Tillbaka till kapitellistan

Tjugoförsta kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 1-3 | 4-7a | 7b | 8-9 | 10-11 | 12-14 | 15 | 16 | 17 | 18-19 | 20-23 | 24-(-25) |


21:1-3 (Efter de här tingen gjorde sig Jesus själv åter synlig för lärjungarna uppå Tiberias’ hav. Men Han gjorde sig synlig på det här sättet. De var (hela tiden) tillsammans Simon Petrus och Tomas, den som sägs/kallas Tvåfaldig, och Natanael, den från Kana av/i Galileen, Sebedaios' söner (א,*א) och två andra ut ur/av Hans lärjungar. Simon Petrus säger till dem: ”Jag drar mig tillbaka (för) att fiska.” De säger till Honom: ”Vi kommer, och/också vi, tillsammans med dig.” De kom så (א,*א) ut och steg i, in i båten. Och i/under den där natten grep/fångade de ingenting.

Ord för ord: 21:1 (17 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) Efter de-här-(tingen) gjorde-sig-synlig åter själv '-en Jesus'/Jesus (för)-'-na lärjungar'/lärjungarna uppå '-et hav'/havet '-s Tiberias'/Tiberias'. (han)-gjorde-sig-synlig men på-det-här-sättet. 21:2 (27 ord i den grekiska texten) var-(hela-tiden) tillsammans Simon Petrus och Tomas, den sägandes Tvåfaldig och Natanael den från Kana (av)-'-n Galileen'/Galileen och '-na söner'/sönerna Sebedaios och andra ut-ur '-na lärjungar'/lärjungarna hans två. 21:3 (27 ord i den grekiska texten Sinaiticus) säger (till)-dem Simon Petrus: (jag)-drar-mig-tillbaka (att)-fiska. (de)-säger (till)-honom: (vi)-kommer och vi tillsammans-med dig. (de)-kom-ut så och steg-i in-i '-en båt'/båten, och i den-där '-en natt'/natten grep-(de) ingenting.


1883: Därefter uppenbarade sig Jesus åter för lärjungarne vid Tiberias' haf. Och han uppenbarade sig sålunda: Simon Petrus och Tomas, som kallades Didymus, och Natanael, som var från Kana i Galiléen, och Sebedei söner och två andra af hans lärjungar voro tillsamman. Simon Petrus sade till dem: Jag går bort (för) att fiska. De sade till honom: Vi gå ock med dig. Då gingo de ut och stego strax i båten, och i den natten fångade de intet.

1541(1703): Derefter uppenbarade åter Jesus sig för Lärjungarna, wid Tiberias haf; och uppenbarade han sig i så måtto: Simon Petrus, och Thomas, som kallas Twilling, woro tillsamman, och Nathanael, som war af Cana i Galiléen, och Sebedei söner, och twå andre af hans Lärjungar. Sade Simon Petrus till dem: Jag will gå och fiska. De sade till honom: Wi gån ock med dig. De gingo ut, och stego straxt i båten; och i den natten fingo de intet.

LT 1974: Senare visade sig Jesus för lärjungarna igen vid Galileiska sjön. Så här gick det till: En grupp av oss var där – Simon Petrus, Tomas Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, min bror Jakob och jag samt två andra lärjungar. Simon Petrus sade: ”Jag tänker gå och fiska.” ”Vi kommer också med”, sade vi allesammans. Det gjorde vi men fick inget på hela natten.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Noa fann fröjdbringande (nåd) mitt emot Herren Gud. (1 Mos 6:8, Grekiska GT; jfr betydelsen av namnet Johannes = fröjdbringande nåd)

I/på den här dagen gick Noa, Sem, Ham, Jafet, Noas söner och Noas kvinna och hans söners tre kvinnor i sällskap med honom in i, in i arken. … Och varje/allt kött som sattes i rörelse uppå jorden dog … varje människa. … Noa ensam ’lämnades helt och hållet’/skonades och de (som var) i sällskap med honom i kistan/arken. (1 Mos 7:13b,21,23b, Grekiska GT)

(Gud sade till Noa och hans söner:) “Alla fiskarna uppå havet har Jag gett (och ger) under era händer.” (1 Mos 9:2b, Grekiska GT)

(Mose sade till Farao:) “Efter de här tingen skall jag komma/gå ut.” … (2 Mos 11:8b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) ”Grip/fånga rävar åt oss, små (rävar) som ’gör ... osedda’/vanställer vingårdar, och våra vingårdar står i blom.” (Höga Visan 2:15, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Dagar kommer, och de/man talar inte: ’’Ända till’/’så länge’ Herren lever, Den som ledde/förde upp Israels söner ut ur Egyptens jord/land’ emellertid/utan: ’Du lever, Herre, som ledde/förde upp Israels hus från nordlig vinds jord/land och från alla de områden, var/där de där var märkta ’ut ut ur’/ut med gränser.’ Och Jag skall återställa dem in i deras jord/land, som Jag gav till deras fäder. Skåda, Jag skickar bort de många fiskarna … och de skall fiska dem. … Och de skall ha kunskap, att Mitt namn (är) Herren.” (Jer 16:14b-16a,21b, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten om Juda:) “Skåda, … Jag skall göra synligt/känt för (Juda) att lyssna till (Mig), och Jag skall vara en läkare åt henne, och Jag skall göra/åstadkomma frid och tro (hos) dem.” (Jer 33:6, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) “Alla (Dina) ting har alltigenom/’från början till slut’ ordnats (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Vishet är nedåt/’i överensstämmelse med’ sitt namn, och hon är inte synlig för många.” (Syr 6:22)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Jesus) vandrade omkring till sidan av Galileens hav, skådade Han två bröder, Simon, den som sägs/kallas Petrus, och Andreas hans bror, som kastade en fisknot in/ut i havet, ty de var (’hela tiden’/-) fiskare. Och Han säger till dem: ”Kom hit bakom Mig och Jag skall göra er till människofiskare.” (Matt 4:18-19)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Himlarnas rike är liksom ett dragnät som hade kastats ’in i’/i havet och lett/fört tillsammans (fiskar) ut ur/av varje härkomst.“ (Matt 13:47)

Jesus skickade bort två lärjungar. (Matt 21:1b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Efter ’att resa’/’det att Jag rest’ Mig upp, skall Jag leda/gå före er in i Galileen.” (Matt 26:32)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det är/finns inte något (א,* א, A) gömt, om ej – alltefter omständigheterna – för att det må göras synligt, inte heller blev det undangömt, emellertid/utan för att det måtte komma in i (det) synliga.” (Mark 4:22)

(Jesus) skickar bort två av Sina lärjungar. (Mark 11:1b)

(Under) Tiberius' befälhavarskap … då Herodes var ledare över en fjärdedel av Galileen …, blev/kom ett Guds ord emot/till Johannes. … (Luk 3:1a,2b)

Simon sade (till Jesus): ”Då/fastän vi hade gjort oss besvär genom en hel natt, tog/fick vi ingenting.” … Och Jakob och Johannes, Sebedaios' söner, … var (hela tiden) (personer) i gemenskap med Simon.” (Luk 5:5b,10a)

Efter de här tingen kom (Jesus) ut och betraktade en tulluppbördsman (vid) namn Levi, som satt emot tullhuset. Och Han säger (א,* א) till honom: ”Följ Mig.” (Luk 5:27)

(Några fariseer sade till Jesus:) “Kom ut och gå härifrån, eftersom Herodes vill döda Dig.” Och Han talade till dem: ”Då ni har gått tala till den här räven: ’Skåda, jag kastar ut små demoner, och botanden avslutar Jag fullständigt idag och följande dag, och den tredje (dagen) görs jag fullkomlig.’” (Luk 13:31b-32)

Herren talade (vänd) i riktning mot slaven: ”Kom/gå ut ’in till’/till vägarna och inhägnaderna och mana (människor) att komma in, för att mitt hus må fyllas.” (Luk 14:23)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Helt och hållet som det blev i/under Noas dagar, på det här sättet skall det och/också vara i/under Människans Sons dagar. Man åt (hela tiden), man drack (hela tiden), man tog (hela tiden) hustru, man äktades/’blev bortgift’ (hela tiden) intill vilken/den dag Noa kom in i kistan/arken och översvämningen kom och fördärvade allesammans(א,*א,A).” (Luk 17:26-27)

(Jesus sade till Sina apostlar:) ”Ni kommer att ta förmåga, då den helige Ande har kommit emot, emot er, och ni kommer att vara Mina vittnen både i Jerusalem och i varje/hela Judeen och Samarien och ända till jordens sista/slut.” (Apg 1:8)

(De tolv sade till mängden av lärjungarna :) ”Granska ut ur/av er sju män ... fyllda av ande och vishet.” (Apg 6:3a)

(Petrus sade:) ”De här sex bröderna kom tillsammans med mig, och vi kom in i, in i mannens hus.” (Apg 11:12b)

(Folkskarorna) kallade (hela tiden) Barnabas (för) ’(den) glänsande’/Zeus men/och Paulus (för) Hermes ’redan alltsedan’/emedan han (hela tiden) var den som ’anförde utsagan’/’förde ordet’. ... Barnabas önskade (hela tiden) och/också ta Johannes, den som kallades Markus, till sidan av (sig och Paulus) tillsammans med (dem). (Apg 14:12; 15:37)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Efter de här tingen var det (’hela tiden’/-) judarnas högtid, och Jesus steg upp in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem. (Joh 5:1)

Efter de här tingen gick Jesus bort på andra sidan av Tiberias' Galileens hav. (Joh 6:1)

(Jesu bröder sade till Honom:) ”Ingen gör någonting i det gömda. Man söker och/också själv vara/’uttrycka sig’ i klarspråk. Om Du gör de här tingen, gör Dig (då) själv synlig för utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.“ (Joh 7:4)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”‘Oss måste’/’det är nödvändigt för oss att’ arbeta (för) Dens gärningar som har sänt oss (P66,P75,א*), ’ända till’/’så länge som’ det är dag. Natt kommer, när ingen förmår arbeta.” (Joh 9:4)

Prästledarna och fariseerna hade gett (och gav) bud/befallningar, för att om – alltefter omständigheterna – någon måtte få kunskap om var Han är, han måtte informera, på så sätt (att) de måtte/’skulle kunna’ gripa Honom. (Joh 11:57)


Hembygdens predikan:

De' syntes vara som förgjort för lärjungarna just nu, ty inte ens deras gamla hederliga yrke, som de så väl behärskade och kände till, syntes ge dem något resultat. Ty vi läser: ”Den natten fingo de intet.” Ja, nog var det i sanning mörkt för lärjungarna just nu, och mina lyssnare, hela de' här textsammanhanget skildrar något som vi lite var upplever understundom, ty livet bjuder oss alla på växlande erfarenheter av både med- och motgång, av både nåd och nöd. Och ibland så står vi där, både du och jag, och vet liksom varken ut eller in hur vi skall bära oss åt.

Detta att vi kommer i mörker och andligt trångmål hör helt enkelt samman med den levande tron på Gud. Därför måste vi liksom ständigt kämpa för att inte förlora denna tro, ty själafienden är alltfort verksam för att söka släcka trons ljus hos oss och ibland oss. Men orsaken till att vi ibland kommer i tvivel och andligt mörker kan också många gånger bero på oss själva, därför att vi alltför ofta bygger vår tro på hö och strå, d.v.s. vi räknar alldeles för lite med Gud och för mycket med vad vi själva har gjort, upplevat och känt. Sådant kan visserligen hålla till en tid, men när det så går oss tvärsemot som vi själva tycker och tänker och då våra planer och förhoppningar slås i spillror, ja då är det många som kastar allt överbord och försvarar sig med detta: ”Ja, se kristendomen ger då inte, och håller inte, vad den lovar o.s.v.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Sju stycken (lärjungar), kanske noteras det med tanke på att sjutalet står för helheten. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 355)

I Jubileerboken ... berättas om förbundet med Noa, vilket sägs ha ingåtts just under veckohögtiden (pingsten). (Göran Larsson "Tid för Gud, Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna" s 64)

"Hej, vi ses i morgon", sa Eva-Lotta. Och så skrattade hon belåtet för sig själv. "Rödingarna trodde dom skulle få tag i Stormumriken, haha!" "Men där högg dom sej i tummen", sa Kalle. "Si, i den natten fingo de inget", sa Anders och firade sig värdigt nerför repet. (Astrid Lindgren "Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt" s 53)

Du kunde ha bundit stjärnor i din krans, men jordröken snodde sig snabbare runt. Paddan med månstenen såg vid midnatt in i ditt fönster. Då kunde du hört rymdernas musik - Men sov vidare föga störd. På gryningsbron vid hanegället hade du från nattens fiskafänge ingen fångst. Spåman, som blandar drömmar och kort, och som vinden blåser ut ljuset för. (Nelly Sachs "I dödens boningar" s 66; Narren - H.F.)

Det skulle väl vara den ljusaste, ljuvligaste känsla att känna sig vara i så nära samband med Gud, att man kände hans helighet genomströmma hela ens inre. Tror du, att det är detta Oxfordisterna känna? Om jag har läst rätt i deras skrifter, så blir alltid en Oxfordist omvänd därigenom att Jesus uppenbarar sig för honom. Om det är så, kan man ju inte undra på att den människan sedan helt ger sig hän i sin Frälsares tjänst. Men jag har inte haft en dylik erfarenhet och därför är jag inte heller något annat än ett vanligt världens barn. ... ... Jag bad till Gud, att han skulle förlåta mig mina synder, mot honom och mot alla människor, framför allt mot dig, som jag gjort så olycklig förra natten. Nej, jag bad inte om någon särskild nåd för dig, jag bad bara om förlåtelse för mig, fattig, syndig människa. Och jag tyckte det var en så enfaldig och tarvlig bön, för vem var jag att jag skulle be Gud förlåta just mig. Jag ville, att jag hade kunnat bedja om fred och om att hela världen skulle slippa krigets elände, men jag förmådde blott bedja, "Förlåt mig mina synder", om och om igen. Och under detta hade jag visst ingen tanke på, att detta kunde hjälpa mitt sjuka hjärta. Jag hade velat bedja mycket vackrare, mera rörande med större ödmjukhet. Men dock, kan du förstå detta, så blev jag hjälpt. Den svåra smärtan i hjärtat försvann. Det var inte detta jag hade bett om, jag hade bara bett om förlåtelse för mina synder. Men under denna bön försvann den kroppsliga smärtan. Jag blev så förvånad och så glad och så tacksam. (Selma Lagerlöf "Brev 2 - 1903-1940" s 358-360; brev 26 mars 1939 och 27 aug 1939 till Ida Bäckmann)

En söndag kom Ung-Joel på besök. Thala ville genast veta vad de där Fårökarlarna hade tagit sig till med (sonen) Sven, om de kanske hade slagit ihjäl honom. "Jag har inte hört annat om dem", sade Ung-Joel, "än att folk säger, att förut fanns det på Najaden en, som var delaktig i barnamord, och en, som hade fött ihjäl sin farmor, och en, som hade anstiftat mordbrand, och en, som aldrig i sitt liv hade gjort annat än stulit fisk från andras garn, och två, som höll på att supa sig fördärvade, och att nu hade de fått ibland sig en, som hade smakat människokött, så att nu var samlingen fulltalig, och en kunde inte begära fler ogärningsmän på en skuta." (Selma Lagerlöf "Bannlyst" s 31; Motorjakten Najaden)

Nere i salen började man släcka ljusen men Sasja satt alltjämt kvar och drack te. Han drack alltid te länge, på moskvamaner, sju glas varje gång. (Anton Tjechov "Fästmön" s 185)

Två skarpt präglade fysionomier framstå såsom Lundalivets sångare och tecknare, (nämligen) skalderna Axel Wallengren och Emil Kléen, varandra mycket lika och mycket olika; båda döda i sin ungdom, mycket populära och mycket opupulära; sorgfria diktarnaturer, fyllda av vemod över de sju världsgåtornas olöslighet och av förtvivlan över sedelagens stränghet, som icke tillåter ungt blod sjuda över. (August Strindberg "Förord till Axel Wallengrens Skrifter" s 7,312; den tyske naturfilosofen och zoologen Ernst Haeckel skriver i sin bok Die Welträtsel, 1899 - svensk översättning 1902, Världsgåtorna. Allmänfattliga studier öfver monistisk filosofi, s 15 f. - att världsgåtorna är sju till antalet; Haeckel räknar upp dem och hävdar att föreställningen om dem är relativt ny men vinner allt större anslutning)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Korporalen (Brant) hade denna gången ingen fiskelycka. Ingen enda aborre eller mört ville fastna på kroken; sannolikt hade sjöns fjälliga befolkning redan ätit sin kvällsvard. Men gubben satt lugnt och tåligt och betraktade den med en pennfjäder genomstuckna korkbiten som simmade i det alltmer mörknande vattnet. Solen var längesedan nedgången; men dess purpursläp, aftonrodnaden, dröjde ännu över de vågiga kullar, som i väster begränsade dalen. En matt, genomskinlig halvskymning utbredde sig över insjön och fälten och den lilla hyddan. På avstånd hördes skällkornas bjällror och vallhjonens rop, varmed de samla den kring skogsdungar och ängar spridda boskapen. Det tystnade alltmer: naturen beredde sig till nattens vila. (Viktor Rydberg "De vandrande djäknarne" s 52-53)

(Den parisiske bankirens vän) var en tjock och gemytlig tysk, en kultiverad och lärd man och framför allt en inbiten piprökare. Han hade ett brett, vackert, nürnbergskt ansikte med hög fyrkantig panna och ganska glest ljust hår, en typisk person av det ädla och rena Germanien, där man finner så många rättskaffens människor och vars fridfulla seder hållit sig till och med efter sju invasioner. (Honoré de Balzac "Röda värdshuset" s 77; Paris i maj 1831)

(Rebben) stod allena i öknen och vände sig mot öster att bedja. I den stunden öppnades Det Stora Palatsets portar och ljus från de sju skapelsedagarna bröt fram och steg upp. Och han såg människor lika himmelens änglar med anleten som fästets glans, högresta som Libanons cedrar, med ögonstenar såsom solens klot, sjunga, lovprisa och hälsa sabbaten. Och på morgonen stego de sju herdarna, Abraham, Isak, Jakob, Josef, Mose, Aron och David, fram och läste Skriften. Och de i hjärtat väckta sade: Våra vise, saliga i åminnelse, ha sagt: "Den som kommer för att renas, han varder hulpen." (Samuel Josef Agnon "Den bortdrivne" s 20; staden Buczacz i 1700-talets Galizien)

Sinnet för symbolik, som i våra dagar (år 1888) är svagare än någonsin förr i historiska tider, var under medeltiden starkt utbildadt och gaf sig tillkänna i valet af färger för kläderna, som man bar, likasåväl som i arkitekturen, i ornamentiken, i skulpturen, i målningen och poesin. När man betraktar något orneradt föremål från vår egen tid, frågar man sig på sin höjd hvilken stil orneringen tillhör och om den är estetiskt lyckad eller inte. För medeltiden åter hade hvarje sak, som blifvit prydd af konsten, tillika en betydelse för den grubblande eftertanken. Arkitekturens proportioner voro grundade eller ansågos grundade på mystiska talförhållanden, på de heliga 3- och 7-talen o. s. v., som i sin ordning voro förknippade med religiösa ider. Ett ornament var icke endast ett ornament; det var eller borde vara också en hieroglyf, anspelande på någon tanke, någon föreställning, något minne, gömmande och halft förrådande någon gåta att utgissa. . . . Sirater, anbragta på kyrkornas murar och pelarkapitäl, voro där icke endast för att utfylla en väggyta eller kröna ett pelarskaft; hvarje dekorationselement skulle vara en del i det hela af den tankebyggnad, som fått sitt uttryck i den materiella stenbyggnadens stenmassor. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 466; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Att fiska på (Tiberias' hav) var fritt för alla. Talmud nämner detta som en av de tio förordningar som en gång utfärdades av Josua (Baba Kama, 80b). (Alfred Edersheim “Jewish Social Life”, s 40)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

(26/10 1993) Laxtrappan i Hovslätt invigd. Den byggdes kanske på fel tid, sett med laxens ögon, men nu är den på plats. Vi kan ju hoppas att naturen rättar till tidsmisstaget. (Erika André "Bergslagskrönika 1991-1993" s 134)

Lördagen den 8 mars (1986) gick en stor fisketävling av stapeln på Åsasjöns is. Tävlingen arrangerades av Norrahammars Köpmannaförening och idrottsklubbarna HC Dalen, OK Berget, NGIS och NIK. Den totala prissumman uppgick till ca 8.000:-. Alla inkomster gick till Cancerfonden och resultatet blev 7.754:-. (Inge Kvarnström "Bergslagskrönika 1985-1988)

I maj (1981) planterades 5-6.000 laxöringar ut i Tabergasån från Hovslätt i norr till Månsarp i söder. Det glädjande är att vattnet har blivit mycket renare på senare år. (Inge Kvarnström "Bergslagskrönika 1979-1982" s 113)

I början av maj (1977) bildades Tabergsåns fiskevårdsförening. Vattnet har blivit renare i ån och nu förekommer åter öring i ån, om än i begränsad omfattning. Styrelsen kommer att utarbeta förslag om restauration av ån och villkor för fiskekort. Till ordförande i den nybildade föreningen valdes Lennart Nilforsen, Taberg. (Inge Kvarnström "Bergslagskrönika 1976-1979" s 117)

Smålänningen skådade vattenskidåkaren, hur han for runt, runt, dragen av femtio hästkrafter minst i en tvålkopp av plast. Och smålänningen kliade sig bakom örat och frågade sig för sig själv, om icke denna blinda naturkraft kunde nyttjas och vara till gagn. Därpå rodde han ut med sitt största fisknät till skidåkarbanans centrum och där satte han nätet med flöten och sänken i en vacker liten spiral. Och vattenskidåkaren åkte och åkte och båtmotorn röt och dånade och sommarsöndagen gick sina färde, och så blev det äntligen kväll. Då rodde smålänningen stillsamt ut på den tysta fjärdens spegel och bärgade nätet med innerlig fröjd, ty si, det var märkvärdigt tungt av abborrar, gäddor, braxen och gös, och han myste och log finurligt över sina billiga, aningslösa drevkarlar. (Alf Henrikson "Sakta mak" s 263; Smålänningen och vattenskidåkaren)

Hur skall man tolka ledaren för "sjumannagruppen" då han utbrister: "Jag vill gå åstad och fiska." ... Började deras tro redan att svikta och deras förbidan att rinna ut? ... Att i "gryningens dunkel" ta Jesus på orden ... efter att ha misslyckats i sina egna strävanden har fört många fram till bekännelsen: "Det är Herren!" (Nils Sjöberg "De stora överraskningarnas tid"; Jönköpings-Posten den 3 april 1959)


ca 1950 - ca 1900

Vi ägnade oss åt (att meta) snart sagt var ledig dag. Märkligt nog tog inte älingarna i dammen slut. ... Våra fiskedon i barndomen var enkla. De bestod av en rönnslya till spö, björntråd till rev, en liten kork från en saftflaska och krok tillböjd av en knappnål. Någon gång varje sommar fick vi far med oss för att fånga gäddor i ån. Han snarade dem. Det skulle vara soligt väder och vi fick inte ha några ljusa kläder på oss som speglade sig i vattnet. Far hade lätt för att se gäddorna där de stod och solade sig och han kunde konsten att trä öglan av snartråd över dem utan att skrämma bort dem. (Bertil Melkersson "Min barndom i Ugglekull" s 60; omkring 1940 i Åker socken)

När man i våra dar (1982) hör gamla hovslättsbor berätta om laxfiske i Tabergsån "förr i världen", låter det nästan som en saga från en väldigt avlägsen tid. Och ändå är det inte mer än 55-60 år sedan detta förekom. En som var med på den tiden och verkligen kan berätta, är nu 85-årige pensionären Gustav Andersson, kanske mera känd som "Gustav på Röret". Det är troligt, att laxfisket i Tabergsån går hundratals år tillbaka i tiden. ... Fångstmetoderna har naturligtvis varierat, men för strandägarnas del var fasta fisket i form av fällor, s k laxkistor, det vanligaste. Därnäst kom ljustring, kanske mest praktiserat av folk som inte gärna ville synas alltför väl under sitt fiskafänge, och så naturligtvis av småpojkar. Fällorna eller "kistorna" var byggda av kraftiga ekslanor och så konstruerade, att fisken på sin väg nedströms - om den tog den till synes oskyldiga vägen genom kistan - föll ned på ett galler och omöjligen kunde ta sig därifrån. De här kistorna var rejäla doningar med en längd på omkring 4 m och en bredd av närmare 2 m. Det ville säkert till att de var ordentligt förankrade vid strandkanten för att kunna stå emot trycket från is och kraftiga vårflöden. Egentligen var det ju fråga om laxöring, som vandrade upp från Vättern via Munksjön, men lax fick den heta i folkmun, och namnet spelade ju strängt taget mindre roll. ... Året 1927 inträffade en (svår) översvämning av ån, och de allra flesta laxkistorna spolierades helt. Redan ett par år tidigare hade en kraftig nedgång av fiskbeståndet förmärkts - vattenreningen hade slagit till på allvar. Det stod fullt klart, att det givande fisket var på upphällningen, och fällorna byggdes därför aldrig upp igen. Däremot fanns det ganska gott om forell och bäckröding uppströms (kvarn)fallet, och nu koncentrerades i stället fisket hit. Efterhand blev detta fiske ganska hämningslöst, bl a genom nästfiske, och i slutet av 1930-talet var även denna epok slut. Det enda fiske, som ännu kunde bedrivas med något så när framgång, var "nattametet", framför allt praktiserat av småpojkarna, som agnade sin rev på kvällskvisten och vittjade den på morgonen på väg till skolan. ... Tabergs fiskevårdsområde är en organisation, som tagit till sin uppgift att få laxöringen tillbaka i ån, och man har faktiskt också börjat få se vissa hoppingivande resultat av sitt arbete. Just när det här skrivs har f ö en laxtrappa färdigställts invid fallet på hembygdsgården för att ge laxöringen möjlighet att ta sig vidare upp till nya lekplatser söder ut i ån. (Erland Engdahl "Då laxen gick i fällan" s 112-115)

Beträffande fisket så var vi aldrig några storfiskare. Frånsett några fiskar vi kunde få på mete, var det endast under fiskens lektid vi hade nät och tråmmor ute. Då fick vi många goda fångster. Vi hade möjlighet fiska i flera sjöar (här i Barnarp), och det var ganska gott om fisk överallt. På hösten när kräftorna var lovliga brukade vi alltid ta upp några tjog, tillgången var god. Sjöarna och vattendragen i trakten var rena utan gifter, fisken var god och hälsosam. En person i grannskapet var fiskare på heltid. Han bodde på ett litet torp i närheten av traktens fiskrikaste sjöar och försörjde en stor familj med sina fångster, som han sålde huvudsakligen i Taberg och Norrahammar. Såsom vanligt på den tiden bland de små stugornas folk var han också jägare. (Eskil Jonsson "Minnen från barn- och ungdomsår i sekelskiftets Barnarp" s 125)

Bröllop firades häromdagen i brudens föräldrahem i Ludvigsbergs gård invid Skillingaryd mellan disponenten Alfred Jonsson från Igelstad i Södermanland och fröken Alva Åkerman, dotter till godsägaren A. Åkerman och hans maka född Komstedt. Vigseln förrättades af kyrkoherde K.O. Eriksson, Tofteryd, och efter vigseln gåfvo brudens föräldrar middag för ett 70-tal inbjudna. Brudparet uppvaktades af 7 par tärnor och marskalkar. (Jönköpings-Posten 1905-05-03 "Bröllop med 7 par tärnor och marskalkar")

När jag var barn (i Jönköping i början på 1900-talet, jag är född 1901), började julförberedelserna omkring första advent. . . . Så kom då den härliga Luciadagen, då man väcktes tidigt i ottan med sång och kaffe på sängen. . . . Då för tiden var inte Luciakronorna sådana som nu. Vi hade en mycket gammal liten krona av bleck, som man band under hakan. Den hade hållare för sju ljus. . . . Man fick lägga en fuktig näsduk över huvudet under den för att ej få stearin i håret. Fast det fick man ändå för det mesta! . . . Alla de 7 sorters julkakorna bakas numera (år 1983) av barn eller barnbarn. (Märta Hallander "Om julförberedelser och jultraditioner inom min familj. 1." s 94-99)

Mitt barndomshem, Hyddan under Gärahof (i Byarums församling), låg enskilt i storskogen och där levde syskonskaran ett fritt liv bland stora träd i kuperad mark. ... Min vistelse i barndomshemmet sträckte sig över åren 1895-1909. ... Under sommaren lockade fisket. Våra metspön hämtade vi i en tät grandunge mellan Hyddan och Svensbygget. Rev, kork, sänke, krok och mask till agn och så bar det i väg till Mölna kvarn där vi i timmar kunde stå och vänta på napp. Hände det då, att en mört eller abborre fastnade på kroken, lyste det i barnaögonen. Om fisken inte var mer än några cm. lång togs den hem, rensades, stektes och med förtjusning förtärdes. Så bytte vi ut metreven mot en snara och då hände det att någon liten gädda snarades mellan Mölna bro och järnvägsbron. Utmed Träleborgsbäckens stränder gick vi ofta och tittade efter gädda. I Byarumssjön och Gärahofsgölen voro vi med far när han lade ut nät och ryssjor och när han fiskade med slantspö, en fiskemetod som sällan förekommer. Vilka lyckliga stunder vi hade vid fiskevattnen! (Gunnar Särnmark "Barndomshemmet" s 17-20)

Sandseryd. Missionsauktion å skänkta saker kommer, v.G., att hållas i Rörets missionshus påskafton. Gåfvor till färsäljningen mottagas med största tacksamhet. Gif den Högste efter hvad han dig gifvit hafver och hvad din hand förmår det gif med glada ögon. Ty Herren som vedergällaren är, skall vedergälla dig sjufaldt. Syrak 35:12-13. (Jönköpings-Posten 1901-03-22 "Herren vedergäller glada gifvare sjufaldt"; v.G. = vill Gud)

Dagens båtar (år 1985) är försedda med motorer, men i början av 1900-talet fick vättersnipan (i Jönköping) ros eller seglas. Det kunde ibland ta flera timmar innan de nådde platsen där långreven fanns utlagd eller nådde de "våler", som utmärkte platsen för näten. Fiskeplatser, som då användes var Djupadalen, Kortebo, "Tjuvanabben" och Domsand på sjöns västra sida. Ruder, Fingals brygga, Edeskvarna och Ölands brygga var de platser, som besöktes på den östra Vätterstranden. Ibland kunde lyckan stå fiskarna bi, men många gånger kom de också hem med tomma nät. . . . Båtarna användes mest på kvällarna, och då rodde man längs utmed stranden och hade en "utter" ute på vas hallina flera flugor med krokar var fastsatta. Sträckan roddes mellan "Hallebergsknatten" och Djupadalen. Fisken man fick var harr, men kallades för "valer", en laxsläkting, som var mycket god att äta både som stekt eller kokt.På kvällarna drogs det också not. Man använde sig av en finmaskig not, rep att dra in noten med samt en roddbåt. . . . Det kunde vara kvällar, då det ingen fångst blev, "kalven" var tom, då den drogs upp på land. Bäst lyckades det med notdragningen i slutet av augusti eller i början av september, då siklöjorna fiskades. Kom man in i ett stim kunde fångsten uppgå till flera hundra kilo silverglänsande siklöjor på en enda "drätt". (Karl-Erik Bergh "'Kojorna' - en utkantsbebyggelse vid västra Vätterstranden i Jönköping" s 22,26)


ca 1900 - ca 1875

Fisket i småsjöarna såväl som i Vättern hade sin betydelse ur nöjessynpunkt. . . . Av fisket (i Munksjön och Rocksjön) var vårfisket vid gäddlekarna, av isgäddan, som började i slutet av april och början av maj, och sedan med något litet uppehåll av gräsgäddan och lövgäddan, det mest givande. Fisket skedde dels med snara, dels med skjutvapen, och på några platser, såsom vid Holmen nära "årans" utlopp, i viken bortom Sandbergs villa samt vid Tabergsåns utlopp, med utlagda ryssjor. . . . Vid ett spö, ej för långt och ej alltför sprött åtminstone i toppändan, fastbands en snara av mässingstråd, som utvecklad mätte knappt 2 dm. Snaran fäste i spöet med ett grövre snöre av samma längd. . . . Sedan man väl upptäckt gäddan, träder man så den utvecklade snaran framifrån över gäddans huvud, och när snaran passerat gälarna, gör man så uppryckningen, varvid gäddan är fast genom snarans åtdragande. . . . Skjutningen hade den fördelen, att man ej behövde som vid snarandet följa åkanten utan kunde placera sig på land, inväntande gäddans rörelser eller avteckning i vattenytan, vilken var särskilt livlig och bäst kunde upptäckas vid lugn och solig väderlek. . . . I början av juni började fisket i båt, varvid var och en hade sin speciella fångstmetod, antingen med spö, drag eller långrev. . . . Utom här berörda fiske med levande agn förekom överallt på kajer och stränder metet med mask, vilket dock med undantag av några matnyttiga braxnar, då hård, sydlig vind rådde, inskränkte sig till huvudsakligast kattmat. . . . Av Vättern-fisket var på sommarnätterna notdragningen, som upptog nästan hela stranden från undergången i Öster till Rosenlund, ävenså några platser vid Talavid, det mest betydande, och det gav dessutom frampå hösten litet recettdagar vid siklöjans fångande. Som huvudsakligast nöjesfiske får drag efter röding och möjligen någon gång laxöring räknas. (Edvard Johansson "Jönköping på 1890-talet" s 20-22)

Det äldsta näringsfånget vid vätterstranden torde ha varit fiske. "Man hade ju sjön att ta ur", och även om den var nyckfull, gav den dock en viss bärgning. Förr, innan vättervattnet blivit så förorenat, som det nu (år 1941) är, gav fisket betydligt bättre utbyte. Flera släkter, som haft fisket till huvudsaklig inkomstkälla, ha levt kvar till senare tid, t. ex. Zimmergrens, Malms m. fl. Redskapen voro (under de sista årtiondena av 1800-talet) huvudsakligen not, nät och långrev. I Rocksjön hade man på våren hommor för gäddorna. Siken, som förekom ymnigast, gav det bästa utbytet, men även rödingen gick förr bra till, och lax var ingen sällsynthet. Denna senare förekom mest i sannabukten, där fiskare Lind arrenderade fiskerätten. I september kommo siklöjorna, ibland i sådan mängd, att hela båtlaster måste bogseras fram till hamnen för att säljas där. De vintrar Vättern frös fiskade man lake. Det hörde till sommarnöjena att se på notdragningen om kvällarna. Då kunde stranden vara full med folk. I väntan på fångsten roade sig de yngre på bästa sätt. Man tävlade i smörgåskastning, spände kyrka och uppförde allehanda idrottsliga lekar, medan de äldre togo sig en siesta i den ljumma sanden. När noten närmade sig land, steg intresset bland åskådarna. Man diskuterade vad den kunde innehålla. Kanske slog man sig rent av på hasard och köpte fångsten, medan den ännu var i sjön. Som vanligt i dylika fall med växlande lycka. En del hantverkare hade fisket som biförtjänst. Efter en lång dag vid städet, var det härligt att på kvällen komma ut på sjön, och få sotet utluftat. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 21-22)

(Liljeholms)kärret (på öster i Jönköping) hade även sommartid (då det inte användes som skridskobana) sina behag för oss ungdomar. I kanten fanns det fisk. När isen smält om vårarna, och vattnets temperatur tillät barfotagång, var det ett stort nöje att fånga rudor där. Pojkarna gingo tyst och försiktigt vid kanten av kanalen. Fångstredskapen var en lådbåge, som man torkade tändsticksaskar på. Den bestod av en träram, som omslöt ett nät, t. ex. ett kasserat fisknät. Bågen användes på samma sätt som en håv. Sakta fördes den ned mot bottnen och den andra sidan av kanalen, varpå den hastigt vägdes upp mot ytan. Men det gällde, att ej stiga för långt ut, ty kanten var förrädiskt mjuk, och innan man visste ordet av, delade man rudornas element. Fullt så riskabelt var det ej, att med en bottenlös hink fånga smågäddor, där de stodo och solade sig mellan tuvorna. Men det fick gå kvickt, om de ej skulle smita. Ja, kärret hade sina lockelser och nöjen både sommar och vinter. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 21)

Beträffande Liljeholmen (i Jönköping) är här endast att tillägga, att tomten gick ända ut till körbanan. Samma var också förhållandet med Sand. Sand var det genuina fiskläget. Vid staketet mot Liljeholmen var gistgården, där näten hängde på tork. De gråa stugorna och bodarna verkade kanske mer åldriga, än de i själva verket voro, tack vare avsaknaden av färg. Man hade på den tiden ej heller råd med så förstklassiskt byggnadsmateriel (som nu år 1941). Enligt uppgift av nu avlidne fiskaren Karl Zimmergren, byggdes Sand nr 1 av en gammal brygga och en havererad skuta. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 31-32)

Fångsten (i Vättern) av sik, röding och löjor var (under 1880-talet) ganska rik, och kommersen från båtarna med dessa fisksorter gav nog på sin tid uppslaget till Fisktorget. . . . Innan vi lämna (östra) kanalen, borde vi kanske ägna en tanke även åt dess flora och fauna. . . . Av fiskar var det väl egentligen endast en del småmört som visade sig och metades. (Josef Lundin "Östra Hamnkanalen i Jönköping" s 26,28)

För en resenär är en lång vistelse i (Jönköping) av föga värde. Har man där tillbragt en enda fridfull sommarförmiddag, njutit av tystnaden på stadens gator, vid sina fötter hört sjöns mjuka risslande, förnummit den stilla klangen av en ensam kyrkklocka över vattnet, då finns det små möjligheter att här hitta fler nya intryck, och medan man väntar på ett snälltåg till Göteborg, sätter man sig under träden mitt emot hotellet och beundrar tålamodet hos de småpojkar, som metar utan att få napp. (Marcellus Emants "Jönköping 1875" s 7)


ca 1875 och tiden dessförinnan

Wid Fiskodlings-anstalten å Tenhult antages från den 10 April till den 10 Juni 2:ne elever efter anmälan hos A.H. Sandblad. (Jönköpings-Posten 1868-04-01 "Elever antages till Fiskodlings-anstalt")

Man levde (tiden 1856-1864 i Jönköping) nästan uteslutande på salt och rökt mat, om det ock "stöttades under" med Vättersik, röding, ål från Tabergsån och med all slags villebråd, alltifrån tjädrar och harar intill kramsfågel. ... Vissa tider hängde (i skafferiet) ... armstjocka ålar från Tabergsån, feta och delikata. ... Gäddan betalades med tolv (till) sexton skilling, abborren med sexton och den härliga Vättersiken fick man för fyrtio skilling. Den feta, armtjocka ålen från Tabergstrakten kunde gå upp ända till tjugufyra skilling skålpundet, men då ansågs den också för att vara dyr delikatessmat. ... Huru välfyllda förrådsrummen än voro, till julhelgen måste dock mer och annan mat anskaffas och beredas. Julfisken, spillånga för herrskapets bord, gråsej för kökspersonalens, lades i blöt den tolfte november, dagen efter Mårtens gås. (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 141-144)

(Bergbrytaren) Sven (Isak Pettersson-Lås på torpet Svensbygget) var en mångsysslare, vilken fick sin försörjning från mer än ett håll. Han var också fiskare och hämtade fångster ur Tahe- och Granarpssjöarna samt Eckern. Fiskerätten utgjorde inget problem, men det var vanligt, att strandägarna fick sin del. Sven hade ibland fisk till avsalu och promenerade då ner till Norrahammar eller Taberg. Han var även omtänksam som fiskevårdare, byggde vasar och lade ut befruktad rom från lekfisken i ett par vikar på västsidan av Tahesjön, där han försökte hindra den större fisken att ta sig in. Sina fiskeredskap, nät, mjärdar etc tillverkade Sven själv liksom sina ekor. (Lennart Gustavsson "Torp och backstugor på Tahe-Målön" s 114; torpet Svensbygget 1848-1909)

Ja, (Ålleman = Gustaf Johannesson 1815-1880) var så fräck att han en gång bjöd ett par bekanta hem med löfte om att fägna dem med färsk laxöring. Han visste att det var passande fiskeväder, själv plägade han ej utöva denna näring, men skulle nog skaffa sig fisk - tänkte han. Någon av de ungdomliga fiskarna fick dock nys om hans utfästelse. Tidigt om morgonen blevo också alla utsatta meten bärgade med sin fångst. Mycket riktigt, litet senare fingo metarna se den morgonfriske Ålleman gå och speja vid (Tabergs)åkanten - till deras stora förnöjelse - ty i den natten fick han intet. Brummande och svärjande begav han sig hemåt. Hans gäster fingo också reda på saken. När de kommo till hans bjudning, dröjde de ej länge med att fråga efter den goda laxöringen, han lovat dem. Sedan de energiskt och med illa dold glädje flera gånger förgäves ansatt honom i saken, utbrast han till slut: "I sulle nok fått fesk, men se pajkausslinga satte inte ut mete i natt!" Hela grannhället skrattade gott åt Ållemans fiskabjudning, men själv tog han saken med största lugn. (Sigurd Lindgren "Bergslagsgestalter" s 63)

Isak är ... en tusenkonstnär när det gäller att taga vara på det som kan användas för livets uppehälle. Han bygger en eka och gör alla sina redskap till fisket såsom nät, mjärdar, pimplar, krokar m.m. Han lägger ut vasar i sjön och stänger av ett par vikar, så inte de större fiskarna kan komma dit. All fisk han tager upp vid lektiden släpper han in i de uppdämda vikarna. Han kramar ur rommen över risbäddarna, som rör sig sakta i böljesvallet. Denna omtanke gör att sjön är rik på fisk. När björklövet slår ut, leker mörten och då går Isak till sjön och lyssnar. Han hör att det sjuder av liv, liksom i en kokande gryta och då är tiden inne för det stora mörtfisket. Försiktigt lägger han ett finmaskigt nät runt vasen, varefter han från vasens landsida, med en cirka tre och en halv meter lång stång, försedd med en klump i ändan, stötter så hårt han kan rakt ner i sjöbotten. Mörten skräms ut i nätet som snart dignar av fisk. Han behåller en del av fångsten till husbehov, men resten säljer han till Gästgiveriet (intill Barnarps Södergård) eller i (Jönköping). (Uno Broberg "Patron på Odensjö" s 73-74; skildrad tidsperiod 1830-1870)

Karlskrona Kryddsill i kommission (till salu) hos Otto W. Rydin (i Jönköping). (Jönköpingsbladet 1844-11-09 "Karlskrona Kryddsill till salu i Jönköping")

En udde i (Munksjön i Jönköping) har kallats Norsudden. "Här fiskade man förr i tiden nors, som fanns i väldiga mängder, med not. Fisket företogs på bestämda dagar (den 2:dra, 3:dje och 4:de maj) och var ett verkligt folknöje, då man på stället kokade fisken, som förtärdes och sköljdes ned med mycket brännvin." (Fil. d:r Fritz Andersson i uppteckning 1935) (Erik Johannessson "Några intressanta ortnamn i Jönköpings stad (I)" s 65)

Sjön Wettern går in til Rosendals, Brunstorps och Hagstens gerdes egor och är ganska fiskrik på Sik, Röding, Lax, gäddor och Abborrar. Den stora strömmen, som löper förbi Stensholm och Göransberg samt faller uti Wettern, nedan om husqwarnarne, har äfwen Gäddor och Abborrar, Laxforeller och Kräftor. Uti 4 träsk eller så kallade Gölar, som ligga uti (Hakarps) Socken, finnas Gäddor och annan små fisk. (Joachim Ståhl "Beskrifning om Hakarps Socken i Småland" s 8; år 1776)

Hällstorp hade sitt laxfiske i Lillån. På Dukers karta över Odensjö från 1696 har utsatts ett laxfiske vid fallet nedanför nuvarande (år 2006) nedre kraftverksdammen. Förmodligen fanns där en laxkista, men man fångade också lax på Hökhults ägor vid Tabergsån. Vid sommartinget 1739 stämde fru Rehnberg överstelöjtnant Uggla på Kettilstorp för att han uppfört en kvarn mellan kronobergslagshemmanet Röret och frälsehemmanet Hofslätt varigenom hennes laxfiske blivit förstört. Även bönderna i Hulan klagade samtidigt över förlust av fiskemöjligheter. (Lennart Gustavsson "Säteriet Hällstorp" s 91)

Några ord om den omtalade s. k. Kämnärs-rätten (i Jönköping). . . . Kämnererna, två till antalet, var närmast ett slags sysslomän i stadens tjänst enligt en förordning från början av 1600-talet och hade bl. a. hand om uppbörden av stadens inkomster. I mitten av 1600-talet överflyttades dessa uppgifter på stadens s. k. sju-män, som blev en motsvarighet till senare tiders drätselkammare. I detta sammanhang upprättades den s. k. Kämnärs-rätten, som kom att bli ett slags underrätt till rådstugurätten. De mål, som avgjordes i Kämnärs-rätten, gällde i stor utsträckning mindre förseelser, som inte borde belasta rådstugurätten. (Erland Engdahl "Det hände vid Dunkehalla ström. 1. En oxes död." s 34)

Sjön Eckern ... omtalas redan år 1420, då häradshövdingen i Östbo, Trotte Attasson på "heliga jungfrun och martyren Margarets dag", (20 juli) tilldömde Nydala kloster fisket i "Acker" under Ekeryd. (Sigurd Lindgren "Eckersholms bruk" s 1)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Det finns ett antal likheter mellan den himmelska resan i Levis testamente och den som skildras i 1 En. 12-16. Framför allt handlar de om himmelska resor som betecknas som tempelvisioner. Ett annat vanligt kännetecken, som Nickelsburg drar fram i ljuset, är den geografiska lokaliseringen till Galileen. ... Nickelsburg tar (vidare) fram (en) händelse som har samband med (Övre Galileen) ... nämligen Petrus' medgivande att Jesus är Messias. (Leif Carlsson ”Round trips to heaven” s 124-125)

Detta sakrament ("De sjukas smörjelse") är inte endast dödsberedelse utan brukas även vid kroppslig och andlig svaghet. Den fullständiga ritualen förutsätter medverkan av sju präster, men detta är inte ett villkor för sakramentets utdelande. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 66)

Omloppet kring Kaba (i samband med vallfarten till Mekka) med den inmurade svarta stenen består av sju varv motsols och brukar utföras tre gånger. . . . Löpningen är det andra momentet och sker mellan två närliggande kullar. Den skall utföras sju gånger och påminner om hur Hagar sprang och letade efter vatten åt den törstande Ismael. . . . Det stora offret (i Mekka) utförs på vallfartens tionde dag. Då stenas Satan, som symboliseras av tre fyrkantiga pelare i Mina. Varje pilgrim skall kasta sju stenar på var och en av pelarna. Denna sed bygger på traditionen att Abraham en gång jagade bort frestaren med stenkastning. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 130)

Firandet av Stilla veckan (på Malta) är rikt på traditioner. . . . Det är en gammal sed att man på Långfredagen skall besöka sju kyrkor och förrätta sin andakt vid deras bilder av Jesu grav. I städerna är gatorna då fyllda av människor, som går mellan de olika kyrkorna. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 211)

Efesos vid nuvarande (år 2003) Selcuk har många minnen från kristen tid. . . . Mellan teatern och Johanneskatedralen finns "de sju sovarnas grotta" och på berget Monte Solmessos ligger det hus, där Maria skall ha tillbringat sina sista år. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 237-238)

En dag i mitt sjuttionde levnadsår, då jag försökte erinra mig hur det kändes att vara nykomling i världen och på egen hand hitta dess sju och sjuttio ingångar, fick jag hjälp av en professor emeritus, herre över sju språk, som gråtfärdig stod i tamburen och letade efter handens infart i en rockärm. Han ville själv. Och vem av oss är ej ett barn och vem är ej professor? (Werner Aspenström "Varelser" s 534; Vem är ej ett barn)

Bruket av detta adv (tillsammans, grt homou) är något olikt det vi sett i Joh 4:36. Det liknar däremot den lukanska stilen i Apg. En forskare, Boismard, har i en artikel angett även andra lukanska drag i kap 21. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 470)

Den natten, då Petrus med sju andra fiskade på Gennesaret, blev allting så som det hade varit en gång förut: den gången då Jesus kallade. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 217 i kommentar till Joh 21:1-14)

Klubben Hemliga Sjuan höll sin vanliga veckosammankomst. Mötesplatsen var den gamla redskapsboden längst borta i Peters och Janets trädgård. På dörren stod "H 7" i grönt. Peter och Janet var i boden och väntade. Janet pressade citroner i en tillbringare; det skulle bli saft att dricka under sammanträdet. På en tallrik låg sju pepparkakor och ett stort hundkex. Kexet var ämnat åt deras guldbruna spaniel Micko. Han satt med blickarna riktade på tallriken, som om han var rädd att kexet skulle hoppa upp och försvinna. "Här kommer de andra", sade Peter där han stod och tittade ut genom fönstret. Jaha, Colin, George, Barbara, Pam och Jack. Och med dig och mig blir vi de sju. (Enid Blyton "Hemliga Sjuan och cirkusmysteriet" s 7)


ca 1950 - ca 1900

Noa var den förste i raden, som föddes efter Adams död. Hans namn är ett uttryck för messiashoppet. ... Noas familj och räddning äro också en motbild till räddningen genom dopet, 1 Petr. 3:21f. (Wilhelm Möller "Vad lär Gamla testamentet?" s 93)

Skriver romaner när jag inte fiskar och fiskar när jag inte skriver romaner. Det är nog Guds mening, att människan skall leva på fiske och inte på författeri. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 140; brev från Spillersboda till Eyvind Johnson 1932-06-16)

Himmerfjärden, en vik av Östersjön, som är farleden upp till Södertälje och in i Mälaren, blev arbetsplatsen en vinter (i slutet av 1920-talet). ... Ett notvarp, vi talar alltså här om vinterfiske, består av fyra man. Noten förs på en kälke långt ut från land och läggs ner i en upphuggen vak. Sedan förs den med hjälp av råstänger under isen från hål till hål och vid varje hål, rullas tögen upp på en vindkäring, och på så sätt dras noten sakta mot stranden. Två man på var sida ser till att noten inte stannar, ty då får fisken en möjlighet att försvinna. ... När noten dragits till land togs den upp i örbrunnen, som vaken invid land kallades, och där skulle den vittjas. Tyvärr blev det inte många fiskar att ta vara på. Men däremot åtskilligt att kasta bort, ja, slängas tillbaka i sjön. Det fanns ingen marknad för de taggiga simporna. Två sådana varp drogs per dag och det var trötta och besvikna fiskare som vandrade hem. Den dagen fick de intet. Jo, den lilla dagspenningen måste ju fiskaren betala ut, oavsett om det blev fångst eller inte. (Ewert Amnefors "Möte med minnen" s 37-40)

När byborna efter den långa vandringen 1782 kom till nybyggarlandet samlades man till tacksägelsegudstjänst utomhus. ... Sigfrid Hoas skriver i en uppsats att det är ett märkligt sammanträffande, att byn hade svensk präst de sju första och de sju sista åren, men så är också sju ett heligt tal. ... Dop förrättades alltid i kyrkan så fort som möjligt, ca en vecka efter födelsen. Med barnet följde gudmor och gudfar samt sju faddrar. ... Söndagen den 21 juli 1929 firades gudstjänst i kyrkan för sista gången. (Staffan Beijer "Kyrkan i Gammalsvenskby" s 102,111-114)

Jakt och fiske gick före allt annat. ... Så fort skärgården frusit till och isen bar fick karlarna brått att göra ålnubbor och annt fiskedon i ordning. ... (Ålen) borrade under vintertid ner sig i dyn och det gällde att söka och finna bytet. Ett par-tre man i varje lag försökte fiskelyckan. Utrustade med åljärn fastgjorda på rundhyvlade fem-sex-sju meters långa stakar, hink, yxa, fil och matsäck drog männen iväg ut på isen. På två till fem meters djupt vatten höggs runda, halvmetersvida hål i isen, och rundvarv efter rundvarv gicks bottnen om. Ingen kunde se ålen, men den vana handen kände väl, när järnet träffade bytet. Och fastän gulålen var liten, och det gick många på kilot, så kunde det ändock hända, att tiolitershinken kunde bli mer än halvfull för dan, om det ville sig väl. Även en och annan gädda och abborre, som gömt sig i sjögräset åkte med upp. (Erik Sonesson "Sjömän i alla väder" s 82-83)

På gagnet av inplantering av fisk i fiskfattiga sjöar har man många bevis. Den gösplantering, som t.ex. Jönköpings läns hushållningssällskap har gjort i Bäcksedasjön nära Vetlanda, har givit en så riklig avkastning av synnerligen fet och god fisk, att ensamt denna fiskodling till fullo ersatt de pengar, länets många fiskodlingsföretag kostat. I en massa fall har emellertid resultatet av fiskodling blivit mycket nedslående. Särskilt ha de försök att inplantera röding, som gjorts i ett fyrtiotal sjöar inom länet, samtliga misslyckats. Ännu (nu i början av 1920-talet) känner man alltför litet om de olika fiskslagens levnadsvillkor för att kunna avgöra, om den eller den fisksorten passar för den eller den sjön. Det fordras många grundliga undersökningar och experiment, innan man kommer till klarhet över dessa frågor. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 453)

Lappar, som på sommaren flytta till Norge, ha inte tid att fiska annat än på våren; när de första vakarna bli på sjöarna, så meta de med en metkrok, som de själva stöpt tenn på. Och på den sätta de som bete en liten bit rött eller gult kläde, tills de få en fisk; då sätta de på en bit av fiskens bukskinn, och det är mycket bättre. På hösten fiskar man också med rännsnara i de små bäckarna. Det finns om hösten särdeles mycket småfisk i småsjöarna, och med nät och not fiskar man också, men inte ofta. Men man har också skjutit gäddor om våren i sumparna inne i starrgräset. ... Men fänge är inte bara det, att man kan, utan det skall vara lycka till också. Och forntidens människor ha haft många offerkonster för sig för fängets skull. De ha just dyrkat seitarna mest för fångstlyckans skull och även för renlyckans skull. Och för folks sjuklighets skull offrar man åter till någon fattig människa och till en sådan, som inte är alltför stor hedning eller missdådare. Och man offrar också till sådana, som har något lyte, äro mycket halta, så att de ha svårt att reda sig, och vidare till sådana gamla fattiga människor eller sinnessvaga och sådana, som ha svårt att reda sig; de ha lycka, som lova till dessa. Och somliga predikanter ha också lycka med sig; men man måste pröva, vem som har lycka med sig; men somliga ha verkligen mycket god lycka med sig. (Johan Turi "En bok om samernas liv" s 108)

Fiskaren drog sin rev, och då kände Judit igen honom. Det var pastorn i Moorcock Henslée. Hon stirrade bestört på honom. "Jag visste inte att präster fiskade", sade hon. "Det är vår sysselsättning hela vårt liv", svarade pastorn med vänlig blick. "Vår Frälsare tyckte särskilt om fiskare." ... Pastorn återgick till sin metning, och Judit stannade (en stund) för att samtala med honom. ... "Jag visste inte att präster talade som andra människor", sade hon. "Jag trodde att de alltid predikade. Jag skulle en annan dag vilja komma och se på hur ni fiskar." (Amy Le Feuvre "Hans lilla dotter" s 96,99; Barnbiblioteket Gullvivan 1922; boken ursprungligen utgiven på engelska år 1904)

Litet väster om hemmet var en sorts stängsel av avhuggna träd och grenar utlagda i vattnet för att hindra betande kreatur att vada ut och så att säga sjövägen lura sig in på andras ägor. Kring dessa träd och grenar lekte mörten de varma sommardagarna i det klara vattnet, och där tillbringade mor och jag mången härlig eftermiddag. Vi brukade ro ekan in i någon vrå, så den doldes av grenarna, varefter vi betade våra krokar och kastade ut ett stycke från farkosten. Snart började korkarna bli nervösa och dyka och om några spännande minuter hade vi sprattlande fiskar i vår korg. ... Men tysta måste vi vara, annars ilade snart stimmen åt ett annat håll. Och kvällarna, då vi rodde ut gäddkrokarna och morgnarna vi drogo dem, skall jag någonsin glömma dem! ... En gång upptäckte jag en miniatyrvik på östra sidan av (en liten) holme, där det var djupvatten rätt inne vid stranden. Vid ändan av denna inskärning växte en stor vidjebuske, som sträckte ut sina smäckra grenar över vattnet. Viken riktigt vimlade av mört och löja, och där funno mor och jag en givande fiskeplats. Vi drevo ekan under buskgrenarna, tills den var osynlig, och så hivade vi ut krokarna. På sommarkvällen sedan det blev skumt hade vi lanternor i båten som hjälpte oss och vilkas sken hade dragningskraft på fisken. (Röl Gording "Ismael Hagarson" s 20-21)

Sju sorters mat ligga på ett fat: ärter och bönor och gryn och spenat och kött och potatis och sillsalat. ... Sju äro de som stå runtom och se med öppna munnar, som gapa likt brunnar och hungriga blickar som be. ... En hund och en häst och tuppen och grisen - som skriker allra mest - och björnen, som brummar, och vargen, som mumlar, och alla så ropa de: "Jag behöver bäst!" (Anna M. Roos "Tomtens julkalas" s 70)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Att vara i Marstrand och icke fiska hade varit som att äga friska ben men icke gå eller vara rik men icke hava mynt. Man tittade ut åt yttersta hamnen efter någon ylletröja eller blå kavaj och helst "sydväst" på huvudet, sålunda en fiskare. Han visste, om det var eller såg ut att bli fiskeväder. Blev svaret gynnsamt, hyrde man honom och hans båt och i regeln även fiskredskap. Så frågade man ett lämpligt antal bekanta, om de ville följa med, vartill de sällan sade nej. På bestämd tid bar det av helst ända ut till Pater-noster-skären. Dessa skär, så fruktade av människorna, äro ett kärt tillhåll för fiskarna, som ju icke kunna förlisa eller drunkna. Var lyckan god, kunde man draga upp reven med ända till tre fiskar på. Reven delade sig nämligen nederst i tre grenar, var och en med krok och agn. Men man kunde ock få fara hem utan något alls. Dock dog inte hoppet om bättre lycka nästa gång. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 54-55; sommaren 1865; Palmbergs egna anteckningar)

Den som behärskade ord och språk - och det var mest akademiker - han var lärd. Pastor Mathesius (1736-1808) vid Svenska församlingen i London (farfar till lektor N. A. Mathesius i Skara) kom åter till Sverige och tycks i början ej ha haft något bestämt att göra. Han slog sig ned på Stora Halvfaran i Lugnås och höll skola, bl. a. med språkundervisning. "Han va så lärder, så han kunne alla sju språken", sade gamle häradsdomaren på Halvfaran. Sju är ett heligt tal. (Gunnar Rudberg "Bonde och lärd" s 265)

Vibjörn och Grimma lefde lyckeligen tillsammans i trettiosex år, till dess floden öfversvämmade världen och borttog alla de dokumenter, som handlade om deras regering. Dessa här utgifna åtta kapitel om tiden för deras giftermål hafva i arken blifvit bärgade af de åtta personer, som där voro, så att man fått ett kapitel af hvardera, hvilka Magog utan tvifvel fört med sig hit till Sverige. Det skulle förtryta auktoren, om någon tviflade på deras trovärdighet, sedan han så ifrigt efterletat ålderdomsfynd på Lovön, att han fått en svart fläck i pannan öfver högra ögat. (Olof von Dalin "Beskrifning om en runsten vid Drottningholm" s 138)

Angående (fisket i Östersjön) funnos utförliga bestämmelser i det "hamneskrå på Svenska Högarne (en samling skär ute i Östersjön nordost från Värmdön) och alla hamnar där fiskeriet brukas", vilket utfärdades år 1450. ... Svordomar, över vilka mycket klagas under medeltidens senare del, voro ej tillåtna, allra minst ute på fiskvattnet, där de lätt kunde borttaga lyckan. "Vilken som svär eller bannar på sättningen (då näten sättas ut) böte för var gång intill 3 mark, när han det gör, till de fattiga." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 570-572)

Hela världen fröjdade sig, när den grekiske kejsaren högtidligen firade sitt bröllop. Till hans hov kommo de tappraste riddare, som då levde på jorden, från alla delar av Europa, Afrika och Asien. Dit färdades varandra ovetande: S:t Denis av Frankrike ... S:t Jakob av Spanien ... S:t Antonius av Italien ... S:t Andreas av Skottland, S:t Patrik av Irland, S:t David av Wales och den ädle S:t Georg av England. Den grekiske kejsaren förkunnade, att en högtidlig tornering skulle hållas i sju dagar, och han utvalde de sju kristna riddarne till utmanare. ... Inom skrankorna voro sju tält med sju olika färger uppslagna, varest kämparna vilade, tills de genom silvertrumpeternas klang kallades att uppträda. ("Sju kristna kämpar - Legender" s 48; Barnbiblioteket Gullvivan 1919)


Egna kommentarer och funderingar: Hittills har Johannes nämnt nio av de tolv apostlarna (jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 6:70-71 och 13:23-25 + uppgiften om ”Judas – inte Iskariot” i Joh 14:22). Nu fullbordas ”apostlalistan” med Jakob (”Sebedaios' söner”) och de ”två andra”.

Under Noas dagar var det åtta personer som gick in i räddningens ark. Nu under Människans Sons dagar går sju personer in i båten för att möta sin Räddare. Men Tomas Tvåfaldig motsvarar två personer. I Johannes' ordning är han både den andre här i Joh 21:2 och den sjunde i Joh 11:13.

I Markus' (3:18) och Lukas' (6:15) evangelier nämns Tomas som den åttonde och i Matteus' evangelium (10:3) som den sjunde aposteln. I Matteus' evangelium placerar aposteln Matteus sig själv som den åttonde, medan han i de två andra evangelierna nämns som den sjunde aposteln. Kanske detta är ett sätt för Matteus att bekänna sig till en ny period i Guds frälsningsplan. Matteus är också den åttonde aposteln i Apostlagärningarna (Apg 1:13).

Det är värt att notera, att Tomas i Apg 1:13 är nämnd som den sjätte aposteln. I judisk talsymbolik är detta ett negativt tal. Möjligen kan detta sättas i samband med den situation som beskrivs i Joh 20:24-29.

Aposteln Johannes är här i Joh 21:2 en av de sju lärjungarna, nummer fyra eller nummer fem. Men i djupare andlig mening – då Tomas räknas som två – är han nummer fem eller nummer sex – av åtta lärjungar. I Synoptikerna placeras brodern Jakob före Johannes (Matt 10:2; Mark 3:17; Luk 6:14), men i Apostlagärningarna – efter Jesu uppståndelse – placeras Johannes för Jakob. Johannes tar här i Joh 21:2 inte ställning till vilken av bröderna som skall räknas som nummer fyra (fem) eller som nummer fem (sex). Viktigare är att han är en av sju och på samma gång den åttonde aposteln (se Egna kommentarer och funderingar till Joh 13:23-25). Och i det rike som man inte skåda utan att ha avlats uppifrån (Joh 3:3), kan Johannes också på ett osynligt sätt ses som en av åtta.

Talet sju symboliserar alltså slutet på en gammal period, medan talet åtta betecknar början på en ny period, skild från den gamla. (Församlingen) av utkallade, som är i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ men inte av utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, ligger i ett gränsland mellan vad som är gammalt och vad som är nytt. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 7:37-38.

Det grekiska ordet ”piazô”, översatt med gripa, är sällsynt i GT. Vi har det endast i Höga Visan 2:15 och i Syr 23:21. I Johannes, förutom i 21:3,10, används det om judarnas försök att gripa Jesus. Mörkrets försök att fånga Ljuset förändras nu till en situation, då Ljusets lärjungar fångar människor i Tiberias' ”världshav”, Tiberias, en stad uppkallad efter den romerske kejsaren Tiberius, som hade ”räven” Herodes i sin tjänst (Luk 13:31-32, jfr Höga Visan 2:15).

I ett återställelseperspektiv kan vi se hur den välkomnade sonens (Johannes') båda föräldrar i den messianska uppfyllelsens tid omnämns på ett speciellt sätt till skillnad från vad som gäller de övriga apostlarnas föräldrar (Joh 19:25-27 och Joh 21:2). Detta svarar mot hur den välkomnade sonens (Josefs) båda söner, Efraim och Manasse, vid fördelningen av det intagna landets jord - till skillnad mot vad som gällde Jakobs övriga söners söner - fick egna landområden. Josef själv fick däremot inget område som särskilt kopplades till hans namn. Inte heller Johannes' namn får något särskilt omnämnande i hans evangelium.


Petrus sade: ”I (arken) räddades få/’några få’ – det här är åtta själar – alltigenom, genom vatten.” (1 Petr 3:20b)

Petrus sade: “(Gud) skonade inte utsmyckningen/’ den utsmyckade världen’ av (en) början, emellertid/men Han vaktade/bevarade en åttonde Noa, ett rättfärdighet(en)s sändebud, (då) Han ledde en utsmycknings (א*)/’utsmyckad världs’ (א*) översvämning uppå gudlösa.” (2 Petr 2:5)

Och livet gjordes synligt, och vi har skådat (och skådar) och vi är vittnen och kommer bort med ett budskap till er (om) det tidsålderslånga livet, ’vilket som än’/vilket (hela tiden) var i riktning mot Fadern och gjordes synligt för er. (1 Joh 1:2)

Om – alltefter omständigheterna – Han må göras synlig, må vi ha klarspråk/frimodighet och ej (behöva) dras skam över från Honom ’i Hans varande vid sidan av’/’vid Hans ankomst’. (1 Joh 2:28b)


Grekiska ord:

(h)alieuô (fiska) Jer 16:16; Joh 21:3.

Zebedaios (Sebedaios) Luk 5:10; Joh 21:2 – Matt 4:21; 10:2; 20:20; 26:37; 27:56; Mark 1:19-20; 3:17; 10:35.


Ytterligare studier:

Matt 24:37-38; 28:7; Mark 14:28; 16:7; Joh 1:45-49; 2:1; 11:16; 20:19,24,26; 21:14; Apg 1:3; 13:31; Upp 1:11,19; 3:1; 4:1,6; 7:9; 15:5; 17:11; 18:1,17-19.


John Breck "John 21: Appendix, Epilogue or Conclusion?"; Saint Vladimir's Theological Quarterly 36 (1992): 27-49.

Peter F. Ellis "The Authenticity of John 21"; Saint Vladimir's Theological Quarterly 36 (1992): 17-25.

Wayne Grudem "Christ Preaching Through Noah: 1 Peter 3:19-20 In the Light of Dominant Themes in Jewish Literature"; Trinity Journal 7.2 (1986): 3-31.

Charles E. Hill "The Identity of John's Nathaniel"; Journal for the Study of the New Testament 67 (1997): 45-61.

Paul S. Minear "The Original Functions of John 21"; Journal of Biblical Literature 102 (1983): 85-98.

Frans N. Neirynck "John 21"; New Testament Studies 36 (1990): 321-336.

Mikeal C. Parsons "Appendices in the New Testament"; Themelios 17.2 (January/February 1992): 11-13.

Patrick E. Spencer "Narrative Echoes in John 21: Intertextual Interpretation and Intratextual Connection"; Journal for the Study of the New Testament 75 (1999): 49-68.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-06; 2012-05-15; 2014-12-14)

Tillbaka till Start

21:4-7a (Men då det allaredan hade blivit tidigt, stod Jesus emot (א,* א, A) stranden. Inte desto mindre hade lärjungarna inte kunskap (P66,א,*א), att det är Jesus. Jesus säger så till dem: ”Små pojkar, har ni ej någon ytterligare mat?” De svarade Honom: ”Inte/nej.” * (א*) Han säger (א*) till dem: ”Kasta nätet ’in i’/’i riktning mot’ den rätta/högra delen av båten, och ni skall finna.” Men/och (א*) de kastade nätet, och de var inte längre stabila/säkra (nog) att dra det från/’beroende på’ mängden av fiskar. Så lärjungen, den där som Jesus (hela tiden) välkomnade, säger till Petrus: ”Det är Herren.”

Ord för ord: 21:4 (17 ord i den grekiska texten) tidigt men allaredan havande-blivit stod Jesus emot '-en strand'/stranden. inte inte-desto-mindre hade-kunskap '-na lärjungar'/lärjungarna att Jesus (det)-är. 21:5 (12 ord i den grekiska texten Sinaiticus) säger så (till)-dem Jesus: små-pojkar, ej någon ytterligare-mat har-(ni)? (de)-svarade honom: inte. 21:6 (26 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) (han)-säger (till)-dem: kasta in-i 'de rätta delarna'/'den rätta delen' (av)-'-en båt'/båten '-et nät'/nätet, och (ni)-skall-finna. de men kastade, och inte-längre det dra stabilt från '-en mängd'/mängden (av)-'na fiskar'/fiskarna. 21:7a (14 ord i den grekiska texten) säger så '-en lärjunge'/lärjungen den-där som välkomnade'-en Jesus'/Jesus (till)-'-en Petrus'/Petrus: '-en herre'/herren är-(det).


1883: Men då det redan var morgon, stod Jesus vid stranden; dock visste icke lärjungarne, att det var Jesus. Då sade Jesus till dem: Barn, icke hafven I väl något att äta? De svarade honom: Nej. Och han sade till dem: Kasten ut nätet på högra sidan om båten, så skolen I finna. Då kastade de ut och förmådde nu icke draga upp det för fiskarnas myckenhets skull. Då sade den lärjunge, som Jesus älskade, till Petrus: Det är Herren.

1541(1703): Då nu morgon war, stod Jesus på strandene; dock wisste Lärjungarna icke, att det war Jesus. Sade Jesus till dem: Barn, hafwen I något till mats? De swarade honom: Nej. Då sade han till dem: Kaster ut nätet på högra sidona om båten, så warden i finnande. Då kastade de ut; och kom så mycken fisk, att de förmådde det icke draga. Då sade den Lärjungen, som Jesus älskade, till Petrum: Herren äret.

LT 1974: Vid gryningen såg vi en man, som stod på stranden, men vi kunde inte se vem det var. Han ropade: ”Har ni fått någon fisk, pojkar?” ”Nej”, svarade vi. Sedan sade han: ”Kasta ut nätet på höger sida om båten, så får ni massor av fisk.” Vi gjorde det – och orkade inte dra in nätet på grund av all den fisk som fastnat i det! Jag sade till Petrus: ”Det är Herren.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Israel välkomnade (hela tiden) Josef ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla sina söner. (1 Mos 37:3a, Grekiska GT)

Josef fick ytterligare kunskap om sina bröder, men de fick inte ytterligare kunskap om honom. (1 Mos 42:8, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) ”Du skall för (Aron) vara de ting (som är) i riktning mot Gud.” (2 Mos 4:16b, Grekiska GT)

Fiskarna/fisken i floden ’kom till ett slut’/dog. (2 Mos 7:21a, Grekiska GT)

(David sade: “Gud är som) ett tidigt ljus ’att sticka upp sol’/’då solen sicker upp’.” (2 Sam 23:4a, Grekiska GT)

(Hiram) gjorde två nät (för) att runt om beslöja/täcka ’det påsatta’/kapitälet av/på de båda (tempel)pelarna. (1 Kung 7:17a, Grekiska GT)

(David sade: ”Herren) är ut ur mina rätta/högra (delar), för att jag ej må röras fram och tillbaka.” (Ps 16:8b, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Jag har önskat det att göra Din vilja, min Gud, och (att ha) Din lag i mitt underlivs mitt.” (Ps 40:8 eller 40:9, Grekiska GT)

(David sade: ”Herren) stod vid sidan av (mig), ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ en behövandes högra (delar) (för) att rädda ut ur dem som helt och hållet förföljer min själ.” (Ps 109:31, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Dagar kommer, och de/man talar inte: ’’Ända till’/’så länge’ Herren lever, Den som ledde/förde upp Israels söner ut ur Egyptens jord/land’ emellertid/utan: ’Du lever, Herre, som ledde/förde upp Israels hus från nordlig vinds jord/land och från alla de områden, var/där de där var märkta ’ut ut ur’/ut med gränser.’ Ty Jag skall återställa dem in i deras jord/land, som Jag gav till deras fäder. Skåda, Jag skickar bort de många fiskarna … och de skall fiska dem. … Och de skall ha kunskap, att Mitt namn (är) Herren.” (Jer 16:14b-16a,21b, Grekiska GT)

(Habackuk sade till Herren:) “Du skall göra människorna som havets fiskar och som de krypande djuren, de som inte har (någon) som anför (dem).” (Hab 1:14, Grekiska GT)

Bakchides och (det skyddsvallsomgärdade) lägrets fäste/befästning (var) i de rätta/högra (delarna), och alla de modiga i hjärtat kom tillsammans med honom. (1 Mack 9:14b)

(Salomo sade: “Herre,) att vara storligen stabil/säker är alltid ’vid sidan av’/’inom räckhåll’ för Dig.“ (Salomos Vishet 11:21a)

(Salomo sade till Herren:) “I stället för (tillintetgörande) gav Du Ditt folk munsbitar (med) budbärares näring, och Du erbjöd dem redo/färdigt bröd från en himmel utan besvär, (ett bröd) som var stabilt/mustigt till varje njutning.” (Salomos Vishet 16:20a)

(Salomo sade till Gud: “Du) tog av/bort en mängd av (egyptiernas) barn för Dig själv och fördärvade (dem) samfällt i ett oerhört/våldsamt vatten.” (Salomos Vishet 18:5b)

(Visheten sade:) “Som en dadelpalm i/vid stränder upphöjdes jag.” (Syr 24:14a, BS*A)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Vilken är ut ur/av er, en människa, som (om) vilken hans son kommer att begära ett bröd, (då) kommer han ej att 'ge på'/räcka honom en sten(, eller hur)? Eller och/också kommer att begära en fisk, (då) kommer han ej att 'ge på'/räcka honom en orm(, eller hur)? (Matt 7:9-10)

(Jesus sade till fariseerna:) “De som ’är stabila’/’mår bra’ har inte behov av läkare emellertid/utan de som har/mår dåligt.” (Matt 9:12b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlarnas rike är liksom ett dragnät som hade kastats ’in i’/i havet och lett/fört tillsammans (fiskar) ’ut ur’/av varje härkomst, vilket, när det var fullbordat, då de hade fått (det) att gå/komma upp emot/på stranden och då de hade satt sig ner, de samlade ihop, de fina in i behållare men de ruttna/dåliga kastade de utanför.” (Matt 13:47-48)

(Människans Son) skall faktiskt få fåren att stå ‘ut ur’/’med utgångspunkt från’ Hans rätta/högra (delar) men de små getabockarna ‘ut ur’/’med utgångspunkt från’ ’(delarna) av ett gott namn’/’de vänstra (delarna)’. Då skall kungen tala till dem ‘ut ur’/’med utgångspunkt från’ Hans rätta/högra (delar): “Kom hit, de (människor) som har välsignats (och är välsignade) av Min Fader, ärv riket som har gjorts (och görs) redo åt er från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning.” (Matt 25:33-34)

Då det hade blivit tidigt ’tog ... råd’/rådslog alla prästledarna och folkets äldste nedifrån/emot Jesus så/för att ta död på Honom. (Matt 27:1)

(Jesus sade till Simon:) “Led ... upp emot’/’för tillbaka’ (näten) in i djupet och släpp ner era nät in i en fångst.” ... Och då de hade gjort det här, stängde/slöt de tillsammans en mycken/stor mängd av fiskar, men deras nät ’bröt ... genom’/’gick ... sönder’ (’hela tiden’/’gång på gång’) i stycken. (Luk 5:4b,6)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Själen är mer än näringen.” (Luk 12:23a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Människans Son kommer (i) den stund ni inte tänker (det).” (Luk 12:40b)

(Jesus sade till de laglärda och fariseerna:) ”Vem av er, (om) en åsna (א,*א) eller ett nötkreatur kommer att falla i en brunn, kommer han inte genast att rycka/dra upp den i/på en sabbatsdag?” ... Och de var inte stabila/säkra (nog) att svara * (א,* א) i ’riktning mot’/’fråga om’ de här tingen. (Luk 14:5b-6)

(Jesus sade till de många folkskarorna:) “Då (någon) hade satt/lagt en grundval (till ett hus) och inte var stabil/stark (nog) att föra (huset) till ett slut, må alla som tittar på (det) börja ’skoja med’/håna honom och säga att/: ”Den här människan började bygga ett hus och var inte stabil/stark (nog) att föra (det) till ett slut.” (Luk 14:29b-30)

Allesammans i mängden/folkmassan av lärjungarna började fröjda sig och lova Gud (med) stor/hög röst med anledning av alla de förmågans (gärningar) som de skådade. (Luk 19:37b)

(De två lärjungarnas) ögon ’fick (hela tiden) makt av det att ej’/’var (hela tiden) förhindrade att’ få ytterligare kunskap om (Jesus). (Luk 24:16)

(Jesus sade till de två lärjungarna:) ”Har ni hitåt något som kan förtäras?” (Luk 24:41b)

(Petrus uppmanade judarna:) ”Låt er räddas från det här slingrande släktet.” De som faktiskt så hade tagit emot hans utsaga från (honom) döptes, och i/på den där dagen sattes/lades till ’som om’/ omkring tre tusen själar/personer. (Apg 2:40b-41)

De tolv (kallade) på mängden av lärjungarna. (Apg 6:2a)

(Lukas sade:) “Vi var knappast stabila/säkra (nog) att 'bli bemästrande'/'kunna bemästra' skeppsbåten.” (Apg 27:16b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus säger till (Sina lärjungar): ”Min mat är ‘för att’/att Jag måtte göra Dens vilja som sänt Mig och göra Hans gärning fullkomlig.” (Joh 4:34)

(Jesus sade till folkskaran:) ”Arbeta ej (för) den förtäring som fördärvas, emellertid/utan (för) * (א,* א) (den förtäring) som stannar ’in i’/till ett tidsålderslångt liv, som Människans Son ger (א,*א) er.” (Joh 6:27a)

(Jesus sade till judarna:) ”Ingen förmår komma i riktning mot Mig, om – alltefter omständigheterna – ej Fadern, som har sänt Mig, må dra honom. Och Jag skall få honom att stå upp * (P66c,75,א,*א) den sista dagen.” (Joh 6:44)

(Jesus sade till folkskaran:) ”Och, om – alltefter omständigheterna – Jag må höjas ut ur jorden, skall Jag draga alla (nationer) (P66,א*) i riktning mot Mig själv.” (Joh 12:32)

Det var (hela tiden) en ut ur/av Hans lärjungar, som Jesus (hela tiden) välkomnade, som låg upp/’till bords’ i Jesu barm. Simon Petrus nickar så till den här att förhöra sig vem det – alltefter omständigheterna – måtte vara med anledning av vilken Han (hela tiden) sade/talade, och han säger till Honom: ”Tala vem det är (א,* א) med anledning av vilken Han säger/talar.” Då den där så * (א,* א, A) hade ’fallit emot (P66,א*)’, emot Jesu bröst, säger han till Honom: ”Herre, vem är det?” (Joh 13:23-25)

(Jesus sade till lärjungarna:) "Skilda från Mig förmår ni inte göra ingenting/någonting." (Joh 15:5b)

(Mariam) vände sig om och tittade på Jesus som stod (där), men hon visste inte att det var Jesus. (Joh 20:14b)


Hembygdens predikan:

I den enkla men sköna berättelsen – och märk, att det är Johannes själv som berättar – ligger en bestämd antydan om, att Jesus deltagit med lärjungarne i det sorgliga nattfisket. Det heter icke, att han kom nu och ställde sig på stranden, utan han redan stod där, då de varseblevo honom. I frågan: icke haven I väl något att äta, låg även, att han hade reda på, troligen hade åsett från stranden, huru de stackars lärjungarne hade det. Därtill ligger kanske något symboliskt i denna berättelse, nämligen huru det skulle komma att gå i det människofiske, vartill de voro kallade – huru det även där skulle växla mellan mot- och medgångar. ... Sådan Jesus här visade sig, sådan är han ännu. Liksom morgonrodnaden angiver dagens fulla glans, så antydde den uppståndne genom denna skymt av härlighet, hurudan han är i sin himmelska härlighet och bliver evigt. Han har samma vaksamma öga, samma förutseende, samma ingripande när det behöves, samma ömma kärlek mot sina skröpliga lärjungar nu som då. Även nu för han dem in på rätta vägen för sitt namns skull. Lärjungarne hoppades på ett rikligt nattfiske, såsom fisket i allmänhet var rikt i sjön Genesaret och natten rätta fisketiden och de vana fiskare, och dock fingo de intet. Så hade även du kanske en plan, som skulle bereda dig mycken lycka och framgång, och du gick till den under bön, men den icke blott misslyckades utan beredde dig sorg för glädje, motgång för medgång, olycka för lycka. Käre broder, giv dig dock till tåls. Det är Herren. Han längtar efter att få välsigna dig, och han kan det, ty han äger all makt även på jorden. Men han tager ofta bort ett mindre för att få giva ett större, ett yttre gott för att få giva ett inre gott. Giv dig därför till tåls. Det är Herren, det är Herren. Det randas nog en morgon med välsignelse även för dig redan här, om du förbliver hos honom, och sist randas en evig dag med honom på evighetens strand. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 216-218, Första söndagen efter påsk, Joh 21:1-14)

Det är ju alltid något sällsamt, när människor får uppleva ett förvandlande möte med Jesus, ty en sådan upplevelse går sannerligen inte spårlöst förbi i ett människoliv. ... Men mina lyssnare, låt oss få säga att de' inte är mindre betydelsefullt, när människor som har misslyckats och lidit skeppsbrott i sin tro och upplevat att de' har gått sönder i deras andliga liv får nåd att börja på nytt, och det är ju något av detta som sker i vår text. De' börjar nu dagas och en ny arbetsdag ligger framför med nya problem och svårigheter. Men nu heter det så vackert: ”När det blivit morgon stod Jesus där.” Och de' ger mig anledning att säga dig, du kämpande medvandrare mot evigheten, som kanske tycker att de' mörknar omkring dig understundom och skuggorna längas utefter din stig. Hör du, det kommer alltid en morgon efter den mörkaste natt, då vi skall finna att bakom allt de' mörka och svåra som mötte utefter färdevägen döljde sig ändå Guds eviga kärlek. Lärjungarna hade lämnat honom besvikna, men han hade, Gud vare lov, inte lämnat dem, och säkerligen hade han stått där på stranden långt innan lärjungarna ens fingo syn på honom, och hans vakande öga hade följt deras nattliga färd med dess uteblivna resultat. Och när de nu stå där trötta och besvikna i morrondiset, får de höra en röst som talar till dem om deras hunger men ock hur de kunde få denna sin hunger stillad och finna mättnad. Och så vill vår text liksom understryka den sanningen för oss, att Jesus är där mitt i livets vardagsmöda, även om vi med våra lekamliga ögon inte alltid kan se honom i de' täta mörker som ofta omger oss. Men ändå är det så, ty ”någonstans bland skuggorna står Jesus, för att hjälpa oss i nöden är han där, ja ser vi efter skall vi finna att där står han för att lätta alla bördor som vi bär”. Och han kommer alltfort till oss där vi minst anar de' och på den plats där vi minst väntat de'. Och mitt i vår oro och våra bekymmer för än det ena och än det andra når oss alltfort den där förunderliga rösten: ”Mina barn, haven i något att äta.” Med andra ord, han är intressderad av hur vi har det i såväl timligt som andligt avseende. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Behzad föreslog att vi skulle besöka helgedomen. Om någon frågade, skulle jag säga att jag var muslim. Jag sa att jag inte skulle klara av det, jag visste inte hur man uppförde sig. Var det med höger fot man gick in i moskén och med vänster i det rum man tvättades sig? Eller var det tvärtom? (V.S. Naipul "Bland de rättrogna - En islamisk resa" s 57; Iran 1979)

(Madickens och Lisabets) lilla bror har tydligen bestämt sej för att komma till världen just precis på julafton. ... Pappa travar oroligt fram och tillbaka genom hela huset. ... "Lugna sej", säjer Alva (till pappa). "Jag har haft sju småsyskon, så jag vet. Det tar sin tid, men sen blir det så mycket roligare." (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 217,220)

Det är anmärkningsvärt att lärjungarna i evangelierna aldrig fångar en fisk utan Jesu hjälp. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 1071)

Det är Herren! Det förstod först han som älskade honom mest. En hustru som sitter i ett stort hyreshus och väntar på sin man, kan känna igen hans steg i trappan bland hundradens. Den som älskar Herren Jesus får med tiden en förunderligt finkänslig instinkt då det gäller att känna igen hans fingervisningar, hans röst, hans Ande. Johannes hade större kärlek till Herren än de andra. Därför såg han klarare. Så kan ingen annan hand välsigna: det är Herren. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 218 i kommentar till Joh 21:1-14)

I Johannes (6:44; 12:32) används (helkyein/draga) om hur människor drages till Kristus; detta tyder på att en allegorisk tolkning av händelsen kan ha avsetts – fisketuren är den apostoliska missionen, fiskarna är de omvända. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 580)

(Är finansministern) högerman ... då ser han allting skeft - När man läser och skrifver skall man ju ha ljuset från Venster! (August Strindberg "August Strindbergs brev XX juni 1911-maj 1912" s 320; brev 4 april 1912 till Fredrik Ström)

Det har gått några år. Startsev har blivit ännu korpulentare, fetare, andas tungt och går redan med huvudet tillbakalutat. När han, uppsvälld och röd, kommer i sin trojka med bjällror, och Pantelejmon, också uppsvälld och röd, med köttig nacke, sitter på kuskbocken, sträcker fram sina rak, träaktiga armar och skriker till alla mötande "Håååll till högerrr"!" så är det en imponerande syn, det verkar inte som om det var en människa som kom utan en avgud. Han har en enorm praktik i staden, har ingen tid att andas ut. ... Han har mycket att sköta och ändå släpper han inte provinsialläkartjänsten; girigheten har tagit överhand, han vill hinna med både här och där. (Anton Tjechov "Ionitj" s 143-144)

Vid badhuset, som är under uppförande, stretar nere i vattnet under pilarnas gröna grenar timmermannen Gerasim, en lång, mager karl med rödkrusigt huvud och ett ansikte som är igenvuxet av skägg. Han frustar och flåsar, blinkar av alla krafter och anstränger sig för att få upp någonting nere vid pilrötterna. ... Ett par meter ifrån Gerasim och upp till halsen i vattnet står snickaren Ljubim, en ung, puckelryggig karl med trekantigt ansikte och små smala kinesögon. ... "Han är hal, den rackarn, och det finns inget att ta i", (säger Gerasim). "Ta i gällorna, du ska ta'n i gällorna!" (säger Ljubim). "Man ser ju inga gälar, vetja", (svarar Gerasim). ... Det är snart middag redan, men Gerasim och Ljubim strävar alltjämt under pilarna. Den skrovliga basen och den frusna, gnälliga tenoren fortsätter oförtrutet att störa sommardagens stillhet. "Dra ut honom i gällorna vetja, dra! Vänta ska jag skuffa på'n! Vad ska du dit med knytnäven och göra? Ta fingret, inte knytnäven, ditt nöt! Stick på'n från sidan! Gå på vänster sida, vänster sa jag, till höger är ett djupt hål! Där blir du mat åt fiskarna! Dra i läppen på'n!" (Anton Tjechov "Lake" s 177-179)

"Du kan väl låna mig din Stanislaus-orden tills i morgon?" (sade läraren vid krigsskolan, kollegieregistratorn Lev Pustjakov till sin vän löjtnant Ledentsev). "Du förstår, jag ska på frukostmiddag till grosshandlare Spitjkin, och den knölen känner du ju till. Han är galen i ordnar och tycker man är en lort, om man inte har något som dinglar på bröstet eller i knapphålet." ... Klockan två for Pustjakov i droska till Spitjkin. Där han satt i baksätet, gläntade han på pälskragen och såg ned på sitt bröst, där den andres Stanilaus-orden blänkte i guld och emalj. ... I matsalen mötte honom en gräslig syn. Vid bordet ... satt hans kollega vid krigsskolan, läraren i franska språket, monsieur Tramblin. Om fransmannen fick se hans orden, så skulle det bli en massa obehagliga frågor. ... Han dolde hastigt sin (ordentligt fastsydda) orden med högra handen, lutade sig fram, hälsade åt höger och vänster och sjönk tungt ned på en ledig stol, som stod precis mitt för kollegan-fransosen. ... Pustjakov serverades en tallrik soppa. Han tog skeden med vänster hand, men så kom han ihåg att det i fina sällskap inte anses passande att äta med vänster hand, varför han förklarade att han hade ätit och inte orkade mer. ... Pustjakov var både ledsen och ond; soppan doftade ljuvligt, och den kokta fisken utsände en aptitretande odör. Han försökte ta bort högra handen och dölja ordenstecknet med den vänstra, men det gick inte bra. ... Gästerna reste sig bullersamt och fattade sina glas. De ljudliga hurraropen ekade genom hela våningen. Damerna log och skålade. Pustjakov reste sig och tog sitt glas med vänstra handen. ... "Vill ni vara snäll och räcka Nastasia Timofejevna det här glaset", sade en herre och räckte honom ett glas. Hon måste dricka!" Till sin stora fasa måste Pustjakov låta den högra handen träda i funktion. Äntligen föll ljuset på Stanislausorden med det röda bandet och kom den att lysa. (Anton Tjechov "Ordenstecknet" s 30-34)

Tänk, att det är pappas födelsedag och vi rakt inte vet vad vi ska ta oss till! Jansson, som har varit nere vid bryggan för att hämta laxen, som var beställd i Karlstad, har kommit tillbaka och talat om, att det inte fanns någon fisk med ångbåten. Hushållerskan och faster Lovisa, och mamma med, blir alldeles ifrån sig. De är så rådlösa, att de är tvungna att gå ut till pappa, som sitter på trappan med morbror Schenson, och tala om hur illa det står till. "Här ska vi ha kalas för kanske hundra människor," säger faster Lovisa, "och vi har ingen lax." ... "Var du lugn, Lovisa!" säger (pappa). "Här ska bli fisk till kvällsmat, och vi ska ha den här inom en timme." ... Pastor Lindegren står ute på den lilla klappbryggan ... och sänker ner håven. Han för den försiktigt fram och tillbaka i vattnet, men då han drar opp den, är den alldeles tom. Och då säger förstås alla de främmande, att det var detta, som de väntade sig. Vad skulle det finnas för fisk i en damm? "Här lever ingenting annat än grodor," säger morbror Schenson. Men pastor Lindegren ger sig inte. Han vecklar opp den hoprynkade noten, och Johan och Daniel tar av sig skorna och vadar i dammbrädden över till andra stranden med den. Och så sänker de noten och släpar den ett stycke fram över dammbotten. Och med detsamma blir det liv i vattnet. Det bubblar, som om det skulle ha kokat. ... De höjer noten opp över vattenytan. Och utmed hela noten sitter den ena guldskimrande fisken bredvid den andra. (Selma Lagerlöf "Ett barns memoarer" s 236-238; Dammen)

I två år skulle jag (i vår straffkoloni) tvingas leva under majorens regemente. ... Det mest skräckinjagande med honom var att en man som han fick härska med nästan oinskränkt makt över tvåhundra själar. Till sin person var han opålitlig och ond och ingenting mera. ... Utan hämningar störtade han uppretad in i kasernerna, ibland till och med på natten och om han då fick se någon av fångarna sova på vänster sida eller på rygg blev denne bestraffad på morgonen. "Du ska sova på höger sida, så som jag har befallt". (Fjodor Dostojevskij "Döda huset" s 33-34)

Om Christus skall hjelpa, måste det komma derhän, att man förtwiflar om allt menskligt råd, tröst och förmåga. Då kommer Han med sin hjelp och bewisar så, att Han ännu har och kan gifwa tröst, råd, skydd och räddning, när det allestädes fattas oss och allt, hwad wi gjort, lidit och ännu förmå att göra, är intet och förloradt; ja, att han under sådan brist och kraftlöshet gifwer och hjelper mer och rikligare, än man någonsin med mensklig hjelp, konst och förmåga kunde tillwägabringa. Å andra sidan wisar Han likwäl derjemte, att Han icke förbjuder det arbete och de sysslor, som äro oss anbefallda, ej heller will, att wi skola försumma dem, utan ock sjelf bjuder sina lärjungar sköta sitt yrke, i det Han säger: ”Lägger ut på djupet och kaster eder nät ut till drägt.” Härmed står nu dessa stycken ganska skönt bredwid hwarandra och bewisa, att wårt arbete och werk intet uträttar. Ty hade här möda och arbete något uträttat, så skulle det ju hafwa hulpit hela natten, och det hade då mera gagnat, när de mera arbetade; så hade de ock mera hopp att få något, medan det war lugnt och mörkt, än nu, när Christus befaller dem kasta ut näten på ljusa dagen, - och likwäl få de i ett enda drag på Christi befallning en så ymnig fångst. ... Lärjungarna måste ju, om de skulle få något, röra händerna för att utkasta och draga nätet, och ställa sig så, som uträttade de det sjelfwa, men likwäl bekänna och säga, att deras arbete icke gjort det; annars hade de wäl redan förut Christus förutan gjort det. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 91-92,95 i kommentar till Luk 5:1-12)


Att fortsätta med (hembygden):

(Jesus) kommer med en märklig uppmaning "Kasta ut nätet på höger sida om båten, så skall ni få". Det strider mot hela (lärjungaskarans) yrkeserfarenhet och kunskap i fiske. Det är på den sidan av båten som rodret finns, alltså kan nätet fastna där och gå sönder. Han befallde dem att fiska 100 meter från land, där det normalt sett inte fanns nämnvärt med fisk - och dessutom skulle de göra det nu på morgonen, vilket var en tid som man undvek. Det är då som undret sker! (Mats Törnqvist "Jesu uppenbarelse igår - och i dag"; Jönköpings-Posten den 21 april 2006)

Mycket hände 1967 i Vaggeryd och i världen. Men årets stora händelse på det lokala planet var omläggningen till högertrafik söndagen den 3 september. ... Framför allt var omläggningen en folkrörelse som engagerade allt och alla i Vaggeryd. ... Studiecirklar ordnades med sammanlagt 300 deltagare och för alla villa ägare gällde det att tukta häckarna så att sikten skulle bli bra. Den 24 august var rekryteringen av trafikövervakare klar. Ett 40-tal personer ställde upp som övervakare på sju olika ställen i köpingen i tvåtimmarspass. När skolorna startade, började också en grupp skolpoliser utbildas i högertrafik. ... (Motorförarnas Helnykterhetsförbund) hade ... körgård på Vaggeryds Idrottsplats' grusplan där man kunde öva under H-dagen och veckan dessförinnan. ... På lördagen korades "Håll dig till höger, Svensson" med dansbandet Telstars som bästa högerlåten. Den skrevs av Peter Himmelstrand. Sedan gick några timmar och så bytte landet till högertrafik på morgonen den 3 september. Signaturen N.B. i Smålands Folkblad beskrev sina upplevelser så här: " ... Klockan var blott några få minuter över sex när vi rullade ut på Fabriksgatan (i Vaggeryd). Körde på höger sida mot Storgatan, spanade i korsningen och mest mot höger som man blivit lärd, fann inga andra fordon att krocka med utan rullade för den skull ut efter andra proberstenar.Vi fann den första nere på väster där vi mötte frisörmästaren. Han hade plockat vagnen full med sådana som ville vara med på premiären och det stora äventyret att köra i högertrafik. Detta vårt första möte skedde på V Parkgatan och avlöpte lyckligt. Inga skador uppstod varken på fordon eller trafikanter. (Kåre Boberg "Glimtar från H-söndagen" s 113-115)

(Där på stranden) ropade (Marja) till Gud om barmhärtighet och nåd, att han måtte beskydda mannen ute på det farliga havet och föra honom välbehållen hem till de sina igen. ... Innan solen gick ned den dagen, var mannen hemma igen. Han hade fått en god fångst, men han var ovanligt tyst och fåordig. Därute på sjön hade hänt honom något märkvärdigt. På den plats, där fiskelyckan brukade vara bäst, hade han förgäves brukat sina redskap. Han kunde ej förstå det, ty här brukade fångsten aldrig utebli. Han beslöt sig då att fara längre åt sydost. ... Blott för att göra ett sista försök kastade han än en gång ut sina fångstredskap. Han tyckte, det var snopet att komma hem med tomma händer, när vädret varit så bra. Döm om hans häpnad, när näten denna gång kändes tunga och svåra att draga upp. ... Fångsten var riklig, och glad begav han sig på hemvägen. Nu efter hemkomsten hade han fått höra av sina kamrater, att just på det stället, dit han ämnat styra kosan, hade många fiskare omkommit, av vilken anledning visste man ej. Det var därför en tyst överenskommelse mellan fiskarna att ej fiska på detta ställe; men det hade de glömt att tala om för nykomlingen. Han kunde också konstatera, att det underliga hänt på sjön vid samma tid, då hans hustru varit så orolig och drivits ned till stranden för att bedja. (Margit Assarsson "Den korta sommaren" s 33-35)

När bröllopet stod i Skarvik hade grannarna rest en ärebåge framför manbyggnaden. Det var en sed som alltid följdes. Grannarna gjorde sitt bästa och ingen av dem kunde se något fel på ärebågen. Där stod de smäckra, skalade brudgranarna intill väggen och ett stycke utanför denna restes ljusbågen på fyra, granrisklädda stolpar. Allt var som det skulle vara, men Alexander Pryl hade sagt ett ord efteråt. Det ordet bet sig fast i Adrian, det stack som knivar och brände som glödande järn. Det förföljde honom natt och dag. "Bågen lutade åt vänster", sa Pryl. "Den lutade åt vänster å dä ä inte lyckosamt för den unga ... Bågen lutade", sa grötskedsmakaren. Det var så litet, att ingen av de andra märkte det, men för Alexander Pryl var det nog. Och för Adrian också. Det var inte lönt att anklaga dem som reste bågen, för de rådde inte. Om den lutade åt vänster, så berodde det inte på dem. För då var det meningen att den skulle luta. Så uttydde Pryl saken. Det var en klar mening med allt som skedde på jorden. Ingenting hände av en slump. Om bågen lutat åt höger, så hade detta varslat om olycka över brudgummen. Nu lutade den en hårsmån åt vänster, då gällde det bruden. Detta var utrönt och sagt av de gamle. Och människan fick vandra den väg, som var utstakad för henne av Gud Fader. Så talade Pryl. (Harry Sjöman "Över dem var stjärnorna" s 134)

Jag vill anföra endast ett exempel på huru kraftigt Gud verkade vid ett möte i Gamla missionshuset (i Jönköping). Under min resa i U.S.A. 1936 vistades jag i Chicago 4 veckor. ... Sedan jag talat första gången kom en gammal 77-årig pilgrim fram och hälsade. Hans namn var Hanson. Han sade: ” ... Nu vill jag berätta hur det var i Gamla missionshuset söndagen den 19 april 1876. Då hade den stora väckelsen nyss börjat. En ung präst, Svening Henriks från Gnosjö, skulle predika kl. 4 på eftermiddagen. En hel timma före den utsatta tiden voro alla sitt- och ståplatser upptagna både nere i salen och på båda läktarna. ... (Prästen) knäppte sina händer och bad en bön med en sådan Andens kraft, att jag vet mig aldrig hava hört dess make. Till sist var det som om himmelens alla krafter kommit ned i missionshuset. Därefter tog han fram sin bibel och läste Joh. 21:6 enligt gamla översättningen: ’Kasten ut nätet på högra sidan om båten, så varde I finnade.’ I den stunden föll den helige Ande ned över skaran. Tårar och rop hördes överallt. ’Kan jag bli frälst?’ ropade hundrade och åter hundrade.” ”Vet ni”, sade Hanson, ”prästen var så förståndig, att han inte ens försökte predika. ... En tid efteråt blev det uppenbart att i det fiskafänget voro vi omkring 300, som trasslat in oss i Guds barmhärtighets nätmaskor. Till dessa hörde även jag” – och så grät den gamle pilgrimen av glädje. (Viktor Johansson "Minnen från färdevägen" s 310-312)

En vinterdag vid Stockafällan mellan järnvägen och doktorsvillan tilldrog sig (följande händelse). Plötsligt sade (hästägaren) Karl (Säll i Bårestorp). "Nu går jag till affären, och du kör hästen till Gustav Bagares stall." När jag skulle vända, drog jag i vänstertömmen. Hur jag än drog, gick hästen åt höger istället för åt vänster. När jag började gråta, kom en bonde och redde upp situationen. Tömmarna hade nämligen kommit i kors på hästens rygg. När jag drog i vänstertömmen, var det i verkligheten högertömmen, som jag drog i. När jag slutligen fått häst och kälke i rätt riktning, körde jag till stallet och spände ifrån hästen och ledde in den i en spilta och gav den hö och lite havre. Jag var då tio år och kände mig mycket stolt över min prestation. (Sigurd Granevik "Att vara barn och ung i Vaggeryd på 1910- och 1920-talet" s 44; början av 1920-talet)

Påståendet att Munksjön (i Jönköping) skulle vara fiskfattig betecknas af fiskeritillsyningsmannen (i Tveta härad Ax. Ling) som ett fullkomligt misstag. Denna sjö är, enligt hans mening, tvärtom ganska fiskrik, och de fisksorter som i densamma förekomma äro: gädda, aborre, mört, braxen, rudor, sarv samt ål. Förr gick Vätterns grundlake äfvensom norsen upp i sjön och lekte, men ha nu upphört därmed, antagligen beroende på att vattnet mer och mer förorenas. (Jönköpings-Posten 1900-09-01 "Fiskfattig är ganska fiskrik")

Den gamla seden med mans- och kvinnfolkssidan vid gudstjänsterna i kyrkan var alltjämt obruten. Den stod sig länge. Märkbar är den ännu (1980). För att god ordning skulle råda vid nattvardsgångarna, beslöts på en stämma 1882, att den skulle noga akttagas också framme vid nattvardsbordet: 1. Sockenstugan den 22 maj 1882. (Paragraf) 3. Församlingen beslöt, att vid nattvardsgångar härefter alla personer, som sitta i samma bänk, utan åtskillnad skola framgå till nattvardsbordet på en gång att därvid alla manspersoner, vare sig gifta eller ogifta, skola taga sig plats till höger och all qwinnspersoner likaledes till venster utan någon åtskillnad. ("Ölsremma - en liten gränssocken vid Komosse" s 55-56; Holger Andersson: Kyrkans och socknens historia)

(Sven Isak Petersson-Lås - "Sven på Hästhaga", född 1826, var torpare och bergbrytare men) också fiskare. Han besökte både Tahe- och Granarpssjön samt den längre bort liggande Eckern. . . . Men han ej bara skattade fisket, utan sörjde ock för dess fortbestånd. Han lade ut vasar i Tahesjön och vid sjöns västra strand hade han ett par små vikar, där han ordnade med konstbefruktning av fisken. Vikarna voro avstängda med grindar, så att större fiskar ej kunde komma dit. All fisk, som togs vid lektiden, fördes dit. Han kramade ut rommen över risbäddar, som lågo placerade så, att de rörde sig vid böljesvallet. På samma sätt vittjade han fisken senare, så att befruktning skedde. - Denna omtanke gjorde, att sjön hade gott om fisk. När björklövet slog ut, lekte mörten. Då gick Sven ned till sjön och "lyssnade". Han hörde då, att det sjöd liksom i en kokande gryta. Nu var tiden inne för mörtfiske. Försiktigt lades ett finmaskigt nät runt vasen, varpå man från vasens landsida med en cirka 3 1/2 met. lång stång - försedd med en klump i ändan - stötte rätt ned i sjöbottnen. Mörten skrämdes så ut i nätet, som kunde bli fullt med fisk. (Sigurd Lindgren "Johanna Svensdotter" s 99)

Tysken Johann Wolffgang Heydts utförliga reseskildring . . . omfattar en begränsad period mellan 1735 och 1736, en period under vilken (kaptenen) Daniel Ågren (född i Jönköping år 1695) var "disava" (en sorts landshövding med fiskala och dömande befogenheter) i Colombo (på den nederländska kolonin Ceylon) och reste mellan Colombo och Nuvara för att förhandla med kungen i Nuvara om handelns intensifiering. I bokens sektion om Ceylon spelar Daniel Ågren en huvudroll. Han sägs ha varit väl förtrogen med sinhalakulturen. . . . Heydt har mycket höga anspråk på exakthet i återgivande av detaljer. Han iakttog t ex att kungen i Nuvara mottog VOC:s (det nederländska "De Vereenigde Oost-Indische Compagnie") skrivelser från Daniel Ågren med vänster hand, vilket gav honom anledning att redogöra för vänster och höger hands symboliska innebörd i sinhalakulturen. (Peter Schalk "Daniel Ågren från Jönköping - en ceylonsvensk från 1700-talet" s 34-35)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Jag brukar i vigseltal räcka över en bukett till brudparet: Bland kärlekens ros, renhetens lilja, trohetens förgätmigej och uthållighetens pensé, finns också en pepparmynta i den buketten. Jag kallar den förlåtelsens pepparmynta. Trampar man på myntan doftar den, förlåter oförrätten att bli trampad. ... I Gammalsvenskby satt kvinnorna på den vänstra sidan i kyrkan med sina doftbuketter av olika slags örter. De satt till vänster på "den onda sidan" eftersom de ansågs ha större motståndskraft mot det onda än männen! (Sigfrid Hoas "Levande stenar och doftande örter" s 180; predikan i Roma kyrka 1984-08-01)

Så lik Mästaren han är den mannen. Är jag så trött, tänker Petrus, så jag ser det som inte finns. Några har sagt att Han lever, men sådant händer ju inte mer. ... Då hörs en välbekant stämma. Visst är det Jesu röst! Förundrade, hungriga lärjungar äter en måltid i morgonens ljus. (Kerstin Midnäs "Du tänder sång i mitt hjärta" s 68)

Att fånga mänskor gör oss inte mätta, det är ett vanskligt yrke vi ska få. Vi väntar inte något gott av detta. Men han som gick förbi befallde så. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 27; citat Hjalmar Gullberg)

När vi oss tycka lämnade allena, han med sin kärleksblick oss följer än. Han står vid stranden, när Guds morgon bräcker, och hälsar oss som Frälsare och vän. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 55; citat Anna Ölander)

Försök inte att bedöma människor efter ”vad som för ögonen är” eller att välja ut vissa som synnerligen lämpade för fångst! Sänk istället ner noten i folkhavets djup, där Gud verkar med sin kallelse och sin utkorelse! Välj inte heller ut av det kristna sanningsinnehållet sådant, som synes dig förmånligt och lämpligt! Det är blott de ytliga skikten av Guds stora sanningshav, som man därvid når. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 295 i kommentar till Luk 5:1-11)

Förmannen på (klädfabriken) MAB (i Malmö) var underbar! När jag berättade för honom, att jag måste sluta för att jag blivit antagen som elev i Stadsteaterns balett, sa han leende: "Det är nog bättre för fröken Rydberg att jobba där. " Och så blev det ju! Jag hade sagt upp mig i Margit Gerles balettskola och ungdomsteater. Min busighet hade inte fallit i god jord och som ett slags bestraffning skulle jag inte få följa med till Stockholm och dansa i "Snövit och de sju dvärgarna". Det kändes lite bittert, eftersom jag skulle spela Drottningen. Nu fick en annan flicka ta min plats. (Eva Rydberg "Eva Rydberg" s 37; år 1958?)


ca 1950 - ca 1900

Uppe på kammaren öppnade (faster Julia) bibeln och knäppte händerna. ... Men den etthundranionde psalmen, ”Mot förrädiska motståndare”, var till att börja med föga uppmuntrande. ”Till lön för min kärlek stå de mig emot.” ... Ty hans står på den fattiges högra sida”, läste hon i sista versen, och här var nu äntligen något att klamra sig fast vid. ”Han står på den fattiges högra sida.” Hon behövde inte vara rädd. (Jeanna Oterdahl "Bukett i november" s 23-24; Arontorpsrosorna)

Peter ... lade sig platt på magen och stirrade genom det transparanta (flygmaskins)golvet på landskapet. ... Hönshusen låg strax bortom andra åsen ett stycke åt vänster. "Vänster - vänster!" ropade han skarpt. Nosen på maskinen vände något men inte tillräckligt mycket. "Vänster - vänster!" skrek han igen. Nosen på maskinen vred sig en smula för mycket, då de susade över den första åsen. "Höger - höger!" ropade Peter med gäll röst. Nosen rörde åter på sig. "Bra så!" (W.E. Johns "Biggles flyger vidare" s 23)

VP (Våra Pojkar) har ett trevligt hälsningssätt. Det skall du träna på, så att du kan utföra det riktigt stiligt, när du skall upptagas som medlem i kåren. Hälsningen tillgår på följande sätt: Högra handens pekfinger böjes och förenas med tummen, handens innersida vändes framåt, och de raka fingrarna berör pannan över högra ögat. ... Hälsning skall alltid utföras under "giv akt" och ej under bockningar. Personlig hälsning skall först utföras i vanlig ordning med höger hand. ... När du skall byta av en fanvakt, skall du allra först göra hälsning för fanan. Glöm inte att ta på dig mössan, innan du stiger fram! Därefter fattar du tag om fanstången med höger hand och passerar runt fanan, tills du intar den förutvarande vaktens plats. Denne stiger fram från fanan, vänder sig mot denna och gör VP-hälsning. Sedan går han lugnt till sin plats. (John Sjögren "Efter inskrivningen - Handledning för ingångsproven i VP" s 8-9; VP var en scoutrörelse inom Svenska Missionsförbundet; handledningen var tryckt år 1947)

Nu ligger telefonerna sönderslagna, sjukhusen är förstörda, vaktmanskap och säkerhetspatruller är antagligen själva utbombade och dörrarna krossade. Nu är vi på ett mera omedelbart och exklusivt sätt än någonsin förr anbefallda i Guds högra hand, då den vänstra, varmed han enligt en liknelse av Luther mitt igenom de världsliga ordningarna styr världen, så brådstörtat dragit sig tillbaka. Nu måste vi fatta denna Guds högra hand, måste låta den vara den huvudkudde mot vilken vi vilar, väktaren vid vårt läger, ledaren på vår ovissa och mörka väg och staven i dödsskuggans dalar. Denna Guds högra hand har på kyrkans traditionella språk alltid på ett särskilt sätt varit symbolen för hans herravälde. (Helmut Thielicke "Bönen som omspänner världen" s 62-63; tal i Hospitalskyrkan i Stuttgart 1944; predikotext: Matt 11:2-6)

Hur viktigt är det inte att ni som kommit från de småländska bygderna till detta möte gå in genom de av Gud öppnade dörrarna för att göra hans vilja, hans gärningar. Det är min och din uppgift. Låt oss på allvar träda in i de av Gud beredda gärningarna! ... (Men) det är synnerligen viktigt, att du ej går in genom en dörr, som du likasom själv har öppnat. Låt oss ta med den önskan från denna stund, att Gud måtte hjälpa oss att finna den öppna dörren, visa oss på vilken sida av båten vi böra lägga ut näten, så att vi blir till välsignelse för våra medmänniskor. (Oscar Bernadotte "Den öppna och den stängda dörren"; referat av predikan vid Svenska alliansmissionens ungdomsförbunds sommarmöte 1926-06-13, kommentar till Upp 3:7-13; Jönköpings-Posten 1926-07-02)

"Nu undrar jag, om ni kan er bibliska historia så bra att ni kan säga några exempel på människor, som ingenting förmått utan Jesus, men allt med honom", sade Axel. ... "Nå, Gun?" ... "Jo, när lärjungarna fiskat hela natten utan att få något, så kom Jesus på morgonen och sa', att de skulle lägga ut nätet igen, och då fick de fullt", sade hon. "Det var just det exemplet jag tänkt på", sade Axel. ... "Till och med i något så vardagligt som för fiskare att fiska är det nödvändigt för Jesu lärjungar att ha honom med", sade Axel. "I allt, stort som smått, är vi beroende av honom. ... Kan någon av er säga, vad det är för ett nät, som begagnas av Herrens människofiskare?" frågade Axel och lyfte blicken från Bibeln. Han råkade därvid se på Gun, som också svarade: "Evangelium." "Just det ja. ... För Herrens människofiskare gäller det att tävla med dessa andra, som drar i fördärvet. Det gäller att vara ihärdig och framför allt att lägga ut på djupet på Herrens ord och inför hans ögon. Då går det." (Elisabeth Beskow "Trettonåringar" s 61-66)

Jag har i skärgården sett, hur man fiskar med not. Det är oftast en som leder fisket och övervakar detsamma och han har vid sin sida de som utföra själva arbetet. Och denne som leder och övervakar fisket har att påminna gång på gång och säga: Längre till höger, längre till vänster, längre ut. ... I den bilden ser jag Jesus Kristus och evangelii utbredande i världen. Jesus har ingen annan att vända sig till än sin församling, och jag hör honom ropa: Längre åt norr, längre åt söder, längre åt väster, längre åt öster. Där finnes också fiskar, där finnes också själar, där finnes också de, som skola bjudas till Guds rike. (Aug. Rosén "Vid tidens ände" s 836; kommentar till Matt 13:47-50 vid predikan hållen i Immanuelskyrkan, Stockholm, 23 november 1924; Missionsförbundet n:r 50 den 11 december 1924)

"För min skull hata (min far och min man Vilhelm) varandra mer än förut", (sade Vera till Vilhelms mor). "Jag förmår ingenting. Jag gör det bara värre, då själva deras kärlek till mig förbittrar dem mot varandra. Och jag - jag ville bara försona dem!" "Håll bara ut i den viljan, släpp inte målet ur sikte!" "Vad tjänar det till? Det blir aldrig något resultat." "Har du läst om den där långa natten på Galileens hav, då lärjungarna arbetade med sina nät utan att få något. Men till sist kom morgonen, och Herren stod på stranden och välsignade deras arbete. När de då lade ut sina nät igen på hans ord, blev det ej förgäves, de fingo sådan myckenhet, att de knappt kunde draga det i land." "Natten är så lång", viskade Vera med tårglänsande blick. "Hoppet om morgonen, då vi får se Herren stå på stranden och ge sin välsignelse, skall uppehålla oss, Vera!" Oss! Vad det gjorde Vera oändligt gott detta oss! Hon var ej ensam, de voro två om detta försoningens arbete och denna väntan efter Herrens morgon. ... ... (Vilhelm) vände sig till (Veras far) Anton Gissler och räckte honom sin hand. Det var första gången han gjorde det, ty förlåtelsen hade mognat långsamt i hans hjärta, men nu var den färdig och slog äntligen ut i kärlekens blomma. En sekund tvekade Gissler, så fattade han den uträckta handen och tryckte den krampaktigt hårt. De sågo varandra in i ögonen, och i nästa minut hade de slutit varandra i famn. - Vera såg på Vilhelms mor. ... "Detta blev morgonen!" viskade hon med skälvande läppar, och i hennes tårskimrande blick lyste jordens sorg och himlens glädje. "Det är Herren!" viskade Vilhelms mor tillbaka med bävande igenkännande som en gång vid Galileens hav den lärjunge som Jesus älskade." (Elisabeth Beskow "Hans moders Gud" s 181-182)


ca 1900 - ca 1600

Jag minns så väl den text, som jag försökte att säga något över i detta (mitt) första möte (som predikant). Det var Joh. 21, där det talas om hur Jesus möter sina lärjungar vid Tiberias' sjö. Den femte versen i den översättning vi då brukade löd: ”Barn små, haven I något att äta?” ... Detta första möte blev ganska livligt, åtminstone vad känslorna beträffar. Jag började snart att ta till tårarna, då jag skulle förklara, att Jesus ständigt vill sörja för att vi ha någonting att äta o.s.v. Jag tillämpade det på det andliga området: Herren vill, att vi skola ha nog av andlig föda, så att vi inte behöva hungra. Vi fingo bedja med någon frälsningssökande den kvällen också. Det tyckte jag var det härligaste av allt. (Severin Larsen "På färden genom världen i åttio år" s 47)

Vänster sida har (i folklig läkekonst) haft en påtaglig betydelse vid (rituella handlingar) - således skulle man alltid spotta åt vänster och självfallet nysa åt samma håll. Man skulle alltid kasta saker över vänster axel och vara noga med att inte gå på fel sida vid möten. (Per Rickardsson "Folklig läkekonst" s 76)

Det var en gammal kyrklig sed, att man vid årsskiftet "tog nyårspsalmer". Det gick så till, att den person, som gjorde detta, ställde sig vid fönstret och såg på fullmånen. Samtidigt höll han psalmboken bakom ryggen och öppnade den. Den psalm som då högra tummen stannade vid skulle förtälja, vad det kommande året skulle bära i sitt sköte. ... Jag kan se bilden för mig ännu. Jag stod på knä på träsoffan vid fönstret, och mor stod bredvid med psalmboken bakom ryggen och "tog nyårspsalmer" åt var och en av oss. ... Utanför stugan lyste det klara månskenet på ett gnistrande vinterlandskap. ... Min blick fångades av den stjärnbeströdda himmelen. (Lewi Pethrus "Den anständiga sanningen" s 169-170; Moderskärlekens makt)

När Jesu ord kom till, lyckades lärjungarnas arbete öfwer måttan, icke förr. Ty Han som bjöd utkasta nätet på högra sidan om båten, wisste ock, att Herren war Honom på högra handen (Ps 16:8). (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 200)

(Vilhelm Moberg skriver:) "Adolf (i Ulvaskog) hade jämn gärning med att plöja upp potatisfårorna med årder och köra hem den upplockade potatisen, som han genom källarrummen skyfflade ned i bingarna. Lotta hade matlagningen och hann inte ut på åkern emellan målen. De sex plockarna voro delade i tre korgalag, vart och ett med två korgar, en stor för den friska potatisen och en mindre för grispotatisen - den skämda och den som var alltför liten. 'Den goda korgen' stod till höger och 'Griskorgen' till vänster efter gammalt bruk; på så sätt visste man något så när var man hade korgarna utan att se upp och undgick att kasta fel. De allra största potatisknölarna, som skulle rivas till stärkelse om kvällarna, kastades i små högar för sig." (Jöran Mjöberg "Människa och miljö i Vilhelm Mobergs roman Långt från landsvägen" s 153; boken som utgavs 1929 skildrar förhållandena på en småländsk bondgård under 1800-talets två sista decennier)

Jag var fyra och ett halvt år gammal. Min mor var redan död. Och jag fick göra min kära farmor sällskap till kyrkan i min födelsesocken, Öster-Våla. Vi voro i god tid inne i kyrkan. Där satt jag vid min farmors sida - på "fruntimmerssidan". Det var annars på den tiden oskriven lag, att män och kvinnor sutto på var sin sida om "stora gången", och det ansågs mycket opassande att göra annorlunda. Endast småpojkar fingo göra sina kvinnliga anhöriga sällskap på deras givna plats i kyrkan. Och egendomligt nog var denna i regel såväl i kyrkor som missionshus till vänster, från ingången räknat. (E. Friman "Mitt första kyrkobesök" s 882; Missionsförbundet n:r 52 den 24 december 1924)

Det kan hända, att du, såsom lärjungarne i texten, icke genast skall igenkänna din himmelske väns egen röst, utan i utvärtes mening kan det vara en främmande man, som står där i morgongryningen på stranden och talar dig till, men helt säkert skall du igenkänna, om du blott håller kvar ditt lärjungasinne, att detta var ändå sagt i din mästares anda, och då bör du för den andans skull, vilken ju måste vara ditt hjärta kär, lyda den föreskriften. Och när du då helt plötsligt finner, att på den vägen skänkes dig framgång och välsignelse, då rinner upp i din själ den jublande tanken: Herren äret. Det är anmärkningsvärt, att i vår evangeliska berättelse detta igenkännandets utrop utgår från den lärjungen, som Jesus älskade, han som hade det oändligt fina och väl övade sinnet för den andliga och eviga sidan av vår Frälsares uppenbarelse, och det är han, som ger den alltid handlingsfärdige Petrus vinken därom, att det är Herren själv som står på stranden. Vi kunna därav förstå, huru viktigt det är att i den själs innandömen väckes till liv och under jordelivets mödor bevaras oförkränkt detta Johanneiska sinne, som så är införlivat med sin Frälsare, att det känner igen honom även då, när i utvärtes avseende endast en svag gryning belyser honom. (Pontus Wikner "Predikningar I 1859-1877" s 303-304; kommentar till Joh 21:1-14 1:a söndagen efter påsk 1875)

"Minas patron (Moss) passaschan om (pastorns) makrillpredikan?" inföll helt ogenerat gamle Gädda. . . . "Af den kan en få hans riktiga fundament så att en vet hvar han går för." . . . Det var, må veta, så att vi alla i fisklägret gick i väntande dagar på att makrillen skulle gå till. Allt var i görningen och vi hade det klart med både vad och dörj och alla båtarna. Men så kom söndagen och predikan med den, och ingen hade ännu varskott makrillstimmen, fast det inte kunde slå felt att den var i farvattnet. . . . Nå, gubben Guldbrandsson, kapellpredikanten vår, hade just kommit i taget med sina utförsgåfver och gått väl sina tolf eller tretton knop i farten framåt himlavägen, allt medan han jemt och samt tittade genom fönstret ut i sjön - för se, kapellet ligger ytterst på udden, liksom en kan föreställa sej Noaks ark på berget Ararat, och predikstolen står vid ena fönstret. . . . Nå, han hade redan läst opp vanjelt och huggit ett godt stycke in på ingångsspråket. 'Vi bedje Gud, kristelige åhörare", sa han, 'att i må uppfyllde vara med kunskap om Hans vilja uti all andelig vishet och förstånd', sa han, 'så att j vandren värdigt Herran, till all välbehaglighet', sa han, 'samt uti alla goda verk fruktsamme ären och' - och immer bas hade han ögat i fönsterrutan - 'och', sa han, 'tillväxa i Guds kän . . . kän . . . kän . . .Ta mej fan, ha vi inte där makrilln!" svor han tvärt till . . . 'Amen!' Och meddetsamma rusade han ned från predikstoln och vi alla åhörare efter ut." . . . "Han blef inkallad till biskopen i Göteborg att stå till ansvar", (sade Moss.) "Men Guldbrandsson är ingen lätt fisk att fjälla. Han hade letat opp en gammal förordning från Carl XI:s tid, som säger att när hval kommer till strand, då må gudstjenst afbrytas; och som gubben förklarade - han har sjelf berättat mig det: jag var icke här den tiden - att makrillen har mycket bättre kött än hvalfisken, hvarföre förordningen vida mer borde gälla den, så kunde konsistoriigubbarne icke annat än dra på munnen, och låta honom ha sina färde . . . Men stopp - nu äro vi framme. Gör klart Gädda! Vi lägga till vid nederbryggan." (Emilie Flygare-Carlén "Ett köpmanshus i skärgården, del I" s 27-28)

Den första trafikförordningen (i Sverige) kom 1734. Då fick vi för första gången vänstertrafik. (Omläggningen till högertrafik skedde 1967). (Lennart Davidsson "Resor och transporter i gången tid" s 34)

"Jag kan tala om för dig," (sade prästen), "att Gud är enarmad, och ändå skapade han universum." Baltasar ryggade förfärad tillbaka och korsade sig hastigt som om han inte ville ge den onde tid att fullfölja sitt verk. "Vad är det ni säger ... var står det skrivet att Gud är enarmad." "Ingen har skrivit det, det står ingenstans, det är jag som säger att Gud inte har någon vänsterhand, därför att det är på hans högra sida, vid hans högra hand, som de utvalda tar plats, ingenstans talas det om Guds vänstra hand, varken i den heliga skrift eller hos kyrkofäderna, ingen sätter sig på Guds vänstra sida, där råder bara tomhet, intet, frånvaro, och följaktligen är Gud enarmad." Prästen tog ett djupt andetag och sammanfattade. "Han har ingen vänsterhand." (José Saramago "Baltasar och Blimunda" s 61-62; Portugal 1700-talets första hälft)


ca 1600 och tiden dessförinnan

På vintern 1586 företog en förmögen borgare från staden Ulm i Sydtyskland vid namn Samuel Kiechel en resa från Skåne, som då var danskt, genom Småland norrut till Uppsala och tillbaka igen. Hans reseskildring innehåller mycket av intresse. ... "Den 10 (mars) for jag i dagningen från Uppsala (till Stockholm). Vägen går delvis över sjöar, vilka om vintertiden äro hårt tillfrusna. Det är lustigt att se, huru bönderna denna årstid fiska under isen. De hugga nämligen i isen flera hål, så stora att de kunna få ned noten, och rikta densamma från ett hål till ett annat, så långt, som noten räcker. Då den varit länge nog i vattnet och de vilja draga upp den, hjälpa de varandra, så att ofta mer än 40 - 50 personer samla sig. De taga ett starkt tag och fånga mycken fisk, på vissa ställen en sort, som kallas strömming, vilken är omkring hälften så stor som en sill. Den torka de och äta sedan rå." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1521-1611" s 521,526; Samuel Kiechels resa genom Sverige på Johan III:s tid)

En verklig guldgruva för kännedomen om 1500- och 1600-talens seder och bruk samt vad man då fordrade av en väluppfostrad yngling är ("En gyldene bok" av Erasmus Roterdamus), som under 1500-talets början intog en härskarställning inom den lärda världen. ... På svenska översattes boken år 1620, men redan 1571 års skolordning föreskrev, att det latinska originalet skulle läsas i de svenska skolorna. Vi anföra en del utdrag efter den nämnda översättningen: " ... Att uppstryka det långa håret utur ännet med den vänstra handen står icke mycket vackert. Men med högra handen det ifrån vart annat skilja, stå fast tuktigare." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 549-550,553; Svenskt folkliv på 1500-talet)

Döpelsen på svenska. . . . Låtom oss bedja. O, allsmäktige evige Gud, du som efter din stränga rättvisas dom haver genom syndafloden fördömt den otrogna världen, behållandes genom din stora barmhärtighet den trogna Noa själv åttonde, och haver förträngt den förstockade faraonem, och all hans här i det röda havet, och haver fört din allmoge Israel torrskodd därigenom, där din helga döpelse med betecknad varder. . . . Giv (denna din tjänare N.) en rätt tro . . . att han måtte skiljas ifrån den ogudaktiga hopen, och komma in i den helga arken som är den helga kristenhet, där uppfyllas med den helge ande, och komma till det evinnerliga livet genom Jesum Kristum, vår herre. Amen. (Olaus Petri "En handbok på svenska där dopet och annat mera står" s 144,145)

Botvid var en svensk storbondeson som begav sig till England i unga år. Han vanns där för kristendomen och mottog dopet. Hemkommen verkade han som missionär och för kyrkans sak i sin hembygd, trots att han inte var präst. Legenden förlägger hans död till omkring 1120, då en friköpt slav dödade honom ... med en yxa på Rogö i Södermanlands skärgård under en resa till Gotland. ... Kulten av Botvid är belagd från 1100-talets senare del, och han förekommer flitigt i den medeltida konsten. Där avbildas han med yxa och fisk, det vapen som han dödades med respektive en hänsyftning på legendens berättelse om ett mirakulöst fiskafänge. (Bertil Nilsson "Sveriges kyrkohistoria - Missionstid och tidig medeltid" s 59)

Ända från 900-talet har Bohuslän varje århundrade haft en sillperiod, som i medeltal varat i 50 år. . . . Öckerööarnas egentliga bebyggelse tillkom under 1200-talets fiske. Omkring år 1550 började den dittills största sillperioden. Flera tusen fartyg från 7 olika länder deltog. . . . Efter omkring 40 års glanstid tog sillfisket, "guldåldern", slut, en ytterlig fattigdom och nödtid trädde i stället. . . . Ungefär samtidigt som Bohuslän blev svenskt (1658), kom den nya sillperioden.. . . . En höstdag 1747 var fiskaren Josef Ericsson från Sotenäs på hemresa från Göteborg. I Älvefloden såg han plötsligt ett väldigt stim; han trodde det var makrill. Hemkommen gick han ut med makrillvaden och fick denna full med sill. Sillen hade kommit åter. . . . 1700-talets period hade börjat, den, som skulle bli den största i Bohusläns historia. . . . Dock - den tid kom, som väl högst få hade räknat med, den tid, då ingen sill mer fanns att fånga. . . . Det var under år 1808, som den nakna, bittra sanningen gick upp för västerhavets arbetare. . . . Den period, som nu börjar, är fylld av djup tragik. . . . Det var fråga om en massflykt från skärgården. . . . Sillen hade kommit igen, en ny sillperiod var i antågande! Visserligen var början obetydlig det första året, 1876. . . . Man väntade med spänning på nästa säsong - och blev ej besviken. Sillfisket vintern 1877-78 gav åtskilligt över 1/4 million hl. åt bohusfiskarna. . . . Mot slutet av (1890-talet) avtog (sillfångsterna). . . . När kommer nästa storperiod (kan man undra när denna bok skrives år 1950). (Nathan Odenvik "Några anteckningar om Öckerö socken" s 46-49,62-63, 90-93)

Nu skall man ock veta, att i förtiden haver detta landet, som ock alla andra land och riken, varit fullt med avguderi. . . . Men i Uppsala, där som konungssätet här i Sverige varit haver, där haver ock rätta avgudasätet varit. Och säges avgudatemplet hava stått icke långt därifrån, som nu står domkyrkan, vilket som säges hava kosteliga nog prytt varit. Och i samma tempel skola de hava haft tre gudar. Den förste och ypperste hava de kallat Tor, och är den (utan tvivel) som när de latiner haver hetat Jupiter, den de ock höllo för den högste guden. Och honom hade de gjort som en naken pilt, sittandes på en vagn, gjord som Karlavagnen, och hade en spira i den ena handen och sju stjärnor i den andra. (Olaus Petri "En svensk krönika" s 265-266)

Den sista fredskongressen i Sparta sprängdes av thebanernas vägran att frigiva de boeotiska städerna. Sparta måste skrida till exekution och lät sin här rycka in i Boeotien. I spetsen för den thebanska hären stod Epameinodas, som genom en genial reform förlänat den ökad slagkraft. Medan i ett grekiskt fältslag den högra flygeln eljes var anfallsflygel, tilldelade Epameinondas denna uppgift åt den vänstra, som han gav ett ovanligt stort djup; den högra hade till uppgift att uppehålla fienden och kom därför att hållas tillbaka, vilket givit Epameinondas' anfallsformation namnet "den sneda linjen". Han mötte spartanerna vid Leuktra och tillfogade dem ett förkrossande nederlag (371 f.Kr.), genom vilket Spartas makt för all framtid gick förlorad; dess grundval, det allt mer sammankrympande antalet spartiater, hade i själva verket länge varit otillräcklig. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 155)


Att avrunda med:

"Gode vänner, män och kvinnor, finns här någon som mig hör, som vill lyssna till en visa av en gammal grenadör?" Så begynte sången, yngling, ord för ord jag minns den än, när jag sist var rest till staden, hörde jag på torget den. ... Högrest men med blottat huvud på en trappas steg han satt, med den vänstra handen höll han över knät sin slitna hatt. Denna hand fanns kvar att sträckas mot en unnad gåva än, men den högra den var borta, kriget hade skördat den. ... "Jag har stått för kulor", sjöng han, "uti sex och tretti slag, kunnat tåla köld och hunger, kunnat vaka natt och dag; jag har varit man i ledet, fast jag nu förskjuten är, har min bättre arm i Ume och den andra bräcklig här." (Johan Ludvig Runeberg "Fänrikens marknadsminne" s 130-134; Ume = Umeå i Västerbotten)

Sven Duvas fader var sergeant, avdankad, arm och grå, var med år (sjuttonhundra)åttiåtta ren och var ren gammal då; nu bodde på sin torva han och fick sitt bröd av den och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem sin Sven. ... (Sven) var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok. ... Nu skulle Duva få sig pli och läras exercis, det var en lust att se därpå, det gick på eget vis. Korpralen skrek och skrattade och skrattade och skrek, men hans rekryt förblev sig lik vid allvar som vid lek. Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann, han stampade att marken skalv och gick så svetten rann, men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom, tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom. (Johan Ludvig Runeberg "Sven Duva" s 50-51)


Sångarna:

Mina döda timmar bär jag fram till dig. Inför dina ögon låt dem bli till liv. Inför dina ögon låt dem bli till liv. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 563:1)

Det är Herren, trogne vännen, Som i natten håller vakt, Medan trötta fiskarmännen Se om näten, som de lagt. Det är han, som osedd följer Sina barn i nödens tid Och, fast mörkret honom döljer, Är dem nära med sin frid. ... Det är Herren, vilken tänder Morgongryning, ljus och skön. Det är han, som mödan vänder I en riklig nådelön. Aldrig än han svek de sina, Som sitt hopp till honom satt, Ty sin sol han låter skina Efter prövotidens natt. (J Grytzell: Psalmisten 1928 nr 122:1-2)

Så somnar jag glad i ditt heliga namn, Du vakar, tills dag sig tänder. När morgon upprinner, då är jag i hamn, Jag skådar mitt hemlands stränder Och griper med outsäglig fröjd De genomborrade händer. (J Johnson-OR Hallberg-CO Mannström: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 575:6; jfr Psalmer och Sånger 725:3)

Verka tills natten kommer. Du som gick tidigt ut, Kastar du dina redskap, Tror du ditt verk är slut? Verket är icke färdigt ens när hembud får. Saligt ur natten dagas Evigt gudstjänstår. (AL Coghill-S Dahlquist: Sånger och Psalmer 1951 nr 551:2; jfr Psalmer och Sånger 691:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Jesus, som är "den sjunde", uppenbarar sig här också som "den åttonde" efter de sju lärjungar som omnämns i Joh 21:2. Jesus är den sjunde (Joh 4:18) och den åttonde (Joh 21:4; jfr också Upp 1:13a). När lärjungarna var sju fick de ingen fångst, men i sällskap med den åttonde (som också är den förste och den sjunde), Herren Jesus, fångas många fiskar in i ett tidsålderslångt liv (jfr Joh 15:5). I ett återställelseperspektiv kan vi jämföra med David som är den åttonde (1 Sam 16:10-11) och den sjunde (1 Krön 2:13-15). Som den åttonde är Jesus den förste och som den sjunde är Han den siste. Jämför Upp 1:8a (Alfat och Omegat, en början och ett slut, Sinaiticus prima manus) och Upp 1:17b (den Förste och den Siste). Jämför också Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:16-18 och 13:23-25.

Exegeter hävdar ofta att Johannesevangeliet skildrar sju av de många tecken som Jesus gjorde. Dessa finns då nedskrivna i följande texter: Joh 2:1-11; 4:46-54; 5:1-18; 6:1-15; 6:16-21; 9:1-41 och 11:1-45. Om vi utgår från att Joh 21 hör till det ursprungliga evangeliet, borde emellertid också det underbara fiskafänget i Joh 21:1-14 räknas med som ett åttonde tecken. Detta skulle stämma väl överens med den johanneiska talsymboliken som ofta inriktar sig på talen sex (= det ofullkomliga), sju (= det heliga och fullkomliga) och åtta (= början av en ny tid).

Om vi studerar de tre sista tecknen, finner vi att det sjätte tecknet i Joh 9:1-41 inte lyckas övertyga någon annan om vem Jesus är än den som botats. Jesus ses som en missare (av Guds mål) (9:16,17,24) och den botades föräldrar vågar inte bekänna Jesu namn (9:22). Det sjunde tecknet i Joh 11:1-44 innebär livets och ljusets seger över död och mörker. Många judar kommer till tro (11:45), den uppväcktes hus uppfylls of nardusdoft (12:3) och hela utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ springer efter Jesus (12:19). Det åttonde tecknet i Joh 21:1-14 görs av den uppståndne och förhärligade Jesus efter det att Anden getts och med sju lärjungar närvarande, varav en är tvillingen Tomas, han som också kan räknas som två. Lärjungarna lever och verkar i ett gränsområde, där de med sina förgängliga kroppar stannar kvar i den gamla utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ samtidigt som de genom Andens närvaro är delaktiga av den nya tidens tidsålderslånga liv.

Här bör vi påminna oss, att tecken för Johannes också kan vara andra ting än vad vi vanligen kallar under. Det kan handla om både ord och gärningar, sådana som vi läser om i till exempel Joh 2:14-17 och 13:5-15. Och kanske att också dessa andra tecken bör tas emot som under. Egentligen är alla Jesu ord och gärningar tecken, för att vi må tro på Honom som Kristus och Guds Son.

Om Josef som en typ (förebild) till Johannes, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 13:23-25. Josef/Johannes känner igen vad de andra bröderna/lärjungarna inte känner igen. Både här och i Joh 13:23-25, 19:25-27, 20:3-10 (א*) ser vi hur den (hela tiden) välkomnade lärjungen beskrivs som den lärjunge som står i en närmare relation till Jesus än vad Petrus gör.

Om Simon Petrus och hans upprättelse i Johannes' evangelium, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:40-42.

Översättningen ”ytterligare mat” är en mer bokstavlig återgivning än det vanliga ”fisk”. Jesus talar om andlig mat snarare än om vanlig mat. Det är lärjungens uppgift att fånga människor snarare än vanlig fisk. Jfr Luk 5:11.

I ett återställelseperspektiv ser vi hur den döda fisken i Nilen nu upprättas till en stor mängd fisk i det ”döda” havet.

Det grekiska ordet för ”mängd/folkmassa” är här ”plêthos”. Ordet används ibland om Jesu lärjungar (Luk 19:37) och om medlemmar i den kristna (församlingen) av utkallade (Apg 6:2,5; 15:12,30; 19:9; 21:22). Lärjungarna kan inte själva dra in nätet, utan de måste ha hjälp av Fadern, som drar Sin (församling) av utkallade. I grekiskan har vi samma ord för ”draga” i Joh 21:6 och Joh 6:44.

Jag översätter det grekiska ordet ”ischyô” med ”(vara) stabil” i stället för med det mer vanliga ”stark”, eftersom jag bedömer att ”stark” mera hör samman med det grekiska ordet ”sthenô”.


Jag har skrivit till er, små pojkar (och flickor), eftersom ni har (och har fått) kunskap om Fadern. (1 Joh 2:14a)


Grekiska ord:

aigialos (strand) Syr 24:14(BS*A); Matt 13:48; Joh 21:4 – Dom 5:17(A); Matt 13:2; Apg 21:5; 27:39-40.

diktyon (nät) (i NT) Luk 5:4,6; Joh 21:6 – Matt 4:20-21; Mark 1:18-19; Luk 5:2,5; Joh 21:8,11.

ischyô (vara stabil) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 11:21; 16:20; Matt 9:12; Luk 14:6,29-30; Joh 21:6; Apg 27:16 – Ester 4:17z(C30); Salomos Vishet 13:1,9; Syr 7:6; 29:6; 30:14; 43:15,28; 50:29; Jeremias brev v 57; Susanna v 39; Matt 5:13; 8:28; 26:40; Mark 2:17; 5:4; 9:18; 14:37; Luk 6:48; 8:43; 13:24; 16:3; 20:26; Apg 6:10; 15:10; 19:16,20; 25:7; Gal 5:6; Fil 4:13; Hebr 9:17; Jak 5:16; Upp 12:8.

ichthys (fisk) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 7:10; Luk 5:6; Joh 21:6 – Tobit 6:2-5(3-6),7-8,17; 8:2-3; 11:8,11; Matt 14:17,19; 15:36; 17:27; Mark 6:38,41,43; Luk 5:9; 9:13,16; 11:11; 24:42; Joh 21:8,11; 1 Kor 15:39.

prosfagion (ytterligare mat) Joh 21:5. Det här ordet förekommer inte i resten av Bibeln. Ibland kan ett sådant ord beteckna någonting fullständigt nytt. Här ges himmelsk mat (jfr Salomos Vishet 16:20) som en följd av Jesu utsaga. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:10-11.

prôïos/prôïa (tidig) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 27:1; Joh 21:4 – Syr 47:10.


Ytterligare studier:

Matt 13:2; 21:18; Mark 16:7; Joh 18:28; 19:26; 20:2,18; 21:20; Apg 6:5; 15:12,30; 19:9; 21:22; 1 Joh 2:18; Upp 1:13,16-17; 2:1; 5:1; 10:5; 14:1; 18:17-19.


G. Grefbäck "Fiskens symbol och det kristna dopet. En studie i fornkristen symbolik."; Svensk Exegetisk Årsbok 15 (1950): 62-80.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-06; 2012-05-17; 2014-12-15)

Tillbaka till Start

21:7b Då Simon Petrus så hade hört att/: ”Det är Herren”, omgjordade han sig alltigenom (med) ytterklädnaden – ty han var (hela tiden) naken – och kastade sig själv ’in i’/i havet.

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten): Simon så Petrus havande-hört att '-n herre'/herren är-(det) '-en ytterklädnad'/ytterklädnaden omgjordade-(han)-sig-alltigenom, (han)-var ty naken, och (han)-kastade sig-själv in-i '-et hav'/havet.


1883: När nu Simon Petrus hörde, att det var Herren, band han om sig sin öfverklädnad, ty han var naken, och kastade sig i sjön.

1541(1703): När Simon Petrus hörde, att det war Herren, band han om sig kjortelen, ty han war naken, och gaf sig i sjön.

LT 1974: Då tog Simon Petrus på sig sin mantel (för han var avklädd till midjan) och hoppade i vattnet (och simmade iland).


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Och de två var (hela tiden) nakna, både Adam och hans kvinna. (1 Mos 2:25a, Grekiska GT)

(När de första människorna hade missat Guds mål) öppnades de tvås ögon alltigenom, och de fick kunskap, att de (hela tiden) var nakna. Och de sydde löv av ett fikonträd och gjorde åt sig själva (kläder som) omgjordade (dem) runt omkring. … Och Herren Gud kallade på Adam och talade till honom: ”Adam, var är du?” Och han talade till Honom: ”Jag hörde rösten/ljudet av Dig då Du vandrade omkring i ‘platsen vid sidan av rädsla’/paradiset, och jag fruktade, eftersom jag är naken. Och jag gömde mig.” (1 Mos 3:7,9-10, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) ”Du skall omgjorda (Aron och hans söner med) gördlar ... Och det skall vara ett prästämbete för dem åt Mig in i (den kommande) tidsåldern.” (2 Mos 29:9a, Grekiska GT)

. . . (Mose) sjönk/klädde (Aron) i ytterklädnaden. (3 Mos 8:7a, Grekiska GT, Alexandrinus)

Mose ’sjönk ut’/’klädde av’ Aron hans kläder och sjönk/satte dem i/på hans son Eleasar. Och Aron dog uppå bergets topp. (4 Mos 20:28a, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) ”Du har brutit genom/sönder ’min säck’/’mitt sorgkläde’ i stycken och omgjordat mig runt omkring (in i) glatt lynne.” (Ps 30:11b eller 30:12b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) talade (till Petrus): “Kom!” Då Petrus hade stigit ned från båten, vandrade han omkring emot vattnen (för) att komma (א*). Han kom så (א*) i riktning mot Jesus. (Matt 14:29)

Petrus säger till (Jesus): ”Rabbi, skåda, fikonträdet som Du förbannade har torkats/förtorkats (och är torkat/förtorkat).” Och ’då Jesus hade svarat’/’Han svarade och’ säger till (lärjungarna): ”Om (א,*א) ni har Guds tro, amen säger Jag er, att den som – alltefter omständigheterna – må tala till det här berget: ’Var lyft och kastad in i havet’, och ej må tvivla i sitt hjärta emellertid/utan må tro, att vad han samtalar blir/sker, det skall vara/ske för honom.” (Mark 11:21b-23)

En viss yngling som var (och hade varit) höljd i en linneskjorta uppå (den) nakna (kroppen) följde (hela tiden) tillsammans med (Jesus). Och de ’får makt (över)’/griper honom. Men då/sedan han hade lämnat ’helt och hållet’/’efter sig’ linneskjortan, flydde han naken. (Mark 14:51-52)

(Simon Petrus) föll i riktning mot Jesu knän och sade: ”’Kom ut’/’gå bort’ från mig, eftersom jag är en man (som) ‘(är) missare (av)’/missar (Guds mål), Herre.” Ty bestörtning hade omslutit (Simon Petrus) och alla de (som var) tillsammans med honom på/’för ... skull” fiskfångsten, den (א,* א, A) som de hade ’tagit tillsammans’/’samlat ihop’. (Luk 5:8b-9)

(Herren sade till Sina lärjungar:) ”Låt era höfter vara varande (och havande varit) omgjordade runt omkring … Lyckliga (är) de där slavarna som (deras) herre kommer att finna varande vakna, då han har kommit. Amen säger jag er, att han skall omgjorda sig runt omkring och få dem att ’luta sig tillbaka’/’lägga sig ner (till bords)’. * (א*).” (Luk 12:35a,37)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Låt (nu) den som ej har (pengar) sälja sitt klädesplagg och köpa en dolk.” (Luk 22:36b; jfr Andens dolk, som är Guds ord, se Ef 6:17)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Men Simon Petrus ’var (hela tiden) stående’/’stod (hela tiden)’ och värmde sig. De talade så till honom: ”Är ej och/också du ut ur/av Hans lärjungar?” Den där förnekade och talade: ”Jag är inte.” En ut ur/av prästledarens slavar – som var släkting till den som Petrus hade skurit/huggit av örsnibben – säger: ”Skådade jag inte dig i trädgården i sällskap med Honom?” Petrus förnekade så åter. Och genast ‘höjde ... sin röst’/gol en tupp. (Joh 18:25-27)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Såsom folkets representant är (Aron) en syndig människa. Därom talar bjällran i hans purpurkåpa (Ex 28:35) och föreskriften att han skall skyla sin nakenhet (Ex 28:42f.). (Wilhelm Möller "Vad lär Gamla testamentet?" s 178)

När far äntligen blivit trolovad dog hans blivande brud och han blev uttagen till militärtjänst. ... På den tiden brukade man anordna ett lotteri där de rekryter som drog de högsta numren befriades från tjänsten. Far drog ett högt nummer och undslapp därmed även den inledande förödmjukelsen att få klä av sig naken inför en doktor. I åratal talade han om den nåd som Herren Gud sålunda hade visat honom. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 46-47; Släktträdet)

Sasja Smirnov, sin moders enda son, gjorde en sur grimas och steg in i mottagningsrummet hos doktor Kosjelkov. ... "Ni har räddat mitt liv", (sade Sasja till doktorn). "Ni botade mig, när jag låg svårt sjuk ... och vi vet inte hur vi ska kunna tacka er. ... Vi tycker att det skulle vara hemskt roligt, ser doktorn ... om doktorn som ett litet bevis på vår tacksamhet ville ta emot ... den här saken, som ... den är hemskt dyr, gammal antik konst ... Det ska vara ett mycket sällsynt konstverk." ... Sasja tog fram föremålet och ställde det triumferande på bordet. Det var en låg kandelaber av gammal brons, ett konstnärligt arbete. Den föreställde en grupp; på sockeln stod två kvinnofigurer i evakostym; de intog ställningar, som det är mig omöjligt att beskriva, dels på grund av bristande mod, dels på grund av bristande temperament. Figurerna log kokett och hade över huvud taget en uppsyn, som gjorde det troligt att de, om de inte haft skyldighet att hålla upp själva ljusstaken, skulle skuttat ner från sockeln och ställt till sådan debauche i rummet, att det vore oanständigt av er, kära läsare, att ens tänka er den. Efter en blick på gåvan kliade doktorn sig bakom örat och snöt sig rådvill. "Det var verkligen en förtjusande sak", mumlade han, "men den är ... hur säger man ... kanske litet vågad ... Man kan ju inte ens kalla det dekolleté ... Fan vet vad man ska kalla det ... Själva ormen skulle inte kunnat tänka ut något värre ... Det skulle fördärva hela våningen att ha en sån där fantasmagori på bordet." Sasja kände sig ledsen och sårad. "Underliga synpunkter doktorn har på konst!" sade han. "Det är ju ett konstverk! Titta bara, vilken skönhet och grace ... Det är så man känner hur själen fylls av ädla känslor, och tårarna kommer en i ögonen. ... När man ser sådan skönhet, så glömmer man allt det jordiska ... Se bara, vilken rörelse ... vilken resignerad mjukhet i de fallande linjerna!" "Allt det där begriper jag mycket väl, min lille vän", sade doktorn. "Men du förstår, jag har familj, ungarna ränner omkring här, min fru får besök av damer ..." "Jovisst, om man ser med vulgär blick, så kan den allra konstnärligaste sak - som den här - te sig i annat ljus", sade Sasja. "Men doktorn måste stå över den stora massan." (Anton Tjechov "Konstverket" s 175-178)

Efter att ha simmat hän till stranden blev Smytjkov slagen av förvåning; han kunde inte se sina kläder. Man måste ha stulit dem ... Medan han hade beundrat skönheten, hade okända, elaka människor stulit allt utom kontrabasen och hans cylinderhatt. "Ve och förbannelse!" skrek Smytjkov. "O, människor, ormars avföda! Det är inte så mycket förlusten av kläderna, som upprör mig - ty kläder är ju en förgänglig sak - utan så mycket mer tanken, att jag måste gå spritt naken och därigenom såra den offentliga moralen." (Anton Tjechov "Ett äventyr med en kontrabas" s 36-37)

Otsov ... gav sig iväg ner till floden för att leta rätt på Grjabov. ... (Han) satt där i sanden ... och metade. ... Bredvid honom stod en lång, smal engelska. ... Även hon metade. ... "Här sitter man hela dagen och inte så mycket som ett yngel har man fått!" (sade Grjabov). ... (Han) for upp och höjde metspöet. Reven spände. ... "Bottennapp!" sade han och rynkade pannan. "Nedrans otur! Jag får stiga ut i vattnet. ... Men hur ska jag kunna klä av mig här? ... Genant att stå naken inför henne. Det är ju trots allt en dam! ... Vad i hela friden ska jag ta mig till med henne? ... Har inte du något förslag? En sådan historia! Jag får lov att klä av mig, fast hon ser på." ... Grjabov drog av sig stövlarna, byxorna, underkläderna och plötsligt stod han där i adamsdräkt. ... "Hon kunde väl åtminstone bli generad, den otäcka människan!" sade Grjabov, medan han steg ut i vattnet och korsade sig. ... "Och inte går hon iväg. ... Och anser oss inte för människor. ... Det här, käre broder, får hon inte uppleva hemma i England!" (Anton Tjechov "En Albions dotter" s 60-65)

Kärleken är den förbjudna frukten, ursynden, och Nordens Venus fäller aldrig sitt fikonlöv. Man drar på sig så mycket kläder för kylans skull, att man till sist känner förfäran inför nakenheten. (August Strindberg "Brev från Stockholm" s 259; Revue Universelle Internationale 1886, sannolikt den 16 maj)

"Guds fred!" sade Ivan Ivanovitj. "God dag, Ivan Ivanovitj!" svarade en röst ur ett hörn av rummet. Först då fick Ivan Ivanovitj syn på Ivan Nikiforovitj, som låg utsträckt på en matta på golvet. "Ursäkta att jag visar mig för er i adamskostym." Ivan Nikiforovitj låg där alldeles naken, han hade inte ens skjortan på sig. (Nikolaj Gogol "Hur Ivan Ivanovitj och Ivan Nikiforovitj blev oense" s 79-80)

(Kristofer) Kolumbus gjorde den iakttagelsen, att kvinnorna i en indianstam, som gick naken, voro kyska och blygsamma. De tillbakavisade med ovilja anbud, som understödda av lockande gåvor, gjordes dem av hans sjömän. Hans bekantskap med andra indianstammar, vilkas kvinnor mer eller mindre hade sina behag höljda, föranledde honom till den slutsats, att ju mer de voro klädda, så mycket större var deras lättfärdighet. (Viktor Rydberg "Om nakenhet och klädessätt" s 99-100; Ekeliden, Djursholm 1895-04-27)


Att fortsätta med (hembygden):

(Sara) låste dörren och kontrollerade noga att den verkligen var låst. Toalettbesök är var och ens ensak. Att sitta på toaletten inför öppen ridå var inte bara ohygienskt utan framför allt opassande, snuskigt och tydde på en snedvriden moraluppfattning. Hon tyckte inte ens om att visa sig naken för Folke, men visst hade det hänt en och annan gång under deras 36-åriga äktenskap. Vissa saker måste man hålla heliga och obefläckade. (Ragnar Järhult "Bakslaget" s 22)

På teaterskolans elevuppvisning som jag händelsevis var och tittade på klädde utan vidare spisning en flicka av sig från topp till tå. ... Där satt nu vi gubbar och såg oss mätta på ett naket flickebarns anatomi. Men vad lär sig teaterelever av detta? undrade, tänkte och mumlade vi. (Alf Henrikson "Sakta mak" s 209; En ny pedagogik; boken utgavs 1968)

Att i "gryningens dunkel" ta Jesus på orden och uppleva den stora överraskningen efter att ha misslyckats i sina egna strävanden har fört många fram till bekännelsen: "Det är Herren!" (Nils Sjöberg "Vår frälsnings hövding"; kommentar till Joh 20:19-31; Jönköpings-Posten den 8 april 1961)

Mängder av veckotidningar och magasin ser också dagens ljus i Ryssland, men några pornografiska skrifter förekommer inte. Man skämtar inte med moral i Chrusjtjovs land. Alla statyer t.ex. är ordentligt påklädda. Stalin är alltid iförd långrock. Att få resa en staty liknande den, som står vid Gyllene Uttern utanför Gränna, är fullkomligt otänkbart. (Hilding Fagerberg "Bakom järnridån till Orienten" s 113; år 1958)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Jfr ”Hans lärjungar sade: ’Vilken dag skall du uppenbaras för oss, och vilken dag skall vi se dig?’ Jesus sade: ’När ni klär av er er skam och tar era kläder och lägger dem under era fötter som små barn och trampar på dem, då skall ni se den Levandes son och inte frukta.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 63; Thomasevangeliet log 37; Svartvik s 185: Smith hävdar ... att logiet ger uttryck för en tidig kristen doppraxis. ... Både vid judiska proselytdop och vid kristna dop var dopkandidaten naken. I vanliga fall var nakenheten skamlig, men i just dopsammanhanget representerade nakenheten uppståndelsen och en sakramental pånyttfödelse).

Till saken hör, att jag alltid varit mycket blyg! Att exponera sig lättklädd inför publik, har liksom aldrig varit "min grej"! Detta blev så känt, att man ibland på skoj brukade kalla mig Eva PRYDBERG. . . . När jag var 21 år spelade jag i "Hur man lyckas i affärer" på Oscarsteatern i Stockholm. Jag höll på att klä om mig i min loge. Då kom Bert-Åke Warg in. Vi samtalde en stund. Så upptäckte jag till min förskräckelse, att jag stod där framför Bert-Åke med BARA BRÖST! Jag skrek till, som om ett mord just hade begåtts! Bert-Åke blev livrädd. Panikslagen började han att skrika: "Eva, vad är det? Vad är det?" När jag sedan förklarade, skrattade han hjärtligt och sa, att han inte ens hade tänkt på det. (Eva Rydberg "Eva Rydberg" s 44; år 1964?)

Färden började på Jan Smuts' flygfält i Johannesburg på min födelsedag den 15 mars 1956. ... Efter 4 timmar från Johannesburg sänkte sig vår maskin och gick in över Lusaka, huvudstaden i Norra Rhodesia, för att landa. ... Upp genom rymden till lagom höjd för att få god sikt. 9 timmars luftfärd blev det nu utan rast. ... Juba är en liten negerby (ett gott stycke inne i Sudan) vid randen av öknen. Några greker bodde där också. En ståtlig sudanneger var befälhavare över flygplatsen. Sist vi var där, hade engelsmännen ännu väldet. Det sker en hel del i Afrika på 10 år. Men ute på torget i byns mitt gick männen i full paradisdräkt. Inte en tråd eller trasa på den blanka lekamen. Och så långa rökpipor i mungipan. Det var en kuslig och beklämmande syn. De poserade framför kamerorna utan att sänka blicken. Evangelium behövs sannerligen för dessa urhedningar. (Folke Carlsnäs "En flygfärd med poänger" s 82,86-87; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1956)

Du bör veta att (boken) "Bränt barn" handlar om kärlek och sorg i ett arbetarhem på Söder (i Stockholm). . . . I djupaste mening är det en strängt moralisk bok och några otillbörliga scener har i varje fall ännu inte förekommit. Inte heller blir det några, då själens nakenhet hela tiden förblir det väsentliga, inte kroppens. - Det vore roligt att få höra vad du tänker både om det ena och det andra av det jag haft att berätta. En tre veckor till blir vi kvar här i det bretonska paradiset. (Stig Dagerman "Brev" s 178-1279; brev från Kerné, Bretagne till Ragnar Svanström 1948-07-27)

De körde iväg oss till ett duschrum och sa åt oss att klä av oss. Kapos började ryta: "In i duscharna!" ... Snabbt rörde de sig bland våra nakna kroppar och snärtade till oss med sina påkar tills varenda en av oss trängdes i det lilla duschrummet. ... Vi var fortfarande nakna när de marscherade med oss 50 meter till en plats där några fångar antecknade våra namn och födelsedatum och registrerade oss. ... Därefter kom kläderna, zebraränderna. En jacka, byxor, en sladdrig formlös hatt och träskor. Det var förnedrande, men inte så förnedrande som att inte ha några kläder alls. (Rudolf Vrba "Jag flydde från Auschwitz" s 99-100)

Den första psalm (Olov Hartman) skrev publicerades första gången i Kyrka och Hems aprilnummer 1938. Den finns inte med i psalmboken, men den bör inte få vara alldeles bortglömd. Jag citerar den gärna och anar i tacksamhet något av bakgrunden till psalmen. Bakgrunden är den nattvardsväckelse, som vi vid den tiden började se allt fler tecken på. "När du bryter mig ditt bröd, får jag tro i syndanöd.Trasig flykting vid din dörr ser att han är son - som förr. När du bryter mig ditt bröd, märker jag din närhets glöd, och mitt hjärta börjar slå: 'Det är Herren', ser jag då." (Folke Hyltén-Cavallius "Smålänningar i 1986 års psalmbok" s 28-29; Växjö Stifts Hembygdskalender 1987)

Fru Bowskill uppläste en skrivelse från fru Grimstorne (presbyterian) över ämnet: "Arbetet bland kvinnor i byarna." Hon meddelade sina erfarenheter vid Aba, huru kvinnorna stå långt efter männen, huru de äro nöjda med sina gamla hedniska seder, hava litet intresse för att kläda sig och visa ingen önskan för de eviga tingen. Hon hade dock funnit att genom upprepade besök i deras byar och hus, umgänge med dem själva och deras barn och hjälp i tider av nöd även de börja lyssna till nådens ord och mottaga Kristus som sin Frälsare. De fem kvinnorna, som nyligen döpts här, skriver hon, "visa, att ett nådens verk blivit utfört i deras hjärtan. Dessa blygas ock för att gå nakna, och vi äro så tacksamma för denna förändring". (P.A. Westlind "Den allmänna missionärskonferensen i Kongo 25 sept-1 okt 1924" s 823-824; Missionsförbundet n:r 49 den 4 december 1924)

Det är icke det nakna, utan det simpla och råa i naturen och konsten, som leder till sinnets och hjärtats nedsmutsande. ... En engelsk målare blef kritiserad, för det att han årligen utställde nakna taflor vid kungliga akademien. Till svar på kritiken inlämnade han till följande utställning tvänne målningar, af hvilka den ena utmärkte sig för renhet, ehuru bilden var fullständigt naken; men på den andra, som utgjorde en kvinnlig figur, fullständigt beslöjad med undantag af det ena ögat, inlade han i detta ena öga antydningar, som han alltid sökt att undvika i andra taflor, och bevisade på detta sätt, att råhet och sinnlighet äro alldeles skilda från verklig konst och skönhet. En konstnärlig målning eller ett bildhuggeriarbete kan framstå i fullkomlig nakenhet och dock väcka rena och ädla tankar. (Joseph Alfred Conwell "I lifvets vår" s 126-127)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Återfärden till Luksor gick samma väg, som vi hade kommit. Här och der på fälten, öfver hvilka vi redo, såg vi arbetare sysselsatta med jordbruk. De voro allesammans fullkomligt nakna. Det samma var förhållandet med en mängd barn, som vi mötte, och som sprungo efter oss med utsträckta händer för att få "bakschis". (P. Waldenström "Till Österland" s 725-726; december 1894)

På ungefär en half mils afstånd från Falkenstein ligger Folksanatoriet Ruppertshain. ... Vägen går genom skön bokskog. Man har den grannaste utsikt utmed densamma. På ett ställe kunde vi se en "naturläkeanstalt" med sitt luftbad, omgifvet af ett högt plank. Några nakna herrar kilade omkring därinne, men voro lyckligtvis så långt borta, att vi ej kunde igenkänna dem. (Henrik Berg "Skisser från en studieresa i Tyskland, Belgien och Danmark" s 195-196; resa 1882)

I oktober (1714) anlände (generalmajor Karl) Armfelt till Torneå med resterna av finska armén, 4,000 man, därav ett tusental sjuka, samtliga utblottade på allt. De förlades i stadens omnejd. En mindre avdelning om 450 man kom sjöledes över till Lövångers socken, söder om Skellefteå. Om dem skriver landshövdingen, att de för sin nakenhets skull icke kunde visa sig utomhus. ... Så långt landshövdingen förmådde, sökte han ... förmå allmogen att ge pälsar och andra klädesplagg åt soldaterna; men det anskaffade förslog icke på långt när, utan många förfröso under vintern sina lemmar av brist på kläder. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 19-20; Ryssarne i Västerbotten)

Något som särskilt väckte utlänningarnes intresse var de svenska badstugorna. (Den franske legationssekreteraren) Ogier har följande skildring (från 1630-talet) av ett besök i en dylik i huvudstaden. ... "Om (svetten) icke bröt fram kraftigt nog, framkallade man den genom piskning med björkris. De som gjorde de badande denna tjänst voro förunderligt nog flickor, iklädda blott lintyg. De tycktes utan någon blygsel, ja, kanske utan att förstå, att det var något att blygas över, behandla de nakna männen, gnida dem med fingerspetsarna, stryka smutsen ur deras kropp och huvud, intvåla och frottera dem samt duscha dem. Här komma män och fruar och unga flickor samman om varandra. Kvinnorna ha blott lintyg på sig, männen täcka endast blygden med ett björkris. Sed och gagn ha här jagat blygseln på flykten; icke ens de kyskaste kvinnor draga sig för att besöka dessa varmbadhus utan gå dit med man och barn. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1660-1709" s 40; Utlänningars intryck av stormakttidens Sverige)

I internationell forskning har man menat att brottsmönstren i Europa ändrats över seklen, från medeltid till nutid, enligt formeln "från våldssamhälle till stöldsamhälle". Det är en tes som anknyter till sociologen Norbert Elias tankar. Han ställer den "primitiva" medeltidsmänniskan som ännu inte lärt sig att kontrollera sina känslor i kontrast till den moderna "civiliserade" människan. Medeltidens och 1500-talets människa skulle ha slagits, spottat, inte skämts vare sig för smuts, stank eller nakenhet. (Eva Österberg "Rätt och moral" s 154)

Omkring 1205 inleddes en omvändelseprocess som förde (Franciskus av Assisi) från livet som borgarson till ett nytt liv, vigt åt Kristus. ... Efter en långvarig strid med sin far avsade (han) sig sitt arv och sin familj och överlät sig helt åt Gud. Han markerade detta genom en symbolhandling: mitt på torget i Assisi klädde han av sig naken – han tog av sig allt, säger de äldsta biograferna – i allas åsyn. Kläderna gav han tillbaka till sin far, och därefter lät han biskopen av Assisi som kyrkans representant hålla sin kappa runt honom – ett tecken på att biskopen eller kyrkan nu tog honom till sig som sin son. Denna provokativa handling var ett uttryck för en radikal efterföljelse av Kristus: ”Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv (Matt 19:29). Franciskus iförde sig bara en enkel kåpa som sin nya dräkt och tog ett rep om livet i stället för bälte. Med denna klädsel gav han sig ut bland människorna för att förkunna omvändelse. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 216-217; Munkar, nunnor och mendikanter)


Egna kommentarer och funderingar:

När den första mannen hade syndat (missat Guds mål), drev Herren honom ut ur trädgården. I ett återställelseperspektiv skall vi snart se hur Jesus inbjuder mannen Petrus, som hade missat Guds mål, och de andra lärjungarna till en måltid. Adams fikonlöv har torkat och bytts ut mot prästledarens yttre klädnad.

Vi ser hur Aron och Eleasar är typer (förebilder) som svarar mot Petrus. Det grekiska ordet för ”ytterklädnad” förekommer bara här i Nya Testamentet. Och i Moseböckerna har vi detta ord endast i den alexandrinska läsningen av 4 Mos 20:28. Jämför också Egna kommentarer och funderingar till Joh 18:25-27.


Grekiska ord:

gymnos (naken) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 14:52; Joh 21:7 – Tobit 1:17; 4:16(BA); Matt 25:36,38,43-44; Mark 14:51; Apg 19:16; 1 Kor 15:37; 2 Kor 5:3; Hebr 4:13; Jak 2:15; Upp 3:17; 16:15; 17:16.

ependytês (ytterklädnad) 3 Mos 8:7(A); Joh 21:7 – 1 Sam 18:4(A); 2 Sam 13:18.


Ytterligare studier: 2 Mos 28:42-43; Matt 6:28-30; 10:9-10; 21:18-22; Mark 6:8-9; 13:16; Luk 9:3; 12:33; Joh 13:4-5,38; Upp 3:17; 16:15.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-07; 2012-05-19; 2014-12-16)

Tillbaka till Start

21:8-9 Men de andra lärjungarna kom i den lilla båten, ty de var (hela tiden) inte långt bort från jorden/landet, emellertid/utan som från tvåhundra alnar, och de släpade nätet av/med fiskarna. Som de så steg av ’in i jorden’/’upp på’ land, ser de en träkolshög liggande, och en liten läckerbit som ligger på (den) och ett bröd.

Ord för ord: 21:8 (24 ord i den grekiska texten) de men andra lärjungar (i)-den lilla-båt kom, inte ty (de)-var-(hela-tiden) långt-bort från '-en jord'/jorden emellertid som från alnar tvåhundra, släpande '-et nät'/nätet (av)-'-na fiskar'/fiskarna. 21:9 (14 ord i den grekiska texten) som så (de)-steg-av in-i '-en jord'/jorden ser-(de) (en)-träkolshög liggande och (en)-liten-läckerbit liggande-på och (ett)-bröd.


1883: Men de andra lärjungarne kommo med båten, ty de voro icke längre från land än vid pass två hundra alnar, och drogo nätet med fiskarna uti. När de nu hade stigit i land, sågo de glöd ligga där och fisk däruppå och bröd.

1541(1703): Men de andre Lärjungarna kommo med båten; ty de woro icke långt ifrå landet, utan wid pass tuhundrade alnar; och drogo fiskanätet. Och när de woro stigna på landet, sågo de der wara lagda glöd, och en fisk derpå, och bröd.

LT 1974: Resten av oss stannade i båten och drog det överfyllda nätet till stranden – en sträcka på ungefär 100 meter. När vi kom dit, såg vi att det brann en eld där och att några fiskar höll på att stekas över den. Där fanns också bröd.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Fiskarna/fisken i floden ’kom till ett slut’/dog, och floden 'luktade på'/'blev skämd'. (2 Mos 7:21a, Grekiska GT)

(Mose sade till Herren:) “Skall varje havets läckerbit ledas/föras tillsammans för (det knotande folket), och skall det vara nog för dem?“ ... Och det kom ut en ande från sidan av Herren, och den forslade över en vaktelmoder från havet. ... Slaktköttsstyckena var (hela tiden) ännu i/mellan tänderna, 'innan eller'/'innan det skulle' utlämna/försvinna, och Herren var full av lidelse ’in i’/’med syfte på’ folket, och Herren slog till folket (med) ett oerhört stort slag. (4 Mos 11:22b,31a,33, Grekiska GT)

(Herren/Mose sade med tanke på Israel:) ”Små vilda djurs tänder skall jag skicka bort ’in i’/bland dem och släpa (dem) i sällskap med lidelse uppå jord/land.” (5 Mos 32:24b, Grekiska GT)

(David sade:) “Smaka och skåda att Herren (är) fördelaktig.” (Ps 34:8a eller 34:9a, Grekiska GT)

(Herren sade till Babylon: ”De som har hjälpt dig) kommer alla att brännas ner/upp som buskar uppå eld, och deras själar må inte/förvisso ej tas ut för dem själva ut ur en låga, eftersom du har eldskol att ’låta sitta ner’/placera emot dem.” (Jes 47:14, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Hör Mig och ät goda ting och er själ skall njuta i goda ting.” (Jes 55:2b, Grekiska GT)

(Tobias) ’fick makt över’/grep (den stora) fisken och förde upp den emot jorden/land. … (Sedan) stekte (Tobias och budbäraren en del) av fisken. … (Och på bröllopsnatten) satte/lade Tobias (fiskens lever och hjärta) emot, emot askan av rökelsen. Fiskens doft hindrade (den lille demonen), och (han) sprang bort/’sin väg’. (Tobit 6:3b-5a; 8:2b-3a eller 6:4b-6a; 8:2b-3a, S)

(Folket i Joppe) lät sänka (judarna), som inte var mindre än tvåhundra, (i havet). (2 Mack 12:4b)

(Salomo sade:) “Ut ur ett rött hav (var det) en ‘obehindrad väg’/’väg utan hinder’ och ut ur en våldsam bölja ’varande klädd’/kläddes en slätt i en ung/frisk grönska. ... (Och israeliterna) begärde (med) begärelse ’maträtter av utsökthet’/'utsökta maträtter'." (Salomos Vishet 19:7b,11b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade: “Den som kommer bakom mig) skall döpa er i helig ande och eld.” (Matt 3:11b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ” Bekymra er ej (i) er själ, vad ni må äta * (א,* א) … Vem ut ur/av er förmår, då han bekymrar sig, att sätta/lägga till en aln emot/över sin kroppsstorlek?” (Matt 6:25b,27)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Vilken är ut ur/av er, en människa, som (om) hans son kommer att begära ett bröd, (då) kommer han ej att 'ge på'/räcka honom en sten(, eller hur)? Eller och/också kommer att begära en fisk, (då) kommer han ej att 'ge på'/räcka honom en orm(, eller hur)? ... Er Fader i himlarna (skall) ge goda ting åt dem som begär Honom.” (Matt 7:9-10,11b)

(Jesus sade till den skriftlärde som hade svarat välbetänkt: ”Du är) inte långt bort från Guds rike. ...” (Mark 12:34b)

Det blev/hände i folkskaran att ligga/’man trängde sig’ på (Jesus) och/’för att’ höra Guds utsaga. (Luk 5:1a)

Då (fiskarna) hade stigit av från (båtarna), rengjorde de (hela tiden) näten. (Luk 5:2b)

(Lärjungarna) stängde/slöt tillsammans en mycken/stor mängd av fiskar, men deras nät ’bröt ... genom’/’gick ... sönder’ (’hela tiden’/’gång på gång’) i stycken’. (Luk 5:6b)

Tungor som delades isär som om (de var) eld skådades av (de 120 lärjungarna), och de (א*) satte sig ner emot ’en var och en’/’var och en’ av dem. (Apg 2:3)

(Paulus sade till athenarna: “Gud är) inte långt bort från ‘en var och en’/någon av oss.” (Apg 17:27b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Filippos svarar så * (א*) (Jesus): ”Bröd av/för tvåhundra denarer är inte nog för dem, för att var och en må ta något kort/lite.” En ut ur/av Hans lärjungar, Andreas, Simon Petrus' broder, säger till Honom: ”Det är en liten småpojke här, som har fem bröd av korn och två små läckerbitar. Emellertid, de här, vad är det ’in i’/för så många?” Jesus talade: ”Gör/låt människorna ‘falla upp’/’lägga sig tillbaka’.” ... Jesus tog så bröden och ’var tacksam’/tackade och gav (א,* א) till dem som låg upp/’till bords’ , likaså och/också ut ur/av de små läckerbitarna så mycket som de (hela tiden) ville. (Joh 6:7-10a,11)

Det fanns inte någon annan liten båt där, ’om ej’/utom en, den som (Jesu) lärjungar hade stigit i (א*) … . (Joh 6:22b)

Den unga flickan, den (kvinnliga) dörrvakten, säger så till Petrus: ”Är ej och/också du ut ur/av den här Människans lärjungar. Den där säger: ”Jag är inte.” Men slavarna och roddarna/tjänarna som hade gjort (och gjorde) en träkolshög stod (där), eftersom det (hela tiden) var köld, och de värmde sig (hela tiden). Men och/också Petrus, som stod och värmde sig, var (hela tiden) i sällskap med dem. (Joh 18:17-18)


Exegeter, evangelister med flera:

Johannes har tagit med detaljen att elden som Jesus gjort upp var en koleld. Det fanns en orsak till det. I Johannes 18, när Petrus tre gånger fick frågan om han kände Jesus, om han var en av hans lärjungar, stod han och värmde sig vid en eld. Det står att det var en koleld. Det var där han förnekade sin Mästare. Nu ser Petrus kolelden på stranden, och minns. Om han vill träffa Jesus igen, så måste han ställas inför sanningen om vem han själv är och vad han har gjort. ... Inte en gång, utan tre, stod han där vid elden och förnekade sin Herre. Inte en gång, utan tre, står han nu vid en annan eld och förklarar Jesus sin kärlek. (John Ortberg ”Kärleken jag längtar efter” s 66,69)

Vi möter Petrus efter en misslyckad fångst. Han har hållit på hela natten utan att lyckas. Ändå är fiske det han kan, hans yrkesstolthet. ... ... Först måste yrkesstoltheten lagas. Petrus behöver en dunderfångst. Mer fisk än han sett under hela livet. ... ... Jesus ger fiskeråd men näten får vi dra upp själva. Jesus gör inte det vi själva kan. Han uppmuntrar oss. Han ser till att Petrus fångst blir den mest rekordartade. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 216,218)

De första kristna kallades pisciculi. Det betyder småfiskar eller fiskyngel. Så fick fisken tillsammans med brödet vara symbolen för den heliga måltiden. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 255)

Extra fin Islandssill för inläggning. Små fetsill för stekning. Koop. Föreningen Göta. Jönköping. (Smålands Folkblad 1927-01-03 "Små fetsill för stekning")

Schedell & C:o (fiskaffär), Järnvägstorget 7 (Jönköping). Tel. 118. Filialer: Gröna Gatan, Klippan. Tel. 1771. Slottsgatan 26. Tel 1821. Dagligen inkommer färska varor. (Smålands Folkblad 1924-01-02 "Färsk fisk dagligen")

Nya Fiskhallen (i Jönköping). Östra Storgatan 7 (Bredgränd), tillhandahåller dagligen olika slags färsk fisk. Ring telefon 2130, varvid fisken beredvilligt hemsändes. (Smålands Folkblad 1923-01-03 "Färsk fisk hemsändes beredvilligt")

På porten mot väster hänger (Rydaholms kyrkas) stolthet, alnen. Menigheten ser den varje gång de går till gudstjänst och påminns då om socknens betydelse för hela riket. ... I Wexiö stadga från 1414 står skrivet att "ingen hawe annan vikt och bismare, skeppe eller alyn en Rydaholms". Rydaholmsalnen kom dock att användas långt utanför Wexiötrakten. När Gustav Wasa 1544 började restaurera Stockholms gamla slott påbjöd han att tornet Tre Kronor skulle höjas tretton Rydaholmsalnar. Kronobergs slott byggdes vid samma tid med samma måttstock. Karl IX var den som upphöjde Rydaholmsalnen till hela rikets enhet. (Allan Rydén "Vattenprovet - Roman om en häxa i Småland" s 52-53)


Sångarna:

Han stod mitt ibland dem som förut. Bland stenarna brann det en glöd. Han lät dem få fiskar i näten och gav dem bröd. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 156:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Om översättningen ”läckerbit”, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 6:8-13. I ett återställelseperspektiv ser vi hur de dödsbringande läckerbitarna i öknen har förvandlats till det tidsålderslånga livets kött. Jfr Joh 6:54-56. Och i ett återställelseperspektiv ser vi också hur den illaluktande fisken i Nilen förvandlas till läckerbitar i havet. (jfr Joh 21:10).

Sambandet mellan Joh 6:1-13 och Joh 21:1-13 anar vi också i talet 200. I Joh 6:7 är det mer än 200 denarer till Jesu bröd (och läckerbitar). I Joh 21:8 är det omkring 200 hundra alnar till Jesu bröd (och läckerbit), det tidsålderslånga livets bröd. Vad lärjungarna trodde att de inte kunde gå i land med i Joh 6, har de nu tro nog att lyckas med. I Joh 6 hade lärjungarna 200 denarer (men inte en ”aln” mer, jfr Matt 6:27; Luk 12:25), vilka lärjungarna inte trodde var tillräckligt för att mätta folket. Inte heller nu kunde lärjungarna gå i land med mer än 200 alnar för att ta fisken till stranden. Men nu går de mot Herren, då de tror att Han skall hjälpa dem till den himmelska stranden, även om situationen gränsar till det omöjliga eller överstiger det möjliga (”omkring 200 alnar”). Och att lägga en aln till 200 denarer är lika möjligt som att lägga en aln till sin livstid (jfr Matt 6:27; Luk 12:25).

En läckerbit/fisk på elden är en lärjunge som är berörd av helig ande och eld (Apg 2:3). Lärjungarna är givna varandra för att välkomna varandra, för att mätta varandra med kött och bröd. Och de är givna varandra av Honom som är livets bröd (och kött).

Vad angår Tobias som en typ (förebild) till Jesus, jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:16-18.


Paulus sade till de troende i Rom: ”Jag kallar er, bröder, till sidan av genom Guds ’medlidande ting’/medlidande, att få era kroppar att stå vid sidan av (som) ett levande offer, heligt för Gud, välbehagligt, er gudstjänst som tillhör utsagan.” (Rom 12:1)


Grekiska ord:

apobainô (stiga av) (i NT) Luk 5:2; Joh 21:9 – Luk 21:13; Fil 1:19.

makran (långt bort) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 12:34; Joh 21:8; Apg 17:27 – Ester 9:20; 1 Mack 8:4,12; Salomos Vishet 14:17; Syr 9:13; 15:8; 24:32; 30:23; Susanna v 51; Matt 8:30; Luk 7:6; 15:20; Apg 2:39; 22:21; Ef 2:13,17.

pêchys (aln) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 6:27; Joh 21:8 – Ester 5:14; 7:9; Judit 1:2-4; 2 Mack 13:5; Luk 12:25; Upp 21:17.

syrô (släpa) (i NT + ett exempel från GT) Joh 21:8 – 5 Mos 32:24; Apg 8:3; 14:19; 17:6; Upp 12:4.


Ytterligare studier: Mark 6:37; Luk 3:16; 12:22-25; Joh 21:13.

J. Duncan M. Derrett "'Artos' and the Comma (Jn 21:9)"; Filologia Neotestamentaria 10 (1997): 117-128.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-08; 2012-05-21; 2014-12-17)

Tillbaka till Start

21:10-11 Jesus säger till dem: “För/’ta med’ (några) från de små läckerbitarna som ni nu har gripit/fångat.” Simon Petrus steg så upp och drog nätet ’in i jorden’/’upp på land’, ’fyllt upp’/uppfyllt (med) stora fiskar, etthundrafemtiotre. Och då/fast de var så många, splittrades/’gick ... sönder’ inte nätet.

Ord för ord: 21:10 (11 ord i den grekiska texten) säger (till)-dem '-en Jesus'/Jesus: för från de små-läckerbitar '(av)-vilka'/som (ni)-grep nu. 21:11 (24 ord i den grekiska texten) steg-upp så Simon Petrus och drog '-et nät'/nätet in-i '-en jord'/jorden fyllt-upp (av/med)-fiskar stora hundra femtio tre. och så-många varande inte splittrades '-et nät'/nätet.


1883: Jesus sade till dem: Bären hit af de fiskar, som I nu fångaden. Då gick Simon Petrus i båten och drog nätet upp på land, fullt af stora fiskar, ett hundra femtiotre; och ehuru de voro så många, gick nätet icke sönder.

1541(1703): Jesus sade till dem: Tager hit af de fiskar, som I nu fingen. Simon Petrus steg in, och drog nätet upp på landet, fullt med stora fiskar, hundrade femtio och tre; och ändock de woro så månge, gick likwäl nätet icke sönder.

LT 1974: ”Kom hit med några av fiskarna ni just fått”, sade Jesus. Då gick Simon Petrus ut och drog iland nätet. När han räknade, fanns det 153 stora fiskar i det, och ändå hade inte nätet gått sönder.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Alla de räknade av manligt kön av leviterna var) 22 av antalet av tusen. … (Herren sade till Mose:) ”Du skall ta leviterna åt Mig, Jag (är) Herren, i stället för alla av de (förstfödda) av Israels söner.” … (Och alla de förstfödda av manligt kön av Israels söner var) 22 av antalet av tusen och 273. (4 Mos 3:39b,41a,43b, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Hör Mig och ät goda ting och er själ skall njuta i goda ting.” (Jes 55:2b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Skåda, Jag skickar bort de många fiskarna … och de skall fiska (Israels söner).” (Jer 16:16a, Grekiska GT)

(Slätten) var (hela tiden) ’fylld upp’/uppfylld (med) mänskliga/människors skelettben/ben (vilka blev levande). (Hes 37:1b, Grekiska GT)

(Habackuk sade till Herren:) “Du skall göra människorna som havets fiskar och som de krypande djuren, de som inte har (någon) som anför (dem).” (Hab 1:14, Grekiska GT)

Den lille småpojken (Tobias) ’fick makt över’/grep den (stora) fisken och förde upp den emot jorden/land. (Tobit 6:3b eller 4b, S)

År 153 ... 'ordnades på'/beordrades (det) att ta ’helt och hållet för sig själva’/ner muren av/till de heligas inre gård. (Men arbetet fullbordades inte.) (1 Mack 9:54a)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Jesus) vandrade omkring till sidan av Galileens hav, skådade Han två bröder, Simon, den som sägs/kallas Petrus, och Andreas hans bror, som kastade en fisknot in/ut i havet, ty de var (’hela tiden’/-) fiskare. Och Han säger till dem: ”Kom hit bakom Mig och Jag skall göra er till människofiskare.” (Matt 4:18-19)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni må ej uppta som en lag att Jag kom (för) att lösa ner/upp lagen eller profeterna. Jag kom inte (för) att lösa ner/upp emellertid/utan (för) att fullborda.” (Matt 5:17)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlarnas rike är liksom ett dragnät som hade kastats ’in i’/i havet och lett/fört tillsammans (fiskar) ’ut ur’/av varje härkomst. ... När det var fullbordat, då de hade fått (det) att gå/komma upp emot/på stranden ’och då de hade satt sig ner’/’satte de sig ner’.” (Matt 13:47-48a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det här rikets goda lilla budskap skall kungöras i hela (den bebodda) världen ’in i’/’med syfte på’ ett vittnesbörd för alla nationerna, och då skall slutet anlända.” (Matt 24:14)

(Lärjungarna) stängde/slöt tillsammans en mycken/stor mängd av fiskar, men deras nät ’bröt genom’/’gick (’hela tiden’/’gång på gång’) sönder i stycken’. (Luk 5:6b)

Herren talade (vänd) i riktning mot slaven: ”Kom/gå ut ’in till’/till vägarna och inhägnaderna och mana (människor) att komma in, för att mitt hus må fyllas.” (Luk 14:23)

I de här dagarna då Petrus hade stått upp i brödernas mitt både/och en folkskara av namn var (hela tiden) emot/på samma (plats), som om 120. (Apg 1:15)

I det att den 50:e dagen fullbordas/fullbordades den 50:e dagen var * (א*) (lärjungarna) (hela tiden) tillsammans emot/vid samma (plats). … (Proselyter) från varje nation av dem (som är) inunder himlen (sade): ”… Vi hör dem (på) våra tungor samtala om Guds stora gärningar.” (Apg 2:1,5b,11b)

Alla själarna/personerna i båten var (hela tiden) 276. ... Det blev, (att) alla (fångarna) alltigenom räddas ’emot jorden’/’upp på land’. (Apg 27:37,44b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus säger till Sina lärjungar: ”Led/för tillsammans de brutna styckena som har ’varit utöver’/’blivit över’, för att ej något må fördärvas.” Och de ledde/förde så tillsammans och fyllde tolv stora korgar av/med brutna stycken ut ur/av de fem bröden av korn vilka var (א,* א, A) utöver’/’blivit över’ för dem som hade ’ätit ner (och åt ner)’/’ätit (och åt)’. (Joh 6:12b-13)

(Jesus sade till folkskaran:) ”Och, om – alltefter omständigheterna – Jag må höjas ut ur jorden, skall Jag draga alla (nationer) (P66,א*) i riktning mot Mig själv. Men/och Han sade (hela tiden) det här och gav (så) ett tecken (med) vad slags död Han (hela tiden) stod i begrepp att dö.” (Joh 12:32-33)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Ett av Hebréerbrevets huvudteman är den skarpa kontrasten mellan Gamla testamentets levitiska präster med alla deras brister och Kristi fullkomliga prästämbete. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 388 i kommentar till Hebr 7.23-24)

Jubileerboken och några av Qumrantexterna ger leviterna alternativa uppgifter. Medan Arameiska Levi hävdar att alla leviter är (eller borde vara) präster, vidhålls det i Jubileerboken att två grupper hade sitt ursprung i Levi – präster och leviter. ... Den himmelska resan (i Levis testamente) lägger vikt vid det synsättet att Levi och alla av hans säd är bärare av prästerskapet. ... Jag anser att det är en grupp leviter, skild från det aronitiska prästerskapet, som ligger bakom texten om Levis himmelska resa. På grund av Levis himmelska resa, hävdade de att hela Levis säd borde vara präster, inte bara Arons, som nu tjänade i det andra templet. (Leif Carlsson ”Round trips to heaven” s 120,122)

Vi vet att siffror spelade en roll, även i den miljö där evangeliematerialet tog form. Det är inte bortom möjlighetens gränser att numeriska data kan ha en symbolisk betydelse i johanneiska texter, att döma av användningen av talet 153 i Joh 21:11. (Birger Olsson ”Structure and Meaning in the Fourth Gospel”, s 49)

I Joh. 21:3-11 ses människovärlden som det kaotiska hav ur vilket människor räddas in i Guds rike. (Lars Hartman ”Ur Markusevangeliet” s 42 i kommentar till Mark 1:16-20)

Han var en gammal man som fiskade ensam i en liten båt i Golfströmmen och han hade varit ut i åttifyra dar nu utan att få nån fisk. De fyrti första dagarna hade han haft en pojke med sig. Men efter fyrti dar utan nån fisk hade pojkens föräldrar sagt att den gamle nu definitivt och utan återvändo var "salao" och det är den värsta form av otur som finns, och pojken hade på deras tillsägelse gått över till en annan båt som fångade tre rejäla fiskar första veckan. ... "Jag skulle kunna gå med dig ut igen", (sade pojken). Vi har tjänat lite pengar. ... Du minns väl att du gick i åttisju dar utan fisk och sen fick stora ena varenda dag i tre veckor." (Ernest Hemingway "Den gamle och havet" s 5-6)

Sedan Ex. 32:28f. äro leviterna utsedda att förrätta tjänst i helgedomen. Så utsöndras Levi stam från de andra stammarna. Det sker under tvenne synpunkter: 1) I stället för alla de förstfödda barnen invigas de åt Gud (under uttryckligt hänsynstagande till Ex. 13), och Gud ger dem åt Aron och hans söner såsom hjälp vid tjänsten i helgedomen. 2) Ingen okallad får nalkas helgedomen (Num. 3:10,38; 4:17-20). Därför kallas leviterna till tjänsten och under vandringen och på lägerplatserna ha de sin plats i helgedomens omedelbara närhet. (Wilhelm Möller "Vad lär Gamla testamentet?" s 224)

Petrus, Du skall fiska menniskor, och icke gå ned till fiskarens embete! (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 56; brev 15 aug 1904 till Nils Andersson)

En gång under pastor (Per) Peterssons första tid (under 1850-talet) i Skede (utanför Hvetlanda) fick jag följa med till vår moderkyrka i Alseda, där han tjänstgjorde var sjätte söndag. En avlägsen släkting till oss, en gudfruktig hustru skulle begravas i dag, och far ville höra de s.k. personalierna över henne. Han förde mig upp på läktaren för att jag skulle få riktigt betrakta människohavet nere i den väldiga, överfulla kyrkan. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 17; Palmbergs egna anteckningar)

Det är alltför litet, ja, ingenting, will Christus säga (till Petrus), med den fiskfångsten, som du nu har gjort. Du skall efter detta blifwa en helt annan fiskare uti ett helt annat haf och med helt andra nät och båtar; ty Jag will sätta dig uti ett sådant embete, som skall heta menniskofiske, det är, att så långt som werlden sträcker sig rycka själar ur djefwulens wåld och föra dem in i Guds rike. Då först skall du blifwa en sådan nyttig man, som kan hjelpa alla andra, såsom du sjelf har blifwit hulpen. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 100 i kommentar till Luk 5:1-12)

I Rom vid Tibern och Rom vid Bosporen, i alla det stora världsrikets folkvimlande städer voro kristianerna redan de till antalet överlägsne. ... Där hade äntligen oräkneliga nödens barn ej förmått tillbakavisa gåvan av en klädning och tjugu guldmynt, som utgjorde den lockmat, varmed Konstantinus, en ny människofiskare, uppdrog själar ur hedendomens djup. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren I" s 27-28)

Irenaeus säger, att alla Herrens lärjungar äro leviter och präster. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 206; Det allmänna och särskilda prästadömet)

Att jämföra människor med fiskar är en vanlig judisk (illustration). (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 597)


Att fortsätta med (hembygden):

När fiskarna räknas blir det 153 stycken. Sammanlagda talvärdet av de grekiska bokstäverna i utropet "Det är Herren!" blir 153. Knappast en slump. Vilken morgon i alla fall! Det faller liksom fjäll från deras ögon. Varenda fisk sprattlar sitt "Det är Herren!" Varje fiskfjäll glittrar med budskap i morgonsolen: "Det är Herren!" "Skilda från mig kan ni ingenting göra." (Martin Silverudd "Då fiskfjällen berättar"; Jönköpings-Posten den 19 april 1974)

I evangelierna har faktiskt skeendet ofta också en symbolisk betydelse. Särskilt är detta fallet med Johannesevangeliet, för vilket symboliken är något kännetecknande. ... Enligt judisk tanke och spekulation på Jesu tid fanns det 153 stjärnbilder på himlavalvet, och varje folk motsvarade en stjärnbild. (Talet) 153 betyder alltså hela mänskligheten, summan av alla folk. (Lars Holmberg "Ett mänskligt fiskafänge"; kommentar till Joh 21:1-14; Jönköpings-Posten den 28 april 1962)

På arbetsschemat står väl också undervisning och själavård, men (evangelisternas) speciella uppgift är inte herdens och lärarens utan människofiskarens. (Ragnar Samuelsson "Evangelistmissionen" s 64; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1961)

(Getrud) ser de växande högarna med flugkroppar. Smetiga av blod och krossade bensmulor ligger de uppradade med bestialisk precision på det vita spiskaklet. Hundrafemtiotre stycken flugkroppar. Den siffra som pappa uppgav alltmedan han stolt höll den vibrerande flugsmäcken i handen. (Ann-Charlotte Alverfors "Snabelros" s 218-219)

En kväll när eftermötet (på Frälsningsarmén) började, fann (Lulle) tiden inne att uppsöka vad pappa kallade "fronten". ... Vid eftermötets början brukade pappa vända sig om till sina soldater på plattformen och säga: "Gå och fiska, kamrater!" Lulle visste mycket väl vad det var att "fiska", och nu lade han ner på bänken gitarren han fått låna av mamma och lämnade plattformen. Sedan gick han från bänk till bänk i lokalen och vände sig till den ene efter den andre med en personlig fråga: "Är ni frälst?" eller "Har ni frid med Gud?" Lulles "fiskande" väckte uppmärksamhet. Själv fann han det naturligt, så överhängande som yttersta domen var. Han tog bara pappa på orden. (Olov Hartman "Brusande våg" s 98-99)

När man i våra dar (1982) hör gamla hovslättsbor berätta om laxfiske i Tabergsån "förr i världen", låter det nästan som en saga från en väldigt avlägsen tid. Och ändå är det inte mer än 55-60 år sedan detta förekom. En som var med på den tiden och verkligen kan berätta, är nu 85-årige pensionären Gustav Andersson, kanske mera känd som "Gustav på Röret". Det är troligt, att laxfisket i Tabergsån går hundratals år tillbaka i tiden. ... "De gamla" är ... samstämmiga i sina bedömningar av dessa baddare till fiskar, som kunde väga upp till 10 kg, i några fall till och med mer. Längre än till fallet vid Hofslätts Kvarn kunde laxen dock inte komma; där var det obönhörligen stopp, och den måste vända och gå nedströms. ... Rörets gård hade strandrätt och två kistor mellan kvarnfallet och Ledstorpsån. ... Laxen gick också ett gott stycke i Ledstorpsån, och även där fångades den i liknande fällor. Det här fasta fisket bedrevs uteslutande på hösten fram till den 10 oktober, då fångstgallren skulle tagas bort ur kistorna. Dessa vittjades i regel varje morgon och oftast var fångsterna betydligt större än vad ägaren själv kunde komsumera. Men överskottet var inte särskilt svårt att förvandla i penningar ... Ljustern var inte tillåten, men strandägarna kunde ju inte hålla uppsikt för jämnan, och där ingen åklagare finns, är ju som bekant heller aldrig någon domare. Följaktligen kunde karbidlamporna blinka tämligen ostört vid åkanten under mörka höstkvällar. Småpojkarna kunde ibland ha stor framgång med sina primitiva ljuster även mitt på blanka förmiddagen. ... En fredag kom två ynglingar över ett tjugotal präktiga laxar. ... De tog ... på lördagsmorgonen tåget in till Jönköping med varsin säck full med lax, som de sålde till Stora Hotellet för 300 kr. Det gick säkert att ha mycket roligt för en så pass stor summa på den tiden - och roligt hade de antagligen också haft, eftersom de inte kom hem till Hovslätt igen förrän efter ett par dar! (Erland Engdahl "Då laxen gick i fällan" s 112-114)

(annons) Ny fin stor Islands Fetsill samt Holländsk Matjessill nu inkommit hos David Aronsson, Skillingaryd. (Jönköpings-Posten 1912-08-13 "Nyinkommen fin stor Islands Fetsill")

"Här är (det som kallas) Lakalandet (i Hjortsjön i Vaggeryd)", (sade Yngve Wallin). "Skolläraren Isac Lövensjö som var väldigt intresserad av fiske sa en gång att han hade pratat med far om lakefiske. Far hade då sagt att han kunde få lakar på upp till fyra kg. Det var här vid Lakalandet (vid Korpudden), som var ett speciellt ställe för just fiske av lake. Lakar kunde man ju ta var som helst, men inte så stora som här. ... Utanför Granviken (uppe i norr) låg Höga vasen. Vasar var lekplatser för fisken. Dit gick abborrarna för att ta mörtrom och liknande. Skulle man ta stora abborrar var det bara att gå ut i stora abborrleken i maj månad och smyga sig fram försiktigt med båten och lägga ett par nät runt vasen. Sedan återstod bara att åka och klunsa. Vi använde en tre-fyra meter lång stång med en utsvarvad skål i änden som vi körde ned i botten och skrämde ut abborrarna åt alla håll. Där satt de i näten. ... (Vid Krusenstolpa båtastad i nordväst) gick att ta fina gäddor. Den största gädda jag tagit vägde sju-åtta kg och den drog upp där borta i Sjöboviken." (Kåre Boberg "Med Yngve Wallin runt Hjortsjön" s 20-24; början av 1900-talet)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Den omsorgsfullt återgivna skildringen av 276 människors dödskamp på havet har ett viktigt syfte. Det är inte elimineringen av livets alla svårigheter som bekräftar Guds närvaro, vill Lukas säga sina läsare. De skall inte förledas att fästa sin tro på Guds synliga ingripande utan i stället ta emot den kraft som Anden ger att hålla ut och så vinna livet. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 441 i kommentar till Apg 27)

Pingsten kallas också ”skördehögtiden”, eftersom den sammanfaller med veteskörden. (Göran Larsson "Tid för Gud, Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna" s 36)

Jfr ”Och (Jesus) sade: ”Människan liknar en förståndig fiskare. Denne kastade sitt nät i havet. Han drog upp det ur havet. Det var fullt av små fiskar. Bland dem fann han en stor, god fisk, han den förståndige fiskaren. Han kastade bort alla de små fiskarna n(er) i havet och valde den stora fisken utan svårighet. Den, som har öron att höra, han höre.” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 47; Thomasevangeliet log. 8; jfr Joh 4:37-38; Upp 2:7a)

Gudsfångst är vi alla slutligen, sprattlande fiskar i gudsnätet. Vilken komisk evighetsbild! ... Det är trösterikt att bli bärgad. Ingenting försvinner i evigheten. Vi samlas in, vi möts på stranden. Ingen enda går förlorad i tidens hav. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 253-254)

Det er gjort mange forsök på å finne ut om det antallet fisker som er oppgitt har en symbolsk betydning. Det vil ikke vaere så underlig, siden Johannes ofte har en dobbel mening med det han forteller og later til å se symbolikk i mye av det Jesus gjorde og sa. Her er det imidlertid vanskelig å finne en overbevisende symbolsk mening. (Anfin Skaaheim "Johannesevangeliet" s 353)

Under senare år har upptäckter gjorts som gör (talet) 153 ytterligt intressant och meningsfullt. En man vid namn Del Washburn började syssla med talvärdena i Bibeln. Tillsammans med Jerry Lucas har han i New York gett ut ett bokverk som heter "Theomatics". Som titeln antyder är det fråga om Guds matematik, om Bibelns talvärden. ... Summan av talvärdet i de grekiska orden "drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, ett hundra femtiotre stycken" blir 8262 vilket betyder 54 x 153. "Fiskar" är ett viktigt ord i sammanhanget. Dess talvärde är 1224 eller 8 x 153. "Nätet" är ett annat betydelsefullt ord. Även dess talvärde är 1224. Många fler exempel kunde ges i denna vers, men låt oss nu ta med några andra bibelställen som påminner om vår vers och som döljer talet 153. "För de var fiskare." Matt. 4:18. Talvärdet är 4 x 153 eller 612. "En väldig mängd fisk." Luk. 5:6. Talvärde: 16 x 153 eller 2448. "Människofiskare." Mark. 1:17. Talvärde 14 x 153 eller 2142. "Följ mig." Matt 4:19. Talvärde: 12 x 153 eller 1836. Varför skulle de följa? Jo Jesus säger i Joh. 14:6: "Jag är vägen." Talvärdet i de orden är 8 x 153, det vill säga 1224. Snart skall vi i versarna 19 och 22 höra hur Jesus på nytt säger till Petrus: "Följ mig." "Vägen sanningen livet." Joh. 14:6 har talvärdet 8 x 153 eller 1224. "Den trånga porten." Matt. 7:13. Talvärde: 13 x 153 eller 1989. (Erik Bernspång "Johannes" s 471)

Vackrast av sjöar i världen är Gennesarets sjö. Den speglar Saligheternas berg och Förklaringens Tabor, människofiskarnas nät pö stranden nära Kapernaum och de sluttande fälten som mognar till fyra skördar om öret sedan söningsmannen gött ut till att sö - och när natten faller, mjuk som sammet och ljum över höjder och dalar, tänds Galiléens stjärnor i vattnets blanka sköl. (Alf Henrikson "Dikter" s 106)

Undret med fiskarna är det enda under vi vet att Jesus utförde efter sin uppståndelse. Det har en klar anknytning till missionsbefallningen, och det visar att lärjungarna blir effektiva människofiskare endast genom att lyda Jesu ord. (Studiebibeln II:741)

Riket ... sänks ner på jorden. Det gör sitt stora notvarp och fångsten hamnar på evighetens kust. ... Som kyrkans första ledare skulle (Jesu lärjungar) lägga ut himmelrikets not och börja dra den genom folkhavet. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Matteus” s 111 i kommentar till Matt 13:47-50)


ca 1975 - ca 1950

Här växer nu förstlingsgrödan på Jesu åker. De människor som här är ”endräktigt församlade”, är den första synliga frukten av Jesu livsverk. De är världsmissionens pionjärgrupp. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 247 i kommentar till Apg 1:12-14)

Ro, ro till fiskeskär! Vad slags fiskar får vi där? Laxen fet och flundran bred, torsken grå och sillar små, och ålen stor och lång som så, och ålen stor och lång som så. ... Ro, ro till fiskeskär! Många fiskar får vi där, en till far och en till mor, en till syster, en till bror och en till dig, en riktigt stor, och en till dig en riktigt stor. ("Barndomslandet - De första stegen" s 14)

Det finns ett otal tydningar av (talet 153). Den rimligaste är, att man sammanräknar summan av de grekiska bokstäver som ingår i uttrycket ”Det är Herren”. Det ger nämligen 153. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 196 i kommentar till Joh 21:1-14)

När så fiskarna räknades ihop på sanden, lade (Johannes) märke till att antalet var 153. I grekiska alfabetet är varje bokstav också en siffra, och om man summerar ihop siffervärdet av bokstäverna i de grekiska ord som betyda ”Det är Herren” får man summan 153. Detta är det femte räknesättet. Summera ihop alla ditt livs välsignelser, all hjälp i möda och tröst i nöd. Summan som skrives under slutstrecket blir då: ”Det är Herren!” (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 218 i kommentar till Joh 21:1-14)

Vårt liv "en skrift på vattnet" om vi dränks i allt livs upphovskälla, i ett hav. Men Queequegs kista steg, Ishmael fick till skänks en ny kompasskurs bort från fuktig grav. Och visionära, som ser djupt, vill tro: Allt kött är klent men kärleks kraft så stor att om vår revbensbundna strävan mattas av och sjunker ner i sjön, eller i mull på land - kan själen som en blomma dras mot ljusets strand. Nu tycks mig den predikans ord som sand och skingras, som ett lyktljus av en il; han ligger ju begravd i fjärran land. Ej för hans ben hårt ankrade i jord jag skriver elegin, och knappast för hans själ. Han visste: Kristus står för sina ord, drar upp oss i sitt fisknät gäl mot gäl. (Derek Walcott "In a green night" s 31; Styrman, min broder)

Vi vänder åter till Elisabethville (i Kongo) och flyktinglägret med sina 40.000 människor. Här vill jag med några ord försöka ge en beskrivning av detta väldiga läger. "Flyktinglägret, vårt kokande människohav, som aldrig är sig likt från stund till stund. Rykten, bråk, kvinnor i vattenkö, barn som skrattar och vinkar - en obeskrivlig levande röra av mänsklighet. Lukten från träkolsmilorna på kvällarna. Röken som ligger i blåvita slöjor runt lägret i skymningen. (Fred Törnqvist "Minnen och glimtar från Kongo" s 38; början av 1960-talet)

Alla stod lutade över storgäddan, som låg invid stranden med den gulvita buken i vädret. Hubert hade inte överdrivit. Storgäddan var fet som en gris och hennes gap var imponerande. (Sivar Ahlrud "Flygmysteriet" s 133)


ca 1950 - ca 1900

Beck-Lasse vilar på årorna. Han låter båten ligga still. De ser nu tydligt hur fiskstimmet väsnas i viken. ... Kjell och Andreasson börjar lyfta näten. De är tunga som om de hängde fast vid bottnen. Braxen efter braxen dras upp. Simon håller med sin båt vid sidan av de andra och plockar upp fisken i säckarna. Större fångst har Lasse aldrig varit med om att hämta hem. Han sitter och småvisslar. I nätet vid Åviken är lyckan sämre, men det halvtjog fiskar som fastnat där är stora och feta. Då de bär upp säckarna till gården beräknar de fångsten till etthundratjugufem kilo. (Sven Edvin Salje "På dessa skuldror" s 155-156)

Styrelsen (i Angelus Temple i Los Angeles) består av 24 medlemmar - alltså ett bibliskt tal, de 24 äldste. ... (Efter pastorn) kommo sångledaren och musikanterna, vilket antal var, om jag inte räknade fel, 48. Så kommo sångarna, damer och herrar, som jag räknade till 200. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 343-344; besök i USA 1936; BG Ask-kommentar: antalet äldste + antalet medverkande blir alltså 273. En tillfällighet eller en medveten anspelning på 4 Mos 3:39-43?)

Chai-I hette (eleven). ... Läraren älskade sin duktige elev och intresserade sig för honom mera än för de andra barnen. Lekande lätt inlärde han de olika skrivtecknen. En åtta tusen olika skrivtecken kunde han läsa och skriva. Då han slutat skolan fick han plats på ett postkontor i Fengchen. ... Nästan alla kineser utan undantag trodde på och tillbad avgudar. Själv var han ateist. Han skrattade och gjorde gäck av dem, som gick till templen och tillbad avgudar. Att det fanns en levande Gud ville han ej heller tro. En söndagseftermiddag tyckte han det var väldigt tråkigt. ... Då började han fundera på att gå till den enda kyrkan som fanns i staden. Sagt och gjort, han gick dit, satte sig allra längst ned i salen. ... Från denna dag fortsatte han att komma till mötena. ... Han kom i väldig syndanöd. En dag uppsökte han ... missionären och omtalade sin ställning för honom De böjde sina knän och bad till Gud om nåd och frälsning för Chai-I. Det var en stor fisk, som den gången hamnade i näten. ... Troget har (vår förste kinapastor) Chai tjänat sin Herre och Mästare. ... I tjugo år hade jag förmånen, att arbeta tillsammans med denne Herrens tjänare. ... År 1948 var det sista gången jag såg de välkända dragen och tryckte hans händer till avsked. Han sade då: "Nu ses vi ej mera här på jorden, men vi mötas hos Gud." (Ester Svensson "Vår förste kinapastor" s 73-74; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

Här (i Josef från Arimatea) var material att skapa en utmärkt kyrkomedlem av, en ledare, en aktad man, en rådsherre och därtill rik, så att han kunnat hjälpa församlingen i finansielt hänseende. Det var en fisk värd att fångas. - Här ha vi sålunda en syndfri människa, eller hur? Nej, icke riktigt. Men vi ha en riktig kristen. Ja, det beror på det. (Gustav F. Johnson "Josef från Arimatea I"; predikan hållen i Edgewater, Chicago, kommentar till Matt 27:57-60; Mark 15:42-46; Luk 23:50-54; Joh 19:28-42; Jönköpings-Posten 1927-09-09)

På Atlanten seglade (under första världskriget) lasarettsfartygen alltid med ett stort rött kors målat på den vita fartygssidan och om natten fördes lanternor. . . . I början av kriget fingo lasarettsfartygen lov att segla fritt enligt folkrättens bestämmelser, men efterhand som de tyska sjöofficerarna ledo nederlag på havet, blev krigförandet så rått, att man icke heller respekterade lasarettsfartygen, där sjuka, sårade och lemlästade människor lågo försvarslösa, vårdade av kvinnor, som utövade barmhärtighetskallet. År 1916 sänktes det första lasarettsfartyget, och allt som allt sänktes 12 lasarettsfartyg under kriget. . . . Den 26 febr. 1918 torpederades det 6,800 ton stora lasarettsfartyget "Glenart Castle" i Bristolkanalen. Det var en beckmörk natt med hög sjö och kl. 4 f.m. träffades fartyget, som hade alla ljus tända, av en torped i maskinrummet och sjönk efter 7 minuters förlopp. Icke desto mindre fick man 7 båtar satta i vattnet och sedan dessa drivit omkring i flera timmar under ständig ösning räddades de av en jagare och en fransk skonert. De räddade glömde inte de hjärtskärande skrik, som ljöd från alla håll i vattnet från de kämpande kvinnorna och männen. Då allt efterhand blev tyst och stilla, hade 153 människor drunknat som offer för en av de fruktansvärdaste förbrytelser mot nonkombattanter. U-båtens chef kan nog aldrig glömma dessa skrik . . . Förutom dessa 12 fartyg angrepos åtskilliga andra lasarettsfartyg av u-båtar, men dessa lyckades ej sänka dem. ("Värdskrigets historia, Sjätte bandet" s 5-6,9)

Nivån (på teaterföreställningarna) var ... oftast hög under denna förkrigsperiod. ... När Tora Terje (år 1912) framträdde i sin första större roll (i Galsworthys "Kamp"), verkade hon närmast som en varning att nu stod man inför en ny tid, som skulle formas av primitiva krafter därnerifrån folkdjupen. ... Den primitiva styrkan i hennes genialitet gjorde det (så småningom) möjligt för henne att både finna form och innehåll åt de klassiska passionsgestalterna med deras mörka hetta och att bära upp den ena efter den andra av de jätteroller, vari de moderna författarna sökt inrymma hela sin kvinnoanalys. (Per Lindberg "Teater och film" s 348-349)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Här sover blank den döda sjön, där ingen måse dyker, där ingen pilgrim eller präst för ned sin mula eller häst i middagshettans timmar och fyller på sin säck av skinn, och intet segel simmar, och ingen Petrus halar in ett lastat nät som glimmar. När långt i kvällssolns hemska glans siroccon stryker vassen ned: "Guds fred, du bleka sjö, Guds fred! nu ta vi upp de dödas dans!" (Verner von Heidenstam "Österländska minnen och myter" s 44; Döda havet)

På Värmlandsnäs (sommaren 1870) träffade jag pastor Andreas Fernholm på väg liksom jag till Värmlands Ansgariiförenings årsmöte i Åmål. På ångbåten från Säffle - över en vik av Vänern - voro nästan uteslutande missionsvänner. Då som nu sammanförde ett provinsmöte människor så som noten samlar fiskarna i havet. I Åmål blevo missionsföreståndaren, kyrkoherde Almkvist, pastor Fernholm och jag den vänlige prosten Frykstrands gäster. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 107; Palmbergs egna anteckningar)

I sjön Tolken, belägen ett par mil från Borås, fångades häromdagen på ett enkelt dragspån eller s. k. swirfwel en gädda, som wägde fulla 31 skålpund, och mätte 2 alnar 1 1/2 tum i längd. Hufwudets längd war 13 1/2 tum, och widden omkring buken fullt en aln. I anseende till det klena metdonet nödgades fiskaren handskas med gäddan i öfwer 2 timmars tid, till hon slutligen utmattades, då hon blef så till wida handterlig, att hon kunde uppkastas i ekan, der hon dödades genom hårda slag i hufwudet. (Jönköpings-Posten 1869-07-03 "Fångad gädda 2 alnar 1 1/2 tum lång")

Från Bergen skrifwes att sommarsillfisket slagit synnerligen wäl ut, särdeles hwad fetsillen beträffar, som lärer wara af en alldeles förträfflig qvalitet. Kännare försäkra, att man icke på 10 år siktat så stor och fet sommarsill. (Jönköpings-Posten 1868-08-12 "Stor och fet sommarsill")

År 1704 skrev Karl (XII) från lägret i Hellsberg till Ulrika Eleonora: "Vi hava nu haft här en hop svenske fruer, som kom i våras med skepp över och hade en hop brudar med sig, så att här haver nu hållits bröllop mest var dag." Med grevinnan Piper i spetsen kom "mycket förnämt fruentimmer" till det nya lägret i Rawicz. Genast började en rad uppsluppna fester och andra spektakel, med fältet fritt för "alliancer" och giftermålsplaner. Samtiden döpte snart tillställningen till "det stora fiskafänget". Numera hörde Arvid Horn till de större fiskarna. Som kaptenlöjtnant hade han varit ett respektabelt parti för en faderlös ungmö ur den nya lågadeln, men som generalmajor och kungens förtrogne kunde han sikta så mycket högre. Grevinnan Piper, född Törnflycht, hade med sig sin syster, Inga Törnflycht, som år 1701 hade blivit änka efter vicepresidenten i Svea hovrätt, Pehr Broméen. . . . Bröllopet stod den 30 april (1705). Båda kungarna var där, både Karl och Stanislaw, liksom Stanislaws drottning. Ett vackrare par fick man söka, menade Cederhielm, "i tvenne kongariken, Sverige och Polen". (Gunnar Wetterberg "Från tolv till ett - Arvid Horn" s 114-116)

Detta skulle vara det största av under, att hela världen, utan några under, ivrigt skulle komma att tas upp i tolv fattiga och olärda människors nät. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:5)


Sångarna:

Apostlar gick ut med budskap till folken att Kristus är Gud. De lade ett hav mellan makternas hot och livet i tro på Guds mäktiga Ord: ur döpelsens hav steg en mänsklighet fram i tron på hans namn. (O Hartman: Psalmer och Sånger 62:3)


Egna kommentarer och funderingar:

En fisk/läckerbit kan beteckna en människa. Jfr Luk 5:1-11 där Jesus i samband med Petrus’ underbara fiskafänge uppmanar honom att fånga människor. Förr dränktes människor i floden. Nu räddas de till liv. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:1-3.

Efter Kristi himmelsfärd var 120 troende judar tillsammans (Apg 1:15). De andra räddade människorna – ”hedningar” och/eller judar (jfr Jer 16:16) – representeras av de 153 fiskarna/läckerbitarna här i Joh 21:11. Tillsammans kommer de att fylla frånvaron av de saknade 273 leviterna i öknen. Talet 120 kan också anspela på det överblivna brödet i de tolv korgarna (med tio bitar i varje korg?) som omtalas i Joh 6:13. Det blev också fiskar över, 153 stycken. Jämför också de 276 i Apg 27:37. Om vi drar ifrån Paulus och hans sannolikt två reskamrater (Silas och Lukas) blir talet 273. Jämför vidare med de möjliga anspelningarna till leviterna i Joh 6:16-21 (se Egna kommentarer och funderingar) och Joh 8:57.

Vi kan också lägga märke till att talet 153 = 3 gånger 51, där 3 är Guds talsignatur och 51 ett tal som tillhör en framtida och ny tidsålder. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Upp 17:9b-11.


Ytterligare studier: Matt 5:16; Mark 2:21; 13:10; Luk 5:36; Joh 6:9,11; 21:13; Upp 1:6; 6:9,11.

Richard J. Bauckham "The 153 Fish and the Unity of the Fourth Gospel"; Neotestamentica 36 (2002): 77-88.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-08; 2012-05-23; 2014-12-18)

Tillbaka till Start

21:12-14 Jesus säger till dem: “Kom hit (och) ät frukost.” Men ingen av lärjungarna, som visste att det är Herren, tog (hela tiden) mod till sig att utforska Honom (genom att fråga): ”Vem är Du?” Jesus kommer och tar brödet och ger (det) till dem och likaså den lilla läckerbiten. Men (א,* א) då/sedan Jesus hade rests upp ut ur döda (kroppar) (var) det här allaredan tredje gången, som han gjordes synlig för lärjungarna.

Ord för ord: 21:12 (21 ord i den grekiska texten) säger (till)-dem '-en Jesus'/Jesus: kom-hit ät-frukost. ingen men tog-(hela-tiden)-mod-till-sig (av)-'-na lärjungar' (att)-utforska honom: du vem är? vetande-(och-havande-vetat) att '-n herre'/herren (det)-är. 21:13 (14 ord i den grekiska texten) kommer '-en Jesus'/Jesus och tar '-et bröd'/brödet och ger (till)-dem, och den lilla-läckerbit likaså. 21:14 (12 ord i den grekiska texten) det-här men allaredan tredje-(gången) gjordes-synlig '-en Jesus'/Jesus (för)- '-na lärjungar'/lärjungarna havande-rests-upp ut-ur döda.


1883: Jesus sade till dem: Kommen hit och äten. Men ingen af lärjungarne dristade fråga honom: Hvem är du? emedan de visste, att det var Herren. Då gick Jesus och tog brödet och gaf dem, och likaledes fisken. Detta var nu tredje gången Jesus uppenbarades för sina lärjungar, sedan han hade uppstått från de döda.

1541(1703): Sade Jesus till dem: Kommer, och äter. Och ingen af Lärjungarna djerfdes till att spörja honom: Ho äst du? efter de wisste, att det war Herren. Då kom Jesus, och tog brödet, och gaf dem; och fisken sammaledes. Detta war nu tredje reson, att Jesus uppenbarades sinom Lärjungom, sedan han war uppstånden ifrå de döda.

LT 1974: ”Kom och ät frukost nu”, sade Jesus, och ingen av oss vågade fråga honom, om han verkligen var Herren, för vi var alldeles säkra på det. Sedan gick Jesus runt och serverade oss bröd och fisk. Det var tredje gången som Jesus visade sig för oss, sedan han kommit tillbaka från de döda.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Israels söner) gjorde gåvorna redo, ända till det att Josef (skulle) komma mitt på dagen, ty de hade hört, att de står i begrepp att äta frukost där. (1 Mos 43:25, Grekiska GT)

Josef talade i riktning mot sina bröder: ”Jag är Josef. Lever min fader ännu?” Och/men hans bröder förmådde inte svara honom, ty de oroades (över hans närvaro). (1 Mos 45:3, Grekiska GT)

Det blev som/när Salomo hade fört ’att bygga’/’byggandet av’ Herrens hus till en avslutning ..., (att) Herren skådades för Salomo en andra gång. (1 Kung 9:1-2a, Grekiska GT; jfr Joh 21:14)

(Herren sade:) ”Hör Mig och ät goda ting och er själ skall njuta i goda ting.” (Jes 55:2b, Grekiska GT)

(Tobit sade:) ”I/på den femtionde dagen (i) (min hustrus och min sons och min) högtid … blevs/ordnades det en fin frukost åt mig, och vi ‘föll upp’/’lade oss tillbaka’ till det att äta frukost.” (Tobit 2:1b, S)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Simon Petrus och Andreas:) “Kom hit bakom Mig, och Jag skall göra er (till) människofiskare.” (Matt 4:19)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”In i vilken stad eller by ni – alltefter omständigheterna – må komma in i, utforska vem (som) är värdig i den.” (Matt 10:11a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Amen säger Jag till er att/: ’(Det) är några av dem som står här, ’vilka som än’/vilka inte/förvisso ej må smaka död ända till – alltefter omständigheterna – de må skåda Människans Son, då Han kommer i/med Sitt rike.’” (Matt 16:28)

(Kungens slavar sade till dem som hade kallats:) “Kom hit in i/till bröllopsmåltiderna!” (Matt 22:4b)

Ingen förmådde att svara (Jesus med) en utsaga, inte heller tog någon längre mod till sig att från den där dagen utfråga Honom. (Matt 22:46)

När Människans Son – alltefter omständigheterna – må komma i Sin härlighetsglans … (skall Han säga:) ”Kom hit, de (människor) som har varit (och är) Min Faders välsignade, ärv riket som har gjorts (och görs) redo åt er från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning.” (Matt 25:31a,34b)

Då (Jesus) hade tagit de fem bröden och de två fiskarna (och) då Han hade sett/tittat upp in i himlen, välsignade Han och ’styckade ned’/’bröt itu’ bröden och gav * (א ,*א, B*) till lärjungarna för att de måtte sätta (det) vid sidan av dem. Och Han delade de två fiskarna i portioner (med) alla. (Mark 6:41)

Bestörtning hade omslutit (Simon Petrus) och alla de (som var) tillsammans med honom på/’för ... skull” fiskfångsten, den (א,* א, A) som de hade ’tagit tillsammans’/’samlat ihop’. ... (Jesus sade till Simon Petrus:) ”Från nuet skall du ’vara fångande’/fånga människor levande.” (Luk 5:9,10b)

... En farisé frågade (Jesus), på vilket sätt Han måtte äta frukost vid sidan av honom. (Luk 11:37a)

(Herren sade till Sina lärjungar:) ”Låt era höfter vara varande (och havande varit) omgjordade runt omkring … Lyckliga (är) de där slavarna som (deras) herre kommer att finna varande vakna, då han har kommit. Amen säger jag er, att han skall omgjorda sig runt omkring och få dem att ’luta sig tillbaka’/’lägga sig ner (till bords)’. * (א*).” (Luk 12:35a,37)

I det att 'luta sig ner Honom'/'(Jesus) hade lagt sig ner till bords' i sällskap med (emmauslärjungarna och) tagit brödet, välsignade Han, och då Han hade styckat/’brutit (det) i bitar’, gav (א,* א) Han dem (hela tiden). Men deras ögon öppnades alltigenom, och de fick ytterligare kunskap om Honom. (Luk 24:30b-31a)

Då (de elva och de andra lärjungarna) hade fruktat (א,* א) och blivit förskräckta, tänkte de (hela tiden), att titta/’de tittade’ på en ande. (Luk 24:37)

(Emmauslärjungarna) 'gav på'/räckte (Jesus) en ’del av’/bit stekt fisk. (Luk 24:42)

(De som hade tagit emot Petrus' utsaga) ’var (hela tiden) tålmodiga mot’/’anslöt sig (hela tiden) till’ apostlarnas lära och gemenskapen, till brödets styckande/brytande och bönerna. (Apg 2:42)

(Herren sade:) ”Jag (är) dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.” Men då Mose ’hade blivit skälvande’/skälvde, tog han (hela tiden) inte mod till sig att ’förstå helt och hållet’/’ta till sitt hjärta’. (Apg 7:32)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus tog så bröden och ’var tacksam’/tackade Gud och gav (א,* א) till dem som låg upp/’till bords’ , likaså och/också ut ur/av de små läckerbitarna så mycket som de (hela tiden) ville. (Joh 6:11)

Efter de här tingen gjorde sig Jesus själv åter synlig för lärjungarna uppå Tiberias’ hav. (Joh 21:1a)

Som (lärjungarna) så steg av ’in i jorden’/’upp på land’, ser de en träkolshög liggande, och en liten läckerbit som ligger på (den) och ett bröd. (Joh 21:9)


Hembygdens predikan:

Allt var här redo på stranden, liksom allting alltid har varit redo å Guds sida. ... Men lärjungarna ... bidrogo ju även till måltiden? ”Bären hit av de fiskar I nu fångaden.” Men vem hade givit just de fiskarne? Det var Herren. De lade nätet i vattnet, det var allt. Men fångsten, de ett hundra femtiotre fiskarne, hade han redan i beredskap i sjön. När de därför kommo fram med fiskarne, var det hans egen gåva de buro fram. Sålunda var även i det avseendet allting redo. Så skall det även bliva, så länge en behövande människosjäl går på jorden. Såsom aposteln säger till Timoteus: Gud giver oss allt rikligen till åtnjutande. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 219-220, Första söndagen efter påsk, Joh 21:1-14)

Nu är det dag och alldeles ljust och ingen av lärjungarna dristade sig att fråga Jesus vem han var, ty de förstodo nu att det var Herren. ... Vi glömmer så ofta, att han kom till de sina vid Tiberias' sjö mitt uppe i vardagsgärningens mångahanda, och han välsignade deras gärning. O låt oss få säga varandra så varmt vi nu kan göra de'. Jesus står alltfort vid stranden av vår vardagsmödas hav, och han kommer alltfort till oss när vi utföra våra händers arbete och kasta ut våra nät till fångst. Med andra ord, han har alltid blick för våra olika behov, och han vet så väl om, när vår båt är tom. Och om vår tro verkligen blir klarsynt och omsatt i lydnad, så skall vi alltfort få erfara, hur Jesus är nära och hjälper och leder även i vardagens enkla små ting. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:

Just när festen i Kana gick mot sitt slut stod den häpna bröllopsvärden där med sexhundra liter av det finaste vin – i krukor som nyss fyllts med vatten! Det var under en måltid Jesus instiftade ett nytt förbund med mänskligheten. Och efter sin uppståndelse mötte han sina lärjungar med en välsmakande strandfrukost. ... Måltiden är en miljö för andliga samtal i Bibelns värld. Måltiden ges oss inte bara för att stilla vår hunger. All måltidsgemenskap pekar fram mot den stora måltid som Jesus talade med sina lärjungar om: ”Ni skall få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike.” (Peter Halldorf ”Andens folk” s 18)

Josef är en tydlig förebild för Jesus. han förskjuts av sina bröder på samma sätt som Jesus förkastades av sina egna. ... Förkastad av sina bröder upphöjs han ... av Gud, och blir sina bröder till räddning. Josefs öde föregriper Jesu historia. Först när de en andra gång kommer dit går det upp för dem vem han är. (Peter Halldorf ”Andens folk” s115-116 i kommentar till Apg 7:9-16)

Jag har levat med mitt fysiska handikapp i över fjorton år nu. Det inledande traumat med vetskapen om att vara förlamad från nacken och nedåt har varit löst i många år. . . . Något som verkligen hjälpte mig mitt i min hopplöshet och depression var att veta att en dag skulle jag i alla fall ha en kropp som fungerade; händer som kunde gripa och fötter som kunde springa; inte en änglagestalt utan en förhärligad kropp, ungefär som den kropp Jesus hade efter uppståndelsen. Han gick med sina lärjungar, åt tillsammans med dem och gjorde helt jordiska, mänskliga saker. (Joni Eareckson "Fysiskt handikapp" s 276-277)

”Kom och ät frukost”, sade lammet med sin späda milda röst. Först då såg de att en eld brann i gräset och att några fiskar halstrades över. De slog sig ner och åt, hungriga för första gången på många dagar. Och det var den läckraste mat de någonsin hade ätit. ”Kära lilla lamm”, sade Lucy, ”är det här vägen till Aslans rike?” ... ”Det finns en väg till mitt rike från alla världar”, sade lammet, och ännu medan han talade mörknade hans snövita ull till guldbrunt och han växte och han var Aslan själv, stor och väldig, och hans man strålade av ljus. (C.S. Lewis ”Kung Caspian och skeppet Gryningen” s 192-194)

Gamla tiders mathållning (i Månsarp), som bestod åtminstone till 1920-talet, baserades så gott som helt på gårdens egna produkter, d.v.s. kött, fläsk, mjölkvaror, potatis, kål, kålröter, lingonmos. . . . Det var vanligt, att man drack kaffe, innan man gick till ladugården på morgonen. Kl. 8 var det dags för frukost. Då åt man kokt röd potatis, s.k. skinnpotatis, med sill eller fläsk och mjölksås. Efterrätten bestod av lingonmos och mjölk. (Lennart Gustavsson "Livet i Månsarps kyrkby" s 93)

(I möbelverkstäderna i Jönköping på 1890-talet) var tiden mellan kl. 1/2 9 - 9 anslagen till frukost. Denna avåts gemenligen på verkstaden och bestod av smörgås, kaffe och - Stockholms-Tidningen. Det var yngsta pojkens åliggande att varje morgon hämta erforderligt antal exemplar. Priset var 2 öre. Medan man mumsade och åt, läste man om det pågående kriget, upproret i Mexiko eller riksdagsförhandlingarna. (Gustaf Vikner "Några minnen från livet på möbelverkstäderna i Jönköping på 1890-talet" s 33)

Stora Hotellet i Jönköping var känt som ett av vårt lands förnämsta och största härbärgen för resande. Dess innehavare eller chef minns jag ej, men kassören hette Gillberg, vilken tillika hade en liten hushållshandel vid Barnarpsgatan. Låt mig då först berätta litet om hans duktiga, beskäftiga fru, som skötte affären och med hjälp av ett enda biträde i köket under höstterminerna höll spisning för skolgossar. Väl och propert hållen, hade den merendels ett tiotal matfriska skolgossar och äldre gymnasister till frukost-, middags- och kvällsmål, sådana, som icke hade sina hem i staden. Priset för månad kan jag inte uppge, men det bör ha hållit sig omkring 20 kr. Jag känner inte till om det existerade flera liknande måltidsinackorderingar för skolungdom. Störst och mest känd var denna säkerligen. (Barthold Carlson "Tillägg till 'Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet'" s 69)

"Om jag vore som du, Medenberg", (sade Göran), "... gick (jag) och åt frukost, vilket brukas så här dags, och bjöd en vän med mig, ifall jag hade någon. Ty oss återstår nu ingen enda fläck i Jönköping, som jag icke uppgivit för dig." ... "Frukost, Göran? Din vink är oratorisk: låtom oss icke emotstå den. Visa mig blott lokalen för goda förlorade ägg med biffstek, fransk senap och soja." ... "Skralt är här gunås med värdshusmaten i självaste huvudstaden för alla slags viktualier. Jag tror vi göra bäst om vi taga vår biff på Gästgivaregården." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 120)

Då jag var tre år (flyttade) mina föräldrar år 1830 (från torpet Kjerrbo under Odensjö i Barnarp) till Bashult. . . . Lefnadssättet (i Barnarp) utmärkte sig för stor tarflighet och enkelhet serdeles i hvardagslag. . . . Frukost eller dagvar vid kl. 8-9 f. m., då man fick äta sig mätt, (bestod) vanligen af sill och potatis jemte välling. (Abraham Rundbäck "Anteckningar från mitt lif" s 83,91)

1808 blev (kapellanen Samuel) Åstrand (i Kristinakyrkan i Jönköping) nämnd till komminister i Nässjö församling. ... Nässjö komministerboställe bestod av stuga med tvenne sidokamrar i huvudbyggnaden. ... Redan vid halv femtiden på vintermorgonen kommo pigorna in i storstugan där prästfolket låg och sov. De tände en flammande furubrasa i spisen och satte sig sedan att spinna, allt under det att de sjöngo en och annan morgonpsalm. ... Efter en (till) en och en halv timme tågade spinnerskorna åter ut, den ena för att ansa kreaturen, den andra för att laga frukost åt husbondfolk och drängar. Denna frukost bestod oföränderligen av havremjölsvälling och blandbröd, d.v.s. bröd av blandat havre- och något rågmjöl. (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 12,15-16)

På vintern 1586 företog en förmögen borgare från staden Ulm i Sydtyskland vid namn Samuel Kiechel en resa från Skåne, som då var danskt, genom Småland norrut till Uppsala och tillbaka igen. Hans reseskildring innehåller mycket av intresse. ... Strax efter midnatt den 13 februari kommo vi till en liten stad i Småland, kallad Jönköping. Vi lågo där hos borgmästaren och hade den dagen rest hela 11 mil. Den 13 lågo vi där stilla till middagen, ty det var fastlagssöndag, vilken invånarne höllo mycket på. Här kokas på en gång så mycket kött, skinkor, svinhuvud, tungor, fläsk och dylikt, som länge håller sig, att efter en månad, ja väl sex veckor efteråt framsättes av samma kött. Så satte man fram för oss under vägen sådant kött, som blivit kokt vid jultiden. Då vi hos nämnde borgmästare intagit en tämligen grundlig frukost, reste vi vidare och kommo snart upp i bergen, där det ännu fanns tämligen mycket snö. Till vänster har man en insjö, som är 1 mil bred och 18 mil lång. Den 14 ... vid frukostdags kommo vi till en ståtlig kyrkherre, som höll fest och hade andra präster till gäster. Även vi blevo inbjudna och enligt detta lands sed ärligen och väl trakterade. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1521-1611" s 521-523; Samuel Kiechels resa genom Sverige på Johan III:s tid)

Fisk var en älsklingsrätt som aldrig saknades vid en sabbatsmåltid. (Edersheim II:209)


Sångarna:

Det är sant att Jesus giver allt för intet på vår färd, det är sant att Jesus lever, att Han är vår Broder här. (B Setterlind: Psalmer och Sånger 49:4)

Det är Herren, lärjungskaran Skyndar med sin båt i land. Slut är mödan, slut är faran, Herren väntar dem på strand. Riklig måltid där han giver, Mödan byts i ljuvlig ro. Sorgen själv till glädje bliver, Då hos Jesus vi få bo. (J Grytzell: Psalmisten 1928 nr 122:3)

Likt vårdagssol i morgonglöd Gick Jesus fram ur natt och död Till liv förutan like. Därför, så länge världen står, Det efter vinter kommer vår Också i andens rike. (NFS Grundtvig-JA Eklund: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 472:1; jfr Psalmer och Sånger 198:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Den tredje gången som Jesus var synlig för lärjungarna, efter det att Han upprests ut ut ur döda (kroppar) kan jämföras med situationen i 1 Mos 45:3 vilken var den tredje gången som Josef visade sig för sina bröder, efter det att han sålts till egypterna. Och detta var den gång när bröderna kände igen Josef, ledaren för hela Egyptens land (1 Mos 45:8). Nu har några av lärjungarna en försmak av Människans Son som kommer i Sitt rike med de saknade människorna från alla nationer (jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:10-11).

Se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:4-7a och Joh 21:7b.

Och livet gjordes synligt, och vi har skådat (och skådar) och vi är vittnen och kommer bort med ett budskap till er (om) det tidsålderslånga livet, ’vilket som än’/vilket (hela tiden) var i riktning mot Fadern och gjordes synligt för er. (1 Joh 1:2)


Grekiska ord:

aristaô (äta frukost) 1 Mos 42:25; Tobit 2:1; Luk 11:37; Joh 21:12 – 1 Sam 14:24; 1 Kung 13:7; Joh 21:15.

exetazô (utforska) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 10:11; Joh 21:12 – Ester 1:1o(A14); Salomos Vishet 6:3; 11:10; Syr 3:21; 11:7; 13:11; 18:20; 23:10; Matt 2:8.

tolmaô (ta mod till sig) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 22:46; Joh 21:12; Apg 7:32 – Ester 7:5; Judit 14:13; 2 Mack 4:2; Mark 12:34; 15:43; Luk 20:40; Apg 5:13; Rom 5:7; 15:18; 1 Kor 6:1; 2 Kor 10:2,12; 11:21; Fil 1:14; Judas v 9.


Ytterligare studier: Matt 14:19; 15:36; Mark 8:6; Luk 9:16; 11:11; 12:31; 24:43; Joh 4:27; 6:9,11; 8:25; 20:18-19,26; 21:15; Apg 1:3; 10:41; Upp 7:13; 19:17-18.

Alan Shaw "The Breakfast by the Shore and the Mary Magdalene Encounter as Eucharistic Narratives"; Journal of Theological Studies 25 (1974): 12-26.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-08; 2012-05-25; 2014-12-19)

Tillbaka till Start

21:15 När de så hade ätit frukost, säger Jesus till Simon Petrus: ”Simon * (א*), välkomnar du Mig mer (än) de här?” Han säger till Honom: ”Ja, Herre, Du vet, att jag är vän med Dig.” Han säger till honom: ”Valla Mina små baggar.”

Ord för ord (29 ord i den grekiska texten): När så (de)-åt/'hade ätit'-frukost säger (till)-'-en Simon'/Simon Petrus '-en Jesus'/Jesus: Simon, välkomnar-(du) mig mer (av/än)-de-här? (han)-säger (till)-honom: ja herre, du 'vet-(och-har-vetat)'/vet att (jag)-är-vän-med dig. (han)-säger (till)-honom: valla små-'-na baggar'/baggarna mina.


1883: När de nu hade ätit, sade Jesus till Simon Petrus: Simon, Jonas' son, älskar du mig mer än dessa? Han sade till honom: Ja, Herre, du vet att jag har dig kär. Han sade till honom: Föd mina lamm.

1541(1703): Då de nu hade ätit, sade Jesus till Simon Petrum: Simon Jona, älskar du mig mer än desse? Han sade till honom: Ja, Herre, du wetst, att jag älskar dig. Sade han till honom: Föd min lamb.

LT 1974: Efter frukosten sade Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes' son, älskar du mig mer än dessa andra?” ”Ja”, svarade Petrus, ”du vet att jag är din vän.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jakob sade till de män som han kallade sina bröder:) ”Valla fåren, då ni har vattnat/’gett ... vatten’ (dem och) då ni har gått bort.” (1 Mos 29:7b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose: “Påskalammet) skall för er vara ett fullkomligt/felfritt, manligt får, ett år gammalt. Ni skall ta det från baggarna och getabockarna.” (2 Mos 12:5, Grekiska GT)

. . . (Aron) byggde ett offeraltare helt och hållet mitt emot (den gjutne ungtjuren). (2 Mos 32:5a, Grekiska GT)

(Herrens budbärare sade till Gideon:) “Du skall rädda Israel. ... Skåda, jag har skickat ut dig.” Och Gideon talade i riktning mot honom: ” ... Skåda, ‘mitt antal av ett tusen’/’min släkt’ har varit svag i Manasse, och jag är den mindre/minste i min faders hus.” Och Herrens budbärare talade i riktning mot honom: ”Herren skall vara i sällskap med dig.” (Dom 6:14b-16a, Grekiska GT, B)

(Israel sade:) ”Valla ditt hus, David.” … (1 Kung 12:16b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Jag var som en menlös liten bagge som leddes av det att offras (och) jag hade inte kunskap.” (Jer 11:19a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “O, Israels herdar, ej skall (väl) herdar valla sig själva? Skall inte herdarna valla fåren?” (Hes 34:2, Grekiska GT)

Judarnas äldste ... skickade bort (till den romerske kungen) från Simon, prästledaren, och judarnas folkförsamling. (1 Mack 15:17)

(Jesus, Syraks son, sade: “David) välkomnade Den som hade gjort honom.” (Syr 47:8b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Ni är jordens salt." (Matt 5:13a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Låt er utsaga vara 'Ja, ja', 'Inte, inte'. Men (vad som är) utöver de här tingen är ut ur den onde (eller ’det onda’).” (Matt 5:37)

(Jesus sade till de tolv:) "Varje/’var och en’ vem som än kommer att bekänna i/med Mig framför männniskorna, kommer och/också Jag att bekänna i/med honom framför Min Fader, Den (som är) i himlar (P19, א,* א) ." (Matt 10:32)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Ni må ej uppta som en lag att Jag kom (för) att kasta/'föra ut' en frid emot jorden. Jag kom inte (för) att kasta/'föra ut' en frid emellertid/utan en dolk." (Matt 10:34)

(De som tog tvådrachmaskatt sade till Petrus:) ”Avslutar/fullgör inte din lärare tvådrachma(mynt) * (א*)?” Han säger: ”Ja/jo.” (Matt 17:24b-25a)

(Petrus sade till Jesus:) ”Om de alla ‘fås att snava i’/'snavar på' Dig, skall jag ’inte heller’/’i varje fall inte’ någonsin ‘fås att snava’/snava.” Jesus yttrade till honom: “Amen, säger Jag dig, att i den här natten, innan en tupp ‘höja/höjer sin röst’/gal, skall du tre gånger förneka bort Mig.” Petrus säger till Honom: ”Och om jag – alltefter omständigheterna – må vara tvungen att dö tillsammans med Dig, skall jag inte/förvisso ej förneka bort Dig.” (Matt 26:33b-35a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “(Den) som – om alltefter omständigheterna – må skämmas för Mig och Mina utsagor i det här släktet, äktenskapsbryterskan och en missare (av Guds mål), för honom skall och/också Människans Son skämmas, när – alltefter omständigheterna - Han må komma i sin Faders härlighetsglans i sällskap med de heliga budbärarna.” (Mark 8:38)

(En av de skriftlärda utfrågade Jesus:) “Av vad slag är ett första bud av alla?” Jesus svarade att/: “Först är ‘Hör, Israel! Herren vår Gud är en Herre. Och du skall välkomna Herren din Gud ut ur/av hela ditt hjärta och ut ur/av hela din själ och ut ur/av hela ditt sinne och ut ur/av hela din stabilitet.’ Ett andra är (א,* א) det här: ’Du skall välkomna din granne/nästa som dig själv.’ Större än de här är inte ett/något annat bud.” (Mark 12:28b-31)

(Jesus) talade i riktning mot (tulluppbördsmännen): ”Praktisera/samla ej något mer till sidan av än det som alltigenom/’hela tiden’ är (och har varit) ordnat åt er.” (Luk 3:13)

(Jesus sade till fariseen:) “Simon, Jag har något att tala till dig.” Men/och han yttrar: ”Lärare, tala.” ”Två gäldenärer ’var (hela tiden) åt’/hade en viss penningutlånare: den ene stod (hela tiden) i skuld (med) femhundra denarer, men/och den andre femtio. Men (P3,א,*א,A) då deras/de ej hade medel att ge tillbaka, gav/efterskänkte han av fröjdbringande (nåd) till båda. Så vilken av dem kommer att välkomna honom mer/mest?” But (P3,א,*א) ’då Simon hade svarat’/’Simon svarade’ och talade: “Jag ‘tar nerifrån'/antar att/: ’Den åt vilken han av fröjdbringande (nåd) gav/efterskänkte mer/mest.’” Men/och Han talade till honom: ”Du har dömt upprätt/rättrådigt.” (Luk 7:40b-43)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag skickar er bort som baggar i vargars mitt.” (Luk 10:3b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Frukta ej, små/lilla, lilla hjord, eftersom er Fader har varit tillfreds med att ge er riket.” (Luk 12:32)

(Herren sade till Sina lärjungar: ”Var) lika människor då de ’tar emot i riktning mot’/välkomnar sin herre, när han må ’lösa upp uppåt’/’ge sig iväg’ ’ut ur’/från bröllopsmåltiderna för att, då han har kommit och bultat, de genast må öppna för honom. Lyckliga (är) de där slavarna som (deras) herre kommer att finna varande vakna, då han har kommit. Amen säger jag er, att han skall omgjorda sig runt omkring och få dem att ’luta sig tillbaka’/’lägga sig ner (till bords)’. * (א*).” (Luk 12:36b-37)

(En man i ett område långt borta sände den yngre sonen till) sina åkerfält (för) att valla grisar. (Luk 15:15b)

(Jesus sade till Simon:) ”Då du en gång har vänt dig intill (Mig), ’sätt fast’/’ge stöd åt’ dina bröder.” (Luk 22:32)

I de här dagarna då Petrus hade stått upp i brödernas mitt både/och en folkskara av namn var (hela tiden) emot/på samma (plats), som om 120. (Apg 1:15)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Små barn, ännu en små-/liten tid (א,*א) är jag i sällskap med er. (Joh 13:33a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Låt inte ert hjärta oroas. Men/och låt det ej vara fegt." (Joh 14:27b)

Den unga flickan, den (kvinnliga) dörrvakten, säger så till Petrus: ”Är ej och/också du ut ur/av den här Människans lärjungar. Den där säger: ”Jag är inte.” (Joh 18:17)


Hembygdens predikan:

(Ett förbund) är ingånget i evigheten och för evigheten. Däri förband sonen sig att enligt fadrens vilja uppoffra allt, även livet; och fadren att då göra honom till den store fåraherden. Detta skulle han bliva genom ett evigt förbunds blod, det är genom blod, gjutet enligt det eviga förbundet. Nu har Kristus, mina älskade, gjutit sitt blod och sålunda uppfyllt förbundsvillkoret å sin sida. Då måste – med helig vördnad sagt – även fadren fullborda sitt villkor, nämligen uppväcka honom från de döda och göra honom till den store herden för fåren. ... Kristus är den store fårahereden genom ett evigt förbunds blod, och förbliver det, djävul och värld till trots, så länge något förlorat får står att uppsöka och så länge fåren i hans hjord behöva vårdas och bevaras. Jubla därför, mitt hjärta, med änglarna i höjden. Ringen ock ut det, I påskens klockor, att det må höras i all världen. Kristus är den store fåraherden genom ett evigt förbunds blod. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 221-222, Påskdagen, Matt 28:1-8)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Pappa (Jerzy) fortsatte: " ... Det paradoxala med karriären är att vi egentligen bara kan lyckas till fullo när vi arbetar med det som är genuint viktigt i våra liv. Psykiatern Viktor Frankl, som var fånge i Auschwitz i tre år, har sagt så här: 'Du skall lyssna till vad ditt samvete bjuder dig att göra och sedan utföra detta så bra du någonsin kan. Du skall få se att framgången i det långa loppet - just i det långa loppet - kommer till dig just för att du glömt tänka på den.' Talmud säger något liknande: 'Den som löper efter storhet får se storheten fly undan; den som flyr storheten får se den löpa efter sig.' Jag kan bara säga att båda har helt rätt." (Stefan Einhorn "Den sjunde dagen" s 56-57; andra samtalet - människans uppgift)

Tre ganger hade (Peter) fornektet Jesus, og tre ganger gir Jesus ham anledning til å bekjenne sin kjaerlighet til seg. Mellom disse to hendingene ligger Jesus död og oppstandelse. Gjennom det som da skjedde viste Jesus den kjaerlighet som Peters kjaerlighet er et svar på. (Anfin Skaaheim "Johannesevangeliet" s 355)

Ordets (homologeô) etymologi är klar. Det är en sammansättning av ”homos”, den/detsamma, plus ”legô, säga, och betyder då: att säga detsamma, uttrycka sin överensstämmelse med. (Studiebibeln V:690)

(Mattis) röt (åt Lovis): Kvinna, varför är du inte hos ditt sjuka barn?" "Har jag ett sjukt barn", svarade Lovis lugnt. "Det visste jag inte. Men så fort jag har gett fåren vad di ska ha ..." "Det kan jag göra! Gå till Ronja", skrek han. ... När Lovis hade gått, matade han sina får och klagade sin sorg för dem. "Ni vet inte ni, hur det är att ha barn! Ni vet inte hur det känns när man ska mista sitt käraste lilla lamm!" Sedan teg han plötsligt, för nu kom han ihåg att de alla hade fått lammungar i våras. Och vad hade det blivit av dem ... fårfioler allesammans! ... En dag körde Lovis ut rövarna i snön för att tvaga sej och bli av med den värsta lorten. ... Utan förskoning drev hon ut dem i snön, och snart rullade det nakna, vilt tjutande rövare överallt i de snöiga backarna ner mot Vargklämman. ... Bara Skalle-Per vägrade istadigt att rulla sej i snö. "Dö kan jag göra ändå", sa han. "Och det vill jag göra med den lorten jag har." "Gärna för mej", sa Lovis, "men innan dess kan du väl åtminstone ansa hår och skägg på di andra vildbaggarna." Det gjorde Skalle-Per gärna, sa han. Han var skicklig med ullsaxen, när får och lamm skulle klippas, så nog kunde han få fason på vilken vildbagge som helst. (Astrid Lindgren "Ronja Rövardotter" s 82-83,101-102)

(Lisabet) tycker att det väsnas lite för mycket runt (sin nyfödda lillasyster och "salighetssak") Kajsa (som fötts på juldagsmorgonen), och ibland om kvällarna, när hon kommer över i Madickens säng och ligger på armen, händer det att hon frågar: "Tycker du mer om Kajsa än om mej?" Då säjer Madicken att det gör hon visst inte. Det är bara lite olika. Hon tycker om Kajsa på ett sätt och Lisabet på ett annat sätt, mycket mycket mycket! (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 232)

Vi har en bagge som heter Ulrik och han är arg. En dag hade pappa släppt ut fåren i hagen, och vi gick dit allihop för att ge (lammungen) Pontus mat. Men när jag fick se Ulrik mitt i skocken, sa jag: "Jag törs inte gå in i hagen, när Ulrik är där." "Det törs jag", sa Lasse. "Hit med nappflaskan!" Och så klättrade han över staketet. Då kom Ulrik emot honom och såg så arg ut. "Tror du jag är rädd, va", sa Lasse. Och så vände han och sprang det värsta han kunde, och Ulrik sprang efter. Lasse hann lagom kasta sig över staketet och Ulrik körde hornen i så det brakade. "Tror du jag är rädd, va", sa Lasse om igen. "Nä, inte på den här sidan staketet", sa Bosse. (Astrid Lindgren "Vår i Bullerbyn"; ej sidnumrerad bok)

Norrgårdarnas arga bagge ... stod där med sina stora, krumma horn och såg lömsk ut. För han skuttar över alla gärdsgårdar och stångar alla han ser. ... Ulrik heter den baggen. ... Nu var han visst argare än vanligt. Han böjde ner huvet och kom sättande emot oss och buffade åt alla håll. ... Ulrik såg inte ut som om han tänkte tröttna på att vakta oss. (Astrid Lindgren "Bara roligt i Bullerbyn" s 77-79)

Jag skulle gärna ha velat lämna det där tillfället i det förflutna åsido, för när jag nu skriver om år 1939 känner jag, hur hela mitt liv återvänder. Det är visst så att hat påverkar samma slags körtlar som kärlek; det framkallar till och med samma slags handlingar. Om vi inte hade fått lära oss, hur man bör tolka passionshistorien, skulle vi då enbart med ledning av deras handlingar ha kunnat säga, om det var den svartsjuke Judas eller den fege Petrus, som älskade Kristus? (Graham Greene "Slutet på historien" s 25)

"Det är trettio år sedan jag gifte mig", (sade Nigan), "och jag har firat mer än sextio helger med Cevdet (här i Istanbul). Nu är det 'urban bayrami' år 1936. Vi firar den tillsammans allihop: min man, mina två söner, min dotter, mina två svärmödrar och mina två små barnbarn." ... Kocken Nuri skulle snart komma in i matsalen gående på tå, bärande det stora servisfatet, precis som han brukade varje helg. Alla väntade på honom, och alla var nyfikna på hur han skulle bära fatet. "Såg du det? Ett av fåren hade en så här stor sten i magen!" Nigans yngste son Refik tecknade en cirkel på bordet med tumme och pekfinger. "Min yngste son har alltid varit nyfiken på allt. Det har han efter mig!" tänkte Nigan. Hon tittade på sin äldste son Osman, som svarade: "Ja, var det inte baggen?" De talade om fåren som slaktats i bakgården i morse. Nigan blinkade med ögonen när hon kände den där livslusten som alltid infann sig på helgerna när de slaktade två lamm och en bagge. (Orhan Pamuk "Herr Cevdet och hans söner" s 106-107)

Nu står Simon tillbaka. Han är vägd på en våg och befunnen allt för lätt; ty kärleken fattas. Huru vårdslöst hade han icke behandlat Mästaren, då denne kom in i hans hus. ... Det synes, att Jesus i själva verket icke sitter i högsätet i hans hem, utan är där till följd av en tillfällig ynnest. Ack huru är det med din kärlek? Det är ändock härpå alltsamman kommer an. ... Denna kvinna älskade mycket, säger Herren. ... Och märk, det är just till denna kvinna, som Herren säger: "Dina synder äro dig förlåtna." Hon som älskade mycket, behövde således höra, att hennes synder voro förlåtna. ... Se till, att också du kan få fortsätta att älska mycket! Ja, om du också icke själv kan giva dig det omdömet, att du så gör, se till, att du kan få älska mera än hittills! (Fredrik Hammarsten "Sådd på Guds åker - Predikningar Första årgången" s 263-266; kommentar till Luk 7:36-50 Andra söndagen i Fastan)

Jordkokorna lågo gråa i långa rader; men i en sluttning sågo (modren och barnet) plötsligen kokorna röra sig, och det var ryggarne av en fårahjord. Får äro ju snälla djur, lammen i synnerhet, men gumsen (= baggen) är icke att leka med, utan han är en okynnig en, som gärna anfaller dem som honom intet ont gjort. Och nu kom han mitt i vägen, hoppande över diket. Han böjde huvudet och gick baklänges. – Jag är så rädd, mamma, sade den lilla och hennes hjärta bultade. – O gud nådig i himlen hjälp oss, suckade modren, och såg bedjande uppåt det blå valvet. Och där vilade, fladdrande som en fjäril, en liten lärka; och när hon började sjunga, försvann gumsen bland de grå kokorna. (August Strindberg ”I midsommartider” s 90-91)


ca 1900 - ca 1800

Jag är född under tecknet Väduren. Dess tecken representerar Offret. Efter ett lifs arbete som mitt till belöning: att slagtas. Hvarje framgång följd af lidanden; hvarje spår af lycka bestruken med smuts; hvarje uppmuntran ett hån, hvarje god gerning straffad med korset. Men det betyder också: Våren, något nytt. Hvem vet? Kabbalistiskt = hufvudet (sinnena = portarne) och hjernan (= tanken) Bibliskt = Benjamin: "Benjamin skall rifva sönder som en varg; om morgonen skall han sluka bytet och om aftonen dela ut aflefvorna" (Jakobs välsignelse.) (Den senromerske författaren) Manileus säger: "Väduren, ärofull i sitt gyllene skinn .." Gyllene skinnet anses vara fårskinn på hvars ullsida guldflagorna uppfiskades af guldvaskarne i Colchis och hvilket än i dag brukas af Franska guldvaskare i landets floder. ... Väduren är planeten Mars med Martiskt förstörelse. "Ur hans mun utgick ett tvåeggadt svärd .." ... Har Ni sett någon menniska så hetsad som jag? Väduren syndabocken! (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 281-282; brev 20 juli 1896 till Torsten Hedlund)

"Om jag var ovänlig i går så förlåt mig", började (Julia Sergjejevna) och hennes röst skälvde som om hon tänkte börja gråta. "Det var så pinsamt! Jag har inte sovit på hela natten." "Och jag har sovit utmärkt hela natten", sade Laptjev utan att se på henne, men det betyder inte att jag känner mig väl till mods. Mitt liv är krossat, jag är djupt olycklig och sedan ni hade avvisat mig i går vandrade jag omkring liksom en dödsdömd. Det svåraste blev sagt i går, i dag känner jag mig inte generad i ert sällskap utan kan tala uppriktigt. Jag älskar er mer än min syster, mer än min döda mor. Utan min syster och min mor har jag kunnat leva, men att leva utan er - det är meningslöst för mig, jag kan det inte ..." (Anton Tjechov "Tre år" s 34)

Den hungriga varginnan reste sig för att gå på jakt. ... Hon var inte ung längre och hennes väderkorn var så försvagat att det hände att hon tog rävspår för att vara efter hund, och ibland kom hon rent av bort från vägen, lurad av sitt väderkorn, något som aldrig hade hänt henne i ungdomen. På grund av sin svaga hälsa jagade hon nu inte längre kalv och kraftiga baggar som förr i världen, hon gjorde långa lovar kring hästar med föl och livnärde sig allenast av kadaver; färskt kött hände det mycket sällan att hon fick äta, det var bara på våren när hon stötte på harhonan och tog ungarna ifrån henne eller om hon listade sig in i böndernas lagårdar, där det fanns lamm. Fyra verst från hennes håla låg vid stora postvägen ett vinterviste. Här bodde vaktkarlen Ignat. ... Varginnan mindes att man på sommaren och hösten brukade ha en bagge och ett par tackor gående på bete vid vistet. ... När hon nu närmade sig vistet spekulerade hon över att det redan var mars och att det av tidpunkten att döma säkert borde finnas lamm i fjöset. (Anton Tjechov "Vitpanna" s 68-69)

Nu sedan jag själv blivit gammal (och konservativ) har jag börjat fatta en viss sympati för mannen (författaren Carl Gustaf af Leopold); likasom jag nu föredrar Voltaire för Schelling och Musset för Jean Paul; likasom jag nu älskar Venus mer än Minerva, den starke Zeus mer än den svaghetsdyrkande Kristus, så är mig Leopold kärare än Atterbom. Även därför att mina ideal sammanfalla med Leopolds. (August Strindberg "Utveckling" s 292; Politiken 1887-05-23)

En klar vinterdag vid middagstiden. ... Det är bitande kallt, snön knarrar under fötterna. Nadenka håller mig under armen. ... Vi står uppe på en hög bergknalle. En lång brant backsluttning där solen speglar sig sträcker sig från våra fötter ner mot marken därnere. Bredvid oss står en kälke. "Nadesjda Petrovna, kom nu så åker vi ner!" ber jag. ... Kälken flyger iväg som en gevärskula. ... Man tappar andan av luftdraget. Det är som om djävulen själv hade gripit tag i oss och med ett tjut drar ned oss i underjorden. ... Det känns som om ens sista stund var inne! "Jag älskar er, Nadja!" säger jag halvhögt. ... Äntligen har vi kommit ner. ... Hon tittar mig i ögonen med en frågande blick: var det jag som sade de där fyra orden, eller var det bara någonting som hon tyckte sig höra i vinddraget? ... Hon tar mig under armen och vi promenerar länge omkring nedanför berget. Problemet lämnar henne tydligen inte någon ro. Yttrades de där orden eller inte? Ja eller nej? Ja eller nej? Det är en fråga om egenkärlek, heder och ära, liv eller död, lycka, en ytterst viktig fråga, den viktigaste i hela världen. ... "Kan vi inte ... åka ner en gång till." ... Återigen säter jag den bleka, darrande Nadenka på kälken, återigen flyger vi ner i den hemska avgrunden, återigen tjuter vinden och knastrar det under medarna, och återigen, just när kälken rusar fram som allra värst, säger jag halvhögt: "Jag älskar er, Nadenka!" När kälken har stannat ... betraktar (Nadenka) länge mitt ansikte, lyssnar på min röst, som ljuder likgiltig och lidelsefri. ... I hennes ansikte står skrivet: "Vad är meningen egentligen? Vem var det som sade de där orden? Var det han, eller var det bara som jag tyckte?" ... "Ska vi inte åka ner en gång till?" (säger hon). ... Vi åker ner för tredje gången, och jag ser hur hon betraktar mitt ansikte och följer mina läppas rörelse. Men jag håller halsduken för munnen, harklar mig och när vi kommit halvvägs nerför backen, hinner jag säga: "Jag älskar er, Nadja!" Och problemet är fortfarande olöst. ... Från och med (nästa) dag går Nadenka och jag varje morgon till kälkbacken, och när vi åker nerför säger jag varje gång halvhögt samma ord om och om igen: "Jag älskar er, Nadja!" Snart har Nadenka vant sig vid den där frasen, som man vänjer sig vid vin eller morfin. Hon kan inte leva utan den. ... Misstänkta är fortfarande dessa två: jag och vinden. ... Vem det är av dessa två som förklarar henne sin kärlek, vet hon inte, men det verkar som om det gjorde detsamma för henne; det spelar ingen roll ur vilken bägare man dricker - bara man blir berusad. ... Det kommer en vindil (och genom springan på ett plank) säger (jag osedd till Nadenka): "Jag älskar er, Nadja." ... Hon ropar till, ler med hela ansiktet och sträcker ut armarna mot vinden, glad och lycklig, och så vacker. Men jag går in och packar ... (Anton Tjechov "Ett litet skämt" s 150-154)

Vi skyndar oss ut ... för att möta pappa. Vi går först till stallet efter den stora stallgumsen, som Johan körde in åt oss förra julen, och vi spänner den för kälken, för att det ska se högtidligt ut. Det är nästan slut med föret, men vi vet, att pappa tycker om att se, när vi kommer körande med stallgumsen. ... (Så möter vi) en åkande, och vi känner igen Bruningen och bredåkan och Magnus i Wien och pappa själv i den stora vargskinnspälsen. Vi hinner nätt och jämnt att dra och knuffa och skjuta på stallgumsen, så att han kommer av vägen, för han är inte så inkörd, att han viker åt sidan, när han möter en häst, utan då ställer han sig helst på bakbenen och skjuter fram huvudet och vill köra hästen i diket. ... (Så) far (pappa) förbi oss. Nu ångrar vi, att vi tog stallgumsen med oss, för vi har bråttom hem, och stallgumsen är inte så inkörd, att han vänder, när som en drar i en töm, utan vändningen får lov att ske på det sättet, att vi ställer oss alla fyra på ena sidan om honom och skjuter på, ända tills han begriper vad det är fråga om. (Selma Lagerlöf "Ett barns memoarer" s 25-26; Löftet)

(Pastor Ekenstedt) berättade för (fru Sundler), att han för sin del aldrig kunde låta bli att tänka på Jesu ord till den rike ynglingen. Han var övertygad om att den förnämsta orsaken till människornas många olyckor låg däri, att de älskade de skapade tingen högre än den, som hade skapat dem. Fastän han ingenting sade, måtte hon ha tagit emot hans ord på ett sätt, som lockade honom att gå vidare med sina förtroenden. Han bekände för henne, att han varken ville bli prost eller kyrkoherde. Han ville inte ha någon stor församling med stort boställe, stora åkrar, stora församlingsböcker, mycket att ta hand om. Nej, han önskade sig en liten socken, där han skulle få tid att ägna sig åt själavården. Hans prästgård skulle inte vara annat än en liten grå stuga, men den skulle ligga vackert i en björkdunge vid en sjöstrand. Och hans lön, den finge inte vara större, än att han nätt och jämnt kunde leva på den. Han förstod, att han på detta sätt ville visa människorna den rätta vägen till sann lycka. Hon kände andakt djupt in i själen. Aldrig hade hon råkat något så ungt och rent. Ack, vad människor skulle komma att älska honom! (Selma Lagerlöf "Charlotte Löwensköld" s 135)

Vinet som jag hade druckit, Sonetjkas närvaro och hennes glada humör fick mig att fullständigt glömma bort olyckshändelsen under mazurkan. Jag gjorde de lustigaste steg med fötterna, än härmade jag en häst och sprang stolt lyftande benen i kort trav, än stod jag och stampade på samma fläck som en gumse som är arg på en hund, och hela tiden skrattade jag för full hals och brydde mig inte ett dugg om vilket intryck jag gjorde på åskådarna. (Leo Tolstoj "Barndomen" s 109)


ca 1800 och tiden dessförinnan

"Vi begör endast", sade Cacambo, "att ers majestöt behagade ge oss några baggar lastade med livsmedel samt sten och jord hörifrån landet." ... Utan dröjsmål uppdrog (Eldorados konung) åt sina ingenjörer att bygga en maskin med vilken hans bögge ovanliga göster kunde hissas över fjöllen och förpassas utom riket. ... Candide och Cacambo fick stiga upp i maskinen, vilken man redan befraktat med de tvenne stora röda, med sabel och mundering försedda baggar, på vilka de skulle rida sedan de völ kommit över bergen, tjugu andra baggar lastade med livsmedel, tretti med presenter bestående av landets kostbaraste naturprodukter och femti dignande under guld, ödelstenar och diamanter. Deras avresa erbjd ett vackert skådespel genom det sinnrika sött varpå de och deras baggar firades upp på bergens topp. Sedan mekanikerna förvissat sig om att de hade kommit ned i sökerhet på andra sidan tog de farvöl. Det enda Candide nu önskade och traktade efter var att kunna låta sina baggar lögga sig på knö framför fröken Kunigunda. (F. Voltaire "Candide" s 75-76)

(Påfwen och alla andliga, d.v.s. munkordnarne och presterskapet) hafwa så uttydt den apostoliska troheten, att hos dem kallas nu den en trogen biskop, abbot eller andlig prelat, som under Guds och helgonens namn troget handhafwer, sköter, förbättrar och förökar de timliga egodelarna, S:t Petri arf, S:t Mauritii slott, det heliga korsets land, jungfru Marias räntor, och öfriga kyrkogods, det är, sin egen rikedom, så att sjelfwa werlden, äfwen der hon är som allra werldsligast, icke kan jemföras med dem. Och dessa kallar man nu biskopar och prelater, som hafwa wäl förestått kyrkan, oaktadt de aldrig under sin lifstid läst eller hört evangelium, än mindre predikat det. Således står nu denna smädemunnen och kallar fritt och oförsynt i hela werlden dem goda förwaltare af Guds håfwor, hwilka dock äro till intet annat dugande, än att wara werldsliga herrars räntmästare, uppbördsmän, förwaltare, fogdar, byggmästare, befallningsmän, jordbrukare samt källare- och köksmästare. Deruti bewisa de sin apostoliska trohet och icke uti något annat. Emellertid dö själarna, förderfwas allt, hwad gudomligt är, herrskar och rifwer ulfwen. Men de se ingenting, de förhindra ingenting, de sitta stilla och öfwerräkna under tiden sina inkomster och passa på den helige Laurentii räntor, och förestå på det allratrognaste kyrkogodsen. Och för denna trohet äro de öfwertygade, att Christus har beredt dem en ingalunda låg stol i himmelen. O, we den ömkeliga, förlorade och blinda hopen! Huru säker rusar han icke mot helwetet! ... De upphöja sina gerningar och förstöra derigenom tron. Och likwäl heta de Guds trogna förwaltare, liksom om man kallade ulfwen en herde ibland fåren. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 34-35 i kommentar till 1 Kor 4:1-5)

(Biskoparna) tillhör det isynnerhet att hafwa omsorg, icke för sig sjelfwa ... utan för andra, så att det må wara en omsorg af kärlek och icke af egennytta. Ty emedan en sådan skall aktgifwa på allesamman och allt handhafwa och drifwa, så att allt hwilar på honom, likasom det åligger kusken att hästar och wagn äro i gång; så får han icke wara försumlig, sömnaktig eller lat, utan måste wara waksam och sorgfällig, om ock alla andra wore försumliga och håglösa. Ty om han will wara försumlig och lat, så blifwer icke ett enda af de andras embeten tillbörligt skött, utan då går det, såsom när kusken sofwer på wagnen och låter hästar och wagn gå, såsom de sjelfwa wilja. Då har man intet godt att wänta eller hoppas, isynnerhet på så farliga wägar och stigar, som christenheten har att färdas, ibland djeflarna, hwilka alla ögonblick gerna wille störta och förgöra den. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 151-152 i kommentar till Rom 12:6-16)

När wi höra det ordet biskop, så tänka wi ej widare, än på de stora och höga hattar och på silfwerstafwarna; alldeles som wore det dermed nog, att man sätter sådana spöken i kyrkan, likasom huggna afgudabeläten. Och de äro ej hellre bättre, undantagandes att de göra större skada. Men det kallar Skriften en rätt biskop, som är en uppsyningsman eller wårdare eller wäktare, såsom en waktkarl eller tornwäktare i en stad, eller hwar och en embetsman och regent, hwilka alltid måste stå på wakt och se på land och stad. Och i fordna tider funnes biskopar i hwar och en socken och woro sådant slags folk, och blefwo äfwen derföre så kallade, emedan deras embete war att se på församlingarna samt wårda och wakta dem för djefwulen, falsk lära och all förargelse. ... Sådana borde de ännu wara, såsom ock alla fromma kyrkoherdar och själasörjare i sanning äro det. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 269 i kommentar till 1 Petr 2:21-25)

Som sädesaxet, då det faller för skäran, som en ung bagge, då den förnimmer det dödande stålet i sitt hjärta, så tyngdes (Andrijs) huvud ner och han sjönk samman på gräset, utan att ha yttrat ett enda ord. (Nikolaj Gogol "Taras Bulba" s 281; skildrad tid: 1400-talet)

Vad var det då som orsakade denna speciella kärlek? Så som jag tänker, var det ... (detta att Kristus) satte sinnets ödmjukhet främst. Utan denna har en människa ingen möjlighet att kunna räddas. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:117)

I fårflocken gick en del stora vädurar, fina kreatur med en päls av tät svart ull. ... Åt mig själv valde jag (Odysseus) ut den präktigaste av alla vädurarna. Jag slog armarna om dess rygg och sträckte mig in under dess ludna buk. ... Solen steg upp, och vädurar och bockar störtade ut ur grottan för att beta, medan de omjölkade tackorna och getterna stod med spända juver och bräkte i sina bås. (Kyklopen) Polyfemos var sjuk av smärtan i ögat och nöjde sig med att stryka djuren över ryggen, medan de passerade förbi - den dåren märkte inte att mina män var fastbundna under vädurarnas bukar. Sist av alla travade den stora väduren ut, illa nedtyngd av mig och sin egen börda av ull. "Lilla vädur", sade Polyfemos, medan han strök den över ryggen med handen, "varför går du sist ut ur grottan idag? Du brukar ju annars inte sacka efter i hjorden, nej, du går i spetsen ut för att beta på de blomstrande ängarna. Rask travar du främst med stolta steg, och först av alla når du fram till de sorlande bäckarna. Du är också den som kommer först hem till fållan. Men nu är du sist av alla." ... Vi skyndade ombord, tog plats på tofterna och rodde bort från stranden. ... Vi halade skeppet iland, drev de rövade fåren och getterna upp på stranden och fördelade bytet, men den store väduren som hade burit mig tog mina män på förhand ut och förärade mig. Jag offrade den genast på stranden till Zeus, och rostade dess bogar, men han försmådde mitt offer. ... Ända tills mörkret föll satt vi på stranden och vederkvickte oss med rikligt med kött och härligt vin, och nästa morgon stötte vi från land och seglade vidare, med tungt hjärta med tanke på de kamrater vi hade förlorat, men tröstade vid tanken på att vi själva hade räddat våra liv. (Homeros "Odysséen" s 186-190; Kikoner - Lotofager - Kyklopen)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Vi får låta (bibeltexten i 1 Sam 17:40-50 om David och Goljat) säga till oss att vi inte skall låta oss avskräckas av det ondas storhet och mäktighet och av vår egen ringhet och svaghet och vi får låta den säga till oss att vi trots vår litenhet inte skall tveka att gå in i kampen mot ondskan. (Bertil Johansson "David och Goljat"; Jönköpings-Posten den 17 mars 2006)

Biskop Sven Lindegård ledde en morgonsamling i Flahultsskolans aula i Norrahammar den 16 sept. (1986). Biskopen var på visitation i Jönköpings kyrkliga samfällighets fem församlingar. (Inge Kvarnström "Bergslagskrönika 1985-1988" s 150)

Biskop Elis Malmeström höll fyra dagars visitation i Månsarp, som avslutades med visitationsstämma i kyrkan 23 okt. (1960). Bland biskopens anmärkningar kan nämnas, att han ansåg altartavlan av år 1899 som olämplig, då den ej stämde med de nya kormålningarne! ("Tabergs Bergslag VIII" s 105)

Stiftets biskop, Elis Malmeström, visiterade i sept. (1959) Norrahammars pastorat. Han besökte utom de kyrkliga institutionerna i Norrahammar och Hovslätt även Norrahammars Bruk. Besöket avslutades med musikgudstjänst i kyrkan 20 sept. och samkväm på Brukshotellet. ("Tabergs Bergslag VIII" s 102)

Varför Petrus ställdes inför att älska mer än de andra är kanske litet svårt att förstå men med ledning av Jesu undervisning, då han mötte synderskan i Simon den spetälskes hus, finner vi kanske en förklaring i vad Han då säger: "Den som får mycket förlåtet, han älskar ock mycket." Insikten om sin egen synds förskräcklighet och upplevelsen av en fullkomlig förlåtelse måste leda fram till en verklig kärlek till Jesus. (Lennart Nilsson "Petrus, älskar du mig?"; Jönköpings-Posten den 16 april 1966)

(Systrarna) Klang och Sträng hade nio kallelser för vintern, och jag räknade med, att de skulle hinna med fyra (väckelse)serier. Just då ringde det på dörren. När jag öppnade, trädde Olle in. ... (Han) tycktes ha svårt för att komma fram med sitt ärende. - Jo, jag tror att Gud kallar mig att bli hans vittne, och jag vill därför ha prospekt för evangelistkursen i höst. - Jag ger honom prospektet, och medan vi samtalar, kastar jag fram några frågor om en del saker. ... Hur gammal är du? Har du deltagit i arbetet i församlingen därhemma? Kan du sjunga och spela? - Den sista frågan oroar honom tydligen, och efter ett nekande svar följer några ord, som jag har svårt att glömma. - Kanske Gud kan använda mig ändå. Annars skulle han väl inte kallat mig. - Jag ger honom rätt och hoppas "bli tagen på allvar" av de många vänner, som sänt kallelser från fältet. ... Av erfarenhet vet jag, att när vintern gått, skall åter rapporter komma om att Gud bekänt sig till sitt verk, även där ringa vittnen gått åstad i hans namn. (Eric Axelsson "Kan vi få en evangelist?" s 66-67; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1959)

Visitationsprogrammet i Åker (år 1956) inleddes på lördagsmorgonen med biskopsbesök i Ljungfors skola, där folkskollärare Arne Anderssons klass besöktes liksom lärarinnan Lena Träffs elever. Så fortsatte biskopen (Elis Malmeström) till Nässja skola, där fru Brita Malms skolungdomar besöktes liksom lärarinnan Ene Kajassars klass, som gav biskopen och de på visitationsbesöken medföljande E. W. Edelman, Åker och komminister K. G. Landström, Hagshult, en musikunderhållning av trivsamt slag. Efter besök i Åkers hembygdsgård och intresserat studium av sockenstugan och gamla värdefulla museiföremål däri samt stenkorset från 1200-talet på hembygdsområdet, fortsatte biskopen visitationen i Sjukhemmet Vilan. . . . Så följde inventering av pastorsexpeditionen och besiktning av prostgården och därefter gudstjänst i Åkers kyrka med predikan av komminister Rune Ståhl samt förhör med kyrkskolans barn av lärarinnan Elsa Stenström och kantor Magnus Wieslander samt förhör med konfirmanderna av kontraktsprost E. W. Edelman. Därefter vidtog inventering av Åkers kyrka och besiktning av kyrkogårdarna i närvaro av kyrkoråd, kantor och kyrkobetjäning. Senare på aftonen följde specialvisitation i närvaro av prästerna, kyrkorådens ledamöter, kantorer, kyrkoväktare och skolstyrelsens ordförande samt besök vid lönebostället i Åker. På lördagskvällen hölls sedan samkväm i konfirmandsalen med föredrag av biskopen om hans resa till Indien och avslutning med aftonbön. Vid den avslutande högmässan i Åkers kyrka (nästa dag) höll biskopen en uppfordrande predikan över Johannes 17 kapitel. . . . Omedelbart efter högmässan hölls visitationsstämma , då biskopen framförde ett varmt tack till alla kyrkans tjänare i pastoratet. . . . Vid en efterföljande middag i prostgården uttalade biskopen ånyo ett varmt tack till kyrkans tjänare i Åkers-Kävsjö pastorat . . . och avgående kontraktsprosten (E. W. Edelman) blev föremål för speciella hedersbetygelser som slutvinjett för 3-dagarsvisitationen i pastoratet. (Rune Storck "Biskopsvisitationen i Åker blev stora vackra högrider" s 61-63)

Min bästis Anna-Lisa och jag blev så småningom både juniorledare och söndagsskollärare. Jag kommer ihåg en söndag (på 1950-talet?) när jag talade om den gode herden och de små lammen, då en liten pratglad men duktig pojke viftade med handen och sa: "Fröken, fröken jag har sett en bagge." Ja, ja även en bagge har väl varit ett gulligt lamm en gång. (Norma Nordqvist "Mitt älskade missionshus" s 76)


ca 1950 - ca 1900

Yngve Brilioth, biskop i Växjö stift, gjorde sitt första visitationsbesök i Månsarps pastorat den 24-26 augusti (1945). Han åtföljdes av kontraktsprost Oscar Ödqvist och komminister Yngve Bredin samt pastoratets präster, Ragnar Svennberg och Tyrgils Lindstén. Besöket inleddes i annexförsamlingen Barnarp. Här liksom i Månsarp samlades skolbarnen och konfirmander till förhörslektioner av sina lärare. Efteråt samtalade biskopen med eleverna och manade dem att väl underhålla sina kunskaper i kristendom och bruka dem i dagligt liv såsom goda kristna. Inför en fulltalig menighet talade biskopen i Barnarps kyrka om hur Kristus uppenbarat olikheten mellan de gudomliga och världsliga tingen och vikten av fortsatt kamp mot allt, som är avogt mot Guds rike. Han uppmanade församlingsborna att flitigt bruka kyrkans heliga sakrament, som äro uttryck för andlig gemenskap, vördnad och tillbedjan. I båda socknarna besökte biskopen skolorna, granskade pastorsexpeditionerna, hade rådplägningar med församlingsherden och kyrkoråden, hälsade på i ålderdomshemmen och deltog i samkväm, som anordnats av kyrkan understödjande föreningar. Biskopsdagarna avslutades med en välbesökt högmässa i Månsarps kyrka. Vid detta tillfälle höll biskopen sitt visitationstal, vari han först erinrade om sockenprästerna i gångna tider och särskilt dröjde vid komminister Karl Palmberg. Denne herde började sin verksamhet i Månsarp för sextiotvå år sedan och slutade den för tjugofem år sedan. Biskopen betecknade honom som "en av de största andliga talarna i vår kyrkas historia". Biskopen tackade pastoratets nuvarande präster för deras arbete och nitälskan. Han tackade också kantorer och kyrkovärdar, lärare och lärarinnor. För nytt antependium och mattor till koret tackade han Tabergs yllefabrik och för två vackra bönepallar grosshandlare och fru Wallin i Sm. Taberg. Bland önskemål nämnde biskopen församlingshem i båda socknarna, flitigare deltagande i de heliga sakramenten, starkare hemstöd åt konfirmationsundervisningen, kyrkobrödrakår, större spridning av litteratur till undervisning och uppbyggelse och bättre vård om kyrkogårdarna. Inte minst viktigt är att nya vägar för den kristna ungdomsvården utrönas. Som en svårighet för kyrkan betecknade biskopen den andliga splittringen och sade sig vilja se hän mot den dag, då de av Karl Palmberg och biskop Eklund prövade vägarna kunna förenas till en. ("Tabergs Bergslag V" s 134)

I augusti (1944) förrättade Biskop Yngve Brilioth visitation i Norrahammars församling. Den var då relativt ny och man önskade från Domkapitlets sida få en uppfattning hur den nya församlingen fungerade. (Sven Gustafsson "Folkskolestyrelsen/skolstyrelsen i Norrahammars köping 1943-1970" s 92)ca 1950 och tiden dessförinnan

Biskop Yngve Brilioth höll visitation i Norrahammars pastorat 23-27 augusti (1944). Efter besök hos kyrkobröderna, skolor m. m., följde visitation vid Sandseryds kyrka fredagen den 25 augusti, varvid det i prästgården nyinredda församlingshemmet invigdes. På lördagen hölls sammanträde i Norrahammars kyrka med kyrkoråd, skolstyrelse och lärare. På kvällen talade biskopen i kommunalhuset över ämnet "Ungdomens andliga fostran", varpå följde livlig diskussion med inlägg från många talare inom skilda läger. Följande dag hölls visitationsstämma i Norrahammars kyrka, som var fullsatt. ("Tabergs Bergslag V" s 130)

(Våra missionshus) måste bli fästningsverk för en anfallande kristendom, ty kristendomen måste vara aggressiv och från dessa fästen i fronten måste vi gå till storms mot Satans borgar, synd och värld. ... Det är evangelium som skall predikas, läran om en kärleksrik och förlåtande fader. (Henrik Berg "Ett drag ur Pauli liv"; missionsföredrag i Elims missionshus, Bankeryd 1920-07-02; Jönköpings-Posten 1920-08-26)

Det var till underherde för Guds hjord som Jesus nu kallade sin lärjunge Petrus, vilken nu stod där så oduglig i egna ögon som aldrig förr. (P.M. Bergman "Föd och vårda våra lamm"; kommentar till Joh 21:15-17; Jönköpings-Posten 1920-04-23)

Mitt barndomshem, Hyddan under Gärahof (i Byarums församling), låg enskilt i storskogen och där levde syskonskaran ett fritt liv bland stora träd i kuperad mark. ... Min vistelse i barndomshemmet sträckte sig över åren 1895-1909. ... Jag brukade vara vallpojke och det var ett fasligt springande ty kossorna ville gå sina egna vägar till det bästa betet. Att hålla en stor kreatursflock inom vissa gränser var inte så lätt för en ovan vallpojke. (Gunnar Särnmark "Barndomshemmet" s 17-20)

Den som skriver detta skall aldrig glömma, när de sista fåren på (backstugan) Norled (på Kåperyds ägor i Månsarps socken) slaktades. Det var dagen efter höstmarknaden i Jönköping år 1900. Anders (Samuelsson) var då dödssjuk och mycket dålig. När vi skulle ut och förrätta slakten sade han med kraftig men darrande röst. "Tag baggen först!" Han var i det sista fäst vid sina kära husdjur. Några veckor senare slutade han sina dagar 80 år gammal och begrovs första sönd. i advent på Månsarps kyrkogård. (Karl Knutsson "Backstugan Norlid" s 106-107)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Har man ett herdesinne, och will man wårda Guds barn, så gör man allt hwad man kan för denna wård. Då tänker man på det, som kan tjena till uppbyggelse och friskhet bland Herrens folk. Då gör man allt hwad man kan för en kristlig sammanlefnad, för att wara de fattiga och ringa till tjenst. Då söker man att genom samtal och bön wara de nyomwända till hjelp med både ord och umgängelse, på det de må wäxa i tro och kärlek. Den som will enfaldigt följa Herrens anwisning i denna herdewård, skall äfwen sjelf skörda en rik wälsignelse och känna sig tacksam mot Gud för den stora nåden att få lefwa tillsammans med Guds barn för att trösta, förmana och tjena hwarandra efter Herrens ord. (Swening Johansson ”Herrens werk” avd. VII)

Det säger sig självt att det var en stor händelse i en sockens liv, när stiftschefen kom på besök. Med granskande blick undersökte han förhållandena där i minsta detalj; och det var inte för intet som man i äldre tider om visitationen använde termen "inkvisition". Men det var samtidigt en socknens gemensamma högtid, som man i långa tider såg fram emot och länge efteråt talade om. Var och en som varit med därom under den patriarkaliska tiden, d. v. s. före första världskrigets dagar, ser för sitt inre öga hurusom den stora småländska 1800-talskyrkan, vilken annars endast var riktigt fullsatt vid julottan, nu var så fullpackad att många fingo nöja sig med en ståplats på gångarna. Uppe i koret förhörde visitator själv de sista årens konfirmander, och nere i kyrkan vandrade kontraktets präster omkring och förhörde eller rättade samtalade med folket i bänkarna. Även om högtidligheterna räckte både fyra och fem timmar, var det ingen som tröttnade utan alla följde med oavbruten uppmärksamhet visitators olika förehavanden. Efteråt var en ganska stor del av socknens vuxna medlemmar samlad till kalas i prästgården, där nu hög och låg, fattig och rik satt kring samma bord i demokratisk sämja. (Hilding Pleijel "Det gamla växjöstiftet under hustavlans tid" s 109-110)

(Jag vill) här omtala ett löjligt upptåg, som mycket roade ej blott oss skolpojkar (under 1830-talet) att åse, utan även många andra. En färgareålderman B. hade en stallbagge med stora horn. Färgaregesällerna roade sig en dag med att doppa ned hela baggen utom naturligtvis hans huvud, i en s k blåkyp (= indigotyp, således "äkta" färg). När han liksom en och annan av andra personers stallbaggar promenerat i sin prydno omkring på gatorna, såsom den tiden opåtalt tilläts, tyckte någon målare, att han borde få en ännu bättre utstyrsel och målade därför hans släthåriga vita huvud eldrött. Då tyckte arbetarna hos spegelfabrikör K. att han borde göras ännu grannare och förgyllde därföre hans horn. Någon grannare figur hade väl aldrig förr promenerat på Jönköpings gator. Denna bagge var ganska from, men icke så en annan, tillhörig en bryggare Å., vilken, naturligtvis baggen, gärna stångades. En dag hade ett original och driftobjekt, en äldre avskedad kapten S., i närheten av baggen böjt sig ned för att upptaga något, som han tappade på gatan, och vips fick han av baggen en sådan puff på pars posterior, att han mitt i gatan stod på alla fyra. Så snart han aldrig så litet försökte resa sig, strax en ny puff och så gang efter annan, till allmänhetens förlustelse, tills någon barmhärtig människa kom den gamle martissonen till hjälp. (C.F. Lundström "Minnen ur mitt förflutna" s 18-19)

Döden och de döda har varit föremål för många vidskepliga föreställningar och bruk. När t. ex. en person hade hittats död på eller invid en väg - vare sig nu döden förorsakats av dråp eller olycksfall eller ett hastigt påkommet sjukdomstillstånd - så ansågs det förr som en oeftergivlig plikt för envar förbipasserande att kasta en sten, en trädgren, en riskvist eller dylikt på den plats, där dödsfallet timat. Orsaken till detta bruk var den, att man trodde, att den omkomne gick igen som gast och kunde skada dem som färdades förbi platsen för hans död. En gastkramning var ju något, som hade respekt med sig. Meningen med att kasta sten eller trädgrenar var väl från början att skrämma gasten. Senare uppfattades bruket som ett offer åt eller en hedersbevisning för den döde, och till sist stod bruket kvar som en tom folksed, om vars ursprung man ingenting visste men som man iakttog, därför att det så skulle vara. . . . Käringabålet (är) namnet på en plats vid Brändemo på vägen mellan Tofteryd och Skillingaryd. . . . Vid Käringabålet blev den 23 september 1764 Lisbet från Skillingaryd, 74 år gammal, ihjälstångad av en bagge, och sedan dess var det sed, att alla förbipasserande skulle kasta en riskvist här. Seden lär ha iakttagits ända fram till den tid, så cyklar kommo mera allmänt i bruk. (Axel Eile "Tofteryds ortsnamn" s 54-55)

Låt oss i fantasin förflytta oss tillbaka till 1718 och se hur den nyblivne bonden Jöns Trulsson har det i sin by (Krängshult i Byarums socken). ... Korna är småväxta, de vallas tillsammans med får och getter på byns allmänning. Att valla är barnens uppgift. (Anna-Lisa Hermansson "Så var det på Jöns Trulssons tid. Historia kring en gravsten." s 39-40)

För (biskop) Petrus Jonae (i Växjö) liksom för hans samtida biskopskolleger var katekesundervisningen församlingsarbetets a och o. . . . För att granska och intensifiera prästernas verksamhet i luthersk anda företog (han) täta visitationsresor ute i bygden. Redan hösten (1596) samma år han kommit till Växjö begav han sig ut på en dylik inspektionsfärd i uppvidingessocknarna. Händelsevis finns ett märkligt dokument bevarat om denna resa. . . . (Resan) finns bevarad åt eftervärlden i ännu ett dokument. Det är ingenting mindre än ett latinskt protokoll över vad som brukade förekomma vid visitationen i varje enskild församling. Detta protokoll är av oskattbart värde. Det skänker en inblick i det kyrkliga läget i smålandsbygden vid den gammallutherska epokens början och det avslöjar vilka önskemål som voro mest aktuella från kyrkoledningens sida. Så här gick visitationen till. Innan menigheten samlats, granskades och antecknades inventarierna i såväl kyrkan som prästgården. Det motsvarade väl våra dagars (år 1950) specialvisitation. Inför det samlade kyrkfolket hölls så predikan av någon av visitatorerna. Biskopen brukade då tala om den enighetsakt som svenska kyrkans representanter ingått vid Uppsala möte (år 1593) rörande den kristna läran och kyrkosederna. Man förstår fuller väl att biskopen valde just detta ämne - han hade varit en av förgundsgestalterna vid mötet och ansåg som sin plikt att göra mötets beslut känt ute i bygderna. Man förstår också att han till text tog just de bibelord, som utgjorde motto i den bok, i vilken man sammanfattat bekännelsen på Uppsala möte. Det var de mäktiga orden ur Andra Krönikeboken: "Och de trädde uti förbundet att de skulle söka Herren Israels Gud, av allt hjärta och av allo själ. Och vilken som icke sökte Herran Israels Gud, han skulle dö, både liten och stor, både man och kvinna. Och de svuro Herranom med högan röst, med rop, med trumpeter och basuner. Och hela Juda fröjdade sig över eden, ty de hade svurit av allt hjärta, och de sökte honom av allom vilja, och han lät sig av dem finna, och Herren gav dem ro allt omkring." Det var som en återklang av de dramatiska händelserna vid Uppsala möte. När de övriga visitatorerna predikade, använde de andra texter och ämnen. Domprosten talade om falska profeter i anslutning till Frälsarens ord därom i Matteus sjunde kapitel; (dom)kapitlets dekan uppehöll sig vid Jesu domsord över Korasin och Betsaida, och poenitentiarien slutligen predikade om tionden med anknytning till profeten Malakis utsagor om nämnda pålaga. Efter predikan förhördes menigheten i katekesen och i Luthers förklaring till Tio Guds bud. Sedan övergick man till själva "visitationsstämman". Visitator tillfrågade om pastor loci rätt förkunnade Guds ord och utdelade sakramenten, om han förmanade sina försmlingsbor att ofta och värdigt gå till nattvarden och om han samvetsgrant tillämpade avlösningen. Vidare förmanades dels folket att flitigt besöka gudstjänsten på böndagarna, dels pastor att med fromma böner stärka sig till den heliga tjänsten, ofta bruka nattvarden samt iakttaga en hövisk vandel och bära en anständig dräkt. I fråga om ceremonierna hänvisade biskopen till sitt nyligen utskickade herdabrev som borde åtlydas i stiftet. Kyrkotukten var naturligtvis en viktig fråga vid varje visitation. Prästerna förmanades att umgås på ett fromt och anständigt vis med sina församlingsbor, att noga ikattaga gällande stadgar ifråga om äktenskaps ingående och att upprätthålla en noggrann kyrkotukt. Folket i sin tur tillhölls att rätta sig efter budorden och bortlägga all vidskepelse, att infinna sig i god tid till mässan och ej vandra omkring på kyrkogården, att visa prästerskapet vördnad och ej komma tomhänt till nattvardsbordet, allt enligt föreskrifterna i Femte Mosebok. Männen fingo ej medföra vapen till kyrkan, de skulle bära höviska kläder och ej uppskjuta dopet för kalasets skull. De borde ofta besöka nattvardsbordet, visa överheten lydnad och ej vålla grannen något ohägn. Reglerna för äktenskapets ingående inskärptes, och de gästabud som plägade hållas i brudens hem dagen före bröllopet, de s. k. "möjekvällarna", blevo strängeligen förbjudna. Även åtskilliga andra frågor rörande församlingslivet diskuterades. Tionden var ju en viktig sak vid denna tid. Den brukade avhandlas i själva visitators predikan, och den blev utförligt utredd vid visitationsstämman, där allehanda gammaltestamentliga bibelspråk framdrogos för att bekräfta dess berättigande. Följande dag hölls ånyo predikan, denna gång av kyrkoherden eller kaplanen, och därefter upptog visitator till behandling alla de enskilda fall, äktenskapsfrågor och kyrkotuktsmål, som kunde förekomma. (Hilding Pleijel "Det gamla växjöstiftet under hustavlans tid" s 89-92)

Vid slutet av 1200-talet och vid 1300-talets början satt biskop Lars II på Linköpings biskopsstol. Han beskylldes för att för egen del vilja samla det mesta möjliga av denna världens goda. Under förevändning att 1298 års påvliga dekretsamling krävde det, började han tillämpa regeln att själv visitera alla församlingar och därvid uppbära den gengärd, som han hade laglig rätt till. Detta förfaringssätt blev förödande för prästerskapet i de visiterade församlingarna, främst av den anledningen, att stiftschefen på sina resor brukade vara åtföljd av en stor skara frälsemän, som pockade på underhåll åt sig och sina hästar. Vid ett vittnesförhör angående detta och andra missförhållanden, som avhölls i Linköpings domkyrkas sakristia 1328, klagade prosten Magnus i Sunnerbo, att han vid flera visitationer tvingats förse 500 hästar med foder. . . . Gardianen Johannes i Jönköpings kloster berättade, att han kände till flera kyrkoherdar, som efter en biskopsvisitation varit skuldsatta i fyra till fem års tid. Kyrkprästen Håkan i Tofteryd, som var prost i Östbo kontrakt, framhöll, att det i hans prosteri, som omfattade 14 socknar, fanns tre eller fyra sådana, som icke ens tillsammans kunde bestrida kostnaderna för en biskopsvisitation. (Curt Härenstam "Finnveden, Njudung och Vätterbygden - Det gamla växjöstiftets arv från Linköping" s 66)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Behovet av ett ledarskap som kan leda församlingen ut ur rädsla och isolering är idag stort. Detta är också vad många ledare längtar efter, men bördan av verksamhetsoket gör att man inte orkar ta sig ur den belägenhet man befinner sig i. Därför behöver det skapas miljöer där dagens ledare kan uppmuntras till större öppenhet och trygghet, och där de kan få råg i ryggen att gå nya vägar för att möta vår tids behov. ... Det som kan göra församlingen relevant under (19)90-talet är inte en sensationsväckelse, men en närhetsväckelse. Den väckelsen får kanske inte de stora rubrikerna. Den innebär mer än upphetsade känslor och tillfälliga upplevelser. Framför allt möter den människans mest grundläggande behov: längtan efter relationer. Med Gud och varandra. Men även den närheten börjar i ledarskapet. När ledarna vågar leva nära varandra i en total ärlighet och öppenhet, där munnen säger vad hjärtat brottas med, får det återverkningar i hela församlingen. I förlängningen kommer vi då även att våga en djupare närhet till människorna utanför våra kyrkor. (Peter Halldorf ”Dårarnas längtan” s 134)

Petrus' tre förnekanden uppvägs här av tre bedyranden av hans kärlek till Kristus. (C.C. Ryrie "The Ryrie Study Bible. New American Standard." s 1642)

Struptagstankar: Håller lärjungen modell 69 på att bli en loj, strömlinjeformad anpassling istället för en kärlekens revolutionär och gerillaman? ... Evangelister är inte ett anglosachsiskt påhitt utan Kristi geniala idé. I kärlekens revolt "gav han oss somliga till evangelister" ... Predikningarna måste rensas från sirapsberättelser och åderförkalkat dogmspråk. ... Vi måste frälsas från våra kyrkor. Slå hål på kyrkväggarna. ... Uppkäftigt presentera Kristus. ... Varje (väckelse)offensiv behöver "jakthundar med andligt väderkorn".... Den som är hemma med ordets supervapen blir en orädd krigare vid fronten. ... Evangelist 69 vägrar ta värvning i resultatdjävulens regemente. Guds segrar mäts inte i antalet avgörelser. Viktigare än statistiken är troheten. Med Guds verk är det som med ett isberg - bara en liten del är synligt för vårt resultathungriga öga. Framgångsglädjen får aldrig överflygla frälsningsglädjen. (Arne Höglund "Evangelist 69" s 197; artikel i tidningen Ansgarius 1969, återgiven i Svenska Missionsförbundets 100-årsjubileumsbok 1978)

Chauffören hade ljust hår och en liten mustasch. Hans vän var mörk och undersätsig och hans ansikte med de ovanligt djupt liggande ögonen kom en att tänka på ett gumshuvud från antiken. . . . Den mörke som såg ut som en gumse tände en cigarrcigarrett och drog några nervösa bloss. (Patrick Modiano "Familjebok" s 184; 1960-talet?)

(Jesus frågar) Petrus: ”Älskar du mig mer än dessa göra?” Petrus lämnar jämförelsen åsido. Han svarar på frågans första del. Men han använder ett annat ord än Jesus. … Kanske ligger det i Petri svar: Nog älskar jag dig, Mästare, men jag kanske efter mitt svek inte vågar kalla min kärlek med ett så krävande namn. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 197 i kommentar till Joh 21:15-23)

(En pastor) måste tränas i att vara en verklig herde, som har sitt intresse i församlingsmedlemmarna. Att inta en sådan attityd till sin medmänniska är inte lätt för någon indisk pastor, eftersom hans bakgrund, förstånd, logik och mentalitet talar emot en sådan attityd. Endast genom kristen påverkan kan en sådan kvalitet frambringas. Termen pastor betecknar en herde och anger på ett bra sätt relationernas karaktär till församlingen i fråga om att undervisa, föda, leda och skydda den hjord som är överlämnad i hans vård. Ingen större välsignelse kan ges av Gud till en församling än en duglig, from pastor, och ingen större skada kan drabba en sådan än att ha en inkompetent, trolös, sekulariserad och världsligt sinnad pastor. (Frank B. Rehnstrom "An Outline of Missionary Enterprise in India, Nepal & Pakistan" s 198)

Vid Knäpparp hoppade (Åsa-Nisse) av (bussen) och hann lagom få tag i ägaren. Affären med baggen gjordes upp, och tillsammans körde de baggen till Åsen. Eulalia kom utrusande och ställde sig och åskådade avlastningen av baggen. "VAR har du fått baggen ifrån, Nesse? Har du blitt rik på en gång, äller va ä dä?" ... Baggen, en stor krabat, satte full fart ut ur låren och frustade och blängde med violetta ögon. Han drog sig några steg tillbaka med ögonen stint fästade på Åsa-Nisse. "Si opp, Nesse, för nu sätter han i sta, å han har kornet på däj, dä sir ja!" Riktigt! Baggen startade och kom som ett jehu, men Åsa-Nisse vek fint undan. ... Åsa-Nisse kilade efter ett järnspett, och vid detta tjudrades baggen, precis så han kunde nå ända till en meter från kökstrappan. ... (Hulda i Espery å Serafina) kom i gåsmarsch (till Åsen). ... Eulalia for fram till fönstret just lagom för att se, hur baggen kom, med lägsta växeln inlagd. Snett bakifrån kom anfallet, och innan de två kaffetanterna visste ordet av, hörde de ett dunkande bakom sig, och omedelbart efter flög Hulda till väders. Åsa-Nisse rusade ut och lyckades reta baggen efter sig, så att de två fruntimren fick andrum och kunde rädda sig in. ... "Jaaa, ja säjer dä Nesse, att baggen sa stå på annat håll, för dä ä levsfarlet, te å ha humen så här nära. Han är ju arger", väste Eulalia. ... "Ja sa säj er, å dä kan I tiligrafera ut över socknen, att hädanefter sa baggen stå i bra håll, för si dä ä luffare i trakten, å såna sum ofredar fruntemmer. Jaa, i behöver ente va rädda för humen, män dä fenns annra, å så um han ä ute lite då å då, skadar dä ente, för dä blir liasum rispekt för Åsen, så dä så, å dän baggen ä MIN, å dä sa klargöras mä en gång, å då fattar I väl nu redit, säj? Varsågo å ta mer kaker, Hulda! Hor ä dä? Han ä otäcker, når han slör mä hövet, å dä vesste ja ente, att han va så ilsken av säj. ... Jaa, ta lite kaffe te, Hulda lella, för dä bihövs nock." (Stig Cederholm "Åsa-Nisses nya bravader" s 74-77)

Biskopen har att hålla uppsikt över församlingarna, vilket främst sker genom visitationer. Enligt nu (år 1949) gällande praxis i Skara stift brukar visitation äga rum i varje församling vart sjunde år, varvid biskopen visiterar varannan gång och vederbörande kontraktsprost varannan. För övrigt anses biskopen äga befogenhet att relativt obunden av yttre normer ingripa i stiftets hela kyrkliga liv, då han så finner påkallat, ett förhållande, som är något för biskopsämbetet ganska säreget och lämnar stort utrymme för den personliga insatsen. (Bengt Gierup "Stiftskyrkans arbetsorgan" s 426)

På Manhattans östsida, New Yorks fattigkvarter, vimlar det av barn av alla nationaliteter. ... Ingenstans har barnen sin frihet som i Amerika, de har tillåtelse till allt, republiken är deras. Alla vakar över dem, men de kan gå som de vill. ... Barnen börjar i regel sin karriär som tidningspojkar. ... Parveln på fem eller sex vårar (simmar) omkring i malströmmen med tidningarna ... och han tiger inte, han väntar inte tills någon djupt rörd kommer och förbarmar sig över den söte lille krabaten, nej, han går på med zulukrigarens energi, han stångar sig fram som ett bagglamm. ... Han är besatt. Men framtidens man är just den som är galen och kan bära det. (Johannes V. Jensen "Myter" s 98-100; Lille Ahasverus)

(Albert) Engzell var tongivande bland våra äldste, tills han rycktes bort genom en olyckshändelse den 4 januari 1929. Jag skrev då om honom: "Han var en verklig fader i Kristus. Jag har aldrig i någon församling hört talas om eller sett en medlem med ett så ödmjukt herdehjärta. Hans käraste sysselsättning var att få uppsöka och hjälpa till rätta dem som på ett eller annat sätt förfelat sig och gått vilse." Hans omsorg om och hans kärlek till (Filadelfia)församlingen (i Stockholm) och varje dess medlem var något, som man sällan ser maken till. (Lewi Pethrus "Medan du stjärnorna räknar" s 213)

Herman hade varnat (flickorna) för att gå utanför hagens inhägnad, för i skogen hade han fåren, som gick lösa, en bagge, en tacka och deras lamm. Flickorna ville gärna leka med lammet, men det gillade inte mamman och pappan. Pappa Bagge kune bli arg, och då stångades han, hårt. Han kunde vara riktigt farlig. Nu skrek minsta Maj: "Babben kömmer ... babben kömmer ..." Och där kom också baggen: Flickorna hade öppnat en genomgång i gärdesgården som annars spärrades med störar, och nu kom baggen genom den. Trots förbud hade de gått utanför inhägnaden för att söka efter lammet, och baggen hade blivit retad. De båda äldsta, Linnea och Viola, hade räddat sig upp på gärdesgården, men Rosa låg omkullstött och skrek det värsta hon orkade, och minsta Maj sprang för livet. Just som baggen nådde henne ramlade hon igen, av sig själv, och baggen trodde att det var han som stångat omkull henne och att hon således hade fått vad hon skulle. Och eftersom han nu fick syn på Gulla nere vid enbusken, fortsatte han mot henne. Gulla hade aldrig sett sådana djur annat än på bild, men hon fattade att det var baggen och att småflickorna måste räddas undan hans horn. ... Precis när baggen var lagom nära, började Gulla springa runt den stora enbusken och baggen lockades att följa efter ... i en allt vildare ringdans ... så att hon sprang fortare än baggen och kom ifatt honom bakifrån. I hastigheten sprang hon på honom och slog omkull både sig själv och honom. Baggen, som hela tiden bara tänkt på att stånga, blev så bestört när han träffades av flickans tyngd bakifrån och fick henne över sig, att han blev liggande en lång sekund och bara tittade dumt. Sen reste han sig upp på frambenen och tittade litet till, och i detsamma hann Herman fram och tog honom i hornen. Baggen följde sen mycket spak och snäll med sin husbonde och lät sig föras tillbaka till skogen och sin familj. (Martha Sandwall-Bergström "Kulla-Gulla på Blomgården" s 34-36; början av 1900-talet)

"Hör ni pojkar", sade (husbonden), "om vi skulle ta och rasta Pelle ett slag! Den stackarn har stått i sin kätte hela vintern och behöver ut och röra på benen." Pelle var Ismansgårdens stora stallbagge med rykte vida omkring som ett verkligt praktexemplar för sin ras. ... "Men hör ni pojkar," ropade Andreas och började sätta sig i säkerhet in mot stallet, "låt bli att reta honom! Han får bara rasta omkring här på gårdsplanen, sen släpper vi in honom igen." ... Drängen Viktor beslöt att pigga upp honom en smula och gav honom en vänskaplig puff mellan hornen. Då började Pelle backa. Han retirerade väl en tio steg, innan han tog sats och under tiden flydde sonen i huset in åt stallet. Men drängen, som var en kvick yngling, beslöt att leka med baggen ett tag och ställde sig med ryggen mot lagårdsväggen och väntade. Just som Pelle kom flygande för att ge honom en stjärnsmäll på benen, tog han ett kvickt steg åt sidan, varvid Pelle smällde skallen i väggen så det small som ett skott. Denna manöver upprepades ett par tre gånger med samma resultat, men sedan var också Pelle tämligen groggy och gav upp. ... (Men baggen) hörde fåren bräka borta i byn och satte av i galopp utåt byvägen. ... Borta i nästa vägskäl mötte han Rännare-Hilma, som var på väg till kyrkan i sin allra bästa söndagsstass. Hilma är känd som synnerligen manhaftig för sina sextio år. ... Hilma fick syn på drängen i Ismansgården, som kom springande borta på vägen och uppfattade genast situationen. Det var så klart att baggen skenat ifrån dem, och nu ville hon vara hjälpsam och hejda honom. Hon hade ett stort, bastant paraply i handen, och med detta gav hon utan betänkande Pelle ett kraftigt rapp över nosen. "Hem mä dej bara, ditt kreatur," sade hon och dräpte till ännu en gång så det sjöng i paraplyskaftet. Då backade Pelle, tog sats och klämde till mitt i fronten så Hilma satte sina modiga nittio kilo pladask i vägsörjan. ... Det tog en liten tid att vända sig runt och komma på händer och knän för att resa sig upp ordentligt. Och just som Hilma satt så där med det breda akterkastellet i vädret hade Pelle backat igen, tagit sats och satte in skottet nummer två rakt på den ypperliga måltavlan! Hilma gjorde en helvolt med benen i vädret, samtidigt som drängen hann fram och grep mästerboxaren i hornen med ett fast grepp. ... Nu var det slut med friheten för den här gången. ... Det enda goda med alltsammans var, att grannarna, som stått och åsett Pelles möte med Hilma, fått sig en rolig stund. Ett litet extranöje i tristheten ute på landsbygden. (Karl Williams "Baggen" s 167-169; början av 1900-talet?)

Nikita tittade beundrande på Misjka. Under tiden hade man öppnat grindarna till gårdsplanen och en skock sammanpackade gråa får rusade in, viftande med svansarna. Fåren trängde sig fram till brunnen, skuffade varandra, drack och frustade. En smutsig och långhårig bagge blängde med ögonen på Misjka och stampade med ena klöven. Misjka sade till honom: "duuuuumbom", - och då störtade sig baggen mot Misjka för att stånga honom, men Misjka hann ta ett skutt över brunnen. Nikita och Misjka sprang omkring på gården, skrattande och fäktande med armarna, baggen satte efter dem, men så kom den på andra tankar och bräkte åt dem. "Duuuuumbommar ä' ni sjäääälva." ("Min Skattkammare IV" s 164; Vid brunnen; Aleksej Tolstoj, Ryssland)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Det sista fåret på (Gotska) Sandön dödades år 1893 efter en ordentlig jakt, ståtlig att åse - Karl Bourgström till häst med jakthorn och beväpnad till tänderna. Det var en gammal listig gumse, som länge gäckat alla fångstförsök. Dess ull hängde i stora schok, som blevo kvarsittande på buskarna under den vilda jakten. (Albert Engström "Gotska sandön" s 177)

Undrade man över berättelserna i bibeln? Eller när började man undra? Först undrade man över ord, som man inte begrep. Väduren som Abraham hittade, var ett sagodjur, tills man fick veta att det var en bagge, liksom det halländska väre. ... Allt det underbara som berättades, tog man för givet. Det kom en tid lite senare, då det inte blev lika lätt att glömma vad man lärde om naturen på annan väg. Men dit var det (för mej under 1880- och början av 1890-talen) kvar ett stycke i åren ännu. Än tystnade frågan om vad som var sant, vid klangen av högtid och skönhet i Josuas bud: Du Sol statt still i Gibeon, du Måne i Ajalons dal. (Ernst Wigforss "Minnen I - Före 1914" s 51-52)

"Jag skall inte uppehålla er längre, fröken Falk!" (sade Schrader). "Nu är ni stött; det skulle ni inte vara på mig." - Hon betänkte sig litet . . . "Förresten, vill ni hjälpa mig ett stycke med grindarna, så tackar jag er . . . och så är det en bagge borta vid den röda gården längst bort. Jag hade tänkt kringgå honom uppe på stenmuren; men när vi är två, så vågar han sig inte på oss. . . . Kan ni inte se med ögonvrån - det kan jag; ack om ni kunde det!" - sade hon otåligt - nå så titta litet; . . . men mycket litet . . . " "Tack, jag ser odjuret! Det är något upprörande oförskämdt öfver en sådan djurisk öfversittare, som anser sig vara herre och oinskränkt despot öfver hela ängen. Jag förstår, förresten inte, att han kan vara så farlig, han har ju inga horn." "Om ni ville låta bli att filosofera, tills vi hunnit öfver, vore jag tacksam. Ni får inte se på den så där, hör ni!" Han stannade. "Ni vet ju, att själfva den bengaliska kungstigern imponeras af en människas blick . . . skulle vi då här vara rädda för en simpel gumse? . . . Kan jag inte hjälpa er litet här - öfver stenmuren?" Hon dröjde ett ögonblick. "Nu tror jag verkligen, ni gör rättast i att följa mig i alla fall" - sade hon - "trots det, att ni kan bli våt i kärret, ni har burit er dumt åt med baggen och retat honom . . . " "Han står på samma ställe! . . . och dessutom tror jag, att ni har varit litet öfverdrifvet nervös för det där djuret." Schrader hade blifvit påstridig och ömtålig, han ville inte ge rum för den tanken, att han kunde vara rädd. . . . "Om ni blott ville hålla er nära gärdesgården och gå rundt omkring." "Tack för rådet! . . . Får jag be om min käpp . . . " Han gick helt lugnt tillbaka samma väg tvärs öfver fältet. . . . (Men) han kunde ej underlåta att märka, att djuret där borta icke längre betedde sig på samma sätt. Det stod och stampade med framfötterna och såg på honom. Det gjorde ett anlopp, och stannade . . . ett till . . . och ännu ett. Det var icke långt bort . . . ett par sådana närmanden till, och ställningen kunde verkligen bli oangenäm! Om det ändå hade haft horn att ta i. . . . Han lyfte plötsligt käppen och gick hotande rakt emot det. Djuret vek också några steg tillbaka; men o ve! - endast för att komma störtande i full fart rätt emot honom, så att han måste använda all sin själsnärvaro för att springa åt sidan. Och så började en lek fram öfver fältet; - De två på skapelsens stege så olika ställda individerna en stund mätande hvarandra öga mot öga, därpå från baggens sida en tre, fyra steg bakåt och så ett anfall i rät linje rakt fram nästan genom luften, medan Schrader hvarje gång med uppbjudande af all sin uppmärksamhet vek undan åt en af sidorna. . . . Det föreföll att räcka en hel evighet; i alla fall tyckte Schrader det, och han stod just och funderade på att klara den sista sträckan med att springa af alla sina krafter, då baggen kom susande. Han fick en våldsam stöt, och snart befann han sig sittande på marken med den gravitetiska baggen stående framför sig. "Res er inte - han stångas!" ropade det, och strax därpå såg han Ely Falk med bägge händerna hålla fast i ullpälsen. "Nu, när vi har fått tag i honom, är det ingen fara; men nu måste ni hjälpa mig med att leda den bort till gärdesgården, så att vi kommer öfver; . . . om ni kan . . . " Schrader tog med en viss hjärtlig förnöjelse tag i sin fiendes päls; han kände, att han kunde både slakta och äta den. . . . Han höll djuret, medan hon sprang upp på stenmuren. Han kom då också lyckligt efter; men kände sig något lemlästad. (Jonas Lie "Adam Schrader" s 74-76)

Av Guds stora barmhärtighet och nåd blev jag redan tidigt förd in i de troendes krets, varför dessa (böne)möten utgöra mina ljuvaste barndomsminnen. Min tro var visserligen svag, och många gånger undrade jag, huru det var med mitt trosliv. På ett barnsligt sätt längtade jag att få erfara förtroende från de kristnas sida. Åter och åter stod jag inför denna fråga: Har månne Guds folk förtroende för mig som kristen? En dag kände jag mig särskilt nedstämd. Vi hade haft ett av våra möten i skogen och voro just på väg hem. Jag drog mig litet på avstånd från de övriga och gick för mig själv. Vid en gärdesgård upphann jag sällskapet, och just som jag kom fram, kom en äldre man och lade sin hand på mitt huvud, sägande: "Se, här ha vi ett litet lamm i Guds hjord!" O, vad de orden gjorde mig gott! De trängde direkt ned i hjärtats djup, avlyftande den tunga bördan. Många goda predikningar har jag sedan den dagen hört, men ett så mäktigt och varaktigt intryck av dem har jag aldrig fått som dessa enkla ord. Jag kan än i dag icke minnas den stunden utan att känna de ordens kraft genomströmma mig. Vänner! Vi hava i våra dagar (år 1913) många små lamm i hjorden. De längta efter ett kärlekens ord. De hungra efter förtroende. Visa dem, att de hava sådant. Så ut kärlekens frö i de ungas hjärtan! Det skall växa upp till härliga blomster, vilka skola förljuva deras liv och giva dem kraft att hålla sig uppe i den hårda livskampen. (O.W. Genander "Några bilder från Guds åkerfält" s 59-60; Genander var född år 1866 i Ljungby, Kalmar län)

(Vid 1847-48 års riksdag) uppläste hr Winge till motivering av en sin motion rörande konventikelplakatet följande uttalande som kyrkoherden d:r Bergman gjort vid ”Allmänna reformmötet i Örebro” samma år: ” ... Sen eder omkring, mina herrar! Huru bedrövligt står det icke till i religiöst hänseende ej mindre än i politiskt, och vem har skulden? Vem om icke statskyrkan? Jag menar icke kyrkan utan den onaturliga föreningen av kyrka och stat. Hurudan finnen I t.ex. oss, som skola föreställa statskyrkans lärare? Det låter icke förneka sig att läraren hos oss i ena pastoratet kan vara en drinkare, i det andra en frossare, i det tredje en spelare, i det fjärde en girig, i det femte en lättfärdig, i det sjette en advokat, som förer alla ortens rättegångar o.s.v. Och likväl kunna alla dessa få fortfara att vara lärare. ... Statskyrkan, som, under kända villkor, såsom lärdom, meriter m.m., utbjuder sina mer eller mindre rika brödstycken, har genom sina lagar försåtligen, nämligen genom utställande av frestelser utöver förmåga – inlockat människor på banor, dit ganska många av dem, andeligen talat, genom sina anlag icke höra. ... Visst är att sådana lärare, som de förstnämnde, icke skulle fördragas i ett land med religionsfrihet, sådant som Norra Amerika, där man nämligen fritt väljer sina egna lärare. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 636-637)

I de stilla svala lunder Blommar jag så obekant Är ibland de dolda under Främling från ett bättre land. Solens stråle icke stänkte Med sin purpur mina blad, Ibland gräsen jag mig sänkte, Steg ej främst bland blommors rad. Fast jag ej av ljuset smekas, Bor en helig eld i mig, Och min själ, som uttryck nekas, Blommar stilla inom sig. Därför uti vällukts floder Andas jag mitt väsen ut, Är bland barnen av min moder Ej den ringaste till slut. Vandrarn som förbi mig skrider Och mig ofta överser Känner dock den fröjd jag sprider - Vet ej huru honom sker. Söker ibland blommors skara Vem så ljuvlig gåta bär - Vill se'n alltid med mig vara, Har mig mest bland blommor kär. (Erik Gustaf Geijer "Reseda" s 246-247; Geijer skrev dikten till Malla Silfverstolpe, gift Montgomery, till hennes namnsdag 15 maj 1816)

En mindre fast och i detalj utformad visitationsordning finna vi i ett protokoll från Habo kontrakt år 1686, samma år som kyrkolagen stadfästes och två år efter det att Haqvin Spegel tillträtt biskopsämbeet i Skara. Visitationen utfördes av prosten Brynolf Andreae Lundelius, som år 1672 utnämndes till kyrkoherde i Habo och därvid tillika fick 18 pastorat i Vartofta, Redvägs och Mo härader som sin prepositura. Från hans visitationsresor återstå emellertid endast föreliggande protokoll från visitationerna i Bottnaryds, Böne, Timmele, Valstads och Sandhems gäll i oktober 1686. Prosten säger sig ha utfört sin ämbetsplikt genom att resa omkring och göra sig underkunnig om församlingarnas kunskaper i katekesläran och deras tilltagande i andra dygder. Därnäst har han varit sina medbröder behjälplig att uppväcka "de säkra", undervisa "de blödige" och med all makt sökt tysta ned alla "oljud" och bilägga tvister mellan lärare och åhörare. Protokollet är i fortsättningen en rapport om de iakttagelser han gjort. Prästerskapet säges "stå flitigt på sin vakt". Pastor i Bottnaryd, Andreas Andreae, som insjuknat och kände sina krafter alltmera avtaga, förrättade trots detta alltjämt gudstjänsten i vanlig ordning. I Böne hjälptes pastor av en son, då han själv av ålder och svaghet var oförmögen att tjänstgöra. Av de ärenden, som prosten Lundelius rapporterar till biskop och domkapitel, beröra de tre sista osedlighet och oeniga äktenskap. Det första behandlar däremot den stora oenigheten mellan Timmele församling och dess pastor. Timmele förlorade genom Kungl. Maj:ts beslut år 1684 sin självständighet och kom att tillhöra Bogesund i kyrkligt avseende. Över detta kungliga ingripande i församlingens angelägenheter framförde Timmele-borna klagomål främst av den orsaken, att de genom denna anordning fingo färre gudstjänster än tidigare. I sin rapport i ärendet fastslog prosten, att en tingens ordning till det bättre knappast kunde skapas, så länge Timmele hörde till Bogesund. En (enda) pastor förmådde icke gärna betjäna dem båda, och många församlingsmedlemmar svävade redan "i största själavåda". Skulden till eländet ansåg prosten ligga både hos församlingen och hos pastor. Denne, som hette Isak Brochenius, och som blivit utnämnd år 1682, hade "stugan full med nakna barn" och plågades av större fattigdom än vad han kunde stå ut med. Någon förhoppning om att få "upprättelse af åhörarne" hade han inte, så länge stridigheten pågick. Icke heller hade han medel att löna någon komminister eller var själv i stånd att uppehålla gudstjänsten i bägge kyrkorna. Vad församlingen beträffade, var tillståndet där icke det bästa och ungdomens kunskaper i katekesens huvudstycken i avtagande, enär gudstjänst icke hölls varje predikodag. Under drottning Kristinas tid var man på god väg att lägga till Bogesund Marbäcks socken, belägen helt nära staden. Hade detta genomförts skulle aldrig en sådan "eländighet" uppkommit i Timmele. Prosten lämnade dessa besvärligheter i Guds händer och i högvördige herr biskopens och consistorii högvisa betänkande och önskade en förändring till det bättre. (Bengt Hellekant "Biskops- och prostvisitationer i äldre tider" s 447-449)

Under stormaktstidevarvet fortgingo visitationerna och fingo en allt större betydelse. Därom vittnar bl. a. den ordning, "cursus visitationis", som biskopen i Växjö, Petrus Jonae Angermannus, utgav 1595, och som jämte Laurentius Gothus' visitationsordning kom att bli bestämmande för visitationsproceduren under 1600-talet. Akten hölls i kyrkan och förlöpte i fyra avdelningar. Den första bestod av gudstjänst med predikan av pastor eller sacellan samt förmaningstal av visitator. Den andra, centrala avdelningen upptogs av själva visitationsförhöret, som gällde prästerskapets tjänstgöring och församlingens katekeskunskaper. Därefter följde den biskopliga specialundersökningen av det religiösa och sedliga tillståndet inom församlingen. Den fjärde slutligen utgjordes av en omsorgsfull genomgång av kyrkans byggnader och inventarier samt prästgårdens hus och ägor. (Bengt Hellekant "Biskops- och prostvisitationer i äldre tider" s 437-438)

Under reformationstidevarvet synes i stort sett den gamla ordningen ifråga om biskopens uppgifter som visitator ha följts. Tyngdpunkten i hans åligganden kom emellertid att i någon mån förskjutas. Under medeltiden utgjorde visitationen ett viktigt tillfälle att indriva till kyrka och prästerskap påbjudna skatter. Det reformerade svenska biskopdömet såg däremot sin viktigaste uppgift i kontroll av att prästernas predikan fyllde de krav på renlärighet i luthersk anda, som man hade rätt att begära. 1571 års kyrkoordning inpräntar också eftertryckligt biskopens skyldighet att visitera en gång om året i stiftet. Han skulle därvid tillsammans med en eller två skickliga präster hava "upseende" med dem, som stodo "under hans vårdnad", och noga se till att de rätt och "endrechteliga" förkunnade Guds ord. Därefter skulle han efterhöra det sedliga och religiösa tillståndet i församlingen och utöva kyrkotukt. (Bengt Hellekant "Biskops- och prostvisitationer i äldre tider" s 437)

För fåraveln var (kung) Gustav (Vasa) särskilt intresserad. Så skriver han år 1544 till ståthållaren i Kalmar län. "Efter Vi förnimme, att där på Öland är god råd att hava engelske får, är fördenskull Vår vilje, att du änteligen vill förskaffa dig en hop engelska får och synnerligen gumsar (= baggar). Och kunde icke skada, att man kunde få intill tu- eller trehundra stycker av dem, så kunde man bespisa meste hele landet med det slaget och låta de andre sedan läggas öde. Du vill ock icke förgäta att förskriva och beställa strax med en god herde, den där väl kunde med sådant sällskap umgås och deras lag (= vanor) granneligen visste." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 171)

Under medeltiden var det genom visitationerna biskopen till väsentlig del utövade sin stiftsstyrelse. Han reste omkring och besökte socknarna i en viss ordning, bestämd av gammal sedvänja och vägförhållanden. Pastoraten voro fördelade efter sin storlek och förmögenhet i tre klasser. I de rikaste hade stiftschefen med följe rätt till tre nätters, i de fattigaste blott till en natts gästniong. Av en stadga för Strängnäs stift från år 1480 synes visitationsordningen ej helt ha saknat beröringspunkter med liknande akter i den reformerade kyrkan. Efter en högtidlig mässa med predikan och konfirmation samlades sockenborna i "klockarestugan", där biskopen rannsakade om prästens leverne och ämbetsförvaltning, dennes förhållande till församlingen och hans föredöme. Därefter undersöktes tiondens inbetalning, kyrkans och prästgårdens underhåll och kyrkovärdarnas sätt att sköta kyrkans räkenskaper. En lång rad av ärenden genomgingos, varvid visitator utnyttjade tillfället både att pröva, ge anvisningar och utdela förmaningar. (Bengt Hellekant "Biskops- och prostvisitationer i äldre tider" s 437)

(Medeltidens) prästerliga stånd grundades på en rituell vigning. ... Prästvigningen eller ordinationen var definierad som ett sakrament, och ordinationen gav prästen en character indelebilis, en outplånlig krarktär som följde honom in i döden och gjorde det omöjligt att återgå till en världslig status. Utöver prästvigningen hade man sedan en ny vigning till biskop. ... Gregorius den store, påve omkring år 600, var författare till den tidiga medeltidens normgivande handbok för präster. Han rörde sig mellan två poler i sin beskrivning av prästens uppgifter: å ena sidan den kontemplativa, å andra sidan den aktiva. ”Det kontemplativa livet har ... rangen över det aktiva.” En präst skall ... på det sättet uppfylla både martas och Marias tjänster ... (Luk 10:38-42). Gregorius säger: ” ... Vi reser hit och dit när vi drar omkring för att tjäna honom och utför vår tjänst för lemmarna i hans kropp. Och i förbifarten får vi en glimt av Herren i allt vi gör.” ... Denna syn på prästens tjänst utmanades redan under tidig medeltid av ett helt annat tänkesätt, där mässfirandet – och inte tjänsten för medmänniskorna – står i centrum. ... Hans uppgift är att ”frambringa offer till Gud och fira mässan”. ... Genom prästvigningen ... rycks (prästen) upp på en annan nivå än lekfolket. ... Prästen får ... en medlarställning som påminner om Kristi ställning som medlare. Enligt Innocentius III, en av högmedeltidens mest inflytelserika påvar skulle prästen betraktas som en medlare mellan Gud och människorna. Och på samma vis fortsatte man att tala också under senmedeltiden. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 172-175; Prästerskap och gudstjänst)

Birger (jarl) gjorde allt för att hålla norrmännen på gott humör. På våren 1257 bjöd han sin måg Håkon Håkonsson till påskgästning på Lena kungsgård i Västergötland, varvid jarlen enligt den norska källan skall ha hotat sina män med stränga straff om de var ohövliga mot gästerna - till exempel om de kallade dem "baggar", det sedvanliga svenska öknamnet på norrmän. ... Som kuriositet kan nämnas att den nuvarande beteckningen på hanfår, baggar, under medeltiden snarast tycks ha syftat på djurens testikelpungar. Hanfåren som sådana kallades vädurar, senare gummar. Beteckningen för fårtestikel kom tidigt att brukas som vårt språks mig veterligen äldsta kända chauvinistiska term: "bagge" var svenskens smädenamn på norrmannen. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 201-202,296)

Vattnet skulle baggen ha. Han var instängd i en fålla bakom fähuset för han hade blivit ilsken på gamla dar. Länge hade han visserligen använt sina krumma horn på trälarna som skötte fårflocken på Hargö, men det betraktade alla byborna som en stor förnöjelse och ingen sade något illa om det. Annat blev det denna vår då baggen plötsligt inte tålde se de nyfödda lammungarna. ... Så blev Tjavva baggskötare fast hon bara var fjorton vintrar gammal. Somliga förvånade sig över att bryten kunde ge en halvvuxen trälflicka ett sådant viktigt uppdrag, men andra menade att detta var noga uträknat. (Elisabeth Hjortvid "Ur Tjavva" s 31; bryte = den träl som skulle övervaka de andras arbete)


Sångarna:

Lärjungen känner Herrens blick: ”Älskar du mig av allt hjärta – mera än de som kom och gick – gå då i mitt namn att tjäna, var då en herde för min hjord, föd mina lamm, som jag har gjort.” Herre, du vet min kärlek. (O Hartman: Psalmer och Sånger 464:2)

O, jag vet ett land, där Herren Gud Har beredt en stad åt sina kära, Och ibland han sänder dödens bud För att hem de späda lammen bära. Ingen nöd blifver där; Ingen sorg skall hjärtat hinna; Inga tårar mer i himlens land! Nej, vi skola där blott glädje finna. (P Lundén: Sång 513:1)

Se, mild och ljuvlig herden står Omgiven av de späda får; Hör, hur han ropar de små lamm, Se, hur han sluter dem i famn! (P. Doddridge-E Nyström: Psalmisten 1928 nr 611:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Simon svarar ”Ja” på Jesu fråga men väljer att använda sina egna ord i sitt svar. Hans bekännelse (”säga samma utsaga” på grekiska) till Jesus, till Honom som är Utsagan, har ett drag av otro. Jämför Petrus' och de andra lärjungarnas motvilja mot att godta Jesu ord i Matt 26:34-35. Vi kan också observera att detta är den femte gången i evangeliet som Petrus använder det grekiska ordet ”kyrios” (herre). Jämför Joh 6:68; 13:6,9,36. Talet fem kännetecknar något som är ofullständigt och otillräckligt.

I ett återställelseperspektiv ser vi hur Simons tre förnekanden kommer att bytas ut mot tre bekännelser. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:42. Vi kan också observera att Simon Petrus i Johannesevangeliet nämns som nummer tre av de tolv apostlarna. I judisk talsymbolik är talet tre det tal som kännetecknar Gud.

Jesu fråga kan också förstås i ljuset av Mark 12:28-31. Är det så att Simon välkomnar Jesus mer än vad han välkomnar Hans lärjungar (jfr Brown s 1103-1104 och A Fridrichsen: Svensk Exegetisk Årsbok 1940, s 152-162)? Förstår Simon att Jesus är mer än en herre, att Han är Herren, den som skall ha det första välkomnandet? Förstår Simon vad Johannes har sagt om Jesus: ”Det är Herren” (jfr Joh 21:7)?

I Rehkopf: Septuaginta-Vokabular översätts det grekiska ordet ”arnion” med det tyska ordet ”Widder” (= bagge). Detta tycks vara en sannolik översättning också med tanke på att lammet i Upp 5:6 sägs ha horn. Eftersom ”arnion” är diminutiv av ”arên” översätter jag mer bokstavligt med ”liten bagge”.

Lärjungarna är som små baggar som leds till slakt (Jer 11:19) i vargars mitt (Luk 10:3). Men i lärjungarnas mitt är Jesus (Matt 18:20), den lilla bagge som själv blivit slaktad som ett påskalamm (2 Mos 12:5; Upp 5:6).


Paulus sade: ”Jag är den minste av apostlarna, (en) som inte är lämplig att kallas apostel. … (Jag är) mindre än den minste av alla heliga. … (Av missare av Guds mål) är jag först.” (1 Kor 15:9a; Ef 3:8a; 1 Tim 1:15b)


Grekiska ord:

arnion (liten bagge) Jer 11:19; Joh 21:15 – Ps 114:4,6; Jer 50:45; Upp 5:6,8,12-13; 6:1,16; 7:9-10,14,17; 12:11; 13:8,11; 14:1,4,10; 15:3; 17:14; 19:7,9; 21:9,14,22-23; 22:1,3.

boskô (valla) (i NT) Luk 15:15; Joh 21:15 – Matt 8:30,33; Mark 5:11,14; Luk 8:32,34; Joh 21:17.

pleon (mer/fler) (i NT) Luk 3:13; Joh 21:15 – Apg 15:28.


Ytterligare studier:

5 Mos 6:5; Syr 19:13; Matt 12:36-40; 13:51; 26:69-70; Mark 14:29-31,66-68; Luk 7:44-48; 12:8; 22:54-57; Joh 11:27; 13:37; 14:21; 21:12; 22:18-19; Upp 2:4; 5:6; 16:7.


Majella Franzmann - Michael Klinger "The Call Stories of John 1 and 21"; Saint Vladimir's Theological Quarterly 36 (1992): 7-15.

D. Edmond Hiebert "Counsel for Christ's Under-Shepherds: An Exposition of 1 Peter 1:4."; Bibliotheca Sacra 139 (1982): 330-341.

K.L. McKay "Style and Significance in the Language of John 21:15-17"; Novum Testamentum 27 (1985): 319-333.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-09; 2012-05-26; 2014-12-20)

Tillbaka till Start

21:16 Åter säger Han till honom * (א*) : ”Simon av Johannes, välkomnar du Mig?” Han säger till Honom: ”Ja, Herre. Du vet, att jag är vän med Dig.” Han säger till honom: ”Var en herde för Mina får.”

Ord för ord (22 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): åter säger-(han) (till)-honom: Simon (av)-Johannes, välkomnar-(du) mig? (han)-säger (till)-honom: ja herre, du 'vet-(och-har-vetat)'/vet att (jag)-är-vän-med dig. (han)-säger (till)-honom: var-en-herde (för)-'en får'/fåren mina.


1883: Åter sade han till honom för andra gången: Simon, Jonas' son, älskar du mig? Han sade till honom: Ja, Herre, du vet, att jag har dig kär. Han sade till honom: ”Vårda mina får.”

1541(1703): Åter sade han till honom: Simon Jona, älskar du mig? Han sade till honom: Ja, herre, du west, att jag älskar dig. Sade han till honom: Föd min får.

LT 1974: Jesus upprepade frågan: ”Simon, Johannes' son, älskar du mig verkligen?” ”Ja, Herre”, sade Petrus, ”du vet att jag är din vän.” ”Ta då hand om mina får”, sade Jesus.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) ”Du skall för (Aron) vara de ting (som är) i riktning mot Gud.” (2 Mos 4:16b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) ”Aron, din broder, skall vara din profet.” (2 Mos 7:1b, Grekiska GT)

(Mariam, Moses syster, och Aron, Moses bror) samtalade enligt/angående Mose. ... De talade: “Ej har Herren samtalat (och samtalar) (med) Mose ensam/endast? Har Han visst/verkligen inte och/också samtalat (med) oss?“ (4 Mos 12:1a,2a, Grekiska GT)

(Israels stammar sade till David:) “Herren talade i riktning mot dig: ‘Du skall vara en herde för Mitt folk Israel.’” ... (2 Sam 5:2b, Grekiska GT)

(David sade:) “Jag var (hela tiden) små/liten i/bland mina bröder och yngre/yngst i min faders hus. Jag var en herde för min faders får.” (Ps 151:1b, Grekiska GT)

Som en herde skall (Herren Gud) vara en herde för sin lilla hjord. (Jes 40:11a, Grekiska GT)

(Herrens sade:) “Jag skall få herdar att stå upp för (hela resten av Mitt folk), (herdar) vilka skall vara herdar för dem.” (Jer 23:4a, Grekiska GT)

(Judit sade till Israel: “Kom ihåg) så många ting som det blev/inträffade för Jakob ... som var en herde för Labans får ... , eftersom helt och hållet som (den) där inte ’ficks att glöda’/glödgades ’in i’’/’med syfte på’ (hans) hjärtas pina, och (Herren) inte utverkat rättvisa av oss, emellertid/utan ’in i’/’med syfte på’ ett läggande på minnet piskar Herren dem som närmar sig Honom.” (Judit 8:26b-27)

Simon skådade sin son Johannes, att han är en man, och han satte honom att anföra alla förmågorna/’de militära styrkorna’. (1 Mack 13:53a)

Judarna och deras präster har varit tillfreds med att Simon (skall) vara deras befälhavare och prästledare in i (den kommande) tidsåldern ända till (dess att) en trofast profet (skall) stå upp. (1 Mack 14:41b)

Simon kallade på sina två söner, de äldste Judas och Johannes. (1 Mack 16:2a)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Herren sade:) “Ut ur (Betlehem) skall en befälhavare komma ut, ’vem som än’/som skall vara en herde för mitt folk Israel.” (Matt 2:6b)

(Jesus sade till Simon Petrus:) “Lycklig är du, Simon, son av/till Jonas!” (Matt 16:17a)

(Jesus sade:) ”Vad tyckes det dig, Simon? Från vilka tar jordens kungar slut/tull eller skatt, från sina söner eller från de främmande?” (Matt 17:25b)

Då (Jesus) åter hade gått bort, bad han och ’havande talat’/talade densamma/samma utsaga. (Mark 14:39)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Frukta ej, små/lilla, lilla hjord, eftersom er Fader har varit tillfreds med att ge er riket.” (Luk 12:32)

(Herren sade till Sina lärjungar: ”Var) lika människor då de ’tar emot i riktning mot’/välkomnar sin herre, när han må ’lösa upp uppåt’/’ge sig iväg’ ’ut ur’/från bröllopsmåltiderna för att, då han har kommit och bultat, de genast må öppna för honom. Lyckliga (är) de där slavarna som (deras) herre kommer att finna varande vakna, då han har kommit. Amen säger jag er, att han skall omgjorda sig runt omkring och få dem att ’luta sig tillbaka’/’lägga sig ner (till bords)’. * (א*).” Och om han – alltefter omständigheterna – må komma i den andra vakten/nattvakten ... och han må finna (dem) på det här sättet, är de (א*) lyckliga. (Luk 12:36b-38)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Vem ut ur/av er havande/har en slav ... som var en herde?” (Luk 17:7a)

(Paulus sade till de äldste i Efesos:) ”Den Helige Ande har satt er till granskare (för) att vara herdar (över) Guds (församling) av utkallade, som Han ’gjorde omkring Sig själv’/förvärvade genom det egna blodet.” (Apg 20:28b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade:) “Du är Simon, Johannes' son, du skall kallas Kefas, vilket uttyds Petrus (= klippblock).“ (Joh 1:42b)

(Jesus sade:) ”Den som kommer ‘in i’/in genom dörren är fårens herde. För den här öppnar dörrvakten, och fåren hör hans röst, och han höjer sin röst (i riktning mot) sina egna får ‘enligt namn’/’efter deras namn’, och han leder dem ut. När han – alltefter omständigheterna – må kasta/föra ut * (א*) de egna, går han framför dem, och fåren följer honom, eftersom de känner hans röst.” (Joh 10:2-4)

(Jesus sade:) ”Jag är den fine herden. Den fine herden ger (P45,א*) Sin själ till förmån för fåren.” (Joh 10:11)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Min (א*) Fader är större än Jag.” (Joh 14:28b)

Men Simon Petrus ’var (hela tiden) stående’/’stod (hela tiden)’ och värmde sig. De talade så till honom: ”Är ej och/också du ut ur/av Hans lärjungar?” Den där förnekade och talade: ”Jag är inte.” (Joh 18:25)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Äldre bibelkommentatorer gjorde stor sak av de båda grekiska orden för kärlek. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 276 i kommentar till Joh 21:17)

Den som älskar Kristus älskar också Hans hjord. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:545)


Att fortsätta med (hembygden):

När Petrus svarat ja på Jesu fråga får han förtroendet och uppdraget att bli en herde för fåren. Man kan säga att han ordinerades till pastor, förkunnare och själasörjare. (Harald Lönnheden "Det handlar om kärlek"; Jönköpings-Posten de 12 april 1969)

Jesus frågade: "Simon, Johannes' son, älskar du mig?" Han svarade honom: "Ja, Herre, du vet att jag har dig kär." Då sade han till honom: "Var en herde för mina får." ... När Petrus, om också med fruktan och bävan, måste bekänna, att han har Herren kär, då är han i och med detsamma kallad och skickliggjord att vara själasörjare bland lärjungar och en herde för Herrens hjord. (Yngve Rudberg "Människokunskap och själavård" s 35-36; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1943)

Namnet J.A. Bredin väcker många minnen till liv hos en gammal Byarums-bo. Titeln prost, en hederstitel som tillkom under senare år, känns lite främmande. Med all respekt för denna titel tänker jag ändå använda ordet kyrkoherde, det säger mycket mer om hans förhållande till sin församling, en herde var nog det han helst ville vara. ... 1911 blev han utsedd till kyrkoherde i Åkers församling. År 1922 blev det flyttning igen, han tillträdde då tjänsten som Byarum-Bondstorps pastorats förste kyrkoherde. ... Kyrkoherden var väl bekant med sin församling. Med sin sockenbudsväska genom korsade han socknen i alla riktningar, alltid till fots, på väg till gamla och sjuka församlingsmedlemmar, ibland på skogsstigar och oländiga vägar. ... Ibland gick han in i någon gård för att vila en stund. På det sättet lärde han känna sina församlingsbor. ... År 1940 avgick ... J.A. Bredin från sin tjänst ... och flyttade till Jönköping. (Anna-Lisa Hermansson "Kyrkogårdsvandring" s 23-24,27)

(Komminister Siréns i Byarum) enda tankar gällde hans socken, varför han ej hade någon tid att förslösa på resor. En gång om året, veckan efter nyår, besökte han sina grannar, då väder eller väglag aldrig fick hindra. ... Barnlösa delade han och hans hustru med varmt hjärta sina håvor med de fattiga, och många tjänare minns dem som hulda föräldrar. In i det sista var S. outtröttlig i sin tjänst och uteblev aldrig från Herrens hus, förrän han blivit sängliggande. Det var rörande att efter slutad altartjänst se den gamle utsträckt vila på en hård bänk i sakristian för att sedan uppgå på predikstolen och där sittande predika. Man visste, att det skedde av nit, icke av snålhet eller brist på tillgångar för en medhjälpares avlönande. (J.E. Lagergren "Magnus Sirén, en 1800-talskomminister i Byarum" s 11-12; Sirén var komminister i Byarum 1790-1820)


Att fortsätta med ('nationerna'):

(Simon Petrus) fick befallningen: Stå upp, Petrus, slakta och ät. Trots hungern avvisade Petrus. Bort det, Herre! Jag har aldrig ätit något oheligt och orent. ... Hans nej är oerhört starkt betonat. ... Rösten talade igen. Vad Gud har förklarat för ren, det må du icke hålla för oheligt. ... Genom att detta skedde tre gånger efter varandra blev det tydligt sagt till Petrus att synen var viss och att den var från Gud. Tretalet kände han förut. Han hade upplevt det skärtorsdagsnatten med de tre förnekelserna, Joh 13:38, och vid mötet vid Gennesaret, Joh 21:17. (Erik Bernspång "Apostlagärningarna" s 194-195 i kommentar till Apg 10:13-16)

Ingen säger till böljorna: Matroser, gör er plikt! eller Lärjungar, sök sanningen! Ingen frågar stenarna och stenarna frågar inte varandra: Älskar du mig? eller Varför blev jag född? Ovetande, utan någon önskan att veta, betraktar oss gatlyktorna på vår väg bort från paradiset hem till ett skrik eller en bön eller bara en viskning: Sitt vid min huvudgärd ... (Werner Aspenström "Om dagen om natten" s 224; Sitt vid min huvudgärd)

Följande dokumentariska händelser och uttalanden under de två senaste åren (1958-1960) är endast stickprov på allt som den kristna kyrkan genomgått i den Kinesiska Folkrepubliken. ... "Under sommaren 1959 blev en pastor i Nordkina tillsammans med 51 medlemmar i (den kristna) församlingen arresterade och anklagade för att vara amerikanskvänliga högermän. Pastorn tvingades att stå upprätt under sju dygn i följd och även under två hela nätter medan han förhördes. Men han vägrade erkänna de falska anklagelserna. Han höll nästan på att förlora förståndet innan han föll samman och dog. Kyrkan, där han så troget predikat Guds ord, stängdes. Många av dem som tillsammans med pastorn arresterades sändes till arbetsläger. Sjutton andra kristna, som protesterade mot dessa handlingar, behandlades på samma sätt. Pastorns yngste son, som var i 20-årsåldern och hade haft en 10-årig kommunistträning, sade: 'Min fader var en herde för fåren. Jag vill aldrig lämna min kristna tro.'" (Mathilda Malmvall "Röster från Kina" s 40,42-43; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

Hören nu vad som skall ske på den yttersta dagen! Då skola alla få eftersom de förtjänat hava, både I och jag. Det blir ett långt syndaregister, som kommer att framdragas, då alla edra illgärningar skola bringas fram i ljuset, I Myresjöbor. Då skolen I allt önska att I haden levt, som jag lärt, men då är det för sent att ångra sig. Om I då utgjöten hela hav av tårar, skulle Herren icke bry sig det minsta därom, ty detta är hans straffedag. Och I mån tro, att den dagen icke blir angenäm för mig heller. Ty då skall jag stå till svars för, huru jag förvaltat mitt pund, min församling. Och I kunnen väl tänka eder, huru jag skall känna mig till mods, då jag tänker på ert andliga tillstånd. Men jag är dock glad att jag icke kommer först, utan är en bland de yttersta. Först skola alla kejsare och konungar, påvar och biskopar redogöra för sina fögderier. Så länge är jag lugn; men så kommer turen till oss kyrkoherdar och då börjar jag att bäva. Så ropar Herren fram mina ämbetsbröder i Alsheda, Korsberga, Fröderyd och Vetlanda pastorat, och då gömmer jag mig så långt undan jag någonsin kan. Men till sist hör jag en röst ropa: "Wickbom var haver du dina får?" Jag tiger dock stilla, ty det finns flera präster än jag med namnet Wickbom. "Abraham Wickbom, var haver du dina får", ropar Vår Herre med ännu högre röst, men likväl tiger jag stilla, ty måhända finns det någon annan än jag med namnet Abraham Wickbom. Då ropar Vår Herre med tordönsstämma: "Abraham Wickbom, prost och kyrkoherde i Myresjö och Lannaskede församlingar, kom fram och gör räkenskap för dina får!" Och då darrar jag i alla lemmar och ropar så högt jag förmår: "Herre, Herre! Jag har inga får, utan endast idel raggiga getabockar!" Och så kommer det förfärliga svaret: "Gå då till det evinnerliga mörkret med alla dina getabockar!" Men just som vi marscherar dit, förnimmes en ljuv änglaröst, som kallar mig ensam tillbaka och säger: "Wickbom, Wickbom! Gack in i din Herres glädje, ty du haver dock gjort det bästa du kunnat med dessa Myresjöbor!" Och så går jag in i härligheten, under det att I gån till evig fördömelse. Därför, omvänden och bättren Eder! (Abraham Wickbom "Predikan" s 19,21; predikan från år 1860 återgiven av vetlandasonen Aug. Bäckman i Forntid och nutid, Småländskt församlingslif, kulturhistoriska teckningar från Östra Härad i Jönköpingslän; för dess fulla sanningshalt ansvarar inte upptecknaren ehuru flera personer funnits som omvittnat att predikan verkligen hållits)

Bockarna och getterna vill alltid sticka in sin nos genom fönstret eller genom en springa i väggen, för att få tillfälle att stjäla fårens mat. Getterna i synnerhet är giriga efter den mat som ges åt de svaga och lammen. Men herden har ett ris i handen, varmed han slår getterna på nosen, om de kommer och stjäl fårens mat. Getterna avundas att man ger bättre mat åt fåren än åt dem. Då man ger bättre mat åt fåren, säger getterna: ”Är de bättre än vi?” Vi har mera mjölk än fåren. Inte har fåren så mycket mjölk som vi.” Vi vet också, att somliga herdar håller getter just för mjölkens skull, som man får av dem. Somliga herdar bryr sig inte alls om fåren. Somliga herdar föder getterna väl, men låter fåren svälta. Somliga herdar vallar inte alls fåren, utan föder sig själva. ... Och hur skulle de kunna valla fåren, då de hatar dem, men älskar getterna? De ger getterna den bästa mat som finns i ladan, men fåren ger de ruttet starrhö.Säkert tycker getterna mycket om sådana herdar som ger dem lindhö. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 156-157 i predikan 1849 över Hes 34:17-20)

Herdetonen blev betecknande för rokokon. Dräkterna tyckas rent av vara anpassade därefter och kunde göras än mera bergerieartade. Damernas klänningar kunde uppfästas i sidorna - detta blev också mod under senare 1700-tal; käppen kunde växa ut till en herdestav, flöjten förvandlas till en herdepipa. Hos poeter och poetissor klingade herdetonen ofta fram. "En Celadon gav fröjderop" inledde en av Dalins populäraste visor. Anders Odel kallade sig ju också herden Celadon, såsom vi sett, och till och med hans patriotiska dikt om Malcolm Sinclair, vilken i början av 1740-talet bidrog att egga krigsivern, inleddes som en herdeidyll: "Sist när på ljuvlig blomsterplan jag mina lamm utförde." (Ewert Wrangel "Vardagslag och feststämning. Konster och moder." s 254)

Sockenprästens titel var (under medeltiden) "kirkioherra", vilket längre fram i tiden förvandlades till kyrkoherde. (Allan Wickström "Socknen och kyrkan i gången tid" s 21)

(Ryttarna) stannade framför en fästningsliknande byggnad och de igenkände att det var Örberga kyrka. ... (Klockaren) följde Birgitta med misstrogna och skrämda ögon. ... Hon spände själv lös sadelsäcken och begynte packa upp böcker och täcken och under tiden mumlade hon: "Var är kyrkoherren ... Alltid i staden, där hans vördighet har det lugnt och säkert och kan leva kräsligen. ... Aldrig hos sin hjord, när nöd och faror lura. Är det då ute med all ordning!" (Verner von Heidenstam "Heliga Birgittas pilgrimsfärd" s 18-19)


Att avrunda med:

(Jesus) säger icke: älskar du ”mitt” utan: ”mig”. Han säger icke: älskar du mina krafter och gåfwor? utan: älskar du mig – mig, såsom sjelf en gåfwa till dig, mig, såsom sjelf, i min person, hela din tröst och salighet? ... Det är just härigenom den äkta brudkärleken skiljer sig från skökokärleken. Många hafwa en wiss kärlek till Jesus, dock blott för de förträffliga ting, som Han werkar i dem och andra, men hafwa aldrig såsom förtappade syndare blifwit frälsta af Honom och intagna af Hans blotta kärlek, eller af det Han är i sin person, utan de älska Honom, såsom sagdt är, för de sköna gåfworna. Detta är ”skökokärleken”. ... När (menniskan) märker ... att i Jesu namn gifwes krafter, såsom eljest icke, att hos Honom äro förborgade alla wisdoms och förstånds håfwor, alla dygders och heliga gerningars kraft, då slår man sig på dessa, blir så en Jesu lärjunge, älskar och följer Honom, tillbeder och åkallar Honom, men allt med ögat på dessa krafter och gåfwor, och icke för hwad Han gjort och är i sin person. Detta, eller hwad Han är och gjort i sin person, kan man med förståndet erkänna och med munnen beprisa, men hjertat ser på gåfworna, själens hela blick är fästad blott wid dessa. (Carl Olof Rosenius ”Betraktelser” s 21-22 i kommentar till Joh 21:16)


Sångarna:

Lärjungen känner Herrens blick: ”Älskar du mig av allt hjärta – mera än de som kom och gick – gå då i mitt namn att tjäna, var då en herde för min hjord, föd mina lamm, som jag har gjort.” Herre, du vet min kärlek. (O Hartman: Psalmer och Sånger 464:2)

O Gud! som herdar gifvit, Att föra, med ditt ord, Till sanningen och lifvet, Din återlösta hjord! Må oss din kärleks höjd Mot dem till kärlek röra, Att de sitt kall ej göra Med suckan, men med fröjd. (Psalm 314:2)

O Gud! ditt folk dig beder I hopp och ödmjukhet. Du ser i hjertat neder Och våra tankar vet. Utaf din hand i dag En herde vi begära, Som kan oss troget lära Ditt bud och ditt behag. ... Oss värdes den beskära, Som delar ordet rätt, Så ren uti sin lära, Som i sitt lefnadssätt; En våra själars vän, Som, from och mån om likar, Gör sjelf hvad han predikar: Gud! lär oss välja den. (Dahl: Psalm 317:1-2)

Du som din Församling vårdar, Den ditt blod har återlöst, Och i dina helga gårdar Söker oss med fridens röst! Hör i dag ett folk begära Sig en herde af din nåd, Som predikar lifsens lära Och förkunnar dina råd. ... Styr vårt hjerta, att vi mäte Vigten af en herdes kall. Om vi det i dag förgäte, Dyrt vårt ansvar blifva skall. Låt ditt folk ett samvet' bära, Ur ditt tempel, fritt från qval. Själars frälsning och din ära Vare målet för vårt val. (Ödmann: Psalm 318:1-2)


Egna kommentarer och funderingar:

Relationen mellan bröderna Aron och Mose är en typ (förebild) för relationen mellan de andliga bröderna Simon och Johannes. Simon är Guds prästledare (intill dess att en trofast profet uppstår under tidsåldern, jfr 1 Mack 14:41b ovan) och Johannes' profet. Jämför Mose som en profet i 5 Mos 18:15,18 och Johannes som författaren av en profetia enligt Upp 1:3.

Här använder Petrus för sjätte gången det grekiska ordet “kyrios” (herre). Talet sex representerar vad som är ofullkomligt. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:15.

Om Johannes' företräde framför Petrus i Johannes evangelium, se till exempel Egna kommentarer och funderingar till Joh 18:15-16, 20:3-10 och 21:4-7a. Detta företräde har inte något samband med någon personlig kvalifikation hos Johannes, som skulle vara grundad i hans egen förmåga. Han sökte inte göra sig ett namn såsom människorna i Babel (1 Mos 11:4). Företrädet är grundat på det namn som gavs honom av hans föräldrar. Jfr Joh 10:3. Namnet Johannes betyder fröjdbringande (nåd) eller barmhärtighet och pekar på frälsningen genom fröjdbringande (nåd) i Jesus Kristus. Namnet ”fröjdbringande (nåd)”, vilket kännetecknar dess bärare enligt den rådande judiska synen, är ett mycket gott namn, det bästa som någon av lärjungarna hade. Jämför också Johannes' förhållande till prästledaren Hannas (= nåd) och Egna kommentarer och funderingar till Joh 18:15-16.

Vad angår ”Simon av Johannes”, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:42.


Paulus sade till de troende i Efesos: ”(Med) fröjdbringande (nåd) är ni (och har varit) räddade genom tro; och det här inte ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ er, (det är) Guds gåva.” (Ef 2:8)

En viss (person) tar inte själv hedern, emellertid/utan (är som en) som är kallad av Gud, helt och hållet precis som och/också Aron. (Hebr 5:4)

Petrus sade till de äldste bland de troende: ”Var herdar för Guds lilla hjord i/bland er.” (1 Petr 5:2a)


Greek words: poimainô (vara en herde) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Judit 8:26; Matt 2:6; Luk 17:7; Joh 21:16; Apg 20:28; 1 Petr 5:2 – 1 Kor 9:7; Judas v 12; Upp 2:27; 7:17; 12:5; 19:15.


Ytterligare studier:

1 Krön 11:2; Ps 23:1; 78:71; Jer 23:2; Hes 34:23; 1 Mack 2:1; 16:1-2; Matt 26:71,72; Mark 14:69-70; Luk 22:58; Upp 22:18-19.


Majella Franzmann - Michael Klinger "The Call Stories of John 1 and 21"; Saint Vladimir's Theological Quarterly 36 (1992): 7-15.

K.L. McKay "Style and Significance in the Language of John 21:15-17"; Novum Testamentum 27 (1985): 319-333.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-09; 2012-05-26; 2014-12-21)

Tillbaka till Start

21:17 Han säger till honom den tredje gången: “Simon av Johannes, är du vän med Mig?” Petrus var sorgsen, eftersom Han talade till honom den tredje gången: ”Är du vän med Mig?” Och han säger till Honom: ”Herre, Du vet alla ting. Du har kunskap, att jag är vän med Dig.” * (א,*א) Han säger till honom: “Valla Mina får.”

Ord för ord (36 ord i den grekiska texten Sinaiticus): (han)-säger (till)-honom den tredje-(gång): Simon (av)-Johannes, är-(du)-vän-med mig? var-sorgsen '-en Petrus'/Petrus, eftersom (han)-talade (till)-honom den tredje-(gång). är-(du)-vän-med mig? och (han)-säger (till)-honom: herre, alla-(ting) du 'vet-(och-har-vetat)'/vet, du har-kunskap att (jag)-är-vän-med dig. (han)-säger (till)-honom: valla '-en får'/fåren mina.


1883: Han sade till honom för tredje gången: Simon, Jonas' son, har du mig kär? Petrus vardt bedröfvad däröfver, att han för tredje gången sade till honom: har du mig kär? Och han sade till honom: Herre, du vet allting; du vet, att jag har dig kär. Jesus sade till honom: Föd mina får.

1541(1703): Sade han till honom tredje reson: Simon Jona, älskar du mig? Petrus wardt bedröfwad, att han sade tredje roson till honom: Älskar du mig? och sade till honom: Herre, du wetst all ting; du wetst, att jag älskar dig. Sade Jesus till honom: Föd min får.

LT 1974: Än en gång frågade Jesus honom: ”Simon, Johannes' son, är du verkligen min vän?” Petrus blev ledsen över Jesu sätt att ställa sin fråga denna tredje gång. ”Herre, du känner mitt hjärta, du vet att jag är det”, sade han. Jesus sade: ”Föd då mina lamm.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Mose talade till Aron: “Vad har det här folket gjort dig, eftersom du har lett/fört en stor miss (av Guds mål) emot, emot dem?” ... Och Mose talade i riktning mot folket: ”Ni har missat (och missar) (Guds mål) en stor miss (av Guds mål).” ... Och (Mose) talade: " ... Herre, det här folket har missat (och missar) (Guds mål) en stor miss (av Guds mål), och de har gjort sig själva gudar av guld." (2 Mos 32:21,30b-31, Grekiska GT)

Herren samtalade i riktning mot Mose och sade: “Tag käppen och församla synagogan av utkallade, du och din bror Aron, och du skall samtala i riktning mot klippan mitt emot dem, och den skall ge sina vatten.” … Och Mose och Aron församlade ut synagogan av utkallade mitt emot från klippan. … Och då Moses hade lyft emot/upp sin hand, slog han till klippan (med) sin käpp två gånger. Och det kom ut mycket vatten. … Och Herren talade i riktning mot Mose och Aron: ”Eftersom ni inte trodde Mig … skall ni inte leda/föra den här synagogan in i ’den jord’/’det land’ som Jag har gett (och ger) dem.” (4 Mos 20:7,8a,10a,11a,12, Grekiska GT)

Mose talade i riktning mot Herren: "Låt Herren, andarnas och varje kötts Gud, granska en människa uppå/’med avseende på’ den här synagogan, ’vem som än’/som skall komma ut före/inför deras ansikte och ’vem som än’/som skall komma 'in i'/in före/inför deras ansikte och ’vem som än’/som skall leda dem ut och ’vem som än’/som skall leda dem ’in i’/in, och Herrens synagoga skall inte vara som om (den var) får, till vilka det inte är en herde." (4 Mos 27:15-17, Grekiska GT)

(Hanna sade:) “Herren (är) en kunskaps Gud ...” (1 Sam 2:3, Grekiska GT)

(Israel sade:) ”Valla ditt hus, David.” … (1 Kung 12:16b, Grekiska GT)

Herren skall inte ‘tvinga bort’/förskjuta in i tidsåldern, eftersom då han har gjort ödmjuk skall Han hysa medlidande enligt/efter mängden av Sin barmhärtighet. (Klag 3:31-32, Grekiska GT)

(Kungen) gjorde/bestämde (att prästledaren skulle) anföra (som en) av de första av vänner. (1 Mack 11:27b)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

(Jesus, Syraks son, sade: “Gud) höjde/upphöjde Aron (som var) helig liksom (Mose). ... Han ‘fick ... att stå’/utnämnde honom till ett tidsålderslångt förbund och gav honom ett folks prästämbete.” (Syr 45:6a,7a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ni må så ej bekymra er och säga: ’Vad må vi äta?’ eller ’Vad må vi dricka?’ eller ’I vad må vi hölja oss?’ Ty nationerna söker efter alla de här tingen. Ty er himmelske Fader vet, att ni av de här tingen behöver allesammans.” (Matt 6:31-32)

(Jesus sade till fariseerna:) “Varje miss (av Guds mål) och hädelse skall ‘låtas ... vara’/lämnas människorna (i fred) ... (Den) som – om alltefter omständigheterna – må tala en utsaga nedifrån/emot Människans Son skall den ’låtas vara’/lämnas honom (i fred) ... i den här tidsåldern (eller) i den (som) står i begrepp (att komma).” (Matt 12:31b-32)

Petrus talade till (Jesus): ”Herre, om Du är, uppmana mig att komma i riktning mot Dig emot vattnen.” Men/och Han talade: ”Kom!” Då Petrus hade stigit ned från båten, vandrade han omkring emot vattnen (för) att komma (א*). Han kom så (א*) i riktning mot Jesus. Men då han såg * (א,* א; B*) vinden, fruktade han, och då han hade börjat att helt och hållet sjunka i havet, utropade han och sade: ”Herre, rädda mig!” Men/och då Jesus genast hade sträckt ut handen, tog Han uppå/’tag i’ honom och Han säger till honom: ”(Du) av få/lite tro, ’in i’/för vad tvivlade du?” (Matt 14:28b-31)

(Jesus sade:) ”Vad tyckes det dig, Simon? Från vilka tar jordens kungar slut/tull eller skatt, från sina söner eller från de främmande?” Men/och (Petrus) yttrade: “Från de främmande.” Men/och Han talade (א,*א): ”Från de främmande.” (Matt 17:25b-26a)

(Sebedaios' söners moder) säger till (Jesus): ”Tala för att i Ditt rike de här mina två söner må sitta ner, en ’ut ur’/vid * (א,*א,B) 'rätta (delar)'/'högra (sidan)' och en ’ut ur’/vid ’Dina (delar) av ett gott namn’/’Din vänstra’.” … (Jesus sade:) ”Att sitta ner ’ut ur’/vid 'Mina rätta (delar)'/'Min högra (sida)' och ’ut ur’/vid ’(delar av) ett gott namn'/’den vänstra’ * (א,*א,B) det är inte Mitt/’Min sak’ att ge, emellertid/utan de är för vilka som det har gjorts (och görs) redo av Min Fader.” (Matt 20:21b,23b)

Då (lärjungarna) var oerhört sorgsna, började de säga till Honom, en ’var och’/efter en: ”Ej är (det) väl jag, Herre?” (Matt 26:22)

(Jesus) bad ’ut ur’/för en tredje (gång) och talade samma utsaga. ... (Matt 26:44a)

(Jesus) kommer tredje gången och Han säger till (Petrus, Jakob och Johannes): “Sover ni ‘helt och hållet’/gott ... ?” (Mark 14:41a)

(Herren sade till Sina lärjungar: ”Var) lika människor då de ’tar emot i riktning mot’/välkomnar sin herre, när han må ’lösa upp uppåt’/’ge sig iväg’ ’ut ur’/från bröllopsmåltiderna för att, då han har kommit och bultat, de genast må öppna för honom. Lyckliga (är) de där slavarna som (deras) herre kommer att finna varande vakna, då han har kommit. Amen säger jag er, att han skall omgjorda sig runt omkring och få dem att ’luta sig tillbaka’/’lägga sig ner (till bords)’. * (א*).” Och om han – alltefter omständigheterna – må komma ... i den tredje vakten/nattvakten och han må finna (dem) på det här sättet, är de (א*) lyckliga. (Luk 12:36b-38)

Herren talade (till Petrus): “Vem är följaktligen den trofaste (och) förståndige hushållare, som herren skall ’stå ner’/sätta uppå 'sin vård'/’sina tjänare’ (för) att ’ge isär’/fördela (א*) brödsädsmåttet i en läglig tid? (Luk 12:42)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den trofaste i ett minsta (ting) är trofast och/också i ett mycket/stort (ting).” (Luk 16:10a)

Då Herren hade vänt sig såg/’fäste ... blicken’ Han i/på Petrus. Och Petrus erinrade sig Herrens ord, som Han hade talat till honom att/: ”Innan en tupp ‘höja sin röst’/gal idag, skall du tre gånger förneka bort mig. Och då han hade kommit ut utanför, grät han bittert.” (Luk 22:61-62)

En röst blev/kom i riktning mot (Simon Petrus): “Då du har stått upp, Petrus, offra och ät.” Men Petrus talade: ”Ej alls, Herre, eftersom jag inte heller någonsin har ätit varje/något gemensamt och orent.” Och en röst (talade) åter i riktning mot honom ’ut ur en andra’/’en andra gång’: ”Gör ej gemensamt vilka/de ting Gud har gjort rent!” Det här blev/hände emot/- tre gånger. (Apg 10:13-16a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade:) “Du är Simon, Johannes' son, du skall kallas Kefas, vilket uttyds Petrus (= klippblock).“ (Joh 1:42b)

Natanael säger till (Jesus): "Varifrån har Du kunskap om mig?" Jesus svarade och talade till honom: "Innan Filippos ’att höja’/höjde sin röst (i riktning mot) dig, skådade jag dig, då du var inunder fikonträdet." (Joh 1:48)

(Jesus) hade kunskap om alla (människor) och hade inte (hela tiden) behov, ’för att’/att någon måtte vara vittne med anledning av människan, ty Han hade själv (hela tiden) kunskap om vad som (hela tiden) var i människan. (Joh 2:25)

Men allaredan då det var i mitten av högtiden, steg Jesus upp in i helgedomen och lärde/undervisade. Judarna förundrade sig så (hela tiden) och sade: ”Hur känner Den här till bokstäver, då Han ej har lärt (och lär) sig?” (Joh 7:14-15)

Petrus säger till (Jesus): ”Du må inte/förvisso ej tvätta mina fötter in i (den kommande) tidsåldern!” Jesus svarade honom: ”Om – alltefter omständigheterna – Jag ej må tvätta dig, har du inte del i sällskap med Mig.” (Joh 13:8)

(Petrus sade till Jesus:) ”Jag skall sätta/gravsätta min själ till förmån för Dig. Jesus svarar: ”Skall du sätta/gravsätta din själ till förmån för Mig? Amen, amen, Jag säger till dig: ’En tupp må inte/förvisso ej ‘höja sin röst’/gala, ända till (den tid i) vilken du skall förneka bort (א,* א, A) Mig tre gånger.’” (Joh 13:37b-38)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Amen, amen, Jag säger er att/: ’Ni kommer att gråta och klaga, men utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ kommer att fröjda sig. Ni kommer att vara sorgsna, emellertid/men er sorg kommer att bli ’in i’/’med syfte på’ fröjd.’” (Joh 16:20)

(Jesu lärjungar sade till Honom:) ”Nu vet vi, att Du vet alla ting och inte har behov ‘för att’/att någon må fråga/be Dig. I/’med hjälp av’ det här tror vi, att Du har kommit ut från Gud.” (Joh 16:30)

En ut ur/av prästledarens slavar – som var släkting till den som Petrus hade skurit/huggit av örsnibben – säger: ”Skådade jag inte dig i trädgården i sällskap med Honom?” Petrus förnekade så åter. Och genast ‘höjde ... sin röst’/gol en tupp. (Joh 18:26-27)


Hembygdens predikan:

(Kristus) är det beseglade brödet. ”Honom har fadren, Gud, beseglat”. Besegling av en sak betyder ju att den är prövad, befunnen giltig, sålunda fullkomlig, så långt det kan sägas om jordiska ting. ... Den som mottager (Guds) vittnesbörd, han har beseglat att Gud är sannfärdig. Den som på grund av Guds besegling mottager Kristus såsom sitt livsbröd, äter därav och finner det gott, han sätter, så att säga, sitt sigill bredvid Guds. Han gillar och för sin del stadfäster det Gud har gjort och talat. Gud och den människan äro sålunda ense. Gud bestämmer, hon gillar; Gud giver, hon mottager; Gud vill, och hon vill detsamma. Detta är trons innersta väsen och kärna. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 172-173, Midfastosöndagen, Joh 6:24-36)

Det är icke för att glädja utan för att pröva och förödmjuka Petrus, som Jesus framställer frågan. Man ser det dels därav att han upprepar henne tre gånger, liksom Petrus svurit tre gånger att han icke ens känner igen ”den där människan”, som stod bunden och hånad inför Pilatus; och dels därför att han pressar henne allt djupare och mer rannsakande in i hans hjärta. Det är som när läkaren fått reda på en farlig svulst i någons inre och nu tränger ned sin kniv allt djupare in, för att icke det allra minsta onda må lämnas kvar. Tränge då Herren med sitt allseende öga in även i vårt inre, då vi nu gå att betrakta texten. Frågans rätta betydelse fattar man, endast om man betänker, att hon är ett återljud av vad Petrus själv sagt. Han hade sagt: ”Om än alla övergiva dig, skall jag dock icke övergiva dig. Jag är redobogen att gå med dig både i fängelse och i döden. Ja, mitt liv skall jag låta för dig.” Sådana bedyranden eller eder äro uttryck för den högsta kärlek. Sådant säger man till den vilkens hjärta man vill vinna och alltid behålla. Petrus hade sålunda bekänt den högsta kärlek till Jesus. Visserligen hade han gjort det uppriktigt, dock i visst övermod. Liksom hade han blickat bort till de övriga lärjungarna och sagt: ”Dessa äro nog i stånd att övergiva dig. Men jag älskar dig för högt. Jag kan det icke.” Sådant tal godtog Jesus dock icke. Ty sanningen stod dock högre för honom än även de mest välmenande ord. Därför sade han icke ett ord till tacksamhet för en så varm förklaring av kärlek, utan i stället detta, som väl må kallas en kall dusch på Petri känslor: Sannerligen säger jag dig: i denna natt, förrän hanen gal, skall du förneka mig tre gånger. Och vi veta, att det skedde så, som Jesus sagt. Liksom ett återljud kom nu denna fråga från den mästare han så skamligt förnekat: Är det så, Petrus? Älskar du mig verkligen, såsom du sade, mer än dessa? Vi vore frestade att kalla denna fråga obarmhärtig. Dock är det icke så Utan sanningen är den barmhärtigaste av allt. Utan denna fråga av Jesus – eller ”examen” som man plägat kalla samtalet – hade Petrus aldrig blivit den ödmjuke och älskande herde för församlingen som han sedan blev. Det ligger sålunda godhet och öm kärlek i frågan, huru hård hon än kan synas. ... Sann kärlek söker genkärlek och nöjer sig med intet annat; såsom en älskande brud icke skulle nöja sig ens med ett konungarike i stället för sin brudgums kärlek. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 222-224,226, Andra söndagen efter påsk, Joh 21:15-25)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Äldre bibelkommentatorer gjorde stor sak av de båda grekiska orden för kärlek. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 276 i kommentar till Joh 21:17)

Den bedrövelse som drabbar (Petrus) vid Jesu tredje fråga ersätter den gråt som han enligt synoptikerna brister ut i efter tredje förnekelsen. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 489)

(Borka) rev tag i Mattis ena öra och slet till. "Två öron, behöver du mer än ett", frågade han och slet till än en gång, så att örat något lite lossnade från sitt fäste. ... När kampen var över, stod Mattis där som hövding, blodig i synen ... men likväl en hövding i varje tum. ... (Han) ville gärna säja (Borka) ett par tröstens ord. "Hövdings namn och heder behåller du i alla dina livsdagar, och dina män kan du husera med själv. Men glöm inte att Mattis är den mäktigaste hövdingen i alla berg och skogar, och mitt ord gäller över ditt från och med nu, det vet du!" Borka nickade stumt, särskilt talför var han inte just för ögonblicket. (Astrid Lindgren "Ronja Rövardotter" s 221-222)

Holländarn: Leva vi icke i Nya Förbundet, där frid skall vara åt dem som ha en god vilja? Modren: Böj dig! Holländarn: Inför den Allrahögsta, inför plikten, inför det sköna och goda har jag böjt mig; men mot det onda och mot förnedringen har jag rest mig och skall alltid resa mig, så länge jag har visshet om min själs berättigade krav på renlighet! ... Mina uppsåt voro så heliga att jag icke tvekade någon gång avlägga trohetseden inför Gud, den Allvetande som läste i mitt hjärta ... (August Strindberg "Holländarn" s 243)

Älskade Fåret mitt! ... . Käraste Får ... Elaka Får. (August Strindberg "August Strindbergs brev IX 1892-jan 1894" s 245; brev 17 juli 1893 samt två brev 25 juli 1893 till Frida Uhl)

Trots sina hårda omdömen och sitt nervösa uppträdande var (Ivan Dmitritj) omtyckt i staden och kallades för Vanja när han inte hörde på. Hans medfödda hänsynsfullhet, välvilja, hederlighet och höga moral väckte tillsammans med hans slitna bonjour, sjukliga utseende och familjeolyckor ädla, varma och sorgsna känslor; dessutom var han välutbildad och beläst, stadsborna ansåg att han visste allt och såg honom som ett slags levande uppslagsverk. (Anton Tjechov "Paviljong nr 6" s 222)

I en av städerna på denna sidan om Uralbergen gick ett rykte, att en förnäm perser vid namn Rachat-Chelam i dagarna hade anlänt och tagit in på Hotell Japan. ... Stadsfullmäktiges ordförande, Stepan Ivanovitj Kutsyn fick av magistratssekreteraren höra om orientalens ankomst. ... De satt vid (hotell)restaurangens finaste bord och åt och drack champagne. "Jag tillåter mig utbringa en skål för Persiens välgång!" sade Kutsyn. "Vi ryssar älskar perserna." ... (Dagen därpå) superade man på "London", och efter supén lämnade persern staden. Stepan Ivanovitj var nere och tog adjö, varvid han på ryskt manér kysste persern tre gånger. Han brast till och med i gråt. När tåget satte sig i rörelse, ropade han: "Hälsa så mycket till Persien från oss. Säg att vi älskar det!" (Anton Tjechov "Lejonet och solen" s 235,239,241)

Av allt vad jag såg, förstod jag bara det, att Sasja och Sinotjka kysstes. Det var opassande. ... När jag gått till sängs, kom Sinotjka som vanligt in för att se efter att jag inte lagt mig med kläderna på och höra om jag läst min aftonbön. Jag såg på hennes älskliga, lyckliga anlete och kunde inte låta bli att grina till ett tag. Hemligheten trängde på inom mig och ville ut. Jag måste göra en liten anaspelning och njuta av effekten. "Jag vet en sak!" sade jag och grinade. "Hå-hå! ... Jag såg hur ni kysstes med Sasja nere vid ån." ... När jag träffade Sasja efter teet, kunde jag inte låta bli att grina ett tag igen och skryta: "Jag vet en sak! Jag såg hur du kysstes med mademoiselle ... i går kväll!" ... Han tappade inte modet som Sinotjka, och effekten uteblev. Det eggade upp mig ändå mer. ... Och en vacker dag vid middagen - vi hade en massa främmande den dagen - flinade jag så fånigt som möjligt och sade med en listig blick på Sinotjka: "Jag vet en sak! Hi-hi! Jag har sett en sak ..." ... Ni skulle ha sett hur (Sinotjka) rodnade och vad Sasja gjorde för ögon! Jag bet mig i läppen och hejdade mig. ... Under eftermiddagslektionen samma dag lade jag märke till att uttrycket i hennes ansikte var totalt förändrat. Det var strängare, kallare, det var som hugget i marmor, tyckte jag. ... Mitt under lektionen bet hon ihop tänderna och väste: "Jag hatar er! Å, ni otäcka, vämjeliga varelse, om ni visste hur jag hatar er." ... Jag kommer ihåg en vacker afton kort därpå. ... Plötsligt stod Sinotjka framför mig, blek och skön, hon grep mig i armen och stötte flämtande fram: "Å, vad jag hatar dig! Ingen har jag önskat så mycket ont som dig!" ... Jag kom överens med mig själv, att det bästa vore att gå och klaga på henne för mor min. Och jag gjorde det. Jag talade med detsamma också om att Sasja hade kysst Sinotjka nere vid ån. ... Ännu i den dag som i dag är ... ser (Sinotjka) alltjämt snett på mig. ... Det förefaller som om det skulle vara med hatet som med kärleken: det rostar inte ... Hå-hå! Jag hör att tuppen gal. God natt! (Anton Tjechov "Sinotjka" s 266-270)

Det led mot natt. Kyrkvaktaren Savelij Gykin låg hemma i kyrkvaktarstugan på den stora sängen men sov inte, trots att han hade för vana att somna samtidigt med hönsen. ... Hans stuga stod alldeles intill kyrkogårdsmuren och det enda fönstret vette mot fältet. Och på fältet rådde det fullt krig. ... Det töade på jorden, men himlen såg det inte i den mörka natten utan vräkte allt vad den förmådde ner stora flingor nysnö på den töande marken. Och vinden rumsterade om som en drucken ... Gykin lyssnade till denna musik och rynkade ögonbrynen. Saken var den att han visste eller åtminstone anade vad meningen var med allt detta oväsen utanför fönstret och vems verk det var. "Ja ve-et!" muttrade han och hötte under täcket med fingret åt någon. "Jag vet allt!" ... Genom snöstormens enformiga tjut hörde han, knappt förnimbart för örat, en svag, jämrande ringning som liknade en myggas surrande, när den vill sätta sig på kinden och blir förargad för att man hindrar den. ... Vinden kastade sig mot fönstret och förde med sig en svag, stönande klockklang. Savelij bleknade, harklade sig och började åter traska över golvet på bara fötter. "Posten har kommit vilse!" sade han hest och sneglade ilsket på hustrun. "Hör du? Posten har kommit vilse! Jag ... jag vet nog! Tror du att jag ... att jag inte vet?" muttrade han. "Jag vet allting. Åt helvete med dig!" "Vad är det du vet?" frågade hustrun sakta utan att ta ögonen från fönstret. "Jo, jag vet det, att allt det här är ditt verk, satkäring! Ditt verk må fan ta dig! Både snöstormen och att posten kör vilse, alltsammans har du ställt till med! Du!" "Du är tokig, din dumbom", genmälde kyrkvaktarhustrun lugnt. "Jag märkte det för länge sedan! Så snart jag hade gift mig med dig, så märkte jag redan första dagen att det rann ett satans blod i dina ådror!""Fy tusan!" sade Raisa häpen, ryckte på axlarna och gjorde korstecken. Gör korstecken, din dumbom!" (Anton Tjechov "Häxan" s 11-13)

”Kom nu, låt oss gå till bords, låt oss gå till bords”, fortsatte (pappa Goriot), nästan utan att veta vad han menade. ”Allt tillhör oss.” ”Stackars älskade far!” ”Om du visste, mitt barn, hur lätt du kan göra mig lycklig!” sade han, medan han reste sig och gick fram till henne, tog hennes hand i sina händer och tryckte en kyss på hennes hår. ”Kom och hälsa på ibland. Jag ska bo där uppe, så det är bara ett par steg att gå. Lova mig det!” ”Ja, kära far.” ”Säg det en gång till!” ”Ja, kära, älskade far.” ”Det räcker. Jag skulle låta dig upprepa det hundra gånger, innan jag blev nöjd. Låt oss äta middag nu.” (Honoré de Balzac "Pappa Goriot" s 242)

Ropa dag och natt till Honom, som medan vi ännu var svaga led döden för oss ogudaktiga, till dess du vet på vem du tror och kan säga: 'Min Herre och min Gud!' Kom ihåg att alltid bedja utan att förtröttas, till dess du kan lyfta din hand upp mot himmelen och betyga inför Honom som lever i evigheters evighet: Herre, du vet allting, du vet, att jag har dig kär. (John Wesley "Jesus är Herre" s 37; Nästan en kristen)

Inte bara till prästerna är detta (”Föd mina får”) sagt, utan också till var och en av oss, som också är anförtrodd en liten hjord. Ty förakta den inte, på grund av att det är en liten hjord, ty ”min Fader.” säger Han, ”har behag till dem.” (Luk 12:32) Var och en av oss har ett får. Låt honom leda det till de rätta betesmarkerna. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:468)


Att fortsätta med (hembygden):

Vad dagens barn och ungdomar behöver i dag är kärlek och trygghet. De söker efter det men de finner det inte. Där är vår uppgift som kristna att peka på Jesus som vet allt om oss och därför kan fylla våra behov. ... Jag vill gärna se positivt på framtiden och det kan jag göra därför att Jesus vet om allt som ligger i framtiden och jag går ju i sällskap med Honom. (Carin Lundberg "Mina förväntningar inför 80-talet" s 52; Svenska Alliansmissionens kalender för 1979)

Den trefaldige förnekaren (Petrus) får nu genom sin trefaldiga bekännelse uppleva sin upprättelsestund i Jesu sällskap. Detta utesluter icke en hjärteförändringens process under mellandagarna till Jesu korsfästelse och uppståndelse. (Bertram Malm "Petri upprättelse och uppdrag"; kommentar till Joh 21:15-19; Jönköpings-Posten 1954-04-24)

Gamle "Calle på källarn", som (Carl Anderson från Vaxholm) kallades för under sin otrostid och även sedermera av många hans bekanta, vilar under den gröna torvan. Han var ett av dessa vittnen med Guds nåde, som vårt land fostrat och Småland icke minst. Stor boklig bildning var han ej belastad med, men han hade med heder bestått den examen, som en gång förelades Petrus, de tre frågorna "älskar du mig". (August Berg "En pil som träffade" s 36; Svenska Alliansmissionen- Jönköpings Missionsförenings Julkalender för 1922)

Gud visste naturligtvis, när (missionär Fredrik) Fransson (i början av 1890-talet) kom till Japan, om (de båda japanska pastorerna) Keisaburo Majima och Masaichi Matsuda och deras kommande insats i arbetet, såväl som om vårt missionsarbete i detta land. ... Och så länkar sig allt samman i, som hemgångne magister Thure A.J. Carlsson uttryckte det, "Guds kombinationer", eller som Paulus säger i Ef. 2:10, "Ty hans verk äro vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, vilka Gud förut berett, för att vi skola vandra i dem". Men då är det också viktigt, att Gud så får hand om oss, att Han får föra oss in i det, som han har berett för oss en och var. (Karl Frandell "På hans väg - i förut beredda gärningar" s 33; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1961)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Gud ger sig själv åt oss på ett nytt och verkligare sätt. Han ger nu inte bara sina gåvor, han ger sin vänskap! Den vänskap som inte begär något i gengäld – utom vänskap! (Peter Halldorf ”Andens folk” s 368 i kommentar till Apg 22)

Johannes har tagit med detaljen att elden som Jesus gjort upp var en koleld. ... Inte en gång, utan tre, stod han där vid elden och förnekade sin Herre. Inte en gång, utan tre, står han nu vid en annan eld och förklarar Jesus sin kärlek. (John Ortberg ”Kärleken jag längtar efter” s 66,69)

Kvar står att denna (Ingvar Kamprads) svårbegripliga förmåga att i alla frågor som gäller företaget, dess människor, produkter och ekonomi minnas detaljen och samtidigt hålla överblicken tillhör hans mästerskap. ... Vad betyder Småland den dag han lyfter på hatten och inte längre med ett enda ord kan bestämma humöret i ett helt varuhus? (Bertil Torekull "Historien om IKEA - Ingvar Kamprad berättar" s 366)

Älskar du mig? frågar Jesus. Petrus får bekänna sin kärlek. För var gång läks ett av sveken. För var gång blir Petrus upprättad. ... Tre gånger har han förnekat vid kolelden. Tre gånger får han bekänna vid kolelden. Den uppståndnes minne räknar rätt antal. Inte en gång för lite, inte heller för många. ... Och det enda som kan sona sveket är att på nytt få bekänna sin kärlek. Så är det för Jesus, så är det för oss. Livet rymmer försoningens möjlighet. ... ... Petrus har trefaldigt förnekat Mästaren. Petrus får trefaldigt bekänna sin kärlek. Petrus får högtidligt ta emot uppdraget. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 143-144)

Du vände dig om ögonblicket innan jag försvann under ytan. Jag hann uppfatta din förvåning. Du vet att jag simmar långt men att jag aldrig dyker. ... Det sprängde i huvudet. ... Det dånade i mitt huvud och jag visste inte längre vad som var upp eller ner när jag kände dina armar kring bröstet. Nu vet du allt. Jag kommer inte längre undan. Dina smekningar dömer mig. (Göran Sahlberg "Den andra kvinnan" s 181-182)

Hör jag någon säga: Misströsta ej. Hör jag? och vem talar och vad språk talas, så vem lyssnar? Det är din vän. Som säger dig: Misströsta inte Hör du? Förbi alla ruiner hör jag Dig. (Cornelis Vreeswijk ”Fråga” s 67; 1989)

Gud är obegränsad i kunskap; han är "allvetande". Det finns ingenting som Gud inte vet. Detta omfattar inte bara kalla fakta utan också åsikter och tankar. Framtiden är känd för honom lika väl som det förflutna och nuet - han står ju över tiden och är inte bunden av den tempusstruktur som dominerar vårt liv. (Donald A. Carson "En personlig Gud" s 155)

En judisk midrash (bibelutläggning) säger att Gud fostrade Abraham, Isak, Jakob, Moses och David genom att låta dem vara fårherdar. Så lärde de sig hur de skulle ta sig an ett folk. ... Vår text berättar, att Gud ropade Moses namn. Det händer sällan i Bibeln, att Gud ropar någons namn, och när det händer, är det alltid fråga om en viktig uppgift som förestår. ... Inför uppgiften känner Moses sig liten. Måtte det vara så med var och en av oss som blir kallad till en stor och ansvarsfull uppgift, att vi inte känner oss stora på grund av förtroendet, utan små, så små att Gud ensam blir stor. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 213-214 i kommentar till 2 Mos 3:1-12)

(Lukas) tecknar bilden av en förvaltare, som av sin herre blivit satt som arbetsledare för husfolket och ansvarig för deras bästa under den tid hans herre är borta. Det är tydligt att bilden syftar på apostlarna och andra ledare i församlingen. Det är deras uppdrag att ge sina medtjänare deras bestämda kost i rätt tid. De skall dela ut livets bröd. ”Föd mina får” är uppdraget formulerat i Johannesevangeliet (21:17). (Bo Giertz ”Evangelium enligt Lukas” s 152 i kommentar till Luk 12:41-48)

(Sven) Lidmans angrepp (i boken Resan till domen) på mig och vår verksamhet var en trist upplevelse, inte minst från den synpunkten, att ett gammalt, innerligt och starkt vänskapsband brast. ... Fem år (senare) ... meddelade mig (lektor Henning Thulin) emellertid, att Lidman sagt sig ha kommit till klarhet om att det var ett misstag av honom, att han utgav boken. ... Han berättade vidare, att Lidman hade sagt, att orsaken till att han kunnat göra detta angrepp på oss var, att kärleken hade slocknat i hans hjärta. ... Vi (träffades och) samtalade om de förhållanden, i vilka vi befann oss och hur de skulle kunna läggas tillrätta. ... Det kändes skönt att få tala ut med varandra, och mötas igen som verkliga vänner. ... I fråga om syndabekännelser och uppgörelser har alltid en biblisk händelse framstått för mig såsom föredömlig, nämligen uppgörelsen mellan Simon Petrus och Jesus. ... Inget ... nämnes ... om själva uppgörelsen, som Simon Petrus hade med Jesus efter de försyndelser han begått mot Honom i samband med sin förnekelse. (Lewi Pethrus "Hos Herren är makten" s 195-198)

Inte ens välfärdsstaten eller dess organisationer kunna lösa de djupaste och väsentligaste frågorna i våra liv. Det ligger därför en djup visdom i (August) Strindbergs ord: "Nu förtröstar jag inte längre vare sig på furstarna eller underklassen, ty de äro människors barn och kunna icke hjälpa. Nu förtröstar jag på den Ende som trots min fräckhet och frågvishet inte har övergivit mig under alla dessa år." (Eric Wärenstam "Människan och staten"; Jönköpings-Posten 1953-03-10)


ca 1950 - ca 1900

Låt mig avsluta studiet av (Joh 21:15-17) med ett personligt vittnesbörd. Det var den 15 juli 1942 klockan 11 på förmiddagen. Det var under kriget och jag låg i beredskapstjänst vid en av våra kuster. Jag hade just hunnit lära mig snickaryrket och räknade inte med att bli något annat än snickare. När lunchrasten kom nämnda dag och klockslag gick jag in i den barrack där jag hade min säng för att läsa min bibel. I min dagliga läsning hade jag kommit till dessa versar. Gud talade till mig genom dem. Med rannsakande kraft gick Jesu fråga genom min själ: Erik, älskar du mig? Och lika övertygande kom befallningen: För mina lamm på bete. Var en herde för mina får. Vid flera tillfällen i livet har jag letts till uppgifter som inte varit traditionella eller vanliga, men så överväldigande var den kallelse jag fick i den stunden att jag inte någon gång under de 40 år som gått kunnat tvivla på att jag äger Guds kallelse att förkunna evangelium och öva själavård. (Erik Bernspång "Johannes" s 476)

På översteprästens gård hade Petrus icke mera än en sak kvar. Hans karaktär hade gjort bankrutt. Hans mod hade svikit. Han hade bara ett kvar: kärleken till sin Herre. Det fanns bara en sak som han vågade säga, när han nästa gång mötte honom: Herre, du vet, att jag har dig kär. Men den bekännelsen räcker. Där den finnes, där kan Gud taga vid och göra sitt. (Bo Giertz "Förrädaren" s 15; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1936)

Missionsskolan hade haft en bönedag vid ett tillfälle, och på eftermiddagen kom pastor Ongman upp på missionsexpeditionen. När han satt sig ned, utbrast han: ”Nej, aldrig mer ska vi på förhand bestämma, när vi ska ha en bönedag. Ty då kan vi vara säkra på att satan mobiliserar alla sina krafter, så att det blir alldeles omöjligt hårt och svårt att komma fram i bönen. Men om vi helt tvärt, då vi känna Guds Ande mana oss därtill, avbryta läsningen och taga oss en bönedag, då är det liksom att satan inte hunne med, och vi kunna få det riktigt välsignat. Ty som väl är, är satan inte allvetande.” (Ongman-minnen s 60; Algot Ahlbäck: Fyra vardagsbilder)

Jean Epstein ... skrev utmärkta filmestetiska studier och var en av de första som lyckades bestämma filmens ställning som självständig konstart. Den ende jag sett observera Jean Epstein är annars den allvetande T S Eliot som i en av sina böcker omnämner honom. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 170; 1920-talet)

"Gustaf Adolf, det är bara med dig jag kan tala så här om min man, det förstår du nog", sade Elisa (till kyrkoherden) och tillade i låg ton: "Han förefaller hård som sten mot Gud. Sådan var han inte före vårt giftermål och inte heller de första åren, utan har blivit det så småningom. Kan det vara min inverkan, min ovisshet?" Gustaf Adolf dröjde en stund med svaret. "Det tror jag inte", sade han slutligen, "ty fast du inte är felfri, lever du ändå ett uppriktigt liv inför Gud och är hans - är det inte så?" Jo", svarade hon med något av Petri bedrövelse, när han svarade Jesus: Herre, du vet allting, du vet, att jag har dig kär." "Ser du, Elisa", återtog Gustaf Adolf, "jag tror inte felet är ditt, utan det måste bestämt gå med Alfred som med var och en som lever i ständig beröring med en sann Jesu lärjunge men medvetet motstår det inflytandet: han blir förhärdad och förslöad. Men", tillade han tröstande, "Gud kan krossa hälleberg." "Å, det måste bli med hårda slag", sade Elisa, skakad av en lätt rysning. (Elisabeth Beskow "På Älghyttan" s 257)

När min turné (i U.S.A. och Canada) i mitten av februari (1901) var slut, var jag utmattad. ... Men resultatet var gripbart. Jag ägde nära tiotusen pund. Jag var alldeles oberoende och behövde inte oroa mig för framtiden eller under många år syssla med annat arbete än politiken. Jag sände mina tiotusen pund till min fars gamle vän, sir Ernest Cassel, med instruktionen: "Föd mina får." Han födde fåren med stor försiktighet. De förökade sig inte fort, men de lade sakta och säkert på hullet, och intet av dem dog någonsin. Under årens lopp fick de några lamm, men dessa var inte tillräckligt många för att jag skulle kunna leva på dem. Varje år fick jag dessutom äta upp ett får eller två. Sålunda minskades min flock, tills den efter några år var nästan alldeles uppslukad. Icke dess mindre var jag, så länge den räckte, utan bekymmer. (Winston Churchill "Min ungdom" s 374)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Vet, att det finns ett öga, som skådar ned i ditt hjärta, ett heligt öga, som följer dig, väl älskande, men ock rannsakande, pröfvande och dömande på alla dina vägar. Det ögat kan du aldrig bedraga. ... Guds heliga allvetande öga följer dig. (Carl Boberg "Hvad skall man bli? - Ungdomens viktigaste fråga" s 67)

(Anders) Zorn har själv berättat i sina självbiografiska anteckningar om hur (målningen) "Midsommardans" kom till i samband med ett besök av prins Eugen: "En dag rodde vi Hemulån upp till Emus (Hemus by, strax nordväst om Morastrands köping) och på återvägen gingo vi upp i Morkarlby - Då föll det mig in att skicka efter en spelman och vi gingo in på en gård - Snart samlades folk och en sextioåring öppnade dansen med en sjungande polska och så var dansen i full gång - man satte ut stolar åt oss och Prinsen var i extas öfver skådespelet - 'Hör du det får du lof att måla' kom det flera gånger - 'Ja', sade jag enligt svensk sed för att komma ifrån det - Jag hade något helt annat i tankarna för sommaren - På kvällen när vi kommo hem - återigen - 'lofva mig att måla detta' - 'Ja', svarade jag - Vid frukosten dagen derpå kom det igen. 'Tummen på att du målar dansen' - Jag beseglade eden med tummen och nu var jag fast - och så kom midsommardansen till som jag anser för det verk som ger mitt innersta helt. Denna tafla målades då under juni och en del af juli månad efter solnedgången och jag är glad att ha gjort den . . . " (Torsten Gunnarsson "Anders Zorn" s 70)

Här på stranden (af Gennesarets sjö) var det alltså den händelse tilldrog sig, som omtalas i Joh. 21. . . . Sedan de hade ätit, höll Jesus det märkvärdiga förhör med Simon Petrus, som man plägar kalla Petri pastoralexamen. Tre gånger frågade han honom: "Älskar du mig?" Tre gånger svarade Petrus: "Ja, Herre, du vet allt, du känner, att jag har dig kär." Men efter hvart och ett af hans svar sade Herren till honom: "Beta mina lam, var en herde för mina små får." (P. Waldenström "Till Österland" s 293)

Tre gånger upprepade Jesus sin fråga, liksom Petrus hade i lidandesnatten tre gånger förnekat Honom. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 201)

Allbekant är, att Värnamo marknad förr för smålänningen var den Sankt Petersport, han måste hava tre gånger passerat, för att komma i himmelrik. Och om han väl hunnit dit, kunde det hända, att han fann vistandet så enformigt, att han hoppade ned på marknaden igen. (Gustaf Aldén "I Getapulien - Vandringar och forskningar" s 60)

Karl Oskar Nilsson hade fått (doktorns) besked i klara, rena ord på två språk. ... Nästa barnsäng blir döden för Kristina. ... ”Men kan han veta om jag tål en ny barnsäng eller int? Dä ä en annen som är allvetande,” (sade Kristina till Karl Oskar). ... En nybyggarhustrus aftonbön: ... käre Gud och Skapare! ... Du ska int ... tro, käre Gud, att hans besked skrämde mej på nået vis. Vem vet om jag tyar bära fram nået barn mer? Du ä den ende som kan veta om näste barnsäng blir döen för mej eller int. Jag tryter när dä ä Din vilje att jag ska göra’at. (Vilhelm Moberg ”Sista brevet till Sverige” s 94-99; Har Gud pålagt dem detta?)

"Säg mig, Joakim Nickol", (sade greven), "vilken du mest av alla på jorden har älskat? Eller säg mig det icke, ty jag vet det. Du har aldrig sagt mig det, men jag vet det. ... Tro mig, Joakim Nickol, världen och även du hava känt mig - jag vet det! - men de hava dock icke känt mig." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 378,380)

Låt os stanna ett ögonblick inför prästmannen Bjöcks avskedshälsning till sin församling, då han (1714) återvände (från det tidigare "Nya Sverige" i Amerika) till det gamla hemlandet! Enkla ord men framsprungna ur en äkta känsla: " ... Hur mången, mången gång jag vallat har i bet här vid Christinae flod min lamb att göra fet! I sexton år å rad med Överherdens makt har jag, ske honom pris, stått villigt på min vakt." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 224)

Vi tar här med ett litet utdrag från (påven) Bonifatius VIII:s bulla Unam Sactam (”En helig” efter inledningsorden i bullans text). Denna bulla härrör från 1302, vid en tidpunkt då påvens kyrkliga och politiska makt hade nått sin absoluta höjdpunkt ... : ”En enda helig, katolsk och apostolisk kyrka måste vi i trons lydnad godta och hålla fast vid ... I denna enda kyrka finns det alltså endast en kropp och ett huvud, nämligen Kristus och Kristi ställföreträdare, Petrus och Paulus efterträdare. Herren säger ju själv till Petrus: ’Var en herde för mina får’ (Joh 21:17). ’Mina’, säger han och uttalar sig därmed allmänt och inte endast specifikt om det ena eller andra. Av detta ser man att Kristus har överlåtit alla till Petrus. ... Alla mänskliga skapelser, om de inte vill gå miste om sin själs salighet, måste underordna sig påven i Rom. Detta säger vi och bestämmer vi.” (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 182-183; Prästerskap och gudstjänst)

Påvemakten tog under perioden från mitten av 700-talet till mitten av 800-talet (ideologiska jättekliv). Dessförinnan hade påven i Rom bara varit en av många mäktiga biskopar, vars allomfattande auktoritet inom den västliga kristenheten ingalunda varit allmänt accepterad. Redan på 200-talet hade visserligen Roms biskopar sökt hävda sin allkyrkliga ledarroll, men självsäkra uttalanden i dessa frågor hade länge varit mer retorik än praktik. En anledning till att just Roms biskopar skulle vördas mer än andra var, hävdade man, att kristendomsförföljelserna skördade ovanligt många heliga martyrer just i Rom. För att ytterligare stärka de romerska biskoparnas maktställning utvecklades under senantiken den kända teorin om Petri nyckelmakt. Denna gick ut på att Jesu främste lärjunge och tillika den symboliska klippa, på vilken Kyrkan skulle byggas (Matt. 16:18-19), Simon Petrus, hade varit Roms förste biskop. Dennes vårdande av Himmelrikets nycklar hade, resonerade man, efter hans martyrdöd gått i arv till hans efterträdare på biskopsstolen. Först nu, på 300-talet, började för övrigt den romerske biskopen kalla sig påve (lat. papa), en titel som sedan länge använts av biskoparna av Alexandria och Karthago. ... I skuggan av det karolingiska maktuppsvinget under Karl och dennes arvtagare manifesterades ... de påvliga ambitionerna som aldrig förr. En av världshistoriens mest beryktade förfalskningar, det konstantinska gåvobrevet, tillkom i Rom under andra hälften av 700-talet. Enligt detta, som utgavs för att vara givet av kejsar Konstantin på 300-talet, tilldelades påven hela det västromerska riket av kejsaren. I teorin blev med andra ord samtliga världsliga härskare i Västeuropa underkastade påvens välde. I mitten av 800-talet tillkom nya förfalskningar, som var ämnade att kraftigt stärka de omedelbara banden mellan påve och vanliga biskopar på de mellanliggande ärkebiskoparnas bekostnad. (Dick Harrison "Krigarnas och helgonens tid - Västeuropas historia 400-800 e.Kr." s 131-133)

Under (den romerska) festen (Ambarvalia) drogs en magisk cirkel runt gården. På den utsatta dagen ledde bonden och allt hans folk, i vita kläder och prydda med olivkransar, ett bagglamm tre gånger runt gårdens gränser. Sedan offrades lammet och man framsade bönerna. Gudomligheterna Liber (Dryck, särskilt vin) och Ceres (Föda) åkallades för att ge gott om mat och dryck under det kommande året och hålla allt ont borta. När vissa delar av djuret bränts på altaret kopplade alla av och deltog i en festmåltid. Alla dessa mycket allvarliga göromål var avsedda att uppmuntra de goda inflytanden som verkade på gården och stänga ute de dåliga. (Kerry Usher ”Hjältar, gudar och kejsare i den romerska mytologin” s 16; Landsbygdens gudar)


Att avrunda med:

Först frågar Herren: ”Älskar du mig mer än dessa?” Men Petrus hade af sin djupa fördömjukelse den aftonen, då han sådant försäkrade, lärt att wakta sig, så att han nu med all sin häftighet icke sade ja till denna fråga, utan swarade något helt annat, något hwarom Frälsaren egentligen icke frågat, nemligen: ”Ja, herre, du wet, att jag älskar dig!” Och det är märkligt att se i grundtexten, hur Petrus icke blott utelemnar orden: ”mer än dessa”, utan wäljer ock ett annat ord på älska, ett ord som har swagare betydelse, än det Herren hade brukat. Derföre upprepar icke Herren widare orden: ”mer än dessa”, men skärper dock sin hjerteprövning med sin andra fråga. Ty nu ljuder det så: ”Du will då icke mer försäkra, att du älskar mig mer än dessa; men att du dock älskar mig, derom försäkrar du. Men jag frågar dig ännu: Simon Jona, älskar du mig?” Derpå swarar Petrus åter med sitt swagare uttryck: ”Ja, herre, du wet, att jag älskar dig.” Men Herren wille icke ens låta den saken wara så alldeles afgjord för den käre lärjungen, utan wille hellre, att han skulle med en wiss fruktan och räddhåga tala om sin kärlek, hwarföre han nu tager Petri eget ord på älska och, liksom han icke ens trodde så mycket, som det ordet innebär, frågade åter: ”Simon Jona, älskar du mig?” Nu blef Petrus bedröfwad, att Herren för tredje gången frågade så, och wände sig helt och hållet till Herrens allwetenhet och sade: ”Herre, du wet allting, du wet, att jag älskar dig.” Nu war den egentliga hjertepröfningen slut. Och Herren nekade aldrig, att Petrus älskade honom, men han har endast welat på detta eftertryckliga sätt krossa och nedslå denna allrafarligaste frestelse, för hwilken Petrus war så synnerligen utsatt, nemligen att wilja anse sig för den främsta, den mest trogna och starka bland lärjungarna. (Carl Olof Rosenius ”Pietisten – Nytt och Gammalt från Nådens Rike” 1856 s 71-72)


Sångarna:

Lärjungen känner Herrens blick: ”Älskar du mig av allt hjärta – mera än de som kom och gick – gå då i mitt namn att tjäna, var då en herde för min hjord, föd mina lamm, som jag har gjort.” Herre, du vet min kärlek. (O Hartman: Psalmer och Sånger 464:2)

Men du ock den fallna åter Med en blick upprätta kan; Den sitt fall som Petrus gråter, Den dig älskar såsom han. Se, min tår, min bittra smärta; Se, dig älskar dock mitt hjerta; Jesu! du min barndomsvän! Tag mig till ditt barn igen. (Franzén: Psalm 85:6)

Här gifves nåd åt syndare, Och dubbelt åt de sämste; Här hjälpas alla stackare; de sämste bli de främste. (Engelkes sånger: Sång 180:5; jfr Psalmer och Sånger 611:5)

Herre, du, som oss kan pröfva, Säg oss, hur vi hafva det, Att vi ingen falskhet öfva Inför dig, som allting vet! Värdes nu vår själ bestänka, Din förlåtelse oss skänka Och oss alla sammanlänka I ett enda syskonband! (F Engelke: Sång 537:2; jfr Psalmer och Sånger 432:2)

Simon Jona, säg, älskar du mig Mer än dessa, som äro kring dig? Har jag hela ditt hjärta, o säg? Min fråga upptag och den nu överväg! Ja, Herre, allting du vet, Du vet så väl, jag har dig kär. Då jag dig svek, jag bittert grät, Dock jag dig älskar, du själv det vet. (Förbundstoner 1911 nr 329:1)

Som Aron stilla tiger Vid Herrens hårda slag Och sig på nytt inviger Att vörda Herrens lag, Så skall du, o mitt hjärta, I vördnad för hans bud också uti din smärta Tillbedja Herren Gud. (E Gustafson: Förbundstoner 1911 nr 377:5; jfr Psalmer och Sånger 673:4)

Herre, led mig i din vård Den väg jag gått så sällan, För in mig i din örtagård Och släck min törst i källan. Du vet ju allt vad i mig är, Du vet ock, att jag har dig kär. (E Liedgren: Svenska Psalmboken 1937 nr 267:4; jfr Psalmer och Sånger 559:4)


Egna kommentarer och funderingar:

Jesus gör vad Simon själv skulle ha gjort. Han förändrar Sitt ordval, så att Simon inte längre kan framhärda i att formulera sig annorlunda än sin Herre. Jämför med Matt 17:26-27 där Jesus upprepar Simons ord: ”Från de främmande.” Överensstämmelsen mellan Jesu och Simons ord är som störst den tredje gången liksom avvikelsen i förnekelsen var som störst den tredje gången (jfr Mina kommentarer och funderingar till Joh 18:25-27).

Detta är den sjunde gången, den fullkomliga gången, som Petrus kallar Jesus för “kyrios” (herre) (jfr Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:15 och Joh 21:16). Detta är Petrus sanna bekännelse till Jesus, en bekännelse som är kopplad till Jesu fröjdbringande (nåd) och barmhärtighet. Den sista ”av frågaren förväntade” bekännelsen kan kontrasteras mot Petrus’ sista ”av frågaren icke förväntade” förnekelse. Och de två första ”av frågaren icke förväntade” bekännelserna kan kontrasteras mot de två första ”av frågaren förväntade” förnekelserna. Se Joh 18:25-27 och Egna kommentarer och funderingar till dessa verser.

Jämför med hur Jesus i Matt 20:21,23 förändrar ordvalet i sitt avvisande svar till Johannes' moder Salome. Hennes ”en vid den rätta/högra sidan och en vid Din ’(sida) av ett gott namn’/vänstra” möts av Jesu svar ”en vid Min rätta/högra sida och en vid ’(sidan) av ett gott namn/den vänstra”.

Jämför också Joh 13:37 där Jesus bekänner sig till Petrus' ord (om att lägga ner sin själ för Honom) genom att svara med samma ord. Jämför den fortsatta likheten mellan Joh 13:38 och Joh 21:18-19.

Vad angår ”Simon av Johannes”, se också Joh 21:16 och Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:42.

Angående det grekiska ordet “Simon” är kan vi se att detta ord som namn på Petrus här förekommer för den 24:e och sista gången i Johannes' evangelium. I Johannes' övriga skrifter förekommer inte namnet Simon som en beteckning på Petrus. I de tre synoptiska evangelierna sammantagna förekommer Simon som ett namn på Petrus också 24 gånger. I Johannes' skrifter representerar talet 24 totaliteten av Guds folk i det Gamla och Nya Testamentet (jfr Upp 4:4 och 21:12-14). Slutsatsen kan därför vara, att Johannes menar att ”Simon Petrus” representerar denna totalitet av Guds folk.

Angående likheten mellan Synoptikerna och Johannes, se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:51a, där vi ser hur Jesus i Johannes evangelium använder ordet ”Amen” två gånger vid 25 tillfällen. Talet 25 representerar Jesus tillsammans med Guds folk (se till exempel Egna kommentarer och funderingar till Joh 6:16-21). Det är viktigt för Johannes, att användningen av namnet Simon begränsas till 24. Simon är – med sin bekännelse ”Du är kristusen/'den smorde', den levande Gudens Son” – representanten för Guds folk inför dess Herre. Om namnet Simon hade förekommit en 25:e gång, kunde detta ha tolkats som om denne skulle representera Guds folk tillsammans med dess Herre (jfr Egna kommentarer och funderingar till Upp 7:4-8). Simon Petrus är representanten för kvistarna i vinrankan men inte representanten för vinrankan – Jesus Kristus – själv.

Lägg vidare märke till Petrus ord till Jesus: ”Herre, Du vet alla ting.” Med detta vill aposteln Johannes säga, att Petrus nu bekänner att Jesus är ”Kristus, Guds Son” (Joh 20:31). I Joh 6:69 har Petrus bekänt, att Jesus är en människa som Aron (”Guds helige”). I Joh 21:15 har Petrus fortfarande svårt att se Jesus som ”Herren”. Först nu framstår Jesus för Petrus som Den som är ”Israels Helige”, som Den som är Herren Gud själv.


I det här skall vi ha kunskap, att vi är ut ur/av sanningen, och framför Honom skall vi övertyga våra hjärtan (א,*א,A), att, om – alltefter omständigheterna – vårt hjärta må ha en nedstämd kunskap, att Gud är större (än) vårt hjärta och har kunskap om alla ting. (1 Joh 3:19-20)


Ytterligare studier:

5 Mos 6:5; 1 Mack 2:1; 13:53; 16:1-2; Matt 26:33-35,73-75; Mark 14:29-31,70-72; Luk 12:32; 19:17; 22:59-60; Joh 14:21; 16:6; 21:15-16; Apg 11:7-10; 1 Joh 3:20; Upp 22:18-19.


Majella Franzmann - Michael Klinger "The Call Stories of John 1 and 21"; Saint Vladimir's Theological Quarterly 36 (1992): 7-15.

K.L. McKay "Style and Significance in the Language of John 21:15-17"; Novum Testamentum 27 (1985): 319-333.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-09; 2012-05-28; 2014-12-21)

Tillbaka till Start

21:18-19 “Amen, amen, säger Jag till dig. När du (hela tiden) var yngre, omgjordade du dig (hela tiden) själv och vandrade (hela tiden) omkring varest/där du (hela tiden) ville. Men när du – alltefter omständigheterna – må åldras, skall du sträcka ut dina händer, och andra (א,*א) skall omgjorda dig och göra (med) dig så många ting som (א*) du inte vill.” Men det här talade Han då Han gav ett tecken på vad slags död han skall/skulle förhärliga Gud. Och då Han hade talat det här, säger Han till honom: ”Följ Mig!”

Ord för ord: 21:18 (30 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) amen amen säger-(jag) (till)-dig. när (du)-(hela-tiden)-var yngre, omgjordade-(du)-dig-(hela-tiden) själv och (du)-vandrade-(hela-tiden)-omkring varest (du)-(hela-tiden)-ville. när-alltefter-omständigheterna men (du)-må-åldras, skall-(du)-sträcka-ut '-na händer'/händerna dina, och skall-omgjorda andra dig och (de)-skall-göra (med)-dig så-många-(ting)-som inte (du)-vill. 21:19 (16 ord i den grekiska texten) det-här men talade-(han) givande-ett-tecken (av/på)-vad-slags död (han)-skall-förhärliga '-en gud'/gud. och det-här havande-talat säger-(han) (till)-honom: följ mig.


1883: Sannerligen, sannerligen säger jag dig: När du var yngre, omgjordade du dig själf och gick, hvart du ville, men då du varder gammal, skall du uträcka dina händer, och en annan skall omgjorda dig och föra dig dit du icke vill. Men detta sade han för att gifva till känna, med hurudan död han skulle förhärliga Gud. Och då han hade sagt detta, sade han till honom: Följ mig.

1541(1703): Sannerliga, sannerliga säger jag dig, när du wast ung, omgjordade du dig sjelf, och gick hwart du wille; men då du warder gammal, skall du uträcka dina händer, och en annar skall omgjorda dig, och leda dig dit du icke will. Men det sade han, gifwandes tillkänna, med hwad död han skulle prisa Gud. Och då han hade detta sagt, sade han till honom: Följ mig.

LT 1974: När du var ung kunde du göra som du ville och gå vart du ville, men när du blir gammal, ska du sträcka ut händerna, och andra ska leda dig för att föra dig dit du inte vill gå.” Jesus sade detta för att låta honom veta med vilken slags död han skulle förhärliga Gud. Sedan sade Jesus till honom: ”Följ mig.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) ”Du skall omgjorda (Aron och hans söner med) gördlar ... Och det skall vara ett prästämbete åt dem för Mig in i (den kommande) tidsåldern. Och du skall göra Arons händer och hans söners händer fullkomliga.” (2 Mos 29:9, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose och Aron:) ”Låt Aron sättas/läggas till, i riktning mot sitt folk, eftersom han inte/förvisso ej må komma in i, in i ’den jord’/’det land’ som Jag har gett (och ger) Israels söner, av det skälet att ni förargade Mig uppå/'med hänsyn till' skymfens vatten. Ta Aron och hans son Eleasar och få dem att gå upp ’in i’/till berget Hor mitt emot varje/hela synagogan. Och ’sjunk ut’/’klä av’ Aron hans dräkt och ’sjunk i’/’klä på’ på hans son Eleasar. Och då Aron har satts/lagts till (sitt folk) låt (honom) dö där.” (4 Mos 20:24-26, Grekiska GT)

(David sade:) ”Jag har blivit/varit yngre, och ty/så har jag åldrats.” (Ps 37:25a, Grekiska GT)

Herren talade i riktning mot (profeten): ”Säg ej att/: ’Jag är yngre, eftersom i riktning mot alla till vilka Jag – om alltefter omständigheterna – har skickat ut dig, skall du gå … Omgjorda din höft runt omkring.” (Jer 1:7a,17a, Grekiska GT)

(Simon sade till Israel:) ”Mina bröder har alla fördärvats till ‘fröjdbringande (nåd) av’/'förmån för' Israel, och jag har lämnats ’helt och hållet’/kvar ensam. Och o, att det nu ej må ’bli för’/hända mig, (att) min själ skonas i varje läglig tid av betryck.” (1 Mack 13:4b-5)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Rik och härlig/ärofull och utblottad, deras ‘föremål för beröm’/beröm (är) Herrens fruktan.” (Syr 10:22)

(Jesus, Syraks son, sade: ”Gamla personers) ’föremål för beröm’/beröm (är) Herrens fruktan.” (Syr 25:6b)

(Jesus, Syraks son, sade: “Gud) omgjordade (Aron) runt omkring (med) en dräkt av härlighetsglans runt omkring. Han sjönk/klädde honom i en 'föremål för beröms'/beröms avslutning.” (Syr 45:7b-8a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Mose fullbordade/fyllde händerna och smorde (Aron) i/med helig olivolja. De blev för honom ‘in i’/’avsett för’ ett tidsålderslångt förbund och för hans säd i en himmels dagar att utföra samhälleliga plikter tillsammans (med) honom och att vara präster och välsigna (Herrens) folk i namnet/’Hans namn’.” (Syr 45:15)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Petrus ropade:) ”Herre, rädda mig!” Men/och då Jesus genast hade sträckt ut handen, tog Han uppå/’tag i’ honom.” (Matt 14:30b-31)

Jesus talade till Sina lärjungar: ”Om någon vill komma bakom Mig, låt honom förneka bort sig själv och lyfta sitt kors och följa Mig.” (Matt 16:24)

Då en av (dem som var) i sällskap med Jesus hade sträckt ut handen, ryckte han bort/upp sin dolk och då han hade slagit till prästledarens slav, tog han av hans örsnibb. Då säger Jesus till honom: ”Vänd bort'/'sätt tillbaka' din dolk in i dess plats, ty alla de som har tagit en dolk skall fördärvas i/med en dolk.” (Matt 26:51-52)

(Herren sade till Sina lärjungar:) ”Låt era höfter vara varande (och havande varit) omgjordade runt omkring.” (Luk 12:35a)

Då den yngre sonen hade lett/fört tillsammans alltsammans (א,* א, A), for han utomlands in i ett område långt bort, och där skingrade han isär ’sitt varande’/’sina tillgångar’ och levde utsvävande. (Luk 15:13b)

(Simon) talade (till Jesus): ”Herre, i sällskap med Dig är jag redo att gå och/både in i vakt/'(fängsligt) förvar' och in i död!” (Luk 22:33)

Då ”ledarskapet för hundra (man)” hade skådat de ting som hade blivit/hänt (angående Jesu död), förhärligade han Gud. (Luk 23:47a)

(Kleopas sade till Jesus:) ”Du ensam har din bostad vid sidan av Jerusalem och har inte fått kunskap om de ting som blivit/hänt i (staden) i de här dagarna?” Och Han talade till dem: ”Av vilka slag?” (Luk 24:18b-19a)

En röst blev/kom i riktning mot (Simon Petrus): “Då du har stått upp, Petrus, offra och ät.” (Apg 10:13)

Då (Herrens budbärare) hade slagit till Petrus' revben, reste han honom upp. ... (Apg 12:7b; jfr betydelsen av ”patassô” i 2 Mos 2:12; 4 Mos 14:12; Judit 2:27; 6:3; 9:3,10; 13:8,15; 16:6; 1 Mack 7:41; Matt 26:31; Luk 22:49-50; Apg 7.24, 12:23; Upp 11:6. Jag har inte funnit något exempel någon annanstans i Bibeln där ”patassô” skulle kunna betyda ”slå till för att väcka”. Det är värt att notera, att Petrus i Apostlagärningarna efter det tolfte kapitlet endast omnämns i Apg 15:7-11. Jfr också 1 Mos 32:22-32.)

Budbäraren talade (vänd) i riktning mot (Petrus): “Omgjorda dig och bind under dina sandaler.” Men/och han gjorde på det här sättet. Och han säger till honom: ”Hölj (dig) i ditt klädesplagg och följ mig.” (Apg 12:8)

Då (profeten) hade lyft Paulus' gördel och bundit sina fötter och händer, talade han: ”Detta är vad den Helige Ande säger: ’Den man vars gördel det här är, på det här sättet skall judarna i Jerusalem binda (honom) och ’ge ... till sidan av’/överlämna (honom) ’in i’/i nationers händer.’” (Apg 21:11b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade:) ”Jag är den fine herden. Den fine herden ger (P45,א*) Sin själ till förmån för fåren.” (Joh 10:11)

(Jesus sade:) ” Om – alltefter omständigheterna – någon må göra tjänst åt Mig, låt honom följa Mig. Och varest/där Jag är, där kommer och/också Min tjänare att vara. Om – alltefter omständigheterna – någon må göra tjänst åt Mig, kommer Fadern att hedra honom.” (Joh 12:26)

(Jesus sade till folkskaran:) ”Och, om – alltefter omständigheterna – Jag må höjas ut ur jorden, skall Jag draga alla (nationer) (P66,א*) i riktning mot Mig själv. Men/och Han sade (hela tiden) det här och gav (så) ett tecken (med) vad slags död Han (hela tiden) stod i begrepp att dö.” (Joh 12:32-33)

Simon Petrus säger till Honom: “Herre, var drar Du Dig tillbaka?” Jesus svarade: ”Varest/dit Jag drar Mig tillbaka, förmår du inte följa Mig nu, men du skall följa sedermera.” Petrus säger till Honom: “* (א*) På grund av vad förmår jag inte följa Dig just nu? Jag skall sätta/gravsätta min själ till förmån för Dig.” (Joh 13:36-37)

Judarna talade så (א,*א) till (Pilatus): ”Det är inte tillåtet för oss att döda ingen/någon”, för att Jesu utsaga måtte fullbordas, som Han hade talat då Han gav ett tecken på vad slags död Han (hela tiden) stod i begrepp att dö. (Joh 18:31b-32)

Då Simon Petrus så hade hört att/: ”Det är Herren”, omgjordade han sig alltigenom (med) ytterklädnaden – ty han var (hela tiden) naken – och kastade sig själv ’in i’/i havet. (Joh 21:7b)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Evangelierna bär oss vittnesbörd om att Petrus tidigare ofta tagit sin sak i egna händer. Så t.ex. Joh 13:6-10; 13:37; 18:10; 21:27. I sin höga ålder skall han få inrikta sig på en annan sak: att följa med på en väg som han inte väljer. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 198 i kommentar till Joh 21:15-23)

I en bibelkommentar kan du hitta en diskussion som tar upp tidpunkten för det fjärde evangeliet. Författaren säger att det måste ha skrivits efter Petrus avrättning. ”En bok kan inte skrivas före de händelser som den skildrar”, menar författaren. Naturligtvis kan den inte det – om det inte är så att verkliga förutsägelser görs. Om de görs, då faller detta argument för dateringen. Och författaren hade inte alls tagit upp detta om han trott att verkliga förutsägelser är möjliga. Han tar för givet (kanske omedvetet) att de inte är det. Han har kanske rätt: men om han har det har han inte kommit fram till den principen genom historisk forskning. Hans tvivel på förutsägelser finns så att säga inbyggt i hans kommentar. Om det inte var så, skulle han över huvud taget inte ha kommit fram till sin datering av det fjärde evangeliet. Hans arbete är därför ganska värdelöst för den som vill veta om förutsägelser inträffar. Författaren går till verket först sedan han besvarat frågan nekande, och utifrån antaganden som han aldrig låter oss veta. (C.S. Lewis ”Det viktigaste” s 80-81; ur ”Miracles” Kapitel 1)

(1908 Maj 20:e) Jag kämpade och bad Gud om hjelp, gående på golfvet, icke vågande lägga mig. Men jag drefs dit jag icke ville. ... (Maj 26:e) Bad Gud att få dö hellre än att lefva i synd. ... Jag ber Gud hvarje dag och stund att få dö! Men Han har dolt sig för mig! Jag tror ingen menniska lidit som jag! ... (Juni 9:e) Vid 6-tiden spännes jag i epigastrium (mellangärdet) förfärligt! 10 på morgonen, och 6 på qvällen! ... (Juni 22:e - 24:e) Fasans dagar! Så fasansfulla, att jag upphör beskrifva dem! Ber endast Gud att få dö! från dessa synliga kroppsliga och andliga smärtor! ... Läkare tillkallas! (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 292)

Jag minns sista natten. Det var nästan fullmåne; genom det vidöppna fönstret strömmade dess sken in i mitt rum. ... Framför mig låg den lilla gården, dit muren mitt emot kastade en sned skuggstrimma. ... Jag greps åter av medvetandet om mitt livs tragik. ... Jag minns, att jag tog min vänstra hand och lade den i den högra; jag ville föra den upp till ansiktet och gjorde så. Varför? För att bekräfta för mig själv, att jag levde och fann detta beundransvärt. Jag vidrörde min panna och mina ögonlock. En rysning genomilade mig. En dag kommer, tänkte jag, en dag kommer, då jag inte en gång har kraft nog att föra ens det vatten jag mest törstar efter till mina läppar ... Jag ville fästa denna natt i mitt minne, påtvinga mina tankar erinringen om den, bibehålla hågkomsten av den. Obesluten om vad jag skulle göra, tog jag en bok på bordet - bibeln - och slog upp den på en slump. I månljuset lutade jag mig över den och kunde läsa, och jag läste dessa ord av Kristus till Petrus, dessa ord som jag tyvärr inte skulle kunna glömma: "När du var yngre, omgjordade du dig själv och gick vart du ville, men då du blir gammal, ska du räcka ut dina händer ... ska du räcka ut dina händer ..." ... ... (Två år senare) böljar månskenet in genom det vidöppna fönstret. Jag känner igen den strålande glansen i rummet och skuggan som dörren kastar. ... Vad var det för ett språk jag hade läst den där kvällen (för två år sedan)? ... Jo visst, Kristi ord till Petrus: "Nu omgjordar du dig själv och går dithän du vill gå ..." Vart går jag? Vart vill jag hän? ... Jag vet ej vad det är för en skum gud jag numera tjänar. O du nye gud, förunna mig att ännu få lära känna nya folkslag och gestalter av oanad skönhet! (André Gide "Den omoraliske" s 57-58,151)

"Hur djupsinnig är icke religionens hushållning!" (sade min lärare till mig.) "Vilken gudomlig vishet, som upphöjer de ödmjuka och de elända och förnedrar de stolta! Vilket under, vilket mysterium! Till fariséernas och lagkarlarnas eviga skam bär nu en råbarkad fiskare från sjön Tiberias, som genom sin dumma feghet hade gjort sig till ett åtlöje för de kökspigor, vilka i hans sällskap värmde sig på översteprästens gård, en lurk, en mes, som förnekade sin mästare och sin tro inför några lantlollor, ... han bär nu den tredubbla kronan på sin panna och den översteprästerliga ringen på sitt finger, han står högt över furstbiskopar, över konungar och kejsare." (Anatole France "Drottning Gåsfot" s 98)

"God natt, små flickor", hördes Rundqvists slocknande röst. "Dröm om mig, så är ni snälla. ... Om jag bara kunde vara så snäll - som - ni! ... Ja, Herre Gud, man blir gammal och så får man inte sin vilja fram längre, och då är det bara skräp med livet. God natt med er, barn, och akta er för Carlsson, för han har klocka och saffianstövlar! Ja, Carlsson, han är lycklig han! Lyckan kommer, lyckan går, lycklig den som flickan får." (August Strindberg "Hemsöborna" s 17)

På sin ålderdom skulle (Petrus) förhärliga Gud genom martyrdöden. Enligt gamla wittnesbörd blef Petrus korsfäst, och det i Rom. Jemf. 2 Petr 1:14. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 201)

(Landstrykaren) Autolycus (till herden): Om du fattar allvarliga ting skall du veta ... att kungen är full av sorg. Herden: Man säger så, herrn. Det gäller hans son, som ville gifta sig med dottern till en fåraherde. Autolycus: Om den herden inte redan tagits fast, måste han fly: den förbannelse han skall få och den tortyr han kommer att underkastas, skulle knäcka ryggen på en människa och hjärtat på ett vidunder. ... Också alla som är i släkt med honom, om det så är på femtio leds håll, skall komma i bödelns klor - något som visserligen är mycket bedrövligt, men strängt nödvändigt. En gammal fårvisslarlymmel, en usel baggskötare som vågar erbjuda sin dotter i hovstånd. En del tror han skall bli stenad - fast för min del håller jag den döden som alltför lindrigt straff. Dra ner vår tron i en fårfålla vad? Alla dödssätt vore för få, det svåraste alltför lätt. (William Shakespeare "En vintersaga" s 959)

Tanken på Guds ära intager en central plats i Calvins teologi. ”La gloire de Dieu” är målet för hela den gudomliga världs- och frälsningordningen liksom också för människans handlande. ... Den kristnes gärningar skola tjäna syftet att föröka Guds ära. Den absoluta underkastelsen under Guds vilja och lydnaden för hans lag är fundamentet i den calvinska tron. Genom en idog verksamhet i kallelsen och genom aktiv medverkan i Guds rikes sak skall den kristne bevisa sin tro och samtidigt främja Guds ära. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 238)

Kungen (till rådsherren Herman Israel från Lübeck): "Jag märker att du vill leda mig någon-vart dit jag icke vill; du har några avsikter som jag ej förstår. Tala ur skägget, gubbe, eller du gör mig rasande! Du vill lirka mig att skriva undet något på ett papper. Vad är det?" Herman Israel: "Handel- och vänskaptraktaten, intet annat! Intet annat!" (August Strindberg "Gustav Vasa" s 145)

(Paulus) talar (i Gal. 6:17) om sådana tecken, hwarmed man utmärkt Herren Christus på de gamla målningarna, nemligen att Han har sitt kors liggande på axlarna och rundtomkring Sig spikar, törnekrona, gissel o.s.w. Dessa tecken, säger han, måste jag och alla christna äfwen hafwa, icke målade på wäggen, utan intryckta i wårt kött och blod. Men detta sker då, när djefwulen kommer öfwer dig och plågar dig inwärtes med allehanda förskräckelser och hjerteqwal, och sedermera werlden utwärtes smädar dig såsom en kättare och, hwar den kan, griper dig wid halsen och stryper dig. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 365 i kommentar till Rom 8:18-23)

Överallt i Apostlagärningarna ger (aposteln Johannes) upp den första platsen till Petrus, både i att tala till folket och i att göra under. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:401)


Att fortsätta med:

Petrus sviker inte fler gånger. Han är botad från förnekelser. Han är inte en rädd stackare. Han går in i sin nya uppgift. Han blir den han borde vara. ... Även om det blev som Jesus sa: någon annan skall spänna gördeln om dig och föra dig dit du inte vill. ... Efter fullgjort värv blir Petrus avrättad, korsfästs på kejsar Neros cirkus i Rom. Blir på egen begäran korsfäst uppochner. Det var en för stor ära att få dö som Jesus. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 145)

"Alla era befogenheter bekräftar otvetydigt att ni är mannen som har makten", (sade Tove Lundberg till påven). "Hela er personlighet sporrar er att behålla den makten." "Ja, det är väl så." "Ni vet att det är så. Men nu är ni inte längre herre över er själv eller det som händer. När min far låg sjuk före sin bortgång brukade han citera ett stycke ur Johannesevangeliet för oss. Jag tror det ingår i Kristi uppdrag åt Petrus ... Hur är det det lyder? 'När du var yngre, omgjordade du dig själv och gick, vart du ville ...'" Påven Leo gav henne resten av texten som om det vore ett svar i körens växelsång. "'Men när du bliver gammal, skall du nödgas sträcka ut dina händer, och en annan skall omgjorda dig och föra dig, dit du icke vill ...' För en man som jag är det en svår läxa att lära." (Morris West "Lasarus" s 142-143)

Dit du inte vill. För Petrus betydde det martyrdöden. För oss kan det betyda vad som helst som vi inte önskar. (Staffan Ljungman "Motgångens mening" s 7)

Jag blev en gång uppringd av en pastor, som varit sjuk en längre tid och som nu intagits på sjukhus för cancer. Han ringde från sjukhuset och hans ord i telefonen var ett nödrop efter kontakt från en människa, som mitt under sin pastorala gärning tappat kontakterna med de flesta. Hans långa prövande sjukdomstid hade avfolkat hans sjukrum och skapat distans till andra människor och när han nu skulle till att dö, kände han sig utlämnad och fullkomligt isolerad. ”Jag tycker mig ha haft så många vänner och kolleger, men nu hittar jag ingen enda”, klagade han. ”Det är oerhört vad ens väg blir ödslig, när man väl går det sista vägstycket.” Därför går man inte heller och tar reda på människor som av olika anledningar tappats bort eller kommit ur sin kallelsegärning, utan man lockar hellre nya människor in under kallelsens stjärnor. Samtalen med ”misslyckade fiskare” på Tiberias sjöstrand för att på nytt sätta in dem i de stora uppgifterna är tyvärr mycket sällsynta. (Erik Sollerman ”Livets kamp och dödens drama” s 91-92)

Vi må ha ljus över att Herren i sin stora allvishet är mycket angelägen om att lära oss förstå och uppleva vår egen svaghet för att just i denna situation få lära känna Guds kraft. Alla troshjältar har fått göra samma hälsosamma erfarenhet. (Erik Sonesson "På väg att vinna" s 15)

Att följa Jesus, vare sig det betyder martyrskap i blod eller inte, är att förneka sig själv i absolut lydnad. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 586)

Det börjar bli kallare och kallare i min kupé. Jag fryser plågsamt, invärtes, som när en hotande förlamning långsamt håller på att taga ens lemmar i besittning. Utanför fönstret faller snö - små, lätta, vita flingor som virvla förbi och bli borta. Det tåg, jag färdas på, för mig jag vet icke vart, men i varje fall dit jag icke vill, och lätt, lätt snö faller oavlåtligt över ett mörkt, okänt landskap. (Sven Lidman "Gossen i grottan" s 53-54)

Den kvällen(s tältmöte) skilde sig inte på något sätt från de föregående. Inte förrän man kom till eftermötet och en av talarna gick direkt ner till Sven. "Unge man", sa han med emfatisk röst, "ni är inte långt från Guds rike." Sven tänkte få till stånd ett förnuftigt resonemang. "Säg, vad menar ni egentligen med Guds rike?" sa han. Men det hoppet var fåfängt. Den andre bara såg på honom. En otäckt suggestiv blick han hade, den där svartögde predikanten. "En annan skall föra dig dit du icke vill", sa han. Det hade varit texten för hans predikan. (Olov Hartman "Död med förhinder" s 205-206)

Petrus uthärdade, genom orättfärdig avund, inte en eller två, utan talrika vedermödor; och när han till sist hade lidit martyrdöden, gick han bort till den härlighetsglansens plats som tillkom honom. (Klemens av Rom till korintierna, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 6)


Sångarna:

Det är morgon. Åter kommer ljuset ur din hand. Det är morgon. Varje morgon gör du världen ny. Du har märkt mig med din närhet djupt i nattens nöd. Allting vet du. Ändå vill du inte lämna mig. ... gör du världen ny. Det förflutna har du kastat i din kärleks hav. Det är morgon. Varje morgon får jag börja om. (Y Eggehorn: Psalmer och Sånger 537)


Egna kommentarer och funderingar:

Först nu får Petrus höra Jesu kallelse ”Följ Mig”, den kallelse som han i Johannes' evangelium – till skillnad från andra lärjungar (jfr Joh 1:38,40,43) – inte fick vid sitt första möte med Jesus (Joh 1:42).

Petrus har de kläder som kännetecknade prästledaren Aron (jfr orden i Apg 10:13: ”offra och ät”). Och till sist skall han liksom Aron föras in i en situation som han inte vill men där han skall förhärliga Herren (jfr Sir 10:22; 25:6; 45:7-8). Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:7b.

Angående ”amen, amen”, se Joh 1:51a med Egna kommentarer och funderingar.

Se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:17.


Petrus sade till de troende: ”Låt den (som lider som en fördelaktig/hederlig א* människa) förhärliga Gud i det här namnet.” (1 Petr 4:16)

(Petrus sade:) ”'Havande vetat'/'jag visste' att ’sättandet bort’/borttagandet av min tältboning är hastigt, (så som) * (א,*א) Jesus Kristus tydliggjorde för mig.” (2 Petr 1:14)


Grekiska ord:

gêraskô (åldras) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 21:18 – Judit 16:23; 1 Mack 16:3; Hebr 8:13.

ekteinô (sträcka ut) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 26:51; Joh 21:18 – Ester 4:11; 8:4; 1 Mack 6:25; 7:47; 12:42; 2 Mack 15:32; Syr 4:31; 15:16; Matt 8:3; 12:13,49; 14:31; Mark 1:41; 3:5; Luk 5:13; 6:10,10(א,*א); Luk 22:53; Apg 4:30; 26:1; 27:30.

zônnymi (omgjorda/omgjorda sig) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Joh 21:18; Apg 12:8 – 1 Mack 6:37.

neos (ung) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 15:13(neôteros); Joh 21:18(neôteros) – Tobit 1:4; 1 Mack 11:57(neôteros); 13:31(neôteros); 2 Mack 5:13,24(neôteros); 6:28,31(neôteros-yngre); 15:17; Salomos Vishet 8:10; 19:11; Syr 9:10; 51:13(neôteros); Baruk 3:20(neôteros); Susanna v 45(neôteros); Matt 9:17; Mark 2:22; Luk 5:37-39; 15:12(neôteros); 22:26(neôteros); Apg 5:6(neôteros); 1 Kor 5:7; Kol 3:10; 1 Tim 5:1-2(neôteros),11(neôteros),14(neôteros); Tit 2:4,6(neôteros); Hebr 12:24; 1 Petr 5:5(neôteros).


Ytterligare studier:

Jes 65:2; 2 Mack 6:27; Matt 8:22; Mark 1:17; 8:34-35; Joh 1:43; 15:8; 21:22; Apg 11:7; Upp 1:1; 6:9; 15:6.


J. Duncan M. Derrett "zônnymi. ferô. allos. The Fate of Peter (Jn 21:18-19)"; Filologia Neotestamentaria 8 (1995): 79-84.

Majella Franzmann - Michael Klinger "The Call Stories of John 1 and 21"; Saint Vladimir's Theological Quarterly 36 (1992): 7-15.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-09; 2012-05-29; 2014-12-21)

Tillbaka till Start

21:20-23 Men (א,* א) då Petrus hade vänt sig intill (Jesus), ser han den lärjunge som Jesus (hela tiden) välkomnade * (א*), som och/också hade ‘fallit upp’/’lagt sig tillbaka’ emot Hans bröst vid huvudmåltiden och talat: ”Herre, vem är den som ’ger dig till sidan av’/’överlämnar dig’?” Då Petrus så hade skådat den här, talade (א,*א) han till Jesus: ”Herre, men vad (skall hända med) den här?” Jesus säger till honom: ”Om – alltefter omständigheterna – Jag må vilja, att han stannar ända till dess att Jag kommer, vad (är det) i ’riktning mot’/’fråga om’ dig? Du följer Mig!” Den här utsagan kom så ut ’in i’/bland bröderna att/: ”Den där lärjungen dör inte.” Men Jesus talade inte till honom att/: ”Han dör inte”, emellertid/utan ”Om – alltefter omständigheterna – Jag må vilja, att han stannar ända till dess att Jag kommer * (א*).”

Ord för ord: 21:20 (29 ord i den grekiska texten) Havande-vänt-sig-intill men '-en Petrus'/Petrus ser den lärjunge som (hela-tiden)-välkomnade '-en Jesus'/Jesus som och/också föll-upp i/vid '-en huvudmåltid'/huvudmåltiden emot '-et bröst'/bröstet hans och talade: herre, vem är den givande-till-sidan-av dig? 21:21 (12 ord i den grekiska texten) den-här så havande-skådat '-en Petrus'/Petrus talade-(han) (till)-'en Jesus'/Jesus: herre, den-här men vad? 21:22 (16 ord i den grekiska texten) säger (till)-honom '-en Jesus'/Jesus: om-alltefter-omständigheterna 'honom (jag)-må-vilja stanna'/'(jag)-må-vilja (att)-han stannar' ända-till-(dess-att) (jag)-kommer, vad i-riktning-mot dig? du mig följer. 21:23 (30 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) kom-ut så den-här '-n utsaga'/utsagan in-i '-na bröder'/bröderna att '-n lärjunge'/lärjungen den-där inte dör. inte talade men (till)-honom '-en Jesus'/Jesus att inte (han)-dör emellertid om-alltefter-omständigheterna 'honom (jag)-må-vilja stanna'/'(jag)-må-vilja (att)-han stannar' ända-till-(dess-att) (jag)-kommer.


1883: Och Petrus vände sig om och såg den lärjungen följa, hvilken Jesus älskade, och som under aftonmåltiden hade legat vid hans bröst och sagt till honom: Herre, hvem är den, som förråder dig? När Petrus såg honom, sade han till Jesus: Herre, huru skall det då gå med denne? Jesus sade till honom: Om jag vill, att han skall förblifva, till dess jag kommer, hvad kommer det dig vid? Följ du mig. Då gick det talet ut bland bröderna, att denne lärjunge icke skulle dö. Men Jesus hade icke sagt till honom, att han icke skulle dö, utan: Om jag vill, att han skall förblifva, till dess jag kommer, hvad kommer det dig vid?

1541(1703): Petrus wände sig om, och såg den Lärjungan följa, som Jesus älskade; hwilken ock i Nattwarden låg intill hans bröst, och sade: Herre, hwilken är den dig förråder? Då Petrus såg honom, sade han till Jesum: Herre, hwad skall då denne? Sade Jesus till honom: Om jag wille att han skulle blifwa, tilldess jag kommer, hwad kommer det dig wid? Följ du mig. Då gick ett tal ut ibland bröderna: Denne Lärjungen dör icke. Och Jesus sade icke till honom: Han dör icke; utan, om jag wille, att han skulle blifwa, tilldess jag kommer, hwad kommer det dig wid?

LT 1974: Petrus vände sig om och såg att den lärjunge, som Jesus älskade följde efter, den som hade lutat sig fram vid kvällsmaten den där gången för att fråga Jesus: ”Herre, vem av oss kommer att förråda dig?” Petrus frågade Jesus: ”Vad kommer att hända med honom, Herre? Vilket slags död kommer han att få?” Jesus svarade: ”Om jag vill att han ska leva tills jag kommer tillbaka, vad har du med det att göra? Följ du mig.” Så spreds ryktet bland bröderna, att den lärjungen inte skulle dö. Men det var inte alls vad Jesus sade. Han sade bara: ”Om jag vill att han ska leva tills jag kommer, vad har det med dig att göra?”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren) begravde (Mose) i Gai i Moabs jord/land, nära Fogors hus. Och ingen vet 'inte ingenting'/någonting om hans begravningsplats ända till den här dagen. (5 Mos 34:6, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “De ting som har befallts dig, ‘förstå . . . alltigenom’/överväg de här tingen, ty ’det är inte behov för dig av’/’du behöver inte’ de gömda/fördolda tingen. (Syr 3:22)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Om – alltefter omständigheterna – (den som alltigenom/’från början till slut’ förstår den Högstes lag) må stanna i/kvar, skall han helt och hållet lämna ett namn (större) än tusen(des), och om – alltefter omständigheterna – han må föras till vila, ’gör ... ut’/befriar (den Högste) honom.” (Syr 39:11)

(Jesus, Syraks son, sade: “Dödens) domsutslag (kommer) från sidan av Herren till varje/allt kött, och varför må du neka att erkänna/instämma i/med en Högstes tillfredsställelse/önskan?” (Syr 41:4a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till en av Sina lärjungar:) ”Följ Mig, och låt de döda (kropparna) vara till att begrava sina döda (kroppar).” (Matt 8:22b)

(Jesus sade till de tolv:) “Utforska vem på (en plats som) är värdig, och stanna där, ända till (dess) att ni – alltefter omständigheterna – må gå ut (från platsen).” (Matt 10:11b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Amen säger Jag till er att/: ’(Det) är några av dem som står här, ’vilka som än’/vilka inte/förvisso ej må smaka död ända till – alltefter omständigheterna – de må skåda Människans Son, då Han kommer i/med Sitt rike.’” (Matt 16:28)

(Judas sade till prästledarna och de äldste): ”Jag har missat (Guds mål), då Jag har ’gett ... till sidan av’/’överlämnat ostraffat/oskyldigt blod’. Men de talade: ”Vad (betyder det) ’i riktning mot’/för oss?” (Matt 27:4a)

Hörsägnen om (Jesus) kom * (א*) ut * (א*) in i hela området runt omkring Galileen. (Mark 1:28)

Herren talade (א,*א,A): ”Simon, Simon, skåda, motståndaren har begärt ’ut er/’ert utlämnande’, (för) att sålla (er) som brödsäden. Jag har med anledning av dig ’varit i behov av’/’strävat efter’, att din tro ej må ’lämna ut’/upphöra. Och du, då du en gång har vänt dig intill (Mig), ’sätt fast’/stöd dina bröder.” (Luk 22:31-32)

(Folkskarorna) kallade (hela tiden) Barnabas (för) ’(den) glänsande’/Zeus men/och Paulus (för) Hermes ’redan alltsedan’/emedan han (hela tiden) var den som ’anförde utsagan’/’förde ordet’. ... Barnabas önskade (hela tiden) och/också ta Johannes, den som kallades Markus, till sidan av (sig och Paulus) tillsammans med (dem). (Apg 14:12; 15:37)

(Paulus sade till Barnabas:) ”Då vi redan har vänt oss intill (dem), må vi granska bröderna ... hur de har (det).” (Apg 15:36b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Amen, amen, Jag säger er, att en ut ur/av er skall ’ge Mig till sidan av’/’överlämna Mig’.” … Det var (hela tiden) en ut ur/av Hans lärjungar, som Jesus (hela tiden) välkomnade, som låg upp/’till bords’ i Jesu barm. Simon Petrus nickar så till den här att förhöra sig vem det – alltefter omständigheterna – måtte vara med anledning av vilken Han (hela tiden) sade/talade, och han säger till Honom: ”Tala vem det är (א,* א) med anledning av vilken Han säger/talar.” Då den där så * (א,* א, A) hade ’fallit emot (P66,א*)’, emot Jesu bröst, säger han till Honom: ”Herre, vem är det?” (Joh 13:21b,23-25)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag kommer åter och Jag skall ta er i riktning mot Mig själv till sidan av (Mig), för att varest/där Jag är, må ni och/också vara.” (Joh 14:3b)

(Jesus sade till Mariam från Magdala:) ”Gå i riktning mot * (א*) bröderna och tala till dem: ”Jag stiger upp i riktning mot 'Fadern Min'/'Min Fader' och er Fader och Min Gud och er Gud.” (Joh 20:17b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Jesu svar (till Petrus) är inte utan skärpa. Du har inte med saken att göra, Petrus, vill han säga. … Över (Petrus' och Johannes') liv råder en gudomlig bestämmelse. För den ene – Petrus – stundar en ganska tidig martyrdöd. För den andre – Johannes – är vägen en annan. Men båda är i den Allsmäktiges händer och över ingen av dem faller någon skugga. Petrus har ärat Gud med sin död och Johannes med sitt långa liv. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 199 i kommentar till Joh 21:15-23)

Det måste betraktas som ett säreget drag i Guds hushållning med sin kyrka, att Johannes, denne djupt tänkande, andliga natur, denne siare och profet, framträdde som ledare för församlingen och som kyrkans lärare efter det Petrus utfört sin gärning som kyrkans grundläggare och Paulus verkat som hedningarnas apostel. (Edvin Wirén "När han öppnade boken" s 232)

Satan försökte bevisa att korruptionen var allmän och att man därför kunde ta sin synd lätt. Guds ande svarade på detta: "Varför bekymrar det dig vad andra gör? Sköt dig själv." Men Jakob kunde inte låta bli att fundera. Överallt hörde han människor försäkra saker som deras blickar förnekade. Fromheten blev ett hölje för avund och girighet. Judarna hade ingenting lärt av sina lidanden, snarare hade katastrofen sänkt deras moraliska nivå. (Isaac Bashevis Singer "Slaven" s 95)

Johannestraditionen fördes vidare särskilt i östkyrkan. Efter Kristi himmelsfärd skall han ha begett sig till Efesos, där han fick sin grav, men enligt en tradition ligger han inte där utan fördes med kropp och själ till himlen. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 163; Medeltidens Kristus; jfr Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 135: Vad skall man säga om legenderna angående de olika apokalyptiska siare som antogs ha tagits upp till himlen i en syn (Daniel, Enok, Baruk)? Vi kan också påminna oss att Mose antogs ha sett himmelska ting på berget Sinai och ha fått tillträde till himlen efter sin död. Uppenbarligen vägrar Jesus att jämföras med dessa himmelska pilgrimer; hans anknytning till himlen är mycket djupare än vad som kan ges genom en syn.)


Att fortsätta med (hembygden):

1953 avled Claes Nygren. ... Ruben Bengtsson: "Jag har väl några minnen av Claes Nygren. ... Nygren med många andra kära bröder och systrar hade sitt andliga hem i församlingen i Torarp. ... Nygrens 50-årsdag firades i missionshuset och blev en verklig högtidsstund. (Hans) tal var städat och fint. Hans tal var Ja och Nej. Han gick sin väg rakt fram - inga samtal om Dig och Mig." ... Jag har en liten historia, som i viss mån bekräftar vad far skrivit att Nygrens tal var JA och NEJ. Då Klaes en kväll kom hem från fabriken fick han följande fråga av makan Jenny: "Hör du Claes, sa ja sätta te dejen (degen) i da eller i möra bittji (morgon bitti)?" "Ettdera" blev Claes svar. (Bertil Bengtson "Nygrens i Hagafors" s 26-29)

Här i (Jönköping) hölls festen (till hundraårsminnet af Peter Wieselgrens födelse) såsom beramadt varit i Kristinakyrkan kl. 1/2 7 e.m. . . . Kontraktsprosten d:r J.A.I. Sundelin höll ett såväl till form som innehåll glänsande inledningstal. Utgående från orden i Joh 21:23: Då gick det talet ut bland bröderna, att denne lärjunge icke skulle dö" framhöll talaren till en början, att det är det äkta kristliga tjänande och kärleksfulla Johannes-sinnet, som ej skall dö så länge en kristen kyrka finnes på jorden. Af detta sinne hade P. Wieselgren varit besjälad och behärskad. (Jönköpings-Posten 1900-10-01 "Joh 21:23 som utgångsord")


Att fortsätta med ('nationerna'):

Jfr ”Jesus sade: ’Två skall vila ut på en brits. Den ene skall dö, den andre skall leva.’ Salome sade: ’Vem är du, människa, liksom (kommen) ur hädelse? Du har stigit upp på min brits, och du har ätit från mitt bord.’ Jesus sade till henne: ’Jag är den, som blivit till ut ur det, som är lika (alt. Gärtner s 49 ”enat”). Man gav mig av det, som är min Faders.’ ’Jag är din lärjunge.’ ’Därför säger jag: ”När den blir övergiven, skall den fyllas av ljus, men när den blir delad, skall den fyllas med mörker.”’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 73; Thomasevangeliet log. 61; egen fundering: Salome kan vara aposteln Johannes' mor, jfr Mark 15:40; 16:1; efter Jesu död bor Salome och Johannes tillsammans ”i mörker” i en köttslig relation mor-son till dess att Salome dör)

Den fornkyrkliga traditionen berättar, att Johannes var den siste av apostlarna som gick bort. Han levde ännu mot århundradets slut, och det är inte underligt, att många väntade att Jesus skulle komma innan han dog. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 205)

Vi kan ha i åtanke att man trodde att Mose hade sett himmelska ting på Sinai berg och att han hade fått komma in i himlen efter sin död. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 145)

Då när han gick genom sädesfälten – följde honom Johannes, blind i sin gränslösa hängivenhet utan att fråga och undra, självklart som den som vet ... följde honom och Petrus, vägbrytarbrådskande ivrig och varm, hejdad endast av trycket från Mästarens hand mot sin arm ... ... (Och) Mästaren såg över fälten och hans blick var av kärlek full ... och de bröto axen och åt. (Eva Norberg ”Ung kyrka” s 64; 1954)

Helgon är alla de, som genom tron på Jesus Kristus blivit helgade genom Guds vilja och Kristi kropps offer. ... I denna helgonskara finnas många mäktigt lysande gestalter, alltifrån Petrus och Paulus, Maria och Febe ända intill dem, som sist lämnade oss och gingo till vila i Guds paradis. (J. Nyrén "Helgonens dag" s 724; Missionsförbundet n:r 44 den 30 oktober 1924)

(Professor Waldemar Rudins) själsspänstighet och sundhet behöllo sig in i det sista och rent legendartade tankar uppstodo hos vissa människor om honom. "Han var en lärjunge som icke skulle dö" o.s.v. Själv log han häråt och förklarade sig alldeles nöjd med, hur och när hans Fader i himmelen ville kalla honom. (Anders Hultman "Till de hemgångnas minne" s 123; minnesbild av Rudin i Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Julkalender för 1921)

Kristus ... ska i alla fall ha återkommit 1914, säger man i Brooklyn. Men hans återkomst sker, säger man, "i osynlig måtto". År 1916 avlider pastor Russell till allas bestörtning. Om detta finns ingen förutsägelse alls. Man har trott att han kanske inte skulle behöva gå in i döden - han borde ha upptagits till himlen direkt. (Ragnar Thoursie "Ditt ord är ljus" s 180)

I ensamma stunder ville smärtan komma över (Göran Scotte) eller reste sig rebellen i hans inre med sina hånfulla "varför?" ... Han gick med sin upproriskhet till honom, som kämpade i Getsemane, och till honom uttalade han sina "varför?" Och blev de än ej alltid besvarade, så blev de dock där besegrade. "Vad jag gör, vet du icke, härefter skall du få veta det." - "Min nåd är dig nog!" - "Följ du mig!" (Elisabeth Beskow "Med blicken mot det osynliga" s 225)

Skulle icke (Johannes) ock dö en wåldsam död? Det frågade Petrus helt wisst icke blott af nyfikenhet, utan äfwen genom någon lindrig rörelse af afundsjuka emot denne Jesu älsklingslärjunge. … Johannes uppnådde en så hög ålder, ända till 100 år, då han omsider genom en stilla smärtfri död gick att återförenas med Herran, som honom älskade. Ja, man kan i sanning säga, att Johannes aldrig är blifwen död. Den som så lefwat kan aldrig dö.Han war redan här gången från döden till lifwet. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 201-202)

Johannes kunde bättre (än Petrus) slita hjärtan lösa från världen och uppväcka inbördes kärlek och dämpa högmodet. Båda var behövliga och mäktiga att verka i kristendomen. Båda var duktiga fiskare. Och om Petrus var den förste att kasta sina nät i sjön, så var Johannes den siste att dra nätet med fiskarna till stranden. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 234 i predikan 1856)

Jesu (lärjungar) måste bära korset efter honom för sanningens skull, allt intill en försmädlig och våldsam död; ty Petrus blef korsfäst, Paulus och Jacobus hallshuggne, och de andre Apostlarne likaledes dödade, utom Johannes, hwilken dock blef kokad i sjudande olja, som skadade honom icke, och derefter landsförwist, som kyrkohistorien wittnar. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 688 i kommentar till Joh 15:26; 16:1-4)

Såsom "den störste målaren i det heliga evangelii tjänst" hälsade man (under första hälften af 16:de årh. Martin) Luthers stadsbarn Lukas Cranach, kurfursten Fredrik den vises hofmålare, som lade sin hängifvenhet för reformationen i dagen både genom att afmåla dess hjältar och genom att ställa sin pensel i den konfessionella polemikens tjänst. Men en vida rikare ande var Albrecht Dürer, en guldsmedsson från Nürnberg, som efter ett uppehåll i Venezia utgaf en bok med 15 stora träsnitt till Johannes uppenbarelse (1498). ... En ny resa till Venezia och till Bologna gaf honom nya impulser, och till träsnitten och kopparsticken fogade han en rad härliga målningar ("Adam och Eva", "Marias himmelsfärd" och dubbelbilden med Johannes och Petrus, Paulus och Markus). ... Dürer var tidigt en flitig läsare af Luthers skrifter, och då han afmålade de två apostlaparen, lät han Petrus träda i skuggan för Johannes, liksom Markus för Paulus. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 280-281)


Att avrunda med:

”Om jag wille”, säger (Jesus). Här är det wigtigaste ord i skriften rörande wåra gerningar. Här är det ord, som gör en menniskas gerning stor, wigtig och dyrbar – ”jag will” – här är det ord, som gör, att den allraminsta och obetydligaste gerning, såsom att sopa ett golf, kan för Gud wara mycket mer dyrbar och helig, än om jag byggde åt Herren ett stort tempel eller ginge ut att omwända hedningar, nemligen då den förra gerningen war mig befalld af Gud och de sednare woro mina sjelfwalda gerningar. ... (En tjenstepigas) stånd och sysslor äro lika wäl af Gud förordnade, som en biskops eller missionärs gerningar. (Carl Olof Rosenius ”Pietisten – Nytt och Gammalt från Nådens Rike” 1856 s 105,107)


Sångarna:

Säll är den själ, som i hoppet Väntar sin Herre var dag, Vandrar i tro och i kärlek Nöjd med sin Herres behag! Kristi dag med ljus och hopp Skall för henne skön gå opp, Livets alla gåtor då Skola sin förklaring få. (W Sarwe: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 341:3; jfr Psalmer och Sånger 637:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Mose levde längre än Aron. Men också Mose dog, även om det var viss osäkerhet vad gällde omständigheterna vid hans död. Detta är en typ (förebild) för förhållandet mellan Johannes och Petrus. Petrus dog före Johannes, och det var viss osäkerhet vad gällde Johannes' död. Skulle han dö före Jesu tillkommelse eller ej?

Att författaren Johannes nämns i 3:e person singularis är inget förvånande om vi tänker på att också författaren Mose talade om sig själv i 3:e person singularis. Ibland kan också Herren tala om Sig själv i 3.e person singularis. Se till exempel 4 Mos 12:8.

Det grekiska ordet “kyrios” (herre) förekommer här för den 47:e och 48:e gången i evangeliet, ett antal som inte når fram till de ’fullkomliga” talen 49 och 50. Men här i Joh 21:21 använder Petrus för åttonde gången ordet “kyrios”, och med denna bekännelse tillhör Petrus och alla andra sanna troende redan den nya tidsåldern. I slutet av evangeliet har vi därför en situation som innefattar såväl något som tillhör en gammal som en ny tidsålder (jfr Joh 17:14-16). Jämför också Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:1-3.


Grekiska ord:

epistrefô (vända /sig/ intill) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 22:32; Joh 21:20; Apg 15:36 – Ester 6:12; Tobit 3:17; 6:13; 13:6; 14:5; Judit 5:19; 6:6; 7:30; 8:11; 1 Mack 1:20; 4:24; 5:54,68; 7:25; 9:16,50,57; 10:66,87; 11:7,51,73-74; 12:26,35,45; Syr 5:7; 17:25; 21:6; 48:10; Baruk 2:30; 4:2,28; Susanna v 47(Theod). Matt 10:13; 12:44; 13:15; 24:18; Mark 4:12; 5:30; 8:33; 13:16; Luk 1:16-17; 2:39; 8:55; 17:4,31; Apg 3:19; 9:35,40; 11:21; 14:15; 15:19; 16:18; 26:18,20; 28:27; 2 Kor 3:16; Gal 4:9; 1 Thess 1:9; Jak 5:19-20; 1 Petr 2:25; 2 Petr 2:22; Upp 1:12.


Ytterligare studier:

Matt 16:24; Luk 9:27; Joh 1:43; 6:64; 19:26; 20:2,17; 21:7,19; Apg 1:15; 6:3; 1 Kor 4:5; 11:26; 15:6; Fil 1:25; 1 Thess 2:19; Jak 5:7; 3 Joh v 5; Upp 1:7; 2:25.


Majella Franzmann - Michael Klinger "The Call Stories of John 1 and 21"; Saint Vladimir's Theological Quarterly 36 (1992): 7-15.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-09; 2012-05-30; 2014-12-21)

Tillbaka till Start

21:24(-25) Det här är den lärjunge som är vittne med anledning av de här tingen och som har skrivit de här tingen. Och vi vet att hans vittnesmål är sanningsenligt. * (א*).

Ord för ord: 21:24 (19 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) Den/det-här är den lärjunge den varande-vittne med-anledning-av de-här-(tingen) och havande-skrivit de-här-(tingen), och (vi)-'vet-(och-har-vetat)'/vet att sanningsenligt är '-et vittnesmål'/vittnesmålet hans. 21:25 (0 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus)


1883: Denne är den lärjunge, som vittnar om detta och som har skrifvit detta, och vi veta, att hans vittnesbörd är sant. Men äfven mycket annat finnes, som Jesus har gjort; och om detta, hvart och ett för sig, skulle uppskrifvas, tror jag, att icke ens hela världen kunde rymma de böcker, som skulle skrifvas.

1541(1703): Denne är den Lärjungen, som wittnar härom, och den detta skrifwit hafwer; och wi wete, att hans wittnesbörd är sant. Äro ock mång annor ting, som Jesus gjorde, hwilka om de, det ena med det andra, skrefwos, tror jag att werlden skulle icke kunna begripa de böcker, som skrifwas skulle: Amen.

LT 1974: Jag är den lärjungen! Jag såg dessa händelser och har skrivit ned dem här. Och vi vet alla, att min skildring av dessa saker är korrekt. Och jag tror, att om alla övriga händelser i Jesu liv skulle skrivas ned, så skulle världen knappast rymma alla de böckerna.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Mose skrev in den här lagens ord i en bokrulle. (5 Mos 31:9a, Grekiska GT)

Vid den tid då Mose hade fört in den här lagens alla utsagors skrifter till en avslutning i en bokrulle ända in i ett slut . . . ålade han leviterna …: ”Då ni har tagit den här lagens bokrulle, sätt/lägg den ut ur/från sidor/sidan av Herrens, er Guds, förbundskista/förbundsark, och den skall där vara ’in i’/’avsedd för’ ett vittnesbörd i (Israel).” (5 Mos 31:24-26, Grekiska GT)

(Profeten sade till kungen:) “Den store Guden har gett ett tecken till kungen (om) de ting som kommer att vara uppå/’med avseende på’ de sista dagarna, och synen (är) exakt, och domen/bedömningen av den här (är) trofast/tillförlitlig.” (Dan 2:45b, Grekiska GT)

(De gudlösa säger:) “Vi må skåda om (den rättfärdiges) utsagor (är) sanningsenliga.” (Salomos Vishet 2:17a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Lukas sade: ”Jag har skrivit) till dig, mäktigaste Teofilus (vad ögonvittnen och utsagans roddare/tjänare har gett vid sidan av oss), för att du må ha ytterligare kunskap med anledning av säkerheten av vilka/de utsagor som du har genljudits/’fått höra’.” (Luk 1:3b-4)

(De som hade tagit emot Petrus' utsaga) 'var (hela tiden) tålmodiga mot'/'anslöt sig (hela tiden) till' apostlarnas lära. (Apg 2:42a)

Som/då (Paulus) hade skådat synen, sökte vi genast komma ut in i Makedonien, då vi drog (den) slutsatsen att/: "Gud har kallat (och kallar) oss att komma med ett gott litet budskap till dem." (Apg 16:10)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det blev en människa, som hade skickats (och var skickad) bort från sidan av Gud. Ett namn åt honom var (hela tiden) (א*) Johannes. Den här kom ‘in i’/’med syfte på’ ett vittnesmål, för att han måtte vara vittne med anledning av ljuset, för att alla måtte tro genom honom. Inte var den där (hela tiden) ljuset, emellertid/men (han blev) för att han måtte vara vittne med anledning av ljuset. Det var (hela tiden) det sanna ljuset, som ger ljus åt varje människa som kommer in i utsmyckningen/'den utsmyckade världen'. (Joh 1:6-9)

(Jesus sade till judarna:) ”Om Jag - alltefter omständigheterna - är vittne med anledning av Mig själv, är inte Mitt vittnesmål sanningsenligt. Det är en Annan som är vittne med anledning av Mig, och ni (א*) vet, att det vittnesmål (till) vilket Han är vittne med anledning av Mig är sanningsenligt.” (Joh 5:31-32)

Fariseerna talade så till Honom: “Du är vittne med anledning av Dig själv. Ditt vittnesmål är inte sanningsenligt.” Jesus svarade och talade till dem: ”Och om Jag – alltefter omständigheterna – är vittne med anledning av Mig själv, är Mitt vittnesmål sanningsenligt, eftersom Jag vet varifrån Jag kom och (א,*א) var/vart Jag drar Mig tillbaka. * (א,*א) Ni vet inte varifrån Jag kommer och (א,*א) var/vart Jag drar Mig tillbaka.” (Joh 8:13-14)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”När – alltefter omständigheterna – Den som är kallad till sidan av (er) må komma, som Jag skall sända er från sidan av Fadern, sanningens Ande, som går ut från sidan av Fadern, skall Den där vara vittne med anledning av Mig. Men och/också ni är vittnen, eftersom ni är i sällskap med Mig från en början.” (Joh 15:26-27)

Den som har skådat han har varit (och är) vittne, och hans vittnesmål är sant. Och den där vet, att han säger/talar sanningsenligt, för att och/också ni må (א*,B) tro. (Joh 19:35)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Johannesevangeliets historiska tillförlitlighet tillhör det som diskuterats och fortfarande diskuteras med stor livlighet bland forskare och läsare. Det är helt klart att evangelistens sätt att berätta inte är historieskrivning i vanlig mening – vad nu det är. Kanske frågan snarast borde formuleras ungefär så här: Gör Johannes Jesus rättvisa med sitt sätt att skildra honom, hans förkunnelse och handlingar? ... Som all historieskrivning är Johannesevangeliet skrivet utifrån ett visst perspektiv. Det ger inte hela bilden. Det blandar återgivning av händelser med tolkning av dem. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 339-340)

Det är högst sannolikt att aposteln Johannes levde ett långt liv och att han var den siste överlevande aposteln. Därför gör vi klokt i att lyssna till hans mogna reflektion angående innebörden av och syftet med inkarnationen. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 157 i kommentar till 1 Joh 4:14)

De johanneiska skrifterna är annorlunda, likaså de Johanneskristna. När Augustinus utlade Johannesevangeliet i början av 400-talet skrev han: ”Två liv känner kyrkan. ... Det ena framställs genom aposteln Petrus, det andra genom Johannes”. ... Insikten om den johanneiska föreställningsvärldens och framställningsformens särart är gammal. Denna särart har sin huvudförklaring hos de personer och den gemenskap som producerat och levt med dessa skrifter, d.v.s. hos de Johanneskristna. Anden, Parakleten, ledde dem till denna fördjupade förståelse av Jesu verksamhet och dess följder. (Birger Olsson ”Messiasbekännare i Johannesskrifterna” s 362)

Om du inte brytt dig om Bibeln på länge, gör du väl i att förnya bekantskapen omgående! Börja att läsa Johannes evangelium. ... När du läst igenom Johannes evangelium, bör du göra dig bekant med Markus, Lukas och Matteus evangelier. Sedan du läst dessa fyra evangelier, så fortsätt i Nya testamentet. Läs alla böckerna i tur och ordning! (Billy Graham "Frid med Gud" s 26)

Det är mindre människan Jesus än Kristus som teologisk gestalt, som intresserar den fjärde evangelisten. Detta gäller ännu mera om kyrkofäderna; man finner i deras skrifter långt fler anspelningar på Johannesevangeliet än på de tre övriga evangelierna tillsammans. (Bertrand Russel "Västerlandet filosofi och dess samband med den politiska och sociala utvecklingen" s 285)

Johannes hade sin egen, på personlig upplevelse grundade syn på Jesus, Sonen. Och hans sätt att återge Jesu ord är präglat av älsklingslärjungens ständiga sysslande med dessa ord och begrundande av dem. Han ger inte bara en teckning av Jesus utan även en tolkning av honom – den djupaste och sannaste tolkning av Guds utsände, som kyrkan äger. (Anton Fridrichsen-Per Lundberg "Ur Bibeln" s 246)

Johannes befann sig en gång på vandring och kom till en skog. I ett gammalt träd fann han ett fågelbo med sju ägg, hvilka liknade tornsvalans; men denna fågel lägger bara tre ägg, alltså var det icke dennes bo. Enär Johannes var en stor äggkännare, såg han snart att det var härfågelns ägg, och han sade sig: härfågeln måste finnas här i närheten, fastän böckerna säger att han icke finns här i orten. Om en stund hörde han mycket riktigt härfågelns ryktbara opp, opp, opp, och då visste han att den fanns där. Han gömde sig bakom en sten, och snart fick han se den spräckliga fågeln med dess gula kamm. När han efter tre dagar kom hem, berättade han för sin lärare att han sett härfågeln på Siarö. Läraren trodde det icke, utan fordrade bevis, - Bevis? Menar du två vittnen? – Ja! – Väl, jag har två gånger två vittnen och som samstämma: mina två öron hörde honom, och mina två ögon sågo honom. – Må vara, men jag såg honom icke, svarade läraren. Johannes fick namnet storljugaren, därför att han icke kunde bevisa det han sett härfågeln där och där. Men det var lika fullt ett faktum att härfågeln funnits där, ehuruväl det var ett ovanligt fall där i orten. (August Strindberg ”En blå bok I” s 9; Härfågeln på Siarö eller Ett ovanligt fall)


ca 1900 och tiden dessförinnan

"Jaha ... min pappa är vad de kallar en multimiljonär", (sade Harvey), "och han har två privata (järnvägs)vagnar. En är döpt efter mig, 'Harvey', och en efter min mamma, 'Constance'." "Stopp ett tag nu", sa Dan. "Min pappa låter mig aldrig svära på något, men jag antar att du kan göra det. Innan vi går vidare vill jag att du svär på att vartenda ord du säger är sant." "Självklart," sa Harvey. "Det räcker inte: Säg: 'Må jag falla ner död om inte vartenda ord jag har sagt är sanning'." Må jag falla ner död om inte vartenda ord jag har sagt är rena, rama sanningen." "Det där med de hundratrettiofyra dollarna också?" sa Dan. "Jag hörde när du pratade med pappa, och jag trodde nästan att du skulle slukas precis som Jona." Harvey bedyrade tills han var röd i ansiktet. Dan var på sitt sätt en klipsk ung man, och tio minuters utfrågning övertygade honom om att Harvey inte ljög ... åtminstone inte särskilt mycket. Dessutom hade han bundit sig genom att svära en högtidlig ed, men ändå satt han där i spygatten, livs levande fast lite röd om näsan, och berättade om det ena underverket efter det andra. (Rudyard Kipling "Havets hjältar" s 26-27)

De få lärde som i wåra dagar förneka Johannesevangeliets äkthet, tala blott så emot sitt bättre wetande, ty så lättrogen är dock ingen, eller så inskränkt till förståndet, att han ju icke måste inom sig sjelf erkänna det wara ibland allt omöjligt det mest omöjliga, att någon annan än aposteln Johannes kunnat skrifwa det fjerde evangeliet. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 202)

Protestantiska läsare är det onödigt påminna om att sägen och sakförhållande ej få tagas för ett och samma och att, vad tillförlitligheten vidkommer, det råder ofantlig skillnad mellan vad vi veta om apostlarne genom deras egna brev, sådana de föreligga i nya testamentet, och vad som kommit till vår tid såsom gamla kyrkliga hörsagor. (Viktor Rydberg "Apostlarnes död" s 79)

Endast en mor kunde så ha förutsett en soldats önskningar och förberett ett så omsorgsfullt mottagande. . . . "Brigitte?" sade grevinnan med ett hjärtslitande tonfall och ställde fram en stol vid bordet, liksom för att skänka sina önskningar realitet och öka sina illusioners kraft. "Åh, Madame skall få se att han kommer. Han är inte långt härifrån. Jag är säker på att han kommer och att han redan är på väg", fortsatte Brigitte. "Jag har lagt en nyckel i Bibeln och medan Cottin läste Johannesevangeliet höll jag den på mina fingrar . . . och nyckeln vreds inte runt." "Kan man lita på det?" frågade grevinnan. "O ja, Madame, det vet alla. Jag skulle kunna sätta min själs frälsning i pant på att han fortfarande lever. Gud kan inte missta sig." (Honoré de Balzac "Rekryten" s 66-67; Paris i februari 1831)

Det johanneiska evangeliets helgjutenhet skulle (enligt Friedrich Schleiermacher) visa, att det (till skillnad mot de synoptiska evangelierna) blifvit författadt af ett ögonvittne och apostel. (Viktor Rydberg "Den nyaste teologiens historia" s 99; Göteborg Handelstidning 6-8 januari 1858)

Johannes Scotus Erigena föddes i något af åren mellan 800 och 820 och erhöll efter all sannolikhet sin bildning i de då på Irland blomstrande skolorna. Ryktet om hans lärdom spred sig till fastlandet, och kejsar Karl II kallade honom, kort efter sitt regeringstillträde (år 843), till den af Karl den store grundade hofskolan, som då fått sin stadigvarande plats i Paris. Erigena hade en den tiden ytterst sällspord kännedom i grekiska språket. Kejsar Karl II ägde en grekisk handskrift, som varit i den kejserliga familjens ägo ända sedan 824, då den öfverlämnades som en särdeles betydelsefull och dyrbar gåfva till hans fader, kejsar Ludvig den fromme, genom en deputation från byzantinske kejsaren Mikael Balbus. Handskriften innehöll, sade man, upplysningar om de himmelska mysterierna; den afslöjade, sade man, de mer esoteriska, för den stora mängden mindre behöfliga, men för kristlige tänkare och forskare högviktiga läror, som aposteln Johannes skulle hafva förkunnat för sina närmaste lärjungar, bland hvilka var äfven författaren till denna handskrift. Kort efter det att boken kommit i kejsar Ludvig den frommes hand, hade denne, längtande att lära känna dess innehåll, ombesörjt en öfversättning af densamma; men enär ingen fanns, som ägde tillräcklig insikt i grekiska språket, blef denna öfversättning ytterst bristfällig, och kejsar Karl II uppdrog åt Johannes att göra en ny. . . . Det var skrifter (som troddes författade af Dionysius areopagiten - jämför Apg 17:34), som nu öfverlämnades af Karl II åt Johannes Erigena att öfversättas på latin, ett uppdrag, som denne samvetsgrant och med varmaste intresse fullgjorde. . . . Som äkta och som rättrogna betraktades (dessa skrifter) under medeltidens alla århundraden, ända tills den store humanisten Laurentius Valla i femtonde århundradet bevisade deras oäkta beskaffenhet. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 82-84; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Det förvånar icke, att Luther kallade Johannes' evangelium "det enda ljuvliga rätta huvudevangeliet". (Edvin Wirén "När han öppnade boken" s 235)

(Johannes') skrifter lyser ljusare för varje dag. .. (Hans) undervisning är klarare än solstrålarna. ... Det står klart att ingenting av den här människans (lektioner) är mänskligt, utan gudomliga och himmelska är de lektioner som kommer till oss genom denna gudomliga själ. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:6)

(Den kristne prästen Teodoros) bad de unga filosoferna (i Akademias trädgårdar) att läsa kristendomens heliga urkunder, och de skulle finna, att medan dessa skrifter med klarhet uttala de grundsanningar, på vilka allena mänskligheten kan bygga ett tempel, värdigt Herren, så lämna de dock i alla andra avseenden det friaste svängrum för tankens verksamhet och sporra honom till letande i de gudomliga tingen, i stället för att binda och fjättra honom. Detsamma föreställde han i afton Hermione, och han framtog under sin mantel en bokrulle och lade den i hennes hand. Det var Johannes' evangelium. Han avtvang Hermione med enträgna böner det löfte att icke fördomsfullt lägga denna bok åsido, utan läsa och pröva henne. De skulle därefter vidare samtala om innehållet. . . . (Teodoros) bad Hermione endast läsa urkunderna, och hon skulle då inse, att Jesu lära ej är roten till de kristnes fel och världens olyckor, utan roten till glädje och salighet i de troendes hjärtan. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 56-57)

Irenaeus, biskop i Lyons, ... hänvisar till aposteln Johannes och kallar honom en 'Herrens lärjunge", vilket är samma titel som Papias använde på de sju apostlarna/äldste, på Aristion och 'Johannes, den äldste'. ... Dionysius (av Alexandria under 200-talet) hade skäl för att vilja urskilja två Johannes: han var angelägen att finna en Johannes som var en annan än aposteln, en person som han kunde tillskriva Uppenbarelseboken, som han inte tyckte om. ... Det är troligt att Eusebius upptog teorin om två Johannes av samma skäl som Dionysius, nämligen att han ogillade Uppenbarelseboken för dess förmodade kiliastiska synsätt och ville tillskriva den en annan författare än aposteln Johannes. Han föreslog därför "Johannes, den äldste" och citerade Papias och Dionysius till stöd för en sådan person. Det måste tillstås att skälen för att tro på en andre Johannes, 'presbytern', är ytterst klena. (Alfred) Plummer tvekar inte att skriva: 'det finns inget oberoende vittnesmål om förekomsten av en andre Johannes. Papias, så som han är tolkad eller misstolkad av Eusebius, är vårt enda vittne. ... Vi ger därför upp tanken på den andre Johannes som ohistorisk.' (John Stott "The Epistles of John" s 37-39)

(Enligt rabbinerna) hade till och med de avslutande versarna i 5 Mosebok dikterats av Gud för Mose, och han skrev ned dem. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 685)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1900

När Karl-Olof (Robertson) kom till Huskvarna drog han i gång en oratoriekör. Första verket blev Förklädd Gud, men snart nog gick han vidare med Skapelsen av Haydn och Bachs Johannespassion. "Johannespassionen är fortfarande min favoritmusik", erkänner Robertson. "Utmärkande för en konstnärlig musik är att den tål att spelas gång efter gång. Den är inte tjatig som modern musik, som är suggestiv och lätt att återge. En del tycker att min favoritmusik är svårbegriplig. Men det finns ju ett djup i den", menar Robertson som själv skrivit mer än hundra kompositioner. (Lars Micael Adrian "Smålänningen med tio melodier i psalmboken - Personligt med Karl-Olof Robertson" s 126; Växjö Stifts Hembygdskalender 1995/96)

"Johannes är den förnämste bland evangelisterna. Han är den som vi minst kunnat undvara." Så skriver den kände författaren Bengel. (Arne Hanzén "Ett glädjens budskap"; kommentar till Joh 1:16-18; Jönköpings-Posten den 3 februari 1962)

Isagogik är detsamma som inledning till Bibeln och dess böcker. Under de tre åren på (Evangeliska) skolan (i Kortebo, Jönköping) genomgås under isagogiktimmarna varje bok i Bibeln. ... Ofta måste kritiska invändningar mot bibelböckernas äkthet tillbakavisas. (Paul Wern "En titt på Missionsskolans schema" s 69-70; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1956)

I Mamrelund stämde man in i predikan, och särskilt Karl-August i Vrånghult. Han jakade med hela tiden: ”Det är sant, det är riktigt, just det, just det, det säger Paulus i Galaterbrevet, det är sant o.s.v.” (Hilding Fagerberg ”Från Grönahög ut i vida världen” s 135)

Visst kunde (föreståndaren för Svenska Alliansmissionen, f.d. soldathemsföreståndaren i Jönköping) Viktor Johansson förnöja samvaron med ett gott skämt och skratt, men allvaret låg alltid kompletterande nära. På en tågresa var det en ateist som högljutt och överlägset lade ut texten för sina medresande. När Viktor lyssnat en stund tog han stilla fram sin bibel och läste. Mannen passade på med att hånfullt förklara: ”Det finns inte ett sant ord i den där gamla sagoboken.” ”Jo, det finns det visst, här stå till och med om er.” ”Hur så”, sa mannen häpen. ”Vad skulle det vara?” ”Jo, läs här själv. Det står om er i Ps 14:1. Läs högt!” Mannen måste läsa: ”Dårarna säga i sina hjärtan: Det finns ingen Gud.” Det var inte lätt att fortsätta det överlägsna skrytet. (Axel Gustafsson "Livsbilder 3" s 156-157)

Bibelkurs hålles i Månsarp och Smål. Taberg i denna och nästa vecka. . . . Kursen ledes af predikanterna A. Ågren och A. Hultman. Ämne under första timmen i Taberg: Profeten Jesaja, första delen, och under första timmen i Månsarp: sista delen af Johannes evangelium. (Jönköpings-Posten 1918-03-15 "Bibelkurs med Jesaja och Johannes")

Predikantmöte (i Vaggeryd) den 15-16 nov. onsdagen den 15 kl. 8 e.m. Föredrag af A. Neiman. Ämne: "Den lärjunge som Jesus älskade", samt korta anföranden af tvenne andra bröder. (Jönköpings-Posten 1916-11-14 "Föredrag för predikanter om den av Jesus älskade lärjungen")

Bibelkurs, anordnad af Rörets ungdomsförening, har hållits i Rörets missionshus (i Hofslätt) under tiden 6-20 februari (1916). Kursens ledare ha varit predikanterna A. Hultman, A. Magnusson och Efr. Palmqvist. . . . Hr Hultman genomgick Joh 5 t.o.m. 8 kap. (Jönköpings-Posten 1916-02-28 "Genomgång av Joh 5-8 i Rörets missionshus")

Mullsjö ynglingaförening hade den 9 d:s (= augusti) en basar hvilken inbrakte 310 kr. Synnerligen vackra föremål hade blifvit skänkta till densamma, så att man måste erkänna allmänhetens välvilja mot föreningens verksamhet. Missionär August Berg höll ett sakrikt och uppbyggligt föredrag öfver 1 Joh. 1 kap. och de många besökandena fingo säkert däraf den värderikaste behållningen, om vi ser saken från Guds synpunkt. (Jönköpings-Posten 1902-08-15 "Föredrag öfver 1 Joh 1 ger värderik behållning ur Guds synpunkt")

Det må nu för övrigt ha' varit hur som helst med (gubben Häggs) tapperhet, och grymhet; martialisk såg han dock ut, och när han berättade om sina överlägsna gärningar, syntes det tydligt, att han själv trodde på vart enda ord såsom på det yppersta evangelium. (Ture Sällberg "Gamle Hägg" s 45; omkring år 1900?)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Johannes evangelium var kärt (för prästen Karl Palmberg i Månsarp). Där mättade han förstånd, vilja och känsla och fyllde sitt koger med sanningens pilar. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 340)

(Thecla Wrangel) är väl hemmastadd i samtidslitteraturen, både den nordiska och allmäneuropeiska, och hon läser med öppna och kritiska ögon. Hon har en bestämd uppfattning om vad som är god litteratur och en bra författare, och hon hyser ingen överdriven respekt för vare sig Ibsen, Strindberg eller Tolstoy. Men hon är inte enbart en kritisk läsare. Hennes eget författarskap är visserligen inte stort, men desto större insats gjorde hon som "medförfattare" till (Carl Gustaf) Wrangel och framför allt till den bästa vännen och författarinnan Anne Charlotte Leffler-Edgren. . . . Hennes medverkan i Wrangels rapporter till Stockholms Dagblad var betydande, men eftersom hon är mån om att inte trampa honom på tårna, är det först efter hans död (år 1908) som hon framträder öppet med eget namn. . . . Anne Charlotte har tidigt planer på att bli författare, men Thecla tvivlar på att hon har förutsättningar till det. Skoningslöst kritiserar hon Anne Charlottes brister vad gäller kunskap, erfarenhet, stil, karaktärsbeskrivning och allra värst, hennes brist på verklig fantasi. Men Thecla ändrar uppfattning och tar i fortsättningen aktiv del i varje nytt alster av Anne Charlottes penna. Hon har stor inlevelseförmåga och fungerar på olika plan som litterärt smakråd. Hon dyker ner på språkliga "banaliteter" och illa uttryckta tankar, på faktafel och oklara sammanhang. Men hon är inte bara manusgranskare utan i vissa fall även medförfattare. Det händer att Anne Charlotte ibland överlåter en text till henne för omarbetning, när hennes eget tålamod inte räcker. . . . Kontakten bröts av Anne Charlottes död (år 1892). (Ingeborg Lindqvist "Thecla Wrangel och boken 'Från forna tider'" s 38-39)

(Fritz Beskow) prästvigdes 1869, trettiosju år gammal. ... Far läste mycket. Bland teologiska författare var Godet hans särskilt älskade och beundrade lärare. Godets "Johannesevangeliet" hade han läst många gånger. Vad han fick därav gav han särskilt åt de unga i konfirmationsundervisningen; det var nämligen Johannesevangeliet som utgjorde huvudtemat i denna undervisning. (Natanael Beskow "Skärstads prästgård" s 182-183)

Undertecknad, som för några dagar sedan ankommit till staden (Jönköping), rekommenderar sig med försäljning af flere sorters oljor, essenser mot alla sorters ohyror, samt flera sorters fina twåler och fin makassar-olja efter Rowlands recept, äfwensom en underessens för hårets fästande och befordrande af dess wäxt; dessutom en mängd andra waror. Intyg af 800 personer om warornas förträfflighet kunna förewisas. Mitt logis är på gästgifwaregården, en trappa upp, och mitt wistande härstädes blir endast några dagar, i anseende till min långa resa. Carlson. Enkefru. (Jönköpingsbladet 1851-01-04 "Endast några dagars vistelse för försäljning av underessens och andra waror vars förträfflighet bevittnats av 800 personer")

Till subskription anmälas följande hos (bokbindare) J. H. Nordström, der planerna äfwen finnas att bese: Swensk Synopsis, eller åskådlig framställning af de tre Evangelierna jemte parallellställen ur Johannis Evangelium m. m. Doktor J. A. Bengels sextio uppbyggliga Tal öfwer Johannis, eller fastmer Jesu Christ uppenbarelse. (Jönköpingsbladet 1844-08-24 "De tre Evangelierna jämte parallellställen ur Johannis Evangelium")


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Många typiska innehållsliga och strukturella element (i Jesu avskedstal, Joh 14-17) som läsarna känner igen i ett litterärt testamente finns redan i 1 Mos 47:29-49:33. Den döende patriarken Jakob kallar till sig sin son Josef och dennes söner, välsignar dem, lovar att Gud skall vara med dem, förkunnar vad som händer i kommande dagar och befaller dem slutligen om begravningen. 5 Mos 31-34 och faktiskt hela femte Moseboken är ett avskedstal. Det innehåller en genomgång av folkets tidigare öden, framtidsvisioner, lagen samt ytterligare etiska förmaningar med välsignelser och förbannelser. (Kari Syreeni "Att leva i tiden efter Jesus. Det johanneiska avskedstalet - Joh 13-17 - i hermeneutisk belysning." s 460-461)

Jag tror att den främsta orsaken till att Paulus använde tredje personen är det avstånd han lagt mellan erfarenheten och hans nuvarande situation. (Leif Carlsson ”Round trips to heaven” s 173 i kommentar till 2 Kor 12:1-2)

Johannestexterna, kritiskt lästa, har genom åren fått en allt starkare ställning för mig som tolkningsnyckel till de bibliska texterna. (KG Hammar "Ecce homo - efter två tusen år" s 17)

Vilken funktion har vi-ställena i Lukas framställning (av Apostlagärningarna)? Ett svar ger sig omedelbart. Författaren – oavsett om det är Lukas eller någon annan – vill med vi-formen markera att det fanns ögonvittnen till de händelser som skildras. ... Berättelsens ”vi” ... kan betyga att Paulus går på Andens uppdrag och under dess ledning. (Edvin Larsson "Apostlagärningarna" s 356-357)

Uppriktigt sagt har det mer än en gång förvånat mig att åhörarna så okritiskt brukar anamma det mesta som sägs på predikstolen. Framför allt i väckelsemötena. Och icke minst av unga och oerfarna evangelister, som ibland mera drivits av nitälskan mot verkliga eller förmenta former av synd än de inspirerats av nitälskan för Guds rike och människors välfärd. Jag skulle under väckelsen i Östersund och på andra platser haft nytta av en något mer kritisk inställning till både mina metoder och mitt ordval i predikningar och föredrag. (John Hedlund ”För Guds skull” s 90)


ca 1975 - ca 1950

Johannes framställer inte bara Jesu gestalt och förkunnelse som en troende utan utformar medvetet denna bild utifrån församlingens tro. (Werner Georg Kümmel "The Theology of the New Testament" s 265)

De två första kapitlen i Matt(eus' evangelium) bör inte tas som en skildring av Jesu födelse och barndom rätt och slätt, alltså enbart som ett stycke ur Jesu ”historia”. ... Berättelserna i inledningskapitlen kan klassificeras som haggadiska. ... Allmänt kan man säga om haggadan att den, även i de fall den bygger på god historia, vill åskådligt framställa en djupare sanning än sådant som filmkamera och bandspelare skulle kunna uppfånga. Haggadan är en åskådlig, berättande framställning av vad man tror. En sådan litterär genre vänder sig mer till åhörarens religiösa sensorium än till hans rent rationella registrering av yttre fakta. (Birger Gerhardsson ”Ur Matteusevangeliet” s 110-111 i kommentar till Matt 1:1-25)

En storstad i koncentration med ett obeskrivligt myller av människor. Det handlar om Wang Tau Hom Resettlement Estate i Hong Kong. ... Då vi tänker tillbaka på hur vi fick närmare kontakt med den fina gruppen av pojkar i 16-20-årsåldern, som nu är frälsta och tillhör församlingen, framstår en engelsk bibelklass, som ett viktigt led i utvecklingen mot deras avgörelse. Det var en oförglömlig upplevelse att se hur gripna pojkarna var, när de i Johannes evangelium läste om vad Jesus betyder för oss och vad han kan ge oss. (Eskil Albertsson "Arbete att lyfta människor" s 40-44; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1967)

(Johannes) berättar inte om rättegången inför Stora rådet. Han förutsätter, att hans läsare känner till de tre första evangeliernas framställning. (David Hedegård "Nya Testamentet" s 245)

Att träffa evangelisten och kolportören Mirza Beg i Tamkuhi Road var en upplevelse. Han är 65 år och född i närheten av hinduismens högborg Benares (i Indien). ... En dag (år 1918) kom han i samtal med en högre tjänsteman, som var indier och kristen. Denne, som var närmast landshövdingen i distriktet, uppmanade (honom) att läsa Bibeln. Och Mirza Beg hade verkligen fyra bibeldelar, som han hade tänkt att bränna upp. Det var Första Mosebok och Psaltaren, Matteus och Johannes evangelium. Han var ivrig muhammedan och hade inget till övers för kristendomen. Han började dock studera sina bibeldelar och bedja till Gud om en uppenbarelse. Och i oktober 1939 fick han en särskild syn på korset och sina egna synder. (Linné Eriksson "Indiska profiler" s 168-169)

Inom Japans missionärskårer vill man söka utnyttja det tillfälle, som olympiaden (i Tokyo) innebär att göra Kristus känd. ... Dr. Fred Jarvis, föreståndare för missionsföretaget New Life League i Tokyo, planerar att skaffa fram 10 miljoner traktater för fri utdelning under 1964. ... I andra sammanhang planerar man likaså att sprida flera miljoner traktater, tre miljoner exemplar av Johannes evangelium och 200.000 biblar. (Josef Simeonsson "I olympiadens skugga" s 43-45; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1964)

Det fjärde evangeliet (Johannes) kan inte behandlas på samma sätt som de tre första, och man bör inte göra något konstlat försök att harmonisera dess skildring av Jesu liv med deras. Detta evangelium håller fast vid det historiska ådagaläggandet av Gud i Jesus Kristus; men det är främst en teologiskt ny version av detta ådagaläggandes innebörd, där presentationens detaljer alla hålls i ordning av den betydelse av den troendes tro som författaren har funnit i de händelser som han väljer att skildra. (Stephen Neill "The interpretation of the New Testament 1861-1961" s 340)

Vår systermission har startat korrespondensskola där Johannesevangeliet och andra bibelböcker studeras på vårt marathispråk. Ett stort antal, både kristna och icke kristna också på vårt fält, läser dessa kurser. Efter avslutad kurs får de diplom. Många läser dessa kurser i rent vetenskapliga syften, men det levande Gudsordet utför sitt verk i hjärtat. (Åke Almgren "Från ungdomsverksamheten i Indien" s 124; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

Jag låter blicken svepa över det väldiga människohavet (i Wembley Stadion). Stadion rymmer mer än 100,000 människor och drygt 70,000 är här i kväll (maj 1956 för att lyssna till evangelisten Billy Graham). ... (Vid mötets avslutning) får (de nyomvända) ett ex. av Johannes evangelium, vilket de uppmanas att läsa fyra gånger i följd. (Hilding Fagerberg "Londonkryssning i SAU:s regi" s 222)

I en säck fylld med skräp hittade Anja en dag bland allt annat bråte uppe på vinden en bok, som hon kände väl igen. Den boken hade mor läst ur många gånger. "Titta, Tamara, jag har hittat mors bibel." ... För moster Dunja hade de talat om, vilket fynd de gjort, men hon hade sagt dem, att vad som stod i den boken, skulle man inte bry sig om. Byäldsten hade sagt, att det inte var sant, det som stod där. Det var nog bäst att kasta bort den, menade Dunja. "Men jag tror på Herren Jesus", sade Anja frimodigt, och jag vet, att det som står i den där boken är sant." ... Det spred sig som en löpeld, att det fanns en bok i Dunjas gård, där man kunde läsa om sådant, som man aldrig hört maken till förut. ... Det som stod i den verkade med oemotståndlig makt bland dessa hårt arbetande människor. (Elis Düring "När Anja kom hem" s 66-68; Anja kommer hem från "isens rike i områdena norr om Ural vid Ishavets strand ... ned till Ukraina"; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1956)

Jag hade inte precis väntat något besök den förmiddagen. Man gjorde inte det de dagar då demonstrationstågen skulle gå genom stadens gator sjungande sina befrielsesånger och bokstavligt talat skrika ut sina slagord. Men han kom ändå, den unge trevlige kinesen. Det var inte första gången han kom. Han hade varit där åtskilliga gånger förr. Och när han nu kom igen, var det med samma begäran som de andra gångerna. Han bad om fler bibeldelar. Han visste att vi hade ännu så länge några lådor kvar med Johannesevangelier i källaren. Och nu ville han ha fler. ... Den stora, tunga kartongen drogs fram, de breda stålbanden klipptes av, och innehållet plockades upp. Och så fyllde vi hans lilla handväska. När jag stod därnere ... kunde jag inte låta bli att fråga honom: "Har du någon gång sett resultat av ditt utdelande?" ... Han började berätta: "Jag gick upp på ett litet sjukhus i går. ... En säng kördes in (på salen). ... Mannen som låg på sängen ... ropade: "Unge man, kom hit! ... Var det inte Ni, som var här i förra veckan och som gav mig ett Johannes-evangelium?" "Jo, det stämmer nog", svarade jag. "Visa mig då vägen, hur jag skall få det liv som omtalas i det, men skynda Er, ty jag har redan fått min dom." Och där i den ganska dunkla sjukhussalen, där kommunistpropagandan spottades ut ur högtalaren från morgon till kväll, där upplysningsföredrag regelbundet hölls, vid vilka Guds Ord hånades och Guds existens förnekades, där böjde en enkel kines, som själv upplevat vad liv vill säga, sina knän vid mannens säng. Och vad icke propagandan från de rödas sida åstadkommit och vad läkaren med sin skicklighet icke kunde göra, det gjorde Herren Jesus - ty han gav den verkliga glädjen på grund av det verkliga och enda evighetsviktiga livet. (Stig Wikström "Utan bojor" s 38-40; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1954)


ca 1950 - ca 1900

Sköterskan på avdelningen, där Martin låg, ringde en dag och sade: Martin ligger och läser Bibeln. Jag förstod , att nu stod dörren till hans inre värld på glänt och skyndade mig att besöka honom. Jo, den märkliga boken hade hamnat på Martins bord. Men han visste mer om vikar och grynnor i skärgården än om den heliga Skrift, och därför hade han trasslat in sig i Gamla testamentets snåriga värld. Det var en sällsam upplevelse att få ta hand om fiskarens roder och styra hans farkost in på lugnare och vänligare vatten. Och i Johannesevangeliet fällde han sitt ankare, och det ljusnade, trots att aftonen nalkades. Leukemin höll på att fullborda sitt verk. (Ewert Amnefors "Möten med minnen" s 89)

Efter krigsslutet (1945) gav (USA's) general Mac Arthur en appell om tio millioner biblar för Japan. Ficktestament-förbundet lyssnade till den appellen och delade ut Johannes Evangelium över hela landet. (Filip Malmvall "Ungdomscentrum i Hamamatsu" s 110; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

Engelsmannen C.H. Roberts publicerade 1935 ett stycke av ett blad ur en papyrusbok (från mellersta Egypten), som stammar från första delen av det andra kristna århundradet. Stycket innehåller blott sju rader, vilka alla är mycket ofullständiga, men ändå är det klart, att bladets framsida har innehållit Joh 18:31-33 och baksidan Joh 18:37-38. ... Fragmentets ålder är av oerhörd betydelse. ... Alla som behandlat detta fynd och dess betydelse erkänna, att det ovedersägligt bevisar en sak, nämligen att Johannesevangeliet till kommit i det första kristna århundradet. Den negativa kritiken av evangelierna har ju ofta hävdat, att Johannesevangeliet tillkommit först i det andra århundradet. (David Hedegård "De nyare papyrusfynden och Nya testamentet"; Jönköpings-Posten 1938-10-13)

Den helige Ande ... har kastat ljus över hela Guds frälsningsplan. ... Det märkliga är, att vad Johannes fick skåda härom från sin utsikt på Patmos - det stämmer i minsta detalj med vad Paulus fått sig anförtrott genom Andens uppenbarelse. (Aug. E. Lernberg "Paulus redivivus"; Jönköpings-Posten 1937-06-11)

Hur mycket fabeln om Kristus har gagnat oss och de våra, är för alla århundraden tillräckligt bekant”, yttrade påven Leo den tionde, som var ”Kristi ställföreträdare” på den tid då Luther framträdde. Ordet ”fabler” i vår text (”det var icke några slugt uttänkta fabler”) återgår på en form av det grekiska mythos. Nazismens ideolog Alfred Rosenberg utgav 1930 sin ödesdigra bok ”Tjugonde århundradets myt” där begreppet myt står för de uppfattningar och missuppfattningar som ligger till grund för tron på det tyska folket som herrefolk. Hos oss blir det allt vanligare att även kristna använder ordet ”myt” om Bibelns berättelser. Ett sådant språkbruk kan gynna den uppfattningen, att sådant kan vara bra att tro på, bortsett från om det är sant. När man i våra grannländer fick utstå hunger under kriget, fann man på trösteleken att tillsammans tänka ut hur man skulle duka ett bord med läckerheter. Även om en sådan lek kunde skänka lindring för stunden, gav den ingen ny kraft åt musklerna och ingen förnyelse av själens krafter. Den kraft som utstrålat ur kristen tro ... kommer inte av fantasier, myter, fabler. Den kraften kommer från Honom, som på det heliga berget fick vittnesbördet: Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 220 i kommentar till 2 Petr 1:16-18)

Folklektyrs chef vände sig mot redaktör Toring med en allvarligt förebrående min. ... Han hade begärt av Knut att han skulle göra FRISTUNDEN starkare, så att tidningen bättre kunde hävda sig i konkurrensen. Och det begärde han fortfarande. Tidningen måste närma sig folket, anpassa sig till folkets behov och önskningar. Annars ägde den intet existensberättigande. ... "Du menar att hela tidningen ska fyllas med oäkta och värdelösa historier?" (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 133-135; Grop i mannens bröst)

En från medeltiden känd legend berättar att de övriga apostlarna (utom Johannes) på lösa blad nedskrivit åtskilligt om Jesu ord och gärningar. När så alla apostlarna utom Johannes avlidit, kunde de av dem undervisade ledarna icke sammanhålla och ordna det åt dem överlämnade materialet. De överlämnade det därför till den åldrige Johannes och han ordnade det i tre evangelier, som vi nu äga, gav åt vart och ett de namn de nu bära samt skrev själv ett fjärde. Enskildheterna i dessa legender äro tydligen gripna ur luften, men det väsentliga: att Johannes haft en avgörande betydelse för de fyra evangeliernas sammanförande är utan tvivel sant. Det synes obestridligt att Johannes, då han på gamla dagar skrev sitt evangelium, känt till de tre övriga. (C. Skovgaard-Petersen "Hur Nya Testamentet blev till" s 119-120)

(En bokförsäljare kom.) Han var en gammal man och bar röda, gröna och blå häftade eller kartonnerade smÖ böcker jämte några större, bundna i mörka klotband. Det var delar av Nya testamentet och Bibeln. ... "Går det bra att sälja böcker?" frågade en (missionär). "Ja, sahib, ovanligt bra. Folket visar ett växande intresse för böcker, som tala om Kristus." "Vilket av evangelierna går bäst att sälja?" Han svarade utan förbehåll: "Johannes' går bäst bland hinduerna. Muhammedanerna köpa ej ofta, men", tillade han, "även de börja att visa en livlig önskan att få Jesu levnadshistoria, sådan den gives i evangelierna." ... En dag ... gick (Ummed Singh) för att tillbedja i ett av de ryktbara templen i norra Indien. ... Han (såg) en av hinduerna taga ett av evangelierna och under uttalande av förbannelser riva det i bitar. En bit av ett blad i den lilla boken föll ned mitt framför honom, och han böjde sig ned och tog upp det, ty hans intresse hade väckts genom mannens vredesutbrott. "Det måste vara en mycket skadlig bok", tänkte Ummed Singh för sig själv. Den sönderrivna biten var emellertid en del av Johannes evangelium och Ummed Singh stavade sig till innehållet på urduspråket och läste långsamt: "Khudane duniya ko aisi muhabbat ki ... ..." Så älskade Gud världen ..... Han hade på pappesbiten hela sextonde versen av tredje kapitlet. ... Med ett exemplar av Johannes evangelium i sina händer gick han vidare, läste och begrundade. En enda genomläsning övertygade honom om den nya lärans sanning. (A.P. Franklin "Bränder ryckta ur elden, n:o 2" s 22-25)

"Vetenskapen har ju bevisat, att bibeln inte är vad enfalden tror", (sade doktor Bärman). "Böckerna är inte skrivna av dem som står som författare, och flera böcker eller delar av dem är bevisade oäkta." "Vilka kritici har du läst?" frågade Randal. "Ingen. Men jag har hört det där. Det vet ju alla, till och med skolbarnen numera." "Jag har läst flera", sade Randal, "och jag har kommit underfund med hur de motsäger varandra och ingenting kan bevisa. Nej, när det gäller Gud och hans ord, då frågar jag inte efter den ofta alltför närsynta vetenskapen, som inte kan se skogen för bara träd. Tron däremot omfattar honom." (Elisabeth Beskow "Sif 2" s 200)

Tag bort den heliga skrifts gudomliga auktoritet eller åtminstone följa den riktning inom "vetenskapen", som förkastar hela Johannes evangelium såsom oäkta samt anser denna dom såsom ett osvikligt resultat af den vetenskapliga forskningen, och var står vi då? ... Hafva vi icke uti den heliga skrift en verklig gudomlig uppenbarelse med gudomlig auktoritet, på hvilken vi kunna säga: "Så talar Gud", då stå vi utan svar på lifvets frågor, då gå vi mot en evighet, om hvilken vi icke veta, huruvida den är mörker eller ljus eller någonting alls. Låt oss behålla vår gamla bibel! ... ... Låt den s.k. vetenskapen segla iväg på sin nya skuta, låt henne hissa alla vimplar och sjunga sitt eget lof. Vi komma efter på den gamla skutan och sjunga den heliga skrifts lof. Hon ser icke så ståtlig ut, men hon är hel i botten. (P. Waldenström "Hafva vi någon verklig uppenbarelse af Gud i den heliga skrift?"; Jönköpings-Posten 1915-03-13 och 1915-03-17)

Skånes distrikt av Svenska Missionsförbundet har i över hundra år haft sitt stora sommarmöte på Vanneberga backe, nära Vinslöv. Pastor Karl Palmberg var på sin tid ofta bland talarna där. I ett möte hade han med väldig kraft och inspiration förkunnat Guds gränslösa kärlek för den mångtusenhövdade skaran. Predikstolen stod, i varje fall vid den tiden, under ett stort träd med väldiga grenar. Palmberg slutade sin mäktiga predikan med att säga: ”Nu frågar du måhända: Är detta sant? Får jag tro detta och bara ta emot? Då vill jag säga dig att det är lika sant, visst och säkert som ekens grenar under vilka jag här står.” Faktum är dock att det träd under vilket Palmberg då stod inte var en ek utan en jättestor al ... Det är ju alltid en tröst att Guds nåd och kärlek inte är beroende av talarens bildspråk eller kunnighet i botanik. En annan tröst för mig har varit att Guds ord i sig självt är ett budskap även om förkunnaren är svag. När jag går till kyrkan söker jag alltid att framför allt lyssna till texten. Då får jag mycket, även om förkunnelsen inte är så lysande. (Axel Gustafsson "Livsbilder 2" s 16)

Det skulle för tron, denna "inre upplefvelse", vara likgiltigt, om de härliga tal, som Joh. Evangelium lägger i Jesu mun, verkligen äro talade af Jesus, eller om det helt enkelt är en obekant beskedlig författares välmenta lögner, när han skrifver: "Åter talade Jesus och sade" eller "Detta talade Jesus och lyfte upp sina ögon mot himmelen" o.s.v. eller när han berättar om den sjuke i Betesda, om Lasarii uppväckelse m.m.! Ja, hvad tycks? Sådant begrepp om tron hafva nu Uppsalateologer. Ty att "kritiken" icke handskas bättre med Joh. Evangelium än med Moses böcker, det vet prof. Stave väl. (P. Waldenström "Bibelkritik och kulturfientlighet"; Jönköpings-Posten 1901-09-09)


ca 1900 - ca 1600

Det var i början af år 1892, som missionär Höjer i sällskap med den till kristendomen omvände muhammedanen Awetaranjan efter en mycket långsam och besvärlig resa anlände till staden Kaschgar (i Ostturkestan). ... Efter en tid hade (Awetaranjan) Johannes evangelium färdigt i manuskript, hvilket han öfversände till Brittiska bibelsällskapet i London för tryckning. (J.E. Lundahl "Ett svenskt missionsjubileum"; Jönköpings-Posten 1917-11-17)

Det säges om Johannes, att han var så lik Kristus. Ja, han hade många av hans egenskaper. (John Ongman "Villkoren för sann framgång i kristlig verksamhet" s 666; predikan hållen i Betelkapellet, Örebro, den 2 nov. 1890, stenografiskt upptecknad av P. Videgren)

Den kände missionären Karl F.A. Gutzlaff översatte Johannes evangelium till japanska språket år 1837, och andra missionärer fortsatte med övriga delar av Nya Testamentet. (Enock H. Skooglund "Japan i blickpunkten" s 75; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1950)

I denna Svea rikes historias första del, som innehåller Gamla och Hedniska tiden, har jag efter all min förmåga budit till att tjäna mine läsare med det renaste och trovärdigaste jag kunnat inhämta af många olika underrättelser; jag har jämkat vår tideräklning efter de bästa utländska historier, jag har anfört gällande vittnen, jag har dock af ingen häfdatecknares myndighet låtit mig binda, utan behållit mitt fria val och i brist af goda historiska bevis dömt efter hvad som bäst kommit med naturen öfverens. Men med allt detta, min läsare, är jag icke så förmäten, att jag vill upphäfva den minsta del däraf i någon ofelaktighet; jag har ganska lätt kunnat irra mig bland så många villstigar, och jag underkastar mig det allmännas omdöme med all läraktighet. Hvar och en står fritt att rätta denna historias ofullkomligheter, och jag skall vara den förste, som sådant med tacksamhet erkänner; ty jag skrifver icke för min egen heder: jag söker förnämligast det allmännas tjänst. Emellertid behagade mine läsare vara försäkrade, att jag gjort mitt bästa och att jag åtminstone själf tycker mig vara öfvertygad om hvad jag skrifvit. De månge store och lärde män, som mig föregått i detta ämne, anser jag för mine läromästare med all vördnad och erkänsla. De hafva funnit för sig mer mörker än jag, så att om jag varit i deras ställe, torde jag långt mera hafva farit vilse; de hafva kanhända fastnat på klippor, för hvilka en annan, som kommit senare, kunnat akta sig, men de hafva därmed brutit isen och banat vägen; själfva deras felsteg, om de några gjort, hafva således kunnat tjäna mig till rättelse. Man kan ej läsa Rudbecks Atlantica utan förundran öfver auktorens snille. Att följa den med en historisk säkerhet, låter sig väl icke göra, ty hvar Platonis Atland legat, antingen i gamla Scythiod eller i Förlofvade landet eller i denne filosofens hjärna eller ock om det redan drunknat i syndafloden, är och blifver i alla tider en oafgjord sak. Men hvad upplysning har icke den lärde mannen gifvit i många forna sakers mörker? Så hafva flere af våre vittre häfdatecknare väl kunnat i vissa mål mycket irra sig, men därjämte genom oförtruten ålderdomens rannsakning förtjänt sig af vår tid ett evärdeligt beröm. Ingen bör därföre undra, om jag i detta verk stundom beropar mig i ett mål på auktorer, dem jag i ett annat ej kan följa; i det ena kunna de hafva rätt och i det andra orätt, hvilket af en sanningsälskare noga bör urskiljas. . . . Den böcker skrifver måste låta sig nöja, att både half- och hellärde, partiske och oväldige, lustige och allvarsamme, grofve och höflige, dumme och kloke fälla däröfver sina omdömen. Jag skall alltid vörda en förnuftig och vänlig påminnelse, som har sakens upplysning till sitt enda syftemål; men skulle mig göras någon af annan art, lär jag den ej besvara utan med tysthet och det förakt man bör hysa för oanständigheter. Man får då se hvilkendera vinner den ädelsinte läsaren på sin sida. Jag underkastar mig med nöje det allmännas domstol, som sällan eller aldrig bedrager sig, och som är den ende, till hvilken en bok med säkerhet kan vädja. Stockholm den 24 dec. 1746. (Olof von Dalin "Svea rikes historia" s 71-72,74-75)

I december månad år 1732 upplämnades en lördagsafton till dåvarande censor librorum ... det första numret av en veckoskrift, benämnd "Then Swänska Argus". ... Den anonyma tidskriftens första nummer ger ett allmänt programuttalande. Ingen lärer ju neka, säger (den anonyme) författaren (d.v.s. Olof Dalin), att sådana skrifter hava stor nytta med sig, som på ett angenämt och lustigt sätt föreställa lärdomar och vetenskaper. Därföre hava ock de gamla under roliga dikter, ljuvliga samtal eller nöjsamma historier undervisat folket om dygden och likasom skämtevis förehållit dem allvarsamma sedeläror. Så ämnar författaren - som för övrigt talar i pluralis och kallar sig "vi" - också göra. "Vi lova varje vecka ett ark, om Gud förlänar livet och hälsan, varuti vi ärna tala om allt vad vi mena lända till våra landsmäns nöje och nytta." (O. Wieselgren "En första blomstring i vitterheten" s 322)

Utgåvor av enstaka gammaltestamentliga bibelböcker var de mest spridda, i första hand gällde det Psaltaren. Manualerna hade börjat utges redan under Gustav (II) Adolfs tid, men fick sin största tillväxt på 1670-talet. Manual var en utvidgad psalmbok som kunde innehålla delar av evangelier och epistlar liksom enskilda bibelböcker, framför allt Psaltaren, Ordspråksboken, Predikaren och apokryferna. ... I bönböckerna och manualerna förekom det också många citat från Nya testamentet, särskilt från Johannesevangeliet och Romarbrevet, även om citaten från Gamla testamentet också där hade övervikt. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 171-172)

Kröningseden har åldriga anor. Redan i den medeltida Landslagens konungabalk föreskrevs under vilka former den nyvalde konungen skulle avlägga sin ed. Han skulle, heter det, "svärja sin ed å bok, i det han håller reliker i handen". Det var ingen tom formalitet att kungen skulle lägga sin hand på "boken" och därvid hålla reliker i handen. Vad först "boken" beträffar har jag i den vetenskapliga uppsatsen (i en finsk Festskrift) närmare utrett, att det här är fråga om ett latinskt Evangeliarium, d v s en sammanställning av de fyra evangelierna eller evangelietexterna för årets alla mässor. Denna bok, som användes vid alla kröningar ända till 1500-talets slut ..., betraktades med synnerligen stor vördnad, enär den ansågs representera Kristus själv. ... Under reformationstiden fortfor man att använda evanglieboken. Det var först Karl IX som bröt med denna tradition. Denne bekräftade sin ed med följande ord: "Att Jagh alla dessa Articklar aff tryggia tro hålla vill ... lägger jagh min handh på thenna Bibliska skrifft och bedher migh så Gudh hullom till Lijff och siäl som jagh thetta troligen håller." För Karl IX med hans reformertinfluerade åskådning var bibelordet självt det enda som ägde religiös och därmed rättslig giltighet. När Gustav II Adolf kröntes 1617, följde han sin faders exempel. Därmed var Bibelns plats säkrad för framtiden. Men det intressanta i förevarande sammanhang är vilket bibelställe som skulle ligga uppslaget vid edsavläggelsen. Första gången detta anges är vid Ulrika Eleonoras kröning år 1719. Därom heter det i den tryckta berättelsen: Sedan drottningen fallit på knä på en bönpall framför altaret, "slog ärkebiskopen upp utav den här vid handen liggande bibelen Josua boks första kapitel", varefter drottningen "med stor devotion och andakt samt klart och tydeligt uttal(ade) sin ed, hållandes tre fingrar på bibelen". Så tillgick det också vid de följande kröningarna ända fram t o m Gustav IV Adolf. Det är ingen tillfällighet att just ett gammaltestamentligt textställe blivit utvalt. Man har både inom forskningen och i den populära litteraturen länge förbisett den utomordentligt stora roll som Gamla testamentet spelade för vårt folk under gammalluthersk tid. Både den enskilda bibelläsningen och den prästerliga förkunnelsen uppehöll sig huvudsakligen vid Gamla testamentets skrifter. I Israels historia, i dess underbara öden och i dess hjältars bedrifter läste man in sin egen samtids historia och sökte där föredömen för sitt eget tänkesätt och handlande. När Carl XIII kröntes till Sveriges konung år 1809, hade en ny tid brutit in. Det gamla ceremonielet var kvar med bönpallen framför altaret och konungens edsavläggelse med tre fingrar på bibeln. Men bibeltexten var ändrad. Nu slog ärkebiskopen upp Johannesevangeliets första kapitel, den bekanta s k Johannesprologen med dess prägel av dualismen mellan mörker och ljus, mellan liv och död. ... Det var just vid denna tid som Gamla testamentet började undanträngas som uppbyggelsebok av Nya testamentet. Det var den nya väckelsens fromhet, som långsamt segrade över gammallutherdomens gammaltestamentliga lagiskhet. ... Den nye kungen Carl XIII var genom sina starka frimurarintressen inriktad på de spekulativa sidorna i kristendomen och då helt naturligt särskilt intresserad av Fjärde Evangeliet. Som Svenska Frimurarordens stormästare och högste styresman fann han det självklart, att Bibeln skulle ligga uppslagen vid Johannesevangeliet. Detta är som bekant (i varje fall för en frimurare) föreskrivet inom Frimurarorden. Vid alla följande kröningar under 1800-talet användes den ordning som införts av Carl XIII. När konung Gustaf V år 1907 uppsteg på tronen, lät han inte kröna sig. Men han hade som kronprins åtföljt sin fader Oscar II vid denns kröning och då kunnat iakttaga, hur därvid tillgick. ... Även Gustav V var Svenska Frimurarordens stormästare och högste styresman. Han hade vid föreskrivna tillfällen lagt sin hand just på Johannesevangeliet. ... (1939) ville han att hans stadsråd skulle följa denna för honom självklara tradition. (Statsrådsförsäkran på heder och samvete infördes först år 1958.) (Hilding Pleijel "Att söka efter åsnor och finna ett kungarike" s 66-70; Växjö Stifts Hembygdskalender 1987)

Över huvud taget är det svårt att veta, vad som är sanning och dikt i gängse berättelser om hjältekonungen (Gustav II Adolfs) sista stunder, och mycket skarpsinne har av olika forskare använts på att pröva vederhäftigheten av de efterlämnade berättelserna. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1611-1660" s 159; Den sjätte november 1632)


ca 1600 och tiden dessförinnan

(Carlos) kunde hela Johannes' evangelium utantill, och denna gång började han med dessa välsignade ord, dyrbara i alla tider för de bedröfvade och betungade: "Edert hjärta vare icke oroligt. Tron på Gud och tron på mig." ... Han fortsatte utan uppehåll till slutet av sextonde kapitlet: "Detta har jag talat till eder, på det att I mån hafva frid i mig; i världen hafven I betryck, men varen vid godt mod: jag har öfvervunnit världen." (Deborah Alcock "De spanska bröderna - En berättelse från det sextonde århundradet" s 351)

Fast det ingen större betydelse har, finns det likväl något nämnt om vilka som bidrog till underhållningen (vid Olavs och Helgas bröllop), och vad de hade till skämtan. Det har berättats en del därom, fast nu många säger emot och låtsas ingenting veta, ty många är okunniga om sanningen och tror att det är sant som påhittats och det lögn som sant är. Hrolf från Skalmarnäs berättade sagan om Hröngvid viking och Olav lidsmannakonung och om Trågen bärsärks högbrytning och Hromund Gripsson. Och med sagorna följde många visor. Det var med sagan man brukat förströ kung Sverre, och han tyckte dylika lögnsagor var de roligaste. Och ändå kan folk här tälja sitt ättartal tillbaka till Hromund Gripsson. Den sagan hade Hrolf själv satt samman. Ingimund präst berättade sagan om Orm Barröskalden med många visor till och en präktig kvädesflock vid slutet av sagan, som Ingimund diktat själv. Likväl har kunniga män hållit denna saga för alldeles sann. (Havlidasagan "Bröllopet på Reykjaholar" s 193; bröllopet ägde rum 1119)

I samma stund som ljuset brann ut, uppgav Gäst andan. Hans död var märklig, tyckte alla. Kungen fäste stor vikt vid hans berättelser och menade att det han själv sagt om sitt liv hade visat sig vara riktigt. ("Jultåten om Norna-Gäst" s 116)

Från (klostret) Wearmouth (vid floden Wears mynning) anlades ... klostret Jarrow, där Beda den ärevördige (venerabilis) hade sitt hem. ... (Beda) dog vid påsktiden 735, till det sista sysselsatt med de ungas undervisning och med en öfversättning af Johannes' evangelium på angelsachsiska. . (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 514-515)

Om således kyrkofäderna med kraft deltogo i striden mot björnarna, som ville rifva och skingra Herrens hjord, så var dock deras hufvuduppgift att afslöja ulvarna i fårakläder och de falska herdar, som sökte locka fåren till sig. Striderna mot de falska lärarna nödgade till ett djupare inträngande i den sanna läran; därför blir ock kyrkofädernas betydelse för den kristna lärans utveckling vida större än de apostoliska fädernas och apologeternas. För att kunna bemöta de läror, som utgåfvo sig för äkta apostoliska, måste de grundligt studera de heliga skrifterna. Så födes exegetiken (vetenskapen om den Heliga skrifts tolkning). Och åt de sanningar, som därur hämtades, måste de söka giva en passande ordklädnad och uppvisa deras inbördes sammanhang: dogmatiken (af dogm, trossats) uppkommer. ... Från aposteln Johannes leder den mindreasiatiska skolan sitt ursprung. Om dess representanter, som af den äldsta kyrkan höllos högt i ära, känna vi endast obetydligt. Mest bekant är ... Irenaeus, som man kan kalla Johannes' andlige sonson, emedan han var lärjunge till biskop Polykarpos. Denna sin börd äfvensom sitt namn (Eirenaios = den fridsamme) rättfärdigade han genom sin försonliga hållning i de tvister, som på hans tid hotade att söndra kyrkan, t.ex. om påskfirandet. ... Men då det gällde den sanna tron, ville han ej veta av något kompromissande ... och står därför i främsta ledet bland gnosticismens motståndare. Äfven här visar sig dock hans äkta kristliga sinnelag: han bad för dem han bekämpade. (C. Fr. Lundin "Kyrkohistoria för hemmet - Första delen: Gamla tidens och Medeltidens historia" s 64)


Sångarna:

Det kära ord, det enkla ord, Som mänskor dock förgäta, Hvar är en mänsklig visdom spord, Som därmed sig kan mäta? Hvar gifver världen oss en grund, Så fast att därpå bygga, Som ordet af Guds egen mun, Det eviga och trygga? ... Har du det ordet sökt till stöd, När andra stöd dig svikit; Har du från världens storm och nöd In i den hamnen vikit; Då vet du, hvad du tryggas vid, Hvar du kan fasthet finna; Då känner du en ort af frid, Dit inga sorger hinna. (JL Runeberg: Sång 106:3-4; jfr Psalmer och Sånger 64:4-5)


Egna kommentarer och funderingar:

För Martin Luther var Johannesevangeliet huvudevangeliet bland de fyra evangelierna. Däremot hade han svårt att tro att aposteln Johannes var Uppenbarelsebokens författare. Om så ändå var fallet, skulle denna bok, enligt Luther, anses som ett rättesnöre precis som Johannesevangeliet. Man kan undra, om inte Uppenbarelseboken av Luther hade mottagits på ett mera positivt sätt om han haft tillgång till den på hans tid okända texten Sinaiticus, prima manus. Kanske att han till och med mycket väl skulle ha kunnat sagt att Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken var huvudskrifterna bland de nytestamenteliga skrifterna.

Angående ”vittne ... vittnesmål”, se också Joh 1:6-8.


Och livet gjordes synligt, och vi har skådat (och skådar) och vi är vittnen och kommer bort med ett budskap till er (om) det tidsålderslånga livet, ’vilket som än’/vilket (hela tiden) var i riktning mot Fadern och gjordes synligt för er. (1 Joh 1:2)


Ytterligare studier:

1 Mos 41:38-39; 5 Mos 34:9; Josua 8:32; 1 Joh 1:1; 3 Joh v 12; Upp 1:2,9,11,19; 2:13; 3:14; 6:9; 10:4,10; 14:13; 19:9; 21:5; 22:6,8.


Stephen Barton "The Believer, the Historian and the Fourth Gospel"; Theology 96 (1993): 289-302.

Richard J. Bauckham "Papias and Polycarpes on the Origin of the Fourth Gospel"; Journal of Theological Studies 44 (1993): 24-69.

Richard J. Bauckham "The Beloved Disciple as Ideal Author"; Journal for the Study of the New Testament 49 (1993): 21-44.

F.F. Bruce "Some notes on the Fourth Evangelist"; The Evangelic Quarterly 16 (1944): 101-109.

Donald A. Carson "Understanding Misunderstandings in the Fourth Gospel"; Tyndale Bulletin 33 (1982): 59-91.

Leo G. Cox "John's witness to the historical Jesus"; Bulletin of the Evangelical Theological Society 9.4 (Fall 1966): 173-178.

James D. Dvorak "The Relationship between John and the Synoptic Gospels"; Journal of the Evangelical Theological Society 41.2 (June 1998): 201-203.

H. Eklund "Nytestamentlig och modern verklighetssyn"; Svensk Exegetisk Årsbok 13 (1948): 1-8.

E. Earle Ellis "Background and Christology of John's Gospel: Selected Motifs"; Southwestern Journal of Theology 31 (1988): 24-31.

E. Esking "Johannesevangeliet och historien"; Svensk Exegetisk Årsbok 10 (1945): 165-185.

N. Flanagan "The Gospel of John as Drama"; Bible Today 19 (1981): 264-270.

Robert T. Fortna "Jesus and Peter at the High Priest's House: A Test Case for the Question of the Relation Between Mark's and John's Gospels"; New Testament Studies 24 (1978): 371-383.

M. Glasswell "The Relationship Between John and Mark"; Journal for the Study of the New Testament 23 (1983): 99-115.

Michael D. Goulder "From Ministry to Passion in John and Luke"; 29 New Testament Studies (1983): 561-568.

Robert McQueen Grant "The origin of the Fourth Gospel"; Journal of Biblical Literature 69.4 (Dec. 1950): 305-322.

R. Gyllenberg "Johannesevangeliet som historisk källa"; Svensk Exegetisk Årsbok 43 (1978): 74-86.

B.E. (Bertil) Gärtner "Den historiske Jesus och trons Kristus"; Svensk Exegetisk Årsbok 37/38 (1972/1973): 175-184.

Everett F. Harrison "Historical Problems in the Fourth Gospel"; Bibliotheca Sacra 116:463 (1959): 205-211.

Howard M. Jackson "Ancient Self-Referential Conventions and Their Implications for the Authorship and Integrity of the Gospel of John"; Journal of Theological Studies 50 (1999): 1-34.

Robert Kusar "The Background of John's Gospel: Critique of Historical Methods." Canadian Journal of Theology 10 (1970): 250-255.

Andreas J. Köstenberger "Early doubts about the Fourth Gospel's Johannine authoship in the modern history of interpretation"; European Journal of Theology 5.1 (1996): 37-46.

Thomas D. Lea "The Reliability of History in John's Gospel"; Journal of the Evangelical Theological Society 38.3 (Sept. 1995): 387-402.

E. Kenneth Lee "The Drama of the Fourth Gospel"; Expository Times 65 (1953): 173-176.

Andrew T. Lincoln "The Beloved Disciple as Eyewitness and the Fourth Gospel as Witness"; Journal for the Study of the New Testament 24.3 (2002): 3-26.

Barnabas Lindars "Discourse and Tradition: The Use of Sayings of Jesus in the Discourses of the Fourth Gospel"; Journal for the Study of the New Testament 13 (1981): 83-101.

Barnabas Lindars "John and the Synoptic Gospels: A Test Case" New Testament Studies 27 (1981): 287-294.

Barnabas Lindars "Word and Sacraments in the Fourth Gospel"; Scottish Journal of Theology 29 (1976): 49- .

J.P. Louw "On Johannine style"; Neotestamentica 20.1 (1986): 5-12.

O. Löfgren "Fakta och dokument angående det apokryfiska Johannesevangeliet"; Svensk Exegetisk Årsbok (1942): 110-140.

Francis J. Moloney "The Fourth Gospel and the Jesus of History"; New Testament Studies 46.1 (2000): 42-58.

W. Nicol "The history of johannine research during the past century"; Neotestamentica 6.1 (1972): 8-18.

John F. O'Grady "Recent Developments in Johannine Studies"; Biblical Theological Bulletin 12 (1982): 54-58.

Pierson Parker "Two Editions of John"; Journal of Biblical Literature 75 (1956): 304.

R. Wade Paschal "Sacramental Symbolism and Physical Imagery in the Gospel of John"; Tyndale Bulletin 32 (1981): 151-176.

John M. Perry "The Evolution of the Johannine Eucharist"; New Testament Studies 39 (1993): 22-35.

Eric Plumer "The Absence of Exorcisms in the Fourth Gospel"; Biblica 78 (1997): 350-368.

R.D. Potter "Topography and Archaeology in the Fourth Gospel"; Texte und Untersuchungen 73 (1959): 329-337.

Vemon K. Robbins "The We-Passages in Acts and Ancient Sea Voyages"; Biblical Research 20 (1975): 5-18.

Colin Roberts "John 20:30-31 and 21:24-25"; Journal of Theological Studies 38 (1987): 409-410.

E.F. Seigman "St. John's Use of the Synoptic Material"; Catholic Biblical Quarterly 30 (1968): 182-198.

Moisés Silva "Approaching the Fourth Gospel"; Criswell Theological Review 3 (1988): 17-29.

R. Smith "Exodus Typology in the Fourth Gospel"; Journal of Biblical Literature 81 (1962): 329-342.

David Wenham "A Historical View of John's Gospel"; Themelios 23.2 (February 1998): 5-21.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-09; 2012-05-30; 2014-12-21)

Tillbaka till Start

Valid XHTML 1.0 Strict      Valid CSS!