’skära ut’/’hugga ner’ det.’” (Luk 13:8b-9)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den trofaste i ett minsta (ting) är trofast och/också i ett mycket/stort (ting) och den orättfärdige i ett minsta (ting) är orättfärdig och/också i ett mycket/stort ting.” (Luk 16:10)

(Bröderna, både apostlarna och de äldste, skrev till bröderna i Antiokia och Syrien och Kilikien:) ”Det tycktes (rätt) för den Helige Ande och för oss att ingenting/ingen mer tyngd sätta/lägga på er mer än de här ’av nödvändigt’/’nödvändiga tingen’: att hålla sig på avstånd från (ting) offrade åt avgudar och (från) blod och (från) kvävda (ting/djur) och (från) otukt.” (Apg 15:28-29a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag har emellertid (det) nedifrån/emot dig, att du har låtit ditt första välkomnande vara. (Upp 2:4, ”Efesos”)

Det här har du emellertid, att du hatar nikolaiternas gärningar, vilka och/också Jag hatar. (Upp 2:6, ”Efesos”)

Jag har emellertid få/några ting nedifrån/emot dig, eftersom du har (några) där som ‘får makt över’/omfattar Bileams lära som lärde * (א*) att kasta/lägga en stötesten inför Israels söners ögon, att äta ting offrade åt avgudar och att bedriva otukt. På det här sättet och/också du de som likaså ‘får makt över’/omfattar nikolaiternas lära. (Upp 2:14-15, ”Pergamos”)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1800

Nu får man minnas att varje otrohet mot Gud räknades som andligt äktenskapsbrott. Så var det redan i Gamla Testamentet. Gud hade trolovat sig med Israel. Folket var hans brud. Det skulle också Kyrkan vara. Att bryta mot Gud var alltså otukt. Också här kan ordet ”otukt” ha den innebörden. Men samtidigt får man minnas, att den falska friheten – inte minst i samband med offermåltiderna – nästan tvunget ledde till osedlighet. Det var då som nu: en av de stora olikheterna mellan en kristen och en icke-kristen livsföring låg på det sexuella området. För dem som icke var kristna var sexualiteten – som bl a Eusebius, den store kyrkohistorikern på 300-talet har påpekat – ett högsta värde. För de kristna fanns det högre värden som gav regler också för sexualiteten. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 41)

De falska profeterna har förgyllt ett underhaltigt andligt byggnadsverk. I domstiderna faller det samman. Och vår tids falska profeter? Alla dessa som avskyr allt särpräglat kristet och åstundar det populära! Alla dessa som söker en moral, som passar alla, och förnekar eller polemiserar mot Herrens bud. Sådana befallningar utgick aldrig från Herren, allt kötts Gud! (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 328 i kommentar till Hes 13:4-12)

Jag tror att Ni är alldeles på vilse spår! Den Strindberg Ni nu söker är icke den Ni tror! Jag är Kristen, och är säker på, att folket icke skall uppfostras med teater och taflor, utan i arbete och gudsfruktan. I stället för surrogatet konst ega de originalet, Guds herrliga natur! Ni har gått vilse! (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 juli 1908" s 269-270; brev 18 april 1908 till den finländske nykterhets- och folkbildningsmannen Uno Stadius som 14/4 1908 hade skrivit till Strindberg och bett om tillåtelse att få begagna Strindbergs dramer i sin undervisning: "Jag är övertygad om att framtidens skolundervisning måste till stor del ske i dramats form.")

(Karl August) Tavaststjernas Fru är farlig för mitt lugn! Neue Liebe! Die alte verfluchte Liebe! ... ... Tavaststjernas fru (älsklig i åminnelse) berättade att T. i Köpenhamn blivit anmodad söka inhibera en grof artikel i Dansk tidning mot Ola H(ansso)n, men undanbad sig. ... Fru Tavststjerna utplånade fullständigt minnet af (mitt senaste svärmeri i Berlin) (norskan) Fr. L(un)d, in allen Beziehungen. ... ... Kan helsa från Tavaststjerna och Frue, hvilken behagade mig mer än lofligt. De voro hos mig i Weimar der jag genomgick en 8-dagars ensamhetskur. Jag önskar icke gerna återse den djupögda djefletten, som störde min ro betänkligt, men jag blir nog tvungen, och känner det fatalt. Hvem som blir olyckligast, Tavaststjerna eller jag, det är frågan, eller blir. (August Strindberg "August Strindbergs brev 1892-jan 1894" s 92,95,106; brev 6 dec 1892 och 8 dec 1892 till Adolf Paul samt brev 26 dec 1892 till Birger Mörner)

Vi kallar många saker för ”stora”, som i Herrens ögon torde vara mycket små. Många saker som förefaller oss mycket små kan i själva verket vara mycket stora. (D.L. Moody ”Himlen” s 92)

Jag tror ... att man icke får draga uppmärksamheten från den lidande menskligheten genom att syssla med bisaker och skrufva upp dessa till hufvudsaker som derigenom komma att skymma just hufvudsaken. Jag håller just på att afslöja vetenskaperiet och lyckas jag öfvertyga allmänheten om att vetenskapen i många fall icke förtjenar sin gloria så skola slutligen vetenskapsmännen icke söka glorian med dåliga medel. ... Jag tror att den som tål vid vegetarianismen är lycklig. Men alla göra icke det, ty vi ha ju olika anlag för allt! Pröfve menniskan sig sjelf! Jag har pröfvat! ... Jag har vänner som pröfvat det! Vi stodo icke ut! ... Jag är icke klar i edra stycken och vill icke vara med i detaljfrågor, ty mina hufvudfrågor taga mig helt och hållen! Hälsningar och Frid till alla. Eder August. (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 68-70; brev den 12 mars 1884 till kusinen Thérèse och systrarna Elisabeth och Nora)

Inte var (Anna Svärd) den enda, som lyssnade med glädje. Hon såg hur människor vände på huvudena och tittade upp till predikanten. Somliga flyttade sig närmare intill grannen i bänken och stötte till honom för att mana till uppmärksamhet: ”Hör på detta! Det här är en riktig predikan.” Det var det också. Hade en någonsin förut hört en människa tala på det sättet, så ville hon bli förbytt till en gråsten. Hon, som satt i koret, kunde se hur ansiktena i bänkarna blev milda och högtidliga. Ett par unga töser fick ett sken i ögonen, så att de lyste som stjärnor. Just som det var som bäst, blev det en liten rörelse i kyrkan. (Organistfrun) Sundler kom insmygande. ... (Hon) hade inte varit i kyrkan mer än fem minuter, så avbröt sig Karl-Artur mitt i en mening. Han böjde sig långt utöver predikstolen och stirrade bort mot ett mörkt hörn av kyrkan. Och vad han där såg, det skrämde honom så, att han blev vit i ansiktet som ett lakan. ... Någon glädje var det inte mer med att höra honom. ... (Anna Svärd) hann att besinna sig på att hon var en fattig dalkulla, som ingenting begrep. Hemma i Medstubyn, där trodde både kulla och mas, att det fanns gott om sådana leda troll ute i världen, som kunde förvända synen på folk. ... Här i Korskyrka hade de kanske aldrig hört en sådan sak nämnas. ... Därhemma skulle både kulla och mas genast ha förstått, att det var organistfrun, som förvände synen på Karl-Artur. (Selma Lagerlöf ”Anna Svärd” s 106-109)


ca 1800 och tiden dessförinnan

"Jag är av Herren satt till herde över en ringa del av hans stora hjord, jag har ett heligt kall", (sade pastor Suenonius), " ... satan har med fräckaste djärvhet börjat uppträda bland oss till att förföra Guds församling. Vi hotas av den rysligaste syndaflod, ity att den onde genom magiska konsters förlänande rycker till sig otaliga själar. ... Jag vill utrota Baals präster och prästinnor ur min hjord, innan de hinna sprida smittan längre än de gjort. ... Våra fäder, som voro bättre och frommare än vi, hava stadgat, att trolldom är livssak: man skall steglas och kona brännas ... se sjätte kapitlet i Höghmälisbalken och Västerås Stadga 1527. ... (Ingrid på Tallmossen) är översta prästinnan i ondskans tempel ... hon är Leviatans älsklingsbrud." (Viktor Rydberg "Fribytaren på Östersjön I" s 136-138)

Du kättare, du må wäl knota i din lönnvrå, men såwidt det på mig ankommer, skall du icke komma upp på predikstolen, utan du måste hålla till godo, att jag och alla rätta christna säga dig uppenbarligen emot och låta dig fara. ... För öfrigt kunna de ock ganska wäl smycka sin sak, föregifwa stor wisdom och helighet, samt hafwa anseende bland folket; likasom de stora, sköna tistlar, som stå ibland kornet med bruna knoppar och wäxa högre samt hafwa ett wida ståtligare utseende, än sjelwa kornet; de hafwa wackra gröna blad, sköna och stora bruna knoppar, äro starka och frodiga, med sköna, röda, glödande blommor, liknande en slinka. Deremot har det kära kornet intet wackert och präktigt utseende, utan står helt gulblekt på åkren, så att den, som icke kände det ena eller det andra, skulle wäl swärja en ed på, att, emedan tistlarna står på den goda åkern och midt ibland kornet samt äro så tjocka och stora, att de ofta förqwäfwa kornet, så måste de wara någon ganska nyttig ört och blomma. Men de äro dock idel stingande tistlar, ingen till nytta, utan ganska skadliga; ja, om man allenast tager på dem, så stinga de en i handen. ... Du skall icke med wåld bortskaffa dessa tistlar. ... Slå icke ihjäl dem, utan kämpa emot dem med Guds ord. ... Då äro och blifwa wi rättsinniga och rena helgon samt ett rätt, godt hwete, om wi också måste lida och låta förblifwa ibland oss sådana, som intet annat äro, än ogräs, klint och tistel, de der hwarken wilja höra eller förstå Guds ord, mycket mindre lefwa derefter. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 202-203 i kommentar till Matt 13:24-30)

Ingen sänder dem; de komma af sig sjelfwa. Det är just de falska profeternas art, att de sjelfwa tränga sig fram till att predika. Somliga göra det för att fylla buken, hwilket jag dock ej mycket bryr mig om, ehuru det ej heller skall gå dem wäl. Andra deremot intränga sig med den berömmelsen, att de göra det för den christeliga kärlekens och för sanningens skull, samt att de drifwas dertill af den Helige Ande och af omsorg för själarnas salighet, ja, att de intet annat söka, än själarnas ewiga wäl. För dessa skolen I wakta eder, ty de äro förwisso sända af djefwulen och icke af Gud. Men de som Gud sänder, de blifwa kallade eller twingade dertill. ... Men lät så wara, att en sådan wore en rättsinnig ande, och att han hade den rätte Anden, så skall du likwäl icke höra honom. Ty Gud har befallt dig hålla Hans ordning. ... Derföre, om någon ande kommer till dig af sig sjelf och medför något nytt, så wet då att wakta dig och säg: jag frågar intet efter, hwad du predikar, utan om du är sänd, eller om du kommer af dig sjelf. Kommer du af dig sjelf, så hör jag dig icke, äfwen om du hade den Helige Ande. ... Djefwulen kan ock predika, men gör det blott för att winna insteg och föröka sitt anhang; sedan rycker han fram och utsår sitt gift tillika med Ordet, så att allting blifwer mycket wärre, än det ifrån början war. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 129 i kommentar till Matt 7:15-23)

Man måste göra åtskilnad emellan förbanna och näpsa eller straffa. Ty näpsa och straffa är någonting helt annat, än banna och förbanna. Förbanna är egentligen att önska, att något ondt må komma öfwer någon. Men näpsa och straffa är att wredgas öfwer och mot det onda, som redan har skett och är förhanden, att det må afskaffas. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 158 i kommentar till Rom 12:6-16)

En christen bör wara foglig i (werldsliga) saker, gerna gifwa efter och låta hwar och en hafwa rätt, så länge det icke rörer Gud ord och tron, utan allenast timlig egendom, ära och wänner. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 161 i kommentar till Rom 12:17-21)

Det är wisst, att den som kallar en annan för swärmare, han är sjelf tiofaldt en swärmare. Och kort sagdt, hwarmed han dömmer en annan, dermed fördömmer han sig sjelf. ... Men sådan hjertlig barmhertighet bör bewisas allenast de christna och ibland de christna. Ty annorlunda måste man ställa sig emot dem, som fördömma och förfölja evangelium. Det dugde nemligen icke, om min kärlek skulle förbarma sig samt tåla och lida falsk lära. I hwad som rörer tron och läran, der hafwa hwarken kärleken eller tålamodet sin plats; der måste jag stå emot med allwar och icke wika en hårsmån. Eljest, hwarest folket låta tron hafwa sin gång och bekänna henne, fastän de äro swaga i lefwernet, der måste jag alltjemt och oupphörligt wara hjertligt barmhertig; icke straffa, drifwa, jaga, utan locka, bedja, tigga, fördraga och tåla. Ty ett skröpligt lefwerne förderfwar icke christenheten, utan håller den i öfning; men en felaktig lära och falsk tro förderfwar allt. Derföre duger här hwarken tålamod eller förbarmande, utan man måste bruka idel wrede, strid och dödande, dock allenast med Guds ord. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 174-176 i kommentar till Kol 3:12-17)

(Paulus) sätter sanningens ord emot dem som missbruka Guds ord och utlägga det efter eget tycke till sin nytta och berömmelse. ... Emot dessa talar ock Petrus, 1 Petr. 4:11,: Om någon talar, han tale såsom Guds ord, det är, han bör wara förwissad, att han talar Guds ord, och icke sitt eget. Detta kallar Paulus sanningens ord, det är, det rätta Guds ord och icke det orätta falska ordet, som är wårt och likwäl bär namnet af att wara Guds ord. ... De christna böra wara wissa, att de äro Guds rike och isynnerhet i andeliga embeten angående själars salighet icke företaga någonting, utan att wara öfwertygade, att icke de utan Gud werkar det genom dem. Ty uti Guds rike bör Gud allena tala, regera, göra, skaffa och werka. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 206 i kommentar till 2 Kor 6:1-10)

Där de falska lärorna winna insteg, där ledsnar man först på den rätta läran och aktar den icke och kommer så allt längre bort derifrån, tilldess man alldeles förgäter henne. ... Ty om man ständigt drifwer sådant och erinrar derom, och hjertat dermed umgås, så är redan dörrar och fönster öppna och tillräckligt rum lemnadt för allehanda förförelse att ingå och utsläcka eller borttaga den rena läran. ... Det har gått Paulus alldeles så, som det nu går oss genom wåra partier. Ty sedan evangelium genom oss åter blifwit fördt i dagsljuset, och de först sjelfwa hafwa lärt det af oss, så gå de in i wårt arbete och tränga sig in, der evangelium begynt och genom oss fått något insteg. Sålunda förderfwa de, hwad wi rätteligen hafwa plantat och lärt, i det de wilja wara wåra mästare och göra allting bättre, fastän de oss förutan ju icke hade lärt ett ord deraf. Så nödgades han ock lida, att så snart han kom bort, uppstodo några bland hans lärjungar, hwilka höllo sig för mycket klokare och lärdare och wille alltsammans ändra och förbättra, likasom wore hans evangelium af allsintet wärde. Härigenom förwände och förderfwade de likwäl alltsammans under evangelii namn och uppfyllde folket med idel bedrägeri. ... I borden ju ... icke genom andra låta inbilla eder att se efter något annat, änskönt de söka göra min predikan föraktlig hos eder, likasom wore den ett intet och likasom kunde de predika mycket bättre. Ty om I eljest ingenting haden, så sen likwäl på frukterna, som mitt evangelim skaffar bland eder, och jemfören dermed, hwad de lära eder, om tilläfwentyrs de kunna gifwa eder något bättre. ... Men när Paulus och andra rätta predikanter så berömma sig, som de ju måste berömma sig af sitt evangelium, att de allena rätteligen predika, och partierna sådant höra, så blifwa de yra och galna och fara fram med sådant skenfagert tal: o, huru stolt och högfärdig är icke denna! Han kan ingenting berömma annat än sig sjelf, alldeles såsom wore han ensam alltsammans och kunde icke fara wilse, och likasom icke andra jemwäl hade Anden! o.s.w. Och öfwer ett sådant tal kunna de breda ett sorts sken af synnerlig ödmjukhet och af stor andakt och intet annat än idel Anda. Då faller hopen till och menar, att det måste wisserligen så wara. Utom dess hafwa partierna twå stora fördelar hos massan. Den ena heter nyfikenhet, den andra ledsnad. Det är twå stora portar, der djefwulen far igenom med höwagnar, ja, wäl med hela helwetet, i det de säga: ack, kan då denne ingenting mer predika, än om dopet, de tio budorden, Fader wår och tron, hwilket ock barnen nu weta? Hwad skall det wara, att han skriar oss fulla med enahanda predikan? Hwem känner icke detta? Man bör ju icke alltid stanna wid ett, utan fortfara och komma widare m.m. Detta heter att hafwa blifwit mätt och ledsen wid predikan. Och så kommer då junker nyfiken och säger: o, wi måste ock höra dem; det är en skön, lärd och from man o.s.w. Så blåsa de då under och kittla en sådan nyfikenhet, eftersom dem kliar i öronen och säga: käre wänner, I hafwen nu så länge hört ett och detsamma; I måsten ock komma högre och icke allenast höra en, utan ock höra och pröfwa andra. Så går han då bort och låter kittla sina öron, gapar upp med mun och ögon och hörer allt, hwad man än må säga honom. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 414-415 i kommentar till 1 Kor 15:1-10)

Det onda ... härjar redan inom kyrkans helgade krets. Med större möda bekämpar Guds ståthållare (dvs påven) de inre fienderna än de yttre. Här reser sig den enskilde upp emot det allmänna, sedan han i eget förnuft, sitt eget samvete trott sig finna ledande sanningar, dem han, utan annan myndighet än sin egen, ställer över och emot de stadgar, vilka, ovanifrån givna, blivit i sitt gudomliga ursprung bekräftade av hundra släktens fromma tro. Så uppstå kätterierna, dessa kräftsår på församlingens kropp, vilka järnet måste bota, när icke salvor hjälpa, och elden, när icke järnet. (Viktor Rydberg "Medeltidens magi" s 19; Medeltidens världsåskådning)

"Du falske profet!" (ropade den gamle donatistprästen åt biskop Petros). . . . "Kom upp på berget och finner du en enda, som säger: låt oss denna gången vika och draga av igen - eller finner du en enda, som emottager skökans kalk, som du kallar nåd och förlåtelse, av dina händer, så straffe mig Herren, Herren. Ve skökan och hennes tjänare, som kalla den styggelige, slemme, bloddrypande Valens ett heligt majestät. . . . Finner du, jag säger det än en gång, en enda man, som faller ned och tillbedjer den nye Nebukadnesar eller den vederstyggliga Jisebel, som I kallen kyrkan, så må all hans smälek komma över mitt eget huvud." (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 320-321)

Föll någon församlingsmedelm i synd, tillrättavisades han av bröderna. Man förehöll honom allvarligen hans felsteg och faran både för hans egen själ och för hela församlingen och uppmanade honom att av hjärtat ödmjuka sig inför Gud. ... Som bestraffning förekom främst uteslutning ur församlingen. Augustinus ställde detta såsom en motsvarighet till kropps- och dödsstraffen i gamla förbundet och påvisade utifrån 1 Kor. 5, att aposteln krävde, att man skulle driva ut ifrån sig den, som var ond, med andra ord utesluta honom ur församlingen. ... Församlingstukten var mycket sträng. Tjuvar och tjuvgömmare bestraffades exempelvis med två års uteslutning. Äktenskapsbryterskor, som även dödat frukten av sin synd, uteslötos för hela livet. (Gottfried Arnold "Hurudana voro de första kristna? s 157)


Att fortsätta med (hembygden):

"Du skall älska din nästas hustru såsom dig själv," yttrade Mästaren ej vid Jordanens älv. (Alf Henrikson "Snickarglädje" s 213; Intet bibelspråk)

Ahab var en ogudaktig kung. Varken tidigare eller senare har det funnits någon kung i Israel, som gjort så mycket ont. Han var också förenad med den mest avskyvärda kvinna, som den heliga historien känner. Isebel är Bibelns ogudaktigaste kvinna. Hon hade infört Baalsdyrkan som statsreligion i hela landet. Hon lät avrätta Herrens profeter, heter det i 1 Kon. 18. (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 108)

Prästen hade tidigt börjat skriva Regnhults Sockenkrönika. ... "Är de väckta, frälsta och andedöpta sant troende? - Utan tvekan, eftersom allt vad dessa människor känner och tror sig tro under mötena saknar förställning. De tar vidöppet emot, men ifrågasätter inte. Vad de upplever under möteskvällarna ger dem dessutom kraft att uthärda den tunga vardagen. Det är en kraft min kyrka, den förstelnade svenska statskyrkan, aldrig kan förmedla." (Gunnar E. Sandgren "Tabors berg" s 134,137)

I Andra Konungabokens nionde kapitel förtäljer den Heliga Skrift om den smorde Jehu hur han dödade drottning Isebel och Baals profeter och kung Joram och Konung Ahasja och sjuttio prinsar och alla som räknade släkt med Ahabs hus. Han slaktade människor i massvis till ära för Herran. (Alf Henrikson "Varvet kring solen" s 251; Ett jehu)

De som propagera för att vi framför allt skola studera det nutida samhället, men ägna ringa tid åt gångna århundraden, äro i färd med att sätta skygglappar på vår ungdom. (Ragnar Olsson "Stalins fall"; Jönköpings-Posten den 25 juni 1956)

I Månsarps församling var (kyrkoherde) Magnus Nennes inte helt okontroversiell. Redan som vice pastor 1859 tog han vid en sockenstämma upp frågan om befarad kyrklig söndring. I ett längre anförande, återgett i protokollet och till synes väl speglande såväl pastors ståndpunkt som det andliga läget i församlingen, uttalade han sin oro för "en lössläppt och okontrollerad lekmannaverksamhet, inte minst församlingsbornas upplåtande av sina hem "för baptisters, mormoners och andra sektmakares proselytmakeri och omvändelsenit". "Stora ansträngningar göras i vårt land för utbredande av åsikter, som strida emot vår evangeliskt-lutherska lära: resepredikanter och s.k. kolportörer fara överallt omkring utan att man vet eller frågar efter, vadan de komma eller i vems ärende de gå. Sådant kan inte bära sig i längden. Skulle lutherska kyrkan underkasta sig ett sådant tillstånd för beständigt och göra sig till en andlig allmänning, ett alla bekännelsers exxperimentfält, så vore detta detsamma som om hon ville underskriva sin egen dödsdom, emedan det strider mot hennes evangeliska grundsatser att handla på samma trolösa sätt emot andra bekännelser. Det är därför nödvändigt, att de personer som uppträda som lärare och ledare måste förete något slags kyrkligt bemyndigande. Utan ett sådant bemyndigande har ännu inget lärokall kunnat erkännas, så läne kristen kyrka ägt bestånd på jorden." Magnus Nennes föreslog därför att endast "föredrag" av präst i Svenska kyrkan eller av "någon som hos pastorsämbetet uppvisat Evangeliska Fosterlandsstiftelsens kolportörsfullmakt" skulle få hållas i församlingen. Detta blev också omsider sockenstämmans beslut, dock inte utan motsägelser och inte heller utan uppskov. ... Kyrkoherdens protokollsreferat fortsätter: "Det sades, att vår kyrka befinner sig i ett sådant andligt elände, att den behöver väckelse och ett nytt liv. Men då frågas, om vår kyrka bliver bättre därför att alla sorters villoandar och lögnpredikanter släppas över henne lösa ..." Vid detta tal kände sig Magnus Nennes "djupt bedrövad" och sade sig finna det nedslående att "då han såsom lutherska kyrkans tjänare enligt sin ed ville främja denna kyrkas bästa, se sig motverkad av lutheraner. Dock kunde han inte tala efter människors tycke eller lära människor till behag." (Göran Åberg "Månsarps kyrka och församling under ett och ett halvt sekel" s 54)

Den så beundrade roparflickan Johanna (från Krokavadet i Hubbestad) vållade säkert sina anhängare stor besvikelse. Hon flyttade nämligen tillsammans med en gift man, och fick ett barn med honom. Senare försvann hon från trakten, ingen vet vart. I Svenarums kyrkobok är hennes namn struket utan någon förklaring. Jag hörde som barn min mormor, som då var mycket gammal, berätta om vad hennes mor, som hört Johanna predika, sagt om henne. Hon hade uttryckt det så här: "Hon kom så högt, som en människa kan komma, och hon föll så djupt, som en människa kan falla." Tydligen dömdes hon hårt av dem som förut avgudat henne. (Anna-Lisa Hermansson "Det hände i Svenarum" s 94-95)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

I grekiska städer ansågs profetiska aktiviteter generellt vara kvinnors uppgift. ... Det står enligt fler och fler forskare klart att kvinnor kunde inneha ledande positioner i synagoggemenskaper. ... Kvinnligt ledarskap (i synagogan i diasporan) var efter vad vi vet inte vanligt, men det förekom helt säkert på flera håll i medelhavsområdet enligt de inskrifter vi har bevarade, vilka explicit nämner kvinnor som ledare. ... Det föreligger enligt många forskare ett direkt samband mellan Jesu öppna attityd till kvinnors deltagande i Jesusrörelsen och kvinnors ledarskapsroller i de tidigkristna församlingarna efter hans död. (Anders Runesson ”Kvinnor, män och makt i det antika samhället och i den tidiga kyrkan” s 139,143-144,146)

Man kan lägga märke till att Jesus, när han angriper folkets andliga ledare för att de är ”falska profeter” aldrig kritiserar dem för deras falska lära utan för deras praxis. De lär ett och gör ett annat. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 46)

Man måste avvisa somliga människor, därför att de förfalskar sanningen. Att ge dem det heliga och alltså acceptera dem sådana de är, det leder bara till att de trampar det heliga i smutsen och skadar dem som tror. Kyrkan kan inte vara hur öppen som helst. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Matteus” s 61)

Om någon kan berömma sig av seger i de som större ansedda tingen, äro kanske nederlagen så många fler i de såsom ringa ansedda. ... Kristus behöver oss, världen behöver oss - hur ringa vi än äro. (Johan Gustafsson "Advent" s 804; Missionsförbundet n:r 48 den 27 november 1924)

Medan jag satt där (lördagen den 17 mars 1917) - en människa utan hopp, utan kraft, utan sammanhang, började en hjälplös och trevande bön växa fram ur mitt inre: "Lär mig Gud i Dina händer lämna livets små och stora ting, taga sorgen, som Du sänder, som en plogbill, vilken vänder hjärtats hårda åker kring." (Sven Lidman "Stjärnan som tändes på nytt" s 57; Min själs väg till Gud - Tal till kristna studenter vid Stockholms högskola 18 maj 1950)

"Jag har det emot dig, att du har fördrag med kvinnan Jesabel, som lär och förför mina tjänare", sade Herren. Det var hela den sekunda gruppen eller flertalet av de troende i Tyatira, som gjorde sig skyldig till denna förfärande slapphet mot Jesabels läro- och själafördärv. Men den lilla gruppen stod ostrafflig. Den deltog alltså icke i denna synd, utan uppträdde mot densamma. Därmed fick den även dessa troende på sig. Men den bar sin lidandesbörda ostraffligt. Här ser vi alltså, huru Herrens heliga skola förhålla sig i alla tiders sköko-Tyatira. Du står t. ex. inom vår statskyrka. Där råder ett oerhört lärofördärv. Den lutherska Jesabel har förfalskat Luthers tro och rättfärdiggörelse. Hon har gjort dem budlösa. Men Luther gjorde dem budfulla, såsom de äro i skriften. ... Men vi hava icke blott den gamla utan även den moderna Jesabel i vår statskyrka. Hon skall frälsa hela vårt folk med vetenskapsnåden och kulturevangeliet. Här stå nu på predikstolarna en mängd moderna präster och bespisa sina åhörare med så vilseledande, ynkliga och snusförnuftiga predikningar, att det är stor synd och skam att sitta och höra dem. De äro omåttligt lärda, förstås; men de hava icke så mycken kunskap i Guds ord, att de skulle kunna bliva antagna till kolportörer i den sämsta småkyrka. (N.P. Wetterlund "Andens lag II" s 776-778)

Viktor Rydberg, som i schartauanska kretsar gällde och väl alltjämt gäller som en arg folkförförare, var oss redan i barndomen (i början av 1900-talet) en kär vän. Jag minns ett ingående samtal om "Den siste atenaren", som jag hade med min far, då jag var tretton eller fjorton år. Det frapperar mig nu, hur sakligt och rättvist han bedömde den. Han prisade bokens litterära förtjänster men sökte i övrigt avkyla min hänförelse för den. Rydberg, menade han, hade å ena sidan skildrat forntidskyrkan i alltför mörka färger, å andra sidan framställt nyplatonikerna i en ideal dager, som alls icke svarade mot den historiska verkligheten. Jag föreställer mig, att denna uppfattning numera (i början av 1940-talet) är ganska allmänt accepterad. (Alf Ahlberg "Minnen och meditationer" s 36-37)


ca 1900 och tiden dessförinnan

(Den 23-årige Martin Birck) hade märkt, att de flesta aktningsvärda unga män, och de gamla för resten också, trodde på två sorters kärlek, en ren sort och en sinnlig sort. Unga flickor av bättre familj skulle älskas med den rena sorten, men det betydde förlovning och giftermål, och det hade man sällan råd till. I regel var det därför bara förmögna flickor, som kunde inspirera en ren kärlek, eljest hörde denna känsla mera hemma i lyrisk poesi än i verkligheten. Den andra sorten däremot, den sinnliga, kunde och borde en normal ung man ägna sig åt ungefär en gång i veckan. ... Denna uppfattning var den härskande överallt i samhället. ... Det ansågs nödvändigt för att de unga männen skulle kunna bevara hälsa och gott humör och för att de unga flickorna av bättre familj skulle kunna få behålla sin stora dygd. Och de unga männen drucko punsch och besökte glädjeflickor och blevo feta och rödblommiga och lyckades icke blott uthärda med detta liv som med ett eländigt surrogat, utan det tilltalade dem i så hög grad, att de ofta nog icke ens som gifta försmådde att göra utflykter till gamla ställen, som blivit dem kära. (Hjalmar Söderberg "Martin Bircks ungdom" s 105-106; Söderberg föddes 1869)

Finns här någon kristen själ, som sörjer över, att Herrens åker blivit så överväxt av ogräs, att Herrens vingård blivit så förtrampad, att törnen och tistlar står som en granskog på marken? Må han böja sina knän i Jesu namn, och anropa sädens Herre om hjälp och bistånd, att han skulle sända trogna arbetare i sin skörd, och att han skulle lära den otrogne gårdsfogden att gräva djupare i Herrens åker, och dessutom tigga några kappar vete till utsäde i Herrens åker. Och att han skulle hålla sina tjänare vakande, så att ovännen inte får tillfälle att så ogräs i Herrens åker, så att sädens Herre skulle få skörda åtminstone några vetekorn till sin lada. Hör, o Herre, fattiga arbetares bön, som arbetar i din säd, och väntar på regn ifrån himlen, och suckar efter himlens dagg om natten, och nådens solsken om dagen, så att inte Herrens åker må bli alldeles överväxt av törne. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 468 i predikan 1854 över Matt 9:37-38)

Af wår Evanglisk-Lutherska Conferens har det blifwit mig ålagdt att uppsätta en för Emigranter i timligt och andligt hänseende wägledande skrift. ... Utwandrare böra icke förgäta att förse sig med en del goda swenska böcker, ty sådana finnas icke här (i Nord-Amerika) att få köpa utan att förskrifwa dem ifrån Swerige. Utom Bibeln, Luthers Postillor och någon annan god andaktsbok, t. ex. Arndts Sanna Christendom, må de medtaga Psalmböcker, Cathecheser, Barths Bibliska Historia och Abcböcker. Wid inköp af Psalmböcker torde den af Thomander och Wieselgren öfwersedda böra föredragas, isynnerhet som den här i landet af wåra landsmän begynner att med förkärlek begagnas, och troligen kommer att uttränga den i hemlandet allmänt brukliga. Wisserligen få wåra landsmän, då de hit öfwerkommit, snart höra andra råd i afseende på dessa uppbyggelseskrifter och christeliga läroböcker än dem, jag här gifwit, i det de i stället för att skaffa sig dylika och att bruka dem uppmanas, att, om ej helt och hållet uppbränna, dock bortkasta dem. "Bort med Luther, bort med Catechesen, bort med allt menniskoord!" heter det; "Wi hafwa Bibeln och det är nog." Men man bör ej häraf låta förwilla sig. Det är sektmakaren - willones anda - som så ropar, och det är ej kärlek till sanningen, som drifwer honom: han önskar blott på denna wäg bereda rum för sitt eget "menniskoord", för sina egna menniskofunder. Samma förkastelsedom får man ock ofta höra öfwer wår kyrkas bruk och seder. Men i stället för dessa införas andra wid hwilka menniskor så mycket snarare till sin själs skada "hänga sig", som uppå desamma lägges en ännu större wigt, än någonsin wår Lutherska kyrka gifwit åt den yttre formen. Men nog härom. ... Jag borde kanske också nämna något om de andeliga bedrägerier och förförelser, för hwilka wåra landsmän här i landet blifwa blottställda; men detta skulle göra min skrifwelse allt för lång. I stället uppmanar jag hwar och en utwandrare att anskaffa och göra sig noga bekant med en liten skrift kallad: Skiljelärorna hos åtskilliga Christna bekännelser, belysta af Guds Ord genom K. Graul. ... Den, som gör sig förtrogen med innehållet af denna bok, skall deraf hafwa stor nytta, då han kommer under inflytelserna af de många lärdomswäder, som blåsa inom Amerikas andliga atmosphèr; och har han dessutom kommit till lefwande erfarenhet af den sanning, anda och kraft, som finnes i wår kyrka och dess härliga läror, så skall han wisserligen icke, lik mången af wåra hit öfwerkomna landsmän, för en grynwälling, hopkokad af tomma löften om några jordiska fördelar och en sjelfwald andlighet, samt kryddad med bittra utgjutelser mot kyrkan der hemma och några ur sitt sammanhang lösryckta och förwridna bibelspråk, obetänksamt eller lättsinnigt bortsälja sin Lutherska kyrkas förstfödslorätt: "rent ord och rena sakramenter." Härom kunde wara mycket att säga, men jag slutar med den apostoliska förmaningen: "Mine käreste, I skolen icke tro hwar och en anda, utan pröfwer andarna, om de äro af Gudi; ty månge falske propheter äro utgångna i werlden." (1 Joh. 4:1). ... Måtte wi alla en gång få en arfwelott i ljusets boningar! (Erland Carlsson "Några råd och underrättelser för Utwandrare till Amerikas Förenta Stater"; utgiven år 1854 i Växjö)

Den som på 1840-talet fick och sedan under en tid av mellan 40 och 50 år behöll en ledarplats i Umeå och Vännäs socknar, var Hans Fredriksson ... i Bråns by av Vännäs socken. ... Han var synnerligen mån om, att ingen skulle tro, att vare sig apostlarna eller Luther lärt, att en kristen skulle kunna leva så, som det här och där höres av deras ord. ... (Dessa läsare) sjönko med åren allt djupare i okristliga meningar, så att de på 1850-talet t. ex. icke tålde höra talas om ett heligt leverne. Så var förhållandet åtminstone i Umeå socken. De levde i synd och vände sig mot samvetets anklagelse och mot varje tillrättavisning enligt Guds ord såsom mot ”idel djävulens verk”. En av dem for söndagligen omkring och läste Luther vid sammankomsterna och var för det mesta ”frimodig i såren och blodet”, fastän han levde i sodomiteri med ”bröder”, som bekände sig vara rättfäriga genom Kristi rättfärdighet, så att de kunde – som de plägade uttrycka sig – ”spotta på djävulen”, då han ville förebrå dem för synder. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 497)

För att förekomma att en ogift kvinna i sin svåra situation dödade sitt nyfödda barn skulle hon enligt en kunglig förordning 1778 tillförsäkras skydd av sina närmaste och tillåtas föda sitt barn i hemlighet. Den kyrkoplikt modern hade att genomgå kunde i vittnens närvaro äga rum hos vilken präst som helst. Därmed behövde hon inte bli utpekad i kyrkan. Hon fick vara anonym. Vid dop fick ingen skillnad göras mellan barn födda i och utom äktenskap. Tidigare hade barn födda utom äktenskapet döpts efter gudstjänsten. Om kvinnan gifte sig fick hon inte vid lysningen benämnas nedsättande som kona, kvinnsperson eller fästekvinna. Denna förordning, det så kallade barnamordsplakatet, syftade till att skydda den ogifta modern. Prästerna var kritiska. De såg det som en uppmaning till lösaktighet. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 134-135)

Uniformitet i religiösa ting var ett oeftergivligt krav, som staten (under Karl XI:s tid) ställde på samtliga medborgare, och ett gängse ordstäv var: "Sveriges lycka är att hava blott en konung och en trosbekännelse." Ordning och reda blev det också genom den nya katekesen och psalmboken. Förut hade det ofta berott på boktryckarens godtycke, vilka andliga sånger som togos in i psalmboken. Ursprungligen var psalmboken redigerad av biskop Jesper Svedberg, som själv författat flere av dess sånger. Men knappt hade den Svedbergska psalmboken med kunglig stadfästelse utkommit från trycket, förrän en storm av förbittring utbröt från teologiskt håll, där man vädrade irrlärighet och kätteri. Konungen och biskopen beskylldes av dessa renlärighetsivrare för ingenting mindre än att vilja stifta en ny religion. Svedberg själv berättar, hurusom en av hans argaste vedersakare, professor Jernfeld i Dorpat, "en djärv, högfärdig och oförskämd man", inför konungen själv påstod, att psalmbokens villfaelser skulle framkalla religionskrig. Men då blev konungen så förbittrad, att han "tog honom som ivrigast i bringan och stötte'n mot väggen, varav han måste intaga sängen och betänka sin djärvhet och otidighet. Avgick så efter några dagar med döden." Det visade sig emellertid, att den framställda kritiken mitt i alla överdrifterna inneslöt åtskilligt berättigat; och konungen lät därför boken undergå en omarbetning av rikets samtliga biskopar och superintendenter. I sitt nya skick stadfästes år 1695 den psalmbok, som sedan gällde till 1819, då vår nuvarande antogs. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 257-258; Envåldshärskaren och kyrkan)

En av högadelns märkesmän, Nils Bielke, beklagar sig (under Karl XI:s envälde) i ett brev till en vän över den förändring, livet i huvudstaden undergått, sålunda: "Här tänker man icke på annat än reduktioner och lividationer. Allt det övriga hanteras som småsaker." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 198-199; Bistra tider för storfolk)

Hogenskild Bielke undgick (vid riksdagen i Linköping år 1600) det öde (att avrättas), som hotade honom, ty man kunde ej få något fällande bevis mot honom, ehuru (hertig) Karl svor vid himmel och jord, "att den gamle räven var rätta orsaken till allt". ... Emellertid blev den gamle mannen hållen i fängelse för att fem år senare åter ställas inför ständernas domstol. ... Som bevis mot herr Hogenskild framlades nu åtskilliga brev, i vilka han använt de hätskaste uttryck om Karl. ... Därtill hade han "icke dragit försyn att kalla vår nådigaste furstinna och utkorade drottning Jesabel, som var den arg- och slemmaste ibland alla kvinnor". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 459-460; Straffdomar över Sigismunds anhängare)

Det föll såsom en centnertyngd från (John Knox') hjerta, då "den fruktansvärda Isabel" (år 1568) var drifven ur landet. Hade han också ofta varit hård mot Maria (Stuart), så hade han dock fullkomligt rätt deri, att den förtrollande drottningen var en hotande fara för protestantismen. (Otto Funcke "John Knox och Maria Stuart" s 139)

Ej mindre hafva enkannerligen Nordens furstar anledning att göra bot därför, att de i förakt för fädrens fridsamma lära och fromma seder hafva lämnat tillträde åt irrlärare, de där blott vinnlägga sig om att tala hvad som är ljuvligt för öronen; de hålla sig så ifrigt till sin egen vishet, att ingen sanning eller lära i den Heliga skrift kan eller får godkännas, antagas eller meddelas såsom trossats, med mindre den blifvit gillad af dessa gudlösa nyhetsmakare. Dock äro de själfva sinsemellan af så skiljaktiga meningar, att de icke ens i ett och samma samhälle, hus eller kammare kunna enas inbördes. Orsaken till denna förvillelse är att söka i okunnighet eller förvrängning af skriften, så ock i det hat, hvaraf de äro intagna mot de visa, hvilka allestädes förkunna den sanna religionen med lärdom i inbördes öfverensstämmelse; ty ingen religion (säger Lactantius) bör antagas, som är utan vishet, ej heller bör någon vishet godkännas, som är utan religion. ... Må de ogudaktigas läror undanröjas, och trätorna skola upphöra; må kättarnas våldsamma och skändliga väsende utrotas, och öfverallt skall råda frid och ljuflig endräkt liksom under den gyllene åldern. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 745; Om nödvändigheten att utrota villfarelser och falska läror)


Att avrunda med:

Kyrkans största fara är de inre, hemliga fienderna, som genomsyrar henne med falska läror. Människor som vill anpassa kyrkan efter världens önskningar. Sådana som ”har ett sken av gudsfruktan men icke vill veta av dess kraft”. 2 Tim 3:5. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 76-77 i kommentar till 1 Joh 2:19)

Kärleken tolererar inte vad som helst. Man måste berätta om faran. Säga ifrån. Ty det är verklig kärlek. ... Kristen tro är inte godtrogenhet. Den går inte på vad som helst som ser andligt ut. Det står en ständig kamp om oss människor. Vi utsätts för påverkan. Indoktrinering. Propaganda. Affärsmän, politiker, journalister, rörelser av olika slag vill styra våra tankar. Man vinklar TV-program. Man gömmer undan halva sanningen i tidningsartiklar. Man tvättar våra hjärnor. Manipulerar. Lurar. Och allt detta gör oss osäkra. Vad skall vi tro ... ”Mina älskade, tro icke var och en ande, utan pröva andarna, huruvida de är av Gud.” Kristen tro är inte kritiklös. Och inte hjälplöst utlämnad åt alla ideer och ideologier som snurrar runt. Vi har två hjälpmedel: Guds Ord och Guds Ande. Vi kan vittna om att det finns en hjälpare i världen. Den helige Ande hjälper oss att pröva vad vi läser och vad vi hör. Den som är förankrad i Skriften kan anfäktas av alla tankar som rör sig i tiden. Han kan skakas av tvivel. Han går inte oberörd av människors frågor. Men han får en inre kraft att se vad som sker i det som sker. Propagandaorden vill tvätta våra hjärnor. Anden och Ordet vill tvätta våra hjärtan. Guds Ande vill skapa i oss ett rent hjärta och fylla det med tro och kärlek. Detta vet djävulen. Han är mycket bekymrad över dem som älskar Herren. När han inte klarar den med propaganda försöker han med profetia. ... Här gäller det för Guds folk att hålla balansen: Att inte gå på vad som helst. Och inte säga nej till allt. Att inte vara överdrivet godtrogna. Och inte överdrivet misstänksamma. Den som hjälper oss att hålla balansen är Hjälparen, den helige Ande. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 130-131 i kommentar till 1 Joh 4:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Ordet ”Iezabel” betyder på hebreiska ”icke upphöjd” eller ”icke gift”/”utan make”.

Angående anspelningarna till 4 Mos 22-25, jämför med de tydliga anspelningarna till dessa kapitel i Upp 2:14 (jfr Håkan Ulfgard ”Feast and Future” s 76).

Angående ”slav”, se också Joh 8:33-34 och Upp 1:1.


Paulus sade till de troende i Korint: “Vilka/de ting (som) nationerna (א,* א, A) offrar, offrar de till små demoner och inte till Gud, men/och jag vill inte att ni skall bli personer i de små demonernas gemenskap.” (1 Kor 10:20b)

De här tingen har Jag skrivit med anledning av dem som leder er vilse. (1 Joh 2:26)

Välkomnade, tro ej (i/på) varje ande, emellertid/utan utsätt andarna för prov, om den är ut ur/av Gud, eftersom många falska profeter har kommit (och kommer) ut/’till ett slut’ in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. (1 Joh 4:1)


Grekiska ord:

Iezabel (Isebel) (i NT) Upp 2:20.

profêtis (profetissa) Upp 2:20 – 2 Mos 15:20; Dom 4:4; 2 Kung 22:14; 2 Krön 34:22; Jes 8:3; Luk 2:36.


Ytterligare studier:

4 Mos 24:15-16; 2 Kung 9:30; Apg 15:20; 21:9; 1 Joh 1:8.


M.J. Selvidge "Powerful and powerless women in the Apocalypse"; Neotestamentica 26:1 (1992): 157-168.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-16; 2012-06-07; 2015-01-19)

Tillbaka till Start

2:21 Och Jag gav henne tid, för att hon måtte ändra sinne * (א*) ’ut ur’/’till följd av’ sin otukt.

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): och (jag)-gav henne tid, för-att (hon)-måtte-ändra-sinne ut-ur '-en otukt'/otukten sin.


1883: Och jag har gifvit henne tid, att hon skulle bättra sig, men hon vill icke bättra sig från sin skörlefnad.

1541(1703): Och jag hafwer gifwit henne tid, att hon skulle bättra sig af sitt boleri; och hon hafwer intet bättrat sig.

LT 1974: Jag har gett henne tillfälle att ändra sig, men hon har vägrat.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade:) ”Jag hade kunskap om Efraim, och Israel är inte borta från mig. … Deras tankar gav dem inte det att vända sig intill, i riktning mot deras Gud, eftersom en otuktsande är i dem, men de hade inte (någon) ytterligare kunskap om Herren. (Hos 5:3a,4, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) “Du har gjort Dina söner hoppfulla, eftersom Du ‘på missar (av Ditt mål)’/’för missars av Ditt mål skull’ (ger) sinnesändring. Ty om Du i sällskap med en (vrede) ... av sådant slag bestraffade Dina pojkars fiender, som och/också stod i skuld till död, och gav (dem) tider och plats ’genom vilka skiljande’/'till befrielse' (från) dåligheten, (och) i sällskap med varje exakthet/omsorg har Du dömt Dina söner.” (Salomos Vishet 12:19b-21a)

(Jesus, Syraks son, sade: “De som ändrade) sinne gav (Herren) en väg upp.” (Syr 17:24a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – din broder må missa (Guds mål), 'hedra på'/klandra honom, och om – alltefter omständigheterna – han må ändra sinne, låta honom vara. Och om – alltefter omständigheterna – han må missa (Guds mål) ’in i’/emot dig sju gånger av/om dagen, och han sju gånger må vända sig intill, i riktning mot dig och säger ’Jag ändrar sinne’, skall du låta honom vara.” (Luk 17:3b-4)

(Jesus sade till ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem: “Dina fiender) skall slå dig till marken, och dina barn i/med dig ... (eftersom) du inte hade kunskap om den lägliga tiden av/för ’ditt besök’/’din granskning’.” (Luk 19:44)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

‘Oss måste’/’det är nödvändigt för oss att’ arbeta (för) Dens gärningar som har sänt oss (P66,P75,א*), ’ända till’/’så länge som’ det är dag. Natt kommer, när ingen förmår arbeta. När Jag – alltefter omständigheterna – må vara i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, är Jag ett ljus utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ljus. (Joh 9:4-5)

Dra dig så till minnes varifrån du har fallit (och faller) och ändra sinne och gör de första gärningarna. Men om ej, kommer Jag till dig, och Jag skall sätta ditt lampställ i rörelse ut ur dess plats, om du – alltefter omständigheterna – ej må ändra sinne. (Upp 2:5, ”Efesos”)

Ändra sinne * (א,*א). Men om ej, kommer Jag till dig snabbt. (Upp 2:16a, ”Pergamos”)

(Isebel) lär och leder Mina slavar vilse till att bedriva otukt och äta (ting som är) offrade till avgudar. (Upp 2:20b, ”Thyatira”)


Ytterligare studier: Jes 55:6-7; Hos 10:12; Rom 2:4; 2 Petr 2:9; Upp 2:14; 9:20-21; 10:6; 16:9,11.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-16; 2012-06-07; 2015-01-19)

Tillbaka till Start

2:22-23a Skåda, Jag kallar (א*) henne ’in i’/till en säng och de som begår äktenskapsbrott i sällskap med henne in i ett stort betryck, om – alltefter omständigheterna – de ej kommer att (א,* א, A) ändra sinne ’ut ur’/’bort från’ hennes gärningar, och hennes barn skall Jag döda i/med död/pest.

Ord för ord: 2:22 (20 ord i den grekiska texten) skåda (jag)-kallar henne in-i (en)-säng och de begående-äktenskapsbrott i-sällskap-med henne in-i (ett)-betryck stort, om-alltefter-omständigheterna ej (de)-kommer-att-ändra-sinne ut-ur '-na gärningar'/gärningarna hennes. 2:23a (7 ord i den grekiska texten) och '-en barn'/barnen hennes skall-(jag)-döda i död.


1883: Se, jag skall kasta henne på sjukbädden, och dem, som bedrifva hor med henne, i stor bedröfvelse, om de icke bättra sig från sina gärningar. Och hennes barn skall jag dräpa ...

1541(1703): Si, jag skall lägga henne i sängena; och de som med henne hor bedrifwa, skola komma uti aldrastörsta bedröfwelse, om de icke bättra sig af sina gerningar. Och hennes barn skall jag dräpa ...

LT 1974: Lyssna nu noga till vad jag säger: Jag ska lägga henne på sjukbädden tillsammans med alla hennes omoraliska efterföljare. Där ska de få uppleva olidliga plågor, om de inte vänder om till mig och ångrar sin synd med henne. Och jag ska slå hennes barn med döden.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade till människan:) "Från träet/träslaget av det att ha kunskap om fint och ont, från det skall ni inte äta. Men/och (i/på) vilken/'den ... som' dag ni – alltefter omständigheterna – må äta från det kommer ni att dö (i) död." (1 Mos 2:17, Grekiska GT)

(Gud sade till Sitt folk:) "Jag är Herren, Din Gud, en ivrig Gud, som ger tillbaka fäders missar (av Mitt mål) emot barn ända till tredje och fjärde släkte/släktled till dem som hatar mig." (2 Mos 20:5b, Grekiska GT)

(Gud sade till Sitt folk:) “Du skall inte begå äktenskapsbrott.” (2 Mos 20:14, Grekiska GT)

Herren har talat (om de Israels söner som räknades): “De skall dö (i) död/pest i det ödelagda (området).” (4 Mos 26:65a, Grekiska GT)

(Natan sade till David:) “Eftersom då du förargar, du har förargat Herrens fiender i/med det här ordet, och din son som har fötts fram åt dig skall under alla förhållanden dö (i) död/pest. (2 Sam 12:14, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) ”Jag skall skicka ut emot dig svält och onda små vilda djur, och Jag skall bestraffa dig, och död/pest och blod skall också komma igenom emot dig, och Jag skall leda/föra emot, emot dig ett stort svärd.” (Hes 5:17a, Grekiska GT)

Babyloniernas söner kom i riktning mot (Israel) in i en sovplats som var ‘löst ner’/upplöst och de befläckade henne (hela tiden) i hennes otukt, och hon var befläckad i dem. (Hes 23:17, Grekiska GT)

(Kvinnorna Israel och Juda-Jerusalem) förleddes (hela tiden) till äktenskapsbrott ... (och) de 'ledde igenom'/offrade (hela tiden) sina barn ... (Äktenskapsbryterskan) skickade ut budbärare till de män som kom fjärran ifrån ... och (hon) satt (hela tiden) utspridd/utsträckt uppå en säng. ... (Och männen) gick (hela tiden) 'in i'/in i riktning mot henne (som) 'en vändning'/'på ett sätt' de/man gå 'in i'/in i riktning mot en kvinna (som är) en sköka. ... (Herren sade:) "Led/för upp en folkskara emot (kvinnorna), och ge/inge i dem oro och röveri alltigenom. Och folkskaror skall kasta stenar emot dem (med) stenar ... och skall döda deras söner och deras döttrar. (Hes 23:37a,40a,41a,44a,46b-47a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “De (som är) ... i grottorna skall Jag döda (med) död/pest.” (Hes 33:27, Grekiska GT)

Den där dagen (kommer att vara) en dag av betryck, sådan som inte har blivit från den (tid då folket) blev (till) ända till den där dagen. ... (Dan 12:1b, Grekiska GT)

(Kungen) föll emot sovplatsen, och han fick kunskap om att han dör. (1 Mack 1:5b)

Det blev/hände som/då kungen hörde de här utsagorna, (att) han var/blev bestört och ’rörde sig fram och tillbaka’/raglade oerhört, och han föll emot sovplatsen och föll i, in i en icke-styrkekraft/klenhet ... (och) en stor sorg. (1 Mack 6:8a,9a)

(Efter Judas' död) blev det ett stort betryck i Israel, ’vilket som än’/som det ju inte har blivit, inte från vilken/den dag då en profet skådades (bland) dem. (1 Mack 9:27)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Ge vård före ‘icke-styrkekraft’/klenhet. ’Ordna ut’/’sörj för’ dig själv före dom, och i en stund av besök/granskning skall du finna utsonande. Ödmjuka dig innan 'vara dig'/'du är' icke kraftfull. (Syr 18:19b-21a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En människa som stiger vid sidan av från sin säng ... hennes fruktan (är) människors ögon ... (Mot) den här utverkas rättvisa i/på en stads gator, och där det inte förmodades, kommer hon att gripas. På det här sättet (är det) och/också (med) en kvinna som helt och hållet har lämnat mannen och får/låter en arvinge stå vid sidan av ’ut ur’/’till följd av’ en främmande ... Hon har begått äktenskapsbrott och fått/låtit barn stå vid sidan av ’ut ur’/’till följd av’ en främmande man. Den här skall ledas/föras ut in i (församlingen) av utkallade och emot hennes barn skall det vara ’ett besök’/’en inspektion’. Hennes barn skall inte 'ges isär'/överlämnas ’in i’/till en rot, och hennes grenar skall inte föra/frambringa frukt ... och hennes kränkning/skam skall inte ’torkas ur’/’strykas ut’.” (Syr 23:18a,19a,21-26)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Gud sade:) “Den som ’säger dåligt’/’talar illa’ till fader eller moder, låt honom komma till ett slut (med) död/pest.” (Matt 15:4b)

(Jesus sade till en rik man:) "Håll buden." "Av vad/vilket slag?" yttrar (א,* א) han. Men/och Jesus talade: " ... Du skall inte begå äktenskapsbrott." (Matt 19:17b-18a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Då kommer det att vara ett stort betryck, sådant som det inte har blivit (א,* א) från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ början ända till nuet, inte heller, inte/förvisso ej må bli.” (Matt 24:21)

(Jesus) 'sade (hela tiden)'/'fortsatte med att berätta' den här liknelsen: “En viss (person) hade (hela tiden) ett fikonträd som var (och hade varit) planterat i hans vingård. Och han kom och sökte frukt i det, och han fann inte. Men/och han talade (vänd) i riktning mot vinodlaren: ’Skåda, tre år från/efter vilken (tid) jag kommer/’har kommit’ och söker/sökt frukt i det här fikonträdet, och jag ’finner inte’/’har inte funnit’. Skär/hugg ut det, (för) att, ’för att vad’/varför ”gör den”/”skall den få göra” och/också jorden overksam/ofruktbar?’ Men då han 'hade svarat'/svarade, säger han till honom: ’Herre, låt (fikonträdet) vara och/också det här året, ända till (den tid) ’vilken som än’/’i vilken’ jag må gräva runt omkring det och kasta/lägga (på) gödsel. Och om det – alltefter omständigheterna – faktiskt må göra/bära frukt in i ’(året) som står i begrepp’/’det framtida (året)’, (fint); men om ej, skall/må du under alla förhållanden ’skära ut’/’hugga ner’ det.’” (Luk 13:6-9)

(Stefanos sade:) “En svält kom emot hela Egypten och Kanaan och ett stort betryck, och (hela tiden) fann våra fäder inte foder(plural)/mat.” (Apg 7:11)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Stanna i Mig, och Jag (stannar) i er. Helt och hållet som kvisten inte förmår föra/frambringa frukt från sig själv, om – alltefter omständigheterna – den ej må stanna i vinrankan, på det här sättet (förmår) inte heller ni, om – alltefter omständigheterna – ni ej må stanna i Mig. Jag är vinrankan, ni (är) kvistarna. Den som stannar i Mig – och Jag i honom – den här för/frambringar mycket frukt, eftersom skilda från Mig förmår ni inte göra ingenting/någonting. Om – alltefter omständigheterna – en viss (person) ej må ha stannat i Mig, har han kastats utanför som kvisten och torkats/förtorkats. Och de/man leder/för den (א,*א) tillsammans (med andra kvistar) och kastar (dem) in i elden, och det bränns. (Joh 15:4-6)

Ändra sinne * (א,*א). Men om ej, kommer Jag till dig snabbt, och Jag skall föra krig ‘i sällskap med’/mot dem i/med Min muns stora svärd. (Upp 2:16, ”Pergamos”)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1950

I kristendomen finns inte den sexualfientlighet som finns i andra religioner. Sex är inte något orent eller fult. Tvärtom. Det är nästan något heligt. Det har med själva livets innersida att göra. Därför ska det inte behandlas hur som helst. Därför hör sex hemma i kärleksrelationer som är så djupa att man lovar varandra trohet. Kristendomen har inte heller den sexualförgudning som kan finnas i delar av den moderna kulturen som kommer till uttryck i Aftonbladet och Expressen, där sex framställs som den högsta tillvaron, som det som ger livet mening. Den kristna tron har en mer avspänd syn på detta. Sex är inte det högsta i tillvaron, men en naturlig ingrediens i sitt rätta sammanhang. ... Vad innebär bröllopet? Det innebär att man inför varandra, inför samhället, inför församlingen, inför Gud lovar varandra trohet, ingår ett heligt förbund och att man nedbeder Guds välsignelse över det förbundet. Det finns mycket man kan protestera mot av ordningar och strukturer i samhället. Men vigsel och bröllop är en god ordning. Varför skulle man protestera mot den? Varför nöja sig med något mindre än Guds välsignelse över det viktigaste steget man tar i livet? Vi behöver maximal välsignelse över vår gemenskap med den vi älskar. (Torsten Åhman "Låt familjen leva - och om att leva utan familj" s 98-99)

Påfrestningarna på tvåsamheten är stora i vår moderna kultur. Vi har ibland förletts att tala om våra livs olika kärlekar för att på något sätt avdramatisera tvåsamheten och äktenskapet och peka ut komplexiteten i det moderna samlivet. Det är inte en utan flera kärlekar som våra liv är tvinnade av. Olika visserligen, men ändå kärlekar. Ibland har detta kanske inte hjälpt tvåsamheten. Om det som tidigare vårdade och höll samman ett äktenskap var släkten, den gemensamma gården och det dagliga, gemensamma ansvaret och mötet i arbetet står tvåsamheten i dag ensammare och skörare än någonsin. Vad är det som säger att det är och ska förbli vi? Antalet människor, möten och möjligheter i våra liv är många och ständigt nya och förebilderna och de goda exemplen för en livgivande tvåsamhet är inte alltid lätta att finna. Risken är att det är känslorna eller sexualitetens attraktion ensam som ska bära och motivera denna relation. Det är ingen lätt uppgift. En sådan tvåsamhet är i alla fall inte ett faktum som någon av oss borde ta för givet. Därför menar jag att tvåsamheten måste dramatiseras snarare än avdramatiseras, ideologiseras på ett sätt som gör den värd att kämpa för, möjlig att fördjupa och förvandlas i och av. ... En människa utan partner är ... ingen människa i den alldeles bestämda meningen, att den som isolerar sig från varje annat ansikte och alla andra ögon upphör att vara till som relationell, och därmed som människa. Utan ögon som ser på mitt liv finns ingen av oss till. Denna partner, med dessa ögon, behöver naturligtvis inte vara en partner, eller en tvåsamhet och ett äktenskap, utan poängen är att no man is an island. Tvåsamheten är vågsamheten att ge sig detta i kast i en relation över tid och liv. I en relation som jag från början väljer att inte fly ifrån eller att säkra mitt liv inför. Tvåsamheten är därför ett projekt med tunn hud. Dramatiseringen av tvåsamheten skulle kunna innebära att ideologiskt tydligt motivera oss moderna människor att vi förblir sårbara, inte är utbytbara och att det faktiskt inte är sant att förlorar vi en står oss tusen åter. ... Tvåsamhet är ett under, något samtidigt underligt och underbart, som innefattar att jag kommer utanför mig själv och gör något som inte är mitt eget självförverkligande till det viktigaste i mitt liv. Tunn hud är starkare än eget pansar. Tvåsamheten är vågsamheten in i detta över tid och liv. Risken med alltför tidiga och många avsked från tvåsamheter är att vi förblir oss själva. Att mitt eget pansar vinner över min tunna hud. Att vårt eget livsprojekt förblir i förgrunden. Att den andres gråt och lycka aldrig riktigt blir min, utan att min gråt och min egen lycka vinner i längden. (Runar Eldebo "En gång till" s 94-96)

Den familj som vår tid (1993) så trängande behöver måste vara betydligt mer öppen mot omvärlden och medmänniskorna men naturligtvis bygga på ett bindande förbund mellan två vuxna, självständiga individer som ålägger sig att leva i sexuell trohet med varandra. Ett sådant förbund förutsätter jämställdhet och ömsesidig respekt mellan könen. Men hit hör också respekten för manlig och kvinnlig särart och de skilda funktioner som utmärker faders- respektive modersrollen. En sådan renässans för familjeinstitutionen skulle inte bara stärka det civila samhället och gemenskapen mellan människorna, utan också sätta käppar i hjulet för de krafter som genom att undergräva den offentliga moralen kunnat exploatera människors ensamhet, rotlöshet och förlorade integritet. (Peter Dükler "Den ockuperade familjen" s 21)

Vi kan frimodigt lyfta fram äktenskapet som den av Gud givna samlevnadsformen mellan man och kvinna. Vi behöver inte tveka om vad Bibeln lär i detta avseende. Äktenskapet har sitt ursprung i Gud, vi tror på äktenskapet därför att vi tror på Gud och vi ser äktenskapet som ett uttryck för Guds godhet och vishet och hans önskan att maximera lyckan i gemenskapen och samlevnaden mellan man och kvinna. Att lära känna äktenskapets väsen innebär att lära känna Gud bättre. ... I en tid av växande skepticism mot och bristande respekt för denna gudagivna samlevnadsform kan vi som Guds folk med glädje och inte utan stolthet visa att vi anser äktenskapet värt både att hedras och aktivt arbetas på. (Roland Hellsten "När två blir ett" s 197)

Äktenskap kräver mod. Inte alltid då det ingås en vacker sommardag eller en kulen höstdag. Men att leva i äktenskap kräver mod. En relation kräver sitt arbete. Vänskap lever inte av luft. Inte heller en äktenskapsrelation. Brist på mod får en och annan att hejda sig. Andra hejdar sig på grund av klokhet. Ytterligare några borde ha hejdat sig. En del lever i förhållanden som man själva inte vill kalla äktenskap men som ändå i ens ögon är "samma sak". Att människor väljer samboförhållandekan ha många orsaker. Det kan vara en reaktion mot något, men det kan också vara en genomtänkt princip. Då och då förefaller det vara en tveksamhet inför äktenskapets allvar - löften, tidsperspektiv, "nöd och lust". Kanske är det en rädsla för att bli sedd med ofärgade glasögon eller att se utan att blunda. Om man lever i ett samboförhållande, kan det vara klokt att fundera på orsaken till detta. Vad är det som gör att man säger nej till, avvaktar med, tvekar inför det traditionella äktenskapet? Vad har man uttalat inför varandra? Är man överens om samboförhållandets ramar? Att ta steget in i ett äktenskap kan vara lätt - alltför lätt, enligt en känd advokat. Att våga satsa på ett äktenskap med längre perspektiv kräver mod. (Rolf Nordblom "Förälskelsen - ljuvlig och riskfylld" s 75)

Förälskelse, kärlek, sällskap, att våga välja och att bygga tvåsamhet - säger Bibeln något om de här frågeställningarna, och i så fall vad? Ett svar är att dessa frågeställningar knappast existerar i Bibeln. En orsak till det är att den romantiska kärleken, som vi förstår den, inte var uppfunnen än. Förälskelsen var inte basen för äktenskapet. Äktenskapet var alltför viktigt för att överlåtas åt den typen av tillfälliga känslor. Normalt hade man, liksom fortfarande i många kulturer, överhuvudtaget inte någon större valfrihet. Individen valde inte äktenskapspartners som vi gör, utan det var en fråga för familjen och släkten. Däremot talades det även då mycket om vikten av kärlek i äktenskapet, men då uppfattas kärlek inte främst som en romantisk passion, utan som överlåtelse till och omtanke och praktisk omsorg om den andre. ... Den kristna tron identifierar inte den kärlek man lovar i äktenskapslöftena med denna förälskelse (att man blivit kär och älskar varandra). Istället, när man ger dessa löften till varandra gör man något - man ger varandra löften om framtiden. Man lovar att älska varandra i nöd och lust. Det betyder inte att man ger löften om hurdana ens känslor ska vara, eftersom den kärlek man lovar är något mer än en känsla. Det handlar om ett "förbund", inte om ett kontrakt. ... Ett kontrakt baseras på kalkylering. En man och en kvinna lovar varandra trohet så länge inte någon av dem finner en bättre väg. Det är en intressegemenskap för bådas bästa. Det är ett villkorligt kontrakt. Man kanske även skriver in i kontraktet hur man ska göra om skilsmässa blir aktuell. Ett förbund däremot bygger inte på en intressekalkyl, utan på ett löfte om trohet i nöd och lust till livets slut. Det handlar om en förening av två jag. Visst, det kan misslyckas, men det är inget man kalkylerar med. (Arne Rasmusson-Monica Bofeldt Rasmusson "I nöd och lust" s 83,93-94)

Enligt traditionell kristen uppfattning är det inom äktenskapet som det sexuella samlivet mellan man och kvinna hör hemma. Här kan man hänvisa till både Gamla och Nya testamentet. Grundläggande är skapelseordningen i Bibelns början som också Jesus griper tillbaka till (Matt 19:1ff). Äktenskap i biblisk mening är inte endast en privat överenskommelse eller att två människor flyttar ihop. Det är också en social angelägenhet. Det har en sida som vetter åt samhället. Ett samhälle fungerar inte utan lagar och förordningar. Man måste ha vissa regler också för äktenskapet, både för dess ingående och upplösning. Inte minst viktigt är att den svagare av de båda kontrahenterna samt barnen därmed skyddas. I Bibeln talas det en hel del om bröllop. Och genom hela vår historia finner man i alla samhällen och kulturer någon sorts gränslinje mellan gifta och ogifta - låt vara att sättet för äktenskapets ingående kan skifta högst väsentligt. Ser man på vår egen situation så är samboförhållandet inte i samhällets mening ett äktenskap och inte heller enligt kristet synsätt. Vårt samhälles form för äktenskapets ingående är ju vigseln. Sambo är däremot en samlevnadsform som man själv förfogar över på ett annat sätt än äktenskapet och som man därför lättare kan bryta upp ifrån. ... Vad är det då som konstituerar äktenskapet? ... Enligt en ... uppfattning konstitueras äktenskapet genom kontrahenternas ömsesidiga viljeförklaring till gemenskap i vittnens närvaro och i enlighet med den ordning som råder i det samhälle man tillhör. Denna ... uppfattning måste enligt kristen syn på äktenskapet vara den riktiga. ... Den kristna etikens syn på äktenskapet ... innebär orubblig trohet tills döden skiljer de båda kontrahenterna åt. ... Skulle den dagen komma då äktenskapet på allvar förlorar sin centrala plats i mänskligt gemenskapsliv har det skett en obotlig skada. ... Vilken vikt Bibeln tillmäter äktenskapet framgår - utöver vad som tidigare sagts - av att det både i Gamla och Nya testamentet framställs som en förebild till förhållandet mellan Herren och hans folk. I profetböckerna är Gud brudgummen och Israel hans brud (t ex Hos 1-3). Paulus ser i äktenskapet en hemlighetsfull hänsyftning på "Kristus och kyrkan" (Ef 5:32). Och i Uppenbarelseboken kallas det nya Jerusalem "bruden, Lammets hustru" (Upp 21:9). (Paul Wern "Etiska frågor i Bibelns ljus" s 42-49)

Djävulen vill få människorna - också kristna ungdomar - att tro att ett lagligt äktenskap är en ren formsak, som man inte behöver ta så allvarligt. Om två människor tycker om varandra, behöver de då gå till prästen eller borgmästaren för att kunna leva tillsammans? Är det så viktigt? ... Annat samliv än det som sker mellan äkta makar kallar Bibeln "otukt". Och Guds ord säger klart att Herren inte vill ge det eviga livet till dem som lever i otukt (1 Kor 6:9). (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 494; kommentar till 1 Thess 4:3-5)

Utanför församlingen (här i Centralafrika) sker många intresseäktenskap; man vill ha barn och man vill ha arbetskraft för att sköta hemmet och planteringarna. Men i församlingen ingås numera äktenskap på ömsesidig kärlek. (Simon Diankoumi "Församlingen och det hedniska tänkesättet" s 185)

De fåtaliga personer som bad i (den syriska) byns moské den fredagen visste vad Ibrahim esh-Sha'ar hade att vänta, när imamen sheikh Sharif el-Aqra'i började sin predikan. ... "Pris ske Gud", (sade sheikhen), "som har instiftat äktenskapet och förbjudit otukten; som har försett er med hustrur av ert kött och blod, så att ni kan hålla er till dem. ... Kära bröder, ert uppförande tilltalar mig inte alls. Låt oss till exempel ta er bror Ibrahim esh-Sha'ar! ... Han har inte kommit till vår bön idag. ... Han är rädd för mig, bröder, rädd för att jag ska berätta hans historia offentligt och dra fram en lärdom ur den. ... Ibrahim är nu definitivt avslöjad som en förhärdad syndare - Gud skydde oss. Du sågs igår, Ibrahim, komma ut ut Umm Mu'azziz hus, trots att jag tusen gånger har sagt till er att besök i den kvinnans hus är en dödlig synd. ... Äktenskapet, kära bröder, håller er borta från otukt och andra synder. ... Jag säger er uppriktigt att om en man gifter sig med en kvinna för hennes utseendes skull, kommer Gud att förgöra både hans utseende och hennes - eller för pengars skull, då kommer Gud att svepa bort både hans pengar och hennes. Äktenskapet, bröder, bör först och främst betraktas ur dygdens och fromhetens synvinkel." (Hasib Kayali "Kära bröder!" s 221-226)


ca 1950 - ca 1900

"Man hör ju ofta", (sade Featherstone), "talas om människor som har känt varandra i åratal utan att man har trott att de betytt ett dugg för varandra, och som sedan plötsligt går och gifter sig. Hur förklarar ni det?" "Ja, om ni nödvändigt ska tvinga mig att vara logisk och konsekvent", (svarade jag), "skulle jag vilja framkasta den hypotesen att deras kärlek är av ett annat slag. Passionen behöver ju inte vara enda motivet för äktenskap. Den behöver ju inte ens vara det bästa motivet. Två människor kan gifta sig därför att de känner sig ensamma eller därför att de är goda vänner eller därför att det är bekvämt. Jag sa visserligen att tillgivenheten är kärlekens största fiende, men jag vill inte förneka att den är en mycket god ersättning. Det är mycket möjligt att de äktenskap som bygger på tillgivenhet blir de lyckligaste." (W. Somerset Maugham "Boksäcken" s 196)

Crayes var inte gifta, inte någon av dem, och de var inte vana vid barn. De hade katter. . . . Ingen av syskonen Craye hade gift sig, mindes Fanny Wilmot. Hon kom att tänka på hur Julia Craye sagt en kväll, när lektionen dragit ut på tiden och det var mörkt: "Det är det vi har män till, att beskydda oss", och så hade hon samma besynnerliga leende mot henne där hon stod och knäppte rocken, så att hon, precis som blomman, blev medveten om sin ungdom och sin begåvning, men - precis som blomman, anade Fanny - om att vara fångad. "Å, men jag behöver inget beskydd!" hade hon skrattat, och när Julia Craye såg på henne på det där underliga sättet och sade att hon inte var så säker på det, hade Fanny helt enkelt rodnat av den beundran som låg i hennes blick. Det var det enda man kunde använda män till, hade hon sagt. Var det därför, tänkte Fanny med blickarna mot golvet, som hon aldrig hade gift sig? (Virginia Woolf "Ögonblick i tillvaron: 'Slaters nålar saknar udd'" s 233,235)

Sheikh Na'im är en man med ett vördnadsvärt yttre, djupt präglad av sin tro. ... (Han) lever ett anspråkslöst och förnöjsamt liv med sin hustru, som är den enda kvinna han känt. ... En gång när Sheikh Na'im var på väg ut ur moskén efter fredagsbönens slut, böjd över sitt radband och mumlande sina meditationer, märkte han att en person följde efter honom och han hörde denne kalla på honom med ödmjuk, undergiven röst. Han vände sig om och fann att Abd et-Tawwab el-Kholi gick fram mot honom med tvekande steg. Imamen stannade till och frågade vänligt vad han hade på hjärtat. Mannen skyndade då fram, grep tag i hans mantelärm, kysste den och vätte ned den med sina tårar. "Seså, min son, tala om för mig vad som plågar dig!" tröstade imamen honom. Mannen följde med honom till en mer avskild plats och började ivrigt berätta för honom hur han i hastigt mod förskjutit sin fru - genom att tre gånger säga "Du är skild" till henne - och hur gärna han nu ville återta henne. "Det finns bara en utväg, Abd et-Tawwab", svarade Sheikh Na'im honom omedelbart. "Och det är att en annan man gifter sig med henne. Först när de sen skiljer sig, kan hon bli din lagliga hustru igen." "Finns det ingen annan väg, imam?" "Sådan är lagen, min son, så bry inte din hjärna i onödan." Mannen stod länge förtvivlad kvar med sänkt huvud. Sedan lyfte han det igen och då speglade hans ansikte i stället glädje och förväntan. "Kan inte ni, herre, bli den som gör henne laglig för mig igen?" frågade han imamen utan att tveka. Mitt förtroende för er är mycket stort. Kan inte ni acceptera henne?" ... Sheikh Na'im överrumplades av frågan och stod alldeles svarslös. ... Till slut svarade ... imamen: "Jag ska be Gud om vägledning i mina böner i kväll, Abd et-Tawwab. Om jag får positivt besked, accepterar jag." ... Efter att ha bett sin morgonbön vände han sig till Gud med sin begäran och fann den antagen omedelbart. Han tackade sin Herre för det. (Mahmoud Teymour "Imamen som gifte sig många gånger" s 42-45)

"Säg, kära Jungfru Blåklint, när skall ditt bröllop stå?" "Ack, lilla Nyckelpiga, jag vet mig ingen rå! Jag har så många friare, och alla ä de bra, Kom, sätt dig här, och råd mig du och säg, vem jag ska ta. Först är det 'Patron Vete', han har så präktigt hull, hans lador äro fyllda med ax av bara gull. Han är nog bra på många sätt, men säg, så här i smyg: säg, tycker inte du som jag, att han är lite 'dryg'? Så är det 'Unge Havre', han vore kanske bäst, för han är snäll och duktig och sköter bra sin häst. Men hur det är, så får han nog en korg i alla fall, ty jag är ganska ängslig för att hamna i en stall. Sen har jag ju den rake och ståtlige 'Herr Råg', bland andra ungersvenner hans make knappt du såg. Så stark och senig är hans arm och sunt och gott hans bröd. Hos honom trygg jag kunde bo allt till min bleka död. Men ack, den 'Junker Kornax', som för sig som en prins! Mer tapper och mer fattig ej annan yngling finns. Hans håg är fri och utan svek, men karg och hård hans jord, och strävsamt bleve visst att bo högt upp i frostig nord ..." "Hör på mig, Jungfru Blåklint! Vill du ej Vete ha, så ska du taga Rågen, för han är lika bra. Herr Havre är ej heller dum, men hör ett råd ifrån mej: till fattiglappen Junker Korn du säger genast nej!" "Tack, kära Nyckelpiga, du rådde mig så bra, för tänk, nu vet jag säkert, vem jag skall ge mitt ja. Flyg, lilla Nyckelpiga min, och bjud till bröllopsfest! Jag känner nu: hos Junker Korn behövs jag allra bäst!" (Elsa Beskow "Jungfru Blåklints friare" s 141-143)

Då jag alltid betraktat äktenskapet som en så intim angelägenhet att ingen kan råda, ingen får ingripa, så har jag endast att önska er lycka, och se till hur jag kan bistå er i början. ... När jag nu söker efter pengar, som jag icke eger i handen, så säg mig, om Ni önskar på en gång en liten summa eller månatligen. Bara en sak dervid: res icke, man lär intet, bara blir plundrad. (August Strindberg "August Strindbergs brev XVIII maj 1909-maj 1910" s 350; brev 23 maj 1910 till sonen Hans Strindberg som i brev den 20 maj 1910 berättat att han tänkte gifta sig med "ryssinnan" Olga Leväinen)

Om den oerfarne visste hvilket lidande en skilsmässa mellan makar innebär, skulle han betänka sig innan han gick sin väg. De två själarna äro så samvuxna, att utlösningen af personligheten blir den smärtsammaste operation som existerar. Det är ett slags död. ... Minnena som äro gemensamma skola skiftas, men kunna icke delas; de krossade illusionerna från kärlekens första vårdagar skapar tron på allt; det går ett verop genom världarne, som om ett brott vore begånget, ett ohjälpligt som synden mot den Helige Ande; kärleken, Guds skaparekraft, himmelens solvärme, lifvets ursprung har upphört att finnas, kaos och mörkret börjar om igen; det är en andlig död, utan tröst, utan hopp. (August Strindberg ”En blå bok II” s 748; Lustgården)

För (Swedenborg) är äktenskapet ett sakrament, en helig handling, som adlar det låga, kommer en att glömma det som gör sig påmint, och hvars ändamål är barnet. Äktenskapsbrottet är för honom det största af alla brott, ty det förfalskar gudsbelätet. (August Strindberg ”En blå bok I” s 101; Nät och snaror)

Miss Tristram, en synnerligen vacker ung kvinna och lovande konstnär, stod och diskuterade äktenskapet med en ung man, som såvitt man kunde förstå hade ett alldeles personligt intresse av samtalet. Men den frihet och rättframhet med vilken de båda två lade fram sina synpunkter och teorier om kärlek och äktenskap tycktes ställa hela frågan i ett nytt och överraskande ljus. Detta fascinerade de båda unga damerna mer än något annat de hittills sett eller hört. De hade smickrat sig med att det inte fanns någon sida eller synpunkt av problemet som var dem främmande, men det här var inte bara något nytt utan också otvivelaktigt sant. (Virginia Woolf "Phyllis och Rosamond" s 33)


ca 1900 - ca 1890

Långt över medelåldern var (Karl Palmberg) ungkarl och trodde sig däri vinna Guds särskilda behag, få lön och rang i Guds rike. Uttalanden av honom själv från denna tid bära vittnesbörd därom. I saknad av den hälsosamma fostran familjelivet med dess ständiga offer giver, utvecklades han ensidigt. ... Själv ville han giva det bästa och mesta möjliga i andligt avseende och för att så skulle ske, sökte han undanröja alla hinder. Att det dröjde så länge, innan han inträdde i det äkta ståndet och bildade hem, torde ha berott på en säregen rädsla att framträda med förändringar i sina personliga förhållanden. En predikan jag hörde av honom kastar ett märkligt ljus över hans inre värld i detta fall. Ämnet gav honom anledning att tala om "ve" av olika slag. Tänk, sade han, t.ex. på äktenskapets ve. Vilket ve är det icke att bliva kär och bära på denna känsla! Vilket ve att uppenbara sina tankar för den det gäller. Kanske man får "nej" - vilket ve! Får man ett efterlängtat "ja" medför det, att man måste uppenbara sitt förehavande för all världen. Och så medför detta ve och smärta. Nej, utbrast han, härligare blir det, då vi bli som Guds änglar, vilka ej gifta sig eller bortgiftas. ... Vid närmare och med sanningskärlek verkställd granskning finner man, att allt hos honom visade åt samma håll: Den fasta viljan att tjäna till Guds ära och människors frälsning. (J. Nyrén "Karl Palmberg" s 124-125)

Anna Sergejevna och han älskade varandra som mycket nära, genom blodsband förenade, som man och hustru, som ömma vänner; de tyckte att det var som om själva ödet förutbestämt dem för varandra, och det var obegripligt varför han skulle vara gift på sitt håll, och hon på sitt; de var som två flyttfåglar, hanne och hona, som fångats och tvingats leva i skilda burar. De förlät varandra det som de hade att skämmas för i sitt förflutna, förlät varandra allt i det som var och kände att denna deras kärlek förändrat dem båda i grunden. ... De rådgjorde länge med varandra, talade om hur de skulle befria sig från tvånget att gömma sig, ljuga och smyga, leva i skilda städer och inte ses under långa tider. Hur skulle de befria sig från dessa outhärdliga bojor? "Hur? Hur?" frågade han om och om igen, och grep sig för pannan. "Hur?" Det kändes som om bara en liten tid skulle gå så skulle de finna en lösning, och då skulle ett nytt och riktigt liv börja; och båda förstod att det ännu var mycket långt kvar till ett slut, och att det besvärligaste och svåraste bara hade tagit sin början. (Anton Tjechov "Damen med hunden" s 37-38)

Sjmuhin, Ivan Abramytj, före detta kosackofficer, vilken en gång i världen hade tjänstgjort i Kaukasien men numera bodde på egen gård ... var en het sommardag på väg från staden hem till sin gård. ... Vid stationen Provalje - det finns en sådan på donetskij-banan - ... slog en medelålders herre sig ned mitt emot. De började språka. "Ja, ja", sa Ivan Abramytj och blickade tankfullt ut genom fönstret. "Gifta sig, det är det aldrig för sent för. Själv gifte jag mig när jag var fyrtioåtta år gammal och folk sa att det var för sent; men det var då varken för sent eller för tidigt, bäst hade varit att inte gifta sig alls. En hustru tråkar snart ut vem som helst, fast alla inte säger som sanningen är, vet ni, för ett olyckligt familjeliv skäms man över och döljer. En och annan säger i hustruns närvaro 'Manja, den lilla Manja' - men bleve det som han ville så skulle denna Manja stoppas först i säck och sen i vattnet. Det blir bara ledsamheter med en hustru, det är rena dumheten. Och inte är det bättre med barnen heller, det vågar jag då försäkra er. Jag har ett par styckna, jag, pojklymlar. Ingenstans finns det härute på stäppen där de kan lära sig något, och skicka dem till Novotjerkask i skola har jag inte pengar till, och så får de leva här som vargungar. Jämt och ständigt får man gå och vara rädd för att de ska skära halsen av nån ute på vägen." (Anton Tjechov "'Petjenjegen'" s 201-202)

Hvarför jag ej kan fördraga ett äktenskap? Jag kan icke böja mig under en qvinnas skitnycker. För resten - kärleken skall njutas som ett rus - hastigt, öfvergående, och nytt! Att gå och ruttna sida om sida, det är dumt och fult! Det var herrliga moment i detta liksom i första äktet, storartade, och minnena stå qvar! (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 184-185; brev 3 maj 1896 till Anders Eliasson)

Efter den tredje (middags)rätten vände sig Lysevitj till Anna Akimovna och sade: " ... Ni, min söta vän, bör inte föra ett overksamt liv, inte leva som alla andra, utan njuta av livet, och en lätt sedeslöshet är livets krydda. Begrav er i blommor med bedövande doft, berusa er med myskdofter, ät haschisch, och framför allt älska, älska och älska ... Först och främst skulle jag i ert ställe ta sju män, efter antalet dagar i veckan, och den förste skulle jag kalla Måndag, den andre Tisdag, den tredje Onsdag osv., för att var och en skulle veta sin dag." Detta samtal gjorde Anna Akimovna upprörd. Hon åt ingenting och drack bara ett glas vin. "Låt nu äntligen mig säga något!" sade hon. "För min personliga del förstår jag inte kärlek utan familj. Jag är ensam, ensam, som månen på himlen, men en måne i 'nedan', och vad ni än säger, är jag övertygad om, jag känner, att detta 'nedan' kan fyllas endast med kärlek i vanlig betydelse. ... Jag ska minsann ta och gifta mig!" (Anton Tjechov "Kvinnovälde" s 75-76)

Peter Michajlytj Ivasjin var på mycket dåligt humör. Hans syster (Nina), en ung flicka, hade rymt till Vlasitj, en gift man. För att på något sätt bli kvitt sin dystra, sorgsna sinnesstämning som varken lämnade honom hemma eller utomhus, kallade han till sin hjälp sin rättfärdighetskänsla, sina hederliga goda åsikter - han hade ju alltid hållit på den fria kärleken - men det hjälpte inte och varje gång kom han mot sin vilja till samma slutsats som den dumma amman, d.v.s. att systern begått en dålig handling och att Vlasitj hade stulit hans syster. ... Han red genom sin egen skog och över oplöjda fält och föreställde sig hur Zina för att rättfärdiga sin handling skulle börja tala om kvinnans rättigheter, om personlig frihet och att det inte är någon skillnad mellan kyrklig och borgerlig vigsel. På kvinnors vis skulle hon disputera om saker som hon inte förstod. Och antagligen skulle hon till sist säga: "Och vad rör det dig? Vad har du för rätt att blanda dig i det här?" ... Jag skall bevisa för dem, att de har orätt! uppmuntrade han sig själv. De kommer att säga, att detta är den fria kärleken, personlighetens frihet, men frihet är ju att behärska sig, att inte underordna sig lidelserna. Vad de gör är sedeslöshet, inte frihet!" (Anton Tjechov "Grannarna" s 134,139)

På sin tron kung Frode sitter och betraktar, nästan vek, kungabarnens muntra lek. Hör, den låter fågelkvitter, fågelgnabb och fågellock! Kanslern-Mammonsprästen kommer, gör en sirlig bock, säger: större arbetskraft kräver Grotte än han haft. Lyckligt, att trälinnors kved ger oss barn i djupa led. Många arbetsbäckar små varda till en mäktig å. Grottekvarnen, ständigt tyngre, har behov av trälabarnen, även tioårs och yngre. Kungen svara: trälabarnen, tarva icke även de leka någon gång och le, medan de växa upp att driva kvarnen? – Herre konung, giv mig barnen! Minns att utan tukt och vård växer detta lata yngel; nyss ju stal en sådan slyngel äpplen i din örtagård. Större, större arbetsflock fordras för de ständigt tyngre, ständigt tyngre kvarnstensblock. Giv mig trälabarnen ock, även tioårs och yngre! – Nå, så tag dem! Kungen sitter kvar och känner hugen vek vid de egna barnens kvitter, fågellock och fågellek. (Viktor Rydberg “Den nya Grottesången” s 241; 1891)

Du hade en mening för tre år sedan då jag kom hem till Sverge, och Du uttalade den så: "Ditt äktenskap måste upplösas ty din hustru har detta rykte: att hon super och älskar qvinnor (Du citerade två damer som vittnen) och hon har varit dig otrogen." Det var din mening då (för tre år sedan). Hur kan Du nu jäfva vittnesintyg på att Fröken David är en buger, (jag har förintat ett sodomitbref från henne till Fru Strindberg! Men jag har Fru Sgs skamliga verser till Fr. D. qvar ehuru jag är nog feg att ej förete dem för kyrkorådet!) hur kan Du jäfva Doktor Rambergs intyg på att han sett henne full på ångbåten! Hur vågar Du jäfva Kyrkoherden Källberg som gifvit Fru Strindberg skrapa derför att hon uppträdde beskänkt vid första kyrkorådsvarningen? ... Jag står på mina barns sida hela vägen och der skall jag stå om det vore mot fan sjelf! (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 297; brev 21 juni 1891 till Ossian Ekbohrn)

Eftersom de deporterade till stor del är patriarkaliska och religiösa föredrar de legala äktenskap. Sammanlevande ber ofta sina överordnade om vigseltillstånd, men de flesta ansökningarna brukar avstyrkas av orsaker som inte har något samband med lokalförvaltningarna eller de deporterade själva. Den deporterades hustru måste gå med på upplösning av äktenskapet; först därefter kan han ingå nytt äktenskap. I regel ger makarna inte sitt samtycke, somliga av den religiösa övertygelsen att skilsmässa är synd, andra därför att de anser det onödigt att skilja sig, särskilt om de båda redan är i 40-årsåldern. "Gifta sig i hans ålder!" säger hustrun när hon fått brev om skilsmässa. "Han borde tänka på själen, den gamla hunden." Andra vägrar därför att de är rädda att börja något så ytterst invecklat, tröttsamt och dyrbart som en skilsmässa eller helt enkelt därför att de inte vet vart de skall vända sig med sin ansökan och i vilken ände de skall börja. Upplysningar om antalet äktenskap i kolonin kan man få ur kyrkböckerna, men eftersom det legala äktenskapet här är en lyx som inte är till för alla, berättar dessa data långtifrån allt om befolkningens verkliga behov av äktenskapligt samliv. Här gifter man sig inte när man vill utan när man kan. (Anton Tjechov "Sachalin" s 170-171; Tjechov besökte Sachalin 1890)

Kvinnorna (hos urinnevånarna giljakerna) är lika rättslösa vare sig det är en gumma, en mor eller ett dibarn. De behandlas som husdjur, som en sak man kan kasta bort, sälja eller sparka som en hund. Giljakerna smeker sina hundar - men aldrig sina kvinnor. Äktenskapet anses värdelöst, mindre viktigt än t.ex. att supa, och det kringgärdas inte med några religiösa eller vidskepliga ceremonier. Giljaken byter till sig en flicka mot ett spjut, en båt eller en hund; han för henne till sin jurta och lägger sig med henne på björnfällen - det är allt. Månggifte är tillåtet men har inte fått någon större spridning, fast det uppenbarligen finns fler kvinnor än män. Föraktet för kvinnan har antagit sådana proportioner, att han i det fallet inte ens anser slaveri vara anstötligt. ... Den svenske författaren Strindberg, den kände kvinnohataren, som vill att kvinnan endast skall vara slav och tjäna mannens nycker, tänker i själva verket som giljakerna; om han råkade komma till Norra Sachalin skulle de omfamna honom länge. (Anton Tjechov "Sachalin" s 130-131; Tjechov besökte Sachalin 1890)


ca 1890 - ca 1885

(Vasiljeff) hade många goda vänner, men ibland dem funnos icke många, som voro rättänkande och själfuppoffrande. Ingen af dem hade försökt att rädda en fallen kvinna ... Till (en af de grupper af människor som försöka rädda dessa kvinnor) höra de mest varmhjärtade och själfuppoffrande; de taga ett djärft och afgörande steg och gifta sig med fallna kvinnor. Då en sådan fräck, förhärdad och förslappad varelse blir maka, hustru och sedan moder, åstadkommer detta en så genomgripande förändring i hela hennes lif och världsåskådning, att det blir svårt att i makan och modern igenkänna den fallna kvinnan från fordom. "Ja, äktenskapet är det bästa och enligt min tanke det enda medlet", (tänkte Vasiljeff.) "Men det är ju någonting omöjligt!" sade Vasiljeff högt för sig själf och kastade sig ned på sängen. "Jag skulle inte kunna ingå ett sådant äktenskap! För att kunna det måste man vara ett helgon, aldrig kunna känna hat och icke veta hvad avsky vill säga." (Anton Tjechov "Ett obotligt ondt" s 239-240)

Vi ha ju så många gifta med andras hustrur: Snoilsky, v. Bergen, Anton Nyström, Branting, Georg Brandes, Edv. Brandes, Holger Drachmann, Giellerup, S(trindber)g, så att någon utpekning (i boken Fordringsägare) väl ej skulle kunna ega rum. ... Fru (Victoria) Benedictson fick statsanslag för att hon lurade sin man att herr X*** endast hade kysst henne, egde älskare i Köpenhamn ... (och) dog med en skymf mot sin hederliga man som aldrig haft annat fel än att älska henne troget och förlåta henne, fastän hon röfvat hans ära. (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 134; brev 9 okt 1888 till Joseph Seligmann)

Hustruns otrohet ... kan ha sådana följder att den andra partens lif en dag upptäckes vara bygdt på sanden. ... När hon förra gången gick från man och barn, då var jag hederlig, och när tycket visade sig okufligt, ålade jag henne säga mannen allt, och detta innan vi ännu vexlat en kyss; och förrän skilsmessan var arrangerad fick hon ej bli min älskarinna fastän hon ville. ... Och nu skulle jag gå min väg och lemna mina barn åt en annan man eller qvinna? Nej! Det är för mycket begärdt! Man säger att jag hämnats? Finns i någon af mina skrifter en antydan om äktenskapsbrott eller last mot naturen? Nej! ... ... Det förefaller mig ibland, när jag har ledigt att reflektera öfver mitt lif, som om jag byggt och byggt på sand, och så rasar alltsammans, när det är för sent att hjelpa! (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 65,68; brev den 10 april 1888 till Rudolf Wall samt brev den 11 april 1888 till Johan Oscar Strindberg)

(Sigajev) överlade med sig själv, medan försäljaren radade fram sina revolvrar och ansåg det som sin plikt att underhålla köparen. " ... Härom dagen var det en officer som köpte en Smith (and) Wesson hos oss. Han sköt på sin frus älskare ... kulan gick tvärs igenom mannen ... och sårade frun. Effekten var storartad, den gör vår firma all heder. Officeren är nu häktad ... Han får naturligtvis straffarbete! För det första har vi en alldeles föråldrad lagstiftning, för det andra brukar domstolen alltid vara på älskarens sida, monsieur. Varför? Ja, det är mycket enkelt, monsieur! Både domarna och juryn och åklagaren och försvarsadvokaten har själva kärleksaffärer med andras fruar och det blir lugnare för dem om det finns en äkta man mindre i Ryssland. Allra helst skulle samhället se att regeringen skickade alla äkta män til Sachalin. Å, monsiuer har ingen aning om hur upprörd jag är över det sedefördärv som råder nu för tiden! Att älska andras fruar är något som hör till saken, precis som att röka andras cigaretter och läsa andras böcker." ... "Om jag låter döma mig till straffarbete", sade Sigajev till sig själv), "så ger det bara min hustru möjlighet att gifta om sig och bedra sin nye man. Det är hon som triumferar. ... Alltså: hon får bli vid liv, jag själv skjuter mig inte, han ... honom skjuter jag inte heller. Jag får lov att fundera ut något förnuftigare och verksammare. Jag straffar dem helt enkelt med mitt förakt och ställer till en skandalös skilsmässoprocess ..." (Anton Tjechov "Hämnaren" s 126-127)

Advokaten började tala om min fästmös fel. Nu förstår jag mycket väl att han talade om kvinnor i allmänhet, om deras svagheter över huvud taget, men då tyckte jag att han talade bara om Natasja. Han var förtjust över hennes uppnäsa, små skrik, gälla skratt, tillgjordhet, just allt det som jag inte tyckte om hos henne. Allt detta var enligt hans mening gränslöst rart, graciöst, kvinnligt. Helt omärkligt för mig övergick han snart från den förtjusta tonen till en faderligt undervisande, sedan till en lätt, nedlåtande ... Med tårar i ögonen förkunnade han för mig att jag var en stor man, att jag var värd ett bättre öde, att jag i framtiden kunde utföra något ovanligt som ett giftermål skulle hindra! "Min vän!" utropade han och tryckte hårt min hand. "Jag ber dig, jag bönfaller dig: hejda dig innan det är för sent. Hejda dig! Måtte himlen bevara dig från detta underliga, grymma misstag! Min vän, förstör inte din ungdom!" Tro mig om ni vill eller inte, men till sist satt jag vid bordet och skrev till min fästmö att jag slog upp. Jag skrev och gladdes åt att det inte var för sent ännu att rätta till misstaget. Efter att ha förseglat brevet skyndade jag ner på gatan för att lägga det i brevlådan. Advokaten gick med mig. "Utmärkt! Utomordentligt bra!" berömde han mig när brevet till Natasja försvann i brevlådans mörker. "Jag gratulerar dig av hela mitt hjärta. Jag är glad för din skull." När vi hade gått ett tiotal steg tillsammans sade advokaten: "Naturligtvis har äktenskapet sina goda sidor också. Jag, till exempel, hör till de människor för vilka äktenskapet och familjelivet betyder allt." Han började beskriva sitt liv, och för min syn stod ett ensamt ungkarlslivs alla otrevligheter. Han talade med hänförelse om sin blivande hustru, om ett vanligt familjelivs fröjder och det på ett så fint och uppriktigt sätt att jag redan var bragt till förtvivlan när vi kom fram till hans dörr. "Vad har du gjort med mig, din gräsliga människa?!" sade jag flämtande. "Du har störtat mig i fördärvet! Varför lät du mig skriva det där förbannade brevet? Jag älskar henne, älskar henne!" ... "Nå, nu får det vara nog ...", sade advokaten, slog mig på axeln och skrattade. "Sluta att jämra dig. Brevet kommer inte fram till din fästmö. Adressen på kuvertet skrev inte du utan jag, och jag skrev den så galet att de inte kommer att begripa något på posten. Låt allt det här bli dig en läxa: disputera inte om sådant som du inte förstår." (Anton Tjechov "Sinnesrörelse" s 105-107)

Tyskland är ett doktorsland. Det är för sedligt (asexueradt) och kristet för mig. Frankrike är bättre - för mig. Ehuru jag personligen hvarken super eller knullar utom äktenskapet, af den enkla orsak att jag ej tycker om mycket supa, och emedan jag tyvärr är monogam. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 328; brev 19 maj 1886 till Gustaf Steffen)

"Jag ... jag lipar väl inte ...", säger Pelageja och vänder sig bort. "Ni kunde väl åtminstone pröva på och komma till mig, olyckliga, om också bara någon enda liten dag. Det är tolv år redan sen jag blev gift med er och ... och inte en enda gång har det varit någon kärlek mellan oss! Jag ... jag lipar inte ..." "Kärlek", muttrar Jegor och krafsar sig på handen. "Det kan väl inte bli nån kärlek! Det är ju bara till namnet som vi är man och hustru eller är det inte så kanske? Jag är en vildman för dig, och du är en enkel kvinna för mig som ingenting begriper. Är vi något par vi? Jag fri, bortskämd, obunden och du, en arbeterska, en fattiglapp i bastskor som lever i smuts och aldrig rätar på ryggen. Jag vet om mig själv, att gäller det jakt så är jag den främste av alla, och du ser med medlidande på mig ... Vad är det för slags par?" "Men vi är ju vigda, Jegor Vlasytj!" snyftar Pelageja. "Inte med vilja vigda ... Har du kanske glömt det? Utan tack vare greve Sergej Pavlytj ... och dig ... Avundsjuk för att jag skjuter bättre än han söp greven mig full med vin i en hel månad och en som är full kan man inte bara viga utan till och med omvända till en annan tro. Av hämnd gifte han bort den druckne med dig ... Jägarn med lagårdspigan! Du såg ju att jag var drucken, varför gifte du dig då med mig? Du är ju inte någon livegen, du kunde ha satt dig emot det! För lagårdspigan är det förstås en lycka att bli gift med en jägare, men man ska väl ha lite omdöme i alla fall. Nu ser du vad du får lida och gråta. Greven fick nånting att skratta åt, men du gråter ... och kör huvet i väggen ..." (Anton Tjechov "Jägarn" s 47)

Söndagseftermiddag. Godsägare Kamysjev sitter i matsalen vid ett luxuöst dukat bord och frukosterar. Mitt emot honom sitter en till åren kommen fransman, monsieur Champon, proper och slätrakad. ... "Ni påstår att det inte finns ett finare folk än fransmännen", (sade Kamysjev till Champon). "Dom är så förståndiga och lärda. Civilisation! Och jag går med på att fransmännen är lärda och har fint sätt ... Men ... han har inte samma själ som ryssen. Det är där det fallerar! ... En rysk hjärna - den är uppfinningsrik! Fast naturligtvis låter man ryssen inte få användning för den, och så saknar han förmågan att skryta. ... Nej ... jag tycker inte om fransmän. Ja, jag tänker nu inte på er, utan i allmänhet ... Ta till exempel äktenskapet! Om en ryss gifter sig, så håller han ihop med sin fru utan vidare resonemang, men hos er vete fan hur det går till. Där hänger äkta mannen på kaféer dagen i ända, och frun släpper in hela våningen med fransmän, som dansar kankan ... " Monsieur Champon tål inte mer, han brusar upp. "Det är inte sant! I Frankrike håller man familjelivet i helgd!" "Å, den där helgden känner vi till! Att ni inte skäms att ta dem i försvar! Man måste vara objektiv. Ett svin är ett svin ... Egentligen skulle man vara tacksam mot tyskarna för att dom klådde er ... Det är dom min själ värda. Måtte det gå dem väl." (Anton Tjechov "I främmande land" s 117-120)

När kemisten visar fram kolven, som innehåller klornatrium, förklarar han för sina åhörare den kemiska föreningens fenomen: "Vi se, mine herrar, två giftiga kroppar, klor och natrium, de mest motsatta som finnas; de söka varandra som två älskande, de tillbakastöta varandra för att därefter förenas till en enda tillvaro; de förlora då sina giftiga egenskaper, och i det de för framtiden avlägga sin skadliga egoism, bilda de blott en enda varelse, känd och eftersökt av alla på grund av sina välgörande egenskaper; och sålunda få vi koksaltet, i det att klorvätet förlorat sitt väte och natron avlämnat sitt syre. Säga att den kemiska föreningen icke liknar den äktenskapliga förbindelsen, vore att göra naturen orätt. Så står det till, mina herrar!" (August Strindberg "Naturligt urval eller den fria kärleken" s 204; Politiken 1885-08-20)


ca 1885 - ca 1880

(Baronen och friherrinnan skildes.) Man behandlade (baronen) som en brottsling! Och han hade ändock icke begått något brott! Han hade iakttagit alla lagens fordingar och hade icke begått äktenskapsbrott. Han hade lämnat riket enligt lagens föreskrift, låtit lysa efter sig, fått ansökan om skilsmässa av kongliga konsistorium beviljad; prästerskapet, den heliga kyrkan hade på stämplat papper löst honom från hans förra äktenskapslöfte; han hade sålunda icke brutit det! Man kunde ju lösa hela folk från deras trohetsed till monarken, när ett land erövrades, varför erkände icke samhället denna lösning från ett löfte? Hade icke samhället varit med när konsistorii rättighet att upplösa äktenskap utfärdades? Huru kunde då samhället ställa sig dömande över sin egen lag? Samhället stod sålunda i strid mot sig självt! Han behandlades som en brottsling, ja! ... Blev han inte försummad vid alla offentliga kortutdelningar. - Nå ja, friherrinnan hade varit ute för värre ändå. En av hennes vänninnor i Paris hade stängt dörren för henne och flera hade vänt sig bort, då hon gick emot dem på gatan. (August Strindberg "Giftas I" s 105; Slitningar)

Mest förvirrade äro begreppen om äktenskaplig trohet. En stor mängd människor äro, liksom de högre djuren, endast dragna till motsatta könet under och omkring propagationstiden och ungarnes späda tillstånd. Sinnet förändras, tycket förändras. Det är nu en gång så. Nåväl, två makar hava i yran lovat och tvungits lova varandra trohet: den ena förändras av omständigheter som ingen kan styra. Den parten vill skiljas. Han, eller hon, säger upp sin trohet och går. Då ropar den andra på otrohet. Lagen, som sett litet djupare, har uppfunnit att man kan lösa från trohetsed. Men hjälper det? Ett upplöst äktenskap är alltid ansett och kallat: ett äktenskapsbrott. Gifta makar anse sig "äga" varann, äga som egendom. Om en tredje person kommer i deras närhet och endera av makarne och den tredje personen fatta tycke för varann, ett tycke som realiserar sig i ett nytt äktenskap sedan det förra är upplöst, så kallas det att han "stulit" den andras make. Vad vill det säga att han stulit? Var maken den andres egendom? Det är ju en rå uppfattning. Tog han henne med våld, satte han henne på en hästrygg, som i den ädla riddartiden, så hade han stulit. Men nu? Det är detta egendomsbegrepp i äktenskapet som gjort den institutionen så misstänkt. Med otrohet mellan makar kan endast det förhållande benämnas, då den ena eller andra parten inlåter sig i umgänge med någon tredje utan att ha sagt upp sitt kontrakt eller löst sig från sitt ord. Det är svek och löser därför också förbindelsen. Att tycket förändras, kärleken dör, det är mycket ledsamma omständigheter, såvida den icke dör på en gång hos båda makarne, men den ena eller den andra kan icke sägas ha varit otrogen, ty trohet är vasallens och herrens, hundens och husbondens tvungna förhållande av över- och underordnad. Äktenskapet är ett fritt avtal - eller borde vara det! (August Strindberg "Kvarstadsresan" s 167; Stockholm, november 1884)

Vigseln är en handling som medför giftorätt och arvsrätt. Varför kallas då vigseln en helig förrättning? Därför att den skyddar det "heligaste", eller egendomen. (August Strindberg "Kvarstadsresan" s 162; Stockholm, november 1884)

Åter en intervju om Giftas. I dag var det ett "frigjort" fruntimmer, som tagit studentexamen och läste på graden. Hon började med att bedja mig ej anse henne fjollig därför att hon som kvinna besökte mig. - Jag försäkrade, att jag ansåg henne mycket förståndig och modig, som vågade trotsa dumheten. Därpå började hon: - Ni anser kvinnan vara underlägsen mannen? - Nej, min fröken, tvärtom, om så skulle vara. Kvinnan är inte underlägsen mannen, men hon är något olika. Skillnaden mellan man och kvinna, fysiskt taget, kan ni få reda på i en anatomi, om ni inte vet det förut. - Ni anser sålunda kvinnan fysiskt vara underlägsen mannen? - Inte alls. Jag anser honan . . . - (Nu sprang hon upp och sökte dörrlåset!) - Jag ber om ursäkt, min fröken, men om mannen är hane, så är kvinnan hona; det ligger ju inte något sårande i det, i synnerhet som jag (med fysiologerna) anser honan i allmänhet vara en högre "manifestation av vitalitet" (det var ju tillräckligt lärt för att vara städat) än hanen. . . . Gift kvinnas äganderätt skall upplösa äktenskapet! Det är gott. - Vad för slag? Upplösa äktenskapet? Våra moraliska fruar upplösa äktenskapet? - Ni blir rädd? Ni, som hatar äktenskapet, ni fruktar dess upplösning! - Men hur skall det gå till genom en lag om gift kvinnas äganderätt! - Jo, på så sätt, att när lagen ej gör mannen likställd med kvinnan, då lagen tilldömer mannens egendom åt familjen, och dömer mannen försörja familjen, men undantager kvinnans egendom såsom privatgods åt henne, utan att förbinda henne försörja familjen, så upphör mannen att gifta sig! (August Strindberg "Kvarstadsresan" s 153-156; Stockholm, november 1884)

Se på de (qvinnor) som fått frihet. De börja med mannens laster: dricka cognac och gå på gatorna. ... Är äktenskapet icke för barnen, (för sängen) då kan man ju viga sig vid en karl likagerna, eller heldre! ... Frihet i könslifvet kommer att framkalla den sociala krisen! Tro mig! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 352; brev 12 okt 1884 till Björnstjerne Björnson)

Damerna komma nog att bränna mig lefvande, men det är mitt öde; jag kan inte hålla käften på mig. Jag anser att hvarken Fru Edgren eller Fru Agrell kunnat med sakkännedom yttra sig om äktenskapet då de ej ha barn. ... Nu vilja de förb. seminaristerna göra äktenskapet till ett seminarium! Husch! Jag tycker det är roligt att vara gift och tar saken enkelt! ... Der (min hustru) vet vi äro af olika mening så tiger hon och jag med. Hon har för resten så mycket att tänka på för barnen, så hon har aldrig tid att tänka på min "uppfostran". ... Hvad är det för mantyranni man talar om! Tänk nu, när jag i minnet genomgick alla de många äktenskap jag sett, och för att vara rättvis, sökte leta opp en sådan der hustyrann, för att rappa, så, tänk, jag kunde inte få fatt ett enda fall! Jag tror endast äktenskap äro möjliga med att dras jemt. Der frun går ifrån mannen, der är han en sugga, men icke en tyrann! Och jag tror aldrig qvinnor tillåta några tyranner finnas, ty det finns något som mannen genast ger sig för: det är husfriden. (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 232,240-241; brev 25 resp. 29 juni 1884 till Karl Otto Bonnier)

Varför skulle två kön finnas, om ej för släktets hållande vid liv? Äktenskapet är sängen! Icke sängkammaren, ty den har uppkommit. Kanske sängkammaren givit upphov åt människans obegränsade fortplantningsförmåga. Om äktenskapet vore en okroppslig institution, uteslutande ett kamratskap för enskilt välbehag, då skulle jag sammanviga mig, eller åtminstone lika gärna bo ihop med en karl, ja hellre, ty männen ha samma uppfostran, vanor och fördomar. Det där pratet om andliga äktenskap är en av idealismens sista utlöpare. Detta hindrar icke att äktenskapet kan vara även ett kamratskap, men det är icke uteslutande det, och endast i andra rummet. . . . . . . Min bok avancerar. Jag skildrar först 20 (det blev endast 12, men det skall bli flere sedan) karaktäristiska äktenskap. De sluta alla med barn, såsom ett äktenskap bör sluta. Barnet, som först ger unionen berättigande, barnet, som är föreningens ändamål, barnet som ersätter illusionerna, barnet, mot vilket alla emancipationsförsök stranda - under nuvarande förhållanden. I framtiden, när staten, samhället eller associationen tar hand om barnen, och äktenskapet ingås friare, då skall kvinnan också bli frigjord liksom mannen. (August Strindberg "Kvarstadsresan" s 130,134: Chexbres, juli resp. augusti 1884)

Finns det någon kvinnofråga i Europa? Nej! Men i Sverige? Ja! År det icke kuriöst? Vadan detta? Ha männen behandlat sina hustrur sämre i Norden än annorstädes? Tvärtom! Kvinnofrågan förefaller mig vara något specifikt nordiskt, eller specifikt norskt! Norge är ett land med hård jord. Människorna ha brett ut sig på stora ytor. Vintern har drivit dem in i kvava rum. Och där sitta de två och två, och ruva sina svarta tankar i mörker och ensamhet, och som de ej ha någon förseglad röstsedel kunna de ej få några beslut. Människorna bli i norden mindre associabla. Självet utvecklar sig till en onaturlig storlek, och när nu två sådana där "själv" kedja ihop sig på tu man hand, utan några avledare, då blir hemmet en lejonkula. I södern lever man i byalag, ute på gatan, på krogen, i sällskap, med ett ord ute, och inte i bur, därför blir konflikten mindre där; elektriciteten fördelas och slår inte ner i blixtar. Kedjan är lång och fångarne kunna löpa med den utan att rycka omkull varandra. Associabiliteten är större, ty samlivet har uppfostrat. Icke så i norden, minst i Norge. Läs om de förfärliga kvinnorna i Islands sagor,. Hämndgiriga, härsklystna, demoniskt elaka; pinande sina män med äregirighet, avundsjuka. Ibsen har några praktexemplar i Härmännen. Det är en slags könlösa djävlar i människohamn. . . . I Norge, där amasonväldet står i flor, där äro faktiskt alla gifta sjömän under kvinnliga förmyndare. Under hans bortvaro utbetalar nämligen redaren av hans innehållna lön åt hustrun. Och så går man och gör en "kvinnosaksförening" i Norge! Och till sådant låna sig gamla förståndiga män! Tänk oss den starke, obändige norrmannen under toffeln! Det vidriga i den nordiska kvinnosaken, och som gör att den skall falla, det är att den är upprorisk mot naturen! Åro vi icke födda till bättre än att föda barn?" säga de. "Bättre!" Det finns många som revoltera och avhålla sig från att uppfylla det besväret naturen ålagt dem! Till vad gagn för dem och eftervärlden få vi se! . . . Nu är av naturen så illa inrättat att kvinnan kan bli havande, mannen däremot icke. Därav har kvinnan känt sig förnärmad, "förtryckt", och det större obehag hon lider kallar hon för ett orättvist straff. Tungt att föda barn! Tänk på mannen då, som skall föda både hustru och barn! - Du ser sålunda att jag icke tror på den moderna nordiska kvinnoemancipationens lappverk, som vill bygga på gammal grund. Däremot skall du finna mig bland de främste i äktenskaps-emancipationens leder. (August Strindberg "Kvarstadsresan" s 121-124; Ouchy, april 1884)


ca 1880 - ca 1850

"Lilla mor", (sade staretsen till kvinnan), "jag skall komma ihåg dig i mina böner, jag skall komma ihåg din sorg och jag skall be för din man att han måtte bli bra igen. Men att lämna honom är att begå en synd. Gå hem till honom och ta hand om honom. Om din lille gosse däruppe (i himlen) ser att du överger hans far, kommer han att gråta för er skull; inte vill du väl hindra hans lycksalighet? Han lever ju, han lever, ty själen lever i evighet; han finns inte därhemma, men han finns där osynlig bredvid er. Tror du att han vill komma hem till er, om du säger att ditt hem blivit dig förhatligt? Vem skall han komma hem till, om han inte finner er tillsammans, hans far och mor? Han kommer till dig i dina drömmar nu, och när du plågas sänder han dig ljuva drömmar. Gå hem till din make, lilla mor, gå hem till honom redan i dag." "Ja, jag ska gå, jag ska göra som du säger, käre fader. Du har läst i mitt hjärta. Nikitusjka, du min Nikitusjka, du väntar på mig, älsklingen min, du väntar på mig." (Fjodor Dostojevskij "Bröderna Karamazov" s 60)

"Jag vet mycket litet i kvinnofrågan", (skrev Borg i sitt brev), "ty den rör mig icke, men jag tror, efter vad jag sett, att vår generation kommer att avskaffa det asiatiska, som ännu finnes i äktenskapet. Båda parterna avsluta ett fritt fördrag, ingen uppger sin självständighet, den ena söker icke uppfostra den andra, man lär sig respektera varandras svagheter och man har ett kamratskap för livet, som icke tröttar genom den ena partens pockande på ömhet." (August Strindberg "Röda rummet" s 315)

När (friherrinnan) inbjöd mig att bli hennes förtrogne, hade hon tagit första steget på den väg som skulle föra till äktenskapsbrott; och i det ögonblicket hade könshatet vaknat inom mig. Hon hade kränkt mig som man, som hane, och jag kände mig som hennes makes bundsförvant gentemot kvinnopartiet. Nog med dygd nu! Jag kunde inte alls skryta med den, ty en man tar icke annat än vad som ges, varför han aldrig är en tjuv. Det är endast kvinnan som stjäl eller som säljer sig. Och det enda fall då hon ger, oegennyttigt, med risk att förlora allt, det är, tyvärr, äktenskapsbrottet. Glädjeflickan säljer sig, den äkta makan säljer sig, och endast äktenskapsbryterskan ger åt älskaren, i det hon stjäl från sin man. (August Strindberg "En dåres försvarstal" s 48)

Alla fåglar, som bygga nästen, såsom skatan, storken, svalan, sparfven, dufvan o.s.v., lefva i engifte. Nästan alltid är redet alltså familjens hem: hanne och hona bygga det tillsammans och vårda gemensamt ägg och ungar; endast hos svalorna ha hanne och hona skilda nästen. Äktenskapsförhållandet gestaltar sig mycket olika, alltefter som fåglarne lefva i engifte eller månggifte. Bland de monogamiska fåglarne synes äktenskapet grunda sig på fritt val å ömse sidor: man förenar sig på grund av ömsesidig tillgifvenhet, hanne och hona fördela sins emellan på billigaste sätt rättigheter och plikter; ofta rufva de, alltid uppföda de ungarne gemensamt. . . . Helt annat är förhållandet bland de fåglar som lefva i tvegifte. Här är honornas ställning alldeles underordnad: hannen är sultan och härskare, honorna följa och lyda, men ådagalägga intet spår af tillgifvenhet för sin herre. . . . Man finner äfven bland många slag af däggdjur ett innerligt äktenskapsband. Hvalarne simma gärna parvis. Vargen och varginnan, lejonet och lejoninnan hålla troget tillsamman. Den annars så illa anskrifne räfven är tillgifven sin hona och hjälper henne att uppföda ungarne. Elefanten följer frivilligt sin fångade maka i fångenskapen. (Viktor Rydberg "Antropologi" s 150-151; föreläsningar i Göteborg vårterminen 1878)

(För den tyske filosofen Edvard von Hartmann) är äktenskapsbandet den starkaste gemensamhet af (vänskaps)slag. Hartmann, som själf är lycklig make och familjefader, tror, att de flesta äktenskapsband dock äro olyckliga, dels därför att de karakterer, som hverkligen passa för hvarandra, sällan mötas, och därför att de båda parterna sällan känna hvarandra grundligt, innan bandet är knutet, men allra mest därför, att människorna just i lifvets hvardagliga ting visa sig mest själfviska, icke vilja fördraga hvaandras små svagheter, icke vilja behålla för sig själfva de små förargelser man röner, utan gärna afbörda sitt dåliga lynne i familjekretsen och på sina närmaste, samt pocka hvar och en på sina rättigheter och bekvämligheter. Emellertid är vanans makt så stark, att äfven de makar, som icke känna sig lyckliga med hvarandra, dock oftast känna sig än olyckligare, om bandet dem emellan slites. Lycka, men på samma gång ökad smärta bereder det viktiga faders- och moderskallet. Sorgen, när ett älskadt barn dör, bekymren för de lefvandes vård och framtid, de tusen faror, som lura på de uppväxandes stig och hota dem med kroppsligt och andligt fördärf - allt detta väger så tungt i vågskålen mot de rena och ädla fröjder föräldrakallet medför, att Hartmann tror, att de senare mer än uppvägas af de förre, om man ser med oväldig blick, hvilket dock nästan omöjliggöres af instinkten och illusionen. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 182-183; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)

Det allt större knot, hvarmed de fattige bära sin lott, de allt mer stegrade anspråken på grannlåt och bekvämlighet hos alla, skola (enligt den tyske filosofen Edvard von Hartmann) mer och mer hindra äktenskaps ingående eller allt längre tillbakaskjuta åldersgränsen då det kan ske, och det sedliga elände, som häraf måste uppstå, är rent af oberäkneligt. Redan den älsta kristna kyrkan insåg detta och sökte upprycka osedlighetens rot dels genom anakoretlifvet, dels genom de tidigast möjliga äktenskapsband. Att hon vågade knyta sådana berodde därpå, att hon med budet: bed och arbeta! förenade budet att inte ängslas för morgondagen, och att hon betraktade allt jordiskt endast som medel för andligt väl. Vår tid (på 1860-talet) skall till regeln icke våga det. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 188-189; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)

"Nils Nilsson, arbetskarl", den grundlige samhällsomstöparen, knogar långsamt, men ihärdigt med att fullgöra sin "Slutlikvid med Sveriges lag". . . . Jag har påpekat, att Nils Nilsson ej vill veta af knussel. Du må ha så många hustrur som Brigham Young, om så många damer vill ha dig till man. Allt hänger här på ömseidig önskan. Men du får inte vara svartsjuk, du får icke kräfva äktenskaplig tro. Slika själfviska lidelser äro bannlysta ur Nils Nilssons samhälle. Människorna inom hans lyckliga murar äro tilldanade efter en af honom själf uppgjord mall, och deras hjärtan äro främmande för så många af dessa drifter och böjelser, som fåvitskt folk hitintills trodde oskiljaktiga från människolynnet. . . . Nils Nilssons samhälle bjuder oss, som man finner, stora förmåner. . . . Du har en, två eller tjugu hustrur allt efter egen smak och förmåga att göra dig täckelig för de sköna. . . . Att giftermålsbalken afskaffas, följer af sig själf. (Viktor Rydberg "Nils Nilssons 'Slutlikvid med Sveriges lag'" s 353-358,361; Göteborgs Handelstidning 11 juni 1872)

Mycket snart, inom ett år efter äktenskapets ingående, förstod Ivan Iljitj att den äktenskapliga samvaron på vissa punkter gjorde livet behagligt men att den i grund och botten var en mycket komplicerad och betungande sak som man, om man ville fullgöra sina plikter, det vill säga leva ett korrekt liv som gillades av samhället, var tvungen att utarbeta en attityd till, på samma sätt som till arbetet. Och Ivan Iljitj utarbetade en sådan attityd till samlivet. Han krävde av familjelivet bara de förmåner i form av lagad mat, husfru och bädd som det kunde skänka honom samt, framför allt, den oklanderlighet i de yttre formerna som den allmänna meningen fordrade. I övrigt önskade han sig bara vänlighet och gott humör och blev mycket tacksam om han mötte sådant; om han däremot mötte motstånd och retlighet försvann han genast in i tjänstens avskärmade värld för att där söka tillfredsställelse. (Leo Tolstoj "Ivan Iljitjs död" s 25; mitten av 1860-talet)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Äktenskapet är som alla vet ett allvarligt företag. Liksom en omåttlig svaghet för konjaksgrogg är det en olycka som människan lätt glider in i och som kan vara anmärkningsvärt svår att befria sig ur. Det är meningslöst att säga till en man som bävar inför äktenskapet att det bara gäller att kasta sig i, sedan är det över. Så säger man också i Old Bailey, och de olyckliga offren får ungefär samma tröst av denna försäkran i det förra fallet som i det senare. Mr Watkins Tottle var en ganska ovanlig blandning av kraftfulla böjelser för äkta-makeståndet och en gränslös anti-äktenskaplig skygghet. ... (Han) hade levat länge som lyckligt ogift, som ungkarlarna säger, eller som eländigt ogift som gamla fröknar anser; men tanken på äktenskapet hade aldrig upphört att locka honom. ... I den tomma stolen på andra sidan spisen placerade hans inbillning en vacker ung dam med litet oberoende och utan egen vilja, dotter av en mycket oberoende och välvillig far. (Charles Dickens "En episod i Mr Watkins Tottles levnadslopp" s 97-98)

Äktenskap är ett ganska ädelt ting och mycken pris värt. . . . Var och en som icke är begåvad med kyskhet är pliktig att giva sig i äktenskap, såframt han ej falla vill i Guds förtörnelse, och giva sig Gudi i händer. Han varder honom väl förseendes med föda och kläder, och var han än lider där något före, skall han dock hava det tåleliga med sig, förty det vändes honom av Gudi till en evig salighet. Och härmed vill jag nu besluta mina ord och råder och förmanar biskopar, prelater och meniga klerkeriet här i landet de tage detta till godo och rätte sig därefter, förty det är Guds ord och mening, och icke min dikt som här föregiven är. Var ock så hände att någon vore som detta ej akta ville utan ville vidmakthålla påvens antikristliga förbud där så mycket ont efterföljer, han skall veta att denna förskrivelse och förmaning skall uppå den yttersta domen vara en vittnesbörd emot honom, att sanningen haver varit honom föregiven och han ville henne icke anamma. (Olaus Petri "En liten undervisning om äktenskapet vem det lovligt är eller ej, där grundliga bevisat att prästmän må vara i äktenskap" s 82,93)

Kvinnorna (i landet Utopia) gifter sig inte förrän vid arton års ålder, männen inte före tjugotvå. Om en man och en kvinna ertappas före giftermålet med lönnlig älskog straffas de hårt, och de förbjuds överhuvud att gifta sig såvida de inte får furstens förlåtelse för sitt brott. ... Skälet till att man straffar detta brott så strängt är att man förutser att mycket få personer kommer att välja äktenskapet där man ett helt liv skall leva tillsammans med en enda och tåligt måste bära dess besvär, om ungdomarna inte nogsamt avhålls från promiskuitet. ... Ett äktenskap bland dem upplöses normalt endast genom döden; det skulle då vara på grund av äktenskapsbrott eller olidliga karaktärsfel. I sådana fall får den ene av makarna senatens tillstånd att byta partner, medan den andre under resten av livet måste leva ärelös och i celibat. De tolererar under inga förhållanden att en man förskjuter en oskyldig hustru mot hennes vilja, enbart av den anledningen, att hon råkat ut för någon kroppskada. ... Men det händer ibland att makar som inte drar jämt var på sitt håll finner personer med vilka de tror sig kunna leva i större harmoni. Då kommer de överens om att gå skilda vägar och gifter om sig. Men detta sker inte utan senatens godkännande, och senaten tillåter inga skilsmässor utan att medlemmarna och deras hustrur noga har satt sig in i fallet. Men inte ens då beviljas skilsmässa utan vidare. Man vet att ingenting är mindre ägnat att befästa den äktenskapliga kärleken än vetskapen om att man lätt kan gifta om sig. (Thomas More "Utopia" s 132-134)

Både genom skapelsens och laggivningens sätt att framträda, visade (Kristus) att en man måste bo med en kvinna ständigt, och aldrig skilja sig från henne. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:382)

Efter (den romerska republikens äldre tider) kom en tid, då såväl den frie som den ofrie arbetarens ställning betydligt försämrades. . . . Lagen erkände icke äktenskap inom slafklassen såsom lagliga och innehöll ingen föreskrift som kunnat hindra husbonden att sälja fadern eller modern åt en köpare och barnen åt en annan. . . . För öfrigt må man icke tro, att slafvens lif nödvändigt var glädjelöst. De grymmaste lagar kunde icke utestänga den glädje, som trogen vänskap och trogen kärlek skänka måhända den fattige mer än någon annan. Slafven hade ingen rättighet att betrakta sin hustru som äkta maka, men han gjorde det ändå, och mångfaldiga vittnesbörd föreligga ännu om trofast kärlek dem emellan in i döden. (Viktor Rydberg "Kroppsarbetarnes ställning i Rom" s 229-231,237-238)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

I sommar kommer mitt liv förändras ganska mycket, jag ska nämligen gifta mig. Men trots att jag just nu svävar på rosa moln, tror jag inte att jag kommer att göra det hela vårt äktenskap. Jag är helt övertygad om att det kommer svåra stunder. Då måste man leva på att man en gång bestämt sig. Man lovar ju trots allt "i nöd och lust". (Sara Eriksson "Världen behöver äkta kärlek"; Jönköpings-Posten den 12 maj 2006)

Äktenskapet och familjen är i dag (1994) en institution i kris och förändring. Från 1965 till 1992 har enligt Statistiska Centralbyrån antalet ingångna äktenskap (i Sverige) minskat från 60 000 till 37 000 per år. Under samma tid har antalet skilsmässor fördubblats från 9 500 till drygt 20 000 per år. Man bör emellertid akta sig för att idealisera gamla tiders äktenskap. De var inte alltid det himmelrike som man kan tro om man bara utgår från det låga skilsmässotalet. Under ytan dolde sig mycket av bitterhet, hat, kvinnoförtryck och misshandel. För närvarande räknar man med att ungefär hälften av alla äktenskap som ingås kommer att spricka. Risken för att ett äktenskap ska spricka är störst efter tre år. Skilsmässofrekvensen varierar starkt mellan olika yrkesgrupper. Vanligast är skilsmässor bland psykologer och författare. Minst separtioner finner man bland präster, lantbrukare och renägare. Separationsfrekvensen varierar också i olika delar av Sverige. Vanligast är skilsmässor i våra storstadsområden Stockholm, Göteborg och Malmö. Minst antal finner man i Jönköpings län och Västerbottens län, förmodligen beroende på det starka frikyrkliga inslaget bland befolkningen i dessa län. ... Samtidigt som antalet giftermål minskat har antalet samboförhållanden ökat. Ungefär 70 000 par flyttar varje år ihop som sambo. Samboförhållanden upplöses samtidigt i stor utsträckning. Vid en jämförelse mellan gifta och sambopar med barn visar det sig att samboförhållandena spricker 4 gånger så ofta som äktenskap. (Alf B. Svensson "Att hålla kärleken levande" s 18-19; Varför har det blivit så svårt att hålla ihop?)

I dag håller djävulen på att slå sönder också de kristna familjerna och gemenskapsbanden. Min förhoppning är en väckelse, där Kristus segrar, där man upplever osämja och sammanboende utan äktenskap som synd och söker rening och förlåtelse i Jesu blod. Därmed är det också helt naturligt att förvänta sig en väckelse som medför Bibeltrohet. Att man kommer till insikt om, att man ifrågasätter icke Guds ord utan tror det och inrättar sitt liv efter det. (Gunnar Gustavsson "Mina förväntningar inför 80-talet" s 62; Svenska Alliansmissionens kalender för 1979)

Utvecklingen på familjelivets område är skrämmande, de många skilsmässorna skapar enorma problem, inte minst för barnen. Här måste människorna få hjälp. Just då jag sitter och skriver det här blir jag avbruten av att telefonen ringer. En kvinna berättar under tårar och förtvivlan hur hopplöst livet är sen hennes man gått ifrån henne. (Sven Johansson "Den andliga nöden - Ett rop efter väckelse" s 79; Svenska Alliansmissionens kalender för 1979)

Lektor Hans Krook berättar (i en artikel "Facit av ett sexseminarium" i "Svenska Daagbladet" den 28.4 1967) bl.a.: "I RFSU:s debattbok möter man bland annat inlägg av ytterst radikal karaktär. Den yngste bidragsgivaren, lundastudenten Per Garthon, pläderar på fullt allvar inte bara för avskaffande av äktenskapet i dess nuvarande form, utan även för införande av gruppäktenskap - en i sanning bisarr tanke." ... I en TV-debatt skärtorsdagen den 26.3 1964 hävdade redaktören för "Vår kyrka", C.G. Boëthius, att sexuella förbindelser före äktenskapet och homosexualitet under vissa förhållanden borde kunna godtagas ur kristen synpunkt (se "Svenska Dagbladet" den 9.7 1964)! I biskopsbrevet "Ett brev i en folkets fråga" 1951 sägs det bl.a.: "Lika litet som den myckna lösaktigheten kan förmå kyrkan att pruta av på sanningskravet, lika litet får tidens sexuella slapphet komma kyrkan att sväva på målet, när hon håller all sexuell förbindelse före och utanför äktenskapet som synd mot både Gud och nästan. ... Den som övar homosexuella handlingar bryter mot Guds bud." ... Missionsförb.pastorn Filip Wärnsberg säger (i en artikel "Samlevnad och moral" i de kristna socialdemokraternas tidning "Broderskap" nr 7 1965) bl.a.: "Personligen tror jag att föräktenskapligt umgänge kommer att under vissa betingelser legaliseras i den kristna församlingens hägn." Teol. dr. David Hedegård svarar härpå (i en artikel "Förakt för Guds sjätte bud" i "För biblisk tro", nr 3 1967) bl.a.: "Till detta ville man bara anmärka, att Bibeln betecknar varje könsförbindelse utanför äktenskapet som otukt." ... Här skall nämnas en svensk vetenskaplig undersökning, som sociologiprofessorn Georg Karlsson gjort och redovisat i form av en doktorsavhandling, som heter "Adaptability and communication in marriage" (= "Anpassning och kommunikation i äktenskap"). ... Karlsson säger själv om resultatet ... bl.a.: "Men dessutom framträder ett klart samband mellan föräktenskaplig kyskhet och tillfredsställelse i äktenskapet. Denna association kan vara uttryck för ett direkt kausalsamband." (Sune Lyxell "Kärlek -72? - En socialpsykologisk analys av samlevnaden" s 47-48,79-81,117)

I fråga om äktenskapet ha många unga människor gripit de närmast liggande möjligheterna utan att spörja om förutsättningarna för livslång sammanlevnad. Och konsekvenserna visa sig också i de många trasiga äktenskapen. ... Nog är det synd om den ungdom som inte har tid att uppleva svärmeriet och den aningsfyllda väntan, innan man når in i äktenskapets hamn. ... Visst är det synd om dem som aldrig lärt sig rent personligt avstå från en ohämmad driftsreaktion för att därmed bygga upp en karaktär. Men frågan är, hur man skall kunna få människor att avstå från stundens eggelser, om man inte som grund har en samvetsbunden etisk livssyn, något absolut. Och skall man kunna skänka en sådan etisk fasthet utan gudomlig auktoritet? I praktiken synes det i varje fall vara svårt. ... (De unga) måste från tidiga år få lära sig respekt för livets högsta normer. (Bengt Carlsson "Kris i ungdomsvärlden"; Jönköpings-Posten den 24 november 1956)

Vid giftermål eller komplettering av MÖBLER, köp direkt från fabrik till låga priser. Egen tapetserareverkstad. Fria leveranser. A/B HOVSLÄTTS MÖBELFABRIK (Frans Hallin), Hovslätt. Tel 75057, 750 73. (Smålands Folkblad 1955-01-03 "Möbler vid giftermål")


ca 1950 - ca 1850

Vad en ung man och en ung kvinna bör veta, det är att äktenskapet bottnar i en djupt sedlig världsåskådning, att Gud själv så förordnat, och att ingen ostraffat bryter de naturens och andens lagar, som den Allsmäktige satt för släktets samlevnad och förökelse. (Ernst Sandgren "Äktenskapets kris"; Jönköpings-Posten 1936-11-18)

Mitt arbete som praktiserande läkare gav mig många rika erfarenheter. ... Bland många andra (som sökte sig till min mottagning) var det en flicka, som tycktes vara sömnlös. Hon hade inga organiska tecken på sjukdom. Och då jag frågade henne om orsaken till, varför hon inte kunde sova, svarade hon mig, att hon hade fått den stora kärleken. Jag replikerade, att det var ingen anledning till att hon inte kunde sova. Hon svarade: "Han är så underbar emot mig. Han har gett mig en fin päls, och vi är ute och åker bil tillsammans." "Detta borde väl inte hindra, att ni kan sova på nätterna", svarade jag. "Ty kärleken kommer från Gud." Då sade hon: "Han är gift och har barn, men han skall skiljas nu, och vi ska gifta oss. Vi har fått den stora kärleken, och den går före allting annat." Då svarade jag: "Jag vill ge fröken ett recept. Men detta skriver jag inte ned på ett papper. Och den medicinen kan inte köpas ut på något apotek. Men låt oss nu tillsammans, fröken på ena sidan av skrivbordet och jag på den andra, tala om för Gud precis som det är. Låt oss be tyst tillsammans, och jag vet att Herren skall ge den rätta behandlingen. Så hade vi tillsammans en tyst bön under några minuter. Sedan reste hon sig och sade: "Tack, o Gud!" Några dagar senare fick jag ett brev, där hon omtalade, att hon lämnat sin "stora kärlek", och nu hade hon fått en stor frid i sitt hjärta och sov gott på nätterna. (Lars Vitus "En läkare berättar" s 20-21; Från min praktik i Jönköping; 1930-talet?)

Lucie von Krusenstjerna var född den 24 december 1844 i Karlskrona. . . . (Hon) blev tidigt föräldralös då modern dog 1847 och fadern 1849 efterlämnande två söner och fyra döttrar. Lucie vistades därför under sin uppväxt först hos släktingar och sedan som inackorderingselev på Aurora Storckenfelts flickskola i Jönköping. Aurora hade ett starkt religiöst intresse som präglade både undervisningen och eleverna. Lucie hade också hela livet en mycket stark religiös läggning. Kanske var det på grund av vistelsen i Jönköping som hon senare bosatte sig i Taberg. . . . (Hon ) gifte sig 1870 (med arkitekten Hugo Hammarskjöld). . . . 1878 dog Hugos fader och då bestämde Hugo sig för att ta över släktgården Tuna. . . . Lucie var varken fostrad till, eller kunnig i att sköta ett lanthushåll vilket hennes svärmor gjort med bravur. . . . (Efter det att Hugo och Lucie) fått (sitt tredje barn) år 1880, fick hon hjärtproblem och var allmänt klen. . . . 1891 blev hon liggande i så svår melankoli att hon inte ville leva längre. Hugo förde nu sin hustru mot hennes vilja till Vadstena hospital. Men det fanns ingen hjälp att ge. . . . År 1893 inackorderades Lucie hos en vårdarinna i Korsberga utanför Vetlanda, och hon träffade inte sina barn på 8 år. Men Hugo hälsade på henne någon gång vilket vårdarinnan inte uppmuntrade då hon tyckte att Lucie blev upprörd av besöken. 1902 hämtade dottern Nina (född 1873) hem sin mor och tog som sin uppgift att hjälpa henne till själslig hälsa. . . . 1906 blev Hugo ecklesiastikminister. Lucie hade varit i Stockholm den vintern och dottern Nina hade skött om henne och nu skulle alltså Lucie uppträda som statsrådinna och sköta sina representativa plikter. . . . Men när hon ville visa kung och regering hur de skulle sköta landet tyckte Hugo att det var nog och skickade henne från Stockholm. Hon fick vistas var som helst utom i hans närhet. . . . Hon bodde än här och än där, på olika vårdinrättningar. . . . 1910-11 började hon fundera på skilsmässa, som hon krävde och drev igenom. Då bodde hon i Åmål och Hugo upplevde skilsmässan som mycket pinsam. Men Lucie hade bestämt sig. Äktenskapet upplöstes genom Linköpings domkapitel 1915-02-10. Av någon anledning ville hon bygga en stuga i Taberg. Hon skriver själv. "Jag har bett Gud bygga stugan och skaffa mig lånemedel för vilka han själv går i borgen." Det blev antagligen Hugo som fick bekosta bygget och dottern Nina som stod bakom ägandet. Det blev i alla fall Stjärnslott och Lucie bodde där ensam med olika hembiträden, som hon aldrig kom överens med, så de byttes ofta ut. (Barbro Jern "Stjärnslott" s 102-104)

År 1909 startades i Taberg en aftonskola. Den avsåg att vara en repetition av folkskolans läroämnen. . . . Som lärare fungerade skollärarna E. Dahlin i Månsarp och M. Hultman i Taberg. Förutom skolämnena hade man s. k. diskussionsmöten. . . . Ännu ett diskussionsämne. Bör ungkarlsskatt införas?" . . . Hr Rundqvist ansåg att ungkarlsskatt skulle driva till äktenskap och att en sådan skatt ej kunde bli till någon nytta. . . . Hr Rydén ansåg att en ungkarlsskatt ej kom att höja äktenskapsfrekvensen. Hr Dahlin däremot ansåg att en ungkarlsskatt skulle tvinga fram äktenskap vilket bara var bra. Alla borde gifta sig så fort åldern tillåter ty, äktenskapet är en verklig uppfostringsanstalt. . . . Hr Stålberg trodde att många skulle förhasta sig och ingå äktenskap som kom att bli olyckligt. Hr Knutsson (i Kåperyd) omtalade att i hans by fanns inte annat än ungkarlar och ungmör. Hr Rydén beklagade att det var så illa ställt och gav honom rådet att söka åstadkomma en äktenskapsbyrå. Hr Hed ansåg att (hr Knutssons) förslag (om ungkarlsskatt som skulle påläggas dem som var ogifta när de fyllt 35 år) var bra och tyckte att de medel som inflöt genom en sådan skatt kunde användas till upprätttande av en äktenskapsbyrå. . . . Hr Hultman rekommenderade äktenskapet på det bästa. (Hjalmar Fernström "Något om bildningsarbetet i Tabergsdalen vid seklets början" s 71,74-75; diskussionen ägde sannolikt rum år 1914 alternativt möjligen år 1909)

En rysansvärd ifver nedlägges på att rubba äktenskapets helgd. Hvad annat än nöd kan blifva följden af detta! Denna massa af barn, som ej veta namnet på sin fader, för att ej tala om dem, som ej heller känna sin moders namn, och denna skara af bedragna kvinnor, som hjärtlöst sparkats i öfvergifvenhetens elände, medan bedragarens anseende blef oförminskadt, måste icke dessas nöd såsom Abels blod skria till himmelen, och nedkalla Guds dom öfver de enskilda, som äro skyldiga, och öfver samhällena, som äro medskyldiga. Och måste icke familjebandens slappnande leda till en glädjeförlust, som ingen har råd till. De öfvermodiga andar, som med medelmåttigt eller strålande snille predika okyskhetens evangelium, veta väl knappast riktigt hvad ondt de göra, men det är lätt att föreställa sig, hvad nöd som skall komma den dag, då deras läror gått folket in i blodet. Redan gjorda erfarenheter af sköflade familjelycka uti hem af alla stånd tala sitt kraftiga språk. (Alfr. Bredin "Natten är framskriden och dagen är nära" s 67)

Hos ynglingen borde allvarligt inskärpas huru orätt, ja rent af orättfärdigt det är att utan all besinning och omtanke för framtiden begära en qvinnas trohetslöfte och föra henne i äktenskap utan att hafva sparat något till bosättning eller för att möta kommande svårigheter. Man bör betrakta det som omanligt, fekt och hjertlöst att ingå äktenskap och stifta familj utan förutsättningar att någorlunda anständigt kunna försörja familj. Medan mannen ännu är ogift bör han på fult allvar söka bereda sig att värdigt uppfylla sitt höga kall såsom blivande familjefader och sålunda varje år spara något af sin inkomst. Framför allt bör han genom ett kyskt och ärbart lefverne spara sina kropps och sjelskrafter. Slutligen bör han genom ett absolut nyktert lefnadssätt skaffa sig medmänniskornas aktning och förtroende och vara ytterst försiktig i valet af maka, så att han mera ser på qvinnans karaktär, duglighet och förstånd än på hennes fagra ansikte och smak för lyse och granna kläder. En karaktärslös, fåfäng och oduglig hustru kan lätt förstöra en mans lycka och framtid, då deremot en dygdig, from och duglig hustru är den största jordiska gåfva gud kan gifva en man. Må han icke heller allt för tidigt ingå äktenskap. Ingen man borde jefta sig förr än efter fylda 25 år och ingen qvinna förrän hon fylt 22. Och alldrig förrän man hunnit samla så mycket att man icke behöfver göra sin bosättning med skuld. (Hanna Johansson "Ett ord till Ynglingar"; skrivet i Torarp, Svenarum den 10 febr 1889; Hanna föddes 1863 i backstugan Translätta i Svenarum; hennes namn som gift var Johanna Ask, BG Asks farmor)

(Mäster) Palms första föredrag i lokalen Brunnsgatan 23 (i Jönköping den 17 februari 1883) blev onekligen en publiksuccé. Trettio personer hade samlats i boningsrummet som befriats från möbler. . . . Vill socialdemokraterna respektera den enskilda äganderätten? Den kan inte respekteras, menade Palm, ty den stod emot "människohetens, kulturens och civilisationens arbete". Vill socialdemokraterna uipplösa äktenskapet? Nej, socialdemokraterna ville underlätta giftermåls ingående när som helst. Men - lättare skilsmässa ger bättre äktenskap, ansåg Palm. Det sista var tydligen ett brännbart ämne för publiken, ty invändningarna haglade om öronen på mäster Palm. Men han fortsatte oefterhärmligt: oenighet bland rika människor kan gå an, de har stora våningar att sitta och tjura i, men en arbetare med en trång och ful våning måste vara som en själva fridens palm, åhöra sin grälande Xantippa, eller också måste en änglalik hustru tåligt böja sig för sin despotiske mans skymford. Då invände en "arbetare" (av allt att döma Smålands Allehandas chefredaktör greve C G Wrangel): Min herre, det händer aldrig när mannen är nykter. (Sive Hallgren "'Mäster Palm' i Jönköping" s 32)

(I Jönköping) gjorde (Thecla Sköldberg, född 1851 i Jönköping) redan i slutet av 60-talet bekantskap med greve Carl Gustaf Wrangel och upplevde en vänskap som snart övergick i kärlek, vilket skulle komma att avgöra hennes fortsatta livsöde. . . . Thecla Sköldbergs och Wrangels gemensamma väg kom att kantas av många till synes oöverstigliga hinder. För det första fanns det ju redan en grevinna Wrangel som ingalunda var villig att gå med på skilsmässa. Det skulle dröja ända till 1891 innan deras förbindelse kunde legaliseras genom giftermål. Även Theclas familj var kallsinnigt för att inte säga fientligt inställd till Wrangel, som de misstänkte enbart var ute efter Theclas pengar. I den allmänna opinionens ögon var det förstås en första rangens skandalhistoria. Under hela 80-talet tvingas de föra en oregelbunden och otillfredsställande tillvaro med mycket hemlighetsmakeri och ständiga penningbekymmer.Wrangels tanke är att de måste åka utomlands för att komma ifrån den omöjliga situationen. Och Thecla är beredd att följa med. Hon är förvånansvärt okonventionell, "vigsel eller inte, det är ju en bagatell". I all hemlighet reste de båda 1884 ut på kontinenten, ett inte minst ekonomiskt våghalsigt företag. . . . (Thecla) kan t.ex. inte visa sitt pass, för där står att hon är Thecla Sköldberg och inte grevinnan Wrangel. Hon finner att fördomarna är större i Österrike än i Sverige. Hon måste smussla med post och växlar som är adresserade till henne för att inte bli avslöjad som Wrangels älskarinna och utvisad från hotellen. (Ingeborg Lindqvist "Thecla Wrangel och boken 'Från forna tider'" s 36-37)


ca 1850 och tiden dessförinnan

En härstädes (i Jönköping) boende postiljon har funnit sig föranlåten att till Kämnersrätten instämma sin kära hälft för hennes alltför liberala åsigter i kärlekswäg. Hon skall nemligen anse sig kunna dela sin ömhet emellan flere, men som detta är rakt stridande emot mannens åsigter, så har han helt enkelt yrkat skiljsmessa. (Jönköpingsbladet 1844-11-09 "Skiljsmessa yrkas på grund af olika åsigter i kärlekswäg")

Det är ett brev från 1840. Både brevskrivaren (Fredric Wilhelm Björkman från Jönköping) och hans adressat (Gustaf Erik Hyltén-Cavallius) hade hunnit upp i den åldern då det kunde vara dags att tänka på att gifta sig. Om flickor och kärlek och olycklig kärlek och Hon med stort H hade det rört sig många gånger tidigare. Men nu var frågan om vad man borde tänka om äktenskapet - och alldeles särskilt vad en man borde tänka. Sjökadetten, som nu blivit sekundärlöjtnant, hade tydligen frågat sin vän till råds. Och gymnasisten, som nu börjat sin hovrättskarriär, visste att ge svar. Det blev ett svar som var i hög grad tidstypiskt. Jag vill gärna tillåta mig att citera det. Först i svaret kom själva grundtesen: "Dervid vill jag först anmärka, att jag anser, det mannen bör vara hufvudet." Den grundtesen kunde visserligen inte utesluta, att det "i förhållandet makarna sjelfte emellan bör vara en viss jämlikhet, så att hvar och en af dem har i det inre lifvet sine bestyr". Men "i de yttre förhållandena samt i sådane ämnen, som kunde vara gemensamma" borde mannen vara "den styrande, naturligtvis i samråd med hustrun i sådant, som af henne kan bedömas". Den unge hovrättsjuristen kunde motivera sin uppfattning. "Denna mannens rättighet att hafva högsta styrelsen i familjen anser jag bland annat grundad derpå, att han vanligtvis anskaffar medlen för familjens underhåll." Men detta i sin tur måste också innebära att en man i regel inte borde gifta sig förrän han kunde försörja en familj. Visserligen skulle man inte "förakta om hustrun med sig i boet inför förmögenhet, då derigenom en sorgfriare, bequämligare lefnad . . . beredes". Men detta med en eventuell förmögenhet via hustrun kunde brevskrivaren tillstyrka bara under den förutsättningen att "den utkorades själsegenskaper lemnade full borgen för att man ej i framtiden finge höra den i högsta grad kränkande förebråelsen, att det vore hustrun och ej mannen, som underhölle boet, hvarföre hustrun äfven tillkomme hufvudsakliga styrelsen". Till dessa "de allmänna villkoren" för "den äktenskapliga lyckan" ville han slutligen räkna regeln att mannen skulle vara "oberättigad att utan i nödfall inblanda sig i det, som hörer till hustruns egna bestyr." (Folke Hyltén-Cavallius "Om kolerans härjningar och kvinnans underdånighet" s 79-80)

Par om par och arm i arm dansa wi igenom lifwet, om wår känsla blott är warm för den wän, wi handen gifwet. ... Gyllene Reglor för min kära Man: " ... Drif icke älskog med en ann', ty wet, du är din hustrus man." ... Gyllene Reglor för min kära Hustru: " ... Din prydnad ware sedlighet. Din ära hushållsaktighet." (Kärleks-Balken eller Gyllene reglor för Gifta Män och Hustrur; "Jönköping 1834. Tryckt hos N.E. Lundström.")

(Växjö stift: Väckelsång norr om centralorten Tingsryd) Till en ljusets boning inviger jag dig, du Herrans kyrka! . . . Måtte mången ren och oskrymtad därlek här knyta de eviga banden och härifrån, ren som guld, nej, ren som en ängel, gå fram genom livet och döden. (Esaias Tegnér "Tal vid kyrkoinvigning i Väckelsång den 11 juni 1832" s 25-26)

Då jag var tre år (flyttade) mina föräldrar år 1830 (från torpet Kjerrbo under Odensjö i Barnarp) till Bashult. . . . Äktenskapet hölls i ära, och den äktenskapliga troheten vårdades strängt. Såsom bevis att afven ungdomen i allmänhet förde ett tuktigt och ärbart lefverne får nämnas, att på flere år intet oäkta barn föddes inom (Barnarps) socken. Råkade någon flicka illa ut, så slutade det vanligen i tid med äktenskap. Deremot ålade man sig icke anständighetens tvång i afseende på talet. Detta var nemligen ofta ganska rått och oanständigt, och det till och med å de äldres sida. Och så pass van var ungdomen härvid, att flickorna snarare skrattade åt plumpheterna, som sades, än de rodnade dervid. Men föröfrigt tror jag, att de voro ganska väl på sin kant och icke tilläto några otillbörliga friheter. (Abraham Rundbäck "Anteckningar från mitt lif" s 83,93)

Liksom de flesta städer i Sverige är Jönköping ganska väl byggd; stadens gator, som äro ljusa och glada, korsa hvarandra i räta vinklar och äro omgifna af täcka och utvändigt målade trähus. . . . Det värdshus, hvari jag tog in, var väl underhållit, ljust och angenämt. . . . Olyckligtvis svarade sängen, ehuru den var ganska snygg, ej mot det öfriga. Sängarna i Sverige bestå i allmänhet af mycket trånga tältsängar eller liggsoffor och äro således ganska obekväma; det är omöjligt att två kunna ligga tillsammans i dem, och jag har svårt att förstå huru gifta personer bära sig åt att få rum; men jag förmodar att inom den äktenskapliga helgedomen finnas sängar af rymligare beskaffenhet. (Alexander Daumont "Resa i Sverige År 1830" s 8-9)

(Elsa Eriksdotter i Stora Holabo) dömdes (sommaren 1731) att plikta 40 daler silvermynt för enkelt hor. Eftersom hon inte hade några pengar omvandlades straffet till 13 par ris, tre slag av vart par. Hon dömdes vidare att "stånde tre söndagar på pliktpallen" i Bondstorps kyrka och därefter "undfå uppenbar skrift och avlösning" innan hon togs upp i kyrkans och församlingens gemenskap igen. Rättsfallet är intressant. Hur kunde hon dömas för enkelt hor när den gifte mannen frikändes? Om hon blivit med barn av någon annan karl borde det väl räckt med lömskaläge? (Lennart Davidsson "Soldattorpet Boaryd nr 45 Holabo" s 35)

Nej - man kan inte förstå det - hur denna Ulrica Eleonora Stålhammar - född omkring 1690 på Stensjö säteri i Svenarums socken - hur hon i manlig förklädnad och i stil därmed antaget mansnamn i så många år lyckades dupera sin omgivning så att ingen - ingen annan - på ett undantag när - hade den minsta aning om hennes rätta kön. ... Rådstugurätten kunde inte klara upp (det hela) utan överlämnade med varm hand målet till Göta Hovrätt i Jönköping. ... (Allvarligt) såg hovrätten på det (stora) brottet ... "att hon tvärt emot själva äktenskapsståndet och dess ändamål, instiftelsen och Christlovl.ceremonier låtit sig med Maria Lönman sammanviga ... Fördenskull anser K.H:n detta brott döden värt." Men även här fann höglovliga hovrätten förmildrande omständigheter: ... Rannsakningen gav ... icke anledning till den tanken, "att emellan dem förelupit någon species sodomiae" d v s något slag av homosexualitet. Dessutom hade de båda "enligt deras själasörjare vittnesbörd och andra inkallade vittnens utsagor fört en gudaktig och ärlig vandel." ... Konung Fredrik lät sig saken föredragas och förklarade i brev till hovrätten 1729 att Ulrica Stålhammar skall i 14 dagar hållas i fängelse - dock ej vid vatten och bröd - sedan åter upptagas i församlingsgemenskap samt vidare avhålla sig från de orter, där hon varit känd som man. (Sven Thunander "Ulrica var Wilhelm och Wilhelm var Ulrica" s 24,31-32)

En viss bedömning är möjlig om äktenskapsmoral och samlevnad (i Byarum) genom jämförelser mellan antalet vigslar vissa perioder och de sakören, som dömdes ut vid s.k. förtidiga sängalag och lönskalägen. Under 1700-talets två första decennier är antalet för förtidigt sängalag bötesbelagda vigslarna omkring 8 procent. Under åren 1750-1770 har siffran stigit till omkring 18 procent. Få blev under den förstnämnda perioden bötesbelagda för lönskaläge och under den senare är det fråga om ett trettiotal sockenbor. Under 1700-talet synes bara ett äktenskap ha upplösts genom domsbeslut. För en upplöst trolovning fick Lars Jonsson på Rubbeslätt år 1758 böta 2 daler. Samboförhållanden och osedligt leverne var illa tålda. 1722 anmäldes Per Andersson i Ammelund för att han varken ville eller tänkte fullborda ett äktenskap med änkan Elin Bengtsdotter. Han ville dock behålla henne som ett lagligen anställt tjänstehjon. Vid sockenstämman yrkades dock på att om något annat skulle förspörjas "än ärliget och kyskt, skulle hon straxt drifvas tädan". Äktenskapet fullbordades 1724. ... Under 1700-talet föddes få barn utanför äktenskapet. Fadern tillhörde i flera av dessa fall socknens adel medan mödrarna var pigor eller döttrar till torpare under godsen. Det riktiga faderskapet kunde ibland icke fastställas. (Einar Persson "Fromhet och vandel i Byarums socken under 1700-talet" s 25-26)

31 december 1699 höll man (vid sockenstämma i Barnarp) för nödigt att avskaffa litet "gåfwor åt hwar och een som kommer" till gästabud, emedan de fattiga av denna orsak dröjde med sina bröllop i dessa svåra tider, varigenom naturligtvis åstadkoms en del förseelser mot sjätte budet. Även om inga synliga följder märktes, var detta straffbart enligt tidens rättsbegrepp. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 52-53)

Ofta var det för sedlighetsbrott som pliktstolen i kyrkan användes, men 1697 bestämdes det i Sverige att tjuvar också skulle utsättas för samma skamstraff. Under 1700-talet blev "horpallen" därmed allt oftare också en "tjuvpall". Just detta kraftfulla utpekande att sitta på en särskild horpall var speciellt för Sverige liksom för Skottland. Men i alla de protestantiska länderna i Norden kom kyrkan och staten att hjälpa varandra i jakten på illegitima födslar och äktenskapsbrott. Domkapitlet var också ett självständigt forum för att lösa framför allt vissa typer av äktenskapstvister och skilsmässomål. När äktenskap ingicks och upplöstes, barn döptes eller nattvarden delades ut, skulle det ske på rätt sätt, enligt Guds lag och kyrkans regler. Med den turbulens som de många krigen innebar gällde domkapitlens verksamhet inte minst ansökningar om skilsmässor. Domkapitlet i Växjö stift behandlade till exempel åttiofyra mål om skilsmässa under åren 1650-1655, varav inte mindre än trettiosju beviljades. Människorna i lokalsamhället sökte sig själva till domkapitlet också vid mindre dramatiska problem inom familjen, för att få något som närmast kan liknas vid familjeterapi. ... Vid vigseln fick enligt kyrkolagen för Sverige-Finland 1686 endast orörda brudar bära "kyska brudars skrud". När man skriftade sig före nattvarden blev den ogifta modern tillrättavisad inför församlingen fram till 1741 och därefter enskilt inför prästen och två vittnen. Vid den ceremoni som nyförlösta mödrar skulle genomgå sex veckor efter förlossningen behandlades de ogifta mödrarna på ett vanhedrande sätt medan ritualerna däremot gav glans åt de gifta mödrarna. Människorna hade plikt att gå i kyrkan och tron var vid denna tid inte den enskildes angelägenhet. Religiöst laddade symboler och ritualer var därför viktiga; de skapade gemenskap för dem som gick med högburet huvud till altaret för att vigas eller ta nattvarden. Samtidigt signalerade de vad det betydde att vara utesluten från samhörigheten. (Eva Österberg "Rätt och moral" s 148-149)


Att fortsätta med ('nationerna'):

De närmaste åren efter år 2000 - ca 2000

I en analys av rapporter från 42 länder upptäckte amerikanska forskare att gifta personer är genomgående lyckligare än singlar. Effekten är visserligen liten, men ändå uppstår frågan: blir man lycklig av att vara gift eller är det lättare för en lycklig person att hitta någon att gifta sig med? Eventuellt både och. I en studie där över 30 000 tyskar följdes i 15 år fann Ed Diener (psykolog vid University of Illinois i USA) och hans kollegor att lyckliga personer oftare gifter sig och sedan förblir gifta. Men alla kan bli gladare genom att gifta sig. Effekten börjar ungefär ett år före den stora dagen och sitter i åtminstone ett år efter. För de flesta återgår lyckonivån till den ursprungliga, men forskarna säger att detta inte tar hänsyn till det faktum att ett lyckligt äktenskap kan ha en permanent positiv effekt. Dessutom får mindre lyckliga människor en större kick av äktenskapet. Det verkar vara något speciellt med att underteckna det där dokumentet, för forskning visar att man inte får ut lika mycket av att bara bo ihop. "Jag har en känsla av att par som bor ihop utan att vara gifta saknar den djupare säkerhet som det formella guldbandet ger, och att de därför inte är riktigt lika lyckliga", säger Andrew Oswald (ekonom vid Warwick University i engelska Coventry). "All information talar för att osäkerhet är något negativt för oss människor." (Bob Holmes-Kurt Kleiner-Kate Douglas-Michael Bond "10 vägar till sann lycka" s 103-104)

Jag gick ner på knä och frågade Victoria om hon ville gifta sig med mig. Som tur var sa hon ja. Det är svårt att beskriva känslan när hon sa det ordet. Det var som om en elektrisk stöt hade farit längs ryggraden på mig. (David Beckham "När David mötte Victoria" s 97)

"Ett varningstecken för otrohet är att paret inte längre har lika roligt tillsammans", säger äktenskapsrådgivaren Beth Hedva. "Ibland blir vi så upptagna av vardagen att vi förlorar livsglädjen." Efter många stormiga gräl och smärtsamma diskussioner kom Anne och Brian fram till vad som kunde förbättras i deras äktenskap. Och nu (år 2004) , tre år senare, är deras äktenskap starkare än någonsin. De organiserade om sitt liv och sin budget så att de kunde ha roligt. "Vi prövar ständigt nya, spännande saker", säger Brian. "vi åker på forsränning, äter på fina restauranger, tar oplanerade semestrar eller går på gym tillsammans." "Så fort din partner blir expert på att uppfylla dina behov, försvinner frestelsen att söka efter någon annan", menar (terapeuten och författaren) Willard Harley. (Line Abrahamian "Otrohetens olika ansikten" s 51)

Jag frågar (Robbie Williams) varför jakten på "den rätta" har gått så fel så många gånger. "Saken är den att kändisar av någon anledning inte verkar ha så långa förhållanden", säger Robbie tankfullt. "Jag vet inte riktigt vad det kan bero på." Jag erbjuder mig att upplysa honom och han verkar ärligt intresserad av att få höra min åsikt. Jag förklarar att för att ett förhållande verkligen ska fungera, måste båda två sätta den andra personen i första rummet. "Men de flesta kända personer betalar en massa människor för att de ska behandla dem som om de vore viktigast i hela universum. Så när du har två personer som är vana vid den sortens klemande leder kompromisser ofta till skilsmässa eller att man otaliga gånger bryter upp förhållanden." Tystnad. Under några sekunder undrar jag om Robbie Williams fortfarande är kvar i andra änden. "Det var som fan, doktor Freud", säger han till slut, "du kanske har rätt." (Angela Pulvirenti "Robbie Williams - Odågan som charmar alla" s 85-86)

Familjelivet blir ofta allmer mekaniserat - om båda föräldrarna arbetar och det brister i kommunikationen. Föräldrarna pratar om pengar, dagliga rutiner - en känslofattig miljö. eller så grälar de ibland, eller än värre, skiljer sig. Dessa intryck tror jag går in i barnets sinne, dag för dag, vecka för vecka. Det tror jag är skadligt. ("Möte med Dalai Lama" s 21-22; Det Bästa september 2003)

(Den ortodoxa kyrkans) vigselakt är utformad som en kröning. Den påminner om att Kristus konungens enhet med sin brud, den heliga kyrkan, är förebilden för det kristna äktenskapet. Brudparet bär kronor och dricker ur en gemensam bägare, som symboliserar glädjen vid bröllopet i Kana. Kröningen kan inte upprepas, varför omgifte sker vid en vigselakt med tydlig botkaraktär. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 66)

Till gruppen av engångssakrament (i den katolska kyrkan) hör . . . äktenskapet som är i princip oupplösligt. Det är dock inte vigselakten, som är sakramentet, utan makarnas gemensamma liv. I äktenskapets sakrament är makarna själva sakramentsförvaltare. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 103)

Jezidierna är en märklig religiös (islamisk) minoritetsgrupp, som finns i gränstrakterna mellan Turkiet, Irak och Syrien. De är kurder och räknar en sufisk mystiker vid namn Adi på 1100-talet som sin profet. . . . De tillåter äktenskap endast inom den egna gruppen men godkänner månggifte och skilsmässa. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 115)

Synen på kvinnan är en kontroversiell punkt inom islam. Den traditionella rätten gör skillnad mellan mannens och kvinnans rättigheter och plikter. Sura 2 (i Koranen) konstaterar att mannen har rang över kvinnan. Mannen är familjens överhuvud och religiöse ledare. Barnen räknas till hans släkt, inte till moderns. En man kan gifta sig med en icke-muslimsk kvinna men kvinnan kan inte gifta sig med en icke-muslim. Endast mannen har ovillkorlig rätt till skilsmässa. Han kan ha upp till fyra hustrur, om han kan behandla dem rättvist. Kvinnan har rösträtt och full äganderätt till sin egendom, sin arbetsinkomst och den morgongåva hon fick vid bröllopet. Även som gift behåller hon sitt namn och sin släktanknytning. Hennes närmaste är fadern och bröderna, inte maken. Denne är förpliktad att försörja sin familj. Äktenskapsbrott kan medföra dödsstraff och utomäktenskapligt umgänge ger spöstraff. . . . I många länder finns en strävan mot kvinnans legala jämställdhet med mannen. I Tunisien och Turkiet är de gamla reglerna om månggifte och skilsmässa förbjudna. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 120-121)

Att den socialistiska regeringen (på Malta) år 1975 införde obligatoriskt civiläktenskap har inte ändrat den grundmurade seden med kyrklig vigsel. Praktiskt taget alla brudpar begär även kyrklig vigsel och omkring 80 (procent) av alla äktenskap ingås inom mässans ram. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 210)


ca 2000 - ca 1985

Med darrande röst berättade Roger sin hemlighet. Sommaren 1996 hade han umgåtts med Bob och svamlat om att ta livet av folk för pengar. Plötsligt hade Bob vänt sig mot honom och frågat: "Skulle du kunna tänka dig att mörda min fru och mitt barn om du fick 15 000 dollar?" "Jag sa att han var galen", sa Roger. "Om han var så olycklig borde han skilja sig." "Det kan jag inte", sa Bob. "Mina föräldrar skulle bli rasande." Ungefär åtta veckor senare var Liana och Erik döda. (Helen O'Neill "Mördaren på klippan" s 82)

I nöd och lust - tills döden skiljer oss åt! ... Vi startade tillsammans som två glada amatörer. ... Det viktigaste var nog att vi redan från början var överens om att vårt beslut innebar att vår överenskommelse att välja varandra hade en högre prioritet än våra känslor de gånger vi behövde det. Vi var också på något sätt medvetna om att Gud intresserade sig för vårt äktenskap. Det angav en ton av trygghet och tillförsikt som vi behövt många gånger under åren. ... I vigselakten lovar vi inför Gud och församlingen "att älska varandra i nöd och lust och att vara trogna tills döden skiljer oss åt". När vi håller fast vid löftet skapar det ett starkt skydd och ger förutsättningar för den största tryggheten. Vår erfarenhet är att vi alltför sällan talar om för varndra att vi vill vara trogna livet ut. Vi behöver höra det om och om igen. Det gäller när vi mår bra, men kanske mest när vi mår dåligt. Det är viktigt att påminna den andre om att du uppskattar henne/honom. Säg det, skriv det, påminn den andre om din uppskattning. Det finns många olika sätt att säga "jag älskar dig". Vi tror lätt att den andre är tankeläsare och borde förstå vad vi tänker och känner. Tyvärr gör vi oftast inte det utan behöver också höra självklarheter om och om igen. Trohet och lojalitet hör starkt ihop. ... Vår bestämda uppfattning är att lojaliteten mot vår make/maka alltid går före hänsyn mot föräldrar och övrig släkt. (Camilla och Christer Wallström "Kommunikation - äktenskapets livsnerv" s 183-184,195)

Bibeln talar inte så mycket om parförhållanden i kris. Men den talar desto mer om trohet. Den beskriver den - inte som en gudagiven gåva - utan som ett val. En medveten hållning. Bibeln säger inte att troheten är viktig. Den hävdar att den är det viktigaste. Den talar om kärleken i termer av tjänande, underordnande och respekt. Om kärlekens gåva, men också om kärlekens arbete. (Tomas Sjödin "Beslutsamhet och berusning - om trohetens väg genom krisen" s 221-222)

Vi kan vilja lyssna och lära oss den andres sätt att tala och förmedla sina känslor. ... Denna vilja att lyssna växer fram ur den trohet, som är grunden för äktenskapet. Trohet innebär en ömsesidig tillit och ömsesidig vilja att ge plats för den andre. Trohet gör att bägge kan vara sig själva och lyssna på den andre. Trohet är släkt med förtroende - att våga vara öppen. ... Äktenskapet kommer alltid att förbli attraktivt, därför att det möjliggör en situation, där jag kontinuerligt blir sedd, tilltalad och bekräftad som den unika engångsföreteelse i universum som varje människa egentligen är. Då jag blir uppmärksammad kan jag också vara sann. ... Kanske den starkaste näringen är just de ord man säger när man lyckas lösa upp en krissituation och tala från och till hjärtat. Detta är att se varandra på riktigt, trösta varandra och stärka varandra. Så kan äkta makar bli kanaler för nåden till varandra. Äktenskapet är både "en karaktärsskola" och "ett sakrament". (Anna-Stina och Fredrik Brosché "Kris i äktenskapet" s 240-241,245-246)

Jag behöver någonstans att vara älskad utan krav. Min fru har berett mig den platsen. Hon känner redan mina starka och svaga sidor. Hon älskar mig i alla fall. Det är en fantastisk trygghet. Min uppgift är att ge henne motsvarande kärlek. ... En gång i tiden trodde jag att det fanns endast en kvinna som Gud hade utvalt åt mig. Då gällde det att hitta den rätta. Det var ett ödesmättat, nästan krampaktigt val. Numera tänker jag annorlunda: Min fru är kvinna. Jag är man. Nu är det oss som Gud har fogat samman. Vi är ett. Det räcker. Säkert finns det andra som jag skulle kunna leva gott samman med. Andra kvinnor (fler och fler med åren!) kan vara vackrare än min fru eller intelligentare. Någon gång träffar jag troligen någon som "förstår" mig bättre än min tjatiga fru (eller tråkige man) därhemma. Ändå behöver jag inte börja fundera på om vi valt fel. Min fru är min och jag är hennes. Enheten finns där och nu gäller det vår uppgift att förverkliga den i vardagslivet. ... Den kristna församlingen har ett obearbetat förhållande till samboskap. Från början ansåg vi att ett sådant par levde "i synd", eftersom det i Bibeln är tydligt att den sexuella gemenskapen hör hemma inom äktenskapet. Det var en skam för föräldrarna och något de ogärna talade med någon om. Men så började samboförhållanden krypa allt längre in i våra sammanhang. Vi fortsatte att tiga. Omärkligt blev det något accepterat. Naturligtvis leder det inte till något gott att stöta bort sina egna barn. Och vi lärde oss att det är stor skillnad mellan tillfälliga förbindelser och ett allvarligt menat samboförhållande. Så hoppas vi att de så småningom ska våga gifta sig. För nu för tiden (år 1995) handlar det nog om att våga. Annat var det på (19)70-talet. Då skulle den fria kärleken råda utan alla yttre stöd som papper eller traditioner. Nu är frågan om man ska våga ge ett så stort löfte: "... att vara dig trogen tills döden skiljer oss åt." Alla skilsmässor och tomma äktenskap visar ju att vigseln inte är någon garanti för ett lyckligt liv tillsammans. ... Visst kan jag förstå deras tvekan inför att ge sig in i det stora vågspel som löftet är. Men de har ju redan vågat ge sig själva åt varandra - utan säkerhetsnät. Jag har då svårt att förstå vitsen med att inte bekräfta den enheten genom någon form av vigsel. ... Jag tror ... inte att man behöver eller kan eller ska "pröva" om man "passar ihop" sexuellt. Samlivet behöver inte prövas, för varje normalt skapad man fungerar rent biologiskt tillsammans med varje normalt skapad kvinna. Samlivet kan inte prövas, för utslaget är beroende av en mängd faktorer som ständigt skiftar. Jag är i alla fall glad över att inte bröllopsnatten har varit typisk för hela vårt liv. Samlivet ska inte prövas, för det är inte funktionen i sängen som relationen bygger på. Det är genom lyhördhet för varandra och ömsesidighet i vardagen som grunden för en stark relation läggs. Om vi kan visa verklig kärlek till varandra kommer också samlivet att ge oss glädje. ... Jag sitter och skriver framför en ålderstrappa från Rättvik. Snart har jag passerat zenit och livet börjar gå utför mot graven. Min stund på jorden har jag fått dela med en annan människa. Det är en god gåva, om än inte alltid himlastormande. Tillsammans har vi fått ta emot fyra härliga nya människor. Nu får vi så snart börja vänta på barnbarn. Livet är vävt i ett stycke. Och Vävaren bryr sig om sitt verk. "Äktenskapet skall alltid hållas i ära och den äkta sängen bevaras obefläckad. Ty otuktiga och äktenskapsbrytare skall Gud döma.Lev inte för pengar, nöj er med vad ni har. Gud själv har sagt: 'Jag skall aldrig överge dig, aldrig svika dig', och därför kan vi tryggt säga: 'Herren är min hjälpare, jag skall aldrig frukta. Vad kan en människa göra mig?" (Heb 13:4-6). (Hans Lindholm "På väg mot silverbröllop" s 268-271,274-275,278)

Inte minst bröllopsdagen har kommit att bli ett tillfälle för "utvärdering", både av livet i stort och av vår relation. Vi ser både tillbaka och på var vi står nu, och fantiserar om framtiden ... En stor och ofattbar nåd är det att få växa sida vid sida men utan att kräva eller stänga ute varandra. Viktigt är ge växtutrymme, att inte ha attityden "du måste bli som jag vill att du ska vara", att se möjligheter mer än risker. Vi tror på en kärlek som ser olikheterna mer som komplement än som hot, som inte är rädd för nya och okända vändningar men som lyfter, bär och befruktar - och där vi ibland turas om att vara starka. Startpunkten för förhållandet mellan makar tror vi måste ligga i ett beslut, där grunden är viljan och löftet att dela livet med varandra - och kärleken, naturligtvis. Men också den ändrar karaktär under färdens gång. Den djupa samhörighet och vänskap som präglar en mångårig relation är en sida av kärleken som är värd att eftersträva. (Ulla-Stina och Göran Rask "Vandring med växtutrymme" s 265-266)

Det stora betrycket i 2:22 tycks (inte) vara avsett att ge de gudlösa ett sista tillfälle att ångra sig. Tvärsemot tjänar olyckorna bara till att förhärda deras hjärtan mot Gud – genom att följa exodusmönstret (jfr 22:11 och ... 4:3)! En liknande tanke finns i Dan 12:1,10, som talar om en ”tid av oro” som skall föra med sig befrielse och helgelse till Guds utvalda folk, men som skall vara obegriplig för de gudlösa. Daniels budskap är dubbelt, precis som Uppenbarelsebokens: betryck skall komma, men Guds utvalda folk, de som är ”skrivna i boken” skall räddas. (Håkan Ulfgard ”Feast and Future” s 42; översättning: BG Ask)

När de första kibbutzerna (i Israel) startades på (19)10- och 20-talen, delades bokstavligen allt lika. Äktenskapet som institution var förbjudet och fri kärlek praktiserades på många kibbutzer. I dag (1988) lever kibbutzernas medlemmar hur borgerligt som helst i små kärnfamiljer. Jag lämnade Ramat Hashomer glad och tacksam för att jag fått en chans att lära känna livet på en kibbutz men också övertygad om att jag skulle ha mycket svårt för att klara det kollektiva trycket någon längre tid. (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 163)

I PBS-programmet "Frontline" beskrev (Doug) Wead under valåret 2000 vad han observerat när det gällde George W. tolv år tidigare. . . . En attraktiv kvinnlig kampanjarbetare hade uppenbarligen siktat in sig på presidentkandidatens stiliga och politiskt mäktiga son. Men George W. avvisade henne så burdust att hon hos en annan framstående republikan som var inblandad i kampanjen klagade över att hon blivit sårad. George W. var enligt Wead inte alls ångerfull när den mannen, en framstående offentlig person, framförde kvinnans klagomål till honom. "Bra. Jag är gift. Inte intresserad. Slutpratat", sade han enligt uppgift. "Jag hoppas hon mår dåligt. Bra. Bra att hon förstod mig rätt." George W. hade förstås varit något brutal mot kvinnan, men han gav prov på något av det stål han hade i själen som skulle visa sig långt senare i ett annat sammanhang. (David Aikman "George W. Bush - En man och hans tro" s 81-82)

Två människor som vill bilda hem skall fråga efter Guds vilja. Gud vill äktenskapet. För den som är döpt är det naturligt att gå till kyrkan för vigsel. För den som inte är kristen är det lika naturligt att gå till vigselförrättare. Även vid borgerlig vigsel är det fråga om Guds vilja med två människors liv och deras framtida hem. Bibeln har mycket att lära ut om samlivet mellan man och kvinna. Bibeln säger att det är lika fint som förhållandet mellan Kristus och församlingen. I hemmet utvecklas äktenskapet genom att man och kvinna med olika gåvor och olika uppgifter får växa tillsammans. Hushållsarbete är inte något könsbestämt. (Sture Hallbjörner "Livets källa - En konfirmandbok" s 103-104)

Att en ogift person (särskilt en flicka) hade samlag före äktenskapet brukade betraktas som ett felsteg, en synd, något som hyggligt folk höll tyst om. I dag (år 1985) är det sensationellt om en enkät bland unga flickor visar att en betydande procent inte känner sig pressade till sex före äktenskapet. I Västvärlden har äktenskapsbrytaren (och ännu mer en kvinnlig sådan) av tradition räknats som ett äventyrligt undantag till gängse sexuell trohet. I dag vet vi att en av fem gifta personer - män och kvinnor - kommer att ligga med någon annan innan de fyllt fyrtio. Förr antog de flesta att det vara var konstiga människor som hade samlag på annat sätt än öga mot öga. I dag tycker de flesta att vilka öppningar som helst kan användas för sex och att man skall göra precis som man vill så länge båda tycker om det - ett obegränsat experimenterande med njutning. (Lewis Smedes "Förändrade sexuella attityder" s 349; författaren född år 1921 i Muskegon nordväst om Grand Rapids och Detroit i norra USA)


ca 1985 - ca 1980

Djävulen vill förvrida allt gott Gud har gett oss till något ont och destruktivt. En av de finaste gåvor vi fått av Gud är vårt sexualliv, och just därför är djävulen ute efter att förstöra den. För att hjälpa oss att vara rädda om denna gåva har Gud gett oss äktenskapet. Varför? Det är den plats där du får dela det finaste du har med den människa du verkligen älskar och vill leva ditt liv för och med. Har du misslyckats? Du kanske har haft sexuellt umgänge med ett flertal personer. Det fantastiska är då, att när du bekänner din synd, så förlåter och helar Gud. Han ger dig också kraft att lägga av dessa felsteg. (Karl-Erik Lundin-Anders Sjöberg-Lars-Martin Lund "Matsäcken - Tonårsandakter för dagligt bruk" s 91)

Om vi lyder Guds lag, kan vi glädja oss åt livet. Guds sanning gör oss fria att leva. Vi kan se detta på varje område av livet - om vi lyder Guds bud om äktenskapet, till exempel, och älskar, ärar och är trogna mot varandra, då blir äktenskapet till glädje för oss. Om vi inte lyder hans bud, leder det till kaos och förtvivlan, och spåren av detta märks bara allt för väl i vårt samhälle. Kristendomen stämmer även här. (Jerram Barrs "Kristendomen - en sann bild av verkligheten" s 46; författaren född år 1945 i Bighton nordost om Southampton i södra England)

När två människor lever tillsammans utan att vara gifta står inte bara deras egen lycka på spel, de skapar osäkerhet och förvirring i sin omgivning. Äktenskapet är inte bara en juridisk eller religiös ceremoni. Det innebär ett officiellt erkännande av en ny relation. Och Gud finns också med. Ingen relation fungerar som den skall när man bryter mot hans bud. (George Carey "Skapad till Guds avbild" s 222-223; författaren född år 1935 i London, England)

Att människor ingår och lever i äktenskap jämförs i Bibeln både med Guds förbund med sitt folk och med Jesu relation till sin kyrka. Det är detta som ger äktenskapet dess mening och dess mönster. . . . Äktenskapet är samhällets erkännande av en ny status. Den hängivna kärlekens personliga förbindelse förknippas med ansvar inom ramen för ett avtal. Detta blir offentligt kungjort och godtaget. Äktenskapet betyder också någonting inför Gud: en kallelse att i ett mänskligt förbund förverkliga något av Guds plan för relationen mellan människor. . . . Gamla testamentets ord för skilsmäsasa hör ihop med fällandet av träd eller rent av halshuggning. Det överensstämmer med att Gamla tetamentet ingenstans anbefaller skilsmässa. Profeten Malaki säger att Gud "hatar äktenskapsskillnad". (David Atkinson "Äktenskap och skilsmässa" s 302,304; författaren född år 1943)

Nya testamentet säger klart ifrån att äktenskapet är en livslång förening mellan en enda man och en enda kvinna, "ett kött". Det innebär mer än att en man och en kvinna kommer överens om att leva tillsammans sexuellt, kanske med samhällets samtycke. Det är en exklusiv förbindelse mellan två makar som lovar att älska och vårda varandra tills döden skiljer dem åt. Det kristna äktenskapets karaktär utesluter möjligheten till polygami. (Gottfried Osei-Mensah "Polygami" s 306; författaren född år 1934 i Berekum nordväst om Kumasi i västra Ghana)

Hedningarna förvånar sig över er, säger Petrus (1 Petr 4:4). De lägger märke till att ni lever på ett annat sätt. ... Denna förvåning var kanske det som mest främjade de kristnas vittnesbörd under kyrkans första, kraftfulla tid. Det var kristnas sätt att leva man lade märke till. Vi dödar inte barn i moderlivet, så som ni gör, sade de kristna. Vi lever i äktenskaplig trohet, vi tar oss an sjuka, föräldralösa och gamla. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 366; kommentar till 1 Petr 4:4)

När hustrurna ... uppmanas att foga sig efter sina män, så är de orden riktade till dem. Det är inte meningen att männen skall utnyttja orden mot sina hustrur och t ex säga: "Här står det att du skall lyda mig!" Sådant har förekommit alltför ofta genom tiderna. ... Till männen har Bibeln en uppmaning som förvisso inte är mindre krävande än den till hustrurna: De skall älska sina hustrur så som Kristus älskar församlingen. ... När det krävs offer och försakelser, då är det hans plikt att ta på sig detta. ... Det finns en gudomlig visdom i Bibelns ord om äkta makars plikter och uppgifter gentemot varandra. När det går snett i äktenskapet, beror det oftast på att man glömt vad Guds ord säger. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 103; kommentar till Ef 5:22-33)

Guds heliga lag är för sträng för världen. Därför lyssnar den gärna på dem som försäkrar att man inte behöver ta Guds bud så allvarligt längre. Bibeln talar om äktenskapet som det enda rätta förhållandet mellan en man och en kvinna. Men det finns rådgivare som hittar förklaringar och utvägar som den oomvända världen föredrar att höra. Så är det på många områden. ... Men du som är en kristen: Lyssna inte på dem! Håll dig till Guds ord! Vittna om det som Gud har sagt, antingen folk tycker om det eller inte. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 14-15; kommentar till 2 Krön 18:12-13)

Äktenskapet kan inom islam närmast ses som en skyldighet. Detta hänger saamman med att allt sexuellt umgänge utom äktenskapet enligt Koranen skall bestraffas hårt. I modern islamisk litteratur menar man, att dessa regler främst är till för att skydda kvinnorna och barnen. Enligt islamisk rättsuppfattning är äktenskapet ett rent privaträttsligt avtal med fastställda rättigheter för mannen och kvinnan. Skilsmässan är inget annat än ett upphävande av detta avtal. Detta gör, att kvinnans bindning till mannen och hans släkt traditionellt är svagae än hennes bindning till sin egen familj. Det rör sig här om en avgjord skillnad i synen på äktenskapet i förhållande till kristendomen. Fadern och bröderna är kvinnans närmaste anhöriga, inte den äkta mannen. (Muslim i Sverige s 15)


ca 1980 - ca 1970

Medan munk- eller nunnevigningen icke betraktas som ett mysterium så bekänner den Ortodoxa Kyrkan att äktenskapet är det. I princip är äktenskapet därför oupplösligt. Dess mål är ju icke blott att de äkta makarna skall alstra liv. De förenas också till en andlig enhet som skall bära sin frukt i himmelens fullkomning. Kyrkan ser därför helst att hennes trogna endast ingår ett äktenskap under hela livet. För diakoner och präster är detta en obönhörlig lag. En diakon eller präst som blir änkling kan inte gifta om sig. Gör han det förlorar han för alltid rätten att förrätta gudstjänst eller inneha någon församlingsbefattning. För lekmän är denna princip icke så sträng. En lekman kan få gifta sig tre gånger men aldrig en fjärde gång om den andra maken avlidit. Även i de fall, där Kyrkan medgivit en skilsmässa, får omgifte äga rum. Men skilsmässan måste ha godkänts av Kyrkan. Principen om ett enda äktenskap är därför inte bortglömd. Ritualerna för den första och eventuella efterföljande vigslar är helt olika till karaktär. Det första äktenskapets ingående är en jubelfest medan vid efterföljande vigslar ritualet är en botgudstjänst. Vigseln består av två huvuddelar: trolovningen och kröningen. Den senare delen är den egentliga vigseln. På brudparets huvuden placeras då kronor som en symbol av den himmelska härlighet de genom sitt äktenskap blivit klädda i. (Christofer Klasson "Ortodoxa kyrkan" s 168-169)

Officiellt förekommer inte prostitution i Iran. Där har man i stället godkänt förekomsten av så kallade tillfälliga äktenskap, som kan vara alltifrån en timma till flera år och vilka mycket väl kan ersätta regelbunden prostitution. Grundregeln är att en muslimsk man kan ta sig en tillfällig hustru/älskarinna, förutsatt att kvinnan är judinna eller kristen. Sålunda anser Khomeini: "En kvinna kan lagligen tillhöra en man på ett av två sätt: genom oavbrutet äktenskap eller genom tillfälligt äktenskap. I det första fallet behöver äktenskapets varaktighet inte anges. I det andra fallet måste det tidsbestämmas, till exempel att det skall vara i en timma, en dag, en månad, ett år eller längre." "En muslimsk kvinna får inte gifta sig med en icke-muslimsk man. Inte heller får en muslimsk man gifta sig med en icke-muslimsk kvinna i ett oavbrutet äktenskap men han får gifta sig med en judisk eller en kristen kvinna i ett tillfälligt äktenskap." (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 196-197; Iran år 1979)

Guds avsikt (med äktenskapet) är att parternas upplevelse av att vara "ett kött" skall vara både ett uttryck för och ett upphöjande av deras känsla av att de nu, sedan de getts åt varandra, hör samman och behöver varandra för att komplettera helheten. . . . Att föda barn blir därför något som kommer i andra hand; det primära är att själva deras relation berikas genom ett samliv där de möts som personer, där de på ett reservationslöst sätt tillhör uteslutande varandra. Platsen för det sexuella är därför inom ramen för den livslånga, ömsesidiga troheten, dvs äktenskapet. Där, i relationen som helhet, berikas den sexuella erfarenheten genom att paret upplever mer och mer av varandras trogna kärlek. (James Innel Packer "I Want to Be a Christian" s 221; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen s 54)

När jag ser hur jämmerligt de flesta andras förhållanden fungerar förstår jag bara inte varför jag ställde sådana krav på vårt. Det var förstås rena högmodet det också. Jag ville vara en God hustru, jag ville vara lyckligt gift, och gick inte det så fick det hellre vara - har man hört på maken till högfärdsgalenskap. Inbilla sig att man kan vara gift utan att göra varandra skada - vilken uppblåst ambition, vilken verklighetsfrämmande ideal fordring. Vilken förhävelse att över huvud taget tro att man kan gå genom livet utan att göra medmänniskor illa, och vilket nätt litet åtagande för framtiden. (Gun-Britt Sundström "Maken - En förhållanderoman" s 518)

Gerd och jag åkte ner till Sturehof och åt en skärgårdsgryta till Jag försökte på mitt klumpiga, svepande sätt förklara vad jag känner för henne. Hon förstod ingenting. Eller också ville hon inte förstå. Då försökte jag förklara på mitt raka, definitiva sätt. Och så som det är att jag inte kan ställa upp på några äktenskapliga prylar och alltså inte ens lova henne min absoluta kärlek och trohet, för om det kommer en annan kvinna i min väg, så varför skulle jag inte älska henne också om jag känner för det. Och jag sa att jag inte förväntar mej att hon ska vara absolut trogen mot mej heller. Eftersom jag anser att trohet är nånting som man inte kan lova sej vara beredd att ställa upp på. Eftersom jag inte kan med äganderätt och all den svartsjuka den drar med sej. Eftersom jag inte vill ta död på min egen sensualism och ingen annans heller. Och vad fan är trohet egentligen? Hon började gråta. Och vi skildes hastigt. När jag kom hem ringde jag till henne. Det är ingen idé att vi träffas mer, sa hon. Och jag förbannade min romantiska tro på att sanningen är det enda som kan leda nån vart. Och förbannade hennes ovilja att försöka förstå. (Ulf Lundell "Jack" s 329-330; början av 1970-talet)

Kan otrohet i ett äktenskap vara rätt? - Kristendomen har alltid betonat sexualitetens målinriktning mot det monogama äktenskapet, och det ömsesidiga, offentligt avgivna trohetslöftet har betraktats som den grund på vilken äktenskapet vilar. I vår aktuella (1970) svenska debatt bryter sig denna kristna ståndpunkt ofta med en "friare" syn från icke-kristet håll. Vi kan å andra sidan fråga oss: måste man vara kristen för att hylla principen om obrottslig äktenskaplig trohet? Nej, ser vi på kulturkretsar som inte alls eller mycket svagt präglats av kristendomen, kan vi finna exempel på liknande ståndpunkter. (Ragnar Holte "Kristendomen och moralfrågorna" s 83)

I den katolska kyrkan fasthåller man visserligen vid äktenskapets oupplöslighet, men man har i stället slagit in på vägen att ogiltigförklara somliga äktenskap på grunder som kan förefalla tvivelaktiga. I vårt land har kyrkan sedan gammalt accepterat de två fallen otrohet och förlöpning som grunder för skilsmässa. ... Så småningom infördes under 1800-talet i den kyrkliga diskussionen en tredje princip, "djup och varaktig söndring". (Jarl Hemberg "Man och kvinna" s 186)


ca 1970 - ca 1950

Jag tänkte ju komma ner och hälsa på min syster i grannsocknen till Långasjö någon gång i vinter, och då planerar jag att ställa till med en riktig gammaldags gillestuga i Långasjö, där SF-gänget håller till. Jag vill visa skådespelarna (i filmen Utvandrarna) hur man roade sig för 100 år sedan i min hembygd - man roade sig på samma sätt för 50-60 år sedan i min barndom och ungdom. Gillestugan kräver dock stora förberedelser. Kosten: Ostkaka, sötost, äkta småländska isterband, kroppkakor med råriven potatis, kokta med kärnmjöl och härsket fläsk. Drycker: Öl och brännvin, hembryggt öl. Carlshamns punsch till kaffet, en halva per kalasdeltagare. . . . Orgier i övrigt: Nattfrierier, d. v. s. ett slags urnordisk petting, bedriven av fullt påklädda partners - går man längre krävs äktenskapslöfte i två trovärdiga nämndemäns närvaro. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 309-310; brev från Stockholm till Bengt Forslund 1969-02-12)

Brasilianarna har utåt sett en strikt syn på äktenskapet. Skilsmässa tillåtes, men man får inte gifta om sig. De unga bevakas noga av de anhöriga och lämnas inte ensamma. Det är på den grunden man bekänner sig äga en hög moral. Att det sedan finns många av staten kontrollerade bordeller är en sak som visar dubbelheten i moralbegreppen. Här som i alla sådana sammanhang får barnen sitta emellan. Det finns massor av barn, föräldralösa eller övergivna av oansvariga föräldrar. (Sven Alverlin "Det gäller de unga" s 88-90; besök i Brasilien 1967)

Det nya Afrika har utomordentligt stora sociala problem att lösa, och församlingen bör göra en kraftinsats för att hjälpa myndigheterna att komma tillrätta med de sociala missförhållandena. Det första steget i denna riktning måste tagas på familjeplanet. Äktenskapet och familjen är i fara. Det nuvarande systemet med giftaspanten, som kommersialiserats, och månggifte och skilsmässor på löpande band leder till otaliga komplikationer. En insändare i tidningen "Terre Africaine", som utges i Bangui, klagar och säger: "Jag frågar mig, varför månggiftet har tagit sådana proportioner. En enda man kan ju ha från fyra till fyrtio hustrur och t.o.m. ännu flera. Och hur hög är giftaspanten? ... Om en ung man erlägger en blygsam giftaspant, överbjuds han omedelbart av en annan, som betalar mera generöst. Allt detta är orsak till många skilsmässor och slitningar i äktenskapet ... Dessa polygamer har sällan några barn, och de profiterar på sina hustrurs otrohet. De skaffar sig stora inkomster genom att bötfälla de män som kvinnorna varit tillsammans med ... Det är väl inte på denna väg, som vårt land skall göra sina framsteg. Det är utan tvivel så, att månggiftet är en nedbrytande faktor, som motverkar varje framsteg." Månggiftet är populärt och det accepteras, ja, t.o.m. tillämpas av myndigheterna. Att ha flera hustrur betyder större auktoritet inför grannarna, anser man, och ger större förutsättningar att sköta planteringarna, som alltfort brukas manuellt, samt skapar möjlighet till extraordinära barnbidrag. Dessutom betyder varje flcika, som födes, en ny möjlighet till att öka sin förmögenhet, eftersom giftaspanten egentligen är en avbetalning på hustrun, så länge äktenskapet varar. ... Bibelundervisningen (i församlingarna) kommer i ständig konflikt med månggiftet, med kvinnans förmenta underlägsenhet, med äktenskapets kollektiva karaktär och med giftaspanten, som aldrig synes kunna bli betald och som nu blivit en affärsfråga i stället för ett "tecken" och ett "bevis" på äktenskapsförbundet. Den aktuella lagstiftningen har också förvärrat församlingsvården i detta avseende. ... I Trosvittnet av den 5 april 1963 läste jag följande tänkvärda notis: "Kyrkan bör tillåta månggiftet. Så menade pastor Jean Kotto, generalsekreteare i den Evangeliska kyrkan i Kamerun, då han nyligen deltog i en stor ungdomskonferens i Nairobi, Kenya. Detta skulle tillföra den kristna församlingen skaror av nya medlemmar, särskilt i det inre av landet. Han berättade ett fall, där en hel stam ville bli kristna. Först uppmanades dock hövdingen för stammen att skilja sig från sina många hustrur och endast ha en kvinna till hustru. Denne blev då så förbittrad, att han övergick till muhammedanismen och tog 176.000 svarta med sig. Muhammedanerna tillåter månggifte. I dag är denne hövding en av de värsta motståndarna till kristendomen i denna del av landet och förföljer de kristna på det mest grymma sätt. Kunde kyrkan ändra på dessa bestämmelser, menade pastor Kotto, skulle kristendomen få stor framgång." Man hade hoppats, att det nya Afrika skulle ha gått in för monogami, engifte, och att giftaspanten skulle ha slopats eller också lagligen reglerats, vilket skulle ha underlättat församlingens hårda kamp för de kristna principerna. Men vägen synes ännu vara beströdd med törnen. Det finns dock exempel på att kristna föräldrar gifter bort sina döttrar utan någon "ersättning". Det kristna vittnesbördet vinner terräng. Kristendomsundervisningen i skolorna och i dopklasserna uträttar storverk i fråga om att nå målet. (Yngve Ydreborg "En ny missionsepok" s 148-151; Församlingen och det nya Afrika)

En lag 1961 organiserade rättssystemet (i Israel) och islamiska domstolar inrättades i de större städerna. De islamiska domarna utnämns av presidenten. Vissa problem har uppstått eftersom israelisk lag förbjuder månggifte och skilsmässa utan hustruns samtycke. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 177)

"Jaha, då var det bara en sak till", fortsatte (Henry) med en okynnig blick på (Claire), "det måste ju bli engelsk vigsel. Och enligt formuläret där, så måste hustrun lova att inte bara älska sin man, utan också lyda honom. Och det var ju värre det! Så det hela kanske hakar upp sig på den punkten?" "Och vad lovar mannen?" frågade Claire med ett skratt. "Att älska och vårda - eller rättare sagt omhulda sin hustru." "Det räcker mer än väl för mig!" utbrast Claire förtjust. "Om du lovar att älska och omhulda mig, skall jag gärna lova att älska och lyda dig." (Uno Axelsson "Källan i öknen" s 199-200)

(Tunisien) är visserligen islamskt och islam sätter sin prägel på folklivet men den tunisiska statsledningen har närmast västerländska ideal som ledstjärnor för politiken. Den islamiska fundamentalismens inflytande är starkt begränsat. Om politisk strävan kommer i konflikt med islamiska traditioner, får de senare vika. . . . Mest märkbara är dessa moderna tendenser i fråga om kvinnans ställning. Genast efter självständigheten (den 20 mars 1956) utfärdades en lag om jämställdhet mellan könen och år 1960 förbjöds månggifte. Också slöjan är i princip avskaffad bland kvinnorna men inte förbjuden. Ingen kvinna får utöva sin rösträtt beslöjad. Dödsstraffet för äktenskapsbrott har avskaffats. Straffet är detsamma för kvinnor och män. Äktenskapet är fortfarande enligt gammal sed främst en affär mellan familjerna. Endast i undantagsfall kan en tunisisk kvinna fritt och självständigt välja make. Kvinnans begränsade arvsrätt och lydnadsplikt mot mannen har inte längre något stöd i gällande lag. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 233; boken utgiven år 2003)


ca 1950 - ca 1945

Om jag nu en gång gift mig i kyrkan och överhuvud tänkt en vettig tanke på vad jag sagt (om att också älska kontrahenten i nöd), så borde det vara ett personligt renlighetsbehov att inte springa dit två, tre gånger till och på nytt försäkra, att jag skall älska den nya och nyaste kontrahenten i nöd och lust, när jag inte ämnar göra det. Då är det ju uppenbart bedrägeri åt alla håll! (Harry Blomberg "Varför just en präst?"; Jönköpings-Posten 1949-01-31)

"Det starkt stegrade antalet skilsmässor har börjat bli ett allvarligt socialt problem. Det faktum, att deras antal endast under de allra sista åren ökats med inte mindre än 54 proc. medan äktenskapsfrekvensen samtidigt stigit med endast 7,5 proc., säger åtskilligt om den dystra utvecklingen." Så börjar AT en intervju om de tilltagande skilsmässorna. Man förstår mycket väl att grunden för den mänskliga tillvarons allra viktigaste institution är alltför dåligt lagd, när den så lätt och så ofta störtar samman. Det är nog gott och väl med upplysningsbyråer och rådgivningsorganisationer, men de är ingenting att bygga på då det gäller den äktenskapliga samlevnaden två människor emellan. Man kan mana föräldrar att fostra sina barn, men allt beror på hurudan fostran de får. Ekonomisk och social fostran räcker inte till. Endast den tro, som ger människan utblick över livet och evigheten, gör henne riktigt väl skickad för den allvarliga och sköna uppgift, som är förenad med äktenskapet. Endast denna tro på Gud och ett rätt ansvar inför livsledsagaren och ett kommande släkte utgör hållbar grund för äktenskapet. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 267-268; ledare i tidningen Dagen den 20 juni 1947)

I en av vårt lands mest lästa månadstidskrifter skriver en framstående amerikansk författarinna om det vidriga uti de lösa förbindelser och de mäktiga skäl som talar för den absoluta återhållsamheten före äktenskapet. Det är icke i första hand rädslan för följderna, som bör komma en ung människa att avstå från de föräktenskapliga förbindelserna. Det är framför allt de rika värden man räddar åt sig genom ett avhållsamt liv, som bör komma ungdomen att taga avstånd från tidens lösa seder. "Lösaktighet bestjäl människorna på livets största upplevelse: den verkliga kärleken. Normala unga kvinnor och män trivs inte med ett okyskt leverne. De söker efter en etisk norm, en vägledning. Opinionsundersökningar, som företagits vid universiteten visar att studenterna teoretiskt hyllar trohetsidealet och håller på äktenskapet. - - - Om ungdomen har den inställningen, behövs det inte mycken övertalning för att vinna dem för kyskhetens sak. Goda hem, de rätta idealen, litet hjälp och uppmuntran, det är allt som behövs för att de flesta pojkar och flickor själva skall åstunda den." Det finns en sant människovärdig ståndpunkt emellan det gammaldags pryderiet och dubbelmoralen å ena sidan och den moderna lösaktigheten å den andra. Det är den kristna moralen, som ger oss lyckliga och livsdugliga människor. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 267; ledare i tidningen Dagen den 11 januari 1946)

Låt oss ... göra en enkel och rejäl överenskommelse, all svensk ungdom emellan: Vi tänka handla ärligt mot varandra. Vi ska inte begära allt, utan att ge allt - också den garanti, som heter äktenskap och vigsel. Vi skall inte kalla det kärlek, som bara är krass njutningslystnad. Vi skall tänka på barnen och deras rätt till ett eget hem. ... Ska vi tala om att älska, så skall det vara fråga om verklig kärlek, den som är öm och hänsynsfull, trogen och offervillig, den som bygger upp goda hem och skänker människor den ljuvligt trygga vissheten att ha någon, som man kan lita på i nöd och lust och som aldrig sviker sina löften. (Bo Giertz "Fast mark under fötterna"; Jönköpings-Posten 1946-01-02)

Regeln måste alltså bli: giftasvuxna människor skola ha möjlighet att gifta sig. ... Det kommer alltid att kosta självdisciplin och offer att leva ett rättskaffens liv i sexuellt avseende. Samhället skall inte göra de offren större genom sociala fördomar, orättfärdig lönepolitik eller oförnuftiga lagar. (Bo Giertz "Andlig renhållning"; Jönköpings-Posten 1945-12-24)

Det är bara dumt prat, när människor ursäkta sina erotiska snedsprång med att säga, att sina känslor rår man inte för. Känslorna rår man inte för, det är sant. Men sina handlingar rår man alltid för. Att en soldat känner sig rädd, när han första gången möter fiendens tanks, det rår han verkligen inte för. Men om han är en hederlig karl, rymmer han inte fältet för det, utan stannar kvar på sin post - tvärtemot sina känslor. Det är på samma sätt med kärleken. (Bo Giertz "I nöd och lust"; Jönköpings-Posten 1945-12-22)

Det finns ingen annan rätt väg in i äktenskapet än den som heter: först lysning och vigsel och sedan sammanlevnad som äkta makar. Det är en bestämd skillnad mellan att vara förlovad och att vara gift. En förlovning kan brytas, om man ser, att man misstagit sig. De som är förlovade med varandra tillhöra inte varandra oåterkalleligen. Därför visar man under förlovningstiden sin kärlek och ömhet på andra sätt, men man lever inte tillsammans som äkta makar. (Bo Giertz "Inom eller utom äktenskapet?"; Jönköpings-Posten 1945-12-12)

Är kärleken halv eller falsk eller osäker, så vill den inga löften ge. Den vill vara obunden. Den vill hålla en bakport öppen för att kunna dra sig ur spelet. Den äkta och uppriktiga kärleken tänker inte på att dra sig undan. Den vill äga den älskade för alltid. Den vill den människans bästa. Den känner sitt ansvar. Därför binda den sig gärna och den ger gärna ett verkligt bindande trohetslöfte. ... Finns det då några verkligt bindande trohetslöften? Ja, det finns det. Men bara ett. Det heter: vigseln. (Bo Giertz "Rätt och orätt i sexuallivet"; Jönköpings-Posten 1945-12-10)

En av de största sociala förändringarna under (första delen av)1900-talet utgör faktiskt den avsevärda stegringen av äktenskapsfrekvensen. ... Medan (år 1900) ungefär var tredje man och kvinna i åldern (30-35 år) levde ogift gäller detta (1945) ungefär blott var femte. (Elis Håstad "Sveriges historia under 1900-talet" s 73)


ca 1950 - ca 1940

Man skulle vilja ge ett ärligt, stödjande handtag åt all denna sunda, uppåtsyftande svenska ungdom, som kämpar för stram självtukt och självdisciplin, i övertygelse om att så förberedes säkrast och bäst det egna hemmet och äktenskapets livsvariga sammanhållning. Fram för den kristna linjen i sexualfrågan! (Torsten Bohlin "Fram för en kristen linje i sexualfrågan"; Jönköpings-Posten 1944-11-14)

(Min far) nämnde min mor också: han trodde att hon kanske skulle försöka "locka mig till sig" nu. Jag märkte att den tanken oroade honom mycket. Han och min mor kämpade nämligen länge om vem som skulle ha vårdnaden om mig, tills domstolen slutligen dömde till min fars förmån. Så nu ville han inte, och det tyckte jag var fullt begripligt, förlora rätten till mig bara på grund av att han befann sig i en ofördelaktig situation. Men han åberopade inte lagen utan mitt eget omdöme och skillnaden mellan min styvmor som hade "skapat ett varmt och ombonat hem" åt mig, och min mor som däremot hade "övergivit" mig. Jag började lyssna mer uppmärksamt på honom eftersom jag hade fått andra upplysningar beträffande den detaljen av min mor: enligt henne var det min far som bar skulden. Det var därför hon blev tvungen att ta sig en ny man, en viss farbror Dini (egentligen Dénes), som för övrigt reste iväg i förra veckan, till arbetsläger han också. (Imre Kertész "Mannen utan öde" s 22-23; Budapest år 1944)

Det har gärna stått en atmosfär av pryd anständighet, småhelig borgerlighet, omständlig petighet kring hela moralkravet. Det är på tiden att lagens tavlor hämtas ned från Sinai igen. Det är på tiden att t. ex. äktenskapets heliga stiftelse omgärdas av sin fulla helgd och icke blandas bort med allehanda former för kortfristiga kontrakt och lösliga överenskommelser. ... ... Vi behöva en fördjupad respekt för äktenskapet som gudomlig ordning. Kärlekslivet får icke betraktas som en privatsak eller från lyckans korta perspektiv. ... Varje ung människa bör pröva sin livsföring, ej minst på det erotiska området, inför hemmets krav. (Manfred Björkquist "Från storstad och stift" s 19,26; tal i Engelbrektskyrkan i samband med Svenska Röda Korsets årsmöte den 1 juni 1943 samt tal vid de kristna nykterhetssamfundens 8:e kurs den 11 april 1943)

På kvällen kom Marie och hämtade mig, och hon frågade om jag ville gifta mig med henne. Jag svarade att mig gjorde det detsamma, och att vi ju kunde göra det om hon ville. Då ville hon veta om jag älskade henne. Jag svarade, som jag redan hade gjort en gång förut, att det hade ingen betydelse, men att jag var säker på att jag inte älskade henne. "Varför skulle du då gifta dig med mig?" sade hon. Jag förklarade för henne att det var en sak utan betydelse, och att om hon ville det, så kunde vi gifta oss. Förresten var det hon som frågade, och jag nöjde mig med att svara ja. Hon sade då att äktenskapet var en allvarlig sak. Jag svarade "nej". Hon betraktade mig ett ögonblick under tystnad. Sen började hon tala. Hon ville bara veta om jag skulle ha sagt ja till ett sådant förslag ifall det hade kommit från en annan kvinna, med vilken jag hade ett likadant förhållande. Jag svarade: "Naturligtvis." Så frågade hon sig om jag älskade mig, och det kunde jag ju inte veta någonting om. Hon teg åter en liten stund, och så mumlade hon att jag var underlig, att hon säkert älskade mig just för den skull, men att hon kanske en vacker dag skulle bli led vid mig av precis samma orsak. Jag sade ingenting, därför att jag inte hade något att tillägga. (Albert Camus "Främlingen" s 51 i utgåva från år 1957; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 214)


ca 1940 - ca 1920

Två bud av de tio (Guds bud) ha helt slagit igenom i vår lagstiftning - det femte och det sjunde. Vi tänka knappast på att de härstamma från Sinai. Det fanns en tid, då också det borgerliga samhället med all makt försökte inskärpa det sjätte budet. Det är i denna stund omöjligt att överblicka, vad detta betytt för folkets fostran och för dess andliga hälsa. Då det nutida samhället på denna punkt alltmer intagit en neutral ställning och i stor utsräckning låtit detta område av livet ligga utanför dess lagstiftande verksamhet, är det väl möjligt, att det svikit en av sina väsentligaste uppgifter, och för denna försummelse kommer det att ställas inför framtidens domstol. Det är ofrånkomligt, att samhället på ett nytt sätt måste känna ansvar för ungdomens andliga och sedliga fostran. (Yngve Brilioth "Den enskilde och samfundet" s 118-119; tal vid jubileumshögtidligheten i Nässjö kyrka den 17 juli 1939; ämne: Samhällsbyggnadens rätta grund)

Jag antar att jag inte behöver i detalj beskriva hur en verklig bilväg tar sig ut. . . . Alla anslag om ortnamn, . . . tillkörsel och utkörsel från bilvägen äro så placerade, att man får nyheterna i god tid, och man hinner läsa dem även vid hundra kilometers fart: 1 kilometer till Bad Oldesloe står det första gången, 500 meter heter det om en stund, och så kommer sista varningen: 200 meter till Oldesloe. Dessutom är hela bilvägen kantad med låga stolpar, där man kan räkna varje sträcka på hundra meter man tillryggalagt, och under nattens mörker lysa de som fyrar. Med en egendomlig känsla av befrielse sitter man vid ratten och upptäcker alla dessa försiktighetsmått. Vi kommo ovillkorligen att tänka på den gamla goda historien om den skånska bondhustrun, som blev tillfrågad om hon var lycklig i sitt äktenskap. "Å jo", svarade hon, "men min man är ju litet vilder av sig, så en får allt vara tålig. Se, om vi båda var vilda, så gick det rakt inte, och om vi båda var tåliga - här tårades hennes ögon - herregud, då vore ju äktenskapet ingen prövning!" Det fullkomliga äktenskapet är svårt att realisera, men den fullkomliga bilvägen har man verkligen klarat, och med tårar i ögonen vittnar chauffören, att det inte längre är någon prövning att köra bil. (Fredrik Böök "Bil till Belgien" s 27-29; maj 1937)

I går kväll, när (Edvin och hon) var tillsammans hos henne, hade de varit inne i ett hett meningsutbyte. Om äktenskapet. De hade nästan grälat ett litet slag, men det blev snart full och öm försoning. Men det var de där orden, som han fällt: 'Du yrkar väl inte på att vi ska gifta oss heller!' De hade retat henne, och hon hade blivit litet häftig i svaret som hon gett honom. Det var väl det, att han haft rätt i sin förmodan. Naturligtvis önskade hon, att de kunde gifta sig. Och det hade sårat henne, att han varken ville eller kunde förstå det. Under sådana förhållanden var hon ju alltför stolt att säga det rent ut till honom. Men hon hade velat, att han skulle känna hennes önskan ändå och ta den på djupaste allvar. ... Och så hade han tillagt: "Kanske du tycker att vi skulle ha barn också ...!" ... (Men) kanske han kände sig förödmjukad i sin vanmakt. Han var snart en medelålders man, men kunde inte försörja någon familj. ... (Och) om de gifte sig, så miste hon sin plats (vid sin skrivmaskin på kontoret) - bolaget behöll endast ogifta kvinnor i sin tjänst - och de kunde inte leva enbart på Edvins inkomst. ... Hur flitiga de är, hon och alla de andra (på kontoret). ... De är oberoende - men de avundas de, som (kvinnor som gifter sig och) blir beroende. ... Hon hade sökt sig (från gården i Småland) till friheten (i Stockholm), men denna frihet hade varit något obestämt för henne. ... Hon är oberoende, men detta oberoende är henne påtvingat. Hon sitter här (på kontoret) av nödvändighet, för utkomstens skull - därför att hon inte har något val. ... Och för att härda ut söker hon få sig själv att tro, att hon sökt detta sitt oberoende. ... Där hemma går far och mor med ett tyst krav på släktens fortsättning. Det hör ju till, att man gifter sig och får barn. (Vilhelm Moberg "Kvinna i staden" s 139-144)

"I över tolv år har (Lund) levat samman med den där kvinnan, vad är det nu hon heter?" (sade prosten.) "Elisa", upplyste Esping. "Vacker kvinna!" Det sista ville prosten inte höra på. Han fortsatte: "Fyra barn har de, men vigda är de inte. Ja, ja, barnen är döpta - för all del - men föräldrarnas sammanlevnad är en förargelse för hela församlingen." "Låt dom va i fred!" föreslog Esping. "De lever bra ihop." Prosten slog handen i bordet: "Det är just det som är det värsta. Ytligt sett råder det ett gott förhållande mellan dem och de tycks till och med vara goda föräldrar. Desto farligare exemplet, kyrkvärden! De har skaffat sig en viss aktning i somliga kretsar. Man kallar deras förhållande samvetsäktenskap. ... Detta är en skymf mot allt vad både samvete och äktenskap heter. Öppet horeri, det är rätta namnet. Och kan kyrkvärden utverka att de två låter viga sig, så har kyrkvärden utfört ett storverk i vår kristna församling som aldrig skall glömmas." (Fritiof Nilsson Piraten "Bock i örtagård" s 91; Tjänstenit)

Har du sport vännen Sjöstrands äktenskapliga olycka? Det är skilsmässa uttagen emellan honom och hans fru. Jag trodde det knappt först, när han talade om det för mig. Verkligen synd om honom - han är ju den snällaste och mest sympatiska person man kan träffa. Orsaken? Ja, efter vad jag kunnat förstå, så är det i varje fall inte hans fel. Ja, var och en har sitt privata helvete - det är mitt valspråk. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 113; brev från Alvesta till Johan Alfred Göth 1927-12-26)

Under det kvinnofriden på gatorna i Berlin eller Stockholm är mindre god, är den fullständig i storstaden London, och under det vart fjärde barn i Stockholm är fött utom äktenskapet, i Paris vart femte, i Berlin vart sjunde o.s.v., så är i London vart 25:te barn "oäkta". Måhända finns det andra förklaringsgrunder. För min del kan jag dock icke annat än att såsom en av de främsta faktorerna här vid lag framhålla det stora rum, som den levande kristna tron haft och har bland detta folk. (G.E. Söderholm "Den svenska pingstväckelsens historia 1907-1927 Del I" s 103; bokens första upplaga utgavs år 1927, den andra upplagan, ur vilken citatet är taget, år 1929)

(Timoteus från Kikonza skrev i kongotidningen Minsamu Miayenga:) "Vi ha (här i Kongo) t.ex. seden att bortgifta outvecklade småflickor. Byhövdingen Mbadio hade en liten vacker syster, som den unge Nangandi fattade behag till. Denne tänkte så: Om jag väntar tills hon blir vuxen, så kommer nog någon annan emellan och gifter sig med henne. Och han uppvaktade Mbadio och begärde den lilla. Mbadio var sniken, och utan att rådfråga barnet gav han sitt löfte mot villkor att han fick tillräckligt med palmvin en tid framåt samt ett svin. Då villkoren uppfyllts lämnade han ut den lilla kanske tioåriga bruden åt Nangandi. Men så outvecklad och späd som hon var, blev hon sjuk och efter långt lidande dog hon. Efter dödsfallet kom rättegång och sämja då panten, betalningen, skulle återlämnas. Mbadio protesterade att återbetala den emedan Nangandi varit orsak till dödsfallet. Denna sed är ännu gängse över hela vårt land. Den är fördärvlig - en mycket ond sed. Låt oss arbeta för att få bort den. De vita folken lämna ej sina döttrar till äktenskap, förrän de äro vuxna. Och det länder till deras välfärd." (Elin Börrisson "I gryningen" s 602; Missionsförbundet n:r 36 den 4 september 1924)

Ja, nu har jag varit gift i över en månad, och jag trivs bra med det. Och Beata har inte heller klagat. Hon vill för det mesta som jag - och jag som hon. Så än vill jag inte höra av några olycksprofetior. Jag kan gott säga, att jag hittills funnit äktenskapet vara bättre än dess rykte ibland folk. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 85; brev från Alvesta till Sven Henning Almquist 1923-10-25)

Den katolska synen på äktenskapet vållade en ny strid på 1920-talet. I den kanoniska rätten hade 1917 fastslagits att ett katolskt äktenskap måste ingås inför katolsk präst. Detta gällde också så kallade blandäktenskap (där parterna hade olika bekännelser). Makarna skulle också lova att uppfostra barnen katolskt. Detta stod i direkt strid med den nya svenska äktenskapsbalken 1920. Makarna hade enligt denna valfrihet. Katolska kyrkans övernationella kanoniska rätt stod i strid med svensk civillagstiftning. Skulle kanonisk eller svensk rätt gälla? Denna fråga fick ingen lösning. Täta regeringsskiften under senare delen av 1920-talet och vid 1930-talets början förhindrade regeringarna att lägga fram genomtänkta lagförslag, och saken sköts på framtiden. Men den vållade svåra konflikter och negativa reaktioner mot katolska kyrkan. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 109-110)


ca 1920 - ca 1900

Dissenterförsamlingarna fråntogs (år 1915) rätten att föra vigselbok med civilrättslig verkan. Detta var teologiskt sett allvarligt, då det inkräktade på den katolska uppfattningen om äktenskapet som ett av sakramenten. Äktenskapet relgerades av den katolska kanoniska rätten och var en kyrklig handling. Det var nu inte längre den katolske prästen som skulle ta ställning till lysning inför äktenskap och pröva om det fick ingås. Detta var en civilrättslig handling som skulle utföras av en präst i Svenska kyrkan. Lysning till äktenskap tillkännagavs inom ramen för Svenska kyrkans gudstjänster. Dessa lysningar låg sedan till grund för utfärdandet av hinderslöshetsprövning och katolsk vigsel. Detta stod helt i strid med den katolska uppfattningen om äktenskapet som ett sakrament och också i strid med den kanoniska rättens förbud mot skilsmässa och omgifte. Det teologiska problemet med skilsmässa och omgifte gällde för övrigt en hel del av Svenska kyrkans präster som ansåg detta förbjudet i Bibeln; som statstjänstemän tvingades de att viga skilda personer, ibland mot sitt samvete. Lagen tvingade dem. Stora grupper arbetade därför för införande av ett obligatioriskt civiläktenskap. Därmed skulle allt tvång vid kyrklig vigsel försvinna och religionsfrihetsproblematiken kring katolska kyrkan lösas i denna fråga. Lösningen blev en annan, nämligen att dissenterförsamlingarna, och därmed också de katolska församlingarna, fick vigselrätt med civilrättslig verkan. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 109)

Max frågar mig, om det verkligen kan vara min mening, att han skall gifta sig med denna andra, fast hela hans hjärta är fyllt av mig. Jag svarar, att jag aldrig skulle tänkt på att sätta något sådant i fråga, om han ej redan vore gift med denna andra. Ty i min tanke är det ej vigseln utan själva tillhörandet, som gör de två till en. Jag vill ej ta honom ifrån henne mer än jag skulle vilja ta en gift man från hans hustru. "Du vet inte, vad du fordrar av mig. Det är minsann inte många, som skulle ge dig rätt i din stränghet!" "Kanske inte. Men o vad jag skulle älska dig, Max, och bli stolt över min bror, om du begagnar dig av det tillfälle du har och höjer dig över flertalet män!" "Genom att gifta mig med en kvinna, som är mig underlägsen?" frågar han med bitande sarkasm. "Vari är hon dig underlägsen?" "Hon är obildad." "Är det allt? Bilda henne då." Han rycker på axlarna som åt en omöjlighet. "Har du försökt?" Nej, något sådant har ej fallit honom in. Då upprördes jag över den förtrampade kvinnligheten och läste lagen för honom på mitt eget vis, som visst måtte ha roat honom på samma gång, som det tog. Jag slutade med ett förslag, som ramlade ur mig, jag vet knappt om det var förhastat eller den mogna frukten, som måste framkomma ur allt vårt dryftande. "Tag hit henne och låt oss lära känna henne!" Max ryckte till åt något så oerhört. Men hur det är, så kan tydligen varken han eller jag komma ifrån förslaget, det måtte vara liv i det, ty det tvingar sig fram till utförande trots all motvilja vi hysa emot det. "Enda utvägen till en dräglig tillvaro för mig hädanefter tycks vara den, att du tar dig an henne och gör henne så pass lik dig, som en köksväxt kan bli den finaste rosen i rosengården", säger stackars Max och böjer tungt sitt huvud för den hårda nödvändigheten. Men det är en kraft i hans tyngd och den hoppas jag på. Och jag, vad kan jag annat göra än taga mig an henne, som jag tvingar Max att hålla fast vid? Det är ju det minsta jag kan göra för honom, fast det är det svåraste. (Elisabeth Beskow "Vildfågel" s 75-76)

I dessa äktenskapssaker blir det aldrig någon reda, förrän civiläktenskapet blir obligatoriskt och det sedan öfverlåtes åt kontrahenterna att, om de äro så sinnade söka att med Guds ord och bön helga sin förbindelse på det sätt de finna lämpligt. (P. Waldenström "Reflexioner med anledning af det nyss afslutade kyrkomötet"; Jönköpings-Posten 1910-11-07)

"Jag undrar inte på", (sade Ellen till Berndt), "om Amy ryggar tillbaka för samvetsäktenskapsidén, när det skulle kosta henne hennes föräldrar, om hon förverkligade den. ... Är det då alltid sagt, att de nya idéerna äro de bästa?" ..."Naturligtvis! Om man alls vill tro på, att världen går framåt, måste ju det nya vara bättre än det gamla. Har du inte själv en gång erkänt, att den kyrkliga vigseln är en hädelse för dem, som ej tro på Gud? Och kan du ej åtminstone fatta den tanken, att kärleken ej kan lagbindas, därför att den är själv sin egen lag, och ett äktenskap blir osedlighet, om det fortsättes sedan kärleken upphört?" "Jag kan roa mig med att teoretisera både hit och dit över sådant där, men det vore nog något helt annat, om man ställdes inför nödvändigheten att praktisera det", sade Ellen. ... ... "Vi disputera om samvetsäktenskap", (sade) Gunnar. ... "Ellen har blivit en sådan liten frifräsare, att hon försvarar det. ... Det var nog en tid i min gröna ungdom, då jag ej tvekade att kalla det friaste förbund det bästa. Men (Kerstin), du var den första, som förde mig på andra tankar, och Halvar har gjort mig till rigorist i äktenskapsfrågan. Barnets rätt till båda föräldrarna måste hålla dessa förenade, det är nu min åsikt." Kerstin såg på honom med en dröjande blick. "Om intet barn finns, blir den ömsesidiga trohetsplikten mindre för det?" "Nog är äktenskapsbrottet större, om barn finns, ty då blir synden begången mot fler än en", svarade Gunnar. "Mot fler eller färre, så blir det i alla fall ett brott mot Guds uttryckliga vilja. Jesus sade ej många ord i äktenskapsfrågan, men det han sade var tydligt nog och kan inte tolkas bort", sade Kerstin och tillika vänd till Ellen: "Aldrig trodde jag, att du skulle kunna försvara ett löst förbund!" "Det skall icke vara lösare än kärleken", förklarade hon skamsen och halvt ursäktande, och den rodnad, som alltid kom och gick så lätt, färgade hennes kind. "Kärleken är väl det enda band, som verkligen kan förena två människor. Brister det, vartill tjäna då alla hjälpstöttor?" "Vad menar du med kärlek, tror du den är bara känsla, förstår du inte, att den är vilja och gärning?" frågade Kerstin häftigt och blev skön, där hon rodnande av iver tog den rena och trofasta kärlekens försvar. Hon förstod dess äkta väsen, ty hon älskade. (Elisabeth Beskow "Röster" s 267-268,280-282)

Något galet är det i våra dagar med äktenskapet, men inte kan missförhållandet vara av så formell art, att det bara beror av en så anslående symbolisk akt som en vigsel. Fullt så doktrinära äro vi väl ändå inte i det nya upplysningstidevarvet. Nej, det måste gälla själva hjonelaget, själva den offentliga hopkopplingen, själva fundamentalsatsen: de tu skola varda ett. Vi känna inte längre så. En individ är något för oss odelbart, och de tu vilja förbli tu. ... Vart jag vänder mig, ser jag bara olyckliga äktenskap och först och sist just bland de bästa, de ömmaste, de som karaktärer mest fängslande. Och sällan beror det på otroheter och alla möjliga små gruvligheter - som avigheten gärna tror - utan på de skenbart mest obetydliga faktorer. Överallt hör jag bara jämmer och bitterhet, aldrig det riktigt hjärtegoda ordet: Jag är nöjd! ... Minst av allt vill jag uppmana dig, gosse, till några erotiska experimenteringar. Det skall du låta bli. Jag ville ursprungligen egentligen bara säga dig, att äktenskap icke är någon fri omskrivning av begreppet himmel, utan att ni båda glatt skola njuta er vår. Under tiden slipas pärlan, och blir den, som jag så gärna vill tro, sedan av de få fläckfria och vita i kedjan, skall det icke glädja någon mer än bådas er gamla farbror på udden i Vättern. ... Och nu lev väl! Guds frid i stugan! (Verner von Heidenstam "Brev till Fredrik Böök den 7 juni 1903" s 355,357)

Den lille mannen lämnade (Steiner) icke längre i ro. ... (Han) kom inom kort åter in på att tala om hans hustru. ... "När en gång den stora tiden inbryter, för hvilken vi arbeta, så bilda vi alla en enda stor familj, och i enlighet härmed blir också barnens uppfostran icke längre ombesörjd af de enskilda utan af samfundet, den socialistiska staten. ... Hvad din hustru beträffar, så blir det äfven annorlunda än hittills med äktenskapet, när vi en gång stifta lagar efter vår smak. Ja, ja, civiläktenskapet har visserligen frigjort oss från prästerna och är ett betydande framsteg i riktning mot vårt mål i jämförelse med den kyrkliga vigseln, men det är ännu icke, som det skall vara. Den fria kärleken allena bör föra människorna tillsammans. Och jag inser icke, hvarför icke då den hustru, som i dag tillhör dig, i morgon skall tillhöra mig, om jag bättre ... behagar henne ... än du, och vi enligt inre valfrändskap känna oss dragna till hvarandra." ... Då sträckte Steiner upp sig, slog knytnäven i bordet och sade: " ... Jag vill icke längre tillhöra ett parti, som rifver upp de fattigas sår och förgiftar dem genom hat i stället för att bota dem genom kärlek." (Gottlieb Weitbrecht "För och emot - tre berättelser" s 97-100; berättelsen "På lokomotivet")


ca 1900 - ca 1880

Kom ihåg, att det icke är nog med, att tvänne makar är troende kristna för att vinna äktenskaplig lycka och sällhet. Nej, där måste finnas en öfverensstämmelse, en själarnas frändskap, en förmåga att uppfatta och i någon mån motsvara hvarandra, så att det blir ett inbördes tagande och gifvande, ett intressenas införlifvande i gemensam sträfvan mot samma mål, hvarunder makarne ömsesidigt nödgas säga: "Jag skulle icke vara, där jag är, eller tro mig vinna målet utan dig." (Carl Boberg "Hvad skall man bli? - Ungdomens viktigaste fråga" s 95)

Det är ... icke vår mening att på något sätt misskreditera (äktenskapet), denna Guds sköna inrättning, på hvars heliga grund hela samhällsordningen hvilar och i hvars sköte så oändligt många glädjekällor välla och dygder gro. Nej. Men vi tro, att de äktenskap, som komma till stånd därigenom, att den ene liksom tvingar eller lurar sig på den andre, icke äro att rekommendera. Om dessa äktenskap hafva vi Dumboms åsikter, hvilken som bekant hade fått för sig, att de bästa äktenskap äro de - som icke blifva af. Dylika äktenskap kunde också undvikas, om hvar och en sökte att försörja sig själf. (Carl Boberg "Hvad skall man bli? - Ungdomens viktigaste fråga" s 19-20; Vikten af tidigt arbete)

Det finns ungkarlar och ogifta kvinnor, som äro gagneliga i sin ställning, och det är bättre att lefva ogift, än att vara bunden i ett olyckligt äktenskap. Men den ogifta kan icke njuta den dubbla välsignelse, som ett lyckligt äktenskap medför, oaktadt att dettas säregna pröfningar ofta i antal öfverstiga äktenskapets fröjder. Men orsaken härtill är, att den äktenskapliga glädjen är dubbel. ... Herren har instiftat äktenskapet, på det att den ömsesidiga kärlekens ande skall leda till tålamod, själfbehärskning, själfförsakelse, erfarenhet och visdom i ett framåtskridande, ädelt och fruktbart lif. ("Ett lyckligt hem och dess grundläggning" s 11-12)

Gymnasisterna av år 1896 i Norra Latin ... promenerade och diskuterade dagens problem. Skönlitteratur var på modet, religionen var omodern och moralen något för tanter. ... I Sverige hade ett par, som hette Levertin och Heidenstam, börjat taga upp kampen mot hela det gamla bråtet. Det fanns ju också en, som hette Ellen Key, som slagit fast, att äktenskapet var osedligt och "den fria kärleken" det enda riktiga och sanna. Strindberg var ju redan gammal och galen, så att det var de tre, som man måste lita till. (Sven Lidman "Blodsarv" s 326)

Obegripligt är, huru människor till stöd för det i öfrigt onaturliga och afskywärda månggiftet kunna åberopa sig på Abraham och andra Guds män i gamla förbundets dagar, då wi alltjämt se, att dessa de heligas steg alltid medfört wedermöda och förbannelse, därwid icke Guds wän Abraham utgör något undantag. (Fr. Sandberg "Troswittnen i Gamla Testamentet - Första delen Abel-Josef" s 159)

Då detta framställes såsom ett straff, kan med sängen icke menas annat än sjuksängen, som här är en bild af de plågor som hon skall få lida. Herren begagnar denna bild med hänsyftning på den säng, hvari hon genom otukt sökt sin vällust. (De som bedrifva äktenskapsbrott med henne äro de) som följa hennes lära. … (Hennes barn äro) de som låta sig förföras af henne. Dessa äro hennes barn i andlig mening. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 622-623)

Äktenskapet bör ... vara sådant, att det gifver ett kristligt föredöme åt samhället i allmänhet. Och tro mig, att jag af erfarenhet kan försäkra, det exemplets makt på detta område är stor. ("Till bruden från en silfverbrud" s 56; bok i Mullsjö Missionsförsamlings 1940-talsbibliotek)

Grövre brott voro okända och Östbo häradsrätt har säkerligen i sina domböcker antecknade ytterst få ärenden från (Hånger) socken under hela det nittonde seklet. Äktenskapet hölls i helgd och en gång knutna till varandra höllo makarna ihop, även om de mången gång förenats mindre av djup sympati än av materiell beräkning eller andra orsaker. Det fanns - paradoxalt uttryckt - den tiden sannolikt färre lyckliga äktenskap än i nutiden, men säkerligen långt färre olyckliga. (Karl Magnusson "Hånger" s 236; Magnusson var förste vice talman i den svenska riksdagens andra kammare 1940-1948)

Det blev ... ett sällsynt lyckligt äktenskap. (Johan och Maria Aulén) delade allt. Båda voro hjärtemänniskor, och hela deras livsinriktning var överensstämmande. De kompletterade också varandra ypperligt. Hon var praktisk och verksam, livlig och beslutsam och blev sin ganska opraktiske make ett stöd i det praktiska livets mångahanda. (Gertrud Aulén "Johan och Maria Auléns hem" s 63-64; omkring 1880-talet)

Den, som jag nu vill låta tala, var en något lättretlig och tungsint anlagd kristen. Han sade: sjukdomarne äro nyttiga dertill, att man inser, hvilken ömklig och eländig varelse menniskan är. - Trots sagde lättretlighet och tungsinthet, menar jag, att denne man uttalat en stor sanning. Jag tror också, att den store Guden vid sjukdomarne har särskildt i sigte, att han vill ödmjuka oss, såsom ju också Paulus kallar vår kropp en "förnedringens kropp". Han, som bar en påle i köttet, visste väl, hvarför han så kallade honom. Ack, fåfängan i tusenfaldig gestalt är en af de löjligaste och likväl mest utbredda och förderfliga sjukdomar hos det menskliga slägtet! Hvad allt inbilla vi människobarn oss icke? Hon der stoltserar och skryter med sin skönhet, hon der med sin kroppsstyrka; den tredje med sin helsa. (Otto Funcke "Hvartill är sjukdom nyttig?" s 47-48)

Hjalmar: Jo ser du, jag blir så upprörd vid tanken på att det inte är jag som förverkligar det sanna äktenskapet nu, utan (din far). Gregers: Men hur kan du påstå något sådant! Hjalmar: Ja, men visst blir det så. Din far och fru Sörby ingår ju ett äkta förbund som är grundat på fullt förtroende, på fullständig öppenhet hos båda parter, dom sticker inte under stol med någonting för varandra, deras förhållande döljer inte några hemligheter. Syndernas förlåtelse har förkunnats mellan dem, om jag så får uttrycka mig. Gregers: Nå, än sen då? Hjalmar: Ja men där har du ju alltihop. Det var ju allt det där svåra som du själv sa krävdes för att grunda det sanna äktenskapet. (Henrik Ibsen "Vildanden" s 250)


ca 1880 - ca 1850

"Nej, herr Schrader! Jag friade onekligen inte själf; det gjorde verkligen Vollnagel, och jag hade så när sagt," - här talade hon, det märkte hon själf, medan tungan löpte, i harmen alldeles emot sitt eget välförstådda intresse - "om ni gick och gjorde likadant, skulle ni inte längre tycka, att bibeln är tryckt bakfram!" "Jag gifta mig, fru Vollnagel? Det är just tillvarons största bedrägeri, idéens förbrytelse mot den enskilda individen, att den begagnar sig af hans blinda lidelser för att störta honom in i förhållanden, hvarur utgår det förfärligaste ansvar . . . hustru . . . barn . . . uppfostran . . . för att inte tala om det, som man kallar valet: själ eller icke-själ, eller som ni skulle kalla det, himmel och helvete - just allt det, man själf kan bli galen af!" (Jonas Lie "Adam Schrader" s 102)

Då (den engelske generalen Charles Gordon) i Europa (1877) klandrades för sin fördragsamhet mot muhamedanerna i Dara, tog han detta med största lugn: "Edra åsikter rörande muhamedanismen delar jag icke", heter det i ett bref hem till England; "enligt min åsikt finns det muselmän, som äro mera kristliga än någon kristen. ... Jag tycker om en ärlig muselman; han blyges ej för sin Gud, och hans privatlif är någorlunda rent; visserligen tillåter han sig att äga flera hustrur; men å andra sidan nöjer han sig med sina egna. Kan man alltid säga detta om de kristna?" ... I många stycken hade han den största aktning för muhamedanerna och satte dem ofta före de så kallade kristna med hänsyn till deras lefverne, men ingalunda till deras religion. - Så t.ex. värderade han dem för deras ofta högre moral, hvilken, trots månggiftet, som för dem var lagligt och sedligt, eller rättare till följd av detta, hindrat kvinnan från att sjunka så djupt som i kristna länder med dess lagliga osedlighet, så skärande i strid mot Kristi lära. (Cecilia Bååth-Holmberg "Charles G. Gordon - En lifsbild" s 159,236)

Far och mor och syster och mormor sutto tillsammans kring lampan som förr. Det föll aldrig (barnet Martin) in att tänka, att hans hem kunde upplösas och skingras. (Hjalmar Söderberg "Martin Bircks ungdom" s 36; år 1876?)

Käre Vän! Att ingå äktenskap med en baptistflicka, när Ni sjelf icke är baptist, det afråder jag i betraktande af de stora svårigheter, hvari Ni måste komma, ifall Gud framdeles gåfve eder några barn. Af hennes yttranden synes det ock, som vore hon icke serdeles fäst vid eder. Äfven om begge parterna äro Guds barn, är det dock icke alltid sagdt, att de passa för hvarandra till äktenskap. Derest alltså icke äktenskapslöfte är för handen, och hon icke vill gifva eder fri, så tror jag, det vore bäst, om Ni undveke det ifrågavarande giftermålet. Dock må ju edert samvete icke af mina ord låta sig bindas, eftersom hon ju i alla fall är en syster. Det är endast de nämda svårigheterna jag ser på, hvilka komma kunna, och för eder begge tror jag det vore bäst att icke utsätta sig för dessa svårigheter. Gud lede allt. Hastel(igen) i kärleken. P.W. (P. Waldenström "P.P. Waldenströms brev 1858-1882" s 251; brev 1875-12-17 till C. Joh. Nilsson)

Med Våmhusbaptisterna som enda undantag hade den svenska baptiströrelsen inte ansökt om att komma i åtnjutande av det (1873 års) dissenterlag ville erbjuda. Man underkände staten som konstituerande aktör vid bildandet av en kristen församling. Denna övertygelse fick personliga konsekvenser för enskilda människor, eftersom äktenskap bara kunde ingås i Svenska kyrkans ordning eller inom ett dissentersamfund. Barns äktenskapliga börd reglerade i sin tur deras arvsrätt. Problemet uppstod redan vid den offentliga äktenskapslysningen. Prästerna menade oftast att baptisterna - med lagens ord - var av "villfarande mening om vår rätta salighets grund och medel" och att de på grund av "sitt halsstarriga framhärdande i sine fattade irrige meningar" därför inte kunde medges lysning. Hellre än att med civilrättslig verkan vigas av präst valde baptister en vigselliknande välsignelseakt av baptistpredikanten utan rättsverkan och att kontrahenterna i samhällets mening förblev "ogifta". Man beräknar att fram till 1880 - då baptistförsamlingarna tillsammans hade c:a 19000 medlemmar - hade 343 sådanan informella äktenskap ingåtts utan civilrättsligt giltig vigsel, ungefär 30 per år. Ändå torde de flesta baptister ha gift sig kyrkligt; endast för den som inte var i kyrkboken antecknad som döpt eller konfirmerad var den vägen stängd. Vid denna tid var ännu de flesta vuxna baptister döpta som barn i kyrkans ordning. Däremot var det knappast så att de barn som föddes inom de så kallade baptistäktenskapen ovillkorligen ansågs som födda "utom äktenskapet" och därmed var uteslutna från arvsrätt. I 1734 års lag fanns ett begrepp som kallades "ofullkomnade äktenskap", som innebar att ett äktenskap mellan trolovade i vissa fall - till exempel då det förelåg graviditet, men endera parten inte längre ville gifta sig - kunde konstitueras genom domstolsutslag istället för genom en vigselakt. Det syftade till att ge rättsligt skydd åt barnet; det fick då samma rätt som barn födda i konventionella äktenskap. Samtidigt var de "ofullkomnade äktenskapen" enklare att upplösa än de gängse. ... Vid riksdagen (1879) ... (föreslogs) att alla medlemmar av Svenska kyrkan, som inte medgavs rätt till kyrklig vigsel på grund av dop-, konfirmations- och nattvardstvånget, skulle få rätt att ingå civiläktenskap. ... Motionen antogs av riksdagen. ... Vigselfrågan löstes för baptisternas del genom 1880 års förordning om civiläktenskap. ... För den som inte uppfyllde de uppsatta kraven - till exempel den som faktiskt var döpt, konfirmerad och som gått till nattvarden men som därefter tagit avstånd från kyrkans religiösa liv - fanns fortfarande ingen möjlighet till borgerlig vigsel. ... För Svenska Missionsförbundet var problemet däremot inte löst. Som nybliven riksdagsman var det en av E.J. Ekmans första åtgärder att motionera om en sådan ändring i äktenskapsbalken att varje medborgare - även döpta och konfirmerade medlemmar av Svenska kyrkan - fritt skulle kunna välja hur man ville ingå äktenskap. Han fick inget gehör för saken. Två år senare återkom han i ärendet och hade då skärpt kraven: obligatoriskt civiläktenskap. Under hela 1890-talet upprepade P.P. Waldenström i riksdag efter riksdag kravet på möjlighet till civiläktenskap. År 1900 motionerade (baptistledaren) Jakob Byström i samma riktning. Liksom alla tidigare försök till lagändring föll motionen på grund av Första kammarens motstånd. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 132-135)

(Sven Lidmans mormor skriver i början av 1870-talet i brev till sin väninna:) "Jag anser icke äktenskapet för något så utomordentligt lyckligt utan anser däremot friheten såsom den sällaste lott på jorden. Hade jag fått följa min böjelse, hade jag aldrig varit gift. Men min Far fruktade alltid, att jag skulle ge mig till teatern. (Pappa såg endast teaterns brister, icke dess förtjänster.) För att göra ett slut på denna vurm måste jag efter mångåriga strider göra honom glädje på ålderdomen - d.v.s. gifta mig. Nåväl, ödet har gjort, att det gått någorlunda väl. Men det har icke varit min Fars förtjänst utan min egen." (Sven Lidman "Lågan och lindansaren" s 67)

(Fjodor) Dostojevskij hade begärt avsked från militärtjänsten, men först våren 1859 beviljades det. ... Han slog sig ned i staden Tver vid övre Volga. Hans äktenskap förblev olyckligt. Ständiga slitningar mellan de bägge makarna tyngde hans sinne och förvärrade hans nervsjukdom. Epilepsin försvårades ytterligare, trots att han uppsökte de skickligaste läkare för att få hjälp. Han fullbordade emellertid sin roman "Döda huset", som sedan kom att skänka honom ett odödligt namn. Trots de olyckliga omständigheter, som han levde i med ständiga penningbekymmer, arbetade han frenetiskt. Han försökte hålla ihop hemmet; inför vännerna försvarade han sin hustrus våldsamma vredesutbrott med att hon var sjuk. Läkarna hade nämligen konstaterat, att hon led av lungtuberkulos av allvarlig art. Dostojevskij tog sig an hennes son Paul, som hon hade fått i det första äktenskapet, och uppfostrade honom som sin egen son. I djupet av sitt hjärta älskade han Marja Dmitrievna, vilket gjorde situationen ännu värre för honom. Vännerna förebrådde honom, att han fann sig i alla hennes nycker, men han svarade dem: "Den, som älskar, överväger och resonerar inte. Vet ni vad det är att älska? Om er kärlek är stark och ni älskar en kvinna för hennes rena och förtrollande själs skull, så skall ni, när ni plötsligt blir överbevisad om, att hon är förtappad, att hon är ryggradslös och lastfull, ja, då skall ni också älska hennes laster, allt det avskyvärda som man äcklas av. Också det kommer ni att älska ... Sådan är kärleken. ... Från en annan värld hämtade (Dostojevskij) styrka och uthållighet. Med siarblick såg han ut över världen omkring. Hans livsåskådning väckte undran, oförståelse och förakt bland författarkollegerna, men beslutsamt och utan tvivel gick han sin bana rakt fram. (Malte Hollertz "Fjodor Dostojevskij" s 118-119)

Baptisternas (i mitten av 1800-talet) nyvunna insikt om det nytestamentliga dopet ledde till dop av troende men också till att man vägrade låta sina egna barn döpas. Detta i sin tur ledde till tvångsdop av barn, varvid statskyrkans och samhällets ämbetsbärare gjorde gemensam sak mot de familjer som omfattade baptistisk tro. Ibland fick de unga baptistföräldrarna dessutom en dryg räkning att betala för det barndop som förrättats, en tjänst som de inte önskat. Baptister vägrades också vigsel och deras äktenskap - som därför ingicks genom en högtidlig akt inom den egna troendekretsen - betraktades som ogiltiga. Många åtalades sedan för "olovlig sammanlevnad" och bötfälldes. Barn som föddes i dessa familjer betraktades om oäkta och föräldrarna anklagades för osedligt leverne. Vägran att utfärda lysning för äktenskap var en av de svåraste formerna av trakasserier som riktades mot baptisterna. (Birgit Karlsson "150 händelserika år" s 22-23)

På Axel Olssons Utvandrarmonument i Karlshamn står Kristina och Karl Oskar sammangjutna hand i hand. Det är riktigt, de är ett oskiljaktigt par. Men de ser åt olika håll. Kristina skådar tillbaka mot det gamla landet. Karl Oskar tittar stint ut mot havet och den nya världen. Ja, de är olika. Kristina var en nästan modernt självständig kvinna. Hon har sin tro och hon följer sina inre lagar. Och Karl Oskar hade sina. En av hans maximer var den, att det aldrig kan bli så omöjligt att man inte kan ta ett spjärntag till. Han släppte aldrig sin tro på människans förmåga att med egen kraft forma sitt öde. Motsatserna finns kvar hela Utvandrarromanen igenom. Utan dem hade den inte blivit det dynamiska verk som den är, inte fått det liv och den spänning som den har. Men motsatserna överbryggas av makarnas inbördes aktning och djupa kärlek till varandra. (Hilding Sallnäs "Kristina" s 187)


ca 1850 - ca 1800

(Carl Jonas Love) Almqvist ville (med sin novell "Det går an" 1839) skapa en ny, lyckligare typ av äktenskap utan yttre band, en individuell och subjektiv känslogemenskap, men erkände inte att konsekvensen blev äktenskapets avskaffande som social institution. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 144)

(Carl Jonas Love Almquist) utgav (år 1839) ... den ryktbara (boken) "Det går an". Boken ... handlar om en kärleksförbindelse , som knytes på en resa från Stockholm till Lidköping mellan en underofficer Albert och en glasmästardotter Sara Widebäck. De stanna några dagar på vägen och leva som man och hustru. Men Sara vill icke vara med på något äktenskap i laglig mening, ty hon har för sorgliga erfarenheter av en sådan förbindelse från sitt eget hem. Hon har ingenting emot att tillhöra Albert men vill icke bli hans maka, icke offra sin självständighet, sitt bohag, sina ägodelar, för att en annan skall få rättighet över henne. Dessutom kan den tid komma, då de ledsna på varandra. Vad vore det då för välsignelse med att prästen läste över dem? Det var bara signerier, och "signerier tjäna till intet". Bäst är för övrigt att aldrig flytta tillsammans, så riskerar man inte att tråka ut varandra, menar hon. Det blir, som Sara vill. Albert flyttar till Lidköping, där Sara äger ett hus, och av henne hyr han rum. De bli makar utan äktenskap och utan att bo tillsammans. "Går allt detta an, Albert?" frågar Sara. - "I hela uttrycket av hans ansikte låg detta svar: 'Det går an'." Med dessa ord slutar den egendomliga boken. Nu (år 1839) utfärdar (Carl Jonas Love Almquist) en ljungande krigsförklaring mot läran om att människan äger en fri vilja. ... Han yttrar en gång i ett brev: "O broder, det jag vill och det jag måste är absolut detsamma." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 27-272)

I början av 1830-talet kom till Växjö en nittonårig skönhet, som hette Emili Ulfsax. Hon blev gift med en läkare vid namn Selldén. Men för äktenskaplig trohet var hon inte danad. Snart hade hon en passionerad beundrare i den 51-årige (biskopen Esaias) Tegnér, och hon var inte likgiltig för den världsberömde mannens hyllning. I tre års tid varade förhållandet mellan dem. I ett märkligt brev till sin "biktmoder" skriver skalden på hösten 1836: "Nu har jag äntligen tagit mitt parti och ryckt mig ifrån ett förhållande, som passade illa för min ålder och min belägenhet i livet. Men sådant sker icke utan uppoffring och strid, och det hjärta, som sålunda skall slita sig löst, blöder länge och ärrar först - i graven. Vingarna falla av livets fjäril, och endast den vidriga kålmasken står kvar. Detta är dock icke det värsta; men obeskrivligt bittrare är den känsla att nödgas förakta vad man älskat, att finna intrig, koketteri, ett varmt blod och ett kallt hjärta i stället för kärlek, att märka, att endast fåfänga, sinnlighet givit vad man trott sig emottaga av ett innerligen hängivet och kärleksfullt hjärta." Men trots allt, trots att han numera föraktade henne, behövde han dock bara se henne, för att lidelsen åter skulle få makt med honom för flere dagar. Ännu år 1839 utbrister han i ett förtroligt brev: "Fy, att jag skulle vara en sådan gammal narr, och det för en människa som så litet förtjänar det av mig!" Mest av allt skar det honom kanske i hjärtat att se andra tillbedjare vinna hennes gunst. ... Fastän Tegnérs hjärta förde honom "på mången irring, som han medgav fritt" - för att begagna hans självbekännelse - , såg han dock alltjämt i sin ungdomsbrud sitt livs trogna kamrat. Hon var och förblev den trygga hamnen, där hans oroliga ande fann stunder av ro. Så blev hans äktenskap och familjeliv, trots hans egen fjärilsnatur, efter vanliga begrepp lyckligt. ... "Människan är aldrig nöjd." Hon har dock skäl att vara tacksam för allt vad livet ger åt den, som vunnit en god maka: "Lycklig dock, trots allt bekymmer, trots min brudskrift, lycklig den, som från dagens möda rymmer i en makes famn igen." ... Och när en gång ålderns höst kommer och strör silver i lockarna på de båda, som förenat sina öden genom livet, "o, då hoppas jag vi vandra hand i hand, då hoppas jag vi få vila med varandra uti samma grav en dag!" Dit stod hans längtan från jordelivets intighet och kval, och först där skulle han finna den frid, som varar. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 364-368)

Nu mindes (Gunlög) en del av det varmhjärtade tal prosten hållit till de nygifta (midsommarafton 1825): "Äktenskapet är något högt och allvarsamt. Mycket såväl överseende som tålamod behövs bredvid kärleken som ofta, tyvärr, inte ensam mäktar styra den gemensamma levnadsfarkosten till ett gott slutmål. På hustrun vilar mycket. Kom ihåg det, du kära unga brud! Hon skall vara sin mans bästa stöd, hans hjälp i det dagliga livet, hans tröst i sorger och bekymmer, hans barns mor - en mor, så att säga, även för tjänarna och underhavande." (Hernfrid Wilhelmson "Gunlög från Åsagården" s 70-71)

(Gustav IV Adolf) var själva sinnebilden av en förlorare. ... När han skilde sig från sin familj, förlorade han därigenom sitt kanske enda verkliga stöd i vuxenlivet. Mot hustruns vilja hade han drivit igenom skilsmässan med hänvisning till att han var man och hade ett känsligt hjärta. Han skrev till henne att "jag har behov av att älska och älskas, och jag kan ej njuta denna lycka hos dig". För en annan släkting förklarade han att han saknade "den ljuva tillfredsställelse" som borde vara förenad med äktenskapet. I stället hängav han sig åt tillfälliga erotiska kontakter med prostituerade kvinnor, och det uppgavs att han hade besökt "vissa offentliga hus" där han också blivit smittad av en plågsam och genant könssjukdom. (Christopher O'Regan "Ett märkvärdigt barn - Gustav III:s son" s 12; Riddaren av den sorgliga skepnaden)

Danslystnaden kunde ta sig utmanande uttryck. I början av 1820-talet föddes vart tredje barn i Stockholm utom äktenskapet. Detta problem behandlades i pressen dock som enbart kvinnlig osedlighet. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 66)

"Som en allmän regel skulle jag vilja säga", (sade Emma till Harriet), "att om en kvinna tvekar huruvida hon ska säga ja till ett frieri eller inte, så bör hon absolut säga nej. Äktenskapet är inte ett stånd där man bör inträda tveksamt eller halvhjärtat. Som din vän, och eftersom jag är äldre än du, anser jag det vara min plikt att säga dig så pass mycket. Men tänk aldrig att jag vill försöka påverka dig." (Jane Austen "Emma" s 67)

Först i december (1809) fördes (den avsatte kung Gustav IV Adolf) och hans familj ur (Sverige) . ... Meningen var, att f.d. drottningen med de tre små prinsessorna skulle resa långsammare efter till Karlskrona, dit även den tioårige prins Gustav blivit förd, men en annan väg. ... Men drottningen bad så bevekande att få följa med sin make. ... Gustav Adolf sade då med en sträv, högtidlig stämma: "Det står i bibeln, att de tu äro ett. Därföre finner jag det rätt väl passande, att drottningen följer med mig." ... Och de båda makarna fingo följas åt. ... 1812 skilde (kungen) sig från sin älskvärda gemål. För sin farbror yppade han skälet: hon tilläte honom ej att "nyttja sitt temperament som en rättskaffens kristen". Hon lär nämligen ha hyst en orubblig motvilja mot att en landsflyktig och olycklig furstefamilj skulle utökas. I ett brev till sin farbror den 28 juli 1811 uttalar sig Gustav Adolf om sitt äktenskap sålunda: "Jag har ej varit lycklig i mitt giftermål, ty jag har esomoftast måst sakna den ljuva tillfredsställelse, som därmed bör vara oskiljaktig." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 52,55)


ca 1800 - ca 1700

"Ångrar ni er synd?" (sade Henrik). "Vad är synd?" frågade greve Falkenhorn med en axelryckning. "Allt som strider mot Guds och samvetets lag." "Jag känner ej Gud och samvetet." "Då känner jag inte heller min far." ... "Du dömer mig för strängt. Jag var så ung, när din mor blev vansinnig. Ingen kunde begära, att jag skulle framsläpa ett långt liv vid en sådan hustrus sida. Tänk dig in i mitt läge, när jag lärde känna den sköna, spirituella Blanca Stålhjelm och var länkad vid en dåre, som ej ens kände igen mig. Hur skulle du väl själv ha gjort?" Det flammade till av stolthet och förakt i Henriks blick. Den nyss återvaknade kärlekskänslan sjönk tillbaka. "Svaret ligger i mitt handlingssätt", svarade han kallt. "Jag älskade och var älskad av den sköna Maj Brette, men övergav henne för att länka mitt liv vid min vansinniga moders. Så har jag handlat." (Elisabeth Beskow "Ljudande malm" s 160-162; skildrad tidsperiod: senare hälften av 1700-talet)

I Konga härad uppstod en radikal religiös rörelse. ... Efter dess ledare Åke Svensson i Östergöl, Älmeboda socken, brukar dess anhängare kallas åkeaner. ... När rörelsen började spira år 1784, ivrade man främst för ett fördjupat fromhetsliv och krävde att få gå till nattvarden varje söndag. Prosten Bengt Ekeberg i Älmeboda ... ställde sig i början mycket positiv till åkeanerna, han deltog i deras enskilda sammankomster och prisade Gud för den väckelsens låga som upptänts. Snart nog växte dock rörelsen honom över huvudet och när han vidtog ett första steg mot åkeanerna genom att uppläsa konventikelplakatet i Älmeboda kyrka, fick detta hot snarast en negativ effekt. I fortsättningen radikaliserades rörelsen mycket starkt, man höll egna nattvardsgångar, förkastade äktenskapet som ett borgerligt påfund, hade egen kyrkotagning, sökte genomföra egendomsgemenskap och gjorde ytterst skarpa uttalanden mot kyrkans prästerskap. ... Åkeanerna ställdes inför rätta följande år. Den slutliga domen, fälld av Göta hovrätt i december 1785, fastslog att åtta av åkeanerna var "så alldeles fallna i galenskap och från deras förnufts rätta bruk, att endast lagens vård utan tillämpning av något straff på dem kunde äga rum". Domen löd därför på intagning på Danvikens hospital "för att tills vidare undergå den skötsel deras tillstånd fordrar". (Lars-Olof Larsson "Växjö stift under 800 år" s 91-92; Begynnande pietistiskt inflytande)

Ofta har det sagts att rokokon kom med en ny livskänsla och en ny moral. De äldre förfasade sig över nya seder. I hovkretsar blev sexualmoralen allt friare, de vackra kvinnorna kunde, sedan de väl gift sig, uppträda alltmer utmanande. Hovets mest lysande kvinnor hade sitt huvudsakliga intresse i erotiken under galanta former, skriver Nils Erdmann, och fortsätter: "Äktenskapet har, som i Frankrike, skänkt dem friheten. Det vidgade fältet för deras erövringar." ... Gustav III:s hov som ofta flyttades till något lustslott eller till Gripsholm var för de uppvaktande fyllt av väntan och tråkiga stunder mellan plikter och nöjen. ... Kärlekshistorierna kanske fyllde tomheten, och uppenbarligen bidrog de med ämnen till många konversationer och brev. Claes Julius Ekeblad rapporterade till sin hustru, som ogärna vistades vid hovet, att där fick man leta efter folk som ens hyste vänskap för sin hustru. ... Men det var ju bara detta övre skikt av befolkningen som berördes av det omskrivna sedefördärvet, som Axel Strindberg påpekat. ... Det som under karolinsk tid betraktats som dygder - arbetsamhet, sparsamhet, gudsfruktan - levde kvar på många gårdar. (Elisabet Stavenow-Hidemark "Ett nytt sätt att bo" s 409-410; Modernitet och ålderdomlighet)

Ett nära nog klassiskt exempel på denna kvinnliga negativism är John Wesleys hustru. Hela hennes personlighet verkar nämligen förgrämd och missanpassad. Hon förstår inte att uppskatta sin man och hans storhet och visade heller ingen som helst förståelse för hans kallelse, och inte nog med detta: hon försökte trakassera och skandalisera honom. Slutligen efter tjugo års äktenskap, lämnade hon honom (år 1771) och for till sin gifta dotter i Newcastle i avsikt att aldrig mer återvända till mannen. I sina journaler hugfäster John Wesley hennes avresa med följande klassiska ord: "Non eam reliqui; non dimisi; non revocabo" ("Jag har icke lämnat henne; jag har icke skickat iväg henne; jag skall icke bedja henne återvända"). I sitt olyckliga äktenskap såg dock John Wesley Guds särskilda försyn. Sina närmaste vänner anförtrodde han sin övertygelse, att även detta smärtsamma förhållande samverkat till hans bästa. Om han hade fått en älskvärdare hustru, skulle han med sin finkänsliga läggning ha frestats till otrohet mot det stora verk, som Gud kallat honom till. Nu blev hon ingen frestelse för honom, och han blev alltmer en hemlös vandringsman såsom hans uppgift krävde. (Erik Sollerman "I Vår Herres ateljé" s 34; Helgon och häxor)

År 1743 tillträdde Fredrik Karl Baer från Elsass som ny präst (i den svenska församlingen i Paris) och han kom att stanna ända till 1784. ... Den kyrkliga verksamheten utgjordes inte bara av gudstjänster utan också av sociala, diakonala uppgifter som med tiden kom att få allt större betydelse. ... En annan viktig insats Baer gjorde handlade om den mycket ömtåliga frågan om protestanters äktenskap. Lagen tillät inte protestanter att ingå äktenskap och eftersom de katolska prästerna skötte civilståndsregistren var det omöjligt att kringgå bestämmelserna. Bevarade berättelser av Baer beskriver att hemliga vigslar var vanliga och att församlingen tvingades godta samboende. Baer argumenterade för att både staten och kyrkan skulle ha nytta av en ändring som gav lagligt erkännande åt äktenskap bland protestanter. Hans arbete pekade fram emot den ökade toleransens tid. (Gunnar Granberg "Den svenska kyrkan utanför landets gränser" s 214-215)

(Emanuel) Swedenborgs bakgrund som filosofiskt kunnig naturvetenskapsman visar sig i hans speciella metafysik, hans lära om alltings ursprung och innersta väsen. Den gudomliga kraft som givit upphov till skapelsen består av en förening av vishet och kärlek, förnuft och vilja. I det Swedenborgska tänkandet fanns dessa faktorer överallt i naturen, men här skilda från varandra. De visade sig som passivt och aktivt, manligt och kvinnligt. Det manliga elementet förvittrade utan den kvinnliga viljan, kraften - kärleken. De båda var ömsesidigt beroende av varandra, och strävade alltid efter förening. För Swedenborg blev detta samspel en tolkningsprincip i såväl fysiska som mänskliga sammanhang. Hans psykologi bygger på denna tvåsamhet, och framför allt hans äktenskapslära. Det manligas och kvinnligas dragning till varandra var grundläggande för samhället. Den fortsatte också efter döden i de avlidnas äktenskapsliknande förening. (Lars Bergquist "Emanuel Swedenborg" s 275)

Största harm väckte ... (den herrnhutiske ledaren) Zinzendorfs opassande tal om äktenskapet. Han uppfattade detta såsom en gudstjänst och sade: "Egentligen är hvarje äktenskap för kvinnan ett äktenskap med Kristus", ty mannen är blott vice-Kristus". Det finnes sånger af honom, som icke utan skäl hafva blifvit kallade priapiska; han undskyllde sig emellertid med, att det gamla testamentet icke heller kastar en sjufaldig slöja öfver de äktenskapliga förhållandena. Och den paulinska bilden om förhållandet mellan Kristus och församlingen såsom ett äktenskap användes af Zinzendorf liksom hos en del af pietisterna sålunda, att den enskilda själen framställes såsom Kristi brud, och dess förhållande till brudgummen skildrades under sinnliga och ofta i hög grad anstötliga liknelser. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 682-683; priapisk = otuktig)

(Kung Fredrik) ... intresserade sig uteslutande för jakt och lösaktighet. ... Hans barnlösa drottning ... var hårt prövad av livet ... ty hennes älskade gemål var ingen trofast natur. Hans små kärlekshistorier var otaliga. I början av 1730-talet då han själv var femtiofyra år hade (han) fått ögonen på en vacker sextonårig hovfröken vid namn Hedvig Taube, som snart upphöjdes till öppet erkänd kunglig mätress. Sådant var vanligt på sina håll i utlandet men inte i Sverige, och saken togs snart upp i prästeståndet sedan Ulrika Eleonora diskret hade gett uttryck åt sin svartsjuka och grämelse. Ärkebiskop Benzelius och några andra prelater uppvaktade därpå i tur och ordning konungen och fröken Taube med lämpliga förmaningar om äktenskapets helgd och äventyret av salighetens förlust, men detta hade ingen annan effekt än att göra parterna bedrövade. Efter drottningens död (år 1741) fick förhållandet karaktär av ett slags morganatiskt äktenskap, och fröken Taube som sägs ha varit icke blott skön utan även klok, god och angenäm upphöjdes av tyske kejsaren till romersk riksgrevinna von Hessenstein. Hon dog i barnsäng, knappast trettioårig, efter sitt fjärde barn med kungen. Denne som då hade fyllt sextioåtta sörjde henne mycket men tröstade sig dock snart med en hel rad andra unga damer som hans gunstling och hjälpreda Erland Broman benäget skaffade fram i tur och ordning. ... Till detta slappa och stillösa leverne stod det nya tronföljarparets (Adolf Fredrik och Lovisa Ulrikas) hovliv i den skarpaste kontrast. I deras salonger rådde en förenad air av respektabilitet och rococo. ... I deras unga dagar kom det in ett drag av elegans som inte hade funnits i Sverige på länge. (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 675-676)

När riksdagen år 1734 kunde godkänna en ny lag hade arbetet med den pågått i ett halvt sekel. ... Kyrkans starka ställning i samhället kommer fram i bestämmelsen att endast kyrklig vigsel gjorde äktenskapet lagligt, vilket var något nytt. Det var vidare domkapitlet som skulle utfärda skiljebrev sedan allmän domstol rannsakat om ett äktenskap kunde upplösas. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 46)

Bland kyrkliga reformer, som (biskopen i Skara, Jesper) Svedberg energiskt arbetade på att genomföra, var pliktepallens avskaffande en. Vid det besök, han på vintern 1717-1718 gjorde hos Karl XII i Lund, framhöll han livligt för konungen de sorgliga följderna av denna straffart. "Den kommer mycken synd åstad och drager Guds straff över land och rike", sade han. "För horpallens skull, att där stå och offentligen skämmas i Guds församling, svär mången, som dock barnafadren är, ifrån sig barnet. Mången lättfärdig kona förgör fostret därföre. Och för det tredje sker, att Gud och Guds ord skändliga föraktas och missbrukas i församlingen. Syndaren står där ej med någon bättringsmin en gång, än sider (= mindre) med rättskaffens ånger. Och en sådan måste prästen avlösa ifrån dess synder och tillsäga Guds nåd och vänskap." Ett påtagligt bevis på sanningen av Svedbergs ord fick konungen på stället. Biskopen vände sig nämligen till en vid tillfället närvarande general, som själv stått på pliktepallen, och frågade honom: "Haden I då någon ånger över Edra synder?" - "Ånger?" utbrast den tillfrågade. "Ja sådan, att jag hade hjärta att riva skägget av prästen den gången." - "Hörer Eders Majestät väl", genmälte Svedberg, "vad generalen säger? Är då icke bäst skaffa alldeles av med pallen?" Konungen föreföll icke obenägen att följa Svedbergs maning men hann icke före sin död vidtaga några åtgärder i saken. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 281)

Ett avbrott i den materiella och kulturella utvecklingen medförde Stora nordiska kriget med Stora ofredens mer än tioåriga elände (1710-1721). Den ekonomiska blomstring, som 1600-talets senare hälft fört med sig, fick ett brått slut. Den bruksindustri, som uppstått i södra Finland, förintades. Städerna ledo obeskrivligt, deras rörelse avstannade till stor del. T.o.m. lantbruket gick tillbaka av brist på dragare och genom vanskötsel. Också det andliga livet träffades hårt. Biskopar och professorer, ämbetsmän och präster flyktade över Bottenhavet. (Åbo) akademi var lamslagen, det världsliga och kyrkliga ämbetsmaskineriet stockades. När freden kom var mycket förändrat. (Eric Anthoni "Den svenska kulturen i Finland" s 364)

Alla sexuella aktiviteter utanför äktenskapet var (vid 1700-talets början) straffbelagda både av den kyrkliga och världsliga myndigheten efter en stigande skala. Gärningen var alltid densamma, men omständigheterna varierade och därmed också vad man kallar straffmätningen. Det minst graverande brottet inom detta område var vad som kallades otidigt sängelag, vilket innebar att ett trolovat par hade umgänge med varandra. Trolovning hade i gammal tid nästan samma bindande kraft som äktenskapet, ett övertramp sågs med visst överseende och sonades med blott ringa böter. Nästa steg på straffskalan kallades lömskaläge eller lägersmål, innebärande vad vi skulle kalla mer eller mindre lösa förbindelser mellan ogifta. Sådant åtalades inför domstol. Viktigast var då för kvinnan att hon kunde göra troligt att förbindelsen skett under äktenskapslöfte. Hon ansågs då som mannens trolovade och förseelsen rubricerades som otidigt sängelag , vilket kanske inte alltid stämde med mannens önskemål. Brott mot sjätte budet: Du skall icke göra hor, eller med nutida formulering Du skall icke begå äktenskapsbrott, gav de hårdaste straffen. En förbindelse där den ena parten var gift och den andra ogift kallades enkelt hor och medförde vid upptäckten att den gifta parten måste betala 80 och den ogifta parten 40 daler silvermynt i böter. Om båda parter var gifta på var sitt håll rubricerades förseelsen som dubbelt hor och var enligt Mose lag, som egendomligt nog tillämpades av svenska domstolar under 1600- och 1700-talet, belagt med dödsstraff för båda de inblandade. Domen underställdes alltid hovrättens prövning, och denna lindrade under senare delen av 1600-talet regelmässigt straffet till böter. Kunde syndarna inte betala böterna förvandlades dessa till kroppsstraff, varvid 80 dalers böter omvandlades till 30 par spön och 40 daler till 15 par. Kvinnor fick, som det hette, "slita ris" i samma proportioner. Alla överlevde inte dessa grymma straff. Föreskrifterna i Mose lag upphörde att tillämpas när 1734 års lag blev gällande. ... Även kyrkan ville ha ett ord med i laget när det gällde att bestraffa dåliga seder. Utom att dömas till böter måste de skyldiga också "stå uppenbar kyrkoplikt" på skampallen i kyrkan en eller flera söndagar och som avslutning genomgå "uppenbar skrift", dvs offentlig syndabekännelse inför hela församlingen. Efter detta togs de felande i i församlingen på nytt och fick då delta i församlingens allmänna nattvardsgång, något som hade långt större betydelse för den enskilda än vad vi i dag kan föreställa oss, eftersom ett regelbundet deltagande i nattvardsgången ansågs garantera saligheten efter döden. (Enar Skillius "Ryttaränkans tragedi" s 9-11)


ca 1700 - ca 1600

En av de svåraste kyrkliga straffgraderna var att stå på "skampallen" inne i kyrkan. Ända till mitten av 1800-talet användes den mot dem, som brutit mot sjätte budet. (1686 års) kyrkolag föreskriver härom: "Så man som kvinna skall en söndag under högpredikan stå på en särdeles därtill förordnad pliktepall ifrån den tid det ringes andra gången och samma resa (= dag) efter avkunnandet från predikstolen i hela församlingens närvaro avlösas (= få förlåtelse)." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 257; Envåldshärskaren och kyrkan)

Den lutherska synen på äktenskapet uppfattades som en synd som dessutom var olaglig. Hårdast var domen mot hor, blodskam och tidelag, det vill säga otrohet, incest och sexuella relationer med djur. Alla dessa brott kunde straffas med döden. Men även ungdomarnas föräktenskapliga sexuella relationer dömdes jämförelsevis hårt, vanligen till böter. Så länge samlagen skedde i samförstånd mellan båda parter kunde brott vara svårt att bevisa. Det var därför framförallt de fall där den sexuella relationen resulterat i barn men inte i äktenskap som rannsakades och bestraffades. Om de dömda saknade möjligheter att betala böterna kunde de omvandlas till risslitning eller andra kroppsstraff. Eftersom utomäktenskaplig sexualitet både var ett brott och en synd rannsakades och dömdes den i både den vanliga världsliga domstolen och i den kyrkliga. Medan den världsliga rätten utdömde böter för sexualbrottet fastställde den kyrkliga rätten straff som skulle försona de felande med Gud. Påföljden kunde bli att det par som befunnits skyldigt under några söndagar fick sitta tillsammans på en särskild plats i kyrkan, ofta benämnd horpallen, eller andra utpekande straff som alla betraktade som mycket skampåläggande. Dessa straff uppfattades många gånger av de dömda som minst lika hårda som böter. Genom den dubbla rannsakningen gjordes en åtskillnad mellan det juridiska ansvaret för den förbjudna sexualiteten och det moraliska ansvaret. Sexuella relationer mellan ogifta kunde rubriceras på lite olika sätt. Mökränkning tillgreps när mannen sågs som juridiskt ansvarig för det skedda . Det var då enbart mannen som bestraffades i den världsliga domstolen. Både mannen och kvinnan var dock moraliskt ansvariga och kunde dömas av den kyrkliga rätten. Lömskaläge var den rubricering som användes då båda ansågs lika ansvariga för brottet, juridiskt som moraliskt. Otidigt sänglag kunde användas om ett par som man visste skulle äkta varandra men som inlett sin sexuella relation, varvid kvinnan blev gravid utan att de fördenskull genast gifte sig. Flera studier har visat att under 1600-talet skedde en viss förskjutning av brottsrubriceringen. Vid seklets början var mökränkning vanligast, men lömskaläge blev allt vanligare och var vid seklets slut den vanligaste rubriceringen. Kvinnorna som tidigare hade varit moraliskt men sällan juridiskt ansvariga för den föräktenskapliga sexualiteten blev under 1600-talet juridiskt lika ansvariga som männen. Kyrkans lagstiftning gjorde ingen skillnad mellan kvinnor och män, synden var lika svår för båda parter. Till skillnad från förhållandena under 1800-talet kom männen under 1600-talet att dömas i nästan samma utsträckning som kvinnorna för sin föräktenskapliga sexualitet. Även om mannen lättare än en gravid kvinna kunde förneka brott erkände han vanligen, och en överväldigande majoritet av barnafäderna blev dömda tillsammans med mödrarna. Endast några få procent av alla barn som föddes under 1600-talet var tillkomna utanför äktenskapet. Störst var andelen i städerna och socknar som gränsade till de större städerna, medan den var mindre på landsbygden. Andelen barn födda utom äktenskapet sjönk under 1600-talet och på vissa orter var den mindre än en procent vid seklets slut. Ansträngningarna att förmå ungdomarna att lägga band på sin sexualitet var uppenbarligen framgångsrik. ... Religionssociologiska faktorer har (förutom arvsrättsliga) lyfts fram som viktiga för att de nya och strängare normerna skulle vinna insteg. De som anklagades för brott, inklusive sexualbrott, var fram till dess de erkänt och blivit dömda avstängda från nattvarden. Därmed var de också utestängda från församlingsgemenskapen och överhuvudtaget från delaktighet i samhället. Efter straffet, som av en forskare träffande beskrivits som en försoning med Gud och hans heliga församling, kunde de felande åter tas upp och integreras i samhället. Om de felande inte straffades kunde däremot hela socknen drabbas av Guds vrede. Önskan om försoning och sinnesfrid ledde till att de flesta sexualmålen klarades upp. (Kekke Stadin "De starkaste banden" s 377-379; Stormaktstiden)

Bädden visar sig ofta vara en god mätare på bostadskulturen, och de talrika notiser, vi äga från 1600-talet, säga onekligen åtskilligt både om frånvaron och om förekomsten av komfort inom olika samhällsskikt. Resenärer få stundom finna sig i att på gästgivaregårdar och andra kvarter sova på ett i bästa fall halmbestrött golv, "som kalvar i ett bås"; som bäddkamrater i en skånsk bondstuga uppräknas hundar, kattor, lamm, kalvar, getter, duvor samt spädgrisar, som slickade de sovande i ansiktet. Mera ärade gäster anvisades liggplatser på bord eller bänkar. Dock förekomma redan i slutet av 1500-talet i sydsvenska bondstugor sängar med dunbolster, i regel reserverade för husbondefolket; barnen sovo kring bakugnen och tjänstefolket på de halmtäckta bänkarna. I landets nordligare delar ingingo i bäddutrustningen ull- eller hårtäcken, får- eller killingsfällar, ryor och vepor, sämskade läderlakan och linnelakan. I burgnare hem synes bädden med dubbla bolstrar, högt uppbäddad med många kuddar, ha varit allmän, åtminstone beträffande de obligatoriska parad- eller gästsängarna. Den engelske ambassadören Whitelock fann dylika bolsterbäddar visserligen bekväma men alltför varma och föredrog sin resesäng. Transportabla sängar, ofta av enklaste beskaffenhet, voro i bruk även i de högsta kretsar; t.o.m. kungligheten nöjde sig ofta med spartanska trälådor. Den "fransöska" sängen, som i större eller mindre antal återfinnes i varje ståndsmässigt inventarium från 1600-talets senare del, var en lyxmöbel av första rang, ej sällan inkomponerad i en paradsängkammare efter de kungliga slottens föredöme. (Bertil Waldén "Vardagsliv och lyx under stormaktstidevarvet" s 275-276)

(Den franske legationssekreteraren) Ogier berättar, hurusom han i Linköping (på 1630-talet?) blev vittne till att "en tydligen mycket olycklig flicka, som syndat mot sjätte budet, hade anbragts på en pall vid ingången till kyrkan, synlig för hela församlingen, på det att hennes blygsamhet riktigt måtte såras av allas blickar, och fick ligga där ända från morgonstunden till middagstiden". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1660-1709" s 30; Ett hetlevrat släkte)

År 1619 blev Johannes Rudbeckius av konungen utnämnd till biskop över Västerås' stift. ... Med kraft grep den nye stiftschefen in mot de felande, hög såväl som låg. Bland de förseelser, som tätast påkallade domkapitlets ingripande, voro brott mot sjätte budet. En kvinna, som utom äktenskapet haft tre barn med olika män, dömdes att stå för kyrkodörren fyra söndagar med ris i händerna och bara axlar samt giva tre daler penningar som plikt till hospitalet. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 271; En storman i andens värld)

Under den långa frånvaron där borta på Östersjöns andra strand gjorde (kung) Gustav (II) Adolf bekantskap med en vacker holländska. Enligt traditionen skall hon ha hetat Margareta Cabiljau och varit dotter till en rik holländsk köpman, som av Karl IX förmåtts flytta över till Göteborg, vars borgmästare han snart blev. Nyare undersökningar göra emellertid troligt, att någon Margareta Cabiljau aldrig funnits, utan att den kvinna, med vilken konungen under ryska kriget stiftat alltför intim bekantskap, hetat Margareta Slots och på något sätt varit släkt till den holländske köpmannen. Hon var gift med en holländsk officer i svensk tjänst. Mellan henne och konungen uppstod ett otillåtet förhållande, vars frukt blev en son, som kallades Gustav Gustavsson och sedermera upphöjdes till greve av Vasaborg. Han föddes på sommaren 1616. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 18)

I Sverige liksom i stora delar av västra Europa gifte sig både män och kvinnor relativt sent samtidigt som en inte obetydlig andel förblev ogifta. Reformationen hade avskaffat celibatet som högsta ideal och upphöjt sexualiteten till äktenskaplig plikt, men samtidigt hade också inställningen skärpts till all sexualitet utanför äktenskapet. Från 1608 och fram till 1734 års lag gällde budorden i Gamla testamentets moseböcker som rättesnöre för svensk rättsskipning under beteckningen "Guds lag". Det innebar att gifta personers sexuella relationer utanför äktenskapet belades med dödsstraff som ett brott mot sjätte budet. I praktiken var en sådan politik knappast genomförbar, och straffen kom också att mildras i rättspraxis och genom kungliga förordningar. Ännu under 1700-talet gällde dock dryga böter för hor, som omvandlades till offentliga kroppsstraff med ris eller spö om kontanta medel saknades. Bötesbeloppen för umgänge mellan ogifta personer var avsevärt lägre, men till detta kom också en rad olika kyrkliga skamstraff och skambeläggningar, allt från den uppenbara kyrkoplikten som sedan slutet av 1600-talet och fram till 1741 utdömdes både för utom- och föräktenskapligt umgänge, till olika sätt att utmärka "okyska" brudar och ogifta mödrar i samband med bröllop och kyrktagningar. Även det formella frieriet omgärades sedan medeltiden av regler som begränsade möjligheterna att fritt välja äktenskapspartner. Lagen gav giftomannen, i första hand kvinnans fader, rätt att invända mot äktenskapet. Det var också till giftomannen som friaren först skulle vända sig - att frieriet utgick från mannen var en självklarhet. I sista hand kunde såväl dotter som son göras arvlösa med stöd av lagen om de ändå gifte sig mot föräldrarnas och giftomannens vilja. Rätten till skilsmässa var samtidigt i princip begränsad till otrohet, övergivande och oförmåga att uppfylla den äktenskapliga plikten. Våld var ingen grund för skilsmässa om det inte var osedvanligt grymt eller hotade makans liv. Mannen hade fram till 1734 uttrycklig rätt att "näpsa" sin hustru för en "begången missgärning". Under slutet av 1700-talet mildrades dock inställningen i praxis, så att osämja mellan makar i allt större utsträckning accepterades som grund för skilsmässa, dock först efter att alla prästerliga varningar och ansträngningar att försona makarna misslyckats. (Jonas Liliequist "Kärlek, kön och sexualitet" s 157-158; Frihet och föräktenskapliga förbindelser)


ca 1600 - ca 1500

Mycken papistisk villfarelse fanns kvar och mycken okristlig styggelse. För att göra slut på det där och upprätta kyrkotukten drog ärkebiskop Abraham Angermannus till våren (1596) ut på en visitationsresa. ... Ärkebiskopen hade fullmakt av hertig Karl att med biträde av stiftens biskopar, landskapens lagmän och ståthållare samt militärbefälet inventera och beivra synden i landet. ... Ärkebiskopen satt till doms över bortåt sjuhundra fall av mer eller mindre tillfälliga sexuella förbindelser. ... Protokollet räknar upp ett hundratal ... fall av spruckna trolovningar som med våld förvandlades till äktenskap. Mindre häpnadsväckande är väl att ärkebiskopen genast lät viga bortåt tvåhundra par som sammanlevde utan att vara gifta, men inte heller i dessa fal var hans uppträdande alltid så finkänsligt precis. Håkan i Skrikeboda utanför Eksjö sammanlevde med en trätgirig dam som inte ville bli gift med honom, men sedan hon hade fått slita ris med tjugofem slag kunde vigseln äga rum. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 366-367)

Våren 1578 ... reste (jesuitordens sekreterare) Antonio Possevino åter hem till Rom för att konferera med påven angående svenska kyrkans eventuella återinträde i den romerska kristenheten. Kung Johan (III) hade nämligen ställt vissa besvärliga villkor: prästernas äktenskap, gudstjänst på modersmålet och nattvardens utdelning till alla borde få bibehållas i ett katolskt Sverige. ... Sommaren 1579 kom (Possevino) tillbaka med påvens svar på kung Johans förslag. Den helige fadern lät meddela att nattvarden åt folket vore en särskilt betänklig sak i ett land där det inte växte något vin och där det hade inträffat att man av nödtvång hade hällt öl i kalken. Beträffande frågan om prästernas äktenskap hänvisade han till den grekisk-ortodoxa kyrkans avskräckande exempel och till den straffdom som Gud hade låtit övergå dess bekännare genom att göra dem till trälar under turkarna. Svaret var alltså helt avvisande, vilket naturligtvis var att vänta, men kung Johan tog mycket illa upp och bemötte för framtiden papismens ambassadörer rätt kyligt. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 346-347)

En ... sida av Erik XIV:s intresse för lag och rätt var hans av furstevärdigheten färgade tankar om sin ytterst gudomliga rätt att straffa brott. Denna närmast teokratiska vedergällningslära uttrycktes klart och tydligt i hans Patent om högmålssaker 1563. Där gjordes gällande att ifråga om grova brott, som hädelse, äktenskapsbrott eller mord, skulle parterna inte kunna förlikas. I stället skulle de som var skyldiga till sådana urbota brott dömas efter vad som stadgades i bibeln. För Erik XIV var dessa brott inget annat än majestätsförbrytelser, högmålsbrott. (Kjell Åke Modéer "Lag och rätt" (II) s 95)

Företrädare för kvinnokönet förekommer i historien huvudsakligen i sin egenskap av konungars gemåler. Men av alla kända källor att döma hade de flesta drottningar på svenska tronen knappast någon lycklig lott i livet. Gustav Vasas första äktenskap var kort och olyckligt: drottningen dog helt ung under omständigheter som gav anledning till ruskiga rykten, och hans tredje gemål var ett tvångsgiftermål med en sextonåring, som han tog från hennes trolovade. Drottning Maria Eleonora, Gustav II Adolfs tyska gemål, hade anlag för hysteri; hon led av sin makes frånvaro och blev svårt nervsjuk. Hon var en krigarkungs hustru, som försummades av sin man och fick betala sitt pris för att hjältekonungen skulle få utföra sin världshistoriska mission. Karl X Gustav ägnade sig ännu mindre än Gustav Adolf åt ett lugnt hemliv. Knappt hade han förmält sig med den 18-åriga Hedvig Eleonora, prinsessa av Holstein-Gottorp, förrän han gav sig ut i kriget i Polen 1656. Men makarna råkades av och till, en son föddes och tronföljden kunde säkras några år före kungens död 1660. Ändamålet med äktenskapet var därmed uppfyllt. Hedvig Eleonora levde därefter som änka i 55 år, till 1715. Ett av hennes huvudintressen uppges ha varit kortspel. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 309)

Ett kungligt brev från Gustav Vasas senare år, ställt till inbyggarne i Kronobergs län, "om den sköraktighet, som bedrives av dem som bo på gränsen mellan Sverige och Danmark", ger oss en inblick i dessa vilda sällars liv. Konungen klagar där över att dessa män, som foro omkring och än voro i Sverige, än i Danmark, plägade "föra ett ganska oskickeligit och okristeligit leverne uti så måtto, att de intet akta deras äktenskap utan taga sig det ena kvinnfolk efter det andra till äkta, item byta och skifta hustrur med varann, likasom man plägar handla med hästar och annan oskälig kreatur". ... Se här en utredning (om upprorsmannen Nils Dacke) i ett brev från konungen till allmogen: " ... Han haver belägrat två köttsliga systrar, det också emot Gud och all naturlig skäl är. ... Och var han framdrager, haver han sin laggifta hustru i sängene på den ena sidan och samma sin laggifta hustrus syskonbarn på den andra sidan. Sådan kristendom och gudstjänst förer den förrädaren här i riket, så att där han och hans sällskap kommer, där hava dannemäns hustrur och pigor ingen fred, utan de skicka sig emot dem som en hop hundar, så att det är både synd och skam att tala om." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 127-128)

Enligt den lutherska reformationen var äktenskapet inte ett sakrament som i den romersk-katolska kyrkan, utan tillhörde den av Gud skapade världsliga ordningen. Äktenskapet var heligt men hade inte med människans frälsning att göra. Frågor som handlade om att ingå eller upplösa ett äktenskap borde därför handläggas av världslig myndighet men ingenting hindrade att denna gav kyrkan uppdraget. I sin handbok 1529 ansluter sig Olavus Petri nära till medeltida ordning. Brudparet avger sina löften till varandra framför kyrkdörren och skapar därigenom i enlighet med den romerska rätten själva sitt äktenskap. Den andra delen av akten äger rum inför altaret, liksom under medeltiden med en nattvardsmässa. ... I Uppsala (1536) fattade man centrala beslut för hela riket. ... (Bland annat) behandlades celibatstvånget för prästerna, vilket tidigare ofta kringgåtts genom att prästerna höll sig med hushållerskor och betalade särskilda bötesbelopp till biskopen. Här föreskrev nu mötet att "de präster som offentligen begå äktenskapsbrott eller föra ett otuktigt leverne" efter varning skulle avsättas och excommuniceras, det vill säga uteslutas ur kyrkans gemenskap, "tills de bättra sitt leverne genom att antingen leva kyskt eller ingå äktenskap". Därmed var också det medeltida celibatstvånget satt ur kraft. ... Enligt evangelisk uppfattning ingicks äktenskapet rättsligt genom "fästningen" (makarnas äktenskapslöften till varandra) och sexuellt umgänge med fästekvinnan före vigseln skulle inte bötesbeläggas. Enligt romersk-katolsk rättstradition var äktenskapet inte rättsligt ingånget förrän efter vigseln, och sexuellt umgänge med fästekvinnan skulle dömas som jungfrukränkning. Den i anslutning till Västeråsriksdagen 1527 stadgade bötesfriheten tillämpades inte i stift som hade romersk-katolsk ledning. I Skara utdömdes sålunda böter 1537 för en kvinna som vigts med brudkrona, "gick med huvudsilver", trots att hon var havande. (Åke Andrén "Sveriges kyrkohistoria - Reformationstid" s 74,85-89)

"Ett sätt huru handlas skall med dem som vilja giva sig i äktenskap" Först och främst vore ganska nyttigt att prästen förmanade dem väl som äktenskap akta bygga tillhopa, att de på båda sidor väl besinna och överväga vad de göra för en kontrakt sig emellan, att de icke så löpa tillhopa av ett löst aftonsnack och oberått mod, att dem sedan ångrar det så länge de leva, och följer så därav, att de där skulle med all största sämja och kärlek leva tillsamman Gudi till lov och pris, leva tillhopa med hat och kiv till Guds stora förtörnelse. Vore ock desslikes ganska nyttigt att prästen gåve dem på båda sidor någon undervisning förrän de gåves tillhopa huru de skola skicka sig emot varannan vid detta sättet. . . . Dem ligger stor makt där uppå på båda sidor, att de bedja Gud om en sådan maka som de kunna leva i sämja och kärlek och gudsfruktan med, så att deras äktenskap måtte begynnas i Gudi efter Guds sinne, och icke efter någon lösaktighet eller människosinne, och då sker dem lycka och salighet på båda sidor med deras giftermål. (Olaus Petri "En handbok på svenska där dopet och annat mera står" s 148,150)

Man kan ju klarliga nog märka, om man ej alldeles blind är, att jungfrudom intet aktas för Gudi, utan det är för honom lika vad en är jungfru eller icke. Väl är det sant att en jungfru eller den utan äktenskap är, är friare än den som är i äktenskap, förty den som är i äktenskap, han haver icke makt över sin egen lekamen, som Paulus säger. Där måste mannen skicka sig efter hustrun, och hustrun efter mannen, där mycket världsliga bekymmer medföljer, som man dagliga ser för ögonen, det den som är utan äktenskap kan vara förutan. . . . Icke sade heller Paulus att en jungfru skulle för sin jungfrudoms skull vara bättre för Gudi än en annan som icke är jungfru som klosterfolk nu gör, där de säger sig förvärva av Gudi en besynnerliga krona i himmelrike med deras jungfrudom. Men det sade han, att en jungfru är friare till att traktera Guds ord och det Gudi tillyder än en annan som bekymrad är med sin bonde och barn. Dock ville han ju det, att ingen skulle sådan frihet åstunda utan den där nåd haver till kyskhet. . . . Ändå äktenskapet haver bekymmer med sig, är det dock en helig stadga som Gud själv stiftat haver, där man ock kan öva sig i Guds ord och hålla hans bud, och vara Gudi så när som en jungfru, ändå det är med mera möda och omak besvårat än jungfrudom, vilken möda och omak väl vore gott att vara förutan, efter Pauli råd, när man hade nåd till kyskhet. Och härav beslutar jag nu att jungfrudom ej är bättre för Gud än äktenskap, efter det (som sagt är) att Gud haver intet anseende till personerna. Det är lika för honom vad en är gift eller ogift, jungfru eller änka. Men den är honom kär, som av ett gott hjärta fruktar honom, haver honom för ögon, och gör det han befallt haver. . . . Och såsom man ej förväntar sig där besynnerlig lön för att man lever i äktenskap, så skall man ej heller förmoda sig lön därför att man lever i jungfrudom, ty att jungfrudom och äktenskap kunna hållas både av onda och goda. (Olaus Petri "En liten bok i vilken klosterleverne förklarat varder, där ock något föregives vad skada och fördärv sådant leverne haver gjort i kristenheten" s 99-100)

Det fanns (under senmedeltiden) en inomkyrklig lagstiftning som inte var beroende av den världsliga myndighetens godkännande utan byggde på den kanoniska lagen. ... I (äktenskapslagstiftningen) hade den romersk-katolska kyrkan haft ansvaret för äktenskaps ingående och upplösande. Med den nya reformatoriska principen hörde alla äktenskapsmål till den världsliga överheten. ... Till de världsliga målen överfördes ... enligt Västeråsbesluten (riksdagen 1527) i princip äktenskapsmålen. ... Vad som skapade äktenskapet var makarnas gemensamma överenskommelse, "consensus", och inte den kyrkliga vigseln. Därför föreskrev Västerås ordinantia att om fästmannen låg med sin fästekvinna skulle inga böter utdömas eftersom detta var ett rätt äktenskap inför Gud. Om fästmannen övergav henne skulle det därmed betraktas som äktenskapsbrott och han skulle därför dömas som för annat äktenskapsbrott. Svårigheterna att få världsliga myndigheter att överta äktenskapsmålen var stora och några nya äktenskapsdomstolar skapades inte heller. Västerås ordinantia följde därför den lättaste vägen och uppdrog åt "biskoparna, som vet vad rätt äktenskap är efter Guds lag eller ej", att tillsvidare handlägga dessa mål. Detta gällde även frågorna om skilsmässa. Äktenskapsmålen fortsatte därför att handläggas av andlig domsrätt, fastän de var världsliga mål, vilket medförde oklarhet om vart man kunde vända sig med ett överklagande. ... Johan (III) hade hotat med både andliga och världsliga straff för den som begick grova brott. De andliga preciserades 1572 i "Crimina notoria" med kyrkliga straff. Som en komplettering utfärdade Johan samma år en stadga om skärpning av de världsliga straffen för grova brott. ... Till nyheterna i denna stadga hör ... krav på kyrklig vigsel för äktenskap - till skillnad från reformationen som räknade fästekvinna som äkta hustru. (Åke Andrén "Den andliga domsrätten under reformationstiden" s 279-281,288-289)

År 1525 begick Olavus Petri en oerhört uppseendeväckande handling: han gifte sig. ... Biskop Brask skrev genast till konungen och bad denne att "för Guds skull hjälpa detta till rätta". Men Gustav Vasa blev honom ej svaret skyldig: "Oss tyckes av Vårt föga förstånd underligit vara, att för äktenskapets skull, det Gud intet förbjudit haver, är man i bann, men ibland eder, kyrkans personer, är man för hordom, jungfrukränkelse och andra flere slemheter, som Gud haver förbjudit, intet i bann efter påvens lag, för vilka stycken och flere sådana Vi havom hört, att utländes begynna de mycket föraktade varda." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 60-62; Svenska kyrkans store reformator)

Doktor Luther och Katarina von Bora sammanvigdes i stillhet i vårt hus den 23:dje Juni (1525). ... Många goda saker har doktor Luther sagt om äktenskapet. Gud, säger han, visar oss förebilder till äktenskapet öfverallt i skapelsen. Hvarje varelse söker sin fulländning genom att förena sig med en annan. Själfva himmelen och jorden äro en bild däraf, ty omfamnar ej himlahvalfvet den gröna jorden som sin brud? "Dyrbart, förträffligt, härligt", säger han, "är detta den Helige Andes ord: 'Hennes mans hjärta törs förlita sig på henne'." Han säger också, att så högt håller han äkta ståndet i ära, att innan han tänkte på att gifta sig med sin Katarina, hade han beslutat, att om han hastigt skulle läggas på sin dödsbädd, så ville han låta viga sig, innan han dog, och gifva två silfverpokaler till sin brud som sin bröllops- och afskedsgåfva. Och här om dagen rådde han en af sina vänner, som skulle gifta sig: "Käre vän, gör du som jag gjorde, då jag skulle fria till min Käthe. Jag bad till vår Herre Gud af hela mitt hjärta. ... När en from man och hustru troget älska hvarandra, så har djäfvulen föga makt att skada dem." (Elizabeth Charles "Familjen Schönberg-Cotta - Skildringar ur Luthers och hans samtidas lif"s 431-432; Elses berättelse december 1525)

Det var just ingen ovanlig företeelse, att prästen tillämpade kyrkans bud att leva ogift, på det sättet att han levde i konkubinat med sin hushållerska, sin "forsia" som hon kallades. Han behövde blott erlägga en viss avgift till biskopen, så erhöll han hans tillstånd därtill. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 48)

Medan Platon i Politeia upplöser familjelivet (för den styrande gruppen), söker (Thomas) Morus - liksom (Platon i skriften) Lagarna - att såväl i rasens som i kontrahenternas intresse rena det genom kyskhetskrav före äktenskapet för båda parter, ett slags ny likställighet av strängt förpliktande natur för man som kvinna jämsides med den rättsliga. Då Politeia mera står som förebild för den moderna synpunkt, som lägger huvudton på människors sexuella frihet, lägger Morus framför allt vikt vid äktenskapets helgd, i lika mån förpliktande båda makarna till livslång trohet. Rousseau har här intet genomtänkt program, om han än mera formellt än "i andans bevisning" håller på äktenskapets oupplöslighet. ... Oliksynen på äktenskapet hos Platon och Morus sammanhänger i mycket med de värdesynpunkter kristendomen (och där bakom judendomen) tillfört äktenskapet och som i princip även på detta livsområde förutsätter den maxim Kant senare formulerar: Handla så att du aldrig betraktar någon människa såsom medel utan såsom självändamål. (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal)


ca 1500 - ca 1000

Ärkebiskop Jöns Gerekessons liv och leverne i det tidiga 1400-talets Sverige är en mycket rafflande historia. ... (Han) älskade tydligtvis makt, prakt och lustbarheter och ogillade celibatet. Han fann behag i en stockholmska som hette Margareta, och henne lyckades han på något sätt skilja från hennes trolovade och gifta bort med sin tjänare Jeppe Nilsson, som fick order att vid vigseln inte svara ja utan endast säga mum, mum och därefter inte ha minsta umgänge med bruden. Hon installerades i stället som mätress hos ärkebiskopen och fick med honom ett par barn som fick gälla som Jeppes. Förhållandet tog emellertid snart slut, ty efter någon tid fick ärkebiskopen syn på en annan dam som väckte hans gillande. Hon hette Helleke och var en ung rik änka med flera stenhus i Stockholm. I november 1414 trolovade hon sig med en borgare som hette Ludbert Kortenhorst. Det skedde i vittnens närvaro och i högtidliga former, ty trolovning var ju på den tiden en juridiskt bindande ceremoni, men någon vecka efteråt ångrade sig Helleke och vände sig till ärkebiskopen; hon ville nämligen gifta sig med borgaren Gottschalk Severinghusen i stället. Ärkebiskopen lovade ordna saken, tog Helleke i sitt personliga hägn och lät i sinom tid sin slottskaplan på Alnö viga de tu. Den försmådde Ludbert fann sig emellertid inte i detta utan klagade hos högre makter: först hos ärkebiskopen i Lund, som alltså alltjämt hade anseende som Sveriges primas, därefter hos själva den påvliga kurian. Han fick hjälp av prästen Johannes Jung i Stockholm, vilken på grund härav blev illa misshandlad av biskopen som med ett beväpnat följe trängde in i dominikanernas kloster där prästen satt till bords med bröderna. Den energiske Ludbert lyckades emellertid till sist få den påvliga kurian på sin sida, och i dess slutliga dom i målet fastslogs att Ludbert och inte Gottschalk var Hellekes man. Ärkebiskopen böjde sig inte för detta, men Ludbert vädjade då till konungen som fastställde kurians dom.Ludbert yrkade vidare skadestånd av Gottschalk, men denne förklarade att han hade bara lytt ärkebiskopen, vars underordnade han var; som saken nu stod borde denne inte bara betala skadestånd till Ludbert utan även gottgöra honom själv för de kostnader och den vanära han lidit. På den svarade ärkebiskopen oförsiktigt nog att vad han hade dömt beträffande Helleke var rätt och riktigt, och hans dom skulle stå fast om det också skulle kosta honom hans liv, hans egendom, hans själ och hela Uppsala kyrka. Nu blev det ett väsen i vilket domkapitlet tog livlig del; kanikerna hade i det längsta böjt sig för biskopen, men nu gjorde de allt för att bli av med honom, vilket slutligen lyckades. Jöns Gerekesson avsattes från biskopsstolen i Uppsala våren 1422 genom en påvlig bulla som räknar upp hans långa syndaregister, men förmodligen gjorde han i sinom tid bot på något sätt, ty sju år senare utnämndes han till biskop i Skalholt på Island. Hans öden där ser verkligen ut som en isländsk saga. Han omgav sig nämligen med en samling vilda sällar vilkas anförare ansågs vara hans son, och denne hemsökte med mord och mordbrand en familj som avslagit hans frieri. Flickan själv kom emellertid undan och manade till hämnd på biskopen och hans anhang, och en dag omringades Skalholt av förbittrade islänningar. Ärkebiskopen reglade sina kyrkdörrar och satte i gång med att i full ornat läsa mässan därinne, men folket sprängde dörrarna och tog ärkebiskopen till fånga inför högaltaret, klädde av honom skruden, stoppade honom i en säck och dränkte honom i en å. (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 913-914)

(Den heliga Birgitta försökte) tala förnuft med Cyperns ledare. ... Hon talade först till de romersk-katolska men sedan också till öns grekisk-katolska kristna. Här var hon sträng. Om de genom sitt högmod fortsatte att avvisa och vägrade att erkänna påven i Rom, skulle de vara "ovärdiga att efter döden få misskund och förlåtelse" av Kristus. Det viktigaste i talet var emellertid Birgittas fruktansvärda hotelser: om cyprioterna inte bättrade sig, skulle de utplånas; Kristus sade: "Jag skall utrota ditt släkte och din avkomma i Cyperns rike och varken skona fattig eller rik, ja, jag skall så fullständigt utplåna detta släkte, att ditt minne inom kort skall falla i glömska ... alldeles som om ni aldrig hade varit födda till världen." (Sven Stolpe "Birgitta i Rom" s 232-233; I Neapel och på Cypern)

Allshärjaren digerdöden sköflade allt. Hvar och en gräfde till sist sin egen graf. ... Af människor funnos på milsvidder blott en dräng och en piga. ... Ledd af en god ingifvelse gjorde den ene upp en eld på en stor höjd. ... Sent omsider syntes en annan eld långt borta vid synranden. Så drogo själarna sig tillsamman. Och när de sågo hvarandra, uppstod samma känsla som hos Adam och Eva, när de uppvaknade i lustgården. Men hvem skulle viga dem? Det fanns ingen präst, ingen klockare, de voro döda, prestgårdarna stodo öde och kyrkorna voro tomma. Ja, hvem vigde Adam och Eva? Det gjorde deras skapare, och han lefde ännu; men han gick ej synligen på jorden. Kanske dock stjärnorna äro lika många änglaögon, som se ned på oss. "Om vi skulle ställa oss under Karlavagnen en afton och inför dessa tysta vittnen i skyn afgifva våra trohetslöften?" ... "När skola vid då viga oss?" "I morgon, jag tror det är söndag då." (Felix "Ödets stjärnor" s 3-5)

Brynolf (I) Algotsson (död som "vid pass" 70-årig 1317) . . . är utan gensägelse en av de största gestalterna bland (Skara) stifts biskopar, kanske den enda verkligen myndiga härskargestalten bland dem. . . . Genom ett synodalstatut ordnade (han) biktväsendet och prästernas övriga verksamhet. . . . Det (innehåller bland annat) vad vi skulle kunna kalla en äktenskapslag, där äktenskapshinder och därmed sammanhängande frågor framläggas liksom också kravet på lysning och kyrklig vigsel. (Einar Rudberg "Biskopsgestalter" s 341,344)

I det (medeltida) skandinaviska samhället betraktades äktenskapet som upplösligt, även om det existerade bestämda regler för hur upplösningen skulle ske. Trolovningar kunde lösas upp genom en ömsesidig överenskommelse mellan familjerna om en gottgörelse till den förfördelade parten. Om den ena parten ville bryta förlovningen skulle han lämna tillbaka gåvor samt, enligt de flesta lagarna, böta tre mark. Enligt Äldre Västgötalagen och Upplandslagen skulle böterna uppbäras av biskopen. I Västmannalagen står inget om vem som skulle få böterna, men sammanhanget antyder att det troligen rörde sig om den förfördelade familjen. I samma lag finner man bestämmelsen att den som ville bryta en förlovning måste svära genom en tolvmannaed att hon inte hade funnit något vanhedrande hos fästmannen eller hans familj och att hon hade samma aktning för honom som under frieriet och fästningen. Bestämmelserna var desamma för män som för kvinnor. Enligt de senare landskapslagarna och Magnus Erikssons stadslag krävdes dessutom en kyrklig dom för att trolovningen skulle kunna upphävas. I detta följde stadslagen kanonisk rätt. Kyrkans inflytande visar sig också i det att kvinnan enligt de senare landskapslagarna hade rätt att bryta en förlovning om hon inte själv hade varit närvarande vid fästningen eller om denna hade skett innan hon nått giftasmogen ålder (tolv år enligt kanonisk rätt). Detta belyser inte endast kyrkans inflytande utan även att fästning i praktiken kunde ske utan att kvinnan var närvarande och att kvinnan inte behövde ha nått giftasmogen ålder. Även ett fullbordat äktenskap tycks man enligt äldre nordisk rätt ha kunnat upplösa utan några större formaliteter. Enligt Gulatingslagen (i Norge) räckte det för en man som ville skilja sig från sin hustru att han sade det så klart och tydligt att den andra parten kunde höra målet och att detta skedde inför vittnen. ... Bortsett från ett stadgande i Östgötalagen ... av vilket framgår att ett äktenskap kunde upplösas på grund av oenighet så var det enligt de svenska landskapslagarna endast otrohet som kunde ligga till grund för skilsmässa. ... Otrohet, varken mannens eller kvinnans, kunde inte ligga till grund för skilsmässa enligt kanonisk rätt. I Gratianus dekret (1140) framträder tydligt att mannen inte hade denna rätt och att ingen heller längre menade att han hade den. Enligt kanonisk rätt godtogs alltså ingen anledning till skilsmässa; ett giltigt äktenskap kunde under inga förhållanden upplösas. Andra delar av äktenskapslagstiftningen, som incestförbudet och konsensusdoktrinen, kunde emellertid ge möjlighet att hitta kryphål. ... Under 1100-talet utvecklades inom kanonisk rätt principen att makarnas samtycke ensamt var tillräckligt för att skapa ett giltigt äktenskap. ... Konsensusdoktrinen stod i konflikt med det sekulära samhällets uppfattning att äktenskapet i första hand var ett avtal mellan familjer. ... I de flesta fallen fortfor äktenskapet att vara en överenskommelse mellan familjer, och många, särskilt kvinnor, tvingades mer eller mindre mot sin vilja in i för familjen fördelaktiga äktenskap. Doktrinens verkningar bör dock inte förringas. Även om ekonomiska förhållanden och socialt tryck gjorde det svårt för enskilda att hävda den nya friheten så innebar den en appellmöjlighet. Familjen hade inte laglig rätt att tvinga de enskilda medlemmarna till äktenskap, och om så ändå skedde fanns möjligheten att vända sig till en kyrklig domstol. Av kanske ännu större betydelse var det att samtycket var tillräckligt för ett giltigt äktenskap. Om två personer hade gift sig genom ömsesidigt samtycke förelåg det ingen möjlighet för familjen att i efterhand motsätta sig giftermålet. (Charlotte Christensen-Nugues "Äktenskap och familj" s 310-317)

Trolovning eller s.k. fästning var väl reglerad i medeltida landskapslagar och i Magnus Erikssons landslag. Enligt lagarnas giftermålsbalk skedde trolovningen genom att parterna tog varandras händer tillsammans i släktvittnens närvaro. En trolovningsring ingick i fästningsgåvorna redan under medeltiden. Trolovningseden kunde avläggas och stadfästas i den heliga treenighetens namn. (Einar Persson "Mårten Bengtssons i Vederyds trolovning år 1652" s 32)

Mot slutet av sin ärkebiskopstid kom Petrus (ärkebiskop i Uppsala 1187/88-1197) i konflikt med ärkebiskop Absalon av Lund. De svenska biskoparna reste inte till de synoder denne sammankallat. Dessutom hade Petrus till biskopar vigt två präster som var födda utom äktenskapet, en tredje sådan hade valts till biskop. Antagligen var det fråga om tre prästsöner. Genom sitt handlande hade Petrus gått emot den kanoniska rättens bestämmelser och även nonchalerat ett uttryckligt förbud från sin primas ärkebiskop Absalon av Lund. Denne klagade hos påven, som befallde Petrus efterträdare att avsätta de två vigda biskoparna och ogiltigförklara valet av den tredje. ... Celibatet kanske aldrig genomfördes fullt ut i Sverige. Många dispenser från det som kallades "brist i fråga om födelse" (defectus natalium), alltså att vara utomäktenskpligt född, gavs under medeltiden, och prästerna fortsatte att gifta sig eller levde i äktenskapsliknande förhållanden med kvinnor. År 1207 gav påven dispens från "defectus natalium" för den valde ärkebiskopen Valerius av Uppsala. (Bertil Nilsson "Sveriges kyrkohistoria - Missionstid och tidig medeltid" s 146-147)

Ehuru det i 11:te årh. i regel lyckades kyrkan att få trolofningen förlagd till kyrkdörren, så att den kyrkliga välsignelsen kunde följa omedelbart efter trolofningen, blef denna dock ännu länge företagen framför kyrkan, icke i kyrkan, i prästens närvaro men icke genom prästens hand. I slutet af 12:te årh. blefvo emellertid betydelsefulla ändringar gjorda i formerna för äktenskapets ingående. Förut var det fadern eller förmyndaren, som å brudens vägnar afslöt trolofningsförbundet med brudgummen; nu kom detta förbund till stånd genom brudparets öfverenskommelse, och ett "hemligt" äktenskap, ingånget utan faderns tillåtelse, var rättsgiltigt. Brudens öfverlämnande åt brudgummen blef då aflöst af en öfverenskommelse eller ett aftal mellan båda kontrahenterna. Trolofningen verkställdes af någon viss, af bruden till skenförmyndare vald tredje man genom en trolofningsformel, och den var ännu en borgerlig akt, till hvilken den kyrkliga välsignelsen dock i regel slöt sig. I början af 13:de årh. började de två handlingarna, trolofningen och den kyrkliga välsignelsen, att smälta samman till en, i det prästen trädde i skenförmyndarens ställe. Ännu i 16:de årh. kunde de dock vara alldeles åtskilda, ehuru bägge utfördes af prästen, trolofningen vid kyrkdörren, välsignelsen vid kyrkans altare. Och till och med sedan prästens medverkan vid trolofningen hade blifvit allmänt bruk, skedde ständigt trolofning genom lekmäns händer, emellanåt äfven genom kvinnor; men kyrkan gjorde allt, för att trolofningen skulle åtföljas af en kyrklig välsignelse ända från äktenskapets början. Medan kyrkan tidigare i äktenskapsfrågan hade gjort den världsliga rätten gällande, utbildades under skolastikens dagar en särskild kanonisk äktenskapsrätt. Enligt denna betraktades ett äktenskap såsom afslutadt genom trolofningen men först fulländadt genom samlaget; och det var fullt giltigt, om än icke legitimt, till och med om alla formaliteter blifvit öfverhoppade, när samlag ägt rum. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 905-906)

En ... grupp av i rättsligt avseende exkluderade (i det förkristna ättesamhället) var de barn som fötts utanför äktenskapet, så kallade oäkta barn. Också de saknade rättsskydd. Kyrkan gav dessa barn möjlighet att inkluderas i samhället genom att påfordra att föräldrarna ingick äktenskap. Därigenom naturaliserades barnen in i äktenskapet och fick alla de rättsgarantier som lagen föreskrev. (Kjell Åke Modéer "Lag och rätt (I)" s 187)

De flesta medeltida äktenskap slutade med att ena parten dog. Hon i barnsäng, han av umbäranden på markerna eller av någon olyckshändelse. Kyrkan lärde nämligen att äktenskapet var instiftat av Gud och inget som man ingick och bröt efter eget gottfinnande: när man väl gift sig var man fast på livstid. Av detta resonemang följer att skilsmässor var otänkbara, åtminstone i teorin. Det bästa ett av vantrivsel drabbat äkta par kunde erhålla var separation, alltså upphörande av sammanlevnad. Den som separerat från sin make/maka var fortfarande gift och fick inte gifta om sig. Enbart vantrivsel var emellertid inte nog för den som önskade bli av med sin äkta hälft. Såväl landskapslagarna som prästerna yrkade på en och endast en legitim orsak: äktenskapsbrott. ... Svealands lagar gav den förfördelade parten ännu större rättigheter visavi brottslingen på denna punkt, men i Götaland gjorde lagstiftarna en poäng av just separationsmöjligheten. Om mannen kommit på sin hustru med att begå äktenskapsbrott ägde han rätt att förskjuta henne. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 59-60)

Enligt kyrkans uppfattning fick sexualitet bedrivas inom, och endast inom äktenskapet, med syfte att sätta barn till världen. ... Följaktligen angrep kyrkans lära frilloväsendet. En frilla var en kvinna som permanent levde med en man utan att vara gift med honom. ... Kyrkan sökte tvinga männen att ingå äktenskap med sina frillor, bland annat genom att förbjuda dem att motta nattvard och ålägga dem bötesstraff. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 169-170)

Med införandet av den kanoniska rättens äktenskapslagstiftning under 1100- och 1200-talen följde en grundläggande förändring av synen på äktenskap och familj. Det är viktigt att man håller i minnet att kyrkans äktenskapslagstiftning inte infördes senare i Skandinavien än i det övriga Europa, helt enkelt därför att den inte föreskrevs från centralt håll förrän under 1100-talet. Visserligen hade kyrkan även tidigare försökt reglera lekmännens äktenskapliga liv, men det rörde sig då endast om punktvisa bestämmelser. Vi nordbor importerade, eller påtvingades, inte i efterhand ett system som redan fungerade i resten av Europa. De problem och konflikter, som kyrkans äktenskapslagstiftning gav upphov till var till stor del desamma i Norden som i det övriga Europa. Kyrkans äktenskapslagstiftning stod i flera grundläggande frågor i konflikt med etablerade seder och uppfattningar, framför allt när det gällde äktenskapets oupplöslighet, det extremt utvidgade incestförbudet, konsensusdoktrinen, kravet på fullständig monogami och förbudet mot sexuella förbindelser utanför äktenskapet. Principen om äktenskapets oupplöslighet var en grundläggande tes i den kristna äktenskapsdoktrinen och den enda som otvetydigt har stöd i Bibeln: "De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt." (Matt 19:6) Samtidigt var den unik, detsamma stadgas inte i närliggande rättssystem. Enligt mosaisk lag var äktenskapet upplösligt, även om giltiga orsaker till en skilsmässa kunde diskuteras. Och enligt romersk rätt var äktenskapet ett ömsesidigt avtal mellan parterna och kunde upplösas på samma sätt. (Charlotte Christensen-Nugues "Äktenskap och familj" s 309-310)

Under tidig medeltid var äktenskapet i Skandinavien släkternas enskilda angelägenhet och ingicks utan inblandning av det allmänna. Äktenskapet grundades på en överenskommelse mellan två familjer, och de närmast berörda parterna, mannen och i synnerhet kvinnan, hade inte mycket att säga till om. Kvinnan var omyndig och hennes talan fördes av giftomannen, vanligen hennes far eller någon annan nära manlig släkting. Mannen förde sin egen talan, men var även han beroende av anförvanternas samtycke. Giftomannen kunde (trots benämningen) även vara kvinna. Enligt Upplandslagen, Hälsingelagen och Västmannalagen (Ärvdabalken) skulle modern närmast efter fadern komma i fråga som giftoman; enligt Dalalagen (Giftermålsbalken) närmast efter far och bror. Även en syster kunde enligt Hälsingelagen och Västmannalagen vara giftoman under förutsättning att hon var gift. Magnus Erikssons stadslag följer i stort sett bestämmelserna i landskapslagarna. I den praktiskt taget samtida landslagen finner man bestämmelsen att giftomannen inte kunde vara kvinna: "man och ej kvinna, dock med moders råd". Moderns samtycke till dotterns giftermål krävdes, men hon kunde inte vara giftoman. I de senare landslagarna finns samma bestämmelser. Giftomannens uppgift var viktig eftersom det var han som hade det yttersta ansvaret för kvinnans giftermål. Ibland kunde emellertid uppgiften som giftoman komma i konflikt med hans egna intressen. Eftersom giftomannen ofta var kvinnans närmaste arvinge kunde det vara lämpligt för honom att hon förblev ogift. Enligt isländsk rätt fick flickan gifta sig utan giftomannens samtycke om denne hade avvisat två godtagbara friare. Giftermålet var en komplicera process under vilken makarna stegvis övergick från de ogiftas till de giftas stånd. Huvudetapperna var fästning, giftermål, bröllopsfirande och sängledning. Det första steget var frieriet, mannens anhållan om bruden till giftomannen. Om friaren och giftomannen kom överens utsågs dagen för fästningsstämman, då trolovningen skulle äga rum. Fästningen var en ytterst viktig del i giftermålsprocessen; de var då avtalet mellan mannens och kvinnans familj fastslogs. Detta skedde i näärvaro av de blivande makarnas anförvanter, som fungerade som vittnen. Under fästningen avtalades också den hemgift som kvinnan skulle ha med sig i boet. Det var giftomannens uppgift att bestämma datum för bröllopet, som oftast ägde rum i mannens hem. Till bröllopet skulle mannens och kvinnans släkt inbjudas, enligt Östgötalagen alla anförvanter intill tredje led. Själva giftermålet, som skedde i kvinnans hem, innebar att giftomannen överlämnade kvinnan till hennes blivande man under uttalande av en formel som tydligt angav den gifta kvinnans position, rättigheter och skyldigheter: "Han skall bortgifta kvinnan till mannen till heder och till hustru och till att dela hans säng, till lås och till nycklar och till laga treding och till allt det han äger och förvärva kan i lösöre, förutom guld och hemmahjon" (Upplandslagen och Västmannalagen). Kvinnans ställning som hedersam husfru med ansvar för hushållet (lås och nycklar) anges tydligt. Rätten till laga treding fastställer kvinnans rätt till en tredjedel av boets lösöre, både det som mannen ägde före äktenskapet och det som han senare kunde förvärva. Ett viktigt undantag anges dock: rätten utsträcktes inte till att gälla guld och tjänare utan dessa värdefulla ägodelar förblev mannens enskilda egendom. Efter giftomannens överlämnande av bruden gav sig bröllopsföljet iväg till mannens hus, där själva bröllopsfesten skulle hållas. ... Bröllopsfesten avslutades med sängledningen, då mannen och kvinnan tillsammans gick till sängs i vittnens närvaro. Först efter sängledningen betraktades äktenskapet som fullbordat. De rättsliga avtal som hade träffats under giftermålsprocessen vann därigenom laga kraft. ... Landskapslagarnas utförliga regler för giftermål angick endast en del av befolkningen. Långt ifrån alla par gifte sig. Giftermål var förbehållet socialt och ekonomiskt jämställda par inom samhällets högre skikt, där dess betydelse för egendomsförhållandena gjorde det till en viktig affär för de inblandade familjerna. Större delen av befolkningen levde tillsammans i informella förhållanden, så kallade frilloförhållanden. Dessa bör dock inte förväxlas med tillfälliga relationer. ... I stort sett tycks parterna i ett frilloförhållande ha bildat hushåll och familj på samma sätt som gifta par. (Charlotte Christensen-Nugues "Äktenskap och familj" s 300-301,303)


ca 1000 och tiden dessförinnan

Äktenskapsstiftelsen (trolofningen) var äfven under den äldre medeltiden i Västerlandet en rent världslig handling. Det var fadern eller förmyndaren, som utom kyrkan och i regeln utan prästerlig medverkan öfverlämnade bruden åt brudgummen. Men redan i den äldsta kyrkans sista dagar hade det blifvit bruk, att nygifta kristna efter sitt bröllop företogo en högtidlig kyrkogång, hvarvid de blefvo nämnda i offerbönen, mottogo välsignelsen och anammade nattvarden. I Östern var äktenskapsstiftelsen enligt Justiniani lagar en borgerlig handling, men 893 gjorde kejsar Leo VI filosofen kyrkans välsignelse till villkor för ett äktenskaps giltighet. Österns präster välsignade först de trolofvade, och sedan vid vigseln upprepade de välsignelsen och krönte brudparet. I Västern hade kyrkan däremot i början intet att göra med själfva trolofningen utan blott med en välsignelse af den redan vid trolofningen ingångna förbindelsen. ... Kyrkans sträfvan gick ut på att sätta den kyrkliga välsignelsen i så nära förbindelse som möjligt med trolofningen, och i synnerhet gällde det att få välsignelsen förlagd till själfva trolofningsdagen, så att det äktenskapliga samlifvet icke började före vigseln. I England var prästen tillstädes äfven vid trolofningen. ... Först under den senare medeltiden blef det kyrkan, som också förrättade trolofningen, och därmed var äktenskapsstiftelsen helt och hållet lagd i kyrkans hand. Innan det kom så långt, stod det dock sedan långt tillbaka fast, att prästens välsignelse (sacerdotalis benedictio) var ett godt kristligt bruk och ett kraf från ärbara kvinnors sida. Men frånvaron däraf förringade icke äktenskapets giltighet. Redan i Karl den stores dagar blef lysning för trolofvade påbjuden. Kejsaren befallde, att ingen finge drista sig till att företaga någon trolofning, förrän biskopar, präster och folkets äldste noggrant hade undersökt brudparets släktskapsförhållande, så att man kunde vara säker på att undgå blodskam. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 683-685)

En månad efter (sin hustru Kadidjas) död tog Muhammed sig en ny hustru, och dessutom förlofvade han sig med (sin vän) Abu-Bekrs 7-åriga dotter Aisha. Under de följande åren fortfor han att taga sig nya hustrur, och, ehuru han haft en uppenbarelse, som bjöd honom att nöja sig med 4 hustrur, hade han dock till sist 13. ... Äktenskapet (inom muhammedanismen), som afslutas i imamens eller shejkens närvaro, är icke förbundet med någon särskild religiös ritus, och skilsmässa är tillåten för hvilken orsak som helst. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 535-536,539-540)

På övertygande språkliga grunder har ortnamnsforskare visat, att (byalaget) uppstod i Europa redan under folkvandringarnas tid, omkring 500 år efter Kristi födelse. . . . Det slutna, konformistiska bondesamfundet hade en allvarlig avigsida för giftasvuxen ungdom: det ringa urval som erbjöds den som sökte sig en maka eller make. Utanför socknens begränsade värld förekom sällan kontakter med människor. De som bodde i andra socknar var främlingar och betraktades med misstro. "Utsocknes giften" blev därför sällsynta. Den giftaslystnes valmöjligheter var så små att de rymdes inom en eller annan mils omkrets från byn. Därtill kom att äktenskapet i regel bestämdes av hemmanens storlek: makarna borde vara något så när likställda i fråga om egendom. Byn var den stora äktenskapsmarknaden, där den äkta hälften utsågs. Byborna blev därigenom så småningom besläktade med varandra, och släktgrupperna behöll den enskilde i sitt grepp och rådde över honom. Och rörelsefriheten var särskilt begränsad för ungdomen som helt måste böja sig för den auktoritet, som tog sig uttryck i byordningen. Bysamhället var sedesträngt; ett ungt, icke trolovat par kunde inte visa sig offentligt arm i arm eller hand i hand. Om en pojke eller en flicka uppträdde samman på detta sätt väckte det stor anstöt. Intimare samvaro emellan ungdomar kunde endast äga rum nattetid, men då var en viss form av den tillåten: de s. k. nattfrierierna. De var inte officiellt legaliserade av någon myndighet, men allmänt godtagna av folket. Nattfrierierna tycks ha förekommit i alla svenska landskap. Längst fortlevde de i Dalarna och Norrland, där seden praktiserades av pojkar och flickor ännu i slutet av 1800-talet. Genom denna nattliga umgängesform kunde individer av motsatt kön lära känna varandra i och för ett eventuellt äktenskap. Det var för övrigt de ungas enda möjlighet till intimare närmande. En pojke kunde uppsöka en flicka i hennes sang och stanna hos henne över natten med föräldrarnas vetskap och tillstånd. Ett villkor för tillåtelsen var att de båda unga skulle ligga påklädda och att samvaron emellan dem inte fick resultera i någon sexuell akt. För smekningar var väl inga gränser satta. Men de fick inte övergå till ett fullbordat samlag. Då inträdde begreppet synd i samvaron, då var hor begånget, ett brott mot sjätte budet. En yngling och en ungmö som kroppsligen drogs till varandra utsattes i den delade sängen för stark frestelse att bryta mot detta bud; för att hålla det krävdes verklig karaktärsstyrka. Men när kraften att motstå frestelsen saknades och det hände sig så att flickan blev gravid löstes problemet genom ett äktenskap ingånget i stor brådska. Samfundets moral hade fläckats genom en för tidig födsel, men för övrigt var knappast någon skada skedd. Nattfrierierna hade ett förnuiftigt syfte: giftermål kunde ingås av valfrihet. Makarna hade i förväg lärt sig tycka om varandra och blivit varandra tillgivna. Den luterska kyrkan fördömde "detta ungdomens syndiga förhållande". Prästerskapet bekämpade nattfrieriet med stor energi. Men folkseden var seglivad och höll sig kvar genom århundradena. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 287,296-298)

Bland de otaliga kontrakt av alla slag, som parpyrfynden ha skänkt oss, intaga äktenskapskontrakten en stor plats. ... Mycket talrika äro även kontrakt om äktenskapsskillnad. Jag återger från rätt sen dato (år 569 e. Kr) ett dylikt kontrakt, där på ett nästan barnsligt rörande sätt skulden för skismen kastas på "den onda dämonen". "En gång knöto vi två ett äktenskapligt förbund för livet, under de bästa förhoppningar och i tro på, att barn skulle varda oss beskärda, och vi tänkte, att vi under fredlig och lycklig sammanlevnad skulle kunna hålla ihop till livets slut; och nu kunna vi i stället ej förklara, hur det kom sig, att vi mot all förväntan hava lidit under inflytande av en ond och fientlig dämon, som fick makt över oss för att bringa osämja oss emellan. Därför gå vi nu fram till denna skilsmässa, i det vi förklara, att vi nu ej längre ha eller komma att ha någon slags förbindelse med varandra ..." (Claes Lindskog "Vad Egyptens parpyrer berätta" s 168-169)

Trots alla skuggsidor var de kristnas husliga lif likväl ständigt föremål för hedningarnas beundran, och kyrkans lärare ansträngde sig för att genom själavård och predikningar bringa äktenskapet närmare idealet. Evangelium väckte hos mannen en ansvarighetskänsla med hänsyn till hustru, barn och slafvar, som hedendomen icke hade känt till. Men det föll sig svårt för kristendomen att genomsyra de husliga förhållandena och, då skaror af oomvända och världsligt sinnade människor hade blifvit upptagna i kyrkan, visade det sig mer och mer omöjligt att genomföra den gamla strängheten med hänsyn till brott emot äktenskaplig tro och lofven. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 437-438; Kejsarkyrkans tid)

(I Kartago) tog (Augustinus, född 354) en frilla, som skänkte honom en son, hvilken fick namnet Adeodatus. Han var trofast i detta lösa förhållande men märkte dock snart "skillnaden mellan ett äktenskap, som blifvit ingånget för att afla barn, och vällustiga förbindelser, för hvilka barnen äro en plåga, om de än tilltvinga sig kärlek, när de äro komna till världen". (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 321)

Med kristendomen kommo kyskhet och måttlighet in i de hedniska husen. Evangelium fyllde den djupa klyftan, som hedendomen hade skapat mellan man och kvinna, och de kristna lärarne fordrade, att en man skulle visa sin hustru samma trohet, som hon var honom skyldig. Clemens alexandrinern gifver i sin "Uppfostrare" många i enskildheter gående regler för sedlighet inom äktenskapet, och Tertullianus tecknar en ljus bild af ett kristligt äktenskap. "Huru skönt är det icke, då två troende människor, som hafva samma hopp och samma önskan, som äro under samma tukt och i samma tjänst, gå under samma ok. De bedja, de knäböja, och de fasta på samma tid; de lära, de uppmuntra hvarandra, och de bära hvarandras bördor. De följas åt till kyrkan och till Herrens bord; lidanden, förföljelser och lyckliga dagar dela de med hvarandra. Fritt kunna de sjuka besökas och de fattiga hjälpas; allmosor kunna gifvas utan obehagligheter; det kan offras utan skrupler, och hvarje dag kan utan hinder ett kristligt lif föras. Korstecknet behöfver man inte göra i smyg, goda önskningar kunna framställas utan fruktan, välsignelsen behöfver icke vara stum. Från bådas läppar ljuda psalmer och hymner, och de äkta makarne täfla om, hvem som bäst kan prisa Herren." Flera bilder från den äldsta kyrkan visa oss församlingens medlemmar sysselsatta med att i hemmet läsa de heliga skrifterna. När ljusen tändes plägade man i många kristna hem i Grekland och Jerusalem sjunga en aftonsång, hvari det heter: "När solen går ned och vi se aftonstjärnan, prisa vi Fadern och Sonen och Gud den helige Ande." ... De kristna ingingo äktenskap efter rådplägning med biskopen och måhända redan i slutet af 2:dra årh. under kyrkliga ceremonier. ... Det kristna äktenskapet var ... alltid monogami; apologeterna framhöllo detta både i motsats till hedningarne och judarne, "som hade haft blinda och oförståndiga lärare, hvilka tilläto hvarje man att hafva 4 eller 5 hustrur". Medhustrur blefvo icke heller tålda i kristna hus. "Ifall någon har en hustru", säger Lactantius, "må han icke tillika hafva en medhustru, antingen denna är en fri kvinna eller en slafvinna, utan han skall bevara den äktenskapliga troheten." Vid äktenskaps ingående varnade församlingsföreståndarne alltid för giftermål med hedningar, alldenstund detta blef orsak till många affall. Men varningarna blefvo ofta opåaktade. Af martyrakterna framgår, att till och med hedniska ståthållare och andra höga ämbetsmän stundom hade äktat kristna kvinnor, och tillika att många af dessa bevarade sin kristna tro trots alla frestelser till affall. ... Skilsmässor godkände församlingen endast då, när uppenbart hor förelåg. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 241-244; Församlingslifvet under friförsamlingstiden)

Tacitus hade med hänförelse talat om (germanerna), som dyrkade Gud utan tempel och bilder, som älskade krigen och höllo äktenskapet i ära; och han hade framställt deras sedliga renhet såsom förebild för Söderns fördärfvade folk. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 458; De arianska germanerna)

I Athen levde kvinnan i nästan orientalisk avskildhet. I Makedonien intog hon en friare ställning som hos de homeriska grekerna. Också kvinnan uppträder på skådebanan. Det finns kvinnor, som tjäna som schackpjäser i det politiska spelet. En giftermålsförbindelse är den vanliga bekräftelsen på en politisk förbindelse, men äktenskapet räcker ej längre än det politiska samförståndet; när det brister, upplöses också äktenskapet. De flesta av den tidens prinsessor och drottningar gå ur famn i famn allt efter de växlande politiska konstellationerna; varje kung har en lista på minst tre eller fyra gemåler, och, förstås, en lång rad mindre reguljära förbindelser. Som arvingar till orientaliska härskare voro de ej heller främmande för månggifte. (Martin P:n Nilsson "Arsinoe Filadelfos" s 80)

Bland de otaliga kontrakt av alla slag, som parpyrfynden ha skänkt oss, intaga äktenskapskontrakten en stor plats. Det äldsta grekiska kontraktet av detta slag är från år 311 f.Kr. Jag återger här den större delen av densamma: Äktenskapskontrakt emellan Heraklides och Demetria. Heraklides tager Demetria från Kos hand och från hennes moders Filotis' hand, han en fri man och hon en fri kvinna. Hon för med sig i boet kläder och smycken till värde av 1,000 drakmer. Heraklides förpliktar sig att lämna Demetria allt som anstår en fri fru. Vi två vilja taga vår bostad där, varest Leptines och Heraklides finna lämpligast. Om Demetria skulle befinnas öva onda gärningar till skam för sin äkta man Heraklides, förlore hon hela sin hemgift, dock måste Heraklides inför tre män, som de bägge gemensamt utse, bevisa riktigheten av anklagelsen. Heraklides får ej föra hem en andra hustru till förtret för Demetria, ej heller föda barn med en annan kvinna eller göra annan orätt mot Demetria. Om han skulle befinnas skyldig till dylikt, och om Demetria inför tre män, som de bägge utse, bevisa det, så äger Heraklides att till Demetria återlämna den medförda hemgiften av 1,000 alexandrinska silverdrakmer. ... Heraklides och Demetria äro befogade att självständigt för sig förvara sina kontrakt och göra dem gällande mot den andra parten. Vittnen äro (6 namn uppräknas). (Claes Lindskog "Vad Egyptens parpyrer berätta" s 168-169)

Platon ... riktar in ett par lagbestämmelser till äktenskapets skydd, där mannen - ej blott som i så många andra lagar kvinnan - för äktenskapsbrott mister all rätt till utmärkelser i samhället och betraktas som en verklig främling. (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 76; Platons båda stater; skriften Lagarna)


Att avrunda med:

"Det är troheten som konstituerar äktenskapet och inte kärleken, annars skulle både skökor och skälmar vara gifta", skriver Luther. Höll vi den fanan högt skulle vi kanske låta bli att skilja oss och gifta om oss så snart vi överraskas av en förälskelse ("det trodde jag aldrig om mig själv!") (Ylva Eggehorn "Middle Age love" s 115)

Den troende människan är beroende av någonting över henne själv. Den världsliga människan är bara beroende av hänsynen till sig själv. Men människan är blind. ... Nu kommer den (stora kärleken) till alla. När herr Hansen har levat tillsammans med fru Hansen i tjugotre år, så kommer plötsligt den stora kärleken. Och begär, att den skall respekteras hänsynslöst. Borta är de tjugotre åren, borta är hemmet, är barnen, är självrespekten, är hänsynen till löftet inför själva Herrens altare. Alltid finns det ett kräk till präst, som är villig att förlöjliga sin egen helgedom, genom att, så ofta herr Hansen finner det lämpligt, av honom ta ett löfte om evig trohet mot den nya partnern, inför samma Herrens altare! Och nu har herr Hansen kommit igång! Vem vet, om inte - ifall han har råd till det - den stora kärleken till den enda kan infinna sig en tredje och kanske en fjärde gång? Och prästen står där alltid beredd och är medgörlig och tjänstvillig och gör narr av både livet och döden och evigheten. Vad har vi förresten hittat på den borgerliga vigseln för, om inte för sådana fall? ... Vill detta då säga, att skilsmässa i varje form är förkastlig för oss vanliga människor? Låt oss undvika att frestas till struntprat, låt oss klart och tydligt svara: "ja". Det kan förekomma tillfällen, då samlivet är så försvårat, att det blir en parodi. Nåväl, låt det då ske - som någonting man skäms över! Man har inte kunnat hålla sitt löfte, man lämnar valplatsen slagen ... Men i stället ser vi ju i detta fräcka släkte, att man går och bröstar sig över sina olika erövringar, att det är ett extra pikanteri att vara skild. Det generar inte, att man är ett kräk, som har prånglat ut sina djupaste känslor och intimaste upplevelser i nya serier, och som har löpt ifrån sitt livs heligaste löfte, det generar inte, att ens hem har slagits i bitar, att ens barn har fått känna marken svikta under sig - vilket är värre än något bombnedslag - att dessa barn nu delvis driver som flarn för vinden, att en kvinna sitter med stämpeln "kasserad" inbränd på sin kropp och sitt namn, att landet har fått ett upplösningscentrum till - ingenting generar, nej, man har fått släppa loss sin lusta, man har utnämnt ett kanske tillfälligt och kortvarigt tycke till den stora känslan och fortsätter sedan i sin skamlöshet med huvudet högt. ... Även den lilla kärleken är en Guds gåva, Guds goda, välsignade gåva, och tar man den på det sättet och sköter den på rätt sätt, så överlever den kriserna och gör två människor glada och tacksamma mot varandra, bygger ett sunt och rejält hem för dem och barnen och blir en av de många små solida grundstenar, som ett land vilar på. (Kaj Munk "Hoppet förbliver" s 90-93; predikan Andra söndagen efter Trefaldighet 1941)


Sångarna:

Ack, jordens barn! vår tid är kort, Och våra dar förrinna. De, som en skugga, hasta bort, Och, som en rök försvinna. Vi se oss om; och åter är Ett år till ända lupet: Dess nöjen, liksom dess besvär, De sjönko ned i djupet, I tidens haf, Den vida, allom öppna graf. ... Vid årets början, mångens hopp, I sköna färger brutet, Dess hela bana mätte opp: Men släcktes innan slutet. Så mången då, i sorgfritt tjäll, Med barn och maka bodde; Så mången då, förnöjd och säll, På lif och helsa trodde: Och se! nu re'n Har jorden gömt hans kalla ben. ... Åt mig du lifvet än förlänt, Än låter du mig vandra: O Herre! har väl jag förtjent Att skonas mer än andra? Ack nej! det gör din blotta nåd, Din kärlek utan ända: Att jag må se mitt öfverdåd Och hinna mig omvända; Jag syndaträl, Som tänkt så litet på min själ! ... Jag är det trädet i din gård, Som skulle sparadt blifva, Att en gång, tacksamt mot din vård, Det måtte frukter gifva. Den ömma vård, du tog derom, Från år till år du ökte; Och hvarje år du återkom Och frukt på trädet sökte: Du kom i år; Men lika ofruktbart det står. ... ”Tag trädet bort!” så talar du: ”Dess torra stam hugg neder!” ”Ack! låt det stå ett år ännu:” Så Jesus för mig beder. Ja, bed, du gode Vingårdsman! Din bön allena gäller, Och hjelp att frukt jag visa kan, Förrän mig döden fäller. O Jesu! blif Den svages kraft, den dödes lif. ... Mig föd och vattna med ditt ord Och med ditt blod, så trogen, Att jag, med nytta för din jord, Blir för din himmel mogen. Mig värdes, för din kärleks skull, Till trones frukter lifva: Ty snart, det trädet föll omkull, Der skall det ock förblifva. Låt, för ditt namn, Mig falla, Jesu! i din famn. (JO Wallin: Psalm 414:1-6; jfr Psalmer och Sånger 556:1-3)


Egna kommentarer och funderingar:

Vi kan läsa Upp 2:22-23 i ett återställelseperspektiv. I Syr 23:18-26 stiger en man vid sidan av från sin säng, medan en kvinna begår äktenskapsbrott. Här i Upp 2:22-23 kallas en kvinna till en säng och andra, underförstått män, begår äktenskapsbrott i sällskap med henne.

Den för kristendomen fundamentalt viktiga synen på äktenskapet som "nödvändigt" och livslångt kan här jämföras med den muslimska synen på detsamma som "icke nödvändigt" och med rätt för mannen att skilja sig utan att ange särskilda skäl.


Bröllopsmåltiden (skall anses) värdefull i alla ting, och sovplatsen obefläckad, ty Gud skall döma otuktiga och äktenskapsbrytare. (Hebr 13:4)


Grekiska ord:

klinê (säng) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 23:18; Upp 2:22 – Ester 1:6; 7:8; Tobit 8:4; 14:11; Judit 8:3; 10:21; 13:2,4,7; 15:11; Syr 48:6; Matt 9:2,6, Mark 4:21; 7:30; Luk 5:18; 8:16; 17:34.

moicheuô (begå äktenskapsbrott) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Syr 23:23; Matt 19:18; Upp 2:22 – Matt 5:27-28,32; Luk 16:18; 18:20; (Joh 8:4); Rom 2:22; 13:9; Jak 2:11.


Ytterligare studier: 2 Mos 34:7; 4 Mos 14:18; 5 Mos 5:9,17; Jer 14:12; Dan 12:10; 2 Mack 1:7; Mark 7:10; Upp 1:9; 2:3,5,9; 3:3,19; 6:8; 7:14; 17:2; 18:9.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-16; 2012-06-07; 2015-01-20)

Tillbaka till Start

2:23ba ... och alla (församlingarna) av utkallade skall få kunskap om att Jag är Den som forskar i njurar och hjärtan.

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten): och skall-få-kunskap-om alla ('-na församlingar'/församlingarna)-av-utkallade att jag (jag)-är den forskande-i njurar och hjärtan.


1883: ... och alla församlingar skola förnimma, att jag är den, som rannsakar njurar och hjärtan ...

1541(1703): ... och alla församlingar skola weta, att jag är den som ransakar njurar och hjerta ... (text i fetstil)

LT 1974: ... Och alla församlingarna ska få veta, att jag är den som i djupet granskar människornas hjärtan och sinnen.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud talade i riktning mot Mose: “Jag är Den som är.” Och Han talade: ”På det här sättet skall du tala till Israels söner: ’Den som är har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’” (2 Mos 3:14, Grekiska GT)

(David sade till Salomo:) " ... Herren låter alla hjärtan undergå prov och har kunskap om varje påfund." (1 Krön 28:9a, Grekiska GT)

(Gud låter) hjärtan och njurar undergå prov. (Ps 7:9b eller 7:10b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag, Gud, (är) först, och in i de ting som kommer på är Jag.” (Jes 41:4b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Herren, som dömer rättfärdigt, som utsätter njurar och hjärtan för prov.” (Jer 11:20a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag, Herren, (är Den som låter) hjärtan (undergå prov) och utsätter njurar för prov, av/'med utgångspunkt från' det att ge åt var och en enligt/efter hans vägar, enligt frukterna av hans strävanden.” (Jer 17:10, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) “Många skall komma på/’för ... skull’ Mitt namn och säga att/: ’Jag är’ och skall leda många vilse.” (Mark 13:6)

(Jesus) talade till (fariseerna): "Ni är de som rättfärdiggör er själva inför människornas ögon, men Gud har kunskap om era hjärtan." (Luk 16:15a)

(Efter lögnarnas död) blev det en stor fruktan emot/över hela (församlingen) av utkallade och emot/över alla de som hörde de här tingen. (Apg 5:11)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus) hade själv (hela tiden) kunskap om vad som (hela tiden) var i människan. (Joh 2:25b)

(Jesus sade till judarna:) ”Forska i skrifterna, eftersom ni tänker, (att) ni i dem har tidsålderslångt liv. Och de där är de som är vittnen med anledning av Mig.” (Joh 5:39)

(Jesus sade till judarna:) ”Ty om – alltefter omständigheterna – ni ej må tro Mig (א,*א), att Jag är, skall ni dö i era missar (av Guds mål).” (Joh 8:24b)


Hembygdens predikan:

Bland straff var det väl ett av de egendomligaste, som en amerikansk general berättas hava använt. En soldat hade förbrutit sig mycket svårt och skulle ådömas ett strängt straff. Generalen förvandlade då straffet däri, att mannen skulle innestängas i ett rum, där han för övrigt hade allt vad han önskade. Men i väggen var en liten rund öppning, och därigenom befalldes några personer att turvis utan uppehåll stå och se på honom. Efter att en kort tid hava uthärdat detta bekikande förklarade han ”Döm mig till vilket straff som helst, till och med döden, hellre än detta. Jag uthärdar icke längre blicken genom gluggen.” Vilken gripande bild är icke detta av det skarpa ögat uppifrån himmelen, för vilket ingen vrå är fördold utan blottad och uppenbar! ... Tänk på följande jämförelse. Om du sutte i en kyrka eller annars i en folksamling och visste, att alla omkring dig kunde veta allt vad du gjort, allt vad du sagt och allt vad du tänkt varje sekund av ditt liv, huru länge sutte du månne kvar då? Skulle du icke få en pinande ångest i ditt hjärta och liksom eld under fötterna, innan du komme ut därifrån? Men nu vet den som ”rannsakar hjärtan och prövar njurar” allt detta. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Pilgrims tillfälliga betraktelser s 38-39: Ögat i väggen eller ”Har du undergått syningen ännu?”)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 - ca 1850

Njurar ... ansågs som känslornas säte, precis som hjärtat var intelligensens eller viljans säte. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 403)

Dominikanern: Vänta nu: i fjor intogs en man, under omständigheter ni skildrat, i klostret "Goda Hjälpen", där jag just är Confessor. Under det febern pågick öppnade han sitt hjärta, och det fanns knappt ett brott som han ej tog på sig. När han vaknade till besinning, mindes han intet, påstod han. För att pröva njurarne begagnade jag den hemliga Apostoliska makt oss är förlänad och utkastade på försök det lilla barnet. När nämligen ett hemligt brott är begånget läses Deuteronomions förbannelse över den misstänkte; är han oskyldig, går han oskadd ifrån saken, men träffas han, då sker såsom Paulus säger, att hans kropp lämnas att plågas av Satan, på det hans själ måtte bättra sig och varda räddad. (August Strindberg "Till Damaskus II" s 169)

Utkommen i ensamheten och sjelfpröfningen känner jag mig som vanligt i ett visst anklagelsetillstånd och som Du är den enda nu lefvande jag känner mig i stor skuld till, erfar jag ett behof att för dig ransaka mina njurar, då det kanske snart går illa för mig, och jag omöjligen kan finna felet hos mig. ... Är jag som dramatisk författare så oförtjent att bli spelad på Svensk Scen? (August Strindberg "August Strindbergs brev IX 1892-jan 1894" s 29; brev 2 maj 1892 till Fredrik Vult von Steijern)

Hvad knäfveln har tagit vid Dig som såg så jettelik ut, att Du nu ligger på Lazarettet! Det är väl de förbannade Malmöresorna som pröfva njurarne! (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 118; brev 2 nov 1890 till Birger Mörner)

Nu känner jag ett stort behof att bikta mig för dig, stränge Björnson, som ransakar njurarne och blir du oförsonlig så bed Jonas Lie bedja för mig! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 144; brev 4 maj 1884 till Björnstjerne Björnson)

Vi kunna beräkna stjärnornas ställning för årtusen fram och tillbaka; men hvilken blick öfver det förflutna och det kommande skulle icke hon äga, för hvilken 80,000 år äro såsom 80 år? . . . Och dock vore hon intet annat än ett inskränkt väsen, ur stånd att fatta världen annorledes än i de former och i det materiel, som hennes sinnen gåfve henne. Ändå vore hon ur stånd att tränga utanför sitt eget nervsystem, för att skåda världen i dess sanning anlete mot anlete. Ändå vore hon en varelse, fången i tidens och rummets former, stående masken i stoftet närmare än hon stode Gud. Betraktelser som dessa äro nyttiga. De påminna oss om vår litenhet, hvilket alltid är en moralisk vinst, men de medföra äfven en filosofisk vinning. De lära oss att icke trotsa så mycket på våra sinnens ögonblickliga vinning om världens beskaffenhet; de påminna oss, att vår subjektiva mänskliga tid och vårt mänskliga rum och hela vår naturåskådning äro alster af vår organisation - en sanning som den vanliga meningen har så svårt att fatta, och de leda därmed tanken till ett gudomligt förnuft, som genomskådar allt, och för hvilket tid och rum äro intet, om ej detta gudomliga förnuft äfven genomskådade oss och väl kände de skrankor, af hvilka vi äro bundna. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 67-68; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

(På den tänkande ungdomen) verkade (Ibsens Brand) som en sträng rannsakning av våra njurar och vi befunno oss inför en ny religion som steg fram med krav; vad den avlagda kristendomen fordrat var tro, Brand fordrade offer, och begreppet plikt även med risk av lidande stod levande framför oss. Det var en Savonarolas röst mitt i ett konstdyrkande tidevarv, men han hade det felet att icke visa någon väg och man stod där förtvivlad, missnöjd och väntade på nya svar. (August Strindberg "Den litterära reaktionen i Sverige" s 63)

Ett tjugoårigt äktenskap var upplöst. En kamrat under kamp mot livets motigheter var förlorad; en kvinna, vid vars sida en man levat, hade gått undan och lämnat en celibatär kvar. ... En sen höstafton efter supén ... steg fadren upp och bad att få tala. "Mina gossar ...", började han. Därpå förkunnade han sin avsikt att skänka sina små barn en ny mor. ... Det var husmamsellen. Detta sade han med en överlägsen ton, såsom han ville säga: detta angår er inte egentligen, men ni ska få veta det ändå! Därpå fördes mamsell ut och mottog lyckönskningar ... men mycket blandade av de tre ynglingarne. Två av dem hade icke så fina samveten, ty de hade häftigt, men oskyldigt tillbett henne, den tredje, Johan, hade levat i oenighet med henne på sistonet. Vem som var mest generad, undras. Det uppstod en lång paus, varunder ynglingarne rannsakade sina njurar, uppgjorde sina konton och funderade på följderna av denna oväntade händelse. (August Strindberg "Tjänstekvinnans son" s 102-104; 1860-talet)

Hela (Johans) uppfostran var ju enligt tidens låga föreställningssätt inrättad med fästat avseende på himlen och helvetet. Somliga handlingar ansågos onda, andra goda. De förra skulle straffas, de senare belönas. Sålunda ansågs det som en dygd att starkt sörja en mor, oavsett denna moders uppförande mot barnet. En sådan tillfällighet i skapnaden som känslornas långvarighet ansågs som en dygd. De som icke hade så beskaffade känslor voro mindre dygdiga. De olyckliga, som märkte denna brist hos sig, ville göra om sig, göra sig bättre. Därav hyckleri, falskhet mot sig själv. Nu har man kommit därhän, att känslosamhet är upptäckt vara en svaghet, som i äldre stadier hade stämplats som last. (August Strindberg "Tjänstekvinnans son" s 91; 1860-talet)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Trots att huset är fullt med människor som kondolerar, är det ingen som sörjer (mormors) död utom en enda person, vars häftiga sorg förvånar mig obeskrivligt. Och denna person är kammarjungfrun Gasja. Hon går upp på vinden, låser in sig där, gråter utan uppehåll, förbannar sig själv, sliter sitt hår, vill inte lyssna på några råd och säger att döden blir den enda trösten för henne sedan hon förlorat sin älskade matmor. Jag upprepar igen att det osannolika beträffande känslor är det säkraste tecknet på uppriktighet. (Leo Tolstoj "Pojkåren" s 233; år 1842?)

I detta ögonblick inträdde herr Vautrin tyst och stilla och såg på den tavla som det unga paret utgjorde i ljuset från lampan, som tycktes smeka dem med sina milda strålar. ... ”När jag ser dem på detta sätt”, viskade han och lutade sig fram mot fru Couture, ”kan jag inte låta bli att tänka att Gud har skapat dem för varandra. Försynens vägar är outgrundliga, den rannsakar hjärtan och njurar”, utbrast han med hög röst. ”När jag ser er förenade, mina barn, förenade i samma rena och upphöjda känslor, säger jag till mig själv att det är omöjligt att ni någonsin ska kunna bli skilda från varandra. Gud är rättvis.” (Honoré de Balzac "Pappa Goriot" s 208-209)

Doktor (Christian August) Crusius hörde till dem, som mest tilltalades av de heliga skrifternas profetiska del, i det han samtidigt sätter i verksamhet de två mest motsatta egenskaperna i det mänskliga väsendet, känslan och skarpsinnet. (Johann Wolfgang von Goethe "Dikt och sanning II" s 24,305; Crusius utgav 1766 sin Fassliche Vorstellung von dem ganzen Buch der Offenbarung Jesu Christi)

I Akademias trädgårdar, liksom i sina enskilda samtal med Hermione, bemödade sig (den kristne prästen Teodoros), tvärtemot kristianernas föreställningssätt, att visa, det den gamla och den nya läran icke stode som fiender emot varandra, icke som ett djävulens och mörkrets rike emot Guds och ljusets, utan som en senare utveckling till en föregående, som mannaåldern till ynglingaåldern, som en profetia till sin uppfyllelse. Han gav den gamla bildningen all hennes ära och medgav så mycket hellre förnuftets rätt, som, enligt hans åsikt, Guds enhet och försoningens nödvändighet kommit till uppenbarelse även i detta. Men bredvid förnuftets filosofi talade han även om den religiösa känslans och gav henne företrädesrätten och emellan olika meningar den avgörande rösten, emedan hon stöder sig på den oförvillade driften, som träffar sanningen hastigare och säkrare än slutledningskonst. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 55-56)

Kejsare (Markus Aurelius) var alla förtrycktas tillflykt, och medan han af iakttagande af största klokhet att icke skada med sina gåfvor bortskänkte till vänner eller till behöfvande allt hvad som inflöt till hans civillista, lefde han själf enkelt och anspråkslöst som en af forntidens republikaner. Han började hvarje morgon med bön till det högsta väsendet om hjälp att hålla det löfte han som gosse gifvit, att lefva endast för andras lycka, och han slutade hvarje dag med en själfpröfvande betraktelse, om han verkligen uträttadt hvad han borde, men framför allt pröfvade han sina tankars och känslors halt. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 171; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)


Att fortsätta med (hembygden):

"Jag känner inte för det! Jag får inte ut något av det!" Dessa två satser styr mycket av vårt handlingsmönster. De bygger båda på våra känslor, vad vi känner för, respektive inte känner för. Känslan har rollen av en signalfunktion i vårt själsliv: Den ska varna, reta, locka, eller tända oss, allt efter den situation som är för handen. Förmågan till känsla är en livsviktig funktion för varje levande varelse. Men känslan får inte bli herre över oss. "Vi måste bli befriade från känslornas tyranni!" utbrast en gång författaren Olov Hartman. Känslan är en fantastisk gåva men den oreflekterade och okontrollerade känslan kan också ställa till mycket bekymmer för oss. En människa gudsförhållande bygger inte på känsla utan på ett faktiskt förhållande. Det är ett alltför lite beaktat faktum att Bibeln över huvud taget inte räknar med känslan som en värdemätare därvidlag. Inte heller församlingsgemenskapen bygger på känslan utan på en reell viljeöverlåtelse. När vi bygger vår delaktighet i församlingslivet på känslan kommer vi ofelbart snett. ... Drivkraften i ett sant lärjungaliv är helt enkelt att tjäna! Medlem är att vara en lem med alla de andra lemmarna. (Paul Gustavsson "Pastorn har ordet" s 2; Församlingsblad för Norrahammars Frikyrkoförsamling sept - nov 1994)

Lärjungarna blev förvånade när de mötte Jesus första gången. Denna man visste om deras förflutna på förhand. Där har vi Natanael. Jesus kunde uttala sitt omdöme om honom innan han hade mött honom personligen. Det var den Gud som "kan utrannsaka hjärtan och njurar" de mötte. Han vet om varje människas förhållanden. Vi kan inte hålla något hemligt för honom. Denne Gud är så stor och hög att han kan gripa om allting. (Sven-Erik Svensson "Jesus kallar lärjungar"; Jönköpings-Posten den 12 juli 1974)

Somliga tror att frälsningen är ett extra krafttillskott till den egna förmågan. Andra litar till upplevelser och tror att underbara känslor är vittnesbörd om att de kommit långt i andligt avseende. Är känslan i höjdläge, är man glad och viss om sin frälsning, men när känslorna försvunnit är också glädjen och friden borta. Tänk så många kristna det finns som visserligen är trogna och nitiska men dock sakna verklig glädje. De sliter tungt med sin kristendom i stället för att bäras av den. De har inte funnit vila på frälsningens grundvalar. Ty den som fortfarande bygger sin frid på något som han själv gjort eller gör eller känner, han har inte sett evangeliets djup, inte tillägnat sig dess kärna. (Gustav Gustavsson "Våra möjligheter och Guds" s 56-57; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1967)

Sistl(idna) fredag hade missionsvännerna i Skillingaryd med omnejd förmånen att få ett predikobesök af pastor K. Palmberg. ... Efter predikan följde försäljning af Pukarps syförenings arbeten. ... Efter försäljningen talade pastorn åter en god stund, därunder han allvarligt betonade vikten af att bygga på Kristus, frälsningen fasta klippa, och ej på känslornas gungår. (Jönköpings-Posten 1905-04-17 "Att bygga på klippan Kristus")

Om trofast vänskap vittnar det, att Margareta Odencrantz vid (Viktor) Rydbergs död genom en dotter överlämnade rosor från Jönköping, väl närmast som en hälsning från den döde brodern (Rydbergs bäste vän Henning Gyllenhaals). Då fru Rydberg fick veta vem de kom ifrån, sade hon: "De skall ligga vid Viktors hjärta." (Axel Forsström "Viktor Rydberg som Jönköpingsskildrare" s 22; föredrag hållet inför Humanistiska Förbundet i Jönköping den 12 november 1951)

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Doktor C. O. von Porat undervisade i naturalhistoria, men även i tyska och modersmålet, i vilka senare ämnen han var adjunkt. . . . På äldre dagar lärde jag känna honom som en utpräglad känslomänniska, stark i både anti- och sympatier. Även utanför skolan var han verksam, bland annat som journalist. Han var någon tid medredaktör för Jönköpings Tidning - eller var det kanske Jönköpings Dagblad. Med säkerhet vet jag, att han rätt länge var en lokaltidnings kvicke, mycket stridbare kåsör, och som sådan låg han i fejd med Smålands Allehandas C. G. W., greve Carl Gustaf Wrangel. När min årsklass firade femtioårsminnet av sin studentexamen, var den 81-årige gamle magistern inbjuden och höll ett glänsande tal för sina gamla lärjungar. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50,65)

Karl Axel Torén, professor i praktisk teologi sedan 1852 och tillika domprost sedan 1865 ... var en hänförd och därför hänförande man. När han talade, särskilt från domkyrkans predikstol, kom man gärna att tänka på Marias nardusolja i Betania, som, utgjuten, fyllde rummet med vällukt och därvid förflyktigades. Hans ord voro, så att säga, eteriskt himmelska, med hopande av det ena attributet på det andra. ... Man rentav häpnade över känslans kraft och tankens flykt. Men det var icke alltid säkert, att behållningen i ens hjärta blev lika stor, som ens känsla blev varm. Vad honom själv beträffade, kunde man frukta, att hans kropp skulle brytas sönder under hänförelsen likt alabasterflaskan i Marias hand. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 86-87; Palmbergs egna anteckningar)

De, som verkligen äro av Herrans hus, de föda sig redligen i sitt anletes svett, efter det stånd, dit försynen satt dem, efter det yrke, som närt deras fäder. . . . I invånare av Virestads församling! ren I verkligen alla av Herrans hus, i denna mening taget? Läggen handen på hjärtat och svaren, icke mig, utan Gud, som rannsakar hjärtat och prövar njurarna. r det ingen ibland er, som vet med sig ett eller flera av de fel, jag här omtalat? Varhelst en sådan finnes, och jag fruktar, att det finnes mera än en, sannerligen, han är ännu icke av Herrans hus, om han också ville bosätta sig inom kyrkomurarna, om han också låge från morgon till kväll inför Herrens altare. (Esaias Tegnér "Tal vid kyrkoinvigning i Virestad den 15 aug. 1830" s 14-16)

Paavo (Paul) Henrik Ruotsalainen (betyder svensk) föddes den 9 juli 1777 på Tölvänniemi gård i Lapinlahti i Nord-Savolaks. Han var en centralgestalt bland Finlands pietister. ... Paavo höll sig strängt till den evangeliskt-lutherska bekännelsen. ... Ofta hördes Paavo säga: "Vänta inte på känslor! På känslor skall man inte förlita sig! På Kristus skall man tro med eller utan känslor! Öva dig i den enkla läxa: Jag är en syndare, men Kristus är syndares vän och hjälpare! Använd Guds ord flitigt!" (Gunnar Fjellestad "Ödemarksprofeten Paavo Ruotsalainen" s 26,33; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1970)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Tanke, känsla och vilja - med dessa tre ord brukar man klassiskt sammanfatta själslivet. ... Känslorna är nyckfulla och samtidigt kraftfulla. ... Tanken är lättare att träna och styra. ... När känslorna drar iväg kan vi ibland med hjälp av vårt förnuft gå emot det vi känner. I enklaste fallen handlar det om att inte stoppa godiset i munnen i affären innan man har betalt för det, hur sugen man än är. ... Viljan är i sin tur påverkad av både tanken och känslan. Jag vet att jag måste gå upp tidigt på morgonen, men känslan att ligga kvar i en varm säng en tidig novembermorgon kan för vem som helst knäcka viljan att ta sig upp. Det måste finnas ett någorlunda klart samförstånd mellan tanke och känsla för att viljan ska klarna. ... Jag vet inte om allt måste börja med en tanke eller om det kan börja med känslan, men jag vet att om vår personlighet ska påverkas och förändras måste känslan vara förankrad i tanken. Det är först då en förändring kan bli genomgripande. ... Den här insikten knyter Paulus an till när han talar om att vi förvandlas genom förnyelsen av våra tankar. Jesus poängterar också vikten av tanken när han förbereder lärjungarna på att han ska lämna dem. (Niklas Piensoho "Att finna fotfäste" s 21-25)

Ibland behöver vi använda oss av olika slags känslor som ilska, hat, rädsla, gråt, skratt, humor och så vidare. Detta är också gåvor som blivit oss givna för att användas. Det är med känslorna vi kan trösta varandra och ge varandra hopp. (Ingalill Dahlgren Nyberg "Fri som en fågel"; Jönköpings-Posten den 27 augusti 2004)

Ett kvalitativt annorlunda angrepp på mitt liv är de seanser som ställen som Kiviks marknad erbjuder. Någon spår i min hand och säger sig kunna läsa linjer som förlänger eller avbryter mitt liv. ... Ett ytterligare steg i denna riktning är att bli spådd i kort som kan ske med en spågumma eller andlig vägledare och som sker med en ännu tydligare koncentration på var mitt liv mer exakt befinner sig just nu. Här rannsakas verkligen mitt livs njurar. Här stegras mitt livs oro. ... Det har skett en explosion av vägledning i ödestro i Sverige under senare år. ... Jag följer alltså denna utveckling med stor misstänksamhet. (Runar Eldebo "En gång till" s 14-15)

Känslor är varken rätt eller fel! Det är ett påstående som är bra att smaka på och sedan fundera vidare över. Alla upplever känslor, men en del av oss är mer öppna för sina känslor än andra. ... Det finns ingen värdering i att uppleva en känsla, vare sig den är positiv eller negativ. Värderingarna blir aktuella först när vi hanterar våra känslor. Känslor är signaler på något som händer inom oss. De är viktiga därför att de säger en hel del om oss själva. Genom att bli medveten om och försöka beskriva sina känslor kan man nå både sig själv och sin partner bättre. Det är skillnad på tankar och känslor. Det händer ofta att vi låter intellektet styra över känslan och att vi kommunicerar med våra tankar i stället för med våra känslor. Vi har mycket lättare att få kontakt med våra tankar än med våra känslor eftersom vi är så starkt påverkade av det naturvetenskapliga synsättet i västvärlden. Det är mödan värt att se sina känslor som signaler som talar om hur jag är och att uppöva förmågan att bli medveten om sina känslor. Att sedan använda dem i kommunikationen är en bra väg till djupare förståelse och samhörighet. Vi har funnit en ny frihet i vårt äktenskap genom att öppet bejaka och samtala om våra känslor. ... Det är viktigt att hela tiden påminna sig om att känslorna inte skall bedömas och därför inte heller behöver gömmas. Det går att ha ett neutralt förhållningssätt till känslor, men de måste tas på allvar. ... Det finns också ett mycket lustbetonat moment i att dela sina innersta känslor med sin älskade. Vi har upplevt många stunder av spänning och iver att lära känna nya områden hos varandra och det hjälper oss att hålla kärleken levande. (Camilla och Christer Wallström "Kommunikation - äktenskapets livsnerv" s 191-192)

Att döda djur är en sak, men att döda en människa något annat. I strid blir man känslolös. Och får kyligt förstånd, blir beräknande. Min kpist är mitt liv. Kpisten växer samman med kroppen och blir till en extra arm. Kriget där borta (i Afghanistan) var ett gerillakrig, och större strider var ovanliga. Det var alltid han eller du. Man blir lyhörd som ett litet lodjur. Först skickar jag iväg en salva och sätter mig på lur. Vem ska skjuta därnäst? Redan innan jag hör skottet, känner jag hur kulan går förbi. Jag kryper från sten till sten . . . Gömmer mig . . . Förföljer honom . . . Som en jägare . . . Hela jag är som en fjäder . . . Andas inte . . . Söker efter rätta ögonblicket . . . Om våra vägar korsas skulle jag kunna döda med gevärskolven. När jag dödar känner jag att jag lever! Jag lever igen! Det finns ingen glädje i att döda en människa. Man dödar för att kunna återvända hem. (Svetlana Aleksijevitj "Zinkpojkarna" s 97-98; en sergeant och plutonchef i infanteriet berättar)

Mycket av det vi möter i det psykiatriska arbetet med människor har att göra med känslokonflikter. Ofta är det känslor som vi själva inte vet om att vi har eller i alla fall inte förstår att de är så starka och motstridiga som de är. Vi säger att de är "omedvetna". (Jarl Jørstad "Sådana är vi - Människokunskap för alla" s 33)

De flesta har upplevt någon form av depression, någonting mellan en övergående nedstämdhet och en förlamande sjukdom som pågår i månader och kan kräva behandling på sjukhus. . . . Människan påverkas starkt av depressionen. . . . Ett typiskt inslag är känslan av att ha misslyckats och vara värdelös. . . . Ofta kan en depression härledas ur undertryckta känslor av frustration och vrede mot en människa eller en situation. Dessa känslor kan av någon anledning inte få utlopp utan vänds inåt. . . . Det ligger i depressionens natur att känslorna avtrubbas. (Myra Chave-Jones "Depression" s 275; författaren född år 1923)

Vi måste alltid komma ihåg att vår egen religiösa känsla inte är någon pålitlig vägvisare. Människor vill gärna korrigera Guds ord utifrån sina egna tankar och åsikter, men egentligen borde det vara tvärtom. Vi skulle göra "varje tanke till en lydig fånge hos Kristus", säger Bibeln (2 Kor 10:5). (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 125; kommentar till 2 Kor 2:14)

Det är alldeles omöjligt att i grunden förstå en annan människas känslor, hur stor vår förmåga till inlevelse än är. (Karen Zimsen "Samtal som verktyg - En introduktion i samtalsteknik" s 25)


ca 1975 - ca 1950

Jag är helt slut, jag känner mig som i en återvändsgränd. Jag inser att det andliga är en realitet, men jag kommer inte ifrån känslan av att vara instängd i mitt eget elände, känslan av det fåfängliga i allt jag sett, gjort och sagt. (Steve Turner "Some Notes from the Underground" s 6; citat Allan Ginsberg; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 220; Allen Ginsberg född år 1926 i Newark väster om New York City i USA)

Efter kaffet blev Mikael tvungen att söka sig ut till toaletten. ... Atmosfären där inne var som att hamna i ett bakhåll: detta det mest privata av alla rum. ... Berits hylla med hormonkrämer och vitaminer och medicinburkar som skulle ha avslöjats hjärtans och njurars hemligheter för den apotekskunnige. (Tore Zetterholm "666" s 81-82)

När man tänker på den flodvåg av dårskap som väller fram genom människans historia, tycks det inte vara alltför långsökt att se "homo sapiens" som ett biologiskt måndagsexemplar, en rejäl miss i evolutionen . . . Orsaken till detta sjukdomstillstånd är klyftan mellan tro och förnuft, den bristande samordningen av hjärnans emotiva och problemlösande fakulteter . . . klyftan mellan instinkt och intellekt, mellan känsla och reflexion. (Arthur Koestler "The Ghost in the Machine" s 267; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 224; Arthur Koestler född år 1905 i Budapest i Ungern)

Känslornas goddagspiltar störtar till smörgåsbordet, staplar assietterna fulla: inlagda broderskap, medlidande i hummersås, sorgens aladåber. Försök vår importerade indignation och den lagrade hatosten! Gästernas ögon skiner, änglakinderna glöder. Snart är det tid för det småvarma: tårar i tomat, helgonglorior i olja. Steken väntar därute, fromhetssteken, späckad med kärleksfett. Känslornas goddagspiltar rapar och slinker ut. Över pensionatet lyser stjärnor isigt rena. Döda syster, räck mig glaset med en dryck som smakar ingenting. (Olof Lagercrantz "Känslornas goddagspiltar" s 447-448; 1962)

I går kväll (den 15 september 1962) började konferensen här i Berbérati. En stor skara ombud, mest afrikaner, är samlade. ... Det är mycken bön i konferensen. ... De infödda beder ofta om mycken ödmjukhet i "levern", det är deras uttryck för människans inre. Och de förestående överläggningsärendena kan nog inte klaras utan mycken ödmjukhet. (Linné Eriksson "Lösryckta dagboksblad" s 171-172)

(Evangelisten) såg klarare än någonsin, att han måste lyda Gud mer än människor, ja, också mer än sina egna förvillande känslor. (Algot Niklasson "Lydnadens segerkraft" s 69; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1957)

Karl Palmberg i Småland och Nyvall i Värmland spelade på känslans strängar med ett svenskt plektrum. Typiskt svensk är förnöjsamheten, beskedligheten, enkelheten. Sinne för det småroliga utmärker svensken, men han vill gärna fälla en tår för att känna sig välsignad. Den äkta svenska läsaren läser sin bibel under rörelse och reser i anden omkring i löftenas land från Dan till Beerseba. Han kommer ibland gråtande över Kidrons dal upp på Oljeberget och ropar vid andra tillfällen som en törstande hjort i Juda öken. Vidare utmärkes han för frikyrklig vänlighet, som kan kulminera vid en kaffefest, och en givmildhet, som kan flöda över på en offerfest eller på en missionsauktion, då han kan betala överpris för en vara, som han skänkt själv, bara det blir pengar till missionen. När han gjort allt detta, mår han så välsignat väl av sin goda gärning, även om han är fullt medveten om att ingen god gärning har någon förtjänst inför Gud. En svensk läsare reagerar lätt och värjer sig för utländska påfund och mötesmetoder. Han tycker mera om dragspel än Bachs Toccata till orgel. Ser pastorn för högtidlig ut, liknar han en riktig präst, och det verkar misstänkt för en läsare, även om han med förtjusning lyssnar till en prost, som har den rätta tron och liv i Gud. ... Lyxen och bekvämligheten må vara fjärran från Guds folk i Sveriges land, och handen må alltid öppna sig för att avge gåvor, och hjärtat må vara så känsligt att ögats källa flödar av tacksägelsetårar var gång, som vi hör, att Guds Lamm bar all världens synd och att Gud så älskade världen, att han utgav sin enfödde Son. (C.G. Hjelm "Svenskt läseri" s 58-61; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1954)

Och kyrkan själv! Då jul-, påsk- och pingstpsalmerna brusade! Och den blommande midsommarpsalmen! Eller vid de stora nattvardsgångarna höstar och vårar, med de brud- och brudgumsklädda kvinnorna och männen långsamt tågande upp för mittelgången par om par, böjande knä i andakt inför det heliga sakramentet, som mötte dem vid den röda altarrunden. Och vid begravningar, då stoftet vigdes åt jorden och själen åt Gud. Vem kan rannsaka hjärtan och njurar? Men nog tycktes det, som om Gud för den tidens kyrkobesökare var ett faktum, som de inte grubblade på att definiera, men nöjde sig med att klippfast tro på. (Elisabeth Bergstrand-Poulsen "Socknen sedd från centrum - Hemsocknen som jag minns den" s 226)


ca 1950 - ca 1925

Det finns mängder av litteratur, som är nödvändig för att man skall lära känna världens utseende, tillstånd och behov. Vi kommer inte undan den, ifall vi inte önskar blunda hela vårt liv. Vi kan inte känslomässigt omfatta vår värld, så att den blir begriplig. Det är i högsta grad snobberi att förneka de sakliga, mödosamma utredningarnas hjälpverksamhet i våra hjärnor. Vår egen nakna eller snåriga intuition räcker inte till. Men ett lika stort snobberi, ja, ett högmod utan gräns, är det att förneka stämningarnas, känslointryckens, syn- och ljudbildernas uppklarnings- och förkortningsarbete. Nervförnimmelsernas instrålning mot det vi kallar vår själ (och det finns inget finare och bättre ord för detta organ) liknar och verkar som lungornas välgörande och genialt komponerade syresättning av blodet. Slutligen översätts allt det liv, som snuddar vid oss eller sliter sönder oss, ger oss vällust, lugn eller obehag, det liv som vi räddas ur eller räddas till i detta väsentliga: känslor. Våra analyser är behövliga, de hjälper oss att vara till, men vi bör inte fatta saken så: att vi skulle existera bara för att vara tacksamma objekt för analyser. Innanför vetanderiket ligger känsloriket och där bor människan. (Eyvind Johnson "Dagboksblad om nödvändigheten av att resa" s 246-247; till Axel Gjöres på 60-årsdagen, Stockholm 1949)

Vi drabbades ... av den viktorianska eran, då allt som gällde sex, samlevnad, lust och åtrå, betraktades som fult, onämnbart och olämpligt för "uppfostrat folk" att över huvud taget anspela på! Allt som hade med känslor att göra betraktades som omoraliskt och "okristligt". Barn skulle "skyddas" från att få den minsta lilla insikt i det som torde vara den viktigaste beteendeaspekten på de vuxna livet. Jag minns från min barndom en faster som blev gravid. Hon var ordentligt gift, men man fick inte låtsas om att hon var gravid. Det skulle ju nämligen antyda att hon - och hennes man - skulle ha ägnat sig åt det omoraliska och förbjudna, nämligen haft samlag med varandra. När hon diskuterades fick barnen lämna rummet, och dörren stängdes noga. (Annica Dahlström "Könet sitter i hjärnan" s 35; författaren är född 1941)

I "Psychologie und Religion" (1942) lägger (Carl Gustav Jung) fram principiella synpunkter. ... Lika viktiga som Jungs tankar kring attityderna är hans tal om människans funktioner: de är tänkande, känsla, varseblivning och intuition. ... Tanken säger vad något är och motiverar handlandet på grundval av gjorda (rationella) överväganden av sammanhangen. Känsla uttrycker en värdering och bestämmer handlandet efter de värden man vill uppnå. Känslan är altså en värderande funktion eftersom den accepterar eller förkastar en föreställning beroende på om den väcker angenäma eller obehagliga känslor. Både känsla och tanke är rationella funktioner menar Jung därför att båda förutsätter en slags bedömning. När man tänker bedömer man om det finns ett verkligt samband mellan olika föreställningar. När man känner bedömer man om en föreställning är angenäm eller obehaglig, vacker eller ful, spännande eller tråkig. ... Varseblivning och intuition kallar Jung för irrationella funktioner. (Owe Wikström "Djuppsykologi och religion" s 133-135; Analytisk psykologi och religion)

Den som fostrats i Sveriges kyrka och kanske tagit i arv en genom släktled hopsamlad erfarenhet, har häri en oskattbar tillgång. Det är för honom självklart, att känslans värme och tankens klarhet ingalunda ligga i strid i trons värld, utan att de höra samman och behövas för varandras förkovran. (Yngve Brilioth "I ordets tjänst" s 47; vid installation i Ås' kyrka i Västbo den 6 oktober 1940; ämne: Andligt förstånd)

Min vän, du måste ha överseende med mig - du måste förstå, att jag i detta nu är en människa, som ur det förflutnas djupa träsk söker få tag i ett barn som drunknat där. Ja, än mer - som är så fåvitsk att jag ej blott söker få tag i det och få upp det - nej, jag försöker få liv i det lilla döda barnet - något slags konstgjord andning - för att få det att tala om och yppa för mig, den fullmogne och åldrande, vad han var för en sorts liten varelse och huru han kände och tänkte och hur det gick till när han växte upp - att han blev sådan han blev - och vad det var för möjligheter hos honom som beskuros eller dödades för att andra skulle växa och bära frukt. (Sven Lidman "Blodsarv" s 308; Främlingskap)

Jag "omvände min lever" 1934 och blev döpt den 19 december 1937. (Elie Ngandjoko "Min omvändelse och kallelse" s 186; lever = centralafrikanskt ord för människans inre)

Ett psykologiskt förbiseende kan möjligen också spela in i detta tal om känslornas herravälde, ett som filosofien givit anledning till men också sökt rätta på. Med känslor har man verkligen ofta menat endast de alltför häftiga och besinningen förryckande sinnesrörelserna och lidelserna, som ju bara äro den ena, låt oss säga den oförståndigare, delen av känslorna. De bättre balanserade känslorna, till exempel känslan av frid och skönhet, har man fört in under termen förnuft. De äro förstås känslor de också, blott att de äro knutna till mera förnuftiga föreställningar. (Hans Larsson "Diplomatfilosofi" s 169; Studiekamraten 1933)

En stund efter maten öppnades dörrarna till samlingssalen: tio bänkar utan ryggstöd och en liten estrad vid ena kortväggen, Arméns vapensköld över gaveln; på en vägg en bild av den långskäggige övergeneralen med fru, och på den andra en av den kortskäggige Jesus Kristus, ärones konung, ensam. ... Man bar omkring det sista Stridsropet, som hade kommit från högkvarteret. ... Chefen förkunnade, att deras älskliga syster i Jesus Kristus, kadett Tordis Sigurkarlsdotter, hade för avsikt att tilltala mötet med några ord. ... "O, vilken sällhet", började hon, sög på orden och slöt ögonen till hälften med händerna korslagda över magen, i sjunde himlen, som en drucken ärkebiskop, som lägger ut till havs på en kunglig fregatt. "O vilken sällhet! ... att få vara med Jesus. ... Men ni, ni", dundrade hon, "ni, som står här inför Lammet med hjärtana fulla av dynga, vad har ni att komma med, som går upp emot dess välsignade inälvor, från vilka kom ut blod och vatten? ... Inbillar ni er, att den som rannsakar hjärtan och njurar och lungor inte ska känna era hjärtan, njurar och lungor? ... Lammet har tagit mig till sig, och jag har inget mer att frukta på den stora dag, när han kommer ridande på skyarna och ska rannsaka mitt hjärta och mina njurar och min lunga och min mage." (Halldor K. Laxness "Salka Valka" s 18-22; Oseyri vid Axlarfjord på Island)

"Ja, nu går jag här i Stockholm under avskedsstämning", (skrev Birgitta till sin mor), "ty avsked och skilsmässa blir det - ingen hejdande änglahand omintetgör offret. Och varför offrar han Isak? Vi har haft samtal, som gått på djupet och rannsakat hjärtan och njurar, och jag inser offrets nödvändighet - vi hör inte ihop. Han ville endast ge och ingenting fordra av mig, men han kan inte, ty hela hans väsen är sträng fordran. Med min tillgivenhet och vänskap kan inte hans kärlek nöja sig, och min fria åskådning och andliga självständighet går inte ihop med hans krav. ... Våra vägar måste skiljas, och vad jag känner därvid vet jag knappt ännu - både saknad och lättnad, ty hans ok hade nog blivit mig för tungt." (Elisabeth Beskow "En tonskapelse" s 103-104)

Kanske var det ej den högre maktens vilja, att egendomen skulle byta herre. Men i så fall, varför hade dokumentet återfunnits? Var det för att pröva hjärtan och njurar? Om han ville bestå provet, kunde han väl då handla på mer än ett sätt, såsom han först tänkt? (Elisabeth Beskow "Släktarvet" s 181-182)


ca 1925 - ca 1900

Avskedsfest för pastor Otto Jakobsson hölls i Betlehemskyrkan, Sundbyberg, den 10 juni. ... Pastor Jakobsson höll till sist ett av djup känsla präglat anförande. ("Missionsförbundet 1924" s 433; n:r 26 den 26 juni)

Den rörlighet, som utmärker nutidsmänniskans liv, tar sig i uttryck även i de mångfaldiga religiösa rörelser, som i brokigt virrvarr fylla vår tid. Gemensamt för dem synes i allmänhet vara rädslan för att giva det religiösa livet någon bestämd och fast form. Man tar fördenskull sin tillflykt till ett särskilt område inom själslivet, nämligen känslan. Man åberopar sig på upplevelsen såsom något för tänkandet otillgängligt, såsom någonting hemlighetsfullt, mystiskt, mysteriöst. Man märker ej, hur man genom att så åt religionen reservera ett enda och särskilt område inom själslivet ställer den vid sidan av andra områden inom själslivet. Religionen, som borde vara en hela själens sak, får alltså finna sig i att se sin makt och sitt inflytande begränsas till en särskild provins i själen. Redan detta synes stå i strid med varje verklig religiös upplevelse, som ju tar hela vårt hjärta i anspråk - ej blott vår känsla utan även vårt förstånd och vår vilja, kort sagt: alla våra själskrafter. Gud vill vara ej blott vår känslas konung utan hela vår själs. (Carl Dymling "Religion och tänkande" s 203; Missionsförbundet n:r 12 den 20 mars 1924)

En dag reser jag in till Eksjö för att komplettera min av parisiska tvätterskor något decimerade skjortsamling och för att köpa papper, tusch, litografisk krita, penslar och pennor. Men i hela stan fanns ingen enda mjuk skjorta med mjuka och fasta manschetter. Denna nödvändighet i en gentlemans ekipering har tydligen inte letat sig väg dit än. Den kommer möjligen när den blivit omodern. ... Törstig och ledsen gick jag Storgatan ned och klev in på Grand Hôtel. Jag gick igenom alla rummen, både första och andra klassens matsal och kafé utan att se några andra varelser än en svärm flugor som härjade ett smörgåsbord. ... I bersån fanns ingen bänk. Kanske sitter man - eller ligger - just i den här bersån, tänkte jag och satte mig på sanden trots mina rematiska ben. ... Steg hördes och en man nalkades. Han kom fram och stirrade på mig. "Varför sitter harren på backen?" "För att det inte finns någon bänk. Varför finns här ingen bänk?" "Det vet ja inte. Ja trodde harren hade blett sjuker." Jag steg upp, föll honom om halsen och framstammade ett av hjärtat känt tack. Men han slet sig lös och sprang som jagad av furier därifrån. Han trodde naturligtvis att jag blivit galen. Det kanske inte var så långt därifrån heller. Men han var mig det enda levande beviset på att det verkligen finns hjärta i Eksjö. Lever och lungor och matsmältningsorganer finnas nog, men hjärtan! Och det är hjärtan jag vill åt. (Albert Engström "Den sovande staden" s 161-163)

Prosten trädde in och hälsade. ... "Vill han gi me nattvarden?" frågade gubben genast. Prosten förklarade, att den saken finge de vänta med, tills de talats vid först om ett och annat. Nattvarden var endast för botfärdiga hjärtan. Men den sluge gamle förde genast in talet på prästens rätt att vägra nattvarden, vilken rätt han tvivlade på. För prästen kunde väl ändå inte rannsaka hjärtan och njurar och bedöma vem som var värdig eller ej? Prosten var dock van att tas med gamla syndare, alltid långt värre än de unga, det hade han erfarit. Han frågade utan krumbukter rakt på sak hur han hade det ställt med sitt samvete i fråga om gamlefar, som dog här i stugan efter åderlåtningen. "Tänk på att ni står med ena foten i graven", sade han, "och snart skall inställa er för den rättfärdige domaren. Och lätta ert hjärta med ånger och bekännelse." ... "Jag har inget att bekänna, gualöv", sade (gubben). "... För sista gången, vill han gi mig nattvarden?" Prosten reste sig med ett starkare intryck än någonsin av den gamles skuld. "Nej", svarade han strävt, "jag står inte till svars för att ge dig nattvarden." (Elin Wägner "Åsa-Hanna" s 133-134)

Jag hade ända från början den uppfattningen, att de starka känsloyttringarna var en följd av väckelsen, som vi inte kunde undkomma. Men jag såg tydligt, att där man lämnade möten och verksamhet i känslornas våld, rann det hela till stor del ut i sanden. När känslostämningarna var över, var också tron och det kristna livet förbi. Känslostämningarna var ett av väckelsens många resultat. De kunde till en viss grad, om de hölls inom normala gränser, vara en hjälp, då det gällde att påverka människorna i god riktning. Men där känslorna gavs lösa tyglar, kunde enskilda människor och även en hel verksamhet komma på villovägar. (Lewi Pethrus "Medan du stjärnorna räknar" s 114-115)

En augustidag 1873 befann sig (läraren Carl) Russwurm ombord på kustångaren som ett par gånger i veckan gick rutten från Reval till Riga. Ombord träffade han två män, som sade sig vara utsända av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen för att verka som lärare bland Estlands svenskar. ... Den ene av dem, T E Thorén, blev föreståndare för ett seminarium på Nuckö och utbildade folkskollärare åt estlandssvenskarna. Dessa nya lärare lärde folket att skriva; läsa kunde man sedan 1600-talet. ... Snart började väckelser på Nuckö, på Ormsö och Nargö. ... Väckelserna gav människorna möjlighet till en känsloutlevelse, som dittills varit okänd i det lågmälda, av fasta moralbegrepp och beteendemönster präglade bondesamhället. (Viktor Aman "Svenskarna i Estland" s 14)

(Njurar och hjärta) är de enda ting som lämnades kvar i kroppshålan av de egyptiska balsamerarna. (Walter Bauer "A Greek-English Lexicon of the New Testament and Other Early Christian Literature" s 537)

Kristendomen har blivit en ensidig och osund känslosak och ett fördärvligt folknöje kring en diktad och förfalskad Kristus. (Nils Peter Wetterlund "Sändebrev till vänner" s 50; Guds frälsning)

(Biskopinnan) läste med sin klara rofyllda stämma sin vanliga aftonbön: "Ack Herre, alla hjärtans rannsakare, som prövar hjärtan och njurar. Du vet huru obeständiga mänskliga hjärtan och sinnen äro." (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 170)

(Dagboksanteckning 13 juni 1915:) "Mitt allra första politiska ställningstagande hade varit unionskrisen 1905 och hade utlöst sig i några dikter somrarna 1905 och 1906. En känsloreaktion - en serie lyriskt patriotiska stämningar - utan kunskap om den historiska utvecklingen eller genomtänkt teoretisk värdesättning ... till 9/10 känslotänkande och stämningsbetonat." (Sven Lidman "Lågan och lindansaren" s 122-123; I minnets rep)

"Se, se", - fortfor apotekarens fru ifrigt, - "Fru Ulfvung har fått Karsten Verö bredvid sig på soffan. Hon rannsakar hans hjärta och njurar så lugnt och stilla som bara tant Narna kan göra det. Jag känner henne så väl . . . Se bara på hennes genomträngande ögon. Jag är säker på att hon får besked både om afvelsdjur och boskapsraser och hur han tillbragt sin tid i Skotttland." "Å, kära ni", utbrast rektorskan otåligt, "menar ni verkligen, att fru Ulfvung ligger så mycket öfver oss andra?" "Ne-j, ska vi mäta efter den måttstocken, så" - sade apotekarens fru. "Men hon sitter vid styret. Och den Gud ger ett ämbete, ger han också förstånd, tänker ni väl", genmälde rektorskan lika hvasst. (Jonas Lie "Ulfvungarna" s 39-40)


ca 1900 - ca 1800

Det berättas, att en from biskop i Jerusalem skall hafva yttrat, att om det finnes någon plats, om hvilken man kan med sanning säga: "Herren är icke här", så är det den heliga grafvens kyrka. Men jag kan icke dela hans mening deri. Jag kände Herren mycket nära der, och skulle jag längta att komma till Jerusalem än en gång, så vore det för de två platserna Getsemane och den heliga grafvens kyrka. (P. Waldenström "Till Österland" s 531; hösten 1894)

En sak, som det alltid beror på dig själf att framkalla eller bekämpa, är sentimentalitet eller känslopjunk, detta sjukliga tillstånd i själen, som uppstår dels till följd af osund romanläsning, dels af en oförnuftig yttre påverkan. Har du den ringaste mottaglighet för detta slags öfverspändhet, så skall det starkt påverkade känslolif, som din förlofning medför, utveckla den och skall, om du ej är på vakt, medföra en hel storm af själfskapade sorger och missljudande stämningar, som kunna hafva med sig oberäkneliga följder för eder gemensamma lycka. ... De själfskapade sorgerna äro de värsta fienderna för hemlifvets trefnad och glädje; - bekämpa dem därför af alla dina krafter! ("Till bruden från en silfverbrud" s 46-47; bok i Mullsjö Missionsförsamlings 1940-talsbibliotek)

Jämfört med kyrkopsalmen kännetecknades den nya andliga sången av kristuscentrering och förkärlek för vissa teman såsom omvändelsen, den religiösa erfarenheten, som föder lovsång och frälsningsglädje. ... Estetiken för text såväl som musik lade vikt vid det emotionella och enkla framför det retoriska. Det var hjärtats enkla sång man ville ha. Man strävade efter äkthet, vilken man förband med enkelhet och känsla. Själva konstlösheten uppfattades som en garanti för äkthet. (Inger Selander "Psalm och andlig sång i Sverige under 1800-talets senare del" s 320)

Den välkände pastor Karl Palmberg var vice pastor i Norra Sandsjö, min hemsocken, då jag var fjorton år gammal (1884-85). ... Ett husförhör, som pastor Palmberg höll och vari jag tog del, har aldrig gått ur mitt minne. Husförhören brukade hållas i hemmen, men detta hölls i skolsalen. ... I stället för att ... förhöra oss ur katekesen, som annars var vanligt, riktade pastor Palmberg till envar några personliga frågor rörande hans själs frälsning. Han frågade om jag var frälst, och jag svarade jakande i hopp om att så lättast komma undan. Ögonblicket efter ångrade jag min lögn. Pastorn såg nog hur det hängde ihop och fortsatte med nya frågor. Jag tyckte att då jag en gång sagt ja, kunde jag ej ändra mig. Och efter en stunds examinering måste den gode pastorn giva upp förhöret med en suck och ett: "Ja, Gud känner allas hjärtan, han vet hur det är." (Karl Larsson "Under order 1 - Kommendör Karl Larssons minnen" s 24)

(Prästen talar vid graven): Nu, kära bröder, vill jag säga några ord om den dödes vandling här på vår jord. ... Han var ödmjuk, ödmjuk, den här mannen. ... En lagbrytare? Brottsling? Visst var han det! ... (Men) frid vare med dig, du som kämpat stilla och stred och föll i bondens lilla krig! Här ska inte granskas hjärtan och njurar. Vi äro stoftkorn. Han som styr må döma. Men ett vill jag tro och tror fullt och fast: han är ingen krympling inför sin Gud! (Henrik Ibsen "Peer Gynt" s 179-182)

Från Luther skiljer sig (Carl Olof) Rosenius genom att "köttet" eller "syndafördärvet" för Rosenius inte längre hör till den pånyttfödda människan egentliga jag, utan istället utifrån plågar den troende. Eftersom den troende i sin nya natur redan har Guds krav inom sig, får lagen inte samma plats som hos Luther. Detta tyder på reformert påverkan från George Scott. Likväl vållar helgelsen den pånyttfödda människan möda och lidande, och Rosenius helgelseuppfattning skiljer sig avgjort från "den fullkomliga helgelsen" i metodismen. I anfäktelsen får den troende lära sig att bortse från all känslofromhet och alla subjektiva upplevelser av Guds vrede och hålla sig till vad Gud har gjort och sagt. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 155)

Efter maten läste (kyrkoherden i Åstads patronella pastorat, Johannes Ostadius) den vanliga tacksägelsen med något förströdd min, ty hans tankar voro upptagna av trumsjukan, middagen och killen, men detta var ju mänskligt och förlåtligt. Han som rannsakar hjärtan och njurar kände ju sin tjänare. (Albert Engström "Jus patronatus" s 154; år 1840; kille = typ av kortspel med en speciell kortlek om 21 par kort)

Under 1800-talets första årtionden bryts den rationalistiska trenden i det europeiska kulturlivet. Känslan sätts högre än nyttan. Naturen upplevs som besjälad och historien som spännande och hemlighetsfull. ... Den religiösa upplevelsen av Skaparens storhet, Kristi födelse, död och uppståndelse och Andens ljus och kraft tränger undan den enbart förnuftsmässiga reflexionen. Det mångtydiga ordet "upplysning" återfår i många sammanhang en teologisk innebörd, och används parallellt dels om hur Guds ande ger människan ljus över sin andliga situation, sin frälsning och vägen dit, dels om ljus och insikt i världsliga ting som leder till social utveckling. I båda fallen innehåller upplysningen både kunskap och medvetenhet. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - romantikens och liberalismens tid" s 30)

Tidens andliga klimat präglades under 1800-talets början av det föregående århundradets tilltro till förnuftet, men en allt starkare tendens till att sätta känslolivet i centrum gjorde sig efter hand gällande och detta fick återverkningar inom såväl fromhetsliv som estetik. Någon skarp gräns mellan mer eller mindre uttalad rationalism och, vad de visuella uttrycksformerna beträffar, strikt tillämpad klassicism å ena sidan, och en mera romantisk, individualistisk attityd till fromhetsliv samt historicerande stilideal å den andra sidan, går inte att fastställa. De båda strömningarna löpte parallellt under 1800-talets första hälft, även om nyklassicismens renodlade kyrkorum successivt fick vika för byggnadskroppar och interiörer med mera differentierade former och mera av dramatiska och suggestiva effekter. (Hedvig Brander Jonsson "De nya gudstjänstrummens arkitektur och konstnärliga utsmyckning" s 214)

Den strid, som Thorild öppnat mot Svenska akademien och den dittills enväldigt rådande franska smaken inom vitterheten, fortsattes i början av 1800-talet av några unga män i Stockholm och Uppsala, vilka blivit kallade fosforister efter tidskriften Phosphoros, som förkunnade deras program. Det var känslans och fantasins rätt, som fosforisterna hävdade, gent emot upplysningstidens förståndsdyrkan. Från den prosaiska, gråkalla verklighetens värld flydde de unga skalderna bort och dvaldes med förkärlek i medeltidens romantiska tillvaro med dess ideal av ridderlighet och svärmisk kvinnodyrkan, med dess fasta tro på det underbara och dess kärlek till det fantastiska, till romantikens värld. Därför kallas den tid, som nu gryr inom diktningen, för nyromantikens. Romantikens "blå blomma", symbolen för själens längtan och trängtan till en drömd oändlighetsvärld, spirar upp ur svensk mark. Sitt hemland hade hon i tysk jord, den germanska andens inåtvända, av mystik och aning fyllda stämningsliv. ... Som sjuttonårig student bildade (Per Daniel Atterbom) i Uppsala år 1807 tillsammans med andra romantiskt anlagda ungdomar ett förbund, som gick till strids för känslans och fatasins rätt i diktningen och satte som sin uppgift ingenting mindre än att "varda en morgonrodnad för svensk diktning". Därför antog också samfundet det symboliska namnet "Auroraförbundet". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 239-240; Striden mellan gamla och nya skolan)

Med sin morfar Gjörwell ... fick gossen Love Almqvist bevista den s.k. Brödraförsamlingens uppbyggelsemöten, där han lärde sig, att verklig religion och moral är idel känsla, icke föreskrifter. ... Känslans fria utbredning stämde med tidens nyromantiska anda, och som student blev Almqvist god vän med fosforisterna; det var först sedermera, som hans radikalare frihetskrav bröt av mot deras konservativa moralism. (Fredrik Vetterlund "Romantiken och den litterära blomstringen" s 208)

(Friedrich) Schleiermacher ansåg att om religionen skulle vara trovärdig skulle den över huvud taget inte göras föremål för rationell undersökning. Han menade att den religiösa trons väsen är något helt skilt från sådant som beteende eller vetenskap som kan analyseras rationellt. Tron, menade han, är ren känsla - den känsla som är gemensam för alla religiösa människor, nämligen att de är helt beroende av någon eller något utanför dem själva. (John Drane "Friedrich Schleiermacher" s 448; författaren född år 1946 i Hartlepool sydost om Newcastle upon Tyne i England; Friedrich Schleiermacher född år 1768 i Breslau sydost om Berlin i Tyskland, nu år 2007 Wroclaw sydväst om Warszawa i Polen)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Vad jag med min känsla förnimmer vara rätt, är rätt. Vad jag med min känsla förnimmer vara fel, är fel Samvetet är den bästa av alla bedömare. . . . Förnuftet bedrar oss alltför ofta, och vi har förvärvat den fulla rätten att förkasta det: samvetet, emellertid, bedrar oss aldrig. (Jean Jaques Rousseau "Samhällsfördraget" s 195; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 166)

När vi kommer fram till 1750-talet, tycks upplysningens vetenskapliga och filosofiska spekulationer ha hamnat i en återvändsgränd. . . . Det blev känslan som lades till grund för kunskapen, en ny form av kunskap som inte kunde uppnås rent intellektuellt. Också människans handlande fick genom detta en ny orientering. Sentimentet blev den nya ledstjärnan. Men förnuftet kunde inte bara avfärdas, ty de människor som försökte blev snart varnande exempel. Så gick de båda formerna av kunskap, känsla och förnuft, hand i hand utan att deras inbördes förhållande klart definierades. Det var dock ingen tvekan om att det var förnuftet som drog det kortaste strået. (Norman Hampson "The Enlightenment" s 186-187; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 166-167)

Under loppet av 1700-talet insåg man att människans "natur" inte har sitt säte i förnuftet utan i känslan, instinkten och förnimmelsen. Man började också berömma sig av denna insikt och betrakta själva förnuftet som något onormalt, en avvikelse från Naturen. "Jag tänker, alltså är jag" ersattes av Rousseaus "Jag känner, alltså är jag". Shaftesbury, Hutchinson och Hume hade banat vägen genom att förkunna att etik, liksom estetik, inte har någon grund i förnuftet utan i en inre känsla eller förnimmelse, som inte kan analyseras. (Basil Willey "The Eighteenth Century Background" s 107; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 166)

Jean Jaques Rousseau (1712-1778) ... gjorde naturen till utgångspunkt och slutmål för sina tankar. ... Han gör icke längre förnuftet med dess beräknande, utan känslan med dess värdering av livet som sin ledstjärna, och därmed flyttar han människolivets lycka bort från den yttre världen, där man hittills sökt den, till inre världen, där livskraft, hänförelse, skönhetssinne, ömhet, hängivenhet och vördnad är att finna. Därmed har han övervunnit 1700-talets begränsning och inlett 1800-talets andliga liv och i synnerhet dettas första skede: romantiken. ... Först 1749 slog han igenom som skriftställare, då han själv minst anade det, och blev genom sitt deltagande i den pristävlan, som Akademien i Dijon utlyst om "huruvida vetenskapens och konstens framsteg ha fördärvat eller förädlat sederna", med ens berömd över hela Frankrike. Han förfärade hela världen med att påstå att konst och vetenskap voro ett fördärv för människosläktet. ... "Återvänd till naturen" är det råd, som Rousseau skänker mänskligheten och det är hans enkla lösning på alla de frågor, som livet ställde till honom. ... Naturmänniskan är bättre än kulturmänniskan. Livet i naturen är att föredraga framför stadslivet. Glädjen över naturen ersätter konsten, studiet av naturen böckerna. ("Illustrerad världshistoria - Femte bandet - Nya tiden" s 19-23)

Herrnhutismen uppvisade pietistiska inslag i betoningen av individen. Mot pietismens botkamp - omvändelse, tro och helgelse - ställde emellertid herrnhutarna Kristi korslidande helt i centrum för försoningen, en kristocentrisk "hjärtereligion" som appellerade till känslan. (Ingmar Brohed "Pietism och herrnhutism" s 84-85)

När de fångna karolinerna (i början av 1720-talet) återvände från Ryssland, voro de genomträngda av den religiösa stämning, som lidandets hårda skola väckt till liv, och som givit dem kraft att härda ut med sin tunga lott. ... Att vara en kristen var för de ortodoxa (ryssarna) en plikt, men för pietisterna blev det en lycka. För alla de millioner människor, för vilka känslan betyder mer än det torra förståndet, blev det ett ljuvligt evangelium att få trygga sig till Kristi försoningsdöd på korset och lyssna till det enkla och för alla små fattbara budskapet "Kom, som du är!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 501; Gråkolter och pietister)

17 år gammal kom (John Wesley) till Christ-Church-kollegiet i Oxford. ... Under vistelsen i Oxford (i början av 1720-talet) läste han Tomas från Kempens bok "Om Kristi efterföljelse", och därigenom uppgick det för honom, att "hjärtat är sätet för den sanna religionen, och att Guds lag gäller likaså väl med afseende på våra tankar som med afseende på våra ord och gärningar". (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 714)

Tron har sitt ursprung i hjärtat, som enligt (Blaise) Pascal representerar känslighet och intuition, och "hjärtat har sina skäl, som förnuftet inte vet något om". Hjärtat är för Pascal människans största attribut, eftersom det är med hjärtat vi älskar Gud. Gud kan inte bevisas, han måste upplevas. . . . Pascal hade till sist också sin egen karakteristiska syn på den mänskliga tillvaron. Utan Gud behärskas vi av våra våldsamma känslor och drivs i fördärvet. Njutningen förstör oss, och egoismen ödelägger vårt liv. Utan Gud är livet tomt och meningslöst. Vi är skapade för evigheten och oändligheten, vilket vi inser om vi bara ger oss tid att medvetet tänka igenom saken. (Marguerite Baude "Blaise Pascal" s 445; författaren professor, lärare i filosofi vid Lycée Marcel Pagnol i Marseille i södra Frankrike; Blaise Pascal född år 1623 i Clemont-Ferrand väster om Lyon i Frankrike)

(Visitationerna) hade tillkommit ... vid början på 1600-talet. De myndiga biskopar som då, var och en i sitt stift, sökte införa luthersk tro och ordning betraktade trägna visitationer som ett viktigt hjälpmedel (för att konsolidera lutherdomen). ... Med granskande blick undersökte (stiftschefen) förhållandena i (en sockens liv) in i minsta detalj och det var inte för intet, som man i äldre tider om visitationen ofta använde termen "inkvisition". Men det var samtidigt en socknens gemensamma högtid, som man i långa tider såg fram emot och länge efteråt talade om. Var och en som vuxit upp i en gammal bondebygd ser för sitt inre öga hurusom den stora 1800-talskyrkan, vilken annars endast var fullsatt vid julottan, nu var så fullpackad att många fick nöja sig med en ståplats på gångarna. Uppe i koret förhörde biskopen själv de sista årens konfirmander, och ner i kyrkan vandrade kontraktets präster omkring och förhörde eller rättare samtalade med folket i bänkarna. (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 226)

För sina fogdar var Karl IX en ännu barskare husbonde, än Gustav varit. Det sammanhänger med att han ärvt faderns starka intresse för penningväsendet. Än fann han, att en fogde hade utkrävt för höga skatter av allmogen och stoppat överskottet i egen ficka, än att han tagit mutor av brottslingar. Men ve den rikets ämbetsman, som kom inför Karl med skuldbelastat samvete, "ty Karl, han ser genom dubbla murar och prövar räkenskaper och njurar". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1521-1611" s 473; "Bondekungen")

"Riddare och herrar", (sade kung Magnus), "jag dricker för det nöjda anletet! Det har flutit nog med blod för min ätt ... och jag avskyr att se blod på egen mark. ... Jag tänker inte på att förbättra världen som min fränka. Jag kan inte rannsaka hjärtan och njurar, inte göra er goda, så onda som ni äro av själ och lust, men ett nöjt anlete, det är vad jag vill skaffa er." (Verner von Heidenstam "Heliga Birgittas pilgrimsfärd" s 42)

I den judiska litteraturen tillhör vad som är i människan Gud (Mekhilta Exod. 16.32 ... ’Det finns ingen människa som vet vad som är i hans nästas hjärta.’) (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 202)


Sångarna:

Utrannsaka mig, min Gud. Herre, känn mitt hjärta. Pröva mig och visst förnim, huru jag det menar, och se nådigt till om jag på en ond väg vandrar. Led mig då, o Herre, du på den goda vägen. (Ps 193:23-24: Psalmer och Sånger 689)

Hvart skall jag fly, Allvetande! För dig, som prövar njurarne och hjertat utransakar? Din blick, som genomtränger mig, Till hvarje känsla sträcker sig, På hvarje tanke vakar. (Cassel: Psalm 185:4)

Väktare på Zions murar! Skåda vidden af ditt kall. Inför den, som pröfvar njurar, Räkenskap du göra skall. Vårda Christi får och lam; Träd med herdastafven fram, Vaksam, fridsam, lyckosam! (JO Wallin: Psalm 319:1)

Herre, Herre, du har mig rannsakat, Och mitt hjärtas tankar känner du, Du som alla mina steg bevakat Från min barndoms dagar intill nu. Ty med alla mina vägar är du Mycket väl förtrogen, Herre kär; Och se, det min lycka innebär ju, Att jag känd och utrannsakad är. ... Herre, Herre, du har mig rannsakat, Och du känner, att ett stoft jag är. Som jag bort, jag ofta nog ej vakat Över hjärtats tankar och begär; Men jag vet, att du mig allt förlåter Och mig älskar lika varmt ändå, Därför jag på nytt för dig upplåter Hjärtedjupens mest fördolda vrå. ... Herre, Herre, nådefullt rannsaka Varje känsla, som sig rör hos mig, Att ej synden smyger sig tillbaka Och mitt hjärta faller ifrån dig. Ty det är min andes djupa längtan Att få vara uppenbar för dig, Och jag ropar under helig trängtan: Herre, Herre, utrannsaka mig! ... Herre, Herre, du mig utrannsakar, Och i ljuset uppenbaras allt; Och den kärlek, som jag därvid smakar, Måste bringa fram en ny gestalt. Under det att reningselden bränner Och du, Herre, utrannsakar mig, Uti hela varelsen jag känner Strömmar av din kärlek innerlig. (E Gustavson: Förbundstoner 1911 nr 294:1-4)


Egna kommentarer och funderingar:

Det är Guds ensamrätt att forska i njurar och hjärtan, i människans innersta. Och det är människans ansvar att forska i de heliga skrifterna, i uppenbarelsen av Guds innersta.


Paulus sade till de troende i Rom: “Den som forskar i hjärtana vet vad (som är) Andens sätt att tänka.” (Rom 8:27a)

Paulus sade till de troende i Rom: “Om du – alltefter omständigheterna – må bekänna Herren Jesus i/med din mun och må tro i ditt hjärta att Gud har rest Honom upp ut ur döda (kroppar), må du räddas. Ty (i) ett hjärta tros det in i rättfärdighet, men (med) en mun bekänns det in i räddning. (Rom 10:9-10)


Grekiska ord:

nefros (njure) (i NT + några exempel i GT) Ps 7:9(10); Jer 11:20; 17:10; Upp 2:23 – 2 Mos 29:13; Jer 20:12.


Ytterligare studier: 1 Sam 16:7; 1 Kung 8:39; Job 16:13; Ps 26:2; 64:6-8; 139:1; Klag 3:13; Judit 8:27; Syr 42:18; Matt 9:4; Mark 2:8; Luk 5:22; 11:17; Joh 1:48; Apg 1:24; Upp 2:23.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-18; 2012-06-08; 2015-01-20)

Tillbaka till Start

2:23bb ... och Jag skall ge er, var och en, enligt * (א*) gärningarna.

Ord för ord (7 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): och (jag)-skall-ge er var-och-en enligt '-na gärning'/gärningarna


1883: ... och jag skall gifva hvar och en af eder efter edra gärningar.

1541(1703): ... och skall gifwa hwarjom och enom af eder efter hans gerningar ... (text i fetstil)

LT 1974: Jag ska ge var och en av er vad han förtjänar.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud) skall ge tillbaka till en människa allteftersom var och en av dem gör. (Job 34:11a, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Du skall ge tillbaka till var och en enligt hans gärningar.” (Ps 62:12b eller 62:13b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag, Herren, (är Den som låter) hjärtan (undergå prov) och utsätter njurar för prov, av/'med utgångspunkt från' det att ge åt var och en enligt/efter hans vägar, enligt frukterna av hans strävanden.” (Jer 17:10, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren) skall döma en man enligt hans gärningar.” (Syr 16:12b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Människans Son står i begrepp att komma i Sin Faders härlighetsglans i sällskap med Sina budbärare och skall då ge tillbaka till var och en enligt hans gärningar (א*). (Matt 16:27)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Det kommer en stund, i vilken alla de som är i minnesgravarna må (P66, א,* א) höra Hans röst. Och de skall gå ut, de som har gjort de goda tingen in i en uppståndelse av liv, men de som har praktiserat de värdelösa tingen in i en uppståndelse av dom.” (Joh 5:28b-29)


Exegeter, evangelister med flera:

"När jag säger att goda gärningar får sin belöning", (sade Jerzy till sin son), "så menar jag även på det individuella planet. Rättfärdigheten belönas på denna eller på den andra sidan om döden, sägs det." "Men snälla pappa, är det inte lite väl mycket begärt att jag ska tro på en tillvaro efter döden också?" "Nåväl", sa pappa, "det är trots allt ett mysterium vad som händer när vi dör. Ingen har som bekant kommit tillbaka för att berätta om sina erfarenheter. Vår tradition hävdar att det finns en tillvaro efter döden. Hur den kommer att te sig lämnas öppet. Men det sägs gång på gång att de goda och de onda gärningar vi utför under vårt liv på jorden kommer att påverka tillvaron efter döden. I detta instämmer så gott som alla religioner. Det spelar ingen roll om religionen åberopar reinkarnationstanken eller hävdar att vi bara har ett liv, en död och en tillvaro efter döden - hur det blir efter döden avgörs av det sätt på vilket vi har behandlat våra medmänniskor under livet." (Stefan Einhorn "Den sjunde dagen" s 85-86; tredje samtalet - etik)

Sedan den flyende tidens barmhärtiga flöde dränkt i sin glömska, min broder, ditt livs poesi, kommer det säkert en doktor och skildrar ditt öde, granskar ditt verk och din gärning och forskar däri. Frukta dock icke och jämra, för tusende häktor; ingen skall läsa och lära de snedsprång du tog. Du skall ha levat att någon må kunna bli lektor vilket är storvulet nog. (Alf Henrikson "Glam" s 159)

Vi hade till elev (på Brunnsviks folkhögskola) antagit en tjugoårig yngling, som haft en del trassel med myndigheterna - billån och annat i samma stil. ... (En) dag i skymningen såg jag honom med dröjande steg nalkas min bostad. Samtalet gick till en början trögt; han satt länge och tjurade, svarade nätt och jämt på mina frågor. Plötsligt drog han upp en pennkniv, spände upp bladet och sade med en dramatisk gest: "Jag skulle kunna mörda dig, om jag ville." Eftersom han inte verkade särskilt hotfull, kunde jag lugnt svara: "Javisst, men jag tror inte du vill det." - "Nej", sade han, "men man har låtit mig förstå att jag är oansvarig för mina handlingar. Så jag skulle väl inte ha fått något straff." Jag reste mig, lade med en viss högtidlighet händerna på hans skuldror och sade: "Jaså, är det det som trycker dig? Då kan jag försäkra dig att du är precis lika ansvarig för dina handlingar som vem som helst av oss." Han såg en sekund på mig med stora ögon. - "Menar du allvar?" Jag försäkrade honom, att jag aldrig menat mera allvar än nu. Ynglingen sken upp; ögonen formligen strålade. Jag tror inte att jag någonsin sett en människa så hastigt undergå en radikal förändring. Och den var inte bara för stunden. Han hade återfått självaktning och människovärde. Han blev glad, trivsam, omtyckt av sina kamrater. Och fick efter skoltiden en god ställning i samhället. (Alf Ahlberg "Mina år på Brunnsvik" s 52-53)

Till en början fanns det en enda skollärare. Han tjänstgjorde där när jag själv började min skola. Läraren läste med storskolebarnen under vinterhalvåret och under sommarhalvåret lärde han småskolans barn att läsa, räkna och skriva. Befolkningen tillväxte mer och mer och först när jag slutat folkskolan (omkring år 1910?) kom det en lärarinna till skolan. ... Läraren var en mycket energisk och samvetsgrann man och det var en heder för eleverna att få ett premium i skolan på examen. Någon välvillig själ hade donerat en liten summa, som det köptes nätta berättelseböcker för att dela ut när det var skolexamen. De som fick ett litet häfte på examensdagen var glada och de som ingenting fick, kunde hoppas på ett premium vid nästa examen. Det var som det alltid varit med skolbelöningar att de borde ha räckt till för alla. Om det fortfarande finns några premier för skolbarnen i Kållerstad känner jag inte till. Många kan behöva en uppmuntran men det bästa vore att den blev ett minnespremium som delades ut till alla. ... Läraren fick guldmedalj för trogen tjänst och när det sen blev lärarinnans tur tyckte skolrådsledamöterna att det kunde räcka med en bra silvermedalj till henne. Men då protesterade socknens kvinnor. De samlade själva ihop pengar till en ännu större guldmedalj åt lärarinnan än åt läraren. Det var några år mellan lärarinnan och skolläraren och de hade under senare tid gift sig med varandra. De fick ha medaljerna tillsammans men när det blev något högtidligt tillfälle, och medaljerna skulle bäras, så blev det också en förevisning för hur kvinnorna i ett skoldistrikt kan visa sin erkänsla för rättvisa. Kommunen var neutral. De pengar den lämnat var för en silvermedalj men kvinnorna hade sagt sin ärliga mening ... (Märta Leijon "Skolan i Kållerstad" s 124-125)

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Båda terminerna avslutades med examen, föregången av en lovdag före höstens och två eller tre före vårens, som var högtidligare, med lärarna och examensvittnena i frack och eleverna finpyntade. Över den sista läsdagens morgonbön låg en påtagligt glad stämning. En yngling ur nedre sjuan skulle inleda den dagliga morgonbönen med en självvald psalm. Den dagen tillämpades dock ej valfriheten, då traditionen fordrade en viss vers, vars början löd: "När vi skola till vårt fädernesland och skiljas från detta elände . . . " Med ljusa leenden hälsade vi denna påminnelse om "hädanfärden". Vårexamen pågick under tre dagar, vanligen i första juniveckan. På den första dagen avverkades den s. k. specimenskrivningen, en frivillig tävlan i översättning till latin eller främmande levande språk, men även prov i matematik vill jag minnas. Segrarnas namn kungjordes den andra examensdagen i samband med premie- och stipendieutdelningen. Det låg feststämning över den dagen. Då stod alla klassrummens dörrar öppna på vid gavel; föräldrar och andra intresserade lyssnade på förhören, bland dem ej att förglömma flickskolornas äldre elever, våra små "flammor". Vad vi lyckats åstadkomma på ritsalen under terminen uppvisades nu. Till sist samlades vi så i bönsalen för att åhöra rektorns kungörande av flyttning till högre klass "med eller utan villkor", och för lyssnande till efori hemförlovningstal. Men det gällde inte bara flyttning klasserna emellan utan även ordningen inom dem, åka upp eller åka ner. Vi satt nämligen ej i bokstavsordning utan efter betygssumman. Blev fruktan för utgången alldeles outhärdlig, var det flamman, som vidtalades att i förväg på rektorsexpeditionen avläsa våra utsikter. Ja, det var en dag med klaraste sol - eller gråaste höstrusk. Få voro de helt oberörda bland kamraterna. Från den tredje examensdagen har endast sånguppvisningen fastnat i mitt minne. Gymnastiken hade avslutats med april månad. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50,68-69)

Framför konungens tron stod en oräknelig skara tomtebissar från alla gårdar och stugor på flera mil däromkring och omtalade allt vad de människor, i vilkas hus de höllo till, hade tänkt, sagt och gjort under årets lopp. Och för varje god tanke och varje god gärning de omtalade lade bergtussarna gyllene vikter i den ena vågskålen, och för varje ond tanke eller ond gärning, som omtalades, lade de en huggorm eller padda i den andra. (Viktor Rydberg "Lille Viggs äventyr på julafton" s 130)

För att förklara den känsla av moral som förnuftet kräver behöll (Immanuel Kant) en deistisk uppfattning av Gud som den som belönar dygden och bestraffar lasten. (James Innel Packer "Gud: Från kyrkofädernas dagar till vår tid" s 148)

Om det borgerliga samhället böra även några ord anföras. Det är sant och visst, att enighet är bäst för att bevara välden och giva stadga åt regenters makt, ty genom enighet bliva små ting mäktiga, men genom oenighet splittras de största. Vårt Jönköping tillämpar framför allt denna regel på sig, ty det är för den orsaks skull som Göta rikes högsta domstol dit blivit förlagd, att enigheten mellan samhällets medlemmar skall upprättas och freden utan kiv blomstra. Ty genom den bevaras samhället och växer det sig dag för dag större. Aristoteles, den allraförnämste av tänkare, skattar den staden lycklig som lever efter dygdens bud, och med rätta. Men om i någon stad dygderna blomstra, så är det framför allt i Jönköping, ty där avvakta brotten sitt straff och dygderna sin givna belöning. Härav framgår, att staden Jönköping är mycket lycklig som ej blott närmast nalkas dygden utan även i hög grad vinnlägger sig om lugn och samhällelig värdighet. Men de bästa och och oväldigaste rättvisans förvaltare ha även genom gudomlig nåd kommit denna lyckliga stad till del, genom vilkas flit och vaksamhet lagarna bevara sin kraft. (Petrus M. Nicander "Lovtal över Jönköping" s 36; tal med den Högstes bestånd offentligen hållet den 11 juni 1670 vid Karolinska akademien i Lund)

Vad Axel Oxenstierna varit för sin konung visar bäst dennes eget yttrande, att han hellre ville nedlägga kronan än fortsätta regera utan kanslerns hjälp. I december 1630 skriver han till Axel Oxenstierna, att han anser honom som "ett instrument, mig av Gud givet, många tunga saker att lykta (= avsluta, fullborda)". Axel Oxenstierna svarar: "Vad i min yttersta förmåga står, det lovar jag utan skrymtan, med underdånighet och trohet göra, gärna uppoffrande mitt och de minas liv, blod och allt, det människorna i denna världen kärt hava, så att jag ansvara kan icke blott för samtid och eftervärld, vilkas omdöme stundom kan bedragas, utan för all världens domare." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 69)

Under det att den olympiske domaren utropar och kröner segraren, och mästaren belönar tjänaren, och kungen soldaten, och var och en i allmänhet den som har gjort honom en tjänst med de goda ting som han kan, skall Gud ensam, efter dessa så stora mödor och ansträngningar, inte betala tillbaka dem med något gott, stort eller litet? Skall dessa rättfärdiga och fromma människor, som har vandrat i varje dygd, hamna i samma tillstånd som äktenskapsbrytare och landsförrädare och gravskändare? Och på vilket sätt kan detta vara förnuftigt? (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:85)

(Kristus) sade (inte): “Då skall Han bestraffa dem som syndade”, utan “Han skall belöna varje människa efter hennes gärningar”. Och detta sade Han inte bara för att påminna syndarna om bestraffning utan också (för att påminna) dem som som har gjort väl om belöningar och kronor. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:342)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “enligt ... gärningar”, se också Upp 18:6a; 20:12b,13.


Paulus sade till de troende i Rom: “(Gud) skall ge tillbaka till var och en enligt hans gärningar.” (Rom 2:6)


Ytterligare studier: 3 Mos 26:14-43; 5 Mos 26:18-19; 28:1,13,15; Josua 23:15-16; Job 4:8; Ps 28:4; Ordsp 1:31; 12:14; 22:8; 24:12; Jes 3:10-11; 26:21; 59:18; 65:6-7; Jer 21:14; 32:19; Dan 9:11; Hos 4:9; 8:13; 9:9; 10:13; Rom 14:12; 1 Kor 3:8,14-15; 4:5; 9:17; 2 Kor 5:10; 9:6; Gal 6:5,7; Ef 6:8; Kol 3:25; 2 Tim 4:14; Upp 18:6; 20:12; 22:12.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-18; 2012-06-08; 2015-01-20)

Tillbaka till Start

2:24 Men Jag säger till er, resten i Tyatira, så många som inte har den här läran, ’vilka som än’/som inte har fått kunskap om motståndarens djup (א,*א), som de säger – Jag skall (א,*א) inte kasta/lägga en/någon annan tyngd emot er.

Ord för ord (29 ord i den grekiska texten): (till)-er men säger-(jag) (till)-'-en rest'/resten de i Tyatira, så-många-som inte har '-n lära'/läran den-här, vilka-som-än inte har-fått-kunskap-om '-en djup'/djupen '-ns motståndare'/motståndarens som (de)-säger: inte skall-(jag)-kasta emot er en-annan tyngd.


1883: Men till eder, I andra, som bon i Tyatira, så många som icke hafva denna lära och icke hafva lärt känna, såsom de säga, Satans djupheter, säger jag: Jag skall icke pålägga eder någon annan börda.

1541(1703): Men eder säger jag, och androm som i Thyatira ären, som icke hafwa sådana lärdom, och icke hafwa förstått Satans djuphet, såsom de säga: Jag skall icke lägga på eder några andra bördo.

LT 1974: När det gäller er övriga i Tyatira, som inte har följt denna falska lära (dessa djupare sanningar, som de kallar det – Satans djupheter är vad det är), så tänker jag inte kräva något ytterligare av er.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Resten av judarna i riket leddes/fördes tillsammans, och de undsatte (hela tiden) sig själva, och de fördes/kom till vila från fienderna. (Ester 9:16, Grekiska GT)

(Sofar sade till Job: ”Herren når) djupare än tingen i Hades. ... ” (Job 11:8b, Grekiska GT)

(Judit sade till stadens äldste:) ”Ni skall inte finna/’söka komma underfund med’ en människas hjärtas djup, och ni skall inte ’ta i sär’/’söka urskilja’ hans sinnes utsagor, och hur (då angående) Gud, som har gjort alla de här tingen?” (Judit 8:14a)

(Visheten sade:) “Jag har vandrat omkring i ett djup av avgrunder.” (Syr 24:5b)

(Jesus, Syraks son, sade till Herren: “Du friköpte mig) ut ur ett underlivs djup av Hades.” (Syr 51:5a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus bad Sina lärjungar att akta sig för) fariseernas och saddukeernas lära. (Matt 16:12b)

(De som först hade hyrts/lejts med lön sade:) ”De här sista har gjort en stund/timme, och du har gjort dem jämställda (med) oss, de som burit dagens tyngd och hettan.” (Matt 20:12)

(Jesus) talade den här liknelsen (vänd) i riktning mot några som var (och hade varit) övertygade att de är rättfärdiga på/i sig själva och som föraktar resten/andra. (Luk 18:9)

(Bröderna, både apostlarna och de äldste, skrev till bröderna i Antiokia och Syrien och Kilikien:) ”Det tycktes (rätt) för den Helige Ande och för oss att ingenting/ingen mer tyngd sätta/lägga på er mer än de här 'av nödvändigt'/'nödvändiga tingen': att hålla sig på avstånd från (ting) offrade åt avgudar och (från) blod och (från) kvävda (ting/djur) och (från) otukt." (Apg 15:28-29a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Nikodemos svarade (Jesus) och talade till Honom: "Hur förmår de här tingen att bli/ske?" Jesus svarade och talade till honom: "Är du Israels lärare och inte har kunskap om de här tingen?" (Joh 3:9-10)

(Jag känner) hädelsen, den (א,*א) ut ur dem som säger sig själva vara judar och de är inte (det) emellertid/utan en motståndarens synagoga. (Upp 2:9b)

Jag har emellertid få/några ting nedifrån/emot dig, eftersom du har (några) där som 'får makt över'/omfattar Bileams lära. (Upp 2:14a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 - ca 1800

Förvirrad av hettan i (Daminis) röst betraktade Satish henne under tystnad och sade sedan, som om han tänkte högt: "Din själ har ingen frid. Om du önskar frid ..." "Frid! Genom er? Som om dag och natt förtärs av er överspända upphetsning! Var finns den frid som ni har att ge? Låt mig vara i fred, det ber jag, det bönfaller jag dig! Jag skulle vilja ha lugn och ro." "Du ser bara vågorna på ytan. Om du hade tålamod att dyka djupare ner mot botten, skulle du finna att allt där är lugnt." Damini vred sina händer och utropade: "Jag besvär dig i Guds namn, yrka inte på att jag ska dyka djupare! Om du bara ville uppge hoppet att omvända mig så skulle kanske mitt liv ännu kunna bli drägligt." (Rabindranath Tagore "För fyra röster" s 61-62; Damini)

Med stort intresse har jag betraktat Era teckningar, som synas vara från en annan rymd. Men jag tror icke man har lof att på detta sätt söka förbindelse med andra sidan, ty man kan råka i dåligt sällskap, som med villobilder söker förgifta en. Endast i bönen ha vi rätt att gå ut i verldarne, och när vi vända oss till Herren, så fly de gäckande villoandarne. (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 april 1908" s 114; brev 28 nov 1907 till okänd)

Jag har slutat att forska i det fördolda, emedan jag fann det otillåtet, och jag inskränker mig till att uppfylla mina pligter mot lifvet så godt jag kan. Dermed har jag funnit en viss frid, som jag ej vill förlora genom att röra upp det förgångna eller ingripa i andra menniskors öden. Har jag något att förkunna, så kommer det fram i mina utgifna skrifter, och det måste vara nog. (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 96; brev 18 febr 1899 till Maria von Bergen; Maria var intresserad av spiritism liksom sin svåger Carl von Bergen; hon grundade Högre elementarläroverket för flickor i Uppsala)

Om Ateister äro ockultister? Jo, de börja så, och ha de ej kraft att böja sig, så brista de, likt Maupassant, hvilken skulle stå ock skåda bakom förlåten. (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 223; brev 26 nov 1897 till Emil Kléen)

Jag vill ej ha med Spiritism eller teosofi att skaffa. Eller vill Ni säga mig i få, klara ord, hvad som menas med teosofi. ... Det sker så mycket sällsamt i verlden nu för tiden, och det är svårt att reda trådarne. Jag vill gerna pröfva allt, men ej behålla allt. (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895 s 154; brev 23 juli 1894 till Torsten Hedlund)

Sannolikt var (teosofen Madame Blawatsky) en stor sjelfbedragerska som med sitt köns suggestiva inflytande på det andra könet lyckades framkalla den illusionen att hon var en ande af ovanligare djup. Hvad hennes konststycken angår kan jag icke beundra dem, då jag gjort mycket underbarare sjelf, utan andra medel än dem som står hvarje öfvad iakttagare af själslifvet till buds, och hvarom jag gifvit antydningar i min historia "Hjernornas Kamp". (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 319; brev 29 juli 1891 till Torsten Hedlund)

Ni anser Er ha sett djupare än jag! Man skall vara ett bortskämt fruntimmer för att komma med en sådan inbilskhet. Jag har ingenting att lära af Er, men Ni kan med behållning fortsätta att studera mina skrifter. Högaktningsfullt August Strindberg. (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 98; brev 14 nov 1886 till författarinnan Anna Wahlenberg)

Nu törs ni publicera (manuskriptet Societeten) i Politiken? ... Man kan ... stryka saker rörande kungens person som äro för svåra! Det är icke så ytligt som de andra Societeterna, men ej vidare djupgående. ... ... Jag har varit andligen bankrutt sedan i fjor våras då jag blef ateist och sedan dess måst omredigera min verldsåskådning bit för bit! ... (Albert Bonnier) vill pina och svälta mig till att skrifva roman, som är mot min nya natur och vidrör mig till döds. Derför har jag bedt Er: hjelp mig ur Satans klor! Han gjorde intriger ända till min Franska förläggare i Schweiz för att drifva mig af nöd tillbaka i hans hulda armar. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 232,248; brev 29 dec 1885 till Edvard Brandes samt brev 11 jan 1886 till Gustaf af Geijerstam)

Vid sista julen hade (modren) råkat i en våldsam dispyt med sin bror om läsarpräster. Denne hade vid julbordet framhållit Fredmans epistlars djupsinnighet och till och med satt dem i tankedigerhet långt över läsarprästernas predikningar. Det tog eld i modren och hon föll i hysteri. (August Strindberg "Tjänstekvinnans son" s 87-88; 1860-talet)


ca 1800 och tiden dessfrinnan

Genomsnittsmänniskan har ett sunt omdöme om saker och ting, ty hon lever i den naturliga okunnighet som är människans sanna ort. Vetenskaperna har två ytterpunkter som berör varandra. Den första är den rent naturliga okunnighet som alla människor föds till, den andra är den okunnighet som de stora andarna når fram till när de genomforskat allt mänskligt vetande, inser att de ingenting vet och hamnar i samma okunnighet som den de utgick från. Men då är det en okunnighet som är medveten om sig själv. Mellan dessa två ytterpunkter lever de som har arbetat sig ut ur den ursprungliga sortens okunnighet men inte förmått nå fram till någon annan. De har ett drag av självbelåten vetenskaplighet och låtsas vara lärda. Dessa personer åstadkommer förvirring i världen och drar felaktiga slutsatser om allting. Den stora publiken och de vise bestämmer världens gång. De halvlärda föraktar massan och blir själva föraktade. De dömer galet om allting, medan det är världen som dömer rätt. (Blaise Pascal "Tankar" s 125)

Ingen, som icke håller Christus för en Herre, kan hafwa den Helige Ande, ännu mindre den, som förbannar Honom. ... Detta skolen I weta och rätta eder derefter; ty ett af dessa tu måste det wara: antingen annamma Christus, tro på Honom samt lofwa och prisa Honom såsom den ende Herren, eller ock förbanna Honom; det finnes intet deremellan. ... Hwad (Paulus) här kalla att förbanna Jesus, är icke blott det att uppenbart försmäda och förbanna Christi namn och person ... utan det är, att ibland christna berömma sig af den Helige Ande och likwäl icke rätt predika Christus såsom wår salighets grund, ja, att underlåta detta och wisa ifrån Honom till något annat, som man föregifwer wara af den helige Ande och mycket nödwändigare och bättre, än Evangelii ringa lära. ... Dessa göra, ehuru de ock föra Christi namn och berömma sig af Honom, i sjelfwa werket intet annat, än döma, banna och förbanna Christus; ty om man föraktar Hans ord och predikan och i dess ställe framkastar annat, såsom något hwarigenom man kan få den Helige Ande och ewigt lif, eller som lika mycket kan förhjelpa dertill och är lika nödwändigt, hwad är wäl detta annat, än försmäda och tillintetgöra Christus. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 406-407 i kommentar till 1 Kor 12:1-11)

Säg, de som är blinda från sin spädbarnstid, varför är de det? Jag tänker inte säga dig det, förrän du lovar mig att ta emot dopet och, då du har döpts, leva väl. Det är inte rätt att ge dig lösningen på dessa frågor. Förkunnelsen är inte avsedd just för nöjes skull. Ty även om jag löser det här, så följer det bakom det här ännu en fråga. Av sådana frågor finns det ett djup utan botten. Gör det därför inte till vana att du skall få dem lösta. Annars kommer vi aldrig att sluta med att fråga. Ty se, om jag löser det här, gör jag inget annat är banar väg för fråga på fråga, talrika som snöflingorna. Så detta är vad vi lär oss, snarare att ställa frågor än att lösa de frågor som ställs. Ty även om vi löser dem, har vi inte löst dem fullständigt utan (endast) så långt som människans tankar går. Den egentliga lösningen på sådana frågor är tro, det att man vet att Gud gör alla ting rätt och barmhärtigt och till det bästa. Att begripa orsaken till (vad Gud gör) är omöjligt. Detta är den enda lösningen, och någon annan som är bättre finns ej. Ty säg, vad är nyttan med att få en fråga löst? (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:154)

Olikheterna (mellan nyplatonismen och kristendomen) äro kanske ej så mycket i ögonen fallande, men sträcka sig dock ned i båda dessa världsåskådningars innersta djup. . . . Efter det att hedendomen blifvit i det yttre fullständigt öfvervunnen iklädde sig nyplatonismen därefter kristen dräkt och fann i denna dräkt lättare insteg för sina idéer än förut. Emellertid var det för den grekiska nationalkänslan en odräglig tanke, att ett folk som det judiska och dess andlige arftagare, den kristna församlingen, skulle ha blifvit benådade af Gud med uppenbarelsen af den enda sanna religionen. Ingen, tyckte grekerna, hade rättvisare anspråk på äran af en sådan uppenbarelse än det hellenska folket själf, som hade att berömma sig af så många vise män, så många djupa forskare. Skulle en så upplyst, en så ädel nations alla sträfvanden efter sanning hafva varit fruktlösa? Själfva denna fråga upprörde dem, och ehuru bland den kristna församlingens mest framstående lärare funnos män, tänkande nog och oväldige nog att gifva ett tröstande svar på den frågan och förklara för de grekiske hedningarne, att deras fäders sträfvanden icke varit fruktlösa, att deras filosofiska verksamhet, fortsatt genom sekler, varit ett stort och härligt verk, som visserligen icke saknat ledning och ingifvelse från Gud, så funnos dock andra fanatiska kristianer, hvilka likt Tatianus och Tertullianus bröto stafven av hela den grekiska kulturen, hela det grekiska tankesträfvandet, samt behandlade det med ett fåkunnigt, trångbröstadt och barbariskt förakt. Men den svåraste skiljaktigheten - den som gjorde all försoning för tillfället omöjlig - var dock den, att den antika världen med sina nyplatonske sakförare i spetsen förklarade, att det filosofiska tänkandet och uppenbarelselärorna ömsesidigt behöfva och måste stödja hvarandra; att ehuru det mänskliga förnuftet icke kan fatta de högsta sanningar, så får dock intet, som uppenbart strider mot tankelagarne, antagas för sant; samt att tänkandet, betraktelserna äro de egentlige förmedlarne emellan Gud och människan, hvarigenom ensamt det är den senare möjligt att höja sig till Gud och skåda honom. Mot det sistnämnda påståendet, som ville grunda en intelligensens aristokrati på religionens område och ställa folkets obildade massa i fjärmare förhållande till Gud, måste kristendomen inlägga en bestämd gensaga; med afseendena på de förra påståendena var kyrkan ännu icke mogen att fälla den rätta domen. Ett och ett halft årtusende måste förflyta, innan denna nyplatonismens åsikt vann det erkännde den förtjänte, och det tragiska i den strid, som nu utbröt, ligger framför allt däri, att den öfvervunne, om också underlägsen i så mycket annat, dock just i denna enda punkt försvarade det mänskliga framåtskridandets och civilisationens och därmed äfven i själfva verket kristendomens sak. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 120-122; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)


Att fortsätta med:

"En viktig fråga för många ungdomar (på 1950-talet) var nattvardsfirandet, alltså att endast troendedöpta inbjöds. Det öppna nattvardsbordet hade betydelse också för en annan fråga som många unga brann för, nämligen frikyrkans enande. Respekten för andras dopsyn växte och vi upplevde en djupare förståelse av vad dop och nattvard är enligt Nya testamentet, något vi studerade ingående", berättar Göte Aourell. ... Det kristna evangeliet är oförändrat, men den personliga tron riskerar att urlakas eftersom vår kommersialiserade och konsumerande kultur inte tillåter människor att tänka så djupt och självständigt som man behöver. (Sven Gunnar Lidén "Svensk baptistungdom och dess verksamhet" s 94)

Troligen antyder (Satans/motståndarens djupa ting) nikolaiternas lärosatser eller metoder ... 1 Kor 2:10 nämner "Guds djupa ting" uppenbarade av Anden. Just det motsatta gäller här; Satans djup uppenbaras genom otillåtna metoder. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 403)

Rabbinerna, som grundade sina åsikter på 1 Mos 2:16, förklarade att följande sex bud ålades Adam: (1) att inte tillbe avgudar; (2) att inte häda Guds namn; (3) att upprätta rättvisans domstolar; (4) att inte döda; (5) att inte begå äktenskapsbrott; (6) att inte stjäla. Ett sjunde bud tillades uppenbarligen efter syndafloden, nämligen, att inte äta kött som hade skurits från ett levande djur. De här, kända som de noaiska buden, ansågs obligatoriska för hela människosläktet till skillnad från de som endast var bindande för israeliter. De flesta kristna trodde att hedningarna inte behövde följa hela Toran, särskilt lagen om omskärelse, för att få tillträde till det Guds rike som Jesus förkunnade, men judar hade förmånen av att ha ansvar att följa Toran, så att de kunde tjäna världen som en nation av präster. Hela Toran skulle ha tyckts som en "ytterligare börda" för de hedniska kristna, varför det här bekräftas att denna börda är borttagen. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 404)

Vore nu kunskap om frälsningen beroende av förmågan att kunna pejla djupen, skulle somliga inte kunna få del av dem. Men nu är kunskapen om frälsningen inte filosofi utan gemenskap med Jesus Kristus och den gemenskapen står öppen för alla. (Yngve Bredin "Kunskap om frälsningen"; kommentar till Matt 11:25-30; Jönköpings-Posten den 16 september 1960)

Namnet på tillvarons djupaste grund är Gud. Men om ordet Gud inte säger dig någonting, så kan du ersätta det och tala om djupet i ditt innersta, källan till din existens, ditt allra angelägnaste livsmål, det som betyder mest för dig i livet. För att kunna göra detta, måste du kanske glömma allt du har lärt dig om Gud, kanske till och med själva ordet. Om du vet att Gud betyder djup, vet du redan mycket om honom. Då kan du inte kalla dig för ateist eller icke-troende. Ty då kan du inte tänka eller säga: livet har inte något djup, livet är bara yta och sken. Ateist vore du endast om du på fullt allvar menade, att livet inte har något djup. Vet du däremot något om djupet, vet du också något om Gud. (Paul Tillich "På vacklande grund" s 73-74; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 203)

Den gamle, hårde, sluge Sekhome var en man, som kände Satans djupheter, en trollkarl av trollkarlars ätt, en konung av konungars släkt, en vilde av vildars ande och kraft. (Arvid Svärd "Svart hjältekonung" s 74; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1937)

Jag är livligt medveten om ofullkomligheten i vår tankes försök att fatta och uttrycka verklighetens vägar och Guds liv. Men det står för mig allt klarare, att dualismen - icke en absolut dualism, utan en dualism med hopp och visshet om enhet - riktigare än monismen återger verkligheten, ju närmare vi tränga den inpå livet. Invaggar sig någon i monistisk ro, så har han inte sett satans djupheter. Jag unnar honom att slippa. Men när det gäller att tolka vår tillvaro, äger han knappast talan. - På uppenbarelseplanet komma vi djupare ned, än blotta inteligensen förmår. Ty där ger vi oss på nåd och onåd i kast med själva verkligheten. Det är icke en tankelek, icke heller en utforskning och utredning. Utan vi vilja tränga in i och lyssna till verkligheten själv. Rättare, Gud själv tränger sig på oss. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 34)

Hava vi hunnit tillräckligt långt på levnadsvägen, höra vi till dem som nödgats skåda in i satans djupheter, och frestas vi till misströstan av tillvarons hårda obarmhärtighet och dess, Gudi tack, för många, många lyckliga eller ovetande människor dolda, avgrunder av ondska och orenlighet och smärta, så står ändå Kristus där såsom kärlekens vittne och utövare, ja, såsom kärlekens inkarnation. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 72)

Anton Pettersson i Taberg berättade ofta för mig om sin morfar Fiskarn i Ohs. Han var mycket slagfärdig. ... Ibland kom man (på predikantmötena) för djupt in i samtalen, och hade svårt att reda ut saker och ting. Då sade Fiskarn: "Ni är dummare än mina kor, de börjar att dricka vid land, och plumsar inte ut mitt i sjön, så att de dränker sig. De dricker sig otörstiga nära land." (Hilding Fagerberg "Från Grönahög ut i vida världen" s 134)

Syndens fruktansvärda utveckling och innebörd kommer ej fullt till synes förrän i mörkrets rike hinsides graven. Otrons försäkran, att ett sådant rike inte existerar, är utan betydelse för dem, som redan här på jorden sett verkningarna av mörkrets makt. (Prästen Karl) Palmberg betonade rätt ofta, at det finns ondskans djupheter, som vi icke kunna begripa och som i denna tillvaro ej heller skola vara föremål för vårt begripande. Men den praktiska sidan av saken är den, att vi skola känna den fördärvets makt, mot vilken vi hava att kämpa, känna de avgrunder för vilka vi skola akta oss. Synden leder till förtappelsen. Att ge sig synden i våld, så att man går förlorad, är det fruktansvärdaste av allt. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 356-357)

Om emigrationen i våra dagar höll i onsdags i folkhögskolan å Hvilan professor A. Nyblaeus från Lund offentlig föreläsning, vari framhölls samhällets plikt att skydda den enskilde samt jämväl betonades den enskildes skyldigheter mot det samhölle, mot det fädernesland, som sett honom födas. De tvingande omständigheter, vilka skulle göra det för den enskilde tillåtligt att emigrera, ansåg tal. kunna vara: politiskt eller religiöst tvång, överbefolkning o.s.v. Men något av dessa skäl för utvandring ansåg hr N. icke nu förefinnas. (Ur en skånsk tidning Mars 1883) ... (Ola Hansson:) "Tungt det var det sista året: torven våt och ont om maten, möglat bröd ej ville räcka, mjölken sinade ur faten. ... Den lärde mannen sitter framför sitt arbetsbord. För sina djupa tankar han söker klara ord. Och framför honom ligger ett börjat manuskript, och lätt däröver glider ett sirligt elfenstift. På vida havet länkar han fantasiens slup. Med tankens lod han pejlar dess alla dolda djup. Och brasan muntert sprakar, och luften sveper ljum vid urets sakta knäpp i den lärdes arbetsrum. ... (Professorn) visar hur sig saken rent filosofiskt ter. Från fosterlandet synpunkt han kritiskt an den ser. Och summan av det hela: att allt är gott och väl; att lämna gamla Sverige det finns ej minsta skäl." (Ola Hansson "Allting gott" s 6-9)


Sångarna:

Jag är viss och derpå liter, Hvarken lif, ej heller död Mig ifrån min Jesus sliter: Englar, höghet eller nöd, Djuphet eller annat mera, Vare kommand' eller när, Skall mig från Guds kärlek föra, Som i Jesu Christo är. (J Arrhenius: Psalm 213:3; Sång 194:3; jfr Psalmer och Sånger 43:3)

Men såsom den jagade hinden, Som ej äger rast eller ro, Men räds för vart prassel av vinden Och själv ej sin räddning kan tro, Så värnlöst är människans sinne, När icke på djupet därinne Guds frid och hans salighet bo. (E Billing: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 380:4; jfr Psalmer och Sånger 272:4)


Egna kommentarer och funderingar:

De noaiska buden har vi i Genesis Rabbah till 1 Mos 2:10 (jfr "Exegeter, evangelister med flera" ovan).

Lägg märke till likheten mellan de två grekiska orden "bathos" (djup) och "baros" (tyngd).


Paulus sade till de troende i Korint: "Anden forskar i alla ting, och/också i Guds djup/djupheter." (1 Kor 2:10b)


Grekiska ord:

bathos (djup) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 8:14; Syr 24:5; 51:5; 1 Kor 2:10; Upp 2:24 - Salomos Vishet 10:19; Matt 13:5; Mark 4:5; Luk 5:4; Rom 8:39; 11:33; 2 Kor 8:2; Ef 3:18.

baros (tyngd) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 20:12; Apg 15:28; Upp 2:24 - Judit 7:4; Syr 13:2; 2 Kor 4:17; Gal 6:2; 1 Thess 2:7.

hoi loipoi (resten) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 9:16; Luk 18:9; Upp 2:24 - Ester 1:3; Tobit 8:21(BA) (loipa); Judit 7:18 (loipê); 11:3 (loipon); 15:6-7; 1 Mack 3:24; 5:36 (loipas); 12:45 (loipa); 16:23 (loipa); 2 Mack 8:31 (loipa); 10:36 (loipên); 11:19 (loipon); 12:31 (loipa); 14:11; Matt 22:6; 25:11; 26:45 (l