Till kapitellistan

1:1a Ett Jesu Kristi avslöjande som Gud gav Honom (för) att visa Sina heliga (א*) de ting som måste bli/ske i/med snabbhet.

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten): (Ett)-avslöjande (av)-Jesus (av)-Kristus vilket/som gav (till)-honom '-en gud'/guden (att)-visa de heliga sina vilka/de-(ting)-(som) måste bli i snabbhet.

1883: Jesu Kristi uppenbarelse, hvilken Gud gaf honom för att visa hans tjänare, hvad som snart skall ske.

1541(1703): Detta är Jesu Christi uppenbarelse, den Gud hafwer gifwit honom, till att förkunna sinom tjenarom, hwad innan kort tid ske skall.

LT 1974: Denna bok avslöjar några av de kommande händelser, som Jesus Kristus snart ska låta ske.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) “Stig ner härifrån (med) snabbhet, ty ditt folk, som Du ledde/förde ut, ut ur Egyptens jord/land, har handlat i strid mot lagen. De har snabbt stigit vid sidan av, ut ur vägen.” (2 Mos 32:7b-8a, Grekiska GT)

Mose talade i riktning mot Aron: "Det här är vad Herren talade och sade: 'I de som närmar sig Mig kommer Jag att helgas, och i varje synagoga kommer Jag att förhärligas.'" (3 Mos 10:3, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Om du – alltefter omständigheterna – ej må lyssna till Herren din Guds röst (för) att vakta och göra alla Hans bud ... skall Herren skicka ut till dig bristen och den glupska hungern ... ända till dess att Han – alltefter omständigheterna - må fördärva dig i/med snabbhet.” (5 Mos 28:15a,20a, Grekiska GT)

En Guds dom har getts tillbaka till (Haman) genom snabbhet. (Ester 8:12rb/E18b, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Jag skall komma fram med ett budskap om nya ting, och före/innan det 'att sticka upp'/'träder fram', tydliggjordes det för er." (Jes 42:9b, Grekiska GT)

(Daniel sade till kungen:) “Det är/finns en Gud i en himmel som avtäcker mysterier, (en Gud) som har tydliggjort för kung Nebukadnessar de ting som måste bli/hända uppå de sista dagarna.” (Dan 2:28a, Grekiska GT)

(Profeten sade till kungen:) “Den store Guden har gett kungen kunskap om de ting som måste bli/hända efter de här tingen, och drömmen (är) sann, och dess ’dom tillsammans’/tolkning (är) trofast/tillförlitlig.” (Dan 2:45b, Grekiska GT, Theod)

En högstes heliga skall ta riket till sin sida och ’hålla ... ner’/besitta riket ‘ända till’/’så länge som’ tidsåldern och ‘ända till’/’så länge som’ tidsåldrarnas tidsålder. (Dan 7:18, Grekiska GT)

(Herren sade till Tyros och Sidon och varje/hela Galileen av andra stammar:) ”Snabbt skall Jag ge tillbaka ... ’in i’/’avsett för’ era huvuden.” (Joel 3:4b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Nära (är) Herrens stora dag, nära och oerhört snabb ... En vredesdag (är) den där dagen.” (Sef 1:14a,15a, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Skåda, Jag skickar ut Min budbärare, och han skall 'se emot'/betrakta en väg före Mitt ansikte, och Herren som ni söker skall plötsligt anlända ’in i’/till Sitt tempel." (Mal 3:1a, Grekiska GT)

(Salomos sade till kungarna:) ”Hemskt och snabbt skall (Herren) stå på/nära, eftersom en dom blir svår i/bland dem som ’har över’/’är upptill’.” (Salomos Vishet 6:5)

(Salomo sade: ”Vishet) visade (en rättfärdig) Guds rike och gav honom kunskap om heliga ting.” (Salomos Vishet 10:10a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “I (de) första ting(en) kommer (visheten) att gå i sällskap med (den som tror på henne) på ett isärvänt/förvänt sätt. Hon kommer att leda/föra fruktan och feghet emot honom och plåga honom i sin uppfostran, ända till dess att han inte må tro i/på sin själ, och hon kommer att pröva honom i sina grundlagar. Och/men hon kommer 'enligt rakt'/strax åter att ’leda upp emot’/’vända tillbaka’ i riktning mot honom och göra honom glad och avslöja för honom sina gömda ting. (Syr 4:17-18)

(Jesus, Syraks son, sade:) “I/vid en människas avslutning (sker det) ett avslöjande av hans gärningar.” (Syr 11:27b)

(Baruk sade till Israel:) “Jag hoppades på er tidsålderslånga räddning, och fröjd har kommit till mig från sidan av den Helige uppå/’med avseende på’ den allmosa/barmhärtighet, som skall anlända till er i/med snabbhet från sidan av er tidsålderslånge Räddare. (Baruk 4:22)

Den Senare Uppenbarelsen:

Från då/’den tiden’ började Jesus Kristus (א*,B*) visa Sina lärjungar, att Han måste gå bort in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem. (Matt 16:21a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Människorna) hade inte kunskap ända till dess att översvämningen kom och lyfte/’tog bort’ allesammans, på det här sättet skall Människans Sons ’varande vid sidan av’/närvaro vara. ... Människans Son kommer i en stund som ni inte tänker.” (Matt 24:39,44b)

(Jesus sade till en av Sina lärjungar:) “Hur må så skrifterna fullbordas, eftersom det måste bli på det här sättet?” (Matt 26:54)

Minnesgravarna öppnades, och många kroppar av de heliga, som hade somnat (och sov), restes upp. (Matt 27:52)

(Lukas sade:) ”Det tycktes (gott) och/också för mig att då jag ’vid sidan av’/ingående har följ (och följer) alla ting exakt uppifrån det ena efter det andra ... ” (Luk 1:3a)

(Simeon sade: "Mina ögon har skådat) ett ljus 'in i'/till ett avslöjande av nationer och en härlighetsglans av Ditt folk Israel.” (Luk 2:32)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag säger till er, att (Gud) skall göra utverkandet av rättvisa åt (Sina utvalda) i/med snabbhet.” (Luk 18:8a)

(Petrus och Johannes sade till Gud:) ”Du smorde både Herodes och Pontius Pilatus tillsammans med nationer och Israels folk (till) att göra så många ting som Din hand och Ditt rådslut i förväg märkt ut med gränser (till) att bli/inträffa.” (Apg 4:27b-28)

(Petrus kom) i riktning mot de heliga som bodde (i) Lydda. (Apg 9:32b)

En syn skådades för Paulus genom/under natten. (Apg 16:9a)

(Paulus sade till de äldste i Efesos:) ”Jag ’skickade inte under att ej’/’underlät inte’ att komma fram med ett budskap till er (om) varje Guds rådslut.” (Apg 20:27)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Alla ting blev genom (Utsagan), och skild från Den blev ingenting (P66, א*) som har blivit (och blir). (Joh 1:3)

(Simon Petrus sade till Jesus:) ”Vi har trott (och tror) och har haft (och har) kunskap, att Du är Guds helige.” (Joh 6:69)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag har ännu många ting att säga till er. Ni förmår emellertid inte bära (dem) just nu. Men när – alltefter omständigheterna – Den där, sanningens Ande, må komma, skall Den visa er vägen i * (א*) sanningen. Ty Den kommer inte att samtala från Sig själv, emellertid/utan så många ting som Den * (א,*א) hör, kommer Den att samtala, och Den skall komma fram med ett budskap till er (om) de kommande tingen.” (Joh 16:12-13)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”De ord, som Du har gett (och ger) (א,* א) Mig, har Jag gett (och ger) till (de människor som Du gav Mig ut ur den utsmyckade världen).” (Joh 17:8a)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”Helga (Mina lärjungar) i sanningen. Din utsaga är sanning. Helt och hållet som Du har skickat bort Mig in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, har och/också Jag skickat bort dem in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Och Jag helgar Mig själv till förmån för dem, för att de må vara och/också de själva varande (och havande varit) helgade i sanning.” (Joh 17:17-19)

Hembygdens predikan:

Skall man i jordisk mening få en vittomfattande utsikt, så måste man stiga upp på de höga bergen, varifrån ögat icke mötes av skymmande hinder, berg, kullar, träd o. dyl. Så måste de andliga tingen skådas i andens ljus, där det icke gives skymmande hinder av tid, rum o. dyl. För Guds ande äro alla ting uppenbara, vare sig redan skedda, de som nu ske eller de som framdeles skola ske. För honom sträcker utsikten sig över jord och himmel, tiden och evigheten. Allt skådar han och allt utrannsakar han. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 47, Söndagen efter jul, Luk 2:33-40)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

”Var inte rädd! Så som du har vittnat om mig i Jerusalem måste du också vittna i Rom” (Apg 23:11). På nytt, detta gudomliga ”måste”. Det Gud har beslutat kan ingen makt i världen förhindra. Allt och alla får samverka med Guds måste, även hans fiender. Paulus skulle snart få vara med om hur hundratals romerska soldater avdelas för att skydda honom mot de edsvurna: vad Gud har beslutat måste gå i fullbordan! (Peter Halldorf ”Andens folk” s 386-387 i kommentar till Apg 23)

Det nytestamentliga helighetsbegreppet är – liksom det gammaltestamentliga – utpräglat etiskt. Och i ändå högre grad än i GT är det nytestamentliga helighetsbegreppet andligt. I stället för den rituella heligheten som var knuten till en jordisk helgedom med sitt levitiska prästerskap, utgör nu Guds församling ett andligt tempel och ett heligt prästerskap som frambär andliga offer, 1 Petr. 2:5. (Studiebibeln V:23)

Om man vill peka på något enskilt drag som man skulle kunna säga är karakteristiskt för vad Nya Testamentet har att säga om Kristi återkomst, så må det vara att den skall komma oväntat och plötsligt. (Studiebibeln IV:799)

”Syner och uppenbarelser” (var) kännetecknande för gudsmännen i GT och inom rabbinismen. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 319 i kommentar till 2 Kor 12:2-10)

Judendomens ... idé är (bl a) ”framtidens idé”. Någon har sagt att judens tidssinne är vida starkare utvecklat än hans rumssinne. Judens mest adekvata konstnärliga uttrycksform är den speciella tidskonsten, såsom musiken och historiens sammanhang. Juden lever för framtiden och för kommande generationers lycka. ... Här kommer messianismen in som den absoluta framtidens stora idé. Det förflutna betyder ingenting emot framtiden. Messianismen är judendomens mest originella idé. Allt det som hos andra folk samlat sig som förhoppning, önskan, längtan, får i judendomen en konkretisering och blir målsättning. För detta stora framtida mål kan allt offras. Profeterna såg klarast detta mål i framtiden och riktade Israels blickar framåt. (Erik Sollerman ”På resa till mig själv” s 65-66)

Det grekiska ordet “hagios” ... har långtgående associationer. Det översätts ibland ”helig”. Men den ursprungliga betydelsen av ordet är ”annorlunda”. I grund och botten är den kristne en människa som är ”annorlunda” än de som endast är världens folk. ... ”Hagios” användes särskilt om Israels folk. De är i särskild mening ett heligt folk, ett annorlunda folk. Det som gjorde dem annorlunda låg i det faktum att Gud hade utvalt dem av alla nationer för att utföra hans arbete. ... Det som gjorde (de kristna) annorlunda (låg) i det faktum att de var utvalda för Guds särskilda syften ... (De var) räddade för att tjäna. (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 78 i kommentar till Apg 9:32-43)

Judendomen säger om Gud ... att Han är historiens vägvisare. För judendomen är historien det gradvisa uppenbarandet av en plan, vars yttersta mål är människans slutgiltiga fullbordan och förlossning. Bakom detta drama står Gud: författare, regissör, pådrivare, åskådare, kritiker och – inifrån varje roll och uppsättning – även skådespelare. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 47-48)

Det nytestamentliga ”hagios” (helig) innesluter (liksom) det gammaltestamentliga ”qadosch” tvenne begrepp: ett religiöst (det betyder ”Gud tillhörig”) och ett etiskt (det betecknar en vandel som svarar mot denna tillhörighet, 1 Joh 1:5ff.). (Wilhelm Möller "Vad lär Gamla testamentet?" s 212)

ca 1900 - ca 1600

"Tro Gud om godt", var icke otålig, sök icke reda ut ditt öde, ty det kan Du icke styra, och det ska gå dig väl! Hvad som sker måste ske, och här sker just nu något nytt. (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 238; brev 21 dec 1899 till August Lindberg)

Byråsekreteraren Ivan Dimitritj Tjervakov satt en kväll på teatern och tittade med kikare på "Corneviles klockor". Han satt på andra bänk på parkett och kände sig på höjden av lycksalighet. Men plötsligt ... I berättelser möter man ofta detta "men plötsligt". Författarna har rätt: livet är så fullt av plötsligheter! Men plötsligt blev hans ansikte alldeles förvridet, ögonen rullade ur sina hålor, andningen avstannade ... han tog kikaren från ögonen, böjde sig och ... atschi!!! Han nös, som ni förstår. (Anton Tjechov "Tjänstemannens död" s 91)

"Jo, hör ni, herr Lebedev, är det sant det man säger om er att ni kan tolka Uppenbarelseboken?" frågade Aglaja. "Det är alldeles riktig . . . Det har jag hållit på med i femton år nu." . . . "Snälla ni, kan ni inte förklara lite för mig någon dag, vi är ju grannar här. Jag förstår ingenting av Uppenbarelseboken." "Jag är rädd att jag måste varna er, Aglaja Ivanovna, för att det där bara är humbug för hans del, tro mig", insköt plötsligt general Ivolgin. "Det är klart att livet på landet har sina rättigheter", fortsatte han, "och sina behag, och att ta emot en sådan här ovanlig inkräktare för att tolka Uppenbarelseboken är naturligtvis ett infall så gott som något." (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 307)

Hvilka äro nu de ursprungliga och äkta lutherska tankarna om kyrka och prästerskap? I det vi gå att för dem redogöra bör den anmärkning förutskickas, att ehuru Luther under tidsförhållandenas tryck mer och mer förlorade hoppet om att få se ett fritt och själfständigt församlingslif återupprättadt, han likväl aldrig prisgaf idén själf. Däremot skyddade honom hans kristliga sanningskänsla, hans fromma instinkt. Ännu i en tämligen sen skrift om koncilierna och kyrkorna (1539) betecknar han "kyrkan" icke som en anstalt, utan som "det kristliga heliga folket", som har den heliga anden. Ännu vid denna tid beklagar han djupt, att kristenheten icke förblifvit vid den enkla benämningen "kristligt heligt folk", som vore en riktig och tydlig beteckning för den kristliga gemenskapen. Då skulle all den jämmer, allt det elände hafva undvikits, som "inrotat sig under det blinda, otydliga ordet 'kyrka'", hvilket ett själfviskt och härsklystet skrå missbrukat för att därmed förstå en af präster styrd anstalt. Ännu vid denna tid önskade han af hjärtat, att ifrågavarande "blinda ord" för alltid måtte råka i förgätenhet. (Viktor Rydberg "Om kyrka och prästerskap" s 210-211; med anledning av kyrkomötet 1868; Göteborgs Handelstidning maj-juni 1868 samt tidskriften Framtiden samma år)

Läseriet var vad spiritismen nu är: ett gottköpsvetande, en föregiven högre kunskap om förborgade ting, och det omfattades därför med begär av alla fruntimmer och olärda, och stack sig slutligen in vid hovet. ... Det var ett blåsande väder; kanske även en landgång för de i bildning vanlottade, på vilken de räddade sig från lärdomstrycket oppifrån; det låg även ett demokratiskt element i detta, att en för hög och låg gemensam gottköpsvisdom fanns att tillgå, som satte alla samhällsklasser i nivå. (August Strindberg "Tjänstekvinnans son" s 128-129; 1860-talet)

ca 1600 - ca 1500

Alltifrån werldens begynnelse har ingen annan tro funnits, som med så mycken wisshet har kungjort och förutsagt det tillkommande, som den christeliga tron. Den christeliga tron eger en säker förutsägelse, huru det skall gå henne och all annan tro i werlden, när hon och all annan tro skall gå under; men den christeliga tron skall förblifwa intill den yttersta dagen, då all lära, predikan och tro skall öfwergå i åskådande. ... Denna tro förutsäger, hwad som skall hända, och att händelserna noga öfwerensstämma med det förutsagda, som helt wisst skall inträffa. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 120-121 i kommentar till Luk 9:28-36)

Hittills har det warit den största helighet man har kunnat tänka sig, när någon gick i kloster, bar en grå kappa, lät raka en plätt på sitt hufwud, band ett rep om sig, mycket fastade, mycket bad, bar en tagelskjorta, låg på hårtäcken och förde ett strängt lefwerne, med ett ord munkheligheten. Ja, wi hafwa sålunda wandrat i ett härligt sken af skrymtaktiga gerningar, så att wi ock sjelfwa intet annat hafwa wetat, än att wi allt uppifrån hufwudet och ned till fotabjellet woro alltigenom heliga. Wi skådade endast på gerningarna och kroppen, icke på hjertat, som war uppfyldt af hat, fruktan, otro och ett ondt samwete och wisste intet om Gud. Då sade werlden: det är en helig man, det är en helig qwinna, som har låtit inmura sig, dag och natt ligger på knä, dagligen beder många rosenkransar o.s.w. O, det är helighet, der bor Gud, der är den Helige Ande lekamligen! Sådant berömmer werlden och aktar det ganska högt. Men att man derunder ser, att de icke bedja med allwarligt hjerta, ingen underwisa eller lära, ingen något gifwa, utan endast roffa åt sig, samla tillhopa de fattigas swett och möda och underlåta de rätt christeliga gerningarna, det bekymrar icke mycket werlden. Wälan, denna rättfärdighet och helighet will werlden hafwa, ändock den är illaluktande och oren för Gud, som ock will, att wi icke skola weta utaf henne; werlden will dock ingen annan hafwa. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 313 i kommentar till Luk 1:57-80)

Wår helighet består icke uti en grå rock, en swart eller hwit kappa, utan i ett rent samwete, så att jag wet, att Christus är min salighet, och att mina gerningar alldeles icke duga dertill, utan att blott det, som Christus gör, gäller inför Gud. ... Jag kan icke mera säga: en grå rock är helig, en röd rock är ohelig, emedan jag wet att det icke är fråga om en grå rock, utan endast om Christus. Ty derhän kan ingen bringa det, att en grå rock rentwår hans hjerta, eller att klostret renar honom, utan Gud är den, som genom tron och den Helige Ande renar honom, såsom ock Petrus säger i Ap.G. 15:9. ... Nu är det således en christens titel och kännetecken, att han är helig, utan sorg och fruktan och en Guds tjenare. ... (Christus) will, att wi skola berömma oss såsom fromma och heliga; dock icke genom oss; ty för wår egen räkning måste wi nog berömma oss sjelfwa af att wara förtwiflade bofwar. ... Likwäl will ej Gud, att wi skola föra ett skändligt, elakt lefwerne; ty Han tål det icke, utan fördömmer det. Men om du förer ett godt lefwerne, så will du fästa dig derwid, och det tål Han ej heller. ... Du måste föra ett tyst, wackert lefwerne inför werlden, men icke akta detta synnerligen högt, icke bättre, än att du sofwer eller wakar. Och likasom jag säger, att jag icke derigenom will förtjena himmelen, så bör ock allt ärbart, tuktigt lefwerne fritt föras, så att ingen må säga, det han genom den eller den gerningen tänker blifwa salig. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 313-315 i kommentar till Luk 1:57-80)

Det wore en stor skam och Guds försmädelse, om en christen wille säga, att han icke är helig; ty dermed bekände han, att jemwäl Christi blod, Guds ord, Ande och nåd, ja, Gud sjelf icke är helig. Ty allt detta har ju Gud kostat och anwändt på honom, att han skall wara helig. ... I Skrften brukas det ordet ”helig” allenast om de lefwande. Men wi hafwa haft andra böcker att läsa, än Skriften; derföre hafwa wi genom wåra förförare råkat i den skändliga ödmjukheten, att wi kalla allenast de döda heliga och anse det för den största förmätenhet, om någon ibland oss skulle kalla sig helig. ... Till ett sådant elände har den skändliga styggelse bidragit, som kallas upphöjelse till helgon (Kanonisering). Derigenom har påfwen åstadkommit, att man anser allenast dem heliga, som äro aflidna eller blifwa upphöjda och hafwa förtjent sådant med sina gerningar. Men huru ofta lärer icke djefwulen här blifwa upphöjd i stället för ett helgon, och wi anse dem heliga, som höra helwetet till. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 156 i kommentar till Rom 12:6-16)

Derföre äro wi heliga inför Gud, inför hwilken ingen är helig med mindre, han erkänner sig för en syndare och låter sin egen helighet fara. Men de andra äro heliga inför sig sjelfwa; derföre blifwa de alltid ogudaktiga och syndare inför Gud, emedan wi hata, dömma och fördömma oss sjelfwa och låta wår egenkärlek fara. Men de andra hålla sig sjelfwa kära och dyrbara; derföre äro de inför Gud förhatliga och stygga. Wi äro jemwäl utkorade inför Gud, emedan wi förkasta och försmå oss sjelfwa såsom skarn. Ty sådana utkorar Gud och har af ewighet utkorat dem. Men emedan de andra utkora sig sjelfwa, måste de wara förkastade af Gud, såsom Han ock af ewighet har förkastat sådana. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 174 i kommentar till Col 3:12-17)

Luc. 17:24,: Såsom ljungelden ljungar ofwan af himmelen och lyser öfwer allt det, under himmelen är; alltså skall ock menniskones Son wara på sin dag, det är, han skall ganska hastigt, oförmodadt och i ett ögonblick öfwerrumpla werlden, när den lefwer som allrasäkrast samt slår Guds ord i wädret och med största fräckhet föraktar det. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 542 i kommentar till 2 Petr 3:3-13)

Varför kallas kyrkan de heligas samfund? Därför att bara de människor som är helgade i en rätt tro är rätta medlemmar. (Martin Luther "Luthers Lilla Katekes" s 93)

ca 1500 och tiden dessförinnan

Ursprungligen var namnet "de heliga" ett gemnsamt namn för alla kristna, men i 5:te och 6:te årh. blef det nästan uteslutande användt om de s.k. helgonen. Sedan Cypriani dagar ihågkommos martyrerna ofta i liturgien; man byggde kapell (memoriae) öfver deras grafvar, höll kärleksmåltider och anammade nattvarden vid dessa. Så småningom växte vördnaden för de heliga männen och kvinnorna till en sådan höjd, att Augustinus måste påminna om, att martyrerna väl skulle äras men icke tillbedjas (honorandi, non adorandi); men det lyckades honom icke att sätta en gräns för helgondyrkan; denna var ett stycke av den gamla hedendomen, som fortsatte sitt lif inom den kristna kyrkan. Många af helgonlegenderna äro icke annat än kristliga varianter till berättelser om hedniska gudar och halfgudar. Om helgonen än icke voro "gudar", stodo de dock för folkmedvetandet såsom "gudomliga människor", och deras fester blefvo folkfester, ofta så att drag från ortliga gudars dyrkan utan vidare öfverflyttades på en orts helgon. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 420)

Först sedan det andliga förfallet gjort sitt inträde i kyrkan, började man kalla vissa personer för heliga. I den första kristna tiden däremot förstod man med ordet "helig" helt enkelt den, som blivit sant troende och förde en obefläckad och otadlig vandel; eller som Chrysostomus kort och gott säger: "Den som var helig i tro och liv." (Gottfried Arnold "Hurudana voro de första kristna?" s 90)

Varje troende är ett helgon i det att han är en troende. Fastän han är en person som lever i världen, är han ett helgon. ... Låt oss vara nitiska inte endast om dem som bor i bergen. De är verkligen helgon både i livsföring och i tro. Dessa andra är emellertid helgon genom sin tro och många av dem också i sin livsföring. Låt oss inte, om vi ser en munk (kastad) i fängelse, i det fallet gå in, men om det är en lekman avstå från att gå in. Han är också ett helgon och en broder. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:416)

När läkaren förklarat, att hans insikter och hans konsts hjälpmedel ej mer förmådde något, så fanns ännu hopp kvar, hoppet om hjälp från ofvan genom divinationen. Det fanns i det romerska riket Eskulaptempel, som på samma gång voro divinations- och sjukvårdsanstalter, och till hvilka de hälsosökande i sådant fall ännu kunde vända sig. . . . Man känner namnen på närmare ett hundratal sådana tempel. . . . Förebilden för dem alla var Eskulaptemplet i Epidaurus (i närheten af Athens hamnstad Piraeus), hvarifrån de öfriga, äfven Eskulaptemplet på Tiberön i Rom, kunna anses som kolonier. . . . Gemensamt för dem alla var, att de skulle hafva en så afskild och hälsosam belägenhet som möjligt. . . . (Hufvudtemplet i Epidaurus) har flere försalar. I den främsta står statyer av Ödet, Sömnen och Drömmen. . . . I templets cella är Eskulaps kolossalbild i guld och elfenben. . . . Bakom templet är den plats, som är invigd åt sömnen och de hälsobringande drömmarne. . . . Mörkret, tystnaden och ensamheten skulle underlätta uppenbarelsens undfående. . . . Bästa årstiden för drömmarnes undfående ansågs vara våren; den sämsta hösten. Gifvet är att patienten, innan han gick den profetiska natten till mötes, blifvit i psykiskt afseende väl förberedd genom böner och fromma ceremonier. . . . (Drömmarne) kunde indelas i två hufvudgrupper: drömmar, som icke kräfde tydning, emedan de voro klara i sig själfva, och drömmar, som kräfde tolkning, medels den af tempelprästerna ärfda och vidare utvecklade kunskapsart, som kallades oneirotekniken. Den sjuke kunde ha sett guden själf, skön och medlidsam, komma till hans bädd och fatta hans högra hand och säga honom de medel, hvarmed hans sjukdom kunde häfvas; eller han kunde komma och säga honom, att han enligt gudarnes vilja snart skulle dö, och i båda dessa fall var den prästerliga drömtydningen obehöflig. Eller drömmen tillhörde den klass, som kallades den symboliska eller allegoriska, och då måste denna konst anlitas. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 7-13; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Genom dygd och insikt, så lärde denna (stoiska) filosofi (som kejsar Markus Aurelius hyllade), är människan i stånd att göra sig oberoende af allt yttre och känna själsfrid även under ödets hårdaste slag. Allt hvad som är och sker i naturen är en Guds uppenbarelse. . . . Att följa förnuftets eviga lagar är människans bestämmelse. . . . Allt annat, så vidt det icke ör medel för det godas förverkligande, är likgiltigt, så viktigt det än må synas. Hälsa, ära, lust, rikedom å ena sidan, sjukdom, smälek, smärta, fattigdom å andra, höra till dessa likgiltiga ting, ty med eller utan dem kan människan genom en stark eller ren vilja och genom undergifvenhet under Gud vinna fullständig lycksalighet. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 173-174; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Rabbi Gamaliel, S:t Paulus' lärare, sade: “Den som inte förklarar tre ting under påsken har inte uppfyllt den plikt som åligger honom. Dessa tre ting är: Påskalammet, det osyrade brödet och de bittra örterna. Påskalammet betyder att Gud gick förbi den blodbestänkta platsen på våra fäders hus i Egypten; det osyrade brödet betyder att våra fäder befriades ut ur Egypten (med hast); och de bittra örterna betyder att egyptierna gjorde våra fäders liv bittra i Egypten.” (Alfred Edersheim “The Temple” s 237)

Salomos Psalmer är namnet på en samling av arton sånger, som på många sätt liknar psalmerna i Gamla testamentet. De har troligen sitt ursprung mellan ca 70 och 40 f Kr bland det folk som kallade sig "de fromma och heliga". Dessa uppfattas vanligen vara fariseiska grupper, men det är inte alls säkert att denna identifiering är den korrekta. (Marinus de Jonge "The Expectation of the Future in the Psalms of Solomon" s 5)

Att fortsätta med (hembygden):

Många tror kanske att de "heliga" är den religiösa eliten, men så är det inte enligt Nya Testamentet. De "heliga" är helt vanliga Guds barn och lärjungar till Jesus. ... Att de kallas "heliga" betyder inte att de är "bättre" än andra människor, utan att de har del i Kristus, den Helige Frälsaren. (Ingemar Persson "Helt vanliga kristna ..."; Jönköpings-Posten den 3 november 1989)

(Benämningen) ”de heliga” betyder inte, att kristna människor är utan fel och brister, men det innebär, att de är avskilda för Gud. De apostoliska breven är adresserade till de heliga på den eller den platsen. ”Heliga i Kristus Jesus” är också ”heliga i Filippi”, där de exempelvis bor. Fil. 1:1. (Knut Svensson ”Apostolisk tro” s 64)

Den romersk-katolska kyrkan skiljer på alla helgons dag den 1 november och alla själars dag den 2 november. Däri gör de rätt. Nu blandas de samman till de hädangångnas dag. En ödesdiger sammanblandning! Man blir inte helgon för att man dör. ... Saligheten, nu och i evigheten, är Hans gåva, som sitter på berget, åt dem som följa Honom. Salighetens gåva är innesluten i gudsgemenskapen som den gröna färgen i smaragden. (Gunnar Ahlerup "Alla helgons salighet"; Jönköpings-Posten 1955-11-04)

Benämningen "de heliga" återför oss till begreppets ursprung och medelpunkt "den Helige", vilken till sitt förbundsfolk sade: "På dem som stå mig nära vill jag bevisa mig helig och inför allt folket bevisa mig härlig", 3 Mos 10:3. ... (De heliga) äro mänsklighetens högsta adel, den eviga aristokratien. (Karl Jäder "Vill du bliva helig?"; kommentar till Ps 16:3; Jönköpings-Posten 1924-11-07)

En vällyckad missionsförsäljning anordnad af Skillingaryds kristliga ungdomsförening, hölls i Skillingaryds missionshus lördagen den 20 d:s (= mars). ... I samband med missionsauktionen hade ungdomsföreningen anordnat missionsmöte under söndagen, då predikant A. Magnusson på förmiddagen, med ledning af profetior ur Dan(iels) bok och Joh. Uppenb., höll en gripande bibelläsning om de yttersta tingen i profetiornas ljus. (Jönköpings-Posten 1915-03-23 "Missionsmöte med bibelläsning om de yttersta tingen")

Bibelkurs har under den gångna veckan hållits i Skillingaryd. Kursen, som anordnats af ungdomsföreningen på platsen har ledts af missionär Natanael Högman från Göteborg. ... Ämnet för kursen har varit : "De yttersta tingen och Kristi tillkommelse." På ett klart och gripande sätt skildrades dessa händelser enligt Uppenbarelsebokens framställning. I samband härmed genomgingos de första kapitlen af profeten Jesajas bok. Kursen har varit talrikt besökt och präglats af djupt allvar och anderikedom. (Jönköpings-Posten 1915-02-10 "Bibelkurs om de yttersta tingen och Kristi tillkommelse")

Bankeryds östra missionsförening hade sin sedvanliga skördefest och missionsauktion i Elim den 25 dennes. Efter ett allvarligt och varmhjärtat föredrag af kyrkoherde S.E. Hagberg med ledning af Joh. Upp. 1:1-7 vidtog försäljningen och som med kaffeafgiften inbringade kr. 645:07. (Jönköpings-Posten 1907-11-27 "Allvarligt och varmhjärtat föredrag med ledning af Upp. 1:1-7")

Lika viss, som Herrens ankomst är, huru mycket de otrogna än säga däremot, lika visst är ock att Jesu ankomst skall ske hastigt, så hastigt, att ingen människa vet, hvilken stund Herren kommer". Alla försök, huru välmenande de än må vara, att räkna ut dagen för denna betydelsefulla tilldragelse, måste därföre komma på skam. Så som tjufven kommer, när han minst väntas, så skall ock Herren Jesus komma. Han har själf sagt det. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 161; nr 21 den 22 maj 1895)

Till subskription anmälas följande hos (bokbindare) J. H. Nordström, der planerna äfwen finnas att bese: Swensk Synopsis, eller åskådlig framställning af de tre Evangelierna jemte parallellställen ur Johannis Evangelium m. m. Doktor J. A. Bengels sextio uppbyggliga Tal öfwer Johannis, eller fastmer Jesu Christ uppenbarelse. (Jönköpingsbladet 1844-08-24 "Tal öfwer Johannis eller fastmer Jesu Christi uppenbarelse")

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1985

Till en apokalyptisk världsbild hör flera teman: änglar och demoner har en framträdande roll, uppenbarelser förmedlas genom övernaturliga väsen, det pågår en strid mellan ont och gott (dualism), historien indelas i epoker och framtiden är förutbestämd (determinism), himmel och helvete behandlas och mänskligheten kommer att straffas eller belönas vid den slutliga domen. (Cecilia Wassén "Från perser till romare" s 82)

Vi är inte brickor i ett spel. Vi är kallade att samverka med Guds intentioner. Men sviker vi, är Gud trofast. Han är den ende som till sist är utan svek. Guds vilja omintetgörs inte för att människor backar ur. Där ingen utväg syns, öppnar Gud en väg. Där inga vänner finns kvar, låter Gud våra ovänner betjäna oss. Där allt tycks sluta i ett förkrossande nederlag – döden på ett kors! – sker historiens största triumf. ... Gudomligt och mänskligt samverkar i den väv som synliggör Guds vilja. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 415-416 i kommentar till Apg 25)

Jfr ”Jesus sade: ’Känn det (alt. den), som är inför din syn, och det, som är dig fördolt, skall bli uppenbart för dig. Ty inget dolt finns, som inte skall bli uppenbart.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 47; Thomasevangeliet log. 5)

I bibeln är upp till en tredjedel av alla texter relaterade till drömmar och syner: ... patriarkerna drömde i samband med skapandet av förbundet; Josef, Daniel och Salomo blev stora drömtolkare; drömmarna leder och skyddar Jesus så att han blir det han ska bli; ... en dröm ledde Paulus till en ny världsdel och bibeln slutar med en serie syner ... Inte undra på att kyrkofadern Ambrosius tyckte att prästerna borde utbildas i drömtolkning. (Magnus Lidbeck "Drömmen - det innersta rummet" s 169)

Kristna studentgrupper är olika på olika platser och vid olika tider - i fråga om kampglädje, entusiasm och effektivitet. Ibland blir de ett heligt sällskap, ett getto som bara ägnar sig åt att bevara de redan troendes tro, ofta otroligt fromma, ofta betraktade som sliskiga och gudsnådiga av de andra studenterna. Väl etablerade grupper kan bli hopplöst formella och helt glömma sina ursprungliga evangeliserande syften. Andra samlas till bön om inflytande på hela studentkåren och vänligt aggressiva i sin strävan att nå andra studenter med evangeliet. (Michael C. Griffiths "Kristen tro bland studerande ungdom" s 98)

För (de ortodoxa) är kyrkan inte en samling troende. De använder många bilder ur Nya testamentet, men den centrala är bilden av Kristi kropp. Därför är kyrkan inte bara en skara förlåtna syndare. Den är helig "i Kristus", genom Anden, trots våra synder. Det är därför vi i den nicenska trosbekännelsen (av central beydelse för ortodoxa kristna) bekänner vår tro på treenigheten och på kyrkan. För de ortodoxa spänner kyrkan över himmel och jord. Jesus Kristus är grunden, för ingen annan grund kan läggas. Apostlar, profeter, martyrer och andra heliga är uppbyggda på denna enda fasta grund och Gud utgör en växande byggnad, där Gud själv bor genom Anden. Alla de avlidna kristna är alltjämt medlemmar av Kristi kropp, och kyrkan är inte fullständig utan dem. Det är därför den ortodoxa kyrkan i sin gudstjänst ständigt påminner sig själv om alla Guds heligas närvaro, de levandes och de dödas, mitt ibland oss. (Paulos Mar Gregorios "De ortodoxa familjerna" s 47)

ca 1985 - ca 1975

I kristendomen står (uppenbarelse)begreppet konkret för Guds självuppenbarelse för människorna så som denna kommer till uttryck i den uppenbarelsehistoria som är nedtecknad i de heliga Skrifterna. Gud har i historien i en verbal- och realuppenbarelse avslöjat sig själv och sin gudomliga verklighet. (Studiebibeln V:173-174)

"Helighet" beskriver Guds natur. Andra personer och saker i Bibeln kallas "heliga" men är det på grund av sin relation till Gud. Helighet är inte alltid en karaktärsegenskap: kläder, mat och redskap kallas ibland heliga. De är inte heliga för att de är bra eller genom någon magisk rit utan för att de tillhör Gud på ett särskilt sätt. Den moraliska förpliktelsen i att kallas helig är detta: De "heliga", de som tillhör Gud, måste avspegla något av Guds natur. Det är ett tecken på Guds äganderätt. Gud själv är helig i det att han inte är bunden till skapelsen och inte kan jämföras med någon eller något; han är helt för sig, transcendent, "helig". Vi är heliga om vi tillhör Gud, om han har avskilt oss för sig. (Donald A. Carson "En personlig Gud" s 161)

Det som delges här är av så stor vikt att Fadern själv gett sin Son en speciell uppenbarelse om det. (Studiebibeln IV:753)

Författaren Adolf Sommerauer har skrivit en pjäs där han låter en tidningsreporeter gå ut på gatorna och intervjua folk med frågan: Ursäkta, jag undrar: är ni helig? Ingen har väntat sig ett sådant tilltal, några ser på honom som på en sinnesrubbad, somliga blir arga, andra skrattar, och naturligtvis vill ingen beteckna sig som helig. Så går han in på ett varuhus. Där lägger han märke till en expedit, en ung flicka, som har en pigg och glad blick, tar sig an särskilt äldre och handikappade kunder med tålamod och omsorg och överhuvudtaget gör ett förtjusande intryck. Han ber att få bjuda henne på lunch när hon får sin matrast, och hon tackar ja. Vid lunchbordet ställer han nu sin fråga: Är ni helig? Hon verkar inte chockad, tänker efter en sekund och svarar: Ja. Mitt liv tillhör Gud. Och allt som tillhör Gud är heligt. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 157 i kommentar till Joh 17:9-17)

Aposteln varnar för att Herren ska komma som en tjuv om natten. ... Aposteln har en del gemensamt med en prost i Estland, som såg affischer på lyktstolparna om att Jesus skulle komma den 25 augusti 1925. I sina predikningar sade han till sina församlingsbor, att de skulle vänta Herren var dag och var stund – utom den 25 augusti det året, ty då skulle han med säkerhet inte komma. Liksom en havande kvinna kan kristenheten iaktta det ena tecknet efter det andra till att tiden lider. Men den exakta stunden kan inte anges på förhand. Likt en störtförlossning kan den komma över mänskligheten. Erfarenheten visar, att varje försök att räkna ut tidpunkten innebär risk för andlig säkerhet hos några och för panik hos andra. Guds ord vill hålla oss ifrån sådana uträkningar och i stället hålla oss andligen vakna. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 327-328 i kommentar till 1 Thess 5:2-10)

När Jesus talar om människorna i Sodom och före den stora floden, nämner han inte deras synder, bara deras alldagliga bestyr. Felet med dem var att de inte räknade med möjligheten att plötsligt ställas till ansvar. Det är det plötsliga, det överraskande och oåterkalleligt avgörande som Jesus här framhåller, när han talar om hur riket kommer. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Lukas” s 191 i kommentar till Luk 17:26-37)

Att förankra sig i denna världen betyder ... undergång. Det räcker med de dagliga bekymren under ett arbetsfyllt liv. Har man förlorat Kristus ur sikte, kommer den avgörande dagen att bli som en fälla, som plötsligt slår igen över den som ingenting anade. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Lukas” s 225 i kommentar till Luk 21:32-36)

ca 1975 - ca 1900

Den s.k. moderna människan – en märklig företeelse, som ändrar gestalt vart tionde år – tror sig ha ett närmare och reellare förhållande till tingen och verkligheten än t.ex. medeltidens mystiker eller över huvud kristna personer. I själva verket är den moderna människan slaviskt bunden vid sina varseblivningsmönster, som bokstavligen hamrats in i hennes organism av en trumeld av suggestioner, propaganda i massmedia, undermänsklig litteratur och press. ... Den moderna människan bör betänka, vilket tarvligt varseblivningsmönster hon själv låtit sig utrustas med, innan hon nedlåtande ler åt det mönster som får somliga att uppfatta händelser och skeende som utslag av en högre, gudomlig vilja. (Sven Stolpe ”Birgitta i Rom” s 208-209; Birgittas hemlighet)

(Lukas) anknyter till och för vidare den syn på historien som vi har företrädd i GT. Bibeln ser historien som ett drama med Gud som regissör och huvudagerande. Skeendet föres planenligt fram mot ett mål, som är Israels frälsning och världens. ... För Lukas är det viktigt att visa upp, hur händelserna, som utspelas kring Jesus och med honom, fullföljer ett gudomligt styrt skeende. (Henrik Ljungman-Erik Beijer-Lars Hartman "Ur Lukasevangeliet" s 203; Henrik Ljungman i kommentar till Luk 1:1-4)

Luther förklarar uttryckligen såsom sin mening, att (Uppenbarelseboken) inte var skriven av aposteln Johannes, ej heller av någon annan apostel. P. Waldenström delade denna mening. Men det finns större auktoriteter än dessa, som hävdar, att det är aposteln Johannes, som är författare till (denna bok). Kyrkofadern Ireneus (död 202 e. Kr.) bestyrker aposteln Johannes författarskap. Detsaamma gör Justinus Martyr i en skrift, som han författat omkring 150 år e. Kr. Vidare Klemens av Alexandria (död 220 e. Kr.) och Origenes (död 254 e. Kr.), Tertullianus (död 220 e. Kr.) samt Cyprianus (död 258 e. Kr.). Dessa kyrkofäders vittnesbörd är tillräckliga och övertygande. Angående tiden för dess författande, säger Ireneus: "Det synes vara för icke länge sedan, nästan i vår egen tid, vid slutet av Domitiani regering." Denne kejsare regerade 81-96 e. Kr. Detta vittnesbörd ger vid handen att boken skrevs år 95 eller 96 e. Kr. . . . Boken anger i sin inledning, att "detta är en uppenbarelse från Jesus Kristus". Därmed ges dess innehåll en auktoritet som inte nog kan betonas. Visserligen är alla Bibelns böcker Guds ord men här säges det uttryckligen, att Upp. utgör en Jesu uppenbarelse. Därför bör vi vara angelägna att lära känna denna boks innehåll. (Florentinus Hällzon "Uppenbarelsebokens budskap" s 10,14)

Det grekiska ord som återges med uppenbarelse betyder att en slöja dras undan, så att något som var dolt kommer i dagen. (David Hedegård ”Nya Testamentet” s 601)

Vad som måste komma bör komma. Innanför måstets gränser är du därför osårbar. (Dag Hammarskjöld "Vägmärken" s 42; 1950)

Skrik-August såg mot västerhimlen, där solen hade ett stycke kvar att sjunka. Åkrarna runtom doftade av mogen gröda, och det var god gröda i år. Det var Olovsdagen i dag, och sommaren stod fullmatad som ax i säd. Men August ansikte hade ett bekymrat uttryck. ”Det står i tidningen, att världen ska förgås den tjugefjärde september”, sade han. ”Ä dä en bestämd dag utsatt?” ”Jaha. Den tjugefjärde september blir yttersta dan. Si själv!” Och gubben tog tidningen ur tröjlommen: Det var en lärd spåman i Frankrike, som satt ut dagen för jordens undergång. Det lät allvarsamt. För inte kunde tidningsherrarna få sätta in sådant för ro skull heller. Nog skrevs det in mycken lort i tidningarna, men yttersta dagen fick man väl inte driva gäck med. Det såg nog kunglig majestät till för resten. ”Men dä där står under ”Varjehanda”. Dä betyder, att dä inte ä så viktigt”, sade Knut (Toring) lugnande. ... Man visste aldrig. Man fick vänta och se hur det gick. Både folk och fä vilade ju i Herrans hand. Om Vår Herre ville, så kunde han förgöra alltihop medan han vilade middag, bara. Det var som att dräpa en lus. Han lade hela härligheten på ena tumnageln och smällde till med den andra tummen. Det var ett ögonblicks verk. (Vilhelm Moberg ”Giv oss jorden!” s 23-25)

Advokaten drack ur sitt glas, fyllde det på nytt och (sade till Sylverius): "Jag kan aldrig glömma de beundrande och tillbedjande blickar jag mötte, när jag som student kom hit hem till min fattiga ö under sommarferierna. Jag betraktades som ett slags helgon! Och till slut trodde jag även själv att jag var det. Jag minns så väl det tunga ansvar jag kände, var gång jag reste tillbaka till studierna i Köpenhamn. Jag ville ju så ogärna göra alla dessa ögon besvikna! . . . Jag borde aldrig vänt tillbaka hit igen, förstår du, men man blir skamlös med åren. . . . Jag skulle kommit tillbaka hit som präst eller som lärd eller som en rik man, inte som en fylltratt eller som "den där karlen, som hustrun har rymt ifrån", haha . . . Eller kanske är sanningen den att jag rentav känner en viss tillfredsställelse över att gå omkring och visa i hur hög grad folk har misstagit sig . . . gå omkring som en plockad ängel och vifta med gåshudsknottriga vingben!" (William Heinesen "Gryningsvindar" s 156; Färöarna i början av 1930-talet)

Gud uppenbarar sig i historien. Detta är ett helt avgörande inslag i (Nathan) Söderbloms teologi. Han skiljer mellan en "allmän uppenbarelse" där Gud meddelar sig till alla människor, oavsett religion, och en "särskild uppenbarelse" som är given "Israel och kristenheten". (Sven-Erik Brodd "Nathan Söderblom - religionshistoriker, ärkebiskop och internationell ekumenisk kyrkoledare" s 376)

Som jag har särdeles svårt att förstå Uppenbarelseboken och därför ej heller så lätt för att tro på dess ganska många och ofta icke så litet djärva utläggare, frågade jag en gång P.W. (Paul Waldenström) som ju hade skrivit kommentar till Uppenbarelseboken, om han i verkligheten också förstod denna bok. "Nej, det gör jag visst inte", svarade han, med, som det syntes, en viss honom säregen kläm. (E. Räf "Personliga minnen från P.W." s 71-72; Jönköpings missionsförenings julkalender för 1917)

I mars 1916 gick en ny skara Malmöpojkar ut i livet, bortom skolans inhägnade värld. ... I grund och botten intresserade jag mig inte så mycket för frågan hur framtidssamhället skulle se ut. Men jag fängslades av det lilla, jag visste om Karl Marx och hans teorier. För mig var han framför allt avslöjaren av borgarklassens illusioner. (Gunnar Aspelin "Lärospån i Lund" s 11,18)

Albaek bearbetade sin halsduk med nervös hastighet. "Säg mig", (skollärare) Grönhöj, "om ni finge lof att råda - vore det inte då er mening, att alla fiskarne skulle vara heliga?" "Skulle det efter er mening vara en olycka, om det så skedde?" frågade Grönhöj stilla. "Uppriktigt taladt, ja. Eller - det vill säga - jag vet icke, hvilket af de två onda tingen, jag helst skulle välja." "Hvad ondt är det i att blifva en omvänd människa?" "Att blifva trånghjärtad, dömande, öfvertrogen, det kallar jag för ett ondt." "Det var mycket på en gång. Säg mig ärligt - talar ni här af egen erfarenhet? Har ni någonsin lefvat bland 'heliga' människor?" "Nej, och det längtar jag inte heller efter att göra." "Hvar har ni då er visdom ifrån?" "Åh, det är ju en känd sak. De finnas nog, som ha skildrat de helige i Väst-Jylland - tidningarna, författarne." Grönhöj log igen. "Nu brister kulturen igen, käre - eller upplysningen. Tidningarna, författarne? - Hur månne ni själf, herr Albaek, skulle komma att se ut, om edra värsta fiender skulle skildra er?" "Vi äro icke fiender till de 'heliga', vi beklaga dem blott", sade Albaek hetsigt. "Nå låt gå, så är kulturen räddad, men nu återstår upplysningen. Tror ni verkligen, att dessa unga tidningsmän eller författare känna - ja, kunna känna en sådan djup och ingripande andlig rörelse som den, hvilken gått fram här efter kusten? Ja, om de blott i sanning ville studera den, lefva bland de troende någon tid och lära känna dem." (N.P. Madsen "Strandfogdens dotter" s 32-33)

ca 1900 och tiden dessförinnan

(Fredrik) Fransons eskatologiska uppfattning kommer till synes ... i den lilla skriften ("Några vinkar om sättet att bli bevarad"), där han säger, att Herren Jesus kan kom i detta ögonblick. ... Evigheten kan, hastigt som ljungelden flammar i natten, bryta in och ställa oss inför Guds ansikte. ... (Franson) levde varje dag, som om den varit den sista på jorden. Då han på kvällen gick till vila, gjorde han det i känslan, att han under natten kunde väckas av Guds basun och ställas inför Kristi ansikte. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 15,17)

Omkring (Schartau) samlades en from krets, som kallades de heliga i Lund. Där fanns både professorer, studenter och vanligt folk i denna församling. (Gunnar Olén "Kristna klassiker" s 86; Henrik Schartau – En rätt lärare)

Under 1780-talets sista år fick krigsbönen åter läsas i kyrkorna. Sverige befann sig i krig med Ryssland. Prästerna hade att uppmana allmogen till krigstjänst, och när segern vunnits och freden slutits i Värälä 1790 upphörde krigsbönen. Biskop Lindblom (i Linköping) meddelade sitt prästerskap i starka ord, att Gud "genom denna seger, varmed han välsignat vår konungs vapen, uppenbarat sig för oss". (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 169)

Vid universitetet i Oxford blev John (Wesley år 1729) ledare för en grupp som kallade sig "Heliga klubben". Dessa samlades till bibelstudium, bön, samtal, högläsning och ömsesidig hjälp, levde och studerade efter en fast disciplin och gick regelbundet i kyrkan. (Donald English "Metodismen och den evangeliska väckelsen" s 447)

I natt hade jag en otäck dröm. Jag tyckte jag såg maestro Bernado stå uppe på ett högt berg, reslig och imponerande. ... Jag bryr mig inte om drömmar. De betyder ingenting och är något fullkomligt likgiltigt. Verkligheten är det enda som betyder någonting. (Pär Lagerkvist "Dvärgen" s 47)

I många fall hade helgonkulten (under medeltiden) en folklig basis och blev först i efterhand erkänd som kyrkligt legitim. Från Sveriges medeltid finns en mängd traditioner om lokalhelgon som aldrig blev officiellt erkända och som nu förlorar sig i sägnernas dunkel. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 234; Lekfolkets kristendom)

Den mest extrema formen för postumt hedrande under medeltiden var helgonkult. Magnus Birgersson blev så småningom föremål för dylik, må vara att det inte var tal om formell, påvligt auktoriserad helgondyrkan. ... I texten till Brynolf Algotssons kononisationsprocess (1417) påstår en biskop av Skara att Magnus "sägs i Stockholm lysa genom sina underverk". Vad som åsyftas är en kult som hade sitt centrum kring franciskanerna i mälarstaden. Omkring 1440 uppges ett altare i Stockholms franciskankyrka vara beläget intill "helga konung Magnus grav". Att just Stockholmsfranciskanerna var särskilt måna om minnet av Magnus framgår även av en notis i deras diarium, enligt vilken bönder skall ha burit den döde kungen från Visingsö till Stockholm. År 1442 fick franciskanerna lov att bygga ett kapell för resande i Uppgränna på Hålaveden, mitt emot Visingsö, till ära för "helga konung Magnus ladulås". Kulten av Magnus Birgersson förefaller ha varit ett franciskanskt projekt med Stockholm som centrum. Måhända har bröderna på nuvarande Riddarholmen framhävt Magnus helgonstatus som motvikt mot Sankt Erik i Uppsala. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 231-232)

(Den heliga) Birgitta ser i Betlehem för sin inre syn den havande Maria. ... ”Så snabb och ögonblicklig var denna födsel, att jag inte kunde iaktta eller urskilja, hur och med vilken del av sin kropp jungfrun födde.” (Sven Stolpe ”Birgitta i Rom” s 240; I Palestina)

(Min moder) såg sig i drömmen stå på en rätskiva och en strålande yngling kom emot henne och vände sig till henne med ett glatt leende, där hon stod bedrövad och nedtryckt av smärta. När han frågat henne om orsaken till hennes djupa sorg och dagliga tårar – inte för att själv få veta något utan, såsom i sådana uppenbarelser är vanligt, för att undervisa – och hon svarat att hon sörjde över min förtappelse bjöd han henne vara vid gott mod och uppmanade henne att lägga märke till och se att där hon stod där stod ock jag. ... Varav denna uppenbarelse om inte från Dig, Herre, som lyssnat till hennes hjärtas bön. (Augustinus "Bekännelser" s 55-56)

Jag skäms över att undervisa kristna angående uppståndelsen. Ty den som behöver lära sig att det finns en uppståndelse, och som inte fullt och fast har övertygat sig själv att denna världens angelägenheter inte fortgår på grund av ödet och utan avsikt och att de skulle ske som av en slump, den kan inte vara en kristen. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:163)

Att avrunda med:

I en individcentrerad kultur blir helighet ofta detsamma som en inre kvalitet (med vissa yttre kännetecken som i pietismen). Men i biblisk mening betyder helig detsamma som ”avskild för någons räkning” – en markering av tillhörighet. Det som är heligt kan alltså inte köpas eller säljas – det är redan reserverat. Ser vi på sekulariseringens effekter på människan, betyder det alltså att eftersom vi saknar en överenskommelse om vad som är heligt i samhället, leder detta till det tysta antagandet att inget är heligt; det vill säga, allt är till salu. ... Men Kristus i sig själv är inte till salu. Ordet gratis betyder just: av nåd. Guds kärlek kan inte säljas eller köpas. ... Att vara kristen skulle alltså innebära att ”vara friköpt” – befriad från marknadens obarmhärtiga lagar – inte till salu! Dessutom: att vara helig är att vara ”hemlig”, okränkbar, oåtkomlig för värderande blickar på marknaden. (Ylva Eggehorn ”Språk för en vuxen tro” s 58-61)

”Delen edert till de heligas nödtorft.” Rom. 12:13. ... När apostelen särskildt nämner de heliga, lära wi äfwen här, såsom i Gal. 6:10, att ehuru wi enligt den allmänna kärlekslagen skola ”göra godt emot hwar man”, wi dock skola göra ”allramest emot dem, som äro wåra medbröder i tron”. ... Wi skola öfwerallt i apostlarna bref finna, att med det höga namnet ”heliga” betecknas alla troende christna. (Carl Olof Rosenius ”Betraktelser” s 375 i kommentar till Rom 12:13)

Sångarna:

Jublen, I vindar, det Heliga står fast, det viker ej för växling utan rast. Budskapet lever, Guds evighet är här i världen, som förändrar sig med hast. (B Setterlind: Psalmer och Sånger 341:3)

Resemåltid i hast jag tager, Som en jagad, som ett ilbud stannar ej. Jag står omgjordad om mina länder, Har vandringsstaven i mina händer; Resemåltid i hast jag tager, Som ett ilbud, Som ett ilbud stannar ej. (MSB Dana-B Ehrenborg: Förbundstoner 1911 nr 634:2)

(Paulus sade till de troende i Korint:) ”Paulus ... och Timoteus ... till Guds (församling) av utkallade, den som är i Korint tillsammans med alla de heliga, de som är i hela Akaja.” (2 Kor 1:1)

(Paulus sade till de troende i Galatien:) ”Jag tog det goda lilla budskapet) genom ett avslöjande av Jesus Kristus.” (Gal 1:12b)

(Paulus sade till de troende i Efesos:) “Må (vår Herre Jesu Kristi Gud) ge er en ande av vishet och ett avslöjande i Hans ytterligare kunskap. ... Det gavs till mig kunskap om mysteriet enligt ett avslöjande.” (Ef 1:17; 3:3a)

(Paulus sade till de troende i Kolossai:) “Mysteriet, som var (och hade varit) undangömt från tidsåldrarna och från släkterna ... har nu gjorts synligt för (Guds) heliga.” (Kol 1:26)

(Paulus sade till de troende i Thessalonika:) ”Det här är en Guds vilja, er helighet.” ((1 Thess 4:3a)

Grekiska ord:

apokalypsis (avslöjande) Syr 11:27; Luk 2:32; Gal 1:12; Ef 1:17; 3:3; Upp 1:1 – 1 Sam 20:30; Syr 22:22; Rom 2:5; 8:19; 16:25; 1 Kor 1:7; 14:6,26; 2 Kor 12:1,7; Gal 2:2; 2 Thess 1:7; 1 Petr 1:7,13; 4:13.

tachos (snabbhet) (i NT + exempel i GT) 2 Mos 32:7; 5 Mos 28:20; Ester 8:12r(E18); Luk 18:8; Upp 1:1 – Apg 12:7; 22:18; 25:4; Rom 16:20; Upp 22:6.

Ytterligare studier:

5 Mos 11:17; 32:35; Jes 29:5; 47:9; 60:22; Jer 46:6; Dan 2:29,47; 7:13,21; Amos 2:14; Tobit 8:15; Matt 10:26; 11:25-27; 24:6,42-43,48-51; 25:13; Mark 4:22; 13:7,32-37; Luk 8:17; 10:21-22; 12:2,39-40,45-46; 17:26-30; 21:9; Joh 5:19; 8:38; 12:49; Apg 9:13; Rom 1:7; 8:27; 12:13; 15:25; 1 Kor 1:2; 6:1-2; 14:30; Ef 2:19; 3:8; 4:22; Kol 1:4; 1 Tim 5:10; Hebr 6:10; Upp 1:19; 2:16; 3:11; 4:1; 5:7; 17:1; 21:9; 22:6,12,20-21.

David E. Aune "The Social Matrix of the Apocalypse of John"; Biblical Research 26 (1981): 16-32.

Richard J. Bauckham "God in the Book of Revelation"; Proceedings of the Irish Biblical Association 18 (1995): 40-53.

G.K. Beale "The influence of Daniel upon the structure och theology of John's Apocalypse"; Journal of the Evangelical Theological Society 27.4 (Dec. 1984): 413-423.

F.F. Bruce "The Earliest Latin Commentary on the Apocalypse"; The Evangelical Quarterly 10.4 (Oct. 1938): 352-366.

Jose Adriano Filho "The Apocalypse of John as an Account of a Visionary Experience: Notes on the Book's Structure"; Journal for the Study of the New Testament 25.2 (2002): 213-234.

Anton Fridrichsen "Nyare litteratur till Uppenbarelseboken"; Svensk Exegetisk Årsbok 3 (1938): 44-46.

J.K. Grönbaek "Zur Frage der Eschatologie in der Verkündigung der Gerichtspropheten"; Svensk Exegetisk Årsbok 24 (1959): 5-21.

Lars Hartman "Att tolka eskatologiska texter"; Svensk Exegetisk Årsbok 60 (1995): 23-38.

Bruce W. Jones "More About the Apocalypse as Apocalypse"; Journal of Biblical Literature 87 (1968): 325-327.

James Kallas "The Apocalypse: An Apocalyptic Book"; Journal of Biblical Literature 86 (1967): 69-80.

George E. Ladd "The Revelation and Jewish Apocalyptic"; The Evangelical Quarterly 29.2 (1957): 94-100.

D. Mathewson "Assessing Old Testament Allusions in the Book of Revelation"; The Evangelical Quarterly 75.4 (Oct.-Dec. 2003): 311-325.

D. Mathewson "Revelation In Recent Genre Criticism: Some Implications For Interpretation."; Trinity Journal 13.2 (1992): 193-213.

Thomas Edward McComiskey "Alteration of OT Imagery in the Book of Revelation: Its Hermeneutical and Theological Significance"; Journal of the Evangelical Theological Society 36.3 (1993): 307-316.

Hamilton Moore "The Book of Revelation"; Irish Biblical Studies 9.4 (1987): 158-174.

A.Q. Morton "Revelation"; Irish Biblical Studies 19.2 (1997): 81-91.

Robert H. Mounce "Pauline Eschatology and the Apocalypse"; The Evangelical Quarterly 46.3 (July-Sept. 1974): 164-166.

Steve Moyise "Authorial intention and the book of Revelation"; Andrews University Seminary 39.1 (Spring 2001): 35-40.

C.G. Ozanne "The Language of the Apocalypse"; Tyndale Bulletin 16 (1965): 3-9.

Dale Patric "The Rhetoric of Revelation"; Horizons in Biblical Theology 16.1 (1994): 20-40.

Jon Paulien "Recent Developments in the Study of the Book of Revelation"; Andrews University Seminary Studies 26 (1988): 159-170.

Vem Polythress "Counterfeiting In The Book Of Revelation As A Perspective On Non-Christian Culture"; Journal of the Evangelical Theological Society 40.3 (1997): 411-418.

Vem Polythress "Johannine Authorship and the Use of Intersentence Conjunctions in the Book of Revelation"; Westminster Theological Journal 47.2 (1985): 329-336.

J.A. du Rand "A 'basso ostinato' in the Structuring of the Apocalypse of John." Neotestamentica 27.2 (1993): 299-312.

J.A. du Rand "The transcendent God-view. Depicting structure in the theological message of the Apocalypse of John."; Neotestamentica 28.2 (1994): 557-574.

Kenneth A. Strand "Book of Revelation: a review article on some recent literature"; Andrews University Seminary Studies 11.2 (July 1973): 181-193.

Felise Tavo "The Structure of the Apocalypse. Re-examining a Perennial Problem"; (tidskriften) Novum Testamentum 47.1 (2005): 47-68.

Robert L. Thomas "The Structure of the Apocalypse: Recapitulation or Progression?" The Master's Seminary Journal 4.1 (Spring 1993): 45-66.

Paul Treblico "What Shall We Call Each Other? Part Two: The Issue of Selfdesignation in the Johannine Letters and Revelation"; Tyndale Bulletin 54.1 (2003): 51-75.

Paul Trudinger "Some Observations Concerning the Text of the Old Testament in the Book of Revelation"; Journal of Theological Studies 17 (1966): 82-88.

W.S. Vorster "'Genre' and the Revelation of John: A Study in text, context and intertext"; Neotestamentica 22.1 (1988): 103-124.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-10; 2012-05-31; 2014-12-22; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:1b Och Han gav ett tecken, då Han hade skickat bort (avslöjandet) genom Sin budbärare till Sin slav Johannes ...

Ord för ord (11 ord i den grekiska texten): och (han)-gav-ett-tecken havande-skickat-bort-(det/avslöjandet) genom '-n budbärare'/budbäraren sin '-en slav'/slaven' sin Johannes

1883: ... och han har sändt genom sin ängel och gifvit det till känna för sin tjänare Johannes ...

1541(1703): ... och hafwer betecknat och sändt, med sin Ängel, till sin tjenare Johannem ...

LT 1974: Gud tillät honom att uppenbara dessa ting för sin tjänare Johannes i en syn, och han sände en ängel från himlen för att förklara synens betydelse.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Israels folk:) ”Skåda, Jag skickar bort Min budbärare före ditt ansikte.” (2 Mos 23:20a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Herren) skickade ut Mose, Sin slav, (och) Aron som Han hade utvalt.” (Ps 105:26, Grekiska GT)

(Profeten sade till kungen:) “Den store Guden har gett ett tecken till kungen (om) de ting som kommer att vara uppå/’med avseende på’ de sista dagarna, och synen (är) exakt, och domen/bedömningen av den här (är) trofast/tillförlitlig.” (Dan 2:45b, Grekiska GT)

(Daniel sade: ”Budbäraren Gabriel) kom till (mig) och samtalade i sällskap med mig och talade: ’Daniel, jag har just nu kommit ut (för) att inunder/’i hemlighet’ visa dig ’ett sinne’/’en tanke’.’” (Dan 9:22, Grekiska GT)

Herren Gud må inte/förvisso ej göra en angelägenhet/sak, om – alltefter omständigheterna – Han ej må avslöja Sin uppfostran i riktning mot Sina slavar profeterna. (Amos 3:7, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Skåda, Jag skickar ut Min budbärare, och han skall 'se emot'/betrakta en väg före Mitt ansikte, och Herren som ni söker skall plötsligt anlända ’in i’/till Sitt tempel." (Mal 3:1a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Spådomar och förutsägelser och drömmar är fåfängliga. ... Om – alltefter omständigheterna – (skådandet) ej må vara skickat bort i ett besök från sidan av en högste, må du ej ge ditt hjärta in i dem.” (Syr 34:5a,6)

Den Senare Uppenbarelsen:

En Herrens budbärare för/ger enligt/’på grund av’ en dröm ljus åt Josef i Egypten. (Matt 2:19b)

(Jesus skickade bort de tolv och sade till dem:) ”En lärjunge är inte över/’mer än’ sin (א,* א) lärare, inte heller en slav över/’mer än’ sin herre.” (Matt 10:24)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Människans Son skall skicka bort Sina budbärare." (Matt 13:41)

En början av Jesu Kristi * (א*) goda lilla budskap helt och hållet som det har skrivits (och är skrivet) i profeten Jesaja: ”Skåda, Jag skickar bort Min budbärare före ditt ansikte, (han) som helt och hållet skall bereda din väg.” ... Johannes, den som döpte ..., blev. (Mark 1:1-2,4a)

... Budbäraren Gabriel skickades bort från Gud ... (till) jungfrun Mariam. (Luk 1:26-27)

(Budbäraren sade till herdarna:) ”Det här (skall vara) tecknet för er.” (Luk 2:12a)

(Petrus sade: “I de sista dagarna) skall era ynglingar skåda skådanden, och era äldste/’äldre män’ skall drömma drömmar, och i de där dagarna skall Jag under alla förhållanden ’hälla ut’/utgjuta från Min Ande emot Mina slavar och emot Mina slavinnor, och de skall profetera.” (Apg 2:17b)

(Stefanos sade till israeliterna: “Mose) är den som har blivit/framträtt i (församlingen) av utkallade i det ödelagda (området) i sällskap med budbäraren som samtalade (med) honom i/på berget Sinai och (i sällskap med) våra fäder, (den) som tog emot levande små utsagor (för) att ge åt er (P74, א,* א, B).” (Apg 7:38)

(En profet från ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem) gav ett tecken genom Anden, att stå/'det stod' i begrepp att komma att vara en stor svält emot hela (den bebodda) världen, ’vilken som än’/vilken (det) blev uppå/’under ... tid’ Claudius. (Apg 11:28b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till folkskaran:) ”Och, om – alltefter omständigheterna – Jag må höjas ut ur jorden, skall Jag draga alla (nationer) (P66,א*) i riktning mot Mig själv. Men/och Han sade (hela tiden) det här och gav (så) ett tecken (med) vad slags död Han (hela tiden) stod i begrepp att dö.” (Joh 12:32-33)

(Anden) kommer inte att samtala från Sig själv, emellertid/utan så många ting som Den * (א,*א) hör, kommer Den att samtala, och Den skall komma fram med ett budskap till er (om) de kommande tingen. (Joh 16:13b)

Exegeter, evangelister med flera:

Den omfattande litteratur, som producerades under den grekisk-romerska perioden ... vittnar om nya generationer av judiska filosofer, teologer och visionärer som sökte nya svar på frågor om Gud och samhälle i en ny tid. Ibland fann de insikter genom att reflektera över Torah, ibland genom uppenbarelser förmedlade av änglar eller i drömmar (vare sig dessa är baserade påpåstådda erfarenheter eller uttryck för en populär litterär stil). (Cecilia Wassén "Från perser till romare" s 80)

Jämför: “Dessa är de fördolda ord som den levande Jesus sade, och Didymos Judas Thomas skrev dem.” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 45; Thomasevangeliet Prolog; ordet ”fördold” motsvarar i mina översättningar närmast ordet ”undangömd” = apokryfos; ordet ”Didymos” återges av mig med ordet ”Tvåfaldig”)

Det grekiska verb(et) (sêmainon) anspelar på substantivet ”tecken” (sêmeion), vilket pekar på ett typiskt drag för den så kallade apokalyptiska litteraturen, dit Uppenbarelseboken hör. Sådana skrifter har ett teckenspråk som i de flesta fallen förmedlas och förklaras av guidande änglar. Detta förhållande är väsentligt när det gäller tolkningen av sådana skrifter. Symbolerna och bilderna måste tolkas. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 31)

Lägg märke till dem som medverkade till att apokalypsen tog form. Gud gav uppenbarelsen till Jesus Kristus. Den förmedlades vidare genom en ängel. Denna guidade Johannes framåt in i de gudomliga och eviga tingen. Hela framtiden mot evigheten blottas. ... De gudomliga intentionerna är, att Gud vill visa och uppenbara för oss framtidens händelser. (Ingemar Strand "Israels kamp och Gudsrikets seger - Världens undergång och himmel på ny jord" s 23)

Det vore väl att gå för långt om man skulle säga att (Johannesevangeliet) inte är en bok om Jesus, utan en bok av Jesus. Men det är hans hjärta som klappar här, hans tankar, hans ord och uttryckssätt, hans eget väsen som inpräntar hans bild på varje blad. Mänsklig fantasi kunde inte skapat den uppenbarelse som här tecknats, ty det är gudamänniskan vi möter i honom. (Studiebibeln II:633)

Genom flera led har denna gudomliga uppenbarelse (Uppenbarelseboken) kommit till oss. Först blev den av Fadern given åt Sonen. Sedan har Kristus vidarebefordat denna uppenbarelse till sin ängel. Ängeln gav uppenbarelsen åt Johannes i form av symboler och bilder. Vad Johannes på detta sätt såg och hörde har han nedtecknat, och denna nedteckning har han gjort under den helige Andes inspiration, 22:6. Det Johannes skriver är ”vad Anden säger till församlingarna”, 2:7. Bakom bokens budskap står alltså den treenige Guden – Fadern, Sonen och den helige Ande. Budskapet har kungjorts av en ängel och nedtecknats av en apostel. (Studiebibeln IV:753)

I upplevelsen spelade drömmar och visioner en stor roll (inom herrnhutismen). I drömmarna och visionerna har Kristi-brud-symboliken och blodsymboliken ofta varit framträdande, den bidande och kravlösa längtan har gett klarhet och ro.Det har inte alls som inom pietismen rört sig om en kamp för omvändelse, tro och bättring följd av etiska krav. (Ingmar Brohed "Pietism och herrnhutism" s 94)

(Calvin) föreställer sig himmelen, vari Kristi kropp efter himmelsfärden befinner sig, såsom ett bestämt avgränsat rum bortom den jordiska sfären. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 243)

Ju mera medeltiden led mot slutet, dess mera trädde Maria i förgrunden både under den offentliga och privata gudsdyrkan. ... Bernardino från Siena utvecklade i en predikan på bebådelsedagen, som Leo XIII har påmint om i en af sina encyklikor, att all nåd, som kommer denna världen till del, räckes af Gud till Kristus, af Kristus till Jungfrun, af Jungfrun till oss." I början tog en och annan, såsom Johan Wessel, anstöt häraf , men detta gick snart öfver, och humanismen, som på sitt klassiska tungomål gjorde Kristus till "Jupiter tonans", prisade Maria såsom "regina sacri potens Olympi". (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 999)

Egna kommentarer och funderingar:

På ett motsvarande sätt som Guds slav Mose tog emot lagen av Guds budbärare, så tar nu Jesu slav Johannes emot profetian av Jesu budbärare. Jfr Apg 7:38,53; Upp 1:1-3.

(Paulus skrev till de troende i Rom:) “Paulus, en Jesu Kristi (P26,א,*א, A) slav.” (Rom 1:1a)

Ytterligare studier: 4 Mos 21:9; Jes 11:10; Dan 8:16; 9:21; Sak 1:6,9; 6:4-5; Joh 12:33; 18:31-32; 21:19; Apg 12:11; Upp 1:4,9; 5:2; 10:1,7; 17:1; 19:9-10; 21:9; 22:6,8,16.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-10; 2012-05-31; 2014-12-23; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:2 ... som var vittne om Guds utsaga och Jesu Kristi vittnesmål, så många ting som han skådade.

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten): vilken/som var-vittne (om)-'-n utsaga'/utsagan '-ens guds'/Guds och '-et vittnesmål'/vittnesmålet (av)-Jesus (av)-Kristus så-många-(ting)-som (han)-skådade.

1883: ... hvilken har vittnat om Guds ord och Jesu Kristi vittnesbörd, så mycket som han har sett.

1541(1703): ... Hwilken betygat hafwer Guds ord och wittnesbörd om Jesu Christo, hwad han sett hade.

LT 1974: Johannes skrev ned alltsammans – Guds och Jesu Kristi ord och allt som han hörde och såg.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

I en början ... talade Gud. (1 Mos 1:1a,3a, Grekiska GT)

Efter de här orden blev/kom ett Herrens ord (vänt) i riktning mot Abram i en syn. (Herren) sade: ”Frukta ej, Abram!” (1 Mos 15:1a, Grekiska GT)

Vid den tid då (Herren) helt och hållet hade upphört att samtala (med Mose) i/på berget Sinai, gav Han (honom) två plattor av vittnesbördet, plattor av sten, som hade varit (och var) skrivna (med) Guds finger. (2 Mos 31:18, Grekiska GT)

De här (är) vittnesmålen och grundlagarna och domsutslagen, så många som Mose samtalade (med) Israels söner i det ödelagda (området), då de hade kommit ut ur Egyptens jord/land. (5 Mos 4:45, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Vittnet i en himmel (är) trofast. ... ” (Ps 89:37b eller Ps 89:38b, Grekiska GT)

En Herrens utsaga blev/kom (hela tiden) i riktning mot Hesekiel. (Hes 1:3a, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det här rikets goda lilla budskap skall kungöras i hela (den bebodda) världen ’in i’/’med syfte på’ ett vittnesbörd för alla nationerna, och då skall slutet anlända.” (Matt 24:14)

(Jesus sade till sina lärjungar:) ”Människans Sons tecken skall föras/komma till ljus i himmel/himlen.” (Matt 24:30a)

Guds ord blev/kom emot/till Johannes ... .(Luk 3:2b)

Det blev/hände i folkskaran att ligga/’man trängde sig’ på (Jesus) och/’för att’ höra Guds utsaga. (Luk 5:1a)

(Jesus sade:) ”Min moder och mina bröder, de här är de som hör Guds utsaga och gör (den). (Luk 8:21b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Förföljelsen) skall för er ‘stiga av’/leda in i ett vittnesbörd. ... De skall ta död på (några) ut ur/av er.” (Luk 21:13,16b)

... Den första utsagan gjorde jag faktiskt med anledning av alla ting, som Jesus började både göra och lära. (Apg 1:1)

(Herren sade till Paulus:) “Som du alltigenom var vittne om tingen med anledning av Mig ‘in i’/i Jerusalem, på det här sättet måste du och/också vara vittne ’in i’/i Rom.” (Apg 23:11b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I en början var (hela tiden) Utsagan, och Utsagan var (hela tiden) i riktning mot Gud, och Utsagan var (hela tiden) Gud. (Joh 1:1)

Det blev en människa, som hade skickats (och var skickad) bort från sidan av Gud. Ett namn åt honom var (hela tiden) (א*) Johannes. Den här kom ‘in i’/’med syfte på’ ett vittnesmål, för att han måtte vara vittne med anledning av ljuset, för att alla måtte tro genom honom. (Joh 1:6-7)

(Jesus sade till fariseerna:) ”Och om Jag – alltefter omständigheterna – är vittne om Mig själv, är Mitt vittnesmål sanningsenligt.” (Joh 8:14a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag har ännu många ting att säga till er. Ni förmår emellertid inte bära (dem) just nu. Men när – alltefter omständigheterna – Den där, sanningens Ande, må komma, skall Den visa er vägen i * (א*) sanningen. Ty Den kommer inte att samtala från Sig själv, emellertid/utan så många ting som Den * (א,*א) hör, kommer Den att samtala, och Den skall komma fram med ett budskap till er (om) de kommande tingen.” (Joh 16:12-13)

Jesus gjorde så faktiskt och/också många andra tecken inför Sina lärjungars ögon, (tecken) vilka det är som inte är (och inte har varit) skrivna i den här bokrullen. (Joh 20:30)

Det här är den lärjunge som är vittne med anledning av de här tingen och som har skrivit de här tingen. Och vi vet att hans vittnesmål är sanningsenligt. (Joh 21:24)

Exegeter, evangelister med flera:

Relativsatsen i v. 2 brukade de äldsta exegeterna tolka såsom en karakteristik av Johannes i egenskap av apostel: han ”som förut har vittnat (norska bibelöversättning) om Guds ord och Jesu Kristi vittnesbörd, allt vad han själv har sett” – de tolkade nämligen verbets förflutna tid bokstavligt. I så fall åsyftas Johannes verksamhet såsom förkunnare av evangeliet eller hans evangeliebok och brev. ... Särskilt parallellen 1:9 talar starkt för att här syftas på Johannes föregående evangelieförkunnelse. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 74-75)

Egna kommentarer och funderingar:

Det grekiska ordet för “var vittne” är skrivet i aorist indikativ, vilket innebär en bestämd handling i förfluten tid. Denna handling skulle kunna vara författandet av Johannes' evangelium. Jfr Egna kommentarer och funderingar till Joh 19:33-37.

Angående ”var vittne ... vittnesmål”, se också Joh 1:6-8. Angående “Jesu vittnesmål” (martyria Iêsou), se också Upp 1:9; 12:17; 19:10; 20:4.

(De här tingen skriver vi) med anledning av livets Utsaga, vad som (hela tiden) var från en början, vad vi har hört (och hör), vad våra ögon har skådat (och skådar), vad vi betraktade och (vad) våra händer kände efter (på). Och livet gjordes synligt, och vi har skådat (och skådar) och vi är vittnen och kommer med ett budskap till er (om) det tidsålderslånga livet, ’vilket som än’/vilket (hela tiden) var i riktning mot Fadern och gjordes synligt för er. Vad vi har skådat (och skådar) och har hört (och hör) kommer vi bort med ett budskap och/också till er, för att och/också ni må ha gemenskap i sällskap med oss. Och men/vidare (har vi) vår gemenskap i sällskap med Fadern och i sällskap med Hans Son, Jesus Kristus. (1 Joh 1:1-3)

Ytterligare studier: Joh 1:14,32,34; 3:11,32; 15:27; 19:35; 1 Kor 1:6; 1 Joh 5:9-11; Upp 1:5,9; 6:9; 10:4; 12:17; 14:12; 19:10; 20:4; 22:20.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-10; 2012-06-01; 2014-12-24; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:3 Lycklig den som läser och de som hör profetians utsaga (א,*א) och håller de ting som hade varit (och var) skrivna i den, ty den lägliga tiden (är) nära/’i närheten’.

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten): Lycklig den läsande och de hörande '-n utsaga'/utsagan '-ns profetias'/profetians och höllande de-(ting) i den havande-varit-(och-varande)-skrivna, '-en ty läglig-tid'/'ty lägliga tiden' nära.

1883: Salig är den, som läser, och de, som höra profetians ord och bevara det, som däri är skrifvet; ty tiden är nära.

1541(1703): Salig är den som läs, och hörer denna Propheties ord, och håller det deruti skrifwet är; ty tiden är när.

LT 1974: Om du läser denna profetia högt för församlingen, kommer du att få en speciell välsignelse från Herren. De som lyssnar till den, när den läses, och gör som den säger, ska också bli välsignade, för tiden är nära när allt detta ska ske.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Då (Mose) hade tagit förbundets bokrulle, läste han den in i folkets öron. Och de talade: ”Alla ting, så många som Herren har samtalat skall vi göra, och vi skall höra.” (2 Mos 24:7, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) ”Ni skall vakta/hålla alla Mina befallningar och alla Mina domsutslag och göra dem, vilka, då en människa har gjort dem, hon skall leva i dem.” (3 Mos 18:5a, Grekiska GT)

(Asa hörde) de här utsagorna och profetian. (2 Krön 15:8a, Grekiska GT)

(Elifas sade: ”Den människa som Gud överbevisar) må komma i en grift/grav precis som brödsäd som skördas i en läglig stund enligt/under en läglig tid.” (Job 5:26, Grekiska GT)

(Salomo sade:) ”Uttalat lycklig (är) den som vaktar/håller lagen.” (Ordsp 29:18b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Nära (är) Herrens stora dag, nära och oerhört snabb ... En vredesdag (är) den där dagen.” (Sef 1:14a,15a, Grekiska GT)

(Romarna skrev till Simon och breven) lästes inför ögonen (på församlingen) av utkallade i Jerusalem. (1 Mack 14:19)

(Jesus, Syraks son, sade:) “’Gör ... vis’/undervisa ej (i en) icke läglig tid.” (Syr 32:4b)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Sätt/lägg er hals under, inunder ett ok (av vishet), och låt er själ därtill ta emot uppfostran/undervisning. Det är nära att finna henne.” (Syr 51:26)

Baruk läste den här bokrullens utsagor ... i varje/hela folkets öron. (Baruk 1:3a)

(Judarna i Babylon skrev till Jerusalem:) “Ni skall läsa den här bokrullen, som vi har skickat bort i riktning mot er (för) att ‘tala ut’/förkunna i Herrens hus i/på en högtidsdag och i/på en läglig tids dagar.” (Baruk 1:14)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Med folket) ’fullbordas ... uppåt’/slutfullbordas Jesajas profetia.” (Matt 13:14a)

Jesus säger till (prästledarna och de äldste): “Läste ni inte heller någonsin i skrifterna?” (Matt 21:42a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Vem är följaktligen den trofaste och förståndige slav som herren har ’fått att stå ner’/satt uppå sin bostad (א,* א) (för) att ge dem näringen i en läglig tid? Lycklig (är) den där slaven.” (Matt 24:45-46a)

(Jesus) talade (till Sina lärjungar): "Dra er tillbaka in i staden i riktning mot en ’den och den’ och tala till honom: Läraren säger: 'Min lägliga tid är nära.'" (Matt 26:18a)

(Jesus kom) in i synagogan, och Han stod upp (för) att läsa. (Luk 4:16b)

Det blev/hände i folkskaran att ligga/’man trängde sig’ på (Jesus) och/’för att’ höra Guds utsaga. (Luk 5:1a)

(Jesus sade till en kvinna:) ”Lyckliga de som hör Guds utsaga och som vaktar/håller (den).” (Luk 11:28b)

(Petrus sade: “I de sista dagarna) skall era ynglingar skåda skådanden, och era äldste/’äldre män’ skall drömma drömmar, och i de där dagarna skall Jag under alla förhållanden ’hälla ut’/utgjuta från Min Ande emot Mina slavar och emot Mina slavinnor, och de skall profetera.” (Apg 2:17b-18)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Amen, amen säger Jag er, en slav är inte större (än) sin herre. Inte heller (är) en apostel större än den som har sänt Honom. Om ni vet de här tingen, lyckliga är ni, om ni – alltefter omständigheterna – må göra dem.” (Joh 13:16-17)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

Formuleringen ”salig den som läser upp och saliga de som hör orden i denna profetia” pekar på en praxis som de kristna övertog från de judiska synagogorna. Man läste högt ur de heliga skrifterna i gudstjänsterna, och lyssnandet spelade en väsentlig roll i det judiska folkets tro och liv, 5 Mos 6:4ff. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 32)

Uppenbarelseboken har blivit kallad Bibelns mest försummade bok. Det är som om Herren hade velat motverka denna försummelse, då han på förhand gav ett speciellt löfte om välsignelse över dem som får läsa boken och över dem som får höra den läsas. ... Eftersom ett sådant salighetslöfte knyts till boken, måste det betyda att dess innehåll är av allra största vikt. ... Alla de stora bibliska ämnena har fått utrymme här, men särskilt betonas hoppets betydelse för det kristna livet. (Studiebibeln IV:754-755)

Genom en disblå avgasluft kör John i rusningstidens vimmel, tutande under kvällens himmel. Som klotter på en överfart läser han: "Jesus kommer snart" - välkommen, på det hela taget ... I radions klassiska program bölas en Wagneraria fram: en altröst av det grymma slaget skär avgasluften som en kniv. John söker ett alternativ. (Vikram Seth "Golden Gate" s 37)

Om vi förstår vad det är som läses, skall vi höra det med stor villighet. Jag säger alltid detta och kommer inte att sluta med att säga det. Är det inte förunderligt att de som sitter på torget kan säga kuskarnas och dansarnas namn och familjemedlemmar och städer och det slags makt som var och en har och kan ge en detaljerad skildring av själva hästarnas goda och dåliga egenskaper, men att de som kommer hit (till gudstjänsten) inte kan någonting om vad som görs här, utan kan vara okunniga till och med om de heliga Böckernas antal? Om du jagar dessa världsliga ting till nöje, skall jag visa dig att här finns ett större nöje. Säg mig, vilket är mest behagligt, vilket är det mer underbara, att en människa brottas med en människa eller en människa som kämpar mot djävulen, en kropp som drabbar samman med en okroppslig makt eller han som är segerrik i din kapplöpning. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:144)

Skulle ett bref skrifvas (i det kejserliga Rom), så inkallades sekreteraren eller stenografen - ty äfven romarne kände snabbskrifningskonsten - och han hade att skrifva det efter herrns eller fruns diktamen; ville man läsa, så inkallades lektören att läsa högt. Var herrn författare eller föll det honom annars in att skrifva eller hålla tal i något ämne på ett sätt, som kunde vittna om sakkännedom, så hände det, att det bland hans slafvar funnos äfven sådane, som kunde stå honom till tjänst med att göra förarbeten härtill, efterslå i biblioteket, samla notiser o. s. v. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus" s 37-38; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1884

Dessa “små” (angående Matt 10:42) var ‘barnen’, som ännu lärde sig kunskapens första grunder och som så småningom växte till ’lärjungar’. Ty, som midrashen (Ber. R. över 1 Mos 14:1) har det: ”Där det inte finns några små, där finns det inte några lärjungar, inga visa män; där det inte finns några visa män, finns det inga äldste; där det inte finns några äldste, där finns det inga profeter, och där det inte finns några profeter, där låter inte Gud Sin Shekina (Närvaro) vila.” (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 652)

Att fortsätta med (hembygden):

Uppenbarelseboken är framför allt en profetisk bok. … (Den) påminner på många sätt om den gammaltestamentliga profetian. … Det är karaktäristiskt för Uppenbarelseboken att den innehåller så många anspelningar på Gamla Testamentet. … Allt tolkas dock i ljuset av uppenbarelsen genom Kristus. Uppenbarelseboken visar också stor släktskap med profetiska avsnitt i Nya Testamentet. Dit hör framför allt Jesu stora tal i Matt 24-25, Mark 13 och Luk 21. (Paul Wern ”Glimtar från Patmos” s 14-159)

Villigt och glatt slår sig hjärnan till ro, när hjärtat begynner trumpeta. Det säkraste sättet att komma till tro torde vara att ingenting veta. Det säkraste sättet att trogen förbli torde vara att ingenting lära. Och starkt är i år (1970) atheisternas skri: Himmelriket är nära. (Alf Henrikson "Bit för bit" s 38; Barnatro)

Läsningen av (Uppenbarelseboken) har ett mera direkt löfte med sig, än fallet är med någon annan nytestamentlig bok. ... Av orden (i Upp 1:3) torde vi kunna draga den slutsatsen, att Uppenbarelseboken icke endast var avsedd för den enskilda andakten och forskningen, utan ock för den gemensamma gudstjänsten. ... Uppenbarelseboken är alltså församlingens bok, som hon behöver bliva införd i och få ljus över för att äga ett fast profetiskt ord under den kommande tidens oro och nöd. (P.M. Bergman "Lovsången vid glashavet"; kommentar till Upp 15:3-4; Jönköpings-Posten 1928-10-19)

Skördefest och missionsförsäljning hölls i Uddebo missionshus, onsdagen den 18 nov. (1918), hvilken inleddes med predikan av Edv. Pettersson, som varmt och innerligt framhöll vikten av att stå i rätt förhållande till Jesus och vara redo till hans ankomst, som är nära. (Jönköpings-Posten 1918-11-16 "Skördefest och missionsförsäljning i Uddebo missionshus")

Verksamheten i (Skillingaryds) soldathem är redan i gång, dels genom uppbyggelsestunder hvarje afton i stora salen och dels genom skrifning och läsning i de mindre salarne, därunder dessa dagar i medeltal 300 bref dagligen nedskrifves. (Jönköpings-Posten 1909-04-19 "Bref skrifves och läses i Skillingaryds soldathem")

Den som väntar efter döden slipper att vänta förgäves. Måndagen den 10 januari 1859 trädde han stilla över fru Petersens tröskel. ”Herren är nära”, utbrast hon, och så hade vandringen avslutats, och en trött pilgrim nått den eviga friden. ... Fru Emilie Petersen längtade efter vilan mer än väktaren efter morgonen. (Efraim Palmqvist ”De som bröto marken” s 363; Emilie Petersen 1790-1859)

Den förklaring öfver Johannes' uppenbarelse, som (kyrkoherden Johannes) Baazius (lät trycka 1629 och som han) i Jönköpings kyrka förkunnat för sin församling, är frukten af långa forskningar och studier samt en vidt omfattande beläsenhet. ... Förklaringen berör kyrkliga, religiösa och moraliska spörsmål, men blir i Baazius vidtgående utläggning tillika en repetitionskurs i kyrkohistoria och kristna kyrkans pröfningar och strider samt tillspetsar sig till angrepp mot påfven och den påfviska kykan, i hvilka Baazius ser den fruktade Antikrist. Hans närmaste syfte med dessa förklaringar torde hafva varit att väcka sina medborgare till insikt om den fara, som från flera håll hotade vårt fosterland och Guds församling. (Rudolf Björkman "Det nya Jönköping. Från stadens flyttning till slutet af sjuttonde seklet." s 259)

Att fortsätta med ('nationerna'):

Detta (“lycklig”) är den första av Uppenbarelsebokens makarismer som verkar som löften och tröst för de trofasta kristna; jfr 14:13; 16:15; 19:9; 20:6; 22:7,14. (Håkan Ulfgard ”Feast and Future” s 41).

I urförsamlingen kom profetian att spela en ofantlig roll. ... Profetia är ett inspirerat tal, ingivet av Anden. Det innehåller något som den talande egentligen inte kunnat säga eller i varje fall inte hade kunnat bära fram på samma sätt om han varit hänvisad till sitt eget vetande och sina egna resurser. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Lukas” s 33 i kommentar till Luk 1:67-80)

Det karakteristiska för den utgjutna Anden är syner, drömmar och profeterande. De unga skall vara vakna och se syner. Djärva och sunda visioner bör inte saknas bland de unga. De gamla skall vila och ha drömmar. Deras livserfarenhet skall hjälpa dem att se djupt in i tingen. (Erik Bernspång "Apostlagärningarna" s 47 i kommentar till Apg 2:17-18)

Ester: "Jag har skrivit ett brev till dig, som jag lovade. Det ligger på golvet, om du kan hitta det. ... Johan! Det är viktigt, förstår du! Du måste läsa noga." ... Johan börjar leta på golvet och finner genast papperet med tryckbokstäverna och överskriften: TILL JOHAN. ... Anna och Johan är ensamma i kupén. ... Han har tagit fram Esters brev, som han studerar. ... Anna (misstänksam): "Ett brev. Få se." Johan ger henne motvilligt det skrynkliga pappret med de främmande obegripliga orden. Anna rycker på axlarna, lämnar det tillbaka till sonen. Han tar emot det och läser viskande. ... Johans ansikte är blekt av ansträngningen att förstå det främmande språket. Detta hemliga meddelande. (Ingmar Bergman "Tystnaden" s 163-165; Djursholm i mars 1962)

Jag hade inte varit länge i Kongo (1955), förrän jag fick höra talas om en afrikansk pastor, som på något sätt skilde sig ifrån både kolleger och vanliga kristna. Någon sade: ”I Ndoundou (vid Ngouedi) bor Guds Ande på ett särskilt sätt, han har profetisk gåva, han kan uppenbara synd.” Jag ville höra något exempel på detta, och fick då höra följande. Efter ett möte kom en kvinna och bekände en del synder, som hon hade begått och ville få förlåtelse för. Ndoundo lyssnade, såg på kvinnan och sade på sitt stilla men bestämda sätt: ”Nu skall du inte bedraga både Gud och mig. Du säger, att du vill lämna allt hedniskt väsende, men du har dolt något under din klädnad. Gå och tag bort det!” Kvinnan erkände, att hon omkring midjan hade ett band med en av en avgudapräst invigd fetisch på sig. När hon lovat att taga bort det, stod han tyst ett ögonblick och tillade sedan: ”Du har också något i ditt hus, något som avgudaprästen givit dig. Jag beder inte till Gud för dig om nåd och frälsning, förrän du tagit bort det. Kvinnan skyndade genast hem, gjorde som han sade och kom åter för att verkligen lämna sig helt åt Jesus. ... Redan tidigt hade (Ndoundou) ibland haft drömmar och syner som starkt påverkat honom. Han kunde ange år och datum för sådana upplevelser. Så hade han den 15 nov 1931 tyckt sig se himmelen öppen, och under det han hörde en klocka ljuda, samlades skaror av människor framför ett bord med en stor bok. (Astrid Gustafsson "100 dagar i Kongo" s 128-130)

Dagen är nära, det nu rådande mörkret skall skingras av rättfärdighetens sol. Kristus är nära, den av Gud smorde Konungen skall segra på jorden. Guds barns härliga frihet nalkas. (Iwar Claeson "Adventets väckelsebudskap" s 852; Missionsförbundet n:r 50 den 11 december 1924)

Ny lyser det rött bland tuvor och snår, och smultron plockas och plockas, men längre och längre färden går, och snart från stigen de lockas. Det händer så små som stora att rätta vägen förlora. ... Vart komma de nu? Var äro de, var? De leta men mer sig förvilla. Vad skola nu säga moder och far? De säkert ha gjort mycket illa. Och timme för timme skrider, det snart till aftonen lider. ... ... Då hörs en dallring på aftonsky, hör, kyrkoklockorna klinga: de tona med frid över dal och by, till helgsmål de vänligt ringa. Nu hitta små barnen vägen, de veta, var byn är belägen. ... De springa ditåt, där klockan ljöd, så fort små fötterna bära, och varsna i kvällens sista glöd, att hemmet var mycket nära. Nu äro de där – i hamnen, i bidande modersfamnen. ... Men vördige pastorn talte så: ”Vår Gud, som skyddar oss alla, o, giv, om i världen de vilse gå, att kyrkoklockor må kalla som nu alltjämt mina kära till hemmet, som städs är nära!” (Carl David af Wirsén ”Kyrkklockorna” s 195-196; 1884)

År 1849 flyttades uppläsandet av profana kungörelser (i Svenska kyrkan) till efter gudstjänstens slut. Efter kommunalreformen 1862 tillkom ett nytt moment, eftersom också kommunala kungörelser skulle läsas upp. I kyrkomötet 1868 markerade man att läsningen tog bort Guds ords verkan ur åhörarnas hjärtan - den motverkade alltså gudstjänstens egentliga syfte - och förringade prästämbetets värdighet. Detta argument upprepades i olika former närhelst saken diskuterades. När uppläsningen ägde rum efter gudstjänstens slut blev åhörarskaran ibland mycket liten eller stundom obefintlig. Högläsningen måste ändå genomföras. Det mekaniska läsandet förstärkte allmänhetens intryck av prästen som statens megafon och av själva gudstjänsten som en statlig angelägenhet. Att uppläsningstvånget, trots upprepade önskemål från kyrkomötet, inte mildrades förrän 1942 berodde på att staten betraktade denna tingens ordning som praktisk och ansåg en ändring vara av ringa vikt. Den sista resten av detta läsande försvann 1970, när pastorsämbetena inte längre år efter år behövde spara och binda in"Svensk författningssamling" och länskungörelserna. Året innan hade den rätsliga regleringen av kyrklig lysning till äktenskap avskaffats och den obligatoriska uppläsningen härom försvunnit. Konungens årliga böndagsplakat upplästes varje nyårsdag fram till 1983. Fortfarande (2003) läser man upp namnen på dem som döpts eller avlidit. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 13)

(Bildtext) Vår första helbibel, Gustav Vasabibeln av 1541, är illustrerad med icke mindre än 62 träsnitt, ojämnt fördelade på de olika bibelböckerna. Sålunda kommo icke mindre än 23 stycken på Johannes' uppenbarelse, ett vältaligt vittnesbörd om hur mäktigt denna bok vädjat till människors fantasi under medeltiden och 1500-talet. ... Bilden här illustrerar synen av de fyra ryttarna i kap. 6 i Johannes' uppenbarelse, på vars tydning apokalyptiker av äldre och nyare datum ständigt grubblat. (Hjalmar Holmquist "Religion, kyrka och skola under reformationstidevarvet" s 118)

Sångarna:

Han kommer, vår Jesus, välsignade tröst! Den saliga dagen är nära, Då vi skola höra hans ljuvliga röst Och skåda hans anlete klara. Se, brudgummen kommer, upp, sov ej, o brud, Tänd lampan och skynda att möta din Gud! Så ljuder den manande rösten. (J Blomqvist: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 733:1; jfr Psalmer och Sånger 736:1)

Vi veta ej tid, vi veta ej stund, Då gryningen inne är. Vi veta likväl på sanningens grund, Att frälsningens dag är när. O härliga dag, som randas för mig! O härliga mål på pilgrimens stig! Min längtan, min blick allt mer till dig drag, Du härliga Jesu Kristi dag! (AL Skoog: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 736:4; jfr Psalmer och Sånger 740:4)

Egna kommentarer och funderingar:

Den lägliga tiden för att ge ”vishetens uppfostran (Syr 51:26)/en slavs näring (Matt 24:45-46)/profetians utsaga (Upp 1:3)” är nära. Jfr Upp 22:10.

Profetians utsaga/den här bokrullens profetias utsaga/den här bokrullens utsagor/de här utsagorna i den här profetians bokrulle: Se också Upp 22:7,9,10,18,19.

Den lägliga tiden är nära: Se också Upp 22:10.

Paulus sade till de troende i Rom: “Nu är vår räddning närmare än när vi trodde/’kom till tro’. Natten har ’gjort framsteg’/framskridit, men/och dagen har närmat sig (och är nära).” (Rom 13:11b-12a)

Den som inte har blivit en glömsk hörare emellertid/utan en gärnings görare, den här kommer att vara lycklig i sitt görande. (Jak 1:25b)

Grekiska ord:

(profêteia) prophecy (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 13:14; Upp 1:3 – Syr Inl; 24:33; 36:14(17); 39:1; 44:3; 46:1,20; Rom 12:6; 1 Kor 12:10; 13:2,8; 14:6,22; 1 Thess 5:20; 1 Tim 1:18; 4:14; 2 Petr 1:20-21; Upp 11:6; 19:10; 22:7,10,18-19..

Ytterligare studier: Ps 90:4; Salomos Vishet 2:5; 8:8; Syr 39:16; Matt 24:15; Mark 13:14; Luk 1:45; 21:8; Joh 20:29,31; Apg 11:27-30; 13:1; 21:7-9; Jak 5:8; 1 Petr 4:7; 2 Petr 3:8; Upp 14:13; 16:15; 19:9; 20:6; 22:14.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-10; 2012-06-01; 2014-12-25; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:4a Johannes till de sju (församlingarna) av utkallade, de i Asien.

Ord för ord (8 ord i den grekiska texten): Johannes (till)-de sju (församlingar)-av-utkallade, de i '-n Asien'/Asien.

1883: Johannes till de sju församlingar, som äro i Asien.

1541(1703): Johannes de sju församlingar i Asien:

LT 1974: Från: Johannes. Till: De sju församlingarna i Turkiet.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) ”... Ni stod mitt emot Herren er Gud i/vid Horeb (på) dagen av/för (församlingen) av utkallade.” (5 Mos 4:10a, Grekiska GT)

Mose samtalade in i öronen av/på varje/hela Israels (församling) av utkallade. (5 Mos 31:30a, Grekiska GT)

(Herrren sade:) “ ... Jag tar varje/hela Israels hus ut ur en mitt av nationerna.” (Hes 37:21a, Grekiska GT)

Då Asiens store kung hade gått in i ett krig emot (romarna) ... krossades han av dem. (1 Mack 8:6)

(Romarna skrev till Simon och breven) lästes inför ögonen av/på (församlingen) av utkallade i Jerusalem. (1 Mack 14:19)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till lärjungarna:) ”Lyckliga de som är bedrövade, eftersom de skall kallas till sidan av.” (Matt 5:4)

Om (brodern som har missat Guds mål) – alltefter omständigheterna – må ‘höra ... vid sidan av’/ignorera dem, tala till (församlingen) av utkallade. (Matt 18:17a)

... (Jesus) gick bort in i Tyrus' och Sidons (א,* א, A, B) gränsområden. ... (En kvinna) föll (vänd) i riktning mot, i riktning mot Hans fötter. (Mark 7:24a,25b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “När och/också (א,*א) de sju bröden (P45, א,*א) (gavs) in i de fyrahundra, hur många korgar fullbordanden av brutna stycken lyfte ni? Och de säger: ”Sju.” (Mark 8:20)

(Stefanos sade till israeliterna: “Mose) är den som har blivit/framträtt i (församlingen) av utkallade i det ödelagda (området) i sällskap med budbäraren som samtalade (med) honom i/på berget Sinai och (i sällskap med) våra fäder, (den) som tog emot levande små utsagor (för) att ge åt er (P74, א,* א, B).” (Apg 7:38)

(Paulus sade till judarna:) “Då (Gud) hade tagit sju nationer i/på Kanaans jord helt och hållet för Sig själv, ärvde Han deras jord helt och hållet (i) som/omkring 450 år.” (Apg 13:19 eller 13:19-20a)

Alla de som bodde (i) Asien (hörde) Herrens utsaga, både judar och greker. (Apg 19:10b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Judarna talade så 'i riktning mot sig själva'/sinsemellan: “Var/vart står Den här i begrepp att gå, eftersom vi inte skall finna Honom? Ej står Han (väl) i begrepp att gå in i den isärspridda sådden av/bland grekerna och lära/undervisa grekerna? (Joh 7:35)

(Det) var (hela tiden) några greker ut ur/av dem som steg upp, för att de måtte kasta sig ner i/vid högtiden. (Joh 12:20)

Hembygdens predikan:

Låt oss först kasta en blick på själva ”huset” och ”husfolket”. Det är de troendes församling, de heligas samfund, Kristi hjord, Guds tempel och boning. Sålunda icke t. ex. en socken eller s.k. kyrkoförsamling, varinom väl kan finnas några troende men som dock själv på intet sätt kan eller får kallas ett Guds hus eller Guds församling; lika litet som med ”huset” eller ”husfolket” får förstås själva kyrkohuset med dem som där pläga församla sig. Huru orimligt sålunda, om någon påstode sig vara en förvaltare i ”Guds hus”, därför att han av mänsklig institution insatts till andlig ämbetsman i en socken, kanske utan att han bekänt sig eller kunnat bekänna sig tillhöra ”husfolket” och måhända aldrig ens tillfrågats därom! Det första och oeftergivliga villkoret för att vara förvaltare i ”Guds hus” är, att man själv tillhör ”husfolket”. Huru skulle Kristus kunna lämna någon av de själar han köpt med sitt blod och som helgas av hans ande i händerna på någon som icke älskar honom och regeras av hans ande? Sådant är ju icke möjligt. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 358, Nionde söndagen efter trefaldighet, Luk 12:42-48)

Guds församling, Kristi församling, de heligas församling – o höga, härliga ord! Henne har Kristus älskat, henne har han förvärvat med sitt eget blod, henne helgar han, henne vårdar han, i henne bor han och henne skall han till sist förhärliga med sig. ... Hon kallas och är hans egen kropp. Men själv medhann han icke att bygga eller ordna henne. Detta uppdrag gav han åt apostlarne. Såsom Lukas betygar i början av sin andra bok Apostlarnes gärningar: ”I min förra berättelse (nämligen Lukas evangelium) har jag talat om vad Jesus begynte både göra och lära ända till den dagen, då han vart upptagen.” Nu åter – i sin andra berättelse – beskriver han apostlarnes gärningar, då de, skickliggjorda genom den helige anden, grundlade, byggde och ordnade Kristi församling på de orter, dit de kommo. ... Apostlarne byggde ut vad han grundlagt. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 459-460, Tjugoandra söndagen efter trefaldighet, Matt 18:15-22)

Vad har Kristus närmast avsett med denna liknelse (om ogräset)? Har hans avsikt, såsom många mena, varit att här beskriva sin församlings gestaltning och giva råd och anvisningar, huru man bör förfara inom henne? ... I sin egen tydning av liknelsen säger han: Åkern är världen. Men är åkern världen, icke kan den då vara även församlingen? Ty icke likställes församlingen någonsin i Guds ord med världen? Tvärtom framställes hon alltid, så väl av Kristus som av apostlarna, såsom en från världen utvald, uttagen och avskild hop. Detta ligger även i det namn, som Kristus och apostlarna giva henne – på grekiska ecklesia, ordagrant utkallelsen eller den utkallade hopen. Icke kan Kristus sålunda säga: Åkern är världen och mena församlingen? Det skulle ju innebära, att församlingen vore på samma gång utkallad, uttagen och avskild från världen och vore dock världen. Detta är omöjligt. Ännu omöjligare blir detta, då aposteln kallar församlingen Kristi kropp och den helige andes tempel. Med åkern i liknelsen menas sålunda icke församlingen, utan just, såsom Kristus säger, världen, d. v. s. den stora människovärlden, inom vilken församlingen visserligen finnes och utvecklas med med vilken hon icke får sammanblandas. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 104, Femte söndagen efter trettondagen, Matt 13:24-30)

Det stod ett fruktträd i täppan vid den lilla stugan i skogsbrynet. Men vilket vidunder! Själva stammen var mycket smal, här och där nästan bortvissnad. Men på honom satt gren på gren, alla tjocka och frodiga, nästan bildande en stam för sig. Dessa nya stammar voro krokiga och vände sig mera utåt än uppåt. Hade trädet vuxit så av egen drift? Nej, utan någon – troligen en av gossarna i stugan – hade velat visa sin skicklighet i att ympa och hade då, när här icke fanns mer än det trädet, nästan fullsatt det med ympkvistar. Det ursprungligen sköna trädet stod där nu som ett vidunder, en bild av sammanhopad söndring, ty nästan varje av de nya stammarna bar ett annat slags löv och annan frukt än de övriga. Och, ehuru ännu icke synnerligen gammalt, måste trädet snart falla dels genom de sår det erhållit och dels genom tyngden av de många grenarna. I denna bild åskådliggöres hurudant tillståndet begynner bliva bland de troende genom de många föreningarna. ... Med tiden lider det andliga livet stor skada genom de många särskilda föreningarna: ynglingaföreningar, jungfruföreningar, gemensamma ungdomsföreningar m. fl. Medlemmarna i dessa föreningar samlas huvudsakligen på sin lokal, jämte det de gå och höra en predikan då och då. Men år efter år bliva de borta från Jesu nattvard och förbliva obekanta med de äldre troendes djupare erfarenheter. Dessa förmåner söka de ersätta med musik och sång samt andra uppmuntrande anordningar. Men därom äro väl alla troende överens, att ingenting, vad det än må vara, kan ersätta Jesu nattvard. I någon mån gäller detta även om de äldre troendes djupare erfarenheter. ... Sist må anmärkas, att särskilda föreningar för de unga kunna vara goda och ofta äro av nöden. Men de må då alltid stå i den innerligaste förening med församlingen. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Pilgrims tillfälliga betraktelser s 275-278; Det vidunderliga trädet eller ”Församlingens uppgift”)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Jahve kallade Abraham ut ur staden Ur, Israel ut ur Egypten och de fördrivna ut ur Babylon – samtliga tre en förebild på den mer omfattande och djupgående befrielsen som Gud har åstadkommit genom Jesus Kristus. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 127 i kommentar till Esra 5:2)

Jag hoppas att ingen av mina läsare är en av dessa nyckfulla, oregelbundna kyrkobesökare – en församlingslös kristen – för i Nya testamentet förekommer inga sådana avarter! Nej, vi är inte bara överlåtna åt Kristus; vi är överlåtna åt Kristi kropp. Vi kan inte vara det ena utan det andra. För församlingen är det centrala i Guds plan. Guds plan, som tog form i ett evigt förflutet och förverkligades i historien för att fullkomnas i en framtida evighet, handlar inte enbart om att frälsa individer och därmed förlänga vår ensamhet, utan snarare att samla ett folk åt sig själv och bygga sin församling. Kristus dog för oss, inte bara för att befria oss från synden utan för att rena åt sig ett folk som ”är uppfyllt av iver att göra vad som är gott” (Tit. 2:14). Så anledningen till att vi är överlåtna åt församlingen är att Gud är det. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 305)

Mötesprogram i husförsamlingarna: 1. Tid för gemenskap. 2. Bön och tacksägelse. 3. Förbön för varandra. 4. Förbön för de som inte kommit. 5. Fördelning av uppgifter att hjälpa behövande och göra hembesök. 6. Samtal om söndagens (gårdagens) predikan. ... Husförsamlingarna hjälper oss att lära känna varandra, våra hem och familjer och de problem som var och en har. Husförsamlingarna hjälper oss att hålla kontakt med de som slutat gå på våra möten i kyrkan och de som aldrig går dit. (Moses Nkosi "Program för en sydafrikaförsamling" s 16; Nkosi är pastor i Middelburg; Svenska Alliansmissionens årsbok 1984)

Talet (sju) är valt avsiktligt, eftersom det betecknar fulltalighet, fullkomning, totalitet. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 376)

Gemenskapen med Kristus medför också gemenskap med alla hans lärjungar. Denna dubbla gemenskap är den kristna församlingens innersta väsen. Gemenskapen mellan Jesu lärjungar kommer till synligt uttryck i lokalförsamlingen. Dess gränser får inte dras godtyckligt. De går, där tron på Kristus går, och får inte göras varken snävare eller vidare. Församlingen skall vara en öppen famn för allt trons liv. Det är en generös uppfattning, så långt vi kan förstå, lika generös som evangeliet självt. Att denna församlingssyn är ett dyrbart arv från våra fäder i Kristus, vill vi gärna med tacksamhet erinra om vid denna generalkonferens, då Svenska Missionsförbundet träder in i ett nytt decennium – det nionde. Med frimodighet och glädje vill vi proklamera vår församlingssyn, inte främst därför att den var våra fäders, utan därför att den enligt vår övertygelse är Skriftens. (Gösta Nicklasson "Kristus lever" s 40; Predikan över Matt 16:17-18 vid Svenska Missionsförbundets generalkonferens 1958)

I den hebreiska betydelsen betyder (ekklêsia) Guds folk som kallas samman av Gud för att lyssna till eller handla för Gud. ... Gud har kallat dem till sig själv; inte så mycket att samlas för att dela sina egna tankar och åsikter, utan att samlas för att lyssna till Guds röst. ... (Ekklêsia) beskriver alltid en samling av män och kvinnor som har gett sina hjärtan åt Gud. (William Barclay ”New Testament Words” s 69-70,72)

Om jag finge börja om igen skulle jag ... arbeta mera målmedvetet för den kristna församlingen på fältet. Det är församlingen som skall fortsätta verket. Den utländska missionen är av tillfällig och grundläggande karaktär, åtminstone i den omfattning den nu fått. Dess ställning har många gånger varit stark, ja, imponerande. Den har stått där mäktig som bokskogen. Men i dess täta skugga har det varit svårt för markens blomster att få sol och ljus för att växa. Församlingen måste komma till sin rätt. Nu har man insett detta, men ofta för sent för att hinna göra något åt saken i tid. Den politiska utvecklingen har här fått komma till som ett tvingande och korrigerande moment. När missionen drar sig tillbaka, kommer det an på om församlingen på fältet fungerar som ett ljus i mörkret, som ett salt i förruttnelsen, som sanningens bärare och grundfäste. (Sigurd Ohlsson "Om jag finge börja om igen" s 13; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1962)

Sedan (Luther) i sin bok om gudstjänstordningen talat om den latinska och den tyska mässan, övergår han till att skildra ett ”tredje sätt”, vilket han alldeles direkt kallar ”den rätta evangeliska ordningen”. Och därom säger han så: ”De, som med allvar vilja vara kristna samt med hand och mun bekänna evangelium, borde anteckna sina namn samt då och då i största enskildhet församla sig i ett hus till bön, till läsning, till förrättande av dop, till anammande av sakramentet och utövande av andra kristliga verk. I denna ordning skulle man kunna lära känna, efter Kristi föreskrift i Matt. 18:15 bestraffa, rätta, utstöta eller belägga med bann alla, som icke förhölle sig såsom kristna”. Och han tillägger, att han väntar, att ”den tid skall komma, då de kristna, som taga det allvarligt med ordet, själva framträda och anhålla om en sådan ordning”. ”Och när den tiden kommer”, tillägger han, ”så vill jag gärna göra mitt till och förhjälpa allt till det bästa, så gott jag förmår”. Det är således klart att, om Luther levde nu, så skulle han själv vara med och hjälpa till i den rörelse, som av den lutherska kyrkan hos oss bekämpas såsom oluthersk. (Erland Sundström "Arvet från Waldenström" s 128; citat Waldenström)

Johannes befann sig en gång på vandring och kom till en skog. I ett gammalt träd fann han ett fågelbo med sju ägg, hvilka liknade tornsvalans; men denna fågel lägger bara tre ägg, alltså var det icke dennes bo. Enär Johannes var en stor äggkännare, såg han snart att det var härfågelns ägg, och han sade sig: härfågeln måste finnas här i närheten, fastän böckerna säger att han icke finns här i orten. Om en stund hörde han mycket riktigt härfågelns ryktbara opp, opp, opp, och då visste han att den fanns där. Han gömde sig bakom en sten, och snart fick han se den spräckliga fågeln med dess gula kamm. När han efter tre dagar kom hem, berättade han för sin lärare att han sett härfågeln på Siarö. Läraren trodde det icke, utan fordrade bevis, - Bevis? Menar du två vittnen? – Ja! – Väl, jag har två gånger två vittnen och som samstämma: mina två öron hörde honom, och mina två ögon sågo honom. – Må vara, men jag såg honom icke, svarade läraren. Johannes fick namnet storljugaren, därför att han icke kunde bevisa det han sett härfågeln där och där. Men det var lika fullt ett faktum att härfågeln funnits där, ehuruväl det var ett ovanligt fall där i orten. (August Strindberg ”En blå bok I” s 9; Härfågeln på Siarö eller Ett ovanligt fall)

(Pojken) visste inte rätt var i världen han befann sig, om det var i Skåne, i Småland eller i Bleking. Men strax innan han hade kommit ner på mossen, hade han sett en skymt av en stor by, och ditåt styrde han nu sina steg. ... Han kom till kyrkan, och han tänkte på att människorna hade rest den, för att de där skulle få höra talas om en värld utom denna, som de levde i, om Gud och uppståndelse och ett evigt liv. Och ju längre han gick där, desto mer tyckte han om människorna. (Selma Lagerlöf ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” s 97-98; I regnväder)

ca 1900 och tiden dessförinnan

(1898) Oktober 1. Kyrkomötet i Stockholm pågår. Biskop Rundgren och Domprosten Personne äro nu rationalister, såsom följden blir af protestantismen. Dermed spränges Lutherska kyrkan, som ingen kyrka är. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 78)

Hierarkerna, som sörja på medeltidens graf och söka uppbesvärja dess skugga, . . . tala om "en kyrklig utveckling i allt högre lifsformer", då de därigenom kunna få en skenbar grund att stämpla den urkristna församlingsinrättningen som "en öfvervunnen ståndpunkt". . . . Att erkänna de apostoliska församlingsprinciperna, det är att bryta stafven öfver hvarje tillstymmelse till prästvälde. I själfva verket är bilden af den äldsta kristna kyrkan ingalunda skuggan af ett öfverlevadt och "öfvervunnet" utvecklingsskede, af ett förflutet, som, betingadt af förgängliga tidsförhållanden, med dem försvunnit utan att äga annat än stundens betydelse. Historien företer inte endast en kedja af genomlefda och därmed förbrukade former; hon äger äfven typiska bilder, som hänvisa på framtiden. . . . Det förflutna har haft ej blott profetiska individer, utan ock profetiska samfund. Om en viss historisk företeelse skall räknas till dessa eller anses höra till en "öfvervunnen ståndpunkt" beror teoretiskt på en analys af dess väsen och praktiskt på den förvantskap de lefande släktena instinktivt eller medvetet känna, att hon äger till deras föreställningar, förhoppningar och behof. Och hvad nu den äldsta kristna kyrkan beträffar, skall dess typiska betydelse, dess uppgift att stå för en förebild för all samhällsbildande verksamhet på det religiösa området, icke kunna förnekas ens af dem, som befinna sig utanför kristendomens råmärken, så länge de dock äro inom civilisationens och humanitetens. . . . Äfven de som icke vilja medgifva kristendomen dess anspråk på att vara den högsta möjliga uppenbarelse af det gudomliga, skola dock sålunda kunna villigt erkänna det typiska och allmängiltiga i grunderna för den apostoliska församlingsinrättningen. Än mer måste detta vara fallet med dem, som hafva sin tröst och styrka i tron, att kristendomens läror, sådana de uti nya testamentet framställes, verkligen utgöra en uppenbarelse af oförgängligt innehåll. . . . För den protestantiske kristne och i själfva verket äfven för den historiska vetenskapens man äro kyrkans häfder alltifrån fjärde århundradet och sedan vidare igenom medeltiden ingalunda bilden af den ogrumlade kristliga församlingsidén och det kristliga lifvets gång igenom tiden, utan de äro bilden af ett inveckladt förlopp, i hvilket många krafter från skilda håll arbeta tillsammans, i hvilket hela massan af föreställningssätt, vanor och ärfda former från grekisk-romerska hednavärlden och sedermera från den germanska medverkar vid kyrkans omgestaltning till en hierarkisk inrättning, och hvarunder kristendomen endast långsamt och knappt märkligt, likt surdegen, verkställer en jäsningsprocess, hvars första mer storartade yttring är reformationen. (Viktor Rydberg "Om kyrka och prästerskap" s 174-178; med anledning av kyrkomötet 1868; Göteborgs Handelstidning maj-juni 1868 samt tidskriften Framtiden samma år)

Vi öfvergå nu till att teckna den bild, som nya förbundets urkunder i spridda drag lämnar oss af det urkristna samfundet. Dess namn i dessa urkunder är "Församlingen" (ekklêsia), samma ord, hvarmed i de hellenistiska fristaterna folket betecknades, när det var samlat att rådslå och besluta om sina angelägenheter. . . . Hvad är församlingen? Hon är det af Jesu Kristi grundade samfund, i hvilket den helige ande är verksam för Guds rikes tillkommelse. Detta är, i korthet, hennes begrepp. . . . Det att släktena trampa det ena det andras graf; det att folken med skilda tungomål, lynnen och seder knappt igenkänna i hvarandra det gemensamt mänskliga; det att de oräkneliga individerna äro lika många medelpunkter för själfviska sträfvanden skymmer icke för aposteln (Paulus) blick deras andliga enhet, den han skådar som ett före tidernas begynnelse bestående system i skapelsens förstfödde, Guds afbild och mänsklighetens urbild. Genom uppenbarelsen av sin urbild skall mänskligheten förnyas. Han, som var hennes preexistentiella enhetsband, skall ock i tiden omsluta henne. De hvarandra frånstötande atomerna skola genom hans kärleks andes dragningskraft efterhand förena sig och visa sin ursprungliga organiskhet. Och det rådslut, som var fördolt för världens vise, är nu uppenbaradt; Guds son har nedträdt i sinnevärlden, han har lefvat, en förebild, och dött, ett offer för sina bröder. Genom sin död har han besegrat döden: hans ande lefver som en ny mystisk lifskraft i släktet, den förenar redan hans utvalde till ett helt. . . . Genom den helige anden, som strömmar i denna lekamen, blifva individens anlag förädlade och förklarade till nådegåfvor (charismata), som verkar till det helas och till hvarje enskild dels bästa. Lefvande i Gud, lefver här enhvar de öfriges lif, gifver hvad han själf har egendomligt och emottager hvad han saknar af de öfrigas egendomligheter. Församlingen är sålunda, enligt Paulus, den organism, i och med hvars uppkomst och tillväxt människoandarnas öfverssinnliga förhållande till Gud och till hvarandra i tiden framträder genom Jesus Kristus och förverkligas genom den af honom meddelade helige anden. (Viktor Rydberg "Om kyrka och prästerskap" s 180-182; med anledning av kyrkomötet 1868; Göteborgs Handelstidning maj-juni 1868 samt tidskriften Framtiden samma år)

(Både Emilie Petersen och Peter Fjellstedt) hade samma syn på betydelsen av inre mission, "dess rättmätighet och nödvändighet", med rötter hos Johann Hinrich Wichern (grundaren av räddningshemmet för socialt utslagna pojkar Das Rauhe Haus i Hamburg), en uppfattning om "en universell ecclesia invisibilia", dvs. en över hela jorden existerande gemenskap av på Jesus Kristus troende, en 'osynlig kyrka' men tydliggjord i det allmänna prästadömets uppgifter. De hade en syn på kyrkan i egentlig mening såsom det osynliga brödraskapet av troende ur alla partier och samfund, en gemenskap som var sammansluten men också manifesterade sig i de troendes vittnesbörd, gemenskapsliv och kärlekstjänst. (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 174; 'Vidare nätverk')

På magister Lars' förslag hade en ny församling, kallad slottsförsamlingen, bestående av kronans betjänte i staden och deras familjer, blivit tills vidare bildad (i Jönköping). Lars hade åtagit sig att utan lön vara dess själasörjare, och klosterkapellet, som nu fick namnet slottskapellet, var ställt till dess förfogande. (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 129-130; Magister Lars)

Ordet ”ecclesia” betyder ”församling” på tyska, men vi har vant oss vid det lilla ordet ”kyrka”. Med det menar dock inte vanligt folk den församlade menigheten, utan det invigda huset eller byggnaden. Det enda skälet till att huset får kallas kyrka borde dock vara att menigheten samlas i det. Det är vi som församlas som väljer och ställer i ordning en särskild lokal åt oss för gudstjänständamål, och huset får sitt namn av att menigheten församlas där. (Martin Luther ”Stora katekesen” s 102)

Kyrkan är icke träd och sten, utan hopen af de menniskor, som tro på Christus. Till dem skall man hålla sig och efterse, huru de tro, lefwa och lära. De hafwa helt säkert Christus hos sig. Ty utom den christna kyrkan finnes ingen sanning, ingen Christus, ingen salighet. Häraf följer, att det är swek och bedrägeri, att påfwen eller en biskop will wara trodd och ansedd för en mästare: de kunna allesamman fara wilse, hwilket ock alltför ofta sker. Nej, de skola i läran underkasta sig församlingen. Hwad de lära, skall församlingen pröfwa och döma. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 81 i kommentar till Luk 2:15-20)

Hur lite förstå wi som förakta den christna menigheten och tro, att endast biskopsmössorna och de lärda förstå och kunna döma om Guds sanning. ... orsaken härtill är, att wi se mera på menniskors person och stånd, än på Guds ord och nåd. Derföre bortföras wi ock med dessa personer och stånd i all willfarelse och säga sedan, att kyrkan och kyrkomötena hafwa så sagt, och att dessa hafwa den Helige Ande och icke kunna taga miste. Emellertid är Christus hos de föraktade och låter personer och kyrkomöten fara till djefwulen. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 181 i kommentar till Matt 8:1-13)

Teodoros hade från Italien begivit sig till Afrika. Genom att avlägga prästdräkten och antaga ett annat namn lyckades han undgå förföljelse, men gjorde sig fullt värd att falla offer för anhängarne av "kyrkans och bekännelsens enhet", ty han levde och verkade med välsignelse i Kristus' anda alltintill sin ålderdom och vart en av länkarne i den kedja av protestanter, vilken genomgår tiden före den händelse, som kallas reformationen - förpostfäktningen till den stundande stora striden emellan Kristus' församling och tvångskyrkan. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 368)

Den äldsta organisationen (af kristendomen) var af enklaste slag, när man betraktar den utifrån. . . . En komplicerad yttre organisation syntes obehöflig och väl äfven för mången farlig. En församling var tillräckligt organiserad, när hon valt inom sig några äldste, presbyterer, som ombesörjde sammankomsternas regelbundna gång och andras gemensamma ärenden, samt utsett tjänare och tjänarinnor, diakoner och diakonissor, för fattigvård och sjukvård. . . . Alla dessa församlingar bekänna samme Kristus, hafva samma jordiska och himmelska mål. (Viktor Rydberg "Ur kyrkans häfder" s 239-241)

Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Den nytestamentliga församlingen är inte en förening som bygger på intressegemenskap. Det är Gud själv som skapar den genom sitt ord och sin Ande. Församlingen är bokstavligen en utkallad skara. Men även om initiativet kommer från Gud och hans kallelse är det primära, så framgår det av NT att kallelsen måste bejakas för att församlingen ska vara en realitet. Den erbjudna nåden måste också bli den mottagna nåden. Det ser vi redan av evangeliernas skildring av lärjungakretsen. Jesus sa: ”Kom och följ mig” (t ex 4:19). ... ”Kyrkan är de heligas samfund, där Guds ord rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” heter det i Augsburgska bekännelsen (lutherdomens viktigaste bekännelseskrift). Den definitionen har nytestamentlig förankring, förutsatt att man betonar alla satserna. (Paul Wern ”Gud – vem är du?” s 167-168)

När Du kommer till Jesus, då förlåter han all Din synd och renar från all orättfärdighet. Jesus ger Dig ett nytt liv, han ger Dig sitt eget liv och Du får ta emot det. Delaktiggjord av det nya livet, som Jesus ger inlemmas Du också i Jesu församling. Är Du en kristen, bekänn då också Kristus genom att bekänna Dig till hans församling. Ja, men i de kristna församlingar jag känner, där finns det så många dåliga kristna. Ja, det är säkert sant. Det finns ofta mycket skräp omkring ett bygge medan arbetet ännu pågår. Det blir dock annorlunda när allt är färdigt. Kristna människor är svaga och skröpliga, ofta är vi alltför skröpliga. Men Jesu mål med sin församling är att ställa den fram inför Gud i fullkomlighet. För detta måls förverkligande ansvarar han själv. Välkommen till Jesus! Välkommen till Jesu församling! (Larry Andersson "Församlingen"; Programblad - Mullsjö Missionskyrka sept-okt 1973)

Käre vän, tackar du Gud för församlingsgemenskapen? Är du med i församlingen? Skynda dig annars. Begär strax inträde i den levande Gudens församling. Jag menar den lokalförsamling, som finns på din plats. I den universella blev du medlem i samma stund som det nya livet tändes i din själ. (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 86)

(Spittal i Österrike) är Alexander Ferraris hemstad. Den räknar omkring 10.000 innevånare. Katolska kyrkan dominerar här också. Därtill finns en evangelisk-luthersk kyrka i staden. Kyrkoherden i denna var vänlig nog att inbjuda oss till sin prästgård en kväll och beredde Ferrari och mig tillfälle att samtala med honom, hans ämbetsbroder från Villach och tre andra kyrkliga bröder. De ville göra sig underrättade om den mission, som står stödjande bakom Ferraris verksamhet, och de var intresserade av vår målsättning. Under samtalet hävdade vi den nytestamentliga församlingssynen och ville gärna se, att Gud kröner arbetet med framgång, så att människor kommer till tro och finner gemenskap med varandra i (en) församling efter Nya Testamentets mönster. Spittal har ännu ingen fri församling. ... Visst har Alexander Ferrari som ett evangelii vittne en stor uppgift i sin hembygd, det katolska Österrike. Jag tog tillfället i akt att på söndagsmorgonen besöka den katolska kyrkan och övervara gudstjänsten. Det mest anmärkningsvärda var att på nytt konstatera, hur den katolske prästen förvägrar sina församlingsmedlemmar nattvardens vin. Det dricker han själv. Nattvardsgästerna får endast mottaga brödet av prästens hand. Om jag inte av andra skäl skulle ta avstånd från den katolska kyrkan, så är detta motivering nog. Enligt Nya Testamentet räckte Jesus först det välsignade brödet åt lärjungarna. Sedan tog han en kalk och tackade Gud och gav dem och sade: "Dricken härav alla; ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som varder utgjutet för många till syndernas förlåtelse." (Knut Svensson "Glädjebudbärarens fotsteg" s 14,17; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1965)

Ny kyrkoherde i Månsarp blev (1963) Verner Wirdeman. ... Redan före tillträdet i Månsarp hade han anslutit sig till Kyrklig samling. Under hela sin kyrkoherdetid uttalade han ofta "bekymmer över den andliga utvecklingen i den kyrka han älskade", som av en del inte uppfattades som "en gudstjänstfirande församling" utan som ett "Statens affärsdrivande verk". "Den dag vi blir det, då dansar vi med Aron kring guldkalven", menade Wirdeman och gav då och då bl.a. uttryck för oro för framtiden vad gäller lekmannainflytandet i församlingens organ: "Okunnigheten av innebörden av den nya församlingsstyrelselagen, den förvirrade propagandan för kyrkans 'demokratisering' samt diskussionen om 'Lekman tar ansvar' har åstadkommit stor och ovälkommen förvirring i de folkvaldas led." (Ämbetsberättelse till prästmötet i Växjö 1965). (Göran Åberg "Månsarps kyrka och församling under ett och ett halvt sekel" s 61,63)

Att vara kristen är att välja sida, att säga ja eller nej till den Gud som kallar till gemenskap genom Jesus Kristus. Församlingen är inte så vid som den nationella folkgemenskapen, inte så trång som föreningssammanslutningen. Församlingen är, där Jesus i tro blir mottagen som Frälsare och erkänd som Herre. "Var två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem." (Gunnar Ahlerup "Kämpande församling"; kommentar till Matt 18:15-22; Jönköpings-Posten den 24 oktober 1959)

Den gemenskap, som Gud kallar oss till, är församlingsgemenskap. Det finns ett andligt hem för pånyttfödda människor: den kristna församlingen. Dess gränser markeras av livet, det andefödda livet. ... Så snäva gränser har den nytestamentliga församlingen, att endast frälsta människor hör hemma där, på samma gång så vida gränser, att alla frälsta hör hemma i denna gemenskap. ... Vi behöva församlingen, som barnet behöver hemmet. Och församlingen behöver oss. Vi är lemmar, varandra till tjänst. Var och en har sin plats och uppgift. Ingen är överflödig. Vår förnämsta uppgift ligger inom församlingen. (Göran Åberg ”Sällskap – Samfund” s 161; citat Svenska Alliansmissionens missionsföreståndare Knut Svensson i artikel i Alliansmissionens årsbok 1956)

(Missionsförbundets missionsföreståndare Rich. Larsson) menar, att den kristna församlingens djupaste väsensart uttryckes i ordet gemenskap, koinonia, delaktighet i, som det grekiska ordet betyder. Detta gäller både vertikalt, i förhållande till Kristus, och horisontalt, i fråga om övriga Guds barn. (Bertil Nordenstig "Frikyrkligt herdabrev"; Jönköpings-Posten 1955-02-10)

ca 1950 - ca 1900

E H Skooglund ... utsågs till missionsföreståndare (i Svenska alliansmissionen) 1941. Denne var helt och hållet frikyrkligt inriktad, särskilt i fråga om sakramenten men också vad beträffar andra religiösa akter, dvs förespråkare för en förrättningsfrikyrklighet, vilken i sin tur var en följd av flera års vistelse i USA. Han menade, att det var predikanternas skyldighet att serva församlingen från livets början till dess slut. (Göran Åberg ”Sällskap – Samfund” s 151)

Kapell eller församlingshem i Skillingaryd. I ovannämnda fråga hade kyrkoherde A. W. Rehndahl utlyst möte i Skillingaryds missionshus i fredags em. Frågan inleddes med ett anförande av kyrkoherde Rehndahl, varefter uppstod en mycket livlig debatt som varade i c:a två timmar. Under debatten framkom två förslag, dels begravningskapell på kyrkogården och dels församlingshem utanför kyrkogården. Av dessa förslag godkändes enhälligt det att bygga begravningskapell på kyrkogården. Mötet som var välbesökt avslutades av kyrkoherde A. W. Rehndahl, som tackade för att mötet varit så välbesökt och att man yttrat sig så livligt som man gjort. (Smålands Folkblad 1931-01-03 "Begravningskapell på kyrkogård föredras enhälligt framför församlingshem utanför kyrkogård")

Missionslärare G. Blomberg, Lidingö, föreläser i föreningshuset i Vaggeryd söndagen 12 okt. (1930) kl. 18.30 över ämnet Uppenbarelsebokens sju församlingsstäder jämte ön Patmos. Föreläsningen belyses med skioptikonbilder. (Wåge Tolf "Så var det på den tiden" s 62; ur Jönköpings-Posten den 11 okt 1930)

Beträffande den andliga verksamheten i vårt kära Betel i Norrahammar vilja vi nämna, att det innevarande år (1935) är 40 år sedan föreningen bildades. Det var nämligen år 1895; dock som ynglingaförening, vilken år 1907 ombildades till ungdomsförening. ... Föreningen, som ej hade tillgång till egen lokal, samlades till möten dels i missionsföreningen tillhöriga missionshuset och dels i hemmen. År 1905 framkom emellertid förslag om att bygga lokal, och kunde föreningen redan följande år hålla invigningshögtid av densamma. Bland talare vid denna medverkade bl.a. kyrkoherde Hagberg, pastor Sundbom och K.G. Sjölin. I samband med lokalfrågan kan nämnas, att år 1925 tillbyggnad ägde rum av lilla salen. År 1932 företogs en omfattande restaurering av lokalen, då densamma ommålades ut- och invändigt, och ombyggnad av estraden verkställdes jämte insättning av nya bänkar och inmontering av centralvärmeledning. ... År 1928 bildades jämväl en församling, som består av ett 70-tal medlemmar. (Folke Johansson "Betels ungdomsförening i Norrahammar" s 24)

”Jönköpings missionsförening står ingalunda främmande för Svenska missionsförbundets församlingsprincip. Man finner det naturligt och riktigt, att de troende sluta sig tillsammans och öva församlingsliv med uteslutande av uppenbart ogudaktiga och sådana som vandra oskickligt.” Inom de till Jönköpings missionsförening anslutna ordnade församlingarna lade man ”ofta icke den betydelsen i detta begrepp som många eljes göra, att nämligen en sådan församling på en plats uteslutande är ’Guds församling’ där. Utan till Guds församling på en plats räknar man alla de där boende, som tro på Herren. Och detta anser man fullt skriftenligt så visst som den yttre organisationen icke är huvudsaken härvidlag, utan detta är livet, verkligheten.” (Göran Åberg ”Sällskap – Samfund” s 142; citat Svenska Alliansmissionens ordförande K A Rundbäck i artikel i Jönköpings-Posten 1919-02-13)

Det gäller ... att synliggöra lokalförsamlingen. Det räcker inte med att tala om och tro på syndernas förlåtelse. Man måste också tro på ”verkligheten av Kristi församlingar på jorden”. Det är inte nog med omvändelsen, utan man måste också tänka på vården av de omvända inom missionsföreningarna och de kristna ungdomsföreningarna. Därför är bibliskt församlingsliv inte en likgiltig sak utan i högsta grad nödvändig. (Göran Åberg ”Sällskap – Samfund” s 141; citat pastor Karl Palmberg, tidigare ordförande i Jönköpings Missionsförening, i artikel om bibliskt församlingsliv i Svenska Morgonbladet 1913-03-11)

(Prästen Karl Palmberg i Månsarp) älskade att vara tillsammans med dem, som voro utkallade från världen och, som han trodde, bildade Jesu Kristi församling. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 323)

Missionshuset bör kännas och betraktas som ett hem för den troende församlingen, där Kristus vill komma tillstädes och välsigna de sina. Äfven böra de vara tilldragande för dem som blott tillfälligt komma för att höra. För att blifva praktiskt användbara böra de ock få smärre rum eller salar, för söndagsskolan, ynglinga- och jungfruföreningarnes sammanträden, styrelsemöten och dylikt. Här gäller det dock att vakta sig för en öfverdrift, hvilken synes här och där vilja insmyga sig, nämligen att betrakta missionshusen lika mycket som lokaler för festers firande som lokaler för ordets predikande. Om vi icke vakta oss, så kan anordnandet af ett kök i missionshusen blifva lika viktig som anbringandet af en talarestol. (Karl Palmberg "Jönköpings missionsförenings årsberättelse för år 1901"; Jönköpings-Posten 1902-03-10)

ca 1900 och tiden dessförinnan

Här i Mullsjö (Friförsamling) hafva vi 93 personer som äro upptagna i medlemsavgifts-förteckningen vid detta års slut. Någon riktig matrikel finns det ju fortfarande ej. ... Församlingen har gått med i Missionsförbundet i år, och då uppgåfvo vi 117 medlemmar. Och det kan väl stämma, om vi också räkna in alla de som vanligen brukar gå på mötena i missionshuset. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 79; Mullsjö Friförsamling medlem i Missionsförbundet 1890)

(Svening Johansson i Jönköping) hade mer och mer insett nödvändigheten av ordnandet av lokalförsamlingar inom Småland med församlingsföreståndare och församlingsvård och tukt. Härutinnan hade han mött icke så litet motstånd från andra bröder, som ville köra i det gamla spåret med endast respredikanter utan egentlig ordning på de olika platserna. ... Det gjorde, att det var lätt för partimakare, då de kommo resande, att ställa till splittring och oreda, vilket även hade hänt både här och där. I Värmland t.ex. handla de troende helt annorlunda. Så snart en grupp troende genom evangelium kommit till, om icke mer än ett dussintal, genast ordna de en församling med styrelse, en äldste och diakoner, vilka se till att verksamhet, ordning och skick förekommer, även om de sakna predikanter. I Småland var det motsatsen. Om bara smålänningen får höra om ”den barmhärtige” Guden, som var ett stående uttryck i Småland, så frågar han ej efter församlingsskick eller något annat i den vägen. ... De voro i högsta grad evangeliska. Och det är ett skönt drag. ... Ty vid val mellan evangelium och församlingsordning, så böra vi varenda gång välja evangelium. Men varför icke välja båda, ty de höra ihop. (E. Aug. Skogsbergh "Minnen och upplevelser" s 236-238)

Den 17 dec 1881 fattades i Målskog beslut om att bilda Bottnaryds Norra och Kölingareds Missionsförening. ... Stadgarna saknar skrivningar som ens antyder, att föreningen skulle syfta till någon som helst inbördes uppbyggelse eller hjälp. Allt är underordnat målet, att människor skall komma till tro genom en evangelisk förkunnelse av Ordet. Till medlemmar i missionsföreningen inbjöds ”en och var som Herren har fått gjort barmhertighet med”, en formulering som öppnade för alla som var intresserade att vara med. (Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 43-44; Bottnaryds Norra och Kölingareds Missionsförening bildas)

År 1870 stod jag inför ett viktigt avgörande: Skulle jag låta prästviga mig eller icke? ... Hade det redan då funnits en sammanslutning med Svenska Missionsförbundets församlingsprinciper, så hade jag genast slutit mig dit. Ty de troendes församling älskar jag mer än något annat. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 105; Palmbergs egna anteckningar)

Nämnas bör ... (Viktor Rydbergs) artikelserie "Om kyrka och prästerskap", publicerad 1868. ... Rydberg försöker uppvisa, att kyrkan, såsom den utformats i såväl katolska som protestantiska länder, ej hade stöd i Nya testamentet. Mot den prästkyrka, som lett till att det religiösa samhället sönderfallit i "tvenne genom olikartade rättigheter och plikter från varandra särskilda klasser av medlemmar: styresmännen och de styrde, förmyndare och myndlingar, präster och lekmän", ställde han den fria församlingen, såsom den utbildats under kristendomens första tid. (Harald Elovson "Rydberg och hans inflytande på tänkesättet" s 111-112)

I (Stockholm) skall jag sitta i KyrkolagsKommiten. Jag ifrar der för Hierarki och stark Episkopalmyndighet, vill upplifva de gamles ("organisation med") Häradsprostarna. Det går väl ej igenom, men på annat sätt kan icke kyrkan räddas, i min tanka. . . . . . . Kyrkan måste så vidt möjligt är hvila på sig sjelf. Jag vill en hierarki, men endast en faktisk, personell, grundad på Biskopens öfverlägsenhet. . . . Äfven anser jag Böndernas voteringsrätt böra bortgå, och i allmänhet Biskops och Consistorii rätt att nämna pastorer återställas till hvad den var före 1720 års olyckliga Revolution. . . . . . . Hvad (Biskopen) i allt fall gör, det vill jag att Lagen skall tillåta honom och sanktionera. I Eforatsmål önskade jag honom i det närmaste enväldig emedan det går på hans ansvar. I afseende på församlingen så begär jag intet annat än återställandet in integrum af 1686 år Kyrkolag. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 97,162,164-165; brev från Östrabo i Växjö den 10 april 1842 till Frans Michael Franzén samt brev den 3 och 7 oktober 1842 till Christoffer Isaac Heurlin)

Jag har varit i Jönköping på skolinspektion och har anledning att dermed vara missnöjd i många afseenden. Dock - det kan du inte hjelpa. Förhållandet mellan Pastor (Johan Wetterling) och Församlingen är också högst obehagligt. Han är icke utan fel, men hans motståndares äro vida större: ett intolrant, hersklystet slägte, af de nu brukliga liberala despoterna. Bland dessa utmärker sig i synnerhet en Boktryckare och Tidningsskrifvare (Johan Peter) Lundström, som från början stått i spetsen för hela Oppositionen. Att Stadens Pastor skall vara stängd från ledningen så väl af fattigvård som Stadsskola är något hittills oerhördt i Sverige, rakt stridande mot lag och bruk, och dessutom stridande mot sakens natur, billighet, ja möjlighet. Frågan ligger redan länge hos Kungen. Jag hoppas du afgör den som den bör. Vi få annars ett prejudikat som tidens demokratiska Anda ej försummar att räkna sig till godo. Emanciperas Församlingen på detta sätt ifrån Läraren, så brister efter hand allt föreningsband dem emellan. Kyrkan är och måste vara en Makt, äfven i ett protestantiskt land. Försvinner hon helt och hållet i Staten så - försvinner hon alldeles. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 53; brev från Östrabo i Växjö den 3 juli 1836 till August von Hartmansdorff)

Med mitt Consistorium börjar jag att bli mindre nöjd. De märka nog att jag med mitt drömande och förstämda sinne stundom låter tyglarna falla, och ville då gerna taga upp dem sjelfva. Men så förfallen är jag dock icke ännu att jag ej gerna sjelf kan köra dynglasset. Det är viljan som börjar fattas. Hvad är det för glädje att vara Herre öfver stackare? På Presterskapet ser jag ingen förbättring. Jag har dock i tio år talat mig hes för bildning och heder, Tidehvarfvets surrogat för den utdöda Religionen. Men hvad har jag uträttat? Kära Wingård, det är dock obeskrifligen förödmjukande att man, med bästa vilja och någon förmåga, arbetar så platt förgäfves. Jag håller med Bönderna vid Riksdagen om BiskopsEmbeets onödighet, ehuru af andra skäl. Vi äro ju dock egenteligen nu mera ingen ting annat än Kyrkans och hela det högre lifvets dödgräfvare. Såge jag någon utväg att kunna lefva, en sådan syssla förutan, så toge jag afsked i morgon. Jag har ofta tänkt att söka mig ett Pastorat på landet; men det är föga bättre att misslyckas i smått än stort. Hade de mina mod att flytta till ett torp i skogen och lefva på vatten och bröd, så vore saken hjelpt. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 29; brev från Östrabo i Växjö den 3 april 1836 till Carl Fredrik af Wingård)

I den förlust som Linköpings Stift gjort genom Hr Biskop Wallenbergs bortgång, får Vexiö Domkapitel härmedelst förklara sitt uppriktiga och lifligaste deltagande. . . . Allmän bör visserligen en saknad skattas som träffar icke blott den afdödes många enskilta Vänner, icke blott det Stift hvars Styresman han var, utan äfven Svenska Kyrkan der han intog en plats, utmärkt från urminnes tider genom vidtberömda namn. Kyrkan, som i fordna och frommare tider, frivilligt erkändes såsom det menskliga Samhällets högre lifskraft, betraktas nu helt annorlunda af ett annorlunda bildadt Tidehvarf, hvilket åtminstone anser sig klokare än fädernas. Så mycket nödvändigare blir det för hennes Målsmän, högre som lägre, att genom personlig bildning, genom personligt värde, hålla sig uppe öfver den profana tidsströmmen. Genom umärkta naturgåfvor, genom vidsträckta kunskaper, äfven utanför Kyrkans egentliga område, och i synnerhet genom sin öppna, flärdfria, patriarkaliska väsende, fyllde Biskop W. sin plats på Svenska Kyrkans höjder, och motsvarade begreppet af den enda Hierarkiska värdighet som i vår tid är möjlig, der det personliga, med sina individuella drag, utgör Stoden sjelf, hvartill Embetet endast är fotställningen. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 241-242; brev från Växjö den 2 oktober 1834 till Linköpings Domkapitel)

De delar (af ett BiskopsEmbete) som ej interessera dig kan du utan allt klander undandraga dig. Du är, liksom jag, mera Litteratör än Prest: men Kyrkan behöfver äfven de förstnämde, och de hjelpa henne i allmänhet mera än Bondkaplanerna med gullkors. Den ekonomiska fördelen är ej heller att förakta, helst för din familj. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 169-170; brev från Östrabo i Växjö den 16 april 1834 till Carl Adolph Agardh)

Det praktiska har sitt värde äfven bland Andans Män i vår praktiska och mekaniska tid, då Kyrkan sjelf öfvergått till Poliskammare. . . . Protestantiska Kyrkan måste enligt sitt grundbegrepp vara stadd i ständig Evolution och kan ej fördraga någon Påfve, icke ens i trycksvärta. För hvarje bildad opartisk och fördomsfri Man är detta System (med 1500-talets Symboliska Böcker), som för sin tid ej saknade konsequens och grundlighet, i menniskobildningens nuvarande skick ohållbart. Det är Vetenskapens fryspunkt. På den punkkten stå likväl bland oss icke blott de fleste Biskoparne, icke blott menige allmoge bland Presterskapet, utan äfven (infandum dictu!) Theologerna vid Rikets första Universitet. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 132; brev från Östrabo i Växjö den 22 december 1833 till Magnus Lagerlöf)

I Jönköping fanns (på 1600-talet) förutom stadsförsamlingen en s k slottsförsamling. Den hade på 1690-talet omkring 800 personer. Den bestod av landshövdingen, slottsstaten, artilleristaten och rustkammarstaten, dvs garnisonen. Till dessa kom också avskedade soldater och änkor och slottstorpare. Slottsförsamlingen hade egen pastor som dessutom var konrektor vid Jönköpings skola. Han var tillsatt av stiftets domkapitel. Slottsförsamlingen hade sin kyrka inom slottet. Det var den tidigare klosterkyrkan från franciskanerklostret, grundat år 1283. ... Kyrksalen var belägen i andra våningen. ... Stadsförsamlingen hade vid 1690-talets början 2500 invånare. ... Högmässan hölls kl 9 i Stadskyrkan, kl 10 i Slottskyrkan. Ottetiden var klockan sex. (Göran Åberg "Kyrkligt liv i Jönköping för 300 år sedan" s 76-77,84)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1990

(Herren) förde inte in nya människor i församlingen utan att först frälsa dem, och inte heller frälste han dem utan att föra dem in i församlingen. Frälsning och församlingstillhörighet går fortfarande hand i hand. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 311 i kommentar till Apg 2:47)

Församlingen är en gemenskap av människor som är villiga att dela sina drömmar med varandra och försöka förverkliga dem på bästa sätt. Det kräver lyhördhet för varandras olika åsikter och tankar. Det kräver närhet. Hur ska vi kunna dela drömmar och arbete tillsammans om vi inte lever nära varandra? Det kräver ödmjukhet. Kanske att det jag går och drömmer om inte är det allra viktigaste just nu. Vi måste våga pröva drömmarna tillsammans med de andra. Församlingen är en gemenskap av människor som söker Guds ansikte, Guds vilja. Vi vet att utan Guds välsignelse arbetar vi förgäves. Därför är Bibeln vår vän och följeslagare. Därför möts vi till gudstjänst och andra samlingar där ordet, bönen och gemenskapen är i centrum. Därför delar vi både drömmar och arbete med vår herre Jesus Kristus. Det är ju så att det är han som utvalt oss och bestämt oss till att gå ut i världen och bära frukt. Utan mig, säger Jesus, kan ni ingenting göra. Jag är så tacksam över att församlingen finns och att jag ryms där. Jag är så tacksam över att jag fått lära känna Jesus och får leva livet i gemenskap med honom. (Samantha Junggren "Våga dela dina drömmar!"; Programblad - Mullsjö Missionskyrka sept-nov 2003)

Församlingen är en spännande gemenskap. Vi är ett andligt husbygge som Gud själv tar plats i. Vi är ett konungsligt prästerskap som är förmedlare av Guds tilltal in i den här världen, och vi är ett folk på vandring som gestaltar Guds ljus och förkunnar hans storverk. Det finns ingen mer märklig och fantastisk gemenskap än församlingen. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" i kommentar till 1 Petr)

Församlingen borde vara den plats där försoningen blir synlig. ...Församlingen som en uppenbarelseplats för Gud! (Lena Tellebo "Försoning - att komma nära" s 20-21)

Det är församlingens uppgift att leda framtiden för ditt samhälle, din stad och för ditt land Sverige. (Mattias Lekardal "Det profetiska livet" s 76)

Kjell (Sjöberg) utvecklades mer och mer till en andlig fadersgestalt med drömmar och visioner om en enad kristenhet, där den grundläggande identiteten och lojaliteten var knuten till Jesus Kristus. ... Han skriver: ”Vi behöver definiera friförsamlingen, så att det blir en utmaning till den lutherska kyrkan att skilja sig från staten, så att de gamla frikyrkoförsamlingarna på nytt grips av den ursprungliga visionen, och så att nya församlingar räddas från att bli bundna av sekterism.” (Sven Nilsson "Steget före - Berättelsen om Kjell Sjöberg" s 17-18)

Den ojämförligt största delen av östkyrkan har hållit samman intill nutiden med en och samma lära och omtalas som ortodoxa kyrkor. Kyrkan omtalas i pluralis, eftersom den består av självständiga delar (patriarkat och autokefala kyrkor). En mindre del i östern skilde sig redan tidigt från denna och bildade egna kyrkor, och de omtalas som orientaliska kyrkor. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 358-359; Katolsk och ortodox kristendom)

Att vara kristen är att vara medlem av en ”församling” – ekklesia på grekiska. Namnet understryker det kollektiva, gemenskapsaspekten inom kristendomen. Det har också undertoner av ”utvaldhet” och har förbindelser bakåt till judisk självförståelse. ... Bland de religiösa grupperna i den grekisk-romerska världen var det bara de kristna som kallade sig ekklesia. Grekiska och romerska kultgemenskaper kallade sig ”föreningar”, ”sällskap” eller liknande ...; de hellenistiska judarna använde ordet synagogé, som också betyder ”församling”. Ekklesia kunde från början betyda både den enskilda lokala församlingen och den överordnade gemenskap där alla kristna är medlemmar och som vi kalla kyrka. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 91; Från judisk sekt till romersk statskyrka)

År 1988 begärde kyrkomötet att regeringen skulle göra en utredning om ekonomiska och rättsliga frågor i kyrkan. Regeringen tillsatte den begärda utredningen om ekonomi och rätt i Svenska kyrkan (ERK-utredningen) samt en expertutredning. Slutbetänkandet presenterades 1992. ... I samband med ERK-utredningen skedde en perspektivförskjutning, avläsbar i ordvalen. Från och med nu användes inte längre uttrycket "skilsmässa mellan stat och kyrka". Det talades i stället om en relationsförändring. De tre nyckelorden i slutbetänkandet var en "öppen", "demokratisk" och "rikstäckande" folkkyrka. ... Regeringen överlämnade den 15 juni en skrivelse till kyrkomötet om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan. Svenska kyrkan skulle bevara sin identitet som en evangelisk-luthersk, episkopal, öppen, demokratisk och rikstäckande folkkyrka, vilket borde farmgå av särskild lag. ... Riksdagen fattade ett första beslut om grundlagsändringar och övriga lagar den 4 juni 1998 och ett andra beslut den 18 november samma år. Därmed var det definitivt klart att kyrka-statrelationerna skulle ändras den 1 januari 2000. ... Från frikyrkligheten riktades kritik mot den nya lagstiftningen för att den inte löste religionsfrihetsproblematiken, eftersom det skapats en särskild lagstiftning kring Svenska kyrkan, Lag om Svenska kyrkan, som fastställer dennas bekännelsekaraktär, organisation och struktur. ... Kritiken kom främst från Svenska Missionsförbundet och Stockholms katolska stift. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 278-279,281)

"Ni har valt att lämna de troendes samfund och befria er från dess förpliktelser", (sade Vatikanstatens diplomat till Matt Neylan). "Jag klandrar er inte." ... "Det är knappast ett beslut, Ers Eminens", (svarade Neylan), "det är en ny livsinställning. Jag är inte längre troende. Min identitet har förändrats. Jag har ingenting i en kristen församling att göra." (Morris West "Lasarus" s 122)

ca 1990 - ca 1980

Naturligtvis menar kristna ur olika traditioner, att församlingen är gemenskapen av de troende, av dem som bekänner Jesus Kristus som sin herre och frälsare. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 241)

För (de ortodoxa) är kyrkan inte en samling troende. De använder många bilder ur Nya testamentet, men den centrala är bilden av Kristi kropp. Därför är kyrkan inte bara en skara förlåtna syndare. Den är helig "i Kristus", genom Anden, trots våra synder. Det är därför vi i den nicenska trosbekännelsen (av central beydelse för ortodoxa kristna) bekänner vår tro på treenigheten och på kyrkan. För de ortodoxa spänner kyrkan över himmel och jord. Jesus Kristus är grunden, för ingen annan grund kan läggas. Apostlar, profeter, martyrer och andra heliga är uppbyggda på denna enda fasta grund och Gud utgör en växande byggnad, där Gud själv bor genom Anden. Alla de avlidna kristna är alltjämt medlemmar av Kristi kropp, och kyrkan är inte fullständig utan dem. Det är därför den ortodoxa kyrkan i sin gudstjänst ständigt påminner sig själv om alla Guds heligas närvaro, de levandes och de dödas, mitt ibland oss. (Paulos Mar Gregorios "De ortodoxa familjerna" s 47)

Hade jag (år 1983 vid intervjun med Nicaraguas inrikesminister Tomas Borge) frågat honom vad kyrkan är, skulle han säkert ha sagt något i stil med att kyrkan är det folk som bar fram en livsbejakande revolution. (Bo Nylund "De kristna i den nicaraguanska revolutionen" s 19-20; Nyheter från Nicaragua nr 4-5 år 1989)

Begreppen folk och kyrka täcker tillsammans det som Nya testamentet avser med ordet ekklesia, Guds kallade och utvalda kyrka. . . . Att vi får vara en gemenskap och ett folk är en Guds gåva genom Jesu Kristi verk och den heliga Andens närvaro. (Howard A. Snyder "En levande församling" s 387)

Israels barn var inte ensamma när de lämnade Egypten - de fick sällskap av sådana som egentligen inte hörde dem till. Vi läser i 2 Mos 12:38 att en hop folk av allehanda slag följde med dem. Vad det var för slags folk sägs inte klart. Vi får bara veta att de inte hörde till de tolv stammarna. ... Den här främmande folkhopen blev till olycka för Israel. De hade tröttnat på att äta manna (från himlen) varenda dag. Nu ville de ha kött! ... Ja det gick så långt att de kallade mannat för "den usla födan vi får" (4 Mos 21:5). Missnöjet smittade av sig. Snart började också Israels barn klaga över maten de fick. Den här berättelsen har något viktigt att säga Guds barn också i vår tid. Den vill säga: Låt inte världens barn bestämma hur Guds församling skall ha det! Också i vår tid händer det att oomvända människor kommer och ansluter sig till församlingen. Det gläder vi oss åt, för på det sättet får de höra Guds ord och kan bli frälsta. Men Guds barn skall vara försiktiga. För snart kan det hända att oomvända, religiöst intresserade människor kräver att få bestämma över förkunnelsen i de troendes församling. Vi har ofta hört det: Nu är vi trötta på att höra samma evangelium om Jesus på varenda gudstjänst. Det måste väl finnas något annat att tala om än Jesu död. Låt oss få något mer spännande, varierande och underhållande - både i ord och i toner! Sådant skall Guds barn inte lyssna på, för det kan föra de troende vilse så att de också börjar ropa efter något annat och bättre. Låt oss tacka Gud för evangeliet. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 463-465; kommentar till 4 Mos 11:4-6)

"En sjuåring kan förstå vad den kristna församlingen är", säger Luther. "Församlingen är detsamma som de troende och heliga, eller de lamm som lyssnar till den gode herdens röst." Det är en ganska bra definition. Den stämmer med vad Jesus säger i (Joh 10:27). De organiserade kyrkorna och samfunden har många medlemmar, men tillhör alla den sanna kyrkan eller församlingen? ... Jesus nämner ett kännetecken hos dem som hör honom till. De lyssnar till min röst, säger han - och så följer de mig. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 50; kommentar till Joh 10:27)

ca 1980 - ca 1970

Svenska kyrkan ämnar, såvitt vi nu (år 1978) vet, förbli en folkkyrka också sedan dess nuvarande förbindelser med staten upphört. Man har t.o.m. i utredningen liksom senare i den motion som lagts i 1977 års riksmöte velat binda Svenska kyrkan till att förbli folkkyrka, något som enligt min mening är olyckligt. Då en folkkyrka och en fri bekännarkyrka är inkongruenta storheter, ser jag knappast någon möjlighet för de fria samfunden att sikta på en förening med Svenska kyrkan med mindre än att endera kyrkotypen ger upp sin nuvarande karaktär. Då jag personligen är starkt bunden till bekännar kyrkans idé, är det min livliga förhoppning att Svenska Missionsförbundet kommer att förbli en sådan kyrka. (David Lagergren "Så ser ledare för andra samfund på Svenska Missionsförbundet" s 293; ord av missionsföreståndaren i Svenska Baptistsamfundet)

Om jag tror på en sammanslagning (för Svenska Missionsförbundet) med andra samfund? Ja, utan tvekan, om den kan ske utan att någons samvete kränkes. Med vilka samfund? Med de samfund som anser att en kristen församling bör bestå av människor som vill höra Kristus till. (Arvid Stenström "Morgondagens SMF" s 259)

Församlingarna måste ... öka sina insatser för u-länderna och skapa en allt starkare opinion för en jämnare fördelning av jordens rikedomar och för ett avbrytande av pågående enorma och olycksbådande kapprustningar. Församlingsmedvetandet behöver också förstärkas. Vill vi animera unga kristna att gå in i just en SMF-församling tycker jag vi har det lätt. Vi behöver bara säga att där är den personliga bekännelsen till Jesus Kristus som Herre och Frälsare det enda villkoret för medlemskap. (Gösta Nicklasson "Morgondagens SMF" s 257)

Varför blev jag ”missionsförbundare”? Svaret på den frågan sammanhänger naturligtvis i hög grad med den miljö, ur vilken jag kom. Jag skulle sannolikt, i ett annat andligt uppväxtklimat, ha kunnat bli pingstvän eller medlem av något annat frikyrkligt samfund. Mera tveksamt torde det vara, om jag hade kunnat finna mig till rätta inom det statskyrkliga samfundsmönstret. Svenska kyrkan hade i min hemsocken en av sina finaste och mest aktade representanter, kyrkoherde Aug. Hylander. Denne fick till yttermera visso faktiskt bli medel till min personliga avgörelse för Gud. Ändå kunde jag aldrig på allvar reflektera över att bli en kyrkokristen. Kyrkoförsamlingen betraktades helt enkelt som en kommun och att då jämställa den med en nytestamentlig församling var en helt omöjlig konstruktion. Och ändå förstod jag redan då, med mitt starka intresse för historia, att den gamla sockenkyrkan och många av dess tjänare hade haft en utomordentlig betydelse för bygden (på upplandsslätten). Jag visste också att den fått tjäna som grogrund för den andliga väckelse, som kom att prägla denna del av ärkestiftet. (Einar Rimmerfors "Årsbarn med seklet" s 32)

Konferensen i Nairobi, där Internationella Kongregationalistrådet och Presbyterianska Världsalliansen gick samman, var historisk ur flera synpunkter. Det var första gången två konfessionella världsorganisationer förenades. Det var första gången en konferens av denna art hölls på den afrikanska kontinenten. ... Jag vet att jag talar också för missionsföreståndaren, när jag säger, att mötet med den reformerta-presbyterianska kyrkofamiljen blev en stor och glädjande upplevelse. Det intensiva engagemanget i bibelstudierna, som hade en central plats i konferensens hela program. Värmen i den personliga trosgemenskapen. Känslan av att församlingssynen, trots olikheter, långa stycken är densamma, främst genom den självklara betoningen på den personliga trons nödvändighet. (Olle Engström "SMF medlem i den nya alliansen?" s 207; artikel i Svensk Veckotidning nrf 38 den 18 sept. 1970, återgiven i Svenska Missionsförbundets 100-årsjubileumsbok 1978)

ca 1970 - ca 1960

Som samfund betraktat har Örebromissionen en mycket löslig central organisation, som i praktiken inte kan fungera som någon överstyrelse över församlingarna. Örebromissionen fungerar på församlingsplanet, och det är också där den har sin styrka. Hos de församlingar som samarbetar med Örebromissionen är församlingstanken dominerande. Dessa församlingar menar att kristendomen skall fungera på församlingsplanet och att individen och hans gåvor skall vara församlingsbyggande och församlingsbefrämjande. Örebromissionen ingriper inte opåkallat i de lokala församlingarnas angelägenheter. Såväl Örebromissionen som församlingarna bemödar sig om ett förtroendefullt samarbete, och all samverkan mellan Örebromissionen och församlingarna är byggd på frivilliga åtaganden och ansvarskänsla. (”.. men Gud gav växten” s 13; citat Linné Eriksson)

Kristi kyrka är för mig alla på Jesus troende. Dess synliga uttryck på jorden är den lokala troendeförsamlingen. Den lever och existerar oberoende av organiserade trossamfund. Dessa är mänskliga ordningar som i vissa tider får ha sin stora betydelse. Om de upplöses, så är församlingen ändå kvar till Kristus kommer. Ett trossamfund äger inga församlingar, men församlingarna kan äga ett trossamfund till sin tjänst. Detta är intressant, då vi ofta föreställer oss motsatsen. Därför är det en katastrof om man får ett väl organiserat och utbyggt samfund men har svaga församlingar. (Bror Frisell "Vart går Missionsförbundet?" s 175; debattinlägg i Svensk Veckotidning hösten 1966)

Inom frikyrkoekumeniken var några frågor ständigt återkommande. ... Det gällde främst frågan om associativt medlemskap, vilket hade konsekvenser på lokalplanet. Om någon flyttade till en ort, där det egna samfundet inte hade någon församling, borde man kunna bli associativ medlem i annat samfunds församling på inflyttningsorten. 1964 års frikyrkomöte antog en normalstadga för sådant medlemskap. Praxis etablerades snabbt och blev en naturlig form av lokal frikyrkoekumenik. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 238)

Mycket hade varit vunnet, om den uppfattning som Luther så enträget förfäktade hade slagit igenom och ordet församling hade ersatt ordet kyrka. Man kan helt visst också i ordet kyrka finna det som är gott och sant. ... Men ekklesia betyder med säkerhet församling, sammankomst. ... Församling är deras sammankomst, vilka genom den helige Ande hör samman med Jesus Kristus ... en samhörighet mellan dessa människor inbördes. (Karl Barth ”Dogmatik i grunddrag” s 183-184)

Den förändrade missionssituationen kräver ... delvis andra arbetsmetoder, vilket ställer krav på en ny missionärstyp, som identifierar sig mer än någonsin med det folk han skall arbeta ibland, vilket bl.a. bör ske genom medlemskap i de afrikanska församlingarna. ... Missionären måste under alla förhållanden räkna med att den afrikanska församlingen är Kristi kropp och att den har förutsättningar att fungera, när den får tillfälle därtill. (Yngve Ydreborg "En ny missionsepok" s 140-141; Församlingen och missionen)

Stadgar (antagna 1961/62) för Baptistförsamlingarna i Sangha, Kongorepubliken/Brazzaville. ... Avd. 1. Lokalförsamlingen: Art. 1. Lokalförsamlingen utgöres av på Kristus troende, som genom sinnesändring och dop enligt Nya testamentets lära inlemmats i församlingen och som på en ort samlas till Herrens måltid samt ställer sig baptistförsamlingarnas i Sangha stadgar till efterrättelse. Art. 2. Den grupp kristna, som önskar bilda lokalförsamling, måste bestå av minst 100 personer. En grupp på mindre än 100 personer utgör annex och står under en huvudförsamlings ledning. Den lokalförsamling som vill ingår i baptistförsamlingarna i Sangha måste därom skriftligen anhålla. (Yngve Ydreborg "Betydelsefulla konferenser" s 114-115)

Svenska kyrkan vill vara en folkkyrka, som står öppen för alla, och den vill på det närmaste ansluta sig till folkets organisation. Einar Billing har som folkkyrkotankens främste teoretiker i vårt land ... givit den svenska kyrkan med ... dess allmänna medlemskap oberoende av avlagd bekännelse en religiös motivering. Folkkyrkan ... ser sin uppgift vara den att med den förekommande nådens evangelim tjäna alla som vill på något sätt låta sig tjänas av den. (Tore Heldtander "Svenska kyrkan" s 19)

Församlingen är kyrkan - de två orden betyder detsamma. Men kyrkan är de heligas samfund. Till personlig frälsningsvisshet kan en människa komma oberoende av om hon kan säga tiden för sin omvändelse (avgörelse) eller inte. "Rena" församlingar är inte möjliga i denna tillvaro. Men församlingstukt bör övas, där liv och lära är sådana, att de leder till anstöt eller visar ett obotfärdigt sinnelag. ... Församlingen skall vara en troende-församling. ... Den lokala församlingen erkänner inte någon annan myndighet än den Frälsare som är församlingens Herre. Med demokratiskt färgat språk talar man om den enskilda församlingens självbestämmanderätt. Erfarenheten har emellertid visat, att gemenskapen mellan dessa enskilda församlingar kan vara stark och att någon yttre kyrkorätt inte behövts. (William Bredberg "Svenska Missionsförbundet" s 62)

ca 1960 - ca 1950

Waldenström hävdade med stor iver, att den enskilda församlingen skulle byggas upp som en ekklesia i nytestamentlig bemärkelse. Han såg Kristi sanna kyrka i de församlingar av troende, som kom till stånd. ... Utvecklingen mot en fastare kyrkokaraktär kan inte längre hejdas. Svenska Missionsförbundet framstår som en bekännelsekyrka, inte som en association. ... (Det föreslagna namnet Förbundskyrkan) förkunnar en inbjudan att sluta förbund med Gud, en inbjudan till de troendes gemenskap, där man vill bära varandras bördor och en inbjudan till gemensam insats för Guds rike i världen. ... Ärade ombud i (Svenska Missionsförbundets) generalkonferens 1958! Låt oss avskilja tre minuter att begrunda frågan om tiden är fullbordad för Förbundskyrkan i Sverige. (Erland Sundström "Förbundskyrkan i Sverige" s 122)

Det är absolut omöjligt att tänka sig församling och ungdomsarbete vid sidan av varandra. Den tid är förbi då vi såg SMU (Svenska Missionsförbundets Ungdom) som en föreningsrörelse vid sidan om samfundet. ... Församlingens religiösa liv ses inte (längre nu år 1956) som en exklusiv vuxengemenskap. ... Församlingen är en Guds gemenskapsinstitution liksom familjen är det. Församlingen är liksom familjen grundad på kärleken och har till uppgift att föda och fostra nya generationer.De unga skall från första kontakten med församlingen ges ett klart besked om att de är en del av församlingens familj. Församlingsvården skall omfatta även de unga, och det rapportsystem som gäller vid församlingsmedlemmars flyttning till annan ort skall också gälla för all församlings ungdom. (Bertil Zachrisson "Ungdomen kommer!" s 102; artikel i tidningen Ansgarius 1956 återgiven i Svenska Missionsförbundets 100-årsjubileumsbok "Liv och frihet" 1978)

(Gunnar Rosendals) uppbrott (från liberalteologin) blev än tydligare genom en religiös upplevelse vid soldathemmet i Jönköping 1921. ... Året efter han börjat som kyrkoherde i Osby (1934) utkom hans programskrift "Kyrklig förnyelse". ... Kyrkans fyra kännetecken var Ordet, sakramenten, ämbetet och församlingen. ... Sina positioner (i fråga om kyrkosyn) tydliggjorde han i "Kyrklig förnyelse. Vårt katolska arv.", 1956. ... Hos Rosendal finns en mycket tydlig kritik mot det som han kallar föreningskyrkligheten, det vill säga frikyrklighetens församlingssyn och mot liberalteologins individualism. ... Rosendal tog direkt avstånd från termen folkkyrka om den Svenska kyrkan. Folkkyrka kan leda tankarna till en kyrka som vilar på en folklig demokratisk grund. En kyrka kan inte ha denna grundval. Den rätta kyrkan har alltid ett hierarkiskt drag i den apostoliska successionen, biskops- och prästämbetet. Ordet och evangeliet är den övergripande normen för kyrkans liv, varför termen folkkyrka är olämplig. Han kritiserade också politiseringen, och särskilt partipolitiseringen, i Svenska kyrkan. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 152-154)

I NT är det en självklar sak, att alla som mottagit Kristus som Frälsare hör hemma i den kristna församlingen. De är frälsta in i församlingen, och församlingen består av dem som genom tro på Jesus har fått del av liv i Gud, som är frälsta. (Gösta Hedberg "Samtal om frälsningen" s 28)

Vid mitt senaste besök i Kind, som gällde ... den så kallade västra församlingskretsen, var den närmaste anledningen invigningen av en ny missionskyrka i Tvärred. ... Under den följande veckan fick jag besöka "de sju församlingarna" inom kretsen. ... (Förutom Tvärred) Svenljunga ... Sexdrega ... Länghem ... Tranemo ... Hillared ... Limmared. ... I Östra delen av Kind finns också en församlingskrets av tre församlingar, Ölsremma, Grönahög och Ljungsarp. (Manne Zettergren "I Knalledonien"; Jönköpings-Posten 1954-05-26)

Att det finns mer än en församling av samma slag i en stor stad, kan måhända under vissa förhållanden ha fog för sig, men den uppdelning man ser, då grupper och församlingar bildas utan några vägande skäl, är endast att beklaga. De har i allmänhet ingen mission, som inte den stora verksamheten kan fylla. De bör också betraktas som onödiga och till skada för Guds sak. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 175; ledare i tidningen Dagen den 8 april 1953)

Kyrkan är inte en avspegling av stat, samhälle och ännu mindre av materiella eller överhuvudtaget tidsbestämda faktorer utan en yttring av det som ligger ovan tingen, världen och motsättningarna. (Julius Wellhausen "Alliansfri kristendom"; Jönköpings-Posten 1952-11-26)

Det finns de som tror på statskyrkan såsom en kristen församling och hävdar, att den kan fylla en kristen församlings funktion. För vår del är vi övertygade om att en sådan synpunkt inte har något stöd i Skriften. Bibeln talar tydligt om att Guds församling består av de ur världen utkallade. Detta är just innebörden i det ord, som till vårt språk är översatt med ordet "församling". Vår uppfattning är klar på denna punkt. Vi pingstvänner går längre i detta avseende än många av de frikyrkliga. Vi håller på den urkristna församlingens dop som villkor för medlemskap och på att medlemmarna skall leva ett helgat liv. Vi förkunnar ju också Andens dop och Andens nådegåvor och andra bibliska sanningar, som i allmänhet inte tros eller förkunnas i statskyrkan. Det vore att aldeles missförstå vår inställning, om någon skulle tro, att vi gillar statskyrkans lära i fråga om dop, nattvard och konfirmation etc. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 308; ledare i tidningen Dagen den 29 mars 1952)

ca 1950 - ca 1940

När lektor Waldenström skrev sin Troslära, hade jag anställning på Svenska Missionsförbundets expedition. ... I allmänhet tyckte jag nog, att Waldenströms åsikter voro riktiga. ... Men när det kom till frågan om "den nytestamentliga församlingen", kunde jag inte tiga. Där menade jag att Waldenström tog saken för snävt. Hans framställning mynnade i verkligheten ut på att den enda nytestamentliga församling som fanns var den som var organiserad efter Svenska Missionsförbundets mönster. I församlingen skulle finnas plats för alla som trodde på Kristus, på samma gång som den skulle vara stängd för alla som stodo utanför denna trosgemenskap. Detta fann jag fullkomligt riktigt. Men så påstod Waldenström, att alla andra kyrkor och församlingsbildningar var sekter. ... Jag ville påstå, att medlem av den verkliga Kristi församling ... blev jag icke därigenom, att mitt namn skrevs in i den eller den församlingsmatrikeln, utan därigenom att jag genom tron omfattade Kristus såsom min Frälsare. Den verkliga kristna församlingen på en enskild plats eller i det stora hela var, såsom jag såg saken, sammanfattningen av alla dem som trodde på Kristus. ... Waldenström ville icke gå med på mitt resonemang. "Den enda församling Nya Testamentet vet om är lokalförsamlingen", sade han, "och när den är grundad enligt Nya Testamentets bokstav och anda, så är den Guds församling på jorden." ... Nästa dag ... gick han direkt in på mitt rum. ... "Det du kallar Guds församling är helt enkelt 'de heligas gemenskap'. Det har jag inte tänkt på förut. De heligas gemenskap är emellertid något annat än Guds församling." Jag ansåg mig icke ha anledning att fortsätta diskussionen. Annars skulle jag ha velat framhålla, att "de heligas gemenskap" är något som tillhör Guds församling men det är icke församlingen som sådan. De heligas gemenskap är, om man så vill uttrycka det, en egenskap hos församlingen eller inom densamma. Och just det, att de heligas gemenskap icke är så stark som den borde vara, är en av orsakerna till församlingens svaghet. Därför är den ock splittrad och uppdelad. (J.E. Lundahl "De heligas gemenskap - Några samfundsfunderingar" s 14-17; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1949)

Församlingens enda och stora uppgift (är) att vinna de oomvända människorna för Gud. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 68; ledare i tidningen Dagen den 2 oktober 1948)

En synagoga är inte bara en plats utan också de människor som besöker den; dvs. en församling. Vilken judisk grupp som helst kan bilda en församling. Sunda förnuftet säger att församlingarna inte bör vara onödigt många. Och ingen församling bör komma till som inte med säkerhet kan få ihop en minjan, det antal av tio män som traditionen stadgar som erforderligt för formell gudstjänst. ... Varje församling är helt självständig och har full frihet när det gäller att välja rabbin och andra befattningshavare och att bestämma sin politik, i stort som smått. Den har naturligtvis traditionen som rättesnöre, men den fattar också sina egna beslut om hur traditionen skall tolkas och i vilken utsträckning den skall följas. Det finns ingen institutionell auktoritet som de olika synagogorna måste lyda. Församlingar samarbetar visserligen i tillfälliga organisationer som bildats för särskilda och begränsade syften, samt genom permanenta föreningar som grundar sig på likheter i åsikter och program. Men alla dessa är frivilliga sammanslutningar, som kan lämna rekommendationer till sina medlemmar men inte har någon som helst makt att genomdriva dem. Men eftersom församlingen själv består av individer som har kommit samman av egen fri vilja och som kan upphöra med eller överflytta sitt medlemskap efter behag, ligger bestämmanderätten i de judiska religiösa organisationerna ytterst hos individen och i hans samvete. Den frihet som den moderna judendomen ger individ och församling har (emellertid) inte alltid varit så stor som den är idag. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 127-128)

Låt oss jämföra förhållandena på (Örebro missionsförenings) kongofält nu och för tjugofem år sedan. Då fanns icke en enda rad av Guds ord på de språk, som talas på detta område. Den levande Guden och hans vilja var något absolut okänt där. Djävulen härskade oinskränkt över stammarna. Nu stå de sju missionsstationerna som fyrbåkar i mörkret. De sju församlingarna äro operationsbaser i Herrens krig mot synd och hedendom. (John Magnusson "Om svarta kristna"; Jönköpings-Posten 1948-04-03)

Du och jag måste bli "evangeliserade", för att vår omgivning och världen skall bli det. ... Vi måste komma i kontakt med andra folkskikt än den lilla klick, som samlas i våra bönhus. ... Guds mening är, att Hans församling skall vara en armé av kristna revolutionärer. (Frank Mangs "Hem från Genève"; Jönköpings-Posten 1947-03-03)

I februari 1942 samlades ett antal universitetsteologer och kyrkoledare till en konferens som ledde fram till boken "Den nya kyrkosynen". Initiativtagare var teologiprofessorn i Lund, Ragnar Bring (1895-1988), som i samarbete med sin lundakollega Anders Nygren och biskop Gustaf Aulén arrangerade konferensen. Tillsammans hade de format Lundateologin. ... Den gemensamma utgångspunkten var att kyrkan har sitt ursprung i Kristus. Nya testamentets texter om kyrkan som Kristi kropp, "Corpus Christi", blir ett vittnesbörd om att kyrkan är grundad av Kristus och att han är dess huvud. Kyrkan trädde i funktion efter Jesu uppståndelse och skapades vid den första påsken och pingsten. Kyrkan fortsätter Jesu livsverk och försoningsgärning. Kyrkosynen blir ett direkt utflöde av kristologin. Kristus och kyrkan kan inte skiljas åt. Guds frälsningsverk genom Kristus fortsätter genom kyrkan. Kyrkan representerar Kristus. Det är enligt "Den nya kyrkosynen" hela kyrkan som Kristi kropp som representerar Kristus. De enskilda medlemmarna kan inte göra detta. Men kyrkans ämbete kan också utgöra en Kristusrepresentation, eftersom det är en gudomlig ordning i kyrkan. Prästämbetets Kristusrepresentation knöts till funktionen som nådemedelsförvaltare, inte till prästen som person. Kyrkan är alltid primär i förhållande till den enskilda människan. ... Det som konstituerar kyrkan är nådemedlen - Ordet och sakramenten. De flesta inom "Den nya kyrkosynen" fogade härtill även ämbetet som en konstitutiv och för kyrkan nödvändig faktor. Men detta ämbete är underordnat Ordet och sakramenten och utgör redskap för dessa. ... Det är genom dopet som människan förs in i kyrkan som Kristi kropp. Ruben Josefson uttrycker det koncist på följande sätt: "Dopet är en av Guds grundläggande kyrkoskapande gärningar. Vi tillhöra kyrkan, vi äro kristna, därför att vi äro döpta." ... Biskop) Torsten Bohlin (Härnösands stift 1934-50) ... försvarade den äldre folkkyrkoteologin mot Den nya kyrkosynen. Framför allt utgick (han) från en gudsrikestanke, ur vilken kyrkosynen sedan växte fram. Församlingen eller kyrkan var för honom en ideal, andlig verklighet nästan identisk med Guds rike. Kyrkan var en samfälld personlig delaktighet i gudsrikets övervärldsliga liv. Denna delaktighet är förmedlad av tron. En lokalförsamling är de troende på en ort, inte en geografiskt bestämd företeelse. ... Bohlin företrädde en slags lämplighets- eller funktionsaspekt i sin kyrkosyn. I en missionssituation som i Nya testamentets och urkyrkans tid är den nytestamentliga församlingordningen den bästa och lämpligaste, i ett redan kristet land som Sverige fungerar folkkyrkotänkandet bäst. ... Denna grundhållning öppnade en tydlig ekumenisk hållning mot frikyrkligheten. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 148-150,155-156)

Kan det svenska folkets och de övriga nordiska folkens gudsfruktan ge förhoppning om, att de skola komma undan domedagar och prövotider? Det är icke ett lands militära styrka, som är avgörande. Det bästa, ja det enda verkliga värnet är en levande gudsfruktan. De som betyda mest för rikets försvar äro i verkligheten - väckelsepredikanterna. Andligt livskraftiga församlingar betyda mer för vårt skydd än hela regementen av soldater. (Florentinus Hällzon "Profetord och tidstecken" s 82; 1940-42)

Tänkom oss, att vi (nu år 1940) nått en utsiktspunkt så högt belägen, att vi kunde se alla (Sveriges kyrkor) på en gång ... lotsarnas och fyrfolkets kapell ... skånska trappgavelskyrkor ... Gotlands alla kyrkor ... Birgittas Blåkyrka i Vadstena ... Varnhems klosterkyrka ... Vreta kloster ... Leksands kyrka med lökkupolen ... Mäster Olofs kyrka ... (och) höra dem på söndagsmorgonen ringa ut över bygderna till högmässa. Tillsammans utgöra dessa kyrkor Sveriges kyrka, fädernas kyrka. De bilda ett system av kraftpunkter, sammanhållande vårt folk till en andlig enhet. ... På nipan i älven står den åldriga stenkyrkan. Också dess andliga fasthet skall ställas på prov. Den representerar ej minnena blott ur vår nations historia, utan framför allt ett omistligt andligt arv. Därjämte, i strid och motsättning mot gamla eller skenbart nya ideologier, vilka med nödvändighet söndra och utfordra till kamp mellan nationer och raser, ett stort framtidsmål, det enda verkligen universella, alla raser, folkslag och tungomål till slut samlande och enande. "Människan utan fruktan" (dvs. den i sekulariseringens mening frigjorde) skall icke komma förbi henne. (Oscar Krook "Svenska kyrkan inför samtiden" s 43-44,70; Krook - 1879-1949 - var kyrkoherde i Ulrika Eleonora församling i Stockholm)

ca 1940 - ca 1930

År 1939 utkom boken "Frikyrklig förnyelse", utgiven av Richard Larsson, som på 1950-talet blev missionsföreståndare i Svenska Missionsförbundet. Han hävdade en frikyrklig församlingssyn. När Gud skapar tro bildas samtidigt de troendes gemenskap, församlingen. Frikyrklig kristendom är därför en "personlig kristendom". Varken sakrament eller ämbete kan stå mellan Gud och människor. Gemenskapen i församlingen behöver en ordning, församlingsordning, men denna är alltid sekundär i förhållande till gemenskapen. Själv ville han inte veta av begreppet "föreningskyrka", som ofta användes av motståndarna. Han ville hellre begagna uttrycket "Gemenskapskyrka". Församlingen är en av Gud grundad gemenskap av personligt troende. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 157)

Under år 1939 utgav (Bo) Giertz två uppmärksammade böcker, "Kristi kyrka" och "Kyrkofromhet", där han, med front både mot den liberala teologin och mot den församlingssyn som formats i svensk frikyrklighet, vidareutvecklade och fördjupade den kyrkoteologi som 1800-talets nylutherdom, lundahögkyrkligheten och sekelskiftets ungkyrklighet på olika sätt lyft fram. Kyrkan kunde inte förstås bara som ett Guds redskap för hans förekommande nåd (som Einar Billing menat) eller endast som den nationella folkkyrkan (som var J.A. Eklunds grundtanke). Svenska kyrkan var en manifestation av den Kyrka som omtalas i trosbekännelsen. Den var skapad av Kristus själv, representerade en ny tidsålder och fick därför inte uppfattas eller utformas som om den vore en mänsklig idérörelse bland andra. Kyrkan var konstitutiv för kristendomen och en del av evangeliet. ... (Bo Giertz) arbete som biskop var fokuserat på lokalförsamlingen och dess arbete. Visionerna från åren (som komminister i Torpa, nära Tranås i Linköpings stift) bar han med sig hela livet. I Torpa har han också sin grav. (Oloph Bexell "Bo Giertz och Svenska kyrkan" s 388,391)

I prästgården i Torpa satt komminister Bo Giertz och skrev bok efter bok där professor Fridrichsens kyrkoteologi lades fram för lättsmält konsumtion. Med driven stil och stor hängivenhet tecknar han kyrkan som ”en kosmisk storhet, grundad i Guds eviga frälsningsrådslut, uppbyggd på Kristus själv och så förankrad i den himmelska världen och delaktig av den tillkommande tidsålderns nya liv. Därför att Kyrkan så sträcker sig utom denna tillvaros gränser, kan hon också uppenbara Guds rådslut för ’furstarna och väldigheterna i den himmelska världen’.” (Håkan Eilert "Från kyrkoteologi till religionsdialog" s 360; citat Bo Giertz, Kristi kyrka, 1939)

Vid frikyrkomötet 1934 togs den frikyrkliga församlingssynen upp i ett antal föredrag. Här hävdades den klassiska frikyrkliga synen mot folkkyrkosynen. Men samtidigt började en teologisk dialog föras i artiklar och böcker mellan frikyrkliga och folkkyrkliga företrädare. Från frikyrkligt håll hävdades att man inte ville kopiera den urkristna församlingens yttre former. Dessa var beroende av sin historiska situation och kunde nytolkas. Däremot fanns en förebild i en "fri bekännelsekyrka" med krav på personlig tro, omvändelse och bekännelse. Från frikyrkligt håll var det främst (Svenska Missionsförbundets) Ansgar Eeg-Olofsson och baptisten Nils Johan Nordström som fördjupade det teologiska tänkandet. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 142)

ca 1930 - ca 1920

Åbenbaringen er jo for Bonhoeffer ikke bare et formelt teologiskt begrep, men et indholdsfyldt. Åbenbaringen er nemlig ... kirken. Den er ikke blot i kirken, men den er kirken, som vi kender denne som en empirisk, historisk og föranderlig størrelse. (Kirsten Busch Nielsen "Kirken, faellesskabet og teologien - Dietrich Bonhoeffers ekklesiologi" s 18)

Uppfattningen av kyrkosamfundet och dess funktioner är liksom helgelseläran i vissa grunddrag enhetlig inom den frikyrkliga väckelsen: Kyrkan utgör en konkret sammanslutning av de troende. Endast den som deklarerat sin tro och sin vilja att leva i helgelse accepteras som medlem av församlingen. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 368)

Behoven äro många och olikartade och tillfällena att tjäna i Guds församling äro mångfaldiga. Men syftemålet är alltid detsamma: Guds ära, själars frälsning och församlingens uppbyggelse och förkovran. (J. Nyrén "Inför ett nytt arbetsår" s 692; Missionsförbundet n:r 42 den 16 oktober 1924)

Den kristna församlingen i nytestamentlig mening är sammanfattningen av dem, som tro på Jesus Kristus. (J. Nyrén "Inför ett nytt arbetsår" s 677; Missionsförbundet n:r 41 den 9 oktober 1924)

Visst kan man vara en rätt kristen utan att vara medlem i den kristna församlingen, men mycket förlorar man på att stå utanför. Frågan är om vi ha råd att undvara försaamlingsgemenskapen, det stöd, den fostran och den andliga rikedom, som den skänker. Om vi utan skada kunna undvara församlingen - varför har då Herren stiftat den? Ingen vet bättre än Herren själv att pilgrimerna behöva församlingsgemenskapens "vederkvickelse och beskydd". (David Hedegård "Tankar inför Kristens Resa" s 450; Missionsförbundet n:r 27 den 3 juli 1924)

Vid kvällsmåltiden (i Shasi i Kina den 5 maj 1924) hörde jag om en av våra förra skolflickor, som brukar gå med på mötena. Modern har berättat: "Hon mådde ej riktigt bra. Först bad hon. Sedan lade hon ned huvudet och syntes somna. Om en stund hade hon gått." Hon bad! Helt säkert skola vi därhemma möta många, som ej tillhörde församlingen. Dessa bedjande, dessa, som trots allt ha livsgemenskap med Jesus. (Anders P. Tjellström "Ur minnets dagbok" s 465; Missionsförbundet n:r 28 den 10 juli 1924)

(Den 4 maj 1924) talade Distriktsföreståndare Mouchard (i Mullsjö Misssionskyrka) med text ur Efesierbr. 4.11-16 och yttrade därvid bl. annat: ”Det bästa Gud har i denna värld är hans församling; Lönen för Jesu hårda arbete. Församlingen är Kristi kropp, Kristi brud, Guds tempel. Kristus är församlingens hufvud. Lifsgränsen är församlingsgränsen. Måtte vi ej stänga församlingens dörr för någon som himmelens port en gång skall stå öppen. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 230; Pastor Aron Andersson avskiljs som halvtidspredikant i Mullsjö)

Det grekiska ordet “Ekklesia” betyder en församling. ... Ordet församling syftar ... på ett utvalt och uttaget sällskap som har vissa kännetecken och som är anförtrott ett visst arbete. De som utgjorde stadsförsamlingen i en grekisk stad var alla fria män. Åt dem var anförtrott andras välfärd. De utgjorde ett styrande organ som bestod av fria män. Detta var den grekiska användningen av ordet. Den hebreiska användningen av ordet syftade på den hebreiska nationen som Guds särskilda folk. (G. Campbell Morgan "The Acts of the Apostles" s 26)

ca 1920 - ca 1910

Varje församling hade ansvar för sin egen auktoritet. Den lokala församlingen stod över varje annan auktoritet eller organisation. Andens enhet skulle hålla samman de lokala församlingarna. Detta var den enhetsmodell (Lewi) Pethrus presenterade i sin skrift "De kristnas enhet", 1919. Det gällde att befria de kristna församlingarna från samfundsväsendet. Det var samfunden som hade åstadkommit religiös splittring i Sverige genom sina rigorösa organisationer, inte pingstväckelsen som gått tvärsigenom samfunden. Samfundstanken hade för Pethrus blivit "splittringstanken". Den universella församlingen var summan av alla troende. Huvud för denna församling var Kristus. Den lokala församlingen hade också Kristus som sitt huvud och var en del av Kristi kropp. Det behövdes ingen organiserad enhet i samfund. Enheten var en "Andens enhet". Denna radikalt samfundsfria församlingssyn tog form under perioden 1919-33. Den ledde till isolering från övriga samfund men samtidigt till flera uppslitande schismer inom pingstförsamlingarna. Grundvalen för Pingströrelsens kritik av samfunden var dess församlingssyn. Denna uppfattade man inom rörelsen som "biblisk" och förebilden var de urkristna församlingarna. Man delade med de övriga väckelserörelserna en i stort sett gemensam syn på hur en nytestamentlig församling var beskaffad och åsikten att den nytestamentliga församlingsordningen skulle vara förebild. Men Pingströrelsen drog konsekvensen att församlingarna inte kunde förenas eller organiseras i samfund eller kyrkor. Någon övergripande organisation utöver de lokala församlingarna fanns inte nämnd i Nya testamentet; att bilda en sådan skulle därför vara ett avsteg från den mönsterbild som fanns där. Kärnan i den samfundsfria församlingen var Andens dop och de karismatiska gåvorna och tjänsterna. Lokalförsamlingen blev därmed den enda formen för all verksamhet. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 98)

När Lewi Pethrus 1919 skriver ”De kristnas enhet” utgår han ifrån att hans läsare ”erkänner den lokala församlingen som en biblisk inrättning”. ... Det kan noteras att lokala församlingar inte ”bildades” utan ”ordnades”. Detta var ingen liten begreppsfråga utan en viktig princip. Lokalförsamlingen uppstod inte när den ordnades, den var del av en storhet som redan fanns. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 101)

Liksom de övriga frikyrkosamfunden byggde också SMF (Svenska Missionsförbundet) ut sin barn- och ungdomsverksamhet. (P.) Waldenström hade inte varit positiv till detta. Han var emot åldersmässiga indelningar i församlingsverksamheten och bildandet av särskilda ungdomsföreningar. Hans argument var att apostlarna i urkyrkan bildat församlingar av gamla och unga människor. Lewi Pethrus hade samma argumentering för Pingströrelsens del. En yngre generation drev emellertid en helt annan linje. ... År 1918 anställdes en söndagsskolsekreterare för (SMF:s) hela (barn- och ungdoms)verksamhet och varje distrikt fick också sina egna söndagsskolsekreterare som stöd till församlingarna. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 89)

(En) församling, som säger: "Inom våra gränser finns rum och full broderlig gemenskap för hvar och en, som vi kunna förstå vara en på Herren Jesus troende själ." Är det en kristen församling efter apostoliskt mönster? Ja, och tusen gånger ja. Ty här är ingenting afskuret, som hör Herren till. Men hvad äro de andra (församlingarna) då. De äro sekter, rätt och slätt sekter, utan avseende på om de tycka om den titeln eller icke. (P. Waldenström "Om sekt och sektväsendet"; Lidingö 1917-05-14; Jönköpings-Posten 1917-05-19)

Så länge den apostoliska tiden varade, finna vi ej ett spår av organisationer eller föreningar inom församlingarna. Men aldrig har Guds rike gått framåt med en sådan fart som då. Allteftersom den apostoliska kraften och visdomen avtogo, började de mänskliga organisationerna att framträda. Föreningsväsendet inom Guds församling är barn av en andlig svaghetstid, och detta är ej något rekommenderande för detsamma. De mångfaldiga föreningar, som under de senare årtiondena hava uppstått inom våra församlingar, torde därför vara att betrakta som ett tecken på andlig svaghet snarare än motsatsen. Kyrkohistorien visar, att ju mindre av pulserande andligt liv det funnits, desto mer organisation har det blivit. Det senare har måst ersätta förlusten av det förra. (John Ongman "Församlingsläraren och hans kall" s 347)

(Einar) Billing (d. 1939) utformade i en del viktiga inlägg i kyrkodebatten vad han kallade ”den religiöst motiverade folkkyrkotanken”. Han utgick från de svenska kyrkoförsamlingarnas territoriella karaktär – hela landet täcktes av kyrksocknar – och menade att däri låg en ordning, som väl uttryckte nådesförkunnelsens universalitet. Kyrkan hade ansvaret att förkunna evangelium för hela folket. Denna religiöst motiverade folkkyrka var enligt Billing inte bunden till statskyrkoorganisationen; hans kyrkotanke byggde inte heller på föreställningen om en allmänreligiositet, som skulle utgöra fundament för den kristna förkunnelsen. Tendensen var klart riktad mot den frikyrkliga föreningskyrkligheten med dess föreställning om kyrkan som en sammanslutning av enbart troende. Oklar blev däremot i den billingska folkkyrkotanken frågan om kyrkotukten och om bekännelsen som fundament för kyrkogemenskapen. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 374)

Bundenheten vid den historiskt givna socknen och församlingen blir för (Einar) Billing och ungkyrkorörelsen inte en förstelnad tradition, utan en teologisk utmaning och en möjlighet till förnyelse. Territorialförsamlingen och Svenska kyrkan som en landsomfattande folkkyrka förefaller endast vara något världsligt och profant. I själva verket förhåller det sig helt annorlunda. Billing och ungkyrkorörelsen utgår från den erbjudna nåden, inte den mottagna. De svenska territorialförsamlingarna uttrycker därför i rent yttre mening "syndernas förlåtelse till Sveriges folk". Den svenska folkkyrkan är därför "religiöst motiverad" och det bästa uttrycket för Guds förekommande nåd. Lokalförsamlingen uttrycker bäst att det är Gud som handlar och att människorna är föremål för Guds nåd. Den har sitt berättigande som den för evangeliets syfte lämpligaste organisationsformen. ... Detta nådeserbjudande visar sig tydligast i barndopet. Folkkyrkans födelsestund är därför, enligt Billing, "det tillfälle, då första gången ett barn döptes i en kristen familj". ... På barnet kan inte ställas villkor som personlig tro och avgörelse. Tron kan sedan följa som en gåva, som ett resultat av den erbjudna tron. Gränserna mellan tro och otro dras hos envar "i hjärtat", om detta kan ingen utomstående veta något. ... Inom den yttre territorialförsamlingens geografiska gränser finns också, menade (Billing), andra gränser av inre och andlig karaktär i form av koncentriska cirklar: de kyrkobokförda, som omslutes av sockengränserna, de döpta, de konfirmerade, gudstjänstförsamlingen, nattvardsförsamlingen, själavårdsförsamlingen och så mot socknens utkanter: alla de som är föremål för prästens förböner. ... Det finns något tidsbestämt i denna tolkning. Trots en påbörjad sekularisering utgick Billing från ett kristet Sverige, där alla fick en kristen fostran. ... Ett annat tidsbestämt inslag är att han ser församlingsverksamheten främst utifrån församlingsprästens synvinkel. Församlingsmedlemmarna erbjuds evangelium i form av prästens förkunnelse, genom undervisning, själavård och förböner. ... Det finns ett uppifrånperspektiv: via prästämbetet förs evangeliet och sakramenten ut till församlingsmedlemmarna. Billing tar sällan upp frågor om förhållandet mellan präst och lekfolk i församlingen. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 27-28)

ca 1910 - ca 1900

När människor blifva omvända och troende, så söka de frikyrkliga att samla dem i församlingar, afskilda från världen, allt efter apostlarnas exempel. Så uppstår församlingslif till inbördes uppbyggelse. (P. Waldenström "Hvad göra de frikyrkliga för ondt?"; Jönköpings-Posten 1909-02-13)

Inom Sällskapet för kyrklig själavård bildades under biskop Lönegrens ordförandeskap en kommitté för det kyrkligt församlingsvårdande inremissionsarbetet. År 1908 inrättades den så kallade Församlingsbyrån, som skulle utge kyrkliga skrifter och tidningar och även fungera som inspirationskälla för församlingsaftnar och "frivilligt" (det vill säga icke lagreglerat) kyrkligt arbete av olika slag. I Församlingsbyrån skulle ingå representanter för både Sällskapet för kyrklig själavård och Allmänna svenska prästföreningen. ... År 1910 fastställde Kungl. Maj:t stadgar för Svenska kyrkans diakonistyrelse. Dess uppgift skulle vara att "i samarbete med präster och lekmän inom kyrkoförsamlingarna och i samförstånd med stiftsstyrelserna (det vill säga domkapitlen) verka för en rikare utveckling av den kristliga kärleksverksamheten inom svenska kyrkan". Ärkebiskopen skulle vara ordförande och ledamöterna väljas av kyrkomötet. Någon central styrelse för diakonianstalterna skulle diakonistyrelsen, sitt namn till trots, inte vara. Istället var det församlingsrörelsens pastorala idéer som nu kanaliserats in i kyrkans officiella och lagreglerade former, samtidigt som de fick behålla sin karaktär av frivilligt lekmannaengagemang. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 231-232)

Det var i (Svenska Missionsförbundets) årsberättelse för (1907), som (Waldenström) yttrade följande: ”Visserligen hava då och då, här och där, strävanden yppat sig att förvandla (Förbundet) till ett kyrkosamfund. Men det står där ännu i dag, liksom första dagen, såsom ett missionsförbund och ingenting annat.” Men gång på gång framhöll han också, att statskyrkan icke var någon kyrka utan ”endast en statsinstitution”. ... En yngre falang med ett kraftcentrum i fil. kand. Axel Andersson följde en klart frikyrklig linje. (Gunnar Westin "Den kristna friförsamlingen i Norden" s 204-205; Frikyrkoperioden 1905-1951)

Det mest oroande varsel för ett folks framtid är ... om den kristna församlingen inom det folket förminskas eller förlorar sin andliga friskhet och kraft, så att den icke mer förmår lysa upp det sedliga mörkret eller i någon mån motverka förhandenvarande sedeförruttnelse. Sådant har i alla tider varit tecken till förestående fördärf. (J.P. Norberg "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 20)

Den verksamhet Sällskapet för kyrklig själavård bedrev i Stockholm, liksom det nydanade pastorala arbetet i Gävle och Uppsala, och på många andra håll, markerade tydligt att lokalförsamlingen var det kyrkliga livets centrum. För de flesta präster började det nu stå klart att det var där - bland dem som på den lokala orten kom samman för att fira gudstjänst - som kyrkans framtid skulle avgöras. Sällskapet för kyrklig själavård inbjöd år 1901, 1902, 1904 och 1907 präster och lekfolk till öppna kyrkliga möten i Stockholm, där situationen kunde diskuteras. Varje kyrkoförsamling fick sända egna representanter. Dessa möten samlade långt över tusen deltagare och upplevdes som en kraftsamling. En konkret och alltjämt bestående resultat blev beslutet att starta en kyrklig veckotidning. Hösten 1902 utkom första numret av "Församlingsbladet". Tidningen skulle på ett populärt och lättillgängligt sätt kontinuerligt följa och stödja församlingsarbetet runt om i landet. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 230)

Att få det in i hufvud och hjärta, att det skall vara en skiljegräns mellan de kristna och världen men inga sådana gränser mellan de kristna inbördes, det är ganska svårt. Skiljemuren mellan de kristna och världen vilja manga göra så låg som möjligt, ja här och där rifva ned den, men skiljemurarne mellan de kristne underhålles och repareras med all omsorg. . . . Det är genom oss (som Gud) vill utföra (en ändring), och . . . den enda vägen därtill är att inrätta lokalförsamlingarne efter mönstret af den stora allmänna församlingen, nämligen så, att I hvarje lokalförening finnes rum för varje troende kristen. Dessa grundsatser böra ständigt betonas. (P. Waldenström "Resebref från New Haven Conn."; brevet daterat 1901-10-23; Jönköpings-Posten 1901-11-08)

På väggarna (i Alexanders rum) hänger tavlor med bibliska motiv: Jesusbarnet står bland tama och vilda djur med en palmkvist i handen. Han ler fånigt. En annan tavla föreställer en ängel med sju förgyllda ljus som svävar över ett sovande hus i ett vintrigt landskap. (Ingmar Bergman "Fanny och Alexander" s 134; 1900-talets början)

ca 1900 - ca 1850

När J.A. Eklund blev domkyrkovicepastor i Uppsala 1896 kom han till en församling där ansatser till en tydlig distriktsindelning redan fanns. Distrikten fick lokaler för bibelstudier och församlingsaftnar. Mer än någon annan skulle han betona "församlingen" och "församlingssinnet" som basen och grunden för kyrkans arbete på lokal nivå, i "territorialförsamlingen". Här såg han motvikten till individualism och den lågkyrkliga allianskristendomen. Eklund markerade hur det var nödvändigt att bryta med "den individualistiska tankegången" i nyevangelismen. Den "kom egentligen aldrig längre än till individen". Församlingslivet måste sträva efter gemenskap: "Under tiden fick folkmassan växa kyrkan över huvudet. ... Man måste fråga: bli församlingsbehoven fyllda? ... Församlingen bär i sista hand ansvaret för sin egen uppbyggelse. Denna gemensamma ansvarskänsla, som också börjat yttra sig i gemnsamt arbete och gemensam arbetsglädje - det är den vi behöva." (J.A. Eklund, "Församlingssinne", 1902) (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 218-219)

(Biskop J. A.) Eklund stammade från gammal kyrklig väckelsebygd i Västergötland. Han hade alltid varit kyrkans och församlingens barn i djup och levande mening. Och tidigare än någon annan trädde han fram och bekände sin tro och sin kärlek till kyrkan och till församlingen i en tid, då individualismen inte hade något till övers för samfundet annat än nedlåtande kritik. Envist och ilsket kämpade han emot hela den radikala och negativistiska livsåskådning, som ”under hela min ungdom och mannaålder plattade till allt ädelt i vårt folk”. Mot allt sådant hjälper bara att vara fast rotad i en konkret andlig verklighet. Och den fann han i församlingen. Ordet om de heligas församling av alla folk och tungomål har ofta blivit en drömbild, som inte förpliktat till någonting. Man kan inte börja där. ”Bonden kan inte plöja på världsåkern i allmänhet. Det är bara i fantasin som man gör något ’i allmänhet’. Liksom bonden helt naturligt sätter plogen i sin teg, så borde du börja arbeta i din församling.” Att Eklund ”började” i församlingen, den församling, som ”bara är en landssocken eller några kvarter i staden”, gav åt hans kyrkosyn en konkretion, som för många var främmande eller rent av anstötlig men högst välbehövlig. (Olle Nystedt "Strövtåg i minnet och dagboken" s 51)

En kristen eller Kristi församling är en församling, som inom sig har rum för alla, som genom tron tillhöra Kristus, och från sig utesluter endast dem, som äro ogudaktiga. Sådana voro också alla de apostoliska församlingarna. Det är fåfängt att leta efter en enda bland dem, där det förekom, att man uteslöt någon, som man visste vara en troende och gudfruktig kristen. Den församling, som utesluter Kristi lemmar, kan själv omöjligen vara Kristi kropp. Varken Kristus eller någon av hans apostlar har någonsin eller någonstädes bildat eller tänkt sig en sådan församling. (Erland Sundström "Arvet från Waldenström" s 125; citat Waldenström)

År 1854 bildades inom den luterska kyrkan i Württemberg en sekt, som kallade sig Tempelsällskapet. Dess stiftare var Kristof Hoffman. Han ville återställa den ursprungliga kristendomen samt derigenom förbereda det sanna gudsrikets upprättande på jorden. Detta skulle ske genom en förening af alla sant troende kristna utan afseende på olika lärouppfattningar. Rikets hufvudstad skulle blifva Jerusalem, der templet åter skulle byggas upp. . . . År 1878 grundades kolonien vid Jerusalem, som är sällskapets medelpunkt. . . . Kolonien består af två slags medlemmar. Somliga tillhöra allenast den borgerliga gemenskapen; de andra tillhöra äfven den kyrkliga, i hvilken medlemmar af den förra upptagas, endast för så vidt de blifvit i sanning omvända. Dop och nattvard förekomma icke inom kolonien. I detta afseende äro tempelmännen kväkare. (P. Waldenström "Till Österland" s 532)

Ur förslag till församlingsordning för den radikala nyevangelismens församlingar 1877/1878: 1. Om Kristi församling talar Nya testamentet i tvåfaldig bemärkelse. Dels betecknar detta ord de heligas samfund eller samfundet av alla dem, som äro i Kristus; dels betecknar det en förening av kristna på en viss ort. I denna senare bemärkelse är det som ordet församling i följande artiklar användes. 2. En kristen lokalförsamling uppstår därigenom, att kristna sluta sig till samman till gemensam uppbyggelse, tukt och hjälp samt verksamhet för Guds rikes utbredande. ... 3. Församlingen upptager vidare till medlemmar sådana, som tro på Kristus och äro döpta vare sig såsom barn eller såsom äldre. .... ... Den ordning för "nytestamentliga församlingar" som utarbetades präglades såväl av tidens individualism och associationsidéer som av angloamerikansk kongregationalism. Det innebar att varje lokalförsamling (i Svenska Missionsförbundet) skulle ha suverän bestämmanderätt om sina egna angelägenheter. ... Varje församling skulle nu fatta sitt eget beslut. Förslaget antogs dock i allmänhet överallt och med få förändringar. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 123-125)

I mitten av 1870-talet ... började Waldenström arbeta för frikyrkoenheten, då han menade sig böra söka få även baptister och metodister att gå med ”de fria lutheranerna” i gemensamma missionsföretag. Denna hans plan kunde icke förverkligas. ... Waldenström kom då att utveckla sin ”bekännelselösa” församlingsåskådning, ”det nytestamentliga” församlingsbegreppet, enligt vilket alla, som hade ”livet i Gud”, voro välkomna som medlemmar. ... Den största betydelsen fick predikantmötet 1877, emedan det på ett så markerat sätt tog ställning för en ordnad friförsamling. ... I Guds ord menade man sig se församlingen såsom en Guds skapelse, och alldeles såsom hos baptister och metodister sökte man förebilderna i den apostoliska tiden. (Gunnar Westin "Den kristna friförsamlingen i Norden" s 109-110,116; Friförsamlingsrörelsen 1860-1905)

Den klassiska kyrkokristendomens företrädare såg med oro på hur EFS (Evangeliska Fosterlandsstiftelsen) bejakade konventikelväsendet och bröt upp kyrkoenheten. Den så kallade "lundahögkyrkligheten" ville markera Svenska kyrkans lutherska identitet genom att liksom Luther betona att kyrkan var en gudomlig instiftelse med sakramenten och ämbetet som konstitutiva inslag. Kyrkan var enligt denna teologi tillkommen på Guds initiativ och var ingen mänsklig föreningssammanslutning; Guds kyrka var primär i förhållande till individen, och det av Kristus instiftade prästämbetet var en förutsättning för den rätta, kyrkliga sakramentsförvaltningen. ... Hos den pietistiska så kallade uppsaliensiska lågkyrkligheten fanns en annan inställning, nära den linje som kom till uttryck i EFS. Där menade man att kyrkan inte konstituerades av Kristi instiftelse, utan av människors tro. Betoningen låg på det individuella i stället för på gemenskapen. Både högkyrklighet och lågkyrklighet kunde åberopa sig på den Augsburgska bekännelsen, men man lade tonvikten olika. ... EFS markerade sin självständighet genom att förstärka sin egen riksorganisation och byggde upp ett eget system med provinsombud, som ofta kom att rekryteras bland nyevangeliskt orienterade församlingspräster. Av EFS:s provinsombud var vid början av 1870-talet ungefär en fjärdedel präster. Inom den egna organisationen kunde man få garantier för sammanhållningen och vara övertygad om att människor på alla nivåer bejakade EFS:s grundsatser. De som tog ansvaret i EFS "voro ej okyrkliga, ej frikyrkliga, de stod i kyrkan, verkade med kyrkan men icke under kyrkan. De erkände ingen högre auktoritet än Skriftens och andens" sammanfattades denna dubbla lojalitet i Svensk Luthersk Kyrkotidning 1877. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 73-74)

År 1865 invigdes Stockholms baptistförsamlings Betelkapell. ... Betelkapellets funktionalitet är synnerligen intressant. I bottenvåningen fanns rum för församlingsarbetet - alltså med en modern term (år 2003) fanns där ett församlingshem. (Först kring sekelskiftet 1900 började församlingar inom Svenska kyrkan att uppföra församlingshem.) ... Betelkapellet blev i hög grad normgivande för baptistiskt kyrkobyggande. I motsats till Missionsförbundet och Metodistkyrkan behöll man inom Baptistsamfundet ett osakralt fasadspråk i sina kyrkobyggnader. Självfallet följde man den allmänna stilutvecklingen i landet, men man strävade aldrig efter ett kyrkligt formspråk. (Göran Alm "Kyrkobyggande i Sverige 1865-1910" s 288-289)

Den 24 maj 1854 var en begynnelsens stora dag för svenskarna i St. Croixdalen: De förenade sig i sitt första samfund och lade därmed ut fotträet till sitt nya samhälle. ... I hemsocknen hade kyrkan och kyrkbacken varit samlingsplatsen, där de fick både andliga och världsliga behov tillfredsställda. Från predikstolen fick de åhöra både gudsordet och kungörelser om kreatursmöten, auktioner och salubjudna hemman. Där lästes bönen för de församlingsbor som var stadda i sjukdomsnöd, där lästes tacksägelser för de döda och avkunnades lysningar till äktenskap mellan de levande. Allt vad som hänt i socknen från söndag till söndag kungjordes från predikstolen. Och på kyrkbacken råkade de varje söndag släktingar, fränder och vänner, och fick förnimma att de hörde till något som var större än familjen. Invandrarna skulle återställa kyrkan och kyrkbacken och bygga upp åt sig en ny hemsocken. ... I hemlandet hade de varit underordnade Riket och Kronan, men här var de sin egen kyrkliga och världsliga överhet. ... Deras nya församling var en fri församling. Inga biskopar och präster hade makt över dem; de var själva den kyrkliga makten. ... Genom det nya landets krav på invandrarna utvecklades i dem krafter, som de icke hade haft bruk för i hemlandet. De förvandlade Amerika – och Amerika förvandlade dem. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 198-200; Synemän i markerna)

ca 1850 - ca 1500

När 1809 års regeringsform i princip upphävde den ända sedan reformationstiden rådande lagen om automatisk anslutning av svenska medborgare till den svenska kyrkan, var det ett formellt viktig steg som togs. I praktiken kom detta inte att förändra förhållandena i någon större grad eftersom motsvarande ändringar inte skedde i kyrkolagen och i missgärningsbalken. Grundlagens nya formulering i religionsfrihetsfrågan löd: "Konungen bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han derigenom icke störer samhällets lugn eller förargelse åstadkommer. Frihetstankarna trängde alltså in i kyrkolivet, något som avspeglas i ett intressant kyrkolagsförslag från 1828. Där förordas rätt för svenska medborgare att utträda ur statskyrkan och bilda fria församlingar. Detta radikala förslag var för tidigt väckt. Utifrån ett frikyrkligt historieperspektiv ligger det nära till hands att undra vad som skulle hänt i svenskt kyrkoliv om man då också haft modet att besluta i enlighet med detta dristiga förslag. Hade väckelsen i Sverige då fått en annan utveckling? Och viktigare - hur mycket generande förtryck mot den fria tanken och tron hos människor hade (då) inte kunnat undvikas. (Birgit Karlsson "150 händelserika år" s 15-16)

Med den osynliga kyrkan och församlingen förstå wi de heligas samfund, hwilka genom en nära förening med Christo genom tron utgöra tillsammans hans brud, hans andeliga kropp, i hwilken Jesus är hufwudet, och de lemmarne. I detta samfundet äro inga skrymtare, inga uppenbare syndare och werldens barn intagne; ty dessa hafwa ingen tro, som förenar dem tillsammans i denna kroppen, och en död tro är härtill icke tjenlig och duglig. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 776)

(England: London, Bristol) (John Wesleys) vision omfattade hela världen. När han började predika för stora skaror i London och Bristol och fick kritik för att han inte höll sig till en enda församling sade han: "Jag betraktar hela världen som min församling." (Howard A. Snyder "'Min församling är världen'" s 72; författaren född år 1940 i Santo Domingo i södra Dominikanska Republiken; John Wesley född år 1703 i Epworth nordost om Sheffield i England)

Den dippelska huvudströmningen inom radikalpietismen i Stockholm hade 1734 under Strokirchs ledning bildat den första friförsamlingen i Sverige, genom att flytta samman i det s. k. ”Mommas hus” vid Vollmar Yxkullsgatan på Södermalm. Hit slöt sig nu också Sven Rosén, och han blev snart den verklige ledaren, från april 1735. Det var en filadelfisk societet, med egendomsgemenskap och stark religiös entusiasm. ... ”Ingen bland dem ansågs för husbonde eller matmoder, ej heller någon för dräng eller piga, utan sökte de inbördes för Guds skull att tjäna var annan och deras nästa oförskyllt, som Kristus oss tjänat haver.” (Berndt Gustafsson ”Svensk Kyrkohistoria” s 133)

Några av de puritanskt sinnade (bland presbyterianerna i England) ... ville genomföra en reformation utan beroende av stat eller hierarki. De ansågo den kristna församlingen – som skulle bestå av idel troende – vara ensam bärare av den styrande makten inom kyrkan. Det ”heliga folket” självt representerade Kristi auktoritet. Därför borde varje lokalförsamling själv sköta sina angelägenheter utan varje inblandning av statliga eller klerikala myndigheter. Ingen rangskillnad mellan präst och lekman fick förekomma, de hade endast olika funktioner. Detta genomfört demokratiska kyrkoideal – som brukar betecknas med namnet kongregationalism eller independentism – skisserades bl.a. av Robert Browne, som 1582 flydde till Holland för att undkomma förföljelse, men senare återupptogs i statskyrkan, samt av Henry Barrowe, som 1593 led martyrdöden för kongregationalismens sak. Ur kongregationalismen framväxte såsom en särskild, separatistisk rörelse den engelska baptismen, vars upphovsman var John Smyth. Den första baptistförsamlingen i England grundades 1612 av Thomas Helwys. ... Den engelska baptismen var besläktad med anabaptismen på kontinenten. Den utmärkte sig bl.a. för sitt starka krav på samvetsfrihet och religiös tolerans. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 271)

(Den första kongregationalistförsamlingen (i England) flydde under drottning Elisabets tid till Amsterdam. 1603 överlämnade den till Jakob I en redogörelse för sin tro.) ... Varje sann synlig kyrka (församling) är ett sällskap av människor, kallade och avskilda från världen av Guds ord och förenade med varandra genom frivillig bekännelse av tron på Kristus i evangeliets gemenskap. Därför må ingen känd för att vara ateist, otroende, kättare eller som lever orättfärdigt mottagas eller behållas som medlem i Kristi kyrka, som är hans kropp, då Gud all tid har förordnat och avsöndrat sitt folk från världen, före lagen, under lagen och nu i evangeliets tid. (Alf Tergel "Från Jesus till Mao" s 253; ur The points of Difference 1603)

Termen ("kongregationalism") betecknar den åskådning som menar att varje lokalförsamling skall vara självständig från både kyrklig och världslig myndighet. Den skall vara oberoende och självstyrande och bestå av omvända, troende kristna. Präst- och biskopsämbetets uppgifter och särställning är nedtonad och de principiella skillnaderna mellan ämbetsbärare och lekmän borta. Kongregationalismen står i motsatsställning till luthersk och anglikansk kyrkosyn och etablerades i England 1581 då en puritansk kongregationalistförsamling grundades i Norwich. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 124)

Efter Trientkonciliet (1545-1563) ... lanserades Rom med ny kraft som helig plats, som kyrkans centrum, som pilgrimsstad. ... Ett viktigt initiativ vid regisseringen av Rom som helig stad var inrättandet av rutten mellan de sju viktigaste pilgrimskyrkorna i staden. De sju kyrkorna var de kyrkor som bevarade de mest prominenta relikerna eller var byggda på de förnämsta heliga platserna i staden. Främst bland dem var naturligtvis Peterskyrkan, även om det nya bygget pågick ända in på 1600-talet. Dessutom hade Laterankyrkan en central plats bland de sju. Den hade varit påvens kyrka i Rom från Konstantins tid och fram till senmedeltiden. Då övertog Peterskyrkan denna plats, men Laterankyrkan har fortsatt att vara påvens biskopskyrka i Rom. ... Vägarna som förband de olika kyrkorna med varandra anlades på nytt, och nya handböcker gavs ut för att vägleda pilgrimerna och meddela det viktigaste om dessa sju heligaste ställena i staden. ... Spåren efter Jesu närmaste efterföljare gällde som huvudattraktionen. Genom att resa till Rom och följa den upplagda rutten fördes de troende närmare Jesus genom hans apostlar och genom att följa i några av hans egna spår, angivna av relikerna. När katolska kyrkan firade jubelår år 2000 blev pilgrimskyrkorna i Rom återigen en viktig ram för det religiösa firandet, och de fyra huvudkyrkorna blev nödvändiga resemål för pilgrimerna till staden. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 348-350; Katolsk och ortodox kristendom)

För Luther är kyrkan (ecclesia) först och främst alla troendes gemenskap. ... Den är en församling av alla kristtroende på jorden. ... Därmed avses icke en yttre gemenskap med institutioner och ämbeten utan en inre gemenskap mellan alla dem som ha samma tro och samma hopp. ... Men sedan kan man också tala om kyrkan i en annan bemärkelse. Den är också en yttre gemenskap, nämligen en konkret församling, som församlas i ett hus, en socken, ett biskopsdöme o.s.v. I denna gemenskap finnas bestämda ordningar, ämbeten, tjänster och sedvänjor. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 222-223)

ca 1500 och tiden dessförinnan

(Den medeltida) socknen var identisk med sockenmännen. De två termerna betraktades som synonyma. Däremot kan det vara besvärligt att avgränsa sockenmännen. Uppgifter i till exempel Upplandslagen i samband med kyrkbygge antyder att sockenmännen var begränsade till att omfatta de jordägande. Socknen var något exklusivt, där åtminstone de som ej ägde jord var uteslutna. Socknen eller sockenmännen var i de medeltida landskapslagarna huvudsakligen en kyrklig gemenskap. ... Men socknen spelade under medeltiden även en roll i profana sammanhang. Den utgjorde ett kollektiv som samlades en gång i veckan, minst, för mässan i kyrkan. Denna församling kunde då utnyttjas för andra syften. Inför den kunde vittnas och inför den kunde informeras och pålysas. En skillnad finns mellan lagarna från Götaland och Svealand. Generellt sett är det i de sistnämnda som den profana eller världsliga funktionen hos socknen framträder. För Västergötland kan bara ett exempel anföras och det är nära förbundet med socknen som kyrklig gemenskap. ... Ej heller Östgötalagen gav socknen någon större betydelse som forum för tillkännagivanden och lysning. I svealandskapslagarna framträder däremot socknen relativt ofta som det kollektiv inför vilket vissa viktiga tillkännagivanden skulle eller kunde göras. Inte minst gäller detta vid avyttring av jord. (Thomas Lindkvist "Kollektiv eller territoriell indelning - Socknen som profan gemenskapsform i Sveriges medeltida lagar" s 507-508)

(Adam av Bremen) kände ... en helig lund i Uppsala. ... Den heliga lunden har funnits där, liksom vi veta, att sådana stått i hela östra Sverige. Detta framgår av ortnamnen; sammansättningar med "-lund" ha funnits från Skåne till Uppland men ha däremot varit sällsynta i Västsverige. Lundarna ha ofta blivit invigda åt gudar, särskilt många åt Tor och Frö. Detta namnskick återger - åtminstone mycket ofta - förhållanden, som rådde vid viktingatidens slut. Då dyrkade man sannolikt i stor utsträckning sina gudar i lundar. ... Kan det förklaras, hur en lund, alltså en enstaka trädgrupp, har kunnat bli särskilt helig? ... Träddyrkan i någon form har funnits hos alla germanska folk. Därvid har för övrigt det heligaste trädslaget alltid varit eken, men både ask och andra träd ha kunnat bli utvalda. En grupp av ett och samma trädslag, helst av någon sådan sort, har alltså haft naturliga förutsättningar att bli utmärkt framför andra. Det bör undestrykas, att det varit fråga om en grupp. När Adam om Uppsalalunden skrev, att "varje enskilt träd hölls för gudomligt" av en viss anledning, får man inte fatta detta som en individualisering hos träden, så att en person föredragit att offra vid ett träd, en annan vid ett annat. Det har varit trädgruppen inom ett gemensamt område, som varit helig. Detta sammanhänger i sin tur med en annan sak. ... Man har helgat lunden genom att hägna in den åt alla sidor, och där innanför ha träden stått som levande bevis på livskraften i den bygden. Själva avgränsningen, lika mycket som träden, har gjort lunden helig. Att det förhållit sig så, kan man se genom andra bevis på inhägnadens betydelse för en orts helighet. Tingsplatsen skulle t.ex. inhägnas med snören, innan tinget kunde hållas. ... Och "stavgärdet" slutligen, vars åkallan ... förbjudes i Gotlandslagen (omkring 1220), betyder just inhägnad, en gammal form för samlingsplats och kultplats, som helgats genom att den avgränsats. (Thede Palm "Tro och kult vid vikingatidens slut" s 330-332)

Kelternas kyrkobyggnader voro (vid öfvergången från äldsta tiden till medeltiden) små, "såsom bikupor", i regeln blott 40 fot i längd och 20 fot i bredd. Ofta byggde man flera tillsamman, icke sällan sju, efter de sju församlingarna i Johannes' uppenbarelse. I allmänhet voro dessa kyrkor af trä; uppförandet af träkyrkor blef annorstädes under medeltiden kalladt "skotiskt byggnadssätt". Dock hade kelterna här och där äfven stenkyrkor, såsom den i Whithorn. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 480-481)

Besluten i Sardica (år 343, se nedan) blefvo ständigt omedelbart förbundna med Nicaeamötets bestämmelser, såsom ett tillägg till dessa, och det dröjde inte länge, innan de i den allmänna uppfattningen höllos för att vara Nicaeamötets verk. Biskop Innocentius I (402-417) gick till och med så långt, att han i kraft af de sardinensiska besluten fordrade, att alla viktigare ärenden (causae majores) hänskötos till den apostoliska stolen i Rom. ... Då både kejsardömet och de hedniska templen grusades under folkvandringens stormar, trädde kyrkan fram med större kraft än förut; ännu innan kejsardömet fallit, ställdes det i skuggan af det romerska biskopsdömet. Medan kejsarinnan Placidia styrde riket å sin unge son Valentinianus III:s vägnar, blef Leo I (440-461) biskop i Rom. ... Leo var en märkvärdig blandning af en kristen uppsyningsman och en romersk censor; Roms otyglade äregirighet, dess oöfvervinneliga uthållighet, dess jämnmod i olyckor och dess fordran på världsherravälde voro samlade hos honom. ... Medan de föregående kyrkolärarne uppfattade klippan i löftet i Matt 16:18 såsom en beteckning antingen för Herren själf eller för Petri bekännelse, tillämpade Leo ordet på Petrus personligen. Denne apostel är enligt hans betraktelse icke allenast klippan och grundvalen utan himmelrikets dörrvaktare och domaren med löse- och bindenyckeln. Och den maktfullkomlighet, Petrus fått, har gått i arf till hans efterföljare på Roms biskopsstol. "Från hela världen tager man sin tillflykt till den salige aposteln Peters stol, och af vår verksamhet fordrar man den kärleksfulla omsorgen för hela kyrkan, som Herren uppdrog åt honom." Hvad Leo lärde från sin biskopsstol, fick kejserlig stadfästelse genom ett dekret af den svage Valentnianus III, hvari uttalades, att då först skulle frid uppkomma öfverallt i kyrkorna, när hela världen ville erkänna den romerske biskopen såsom sin styresman (rector). Några år efter utfärdandet af detta dekret led Alexandrias patriark ett stort nederlag på synoden i Kalcedon (451); men där blef Leos bref till den konstantinopolitanske patriarken Flavianus lagdt till grund för det dogmatiska mötesbeslutet, och Leo själf blef kallad "alla församlingars ärkebiskop". Leo var ett hufvud högre än sina samtida. ... I hans predikningar ... finnas mera evangelisk fromhet och mindre munkmoral än i Ambrosii tal samt vida färre retoriska konstgrepp och godtyckliga allegorier än hos Augustinus. ... Ehuru det i slutet af 5:te årh. blott satt obetydliga personligheter på den romerska biskopsstolen, banade sig tanken om S:t Petri och hans efterträdares primat segerrikt väg i hela Västerlandet. De germaniska riken, som efter folkvandringen uppstodo i Gallien, Spanien och Afrika, hade arianska härskare, och de nicaenska biskoparne i dessa länder betraktade S:t Peters stol såsom sitt bästa värn och beskydd. Sålunda kom äfven folkvandringen att främja den romerske biskopens makt och påfvedömets utveckling. Men dogmstriderna och afundsjukan mellan Roms och Konstantinopels biskopar hade fördjupat klyftan mellan den grekiska och latinska kristendomen till den grad, att vid öfvergången från det 5:te till 6:te årh. en splittring mellan Rom och Konstantinopel uppstod, som räckte mer än en mansålder och var ett förebud till den stora schismen under medeltiden. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 310-313; S:t Peters stol)

Roms biskopar glömde icke de sardicensiska bestämmelserna (från år 343, se nedan), och deras borgerliga anseende växte i kapp med det kyrkliga. Redan före Konstantins tid betraktade den världsliga öfverheten biskopen i Rom såsom en mycket mäktig man, och, då de västromerska kejsarne togo sitt residens i Köln, Trier eller Milano, var den romerske biskopen så ansedd, att han underhandlade med senatorerna och statsprefekten såsom jämlike. Denna höghet väckte dock förargelse hos många kristna samt afund och förakt hos hedningar, och det kom stundom till blodiga sammandrabbningar, då biskopsval skulle företagas i Rom. ... Under biskop (Damasi) tid vann den nicaenska uppfattningen genom kejsar Teodosii hjälp slutligen seger öfver arianismen, och nicaenska trosbekännelsens triumf var af stor betydelse för S:t Peters stol, som hela tiden hade varit en förkämpe och ett värn för den nicaenska renlärigheten. Nu kom lönen. Redan 380 utfärdade Teodosius ett edikt, till följd hvaraf hela riket skulle antaga den religion, som S:t Petrus hade öfverlämnat åt romarne, och som Damasus och Alexandrias biskop bekände sig till. Härigenom fick Roms myndighet öfver hela Västerlandet en säkrare grundval. Det var Roms ställning under den dogmatiska striden och den romerske biskopens kraftiga förvaltande af läroämbetet, som voro orsaken till Teodosii upphöjande af den romerska stolen. Under den följande tiden började de romerska biskoparne på ett myndigt sätt tillkännagifva för Spaniens, Galliens och Afrikas församlingar sin vilja med hänsyn till flera kyrkrättsliga frågor, och genom sådana "dekretaler", utöfvade Roms biskop sin lagstiftningsmakt i Västerlandet. Man kunde redan vid den tiden kalla honom "påfve" (papa), ett namn, som brukades om den alexandrinske biskopen, innan det blef den romerske biskopens egendom. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 308-309; S:t Peters stol)

Under den arianska striden stodo Roms biskopar fast vid den nicaenska ortodoxien, och Rom blef därför en tillflyktsort för Österlandets ortodoxa biskopar, när de måste gå i landsflykt för sin rättrogenhets skull. Omgifven af en romersk synod tilltrodde sig Roms biskop att kunna förklara Atanasii och de andra rätrogna biskoparnes afsättning för ogiltig, och en galatisk biskop (Marcellus af Ancyra) ådagalade sin ortodoxi genom att skriftligen erkänna den romerska församlingens bekännelse; härigenom hafva vi fått ett viktigt bidrag till kännedomen om det s.k. gammalromerska symbolets ordalydelse. Men ännu var den romerske biskopens ställning som lärare för hela kristenheten icke rättsligen godkänd. Förhållandena tvingade emellertid en synod i Sardica (343) att gifva den romerske biskopen en viss myndighet öfver hela kyrkan, i det man nämligen "för att hedra aposteln Petri minne" tillät den dåvarande romerske biskopen (Julius) att mottaga appel från afsatta biskopar, som önskade få sin sak ännu en gång undersökt, och att afgöra, om appellen skulle hafva någon påföljd eller icke. Detta beslut gällde utan tvifvel icke allenast, såsom man från protestantisk och gallikansk sida stundom har velat framhålla, denne särskilde romerske biskop utan biskoparne i Rom i allmänhet. Å andra sidan står det fast, att de romerska biskoparne blott fingo rätt att afgöra, huruvida saken skulle föreläggas en ny synod eller icke, och att den nya synoden skulle afgifva utslag i sitt eget, icke i den romerske biskopens namn. Detta beslut blef icke heller godkändt öfverallt. Ännu i början af 5:te årh. gjorde den afrikanska kyrkan invändning emot, att det apellerades till "den på andra sidan hafvet belägna domstolen" (transmarina judica). (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 307-308; S:t Peters stol)

Både hedningar och kristna skildra lifvet i Rom under 4:e årh. i mörka färger. ... Kyrkomöten anklagade presbyterer och biskopar för hor och girighet. ... Åtskilliga omständigheter hade gifvit den romerske biskopen ett utomordentligt anseende. Såsom herdar i världens hufvudstad och såsom innehafvare af den enda apostoliska biskopsstolen i Västerlandet hade Roms biskopar redan under friförsamlingstiden varit högt ansedda i hela kristenheten. Och i Cypriani dagar, då staden var utan biskop, skrefvo och handlade dess presbyterer och diakoner såsom "ecclesia romana" med blick för hela kyrkans väl och under allmänt erkännande af denna församlings ledareskap. Det var nämligen ännu ständigt församlingen icke dess biskop, som gaf Rom den stora betydelsen inom hela kristenheten. Församlingen i denna världens hufvudstad med den brokigt sammansatta befolkningen framstod såsom en bild af kyrkans universalism, och de många romerska kristna utgjorde en väsentlig del af kyrkan. Episkopatets utveckling i Rom gaf ett kraftigt stöd åt utvecklingen af episkopatet annorstädes, men de andra församlingarnas biskopar betraktade sig inom sitt eget område ännu länge såsom Roms jämlikar och S:t Petri efterföljare likasåväl som Roms biskop. Blott öfver Italiens och öarnas uppsyningsmän och församlingar hade Roms biskop i slutet af friförsamlingstiden en allmänt godkänd rättslig myndighet såsom ett slags italiensk öfverbiskop. Men den romerske biskopens andliga myndighet sträckte sig allaredan då vida längre och var i ständigt stigande. På kyrkomötet i Nicaea (325) gick man ut ifrån Roms erkända maktställning i Italien och inrymde åt biskoparne i Alexandria, Antiokia och på vissa andra platser en liknande öfverbiskoplig ställning i förhållande till omnejden. Roms öfverbiskopliga ställning var förebilden för andra biskopars ärkeepiskopat, men titeln ärkebiskop, som framträdde i midten af 4:de årh., brukades först om Alexandrias biskop. Och liksom biskopar i särskilda församlingar (som t.ex. Cyprianus) förr kunnat uppträda emot biskopen i Rom, förmådde ännu de andra öfverbiskoparne att tillfälligtvis göra sin själfständighet gällande gent emot Italiens öfverbiskop. Hela utvecklingen gick dock i riktning mot ett primat, och ingen biskop hade så många och så stora utsikter till primasvärdigheten som den romerske. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 306-307; S:t Peters stol)

Utan att släppa tanken på alla kristnas prästadöme kom (Irenaeus) att häfda episkopatets stora betydelse, och utan att höja Roms biskop öfver de andra biskoparne satte han den romerska församlingen synnerligen högt. ... Den monarkiska församlingsstyrelsen trädde jämförelsevis sent fram i Rom, måhända på grund af församlingens storlek men ock som en följd af dess grekiska prägel. Först framemot midten af 2:dra årh. synes den förste bland Roms presbyterer blifvit de andra presbyterernas förman eller biskop i särskild mening. (Fredrik Nielsen "Den gamla kyrkan och medeltiden" s 139,141; Friförsamlingstiden)

Att avrunda med:

Vad är egentligen ”kyrkan”? Är den en möteslokal? Eller en verksamhet som pågår några timmar i veckan? En förening som man kan ansluta sig till? I Nya Testamentet hör man aldrig talas om människor som går ”till kyrkan”. Det är dom själva som går omkring och ÄR kyrkan, nämligen, dygnet om. ”De utkallade” heter det på grekiska. Ett folk, en samling människor, Guds folk. (Ylva Eggehorn ”De levandes ansikten” s 83)

Egna kommentarer och funderingar:

Paulus skrev brev till bland andra (församlingen) av utkallade i Efesos, Asiens huvudstad.

I ett återställelseperspektiv kan vi se hur de sju nationerna, som Gud helt och hållet hade tagit för Sig själv i Kanaans jord, nu har stått upp i Asien som församlingar. Jfr Apg 13:19.

Paulus sade till de troende i Korint: “De hälsar er, Asiens (församlingar) av utkallade.” (1 Kor 16:19a)

Grekiska ord:

Asien (Asia) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 8:6; Apg 19:10; 1 Kor 16:19; Upp 1:4 – 1 Mack 11:13; 12:39; 13:32; 2 Mack 3:3; 10:24; Apg 2:9; 6:9; 16:6; 19:22, 26-27; 20:16,18; 21:27; 24:19; 27:2; Rom 16:5; 2 Kor 1:8; 2 Tim 1:15.

ekklêsia /(församling) av utkallade/ (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 14:19; Matt 18:17; Apg 7:38; 1 Kor 16:19; Upp 1:4 – Judit 6:16,21; 7:29; 14:6; 1 Mack 2:56; 4:59; 5:16; Syr 23:24; 24:2; 31:11; 33:19; 38:33; 39:10; 44:15; 46:7; 50:13,20. Matt 16:18; Apg 5:11; 8:1,3; 9:31; 11:22,26; 12:1,5; 13:1; 14:23,27; 15:3-4,22,41; 16:5; 18:22; 19:32,39-40. Rom 16:1,4-5,16,23; 1 Kor 1:2; 4:17; 6:4; 7:17; 10:32; 11:16,18,22; 12:28; 14:4-5,12,19,23,28,33-35; 15:9; 16:1; 2 Kor 1:1; 8:1,18-19; 23-24; 11:8,28; 12:13; Gal 1:2,13,22; Ef 1:22; 3:10,21; 5:23-25,27,29,32; Fil 3:6; 4:15; Kol 1:18,24; 4:15-16; 1 Thess 1:1; 2:14; 2 Thess 1:1,4; 1 Tim 3:5,15; 5:16; Filemon v 2. Hebr 2:12; 12:23; Jak 5:14; I Petr 5:13(א,*א); III Joh v 6, 8(א*,A),9-10; Upp 1:11,20; 2:1,7-8,11-12,17-18,23,29; 3:1,6-7,13-14,22; 22:16.

(h)epta (sju) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 8:20; Apg 13:19; Upp 1:4 – Ester 1:10; 2:18; Tobit 3:8,15; 6:14; 7:11; 11:19(BA); 12:15; Judit 16:24; 1 Mack 13:28; 2 Mack 7:1,20; Syr 22:12; 37:14; Jeremias brev v 2; Bel och Draken v 32. Matt 12:45; 15:34,36-37; 16:10; 18:22; 22:25-26,28; Mark 8:5-6,8; 12:20,22-23; Luk 2:36; 8:2; 11:26; 20:29,31,33; Apg 6:3; 19:14; 20:6; 21:4,8,27; 28:14. Hebr 11:30; Upp 1:11-12,16,20; 2:1; 3:1; 4:5; 5:1,5-6; 6:1; 8:2,6; 10:3-4; 11:13; 12:3; 13:1; 15:1,6-8; 16:1; 17:1,3,7,9,11; 21:9.

Ytterligare studier:

Upp 1:1,9; 22:8.

David E. Aune "St John's Portrait of the Church in the Apocalypse"; The Evangelical Quarterly 38.3 (July-Sept. 1966): 131-149.

J.H. Roberts "Ekklesia in Acts - Linguistic and Theology: A Venture in Methodology"; Neotestamentica 7.1 (1973): 73-94.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-10; 2012-06-01; 2014-12-26; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:4b Fröjdbringande (nåd) (med) er och frid från Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som kommer och från de sju andarna * (א,* א, A) inför Hans ‘trons ögon’/tron.

Ord för ord (23 ord i den grekiska texten): fröjdbringande-(nåd) (till/med)-er och frid från den varande och den-(som) (hela-tiden)-var och den kommande och från de sju andarna de inför-ögon '-en tron'/tronen hans.

1883: Nåd vare med eder och frid från den, som är och som var och som kommer, och från de sju andar, som äro inför hans tron ...

1541(1703): Nåd ware med eder, och frid af honom som är, och som war, och som komma skall, och af de sju Andar, som för hans stol äro.

LT 1974: Kära vänner! Jag önskar er nåd och frid från Gud, som är och som var och som ska komma, och från den sjufaldige Anden inför hans tron.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud talade i riktning mot Mose: “Jag är Den som är.” Och Han talade: ”På det här sättet skall du tala till Israels söner: ’Den som är har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’” (2 Mos 3:14, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) ”Jag skall ge frid i ’er jord’/’ert land’.” (3 Mos 26:6, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: ”Herre, Du) gör andar till (Dina) budbärare.” (Ps 104:4a, Grekiska GT)

En Guds ande skall föras/komma till vila emot (en käpp ut ur Isais stam); vishets och förstånds ande, rådsluts och stabilitets ande, kunskaps och vördnads ande. (Jes 11:2, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag, Gud, (är) först, och in i de ting som kommer på är Jag.” (Jes 41:4b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag har låtit (och låter) Min frid stå på avstånd från det här folket.” (Jer 16:5b, Grekiska GT)

(Daniel sade:) “Jag tittade (hela tiden) på ... när troner sattes/’sattes upp’ och en Gammal av dagar satt (hela tiden) ’och hade’/med ett hölje som om (det var) vit (Theod) snö och Hans huvuds hårväxt som om (den var) vit ren ull. Tronen (var) som om (den var) en eldslåga. (Dan 7:9, Grekiska GT)

”I det här (nya templet) skall Jag ge frid”, säger Herren Allsmäktig, ”och/nämligen själsfrid.” (Haggai 2:9b eller 2:10b, Grekiska GT)

(Serubbabel) skall föra ’ut ur’/ut arvedelens sten av/med dess fröjdbringande (nåders) fröjdbringande (nåds) jämställdhet." (Sak 4:7b, Grekiska GT)

(Raguel sade till Tobias: “Må) himlens Herre den här natten göra/praktisera barmhärtighet och frid emot (dig och din kvinna).” (Tobit 7:12b, S)

(Med) bröderna, de judar (som bor) enligt/nedåt Egypten, fröjda/fröjdar sig bröderna, de judar (som bor) i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem och de i Judeens område (genom att önska) god frid. (2 Mack 1:1)

(Salomo sade:) ”Fröjdbringande (nåd) och barmhärtighet till (Herrens) utvalda.” (Salomos Vishet 3:9b)

(Salomo sade: "Jag har kunskap om) tiders början och slut och mitt." (Salomos Vishet 7:18a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Fröjdbringande (nåd) (är) som ’en plats vid sidan av rädsla’/’ett paradis’ i/med välsignelser.” (Syr 40:17a)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren) ... är före tidsåldern och in i (den kommande) tidsåldern.” (Syr 42:21a)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Himlen) är Guds tron.” (Matt 5:34b)

(Jesus sade till de tolv:) ”Då ni kommer in i, in i bostaden, hälsa den och säg: ”Frid till det här huset (א*).” (Matt 10:12)

(Den orene anden) går och tar i sällskap med sig själv vid sin sida sju andra andar, värre än den själv. (Matt 12:45a)

(Jesus sade till Simon Petrus:) “Jag skall ge dig nycklarna av/till himlarnas rike. Och vilket/vad du – om alltefter omständigheterna – må binda uppå jorden, det skall vara och har varit (och är) bundet i himlarna, och vilket/vad du – om alltefter omständigheterna – må lösa upp uppå jorden, det skall vara och har varit (och är) löst upp i himlarna.” (Matt 16:19)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Många skall komma på/’för ... skull’ Mitt namn och säga att/: ’Jag är’ och skall leda många vilse." (Mark 13:6)

(En budbärare tillsammans med en himmelsk här sade:) ”Härlighetsglans åt Gud i högsta ting/himlar och uppå jord frid 'i tillfredsställelses människor'/'bland människor som finner behag i goda ting'.” (Luk 2:14)

Alla (i synagogan) var (hela tiden) vittnen om (Jesus) och förundrade sig (hela tiden) på/över de fröjdbringande (nådens) utsagor som gick ut, ut ur Hans mun. (Luk 4:22a)

(Jesus) själv stod i (de elva och de andra lärjungarnas) mitt och säger till dem: ”Frid till er.” (Luk 24:36b)

(De tolv sade till mängden av lärjungarna :) ”Granska ut ur/av er sju män ... fyllda av ande och vishet.” (Apg 6:3a)

(Profeten sade:) “Himlen (är den Högstes) tron.” (Apg 7:49a)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I en början var (hela tiden) Utsagan. (Joh 1:1a)

Vi har alla tagit ut ur Hans fullbordan och fröjdbringande (nåd) i stället för fröjdbringande (nåd). (Joh 1:16)

(Jesus sade till judarna:) ”Min Fader arbetar ända till just nu, och Jag arbetar.” (Joh 5:17b)

(Jesus sade till judarna:) ”Om – alltefter omständigheterna – ni ej må tro Mig (א,*א), att Jag är, skall ni dö i era missar (av Guds mål).” (Joh 8:24b)

Jesus talade till (judarna): "Amen, amen säger Jag er, innan Abraham bli/blev, är Jag." (Joh 8:58)

Jesus säger till (Tomas): ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer i riktning mot Fadern om ej genom Mig.” (Joh 14:6)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag kommer i riktning mot er.” (Joh 14:18b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Frid ‘låter ... vara’/lämnar Jag åt er. Min frid ger Jag er.” (Joh 14:27a)

(Jesus) talade så åter till (Sina lärjungar): ”Frid till er. Helt och hållet som Fadern har skickat (och skickar) bort Mig, skall (א*) och/också Jag sända er.” Och då Han hade talat det här, pustade Han i/på (dem), och Han säger till dem: ”Tag helig ande.” (Joh 20:21-22)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

I den judiska fromheten har det hebreiska ordet för sanning en mystisk innebörd. Ordet är ”aemet”. Det består av de tre bokstäverna alef, men och taw, den första, mittersta och sista bokstaven i alfabetet. Bokstavsmystiken tolkar det så: Sanningen är något som gäller från evighet till evighet och det gäller nu. (Bo Brander ”Näring för hoppet” s 12)

Nåd och frid är en vanligt förekommande hälsning i breven i Nya testamentet. Det är naturligtvis en fast form som man använde, men den har ett innehåll som är värt att fundera på. Nåden kommer alltid före friden i hälsningen. Det är ingen slump – så är det nämligen med evangeliet. Guds nåd är det man måste få tag på för att kunna få del av friden. ... Nåden och friden är de två bästa ingredienserna i ett förnöjsamt liv. Om man kan leva i nåden och friden blir tacksamheten och glädjen två ständiga följeslagare. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 66,68)

Liksom Gud i Ex. 3:14 talar om sig själv såsom ”Jag är” och ”Jag skall vara”, så talar Uppenbarelseboken om Gud såsom den ”som är och som var och som skall komma”, (1:4,8). (Wilhelm Möller "Vad lär Gamla testamentet?" s 150)

En nådens och fridens hälsning från den uppståndne möter oss här ... från honom, som är och som var och som skall komma och från den Helige Ande, här framställd i sjutalet, en biblisk symbol för helighet och fullkomlighet. (Johan Hellström "Påskdagen" s 270; Missionsförbundet n:r 16 den 17 april 1924)

Lärjungen fortfor: Utvecklingsherrarne säger att kristendomen är gammalmodig och ligger bakom oss. Nej, kristendomen ligger öfver allt, bakom oss – vid sidan – framför oss. Hedningar af alla slag skapade verkligen sina gudar själfva efter sitt beläte, men med kristendomen kom den transcendenta guden och uppenbarade sig för mänskorna, dem med god vilja som kunde fatta honom. Därför är kristendomen världshistoriens början, midt och slut ”från och till hvilken allt strömmar”, som Hegel säger. Multiplikationstabellen är äldre, men är icke gammalmodig, och den behöfs ännu, fastän logaritmerna äro uppfunna; tankelagarna, föreningsvikterna, svängningstalen äro icke bakom oss, utan ligga alltjämt sida med. (August Strindberg ”En blå bok I” s 108; Übermensch)

ca 1900 och tiden dessförinnan

Förfäderna, det lefvande släktet och de kommande äro för (kinesen) ett. De kommande äro för honom "framtidens fäder". Hans högsta uppgifter äro att med sitt arbete främja planetens beboelighet, fruktbarhet och behaglighet för de vardande släktena och att bygga sin graf invid bortgångnes grafar. Behöfver jag påpeka det rasbevarande i denna lifsåskådning, så olik västerlandets, som utan tanke på framtida släkten hejdlöst förslösar de kraftkapital, som äro oss gifna i våra arbetares muskler och i våra markers bördighet. Ty i trots af alla våra agronomiska tidskrifter och landtbruksakademier är det europeiska jordbruket ett röfvarejordbruk i jämförelse med det kinesiska. Jorden återfår icke hvad hon skänker oss. Storstädernas kloakledningar föra till hafvet mycket och alltmer af hvad som rätteligen tillkomme åkrarne. Skogarne nedhuggas, och bergen blottas inom några år på den matjord, som kräft tusen år för att bilda sig på fjällsluttningarna. På "de kommande förfädernas" öde tänker man icke. Man skämtar däröfver och frågar: "hvarför skulle vi göra någonting för dem, då de ingenting gjort för oss.?" Syndafloden må komma, om blott den dröjer, tills vi lefvat undan." Att bevara framtiden på att blottas på utvägar genom de nu lefvandes vinningslystnad varder en med hvarje dag mer påträngande uppgift. Kunde några enskilda förvärfva rikedom genom att exploatera luftkretsen, skulle de göra det, äfven om medlen, som därvid användes, bevisligen voro sådana, att de inom ett århundrade måste ha tillintetgjort vårt klots lufthölje med allt, som i detta lefver och andas.

När det mörknade i skogen och en oläglig, kall och genomträngande vind började blåsa från öster tystnade allt. Isnålar lade sig över vattenpölarna, och det började bli oangenämt, öde och avfolkat i skogen. Det luktade vinter. Ivan Velikopolskij, en student och klockarson som var på väg hem från ett fågelpass, gick hela tiden gångstigen fram över ängarna som vårfloden brukade översvämma. Hans fingrar var stelfrusna och ansiktet blossade av blåsten. ... Bara i "Änketrädgårdarna" nere vid floden brann en eld. Runt omkring längre bort, och där byn låg på fyra versts avstånd, drunknade allt i ett kallt kvällsmörker. ... Eftersom det var Långfredag hade ingen mat blivit lagad hemma, och han var plågsamt hungrig. Och hopkurad av kölden gick studenten nu och tänkte på, att en alldeles likadan vind hade blåst på Ruriks tid, och på Ivan den förskräckliges tid och att när de levde hade det varit precis samma grymma fattigdom och hunger, samma trasiga halmtak, samma råa okunnighet och ångest, samma ödslighet runtom och mörker och känsla av press - alla dessa fasor har varit, de är och de förblir, och därför att tusen år till förgår, blir inte livet bättre. Och han hade ingen lust att gå hem. Och han hade ingen lust att gå hem. Trädgårdarna benämndes "Änkornas" därför att det var två änkor, mor och dotter, som ägde dem. Elden brann varmt och sprakande och lyste vida omkring upp den plöjda jorden. ... "Just en sådan här kall natt var det som aposteln Petrus också värmde sig vid en eld", sa studenten och sträckte fram händerna mot bålet. "Det var kallt då med, alltså. Ack, en sådan förfärlig natt det var, mor lilla! En intill outhärdlighet tröstlös, lång natt." ... I evangeliet står det: 'Och han gick ut och grät bitterligen.' Jag kan föeställa mig det: den stilla, tysta, mycket mörka trädgården, och i tystnaden knappt hörbara, dova snyftningar ..." Studenten suckade och försjönk i tankar. Alltjämt leende snyftade (den äldre änkan) Vasilisa till, och stora flödande tårar började rinna nedför hennes kinder. ... Studenten önskade änkorna god natt och gick vidare. Och åter ryckte mörkret an och händerna började frysa. Det blåste en hård vind, i själva verket hade vintern återkommit och det var inte alls som om det vore påsk i övermorgon. Studenten tänkte nu på Vasilisa: om hon hade börjat gråta så betydde det att allt som hade skett med Petrus under denna svåra natt hade något slags samband med henne ... Det som han just hade berättat och som hade hänt för nittonhundra år sedan hade ett samband också med nutiden, med de båda kvinnorna och, troligen, också med den ödsliga byn, med honom själv, med alla människor. Om den gamla hade gråtit, så var det inte för att han hade berättat rörande, utan därför att Petrus var henne nära och för att hon av hela sin varelse var intresserad av vad som hade försiggått i Petrus' själ. Och glädje vällde plötsligt upp i hans själ. ... Det förflutna, tänkte han, är förbundet med det nuvarande genom en oavbruten kedja av händelser, som härflyter den ena ur den andra. Och det tycktes honom, att han just nyss hade sett de båda ändarna på denna kedja: rörde man vid den ena änden så skälvde den andra. När han for med färjan över floden, och sedan när han gick uppför berget och såg sin egen hemby och bort västerut, där en kallt purpurfärgad solnedgång lyste i ett smalt stråk, tänkte han på, att sanningen och skönheten, som styrt det mänskliga livet där borta i örtagården och på översteprästens gård, oavbrutet fortgår intill denna dag och uppenbarligen, alltid har utgjort det viktigaste i mänskligt liv och över huvud taget på jorden. Och en känsla av ungdom, hälsa och kraft (han var bara tjugotvå år), och en outsägligt ljuv förväntan på lyckan, en okänd, hemlighetsfull lycka, bemäktigade sig honom så småningom, och livet tycktes honom härligt, underbart och fyllt av den högsta mening. (Anton Tjechov "Studenten" s 159-163)

Det finnes (i min berättelse) en hjälte, som jag älskar av hela min själ och som jag försökt framställa i hela hans skönhet. Denna hjälte, som alltid har varit, är och skall fortfara att vara skön, heter sanning. (Leo Tolstoj "Skildringar från Sebastopols belägring" s 94; Sebastopol i maj månad 1855)

I Anna Lisas ansikte, som solen belyste, stod att läsa om frid och nåd. ... ”Nu är jag i Guds hus,” sade hon, ”och där är man salig.” (H. C. Andersen ”Sagor och berättelser V” s 20; Anna Lisa)

Härlig är (Benkt Lidners) mäktiga hymn till Gud: "Högt i odödlighetens famn bland stjärnorna min harpa klingar, och lyft på morgonrodna'ns vingar, jag prisar, Helige, ditt namn. Långt förr, långt förr, än tidens flod ur evighetens klippa sprungit, du ensam där i töcknar stod, och ingen kerubim dig sjungit. Det tomma kaos suckande i djupet för din tron sig böjde. Du andades, Allsmäktige, och himlarna sig där upphöjde. Än ensam, utan sångens ljud, du lät en allmaktseld utfara: strax omgav dig serafers skara och sjöng din ära, väsens Gud! Än så du vitt kring djupets famn, och världar fram ur mörkret bröto: och stormarna ditt välde röto och åskan dundrade ditt namn. Din anda, Gud, skall återdriva i kaos jord och himlarna; men dina år ej ända ta: du var, du är, och du skall bliva. Halleluja!" I sådana strofer som dessa visar sig Lidner som en stor konstnär. Här är det, som om orgelbruset i Göteborgs domkyrka, där Lidners far och farfar varit organister, genomströmmade hans poesi. Här tycker man sig, som Heidenstam säger, skymta något av evighetens stjärnhimmel över skaldens huvud. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 212-213)

Guds barns inwertes samwetsfrid ... är icke utan nåd ... Derföre sammanfogas alltid i Guds ord nåd och frid; men nåden sättes alltid förut och måste wara förut. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 456 i kommentar till Joh 14:23)

I mitt hjärta råder allena och skall alltid råda denna ena artikel, nämligen tron på min käre Herre Kristus, som ensam är både början, mitten och slutet på alla mina tankar i andliga och gudomliga ting både dag och natt. (Ragnar Samuelson "Medelpunkten - Jesus i centrum" s 10; citat Martin Luther)

Gud är för Thomas (av Aquino) det rena varat, som är världens grundorsak, målinriktade vilja och finalitet. (Per Beskow-Jan Arvid Hellström-Nils Henrik Nilsson "Den kristna kyrkan - Från apostlarna till renässansen" s 175)

Muhammed själf hade på ett underbart sätt blifvit förd (till Jerusalem) och hade därifrån fått på två bågskotts avstånd närma sig Guds tron. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 419; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Enligt rabbinerna var ‘Guds sigill Sanning (AeMeTH)’. De tre bokstäver som detta ord består av var i hebreiskan ... alfabetets respektive första, mittersta och sista bokstav (Jer. Sanh. 18a; Ber. R. 81). (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 29)

Nu trädde Kalchas fram, den skickligaste av alla när det gällde att tyda drömmar och järtecken. Varken forntid, samtid eller framtid hade nögra hemligheter för honom, och det var han som hade fört den grekiska flottan över till Ilion i kraft av den siargöva Apollon hade skänkt honom. (Homeros "Iliaden" s 9; Pesten - Akilleus' vrede)

Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1900

Jag kan läsa (Guds) löfte; "Jag är med dig alla dagar!" Gud är min gårdags Gud, men även min morgondags Gud. Det är Herrens nåd. Gott Nytt År. (Roger Svensson "Det är inte ute med oss"; Jönköpings-Posten den 29 december 2000)

Den ätande grisen lever i nuet, tidningsläsaren som upprörs av gårdagens bombardemang lever redan i det förgångna. Han kan ägna en tanke åt morgondagen och framtidens gärning men nuet är evigt förlorat. (Alf Henrikson "Snickarglädje" s 226; Nuets historia)

Det var som det var tills det blev som det blev. Det blir som det blir när det är som det är. Det är som det är tills det blir som det blir. Faran är att det blir som det var. (Alf Henrikson "Snickarglädje" s 187; Utveckling)

Unga människor blickar framåt och måste tro att livet kan göras bättre; de går mot sin ålderdom. Gamla människor blickar bakåt och tror inte mer på bot för sin molande ryggmatist; de saknar sin ungdom. Så har det varit, så är det, så skall det säkert bli, oavsett fattigdom, egendom, lärdom, mödom. (Alf Henrikson "Bit för bit" s 7; Rörelsen framåt)

Den blickar aldrig framåt som inte kan blicka bakåt, den sörjer illa för barnbarn som saknar intresse för farfar, den vet föga om rummet som inte har känsla för tiden, den tänker föga på andra som blott lever här och nu. (Alf Henrikson "Aftonkvist" s 132; Fjärde dimensionen)

Fåtöljen (Lamino) fick sin slutgiltiga form 1956. ... Inom fotografin och bildkonsten talar man om "starka" bilder, dvs. bilder som klarar att hänga för sig själva utan att stöttas av omgivande bilder i samma serie. Jag tycker Ekströms Lamino är en "stark" möbel. Den har en motsägelsefull majestätisk enkelhet över sig som gör att den nästan passar bättre ensam än i grupp. Den utstrålar ett slags sjävsäkerhet och lugn, och intar rakryggat en självklar plats i rummet. Det är en stol som i det lilla äger något stort; i sin smäckra enkelhet finns en vacker kurvatur som tål att ses från alla håll. Den är inte någon dussinmöbel som är ämnad att bara ses rakt framifrån. Lambino ska därför inte förpassas till en uppbackande vägg eller ett hörn, den ska ges utrymme att stoltsera med sin karakteristik så att betraktarens öga tillåts cirkulera runt hela möbeln, följa de eleganta kurvorna och uppfatta alla träets nyanser i det skiktlimmade fanéret. (Marlene Sandberg "Yngve Ekström - mannen bakom århundradets möbel" s 23)

Ingenting kan höra mera intimt samman än människan och tiden. Liksom vattnet omsluter de varelser, som leva däri, så omsluter tiden människolivet från alla sidor. Nuet, gången tid och framtiden, dessa indelningar av tiden, äro alltid betydelsefulla begrepp för oss. Stundom leva vi mera intensivt i den ena, stundom i den andra av dessa tidsmått. Nuet präglas av kampen för tillvaron, den förflutna tiden räcker oss genom än ett fång doftande rosor, än en bitter dryck ur livets malörtsbägare, mot framtiden sträcka vi våra händer, såsom barn gripa efter sommardagens färggranna fjäril. Det finns ett sammanhang i tiden, sammanhang saknas ej heller i vad vi uppleva i det ena eller andra av tidens skeden. En jubileumsdag är en minnenas och en förhoppningarnas dag, mitt i arbetstiden. I all synnerhet är detta fallet, när ett Guds verktyg i tiden, en kristlig förening, jubilerar. Då komma hågkomsterna av personer och tilldragelser ilande som lättfotade gestalter, hinna upp vandraren, samla sig runt omkring honom, fånga hans blickar och viska i hans öra. Han blir gripen av den framfarna tidens mäktiga budskap, och frestelsen att alltför länge stanna och fördjupa sig i minnenas värld ligger mycket nära. Men kallelsen ljuder även i sådana stunder: Framåt! Paulus gladdes säkerligen åt att få blicka tillbaka till sitt förflutna med dess många underbara skickelser, men han fröjdade sig ännu mer över det härliga, ännu oupphunna mål, som lyste mot honom ur fjärran. Omgiven av sina minnen är han tacksam, glad och stark i Herren, men sedan han vänt sig ifrån allt det förflutna och endast ser på målet, är han oövervinnelig och full av salighet. Det är den rätta livsinställningen för en kristen. Det avgörande i vårt jagande efter målet är dock den väg vi ha kvar. Förlora vi där, är allt förlorat. Blive Pauli här anförda ord (Fil. 3:13-14) ett fältrop för varje medlem i sjätte kretsen av S.A.U. (Svenska Alliansmissionens Ungdom)! Giv, Gud, oss hjälp att löpa så, att vi få segerlönen! (G. A:son Annby "En hälsning till Tabergskretsen" s 32; år 1935)

Det syndigt glada 20-talet hade inom pingstväckelsen sin motsvarighet i annan form av glädje som genomsyrade liv, sprök och umgängesformer. I breven till Aron och Nellie översvallar känslorna: "Nöd och Frid ifrön Gud till liv och glädje i Jesu gemenskap, det är vört gemensamma glädjeämne! som vi alla fö erfara, som äga livet i Gud! vör Herre och Frälsare, till Pris och Ära." (Josef Rydén "Fliten och fromheten - Historien om en familj och en smöindustri i Gnosjöbygden" s 20)

Åtta år gammal lyssnade jag till den starkt publikdragande kärve predikanten E.T. Ekman. Kyrkligt sett gällde han för att vara skriven i himlen. I verkligheten bodde han i Huskvarna. Vid en predikan i Baptisttabernaklet (i Norrköping) hade han så när skrämt livet ur mig med följande förkunnelse: ”Om inte Guds nåd funnes, skulle satan ta varje själ, innan den hann fylla tio år. Predikanten hade hästtänder. Ansiktets hud satt spänd över kraniet. Jag fick intryck av en dödsskalle. Ekman samlade sin länge sparda styrka och ropade ut den förfärliga satsen än en gång. ... Döden väntade säkert på mig. Jag hade endast två år kvar till tio. Sedan skulle satan ta mig. Jag råkade in i en långvarig själskris. Nätterna förandlades till ångestbad. Tydligt såg jag djävlar stå vid min säng. ... Först när jag var över tio år, släppte maran. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 1" s 20)

ca 1900 och tiden dessförinnan

De båda här berättande målaremästarna voro bosatta på den s. k. Tyska maden. Området sträckte sig från Kanalgatan söderut mellan Munksjön och Fortunagatan. I många av de små hus, som lågo på maderna, funnos verkstäder inrymda i vedbodar och uthus, där massor av pinnstolar tillverkades. Bebyggelsen var primitiv. De egentliga "maderna" voro från början kärr, som redan på 1600-talet igenfyllts, men omgivningarna kallades ännu på senare tid för Massakärret, Hjärtmans kärr o. s. v. (Gustaf Wikner "Hantverksminnen från 90-talets Jönköping" s 47-48; målaremästarna G. A. Brogren och E. Th. Sandquist berättar)

(Ett brev frön Enock till Frida) är daterat den 15 januari 1888. ... Efter en vecka svarade Frida. ... "Guds nöd och frid vare med dig alltid E." ... (Hon) kände sig klen, men (skriver) att hon nu är "nästan frisk". Och sö fortsätter hon: "Herren ske pris därföre! Ja, det är gott att hava Jesus att vända sig till i böde lust och nöd." ... Slutorden i brevet är önskan om gott nytt ör "av all hugsvalelses Gud och hans käre son Jesus Kristus." (Henrik Elmgren "Frida - berättelsen om en resepredikants hustru" s 15-16)

Min kära Moder och Syskon! Guds Nåd och Frid. ... Min kära Moder o Syskon Guds nåd och frid. ... Min kära Broder! Guds Nåd och Frid! ... Älskade Broder Theodor! Guds nåd och frid! (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagböcker - En smålänning berättar sitt liv" s 85-88; brev till Sverige från Amerika under 1880-talet från och med 1883)

Vid 30 års ålder eller i början av 1876 blev (Sven Emil) Hagberg (som var född i Burseryd och kyrkoherde i Sandseryd 1892 och i Rogberga 1906) omvänd till Gud. ... För (prästmannen Svening Henriks i Forserum) framlade Hagberg sina bekymmer, blev hulpen och fick frid. ... Några dagar därefter skrev Hagberg ett brev till Henriks och berättade för denne om sin glädje och fruktan. Brevet, som är dagtecknat den 27 februari 1876, har följande lydelse: "Käre broder! Frid och nåd genom vår Herre Jesus Kristus! Tack för hemma och den glädje och frid i Jesus du fick nåd att giva. ... Vad jag egentligen skulle skriva om var att påminna dig om ditt löfte om adress till någon troende i Stockholm, så att jag strax från början kunde komma i beröring med de kristna där. Om tisdag reser jag, om Gud vill, till Stockholm. Guds nåd och frid vare alltid rik över dig!" (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 136-138)

Hagafors Stolfabrik var den första fabrik som fabriksmässigt drev stoltillverkning i Sverige. Jag minns ännu de stålgrå kuverten i vars övre vänstra hörn stod: "Hagafors Stolfabrik. Grundad 1863." Grundare var Johan Wilhelm Thunander från Storeskog i Vrigstads socken. ... De första sex pinnstolarna tillverkades av Daniel Ljungkvist från Lunden i Svenarums socken på 1860-talet. De hade beställts av hovintendenten Killanders fru på Hooks herrgård. "Hennes Nåd" hade själv gjort ritningen, vilket kanske bidrog till att pinnstolarna i hast blev modemöbler i de hem, som räknades till societeten. ... Det blev emellertid icke "Danjel (på Lunden)" som skulle göra stolmakeriet till industri. Grundaren till Sveriges äldsta stolfabrik var nämnde J.W. Thunander. Han slog sig samman med två andra företagsamma män: Frans Ståhl och Otto Karlsson-Kraft och dessa tre började så i en drängstuga till gården Harkeryd i Svenarums socken tillverka pinnstolar. Även de arbetade dock till en början helt hantverksmässigt. Svarvstolen var fortfarande den enda maskinen men det dröjde inte så länge förrän man började fundera över om det icke var onödigt att stå och trampa svarven. Frågan uppstod om man inte kunde koppla den till vattenkraft, så skulle man ju spara det tyngsta arbetet. En svarv inmonterades i en närbelägen kvarn. ... Detta var ett stort framsteg. ... (Thunander) köpte ett stycke jord med vattenfall tillhörigt Horshaga gård, som gränsar till Harkeryds ägor, och där byggdes Sveriges första stolfabrik, som i sitt firmamärke ståtar med upplysningen "Grundad 1863". ... Snart kommo ... nya stolsorter till såsom den gamla gungstolen, pianostolen och den s.k. länsstolen. Gungstolen förekom målad i valnöt eller svart med vackra guldornament. Så kom salsstolen, vilken var olik den vanliga pinnstolen på så sätt, att i stället för hel sida hade den en rund sarg i vilken lades en fanérsits. ... Hagafors stolfabrik gick stadigt framåt, särskilt sedan den gamla fabriken brunnit ner (1896) och en ny kommit till. ... 1965 såldes fabriken till Nässjö Stolfabrik och den 7 oktober 1967 meddelades i ortspressen, att fabriken skulle läggas ned den 1 november och att tillverkningen skulle flyttas till Nässjö. Det är förklarligt att detta var ett hårt slag som spridde oro och förstämning bland hagaforsborna. (Bernt Nygren "Så minns jag Hagafors" s 34-36,40)

Roten till småländsk möbelindustri ligger i Hagafors - ett litet samhälle mittemellan Jönköping och Vrigstad som helt består av anställda vid Hagafors stolfabrik. Här föddes pinnstolstillverkninen för drygt hundra år sedan. Bysnickaren Daniel Ljungqvist fick 1850 i uppdrag av "frun" på Hooks herrgård, Henriette Killander, att göra pinnstolar efter ritningar som hon själv gjort. Ritningarna bar tydliga tecken av amerikanska förebilder. ... Halvannan mil från Hagafors ligger Malmbäck, där Bröderna Wigells stolfabrik är företaget med anor som ynglat av sig rader av andra företag. Början gjordes i tidigt 1860-tal som gårdshantverk, en första verkstad med kvarnhjulsdrift följde och idag (1960-talet) har man en rörelse med 30-talet anställda och tillverkning av pinnmöbler i en etappvis till- och ombyggd fabrik. (Per-Erik Tonell "Inte bara papper och pinnstolar" s 158)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Bibeln börjar inte med oss. Den handlar om oss, men det som är uppenbarat i Bibeln börjar hos Gud, har sitt centrum i Gud och slutar hos Gud i evigheten. Vi är inte alltings centrum. Egentligen handlar frälsningen djupast om detta, att komma bort från att vi själva alltid vill vara i centrum. (Ulf Ekman "En helig kallelse" s 5)

2 Mos 3:14 och Upp 1:4 citeras i Feuillet's lista över exodustyper i Upp. (jfr Håkan Ulfgard ”Feast and Future” s 37)

Den orientaliska tronsymboliken med en upphöjd tron för härskaren övertogs under konungatiden av Israel. Sex trappsteg och en pall av guld ledde upp till Salomos tron, 2 Krön 9:18, och det sägs att den tronen inte hade någon motsvarighet i något annat land. Tronen var symbol för makt och rätt, den var på samma gång en härskartron och en domartron. (Studiebibeln V:516)

"Nåd och shalom från Gud vår fader och herren Jesus Kristus!" Med de orden inleds tretton av Nya testamentets brev. Och är inte shalom vad Guds folk alltid ber om? "Guds shalom, som är mera värd än allt vad vi tänker, skall ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus." (Fil. 4:7) (Jim Punton "Shalom" s 315)

Talet sju ... förknippas i Bibeln med fullbordan, uppfyllelse och fullkomning (jfr 1 Mos 2:2; 2 Mos 20:10; 3 Mos 14:7; Apg 6:3). I Uppenbarelseboken finns det 7 församlingar och 7 andar (1:4), 7 lampställ (1:12), 7 stjärnor (1:16), 7 sigill på bokrullen (5:1), 7 horn och 7 ögon på lammet (5:6), 7 budbärare och 7 basuner (8:2), 7 åskdunder (10:3), 7 huvuden på draken (12:3), 7 huvuden på vilddjuret (13:1), 7 skålar av guld (15:7) och 7 kungar (17:10). (C.C. Ryrie "The Ryrie Study Bible" s 1895)

Du har fullbordat ett nytt stort verk (med "Livsdagen lång"). . . . Kanske är jag mest imponerad av Din förmåga att röra Dig på olika tidsplan och tidsåldrar och inom vitt skilda miljöer med sådan lätthet - som sannerligen inte kan vara lättköpt! - med en sådan självklarhet, som om den inte kostade Berättaren den minsta möda . . . ". . . en berättares dröm om att hitta verkligheten till slut . . . " Där har Du hittat det riktiga, genialt slående uttrycket: Så känner jag det. . . . Ja, det är ju därför en författare skriver. Det är därför man har suttit de många tusen dagarna och knackat ner bokstäver på papper: i en förhoppning om att få svar på frågan: Var är du . . . Var är du nu? Men denna strävan att finna verkligheten är väl hos de flesta berättare mest omedveten. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-73" s 265; brev från Stockholm till Eyvind Johnson 1964-10-29)

(Författaren och nobelpristagaren) Eyvind Johnson tycks generellt ha uppfattat nuet som endast en tunn yta . . . Under en nattlig båtresa i Grekland i början av 1960-talet upplever han sig omväxlande vara ung man, medelålders och gammal. Känslan av samtidighet tycks ibland ha kunnat vara överväldigande. Tanken att nuet inbegriper det förflutna genomsyrar hela författarskapet. Det förflutna flyter fritt, är aldrig dött. . . . Fenomenet - som för övrigt skildras i liknande ordalag av Marcel Proust - tydliggörs av Johnsons anteckningar från en tågresa till barndomslandet. Så här står det i "Vinterresa i Norrbotten" (1955): "Skiktningen i tillvaron är inte så pålitlig, minnesvärlden är inte strängt kronologisk. Det är inte alltid varv på varv, lager efter lager. Vissa ögonblick kan alltihop ligga utbrett framför dig på samma plan . . . allt finns då i nuet." (Eyvind Johnson "Resebrev 1921-1952" s 224; kommentar: Björn Gustavsson)

ca 1950 - ca 1900

"Tiden vi lever i, mina herrar, är ett perfektum", sa dr Helge Pierrepont Pickles då han klädd i overall och med alla sina ordnar steg fram inför den församlade pressen. ... "Inte sant, varje sekund vi upplever är i kraft av tidens progressiva natur redan ett förflutet, i nästa ögonblick forntid, vi beträder så att säja ständigt framtiden: Pluskvamperfektum under min häl, under mina tår futurum! ... Jag har för mitt vidkommande placerat mig i efterframtiden." ... Vad gör journalister vid ett sådant tillfälle? Prövar äktheten av den nyhet de snart ska föra till torgs naturligtvis. ... Efter att ha tagit avsked av mr Pickles begav man sig ut på gatan, utan att skiljas. ... Post futurum stod det i blåaktig neonskrift över porten till etablissemanget, vars fasad för övrigt låg i ett hemlighetsfullt mörker. ... Den kvällen och långt ut på natten vrålade femofonerna från de stora tidningshusens tak. ... Bara (tidningen) The Lie's siren var tyst. ... Tidningen hade kommit i den ödmjuka situationen att vara tvungen att forska efter nyheter hos andra, själv ohjälpligt bakefter. ... Nästa dag hade The Lie, ensam av alla tidningar, en artikel där det fanns ett sant ord: nämligen att det efter närmare undersökning av mr Pickles' etablissemang hade visat sig att allt vad han dagen förut hade intalat pressen var lögn. (Johannes V. Jensen "Myter" s 131-132,138-140; Post futurum)

En av de finaste kristna bröder som jag mött är kyrkoherden i Vånga, Östergötland, Karl Yngve Bolander. När jag skulle predika i det lilla missionshuset inbjöd han till kyrkan. Jag hade aldrig träffat honom förut. Den utomordentligt vackra marmorkyrkan i Vånga var fullsatt en söndag klockan tre em. Jag kom in i sakristian, fick se prästen och sade: ”God dag, kyrkoherden!” Han räckte mig båda sina händer och hälsade: ”Nåd och frid, min broder!” ”Tack, kyrkoherden, detta låter mycket kristligare!” Bättre, varmare, innerligare välkomnad än jag blev i Vånga kyrka kan jag aldrig bli. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 3" s 114)

Tretalet betecknar gudomen, talet fyra betecknar jordiska förhållanden, jordens fyra hörn t.ex., och när man har talet tre, det gudomliga talet, och talet fyra, det jordiska talet, så blir det ju sju tillsammans, och det används i samband med olika förhållanden för att beteckna det gudomliga. (D.O. Belfrage "Daniels profetior och Uppenbarelseboken" s 10)

(Gud,) när jag inte var stilla för Din ledning och hade tagit något steg på en väg, som Du inte avsåg för mig, då blev det kaos därinne. Och på så sätt kunde jag förstå, att jag gjort något felsteg. Då gick jag tillbaka till vägskälet och valde den väg, som Du ville att jag skulle gå. Då kom allt därinne i ordning igen, och det blev ro i mitt inre. Friden skänkte vila, och vilan gav glädje, och glädjen skapade kärlek. ... Och så skriver jag under: Allt av nåd! (Severin Larsen "På färden genom världen i åttio år" s 236-237)

Allt, som vi möter, möter vi i tiden. "Allt har sin tid." ... Att existera är att i ständig rörelse förknippa det närvarande, det förflutna och det kommande med varandra. "Tillvaron visar sig som samtid när den är insatt i sammanhanget av framtid och det-som-har-varit." (Benkt-Erik Benktson "Varat och tiden - Introduktion till Martin Heideggers tänkande" s 21-22; Heideggers bok "Sein und Zeit" utgavs 1927)

Broder i otron! Nåd, frid och framgång! Hur står det till i församlingen? Från Baggemossa horisont är intet annat nytt än det, att jag håller på att för andra gången nedkomma med ett lustspel. . . . Du ska få stycket redan om en fyra, fem dar, ty jag arbetar mest natt och dag, när anden faller på. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 68; brev till Sven Henning Almquist 1922-10-04)

Predikanten Jedron Natanael Astarot Andersson, innehavare av Nåden, ett fagert, rundkindat, rödblommigt ansikte och en yvig, gyllenlockig hårväxt, stannade och pustade i värmen, drog upp näsduken och torkade svetten ur pannan, ty hettan var verkligen tryckande. ... "Frid och nåd över erat hus, häradsdomarn, på denna välsignade missommardag", sade Andersson. "Se jag hade liksom kommit överens med kära mor att läsa några ord uti afton, om Gud vell och häradsdomarn inte har nåt utimot'et." "Ja, om Gud vell, så lär ja väl inte kunna förhindra't. Men i dag vell inte ja. I da vell ja ha fred å ro." (Albert Engström "En midsommardag" s 187-190)

Älskade missionsvänner! Nåd och frid föröke sig hos eder! När jag skref mitt förra bref var jag i Antverpen. Nu är jag på min bestämmelseort i Kongo och vill nu berätta något om min resa öfver hafvet. (Elisabeth Fält "Resebref från Nganda"; brefvet daterat 1903-09-29)

ca 1900 - ca 1850

Dessa tvö-tre timmar (vid nyörstid 1889) i frälsningsofficerarnas sällskap hade för mig uppenbarat en hemlighet. Vilken? Jo, att med frälsning följde frid och lycka, som jag dittills förgäves sökt i världen. ... Nögot hade böjts inom mig, innan jag böjde mitt knä. ... Dessa unga kvinnor ägde vad jag saknade, vad jag länge sökt men aldrig funnit, de ägde frid. ... Ett jätteverk hade redan uträttats i min själ. Jag hade lämnat min likgiltiga inställning och börjat längta efter Guds nöd. (Karl Larsson "Under order 1 - Kommendör Karl Larssons minnen" s 44)

Om du tilltalar den bleke juden, som trasigt klädd och med en hårlock vid vardera tinningen sitter hopkrupen vid klagoplatsens mur, skall han först icke svara dig. Har han slutat sin bön, skall han i stället helt långsamt hämta ett glöd från närmsta koja för att tyst tända sin stora vattenpipa. Frågar du, om det icke finns något heligt utom det förflutna, skall han slutligen svara: "Jo framtiden! Zion skall återuppbyggas!" Du kan invända, att det också finns ett tredje som är heligt och kanske heligast, nämligen det närvarande. (Verner von Heidenstam "Österländska minnen och myter" s 85-86; Ett stelnat land)

I Smålands industrialisering spelade pinnstolsfabrikerna en betydande roll, och inom de svenska möbelindustrierna voro de pionjärföretag. De första verkstäderna hade anlagts på 1860-talet i några Smålandssocknar. Tillverkningen var i början hantverksmässig. Till pinnarna klövs björkkubb av en alns längd med handyxa, och sedan ämnena torkats i sol och luft sattes de i en svarv, som trampades eller drogs för hand. Sitsen och toppstycket sågades för hand av 2-3 tums björkplank, varpå sitsen urholkades med yxa. "Sålunda för hand tillverkade pinn- och gungstolar avyttrades i Jönköping på beställning", tillägger den person som givit ovanstående beskrivning av tillverkningssättet, "och fick mången bonde förtjäna några kronor med att några gånger per år köra åt stan." I Virserum och Vaggeryd, i Hagafors och Bodafors och många andra Smålandssocknar grundades sådana pinnstolsverkstäder under 1800-talets sista tre decennier. Efter hand utvecklades detta hantverk till industri. De enkla svarvstolarna kopplades till vattenhjul och utvecklades till fasonsvarvar, nickesågarna, som ersatt handsågarna, blevo i sin tur ersatta med bandsågar, och mot seklets slut drevo vattenhjulen i de småländska strömmarna både hyvlar och borrar, fräsar och stämmaskiner. Företagen voro från början helt små, och grundarna voro oftast bönder eller arbetare. När pinnstolsmarknaden blivit mättad, togos andra möbeltyper upp till fabriksmässig tillverkning; i början var furu det dominerande materialet, men fram mot sekelskiftet började ekmöblernas tid, och ett tjugotal år senare slogo björkmöblerna igenom. Några av möbelfabrikerna hade förut varit pinnstolsverkstäder, exempelvis Tranås möbelfabrik och Bodafors möbelfabrik. År 1886 övertogs den gamla pinnstolsverkstaden i Bodafors av bröderna Zeinwoldt - den ene av dem hade under flera år arbetat inom den amerikanska möbel- och snickeriindustrin - och några år in på 1900-talet sysselsatte fabriken över 300 man och hade egen verkstad för tillverkning av arbetsmaskiner. Andra pinnstolsverkstäder fortsatte - med ökad maskinell utrustning och mera varierad tillverkning - sin verksamhet som stolfabriker; bland dem kunna nämnas stolfabrikerna i Hagafors, Nässjö och Vetlanda. (Torsten Gårdlund "Industrialismens samhälle" s 108-109; Storindustrier på inhemsk råvarugrund)

ca 1850 och tiden dessförinnan

Tiden är studentromantikens gyllne tid. Förut hade studentlivet betraktats som en övergång, som helst borde göras så kort som möjligt, till präst- och ämbetsmannabanan. Nyhumanismen hade medfört, att studierna började fördjupas och inses äga ett självständigt värde oavsett deras ekonomiska nyttighetsvärde. Ett klassiskt uttryck för denna syn gav Geijer i ett avskedstal 1846 till studenterna, då han yttrade: "Studerande är allt vad jag varit, allt vad jag är, allt vad jag ännu bliver, tills livets krafter domna." (John Landquist "Skolbildning och högskolebildning" s 135)

Omsorgsfullt och gott nedlagd i sin sköna bädd, fann (Celestine Zeyton) snart ro, insomnade, och visade pö den snövita kudden bilden av en, som varit och som skall bliva, men som ingenting är. Ljus brann hela natten. (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Smöland" s 433-434)

(Vid) kröningsceremonierna i (Stor)kyrkan ... satt (drottning Kristina) på en silvertron som var en present av Magnus Gabriel De la Gardie och som alla svenska monarker har suttit på sedan dess. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 486)

Detta bref, som jag har skrifvit af, var skrifvet (av Martin Luther) den 28 April (1530) till de vänner, som ofta samlas kring hans bord. "Nåd och frid i Kristus, mina kära herrar och vänner!" ... Den 5 sistlidne September (1543) sjuknade (Martin Luthers dotter), och (han) skref då genast till sin vän Markus Crodel att skicka hans son Johan hem från Torgau, hvarest han studerade, så att han måtte råka sin syster. Han skref: "Nåd och frid, min käre Markus Crodel!" (Elizabeth Charles "Familjen Schönberg-Cotta - Skildringar ur Luthers och hans samtids lif" s 457,468; Elses berättelse juni 1530 samt Teklas berättelse december 1543)

Alla och var och en besynnerliga som denna min skrivelse läsande eller hörandes varda, önskar jag Olaus Petri, Stockholms råds secretarius, nåd och frid av Gudi, vår Fader och Herren Jesu Kristo. Vi kunna aldrig (kristlige läsare) till fullo tacka, prisa och lova Guds stora nåd och barmhärtighet han med oss gjort haver, i det han i dessa farliga och yttersta dagarna haver låtit uppkomma igen sin helga ord som i en lång tid (kristenheten till allra största skada och fördärv) föraktat och nederlagt varit haver, av vilket våra själar skulle hava liv, föda och uppehälle. Vilka sina helga ord Gud nu så rikliga utgå låter, att deras ljud och klingan höres över hela världen. (Olaus Petri "Svar på ett okristligt sändebrev" s 27)

(Bildtext) Ett vanligt motiv i medeltida framställningar var "lyckohjulet", som symboliserar framgångens och alla mänskliga förhållandens obeständighet. De avbildade figurerna, som hålla fast vid ekrarna, äro här världsliga furstar - och i andra framställningar ofta andliga - och de latinska orden på språkbanden betyda i ordning från vänster: "jag skall bli konung", "jag är konung", "jag har varit konung". Bland Sveriges medeltida konungar kunde många illustrera scener vid lyckohjulet. - Kalkmålning av Albert målare i Husby-Sjutolfts kyrka i Uppland. 1400-talets senare del. (Erik Lönnroth "Riket och dess ledare" s 42)

En av de viktigaste uppgifter i samband med (biskoparnas) visitationsresor var att förrätta konfirmation. Detta sakrament sågs som en fullkomning av dopet. I konfirmationen gavs nådens fullhet och den helige Andes sjufaldiga gåva (jfr Jes. 11:2-3). Den som skulle konfirmeras måste vara döpt. Efter en brytningstid årtiondena omkring 1300 under vilken det fortfarande förekom att man lät konfirmera det döpta barnet så snart man kunde komma till biskopen, föreskrevs att sju års ålder skulle gälla i Sverige som nedre gräns. ... Konfirmationsritualet ingick i pontifikatet, biskopens handbok. ... Först förklarades för hela församlingen konfirmationens innebörd samt betydelsen av Andens sju gåvor. Därefter klargjordes bestämmelser om ålder, fasta och bikt, hinder för konfirmation samt rätt att ändra dopnamnet. Slutligen riktades förmaningar till faddrarna, vilka inte fick vara nära släkt med sitt fadderbarn. Faddrarna måste själva vara konfirmerade samt kunna Credo (trosbekännelsen) och Pater noster (Fader vår) som de hade att undervisa sina fadderbarn i. Pojkarna, som konfirmerades först, skulle ha män som faddrar, flickorna kvinnor. Vid konfirmationsakten skulle faddern ta konfirmanden i höger hand och föra honom eller henne fram till biskopen samt inför denne ange barnets namn. Sedan biskopen gjort en anknytning till dopet följde en bön om att Gud måtte sända sin Ande och ge konfirmanden del av korsets tecken. Biskopen frågade så efter konfirmandens namn; här kunde en eventuell ändring av dopnamnet meddelas. Med "chrisma" (smörjelse av olja och balsam) på sin tumme tecknade biskopen ett korstecken på konfirmandens panna medan han samtidigt uttalade konfirmationsformeln: "Jag tecknar dig med korsets teckenoch bekräftar dig med frälsningens smörjelse. I Faderns och Sonens och den helige Andes namn, Amen." Efter några verser ur Psaltaren följde bönen att Anden alltmer måtte fullkomna dem som konfirmerats samt en lång välsignelse. För att skydda chrisman knöts band om de nykonfirmerades pannor. Banden skulle sitta på i tre dagar och därefter skulle församlingsprästen ta av dem. Han tvättade sedan de nykonfirmerades pannor med salt och vatten samt brände upp bindlarna. Om det var långt till kyrkan, kunde faddrarna i nödfall få utföra denna handling. Det förekom att människor som bodde långt från stiftsstaden gick och väntade på sin konfirmation hela livet, när biskoparna inte uppfyllde sina förpliktelser att personligen visitera församlingarna i sitt stift utan sände icke biskopsvigda i deras ställe. (Sven-Erik Pernler "Sveriges kyrkohistoria - Hög- och senmedeltid" s 161)

Såsom filosof gick Filon ut från en dualistisk motsats mellan Gud och världen. Gud kallas den varande eller det varande (ho ôn, to on) och andliga bestämningar kunna icke öfverflyttas på honom. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 34; Filon och Josefus)

Grundtanken i den persiska religionen är dualismen, men en dualism av praktisk art, utbildad hos ett åkerbrukande folk. Motsatsen mellan det odlade landet, där lantmannens gärning kommer skördarna att växa och boskapen att trivas, och den ofruktbara stäppen, där rövare och vilddjur strövar omkring, blir motsatsen mellan det goda och det onda. Det godas furste heter Ahuramazda, vishetens ande, under honom står sex andar, vilkas namn tyder på personifikationer av olika sidor hos den högste gudens väsen. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 102)

Att avrunda med:

Den ryska härens övergeneral var krigarn, ingen ringare person; han kom, steg fram och höll helt kort ett tal med hot i min och ton: "Herr (lands)hövding, Finlands kamp har nått sitt slut, oss tillhör landet nu med vapnens rätt; dock kämpa landets söner som förut i Sveriges här för det. Välan, här är er penna, sätt er, skriv ett kraftigt bud, en maning nu till dem: att den skall tryggad bli till gods och liv, som återvänder hem; men att, om någon brottsligt håller vid att strida mot sin herre och monark, hans släkt skall jagas utan nåd och frid, ifrån hans gård och mark. Har ni förstått min mening, ord för ord, så skriv!" Han slöt med trotsigt välbehag. Då stod (landsövding Olof) Wibelius (i Kuopio län) vid sitt domarbord, och där låg Sveriges lag. Han sänkte tungt sin hand uppå dess pärm, hans blick, på boken fästad, lyste klar: "Herr general, här ser ni ett beskärm för dem, ni hotat har. Här är vår vapenlösa trygghet än, vår lag, vår stora skatt i lust, i nöd; er härskare har lovat vörda den, den vädjar till hans stöd. ... Om det är brott att kämpa för sitt land, vartill vart ädelt hjärta svarar nej, så utkräv straff av män med svärd i hand, av barn och kvinnor ej." (Johan Ludvig Runeberg "Landshövdingen" s 226-227)

Sångarna:

Vår Gud, till dig du skapat oss, och blott i dig kan frid vi få. Din nåd är ny för varje dag. Vi tackar och välsignar dig. (BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 352:1)

Jag följer dig, Jesus, den väg du har gått, oändlig är nåden och friden jag fått: mitt hjärta du renat, dess oro har flytt. Jag tackar dig, Herre, att allt blivit nytt. (S Larson: Psalmer och Sånger 420:1)

O! jag finner ingen ro, Om det blod, som talar Nåd och frid åt bot och tro, Icke mig hugsvalar. Denna röst Gifver tröst Åt den fallna åter, Som sig helgas låter. (JO Wallin: Psalm 40:5)

Den thron, som han bestiger, Är i hans Faders hus; Det välde, han inviger, Är kärlek blott och ljus. Hans lof af späda munnar Blott nåd och frid förkunnar. (FM Franzén: Psalm 53:6a; jfr Psalmer och Sånger 103:6a)

I dig är Fadrens välbehag, I dig vår salighet, O Jesu Christ! i går, i dag Och i all evighet. (JO Wallin: Psalm 141:14; jfr Psalmer och Sånger 63:14)

Min själ och sinne! låt Gud råda, och hoppas på din Fader blid: Så skall han, i all nöd och våda, Bekröna dig med nåd och frid. Den sig betror uti Guds hand, Han bygger ej på lösan sand. (G Neumark-G Ållon: Psalm 239:1; jfr Psalmer och Sånger 660:1)

Pris vare dig, o Gud! o Fader, Son och Ande! Högtlofvad, store Gud, af oss i allo lande, Du som af evighet treenig Gud förvisst Har varit, är och blir! Högtlofvad först och sist. (M Rinkart-J Svedberg: Psalm 272:3; jfr Psalmer och Sånger 5:3)

Så går en dag än från vår tid Och kommer icke mer, Och än en natt med Herrans frid Till jorden sänkes ner. ... Men du förblifver den du var, O Herre, full af nåd! Och våra nätter, våra dar, Du tecknat i ditt råd. (CF Neander-JO Wallin: Psalm 434:1-2; jfr Psalmer och Sånger 188:1-2)

Invid korset nåd och frid Fann jag första gången; Då från himlen för min själ Lyste soluppgången. Korset blott, korset blott, Vill jag här besjunga, Tills jag prisar Gud en gång Med en bättre tunga. (FJ Crosby: Sång 178:2)

Hans nåds- och fridsförbund, Det gäller hvarje stund. – O, må hans namn bli kunnigt Kring hela jordens rund. (N Frykman: Sång 543:7; jfr Psalmer och Sånger 428:6)

Det är så ljuft att i syskonringen Få bo tillsamman förutan strid Och uti Jesus ha allt gemensamt Och rikligt njuta hans nåd och frid. Vi äro lemmar, han är vårt hufvud; Vi äro ringa, han är vårt allt. När Kristi kärlek ibland oss brinner, Skall ej vårt hjärta förblifva kallt. (AG Lindqvist: Sång 608:1; jfr Psalmer och Sånger 408:1)

Gud är trofast, alla otrosdimmor Skall han lyfta, skingra, jaga bort. Gud är trofast, nådens ljusa strimmor Genombryta molnen innan kort. Gud är trofast, forntid, nutid, framtid Lysas upp utav hans trofasthet. Gud är trofast, säg det till din samtid! Gud är trofast, sjung i evighet! (P Lundén: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 319:2; jfr Psalmer och Sånger 624:2)

Vid Golgata jag stod en dag Och genom tårar såg, Hur ifrån korsets stam det flöt Till mig en nådesvåg. Nåd strömmar från Golgata, Nåd, djup som det djupa hav, Nåd för tid och för evighet. Nåd, ja, nog för mig. (EO Excell-O Witt: Andliga sånger 1936 nr 60:1)

Gud, du av inga skiften vet, Av ingen tidens skranka. Du är och blir i evighet, Högt över mänskotanka. Den svindlar, då den vågar sig På djupet till att fatta dig Som var, som är och bliver. ... Och vad du var du evigt är, Och vad du är du bliver. För dig ej tiden åldrar bär, Ej rymden gränser skriver. Av ingen du ditt ursprung har, Du alla väsens Gud och Far. Du är, allt annat varder. (B Münter-J Åström: Den Svenska Psalmboken 1937:1,3)

O Gud, vår hjälp i gångna år, Vår framtids hopp och frid, Du är och blir, när allt förgår, Vårt hem för evig tid. (I Watts-N Beskow: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 470:4; jfr Psalmer och Sånger 195:6)

Förtrycket och oken han bryter itu, I honom har folken sin frihet. Han fyller vår dag med det eviga nu som är och som var och förbliver. (A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 601:2)

Hur gott det är att äga sann hjärtefrid. Tänk vad man då är lycklig, trots nöd och strid. Guds frid, Guds frid så dag som natt, Guds frid, o vilken dyrbar skatt! Hur gott det är att äga sann hjärtefrid. ... Hur gott det är att leva på bara nåd. Hur gott att jag lärt känna Guds frälsningsråd. På nåd, på nåd jag leva får. På nåd jag in i himlen går! Hur gott det är att leva på bara nåd. (J Blomqvist: Segertoner 1988 nr 543:1,3)

Egna kommentarer och funderingar:

Den fröjdbringande nåden och friden kan jämföras med vad som hör till paradisets fröjdbringande nåd (Syr 40:17) och det kunskapens träd som står i paradiset och som nu förmedlar frid (Joh 20:17-19), vad som hör till den fröjdbringande nåd och den sanning (med frid, Joh 14) som kommit genom Jesus Kristus (Joh 1:17) samt vad som hör till den fröjdbringande nåd med syndernas förlåtelse förmedlat genom dopet i vatten och den frid som Den som döper i helig ande ger genom Sitt dop (Joh 3:5; 14:27).

Jesus beskrivs med uttrycket “Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som skall kommer”, ett uttryck i tre delar. I judisk talsymbolik representerar talet tre Gud själv.

Paulus sade till de troende i Rom: "Fröjdbringande (nåd) (med) er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus." (Rom 1:7b)

Paulus sade till de troende i Filippi: ”Guds frid som har/’håller fast’ över allt förstånd skall bevaka era hjärtan och era uppfattningar i Kristus Jesus.” (Fil 4:7)

”Låt Kristi frid tilldela segerpris i era hjärtan.” (Kol 3:15a)

”Må fridens Herre själv ge er friden genom varje/allt i/på varje plats.” (2 Thess 3:16a)

Jesus Kristus (är) densamme i går och i dag och in i (de kommande) tidsåldrarna. (Hebr 13:8)

Grekiska ord:

thronos (tron) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 5:34; Apg 7:49; Upp 1:4 – Ester 5:1c(D6),1e(D8); 8:12l(E11); Judit 1:12; 9:3; 1 Mack 2:57; 7:4; 10:52; 11:52; Salomos Vishet 5:23; 6:21; 7:8; 9:4,10,12; Syr 1:8; 10:14; 24:4; 40:3; 47:11; Matt 19:28; 23:22; 25:31, Luk 1:32,52; 22:30; Apg 2:30; Kol 1:16; Hebr 1:8; 4:16; 8:1; 12:2; Upp 2:13; 3:21; 4:2-6,9-10; 5:1,6-7,11,13; 6:16; 7:9-11,15,17; 8:3; 11:16; 12:5; 13:2; 14:3; 16:10; 19:4-5; 20:4,11-12; 21:3,5; 22:1,3.

Ytterligare studier: Dom 6:23-24; 1 Sam 25:5-6; Ps 47:8(9); Jes 40:10; 43:10; 66:1; Sak 3:9; 4:10; Matt 28:19; Joh 1:17; 16:33; 1 Kor 1:3; 2 Kor 1:2; 13:13; Tit 2:13; Upp 1:1,8,17; 3:1; 4:5,8; 5:6; 8:2; 11:17; 16:5.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-10; 2012-06-01; 2014-12-27; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:5a ... och från Jesus Kristus, det trofasta vittnet, den förstfödde av de döda (kropparna) och ledaren av jordens kungar ...

Ord för ord (19 ord i den grekiska texten): och från Jesus Kristus, '-et vittne'/vittnet, det trofasta, den förstfödde (av)-de (av)-döda och '-n ledare'/ledaren '-nas kungar'/kungarnas '-ens jord'/jordens.

1883: ... och från Jesus Kristus, det trogna vittnet, den förstfödde bland de döda och fursten öfver konungarne på jorden!

1541(1703): Och af Jesu Christo, som är ett troget wittne, förstfödder ifrå de döda, och en Förste öfwer Konungarna på jordene;

LT 1974: ... och från Jesus Kristus, som troget uppenbarar all sanning för oss. Han var den förste, som uppstod från de döda, och han ska aldrig dö igen. Han är mycket större än någon kung i hela världen. All äran tillhör honom.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) “... Herren din Gud, den här Guden (är) en trofast Gud.” (5 Mos 7:9a, Grekiska GT)

(Kung Salomo sade till Gud:) “Alla kungarna kommer att kasta sig ner inför (Din kung för att hedra honom).” (Ps 72:11a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Jag skall sätta/göra (David, Min slav), en förstfödd, hög ’vid sidan av’/’i jämförelse med’ jordens kungar.” (Ps 89:27 eller 89:28, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Vittnet i en himmel (är) trofast.” (Ps 89:37b eller 89:38b, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Jag skall få (Min pojke Eljakim) att stå (som) en ledare i/på en trofast/fast plats, och han skall vara ’in i’/till en tron av härlighetsglans av sin faders hus.” (Jes 22:23, Grekiska GT)

(Judas' folk) talade till Jeremia: “Låt Herren vara i oss ’in i’/’med syfte på’ ett rättfärdigt och trofast vittne, om vi ej kommer att göra på det här sättet enligt varje utsaga, som Herren – alltefter omständigheterna – må skicka dig bort i riktning mot oss.” (Jer 42:5, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Min slav David (är) en ledare i en mitt av (Mitt folk), och en (enda) herde skall vara allas (herde).” (Hes 37:24a, Grekiska GT)

(Daniel sade till Babylons kung:) “Du, kung, en kungars kung.” (Dan 2:37a, Grekiska GT)

(Babylons kung sade till Daniel:) “Er Gud (är) gudarnas Gud och kungarnas Herre. ... ” (Dan 2:47b, Grekiska GT)

Många av dem som sover ’helt och hållet’/gott i/på jordens bredd skall stå upp. (Dan 12:2a, Grekiska GT)

(Herren sade till Betlehem:) ”Den skall komma ut, ut ur dig åt Mig (till) att vara ’in i’/till en ledare i Israel, och Hans ’vägar ut’/uttåg (är) från en början, ut ur en tidsålders dagar.” (Mika 5:2b, Grekiska GT)

(Salomo sade: ”Egypterna) trodde icke …, men på/vid de förstföddas tillintetgörande, bekände de (att) ett folk (var) en Guds son.” (Salomos Vishet 18:13)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Förtalaren visade Jesus) alla riken i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ och deras härlighetsglans. Och han talade till Honom: "Alla de här tingen skall jag ge Dig, om – alltefter omständigheterna – då Du har fallit/’sjunkit ner’ Du må kasta Dig ner inför mig (för att hedra mig)." Då säger Jesus till honom: "Dra dig tillbaka, motståndare! Ty det har skrivits (och är skrivet): 'Du skall kasta Dig ner (vänd i riktning mot) Herren, din Gud (för att tillbe Honom), och Honom ensam skall du tjäna.'" (Matt 4:8b-10)

(Jesus sade:) ”Vad tyckes det dig, Simon? Från vilka tar jordens kungar slut/tull eller skatt, från sina söner eller från de främmande?” (Matt 17:25b)

Herren yttrade till (sin slav): “Väl (gjort), gode och trofaste slav.” (Matt 25:21a och 25:23a)

(Budbäraren sade till kvinnorna: ”Jesus) är inte här, ty Han har rests upp.” (Matt 28:6a)

Då Jesus hade kommit till/fram, samtalade Han (med de elva lärjungarna) och sade: ”Varje/all (rättslig) myndighet i himmel och uppå jord har getts åt Mig. ” (Matt 28:18)

Många var (hela tiden) falska vittnen nedifrån/emot (Jesus), och vittnesmålen var (hela tiden) inte jämställda/lika. (Mark 14:56)

(Maria) födde fram sin förstfödde son (Jesus). (Luk 2:7a)

(Jesus sade till apostlarna:) ”Låt den som anför (bli) som den som gör tjänst. Vem är större, den som ‘ligger upp’/’lägger sig till bords’ eller den som gör tjänst? Absolut inte den som ‘ligger upp’/’lägger sig till bords’? Men Jag är i er mitt som Den som gör tjänst.” (Luk 22:26b-27)

(Några från synagogan) ‘fick ... att stå’/’ställde fram’ falska vittnen. (Apg 6:13a)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som har tagit (Jesu) vittnesbörd har förseglat/’satt sitt sigill på’, att Gud är sanningsenlig. (Joh 3:33)

Jesus sade till (fariseerna): ”Och om Jag – alltefter omständigheterna – är vittne om Mig själv, är Mitt vittnesmål sanningsenligt.” (Joh 8:14a)

Då Maria (P66,א,*א) så hade tagit ett pund av en mycket hedrad smörjelseolja av nardus, förknippad med tro, besmorde hon Jesu fötter och torkade av Hans fötter (med) ’sina hårstrån’/’sitt hår’. Men/och bostaden fullbordades ut ur/av smörjelseoljans doft. (Joh 12:3)

Jesus svarade (Pilatus): ”Du säger, att Jag är en kung. ’In i’/’med syfte på’ det här är Jag (och har varit) avlad, och ’in i’/’med syfte på’ det här har Jag kommit (och kommer) in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, för att Jag må vara vittne för sanningen. 'Varje den'/’var och en’ som är ut ur/av sanningen hör Min röst.” (Joh 18:37b)

Exegeter, evangelister med flera:

Vad djävulen erbjöd Jesus i gengäld för tillbedjan (Matt. 4:8-10), har Jesus förskaffat sig genom trofast lydnad intill döden. (Studiebibeln IV:753)

Det ser ut som om vi skulle komma att debutera på samma gång. "Prinsessan på Solklinten" skall jag utgiva i bok i höst nämligen, också på ett förlag i Göteborg. Det är Förlagsaktiebolaget Västra Sverige, samma som ditt kanske? Det blir bara en billighetsupplaga förstås på försök. Romanen är ju ett alster av en ungdomligt omogen fantasi och har som sådan sina stora brister. Jag älskar den som den förstfödda i alla fall. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 67; brev från Vadstena till Carl Graneskog 1922-05-25)

En viss agitation växte (i början av 1900-talet) fram (inom Frälsningsarmén), som i stor utsträckning vände sig mot våra ledare, man krävde så djupgående förändringar av vårt styrelsesätt, som att makten skulle förflyttas från ledaren till kårerna, representerade av en vald styrelse. (Karl Larsson "Under order 1 - Kommendör Karl Larssons minnen" s 172)

(Guds Ord) visade uppståndelsen genom att själv bli den förstfödde från de döda. ... Som den förstfödde i Faderns tanke var han det fullkomliga Ord som styrde och ordnade allt på jorden, som jungfruns förstfödde en rättfärdig och helig människa, from, god, välbehaglig för Gud, fullkomlig i allt genom att han räddar alla som följer honom från helvetet. Som den förstfödde av de döda är han också den som leder till livet hos Gud. Alltså är Guds Ord den förste i allting. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 38-39)

En del gamla filosofer ... såg fram mot den tid då järnåldern skulle ta slut och guldåldern ta vid igen. I en av sina dikter, den fjärde Eklogen, tar Vergilius upp denna föreställning och skriver om ett förunderligt Barn, den nya tidens förstfödde. (Kerry Usher "Hjältar, gudar och kejsare i den romerska mytologin" s 129)

Sångarna:

En konung öfver Konungar, Han folkslagen regerar, Han kunskaper och näringar Välsignar och förmerar. Inom det land, Der fridens band Ej i hans namn blef knutet, Med härars makt, Med murars vakt, Man lyckan fåfängt slutit. (Dahl: Psalm 306:2)

För denne Konungs himlaglans Förbleknar jordens glitter. Vad är all storhet emot hans, Där på sin tron han sitter! All kungaprakt, All furstemakt Skall honom lydnad visa, Hans herradöme prisa. (CW Skarstedt: Psalmisten 1928 nr 560:3)

Som han var förblir och är han, lika trofast år från år. Både dig och bördan bär han, tills du evigt bärgad står. Då skall sången åter tona om hans nåd och trofasthet. Gud är trofast, Gud är trofast! Sjung det i all evighet! (A Törnberg: Segertoner 1960 nr 510:3; jfr Psalmer och Sånger 30:3)

Egna kommentarer och funderingar:

Uttrycket "Jesus Kristus" förekommer här för tredje och sista gången i Uppenbarelseboken (jfr Upp 1:1,2). Tretalet är i judisk talsymbolik det tal som symboliserar Gud. Vi kan alltså här ha en anspelning på Jesu gudomlighet, särskilt med tanke på vad som i följande versar sägs om Honom.

Paulus sade till de troende i Rom: ”(Guds Son skulle) vara en förstfödd i/bland många bröder.” (Rom 8:29b)

Paulus sade till de troende i Korint: “Nu, nu har Kristus rests upp (och är upprest) ut ur döda (kroppar), från en början av dem som har varit (och är) somnade/insomnade.” (1 Kor 15:20)

Paulus sade till de troende i Kolossai: “(Kristus) ... är en början, en förstfödd av (P46,א*) de döda (kropparna).” (Kol 1:18a)

Paulus sade till Timoteus: “Kristus Jesus (var vittne) om ... den fina bekännelsen.” (1 Tim 6:13b)

Greek words:

martys (vittne) (i NT + exempel i Apokryferna) Apg 6:13; Upp 1:5 – Salomos Vishet 1:6; 4:6; Matt 18:16; 26:65; Mark 14:63; Luk 11:48; 24:48; Apg 1:8,22; 2:32; 3:15; 5:32; 7:58; 10:39,41; 13:31; 22:15,20; 26:16; Rom 1:9; 2 Kor 1:23; 13:1; Fil 1:8; 1 Thess 2:5,10; 1 Tim 5:19; 6:12; 2 Tim 2:2; Hebr 10:28; 12:1; 1 Petr 5:1; Upp 2:13; 3:14; 11:3; 17:6.

prôtotokos (förstfödd) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 18:13; Luk 2:7; Rom 8:29; Kol 1:18; Upp 1:5 – Kol 1:15; Hebr 1:6; 11:28; 12:23.

Ytterligare studier:

1 Mos 48:18; 2 Mos 22:29; 4 Mos 18:15; 5 Mos 32:4; Ps 2:6; 22:27(28); 86:9; 110:2; Jes 49:7; 55:4; Jer 27:5-7; Matt 26:60; Mark 16:6; Luk 4:5-8; 16:11-12; 19:17; 24:6; 1 Kor 15:23; 1 Tim 6:15; Hebr 2:17; Upp 17:14; 19:11,15-16.

Beate Kowalski "Martyrdom and Resurrection in the Revelation to John"; Andrews University Seminary Studies 10.1 (Jan. 1972): 55-64.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-10; 2012-06-01; 2014-12-28; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:5b ... * (א*) som välkomnar oss och har löst upp * (א*) ut ur våra missar (av Guds mål) i/med sitt blod.

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): välkomnande oss och havande-löst-upp ut-ur '-na missar'/missarna-(av-Guds-mål) våra i '-et blod'/blodet sitt.

1883: Honom, som älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod ...

1541(1703): ... den oss älskat hafwer, och twagit oss af wåra synder med sitt blod;

LT 1974: ... som alltid älskar oss och som har löst oss från våra synder genom att offra sitt blod för oss.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose och Aron:) “Blodet skall vara för er i ett tecken uppå bostäderna, där i vilka ni är, och Jag skall skåda blodet, och Jag skall skydda er.” (2 Mos 12:13a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) ”Missen (av Guds mål) må ‘låtas . . . vara’/'lämnas . . . (i fred)' (Jerusalems invånare). (Jes 33:24b, Grekiska GT)

(Folket i Jerusalem sade till Herren:) “Vi har missat (Ditt mål), vi har varit gudlösa, och Du har inte sonats.” (Klag 3:42, Grekiska GT)

(Judas) gjorde/utförde utsonandet med anledning av de som var (och hade varit) avlidna (för) att lösa upp från missarna (av Guds mål). (2 Mack 12:45b)

Den Senare Uppenbarelsen:

(En Herrens budbärare sade till Josef om Maria:) "Hon skall föda fram en Son, och du skall kalla Hans namn Jesus, ty Han skall rädda sitt folk från deras missar (av Guds mål)." (Matt 1:21)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Amen säger Jag er: ’Så många ting som ni – om alltefter omständigheterna – må binda uppå jorden, de skall vara varande (och havande varit) bundna i himlarna (א,* א), och så många ting som ni – om alltefter omständigheterna – må lösa upp uppå jorden, de skall vara varande (och havande varit) lösta upp i himmel.’” (Matt 18:18)

Då (Jesus) tagit en bägare och ‘varit tacksam’/tackat, gav Han (Sina lärjungar) och sade: “Drick ut ur den, alla. Ty det här är Mitt förbundsblod, som är ’hällt ut’/utgjutet med anledning av många ’in i’/’med syfte på’ ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ av missar (av Guds mål).” (Matt 26:27-28)

(Paulus sade till de äldste i Efesos:) ”Den Helige Ande har satt er till granskare (för) att vara herdar (över) Guds (församling) av utkallade, som Han ’gjorde omkring Sig själv’/förvärvade genom det egna blodet.” (Apg 20:28b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Den som tuggar Mitt kött och dricker Mitt blod har tidsålderslångt liv, och Jag skall få honom att stå upp den sista dagen.” (Joh 6.54)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den som välkomnar Mig skall välkomnas av Min Fader. Och Jag skall välkomna honom och göra Mig själv tydlig för honom.” (Joh 16:21)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

(Jesu) död är inte det slutliga misslyckandet, utan djupt meningsfull: ett offer som försonar synder och förnyar förbundet. Den tolkningen av en avrättning har rötter i samtida judiska tankar om den sonande kraften i en rättfärdig människas martyrium och är troligen Jesu egen. Den övertogs av hans anhängare som själva nyckeln till att förstå mästarens gärning. Gudsriket var alltså inte omintetgjort utan snarare möjliggjort av Jesu död. (Bengt Holmberg "Den historiske Jesus" s 172)

Vi kunde inte erinra oss vår barndom (på 1940-talet) utan att andas in denna atmosfär av kött och svart fårspillning. Vi förevisade våra får i månader och lät dem stångas med varandra till stammens ära i arabkvarterens gränder (i Ain Beida i östra Algeriet). Offerfesten var den mest skräckinjagande prövningen för vår del, eftersom vi tvingades vara med vid hela ceremonin då flera djur slaktades för att man skulle föreviga minnet av en profet (Abraham) beredd att offra sin son för att rädda sin själ. ... Vi fruktade denna högtidsdag då vi skulle plaska omkring i blodet, vars sista droppar stelnat i djurens strupar en god stund innan det levrade sig på marken i mörkröda pölar. Det övergick därefter i ockra, sedan i svart, allteftersom solen steg upp mot zenit. Huset upplevde detta upphetsade tillstånd vid varje större helg men vid offerfesten övergick det i allmänt vanvett, medvetet underblåst av kvinnorna som dyrkade djurens blod, offrade av ett slags metafysisk nödvändighet. Utsikten av kommande skrovmål sopade undan all religiositet. Mycket tidigt på morgonen väcktes vi för att vara med vid slakten. ... Vår ångest och avsky för blodet var djupt förankrade i oss. ... Vi hade ingen barndom därför att vi alltid blandade ihop blod med blod utan att göra någon åtskillnad. Nu tvingade man oss att se på när den avskyvärda vätskan sprutade upp mot himlen. ... Vi bar på minnena av en röst som vrålade lovprisningar till Gud och entoniga recitationer ärvda från våra förfäder. Det var en grymhet som skulle förfölja oss och pina oss för all framtid. ... Vi såg fläckar av rött koagulerat blod ingraverade av solen på de med osläckt kalk vitmenade väggarna, lika kratrar som kastats ut där av en slump i en svindlande, abstrakt och overklig ordning. ... Överallt (på gatorna) gav blodet och fårspillningen staden ett underligt utseende: husen var inte längre vita; de var inte heller röda. De tycktes ha antagit en odefinierbar färg vars namn alla kände till men ingen kom sig för att uttala. ... Av ren vidskepelse vägrade folk att förklara denna bisarra färg med den masslakt som just ägt rum i varje hus. Det skulle ha varit att förneka offrets och hela aktens renande innebörd inför dem som hederligt slaktat sitt får efter att ha vänt sig mot Mecka och läst en besvärjelseformel för att väl visa sina goda avsikter. (Rachid Boudjedra "Offerfesten" s 385-390; 1940-talet)

Jag lovar gärna att prenumerera på Teosofisk tidskrift, det skall jag göra i denna dag. Naturligtvis har du rätt i att det största offret för Kristus bestod i att han lät sig födas. Det där, att han skulle ha försonat våra synder har jag aldrig förstått. Men det är kinkiga saker att ge sig in på, därför att det verkligen ges människor, vilkas hela trygghet och säkerhet bero på denna tro. Det är en sådan hörnsten för dem, att man verkligen känner sig ängslig att rubba på den. Visst skulle jag önska, att de i stället hade reinkarnationen att trygga sig till, men det dröjer nog innan det blir en allmän tro. (Selma Lagerlöf "Brev 2 - 1903-1940" s 213; brev 1 jan 1925 till Stella Rydholm)

”Vad människor är grymma!” sade (fågel Rödbröst). ... ”Det är dem inte nog att spika fast dessa stackars varelser på korset, utan på den enes huvud har de även fäst en krona av stickande törne. Jag ser, att törnena har sargat hans panna, så att blod flyter”, fortfor han. ... Den lilla fågeln började känna ett allt starkare medlidande med den törnekrönte. ... Han såg hur blod dröp ner på den korsfästes panna och kunde då inte hålla sig stilla i sitt bo. ... Och han lämnade boet och flög ut i luften, slående vida kretsar kring den korsfäste. ... Så småningom tog han mod till sig, flög fram till honom och drog med sin näbb ut en törntagg, som hade inträngt i den korsfästes panna. Men vid det han gjorde detta, föll en droppe av den korsfästes blod ner på fågelns bröst. Den vidgade sig snabbt och flöt ut och färgade alla de små späda (grå) bröstfjädrarna. Men den korsfäste öppnade sina läppar och viskade till fågeln: ”För din barmhärtighets skull har du nu vunnit vad ditt släkte har eftersträvat alltsedan världens skapelse.” ... (Och) hur än den lilla fågeln badade, försvann inte mer den röda färgen från hans bröst, och när hans små ungar voro fullväxta, lyste den blodröda färgen också på deras bröstfjädrar, liksom den lyser på varje fågel Rödbrösts strupe och bröst alltintill denna dag. (Selma Lagerlöf ”Fågel Rödbröst” s 117-118)

I Gamla Testamentet war ibland Israels barn brukligt och af Gud sjelf förordnadt och tillåtet, att om någon för fattigdoms skull nödgades sälja sitt fädernegods och arfwejord, eller ock sig sjelf i träldom; så hade hans skyldeman rättighet att lösa honom, och det, han sålt hade, åter, då han skulle betala derför en wiss lösepenning, och fick derigenom namn af lösare (3 Mos 25:25-26,47-55), eller, som han närmare efter grundtexten må heta: återlösare. Att häruti låg en förebild till wår Frälsare Christum, synes wara ganska ostridigt. Han är wår skyldeman ... han har, i följd af skyldskapsrätten och af sin oändliga barmhertighet bewekt, löst oss åter, erlagt den af Guds rättfärdighet för wår återlösning fordrade lösepenning och kallas derföre med rätta i Skriften: wår lösare eller återlösare. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 12 i kommentar om Christi Öfwerstepresterliga embete; skyldeman = närmast ansvarige släkting)

(Kristen) sprang ända tills han kom till en tämligen högt belägen plats, på vilken man såg ett kors och litet nedanför i dalen en grav. Då såg jag i min dröm, att just som Kristen kom upp till korset, föll bördan från hans skuldror och rygg och började rulla alltjämt, tills hon kom ned mot garven, i vilken hon föll, varefter jag icke mer såg densamma. (John Bunyan ”Kristens resa” s 39)

Jag tog min tillflykt till de döda, S:t Barbara, Anna och andra döda helgon, såsom medlare emot Christi wrede, och likwäl dermed ingenting uträttade, ej heller kunde förlossa från det rädda, bäfwande samwetet. Ibland oss alla, som berömdes att wara den heliga skrifts höglärda doctorer, war ingen, som hade kunnat gifwa någon rätt tröst ur Guds ord och säga: detta är Guds ord; Gud begär af dig, att du gör Honom den äran och låter dig tröstas samt tror och wet, att Han förlåter dig din synd och icke will wredgas på dig. Och om någon hade funnits, af hwilken jag hade kunnat få höra sådant, så hade jag gifwit så mycket jag egde derför. Ja, sådana ord hade jag tagit och för detsamma låtit alla konungar behålla sin ära och sina kronor, ty det hade uppfriskat och uppehållit mitt hjerta, ja, min kropp och mitt lif. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 466 i kommentar till 1 Kor 1:4-9)

När det gäller frågan hur människorna (i Norden) ägnade gudarna sin dyrkan, lämnar källorna få uppgifter. Men Adam av Bremen berättar om den stora gemensamma offerfesten vart nionde år vid hednatemplet i Uppsala: ”Av varje art levande varelser av hankön offras nio stycken, med vilkas blod det är sed att försona gudarna. Kropparna hänger man upp i den lund som ligger intill helgedomen.” ... (Peter Hallberg "Fornnordisk religion och världsbild" s 184)

Inte från synliga krig, inte heller från barbarer utan från vad som var långt mer än dessa, från synder, förklarar (ängeln) de glada nyheterna om befrielse. (Chrysostomos i kommentar till Matt 1:21, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:26)

Låt oss titta stadigt på Kristi blod och se hur dyrbart det blodet är för Gud, vilket, då det har utgjutits för vår räddning, har satt ångerns nåd inför hela världen. (Klemens av Rom till korintierna, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 7)

Det finns i rabbinska skrifter ofta förekommande hänvisningar till Messias lidande, och till och med till hans död, och dessa sätts i samband med våra synder ... och i en högst anmärkningsvärd kommentar (Yalkut över Jes 9:1) framställs Messias som den som villigt tar på sig alla dessa lidanden, på villkor att hela Israel – de levande, de döda och de som ännu är ofödda – skall räddas och att, till följd av Hans verk, Gud och Israel skall försonas och Satan kastas i helvetet. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 165)

Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1900

”Din synd förlåter han”, så stod det, låt det din största glädje bli! Glöm ej att allt är under blodet, du kan dig känna verkligt fri. ... Ej någon glädje är som denna: Det som har varit är nu slut, ty Herren Jesus med sin penna har plånat alla synder ut. ... Det står i Ordet Gud har kastat all synden din bakom sin rygg. Det borta är som dig belastat, och du kan vara lugn och trygg. (Erik Herneby "Livets höga visa och andra dikter" s 77; Under blodet)

En har dött för alla, skriver Paulus. För alla. Den uslaste förbrytaren och den ärligaste arbetaren. Den mest förhärdade juden och den okunnigaste hedningen, den gudfruktigaste politikern och den ogudaktigaste agitatorn. För alla har Jesus dött. För den enklaste människan likaväl som för den som i människans ögon syns förmer än andra. (Stig Wikström "En har dött för alla"; Jönköpings-Posten den 23 mars 1978)

(Jesus) hade ingen skuld att sona; därför kunde han sona andras. Han hade inga egna synder att dö för; därför kunde han dö för andras. (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 98)

Gud är helig kärlek, och han kan enligt Skriftens lära inte utan offer förlåta synd. ... Grunden till syndernas förlåtelse är något helt annat än vår ånger och bekännelse, våra tårar och böner. Gud förlåter oss inte emedan vi bekänner utan då vi bekänner. (Knut Svensson ”En för alla” s 14,84)

En kannibalhövding på en av Söderhavsöarna fick en dag höra evangelium förkunnas. Han sade ja till Guds kallelse och kom. Då han några år därefter låg på sitt dödsläger, råkade han i ett stort andligt mörker. En natt hade han en märklig dröm. Han tyckte sig vandra på en jämn väg, men plötsligt fick han se ett högt berg resa sig framför honom. Över det skyhöga berget välvde sig en mörk och hotfull himmel. En fruktansvärd ångest genomträngde hela hans varelse. Han förstod, att det höga berget var en bild av hans gränslösa synd och skuld. I dödens stund skulle hans missgärningar stänga vägen till Fadershemmet och störta honom ned i ett evigt mörker. Men då han kände nöden som störst, fick han se, hurusom en droppe av blod likasom föll från himmelen ned på berget, vilket då ögonblickligen försvann. Vägen låg nu framför honom solbelyst ända fram till pärleporten. Då han vaknade, förstod han, vad Gud ville säga honom genom denna underbara dröm. Han slöt sig närmare koset och triumferade över syndens, dödens och djävulens makt. Det fanns inga hinder på vägen. Jesus hade undanröjt all hans synd och skuld. (Efraim Palmqvist ”Klippan som följde dem” s 152-153)

ca 1900 och tiden dessförinnan

Waldenströms försoningslära vann (under 1870- och 1880-talen) en hastig terräng på Jönköpings Missionsförenings fält. Flera av väckelserörelsens präster och bland dem Palmberg ställde sig på hans sida. (Missionsföreningens ordförande T.H.) Odencrants höll emellertid fast vid den rosenianska uppfattningen, vilket så småningom ledde till hans avgång. Från den tiden fanns det tvenne starka strömningar på Jönköpings Missionsförenings fält - den ena härledde sig från Jönköpings Missionsförening sådan denna präglats av Odencrants, den andra från inflytande från Waldenström. Odencrants' efterträdare som ordförande i Jönköpings Missionsförening, pastor Karl Palmberg, drogs under årens lopp alltmera över till Waldenströms uppfattning såväl teologiskt som kyrkopoitiskt, vilket i sin tur ledde till hans avgång som missionsledare. Omständigheterna vid de båda ordförandenas avgång voro ganska lika. Odencrants fick (år 1886) avgå därför, att han höll fast vid det gamla, Palmberg (år 1911) därför att han övergått till den nya riktningen. Den småländska väckelserörelsen har kanske varit något oberäknelig och utvecklats åt håll, som på förhand ej varit lätt att förutse. Kraftiga ledare ha präglat rörelsen åtminstone till en tid. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 102-103; BG Ask-kommentar: Angående Palmbergs syn på försoningen, jämför med Bexell-citat ovan)

Jesus hängde på korset över altaret, sa (evangelisten) Anna. Men när jag hörde kallelsen, då tyckte jag att han steg ned från korset och kom ända bort till min plats vid altarringen. (Johan) Grell tänkte på sitt. Det fanns ett slags halvkristna, som aldrig hade fått del av blodet. De var med och satt och lyssnade på predikan och sa att de var troende, men när en talade med dem om blodet, då skymtade rädslan i deras ögon. Det ville de inte tala om. De försökte sno över samtalet på något annat. De trodde kanske att en kunde komma in i himmelen utan Jesu blod, men det var en villfarelse. ... Gud viskade ett ord i (Annas) öra och hon fann strax sången och fingrarna började knäppa på strängarna. "Jag har i himlen en vän så god, en vän så god, en vän så god, som mig har köpt med sitt dyra blod från satan, synden och världen ...". Grell ryckte till som om han häftigt vaknat upp ur en dröm. Blodet, tänkte han - Jesu Krist blod. Det var det enda som betydde något inför Gud. (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 208)

(Ett av prästen Karl) Palmbergs brev, som är dagtecknat den 16 januari (1884), har följande lydelse: " ... Minns jag rätt, har jag varit ute på 17 resor sedan midsommar. Bland dessa en 8 dagars resa under oktober till Fryksände i Värmland. ... Själva mötet var lärorikt. Nyvall ledde det, och han är mycket dyrbar. ... I försoningen hörde jag ljuvliga klangtoner av Rosenius. Nyvall själv är liksom Carl Andersson i Vaxholm en stor vän av friden, och han är styrpinnen däruppe. Gud välsigne honom! Jag lärde mycket av honom under de dagar jag vistades där. ... I Jönköping är lugnt och gott men ingen väckelse i år. Ibland de gamla predikanterna knakar det. Dock är det ej så farligt, som det kanske låter på avstånd. Ty Herrens fruktans ande är ibland dem, och det orätta låter då rätta sig. Det är dock underligt att höra bröder klandras. Nyvall har varit här någon tid. Vid resan härifrån skrev han till mig, att i hela landet finnes inga så goda predikanter som i Jönköping. Så dömer han, biskopen i Guds rike. ... En tid framåt blir det nog modernt att tala illa om Jönköpings gamla förening. Låt oss ej taga del däri utan söka tyda allt till det bästa. Aldrig spotta på den sten alla spotta på. Men nu nog. Mitt valspråk är Ruts bok 1:16-17. Vare det ock ditt, älskade broder. Jesu sak är dock bäst. Han är så god och pålitlig." (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 251-252)

Den 12 augusti (1882) skrev Palmberg ett brev (från Visby) till en ämbetsbroder i Småland. ... Man märker med vilka varma sympatier han numera omfattade Waldenström och hans försoningslära. ... "Här går en hel sky av präster, hemskt att säga. De hava som en järnmur omkring sig. Deras enda lösen är denna: fördömer och förbannar du P.W. och rörelsen? Kan man ej med ja besvara denna fråga, kan man ej mer få tala med dem. Jag är absolut utstött ur deras hop." (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 213-214; BG Ask-kommentar: Brevcitatet innebär väl inte nödvändigtvis att Palmberg hade varma sympatier för Waldenströms försoningslära eller att han ens bejakade den. Jämför med Bexell-citat ovan samt citatet ovan "(Ett av prästen Karl) Palmbergs brev ..." där Palmberg uttrycker sympatier för Rosenius' syn på försoningen.)

Hwilken outsäglig wälsignelse att wi sjelfwe ega detta oskattbara evangelium om Kristi blod, som är utgjutet till syndernas förlåtelse och renar oss från all synd! Må wi derföre alla under den korta tid, som står oss åter här på jorden, samfäldt "i wår Guds namn resa banéret upp," (Ps. 20:6) "högt förkunna evangelium om korsets wälsignelser, om frälsningen genom Kristi offer! Detta är hwad wi skola göra, wi, som i detta kors hafwa wårt segertecken och wårt skyddswärn. Kristi kors är wårt rätta banér, wårt fälttecken, omkring hwilket wi äro samlade, och i hwilket allena wi hafwa seger öfwer synd, djefwul och werld. Låta wi detta banér oss fråntagas, då äro wi förlorade; så länge wi behålla det, äro wi oöfwerwinneliga, och rycka oemotståndligt till nya segrar, ty Han, som på korset har lagt grunden till sitt segrande rike, är med oss! Alla troende kunna hjelpa till wid banérets uppresande. ... Tänken på hedningarnes nöd! Ingen enda stråle af evangelii ljus lyser upp deras mörker. Tänken på de förskingrade af Israel och Juda, hjelpen att taga täckelset från deras ögon, att de måtte se Kristus i skrifterna, Kristus, Öfwerstepresten, som utgifwit sig sjelf till deras och allas wåra synders förlåtelse. ... Snart kommer Herren Jesus med hwilan, friden och lönen. (T.H. Odencrants "Meddelanden angående Jönköpings förening för Inre och yttre Mission" s 26-27)

Emil Falk var född i Grimsjö, Byarums socken den 23 feb. 1865. ... Om hurudant ungdomens nöjesliv kunde gestalta sig i sina mest dramatiska ögonblick berättar Falk (i ett av sina brev från North Dakota i U.S.A.): "Då nämnde vägen ifrån Sörgård-Vesterby (och) ner genom Tomta äng just som du kommer för lia igenom ledet på vägen så råkade vi samlas en Söndagskväll mitt på sommaren på 60 (och) 70 man (och) kvinnkön. Hur det kom sig att vi blev så många vet jag ej med 2 spelmän med handklaver, Enkeleken, gick väva vadmal (och) slå tillsammans skälett så lätt, spelades osv. att vi var lite för nära prestebostället hade vi ej övervägt, till det var för sent. Så här ger jag det uttrycket som det står i Litanian 'Bevare oss milde Herre Gud', kom Karl Oskar Erikson (komminstern) och ropade med hög röst, är detta människor som Jesu Christi Blod har runnit för som beter sig på detta sätt (kl 2 på natten). Ledet var stängt i öster om os (och) presten kom från vester (och) alla synes bli jertskrämda. Så jag tror omt sjelve den hade komitt kunde det ej skrämt oss mer ty på 5-10 sekunder fans ej ett liv utom presten på platsen." (N. Boberg "Amerikabrev" s 41)

O huru saligt att första gången kunna tro syndernas förlåtelse i Jesu namn och hafwa frid med Gud genom wår Herre Jesus Kristus! En ny tingens ordning framstod för ögon och hjärta, och man önskade till Gud, att alla måtte lära känna sanningens wäg. Man hade smakat den frihet, som är i Kristus Jesus och den saliga wissheten om nåd och syndaförlåtelse. Nu insåg man, att det war denna hemlighet om frälsning i Jesu blod, som skulle förkunnas för alla arbetande och betungade själar för att derigenom föra dem till lif och frihet i Jesus. (Swening Johansson ”Herrens werk” avd. I)

Jag kan icke fatta någon annan försoning än den jag åstadkommer sjelf genom förbättring af mitt eget hjerta. En vikarierande tillfyllestgörelse, en proprie borgen hvarigenom jag får tillräkna mig en annans lidande, är dock väl ytterst en Judaism, en reminiscens af syndabocken som inverkat äfven på Christus, ehuru det egenteligen var Paulus, Tysken bland Apostlarne som med sin dialektik utbildade denna theori i hela sin gräslighet. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 67; brev från Filipstad och Rämen den 29 augusti 1841 till Fredrika Bremer)

Min älskade Friherrinna. Jag vet och erkänner huru grufligt jag försyndat mig mot Friherrinnan genom min alltför långa tystnad, ohöflig, oförsvarlig, nedrig på allt sätt. Jag vet äfven att uraktlåtenhetssynder äro de som Fruntimer minst förlåta. . . . Säg mig om Friherrinnan är hemma, sedan alltt är väl förbi (med Prestmötet), i slutet på denna eller början af nästa månad. Jag hade en stark lust att få förlåtelse och försoning för mina synder - i soffhörnet. Älskade Vän: jag hade mycket, rätt mycket att säga. Jag har lidit mycket, men nu hoppas jag det är förbi - icke med lidandet genast, men dock med mycket annat. Hur längtar jag ej att få anförtro mig åt den enda vän jag tror skulle kunna förstå min galenskap som verkligen varit större och långvarigare än någon tror. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 59; brev från Östrabo i Växjö den 12 september 1836 till Martina von Schwerin)

För mig har Christi död hvarken en expiatorisk eller en symbolisk eller en allegorisk betydelse, endast en konfirmatif och historisk, men detta i ordets högsta bemärkelse. Utan att öfvergifva och förneka sin lära och med den hela sitt väsende, kunde Chr. ej undgå sin smädliga död, och hade lefvat som en vanlig svärmare förgäfves. Den innebar alltså en uppoffring, men icke ett offer, en bekräftelse men icke en kraft. Utan att dö kunde han ej uppstå; och utan uppståndelsen (dess grund må vara hvilken som helst, naturlig eller öfvernaturlig) hade Christendomen aldrig trängt utom den mörka vrå af verlden der den föddes. Derföre ärPåsk de Christnas egentliga historiska högtid, är Uppenbarelsens hörnesten. Det factiska häri är lyckligtvis så bestyrkt som något annat factum i Verldshistorien; och utan en sådan otvifvelaktig historisk visshet består ingen positif lära, helst i vår tid. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 164; brev den 6 april 1834 till Johan Magnus Almqvist)

Med "Fritiofs saga" skapade (Esaias) Tegnér det verk, med vilket en svensk skald för första gången intagit en plats i världslitteraturen. ... Tegnérs dikt tillkom under åren 1820-24. ... Vad han ville var mindre att ge en bild av vikingalivet än av människolivet, och icke av det yttre och tillfälliga däri utan av det inre och väsentliga: av de eviga makter, som kämpar i människans bröst, och som kämpade inte minst i hans eget. ... Kärnan i (Fritiofs) väsen är trotsigt vikingalynne. ... Men till denna grundkaraktär har skalden lagt ett drag av vemod och tungsinne och även ett djupt religiöst drag: en längtan efter försoning och inre lugn, som givetvis var den isländska sagan främmande. ... Ur skuldkänslan framväxer Fritiofs behov av försoning med gudar och människor. I sagan finns ingen antydan om ett dylikt behov. ... Om någon försoning är ej tal. Att försoningstanken för Tegnér var någonting väsentligt i Fritiofs saga, framgår därav, att den dikt, vari den utvecklas, hör till de tidigast utarbetade. I Fritiofs sagas slutdikt utvecklar Tegnér sin personliga, allt annat än luthersk-ortodoxa syn på försoningen såsom ett resultat av en kamp i människans eget inre mot hat- och hämndkänslor. Till de personliga inslagen i Fritiofs saga hör utom försoningsmotivet Tegnérs skildring av Fritiofs kärlek. ... Då Fritiofs saga utkom, var Tegnér icke längre professor utan sedan ett år biskop i Växjö stift, ehuru ännu bosatt i Lund. (Hjalmar Alving-Gudmar Hasselberg "Svensk litteraturhistoria" s 154-159)

I Hoofs predikningar finnas utrop sådana som dessa: ”Hans törnekrona är ett välsignat ställe”. Jesu huvud var i Getsemane ”fullt av blodig dagg och hans lockar fulla med nattens blodiga droppar. Människan bör söka kraft i Jesu blod och sår och lägga sin mun var timme och stund intill hans öppna sida, kyssa i anden hans händers och fötters sår och sjunga sina sårvisor.” Och då dödens kalla vind sveper genom själen och natten faller på med skräck och vånda, då är det gott att ”få bädda sin dödssäng i Medlarens blod och av hans sår göra ett täcke och breda på sig”. Sions sånger älskade Hoof, och genom att sjunga dessa sårvisor fick hans ande rik tröst. Hoofs lärjungar synas ej tillräckligt omfattat denna tröstegrund, ty de uppfattade på ett mera helhjärtat sätt Louvignys och de lagiska pietisternas läror än Zinzendorfs mera tröstefulla evangelium. (Efraim Palmqvist ”De som bröto marken” s 55; prästen Jakob Otto Hoof 1768-1839)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

När Jesus dör drabbas han av våra synder. Det är våra synder som dödar Jesus. På något märkligt sätt låter Gud alla våra synder falla över sin son på korset. Vårt svek, vår kluvenhet, vår otro, vår likgiltighet, alla våra synder drabbar Jesu när han hänger på korset. Han dör för våra synder. Det är därför han kan förlåta. Han har makten och rätten att lösa en människa ur hennes synd därför att han har blivit drabbad av den. (Niklas Piensoho "Förlåtelsen" s 30; Bara den drabbade kan förlåta)

Länsslakteriet bjuder på studiebesök. ... Som överallt i livet: det gäller att hålla ett avstånd, det gäller att kunna reglerna. Det grå för sig. Vitt för sig. Rött för sig. Hjärtats blod. Hjältens blod. Blod från dem som älskade. Bröders blod. Blodets röda krans. Blod i klotband. Blod helt i skinn vid högtidliga tillfällen. Diktens blod. Blodshymn. Och så blodet här, tjur-kvig-fårblod blandat med gummislangar, fotplask, sköljvatten och maginnehåll. Det gäller se till att man inte halkar. Att slå omkull här, och vi som ska på middag sen. Det tjocka feta som kluckar direkt ur halspulsådern. Fint paltblod, blodpuddingsblod. Skolmåltid. rekrytmiddag, rejält och kalorihaltigt, behövs när pojkarna ska träna upp konditionen. - Ät blodpudding pojkar, vi tror på vår alliansfrihet, det är den vi bygger på, ni tillhör elitförbanden! Sjukhusmiddag för starka magar. Svensklunch från Hässleholm till Kiruna. Fast förstås, vi får akta oss för alltför många kalorier om vi har stillasittande arbete. Det halvkalla längs med ben och mular när de hänger där i taket och fjärmar sig från dödsminuten, det blandade som följer med när magarna stjälps ut. Och så sköljblodet igen - fast det är egentligen mest vatten, ser mera rött ut än det är värt. (Lennart Sjögren "Slakthuset" s 114,124)

(Nordöstringarnas) närmaste stad är, enligt kyrkoherden i Åtvidaberg Erik Nilsson, Wittenberg, men de reser "gärna även till Augsburg och Schmalkalden", varmed diakonistyrelsens förre direktor vill ha sagt, att nordöstringarna känner sig som rättrogna lutheraner. ... Inte minst i försoningsstriden ställde man sig på den gamla ortodoxa ståndpunkten: världen i Kristus rättfärdig är vorden. (Berndt Gustafsson "Nordöstringarna"; Jönköpings-Posten den 26 maj 1956)

Det var en gång en man, som frågade Luther, vilka av Davids psalmer han tyckte bäst om, och Luther svarade: ”Jag tycker bäst om de paulinska.” Då frågade mannen: ”Vilka äro då de paulinska?” Luther svarade: ”Det är de som tala om synd och nåd.” Då är den trettioandra psalmen riktigt paulinsk. Men jag för min del tycker, att hela Bibeln är paulinsk, ty överallt, i vilken bok och i vilket kapitel och på vilket blad jag läser, tycker jag, att det står om synd och nåd. ... Jag reste en gång på tåget från Jönköping och hem. När jag kom in i vagnen, satt det två predikanter där, men de sågo inte, att jag kom in, jag satt bakom ryggen på dem. Så började de samtala om mig, den ene sade: ”Har du hört predikanten Malm någon gång?” ”Ja, jag har hört honom många gånger.” ”Vad tycker du om hans predikningar då?” ”Ja, de stå under all kritik!” Och jag blev så glad, när jag hörde det och tänkte: ”Käre Gud, då blir jag inte kritiserad, då!” Men så fortsatte brodern: ”Ja, det gör detsamma, vilken text han talar över, så blir det i alla fall om synd och nåd.” Å, ni kan då aldrig tänka er, vad jag blev salig, där jag satt, och jag tänkte: ”Om jag ändå finge det vittnesbördet av Jesus en gång!” (Emil Malm "När Gud välsignar" s 54-55)

(Mors ögon) stirrar bara rakt fram. ... "Det är slut med Simon, Simon är inte kvar hos oss längre." ... Mor går fram till sängen, reder till Simons hår lite och säger: "Guds Sons blod renar oss från alla synder." (Sven Edvin Salje "På dessa skuldror" s 246-247)

Älskade vänner, vi hava allesamman misslyckats - gjort grundligt fiasko. Det vi skulle kunnat uträtta, ha vi inte uträttat. Den möjlighet vi hade till något väsentligt, ha vi inte begagnat. Jag tänker, att vi äro många, många här, som upplevat detta, att vi liksom fått gå utför livets trappor, lämnande vårt liv som ett enda stort misslyckande bakom oss. ... Det är mörkt och svart - i din affär - i din bostad - i ditt hjärta. (Sven Lidman "Glädjebudbärare" s 181-182)

Martyrlidandet hava alla Kristi efterföljare i mer eller mindre grad fått smaka. Men i Kristi lidande ingick något vida mera - även hans ande måste lida dödens bittraste kval, och det var just detta lidande, som fullkomnades på korset (Joh. 19:30). Att Kristi andelidande kom ifrån Gud framgår tydligt av Joh. 18:11, där det heter: "Då sade Jesus till Petrus: Stick ditt svärd i skidan; den kalk, som min fader har givit mig, skall jag icke dricka den?" Ingen martyr har druckit en sådan lidandets kalk. Detta var icke ett lidande för sanningens skull, utan ett domslidande för syndens skull, ty han var syndoffret, (... Upp. 1:5, m. fl. ställen). (John Ongman "Försoningen genom Jesus Kristus" s 426)

Bland prästerna var (Jönköpings) missionsförenings ordförande, komministern Karl Palmberg (1842-1920) i Månsarp en pådrivande faktor i frikyrklig riktning. ... Tillsammans med Waldenström sägs han ha varit svensk frikyrklighets mest eftersökte predikant vid denna tid; han tillhörde en period också Svenska Missionsförbundets styrelse. Waldenströms försoningslära bejakade han dock aldrig. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 201-202; BG Ask-kommentar: Angående Palmbergs syn på försoningen, jämför med Palmqvist-citat nedan)

ca 1900 - ca 1850

I "Svenska Missionsförbundets sångbok", 1893, är ett mycket stort antal av sångerna av anglosaxiskt ursprung. Bland de till Missionsförbundet knutna sångförfattarna märks Nils Frykman, Carl Boberg och Erik Nyström. En del textändringar gjordes som en anpassning till den waldenströmska försoningsläran. (Inger Selander "Psalm och andlig sång i Sverige under 1800-talets senare del" s 319)

Synden liknas vid en boja, i hvilken menniskan är bunden. Ur denna boja har Kristus löst oss som tro. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 616)

Då katekesutvecklingen antogs (år 1878) hade försoningsstriden pågått i flera år. Man hade mot bakgrund av detta kunnat vänta sig att katekesutvecklingen skulle innehålla tydlig polemik emot den waldenströmska försoningsläran. Även utifrån de tidigare katekesutvecklingarna hade detta legat nära till hands. I Swebilius katekes (1689) talas både om att Kristus uppfyllt lagen i människornas ställe och om att han med sin försoningsdöd tagit bort Guds vrede. Trots Lindbloms böjelse för upplysningstänkandet kommer den objektiva försoningslärans juridiska synsätt till klart uttryck även i den lindblomska katekesen (1810). Förvånande nog har den objektiva försoningsläran tonats ned i 1878 års katekesutveckling. Här talas varken om något ställföreträdande strafflidande eller om någon ställföreträande laguppfyllelse. Att Kristus behövde vara både Gud och människa motiveras endast med den vaga formuleringen att han på det sättet kunde vara en sann medlare mellan Gud och människor - inte som i den objektiva försoningsläran med att hans försoningsoffer bara på det viset kunde äga giltighet och tillräckligt värde. Då innebörden i Kristi så kallade översteprästerliga ämbete framställs sägs endast "att han genom lidande och död i fullkomlig lydnad för sin mimmelske Fader frivilligt offrat sig själv till försoning för våra synder och på grund därav städse beder för oss". Det finns ingenting i denna formulering som med nödvändighet behöver strida emot Waldenströms synsätt. Han noterade själv att Svenska kyrkan nu hade närmat sig hans ståndpunkt.Det fanns andra som var besvikna över att katekesutvecklingen på denna punkt inte tydligare anknöt till den äldre katekestraditionen. (Rune Söderlund "Teologin i 1878 års katekesutveckling" s 330)

Klockorna i den svarta kupolen ringde under en grå himmel, och det var långfredag. Martin och Maria voro i kyrkan, men de fingo icke sitta hos sina föräldrar, ty deras föräldrar sutto långt borta i koret bland en mängd svartklädda och allvarliga människor. ... Martin kunde icke somna som vanligt, ty allt var så hemskt, koralen klagade och kvidde, prästen såg dyster och elak ut och talade om blod, och en hund tjöt därute på kyrkogården. Martin var förtjust över allt detta, ehuru han icke visste det. (Hjalmar Söderberg "Martin Bircks ungdom" s 39-40; år 1876?)

Jag har genomläst din bok (Om försoningens betydelse) och finner mig föranledd af densamma omredigera min uppsats särdeles derföre att jag heldre vill ställa den i sammanhang med besagde bok än hänföra mig till specimän eller obestämda källor. Min öfvertygelse är fortfarande att du skjuter öfver målet under det jag vill och kan erkänna behöfligheten af att den sida af försoningen du framhåller blir starkare än hittills skett framhållen, särdeles som du har rätt såtillvida att denna ojemförligt starkare betonas - helst i Nya Testamentets skrifter. Med tonen i din bok är jag icke nöjd, om jag också i de citater af dina motståndare, hvilka du anfört kan se åtskilliga anledningar som kunna framkalla dem. (A.F. Beckman "Brev till Paul Waldenström 1873-11-17" s 263; Beckman var biskop i Härnösand 1865-75)

I junihäftet av (kvartalstidskriften) "Pietisten" 1872 publicerade (Waldenström) en predikan där han hävdade att Gud inte behöver blidkas genom en försoning, eftersom Gud är oföränderlig och aldrig kan vara något annat än kärlek. ... Waldenström kom också själv att utveckla sin försoningslära i flera böcker. (Rune W Dahlén "Paul Petter Waldenström - bibelteolog och väckelseledare" s 302)

På 1870-talet hade den tyske professorn Albrecht Ritschls (1822-1889) ståndpunkter väckt debatt. Han menade att kyrkan kunde nå kontakt med den bildade människan först om den omorienterade sitt budskap. ... En "gudomlig uppenbarelse" hade inte någon plats i Ritschls teologi. Det var inte heller tal om något ställföreträdande lidande eller någon försoningsdöd. Kristi död sågs endast som ett föredöme och utslag av dennes mänskliga gudshängivenhet. (Oloph Bexell "Folkväckelse och kyrkoförnyelse" s 271; Ritschls stora verk om försoningen publicerades 1870-74)

Gud säger icke: "När jag ser edra ståtliga palats eller wackra hem, när jag ser eder godhet, edert uppoffrande lif eller eder tro", utan "när jag ser blodet, det skall wara tecknet". ... Någon har sagt, att den lilla flugan i Noaks ark blef räddad lika wäl, som den stora elefanten; det var arken som räddade dem båda. Så frälsar Kristus såwäl den svagaste af sina lärjungar, som den starkaste. ... Kristi korsfästelse är grunden till frälsningen. ... "Utan blodsutgjutelse sker ingen förlåtelse." (D.L. Moody "Föredrag under wäckelserna i England och Skottland" s 113-114,127; kommentar till 3 Mos 17:11 och Hebr 9:22)

(I tidningen Hemlandet) inpräntades det i läsarna, att det varken i Gamla eller Nya världen ännu hade grundats någon bank eller penninginrättning, som gav insättarna full trygghet och säkerhet. Men det fanns ett bankföretag som icke hade mänsklig styrelse och som icke hade sitt kassavalv här på jorden, Nåderikets Riksbank, som på grund av sitt outtömliga kapital, Kristi blod och syndernas förlåtelse, alltid och allestädes förmådde till fulla värdet inlösa sina utgivna sedlar: Löftet om evig fröjd i himmelens salar. Och läsarna manades att göra sina insättningar i den banken. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 193; Hemlandet kommer till invandrarna; 1854)

(Carl Olof) Rosenius' nådegåva var att predika Guds syndaförlåtande nåd för betungade själar, varvid han ständigt hänvisade till Kristi fullbordade gärning. Denna hans förkunnelse återljöd hos de många lekmannapredikanter, som hämtade inspiration från Rosenius, men som många gånger saknade hans fina öra för nyanserna. (Edvard Rodhe "Religiösa brytningar och kyrkliga nydaningar" s 61)

ca 1850 och tiden dessförinnan

Medan 1878 års katekesutveckling användes som lärobok både i kyrkan och i folkskolan, var det A.E. Norbecks "Lärobok i teologien för elementar-läroverken" (1840) som användes i gymnasiet. Norbeck (1805-1870) var teologie och filosofie doktor samt lektor vid läroverket i Växjö. Hans lärobok, som utkom i tretton upplagor, översattes till finska och var länge dominerande även vid Finlands gymnasier. ... Då det gäller försoningsläran tycks vid ett ytligt betraktande det traditionella objektiva synsättet dominera. Ett sådant begrepp som till exempel "satisfactio vicaria" (ställföreträdande gottgörelse) finns med. Vid närmare granskning visar det sig emellertid att Guds straffande rättfärdighet helt identifieras med Guds viljas motsättning mot människans själviska vilja och hans försök att omvandla densamma. De eviga straffen är enligt Norbeck människors eviga medvetenhet om att den egna viljan står i ett motsatsförhållande till Guds. Det offer som behövs är ett viljans offer - endast genom ett sådant uppnås försoning. Ett sådant offer ger Jesus i människornas ställe och banar på det sättet väg för att människans egen vilja skall kunna förvandlas. Den för den objektiva försoningsläran annars så typiska spekulationen om syndaskuldens oändliga storlek, som gör det nödvändigt att den oändlige Guden i Kristus offrar sig själv som betalning, lyser med sin frånvaro hos Norbeck. (Rune Söderlund "Teologin i 1878 års katekesutveckling" s 330-331)

Christendomens stora företräde framför alla andra Religioner ligger väl mest deruti att Försoningsidén (som är hjertblodet af all Religion) deri renast framträder; men i allmänhet skulle väl mången kunna tycka att allt hvad som blott traditionsvis eller på historisk väg öfverlemnas oss, således Uppenbarelse i vanlig mening, mera vore att anse såsom en särskilt Religionsform än som Religionen sjelf, som kunde förefalla äldre och ursprungligare. . . . I allmänhet kan jag icke fatta Försoningen annorlunda än som ett fortgående factum i menniskohjertat. Såsom isoleradt, historiskt factum, fulländadt i ett ögonblick och utan någon symbolisk betydelse, må den gerna för mig vara ett Mysterium, således ej kunna begripas. Olyckan är endast den att hon ej heller kan tros. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 169; brev från Lund den 21 januari 1821 till Erik Gustaf Geijer)

Biskop Thure Weidmann i Skara tog (vid riksdagen år 1800) i prästeståndet upp sina tankar från prästmötet 1794. Han framhöll att försoningsläran skulle vara det centrala i prästens förkunnelse. För herrnhutare och ortodoxa präster intog läran om försoningen en central plats medan den för swedenborgare och upplysningsteologer blev mindre väsentlig. Weidmann vände sig mot båda dessa grupper, kanske särskilt mot upplysningsteologerna. Om endast sedelära förkunnades hotades inte bara den evangeliska kyrkan utan även staten, hävdade han. ... Prästerna borde uppmuntras till studium av salighetens grund och ordning. De blivande prästerna borde särskilt prövas i detta ämne, betonade Weidmann. Prästeståndet delade hans förslag och ville till och med att ärkebiskopen (Uno von Troil) skulle utfärda ett särskilt herdabrev och därmed "mota detta alltmer överhandtagande onda", det vill säga att kyrkolärans centrala dogmer skymdes bort. I stället för ett herdabrev förklarade von Troil i ståndets riksdagscirkulär att "endast genom evangelii lära om Jesus som försonare och förlossare kunde mänskligheten hämta det sanna ljuset och få den hjärtat omskapande kraften". ... Gustav III hade övervägt att tilldela biskoparna ett kors som tecken på deras värdighet. Förslaget togs upp av Gustav IV Adolf, som 1805 försåg biskoparna med ett guldkors i kedja. Kungen hängde själv biskopskorset på ärkebiskop J.A. Lindblom. I fortsättningen erhöll biskoparna korset vid vigningen. Kungen motiverade biskopskorset med att det skulle understryka deras uppgift att predika försoningen. Gustav III hade mera sett det som ett värdighetstecken. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 181-182)

Jean Jacques Rousseau, född 1712, död 1778, fransk författare av schweizisk börd, förfäktade talangfullt och med stark övertygelse att människan av naturen är god men har förstörts av kulturen – genom att återgå till naturen skall hon återvinna sin naturliga godhet. ... Han var på sitt sätt varmt religiös och angrep i sina skrifter andra upplysningsfilosofers gudlöshet. Men med sin tro på den av naturen goda människan hade han i sitt tankesystem inte rum för syndares Frälsare. På sin dödsbädd uppges han ha yttrat: ”Jag tror inte att det i hela världen har funnits en människa som gjort mindre ont än jag.” (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 13)

von Zinzendorf samlar hela sin teologiska förkunnelse kring ett enda centrum: den genom betraktande av korset vunna känslan av Kristus-gemenskap. ... Endast i den korsfäste finnes kunskap om Gud. ... Hela omvändelseschemat (i den äldre pietismen) ersättes med upplevelsen av korset och försoningen. ... Kristi ställföreträdande strafflidande och lösköpande från synden blir det centrala i herrnhutismens tro. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 310)

De beskrifningar, som kommit till oss öfver åtskilliga forn-nordiska tempel, antyda, att dessa i allmänhet, likasom de Indiska, varit mycket ansenliga och rymliga. ... Det heliga altarer (var) af sten eller träd, ej sällan med mycken konst utarbetadt och ofvantill med jern beslaget. ... På sjelfva altaret låg den heliga ringen, hvid hvilken ederna svuros; vidare den stora offerblodsbålen, på forn-nordiska språket kallad Hlut- eller Hlautbolle, en stor kopparskål, i hvilken blodet af de offrade djuren upphemtades; med blodbålen följde såsom en tillhörighet den heliga offerqvasten, på fornspråket kallad Hlaut-lein, en vid lång stake fasthäftad qvast, som begagnades att kringstänka blodet. Till offerdjur voro hästar, oxar, tjurar och galtar bestämda. Utsirade med festlig prydnad, leddes de fram till altaret, signades till Gudarne och dödades i det församlade folkets åsyn. Sedan med blodqvasten doppad i offerdjurets i blotbålen upphemtade blod, beströkos Gudarnes säten och templets väggar, så väl de inre som de yttre, och tillika stänktes blodet äfven på det församlade folket. ... Det var sed vid de stora offerhögtiderna i Upsala, att af de djur, som till offer bestämdes, skulle nio lif offras, alla af manliga slägtet. Med blod endast, så trodde de gamle, kunde menniskornas brott försonas, Gudarne blidkas och deras nåd vinnas. När derföre stora offringar anställdes, då hemburos äfven menniskor som offer till de förtörnade Gudarnes försoning; i vanliga fall utkorades dertill endast trälar och missgerningsmän, men vid allmänna landsplågor och när stor nöd var för hand, då offrades äfven de ädlaste lif. (I Herv. S. c. XI. förekommer en berättelse, huruledes vid en utomordentligt dyr tid i Reidgotaland allt folket kom tillsamman till ting, då efter visa mäns råd det beslut fattades, att den förnämsta yngling i landet skulle offras till Gudarne. Menniskooffer hafva hos flera folkslag varit brukliga, ej mindre hos Geterna, än i äldsta tider äfven hos Grekerna och Romarne. Spår deraf förekomma äfven i Gamla Testamentets skrifter.) De till offer bestämda fördes in i en domring, hvarest de formligen blefvo dömda att gifvas eller helgas åt Gudarne. Därefter skedde deras aflifvande på det sätt, att de antingen krossades mot en sten vid helgedomen ... eller störtades de utföre en klippa, eller nedstupades de i en offerkälla, eller upphängdes de i en lund. (Finn Magnusen yttrar den ganska sannolika förmodan, att de offer, som hängdes, helgades åt Oden, åt Thor åter de, som krossades mot stenar eller nedstörtades från klippor, hvaremot de, som dränktes, helgades åt Hler, Njord och andra Vattengudar.) Det fanns icke ett träd i offerlunden vid Upsala tempel, som ej var helgadt genom offrade djur och menniskor, hvilka der blifvit upphängda såsom gifna åt Oden. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 520-524)

Sångarna:

Han mildrik oss förkunnar Sin helga lag, sin vilja god, Och till allt godt förunnar, Af blotta nåd, oss kraft och mod. Den sig till honom vänder, Han möter evigt huld. Han då på sina händer Oss tecknar, ej vår skuld; Sin nåd så högt befäster Som himlen och så vidt, Som öster är från vester, Vårt hjerta gör från synder fritt. (J Gramann/Poliander-Laurentius Petri Nericius?-JO Wallin: Psalm 16:2; jfr Psalmer och Sånger 9:2)

Nu dig tackar allt mitt hjerta, Jesu! för din myckna nöd, För din ångest, för din smärta, För ditt kors och för din död; Ja, för allt det bittra, svåra, Som du led för synder våra. Pris och ära vare dig, Herre Jesu! innerlig. (E Homburg-E Norenius: Psalm 76:8; jfr Psalmer och Sånger 138:4)

Jesu blod min skuld afplanar, Jesus hafver allt försont; Jesus allt godt för mig manar, Att jag varder nådigt skont. Jag en säker tillflykt får Uti Jesu djupa sår; Jesus hjelper utur nöden, Uti lifvet och i döden. (Lucidor: Psalm 467:13)

När tryckt af syndens skuld jag faller neder Vid Herrens fot och ber om nåd och frid, Och han min själ på rätta vägen leder Och frälsar mig från all min synd och strid. Då brister själen ut i lofsångsljud: O store Gud! O store Gud! (C Boberg: Sång 5:8; jfr Psalmer och Sånger 11:5)

Lammets blod förlossning bringar, Lammets blod gör själen fri; Hör, hur sabbatsklockan klingar; Sjungen samma melodi: Allt fullkomnadt, allt fullkomnadt! Utaf nåden frälsas vi. (F Engelke: Sång 110:3; jfr Psalmer och Sånger 585:3)

Emedan blodet räcker till Och runnit har för alla, Jag om detsamma sjunga vill; Dess värde kan ej falla. (A Östlund: Sång 180:1; jfr Psalmer och Sånger 611:1)

Du döden för mig smakat, Du mina synder bar, Och öfver mig du vakat I alla mina dar. Hvad hade af mig blifvit, Om du ej handlat så; Om du ej nåd mig gifvit, Jag måst i döden gå! (N Frykman: Sång 213:2; jfr Psalmer och Sånger 13:2)

Om någon mig åtspörja vill Min grund till salighet, Om icke mer behöfs därtill, Som man bör hafva med, Förutom Jesu blod och sår, Som man så ofta höra får; Jag svarar då: Min grund är god, Den heter Jesu blod. (E Pontoppidan-F Engelke: Sång 228:1; jfr Psalmer och Sånger 633:1)

Detta bröd har Herren brutit Till sin döds åminnelse; Detta blod har en gång flutit Till vår synds förlåtelse. Ett vi äro här på jorden; Ett också vid nådeborden; Snart församlas hela hjorden Uti himlens fårahus. (F Engelke: Sång 537:4; jfr Psalmer och Sånger 432:4)

Skuldbelastad, som du är, kom fram! Böj dig för Guds milda offerlamm! Än i öppna sidosåren Finnes rum för vilsna fåren. Ock för dig uppå sitt kors han dog, Alla dina synder bort han tog, Att du skulle hava övernog Av liv och frid. Nåd det finns för varje skuld du har, Blod, som varje syndafläck borttar, Kraft, som seger giver alla dar För dig, för dig! (E Bergkvist: Förbundstoner 1911 nr 168:2)

På klippan din församling står. O Gud, i dig hon allt förmår. Frigjord från synd är Jesu brud, Blodköpt och ren och fylld med Gud. Ja, fylld med Gud, ja, fylld med Gud, Blodköpt och ren och fylld med Gud. Ja, fylld med Gud, ja, fylld med Gud, Tömd på mig själv och fylld med Gud. (Andliga sånger 1936 nr 167:1)

Vill du från syndernas börda bli fri? I blodet finns kraft, frälsande kraft. Vill över synden du segrare bli? I blodet finns underbar kraft. Det finns kraft, kraft, mäktig, underbar uti Gudslammets blod. Det finns kraft, kraft, mäktig, underbar uti Lammets dyra blod. (LE Jones-E Hane: Kristen Lovsång 1954 nr 250:1; jfr Psalmer och Sånger 615:1)

Men om vi – alltefter omständigheterna – må vandra omkring i ljuset, som Han är i ljuset, har vi gemenskap i sällskap med varandra, och Jesu, Hans Sons blod, gör oss rena från varje miss (av Guds mål). (1 Joh 1:7)

Om vi – alltefter omständigheterna – må bekänna våra missar (av Hans mål), är Han trofast och rättfärdig, för att Han må låta våra (א,* א) missar (av Hans mål) vara för oss och göra oss rena från varje orättfärdighet. (1 Joh 1:9)

Och Han är en soning med anledning av våra missar (av Guds mål), men inte med anledning av våra endast, emellertid/utan och/också med anledning av hela utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. (1 Joh 2:2)

Jag skriver till er, små barn, eftersom missarna (av Guds mål) har lämnats (och är lämnade) (i fred) åt er på grund av Hans namn. (1 Joh 2:12)

Vi (א,*א) vet, att Den där gjordes synlig, för att Han måtte lyfta/’ta bort’ våra (א,*א) missar (av Guds mål), och det är/finns inte (någon) miss (av Guds mål) i Honom. (1 Joh 3:5)

I det här är Guds (א,*א) välkomnande, inte att vi välkomnade (א,*א) Gud, emellertid/utan att Han själv välkomnade oss och har skickat (och skickar) (א,*א) bort Sin Son (till att vara) en soning med anledning av våra missar (av Hans mål). (1 Joh 4:10)

Den här är Den som har kommit genom vatten och blod och ande (א,* א, A), Jesus Kristus, inte i vattnet bara, emellertid/utan i vattnet och i * (א,* א) blod och Anden är Den som är ett vittne, eftersom Anden är sanningen. (1 Joh 5:6)

Ytterligare studier:

3 Mos 17:4; 25:25-26,47-55; Ps 130:8; Jes 2:9; 40:2; Matt 20:28; 27:25; Mark 14:23-24; Luk 22:20; Joh 13:1; 19:34; Rom 8:37; 1 Kor 11:25; Gal 2:20; Hebr 9:12-14; 1 Petr 1:18-19; Upp 3:4,18; 5:9; 7:14.

K.C. Hanson "Blood and Purity in Leviticus and Revelation"; Listening: Journal of Religion and Culture 28 (1993): 215-230.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-10; 2012-06-01; 2014-12-29; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:6a Och Han har gjort oss till ett rike, präster åt Sin Gud och Fader.

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): och (han)-gjorde oss (ett)-rike, präster (åt)-'-en gud'/Gud och fader sin.

1883: ... och har gjort oss till ett konungadöme, till präster åt Gud och sin Fader ...

1541(1703): Och gjort oss till Konungar och Prester för Gudi, och sinom Fader;

LT 1974: Han har samlat oss i sitt rike och gjort oss till präster åt Gud, sin Far.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose/Israel:) “Ni skall vara för Mig ett furstligt prästerskap och en helig nation.” (2 Mos 19:6a, Grekiska GT)

(Mose sade till Herren om Levi:) “Den som säger till fadern och modern: ‘Jag skådar dig inte (och jag har inte skådat dig)’ och (som) inte fick ytterligare/mera kunskap om sina bröder och (som) ’fick kunskap’/avstod från sina söner, han har vaktat/befäst dina utsagor, och han har alltigenom hållit Ditt förbund.” (5 Mos 33:9, Grekiska GT)

(Prästen Jojada sade till församlingen:) "Låt 'ej en'/ingen komma in i Herrens hus, ’om ej’/utom – alltefter omständigheterna – prästerna och leviterna, och/nämligen de leviter som utför samhälleliga plikter. De här skall komma 'in i'/in, eftersom de är heliga." (2 Krön 23:6a, Grekiska GT)

(David sade: ”Gud anbefaller) det himmelska (till att vara) kungar uppå (jorden).” (Ps 68:14a eller 68:15a, Grekiska GT)

(Herren sade: "Min slav David) skall ’kalla emot’/anropa Mig: ' Du är min Fader, min Gud.'" (Ps 89:26a alt. 89:27a, Grekiska GT)

(Herren sade till Davids Herre:) ”Du är en präst in i (den kommande) tidsåldern enligt Melki-Sedeks ordning.” (Ps 110:4b, Grekiska GT)

(Profeten sade till folket i Jerusalem:) “Ni kommer att kallas Herrens präster.” (Jes 61:6a, Grekiska GT)

En högstes heliga skall ta riket till sin sida och ’hålla ... ner’/besitta riket ‘ända till’/’så länge som’ tidsåldern och ‘ända till’/’så länge som’ tidsåldrarnas tidsålder. (Dan 7:18, Grekiska GT)

Gud (hade) räddat varje/allt Sitt folk och gett tillbaka varje/hela arvet och det furstliga palatset och prästerskapet och heligheten. (2 Mack 2:17)

(Salomo sade: “Rättfärdigas) tänkande (är) vid sidan av en högste. På grund av det här skall de ta det behagliga utseendets furstliga palats och det fina diademet ut ur Herrens hand. (Salomos Vishet 5:15b-16a)

(Baruk sade:) “Stå upp, Jerusalem, och stå uppå det höga och se runt omkring i riktning mot uppstickande/öster och skåda dina barn som leds/förs (och har letts/förts) tillsammans från sols sjunkanden ända till (dess) uppstickanden med det heliga ordet och som fröjdar sig över Guds omnämnande/ryktbarhet. ... Gud leder dem i riktning mot, in i dig och är lyfta i sällskap med härlighet som en kungs tron.” (Baruk 5:5,6b)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Lyckliga de utblottade (i) anden, eftersom himlarnas rike är deras." (Matt 5:3)

(Fariseerna sade till Jesus:) "Dina lärjungar gör det som inte är tillåtet att göra i/på en sabbat." ... (Jesus sade till dem:) "Har ni inte läst i lagen att prästerna i helgedomen (i/på) sabbaterna vanhelgar sabbaten och är oskyldiga?" (Matt 12:2b,5)

(Jesus sade:) "... Den lägliga tiden har fullbordats (och är fullbordad), och Guds rike har närmat (och närmar) sig." (Mark 1:15a)

I Herodes’ dagar, Judeens kung, blev/fanns det en viss präst (vid) namn Sakarias. (Luk 1:5a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Frukta ej, små/lilla, lilla hjord, eftersom er Fader har varit tillfreds med att ge er riket.” (Luk 12:32)

Då Paulus alltigenom/allvarligt hade varit vittne ‘satte ... ut’/förklarade han ('hela tiden'/'gång på gång') Guds rike (för judarnas ledande män) och övertygade både/- dem med anledning av Jesus, både från Moses lag och profeterna, från tidigt på dagen ända till kväll. (Apg 28:23b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

På grund av det här * (א,* א) sökte judarna (hela tiden) hellre/’ännu mer’ att döda (Jesus), eftersom Han inte endast (hela tiden) löste upp sabbaten, ’emellertid och’/’utan också’ (hela tiden) sade/kallade Gud en egen Fader och gjorde Sig själv jämställd (med) Gud. (Joh 5:18)

Jesus svarade (Pilatus): ”Mitt rike är inte ut ur/av den här ‘utsmyckningen’/’utsmyckade världen’. Om Mitt rike (hela tiden) var ut ur/av den här ‘utsmyckningen’/’utsmyckade världen’, hade Mina roddare/tjänare – alltefter omständigheterna – (hela tiden) kämpat, för att Jag ej måtte ha ’getts till sidan av’/’överlämnats till’ judarna. Men nu är Mitt rike inte härifrån.” (Joh 18:36)

Simon Petrus steg så upp och drog nätet ‘in i jorden’/’upp på land’, ’fyllt upp’/uppfyllt (med) stora fiskar, etthundrafemtiotre. (Joh 21:11a; jfr Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:12-14)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

ca 2000 - ca 1800

Bakgrunden finns i 2 Mos 19:6, där Israels identitet såsom Guds folk beskrivs i samband med uttåget. Kyrkan är nu en del av gudsfolket som en gång formades vid Sinai till ett konungsligt prästerskap. Begreppen betonar offret som gudsfolket är kallat att bära fram inför Gud och som tillämpas genom ett utgivande liv i världen. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 35)

Fariseerna ... var inte präster, möjligen med enstaka undantag, utan betonade snarare att hela Israel var ett folk av präster. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 60)

(Jesus Kristus) har gjort oss till ”präster inför Gud”. Det ord som Johannes använder betyder ”offerpräster”, sådana som tjänstgjorde i Jerusalems tempel. De fick träda fram inför Gud (till skillnad från folket!) och det får vi nu alla göra. Vägen är öppen ända in i det allra heligaste, och vi både får och skall bära fram våra offer av tack och lov och förbön, liksom offret av oss själva med allt vad vi äger och har och förmår. Vad vi i dag kallar ”präster” är något annat. De har uppdraget att vara församlingens ledare och själasörjare. För den saken används i Nya Testamentet helt andra ord: ”äldste” (presbyterer, det ord som vårt ”präst” kommer av), herdar och lärare mm. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 28)

Prästerna i GT står omedelbart inför Gud. Men den förmånen gäller nu hela församlingen. Lärjungarna står ej som GT:s gudsfolk förskräckta vid porten eller utanför templet. Nej, de är framme hos Gud. Som präster offrar de. Offren utgöres ej av slaktade djur eller annat dött utan av de frommas självoffer. Rom 12:1. Dessutom frambär de ”lovets offer” och broderskärlekens gärningar. Hebr 13:15. De har ingen skräck för att gudomen ej skall taga emot deras gåvor. Offren ”är välbehagliga för Gud genom Jesus Kristus”. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 420 i kommentar till 1 Petr 2:4-9)

Jag gick in och åt frukost samt läste mera tidningar. Förfärliga historier om präster överflödade i rättegångsavdelningen, och av det obehagligaste slag. Jag hade senare ett par gånger tillfälle att se med vilken missaktning man behandlade prästerna. I en järnvägskupé hade en präst sökt sig ett bra hörn, där han försjönk i stilla betraktelser. Då öppnades dörren och en ung man för in sin hustru. Han ber mycket kort och bestämt prästen vara god och flytta sig, ehuru denne icke alls satt i vägen. Det nästan gjorde mig ont om den stackaren. Prästen lydde som en skolpojke. Det såg ut som om den unge mannen icke ville att hustrun skulle sitta bredvid prästen. En annan gång kom jag ned i hotellets samlingsrum. Vid mitt inträde satt en liten rödbrun kapucin och skämtade med hotellvärden. När han fick se mig sprang han upp och strök kalotten; kom bugande emot mig och frågade hur jag mådde. Därpå frågade han hur min hustru mådde och hur mina barn mådde. Därefter räckte han fram en liten kanalje till sparbössa med en madonnabild på. Sedan jag nedlagt ett mynt och prisat en pris, gjorde han "tecknet" över mig och slank ut, allt under det hotellvärden raljerade honom och bad mig vara rädd för den skälmen. (August Strindberg "Från det vaknande Italien" s 95-96; Pegli-Genova mars 1884)

Ceremonien i kyrkan var snart överstökad. Mässan drog visserligen ut litet på tiden, då prästen var mycket gammal. Pyret och Bibi-Stekspett hade föredragit att stanna kvar utanför för att slippa kollekten. Herr Madinier studerade prästerna hela tiden, och delgav Lantier sina iakttagelser. De där skojarna visste ju inte ens vad de rabblade upp, när de spottade ut sitt latin. De begrovo en människa precis på samma sätt som om de hade döpt eller vigt henne, utan ett uns känsla i bröstet. (Emile Zola "Krogen" s 393)

Nylutheranerna skjuta åt sidan tron, på hvilken Luther grundade sin lära om kyrkan. Detta från deras ståndpunkt med rätta, ty på trons begrepp låter ingen prästkyrka, utan endast den fria kristna församlingen följdriktigt uppbygga sig. I stället lägga de till sin kyrkas grundval sakramenterna - i läran om den synliga kyrkan döpelsens sakrament, i läran om ämbetet den katolska ordinationens sakrament. Att utbilda läran om prästämbetet därhän, att makten till fullo ryckes ur församlingens händer och lägges i prästens och att den enskilde kristne ej må anse sig förvissad om Guds nåd utan genom prästens bemedling, detta är nylutheranernas hufvudsyftemål och ger åt deras parti en bland de yngre prästmännen städse växande numerär styrka, hvilket ej är underligt, då makten öfver samvetena är af all myndighet den mest lockande och småpåfven, enligt Luthers iakttagelse, gärna döljer sig äfven inom kaplaners anspråkslösa rock. Nylutheranerna trotsa i detta liksom i allt annat evangelii ande; och hvad som i deras ögon är besynnerligt och inkonsekvent, de slå äfven i ansiktet en af de symboliska böckernas bestämmelser, som uttryckligen lägger nyckelmakten i församlingens händer. (Viktor Rydberg "T. Colani's religiösa föredrag" s 140-141; Göteborgs Handelstidning 20-25 juli 1859)

För ny-lutheranerna gäller religiositeten ingenting, dogmen däremot allt; fördenskull förkättra de pietismen lika väl som rationalismen. "Bägge", påstår ny-lutheranen (Theodor) Kliefoth, "föranleda religionens försvinnande i moral." Mot den praktiska kristendomen sätter samma Kliefoth den dogmatiska såsom allena ägande något värde. . . . Att vi alla är ett konungsligt prästerskap betyder för ny-lutheranen blott, att vi alla hafva lika tillgång till fadern i bönen; prästämbetet däremot härstammar, säga de, ofvanefter, är bäraren af en Guds handling med och på människorna. . . . Lekmännen hafva (allt enligt dessa ny-lutherska föreställningar) icke af sig själfva förmåga att omedelbart umgås med Gud och hans nådekrafter; de kunna väl i bönen upplyfta sig till Gud, men icke till sig neddraga och tillägna sig de gudomliga frälsningskrafterna. Så är då prästämbetet åter, liksom hos katolikerna nådemedels-ämbetet och en särskild gudomlig stiftelse, i stället för att enligt protestantismens idé, prästen blott är församlingens ombud, som för den yttre ordningens skull fått förvaltningen af det ämbete, som alla kristna rättsligen innehafva. (Viktor Rydberg "Den nyaste teologiens historia" s 115-117; Göteborgs Handelstidning 6-8 juni 1858)

ca 1800 - ca 1500

Candide blev nyfiken på att se hurdana prästerna (i Eldorado) var och lät fråga var någonstans de uppehöll sig. Patriarken log. "Mina vänner", svarade han, "präster är vi allesammans. Konungen och alla familjefäder i landet sjunger varje morgon tacksägelsehymner som ackompanjeras av en orkester på fem- till sextusen musikanter." "Vad för något? Ni har inga munkar som undervisar, disputerar och slåss, regerar och smider ränker och som bränner på bål dem som är av en annan mening än de?" "Vi är väl inte galna heller", sade den gamle. "Här är vi alla av samma mening och förstår inte vad ni menar med era munkar." (F. Voltaire "Candide" s 72)

Här uppkommer nu alltså en fråga, om neml. lekmän och gemene man också få predika, enär Stephanus icke var förordnad till att predika (hwilket embete apostlarna förbehöllo sig sjelfwa såsom sagdt är), utan till att hushålla, och han likwäl, när han gick på torget eller kom ibland folket, straxt gör buller med tecken och under, såsom episteln säger, och derjemte äfwen straffar de öfwersta. Hade påfwen och de påfwiske warit der, så hade de wisserligen frågat efter fullmakten och tjenstetecknet. Och så framt han icke derjemte hade burit en plätt tillika med en bönebok, så hade han förwisso måst blifwa bränd, såsom en kättare, eftersom han icke wore någon prest eller andlig. Ty namnen prest och andlig, hwilka Skriften tillegnar alla christna, hafwa de ryckt åt sig, och kalla de andra lekmän; likasom de ock kalla sig sjelfwa kyrkan, alldeles såsom wore lekmännen utom kyrkan. ... Här står nu Stephanus orubblig och gifwer med sitt exempel hwar och en makt att predika, på hwilken ort man will höra, ehwad det är i huset eller på torget, och låter icke Guds ord wara bundet wid plättar och långa rockar. Men dermed hindrar han icke apostlarna i deras predikan, utan sköter äfwen sitt embete och är färdig att tiga, hwarest apostlarna sjelfwa predika. Ty ordning måste ju finnas, så att icke alla på en gång predika. ... Med en rätt predikan borde så tillgå, som när i ett samtal wid bordet någonting afhandlas. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 81 i kommentar till Apg 6:8-15; 7:54-60)

Hela werlden håller prestens förrättningar, embete och wärdighet för det ädlaste och högsta, såsom ock i sanning är förhållandet. Har nu någon håg och lust att wara prest och stå i högsta anseende hos Gud, wälan, han begynne och tage den sysslan för sig att offra Gud sin egen lekamen, det är, han blifwe den ringaste och alldeles till intet inför werlden och här på jorden. Här lemnar jag åt hwar och en att söka och finna den åtskilnad, som är emellan det utwärtes lysande prestadömet och detta inwärtes andeliga prestadöme. Det förra hafwa några få och i en ringa måtto ryckt till sig; men detta sednare är gemensamt för alla christna. Det förra är utan Guds ord, af menniskor sålunda uppfunnet och benämdt; men det sednare är grundadt genom Guds ord och förutan menniskofunder. Det förra blifwer med naturlig olja utwärtes struket på huden; men det sednare genom den Helige Ande inwärtes smordt i hjertat. ... Det förra låter offra åt sig penningar, egodelar, ära, lättja, goda dagar och all jordisk fägnad; men det sednare låter taga allt sådant ifrån sig och tillfoga sig motsatsen. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 139-140 i kommentar till Rom 12:1-5)

Vem kan fatta en kristens höghet och ära, som genom sin konungsliga makt är herre över allting, död, liv, synd o.s.v. och genom sin prästerliga värdighet åter förmår allt hos Gud, emedan Gud gör, vad han begär och åstundar. (Martin Luther ”Om en kristen människas frihet” s 75)

ca 1500 och tiden dessförinnnan

Wycliffe gjorde sig till ovän med kyrkan genom att stödja regeringens krav på att lägga beslag på korrumperade prästers egendom. ... Han ansåg att kyrkan bestod av Guds utvalda folk, som inte behövde en präst som medlare hos Gud. (De kristna s 338; Tim Dowley: John Wycliffe)

De största invändningarna mot valdenserna gällde deras icke auktoriserade förkunnelse av Bibeln och att de förkastade prästerskapet som medlare mellan Gud och människor. (De kristna s 316; Ronald Finucane: Valdenserna)

Hur djupt sjunken en stor del af prästerskapet i sedligt och religiöst afseende var - och ett fruktansvärt sedefördärf förefanns där redan i början af fjärde århundradet - så gick dock intet släktled förbi, som icke såg, att inom detsamma också funnos renhjärtade, ädle och oförfärade män, som vågade säga tyranner sanningen, sträckte en skyddande hand mellan makten och maktmissbrukens offer och icke tvekade att erkänna och bekämpa sina egna ståndsmedlemmars laster och lyten. (Viktor Rydberg "Ur kyrkans häfder" s 244-245)

I Bysans fanns många bildade lekmän som hyste ett aktivt intresse för teologi. "Lekmannateologen" har alltid varit en aktad person i ortodoxin, några av de lärdaste bysantinska patriarkerna - Fotios, till exempel - var lekmän innen de utnämndes till patriarker. Men i väst var det kyrkan som försåg sitt prästerskap med den enda faktiska bildning som överlevde den äldre medeltiden. Teologin blev prästernas domän, eftersom de flesta lekmän inte ens kunde läsa, ännu mindre förstå de tekniska finesserna i den teologiska diskussionen. Ortodoxin, som tilldelat episkopatet en speciell undervisningsfunktion, har aldrig haft denna tydliga uppdelning mellan prästerskap och lekmän som uppstod i väst under medeltiden. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 53)

Kristendomens älsta församlingslifs . . . organisation var af enklaste slag, när man betraktar den utifrån. . . . En komplicerad yttre organisation syntes obehöflig och väl äfven för mången farlig. En församling var tillräckligt organiserad, när hon satt inom sig några älste, presbyterer, som ombesörjde sammankomsternas regelbundna gång och andra gemensamma ärenden, samt utsett tjänare och tjänarinnor, diakoner och diakonissor, för fattigvård och sjukvård. . . . De tid efter annan utbrytande förföljelserna från statens eller från misstänksamma hedniska befolkningars sida göra en sammanhållning mellan församlingarna än behöfligare. Och allt eftersom detta sker, bringas det till allt klarare medvetande för de många olika församlingarnas älste, att de nu utgöra ett talrikt stånd, ett stånd, som är inflytelserikt, emedan dess medlemmar hvar i sin stad utgöra sin församlings förtroendemän, ett stånd, till delaktighet i hvilket församlingarnas mest dugande krafter, deras kunnigaste och vältaligaste män blifvit utkorade. . . . Mer och mer varda de älste, presbytererna, till ett prästerskap; mer och mer framträder ur presbyterernas krets biskopen, uppsyningsmannen. Men maktens tyngdpunkt är ännu icke förflyttad till ett stånd; den befinner sig ännu hos församlingarna, som välja sina älste och i förening med dem sina uppsyningsmän. . . . Det kommer så ett tredje skede, som företer en helt annan gestaltning af det kristna samfundet. Denna omgestaltning . . . har långsamt framvuxit under inflytelsen af förändrade förhållanden. Det andliga stånd, som under den föregående epoken kom till medvetande om sin tillvaro som en klass af utvalde inom kyrkan, är nu ett prästerskap, skildt från folket, en korporation, hvilken som sådan är i besittning af jordiska rikedomar, har en lagskipning för sig, har sina grader och rangklasser och sin särskilda författning. . . . Sådant framträder det kristna samfundet redan i början af femte århundradet. . . . Det är prästerskapet som härskar och gör det nästan utan kontroll nedifrån. . . . Det fornkristna idealet af församlingslif . . . var redan af massorna förgätet; de visste icke, att det någonsin funnits; de trodde, att den ordning, hvarunder de lefde, härstammade från apostlarne. . . . Dock gick intet släktled förbi, som icke såg, att inom detsamma också funnos renhjärtade, ädle och oförfärade män, som vågade säga tyranner sanningen.(Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 78,80-84; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Hos de äldsta kristna författarne finnes icke den minsta antydan om, att församlingarnas föreståndare hade särskilda rättigheter. Justinus martyr kallar (jfr 1 Petr. 2:9) alla kristna "Guds sanna, öfversteprästliga släkte", och Irenaeus säger, att alla Herrens lärjungar äro leviter och präster. ... I Nordafrika försvarade Tertullianus med kraft det allmänna prästadömet. "Äro icke också vi lekmän präster", frågar han; och han fortsätter: "Det är kyrkans myndighet, som skiljer mellan prästerskap (ordo) och folk (plebs) i det prästen får en särskild hedersplats vid församlingens sammankomst. Men du offrar och döper själf och är din egen präst, och där 3 äro tillstädes, äfven om de 3 äro lekmän, finnes en församling." ... Samme Tertullianus, som talar så kraftiga ord om det allmänna prästadömet, framhåller också, väsentligen med hänsyn till den kyrkliga ordningen, att bestridandet af prästsysslan skall förbehållas det särskilda prästadömet (sacerdotium). Han säger: "Öfversteprästen (summus sacerdos), d.v.s. biskopen, har rättighet att döpa. Därnäst presbyter och diakoner men icke utan biskopens bemyndigande. Slutligen (alioquin) hade också lekmännen rätt därtill." (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 206-207; Det allmänna och särskilda prästadömet)

Alla de rättfärdiga äger prästerlig rang. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 471)

Hade den romerske resanden eller den romerske soldaten lyckligt återkommit till hemmet, så var han i och med att han beträdde sin egen tröskel, beklädd med den prästerliga värdighet, hvilken tillkom honom som husfader. Hos romarne som hos germanerna hade det urgamla oberoendet af ett särskildt prästestånd som medlare mellan Gud och människan bevarat sig. Familjefadern var hos romarne präst för familjen, släktöfverhufvudet var präst för släkten; de religiösa fester och högtidligheter, som afsågo hela folkets bästa, besörjdes af staten genom de högste valde ämbetsmännen, genom de så kallade romerska folkets präster eller genom medborgare, som representerade olika afdelningar af de röstberättigade. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 44; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Det behöver knappast sägas, att allting som hade samband med prästerskapet (i templet) avsågs vara symboliskt och typiskt – själva tjänsten, dess uppgifter, till och med dess klädsel och yttre stöd. Den grundläggande avsikten med själva Israel var att det skulle vara ... ”ett rike av präster och en helig nation” (2 Mos 19:5-6). Detta kunde emellertid endast förverkligas i ”tidens fullhet”. (Alfred Edersheim “The Temple” s 84)

Det skulle leda för långt att räkna upp alla de förmåner som antogs härledas från Abrahams härkomst. Det räcker här med den mest grundläggande principen: ”Hela Israel är kungars barn” och dess tillämpning även på det gemensamma livet, att såsom ”barn till Abraham, Isak och Jakob kunde inte ens Salomos högtidsmåltid vara för god för dem.” (Baba Mets. vii.1) (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 172)

Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1900

Tillhör jag det heliga folket, då är jag också präst åt dess Gud. Då går hans kallelse till mig att tjäna honom med hela min varelse. (Lage Pernveden "Mycket nära" s 115; kommentar till 2 Mos 19:3-8 fjortonde söndagen efter Trefaldighet)

SAM-församlingen i Lilla Fiskebäck är ej någon dussinvara på kristenfronten. ... Gudstjänsterna präglas av det allmänna prästadömet och det skapar en fri och otvungen samvaro i Herrens hus. Denna frihet kan ibland ta sig följande uttryck: Sångarskaran står där redo att sjunga. Då hörs en ålderman bland de församlade börja läsa en sång av gammalt gott märke: "Så hav nu, själ, ett fröjdfullt sinne, var, frälsta hjärta, vid god tröst! Låt det bli ständigt i ditt minne, att du med Kristi blod är löst." Sjung den, säger den gamle fiskaren. Och utan knot och utan att förlora fattningen, lägger då sångarna undan den strängsång de tänkt sjunga och sjunger så önskesången. Dessa s.k. extrasånger skapar en utmärkt kontakt med de församlade. Och alla sjunger med och tackar Gud. (Gunnar Fjellestad "Legendariske 'Lars på Tofta' - en Guds man för sin tid - Församlingen i Lilla Fiskebäck bär arvet vidare" s 27-28; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1971)

(Svenska Alliansmissionen) har försökt att på olika sätt praktisera "det allmänna prästadömet" genom att församlingsmedlemmar deltar (i gudstjänsten) med t.ex. bibelläsning, bön, vittnesbörd, sång och musik. I gudstjänsten är predikan det väsentligaste. (Stig Wikström "Svenska Alliansmissionen" s 57)

På (Nathan Söderbloms) initiativ bildades 1918 Svenska Kyrkans Lekmannaförbund. Det var en sammanslutning av män inom Svenska Kyrkan och kallades kort och gott kyrkobröderna. Några ord av Söderblom avslöjar, vilka tankar som låg bakom beslutet att bilda denna sammanslutning inom kyrkan: " ... Lekmannakyrkan och det allmänna prästadömet får ... ej stanna vid tomma ord. Prästen som lärare och församlingen som åhörare är ett mycket ofullständigt och ohållbart uttryck för den kristna församlingen. En växelverkan måste äga rum icke blott mellan präst och församling, utan jämväl mellan de prästerliga uppgifter, vartill varje medlem av församlingen är kallad." ... Vid årsmötet 1995 beslöts ... att även kvinnor skulle inbjudas att bli medlemmar såsom skett i de flesta kårer på senare år. ... Från och med 1995 har Vaggeryds Kyrkobrödrakår blivit Vaggeryds Församlingskår. (Magnus Bergman "Vaggeryds kyrkobrödrakår fyller 40 år" s 56,62)

ca 1900 - ca 1835

Att komministern i Swenarum A. Andersson stilla afled på Komministerbostället Prestebohl den 20 Mars 1846, i en ålder af 48 år, 10 månader och 13 dagar, ömt sörjd och saknad af maka och 6 minderåriga barn, warder endast på detta sätt slägt och wänner tillkännagifwet. (Jönköpingsbladet 1846-03-24 "Komminister afled stilla på Komministerbostället Prestebohl")

Presten och Kyrkoherden öfwer Tofteryds, Byarums och Bondstorps församlingar, Philosophiae Magistern Pehr Östberg, afled uti Tofteryds Prestgård den 5 Febr. 1846, 60 år, 1 månad och 28 dagar gammal. Gaml. Psalmb. N:o 385:6,7,8. (Jönköpingsbladet 1846-02-10 "Presten i Tofteryd afliden i Prestgården")

Frihetsyrsel hade nu (på 1840-talet) gripit människorna. Rolösa sprang de hit och dit. Visst är de kristna ett prästerligt folk, men tills Herren kommer måste de ha herdar. Så menade Emilia (Petersén, ”Mormor på Herrestad”). (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 12; Andens utgjutelse eller Satans tillställning)

En kältring som heter Sjögren, som i ett helt år haft permission för att stafva sig fram till Graden, vill nu processa sig till rättighet att bli Huspredikant på Silfåkra (öster om Lund); men jag skall visa honom att det är förgäfves, och han skall åter till (Vexiö) Stifts tjenst, blir jag också nödsakad att låta forsla honom opp med kronoskjuts. Säg honom det, i fall han träffas. . . . . . . Prestbristen härstädes är ovanligt stor, till en del dock af tillfälliga orsaker. Jag har varit nödsakad att lysa messfall eller tigga om duplikation på flere ställen, till och med måst utskicka oprestade Studenter för att predika. Att öppna Stiftet för Fremlingar är också betänkligt, och dessutom ha vi ganska litet att bjuda på. Jag vet ej hur detta slutligen skall gå. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 181,187-188; brev från Östrabo i Växjö den 18 december 1837 till Christopher Tegnér och den 30 december 1837 till Carl Fredrik af Wingård)

Prestbristen tar allt mer och mer öfverhand, och för närvarande är behofvet 7 el. 8, hvartill vi ej veta någon tillgång förr än nästa år. Jag fruktar Kons(istoriet) blir nödsakadt att anmäla förhållandet hos Kungen, och begära rättighet, antingen att lysa mässfall eller öppna Stiftet för främmande, som dock knappast vilja hit. Det förra stöter folket, det sednare presterskapet; men jag ser ingen annan utväg. . . . . . . En som heter (Peter) Sandén ville jag ej gerna viga. Det är en Läsare, och derför låt jag äfven Elmblad fara. Han har gjort mycket ondt i Stiftet, och efterverkerna deraf förspörjas ännu. Allt det lindriga jag tänkt och sagt om detta byke måste jag nu återtaga. Det är ett eländigt slägte, fullt af hyckel, fåfänga och egenkärlek. Bed (Vilhelm) Faxe suspendera (Pehr) Nyman, medan tid är. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 175-176,177; brev från Östrabo i Växjö den 11 november 1837 till Jonas Israel Öhrnberg och den 20 november 1837 till Christopher Tegnér)

Hur är du nöjd med Häradsprostarna, som borde vara V. Biskopar? Mina äro för det mesta usla. Håller du, som jag, spioner i Stiftet på Presterna, la haute police de l'Eglise, som är nödvändig ehuru dyr? Talar du vid Dimissionerna och ger middag? Jag börjar ledsna vid begge delarna, ehuru det visserligen är nyttigt. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1837" s 108; brev från Östrabo i Växjö den 20 februari 1837 till Carl Adolph Agardh)

Jag tycker vi böra tacka Gud om de (Theologiska Fakulteterna) hjelpa oss att hyfla den grofvaste okunnigheten af våra prestkandidater. Det blir ändå alltid nog quar för oss, och för min del åtminstone har jag aldrig märkt någon Ämnessven som vetat för mycket i Theologien, men väl för litet. Isynnerhet är de som komma från Upsala alldeles oerhördt rå, just i det theologiska. Deremot har du rätt deri att Consistorierna böra emanciperas från Fakulteterna, och det ligger i sakens natur att den som examinerar sednare derigenom utöfvar en slags kontroll öfver dem som examinerat förut. Jag tror lika litet som du att en prest behöfver vara en vetenskaplig Theolog, i Doktoralmening; men derföre tänker jag vi icke ännu på länge behöfva frukta. Deremot är det alldeles nödvändigt att något mer göres för presternas humanistiska (bildning) hvarförutan den isoleradt theologiska blir utan all grund och sväfvar i luften. . . . Hade vi Preussiska Gymnasier så vore det rättast att der fullända humaniora; men dertill fordrades längre tid, flere lärare, högre anslag än vi troligtvis någonsin kunna påräkna. Som det nu är kan det verkeligen icke vara om ej Ståndet skall sjunka ner till Länsmännen och under Fändrickarna i opinionen. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 106-107; brev från Östrabo i Växjö den 20 februari 1837 till Carl Adolph Agardh)

(Carl Adolph) Agardhs bok (om Prestbildningen) som innehåller många lysande, men outförbara Ideer, har verkat på många kapitelsledamöter och föranledt flere debatter. Att förlägga prestbildningen ensamt vid Gymnasierna är under närvarande omständigheter ogörligt; och att fråntaga Theologiska Fakulteterna, som dock representera det högsta af Vetenskapen i landet, all befattning med presterskapets bildning, är orimligt. Deremot är deras Veto betänkligt och kan anses subordinera Domkapitlen mer än tillbörligt under Akademierna, ty det ligger i sakens natur att hvarje sednare Examinator anses kontrollera den föregående, och i detta afseende måste betrakta sig som en högre Instans. Största bekymret är dock den bristande humanistiska bildningen hos det yngre presterskapet, och hvarförutan ingen grundelig theologisk kunskap är tänkbar. Derföre ämna vi föreslå att efter en viss prescriptionstid filosofiska Graden fordrades icke för att blifva prest, som ej låter göra sig, utan förlägges såsom ett nödvändigt villkor framför pastoralförhöret, hvarigenom vi hoppas att få flere graduerade än pastorer i Stiftet. För närvarande ha vi icke mera än 3 Adjunkter i hela Stiftet som äro Magistrar, och i fall så fortfar få vi snart ingen. Att förekomma detta anser jag alldeles oundvikligen nödvändigt, om Ståndets litterära anseende skall återställas. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 98; brev från Östrabo i Växjö den 29 januari 1837 till August von Hartmansdorff)

Jag ville gerna lägga bättre Humaniora till grund för Theologien. Detta utgör den egentliga svårigheten, och äfven det högsta behofvet för dagen. Skulle du icke i Lunds Consist(orium) kunna drifva saken derhän att en slags filologisk KandidatExamen fordrades ovillkorligt före inträdet i Theolog. Fakulteten, kanske äfven med 1 el. 2 års tjenstberäkning till en början och innan den kunde få gälla som conditio sine qua non. I annat fall måste jag gå löst på StudentExamen, som nu drifves skandalöst och endast som näringsfång för några lumpna Docenter, för att få Lektionspgr, helst i Upsala. I allmänhet underställes om icke Upsala borde förklaras förlustigt sin Examensrätt i Theologien. Du kan ej föreställa dig hur usla prestämnen jag fått och får derifrån dagligen. Icke en gång den gamla symboliska skiten veta de något om. Gud hjelpe oss och prestståndet med en sådan prestbildning. . . . Man berömmer min renlärighet. Gud skall veta hur dermed står till. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 74-75; brev från Östrabo i Växjö den 28 november 1836 till Henrik Reuterdahl)

I September har jag tänkt hålla Prestmöte. Dervid ville jag taga hunden ur presterna. Hvad tror du, kära Bror, då kan bli quar af Smålands presterskap? (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 46; brev från Östrabo i Växjö den 12 maj 1836 till Nils Lidén)

Prestmötet? Ja hur skall det gå med det? Om riksdagen ej slutas i Maj anser jag omöjligt att hålla det i år. Nästa år får du väl hålla det sjelf ty jag hoppas då vara kallad till ett högre prästmöte, eller om du vill, till ett lägre. Icke heller har jag tänkt det minsta på hvad som hör till hela Ceremonien hvartill dock allehanda formulärer och RiksdagsTal vore att uppsätta. . . . Det beklagligaste är vår förestående Adjunktsreglering som jag icke ser någon möjlighet att uppgöra. På två år ha vi fått 4 nya Prester, under det ett mångdubbelt antal dött eller blifvit afsatt eller sjukt (eller) otjenstbart. Förlusten vore ringa om jag lyste (mess)fall i en och annan kyrka, men det måste dock undvikas så länge som möjligt. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 295-296; brev från Östrabo i Växjö den 19 mars 1835 till Christoffer Isaac Heurlin)

ca 1835 - ca 1800

(Christoffer Isaac) Heurlin skrifver mig att du önskar ett bref från mig till (Gustaf Fredrik) Åkerhjelm rörande Presternas Skolmästarskap. . . . Att Skolan står i förening med kyrkan är rätt och tillbörligt, helst i vårt land, och jag har lust att se huru Emancipationen skall lyckas i Saxen (i Tyskland), der förhållandena dock äro anorlunda; men häraf följer ingalunda att Presterna skola göras till Skolmästare för att inpregla Abc i allmogens barn. Detta tillhör Klockaren, så framt föräldrarna ej sjelfva kunna det. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 267-268; brev från Östrabo i Växjö den 18 december 1834 till August von Hartmansdorff)

I afseende på seder och uppförande hos Presterskapet har jag äfven haft mycket att beställa. . . . Den allmännaste oordning bland Presterskapet här är fylleri. Jag har från början förklarat att ingen annan har rätt att supa än Biskopen, det är ett Episcopale, liksom Ordinationen. Några af de skarpaste fyllbultarne har jag lyckats att få afsatta, dock efter mångfaldiga omvägar och processer; ty nu för tiden är det lättare att afsätta en Kung än en försupen prest. Andra har jag satt i overksamhet genom ständig permission, hos andra åter måste jag stadna vid skrapa, uteslutande från förslag o. s. v. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 125; brev från Östrabo i Växjö den 22 december 1833 till Magnus Lagerlöf)

Nästa vicka börja lectioner och tentamina för Ordinandi och Pastorandi hvarmed jag väl 4 el. 5 vickor kommer att göra mig mera besvär än nyttigt och nödigt är; ty det är dock ett fåfängt och enfaldigt försök att med några timmars undervisning vilja godtgöra en hel lefnads försummelse eller utrota en så inbiten okunnighet som den presterliga i allmänhet. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 99; brev från Östrabo i Växjö den 23 september 1833 till Christopher Tegnér)

Vi ha här haft allehanda att förspilla vår tid på, hvaribland jag får nämna Prest- och Pastoralförhör. Jag vet icke hurudana Prestämnena äro i ditt Stift: men dem vi här få från akademierna äro okunniga som Cardinaler. . . . I afvaktan på de underverk Theologiska Fakulteterna hädanefter skola åstadkomma för Prestbildning, har jag här fogat den anstalt att PrestCandidaterna på stället få genomgå en 3 månaders kurs in Theologicis, innan de admitteras till Examen. . . . Inrättningen är ännu i sin linda, och äfven om den framdeles utbildar sig och stadgas väntar jag mig dock deraf ingenting annat än Compendiiläsning och Encyklopedi; men äfven detta är bättre än den crassa okunnighet som nu råder. . . . I öfrigt inser jag rätt väl att det fordras helt andra medel för att göra Presterskapet till ett litterärt Stånd och hos dem väcka något vetenskapligt interesse. Dock tror jag att nitiska Biskopar, som ej äro rädda om besväret, äfven under nuvarande förhållanden, skulle kunna verka något härtill. Vi ha Danmarks och Norra Tysklands exempel för oss, der otvifvelaktigt Presterskapet är mera bildadt än hos oss; men också är akademiska undervisningen der helt annorlunda. Våra Prestmöten, såsom de nu bedrifvas, tjena, i detta afseende åtminstone, till ingen ting. Har du läst Plums Efterrettninger vid Landenmödene på Fyen som utkomma årligen sen 1818? Kunde något sådant åstadkommas bland oss, så skulle det visserligen ej sakna inflytande. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 45-46; brev från Östrabo i Växjö den 18 april 1833 till Carl Fredrik af Wingård)

Hvad (W.) angår så förstås af sig sjelf att jag önskar hans aflägsnande från Embetet så fort sig göra låter. Men dels går ännu någon tid åt, innan Consistorii dom faller, dels torde vi få göra något afseende på Prestbristen, som lär tvinga oss att till nästa ordination låta honom behålla kappan. Har du någon att för ögonblicket sätta i hans ställe? (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 242; brev från Stockholm den 18 august 1829 till Samuel Elmgren)

Din önskan att gå in på Seminarium innevarande Termin gillar jag fullkomligen. Jag är glad att du deciderat dig för Prestståndet, det aktningsvärdaste af alla när det drives med förstånd och upplysning, liksom det uslaste af alla när det förenas med fördom, hyckel och jesuitism, hvaraf jag tyvärr alla dar ser exempel för mig vid Riksdagen, liksom hemma i Stiftet. (Esaias Tegnér "Esiaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 144; brev från Stockholm den 27 januari 1829 till Christopher Tegnér)

En Biskop som vill någorlunda försvarligt göra sin tjenst måste betrakta sig som Kyrkans resefiskal, och, näst renlärigheten, är ingen egenskap så nödvändig för honom som rörligheten. Synnerligast gäller detta i Stift som blifvit negligerade och der dödköttet växt öfver hvad som dock borde vara en lefvande organism. Det är sant, hvarken när- eller frånvarande kan jag uträtta något väsendtligt; ty prestståndets förfall är djupare än att någon enskilt man kan upprätta det, tidens temperatur är ej gynnande för himmelskornet och det antagna Systemet är, och blir med hvarje dag mera, en ruin der ingen är logerad - utom Spöken. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 283; brev från Östrabo i Vexiö den 7 oktober 1827 till Wilhelm Carpelan)

Jag har mycket att göra med mitt Embete, helst detta, liksom Carlstad Stift, genom en slapp och sömnig styrelse är alldeles desorganiseradt och presterskapet fullt af okunnighet och svinaktighet. Scholverket är också förfallet. Jag gör hvad jag kan för att få något skick på beggedera, men uträttar visserligen föga, och ådrar mig mycken oro och mycken ovänskap; men så länge man ej är lastgammal måste man sköta sin tjänst så godt man förmår, för att med något skäl kunna hvila på ålderdomen. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 184; brev från Tufvan vid Växjö den 21 januari 1827 till Sara Maria Tegnér)

Subscriptionslistorna lära innehålla blott få namn, då i allmänhet våra prester ej för något frukta så mycket som för studier. Jag gör visserligen i min mån hvad jag kan för att motarbeta en sådan förstockelse. Till en början har det lyckats mig att i alla härader inrätta LäsSällskaper der åtminstone de förnämsta på Svenska utkommande Böcker circulera till läsning. Jag har dessutom anoncerat att jag hädanefter, under mina resor i Stiftet ämnar anställa så kallade Häradsmöten årligen, och dervid examinera det yngre prästerskapet, helst prestmöten nu för tiden dels anställas sällan, dels alldeles icke svara mot något litterärt ändamål. Men i detta, liksom i allt annat som på något sätt kunde leda till förändring af det gamla och vedertagna, motarbetas jag både enskilt och uppenbart af det traditionella partiet hvilket öfverallt är det herrskande, trifves bäst i de en gång inlärde former, och har håglöshet och okunnighet till sitt FideiCommiss. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 181; brev från Tufvan vid Växjö den 19 januari 1827 till Jöran Jakob Thomaeus)

En biskop är Chef för Presterna i sitt Stift. Men Prestståndet är nu mera ingenstädes i Sverige hvad det borde vara, hvad det, till en del åtminstone, fordom varit. . . . Att nu, så vidt möjligt är, afhjelpa okunnigheten inom Ståndet, detta är det mest trängande behofvet för dagen, härpå måste Biskopen väsendtligen arbeta. . . . Det är sant, man kan ej hoppas att uträtta något väsendteligt, så länge våra academiska institutioner äro som nu, och i synnerhet Seminarierna, som borde vara en practisk inrättning der man utöfvade den theori man förut inhämtat, nu tillika måste utgöra den enda theoretiska bildningsanstalten för våra präster; hvarigenom händer att dessa, åtminstone i humaniora, komma okunnigare ifrån Academien än de reste dit. Genom skärpta prestexamina hjelpes heller ingen ting; ty gudstjensten måste upprätthållas och man får ta hvad dagen gifver. Det återstår således ingen ting annat än att söka förmå de unga presterna att sedan de inträdt i embetet, inhämta hvad som blifvit försummadt förut, och lära sig något på landet, sedan Academien afsagt sig besväret dermed. Problemet är icke lätt, men jag gör och skall göra hvad jag kan. Till en början är jag sysselsattt att organisera lässällskaper der det låter sig göra, naturligtvis i en liten scala: man kan ej hålla mera än en eller högst två utländska LitteraturTidningar, men alla Svenska böcker af något vetenskapligt eller vittert värde skola förskrifvas. Vidare ämnar jag att hvarje sommar utsätta läsmöten i hvarje härad, der jag antingen sjelf eller genom tillförordnande examinerar det yngre presterskapet i saker som jag året förut uppgifver. Det förstås af sig sjelf att de theologiska studierna härvid ej få förgätas: de äro nödvändiga för en prest, och måste utgöra basis för hans bildning: men de profana och humanistiska få ej heller förgätas, dels för deras eget värde, dels äfven derföre att på deras kännedom beror i synnerhet medelståndets omdöme öfver sin prest. . . . Prestmöten t. ex. såsom de nu anställas äro åtminstone i litterairt afseende utan all nytta och rent af löjliga. Det myckna fjesket som drifves med så kallade Biskopsvisitationer är mig förhatligt: det väsendtliga dervid, åtminstone här i Stiftet der de alldeles onödigtvis anställas, är calaset: de skada magen mera än de gagna församlingen. Endast för kyrkotuktens upprätthållande kunna de någon gång vara af nöden, men på de fleste ställen kunna och böra de af Häradsprostarna förrättas. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 335-337; brev från Lund den 13 november 1825 till Frans Michael Franzén)

Det är oanständigt att man skall resa 150 mil (till och från Uppsala) för en ceremoni (som en biskopsinvigning) från Påfvetiden, som äfven så väl kunde förrättas av min Klockare. Ingen Aristokratie i verlden är mig så förhatlig som den presterliga, af samma skäl som jag av all skurkaktighet finner den gudfruktiga nedrigast. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 86; brev från Lund den 24 april 1824 till Martina von Schwerin)

ca 1800 och tiden dessförinnan

(Jönköpings) prästerskap omfattade för 300 år sedan (på 1690-talet) kyrkoherde, komminister, slottspastor, tillika konrektor, samt hospitalspräst, tillika kyrkoherde i Sandseryd. På den senare posten var det 1691 vakans. Anders Bolhemius hade avlidit 1690 och ny hospitalspräst utsågs först 1692. Det var Jonas Hiller, som det året som så många andra obefordrade prästmän gifte sig till ett pastorat, dvs "konserverade" föregångarens änka. Företrädaren i sin tur, Bolhemius, hade fått sin tjänst på liknande sätt. Han hade fått den på villkor att han gifte sig med prästdottern i socknen och därmed tog hand om den sjuke kyrkoherden och dennes familj. Slottspastor tillika konrektor vid Jönköpings skola var Abraham Mellin, född 1663 i Habo, där fadern var kyrkoherde, innan han blev kyrkoherde i Jönköping. Tjänsten som slottspastor och konrektor fick Abraham Mellin genom faderns förmedling. Han var nämligen skolans inspektor. ... Kyrkoherde i stadsförsamlingen var sedan 1687 Erland Dryselius, född 1641 i Ljungby, Kronobergs län, bondson, som efter studier i Rostock, Wittenberg och Jena bl a tagit graden i Wittenberg. Han hade varit hovpredikant hos Karl X Gustafs änka Hedvig Eleonora samt kyrkoherde i Sorunda fram till 1688, då han flyttade till Jönköping. Dryselius var en framstående och av många högt skattad predikant, studerad och beläst historiker, inte minst hemma i den bibliska historien. Han var inte alls dogmatiserande i sina predikningar, som man var på 1600-talet, utan i hög grad i stället historicerande med mängder av exempel ur bl a Gamla testamentet. Erland Dryselius var utan tvekan en av stadens stora kyrkoherdar, flitig forskare och outtröttlig författare. Listan över hans verk är mycket lång. Av (Erik) Dahlberg får han omdömet som en "mycket berömlig och exemplar man både i lärdom och leverne, mycket laboricus och arbetsam". Han dog som kyrkoherde 1708. Vid hans sida fanns en komminister. År 1691 hette han Andreas Fagelius, bondson från Långaryd nere vid Hallands-gränsen, död 1692. Dessa båda bodde i församlingens båda prästgårdar, kyrkoherden i prostgården mitt emot nuvarande Kristinagården, Östra Storgatan 48, och komministern i kapellansgården längre österut, nuvarande Östra Storgatan 60. (Göran Åberg "Kyrkligt liv i Jönköping för 300 år sedan" s 82-83)

Johannes Baazius den äldre ... var verksam vid Växjö skola 1613-24 och som kyrkoherde i Jönköping 1624-47. ... (Han) hade under sin kyrkoherdetid i Jönköping gjort sig känd som stark kritiker av biskoparna och deras mer eller mindre maktfullkomliga sätt att utöva biskopsämbetet. Han föreslog inrättandet av ett generalkonsistorium och ett råd bestående av lekmän vid biskoparnas sida i den svenska kyrkans ledning. För att personligen understryka sitt demokratiska synsätt avsade han sig titeln prepositus och kallade sig i stället enbart pastor. Förutom som predikant, bland annat genom en förklaring över Johannes uppenbarelse, hade Johannes Baazius också gjort sig känd som kyrkohistoriker. ... (Hans) tid som biskop i Växjö blev kort, endast två år, 1647-49. (Göran Åberg "Växjö stift i historia och nutid" s 41-42; Hustavlans tid)

Kyrkoherden i Jönköping, Johannes Baazius d.ä. (1583-1649), ... krävde en ny reformation eller ett vidareförande av reformationen som inte skulle vara enbart en reformation av läran utan också av livet, en tanke som omfattades av många tyska teologer, som på det sättet ville fullborda reformationen. Han riktade ett starkt krav på bot och bättring till sina ämbetsbröder. En god präst borde leva anspråkslöst. Därför, hävdade han, fann man de bästa prästerna i de minsta pastoraten, eftersom de som satt i de stora pastoraten hade allt för många uppdrag, som tog tid från deras verksamhet som själasörjare. Tanken om den nära förestående domen underströk hans krav på reformer. För att göra kyrkotukten mer effektiv måste prästerna få bättre utbildning och träning i att predika Guds ord. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 56-57)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

(Templets) viktigaste funktion var att vara platsen för de dagliga offren. Prästerna ledde liturgin och gudstjänsten. De var också ansvariga för den utbildning och undervisning som fanns i anslutning till templet. Undervisning kan sägas ha varit templets andra viktiga funktion. Templet ägde ett stort bibliotek och var en central instans för både kompilering och samlande av teologiskt och rituellt viktiga skrifter. (Håkan Bengtsson "Tro och liv inom judendomen" s 116)

Den himmelska resetexten (i Väktarnas bok – 1 Enok 14:8-16:3) ... var ett profetiskt budskap från Gud riktat till de fallna prästerna i Jerusalem. (Leif Carlsson ”Round trips to heaven” s 48)

Vad menar Petrus med att vi blir ett konungsligt prästerskap? Det är ett högstämt uttryck som kan kännas lite främmande? Prästerskap väcker hos många associationer till speciella kläder och märkliga ritualer. Det Petrus syftar på är prästerna i Gamla testamentet som utgjorde en sorts medlare mellan Gud och folket. Prästen var folkets representant inför Gud och Guds representant inför folket. Prästen var en sorts gränsmänniska som representerade två världar samtidgt. Han stod med ena foten i Guds värld och med den andra bland människorna. Detta är församlingens roll. Det handlar inte om yttre kläder eller om ett speciellt språkbruk, det handlar om en funktion: att vara en länk mellan två världar. Som kristna lever vi i den vanliga vardagen som alla andra människor. Samtidigt lever vi i Guds rike och i hans ”underbara ljus”. Vi är gränsmänniskor som lever i två verkligheter. Å ena sidan ser vi allt som alla andra ser, å andra sidan vet vi också att Gud finns vid vår sida, med allt vad det innebär. Församlingen är skärningspunkten mellan jord och himmel, mellan vår värld och Guds värld. Som ett prästerskap är vi ett medium för Gud i denna världen. Petrus säger att vi ska ”förkunna hans storverk”. Men vi ska också bära fram världens nöd och behov inför Gud i bön. ... Gud har välsignat oss med varandra. Som ett konungsligt prästerskap lever vi samtidigt i den vanliga vardagen och i Guds rike. Därför är församlingens gemenskap samtidigt både mänsklig och gudomlig. När vi möts är det inte bara goda vänner som samlas för att umgås, vi är Guds folk som samlas för att gestalta hans närvaro. Genom den heliga Anden blir vi ett tempel för Gud. Som ”levande stenar” blir vi också ”präster” som förvaltar och förmedlar erfarenheten av Guds ingripande mitt i vardagen. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 128-129,134-135 i kommentar till 1 Petr 2:4-10)

Nationella synoden är den ortodoxa nationalkyrkans högsta organ och består av biskopar, präster och lekmän, av vilka de senare ofta är i majoritet. . . . Stiftssynoden står vid biskopens sida i stiftsledningen, som har en stark lekmannarepresentation. . . . Kyrkorådet står vid församlingsprästens sida i församlingsledningen. Enligt ortodox syn är lekmannafunktionen en väsentlig och självklar del av kyrkans organism. Lekmännen utgör "den mänskliga delen av kyrkans gudamänskliga enhet" och är representerade på alla nivåer av den kyrkliga organisationen. Lekmännens närvaro och aktiva deltagande är en förutsättning för att gudstjänsten skall kunna firas som ett uttryck för församlingens andliga gemenskap. Inom teologisk forskning har lekmännen en framskjuten plats och de ledande teologerna är ofta lekmän. I Grekland finns högt utbildade lekmannapredikanter, som ansvarar för en stor del av förkunnelsen i landsförsamlingarna, eftersom papan, den grekiske lantprästen, i regel saknar teologisk utbildning. Han är ofta en bonde eller hantverkare, som försörjer sig i sitt gamla yrke och fungerar som präst efter en kort utbildning i något närbeläget kloster. Han predikar sällan och hans kyrkliga uppgifter är mest av liturgisk art: han förrättar mässan, döper, viger brudpar, begraver döda och leder exorcismer, minnesgudstjänster och sakramentala välsignelser. Liksom lekmannaskapet är det kyrkliga ämbetet en oumbärlig del av kyrkans organiska helhet. Prästämbetet grundas enbart på kyrkans kallelse genom vigningen, inte på den enskilde ämbetsbärarens fromhet, kunskap eller andra egenskaper. Prästen representerar och förenar i sin person både det mänskliga och det gudomliga. Till ämbetsbärarna hör i första hand biskopen, som har uppdraget att bevara läran och den kyrkliga ordningen, prästen, som har uppdraget att förvalta sakramenten, och diakonen, som biträder prästen vid sakramentsförvaltningen. Vigningen till det kyrkliga ämbetet sker alltid i närvaro av församlingen, som skall ge sitt bifall till att vigningen får äga rum. Vigningsrätten tillhör nämligen inte biskopen utan den Helige Ande, som talar genom församlingen. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 59-60)

Det allmänna prästadömet rör (enligt luthersk teologi) ... den enskilda människans frälsning och relation till Gud. Hennes uppgift är ett liv i tro och helgelse och att ge ett kristet vittnesbörd för världen. Detta skall inte förväxlas med det särskilda prästämbetet. Kristus har inte bara instiftat sakramenten utan också skapat ett särskilt prästämbete som skall förvalta dem (Augsburgska bekännelsen art. 5). ... Den som är "präst" i det vanliga språkbrukets mening tillhör det allmänna prästadömet genom sitt dop och det särskilda prästadömet genom sin prästvigning. För väckelsens folk blev det angeläget att ofta tala om "det allmänna prästadömet" för att tona ned det särskilda prästadömets betydelse. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 141)

Jag har hävdat att teologerna under (1900-talet i Sverige) arbetat kyrkolegitimerande och i realiteten haft en kyrkopolitisk roll. Detta kan antagligen även gälla den moderna uppsalateologin men dess insats kunde snarast kallas troslegitimerande eller apologetisk. ... Nu är det inte urkyrkans auktoritära drag som dras fram utan gudsrikesförkunnelsen och Bergspredikan. ... Det är det allmänna prästadömet som poängteras. ... (Det framskymtar) en kyrka som liknar Svenska Missionsförbundet, en gemenskap av aktiva, kristna människor med socialt engagemang. ... Man utgår från att kyrkan är en särkultur, där man befinner sig innanför eller utanför. (Björn Skogar "Teologins språk och livets. Några dominerande teologiska profiler under svenskt 1900-tal." s 47)

Man har (i den anglikanska kyrkan) fått en förnyad insikt i vad Guds folk är och har förstått att lekfolket utgör majoriteten av kristenheten. Detta har lett till att lekfolket nu tar alltmer aktiv del i gudstjänsten, i undervisning och organiserande. Här har givetvis prästerskapet fått lägga ny vikt vid att utrusta och utbilda församlingsmedlemmar till att fylla dessa uppgifter. Så har det inte alltid varit. Bland anglikanerna har det länge funnits en uttalad tendens att överlämna allt åt prästen, en svaghet som alltjämt (år 1985) finns kvar på sina håll. Ett synodalt styrelsesätt - lekfolkets fulla delaktighet i kyrkans styrelse vid sidan av biskopar och prästerskap - har på vissa håll först nyligen genomförts. . . . Det synodala styrelsesättet har kommit för att stanna. (Donald Coggan "Det anglikanska samfundet" s 89; författaren född år 1909 i Highgate i norra London i England)

Det är påfallande att ordet "präst" som i dag (år 1982) används så ofta om kristna pastorer aldrig brukas så i Nya testamentet. Det används om Jesus men aldrig om kristna ledare. Skälet är klart - ordet präst betecknade Gamla testamentets prästerskap, män som frambar offer till Gud på folkets vägnar. Nu har Jesus Kristus en gång för alla dött för våra synder, och det behövs inte fler offer. Jesus omtalas som en präst, en medlare mellan Gud och människor. Och hela hans kyrka har del av hans prästämbete. Men pastorerna har ingenstans i Nya testamentet prästerlig karaktär. (George Carey "Prästämbete och vigning" s 405; författaren född år 1935 i London, England)

(Den katolske teologen Hans Küng) betonar den heliga Andens roll i kyrkan och ställer hela Guds folk i förgrunden på bekostnad av prästerskap, biskopar och påvedöme. (Robert G. England "Hans Küng" s 458; författaren präst, bitr. rektor, Regent House Grammar School, Newtownards öster om Belfast i Nordirland; Hans Küng född år 1928 i Sursee sydväst om Zürich i norra Schweiz)

En av prästernas viktigaste uppgifter i Israel var att undervisa om det som Gud hade uppenbarat. Dels undervisade de folket om vad förbundet krävde av dem, dels berättade de om Guds löften och de gärningar som var underlag för hans bud. Till deras arbete hörde också att tillämpa föreskrifter från det förflutna på aktuella situationer, något som ibland kunde kräva nya rättsliga avgöranden. Någon gång kunde de också själva få ta emot ett direkt budskap från Herren. (Robert Banks "En Gud som talar" s 287)

(2 Mos 19:6) ”ett kungadöme (och) präster”. Så den syriska översättningen och Upp 1:6, 5:10. ... Filon talar om Israels folk som ”ett släkte kallat kungadöme och prästerskap och ett heligt folk” (De Abrahamo 56). Enligt 2 Mack 5:17 har Gud åt hela Israel upprättat ”arvet och kungadömet och prästerskapet och det helgade, såsom han har lovat i lagen”. De mackabeiska segrarna förebådade en ny tid, då folket åter skulle äga det utlovade landet (arvet), härska över det (kungadömet), tillbe sin Gud i ett helgat tempel (det helgade) med egna präster (prästerskapet). (Birger Olsson ”Första Petrusbrevet” s 80)

Svensk högborgerlighet har gjorts levande i modern skönlitteratur av sådana författare som Lars Forssell och Lars Ardelius. De representerar båda en revolt mot sin egen ursprungsmiljö. De har anpassat sig till de värderingar, som är typiska för 60- och 70-talens vänstergrupper. De accepterar klasskampen som ett ovedersägligt faktum, och i den kampen tar de parti på arbetarnas sida. Men därmed identifierar de sig inte med arbetarna. Marxismen har för dem blivit en ny religion. De har korat sig till den nya religionens prästerskap. På så sätt har de säkrat vägen n i den nya överklassen, teknokratin. Det är inte klassutjämningen de är ute efter. Det är sin egen ställning som medlemmar i samhällets toppskikt, som de försvarar. . . . Den teknokratiska överklassen håller på att inta sin ställning i kraft av sin intellektuella skolning. Dess medlemmar görs skickade att erövra nyckelpositionerna i framtidens datorstyrda robotsamhälle. I det sammanhanget kommer språket att spela en större roll än någonsin. Teknokratin rör sig med ord och uttryckssätt, som utomstående inte begriper, och som därmed drar upp en oöverstiglig gräns mellan klasserna. De två världarna kommer att bestå. (Per Engdahl "Fribytare i folkhemmet" s 32-33)

ca 1975 - ca 1900

Den moderna liturgiska strävan att aktualisera det allmänna prästadömet och därmed lekmännens aktiva insats i gudstjänsten innebär uppenbara incitament i riktning mot att göra hela den gudstjänstfirande menigheten aktiv och medansvarig och medskapande inom gudstjänstens ram. Hittills gjorda erfarenheter visar också enstämmigt i riktning mot att aktivitet är a och o, när det gäller att få människor och då särskilt unga människor att känna sig engagerade i gudstjänsten. (Olof Sundby "Tradition och förnyelse" s 79)

(Svenska) Missionsförbundets folk önskar göra allvar av tron på det allmänna prästadömet. Man undviker såvitt möjligt den vanliga uppdelningen präst - lekman. Däremot läres, att församlingens Herre ger åt sin församling tjänare att förkunna Guds ord och sköta en församlingsföreståndares gärning överhuvud. Församlingens föreståndare - pastorn eller predikanten - framstår därför inte som en församlingens tjänsteman utan som Guds tjänare i församlingen. Man räknar - så skulle det också kunna uttryckas - med särskilda uppdrag och ett särskilt församlingsämbete men inte med ett särskilt stånd. (William Bredberg "Svenska Missionsförbundet" s 62-64)

Vid Generalkonferensen 1941 avskildes jag tillsammans med 23 kamrater till pastor i Svenska Missionsförbundet. Avskiljningen hade så när inte blivit av! ... Det var nämligen så, att någon i klassen hade fört fram förslaget att vi skulle använda kaftan i stället för vanlig svart kostym vi avskiljningen. Förslaget gick igenom och kaftaner beställdes hos ett skrädderi i Uppsala. När saken kom till kollegiets och skolans inspektörs kännedom blåste det upp till storm. Mest avogt inställd till förslaget var inspektor, dvs missionsföreståndare Axel Andersson, som var emot allt vad uniformitet hette oavsett om det gällde teologi, politik eller, som nu pastorernas klädsel. Han ville inte att det skulle införas någon ämbetsdräkt, eftersom det inte fanns något speciellt predikoämbete angett i Nya testamentet. Trots hot om att inte bli avskilda envisades vi i klassen med att avskiljas i kaftan. Strax innan vi från lilla salen i Immanuelskyrkan skulle gå in till den högtidliga avskiljningsakten, bytte jag några ord av försoning med missionsföreståndaren. Men han svarade litet snäsigt: ”Jag tycker inte om det här!” Jag har heller aldrig gillat kaftanen! Men av solidaritetsskäl hade jag utan knot gått med på förslaget. Men någon månad efteråt sålde jag den till en kollega i Småland. (John Hedlund ”Med Gud i hågen” s 233)

Plötsligt kommer det några ord från Lars, som gör det alldeles tyst vid bordet. "Jag tänker inte bli präst ... jag har noga tänkt över saken i sommar. ... Att gå upp på en predikstol som en tvivlare eller kanske ännu värre som en lögnare vill jag inte. En sådan uppgift som att bli präst ska man inte ägna sig åt utan att man känner sig kallad." ... Under alla dessa år har (Gunvor) hoppats att få se (sin son) som präst, få se honom i Vejens kyrkas predikstol talande till en skara andäktigt lyssnande församlingsbor. ... Men nu blir det ingenting av. Det låter som om han inte ens trodde på Gud. ... "Hur skulle jag kunna bli präst som vet så lite om livet? Jag som aldrig varit tillsammans med andra människor än dem här hemma och klasskamraterna, och de vet inte mer om livet än jag själv." (Sven Edvin Salje "Dimmorna lyfter" s 293-294)

Själv tillhör jag den mellersta släktgrenen, vars stamfar - den förste Sven Lidman jag hört talas om - dog som kyrkoherde och prost i Tingstad år 1823. ... Det var hans son, den andre Sven Lidman, som blev den fasta punkten, för att icke säga ljuspunkten, i min första ungdoms oroliga och äresjuka fråge- och drömvärld. Rörande honom kunde jag ju läsa på tryck i och hänvisa okunniga, intresserade eller tvivelsjuka kamrater till Hofbergs Svenskt Biografiskt Handlexikon: "Lidman, Sven Fredrik, präst, författare." ... Lidman - Sven - Författare. Ordet präst hoppade jag absolut och fullkomligt över. Jag tror inte jag såg det en gång. Det var intet gångbart eller klangfullt eller självlysande ord i min ungdoms sista gymnasistår och första studentårs dagar. Det var ett grått, sjaskigt, förnedrande ord i den radikala estetiskt-intellektuella modebelysningens ljus. Ja, det var nästan förnedrande bara att vara son till en präst, det vill säga till en hycklare, en skojare, en humbug. (Sven Lidman "Blodsarv" s 26)

En mörk, regnig morgon anlände Baldvin, Lars Dions äldste son, till Trymö för att överta lärartjänsten, som i ett par månader hade stått ledig. . . . Lars Dion och Annette kände sig båda litet osäkra inför sonen. "Du ser så lärd ut med de där glasögonen", sade Lars Dion. "Du ser nästan ut som en präst." Baldvin log: "Säg inte det, far . . . är det något jag ogärna vill likna, så är det en präst." "Hur så?" frågade modern. Baldvin drog på det: "Jo . . . jag är nu inte vidare svag för prästerskapet." Lars Dion skrattade: "Nej, vid Gud! Men du har väl i alla fall inte blivit ren hedning . . . du går väl i kyrkan?" "Hedning?" sade Baldvin och smakade på ordet. "Nej, inte just det heller." . . . Baldvin rätade på sig. Han såg vänligt på föräldrarna . Men det var något främmande i hans blick, som de inte kunde bli riktigt förtrogna med. Det gör detsamma, tänkte Lars Dion, något prästerligt är det i alla fall över honom. (William Heinesen "Gryningsvindar" s 104; Färöarna i början av 1930-talet)

Dörrarna äro öppnade till Guds helgedom. Och liksom Gamla testamentets präster fingo vistas i helgedomen och översteprästen en gång om året ingå i det allra heligaste, så äro dörrarna öppna för Guds folk att få förrätta prästtjänst i Guds helgedom. Gud låter sina heliga få veta sitt förbund, och de umgås med honom och frambära eviga offergåvor inför hans ansikte. (Fredrik Hammarsten "Ett konungsligt prästerskap"; kommentar till 1 Petr 2:9; Jönköpings-Posten 1926-11-12)

Det är till en övermåttan stor ära och härlighet, som den uppståndne kallar oss: till ett konungadöme och till präster åt Gud, vilket ock så kan uttryckas: ett konungarike av präster. Detta skall nå sin fulla verklighet i Guds rike, såsom det ock redan här är för handen i sin begynnelse. (Johan Hellström "Påskdagen" s 270; Missionsförbundet n:r 16 den 17 april 1924)

Pingströrelsen menade att församlingen skulle präglas av enkelhet. Man hade en betoning på det allmänna prästadömet, att alla medlemmar hade en uppgift och att familjen och hemmet var församlingens grundform. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 100)

Det står i 1 Petri brev, låt mig se, att vi äro ett "heligt prästerskap, som skola offra andeliga offer". (Gubben Niklas Janson, eljest kallad "Fröjd i anden") sökte rätt på sin bibel, och när han återfunnit bibelstället, sken hans ansikte upp av ett ljust leende. "Ja, ser du, käre gosse, här står det i andra kapitlet och 5 versen, och se här i den 9 versen är det ännu ett strå vassare. Där står, att vi äro "ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap". (Carl Fr. Peterson "Skeppsprästen på Canton" s 103; omkring år 1900)

ca 1900 - ca 1850

Det israelitiska folket fick icke gå in i templet, der Gud uppenbarade sig. Endast presterna fick göra det. Folket måste stå utanför på förgården, De offer som folket hade att gifva måste ock lemnas åt presten. Endast han fick frambära dem till Gud. Presten blef sålunda en medlare mellan folket och Gud. Men Kristus har gjort de sina till prester åt Gud, så att de nu utan alla sådana medlare få träda fram för Gud, umgås med honom, frambära sina offer i bön och tacksägelse till honom o.s.v. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 617)

(I ett brev, dagtecknat Rydaholm den 4 april 1878, skriver komminister Nils Sandblad till en "ung ämbetsbroder"): "En kraftig väckelse har sedan februari månad genomsusat Rydaholm. ... O, vad det är stort, att hava en kristen församling med många konungar och präster, som nästan i varje vinkel och vrå söka fånga syndare. Men ännu återstår mycket, synnerligast bland de gamla. Herren har gjort stora ting med oss. Hans är äran. Halleluja!" (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 132)

I den starka väckelserörelsen såg (Viktor) Rydberg en naturlig bundsförvant i striden mot kyrkan och dess prästvälde. Handelstidningen, där han flitigt medarbetade, hade ständigt ett vaket öga för övergrepp och trakasserier mot läsarna. I dess spalter påtalades på ett frimodigt och skickligt sätt den brutala behandlingen, som vederfors dessa av den världsliga makten med prästerskapets goda minne. Rydbergs religiösa känsla, hans frihetsdyrkan och hans alltid antiklerikala stämning - allt detta har varit bestämmande för det sätt, varpå han reagerat inför prästernas sätt att gå till väga. I sin kamp mot prästväldet framförde han den urkristna församlingen som ett mönster för kyrkans organisation under alla tider. "Herren straffe den förvillelse, som givit upphov åt prästerståndet som sådant", utbrister han harmset. ... "De sektkristna, som ha hela Rydbergs sympati, äro framställda såsom den äkta kristendomens bärare", (skriver I. Krook i sin bok "Viktor Rydbergs lära om Kristus", utgiven 1935). Rydbergs strid för religionsfriheten riktar sig främst mot statskyrkan som sådan. Han ansåg, att denna form är absolut oförenlig med Nya testamentets kyrkoidé. I denna sin kamp såg Rydberg i Bibeln en bundsförvant och använde den i detta syfte med en enastående talang. Redan 1859 skrev han: "Bibeln är prästväldets evige fiende och skall en gång tillintetgöra densamma." Detta var ett av skälen till att han blev en ivrig förkämpe för en bibelöversättning, som var fri från alla de felaktigheter, som av nit för statskyrkoidéen blivit begångna i äldere översättningar. ... Rydberg gick till storms mot statskyrkosystemet och mot prästernas maktställning. Så gjorde även (P.) Waldenström. Båda kämpade för frikyrkoidéen och hänvisade oavlåtligen till Nya testamentets lära i denna fråga. ... Viktor Rydbergs våldsamma angrepp mot prästerskap och kyrka skulle finna en tacksam jordmån hos (Karl) Palmberg. ... (Waldenström) gick huvudsakligen till attack mot statskyrkosystemet och dess oförenlighet med Nya testamentets församlingsprincip. Palmberg kritiserade framför allt prästerskapets ljumhet, maktlystnad och andra försyndelser. ... Man märkte inflytandet från Rydberg, när han i starka färger målade prästernas motstånd mot väckelsen och deras förföljelselusta mot sådana, som gripits av dess kraft. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 62-67)

Slutet av 1850-talet och början av 1860-talet var en produktiv period för (Viktor) Rydberg. Det var ju brukligt under de här decennierna att romanerna publicerades som följetonger och sedan kom ut i bokform. . . . Det är ovisst i vilken utsträckning de vanliga läsarna uppfattade följetongen (Den siste athenaren) som en attack mot prästväldet, det välde som (S.A.) Hedlund (redaktör på Handelstidningen i Göteborg) hade bekämpat under hela 1850-talet. (Olle Gellerman "Viktor Rydberg och S.A. Hedlund" s 8)

För nordöstringarnas västliga utbredningsområde ... (från Vimmerby) ända till Eksjö har Per August Ahlbergs verksamhet som präst på 1850- och 1860-talen haft grundläggande betydelse. ... Han betonade, att de trogna som heliga och konungsliga präster var kallade att med ord och gärning kungöra Herrens dygd. (Berndt Gustafsson "Nordöstringarna"; Jönköpings-Posten den 26 maj 1956)

ca 1850 - ca 1800

Grundarna (av ”Plymouthbröderna”) underströk det allmänna prästadömet och ansåg att ett särskilt prästämbete var överflödigt. ... Bröderna har sällan heltidsanställda pastorer men däremot evangelister och bibellärare som reser vida omkring. Gudstjänster och nattvardsutdelning sköts av olika församlingsmedlemmar. Vad som också skiljer dem från andra grupper är att det inte existerar något kyrkostyre utanför den lokala gruppen. (De kristna s 520-521; Harold H. Rowdon: Plymouthbröderna)

Det går mig alltid så, när jag skrifver eller talar med dem jag älskar: jag glömmer det mesta, dock icke det hufvudsakligaste, som just är det att jag älskar dem. Blif ej ond häröfver: jag skall om så fordras tiga härmed, men kan icke låta bli att känna det, vill det ej heller om jag kunde. Hvad som häri kan vara syndigt tar jag på mitt ansvar som prest: och som menniska behöfver jag i detta afseende ingen ursäkt; ty jag inser ej hur jag skulle kunnat undvika det, om jag ej varit blind och döf. (Friherrinnan) får derföre finna sig i sitt öde; ty ögon, öron och alla lemmar, hjertat inberäknadt, ha vi af Gudi och det vore synd att sympa dem. Tillåt mig derföre i detta afseende vara som jag är, ty jag är incorrigibel, och hoppa(s) att alltid vara det. Helsa hjertligen Martina och de andra (bar)nen, och tänk någon gång vid tillfälle på den hvars tank(ar) vandra flitigt öfver Dalar och Berg, vandra ut äfven från (min) älskade hembygd, för att hvila en stund vid foten af Rönnebergs högar. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 372; brev från Ön i Dalarna den 26 juli 1823 till Martina von Schwerin)

(Lunds) Stifts Presterskap äro också, för största delen, sådana trashankar att heder och öfvertygelse föga verka på dem. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 348; brev från Lund den 4 maj 1823 till Carl Peter Hagberg)

Jag hör att du söker dig från Stockholm, och undrar i sanning ej på att du är ledsen vid din tjenstgöring der; ty en Pastor i Stockholm är vida mer civil än ecclesiastik embetsman, och på Comittéer och Directioner tar det i vår controllerande och förslagsrika tid aldrig någon ända. Önskeligt vore att man satte en Comitté för att undersöka nyttan af Comittéer, liksom man redan har en dylik af öfverflödiga Embetsmän för att undersöka hvilka Embeten som äro öfverflödiga. Sålunda finner jag ingalunda underligt om du vill bort från hufvudstaden. Men på andra sidan fruktar jag att du i ekonomiskt afseende förlorar allt för mycket på bytet. Ty om Rasbo är sådant som man sagt mig, ger det icke 3000 rdr RGS i behållning, och således ungefär hälften mot hvad du nu har. Det är väl sant att man lefver för bättre köp på landet; men skillnaden i inkomster är dock allt för stor. Dessutom behöfver du, med din colik, hastigt läkarebittäde, som endast kan påräknas i stad. Umgänge behöfver du äfven som landet ej kan erbjuda: och till en åkerbrukande Prost synes du mig ej heller ha rätt stora anlag, ehuru nödvändiga de äro för en landtprest. Har du emedlertid tagit ditt partie, så må Gud gifva dig lycka och trefnad i din nya bostad. Det är en egen konst att trifvas der man är: och i den konsten, (käre) Bror, har du ännu gjort obetydliga framsteg. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 18118-1823" s 331; brev från Lund den 3 april 1823 till Carl Peter Hagberg)

Gör mig vid tillfälle den tjensten att spotta samtelige Presterskapet i synen, å mina och Svenska Folkets vägnar. . . . Ger man (i Riksdagen) ej litet med sig på hvardera sidan, så stadnar ej Stånd emot Stånd, utan hvad som är värre, folk emot styrelse. Presterna äro sig lika eller snarare likare än någonsin. Jag tackar Gud att hvarken jag eller Agardh kommo (dit) upp. . . . Det högvördige PrestStåndet är sig likt, eller nästan ännu likare än förr. Om jag undantar Fröbergs motion, hafva de ju ej sysselsatt sig med annat än bagateller, så vidt åtminstone vi veta. Och huru oförsigtigt och öfveriladt var icke deras utfall mot Bönderna. Man skall ej hota när man ej kan slå. Det är dessutom högst opolitiskt af Prester att stöta sig med Bönderna, som äro dem vigtigare än Regeringen. All den osmakliga halflärdom, som nu öfverflödar inom Bondeståndets Protocoller, tillskrifver jag StockholmsSekreterarne, som debauchera allmogen: och det vore orätt att döma Ståndet derefter. . . . . . . Adeln förtjenar nu, mera än någonsin, namn af första Ståndet, all partiell öfverdrift och förbittring oaktadt. Af de öfriga Stånden äro väl Presterna efter vanligheten de uslaste. Jag blyges verkeligen, icke för Christi Evangelium, men för min krage som på ett så hundaktigt sätt representeras. Viskningarna på svansen hos en Forssell och Consorter taga aldrig något slut, och jag vet icke om jag skall harmas eller le, när jag läser Clericiets öfverläggningar om förrymda Gesäller, lumpsamlare, stockstraff, flyttningstid m. m. dylikt. Jag tackar Gud att jag icke är med, ty med sådana istadiga ök står dock ingen ting att uträtta. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 325,328,333-334,342; brev från Lund den 13 mars 1823 till Johan Fredrik af Lundblad, den 20 mars 1823 till Martina von Schwerin, den 3 april 1823 till Carl Peter Hagberg samt den 20 april 1823 till Jacob Adlerbeth)

Då Du sist var i Skåne nämnde jag för dig att jag framdeles ville ha min Brorson till Stockholm. Han blir nu till Midsommar Magister och sedermera nästa höst Prest. Skulle du icke emedlertid genom dina vänner i hufvudstaden kunna skaffa honom till dess någon Station såsom Adjunkt hos någon af Stockholms Clerici? Han har jemna kunskaper och ett hyggeligt väsende, ehuru han visserligen icke är något Geni. Skulle ej någon preststation så snart kunna erhållas, önskade jag att Du ville försöka att till en början skaffa honom in som Informator i något hederligt hus, då han vidare kunde afbida tillfälle att få presterlig tjenstgöring. Väl skulle jag kunna få honom in vid Scholverket i Carlstad: men han har alltifrån barndomen marquerat lust för prestEmbetet, och jag tror han passar bättre för Stockholm. Tänk på saken och låt mig vid tillfälle veta dina tankar. Du kunde äfven tala härom med (Johan Olof) Wallin. . . . En Brunspredikantsyssla vid Sabbatsberg har jag sett annoncerad ledig, men den är väl borttingad? Känner du något derom så låt mig veta. Gossen är oklanderlig till kunskaper och uppförande och har dessutom den yttre politur som är nödig för den så kallade stora verlden. Jag har oändliga förbindelser till hans far, dem jag dock ser mig ur stånd att godtgöra i fall ej mina vänner vilja understödja mig. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 287-288,342; brev från Lund den 31 oktober 1822 till Carl Peter Hagberg och den 20 april 1823 till Jacob Adlerbeth)

Pengar här i landet äro sällsynta som prester i himmelriket. Malmö Discont har redan öfver ett år varit tillsluten. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 306; brev från Lund den 7 juli 1816 till Bengt Myhrman)

ca 1800 - ca 1700

Wid min ankomst hit ner (till Lund), ha några af Professorerna, såsom (Lars Peter) Munthe, Främling, (Matthias) Norberg och Lidbäck (den yngre) hvilka om min hog för studier, fått en et högre begrepp än jag till äfventyrs förtjänar, sökt at råda eller öfvertala mig at, om möjeligt vore, stanna quar här vid Academien för att ta graden, och sedan antingen engagera mig här vid Academien eller om något tillfälle yppade sig sedan i Stockholm, gå in i Cancelliet eller något annat Collegium. I sjelfva verket, för en yngling utan pengar, utan börd och utan connoisancer, är det ej just troligt att göra någon hastig lycka i Stockholm. - Mitt beslut är altså tagit at först ta graden, och sen, antingen som Academicus eller Cancellist eller Präst, dock detta sist, söka min bergning. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 20; brev från Lund den 12 december 1799 till Christopher Myhrman den yngre)

Vid frihetstidens början blev omkring hälften av studenterna präster, men deras andel minskade senare. ... När de prästvigdas antal ökade - under seklet första femtio år med omkring tio procent - klagades det över överflöd på präster, som inte kunde få tjänst. Samtidigt klagade biskoparna över brist på präster till församlingstjänst. Många blev huspredikanter. ... År 1748 infördes pastoralexamen för att få bättre grepp om de blivande kyrkoherdarnas kunskaper. Tidigare hade den endast krävts för regala pastorat. Den bestod till 1884. Vid pastoralexamen skulle man kräva "utförligare besked om de nyare stridigheter och uppkomna villosatser, samt huru de, som därav intagna blivit, undervisas och övertygas böra". (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 104)

År 1732 inkallade domkapitlet (i Linköping) under Eric Benzelius ledning gratialisten (pensionär vid krigsmanhuskassan i Vadstena) Augustin Long. Han visade sig ha starka radikalpietistiska åsikter: Det fanns inget levande gudsord varken i papperet eller i Skriften; alla som hade Guds Ande var andliga präster, kyrkan bara "ett sammelhus". Han anmäldes till hovrätten men domkapitlet avstyrkte strängare förfarande. Hovrätten borde utse några "fromsinta" präster att undervisa honom, men det ledde ingen vart. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 70)

Högvördiga prästerståndet bestod (under frihetstiden) dels av biskoparna och superintendenterna, som var självskrivna, dels av valda ombud för stiften. Domkapitlen hade inte längre några egna representanter. Vissa stift uppdelades på valkretsar med vardera en riksdagsman. I allmänhet deltog blott prostar och kyrkoherdar. Komministrarna hade rätt att välja egna riksdagsmän men var endast sporadiskt företrädda. Ståndets numerär fastställdes 1727 till minst 51, ett tal som sedan kom att betraktas som det normala. Genom 1720 års regeringsform fick prästerna ävensom borgarna och bönderna rätt att själva utse talman. Om ärkebiskopen var tillstädes, blev han alltid talman; i annat fall valdes i regel biskopen i Linköping. Genom särskilda cirkulär gav ståndet informationer och anvisningar åt domkapitlen i kyrkliga frågor men blev inte något fristående kyrkligt centralorgan. Enligt rådande "enhetskyrkouppfattning" var hela riksdagen en representation för Sveriges kristna folk. (Sten Carlsson " Svensk historia II - Tiden efter 1718" s 101; Frihetstidens statsskick)

Lekmannastyret blev pietisternas viktigaste politiska fråga. Vid riksdagen 1720 lade Jonas Rothåf fram ett förslag om kyrkan som syftade till församlingens aktiva deltagande. Församlingarna skulle få ökat inflytande över prästvalen, lekmän skulle delta i biskopsvalen, och i domkapitlen skulle även ingå "assessorer av det politiska ståndet". Riksdagen skulle dessutom granska de kyrkliga myndigheterna likaväl som de världsliga kollegierna. Memorialet remitterades till prästerståndet och stannade där. Ärkebiskop Steuchius menade att de som kände Rothåf borde varna och undervisa honom så att han icke gick vidare i sitt oförstånd. . . . Under flera riksdagar framstod försvaret för den rena läran för många präster som den politiska huvudsaken. För den skull var de beredda att gå adeln och de andra stånden till mötes, även när det betydde att de gav upp sina ursprungliga ståndpunkter. (Gunnar Wetterberg "Från tolv till ett - Arvid Horn" s 395-396)

Kyrkoherde Törling (i 1713 års ”pietistkommission”) pekade på e n följd av konventikelväsendet: Slutar inte Wolker upp med att predika, tror folk, att Guds ord ej läres rätt i kyrkan! Elias Wolker trodde inte, att vare sig kungen eller någon annan människa kunde hindra de kristna komma tillsammans och talas vid om Guds ord. Det kan ej vara konungens avsikt att ”beröva oss vårt andliga prästämbete, det vi alla böra bruka”. Bibeln talar ju klart härom, och Luther uppmanar oss därtill. Wolker tillfrågades, vad han menade med det andliga prästämbetet. Han svarade: ”Det består uti inbördes, broderligt förmanande, varnande, straffande etc.” Därtill hör också ”offrande, bön och tacksägelse”, ett överlämnande av ”hela sitt liv till Guds ära, sin egendom åt de fattiga”. (Ärkebiskop) Spegel: Kan varje kristen ”hava sådan gåva”? Wolker: Alla ha ej kommit så långt. (N. Odenvik "Elias Wolker" s 66)

ca 1700 och tiden dessförinnan

(För Philipp Jacob Spener) är alla kristna andliga präster som fått andliga tjänster. Viktigast av dessa är att flitigt sysselsätta sig med Guds Ord. Vid utövandet av tjänsterna gjorde Spener en skillnad mellan den som är präst och den som inte är det. Endast prästen är kallad att förmedla offentliga tjänster. Spener varnade för att kyrkan kunde bli ett ”Babylon” om man inte gjorde skillnad på prästtjänsten och det andliga prästadömet, som endast fick verka inom privata områden. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 4-5; Spener och de troendes gemenskap)

Från slutet av 1600-talet blev pietismen det viktigaste uttrycket för (nya) strömningar. Föregångsmannen var Philipp Jacob Spener (1635-1705). Han började sin bana i Frankfurt am Main men sökte sig undan det ortodoxa motståndet till Dresden och Berlin. År 1675 publicerade Spener "Pia desideria" (Fromma önskningar) som ett företal till Johann Arndts postilla. Han efterlyste en större roll för Bibeln i kyrkan, han pläderade för lekmännens allmänna prästadöme och han menade att uppbyggelse och själavård var viktigare än teologiska övningar. I samma anda verkade August Hermann Francke (1663-1727), som grundlade sociala och pedagogiska stiftelser i Halle - barnhem, skolor, boktryckeri, bokhandel, bibelanstalt och apotek. Redan mot 1670-talets slut nådde de första ringarna Sverige. Den tyska kulturen var vitt förgrenad över Europa, med livaktiga tyska kolonier runt om i det svenska riket, framför allt i Baltikum men också i Stockholm och på andra håll. Vid en vakans i Tyska kyrkan i Stockholm 1689 fick Spener frågan om han ville komma. Spener, som då låg i delo med kurfursten av Sachsen, var intresserad men flyttade till Brandenburg och Berlin i stället. Det religiöst toleranta Preussen - som vid denna tid också tog emot flyende hugenotter från Frankrike - blev ett viktigt centrum för pietismen. (Gunnar Wetterberg "Från tolv till ett - Arvid Horn" s 390-392)

Att vara präst (i början av 1600-talet) var attraktivt. Det gav makt och yndighet och dessutom i allmänhet en säker inkomst. Man har räknat med att det i genomsnitt fanns en präst per 400 invånare. Huvudsaken för prästerskapet i gemen var, trots alla stridigheter i teologiska frågor, inte teologisk renlärighet utan församlingens religiösa och sedliga fostran. Sockenprästerna hade den största betydelsen, när det gällde att påverka det vanliga folket ute i församlingarna. Det var först och främst kyrkoordningen från 1571 som gav anvisningarna för deras själavårdande och liturgiska verksamhet. Församlingsprästerna förde också sina sockenbors talan inför stiftsstyrelsen. De kunde vända sig mot adelns stora makt över socknarna och mot alltför tryckande pålagor som riksdagarna gått med på. Därigenom uppträdde de som allmogens förespråkare och målsmän. I sin ämbetsutövning var de ofta mycket kraftfulla och självrådiga. ... Prästernas ställning i förhållande till den andliga och världsliga överheten förändrades omkring år 1600. Dessa förändringar återspeglades bland annat i de löften som avgavs vid prästvigningen, vilka övergick till att ges form av en prästed. Den kom att utformas som ett trohetslöfte både mot den världsliga och andliga överheten. Eden innehöll i allmänhet förpliktelser till den Augsburgska bekännelsen och till Uppsala mötes beslut liksom avståndstagande från "papister och kalvinister". (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 42-43,45)

Af stor betydelse för skotska kyrkan är ... den af (John) Knox i förening med fyra andra prester författade "ordningsstadgan" (disciplinboken). Skotska kyrkan har en fullt följdriktig presbyteriansk författning och hon är i alla frågor, som röra kyrkan allena, helt och hållet frigjord från staten. Kristus allena är herre i kyrkan, men han uppenbarar sig i den troende församlingen. De enskilda församlingarne välja fullkomligt sjelfständigt sina prester, äldste och diakoner. De äldste äro så att säga pastorernas andlig stöd, under det att diakonerna befria dem från omsorgen om de fattiga och kyrkogodsens förvaltning. - Utom den söndagliga gudstjensten borde äfven under veckan insigtsfulla lekmän samlas till betraktande af det gudomliga ordet. Detta skedde också på den tiden och det sker ända till denna dag. Följden deraf är, att af alla kristna folk knappast något är så bibelfast och bibelkunnigt som det skotska. Men just derhän ville ock denna kyrkas fäder komma. Sålunda inrymmes öfverallt åt lekmannaelementet ett vidsträcktare verksamhetsområde och alla troendes allmänna prestadöme betonas på äkta evangeliskt sätt. Och äfven detta var och är den skotska kyrkans makt. Om presterna heter det, att de i grundregeln äro alla lika i rang; de äro sinsemellan bröder och enligt sakens natur är den ende brodern icke för mer än den andre. Dermed är den afgjordaste motsats mot episkopalismen (biskopsstyrelsen) uttalad. Endast för ordningens skull tillsättas för mindre kretsar superintendenter, hvilka naturligtvis likaså äro rent kyrkliga tjenstemän och icke såsom hos oss (i Tyskland) statsembetsmän. Superintendentområdena slöto sig sedan tillsammans till en provinsialsynod (kyrkligt möte) och de olika provinsialsynoderna till en generalsynod. Denna var tillika den högsta andliga domstolen. (Otto Funcke "John Knox och Maria Stuart" s 115)

Även om det fanns olika uppfattningar om prästämbetet under reformationstiden tycks det i praxis ha funnits en stor samsyn om dess nödvändighet och uppgifter. Till detta ämbete måste man kallas (vocatio) och ordineras/vigas. Däremot fanns under svensk reformationstid en varierande praxis vad gällde församlingens deltagande i valet (electio). Generellt kan sägas att prästämbetet som centrum i predikoämbetet inte grundades på idéer om hela kyrkan som ett allmänt prästadöme, utan på tanken att hela kyrkan låter sig representeras av biskoparna och överheten (ecclesia representativa). Enligt kyrkoordningsförslaget 1561 och Kyrkoordningen 1571 blir prästen vigd genom att ämbetet överlämnas av biskopen, alltså genom en förläning. Över huvud taget är begreppet allmänt prästadöme mycket sällsynt i den svenska kyrkan under reformationsperioden. (Sven-Erik Brodd "Kyrkans ämbete under reformationstiden" s 275)

Först och främst upptäckte (Martin Luther) Kristi auktoritet. Luthers livsverk var att han satte Jesus Kristus i centrum och därmed rättade till den senmedeltida teologins förvanskningar. Genom att Kristus och hans verk blev det centrala i stället för människan och hennes verk återupptäcktes läran om alla troendes prästämbete. Denna teologi tog ned prästen från hans piedestal genom att avskaffa den speciella prästerliga medlarrollen och fick därmed det katolska gudstjänstsystemet att vackla. (James Atkinson "Martin Luther" s 439)

De äldre skolarerna (i den medeltida katedralskolan) fick, vanligen vid ett och samma tillfälle, av biskopen motta de fyra så kallade lägre vigningsgraderna eller ordines minores (ostiarie, lektor, exorcist, akolyt). Detta skedde tidigast vid 14 års ålder, men normalt troligen senare. Härmed fick de blivande prästerna anlägga tonsur och bära klerikal dräkt och kom att ingå i det som med en sammanfattande benämning kallas "klerus", något som alltså inte endast omfattade de vigda prästerna. Detta innebar delaktighet i vissa klerikala privilegier. Mottagnadet av de lägre vigningarna torde ha markerat slutpunkten på den egentliga tiden i katedralskolan. Några har säkerligen också avbrutit sina studier här och sökt civil tjänst eller en annan befattning i kyrkan, som till exempel klockare. I nästa etapp av prästutbildningen skulle kandidaterna avancera till subdiakon, diakon och slutligen präst. Den kanoniska åldern för dessa högre vigningar eller "ordines majores" var 18, 20 respektive 25 år, men i tider av prästbrist har man tolkat bestämmelserna liberalt och det normala bruket torde ha varit att alla tre vigningarna gavs inom en relativt kort tidsperiod (inom ett år). Som "chorales" skulle de unga männen tjänstgöra i domkyrkans gudstjänster i en helt annan omfattning än tidigare. Tjänstgöringen omfattade nu alla mässor och tidegärdens alla böner och sånger. De hade också varsin bestämd korstol i domkyrkans kor. Utbildningen i koret var strängt praktiskt inriktad och bestod främst i att kandidaten skulle leva med i kyrkans liturgi och gradvis göra sig mer förtrogen med det egna stiftets texter, sånger och ritual. ... Om det förekommit någon egentlig teoretisk undervisning under denna tid är oklart. ... Vi kan anta att det pressade korschemat utgjort ett hinder för ett mer omfattande bokligt studium. ... Vederbörligen prästvigd blev kandidaten först genom mottagandet av den sjunde vigningsgraden (sacerdotium eller presbyterium). Denna vigning förrättades av biskopen och föregicks av examination, där kandidatens moraliska vandel (ej stadd i dödssynd) och civilstånd (fri, ogift, äkta börd) liksom troligen visst kunskapsstoff rannsakades. Härefter hade prästen att såsom vikarie tjänstgöra i koret ytterligare en tid, vilken först specificerades till ett år men snart utvidgades till två år, vilket kom att bli det normala. Efter denna utsträckta kortjänst var så fältet öppet för prästen att välja inriktning på sin fortsatta karriär. Han kunde bli sockenpräst (curatus) med ansvar för själavården (cura animarum) i en viss församling. Han kunde också söka fortsatt karriär inom domkyrkan. Här stod några möjligheter till buds: att bli vikarie för en kanik (dvs. en medlem av domkapitlet), tjänstgöra som mässpräst med utkomst av prebenden eller stiftelser, eller uppnå den högre befattning som kanik. Den senare befattningen innebar att han själv fick del i ansvaret för stiftets prästutbildning. Det fordrades alltså ingen annan högre utbildning än katedralskolan och kortjänst i domkyrkan för att bli vigd till präst och erhålla tjänst. Från och med 1200-talet hade de filosofiska och teologiska fakulteterna vid de stora universiteten på kontinenten sin blomstringsperiod. Det kom emellertid att dröja innan universitetsutbildning blev ett obligatoruium för prästutbildningen. Under medeltiden restes aldrig krav på akademisk examen för den vanlige sockenprästen, och för kanikerna först under 1400-talet. År 1485 krävde ärkebiskopen Jakob Ulfsson att alla kaniker i Uppsala stift måste ha studerat kanonisk rätt i tre år vid det nygrundade universitetet i Uppsala, såvida de inte studerat kyrkorätt eller teologi vid något utländskt universitet i minst fem år. (Roger Andersson "Undervisning och utbildning" s 222-226)

I början fingo alla de nordiska länderna sina präster utifrån, men redan tidigt blef än en jarl ... än en bonde vigd till präst, och en sådan infödd klerk höll då mässa för sina närmaste, såsom familjegoden under hedendomens dagar hade blotat för sin släkt. Prästerna, som kallades kändemän (d.v.s. lärare), fortforo ofta här i Norden liksom i den äldsta kyrkan att utöfva sina forna sysslor, och ända in i 13:de årh. var det allmänt, att både biskopar och präster lefde i äktenskap. Prästen valdes av församlingen. "När en kyrka blifver lös", heter det i en af de gamla kyrkolagarna, "så skola bönder med biskops vilja präst välja". Innan biskopen gaf någon bref på en kyrka, skulle han först undersöka den ifrågavarandes duglighet, och i det afseendet stod det ofta illa till. Stundom upprättade biskoparne prästskolor på sina gårdar, men i regel måste de blifvande prästerna åtnöja sig med en tarflig undervisning hos en präst i ämbetet. Om boklig lärdom var det icke tal; oftast var det nog för en klerk att kunna läsa, känna den kristliga barnaläran, äga säkerhet i förrättandet af gudstjänsten, förstå något latin och vara hemma i kyrkoårets indelning och i festerna. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 612; Missionen i Norden)

En handräckning för att framkalla en verksam reaktion emot metropoliternas (ärkebiskoparnas) för S:t Petri stol ingalunda ofarliga makt erhöll Rom i de s.k. Pseudo-isodoriska dekretalerna. Före denna storartade förfalskning hade funnits åtskilliga samlingar af tendentiöst ändrade eller alldeles oäkta kapitularer och dekretaler, men alla dessa utmynnade omkr. 850 i den isodoriska dekretalsamlingen, hvars utgifvare kallar sig Isidorus Mercator. ... Prästerna äro "Guds ögonstenar", "de andliga" (spiritalets), representanter för Gud och Kristus; lekmän äro däremot de köttsliga (carnales), som icke hafva rättighet att sätta sig till doms öfver dem, som Gud har satt till domare öfver alla. ... De falska dekretalerna hade lycka med sig. De hafva hjälpt påfvedömet och hierarkin öfver många svårigheter. ... Hela medeltiden använde dessa dekretaler såsom en äkta rättskälla. I 15:de årh. började väl en och annan att hysa tvifvel om samlingens äkthet, men först de magdeburgska centurierna, den första protestantiska kyrkohistorien, afslöjade bedrägeriet. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" 560-562)

På föreställningen om Upsala-konungens gudomliga härstamning och högsta presterliga embete hvilade förnämligast hela hans stora anseende; af religionen hade han sin helgd och magt, folket en föreningspunkt, riket samband och styrka. Att detta icke, såsom i Orientens stater, grundlade en hierarkisk författning, det kom deraf, att presterna, helgedomens föreståndare, här icke bildade någon från folket afsöndrad, inom sig sluten cast. Religionens verkan på stat och folk står i nära samband med det förhållande till samhället, hvari de personer befinna sig, som företrädesvis äro bestämda till Gudomens tjenst. I det Skandinaviska norden utgjorde dessa icke något eget samfund, såsom Magernas i det forn-Persiska riket och Druidernas i Gallien; ingen gränsmur afsöndrade dem, såsom Brahminerna i Indien och den presterliga casten i Egypten, från det öfriga folket; prestväsendet kom i vårt äldsta norden icke en gång till den fasthet som i det fordna Rom, der presterna väl äfven tillhörde det borgerliga lifvet, men likväl, såsom Pontifices och Augeres, bildade slutna collegier. Samma män, som frambragte folkets offer till Gudarne och förrättade de heliga religionsbruken, de samma voro tillika folkets höfdingar i fred och anförare i krig. Druiderna höllo sin lära hemlig. Hos de Skandinaviska nordboerna sjöngo skaderna öppet och fritt om Gudarne och deras bedrifter och öden. Under sådana förhållanden kunde ingen hierarchisk anda uppstå, ingen andelig myndighet bilda sig; den andliga och verldsliga blefvo här på det närmaste med hvarandra förenade. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 526-527)

Sångarna:

Gud sina vittnen sänder Med evangelii ord, Och ifrån alla länder Han kallar ut sin hjord: Ett rike utav präster, Guds egen sannings tolk, Men främlingar och gäster Bland jordens alla folk. (SJ Stone-P Ongman: Andliga Sånger 1936 nr 153:2; jfr Psalmer och Sånger 404:2)

Dig, o Guds Lamm, ske ära, att du vårt offer blev, och med den stungna handen, skuldbrevet sönderrev, och utav oss ett evigt rike av präster gjort, bland alla namn på jorden, endast ditt namn är stort. (H Schager: Kristen Lovsång 1954 sång 147; jfr Psalmer och Sånger 510)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående de troende som präster, jämför Egna kommentarer och funderingar till Upp 11:2a.

Petrus sade till de troende: “Ni (är) en utvald härkomst, ett furstligt/kungligt prästerskap, en helig nation.” (1 Petr 2:9a)

Ytterligare studier:

Joh 17:17-19; Apg 1:3; 8:12; 14:22; 19:8; 20:25; 28:31; Rom 15:6; 1 Kor 15:24; 2 Kor 1:3; 11:31; Ef 1:3; Kol 1:3; 1 Petr 1:3; 2:5; Upp 4:4,10; 5:10; 16:12; 20:6; 22:5.

H. von Campenhausen "Prästbegreppets uppkomst i den gamla kyrkan"; Svensk Exegetisk Årsbok 4 (1939): 86-101.

L. Floor "The General Priesthood of Believers in the Epistle to the Hebrews"; Neotestamentica 5.1 (1971): 72-82.

A. Gelston "The Royal Priesthood"; The Evangelical Quarterly 31.3 (1959): 152-163.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-10; 2012-06-01; 2014-12-30; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:6b Till Honom (är) härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen.

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten): (till)-honom '-en härlighetsglans'/härlighetsglansen och '-en makt'/makten in-i '-na tidsåldrar'/tidsåldrarna '-nas tidsåldrars'/tidsåldrarnas. amen.

1883: ... honom vare ära och makt i evigheters evighet! Amen.

1541(1703): ... honom ware ära och wälde, ifrån ewighet till ewighet: Amen.

LT 1974: Hans är äran för evigt. Han regerar i evighet! Amen.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Allt folket skall svara och säga: ”Amen.” (varje vers i 5 Mos 27:15b-26b, Hebreiska GT, ”Bibel 2000”)

Varje/allt folket skall tala: ”O, att det må bli.” (varje vers i 5 Mos 27:15b-26b, Grekiska GT)

Varje/hela (församlingen) av utkallade talade: “Amen.” ... (Neh 5:13b, Grekiska GT)

(Job sade:) “Vid sidan av (Herren) är makt och stabilitet.” (Job 12:16a, Grekiska GT)

(David sade:) “En gång har Gud talat, två/’två gånger’ hörde jag de här tingen, att makten (är) av Gud och (hos) Dig, Herre, barmhärtigheten.” (Ps 62:11-12a eller Ps 62:12, Grekiska GT)

(Mose sade till Herren:) “Vem har kunskap om Din vredes makt?” (Ps 90:11a, Grekiska GT)

Då (Herren) för ut Sin utsmyckning/’utsmyckade värld’ enligt/efter antal, skall han kalla varje/alla på/’för ... skull’ namn. Från/’beroende på’ mycket härlighetsglans och i/med stabilitets makt är inte någon obemärkt för Dig. (Jes 40:26b, Grekiska GT)

Till (en som en människas son) gavs början och hedern och riket, och alla folken, stammarna, tungorna skall vara slavar åt Honom. Hans (rättsliga) myndighet (är) en tidsålderslång (rättslig) myndighet, och Hans rike skall inte alltigenom förstöras. (Dan 7:14, Grekiska GT, Theod)

En högstes heliga skall ta riket till sin sida och ’hålla ... ner’/besitta riket ‘ända till’/’så länge som’ tidsåldern och ‘ända till’/’så länge som’ tidsåldrarnas tidsålder. (Dan 7:18, Grekiska GT)

(Tobias) välsignade Herren Gud in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. (Tobit 14:15b, S)

(Juden sade till den utländske kungen:) “Var tålmodig och titta på (Herrens) stora makt.” (2 Mack 7:17a)

(Salomo sade till Gud:) ”Att ha inblick i Dig (är) hel rättfärdighet, och att känna Din makt (är) en icke-dödlighets/odödlighets rot.” (Salomos Vishet 15:3)

(Manasse sade: “Herre) Din är härlighetsglansen in i (de kommande) tidsåldrarna. Amen.” (Manasses bön v 15b)

Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus talade till (Sina lärjungar:) “Amen säger Jag er att/: ‘Ni, de som har följt Mig i pånyttfödelsen, när Människans Son – alltefter omständigheterna – må sitta ner uppå Sin härlighetsglans' tron, kommer och/också ni själva (א,*א) att sitta emot tolv troner och döma Israels tolv stammar.’” (Matt 19:28)

När Människans Son – alltefter omständigheterna – må komma i Sin härlighetsglans, och alla budbärarna i sällskap med Honom, då skall Han sitta ner uppå Sin härlighetsglans' tron. (Matt 25:31)

(Jesus sade till Sina lärjungar: "De förbannade som inte har gjort något mot de minsta av Mina bröder) skall gå bort in i en tidsålderslång tuktan, men de rättfärdiga (som har gjort något mot de minsta av Mina bröder) in i ett tidsålderslångt liv." (Matt 25:46)

(Budbäraren sade till Maria: “Jesus) kommer att vara kung emot/’ut över’ Jakobs hus in i (de kommande) tidsåldrarna.” (Luk 1:33a)

(Maria sade: “Herren) har gjort/visat makt i/med Sin arm.” (Luk 1:51a)

(Jesus sade till två lärjungar:) ”Måste inte kristusen/'den smorde' visst/förvisso lida de här tingen och komma in i, in i Sin härlighetsglans?” (Luk 24:26)

På det här sättet, enligt Herrens makt, växte utsagan och var stabil. (Apg 19:20)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus) säger till (Natanael): "Amen, amen säger Jag er." (Joh 1:51a)

(Jesus sade:) ”Fader, vad Du har gett (och ger) Mig, vill Jag (ge) för att varest/där Jag är, och/också de där må vara i sällskap med Mig, för att de må titta på Min härlighetsglans, som Du har gett (och ger) Mig, eftersom Du välkomnade Mig före en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning.” (Joh 17:24)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

Pong! Pong! Pålkranen dånar i långsam takt, med tre eller fyra sekunders paus mellan varje slag. Det väldiga, ärofyllda, korrekta Partiet! Väldigare, mer ärofyllt och korrektare än gudarna i himlen! Korrekt i evigheters evighet! Väldigt i evigheters evighet! ... Ända sedan kulturrevolutionen inleddes (i Kina år 1968) har alla ledande kadrer som ännu kan inta sina platser på podiet avsett för ordförande, från Maos hustru Jing Qing till premiärminister Zhou Enlai, varit klädda i uniform. Mao Zedong själv går alltid klädd i uniform. Den ledande kadern åtföljs av organistionens partisekreterare och sitter rak i ryggen uppe på podiet, som täcks av en röd duk. Han lägger märke till att soldater och politiska kommissarier har utposterats vid stora dörren och sidodörrarna. ... En politisk kommissarie, som tidigare tjänade i armén och är klädd i en gammal uniform, leder sången när alla stämmer upp med "På det väldiga havet förlitar vi oss på rorsmannen", en sång som soldaterna sjunger varje dag. (Gao Xingjian "En ensam människas bibel" s 56-57)

Johannes' lovprisning ökar allteftersom skildringen fortsätter. Här (i Upp 1:6) är den tvåfaldig, i 4:11 är den trefaldig, i 5:13 är den fyrfaldig och i 7:12 sjufaldig. (Studiebibeln IV:753)

Sotarn, han kan tas med kvinnfolk så bra! Han kan prata med dem, också med små flickor som Madicken. ... Allt får han höra ... om Alva som nu sitter där inne med tårar i ögonfransarna och inte har fått dansa en enda gång. ... (Sotarn) går sjungande tvärs över dansgolvet rakt fram till (den vitklädda) Alva. ... Madicken vill att de ska dansa i evigheters evighet. ... "Oj, vad jag är kär i den sotarn", säjer Alva. Genast blir Madicken orolig. "Nej, det får du inte. Han är ju gift och har fem barn." "Det vet jag", säjer Alva. "Därför tänker jag bara vara kär i honom ungefär till torsdag. Eller kanske fredag." (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 187-191)

Jag är ingen Nebukadnezar, ty jag har gått igenom Inferno, och vet på hvem jag tror, och vet min ringhet. Men jag anar storheten af mitt uppdrag och bäfvar ibland. Man har utställt mig, men jag har icke sett det; man vill fira mig, men jag går icke dit! (August Strindberg "August Strindbergs brev XX juni 1911-maj 1912" s 115; brev 13 sept 1911 till Julius Per Abraham Muhr; Muhr hade i brev 13/9 1911 skrivit till Strindberg: "Jag undrar om en stor Titan, sådan som 'August Strindberg', verkligen kan gifva Gud äran för det väldiga arbetet som han utförer - För några år sedan hyllades flera s.k. 'self-made' businessmen sina sextio och sjuttio års-dagar och alla prisade dem och de prisade sig sjelfva, alldeles som Nebukadnezar förr i verlden, och jag minnes ännu med förundran huru den ene efter den andre gräfdes ned i jorden då knappast ett år förgått. Men en, jag tror den störste och bäste af dem alla, han uttalade högt inför alla de församlade vännerna på banketten att, han hade Gud att tacka för allt hvad han fått uträtta och åtnjuta. Den mannen lefver ännu i dag. Jag håller honom större än de alla andra.")

Jag undrar om ej tiden vore inne att jag gjorde ett mirakel, för folkets skull. Fotografi i färg t.ex. Eller Jod-synthes! ... ... Jo tiden är inne för att göra miraklet - för folket. ... Att göra silke af en vätska, utan silkesmaskar. Att omvandla linnetråd i silke. Att omvandla bomulls- och linneväfnader i siden (För Alingsås!). Att vid en Anilinfabrik utfå Jod som biprodukt. Detsamma direkt vid ett gasverk. Att fixera anilinfärger. ... ... Nu vill jag göra undret, att folket må tro på - mig - Och så kan jag inte göra undret! Men Ni skall göra det, ty Ni har handen! Och om Ni då säger: det har Strindberg lärt mig. Så skall jag svara: Gudi äran som lärt mig! (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 140,151-153,156-157; brev 16 mars 1896, 28 mars 1896 samt 10 april 1896, alla till Torsten Hedlund)

Jag har anlag till fallandesot och ligger väl en vacker dag, så mycket bättre, och jag tror att resan (till Paris) skall påskynda katstrofen. Dessförinnan skall jag i Paris söka få min författarära upprättad, det enda som återstår mig, sedan allt annat är slut. (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 118; brev 19 sept 1888 till Siri von Essen)

Lurvig är Jegor Savvitj, intill vildaste vidunderlighet. Håret räcker till skulderbladen, skägget växer ner på halsen, ur näsborrarna, ur öronen, och ögonen har gömt sig under ögonbryn som hänger ner i tjocka tofsar. Det är alltsammans så tätt och så hoptrasslat, att om en fluga eller en kackerlacka skulle råka hamna i håret, så skulle det inte gå att trassla ut den igen ur denna urskog på evigheters evighet. (Anton Tjechov "Talang" s 83-84)

Det värsta är att arbete, lif, verksamhet förlorar sitt intresse när jag ej har familjen att sträfva för, och isolerad dör jag! Men jag vill dö! ... Och ära och sådant lockar mig icke mer, sedan mitt enda intresse upphört existera. (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 49-50; brev 23 mars 1888 till Rudolf Wall)

Jag har en stolthet som icke tillåter mig vara annat än en man af ära! (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 215; brev 3 augusti 1875 till makarna Siri von Essen och friherren och kaptenen vid Svea Livgarde Carl Gustaf Wrangel)

Sent på aftonen kom författaren hem; han hade varit på en konsert, hört en utmärkt fiolspelare och var alldeles genomträngd och betagen av dennes makalösa spel. Det hade varit en underbar ström av toner, som han hade fått ut ur instrumentet. ... Fiolen klingade av sig själv, stråken spelade av sig själv, de bägge voro de, som åstadkommo det hela, man glömde mästaren, som förde dem, som gav dem liv och själ; mästaren glömde man; men på honom tänkte författaren, han nämnde hans namn och nedskrev därvid sin tanke: ”Huru dåraktigt, om stråken och fiolen skulle högmodas över sitt verk! och det göra likväl så ofta vi människor, skalden, konstnären, uppfinnaren inom vetenskapen, fältherren; vi högmodas – och alla äro vi dock endast de instrument, som Vår Herre spelar på! honom allena vare äran! vi hava intet att högmodas över.” ... Hos författaren vällde tankarna fram som tonerna ur fiolen, rullande som pärlor, brusande som stormen genom skogen; han förnam sitt eget hjärta däri, han förnam en glimt från den evige Mästaren. H o n o m a l l e n a ä r a n! (H. C. Andersen ”Sagor och berättelser V” s 26-28; Penna och bläckhorn)

Att fortsätta med (hembygden):

En predikant ville få oss att förstå, hur lång evigheten verkligen är. Den tar aldrig slut, förstår ni, mina kära vänner, sa han. Evigheten är längre än följande jämförelse. Tänk er, att det kommer en fågel vart tusende år flygande till jorden, och tar med sin näbb ett sandkorn och far iväg med. Så håller han på. Och en gång när han hållit på så där vart tusende år, så måste emellertid jorden vara flyttad genom fågelnäbben till en annan planet. Den måste ta slut någon gång, jorden. Men evigheten är ändå mycket, mycket längre! Den tar aldrig slut. (Bernt Werneskog ”Ur mitt hjärterum” s 137)

Det kan till vårt folks heder sägas, att det väl har förvaltat sina pund. Det finns intet land i världen, som i proportion till sin folkmängd (år 1940) kan uppvisa en sådan rad lysande uppfinnarnamn och en sådan rikedom på hela mänskligheten gagnande uppfinningar som det lilla Sverige. ... Vid Munksjö pappersbruk (i Jönköping), där (ingenjör A.) Müntzing på 1880-talet var sysselsatt med att söka finna en metod att framställa ett starkt och billigt omslagspapper, hade en dag ett kok natroncellulosa råkat bli avtappat, innan massan var fullständigt kokt. I stället för att kassera koket kom Müntzing på den idén att behandla massan i kollergång. Resultatet blev ett papper av förut okänd styrka: "kraftpapperet" hade sett dagen och började kort därefter sitt segertåg på världsmarknaden. Müntzing har f.ö. gjort flera revolutionerande uppfinningar, särskilt inom sulfatcellulosafabrikationen. Det var han, som gjorde denna framställningsmetod ekonomisk genom att ersätta den förut vid kokningen använda sodalösningen med en lösning av det vida billigare natriumsulfatet - först några år efter Müntzing kom också en tysk ingenjör Dahl på samma idé. Man finner ofta angivet i litteraturen, att natriumsulfatmetoden är en tysk uppfinning, och det må ju vara hänt, eftersom det ofta inträffar, att samma uppfinning göres av två personer på skilda håll oberoende av varandra - bara man inte glömmer, att det är svensken Müntzing som har prioriteringsrätten till uppfinnaräran. (Karl Modin "Svenskar som uppfinnare" s 237,243-244; kollergång = en typ av krossmaskin, där två valsar eller hjul förbundna med varandra roterar runt en vertikal axel)

Huskvarna Vapenfabriks massproducerade hanbössa av modell 17-20, har alltid, åtminstone inom den äldre svenska jägarkåren, betraktats som den typiska "torparebössan". Detta anser jag, är fullkomligt felaktigt! Det enda svenska vapen, vilket på grund av prisbillighet, enkelhet, spridning och robust konstruktion, verkligen motsvarar detta hedervärda epitet, är för mig odiskutabelt. Denna titel skall naturligtvis tillskrivas "Bösse-Nisses" stiftantändningshagelgevär "TRÄFF" från Norrefors Vapenfabrik i Hovslätt. Äras den som äras bör! (Rolf E. Björklund "Åsa Hulugårds Hammare - Norrefors Vapenfabrik - Hovslättsbössan" s 24)

Den 31 mars (1878). Midfastosöndagen. Winterkonungen har besökt vårt land denna vecka, med sin makt å härlighet, ty i tisdags afton kom det snö (och fortfarande varje dag) så att i onsdags fick vi taga till släda, när vi köde flyttersaker till Stackeryd, och föret var bra. (Likaså den 28, 29, 30). (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagböcker - En smålandsbonde berättar sitt liv" s 16; Skärstads socken)

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Hade en stark frostnatt isbelagt Munksjön, dröjde det ej länge, innan den förste gossen ur mellanklasserna med god fart satte över till andra sidan. Här och där skar skridskorna igenom den tunna isen. Om han då fallit, hade han varit förlorad, men tilltaget gav ära - åtminstone i klassen. Jag kan ej påminna mig ha hört om brutna ben eller armar under skoltiden. Var ungdomen då av segare material, eller behärskade den sin kropp bättre än nutidens (år 1947)? . . . På sin femtioårsdag, år 1915, utgav föreningen ("M. V."; Modersmålsvännen) en "Minnesskrift" i 300 numrerade exemplar. De händigaste versmakarna (i tryckhäftet "Lyktgubben") uppskattades mycket; deras minne levde ärat kvar långt efter det, att de lämnat skolan. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50,54,69-70)

Mellin fick icke Korsberga, utan en gammal Prost Pontén som gjort ackord och låtit afpruta halfva lönen. Tro mig, det ges ingenting nedrigare, sniknare, oärligare i Sverige än Smålands presterskap. Mellin hade gjort det samma, i fall det lönat mödan. Tro mig, jag är alldeles utledsen vid denna oerhörda depravation hos hela Ståndet, och så mycket jag kan som Biskop drar jag mig ifrån detta förkastade slägte, liksom i allmänhet från den Småländska menskligheten. I år har jag icke varit i Vexiö, hoppas också framgent kunna undvika det. Du vet icke hvad en ärlig karl lider af att vara omgifven af idel spitsbofvar, utsvultna, ärelösa tiggare, Nordens (?) Correctionshjon, Mensklighetens afskum. Hjertat vänder sig i mitt bröst när jag tänker på denna uselhet. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 38; brev från Östrabo i Växjö den 26 april 1836 till Christopher Tegnér; BG Ask-kommentar: Observera uttrycket "icke varit i Vexiö" vilket visar att Tegnér skiljer sin bostad Östrabo från själva staden Växjö)

Ärkebiskop Abraham (Angermannus) sak blev avgjord redan vid den i slutet av januari 1599 sammanträdande herredagen i Jönköping. ... Utslaget föll den 7 februari, då ärkebiskopen dömdes "ifrån äran". (Ragnar Ohlsson "Abraham Angermannus" s 426,430)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Efter dusch och frukost ger vi oss av till gudstjänst klockan nio i den grekisk-katolska kyrkan. ... Det blir en lång stunds väntan på prästerna. ... Tillströmningen ökar men ännu är inga präster i antågande. De flesta är uppklädda utan att för den skull vara pråliga. De hälsar varandra med orden "Slava na veki Bogu!" (Ära i evighet åt Gud!) Det är fjärran från det svenska sättet att hälsa på kyrkbacken. Men så är också Ukraina den frommaste delen av det forna Ryssland. Här betyder Gud fortfarande något påtagligt. (Karl-Erik Tysk "Skymningsland - Ljusglimtar från Gammalsvenskby" s 98; 20 september 2002)

Sekularisering av Bibeln och ärevördiga kristna satser är rutin i Sovjet. När man högt uppe på taken läser Slava KPSS (Ära vare Kommunistiska Partiet) är detta givetvis en åsnespark åt det tidigare "Slava Bogu" - Ära vare Gud. (Martin Allwood "Ryska kulturmönster" s 15; Det gammalslaviska kulturmönstret)

I sekulär grekiska används ”kratos” särskilt om politisk makt. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 379)

Jag skall dö och du skall leva, du mitt barn av morgonljus. Trygg och leende skall du leva i de omätliga rymdernas hus. ... Du har en hemlig ro i ditt öga, du har en visshet jag ej vet. Himlens gårdar äro höga men ej tom oändlighet. ... Jag är ingen. Jag är längtan än till mörker, än till ljus. Jag var ingen, blott en längtan att bedövas av makternas brus. ... Jag måste dö för att du skall leva, allt skall dö som ej är du. På den grav skall du leende leva där det gömmes som ej var du. (Pär Lagerkvist "Jag skall dö och du skall leva" s 78)

ca 1900 och tiden dessförinnan

Våren 1881 genomgick jag den enda allvarliga sjukdom, som ännu träffat mig, näml. en lunginflammation i bakre vänstra lungan, som jag ådrog mig då jag i drottningens under hennes frånvaro utrikes oeldade våning skulle öppna ett fuktigt kassavalv för att därur taga en skänk till min nyss i Karlruhe förlovade sons brud, Victoria af Baden. ... Jag har aldrig sedan (hittills åtminstone) känt några följder därav, utan är Gudi lov till denna stund ovanligt frisk, i trots av allt det bittra jag sedan dess måst genomgå, varför Gud vare tackad och ärad likaväl som för sina stora och oförtjänta välgärningar! ... ... Jag tackar ödmjukt och varmt Gud, som är all god gåvas givare! Honom vare allena äran, och domen och nåden vare hans, icke världens, icke mina fattiga medmänniskors, framför allt icke min! (Oscar II "Mina memoarer I" s 84,111)

Nog! Nämn ej mer om mänskors pris, där hjälten står i ryktets glans, där tänkarn dyrkas gudavis och snillet kröns med lagerkrans! De sola sig i eget ljus, och "ärans tempel" är det hus, där de med Roms Cesarer upprest bland gudarne sin stod för egen lust och öfvermod. Men om de vile blotta allt hvad deras själ med natt betäckt, och om de såge sin gestalt i evighetens morgonväkt, och om ett svärd klöf själ från kropp och de så nakna stode opp för egna domarblickar, som de för allmaktsögat stå, de skulle högt bekänna då: Allt har jag fått af dig, min Gud . . . din allmakt och min vanmakt all, att din all ära vara skall. Och förrän jag din ära stjäl,och förrän jag förnekar dig, förr må försmäkta kropp och själ, förr må din hand förkrossa mig, förr må mitt namn förgätet dö, som aftonvind på sommarsjö, förutan spår och minne; men du, min Gud, min kraft, min frid, skall lofvas högt till evig tid! (Zacharias Topelius "Kraft och ära" s 200-202; år 1873)

I Frankrike hade jag nödgats höra så många smädelser öfver mitt fädernesland och mina landsmän. Vilda, giriga barbarer skulle de vara, som roflystet riktade sina blickar mot det rika Frankrike. ... Med sådana tankar stodo vi på höjderna vid Cazal. Då skallade sång från en aflägsen bivackeld, och härligt ljöd öfver fälten tonerna af psalmen: "Nun danket alle Gott!" som upptogs från bivackeld till bivackeld och upprepades af tusenden och tusenden, och alltjämt ljöd det högtidligt, allvarligt och försonande: "Nun danket alle Gott!" Så firade tysken segern, han gaf Gud allena äran. Den gode Guden hade välsignat hans vapen, hade skyddat den egna härden. Åt det trogna fäderneslandet voro stolta segrar vunna, glömdt var allt lidande, allt elände. "Nun danket alle Gott!" Det var ett högtidligt, gripande ögonblick. Sällan i lifvet har något talat till mig så som i denna natt (1-2 september 1870) på slagfältet vid Sedan sången: "Nun danket alle Gott!" Det är dock stort och härligt att vara tysk. (Karl Zeitz "En frivilligs äventyr och minnen från fransk-tyska kriget 1870-1871" s 129-130)

Kan du göra något för Stenström som söker Wernamo så gör. Det är en ärans man. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 255; brev från Lund den 3 mars 1814 till Jacob Adlerbeth)

(Erik Gustav Geijer skriver i sina "Minnen":) "I början av december månad (1803) slår mina ögon en uppmaning i tidningarna till författaren av 'Äreminnet över Sten Sture den äldre' ... att giva sig hos Svenska Akademiens sekreterare tillkänna. Min syster frågade mig, varför jag blev så röd i ansiktet av avisorna. Obekant med de akademiska formerna, visste jag knappt, om denna uppmaning betydde gott eller ont. Emellan bävan och hopp besvarade jag den. Följande postdag underrättade mig ett brev från Hr Landshövdingen Rosenstein, att Svenska Akademien tilldelat mig sitt stora pris. Jag störtade med det öppna brevet i hand in i mina föräldrars rum. Deras överraskning var stor och i början stum. Min goda mor slöt mig till sitt hjärta, mina syskon omfamnade mig. Alla husets vänner jubilerade. Om min åldrige vän och välgörare berättade man mig, att han, vid emottagande av underrättelsen tidigt en morgon, genast gick in till sina bröder (gamla ogifta officerare, såsom han själv), satte en stol uppå bordet, sig själv på stolen och med hög röst förkunnade min ära." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 294)

1686 meddelades prästeståndet vid riksdagen i nåder att en ny kyrkolag hade blivit gillad och stadfäst av konungen. Den var utarbetad av en kunglig kommission av profana jurister med Erik Lindschöld i spetsen men har likafullt varit normgivande för den svenska statskyrkans organisation och myndighet intill våra dagar (i början av 1960-talet). Karl XI var personligen en mycket gudfruktig man och hans drottning ännu frommare; hon tillsåg rentav att bönen för överheten fick en ödmjukare formulering i kyrkohandboken än vad som eljest skulle ha varit fallet. I handbokstexten som skulle ges ut till hundraårsminnet av Uppsala möte stod nämligen: "bevara och välsigna vår älskeliga öfverhet Hans Konglig Majestät vår allernådigste konung." Det slog henne att man nog inte borde kalla sig majestät inför Gud, och hon talade om saken med sin gemål som gav henne rätt och lät kalla till sig biskop Jesper Svedberg som var ansvarig för arbetet. Denne meddelade att boken tyvärr redan var tryckt, men kungen befallde då att det ifrågavarande arket skulle tas ut och tryckas om med bönen lydande: "bevara och välsigna vår älskelige konung och herre, den Du till ett hufvud och försvar oss nådeligen förordnat hafver." Man vågar kanske tro att det inte enbart var hänsyn till Gud som förestavade denna ändring. Att Karl XI och hans medarbetare hade sinne för kyrkans politiska nytta är nämligen otvivelaktigt. Prästerskapet organiserades i hans tid till en statlig tjänstemannakår som villigt gick den allsmäktiga maktens ärenden, och en imponerande samling rojalistiska biskopar stod konungen bi med råd och dåd och manifesterade sin totalitära och ortodoxa tro i ett antal kyrkliga skrifter som har haft inflytande på tänkesätten i Sverige genom århundraden. (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 597)

För skalden (Georg Stiernhielms) åskådning karakteristiskt är också, att äran så starkt framhäves som mål för mänsklig strävan: "Gud han är ährones Gud; Guds ansichte lyser oss ähran. Ähran är dygdenes root, och dygdenes grundval är ähran. Dijt måtter all Gudz lag, der oss allom i sjelve naturen fast inpräntat uti vår siäl och samvete lyser." (Eskil Källquist "En gryningstid för diktningen" s 138)

Erik (XIV) hade före sin tronbestigning försökt vinna drottning Elisabets (i England) hand. ... Det fordrades verkligen mycket god vilja för att tyda (ett svarsbrev från drottningen) som en uppmuntran. Däremot kunde Erik möjligen finna något skäl att ej alldeles förtvivla, när han bekom följande rader från den åtrådda sköna: "Om jag icke erkände den särdeles stora förbindelse, vari jag står till Eders Härlighet för Dess mig städse visade bevågenhet, skulle jag i sanning illa uttryckt vad jag känner. Därför bjuder jag Dig, för detta uppriktiga hjärtelag, vänskapens gengärd till den grad, att mera ej kan av en furstinna begäras. Eders Härlighets Syster och frände. Elisabet. Den 4 maj (15)61." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 257,260)

Tanken på Guds ära intager en central plats i Calvins teologi. ”La gloire de Dieu” är målet för hela den gudomliga världs- och frälsningordningen liksom också för människans handlande. ... Den kristnes gärningar skola tjäna syftet att föröka Guds ära. Den absoluta underkastelsen under Guds vilja och lydnaden för hans lag är fundamentet i den calvinska tron. Genom en idog verksamhet i kallelsen och genom aktiv medverkan i Guds rikes sak skall den kristne bevisa sin tro och samtidigt främja Guds ära. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 238)

Biskop Johannes Krysostomos ville hellre vara med Paulus i bojor än med änglarna i härligheten. Han dog i en fångtransport med orden: ”Ära vare Gud för allt!” (Sven Danell ”Dagpostilla” s 16 i kommentar till Jak 5:7-10)

Krysostomus' första predikningar gjorde ett väldigt intryck. "Ära vare Gud för allt!" - det var hans valspråk; det var ock det ämne, som hans tal nu (efter hans återintåg i Konstantinopel) rörde sig omkring inför en skara åhörare, som icke fick rum i någon kyrka utan måste samlas på öppna torget. . . . När han kände, att slutet var nära, lät han föra sig in i ett litet kapell, klädde sig i en ren, hvit dräkt såsom en Herrens brud, mottog den heliga nattvarden och afsomnade stilla med de orden på sina läppar: "Ära vare Gud för allt!" Det skedde år 407. (P. Waldenström "Till Österland" s 60)

Med förvåning slår du mig, Zeus, min käre. Du härskar över oss alla, och se, makten och äran är din! (Nils Beltzén-Olof Pettersson "Religionshistoria för högre skolor" s 134; Grekisk religion, Theognis omkring år 500 f. Kr.)

Sångarna: Du Herre, vår Herre så stor och mäktig har gjort allt på hela jordens rund. Du skapade rymden, du skapade jorden och vakar över dem varje sekund. (Engelsk förf./A-S Thorssell: Psalmer och Sånger 354:1)

Amen i himlen, amen på jord, Amen, ty så det står i Guds ord; Amen i våra hjärtan också: Amen, det är ju så. Äran, äran, den skall Jesus ha Uppå jorden och i himlarna, Ty han borttagit alla synderna. Amen, halleluja. (Fredrik Engelke: Förbundstoner 1911 nr 211:4)

Egna kommentarer och funderingar:

Synoptikerna använder det enkla "Amen" utom i Matt 6:2. Se Matt 5:18,26; 6:2,5,16; 8:10; 10:15,23,42; 11:11; 13:17; 16:28; 17:20; 18:3,13,18; 19:23,28; 21:21,31; 23:36; 24:2,34,47; 25:12,40,45; 26:13,21,34; Mark 3:28; 8:12; 9:1,41; 10:15,29; 11:23; 12:43; 13:30; 14:9,18,25,30; Luk 4:24; 7:28(א,*א);12:37; 18:17,29; 21:32; 23:43.

Johannes evangelium använder det dubbla "Amen, amen". Se Joh 1:51; 3:3,5,11; 5:19,24-25; 6:26,32,47,53; 8:34,51,58; 10:1,7; 12:24; 13:16,20-21,38; 14:12; 16:20,23; 21:18. Angående "amen" se "Egna kommentarer och funderingar" till Joh 1:51a.

Uttrycket “tidsåldrarnas tidsåldrar” har vi också i Upp 1:18; 4:9-10; 5:13; 7:10(א*),12; 10:6; 11:15; 15:7; 19:3; 20:10; 22:5. Vi har det också i Rom 16:27(P61,א,*א,A); Gal 1:5; Fil 4:20; 1 Tim 1:17; 2 Tim 4:18; Hebr 13:21; 1 Petr 4:11; 5:11(א,*א,A). Lägg märke till ”de två tidsåldrarna” (tidsåldern och tidsåldrarnas tidsålder) i Dan 7:18 och jämför med “in i (den kommande) tidsåldern” i Johannes' evangelium (12 gånger; Joh 4:14; 6:51,58; 8:35,51,52; 10:28; 11:26; 12:34; 13:8; 14:16) och det slutgiltiga ”in i (de kommande) tidsåldrarnas tidsåldrar” (13 gånger) i Uppenbarelseboken. Tillsammans förekommer de två uttrycken ”in i (den kommande) tidsåldern” och ”in i (de kommande) tidsåldrarnas tidsåldrar” 25 gånger, antalet för Herren + de tolv stammarna + de tolv apostlarna. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 6:16-21.

Paulus sade till de troende i Rom: ”Till (Gud är) härlighetsglansen in i (de kommande) tidsåldrarna. Amen.” (Rom 11:36b)

Paulus sade till Timoteus: “Till (Jesus Kristus är) heder och tidsålderslång makt! Amen.” (1 Tim 6:16b)

Petrus sade: “Gud må förhärligas i alla ting genom Jesus Kristus, till vilken härlighetsglansen är och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen.” (1 Petr 4:11b)

Petrus sade: “Till (Kristus är) härlighetsglansen och (א,* א) makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (א,* א, A) (kommande) tidsåldrar. Amen.” (1 Petr 5:11)

(Judas sade:) “Till en ensam/ende Gud, vår Räddare genom Jesus Kristus vår Herre, (är) härlighetsglans, storhet, makt och (rättslig) myndighet, före varje tidsålder och nu och in i’/i * (א,* א) tidsåldrarna. Amen.” (Judas v 25)

Grekiska ord:

kratos (makt) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 7:17; Luk 1:51; Apg 19:20; 1 Tim 6:16; 1 Petr 4:11; 5:11; Judas v 25; Upp 1:6 – Judit 2:12; 5:3,23; 6:2-3; 9:8,11,14; 11:7; 13:11; 2 Mack 3:34; 9:17; 11:4; Salomos Vishet 11:21; 15:2; Syr 18:5; 29:13; 47:5; Ef 1:19; 6:10; Kol 1:11; Hebr 2:14; Upp 5:13.

Ytterligare studier: Rom 16:27; 1 Kor 14:16; Gal 1:5; Ef 3:21; Fil 4:20; 1 Tim 1:17; Hebr 13:21; 2 Petr 3:18; Upp 1:7; 19:4; 22:20-21.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-10; 2012-06-02; 2014-12-31; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:7a Skåda, Han kommer i sällskap med molnen, och de (א,*א) skall skåda Honom, varje öga, och/också vilka som än ’borrade ut’/genomborrade * (א*).

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) Skåda, (han)-kommer i-sällskap-med '-en moln'/molnen och (de)-skall-skåda honom varje öga och vilka-som-än borrade-ut.

1883: Se, han kommer med skyarna, och alla ögon och de, som hafva stungit honom, skola se honom.

1541(1703): Se, han kommer, med skyn, och alla ögon skola se honom, och de honom stungit hafwa.

LT 1974: Se! Han kommer, omgiven av moln, och alla människor ska se honom – ja, till och med de som har genomborrat honom.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Israels folk:) ”Skåda, Jag skickar bort Min budbärare före ditt ansikte.” (2 Mos 23:20a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) ”Ett moln och en skymning (är i en) ring av/omkring (Herren).” (Ps 97:2a, Grekiska GT)

(Daniel sade:) "Jag tittade (hela tiden) på i en nattens syn. Och skåda, (En) som en människas son kom (hela tiden) uppå himlens moln. Och Han var (hela tiden) vid sidan av (En) som en Gammal av dagar och de som stod vid sidan av (Honom) var (hela tiden) vid sidan av Honom." (Dan 7:13, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Jag skall ’hälla ut’/utgjuta en fröjdbringande (nåds) och medömkans Ande emot Davids hus och emot Jerusalems invånare, och de skall se emot, i riktning mot Mig ... och de skall ’skära sig’/sörja emot honom ett sörjande som emot en välkomnad, och de skall orsakas/känna smärta, en smärta som på (en som) föder för första gången.” (Sak 12:10, Grekiska GT)

(Judit sade till stadens äldste:) “Det har inte stått upp i våra släkten, inte heller är/förekommer det ’i dagen idag’/’nu för tiden’ och inte (finns det) en stam och inte en ätt och inte en folkförsamling och inte stad ut ur/av oss, vilka då de kastar sig ner inför gudar gjorda av händer (för att hedra dem), helt och hållet precis som det blev i de förra dagarna, (då) våra fäder ’till förmån för’/’för ... skull’ (detta) gavs ’in i’/till stort svärd och ’röveri alltigenom’/plundring, och de föll ett stort fall inför våra fienders ögon.” (Judit 8:18-19)

Herrens härlighetsglans skådades och molnet, som det tydliggjordes på/’för ... skull’ Mose, som det och/också ansågs värdigt Salomo, för att platsen/helgedomen storligen måtte helgas helt och hållet. (2 Mack 2:8b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Alla de (som är) uppå jorden skall få kunskap, att Herren är tidsåldrarnas Gud.” (Syr 36:17 eller 36:19b)

(Baruk sade till Herren:) "Varje/hela jorden må få kunskap om att Du (är) Herren, vår Gud." (Baruk 2:15a)

Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus talade (till prästledaren): ”Jag är. Och ni skall skåda Människans Son som sitter ut ur Förmågans rätta/högra (delar) och som kommer med himlens moln.” (Mark 14:62)

(Jesus sade till de sjuttio:) “Skåda, jag har gett (och ger) er den (rättsliga) myndigheten att trampa ovanpå ormar och skorpioner och emot varje fiendens förmåga, och ingenting kommer att (א,* א, A) * (א*) handla orättfärdigt (emot) er.” (Luk 10:19)

Då (lärjungarna) såg, lyftes (Jesus) emot/upp och ett moln tog Honom nedifrån, från deras ögon. ... (Och två män i vita beklädnader sade:) ”Den här Jesus, som har tagits upp från er in i himlen, skall komma på det här sättet ’vilken vändning’/’på det vis’ ni betraktade Honom, då Han gick/for till himlen.” (Apg 1:9b,11b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesu) lärjungar säger till Honom (P5,א*,A): ”Skåda, nu samtalar Du i klarspråk, och Du säger ingenting (i) ett ordspråk! (Joh 16:29)

Den andra skriften säger åter/vidare: ”De skall skåda in i Honom som de ’borrade ut’/genomborrade.” (Joh 19:37)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

I motsats till vad som skedde vid himmelsfärden, då en sky tog (Jesus) bort ur lärjungarnas åsyn, skall allas ögon se honom vid hans återkomst. (Studiebibeln IV:753)

(1907 April 18:e). Skall jag korsfästas igen? såsom jag korsfäst Kristus? Jag går i dödstankar och väntar en katastrof! (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 256)

Om en illgerningsman blefwe dömd derföre, att han dräpt en konungs eller furstes son, och du gjorde dig säker, sjöng och spelade, likasom wore du alldeles oskyldig, ända tilldess du förfärligen blefwe angripen och man öfwerbewisade dig, att du wore den, som hade förmått dråparen dertill; ack! då blefwe dig hela werlden för trång, isynnerhet om också ditt samwete wittnade emot dig. I huru mycket större ångest skulle du då icke råka, om du rätt betänkte Christi lidande? ... Såsom redan sagdt är, du är i sanning den, som med dina synder har dräpt och korsfäst Guds Son. ... Den som (på detta sätt) blott en dag eller en timma, ja, en enda fjerdedels timma betraktar Guds lidande, om den wilja wi wäl säga, att det är honom bättre, än om han ett helt år fastade och hwar dag genomläste en bönbok eller läste Christi lidandes historia hundra gånger. ... I Christo kan man finna wederqwickelse och styrka att strida emot alla frestelser till synd. Detta är den rätta frukten af Christi lidandes betraktande. Den som nu häruti på detta sätt öfwar sig, han gör bättre, än om han hörde alla passionspredikningar eller läste alla messor. De heta ock rätta christna, som på detta sätt lämpa Christi lefwerne och namn på sitt lefwerne. ... Men att så betrakta Christi lidande är nu kommet ur bruk och något sällsynt, ehuru Pauli och Petri epistlar öfwerallt lära oss det. Wi hafwa förbytt Christi lidandes betraktande uti idel skenwerk och endast målat det på papper och dermed prydt wåra wäggar. (Martin Luther Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen, s 248-250 i kommentar till Matt 21:1-9)

När första linjen av det kejserliga fotfolket satte sig i rörelse för att nedstiga i dälden och angripa nybyggarnes för hästfolket oåtkomliga front, syntes på deras sida en ryttare i vit mantel, kommande från den högra flygeln. Prokonsuln och biskopen igenkände i denne ryttare Krysanteus. . . . Krysanteus' lik återfanns efter stridens slut. Han låg utsträckt på marken med svärdet i den knutna handen och manteln rödfärgad av blodet från hans genomborrade bröst. När Anneus Domitius vördnadsfullt nalkades sin fiendes lik, stod (prästen) Petros betraktande det, och Eufemios, hans adjutant, satte sin platta fot på den sköna hjälteskepnadens bröst och sade: "Så trampar kyrkan hedendomens hydra." (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 322,334)

Att fortsätta med:

(Jesus kommer) liksom buren på en tron av skyar. (David Hedegård ”Nya Testamentet” s 602)

På kvällen den 14 maj 1948 proklamerade judarna sin stats självständighet under namnet Israel, inom de av FN fastställda gränserna. Denna självständighetsförklaring besvarades med omedelbart krig från de omgivande arabstaterna: Egypten, Transjordanien, Syrien, Libanon och Irak. Jerusalem, som var avskuret från de vid Medelhavs-kusten kämpande israelitiska huvudstyrkorna, hade att utkämpa en hård försvarskamp mot en transjordansk belägringshär men undsattes slutligen. ... Israels församlande till Palestina sker i enlighet med profetian. ... Enligt det profetiska ordet skall Israels folk väckas också i andligt avseende. Det har ännu ej skett. Men den dag skall komma, då Israel skall se upp till Kristus, som det har stungit, samt tillhöra, följa och tjäna Herren. (Eric Hertz "Något om Palestina och Israel" s 72,74-75; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1958)

"Jag har firat Chanucah och Jul samtidigt. Jag är en kristen jude, min Rakel", (sade Zadrak till sin hustru). "Det är en omöjlighet, som sådan blir du utstött av judarna, och de kristna upptar dig inte." "Det får inte vara en omöjlighet. Just som judar ska vi samlas kring vår Messias." "'Vi', säger du! Ensam är du om den dubbelställningen!" "Ensam, nej! Kristus själv var och förblev jude och likaså alla hans apostlar. Varför skulle då vi i våra dagar behöva övergå från judendomen, om vi blir kristna? Behöver jag upphöra att vara jude, därför att jag hyllar judarnas Konung?" "Judarnas Konung - en korsfäst bedragare, som av hedningarna på hån fick det tillmälet. Hyllar du honom, då upphör du i sanning att vara jude, ovärdig blir du ditt folk och dina fäder. ... Varför talar du så hädiska ord, varför kallar du honom Judarnas Konung?" undslapp det henne (till sist) med en snyftning. ... Han stod och såg på Rakel, som han höll i sina armar och i henne såg han sitt folk sådant som det varit genom tiderna och ännu var. O, Israel, vad skall det inte en gång bli av dig, då din hårdnackade trohet i förnekelsen blir omvänd till trohet i bekännelsen, när du äntligen får se, vem du stungit har! (Elisabeth Beskow "En tonskapelse" s 91-92)

Blek var (juden) Zadrak och hans blick tycktes se mot djupare hemligheter än vanligt, när han efter konsertens slut bugade sig för publikens applåder och blomsterhyllning. Det låg nära till hands att finna hans bugning allt för djup, den påminde om krypandet hos en beroende nation. Men när han reste sig långsamt, låg i den rörelsen en seg elasticitet, som påminde om det outrotliga i den av alla förföljda nationen. Alltigenom var han juden, där han stod, och juden var det, som upptog den åt snillet ägnade hyllningen. I den stora konsertsalen var många judar. Zadraks blick sökte dem, men snarare fördunklades än ljusnade, när han såg hur frenetiskt de deltog i hyllningen. Skulle inte deras hyllning ha förbytts i hatfull demonstration, om andan i hans verk träffat folksjälen inom dem? De hyllade honom, juden, för skönheten i hans lov, men förbisåg honom, till vilken lovet uppsteg. Fanns väl här inne en enda, som hört och förstått och träffats? Just då Zadrak gjorde sig den frågan, kom man med en lagerkrans, som sattes på hans huvud. Den var från judarna, som ville bringa honom sin särskilda hyllning. Lagerkransad bugade han under frenetiska applåder, som nu kom starkast från hans eget folk. Men Zadraks blick var inåtvänd, och leendet, varmed han borde ha tackat, uteblev. För sin inre syn såg han ett törnekrönt huvud och hörde andra rop än hyllningens. Ännu ser de inte vem de stungit, och mig blev det inte givet att visa dem det! ... "Du har läst om en Ghettos drömmare, som ville tvinga sitt folk att höra om Kristus och lyckades så långt, att han fick dem på påvens befallning till kyrkan" (sade Zadrak till sin hustru). "De kom alla, men - med tillstoppade öron", fortfor Zadrak. "Vad vill du säga med det? Jag märkte då inga tillstoppade öron bland judarna på din konsert. Ditt eget folk hyllade dig intensivast." "Mig, ja! Men inte sin Messias. Israel förhärdar sig och vill inte höra. Förgäves har jag arbetat och hoppats, inte ens du, som vilar i min famn, värms av elden i mitt hjärta! Tiden är inte inne än, långt avlägsen är Israels dag. Jag hade hoppats få på avstånd åtminstone hälsa gryningen, men natten tycks ha många väkter kvar." (Elisabeth Beskow "En tonskapelse" s 107-109)

Kommer jag ned till havet om morgonen när jord och himmel ligga orörliga av sol,anar jag livet som en helig glädje, en strålande visshet. Och jag står hjälplös och beklämd vid tanken på att jag vågat håna det jag ej förstått, det jag likväl aldrig skall kunna fatta. Jorden bränner om mina fötter som en helig mark jag ej haft rätt att beträda och jag vänder mig bort med den osaliges hemlöshet och fruktan i min blick, som söker mörkret. Uppståndelsens morgon, då jag vaknar bländad av ljus. Uppståndelsens morgon då ur strålande himlar jag ser den gud nedstiga som jag förnekat, och som, sedan han låtit mina ögon bländas av hans åsyn, i evigheters evighet skall vara dold för mig, den hungrande. (Pär Lagerkvist "Kommer jag ned till havet" s 79)

Ester Blenda Nordström drömde om att skaffa sig en egen gård, och vintern 1918-19 var hon lantbrukselev hos P.J. Rösjö i Jönköping. Här började planerna på en ungdomsbok ta form, grundade på minnena från uppväxten i Småland. Resultatet blev "En rackarunge" (1919), den första boken om den uppfinningsrika yrhättan eller rackarungen Ann-Mari. ... Ann-Maris föräldrar omkom vid en trafikolycka. Därför har mostern tagit hand om henne och nu tillfälligt placerat henne hos pastor Dammel och hans fru i Småland. ... Astrid Lindgren var tolv år när "En rackarunge" kom ut. Säkert läste hon boken, och man kan mycket väl tänka sig att hon lät sig inspireras av rackarungen Ann-Maris upptåg. ... Prästfamiljen ovetande finner Ann-Mari ... en utväg att ta sig till Värnamo marknad, som hon hade fått löfte om att få följa med till om hon varit flitig med sina läxor. Det villkoret är uppfyllt, men ett obetänksamt uppförande i kyrkan resulterar i marknadsförbud. "Dom ska se vem dom haver stungit!" tänker den upprörda Ann-Mari, som känner sig orättvist behandlad. "Dom ska se, att Ann-Mari Sofia Lindelöf inte är den, som blir lovad en sak och sen nöjer sig med att den inte hålls." Ann-Mari har tumme med de flesta i samhället och får löfte av stationskarlen Åstrand att vara bromsare på gruståget till Värnamo med en lön på en och femtio och gratis resa på sista tåget. (Ingrid Nettervik "Ester Blenda Nordström - Den undersökande journalistikens pionjär" s 124-126)

Viktigast av dessa (profetiska årtal som ännu år 1903 höra till framtiden) äro 1917 och 1923, emedan flera olika uppfyllelser av profetian sammanträffa vid dessa årtal. De som då leva, skola säkerligen få skåda stora omstörtningar inom den katolska och muhammedanska såväl som den protestantiska världen. Vid den tiden är sannolikt judafolket återkommet till Palestina och har det uppbyggt sitt tempel (den enda händelse som ännu icke inträffat), infört stora rikedomar samt kunskap i olika branscher, förfarenhet i handel och industri, i lantbruk och trädgårdsodling, varigenom landet skall komma till en hastig uppblomstring. Man skulle kunna tro, att det då vore slut på judafolkets bedrövelse, men det vill synas, som ännu en bedrövelsens tid vore att vänta, sannolikt föranledd av europeiska makters avundsjuka på Ryssland, som då vill komma i besittning av Palestina. Härigenom kommer med all sannolikhet ett europeiskt krig, ett världskrig, att bryta ut, och genom detta judafolket ännu en gång, ehuru den sista, att råka i en stor nöd, vilken i skriften kallas "Jakobs nöd". Då denna är som störst, kommer Herren av himmelen, och då skola de, som äro kvar, den sista kvarlevan av judafolket, emottaga honom; "de skola se honom, vilken de hava stungit, och sörja över honom, såsom man sörjer över ende sonen", men på samma gång skola de säga: "Välsignad vare han, som kommer, en Konung i Herrens namn". Av det sagda framgår tydligt, att vi befinna oss i sista tidens yttersta tid, då blott 30 år återstå av alla de i skriften angivna data till ändens tid, när den nuvarande tidsåldern avslutas, men att de viktigaste tilldragelserna kunna, såsom vi redan hava sagt, mycket väl komma vid de tidigare data, som ligga tio eller tretton år närmare oss, så att vilken som helst av oss, som nu leva, kan få uppleva allt detta. (John Ongman "Vad menas med hedningarnas tider, när börja och när sluta de?" s 106-107)

De kristna har det hoppet och den förtröstan till Gud att de snart blir fria från fiendernas förföljelse, när den store Korsbäraren kommer för att döma världen. Då börjar de kristnas fiender, smädare och motståndare yla och gnissla tänder, när de får se vem de stungit. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 273-274 i predikan 1859 över 1 Joh 3:15)

En kvick men oförskämd oppositionsskribent var "Aftonbladets Palmaer" så kallad därför att han en tid var medarbetare i Hiertas tidning. ... År 1835 lämnade Palmaer huvudstaden, där han vistats en längre tid, och återvände till sin hembygd Östergötland. Han försökte nu vinna anställning som bibliotekarie eller adjunkt vid gymnasiet i Linköping, men förgäves. Då lät han genom sin elaka men ovanligt kvicka satir "Yttersta domen i Kråkvinkel" biskop och domkapitel veta i vem de stungit hade. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 199-200)

Jag minns icke om jag sagt dig något om (Adam) Oehlenschläger. Jag fann honom rätt interessant, trevlig och älskvärd. Det ligger något fromt, naift, till och med barnsligt i hala hans väsende. Häraf förklarar jag mig också hans fåfänga som verkeligen synes mig litet barnslig; men man kan ej bli ond derpå, man kan endast undra öfver att en så väldig och genialisk natur kan vara utsatt för dylika svaghetssynder. Förhållandet lär ha varit detsamma med (Carl von) Linné. I öfrigt gör man honom nu ingalunda rättvisa i Danmark. Sådan är publiken öfverallt, en oförnöjsam Fru som fordrar att man alltid skall vara lika stark, lika eldig. När man stigit så högt som han borde man väl ha lof att någon gång få flyga litet - under molnen. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 351; brev från Lund den 27 november 1825 till Carl Gustaf von Brinkman)

Sångarna:

Och klarare än påskens ljus, då han steg ur sin grav och krossade det ondas makt och dödens udd bröt av, ja, klarare än påskens sol är Herrens härlighet när han på skyar kommer hit och alla honom ser. (J Brownlie-A Frostenson: Psalmer och Sånger 732:2)

Hand och fot man genombårat; Sträckt och plågad är hvar led; Hufvudet, af törnen såradt, Blekt och blodigt sjunker ned. Så, som Jesu smärta var, Aldrig någons varit har. (J Qvirsfeld-AP Amnelius-C Dahl-FM Franzén: Psalm 92:2; jfr Psalmer och Sånger 142:2)

Varje blick skall honom skåda Iklädd härlighet och glans. Och hans ankomst skall bebåda Riket nu är vordet hans. Krönen honom. Krönen honom. Med en evig segerkrans. (J Cennick-C Wesley-H Strömberg: Sånger och Psalmer 758:3)

Grekiska ord:

nefelê (moln) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 2:8; Mark 14:62; Apg 1:9; Upp 1:7 – Salomos Vishet 2:4; Syr 13:23; 35:16-17(20-21),24(26); 43:14-15; 50:6-7,10; Baruk 3:29; Jeremias brev v 61; De tre männens lovsång v 50; Matt 17:5; 24:30; 26:64; Mark 9:7; 13:26; Luk 9:34-35; 12:54; 21:27; 1 Kor 10:1-2; 1 Thess 4:17; Judas v 12; Upp 10:1; 11:12; 14:14-16.

Ytterligare studier: Ps 104:3; Jes 3:13-14; 19:1; Judit 1:15; Salomos Vishet 11:14; 12:27; Matt 16:27-28; 24:27; Joh 1:50; 21:22; 1 Thess 1:10; 1 Joh 2:28.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-11; 2012-06-02; 2015-01-01; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:7b Och alla jordens stammar skall ‘skära sig (över)’/sörja * (א*) Honom. Ja. Amen.

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) och (de)-skall-skära-sig (över)-honom alla '-na stammar'/stammarna '-ens jords'/jordens. ja, amen.

1883: och alla jordens folk skola jämra sig öfver honom; ja, amen.

1541(1703): och all slägte på jordene skola jämra sig; ja, Amen.

LT 1974: och alla folk ska gråta av sorg och rädsla när han kommer.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Abram:) “I dig skall alla jordens stammar vara välsignade i.” (1 Mos 12:3b, Grekiska GT)

(Herren sade till Jakob:) ”I dig och i din säd skall alla jordens stammar vara välsignade i.” (1 Mos 28:14b, Grekiska GT)

Allt folket skall svara och säga: ”Amen.” (varje vers i 5 Mos 27:15b-26b, Hebreiska GT, ”Bibel 2000”)

Varje/allt folket skall tala: ”O, att det må bli.” (varje vers i 5 Mos 27:15b-26b, Grekiska GT)

Samuel dog, och varje/hela Israel församlades tillsammans och ‘skar sig (över)’/sörjde honom. (1 Sam 25:1a, Grekiska GT)

Varje/hela (församlingen) av utkallade talade: “Amen.” ... (Neh 5:13b, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Jag skall ’hälla ut’/utgjuta en fröjdbringande (nåds) och medömkans Ande emot Davids hus och emot Jerusalems invånare, och de skall se emot, i riktning mot Mig ... och de skall ’skära sig’/sörja emot honom ett sörjande som emot en välkomnad, och de skall orsakas/känna smärta, en smärta som på (en som) föder för första gången. ... Och jorden skall ’skära sig’/sörja ’enligt stammar stammar’/’efter stammar’.” (Sak 12:10,12a, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Alla jordens stammar skall * (א*) ’skära sig’/sörja, och de skall skåda Människans Son som kommer uppå himlens moln i sällskap med förmåga och mycket härlighetsglans.” (Matt 24:30b)

(Jesus sade till folkskarorna angående Johannes Döparen:) “Vad kom ni ut (för) att skåda? En profet? Ja, Jag säger er, och mer än utöver en profet. ... Amen (א,*א), säger Jag er, ingen i/bland (dem som är) avlade/födda av kvinnor är större.” (Luk 7:26,28a)

Alla grät (hela tiden) och ’skar sig’/sörjde (hela tiden)(synagogsledarens dotter). (Luk 8:52a)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus) säger till (Natanael): "Amen, amen säger Jag er." (Joh 1:51a)

Amen, amen, Jag säger er att/: “Ni kommer att gråta och klaga, men utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ kommer att fröjda sig. Ni kommer att vara sorgsna, emellertid/men er sorg kommer att bli ’in i’/’med syfte på’ fröjd.” (Joh 16:20)

Exegeter, evangelister med flera:

På typiskt apokalyptiskt sätt, kan ofta mer än en hänvisning urskiljas bakom ett ställe i Upp, och ibland finns samma detaljer som hänvisar till Gamla Testamentet på flera ställen. Frågan är hur man skall analysera och värdera dessa skriftreflektioner eller anspelningar. ... Några liknar mera (sammansatta) citat, t ex 1:7 (jfr Dan 7:13; Sak 12:10; 1 Mos 12:3). (Håkan Ulfgard ”Feast and Future” s 93)

(Justinus Martyren skrev till Tryfo, en jude:) “Det kommer att vara två (Kristi) tillkommelser – en i vilken Han genomborrades av er (judar), en andra, när ni skall känna Honom som ni har genomborrat, och era stammar skall sörja, varje stam för sig, kvinnorna för sig och männen för sig.” (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 210)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”amen”, se Egna kommentarer och funderingar till Upp 6:2b.

Paulus sade till de troende i Korint: “Så många som Guds löften (är) Jaet i Honom, därför (är) och/också genom Honom Amenet till Gud ’i riktning mot’/till härlighetsglans genom oss.” (2 Kor 1:20)

Grekiska ord:

koptô (skära) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 24:30; Luk 23:27; Upp 1:7 – Ester 5:14; Judit 15:5; 1 Mack 4:39; 12:44; 2 Mack 10:35; Matt 11:17; 21:8; Mark 11:8; Luk 8:52; Upp 18:9.

fylê (stam) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 24:30; Upp 1:7 – Ester 1:1a(A1); 2:5; 4:17m(C16); Tobit 1:1,4,5(BA); 4:12(BA); 5:9,11-12; Judit 3:8; 8:2,18; 9:14; 2 Mack 3:4; Syr 16:4; 44:23; 45:6,11,25; 48:10; Matt 19:28; Luk 2:36; 22:30; Apg 13:21; Rom 11:1; Fil 3:5; Hebr 7:13-14; Jak 1:1; Upp 5:5,9; 7:4-9; 11:9; 13:7; 14:6; 21:12.

Ytterligare studier: 1 Mos 23:2; Upp 1:6; 5:14; 7:12; 19:4; 22:20.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-11; 2012-06-02; 2015-01-02; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:8a “Jag är Alfat och Ôet/Omegat, en början och ett slut (א*)”, säger Herren Gud.

Ord för ord (14 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): Jag (jag)-är '-t alfa'/alfat och '-et ô'/ôet, (en)-början och (ett)-slut, säger 'herre -en gud'/'herre guden'/'Herren Gud.

1883: Jag är A och O, begynnelsen och änden, säger Herren Gud.

1541(1703): Jag är A och O, begynnelsen och änden, säger Herren.

LT 1974: ”Jag är A och Ö, början och slutet på allting”, säger Gud, som är Herren.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud talade i riktning mot Mose: “Jag är Den som är.” Och Han talade: ”På det här sättet skall du tala till Israels söner: ’Den som är har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’” (2 Mos 3:14, Grekiska GT)

(Visheten sade:) ”Herren skapade mig, en början av Hans vägar, 'in i'/'med syfte på' Hans gärningar. Före tidsåldern grundade Han mig i en början.” (Ordsp 8:22-23, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag, Gud, (är) först, och in i de ting som kommer på är Jag.” (Jes 41:4b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag (är) först, och Jag (är) efter de här tingen. Och det är/finns inte en gud mer än Mig.” (Jes 44:6b, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Jag är den förste, jag är den siste. Det finns ingen annan Gud än jag.” (Jes 44:6b, Hebreiska GT, Bibel 2000)

(Profeten sade till folket i Jerusalem:) “Herren skall gå förr/tidigare (än) er/ni, och Den som skall leda/föra tillsammans emot/’sökande efter’ er (är) Herren, Israels Gud.” (Jes 52:12b, Grekiska GT)

(Profeten sade till folket i Jerusalem:) “Herren går framför er. Israels Gud går sist i ert tåg.” (Jes 52:12b, Hebreiska GT, Bibel 2000)

En Herrens utsaga blev (vänd) i riktning mot (profeten), och (den) sade: “Son av en människa, profetera och tala: ”Detta är vad Herren säger: O/omega, o dagen/'vilken dag', eftersom Herrens dag (är) nära/’i närheten’. Det skall vara en nationers måldag/slutdag.” (Hes 30:1-3, Grekiska GT)

(Salomo sade: "Jag har kunskap om) tiders början och slut och mitt." (Salomos Vishet 7:18a)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren) ... är före tidsåldern och in i (den kommande) tidsåldern.” (Syr 42:21a)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Amen säger Jag er: ’Ända till – alltefter omständigheterna – himlen och jorden må komma vid sidan av, må inte/förvisso ej ett ”iota” (den minsta bokstav) eller en prick komma vid sidan av från lagen, ända till – alltefter omständigheterna – alla ting må bli/ske.’” (Matt 5:18)

(Jesus sade:) “O släkte, (som är) trolöst och som har varit (och är) bortvänt, ända till när skall Jag vara i sällskap med er, ända till när skall Jag ’hålla upp’/’stå ut med’ er?” (Matt 17:17a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det här rikets goda lilla budskap skall kungöras i hela (den bebodda) världen ’in i’/’med syfte på’ ett vittnesbörd för alla nationerna, och då skall slutet anlända.” (Matt 24:14)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Många skall komma på/’för ... skull’ Mitt namn och säga att/: ’Jag är’ och skall leda många vilse." (Mark 13:6)

(Budbäraren sade till Maria:) "En herre Gud skall ge (Jesus) hans fader Davids tron. (Luk 1:32b)

(Lukas sade:) “Den första utsagan gjorde jag faktiskt, o Teofilos, med anledning av alla ting som Jesus började både göra och lära. (Apg 1:1)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I en början var (hela tiden) Utsagan. (Joh 1:1a)

(Jesus sade till judarna:) ”Om ni inte tror (Moses') bokstäver, hur skall ni tro Mina ord?” (Joh 5:47)

Men allaredan då det var i mitten av högtiden, steg Jesus upp in i helgedomen och lärde/undervisade. Judarna förundrade sig så (hela tiden) och sade: ”Hur känner Den här till bokstäver, då Han ej har lärt (och lär) sig?” (Joh 7:14-15)

(Jesus sade till judarna:) ”Om – alltefter omständigheterna – ni ej må tro Mig (א,*א), att Jag är, skall ni dö i era missar (av Guds mål).” De * (א,* א) sade till Honom: “Vem är Du?” Jesus talade till dem: ”(En åt) början (till), (om) vilket Jag och/också samtalar (med) er.” (Joh 8:24b-25)

Jesus talade till dem: "Amen, amen säger Jag er, innan Abraham bli/blev, är Jag." (Joh 8:58)

Jag och Fadern är ett. (Joh 10:30)

Men (א,* א) då Jesus – som visste alla de ting som kom emot Honom – kommit (א,* א, A) ut, talade (א,* א, A) Han till dem: ”Vem söker ni?” De svarade Honom: ”Jesus, Nasoreen.” Jesus (א,*א,A) säger till dem: “Jag är.” (Joh 18:4-5a; jfr Egna kommntarer och funderingar till detta bibelställe)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

Ortodox teologi hävdar Faderns "monarki" inom Treenigheten: han ensam är "arché", varats källa och ursprung inom Gudomen. Men den västliga teologin tillskriver Fadern såväl som Sonen detta särskilda kännetecken, och smälter på så sätt samman de två personerna till en enda. (Kallistos Ware "Den ortodoxa teologin" s 218)

Den skenbart enkla, avklarade, fantastiskt raka stilen, utan överflödiga ornament gör att (Anton) Tjechov alltid ter sig modern och levande i original. Nybörjare i ryska språket börjar med Tjechov - Tjechovs korta noveller återfinns alltid bland texterna i alla nybörjarantologier. ... Den lärde professorn i slaviska språk avslutar sin långa forskarbana, fylld av skarpsinniga rön om språkets innersta lagar och yttersta struktur, grubblande över hemligheten med Tjechovs språk och stil ... (Anton Tjechov "En okänd människas berättelse" s 297; översättaren Staffan Dahls efterskrift)

Andra går, (Jesus) kommer! Jordens konungar har ett ordningsnummer fogat till sitt namn och titel. Inte så med Jesus. ... Han är A och O, begynnelsen och änden, den förstfödde bland de döda, härskaren över konungarna på jorden. (Knut Svensson ”Medan dagen varar” s 5)

Israel som ”kulturinstitution” i världen låter faktiskt intressant. Det påminner om David Ben Gurions anförande i Technion – Israels tekniska högskola. Han yttrade då bland annat: ” ... Israels nationalstat uppstod inte till följd av planering utan i kraft av en vision. I begynnelsen var visionen ... Hebreiska språket har inget presens: det är medvetet bara om det förflutna och det kommande. Och detta är vetenskapligt riktigt. Det finns inget närvarande. Tiden står inte stilla, inte ens ett ögonblick: den flyter oupphörligt, och vi befinner oss alltid mellan det förflutna och det kommande.” (Erik Sollerman ”Livets kamp och dödens drama” s 84)

Under (Pehr) Staaffs besök på Kymmendö 17/6 1883 hade han och Strindberg diskuterat de olika diktarternas inbördes företräden. I brev 25/6 skriver Staaff till Strindberg: " ... Ideerna måste spridas, det är väl minst lika vigtigt som att psykologiska frågor uttömmande behandlas - - -. Alltså: pjeser, det är A och O, begynnelsen och ändan och i det tecknet skola vi segra." (I brev den 3/7 1883 skriver August Strindberg till Staaff:) "Skrif pjes du! Det ligger för dig, och gagnar för tillfället, men icke är teatern A eller O! För mig är den Ö! Och har du fått teatersyfilis så gör det ingenting! Men du vet hur lögnaktig man måste vara för öppen ridå och hur litet man får säga! Teatern är ju en kotterisak för Stockholmare och texten läses ej såvida man ej skrifver som Ibsen och det kan vi inte! Emellertid gå på du! Under nuvarande förhållanden är teatern ett bra vapen! En tidning vore nyttigast deri allmänheten vande sig dagligen se alla frågor i nytt ljus under längre tid! Men hvem fan vill offra sig?" (August Strindberg "August Strindbergs brev III 1882-1883" s 258)

Ligger hemma sjuk i dag - hufvudet är liksom bortblåst - Läste kanske för mycket klosterskrifter och legender i natt: allt i och för M. O (Mäster Olof) som numera blifvit mitt A. och O och för hvilken jag troligen kommer att göra mig olycklig. (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 184; brev i juni 1875 till friherren och kaptenen vid Svea Livgarde Carl Gustaf Wrangel)

Vid sidan af dessa lån från den hedniska konsten finnas (i katakomberna) också bibliska och kristliga bilder och inskrifter. ... Bespisningsundret, Lasari uppväckande, bokstäverna A och Ô stöter man ofta på. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 219; Kyrkor och katakomber)

Herren gjorde Sig till början av dem som lever, som Adam blev början av dem som dör. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 455)

Såtillvida som alla naturliga föreskrifter är gemensamma för oss och för dem (judarna), hade de i dem i sanning början och ursprung; men i oss har de mottagit tillväxt och fullbordan. ... Detta är vår Herre, Guds Ord, som i första rummet förvisso drog slavar till Gud, men sedermera befriade Han dem som var Hans undersåtar. ... Vår Herre Jesus Kristus gjordes i de sista tiderna till en människa bland människor, så att Han skulle kunna förena slutet med början, det vill säga, människan med Gud. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 478,488)

Att fortsätta med (hembygden):

De feniciska köpmännens listiga skrift saknar alla vklr. De skrev blott konsonanter med grifflar och stift i sina lagerlokaler. Bör vi icke med fyllda pklr höja ett leve månntro för de kloka grekernas stora bedrift att uppfinna A och O? Jo./Peisistratos Alun (Alf Henrikson "Tittut" s 143; Alfabetet)

Medgång och motgång skall tas med ro. Detta var stoikerns A och O. ... Men fan uti allt skall du icke ge. Det är vårt kristliga ABC. (Alf Henrikson "Aftonkvist" s 143; Alfabet)

En glädjepunkt i tillvaron var Inga, den väna, goda flickan med det ljusa väsendet. Hon omfattade (Bertil) med helgjuten, osjälvisk kärlek. Hon var fylld av sprudlande liv. Gud var hennes A och O. (Margit Assarsson "Stjärnorna lyste i mörkret" s 186)

Främst bad (f.d. kyrkvärden Per Johnsson) för sig själv. Han kände sig så stapplande och svag, när han nu åter fått träda in i sin älskade helgedom för att denna julmorgon där förrätta helig tjänst. Fastän tryggheten under den Högstes beskärm varit hans livs A och O, förnam han i dag Guds oändliga storhet och majestät liksom sänka sig ner till honom på ett förunderligt sätt. (Margit Assarsson "Hell dig, julafton, härliga klara ..." s 124; Kyrkvärdens sista julotta)

En vårdag, den 5 maj 1853, . . . säger prästen från predikstolen (i Månsarps kyrka): "Som församlingen i dag är temligen mangrant församlad och avslutet på vår nya kyrka i dessa dagar tagit sin början, uppmanas Församlingen att i dag efter Gudstjensten infinna sig i den nya kyrkoplanen att utbedja oss öfver vårt arbete framgång och välsignelse af Gud, utan hvars hjälp intet godt verk kan hvarken börjas eller fulländas." (Tore Fasth "Liten historik om Månsarps kyrka" s 15)

Undervisningen i skolan var på denna tid (under 1840-talets första hälft) himmelsvidt skild från hvad den sedan blifvit. Läroämnena voro på långt när icke desamma . Således saknades lefvande språk, naturkunnighet och teckning ibland läroämnena, hvaremot mythologi och hebreiska voro upptagna på läsordningarne redan i skolan. Främst bland läroämnena stod latinet, hvilket var a och o i hela undervisningen. (Abraham Rundbäck "Lefnadsminnen" s 42)

Först och sist ibland alla ber jag helsa (din hustru) Helena, som är och blir mig "A kai (Omega)". Blif icke svartsjuk på mig derföre att jag värderar henne mer än alla andra quinnor. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 246; brev från Götheborg den 19 juli 1838 till biskopen i Lund Vilhelm Faxe)

Otto Runge (1777-1810) var konstnär (i Hamburg) och är i Nationalencyklopedin karakteriserad som "den främste företrädaren för den nordtyska romantiken inom bildkonsten". ... (Emilie Petersen - "Mormor på Herrestad" - skriver den 4 januari 1839 till Pauline Westdahl i Jönköping:) "Otto Runges ... djupa, andligt sköna ansikte hänger över vår soffa. Visst var han ett utvalt redskap i Guds hand. För honom var Kristus a och o - i allmaktens som i nådens rike - på honom besannade sig språket, den som förstår Gud förstår allting. Uppenbarelsen var för honom nyckeln till allt. Naturens ande såg han i skapelsen och den osynliga världens skönhet svävade ständigt för hans lyckliga barnasinne. Denna skönhet var ingenting mindre än den förklaring genom Kristus, varefter vi och alla troende vänta och längta. (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 18-19; Umgänge i vida kretsar)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Bibeln börjar inte med oss. Den handlar om oss, men det som är uppenbarat i Bibeln börjar hos Gud, har sitt centrum i Gud och slutar hos Gud i evigheten. Vi är inte alltings centrum. Egentligen handlar frälsningen djupast om detta, att komma bort från att vi själva alltid vill vara i centrum. (Ulf Ekman "En helig kallelse" s 5)

Jfr ”Lärjungarna sade till Jesus: ’Säg oss, hur vårt slut skall bli.’ Jesus sade: ’Har ni då avslöjat början för att söka slutet? Ty på den plats, där början är, där kommer slutet att inträda. Salig den som kommer att ställa sig i början, och han skall känna slutet och han skall inte smaka döden.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 53; Thomasevangeliet log. 18; Svartvik s 153-154: Lärjungarnas fråga rör slutet, men Jesus svarar genom att undervisa om början. Den som söker efter begynnelsen finner också slutet, d.v.s. det väsentliga är att människorna söker sig tillbaka till det urtillstånd varifrån de utgått. I log. 85 beskrivs hur Adam visade sig inte vara värdig. Thomasskolans lärjungar ska alltså söka sig till begynnelsen för att överträffa den första människan, och på så sätt undgå att smaka döden.)

Jag älskar verkligen min familj! För mig är harmonin i hemmet A och O. Dessutom är det ju så, att man själv får mycket kärlek och omtanke att ge till andra. (Eva Rydberg "Eva Rydberg" s 90)

Hörnstenen var den viktigaste stenen i ett husbygge. Den lades allra först och fick vara riktmärket för hela byggnadsarbetet. Utan den kunde man inte få de övriga stenarna på rätt plats. Man kan också kalla den slutstenen och då i funktionen av den sista stenen, som lades på toppen. ... Kristus slutstenen får jag luta mig mot när det stormar omkring mej. Och när jag faller och misslyckas får jag resa mej upp och ta tag i honom som är fast grundad och som nåden vilar över. (Helena Ask "Slutstenen"; kommentar till Matt 21:33-43; Jönköpings-Posten 2001-03-30)

Frågan är: Var finns de som nu vågar göra Jesus och bara honom till såväl början som slut i både förkunnelse och verksamhet? ... Vi måste återvända ända till kristendomens gryende ögonblick, så som de beskrivs av de fyra evangelisterna Matteus, Markus, Lukas och Johannes. (Peter Halldorf ”Dårarnas längtan” s 37)

Evolution är ständigt på väg uppåt mot en topp: Omegapunkten. Teilhard (de Chardin) visar att Omega måste vara personlig och absolut, evig: Omega är Kristus. Enligt hans optimistiska synsätt är det onda bara en biprodukt av evolutionen och kommer med tiden att bidra till det universella framåtskridandet: försonande evolution. (Henri Blocher "Teilhard de Chardin" s 455-456; författaren född år 1933 i Nederländerna; Teilhard de Chardin född år 1881 i Orcines väster om Clermont-Ferrand och Lyon i Frankrike)

Högst tjugo år till domedagen påstår framtidsforskarna, men bara en dagsresa till museet i Leningrad och den uppstoppade mammuten, vars sista tugga bestod av starr, timjan, fjällvallmo och smörblomma. Vid köksbordet sitter som ytterligare ett faktum en tvåårig flicka med en kråka i näsan och tuggar på en blommande smörgås. Två bokstäver kan hon redan, A och O. Vad som därefter händer i alfabetet återstår att se. (Werner Aspenström "Tidigt en morgon sent på jorden" s 432)

Min diktning tonar ut i resignerad klokhet. I min allra sista dikt har jag på ett rörande sätt övergett allt utom själva diktningen med dess inneboende glädje och praktiska bestyr: A och O för poesin är en felfri skrivmaskin. Livet verkar mindre trasit när man rimmar på en Facit. (Tage Danielsson "Samlade dikter 1967-1967" s 166-167; Höstdagars klarhet (3-16 okt.); Facit är namnet på en skrivmaskin)

"Mamma hade vaknat till", (sade pappa till mig). "Hon såg att barnmorskan börjat svettas på överläppen och förstod att det var bråttom. Det gällde att få ut dig. Innan syreförrådet tog slut där inne. Helst hade mamma velat ropa ditt namn. Få dig att öppna inifrån. Men så kom hon på att vi inte kommit överens om namnet. Hon hade ingen aning om hur hon skulle kunna anropa dig." "Vad gjorde mamma då?" ... "Hon viskade alfabetet förstås! Där fanns alla slags namn. Allt som en människa kan tänkas heta finns i alfabetet - även Namnet över alla namn. Det är bara en fråga om att hitta den rätta kombinationen. Men eftersom du inte hade något namn blev hon tvungen att rabbla alltihop." Vi läste upp alfabetet i korus. Pappas och min röst blandades en stund till en sorts egendomlig musik som betydde allt och inget. Plötsligt gjorde han halt vid bokstaven Z: "Ska vi sätta punkt där för i kväll . . . ?" "Snälla!" Så klart det bara var en fint. Men han behövde egentligen inte bevekas. "Just när mamma hunnit till bokstaven Z hittade du handtaget och bröt dig ut. ... När barnmorskan befriat dig skiftade ditt ansikte färg från blått till rosa. ... (Men) i stället för att du tog till att skrika kom det bara några små ljud som tog vid precis där mamma slutat: Å, Ä, Ö - sedan kom skriket! Där låg du, blå i synen men full av respekt för skriftspråkets grunder. De starka pelare som varje predikant måste respektera." (Göran Sahlberg "När tiden tog slut" s 103-106)

Paulus understryker att Jesu kommande är historiens avslutning. Han skildrar i stora drag judarnas nationalhistoria för att visa att den når sin höjdpunkt i Kristus. (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 104 i kommentar till Apg 13:16-41)

ca 1950 - ca 1900

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa: Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat. Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet, känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början, känna att här och nu är både ens avfärd och framkomst, känna hur död och liv är starka som vin inom en! ... ... Det är som om blommorna trängde sig närmre, närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter. Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära. (Gunnar Ekelöf ”Eufori” s 439; 1941)

När Kristus talar till massorna, vänder han sig alltid till var och en särskilt. Anslutningen till en massrörelse har för honom ingen betydelse. Han bygger aldrig upp en organisation. A och O i hans förkunnelse är budet: Omvänden Eder och gör bättring. Ensam inför Gud skall varje människa bekänna sin ofullkomlighet, sin oförmåga att uppfylla den sedliga lag, som är Guds bud till människorna. Och ur denna känsla av ofullkomlighet och syndfullhet får hon sedan mottaga den kraft, som ger henne möjlighet att förkovras och kämpa vidare Guds kamp för rättfärdighet. Men denna omvändelse är för kristendomen ingen engångshandling. Den är en ständig sinnesförfattning, en känsla av ständigt upprepade felgrepp och därur härflutna nya behov av gudomlig kraft. (Per Engdahl "Sverige och det tjugonde århundradet" s 338-339)

Teoretiska och ideologiska frågor var (för Per Albin Hanssons bror Sigfrid) ingalunda främmande, men det praktiska arbetet här och nu var för honom likväl A och O. Den forne murargesällen var liksom Ibsens byggmästare mera angelägen om att bygga hem för människor än höga kyrktorn. (Alf Ahlberg "Mina år på Brunnsvik" s 80)

Varje stund av vårt liv är ett slut och samtidigt en ny begynnelse. I varje stund kunna vi uppleva det eviga livet, om vi överlåta oss åt Gud. Glömma vi detta alltför ofta när stunderna växla och skrida, då påminns vi kanske därom nu av nyårsnattens tolvslag. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 388 i betraktelse en nyårsafton)

Missionsföreståndaren Nyrén höll (vid Yttre missionens fest de 14 juni 1924) följande tal till de blivande missionärerna: " ... Låten Jesus alltid vara A och O i eder gärning, A och O i eder förkunnelse. Då skall seger förvisso kröna edra strävanden och glädje följa i edra spår." ("Missionsförbundet 1924" s 430-431; n:r 26 den 26 juni 1924; Svenska Missionsförbundets konferens och årshögtid)

I varje tid visar det sig ock, att det är predikan om Kristus, om Kristus som död och uppstånden, som åstadkommer väckelsestämning bland människorna. Ett aktgivande på vad framgångsfulla Herrens vittnen bära fram visar även, att Kristus, så framställd, varit A och O i deras predikan. ("Missionsförbundet 1924" s 19; n:r 2 den 10 januari 1924; Andliga väckelser; BG Ask-kommentar: jfr alternativ tyngdpunkt på förkunnelse om Kristus som den korsfäste alt. som den förhärligade)

Handlingen blir ... A och O i Fichtes filosofi. ... Han säger icke blott (som Kant), att om man skall handla, skall man handla pliktenligt, utan själva grundbudet blir: handla. (Hans Larsson "Handlingslivet enligt Kant och Fichte" s 74-75)

Eero: "Ja, A är alfabetets första bokstav och Ö dess sista. 'A och Ö, början och slutet, den första och den sista', står det i något bibelstycke. Men månne ni nånsin har hört eller sett den sista som den första, Ö:et som A? Visst är det lite finurligt, när den, småttingen, tidigare den sista stackarn nu plötsligt är skarans första tuppkyckling, till vilken de andra tittar upp liksom med honnör och högaktning, som mot något faderligt, om det också sker med lite runda ögon." (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 327)

Det är nu alldeles klart, att vår nya missionsskola blir så färdig, att den kan invigas den 19:de dennes (= juni). ... En sak som kan synas ringa, men som dock är af rätt stor betydelse i hygieniskt afseende, är att vi försett alla elevrum, korridorer och förstugor äfvensom lärosalar, matsal och kök och serveringsrum med de af läkare högt prisade spottlådor, som bära namnet Omega. Det har visserligen varit en utgift några gånger större än hvad vanliga spottlådor kosta. Men som bekant, har läkarevetenskapen på senare tiden allt mer börjat betona den stora vikten af att förebygga sjukdomssmitta från människors spott och upphostningar. För öfrigt äro omega-spottlådorna synnerligen prydliga och lätta att rengöra. (P. Waldenström "Från vår nya missionsskola"; Jönköpings-Posten 1908-06-04)

Jag minns ingenting från Margot Brenners och min samvaro under dessa två månader (i början av år 1906). ... Drömmen om kvinnoskötet hade ju varit den psykofysiska motorn i hela min diktning. Mina drömmar kring och mina upplevelser av detta mänsklighetens grundmysterium var min diktnings A och O. ... Vanehandlingen innebär vår själs stelnande. Men minst av allt får föreningsakten mellan man och kvinna bli en vana. Den måste ömsesidigt vara en livets akt. (Sven Lidman "Vällust och vedergällning" s 151-152; Möte med verkligheten)

ca 1900 och tiden dessförinnan

Hos den nya järnvägen mellan Halmstad och Bolmen erbjuds (pappa Johan Algot) att pröva på som lokeldare. Det visar sig att han har de rätta tagen för det arbetet. Han är pålitlig och plikttrogen - det är A och O för yrket. (Ragnar Thoursie "Ditt ord är ljus" s 175)

Redan långt före aftonen voro vi framme i Glimmeinge och vid mitt hem, där min ömma moder så innerligt välkomnade mig. O du, min ömma, trofasta moder! Du är för mig det högsta här på jorden, A och O, begynnelsen och ändan för min kärlek. I ditt sköte kan jag tryggt nedlägga såväl mina bekymmer som min glädje. Bekymmerna lättar du med ditt trösterika deltagande och glädjen fördubblar du med din egen glädje. (August Bondeson "Skollärare John Chronschoughs memoarer" s 154-155)

Gud avlade i början, före alla skapade varelser (eller: Gud avlade före alla skapade varelser en Början som var) en viss förnuftig kraft (som utgick) från Honom själv, (en kraft) som av den Helige Ande än kallades Herrens härlighetsglans, än Sonen, vidare Visheten, vidare en ängel, dessutom Gud och dessutom Herren och Logos. (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 227)

Sångarna:

Han alltings mål och ursprung är. Allt sammanhåller han och bär. Fred ger korset: Halleluja! I honom allt försonat är och allt mot honom ilar hän. Prisa honom! Sjung tillsammans: Halleluja, halleluja, halleluja! (A Frostenson: Psalmer och Sånger 331:4)

Pris vare dig, o Gud! o Fader, Son och Ande! Högtlofvad, store Gud, af oss i allo lande, Du som af evighet treenig Gud förvisst Har varit, är och blir! Högtlofvad först och sist. (M Rinkart-J Svedberg: Psalm 272:3; jfr Psalmer och Sånger 5:3)

Så skall uti min mun ditt lof ej återvända, Men jag skall prisa dig nu och förutan ända. Ty kom, o Jesu! kom, du som är A och O! Och byt nu all min värk i evig fröjd och ro. (Rudbeck: Psalm 364:6)

Det är mitt hjärtas tröst och ro, Att han som är mitt A och O, Mig aldrig öfvergifver. (Ph. Nicolai-J.B.G.: Sång 27:3a)

Ack, Jesus, mitt hjärtas ro, Tag helt i mig gestalt; Blif städse du mitt A och O, I mig och alla – allt! (J Mason/Th Hamberg: Sång 259:9)

Egna kommentarer och funderingar:

Vad angår Guds namn ”Jag är”, jämför de sju "Jag är-namnen" för Jesus: "Jag är livets bröd" (Joh 6:35), "Jag är utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ljus" (Joh 8:12), "Jag är dörren" (Joh 10:7), Jag är den fine herden (Joh 10:11), "Jag är uppståndelsen och livet" (Joh 11:25), "Jag är vägen och sanningen och livet" (Joh 14:6) och "Jag är den sanna vinrankan" (Joh 15:1). Talet sju uttrycker fullständighet och fullkomning (jämför Matt 5:17). I Upp 1:8 har vi det åttonde “Jag är-namnet” för Jesus (i Upp 1:17 förekommer det en nionde gång). Talet åtta talar om början av en ny period olik den föregående. Angående motsvarande förekomst av uttrycket "Guds Son", se Egna kommentaret och funderingar till Upp 2:18.

Lägg märke till den allt högre bekännelsen i Sinaiticus prima manus från "Alfat och Omegat, en början och ett slut" i Upp 1:8 via "Alfat och Omegat, Början och Slutet" i Upp 21:6 till höjdpunkten i Upp 22:13 "Alfat och Omegat, den Förste och den Siste, Början och Slutet". Jämför också Den som var i en början (Joh 1:1) med Den som nu är en början och som skall visa sig vara Början själv, ja, både Början och Slutet.

Jag är Alfat och Ôet/Omegat, en början och ett slut: Se också Upp 21:6a; 22:13 samt Egna kommentarer och funderingar till Joh 8:25-27.

Grekiska ord:

alfa (alfa) Upp 1:8 – Upp 21:6; 22:13. Jämför också överskrifterna till 1 Sam, 1 Krön och 1 Mack (i stället för ”1” har vi bokstaven A).

ô (o) (i NT) Matt 17:17; Apg 1:1; Upp 1:8 – Matt 15:28; Mark 9:19; Luk 9:41; 24:25; Apg 13:10; 18:14; 27:21; Rom 2:1,3; 9:20; 11:33; Gal 3:1; 1 Tim 6:11,20; Jak 2:20; Upp 21:6; 22:13.

Ytterligare studier: Jes 48:12; Joh 4:26; 6:35,48; 8:12; 10:9,11; 11:25; 14:6; 15:1; Hebr 3:14; 7:2; Upp 1:17; 2:8; 15:3.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-11; 2012-06-02; 2015-01-02; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:8b ... Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som kommer, den Allsmäktige.

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): den varande och den-(som) (hela-tiden)-var och den kommande, den allsmäktige.

1883: ... som är och som var och som kommer, den allsvåldige.

1541(1703): ... som är, som war, och som komma skall, den Allsmägtige.

LT 1974: ... den allsmäktige, som är och som var och som kommer igen!

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Elifas sade till Job: “Neka ej att erkänna ’en allsmäktigs fästande i minnet’/’vad en allsmäktig lägger på minnet’.” (Job 5:17b, Grekiska GT)

(Job sade till Herren:) “Jag vet att förmå/'Du förmår' (att göra) alla ting, men /och ingenting är oförmöget/omöjligt för Dig.” (Job 42:2, Grekiska GT)

(Salomo sade:) "'Vilket det'/vad som blev (och hade blivit) (är) detsamma (som) det som skall bli och 'vilket det'/vad som gjordes (och hade gjorts) (är) detsamma (som) det som skall göras. Och varje/allt är inte färskt/nytt inunder solen. Den som kommer att samtala och tala: 'Skåda, det här är nytt', det har allaredan blivit (och blir) i tidsåldrarna, de som har blivit 'från framför'/före oss." (Pred 1:9-10, Grekiska GT)

“Hör och var vittne på/’för ... skull’ Jakobs hus”, säger Herren Gud, den Allsmäktige. (Amos 3:13, Grekiska GT)

Herren Gud, den Allsmäktige, (är) ett namn åt Honom. (Amos 4:13b, Grekiska GT)

(Mackabaios sade:) ”(Våra fiender) ’övertygas (och har övertygats)’/’förlitar (och har förlitat) sig’ på vapen tillsammans och/med djärva ting, men vi (judar) ’övertygas (och har övertygats)’/’förlitar (och har förlitat) oss’ på Gud, den Allsmäktige, som (med) en nick förmår ’kasta ner’/störta och/både dem som kommer emot oss och hela utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (2 Mack 8:18b)

(Salomo sade: "Jag har kunskap om) tiders början och slut och mitt." (Salomos Vishet 7:18a)

(Salomo sade:) ”Alltings Mästare välkomnade (visheten).” (Salomos Vishet 8:3b)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Lärjungarna) ledde åsnan och fölet och satte kläderna uppå, uppå dem, och (Jesus) satte sig ner uppå, ovanpå dem. (Matt 21:7)

Då Jesus hade kommit till/fram, samtalade Han (med de elva lärjungarna) och sade: ”Varje/all (rättslig) myndighet i himmel och uppå jord har getts åt Mig. ” (Matt 28:18)

(Jesus sade till lärjungarna:) "Barn, hur påfrestande det är att komma in i, in i Guds rike! … Vid sidan av människor ’(är det) oförmöget’/’förmås det inte’, emellertid/men inte vid sidan av Gud. Ty vid sidan av Gud ’(är) alla ting förmögna’/’förmås allting’." (Mark 10:24b,27b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Många skall komma på/’för ... skull’ Mitt namn och säga att/: ’Jag är’ och skall leda många vilse." (Mark 13:6)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I en början var (hela tiden) Utsagan. (Joh 1:1a)

(Johannes) har utropat (och utropar) och säger: "Den här var * (א*) Den som kommer bakom mig, Den som (א*) har blivit (och blir) framför mig, eftersom Han var min förste. (Joh 1:15)

Den som kommer uppifrån är ovanpå alla. (Joh 3:31a)

(Jesus sade till judarna:) ”Om – alltefter omständigheterna – ni ej må tro Mig (א,*א), att Jag är, skall ni dö i era missar (av Guds mål).” (Joh 8.24b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag kommer i riktning mot er.” (Joh 14:18b)

Johannes till de sju (församlingarna) av utkallade, de i Asien. Fröjdbringande (nåd) (med) er och frid från Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som kommer. (Upp 1:4a)

Hembygdens predikan:

Fångenskapen må, mina älskade, vara av vilket slag som helst, så är Kristus mäktig att lösa därur. Han uppenbarades för att nedslå alla djävulens gärningar. Varom evangelisternas berättelser bära det kraftigaste vittnesbörd. När gick någon, som ville bliva hulpen, ohulpen från honom? Aldrig. Alla förlorade frälste han, och alla, som ledo av sjukdomar, botade han. Han hjälper genast och fullkomligt. För en moders hjärta äro minuterna en evighet, om hon ser sitt barn sjunka i djupet eller vara inne i ett brinnande hus, och hon icke kan hjälpa. Sådant, nej tusenfallt ömmare är Jesu hjärta. Och var modern vanmäktig, så är Jesus allsmäktig. Han förmår därför rädda dig, min vän, i vilket olycksöde du är. Synden förlåter han och varje boja lossar han. Han har en gång vunnit över all satans makt. Nu tillämpar han blott denna sin seger. Förtro dig då åt honom. Och du skall icke bliva bedragen. Amen. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 179, Tredje söndagen i fastan, Luk 4:31-37)

Hos Gud är makten än i dag. O, jag tror vi behöver säga varandra detta i en tid där så många åberopar sig att ha makten i sina händer och söker samla folkens och nationernas intressen omkring sin egen personlighet. Men deras tid är begränsad och deras namn får snart nog ge plats för någon annan. Men Han som var forntidens Gud, Han är också nutidens, och Han som är nutidens Gud, Han är också framtidens, ty ”en tillflykt är Han, urtidens Gud, och härnere råda Hans eviga armar”. ... För några år sedan gick en slogan över landet: ”Säg Algots, det räcker”, men idag räcker inte de' namnet så långt, ty vi vet hur det har gått (med det företaget). Men käre vän, hör du säg Jesus, det räcker, ty ”när alla andra namn förblekna, stå dock namnet Jesus kvar”. Och när allt kommer till allt, så är det Han som harmakten över både levande och död. Det är Han som håller världshistoriens trådar i sin hand och som slutligen skall säga det sista och det avgörande ordet över vårt liv och vår gärning här nere på förgängelsens strand. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Nyckelfrågan som Gud sålunda ställer två gånger är: ”Med vem vill ni då jämföra Gud?” (Jes 40 v. 18, se v. 25). Svaret är att han är både Skapar-Guden och Förbunds-Guden. Som skapar-Guden kan vi inte ifrågasätta hans makt; som förbunds-Guden kan vi inte ifrågasätta hans kärlek. Håller vi inte fast vid denna hans dubbla identitet – ja, då är vår Gud ”för liten”, som J.B. Phillips en gång uttryckte det. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 105 i kommentar till Jes 40:28)

År tjugohundraett kommer många, trots språknämndens rekommendation, att säga år tvåtusenett. Eller samtliga kommer att säga år ett. För korpen kan det redan det året vara naturligt att yttra till gråstenen: "Vad duktigt du flyter!" och för gråstenen till korpen: "Vitare är du än nyfallen aska!" Linnés vackra ord om en oändlig Gud han sett vandra i vår hage kommer av någon att modifieras till: Jag såg den Allsmäktige packa hela vår jord i sin ryggsäck och vandra bort i det aniariska. (Werner Aspenström "Varelser" s 529; Sannolika förändringar i språket)

Genom hela Bibeln går övertygelsen, att om Gud är Skaparen, då är han också allsmäktig (t ex Jes 40:26-31). ... Att Gud är allsmäktig betyder emellertid inte, att allt som sker i världen, sker med Guds vilja. ... Bibeln räknar med att Gud i universum medvetet har skapat "en fri zon", där saker och ting kan ske, som är mot hans vilja. ... I denna zon lever de fria personligheterna: människor och änglar. De kan handla mot Guds vilja - och gör det också, som vi ser var dag. Varför Gud har skapat en sådan fri zon med de fruktansvärda risker, som den innebär till ondska och fördärv, det vet vi inte. Det enda vi vet, det är, att om Gud utsträckte sin absoluta allmakt även till detta område, så att Gud direkt verkade allt som skedde där, då skulle det inte längre finnas några fria personligheter. Människan som Guds avbild skulle förintas. ... (Men) det fria området är inte obegränsat. Det är på alla sidor omgivet av Guds allmakt. ... Det innebär, att Gud satt gränser för det onda ... (och) att Gud har resurser att föra sitt rike till seger. Det fria området sträcker sig innanför Guds allmakt, det sträcker sig inte utanför. Med tron på Guds allmakt skall jag trösta mig, när jag är i nöd. Gud har möjligheter att förvandla även den mest förtvivlade situation. ... Suveränast framträder Guds allmakt i att han kan vända även det onda till något gott. (Torsten Nilsson "Ropet och svaret" s 75-77)

Att Gud är allhärskare betyder inte att han är orsak till allt som sker. Det betyder inte heller att allt som händer är enligt Guds vilja. Men det innebär att han har makt att – trots alla hinder – styra världsförloppet mot det av honom bestämda målet och därmed föra sitt verk till fullbordan. (Paul Wern ”Gud – vem är du?” s 253)

Jag skall dö och du skall leva, du mitt barn av morgonljus. Trygg och leende skall du leva i de omätliga rymdernas hus. ... Du har en hemlig ro i ditt öga, du har en visshet jag ej vet. Himlens gårdar äro höga men ej tom oändlighet. ... Jag är ingen. Jag är längtan än till mörker, än till ljus. Jag var ingen, blott en längtan att bedövas av makternas brus. ... Jag måste dö för att du skall leva, allt skall dö som ej är du. På den grav skall du leende leva där det gömmes som ej var du. (Pär Lagerkvist "Jag skall dö och du skall leva" s 78)

(Ett av de) namn, under vilket Gud ... uppenbarar sig är "El Schaddai", vilket är översatt med "Gud allsmäktig". Det råder hos somliga en oriktig uppfattning angående Guds allmakt. Man anser det vara detsamma som Guds förmåga att göra allt, vad som helst. Men detta är ej innebörden av Guds allmakt. ... Med Guds allmakt menas hans förmåga att utföra vad han vill, och då Guds vilja är absolut god, så innebär detta, att Gud är mäktig att utföra allt, som står i full överensstämmelse med hans "goda, välbehagliga och fullkomliga vilja". ... Ett (annat) namn i den heliga skrift, under vilket Gud uppenbarat sig, är "El Olam", vilket översättes med "den evige Guden" (1 Mos. 21:33). ... "El Olam" är ett namn, som påminner oss om hur Gud under olika tidsåldrar har uppenbarat sig för människorna. ... Ordet "Olam" sluter inom sig två särskilda betydelser, "hemlighet" och "tid", ehuru båda stå i harmonisk förbindelse med varandra. Ordets första och egentliga mening är begreppet "gömma", "dölja", något som är fördolt. ... Ordet "Olam" är visserligen översatt med "evighet", "evig tid" etc., ehuru det ofta förekommer i sammanhang, där det endast har avseende på en viss tidsålder, och stundom blott en livstid. ... Då ordet användes om Gud, avser det ... att visa en Gud, som vid olika tidsåldrar uppenbarar sig för människorna, allt eftersom de äro mogna att uppfatta och göra bruk av hans uppenbarelser. Se Ef. 3:10-12! Syftemålet med att Gud uppenbarat sig under detta namn har tydligen varit att giva den utvalda släkten en vink om att den icke hade fått veta mera i form av gudomlig uppenbarelse, än vad den nu kunde till egen välfärd använda, och att tider skulle komma, då nya uppenbarelser skulle givas, genom vilka det skulle visa sig, att Guds frälsningsplan utsträckes till hela mänskligheten. ... Då Kristus har regerat på jorden i tusen år, då kommer ytterligare en ny tingens ordning att införas. Då skall en ny himmel och en ny jord framträda och Guds boning komma ned till människorna. (John Ongman "Kortfattad framställning av Bibelns grundsanningar" s 263-264,273-275)

Om Ni vill bli mindre olycklig än menniskor i allmänhet äro, så var samvetsgrann, och inlåt Er aldrig med ränker; var sann, och håll Er ifrån dåligt inflytande; hämnas icke en liten oartighet på den som gjort Er godt; fordra icke för mycket af menskorna. Ni vet ej hur litet de ha att ge; tro icke godhet vara enfald; misstänk icke alltid dåliga motiv till en handling, som kan vara bara välmening; Ert öde, som allas, styres af Den Allsmägtige Osynlige, hvars bekantskap Ni borde göra, ty Han hjelper alla, och för allt! (August Strindberg "August Strindbergs brev XVIII maj 1909-maj 1910" s 28; brev 7 juni 1909 till Fanny Falkner, som i brev 9 juni 1909 skriver: "Jag tackar för Herr Strindbergs bref och skall från i dag, då jag ingår i mitt 20de år, försöka följa det. ")

Nu har Du sjunkit så djupt att endast En, den Allsmägtige kan lyfta upp Dig ur afgrunden. ... Du Svarta Svanehvit! Du tog alla mina goda tankar med Dig, bort! Tag nu allt med Dig, allt tag (vårt) barn med! Och gå! (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 juli 1908" s 264; brev 17 april 1908 till Harriet Bosse)

Vill man nu ge en definition af Gud, så säger man först att han är allsmäktig; däraf följer som korollar (= självklar följdsats), att han kan upphäfva de lagar han stiftar; men enär vi icke känna alla hans lagar, veta vi icke, när han tillämpar en för oss okänd lag eller upphäfver en för oss känd. Det vi kalla underverk kan således komma till stånd efter stränga lagar, dem vi icke känna, och vi må därför inför ovanliga och oförklarliga händelser se till, att vi icke göra felslut, som ådraga oss löje och förakt af medmänniskor som ha lätt att fatta. (August Strindberg ”En blå bok I” s 7; Trettonde axiomet)

Människorna tro sig tänka, när de bara reminiscera eller säga efter. För hundra år sen eller tusen upptäckte ett dumhuvud att kvinnan behärskade världen. I går läste jag i vår tidning samma upptäckt serverad som ny. Tänken er nu: Vem behärskar världen? Försynen, den allsmäktige, alltså kvinnan icke. I förrgår åter läste jag att tidningspressen behärskar världen: alltså kvinnan icke. Förra månaden läste jag att England härskar på jordens hav: alltså kvinnan icke. Samtidigt läste jag att huset Rotschild behärskade börserna: alltså kvinnan icke. Om vi nu tänker oss pågående japanska krig. Nog är det väl de regerande monarkerna, parlamenten och generalerna som avgöra de stridförande nationernas öden, och icke sjuksköterskorna? Vilkas tankar äro nu de härskande i världen? Darwins, Hartmanns, Nietzsches, alltså ingen kvinnas. Vilka regera litteraturen i världen? Peladan, Maeterlinck, Kipling, Gorki! alltså ingen kvinna. Men Björnson fortsätter pratet om kvinnan som behärskar världen, därför att han behärskas av sin sköterska. Mänskorna prata i stället för att tänka, och pratet har blivit en last. (August Strindberg ”Svarta fanor” s 156-157)

ca 1900 och tiden dessförinnan

Jag låter solen torka mitt hår och min överrock, värma min ännu frusna kropp; lyfter min hatt för världsalltets glödande upphovsman och upprätthållare, han må nu bestå av evigt brinnande vätgaslågor eller av det ännu icke godkända urämnet Helium! Allfadren, som utan kvinna födde världskropparna, den Allsmäktige som skänker liv och död, bestämmer om is och värme, sommar och vinter, missväxt och goår! (August Strindberg "Upp till Solen" s 337)

"Moster", sa jag fort. "Har den där karlen ofredat dig igen? Låt mig tala med honom. Vem är han?" ... "Trot", sa moster lugnt. "Det är min man." "Mosters man? Jag trodde han var död!" "Död för mig", svarade moster, men inte desto mindre levande." Jag satt helt förstummad av häpnad. ... "Han hade varit så grym mot mig att jag lätt hade kunnat få ut skilsmässa från honom på mycket goda villkor för mig, men det gjorde jag inte. Han slösade snart bort vad jag hade givit honom och sjönk allt djupare och djupare, gifte sig med en annan kvinna, tror jag, blev en äventyrare, spelare och bedragare. Vad han har blivit nu har du ju själv sett. Men han var en stilig karl när jag gifte mig med honom ... och jag trodde verkligen - vilken idiot jag var! - att han var hederligheten själv! ... Han betyder ingenting för mig längre. Trot - mindre än ingenting. Men hellre än att se honom straffad för sina förbrytelser (vilket han skulle bli om han drev omkring i det här landet), ger jag honom mer pengar än jag har råd till när han emellanåt dyker upp, för att han ska kunna resa härifrån." ... Moster lämnade ämnet med en djup suck och slätade till klänningen. "Så där, ja min vän!" sa hon. "Nu känner du till början och mitten och slutet på hela historien, och allt däremellan." (Charles Dickens "David Copperfield" s 713-714; 1840-talet?)

Den ärevördige (Johann Albrecht) Bengel hade med sina bemödanden i fråga om Johannes uppenbarelse vunnit bestämt inflytande därigenom, att han var känd som klok, rättskaffens och gudfruktig, som en man utan tadel. Djupa sinnen tvingas leva i det förflutna likaväl som i det tillkommande. Världens vanliga gång kan icke för dem vara av någon betydelse, om de icke vörda i tidernas lopp allt intill samtiden uppenbarade profetior samt för den närmaste liksom fjärmaste framtiden beslöjade förutsägelser. Härigenom uppstår ett sammanhang, som saknas i historien, vilken blott tycks framställa för oss ett tillfälligt vacklande hit och dit inom en nödvändigt sluten krets. (Johann Wolfgang von Goethe "Dikt och sanning II" s 24,305; Bengel utgav år 1740 sin Erklärte Offenbarung S. Johannis, där Uppenbarelseboken utlades i kiliastisk riktning; enligt Bengels beräkningar skulle Kristi återkomst inträffa år 1836)

Guds allmakt är (enligt den tyske filosofen Gottfried Wilhelm von Leibniz) icke en blind oförnuftig allmakt, utan, äfven den, måste tänkas i ständig förbindelse med den gudomliga visheten och viljan. Gud kan allt hvad han vill, men vill intet annat än hvad som är förnuftigt. Oförnuftig och omöjlig vore en värld, bestående af gudar, fullkomliga som skaparen själf; men det, att Gud ej kan skapa något oförnuftigt eller omöjligt, innebär ingen inskränkning i hans allmakt. På detta sätt försöker Leibniz förklara det ondas förhållande till Gud och visa, huru man utan svårighet kan tänka sig en allgod, allvis och allsmäktig upphovsman till en värld, behäftad med ofullkomligheter, synder och lidanden. Det ofullkomliga är således icke i Gud, utan i de skapade individerna, och det att det onda från blott en möjlighet blir verklighet är uteslutande deras skuld och har sin rot i deras egen vilja. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 101; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)

Salviati: Guds allmakt förminskas inte alls av att man säger att Han inte kan göra ogjort vad som är gjort. (Galileo Galilei "Dialog om de två världssystemen" s 130,533; Filippo Salviati 1582-1614, florentisk adelsman som stod Galilei nära, medlem av den berömda Linco-akademin på Galileis rekommendation)

"Du ska veta", (sade Don Quijote till Sancho), "att inom ridderskapet är det en stor ära för en dam att ha många vandrande riddare som tjänar henne utan att tänka på något annat än att tjäna henne för hennes egen skull och utan att vänta någon annan lön än att hon godtar dem som sina riddare." "Med precis den sortens kärlek", sade Sancho, "har jag hört i kyrkan att man ska älska Herren Jesus, för hans egen skull, utan att hoppas på medgång eller motgång, fast jag nog själv skulle älska och tjäna honom mest för hans allsmäktighet." (Miguel de Cervantes "Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha" s 262)

I senantiken och tidig medeltid framstår Kristus i kyrkokonsten ofta som allhärskaren (grek pantokrátor). Han sitter på en tron i himlen och härskar inte bara i himlen men också över jorden. Denna bild av Kristus är utformad utifrån de nytestamentliga föreställningarna om Kristus som allhärskare – särskilt som man finner dem i Johannes uppenbarelse. ... När de germanska och slaviska folken antog kristendomen under tidig medeltid var det den mäktige härskaren Kristus som stod i centrum. ... Kejsaren och senare kungen kunde stå nära den härskande Kristus. De världsliga härskarna kunde representera honom över sina folk och efterlikna honom i sin härskarroll, när de lade sig vinn om att utöva sin makt i överensstämmelse med kristna ideal. ... Kristus framstår som segerherre. ... Lidandet och korsfästelsen som som ett passerat stadium. Men korset var framför allt ett segertecken. De tidigmedeltida korsen har vanligen ingen bild av Kristus men är smyckade med ädelstenar. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 152-153; Medeltidens Kristus)

För att du må förstå att Faderns och Sonens allmakt är en och densamma, som Gud och Herren är en och densamme med Fadern, lyssna till det sätt på vilket Johannes talar i Apokalypsen: “Så säger Herren, som är, och som var, och som skall komma, den Allsmäktige.” Ty vem annars var ”Han som skall komma” än Kristus?” (Origenes, The Ante-Nicene Fathers Vol IV s 250)

(Gud) har skapat det som är under honom, alltet, så att (han) inte är härskare över någon annans tillhörighet utan över sitt eget. Allting tillhör Gud, och Gud är därför den allsmäktige och allt kommer från honom. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 15)

Fastän (Sonen) är Gud talar han utan att tvinga, och dock är han alltigenom väldig Gud. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 51)

Jupiter tillbads ej endast som himmelens, regnets och åskans gud, utan som skickelsens herre, de historiska händelsernas länkare och de enskilda människornas vän och välgörare. Votivtaflor, tillägnade honom, hafva anträffats öfver allt inom romarväldets gränser; och psykologiskt intressant är, att det är i synnerhet på bergshöjder och fjällkammar, som eftervärlden funnit dessa minnesmärken. . . . Då (den hedniske romarens) väg förde upp öfver Apenninernas kam eller genom Alpernas bergspass, då var det som om han med hvarje steg uppåt hade lämnat något af sin polyteism bakom sig. Då han stod med en omätlig synkrets omkring sig och med den människovimlande jorden under sig, kände han sig den högste Gud närmare och gaf mången gång denna känsla uttryck i böner och löften. Ensamt på stora St Bernhard har man funnit mer än trettio votivtaflor, som romerske soldater och andre resande helgat Jupiter den allgode, Jupiter den allsmäktige. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 43-44; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Enligt rabbinerna var ‘Guds sigill Sanning (AeMeTH)’. De tre bokstäver som detta ord består av var i hebreiskan ... alfabetets respektive första, mittersta och sista bokstav (Jer. Sanh. 18a; Ber. R. 81). (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 29)

Att fortsätta med (hembygden):

Vad skall man tro på i en tid då allt synes rasa samman. Finns det något eller någon som det går att lita på? Jesus Kristus är densamme! I går ... d.v.s. det förflutna, hur var Jesus då? Jo, han mötte människor som hade behov av Honom. ... Han lade stormen, mättade hungrade, tog sig an slagna. ... I dag då? ... Han är densamme. Han verkar ännu genom sin ande, genom sin församling och genom människor som vigt sina liv åt Honom. ... Jesus Kristus kommer att vara densamme. "Jag är med er alla dagar intill tidens ände." (Arne Sjöberg "Jesus Kristus är densamme"; kommentar till Hebr 13:8 i församlingsbladet Kontakt med Korskyrkan, Jönköping 1976:1)

Och veta vi alla, att dagarna gå sin kos mot den eviga ron, så dränka vi alla tankar därpå i rafflande sensation. Vi leva vår levnads brusande nu i ögonblicket, som skiljer itu vår framtid och det, som har gått. Vår framtid är oviss, det gångna är slut, men nuet är vårt, ha vi räknat ut, och endast nuet är gott. ... Och fram gå dagens levande män i nuets jäktade stad. I morgon har graven myllats igen över någon i deras rad. Då viska de andra nuets barn, hur han somnade bort i syndens garn eller slumrade hädan i tron. De sörja, de glädjas, att han har gått, men för de flesta blir döden blott en källa till sensation. (Alf Henrikson "Vår tid" s 58-59; Sensation)

(Lennart Kåre) fick en plötslig förnimmelse av att osynliga krafter inringat honom, slagit honom till marken, bundit honom till händer och fötter och höljt honom i ett ogenomträngligt mörker. ... Varför skulle han drabbas av allt detta? Han skrek ut frågan med hela sitt väsen, tyckte att han ropade, så att hela bruket borde vakna. Varför ...? Se, där uppe i rymden brann stjärnorna i natt. Ja, men fanns det någon där? Någon som ordnade och planerade för människorna på jorden. Fanns det en makt, som var över alla andra makter - en allsmäktig Herre över liv och död? Han visste inte, hade aldrig ägnat något intresse åt den frågan. Bruket hade varit nog för honom i alla åren. ... Men i natt ropade det inom honom. Han stod ensam och lyssnade till själens förtvivlade rop. Om det fanns någon - varför tillät han lidande och sorg och ångest? Varför slog han ned det människorna byggt upp? Varför grusade han deras förhoppningar? Varför, varför? Han skulle ju vara den Barmhärtige - men var detta barmhärtighet? ... "Kräfta", (hade läkaren sagt). Det var som om döden själv trätt in i rummet. ... Han hade blott ett halvår till att leva. Vem skulle sedan ta ledningen på Lomsjö bruk? ... Han skulle inte kunna hålla sig uppe länge till. ... Ännu lyste stjärnorna klara. Hans blickar drogs mot dem. ... Så hände det att han stannade, fången i en underlig stämning. ... Plötsligt hörde han sig själv tala. ... "Om det finns någon där uppe ... om det finns en allsmäktig Gud, så ber jag inte för mig själv, men jag ber för dem alla omkring mig ..." Och de orden bars bort ifrån hans mun, uppåt - högre och högre. (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 98-108)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

I (det ortodoxa) kyrkorummet finns inga skulpturer, eftersom den ortodoxa kyrkan avvisar tredimensionella bilder. Den centrala kupolen har en framställning av Kristus Pantokrator (allhärskaren). (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 72)

Jag pratade med en ung präst . . . Vi stod vid den nyss bortgångne fanjunkaren Sasja Gontjarovs grav . . . Han var en av dem som hade varit uppe på reaktortaket . . . Det snöade. Det blåste. Hundväder. Prästen hade förrättat själamässan. Läst en bön. Med blottat huvud. Efteråt frågade jag: "Ni verkade inte ens känna av kylan?" "Nej", svarade han, "i sådana stunder är jag allsmäktig. Ingen annan kyrklig rit ger mig sådan kraft som själamässan." Det har etsat sig in i mig - det var ord som uttalades av en person som alltid finns i dödens närhet. Utländska journalister som kommer hit - många av dem har varit här flera gånger - brukar jag fråga vad det är som lockar dem och varför de vill besöka zonen. "Vi trivs ho er", bekänner de. "Man får en kraftig energiladdning här." Ett oväntat svar, eller hur? Människorna här, deras känslor och deras värld är antagligen något okänt som hypnotiserar dem . . . Men jag har inte blivit på det klara med vad de uppskattar mest: oss själva? Eller vad de kan skriva om oss? Och förstå via oss? (Sergej Vasiljevitj Sobolev "En monolog om längtan efter en roll och ett tema" s 150-151; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Termen (pantokratôr) är en kombination av ”pas”, all, och krateô, hålla fast, ha makt; ”pantokratôr” betyder alltså att äga all makt. Ordet är inte bekant tidigare än i Septuaginta men har senare tagits i bruk i profan grekiska. ... Guds allmakt skall inte förväxlas med någon slags panteistisk ”allverksamhet” från Guds sida. Det är inte på något sätt så att allt som sker är något som Gud har velat eller är verkat av honom. Guds allmakt nekar icke de skapade varelserna deras handlingsfrihet. Det reducerar inte Guds allmakt det allra minsta, om han utifrån sin egen suveräna vilja tillåter skapade väsen att själva bestämma och själva utöva sin verksamhet. Guds allmakt betyder att allting är underlagt hans makt. (Studiebibeln V:719-720)

Gud är obegränsad i makt. Han kan göra allt: han är "allsmäktig". Men detta faktum, som oftast betonas i Bibeln, tillämpas ofta felaktigt. Det har hänt att filosofiprofessorer frågat sina förbryllade studenter: "Är Gud så mäktig att han kan skapa en sten som är så tung att han inte kan lyfta den?" - i vetskap om att "ja" betyder att Gud inte kan lyfta stenen, "nej" att han inte kan skapa stenen. I båda fallen är det något han inte kan göra. Detta är en gammal kuggfråga: Gud skulle utföra en självmotsägande handling, och det kan ingen, inte ens Gud. Gud kan inte heller göra något som skulle strida mot hans natur, och han kan inte bryta sina löften. När kristna säger att Gud är allsmäktig menar de att hans makt inte har några gränser, att det inte finns någon svaghet eller oförmåga hos honom. Han kan göra allt han vill, men hans vilja står alltid i överensstämmelse med hans natur, med allt som gör honom till Gud. (Donald A. Carson "En personlig Gud" s 155)

All makt är given åt Jesus. Det är en av Bibelns många paradoxer, att Jesus i samma andedrag säger detta och så tillägger befallningen att göra alla folk honom lydiga – vilket de alltså inte är. Gud har givit honom den makt som ligger i den stora kärleken. Kärleken besegrar allt. Men det kräver sin tid. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 184 i kommentar till Matt 28:18-20)

En morgondag har jag icke sett, min gårdag redan är fjärran. Vad jag behöver, har han berett, och se, ”i dag hjälper Herran”. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 30; citat K.G. Sjölin)

Jag räknade till nitton sängar på akutmottagningen på Hadassa sjukhuset i centrum av Tel Aviv. ... Jag hade tid att studera mina medmänniskor, till skillnad från arbetet när jag bara iakttog dem i förbigående för att se om de passade in i mitt nyhetsprogram. Jag hade också gott om tid att läsa. "Vad som varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända: intet nytt sker under solen. Inträffar något varom man ville säga: 'Se, detta är nytt', så har detsamma redan skett förut, i gamla tider, som voro före oss." När jag kommer tillbaka till redaktionen, tänkte jag, ska jag sätta upp dessa rader ur Predikaren på en anslagstavla vid ingången. (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 118-122; Israel 1979)

Kanske hade den personligt kristna förkunnelsen blivit mycket kraftfullare hos (Esaias) Tegnér både om han hade levt närmare Luther och pietismen? ... Om Tegnér vet vi både mycket och litet. Vår uppgift är inte att döma och vi saknar också förutsättningar för det. Vad vi däremot med fördel kan göra är att bekanta oss med honom, inspireras genom honom och därigenom få nya perspektiv på det Gud ger oss genom livet. Vår tid är vår tid. Stämmer inte riktigt med det som var och stämmer säkert inte med det som kommer. Men om man isolerar sig från att leva sig in i dem som var, så är man sämre rustad både att förstå det och dem som nu är och det och dem som kommer i nästa skede. (Anders Wejryd "Tal vid firandet av 150-årsminnet av Esaias Tegnérs död i Gårdsby kyrka den 23 november 1976" s 89; Växjö Stifts Hembygdskalender 1977/78)

ca 1975 - ca 1950

Nietzsche har kallat kristendomen en religion för slavar. I Dostojevskis version är den det också, ehuru i i en helt annan mening, så nämligen att den återger slaven hans människovärde. ... Dostojevski gav mig en ny syn på kristendomen. Betyder detta att jag blev "kristen"? Svaret beror helt och hållet på vad man menar med ordet "kristen". Någon i kyrklig mening "troende" blev jag förvisso inte och har heller aldrig blivit det. För kyrkans allsmäktige Gud, som efter sitt allvisa råd styr allt, hade och har jag inget bruk, allra minst i detta det blodigaste sekel mänskligheten under sin långa vandring bevittnat. Dogmerna må vara skarpsinniga och beundransvärda skapelser, men de formades i en tid, då man tänkte i den grekiska filosofins begreppsapparat, och jag kan inte ens förbinda någon klar mening med dem. Vad menas t.ex. med ordsammanställningen "Guds son"? ... Jag lärde mig under inflytande av Dostojevski att tro på den lidande och kämpande gudomliga kärleken, och om detta är kristendom, så bekänner jag mig helt till den. Är detta kristendom så kan jag kalla mig kristen men en ganska kättersk sådan. Jag tror på den kärlek, om vilken det är sagt att den "förgår aldrig". (Alf Ahlberg "Från prästgård till arbetarhögskola s 158-159)

Djävulen satte krokben för mig så att jag föll, och nu ligger jag här (på Sophiahemmet) utsträckt på rygg tills vidare. Jag kan inte uttrycka det kortare och sakligare. Som svar på Ditt brev får Du denna trosbekännelse, eller otrosbekännelse, vilket du nu vill kalla den. Du får göra med den vad Du vill. Jag är helt belåten även om Du kastar den i papperskorgen. Det är bara en utgjutelse under en nattlig stund. . . . TROSBEKÄNNELSE . . . En vis man skrev: vår mänskliga tillvaro här på jorden är någonting som icke borde ha varit. Liggande på knä vid Herrens bord avgav jag en gång mitt löfte: Jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Jag avföll från Honom, som skulle vara god och barmhärtig och överflyttade tron till mig själv, till egna krafter, till den så kallade sanningens kunskap, till vett och vetande. Så gav mig omsider livet sin kunskap, där talade och tryckta ord ingenting mer betydde, där vett och vetande svek och lämnade mig utan hjälp. Som ett nyfött barn under hedendomens tid, utsattes jag i ödemarken, utlämnad åt ulvens käft. Jag försattes i det djävulens rike, ur vilket utresevisum icke åt någon beviljas. I detta rike förflyter natten utan sömn och smärtan är människans sällskap allena. Då känns en ensamhet som inga ord kan täcka: Den skall en gång delas av oss alla. Så avger jag min nya trosbekännelse: Jag tror på Djävulen Allsmäktig, vår jords envåldshärskare. Ondskans furste behåller sitt välde, intill dess då intet mer kan förnimmas. Då kan inte heller något ont vara. Då är jag oåtkomlig. Då har all rörelse blivit till stillhet och alla ljud till tystnad. Då är jag i hemmet som jag aldrig skulle ha lämnat. En vis man skrev: vår mänskliga tillvaro här på jorden är någonting som icke borde ha varit. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 343-345; brev från Sophiahemmet, Stockholm till Ivar Harrie 1971-11-18)

H.G. Wells skriver om världskriget och de kristnas Gud. Han behandlar problemet om, huru Gud, som ju skulle vara allsmäktig, kan blicka ned på en sådan flod av lidande som ett krig för med sig, och han nekar blankt att tro på de kristnas Gud. Han säger: Är det sant att de kristnas Gud kan se allt sådant utan att röra ett finger, då vill jag spotta honom i hans tomma ansikte. (Fredrik Wislöff "Från ångest till trygghet" s 25; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1962)

Dag Hammarskjöld, född 1905, död 17 sept. 1961, officiellt genom olyckshändelse, i verkligheten sannolikt genom planlagt mord. Generalsekreterare i Förenta nationerna. ... Hans reselektyr i flygplanet, som sköts ner vid Ndola i Afrika, var Thomas a Kempis Om Kristi efterföljelse. ... Den 2 augusti 1961 (skrev han i sin dagbok): Allsmäktige ... Förlåt mitt tvivel, min vrede, min stolthet. Böj mig genom din nåd. Res mig genom din stränghet. (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 65-66)

Länge betraktar han dem, dessa vårnattens suckande klippor: de älskande under träden, under de nyss utslagna kastanjerna, orörliga med drunknande ögon, (marelden fladdrar från deras läppar och händer) ... Länge betraktar han dem, själv på hemväg genom en stad som kanske är en hägring och genom ett liv som liknar sjöfåglars skrän över vattenringen, över den allhärskande Afrodites sköte. (Werner Aspenström "Dikter under träden" s 168-169; De älskande under träden)

ca 1950 - ca 1900

Farmor ber Gud om det som hon behöver. Kajsa har bett Gud om pengar att resa till Stockholm för, att resa till mamma för. Men hon har inte fått några. Gud som är allsmäktig och kan skapa sig hur många pengar han vill, tjugufemöringar och enkronor, han kastar inte ner någon portmonnä från himlen ändå. Men man skall bara be om det som är nyttigt för en människa, säger farmor. (Vilhelm Moberg ”Giv oss jorden!” s 116)

Gud är som var och en vet allsmäktig, allvetande och fjärrsynt i sin vishet. Sålunda hade han en gång i tiden låtit en skogseld bränna ner tiotals hektar kronoskog på en sandmo nära staden Joensuu. Sina vanor trogna lade mänskorna manken till för att hindra honom i hans uppsåt, men orubbligt svedde han av ett så stort område som han ansåg sig behöva för framtida ändamål. Den förste som upptäckte den allsmäktiges förtänksamhet var en överste. Han var stabschef i en armékår och fann det avbrända området utomordentligt väl skickat till förläggningsplats. ... Den avbrända heden skalv under trampet av en hel infanteribataljon. (Väinö Linna "Okänd soldat" s 9)

Den 1 september 1939 angrep tyskarna Polen. På Missionsskolan var missionsledare från de nordiska länderna, Tyskland och Tjeckoslovakien samlade. När nyheten om det tyska anfallet kom i radio, fick de i all hast ge sig hem. ... Nu var det slut på friden och freden. ... Rektor Mosesson samlade hela skolan ute i friluftskyrkan. Det var en varm och solig septemberdag. Vi slog oss ner i lingonriset, sjöng en sång och lyssnade sedan till ett kort tal av rektor över orden: ”En gång har Gud sagt det, ja, två gånger har jag hört det, att hos Gud är makten ... ” ”Så är det”, sa rektor där han stod nedanför talarstolen belyst av höstens sol. ”Så är det, vänner, hos Gud är MAKTEN! Andra kan ha makt, stor makt, men det är hos Gud som MAKTEN finns ... ” (John Hedlund ”Med Gud i hågen” s 229-230)

Det kom ett brev om sommarsäd, om vinbärsbuskar, körsbärsträd, ett brev ifrån min gamla mor med skrift så darrhänt stor. ... Ord intill ord stod stod klöveräng och mogen råg och blomstersäng, och Han som över allting rår från år till år. ... Där låg i solen gård vid gård inunder Herrens trygga vård, och klara klockor ringde fred till jorden ned. ... Där var en lukt av trädgårdsgång och av lavendel, aftonsång, och söndagsfriden då hon skrev till mig sitt brev. ... Det hade hastat natt och dag, utan att vila, för att jag långt borta skulle veta det som är från evighet. (Pär Lagerkvist ”Det kom ett brev” s II 350-351; 1921)

En natt började (Valter Sträng) gråta. ... Han grät som han inte gråtit sedan en kväll i augusti för längesedan. ... Han grät ... över allt det oförklarade, som icke lät sig förklaras med någon kunskap. Över det lidande som tagit sin hemvist här på jorden utan att någon levande hade skuld till det. Över en tillvaro, där ingen mild och barmhärtig makt rådde, där skurkar ostraffat fick plåga de oskyldiga, där ingen rättvisa skönjdes i det som skedde. Över ett liv som skänktes en utan att man frågades till, som togs ifrån en utan att man frågades till. Det kunde väl räcka att gråta över, allt detta. Det gick inte med Gud. Ett Högsta Väsende, som var ansvarigt för allt detta jordens elände, ville han inte ha något att skaffa med. Och en oskyldig Gud var en maktlös Gud och alltså ett lägre väsen, som man inte kunde vänta någonting av. Någon tredje Gud kunde inte finnas. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 432; Sanningens kunskap)

Genom Amerikas inträde bland de krigförande makterna är naturligtvis ställningen på lifsmedelsmarknaden försämrad. Ingen kan drömma om huru långt det skall gå, i fall fredsryktena icke snart besanna sig. Men att man i Tyskland bereder sig för ett fjärde krigsår, det är bekant. Må Gud i hvad fall som hälst förskona vårt land för att dragas in i kriget. - På Gud beror det, Gud allsmäktig. (P. Waldenström "Brist öfverallt"; Lidingö 1917-04-19; Jönköpings-Posten 1917-04-21)

"Du behöver inte sidda och kalla mig för hedning", (sade Spissen till Sven). "Jag tror så bra som du både på vår Herre och på den andre." "Ja, du tror, men du tror inte han har nån makt, du tror inte han kan göra dig nånting." "Vilken? Vem sier du har makten?" "Han med (svavel)sjön, mente jag. Men, vad det beträffar vem som har makten, så är det ingen lätt sak att utgrunda; mycke, mycke svårt. Och det får en aldrig nån riktig upplysning om i böckerna. Så mycket är ju säkert, att det är vår Herre, Gud allsmäktig, som är den mäktigaste. Tro aldrig annat, för då går det dig galet. Men hur mien makt den andre har och hur de har fördelat allting sig emellan, det är där nock ingen å har utgrundat." (Hans Larsson "Hemmabyarna" s 202; Religionerna)

"Du vill veta vad jag tror?" (Henning Garth) sade det långsamt, högtidligt. ... (Han) kände svårigheten att formulera sin tro i ord, i korta, tydliga satser. ... Han vände sig till (Gunnel), och aldrig hade hon sett hans ansikte sådant. "Tag min tro koncentrerad i ett namn, i en person, så har du den i hela dess längd och bredd, höjd och djup, i stora drag och i detalj!" Han gjorde ett kort uppehåll, och så sade han namnet. "Jesus Kristus." "Men det namnet innefattar så mycket", invände hon. De mest skilda religioner stöder sig på honom. Hur tror du på honom? Vem var han?" "Var? Jag tror på honom, som är! ... Den Kristus, som levat och dött på jorden, är så långt tillbaka i tiden. ... Jag hade sett så länge endast tillbaka. Äntligen vände jag mig och såg framåt. Och då! Då mötte han mig på nytt, min korsfäste Herre Kristus. Densamme och dock - förnyad. Jag mötte honom i Johannes' syn på Patmos. Och jag fick se honom levande, sådan han nu är, i helig vithet, med ögon som eldslågor och med en röst som bruset av stora vatten. Och jag fick höra honom tala ur härligheten, där han för oss sitter på Guds högra hand. 'Frukta icke. Jag är den förste och den siste och den levande; jag var död, men se jag lever i evigheternas evigheter och har nycklarna till döden och dödsriket.' Då blev kärleken förnyad i mig. Det blev som en skapelse i mig. Han, som var, som är och som kommer, han är min frälsning och salighet, min tro, mitt liv." - Andlös lyssnade Gunnel och märkte inte att tårar stigit upp i hennes ögon. Hon hade inte ett ord till svar på det givna förtroendet, men hon skrinlade det i sitt hjärtas allra heligaste. Hon hade fruktat en torr lärobyggnad, men han hade ställt henne inför en levande personlighet, en älskad Gud. (Elisabeth Beskow "Han och hans hustru" s 20-23)

ca 1900 och tiden dessförinnan

Karl Oskar Nilsson hade fått (doktorns) besked i klara, rena ord på två språk. ... Nästa barnsäng blir döden för Kristina. ... ”Men kan han veta om jag tål en ny barnsäng eller int? Dä ä en annen som är allvetande,” (sade Kristina till Karl Oskar). ... En nybyggarhustrus aftonbön: ... käre Gud och Skapare! ... Du ska int tro att jag litar mer på (doktaren) än på min Gud. Han ä bara en skröpli männska som jag själv, och han tyar ingenting om han int får kraften från den Allsmäktie. Du allena rår! Om Du välsignar doktarens meddisin så botar den mej. (Vilhelm Moberg ”Sista brevet till Sverige” s 94-99; Har Gud pålagt dem detta?)

I (tidningen Hemlandets) betraktelser om elektriciteten upptogs frågan, om mister Benjamin Franklin hade förbrutit sig mot Guds förordningar när han uppfann åskledaren, varigenom människor vände bort nedslagen. Uppenbart var att Gud nu måste anställa orkaner, översvämningar och andra naturkatastrofer för att avliva de människor, som han från början ämnat slå ihjäl med åskan. Mister Franklin hade sålunda med sin åskledare blandat sig i den Allsmäktiges angelägenheter och vålla honom extra besvär. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 192; Hemlandet kommer till invandrarna; 1854)

Du (vänaste land uppå jord) tronar på minnen från fornstora dar, då ärat ditt namn flög över jorden. Jag vet, att du är och du blir, vad du var. Ack, jag vill leva jag vill dö i Norden! Ja, jag vill leva, jag vill dö i norden! (Richard Dybeck "Du gamla, du fria" s 5; nr 1 i Lantbruksförbundets Tidskriftsaktiebolags sångbok 1942/1950)

Det är en lustighet att se om muntra våren, hur gamla vintern fot för fot till graven går. Hur livligheten liksom upp av dvalan står, ja, hur Guds allmakt tryckt sin bild i alla spåren, i dem Guds rundhet sig till årets kröning delar, så att så kung som träl sin fägnevisa spelar. (Carl Johan Lohman "Hyllningsdikt vid ett bröllop den 26 mars 1723" s 80)

På blomster och löv låt stimma de bi, som draga honungen söta! Men luften blir döv av buller och skri, där sig två krigshärar möta. Still vreden, giv freden, Gud statt oss bi, som bäst kan fienden stöta! ... Du råder om krig, du råder om allt, du rår om himmelens fäste. Ty vill jag ock dig allt hava befallt. Hjälp oss till fot och till häste! Gör frodigt, frimodigt, vad nu är kalt! Du vest allena vårt bäste. (LarsWivallius ”Klagovisa över denna torra och kalla vår” s 200; 1642)

Med kristendomen kom ett helt nytt sätt att tänka och utöva makt (i Norden). Prästerna förde med sig administratörer med kunskaper i konsten att regera. Det kristna kungadömet var länkat till tron på Guds allmakt. En kristen konung härskade "Dei gratia", "av Guds nåde". Konungen hade inte fått sin makt av folket eller av stormännen utan av Gud Fader själv, inför vilken han var ansvarig. (Dick Harrison "Den politiska kulturen" s 29)

Redan år 369 grundade Basilius i Caesarea en stor sjukvårdsinrättning med omfattande uppgifter: man tog där emot fattiga och sjuka, pilgrimer och barnaföderskor. Bland andra sjukhus i det byzantinska riket bör nämnas det märkliga Pantokratos kloster i Konstantinopel, där man år 1163 inrättade en anstalt som kom att drivas efter vad vi skulle kalla moderna principer. Antalet bäddar var inte mer än 50, men det fanns specialavdelningar och även en ambulans. (Alf Sagnér "Livets tjänare - En bok om läkekonstens historia" s 92)

(Forskaren Knut) Stjerna finner ... att konung Erik den heliges gestalt i legenden övertagit åtskilligt av svearnes gamle hedniske nationalgud Frej, som synes ha haft binamnet Erik (= "den allsmäktige"). (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 327)

Kort efter midten af 9:de årh. besteg en af medeltidens största påfvar Nikolaus I (858-867), S:t Petri stol. ... Han dristade sig till att ställa påfvarnes bref i jämnbredd med de ekumeniska synodernas beslut. Rom, sade Nikolaus I, är hufvudet för alla kyrkor, och det äger primatet öfver alla. Utgående från denna betraktelse förödmjukade han ärkebiskopen af Ravenna, som gjorde ett vanmäktigt försök att häfda sin biskopsstols själfständighet gent emot Rom, och han blandade sig i den grekiska kyrkans inre förhållanden. En romersk synod under hans ordförandeskap uttalade, att valet af den lärde Fotius, som genom kejserlig ynnest hade blivit upphöjd till konstantinopolitansk patriark, var ogiltigt. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 562-563)

(De grekiska) gudarna betraktades som mycket mäktiga och visa, men det var aldrig fråga om allmakt och allvetande. (Mikael Tellbe ”Grekisk-romerska religioner och filosofier” s 86)

Zevs själv, gudakonungen, är maktens gud, men för ingen del rättens gud, såvida det ej gäller den rätt som han makt ger honom. (Claes Lindskog "Individualism" s 97)

Att avrunda med:

Eta Linneman – exegetikprofessor vid Marburgs universitet – gjorde i februari 1979 följande uttalande: ”Under det att jag sysslade med planläggning av mina föreläsningar och seminarier har något inträffat som gjort dessa planer om intet: Jag har erfarit Jesus Kristus som min levande Herre, som dött på korset för mina synder och som har uppstått och fått all makt i himmelen och på jorden. Genom den Helige Ande och genom bröders och systrars vittnesbörd har jag funnit att hela Bibeln är Guds levande Ord, som verkar alltjämt.” (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 141 i kommentar till 1 Joh 4:8)

En ung strängmusikant kom hem till mig någon kväll i veckan och lärde mig spela gitarr, och jag var med om strängmusikkårens alla övningar. När min soldatinvigning äntligen stundade den 16 november (1958), kunde jag följaktligen sitta med bland strängmusikanterna på ”Sjuans” plattform och sjunga och spela med i en sång av kommendör Gösta Blomberg med refrängen: ”Han kan förvandla allt, han kan förvandla allt. Min Frälsare håller all makt i sin hand, och han kan förvandla allt.” Bland dem som satt i lokalen och lyssnade den kvällen var till min glädje Ivar Lo-Johansson. (Majken Johansson ”En öppen dörr” s 89-90)

Detta är tron på Guds allmakt: låt det onda utveckla sig i all sin sjuka makt, Gud skall få allt detta att tjäna hans eviga mål. Vet vi människor hur? Inte alls, inte alls. Men Jesus har lånat oss sin kikare, så att inte ens synden kan dölja Gud för oss. Så mäktig är den Allsmäktige, att han i sin hand kan krossa förbannelsen, tills den dryper av välsignelsens läskande dagg! ... Så skall då Guds vilja ske med oss och all världen. Ur smärtornas helvete föds den himmelska lyckan. (Kaj Munk "Hoppet förbliver" s 41; predikan Tredje söndagen efter påsk 1941)

Jag hade nu (1839 här på Länna egendom i närheten av Stockholm) en fråga dag och natt att avgöra: om det fanns en Gud eller icke. I denna grövsta form varade dock mitt tvivel icke länge. Jag fick en afton en ljusare stund, så att jag till och med under en viss glädje skrev på rim: ”Sol, måne, stjärnor, världar, himlar Och jorden i sin rika skrud, Ja, allt, vad för mitt öga vimlar, Allt säger mig: Det finns en Gud. Ty ej har världen skapt sig själver; Det måste finnas någon ann', Som allting skapar, styrer, välver, Och Gud allsmäktig heter han. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 265; citat Carl Olof Rosenius)

Sångarna:

Din väldiga makt, den kan ingen begripa, och ingen kan riktigt förklara dig. Men låt mig få känna att var jag än vandrar, är du alltid, Herre, nära mig. (Engelsk förf./A-S Thorssell: Psalmer och Sånger 354:4)

Halleluja! Ditt lov vi sjunger. Våra hjärtan fylls med glädje. Halleluja! Ditt lov vi sjunger. Våra hjärtan fylls med glädje. Herren Kristus har sagt: Mig är given all makt, mig är given all makt. Evangelium åt alla. (Sydafrikansk sång-J Jonson/A Nyberg: Psalmer och Sånger 463:1)

Ja, allt, vad på jorden är härligt och stort, Och alla de ting, som Guds allmakt har gjort, Som droppar i havet de må dock försvinna Mot ett, o min Jesus, att allt i dig finna. (CO Rosenius: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 235:7)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående "Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som skall komma", se Upp 1:4b.

Han som är ovanpå allt är den Allsmäktige (jfr Matt 21:7; Joh 3:31).

Jesus Kristus (är) densamme i går och i dag och in i (de kommande) tidsåldrarna. (Hebr 13:8)

Grekiska ord:

pantokratôr (allsmäktig) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 8:18; Upp 1:8 – Judit 4:13; 8:13; 15:10; 16:5,17; 2 Mack 1:25; 3:30; 5:20; 6:26; 7:35,38; 8:11,24; 15:8,32; Salomos Vishet 7:25; Syr 42:17; 50:14,17; Baruk 3:1,4; Manasses bön v 1; 2 Kor 6:18; Upp 4:8; 11:17; 15:3; 16:7,14; 19:6,15; 21:22.

Ytterligare studier:

Ps 115:3, Jer 3:19 (Grekiska GT); Hos 12:6 (Grekiska GT); Amos 5:14 (Grekiska GT); Sef 2:10 (Grekiska GT); Luk 1:37; Upp 1:4.

A. Ekenberg "'Allmäktig' eller 'Allhärskare'?" Se Svensk Exegetisk Årsbok 60 (1995): 165-172.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-11; 2012-06-02; 2015-01-02; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:9aa Jag, Johannes, er broder och en i gemenskap tillsammans med (er) i betrycket ...

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): Jag Johannes, '-n broder'/brodern er och (en)-i-gemenskap-tillsammans-med-(er) i '-et betryck'/betrycket ...

1883: Jag, Johannes, eder broder och delaktig med eder i bedröfvelsen ...

1541(1703): Jag Johannes, edar broder, och delaktig i bedröfwelsen ...

LT 1974: Det är jag, er bror Johannes, som lider tillsammans med er för Herrens sak, som nu skriver detta brev till er.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jakob sade:) “ ... Jag skall göra ett offeraltare (i Betel) åt Gud, som hade hört på mig i/på en dag av betryck, (Han) som (hela tiden) var i sällskap med mig.” (1 Mos 35:3a, Grekiska GT)

(David sade: ”De som hatade mig) kom i förväg före mig i/på mitt betrycks dag, och/men Herren blev 'mitt stöd emot'/'min stödjepunkt'.” (2 Sam 22:19, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) ”Jag skall beskiva ditt namn för mina bröder.” (Ps 22:22a eller 22:23a, Grekiska GT)

(David sade:) “Många är de rättfärdigas betryck, och ut ur dem alla skall (Herren) frälsa dem.” (Ps 34:19 eller 34:20, Grekiska GT)

... Jag, Daniel, skådade ett skådande. (Dan 8:1a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Då Jakob leds tillsammans, skall han ledas tillsammans, tillsammans med alla (folk). Då han tas emot ut ur (folken) skall Jag ta emot ut ur/av Israels ’helt och hållna’/hela rest. . . . Jag skall ta ut för mig Mig själv, ut ur människor, som får i betryck, som en liten hjord i en mitt av deras sovplats. (Mika 2:12, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En vän är en i gemenskap med (dig) av/vid borden, och/men han må inte/förvisso ej stanna vid sidan av (dig) i/på din dag av betryck.” (Syr 6:10)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Lyckliga de utblottade (i) anden, eftersom himlarnas rike är deras. Lyckliga de som är bedrövade, eftersom de skall kallas till sidan av.” (Matt 5:3-4)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Den som har såtts emot den klippiga (marken), den här är den som hör utsagan och strax tar den i sällskap med fröjd, men inte har rot i sig, emellertid/utan är övergående. Men/och då det har blivit betryck eller förföljelse på grund av utsagan, fås han strax att snava." (Matt 13:20-21)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Min bägare skall ni faktiskt dricka.” (Matt 20:23a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Alla de här tingen (är) en början av födslovåndor. Då skall de ’ge er till sidan av’/’överlämna er’ ’in i’/till betryck.” (Matt 24:8-9a)

(Jesus sade:) ”(Den) som – alltefter omständigheterna - må göra Guds vilja, den där är min bror och syster och moder." (Mark 3:35)

Jakob och Johannes, Sebedaios' söner, … var (hela tiden personer) i gemenskap med Simon.” (Luk 5:10a)

... Petrus (stod) upp i brödernas mitt. (Apg 1:15a)

(Stefanos sade: “Gud) tog ut (Josef) för Sig själv, ut ur alla hans betryck.” (Apg 7:10a)

(Paulus och Barnabas sade till lärjungarna:) “Genom många betryck måste vi komma in i, in i Guds rike.” (Apg 14:22b)

(Paulus sade till de äldste i Efesos:) “Den Helige Ande är vittne alltigenom för mig i (varje) stad och säger, att band och betryck stannar/väntar mig.” (Apg 20:23)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus svarade (Petrus): “Om – alltefter omständigheterna – Jag ej må tvätta dig, har du inte del i sällskap med Mig.” (Joh 13:8b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”När – alltefter omständigheterna – kvinnan må föda fram, har hon sorg, eftersom hennes stund har kommit. Men när – alltefter omständigheterna – hon må avla/föda den lille pojken eller den lilla flickan, drar hon sig inte längre betrycket till minnes, på grund av fröjden att en människa har avlats/fötts in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (Joh 16:21)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”De här tingen har Jag samtalat (och samtalar) (med) er, för att ni må ha frid i Mig. I utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ har ni betryck. Visa emellertid tillit. Jag har besegrat (och besegrar) utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (Joh 16:33)

(Jesus sade till Mariam:) ”Gå i riktning mot * (א*) bröderna och tala till dem: ’Jag stiger upp i riktning mot 'Fadern Min'/'Min Fader' och er Fader och Min Gud och er Gud.’” (Joh 20:17b)

(Jesus) gav ett tecken, då Han hade skickat bort (avslöjandet) genom Sin budbärare till Sin slav Johannes. (Upp 1:1b)

Hembygdens predikan:

(Kristi) förtrognaste lärjunge Johannes ... vet nästan icke att tala om något annat kännetecken på födelsen av Gud än detta enda: att älska bröderna. ... Men har du alltid haft det sinnet? Eller när begynte du tänka så? ... Du är född med detta sinne i den andra stora födelsen, födelsen av Gud. ... Det är därför icke något ytligt, något som kommer och försvinner utan som förbliver, i mörker som i ljus, i bedrövelse som i glädje. ... Johannes säger om sig i början av Uppenbarelseboken: Jag, Johannes, eder broder och delaktig med eder i bedrövelsen och i riket och i tålamodet i Jesus Kristus. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Pilgrims tillfälliga betraktelser s 92-93; Solidarisk eller ”Delaktig i bedrövelsen, i riket och i Jesu Kristi tålamod”)

Exegeter, evangelister med flera:

Till ett par unga människor, mannen var läkare, båda tillhörande Palmbergs intima vänkrets, skrev (Karl Palmberg, då präst i Skirö) ... ett brev för att lyckönska dem med anledning av deras förlovning. Samtidigt omtalar han att väckelsen brutit ut i socknen och omnämner att ett prästmöte hållits, vid vilket självaste biskopen var närvarande. På detta möte läste man lagen för väckelsefolket och dess präster. Palmberg säger, att han kände sig som ett lamm mitt ibland ulvar. Brevet är skrivet den 24 juli 1880 och har följande lydelse: " ... Det var kontraktsmöte, då alla prästgubbarna i häradet jämte biskopen voro samlade hos en grannkyrkoherde. Jag har aldrig förr varit med om slikt. Det var gräsligt. På predikstolen grälade en av dem en och en halv timme på Guds stackars folk, och sedan anföllo de oss som ulvar. Gud gav oss, även mig, nåd att tiga, ty det var bäst. Det kändes som en lejonkula, och vi fyra stackars lamm (Henricks, Bäckström, Söderlund och jag) kröpo nästan ihop i en vrå. ... Jag är sänd som ett lamm ibland ulvar. (Svening) Henriks tål de mera. Tack, Herre Jesus, att jag får lida med och för dig! Däri är mycken salighet. Rom. 8:17, Uppenb. 1:9, 2 Tim 2:11,12. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 187-188)

Egna kommentarer och funderingar:

Uttrycket “Jag, Daniel” förekommer flera gånger i Daniels bok (7:15,28; 8:15,27; 9:2; 10:2,7; 12:5). Uttrycket ”Jag, Johannes” har vi också i Upp 22:8.

Paulus sade till de troende i Filippi: “Ni gjorde fint/gott, då ni hade något gemensamt tillsammans med mitt betryck.” (Fil 4:14)

Greek words:

syngkoinônos (en i gemenskap tillsammans med) Upp 1:9 – Rom 11:17; 1 Kor 9:23; Fil 1:7. Jfr koinônos (en i gemenskap med) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 6:10; Luk 5:10 – Ester 8:12n(E13); Syr 41:18(19); 42:3; Matt 23:30; 1 Kor 10:18,20; 2 Kor 1:7; 8:23; Filemon v 17; Hebr 10:33; 1 Petr 5:1; 2 Petr 1:4.

Ytterligare studier:

Dan 12:1; 1 Mack 9:27; Matt 24:21,29; Mark 4:17; 10:39; 13:19,24; Rom 5:3; 8:17; 2 Tim 1:8; Upp 2:9,22; 6:9; 7:14.

François Bovon "John's Self-Presentation in Revelation 1:9-10"; Catholic Biblical Quarterly 62.3 (2000): 693-700.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-11; 2012-06-02; 2015-01-03; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:9ab ... och ett rike och en uthållighet i Jesus ...

Ord för ord (6 ord i den grekiska texten): och (ett)-rike och (en)-uthållighet i Jesus

1883: ... och riket och tålamodet i Jesus Kristus ...

1541(1703): ... och i riket och i Jesu Christi tålamod ...

LT 1974: Jag har också fått del av det tålamod, som Jesus ger, och vi har tillsammans del i hans rike.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade:) “Från sidan av Gud (är) min uthållighet.” (Ps 62:5b eller 62:6b, Grekiska GT)

(Daniel sade till kungen:) ”Himlens Gud skall få ett rike att ’stå upp’/uppstå, ’vilket som än’/som inte alltigenom skall förstöras in i (de kommande) tidsåldrarna ... och det skall ’stå upp’/bestå in i (de kommande) tidsåldrarna.” (Dan 2:44b, Grekiska GT, Theod)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni kommer att vara varande hatade av alla på grund av Mitt namn, men den som har ’stannat bakom’/’hållt ut’ in i ett slut, den här skall räddas.” (Matt 10:22)

(Utsädet) i den fina jorden är de här, ’vilka som än’/som då de hört utsagan, ’håller ner’/bevarar den i ett fint och gott hjärta och för med sig frukt i/med uthållighet.” (Luk 8:15)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Frukta ej, små/lilla, lilla hjord, eftersom er Fader har varit tillfreds med att ge er riket.” (Luk 12:32)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Skaffa/vinn era själar i er uthållighet!” (Luk 21:19)

(Paulus och Barnabas sade till lärjungarna:) “Genom många betryck måste vi komma in i, in i Guds rike.” (Apg 14:22b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus svarade (Nikodemos): ”Amen, amen säger Jag dig: ’Om ej – alltefter omständigheterna – en viss (person) må avlas ut ur vatten och ande, förmår han inte skåda himlarnas (א*) rike.’” (Joh 3:5)

Han har gjort oss till ett rike, präster åt Sin Gud och Fader. (Upp 1:6a)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

Guds löften ärver man inte enbart genom tro, utan ”genom tro och tålamod” (Hebr. 6:12). (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 49 i kommentar till 1 Mos 17:2)

”Vad, Gösta”, sade han till sig själv, ”kan du inte längre tåla och fördraga? Du som har härdats i fattigdom hela ditt liv, du, som har hört varje träd i skogen, varje tuva på ängen predika om försakelse och tålamod, du, som har fostrats i ett land, där vintern är sträng och sommaren torftig, har du glömt konsten att härda ut? ... Är du sämre än Löwenborg, som sitter där vid sitt träklaver, än alla de andra kavaljererna, de modiga, de sorglösa, de evigt unga? Du vet nog, att ingen av dem har undgått lidandet.” (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 265; Fru Musica)

Luther ägde (humorns) gåva i sällsynt hög grad. Ett gott exempel på denna hans humor, som visar, hur den kan sprida solsken och driva undan ovädersmolnen, hämtas här ur Dymling, Tro och trots i Martin Luthers liv: "En gång, när hon (fru Käthe) kände sig alldeles överhopad med arbete, utbrast hon: 'Jag måste dela sönder mig i sju delar, vara samtidigt på sju ställen och förvalta sju ämbeten, ty jag är 1:o) åkerbrukerska; 2:o) bryggarinna; 3:o) köksa; 4:o) barnpiga; 5:o) trädgårdsmästarinna och vinodlerska; 6:o) tröstarinna och allmoseutdelerska till alla tiggare i Wittenberg och 7:o) även doktorinna, som skall visa sig värdig sin berömda make och med 200 gulden bespisa många gäster.' Luther svarade skämtsamt: 'Jag kan sjunga litanian ännu högre. Även jag måste slita isär mig i sju doktorer. Jag måste hava tålamod med påven, tålamod med svärmarna, tålamod med narrarna och folkhoparna, jag måste dagligen ha tålamod med studenterna, mycket tålamod med tjänarna och synnerligen mycket tålamod med en viss Käthe von Bora, ja, tålamodet är så stort, att hela mitt liv tycks vara intet annat än tålamod.'" (Lage Eklöv "Det kristna hemmet" s 97-98; Att göra hemmet till ett tempel)

Inget gör människor så värda att föraktas som ett oförskämt och kränkande beteende; ingenting gör människor så aktningsvärda som uthållighet vid oförskämd och kränkande behandling. Ty den ene är ett råskinn, den andre en vis människa. Den ene är mindre än en människa, den andre är jämställd med änglar. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:92)

Att fortsätta med:

(Det) finns en risk, inte minst för predikanter, att tappa tålamodet och uthålligheten. Kanske är vi inte beredda att gå den långa vägen. Istället börjar vi rastlöst leta efter olika korta vägar till snabba andliga resultat. Den helige Ande manar oss att lämna alla försök till snabba lösningar. Låt det ta den tid det tar. (Ulf Ekman "En helig kallelse" s 10-11)

Att vara uthålliga och tålmodiga med glädje – vilken utmaning till vår tid som präglas av att allting är ”instant”, och allt fler megabits som gör att datorn går ännu fortare. Som byter bostäder och bilar oftare än vad våra förfäder bytte skor. Men uthållighet lönar sig. Det var genom uthållighet de vise männen kom hela vägen fram till Jesus, trots att de hade lång väg och gick fel. De gav sig inte. Ära vare uthålligheten. (Bo Brander i Göran Skytte-Bo Brander "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1" s 321-322 i anlutning till Matt 2:1-12)

Kristen erfarenhet summeras i 1:9 som ett delande “i Kristus” av “betryck”, “kunglig värdighet” och “tålmodig uthållighet”. Näst efter framställningen om vad Kristus har gjort i frälsningen (1:5f) är detta den avgörande ledtråden för att förstå kristen existens, vilken därigenom anger Uppenbarelsebokens tidsmässiga aspekt. Johannes och hans kristna kamrater erfar spänningen mellan den närvarande bedrövelsen och löftet om framtida härlighet. (Håkan Ulfgard ”Fest and Future” s 105)

Chrysostomus kallar “hypomonê” (uthållighet) ‘en rot till allt gott, fromhetens moder, frukt som aldrig skrumpnar, ett fäste som aldrig intas, en hamn som inte känner av några stormar’. Han kallar den ”dygdernas drottning, de rätta handlingarnas grundval, fred i krig, lugn i storm, säkerhet i sammansvärjningar’. Det är den kvalitet som håller människan på fötter med ansiktet mot vinden. Det är den dygd som förvandlar den svåraste prövning till härlighetsglans, eftersom den bortom smärtan ser målet. (William Barclay ”New Testament Words” s 145)

Lyft din avsikt, så högt som tanken når. Du får lära dig tåla din stund. Är det inte ljust nog att måla vackra bilder bör du för den skull ej glömma lägga en grund. Vårda dig om det ömma och veka; gemenskap. – Bara leka och slaska med missmod och bråten av galenskap, bränner ditt blod till aska. Nej -: ge lögnen på båten, tycka om ”uppriktighetens lycka”, vinnlägga sig om värdighet (den dyrare sorten), liksom att låta vänlighet bli vana – det är laster som om natten står din oro bi; och fyller i en maning: odla tålamod – på djupt vatten. (Axel Liffner “Odla tålamod” s 502; 1962)

vid sommarens silvriga avsked – höstens skarpa bett förkolnar krasse och ringblom i trädgården ... men prunkande som kyssta till rikare liv av isig morgon står astrarna ännu modiga minnande om plikten att härda ut. (Axel Liffner ”Vid sommarens silvriga avsked” s 237-238; 1951)

Vackrare än vit magnolia, som lyfter sin krona mot himlen i vårens första dagar, vackrare än benvedsträdet, som brister i blom bland bara grenar, står du mitt i förgängelsens skog. Alla de andra gav upp till sist den morgon, då syrsans sång teg i den glasklara luften. Du ensam bär din bladskrud, ej ljuvligt sommargrön, men hårdnad och stelnad och varje blad så härdat i blåa frosten som sagans gyllene sköld. Några skall falla, några skall blåsas och trampas och smulas till intet, som hade de aldrig funnits, men andra skall ligga lysande som klart guld i vintermarken. Å, vem skall gå stigen en vinterdag, då haren i hungerskräck löper över jorden, vem skall finna ännu bland fjolårets grenar och mull ett blad så ristat med fina nerver, så stolt härdat i levandets kamp, som skulle det aldrig förgås ... Vackrare än vit magnolia står du mitt i förgängelsens skog. (Ebba Lindqvist ”Vinterek” s 296-297; f. 1908)

Det finnes en egenskap, som i långliga tider ansetts, näst ödmjukheten, vara den vackraste som pryder eller åtminstone borde pryda såväl individen som mänskligheten i sin helhet. Jag syftar härmed på tålamodet. Om icke i själva verket ödmjukheten betraktades såsom en specifik kvinnlig fullkomlighet, vet jag ej med full visshet, men jag kan verkligen ej påminna mig ha hört en man prisas för sin ödmjukhet. "Tålamodets Stora Dygd" har däremot i alla tider predikats för män såväl som kvinnor och för livets alla förhållanden. ... En gammal tysk författare går så långt i sitt förtroende till tålamodets undergörande kraft, att han påstår att det förmår "förvandla vatten till vin". (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 183)

Herren har en rikedom på tålamod. Gif dem, beder aposteln, tålamod i arbetet, tålamod med dem som äro krångliga och svåra att styra! Gif dem tålamod med världen, som är ooch som varder ännu ondare! Gif dem af den rikedom, som heter tålamod, så att de kunna fördraga och hålla ut i tålamod med människorna, till dess de varda frälsta! Så beder aposteln, och så få också vi bedja. "Herre, gif oss af dessa rikedomar uti Jesus Kristus!" (C.M. Johanson "Guds härlighets rikedomar" s 70)

Paulus sade till de troende i Rom: “Betrycket ’arbetar helt och hållet’/medför uthållighet.” (Rom 5:3b)

Paulus sade till Timoteus: “Om vi ‘stannar bakom’/’håller ut’, skall vi och/också vara kungar tillsammans med (Kristus Jesus).” (2 Tim 2:12a)

Grekiska ord:

(h)ypomonê (uthållighet) (i NT) Luk 8:15; 21:19; Rom 5:3; Upp 1:9 – Rom 2:7; 5:4; 8:25; 15:4-5; 2 Kor 1:6; 6:4; 12:12; Kol 1:11; 1 Thess 1:3; 2 Thess 1:4; 3:5; 1 Tim 6:11; 2 Tim 3:10; Tit 2:2; Hebr 10:36; 12:1; Jak 1:3-4; 5:11; 2 Petr 1:6; Upp 2:2,19; 3:10; 13:10; 14:12.

Ytterligare studier:

Ps 9:9(10); Matt 24:13; Mark 13:13; Fil 4:14; Upp 13:10.

François Bovon "John's Self-Presentation in Revelation 1:9-10"; Catholic Biblical Quarterly 62.3 (2000): 693-700.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-11; 2012-06-02; 2015-01-03; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:9b ... blev/framträdde jag i/på den ö som kallas Patmos på grund av Guds utsaga och på grund av (א,*א) Jesu vittnesmål.

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten Sinaiticus): blev-(jag) i den ö den kallandes Patmos på-grund-av '-n utsaga'/utsagan '-ens guds'/Guds och på-grund-av '-et vittnesmål'/vittnesmålet Jesu.

1883: ... var på den ö, som heter Patmos, för Guds ords och Jesu Kristi vittnesbörds skull.

1541(1703): ... war på den ön Patmos, för Guds ords skull, och för Jesu Christi wittnesbörds skull.

LT 1974: Jag var fängslad på ön Patmos, landsförvisad dit för att jag hade predikat Guds ord och berättat vad jag visste om Jesus Kristus.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

I en början ... talade Gud. (1 Mos 1:1a,3a, Grekiska GT)

Efter de här orden blev/kom ett Herrens ord (vänt) i riktning mot Abram i en syn. (Herren) sade: ”Frukta ej, Abram!” (1 Mos 15:1a, Grekiska GT)

Vid den tid då (Herren) helt och hållet hade upphört att samtala (med Mose) i/på berget Sinai, gav Han (honom) två plattor av vittnesbördet, plattor av sten, som hade varit (och var) skrivna (med) Guds finger. (2 Mos 31:18, Grekiska GT)

De här (är) vittnesmålen och grundlagarna och domsutslagen, så många som Mose samtalade (med) Israels söner i det ödelagda (området), då de hade kommit ut ur Egyptens jord/land. (5 Mos 4:45, Grekiska GT)

Varje/hela folket som satt i jord/landet Egypten i Patros (det land till vilket Jeremiah hade varit tvungen att gå på grund av Guds utsaga) sägande/sade (till honom): “Vi kommer inte att höra din utsaga, som du i Herrens namn har samtalat (vänd) i riktning mot oss.” (Jer 44:15b-16, Grekiska GT)

En Herrens utsaga blev/kom (hela tiden) i riktning mot Hesekiel. (Hes 1:3a, Grekiska GT)

(Den grekiske kungens son) skickade bort ett brev från havets öar till Simon, judarnas präst och nationsledare, och till 'varje det'/hela nationen. (1 Mack 15:1)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Den som har såtts emot den klippiga (marken), den här är den som hör utsagan och strax tar den i sällskap med fröjd, men inte har rot i sig, emellertid/utan är övergående. Men/och då det har blivit betryck eller förföljelse på grund av utsagan, fås han strax att snava." (Matt 13:20-21)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det här rikets goda lilla budskap skall kungöras i hela (den bebodda) världen ’in i’/’med syfte på’ ett vittnesbörd för alla nationerna, och då skall slutet anlända.” (Matt 24:14)

Jesus (blev/framträdde) i Betania, i Simon den spetälskes bostad. (Matt 26:6b)

(Jesus sade till Jakob och Johannes:) ”Den bägare som Jag dricker, skall ni dricka. Och det dop som Jag döps (med), skall ni döpas (med).” (Mark 10:39b)

Guds ord blev/kom emot/till Johannes. ... (Luk 3:2b)

Det blev/hände i folkskaran att ligga/’man trängde sig’ på (Jesus) och/’för att’ höra Guds utsaga. (Luk 5:1a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Förföljelsen) skall för er ‘stiga av’/leda in i ett vittnesbörd. ... De skall ta död på (några) ut ur/av er.” (Luk 21:13,16b)

(Stefanos sade till israeliterna: “Mose) är den som har blivit/framträtt i (församlingen) av utkallade i det ödelagda (området) i sällskap med budbäraren som samtalade (med) honom i/på berget Sinai och (i sällskap med) våra fäder, (den) som tog emot levande små utsagor (för) att ge åt er (P74, א,* א, B).” (Apg 7:38)

Då (Barnabas, Saulus och Johannes) hade kommit igenom hela ön, (kom de) intill/’ända till’ Pafos. (Apg 13:6a)

(Herren sade till Paulus:) “Som du alltigenom var vittne om tingen med anledning av Mig ‘in i’/i Jerusalem, på det här sättet måste du och/också vara vittne ’in i’/i Rom.” (Apg 23:11b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I en början var (hela tiden) Utsagan ... Alla ting har blivit genom Den. (Joh 1:1a,3a)

Det blev en människa, som hade skickats (och var skickad) bort från sidan av Gud. Ett namn åt honom var (hela tiden) (א*) Johannes. Den här kom ‘in i’/’med syfte på’ ett vittnesmål, för att han måtte vara vittne med anledning av ljuset, för att alla måtte tro genom honom. (Joh 1:6-7)

(Jesus sade till Nikodemos:) ”Vi är vittnen om vad vi har skådat (och skådar).” (Joh 3:11b)

(Jesus sade till fariseerna:) ”Och om Jag – alltefter omständigheterna – är vittne med anledning av Mig själv, är Mitt vittnesmål sanningsenligt.” (Joh 8:14a)

När – alltefter omständigheterna – Den som är kallad till sidan av (er) må komma, som Jag skall sända er från sidan av Fadern, sanningens Ande, som går ut från sidan av Fadern, skall Den där vara vittne med anledning av Mig. (Joh 15:26)

Det här är den lärjunge som är vittne med anledning av de här tingen och som har skrivit de här tingen. Och vi vet att hans vittnesmål är sanningsenligt. * (א*). (Joh 21:24)

(Johannes) var vittne om Guds utsaga och Jesu Kristi vittnesmål, så många ting som han skådade. (Upp 1:2)

Exegeter, evangelister med flera:

Notisen i 1:9 om att författaren befann sig på ön ”för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull” har, mot bakgrund av att hela Upp vittnar om en begynnande förföljelse av de kristustroende, tolkats som att Johannes varit deporterad dit. Texten måste dock inte uppfattas på detta sätt, utan kan också bara syfta på ett gudomligt uppdrag. Att Patmos skulle ha varit en förvisningsort är en senare kristen tradition. (Håkan Ulfgard ”De katolska breven, Hebréerbrevet och Uppenbarelseboken” s 297)

Enligt Tacitus ... och Plinius ... var (Patmos) en förvisningsplats för politiska lagbrytare. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 384)

Jag hade som rekommendation ett halvår på Patmos, den andra i ordningen bland Greklands kristet-heliga orter. ... (Jag nämnde om) om den unge fransosen ... som på blodigt allvar kämpat sig hän till vissheten att (leva i) den lilla fattiga eremithyddan därute i havsbandet. - Jag berättade om hans översättning av ortodox liturgi, av Psaltaren från hebreiska texten, om en parafras över Johannes Uppenbarelse. ... Kanske fanns hos honom ämnet till en banbrytare, en reformator. Kanske skulle han rent av en gång, efter beredelsen på Patmos, samla omkring sig en menighet i hemlandet. Jag trodde mig, för resten, ibland ha förstått att ditåt sträckte sig hans längtan och hans dröm. (Tage Aurell "Grekiskt fragment" s 334)

Den helige Ande ... har kastat ljus över hela Guds frälsningsplan. ... Det märkliga är, att vad Johannes fick skåda härom från sin utsikt på Patmos - det stämmer i minsta detalj med vad Paulus fått sig anförtrott genom Andens uppenbarelse. (Aug. E. Lernberg "Paulus redivivus"; Jönköpings-Posten 1937-06-11)

Johannes befann sig en gång på vandring och kom till en skog. I ett gammalt träd fann han ett fågelbo med sju ägg, hvilka liknade tornsvalans; men denna fågel lägger bara tre ägg, alltså var det icke dennes bo. Enär Johannes var en stor äggkännare, såg han snart att det var härfågelns ägg, och han sade sig: härfågeln måste finnas här i närheten, fastän böckerna säger att han icke finns här i orten. Om en stund hörde han mycket riktigt härfågelns ryktbara opp, opp, opp, och då visste han att den fanns där. Han gömde sig bakom en sten, och snart fick han se den spräckliga fågeln med dess gula kamm. När han efter tre dagar kom hem, berättade han för sin lärare att han sett härfågeln på Siarö. Läraren trodde det icke, utan fordrade bevis, - Bevis? Menar du två vittnen? – Ja! – Väl, jag har två gånger två vittnen och som samstämma: mina två öron hörde honom, och mina två ögon sågo honom. – Må vara, men jag såg honom icke, svarade läraren. Johannes fick namnet storljugaren, därför att han icke kunde bevisa det han sett härfågeln där och där. Men det var lika fullt ett faktum att härfågeln funnits där, ehuruväl det var ett ovanligt fall där i orten. (August Strindberg ”En blå bok I” s 9; Härfågeln på Siarö eller Ett ovanligt fall)

Johannes talar om (vistelsen på Patmos) såsom om något förflutet. Han var alltså ej på Patmos, när han skref denna bok. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 617)

Framemot midnatt den 4 maj (1521) kom (Martin) Luther till Wartburg. ... Det föreföll honom ofta tungt att sitta i denna "öken", och det stillasittande lifvet och den goda kosten vållade honom obehag. Med vistelsen på Wartburg, som Luther själf kallade sitt "Patmos", började en ny afdelning i hans lif - och nya strider. På denna ensliga plats hade han rikt tillfälle att tänka öfver och rannsaka den heliga skrift. ... På Wartburg öfversatte han enligt Erasmi 2:dra upplaga af den grekiska texten det nya testamentet, som utkom i tryck i september 1522. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 81-82)

David ... led förföljelse av Saulus för rättfärdighets skull och flydde från kung Saul och skulle inte själv hämnas sin fiende. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 498)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”Jesu vittnesmål”, se också Upp 1:2.

Paulus sade till de troende i Korint: “Kristi vittnesbörd bekräftades i/ibland er.” (1 Kor 1:6b)

Grekiska ord:

nêsos (ö) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 15:1; Apg 13:6; Upp 1:9 – 1 Mack 6:29; 8:11; 11:38; 14:5; Syr 43:23; 47:16; Apg 27:26; 28:1,7,9,11; Upp 16:20.

Patmos (Patmos) Upp 1:9. Detta ord förekommer inte i resten av Bibeln. Kanske har vi här en anspelning till profeten Jeremias situation, när han måste gå till Patros i Egypten på grund av Guds utsaga. Vi kan också få en association till östaden Pafos (Apg 13:6,13).

Ytterligare studier:

1 Mos 10:14; 1 Krön 1:12; Jes 11:11; Jer 44:1; Hes 29:14; 30:14; Matt 20:23; Joh 3:32; 15:27; 19:35; Upp 6:9; 12:17.

François Bovon "John's Self-Presentation in Revelation 1:9-10"; Catholic Biblical Quarterly 62.3 (2000): 693-700.

J.N. Sanders "St. John on Patmos"; New Testament Studies 9 (1962-1963): 75-85.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-11; 2012-06-02; 2015-01-03; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:10a Jag blev i ande i/på den dag som tillhör Herren.

Ord för ord (7 ord i den grekiska texten): (jag)-blev i ande i den tillhörande-Herren dag

1883: Jag var i Anden på Herrens dag ...

1541(1703): Jag war i Andanom, på en Söndag,

LT 1974: Det var Herrens dag och jag höll på att be ...

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Profeten sade:) “En ande tog upp mig.” (Hes 3:12a, Grekiska GT)

En Herrens utsaga blev (vänd) i riktning mot (profeten), och (den) sade: “Son av en människa, profetera och tala: ”Detta är vad Herren säger: O/omega, o dagen/'vilken dag', eftersom Herrens dag (är) nära/’i närheten’. Det skall vara en nationers måldag/slutdag.” (Hes 30:1-3, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) sade till (fariseerna): “Hur (kommer det sig att) David så i ande kallar (Kristus) ‘Herre’?” (Matt 22:43a)

Solen skall vända sig om in i mörker och månen in i blod, innan Herrens stora * (א,*א) dag komma/kommer. (Apg 2:20)

Herrens Ande rövade/ryckte bort (Filippos) ... ’in i’/till Ashdod. (Apg 8:39b-40a)

(Petrus sade till de som var omskurna:) “Jag var (hela tiden) i en stad Joppe och bad, och i ett stående ut ur mig själv skådade jag en syn.” (Apg 11:5a)

Paulus satte/överlade i/med Anden ... att gå in i/till Jerusalem. (Apg 19:21a)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till kvinnan:) ”En stund kommer emellertid, och den är nu, när de sanna ’nerkastarna’ skall kasta sig ner inför Fadern (för att hedra Honom) i ande och sanning. Ty Fadern söker (förvisso) och/också av sådant slag dem som (i tillbedjan) kastar sig ner (vända i riktning mot Honom). Gud (är) ande, och de som kastar sig ner * (א*) måste kasta sig ner i sannings (א*) ande.” (Joh 4:23-24)

(Jesus sade till judarna:) ”Er fader Abraham jublade, för att han måtte/skulle (få) känna (א,* א, A, B*) Min dag, och han skådade och fröjdade sig.” (Joh 8:56)

Exegeter, evangelister med flera:

Dagen då Gud ingriper är (i Gamla testamentet) alltid en "Herrens dag". (Tryggve Mettinger "Namnet och närvaron - Gudsnamn och Gudsbild i Böckernas Bok" s 109)

Några uttolkare låter uttrycket (”Herrens dag”) användas om ”Herrens dag” i eskatologisk mening. De anser att Johannes var bortryckt fram till Herrens dag i ändens tid. Uttrycket ”andehänryckning” berättar om en hänryckning av samma slag som den Petrus upplevde i Joppe (Apg. 10:10; 11:5) och Paulus i Jerusalem (Apg 22:17). (Studiebibeln IV:755)

När vi låg över nässlorna bakom vedbodens knut och plockade grönska vid sången av trastar och mesar, sade min broder i anden: "Kors, du ser ut som den babyloniske konungen Nebukadnesar. Denne nödgades nämligen leva bland markens djur och äta gräs som en oxe, djupt miserabel, och vätas av himmelens dagg i ur och skur på grund av ett erkännsamt ord om det stora Babel. Sju tider var det hans öde att leva så och söka som du efter grönskande strån i det fria, det har vi profeten Daniels ord uppå i fjärde kapitlet av dennes profetia. (Alf Henrikson "Sakta mak" s 259; Nässlorna)

Judarna förlorade aldrig övertygelsen att de var Guds utvalda folk. De tolkade denna ställning till att betyda att de var utvalda till ett särskilt företräde bland nationerna. De var alltid en liten nation. Historien hade för dem varit en lång olycka. Det stod klart för dem att de med mänskliga medel aldrig skulle nå den ställning som de förtjänade som det utvalda folket. Så undan för undan kom de fram till den slutsatsen att vad människan inte kunde göra det måste Gud göra. Och de började se fram emot en dag när Gud skulle ingripa direkt i historien och upphöja dem till den heder som de drömde om. Dagen för det ingripandet var Herrens dag. De delade upp all tid i två tidsåldrar. Det var Den nuvarande tidsåldern, som ytterst sett var ond och dömd till tillintetgörelse, det var Den kommande tidsåldern som skulle var Guds guldålder. Mellan de två låg Herrens dag som skulle vara den nya tidsålderns födslovärkar. Den skulle komma plötsligt som en tjuv om natten. Den skulle vara en dag när världen skulle skakas i sina grundvalar. Den skulle vara en dag av dom och skräck. (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 25)

Under det vi vandra i Jesu efterföljd, skola vi icke blott låta trons ljus lysa inåt och kärlekens ljus utåt utan även hoppets ljus uppå mot Herrens dag. (Viktor Johansson "Ljusbärare" s 11; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1928)

Maraschinon dracks, men jag kom ändå ej i den översvallande intellektuella sinnesstämning, som jag var i igår. Jag skilde mig från de andra, när de ville gå ut och gå, och jag gick själv hem. Men jag råkade ej i något inspirerat tillstånd, fast jag gått och köpt den finaste Herzegovinatobak man kan tänka sig. (Sven Lidman "Mandoms möda" s 66; Drunknad i fattighusån)

(Fredrik Franson) trivdes gott i andens värld. Några av hans brev och uttaladen röjer mystikern. Slöjan, som dolde den översinnliga världen, var tunn och genomskinlig. Aposteln berättar, att han var i anden på Herrens dag. En sådan efarenhet var icke främmande för Franson. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 254)

I så många dagar som denna värld gjordes, i så många tusen år skall den avslutas. ... Ty Herrens dag är som tusen år. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 557)

Närmast besläktad med (den profetiska drömmen) var den kräsmologiska divinationen, spåendet i entusiastiskt tillstånd, spåendet genom orakelpräster, orakelprästinnor eller enskilda personer, hvilka, gripna för stunden af en kraft, som man kallade "gudomlig sinnesfrånvaro", "gudomlig hänförelse", "gudomligt raseri", ansågos hafva likasom afklädt sig sin egen personlighet, för att vara opersonliga redskap åt en gudom, som talade genom dem och med deras läppar. Mest ryktbart bland de tempel, som voro bestämda för detta slags divination, var templet i Delfi, i hvilket Apollo gaf genom en prästinna orakelsvar; men Apollo var icke den ende siande guden. Jupiter, Neptunus, Pluto, Backus, Hermes, Pan, Juno, Pallas, Afrodite, Hercules och jämte honom andra heroer hade haft och hade delvis ännu i den tid jag skildrar orakeltempel af liknande art, och därtill kom under romerska kejsartiden egyptiska och syriska orakel, som flitigt anlitades. . . . Efter att frågan till (Apollos prästinna) pytian blifvit framställd, inträdde mer eller mindre snabbt ett extatiskt tillstånd, förorsakadt, ansåg man, af de ur grottan uppstigande ångorna, och under detta hennes tillstånd troddes guden själf tala genom hennes läppar. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 20-23; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Grekiska ord:

kyriakos (tillhörande Herren) Upp 1:10 – 1 Kor 11:20.

Ytterligare studier:

2 Sam 23:2; Jes 13:6-9; Jer 46:10; Hes 7:19; Joel 1:15; 2:1,11,31; Amos 5:18-20; Ob v 15; Sef 1:7-8; 14-18; 2:1-3; Sak 14:1; Mal 4:5; Mark 12:36; Apg 10:10; 22:17; 1 Kor 1:8; 5:5; 14:2,14,32; 2 Kor 1:14; 12:1-4; 1 Thess 5:2; 2 Thess 2:2; 2 Petr 3:10; Upp 4:2; 17:3.

Richard J. Bauckham "The Role of the Spirit in the Apocalypse"; The Evangelical Quarterly 52.2 (1980): 66-83.

François Bovon "John's Self-Presentation in Revelation 1:9-10"; Catholic Biblical Quarterly 62.3 (2000): 693-700.

J. Gray "The Day of Yahweh in Cultic Experience and Eschatological Prospect"; Svensk Exegetisk Årsbok 39 (1974): 5-37.

J.C. de Smith "The Holy Spirit in the Book of Revelation - Nomenclature"; Neotestamentica 28.1 (1994): 229-244.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-11; 2012-06-02; 2015-01-04; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:10b Och jag hörde bakom mig en stor/hög röst som en basun.

Ord för ord (8 ord i den grekiska texten): och (jag)-hörde bakom mig (en)-röst stor som (en)-basun.

1883: ... och fick höra bakom mig en stark röst, såsom af en basun,

1541(1703): ... och hörde efter mig en stor röst, såsom en basun,

LT 1974: ... när jag plötsligt hörde en stark röst bakom mig, en röst som lät som en trumpetstöt,

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) “När – alltefter omständigheterna – rösterna och basunerna och molnet må gå bort från berget, skall de där stiga upp emot berget.” (2 Mos 19:13b, Grekiska GT)

(På tredje dagen vid berget Sinai) ljuder basunens röst storligen/högt. ... (2 Mos 19:16b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “En ande tog upp mig, och jag hörde ’en röst’/’ett ljud’ av en stor shakning ’helt och hållet’/alldeles bakifrån mig.” (Hes 3:12a, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen: (Jesus sade till Sina lärjungar: “Människans Son) skall skicka bort Sina budbärare ’i sällskap’/tillsammans med en stor basun. Och de skall leda/föra tillsammans emot/’sökande efter’ Hans utvalda.” (Matt 24:31a)

Runt omkring den nionde stunden/timmen ropade Jesus uppåt (med) stor/hög röst och sade: ”Eloi, Eloi, (א,*א,B) lema sabachtani?” det här är/betyder: ”Min Gud, Min Gud, ’för att vad’/varför har Du helt och hållet lämnat Mig i ’(en plats)’/sticket?” (Matt 27:46)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Då (Jesus) hade talat de här tingen, skriade Han (med) stor/hög röst: “Lasaros, kom hit utanför.” (Joh 11:43b)

Exegeter, evangelister med flera:

Ett särskilt problem (med att översätta Uppenbarelseboken) utgör fattigdomen på adjektiv. Den är utmärkande för hebeiskan. Johannes använder ideligen några få egenskapsord, som får täcka en rad betydelser. Ett av dem är ”stor”, som han använder även där vi inte skulle göra det. Han talar exempelvis om en ”stor röst” eller en ”stor åska”. I sådana fall är det uppenbart berättigat att välja andra ord på svenska. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 21-22)

Med Månsarps kyrkorgel har under innevarande månad en grundlig reparation företagits. - Dessutom har kvinta 3 fot utbytts mot Gamba 8 fot, Dubbelflöjt 8 fot mot Gedakt 8 fot (42 toner), Trumpet 8 fot mot en ny Trumpet, likaledes 8 fot och den gamla Basunen omlädrats. (Jönköpings-Posten 10-03-29 "Omlädrad gammal basun")

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “en stor/hög röst”: Se också Joh 11:43-44. Angående "basun": Se också Upp 8:6.

Grekiska ord:

salpingx (basun) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 24:31; Upp 1:10 – 1 Mack 3:54; 5:31; 6:33; 9:12; 16:8; 2 Mack 15:25; 1 Kor 14:8; 15:52; 1 Thess 4:16; Hebr 12:19; Upp 4:1; 8:2,6,13; 9:14.

Ytterligare studier: 2 Mos 19:19; 20:18; 3 Mos 23:24; 25:9; Josua 6:1-20; Dom 3:27; Jes 27:13; Joel 2:1; Sak 9:14; Upp 22:16.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-11; 2012-06-02; 2015-01-04; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:11a ... som sade: “Skriv in i en bokrulle vad du ser ... ”

Ord för ord (6 ord i den grekiska texten): sägande: 'vilket'/vad (du)-ser skriv in-i (en)-bokrulle

1883: ... som sade: Hvad du ser, skrif upp det i en bok ...

1541(1703): ... Sägandes: Jag är A och O, den förste och den siste; hwad du ser, det skrif uti en bok ...

LT 1974: ... och den sade: ”Jag är A och Ö, den förste och den siste!” Och sedan hörde jag honom säga: ”Skriv ned allt du ser ...

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Mose skrev alla Herrens ord. (2 Mos 24:4a, Grekiska GT)

Mordokai skrev in de här utsagorna i en bokrulle och skickade ut (den) till judarna. (Ester 9:20a, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “... skriv in de här tingen ... i en bokrulle.” (Jes 30:8a, Grekiska GT)

En ett skådandets bokrulle av Naum, elkositen. (Nahum 1:1b, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “Skriv ett skådande ...” (Hab 2:2b, Grekiska GT)

(Budbäraren sade till Tobit och Tobias:) “Skåda, jag stiger upp i riktning mot Den som har skickat bort mig. Skriv alla de här tingen som har 'stigit tillsammans med'/hänt er.” Och han steg upp. (Tobit 12:20b, S; Tobit 12:20b, BA: "skriv in alla de ting som har förts till en avslutning i en bokrulle")

Den Senare Uppenbarelsen:

(Lukas sade: ”Jag har skrivit) till dig, mäktigaste Teofilus (vad ögonvittnen och utsagans roddare/tjänare har gett vid sidan av oss), för att du må ha ytterligare kunskap med anledning av säkerheten av vilka/de utsagor som du har genljudits/’fått höra’.” (Luk 1:3b-4)

En bokrulle av profeten Jesaja 'gavs på'/'räcktes till' (Jesus). (Luk 4:17a)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus gjorde så faktiskt och/också många andra tecken inför Sina lärjungars ögon, (tecken) vilka det är som inte är (och inte har varit) skrivna i den här bokrullen. (Joh 20:30)

Det här är den lärjunge som är vittne med anledning av de här tingen och som har skrivit de här tingen. Och vi vet att hans vittnesmål är sanningsenligt. * (א*). (Joh 21:24)

Johannes till de sju (församlingarna) av utkallade, de i Asien. (Upp 1:4a)

Exegeter, evangelister med flera:

Betacka dig för att bli vittne till det osannolika i sannolikhetens tidevarv. Skaran var inte stor. De hade stått på ett berg, omslutna av det som är närvaro och inte ett samtalsämne. ... Ordningsmakten kom som den måste göra där sannolikheten råder. Några försökte skriva ner vad de sett och hört. Att de inte lyckades får inte skyllas på vakter och spärrvakter bara. (Werner Aspenström "Inre" s 282; Sekteristerna)

Ytterligare studier: Josua 8:34; 2 Kung 23:3,24; 2 Krön 34:31; Jer 30:2; 36:1-6,28; Dan 12:1; Upp 1:2,19; 19:9.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-11; 2012-06-02; 2015-01-04; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:11b ... och sänd (den) till de sju (församlingarna) av utkallade, in i/till Efesos och in i/till Smyrna och in i/till Pergamos och in i/till Thyatira * (א*) och in i/till Filadelfia och in i/till Laodikeia.”

Ord för ord (22 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): och sänd (till)-de sju (församlingar)-av-utkallade, in-i Efesos och in-i Smyrna och in-i Pergamos och in-i Thyatira och in-i Filadelfia och in-i Laodikeia.

1883: ... och sänd henne till de sju församlingarna, till Efesus och till Smyrna och till Pergamus och till Tyatira och till Sardes och till Filadelfia och till Laodicea.

1541(1703): ... och sänd till de församlingar, som äro i Asien, i Epheso, och i Smirnen, och i Pergame, och i Thyatira, och i Sardis, och i Philadelphia, och Laodicea.

LT 1974: ... och skicka brevet till de sju församlingarna i Efesus, Smyrna, Pergamus, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Laodicea.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) ”... Ni stod mitt emot Herren er Gud i/vid Horeb (på) dagen av/för (församlingen) av utkallade.” (5 Mos 4:10a, Grekiska GT)

Mose samtalade in i öronen av/på varje/hela Israels (församling) av utkallade den här visans ord ända till ‘in i ett slut’/’intill slutet’. (5 Mos 31:30, Grekiska GT)

(När Jesse och hans söner kom), skådade (Samuel) Eliab och talade: “Emellertid/förvisso (är) och/nämligen Herrens smorde inför Hans ögon.” Och/men Herren talade (vänd) i riktning mot Samuel: ”Se ej emot, emot hans anblick men/och ej in i hans storleks tillstånd, eftersom Jag har bemött (och bemöter) honom föraktligt. ... Och Jesse kallade på Abinadab och han kom vid sidan av enligt/’mitt emot’ Samuels ansikte. Och han talade: ”Inte heller den här har Herren utvalt.” Och Jesse ledde Samma vid sidan av (Samuel). Och han talade: ”Och inte i/genom den här har Herren utvalt.” Och Jesse ledde sina sju söner vid sidan av inför Samuels ögon. Och Samuel talade: ”Herren har inte utvalt i/genom de här.” Och Samuel talade i riktning mot Jesse: ”Är (och har ... varit) de små småpojkarna utelämnade?” Och han talade: ”(Det är/finns) ännu den små-/lille.” (1 Sam 16:6b-11a, Grekiska GT)

Isai avlade sin förstfödde Eliab, Abinadab den andre, Simea den tredje, Netanel den fjärde, Raddai den femte, Asom/Osem den sjätte, David den sjunde. (1 Krön 2:13-15, Grekiska GT)

(David sade till Gud:) “Häll ut din vrede emot (mina motståndare), och låt din vredes lidelse ta ner dem. Låt deras boställe bli varande ödelagt. Låt ej den som bor vara i deras tältboningar. ... Låt dem bli utstrukna, ut ur en bok av levande och låt dem ej skrivas i sällskap med rättfärdiga.” (Ps 69:24-25,28 eller 69:25-26,29, Grekiska GT; jfr Apg 1:17-20)

(David sade till Herren:) ”Låt (min fiendes) dagar bli få. O att den andre må ta hans besök/granskning. ... Låt (hans barn) kastas ut ur sina fastigheter.” (Ps 109:8,10b, Grekiska GT; jfr Apg 1:17-20)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

Den Senare Uppenbarelsen:

Alla åt och utfodrades/bespisades. Och de lyfte sju korgar, fyllda med det som var utöver/kvar av de brutna styckena. (Matt 15:37)

Om (brodern som missar Guds mål) – alltefter omständigheterna – må ‘höra ... vid sidan av’/ignorera dem, tala till (församlingen) av utkallade. (Matt 18:17a)

(Jesus utvalde från Sina lärjungar) tolv, som Han och/också benämnde apostlar. (Luk 6:13b)

(Petrus sade:) “Det har skrivits (och är skrivet) (om Judas) i en psalmbok: “’Låt hans boställe bli ödelagt och låt ej den som bor vara i det.’ och ’Låt den andre ta Hans besök/granskning.’” (Apg 1:20)

Det blev knot av/från de grekisktalande i riktning mot hebreerna ... (Och bröderna granskade) ... sju män som ’varits vittnen’/’hade gott vittnesbörd’ fyllda med ande och vishet. ... Och de utvalde (dem) ... och (de sju männen) stod inför apostlarnas ögon. (Apg 6:1b-6a)

(Stefanos sade till israeliterna: “Mose) är den som har blivit/framträtt i (församlingen) av utkallade i det ödelagda (området) i sällskap med budbäraren som samtalade (med) honom i/på berget Sinai och (i sällskap med) våra fäder, (den) som tog emot levande små utsagor (för) att ge åt er (P74, א,* א, B).” (Apg 7:38)

En viss kvinna (vid) namn Lydia ... (var från) en stad Tyatira. (Apg 16:14a)

Då (Paulus) hade sänt (bud) in i Efesos, kallade han (samman) sällskapet av de äldste av/i (församlingen) av utkallade. (Apg 20:17b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Tomas, en ut ur/av de tolv, som sades/kallades Tvåfaldig, var (hela tiden) inte i sällskap med dem, när Jesus kom. ... Efter åtta dagar var Hans lärjungar (hela tiden) åter innanför, och Tomas var i sällskap med dem. (Joh 20:24,26a)

Johannes till de sju (församlingarna) av utkallade, de i Asien. (Joh 1:4a)

Exegeter, evangelister med flera:

Sardes har (idag år 2003) magnifika ruiner från klassisk tid, bland vilka finns lämningar bl a av en basilika från 400-talet. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 237)

Med hjälp av Andens klarsyn ser Johannes sju porträtt av olika församlingar. Endast två av sju får godkänt! De andra får budskapet: Omvänd dig! Lägg märke till vad som sägs i breven till församlingarna! Församlingarna är fortfarande Guds församlingar. Det skyddar dem både från högmod och från missmod. Församlingen är en ofrånkomlig blandning av gudomligt och mänskligt, av tid och evighet, av jordiskt och himmelskt. Så ser alltså den väv ut som Uppenbarelseboken presenterar som tröst för trängda kristna. (Björne Erixon "Rymma eller rymmas? en bok om dig och församlingen" s 212-213)

Enligt kristen tro är ensam inte stark. Det en människa vinner i kyrkan och församlingen är gemenskapen med andra människor tillsammans med vilka hon trampar en livsväg som ska skänka henne livets mening. Församlingen kompletterar därmed en människas familj, släkt och arbetsplatsgemenskap. ... Församlingen är platsen för det mest komplexa ledarskap som finns för där gäller det att på helt frivillig bas, utan några som helst tvångsmedel eller bestraffningsmedel att tillgå, människor kan lämna en församling hur och när de vill, stämma samman en grupp människors olikheter och avigheter omkring en gemensam målsättning. ... Det finns ingen perfekt kyrka. Varje människa som söker denna perfektion kommer att bli besviken i varje möte med en kyrka och församling. ... Snarare är det viktigt att antaga att det alltid kommer att vara något fel med kyrkan. (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 195-196)

Mormor hytter varnande med fingret. "Ränn inte iväj över gärdena ... " Vi ska bara gå rätt över och plocka dom sju blomstren", säger farmor med en röst som för Getrud är fylld av sång. ... Ängen är full av blommor. ... Farmor räknar igenom sin droppande bukett. "Hundkex, Smörblomma, Prästkrage, Slåttergubbe, Klöverblomma, Blåklocka, Ängaboll. Det var alla sju det. Har du också fått ihop ditt Getrud?" Getrud nickar. ... Getrud förstår vem det är som ligger i kistan. Det är gamlamormors yngste son. Drömmaren, lättingen som utvandrade mot föräldrarnas vilja. Hos sin mor hamnade han i evig onåd. Hon gömde fotografiet av honom, men lät den tomma ramen stå kvar på byrån, stumt lysande bland de övriga syskonens fotografier. Återigen stirrar gamlamormor irrande hjälplöst från den ene till den andre. Bekännelsen är befriande, omutligt ärlig. "Ni ska inte tro att jag inte saknat den drösen. Ohhhh, du min skapare, de har jag gjort, så sant jag lever! Å de fastän han va en redi usling te å festa å spela kortspel. ... Jag har buret honom unner hjärteroten. Här! De har jag gjort så sannerligen. De gör så herrans ont! ... I natt söver jag i stuan så ni vet det." De andra nickar. Under ljumma sommarnätter sover gamlamormor i den lilla stugan där hon en gång bott och fött sina sju barn. (Ann-Charlotte Alverfors "Hjärteblodet" s 26,29,44-45,47)

Så anträdde jag min första resa i Stiftelsens tjänst den 23 juni 1870. ... På Värmlandsnäs ... samlades vi i sex av de sju kyrkorna. Särskilt dyrbart var det att i Millesvik få inbjuda syndare till Kristus med liknelsen om konungen, som gjorde bröllop åt sin son. Och huru ljuvligt att efteråt i prästgården få sitta med de åldriga makarna, prosten M. Frykholm och hans prostinna, och samtala om de himmelska tingen, särskilt barnaskapet hos Gud! (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 105-106; Palmbergs egna anteckningar)

Karl Palmberg, eller, som han från början hette, Karl Andersson, föddes den 1 december 1842, den tredje i ordningen bland sex syskon, på hemmanet Slättaberg, Skede socken, beläget ungefär en mil österut från Vetlanda. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 15)

Renässansen innebar ett uppsving för de antika idealen. Det medförde för brevskrivningens del att Ciceros brev kom att bli den oöverträffade normen för brevskrivning runt om i Europa. ... Man ville från grunden återskapa den brevkonst, som hade funnits under den romerska antiken. Men teorin stelnade till mer eller mindre fasta mönster från mitten av 1500-talet och framåt. Man kom att räkna med runt tjugo brevgenrer - bönebrev, rekommendationsbrev, förmanande brev (tillrådande lika väl som avrådande), tröstebrev, brev som erbjöd tjänster, befallningsbrev, rådsökande brev, tackbrev, gratulationsbrev, lovprisande brev, förebrående brev, berättande brev, dedikationsepistlar, skämtbrev, ursäktande brev, hotelsebrev, klagobrev och slutligen också blandade brev, sådana som skrevs utifrån mer än en enda anledning. (Stina Hansson "Konstens regler och hjärtats bud" s 413-414)

År 17 e. Kr. förstördes (Sardes) av en jordbävning men återuppbyggdes genom Tiberius generositet. ... Sardes byggde ett tempel till Tiberius' och (kejsarinnan) Livias ära. Sardes tillbad också den lydiske Zeus men var mera känd för den orgiastiska kulten av Cybele, Anatoliens stora naturgudinna. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 410)

En uppmärksammad punkt i (Jesu släkttavla enligt Matteus) är att evangelisten mellan exilen och Kristus bara nämner 13 led, trots sin uppgift att leden är 14 (v. 17). Det är knappast troligt att upphovsmannen räknat fel. ... K. Stendahl har emellertid påpekat, att Jesus här möjligen skall representera två led. Enligt en viktig urkristen tanke är ju Jesus ”såsom människa efter köttet av Davids säd och såsom helig andevarelse med kraft bevisad vara Guds son allt ifrån uppståndelsen från de döda” (Rom 1:3-4). (Birger Gerhardsson ”Ur Matteusevangeliet” s 113-114 i kommentar till Matt 1:1-17)

Den handelsvara, för hvilken Sardes egentligen blifvit världsberyktad, var den praktfulla purpurfärgen, som erhölls af en liten skalfisk, som fanns i stor mängd i floden Paktolus, invid hvilken staden var belägen. Lydiens fabelaktigt rike konung Kroesus bodde en gång här, och han kunde med skäl skryta öfver sin rikedom, ty det fanns guldsand i floden invid staden; men icke en gång denna förskaffade Sardes så mycken rikedom, som umrix genom sin karmosinröda färg. Sardeska mattor voro äfven världsberömda, och de persiska konungarne hade betingat sig en skatt af sådana, på hvilka de skulle trampa, då de stego till häst. ("Ur lejonets mun" eller "Församlingen i katakomberna" s 140; bok i Mullsjö Missionsförsamlings 1940-talsbibliotek, ej namngiven författare)

Egna kommentarer och funderingar:

I den andra GT-listan i 1 Krön 2:13-15 hittar vi inte Samma, det tredje namnet från början. Som kontrast till detta ser vi hur vi i den första NT-listan här i Upp 1:11 inte hittar Sardes, det tredje namnet från slutet. Namnet Samma kan betyda ”ödeläggelse” (jfr. Judas, en av de tolv, vars hus blev ödelagt enligt Apg 1:20). (Församlingen) av utkallade i Sardes har namnet om sig att vara levande, men på grund av dess bristfälliga gärningar är den död (Upp 3:1-2). Jämför också Gerhardsson kommentar till Matt 1:1-17 ovan samt Egna kommentarer och funderingar till Upp 16:3.

Grekiska ord:

Efesos (Efesos) Apg 20:17; Upp 1:11 – Apg 18:19,21,24; 19:1,17,26; 20:16; 1 Kor 15:32; 16:8; 1 Tim 1:3; 2 Tim 1:18; 4:12; Upp 2:1.

Thyateira (Thyatira) Apg 16:14; Upp 1:11 – Upp 2:18,24.

Laodikeia (Laodikeia) Upp 1:11 – Kol 2:1; 4:13,15-16; Upp 3:14.

Pergamos (Pergamos) Upp 1:11 – Upp 2:12.

Philadelpheia (Filadelfia) Upp 1:11 – Upp 3:7.

Ytterligare studier: 2 Mos 24:7; Matt 10:2-4; Mark 3:16-19; Luk 6:13-16; Apg 1:13-14; Upp 1:20; 2:8,18; 3:1,4-5,14; 7:4-8; 17:11.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-11; 2012-06-03; 2015-01-05; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:12 Och jag vände mig intill (för) att se rösten, ’vilken som än’/som (hela tiden) samtalade i sällskap med mig, och då jag hade vänt mig intill, skådade jag sju lampställ av guld.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): Och (jag)-vände-mig-intill (att)-se '-en röst'/rösten vilken-som-än (hela-tiden)-samtalade i-sällskap-med mig, och havande-vänt-mig-intill skådade-(jag) sju lampställ av-guld.

1883: Och jag vände mig om för att se rösten, som talade med mig; och då jag vände mig om, såg jag sju gyllene ljusstakar.

1541(1703): Och jag vände mig om för att se efter rösten, som med mig talade; och som jag mig wände, såg jag sju gyldene ljusastakar.

LT 1974: När jag vände mig om för att se vem det var som talade, såg jag sju ljusstakar av guld bakom mig.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) “Du skall göra ett lampställ ut ur/av ren guldmetall. ... Och du skall göra dess sju lampor.” (2 Mos 25:31a,37a, Grekiska GT)

(Salomo gjorde) lampställen, fem ut ur 'rätta (delar)'//'den högra sidan' och fem ut ur kvarvarande/'den vänstra sidan' ... ’stängda tillsammans’/inneslutna av guld, och ... lamporna ... av guld. (1 Kung 7:49, Grekiska GT)

Lampställen (togs till Babylon). (Jer 52:19b, Grekiska GT)

(En budbärare) talade (vänd) i riktning mot (profeten): ”Vad ser du?” Och han talade: ”Jag skådar (och har skådat), och skåda, ett lampställ, helt av guld ... och sju lampor ovanpå det.” (Sak 4:2a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En lampa som lyser ut/fram uppå ett heligt lampställ (är som) en skönhet av ett ansikte på en stående ’kroppslig växt’/kroppsgestalt.” (Syr 26:17)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: "Man sätter en lampa) emot lampstället, och den lyser för alla dem som är i bostaden. Låt ert ljus lysa på det här sättet framför människorna på så sätt (att) de må skåda era fina gärningar och förhärliga er Fader i himlarna.” (Matt 5:15b-16)

Alla åt och utfodrades/bespisades. Och de lyfte sju korgar, fyllda med det som var utöver/kvar av de brutna styckena. (Matt 15:37)

(Lärjungarna) var oroade. Men rakt/strax samtalade Han i sällskap med dem, och Han säger till dem: ”Visa tillit! Jag är, frukta ej!” (Mark 6:50b)

(Johannes Döparen) skall vända många av Israels söner intill, emot/till Herren deras Gud. (Luk 1:16)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Johannes Döparen) var (hela tiden) den lampa som brann och ‘förde till’/gav ljus, men/och ni ville i ‘riktning mot’/’fråga om’ en stund jubla i dess ljus. (Joh 5:35)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag skall inte längre samtala många ting i sällskap med er, ty utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ledare kommer, och i Mig har han inte ingenting/någonting.” (Joh 14:30)

Då hon talade de här tingen vände hon sig in i tingen bakom, och hon tittar på Jesus som står (där), och hon visste inte, att det är Jesus. ... Jesus säger till henne: “Mariam!” Men (א,*א) då den där hade vänt sig, säger hon till Honom på hebreiska: “Rabbuni!” – vilket sägs/utläses Lärare. (Joh 20:14,16)

Fröjdbringande (nåd) (med) er och frid från Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som kommer och från de sju andarna * (א,* א, A) inför Hans ‘trons ögon’/tron. (Upp 1:4b)

Exegeter, evangelister med flera:

Af räddhåga, att folket skulle åsidosätta de s.k. "nådemedlen", såsom många göra till följd deraf, att de "kyrklige" öfverdrifva deras betydelse, begynte jag hålla en klass för att visa och förklara den kyrkliga böne- och handbokens innehåll. Jag visade, att Englands kyrka är ljusstaken här i landet - icke ljuset och än mindre skenet - hon är den af Herren kanske redan i apostlarnes tid hitstälda ljusstaken, som har till åliggande att hålla upp det sanna skinande ljuset, som är Kristus. (William Haslam "Från Död till Lif" s 287-288; åren 1858-1859)

På den katolska tiden hade våra kyrkor en rikedom av medeltida målningar och skulpturer. Kyrkorummet var ett slags Biblia Pauperum (de fattigas bibel). Man kunde titta i tak och på väggar, om man ville ha de händelser illustrerade, som prästen talade om. Där fanns också ett rikt symbolspråk, som vi numera är på väg att mista. Takmålningarna i Barnarps (kyrka) utfördes av en ung mästare från Jönköping, Johan Kinnerus. . . . Målningarna här i Barnarp torde vara de första Kinnerus utfört som mästare (mästarbrev 1731). Takmålningarna kan beskrivas så: Över koret ses Treenighetens symbol, en liksidig triangel (med spetsen uppåt) och gudsnamnet Jahve på hebreiska. Strålarna = det himmelska ljuset. Kyrkans mittparti visar Kristus, Konungen enligt Uppenbarelseboken. Över hans huvud finns en krona. Från hans mun utgår ett svärd, symboliserande Guds ord. De sju ljusstakarna är de sju församlingarna i provinsen Asien: Efesus, Smyrna, Pergamus, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Laodicea. (Lars Ahlberg "Barnarps kyrkas historia med några utblickar bakåt kring kristningsprocessen" s 14-15)

24 augusti 1655 hölls stämma (i Barnarp) då kyrkoherden (Arvidus Petri Rosbeckius 1653-1663) fann, att under hans tid följande förbättringar skett med kyrkan. . . . 5. En mässingsljusstake med två pipor. . . . 1664 på Bartholomei dag (24 augusti) voro sockenmännen (i Barnarp) samlade i sockenstugan under ledning av kyrkoherde Petrus Nybelius (1663-73). . . . Man anställde nu rannsakan efter kyrkans tilhörigheter och skrev upp dessa. De voro: " . . . En ljusstake på altaret, köpt för 4 Rdr. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 42-43)

I täten för detta utbredande av de brinnande ljusens rike gick kyrkan. Vite Krists präster räknades på 1200-talet inte längre som märkliga nykomlingar. ... I kyrkan fanns ljuset, det heliga andliga ljus som kastades iväg mot murar och människor medelst vekar och stakar på högaltaret. Med saligt ljus drevs de onda, mörka makterna på flykt. Vid alla kyrkliga ceremonier förekom ljus. De tändes vid dop, nattvard, vigsel och vid de otaliga fester som kyrkoåret var fullt av. Allra mest ljusfylld var Kyndelsmässodagen den 2 februari, då Marie kyrkogång firades. Fram plockades alla de ljus som skulle användas i kyrkan, ty på denna dag skulle de högtidligen invigas - hallelujaljus, funt- eller kristningsljus, brudeljus, kyrkogångsljus, större eller mindre offerljus, altarljus, bakljus och framljus, bokljus, stakeljus, stodljus, kyrkomässoljus och mörka ottesångsljus. Störst av dem alla var påskljuset, som tändes i koret om påskaftonen av eld som vigts utanför kyrkodörren. Påskljuset brann sedan oavbrutet till Kristi himmelsfärdsdag. Allra minst var små vaxstaplar, föga tjockare än en blyertspenna. Ljusstakarna var i sanning exklusiva tingestar. De hade introducerats i Norden på 1100-talet, givetvis via kyrkan. Cisterciensmunkarna förde troligen med sig enkla altarstakar av järn, avsedda för blott ett ljus var, när de anlände från sydliga nejder till klostren i Alvastra och Nydala. Men det dröjde inte länge förrän deras efterföljare lät importera konstfullt utformade malmstakar med romansk dekor av växt- och djurmotiv, såsom seden var i Västeuropa. ... Senast i mitten av 1300-talet förfogade de nordiska kungahusen över ljusstakar av silver och kristall - längre än så kunde man knappast komma från de enkla ler- eller träljusstakar som överallt var de i särklass vanligaste. Så småningom började även stakar avsedda för två och tre ljus förekomma, men de kolossala sjuarmade ljusstakar som vi associerar med våra domkyrkor lät vänta på sig till den långt framskridna senmedeltiden. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 14-15)

Ljus spelar en viktig roll i judisk tradition, härav den stora mångfald av kandelabrar som används vid ceremonier i synagoga och hem. En sjuarmad kandelaber (menorah) är symbolen för judendomen, då den var en av de viktigaste heliga föremålen i helgedomen i Jerusalem. År 70 e.Kr. stals den av kejsar Titus' legionärer och dess bild skulpterades på triumfbågen i Rom som en av de värdefullaste troféerna. Kandelabrar som modellerades efter den blev populära under 1800-talet som en följd av den judiska nationella rörelsens utveckling. De används vanligen i hemmen. I synagoggudstjänsten har de inte någon större betydelse, då judiska traditionalister undviker alltför tydliga synagogsanspelningar till templet. Bilden av den sjuarmade kandelabren är idag ett motiv i staten Israels emblem. Nioarmade Hanukkah-kandelabrar har den viktigaste rollen i synagogorna. De har åtta armar i en rad och ytterligare en nionde arm framför. Denna ytterligare arm är kompletterande, då andra ljus tänds från det som är placerat i den. Därför kallas den hjälparen (shammash). (Eugeniusz Duda "The Old Synagogue at Cracoww's Kazimierz" s 11)

I det heliga (i templet) låg i söder den gyllene ljusstaken, i norr skådebrödsbordet och bortanför dem rökelsealtaret nära ingången till det allra heligaste. (Alfred Edersheim “The Temple” s 58)

Grekiska ord:

lychnia (lampställ) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 26:17; Matt 5:15; Upp 1:12 – 1 Mack 1:21; 4:49; Mark 4:21; Luk 8:16; 11:33; Hebr 9:2; Upp 1:13,20; 2:1,5; 11:4.

chrysous (av guld) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 1:12 – Ester 1:6-7; 4:11; 5:1c(D6); 2(D12); 8:4,15; 1 Mack 1:21-22; 4:57; 6:2,12; 10:20,89; 11:58; 13:37; 14:24,44; 15:18; 2 Mack 2:2; 3:25; 5:3; 11:8; 14:4; 15:15; Syr 6:30; 21:21; 26:18; 45:12; Jeremias brev v 3,10,29; 2 Tim 2:20; Hebr 9:4; Upp 1:13,20; 2:1; 4:4; 5:8; 8:3; 9:13,20; 14:14; 15:6-7; 17:4; 21:15.

Ytterligare studier: 2 Mos 37:17-24; 3 Mos 24:1-4; 4 Mos 8:2; Upp 10:8; 17:1; 21:18,21.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-11; 2012-06-03; 2015-01-05; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:13a ... och (emot) (א,* א) de sju (א,* א) lampställenas mitt (en) lik en människas son.

Ord för ord (8 ord i den grekiska texten): och mitt/'(emot)-mitt' (av)-de sju lampställ lik (en)-son människas.

1883: ... och, midt ibland de sju ljusstakarna, en som var lik en människoson.

1541(1703): ... Och midt ibland de sju gyldene ljusastakar en, som lik war menniskones Son.

LT 1974: Och mitt bland dem stod någon som såg ut som Jesus, som själv kallade sig Människosonen.

Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken: Den som i Johannesevangeliet stod i en mitt av frågande judar (Joh 1:26) står i Uppenbarelseboken i en mitt av församlingar med troende medlemmar från många nationer (Upp 1:13,20). Jesus är den som "måste öka" (Joh 3:30).

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Samuel tog hornet av/med olivolja och smorde (David) i hans (sju, äldre) bröders mitt, och en Herrens ande hoppade emot, emot David från den där dagen och ovanpå. (1 Sam 16:13a, Grekiska GT)

Uppå likheten av tronen (var det) uppifrån en likhet som en form av en människa. (Hes 1:26b, Grekiska GT)

(Daniel sade:) "Jag tittade (hela tiden) på i en nattens syn. Och skåda, (En) som en människas son kom (hela tiden) uppå himlens moln. Och Han var (hela tiden) vid sidan av (En) som en Gammal av dagar och de som stod vid sidan av (Honom) var (hela tiden) vid sidan av Honom." (Dan 7:13, Grekiska GT)

(Herrens sade till Sitt folk:) “Ni skall få ytterligare kunskap om att Jag är i en mitt av Israel och Jag (är) Herren er Gud ... och Jag skall hälla ut från Min ande emot varje/allt kött.” (Joel 2:27a,28b, Grekiska GT)

"Roa dig och gör dig glad, Sions dotter; av det skälet, skåda, att Jag kommer och skall slå upp ett tält i din mitt", säger Herren. (Sak 2:10, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”I ett folks mitt kommer (Visheten) att berömma sig.” (Syr 24:1b)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Var två eller tre har letts/förts (och leds/förs) tillsammans in i Mitt namn, där är Jag i deras mitt.” (Matt 18:20)

(Jesus var en son) av Adam (= människa), av Gud. (Luk 3:38b)

Alla i synagogan uppfylldes av lidelse ... Men då (Jesus) hade kommit igenom, genom deras mitt, gick Han ('hela tiden'/'Sin väg'). (Luk 4:28a,30)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Johannes (sade till fariseerna): "Jag döper i vatten. (I) er mitt stod (och hade stått) (P75, א,* א) En som ni inte känner, * (א*, B) som kommer bakom mig, vars rem på Hans sandal jag inte är värdig, ’för att’/att jag må lösa upp." (Joh 1:26-27)

(Fadern) har gett (Sonen) (rättslig) myndighet att göra/hålla dom, eftersom Han är en människas son. (Joh 5:27)

Jesus kom och stod i mitten av (lärjungarna), och Han säger till dem: ”Frid till er.” (Joh 20:19b)

Då det allaredan hade blivit tidigt, stod Jesus emot (א,* א, A) stranden. Inte desto mindre hade lärjungarna inte kunskap (P66,א,*א), att det är Jesus. (Joh 21:4)

Exegeter, evangelister med flera:

Jesus är den perfekta avbilden av både vem Gud är och vem människan är och borde vara. Han är i sin natur fullkomlig Gud och fullkomlig människa. Han är Människosonen som står där i härlighet i Uppenbarelseboken. (Ulf Ekman "En helig kallelse" s 28-29)

(Statsrådet) Ludvig Annerstedt ... var naturligtvis inte ostraffat brorson, lärjunge och måg till Uppsala katedralskolas riksberömde strykrektor, som bl. a. vid varje hösttermins början gick en promenad genom de Uppsala omgivande sju kyrksocknarna för att pröva sig själv om han hade nog kraft och spänst att än ett skolår föra härskarspiran och fostrarrottingen över ett vittberömt läroverks ständigt växande ungdomsskaror. (Sven Lidman "Mandoms möda" s 22)

Närmast påfven stodo (under den äldre medeltiden) de 7 s.k. kardinalbiskoparne. ... De 7 romerska kardinalbiskoparne beklädde biskopsstolar i Roms närhet (troligen i Ostia, Albano, Porto, Silva Candida, Palestrina, Sabina och Frascati) och hade viktiga företrädesrättigheter. Endast de läste i tur och ordning mässan vid S:t Petri graf och i Laterankyrkan; de invigde en ny påfve och deltogo i påfvarnes kröning och kejsarnes smörjande. (Reformmunken) Peter Damiani (1007-1072) jämför dem med Uppenbarelsebokens 7 ljusstakar bland hvilka Kristus vandrade (Upp. 1:13; 2:1). (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 650-651,1036; sjutalet höll sig in i 12:te årh.)

Sångarna:

Så stilla och så oförmärkt blir oss Guds gåva räckt, och himlen kom till jorden ner, när ingen väntat det. Vi kan ej höra stegen. Han nalkas oss ändå, och plötsligt som en okänd står han mitt ibland oss här. (P Brooks-A Frostenson: Psalmer och Sånger 115:2)

Egna kommentarer och funderingar:

I Sam 16:13 är David den åttonde sju bröders mitt. Här är Jesus den åttonde i sju lampställs mitt. Jämför också Jesus som Den åttonde tillsammans med de sju lärjungarna vid Tiberias' hav (Joh 21:1-4).

Angående “en människans son” finner vi detta namn på Jesus både i Synoptikerna/Apg och i Johannes' evangelium. (t ex Matt 8:20; 9:6; 12:8,32,40; 13:37,41; 16:13,27-28; 17:9; 19:28; 24:30; 26:64; Mark 8:38; 13:26; 14:62; Luk 12:8; 18:8; 21:36; Joh 1:51; 3:13-14; 5:27; 6:27,53,62; 8:28; 9:35; 12:23,34; 13:31; Apg 7:56)

Ytterligare studier:

2 Mos 29:45; 3 Mos 26:12; 4 Mos 5:3; Hes 9:2,11; Dan 10:16; Joh 20:26; Upp 2:1; 14:14.

Christopher Rowland "The Vision of the Risen Christ in Rev I:13ff: The Dept of an Early Christology to an Aspect of Jewish Angelology"; Journal of Theological Studies 31 (1980): 1-11.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-12; 2012-06-03; 2015-01-05; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:13b ... som var (och hade varit) sjunken/klädd (i) en klädnad som når till fötterna och som var (och hade varit) omgjordad runt omkring vid bröstvårtorna (med) en gördel av guld.

Ord för ord (9 ord i den grekiska texten): varande-(och-havande-varit)-sjunken-(i) (en)-klädnad-som-når-till-fötterna och varande-(och-havande-varit)-omgjordad-runt-omkring vid '-na bröstvårtor'/bröstvårtorna (en)-gördel av guld.

1883: ... klädd i fotsid dräkt och omgjordad vid bröstet med ett gyllene bälte.

1541(1703): ... klädd i en sid kjortel, och begjordad kring om bröstet med ett gyldene bälte.

LT 1974: ... och han var klädd i en lång mantel och bar ett gyllene bälte runt midjan.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud) välsignade (Josef) ... vad beträffar bröstvårtors och moderlivs välsignelser. (1 Mos 49:25b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) ”De här (är) dräkterna som (Aron och hans söner) skall göra: ... klädnaden som når till fötterna ... och en gördel.” (2 Mos 28:4a, Grekiska GT)

(Budbärarna sade till kungen: ”En man hade) ... en gördel som var (och hade varit) omgjordad runt omkring sin höft.” (2 Kung 1:8a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Herren har varit/’börjat vara’ kung. Han har sjunkit/klätt sig i ett behagligt utseende. Herren har sjunkit/klätt sig i förmåga och har omgjordat sig runt omkring.” (Ps 93:1a, Grekiska GT)

I en mitt av (de sex männen var) en man som var (och hade varit) sjunken/klädd i en klädnad som nådde till fötterna och en gördel ... och (Gud) kallade på mannen som var (och hade varit) sjunken/klädd i en klädnad som nådde fötterna (och) som (hela tiden) hade gördeln uppå sin höft. (Hes 9:2b,3b, Grekiska GT)

(Herren) talade (vänd) i riktning mot (människan som var sjunken/klädd i linne): ""Kom igenom en mitt (av) Jerusalem och ge tecknet emot pannorna av de män som suckar över ... alla laglösheterna som blir/sker i dess mitt.” Och till (de sex andra männen) talade Han: ”... Ni må ej närma er alla emot vilka tecknet är." (Hes 9:4-5a,6a, Grekiska GT)

(Daniel sade:) “Jag lyfte mina ögon och skådade, och skåda, en (viss) människa, en som var (och hade varit) sjunken/klädd i (kläder) av fint linne och höften/höfterna som var (och hade varit) omgjordade i/med guldmetall (från) Ufas (Theod.).” (Dan 10:5a, Grekiska GT)

(Salomo sade till Gud:) “Emot (den oklanderlige mannens) ... klädnad som når till fötterna var (hela tiden) hela utsmyckningen/'den utsmyckade världen' och fäders härlighetsglanser uppå fyra rader av utskurna stenar. Och Din storhet (fanns) uppå diademet av/på hans huvud.” (Salomos Vishet 18:24)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Om du – alltefter omständigherna – må förfölja/jaga det rättfärdiga, må du 'ta ner'/inta (det) och sjunka/kläda dig i det som (i) en klädnad av härlighetsglans som når till fötterna.” (Syr 27:8)

(Jesus, Syraks son, sade: “Gud) omgjordade (Aron) runt omkring (med) en dräkt av härlighetsglans runt omkring. Han sjönk/klädde honom i ... en klädnad som når till fötterna.” (Syr 45:7b-8a)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Herren sade till Sina lärjungar:) ”Låt era höfter vara varande (och havande varit) omgjordade runt omkring … Lyckliga (är) de där slavarna som (deras) herre kommer att finna varande vakna, då han har kommit. Amen säger jag er, att han skall omgjorda sig runt omkring och få dem att ’luta sig tillbaka’/’lägga sig ner (till bords)’. * (א*).” (Luk 12:35a,37)

Fadern talade (vänd) i riktning mot sina slavar: “... ’Sjunk i’/kläd (min yngre son).” (Luk 15:22a)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus (א,* א, A) säger till (den samaritiska kvinnan): “Dra dig tillbaka, ’höj din röst’/’kalla på’ din man, och kom hitåt.” Kvinnan svarade och talade * (א*, A): ”Jag har inte en man.” Jesus säger till henne: ”Fint talade du, att du (א,*א) inte har en man, ty fem män hade du, och den som du nu har är inte din man. Det här har du talat (och talar) sannerligen/’i sanning’ (א,* א).” (Joh 4:16-18)

Exegeter, evangelister med flera:

Det viktigaste i en synagoga är ”arken”, ett skåp placerat vid den ena väggen, vänt mot Jerusalem. Arken innehåller rullarna med Lagen skriven på hebreiska på pergament. Rullarna har ett hölje av sammet, siden eller brokad prytt med klockor, en krona och en ”bröstplåt” av ädel metall. (David Harley "Det utvalda folket: Judendomen." s 274)

Tabiga är en stor och vattenrik källa. Dess vatten är klart. I närheten af densamma har den tysk-katolska Palestinaföreningen låtit uppföra ett mycket präktigt herberge alldeles intill sjön Gennesaret. Det kallas också Tabiga och förestås af en katolsk munk från Luxemburg. Hans namn är Pehr Zephyrin Biever. Han har förut varit missionär i Ost-Jordanlandet och tillvunnit sig ett utomordentligt stort förtroende bland beduinerna, hvilka anse honom såsom en riktig fader och kalla honom för Huri Daud, d.v.s. pastor David. . . . Kort före solnedgången kom pastor Biever hem. Det var en särdeles treflig och angenäm menniska, till kroppen stor, med yfvigt skägg, klädd i en hvit mantel, som räckte ända ned till fötterna. En så angenäm afton, som vi hade på hans veranda med utsigt öfver sjön Gennesaret under lifligt samspråk med den intelligente och kunskapsrike mannen, har jag sällan haft. Huset är ganska stort och bygdt af sten, afsedt till hviloplats för tyska katolska pilgrimer, som komma till det heliga landet. . . . Snart voro vi inne i det allra mest lifliga och lärorika samspråk om den märkvärdiga sjöns herrliga minnen. Det var ju, som om vi hade sett fotspåren af den gudomlige mästaren, vår Herre Jesus. Biever var en i högsta grad frisinnad menniska, och så vidt jag kunde döma, en allvarlig och from kristen. Till bekännelse och åsigter var han en mycket bestämd katolik. Men det hindrade honom icke att broderligen helsa hvar och en, som han hörde älska och tjena samme Herre som han sjelf. Heder och ära åt sådana män! De äro en prydnad för evangelium. . . . Gud välsigne den ädle mannen och hans verksamhet. Vi förstå endels, men i allehanda folk och kyrkosamfund är den, som fruktar Gud och gör rättfärdighet, behaglig för honom. Och det är hufvudsaken. (P. Waldenström "Till Östanland" s 290-291,297; hösten 1894)

Nu skola vi göra ronden tillsammans (på folksanatoriet Ruppertshain). Ett högtidligt tåg skrider fram. I spetsen d:r Nahm, klädd i hvit, fotsid lärftsrock. ... Efter honom kommer undertecknad med den högidlighet, som situationen kräfver, stämplad i mitt nordiska ansikte, visserligen utan hvit rock men med en lång svart i stället. Så kommer assistentläkaren i fotsid hvit klädnad. (Henrik Berg "Skisser från en studieresa i Tyskland, Belgien och Danmark" s 198-199; resa 1882)

Ackompagnerad af en fiol . . . sitter jag här på engelska Ångfartyget "Sarah Sands" (på väg i augusti 1854 från Liverpool i England till Quebec i Canada), så långt skild från Sveriges, från Europas kuster, ensam svensk utom (min bror) Albert, den enda som ej talar engelska. . . . Vid åsynen af vår lilla koj, der tre personer skulle stufvas in lopp en hemsk känsla genom mig. Men vid närmare undersökning och då jag fått erfarenhet af en rätt god sömn den första natten fann jag mig med resignation i mitt lilla loft, beläget tre tr. upp - åtminstone så länge fartyget håller sig på stadig fot. Vi äro väl några och tjugo personer här i första klass. Med andan i halsen skyndade jag mig i går kväll att kläda af mig och vara på min plats innan mina kamrater kommo in och det lyckades förträffligt. Jag hade ej väl klättrat upp förrän de båda inträdde. Sist steg jag upp nästa morgon och hade således varit helt ogenerad det första dygnet. Hvad jag mycket tycker om är de Engelska damernas långa, fotsida nattklädningar, gående högt upp i halsen. (Clara Pauli "Mina upplefvelser" s 36-37)

Någon total brytning med medeltida kyrkoskick (innebar inte reformationen i Sverige). Prästerna gick dessutom klädda som förut. Det var Laurentius Petris förtjänst att den svenska medeltida prästdräkten med den fotsida prästrocken och över den en kappa bevarades. I Norge och Danmark antog man däremot den tyska lutherrocken. Också mässhake, alba och stola bibehölls. Alba kallas den vita fotsida klädnad som prästen bär under mässhaken, och stolan är ett långt ofta broderat band som bärs över alban alternativt med mässhaken. Den svenska kyrkan övertog mer från den medeltida katolska än någon annan luthersk kyrka. (Berndt Gustafsson ”Katolicismens avveckling” s 59; mässhake = mantelliknande överplagg som bärs av prästen vid altartjänsten)

Det vita ljuset (har) alltsedan 1400-talet varit målarnas viktigaste hjälpmedel när det gällt att synliggöra det gudomliga. Men hur förfor man då tidigare, då detta hjälpmedel ännu inte utprövats? I vissa bysantinska framställningar av Kristi förklaring har vi sett hur man just för det tillfället använde blått som det gudomligas färg. Men framför allt har man i äldre tid brukat guldet för att antyda det gudomligas närvaro. Med guld målades inte bara Pingstundrets lågor utan t. ex. också strålarna som utgår från Jesusbarnet. Guldet var därvid mer än blott en symbol. Som den enda oföränderliga och därför eviga metallen ansågs guldet rymma mer av gudomlighet än något annat material, och det kunde gå så långt att man såg guldet som det gudomligas substans eller atmosfär. Därför försågs helt naturligt mosaikerna och de heliga bilderna med guldbakgrunder. I de medeltida texterna berörs ofta helgden hos de ädlaste materialen. Betecknande är den inskrift som en ärkebiskop i Köln på 900-talet lät sätta på sitt krucifix: "Effigatus homo Deus signatur in auro", det vill säga: "den som människa avbildade framhävs genom guldet som Gud". (Patrik Reuterswärd "Jesu liv i konsten" s 122)

När Frälsaren i Upp 1:13 ses “i mitten av ljusstakarna” ”omjordad kring bröstvårtorna med en gördel av guld” skall vi med det förstå att vår himmelske överstepräst är engagerad i en pågående tjänstgöring för oss. ... Uttrycket ”gördel av guld’ kan avse det förhållandet att den dräkt som var speciell för översteprästen kallades hans ”gyllene skrud” till skillnad från ”linneskruden” som han bar på försoningsdagen. (Alfred Edersheim ”The Temple” s 98)

Thoas, aitoliern, störtade snabbt mot (thrakernas hövding) Peiroos och stötte sin lans i hans bröst vid vårtan, så att spetsen gick in i lungan. Strax steg Thoas fram till den fallne, ryckte den stora lansen ur hans bröst och drog sitt skarpslipade svärd och dräpte honom med ett hugg tvärs över buken. (Homeros "Iliaden" s 88; Edsfördraget brytes)

Medan (Odysseus) talade gick solen ned och han lade sig tillsammans med Kalypso i ett hörn av grottan, och de njöt sin älskog tillsammans. Tidigt nästa morgon, så snart morgonrodnaden färgade himlen, tog Odysseus sin livrock och mantel med sig, och Kalypso iförde sig en lång silverstrålande klädnad av ett utsökt, nästan genomskinligt stoff, band ett guldflätat bälte om livet och täckte huvudet med ett dok. (Homeros "Odysséen" s 108; Odysseus' flotte)

Egna kommentarer och funderingar:

I Hesekiel är mannen med en klädnad som når till fötterna en av sju. Som ”Herren” är han också Den åttonde. I Uppenbarelseboken kan vi säga det samma om en lik en människas son med en klädnad som når till fötterna (jfr Mina kommentarer och funderingar till Joh 4:16-18 och Upp 1:13a).

Grekiska ord:

enduô (sjunka i) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 45:8; Luk 15:22; Upp 1:13 – Ester 4:1,17k(C13); 5:1c(D6); Judit 9:1; 10:3; 1 Mack 1:28; 3:3; 10:21,62; 14:9; Salomos Vishet 5:18; Syr 6:31; 17:3; 27:8; 43:20; 45:8,13; 50:11; Baruk 4:20; 5:1; Matt 6:25; 22:11; 27:31; Mark 1:6; 6:9; 15:20; Luk 8:27; 12:22; 24:49; Apg 12:21; Rom 13:12,14; 2 Kor 5:3(P46,א,*א,B); Gal 3:27; Ef 4:24; 6:11,14; Kol 3:10,12; 1 Thess 5:8; Upp 15:6; 19:14.

zônê (gördel) (i NT) Upp 1:13 – Matt 3:4; 10:9; Mark 1:6; 6:8; Apg 21:11; Upp 15:6.

mastos (bröstvårta) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 1:13 – 2 Mack 3:19; 6:10; Luk 11:27; 23:29.

perizônnymi (omgjorda runt omkring) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 45:7; Luk 12:35,37; Upp 1:13 – 1 Mack 3:58; Luk 17:8; Ef 6:14; Upp 15:6.

podêrês (klädnad som når till fötterna) (i NT + exempel i GT) 2 Mos 28:4; Hes 9:2-3; Salomos Vishet 18:24; Syr 27:8; 45:8; Upp 1:13 – 2 Mos 25:7; 29:5.

Ytterligare studier:

Upp 6:11; 7:9.

Christopher Rowland "The Vision of the Risen Christ in Rev I:13ff: The Dept of an Early Christology to an Aspect of Jewish Angelology"; Journal of Theological Studies 31 (1980): 1-11.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-12; 2012-06-03; 2015-01-06; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:14a Men/och Hans huvud och Hans hårstrån/hår (var) vitt som vit ull, som snö.

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten): '-et men huvud'/'men huvudet' hans och '-na hårstrå'/'hårstråna-(hans) vita/vitt som ull vit som snö

1883: Och hans hufvud och hår voro hvita såsom hvit ull, såsom snö.

1541(1703): Men hans hufvud och hans hår war hwitt, som en hvit ull, och såsom snö.

LT 1974: Hans hår var vitt som ull eller snö.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Psalmisten sade: “Herren ger) snö som om (det var) ull.” (Ps 147:16a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “Kom hit och vi må ‘räkna alltigenom’/överväga ... om – alltefter omständigheterna – era missar (av Mitt mål) må vara som karmosinrött, skall Jag ’vitna dem’/’göra dem vita’ som snö, men/och om – alltefter omständigheterna – de må vara som scharlakansrött, skall Jag ’vitna dem’/’göra dem vita’ som ull.” (Jes 1:18, Grekiska GT)

(Daniel sade:) “Jag tittade (hela tiden) på ... när troner sattes/’sattes upp’ och en Gammal av dagar satt (hela tiden) ’och hade’/med ett hölje som om (det var) vit (Theod) snö och Hans huvuds hårväxt som om (den var) vit ren ull. Tronen (var) som om (den var) en eldslåga. (Dan 7:9, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Ni förmår) inte göra ett hårstrå vitt eller svart.” (Matt 5:36b)

(Herrens budbärares kläder var) vita som snö. (Matt 28:3b)

Exegeter, evangelister med flera:

Vid sidan af Oden och Thor, den ordnande vishetens och den höga kraftens Gudar, står Fromhetens och Renhetens Gud, den milde, af himmel och jord älskade Balder, Odens son af Frigg. Han är så fager till utseendet och så glänsande hvit, att allt lyser af honom. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 172; Nordiska Gudasagan)

Sångarna:

Min frälsare, kom i mitt hjärta att bo, Blif kvar där, regera och skänk mig din ro! Slå ned hvarje avgud, från synd låt mig dö; Ja, två mig, att hvit jag må blifva som snö! Hvit såsom snö, ja, hvit såsom snö. Ja, två mig, att hvit jag må blifva som snö! (J Nicholson – Erik Nyström: Sång 267:1)

Egna kommentarer och funderingar:

Johannes ser (jfr Matt 17:2) att inte bara håret (jfr Dan 7:9) utan också huvudet är som ull.

Grekiska ord:

erion (ull) (i NT + exempel från GT) Jes 1:18; Dan 7:9; Upp 1:14 – Hebr 9:19.

chiôn (snö) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 28:3; Upp 1:14 – 1 Mack 13:22; Salomos Vishet 16:22; Syr 43:13,18; De tre männens lovsång v 45.

Ytterligare studier:

Job 9:30; Ps 51:7(9); 2 Mack 15:13; Mark 9:3; Luk 9:29; Joh 1:14; Apg 1:10.

Christopher Rowland "The Vision of the Risen Christ in Rev I:13ff: The Dept of an Early Christology to an Aspect of Jewish Angelology"; Journal of Theological Studies 31 (1980): 1-11.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-12; 2012-06-03; 2015-01-06; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:14b Och Hans ögon (var) som en eldslåga.

Ord för ord (7 ord i den grekiska texten): och '-en ögon'/ögonen hans som (en)-låga (av)-eld.

1883: ... och hans ögon voro såsom en eldslåga.

1541(1703): ... och hans ögon woro såsom en eldslåge.

LT 1974: ... och hans ögon var genomträngande som eldsflammor.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

En Herrens budbärare skådades (för/av Mose) i en eldslåga ut ur törnbusken. (2 Mos 3:2a, Grekiska GT)

(Herren ger tillbaka) ... i en eldslåga. (Jes 66:15b, Grekiska GT)

... Ögonen (på människan sjunken/klädd i linne) var som om (de var) facklor av eld. (Dan 10:6a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Herrens ögon (är) tiotusenfalt ljusare (än) en sol. ... ” (Syr 23:19b)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren gjorde) helt och hållet slut på (Datan och Abiram, Kora och hans söner) i sin eldslåga.” (Syr 45:19b)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade: “Den som kommer bakom mig) skall döpa er i helig ande och eld.” (Matt 3:11b)

Då (den rika människan i Hades) hade höjt sin röst, talade han: ”Fader Abraham, förbarma dig över mig, och sänd Lasaros för att han må doppa sin fingerutkant/fingertopp (i) vatten och svalka min tunga, eftersom jag orsakas/känner smärta i den här lågan.” (Luk 16:24)

En budbärare skådades (för/av Mose) i en törnbuskes eldslåga. (Apg 7:30b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Om – alltefter omständigheterna – en viss (person) ej må ha stannat i Mig, har han kastats utanför som kvisten och torkats/förtorkats. Och de/man leder/för den (א,*א) tillsammans (med andra kvistar) och kastar (dem) in i elden, och det bränns. (Joh 15:6)

Exegeter, evangelister med flera:

Jfr ”Jesus sade: ’Den, som är nära mig, är nära elden, och den, som är fjärran från mig, är fjärran från riket.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 83; Thomasevangeliet log. 81)

Suzes mamma var en liten, aggressiv kvinna, instabil och försedd med ögon som glödande kol som verkade kunna bränna hål i en, och hon var mycket beskyddande. Hon fick en alltid att känna det som om man gjort något fel. (Bob Dylan "Memoarer - Första delen" s 255; En flod av is; början av 1960-talet)

En afton strax före mörkningen gick Gertrud inne på gatorna i Jerusalem. Hon kom då att lägga märke till en hög, smärt man i en fotsid, svart klädnad. ... ”Han var alldeles lik Kristus”, (sade Gertrud för sig själv), ”som jag sett honom målad ... utom det att han nu var ändå skönare och härligare. Det stod ljus ur hans ögon och stor makt och omkring dem var mycket mörker och även många rynkor. Ja, omkring hans ögon låg allt församlat, både vishet och kärlek och sorg och medömkan och ännu något mer, som om de ögonen ibland skulle ha så stark syn, att de kunde se ända bort genom himlarna till Gud och hans änglar. (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 383-384)

Ur (Fredrik Fransons) ögon lyste en värld av inneboende kärlek och kraft. ... Av (Gud) hade han på ett sällsamt sätt fått nyckelmakt över människor och förhållanden. ... Hade han efter en kort bön börjat tala, tålde han ej minsta störning eller oro bland åhörarna, man fick ej ens se åt höger eller vänster. "Om Jesus träder in i salen, skall jag genast dirigera allas ögon mot honom, men är det en människa som träder in, så är det bara en skugga, som ingen behöver se på." Så brukade han säga. (H. Kamphausen "Personliga minnen av missionär F. Franson" s 72-75; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1954; Tyskland 1897-99)

”Hennes yttre var ej särdeles tilldragande”, skriver en av Lina Sandells vänner. ”Anletsdragen voro grova och munnen alltför stor. Men över allt detta lyste ett par stora själfulla ögon, som då intresset blev väckt eller hjärtat värmt, kunde få ett underbart strålande uttryck och oemotståndligt drogo andras blickar till sig. Den som en gång mött en blick av förståelse och kärlek ur L:S:s ögon, glömde det aldrig.” (Lina Sandell "Blott en dag" s 102; Lina Sandell – Ett snabbporträtt av Lennart Linder)

"Se där, det är vår vers till nästa söndag", (sade Dora till Tode). "Hela klassen lär sig den utantill, och så talar någon öfver den." En plötslig rysning gick igenom Tode, då han stafvade sig igenom orden, som stodo på kortet: "Herrens ögon äro öfverallt, de speja på onda och goda." Han visste mycket litet om detta allseende öga, men det var, som om han plötsligt såg det framför sig, detta Guds öga, som ser allt. ... Tode gick sin väg. Hur eländig var han icke till mods. De lysande lyktorna på den halfmörka gatan syntes honom som idel ögon, som såg in i hans hjärtas mörkaste vrår, ja, till och med väggarna i hans mörka sofrum, då han hade kommit hem, tycktes honom se ned på honom med samma förskräckliga, forskande öga. ... Tode visste icke, hvarför han hade denna nya, förskräckliga känsla; han visste icke, att den älskande, barmhärtige Frälsaren hade sitt kärleksfulla öga fästadt på honom och kallade honom; han visste icke, att han var under Andens dragning, han visste blott det enda, att han var rädd och ensam och mycket eländig. ... (Han) sade högt: "O, Jesus, fräls mig!" ... Efter hand som han stod där, försvann något af den rädsla, som hade plågat honom, och om en liten stund kom han lugnt fram ur sin vrå, blåste ut ljuset och gick till sängs, på intet sätt tanklös i fråga om det stora allseende ögat, men på ett eller annat sätt förunderligt lugnad. ... Det stora allvarliga ögat fyllde honom nu icke mera med fruktan, och i det han ännu en gång upprepade sin lilla korta bön, som han icke ens visste var en bön, föll han i sömn. (Pansy "Tre människobarn" s 69-74)

Dörren öppnades, och två män visade sig. ... Den ene ... präglades av den livlighet som återfinns i Provence. ... Den andre okände mannen förtjänar en mer detaljerad beskrivning. ... Denne man var utan tvivel det mest beundransvärda exemplar av arten människa som jag någonsin mött. Bara en detalj: med sina ögon, som låg ganska långt från varandra, kunde han omfatta nästan en fjärdedel av horisonten på en och samma gång. Denna förmåga - som jag senare fick bekräftad - fördubblades genom en synskärpa, som rentav var starkare än (harpuneraren) Ned Lands. När denne okände man fixerade något föremål, rynkade han ögonbrynen, hans stora ögonlock drogs samman så att de ringade in pupillen och på så sätt krympte synfältet, och han såg - vilken blick! Å, vilken förmåga han hade att urskilja avlägsna föremål, att med sin blick genomtränga en ända in i själen, att upptäcka en mängd detaljer på havsytan, så otydliga för våra ögon, att avläsa vad som skedde i havens största djup! (Jules Verne "En världsomsegling under havet" s 60-61)

(Kung Adolf Fredriks gemål) Lovisa Ulrika var en strålande uppenbarelse. Det märktes på det intryck, hon gjorde på den unge kammarherre, som vid hennes ankomst från Tyskland till Karlskrona (år 1745?) kom ombord för att å hennes gemåls vägnar komplimentera henne och förhöra sig, hur Hennes kungl. Höghet mådde. När han stod inför henne, blev han stum av beundran och häpnad och kunde inte få fram ett ord. Han var alldeles bragt ur fattningen av blicken ur de stora blå brandenburgska ögonen, som blixtrade av intelligens och eld. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 65-67)

(Målaren Ghirlandajo) har på (Thomas av Aquinos) bröst placerat ett egendomligt emblem, som ett slags tredje cyklopöga. I varje fall är det inte ett tecken hämtat ur den kristna traditionen; det ser snarare ut som en solskiva med bilden av någon antik gud; men själva skivan är oklar och dunkel, medan de stråar, som utgår från dem, omger den med en eldcirkel. (G.K. Chesterton "Thomas av Aquino" s 140)

Grekiska ord:

flox (låga) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 45:19; Luk 16:24; Apg 7:30; Upp 1:14 – 1 Mack 2:59; Salomos Vishet 10:17; 16:18; 17:5; 19:21; Syr 8:10; 21:9; 28:22; Asarjas bön v 24,26; De tre männens lovsång v 65; 2 Thess 1:7(8); Hebr 1:7; Upp 2:18; 19:12.

Ytterligare studier:

1 Mos 15:17-18; Dan 7:9; Luk 3:16; Joh 1:14; 1 Kor 3:13; Hebr 12:29.

Christopher Rowland "The Vision of the Risen Christ in Rev I:13ff: The Dept of an Early Christology to an Aspect of Jewish Angelology"; Journal of Theological Studies 31 (1980): 1-11.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-12; 2012-06-03; 2015-01-06; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:15a Och Hans fötter (var) lika koppar från Libanon (eller: lika koppar som liknar olibanum/rökelse), som i en brännugn som glöder (och har glött).

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): och -na fötter'/fötterna hans lika koppar-från-Libanon (alt. koppar-som-liknar-olibanum) som i (en)-brännugn 'fåendes-(och-havandes-fått)-att-glöda'/'glödande-(och-havande-glött)'

1883: Och hans fötter liknade kalkolibanos, såsom hade den blifvit glödgad i en ugn.

1541(1703): Och hans fötter woro såsom glödande messing i ugnen.

LT 1974: Hans fötter glänste som gnistrande malm.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Salomo sade till sin brud:) ”Dina kläders doft (är) som Libanons doft.” (Höga Visan 4:11b, Grekiska GT)

(Kvinnan sade: “Min väns) form/gestalt (är) som Libanon, utvald som cederträd.” (Höga Visan 5:15b, Grekiska GT)

Alla ’ut ur’/från Saba skall anlända och föra (med sig) guldmetall, och de skall föra (med sig) olibanum/rökelse och komma med ett gott litet budskap, Herrens räddningsmedel. ... Och Libanons härlighetsglans skall anlända i riktning mot (Israel). (Jes 60:6b,13a, Grekiska GT)

Fötterna (på de fyra väsendena som liknade levande varelser ’strålade) ut’/glimmade som ... koppar. ... (Hes 1:7b, Grekiska GT)

(Mannens) skådande var (hela tiden) som om (det vore) ett skådande av glittrande/glimmande koppar. ... (Hes 40:3b, Grekiska GT)

(Kungens sändebud sade:) “Varje/’var och en’ som – alltefter omständigheterna – ej må, då han fallit/’fallit ner’, kasta sig ner (inför den bilden av guld), honom skall de kasta i, in i den brinnande eldens brännugn.” ... (Kungen sade:) ”Jag skådar fyra män som är ’lösta upp’/befriade (och har ’lösts upp’/befriats) vandra omkring i elden och ingen förstörelse/skada blev i dem, och den fjärdes skådande (har) en likhet av en Guds budbärare (Theod: ... med en Guds son).” (Dan 3:6,25b, Grekiska GT)

Fötterna (på människan som var sjunken/klädd i linne var) som om (de var) av utstrålande/glänsande koppar. ... (Dan 10:6b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Lyssna till mig, fromma söner ... och ge vällukt, en doft som olibanum.” (Syr 39:13a,14a)

Den Senare Uppenbarelsen:

(De vise männen) förde gåvor till (Jesus); guld och olibanum/rökelse och myrra. (Matt 2:11b)

(Jesus sade:) "Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Om de förmågans (gärningar) som har blivit/inträffat i er hade blivit/inträffat i Tyros och Sidon, hade de - alltefter omständigheterna - för länge sedan ändrat sinne och sitta (א,*א) i säck och aska. Jag säger dig: 'Det skall vara mer uppehållet/uthärdligt för Tyros och Sidon i/på en doms dag eller/än för er." (Matt 11:21-22)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”På det här sättet skall det vara i tidsålderns avslutning; budbärarna skall komma ut och genom en gränslinje skilja de onda ut ur de rättfärdigas mitt, och de kastar (א*) dem in i eldens brännugn.” (Matt 13:49-50a)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

(Fötterna var) så glänsande som metall i hwitglödgning. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 406)

(Djäknarna från gymnasiet i Växjö hade) från kullen varseblivit röken från en på andra sidan skogen belägen masugn och hörde gnisslet av dess väldiga bälgar. . . . Ju mörkare det blev, desto livligare målade sig på en viss fläck av himmelen ett rödaktigt, fladdrande återsken av masugnens lågor. Det var en eldstod, som förde dem rätta vägen i skogens labyrint, och de hörde allt tydligare, huru forsen brusade, huru bälgarnes jättelungor flåsade och hamrarnes slag genljudade bland skogens klippor. Nu glesnade skogen, och de bägge vandrarne sågo framför sig ett öppet fält, i bakgrunden begränsat av ett berg, på vars vilda, stupande avsatser de över masugnstaket uppstigande eldtungorna kastade en fantastisk belysning. Svarta gestalter visade sig kring elden, och tonerna av en vemodig, enkel visa, sjungen av en okonstlad röst, blandade sig med det buller, som den arbetande maskinen och de lika ivrigt arbetande människorna förorsakade. Adolf och Göran gingo uppför den långa bro, som förde till mashyttans övre våning, och på vilken kol- och kalkstenslaster brukade uppköras för att kastas i ugnens vilda gap. . . . Därefter begåvo sig djäknarne till mashyttans nedre våning, varifrån sången ännu hörde. I dörröppningen till densamma visade sig en verklig jättegestalt, en karl på sina sex fot och lika många tum, insvept i skinnkläderoch med en bredskyggig hatt nedtryckt över det sotiga ansiktet. . . . "Jag har aldrig sett någon masugn förr", sade Adolf, "och är därför litet nyfiken . . . " "Att se, hur järnet kommer utrinnande som en vitgnistrande ström . . . Åja, det är rätt lustigt för den, som inte är van vid det . . ." (sade jätten). . . . Mannen gick in, och djäknarne följde honom. Det var ett stort, mörkt rum, i vilket de inträdde. I stället för golv hade det ett lager av djup sand, dess bakgrund upptogs av ugnsmuren, bälgarne och maskineriet, som sätter dessa i gång; här och där sågs en slägga, och mot väggarne lutade sig längre och kortare järnspett. . . . (Jätten, masmästaren Sven,) fattade släggan, svängde den ur hand i hand med förvånande hastighet, kastade den upp i taket och uppfångade den i fallet, lyfte den slutnligen i en halvkrets över huvudet och lät den sakta nedsjunka mot sin mun. När detta var gjort slängde han den bort i en vrå och sade torrt: "Det där kallas bland oss bergsmän att 'kyssa' släggan. . . . Uppe i norra bergslagen, i Barnarp och Månsarp, finnes flera, som förstå sig på samma lek. . . . Tag spaden, Pelle Larsson . . . slagget skall ut." Pelle Larsson, biträdd av de tvenne andra karlarne, grävde en bädd i sanden från ugnsöppningen till dörren, och sedan bädden var färdig, fattade Sven ett spett, tryckte hatten djupare över ansiktet, gick fram till ugnsöppningen och gjorde med spettet några väldiga stötar. Ett ögonblick därefter kom slaggen utrinnande som en ström av gnistsprutande eldvågor och fyllde den grävda bädden, upplysande rummet med ett starkt, rödaktigt sken och utbredande en hetta, som förekom de båda djäknarne nästan odräglig. Det var en vacker, men snart försvinnande anblick, ty slaggets livliga eldfärg mörknade hastigt, några vattenämbar tömdes över detsamma, varefter det sönderslogs med järnspetten och utbars styckevis ur hyttan. "Järnet kommer icke förrän om en timme", sade Sven, "och under tiden ska vi äta vår kvällsvard. Vilja herrarna vara med om den, fast det bara är sill och potatis och svagdricka, som vankas? Men potatisen är god, vill jag lova, den kokas icke, utan vi steka den här i den heta sanden." (Viktor Rydberg "De vandrande djäknarne" s 11-19)

Hur mycket jag än uppskattar de flesta av ingredienserna i denna väldiga smältdegel (som utgörs av Förenta Staterna), kan jag inte låta bli att gång på gång konstatera att det är något i själva smältdegeln som sådan som bjuder mig emot. (Charles Dickens "I Amerika. Brev från första resan." s 162; brev till W.C. Macready från Baltimore den 22 mars 1842)

Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1850

Här med hacka och spett i sitt anletes svett, våra fäder har odlat sitt land. De har plöjt sina tegar med magra små ök och ur skogen steg milornas bolmande rök, dem de vaktat från härjande brand. ... ... Hör det mullrar i väst, rider Oden sin häst? Är det klapprande hovarnas dån? Det var fädren, som kämpat mot bergkungens makt och som brutit sin malm ut ur gångar och schakt, bort hos jätten vid Tahe-bergsån. ... Det har flammat ett sken över stammar och gren ifrån Mobro, när skymningen rått. Det var flammor från masugnens hetta och glöd, vilka stego och färgade natthimlen röd uti nätter, när utslagen gått. ... ... Tung var malmforans färd fram till masugnens härd, hård var kampen med hacka och bill, hård var dagen vid hamrarnas dånande sång, och där knotiga händer grep slägga och tång och då plogar och spisar blev till. (Isidor Jansson "I hembygdens mark" s 4-5; Tabergs bergslag)

(Gunnar Andersson) sökte upp gjuterichefen (på Norrahmmars Bruk) Yngve Granström och han fick då komma till aduceringsgjuteriets smältugn - en kupolugn av gammal konstruktion. . . . Materialet för smältning lastades i lådor, som fick bäras upp till en plattform, där det tömdes i ugnen. Efter något år, omkring 1938, fick Gunnar flytta över till andra kupolugnar, som tagits i bruk för aduceringsjärn. Ytterligare två kupolugnar fanns för smältning av gråjärn. Ugnarna för respektive järntyp kördes växelvis, eftersom ugnarnas infodring krävde löpande underhåll. . . . Vid kupolugnen, som har formen av en lodrät stor tub, sker påsättning av materialet från ett övre plan s.k. läktaren, medan tappning av järnet sker i golvnivå i höjd med formningshallen. Nere på gårdsplanet lastades materialet på trallor och vinschades på en lutande "tralla-räls" upp till ugnsplanet, där det lastades av. Från laboratoriet kom uppgift om vilka mängder av respektive material, som skulle sättas i ugnen. Tackjärn respektive järnskrot lastades i en stor skopa hängande i en svängkran försedd med våg. Skopan var öppen framtill och baktill försedd med en trästång. När det var dags för sättning i ugnen, fattade man tag i trästången och svängde med kraft skopan mot ugnsöppningen, där skopan hejdades av yttre ugnsväggen, medan materialet fortsatte in i ugnen. Skiktvis tillsattes koks. Ugnsarbetarna hade också ett kvalitetstillägg, som om järnet var bra, kunde ge ett lönetillägg på 5-10 (procent), vilket då motsvarade upp till 1,50 kr/dag. År 1946 togs två el-ugnar av fabrikat ASEA i drift. Detta innebar stora förändringar. . . . Det här blev Gunnars arbetsplats fram till (hans) pensionering 1978. Ugnarna kördes i tre-skift, vilket innebar stort ansvar speciellt nattetid. El-avbrott och kylvattenstopp fordrade snabbt ingripande. Det gällde då att i hast kalla på elektriker och rörmakare. (Gerhard Johansson "Gjuteriminnen" s 90)

Dammen (i doktor Lindbloms trädgård i Vaggeryd) har längs sidorna strax under vattenytan 26 blåa 40-wattslampor, skyddade i vattentäta boxar. Efter mörkrets inbrott förvandlar dessa lampor dammens vatten till en blåskimrande massa. I en krets omkring den mittersta fontänen i dammen ha under vattnet anbringats fyra röda 100-wattslampor och vid de mindre fontänerna, en i vardera av dammens fyra hörn, finns röda 60-wattslampor. När vattnet slungas i höjden, liknar det en glödande massa. På avstånd verkar det som slickande eldtungor. Det är inte lätt att beskriva den effekt, som uppstår, när "flammorna" stiga ur det blå badet. Runt mittelfontänens munstycke var det som en glödande ugn. Det bubblade och kokade och brusade. (Georg Boberg "Sven Henrik Lindblom. Läkare. Trädgårdsarkitekt. Motorman." s 19; ur artikel av signaturen H. S-n i Jönköpings-Posten den 11 sept 1937)

Sedan Månsarps södra hyttelag sistlidna vinter försålt sin masugn till Norrahammars (bruks?) aktiebolag för 7,000 kr. och i dagarne sin Odalgrufva uti Tabergs järnmalmsfält till geheimnrådet Ohlin i Stockholm genom fanjunkare J. Svahn, Smål. Taberg, för 5,000 kr. är nu detta hyttelag i likhet med hvad som för ett tiotal år sedan skedde med Månsarps norra hyttelag upplöst. (Jönköpings-Posten 1907-11-09 "Månsarps södra hyttelag upplöst")

Månsarps södra hyttelag har till Norrahammars (bruks?) aktiebolag försålt sin masugn "med den rätt det innebär" för 7,000 kr. ... Hyttelagets äganderätt synes till såväl vattenfallet som till masugnens närmaste jordområde vara ganska tvistig. ... Detta hyttelag har ock i dagarne sålt till disponent J. Blomdahl, Smål. Taberg, sina grufvor i Taberg för 6,500 kronor. (Jönköpings-Posten 1906-11-24 "Försäljning af masugn och grufvor i Taberg")

Tabergsgubben får nu snart vakna ur sin mångåriga sömn. Väckaren är doktor de Laval i Stockholm. Denne låter nu i dagarne vid Taberg uppföra flera mindre byggnader i riktning efter hvarandra med mindre mellanrum från bergets östra sida nedåt till Tabergsån. I hvardera af dessa byggnader skola uppsättas inrättningar för malmens krossning. I den närmast berget varande krossinrättningen kommer stenen att krossas i större dimensioner, i de därpå följande i allt mindre, så att den till slut kan pulversieras. Sålunda beredd kommer den egentliga järnmalmen att genom magnetisk kraft separeras och till sist uti härför vid Tabergsån uppförd smältugn smältas. (Jönköpings-Posten 1906-11-05 "Smältugn uppförd vid Tabergsån")

Eld utbröt den 13 Febr. på morgonen i den hr grefwe M. Hamilton tillhöriga masugnen wid Taberg. Efter 3 timmars förlopp dämpades densamma, så att endast södra delen af taket öfwer den s.k. rådstugan och en derinom upptimrad kammare uppbrann. Wid den 27 samma månad hållen polisundersökning har ej med wisshet kunnat utrönas, huru elden utbrutit. (Jönköpings-Posten 1865-03-04 "Brand i masugn wid Taberg")

Masugnsegarne inom Tabergs bergslag, hwilka nogsamt insett behofvet att med rikare malmer upphjelpa sin fattiga Tabergsmalm och äfwen haft den förhoppning att med jernwägens tillhjelp möjligen få detta behof tillfredsställdt, kunna ännu icke med någon fördel hemta malm från Nora bergslags rika malmfält, och detta ehuru jernwägen wid Töreboda station berör wattenwägen till Jönköping samt sjelf är utsträckt till denna stad. I allmänhet faller det sig billigare för de kring Wettern belägna jernwerken att begagna den långa sjöwägen från Arboga genom Södertelje och Östgöta kanaler. Lägsta jernwägsfrakten är ännu 4 öre centnert pr. mil, hwaremot i England lägsta jernwägsfrakten motswarar i swenskt mått föga öfwer 1 ör centnert pr. mil. (Jönköpings-Posten 1865-02-25 "Jernwägens uteblifvna betydelse för Tabergsmalmen")

Det var inte bara Tabergsmalm, man smälte i masugnen (vid Götafors järnbruk). På vintrarna när isen bar, tog man upp myrmalm eller sjömalm från bottnen av sjöar. Bl. a. tog man upp myrmalm från norra delen av Hjortsjön. Även från Malmbron - kallades förr Malmkärra - fick man myrmalm. ... Man talde om tre delar på en masugn. Längst ner stället där smältning och avtappning skedde, (så) masugnspipan, som fylldes med träkol, malm och limsten i lämpliga kvantiteter och så längst upp masugnskransen, där masmästaren och hans medhjälpare, uppsättare och hyttedräng arbetade med att fylla på ugnen. ... Tre gånger under dygnet tappade man ut glödande järn och slagg ur masugnen. Järnet rann ner i avlånga sandformar - gropar - där de stelnade till tackjärn. ... Tackjärn är sprött och går inte att smida. En ny bearbetning måste först ske. Detta utfördes i stångjärnssmedjan under den s.k. smälthammaren. ... Masmästaren var den, som svarade för masugnsdriften. Det var han som lade örat till masugnspipan och hörde hur det "lät" där inne före och under blåsningen. Han såg till att rätta kvantiteter av malm, kol och limsten fylldes på i masugnsmunnen. Att utslagen skedde i rättan tid. Att malmen bonkades och rostades. Att allt fungerade riktigt vid ugnen. (Wåge Tolf "Södra Parkområdet, Hagarna, Johansberg, Kvarters- och gatunamn" s 39,42-43)

ca 1850 och tiden dessförinnan

År 1846 utkom ... jönköpingsdelen av Peter Wieselgrens Ny Smålands Beskrivning. ... På skattehemmanet Kåperyds ägor låg Taberg, "ett järnberg av europeisk namnkunnighet", "en kolossal grönstensmassa i gnejs, genomdragen med magnetisk järnmalm i lager och instänkta partier". Tabergsmalmen bearbetades vid elva masugnar, varav sex anläggningar räknades tillhöra Månsarps socken. Dessa var Sandseryds masugn, Renstorps södra som 1828 flyttats till Taberg, Månsarps norra och södra, Norrahammar, som låg i Barnarp men tillhörde Månsarps socken, samt manufakturverket Huluhammar. Centrum var hemmanet Berget, "en prydlig bruksanläggning med reverterat corps de logis, inspektors- och stallbyggnader, rostugn, kollada m.m." (Göran Åberg "Månsarps kyrka och församling under ett och ett halvt sekel" s 30)

I förra delen av 1800-talet stod Eckersholms bruk i blomstring och vann berömmelse. ... (1819) lyckades man vid Eckersholms masugn utvinna 28% tackjärn av Tabergsmalm, med 38 tunnor kol pr skeppund järn. Resultatet ansågs gott, enär man annars fick blott 25% järn med en kolåtgång av 48-54 tunnor vid andra masugnar. ... År 1889 skedde stångjärnssmidet vid Eckersholm enligt följande: ... Lancashire-smide hade tidigare förekommit vid bruket, men år 1889 hade man det enklare France-Comtésmidet med förvärmare (gnistugn), samt en stor smälthärd. Förut hade funnits två härdar. ... I gnistugnen förvärmdes tackjärnet och drogs senare ned i härden. Härden bestod av bastanta gjutna hällar, s. k. härdverke. Runt blästerformerna cirkulerade rinnande vatten för att hindra att de smälte av hettan. Såväl blästerluften som vattnet förvärmdes av gnistugnen. ... Vid smidet lades skrot eller tackjärn samt träkol in i härden. Blästerluften pressades in och järnet började droppvis avsmälta och samla sig på härdbottnen. Här bildade det ett "kok", som medels spettning "färskades", så att kolet i järnet i stor utsträckning försvann, blev smidbart. Den heta och tunga smältan måste passas och hindras från att bränna fast vid härdbottnen. Var tredje timme var en ny smälta färdig om allt gått bra. Med spett bröts den loss från härden och vältes över i smältkärran, en tvåhjulig vagn av järn, och fördes under hammaren. ... Ändå till år 1912 bedrevs detta smide vid Eckersholm, men då smiddes endast på dagarna. ... Den stora vackra herrgårdsbyggnaden ... påminner alltjämt (1960) om den gamla brukstiden jämte åtskilliga andra äldre byggnader. (Sigurd Lindgren "Eckersholms bruk" s 4-10)

Det var länge, länge sedan (Per-Olof Persson) vaktade sin mila. Men då jag står vid hans grav med doftande konvalj, kan jag se honom litet långsamt, ja, nästan sävligt gå runt milan. ... Blåskjortan är sotig och sliten. Så också de svedda byxorna, som talar om att milan kan vara farlig. "Man måste vara försiktig. Annars kan det gå som det gick för min vän Hjalmar. Han försökte rätta till trumhålet. Då rasade alltsammans och han blev svårt bränd. Per själv var inte bara försiktig. Han var också en av de skickligaste att resa en mila. Mycket noga lade han ribbveden med tjockänden mot milvedsstocken. Lika försiktig var han med tändtrumman och så var det också då han skulle täcka milan med granris och kolstybb. Då gick det bra att prata med Per. Men då han skulle tända milan, fick man vara tyst. Då såg Per närmast bister ut. Men när han lagt en torva över trumhålet och gjort draghålen längst ner vid milan, hade han ingenting emot en pratstund. (Gunvor Gränström "Min vän Kolar-Per" s 12-13)

(Titus Magnusson i Jorarp berättar) att arbetet med en mila vanligen började strax före midsommar. Då högg man kolveden, som närmast motsvarade det virke, som numera används till massaved. ... Träden lät man ligga och torka under sommaren, tills barren föll av. ... Först fram på höstsidan tog vi itu med upphuggningen av de fällda träden. Det var ett styvt arbete, för då var grenarna torra och hårda. ... Då kvistningen var klar, kapade vi av kolvedskubbar i lagom längder, vanligen 4 1/2 alnar långa. Sen gällde det att släpa och köra samman virket till den plats, där man skulle resa milan. ... Vanligtvis kolade vi på gamla kolbottnar. Där fanns gammal använd kolstybb. ... Kolmilan fick inte resas allt för långt från vatten. Vid någon "kärrakant" t.ex. Vatten var nödvändigt, om inte förr så när milan skulle rivas. ... Innan milan restes, skyfflades kolbottnen jämn. Så grävdes ett hål i mitten på bottnen, där man satte ner bostocken, som vanligen var en 10-12 tums granstock. ... Det grövre virket tog man och reste först med storändarna nedåt. Men milan fick inte ha för stor lutning, när den väl var färdig. ... Så var stockarna olika torkade. ... Man skulle blanda torrt virke med "sut". Så gällde det att hålla lagom långt mellan stockarna. ... Mindre träbitar plockade vi in, där det såg ut att bli för stora hål. ... Hela milan kläddes med ett tjockt lager granris. ... En mila kunde vara 40-45 alnar i omkrets. ... Rislagret skulle hålla ungefär en fot i storlek. På kullen något tjockare. ... Efter risningen kom så stybbningen av kolmilan. ... En kvarts aln skulle stybblagret vara, och stybb det var torv, jord och sand, som vi tog runt milan. ... Tändningen kunde ske på olika ställen och på olika sätt. Många kolare tände vid bostocken, en del vid brynet (där kullen började) och andra mellan brynet och bostocken. ... Tändhålet var på vindsidan, och på så sätt drevs elden inåt milan. När elden dragit sig tillräckligt inåt och uppåt i milan, risades och stybbades tändöppningen igen. Samtidigt öppnades draghål för luften. ... Värmen ville man ha ner mot kolbottnen, och därför öppnade man ett större lufthål vid marken under det stället, där milan tänts. Elden drog sig nämligen mot den del av milan, där luften strömmade in. Det kunde ta ett till två dygn innan milan "gått i backen". När så hade skett, öppnade man ett större draghål nere vid foten på milans motsatta sida, för att på så sätt leda elden mot det inre av milan. ... Efter hand som kolningen fortgick, tog man upp nya draghål vid marken och minskade eller tillslöt andra. ... Så fick man hålla på och passa på milan både dag och natt under ett par tre veckor. Det fanns risk för, att milan skulla "kasta". Det gjorde den, när gas exploderade och hål uppstod i stybblagret. Då började milan brinna. Risken för sådana kast var störst de första dygnen. Om det hände, fick kolaren ett mycket hårt arbete. Träkubbar kastades ned i elden, granris vräktes över och sist jord och torv. Alltsammans klubbades till med den stora träklubban. Klubba milan fick man göra under nästan hela kolningen. ... Medan kolningen varade, bolmade röken från milan. ... När milan upphört att ryka och av alla tecken att döma elden slocknat i den, var man framme vid sista skedet i kolningen, rivningen av milan. ... Hade milan gått bra, så stod de till kol förbrända kubbarna packade som vid resningen. Då var det bra kol, hårda och klingande. (Wåge Tolf "Om kolning" s 22-27)

Hela masugnsdriften, malm-, kol- och limkörningen har Maria i Kroken sammanfattat i två rader: "Masugnen satte de i mot slutet av november. Stenen körde de från Taberg på sommaren. Limmet från Tallahov (vid Munksjön i Jönköping). Kolen köpte de från Mo härad." ... Masugnen låg strax nedanför Taberg på den plats, där Tabergs maskinfabrik nu (1944) är anlagd. Den var en liten "mulltimmerhytta". Masugnspipan var nämligen omgiven av jordfyllning, som hölls samman av grova, knuttimrade stockar. Tabergsån var uppdämd till en masugnsdamm. Vattnet gick från denna genom en "sump" till hjulhuset. Efter ombyggnad 1810 brandförsäkrades masugnen 1839. ... Hela Sandseryds hytta var (då) värd 5.550 R:r B:co (varav masugnsbyggnadens grundmur 2.000 R:r B:co). ... Under långa tider kunde malmen tagas från ras vid bergets fot. Till en början gjorde bergsmännen själva arbetet vid berget. Så småningom fingo de en bergbrytare till hjälp, och slutligen skötte bergbrytarna själva arbetet med malmbrytningen uppe i de branta bergssidorna. ... När malmen vältrats av vid masugnen, slogs den sönder med handsläggor. Med ett slags skrapa, den s.k. lukan, sköts så malmen in i rostugnen, som eldades med kolstybb och annat avfallsbränsle. Genom smärre öppningar rakades den brända malmen ut och fördes under "bonken", en hammare, där malmen krossades. Den lukades så undan och föll genom ett galler. Den färdigrosteade och bonkade malmen lastades i bonketunnan, som genom bonkekedjan fördes upp till masugnskransen. Limmen eller kalkstenen köptes i båtlaster från Närke, fördes över Vättern på "råbockar" och lastades av vid Tallahov på Munksjöstranden. Härifrån hämtades limstenen av bergslagsbönderna med oxar. Limmen brändes i äldre tider i hålor i marken. Längre fram brändes den med masugnsgasen som bränsle i limugnen. Den fördes därpå upp med skottkärra till masugnskransen. Större delen av de träkol, som Sandserydsborna behövde till sin masugn, köpte de under slutet av 1700- och under 1800-talet från Mo härad. Deras egna skogar voro inte stora till arealen, och de hade blivit hårt skattade under 1600- och 1700-talen. På masugnskransen samlades alltså det material, som krävdes för en sättning. Träkolen hade liksom limstenen körts upp på kärra. Vid full drift gick det på 1870-talet till en sättning åt 10 tunnor kol, 55 lispund malm och 10 lispund limsten. Den, som skötte uppsättningen, kallades hyttedräng. Som sådana tjänstgjorde torpare och småfolk i Tabergs närhet. Uppsättaren hade ett mått, som lades ovanpå beskickningen. När denna sjunkit så att måttets skaft låg an mot masugnskransen var det tid att "ställa i" på nytt. Den viktigaste medlemmen i arbetslaget vid en masugn var masmästaren. Han var ansvarig för att masugnen var helt klar, när en blåsning skulle börja. Det var åtskilliga arbeten, som föregick en blåsning. Både masugnspipan och stället skulle ses till, bälg och blåsmaskin behövde mycket ofta repareras, släggorna skulle ses om. Allt detta skulle masmästaren i nödfall själv kunna klara. Han måste därför ha arbetat flera år vid olika masugnar, innan ett hyttelag anställde honom som den främst ansvarige för deras järnutvinning. En hel del av de stora sandstenshällar, som påträffats under odling från Åsa ängar i söder upp till Bårarp i norr, ha körts till Sandseryds masugn. Där har masugnsmästaren i regel egenhändigt murat stället med dessa sandstenar. Det smälta järnet tappades ut på golvet i hyttan, där det fanns ett tjockt sandlager. Tappningen skötte masmästaren själv. Med en luka drog han upp fåror i sanden och delade upp fårorna med vallar, för att tackorna inte skulle bli för stora. Detta var på ena sidan gången. På andra sidan gjorde han samma förberedelser för slaggen. Denna tappades först ut, och sedan tappades jänet, som i en vitglödande ström fyllde de uppdragna fårorna i sanden. När jänet svalnat, bröts tackorna upp och fördes till en härdho, där de avkyldes. Den bergsman, som var i tur att göra dagsverken vid hyttan, körde ut slaggen, medan masmästaren och hyttedrängen gjorde stället i ordning för nästa tappning. Blästern, som en stund varit avstängd, drogs ånyo på, och arbetet för nästa tappning tog vid. ... Sandserydsjärnet hade ett gott vitsord. Det var vitt i brottet och ansågs vid stångjärnssmide ge mer än det tackjärn, som var grått i brottet. ... Det utvunna järnet försåldes till de små hammarsmedjorna i trakten och till jordbruk ... till Gyllenfors bruk ... Götaström ... Brusaholm ... järnbruken Ryfors, Eckersholm, Götafors, Älghammar, Strömsfors, Skogsfors, Qvillfors och Åsafors. ... 1879 framhåller (komminister) Karl Palmberg vid församlingens anhållande om lån ur kyrkokassan, att bergsbruket vid Taberg, församlingens enda näringsgren och inkomstkälla, har i två år vad församlingens bergsbruk vidkommer alldeles legat nere i följd av ogynnsamma konjunkturer och kommer ej heller att bedrivas nästa år. Prästens och församlingens förhoppningar om en lyckosam fortsättning på denna näring, som givit församlingen reda penningar, svekos. (Hjalmar Bjurulf "Sandseryd - En smålandssockens krönika genom 200 år" s 177-187)

Barrskog av båda arterna, gran och tall, finnas (nu år 1802) nästan överallt i för (de småländska) inbyggarna tillräcklig mängd till bränsle, timmer, stängselvirke, kol till masugnarna o. s. v. (Sven Gabriel Fovelin "Några iakttagelser rörande Smålands Naturalhistoria" s 26)

Det är inte svårt att hitta gamla kolbottnar i vår hembygds barrskogar. ... Redan under tidig järnålder lär man ha kunnat konsten att framställa träkol. ... Kolframställning i större skala började emellertid inte förrän i början av 1600-talet. Då hade man lärt sig utvinna järn ur bergmalm. ... Vid denna framställningsprocess åtgick mycket träkol. Hyttornas "jättemagar" slukade väldiga mängder kol. Därtill kom stångjärnshärdarna, där järnet färskades och räcktes ut till stänger. ... De stora jordägarna blev nu också bruksägare, bönderna kol- och forbönder, torpare och backstugusittare kolare. ... Så tidigt som år 1649 startade Byarums sockens första industri. Eckersholms järnbruk stod då färdigt att hamra ut det första stångjärnet, och ett par årtionden senare eller 1672 började en liknande tillverkning vid Götafors järnbruk. Detta blev händelser, som kom att betyda en revolution för alla socknens invånare. ... Det myllrade av folk vid bruken, och på alla vägar drog foror fram, och i skogarna rök det från de många kolmilorna. ... Genom bruksägarnas försorg lärde sig snart folket i bygden att framställa träkol. Urskogen gav kolvirke, och kolningsplatser röjdes upp på lämpliga ställen i skogarna. Den huggna kolveden staplades i resmilor, tändes med glöd och vaktades under dagar och nätter, veckor och månader. Ett skogarnas strävsamma arbete hade begynt, som kom att pågå genom århundraden och slutade först i början av 1900-talet, då kolningen helt upphörde. (Wåge Tolf "Om kolning" s 21-22)

Vid ombyggnaden av befästningen (i Jönköping) 1593 förstärktes hamnen genom att man byggde två pirarmar parallellt ut i Vättern. . . . Den utbyggda och förstärkta hamnen fick stor betydelse för frakt av kalksten från Harge utanför Askersund till masugnarna i Taberg, där verksamheten kommit igång omkring år 1600. Även i Jönköping fanns ett smältverk, Limugnen vid Munksjöstranden. (Märta Ahlbom "Från slottsvall till parkstråk" s 9)

Dateringar visar, att (mas)ugnen (i Kåperyd) varit i gång i slutet av 1400-talet. Den är därmed den äldsta kända masugn, där det smälts tabergsmalm. Sedan har den kanske varit i bruk sporadiskt framöver. Ugnen finns inlagd på en karta från 1640 ungefär, men det behöver ju inte innebära, att den använts vid den tiden. (Lennart Gustavsson "Järnhanteringen kring Taberg" s 12-13)

Vid Porteshult och Sjöhult (söder om Jönköping) har ett flertal blästerugnar som använts för smältning av myrmalm grävts fram. ... De var uppförda av kallmurad sten och hade inuti klenats med lera. Utvändigt hade de omgivits med ett isolerande jordlager. Det resterande bottenpartiet var knappt en halvmeter högt men rasad sten gav en föreställning om att ugnen troligen haft en höjd på en meter. ... De C 14-dateringar som gjorts av kolförekomster i slagghögarna ... från utgrävningarna i Porteshult ... (pekar på) tiden omkring 1400. (Lars-Olof Larsson "Småländsk medeltid" s 93-94)

När man (nu hösten 1978) i eftehand ser tillbaka på Bergstingets (i Taberg) forskning (de senaste åren) , måste man konstatera, att resultatet blivit över all förväntan. Vi var en liten grupp helt okunniga amatörer, som närmast av en slump fått idén att forska i traktens tidiga järnframställning. Vi hade varken pengar, planer eller förbindelser. Ändå har Bergstinget redan kunnat visa, att bygden äger en 1000-årig obruten tradition på järnbearbetningens område. Vi har hittat och grävt ut en av landets allra äldsta daterade bergmalmsugnar. Grävarlaget har undersökt en myrmalmsugn, och vi har klarlagt, att Vikingatidens bergslagsbor framställt järn ur rödjord, vilket ingen haft en aning om förut, samt att de tillverkat sitt träkol i stora, fortfarande lätt igenkännliga gropar. Det senare öppnar oanade möjligheter till kartläggning av Vikingatidens och Medeltidens järnframställning. Det har också slagits fast, att hela utvecklingskedjan i fråga om smältmetoder finns representerad i ugnarna kring Taberg. Utvecklingen började med rödjord, fortsatte med myrmalm och gick via tidiga bergmalmsugnar av typ Kåperyd till bergslagstidens masugnar. Få trakter i landet torde kunna uppvisa en lika fullständig skala av smältmetoder. (Lennart Gustavsson "Rapport från Bergstinget" s 28-29)

Numera (år 1979) vet man att långt före bergshanteringen i Bergslagen förekom en epok av myr- och sjömalmsbränning huvudsakligen i sydsverige. Men på sistone har man börjat finna spår av en ännu äldre form av järnhantering som grundar sig på järnockra eller rödjord som råmaterial. . . . Att denna rödjordsepok hitintills blivit förbisedd beror på att den snart blev olönsam då man upptäckte att myrmalm var bättre som råmaterial. En bidragande orsak till förbiseendet är att lämningar efter rödjordsugnar är svåra att upptäcka och därför förbisetts av arkeologerna. Det verkar som om man inte kunde använda schaktugnar, föregångarna till våra masugnar, för bränning av den finpulvriserade rödjorden. I stället tycks ugnarna vara av gropmiletyp, mycket små och tydligen av samma typ som de som användes för keramikbränning. Sällan var de uppmurade av sten. Efter begagnandet raserades de snabbt och allt som återstod var en sotig grop med slagg, kolstybb och bränd lera. En intressant iakttagelse är att den höga lerschaktugn som man funnit rester av i Danmark och på kontinenten helt tycks saknas här i Sverige. Det kan tydas så, att det inte var genom kulturpåverkan söderifrån som den svenska järnhanteringen uppstod, utan den var en egen teknisk innovation. Hade våra förfäder under äldre stenålder lärt sig tekniken av våra grannar i söder så hade de givetvis också använt sig av deras teknik. (Mac Key "Äldre järnhantering - ett forskningsmål" s 32-33)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1850

Innan Antiokia och Alexandria grundlades dominerades det östra Medelhavsområdet av de feniciska hamnstäderna Tyros, Sidon och Byblos i Libanon. Byblos gör anspråk på att vara världens äldsta stad. I Gamla testamentet nämns Libanon vid flera tillfällen. Profeten Hosea prisar dess dofter och dess vin (14:7f), Jesaja talar om dess härlighet (35:2, 60:13). Från dess frodiga cederskogar levererade kung Hiram av Tyrus virke till Salomos tempel (1 Kung 5). Han höll också Salomo med "sjökunnigt skeppsmanskap" när denne byggde upp sin habndelsflotta (1 Kung 9:27). Kung Ahab av Israel gifte sig med Isebel, som var dotter till kungen av Sidon (1 Kung 16:31). Ännu på Nya testamentets tid var Tyros och Sidon blomstrande städer. Markus berättar att människor från dessa trakter uppsökte Jesus (3:8) och Lukas låter förstå att de lyssnade till Jesu bergspredikan (6:17). I sina domsord över Korasin och Betsaida hänvisar Jesus till Tyros och Sidon som föredömen (Matt 11:21f). Jesus besökte själv dessa städer och botade en syro-fenicisk flicka i Tyros (Mark 7:24f). Under sin tredje missionsresa vistades Paulus en vecka hos lärjungarna i staden (Apg 21:3f). Tydligen fanns en kristen församling också i Sidon, som Paulus besökte på väg till Rom (Apg 27:3). (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 194-195)

Kom Ghorab är ett av de många slumområden i Kairo som den vanlige turisten kör förbi på sin väg ut mot pyramiderna. Nady Kamel parkerar bilen under en bro och tillsammans stiger vi rätt in i slummen. Husen ligger tätt. De flesta är halvfärdiga, som om man tänkt bygga vidare, men inte haft råd. Vad som genast fångar mitt öga är en vägg, målad i vackra, ljusa pastellfärger. Där finns också små kupolformade kojor, som spyr ut tjock, svart rök. Jag får veta att kojorna är ugnar, där man bränner de lerkrukor, som tillverkas överallt i slummen. Röken förpestar luften och ger lungsjukdomar. ... En stor del av befolkningen är arbetslös. Den största inkomstkällan är krukmakerier, med primitiva ugnar. (Roland Oscarsson "Egypten - Framtidsdrömmar mitt i slummen" s 67; år 2000)

Jag har glömt att tala om att vi bodde i själva Pripjat, alldeles intill reaktorn. Fortfarande ser jag det framför mig: det intensiva, hallonröda skenet, reaktorn var liksom upplyst inifrån. Det var inte en vanlig eldsvåda utan något slags luminiscens. Det var vackert. Jag har aldrig sett något liknande på bio. På kvällen var balkongerna fulla av folk, de som inte hade någon gick till vänner och bekanta. Vi bodde åtta trappor upp och hade fin utsikt. Man bar ut barnen och lyfte upp dem: "Titta! Kom ihåg det här!" Och de som gjorde det var människor som arbetade vid reaktorn . . . Ingenjörer, tjänstemän . . . Fysiklärare . . . De stod där i det svarta dammet . . . Samtalade . . . Andades . . . Njöt . . . Somliga hade bilat eller cyklat flera mil för att titta på. Vi visste inte att döden kunde vara så vacker. (Nadezjda Petrovna Bygovskaja "En monolog om vad vi inte visste: att döden kunde vara så vacker" s 163; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Jesus var snällare än sin far. Han fanns på en tavla inne i stora rummet, ovanför fars och mors säng. Han var klädd i en blodröd mantel och hade en sol uppfästad kring sitt huvud. Han stod där barfotad, hans fötter var stora, rena och skinande vita. Knut (Toring) hade aldrig sett någon med så vita fötter som Jesus. ... Och varken i himlen eller på jorden fanns det någon varelse, som var så mycket för barn som Jesus. (Vilhelm Moberg ”Sänkt sedebetyg” s 72; Barnet)

Vid tackjärnsblåsningen var driften (i mitten av 1870-talet) kontinuerlig. Det folk som direkt betjänade masugnar och rostugnar arbetade i skift dygnet runt, med byte var sjätte eller var åttonde timme; varje arbetare gjorde i genomsnitt tolv timmar per dygn.Under viloskiften kunde de arbetare, som bodde nära hyttan, bege sig hem. Många bodde dock lång väg bort. De fingo laga sin mat och söka vila i hyttkammaren; blott några gånger under blåsningstiden vandrade de hem för att fylla på matsäcken, om inte någon i familjen kom till dem med nya förråd. En del av hyttarbetarna - de som beredde råvaran, d.v.s. krossade malmen och kalkstenen och siktade kolet - gingo ej i skift. De arbetade på dagen, och deras arbetstid varierade starkt, ty den räckte till dess materialet till tackjärnsblåsningen var berett. För dem alla var arbetsdagen lång och tung, under den tid blåsningen varade. På 1870-talet voro dock hyttorna i gång genomsnittligt blott halva året; under den övriga tiden hade folket andra sysslor; på åkern eller i skogen, som gåvo omväxling och måhända krävde mindre ansträngning. (Torsten Gårdlund "Industrialismens samhälle" s 307; Arbetstiden och dess fördelning)

De tekniska förbättringarna av masugnsdriften skedde under perioden 1870-1913 gradvis, utan omvälvande nyheter. Bessemermetodens genombrott på 1860-talet medförde ett behov av ökad tackjärnsproduktion; särskilt föranledde järnhanteringens koncentration till större anläggningar en rad nybyggen av masugnar. Förbättringarna i dessa efter utländska förebilder konstruerade masugnar lågo i den ökade volymen, den mer ändamålsenliga formen, de tunnare väggarna och överhuvudtaget den enklare konstruktionen. Även när det gällde anordningar för masugnarnas drift fortsatte förbättringarna i ökad takt under 1800-talets sista kvartssekel: blästertekniken utvecklades, vågar och mekaniska anordningar för masugnens uppsättning infördes allmänt. ... Genom det av H. Tholander år 1891 införda slutna masugnsmålet kunde masugnsgaserna effektivare tillvaratagas, vilket blev av stor betydelse för masugnsdriftens ekonomi. De förbättrade anriknings- och rostningsmetoderna och framstegen på masugnsteknikens område samverkade till en betydande minskning i kolåtgången. År 1870 beräknades omkring 78 hl träkol ha behövts för att framställa ett ton tackjärn, år 1900 73 hl och år 1915 58 hl, en genomsnittlig besparing under fyrtiofem år av en fjärdedel på den största kostnadsposten. Under tiden 1870-1913 ökades den genomsnittliga dygnstillverkningen per masugn två och en halv gånger, medan årstillverkningen ökades fyra och en halv gånger. En stor del av produktionsökningen möjliggjordes sålunda genom att driften blev mer kontinuerlig: den genomsnittliga blåsningstiden per år och masugn var år 1870 178 dygn, 1913 301 dygn. Genom den ökade koncentrationen och de förbättrade kommunikationerna hade masugnsdriften sålunda blivit nästan helt kontinuerlig. Beroendet av slädföret hade minskat, även om det alltjämt gällde för de kortare transporterna av träkolet ned till järnvägslinjerna. (Torsten Gårdlund "Industrialismens samhälle" s 68-69; Storindustrier på inhemsk råvarugrund)

ca 1850 och tiden dessförinnan

Det vid bergsverken direkt sysselsatta bruksfolket - hammarsmeder, hyttarbetare, gruvdrängar m.fl. - utgjorde vid mitten av 1700-talet omkring 3 (procent) av den totala folkmängden; andelen 1850 torde ha varit densamma. Ett patriarkaliskt tillstånd rådde vid bruken, hyttorna och gruvorna. Arbetarna var underkastade tjänstehjonsstadgorna och lydde intill 1852 under särskilda gruv- och bergstingsrätter. Arbetsdisciplinen var hård. Husaga utdelades av vaktare och andra förmän. Bestraffningsformerna var många: frihetsstraff, böter, gatlopp (på 1700-talet ersatt med spöslitning) och någon eller några timmars vistelse på trähästen, ett tortyrredskap. Hammarsmederna och hyttarbetarna var organiserade i skrån. Sociala förmåner förekom relativt rikligt: bostäder ställdes till förfogande, stundom i förening med åkerjord och täppor, och understöd brukade utbetalas vid arbetslöshet, olycksfall och sjukdom. En del arbetare var samtidigt torpare och många höll sig med kreatur, varvid beten och vinterfoder kunde ingå i naturaförmånerna. Bostadsstandarden var åtminstone bland hammarsmederna jämförelsevis hög. Husen låg i de större samhällena ofta samlade längs bruksgatorna. Sämst ställda i fråga om arbetsvillkor och socialt anseende var gruvdrängarna. Likväl tycks det inte ha varit svårt att få folk till gruvorna. (Sten Carlsson "Svensk historia II - Tiden efter 1718" s 83-84; Det förindustriella samhället 1720-1850)

Väl så viktiga som förändringarna voro på (järnhanteringens) område (med vallonsmide och tysksmide) var vad som (under tiden 1600-1720) skedde inom masugnsprocessen, genom införande av de s.k. fransöske ugnarna, murade masugnar. i stället för en äldre tids skapelse, de s.k. mulltimmershyttorna, så som namnet säger byggda av jord med mellanliggande bjälkar. I alla händelser var det dessa olika faktorer tillsammans som, under fortsatta förbättringar, blevo grundvalen för det svenska järnets stormaktsställning. De utgjorde grundvalen för den svenska metallurgien långt in på 1800-talet. (Eli F. Heckscher "Svenskt arbete och liv" s 115; Huhållningen under internationell påverkan 1600-1720)

Den rikaste av de utlänningar, som Gustav Adolf och Axel Oxenstierna lyckades "locka" att i Sverige placera penningar, var holländaren Louis De Geer. Han började sin verksamhet i Sverige med att av kronan arrendera Finspångs bruk i Östergötland, som han utvidgade till en storartad industrihärd. Här uppfördes masugnar, stångjärnshamrar, spik- och hästskosmedjor; här anlades kanongjuteri och mässingsbruk. ... Vallonernas arbetsmetoder gåvo både mera och bättre järn på kortare tid än de gamla svenska smältningsmetoderna och sparade dessutom bränsle. ... Det lågade och fräste ur masugnar och smedjor, stångjärnshamrarna dånade, i skogarna rök det ur kolmilorna, vattenfallen drevo kvarnar, hamrar och verkstäder av flera slag. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 231-233; Louis De Geer och vallonerna)

Skånelagen (nedtecknad i början av 1200-talet och gällande Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm) hade ... kvar föreskrifter om att den anklagade (för uppenbar misshandel av präst) skulle eller hade möjlighet att "bära järn" för att med Guds hjälp bevisa sin oskuld. Sådana så kallade gudsdomar eller ordalier brukades under prästerlig medverkan i Skandinavien åtminstone fram till 1200-talets mitt och förmodligen ännu längre, fastän bruket hade förbjudits vid det fjärde Laterankonciliet år 1215. Järnbörd gick så till att den anklagade skulle bära ett glödande järn med bar hand ett visst antal steg eller gå barfota över ett bestämt antal glödande plogbillar. Efter tre dagar skulle handen eller fötterna kontrolleras. Den som var oskadd ansågs oskyldig. I Danmark förbjöds järnbörd som bevismedel genom en förordning utfärdad av kung Valdemar, antagligen kort tid efter år 1215, som finns som ett tillägg till Skånelagen. En motsvarande förordning utfärdades i Sverige vid mitten av 1200-talet, men gudsdomar tycks, åtminstone i vissa landskap, ha brukats ända in på 1300-talet. (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 101-102)

Den metod som åstadkom den svenska (järn)produkten kallas vanligen osmundssmide men bär också namnet blästersmide. Metoden hade den viktiga egenskapen, som skilde den från alla senare järnprocesser av någon betydelse, att direkt ur malmen framställa en produkt som åtminstone till stor del var smidbar; inom metallurgien kallas den därför en direkt järnprocess. Visserligen betydde detta icke att man som regel skickade ut osmundsjärnet just sådant som det gick ur ugnarna; produkten blev vanligen föremål för en viss rening därefter, och det är möjligt att denna sista process samtidigt bidrog till att sänka kolhalten i järnet, dvs. göra det mera smidbart. I denna teknik inträdde emellertid en förändring med de mest vittgående konsekvenser, när de från början ytterligt låga och små osmundsugnarna höjdes och försågos med starkare bläster samt därigenom fingo en högre värmegrad. I de äldre ugnarna hade järnet nämligen förblivit en degig massa, vilket skyddade det mot att ta till sig större mängder kol ur bränslet; men med den högre värmegraden skedde övergång till flytande form och därmed så stark ökning av kolhalten att järnet blev klart osmidbart. Detta innebar uppkomsten av vad som fick och som har behållit namnet tackjärn. ... Produkten som sådan kunde icke utan ytterligare förändringar användas till annat än gjuteriändamål, medan den främst behövdes för smide. Men förändringen innebar i övrigt påtagliga fördelar, ty processen blev kontinuerlig och produkten förmodligen renare, så att den nya metoden, masugnsprocessen, blev alldeles överlägsen den gamla. Man drevs emellertid därigenom oundgängligen till att underkasta tackjärnet en ny behandling, och med detta gjorde den indirekta metoden definitivt sitt intåg inom järnhanteringen. Tackjärnet fick nämligen sedan undergå samma slutliga behandling som det gamla osmundsjärnet, och i sin slutliga form behöll det därför namnet osmund. Eftersom detta namn var bestämt av att järnet "höggs" i osmundar av föreskriven vikt och form, kunde det nämligen fortfarande komma till användning också när utgångsmaterialet var tackjärn. Hur gammal masugnsprocessen var i Sverige har i någon mån varit föremål för delade meningar; men säkert är att den icke uppträder i urkunderna förrän omedelbart före mitten av 1400-talet. (Eli F. Heckscher "Svenskt arbete och liv" s 48-49)

Konsten att framställa järn är mer än 3500 år gammal. Med vandrande keltiska folkstammar fördes denna teknik till Västeuropa före 400-talet f. Kr. Järnet var en sällsynt metall. På 1200-talet byggdes den första masugnen i Europa, vilket innebar att järnframställningen kom att vara förenad med allt större investeringar. För järnframställningen fordrades stora mängder träkol, och skogarna blev hårt skattade. 1709 lyckades Abraham Darby framställa järn med hjälp av stenkol. Men nyheten spred sig långsamt. Praktisk betydelse fick uppfinningen först på 1780-talet. Inte förrän omkring 1850 var den första koksmasugnen i gång i Ruhrområdet. (Rune Bunte-Lennart Jörberg "Historia i siffror" s 28)

Grekiska ord:

kaminos (brännugn) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 13:50; Upp 1:15 – Syr 2:5; 22:24; 27:5; 31:26; 38:28,30; 43:4; Asarjas bön v 23-27; De tre männens lovsång v 28; Matt 13:42; Upp 9:2.

pyroô (få att glöda) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 1:15 – Judit 8:27; 2 Mack 4:38; 10:3,35; 14:45; 1 Kor 7:9; 2 Kor 11:29; Ef 6:16; 2 Petr 3:12; Upp 3:18.

chalkolibanon (koppar från Libanon/koppar som liknar olibanum/rökelse) Upp 1:15 – Upp 2:18. Det här ordet är unikt för Uppenbarelseboken, ett ord som tillhör en ny himmelsk ”vit” situation (jfr Egna kommentarer och funderingar till Upp 1:11b). Johannes skådar ”vad ett öga inte har skådat ... vad Gud har gjort redo för dem som välkomnar Honom”(1 Kor 2:9). Jfr berget Libanon med betydelsen av ”det vita”. Exempel: Höga Visan 4:11; 5:15; Jes 60:13; Hos 14:6(7); Judit 1:7; Syr 24:13; 50:8,12. Jfr också libanos-libanon (olibanum/rökelse) i Matt 2:11; Jes 60:6; Syr 39:14. Olibanum/rökelse är ett vitt kådaktigt gummi. I Jes 60 har vi de två betydelserna i ett och samma kapitel. Angående ordet ”chalkos”, se Upp 18:12b.

Ytterligare studier:

Jes 14:8; Hes 22:20-22; 27:5; Dan 3:11.

Christopher Rowland "The Vision of the Risen Christ in Rev I:13ff: The Dept of an Early Christology to an Aspect of Jewish Angelology"; Journal of Theological Studies 31 (1980): 1-11.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-12; 2012-06-03; 2015-01-07; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:15b Och Hans röst (var) som ‘en röst’/’ett ljud’ av många vatten.

Ord för ord (8 ord i den grekiska texten): och '-en röst'/rösten hans som (en)-röst (av)-vatten (av)-många.

1883: ... och hans röst var såsom en röst af mycket vatten.

1541(1703): ... och hans röst såsom en dön af mycket watten.

LT 1974: ... och hans röst dånade som vågorna mot stranden.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Profeten sade:) “Jag hörde (hela tiden) rösten/ljudet av (de levande varelsernas) vingar, 'i det att gå dem'/'då de gick', som ’en röst’/’ett ljud’ av mycket vatten.” (Hes 1:24a, Greek OT)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Människan sade till Jesus:) ”Många gånger (faller pojken) in/ner i vattnet.” (Matt 17:15b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Johannes ’var (hela tiden) döpande’/’döpte (hela tiden)’ i Ainon nära Salim, eftersom där (’hela tiden’/-) var många vatten. (Joh 3:23a)

Exegeter, evangelister med flera:

(Jesu) röst var mäktig som bränningarnas dån, när de efter en stormdag bryter sig mot Egeiska havets stränder så att det hörs långt upp i bergen. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 31)

Si, mitt hjärta det längtar i dalen över bergen, där kungsörnen for, upp till Salem, till konungasalen, upp till Salem, där Salomo bor. ... Han var mörk och konungslig som natten, och hans blick var konungslig och god, och hans röst var som väldiga vatten i en mäktig och brusande flod. ... ... Genom öknen, där lejonet krigar och i klyftan sitt byte förtär, vill jag vandra på vägar och stigar, jag vill vara där konungen är! (Gustaf Fröding ”Upp till Salem” s II:67-68; 1894)

På olika sätt avpassade (Gud) den mänskliga rasen till att stå i samklang med frälsning. Med anledning av detta betygar också verkligen Johannes i Apokalypsen: ”Och Hans röst som ljudet av många vatten.” Ty (Guds) Ande är sannerligen (lik) många vatten”, emedan Fadern är både rik och stor. Och Ordet, som drar förbi alla dessa (människor), skänkte verkligen frikostigt förmåner uppå Hans undersåtar genom att dra upp i skrift en lag som är anpassad och tillämplig på varje klass (ibland dem).” (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 479)

Ytterligare studier:

Ps 93:4; Hes 43:2; Joh 11:43; Upp 14:2; 17:1; 19:6.

Christopher Rowland "The Vision of the Risen Christ in Rev I:13ff: The Dept of an Early Christology to an Aspect of Jewish Angelology"; Journal of Theological Studies 31 (1980): 1-11.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-12; 2012-06-03; 2015-01-07; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:16aa Och i Sin rätta/högra hand hade Han (hela tiden) (א*) sju stjärnor.

Ord för ord (9 ord i den grekiska texten): och (han)-hade-(hela-tiden) i den rätta hand sin stjärnor sju.

1883: Och han hade i sin högra hand sju stjärnor.

1541(1703): Och han hade i sine högra hand sju stjernor.

LT 1974: Han höll sju stjärnor i sin högra hand.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud gjorde) stjärnorna. (1 Mos 1:16b, Grekiska GT)

(Herren sade till Job:) “Lät/förde du tillsammans Plejaders (sju stjärnors) band?” (Job 38:31a, Grekiska GT)

(David sade till Herren: “Du räddar) dem som hoppas emot/på Dig ’ut ur’/från dem som står (och har stått) emot (med) Din högra (hand).” (Ps 17:7b, Grekiska GT)

(David sade till Gud:) “Din rätta/högra (hand) tog ’i stället’/’parti för’ mig.” (Ps 63:8b eller 63:9b, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Min rätta/högra (hand) gjorde himlen fast. ...” (Jes 48:13b, Grekiska GT)

Sol och måne och stjärnor, som är lysande och som skickas bort emot behov, ’är välhörande’/’lyder villigt’. (Jeremias brev v 59a)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Fariseerna) förde en denar till (Jesus). Och Han säger till dem: ”Vems är den här avbilden och inskriften?” De säger * (א,* א,B): ”En kejsares.” (Matt 22:19b-21a; jämför Exegeter, evangelister med flera nedan)

Då (soldaterna) hade flätat en krona ut ur/av törnen, satte de (den) uppå, uppå (Jesu) huvud och ett vassrör i Hans rätta/högra hand, och då de hade fallit ner på sina knän framför Honom, ’skojade ... med’/hånade de Honom och sade: ”Fröjda Dig, judarnas (א,* א, A) kung!” (Matt 27:29)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Tecken kommer att vara i sol och måne och stjärnbilder.” (Luk 21:25a)

En herres hand var (hela tiden) i sällskap med (dem som kom med det goda lilla budskapet om Herren Jesus). (Apg 11:21a)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Fadern välkomnar Sonen och har gett (och ger) alla ting i Hans hand. (Joh 3:35)

(Jesus sade till judarna:) ”Jag ger dem tidsålderslångt liv, och de må inte/förvisso ej fördärvas in i (den kommande) tidsåldern, och inte/förvisso må ej (א,*א) någon röva bort dem ut ur Min hand.” (Joh 10:28)

(Jesus sade till de sju lärjungarna:) ”Kasta nätet ’in i’/’i riktning mot’ den rätta/högra delen av båten, och ni skall finna.” (Joh 21:6a)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

Kärran rullade fram och det enformiga skallrandet försatte den unge resenären i sömn. Och så drömde (Lundstedt), att han satt på sjustjärnorna och åkte opp för himlavalvet, där han hörde en fiol spela, som hade strängar så långa som landsvägen, med ljudpinnar höga som mastträn och stallen voro av vitt porslin, och nordanvinden var stråken, hartsad med isbarkar; och fiolen gav melodier i nya tonarter med tre kvarts toner i stället för halvtoner, och det fanns både eiss och hiss, som han alltid undrat över vart de tagit vägen, när Gud lät människan skapa klaveret. (August Strindberg "Skärkarlsliv" s 25-26; Den romantiske klockaren på Rånö; 1850-talet)

Hadji-Murat kastade en blick mot himlen och såg på Sjustjärnorna att det redan var långt efter midnatt och att han borde ha bett nattbönen för länge sedan. (Leo Tolstoj "Hadji-Murat" s 41; år 1851)

Vad man än kan säga om (biskop Esaias) Tegnér, mot sin övertygelse talade han aldrig. . . . Klarast tycks han ha koncentrerat sin religiösa ståndpunkt i det tal, som han - delvis på vers - höll vid invigningen av Gårdsby kyrka i juni 1837. Så talar endast den, som själv lever med i sina ord: "Ja, helig, helig han, som skapat världen! Han kastar himlen som en mantel kring sig, och vår, som blommar, är hans andedräkt. Sjustjärnorna, sju solar, sätter han som gyllne ringar på sitt skaparfinger, han hänger svärdet i Orions bälte, och fästets Lyra klingar på hans arm. Fall ner och tillbed! - Nej, stig upp och älska! Ty det är han, som lyser dig i solen, när dig i skörden, svalkar dig i källan och susar över dig i lundens toppar, när månen skiner på de stilla vattnen och på de stilla tankarna, som gå bland minnets vålnader i aftonstunden." (Martin Sjöstrand "Biskopar på Östrabo" s 297)

Den pietistiska väckelsen lät icke hejda sig, och den gick från Danmark till Norge, där bland andra prästen Tomas von Westen i Romsdalen blef vunnen för den. Tomas von Westen bildade med 6 andra Romsdalspräster den s.k. "sjustjärnan", som började med att utöfva tukt inbördes och bland andra ämbetsbröder, men som 1714 sände konungen en "demonstration", i hvilken de 7 prästerna bådo om skärpning af kyrkotukten, upprättande af församlingsråd och af en kyrklig domstol, reform af det teologiska studiet, införande af konfirmation, katekisation o.s.v. Sjustjärnans klagomål väckte delvis uppmärksamhet i Köpenhamn, och de blefvo undersökta af en kommission men åstadkommo för ögonblicket endast upprättandet af ett missionskollegium, som icke allenast skulle verka för hednamissionen utan också för religiös väckelse i hemlandet. Kollegiets presiden blef geheimnerådet Johan Georg Holstein, en man af bestämd pietistisk färg. Genast blef arbetet satt i gång bland de finska lapparne, men Hans Egedes plan till en mission på Grönland lades å sido utan att beaktas. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 690)

"Tror man inte på vad jag säger", (sade Sancho), "så tror man väl inte heller att när jag kikade fram under bindeln så såg jag att jag var så nära himlen att det bara var en knapp handsbredd dit upp, och jag kan svära på, ers höghet, att himlen är väldigt stor. Sen for vi vidare under himlapällen och jag fick syn på dom sju små killingarna (Sjustjärnorna, Plejaderna), och jag som därhemma som barn vallat getter fick en sån lust att leka med dom en liten stund att det riktigt gjorde ont i mig. ... Två av dom är gröna ... och två är röda och två är blå, och den sista är brokig. ... Det är självklart skillnad på himlagetter och jordagetter." (Miguel de Cervantes "Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha" s 707-708)

Det hade tagit (Odysseus) fyra dagar att bygga flotten. På den femte dagen sände den sköna Kalypso bort honom från ön efter att ha badat honom och försett honom med ljuvligt doftande kläder. ... (Odysseus) satt i aktern vid rodret och styrde som den erfarne sjöman han var. Han tillät inte sig själv att slumra in utan satt och såg upp mot Plejaderna och Bootes som går ned så sent, och också på Björnen, även kallad Vagnen, som bara vrider sig runt och håller blicken fäst på Orion och är den enda bild bland stjärnorna som inte badar i Okeanos. (Homeros "Odysséen" s 109; Odysseus' flotte)

Att fortsätta med (hembygden):

Gatlyktan överröstar med lätthet Orions ljus. Då minns jag min barndoms höstar och nattmörkret utomhus. Där bar stjärnorna syn för sägen ocm världar som föddes och dog. Och jag snubblade aldrig på vägen, märkvärdigt nog./A. Mossbeluper (Alf Henrikson "Tittut" s 168; Eftertanke)

Det händer väl än att du ler men tankfullt och inåtvänt. Vi är inte så glada mer för allt vad som sedan har hänt. Men jag tänker jag vet vart du vill - jag vet vad du längtar till - ... Till det vita lilla torget i Cyrene, till den tysta lilla gatan som bar dit, till templen av sten där Plejaderna sken och den vänliga månen brann vit - till den vita lilla hamnen i Cyrene, till det morgonblåa havet bortom den och till herdarnas stund i olivernas lund som aldrig kommer igen. (Alf Henrikson "Medan göken tiger" s 68; Det vita lilla torget i Cyrene)

Om kvällen som tände stjärnornas ljus och lyfte månen som blänkte utgick den gamle herrn ur sitt hus och satt i sin trädgård och tänkte. ... Stilla steg Sjustjärnan över hans tak i tigande rymders eter, men djupt i hans själ hördes buller och brak av längtans enorma raketer. (Alf Henrikson "Medan göken tiger" s 72; Jules Verne)

De sju ordförandena (i Jönköpings Missionsförening/Svenska Alliansmissionen) har varit varandra mycket olika. ... Man har haft olika kyrkosyn och olika sociala utgångspunkter, men i ett har alla varit eniga: väckelse och mission är A och O, kallelsens mening är väckelse och mission, arbetets motivering är väckelse och mission, allt står och faller med väckelsen och missionen. (Stig Dominique "En sjustjärna i väckelsens historia" s 36-37; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1952)

Det var en som var på skogen och högg kolaved. Ock när det led mot middag, så kom hans hustru med mat till honom, ock han åt, ock sen så la de sig ock vilade, ock hon blev med en pojk efter det. Men det var inte hans gumma ändå, för det var skogsfrun, fast hon hade gjort sig sådan. ... Och den pojken brukade de kalla Pottetorps here. ... Han var på skogen en dag ock högg sig en väldigt stor björk ock bar hem; men när han skulle lässa av sig det, så kastade han storänden i backen, så toppen han vispade till, så pojken han for iväg så långt, så han kom inte igän på sju år. Och då hade han varit ock bundit ihop sjustjärnorna. Se de hade väl varit som vanliga stjärnor förut, men han plockade väl ihop dem, så de sitter i en enda klunga. (Bernhard Karlgren "Folksägner från Tveta och Mo härader" s 9-11; Månsarpsmål; "Skogsfrun och hännes son" berättad av Petter i Månsarps fattighus; omkring år 1900)

En gång talte (Ålleman = Gustaf Johannesson 1815-1880) om att han köpt en fin travare. När han upprymd körde hem från (Jönköping) blev det fart i hans kärra, ty han fick se att själva sjustjärnorna ville tävla med honom i snabbhet! "I Bratteli höll di på å ta mej fatt , men på Åsamon blev di bet i alla fall", skröt han. (Vägen svängde, så att han fick den bekanta stjärngruppen i ryggen.) (Sigurd Lindgren "Bergslagsgestalter" s 62)

Så länge Plejades sig öfver Norden sträcka, Och våra frusna fält en tarvlig föda räcka, Och våra nakna berg ge krigare och svärd, Skall tyranniet ej en hatad hjessa höja, ej trampa menskors rätt, ej under oket böja En värnlös lemnad verld. (Nils Lorents Sjöberg "Gustaf Adolphs den Stores anträde till regeringen" s 77)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

I 1:16 håller Kristus sju stjärnor i sin hand. Det kan vara en medveten motbild till den bild som fanns på de mynt som kejsar Domitianus lät prägla, där han var avbildad som ett barn med sju stjärnor i handen. (Mikael Tellbe ”Lammet och odjuret” s 34)

Romarna byggde en mur (1500 m) runt (Damaskus) som skydd mot fientliga anfall. I muren fanns sju portar, uppkallade efter de sju stjärnorna, de sju systrarna , i stjärnbilden Plejaderna. (Ulla Fredriksson-Kerstin Hyltmark "Syrien - Historiens port" s 29)

Församlingarna är lampor, Herrens tjänare är stjärnor, men Herren själv är solen. (Studiebibeln IV:759)

En förtjust blick måste vi kasta på ett tovigt ljusnystan som ligger hopgyttrat vid Perseus(bågens) fötter. Plejaderna eller sjustjärnorna kallas den gruppen. En hop solar flyger tillsammans genom rymden som en flock vilda fåglar. ("Min Skattkammare VII" s 175; Stjärnbilderna på himlen; Karin Schultz)

Man ser ej himmelen på dan, den hänger högt, högt över stan. Man stirrar uppåt i det blå men ingen himmel syns ändå. ... Men väntar man tills det blir natt då ser man den. Jag tycker att jag är bekant med himmelen. Varenda stjärna är min vän. ... Jag vet var Vintergatan går, Orion har jag lärt i år. Jag vet var Kassiopeia finns, men alla namn jag inte minns. ... Sjustjärnan strålar fin och klar. "Den är som bin i svärm", sa far. Jag tänker när jag stjärnan ser: en leksak liknar den nog mer. ... Ett puzzel tror jag att det är som någon ängel glömde när han lekt till slut och måste gå ifrån sin änglaleksaksvrå. ... Tänk om den ängeln kom till mej och sa: "Nu leker jag med dej!" Hur känns det, tror du, att ibland få hålla stjärnor i sin hand? ("Min Skattkammare V" s 163; Amy Lowell, U.S.A.)

Bibeln ger ... vid handen, att under församlingens tid kommer inte det ondskans mörker, som råder i världen, att kunna fördrivas. Därför framställes församlingen såsom en ljusstake, från vilken de troende lyser i den mörka natten. Då Jesus talar om sina tjänare, som han har i sin hand, säger han, att de är stjärnor. Stjärnorna hör också natten till. Änglarnas fridsbudskap blir inte verklighet i all sin fullhet under denna tidsålder. Kristi församling måste göra sig förtrogen med strid mot ondska och mörker, så länge hon är kvar i denna tidsålder. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 371; ledare i tidningen Dagen den 24 december 1951)

ca 1950 - ca 1900

(Det kan vara skönt att) tänka på universums vidsträckta blå biljardbord, där bollarna är världar . . . och sitta och vänta på att drömmens ljudlösa aeroplan skall lägga till vid din fönsterkarm och bära dig till fjärran platser i natten, där Eros tänder blodröda månar och sjustjärnor för sina utvalda . . . (men en själssjuk katts sköna men otröstliga klagan gör att) du drar dig tillbaka, stänger fönstret med en axelryckning och sätter dig ner för att läsa vidare i Geschichte des Materialismus. (William Heinesen "Den dunkle sol" s 21; Adepten)

(Valter Sträng) hade åter börjat läsa böcker om stjärnorna, liksom när han gick under kvällarnas stjärnhimmel på Trångadal. När all annan kunskap tröttade honom gick han till stjärnkunskapen. Ämnets oändlighet, människans nästan löjliga otillräcklighet inför det, denna vetenskaps fattigdom på bevisade fakta men rikedom på hypoteser – detta eggade. Och han gick ut de klara höstkvällarna och försökte känna igen föremålen för sin forskning på himlen. ... Han gjorde sig ganska bekant med Sjustjärnorna. ... Universum reste sig över honom. Hit hörde han. Här var hans hem. Det var det vissa. Han hörde till Det Hela. ... Under stjärnornas fjärrljus förrättade han sin aftonsång och sin högmässa, skådade in i Universums tempel, in i Rymdernas Residens. ... Och vid sina aftnars gudstjänst under zodiakens stjärnbilder bekände sig Valter till ett Högsta Väsen, som han gav flera namn, som han kunde nämna Rymdernas Styresman. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 626-628; Fria ordets tjänare; 1919-1921)

Du sover bak sex små fönster, och sjustjärnan står däröver. Det är så litet för tanken men allt vad tanken behöver. ... En stjärnklase hänger på himlen så lågt att den lätt kunde plockas Nu skiner det sjufalt i fönstren på huset som liknar en dockas. ... Ack, det är så litet för tanken men allt vad min tanke behöver, ty du är min kärlek, min kärlek med eviga stjärnbilder över. (Gabriel Jönsson ”Impromptu” s II:388; 1920)

(Toukolapojkarna) sjöng för (de sju bröderna) en nyss författad visa, som de kallat "Sju mäns samlade krafter". ... "Tjuta må nu gap och tunga, När det lyster mig besjunga Sju mäns samlade krafter. ... Sjustjärnan den siffran visar, Som i denna vers vi prisar: Jukolas stabbiga klunsar." (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 45-46)

Stjärnorna tändas. Stjärnorna glöda, brinna och slockna och rulla som döda klot och bli stoft, medan rymderna föda nya, lysande stjärnor igen. Jordens bebyggare, Jordens män glöda av hat och förblöda, föröda blint varann, medan kvinnorna föda nya liknande släkten åt dem. . . . Frihetsdröm! Så spröd som en sländas ljusblå, skimrande vinge du var. Våld är den verklighet som finns kvar. Mörker och våld. Men stjärnorna tändas. (Mikael Lybeck "Stjärnorna tändas" s 177-178)

Sent häromkvällen, när vi alla lämnat Nutis rum sedan han somnat, såg jag henne sitta på den lilla balkongen. Vi bor i det sista huset på Via Veneto och har den öppna Villa Borghese-parken framför oss. Fyra små balkonger på översta våningen nedanför husets takfris. Cavalena satt på en annan balkong och verkade försjunken i betraktande av stjärnorna. Plötsligt hörde jag honom säga, med en röst som kom som långt bortifrån, nästan som från himlen, och var färgad av en oändlig dysterhet: "Sesè, ser du Plejaderna?" Hon låtsades titta: kanske hade hon ögonen fulla av tårar. Och fadern sade: "Där är de ... ovanför ditt huvud ... den där lilla stjärngruppen ... ser du dem?" Hon gjorde ett jakande tecken, att hon såg dem. "Vackra, inte sant Sesè? Och ser du Capella, som den brinner?" Stjärnorna ... Stackars pappa! Just en fin förströelse. (Luigi Pirandello "Kameran går - kameramannen Serafino Gubbios dagboksanteckningar" s 124-125)

Jag vet inte om jag har talat om för dig vad för slags klocka våra mödrar förlitade sig på när de skulle stiga upp. ... Vad din farmor (i Ras el-Matn i Libanon) i första hand satte sin lit till var stjärnorna; Venus, Plejaderna vid deras uppgång eller vågen om den var uppe eller nere. Våra mödrar fastställde nattens timmar med ledning av stjärnorna. (Anis Freiha "Hör på, Ridda!" s 183; Freiha - f. 1903 - förklarar det gamla Libanon för sin son)

ca 1900 och tiden dessförinnan

Det mörknar. Längs alléer och längs trötta dammar jag strövar utan mål. Och parken doftar underbart av höstlig friskhet och löv och röda bär. Dess bladverk tunnats ut och stjärnor lyser vita emellan kvistarna. Jag vandrar mycket sakta - och i parkens mörker är tystnad härskaren. Och stegen ekar klingande i nattens svalka och likt ett tsaremblem står iskallt gnistrande Plejadernas briljanter mot himlens mörka fond. (Ivan Bunin "Plejaderna" s 147-148)

1885 inträffade en händelse, som mer än något annat fäste världens uppmärksamhet på Kina Inlandsmissionen och blev av största betydelse för denna organisation. Då inträdde den s.k. "sjustjärnan från Cambridge" i sällskapets tjänst. Fem unga studenter från Cambridge, alla högt begåvade, framstående både i studier och sport, jämte två unga officerare fattade ett plötsligt beslut att gå ut som missionärer. De valde att sluta sig till det fattigaste missionssällskapet, det som erbjöd de hårdaste villkoren. Detta väckte ett oerhört uppseende. En underbar välsignelse följde dem. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 94)

"Men, min snälle kapten, han har ju inte någon kompass?" "Jag styr efter Sjustjärnan." "Jaså - det vill säga, han har inte haft råd . . . Och ändå vill han inte assurera?" "Nej, det vill jag inte . . . åtminstone inte för min del. För sin kan ju häradshöfdingen göra som han tycker." (Jonas Lie "Rutland" s 9)

(Bibeln) fäller ... här och där gåtlika yttranden, hvilkas sanning efter hand kommer i dagen mer och mer, allt efter som vetenskapens män blifva mer förtrogna med världsalltets lagar. Det märkvärdigaste exemplet härpå är kanske det välbekanta stället, Job 38:31, där Gud frågar patriarken: "Knyter du tillhopa Sjustjärnornas knippe?" Under århundradens långa lopp sedan Jobs bok skrefs, hvilket troligen skedde så långt tillbaka i tiden som tre tusen tre hundra år, fanns ingen riktig mening för dessa ord. Men nu (1876) synes en betydelse taga gestalt och småningom blifva allt mer bestämd och lefvande, en betydelse värdig den store Guden, som först uttalade den gåtfulla meningen. Ty år 1748 gaf astronomen Bradley en vink, som andra efteråt utvecklat och bekräftat, att vårt solsystem tillika med hela den del af stjärnhimmelen, som är inom räckhåll för vår syn och våra teleskop, är blott en del af en ofattligt vidsträckt krets af stjärnor, som hvälfva sig omkring en enda medelpunkt. Och denna medelpunkt, denna världsalltets svängningsaxel, förmodas nu befinna sig bland Sjustjärnorna. Om detta är fallet, underbart är då i sanning "Sjustjärnornas knippe", som håller stjärnhimlarnes alla härar i regelmässig rörelse. (G.H. Pember "Jordens första tidsåldrar och deras samband med den moderna spiritismen och teosofien" s 103-104)

Vi er de natlige vaeversker, der sanke de usynlige tråde, fra Maelkevejens yderste rundkreds, hvor vaevens ende står. Svaevende nattesyner, aldrig traettede, flyvere uden vinger, med hvem dog ingen fugl kan måle sig i flugt. (Carsten Hauch "Plejaderne vid midnat" s 38)

Nu skall man ock veta, att i förtiden haver detta landet, som ock alla andra land och riken, varit fullt med avguderi. . . . Men i Uppsala, där som konungssätet här i Sverige varit haver, där haver ock rätta avgudasätet varit. Och säges avgudatemplet hava stått icke långt därifrån, som nu står domkyrkan, vilket som säges hava kosteliga nog prytt varit. Och i samma tempel skola de hava haft tre gudar. Den förste och ypperste hava de kallat Tor, och är den (utan tvivel) som när de latiner haver hetat Jupiter, den de ock höllo för den högste guden. Och honom hade de gjort som en naken pilt, sittandes på en vagn, gjord som Karlavagnen, och hade en spira i den ena handen och sju stjärnor i den andra. (Olaus Petri "En svensk krönika" s 265-266)

Full av kättja jagar (tjuren Taurus ständigt) Pleiones sju döttrar, vilka Zeus förevigade som en klunga stjärnor med namnet Plejaderna. Att kunna räkna alla de sju stjärnorna är ett tecken på att synen är god. ... Merope var den enda som äktade en dödlig och därför är hennes stjärna den svagaste av de sju. Systrarna hade berömda barn med Zeus, Poseidon, Hermes och Ares. Zeus förvandlade dem till stjärnor för att de skulle slippa jägaren Orions pilska närmanden, men denne blev också en stjärnbild och fortsätter att jaga dem på natthimlen. (Bellingham ”Grekisk mytologi” s 122-123; Stjärnbilderna)

Sångarna:

Allt , Herre, lyder dina bud. Pris vare dig, allsmäktig Gud! Halleluja! Dig ske ära för broder Sol med väldig glans, för syster Måne, stjärnors krans. Lov och ära ske dig, Herre! Halleluja, halleluja, halleluja! (Franciskus av Assisi/J-E Löfkvist: Psalmer och Sånger 353:1)

Egna kommentarer och funderingar:

I Synoptikerna (och Apg) används det grekiska ordet för stjärna sju gånger.

Grekiska ord:

astêr (stjärna) (i NT + exempel i Apokryferna) Jeremias brev v 59; Upp 1:16 – 2 Mack 9:10; Salomos Vishet 7:19,29; 10:17; 13:2; 17:5; Syr 43:9; 44:21; Baruk 3:34; Asarjas bön v 13; De tre männens lovsång v 40; Matt 2:2,7,9-10; 24:29; Mark 13:25; 1 Kor 15:41; Judas v 13; Upp 1:20; 2:1,28; 3:1; 6:13; 8:10-12; 9:1; 12:1,4; 22:16.

Ytterligare studier:

Job 9:9; Ps 16:11; 44:4; 63:8(9); 138:7; 139:10; Jes 41:10; 51:16; Amos 5:8; Joh 13:3.

Christopher Rowland "The Vision of the Risen Christ in Rev I:13ff: The Dept of an Early Christology to an Aspect of Jewish Angelology"; Journal of Theological Studies 31 (1980): 1-11.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-12; 2012-06-03; 2015-01-07; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:16ab Och ut ur Hans mun gående/gick det ut ett tvåmunnat skarpt stort svärd.

Ord för ord (9 ord i den grekiska texten): och ut-ur '-nen mun'/munnen hans (ett)-stort-svärd tvåmunnat skarpt gående-ut.

1883: ... och från hans mun utgick ett skarpt tveeggadt svärd.

1541(1703): ... och av hans mun utgick ett skarpt tveeggadt swärd.

LT 1974: ... och ett skarpt dubbeleggat svärd i sin mun.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren Gud) kastade ut Adam ... och ordnade keruberna och det lågande stora svärdet, som vänder sig (till) att vakta vägen av/till livets trä. (1 Mos 3:24, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: ”Låt) tvåmunnade stora svärd (vara) i (de frommas) händer.” (Ps 149:6, Grekiska GT)

(Slaven Israel sade: “Herren) har satt/gjort Min mun som om (den var) en skarp dolk.” (Jes 49:2a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Jag kommer att finnas/befinnas skarp i ‘en dom’/’ett domsutslag’. (Salomos Vishet 8:11a)

(Salomo sade till Herren:) ”Till en erinran om Dina utsagor inympades (Dina söner) (hela tiden) (av ormarna), och de räddades (hela tiden) alltigenom på ett skarpt/snabbt sätt.” (Salomos Vishet 16:11a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Som ett tvåmunnat stort svärd (är) varje laglöshet. Dess slag är inte ett botande.” (Syr 21:3b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Många har fallit i en dolks mun.” (Syr 28:18a)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Simeon sade till Mariam:) “Ett stort svärd skall komma och/också genom din egen själ, på vilket sätt – alltefter omständigheterna – ’räknanden alltigenom’/överväganden ut ur många hjärtan må avslöjas.” (Luk 2:35)

Alla (i synagogan) var (hela tiden) vittnen om (Jesus) och förundrade sig (hela tiden) på/över de fröjdbringande (nådens) utsagor som gick ut, ut ur Hans mun. (Luk 4:22a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Det här folket) skall falla (i) en dolks mun.” (Luk 21:24a)

(Gud sade till Israel:) “Ni tog upp ... er Gud Romfans (א*) stjärnbild. (Apg 7:43a; lägg märke till likheten mellan Romfan och romfaia/’stort svärd’)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna: ”Fadern) har gett (Sonen rättslig) myndighet att göra/hålla dom, eftersom Han är en människas son.” (Joh 5:27)

Exegeter, evangelister med flera:

"Mången kan stötas bort av läran om de eviga straffen", (sade Helmer Bro till Elisa). "Nå, vad gör det, om allt ändå blir bra till sist? Men finns det eviga straff, är det förfärligt att insöva människorna i falsk säkerhet i stället för att låta sanningen ljuda, medan det ännu är tid att undgå domen." Helmer Bro funderade. Onekligen fann han Elisas lösning på gåtan praktisk, men den tilltalade honom inte. "Det är ett hårt tal", sade han. "Men månne det inte har saltets sälta?" sade Elisa. Han skakade på huvudet. "De måste kunna förklaras på annat sätt, de där ställena om evig dom", sade han. "Förlorar inte Guds ord sin omskapande kraft för oss, om vi vrider och vänder det för att få det att passa in med våra tycken och känslor?" sade hon. "Det bästa är att låta det träffa oss, även när det genomborrar oss som ett tveeggat svärd." "Men inte när det tycks förvränga Gud och göra honom till en grym tyrann." "En grym tyrann!" upprepade hon. "Han. som av kärlek dog för världen på förbannelsens kors, hur skulle han kunna vara en grym tyrann? Och det är i hans hand som världsdomen vilar. Nog dömer han bättre än vi." Helmer svarade inte på detta hennes sista argument. För henne var det tydligen alldeles tillräckligt, och fastän det inte förmådde tysta hans tankes alla frågor, fann tanken ingen invändning som kunde vederlägga det, ty det var hjärtats språk. (Elisabeth Beskow "På Älghyttan" s 136-137)

Jag är född under tecknet Väduren. Dess tecken representerar Offret. Efter ett lifs arbete som mitt till belöning: att slagtas. Hvarje framgång följd af lidanden; hvarje spår af lycka bestruken med smuts; hvarje uppmuntran ett hån, hvarje god gerning straffad med korset. Men det betyder också: Våren, något nytt. Hvem vet? Kabbalistiskt = hufvudet (sinnena = portarne) och hjernan (= tanken) Bibliskt = Benjamin: "Benjamin skall rifva sönder som en varg; om morgonen skall han sluka bytet och om aftonen dela ut aflefvorna" (Jakobs välsignelse.) (Den senromerske författaren) Manileus säger: "Väduren, ärofull i sitt gyllene skinn .." Gyllene skinnet anses vara fårskinn på hvars ullsida guldflagorna uppfiskades af guldvaskarne i Colchis och hvilket än i dag brukas af Franska guldvaskare i landets floder. ... Väduren är planeten Mars med Martiskt förstörelse. "Ur hans mun utgick ett tvåeggadt svärd .." ... Har Ni sett någon menniska så hetsad som jag? Väduren syndabocken! (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 281-282; brev 20 juli 1896 till Torsten Hedlund)

Svärdet är riktadt mot de ogudaktiga som skola förgöras. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 618)

När Guds lag rätt förkunnas, så att Guds tve-eggade svärd sätts mot bröstet, då skall somliga bli förhärdade, och somliga få en kraftig väckelse. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 193 i predikan 1854 över Hes 36:26,31)

Jag gratulerar Er att blifva af med Stenberg. Befordringsrätten för Stockholms presterskap är som ett tveäggadt svärd: duger man till något så skall man derföre befordras, duger man till intet, och är en spitsbof till på köpet, så skall man äfven derföre befordras. Kjellin är väl en narr, men det är dock himmelskriande att en sådan mask som Herlog Stenberg kunde föredragas för honom. I Carlstad Stift tackar man icke för presenten. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 235-236; brev från Lund den 11 april 1822 till Carl Peter Hagberg)

(Den medeltida) riddarens viktigaste anfallsvapen voro svärdet och lansen. ... Under äldre medeltiden voro svärden av samma typ som vikingasvärden, alltså tämligen korta och breda, och användes uteslutande för hugg, men då rustningsskyddet blev effektivare började man under 1300-talet förfärdiga längre och mycket spetsiga klingor, avsedda att kunna stickas genom rustningens fogar. (Ragnar Blomqvist "Folkliv och folktro" s 380)

Sigurd beredde sig till strid mot Hundings söner. ... (Regin) ägde ett svärd som han själv smitt och som kallades Ridill. Sigurd bad Regin låna mig svärdet. ... När vi möttes började en hård batalj. ... Sigurd går emot (Hundings söner) med sådan kraft att allt viker undan för honom, ty svärdet Gram blir dem till stor manspillan. ("Jultåten om Norna-Gäst" s 100,103)

Segerlame hette en kung som härskade över Gårdarike. ... (Han) hade från dvärgarna fått ett svärd som hette Tyrfing och var skarpare än alla andra. Var gång det drogs lyste det som en solstråle. Aldrig kunde eggen blottas utan att någon blev dödad, och jämnt skulle den vara smord i varmt blod innan den stacks i skidan. Det fanns ingen levande varelse, varken människa eller djur, som kunde leva till nästa dag när han fått ett sår av det svärdet, vare sig det var stort eller litet. Hade det väl höjts till slag träffade det aldrig fel eller hejdades förrän det slog i marken, och den man som bar det i strid fick seger var gång han svingade det. Detta svärd är berömt i alla fornsagor. En man hette Arngrim; han var en stor viking. Han begav sig österut till Gårdarike, vistades en tid hos kung Segerlame och blev styresman för hären, till skydd både för landet och dess invånare. ... Kungen gifte bort sin dotter med honom och gjorde honom till den främste mannen i riket. Han gav honom också svärdet Tyrfing. Med sin hustru Eyfura for Arngrim norrut till sitt arvegods och slog sig ner på den ö som heter Bolmsö. De fick tolv söner ... (som) blev vida berömda i alla länder, och ingen kung fanns som vågade neka dem vad de ville ha. ("Hervararsagan" s 23-24)

Den romerske soldaten hade en rustningsdel, som inte bara var ett försvarsvapen utan tillika ett angreppsvapen. Det var svärdet. Paulus säger, att svärdet är Guds Ord. Detta svärd använde Jesus, när djävulen anföll honom i öknen. Jesus höll ingen straffpredikan för Satan när han gjorde sina tre olika anfall mot Honom. Han slog tillbaka varje angrepp med att citera ord från Gamla Testamentet. ”Det är skrivet”, sa Herren Jesus. Och djävulen måste vika. Vi har inte något annat vapen men Guds Ord är lika skarpt än i dag. (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 40)

"Om Feanor har jag bara hört saker som tyder på att han i sanning var en stor man", (sade Thingol). "Om hans söner har jag inte hört mycket som behagat mig; men samtidigt kommer de förmodligen att visa sig vara vår fiendes allra dödligaste fiende." "Både deras svärd och deras råd kommer att vara tveeggade", sade Melian, och sedan talade de inte mera om denna sak. (J.R.R. Tolkien "Silmarillion" s 138; Quenta Silmarillion)

Sångarna:

Hvad är som ett tveeggadt stål, Som aldrig något motstånd tål, Och intet pansar utestänger, Men genom själ och ande tränger Och egen vanmakt känna lär? Det är Guds ord, Guds ord det är. (EM Arndt – Lina Sandell: Sång 105:2)

Egna kommentarer och funderingar:

Ett grekiskt ord för ett svärd av mer normal storlek är “xifos”, som inte förekommer i NT men i GT, t ex i Salomos Vishet 18:15.

Guds utsaga (är) ... vassare över/’mer än’ varje tvåmunnad dolk. (Hebr 4:12a)

Grekiska ord:

distomos (tvåmunnad) Ps 149:6; Syr 21:3; Upp 1:16; Hebr 4:12 – Dom 3:16; Ordsp 5:4; Upp 2:12. Guds svärd är ett talande svärd (Ps 149:6; Hebr 4:12; Upp 19:13-15; jfr Ef 6:17 “Andens dolk”). De två munnarna kanske bäst kan associeras med den förra och den senare uppenbarelsen (jfr Syr 33:15; Matt 13:52; Hebr 1:1-2). Jämför Upp 19:15 där det inte sägs något om ett svärd med två munnar. Här Guds svärds arbete slutgiltigt utan någon efterföljande handling i frälsningshistorien. Gud säger: ”Jag gör allting nytt.” (Upp 21:5)

oxys (skarp) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 7:22; 18:16; Upp 1:16 – Salomos Vishet 8:11; 16:11; Rom 3:15; Upp 2:12; 14:14,17-18; 19:15.

romfaia (stort svärd) (i NT + exempel i GT) 1 Mos 3:24; Ps 149:6; Syr 21:3; Luk 2:35 – Josua 6:21; 1 Sam 17:45; Ps 22:20(21); 149:6; Jer 43:11; Hes 5:1,17; 14:17,21; 21:14,28; Dan 11:33; Sak 13:7; Judit 1:12; 7:14; 8:19; 9:2; 11:10; 1 Mack 2:9; 3:3; 4:33; 7:38,46; 9:73; 2 Mack 15:15-16; Salomos Vishet 5:20; Syr 22:21; 26:28; 39:30; 40:9; 46:2; Baruk 2:25; Susanna v 59; Upp 2:12,16; 6:8; 19:15,21.

Ytterligare studier:

Ps 57:5; Ordsp 5:4; 18:21; Jes 11:4; Amos 9:4; Salomos Vishet 18:14-16; Ef 6:17; 2 Thess 2:8.

Christopher Rowland "The Vision of the Risen Christ in Rev I:13ff: The Dept of an Early Christology to an Aspect of Jewish Angelology"; Journal of Theological Studies 31 (1980): 1-11.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-12; 2012-06-03; 2015-01-08; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:16b Och Hans anblick/ansiktsuttryck ’för till’/ger ljus som solen (א,*א) i sin förmåga.

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus): och '-en anblick'/anblicken hans för-till-ljus som '-en sol'/solen i '-n förmåga'/förmågan sin.

1883: ... och hans utseende var såsom då solen lyser i sin kraft.

1541(1703): ... och hans ansigte sken såsom klara solen.

LT 1974: ... och hans ansikte lyste som solen, när den skiner som klarast.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Debora och Barak sade: “Må) de som välkomnar (Herren vara) som en sols utgång i sin förmåga.” (Dom 5:31a, Grekiska GT, B)

(Profeten sade till Guds folk: ”På den stora slaktens dag) ... kommer solens ljus att vara sjufaldigt i/på den dagen, när Herren – alltefter omständigheterna – må bota Sitt folks krossande, och Han skall bota smärtan av ditt slag.” (Jes 30:26, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) förvandlades framför (Petrus, Jakob och Johannes), och Hans ansikte lyste som solen. (Matt 17:2a)

(Paulus, nationernas apostel, sade:) "Jag skådade enligt/nedåt vägen ett ljus från himlen, över/’mer än’ solens lyster/glans, som hade lyst runt omkring mig och dem som gick/färdades tillsammans med mig." (Apg 26:13b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Vi betraktade Hans härlighetsglans, en härlighetsglans som en enda avkomling från sidan av en fader, fylld med fröjdbringande (nåd) och sanning. (Joh 1:14b)

Hembygdens predikan:

Man har funnit fläckar i solen men ingen fläck hos Jesus. Han var vad han gav sig ut för, och gav sig ut för vad han var. Han var sålunda sann eller, såsom han säger, själva sanningen. Därför är intet att lägga till i hans liv, ej heller något att taga ifrån. Andra kunna vara små stjärnor, han var den stora sköna solen. Därför har ock världen blott en frälsare, liksom hon har blott en sol. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 81, Trettondedagen, Joh 8:12)

Jesus mottog publikaner och syndare, ja ”åt” med dem. Jesus var lik solen, som drager allt levande till sig, ja lockar fram liv ur den mörka, kalla jorden. ... Det gick här, som när du har en blomma i ditt fönster och du enträget vänder henne från solen, men hon ändock till slut står vänd emot henne. Så drog Jesus alla ärliga själar till sig. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 283, Tredje söndagen efter trefaldighet, Luk 15:1-10)

Exegeter, evangelister med flera:

ca 2000 - ca 1800

När vårsolen kommer, öppnar den sovande blomman sina kronblad i ett leende. ... När vårsolen kommer, väcker den livet i slumrande knoppar och prakten slår ut, i en jublande symfoni. ... Fåglar, bäckar, bin och humlor, jublar i en lovsångskör. Sjung du också, le mot solen! Det ger glädje, kraft till liv. ... Öppna dina slutna ögon! Se, din sol är Herren Gud. (Kerstin Midnäs "Du tänder sång i mitt hjärta" s 11)

Dimman började ljusna från svart till grått och från grått till vitt. Det måste ha börjat för en stund sen, men medan (Shasta) talade med (lejonet) hade han inte lagt märke till något annat. Nu blev det vita omkring honom så skinande att han måste blinka. Någonstans framför dem hörde han fåglar sjunga. Han förstod att natten äntligen var till ända. ... Ett gyllene sken föll över (honom och hästen) från vänster. Han trodde det var solen. ... Det var från lejonet ljuset utgick. Ingen har någonsin sett något så skrämmande och så skönt. ... (Det var) Aslan, det stora lejonet, son till Kejsaren bortom haven, Konung över alla konungar i Narnia. (C.S. Lewis ”Hästen och hans pojke” s 130)

Dessa båda grenar - den inre och yttre missionen - ha tillförts rika välsignelser från höjden. Kristussolen och Andens nåderegn ha gjort hjärtetegarna fruktbärande både på missionsfälten och härhemma i de småländska bygderna. Detta är en skörd, som håller på att mogna för evigheten. (Johan Abrahamsson "Tabergskretsen 1900-1935" s 8)

Det är söndagen den 20 januari 1924. Vi är i den store hövdingens Mbandus by Nzungani. Han har sammankallat sina 9 underhövdingar till ting. ... Där kommer lille Temo, den minste av hövdingarna till växten, men ingalunda den minste i anseende. Han är kraftig i sitt tal och säker i sitt omdöme och sitt uppträdande. Han är missionsverksamheten tillgiven och en gammal bekant till många missionärer, ty hans by ligger vid stora stråkvägen genom vårt missionsområde. Han lyser som en sol, då vi råkas. (Aug. Jansson "En stor dag i en kongoby" s 285; Missionsförbundet n:r 17 den 24 april 1924)

Jesus var snällare än sin far. Han fanns på en tavla inne i stora rummet, ovanför fars och mors säng. Han var klädd i en blodröd mantel och hade en sol uppfästad kring sitt huvud. (Vilhelm Moberg ”Sänkt sedebetyg” s 72; Barnet)

Januari är här (i Schweizerlandet) bästa månaden. Då skiner solen och bergen äro hvita som sockertoppar och sjön som blåvatten! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 399; brev 16 dec 1884 till Carl Larsson)

I Törnevalla ... var stor hunger efter Guds ord. Då (kolportören J.P.) Engzell kom till socknens kyrkoherde, sade denne i förebrående ordalag: ”Jaså, det är ni, som är ute och förklarar bibeln för folk!” Men lekmannen svarade strax: ”Nej, för all del; det kan varken jag eller någon annan människa. Det vore som att förklara – solen.” (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 371)

Sin höjdpunkt nådde gustavianernas hänförelse i Sergels ryktbara skåltal för tjusarkonungens minne under den fest, som han höll efter avtäckningen av konungens staty år 1808. "Vår sol dränktes i blod" - så föllo hans ord - "men hon har uppgått igen för att stråla i en annan värld, ty sannerligen var icke Gustav den tredje en stråle av det eviga ljuset!" "Det låg ett skimmer över Gustavs dagar, fantastiskt, utländskt, flärdfullt, om du vill, men det var sol däri, och hur du klagar, var stodo vi, om de ej varit till?" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1772-1809" s 478; Kungamordet)

ca 1800 och tiden dessförinnan

Så låt din gyllne glans om sina vidder gå Välsignad morgonsol, där du om bergen blickar, och längst ut havets våg din uppgång hasta må, Varmed du ock till Gud din oförskyllnad skickar. Den dag, som du i dag ur molnens välde frälsat, Den vare, som du är, med nåd och lycka hälsat! Giv rum, I nattens barn och månens tinderljus, Tvärsynta stjärnor, I, som till vår ofärd brunnit: Gen rum, ty solen trätt ur sitt morgonhus, Och har för mörkrets blå ett hyggligt stilla vuniit. Gud har besökt sitt folk, den ganska Svea norden, Fördenskull ock hans lov uppfylle hela jorden! (Jascob Frese "Vid fredsslutet mellan kronorna Sverige och Ryssland år 1721" s 22)

Likasom ljus, värma, klarhet, glans, sken, lif och fröjd utgå från solen; så utgår från Guds ansikte, nämligen från vår Herre Jesus Kristus, nåd, kärlek, tröst, frid, välsignelse, lif och salighet. ... Likasom ljuset är uti solen, och hon är ljusets källa, som upplyser månen och planeterna, och gifver dem deras kraft och lif; likaså äro uti Kristo allt ljus, allt lif och all salighet sammanfattade. (Johann Arndt "Johann Arndts Andliga Skattkammare I" s 19,114)

Då kämparne på de danska och svenska skeppen fingo se kung Olav (Tryggvesson), där han stod i sin härliga utrustning så hög och väldig, blevo de bestörta. Trälarne, som med åror drevo fram skeppen, sänkte dem och darrade, och många av kämparne blevo bleka om kinden. "Tillbaka, män", ropades det, "sen I icke, att I kämpen mot Oden själv? Det är han, som står där på skeppet." "Nej, det är Tor, det är krigsguden själv", ropade andra, "ve oss, då Tor strider mot oss." Men andra tego. De trodde ej, att det var ... Oden eller Tor, nej, den härlige mannen med det ljusa håret, guldhjälmen och det strålande ansiktet, det var för visso Balder, gudarnes älskling, fridens och fromhetens gud. Vem vågade väl att rikta sina vapen mot honom? (Hillis Grane "Sägner och berättelser" s 15; Då det började dagas)

När även det östromerska riket slutligen störtade samman år 1453 blev de ryska metropoliterna allt mer övertygade om att de ryska kristna var de enda återstående sanna kristna, och att den ryske Caesar (eller Tsar) var Guds enda sanna förkroppsligande på jorden. Det berömda brevet från en munk till Tsar Vassilij III lämnar intet tvivel om detta: "Två Rom har nu fallit, och det tredje, vårt Moskva, står ännu upprätt, och ett fjärde skall aldrig uppstå. I ditt mäktiga rike lyser vår kyrkas råd över hela världen med en glans som är starkare än själva solens. I hela världen är du ensam den kristne härskaren." Vid mitten av femtonhundratalet var tanken på Moskva, det tredje Rom och medelpunkten för en messiansk politisk-religiös ortodoxi redan fullt utvecklad. (Martin Allwood "Ryska kulturmönster s 17-18; Den grekiska-ortodoxa kristendomen)

Romarne kallade på sina mynt solen "den oöfvervinnliga" (sol invictus), alldenstund den ständigt vinner seger öfver natten, eller "romerska rikets herre", alldenstund den betraktades såsom stadens egentlige härskare. I Rom firade man med stor högtidlighet den 25 dec. (vår juldag) såsom solens fest, och under tiden mellan Commodus och Konstantin den store voro flera af kejsarne soldyrkare. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden"s 11-12; De främmande religionerna och mysterierna)

Sångarna:

Den blida vår är inne, Och nytt blir jordens hopp. Ny fröjd får hvarje sinne, Nytt lif får hvarje knopp. Hur lifligt solen strålar! Hur majestätiskt mild För dödliga hon målar Odödlighetens bild! (JO Wallin: Psalm 392:1; jfr Psalmer och Sånger 197:1)

Sitt ljus nu solen döljer, Och natten öfverhöljer Det stora luftens tjäll: Min sol! o Jesu! visa Din nåd, som kan upplysa Min själ uti den mörka qväll. (P Gerhard-H Spegel: Psalm 442:2; jfr Psalmer och Sånger 186:2)

Och stjärnorna, de buga sig, När dagens sol går opp, Den sol, som oförliknelig Har bådat världens hopp. ... Du solars sol från Betlehem, Hav tack och lov och pris För varje glimt från ljusets hem Och från ditt paradis. (BS Ingemann-JA Eklund: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 432:5-6; jfr Psalmer och Sånger 539:5-6)

Grekiska ord:

dynamis (förmåga) (i Synoptikerna, Joh, Apg, 1-3 Joh, Upp + exempel i Apokryferna) Matt 24:29; Upp 1:16 – Ester 2:18; Judit 1:4,13,16; 2:4,14,19,22; 4:15; 5:1,3,23; 6:1; 7:2,9,12,26; 9:7-8; 10:13; 11:18; 13:4,15; 14:3; 16:3. 1 Mack 1:4; 2:31,66; 3:10,13,19,28,34-35,37,40-42; 4:3-4,9,16,18,31,61; 5:11,18,32,38,40,50,58; 6:6,33,47,56; 7:2,10-11,14,20,27,39; 8:6; 9:1,6,11,43,52,60,66; 10:2,6,8,21,36,48,69,71,82; 11:3,38,40,43,55,60,63,70; 12:24,42-43,45-46,49; 13:1,11-12,53; 14:1; 15:3,10,12,38,41; 16:5,18. 2 Mack 1:13; 3:24,38; 9:8; 13:2; Salomos Vishet 1:3; 5:23; 7:20,25; 11:20; 12:15,17; 13:4; 14:31; 16:19,23; 19:20; Syr 6:26; 7:30; 17:32; 24:2; 29:20; 44:3; Baruk 2:11; Jeremias brev v 62; Asarjas bön v 21(Theod); De tre männens lovsång v 38; Manasses bön v 4,15. Matt 7:22; 11:20-21,23; 13:54,58; 14:2; 22:29; 24:30; 25:15; 26:64; Mark 5:30; 6:2,5,14; 9:1,39; 12:24; 13:25-26; 14:62; Luk 1:17,35; 4:14,36; 5:17; 6:19; 8:46; 9:1; 10:13,19; 19:37; 21:26-27; 22:69; 24:49. Apg 1:8; 2:22; 3:12; 4:7,33; 6:8; 8:10,13; 10:38; 19:11; Upp 3:8; 4:11; 5:12; 7:12; 11:17; 12:10; 13:2; 15:8; 17:13; 18:3; 19:1.

(h)êlios (sol) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 17:2; Apg 26:13; Upp 1:16 – Ester 1:1k(A10); 10:3c(F3); Tobit 2:4,7; 10:7; Judit 14:2; 1 Mack 6:39; 12:27; Salomos Vishet 2:4; 5:6; 7:29; 16:28; 18:3; Syr 17:19,31; 26:16; 33:7; 42:16; 43:2,4; 46:4; 48:23; 50:7; Jeremias brev v 59,66; De tre männens lovsång v 39. Matt 5:45; 13:6,43; 24:29; Mark 1:32; 4:6; 13:24; 16:2; Luk 4:40: 21:25; 23:45; Apg 2:20; 13:11; 27:20; 1 Kor 15:41; Ef 4:26; Jak 1:11; Upp 6:12; 7:2,16; 8:12; 9:2; 10:1; 12:1; 16:8,12; 19:17; 21:23; 22:5.

Ytterligare studier:

Mal 4:2; Luk 9:29; 1 Petr 4:17; Upp 10:1.

Christopher Rowland "The Vision of the Risen Christ in Rev I:13ff: The Dept of an Early Christology to an Aspect of Jewish Angelology"; Journal of Theological Studies 31 (1980): 1-11.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-12; 2012-06-03; 2015-01-08; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:17a Och när jag skådade Honom, föll/’sjönk ... ner’ jag ‘in i’/intill (א,* א) Hans fötter som en död (kropp), och Han satte/lade Sin rätta/högra (hand) emot (א,* א), emot mig ...

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten): Och när (jag)-skådade honom, föll-(jag) in-i '-na fötter'/fötterna hans som (en)-död, och (han)-satte-emot den rätta-(hand) sin emot mig

1883: Och då jag såg honom, föll jag likasom död till hans fötter; och han lade sin högra hand på mig ...

1541(1703): Och då jag såg honom, föll jag till hans fötter, såsom jag hade warit död, och han lade sin högra hand på mig ...

LT 1974: När jag såg honom, föll jag ned vid hans fötter som om jag hade varit död. Men han lade sin högra hand på mig ...

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Israel) kastade/lade sin rätta/högra (hand) emot, emot Efraims huvud. ... Men Josef talade till sin fader: ”Inte på det här sättet, fader, ty den här (Manasse) (är) den förstfödde. Sätt/lägg din rätta/högra (hand) emot, emot hans huvud. Och/men han ville inte emellertid/utan talade: ”Jag vet, barn, jag vet. Och den här skall vara ’in i’/till ett folk, och han skall höjas/upphöjas. Hans bror, den yngre, skall emellertid vara större än han, och hans säd skall vara ’in i’/till en mängd nationer. ... Och han satte Efraim framför Manasse. (1 Mos 48:17a,18-19,20b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Herrens härlighetsglans stod (på slätten) ... och jag föll/’föll ner’ emot/på mitt ansikte.” (Hes 3:23b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “... Jag föll/’föll ner’ emot/på mitt ansikte (inför budbäraren).” (Dan 8:17a, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Lärjungarna) föll/’föll ner’ emot/på sina ansikte/ansikten och fruktade oerhört. Och/men Jesus kom närmare och då Han hade rört dem, talade Han: ”Res er upp och frukta ej!” (Matt 17:6b-7a)

De som höll kvar/vakt skakades från/av fruktan av/för (Herrens budbärare) och blev som döda (kroppar). (Matt 28:4)

(Paulus sade:) ”Jag föll ’in i’/till marken och hörde en röst som sade till mig: ”Saul, Saul, varför förföljer du Mig?” (Apg 22:7)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Maria (P45,P66,א,*א), som/då hon kom varest/där Jesus (hela tiden) var, och då hon hade skådat Honom, föll/’föll ner’ (vänd) i riktning mot Hans fötter. (Joh 11:32a)

Det var en ut ur/av Hans lärjungar, som Jesus (hela tiden) välkomnade, som låg upp/’till bords’ i Jesu barm. (Joh 13:23)

Jesus säger (א*) till (de sju lärjungarna): ”Kasta nätet ’in i’/’i riktning mot’ den rätta/högra delen av båten, och ni skall finna.” (Joh 21:6a)

Exegeter, evangelister med flera:

Vid detta möte upplevde Johannes alldeles detsamma som en Jesaja en gång gjort ... eller som Hesekiel och Daniel och andra gudsmän har berättat om. Mötet med Gud är förkrossande. ... Det är dårskap att tro, att vi möter en annan Gud i Nya Testamentet än i det Gamla. Gud är densamme, hans glödande nitälskan förblir densamma, och den finns också hos Jesus Kristus, som är sann Gud. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 32)

Egna kommentarer och funderingar:

Att någon lägger sin högra hand emot en annan person kan jag i Bibeln bara finna här och i 1 Mos 48. I ljuset av GT-texten jämförs Johannes med Efraim, Josefs yngre son, som sattes framför sin äldre bror Manasse. Denna jämförelse har sin största sannolikhet i Sinaiticusversionen av Upp 1:17, där vi har orden ”epititehmi ... epi” (sätta/lägga emot, emot) precis som i 1 Mos 48:18. Jämför också Johannes företräde framför Petrus i Johannes' evangelium.

Att lägga sin högra hand emot någon är ett sätt att i gärning säga: “Jag välkomnar dig.” Johannes är därför också i Uppenbarelseboken den lärjunge som Jesus (hela tiden) välkomnade.

Ytterligare studier:

1 Mos 17:3; Dom 13:20; Ps 60:5(7); Hes 1:28; Dan 8:18; 10:8-10,15; Mark 5:36; 6:50; 9:26.

Christopher Rowland "The Vision of the Risen Christ in Rev I:13ff: The Dept of an Early Christology to an Aspect of Jewish Angelology"; Journal of Theological Studies 31 (1980): 1-11.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-12; 2012-06-04; 2015-01-08; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:17b ... och sade: “ * (א*) Jag är den Förste och den Siste ...”

Ord för ord (7 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): jag (jag)-är den förste och den siste.

1883: ... och sade: Frukta icke; jag är den förste och den siste ...

1541(1703): ... och sade till mig: War icke förfärad; jag är den förste och den siste;

LT 1974: ... och sade: ”Var inte rädd, jag är den förste och den siste ...

Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken:

Den som av Johannes Döparen beskrivs som "min förste" (Joh 1:15,30) benämns i Uppenbarelseboken "den Förste (och den Siste)" (Upp 1:17b; 22:13). Jesus är den som "måste öka" (Joh 3:30).

Den som i Johannesevangeliet beskrivs som den av bröderna som kommer sist upp till högtiden (Joh 7:2-10) benämns i Uppenbarelseboken "(den Förste och) den Siste" (Upp 1:17b; 22:13). Jesus är den som "måste öka" (Joh 3:30).

Den som i Johannesevangeliet är den av judarna som kommer sist till Maria (Joh 11:30-31) benämns i Uppenbarelseboken "(Den Förste och) den Siste" (Upp 1:17b; 22:13). Jesus är den som "måste öka" (Joh 3:30).

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud talade i riktning mot Mose: “Jag är Den som är.” Och Han talade: ”På det här sättet skall du tala till Israels söner: ’Den som är har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’” (2 Mos 3:14, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag (är) först, och Jag (är) efter de här tingen. Och det är/finns inte en gud mer än Mig.” (Jes 44:6b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) "Innan 'eller skapas'/'de skapades', var (och hade . . . varit) det kunskap för (Herren) om alla tingen, på det här sättet och/också efter det föras/'att de hade förts' till en avslutning." (Syr 23:20)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Många första skall vara sista och sista (skall vara) första. (Matt 19:30)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Många skall komma på/’för ... skull’ Mitt namn och säga att/: ’Jag är’ och skall leda många vilse." (Mark 13:6)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I en början var (hela tiden) Utsagan. (Joh 1:1a)

Johannes är vittne med anledning av (Jesus). Och han har utropat (och utropar) och säger: "Den här var (hela tiden) * (א*) Den som kommer bakom mig, Den som (א*) har blivit (och blir) framför mig, eftersom Han (hela tiden) var min förste." (Joh 1:15)

(Johannes Döparen sade: ”Jesus) är (Den) till förmån för vilken jag talade: 'Bakom mig kommer en man som har blivit (och blir) framför mig, eftersom Han (hela tiden) var min förste.’” (Joh 1:30)

Jag och Fadern är ett. (Joh 10:30)

“Jag är Alfat och Ôet/Omegat, en början och ett slut (א*)”, säger Herren Gud. (Upp 1:8a)

Exegeter, evangelister med flera:

Om Gud får vara först och sist i våra liv, vårt livs djupaste grundval, så behöver vi inte förlora oss i olycklig kärlek. Eftersom Gud själv är kärleken. (Brittmari Benamram "Vem är min nästa?"; Jönköpings-Posten den 15 september 2000)

Vakttornet skrev 1918: "De båda största sändebuden äro den förste och den siste, Paulus och (Jehovas vittnens upphovsman Charles Taze) Russell." (Folke Thorell "Lögnprofeter" s 8)

"Du vill veta vad jag tror?" (Henning Garth) sade det långsamt, högtidligt. ... (Han) kände svårigheten att formulera sin tro i ord, i korta, tydliga satser. ... Han vände sig till (Gunnel), och aldrig hade hon sett hans ansikte sådant. "Tag min tro koncentrerad i ett namn, i en person, så har du den i hela dess längd och bredd, höjd och djup, i stora drag och i detalj!" Han gjorde ett kort uppehåll, och så sade han namnet. "Jesus Kristus." "Men det namnet innefattar så mycket", invände hon. De mest skilda religioner stöder sig på honom. Hur tror du på honom? Vem var han?" "Var? Jag tror på honom, som är! ... Den Kristus, som levat och dött på jorden, är så långt tillbaka i tiden. ... Jag hade sett så länge endast tillbaka. Äntligen vände jag mig och såg framåt. Och då! Då mötte han mig på nytt, min korsfäste Herre Kristus. Densamme och dock - förnyad. Jag mötte honom i Johannes' syn på Patmos. Och jag fick se honom levande, sådan han nu är, i helig vithet, med ögon som eldslågor och med en röst som bruset av stora vatten. Och jag fick höra honom tala ur härligheten, där han för oss sitter på Guds högra hand. 'Frukta icke. Jag är den förste och den siste och den levande; jag var död, men se jag lever i evigheternas evigheter och har nycklarna till döden och dödsriket.' Då blev kärleken förnyad i mig. Det blev som en skapelse i mig. Han, som var, som är och som kommer, han är min frälsning och salighet, min tro, mitt liv." - Andlös lyssnade Gunnel och märkte inte att tårar stigit upp i hennes ögon. Hon hade inte ett ord till svar på det givna förtroendet, men hon skrinlade det i sitt hjärtas allra heligaste. Hon hade fruktat en torr lärobyggnad, men han hade ställt henne inför en levande personlighet, en älskad Gud. (Elisabeth Beskow "Han och hans hustru" s 20-23)

Jag upplevde ... en månad på Klampenborg i full misère. ... Lyckligtvis är Köpenhamn en artistisk ort der man värderar talangen äfven med dålig ekonomi. Derför stannar jag också här, och är hellre den förste i det fint bildade Danmark än den siste i det busiga Sverge. (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 345; brev 26 dec 1887 till Axel Strindberg)

Jag har i tre år i utlandet umgåtts och observerat ett hundratal qvinnor av alla nationer och jag har icke förstått annat af deras öfvermodiga, hatfulla uppträdande än att det gäller komma öfver, icke vid sidan. Läs bara deras böcker och pjeser; hvilken hutlöshet i behandlingen af mannen! Och observera huru jag, som endast sagt detsamma om dem, som de om oss, och med större skäl och rätt, huru jag blir behandlad. Men jag kommer att slåss till sista nervstumpen håller ut, och gnager de ihjel mig, så kan ni sedan skrifva en pjes om "den siste mannen". (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 148; brev den 22 jan 1887 till Edvard Brandes)

Förr i tiden hade ... varje gård en egen reserverad kyrkbänk, vilken ... bytte plats en gång årligen för att ingen orättvisa skulle ske med avseende på de främsta och bästa platserna. Första söndagen i adventet ... blev den bortersta bänken placerad främst, alla de övriga rubbades tillbaka ett stycke, och efter hand gledo så de främsta bänkarna år för år tillbaka för att slutligen befinna sig som de sista. Endast herrgårdsbänken, som vanligen hade en avskild plats i närheten av koret, fick stå kvar. (K.W. Johansson "Gammaldags jul" s 15; 1800-talets Värnamobygd)

Peer Gynt: "Var är han nu, denne märklige man, (Peer Gynt)?" En åldring: "Han for över haven till okända land. Det gick honom illa som man kan förstå. Han var hängd för många år sen. Det brukar sluta så." Peer Gynt: "Jaså hängd? Var det inte det jag visste! Peer Gynt förblev sig själv, som den förste och den siste." (Henrik Ibsen "Peer Gynt" s 188)

Julkärvens uppsättande var ... en gammal fruktbarhetsrit. Kärven valdes ut med stor omsorg. "Sädeskärven bands av de tre första huggen, som under året blev tagna på åkern." Men det kunde också vara den sista kärven som skördades. I en gammal uppteckning från Västra Småland står: "Julkärven bestod av de sista stråna, som fallit för lien och som samlats till en väldig kärve, som slogs i marken tre gånger med bremet (= axdelen) och tre gånger med stubben i den heliga treenighetens namn. ... Ett offer av den sista kärven till Oden och hans hästar förekommer inom stora områden under asadyrkans tid och långt senare. Detta talar för att julkärven ursprungligen var ett offer till Oden. (Åke Andersson "Julkärven - Äringsneken" s 91-93)

Riksdagen fattade (år 1844) beslut om lika arvsrätt för broder och syster. ... Då Olof Johansson från Stockholms län (i bondeståndet) påpekade, att systrarna fingo sitta hemma, medan bröderna voro skyldiga att med vapen i hand skydda sitt land, bemötte honom Sven Heurlin från Kopparbergs län genom att framhålla, att "kvinnan å andra sidan ensam bär en börda, som fullt uppväger de största svårigheter, mannen har att uthärda, nämligen barnsbörden". Och vad beträffar, att sönerna påstodes få arbeta hårdare än döttrarna, framhöll han, att "kvinnan är dock först uppe och sist i säng". Han riktade därvid till ståndets ledamöter den frågan: "finns någon, som hellre skulle vilja byta ut sina plikter mot hennes?" (Margareta von Konow "Kvinnan och det sociala arbetet" s 315-316)

"Excellentissimus" greve Magnus Brahe intog såsom konungens förtrogne och oumbärlige rådgivare en plats för sig. En yngre samtida (J.M. Rosén), vilken såsom oppositionsman och "aftonbladist" icke såg de officiellt ledande personligheterna med blida blickar, har om Brahe yttrat följande: " ... Brahe kunde ej komma högre än han var. ... Någon högdragenhet syntes icke finnas hos honom, därtill stod han för högt, och om han imponerade, så var det icke såsom aristokrat, i detta ords vanliga bemärkelse, utan såsom den förste av rikets första stånd. Han var adelskapets ideal och såsom sådan hittills oupphunnen. Man kunde säga: han var den siste adelsmannen." (Ewert Wrangel "Hemmen, samhället och medborgarandan" s 262)

Sångarna:

Han alltings mål och ursprung är. Allt sammanhåller han och bär. Fred ger korset: Halleluja! I honom allt försonat är och allt mot honom ilar hän. Prisa honom! Sjung tillsammans: Halleluja, halleluja, halleluja! (A Frostenson: Psalmer och Sånger 331:4)

Vi tror att Gud är mer än världen och rymd och tid, den förste och den siste av allt som finns. När världen störtar samman är han vårt liv. (O Hartman: Psalmer och Sånger 351:4)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “Jag är”, se Egna kommentarer och funderingar till Upp 1:8a.

Den förste och den Siste: Se också Upp 2:8; 22:13.

Ytterligare studier:

Jes 41:4; 43:10; 48:12; Matt 20:16; Mark 9:35; 10:31; Luk 13:30; Upp 1:4,8.

Christopher Rowland "The Vision of the Risen Christ in Rev I:13ff: The Dept of an Early Christology to an Aspect of Jewish Angelology"; Journal of Theological Studies 31 (1980): 1-11.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-12; 2012-06-04; 2015-01-09; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:18a ... och Den som lever, och Jag blev en död (kropp), och skåda, Jag är en som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): och den levande, och (jag)-blev (en)-död och skåda (en)-levande (jag)-är in-i '-na tidsåldrar'/tidsåldrarna '-nas tidsåldrars'/tidsåldrarnas.

1883: ... och den levande; och jag var död, och se, jag är lefvande i evigheters evighet, amen;

1541(1703): ... Och den lefwande, och jag var död; och si, jag är lefwandes, ifrån ewighet till ewighet: Amen;

LT 1974: ... den levande som dog, och som nu lever i evighet.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren säger:) “Jag lever in i (den kommande) tidsåldern.” (5 Mos 32:40b, Grekiska GT)

(Job sade:) “Jag vet, att Den som står i begrepp att uppå jord lösa ut mig (är) outtömlig.” (Job 19:25, Grekiska GT)

En högstes heliga skall ta riket till sin sida och ’hålla ... ner’/besitta riket ‘ända till’/’så länge som’ tidsåldern och ‘ända till’/’så länge som’ tidsåldrarnas tidsålder. (Dan 7:18, Grekiska GT)

(Tobit sade:) ”Höj/upphöj (Gud) inför varje levandes ögon ... Han (är) vår Fader och ... Gud ’in i’/i alla tidsåldrarna.” (Tobit 13:4b, S)

(Jesus, Syraks son, sade:) “In i (den kommande) tidsåldern skapade Den som lever 'alla tingen gemensamt'/'alltet som gemenskaper'.” (Syr 18:1)

Den Senare Uppenbarelsen: (Jesus sade till Sina lärjungar: "De förbannade som inte har gjort något mot de minsta av Mina bröder) skall gå bort in i en tidsålderslång tuktan, men de rättfärdiga (som har gjort något mot de minsta av Mina bröder) in i ett tidsålderslångt liv." (Matt 25:46)

(Jesus sade till sadduceerna: “Gud) är inte ‘döda (kroppars)’/dödas Gud, emellertid/utan levandes.” (Mark 12:27a)

Då (kvinnorna) lutade ansiktena ‘in i’/till jorden, talade (de två männen) (vända) i riktning mot (dem): ”Vad/varför söker ni Den levande i sällskap med de döda (kropparna)?” (Luk 24:5b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Om – alltefter omständigheterna – någon må äta ut ur/av Mitt (א,*א) bröd, skall Han leva in i (den kommande) tidsåldern.” (Joh 6:51a)

Jesus talade till Marta: “Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror in i Mig, och/också om han – alltefter omständigheterna – må dö, kommer han att leva. Och 'varje den'/’var och en’ som lever och tror in i Mig må inte/förvisso ej dö in i (den kommande) tidsåldern.” (Joh 11:25-26a)

Exegeter, evangelister med flera:

Hemgångne skarabiskopen Sven Danell berättar att han som ung präst hade det svåra uppdraget att besöka ett hem, där den relativt unge familjefadern nyss hade dött. Han kände det mycket svårt och visste knappt vad han skulle säga. Men han kom in i hemmet, hälsade och sade: "Jag har hört, att far har dött här i hemmet." Då reste sig en liten flicka, neg och sade: "Ja, det har han, men Jesus lever!" Vad vi än kan möta och vilka förluster vi än får göra är detta sant. Jesus lever! Säg det till dig själv i dag. (Stig Abrahamsson "En bra början ..."; kommentar till Upp 1:17-18; dagens bibelord för 26 februari)

Diktaren John Donne (1573-1631) en av Englands främsta lyriker, skrev i sin ungdom kärleksdikter och satirer, men kom på äldre dagar mer och mer att befatta sig med Gud och evigheten. I en av sina dikter säger han: ”Död, var inte så stolt, även om några kallar dig mäktig, ja fruktansvärd! Det är du inte. Ty de som du tror dig förinta – du arme, de dör inte. Inte heller mig ska du döda!” Vilken trygghet, vilken visshet talar inte ur sådana ord! Vi kan inte av egen kraft rycka upp oss til ett sådant trots mot döden. Den franske statsmannen Georges Clemenceau (1841-1929) lär ha förordnat, att hans kropp efter hans död skulle begravas stående. Det är ett sätt, men ett hjälplöst sätt, att trotsa döden. Kristendomshataren Voltaire bjöd på sin dödsbädd läkaren en stor summa pengar om han kunde förlänga den sjukes liv med sex månader, men förgäves. Faraonerna byggde pyramider för att föreviga sitt minne, men när vår planet går under kommer de att jämnas som mullvadshögar. Inför döden hjälper inte mänsklig makt, här finns ingen råd. Här hjälper ingenting annat än tron på Honom som var död och som lever i evigheternas evigheter. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 337-338 i kommentar till 5:22-29)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående uttrycket “tidsåldrarnas tidsåldrar”, se Egna kommentarer och funderingar till Upp 1:6b.

Ytterligare studier:

Bel och Draken v 5-6; Joh 1:3; 5.26; 14:6; Rom 6:9; Upp 2:8; 4:9-10; 10:6; 15:7.

Beate Kowalski "Martyrdom and Resurrection in the Revelation to John"; Andrews University Seminary Studies 10.1 (Jan. 1972): 55-64.

Christopher Rowland "The Vision of the Risen Christ in Rev I:13ff: The Dept of an Early Christology to an Aspect of Jewish Angelology"; Journal of Theological Studies 31 (1980): 1-11.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-12; 2012-06-04; 2015-01-09)

Tillbaka till Start

---

1:18b Och Jag har dödens och Hades' nycklar.

Ord för ord (9 ord i den grekiska texten): och (jag)-har '-na nycklar'/nycklarna '-ens döds'/dödens och '-s Hades'/Hades'.

1883: ... och jag har nycklarna till döden och dödsriket.

1541(1703): ... och hafwer nycklarna till helwetet och döden.

LT 1974: ... och jag har nycklarna till helvetet och döden – var inte rädd!

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Pojkarna/tjänarna) tog nyckeln och öppnade. Och skåda, deras herre som var (och hade varit) fallen emot jorden (och) som var (och hade varit) avliden. (Dom 3:25b, Grekiska GT)

(Hanna sade:) "Herren tar död på och frambringar levande varelser. Han leder ner in i Hades och han leder upp. (1 Sam 2:6, Grekiska GT)

(Herren sade till Job:) “Öppnas en döds portar för dig (med) fruktan, men/och då Hades dörrväktare skådade dig, fruktades/'försatte . . . dig i fruktan' de?” (Job 38:17, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Du skall inte helt och hållet lämna min själ i ’(en plats)’/sticket, in i Hades, inte heller skall Du ge/tillåta din fromme att skåda förstörelse alltigenom.” (Ps 16:10, Grekiska GT)

(David sade:) “Dödens genomgångar (är) Herrens, Herrens.” (Ps 68:20b eller 68:21b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall ge Davids hus' nyckel på (Eljakims) skuldra, och han skall öppna, och det är/finns inte (någon) som stänger till, och han skall stänga till, och det är/finns inte (någon) som öppnar.” (Jes 22:22, Grekiska GT א*)

(Herren sade:) “Jag skall frälsa (Israel) ut ur Hades hand, och Jag skall friköpa dem ut ur död. Död, var (är) din rättvisa? Hades, var (är) din gadd?” (Hos 13:14a, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) “Du har en (rättslig) myndighet av liv och död. Du leder ner in i Hades' portar och Du leder upp.” (Salomos Vishet 16:13)

Den Senare Uppenbarelsen: Det folk som satt i mörker skådade ett stort ljus. Och för dem som satt i döds område och skugga, för dem ‘stack ... upp’/’trädde ... fram’ ett ljus." (Matt 4:16)

(Jesus sade till Simon Petrus:) "Hades' portar skall inte vara helt och hållet stabila (med avseende på Min församling av utkallade). Jag skall ge dig nycklarna av/till himlarnas rike.” (Matt 16:18b-19a)

(Petrus sade till Israels män: “David sade om Jesus: ‘Herren) skall inte helt och hållet lämna Min själ i ’(en plats)’/sticket in i Hades.’” (Apg 2:27a)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus talade: ”Den här svagheten är inte i ’riktning mot’/’fråga om’ död, emellertid/utan till förmån för Guds härlighetsglans, för att Guds Son må förhärligas genom den.” (Joh 11:4b)

Hembygdens predikan:

I döden löses själen från kroppen och går in i dödsriket, hades, de dödas vistelseort mellan döden och uppståndelsen. Dit ingå både de frälstas och förtappades själar. Dock vistas de, såsom synes av berättelsen om Lasarus och den rike mannen, på skilda orter, plågans ort och Abrahams sköte. Mellan detta är ett ”stort svalg befäst”, så att de ena icke kunna komma till de andra. I dödsriket väntas själen av millioner förut dit ingångna själar, skuggor, såsom de kroppslösa själarna kallas. ... Jag anför några stycken ur (14 kap. hos Esaias), syftande på konungens av Babel inkommande i dödsriket. ”Dödsriket”, heter det, ”blir oroligt för din skull, då du kommer dit. Det sänder mot dig sina skuggor. Dessa alla börja tala och säga till dig: Så har ock du blivit svag såsom vi, du har blivit lik oss. De som se dig fästa ögonen på dig, betrakta dig, (sägande): Är denne den man som kom jorden att darra, konungariken att skälva, som gjorde jordens krets till en öken och nedrev dess städer och icke släppte hem sina fångar.” Så håna skuggorna i dödsriket konungen, då han avklädd sin makt och fattig såsom de, kommer ditin; så minnas de vad han förövat på jorden. På samma sätt lär varje själ där mötas av förebråelser eller pris för det onda eller goda de övat under jordelivet. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 508-509, Tjugofjärde söndagen efter trefaldighet, Luk 20:27-40)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

Inom den samtida judendomen förknippades bilden av nycklarna med Guds makt över skapelsen, 5 Mos 28:12. Utifrån sådana tankar växte det så småningom fram en uppståndelsetro inom judendomen. Fullt utvecklad är den först under århundradena före vår tideräkning. Det rörde sig då om en tro på en kollektiv uppståndelse som skall ske vid historiens slut. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 34)

Den andra natten efter det att fjärde faster hade fängslats drömde hon att fjärde farbror stod framför henne, blodig över hela kroppen. ... "Jag har gömt tvåhundra yan i sprickan mellan tegelstenarna under fönsterbrädan", (sade han). "Om du kommer ut en dag ska du hämta dem och köpa en liten skattkista åt mig som du fyller med dyrbarheter. Det är precis likadant här i dödsriket som i de levandes värld: vad än man ska göra så måste man ha kontakter och har man inga pengar så lyckas man inte med någonting." Han torkade blodet ur ansiktet och gick långsamt sin väg. Fjärde faster vaknade förskräckt. Kallsvetten hade gjort det pansarlinande täcket genomvått. Fjärde farbrors blodbestänkta, sorgliga gestalt svajade framför hennes ögon och gjorde henne både rädd och ledsen. Fanns verkligen dödsriket? Det första hon skulle göra när hon kom hem, tänkte hon, var att gräva i sprickan mellan de två tegelstenarna under fönstret. Om hon hittade tvåhundra yan så måste dödsriket existera. (Mo Yan "Vitlöksballaderna" s 295)

I Septuaginta står Hades som en översättning av det hebreiska ”sheol”. ”Sheol” är möjligen skapat av ett ord med den ursprungliga betydelsen ”att fråga, efterforska”. Eller så är det avlett av ett annat ord med betydelsen ”fördjupning, grop”. Meningen blir då ”djupet”, ”en plats djupt nere”. (Studiebibeln V:38)

En av herrarna frågade ironiskt ynglingen, om denne inte hade lust att avlägga en ny visit i grottan. Tom svarade utan tvekan, att det hade han ingenting emot - åtminstone var han inte rädd för att åter besöka den. Då blandade sig domaren själv i samtalet och sade med myndig röst: "Ja, den saken tvivlar jag inte det minsta på, och det är säkert många, som tänker precis på samma sak som du, Tom. Därför har jag också satt p för den saken, min gosse - det kommer aldrig mer någon att gå vilse i den här grottan." Tom såg ut som ett levande frågetecken, och domaren fortsatte förklarande: "Jo, ser du, för två veckor sen lät jag beslå den stora ingångsdörren med järnplåt och förse den med lås. Nycklarna har jag själv hand om." Tom bleknade ... (och blev) till hälften avsvimmad. ... (Han sade:) "O, domarn, Indian-Joe är i grottan!" ... När dörren till grottan i sinom tid blivit upplåst, möttes man av en hemsk syn i den skumma dagern innanför. Där låt Indian-Joe utsträckt på marken - stendöd. (Mark Twain "Tom Sawyers äventyr" s 111-113)

"I stället för att vi skickar en tjänare kan lika bra du gå, Koko," sade (far) till mig. "Nycklarna ligger på stora bordet i snäckan, vet du? . . . Ta dem och med den allra största nyckeln öppnar du lådan till höger. Där hittar du en liten ask och konfekt i papper och tar hit alltsammans." . . . Jag fann nycklarna på den anvisade platsen och skulle just låsa upp lådan, när jag hejdades av en önskan att få veta vart den allra lilla minsta nyckeln som hängde i samma knippa gick. På sidan av skrivbordet låg bland tusen olika saker en broderad portfölj med ett litet hänglås, och jag fick lust att pröva om den lilla nyckeln passade dit. Försöket kröntes med fullständig framgång, portföljen gick upp, och jag fann en massa papper i den. Min nyfikenhet rådde mig så övertygande att ta reda på vad det var för papper, att jag inte hade tid att lyssna till samvetets röst utan började granska det som fanns i portföljen. . . . (Jag fick sedan) ett dunkelt medvetande om att jag hade handlat illa. Under intryck av denna känsla ville jag låsa portföljen så fort som möjligt, men ödet hade tydligen bestämt att jag skulle uppleva alla tänkbara olyckor denna minnesvärda dag: när jag stack in nyckeln i nyckelhålet vred jag den åt fel håll; i tro att den nu var låst tog jag ut nyckeln och - o fasa - i min hand hade jag bara handtaget av den lilla nyckeln. (Leo Tolstoj "Pojkåren" s 191-192)

Reb Uriel satt och sjöng psalmer för sabbatens utgång och suckade och tövade och dröjde med Havdala-bönen, som skiljer sabbat från söcken. Ty så länge reb Uriel icke läst den bönen hade han nycklarna till helvetet i sin hand, och av önskan över de fördömda, som då föras åter till helvetet, var det honom svårt att ta Havdala-bägaren i sin hand förrän han beskärdes att skåda ljuset från nästkommande sabbat. Men då han såg ljuset av nästkommande sabbat begynte han sjunga i fröjd: "Si, jag förtröstar på min frälsning" och "Jag fruktar icke", och han bad Havdala-bönen. (Samuel Josef Agnon "Den bortdrivne" s 24; staden Buczacz i 1700-talets Galizien)

Hades, platsen för de okroppsliga andarna före den slutliga domen. Den består av två avdelningar; en tröstens avdelning med alla de trogna samlade till Abraham som deras far; den andra en den brännande plågans avdelning. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 280)

Om den vrede som grep Akilleus, Peleus' son, handlar min berättelse, den fruktansvärda vrede, som vållade grekerna så många kval. Många tappra mäns själar sände den ned till Hades, och deras lik kastade den som ett rov för hundarna och som föda för fåglar. Så var Zeus vilja. ... Poseidon skakade jorden och bergens tinnar. ... I underjorden greps de dödas härskare Hades av fruktan ... rädd att Poseidon skulle komma jorden över hans huvud att remna och för gudars och människors ögon blottlägga de gräsliga, unkna boningar som är till och med de odödliga förhatliga. ... "Borta vid skeppen ligger en död", (sade Akilleus), "obegravd och obegråten - Patroklos som jag aldrig skall glömma så länge jag lever på jorden, ja, som jag skall minnas i Hades' boningar, även om där råder glömska i övrigt." (Homeros "Iliaden" s 7,362,403)

"Jag är på det klara med att en gud har fört dig hit", (sade Akilleus till Priamos). "En dödlig man skulle aldrig ens om han stode mitt uppe i sin kraftigaste ungdom ha dristat sig att smyga förbi vakten vid porten, och han hade heller inte kunnat skjuta den tunga bommen åt sidan på min port." (Homeros "Iliaden" s 466)

Knappt hade Achilleus igenkänt mig förrän han hälsade mig och med klagande stämma sade: "Vad kommer nu härnäst, dumdristige Odysseus? Vad skall du nu kunna finna på som är ännu mer förmätet än detta? Och varför har du dristat dig ner till Hades, där bara de döda bor, väsen utan medvetande, kroppslösa skuggor?" (Homeros "Odysséen" s 231; Odysseus i underjorden)

Att fortsätta med (hembygden):

(Guds son) och ingen annan är det som har nycklarna till ditt fängelse. Du må pröva att tillverka egna nycklar och det finns många hjälpsamma låssmeder på det här området men inga sådana hjälpmedel är effektiva när det gäller att lösa en människa från bundenheten i meningslöshet och självömkan. (Malte Blaxhult "Tankar inför helgen; advent - pingst" s 15)

Djupt under urberg och vattendrag går tunnelbanans spår. Där reser exempelvis du och jag timme på timme, dag efter dag, veckor, månader och år. Vi rullas behändigt i trappor och står på perronger där trängseln är tät. Sommar blir höst och vinter vår, och dörrarna stängs och livet går. Det är inget särskilt med det./Birger P. Silur (Alf Henrikson "Tittut" s 191; Underjorden)

Nycklarna är en bild av makt och herravälde. Viktor Johansson, den småländske missionsledaren, formulerade sig en gång så här: ”Kristus har gjort döden så fattig att den inte ens har nycklarna till sitt eget hus.” (Paul Wern ”Gud – vem är du?” s 136)

För en människa som mött honom "som har nycklarna till döden och dödsriket" innebär döden inte någon slutgiltig skilsmässa. Det finns "glädje bortom graven och en framtid full av sång". (Bengt Westh "Kan döden övervinnas?"; Jönköpings-Posten den 5 oktober 1984)

Den 1 september 1961 bytte företaget (ESE-Möbler i Vaggeryd) namn till Swedes Möbler AB. ... Yngve Ekström var pionjär inom många områden. ... Swedese var ... bland de första att utveckla och använda sexkantsskruven, som IKEA så framgångsrikt använder sig av. Det var en metallfabrik i Nyholm, två mil från Vaggeryd, som tillverkade både skruvarna och nyckeln. (Marlene Sandberg "Yngve Ekström - mannen bakom århundradets möbel" s 19-21)

Kyrkvärdarna var förvaltare av de gåvor, som tillföll kyrkan vid bl. a. dop, vigslar och begravningar. Dessa pengar liksom övriga gåvor skulle väl förvaras i kyrkans kista, som enligt Hälsingelagens kyrkobalk skulle vara försedd med tre lås. Av nycklarna hade prästen en i förvar och kyrkvärdarna de två övriga. ... I flera kapitel i 1686 års kyrkolag redovisas de skyldigheter och uppdrag, som åvilade kyrkvärdarna. ... De tre nycklarna till kyrkans kista fördelades på kyrkvärdarna och prästen och ingenting fick uttagas utan att samtliga var närvarande. (Einar Persson "Kyrkvärdsämbetet och Kyrkvärdar i Byarums socken 1672-1989" s 32-33)

Att fortsätta med ('nationerna'):

Guds fria duvor lovsjunger utan paus nyckelbytet på Golgata och skriver ”Herrens egen” på sina vingar. (Birgitta Yavari ”Två gånger född”)

I betydelse, och troligen i härledning, betyder ordet (Hades) ‘den osynliga världen’. (E.M. Blaiklock "The Acts of the Apostles" s 66)

”Finns det slavar i Hades?” sade Alkinoos med högt lyfta ögonbryn. ”Kommer slavar till Hades? Det har jag aldrig hört förr! Jag för min del har alltid trott att slavarna kommer i jorden och sen blir liggande där. Jag trodde att det bara var framstående döda mänskor som kom till Hades. Slavar är väl inga värdiga döda, inga riktiga döda, de är ju bara döda slavar,eller hur? Vad har de i Hades att göra?” Det var en så uppenbar kritik mot hans berättelse, att han måste ändra den; han byggde vidare: ”De kommer till Hades, en del av deras sort”, sade han, ”men naturligtvis inte alla. Det är de otrogna och lata och odugliga slavarna från hela jorden som kommer dit och de pinas värre än andra. ... I själva verket kan man nog slå fast att det inte finns några slavar i Hades. ... Jag kan inte yttra mig bestämt på den punkten. ... Jag såg ju ingenting av vad som hände därnere ... men jag fick i alla fall begrepp om det när jag hörde vrålen och suckarna. Jag kunde föreställa mig hur Sisyfos vältrade sin sten så att svetten rann och fötterna blödde – opp mot bergstoppen och sen rullade den ner igen, - och jag riktigt tyckte mig se hur Tantalos med torra läppar och törstigare än någon annan varelse stod till hakan mitt i en klar källa, tänk er, friskt, kallt dricksvatten en het sommardag! ... Och så för han sina spruckna läppar mot ytan och så sjunker vattnet och han böjer sig ännu djupare men vattnet sjunker fortare än han hinner följa med och så faller han på knä och så ligger han platt på magen i en grop och vattnet har försvunnit ner i jorden och det han till sist rör vid med munnen är bara torr lera, lika sprucken som hans läppar. Och när han vill ta frukterna som hänger över honom eller steken från faten omkring honom så lyfter de sig eller glider undan – precis så mycket att han kan snudda vid dem med fingertopparna.” De sväljde saliv ute på gården så att det hördes in och bägarna slamrade en stund på borden. Alkinoos satte ner pokalen, hans ögon var piggare nu och han sade: ”Jo, så är nog det riktiga Hadesriket!” (Eyvind Johnson "Strändernas svall" s 330-331)

I jordens inre, den undre världen, är Hades' rike, Nattens välde. Midt i sitt rike och krönt med ett diadem af ebenholts sitter denna gudomlighet på sin af massivt mörker gjorda tron och skådar ned i det ofantliga djupet inunder sig, själf osynlig för dödliga ögon, men förnimbar genom den nattliga ljungelden, som är dess vapen. Den undre världen är äfven det rike, dit andarne begifva sig efter döden. Vid dess portar, under den nedgående solen, står en talrik skara af spöken, bland dem Sorgen, Sjukdomen, Nöden, Kriget, Döden, hvilken det ej tjänar till någonting att bjuda vare sig böner eller offer. I detta glömskans och skuggornas land finns en osegelbar sjö med eldvågor. Där finnas många slags vidunder och gestalter, såsom Kerberos med sina tre hufvuden, Karon, som i sin båt fraktar öfver de dödas skuggor, Ödets gudinnor i sina purpurmantlar, Minos, den fruktansvärde domaren vid sista räkenskapen. Där ser man äfven brottslingar pinas i eldfloden och andra rysligheter. Varnade af sådana exempel, böra vi lära oss att ej förakta gudarne. (Klas Pontus Arnoldson "Maria Magdalena" s I:91)

Utan Christus är kroppen dödens och själen är helwetets rof, men Christus har förwärfwat förlossning från helwetet och döden, och den der tror på Honom, skall icke dö ewinnerligen. (P. Fjellstedt "Biblia" s 731)

Vilket intryck gjorde då (Falu koppargruva) på en bortskämd främling? ... Vi ha fransmannen Ogiers vittnesbörd därom: " ... I jorden öppnar sig ett ofantligt brett och djupt svalg, som runtomkring är omgärdat med ledstänger, för att icke någon oförsiktigt må nalkas randen av gruvan och gripen av svindel vid anblicken av det hiskliga djupet störta ner. ... Vi stego nu ner i gruvan på uthuggna, branta trappsteg i berget. Var och en av oss hade sin egen förare, som ledde våra steg och bar oss, då vi kommo till branta, slippriga ställen - sådana funnos många. Vi kommo till en stor öppen plats och gingo därifrån in under valv, bildade av is och vitriolkristaller. Isen smälter genom värmen från de eldar, som gruvarbetarna upptänt här och där, varför man går under ett droppregn. Det är för övrigt en både underbar och hemsk syn, dessa grottor, där det blänker och blixtrar i väggarna av lågorna från de eldar, som upptina och fräta på klippblocken. På andra ställen ser man alla slags hjul och maskiner, medels vilka man från gruvans botten uppfordra vattenmassorna, som skulle vara outtömliga, om man ej ideligen pumpade upp dem." "Ingenting", tillägger vår sagesman, "är mera ägnat att giva en föreställning om den av Vergilius skildrade underjorden." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 238-239; "Bergverkens översvinneliga välsignelse")

På själva midsommaraftonen (1523) höll Gustav I sitt högtidliga intåg i sin förödda huvudstad. Vid stadsporten mottogs han av stadens råd och förnämsta borgare, som till honom överlämnade stadens nycklar. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 36)

Enligt den förkristna uppfattningen låg Hels dödsrike någonstans under jorden. De kristna var av samma mening, även om dödsgudinnan Hel i deras modell motsvaras av en dyster potentat av manligt kön. Ursprungligen hade de kristna auktoriteterna inte varit helt klara över var denna pinohåla var belägen och exakt vilka rysligheter de döda syndarna förväntades möta på orten ifråga, men det dröjde inte länge förrän helvetet lokaliserades till underjorden. Det märks redan av den latinska termen för helvete, infernus, ett ord som anger något som är beläget under något. När de första nordborna började tro på helvetet lär de i själva verket ha fortsatt att tro på det dödsrike i underjorden som de redan var bekanta med. Själva ordet helvete, som kombinerar ordet för "straff" (vite) med ordet för dödsgudinnan och dödsriket, är ännu idag synligt tecken på hur lätt det var att acceptera den kristna pinohålan. Idén möter oss redan i noriska skaldedikter från 1000-talet. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 79-80)

Sedan Sokrates dömts till döden låter Platon honom bl.a. säga följande: "... Är döden ... ett slags resa härifrån till en annan plats och är det sant att alla de döda befinner sig där, vilken större lycka kan väl tänkas, mina herrar domare? Ty om man får komma till Hades och vi där befrias från dessa som kallar sig domare för att i stället finna de sannskyldiga domarna, som lär skipa rätt därnere ... - skulle det inte vara en härlig resa." (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 31)

I Babylonien fanns en rik mytologi. ... (Babyloniernas) dödsrike var en dyster ort bakom tunga portar, där dammet låg tjockt och en dryck friskt vatten var den enda tillfredsställelsen. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 94)

Sångarna: Livet vann, dess namn är Jesus, halleluja, han var död, men se, han lever, halleluja. Dödens portar öppnar han, halleluja, nyckeln ligger i hans hand. Halleluja. (O Hartman: Psalmer och Sånger 153:1)

O menniska! betänk dig väl; Se, helvetet högt gapar, Att svälja upp hvar oren själ: Bed Gud, han i dig skapar Ett hjerta rent, en anda ny, Och så i nåd dig leder, Att du det fall må undanfly, Som lasten sig bereder. (Arrhenius: Psalm 464:4)

Nu dödens konung slagen är, Och fallen är hans tron; Nu Kristus dödens nyckel bär; O, sjung i segerton! Från världens sorguppfyllda land, Där synd och mörker bor, Till himlens glädjerika strand Han slog en frälsningsbro. (C Boberg: Sång 83:2; jfr Psalmer och Sånger 516:2)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”döden och Hades”, se också Upp 6:8a; 20:13b,14a.

Grekiska ord:

(h)adês (Hades) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 16:13; Matt 16:18; Apg 2:27; Upp 1:18 – Ester 3:13g(B7); Tobit 13:2; 2 Mack 6:23; Salomos Vishet 1:14; 2:1, Syr 9:12; 14:12,16; 17:27; 21:10; 28:21; 48:5; 51:5-6; Baruk 2:17; 3:11,19; De tre männens lovsång v 65; Matt 11:23; Luk 10:15; 16:23; Apg 2:31; Upp 6:8; 20:13-14.

kleis (key/nyckel) (i NT + exempel i GT) Dom 3:25; Jes 22:22 (א*); Matt 16:19 - Luk 11:52; Upp 3:7; 9:1; 20:1

Ytterligare studier:

Job 12:14; Ps 18:5(6); Jes 14:11,15; 38:10; Apg 2:24; Rom 6:9; Ef 4:9; 1 Petr 3:19; Upp 19:1.

Christopher Rowland "The Vision of the Risen Christ in Rev I:13ff: The Dept of an Early Christology to an Aspect of Jewish Angelology"; Journal of Theological Studies 31 (1980): 1-11.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-12; 2012-06-04; 2015-01-09; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:19 Skriv så de ting som du har skådat, och de ting som är och de ting som måste (א*) stå i begrepp att bli efter de här tingen.

Ord för ord (14 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): skriv så de-(ting)-som (du)-skådade och de-(ting)-som är och de-(ting)-som måste stå-i-begrepp-att bli efter de-här-(tingen).

1883: Skrif därför hvad du har sett, både det som är och det som skall ske härefter.

1541(1703): Så skrif nu hwad du sett hafwer, och hwad nu är, och hwad härefter ske skall;

LT 1974: Skriv ned vad du just har sett och vad som kommer att visas för dig.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Farao:) “Efter de här tingen skall jag komma/gå ut.” … (2 Mos 11:8b, Grekiska GT)

Mose skrev in den här lagens ord i en bokrulle. (5 Mos 31:9a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) ”Från nuet har Jag gjort de nya tingen hörbara för dig, (ting) som det står i begrepp att bli. …” (Jes 48:6b, Grekiska GT)

(Daniel sade till kungen:) “Det är/finns en Gud i en himmel som avtäcker mysterier, (en Gud) som har tydliggjort för kung Nebukadnessar de ting som måste bli/hända uppå de sista dagarna.” (Dan 2:28a, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “Skriv ett skådande ...” (Hab 2:2b, Grekiska GT)

(Salomo sade: "Jag har kunskap om) tiders början och slut och mitt." (Salomos Vishet 7:18a)

(Jesus, Syraks son, sade: “Den Högste kommer bort med ett budskap om) de ting som tagits (och tas) till sidan av och de ting som skall vara, och avslöjande/'Han avslöjar' undangömda fotspår.” (Syr 42:19)

(Jesus, Syraks son, sade: “Med) stor ande skådade (Jesaja) de sista tingen, och han kallade de som var bedrövade i/på Sion till sidan av. Han visade inunder/’i hemlighet’ de ting som kommer att vara ända till tidsåldern och de undangömda tingen, 'innan eller bliva dem till sidan av'/'innan de har hänt'.” (Syr 48:24-25)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till en av Sina lärjungar:) “Hur må så skrifterna fullbordas, eftersom det måste bli på det här sättet?” (Matt 26:54)

(Lukas sade: ”Jag har skrivit) till dig, mäktigaste Teofilus (vad ögonvittnen och utsagans roddare/tjänare har gett vid sidan av oss), för att du må ha ytterligare kunskap med anledning av säkerheten av vilka/de utsagor som du har genljudits/’fått höra’.” (Luk 1:3b-4)

Efter de här tingen kom (Jesus) ut och betraktade en tulluppbördsman (vid) namn Levi, som satt emot tullhuset. Och Han säger (א,* א) till honom: ”Följ Mig.” (Luk 5:27)

(Paulus sade till de äldste i Efesos:) ”Jag ’skickade inte under att ej’/’underlät inte’ att komma fram med ett budskap till er (om) varje Guds rådslut.” (Apg 20:27)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag har ännu många ting att säga till er. Ni förmår emellertid inte bära (dem) just nu. Men när – alltefter omständigheterna – Den där, sanningens Ande, må komma, skall Den visa er vägen i * (א*) sanningen. Ty Den kommer inte att samtala från Sig själv, emellertid/utan så många ting som Den * (א,*א) hör, kommer Den att samtala, och Den skall komma fram med ett budskap till er (om) de kommande tingen.” (Joh 16:12-13)

Det här är den lärjunge som är vittne med anledning av de här tingen och som har skrivit de här tingen. (Joh 21:24a)

Ett Jesu Kristi avslöjande som Gud gav Honom (för) att visa Sina heliga (א*) de ting som måste bli/ske i/med snabbhet. (Upp 1:1a)

Fröjdbringande (nåd) (med) er och frid från Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som kommer ... (Upp 1:4b)

(Rösten) sade till (Johannes): “Skriv in i en bokrulle vad du ser.” (Upp 1:11a)

Exegeter, evangelister med flera:

Man bör säga nej till detaljerad apokalyptik med fastställande av tecken och tidsåldrar. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 203)

Uppenbarelseboken består av två delar. Den första handlar om ”vad som nu är”. Den andra, som är den egentliga huvuddelen, handlar om ”vad som härefter skall ske”. ... Den så kallade ”nutidsboken” i kap. 2-3 åtskiljs klart från ”framtidsboken” genom visionen av tronen i himlen i kap. 4. (Studiebibeln IV:757)

Författaren har bemödat sig om att presentera huvudtankarna (i relativitetsteorin) så tydligt och enkelt som möjligt, och på det stora hela taget i den ordningsföljd och i de sammanhang de faktiskt uppstod. (Albert Einstein "Den speciella och den allmänna relativitetsteorin" s 39; Författarens förord)

Under (18)80- och 90-talen utgav (författaren George Gissing) en serie romaner, där han skildrade journalist-, arbetar- och underklasslivet i dåtidens London. ... Efter ett liv i många missräkningar och mycken misär dog han år 1903. I hans sista bok - en självbiografisk roman - minns jag ett par sidor, som förefalla sällsamt profetiska, fruktansvärt profetiska. ... "Jag undrar om det finns många, som hysa samma känsla med avseende på 'vetenskapen' som jag. Det är mer än en fördom, ofta antager den en form av fruktan, nästan fasa. ... Jag ser den framkalla en tid av stora konflikter, som skall ställa 'forntidens tusen krig' i skuggan och efter all sannolikhet dränka mänsklighetens mödosamt förvärvade framsteg i ett bloddrypande kaos. ... Men det är en viss tröst för mig, att jag, stackars lilla människobarn, inte bidragit till att sätta upp tyrannen på hans tron." Vem hade väl uppenbarat för den lille engelske proletärförfattaren ... det faktum att vetenskapen skulle bliva våldshärskarnas lydigaste instrument vid den slutliga världsödeläggelsen? Men tänk hur sällsamt att mitt i den stora ompratade jordiska världsfredsperiodens tryggaste och självbelåtnaste årtionde hade Gud givit några män makten att till den grad överskåda det förflutna och nuet, att de kunde förutse och förutsäga kommande ting. (Sven Lidman "Fjäril och vilddjur" s 39-40; Endast ett är nödvändigt)

Återupptäckten av den sanna kristendomen är något som äger rum i en bestämd tid, precis som Jesus kom till världen vid en bestämd tid och skall komma åter vid en bestämd tid. Denna linjära tidstolkning med ett apokalyptiskt perspektiv är inte bara något som protestanterna vidhåller – inom lutherdomen betonas den till och med som en helt väsentlig angelägenhet. ... I högmedeltiden hade det varit lika viktigt för kyrkans ledare och för de flesta av teologerna att knyta kristendomsförståelsen till den återkommande rytmen som kyrkoåret representerade som att knyta an till frälsningshistorien och föreställningen om Jesu återkomst. En viktig orsak till att det hade blivit så var att det ofta var kättarna som hade aktiverat den lineära apokalyptiska tidsdimensionen och knutit sin kyrkokritik till den. ... (Men) på 1800-talet hade de flesta av lutheranerna glömt bort att Luthers kristendomsförståelse i utgångspunkten hade haft en starkt apokalyptisk prägel. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen s 312; Protestantisk kristendom)

Hur förhöll det sig nu med Kristina? (Karl Oskar) hade genom åren burit en fråga, som han aldrig hade kommit sig för att ställa till hustrun. ... Denna minnesdag passade det väl att han ställde frågan till henne: ”Vi gjorde rätt, när vi utflöttade? Eller va tror du om’at, Krestina?” Hon vände på huvudet och såg på sin make. Endast dunkelt skönjde han hennes ansikte i aftonskymningen; någon rörelse i det kunde han inte urskilja. Hon hördes bara förvånad över hans fråga, som om den hade kommit alldeles oväntat och oförmodat: ”Vi gjorde varken rätt eller orätt. Utflöttningen va oss förelagd. Dä va utsett att vi skulle bli boendes här. Dä va vårat öde.” ”Menar du’at? Förelagd? Vårat öde?” Han blev i sin tur förvånad, kanske rentav häpen. ”Den lotten ble oss utskeftad. Vi behöver inte spörja om rätt eller int.” ”Jag unnrade bara om du höll mej ansvari?” ”Ingen ä ansvari för’at. Dä finns bara en som rår.” ... Att försona sig med utvandrarens lott, sin levnads öde, därom hade Kristinas kamp stått. Och när hon till slut blivit förlikt med det som var henne förelagt, hade hon inte givit upp. Hon hade inte förlorat: Att underkasta sig var för henne att övervinna. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 530-533; Att försona sig med sitt öde)

Torhall hette en norrman som kom till Island under Hakon jarls regeringstid. ... Han var en vis man som kunde se in i framtiden och kallades Torhall spåman. ... Torhall sade (till vännen Hall): "Jag har onda aningar inför höstfesten, ty det varslas mig att en spåman kommer att dräpas under gästabudet. ... Det varslas mig större och märkvärdigare händelser, fast jag inte kan tala om dem just nu." "Inte kan jag gärna inställa festen", menade Hall. Torhall sade: "Det skulle inte heller tjäna någonting till, ty det som är bestämt måste ändå ske." ("Tidrande och diserna" s 118-120,135; Håkon jarl är enligt sagorna den siste hedniske härskaren i Norge. Han efterträddes 995 av den kristne Olav Tryggvason.)

Av vilket skäl skall profeten kallas en profet, om han inte i ande förutsåg framtiden? ... En som framställer ting som ännu inte skett bedömdes helt riktigt som en profet, varför profeter av goda skäl från början kallades ”siare”. (Hippolytus, The Ante-Nicene Fathers V:205)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “efter de här tingen”, se också Joh 3:33-24.

Och de här tingen skriver vi, för att vår glädje må vara varande (och havande varit) fullbordad. (1 Joh 1:4)

Ytterligare studier:

Upp 1:8; 4:1; 10:4; 19:9.

Christopher Rowland "The Vision of the Risen Christ in Rev I:13ff: The Dept of an Early Christology to an Aspect of Jewish Angelology"; Journal of Theological Studies 31 (1980): 1-11.

Christopher R. Smith "Revelation 1:19: an eschatologically escalated prophetic convention"; Journal of the Evangelical Theological Society 33.4 (1990): 461-466.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-13; 2012-06-04; 2015-01-10; slutlig version 2018-08-01)

Tillbaka till Start

---

1:20 (Angående) mysteriet av/med de sju stjärnorna som du skådade uppå Min rätta/högra (hand) och de sju lampställen av guld: de sju stjärnorna är budbärare av/i de sju (församlingarna) av utkallade, och * (א*) sju lampställ är sju (församlingar) av utkallade.

Ord för ord (31 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): '-et mysterium'/mysterium (av)-de sju stjärnor vilka/som (du)-skådade uppå den rätta-(hand) min och de sju lampställen de av-guld. de sju stjärnor budbärare (av)-de sju (församlingar)-av-utkallade är och sju lampställ sju (församlingar)-av-utkallade är.

1883: ... hemligheten af de sju stjärnorna, hvilka du har sett i min högra hand, och af de sju gyllene ljusstakarna. De sju stjärnorna äro de sju församlingarnas änglar, och de sju ljusstakarna äro sju församlingar.

1541(1703): ... hemligheten af de sju stjernor, som du sett hafwer i mine högra hand, och de sju gyldene ljusastakar: de sju stjernor äro de sju församlingars Änglar, och de sju ljusastakar, som du sett hafwer, äro de sju församlingar.

LT 1974: De sju stjärnor, som du såg i min högra hand, och de sju gyllene ljusstakarna har denna betydelse: de sju stjärnorna är ledarna för de sju församlingarna, och de sju ljusstakarna är själva församlingarna.”

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) “Du skall göra ett lampställ ut ur/av ren guldmetall. ... Och du skall göra dess sju lampor.” (2 Mos 25:31a,37a, Grekiska GT)

(Mose sade:) ”När den Högste delade isär nationer, som/då Han sådde isär Adams söner, ’fick ... att stå’/satte Han nationers gränsområden enligt/efter ett antal av Guds budbärare.” (5 Mos 32:8, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel om Herren:) ”… Alla de som har gjorts (och görs) heliga är inunder (Hans) händer. (5 Mos 33:3a, Grekiska GT)

(Herren sade till Job:) “Var var du,) när stjärnbilderna blev (och) alla Mina budbärare lovade Mig (med) stor/hög röst?” (Job 38:7, Grekiska GT)

(Herren sade till Job:) “Lät/förde du tillsammans Plejaders (sju stjärnors) band?” (Job 38:31a, Grekiska GT)

I/under ... natten fördes kungens mysterium ut i ljus (av Gud) till Daniel i en syn av/med gott/tydligt tecken. (Dan 2:19a, Grekiska GT)

(Daniel sade till kungen:) “Det är/finns en Gud i en himmel som avtäcker mysterier, (en Gud) som har tydliggjort för kung Nebukadnessar de ting som måste bli/hända uppå de sista dagarna.” (Dan 2:28a, Grekiska GT)

(En budbärare) talade (vänd) i riktning mot (profeten): ”Vad ser du?” Och han talade: ”Jag skådar (och har skådat), och skåda, ett lampställ, helt av guld ... och sju lampor ovanpå det.” (Sak 4:2a, Grekiska GT)

En prästs läppar skall vakta/bevara kunskap, och de/man skall söka ut/efter lag ut ur/av hans mun, av det skälet att han är Herrens, en allsmäktigs, budbärare. (Mal 2:7, Grekiska GT)

En kungs mysterium (är det) fint att gömma, men Guds gärningar (är det fint) att ta av slöjan härligt/’i härlighet’. (Tobit 12:7a, BA)

(Rafael sade:) “Jag är Rafael, en av de sju budbärarna som står vid sidan av (Gud) och går in i (Hans boplats) inför Herrens ’härlighetsglans' ögon’/härlighetglans.” (Tobit 12:15, S)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: "Man sätter en lampa) emot lampstället, och den lyser för alla dem som är i bostaden. Låt ert ljus lysa på det här sättet framför människorna på så sätt (att) de må skåda era fina gärningar och förhärliga er Fader i himlarna.” (Matt 5:15b-16)

(Jesus sade till Sina lärjungar): ”För er har det getts (och ges) att få kunskap om himlarnas rikes mysterier, men för de där/andra ’har det inte getts’ (och ges inte).” (Matt 13:11b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Skåda/’ta er i akt’ (att) ni ej må ‘anse ner’/nedvärdera en av de här små (som tror in i Mig), ty Jag säger till er, att deras budbärare i himlar ’genom varje ting’/alltid ser ansiktet av Min Fader, Den som (är) i himlar.” (Matt 18:10)

(Jesus sade till några fariseer:) “I uppståndelsen ... är (de sju bröderna) som Guds (א,* א) budbärare i himlen. (Matt 22:30)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesu) lärjungar säger till Honom (P5,א*,A): ”Skåda, nu samtalar Du i klarspråk, och Du säger ingenting (i) ett ordspråk! Nu vet vi, att Du vet alla ting och inte har behov ‘för att’/att någon må fråga/be Dig. I/’med hjälp av’ det här tror vi, att Du har kommit ut från Gud.” (Joh 16:29-30)

Efter de här tingen gjorde sig Jesus själv åter synlig för (de sju) lärjungarna uppå Tiberias’ hav. (Joh 21:1a)

(Rösten sade till Johannes:) ”Sänd (bokrullen) till de sju (församlingarna) av utkallade, in i/till Efesos och in i/till Smyrna och in i/till Pergamos och in i/till Thyatira * (א*) och in i/till Filadelfia och in i/till Laodikeia.” (Joh 1:11b)

Då jag hade vänt mig intill, skådade jag sju lampställ av guld. (Upp 1:12b)

I Sin rätta/högra hand hade Han (hela tiden) (א*) sju stjärnor. (Upp 1:16a)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

I NT användes ”mystêrion” om en gudomlig sanning eller en plan som tidigare varit fördold och som ingen människa av sig själv kunnat få insikt i, och därför må uppenbaras (apokalypto). (Studiebibeln V:658)

I grekiskan – liksom i hebreiskan – betyder ordet ”ängel” egentligen budbärare, och i Gamla Testamentet kan det användas om profeter (Haggai 1:13) och präster (Malaki 2:7). Det troliga är att Johannes, som känner sin grekiska bibel utan och innan, har använt ordet i den meningen. (Bo Giertz, ”Uppenbarelseboken” s 33)

Jag kan för närwarande icke finna något ord i wårt språk, som svarar emot ”mysterion”, och det vore lika godt, att wi förblefwo wid detta grekiska ord såsom wi förblifwit wid flere andra. Det betyder så mycket som ”secretum acanum”, något som är undan ögonen och förborgadt, som ingen ser, och säges wanligen om ord. Såsom när något talas, som man icke förstår, säger man: någonting ligger doldt härunder, här är ett ”mysterion”, någonting förborgadt. Just någonting sålunda förborgadt betyder egentligen ”mysterium”. Jag vill kalla det hemlighet. ... Guds ”mysteria” eller hemligheter äro således ingenting annat, än de ting och de nådewälgerningar, som genom evangelium om Christus blifwa förkunnade, och hwilka endast tron anammar och behåller. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 33 i kommentar till 1 Kor 4:1-5)

Christi rike är ett sådant mysterium eller en hemlighet, som man aldrig tillfyllest kan lära och predika. Dem, som icke tro, kan man icke wända ifrån gerningarna; men dem, som tro, kan man aldrig drifwa till gerningarna. De förra hafwa ingen lust till tron; de sednare hafwa ingen lust till kärleken. Så är då Christi rike på det sätt beskaffadt, att Hans christna icke äro fullkomligt heliga, utan i begynnande och tilltagande. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 177-178 i kommentar till Kol 3:12-17)

Att fortsätta med:

Förmodligen är stjärnorna och lampställen synonyma symboler för kyrkan. Lampställen representerar den förföljda kyrkan på jorden och stjärnorna den förhärligade kyrkan i himlen. ... Inom samtida judendom fanns det föreställningar om änglar som representerade olika folk, och ärkeängeln Mikael uppfattades som Israels beskyddare, Dan 10.20-11:1. Bakgrunden finns i 2 Mos 19:6, där Israels identitet såsom Guds folk beskrivs i samband med uttåget. Kyrkan är nu en del av gudsfolket som en gång formades vid Sinai till ett konungsligt prästerskap. Begreppen betonar offret som gudsfolket är kallat att bära fram inför Gud och som tillämpas genom ett utgivande liv i världen. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 38)

Jfr ”Jesus sade: ’Det som du hör i ditt öra, i det andra örat predika det från era tak. Ty ingen tänder ett ljus och sätter det under ett sädesmått, inte heller sätter han det på en dold plats, utan han sätter det på ljushållaren, för att var och en, som går in och går ut, skall se dess ljus.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 61; Thomasevangeliet log. 33)

(De sju lampställen) påminner om församlingens uppgift i världen, nämligen att vara bärare av det gudomliga ljuset. Jesu lärjungar är ju världens ljus (Matt 5:14). … Att lampställen är av guld påminner om den kristna församlingens härlighet. (Paul Wern ”Glimtar från Patmos” s 30)

Nästan hälften av den svenska befolkningen kan karakteriseras som ”privatreligiös”. ... ”Jag är religiös på mitt eget personliga sätt.” ... Det går en mysterielängtan genom vårt sekulariserade folk. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 15; Hänvisning till Eva Huslid: Religiös självbestämning, forskningsrapport 1983)

På järnvägsvagnar står det sådant som "RIV" och "Hu", "4/REV/HB", "Obu" och "He". Det begriper förvisso varken jag eller du, men någonting mystiskt och skrämmande är det ju, så mycket är lätt att se. I Hallsberg om natten vid rassel och väsande ljud och häftiga blixtars flammande ljus står en dyster stationskarl och utsänder hemliga bud till Krylbo och Älmhult och Örbyhus. Och betänkliga stinsar som lever ett dubbelliv vars hemligheter de aldrig har avslöjat ens för sin fru läser på finkorna och förstår vad som menas med "RIV" och även med "He" och "Hu". (Alf Henrikson "Sakta mak" s 229-230; Hemliga bud)

I Gamla testamentet används änglanamnet (”sändebud”) om profeter (Hagg 1:13) och präster (Mal 2:7) såsom män, vilka Gud sände till sitt folk att förkunna hans ord. Man kan också hänvisa till ett liknande språkbruk i senjudendomen, där förebedjaren i synagogan kallades för ”församlingens sändebud”. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 90)

Jag har ... ett minne av att jag på omvägar hörde, att vuxna besökare på något sätt uppfattade mig som en underlig och egendomlig, men begåvad gosse: att jag fällde mig omedvetet kvicka och dräpande repliker, ofta formulerade på ett lillgammalt och med ovanliga termer och uttryck kryddat språk. I en gammal Hälsingborgsfamilj ihågkom ännu trettio år efter händelsen en gammal fru hur jag av min mamma skickats över till familjen i fråga med den egendomliga begäran att jag skulle få vara där hela dagen och stanna över natten. Orsaken var, har jag senare fått veta, att min mammas hembiträde hade överraskats av förlossningssmärtor, och att min mamma ville hjälpa henne genom pärsen. På frågan "men vad är det som har hänt hemma, lille Sven" svarar jag allvarligt "ja, vad som har hänt, det ligger alldeles utanför mitt kunskapsområde, men det är tydligen något mystiskt". (Sven Lidman "Gossen i grottan" s 91-92)

(Det profetiska ordet) behöver läsas i hemmen och det behöver predikas från våra predikstolar med Ande och liv. Nu säger Herren i Uppenbarelseboken, att församlingens änglar äro stjärnor. Så är det, Guds sändebud äro stjärnor i natten. Gud hjälpe oss att vara stjärnor i hans hand. "Han som håller de sju stjärnorna i sin hand." Läraren i församlingen är satt såsom en stjärna i Herrens hand för att giva människorna det eviga livets ord. Därför är han där, och därför att det är natt är han en stjärna, som skall lysa och visa vägen. Men stjärnor kunna slockna i natten. Jag tänker på flera stora lärare, som förr i tiden vittnade om Herren i Andens kraft. Men så ha de kommit in på spekulationer och djävulen har förfört dem. Nu behöva de en ny bibel, ty det Gamla testamentet passar icke längre i vår upplysta tid och Nya testamentet behöver redigeras om. Evangelisternas uppfattning stämmer icke överens med vad dessa moderna tänka och anse vara sant och rätt. Vad Jesus sade, det sade han såsom ett barn av sin tid. Han talade så gott han förstod, men han visste icke så mycket och därför veta vi nu i vår tid mera än han. Sådana lärare äro stjärnor, som ha slocknat i natten. De äro svarta stjärnor i tidens mörker och de kunna icke visa syndare vägen till frälsning. De bliva ingen till verklig hjälp och glädje. Du finner dem ofta i de fina amerikanska kyrkorna, där de hålla föredrag om att de icke längre kunna tro på Jesu Kristi gudom. De kunna icke tro på en övernaturlig kristendom, utan allt skall vara naturligt, vetenskapligt. De anse att detta är religion. Ack, de är fallna stjärnor, som slocknat i natten. (Florentinus Hällzon "Vad stundar?" s 58-60)

Såsom enligt Dan 10 hwarje folk har sin ängel, som företräder den enskilda folkanden, så har hwarje församling en ängel, som företräder den enskilda församlingsanden. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 406)

(Fursten) började känna stort förtroende för den ryska folksjälen. . . . Men en främmande folksjäl är ett stort mysterium, den ryska folksjälen är också ett mysterium; för många ett mysterium. . . . O, vilken oförlåtlig och neslig skuld han känner inför Rogozjin! Nej, det är inte "den ryska folksjälen" som är ett mysterium utan det är hans egen själ som är ett mörkt mysterium, när han kan vara i stånd att tänka ut sådana fasor. Det behövdes bara att han uttalade några varmhjärtade ord till Rogozjin i Moskva, för att denne skulle behandla honom som en bror. (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 288,291)

Christendomens stora företräde framför alla andra Religioner ligger väl mest deruti att Försoningsidén (som är hjertblodet af all Religion) deri renast framträder; men i allmänhet skulle väl mången kunna tycka att allt hvad som blott traditionsvis eller på historisk väg öfverlemnas oss, således Uppenbarelse i vanlig mening, mera vore att anse såsom en särskilt Religionsform än som Religionen sjelf, som kunde förefalla äldre och ursprungligare. . . . I allmänhet kan jag icke fatta Försoningen annorlunda än som ett fortgående factum i menniskohjertat. Såsom isoleradt, historiskt factum, fulländadt i ett ögonblick och utan någon symbolisk betydelse, må den gerna för mig vara ett Mysterium, således ej kunna begripas. Olyckan är endast den att hon ej heller kan tros. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 169; brev från Lund den 21 januari 1821 till Erik Gustaf Geijer)

Hemlighet (mystaerion): jfr Qumrantexterna: ”Ingen finnes utom dig som kan svara på ditt rådslut och förstå hela din heliga plan och skåda in i dina hemligheters djup ...” (1 QS XI.18 f.) (Lars Hartman ”Ur Markusevangeliet” s 73 i kommentar till Mark 4:10-12)

Sångarna:

Var trofast! natten dagas: Re’n purpras österns rand; Allt mörker skall förjagas Utaf den Starkes hand, Som, ur sitt tjäll, Orion Och morgonstjernan för Och nåden öfver Zion I arladagen strör. (JO Wallin: Psalm 224:6; jfr Psalmer och Sånger 247:6)

Likt staden som vida man skåda får, Vars glans icke snarligen glömmes, Likt ljuset som fritt uppå staken står Och ej under skäppan förnimmes, Så lyse Guds folk på den mörka jord Med gärningar, födda av livets ord, Till Kristi, vår Frälsares, ära. (AF Runstedt: Svenska Missionsförbundets sångbok 1951:3)

Egna kommentarer och funderingar:

Lägg märke till det nära sambandet mellan denna vers och de ovanstående versarna i Matteus' evangelium, särskilt då Matt 22:30.

Vi kan läsa den här versen i ett återställelseperspektiv i ljuset av 5 Mos 33:3, där de heliga är inunder Herrens händer. Här är församlingarna av utkallade uppe på Herrens högra hand.

Greek words:

mystêrion (mysterium) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 12:7; Matt 13:11; Upp 1:20 – Tobit 12:11; Judit 2:2; 2 Mack 13:21; Salomos Vishet 2:22; 6:22; 14:15,23; Syr 22:22; 27:16-17,21; Mark 4:11; Luk 8:10; Rom 11:25; 16:25; 1 Kor 2:1,7; 4:1; 13:2; 14:2; 15:51; Ef 1:9; 3:3-4,9; 5:32; 6:19; Kol 1:26-27; 2:2; 4:3; 2 Thess 2:7; 1 Tim 3:9,16; Upp 10:7; 17:5,7.

Ytterligare studier:

2 Mos 37:17-24; Dan 2:29-30,47; 10:13,20-21; 12:1; Hagg 1:13; Luk 7:24; 9:52; Joh 3:35; 10:28; 13:3; Rom 16:25-26; Ef 1:9-10; 3:2-9; 5:8-9; Fil 2:15; Upp 1:4,12,16; 2:1; 3:1.

Christopher Rowland "The Vision of the Risen Christ in Rev I:13ff: The Dept of an Early Christology to an Aspect of Jewish Angelology"; Journal of Theological Studies 31 (1980): 1-11.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-13; 2012-06-04; 2015-01-10; slutlig version 2018-08-01); kod uppdaterad 2021-03-19

Tillbaka till Start

---