Tillbaka till kapitellistan

Tjugonde kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 1-2 | 3-4 | 5-10 | 11-13 | 14-15 | 16-17a | 17b-18 | 19 | 20 | 21-23 | 24-25 | 26-29 | 30-31 |


20:1-2 Men (på) den en/första (dagen) av sabbaterna kommer Mariam (א,* א, A) från Magdala tidigt på dagen, då det ännu var dunkel, in i minnesgraven, och hon ser stenen som är (och har varit) lyft från dörren/ingången (א,*א) ut ur/från minnesgraven. Hon springer så och kommer i riktning mot Simon Petrus och i riktning mot den ’en annan’/andre lärjungen, som Jesus (hela tiden) var vän med, och hon säger till dem: ”De har lyft Herren ut ur minnesgraven, och vi vet inte, var de har satt/lagt Honom.”

Ord för ord: 20:1 (27 ord i den grekiska texten Sinaiticus) (På)-den men en (av)-'-na sabbater'/sabbaterna Mariam den från-Magdala kommer tidigt-på-dagen dunkel ännu varande in-i '-en minnesgrav'/minnesgraven och (hon)-ser '-en sten'/stenen varande-(och-havande-varit)-lyft från '-en dörr'/dörren ut-ur '-en minnesgrav'/minnesgraven. 20:2 (31 ord i den grekiska texten) (hon)-springer så och kommer i-riktning-mot Simon Petrus och i-riktning-mot den en-annan lärjunge, som (hela-tiden)-var-vän-med '-en Jesus'/Jesus och (hon)-säger (till)-dem: (de)-lyfte '-n herre'/herren ut-ur '-en minnesgrav'/minnesgraven och inte (vi)-'vet-(och-har-vetat)'/vet var (de)-satte honom.


1883: Men på den första dagen i veckan kom Maria Magdalena tidigt på morgonen, då det ännu var mörkt, till grafven och säg, att stenen var borttagen från grafven. Då lopp hon och kom till Simon Petrus och till den andre lärjungen, hvilken Jesus älskade, och sade till dem: De hafva tagit Herren bort ur grafven, och vi veta icke, hvar de hafva lagt honom.

1541(1703): På den ena Sabbathen kom Maria Magdalena om morgonen, då ännu mörkt war, till grafwena, och såg stenen wara borto af grafwene. Då lopp hon, och kom till Simon Petrum, och till den andra Lärjungan som Jesus älskade, och sade till dem: De hafwa tagit Herran bort utaf grafwene, och wi wete icke hwart de hafwa lagt honom.

LT 1974: Tidigt på söndagsmorgonen, medan det ännu var mörkt, kom Maria Magdalena till graven och fann, att stenen var bortrullad från ingången. Hon sprang iväg och letade upp Simon Petrus och mig och sade: ”De har tagit bort Herrens kropp från graven, och jag vet inte var de har lagt den.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Israel välkomnade (hela tiden) Josef ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla sina söner. (1 Mos 37:3a, Grekiska GT)

Åt Amram födde (Jokebed) fram Aron och Mose och deras syster Mariam. (4 Mos 26:59b, Grekiska GT)

(Herren) begravde (Mose) i Gai i Moabs jord/land, nära Fogors hus. Och ingen vet 'inte ingenting'/någonting om hans begravningsplats ända till den här dagen. (5 Mos 34:6, Grekiska GT)

Det blev/hände ’i riktning mot’/’fram emot’ sols sjunkanden (att) Jesus/Josua ålade/’gav befallning’ och de helt och hållet tog ’för sig själva’/ner (de fem utländska kungarna) från träna/trästyckena och slängde in dem i hålan ... och rullade stenar emot, emot hålan ända till ’dagen idag’/’denna dag’. (Josua 10:27a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) ”Herrens namn (är) ut ur en stabil storhet. Men/och då rättfärdiga har sprungit till det, upphöjs de.” (Ordsp 18:10, Grekiska GT)

De/man förde (med sig) en sten och satte/lade den emot, emot munnen/öppningen av hålet (i vilken Daniel hade kastats), och kungen förseglade (den). (Dan 6:17a, Grekiska GT, Theod)

(Herren sade till Sitt folk:) ”Jag skickade ut Mose och Aron och Mariam ’före ditt ansikte’/’framför dig’.” (Mika 6:4b, Grekiska GT)

(När den utländske kungen) sökte (israeliternas döda kroppar), fann han dem inte. (Tobit 1:18b, S)

(Salomo sade om visheten:) ”Jag var vän med den här.” (Salomos Vishet 8:2a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Men sent/efter (en) av sabbater(na), (i) gryningen(s stund) in i en/’den första’ (dagen) av sabbater(na), kom Mariam (א,*א) från Magdala och den ’en annan’/andra Maria (för) att titta på griften/graven. (Matt 28:1)

(Mariam (א,*א) från Magdala och den ’en annan’/andra Maria) sprang (för) att komma bort med ett budskap till (Jesu) lärjungar. (Matt 28:8b)

Tidigt på dagen, ’i väldigt’/’medan det i hög grad var’ natt, … säger (Simon och de som var i sällskap med honom) till (Jesus) att/: ”Alla söker Dig.” (Mark 1:35a,37b)

Väldigt tidigt på dagen, (på) den en/första (dagen) av sabbaterna kommer (kvinnorna) emot/intill graven (א*). … Stenen hade rullats (och var rullad) uppåt (א,* א, B), ty den var (hela tiden) oerhört stor. Och ’havande kommit’/’de kom’ in i, in i minnesgraven. (Mark 16:2a,4b-5a)

Några kvinnor (var tillsammans med Jesus, kvinnor) som (hela tiden) var/fick (’och hade fått’/varaktig) vård från/för orena (א,* א) andar och svagheter. (Bland dessa kvinnor var) Maria, som kallades ”från Magdala”, från vilken sju orena (א,* א) små demoner hade kommit (’och kom’/varaktigt) ut. (Luk 8:2)

(På) den en/första (dagen) av sabbaterna … fann (kvinnorna) stenen som var (och hade varit) bortrullad från minnesgraven. (Luk 24:1a,2)

Barnabas ... beskrev för (apostlarna) hur (Saulus) i/på vägen hade skådat Herren, och att Han hade samtalat (med) honom. (Apg 9:27a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till sina lärjungar:) "Ni höjer era röster mot Mig Läraren, och Herren, och ni säger 'Fint', ty Jag är." (Joh 13:13)

(Jesus sade till sina lärjungar:) ”Ni är Mina vänner, om – alltefter omständigheterna – ni må göra de ting Jag ålägger er. Jag säger inte längre ’slavar’ till er, eftersom slaven inte vet vad hans herre gör. Men Jag har talat/sagt (och talar/säger) ’vänner’ till er, eftersom alla ting som Jag har hört från sidan av Min Fader har Jag gett er kunskap om.” (Joh 15:14-15)

Simon Petrus följde (hela tiden) Jesus, och (så gjorde) en annan lärjunge. (Joh 18:15a)


Exegeter, evangelister med flera:

Det fanns ... i judendomen strax före vår tideräknings början en föreställning om en ny tid, bortom den av synd, sorg och död besmittade tiden. Det var den messianska dagen, en åttonde dag utanför sjudagarscirkeln och dess ”naturliga” tid, en dag som så att säga övervann veckans fångenskap och som kunde ses som inledningen till en ny tidsålder. När Kristus uppstår på veckans första dag uppfattas det av de tidiga kristna som ett tecken på att denna den åttonde dagens tidsålder, den messianska tiden, hade brutit in. För oss som i stor utsträckning tappat känslan för den naturliga tiden och dess rytm är det svårt att förstå den betydelse som denna tidsmystik haft för den judiska och tidiga kristna traditionen. Men den fornkristna litteraturen är fylld av texter kring detta tema och meningen med dem alla är densamma: Kristus uppstod på veckans första dag, det vill säga den nya skapelsens första dag, som samtidigt är den åttonde dagen. (Torsten Kälvemark ”Liturgin och vår eviga väntan” s 46)

Denna morgon tog Jean och Mariam bussen till Port Louis. De steg av vid kyrkan i Cassis. ... Rakt framför havet ligger västra begravningsplatsen. Där har Jean Eudes och hans hustru Marie Anne begravts. (J.M.G. Le Clézio "Allt är vind" s 415)

Att dö är seger, inte nederlag. Det lyser över bergen. Natt har blivit dag. (Bo Setterlind ”Trosvisst” s 248; Kyrie)

Den 15 november 1975 kunde man i Värnamo Nyheter läsa en helsida om "brödernas" tro och liv. ... Nämnd dag publiceras resultatet av en dialog med ingenjören Arne Wilhelmsson i Ås, av utomstående betraktad som ledargestalt för "bröderna" där. ... En del ... saker ställer sig utomstående frågande för. Varför söndagsmöten kl. 6 på morgonen? "På grund av Herren Jesu kärlek till oss och vår kärlek till honom." Hänvisning sedan till Joh 20:1: På första veckodagen gick Maria från Magdala tidigt till graven, "medan det ännu var mörkt". (Gunnar Hillerdal "Plymouthbröderna - En annorlunda gren av kristenheten" s 134-135,138)

Vi skall troligen tänka på en horisontell grottgrav snarare än en vertikal schaktgrav. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 982)

Det centrala temat för (den nyevangeliska) förkunnelsen och för enskilda samtal var präglat av andlig brådska - måhända som pedagogisk form förstärkt av att kolportörerna i början inte stannade länge på samma plats. Eftersom en människa när som helst kunde dö och då gå evigt förlorad fanns det risk att avgörelsen kom för sent. De ständigt ställda frågorna var: "Är du ett Guds barn? Har du avgjort dig för Jesus? Har du blivit född på nytt? Är du beredd att dö?" (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 74)

Befallningen om omskärelsen, som alltid bjuder att omskära barnen på den åttonde dagen, var en typ av den sanna omskärelsen, genom vilken vi är omskurna från svek och orätt genom Honom som reste sig från de döda på den första dagen efter sabbaten, vår Herre Jesus Kristus. Ty den första dagen efter sabbaten, som förblir den första av alla dagar, kallas emellertid den åttonde, enligt antalet av tidsperiodens alla dagar, och förblir den första. (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 265)

(Herren talar:) “Jag skall göra en början av den åttonde dagen, det vill säga, en början av en annan värld.” Därför håller vi också den åttonde dagen med fröjd, den dag på vilken också Jesus reste sig från de döda. (Barnabas, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 147)

Termen “sabbat” tillämpas också på “en vecka” som i 3 Mos 23:15; 25:8 och till exempel i Matt 28:1; Mark 16:2; Luk 24:1; Joh 20:1. Detta förefaller ange att sabbaten inte betraktades som skild från utan som det som satte sin prägel på resten av veckan och på dess sekulära verksamheter. Veckan, så att säga, avslutas och fullbordas i sabbaten. (Alfred Edersheim “The Temple” s 176)


Sångarna:

Den sten som framför graven ställts är paradisets port, och hjärtan tänds i pingstens eld och språken smälts ihop. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 414:4)

Din kärleks aldrig slutna famn Oss evigt drar till sig. Och namnet över alla namn Har korset givit dig. (G Robson-S Dahlquist: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 74:4; jfr Psalmer och Sånger 137:4)


Egna kommentarer och funderingar:

Veckans första dag kan också ses som “den åttonde dagen” i förhållande till den gångna veckan. Jfr ”Exegeter, evangelister med flera” ovan samt Egna kommentarer och funderingar till Joh 7:37-38.

Det är inte särskilt svårt att här skönja Mose, Aron och Mariam som GT-typer till ”den andre lärjungen”, Petrus och Mariam från Magdala (jfr Mika 6:4). Jämför med Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:16.

Angående "Herren", se Joh 20:17b-18.


Grekiska ord:

trechô (springa) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 28:8; Joh 20:2 – Susanna v 38 (Theod); Matt 27:48; Mark 5:6; 15:36; Luk 15:20; 24:12; Joh 20:4; Rom 9:16; 1 Kor 9:24,26; Gal 2:2; 5:7; Fil 2:16; 2 Thess 3:1; Hebr 12:1; Upp 9:9.


Ytterligare studier:

Matt 27:60-61,66; 28:2,13; Mark 15:46-47; 16:1-4,7; Joh 11:38; 13:13,23; 19:25-26; 20:13,18.


Barnabas Lindars "The Composition of John XX"; New Testament Studies 7 (1961): 142-147.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-31; 2012-04-16; 2014-12-01)

Tillbaka till Start

20:3-4 Petrus och den ‘en annan’/andre lärjungen kom/gick så ut * (א*), de två tillsammans. * (א*) Han/'den andre lärjungen' sprang före, snabbare än Petrus, och kom först ’in i’/’fram till’ minnesgraven.

Ord för ord: 20:3 (8 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) kom-ut så '-en Petrus'/Petrus och den en-annan lärjunge. 20:4 (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) de två tillsammans (han)-sprang-före snabbare (än)- '-en Petrus'/Petrus och kom först in-i '-en minnesgrav'/minnesgraven.


1883: Då gingo Petrus och den andre lärjungen ut och kommo till grafven. Och de lupo båda på samma gång, men den andre lärjungen lopp förut, snabbare än Petrus, och kom först till grafven.

1541(1703): Då gick Petrus ut, och den andre Lärjungen, och kommo till grafwena. Både lupo de tillika; och den andre Lärjungen lopp före, snarare än Petrus, och kom först till grafwena.

LT 1974: Vi rusade till graven för att se efter. Jag sprang fortare än Petrus och kom dit först och böjde mig och tittade in och såg linneduken ligga där, men jag gick inte in.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jakob sade om Josef:) ”Outtömliga välsignelser skall vara emot Josefs huvud, uppå en hjässa av (de) som anförde/’gick före’ bröder.” (1 Mos 49:26b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) ”Du skall för (Aron) vara de ting (som är) i riktning mot Gud.” (2 Mos 4:16b, Grekiska GT)

Herrens hand (var) emot/över Elia, och han … sprang framför Ahab ända till Jisreel. (1 Kung 18:46, Grekiska GT; Jisreel betyder ”Gud sår”)

(Salomo sade:) ”Herrens namn (är) ut ur en stabil storhet. Men/och då rättfärdiga har sprungit till det, upphöjs de.” (Ordsp 18:10, Grekiska GT)

(Kvinnan sade om Salomo: "Unga kvinnor) drog dig. Låt oss springa bakom dig in i din doft av smörjelseoljor.” (Höga Visan 1:4a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Vi skall (verkligen) få/skaffa kunskap om (Herren), vi skall förfölja/’jaga efter’ det att få kunskap om Herren.” (Hos 6:3a, Grekiska GT)

Då en viss (person) hade sprungit före in i Geser, kom han bort med ett budskap till Johannes, att (Johannes') fader var fördärvad/död och hans bröder, och att (kungen) och/också hade skickat (och skickade) bort (män) (för) att döda och/också (Johannes). (1 Mack 16:21; Geser betyder ”avskuren plats”)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Sackaios) hade sprungit före in i det/vad (som var) framför, steg han upp emot/i ett mullbärsfikonträd, för att han måtte skåda (Jesus). (Luk 19:4a)

Då Petrus hade stått/stigit upp, sprang han emot/’fram till’ minnesgraven. (Luk 24:12a)

Petrus och Johannes 'steg (hela tiden) upp'/'höll på att stiga upp' in i helgedomen. (Apg 3:1a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Evangelisten betonar älsklingslärjungens försprång genom att upprepa samma sak: ”sprang fortare” och ”kom först”. Läsaren förbereds på så sätt på denne lärjunges insikt i v 8. … När det nu berättas att den andre lärjungen springer fortare än Petrus är det ett tecken på hans större insikt. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 464,480)

En natt (i mitten av 1950-talet?) hade jag en dröm. Jesus talade med mig om att jag måste lämna alla andra funderingar och endast ägna mig åt hans tjänst. I drömmen tyckte jag mig skynda till kyrkan för att få se Jesus, som talat till mig. Mina kamrater gick också med. Vi gick in i kyrkan men fann ingenting. Då fylldes jag av en väldig rädsla och sprang ut. Just då vaknade jag upp ur drömmen och förstod genast, att Jesus kallat mig att förkunna evangelium. ... Alltsedan 1960 har jag varit pastor och föreståndare för församlingen i Matélé (i Kongo/Brazzaville). Den har ca 700 medlemmar. (David Molombopela "Guds ledning med mitt liv" s 188)

Namnet ("Olympiska Spel") ha vi lånat från de gamle grekerna, men gagnet icke fullt. Ty ehuru hellenen satte kroppslig färdighet och skönhet mycket högt, så satte han dock själens färdigheter högre. Det handlade icke blott om kapplöpning, fäktning och ridning dessa nationalfester, utan där tävlades i många andra grenar av mänskligt kunnande. Målare och bildhuggare utställde sina konstverk, musici föredrogo, skalder läste upp, tragöder läto sig spelas och spelade ofta själva med; vältalare talade, filosofer diskuterade de högsta frågorna, sakförare satte låtsade processer i scen och historieskrivaren gav provbitar ur sin krönika. Allt detta för att närma de många provinsernas inbyggare i fredlig tävlan och för att i fredlig strid pröva krafterna. (August Strindberg "Olympiska Spel" s 163; Afton-Tidningen 1911-05-29)

Drag mig, Herre, att jag må begynna följa Dig med ifwer. En stor dragningskraft göres mig behof; ty om Du icke drager, så kommer ingen, emedan en hwar är böjd till sig sjelf. Men om jag af Dig hänföres, så kommer jag, skyndar jag, löper, brinner. Du hafwer sagt: när jag warder upphöjd ifrån jorden, skall jag draga alla till mig (Joh 12:32). Drag mig efter Dig, milde Jesu, så skole wi löpa (Höga wis, 1:4): jag vill först följa dig, och sedan skola andra följa mig, då de så få se förebilden af ett fromt lefwerne. Men för att icke falla i högmod, låt mig ödmjukt minnas, att jag ej i min egen kraft, utan i Din, begynt loppet. Den Fadren drager, han följer Dig och försakar sig sjelf. Amen. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 47-48)

(En) av Talmuds föreskrifter var att lämna synagogan med långsamma steg men att skynda till den så snabbt som möjligt, emedan det var skrivet (Hos 6:3 så som rabbinerna ordnade versen): “Låt oss jaga efter att lära känna Herren.” Rabbi Seira berättar för oss hur han en gång hade tagit anstöt av att se rabbinerna springa på sabbaten – då kroppslig vila var påbjuden – för att bevista en predikan, men att han, då han förstod hur Hos 11:10 skulle tillämpas på Halakas undervisning, själv förenade sig med dem i deras lopp. (Alfred Edersheim “Jewish Social Life” s 259)


Att fortsätta med (hembygden):

Livets mångfald är stor och god. Tänk vilka gåvor det giver! Metaren bjuder det tålamod. Löparen skänker det iver. Själv vill jag långt ifrån springa i kapp, och ej vill jag sitta och meta. Livet såg vänligen till att jag slapp. Huru skönt är ej detta att veta!/Fritiof Lyckpripp (Alf Henrikson "Tittut" s 225; Det rika livet)

Ett av de mest kända arrangemangen i Hagshult är Hagshultskonferensen, som varje år samlar flera tusen besökare under sista veckan i juli månad. . . . Pingströrelsens i dubbel bemärkelse stora sångare, Göran Stenlund, var på besök 1985. Han kom med fru Rut vid pianot, och utgjorde ett mycket uppskattat inslag. Han ville också gärna ut i skogen och springa under veckan och på fredagseftermiddagen tog jag med honom på "Lindåsarundan". I gassande solsken sprang jag lite försiktigt före och försökte komma underfund med vilket tempo han ville ha. När vi efter cirka tre kilometer skulle börja klättringen uppför Lindåsens sydsluttning, hörde jag hur han mitt i backen ropade: "Nu får du stanna ett tag. Det här får vi bara inte missa!" Han hade upptäckt ett hallonsnår vid stigen och det var bara att sätta igång och hjälpa honom att äta de röda, solvarma bären. Motionerandet kan nog med fördel ofta skötas utan sekundvisare. (Roland Carlzon "Hagshultskonferensen" s 91)

Getrud trampar otåligt vid dörren. Skall de aldrig komma iväg? Först var det ett tjat och ett gnat på farmor. Farfar ville inte följa med på aftonunderhållningen. ... Äntligen är de på väg. Det knarrar i morfars galoscher. Mormor går stram och värdig med lugna, säkra steg. Gertrud får nästan halvspringa för att hinna med. Det gör inget. Hon kan inte fort nog komma till föreningsgården. (Ann-Charlotte Alverfors "Sparvöga" s 80-81)

(Mäster Gudmunds) gille (i Jönköping har) numera fått en god ordning på sina söndagsvandringar. Det har länge varit ett mycket ofta och starkt förnimbart behov av att erhålla en särskild funktionär inom styrelsen med uppgift av att organisera och leda vandrarlagets verksamhet, och sedan styrelsen med sig förenat en kompetent och initiativrik kraft för just detta ändamål, kan denna fråga sägas vara tillrättalagd på ett lyckligt sätt. Då och då skymta i de dagliga tidningarna under gillets välkända emblem "blänkare" om planerade fotvandringar i varierande riktningar från stadens centrum, och ganska många äro de, som ställa upp på startlinjen, försedda med smörgåspaket, smorläderskor och gott humör. (Yngve Hamrin "Gilleskrönika 1936" s 92)

Det var inte alltid slädföre på julen. Ett år var det flera plusgrader och vi måste åka liggfjädervagn till julottan (i Bondstorps kyrka). Min bror David, som nu var i tonåren, fick förtroendet att köra. När Grållan såg att det inte var far som kom blev hon tvärarg, blängde ilsket och ville inte lämna stallet. Slutligen kom vi iväg men det blev ingen fart på Grållan, hon höll sin egen takt. När vi närmade oss kyrkan hörde vi församlingen sjunga "Nöjda, höjda, över tiden ..." En ståplats på läktaren blev oss given. Men vi fick ändå vara med på julottan, julens stora högtid. Hemfärden (till Ekornahult) gick med fart. Grållan hade hemlängtan och sprang nästan hela tiden. (Clara Sjökvist "Glimtar från min barndoms jular" s 89)En av jönköpingsidrottens största profiler genom tiderna - Fabian "Fabbe" Biörck - hade sin storhetstid under 1910- och 1920-talen. "Fabbe" Biörck kan karaktäriseras som allroundidrottare. Suverän i löpning på sträckor upp till 400 meter. På den sistnämnda distansen blev han svensk mästare år 1917 på tiden 51,2 sek. Han sysslade även med rodd, florettfäktning, badminton och var även en duktig bandyspelare i Jönköpings AIK. Men Fabian Biörcks främsta idrottsutmärkelse fick han som olympisk guldmedaljör i Antwerpen 1920. Han deltog i den 24-man stora gymnastiktruppen som vann trupp svenskt system. (Magnus Widell "Idrottsmän från Jönköping på olympiska arenor" s 52)

Johannes (Strand i Hagafors) var en stark karl, och därtill kom, att han var vad man på småländska kallar "lättbröstad" - d v s han gick så lätt - med något slags spänstigt "flyt" i sina steg. (Sven Thunander "En söndag i februari 1909" s 76)

Norrahammars idrottsförening hade i går kl. 2 e.m. anordnat kapplöpning mellan Tahed och Norrahammars gjuteri, hvari deltogo 10 personer. Första priset togs af Oskar Pettersson, som använde 11 minuter och 28 sek. ... Första och andra pris utgjordes af silfverpokaler, skänkta af Norrahammars bruk, och tredje och fjärde pris af pänningesummor, tagna ur föreningens kassa. Föreningen som bildades sistlidne vår, räknar f.n. 40 medlemmar. Den blomstrar och lofvar godt för framtiden. (Jönköpings-Posten 1904-07-25 "Kapplöpning mellan Tahed och Norrahammars gjuteri")

Vid Jönköpings allmänna idrottsförenings fotlöpning mellan Norrahammar och Jönköping eröfrades första priset af herr Carl Landin som tillryggalade vägen på 37 minuter 40 2/5 sek. ... Mycket folk åsåg täflingen såväl vid start- som målplatserna och under vägen. (Jönköpings-Posten 1902-07-07 "Fotlöpning mellan Norrahammar och Jönköping")

Alla hade bråttom ut (efter julottan). Nu gällde det att se, vem som kom fortast hem. Den som vann, fick grödan först bärgad, menade man. Men Per Nilsson ville inte ge sig i sådan lek. Han ville inte i onödan plåga hästarna, det var han för gudfruktig till. Och grödan kom nog in i alla fall, bara Gud gav vädret. Det hade den alltid gjort, om man i flit och idoghet passade väl på. Hästarna skyndade dock själva på färden, de ville gärna hem till sina varma spiltor i stallet, och ingen behövde mana på dem. (Margit Assarsson "Under tindrande stjärnor" s 25; 1860-talet?)

(Efter julottan) spändes hästarna för, och det gällde att hasta med hemfärden, ty den föreställningen rådde bland allmogen, att den, som kom först hem ifrån julottan, skulle bli före alla andra med både sådd och skörd under det kommande året. De, som hade hästar, körde därför allt vad tygen höllo, men värre var det för dem, som inga skjutsar hade. Det fanns emellertid de, som gärna ville vara framme med sina arbeten, vilka sprungo så fort hem från julottan, att de faktiskt blevo sängliggande i flera dagar. (K.W. Johansson "Gammaldags jul" s 15; 1800-talets Värnamobygd)

Bland de oseder, som prästerskapet påtalade, var även de, som förekom under julen. 1749 förmanades alla församlingens husfäder att föredömligt mana sina barn och sitt tjänstefolk, att under julottan vara stilla i Herrens hus till gudstjänstens slut, "på det den fördömmeliga vidskepelsen, som derunder är wedertagen, at hwar och en will wara den förste från kyrkian på hemwägen, må aldeles afskaffas." Även år 1776 nämnes om det gruvliga oväsendet på juldagen vid utgången ur kyrkan och att prästen i alla tider bemödat sig om att få bort denna osed som "ändå mera af raseri, ursinnighet och de grofvaste hedniska styggelser än af förnuft och Christendom swarar, till än avtagit, och för thenskull beslutades, at eho, som på Juledagen förr nedtager sin hatt än hela gudstjensten är sluten, eller före kommer till dörren, än rätta tiden är inne eller låter förmärka minsta skyndsamhet, språng eller annan otidighet, skall både pligta åtta öre smt till fattigcassan och beordras till stockstraff, 2ne helgdagar å rad, nemligen annandagen och nyårsdagen. Börande detta beslut årligen upläsas söndagen för Jul till efterrättelse." (Einar Persson "Fromhet och vandel i Byarums socken under 1700-talet" s 22)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Petrus är intensiv, det är sant. ... Kyrkklockorna ringer. Bing-bång betyder kom-kom, sa söndagsskolfröken. Kyrkklockorna är en personlig inbjudan. Eller som kyrkvaktmästaren säger: "Vi ringer, ni springer." Det är något av Petrus över den hållningen. (Dag Sandahl "Alla vi barn i söndagsskolan" s 80; kommentar till Apg 2:14)

Omloppet kring Kaba (i samband med vallfarten till Mekka) med den inmurade svarta stenen består av sju varv motsols och brukar utföras tre gånger. . . . Löpningen är det andra momentet och sker mellan två närliggande kullar. Den skall utföras sju gånger och påminner om hur Hagar sprang och letade efter vatten åt den törstande Ismael. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 130)

Firandet av Stilla veckan (på Malta) är rikt på traditioner. . . . Processionerna på påskdagsmorgonen är mindre praktfulla (än på Långfredagen) men desto livligare. Bilden av den uppståndne Kristus bärs runt av pojkar, som halvspringer genom gatorna under sånger och jubelrop. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 211)

En varm och vacker vårdag i mars 2003 passerar Gilbert Tuhabonye mållinjen i ett 10 000-meterslopp i Austin i Texas. ... Han har slagit omkring 14 000 löpare, men han var inte först i mål. ... I själva verket var han tredje bäst i loppet. Förra året vann han och han var segertippad i år. ... Varför springer folk? Varför går tusentals människor upp i ottan på söndagsmorgnarna och tvingar sina knän, fotleder, hjärtan och lungor genom det helvete det innebär at springa 10 000 meter på asfalt? De som inte ger sig kan med lite tur få se en ny värld öppna sig, det tillstånd av fysiskt och psykiskt välbefinnande som infinner sig när blodet pulserar genom vartenda blodkärl. ... Allt handlar om teknik: hur armarna rör sig (så ekonomiskt som möjligt) och fötterna landar (hälen först). (Michael Hall "Gilbert Tuhabonye springer för livet" s 44,47-48)

Jairos Jiri Centre - Så heter en institution för handikappade här i Bulawayo, Rhodesia. Den har fått sitt namn efter grundaren, Mr Jairos Jiri, en afrikan, och är ett ganska märkligt företag. Märkligt därför att det är mycket ovanligt att en afrikan tar sig an krymplingar. Tidigare var det vanligt att sådana olyckliga människor bragtes om livet av trollmännen. ... Ofta vid våra bibellektioner, då vi börjat med en sång har (den sjuttonåriga flickan) Zvauya föreslagit sin älsklingssång. Men då har det nästan varit omöjligt att hålla tårarna tillbaka - samtidigt som hjärtat jublat av tacksamhet över att Zvauya, som inte har några ben ändå tror, hoppas och väntar på en förvandling underbar, när Jesus kommer. Sången lyder så här: "I shall run, run, run to meet my Jesus, I shall run, run, run to meet my Jesus When He comes, Hallelujah! When He comes." (Jag ska springa, springa, springa för att möta min Jesus när Han kommer, Halleluja, när Han kommer!) (Margaretha Byrmo "Jairos Jiri Centre" s 63,66; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1971)

Man gör det till en världshändelse att två vuxna människor springer i kapp. Och sådant kan man få tusentals människor att betala penningar för att se, och man tillmäter det den allra största betydelse vilken av de två springande som kommer några tiondels sekunder före den andre i målet. Förstår inte var och en, att världen är fullkomligt galen, när den inte har något av större värde att samla sig om och glädja sig åt. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 196-197; ledare i tidningen Dagen den 12 juli 1947)

Det tråkigaste vid våra evangelisationsveckor är, att vi få gå bort det mesta av tiden. Och åker man, så går det ej fortare för det. Om vi besluta oss för att åka i skottkärra, så åker man så fort som mannen går, i bärstol kunna vi åka, det går ju fortare, men ej fortare än männen hinna gå, och skola vi följa med i stolen, så kunna vi intet missionsarbete utföra, och taga vi oss för att rida, så går det ej så fort som hästen orkar springa, utan just så fort som mannen kan gå, och utan en pådrivare ginge det än saktare. Men vi äro vana vid kines-fart, och den farten kallas för "Man-man"-farten. (Nils Kullgren "I Mittens rike - Från en evangelisationsvecka i Hwangchow" s 482-483; brev från Hwangchow den 8 mars 1924; Missionsförbundet n:r 29 den 17 juli 1924)

Lappmarksvår 1910. ... Karl August (Bergström i lappmarksbyn Vindelgransele) stod och såg på sin sjuka syster, som i sin tur såg undrande på sin avhållne bror. ... Han skulle ge sig av till Lycksele för att hämta medicin. ... Sju mil och drygt det låg framför, då Karl August gav sig av genom hembyn. ... Inte gick han som vanligt och inte sprang han, men han hade en särskild svikt i stegen. Benen rörde sig med samma pendling som då björnen lunkar iväg. Samma mjukhet i rörelserna, men snabbare. Och ändå hade gångaren en viss beräkning med den fart han höll. Ty tog han i för hastigt från början, kunde han bli stel och andfådd. Därför gick han inte fortare än att han samtidigt vilade, medan han gick. Och då han gått så någon kilometer, började han småspringa. Då han sedan varvade ned farten och återgick till gåendet, hade han hembyn långt bakom sig. Och på detta sätt höll han på. ... Doktorn såg begundrande på den unge lappmarksbon, som avverkat över sju mil på en dag och ändå syntes ha krafter kvar. ... Nog skulle pojken få medicin - om den nu kunde hjälpa. ... Vid utkanten av en liten by kom Karl August (på hemvägen) ifatt en bonde som körde häst och som troligtvis skulle bort på något arbete. ... (Karl August) väntade att bonden skulle upptäcka att det fanns plats för en till i kärran, även om han själv var ovanligt stor till omfånget. Men sådana tankar var bonden fjärran. I stället manade han på hästen, så att denne började småspringa. Karl August hängde med. Samtidigt blev han alltmer förargad över hur ogin bonden kunde vara. ... Vid början av en liten uppförsbacke ilsknade Karl August till och sprang förbi. ... Bonden kunde inte finna sig att någon sprang förbi storbonden i byn. Ett rapp med tömmen och ett hojtande, som hördes vida, satte fart på hästen, som nu förstod vad det var fråga om. Men då var löparen redan över backkrönet. Lättfotad och liksom pådriven av den oförrätt han mött gav han sina krafter lösa tyglar. All trötthet var som bortblåst, då han liksom studsade fram mellan de djupa hjulspåren. Och snart var allt tyst igen. Ljudet från det knarriga ekipaget nådde honom inte. ... (Karl August syster) såg på sin bror med tacksamhet. ... Tron på Gud och medicinen skulle ge henne kraft att överleva. (Karl Andersson "Ett ödemarkens maratonlopp" s 8-11)

Hemfärden från kyrkan går mycket raskt. Bönderna köra i kapp. Den som kommer först hem får sin skörd först bärgad till nästa år, säges det, och därför kör man allt vad tygen hålla. Ingen vill komma sist varken med kyrkskjutsen eller sädeslasset i varje fall. (Vilhelm Moberg "Min första julotta" s 65; år 1906)

Ja, pojkar finns det många, och jorden den är stor. Men finns i hela världen en bror som store bror? ... ... Han sprang i kapp med Brunte till stan så när en mil och sam sen över viken så snabb som bågens pil. ... ... Vad store bror är med om, det gör han med besked, när snöbollskriget rasar, han står i främsta led. Men får han se en fattig, han strax åt fickan tar och tömmer i hans händer varenda slant han har. (Alice Tegnér "Store bror" s 81)


ca 1900 och tiden dessförinnan

"Hvad ämnar ni göra?" (sade Kenneth till Hilda). "Springa ifrån mig? Ni uppträder vanligen så värdigt, att jag trodde vi skulle få en helt stilla promenad hem tillsammans - men 'kärleken ger vingar', är det icke så man säger? Skola vi springa kapp? Nu, ett, tu, tre och bort!" I nästa minut sprungo de genom byn och uppför allén på ett sätt, som helt visst skulle ha väckt den största fasa hos fru Forsyth ifall hon sett dem. Kenneth uppgaf ett högljudt "tjo!" när de inträdde i förstugan. (Amy Le Feuvre "Hilda Thörne" s 192)

Det var en gång under min lektorstid (1864-1905), då jag i nederskolan läste om Kristi uppståndelse. Vi kommo till de orden, att Johannes och Petrus lupo i kapp till grafven. Johannes lopp fortare och kom före Petrus. Jag frågade pojkarna, huru det kom till. Det blef tyst ett ögonblick. då räckte en upp sin hand. Han ville svara. Och han sade: "Johannes var lättare om hjärtat än Petrus." Just så. Lätt om hjärtat, det är saken. Låt oss se på allt och visa andra på allt som kan göra hjärtat lätt. Då blir lifvet lätt, arbetet lätt, och Gud får ära och lof. (P. Waldenström "I Dalarne"; bref daterat 1912-12-02; Jönköpings-Posten 1912-12-07)

Den andra vågen av anglosachisk sång utgjordes av översättningar från den amerikanske sångaren Ira D. Sankeys repertoar, "Sacred songs and solos", 1873-88. ... Sankeys sånger tillhör en ny typ, så kallade gospelsånger, som till exempel Roots "Skynda till Jesus". ... Sångerna är ofta antingen känslosamma eller hurtfriskt marschartade. ... Nästa fas i väckelsens sångboksproduktion inträdde efter det att väckelsen konsoliderats i olika samfund. ... Gemensamt för Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, Svenska Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Svenska Missionsförbundet är att deras sångböcker innehåller såväl nyskrivet, inhemskt och anglosaxiskt material som en del äldre, pietistiskt och herrnhutiskt. ... Ofta har man bytt ut den i den haeffnerska koralboken anbefallda koralen mot en annan i samma meterklass. Generellt är koralerna noterade med fjärdedelsnoter - inte med halvnoter som hos Haeffner - för att markera ett snabbare tempo. (Inger Selander "Psalm och andlig sång i Sverige under 1800-talets senare del" s 318-319)

I förordningen (år 1636) föreskrevs att det på varannan eller var tredje mils avstånd skulle finnas en edsvuren bonde eller postiljon som när han hörde posthornet tuta skulle ta emot brev och oförtrutet, oberoende av väder, föra dem vidare till nästa postbonde. Från början var det apostlahästarna som stod till buds, så småningom förväntades posten vidarebefordras av en ryttare. Postbonden eller postdrängen fick två timmar på sig för varje mil han sprang. Missade han tiden var straffet åtta dagars fängelse på vatten och bröd. Han skulle vara försedd med ett speciellt tecken på bröstet och ha med sig posthorn samt ett spjut eller en vässad stav att försvara posten med. Det var förbjudet att stanna och tala med någon på vägen vid vite av fyra veckors fängelse. Förordningen stadgade också att varje stad skulle utse en postmästare dit man kunde skicka sina brev för vidare befordran till adressaten. (Claes-Göran Holmberg "Kommunikationer och press" s 220-221)

Tjalve var den fotsnabbaste bland män, och han bar Tors matsäck. ... De trädde fram inför konungen, Utgårdaloke, och hälsade honom. ... Utgårdaloke kallade till sig en liten pojke som hette Huge och bad honom springa ikapp med Tjalve. De tog först banan en gång, och då var Huge så långt före att han vid dess ände hann vända sig om mot Tjalve. ... Så försökte de en gång till, men när Huge då kommit till loppsträckans ände och vände sig, var det ett helt pilskott kvar till Tjalve. ... Så sprang de ännu en gång, men när Huge nått till banans ände och vände sig om, då hade Tjalve ännu inte hunnit till mitten. ... Utgårdaloke följde dem ut och gick med dem ut från borgen på vägen. ... "Nu skall jag säga dig sanningen", sade Utgårdaloke, "eftersom du är ute ur borgen, och får jag leva och råda skall du heller aldrig mer komma där in. ... Jag har hela tiden slagit dig synvändningskonster i ögonen. ... När ... Tjalve sprang ikapp med den som hette Huge, då var det min tanke, och inte var det gott för Tjalve att försöka sig på snabbhetsprov mot den." (Snorre-Eddan "Tors färd till Utgårdaloke" s 10-17)


Egna kommentarer och funderingar:

Johannes sprang före, snabbare än Petrus, och kom fram till och in i minnesgraven först. Och han ser och tror (Joh 20:8). Vad angår Johannes företräde framför Petrus i Johannes' evangelium, se till exempel Egna kommentarer och funderingar till Joh 18:15-16; 20:5-10 och Joh 21:16.


Grekiska ord:

protrechô (springa före) 1 Mack 16:21; Luk 19:4; Joh 20:4 – 1 Sam 8:11; Tobit 11:3.


Ytterligare studier:

Apg 3:3-4,11; 4:13,19; 8:14,30.


K. Peter G. Curtis "Luke XXIV. 12 and John XX. 3.10"; Journal of Theological Studies 22 (1971): 512-515.

Rick Strelan "The Running Prophet (Acts 8:30)"; (Tidskriften) Novum Testamentum 43.1 (2001): 31-38.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-01; 2012-04-17; 2014-12-02)

Tillbaka till Start

20:5a(5b-6),7-10 Och då han/Petrus hade böjt sig ’till sidan av’/framåt, ser han de små linneplaggen liggande * (א*) och huvudduken, som (hela tiden) var/’hade varit’ uppå Hans huvud, som ligger inte ’i sällskap’/tillsammans med de små linneplaggen, emellertid/utan skild från (dem) var den (och hade den varit) insvept/hopvecklad ’in i’/på en plats. Då kom och/också den ’en annan’/andre lärjungen ’in i’/in, den som först hade kommit ’in i’/’fram till’ minnesgraven. Och han skådade och trodde. Ty ännu kände de inte heller till skriften, att Han måste stå upp ut ur döda (kroppar). Lärjungarna gick så åter bort i riktning mot ’sig själva’/sitt.

Ord för ord: 20:5 (6 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) och havande-böjt-sig-till-sidan-av ser-(han/Petrus) de små-linneplagg liggande 20:6 (0 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) 20:7 (20 ord i den grekiska texten) och '-en huvudduk'/huvudduken, vilken/som (hela-tiden)-var uppå '-et huvud'/huvudet hans, inte i-sällskap-med de små-linneplagg liggande, emellertid skild-från varande-(och-havande-varit)-insvept in-i en plats. 20:8 (17 ord i den grekiska texten) då så kom-in-i och den en-annan lärjunge den havande-kommit först in-i '-en minnesgrav'/minnesgraven och (han)-skådade och trodde. 20:9 (11 ord i den grekiska texten) ännu-inte-heller ty 'kände-(och-hade-känt)'/kände-(de) '-en skrift'/skriften att 'måste honom'/'han måste' ut-ur döda-(kroppar) stå upp. 20:10 (7 ord i den grekiska texten) gick-bort så åter i-riktning-mot sig-(själva) '-na lärjungar'/lärjungarna.


1883: Och när han lutade sig därin, fick han se sveplinnet ligga där; dock gick han icke in. Då kom Simon Petrus efter honom och gick in i grafven och såg sveplinnet ligga där. Och duken. som hade varit om hans hufvud, låg icke bredvid sveplinnet, utan den låg på ett särskildt ställe hopvecklad. Så gick äfven den andre lärjungen in, som först hade kommit till grafven, och han såg och trodde. Ty ännu förstodo de icke skriften, att han måste uppstå från de döda. Då gingo lärjungarne hem igen.

1541(1703): Och när han lutade sig ned, fick han se lakanen lagd; dock gick han icke in. Så kom då Simon Petrus efter honom, och han gick in i grafwena, och såg lakanen lagd; Och swetteduken, som hade warit om hans hufwud, icke lagd när lakanen, utan afsides i ett rum tillhopaswept. Då gick ock den andre Lärjungen in, som förr war kommen till grafwena, och såg det, och troddet. Ty de förstodo icke än då Skriftena, att han skulle uppstå ifrå de döda. Och Lärjungarna gingo åter tillhopa igen.

LT 1974: ... och böjde mig och tittade in och såg linneduken ligga där, men jag gick inte in. Sedan kom Simon Petrus och han gick in. Han lade också märke till duken som låg där, medan bandaget, som täckt Jesu huvud, var hoprullat i en rulle och låg vid sidan. Sedan gick jag också in och såg och trodde (att han uppstått) – för till dess hade vi inte fattat, att Skrifterna sade, att han skulle återvända till livet igen. Vi gick hem.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Och de två var (hela tiden) nakna, både Adam och hans kvinna. (1 Mos 2:25a, Grekiska GT)

Åt Laban (var) två döttrar (givna). Namn åt den större (var) Lea, och namn åt den yngre (var) Rakel). Men Leas ögon (var) svaga, men/och åt Rakel (var givet) en fin gestalt och ’läglig stund’/glans i anblicken. Men/och Jakob välkomnade Rakel. (1 Mos 29:16-18a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) ”Du skall för (Aron) vara de ting (som är) i riktning mot Gud.” (2 Mos 4:16b, Grekiska GT)

Då (Aron) hade helgats (och var helgad) skall han sjunkas/klädas i en linnetunika och det skall vara linne runt omkring benen uppå hans hud, och han skall omgjordas med en linnegördel och en linne(turban) skall sättas runt omkring (huvudet). Det är heliga kläder. (3 Mos 16:4a, Grekiska GT)

Då Bileam hade stått/stigit upp (och) då han hade vänt bort/tillbaka, gick han bort ’in i’/till sin plats, och Balak gick bort i riktning mot ’sig själv’/sitt. (4 Mos 24:25, Grekiska GT)

(Herren) begravde (Mose) i Gai i Moabs jord/land, nära Fogors hus. Och ingen vet 'inte ingenting'/någonting om hans begravningsplats ända till den här dagen. (5 Mos 34:6, Grekiska GT)

(Job sade:) “Jag (själv) kom ut naken ut ur min moders underliv. Naken skall jag och/också gå bort där/dit. Herren gav, Herren tog av/bort för Sig själv.” (Job 1:21a, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Du skall inte helt och hållet lämna min själ i ’(en plats)’/sticket, in i Hades, inte heller skall Du ge/tillåta din fromme att skåda förstörelse alltigenom.” (Ps 16:10, Grekiska GT)

(Herren sade om Israel:) “Jag skall ’ta av för mig själv’/’ta bort’ Mina kläder och Mina små linneplagg, 'av det att'/'så att hon' ej (kan) beslöja sin otillbörlighet/oanständighet.” (Hosea 2:9b, Grekiska GT)

(Salomo sade: ”Visheten) steg tillsammans med (den rättfärdige) ned ’in i’/i en håla och lät honom inte vara i band ända till (dess att) hon hade fört en (kunga)rikes spira till honom och (rättslig) myndighet av/över (de) som var hans envåldshärskare både/och visade/’pekade ut’ de som hade smädat honom (som) falska och gav åt honom en tidsålderslång härlighetsglans.” (Salomos Vishet 10:14)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En dåraktigs fot (är) snabb in i en bostad, men en mycket erfaren människa kommer att ’dra skam över från ett ansikte’/’visa sig försynt’.” (Syr 21:22)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En tanklös (man) böjer sig från en dörr ’till sidan av’/framåt (för att se) in i en bostad, men en man som är (och har varit) uppfostrad kommer att stå utanför.” (Syr 21:23)


Den Senare Uppenbarelsen:

Runt omkring den nionde stunden/timmen ropade Jesus uppåt (med) stor/hög röst och sade: ”Eloi, Eloi, (א,*א,B) lema sabachtani?” det här är/betyder: ”Min Gud, Min Gud, ’för att vad’/varför har Du helt och hållet lämnat Mig i ’(en plats)’/sticket?” (Matt 27:46)

Då Josef hade tagit (Jesu) kropp, svepte han in den (med) (א,* א, A) en ren linneskjorta. (Matt 27:59)

Men sent/efter (en) av sabbater(na), (i) gryningen(s stund) in i en/’den första’ (dagen) av sabbater(na), kom Mariam (א,*א) från Magdala och den ’en annan’/andra Maria (för) att titta på griften/graven. (Matt 28:1)

(Maria) födde fram sin förstfödde son och lindade Honom och fick Honom att luta sig upp/tillbaka i en krubba, av det skälet att det (hela tiden) inte var/fanns plats för dem i värdshuset. (Luk 2:7)

(Abraham sade till den rika människan:) ”Om (dina fem bröder) inte hör Mose och profeterna, kommer de inte heller att övertygas, om – alltefter omständigheterna – någon må stå upp ut ur döda (kroppar).“ (Luk 16:31)

Då Petrus hade stått/stigit upp, sprang han emot/’fram till’ minnesgraven och då han hade böjt sig ’till sidan av’/framåt, ser han de små linneplaggen * (א*,A), och han gick bort ’i riktning mot sig själv’/’till sitt hem’ och förundrade sig (över) det som hade blivit/hänt (och blev/hände). (Luk 24:12)

(Emmauslärjungarna sade till Jesus:) ”Några av de (som var) tillsammans med oss gick bort emot minnesgraven och fann (den) helt och hållet på det här sättet som kvinnorna och/också hade talat. Men (Jesus) skådade de inte.” Och Han talade (vänd) i riktning mot dem: ”O dåraktiga (människor) och senfärdiga (i) hjärtat att tro på alla ting som profeterna har samtalat! Måste inte kristusen/'den smorde' visst/förvisso lida de här tingen och komma in i, in i Sin härlighetsglans?” Och då Han hade börjat från Mose och från alla profeterna, (fortsatte Han) och/också (med) att alltigenom/noga uttyda (א*) för dem vad (som hela tiden) var(א,* א) i * (א,* א) skrifterna, tingen med anledning av Honom själv. (Luk 24:24-27)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “På det här sättet är det (och har varit) skrivet, att kristusen/'den smorde' (skulle) lida och stå upp ut ur döda (kroppar) den tredje dagen.” (Luk 24:46b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju: Ingen har någonsin skådat (och skådar) Gud. En enda avkomling, en Gud, Den som är ’in i’/i Faderns barm, Den där har ’anfört ... ut’/förklarat Honom. (Joh 1:18)

När (Jesus) så var ’rest upp’/upprest ut ur döda (kroppar), kom Hans lärjungar ihåg att Han (‘hela tiden’/’gång på gång’) hade sagt det här. Och de trodde (på) skriften och (på) den utsaga som Jesus hade talat. (Joh 2.22)

Den som var (och hade varit) avliden kom ut och var (och hade varit) bunden till fötterna och händerna (med) bindlar och hans anblick/ansikte var (och hade varit) bundet runt om (med) en huvudduk. Jesus säger till dem: ”Lös upp honom och låt (honom) (א,* א, A) vara till att dra sig tillbaka.” (Joh 11:44)

Hans lärjungar hade först inte kunskap om de här tingen. När Jesus emellertid var förhärligad, då kom de ihåg, att de här tingen (’hela tiden’/’gång på gång’) var (och hade varit) skrivna ’på Honom’/’för Hans skull’, och (att) de gjorde de här tingen (med) Honom. (Joh 12:16)

(Josef och Nikodemos) tog så Jesu kropp och band/lindade den (med) små linneplagg. (Joh 19:40a)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

När man är naken är det naturligt att älska, men det kändes både underligt och absurt att sitta nakna med varsin skål i handen och äta gröt. "Det här är en riktig Edens lustgård", sade jag ironiskt till Chunmiao. (Mo Yan "Ximen Nao och hans sju liv" s 565; mitten av 1990-talet?)

(Första Moseboks) författare sammanfattar (kapitel 2) med att säga att (Adam och Eva) är ”nakna men utan att skämmas”. Genom att säga detta skiljer författaren klart denna underbara trädgård från den plats där vi lever. (Michael E. Williams ”Genesis” s 33)

Vad för slags kläder gjorde Gud åt Adam och Eva? ... Några rabbiner föreslog getskinn eller kaninskinn. ... Andra ... att det var fint linne från Bethshean. (Michael E. Williams ”Genesis” s 41; Genesis Rabbah 20.12)

En gång i tidernas morgon, när efter skapelsedagarnas födslovåndor den sjunde dagens vila och stillhet gick in, gick himmelens och jordens Konung omkring för att se på sina verk. En gång fann han allt gott. Nästa gång hade människobarnet, hans ögonsten, gömt sig undan. Det var från den dagen det blev människans bekymmer att i mer än en mening få kläder att skyla sig med. ... I österlandet var det värden som höll sina gäster med högtidsdräkter. I förhallen mötte kungens tjänare, hjälpte de inbjudna av med deras egna dräkter och klädde dem i konungens. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 296-297 i kommentar till Matt 22:1-14)

Om Johannes i vers 8 används ordet ”eidon”, som alltid betyder att man fattar och förstår genom det man ser. (Studiebibeln II:727)

Då den förste Adam föll i synd och drevs ut ur paradiset gav Gud honom kläder, så att han kunde dölja sin nakenhet. Då den siste Adam dog för våra synder och blev en förbannelse för oss blev han avklädd. (Studiebibeln II:717 i kommentar till Joh 19:24)

I fallen med Joh. 20:8 och Luk. 24:12 var det inte den tomma graven, som väckte tro hos Petrus, utan linnebindlarna. Den tomma graven i sig själv skapade inte tro på uppståndelsen vare sig hos Petrus eller hos någon av de andra lärjungarna. (George E. Ladd "Jag tror på Jesu uppståndelse" s 88)

Den här gullvivsängen, är den inte ännu vackrare i år än de kommer ihåg den? Har där någonsin funnits så mycket gullvivor och har björkarna någonsin varit så ljuvligt gröna, mamma tror inte det. Och pappa säjer: "Det är nog en bit av paradisets lustgård som har råkat ramla ner här på sluttningen just nedanför Petrus Karlssons kohage." Det tycker Madicken är en rolig tanke - att deras äng har ramlat ner från paradisets lustgård, och hon kommer överens med Lisabet att de ska leka Adam och Eva i paradiset så fort de har badat. "För då är vi ju ändå nakna", förklarar hon för Lisabet. (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 71-72)

Far hade inte lov att gå in i ett rum där det fanns ett lik eftersom han härstammade från ett släkte av präster. Men det var inte förbjudet för andra judar. ... Mannen bodde vid Krochmalnagatan, och då vi gick in på gården stannade de flesta av männen utanför. Andra började ta sig nerför de mörka och smutsiga trapporna. ... Det var ingen vanlig källarvåning (där mannens döda fru låg) utan en grotta, ett hål i marken. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 34-35; En fruktansvärd fråga)

Vandrarn: ”Kläderna äro endast en konsekvens av syndafallet.” (August Strindberg ”Stora landsvägen” s 254)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Så anlände (tremastaren Svenska Lejonet) till Azorernas nio öar. Här fingo de gå i land och sträcka på benen. De trodde att de kommit till Paradiset, ty här växte vin, majs, oranger, ananas och meloner ute under bar himmel. En knivskärare, som suttit i ankarsmedja sex år, blev så glad, att han måste bindas, och bunden låg han vid en bäck och åt apelsiner, så att han var gul om näsan och skrek, att han var Adam. Han ville därför också klä av sig naken, klädd i bara ett tobaksblad, men skeppsprästen tog hand om honom och förklarade, att det var syndigt att gå oklädd, men mannen bevisade med den heliga skrift och bibelska historien, att Adam efter syndafallet bara gick i ett fikonlöv, varför han ansåg sig ha rätt att gå i ett tobaksblad. Men då demonstrerade prästen ut med hjälp av kyrkofäderna och Flora Exotica Sacra, att ett fikonlöv icke var ett tobaksblad. (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 2" s 53; novellen "De lycksaliges ö" från 1890)

I Svartsjö kyrka finnas inga prydnader, inga bilder, inga vapensköldar. Över altaret står endast ett träkors med ett vitt linkläde. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 279; Lerhelgonen)

"Adam och Eva gingo i paradiset nakna", (sade magister Drysius). ”Varför? Emedan nakenheten då var oskuldens märke, oskuldens adliga vapensköld.” (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 178; Sista kvällpatrullen)

Ett påfallande drag i renässanskonsten var att man nu började avbilda Jesusbarnet naket, och detta var inte bara ett konstnärligt infall. Jesus är den nye Adam, och nakenheten symboliserar hans syndfrihet. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 168; Medeltidens Jesus)

Adam behövde varken något klädesplagg eller någon förberedelse av sådant slag. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XII:99)

Gud Fadern var full av barmhärtighet. Han sände sitt skapande Ord som kom för att frälsa oss och uppehöll sig på samma ställen och i samma omgivning som där vi miste livet. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 38)

(Jesu) nedstigande till dödsriket innebar de dödas frälsning. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 65)

Beträffande (drottning Kleopatras i Egypten) konversation med hebréer meddelar Talmud, den antika judiska encyklopedien, att hon resonerade med lärda fariséer om uppståndelsen från de döda och undrade om man kunde förväntas uppstå med eller utan kläder. (Alf Henrikson ”Biblisk historia – Gamla Testamentet” s 313)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

Fortfarande i dag finns mycket felaktigt tänkande i kyrkan som beror på brist på kunskap om eller respekt för Guds ord. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 227 i kommentar till Matt 22:29)

Jfr ”Hans lärjungar sade: ’Vilken dag skall du uppenbaras för oss, och vilken dag skall vi se dig?’ Jesus sade: ’När ni klär av er er skam och tar era kläder och lägger dem under era fötter som små barn och trampar på dem, då skall ni se den Levandes son och inte frukta.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 63; Thomasevangeliet log 37; Svartvik s 185: Enligt Kee är logiets budskap till thomaskommunitetens medlemmar en obligatorisk sexuell återhållsamhet så att de kan återvända till det paradisiska ursprungstillståndet).

Det finns en mängd avstånd som skiljer oss ifrån Bibelns texter och som omöjligör en riktig tolkning av dem, som inte finns med när vi läser en kvällstidning. Det finns ett språkligt avstånd. Bibeln är inte skriven på svenska, utan på hebreiska, arameiska och grekiska. Det finns ett tidsmässigt avstånd på två tusen år och mer, som skiljer oss från de händelser Bibeln berättar om. Det finns ett geografiskt avstånd. Bibeln handlar om en helt annan del av världen än den vi lever i. Det finns kulturella, sociala, ekonomiska och religiösa avstånd som på olika sätt skiljer oss från Bibelns värld. ... Det är uppenbart att dessa faktorer försvårar våra möjligheter till en riktig förståelse. Men även om uppgiften blivit svårare har den inte blivit omöjlig. Det är fortfarande möjligt att förstå en text tvärs igenom alla avstånd. Skulle vi hävda något annat förkastar vi i ett slag all historisk kunskap. ... När jag börjar läsa en text har jag en förförståelse, till exempel en bild av vem Gud är. Denna förförståelse kommer att påverka min tolkning av det som står om Gud i texten. Men samtidigt är jag inte i en låst position. Utifrån texten kommer också min förförståelse att efter hand utmanas och omformas. Min förförståelse påverkar min tolkning, men samtidigt ger mötet med texten nya impulser vilka kommer att förändra min förförståelse. Det innebär att jag med tiden kan börja närma mig textens riktiga innehåll. (Stefan Gustavsson ”Kristen på goda grunder” s 186-187,190)

Läsaren påminns (i 1 Mos 29:16) om dilemmat yngre-äldre. ... Problemet växer genom beskrivningen av de två kvinnorna: ”Leas ögon var svaga, men Rakel var vacker och behagfull” (29:17). Precis vad som menas med uttrycket ”svaga ögon” är svårt att avgöra. Namnet ”Lea” uppkommer av ett ackadiskt ord som betyder ”ko”; en besläktad betydelse är ”stark”. Hennes namn ”Stark” motsägs alltså av hennes ögon som är ”svaga”. Den starka kontrasten mellan de två kvinnorna är vad som är viktigt vare sig vi kan eller inte kan fullt begripa kontrastens exakta natur. (Michael E. Williams ”Genesis” s 146)

När papperstillverkningens konst från Kina omsider blev känd i Egypti land, slog muslimerna vatten i vannorna sina och började tillverka papper för hand. Papyrusen slutade tvärt vara inne och blev aldrig skördad mer i Nilens dal. Ty hedniska mumiebindor av linne var ett ypperligt material./Abu ibn-Hotep (Alf Henrikson "Industriell revolution" s 163)

Stefanus nämner att Jakob och hans söner inte begravdes i Egypten utan fördes tillbaka till det land, som Gud hade lovat sitt folk. Det är nog menat som ett bevis på deras tro. De hade inte glömt Guds löften. (Bo Giertz ”Apostlagärningarna” s 57 i kommentar till Apg 7:9-16)

v 5, ordet (parakypto/luta ner) används ofta om en som böjer sig ner från en höjd (t.ex. Dom 5:28 …), och skulle därför vara tänkt att förutsätta en grav utgrävd eller uthuggen i marken, men det har inte nödvändigtvis denna betydelse. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 563)

Lärjungens tro grundades helt enkelt på vad han hade sett vid graven. Vid den tid då Johannes skrev stöddes kyrkans tro på uppståndelsen av övertygelsen att den hade förutsagts i Gamla Testamentet. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 564)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Johannes var den förste som wågade fatta uppståndelsens tanke. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 199)

I ett enkelt bergsmannahem nära Falun föddes Jesper Svedberg år 1653. ... Vid tolv års ålder hade Svedberg en dröm, som också brände sig in i hans medvetande. ... I sin biografi förtäljer han följande: "Vid min ålders trettonde år syntes jag mig om en nattetid vara på en viss hög ort, som var vid och härlig. Där voro två stora hus eller våningar, emellan dem en liten gång såsom en förstuga. ... Vilka Frälsaren ville hava till det härliga rummet eller våningen, som var på högra sidan, dem tvådde han och släppte dem in. ... Jesus ... tvådde mig och släppte in mig i den himmelska salen, som hög och mäkta lång var, jämväl ljus och klart skinande. ... Där sutto de utvalda ibland varandra nakna med inbördes fägnad och gamman i helig menlöshet och fullkomlig oskyldighet, förtroliga umgingos och talades vid. Vad jag där hörde, och vad jag där såg, det kan ingen människotunga uttala eller änglarne beskriva ..." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 269-271)

Till en början tvivlade ingen på att det var Indien (som Columbus hade upptäckt). I Spanien och Italien trycktes ständigt nya flygblad som meddelade de sensationella nyheterna och som spreds över hela Europa. De mest uppseendeväckande var berättelserna om de nakna kvinnorna i Indien. ... Hade månne Columbus upptäckt Edens lustgård? (Joachim G. Leithäuser "Mot nya världar" s 62-63)

Skrifterna skrevs genom Guds Ande och har en betydelse, inte endast sådan som är uppenbar vid första anblicken, utan också en annan, som undgår de flestas kännedom ... den andliga betydelse som lagen låter förstå inte är känd för alla, utan endast för dem på vilka den Helige Ande är nedlagd i ord av vishet och kunskap. (Origenes, The Ante-Nicene Fathers Vol IV, s 241)

När apostlarna kom till griften på den tredje dagen, fann de inte Jesu kropp, precis som Israels barn gick upp till berget för att söka Moses grav och inte fann den. (Hippolytus, The Ante-Nicene Fathers Vol V, s 171)


Sångarna:

Tom är graven i klippan, vet någon var mästaren är? Bindlarna ligger därinne kvar, men själv är han inte där, själv är han inte där. Uppstått har Jesus hurra, hurra, han lever, han lever, han lever än, han lever, han lever, han lever än. (M Melin: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 612:1; jfr Psalmer och Sånger 520:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Jesus är helt avklädd och naken i väntan på att få ikläda sig en klädnad som når ända till fötterna och omgjorda sig med en gördel av guld. Jfr Joh 20:17 och Upp 1:13. Jfr också med den avlagda tunikan i Joh 19:23-24.

Anspelningen på Syr 21:23 ser Petrus som den tanklöse och Johannes som den undervisade.

Om Josef som typ (förebild) till Johannes, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 13:23-25.


Paulus sade: “(Kristus) har varit (och är) ’rest upp’/upprest (på) tredje dagen enligt skrifterna.“ (1 Kor 15:4b)


Grekiska ord:

entylissô (svepa in) Matt 27:59; Joh 20:7 – Luk 23:53.

parakyptô (böja vid sidan av) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 21:23; Luk 24:12; Joh 20:5 – Joh 20:11; Jak 1:25; 1 Petr 1:12.


Ytterligare studier:

Dom 5:28; Hos 6:2; Matt 22:29; Luk 9:45; 19:20; 24:46; Joh 20:11; 21:7; Apg 2:24-32; 13:32-37.


Brendan Byrne "The Faith of the Beloved Disciple and the Community in John 20"; Journal for the Study of the New Testament 23 (1985): 83-97.

K. Peter G. Curtis "Luke XXIV. 12 and John XX. 3.10"; Journal of Theological Studies 22 (1971): 512-515.

Frans N. Neirynck "John and the Synoptics: The Empty Tomb Stories"; New Testament Studies 30 (1984): 161-187.

Basil Osborne "A Folded Napkin in an Empty Tomb: John 11:44 and 20:7 Again"; Heythrop Journal 14 (1973): 437-440.

William E. Reiser "The case of the Tidy Tomb: The Place of the Napkins in John 11:44 and 20:7"; Heythrop Journal 14 (1973): 47-57.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-01; 2012-04-18; 2014-12-03)

Tillbaka till Start

20:11-13 Men Mariam (P66,א,*א) stod och grät * (א*) i/vid (א,*א) minnesgraven. Som/då hon så grät, böjde hon sig ’till sidan av’/framåt in i minnesgraven. Och hon tittar på *(א*) budbärare i vita kläder, som sitter ner, varest/där Jesu kropp (hela tiden) hade legat, en vid/'i riktning till och från' huvudet och en vid/'i riktning till och från' fötterna. * (א,*א) De där säger till henne: ”Kvinna, vad/varför gråter du?” Hon säger till dem att/: ”De har lyft/’tagit bort’ Herren min, och jag vet inte, var de har satt/lagt Honom.”

Ord för ord: 20:11 (14 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) Mariam men 'stod-(och-hade-stått)'/stod i/vid '-en minnesgrav'/minnesgraven gråtande. som så (hon)-grät, böjde-(hon)-sig-till-sidan-av in-i '-en minnesgrav'/minnesgraven. 20:12 (21 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) och (hon)-tittar-på budbärare i vita-(ting/kläder) sittande-ner, en vid '-et huvud'/huvudet och en vid '-na fötter'/fötterna, varest (hela-tiden)-låg/'hade-legat' '-en kropp'/kroppen '-ens Jesu'/Jesu. 20:13 (19 ord i den grekiska texten Sinaiticus) säger (till)-henne de-där: kvinna, vad/varför gråter-(du)? (hon)-säger (till)-dem att (de)-lyfte '-n herre'/herren min, och inte (jag)-'vet-(och-har-vetat)'/vet var (de)-satte honom.


1883: Men Maria stod och grät utanför grafven. Under det hon nu grät, lutade hon sig in i grafven och fick se två änglar i hvita kläder, sittande, den ene vid hufvudet, den andre vid fötterna, där Jesu kropp hade legat. Och dessa säger till henne: Kvinna, hvarför gråter du? Hon sade till dem: De hafva tagit bort min Herre, och jag vet icke, hvar de hafva lagt honom.

1541(1703): Men Maria stod och gret utanför grafwene. Wid hon nu så gret, lutade hon sig in i grafwena; Och fick se twå Änglar i hwit kläder, sittande, den ene wid hufvudet, och den andre wid fötterna, der de hade lagt Jesu lekamen. De sade till henne: Qwinna, hwad gråter du? Sade hon till dem: De hafwa tagit bort min Herra; och jag wet icke hwart de hafwa lagt honom.

LT 1974: ... och under tiden hade Maria återvänt till graven och stod utanför den och grät. Och medan hon grät böjde hon sig in och tittade och såg två vitklädda änglar sitta där Jesu kropp hade legat, den ene vid huvudets plats och den andre vid fötternas. ”Varför gråter du?” frågade änglarna henne. ”Därför att de har tagit bort min Herre”, svarade hon, ”och jag vet inte var de har lagt honom.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Ruben vände tillbaka emot hålet, och han skådar inte Josef i hålet. (1 Mos 37:29, Grekiska GT)

(Jakob) drömde, och skåda, en stege som sattes fast i/på jorden, vars huvud/topp betvingade/nådde in i himlen, och Guds budbärare steg (hela tiden) upp och steg (hela tiden) ner uppå den! (1 Mos 28:12, Grekiska GT)

(Bileam sade:) ”Jag skall visa honom och/men visst inte nu. Jag kallar honom lycklig, och han närmar sig inte. En stjärnbild skall ‘sticka upp’/’träda i dagen’ ut ur Jakob, och en människa skall stå upp ut ur Israel.” (4 Mos 24:17a, Grekiska GT)

Åt Amram födde (Jokebed) fram Aron och Mose och deras syster Mariam. (4 Mos 26:59b, Grekiska GT)

(Daniel sade till kungen:) ”Min Gud skickade bort Sin budbärare och täppte i/till lejonens munnar/gap.” … (Och) Daniel fördes upp ut ur hålet, och varje/någon förstörelse alltigenom fanns inte i honom, eftersom han trodde i/på sin Gud. (Dan 6:22a,23b, Grekiska GT, Theod)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Budbäraren sade till kvinnorna: ”Jesus) är inte här, ty Han har rests upp, helt och hållet som Han talade. Kom hit, skåda platsen varest/där Han (hela tiden) låg.” (Matt 28:6)

(Elisabet sade:) “Varifrån (är) det här till mig, ‘för att’/att min Herres moder må komma i riktning mot mig?” (Luk 1:43)

(Symeon sade till Mariam:) “Skåda, (Jesus) ligger (stilla) ‘in i’/’med syfte på’ ett fall och en uppståndelse av många i Israel, och ’in i’/’med syfte på’ ett tecken som motsägs.” (Luk 2:34b)

(Jesus sade till de laglärda och fariseerna:) ”Vem av er, (om) en åsna (א,*א) eller ett nötkreatur kommer att falla i en brunn, kommer han inte genast att rycka/dra upp den i/på en sabbatsdag?” (Luk 14:5b)

(Josef) satte/lade (kroppen) i en grav, huggen i sten, var/där ’ingen (hela tiden) var inte inte heller ännu (א,* א) liggande’/’någon ännu inte heller (א,* א) låg’. (Luk 23:53b)

Då (kvinnorna) hade kommit in i (minnesgraven), fann de inte Herren Jesu kropp. Och det blev/hände för dem att vara/’de kom’ i bryderi med anledning av det här, och skåda, två män stod på/nära dem i en ljusstrålande beklädnad. (Luk 24:3-4)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Natanael:) “Ni skall skåda himlen öppnad, och Guds budbärare stiga upp och stiga ned emot Människans Son.“ (Joh 1:51)

Då (judarna) hade skådat Maria (P66,א,*א,A), att hon snabbt hade stått upp och kommit ut, följde de henne, då de hade tänkt att/: ”Hon drar sig tillbaka ’in i’/till minnesgraven, för att hon må gråta där.” (Joh 11:31b)

(Mariam från Magdala sade till Simon Petrus och till den andre lärjungen:) ”De har lyft Herren ut ur minnesgraven, och vi vet inte, var de har satt/lagt Honom.” (Joh 20:2b)


Exegeter, evangelister med flera:

Det hade regnat hela dan. Mot kvällen gick jag ut för att se att allt var som det skulle inför natten. Det var då jag upptäckte något. Det ungefär två meter höga korset framför tempelklippan stod där som vanligt men nu skrämmande tomt och svart utan sin meterstora Kristusbild. Jag sökte länge efter den försvunna bilden. Jag tänkte på kvinnorna vid Jesu grav, som sökte efter Jesu döda kropp men inte fann den utan fick möta den UPPSTÅNDNE själv. De sa till lärjungarna: "De har flyttat bort honom, och vi vet inte var de har lagt honom." Ja, just så var det för mig. Ingenting var i oordning på gården. Det var bara bilden som var borta. I samråd med min medarbetare polisanmälde jag stölden. Det konstnärliga värdet av bilden var minimalt, men för oss som vistas här betyder bilden mycket. ... Nåja, en bild är just bara en bild, även om många minnen är knutna till den. Så jag tog det lugnt. Men det gjorde inte massmedia här i vårt område. Det blev fullt pådrag. Jönkpingsradion, Smålandstidningen och de regionala TV-nyheterna Smålandsnytt rapporterade stölden. Jag blev nästan rörd över all välvillig uppståndelse kring en förgänglig träfigur. Jag blev förstås intervjuad. I Radio Jönköping frågade man mig vad jag ville säga till den som tagit bilden, och jag svarade: "Jag tror att du tog bilden för att du behöver Jesus. Men det är inte bilden du behöver utan den levande Frälsaren. Han är dig närmare än du tror. Du är också välkommen hit om du vill tala med någon om dina problem." Jag förstod ganska snart att den som tagit bilden måste vara en förvirtrad person och inte en tjuv. Hur gick det till sist? Jo, efter några dagar knackade det på dörren till mitt hem. ... Utanför stod en kvinna från en grannkommun med Kristusbilden i famnen. ... Kvinnan sa sig vara ombud för den som några dagar tidigare tagit bilden. Ja, så gick det. Jag fick tillbaka min Kristusbild, och tillbudet är förlåtet fast inte glömt. Nu är det också ett minne bland alla de andra kära minnena inför Kristusbilden framför tempelklippan här på Björkelund. (Eva Spångberg "Den försvunna men återfunna Kristusbilden" s 16)

Noteringen - att budbärarna satt en där huvudet och den andre där fötterna på Jesu kropp hade varit – kan helt enkelt ha varit en vidareutveckling av en källa, inte en oberoende tradition. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 564)

Jag gick in på begravningsplatsen i Bu Araqia. På några av de rikare gravarna låg det stora knippen av myrten. Dem plockade jag upp och lade på (min bror) Abd el-Qadirs grav. Det fanns många gravar som i likhet med hans saknade myrten och fina stenplattor. En jordhög och två stenar, olika till formen, av vilka den ena utmärkte huvudet och den andra fötterna, det var allt. Dessa försummade gravar gjorde mig beklämd. Jag tänkte: Till och med på begravningsplatsen finns det rika människor och fattiga. (Mohamed Choukri "Hungerns år" s 402-403; 1940-talets Tanger)

De kristna förde sina döda till katakombernas gravar och lade in dem där, den ena efter den andra, tusen och åter tusen. Gravöppningarna i gallerierna tillslötos väl med cement, och så anbragtes en inskrift däröver. Dessa inskrifter vittna om, huru ljust de kristna sågo på döden. Vid åminnelsegudstjänster vägrade man alltid att tala om den bortgångne brodern eller systern såsom död. Man använde i stället uttrycket: "accersitus ab angelis" - bortkallad av änglarna. (Carl Lidby "Roms kristna katakomber" s 78-79; Evangelisk Tidskrift 1934:3 - mars)

Det var nyårsdagen 1932. Jag befann mig då hos tre syskon, som alla var lyckliga kristna. ... Jag blev plötsligt mycket sjuk. ... I min stora ångest och nöd ropade jag på syskonen att de skulle komma och bedja för mig. ... De kom springande till mig, där jag låg, och började ropa till Gud, att Han skulle frälsa min själ. Själv knäppte jag mina händer och ropade till Herren om frälsning och nåd. Dessa kära vänner lämnade mig sedan ensam och gick in i angränsande rum. Då hände något underbart. Jag fick se en vit skinande gestalt vid ena ändan av rummet. Han tog några steg och kom fram alldeles intill mig, där jag låg. Mina blickar fick under några minuter skåda in i detta kärleksfulla, medlidsamma ansikte. Det var det underbaraste mina lekamliga ögon någonsin sett. Nu försvann ångesten, nöden och kvalen, och istället fylldes jag av en himmelsk frid och en underbar lycka. När jag öppnade min konfirmationsbibel, föll mina ögon på dessa ord i Hebr. 11:14: "Äro de icke allesammans tjänsteandar, som sändas ut till tjänst för deras skull, som skola få frälsning till arvedel." När jag läste detta ord, stod det klart för mig, att det verkligen var ett änglabesök jag haft. (Axel Bjurenstedt "Änglar finns dom?" s 12)

Diana var liksom skapad av lättare materia än andra varelser. ... Hennes gång var så lätt som om hennes fötter aldrig berörde marken. ... "Min vita flicka" var det smeknamn som Jan Gustav alltid brukade använda på Diana. ... Redan som helt liten talade hon om en "vit flicka", som var hennes ständiga (osynliga) lekkamrat. ... "Akta den vita flickan pappa, du går rakt på henne", kunde Diana säga till sin far, och Jan Gustav flyttade sig förbryllad åt sidan. "Nej, nej pappa, nu knuffar du henne!" sa hon i bedrövad ton. "Ser du henne inte?" Baron Stjärnudd måste skamsen erkänna att han ingenting såg. Fick Diana något extra gott skulle hon genast dela det med den vita flickan och i alla hennes lekar spelade hon huvudrollen. (Birgit Th Sparre "Gårdarna runt sjön" s 14-17)

Böj ditt huvud, allting sörjer. Var är han, min son? Berg och klyftor, träd jag spörjer: Säg, var är min son? ... Klippans mörka håla fann jag, men han var ej där. Eld och vatten övervann jag. Finns han ej mer här? ... Isis sin Osiris sörjer, Ishtar sin Adon. Vid sin häll Maria spörjer: Var är han, min son? ... Böj ditt huvud, allting sörjer kärlekshjärtats son. Berg och klyftor, träd jag spörjer: Var är han, min son? (Pär Lagerkvist ”Klagosången” s II:355; f. 1891)


Sångarna:

Tom är graven i klippan, vet någon var mästaren är? Bindlarna ligger därinne kvar, men själv är han inte där, själv är han inte där. Uppstått har Jesus hurra, hurra, han lever, han lever, han lever än, han lever, han lever, han lever än. (M Melin: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 612:1; jfr Psalmer och Sånger 520:1)

Tack för all din bittra smärta, Då för oss du trädde fram Och en öppnad himmel gaf oss I din död på korsets stam! (J Bakewell – Erik Nyström: Sång 87:1b)

Han är uppstånden! O, vilken fröjd! Sorgsna Maria, är du ej nöjd? Den som du söker kallar dig än. Känner du icke Jesus igen? (E Bergkvist: Förbundstoner 1911 nr 99:3)

Skola vi de gamla möta, Enok, Lot och Abraham, Som i trohet och i lydnad Vandrat smala vägen fram? Få vi höra Mirjam sjunga Och Debora ävenså Och kung David med sin skara På de gyllne harpor slå? (E Bergkvist: Förbundstoner 1911 nr 663:2)


Egna kommentarer och funderingar:

I en dröm såg Jakob hur en stege sattes på jorden och den övre delen nådde till himlen, och Guds budbärare gick upp och ner på den. Men det fanns skriftlärda som tolkade texten på ett sådant sätt, att de menade att budbärarna gick upp och ner på Jakobs (Israels) kropp. (Se Midrashim Genesis Rabbah LXIX:III)

Jesus sade att Hans lärjungar skulle få skåda Guds budbärare stiga upp och ner emot Människans Son. Och Mariam tittade på budbärare som satt ner, där Jesu kropp hade lagts ner, en vid huvudet och en vid fötterna. Den grekiska prepositionen "pros" följs i Johannes' evangelium vanligen av ackusativ med betydelsen "i riktning mot". Här följs "pros" av dativ vilket vanligen betyder "vid" men som i sitt johanneiska sammanhang skulle kunna betyda "i riktning till och från". Jesus kan också ses som stegen mellan himmel och jord med dess topp (på grekiska “huvud”) som når in i himlen.

Om en åsna eller oxe genast tas upp ur en brunn på sabbatsdagen, hur mycket mer skall inte en fader ta upp sin son (jämför den vanliga översättningen av Luk 14:5 enligt P45, P75 och B) en sådan dag. Och skall inte ännu mycket mer den himmelske Fadern, som är god, ta upp Sin ende Son dagen efter sabbaten, när Sonen varit tre dagar i minnesgraven?


Ytterligare studier:

2 Mack 3:26-34; Matt 4:11; 28:2-3; Mark 1:13; 16:5-6; Luk 2:9; 22:43; Joh 20:5; Apg 1:10; Upp 3:4-5; 4:4; 7:1-2; 8:2.


Dorothy A. Lee "Partnership in Easter Faith: The Role of Mary Magdalene and Thomas in John 20"; Journal for the Study of the New Testament 58 (1995): 37-49.

Frans N. Neirynck "John and the Synoptics: The Empty Tomb Stories"; New Testament Studies 30 (1984): 161-187.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-02; 2012-04-19; 2014-12-04)

Tillbaka till Start

20:14-15 Då hon hade talat de här tingen, vände hon sig in i tingen bakom, och hon tittar på Jesus som står (där), och hon visste inte, att det är Jesus. Jesus säger till henne: ”Kvinna. vad/varför gråter du? Vem söker du?” Den där, som tänker att det är trädgårdsvaktaren, säger till Honom: ”Herre, om du har burit Honom, tala till mig, var du har satt/lagt Honom, och jag skall lyfta/’ta bort’ Honom.”

Ord för ord: 20:14 (17 ord i den grekiska texten) de-här-(tingen) havande-talat vände-(hon)-sig in-i de-(ting) bakom och (hon)-tittar-på '-en Jesus'/Jesus 'stående-(och-havande-stått)'/stående och inte 'visste-(och-hade-vetat)'/visste-(hon) att Jesus (det)-är. 20:15 (29 ord i den grekiska texten) säger (till)-henne Jesus: kvinna, vad/varför gråter-(du)? vem söker-(du)? den-där tänkande att '-n trädgårdsvaktare'/trädgårdsvaktaren (det)-är säger (till)-honom: herre, om du bar honom, tala (till)-mig var (du)-satte honom, och-jag honom skall-lyfta.


1883: Och när hon hade sagt detta, vände hon sig om och fick se Jesus stå där, och hon visste icke, att det var Jesus. Jesus sade till henne: Kvinna, hvarför gåter du? Hvem söker du? Hon menade, att det var örtagårdsmästaren och sade till honom: Herre, om du har burit bort honom, så säg mig, hvar du har lagt honom, så att jag må taga honom.

1541(1703): När hon detta sade, wände hon sig tillbaka, och fick se Jesum ståndande; och wisste icke att det war Jesus. Sade Jesus till henne: Qwinna, hwad gråter du? Hwem söker du? Hon mente, att det hade warit örtagårdsmästaren, och sade till honom: Herre, hafwer du burit honom bort? Säg mig hwart du hafwer lagt honom, och jag will tagan.

LT 1974: Hon kastade en blick över axeln och såg någon stå bakom sig. Det var Jesus, men hon kände inte igen honom. ”Varför gråter du?” frågade han henne. ”Vem söker du?” (Hon trodde det var trädgårdsmästaren.) ”Herre”, sade hon, ”om du har tagit bort honom, tala då om för mig var du har lagt honom, så ska jag gå och hämta honom.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren Gud planterade ’en plats vid sidan av rädsla’/’ett paradis’ i Eden enligt/’mitt emot’ uppstickanden/öster … (Herren) satte (människan) i ‘platsen vid sidan av rädsla’/paradiset (för) att arbeta/bearbeta den/det och (för) att vakta (den/det). ... Och (Adam och Eva) hörde rösten av Herren Gud, då Han på eftermiddagen vandrade omkring i ‘platsen vid sidan av rädsla’/paradiset, och både Adam och hans kvinna gömde sig från/’bort från’ Herrens ansikte i en mitt av ‘platsens vid sidan av rädsla’/paradisets trä/träd. (1 Mos 2:8a,15b; 3:8, Grekiska GT)

(Herren Gud) kastade ut Adam ... och ordnade keruberna och det lågande stora svärdet, som vänder sig (till) att vakta vägen av/till livets trä.

(1 Mos 3:24, Grekiska GT)

Och det blev/hände’ vid den tid då (budbärarna) ledde/förde ut (Lot och hans kvinna och hans båda döttrar) utanför (staden). Och de talade: ”Då du räddar dig, rädda din själ. Du må ej se runt omkring in i tingen bakom.” (1 Mos 19:17a, Grekiska GT)

Herrens lidelses vrede (var) på (Aron och Mariam), och Han gick bort. … Och Aron såg emot, emot Mariam, och skåda, hon var spetälsk. … Och Mariam skildes genom en gränslinje (till en plats) utanför (det skyddsvallsomgärdade) lägret (i) sju dagar. (4 Mos 12:9,10b,15a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Gud, nationer har kommit in i Din arvedel. De har befläckat Ditt heliga tempel. De har satt/gjort Jerusalem ’in i’/till en fruktvaktares hydda. (Ps 79:1, Grekiska GT)

Tobit kom ut och fann budbäraren Rafael stående ‘i motsats till’/’mitt emot’ honom, och han visste inte, att det är en Guds budbärare. (Tobit 5:4b, S)

(Salomo sade: “Visheten) är lätt att ’tittas på’/uppfattas av dem som välkomnar henne och (lätt) att finnas/’bli funnen’ av dem som söker henne. (Salomos Vishet 6:12b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Prästledarna och fariseerna sade till Pilatus:) ”Uppmana så att griften/graven skyddas ända till den tredje dagen, (så att) då lärjungarna har kommit, de ej någonsin må stjäla (Den där som leder vils) och (så att de ej) må tala till folket: ’Han har rest sig upp från de döda (kropparna)’, och det sista vilsegåendet kommer att vara sämre/värre än det första.” Men/och (א,*א,A) Pilatus yttrade (’hela tiden’/-) till dem: “Ni har en kustodia/vaktstyrka. Dra er tillbaka (att) (א,*א) skydda ’(graven) ’som ni vet’/’efter er yrkeskunnighet’.” Och de som hade gått skyddade griften/graven, då/sedan de förseglat stenen i sällskap/samverkan med kustodian/vaktstyrkan. (Matt 27:64-66)

(Budbäraren sade till kvinnorna:) ”Frukta inte, ni, ty jag vet att ni söker Jesus, Den som är (och har varit) korsfäst.” (Matt 28:5b)

Skåda, Jesus ’gick för att möta’/mötte (Mariam (א,*א) från Magdala och den ’en annan’/andra Maria) och sade: ”Fröjda er!” (Matt 28:9a)

Några av/i kustodian/vaktstyrkan ... komfram (א,* א) med ett budskap till prästledarna (om) alltsammans som hade blivit/hänt. (Matt 28:11b)

Tidigt på dagen, ’i väldigt mycket’/’medan det i hög grad var’ natt, … säger (Simon och de som var i sällskap med honom) till (Jesus) att/: ”Alla söker Dig.” (Mark 1:35a,37b)

Då (Jesus) kommit in i (huset) säger Han till (folkskaran): ”Vad/varför för ni oväsen och gråter? Den lilla flickan har inte dött, emellertid/utan hon sover.” (Mark 5:39)

Några kvinnor (var tillsammans med Jesus, kvinnor) som (hela tiden) var/fick (’och hade fått’/varaktig) vård från/för orena (א,* א) andar och svagheter. (Bland dessa kvinnor var) Maria, som kallades ”från Magdala”, från vilken sju orena (א,* א) små demoner hade kommit (’och kom’/varaktigt) ut. (Luk 8:2)

(En kvinna sade till Jesus:) ”Lyckligt (är) det underliv som bar Dig och bröstvårtor som Du diade.” (Luk 11:27b)

(En av de tio männen som hade renats från spetälska) återvände (till Jesus) och förhärligade Gud ’i sällskap med’/med stor/hög röst och föll emot/på ansikte(t) till sidan av (Jesu) fötter. (Luk 17:15b-16a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den dag Människans Son avslöjas … låt ej den (som är) i/på ett åkerfält vända sig intill, in i tingen bakom. Dra er till minnes Lots kvinna!” (Luk 17:30b,31b-32)

Då Jesus hade vänt sig, talade Han (vänd) i riktning mot (kvinnorna): “Jerusalems döttrar, gråt ej emot/över Mig, ’mer än’/utan gråt emot/över er själva och emot/över era barn.” (Luk 23:28)

(Jesus) talade till (brottslingen): ”Amen säger Jag dig, i dag skall du vara i sällskap med Mig i ‘platsen vid sidan av rädsla’/paradiset.” (Luk 23:43)

(De två lärjungarnas) ögon ’fick (hela tiden) makt av det att ej’/’var (hela tiden) förhindrade att’ få ytterligare kunskap om (Jesus). (Luk 24:16)

Då (de elva och de andra lärjungarna) hade fruktat (א,* א) och blivit förskräckta, tänkte de (hela tiden), att titta/’de tittade’ på en ande. (Luk 24:37)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade:) ”Den som kommer ‘in i’/in genom dörren är fårens herde. För den här öppnar dörrvakten, och fåren hör hans röst, och han höjer sin röst (i riktning mot) sina egna får ‘enligt namn’/’efter deras namn’, och han leder dem ut.” (Joh 10:2-3)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag är den sanna vinrankan, och Min Fader är jordbrukaren/vinodlaren.” (Joh 15:1)

Men i/på den plats varest/där Han korsfästes var det (hela tiden) en trädgård, och i trädgården en ny minnesgrav. (Joh 19:41a)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1600

Korsets trä blir ett Livets träd; porten till Paradiset slås upp, människan kan vandra in i trädgården och äta sig till liv. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 401 i kommentar till Apg 24)

Människor fick gemenskap med Gud och läkedom för kroppslig, själslig och social trasighet. Det fanns en underbar doft av Eden runt Jesus! Mitt i vår historia levde Jesus ett liv som pekade bakåt mot ursprunget och livet före fallet och det pekade framåt mot upprättelsen och var en försmak av livet på den nya jorden. (Stefan Gustavsson ”Gör som Gud – bli människa” s 91)

Vid korset accepteras (människan) med fel och allt för Kristi skull. Allenast där får hon sin sanna identitet, Guds avbild. Allenast där når hon föräldrahemmet. Allenast där öppnas porten till Paradiset. (Agne Nordlander "Korsets mysterium" s 130)

Mönstret för den judiska sabbaten är Guds vila på den sjunde dagen. Guds vila skall också vara människans vila. Under sex dagar skall hon skapa sin tillvaro men på sabbaten får inget arbete utföras. Sabbaten erinrar därför om det paradisiska tillståndet före syndafallet. Samtidigt visar den framåt mot den messianska tiden, då det jordiska paradiset skall återskapas. Sabbaten ger en återblick inte bara på skapelsen utan även på Guds handlande med sitt folk genom dess heliga historia. Samme Gud, som befriade sitt folk ur fångenskapen i Egypten, leder nu folket mot den messianska fullkomningen. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 33)

Ja, jag tror på korsets gåta, den kan himlens port upplåta. Och fast fienderna rasa sist i dödens bittra fasa, öppnas nådens paradis. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 42; citat Arnulf av Löwen)

Jesus är den andre Adam, och liksom vi alla var med i hans försoningsdöd, var vi också alla med i hans uppståndelse. (Carl Fr. Wislöff "Jag vet på vem jag tror" s 94)

Vi är redan nu (i paradiset), om trons glädje beskärts oss. (Helmut Thielicke "Jag tror - de kristnas bekännelse" s 164)

Eftersom vi har kommit till huvudstaden, vill jag att (åsnan) Silver skall få se Stadsparken ... Vi anländer i sakta mak och går ned längs järnstaketet i den behagliga skuggan från akacior och plataner i blom. ... Vilken svalka och vällukt man känner komma även från den våta trädgården genom öppningarna i staketets droppande murgröna. ... Redan vid porten när jag tänker gå in i parken blir jag hejdad av den blå mannen som vaktar den med sin gula käpp av rotting och en stor silverklocka. Han säger: "Åsnan kan inte få gå in, herrn." ... Eftersom Silver inte får komma in för att han är åsna, blir det så att jag inte vill komma in för att jag är en människa, och jag går min väg med honom, upp efter staketet och ger honom en smekning och talar om annat. (Juan Ramon Jiménez "Samtal med Silver" s 143-144; Stadsparken)

De låga Cistusbuskarna är översållade med stora luftiga blommor, som ser ut som rosor av rök, flor eller silkespapper, med sina fyra karminröda "tårar". De satta pinjerna vitmenas av ett kvävande dis. En förut aldrig sedd fågel - han är gul med svarta fläckar - sitter stum på en gren, som för evigt. Trädgårdsvakterna skramlar med mässlingsplåtar för att skrämma kråkorna som kommer flygande i stora eskadrar för att äta av apelsinerna. (Juan Ramon Jiménez "Silver och jag" s 35-36; Sommar)


ca 1600 och tiden dessförinnan

De som äro nöjda med hwad Gud beskär dem ... de kunna sitta såsom i en lustgård ibland rosor, såsom ock Salomo säger i Ordspr. 15:15: ”Ett godt mod är ett dagligt gästabud.” (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 93 i kommentar till Luk 5:1-12)

(Ingen) blifwer hulpen, utom de christna, hwilka genom tron på Christus åter begynna att få ett gladt, oförfäradt hjerta emot Gud och sålunda försättas uti det ursprungliga tillståndet och det rätta paradiset, der de äro ett med Gud och alltså äro rättfärdiga, så att de kunna trösta sig af hans nåd; hwaraf de då få lust och kärlek till att efter Guds bud lefwa heligt och emotstå det gudlösa wäsendet och lustarna. Dessa begynna, såsom apostelen Paulus säger, något litet smaka Guds godhet och wänlighet samt att derutinnan känna och förstå, hwad de hafwa haft i paradiset. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 473 i kommentar till Ef 4:22-28)

Man will icke betänka, huru förträffligt, rikligt och nådeligt (Gud) utgjutit Sig för oss, så att wi nu hafwa det rätta paradiset, ja, hela himmelriket, om wi blott wille erkänna det. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 480 i kommentar till Gal 5:15-21)

En kristens gärningar ... böra icke betraktas från annan synpunkt än Adams och Evas och alla deras söners gärningar i paradiset, under förutsättning att dessa icke hade syndat. (Martin Luther ”Om en kristen människas frihet” s 82)

Djupt inne i den kristna tiden lefde bland skandinaver den föreställning, att deras hedniske fäder trott på tillvaron af en lustgård, från hvilken sorg, smärta, lyten, ålderdom, sjukdom och död vore utestängda. Lustgården kallades . . . Ej-dödes-åker . . . lefvande människors jord. Han var belägen icke i himmelen, utan där nedom, vare sig på jordens yta eller i underjorden, men skild från de af människor bebyggda landen på ett sätt, som gjorde det icke omöjligt, men likväl ytterst äfventyrligt att komma dit. En saga från fjortonde århundradet, upptagen i Flatö-boken, och med några textändringar i Fornald. Sag. III, meddelar: Erik, son af en norsk småkonung, gjorde en julafton det löfte att uppsöka Odains-aker, och vardt detta rykte kändt öfver hela Norge. I sällskap med en dansk prins, som också hette Erik, begaf han sig då först till Miklagård (Konstantinopel), hvars konung tog de unge männen i sin tjänst och hade mycket gagn af deras krigiska duglighet. En dag samtalade konungen i trosfrågor med den norske Erik med den påföljd, att denne öfvergaf sina fäders tro och lät döpa sig. Han berättade för sin kunglige lärare om det löfte han gifvit att uppsöka Odains-aker . . . och sporde honom, om han visste, hvar den var belägen. Konungen trodde, att Odains-aker vore samma ställe som de kristne kalla Paradiset, och sade, att det ligger öster ut bortom Indiens yttersta landamären, men att ingen lärer vara i stånd att komma dit, emedan det är afstängdt med en eldvägg, som räcker upp till himmelen. Erik var dock bunden af sitt löfte och begaf sig med sin danske namne på färden. . . . På stenbron (öfver en älf) låg en drake med öppet gap. . . . När Erik och hans landsman slukats af draken, tyckte de sig omhvärfde af rök, men den skingrades, och de voro oskadde och sågo framför sig det stora slättlandet solbelyst och blomsterhöljdt. Där runno floder af honung, luften var stilla, men närmast marken förnummos flägtar, som kringförde blommornas vällukt. Det är aldrig mörkt i detta land, och föremålen kasta ingen skugga. Men landet syntes folktomt. På afstånd sågo de dock ett torn. I den riktningen fortsatte de att gå, och de funno, när de kommit närmare, att tornet stod fritt i luften utan grundval eller stolpar. En stege förde upp till det. Inne i tornet var ett rum, bonadt med sammet, och där stod ett vackert bord med kräsliga rätter på silfverfat och vin i gyllene dryckeskärl. Där voro också präktigt bäddade sängar. De båda männen voro nu öfvertygade om att de kommit till Odains-aker och de tackade Gud för att de nått sitt mål. De förfriskade sig och lade sig att sofva. I sömnen kom till Erik en skön gosse, som nämnde honom vid namn, sade sig vara en af de änglar, som vaktade Paradisets port, och tillika Eriks skyddsängel, som var vid hans sida, då han gjorde löftet att uppsöka Odains-aker. . . . Ängeln upplyste honom om att Odains-aker . . . där han nu vistades ej vore samma ställe som Paradiset, ty till detta kunna endast andar komma, och detta är andarnes rike, Paradiset, så herrligt, att Odains-aker i jämförelse därmed är som en ödemark. Dock gränsa dessa två olika områden intill hvarandra, och älfven, som Erik sett, har i Paradiset sin källa. (Viktor Rydberg "Mythen om underjorden" s 235-237)

Gud Fadern var full av barmhärtighet. Han sände sitt skapande Ord som kom för att frälsa oss och uppehöll sig på samma ställen och i samma omgivning som där vi miste livet. ... Han(s Ord) helgade vår födelse. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 38)

Irenaeus utvecklade tanken att Kristus som sann människa och sann Gud gick samma väg som Adam gått men med ett annorlunda resultat. Därför att Kristus har genomlevt alla tidsåldrar, får hela mänskligheten del av hans helgelseverk. ("De kristna" s 76; Everett Ferguson: Irenaeus)

För Irenaeus innebär frälsningen ... att själva skapelsen återställes sådan, som den framgick ur Guds hand, att skapelsen når den bestämmelse, som den fått av Skaparen i begynnelsen. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 29)


Att fortsätta med (hembygden):

När Jesus dog på korset dog han för alla människors alla synder i alla tider. Alla människor är alltså försonade med Gud. Det händer att jag tänker på det när jag ser stora människomassor. Jag säger inom mig själv: Tänk, att alla dessa människor är försonade med Gud. Men det är säkert inte alla som vet om det. Och dessvärre – det är alltför många som inte bryr sig om att de är försonade med Gud. Många människor är totalt likgiltiga för Gud. Men då har man ju heller ingen nytta av att vara förlåten, försonad. ... Var frimodig och oförfärad! Ta emot förlåtelsen. Men ta också emot uppståndelselivet. Ta in det i ditt liv och låt det verka där. (Eva Spångberg "Var frimodig och oförfärad" s 17-18)

Vi får akta oss för att betrakta uppståndelsen endast såsom ett insegel på den gärning, som utfördes på Golgata. Uppståndelsen betyder, som biskop Einar Billing uttryckt det, ”ingalunda blott en bekräftelse från Guds sida på det i Jesu död fullbordade försoningsverket, den är i själva verket ett integrerande led i denna gärning”. Genom Guds gärning i Kristus har en helt ny situation skapats för vårt släkte. Nu behöver ingen gå förlorad. (Paul Wern ”Utan förskyllan” s 76)

Allt sedan paradisets portar slöto sig bakom de fallna människobarnen, har längtan varit deras ständige följeslagare. Denna längtan har visserligen riktat sig emot olika mål, men djupast sett har det varit en längtan efter Jesus, en väntan på något eller någon, som kunde tillfredsställa själens längtan. ... (Kristus) röjer undan synden, vilken stör de goda relationerna emellan Gud och individen. (Ragnar Samuelsson "Kristus är svaret" s 7-8; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1959)

Försoningsverket öppnar paradisets portar. Men människohjärtat måste ock upplåtas för att kunna mottaga frälsningen. ... Vilken underbar frälsning har icke Herren förvärvat åt oss! ... Hans gärning är evigt nog för vår frälsning. Hans blod gör mig helig och ren. Hans ord öppnar paradisets port. (Efraim Palmqvist ”Klippan som följde dem” s 102-103)

Frid genom blodet. ... Striden begynte inför rättvisans heliga domstol, där det gällde att undanrödja den kerub, som stod över oss med det bart huggande svärdet, att fastnagla handskriften som var emot, och bryta den förseglade bokens sju insegel. (Oscar Gustafsson "Kungssången i Guds rike" s 99; kommentar till Luk 19:37-38 i Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings julkalender för 1920)

(Jönköping var under koleraepidemin 1834) överallt avspärrad från den omgivande landsbygden medelst stängsel och bommar, liksom vakter voro utsatta för att hindra befolkningens in- och utgång - allt för att förhindra smittans vidare spridning. Professor J. Höckert, själv ett Jönköpingsbarn, har i ett par ypperliga karikatyrer hugfäst dessa koleravakter, med lille doktor Norstedt i spetsen. (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 45-46)

Kyrkovaktaren utsågs av kyrkorådet eller sockenstämman. Enligt Kungl. Cirkulärbrev av den 14 juli 1773 borde avskedade krigsmän i första hand erhålla detta uppdrag. Under 1600-1700-talen var det vanligt att anskaffa en särskild väktarrock för att befattningshavaren skulle kunna uppträda med viss värdighet. I Byarum beslöts 1745 att inköpa en ny rock åt kyrkovaktare "af fiolett kläde med röd krage och uppslag". I början av 1800-talet upphörde bruket av denna ämbetsrock. Å sockenstämma 1810 beslutades att skänka den gamla kyrkvaktarrocken till kyrkovaktaren och orgeltramparen Lif, då den icke längre användes. Till kyrkovaktarens åliggande hörde att hålla ordning i kyrkan under gudstjänsterna. Han skulle särskilt ge akt på att ungdomen stannade kvar i kyrkan, tills gudstjänsten var slut, "på thet att the gudfruktige icke bliva förargade och Guds ord hindrat". Längre fram i tiden skulle han elda kyrkan, gå med håven, öppna gravar m.m. Det var inte bara de yngre kyrkobesökarna som behövde tillsyn utan även många av de äldre, som störde gudstjänsten genom oväsen, skvaller och stim. För sådana förseelser kunde stockstraff tillgripas. Det ådömdes av präst i samråd med sockenstämma eller församlingens förtroendemän. För att kunna övervaka ordningen i kyrkan skulle kyrkovaktaren under predikan så sakteliga gå omkring i gångarna med sin kyrkovaktarstav och hålla efter dem som på ett eller annat sätt störde gudstjänsten. Han skulle därvid även hålla ögonen på dem som råkade ta sig en tupplur och med ett lätt slag väcka de sovande. Det kanske inte var så underligt om en och annan slumrade till, då predikningarna dels kunde vara mycket torra och abstrakta, dels kunde hålla på otroligt länge. I 1686 års kyrkolag stadgades visserligen att predikan inte skulle räcka längre än en timma. Men trots detta hände det, att prästerna predikade fyra till sex timmar, till stort misshag för församlingsborna, vilka ofta satt och frös i kyrkorna, som då saknade uppvärmningsanordningar. Som försvar för långa predikningar yttrade en präst en gång: "I Herrens ämbete kan man inte fara fram enbart med en skrubbhyvel, utan man måste finputsa också, och det tar sin tid." Alla de som begagnade sig av lethargo illo, den teologiska benämningen på kyrksömn, uppvaktades av kyrkvaktaren, som i denna sin egenskap brukade kallas kyrkstöt eller spögubbe. Ovanan med kyrksömn upphörde i slutet av 1700-talet. (Allan Wickström "Socknen och kyrkan i gången tid" s 23-25)

På den katolska tiden hade våra kyrkor en rikedom av medeltida målningar och skulpturer. Kyrkorummet var ett slags Biblia Pauperum (de fattigas bibel). Man kunde titta i tak och på väggar, om man ville ha de händelser illustrerade, som prästen talade om. Där fanns också ett rikt symbolspråk, som vi numera är på väg att mista. Takmålningarna i Barnarps (kyrka) utfördes av en ung mästare från Jönköping, Johan Kinnerus. . . . Målningarna här i Barnarp torde vara de första Kinnerus utfört som mästare (mästarbrev 1731). . . . Över orgelläktaren är helvetet målat med avskräckande odjur och basunblåsande änglar, en del ropande: "We, We". I södra korsarmen ses i sydöstra hörnet Golgatas tre kors. I mitten den uppståndne Kristus med ett korsmärkt standar (segerfana) och kringstrålad av starkt ljus. En soldat ses skydda sig med sin sköld mot ljuset, medan en annan gestalt är på flykt. I norra korsarmen avbildas Edens lustgård och syndafallet. Prästerna dikterade självfallet valet av motiv. Dock är det regel att måla helvetesbilder i kyrkans västra del, givetvis i avskräckande syfte. År 1733 utförde Kinnerus målningarna på läktarbröstet. Det är en serie om sex bilder ur passionshistorien. De visar från vänster: Den sista måltiden - Nattvarden, I Getsemane örtagård, Jesus plågas i Kaifas palats, Jesus pinas under Pontius Pilatus, Korsfästelsen och Uppståndelsen. (Lars Ahlberg "Barnarps kyrkas historia med några utblickar bakåt kring kristningsprocessen" s 14-15)

Den första kända sockenstämman i Barnarp hölls år 1602 av Magnus Emundi. . . . Kyrkovärdar (kyrkowerner) woro då Lars i Västragården och Per i Läsäng, som tjänstgjort från 1593. . . . År 1625 "Dominica Rogationum" (5 sönd. Efter Påsk) på stämma (i Barnarp) . . . blevo Joen i Stigamodh och Lars Arfwedsson (i Odensjö) kyrkewernader. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 41-42)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Det israelitiska templet var (som dess föregångare, tabernaklet) avsett att vara “ett paradis på jorden”, en mötespunkt mellan jord och himmel. (Michael E. Williams ”Exodus-Joshua” s 98)

Sedan Jesus har spritt fruktan i helvetet och hand i hand med Adam vandrat in i paradiset slutar (det apokryfiska Nikodemus)evangeliet med att Pilatus samlar översteprästerna och de skriftlärde i Jerusalems tempel och får dem att göra avbön. (Alf Henrikson ”Biblisk historia – Nya Testamentet” s 501)

Mänsklighetens fall låg inte i att människan lyssnade till djävulen. Det låg i att hon lät sig övertalas. Människans ja till djävulen var ett rungande nej i ansiktet på Gud. Det till synes oskyldiga som utspelade sig i paradiset slutade i en andlig massaker. En ravin, omöjlig att ta sig över, hade uppstått mellan Gud och människa. ... Synden är så fruktansvärd att den kräver blod och död. ... Den seger Jesus vann på Golgata behöver aldrig upprepas. (Peter Halldorf ”Gå ut i strid” s 27)

Det förlorade paradiset är oss givet genom Guds stora nåd. Domen till evig död har gjorts om intet i löftet om den uppståndne Kristus. (Werner Rühmland "Seger efter döden ...!"; Jönköpings-Posten den 3 april 1980)

Han skall öppna portarna till paradiset och undanröja svärdet mot Adam. Han skall låta de heliga äta av Livets Träd, och helighetens ande skall vara över dem och alla de heliga skall ikläda sig glädje. ... Den Helige skall återställa skadan av Adams synd. Han vill läka världens sår. (Birgitta Yavari ”Min Messias”; citat Apokrypta Patriarks Levi 18 resp Rabbin Hama av Sepphoris)

Världen avundas det hjärta som dansar. Två gånger född återväckte det allra bästa som kom bort sej i Eden. (Birgitta Yavari ”Två gånger född”)

En dubbel vakt omöjliggör varje försök att återvända till paradiset. Keruberna var bevingade, mytiska väsen, som framför allt hade till uppgift att bevaka heliga platser (1 Kon. 6:23 ff.; 8:6f.). (Gillis Gerleman "Ur Pentateuken" s 35 i kommentar till 1 Mos 2:4b-25)


ca 1950 - ca 1900

Hon levde allt mera i det förgångna. ... ”När man vuxit upp på Öland, syster, då vet man att det inte ens i paradiset kan vara skönare än där.” ”Men det var vinter där också, biskopinnan.” Hon skakade det vita huvudet. ”Det minns jag inte. Jag minns bara våren, flyttfågelsträcken, violerna ... och sommaren, timjansdoften på Alvaret, unghästarna, horvan, där jag brukade ligga raklång under nyponbuskarna, och hösten med klarheten och tranropen. Vintern minns jag inte. (Jeanna Oterdahl "Bukett i november" s 29; Arontorpsrosorna)

Pasach, den judiska påsken ... är fylld av det ljusa löftet om den befrielse som i framtiden väntar Israel och människosläktet. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 112)

Kan du höra honom komma – ej i buller och gny, ej i tordönets sprakande dunder – Nej, han vandrar i sin örtagård som himmelens sky i morgonens solstänkta lunder. (Nils Ferlin ”Kan du höra honom komma ...” s 110; 1930)

(Jesus har) med sitt blod på Korset öppnat vägen in i paradiset. (Sven Lidman "Personlig frälsning" s 38)

(Gud) själv är i allt och giver åt allt både dess form, innehåll och tillvaro. Han har sitt paradis i minsta planta och i högsta himmel. Därav den paradisiska fläkten, som tron förnimmer i allt. När den fläkten blir allmänt förnummen, då ha vi det tusenåriga riket här. (N.P. Wetterlund "Andens lag I" s 530)

Innan (Gulla) slöt de stora järngrindarna bakom sig, vände hon sig om och såg tillbaka mot herrgårdsbyggnaden, och där stod fröken Regina kvar på trappan. Rak och smärt i sin svarta riddräkt och med spöet i sin hand, tycktes hon Gulla som ängeln med det ljungande svärdet, vilken vaktade ingången till Edens lustgård. (Martha Sandwall-Bergström "Kulla-Gulla håller sitt löfte" s 134; början av 1900-talet)

Adam förlorade paradiset och det förtroliga umgänget med Gud genom sin olydnad. Kristus har återvunnit detta åt oss genom sin lydnad. (O.W. Genander "Trons blick på Jesus" s 613)


ca 1900 och tiden dessförinnan

"Vad vet du om vaktare?" frågade (lady Dorotea). Dimple svarade genast med uppspärrade ögon: "Vaktarne i parkerna i London hava alltid rockar med mässingsknappar: de hålla vakt över blommorna. Det är bara på landet som människor få plocka blommor; det göra de aldrig i London." (Amy Le Feuvre "Rosor" s 88-89; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; boken ursprungligen utgiven på engelska år 1899)

Men allas mästare till pris inunder våra stoder är mejslat Adams paradis med sina fyra floder. Från urnorna de välla klart i sommarstill drömmar, de sorla lätt och underbart de fyra helga strömmar. ... Men grönskande står Jesse rot emellan stilla flöden. Dess grenar skugga jordens klot. Och all mänskoöden bli gyllne blad och röda bär i ändlöst kvistverksvimmel, men högre alltjämt kronan bär mot okänd zenits himmel. (Oscar Levertin ”De döda” s II:114; 1862-1906)

"Jag har det så bra hos min käre mästare", sade Frans (till sin moder och fader), "men här hemma hos er - här är det ändå riktigt som i paradiset." Då nickade fadern och svarade: "Ja, min gosse, när frälsaren med sin nåd och frid har tagit sin bostad i ett hem, då är där ett paradis. Vi har kommit dit efter långa irrfärder. ... Gud bevare dig i det sinnet, att du alltid har blicken fäst på både det jordiska och det himmelska hemmet." ... På julaftonskvällen ... ljödo barnens klara röster skönt i den stilla aftonen: "O gläds, min själ och sjung hans pris, Som öppnat dig det paradis, Hvars port din synd tillslutit." "Amen, amen", sade mäster Holm. (Ernst Evers "Berättelser för folket - Femte bandet" s 35; I paradiset)

Om wår Jesus wore död, så wore wi ännu det wi genom Adams fall hade blifwit. Men nu lefwer han, ty han är uppstånden ifrån de döda; nu weta wi för wisso, att han kunnat och äfwen har återförwärfwat oss allt, hwad wi i Adam hade förlorat. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 83 i kommentar till Mark 16:1)

Genom en ny stor syn i april 1745 fick Svedenborg full visshet om Guds avsikter med honom. ... Han känner sig pånyttfödd, försatt i samma oskuldstillstånd, som våra första föräldrar, innan de ännu smakat av kunskapens träd. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 294)

Förutom i andevärldssynerna kommer Birgittas skapande fantasi särskilt till sin rätt i hennes evangelie-eller legendmålningar. ... Passionsscenernas realistiska åskådlighet har redan antytts. En liten detalj kunde förtjänas nämnas, på grund av analogi med legenden om livets träd, som fanns på fornsvenska och som Birgitta sannolikt kände till. (I denna legend får Seth se spåren efter det människopar som i synd vandrade ut ur Guds lustgård: där de trampat äro vissna, gråa fläckar i det gröna paradisgräset.) I Birgittas passionsskildring äro spåren röda av blod, där Kristus gått sin smärtoväg för att leda de vilsna människobarnen tillbaka till paradiset. (Emilia Fogelklou "Birgitta" s 217)

På min mors särskilda begäran sjöngo Eva och Fritz en latinsk uppståndelsepsalm från den gamla tiden (författad av Adam af S:t Viktor på 1100-talet): " ... Lifvet öfver döden rår, Mänskosläktet återför, Hvad det saknat tusen år: Paradisets sälla dar, Och keruben för enhvar Öppnar vägen fri och klar; Löftet i fullbordan går; Svärdet nu försvunnit har." (Elizabeth Charles "Familjen Schönberg-Cotta - Skildringar ur Luthers och hans samtidas lif" s 406-407; Elses berättelse år 1523)

Den egentliga bottiden var (under medeltiden) dagarna mellan askonsdagen i fastan och skärtorsdagen. Askonsdagen trädde botgörarne in i kyrkan med blottade hufvuden och brinnande ljus, och ärkepresbytern, som var en slags botpräst, strödde aska på deras hufvuden och släckte deras ljus, hvarefter biskopen förkunnade för dem, att de nu för en tid bortåt skulle vara utvisade ur kyrkan, såsom Adam blef utvisad ur paradiset. Skärtorsdagen mötte de botgörare, som voro befunna värdiga till återupptagande i kyrkan, barfota och med otända ljus vid kyrkdörren. Sedan de hade afsjungit de 7 botpsalmerna och litanian, gick ärkedjäknen dem till mötes med ett tändt ljus, vid hvilket botgörarne tände sina ljus, och biskopen upptog dem å nyo efter åtskilliga ceremonier med bestänkelse af vigvatten och med rökelsekar efter att hafva förmanat dem att undvika nya affall. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden"s 680)

Guda-väktarn Heimdal (en av de tolf gudomlige Asar) är af en hemlighetsfull natur, nio mödrars barn, nio systrars son. ... Hans palats Himinberg ligger vid himmelens ända. Såsom Gudarnes väktare mot Hrimthursarnes och Bergresarnes anfall behöfver han mindre sömn än en fogel; han ser lika långt natt och dag, nemligen hundrade mil vidt ifrån sig; han hör gräs vexa på jorden och ull på fåren. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 173; Nordiska Gudasagan)

Kärnpunkten i (Irenaeus') teologi var läran om "rekapitulationen", enligt vilken världens frälsning i Kristus syftar till att återställa skapelsen till dess ursprungliga tillstånd. Kristus var den andre Adam, därför att han gjorde det möjligt att återvända till den gemenskap med Gud som människan hade haft i Edens lustgård. Tankegången följer aposteln Paulus i viss grad, men Irenaeus hade en annan uppfattning av den framtida fullkomningen. Paulus såg framåt mot Kristi återkomst; Irenaeus såg tillbaka på tiden före syndafallet. (Gerald Bray "Irenaeus" s 430-431; författaren född år 1948 i Montreal i sydöstra Kanada; Irenaeus född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)


Att avrunda med:

Vårt hemland är den himmel dit vår själ i kärlek flyr, när Evighetens morgon i oss gryr. Det börjar dagas i dess sköna örtagård, där den Förunderlige själv om allt har vård. (Bo Setterlind ”Trosvisst” s 242; Salighetens höjder)

Det finns en lustgård utanför vår värld, ett evigt Eden, väntande i sol, dit bjuds vi små matroser redan här förtro vår själ – allt annat göms i jord. ... Vi styr mot änglarna i drömgestalt längs oupptäckta stränder av viol, i drömmen syns det, ljusare än allt, hur Jordens trälar fria går ombord. ... ... Farväl, du fängelse på denna ö! Farväl, du frost, som slår vår tid ihjäl! Vi lever inte bara för att dö, vi har ett mål! Vi bryter upp! Farväl! (Bo Setterlind ”Trosvisst” s 249; Vad själen vet)

Jag formade en cirkel, som uteslöt Gud, en ynklig, liten cirkel, lagom för mig. ... Men kärleken i världen försatt ej sin tid, den drog en större cirkel, inneslöt mig. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 87; citat Bo Setterlind)


Sångarna:

Det är sant att Jesus ser mig, fast Han själv osynlig är, vad som än i världen sker mig, hela tiden är Han där. (B Setterlind: Psalmer och Sånger 49:2)

Tro inte att Jesus är borta. Tro inte att Jesus är död. Han lever och ger oss att äta av livets bröd. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 156:3)

I Adam är vi alla ett, och Adams svek var vårt. Vi gömde oss bland Edens träd när Herren sökte oss. (MH Franzmann-A Frostenson: Psalmer och Sånger 229:1)

Omkring ditt kors, o Jesu kär! Jag sträcker mina händer, Och mot det lifsbaner, du bär, Ett hoppfullt öga vänder: Det ve, förbudna trädet bar, På korsets träd du lidit har: Det mig till tröst nu länder. (Okänd svensk författare-G Stolpe: Psalm 47:7)

O gläds, min själ, och sjung hans pris, Som öppnat dig det paradis, Hvars port din synd tillslutit. (Hedborn: Psalm 69:3a; jfr Psalmer och Sånger 132:3)

Hvad ljus öfwer griften! Han lefwer, o fröjd! Fullkomnad är Skriften, O salighets höjd! Från himmelen helsad, Han framgår i glans, Och werlden är frälsad, Och segren är hans. Bortwältrad är stenen och inseglet bräckt, Och vakten har flytt för hans Andas flägt, Och afgrunden bäfwar. Halleluja! (FM Franzén: Psalm 102:1; jfr Psalmer och Sånger 146:1)

Din synd, o värld, besinna! Se här det blodet rinna, Som frälsar Adams släkt! Se höjden av all smärta! O, måtte dock vart hjärta Av Jesu sista suck bli väckt! (S Ödmann: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 124:1)

Maria, väl dig, Att döden ej fick Sitt rov, att ur graven han gick! Han ropade dig, Du vände dig om. Med seger, med seger Emot dig han kom. (B Ehrenborg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 148:4)

Gånga från lamm och hem, Sökande Eden: Stjärnan från Betlehem Visar dem leden Fram genom hindrande Jordiska fängsel Hän till det glindrande Lustgårdens stängsel, Hän till det glindrande Lustgårdens stängsel. ... Armar där sträckas dem, Läppar där viska, Viska och räckas dem, Ljuva och friska: ”Stjärnan från Betlehem Leder ej bort men hem”. Barnen och herdarna Följa dig gärna, Strålande stjärna, Strålande stjärna. (V Rydberg: Psalmisten 1928 nr 64:1-2; jfr Psalmer och Sånger 134:1-2)

Himlens sång, den evigt rena, Jesu, på din tunga låg, När du, att med Gud oss ena, Fram mot offerdöden såg. Adam drevs med vredens ris Under gråt från paradis. Paradisets portar åter Under lovsång du upplåter. (T Kingo-JA Eklund: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 73:2)

Skynda, o pilgrim, till fristaden hän, Snart sjunker solen i väster. Dröj ej bland lustgårdens blomstrande trän, Skynda, vi äro blott gäster. Hemmet oss vinkar i fjärran. (L Sandell-Berg: Sånger och Psalmer 1951 nr 723:1)

Så jubla, jubla mitt sälla hjärta, så högt du kan till din Herres pris! Han har förvandlat all livets smärta till ljust och strålande paradis. (F Hägg: Kristen Lovsång 1954 nr 391:2)

Framför paradisets port ängeln svärdet fäller. Vad vi brutit mot Guds ord Jesus återställer. Vanmakt, allmakt, mörker , ljus i varann förbytes. Berg och förlåt rämnar nu och sigillen brytes. (A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 457:3)

Gråt inte mer Maria, Mästaren finns inte här. Här där du står och gråter mörker och dödsskugga är. ... Vänd dig nu om Maria, glöm all din sorg och nöd: bakom dig gryr en morgon full av levande glöd. ... Ja, det är Han, Maria, trädens och fåglarnas man: graven är tom och öppen, men här i gräset står Han. ... Vågar du skratta Maria fastän du står vid en grav? Ropa det ut över staden: Jesus lever i dag. (Y Eggehorn: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 463:1-4)

Vi i honom återfår allt som gick förlorat. Paradiset nu för oss öppnar sina portar. Inget svärd! Från död till liv kallas vi att leva i alla somrars sommar. (Adam av S:t Victor-NSF Grundtvig-A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 517:4)


Egna kommentarer och funderingar:

Lots hustru såg sig runt omkring in i tingen bakom mot Sodom/det gamla Jerusalem (jfr Upp 11:8) för att dö. Mariam vänder sig in i tingen bakom och tittar på Jesus (och ett nytt Jerusalem) för att ta emot liv.

Trädgårdsvaktaren kan anspela på både Edens trädgård och den romerska vaktstyrkan vid graven (Matt 27:64-66).

Jämför också Egna kommentarer och funderingar till Joh 19:41-42.


Grekiska ord:

kêpouros (trädgårdsvaktare) Joh 20:15.


Ytterligare studier:

Matt 28:11-15; Mark 13:16; 16:6; Luk 9:62; 24:5: Joh 20:13; 21:4; Upp 1:12.


Dorothy A. Lee "Partnership in Easter Faith: The Role of Mary Magdalene and Thomas in John 20"; Journal for the Study of the New Testament 58 (1995): 37-49.

Alan Shaw "The Breakfast by the Shore and the Mary Magdalene Encounter as Eucharistic Narratives"; Journal of Theological Studies 25 (1974): 12-26.

John Suggit "Jesus the gardener: the atonement in the Fourth Gospel as re-creation"; Neotestamentica 33.1 (1999): 161-168.

Nicolas Wyatt "'Supposing Him to be the Gardener' (John 20:15): A Study of the Paradise Motif in John"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 81 (1990): 21-38.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-02; 2012-04-20; 2014-12-05)

Tillbaka till Start

20:16-17a Jesus säger till henne: “Mariam!” Men (א,*א) då den där hade vänt sig, säger hon till Honom på hebreiska: “Rabbuni!” – vilket sägs/utläses Lärare. Jesus säger till henne: ”Rör mig ej, ty Jag har ännu inte stigit (och stiger ännu inte) upp i riktning mot Fadern.”

Ord för ord: 20:16 (15 ord i den grekiska texten Sinaiticus) säger (till)-henne '-en Jesus'/Jesus: Mariam. havande-vänt-sig men den-där säger (till)-honom (i/på)-Hebreiska: rabbuni (vilket sägs lärare) 20:17a (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus) säger (till)-henne '-en Jesus'/Jesus: ej mig rör, ännu-inte ty har-(jag)-stigit-(och-stiger)-upp i-riktning-mot '-n fader'/fadern.


1883: Jesus sade till henne: Maria! Hon vände sig om och sade till honom: Rabbuni! det är mästare. Jesus sade till henne: Rör icke vid mig; ty jag har ännu icke uppfarit till min Fader.

1541(1703): Jesus sade till henne: Maria. Då wände hon sig om, och sade till honom: Rabbuni; det är, Mästar. Sade Jesus till henne: Kom icke wid mig; ty jag är icke ännu uppfaren till min Fader.

LT 1974: ”Maria”, sade Jesus. Hon vände sig mot honom. ”Herre!” utropade hon. ”Rör mig inte”, varnade han, ”för jag har ännu inte återvänt till Fadern.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(”Ni skall inte äta) från frukten av/på träet (av det att veta/'ha kunskap om' på fint och ont), som är i en mitt av ’platsen vid sidan av rädsla’/paradiset”, talade Gud (till mannen och kvinnan). ”Ät inte från det, ’inte heller ej’/’inte heller’ rör det, för att ni ej må dö.” (1 Mos 3:3, Grekiska GT)

(Lots) kvinna såg emot (Sodom), in i tingen bakom, och hon blev en saltpelare. (1 Mos 19:26, Grekiska GT)

Då Mose och Josua/Jesus, den som stod vid sidan av honom, hade stått upp, steg de upp ’in i’/på Guds berg. Och han talade till de äldste: ” Var stilla ... ända till dess att vi kommer att vända tillbaka i riktning mot er.” … Och Mose och Jesus/Josua steg upp ’in i’/på berget. (2 Mos 24:13-14a,15a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Du skall göra (blandningen av de milda kryddorna till) en helig smörjelse (av) olivolja, en smörjelseolja ... . Och den kommer att vara en helig smörjelse (av) olivolja. Och ut ur/av den skall du smörja vittnesbördets tält och (andra ting; se 2 Mos 30:25-28) och du skall helga dem och det skall vara de heligas heliga. 'Varje den'/'var och en' som rör vid dem kommer att helgas.” (2 Mos 30:25-29, Grekiska GT)

Herrens lidelses vrede (var) på (Aron och Mariam), och Han gick bort. … Och Aron såg emot, emot Mariam, och skåda, hon var spetälsk. … Och Mariam skildes genom en gränslinje (till en plats) utanför (det skyddsvallsomgärdade) lägret (i) sju dagar. (4 Mos 12:9,10b,15a, Grekiska GT)

Mose skickade bort (de tolv) (för) att helt och hållet ägna uppmärksamhet åt jorden/landet Kanaan, och han talade i riktning mot dem: ”… Skåda jorden/landet, vad det är!” … Vad (är) jorden/landet, om (det är) fett eller ’varande vid sidan av’/magert? Om det är träd i det eller inte? Då ni har ’varit tålmodiga mot’/’anslutit er till’ (det), tag från jordens/landets frukt.” Och dagarna (var) dagar av vår, en vindruvas/vindruveklases förelöpare. (4 Mos 13:17a,18a,20 eller 13:18a,19a,21, Grekiska GT)

(Moses sade till Israel:) “Jag ’är ... vara’/tar alltigenom både himlen och jorden (som) ett vittne (mot) er idag, (att) Jag har gett (och ger) livet och döden före/inför ert ansikte, välsignelsen och förbannelsen, att utvälja livet för att du må leva, du och din säd, att välkomna Herren, din Gud, att lyssna till Hans röst och att ’has av’/’vara fästad vid’ Honom. (5 Mos 30:19b-20a, Grekiska GT)

Mannen slängdes i (profeten) Elias grift/grav. Och han gick och rörde Elias skelettben/ben, och han levde/’kom till liv’ och stod upp emot/på sina fötter. (2 Kung 13:21b, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Du steg upp in i en höjd, då du fört en fångenskap i fångenskap. Du tog gåvor i en människa, ty och/också de som icke lyder (skall) slå upp ett tält.” (Ps 68:18a eller 68:19a, Grekiska GT)

(Herren sade till kungar:) ”Rör ej Mina smorda/kristusar, och gör ej ont i/bland Mina profeter.” (Ps 105:15, Grekiska GT)

(Vishet) är ett trä/träslag av liv för alla dem som håller sig intill henne, och för dem som stöttar/stöder sig emot, emot henne som (att stödja sig) emot en skyddad herre. (Ordsp 3:18, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) ”Du skall tala i riktning mot det här folket: ’Detta är vad Herren säger: Skåda, Jag har gett (och ger) före/inför ert ansikte livets väg och dödens väg.” (Jer 21:8, Grekiska GT)

(Jerusalems invånare) solkades i blod, i det ej förmå dem rörde de'/'så att ingen förmådde röra' deras kläder. ”Stå på avstånd av/från orena!” Kalla/’ropa till’ dem: ”Stå på avstånd, stå på avstånd, rör ej!” (Klag 4:14b-15a, Grekiska GT)

(Salomo sade till Gud:) “Vem har fått kunskap om Ditt rådslut, om ej Du har gett vishet och sänt Din helige Ande från högsta ting?” (Salomos Vishet 9:17)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Då man döper/doppar sig från/’beroende på’ en död (kropp) och åter rör den, vad/hur kommer man att vara hjälpt i/med sitt bad.” (Syr 34:25 eller 34:30)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Kvinnan) sade (’hela tiden’/’gång på gång’) i sig själv: “Om – alltefter omständigheterna – jag * (א*) må röra vid (Jesu) klädesplagg/klädnad, kommer jag att räddas. Men då Han (א*) hade vänt sig och skådade henne, talade Han: ”Visa tillit!” Din tro har räddat (och räddar) dig. Och kvinnan räddades från/alltifrån den där stunden.” (Matt 9:21-22)

(Jesus sade till Johannes lärjungar:) ”Då ni har gått, kom/gå (då) bort till Johannes med ett budskap (om) de ting ni hör och ser: … spetälska görs helt och hållet rena.” (Matt 11:4b-5a)

Då (Mariam (א,*א) från Magdala och den ’en annan’/andra Maria) hade kommit till (Jesus), ’fick ... makt över’/grep de Hans fötter och kastade sig ner inför Honom (för att hedra Honom). (Matt 28:9b)

(Jesus) steg upp i riktning mot (Sina lärjungar) in i båten. (Mark 6:51a)

(Människor bad, att Jesus skulle låta de svaga) röra vid Hans klädesplagg/klädnad. Och så många som * (א,* א) rörde vid Honom räddades (hela tiden). (Mark 6:56b)

Den blinde talade till (Jesus): “Rabbuni, (gör) för/så att jag må ’se upp’/se!” (Mark 10:51b)

Några kvinnor (var tillsammans med Jesus, kvinnor) som (hela tiden) var/fick (’och hade fått’/varaktig) vård från/för orena (א,* א) andar och svagheter. (Bland dessa kvinnor var) Maria, som kallades ”från Magdala”, från vilken sju orena (א,* א) små demoner hade kommit (’och kom’/varaktigt) ut. (Luk 8:2)

Då (en kvinna med blodflöde) hade kommit till (Jesus) bakifrån, rörde hon vid tofsen på Hans klädesplagg/klädnad, och omedelbart stod/upphörde hennes blodflöde. … Jesus talade: ”Någon rörde vid Mig, ty Jag har fått kunskap om en förmåga/kraft som har kommit (och kommer) ut från Mig.” (Luk 8:44,46)

(En av de tio män som hade blivit rena från spetälska) återvände (till Jesus) och förhärligade Gud ’i sällskap med’/med stor/hög röst och föll emot/på ansikte(t) till sidan av (Jesu) fötter. (Luk 17:15b-16a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den dag Människans Son avslöjas … låt ej den (som är) i/på ett åkerfält vända sig intill, in i tingen bakom. Dra er till minnes Lots kvinna!” (Luk 17:30b,31b-32)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Skåda Mina händer och Mina fötter, att Jag är Han själv. Känn efter (på) Mig och skåda, att en ande inte har kött(plural)/köttbitar (P75, א*) och skelettben/ben, helt och hållet som ni tittar på Mig, att Jag har.“ (Luk 24:39)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag skickar bort Min Faders löfte emot er. Men ni, sitt ner i staden ända till (den tid i) vilken ni må sjunkas/klädas i förmåga ut ur höjd(en).” (Luk 24:49)

(Paulus sade till kungen:) “Jag har kommit bort med ett budskap till nationerna (att de bör) ändra sinne och vända sig intill, emot Gud och praktisera gärningar värdiga sinnesändringen.” (Apg 26:20b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ingen har stigit (och stiger) upp in i himlen ’om ej’/utom Den som stigit ned ut ur himlen, Människans Son. (Joh 3:13)

Efter de här tingen var det (’hela tiden’/-) judarnas högtid, och Jesus steg upp in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem. (Joh 5:1)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Hur går det) om – alltefter omständigheterna – ni så må titta på, då Människans Son stiger upp varest/där Han (hela tiden) var förr?” (Joh 6:62)

(Jesus sade till fariseerna: ”Den fine herden) höjer sin röst (i riktning mot) sina egna får ‘enligt namn’/’efter deras namn’, och han leder dem ut.” (Joh 10:3b)

Maria (P66,א,*א) så hade tagit ett pund av en mycket hedrad smörjelseolja av nardus, förknippad med tro, besmorde hon Jesu fötter och torkade av Hans fötter (med) ’sina hårstrån’/’sitt hår’. (Joh 12:3a)

De tog så Jesu kropp och band/lindade den (med) små linneplagg i sällskap med kryddorna, helt och hållet som det (i/bland) judarna är en sed att balsamera/’lägga i en grav’. (Joh 19:40)


Hembygdens predikan:

Låt oss försöka följa (Jesus) med vår tanke på hans segertåg genom himlarna, såsom de elva följde honom med sina blickar genom skyarna. Han har inträtt i den första, lägre himmelen. De varelser, som där äro, hava stått häpna vid hans inträde. Han kommer som en verklig människa, den första människa som inträtt i himmelen; men icke den sista, utan den första i en oräknelig skara som skola inträda. Han tager här alla varelser och alla makter i sin tjänst för de sinas skull som ännu stå i striden på jorden. ”Varen redo, I änglar, att tjäna dem och att en gång hämta dem hit hem”! Änglarna och makterna hava villigt och glatt lytt hans befallning. De hava blivit honom underdåniga, såsom Petrus betygar. Så har han inträtt i den andra, högre himmelen, även där hälsad med outsägligt jubel. Här bo ännu högre, starkare och härligare varelser. Även dessa hava ställt sig till hans tjänst med alla krafter och troner. Väl må de ock fröjdas. Genom honom, segerfursten, skall söndringen mellan dem och de frälsta av Adams släkte äntligen upphöra. Såsom aposteln betygar: I Kristus skall Gud sammanfatta allt, både det som är i himmelen och det som är på jorden. Därpå har han trätt in i det allra heligaste, till Gud själv, och satt sig vid hans högra sida, den högsta äreplatsen i himmelen och på jorden. ... Där han nu sitter äro alla himlar med dessas alla varelser, troner och makter honom undergivna. Såsom det betygas: Allt har du, Gud, lagt under hans fötter. Och Gud har upphöjt honom över alla ting och givit honom det namn, som är över alla namn. Såsom han sade före uppfarandet: Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Den högsta änglafurste och den ringaste tjänsteande i himmelen lyda hans vink lika villigt. Även på jorden har han makt över alla varelser samt alla naturens krafter och rikedomar. Allt har Gud lagt under honom. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 283-284, Himmelsfärdsdagen, Luk 24:49-53)

Genom Moses var det lagstiftat ... (att) översteprästen och nasirerna, eller de åt Guds tjänst helgade, icke fingo besmitta sig för en död, vore det än deras fader eller moder. De fingo varken röra vid de dödas kroppar eller ens ingå i det hus, där de förvarades, eller ens deltaga i begravningsmåltiden. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 335, Andra söndagen efter trefaldighet, Luk 9:51-62)

(Kvinnan) begär blott att få röra vid (Jesu) klädnad. O du kostliga ödmjukhet! Mer än röra vid honom, säger hon, kan jag icke begära. Men får jag det, så är det nog. Sådant sinne har varje verkligt ödmjuk människa. Hon framställer aldrig villkor för att tro och varda frälst, t. ex. att bliva så eller så glad, så lycklig eller så frimodig. Hon begär blott ett, nämligen att slippa förgås. Hon beder därför aldrig likt, då en yngling en gång bad före ett missionsmöte: Herre, giv oss icke vanlig välsignelse, nej skurar herre, skurar, skurar! En så pockande bön blir sällan hörd och förtjänar väl icke att bliva det. ... (Kvinnan) fick mera än hon vågat begära. Hon begärde att få röra vid hans klädnad, men i verkligheten rörde hon vid hans hjärta, och fram strömmade kraft, som frälste henne från sjukdomen, såsom Matteus säger. Av en jordisk konung plägar man få det man begär; av Gud, alla konungars konung, får man mera än det man begär. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 440-441, Tjugofjärde söndagen efter trefaldighet, Matt 9:18-26)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1975

Att beröra och beröras av den som är bärare av Anden, om så bara av dennes mantelflik, är att komma i kontakt med den Ande som bor i honom eller henne. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 321 i kommentar till Apg 19)

Vid tidernas slut ... skall allt kött från Adam fram till denna stora dag dock uppresas, sådana som skall vara det heliga folket; till dem skall då ges alla paradisets fröjder och Gud skall vara i deras mitt. ... Allt det som Adam en gång förlorade i paradiset skall ges tillbaka på uppståndelsens dag. (Leif Carlsson ”Round trips to heaven” s 231; den grekiska versionen av Adams himmelska resa i Adams och Evas liv)

I den nya skulpturen Livets träd (i Växjö domkyrka) får vi tolka vinklasarna i motsats till den förbjudna frukten i Paradisets trädgård. (Gunnar Weman "Tal vid Växjö domkyrkas återinvigning den 8 juni 1995" s 26; Växjö Stifts Hembygdskalender 1995/96)

Helighetens gränser skildras (i 2 Mos 19:1-19). Som det var med förbundsarken, så är den minsta kontakt med ens kanten av den övernaturliga zonen ödesdiger. Basuner blåser. Är det inte lätt att överföra hela scenen till Salomos tempel i all dess glans? Graderingar av helighet markerade det heliga på Sion. Endast prästerna, de som av Mose var försedda med oinskränkt fullmakt, kunde ta den inre helgedomen i anspråk. (Michael E. Williams ”Exodus-Joshua” s 82)

Talmud noterar att många tror att Mose överhuvudtaget aldrig dog. Aboth de Rabbi Nathan säger att Mose upptogs direkt till himlen, välkomnades tumultartat, kläddes i ljus och började en evighet med att studera Torah och vara förebedjare för Israel. (Michael E. Williams “Exodus-Joshua” s 165)

Till (kunskapens träd mitt i lustgården) är knutna vår lojalitet, vår lydnad och vår djuprelation till Gud. Poängen ... är: Gud har sagt. Gud har gjort hela vårt liv beroende av denna djuprelation. Innerst handlar det inte om en blind lydnad för utfärdade regler. Utan det handlar om att erkänna Gud. Att tro på honom ensam. ... Låt oss jämföra den första frestelsen med en annan frestelse av lika genomgripande betydelse. När Jesus frestades av djävulen i öknen, mötte han frestelsen på ett helt annat vis. Han säger också: Gud har sagt. Men vad Gud har sagt är inte bara ett hindrande bud. Det är också ett hjälpande evangelium. För den första frestelsens människa var gudsordet spärren och förbudet, som hindrade henne att komma åt det lockande. För den andra frestelsens gudason var samma ord hjälpen att gå vidare. Det är där skillnaden ligger - och nu handlar det om vårt livs frestelse: En spärr som hindrar oss att leva ut, eller en hjälp att klara livet. Trädet mitt i lustgården kommer att handla om vad Gud betyder i mitt liv. Om han är ett hinder för mig att njuta av vad livet har att ge. Eller han är en hjälp för mig att klara livets frestelser. ... Inför trädet mitt i lustgården blir det klart, vem som är vår fader och vems krav som styr vår vilja. ... ... Vi kan komma så nära Kristus att vi får röra vid hans dräkt. Och det går fortfarande kraft från honom genom dräkten som höljer honom. (Lage Pernveden "Mycket nära" s 47-48; kommentar till 1 Mos 3:1-6 första söndagen i fastan samt kommentar till Jes 61:10-11 Kristi Himmelsfärdsdag)

Termen ”haptomai” ... gäller nästan alltid (i NT) en helbrägdagörande beröring av Jesus. Antingen är det han som rör vid de sjuka ... eller så är det de sjuka som rör vid honom. (Studiebibeln V:200)

(Jesus) hejdade sig, när en kvinna snuddade vid hans mantelflik. I trängseln som sådan fanns inte livets krafter. Massmöten som sådana bevisar inte andligt liv. Fulla kyrkor får inte tillfredsställa oss. Men när en människa i nöd sträckte ut handen efter Frälsaren, då var det nya livet på färde. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 319 i kommentar till Matt 9:18-26)

(Madicken) kommer överens med Lisabet att de ska leka Adam och Eva i paradiset så fort de har badat. ... Själv ska Madicken vara både Adam och ormen. En av björkarna får bli kunskapens träd, och där ska hon slingra sej och fresta Eva med en bulle, för något äpple finns inte så här års. (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 72)


ca 1975 - ca 1900

Det blir mörkt, svårt att se. Där, på mossan, ligger stenar. En av de stenarna är dyrbar. Den kan förvandla allt, den kan få mörkret att lysa. Den är en strömbrytare för hela landet. Allting hänger på den. Se den, röra vid den ... (Tomas Tranströmer "Längre in" s 158-159)

Var (i vår förkunnelse) har vi misslyckats? Jag tror att det är så, att lyssnarna inte får möta Jesus. Vi pekar på människors synd och en allmän Gud, medan det stora behovet för dem är att få röra vid Frälsaren själv – att personligen möta honom och få direktkontakt med honom, från vilkens hörntofs det utgår en hjälpande kraft. (Watchman Nee "Ett dukat bord i öknen" s 118-119)

I Johannes' evangelium underförstås alltid det faktum, att Jesus först som himlafaren och förhärligad är en tillräcklig Frälsare. Kanske sträcker sig Marias längtan nu efter den fulländade gemenskap med Jesus, som är möjlig blott efter himmelsfärden och pingsten. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 189 i kommentar till Joh 20:11-18)

Edmund (impulsivt; i hans vädjan finns något av en liten pojkes förvirrade skrämsel): "Mamma! Det är ingen sommarförkylning! Jag har lungsot!" Mary (utom sig, som om hon gav sig själv en befallning): "Nej!" (Och genast är hon långt borta. Hon mumlar vänligt och opersonligt.): "Du får inte försöka hålla fast mej. Du får inte röra mej. Det är inte rätt, när jag hoppas få bli nunna." (Eugene O'Neill "Lång dags färd mot natt" s 75-76)

Det var vallfärdstid och många var ute och reste. Sammanpackade kropp mot kropp satt många i (tåg)korridorerna, andra på golvet i kupéerna. O, om (Khudeira) bara hade haft tid, så skulle hon själv ha följt med pilgrimerna till Karbala och rört vid stoftet på den helige Huseins grav! Det hade säkert fört mycket nåd och välsignelse med sig. Förra året hade Fahima el-Alwan farit dit och när hon kom tillbaka, hade alla i byn tagit emot henne. Kvinnorna hade rört vid fållen på hennes klänning och kysst hennes händer och fötter för att bli lyckosamma genom henne! Tänk om hon kunde bli hedrad på samma sätt. Det är förvisso en stor lycka och en sällsynt glädje att få vallfärda till Martyrernas Herre och bli välsignad genom stoftet på hans grav. (Abd el-Malik Nouri "Sydvinden" s 259-260)

Stenbordet hade rämnat i två delar, en stor spricka löpte från den ena kanten till den andra kanten, och Aslan var borta. ”Å-å-å!” skrek de båda flickorna och rusade fram till Stenbordet. ”Å, så avskyvärt av dem”, snyftade Lucy, ”de kunde väl ha låtit hans döda kropp vara ifred.” ”Vem har gjort det?” skrek Susan. ”Vad betyder det? Är det mera trolldom?” ”Ja”, sade en djup stämma bakom dem. ”Det är mera trolldom.” De såg sig om. Där, lysande som guld i solskenet och större än de någonsin hade sett honom förut, stod Aslan och skakade sin man (den hade tydligen vuxit ut igen). ”Å, Aslan!” skrek flickorna och stirrade på honom, nästan lika rädda som de var glada. ”Då är du inte död, kära Aslan?” sade Lucy. ”Inte nu”, sade Aslan. ”Du är väl aldrig ett ... ett ...?” frågade Susan med darrande röst. Hon kunde inte förmå sig att säga ”spöke”. Aslan sänkte sitt gyllene huvud och slickade henne på pannan. ”Ser jag så ut?” frågade han. ”Å, du är verklig, du är verklig! Å, Aslan!” skrek Lucy, och båda flickorna kastade sig över honom och kysste honom. ”Men hur hänger allt det här ihop egentligen?” frågade Susan när de hade lugnat sig något. ”Jo, det ska jag tala om”, sade Aslan. ”Trolldomen från tidernas morgon kände häxan till, men det fanns en ännu äldre trolldom som hon inte visste om. Hennes kunskap sträcker sig inte längre än till tidernas morgon. Men om hon kunde ha skådat in i stillheten och mörkret före tidernas morgon, skulle hon ha läst en annan besvärjelse där. Och då skulle hon ha vetat att om någon, som inte hade begått förräderi, frivilligt lät sig dödas i förrädarens ställe, så skulle Stenbordet rämna och Döden arbeta baklänges.” (C.S. Lewis ”Häxan och lejonet” s 130-132)

All andlig frigörelse är ett mysterium, men saken kan också beskrivas mycket enkelt. Att på allvar komma under inflytande av Jesu ande, det är att - plötsligt eller långsamt - vinna en ny, fast medelpunkt för sitt liv, ett nytt kraftcentrum, därmed ett livsintresse. Denna medelpunkt, detta kraftcentrum heter Gud, Guds vilja, Guds rike, rättfärdighetens och godhetens gudomliga herravälde. ... Detta nya centrum ... vinna vi genom beröringen med Kristus. ... Kristusfrågan är icke ett räkneexempel, som kan lösas blott och bart genom tankeoperationer. Nej, Kristusfrågan liknar snarare ett lås, som måste vridas om. D.v.s. vi själva, vår vilja, måste komma med i spelet, måste engageras, sättas i rörelse. Själva vår livshållning måste påverkas, inte bara tanke och reflexion. ... Vi skola i mötet med Jesus finna Fadern. Och då hava vi nog. (Torsten Bohlin "Den fria människan" s 11-12,20)

På högra stranden av El-Khalilya-kanalen nära byn El-Mahariq står en liten moské, som stora mängder bedjande brukar söka sig till trots dess anspråkslöshet och ringa yta. ... På fredagarna händer det att sjuka tar sig dit från avlägsna byar. De infinner sig i god tid till den lilla moskén, slåss om platserna närmast talarstolen och väntar så på att imamen skall stiga ned efter sin predikan. Då kryper de fram till honom, sträcker ut sina magra darrande händer och griper tag i hans mantelbård för att med den gnida sina ansikten bedjande Gud att han i samma välsignade ögonblick skall höra deras böner genom denne helige mans förmedling. (Mahmoud Teymour "Imamen som gifte sig många gånger om" s 41-42)

"Däri ligger", sade (kyrkoherdens son) Pontus liksom för sig själv, "ju hela tillvarons gåta - omvändelse eller ej? Man skall bli en annan och ändå densamme. ... Omvändelsen är handlingen på gott och ont, när den vänder tillbaka igen till ursprungsläget; liksom syndafallet, men i motsatt riktning. Genom fallet utträdde vi ur helheten, genom omvändelsen återgå vi." (Hans Larsson "Idéerna i Stabberup" s 301; Kyrkoherden i Stabberup)


ca 1900 - ca 1500

Damen: "Efter bekantskapen med din förfärliga bok - jag har endast kastat en blick i den, endast läst några rader här och där, är det mig som om jag ätit av kunskapens träd: mina ögon äro öppnade, och jag vet vad ont är och vad gott är! - Det visste jag inte förut! Och nu ser jag hur ond du är! Nu vet jag varför jag skulle heta Eva! Men kom synden i världen genom den modren, så kom försoningen genom en annan moder! Kom förbannelsen genom den första, så kom välsignelsen genom den andra! Genom mig skall du icke förgöra släktet, men jag har kanske en helt annan uppgift i ditt liv! Få se!" Den okände: "Du har ätit av kunskapens träd!" (August Strindberg "Till Damaskus I" s 101; skådespelet färdigskrivet den 8 mars 1898)

Januari 10:e (1898). Drömde natten 9-10 att jag hotades av Adolf Paul med öfverfall. Han mångdubblades; men jag sade: rör mig ej, ty då dör du. Slutligen blef han en hel folkmängd som föll baklänges. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 52)

Adam och Kristus äro såsom tvenne trädstammar. Gud planterade den första i paradiset. Ormen högg sin tand i den. Den blef förgiftad, och sedan tränger giftet in i alla grenar och kvistar, blad och blommor och frukter, som växa fram ur densamma. Gud planterade den andra i Kanaans land. Ormen försökte att hugga sin giftiga tand äfven i den. Det misslyckades. Och nu strömmar guddomlig rättfärdighet och lif genom honom till alla de grenar, som varda inympade i honom. O underbara Guds frälsningsråd! (P. Waldenström "Till Österland" s 410; hösten 1894)

Alltså Prometheus befriad, och går nu att som jätten Antheus hemta kraft genom vidrörandet af modren Lutetia. (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 59; brev 23 juni 1894 till Birger Mörner)

Ordet ”widröra” är ett uttryck, som innebär den närmaste förening. Men likasom det rätta återseendet, hwarom Jesus före sin bortgång talat, består i seendet med trons öga, så är det rätta widrörandet det, som sker med trons hand. ... För (Maria), som nu trodde Jesu uppståndelse, war wägen till det rätta andeliga widrörandet banad. (P. Fjellstedt "Biblia" s 307)

"(Emily) räddades av Martha som höll sitt löfte", (sade mr Peggotty). ... "Hon visste av egen bitter erfarenhet var hon skulle söka och vad hon skulle göra. Hon gjorde det. Och Herren var med henne! Blek och vit skyndade hon in i det rum där Emily sov och sa: 'Lämna ett öde värre än döden och kom med mig!' Folket i huset ville stoppa henne, men de kunde lika gärna ha försökt stoppa havet. 'Rör mig inte!' sa hon. "Jag är en vålnad som leder henne bort från hennes öppna grav!" Hon berättade för Emily att hon hade träffat mig och visste att jag älskade henne och förlät henne. ... Hon gick mitt ibland dem med mitt barn utan att bry sig om något annat, och förde henne i säkerhet från denna syndens svarta avgrund!" (Charles Dickens "David Copperfield" s 755; 1840-talet?)

Ack det löper som en eld genom mina ådror, om min hand av en händelse snuddar vid hennes, om våra fötter vidrör varandra under bordet! Jag ryggar tillbaka som om jag svett mig på eld, och en hemlig kraft drar mig åter mot henne - jag blir så yr av det. - Och ack, hennes oskuldsfulla sinne, hennes oberörda själ känner inte hur mycket dessa små förtroligheter pinar mig. Och när hon någon gång i samtalets iver lägger sin hand på min, flyttar sig närmare mig och hennes muns himmelska andedräkt är inom räckhåll för mina läppar - då tror jag mig sjunka samman som träffad av en ljungeld. . . . Hon är mig helig. Varje begär tystnar i hennes närvaro. Jag vet aldrig vad som går åt mig när jag är hos henne, det är som om själen vändes i mig, i varje nervfiber. (Johann Wolfgang von Goethe "Den unge Werthers lidanden" s 41-42; boken skriven våren 1774, händelsen daterad till den 16 juli 1771)

Tron beskrifwes i Skriften genom händers utsträckning (Ps 68:32); ty tron är ju den handen, som fattar Jesum. Att utsträcka handen är således detsamma, som att utsträcka sin själs begär efter Jesum, till att fatta honom. ... Har du ock, kära själ, utsträckt din hand, ditt hjertas begär till Jesum, att fatta honom och undfå någon allmosa i din stora fattigdom? Har du så utsträckt ditt begär, att du känner ingen starkare utsträckning till något annat, än till Jesum? (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 360 i kommentar till Joh 4:46)

(Under slutet av 1600-talet) kom underströmmen av milt konfessionell, ibland okonfessionell, mystisk andaktslitteratur att svälla. Bernhardinsk brudmystik mötte i Johann Quirsfelds Himmelskt Örtagårdssällskap, vilken utkom i översättning 1685, och där i bilder från Höga Visan kärleken mellan själen och Jesus skildrades som en kärlek mellan bruden och brudgummen. I inledningen skildrades hur Jesus och själen möttes i lustgården. (Berndt Gustafsson ”Svensk Kyrkohistoria” s 109-110)

Temat med den andre Adam finns ... antytt i en bevarad altartavla från omkring 1590 i S:ta Annas kyrka i Östergötland. Tavlan utgörs av en triptyk, en tredelad tavla med mittparti och två stängbara dörrar. Centralmotivet är Korsfästelsen som flankeras av Korsbärandet och Uppståndelsen. Rakt nedanför Kristi kors grinar Adams skalle från toppen av ett miniatyrträd med röda äpplen, syndafallets träd. Liksom de medeltida altarskåpen är altartavlan stängbar och visar på dörrarnas utsida Getsemane och "Noli me tangere" ("Rör inte vid mig", Joh 20:17). (Mereth Lindgren "Reformationen och bilden" s 318)

(Maria Magdalena) faller straxt ned till (Christi) fötter, för att taga på honom, såsom hon war wan; men Han wägrar henne det. ... Så bjud nu icke mera till, will Han säga, att bewisa Mig någon sådan lekamlig tjenst och ära, utan gå åstad och predika och förkunna mina bröder det, Jag säger dig, hurusom Jag icke skall lekamligen wara och blifwa här, utan att Jag är gången utur detta dödliga lifwet in i ett annat wäsende, hwarest I icke skolen med edra händer fatta och widröra Mig, utan endast med eder tro känna och hafwa Mig hos eder. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 256-257)

Jag förstod sanningen, att Guds rättfärdighet är den han uppenbarar för oss, då han genom sin nåd och barmhärtighet som en gåva gör oss rättfärdiga genom tron. Här kände jag hur jag blev fullständigt pånyttfödd och att jag hade fått gå genom de öppna portarna rakt in i själva paradiset. ("De kristna" s 366; citat Martin Luther)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Vad kan världen erbjuda dig utan Jesus? Att vara utan Jesus är ett svårt helvete, men att vara med Jesus är ett ljuvligt paradis. Om Jesus är med dig, kan ingen fiende göra dig någon skada. Den som finner Jesus, han finner en dyrbar skatt, något som överträffar allt annat gott. (De kristna s 356; Thomas a Kempis ”Om Kristi efterföljelse”)

“En ny och levande väg,” säger (Paulus), ty den första var en dödens väg, som ledde till Hades, men denna en livets väg. (Chrysostomos i kommentar till Hebr 10:20, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:454)

Såsom han som gjordes till en levande själ förverkade livet när han vände sig åt sidan till det som var ont, så skall, å andra sidan, samme person när han återvänder till vad som är gott och mottar den livgivande Anden, finna liv. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 538)

(I 1 Mos 1:26) uppenbarades (Sonen) eftersom Fadern talar till Sonen som Faderns underbara rådgivare (Jes 9:6 LXX). Men nu är han också vår rådgivare och ger råd. Fastän han är Gud talar han utan att tvinga, och dock är han alltigenom väldig Gud. Ja, han ger rådet att vi skall låta okunnigheten fara, ta emot kunskapen och överge villfarelsen för att komma till sanningen, lägga av förgängligheten för att få oförgängligheten. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 51)

Genom (Jesus Kristus) öppnas våra hjärtans ögon. Genom Honom slår vårt dåraktiga och förmörkade förstånd på nytt ut i blom mot Hans förunderliga ljus. Genom Honom har Herren velat, att vi skulle smaka odödlig kunskap. (Klemens av Rom till korintierna, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 14-15)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Gud sa att Adam och Eva skulle döden dö om de åt av frukten på kunskapens träd. ... Men genom Jesus får vi del av livet. Det eviga livet som till sist kommer levas i himlen. (Görgen Hellman "Vägen till livet"; Jönköpings-Posten den 8 maj 1998)

Nog hade jag brottats med lidandets problem förut men nu hade elden börjat brinna inom mig, det gick inte att smita undan längre. Utan svar kunde jag inte fortsätta tro på en Gud som ägde all makt. Det gick bara inte. Redan samma dag började jag läsa i Bibeln, startade från allra första början. Där berättades det om hur Gud skapat allting gott. Edens lustgård var tydligen ett lyckligt paradis. Jag fattade fortfarande inte var ondskan kom ifrån. Först i mitten av andra kapitlet nämndes ondskan för första gången. Gud placerade ut ett kunskapens träd på ”gott och ont”. Uppenbarligen var det där eländet startade. Någon förklaring varför Gud satte dit det där trädet fanns inte. Nog tyckte jag det hade varit klokare om han låtit bli. Men så slog det mig – jag tror det var när jag gick i fyran eller femman. Vi killar skrev lappar till den tjejen vi gillade. Budskapet var enkelt: ”Har jag chans på dig?” Det kändes så hemskt när jag skrev min lilla lapp, jag visste att det inte räckte med en ruta för ”ja”. Kärlekens lagar krävde att det också fanns en ruta för ”nej”. Annars skulle det inte vara kärlek. ... Plötsligt begrep jag det där med kunskapens träd, jag förstod hur ondskan kunnat komma in i en värld som Gud skapat god. Det var han som gav oss friheten, han ritade dit en ”nej-ruta” på sitt kärleksbrev till oss. (Torgny Wirén ”Under ytan” s 80; Varför, varför, varför?)

Vid kunskapens träd visade människan sin yttersta lydnad inför Herren. ... Ett mycket gott förhållande fanns mellan Adam och Eva. ... Det var himmel på jorden. (Ingemar Strand "Israels kamp och Gudsrikets seger - Världens undergång och himmel på ny jord" s 47-48)

Visst hindrade Marias tårar henne från att se klart. Men då kallar den uppståndne Kristus henne med "Maria" ("han ropar på sina får med deras namn" Joh 10:3). (Ingemar Karlsson "Kärleken öppnar vägen"; Jönköpings-Posten den 16 april 1992)

Korset är en reningskälla och uppståndelsen ett löfte om nytt liv. (Åke Levenstam "Något att tala om efter påsk"; Hälsning till hemmen i Sandhems pastorat påsken 1982)

Redan de första kristna var medvetna om ... att ”upphöjelsen” i ”himmelsfärden” är en symbolisk omskrivning för övergången till en form av tillvaro, där Kristi andliga makt når sin fulla utveckling och där han har ökade möjligheter till omedelbar kontakt med dem som tror på honom och därmed är öppna för hans andliga verkningskraft. (Paul Wern ”Utan förskyllan” s 79-80; citat Harald Riesenfeld)

Det berättas, att Jonas Sandell i Fröderyd började en långfredagsbetraktelse med följande ord: ”En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss i dag, då härmed tillkännagives, att Konungars Konung och Herrars Herre har avlidit. Och han testamenterar hela sin förmögenhet till Adams fallna barn. Härmed bryter jag testamentet. Alla ni som är här har del i arvet.” – Det var många som i den benådade stunden fick sina ögon öppnade för vad som är oss skänkt i Kristus Jesus, och de prisade Gud för hans nåds rikedom. Skriften framhåller försoningen som ett fullbordat faktum. Gud har givit sin gudomliga sanktion till Kristi offer. ”Det är fullbordat!” utropade Jesus på korset. Joh 19:30. ... Budskapet härom måste frambäras. Därför ställer Gud sina tjänare i försoningens ämbete och anförtror dem försoningens ord. Å Kristi vägnar och tvingade av hans kärlek, manar de: ”Låten försona eder med Gud!” Vi måste personligen tillägna oss försoningen genom att hörsamma evangelium och tro på Kristus. ”O, så klaga ej mer, fall i ödmjukhet ner inför Herren, vars godhet är stor. Du är köpt, du är fri, du skall salig ock bli, blott i enfald på Jesus du tror.” (Knut Svensson ”En för alla” s 23-24)

Jesus visste, att döden väntade honom, men han såg ej korset som slutmål. Han var också medveten om uppståndelsen på tredje dagen, upphöjelsen på Maktens högra sida och återkomsten i härlighet. Till Sonens ”Det är fullbordat” sade Gud sitt mäktiga ”Amen!”. (Knut Svensson ”En för alla” s 72)


ca 1950 och tiden dessförinnan

Visst var människans fall stort, men upprättelsen i Kristus är ändå större. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 372)

En svår för att inte säga oersättlig förlust drabbade den 10 augusti 1939 (Mäster Gudmunds) gille, då dess mångårige styrelseledamot, direktör Ivar Neuman, lämnade det jordiska. . . . Det är inte för mycket att här påstå, att han varit gillets hittills mest intresserade och mest verksamma styrelseledamot. Han har varit gillets själ, sade en talare vid det samkväm, som gillesstyrelsen anordnat med anledning av Neumans 60-årsdag för att bringa honom sin hyllning och tacksamhet för hans oegennyttiga arbete i gillets tjänst. . . . Initiativrik och besjälad av goda idéer gav Neuman styrelsen ofta utmärkta uppslag för gillets kulturella arbete, och han deltog också med liv och lust i förverkligandet av idéerna. (Arnold Lindman "Ivar Neuman. In memoriam." s 85-86)

(Vår översteprästs) invigningsolja sträcker sig till det yttersta av hans mantelflik, för att det darrande trosfinger, som icke törs eller orkar längre än röra vid fliken, skall bli hjälpt och frälst. Så smyg dig då fram, o själ. Du får verkligen röra vid honom. Och där är en ström på ledningen även för dig. Amen. (Anders Hultman "Den fasta punkten"; kommentar till Matt 9:18-26)

Gamle Wilhelm (Carlsson i Horshaga/Hagafors) kom en gång i diskussion med en annan äldre man om religiösa ting. "Jag förstår mej inte på dej", sa Wilhelm till den andre. "Jag tycker inte, att du är riktigt stadig, eller vad jag ska säga. Först var du med i Alliansmissionen, sen gick du över till baptisterna, och nu hör jag, att du blivit pingstvän." "Ja, ser du", sa den andre, som förresten var en mycket talför man, "det är så Wille, att en utvecklas med åren, förstår du. Du vet väl, att det heter Närmare Gud till dig. En ska komma närmare och närmare - det är det som är meningen." "Ja, jag", sa Wilhelm, "jag kom till Korset, och sen kom jag inte längre." (Sven Thunander "I backspegeln" s 36)

Det berättades om hur Inga-Lisa på Rönabben öppnade sin stuga för en kolportör, som kom vandrande genom bygden vintern 1843. ... I ålderns höst fick gumman en hemsk sjukdom i sin mun. Tungan frättes bort av kräfta. ... Hon dog i svåra plågor, den gamla, men de som sågo henne dö, mindes det sedan i alla sina dagar. Tala kunde hon inte då, men hennes ögon lyste som ljuslågor, och hon grep med händerna efter en gestalt, som bara hon såg. (Harry Sjöman "Det brann en eld" s 57-60)

I (Barnarps kyrkas) gamla klockstapel fanns två klockor. . . . Den mindre av klockorna omstöptes 1690 till ungefär dubbel storlek. . . . Denna omstöpta klocka (mellanklockan), vars ursprungliga ålder är okänd, har följande texter på sidorna i översättning från latinet: " . . . Jag är en klocka vigd till Gud Fåfängligt aldrig är mitt bud. När jag röres, lyssnen alla. Er till glädje vill jag kalla." (Lars Ahlberg "Barnarps kyrkas historia med några utblickar bakåt kring kristningsprocessen" s 23)

Under 1100-talet blomstrade en högt stående järnsmideskonst i Finnveden, som bl. a. tog sig i uttryck i förnämliga kyrkosmiden. Till vår tid har bevarats kyrkkistor med dekorationer i plattsmitt järn, med motiv av livets och kunskapens träd, samt bilder ur S:t Egidius och S.t Hubertus helgonlegender och från sagan om Karl den Store. Sådana kistor finns vid Rydaholms, Ryssby och Voxtorps kyrkor. Alla dessa motiv har inspirerats av fransk konst, något som för tankarna till Nydala kloster, som anlades vid sjön Rusken 1143. ... Smidda järnbeslag på gotländska kyrkdörrar har liknande motiv, som vad som finns i ett litet område i Frankrike. Motivgruppen har sitt ursprung i cisterciensernas ursprungskloster Clairvaux. Därifrån spred den sig genom Nydala kloster till dess dotterkloster Roma på Gotland, allt enligt L Karlsson. (John Gustavsson "Tidig järnutvinning i Finnveden" s 48)


Att fortsätta med ('nationerna'):

De närmaste åren efter år 2000 - ca 2000

Sedan länge har man vetat, och kunnat mäta, att kvinnor i huden har mycket känsligare beröringssinnne än män. Redan i boken "Brain Sex" av Moir & Jessel (1992), påpekades att beröringssinnet hos vuxna kvinnor är vida känsligare än hos vuxna män. Skillnaderna anges vara så stora att normalfördelningskurvorna för män respektive kvinnor inte ens kommer i närheten av varandra! ... Nyligen (hösten 2005) letade jag på nätet efter nya forskningsrön om hjärnan och gender. ... Jag fann en studie från år 2004 om beröringssinnet hos nyfödda barn. Fingertopparna hos nyfödda flickor var häpnadsväckande känsliga, jämfört med gossebarns. Normalfördelnings-kurvorna var väl skilda från varandra. Resultaten var precis som i studien över vuxna individers fingertoppskänslighet beskriven redan före år 1992. Kurvorna hade ingen överlappning, till skillnad från de allra flesta egenskaper som mäts. De nyfödda var 1-2 dygn gamla och kunde omöjligen redan ha präglats av samhällets värderingar. (Annica Dahlström "Könet sitter i hjärnan" s 105)

Korsets trä blir ett Livets träd; porten till Paradiset slås upp, människan kan vandra in i trädgården och äta sig till liv. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 401 i kommentar till Apg 24)

Poängen med (kunskaps)trädet är ... vem som ska definiera tillvarons gränser och avgöra vad som är gott och vad som är ont. Erkänner människan Gud såsom Gud kommer hon att ta emot hans definitioner och låta honom prägla tillvaron. ... Trädet står som ett uttryck för det nödvändiga, helt ofrånkomliga val som följer med att vara människa. Vi måste säga ja till Skaparen och hans värld eller försöka avsätta honom och ta över världen. Det finns inga alternativ eller flyktvägar, inga frizoner eller neutralitetsdoktriner. (Stefan Gustavsson ”Gör som Gud – bli människa” s 48-49)

Mina frusna händer vilar varmare när jag ser dig. Och tveklöst samlar du all min längtan, allt mitt brus, i ditt hjärta. I ett självklart ögonblick förstår jag att det här är riktningen. Du är Ordet. Till dig är jag på väg. Du låter mina rörelser komma nära dig. Du visar inte bort dem. Visar inte bort mig. Allt som rör sig inom mig får röra vid dig. (Lena Bergström "Mitt sanna namn" s 50-51)

Att som människa vara en ”ny skapelse” är att återvända till ursituationen, att konkret få gudslikheten återställd. Det gudomliga liv som för människan var skapelsens mening finns inom räckhåll i denna gemenskap som i sig är en plats där evigheten bryter in i tiden. (Torsten Kälvemark ”Liturgin och vår eviga väntan” s 46)

Man kan komma till Jesus av olika skäl. Man kanske tycker att hans etiska principer har något att säga. Eller också är Jesus en gestalt som hör till de stora högtiderna, ungefär som tomten hör till jul. Man behöver inte tro på honom, men han skapar en viss stämning och tillhör traditionerna. Eller också gör man som Petrus säger (i 1 Pet 2:4-10). Man kommer till Jesus för att bygga sitt liv på honom. ... Att komma till Jesus är inget krav utan en möjlighet. Resten gör Jesus. Det enda du behöver göra är att ”komma till Jesus”. Han gör dig till ”en levande sten i ett andligt husbygge”. Ända sedan de första kristnas tid har dopet varit det konkreta uttrycket för den inställningen, och än i dag utgör dopet en väg in i den kristna församlingen. Under alla omständigheter hör dopet till början av det kristna livet. Enligt Petrus räddar dopet människan därför att det är en bön till Jesus om hjälp att leva sitt liv rätt (1 Pet 3:21). Dopet förenar människan med Jesus och har därför kraft. Dopet ger också en ny gemenskap med alla andra som tillhör Jesus, på ett liknande sätt som två människor som gifter sig får en gemensam släkt. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 127)

En lekman läser episteln (dock inte ur evangelieboken, som får beröras endast av präst och diakon). Under läsningen beröks altarrummet, ikonostasen, prästen, kören och folket. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 75; Den gudomliga liturgin i den ortodoxa kyrkan)

Omloppet kring Kaba (i samband med vallfarten till Mekka) med den inmurade svarta stenen består av sju varv motsols och brukar utföras tre gånger. Varje pilgrim försöker komma åt att vidröra stenen. Omloppet anses vara instiftat av Abraham, som byggde Kaba tillsammans med sin son Ismael. Efter omloppet skall pilgrimen förrätta bön vid Abrahams sten ett stycke därifrån och dricka ur Zamzam-källan, som räddade livet på Hagars son Ismael, då han höll på att förgås av törst. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 130)

Judendomen har en annan syn på de heliga platserna än muslimer och kristna. Detta hänger samman med att hela landet är heligt för juden. Detta gäller inte för kristna och muslimer, som vördar endast de platser, där märkliga religiösa händelser har inträffat. När juden vördar en särskild plats, t ex västra tempelmuren i Jerusalem, sker det främst med hänsyn till vad denna plats representerar i den judiska historien. Allra heligast är tempelplatsen, som inte får beträdas av judar, eftersom de ovetande kan komma att beträda platsen för Det Allraheligaste i templet, som är förbjuden mark. Juden håller också vissa gravar heliga såsom Davids grav på Sionsberget, Rakels grav vid Betlehem, Josefs grav i Sikem, patriarkgravarna i Hebron och vissa lokala rabbingravar. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 176)

Yad (hand) är en pekpinne som används (vid läsning i synagogan) för att den heliga texten inte får vidröras. Den ska också rikta läsarens uppmärksamhet på rätt ord och bidra till ett klart och exakt uttal. ("Jerusalem & Heliga landet" s 20)


ca 2000 - ca 1950

Jag kommer att tänka på den underbara texten i Johannesevangeliet, där Maria står utanför graven och söker sin Herre. Hon träffar en man, som hon tror är vaktmästare. Han frågar: Varför gråter du, kvinna? ... "Maria", säger mannen. "Mästare", svarar Maria, som nu förstår att hon talar med Jesus. ... "Varför gråter du, kvinna?" frågar Jesus. Det är ett opersonligt tilltal. Maria förstår inte vem det är. Men så, när Jesus uttalar hennes namn: Maria! Då sker mötet, igenkännandet. (Helle Klein "Fundamentalister och fågelskådare" s 20-21)

Rabbinerna berättar att faraos dotter led av spetälska, vilket är skälet till att hon hade kommit till floden för att bada. Men så snart som hon rörde korgen, i vilken Mose låg, botades hon. Så hon förbarmade sig över babyn och tog honom till sin fars hus. (Michael E. Williams ”Exodus-Joshua” s 33; Exodus Rabbah 1.23)

Jesus säger till (Maria): "Rör inte vid mig (Vulgata: "Noli me tangere"). ... Många tolkningar har framförts, bl a denna bokstavliga tolkning: Jesu lärjungar får inte vidröra honom i kroppslig mening, innan han farit upp till sin Fader, men väl därefter (Jfr v 27). (Nils Tägt "PREDIKA ORDET! Andra årgångens evangelietexter. Advent-Pingst." s 161)

Rabbouni! Ett arameiskt tilltalsord som betyder min Herre. Genom sin längd får det en något starkare relief än det enkla ”rabbi”, som evangelisten använder på alla andra ställen. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 466)

Den nya skapelsen är ett botande och helande av den gamla skapelsens skada. Men det som sker är mer än ett återvändande till utgångsläget. Med Jesus Kristus har det kommit något radikalt nytt som syftar mot fulländningen, när han kommer i härlighet. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 71)

Det kristna hoppet om himlen räknar inte bara med en återkomst till Edens lustgård, det gäller en ny skapelse med ett ännu djupare förhållande till Gud och till varandra. (Bruce Nicholls "Alla tror vi någonting" s 35, författaren född år 1928? i Te Kuiti söder om Auckland på Nordön i Nya Zeeland)

Forna tiders judar ansåg att ett lik var orent och oberörbart. (Patrick Goodland "Dödsupplevelsen" s 277; författaren född år 1929)

Jag minns ett tillfälle då en kvinna sökte mig för ett samtal. Hon var inne i en mycket djup depression och jag kände ganska snart att jag inte kunde nå in till henne med några ord. I den hjälplösa tystnad som för en stund uppstod mellan oss, vände jag mig omedvetet till Herren. Jag vet själv inte riktigt hur länge jag på detta sätt bad i min ande, men när jag skulle återuppta samtalet, märkte jag att också min syster var i bön. Den relation som vi haft till varandra i början av vårt samtal hade övergått i någonting annat, där vi båda var tillsammans med Herren. Vi förblev i bön länge än och när vi slutligen skildes åt kunde jag tydligt se att det hänt något med henne. Det fanns ett nytt ljus i blicken och en vila i själen. Hon hade vidrört Herren själv och kraft hade gått ut från honom. Jag förstod också att min egen hjälplöshet hade fört mig in i ett beroende till Herren som blev ett stöd för henne att ta emot ett helande genom Anden. Denna erfarenhet lärde mig något som jag tidigare inte sett så klart, nämligen vad det är att söka Herren i "ande och sanning" för en annan människa. Det är på den grunden som vi alla kan betjäna varandra. Det kan ske under så enkla former, som att jag "bara" lyssnar under bön till vad min broder eller seyster bär på sitt hjärta. Hjälpen består inte alltid i att vi försöker reda ut någonting utan däri att jag får vara ett stöd för den andre att lämna problemet vidare till Herren. Det är när vi tillsammans sö,ker Herren, som vi kan ge något till varandra. (Sven Nilsson "Andlig friskvård" s 16)

Efter uppståndelsen och himmelsfärden skulle lärjungarna få glädja sig över en personlig gemenskap med Jesus Kristus. ... När Jesus kom i världen och när han vände åter till sin Fader var detta ett led i Faderns plan, när det gällde att fördjupa vår gemenskap med honom själv. ... (Lärjungarna) skall få erfara, att i gemenskap med Jesus Kristus får de äga frid och glädje och seger mitt under besvärligheter och svårigheter. Jesus frälsar oss inte undan bedrövelse, men han frälsar oss i den. Han ger oss kraft att segra trots bedrövelse och svårigheter. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 162)

Se, han kommer, såsom fordom. Tyst förbidar jag hans ankomst, långt från stadens mänskovimmel, ensam under rymdens bågar. Jag skall röra vid hans klädnad – känna evighetens kraftström – vända åter hem, befriad, uppfylld av en hemlig glädje. ... Fåglarna tystnade. Morgonvinden höll andan och havets öga stod blickstilla i förundran. Genom pinjerna vid gravöppningen gick en stilla skälvning och i törnsnåret på sluttningen sprang en röd blomma ut. O, grynings glädje, o, kärleksmöte mellan tiden och evigheten mellan Gud och människan Maria - - - Rabuni. (Ingegerd Ahlin "Med nya ögon" s 12,22)

Denna berättelse om den tappade yxan (2 Kung 6:1-7) har lärt oss ... att om du har förlorat det som en gång var kraften i ditt liv, kan Herren ge dig detta tillbaka genom ett ”stycke trä”. Det är genom det välsignade korset. ”Tag det”, det är predikan. ”Då räckte han ut sin hand och tog det.” Det är det personliga tillägnandet. Räck ut din hand, din troshand nu. Tag emot vad korset ger! (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 112)

Hur många gånger har jag inte sett en sopare eller även en annan lågkast undvika att röra vid min hand då de skulle lämna mig något eller taga emot något från mig. Detta därför att de är vana vid, att andra människor inte vill vidröra dem eller tillåta en lågkast att röra vid den som anses stå högre. Demonstrativt brukar jag då räcka fram handen och uppmana dem att lägga slanten för medicinen eller vad det nu är i min hand för att visa att för mig är de inte ovidrörbara. (Elin V. Anderson "Något om Indiens ovidrörbara" s 52; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1953)

Imperiets flickor må aldrig så mycket ha dominerat de "riktiga" damgrenarna, där spänst och snabbhet kom i förgrunden. Ingen av dem var (de olympiska) spelens (i Helsingfors 1952) verkliga drottning. När Aleksandra Chudina trädde in, ryskan som i fjol (1951) i en tidningsomröstning nämndes som en av världens fem skickligaste i sport, manlig som kvinnlig, motor- och hästsport inbegripen, då syntes alla små. Den väldiga Rysslands mästarinna i basket- och volleyboll hade här i Helsingfors inte turen med sig. Hon fick nöja sig med silvermedaljer i längdhopp (614) och spjut (50,01) samt brons i höjdhopp (163), men hon efterlämnade minnet av den som behärskar stybben. Hennes hållning var en drottnings, hon hade mycket av "noli me tanger" (rör mig icke), hon var van att härska och dominera. Man såg henne aldrig växla ett ord med konkurrenter, knappast ens landsmaninnor, hon satt för sig själv på sin bänk och inväntade hopp- eller kasttur. Vid prisutdelningarna tryckte hon de andra medaljflickornas händer och gick sedan sin väg: stolt, vacker, välvårdad, oåtkomlig. Hon kunde och hade allt - kanske utom charm. (Sven Lindhagen "Mina 13 olympiader" s 260-261)


ca 1950 - ca 1900

Bara en enda gång hade (Knut) trotsat det blinda ödet, men då gick det också på tok för honom. Det var i fjol höst. Medan han viljelöst irrade omkring, fick han syn på ett alldeles särskilt stiligt, guldgult päron. Den förbjudna frukten hade ramlat ner och låg dold bakom en bänk. Om ödet förde honom dit, så skulle han ta den. Men i samma ögonblick fick han en kraftig knuff åt motsatta hållet, och just då ringde det, så han kunde räkna ut, att den rasten skulle han inte hinna dit, där päronet låg. I strid mot alla förutsättningar ändrade han kurs. Han lutade sig ner och tog päronet, och i nästan samma ögonblick högg "gårdvaren", den mycket nitiske lektor Petersen, honom i nacken. "Just det ja", hördes lektorns röst med en tydlig underton av triumf. Han tyckte om att gripa en syndare på bar gärning. Det hjälpte inte att undskylla sig med att man bara hade tagit päronet för att lämna in det. Det var nämligen strängt förbjudet att alls röra frukten. (Niels Meyn "Spökslottet" s 14)

För att vi skola få uppleva Kristi hjälp, måste vi liksom den sjuka kvinnan, som vi läsa om i evangelierna, röra vid Honom med trons och bönens hand. Då skola vi såsom hon få erfara, att kraft går ut ifrån Honom ännu idag. (Aron Andersson "Då Herren griper in" s 110)

Det har skett runt omkring vår jord, varhelst människan rest sig över det råa naturstadiet, över djurens ståndpunkt, att hon med bävan förnummit något av det heliga - hon har liksom sträckt sig efter den Heliges mantelfåll. Människan kan icke förbli människa utan att tillbedja den himmelska makt, som rest henne upp ur stoftet och satt sitt märke på hennes panna. (Yngve Brilioth "Upptäckten av det heliga" s 63; tal vid återinvigning av Gnosjö kyrka den 29 september 1939)

En morgon, medan det städades i hennes rum, satt Aina i salongen och läste (Tomas a Kempis' Kristi efterföljelse). ... " ... Den som håller sig till de skapade tingen faller med dem", läste hon; "den som fattar Jesum, står fast evinnerligen ... Håll dig till Jesum i liv och död och befall dig i hans trofasthet, som allena kan hjälpa, då allt annat sviker." (Elisabeth Beskow "Tre människor" s 58)

(Skogsarbetaredottern Maria, kallad Jungfru Maria därför, att hon icke kunnat locka någon yngling) var en av Herren benådad och utvald kvinna, hon var helig, ingen fick röra vid henne, nej, inte vid hennes kjortelfåll ens. (Vilhelm Moberg "Jungfru Maria" s 56-57)

Jag (Barbro) flyttar min blick till kyrkan. Tornets resning lyfter min blick. Överst står det gyllne korset och pekar ännu högre upp. Och där finner jag svaret. ... Från korset måste min tanke taga språnget till högre flykt, om den skall få luft under vingarna och kunna höja sig i stället för att falla ned och krossas. ... Jag vill födas på nytt. Men hur sker det? Vem skall göra det ... Jag ser mot korset överst på tornspiran. Han dog på korset, världens Frälsare, Guds Lamm, som borttager världens synder. Också mina! Han for upp i himmeln. ... Jag ser och ser ... på korset och dit det pekar. I ordlös aning börjar jag fatta något outsägligt. Är det nya födelsens under? ... Jesus Kristus, Guds Son, jag böjer mina knän för dig och sträcker mina händer efter dig. Vill du, så kan du göra något också till och med av mig. Förbarma dig! (Elisabeth Beskow "Ols Barbro" s 42-43)

När vi for hem från auktionerna, satt morfar alltid med de inropade råttfällorna i knät. Han granskade dem ömt och log med kännarmin åt alla sinnrika varianter. Han nickade igenkännande åt finesser av klassiskt kända råttfällemakare som gått ur tiden och inte skapade några verk längre. Alla dessa osignerade mästare, vilkas skapelser dock talade sitt eget språk. "Där har vi en tidig Brundinare", brukade han ropa, "och där en sen Ringholmare!" ... Högst i råttfällebranschen stod den klassiske Hislund, som med intuition och fantasi så levt sig in i råttornas och mössens liv att de fällor som han skapade stod som ouppnådda mästerverk i hela Småland. En Hislundsfälla kunde locka en mus mer än himmelriket en nyfrälst. Det fanns ett åtråvärt sug i dem, som erinrade om en modern dammsugares hela potens. Det påstods att mössen fortsatte att rinna in i hans fällor långt sedan betet slukats av dem som kom först. ... Tyvärr blev Hislund galen med tiden som många stora genier och fällor från hans vansinnesperiod stod lägre i kurs men köptes flitigt för namnets skull. Hans största fällor under sjukdomstiden blev felkonstruerade och lockade till och med in kattor, som i förtvivlans raseri pressade sig in i fällorna. Det smällde också till om gillrarnas fingrar och gav blodvite och förlorade naglar, så att länsstyrelsen i både Växjö och Jönköping måste varna för dem. Själva landshövdingskan i Växjö hade en gång fastnat i en Hislundsfälla, påstod man, och gick med kartnagel och grämelse genom livet. Morfar hade elva Hislundsfällor i sina samlingar och vi var strängt förbjudna att röra dem. (Bengt Ek "Råttfällorna" s 177-178; Ramkvillabygden efter första världskriget)

När Esaias Ekedahl (år 1911) blev domprost i Växjö, var han 55 år gammal. Han var en man för sig, både som lärare och präst. Han gick gärna, om det så gällde ensam, mot strömmen. . . . Han var den ende av prästerna, som bar handkläde. I sakristian i domkyrkan fanns alltid en hög "prästnäsdukar". När domprosten skulle predika, svepte han handklädet omkring handboken med manuskriptet. Det var som om han icke ville röra vid de heliga böckerna med bara händerna. När han kom upp i predikstolen, vecklades handklädet upp och fick under predikan hänga över predikstolskanten. (Josef Wahlgren "Herdar och lärare" s 334)

"Rör icke vid mig, ty jag har ännu icke uppfarit till min Fader", sade den uppståndne till Maria. Det fattades honom ännu något, innan han kunde giva det mättande fruktlivet åt ett trånande hjärta. Det fattades tronbestigning vid Faderns högra sida, innan denna djupa ande- och blodsgemenskap kunde komma till stånd: Fader, du i mig och jag i dig och de i oss (Joh 17:21). ... (Apostlarna) satte den uppståndne och himlafarne i själva förgrunden. ... Först då (kors-Kristus) står som den levande på härlighetens middagshöjd, kan han sätta livets nyckel i ditt dödslås. (N.P. Wetterlund "Andens lag I" s 176,178,184)


ca 1900 - ca 1800

"Jag önskade ha ett fruktträd (av alla fruktträd i den nyanlagda trädgården)", (sade den lilla flickan), "hvars äpplen jag vill gifva åt Gud, då den tiden komme, att det begynte bära frukt." Hon erhöll sin moders tillåtelse att utse sig ett träd, som hon fick för nämnda ändamål. Hon valde det vackraste, lade sin hand på stammen och sade: "Träd, från detta nu tillhör du Gud." I år har trädet burit frukt för första gången, och de penningar, som för frukten erhållits, är det som här äro närslutna." Så talar denna flicka ännu, fastän hon är död. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 14-15; nr 2 den 11 januari 1894; artikelrubrik: Fruktträdet, som var Guds)

"Eurydike", (sade Marie-Louise), "du har ett så vackert krucifix över din soffa - jag ville så gärna se på det - nu - ha det hos mig - här på sängen - se det - röra vid Hans fötter - bara röra lätt vi Hans fötter - vid Jesu fötter. ... Marie-Louise hade plötsligt rest sig med sina ögon hängande vid den korsfästes bild, och genom rummet, genom rymderna, till den Eviges hjärta trängde hennes jublande trosvissa röst: "Herre! Jag släpper Dig icke, med mindre Du välsignar mig!" (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 176-177,194)

Första gången (omkring år 1880 då Michelsen) var (i Selembanga), förde de honom till en gammal blind gubbes boning; denne åtnjöt bland sina landsmän ett stort anseende. Då nu missionären föreställdes honom såsom "gudsmannen", utropade den gamle: "O, är detta gudsmannen? Låt mig röra vid honom." Då han nu fick lägga sina darrande händer på Kristi tjänare, syntes en outsäglig glädje uppfylla honom. (G. Kurze "Evangelii seger bland människoätarne på Tongoa" s 28-29)

"Näst efter syndafallet, som var den största händelse i urhistorien", (sade Medenberg till Göran), "finnes ingen större, än återställelsen till himmel, vilket Kristus verkar i vår öcken, då vi erkänna oss vara vad vi i bottnen äro." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 428)

(Fadren i Törnrosakademien sade:) "I det, som är en ren Guds gåva, har ingen någon förtjänst. Och i det är ock ingen utmärkelse; ty vi hava den alla, alla: blott vi vilja. Gud står färdig och bjuder den åt oss samtlige på jorden i varje ögonblick. Han vill, att ingen enda, ej den minsta ibland oss, går förlorad. Så låtom oss då alla gå till Guds fot. Ty huru kan någon vilja låta bliva, att frälsas?" (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 507)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Jesus är wäl, i anseende till förwärfwandet (av saligheten) och tillredandet (af bröllopet), alla menniskors Frälsare, men icke i anseende till tillämpningen deraf och delaktigheten deruti, utan i det afseendet är han allena och besynnerligast deras som tro. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 226 i kommentar till Matt 22:1)

Det återstår ännu i denna betraktelsen (om Jesu rättfärdiggörelse inför Guds domstol) att göra tillämpning häraf på oss sjelfwa, hwarwid strax förekommer denna fråga: om alla menniskor blefwo rättfärdiggjorda med Christo, när han blef rättfärdiggjord i deras ställe? Att alldeles och twärtaf neka härtill, wore att beröfwa oss menniskor en stor tröst, och det wore jemwäl stridande emot Guds ord, som uttryckligen lärer det. Men åter så bejaka denna fråga, att deraf skulle dragas den följd, som skulle numera ingen rättfärdiggörelse för menniskan wara nödig, sedan hon en gång i och med Christo är rättfärdiggjord, det strider jemwäl emot Guds ord, och lägger grund till en köttslig säkerhet. Här fordras alltså warsamhet att så hålla den rätta medelwägen, att sanningen på någondera sidan icke lider men. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 97 i kommentar till Luk 18:31)

Jesus säger uttryckligen, att han inte vill kasta bort den, som kommer till honom, även om han kommer bävande och långsamt, i svaghet och tvivel. Griper han om Kristus såsom sitt räddningsankare, då är han räddad. ... För övrigt beror inte detta ”att gripa om” Kristus, som så nära sammanhänger med att komma till honom, på trons svaghet eller styrka. ... För att bli frälst är det tillräckligt att röra vid hans mantel. (Erik Pontoppidan "Trosspegel" s 53)

Det var den sista oktober (1632). Naumburgs borgare stodo på murarna och spejade åt vägen som gick norrut till Erfurt. Se, där kommo de! Där kom den svenska hären! Där red Gustav Adolf, protestanternas hjälpare och befriare. I allas hjärtan vällde där fram en omätlig glädje. Nu voro de räddade! Nu behövde de ej längre frukta de grymma mördarskarorna! Var konungen red fram genom staden, knäböjde skaror vid hans väg. "Hell Gideon!" ropade de. "Hell vår Gideon, som förlossar oss ur vår livsnöd!" Och många trängde sig fram, för att få vidröra hans kläder och kyssa dem. Strax efter konungen red hans hovpredikant, doktor Fabricius. Konungen vände sig mot honom och sade: "Det är en glädje, en ljuv tillfredsställelse, att se sig sålunda omfattad av folkets kärlek, men mången gång inger den mig dystra farhågor, emedan den är alltför överdriven. Ack, måhända skall Gud snart straffa både deras avgudiska dårskap och mig som är föremålet därför, i det han visar att jag ej är annat än en svag och dödlig människa. (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf - Hans liv och bragder" s 116)

(Calvin) föreställer sig himmelen, vari Kristi kropp efter himmelsfärden befinner sig, såsom ett bestämt avgränsat rum bortom den jordiska sfären. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 243)

"Gud har alltid haft sina egna, som älskat honom äfven under de mörkaste tider", (sade min mor). "Frön huru mönga klosterceller hafva ej fromma hjärtan blickat upp till honom! Det fordras mycken undervisning af den Helige Ande och mönga strider för att blifva en Luther; men jag tror, att det blott fordras att vidröra föllen af Kristi klädnad för att blifva en kristen." ... Pö min mors särskilda begäran sjöngo Eva och Fritz en latinsk uppstöndelsepsalm frön den gamla tiden (författad av Adam af S:t Viktor pö 1100-talet): " ... Lifvet öfver döden rör, Mänskosläktet öterför, Hvad det saknat tusen ör: Paradisets sälla dar, Och keruben för enhvar Öppnar vägen fri och klar; Löftet i fullbordan gör; Svärdet nu försvunnit har." (Elizabeth Charles "Familjen Schönberg-Cotta - Skildringar ur Luthers och hans samtidas lif" s 403,406-407; Elses berättelse ör 1523)

På långfredagen 1519 slog (spanjoren Hernan) Cortés upp ett läger i hamnen vid San Juan de Ulloa, där han grundlade en koloni. ... Den aztekiska religionen ... visar några likheter med kristendomen. Den innehöll sagorna om Eva och ormen, syndafloden och Babels torn. (Joakim G. Leithäuser "Mot nya världar" s 156-158; Conquistadorerna)

Bland de helgon som (under senmedeltiden) fick sitt kultiska genombrott märktes Anna, Marias moder, som kom att dyrkas i synnerhet i Linköpings och Strängnäs stift. Birgittinerna torde ha bidragit till Anna-kultens uppblossande, men denna sammanhängde också med att Maria nu blivit för hög att nalkas. Åtskilliga madonnabilder gjordes om till Anna-bilder. Bakom den utvidgade helgonkulten och Anna-kulten låg en förskjutning i hela fromhetslivet och en allt starkare känsla av avstånd mellan Gud och människa. Gud blev för många senmedeltida människor den dolde guden. (Berndt Gustafsson ”Kyrkan och klosterväsendet under högmedeltiden” s 133)

Vid sjön Stråken, en bygd ett par mil nordväst om Växjö förekom ännu (i början av 1100-talet) dyrkan av modergudinnan. ... Vid de stora kultfesterna på våren och hösten hämtades Anas vagn som stått uppställd i en s k helig lund. ... Det är vid detta tillfälle som årets gröda skall välsignas. ... Modergudinnan är klädd i vackra kläder i olika färger. ... Festen i byn pågår efter mörkrets inbrott. ... På detta sätt framförde byborna inom denna del av Värend sedan århundraden sina hälsningar till Moder Jord. Ingen levande fick vidröra gudinnan. De trälar som betjänade henne under dessa ceremonidagar dödades efter ceremoniernas avslutning. (Ingvar Parmestål "Modergudinnan Ana även kallad Moder Jord" s 9-11)

Pelagius var en brittisk munk, som i början på 400-talet kom till Rom. ... Han hävdade att människan ägde fri vilja att välja mellan gott och ont, liksom Adam före syndafallet. Att Adam valde det onda skadade bara honom själv. Arvsynden ansåg Pelagius som motsägelse, då synd förutsätter en fri vilja. Det var genom Guds nåd som människan fått fri vilja och som Kristus hade uppenbarat Guds lagar och genom sitt föredöme visat att människan kunde leva ett syndfritt liv. Genom dopet fick hon syndernas förlåtelse, men sen måste hon i lydnad mot Gud visa, att hon förtjänade det eviga livets belöning, ansåg Pelagius. (De kristna s 203; David F. Wright: Donatister och pelagianer)

Hos Pelagius får viljans frihet en långt vidsträcktare innebörd än i den tidigare traditionen. ... Människan har möjlighet och frihet att avgöra sig för det goda. ... Tanken, att synden skulle avse själva människans sinnelag eller hennes natur, avvisar Pelagius. ... Synden består endast i vad människan gör, kan därför ej vara nedärvd eller hänga samman med naturen. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 113-114)


Att avrunda med:

Ibland är jag så trött på ord, både de jag själv använder och de som möter mig och sköljer över mig från alla håll. Då kan det hända att jag söker upp ett träd och lutar mig mot det en stund. Eller låter handflatan vila mot barken och lyssnar med hela kroppen till ett språk som är mer än ord, före orden, efter orden, under orden. Det finns en tid som träden mäter ut, och den är rymligare än min vardag. Om man ställer sig nära ett träd kan det hända att man börjar andas lugnare. På gamla kurorter förr i tiden var det viktigt att det fanns en skog att gå i: inte bara för att luften var bättre att andas där, utan för att där, under träden, rådde en annan rytm. Ett enda träd kan vara som en kurort för den som verkligen behöver det. (Ylva Eggehorn "De självklara träden" s 38-39)

Du som vandrar naken genom världen: Bepansra dig inte, men sök skydd! ... Skryt inte med din nakenhet och blygs inte. Avslöja inte allt du vet om andras nakenhet under tjocka kläder. Nöj dig med din stora hemlighet: Att hud kan röra vid hud och en människa kan röra vid Gud. (Liselotte J Andersson "Skatter dolda i mörkret" s 73-74; Till de hudlösa)

I all kärlek finns en doft från Paradiset: löftet om närheten till allt, också till Gud, utan fruktan. (Ylva Eggehorn ”En lovsång till kärleken” s 27)

Han bar svart plommonstop och likvita handskar och såg på oss med guldgrönskimrande ögon ... Plötsligt hände det oväntade – han började röra sig sömngångaraktigt som en staty, som fått liv ... Den mustaschprydda gestalten följde med blicken nattfjärilarna och den växande folkhopen ... Med böljande gester visade han alla åldrar vad han tänkte, ackompanjerad av Chopins musik ... sorgset dröjande vid minnet av de maktlösa i historien och deras vackra dröm om ett mänskovärdigt liv ... Från scenen (en stenbänk) steg han ned i ultrarapid och närmade sig våra leenden overkligt långsamt ... men en osynlig ramp tvingade honom att vända och han återtog sin plats framför ridån av grönska ... Däruppe på stenbänken under de väldiga slottsträden vinkade han sedan farväl (musiken drog också bort) ... Gripna till tårar av denna oförklarligt sköna syn stod vi likt barn länge fastnaglade vid marken ... drömmande om att ännu en gång få uppleva närheten till Det outsägliga, kanske rentav röra vid det ... så som blott barnet vågar – för att inte bli kvar i drömmen när det vita i mörkret signalerat: ”Hit men inte längre!” (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 26; Mästaren i Tuilerieträdgården)

Finns det något att tillägga till alla böcker som skrivits om (Jesus Kristus), alla sånger som sjungits till honom, alla teologier som formulerats omkring honom, alla institutioner och företag som lånat hans namn? ... Han agiterar inte. Han erbjuder inga nya, stegrade upplevelser. Han bara är – som en blomma på restaurangbordet, mitt i röken och samtalen. ... Alldeles intill dig står en som söker dig. En som ser dig. Känner dig. Och som inte vill ha makt över dig, utan vill öppna ett samtal. ... Att röra vid den Gåtfulle, som går förbi därutanför, om det så bara vore med en skygg och sökande blick, är en genombrytning av den autistiska isoleringen till en värld, som väntar på att göra mig delaktig av livet. (Ylva Eggehorn ”Språk för en vuxen tro” s 27-29)

Räck ut din hand och rör vid Jesus i tro, och du ska se att mellan dej och allmaktens Gud det byggs en bro. (Birgitta Yavari ”För kärleks skull”)

Den dyre Frälsaren är död för allt hwad menniska heter, för ”hela werlden”, för alla menniskobarn, onda och goda utan åtskilnad. ... Alla menniskors syndaskuld blef då afplanad, (så) att ingen för denna skuld fördömes, utan hwar och en står nu sitt eget prof wid det nya profträdet Christus. ... Du kan hwarje stund få det ewiga lifwet för intet. (Carl Olof Rosenius ”Pietisten augusti 1853” s 116-117)

Gud måtte nu ställa hwar och en menniska på sitt eget prof, wid det nya prof-trädet, Christus; ty nu skall ewigt lif eller ewig död icke bero af delaktighet i Adams skuld (hwilken med hela slägtets synd är af Guds Lam borttagen), utan af hwar och ens förhållande till Christus, af tron eller otron. (Carl Olof Rosenius ”Nytt och Gammalt från Nådens Rike” Fjerde Årgången s 11)


Sångarna:

Hjelp fördenskull, Jesu Christe! Med din Andas milda nåd, Att det lif, som Adam miste, Då han följde satans råd, Alltid må i mig förnyas, Styrkas och förökas så, Att jag lifsens väg kan gå. (Spegel: Psalm 111:5)

Du Fadrens värf fullbordat har Och till din Faders boning far, Men är osynlig hos oss qvar, När skyn dig från vår åsyn tar. (JO Wallin: Psalm 114:2; jfr Psalmer och Sånger 522:2)

Jag vet ett vatten, friskt och klart; Var afton kan jag höra Det sorla djupt och underbart, När andra ljud ej störa. Jag kunde nå det med min hand, Men törstar än vid källans rand. (E Liedgren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 267:2; jfr Psalmer och Sånger 559:2)

Ljuvligt jag minnes den hoppfulla stunden, då han för mig bröt förgängelsens band, och då ej mer i förnedringen bunden Jesus for upp till sin härlighets land. (E Sandblom: Kristen Lovsång 1954 nr 146:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Jesus är vinrankan, kunskapens träd (Grekiska GT: trået av det att veta/'ha kunskap om'). I ett återställelseperspektiv ser vi hur det gamla dödliga trädet nu byts ut mot ett träd som ger liv. Mariam, vars typ (förebild) i GT är den spetälska Mariam (se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 20:17b-18), måste vänta med att röra vid Jesus intill dess att Han uppifrån har utgjutit Anden. Det är varken den Korsfäste eller den Uppståndne, som ger helig Ande och evigt liv, utan den förhärligade Jesus Kristus, Guds Son.

När Jesus kommer till lärjungarna (Joh 20:19,26) sägs det att Han "stod in i mitten". Jämför med kunskapsträdet, som stod en mitt av paradiset (1 Mos 3:3). Den första gången ordet “haptomai” (röra) används i GT är i 1 Mos 3:3. Den första (och enda gången) ordet används i Johannes evangelium är här i Joh 20:16. Inte heller förekommer det i Uppenbarelseboken. Att uttrycket här står i presens imperativ ("mê haptou", vilket också skulle kunna översättas "ha ej ständig beröring"; jfr samma form och motsvarande möjliga betydelse i Joh 10:37, där man inte gärna kan tänka sig betydelsen "sluta upp med att tro"; jfr Leon Morris "The Gospel according to John" s 470) kan ses i ljuset av t.ex. Matt 28:9, där Mariam 'får makt över'/griper Jesu fötter.

Också Lots hustru är en typ (förebild) till Mariam. Lots hustru vände sig först bort från det levande Sodom men såg sig sedan tillbaka mot det döda Sodom. I ett återställelseperspektiv ser vi hur Mariam först vänder tillbaka från sin Herres minnesgrav men sedan åter vänder tillbaka till sin levande Herre.

I synoptikerna kallas Jesus en gång Rabbuni – en förstärkt form av Rabbi – och vid detta tillfälle av en blind man som såg upp. I Johannes' evangelium kallas Jesus sju gånger Rabbi, och då av män. En gång – den åttonde gången efter sju gånger med Rabbi – kallas Han Rabbuni och nu av en kvinna, Mariam. Lägg märke till att Mariam är som den blinde mannen i synoptikerna (Mark 10:51). Först kände hon inte igen Jesus. Hon antog att Han var trädgårdsvaktaren. Men snart kan Mariam säga att hon sett Herren (Joh 20:18).

Den åttonde gången pekar på början av en ny tidsålder enligt den tidens talsymbolik. I denna nya tidsålder skall människor komma till Jesus och ta emot tidsålderslångt liv. Men denna tid är inte fullständigt inne före givandet av den helige Ande, som lärjungarna skall ta emot denna kväll, på den första veckodagen, dagen efter den sjunde, den nya tidsålderns första dag, Andens tid. När Mariam säger Rabbuni, är det som om hon säger, att Anden redan är given. Men hon måste vänta en mycket liten stund, intill dess att Jesus har stigit upp till Sin Fader.

Troligen är också Mariam's vändande till Jesus ett tecken på en ny tid. Intill nu är det typiskt att Jesus vänder sig till människor (Matt 7:6; 9:22; 16:23; Mark 5:30; 8:33; Luk 7:9; 9:55; 14:25; 22:61, 23:28; Joh 1:38). I Honom har Gud vänt sig till människan för att föra henne tillbaka till Hans trädgård. Nu är det tid för människan att vända sig till Jesus, det nya kunskapsträdet, för att ta emot tidsålderslångt liv och bli helig (2 Mos 30:25-29). Jämför Paulus: ”Gud försonade oss med Sig själv … låt försona er med Gud.” (2 Kor 5:18-20)

Verbet “anabainô” (stiga upp) används ofta om att stiga upp till Jerusalem (jfr Matt 20:17-18; Mark 10:32-33; Luk 18:31; 19:28; Joh 2:13; 5:1; 11:55; Apg 11:2; 15:2; 21:12,15; 25:1,9). Jesus skall stiga upp till Sin Fader och till ett nytt Jerusalem (jfr Upp 3:12; 20:2).


Paulus sade till de troende i Korint: ”Den siste Adam (blev) ’in i’/till en ande som gör levande.” (1 Kor 15:45b)

Jakob sade till de troende: “Närma er Gud, och Han skall närma Sig er.“ (Jak 4:8a)


Grekiska ord:

(h)aptomai (röra-röra vid) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 34:25(30); Matt 9:21; Mark 6:56; Luk 8:44,46; Joh 20:17 – 2 Mack 9:10; Salomos Vishet 3:1; 18:16,20; Syr 13:1; Asarjas bön v 27; Matt 8:3,15; 9:20,29; 14:36; 17:7; 20:34; Mark 1:41; 3:10; 5:27-28,30-31; 7:33; 8:22; 10:13; Luk 5:13; 6:19; 7:14,39; 8:45; 18:15; 22:51; 1 Kor 7:1; 2 Kor 6:17; Kol 2:21; 1 Joh 5:18.

rabbouni (rabbuni) Mark 10:51; Joh 20:16.


Ytterligare studier:

4 Mos 4:15; 17:13; 5 Mos 24:9; 1 Krön 16:22; Matt 8:2; 9:22; 10:8; 14:35; 16:23; 23:7; Mark 1:40-42; 5:25-34; 13:16; Luk 7:9,22,39; 9:55,62; 10:23;14:25; 23:28; Joh 1:38,49; 3:2; 4:31; 5:2; 6:25; 7:33; 9:2; 11:8; 13:1; 14:28; 16:28; 20:27; Upp 2:8; 9:11; 12:5; 20:17.


Nicholas John Ansell "The call for Wisdom/The Voice of the Serpent: A Canonical Approach to the Tree of Knowledge"; Christian Scholars Review 31.1 (2001): 31-57.

Mary R. D'Angelo "A Critical Note. John 20:17 and Apocalypse of Moses."; Journal of Theological Studies 41 (1990): 529-536.

Andreas J. Köstenberger "Jesus as Rabbi in the Fourth Gospel"; Bulletin for Biblical Research 8 (1998): 97-128.

Dorothy A. Lee "Partnership in Easter Faith: The Role of Mary Magdalene and Thomas in John 20"; Journal for the Study of the New Testament 58 (1995): 37-49.

Michael McGehee "A Less Theological Reading of John 20:17"; Journal of Biblical Literature 105 (1986): 299-302.

Alan Shaw "The Breakfast by the Shore and the Mary Magdalene Encounter as Eucharistic Narratives"; Journal of Theological Studies 25 (1974): 12-26.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-02; 2012-04-21; 2014-12-06)

Tillbaka till Start

20:17b-18 Men gå i riktning mot * (א*) bröderna och tala till dem: ”Jag stiger upp i riktning mot 'Fadern Min'/'Min Fader' och er Fader och Min Gud och er Gud.” Mariam från Magdala kommer och kommer med ett budskap till lärjungarna att/: ”Jag har skådat (och skådar) Herren, och Han talade de här tingen till henne/mig.”

Ord för ord: 20:17b (22 ord i den grekiska texten Sinaiticus) gå men i-riktning-mot '-na bröder'/bröderna och tala (till)-dem: (jag)-stiger-upp i-riktning-mot '-n fader'/fadern min och fader er och Gud min och Gud er. 20:18 (15 ord i den grekiska texten) kommer Mariam den från-Magdala kommande-med-ett-budskap (till)-'na lärjungar'/lärjungarna att (jag)-har-skådat-(och-skådar) '-n herre'/herren, och de-här-(tingen) talade-(han) (till)-henne.


1883: ... men gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och eder Fader och till min Gud och eder Gud. Maria Magdalena gick och förkunnade för lärjungarne, att hon hade sett Herren, och att han hade sagt henne detta.

1541(1703): ... men gack till mina bröder, och säg dem: Jag far upp till min Fader, och eder Fader; och till min Gud, och edar Gud. Maria Magdalena kom, och bådade Lärjungomen, att hon hade sett Herran, och att han hade sagt henne detta.

LT 1974: Men gå och sök reda på mina bröder och tala om för dem, att jag ska gå till min Far och er Far, min Gud och er Gud.” Maria Magdalena sökte upp lärjungarna och sade till dem: ”Jag har sett Herren.” Sedan berättade hon vad han hade sagt.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mariam, Moses syster, och Aron, Moses bror) samtalade enligt/angående Mose. ... De talade: “Ej har Herren samtalat (och samtalar) (med) Mose ensam/endast? Har Han visst/verkligen inte och/också samtalat (med) oss?“ Och Herren hörde (det). ... (Herren sade till dem:) “Jag skall samtala (med) honom mun enligt/mot mun, i/med gestalt/’ett skådande’ och inte genom gåtor. Och han har skådat Herrens härlighetsglans.“ (4 Mos 12:1a,2,8a, Grekiska GT)

(Den moabitiska kvinnan Rut talade till sin judiska svärmor Noomi): “Ditt folk (är) mitt folk, och din Gud (är) min Gud.” (Rut 1:16b, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) ”Jag skall beskriva ditt namn för mina bröder.” (Ps 22:22a eller 22:23a, Grekiska GT)

(Herren sade: “Min slav David) skall ’kalla emot’/anropa Mig: 'Du är min Fader, min Gud.'“ (Ps 89:26a alt. 89:27a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) ”Ni skall kalla Mig ’Fader’, och ni skall inte vända er bort från Mig.” (Jer 3:19b, Grekiska GT)

(Budbäraren sade till Tobias: “Din hustru) har varit (och är) ’delad i portioner för’/tilldelad dig före tidsåldern, och du skall rädda henne, och hon skall gå i sällskap med dig, och jag ’tar nerifrån’/avlar, eftersom små pojkar och flickor skall vara/ges åt dig ut ur henne, och de skall vara för dig som bröder ...” (Tobit 6:18b)

(Budbäraren sade till Tobit och Tobias:) “Skåda, jag stiger upp i riktning mot Den som har skickat bort mig. Skriv alla de här tingen som har 'som har stigit tillsammans med'/hänt er.” Och han steg upp. (Tobit 12:20b, S)

(Judit bad till Herren: “Assyrierna) hade inte kunskap om att Du är Herren som krossar/’gör slut på’ krig. Herren (är) Ditt namn.” (Judit 9:7b-8a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Bed ni så på det här sättet: ’Vår Fader, Den i himlarna. Låt Ditt namn helgas.’” (Matt 6:9)

(Jesus sade till folkskarorna och till Sina lärjungar:) “Ni må ej kallas ‘Rabbi’, ty en är er Ledsagare (א*), men/och ni är alla bröder. Och ni må ej kalla (någon) er fader uppå jorden, ty En är er himmelske Fader.” (Matt 23:8-9)

Runt omkring den nionde stunden/timmen ropade Jesus uppåt (med) stor/hög röst och sade: ”Eloi, Eloi, (א,*א,B) lema sabachtani?” det här är/betyder: ”Min Gud, Min Gud, ’för att vad’/varför har Du helt och hållet lämnat Mig i ’(en plats)’/sticket?” (Matt 27:46)

Då (Mariam (א,*א) från Magdala och den ’en annan’/andra Maria snabbt hade gått) bort från minnesgraven i sällskap med fruktan och stor fröjd, sprang de (för) att komma bort med ett budskap till (Jesu) lärjungar. (Matt 28:8)

Jesus säger till (Mariam (א,*א) från Magdala och den ’en annan’/andra Maria): ”Frukta ej! Dra er tillbaka och kom/gå bort med ett budskap till * (א*) bröderna, för att de må gå bort in i Galileen, och där skall de skåda Mig.” (Matt 28:10)

(Jesus sade:) ”(Den) som – alltefter omständigheterna - må göra Guds vilja, den där är min bror och syster och moder.“ (Mark 3:35)

(Jesu föräldrar fann Honom i helgedomen.) ... Och Han talade (vänd) i riktning mot dem: “Vad (är det) att ni söker (א*) Mig? Visste ni inte, att jag måste vara i ’tingen Faderns Min’/’det som hör Min Fader till’?“ (Luk 2:49)

Alla de här var (hela tiden) samfällt ’varande tålmodiga mot’/’tålmodiga i’ bönen tillsammans med kvinnor och Maria (א,*א,A), Jesu mor, och Hans bröder. (Apg 1:14)

(Petrus sade:) “Män, israeliter ... Män, bröder.” (Apg 2:22a,29a)

Barnabas ... beskrev för (apostlarna) hur (Saulus) i/på vägen hade skådat Herren, och att Han hade samtalat (med) honom. (Apg 9:27a)

(Petrus sade till den unga flickan:) “Kom/gå bort med ett budskap (om) de här tingen till Jakob och bröderna. Och då han kommit ut, gick han in i/till den andra platsen.” (Apg 12:17b)

(Lukas sade: “I Puteoli fann vi) bröder.” (Apg 28:14a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Johannes Döparen) yttrade ('hela tiden'/-): “Jag (är) en röst som ropar i det ödelagda (området): 'Räta ut (en) herres väg', helt och hållet som profeten Jesaja talade.“ (Joh 1:23)

Den här början av tecknen, (en) första (א*), gjorde Jesus i Kana av/i Galileen, och Han gjorde Sin härlighetsglans synlig, och Hans lärjungar trodde in i Honom. Efter det här steg Han ner ’in i’/till Kafarnaum, Han och Hans moder och Hans bröder * (א,*א). Och där stannade de inte många dagar. (Joh 2:11-12)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Jag går i riktning mot Fadern, eftersom Min (א*) Fader är större än Mig/Jag." (Joh 14:28b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag kom ut från sidan av Fadern och har kommit (och kommer) in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Åter låter Jag utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ vara och går i riktning mot Fadern.” (Joh 16:28)

(Mariam) springer så och kommer i riktning mot Simon Petrus och i riktning mot den ’en annan’/andre lärjungen, som Jesus (hela tiden) var vän med, och hon säger till dem: ”De har lyft Herren ut ur minnesgraven, och vi vet inte, var de har satt/lagt Honom.” (Joh 20:2)


Hembygdens predikan:

Är du nu, min åhörare, så lycklig, att du tillhör denna stora evighetssläkt, vad gör det väl då, om du skulle känna dig ensam och övergiven på jorden, ja om du ock liksom Kristi apostlar skulle räknas för ”var mans avskrap och avhugg” för din mästares skull. Det verkar ju icke synnerligt nedstämmande på en hög kejsares eller konungs son, om någon som icke känner eller icke förstår hans värdighet smädar honom. Men nu är äran att tillhöra Kristi stora evighetssläkt långt mer än även den högste kejsares värdighet. Du äger då det större, ja det största som kan nämnas. Vad gör det då, om du mister det mindre, ja det som är intet, såsom jordisk ära och härlighet. Det är dock, att så tala, blott ett öres mistning emot förhållandet av en million. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 212, Annandag påsk, Joh 20:11-18)

Vilken högre titel än brodersnamnet kunde (lärjungarne) begära? Gud själv skulle vara deras fader och Kristus deras broder, såsom han kungjorde för dem efter sin uppståndelse. Detta namn går, säger Luther, ”så högt över alla kejsares, konungars, furstars, kardinalers och biskopars titlar, som himmelen är över jorden och solens ljus över en svag lampas.” Detta höga namn skulle de fattiga galileiska fiskarena bära. Så får ock varje Jesu lärjunge ännu i dag. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 410, Elfte söndagen efter trefaldighet, Matt 23:1-12)

I sin allmakt regerar (Gud) himmel och jord, men såsom älskande fader tager han oss till barn. Huru ljuvt är icke, mina älskade, det namnet fader! Tänk huru innerligt det är i en faders hjärta, kanske ännu mer i en moders, även mot ett olydigt sorgebarn! Icke säger eller ens tänker hon t.ex. så: Om du ångrar dig och vänder åter, så skall jag tänka på vad jag kan göra. O nej. Utan långt innan barnet ångrar sig och vänder åter, är hon fast besluten att glömma barnets synd och sluta det till sitt hjärta, när det vänder åter. Sådan, ja sådan är vår himmelske faders kärlek. Såsom Jesus låtit den förlorade sonens fader säga: Det är tillbörligt att nu glädjas och fröjdas, ty denne min son var död och har fått liv igen, och han var förlorad och är återfunnen. Sådan, ja, sådan är Guds kärlek. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 35-36, Fjärde söndagen i advent, Luk 2:1-20)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Apartheidregimen bröt mot mänskliga rättigheter, förtryckte män, kvinnor och barn. De torterade folk och till och med dödade dem för att nå sina mål. Kyrkan var ett organ som kunde ha gått emellan. Dess värre såg jag inte att våra missionärer gav utmaningar, gick emellan eller försökte tränga igenom till den regering som satt på den tiden. Möjligen bad de, som det pekas ut i skriften "Off they went, s. 100. Missionärerna tillbringade sina liv med de svarta i Sydafrika, men hade inga vita vänner. Den vita befolkningen uteslöt dem på grund av deras vänskap med svarta. Det resulterade i att de fick öknamnet "kafferboetis" som betyder "bröder till kaffrerna". Hur som helst så uppskattar vi det svenska bidraget och stödet för det sydafrikanska folkets frihetskamp. Frågor som fortfarande (år 2000) är obesvarade är: "Varför siktade missionärerna bara in sig på de svarta? Varför gick några av missionärsbarnen inte i samma kyrka?" Det må vara hur det vill med det, missionärernas bidrag är oerhört och omätligt och kan inte nedgraderas på något sätt. Den solida grund de har lagt bär fortfarande frukt och kommer fortsätta att göra det tills Herren kommer. (B.M. Ncongwane "Allianskyrkan i Sydafrika" s 47-48)

Det visade sig att Gud genom att rädda Josef och upphöja honom kunde rädda också hans bröder, de som gjort honom så mycket ont. Tillämpningen på Jesus är uppenbar. Detta var just vad Petrus hade sagt, när han predikade på tempelplatsen: Gud hade uppväckt sin tjänare Jesus först och främst för judarnas skull och sänt honom för att välsigna dem. (Bo Giertz ”Apostlagärningarna” s 57 i kommentar till Apg 7:9-16)

Kornelius förhållande till sina underordnade visar, att tron på Israels Gud kunde skapa en gemenskap som annars var ovanlig bland hedningarna. Det hörde med till den gammaltestamentliga fromheten, att alla inom Guds folk var bröder. Det var inte bara fråga om samhörigheten i en stam eller ett folk. Det var följden av ett gemensamt förhållande till Gud, och därför kunde den samhörigheten också tillämpas av hedningarna, med allt vad den förde med sig av jämlikhet och broderskap. (Bo Giertz ”Apostlagärningarna” s 83 i kommentar till Apg 10:1-8)

Byggrushen i Karachi bars (nu år 1979) delvis upp av penningförsändelser från exporterade arbetare, som fanns överallt, på laglig eller olaglig basis. De fanns inte bara i de muslimska länderna som Arabien, länderna runt Persiska viken, Libyen, utan också i Kanada och Förenta staterna och i många av de europeiska länderna. Verksamheten var organiserad. Liksom revisorer studerade skattelagstiftning, studerade experterna på arbetskraftsexport i Pakistan immigrationslagar i olika länder och spekulerade i hur de bäst skulle kunna placera ut sina styrkor. ... Utomlands kastade sig emigranterna i armarna på medborgarrättsorganisationer. De sökte skydd i lagstiftningen hos det land dit de kommit. De eller deras representanter sa de rätta sakerna om skillnaden mellan fattiga länder och rika, mellan söder och norr. De talade om det brottsliga i rasdiskriminering och om människans brödraskap. De vädjade till idealen hos den främmande civilisation vars förtjänster de förnekade i sitt hemland. I de rättrognas ögon var detta inte motsägelsefullt. Hemma var hemma; hemma var inte borta. Ekumeniska ord som yttrades utomlands ändrade inte den saken. Den muslimska staten var som Gud själv, den var någonting för sig, och den måste oupphörligen renas och försvaras. Som det stod i artikeln i "Tehran Times" om den islamiska vågen: 'Genom att anpassa sig till nutida behov i enlighet med den heliga Koranen och Sunna (det handlande som betraktas som uttryck för rättrogen islam), kan Iran och Pakistan i uppriktigt samarbete och klar målmedvetenhet slå fast sanningen att islam är en total livsform.' (V.S. Naipul "Bland de rättrogna - En islamisk resa" s 128-129)

Vilka är Jesu bröder? Han har redan sagt det (Matt 12:49f), när han räckte ut handen och pekade på sina lärjungar: Här är mina bröder! Jesus är annars återhållsam med det ordet. Först efter uppståndelsen talar han om lärjungarna som ”mina bröder” (Joh 20:17). Bland lärjungarna betydde ”broder” alltid en medkristen. Så används ordet i hela Nya Testamentet. Jesu bröder är de som hör till Guds familj och har Gud till sin Fader. Och att Jesus har en särskild omtanke om de ”minsta” bland dessa sina bröder, det har vi redan hört. Det är oändligt ödesdigert att förleda en enda av dem. Men den ”som ger en av dessa små en enda bägare med friskt vatten, därför att det är en lärjunge, han skall inte gå miste om sin lön” (Matt 10:42). Det är det löftet som här (i Matt 25:31-46) går i uppfyllelse. Här är alltså inte fråga om filantropi i vanlig mening. Det är fråga om den kärlek till Jesus, som gör hans rike och hans verk så kärt för oss, att vi självklart engagerar oss för att hjälpa och stödja alla dem som är våra syskon i tron. Och bakom de gärningarna står naturligtvis tron själv. Här finns alltså ingen motsättning till frälsningen av nåd, genom tro. Att Guds rike med sin förlåtelse tas emot i tro, och att detta betyder frälsning, det har vi hört redan i bergspredikan och sen åter och åter. Här möter vi samma tanke. Det avgörande är inställningen till Jesus, och den uppenbarar sig i sättet att bemöta hans minsta bröder. Vad man gjorde mot dem, gjorde man mot honom. Detta kan var mycket bokstavligt menat. Jesus lever i dem som tror på honom. De är grenar i hans vinträd. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Matteus” s 190-191 i kommentar till Matt 25:31-46)

Den som ensam i bräcklig farkost faller överbord skall använda visselpipan som medföljer flytvästen. Hoppet är att någon skall uppfatta signalen och trots stormvarningen i radion ge sig ut på det vida havet. Hypotesen: alla är vi bröder genom Adam. (Werner Aspenström "Inre" s 269; Visselpipan)

Gud kan aldrig bli min! Men jag kan bli hans. Med (Karin) Boyes ord: "Du kan kanske bli sanningens, men sanningen kan aldrig bli din." (Gunnar Edman "Meditationer"; Jönköpings-Posten 1955-12-13)

(Våra ryska intellektuellas) stora misstag är att inte acceptera att ryska folket har en kyrka. Och då menar jag inte kyrkobyggnaden och prästerskapet, utan jag talar om vår ryska "socialism" (hur underligt det än kan låta väljer jag just detta ord, som är raka motsatsen till kyrkan, för att förklara min tankegång), vars mål och utgångspunkt är en allmännelig och ekumenisk kyrka som kommer att existera på jorden så länge där finns utrymme för den. Det jag avser är ryska folkets ständiga törst efter en stor, ekumenisk, alla folk omfattande, broderlig förening i Kristi namn. Och även om denna förening ännu inte finns, även om denna kyrka ännu inte står helt färdig i verkligheten och inte bara i bönerna så är det inget tvivel om att denna kyrkas instinkt och ständiga åstundan, som till och med är nästan omedveten, finns i vårt många miljoner stora folks hjärta. Det ryska folkets socialism ligger inte i kommunismen, i de mekaniska formerna: folket tror på att det till sist endast kan räddas genom en världsomfattande förening i Kristi namn. Detta är vår ryska socialism! Det är åt denna det ryska folkets höga idé om "kyrklig" enhet som ni, herrar ryska européer, skrattar hånfullt. ... Den som inte förstår vårt folks ortodoxi och slutmål kommer heller aldrig att förstå folket självt. (Fjodor Dostojevskij "En författares dagbok" s 315; januari 1881)

När den pentekostala explosionen i latinamerikansk kontext nu blivit så tydlig, har den också väckt nymornat intresse hos forskare. Varför har pingstvännerna sett en sådan ojämförbar växt? I sin studie ”Haven of Masses” förklarade den schweiziske sociologen Christian Lalive d'Epinay expansionen hos pingströrelsen i Chile med dess ambition att nå de djupa och fattiga folkklasserna. Människorna får i pingstgemenskapen ”en mänsklig värdighet”, som förvägras dem i samhället i övrigt. Den fattige chilenaren blir i pingstgemenskapen en ”hermano”, en broder bland Guds förlåtna bröder. (Carl-Erik Sahlberg "Den växande kyrkan - ett bibliskt, historiskt och pastoralt perspektiv" s 14)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Nu och alltid akta sig (franciskanerna) vara de minste av alla bröder, jesuiternas och dominikanernas villige tjänare. (Viktor Rydberg "Karnevalen - Bonaventuras kloster - Äventyr på Korso" s 259; Rom 1874)

Bland åldriga trän står hög och sval, med Sveas vapen och Götas i mejslad granit, stadskyrkans portal, där högtidsskarorna mötas. Där såg jag vandra i syskontåg bredvid varandra hög och låg; de voro nog skilda till stånd och id, men samma milda söndagsfrid låg över alla pannor dock. Ur skolan skred, led vid led, barhalsad och rosig en gosseflock. (Viktor Rydberg ”Träsnittet i psalmboken” s 19-20; skildrad tid: 1838-1845)

Den gamle tog Marius huvud i sina händer, och båda brast i gråt. "Far!" utropade Marius. "O, du håller alltså av mig", stammade morfadern. Den scen som följde kan ej beskrivas. Ingen av dem kunde tala för snyftningar. Till sist utbrast Marius: "Men far, nu när jag mår så bra, skulle jag väl kunna få träffa (Cosette)." "Ja, i morgon." "Far!" "Nå säg ut!" "Varför inte i dag?" "Låt gå för det, då. Du har kallat mig 'far'. Det förtjänar du att bli belönad för. Vi ska låta hämta henne alldeles strax, om du vill." (Victor Hugo "Les Misérables - Samhällets olycksbarn" s 590, år 1832?)

Endast en tunn vägg skilde (Marius) från dessa övergivna varelser, som levde utanför mänsklig gemenskap. . . . Dessa hans bröder i Jesus Kristus och i mänskligheten kämpade sin förtvivlade dödskamp. (Victor Hugo "Les Misérables - Samhällets olycksbarn" s 364; år 1828?)

Efter Christi himmelsfärd blef Guds Ande gifwen, och sedan helgar Han de christna och förklarar i hela werlden Christus, att Han är Guds Son. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 148 i kommentar till Matt 2:1-12)

(Christus) säger: ”Gack och säg mina bröder.” Orden hafwa sin grund uti den 22 psalmen, hwilken hel och hållen handlar om Christus samt talar både om Hans lidande och uppståndelse och säger: ”Jag will förkunna ditt namn för mina bröder” o.s.w. ... Tänk sjelf efter, säger jag, hwad sådana ord innebära: ”Gack åstad, min kära syster (ty så will Han oftwifwelaktigt kalla qwinnorna, eftersom Han först wisar sig för dem), och säg de förlupna lärjungarna, att de skola heta mina kära bröder. Är icke detta, med ett ord, att med Christus wara försatt uti hela det himmelska godset och arfwet och allt, hwad Christus har? ... Hwarmed har jag och andra förtjent (ett sådant broderskap)? Ty, att jag må tala äfwen om mig sjelf, månne jag förtjent det dermed, att jag i femton års tid hållit en afgudisk messa, försmädat Gud samt hjelpt till att dagligen på nytt korsfästa Christus? ... Hwarföre hafwa wi icke welat akta Guds Ord, som dock för wåra ögon och öron har warit skrifwet, måladt, speladt och sjunget? ... Men wi böra tacka och lofwa Gud, som så nådigt, utan ock twärtemot wår förtjenst, har ryckt oss utur sådan blindhet och hädelse. ... Broderskapet är här stiftadt, ja, ett broderskap, icke som wåra lättfärdiga messesällskapers och munkars broderskap, utan Christi; så att Gud är wår Fader och Hans egen Son wår Broder, och wi få ... besittningsrätt uti det ewiga lifwets och den ewiga rättfärdighetens håfwor. ... Detta broderskap är större, mäktigare, starkare och mera, än djefwulen, synden och allting. ... Kunna wi nu icke så fast tro det (att wi äro Christi bröder), som wi böra, så må wi dock begynna att, såsom små barn, suga åtminstone något skedblad af denna mjölken och icke skjuta den alldeles ifrån oss, tilldess wi omsider blifwa starkare. ... En skalk och erkebof, ja, den lede djefwulens broder måste den wara, som icke will taga sådant emot. ... Såsom wille Gud med allt detta säga: wälan, wiljen I icke hafwa min Son till broder och Mig till eder käre Fader, så tagen då påfwen och hans munkar. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 257-258,260,262; observera att Luthers utläggning av uttrycket ”mina bröder” inte är lika tillämpligt på א* som i stället har ordet ”bröderna” i såväl Matt 28:10 som här i Joh 20:17; jfr dock ”min bror” i Mark 3:35 och ”Hans bröder” i Joh 2:12; för Jesus; jfr också ”Mina vänner” i Joh 15:14, ett uttryck som avser sådana lärjungar som gör vad Jesus ålägger dem)

Allt, hwad på jorden heter fader, är allenast ett sken eller en skugga och en målad bild emot denne Fader. Men detta kan förnuftet aldrig fatta, eller någon förnimma det i hjertat, om icke den Helige Ande sjelf werkar sådant. Så mycket kan förnuftet wäl göra, att det kallar Honom en förskräcklig och wred domare, som gör werlden och derjemte helwetet så trångt för menniskan, att hon icke wet, hwart hon skall wända sig. Men det är omöjligt för naturen att af hjertat kalla Gud för sin Fader och ännu mera att anse Honom för en Fader öfwer allt, hwad Fader heter i himmelen och på jorden, och för en sådan, emot hwilken alla andra fäder äro blott en liten skugga. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 453 i kommentar till Ef 3:13-21)

(Gud inbjuder) till broderskap, de okända, de föraktliga, med dessa menas inte bara munkarna och de som har tagit bergen i besittning, utan varje troende, fastän han är en lekman. ... Ty dopet gör en människa till en broder, och delaktig i gudomliga hemligheter. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:475)

Fram till Damasius (366-384) var tidens påvar tämligen obemärkta personer. ... Det var ... Damasius som gjorde teorin om Petrus till en väsentlig del av påvliga lärosatser. Han var den förste påve, som konsekvent hänvisade till Roms kyrka som ”apostlastiftet” och som kallade biskoparna i andra kyrkor för ”söner” och inte ”bröder”. ("De kristna" s 192; Richard A. Todd: Prästerskap, biskopar och påve)

Deras sammankomster plägade ända med gemensamma böner. Så hände det en afton, sedan en mystisk bikt, ett svärmiskt samtal och läsningen av glödande kärlekssånger till Kristus och Maria följt varandra, att Eusebia och Klemens nedsjönko i bön vid sidan av varandra och att, i övermåttet av deras känslorus, deras läppar möttes, Klemens visste icke huru, i en kyss. De rodnade båda, men de framviskade orden "broder" och "syster" vittnade ju så tydligt, att det var syskonkyssen, den bland kristianierna övliga, oskyldiga och tillåtna, det sköna tecknet av andlig kärlek. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren" s 148)

"I, upplyste hedningar", (sade den kristne prästen) Teodoros (till Hermione), "ären stolte aristokratier; I talen om en tro för de utvalde andarne, de vise och tankekraftige, om en annan för den stora hopen. I viljen hava kärnan för er och kasta skalet till mängden. Mot denna uppfattning har samma hop själv förklarat sig, och denna motförklaring är kristendomen. . . . Hon förkunnade en gud för alla, en vishet för alla. Hon förkunnade, att den höge och låge, imperatorn och slaven, äro bröder, barn av samme fader, delaktiga i samma arvedel. Bort med romaren, hellenen och barbaren. Vi äro alla människor. Bort med herren och slaven! Vi är alla skapade till frihet, till den sanna friheten, som vinnes i segerrik kamp, med Guds hjälp, mot våra tyranniska onda böjelser! Bort med den högsta och svåröverstigligaste av alla skiljemurar mellan människor - skiljemuren mellan den rättfärdige och förtappade! Ingen är mer så rättfärdig inför Gud, att han icke är en syndare, ingen så fallen, att han ej kan upprättas! Bort med självbelåtenheten liksom med förtvivlan! Den självbelåtnes högmod skall ödmjukas, och den ödmjukes förtröstan höjas, ty i himmelen är större glädje över en botfärdig syndare än över alla rättfärdige inom havets gördel! Detta, Hermione, är kristendomens lära, de sanningar, som förkunnades av Jesus av Nasaret." (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 51-52)

Kejsare (Markus Aurelius) var alla förtrycktas tillflykt, och medan han af iakttagande af största klokhet att icke skada med sina gåfvor bortskänkte till vänner eller till behöfvande allt hvad som inflöt till hans civillista, lefde han själf enkelt och anspråkslöst som en af forntidens republikaner. Han började hvarje morgon med bön till det högsta väsendet om hjälp att hålla det löfte han som gosse gifvit, att lefva endast för andras lycka, och han slutade hvarje dag med en själfpröfvande betraktelse, om han verkligen uträttadt hvad han borde, men framför allt pröfvade han sina tankars och känslors halt. . . . Den stoiska filosofiens lära, att alla människor äro jämlika, att de bilda en enda stor familj af bröder och systrar med Gud som fader, sökte han, så länge han lefde, troget tillämpa. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 171-172; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1925

Vi ska ta vara på djuren, de är våra minsta bröder. (Ann-Charlotte Alverfors "Vem ska trösta Gösta?" s 139)

Månsarps Kyrkobrödrakår går (nu år 1995) in i sitt 48 verksamhetsår och anser då att tiden är mogen att byta namn och anpassa den till nutiden eftersom det också finns "systrar" med i kåren. Det nya namnet: Månsarps Församlingskår. (Erika André "Bergslagskrönika 1994-1996" s 150)

5 mars (1989) firade Norrahmmars kyrkobröder sitt 50-årsjubileum med högmässa och en kyrklunch i Norrahammars församlingshem. Kyrkobrödrakåren har idag cirka 25 medlemmar vars nuvarande ordförande heter Sven Gustavsson, vilken också förklarade att även kvinnor numera får vara med i kåren. (Ingrid Johansson "Bergslagskrönika 1988-1991" s 140)

Strax är det stora målet nått under skrik och gap: Frigjordhet. Jämnstrukenhet. Dubroderskap. (Alf Henrikson "Bit för bit" s 44; De tändande appellerna; år 1970)

Det är Guds vilja det är fråga om ytterst. Den som verkligen av hjärtat vill bedja "Ske din vilja", den är en riktig kristen, en broder till Jesus. (Bertil Alberius "Kristet broderskap"; kommentar till Matt 12:46-50; Jönköpings-Posten den 12 januari 1963)

Varje sann Jesu lärjunge har fått uppleva detta, Kristusgemenskap, brödragemenskap, barnaskapsvisshet och en meningsfylld livsgärning. (Gunnar Björkborg "Vad skall vi få?"; kommentar till Matt 19:27-30; Jönköpings-Posten den 23 januari 1959)

Tabergs Broderskapsgrupp hade 20-årssamkväm på Ungdomsborgen i juni (1958), då förbundsstyrelsen var representerad av Eric Fjärrfors. ("Tabergs Bergslag VIII" s 101)

Att Jesus är Herre sättes i samband med att Gud uppväckte honom från de döda. ... Det är inte människan, som är Herre, inte samfundet, inte staten, inte rasen, inte djävulen, Jesus är Herre. (Knut Svensson ”En för alla” s 88)

Norrahammars kristna Broderskapsgrupp firade 29 oktober (1955) 20-årsjubileum med högtidstal av riksdagsman Edvin Gustafsson. Medlemssiffran är 52. ("Tabergs Bergslag VII" s 94)

Norrahammars Kyrkobröder firade sitt tioårsjubileum 15 maj (1949) med gudstjänst i kyrkan och samkväm på Brukshotellet. Initiativ till kåren - som nu räknade 27 medlemmar - togs i mars 1939 av pastor J. Espelund. Jubiléet bevistades bl.a. av ett antal representanter för andra kårer. ("Tabergs Bergslag VII" s 76)

Alice hade i sitt rum en tavla, som föreställde den uppståndne Frälsaren. Under bilden stod följande text: Säg till mina bröder att jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud. (Märta Hjälm-Johansson "Släktporträtten" s 60; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1945)

Broderskapet, varom Jesus här (i Matt 12:46-50) talar, är detsamma som barnaskap hos Gud, vilket kommer till stånd genom ny födelse. (Martin Gustafson "Vår högsta släktskap"; Jönköpings-Posten 1943-07-16)


ca 1925 och tiden dessförinnan

(Gud) är Fadern av evighet, icke blott för den enfödde Sonen vid sin sida, utan jämväl för alla dem, som i tidens fullhet skulle bli Jesu bröder och systrar, då den enfödde skulle bli den förstfödde bland många bröder. (Fritz Peterson "Det underbara julbudskapet" s 14; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Julkalender 1924)

På (Nathan Söderbloms) initiativ bildades 1918 Svenska Kyrkans Lekmannaförbund. Det var en sammanslutning av män inom Svenska Kyrkan och kallades kort och gott kyrkobröderna. Några ord av Söderblom avslöjar, vilka tankar som låg bakom beslutet att bilda denna sammanslutning inom kyrkan: " ... Lekmannakyrkan och det allmänna prästadömet får ... ej stanna vid tomma ord. Prästen som lärare och församlingen som åhörare är ett mycket ofullständigt och ohållbart uttryck för den kristna församlingen. En växelverkan måste äga rum icke blott mellan präst och församling, utan jämväl mellan de prästerliga uppgifter, vartill varje medlem av församlingen är kallad." ... Vid årsmötet 1995 beslöts ... att även kvinnor skulle inbjudas att bli medlemmar såsom skett i de flesta kårer på senare år. ... Från och med 1995 har Vaggeryds Kyrkobrödrakår blivit Vaggeryds Församlingskår. (Magnus Bergman "Vaggeryds kyrkobrödrakår fyller 40 år" s 56,62)

Det hvilar stilla ro och harmoni öfver den bygd (Norra Unnaryd), hvars konturer jag sökt teckna. Inget omhvälfvande stör. Allt går i endräktens och sämjans tecken. Jämlikhetens och broderskapets idé har här bland de små gårdarnas folk för länge sedan vunnit rotfäste. Bygdens barn äro vakna och med sin tid. De sköta sitt kall och älska den socken och det land, som fostrat dem. (Jönköpings-Posten 1918-01-19 "Ströftåg i Norra Unnaryd"; signatur "Fotsag")

I allmänhet lade (pastor Karl) Palmberg inte bort titlarna med predikanterna. Han fruktade måhända, att det skulle skada respekten. Han var ju i alla fall deras chef. Det var först under sista decenniet av hans levnad, som han föreslog sådant broderskap oss emellan. Jag stod emellertid inte under hans spira utan tjänade Ungdomsförbundet. När han föreslog förbrödring, sade jag: "Då ber jag att få säga farbror." Svaret blev: "Nej, det får du rakt inte, för jag vill inte vara gammal, utan från denna stund äro vi du." Därvid fick det också förbliva. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 126)Ungdomsföreningens (i Smålands Taberg) medlemmar samlas mangrant till vittnesbördsmöte lördag kl. 7 e.m. Flera viktiga ärendens föreligga till afgörande. (Jönköpings-Posten 1907-04-12 "Vittnesbördsmöte")

Vaggeryds ynglingaförening torde så mangrannt som möjligt samlas i missionshuset torsdagen den 5 juni kl. 6 e.m., då broder Vinkvist leder mötet. Kl. 1/2 8 e.m. möte för allmänheten med predikan af samme broder. (Jönköpings-Posten 1902-05-31 "Mötesledaren och predikanten broder Vinkvist")

Universella Broderskapets (i Jönköping) loge N:o IX (Viktor Rydberg) sammanträder söndag kl. 6 e.m. i Tekniska skolan. Allmänheten inbjudes. (Jönköpings-Posten 1900-01-05 "Universella Broderskapets loge N.o IX Viktor Rydberg")

I (1900-talets) början fanns det (i Skillingaryd) krogar och andra ställen som serverade alkoholhaltiga drycker. Många var alkoholberoende och ville komma ifrån sitt begär. (Godtemplar)ordens tillkomst blev en länk att komma bort från spriten. Man skulle efter bästa förmåga taga vara på sin broder. Det fanns till och med stadgeenlig ritual för återintagning av "fallen broder". Det är orsaken till att man så ofta i protokollen finner en medlem struken i en paragraf och beviljad återinträde i nästa paragraf. Det var tydligen inget stötande i det utan blott ett sätt att taga vara på sin broder. Men ibland kunde det tydligen gå för långt. När en Broder ströks och samtidigt suspenderades på ett år. (Walle Lemke "NTO under hundra år" s 64)

Vid logens (Par Bricole i Jönköping) tioåriga tillvaro (år 1889) höll lektor C.O. von Porat ett minnestal. . . . "Med upphävande av klass- och rangskillnad har man i Par Bricole kunnat känna sig som människor och bröder", menade von Porat. Bröderna "tröttkörda under dagens id" har "som karavanvandrare i öknen kunnat läska sig ur samkvämets friska källsprång". . . . F n (år 1994) är det ca 570 medlemmar i Jönköpings Par Bricole. Samlas gör man på Stora Hotellet och bygger upp den omfångsrika rekvisitan i Spegelsalen. . . . Alla Helgons dag firar Par Bricole minnesgudstjänst över under året bortgångna bröder. Denna gudstjänst firar man numera i Hakarps kyrka, då Riddarprelaten Per-Axel Jonzon håller parentation. När en riddare dog under medeltiden, gjordes en replik i gips av hans sköld, vilken krossades vid altaret. "I dag flyttas symboliskt Riddarens sköld från en pelare vid altaret till en minnestavla, under det att 'serafimerringning' sker", berättar Gerhard Mattus. En tradition är, att H.M. Konungen är Sällskapets beskyddare. (Agne Ydrefelt "En gossen Ruda inom Par Bricole" s 72-74)

En vild ångest bemäktigade sig den lille pojken. ... Vem var han, som stod där borta och glodde. Gestalten växte, blev jättestor, nästan lika hög som träden. Den hade armar och ben som grova stockar. ... Men Sören kunde ju läsa Fader vår. De läste den bönen varje söndag i söndagsskolan på Salen. Om han bara kunde läsa den nu rent och klart, så att gestalten där borta hörde orden. Han samlade sig till en kraftansträngning, böjde sig framåt och tog i, som om det gällt att lyfta en tyngd från marken. Tungan vek sig dubbel, men han lyckades ändå pressa fram ett par heta, förvirrade böneord: "Fader ... vår ... som är ... i ..." Men mannen stod ännu kvar. Bönen bet visst inte på honom. ... Än en gång fick han bönen över läpparna: "Fa...der ... vår ..." Jo, se ... se ...! Nu vek jätten av vägen och drog sig in i mörkret bland träden. ... (Sören) sprang ... och hela vägen försökte han stöta fram den där bönen, som kunde sätta skräck i den ondes hela anhang: "Fader ... vår ..." Plötsligt sprang han rakt på en annan man, som kom gående emot honom. ... Han slöt den lille darrande pojken närmare intill sig. ... Det var far, som höll honom i sin famn. (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 53-54)

Riktar man nu (från Dunke Hallar i väster) ögat vidare rakt över staden (Jönköping), så träffar man främst på en liten kulle det östra kapellet. ... Endast två gånger på året öppnas den invigda rotundan till vanliga andaktsövningar: midsommardagen och Kristi himmelsfärdsdag, då det hålles aftonsång. Vid det senare tillfället skulle likväl det lilla templet vara för trångt, om ej lika många oavbrutet voro stadda på utgående från kyrkan, som de inkommande, alldeles som julottan i huvudstaden. Kristi himmelsfärdsfesten är en högtid, alldeles egen i sitt slag, för Jönköping. När klockan slår tolv himmelsfärdsdagen uppföres i stadens kyrktorn en instrumentalmusik, som är allt vad man behagar utom harmonisk. Ett par pukor, dito trummor, dito pipor - ja, läsare! pipor, om någonsin blåsinstrument gjort skäl för namnet - stundom en basun eller ett valthorn på köpet: däruti består hela konsertens alla utvägar; och för dess avhörande strömma stora flockar av allmogens söner och döttrar från långt avlägsna socknar i länet - från gränserna av Halland, Skaraborgs och Kronobergs län samt Östergötland - till staden, aftonen förut, tillbringande natten till större delen under bar himmel, på trappor och i förstugor, emedan dessa gäster, i anseende till sin mängd, ej kunna alla få härbärge i boningshusen. Efter avhörd tornmusik, förfoga de sig åter till sina hemorter, sedan de i förbigående besökt aftonsången i östra kapellet. Den mönstring Smålands vackraste bondflickor undergå vid denna fest, motses där i orten med samma längtan som trots någon kunglig slottsbal eller nyårsdagens börsassemblé i huvudstaden. Kristi himmelsfärdshögtiden firas sannolikt ej med innerligare glädje på någon punkt i den kristna världen än i Jönköping, där den utgör en folkfest av sitt eget ursprungliga, menlösa skaplynne för allmogens ungdom i detta län, och de främmande bondflickorna nämnas i staden med det gemensamma, utmärkande namnet: "Kristi himmelsfärdsflickor." Det vore stor skada, om upplysningen stege så högt i den lilla staden, om smaken där bleve så förnämt förfinad, att kattmusiken i kyrktornet inställdes, och med den tilloppet av allmogens vackra och muntra ungdom. Om hovets nöjen kan man säga med skalden: "mister du ett, stå dig tusen åter"; men de rosor, som växa i folklivets spår, tåla ej att omflyttas: de dö ut och efterlämna en öde plats, om man försöker inpassa dem under den stora världens drivhuslager. (Magnus Jacob Crusenstolpe "Morianen eller Holstein-Gottorpska huset i Sverige, del I" s 124-126; skildrad tid år 1766; boken utgavs år 1840 och kan ev. skildra denna tid snarare än år 1766)

Titelsjukan grep omkring sig. Förut hade i Jönköping, blott frälsemän och präster kallats herre. Mot slutet af 1600-talet och efter borgerskapets indelning i olika klasser utsträcktes användningen af ifrågavarande titel. Herrar nämndes efter bemälda tid i Jönköping: 1) Ämbetsmän i k. hofrätten. 2) Personer, hvilka hade anställning vid kyrkan, såsom klockaren herr Peder, organisten herr Valentin Krauss, orgelbyggaren herr Christiern Rydiger, ja, till och med musikanten herr Mikael Roos. 3) Stadens borgmästare och råd, som borgmästaren herr Alexander Haijock, herr rådman och öfverkyrkoråd herr Zakarias Jönsson, herr rådman välbetrodde herr Liborius Baumgardt, stadssekreteraren herr Peter Sjöberg. 4) Några andra förnämligare personer, såsom den ädle, högaktade och höglärde herr doktor Josephus Constantius. (Rudolf Björkman "Det nya Jönköping. Den nya stadens uppvåxt under sjuttonde seklets senare del." s 400)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Hur skall man egentligen förhålla sig till sina medmänniskor? Ska man se på dem som sina bröder och systrar eller som sina fiender? Man kan ju inte styra över sina medmänniskor. De rör sig som de själva vill. Eller rör sig inte alls. Det är som om batterierna i fjärrkontrollen tagit slut. Medmänniskornas teveskärm är helt svart. Jag trycker och trycker, men det händer ingenting. Ni vet ju hur det kan vara. Man har sovit en hel natt, känner sig hyfsat utvilad och sätter ner sina nakna fötter på det mörka, kalla golvet och tassar ut till kaffebryggaren. Man har bestämt sig för att förvandla sina motmänniskor till medmänniskor, man ler mot busschauffören, man har överseende med hormonstinna tonåringar som sliter i varandras kläder, man ignorerar rabieshunden som står och juckar mot ens ben medan ägaren flinar och lossar på kopplet. Man slår undan alla drömmar om att ligga på ett täckt tak och prickskjuta varenda jävel. . . . När kvällen kommer har man svårt att sova och man kan ju bara gissa att det beror på att käken ömmar och för att den knutna näven vägrar ge efter, vägrar släppa sitt grepp. Till sist tar man en sömntablett och somnar in mot sin vilja, som sina medmänniskor, precis som vanligt folk. (Marcus Birro "Svarta vykort - En bok om tröst" s 80-81)

Det är Guds underbara omsorg att den första person som den uppståndne Herren visar sig för var en kvinna, och att en kvinna också var den första han gav i uppdrag att förkunna evangeliet om uppståndelsen för andra. Är inte detta en medveten bekräftelse av kvinnan vid en tid då kvinnor inte betraktades som trovärdiga vittnen? (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 272 i kommentar till Joh 20:15,17)

Marockansk islam karakteriseras av en mängd religiösa brödraskap, marabut-kulter med vallfärder och sufi-ordnar. (Carl-Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 214; marabuter = lokala islamiska helgon)

Jfr ”Mariham sade till Jesus: ’Vem liknar dina lärjungar?’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 55; Thomasevangeliet log. 21:1)

Kyrkan (i Fengzhen i Kina i oktober 2001) var fylld till bristningsgränsen och genom alla fönster tittade en skog av ansikten in. ... Församlingen sjöng när vi tågade in. Sedan följde körsång och församlingsföreståndaren hälsade oss varmt välkomna. Vi fick tillfälle att hälsa från kristna i Sverige och sjunga en sång. När vi sjöng kören: ”Herren tar vård om dig ...” på kinesiska stämde alla in. Många kinder blev blanka av tårar och många i gruppen harklade sig. Det var verkligen något himmelskt över detta – att möta helt okända människor, men ändå uppleva den djupaste syskongemenskap. (Eskil Albertsson "Många tårar - stor skörd. Om församlingstillvåxten i Kina." s 134)

När vi hade ätit middag på bibelskolan (i Hohhot i Kina 1997) under glad och god gemenskap var alla reservationer borta. Vi var syskon. Vi hade gemensamma rötter. Vi hade ett gemensamt mål – att göra Jesus Kristus känd. (Eskil Albertsson "Många tårar - stor skörd. Om församlingstillvåxten i Kina." s 63)

Då och då, i denna gåtfulla tillvaro, stöter man ihop med någon som är en syskonsjäl, känner man, fast det inte finns minsta lilla blodsband mellan oss. Du har funnit en bror. Eller är det en syster? (Stefan Andhé "Sök ljuset" s 221)

Det fanns en ny släktskap med Jesus, som betydde mer än alla jordiska blodsband. Jesus var huvudet för en ny familj, och envar som trodde på honom, också den minsta bland dem, var hans mor eller bror eller syster. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Markus” s 31 i kommentar till Mark 3:31-35)

I Antiokia var det som namnet ”kristna” (eller snarare ”kristianer”) började användas. Det var tydligen de utomstående som använde det namnet om anhängarna till den nya tron. Själva kallade de sig vanligen för ”lärjungar”, ”bröder”, ”troende” eller ”heliga”. (Bo Giertz ”Apostlagärningarna” s 93 i kommentar till Apg 11:19-26)

Runt omkring (Moammar Gadafi) uppträdde människorna naturligt. Det fanns inga tecken på fjäsk eller underdånighet: tilltalsordet var Broder. Själv är Gadafi Broder Översten. (Lars-Ola Borglid-Annty Landherr "Revolution i Allahs namn - En bok om Libyen" s 30; Den farlige dagdrömmaren; år 1976)


ca 1975 - ca 1950

Jag har känt och känner mig hemma i de pietistiska kretsarna. Då jag ännu inte kände till den protestantiska läran om den osynliga kyrkan, kände jag broderskapet med varje Guds barn, som var fött på nytt. Jag fick sådana bröder och systrar i "Herrens här", en religiös rörelse inom den grekisk-ortodoxa kyrkan; jag har mött sådana syskon i tron bland katolska präster och lekmän, som älskade Kristus av hela sitt hjärta men som gjorde felaktiga handlingar, bara därför att de trodde, att det var Jesus som hade föreskrivit dem. Likaledes har jag träffat många bröder i den lutherska kyrkan. ... Men bäst har jag känt mig hemma bland dem, som icke tillhörde de större kyrkosamfunden: baptister, frikyrkofolk och pingstvänner. ... Men inte heller bland dessa var allt som det skulle. (Richard Wurmbrand "Kristus på judarnas gata" s 59-60)

En familj som bodde i närheten av Yokozawas hade öppnat sitt hem för möten och varje söndag hölls söndagsskola för grannskapets barn. Lilla Sachiko ville så gärna följa med de andra barnen, men hon var ju bara 5 år. Men när modern fick veta att åldern inte utgjorde något hinder, fick hon gå. ... Så kom det sig att femåringen gjorde sällskap med andra kamrater, som hon kallade för: "stora-syster" och "store-bror". Och de som var yngre än hon blev hon naturligtvis "stora-syster" till. Det är sed i Japan att tilltala varandra på detta sätt. Man känner sig som en enda stor familj. (Olia Simeonsson "Här är jag sänd mig!" s 62; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1968)

Fariseerna var ... enligt deras egen definition ett ”broderskap”. Vilken jude som helst kunde förena sig med dem så länge som han var beredd att godta deras undervisning och levnadssätt, där det mest kännetecknande var det strikta iakttagandet av lagen enligt de äldstes traditioner och de fariseiska lärdas exeges. (Rudolf Schnackenburg “The Moral Teaching of the New Testament” s 67)

Att vara konstnär för sin egen skull är inte alltid så angenämt. Men det har en utomordentlig fördel: konstnären delar sina villkor med varje levande varelse, som också är till endast för sin egen skull. Sammantaget blir det antagligen ett ganska stort brödraskap, som på detta sätt existerar i självisk gemenskap på den varma, smutsiga jorden under en kall och tom himmel. (Ingmar Bergman "Ormskinnet" s 13; betraktelse skriven till utdelningen av Erasmuspriset i Amsterdam 1965)

Evangelisten predikade om pånyttfödelsen och nämnde vad det betyder att vara född av Guds Ande och bli en älskad son till den himmelske Fadern. Då hade den faderlöse Pjotr utropat: "Jag vill ha en sån Far! Nu, genast, med en gång!" De närvarande blev rörda. Han bad och snyftade. "Far, förlåt mig att jag inte visste att du finns och har funnits! Jag vill vara din, bara din! Jag vill inte tillhöra nån annan, bara dig! Ta emot mig nu - på sekunden!" Han kände glädje och ett djupt lugn inombords. Med ett strålande leende sa han till sina icke troende vänner: "Jag har blivit kristen och har nu en underbar himmelsk Far." Kamraterna stirrade på honom. Som på ett kommando höjde de ett finger mot tinningen. "Han är galen! I skolan fick han lära sig att det finns bara en far till alla folk. Lenin! Till 1953 hade det visserligen varit Stalin, men sedan hade man begravt honom och låtit Lenin återuppstå. (Hermann Hartfeld "Trots KGB" s 168; Pjotr slår tillbaka)

Till skillnad från andra folk seglade inte portugiserna till främmande kontinenter för att vinna ära och rikedomar, utan för att sprida katolicism och portugisisk kultur. Den kapitalistiska imperialismen, som endast sökte egen vinning, upprättade segregerade samhällen, där de vita levde utan kontakt med de koloniserade folken, men portugiserna predikade och levde bland dem och skämdes inte för att ta färgade kvinnor till sina hus. De som anammade katolicismen och den portugisiska kulturen blev "assimilados" och behandlades som bröder. I detta bevisade portugiserna sin vilja att föra vita och färgade samman i ett världsomfattande, kristet broderskap. Detta är Portugals speciella mission i världen, och därför få man icke förväxla dess imperialism med den engelska eller franska. I själva verket har Portugal heller inga kolonier utan endast transmarina provinser. Angola och Moçambique är lika mycket Portugal som Beira eller Agarve. Verkligheten har endast bitvis slagit följe med filosofin. ... Medborgare av första klassen är samtliga portugiser, praktiskt taget alla mulatter och något tiotusental "assimilados". Övriga, dvs. mer än 99 procent av den svarta befolkningen, är "indigenas" eller infödingar. "Indigenas" lyder under speciella lagar, som i sin praktiska tillämpning förvägrar dem även de mest elementära rättigheter. Kroppsstraff utdöms för minsta förseelse. Den allvarligaste inskränkningen i afrikanernas frihet är tvångsarbetet, som i de portugisiska besittningarna (nu år 1963) praktiserats i mer än hundra år och där nått en större utbredning än någon annanstans. ... Det fria Afrika sammanför Sydafrika och Portugal över samma nämnare: vitt förtryck. (Åke Sparring "Afrika under 1900-talet" s 210-212)

Att förkunna fred och broderskap O, vilket pris det skulle innebära! En han gjorde det för länge sen Och man hängde honom på ett kors För länge sen, långt borta. Detta händer inte Inte längre, nuförtiden. ... ... En hade mycket pengar En hade inte tillräckligt att äta En han levde precis som en kung Den andre tiggde på gatan För länge sen, långt borta Sånt händer inte Inte längre, nuförtiden ... ... Och att tala om fred och broderskap O, vilket pris det skulle innebära! En han gjorde det för länge sen Och man hängde honom på ett kors För länge sen, långt borta Sånt händer inte Inte längre, nuförtiden, eller hur? (Bob Dylan "Long Ago, Far Away p 31-32; 1962; översättning från den engelska texten: BG Ask; den engelska texten: Se denna hemsidas engelska version)

Det räcker inte med allmänreligiositet för att av Kristus räknas in i hans släkt. Men vad är då avgörande? "Jo", säger Jesus, "den som gör min himmelske Faders vilja den är min broder och min syster och min moder". Detta är avgörande för släktgemenskapen med Kristus. ... Tron är porten in i den nya släkten. (Bertil Nordenstig "En ny släkt"; kommentar till Matt 12:46-50; Jönköpings-Posten den 9 januari 1960)

Kolonialmakterna i Västafrika har under 1950-talets förra hälft gynnat islam. Fred och ordning var den vite administratörens syfte och riktpunkt. Både engelsmän och fransmän kom att stärka de feodala emirernas makt och inflytande. Den muslimske hövdingen fick härigenom en prestige som drog de västafrikanska massorna till hans religion. ... I det andliga vakuum som den moderna tiden medför synes islam kunna erbjuda ett religiöst-socialt stöd som lätt kan anpassas till afrikanernas eget sätt att leva. Det mest karaktätistiska draget i det västafrikanska islam förefaller att vara de religiösa broderskapsgrupperna. Afrikanen lever i och av gemenskap. Tillhörigheten till den på en gång fasta och elastiska gruppbildning som detta muhammedanska, lokala broderskap utgör synes vara det som framför allt betraktas värdefullt i islam. Dessa broderskapsgrupper varierar från små lokala byföreningar till stora, ganska välorganiserade ordnar. De har alla rit och sed gemensamt, och de har alla sin lokale ledare, som betraktas som speciell bärare av den välsignelse, den "baraka", som islam förmedlar. I städerna, där den gamla stamstrukturen brutit samman och där individen mer än eljest känner sig rotlös och isolerad, har denna islams gemenskapsbildande förmåga fällt utslaget. Här finner man en ny gemenskap som når utöver stammens gränser och som vill omfatta hela det svarta Afrika, vilket i sin tur skall integreras i ett världserövrande "Islams hus". (Bengt Sundkler "Kristen mission och kyrka i Afrika" s 144)

Vår svenska kyrka är inte en folkrörelse. Men hon är en folkkyrka. Detta ord understryker hennes förpliktelser. Om dessa skola fyllas gentemot de svenska folkrörelserna hänger till slut icke enbart på närmanden i möten och organisationer eller på beslut och resolutioner. Mera beror på den enskilde kyrkokristne, präst eller lekman, kvinna eller man, i vad mån han låter sig behärskas av evangeliets människosyn och lever i det broderskap, som djupast fått sin motivering i vår Frälsares ord "En är eder Fader . . . I ären alla bröder", och förverkligats i Hans försoningsverk för alla människor. (Sven Hultman "Stiftskyrkan och folkrörelserna" s 586)


ca 1950 - ca 1925

Som vit man är man mycket välkommen till negrerna (i USA). Vilken fröjd och hoppande glädje att få se en vit broder i Jesus! Baptisterna har många församlingar av negrer i New York. (C.G. Hjelm ”Genom mina amerikanska glasögon” s 90; år 1949)

Inom (Skara) stift finnes f. n. (år 1948) 51 kyrkobrödrakårer med tillhopa 1 560 medlemmar. Kyrkobröderna, som utgöra en sammanslutning av män, tillhörande svenska kyrkan, vilja bland sina medlemmar främja kristlig brödragemenskap till det inre livets fördjupande och mognad. För det ändamålet hålla kårerna regelbundna sammankomster och därvid förekommer bibelstudium, föredrag i aktuella kyrkliga frågor och samtal. Stundom anordnas även föredrag för allmänheten. Man söker också på olika sätt aktivt deltaga i församlingens liv, särskilt på kärleksverksamhetens område. De olika kårerna i stiftet bruka åtminstone en gång varje år samlas till gemensam överläggning å s. k. stiftskonvent. Dessutom hålles för hela landet minst vartannat år ett s. k. generalkonvent, till vilket bl. a. de olika kårerna och stiftskonventen utse ombud. (Bengt Gierup "Stiftskyrkans arbetsorgan" s 437)

Bolsjevismen har föga med det riktiga Ryssland att skaffa. Det är en kaféprodukt från de europeiska boulevarderna. Djupt nere i den ryska själen lever kanske fromheten än och varken Ryssland eller det övriga Europa överleva det pågående passionsdramat, om de icke en dag åter kunna hälsa varandra med det gamla, ryska påskmorgonsropet: Kristus är uppstånden!" (Harry Blomberg "Ett passionsdrama"; Jönköpings-Posten 1943-03-17)

Gruppens ("de fem unga") främste lyriker, den språklige nydanaren Harry Martinson har byggt upp en egenartad, utopisk "nomad"-filosofi, vars grund är en broderskapsförkunnelse av franciskansk fromhetsart. (Elof Ehnmark "Litterära strömningar under 1900-talet" s 186)

Försäkringsliknande anordningar förekommo redan i den antika världen. ... Hos romarna stöter man på ömsesidiga understödsföreningar samt enskilda anordningar för meddelande av vissa enklare former av livförsäkring och pensionsförsäkring. Det anses dock, att först kristendomen med sin broderskapstanke skapade förutsättningarna för den egentliga, på ömsesidigt bistånd grundade försäkringen. (Thorild Dahlgren "Försäkringsverksamheten" s 374)

Redan Gamla Testamentet talar om Gud såsom fader (5 Mos. 32:6; Jes. 63:16; 64:8; Mal. 1:6; jfr Jes. 1:2; 30:1,9). Men det gammaltestamentliga sonskapet grundade sig på skapelsens faktum (Jes. 64:8; 5 Mos 32:6) och Israels nationella förlossning ur Egypten (Jes. 63:16), det nytestamentliga däremot på den enskildes pånyttfödelse genom Guds Ande (Gal. 4:6). (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 81)

I slutet av 1936 observerade jag de första symtomen på överansträngning. ... Jag kände behov av att komma bort från folk och möten och söka återvinna mej själv. ... Jag bestämde mig för Varberg. Fick för en hygglig penning hyra ett rum å fjärde våningen hos en broder i Herren. Tidigare hade han varit stor pamp i stan men förlorat det mesta i samband med Kreugerkraschen. Men huset hade han kvar och välviljan mot Herrens minsta bröder ... (John Hedlund ”Med Gud i hågen” s 196-197)

De tyska baptisternas gudstjänster tilltalar mig. Beder någon högt i mötet, instämmer alla på en gång med ett högt amen. ... Anför predikanten ett bibelställe ... läser församlingen genast stället högt utantill. ... Ingen annan titel än broder förekommer, inte ens om brodern är teol. doktor. (C.G. Hjelm "Sådant år livet" 1 s 297)

Broder i Christo! . . . . . . Okristne Broder i landsförsamlingen! . . . . . . Broder i Scripto! (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 127,140,142; brev till Eyvind Johnson 1930-06-04, 1932-06-16 samt 1932-08-13; fotnot: (det första uttrycket) variant på formuleringen "Broder i Kristus", använd (mellan män) i kristna grupper i betydelsen "medkristen"; här i skämtsam mening)

Lantbrukaren och predikanten Allan Stridh gjorde Idas bekantskap redan 1927. ”Min skolkamrat Erik var med mig då, och jag undrade hur jag skulle titulera Ida Andersson”, berättar han. ”Hon var ju mer än evangelist, och fröken tyckte jag lät så främmande och profant.” ”Säg bara syster Ida”, sa Erik. ”Hon vill inte heta något annat.” (Samuel Sollerman "Ida Andersson - en glådjens budbårarinna" s 80)

Den första faran, som hotar missionsarbetet i Kina, är nationalismen. ... När nationalismen har gripit oss så, att vi hata eller förakta våra bröder och systrar i Kristus, då är den av ondo. Det visar endast, att vi icke fullt förstå, att det band, som genom det på Golgata utgjutna blodet, finnes mellan dem som tro, är starkare än det band som förenar människor av samma nation. Under (första) världskriget föllo många i den snaran och har aldrig repat sig. Det predikades hatets evangelium från predikstolarna, och t.o.m. i Kina bojkottades de tyska missionärerna av andra missionssällskap. (Arvid Almquist "Två faror" s 120-121)

Efter det att (den unge samepojken) lämnat sig åt Gud, var det någon som frågade honom: "Har broder någon bibel?" Gustaf-Adolf (Åkerberg) missförstod denna fråga. Han tyckte, att han sade Bror och då ville Gustaf-Adolf upplysa honom om, att han icke hette Bror utan att hans namn var Gustaf-Adolf. Och det blev ett jubel utan like, då han lämnade denna upplysning. Sedan undervisade man honom om, att de kallade varandra för bröder och systrar, när de voro frälsta och tillhörde en Guds församling. Och han blev så glad, när han hörde, att han genom frälsningen fått så många bröder och systrar. Nu hade han funnit det rätta broderskapet, jämlikheten och friheten, som han i flera år hade sökt efter. (Konrad Nilsson "I Lapp-Lisas fjäll" s 94-95; 1920-talet?)


ca 1925 - ca 1915

Barnaskap hos Gud är grunden för det rätta broderskapet. ("Missionsförbundet 1924" s 675; n:r 41 den 9 oktober 1924)

Jag har nynnat många vackra visor, mycket har jag tänkt i stilla frid, jag är lycklig att jag levt och andats i vår dystra värld en liten tid, lycklig att jag har fått kyssa kvinnor, tumla om i gräs och plocka bär, att jag aldrig varit grym mot djuren, dessa våra minsta bröder här. (Sergej Jesenin "Alla drar vi bort så sakteliga" s 294-295; juni 1924)

Söndrade från Gud och i förgätenhet av honom äro människorna också söndrade ifrån och leva i förgätenhet av varandra, huru mycket de än veta och förmå och vilka förbindelser man än träffar för att som till en enda familj förena jordens olika folk. Mänsklighetens verkliga brödraskap är en illusion, om det icke bygges på individens barnaskapsförhållande till Gud. ("Missionsförbundet 1924" s 4; n:r 1 den 3 januari 1924)

John Ongman var en broder bland bröder. Man kan gott säga om honom vad Paulus sade om församlingarna i Efesus och Kolosse, då han tackade Gud för den kärlek, som de hade till alla de heliga. ... Han älskade gudslivet, och därför älskade han också alla, som hade livet – livet i Guds Sons tro. Han var broder till alla pånyttfödda himlabarn; och alla, som voro födda, voro hans syskon. ("Ongman-minnen" s 37; Severin Larsen: En trogen Kristi tjänare)

Elsvig satt och såg ut att ha ledsamt. Hennes ögon blefvo små och tunga. "Nå, om nu kriget tar slut", sade hon plötsligt, litet försmädligt med ett försök att rycka upp sig, "hur går det då? Är du af med din plats då, Hertha?" "Tja, antagligen. Men kommer dag, kommer råd! Vi är inte där än!" "Jag är glad, att jag inte känner så där", förklarade Elsvig lågt, högtidligt och såg rakt ut framför sig med lysande ögon. "Jag kan med handen på hjärtat bedyra , att om fördelarne än vore aldrig så stora, så ville jag hellre vara af med dem och veta att frid rådde på jorden. Jag är verkligt neutral. För mig är alla bröder, medmänniskor." "Ja, du är idealist du, lilla Elsvig, en riktig liten entusiast-idealist. Och det skall en liten kvinna vara!" Direktör Schaabye såg förälskadt på sin hustru, försökte ta fatt hennes hand, men hon drog sig undan. "Men vi båda, vi är realister", sade Hertha skrattande. "Vi får säga som den där gumman som stod och sålde smör på Växjö torg: 'Om bara det hära kriget ville hålla på i en fyre, fem år te, så kunne en komma sej lite för här i vä'la.' Inte sant, Göran?" (Ulla Linder "Neutrala" s 591; tidningen Hvar 8 dag den 11 juni 1916)

Mest berömd av de katolska missionärerna (i Algeriet) var Charles de Foucauld. Han grundade en ny munkorden, Jesu små bröder, med två kvinnliga grenar, Jesu små systrar och Heliga Hjärtats små systrar. Han verkade bland tuaregstammarna i södra Algeriet och avrättades 1916 i Tamarasset av en tuaregisk friskara. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 141)

År, ilande dagar och år, för ett barn är en timme lång. Nu räcker ej dagen, som snabb förgår. Hör, hur gräset susar på glömda gravar! Där är klostret, som du söker, och det tysta klosterfolket. O, hur heligt där i sitt vita dok bröder och systrar stilla bo! (Verner von Heidenstam "Klostret" s 249)

(Bavardots) tal togs icke till protokollet, hvilket ur sanningens men ej ur moralens synpunkt bör beklagas. Det var ett tal, späckadt af den renaste kommunism och så radikalt att Grand Brins klapphus skakades i sina grundvalar. Han påbjöd fullständig egendomsgemenskap och pekande med sina långa fingrar på de hvita läckra bröden och de röda vinflaskorna ropade han: "Detta är hvarken ditt eller mitt, det är vårt. Vi äro alla bröder och systrar." ... Javisst, Radikala Klubbens medlemmar voro förvisso bröder och systrar. Men bror och syster med en rödhårig skollärare, som smädat religionen och haltade och som på tre år inte erlagt medlemsafgiften? Nej, aldrig! ... I sin iver att fullborda segern, svängde (Bavardot) oförtrutet kommunismens storslägga, ropande: "Och inte blott bröd och vin skola vi dela som bröder. Nej allt är gemensamt. Hus och hem, hustrur och barn." Pang! Det var för groft. Grand Brins radikaler betraktade varandra med uppspärrade ögon, kippande efter andan. Han var då riktigt tokig, stackars Bavardot? Bröd och vin, låt så vara. Barnen - nå gubevars en retorisk blomma - barnen äro landets framtid - allas vårt gemensamma framtidshopp. Men - men hustrurna? Hva befalls? Han har då förlorat det lilla förstånd han ägde? Stackars karl! (Hjalmar Bergman "Crimen laese - - " s 22-23; tidningen Hvar 8 dag den 10 oktober 1915)

För Gud, för hemmet, för vårt fosterland. Om Herren blir vårt allt, blir hemmet frid. Och folket enas till ett brödraband, Som vinner seger, när det går till strid I stormig tid. (Maria Durling "För Gud, för hemmet, för vårt fosterland" s 4-5; nr 3 i Vita Bandets sångbok 1915/1932)


ca 1915 - ca 1900

Redan under 1800- och början av 1900-talet fanns s.k. läsarpräster, som i praktiken arbetade inom de nya väckelserörelserna av frikyrklig och nyevangelisk art. ... Läsarprästerna betraktade flera av de aktuella samfunden som inomkyrkliga väckelserörelser. Detta gäller t.ex. i Jönköpingstrakten Jönköpings missionsförening. Prosten Alfred Bredin i Jönköping var exempelvis styrelseledamot i Alliansmissionen. Tillsammans med en grupp andra präster med liknande inställning deltog han i ett slags gemenskapsgrupp, kallad Brödramötet, av delvis samma typ som numera (1972) finns inom högkyrkligheten. På många håll uppfattade läsarprästerna de frikyrkliga som församlingens kärna, och dessa utgjorde ofta de trognaste kyrkobesökarna också i svenska kyrkans församlingar. (Jan-Arvid Hellström "Växjöstiftet sedan 1915" s 114)

Första tiden efter min omvändelse var verkligen en skön tid. ... Särskilt minns jag de bönemöten, som vi hade den första sommaren. Vi kommo tillsammans uppe i skogen vid sidan av vägen, som går längs Farrisvannet till Skien. Under ett sådant bönemöte hände det en gång något särskilt. Skogvaktaren, som hade tillsyn över skogen däruppe, överraskade oss, medan vi bådo. Vi kände honom väl, men han visste inte vilka vi voro. Så sade han litet vasst: ”Vem har gett er löfte att vara här?” En av oss svarade: ”Far har gett oss lov.” ”Vem är er far?” sporde han förvånad. ”Det är Gud!” Då sade han liksom litet förläget: ”Ja, då får ni väl hålla på då.” (Severin Larsen "På fården genom vårlden i åttio år" s 50-51)

(Mao Tse-tung läste omkring år 1910) sådana böcker som ... den revolutionära historiska novellen "Alla människor är bröder". ... Mao var redan nu i kontakt med (möjligen även medlem av) det stora hemliga sällskapet "Ko Lao Huei" (Den äldre broderns sällskap), som var starkt utbrett i Kwantung och Hunan och hade ett agrarrevolutionärt program. ... Av den egentliga konfucianismen hade han accepterat endast en ganska liten sektor. Det är själva målet för den konfucianska utvecklingen, "Ta Tung", Det stora broderskapet, som Mao sätter lika med kommunismen. Det är den i sitt slag mästerliga definition han gör av kommunismen som "konsten att tjäna folket". (Eskil Bergen "Kina - den nya stormakten" s 43; Mao Tse-tung och hans män)

Rent otroligt låter det, när man får höra, att vår nuvarande ärkebiskop offentligt uttalat, att det sedliga tillståndet bland baptisterna ej är bättre än i statskyrkan, snarare tvärtom. Att baptisterna besvarat detta med en offentlig protest, det är icke underligt. Men man bör icke lämna dem i den föreställningen, att de äro allena i den protesten. De bör veta, att det finnes andra, som broderligt känna det slag som är riktat mot dem. Känner icke ärkebiskopen förhållandena bättre? (P. Waldenström "Broderlig medkänsla"; Jönköpings-Posten 1900-08-17)

"Ty talet om korset är en dårskap för dem, som förtappas, men för oss, som varda frälsta, är det en Guds kraft", (sade Judit). "Oss? - ", sade (Gunnel) och fäste en genomskådande forskande blick på sin nya bekantskap - "Judit och mig?" "Är det så? Är Gunnel ett Guds barn?" "Ja - och Judit?" "Sedan tio år." "Då äro vi systrar ...?" "Och systrar säga ju du till hvarandra", sade Judit. Hennes ögon glänste af glad överraskning. Det var något ovanligt för henne. "Det skall bli roligt att tala om för far och mor! För ser du, Judit, hemma i Sandum voro vi en helan mängd troende, och här - så ha de sagt oss - finns det inga. Nu bli vi så glada åt dig som om vi upptäckt en guldgrufva här i gården." (Betty Janson "Guldgrufvan m. fl. svenska originalberättelser" s 20-21; Guldgrufvan)

Den nutida konsten har med all logik i Kristus sökt en social sinnebild för broderskapet och den förföljda sanningen. Kristus har till icke ringa del blivit en bärare av mycket, som dina farföräldrar helst förkroppsligade i gestalter från Rom och Hellas. Hans verkningsfält har blivit livet mer än döden. (Verner von Heidenstam "Inbillningens logik" s 14; Ur brev från en tecknare till en språklärare)


ca 1900 - ca 1850

Vid prästmötet i ärkestiftet 1891 markerade ärkebiskop Sundberg sin mening att socialdemokratin i franska revolutionens anda på en gång syftade till att kyrkorna "skola nedrivas eller ombyggas till sjukhus och arbetarbostäder, bestående lagbunden ordning upplösas, privategendomen förvandlas till kollektivegendom". Den sociala frågan kunde enligt Sundbergs uppfattning inte lösas utan att kyrkan på ett positivt sätt engagerade sig. Goda exempel fanns både i den romersk-katolska kyrkan och i England, där kristenheten tidigt "satt sig i rörelse" för att gå arbetarna till mötes. Men den svenska socialdemokratin var enligt Sundberg inne på fel väg, när den låtit sig påverkas av sitt tyska systerpartis marxistiska och religionsfientliga grundhållning. Det mänsklighetens broderskap man talade om var, menade han, inte en kärleksfull syskongemenskap, utan den ekonomiska egoismens broderskap. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 175)

Jag fick förmånen att sälla mig till det Metafysiska sällskapet, ett remarkabelt brödraskap av meningsmotståndare. . . . Nästan alla mina kollegor var anhängare av en eller annan "ism", och hur sympatiska de än var, måste jag erkänna att jag, som inte kunde skydda mig bakom någon filosofisk etikett, kände mig en smula besvärad. . . . Jag uppfann vad jag tyckte var den (för mig) passande etiketten "agnostiker". . . . Jag tog sedan (år 1876) första bästa tillfället att paradera för Sällskapet med min nya etikett. (Thomas Henry Huxley "Collected Essays"; se Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 192)

Det är första gången Jesus kallar dem med detta betydelsefulla namn (”bröder”). Tillförene hade Han kallat dem lärjungar, tjenare, omsider barn, sist wänner, men nu bröder. Detta war ock den benämning, som de förste christne sedermera mest nyttjade inbördes. (P. Fjellstedt "Biblia" s 307)

Erik Hellberg var som sagt modellsnickare vid Åminne bruk. Han hade blivit omvänd till Gud genom verksamheten i Herrestad. ... Denne Hellberg var med vid ”månadsbönerna” på Herrestad (i mitten av 1800-talet) och frambar där under sista tiden vittnesbörd om Herren. Även på andra ställen i sin hembygd vittnade han om Herren. Hans sonson hade samma namn. Han var präst, först komminister i Källeryd av Åsenhöga pastorat och sedan kyrkoherde i Tranemo. (Viktor Johansson "Minnen från färdevägen" s 15)

Ett dödsfall, som är egnadt att i widsträckta kretsar wäcka sorg och saknad, har i Stockholm inträffat, i det grefwe Adolf Stackelberg i söndags åtta dagar afled, efter att sistl. höst hafwa ditkommit från sin egendom Grensnäs i Tjust i Småland, för att söka läkarewård mot den sjukdom, som nu, efter fyra månaders lidande, öppnat hans - menskligt att se - alltför tidiga graf. Han war nemligen född 1822 den 30 Juni - äfwenledes en söndag. - Då i wårt land ganska många finnas, för hwilka han gladeligen framburit frälsningens budskap, så skola nog ock många wid denna sorgeposts erhållande blifwa slagna med djup bedröfwelse; till dessas hugswalande få wi meddela följande ord, hwilka en af de sista dagarne, innan hans tunga förstummades af den annalkande lekamliga döden, af honom uttalades: "På nåden har jag lefwat, på nåden jag dör; kom ihåg det och säg det till alla bröderna! - Jag wiker icke en hårsmån undan, ty nåden allena har hulpit mig. Ja, genom Jesum allena komma wi igenom, genom Jesum allena!" (Jönköpings-Posten 1971-02-02 "Säg det till alla bröderna")

Den liberalism, som (Viktor Rydberg) omfattade och förfäktade, var som hos många andra vid denna tid starkt färgad av kristendomens lära, att alla människor äro bröder. Denna kristna liberalism har Rydberg på ett karakteristiskt sätt formulerat, när han i en av sina första romaner låter en person förklara: "Den sanne kristne är en soldat, som evigt svurit sanningens fana och förbundit sig att med uppoffring av allt jordiskt kämpa till sista andedraget mot det onda i världen eller i egen barm; ingen vapenvila för att hämta andan är honom tillåten; han får icke mäkla, icke underhandla med fienden, utan ständigt över dignande förhoppningar och bleknande levnadsfröjder rycka framåt och slutligen stupa under korsets fana." (Harald Elovson "Rydberg och hans inflytande på tänkesättet" s 98-99)

Från 1800-talets mitt växte . . . det industriella Sverige fram, traditionslöst, utan förankring i det bondesamhälle, där kyrkan varit centrum och den sociala kärna. Det var et nytt samhälle, ett helt nytt Sverige. Dess centrum var ej kyrkan, utan järnvägsstationen, affärsgatan och fabriken. . . . I den nya bebyggelsens trångboddhet och hemlöshet blev utom missionshuset godtemplarlokalen och Folkets hus de hem, där de från bondesamhället inflyttade åter kände sig som människor. . . . Det sociala avståndet mellan ledare och ledda var litet eller intet. Hade man i sin hemsocken ej vågat gå över prästgårdsplanen med mössan på, så var man här broder med ordets förkunnare och kamrat med organisationens ledare. (Berndt Gustafsson "Kyrkan och samhället" s 589-592)


ca 1850 - ca 1700

"Aurora lilla ... Huru mycket tycker du, att vi skola giva Medenberg, om vi taga honom (som informator?" frågade kapten Mekroth). ... "En man, som mina barn kunna hjärtligen älska, är väl värd att få något", sade hon med en allvarsam min av ganska eget slag. "Jag lägger vikt på det, om jag också har orätt", fortfor hon. "Jag ville gärna giva honom någorlunda hederligt. Du får icke bestå honom mindre än hundra riksdaler banko, Mekroth." Det låg en icke vanlig bestämdhet i dessa fru von Mekeroths ord. Kaptenen hörde henne sällan yttra 'jag' och 'mina', utan merendels 'vi' och 'våra'; men när det någongång hände, steg för hans godlynta sinne alltid ett minne upp av den sanningen, att egendomen ursprungligen förskrev sig ifrån henne. "Aurora," svarade han, "hela världen vet, att jag icke är snål; Medenberg må gärna få sina etthundra i banko, såvida vi antaga honom." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 20-21)

"Jag far upp till min Fader och eder Fader, och till min Gud och eder Gud." Dit skulle (Jesus), efter utfört värv, fara upp, icke för att övergiva de sina, men för att, mäktig och kärleksfull, evigt vaka över dem, med sin andas kraft och tröst bistå, ledsaga och uppehålla dem, och, ehuru osedd av deras ögon, dock för deras hjärtan kännbar, vara mitt ibland dem, varhelst de i hans namn församlades och närhelst de med rena läppar, ur trogna, älskande bröst, till honom uppsände en andäktig bön eller en tålig suck. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Andra bandet" s 37; Första söndagen efter trettondedagen)

Brödra förbund! Hon nalkas den stund Som skall skilja åt Vår levnads stråt Må sist vi ses igen! Där aldrig, aldrig vän Rycks från vän Än ett band det gives Som ej av Tiden sönderrives. Bröder! Var vi stanna Levom för det goda sanna. (Erik Gustaf Geijer "Avskedssång" s 182; "för Filos. Magistrarne d. 17 juni 1836" vid magisterpromotion vid Uppsala universitet)

(Anthony Norris) Groves, som tidigare i London utbildat sig till både tandläkare och kirurg, hade senare börjat studera teologi i Dublin. Där hade han ... sammanförts med (John Nelson) Darby. ... (Groves) ville lära ut en kristen tro utan direkt anknytning till tidigare existerande kyrkor och konfessioner. Enligt "The Oxford Dictionary of the Christian Church" ... skall han vid en tidigare sammankomst 1827 ha talat om "Brethren" och därför i en mening ha gett upphov till rörelsen. Men "bröderna" själva pekar på vad som hände i (vid en sammankomst i Francis) Hutchinsons hem (1828) som den egentliga början. Darby har långt senare ... skrivit att i begynnelsen var "bröderna" bara fyra! Man åberopade Matteusevangeliet 18:20: "Där två eller tre är församlade i mitt namn är jag mitt ibland dem." Dessförinnan står, i vers 8. " ... och ni är alla bröder". Därav namnet på den nya rörelsen, "Brethren". (Gunnar Hillerdal "Plymouthbröderna - En annorlunda gren av kristenheten" s 20)

Jag mins den ljufva tiden, jag mins den som i går. Då oskulden och friden Tätt följde mina spår; Då lasten var en häxa, Och sorgen snart försvann; Då allt, utom min läxa, Jag lätt och lustigt fann. ... Uppå min mun var löjet, Och helsan i min blod, I själen bodde nöjet, Hvar menniska var god; Hvar pojke, glad och yster, Var strax min hulda bror; Hvar flicka var min syster, Hvar gumma var min mor. ... ... Af falskheten och sveken Jag visste intet än, I hvar kamrat af leken Jag såg en trogen vän; De långa lömska kifven Dem kände icke vi; När örfilen var gifven, Var vreden ock förbi. (Anna Maria Lenngren ”Pojkarne” s 128; 1797)

(Jean Jaques Rousseau) föreslår (en "samhällsöverenskommelse") att alla människor skola avstå från deras ursprungliga frihet och underkasta sin individuella vilja en folkvilja, som ensam är i stånd att åvägabringa allas gemensamma bästa. Så skulle i varje land bildas ett allmänt broderskap, i vilket den individuella friheten naturligt förbindes med social jämlikhet. Det är denna tanke, som franska revolutionen sökte bringa till förverkligande. ("Illustrerad världshistoria - Femte bandet - Nya tiden" s 24)

En centralgestalt inte bara i Stockholm utan för herrnhutismens ställning i hela landet var Arvid Gradin.Han var docent i filosofi vid Uppsala universitet, lärde känna herrnhutismen genom dess skrifter, reste till Herrnhut och prästvigdes där 1741. ... Han tilläts predika i Storkyrkan, fastän han inte var svensk präst. Han fick med sig många stockholmspräster och organiserade verksamheten i brödrakretsar till bibelsamtal, bön och sång. ... Han företog ... resor i landet, främst till Dalarna och Västergötland. Främmestad blev ett centrum liksom Stora Bjurum, där tidigare radikalpietister övergick till herrnhutismen. Också här bildades "sällskap" eller grupper. I Främmestad blev kyrkoherden ledare, i Göteborg hade domprosten en motsvarande ställning. ... Utmärkande för herrnhutismens utveckling i Skåne var att den i hög grad leddes av präster. Detta garanterade rörelsens inomkyrkliga karaktär, och någon risk för separation fanns inte. Också här spelade herrgårdsmiljöer en stor roll. Som en betydande organisatör framstår hovjunkaren Didrik Christian von Conow på godset Kulla Gunnarstorp i Allerums socken, strax norr om Helsingborg. ... Portalgestalten bland herrnhutarna i ... Allerum var under många år kyrkoherden Johan Sundius, som vid 1740-talets slut läste Zinzendorfs skrifter. Efter några år blev prästgården i Allerum en samlingsplats för herrnhutare i trakten som samlades där söndag eftermiddag. ... I de flesta städer i Skåne bildades kretsar som fick besök av (i Herrnhut antagna så kallade) diasporaarbetare (eller "missionärer" med modernt språkbruk), främst från Stockholm. ... I Stockholm bildades en societet eller sammanslutning 1760. Den leddes under tjugo år av en diasporaarbetare. Man samlades på olika platser i en stark inbördes gemenskap. Kretsen var inte stor, omkring etthundrafemtio medlemmar vid slutet av 1760-talet. Också i Göteborg bildades 1766 en societet under ledning av en diasporaarbetare. Vid 1780-talets mitt hade den omkring tvåhundrafemtio medlemmar och åtnjöt den nytillträdde Göteborgsbiskopen Johan Wingårds välvilja. (Ingmar Brohed "Pietism och herrnhutism" s 86-93)

Frimureriet utgör ingen enhetlig rörelse. I London bildades 1717 en storloge. ... Logerna blev slutna brödraskap inom vilka man sökte efter det gemensamma för alla människor oavsett konfession. En grundsats i brödernas gemenskap var tron på en Gud som skapat världen och alla människor av samma blod. ... De medeltida riddarordnarna ... sågs som förebilder både när det gällde att försvara kristendomen och att leva ett liv med höga etiska krav på mod, trohet och barmhärtighet. Nu kunde dessa ideal förmedlas på nytt inom ett slutet brödraskap som hade internationell prägel utan att vara fast organiserat. ... I Stockholm fanns den första frimurarlogen redan på 1730-talet, men först på 1750-talet organiserades verksamheten genom Carl Fredrik Scheffer. Kung Adolf Fredrik blev 1753 övermästare för det svenska frimureriet. Loger bildades inte bara i Stockholm utan också i Göteborg, Helsingfors och 1762 i Karlskrona. I huvudstaden inrättade frimurarna ett barnhus 1753, några år senare även i göteborg, Karlskrona och Helsingfors. Där togs ett antal barn emot och fostrades och fick viss yrkesutbildning. ... De svenska frimurarna hade stark förankring inom kungahuset och adeln. År 1771 togs både kronprins Gustav och prinsarna Carl och Fredrik in i orden. ... I Sverige utvecklades inte frimureriet i konflikt med kyrkan. Ett femtiotal präster togs in i huvudstadens frimurarloger mellan 1766 och 1805. ... I kyrkohistorien har frimurarna en plats främst av tre skäl. Hos dem utvecklades (för det första) en mycket tolerant religionssyn. ... Vid frimurarnas sammankomster utformades (för det andra) en rikare ritual med större prakt än vad som mötte i svenska kyrkan. För frimurarna utgjorde ritualen ett rollspel där den estetiska utformningen spelade stor roll. För det tredje gav frimurarlogerna inspiration till ett aktivt filantropiskt arbete om vilket särskilt deras barnhus vittnar. Frimureriets idéer och verksamhet hade en betydelse på längre sikt. ... Särskilt i Göteborg dominerade borgarna medan officerarna var mest framträdande i Karlskrona. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 152-154)


ca 1700 - ca 1500

Två svenska präster, vid namn Rudman och Björck, sändes år 1696 över till (de svenska kolonisterna från "Nya Sverige-tiden") med en mängd biblar, psalmböcker och annan uppbyggelselitteratur på svenska. Man ville verka för, att "de svenska barnen ej måtte bliva hedningar, emedan de bo mitt ibland dem". ... "Med de vilde", skriver (Rudman), "hava vi fridsamt, varandes de nu mycket få och av Gud utrotade genom smittosamma sjukdomar och inbördes krig. De kalla oss sina bröder och så av oss heta - vilket inte engelsmännen göra." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 222)

Det har funnits två svenska teologer med (namnet Johan Bazius). Det är den förre som framför allt angår eftervärlden; hans svenska kyrkohistoria som heter Inventarium Ecclesiae Sueogothorum citeras ofta. Författaren var kyrkoherde i Jönköping i Gustaf II Adolfs och Kristinas tid. Den yngre Johan Bazius blev ärkebiskop i Uppsala och var en lärd, from och blid man som dock kom att spela en roll vid den stormiga reduktionsriksdagen 1680. Om hans död finns en historia. Den inträffade Kristi Himmelsfärdsdag 1681, då han oväntat hittades livlös i sin säng och kvällen förut hade han haft ett långt samtal med kungen och sagt godnatt till denne med de prästerliga orden: "I morgon skola vi uti Guds namn fara med Christo till himla." (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 889)

(Gustav II Adolf hade) en klart avgränsad målsättning för sin krigföring, nämligen att driva de kejserliga trupperna tillbaka från de evangeliska områden som de hade besatt. Genom att hela tiden tala om de tyska evangeliska som "våra religionsförvanter" hade ett slags brödraskap över språk- och landgränser skapats. I det isolerade Sverige led man nu med "förvanterna" i Tyskland och var beredd att ställa upp för dem nästan som för sina egna. Gustav Adolf hade således lyckats mobilisera en stark folkopinion bakom sig, då det gällde att rädda de evangeliska trosbröderna. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 88)

Vid detta sättet hålles en evangelisk mässa på svenska. Först då prästen och folket är församlade i kyrkan eller inför altaret där mässas skall, säger prästen till folket: "Kära vänner, bröder och systrar i Kristo Jesus." (Olaus Petri "Den svenska mässan son hon nu hålles i Stockholm med orsaker varföre hon så hållen varder" s 176)

Kort efter studentoroligheterna i midten af augusti (1520) utgaf (Martin Luther) då sin skrift om kurians tyranni och ovärdighet. Det var den kraftfulla: "Till den kristliga adeln af den tyska nationen om det kristliga ståndets förbättring."... (I denna skrift framhåller Luther att) de klosterliga brödraskapen böra aflösas af det broderskap med Kristus, alla änglar, helgon och kristna på jorden, som afslutes i dopet. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 66,68)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Mästarne inom samma skrå voro förenade till ett gille för inbördes bistånd och kallades "bröder". Mästarnes hustrur benämndes i enlighet därmed "systrar". ... En vanlig föreskrift för skråna var denna: "Nu kan någon broder krank ligga. Då skola bröderna honom besöka och hjälpa honom till hans bästa. Den det ej gör blive ej längre ansedd som hederlig karl." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 471)

År 1443 grundade kyrkoherde Botulf ett sockengille i Björke, inte långt från Roma kloster på Gotland. ... Här följer ett utdrag ur skråordningen: "Guds namn vare lovat och ärat i allt! Rätteligen är det en god sak att kärlek råder mellan kristna människor, och särskilt mellan dem som äro i brödralag i S:ta Katarinas (av Alexandria) gille. Ty har vi först och främst att med god vilja tänka på själens vård och hälsa. Därnäst gäller att alla gillesbröder och -systrar skall följa gillesbröder och gillessystrar till graven när de dör och sedan gå till mässan och offra sitt offer. Var och en som framdeles vill inträda i S:ta Katarinas gille skall vara utan uppenbar vanära och skam och dåligt rykte." (Sven-Erik Pernler "Sveriges kyrkohistoria - Hög- och senmedeltiden" s 85-86)

Den märkvärdigaste af de nederländska mystikerna var Johannes från Ruysbroeck (en liten brabansk stad), som en tid bortåt var präst vid S:t Gudule i Bruxelles (död 1380). ... Den märkvärdigaste af (hans) lärjungar var Gerrit de Groote (1340-1384), en borgmästareson från den rika hansestaden Deventer. ... Vid 34 års ålder upplefde han en väckelse ... och lät viga sig till diakon; prästvigningen vågade han af fruktan för det stora ansvaret aldrig mottaga. ... Han (inrättade) sitt hus i Deventer till ett systerhus för jungfrur, som under ledning af en årligen vald "mästarinna" skulle utan att aflägga nunnelöften förplikta sig till lydnad och kyskhet samt lefva af sina händers arbete, af att sy, spinna, väfva, måla, afskrifva böcker eller vårda små barn och undervisa större i dygder och handarbete". Till "Meester Gertshuis" i Deventer slöto sig snart andra syster- och broderhus. ... Bland de klerker (som afskref goda böcker) var Florens Radewijnszoon (1350-1400), en ung kanik och magister i de fria konsterna. ... Han bad Gerrit gifva tillåtelse, att han själf och några andra afskrifvare lade sina inkomster tillsamman och lefde i gemenskap. Efter något betänkande af hänsyn till medikanterna gaf Gerrit sitt samtycke till denna plan, och Florens Radewijns bildade därefter det första samfundet av "det gemensamma lifvets bröder" (frates comminis vitae), och hans kanikbostad blef det första fraterhus. ... Det gemensamma lifvets bröder hade stora förtjänster om skolan, företrädesvis den lärda undervisningen. De fingo på många ställen egna skolhus. ... Då humanismen framträdde, föll skolspiran ur brödernas händer, och i boktryckarkonstens dagar hade man icke längre bruk för deras prydliga afskrifter. Men Luther och Melanchthon satte äfven under humanismens dagar stort värde på bröder- och systerhusen. "Om alla kloster voro såsom de", skref Luther 1526, "skulle alla präster, städer och länder vara väl hjälpta." (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 945-948)

Framför allt koncentrerades sällskapslivet i medeltidsstäderna till gillena. I viss mån voro gillena ett motstycke till vår tids religiösa sammanslutningar eller sällskapsordnar. Medlemmarna skulle genom ed förbinda sig att hjälpa varandra i nöd och fara, de skulle följa varandra till graven och inbördes bilda ett ideellt brödraskap. Deras inbördes tvister skulle biläggas i godo och ej dragas inför domstol. Dessutom skulle medlemmarna ägna gillets skyddspatron sin kult medelst mässor och högtidliga processioner, och vid de festliga samkvämen i gillesstugan drucko de minnesbägare till hans ära. Runt hela vårt land, såväl i städerna som på landsbygden, förekommo dylika sammanslutningar. Från städerna känna vi till ett hundratal. Redan i vår äldsta stad, Sigtuna, förekom under 1000-talet ett "Frislandsfarargille", sannolikt en sammanslutning av frisiska och svenska köpmän, vilka handlade på Frisland. Dylika mera kommersiellt betonade gillen torde även ha förekommit på Gotland. I allmänhet ha dock de svenska städernas gillen haft en mera sällskaplig-religiös karaktär. I Stockholm känna vi namnen på ett 20-tal olika, av vilka en del torde ha varit jämförelsevis kortlivade, emedan det icke sällan förekom, att ett mindre gille uppgick i ett större. Endast en del av dessa gillen höllo sig med egna gillesstugor; de flesta förhyrde en dylik, då "bröder" och "systrar" samlades till gemensamma festligheter. Mest känd av dessa festivitetslokaler i det medeltida Stockholm var S:ta Gertruds gillesstuga, vars murar delvis ingå i nuvarande Tyska kyrkan. I allmänhet voro gillena, trots sin religiösa inställning, styrda av lekmän. Det förekom dock icke så få präststyrda sådana, av vilka det mest ryktbara vara Helga Lekamensgillet i Stockholm. Dess bevarade handlingar giva oss också synnerligen målande inblickar i medeltidens gillesväsen. Som så många andra medeltida institutioner brötos gillena ned av reformationens stormvind. Gustav Vasa hade intet sinne för gillenas sociala betydelse och förnämliga traditioner men eftertraktade i stället deras egendom. Knappt hade han intågat i Stockholm 1523, förrän Helga Lekamensgillet avfordrades ett tvångslån, bestående av alla dess silvermynt, en förgylld helgonbild av silver, en silvermonstrans och en guldkedja. Detta var blott upptakten till en hänsynslös reduktion, som fortsatte i många decennier och som totalt utplånade de svenska gillena såväl i städerna som på landsbygden. De gamla "Knutsgillen", som ännu (1938) finnas kvar i Skåne, voro lyckligtvis oberörda av denna omvälvning, som skedde vid en tid, då de tillhörde det danska riket. De äro följaktligen de enda nuvarande svenska gillen, som äro direkt efterföljare till de medeltida. (Adolf Schück "Städer och köpenskap i medeltidens Sverige" s 322-324)

Koranen säger att Jesus föddes av en jungfru, gjorde under, var Messias, levde ett syndfritt liv, steg levande upp till himlen och skall återvända före tidens slut. (Christy Wilson "Koranen" s 316)

Tanken om alla människors broderskap arbetade sig så småningom fram inom stoikernas krets. Alexander den stores ansats till ett världsrike hade bildat den historiska bakgrunden för den stoiska filosofiens uppkomst, och det närmande mellan Grekland och Östern, som kom till stånd under den närmast följande tiden, gjorde från början stoikerna till världsmedborgerlighetens förespråkare. Och då stoicismen lefde upp på ett nytt världsrikes grund framträdde dess kosmopolitism ännu starkare. Seneca framhöll, att alla människor äro lemmar i en kropp, och Epiktetus kallar alla människor bröder, alldenstund de alla hafva Gud till fader. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 16; De sedliga och sociala förhållandena på Kristi tid)

Mest iögonfallande (av 300-talets filosofiska riktningar) var kynikerna, vilka såg den enda säkra garantien för lyckan i behovslösheten och därför höll stat och samhälle för värdelösa, sociala skillnader för betydelselösa och alla människor, slavar och fria, hellener och barbarer, för bröder. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 163)


Att avrunda med:

Prästen förkunnade: ’Kristus är uppstånden!’ alla människor kysste varandra, var och en höll ett tänt ljus i sin hand, jag själv fick ett, den lilla Anastasia ett, säckpiporna ljödo, männen dansade hand i hand från kyrkan, och utanför stekte kvinnorna påskalamm; vi blevo inbjudna; jag satt vid elden, en gosse, äldre än jag, tog mig om halsen, kysste mig och sade: ’Kristus är uppstånden!’. (H. C. Andersen ”Sagor och berättelser II” s 66-67; Vänskapsförbundet)


Sångarna:

Sion lyss till väktarns maning, vart hjärta fylls med salig aning. Till festen ilar folket nu. Jesus Krist, kom till din kyrka! I kärlek, sanning, nåd och styrka ett evigt majestät är du, och dock en vän och bror för var och en som tror. Halleluja! O salighet som är beredd för oss hos dig i evighet! (H Sachs-P Nicolai-BGT Hallqvist: Psalmer och Sånger 743:2)

Vår broder nu du vorden är, Oss till stor fröjd och ära; Du vill oss alltid vara när Och oss allt godt beskära. Hvad rör oss verldens hot och hån? Vår broder är Guds enda Son: Ho kan oss nu förderfva? (M Luther?-Olaus Petri?: Psalm 49:4; jfr Psalmer och Sånger 33:4)

Himlen sig till jorden sänkte, när bland oss du trädde fram. Helig, fast af dödlig stam, saligt hopp åt oss du skänkte, när du, Gud i menskohamn, räckte oss en broders-famn. (Psalm 70:2)

Tviflan ur min själ försvinne, evigt trofast Herren är. Om hans hulda faderssinne Anden kraftigt vittne bär. Till en själ, som troget beder, Skådar han med mildhet neder. Fast jag idel skulder har, Är han dock min Gud och Far. (JA Schlegel-Åström: Psalm 200:1)

Låt ymnigheten flöda Med glädjen kring vår bygd. Gör landet rikt på gröda, Gör folket rikt på dygd! Som bröder må vi vandra En stund i gruset än! Som bröder se hvarandra En gång hos dig igen! (JO Wallin: Psalm 392:6; jfr Psalmer och Sånger 197)

Han, som vår broder blifvit, För oss sitt lif har gifvit – Det är vårt symbolum. Han är vår morgonstjärna och skriftens enda kärna, Ja, lif i evangelium. (AK Rutström: Sång 39:4)

Publikaner, lastens trälar – Han gick till dem som en vän, Och för alla mänskosjälar Har han samma hjärta än, Räcker dem sin öppna famn, Kallar dem med brodersnamn. (John Newton – Erik Nyström: Sång 58:3)

Jag har en Gud, ja, en Gud som hjälper, Och Herren, Herren – så är hans namn –, Som mig från döden till lifvet frälsar Och är i stormen min trygga hamn. (Nils Frykman: Sång 212:2; jfr Psalmer och Sånger 648:2)

Då sjunger jag om hvad tröst jag äger, Hvad hjärtat känner, och anden säger, Blott kändt af den, som har Gud till far; En världsligt vis det ej fattat har. ... Jag är så nöjder, så trygg och glader: Min bror är Jesus, och Gud min fader, Och himmelen är min arfvelott; Det är ej mången, som mår så godt. (A Nilsson: Sång 239:3,6; jfr Psalmer och Sånger 641:2)

Långt bortom rymden vida, Längre än solar gå. Högre än stjärnor tindra Den bedjandes suckar nå. Anden från stoftets världar Lyfter sitt vingepar, Klappar på himlaporten Och söker sitt hem, sin Far. (A Lönborg: Psalmisten 1928 nr 273:1; jfr Psalmer och Sånger 212:1)

Sjung hans lov, som är uppstånden, Sjung det ut kring världen all. Jord och himmel nu må fröjdas. Själva döden bragts på fall. Se, han lever, se, han lever, Och han evigt leva skall. (PP Bliss-E Nyström: Sånger och Psalmer 1951 nr 166:1; jfr Psalmer och Sånger 148:1)

Är det sant, att Jesus är min broder, Är det sant, att arvet hör mig till? O, så bort med alla tårefloder, Bort med allt, som här mig ängsla vill! ... Gud min broder, under över under, Större nåd väl aldrig tänkas må! Fast jag ej kan tro det alla stunder, Är jag salig på hans ord ändå. ... Fast jag aldrig tror det, som jag ville, Är dock saken alltid lika sann; Ej i tvekan jag min frid förspille, Ty min Jesus aldrig ljuga kan! ... Han har sagt: ”min Fader – eder Fader”. Han har sagt: ’min Gud och eder Gud”: O, min arma själ, är du ej glader, Att ock du har fått ett sådant bud? ... O, det broderskapet, se, det gäller Mer än allt, vad här man nämna kan, Ty i bredd med Jesus det mig ställer, Ger mig rätt till samma arv som han! ... Samma arv där uppe i det höga, Samma himmel, samma Gud och Far: Herre, Herre, öppna blott mitt öga För de skatter, jag dock verkligt har. (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 254:1-6; jfr Psalmer och Sånger 250:1-5)

Ack, saliga stund utan like, Han lever, Han lever ännu Och vandrar i segrarnas rike, Min själ, varför ängslades du? Ej längre vid graven jag gråter, Där bleknad i döden han låg, Jag sett honom levande åter, ej förr jag så skön honom såg. ... Han lever och jag skall få bringa Hans vänner det saliga ord – O, jag som är ringast bland ringa, Den minsta han känner på jord! Och jag skall hans hälsning utbära – O, kunde jag sjunga den ut! O, kunde ej änglar begära att gå med så saligt ett bud! ... O, saliga stund utan like Han lever, Han lever ännu Och vandrar i segrarnas rike! Min själ, varför ängslades du? Du sökte att finna den döde I klippgravars ödsliga rund, Så fick du den levande möta, o, saliga, härliga stund! (Andliga sånger 1936 nr 61:1-3)

Vad Jesus gjort, jag visst ej kan förtälja, men ett jag vet, jag vill det icke sälja för allt vad himmelen och jorden har: Min bror är Jesus, Gud min hulde far. (”Stadsmissionären”-F Engelke: Kristen Lovsång 1954 nr 86:1)

”Gå till mina bröder, säg dem, att jag går hem till den mig sände, hem till Fader vår, min och eder Fader, min och eder Gud.” Vilken ljuvlig hälsning, vilket saligt bud! (A Nilsson: Kristen Lovsång 1954 sång 160:2a; jfr Psalmer och Sånger 519:2a)

Ifrån döden uppstod Jesus, som han förutsagt, Segerherre över ondskans makt. Han for upp och tog sin plats i härlighet igen, Sände så löftets arlaregn. Nu är särlaregnets tid, Som över hela världen vid Faller uppå skördar, som ej hunnit mogna än. Det är Guds löftes särlaregn. (ASM Pherson: Segertoner 1960 nr 337:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Att Mariam ledde kritiken mot Mose kan vi se av det verb som översatts med ”talade” i 4 Mos 12:1. I grekiskan står detta verb i singularis och i hebreiskan i femininum singularis.

I ett återställelseperspektiv ser vi hur Mariam (kvinnan, jfr Joh 20:15), som i öknen förvägrades att tala öppet med Herren och se Honom, nu tillåts göra det. Jämför också Egna kommentarer och funderingar till Joh 20:16-17a.


Paulus sade till de troende i Rom: ”(Guds Son skulle) vara en förstfödd i/bland många bröder.” (Rom 8:29b)

Paulus sade till de troende i Korint: ”Har jag inte skådat (och skådar) Jesus, vår Herre? …” (1 Kor 9:1b)

(Jesus) som helgar och de som helgas (är) alla ut ur/av en, på grund av vilken orsak Han inte skäms att kalla dem bröder, då Han säger: ”Jag skall komma med ett budskap (om) Ditt namn till Mina bröder.” (Hebr 2:11-12a)

I det här har vi (och har haft) kunskap om välkomnandet, eftersom Den där satte/gravsatte Sin själ till förmån för oss. Och/också vi står i skuld att sätta/gravsätta själarna till förmån för bröderna. (1 Joh 3:16)

Bröder (א,*א), om – alltefter omständigheterna – vårt hjärta ej må ha en nedstämd kunskap (med anledning av) oss (א,*א,A), har vi klarspråk/mod (vända) i riktning mot Gud. (1 Joh 3:21)

Varje ande, som ej bekänner Jesus Herren, som har kommit (och kommer) i kött (א,* א), är inte ut ur/av Gud. Och det här är antikrists (ande) eftersom (א,* א) ni har hört (och hör), att den kommer, och nu allaredan är/finns i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. (1 Joh 4:3)

Det här budet har vi från Honom, för att den som välkomnar Gud också må välkomna sin broder. (1 Joh 4:21)


Ytterligare studier:

Matt 12:48-50; 25:40; 28:8; Mark 12:26; Luk 8:21; 11:2; 24:9-10,23,34; Joh 3:13; 6:62; 7:33; 8:53; 13:1,3; 14:4,12,28; 16:5,10,17; 17:13; 20:1,25,28; 21:7,12,23; Apg 13:31; Rom 15:6; 2 Kor 1:3; Ef 1:17; 3 Joh v 2,6,11; Upp 1:9,12; 2:8; 3:7; 4:1; 12:5; 19:10; 21:3,7.


Mary R. D'Angelo "A Critical Note. John 20:17 and Apocalypse of Moses."; Journal of Theological Studies 41 (1990): 529-536.

H. Birkeland "Oppstandelsetroen i Det Gamle Testament"; Svensk Exegetisk Årsbok 13 (1948): 13-54.

Dorothy A. Lee "Partnership in Easter Faith: The Role of Mary Magdalene and Thomas in John 20"; Journal for the Study of the New Testament 58 (1995): 37-49.

John F. Maile "The Ascension in Luke-Acts"; Tyndale Bulletin 37 (1986): 29-59.

Michael McGehee "A Less Theological Reading of John 20:17"; Journal of Biblical Literature 105 (1986): 299-302.

Alan Shaw "The Breakfast by the Shore and the Mary Magdalene Encounter as Eucharistic Narratives"; Journal of Theological Studies 25 (1974): 12-26.

Aida Besançon Spencer "Father-Ruler: The Meaning of the Metaphor 'Father' for God in the Bible"; Journal of the Evangelical Theological Society 39.3 (Sept. 1996): 433-442.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-03; 2012-04-24; 2014-12-07)

Tillbaka till Start

20:19 Då det så var kväll till den där en/första dagen av sabbater, och då dörrarna var (och hade varit) stängda, varest/där lärjungarna (hela tiden) var på grund av judarnas fruktan (eller: fruktan för judarna), kom Jesus och stod in i mitten, och Han säger till dem: ”Frid till er.”

Ord för ord (34 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) Varande så kväll (till)-den dag den-där en (av)-sabbater och '-nas dörrars'/dörrarnas varandes-(och-havandes-varit)-stängda varest var-(hela-tiden) '-na lärjungar'/lärjungarna på-grund-av '-n fruktan'/fruktan (av)-'-nas Judars'/Judarnas, kom '-en Jesus'/Jesus och stod in-i '-en mitt'/mitten och (han)-säger (till)-dem: frid (till)-er.


1883: På aftonen samma dag, den första i veckan, då dörrarna, där lärjungarne församlades, voro stängda, af rädsla för judarne, kom Jesus och stod midt ibland dem och sade till dem: Frid vare med eder!

1541(1703): Men om aftonen, på samma Sabbathen, då dörrarna woro lyckta, der Lärjungarna woro församlade, för Judarnas rädslos skull, kom Jesus, och stod midt ibland dem, och sade till dem: Frid ware eder.

LT 1974: Den kvällen möttes lärjungarna bakom stängda dörrar av rädsla för de judiska ledarna, och då stod plötsligt Jesus mitt ibland dem och sade till dem: ”Frid vare med er!”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren Gud stängde Sin kista/ark utifrån. (1 Mos 7:16b, Grekiska GT)

Ingen (egypter) stod ännu vid sidan av (Josef), vid den tid då han ('hela tiden'/'gång på gång') (lästes)/’gav kunskap uppåt’/’åter gav sig till känna’ för sina bröder. … (Och) Josef talade i riktning mot sina bröder: ”Jag är Josef.” (1 Mos 45:1b,3a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israels äldste:) "Tag en bunt isop och då ni har doppat (den) från blodet till sidan av dörren 'få (den) att sitta ner'/'stryk (den)' (på) överstycket och från blodet uppå båda ställningarna/dörrposterna ... (Då Herren skådar blodet, skall Han) inte låta förstöraren vara (i fred) att komma in i, in i era bostäder (för) att slå till (er)." (2 Mos 12:22a,23b, Grekiska GT)

De (tio) människorna som hade stigit upp tillsammans i sällskap med (Kaleb till Kanaan) talade att/: ”Vi stiger inte upp, eftersom vi – alltefter omständigheterna – inte/förvisso ej må förmå stiga upp i riktning mot nationen, eftersom den är stabilare ’hellre oss’/’än vi’.” (4 Mos 13:31 eller 13:32, Grekiska GT)

Herren talade till (Gideon): ”Frid åt dig! Frukta ej (och) du må ej dö.” Och Gideon byggde ett offeraltare där åt Herren, och han kallade det ”Herrens Frid.” (Dom 6:23-24a, Grekiska GT, A)

(David sade till de tio små småpojkarna:) ”Gå bort i riktning mot Nabal och fråga honom på/för ... skull’ mitt namn ’in i’/'med syfte på' frid. … Och Nabal svarade (dem) och talade: ”Vem (är) David?” (1 Sam 25:5b,10a, Grekiska GT)

Det blev som/när Salomo hade fört ’att bygga’/’byggandet av’ Herrens hus till en avslutning ..., (att) Herren skådades för Salomo en andra gång. (1 Kung 9:1-2a, Grekiska GT; jfr Joh 21:14)

Många av nationerna ’skars runt om’/omskars (hela tiden) och levde (hela tiden) på judiskt sätt på grund av fruktan av/för judarna. (Ester 8:17b, Grekiska GT)

(Profeten sade till Guds folk:) ”Träd fram, mitt folk! Kom in i, in i dina förrådshus och stäng till dina dörrar. Göm dig undan en små-/liten (stund) ... ända till Herrens vrede – alltefter omständigheterna – må ha kommit vid sidan av.” (Jes 26:20, Grekiska GT)

(Budbäraren) talade till (Tobit och Tobias:) “Frukta ej. Frid till er.” (Tobit 12:17a, S)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”I ett folks mitt kommer (Visheten) att berömma sig.” (Syr 24:1b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Från sidan av (Herren) är/kommer frid uppå jordens ansikte/yta.” (Syr 38:8b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “När du – alltefter omständigheterna – må be, kom/gå in i, in i ditt förrådshus och, då du har stängt din dörr, bed till din Fader, som (är) i det gömda. Och din Fader, Den/som ser i det gömda, skall ge dig tillbaka.” (Matt 6:6)

(Jesus sade till de tolv:) ”Då ni kommer in i, in i bostaden, hälsa den och säg: ”Frid till det här huset (א*).” (Matt 10:12)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Var två eller tre har letts/förts (och leds/förs) tillsammans in i Mitt namn, där är Jag i deras mitt.” (Matt 18:20)

(Prästledarna och fariseerna) fruktade folkskarorna, emedan de (hela tiden) hade/höll (Jesus) ’in i’/för en profet. (Matt 21:46b)

(Jesus sade:) “Ve er, skriftlärda och fariseer, hycklare, eftersom ni stänger himlarnas rike framför människorna, ty ni kommer inte in i (det själva), inte heller låter ni dem som kommer/går in i (det) vara (i fred) att komma in i (det).” (Matt 23:13)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “När ni – alltefter omständigheterna – må skåda alla de här tingen, har ni kunskap om att (Människans Son) är nära 'på dörrar'/'vid dörrarna'.” (Matt 24:33b)

De som var redo kom in, i sällskap med (brudgummen), ’in i’/till bröllopsmåltiderna, och dörren stängdes. (Matt 25:10b)

(Jesus sade:) “Effata!” vilket är/betyder “Var öppnad alltigenom!” (Mark 7:34b)

(De tre kvinnorna) flydde från minnesgraven, ty bävan och ’stående ut ur sig själva’/bestörtning hade (hela tiden) kommit (över) dem. Och de talade inget till ingen/någon, ty de fruktade (hela tiden). (Mark 16:8b)

(Herren sade till de sjuttio:) ”In i vilken bostad ni – alltefter omständigheterna – må komma in i, säg först: ”Frid till det här huset. Och om – alltefter omständigheterna - en son av frid må vara där, skall er frid föras till vila emot, emot honom, men om ej, så skall den under alla förhållanden ’kröka upp’/’vika tillbaka’ emot er.” (Luk 10:5-6)

(Kleopas och den andre lärjungen sade till Jesus:) “Stanna i sällskap med oss, eftersom det ’är i riktning’/går mot kväll, och dagen har allaredan ’lutat (och lutar) sig’/’gått (och går)' mot sitt slut.” … (Senare samma dag) öppnades (lärjungarnas) ögon alltigenom, och de fick ytterligare kunskap om Honom, och/men Han själv blev osynlig från/för dem … (och) stod själv i (de elva och de andra lärjungarnas) mitt och säger till dem: ”Frid till er.” Då de hade fruktat (א,* א) och blivit förskräckta, tänkte de (hela tiden), att titta/’de tittade’ på en ande. (Luk 24:29b,31,36b-37)

När (lärjungarna) kom in i, in i den övre våningen, steg de upp (till den plats) där de (’hela tiden’/ofta) ’var stannande helt och hållet’/’uppehöll sig’. (Apg 1:13a)

Då en Herrens budbärare hade öppnat vaktens/’det fängsliga förvarets’ dörrar och lett/fört ... (apostlarna) ut genom/under natt(en), talade han ... (Roddarna/tjänarna sade:) “Vi fann att fängelset var (och hade varit) stängt i/med varje/all säkerhet och vakterna stående uppå/vid dörrarna, men då vi hade öppnat fann vi ingen innanför.” (Apg 5:19a,23)

Med en gång blev det en stor skakning, så att fängelsets grundvalar rörde sig fram och tillbaka. Men/och omedelbart öppnades alla dörrarna, och alla banden ’löstes upp uppåt’/lossades (א*). (Apg 16:26)

Då (Paulus och de som var med honom) hade letts/förts (och leddes/fördes) tillsammans i/på den en/första (dagen) av sabbaterna (för) att stycka/’bryta ... i bitar’ bröd, 'sade alltigenom'/samtalade Paulus (hela tiden) med dem. (Apg 20:7a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Inte desto mindre samtalade/pratade ingen (hela tiden) klarspråk med anledning av Honom på grund av fruktan av/för judarna. (Joh 7:13)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ” Frid ‘låter ... vara’/lämnar Jag till er. Min frid ger Jag er. Inte helt och hållet som utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ ger, ger Jag er. Låt ej ert hjärta oroas, men/och låt det ej vara fegt.” (Joh 14:27)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Jag tog min tillflykt till en skomakare i en gränd bredvid. "Nå, vad är det som står på? Något nytt?" frågade hantverkaren, förvånad över mitt brådstörtande inträde. "Det enda nya är att det just har varit ett attentat på Souq el-Ghezel", sade jag och stannade för att hämta andan. "Jaså", utbrast han. Blekheten i hans fina, avlånga ansikte lystes upp av ett leende. "Jag skulle ha slagit vad om att det var fred, jag skulle slagit vad om att det var fred ni kom med." "Fred?" sade jag. "Det är något ingen har hört talas om." ... Kpistarnas knattrande närmade sig. Jag föreslog skomakaren att han skulle stänga dörren. Utan att säga ett ord reglade han för den och vi kastade oss på stengolvet. (Mohammed Dib "Naema, uppehållsort okänd" s 364; händelse under det algeriska befrielsekriget 1954-62 i författarens hemstad, den västalgeriska staden Tlemcen)

”Frid vare med eder” sade varje jude, när han trädde in i ett hus; det motsvarar alltså vårt ”god dag”, men har en mycket högtidligare och djupare klang än vår hälsning. (Anton Fridrichsen-Per Lundberg "Ur Bibeln" s 243)

Som (rebben Uriel och de andra judarna) åto och drucko hördes en släde över snön. Då förskräcktes de och sade: Ack och ve! Vår dom är fälld, ty nu komma våra vedersakare att fördärva oss, och var skola vi gömma oss för dem? Och den gamle från byn hov upp ett skri av all sin kraft, likt dens skri, vars fiender äro över honom: Mitt huvud är ett lejons! Ditt huvud är ett svins! Jag håller dig för en hund! Din moders efterbörd dryper ur din mun! Knappt hade han talat ut, så gick dörren upp och de sågo att det var deras egna, de som släntat efter under vandringen med rebben på sabbats afton. Då de sågo varandra utropade de: Frid med eder! Frid med eder! Och rebben vände sitt anletes ljus till alla och envar. Och de drucko varandra till, och deras lemmar upptändes, och snön smälte på deras kläder. Och de sutto samman med alla sina bröder och krönte sin rebbes bord med gudsfruktan och fröjd. Och rebben satt och strålade i glans från ovan. (Samuel Josef Agnon "Den bortdrivne" s 27-28; staden Buczacz i 1700-talets Galizien)

(Christus) helsar (sina lärjungar) och talar så wänligt med dem, som med sina käraste och trognaste wänner och fromma barn, likasom hade de icke gjort Honom något ondt eller laggt Honom ett strå i wägen, utan gjort Honom idel godt. Och detta allt gör Han till den ändan, att de icke må hysa någon sådan sorg eller bekymmer i sina hjertan, som wille Han minnas och förehålla dem deras brott eller hämnas på dem derför. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 260)

Att Christus kommer till lärjungarna genom lyckta dörrar, dermed wisas oss, att Han efter sin uppståndelse och i sitt rike på jorden icke mera will wara bunden wid lekamligt, synligt, handgripligt och werldsligt wäsende, tid, ställe, rum och mera dylikt, utan att Han will blifwa känd och ansedd för en sådan, som genom sin kraft är allestädes närwarande och regerande, så att Han alltid och på alla orter är hos oss, när och hwarhelst wi behöfwa Honom, och will hjelpa oss, utan att Han kan blifwa hindrad eller utestängd af hela werlden eller någon hennes makt. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 275)

Skrockande för sig själv gick den gamla Eurykleia upp till sin härskarinna för att berätta för henne att hennes make kommit hem. ... "Vakna, Penelope! Vakna, mitt älskade barn, och se med egna ögon en syn som du har längtat efter så länge, länge. Odysseus har kommit tillbaka. ... Jag driver inte gäck med dig, kära barn. Det är verkligen sant som jag säger att Odysseus har kommit hem. Det var han som var den främmande mannen som friarna hånade nere i hallen. ... Penelope sprang upp från sängen och omfamnade gråtande av glädje Eurykleia. Ivrigt bad hon gumman berätta mera. Hur hade Odysseus ensam kunnat få bukt med hela den talrika friarskaran? ... "Alla vi kvinnor satt darrande av fasa i den innersta vrån av våra kamrar bak låsta dörrar", (sade Eurykleia). "Till sist kom Telemachos och hämtade mig på befallning av Odysseus, och han stod nere i hallen mitt i en hög av lik. Ja, det skulle säkert ha glatt dig att se honom, täckt av blod och damm som ett glupande lejon. Men nu är liken utburna på gården, och det är rökt med svavel i hallen, och han skickade själv upp mig för att hämta dig. Odysseus har kommit tillbaka och har tagit hämnd på friarna! ... Du vill då aldrig tro någonting! Men nu har jag bevis. Du känner till det ärr han fick för längesen på vildsvinsjakten? Jag såg det ärret, då jag tvådde hans fötter." (Homeros "Odysséen" s 439-441; Odysseus ger sig tillkänna)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

Vi förråder och förnekar som vi alltid gjort och vi korsfäster dig, Kristus, som vi alltid gjort, vi förtvivlar och vi tvivlar som vi alltid gjort, ändå står du mitt ibland oss som du alltid gjort. (Eric S. Alexandersson ”Dalar och förklaringsberg” s 11)

När bönen (i moskén) är slut uttalar var och en den arabiska fridshälsningen till sin granne till höger och vänster: as-salamu ’alaikum, ”frid vare med dig”. (David Kerr "Islams gudstjänstliv" s 317)

"Nästa 'Vedeshög'", ropade konduktören. En ung man reste sig, tittade ut genom fönstret medan han tog på sig överrock och hatt. Nu var han framme, den unge evangelisten, till sitt första fält. Han samlade ihop sina väskor och gick ut på perrongen där en broder väntade och hälsade välkommen. "Frid, jag är den nye evangelisten", hälsade Valdemar. Brodern, en liten korpulent man med kantigt ansikte, hälsade tillbaka och grep tag i väskorna och snart var de på väg mot kapellet. (David Gustafsson "Evangelist-Jul" s 6)

"Frid vare med eder." Det var hälsningen lärjungarna fick av sin uppståndne Herre och Frälsare. Någon tom fras var det inte. Profetians ord hade gått i uppfyllelse. "Näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid" (Jes 53:5). Han hade förvärvat friden åt de sina. Frälsningsverket var fullbordat. De får mottaga denna rika gåva. (Nils Asplund "Inom stängda dörrar"; kommentar till Joh 20:19-31; Jönköpings-Posten den 4 april 1964)

Höst med en liga av starar som håller gryningen i schack. Människorna rör sig stelt på lampskenets teater. Låt dem känna utan ängslan de kamouflerade vingarna och Guds energi hoprullad i mörkret. (Tomas Tranströmer "Svenska hus ensligt belägna" s 42-43)

"Vore Kristus en livlös avgudabild, då kunde man stängas ute ifrån honom, men han lever ju och har än som förr makt att gå genom stängda dörrar. Om man än stänger honom in i en klippgrav och förseglar stenen, så går han igenom stängslet till var och en, som behöver honom - ty han lever." Så talade Sorolainen med sin lugna, sansade övertygelse, och hans ord om den levande Kristus träffade Sylvia Moor som en uppenbarelse. Den första kärlekens vårtid, vem kan beskriva den? Sylvia kunde det ej, hon talade med ingen om vad hon upplevde under denna tid, och hon tog sig icke för med något utomordentligt heller. ... Helt oväntat hade ordet om den uppståndne, nu levande Kristus träffat henne i rätta stunden, och i det ordet hade han själv kommit och obehindrat trätt in genom hennes hjärtas alla förskansningar och stått därinne med sitt underbara: "Frid vare dig!" (Elisabeth Beskow "Av jordens stoft" s 113-114)

Broder och syster i tron, tacka Gud för fridens outsägligt dyrbara gåva. (J. Nyrén "Frid vare eder!" s 282; Missionsförbundet n:r 17 den 24 april 1924)

Som segerfurste hälsar (Kristus) sina lärjungar, sägande: Frid vare med Eder! Det är påskens djupa och härliga innebörd: Frid! Är det icke som om denna hälsning omslöte allt, genomträngde allt och uppfyllde allt. Den uppfyller våra hem, våra hjärtan, våra gudstjänstlokaler, vår förkunnelse - ja den söker sig in överallt och utgjuter sin välsignelse, varhelst den blir mottagen. Den möter oss i jublande sång, i trosfrisk bön och stilla tillbedjan. Segern är vunnen, frälsningsgrunden är lagd, Fridsfurstens härlighet är uppenbar. (J. Nyrén "Han är uppstånden" s 269; Missionsförbundet n:r 16 den 17 april 1924)

Dörrarna voro stängda, och den lilla näpna barnkammaren var en värld för sig, fri från bekymmer och oro. I ett hjärta rådde dock ängslan, och det var hos den unga barnjungfrun. Hur skulle hon väl kunna fylla sin uppgift och bli till välsignelse för de små, som hon fått att vårda. Hon ville ju så innerligt gärna på allt sätt bli dem till hjälp och sitt husbondefolk till glädje. Så föll hon på sina knän och utgöt tillsamman med de små sitt hjärta inför Herren. Under bönen höjde sig hennes röst alltmer och husmodern märkte, att något ovanligt försiggick i barnkammaren. Hon gick till dörren och lyssnade och kunde där även iakttaga tjänarinnan i knäböjande ställning. ... Djupt gripen skyndade hon sig till sin man. ... Båda blevo (den natten) omvända till Gud och levande, verksamma kristna. (J. Nyrén "Den bedjade tjänarinnan och frukten därav" s 26; Missionsförbundet den 10 januari 1924)

Det är julafton (i Berlin år 1921). . . . Icke allt är julfrid och julstämning. Det ännu genom århundradena ökända mytologiska budskapet om frid på jorden klingar, jag kan ej undertrycka utropet - hånande till en stor del av världens folk och framför allt det tyska. Icke nog med att landet, trots sina affärers synbara livaktighet, är delvis ekonomiskt krossat; icke nog med att massor av den yngre generationen är för all framtid fördärvade och lemlästade; icke nog med att det råder svält och fattigdom i de undre lagren av det tyska samhället; att endast i Berlin 500.000 (femhundratusen) män, kvinnor och barn, från 170.000 familjer, är utan bostad, eller med ytterst dålig sådan; icke nog med all denna fasa - utan därtill kommer att Tyskland i det nya årets första månader måste betala femhundra miljoner (500.000.000) guldmark på krigsskuldens 226 miljarder. . . . Det räknas endast med guld, guld, guld - ej människor, man spelar ut med pansrad näve, ett kort som ger säker vinst - "fredstraktaten"! Som endast blev en krigsförklaring mot allt sunt mänskligt kännande och tänkande! Berlin firar sin jul i en falsk glädjes tecken. Ty under ligger förbittringen och fräter - förbittringen mot makten den en gång själv dyrkat. (Eyvind Johnson "Berlin i glädjens - och hopplöshetens tecken" s 36-39)


ca 1900 - ca 1800

Våra beduiner hade knappt hunnit göra upp en brasa och sätta sig deromkring, förr än de fingo besök af andra beduiner, som bodde här i närheten. En bland dem måste hafva varit någon höfding eller annan ansedd man. Ty när han kom, reste sig alla upp. Han räckte ut sin hand och helsade dem med de orden: "Frid vare eder!" hvarpå de alla svarade: "Frid vare dig!" Sedan gingo de fram, togo honom i hand, en och en, och vår schek helsade honom på det hjertliga sätt, som jag förut har beskrifvit. De lade panna mot panna, smackade med tungan mot gommen och sågo på hvarandra med en blick af så innerlig tillgifvenhet, att det riktigt rörde mitt hjerta. Nu satte de sig alla ned i en ring omkring brasan och språkade. Efter ungefär 15 minuter räckte den nykomne åter ut sin hand och ropade: "Frid vare eder!" och alla svarade: "Frid vare dig!" Detsamma upprepades sedan flere gånger med korta uppehåll. För mig var det högst intressant att midt i öknen bland de vilda beduinerna bevittna en scen af sådan hyfsning. (P. Waldenström "Till Österland" s 680-681; november 1894)

Från Växjö stift finns seden (att "ge mässe") bestyrkt. ... En kvinnlig sagesman från Odensjö, född 1854, berättar följande: "Hemkomna från kyrkan förhörde far oss på prästens ingångsord. Och var det så, att far hade varit i kyrkan och vi hemma, så gick det så till: när vi såg, att far kom, så ropade man: far kommer, sätt er i ordning. Då satte vi oss i en vid ring med de äldsta närmast dörren. När far stigit in, tog han var och en i hand och sade: 'mässe i Guds namn', och då skulle vi svara: 'gärna mässe i Guds namn.' På så sätt fick vi del av mässan och predikan. ... Säkerligen går seden att "ge mässe" tillbaka till medeltiden. ... Mässans välsignelser uppfattades på magiskt sätt såsom något materiellt som man kunde föra med sig hem från kyrkan till gården. (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 175-178)

(Guttorm, Synnöves fader,) reste sig och gick bort till fönstret. "Det kommer två karlar nere på vägen", sade han. ... Männen kom närmare och närmare. ... Sämund öppnade dörren och steg in. Efter honom kom (sonen) Torbjörn. "Guds fred i huset!" sade Sämund och stannade strax innanför dörren ett ögonblick, innan han långsamt steg fram för att hälsa på husets folk. Torbjörn följde efter. (Björnstjerne Björnson "Synnöve Solbakken" s 228-229)

Under gudstjänsten (i Pjätteryds kyrka i mitten av 1800-talet) hade väktaren ... sin plats vid dörrarna. När prästen läste syndabekännelsen, skulle han se till, att dessa höllos låsta. I övrigt voro dörrarna olåsta, till dess att kungörelser och liknande skulle föredragas, då de åter skulle låsas, vilket framgår av följande: "Af intresse för ordning och skick vid Kungl. Maj:ts och dess myndigheters kungörelsers uppläsande fann stämman tillständigt besluta, att de personer, som nödgades aflägsna sig före denna uppläsning, skulle stilla göra detta efter välsignelsens läsning under de sista tonerna af den s.k. slutversen, hvarefter dörrarne skulle hållas stängda till förekommande av störning och tidsutdrägt." Då väktaren under sin tjänstgöring ofta tog sig en styrketår, glömde han ibland både att låsa och låsa upp dörrarna. Ännu längre tillbaka i tiden sköttes vakthållningen vid kyrkdörrarna växelvis av socknens knektar. (Eric H. Anderek "Kyrkogång och församlingsliv - Protokolls- och minnesanteckningar från Pjätteryd" s 48-49; Växjö Stifts Hembygdskalender 1948)

Alla tre (kvinnorna) stannade i dörren vid anblicken åt en skepnad, som visst icke liknade någon av de levande. Gestalten var höljd i en vit - kanske icke svepning - men ganska veckrik och fotsid linnedräkt: över huvud och armar hängde den i form av slöja. ... (Gestalten) försvann ... vid en dörr på andra sidan om tavlorna. "Vad skall jag tänka?" viskade hovmarskalkinnan. "Vet du, Aurora, vartut den där dörren leder?" ... Nej, svarade Aurora, denna dörr går ingenstans. Jag känner Karmansbol och alla dess rum av gammalt. Denna dörr utgör blott en blinddörr. "Store Gud, kan det vara möjligt?" utbrast fru Adelcrona med flammande ögon. ... "Evige! vad skall bliva härav? Måtte vår vän snart träffa Zeyton, så vi få upplysning om .. skall jag kalla det Spöket? Greven måste väl veta vad det är?" (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 299-301)

En efter hand ökad krets af wänner inom arbetsklassen samlades under de första åren å 1840-talet hos ett kärt Guds barn, madam Winberg, i den lilla, nu (år 1880) länge sedan förswunna stuga hon egde, och som låg utmed östra sidan af det nu s.k. mattorget (senare benämnt Östra torget). Dessa sammankomster måste dock ske inom wäl slutna dörrar, af fruktan att andaktsstunden annars skulle störas af fiendtligt sinnade personer eller af polisen, i hwilket fall man lopp fara att trakasseras genom åtal, och möjligen dömas att plikta för öfwerträdelse af det sorgligt ryktbara konventikelplakatet. Det bör icke wäcka undran att man widtog sådana noggranna försigtighetsmått för att icke utsätta sig för äfwentyret af slika åtal; ty plakatet war sannerligen icke att leka med. Det stadgade nämligen dryga böter, och i wissa fall landsförwisning, för swenska lutheraner, som i enskilda hus samlades och derwid läste Guds ord, sjöngo psalmer eller andliga wisor och bådo, äfwen om allt, hwad som lästes, war fullkomligt renlärigt. En och annan upplyst och begåfwad lekman, som icke lät sig af plakatet afskräckas från att wittna om Herren Jesus för sina medmänniskor, fick också genom åtal och böter erfara att bestämmelserna i plakatet icke woro endast tomma ord. (T.H. Odencrants "Meddelanden angående Jönköpings förening för Inre och yttre Mission" s 16)

Kontrasten (under 1830-talet) mellan (de båda statssekreterarna Jacob August von) Hartmansdorffs och (Christopher Isac) Heurlins politiska metod beskrevs av (kyrkomannen) Henrik Reuterdahl som att "den ene kunde utan betänklighet försöka att låta huvudet genomtränga väggen; den andre (fann) nästan överallt på väggarne dörrar, även där, varest ingen annan kunde upptäcka sådana". (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 129)

I början av 1820-talet skänkte Esaias Tegnér sina landsmän ej mindre än tre större skaldeverk, nämligen "Nattvardsbarnen", "Axel" och "Fritiofs saga". "Nattvardsbarnen" är en förtjusande idyllisk dikt, som skildrar fridsstämningen vid konfirmationen i en svensk lantkyrka i pingstens ljuvliga tid. Härligt är själva anslaget: "Pingst, hänryckningens dag, var inne. Den lantliga kyrkan stod vitmenad i morgonens sken. På spiran av tornet, prydd med en tupp av metall, vårsolens vänliga lågor glänste som tungor av eld, dem apostlarna skådade fordom. Klar var himlen och blå, och Maj med rosor i hatten stod i sin helgdagsskrud på landet, och vinden och bäcken susade glädje och frid. 'Guds frid!' med rosiga läppar viskade blommornas folk, och muntert på gungande grenar fåglarna sjöngo sin sång, en jublande hymn till den Högste." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1809-1859" s 338)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Friden som i Adam förlorades, (blef) i Christo emellan Gud och menniskan återställd. Gud har derföre först låtit kalla sig fridsens Gud efter Jesu uppståndelse. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 86 i kommentar till Mark 16:1)

De utländska främmande trosbekännare, som av politiska skäl erhöllo tillåtelse att vistas i landet, måste leva "stilla och utan förargelse" och de fingo förrätta sin andakt endast "inom lyckta dörrar för sig allena". (Hilding Pleijel "Karolinsk fromhet och kyrkotukt" s 57)

Uppfattningen att Natt färdades framför Dag gör det tydligt att våra förfäder ansåg att dygnet inleddes med natten. Detta urgamla synsätt att räkna dygn efter nätterna, finns bevarat i flera vikingatida eddadikter. (Lars Magnar Enoksen ”Fornnordisk mytologi enligt Eddans lärdomsdikter” s 95)

Seden med mans- och kvinnosida i kyrkorummet går tillbaka till fornkyrkan. Bland annat ansåg man att fridskyssen före kommunionen i mässan (jfr Matt 5.23f.) inte fick utväxlas mellan personer av olika kön, varför män och kvinnor skulle gruppera sig åtskilt. Fridskyssen stiliserades med tiden till en fridshälsning. Bruket med mans- och kvinnosidorna i kyrkan blev fast praxis som bestod genom medeltiden och in i sen tid. Stundom kan det fortfarande leva kvar, till exempel vid tidegärdsgudstjänster med växelläsning mellan män och kvinnor. En relikt av det är också att brud och brudgum vid kyrkbröllop alltjämt går in på det som annars enligt sedvanan är "fel" sida om varandra, och att de hela tiden i kyrkan befinner sig på det som uppfattas som rummets kvinno- resp. manssida. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 15)

Överallt där tio judar som verkligen tror på Den ende guden samlas, där är Gud närvarande. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 189)

En del av familjehemmet som man trodde beskyddades av en gud var ytterdörren. Dörröppningen och alla dess delar (dörrposter, lister, tröskel och dörren själv med dess dörrhakar) var laddade med numen eller övernaturlig kraft och det hade stor magisk betydelse att gå igenom den. Att öppna och stänga dörren och att passera genom dörröppningen kunde få bra eller dåliga följder, beroende på guden Janus (portvalv, genomgångsbåge) vilja. Janus dvaldes vid alla dörröppningar och rentav vid stadsportarna. (Kerry Usher ”Hjältar, gudar och kejsare i den romerska mytologin” s 18; Familjegudar)


Sångarna:

Lova Herren i hans kyrka. Han som mitt ibland oss bor. Allt han ger oss. Han skall skapa nya himlar, en ny jord. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 7:4)

Så stilla och så oförmärkt blir oss Guds gåva räckt, och himlen kom till jorden ner, när ingen väntat det. Vi kan ej höra stegen. Han nalkas oss ändå, och plötsligt som en okänd står han mitt ibland oss här. (P Brooks-A Frostenson: Psalmer och Sånger 115:2)

Hit från himlen nåd blev sänkt, halleluja, fast vår dörr var låst och stängd. Halleluja. Ära vare dig, o Gud. Halleluja. Lov ske dig, Guds ende Son. Halleluja. (A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1988 nr 331:4; jfr Psalmer och Sånger 338:4)

Låt oss förnimma, Fader vår, att själv du mitt ibland oss står och att din ömma fadersfamn står öppen än i Jesu namn. (A Takolander: Psalmer och Sånger 443:1)

En sanningens och nådens tolk, Till världens konungar och folk Han kommer; frid hans hälsning är, Och kärleken hans spira bär. (JO Wallin: Sång 26:2; jfr Psalmer och Sånger 106:2)

Fast jag aldrig tror det, som jag ville, Är dock saken alltid lika sann; Ej i tvekan jag min frid förspille, Ty min Jesus aldrig ljuga kan! (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 254:3; jfr Psalmer och Sånger 250)

Jag vet en hälsning mera kär Än, värld, vad du kan ge; Den heter frid, Guds frid det är, Och därom vill jag be. Kom då, o frid, dröj i mitt tjäll! Bliv bästa, bästa gästen min! Ty dagen skrider, det blir kväll, Och natten bryter in, Ty dagen skrider, det blir kväll, Och natten bryter in. (EG Geijer: Psalmisten 1928 nr 711)

Din Ande blid ledsage dem Och blive gäst i deras hem, Att stilla fröjd och ljuvlig ro Med honom där må bli och bo. (JL Runeberg: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 234:4; jfr Psalmer och Sånger 82:4)

Vi ängsliga gå och betryckta, På vakt kring vårt nedgrävda pund. Vi sitta med dörrarna lyckta, En räddhågad lärjungarund, Då Herren oss väntat att finna Därute, där striderna brinna, I manligt och troget förbund. (E Billing: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 380:7; jfr Psalmer och Sånger 272:7)

Helst dock, låt oss få bjuda frid och nå, liksom du, igenom stängda dörrar in till de beträngda, giva dem din ro och din kraft till tro. (E Liedgren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 414:5; jfr Psalmer och Sånger 284:5)


Egna kommentarer och funderingar:

“fobon tôn Ioudaiôn” kan översättas med “judarnas fruktan” eller “fruktan för judarna”. I första fallet har vi en bakgrund i till exempel Matt 21:46, 23:13 och Joh 12:48-49. Fariseerna stänger himlarnas rike, eftersom de fruktar Jesus. I det andra fallet, och kanske det mest troliga alternativet, har vi en bakgrund i till exempel Mark 16:8.

I ett återställelseperspektiv kan vi se, hur den frid hos Davids tio små småpojkar som inte togs emot av Nabal, nu återvänder till dem, när Jesus hälsar Sina tio små barn (jfr Joh 13:33). Vi kan också se hur förstöraren, som i 2 Mos 12:22-23 gick in genom bostädernas ingångar för att döda dem som inte hade bestänkt dem med blod, nu ersätts av den Guds Utsände som går in genom stängda dörrar för att ge frid och liv till dem som bekänner sig till Jesus och hans blodiga försoningsdöd.

Det fullkomliga välkomnandet kastar emellertid fruktan utanför, eftersom fruktan har/’har med sig’ en tuktan, men den som fruktar är inte (och har inte varit) gjord fullkomlig i välkomnandet. (1 Joh 4:18)


Grekiska ord:

kleiô (stänga) (i NT + exempel i GT) 1 Mos 7:16; Jes 24:10; Matt 6:6; 23:13; 25:10; Joh 20:19; Apg 5:23 – 2 Krön 28:24; Jes 22:22; 60:11; Syr 30:18; Susanna v 17(Theod),20(Theod); Bel och Draken v 14; Manasses bön v 3; Luk 4:25; 11:7; Joh 20:26; Apg 21:30; 1 Joh 3:17; Upp 3:7-8; 11:6; 20:3; 21:25.


Ytterligare studier:

Dom 19:20; Jes 24:10; Dan 10:19; Hagg 2:9(10); Matt 10:11-14; Mark 12:12; Luk 1:79; 2:19; 22:2; 24:33; Joh 9:22; 14:18,23; 20:21; Apg 1:3,14; 1 Kor 15:5,44; 3 Joh v 14(15); Upp 3:20; 8:13.


George C. Fuller "The Life of Jesus. After the Ascension (Luke 24:50-53; Acts 1:9-11)."; Westminster Theological Journal 56 (1994): 391-398.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-03; 2012-04-27; 2014-12-08)

Tillbaka till Start

20:20 Och då Han hade talat det här, visade Han dem händerna och revbenet. Så lärjungarna fröjdade sig, då de hade skådat Herren.

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten): och det-här havande-talat visade-(han) '-na händer'/händerna och '-et revben'/revbenet dem. fröjdade-sig så '-na lärjungar'/lärjungarna havande-skådat '-n herre'/herren.


1883: Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sin sida. Då vordo lärjungarne glada, att de sågo Herren.

1541(1703): Och när han hade detta sagt, lät han dem se händerna, och sina sido. Då wordo Lärjungarna glade, att de sågo Herran.

LT 1974: Sedan han hade hälsat på dem, visade han dem sina händer och sin sida. Deras glädje visste inga gränser när de såg Herren.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(På fjärde dagen) gjorde Gud de två stora lysande himlakropparna … och/likaså stjärnorna … så att (de skulle) ’föra till’/ge ljus uppå jorden. (1 Mos 1:16,17b, Grekiska GT)

Herren Gud byggde revbenet, som Han hade tagit från Adam, ’in i’/till en kvinna. … (Och) hon (är) en moder av/till alla levande. (1 Mos 2:22a; 3:20b, Grekiska GT)

Ingen (egypter) stod ännu vid sidan av (Josef), vid den tid då han ('hela tiden'/'gång på gång') (lästes)/’gav kunskap uppåt’/’åter gav sig till känna’ för sina bröder. … Och Josef talade i riktning mot sina bröder: ”Jag är Josef.” ... (Och) de oroades (över hans närvaro). (1 Mos 45:1b,3b, Grekiska GT)

Det blev ett mörker, en skum/svartaktig virvelvind, emot varje/hela Egyptens jord/land (i) tre dagar. Och ingen ’skådade inte’/skådade sin broder (på) tre dagar, och ingen ’stod inte upp ut ur’/’reste sig’ ut ur sin sovplats (på) tre dagar. Men (hos) alla Israels söner var det i/hos alla (hela tiden) ljus, ’(bland) vilka’/där de (hela tiden) ’helt och hållet blev’/bodde. (2 Mos 10:22b-23, Grekiska GT)

Fröjda er, Sions barn, och gör er glada på/’under herraväldet av’ Herren er Gud … Ni skall få ytterligare kunskap om att Jag är i Israels mitt och Jag (är) Herren er Gud. (Joel 2:23a,27a, Grekiska GT)

Jona var (hela tiden) i havsvidundrets underliv/buk i tre dagar och tre nätter. (Jona 1:17b eller 2:1b, Grekiska GT)

(Simon) gjorde/stiftade frid uppå jorden, och Israel gjorde sig glad (till) ’stort glatt lynne’/’stor fröjd’. (1 Mack 14:11)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

(Jesus, Syraks son, sade:) "O att (alltings Gud) må ge oss ett hjärtas glada lynne och bli/’låt det bli’ frid i Israel i våra dagar.” (Syr 50:23a)

Lågan hade/nådde (hela tiden) alltigenom emot/intill 49 alnar ovanpå brännugnen. (Asarjas bön v 24)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till mannen som hade blivit ren från sin spetälska:) ”Du må ’tala till ingen’/’ej tala till någon’, emellertid/utan dra dig tillbaka, visa dig själv för prästen och för till (honom) den gåva som Mose befallt ’in i’/’med syfte på’ ett vittnesbörd för dem.” (Matt 8:4b)

’Då (Jesus) hade svarat’/’(Jesus) svarade och’ talade Han till (de skriftlärda och fariseerna): “Ett ont släkte och en äktenskapsbryterska söker emot/efter ett tecken; och/men ett tecken skall inte ges det ’om ej’/utom profeten Jonas tecken. Ty precis som Jona (hela tiden) var i havsvidundrets underliv/buk (i) tre dagar och tre nätter, på det här sättet skall Människans Son vara i jordens hjärta (i) tre dagar och tre nätter.“ (Matt 12:39-40)

(Petrus) började fördöma och svära att/: “Jag känner inte Människan!” (Matt 26:74a)

Från en sjätte stund/timme blev det mörker * (א*) ända till en nionde stund/timme. (Matt 27:45)

Då en annan hade tagit en lansspets/lans, stötte han till (Jesu) revben och det kom ut vatten och blod. (Matt 27:49b, א,*א,B)

Skåda, Jesus ’gick för att möta’/mötte (Mariam (א,*א) från Magdala och den ’en annan’/andra Maria) och sade: ”Fröjda er!” (Matt 28:9a)

(Människans Son) skall stå upp efter tre dagar. (Mark 9:31b)

(Jesus skickades bort) (för) att kungöra en Herrens angenäma tidsperiod. (Luk 4:19)

Då (Herodes) hade skådat Jesus fröjdade han sig väldigt mycket, ty (hela tiden) ‘ut ur lämpliga/tillräckliga tider’/’under lång tid’ ’var han velande’/’hade han velat’ skåda Honom, på grund av ’att höra’/’vad Han hade hört’ med anledning av Honom, och Han hoppades (hela tiden) att (få) skåda ett visst tecken som blev/skedde av Honom. (Luk 23:8)

(Kleopas och den andre lärjungen sade till Jesus:) “Stanna i sällskap med oss, eftersom det ’är i riktning’/går mot kväll, och dagen har allaredan ’lutat (och lutar) sig’/’gått (och går)' mot sitt slut.” … (Senare samma dag) öppnades (lärjungarnas) ögon alltigenom, och de fick ytterligare kunskap om Honom, och/men Han själv blev osynlig från/för dem … (och) stod själv i (de elva och de andra lärjungarnas) mitt och säger till dem: ”Frid till er.” (Luk 24:29b,31,36)

(Jesus) visade (lärjungarna) händerna och fötterna. … Då de ännu inte trodde från/’beroende på’ fröjden ... . (Luk 24:40b-41a)

(David säger ’in i’/’med syfte på’ Jesus:) “Du har gett mig kunskap om vägar av liv. Du skall fullborda mig (med) glatt lynne i sällskap med Ditt ansikte.” (Apg 2:28)

Barnabas ... beskrev för (apostlarna) hur (Saulus) i/på vägen hade skådat Herren, och att Han hade samtalat (med) honom. (Apg 9:27a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I (Utsagan) är (א,*א) liv, och livet var (hela tiden) människornas ljus. (Joh 1:4)

(Jesus sade:) “Lös upp det här templet, och Jag skall resa upp det i/på tre dagar.“ Judarna talade så: “Fyrtiosex år har det här templet byggts, och Du skall resa upp det i/på tre dagar?“ Men Den där sade (det) med anledning av sin kropps tempel. När Han så var ’rest upp’/upprest ut ur döda (kroppar), kom Hans lärjungar ihåg att Han (‘hela tiden’/’gång på gång’) hade sagt det här. Och de trodde (på) skriften och (på) den utsaga som Jesus hade talat. (Joh 2:19-22)

Judarna talade så (vända) i riktning mot (Jesus): ”Du har/når ännu inte femtio år, och Abraham har skådat (och skådar) Dig (P75,א*)? (Joh 8:57)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ni tittar på Mig, eftersom Jag lever, och ni skall leva (medium)/’med engagemang’ (P66,א,*א,A). I/på den där dagen skall ni få kunskap, att Jag (är) i Min Fader och ni i Mig och Jag i er.” (Joh 14:19b-20)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”De här tingen har Jag samtalat (och samtalar) (med) er, för att fröjden, Min (fröjd), må stanna (א,*א) i er, och (att) er fröjd må fullbordas.” (Joh 15:11)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ni kommer att vara sorgsna, emellertid/men er sorg kommer att bli ’in i’/’med syfte på’ fröjd. … Men Jag skall åter skåda er, och ert hjärta kommer att fröjda sig, och ingen lyfter/’tar bort’ er fröjd från er.” (Joh 16:20b,22b)

Jesus kom så ut utanför och var klädd i den törniga kronan och det purpurröda klädesplagget. Och Han säger till dem: ”Skåda, Människan!” (Joh 19:5)

En av (soldaterna) stötte till (Jesu) revben med en lans, och genast kom det ut blood och vatten. (Joh 19:34)


Hembygdens predikan:

I bestämmelserna om jubelåret uppenbarade sig en synnerlig nåd mot Guds Israel. Det var en utjämning och bättring av nästan alla sociala förhållanden. Alla trälar frigåvos vid jubelårets början, alla skulder efterskänktes, och all egendom, vare sig såld eller pantsatt, återgick till den ursprunglige ägaren eller dennes laglige arvinge. Själva jorden njöt ett eller egentligen två års oavbruten vila, oberörd av spade, hacka och plog. Härav uteblev visserligen skörden i hela tre år. Det fyrtionionde året var nämligen det vanliga sabbats- eller helgåret, då intet fick sås eller skördas. Det femtionde var just fri- eller jubelåret, då intet heller såddes eller skördades. Och då intet såddes i det femtionde året, var naturligtvis intet heller att skörda i det femtioförsta. Ingen hungersnöd var dock att frukta. Gud ingrep, i det han lät jorden i det fyrtioåttonde året giva så rik gröda, att den räckte för även de följande tre åren. Såsom det uttryckligen heter i förordningen om jubelåret (3 Mosb. 25 kap.): Jag skall bjuda min välsignelse komma över eder under det fyrtioåttonde året, så att det giver gröda för de tre åren. Och ännu när I i det femtioförsta året sån, skolen I hava den gamla grödan att äta. I fråga om jordens avkastning voro fattiga och rika jämställda under jubelåret eller egentligen under alla tre åren. Då nämligen ingen sådde eller skördade, och även de fattiga fingo göra sig till godo vad jorden bar av sig själv, så voro alla i det avseendet lika. Anordningen med jubelåret var sålunda ett slags utjämnande av de borgerliga olikheterna, en social reform av Gud själv – förebilden till egendomsgemenskapen i den första kristna församlingen. I anordningen av var sjunde dag som sabbatsdag och vart sjunde år som sabbatsår samt vart femtionde år som jubelår låg en märkvärdig profetia om Kristi rikes natur, utveckling och fullkomning. Sabbatsdagen var bestämd till vila hel och hållen, under sabbatsåret vilade allt jordarbete och i följd därav flera andra sysselsättningar, och jubelåret var ett friår i fullaste mening. Vem ser icke häri en förebild till det rike, som enligt apostelns ord är rättfärdighet och frid och fröjd i helig ande! Då ordet ”jubel” (av ebreiska ”jobel”, basun) i uttrycket jubelåret blott är benämningen på den larmbasun, varmed prästerna blåste ett ”giv akt”, innan de utropade jubelåret – liksom klockorna i vårt land ringa före gudstjänsten – så må man föga fästa sig vid eller orda om jubel, utan i stället om de härliga ting, som de hade att förkunna. Det vill i nya testamentlig mening säga: man må mindre tala om saken än giva åhörarne saken själv, de stora frälsningsgärningarna. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 6-7, Första söndagen i adventet, Luk 4:16-22)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Det judiska pingstfirandet betonar samhörigheten mellan påsk och pingst på ett mycket konkret sätt och rentav låter dessa båda högtider smälta samman till en enda lång högtidsperiod. ... Den judiska traditionen anger ... ett namn (på pingsten), som ger rättvisa åt just denna samhörighet mellan befrielsen ur Egypten och uppenbarelsen på Sinai: atsaret pesach ”påskens avslutningsfest”. ... De vanligaste namnen på denna högtid – shavuot och pingst – syftar på själva perioden mellan påsk och pingst ... Det är en tid som helt präglas av väntan på pingst. Det märks redan på kvällen den andra dagen under påsken. Då inleds nämligen en särskild ceremoni som kallas sefirat ha-omer, ”omer-räkningen” ... att ”räkna femtio dagar” till nästa offer av den nya skörden. ... Tiden efter påsk ... var förmodligen från början (en) glädjetid. ... Påskens yttre befrielse från slaveriet måste följas av en inre befrielse. ... Det behov av inre befrielse som pingsten handlar om utgör ett så djupt band mellan judendom och kristendom att båda kan tala om denna högtid som sin födelsedag. (Göran Larsson "Tid för Gud, Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna" s 53,57,59,159,172)

”Såg” (min översättning: ”skådade”) är samma ord som i vers 8. De såg och förstod och fröjdade sig. När Jesus kom uppfyllde han löftena från avskedstalet om frid (14:27) och glädje (15:11). (Studiebibeln II:731)

Ordet för sida, pleura, här använt i singularis, är mera normalt i pluralis. Några, inklusive Feuillet, ”Le Nouveau” …, har antytt att Johannes erinrar om användningen (singularis) i 1 Mos 2:21-22 där Gud tar ett revben från Adam och formar det till en kvinna. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 935)

Sedan år förrunnit kommer Josef åter ut ur fängelset och blir upphöjd till konungslig ära. Så finna honom hans bröder, och han blyges dock icke att kalla dem bröder. Förlåtande och givmild öppnar han för dem sin famn. Så kommer Jesus efter tre dagar tillbaka ur dödens våld, krönt av härlighet och ära och kraftigt bevisad vara Guds Son. Så uppenbarar han sig för sina lärjungar och för sina vänner, så att deras sorg bytes i fröjd. ’Det är jag, som med egen mun talar till eder’, säger Josef. ’Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag själv’, säger Jesus. (Wilhelm Möller "Vad lär Gamla testamentet?" s 122)

Var snäll mot alla menniskor och glöm icke din aftonbön och morgonbön, så får Du frid och glädje. (August Strindberg "August Strindbergs brev XVIII maj 1909-maj 1910 s 303; brev 12 mars 1910 till dottern Anne-Marie Strindberg)

Från de första åren av 1900-talet är det vykortsalbum, som jag just lånat av Rickard Jansson i Hemmershult. Det har tillhört hans fostermor Eva Malmberg. ... Jag bläddrar i albumet och ... hittar nästan inga tomtar, men de sötaste julänglar, docklika Jesusbarn, vackra barn med julklappar och glittrande julgranar. Påskkortens motiv är kycklingar och ägg precis som i våra dagar i den mån påskkort alltjämt förekommer. Mycket ovanligt är väl tryckta kort med blommor och blad och texten "Glad Pingst". (Sivan Magnusson "Hälsningar från 'När och Fjärran'" s 78-79)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Allt var festligt, högtidligt, vackert och glatt ... sångernas glada omkväden ... (och) prästerna (som) oupphörligt upprepade ropen av: "Kristus är uppstånden! Kristus är uppstånden!" ... För (Katjuscha) ljödo de glada sångerna: "Herrens påsk, nu glädjens, mänskor!" ... Folket slog sig ner överallt på gravarna omkring kyrkan. ... "Kristus är uppstånden", sade (en ung, småleende bonde) med en skrattande blick i ögonen. ... En av (tiggarna) med en röd sårskorpa i stället för näsa närmade sig Katjuscha. Hon tog något ur duken och gav honom, lutade sig därpå fram mot honom och utan att visa ringaste vedervilja, tvärtom, med samma av sällhet strålande ögon, kysste hon honom tre gånger. ... Den(na) rena, oskyldiga kärlek, som hela hennes varelse uttryckte ... till allt och alla, icke endast till allt skönt och gott, som fanns i världen, utan också till tiggaren, som hon nyss hade kysst. (Leo Tolstoj "Uppståndelse" s 64-67)

Det var pingstdagen, vilket jag ej hade vetat av. Det snuskiga kontoret, som vette åt den mörka och smutsiga gatan, stack mig i hjärtat. Barndomsminnen väcktes: pingsten, hänryckningens helg, då den lilla kyrkan prydd med grönt, med tulpaner, liljor och konvaljer, öppnade sig för nattvardsbarnen, flickorna vitklädda som änglar ... orgeln ... klockringningen ... ... Gick så ut att promenera på Montparnasse-kyrkogården, där en frid sänkte sig i själen med milda tankar och en ruelse sådan som jag sällan erfarit. O crux ave spes unica! Med dessa ord gåvo gravvårdarna en förutsägelse om mitt öde. Slut med kärleken! Slut med vinning och hedersbetygelser! Korsets stig, den enda som leder till Visheten! (August Strindberg "Inferno" s 24)

En hyrdroska som kom rullande bakom mig stannade plötsligt bredvid mig och fick mig att lyfta blicken. En liten fin hand sträcktes ut genom fönstret, och mot mig log det ansikte som alltid hade fyllt mig med frid och glädje ända sedan den stund då jag först såg det stråla mot mig i den gamla ektrappan med den väldiga breda balustraden, och då dess milda skönhet kommit mig att tänka på en glasmålning i en kyrka. "Agnes!" utbrast jag lyckligt. "Åh, kära Agnes, så underbart att få se dig av alla människor i världen!" (Charles Dickens "David Copperfield" s 529-530; 1840-talet?)

Den främste och störste av 1800-talets staretser (i Ryssland) var Serafim av Sarov (1759-1833), som av alla ryska helgon kanske är den mest omedelbart tilltalande för icke-ortodoxa kristna. ... En av Serafims "andliga barn", Nikolaj Motovilov, beskrev vad som hände en vinterdag när de båda samtalade med varandra i skogen. Serafim hade talat om nödvändigheten av att förvärva den Helige Ande, och Motovilov frågade hur någon kan vara säker på att "vara i Guds Ande": "Då tog fader Serafim ett fast grepp om mina axlar och sade: 'Min son, vi är båda i detta ögonblick i Guds Ande. ... Vad känner du?' ... 'Ett oändligt välbehag', svarade jag. ... 'Jag känner ett sådant lugn ... en sådan frid i min själ att jag inte har ord för att uttrycka det.' 'Min vän, det är den frid som Herren talade om när han sade till sina lärjungar: Min frid ger jag er. Jag ger er inte den som världen ger. ... Vad känner du mer?' 'En oändlig glädje i hela mitt hjärta.' Och fader Serafim fortsatte: 'När Guds ande kommer ner till någon och överskuggar henne med sin närvaros fullhet, då överflödar denna persons själ av outsäglig glädje, för den Helige Ande uppfyller med glädje allt som han berör ...' (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 123-125; starets = ortodox munk som besitter andlig klarsyn och visdom och som andra tar till vägvisare och andlig ledare)

Att Joseph blef såld till Egypten och efter sin fångenskap en herre öfwer samma land, 1 Mos. 37 och 41 kap., det har allt skett och beskrifwits för att wara oss en förebild af Christus, hwilken genom sitt lidande blef en herre i hela werlden. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 113 i kommentar till Luk 2:33-40)

Påskmorgonen (under kejsarkyrkans tid) hälsade församlingens medlemmar hvarandra med: "Han är uppstånden", hvartill svarades: "Ja, han är sannerligen uppstånden!" ... Påskmåndagen kommo på flera ställen de nydöpta åter tillsammans för att höra "den djupa meningen med det, som hade skett dem i dopet (påsklördagsmorgonen)"; men sådana "mystagogiska" katekesationer blefvo hållna för slutna dörrar. Hela veckan efter påsk, "den hvita veckan", buro de nydöpta de hvita kläderna, sista gången söndagen efter påsk, "den hvita söndagen" (dominica in albis); men "hjärtats renhet skulle alltid bevaras", förmanade Augustinus i en predikan på denna dag. Tiden från påsk till pingst (quinquagesima) var en glädjehögtid, hvarunder det hvarken var tillåtet att fasta eller bedja i knäböjande ställning; de 50 dagarna skulle vara som en stor söndag. Hallelujaet, som tystnade under fastan, ljöd nu ofta. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 418)

Världens ljus sägs i Mose ha kommit till på den fjärde dagen, och eftersom de kastar ljus över tingen på jorden, är de inte det sanna ljuset. … Jag frågar mig varför människan som kom, sänd av Gud, vars namn var Johannes, varför han kom för att vittna om ljuset? Varför kom han inte för att vittna om livet, eller om Ordet, eller om början eller om någon annan av de många aspekter under vilka Kristus framträder? (Origenes, The Ante-Nicene Fathers Vol X s 311,345)

Inte ens (Jesu lärjungar) trodde riktigt fast på honom förrän de såg honom uppstånden från de döda. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 64)

Tiden mellan den judiska påsken och pingsten var såsom en enda stor söndag; under denna "glada tid" bad man stående och fastade icke. Ursprungligen kallades alla dessa 50 dagar "pingst", men senare (under de första århundradenas friförsamlingstid) blef namnet särskildt brukadt om sista dagen (Apg. 20:16), som påminde om den helige Andes utgjutelse. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 223-224; Herrens dag och festerna)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Vi det lilla landets folk och sippan där på marken gör som fågeln i sin holk Väntar Våren i parken. ... Lång har färden varit hit Vår packning tung att bära Snart är ände på vårt slit Vår frihetsstund är nära. ... Var beredd! Den håller tid En Vårvind aldrig tvekar Öppna fönstergavel vid Gör rum för hjärtats lekar ... Pass opp! Här kommer den nu! Rusig hög av björkars sav Dansar dej i danser sju Värmer svala innanhav ... Rullar ut för bondens berg Bygger bo i torpets hägn Målar allt i nordisk färg Hagens gräsrot dricker regn ... Rid ut med bud till alla Årligt kungligt segertåg Hör trummans dunk från Halla Rid på Vårens sjunde våg ... Hör från staden kort sekund Livet myllrar i vår trakt Trasten väcker rosenlund Holmen full av liljors prakt ... Se på hamn och livlig sjö Kasta loss ännu en gång Vita skepp mot fager ö Fyll våra segel med sång ... Ljuvlig doft från nyfött kök Smaka Känn på Våren god Grytan fylls med ört och lök Jordens egen handelsbod ... Fira nu den skira Vår, Vinden viskar varma ord Nya tidens jubelår Våren spirar på vår jord! (Per-Johan Ask ”Utan titel”; Vår i Jönköping)

Som hjorten efter vatten, som blomkalk uppåt sträckt, till dig mitt hjärta längtar i tidig morgonväkt. Blott du kan tillfredsställa mitt hetaste begär, att dig få lära känna just sådan som du är. ... O, fyll mig med din Ande, gör brinnande min tro! Låt önskan att dig tjäna alltjämt i hjärtat bo. Låt mina levnadsdagar ditt rike främja, Gud, och gör mig alltid lyhörd att gå på dina bud! (Erik Herneby "Livets höga visa och andra dikter" s 80; Till dig mitt hjärta längtar)

Du och jag som lever i Guds nådetid - Jubelåret som Herren har valt - Den messianska tiden, låt oss ta vara på tillfället som erbjudes oss. Att ta emot och tro på Adventets konung, när han kommer med det förvandlande budskapet - evangeliet. (Conny Engkvist "Jesus i Nasarets synagoga"; Jönköpings-Posten den 1 december 1989)

Måtte Jesus Kristus under detta jubelår få ge oss alla det , som Han så gärna vill: ett nytt möte med Hans Andes fullhet, kärlek och rikedom, så att vi eldas och tvingas av kärlekens måste, att vandra vidare och bygga vidare. Kanske kommer Han att ge Dig och mig nya order, andra direktiv för arbetet och uppgifterna. Må vi vara lyhörda för Hans röst. (Bernt Werneskog “Vårt arv och vårt syfte“ s 13)

För den som upplevt syndens träldom, syndens skuld och den andliga utblottelsen, är det underbart att få lyssna till budskapet om frihet från träldom, att få höra att skulden är gäldad, och att Gud har rikedomar att giva åt alla. Detta är det nya förbundets jubelår - något oändligt mycket större än det gamla jubelåret. (Gustav Haag "När glädjebudbäraren kommer" s 34; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1958)

Jul och påsk samt pingst höra samman. ... Vi kunna ej taga emot en del av Guds gåva och förkasta den andra! (Lars Vitus "Incomo yokobuisana" s 81; "incomo yokobuisana" är zulu-språk och betyder "förlåtelse-ko" eller "försonings-ko"; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1950)


ca 1950 och tiden dessförinnan

Den tyska kapitulationen kom den 7 maj 1945. Just den dagen har också i vår nutidshistoria fått stå som FREDSDAGEN. Alla som var med och kunde ta emot fredsbudskapet kommer ihåg upplevelsen av lättnad och stor glädje. Glädjeyttringarna i vår huvudstad, där Kungsgatan proppades igen av bilar och cyklar och människor, och där kontorsdamerna i de omgivande byggnaderna tömde papperskorgar och lät volymer av konfetti regna över gatan, står genom det filmade "Gunnar Helén-dokumentet" så nära och levande för svenska folket att det, just därför, har givit anledning till en och annan felbild. Som när den rara gamla Jönköpingsdamen i slutet av december 1999 sammanfattade det gångna århundradets minnesbilder, händelser och intryck. Hon sa: "Visst minns vi väl alla fredsdagen och hur glad och festlig den var. Vi upplevde ju all denna glädje i TV-sändningarna!" (Olof Petersson "Beredskapsminnen i Jönköping" s 37)

Du såg väl Betels fönster många gånger slå hål i töcknet någon tungsint kväll, när själars nöd brann ut i Ahnfeldts sånger och smälte bort i sånger av Sandell. ... Där var i sanning Herren bland de sina, och starka karlar slängdes ner på knä och sinnets frusna längtan tina i brännhet bön på golvets hårda trä. ... Det glada mod som bara tro kan skänka gav kraft åt dem att dö och leva på. Och paradisets portar såg de blänka, och Herrens himmel såg de öppen stå. ... Men du drog ner din rullgardin för ljuset som vänligt blänkte i din ruta in. Å, många vägar gick till bönehuset. Men aldrig din. Men bara inte din. ... Och det blev afton alla veckans dagar och åren gick, och allt var gott och väl. Och tron på mekanikens enkla lagar gav ingen plats för tvivel i din själ. ... Och så en sommar bröt Vårherre strömmen. Din hand blev slapp. Din hy blev kall och gul. Och det var ute med den stora drömmen som skulle drivit alla världens hjul. (Alf Henrikson "Vers" s 19-20; ur dikten "Perpetuum mobile" skriven den 25 februari 1934)

Veckoslutena var mötena i Missionskyrkan ett par år och sedan en tid i Betania, men det var så ”smått och krappt” där, så vi måste bygga nytt. ... Det var en väldigt liv och en lust. Ingen ville dra sig undan och bromsa. Väldigt trevligt! Alla ville vara med och arbeta. Det var eld och liv i verksamheten. Ingen sömnig utan alla ville vara med. På så sätt var det mer brinnande än nu. Mer liv i det hela. Ingen var trött. Alla kunde gå. (Mauritz Adolfsson "Så var det då" s 9)

Enligt vad (Werner Svensson i Forserum) berättade, så ”kom han inte igenom på en gång” utan kom in i en kris. – Jag fick inte frid genast sa han. Inte förrän en dag på tåget mellan Eksjö och Mariannelund, då han satt ensam och kämpade och bad. Men just som solen gick upp över de snöiga fälten, då kom friden och glädjen. ... Denna glädje i Gud var kännetecknande för hans liv och vittnesbörd i såväl helg som söcken. (Bernt Werneskog ”Om mitt hjärterum” s 45)

Några ord från vår förste ordförande (Efraim Sandblom 1892-1909) har gripit mig och jag vill sända dem vidare: “Framgången i fortsättningen kommer att bero på om vi är vaksamma i detta, att vandra i ödmjukhet och kärlek. Men det är en annan egenskap vi behöver för att ej gå tillbaka utan framåt och det är entusiasm och hänförelse – helig hänförelse behöver vi bättre än förr ty världen håller på att stelna i den kalla beräkningens och materialismens isiga atmosfär ... hava vi inte Guds ord rikligen ibland oss och kraften därav i vårt liv då hava vi ingenting att komma med, och då hava vi heller ingen framtid att vänta.” (Gustav Haag: “Med blicken mot framtiden“ s 108)

Regementet ställdes upp och generalen höll ett tal till regementet ... (ett tal som) löd ungefär så här: "Ja, mina vänner! I morgon kommer vår Högste Krigsherre, Hans Maj:t Konungen hit och Ni ska' excisa och förbimarschera för honom. Då gäller det, att Ni alla hugger i och gör det allra bästa Ni kan. Och så ska Ni visa, att Ni tycker det är roligt, att excisa för er Kung. En soldat han skall alltid var glad, men när han excisar för sin Kung, skall han vara alldeles förbaskat glad!" Det skulle visa sig påföljande dag att talet gjort avsedd verkan. (Enar Skillius "En gammal I 12:ares minnen (senare delen)" s 54; minnesanteckningar av generalmajor Hugo Ankarcrona den 28 maj 1947; Ankarcrona skildrar Hans Majestät Konung Oscar II:s besök i Skillingaryd 1895)

Så randades påskdagen med sin jublande fröjd, i vilken hela naturen deltog. Den morgonen dansade ju solen upp. Så fort jag vaknade, sprang jag ner till sjöbryggan (vid Munksjön) för att beskåda detta mirakel. Jag kom alltid försent, enär solen stod rätt högt på himlen, då jag kom dit ner, men så fick jag ju leva i den tron, att den verkligen dansat upp. (Sigrid Rosell "Den gamla gården - Barndomsminnen från ett borgarhem i Jönköping på 1860-talet" s 50)

I den hoofianska förkunnelsen låg en eggelse till extas. Rörelsens lekmannapredikanter talade med förkärlek över eskatologiska frågor, som i synnerhet riktade sig till känslolivet. ... Därtill kom hoofianernas starka benägenhet för asketism, deras djupa längtan efter helgelse, deras intensiva kamp mot köttet och deras på sina håll rätt starka böjelse för mysticism och hinsideslängtan. (Efraim Palmqvist ”De som bröto marken” s 60-61; prästen Jakob Otto Hoof 1768-1839)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Det är sant att kyrkan alltid har varit rädd för vad den gärna kallar ”entusiastiska yttringar”. John Wesley och hans vänner blev fullt varse om detta när biskoparna avfärdade dem som ”entusiaster”. Men entusiasm är en oumbärlig egenskap hos varje äkta Jesu lärjunge. Det är inte detsamma som fanatism, som är hängivenhet utan kunskap. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 408 i kommentar till Upp 3:15 och 3:19)

Den emotionella laddningen i gudstjänsten var ett utmärkande drag inom (den tidiga) pingströrelsen i förhållande till den övriga frikyrkligheten. Hela den pietistiskt präglade väckelsekristendomen gav stort utrymme för personliga erfarenheter och känslomässiga uttryck. Runar Eldebo har i sin studie av Frank Mangs predikan pekat på känslornas och atmosfärens betydelse för väckelsemötet. Särskilt var de yngre frikyrkorörelsernas väckelsemöten känsloladdade och suggestiva. Trots detta har det emotionella draget varit mer framträdande i pingströrelsens gudstjänst. Sundstedt säger att pingströrelsens liturgiska frihet och karismatik lätt kunde slå över i anarki och emotionalism. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 220)

Helgonkulten intar en viktig plats (i den spanska fromheten). Populärast är Sankt Antonius, som ofta bär Jesusbarnet på armen. I spanska kyrkor finns ett överflöd av helgonreliker och i byarna firas de lokala helgonen med färggranna och imponerande processioner och all den festivitas man är mäktig. Jakobsfesten i Santiago de Compostela bör nämnas framför alla andra. Om helgonets dag den 25 juli infaller på en söndag, firas hela året enligt urgamla påvliga privilegier som ett "heligt år". Då erbjuds vallfärdande pilgrimer en rad förmåner. Nämnas bör också firandet av Stilla veckan och Långfredagen, som begås med stor solennitet i de större städerna. Chorpus Christi-festen i Granada hör också till de större begivenheterna. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 224-225)

I sitt kompendium ”Jubelåret” ... utgår (Kjell Sjöberg) ifrån, att Jesu proklamation i Nasarets synagoga om ett ”nådens år från Herren” är ett löfte om att frälsningen redan här och nu erbjuder en möjlighet, att ta tillbaka det som gått förlorat medan vi var borta från Gud, att återställa det som blivit nedbrutet och ta till oss friheten i Kristus att göra Guds vilja på jorden. (Sven Nilsson "Steget före - Berättelsen om Kjell Sjöberg" s 177)

(Ignace) Lepp skriver (i sin bok Livets vågspel): ”För den som förlorat passionen återstår endast, säger Kierkegaard, den självbelåtna och förnäma medelmåttigheten. Och faktiskt känner historien inget enda fall, då en förnäm medelmåtta omvänt sig till helgelse.” ... Med begreppet ”medelmåttighet” menas här inte medelmåttig begåvning utan genom egocentricitet hämmade personligheter, där bristen på storslagenhet och stora linjer skapar torftighet och småaktighet genom den ständiga vakthållningen kring det egna skrämda jaget. Lepp gör följande karakteristik av detta slags människa: ”Ingenting utanför honom själv och hans egna problem kan intressera och beröra honom. Det enda samtalämne som kan entusiasmera honom är han själv, hans hälsa, hans familj, hans affärer, hans sysselsättning. Medmänniskan har praktiskt taget ingen plats i själslivet hos den som inte står till förfogande. De människor som möter honom ter sig antingen som ett hinder som han måste bemästra eller som medel som han måste utnyttja. Emedan han är sitt eget ändamål, kan han inte uppfatta sig som stående i något egentligt fruktbart förhållanden till andra.” (Erik Sollerman ”Livets kamp och dödens drama” s 33-34)

Vi lever i det nya förbundets tid, en tidsperiod, som är belägen mellan det gamla förbundet och den stora vedermödan. Det är i första hand denna tidsperiod Bibeln åsyftar, då den talar om ”den välbehagliga tiden”. Det var denna tid Jesus menade, då han i Nasarets synagoga föreläste ur Jesajas profetia om ”ett nådens år från Herren”. Det är i detta nådens år vi lever. (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 9)

Människan är alltid benägen att sätta det främst som är mest i ögonen fallande. Så var det under Jesu verksamhetstid och så var det under den tid Apostlagärningarna beskriver. Vad man såg och hörde av andliga fenomen; de sjukas helande, stormens brus, talandet med tungor och lärjungaskarans överväldigande och spontana glädjeyttringar – var det man mest uppmärksammade. Så var inte förhållandet med lärjungarna själva. Deras tankar och fröjdefulla yttranden och tacksägelser rörde sig mest omkring Jesus, som uppfyllde deras hjärtan. (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 123)

För det sista: man måste hålla entusiasmen vid liv. Om en människa skall bli vad hon önskar vara, är detta en nödvändig förutsättning. Det har jag gång på gång sett inom idrotten. Att hålla entusiasmen vid liv är det svåraste i träningen. Ibland går man ut på banan och är trött, sliten, man saknar energi – och det är så lätt att slappna av, att bara genomföra programmet men inte riktigt engagera sig i det och därför inte få något ut av det. Jag har stått vid början av ansatsbanan och undrat, vad i all världen jag skulle där att göra – många gånger har jag hoppat i den sinnesstämningen. Sådant händer. Och när man tappar entusiasmen, jobbar man mindre, och om man tränar mindre, misslyckas man, och om man misslyckas, tappar man entusiasmen, och då tränar man mindre och förlorar mer entusiasm. När man fångas i denna förfärliga onda cirkel, då är man på väg utför. På något sätt måste entusiasmen hållas vid liv, eftersom man jobbar hårdare när entusiasmen växer, och som resultat av hårt arbete kommer den framgång, som alla behöver uppleva. (Bob Richards "Olympisk eld" s 117-118)

Aftonens lås är två knäppta händer, då dagen har stormat förbi. Utanför – oron som borrar och bänder. Innanför – friden som lyser och tänder, Guds frid med Guds glädje i. (Nils Bolander ”Kyrkstöt” s 52; Nyckel och lås)


ca 1950 - ca 1900

En grå liten fågel brast ut i ett hejdlöst jubel, vild av lycka att få leva under öppnad himmel och färgade skyn med en blodröd pärlande drill. ... Då spände den förnumstige och ordensprydde domherren, en av de aderton i fåglarnas akademi, ut sitt bukiga bröst och dekreterade: Så får det inte sjungas, stäm ned tonen, inga våldsamheter, lugn, behärskning, lagom. ... Ett ensamt ljus flammade upp i en farlig låga, hett av iver att brinna ned i dens tjänst som tände det. ... Då kom mannen med ljussaxen, den allestädes närvarande ljusdämparen, han som inte kan lida en låga på egen hand, ett ensamt litet ljus har vågat brinna för våldsamt, det måste tuktas, ingen oro i ljusraderna. Observera lagstadgad två-centimeters låga, lugn, behärskning, lagom. ... Slå vakt kring din värdiga sångarskola och tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom. Vrid på din omhuldade, tempererade husbehovsvärme, aderton grader Celsius enligt kontrakt, och sköt samvetsgrant din ljussnopparesyssla. Du ska få en hederlig begravning, på din gravsten skall huggas in i kall granit: Här vilar riddaren å ena och andra sidan. När han levde, levde han aldrig. (Hilding Fagerberg ”Från Grönahög ut i vida världen” s 82; dikten ”Lagom” av Nils Bolander)

Påsken var årets allvarligaste tid. Långfredagen var värst. Då tillät mor varken skratt eller skämt, allt enligt Schartau. Men påskaftonen sprängde allvaret. Då var det svårt att hålla sig gravallvarlig inför ungarna som spacklade ut sig och skyfflade in påskglädje i lägenheterna. På påskdagen kunde man i nödfall fälla ett leende, under annandagen rentav skratta. På långfredagen var det däremot otänkbart. (Eric S. Alexandersson "Utblick från Masthugget" s 24; 1930-talets Göteborg)

Mäkelä: "En sak kan jag ändå försäkra er, nämligen den, att prosten för er skull är i ett ivrigt samtal med biskopen och att det på åtgärd av biskopen snart anländer femtio kosacker till vår socken." Juhani: "Karaså!" Mäkelä: "Ja, femtio hästar och män. ... Femtio man kommer det, inte mera." (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 267)

Till sist skänker Gud sitt folk jubelåret, denna den härligaste av alla lagar, som ensamt den underlättade och förskönade livet, för människan och folket, denna befrielse från skuld och pina, denna präktiga symbol av himlen. (F. Bettex "Naturvetenskap och kristendom" s 173)

Låt oss erkänna det sanna broderskapsförhållande, som borde råda mellan alla Kristi vittnen och allt hans folk. Varom inte hjälper det icke att bedja om en ny pingst. Kristi Ande förenar alla Kristi lärjungar i broderlig kärlek, vilka samfundsmeningar vi än företräder och hyllar. Må präster och predikanter hålla begravning över sitt partisinne och räcka varandra handen rakt över det gamla, förruttnade liket. Änglar och alla helgon ska hålla jubelhögtid. Jubelåret rings in. Halleluja! (C.G. Hjelm "Sådant är livet 1" s 37; citat T.B. Barratt)

Den ”sal i övre våningen”, där Anden föll 1907 är alltjämt i bruk som församlingens bönesal. Man må ha vilken uppfattning som helst om det som skedde 1907 i Elimkapellet, Skövde, en sak är viss, den väckelse som ”den nya rörelsen” förde in i vårt lands kristenliv, kan vi inte annat än tacka Gud för. Och att elden först tändes i baptistförsamlingens bönerum, är något som vi ödmjukt bör tacka Herren för, samtidigt som vi beder om att i nåd kunna bära samma eld vidare. (Gustav Bühlund ”Skövde Baptistförsamling 1874-1964” s 19)


ca 1900 - ca 1600

(Fredrik) Franson ... utvandrade till Amerika och påverkades där starkt av Moodys kretsar. Han var en mycket särpräglad personlighet med väckelsens nådegåva och en profetisk glöd, som antingen hänförde eller skrämde. Han gjorde bådadera. Han brann med en helig eld och tände överallt var han for fram i Amerika, Sverige, Norge och andra länder. Med förkärlek predikade han i Norge, ty han fick verka i fred, vilket inte var fallet i hans fädernesland Sverige. Skall man döma en person efter frukten av hans arbete, måste det sägas, att Franson var en begåvad man med förutsättningar att sätta djupa spår efter sig. Han fick stora skaror av män och kvinnor att resa ut till Kina. Han samlade stora penningsummor till arbetet. Det var han som tillsammans med predikant Rosenberg satte sig i verksamhet för att skaffa de fria vännerna ett lämpligt församlingshus. Det byggdes 1884 och fick namnet Betlehem. Det blev sedan Norska Missionsförbundets huvudsäte. Men lagbunden blev denne eldprofet aldrig. Han sade själv, att de flesta människor hade en skruv lös, men att han själv hade två. Man erinrar sig om denna självironi inför ett ögonvittnes berättelse, att man i Kina fann honom i färd med att på klingande svenska predika för en grupp kineser. Åhörarna stodo dock tillsynes fullständigt gripna. Det var den asketiska gestalten och de lysande ögonen, som tolkade den sällsamme talaren, så att han omedelbart blev förstådd. (Nordisk Missionshistoria s 291; Emil Birkeli: Norges yttre mission)

Guds kraft, en eviga kärlekens kraft, skall besegra (döden). När detta skett, är det stora sabbatsåret, det rätta jubel- och klangåret, för handen. (Pontus Wikner "Predikningar II 1879-1885; kommentar till Joh 5:19-21 16:e söndagen efter trefaldighet 1879)

(Efter det amerikanska inbördeskriget 1861-65) blev de flesta negrer baptister eller metodister, därför att de hade större frihet att uttrycka sina känslor i dessa samfund än i andra. ("De kristna" s 537; Janette Bohi: Ett korståg bland jämlikar)

Under ordets förkunnande så väl i kyrkan som i hemmen uppkommo de besynnerliga rörelser, som fått namnet liikutuksia. Laestadius förklarar i en skrivelse till domkapitlet de uppkomna lätena och ljuden, som de väckta läto höra, på följande sätt: ”Om det är lagens blixt från Sinai berg, som träffar det förkrossade hjärtat, så uppkommer ett ångestskri från några kvinnor. Är det en stråle från evangelii ljus, som träffar det förkrossade hjärtat, så måste den förkrossade upphäva ett glädjerop, och det står platt icke i deras makt att undertrycka dessa höga känslor. De måste giva sina känslor luft genom ljud, ty i motsatt fall skulle deras hjärtan brista.” ... Men det var icke nog, att man ropade högt vare sig i ångest eller glädje, utan man lämnade t.o.m. sin plats i kyrkan eller det rum, där ordet förkunnades. Man omfamnade varandra i hänryckning; man dansade, till dess man slutligen föll i vanmakt. Understundom blev det ute på gångarna i kyrkan ett sådant sorl av människor, vilka omfamnade varandra, dansade och skreko, att Laestadii väldiga stämma icke kunde höras. Allt detta ansåg man bevisa, att den Helige ande just nu var på färde. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 133)

De, som på allvar börjat följa Jesus, blir inte så fria ifrån honom, att de genast skulle gå ut i världen då Jesus dör, utan de måste bli bedrövade, de måste falla i tvivel, då Jesus dör. De har ingen trygghet, varken i himlen eller på jorden, och i denna andliga nöd måste de börja gråta och ropa. Då kommer Troshjälten, segraren över döden och helvetet genom låsta dörrar till de bedrövade lärjungarna och de får erfara att Jesus ännu lever. Då får lärjungarna glädjas över Frälsarens uppståndelse. Men Herodes hora som gläds över Johannes (Döparens) död får yla i helvetet. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 124 i predikan 1858 över Mark 6:17-28)

”Omkring klockan 3 på morgonen (1 januari 1739), när vi var förenade i bön, kom guds kraft mäktigt över oss”, skriver (John) Wesley i sin Journal. ”Många ropade av glädje, och många föll till marken. Så snart vi hämtat oss litet från vår bävan och häpnad inför hans konungsliga närvaro, utbrast vi med en röst: ’Vi prisar dig, o Gud. Du är Herre!’” Denna pingstupplevelse på nyårsdagen bekräftade, att uppvaknandet hade kommit. ("De kristna" s 448; A. Skevington Wood, bearb.: Uppvaknande)

Den dippelska huvudströmningen inom radikalpietismen i Stockholm hade 1734 under Strokirchs ledning bildat den första friförsamlingen i Sverige, genom att flytta samman i det s. k. ”Mommas hus” vid Vollmar Yxkullsgatan på Södermalm. Hit slöt sig nu också Sven Rosén, och han blev snart den verklige ledaren, från april 1735. Det var en filadelfisk societet, med egendomsgemenskap och stark religiös entusiasm. (Berndt Gustafsson ”Svensk Kyrkohistoria” s 133)

Erik Tolstadius, född 1693, död 1759, präst och väckelsepredikant. ... När läkaren frågade den dödssjuke Tolstadius hur han kände sig dröjde svaret, ty det var endast med stor svårighet som han kunde få fram några ord. Så kom det: ”Jag brinner av längtan efter Jesus.” Det blev hans sista ord. (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 95)

Heligheten – såsom jag då nedskrev mina tankar angående densamma – tycktes mig till sitt väsen vara ljuvlig, stilla och klar. Den förlänade själen en outsäglig renhet, glädje, frid och hänförelse. Eller med andra ord, den förvandlade henne liksom till ett fält eller en Guds örtagård, där alla slags sköna blommor och frukter ostörda växte i stillhet och värmda av solens milda, vederkvickande strålar. – Jonathan Edwards (Chas. E. Cowman "Källor i öknen" s 456)


ca 1600 och tiden dessförinnan

Rövarna till sjöss - eller "sjötjuvar" som Gustav Vasa kallade dem - voro ... grymma och svåra att utrota. De strängaste straff väntade dem också, när de blevo ertappade. I Stockholm avrättades sålunda på Gustav Vasas tid en sjörövare Severin Brun. Innan han fördes tilll döden, stuckos hål genom hans händer och fötter samt ett gapande sår i sidan, "och bar han så fem under till döden", uppgives det med en tydlig anspelning på Jesu sår. Svenskar voro ingalunda främmande för detta grymma hantverk, om de än mera deltogo däri, när de seglade i utländsk tjänst. (Georg Hafström-Hjalmar Börjeson "Den svenska sjömakten grundlägges" s 96)

På fjällstigarna, som stupade mot norditalienska slättlandet, var det redan trängsel av barfotamän och sjungande kvinnor. Vilda rovriddare, som gripits av fasa för sin egen dödsstund, vandrade med förvuxna skägg mellan drömmande gudsvänner, och över de öppna andaktsböckerna läste de halvhögt sina botgörarböner. Med påse över ryggen kommo hela brödralag från olika kloster och anslöto sig till den allmänna folkvandringen för att bli delaktiga av jubelårets avlat. (Verner von Heidenstam "Heliga Birgittas pilgrimsfärd" s 55)

Mot bakgrund av den judiska traditionen proklamerade påven Bonifatius VIII år 1300 kyrkans första jubelår. Från början firades jubelåren i Rom vart femtionde år, men redan från 1475 gick man över till att proklamera jubelår vart tjugofemte år. Motivet för denna ändring var att varje generation skulle få tillfälle att uppleva ett jubelår. Denna 25-års rytm har man sedan hållit fast vid, också år 2000. ... Några gånger har man vid vissa tillfällen lagt till ett extra jubelår. Så till exempel firades Lateranfördraget och Vatikanstatens upprättande 1929 med ett extra jubelår 1933, som då också påminde om 1900-årsminnet av Jesu död. Också 1983 var ett jubelår. Anledningen till att jubelåren infördes var den stora uppmärksamheten kring botsakramentet och botinstitutionen under denna period. Jubelåret skulle vara ett särskilt tillfälle att få en fullständig avlat. I Peterskyrkan öppnar påven en särskild ingångsport, ”den heliga porten” (porta sancta) som står öppen under jubelåret och genom vilken pilgrimerna går in. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen s 196; Prästerskap och gudstjänst)

Strax efter Basel-konciliets själfupplösning ingick jubelåret (1450), som inbragte Rom mycket penningar och förde så många pilgrimer till S:t Petri stad, att 200 människor på en dag blefvo ihjältrampade på Ängelsbron eller knuffade ut i Tibern. I stället för att använda pilgrimernas gåfvor till ett korståg tillfredsställde Nikolaus V sin byggnadslust. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 977)

Påskhögtiden utformades till en svit av ritualer över en hel vecka. Det började med processioner med videkvistar runt kyrkan på palmsöndagen till åminnelse av Jesu intåg i Jerusalem. Skärtorsdagens och långfredagens gudstjänsthandlingar var fulla av symbolik - ljussläckningsceremoni, tysta kyrkklockor, knäfall inför korset, gravläggning av hostia eller kors, med mera - länkad till passionshistorien. På påskaftonen tändes det stora påskljuset. Efter det att oblaten eller korset rituellt tagits upp ur "graven" på påskdagen följde en vecka av glädjefest. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 62)

Hur jublade jag inte till Dig med dessa (Davids) psalmers ord! Hur varm, hur brinnande för Dig gjorde de mig inte! Hur längtade jag inte att, om jag hade kunnat, låta dem ljuda över hela världen för att kuva människosläktets tomma högfärd! Men de ljuder ju över hela världen och intet är skylt för Din hetta. (Augustinus "Bekännelser" s 172)

När kristendomen på Konstantins tid blev en tillåten religion, hade gudstjänster och högtider ännu inte fått en fast utformning. Huvudhögtiderna under kyrkoåret var påsk och pingst. Påsken var vid denna tid fortfarande en endagshögtid, då man ... firade Kristi död, uppståndelse och förhärligande på söndagen efter den 14:e dagen i Nisan i den judiska kalendern. Den inledde en tid, som varade sju veckor fram till pingst, då man gladde sig över Kristi uppståndelse. (Hela perioden kallades ofta pingst.) ("De kristna" s 144; Michael A. Smith: Gudstjänst och kyrkoår)


Att avrunda med:

Måleriet är ett skepp av ljus, fyllt med klanger mitt i vindars brus, det har lätt att över djupen gå, lätt att bud om evig längtan bära. Därför att det lyser, tycks det nära. ... HERRE, låt mig alltid måla så, att dess flaggspel sjunger i det blå, alltid fritt och alltid till Din ära! (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 93; En kristen konstnärs morgonbön)

Jesus är kommen för att förkunna ett evigt jubelår för alla människor. All skuld skall efterskänkas. Slavarna skall bli fria. En var skall få tillbaka sin egendom. Ingen skall förorätta sin nästa. Landet skall ge frukt, och dess invånare skall äta sig mätta och bo i trygghet. (Fredrik Wislöff "Vilen eder litet" s 7)

”Pris Jesu dig, att så din hand Oss frälsat har ur syndens band! Nu slutad är den träldom swår, Nu är det rätta fria år. – Nu äro alla Adams barn Förlossade ur dödens garn.” Ja, så är det; ”nu är det rätta fria år”, ”nu äro alla Adams barn förlossade ur dödens garn”. Och likwäl går hela werlden qwar under syndens och djefwulens regering! (Carl Olof Rosenius ”Pietisten april 1852” s 55)


Sångarna: Hav tack för dagen ljus och klar, för glädjen jag fått åter! Hjälp alla dem som illa far, och trösta dem som gråter! (B Setterlind: Psalmer och Sånger 553:2)

Var glad för Kristus lever! Ny framtid vill han ge. Ur vetekornets offer skall växa livets skörd. Vi sörjer ej hans minne. Han är vår morgondag. Han är ej bland de döda. Han är vår framtids Gud. (T Littmarck: Psalmer och Sånger 521:1)

Allena Gud i himmelrik Må lof och pris tillhöra För all den nåd, han kärleksrik Med oss har velat göra. Han jorden skänkt stor fröjd och frid. Ack! menskan må väl glädjas vid Guds evigt goda vilja. (N Decius-A Pedersøn-JO Wallin: Psalm 24:1; jfr Psalmer och Sånger 18:1)

Pris ske Gud i himmels höjd! Bäre jorden frid och fröjd, Och hans vilja, med hans ord, Kring all verlden blifve spord! (M Luther-Olaus Petri-JO Wallin: Psalm 58:7; jfr Psalmer och Sånger 112:7)

Af himlens höjd oss kommet är Ett bud, som frid till jorden bär: Stor fröjd I skolen höra få, Det eder grannt bör akta på. (M Luther-Olaus Martini-JO Wallin: Psalm 63:1; jfr Psalmer och Sånger 125:1)

Nu kommen är vår Påskafröjd: Pris, Jesu, dig i himmelshöjd! Ur grafvens djup befrias vi, När sjelf derur du framgår fri. ... Pris, Jesu, dig att ock din hand Befriat oss ur syndens band! Nu slutad är den träldom svår, Nu är det rätta fria år. (Petri: Psalm 104:1,3)

Han styrker mig med lifsens bröd Vid nådens helga källa, Der Andans kraft mot synd och död, Der frid och fröjd uppvälla. Hur mörk min väg bland törnen går, Blott jag ej viker från hans spår, Jag ej skall modet fälla. (FM Franzén: Psalm 119:3; jfr Psalmer och Sånger 157:3)

Glädje utan Gud ej finnes, Utan Gud ej finnes frid. Tom den lycka är, som vinnes, Om vi glömme Gud dervid. Men ej högsta nöd skall rycka Glädjens känsla ur vårt bröst, Om i både nöd och lycka Vi förnimme Herrans röst. (JO Wallin: Psalm 247:1)

Jesu! du min fröjd och fromma, All min glädje och min tröst! Värdes nådigt till mig komma Med ditt ord, din ljufva röst. Kom, o Jesu blif mig när, Låt mig blifva der du är. (J Arrhenius: Psalm 204:1; jfr Psalmer och Sånger 273:1)

Den nåderike Gud, han oss ock här förläne, Att vi med hjertans fröjd i frid städs honom tjene; Och Herren, stor af nåd, oss vare alltid blid, Oss vare Herren när nu och i evig tid. (M Rinkart-J Svedberg: Psalm 272:2; jfr Psalmer och Sånger 5:2)

En sanningens och nådens tolk, Till världens konungar och folk Han kommer; frid hans hälsning är, Och kärleken hans spira bär. ... Han kommer; hoppet föregår, Och glädjen följer i hans spår. (JO Wallin: Sång 26:2,3b; jfr Psalmer och Sånger 106:2,3b)

Han kommer till sörjande hjärtan, Och lifvet får annan gestalt; Han kommer i makt att regera, Tills Gud uti alla blir allt! Var glad, var glad, Var glad i din Herre och Gud! Var glad, var glad Och hylla din konung och Gud! (E Nyström: Sång 28:5; jfr Psalmer och Sånger 108:5)

Natten förjagas, Redan det dagas: Sällhetens sol uppgår. Herden för hjorden Mänska är vorden; Nu är det jubelår. (N Frykman: Sång 45:2; jfr Psalmer och Sånger 118:2)

Han träder fram och hälsar frid Bland sina trognas skara; För honom flyktar nöd och strid, Och sorgen måste fara. Sjungom nu med lust och fröjd Gud i himmelshöjd. Nu har det ingen nöd Trots mörker, synd och död, Ty Kristus är uppstånden. (AGL: Sång 82:3)

Kristus lefver – underbara ord, Som upplifvar tungt och sorgset mod! Väl är mörkret stort uppå vår jord, Men – se, Kristus lefver! (S Sundelius-Lagerström: Sång 84:1; jfr Psalmer och Sånger 152:1)

Är det så saligt redan här Att vara Jesu vän, Hur skall det då ej blifva där En gång i himmelen! Där få vi fröjdas hvar minut, Vår salighet tar aldrig slut! (N Frykman: Sång 208:5a; jfr Psalmer och Sånger 262:4a)

Så glad jag hemåt ilar i Jesu dyra namn, Och snart jag salig hvilar i fridens sälla hamn. Men under pilgrimsfärden så här på barnavis Jag sjunger min frälsares pris. (N Frykman: Sång 209:7; jfr Psalmer och Sånger 649:7)

O broder, fröjda dig! Se, Gud förbarmar sig! Han vill din synd förlåta; Så har han gjort med mig. (N Frykman: Sång 543:4; jfr Psalmer och Sånger 428:4)

Jubla, varje själ, som hör det: Jubelåret ingått har, Och från Golgata nu ljuder Frihetsklockan mild och klar. Lyssna, hör! Från bergets krön Frihetsklockan klingar skön. Full förlossning hon förkunnar; Lammets blod gör själen fri. ... Arma själ, som ännu blöder Under järnhård boja svår, Dröj ej kvar, gå ut i frihet; Ty nu är det jubelår. Lyssna, hör ... ...Dyre Jesus, du har löst oss Med ditt blod och dina sår, Att med dig i ändlös glädje Evigt fira jubelår. Då från härlighetens höjd Klinga skall vår sång med fröjd: Lammet, det är värdigt sången, Lammet, som oss frihet gav! (C Björkman: Förbundstoner 1911 nr 176:1,3,6)

Så fröjda dig, mitt hjärta, Och höj din lovsångs ljud! Nu vike all din smärta För påskens fröjdebud! Nu har du tröst i skriften Och grund, som fast består. Det ljusnar över griften Till evigt jubelår. (A Bohman: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 145:4)

Är det sant, att Jesus är min broder, Är det sant, att arvet hör mig till? O, så bort med alla tårefloder, Bort med allt, som här mig ängsla vill! ... Gud min broder, under över under, Större nåd väl aldrig tänkas må! Fast jag ej kan tro det alla stunder, Är jag salig på hans ord ändå. ... Han har sagt: ”min Fader – eder Fader”. Han har sagt: ’min Gud och eder Gud”: O, min arma själ, är du ej glader, Att ock du har fått ett sådant bud? (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 254:1-2,4; jfr Psalmer och Sånger 250:1-3)

Allt, vad vi till evig tid behöva, Allt för evigt har jag i min vän. Allt, som här mitt hjärta kan bedröva, Känner han och hjälper det igen. Väl försvinner ofta vännen kära, Men han sade själv: En liten tid; Se'n en tid igen, och jag är nära! Då blir åter fröjd och frid. (CO Rosenius: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 323:2; jfr Psalmer och Sånger 251:2)

Leven alla väl i Jesus, Glömmen ej hans trofasthet, Som för fåren offrat livet Och är vår rättfärdighet! Av hans seger få vi mod, Livet ha vi i hans blod, Och uti hans dyra sår Ha vi ständigt jubelår. Se, så går det hem på nåden, Tills vi stå i himmelen! (F Engelke: Svenska Missionsförbundets sångbok 635:2)

O, giv oss, Herre, av det hopp, Som missmod icke hinner, Som skådar utur tårar opp Och därför styrka vinner, Som ej, hur stjärnlös natten står, Till ängslig bävan bliver Men drömmer om ett jubelår, Som evig sällhet giver! (I Granqvist: Psalmisten 1928 nr 416:2; jfr Psalmer och Sånger 253:2)

Den glädje, som världen giver, En kristen ej lockar mer. Ack nej, i den yttre glansen Fåfänglighet blott han ser. Men bjudas vi här att få möta En grupp utav Herrens små, Hur ljuvliga högtidsstunder Vår Fader oss giver då! (KD Hansen Aagaard-J Byström: Psalmisten 1928 nr 519:3; jfr Psalmer och Sånger 301:3)

Du skänker oss ett nådens år, Du löser träldomsbanden. Där bland betryckta fram du går, Guds rike är förhanden. Du, Herre, själv dess spira bär, När du mot oss barmhärtig är. Du härskar, när du tjänar. (E Lönegren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 237:3, jfr Psalmer och Sånger 91:3)

Nu må jag väl jubla, hava påskafröjd alla mina dagar, hjärtligt glad och nöjd; påskalammet Jesus är min salighet, Ära, halleluja! Pris i evighet. Sjung då, medarvinge: ”Kristus lever än!” Jesus är vår broder, Gud vår Far och vän. Kristus är uppstånden, så är hälsningen. Korsfäst blev vår Jesus men stod upp igen. (A Nilsson: Kristen Lovsång 1954 sång 160:4; jfr Psalmer och Sånger 519:4)

Och du, som ej känner din Frälsare, när I lärjungakretsen han står, O se, kära själ, på de märken han bär, De djupa, försonande sår! En underbar, underbar tillflykt jag har. Där vilar jag ut under stormiga da'r, Där frälsningens fröjder avtorka var tår. Min fristad jag funnit i Frälsarens sår. (L Pethrus: Segertoner 1960 nr 22:3)

All min fröjd jag har i Jesus, Han är kärleksfull och god, Som uppresa kan de svaga, Ge åt vandraren nytt mod. Han kan trösta dem som klaga, När ock nöden är som störst; Skänker ro jämväl i döden Den hos honom släckt sin törst. (T Løvø: Segertoner 1960 nr 64:1)

Glada tackar vi Jesus. Tack Herre att döden blir kort. Vi ska få leva hos dig en gång. Du tar oss från döden bort, tar oss från döden bort. Uppstått har Jesus hurra, hurra, han lever, han lever, han lever än, han lever, han lever, han lever än. (M Melin: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 612:2; jfr Psalmer och Sånger 520:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Det grekiska ord, som vanligen översätts med ”sida”, är detsamma som i det grekiska GT används om revbenet i 1 Mos 2:21-22. I Jesus ser vi den första människan, innan revbenet togs ut ur Honom. I Sig själv innefattar Jesus både det manliga och det kvinnliga. Han är därför mer än en man. Han är den fullkomliga avbilden av Gud, Herren. Angående ”sida/revben”, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 19:33-37.

Se också Joh 2:19-22 och ”Exegeter, evangelister med flera” till det bibelstället. Efter uppståndelsen har tre dagar lagts till antalet 46 och den följande dagen är den femtionde dagen, Andens dag. Jämför stegringen från 49 (Joh 2:19-22) via "ännu inte 50" (Joh 8:57) till 50 här i Joh 20. Och denna femtionde dag är också den fjärde dagen, den dag då Lasaros fick se ljuset (Joh 11:39,44; jfr 1 Mos 1:14-19). Jämför också Upp 11:11, där ”livsanden från Gud” (jfr Joh 20:22) kommer in i de två vittnena efter tre och en halv dagar. Och de står upp och blir sedda. Men då kommer människors fröjd att förvandlas till fruktan. Nu har lärjungarnas fruktan förvandlats till fröjd. Vredens låga når inte längre Jesu lärjungar (jfr Asarjas bön v 24).

Se också Markus evangelium som säger att Jesus skulle stå upp efter tre dagar, dvs på den fjärde dagen (Mark 8:31; 9:31; 10:34) och Matt 12:40 som säger, att Jona skulle vara i havsvidundrets buk och Jesus i jordens inre i tre dagar och tre nätter. Jämför också Egna kommentarer och funderingar till Joh 20:24-25.


Paulus sade till de troende i Galatien: ”(Det är inte möjligt att vara) manlig och kvinnlig, ty ni är allesammans * (א*) i Kristus Jesus.” (Gal 3:28b)

Paulus sade till de troende i Efesos: ”Fröjda er i Herren alltid; åter skall/vill jag tala: ’Fröjda er!’” (Fil 4:4)


Ytterligare studier:

Ps 32:11; Matt 1:18-25; 2:10; Mark 1:44; 8:31; 10:34; 15:33; Luk 1:26-38; 5:14; 23:44; Joh 15:11; 20:25; Fil 3:1; 3 Joh v 3; Upp 3:20; 11:11; 12:5.


David L. Baker "The Jubilee and the Millenium"; Themelios 24.1 (October 1998): 44-69.

John Sietze Bergsma "The Jubilee: A Post-Exilic Priestly attempt to Reclaim Lands?"; Biblica 84 (2003): 225-246.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-03; 2012-04-28; 2014-12-09)

Tillbaka till Start

20:21-23 Han (א,*א) talade så åter till dem: ”Frid till er. Helt och hållet som Fadern har skickat (och skickar) bort Mig, skall (א*) och/också Jag sända er.” Och då Han hade talat det här, pustade Han i/på (dem), och Han säger till dem: ”Tag helig ande. Alltefter omständigheterna må ni låta någras missar (av Guds mål) vara. Det skall låtas (א*) vara (i fred) för dem. Alltefter omständigheterna må ni ’få makt över’/gripa någras (missar av Guds mål). De har varit (och är) ‘fått makt över’/gripna.”

Ord för ord: 20:21 (14 ord i den grekiska texten Sinaiticus) (han)-talade så (till)-dem åter: frid (till)-er. helt-och-hållet-som har-skickat-(och-skickar)-bort mig '-n fader'/fadern, och-jag skall-sända er. 20:22 (10 ord i den grekiska texten) och det-här havande-talat pustade-(han)-i och säger (till)-dem: tag ande helig. 20:23 (11 ord i den grekiska texten) alltefter-omständigheterna någras må-(ni)-låta-vara '-na missar'/missarna-(av-Guds-mål) (det)-skall-låtas-vara (för)-dem, alltefter-omständigheterna någras må-(ni)-få-makt-över (de)-har-varit-(och-är)-fått-makt-över.


1883: Då sade Jesus åter till dem: Frid vare med eder! Såsom Fadern har sändt mig, så sänder ock jag eder. Och när han hade sagt detta, blåste han på dem och sade till dem: Tagen den Helige Ande. Hvilka I förlåten synderna, dem äro de förlåtna, och hvilka I behållen dem, dem äro de behållna.

1541(1703): Då sade Jesus åter till dem: Frid ware eder; såsom Fadren hafwer mig sändt, så sänder ock jag eder. När han detta sagt hade, blåste han på dem, och sade till dem: Tager den Helga Anda; Hwilkom I förlåten synderna, dem förlåtas de; och hwilkom I behållen dem, dem äro de behållna. (fetstil ”Tager den Helga Anda ... äro de behållna”)

LT 1974: Han talade till dem igen och sade: ”Som Fadern har sänt mig, så sänder också jag er.” Sedan andades han på dem och sade till dem: ”Ta emot den helige Ande. Om ni förlåter någons synder, så är de förlåtna. Om ni vägrar att förlåta dem, så blir de inte förlåtna.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud formade människan av grus från jorden och pustade i, in i hennes ansikte, en andedräkt av liv. Och människan blev ’in i’/till en levande själ. (1 Mos 2:7, Grekiska GT)

(Lot och hans hustru och hans döttrar) oroades/’oroade sig’. Men budbärarna ’fick makt över’/grep (deras händer), ’i det att skona (Lots) Herre’/’ty Lots Herre ville skona dem’. (1 Mos 19:16a, Grekiska GT)

(Mose sade till Herren:) “Om Du faktiskt låter missen (av Ditt mål) vara för (Ditt folk), låt (den) vara. Men om ej, ’torka ur’/’stryk ut’ mig, ut ur Din bok, som Du har skrivit.” Och Herren talade (vänd) i riktning mot Mose: ”Om någon har missat (och missar) (Mitt mål) inför Mina ögon, skall Jag ’torka ur’/’stryka ut’ honom ut ur Min bok.” (2 Mos 32:32-33, Grekiska GT)

Aron ... skall sätta/lägga (alla Israels missar av Guds mål) emot den levande getabockens huvud och skicka ut den ... in i det ödelagda (området). (3 Mos 16:21b, Grekiska GT)

De (tio) människorna som hade stigit upp tillsammans i sällskap med (Kaleb till Kanaan) talade att/: ”Vi stiger inte upp, eftersom vi – alltefter omständigheterna – inte/förvisso ej må förmå stiga upp i riktning mot nationen, eftersom den är stabilare ’hellre oss’/’än vi’.” ... (Och dessa tio människor) dog ... i slaget ‘mitt emot’/inför Herren. (4 Mos 13:31 eller 13:32, 14:37b, Grekiska GT)

En ande är i dödliga av blod, men en Allsmäktiges andedräkt är den som lär/undervisar. (Job 32:8, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: ”Med) Herrens utsaga gjordes himlarna fasta, och (med) Hans muns ande varje/all deras förmåga.” (Ps 33:6, Grekiska GT)

(Kvinnan sade:) “... Jag fann honom som min själ välkomnade. Jag ’fick makt (över)’/grep honom, och jag skall inte låta honom vara.” (Höga Visan 3:4a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall ge Davids hus' nyckel på (Eljakims) skuldra, och han skall öppna, och det är/finns inte (någon) som stänger till, och han skall stänga till, och det är/finns inte (någon) som öppnar.” (Jes 22:22, Grekiska GT א*)

(Herren sade:) “Från sidan av Mig skall ande komma ut, och varje andedräkt har Jag gjort.” (Jes 57:16b, Grekiska GT)

(Profeten sade: ”Herren) talade i riktning mot mig: ’Profetera emot de här skelettbenen/benen och tala till dem: Uttorkade skelettben/ben, hör Herrens utsaga: Detta är vad Herren Gud säger till de här skelettbenen/benen: Skåda, Jag för in en ande av liv i er.’” (Hes 37:4-5, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) ”Profetera, son av en människa, profetera emot anden och tala till anden: ’Det här är vad Herren säger: Kom ut ur de fyra andarna, och pusta på, in i de här döda (kropparna), och låt dem leva.’” (Hes 37:9b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Låna ert öra, (ni) som har makt över en mängd/folkmassa ... eftersom er ’makt över’/makt har getts från sidan av Herren.” (Salomos Vishet 6:2a,3a)

(Salomo sade:) ”’Enligt släkten’/’från släkte till släkte’ stigande/stiger (visheten) över in i fromma själar och bereder (människor) helt och hållet till Guds vänner och profeter, ty Gud välkomnar ingenting ’om ej’/utom den som har sin bostad i (vishet) tillsammans med (henne).” (Salomos Vishet 7:27b-28)

(Salomo sade till Gud:) “Vem har fått kunskap om Ditt rådslut, om ej Du har gett vishet och sänt Din helige Ande från högsta ting?” (Salomos Vishet 9:17)

(Vishet) kom in i, in i Herrens vårdares/tjänares själ och stod emot fruktansvärda kungar i/med förebud och tecken. (Salomos Vishet 10:16)

(Salomo sade: ”Den som formade avgudar) hade icke kunskap om Den som hade format honom och som hade blåst in i honom en själ som var verksam och som hade pustat i en ande full av liv.” (Salomos Vishet 15:11)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren) låter missar (av Hans mål) vara, och Han räddar i en läglig tid av betryck.” (Syr 2:11b)

(Jesus, Syraks son, sade: ”Om du) har makt/gripit (visheten), låt henne ej vara (i fred).” (Syr 6:27b; det grekiska ordet för "har makt/gripit" är "engkratês", jfr krateô)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Bed så på det här sättet:) ’Låt våra skulder vara (i fred) för oss, som och/också vi har låtit våra gäldenärer vara (i fred).’” (Matt 6:12)

Då Jesus hade skådat tron av/hos (människorna som förde/bar den förlamade), talade (Han) till (honom): ”(Mitt) barn, visa tillit. Dina missar (av Guds mål) ’låts vara’/’är lämnade i fred’. (Matt 9:2b)

(Jesus) ’fick makt över’/grep (den lilla ögonstenens/flickans) hand, och (hon) restes upp. (Matt 9:25b)

(Jesus sade till fariseerna:) “Varje miss (av Guds mål) och hädelse skall ‘låtas ... vara’/lämnas människorna (i fred), men hädelsen av/till Anden skall inte ’låtas vara’/lämnas (i fred). Och (den) som – om alltefter omständigheterna – må tala en utsaga nedifrån/emot Människans Son skall den ’låtas vara’/lämnas honom (i fred). Men (den) som – alltefter omständigheterna – må tala nedifrån/emot den Helige Ande, skall det inte/förvisso ej (א*) ’låtas ... vara’/lämnas honom (i fred), ’och inte’/varken i den här tidsåldern ’och inte’/eller i den (som) står i begrepp (att komma).” (Matt 12:31b-32)

(Jesus sade till Simon Petrus:) “Jag skall ge dig nycklarna av/till himlarnas rike. Och vilket/vad du – om alltefter omständigheterna – må binda uppå jorden, det skall vara och har varit (och är) bundet i himlarna, och vilket/vad du – om alltefter omständigheterna – må lösa upp uppå jorden, det skall vara och har varit (och är) löst upp i himlarna.” (Matt 16:19)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Om (brodern som har missat Guds mål) – alltefter omständigheterna – må ‘höra ... vid sidan av’/ignorera dem, tala till (församlingen) av utkallade. Men om han – alltefter omständigheterna – och/också må ‘höra ... vid sidan av’/ignorera (församlingen) av utkallade, låt honom vara för dig precis som den som tillhör nationerna och tulluppbördsmannen. Amen säger Jag er: ’Så många ting som ni – om alltefter omständigheterna – må binda uppå jorden, de skall vara varande (och havande varit) bundna i himlarna (א,* א), och så många ting som ni – om alltefter omständigheterna – må lösa upp uppå jorden, de skall vara varande (och havande varit) lösta upp i himmel.’” (Matt 18:17-18)

Då Jesus hade kommit till/fram, samtalade Han (med de elva lärjungarna) och sade: “Varje/all (rättslig) myndighet i himmel och uppå jord har getts åt Mig. Då ni har gått * (א,* א, A) var/gör lärjungar (av) alla nationerna.“ (Matt 28:18-19a; BG Ask-kommentar: Walter Bauer säger i sitt "Greek-English lexicon" - s 485 - att det grekiska ordet för "vara eller bli en lärjunge" som transitivt verb har betydelsen "göra en lärjunge". Kanske är det så att alla översättare har samma mening. Men jag är inte säker på att detta är den johanneiska synen. Att vara lärjungar i ett sällskap av alla nationer kan få lärjungaskaran att växa. Jfr Joh 17:21-23.)

(Jesus) sade ('hela tiden'/'gång på gång') till (folkskaran tillsammans med Hans lärjungar): “Amen, säger Jag till er att/: ’De/det är några av dem som står här, ’vilka som än’/som inte/förvisso ej må smaka död ända till (dess att) de – alltefter omständigheterna – må skåda (att) Guds rike har kommit (och kommer) i/med förmåga.’” (Mark 9:1)

(Johannes' fader Zacharias profeterade:) “Du, lille pojke, skall kallas en Högstes profet, ty du skall gå framför, inför en herres ögon, (för) att göra Hans vägar redo, att ge Hans folk kunskap av/om räddning i/genom ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ av deras missar (av Hans mål), på grund av vår Guds barmhärtighets inre ädla delar, i/genom vilka ‘ett uppstickande’/’en soluppgång’ skall granska oss ut ur en höjd, (för) att föra till ljus på dem som sitter i mörker och dödsskugga, (för) att helt och hållet räta ut våra fötter in i/på en väg av frid.“ (Luk 1:76-79)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag skickar er bort som baggar i vargars mitt(en).” (Luk 10:3b)

Vingårdens herre talade: “Vad skall jag göra? Jag skall sända min välkomnade son. Kanske skall de ’vända sig i sig själva’/’komma att skämmas’ (i riktning mot) ’den här’/denne.” (Luk 20:13)

(Jesus sade:) ”Fader, in i Dina händer sätter/lägger Jag Min ande till sidan av (Dig).” Men/och då Han hade talat det här, ’blåste Han ut’/’gav Han upp andan’.” (Luk 23:46b)

Det blev/kom med en gång ut ur himlen ett ljud precis som (ett ljud) som förs/frambringas (av) en våldsam/kraftig andedräkt/vindpust. (Apg 2:2a)

Petrus yttrar i riktning mot (judarna): “Ändra era sinnen och låt er, var och en av er, döpas på/’för ... skull’ Jesu Kristi namn ’in i’/’med syfte på’ era missars (av Guds mål) låtande vara (i fred) och ni kommer att ta förmånen av den Helige Ande.” (Apg 2:38)

Petrus (sade) i riktning mot (Safira): “’Vad att’/varför klädde ni er tillsammans (för) att pröva en herres Ande? Skåda, fötterna/stegen av de som har begravt din man (är) på/vid dörren, och de skall föra/bära ut dig. Och omedelbart föll hon i riktning mot hans fötter, och hon ’andades ut ut’/dog. (Apg 5:9-10a)

Då (Petrus och Johannes) hade stigit ned (till Samarien), bad de med anledning av (samariterna), på så sätt att de måtte ta helig ande. ... De satte (’hela tiden’/’gång på gång’) händerna emot dem, och de tog (’hela tiden’/’gång på gång’) helig ande ... genom ’sättandet uppå av apostlarnas händer’/’apostlarnas handpåläggning’. (Apg 8:15,17-18a)

Petrus talade (vänd) i riktning mot (Simon): ”O, att din silvermetall må vara/komma in i ett fördärv tillsammans med dig, eftersom du upptagit som en lag (att du skulle kunna) förvärva Guds förmån genom/med saker/pengar.” (Apg 8:20)

(Petrus sade:) “(Om Jesus) är alla profeterna vittnen att ta/’få tag i’ missars (av Guds mål) ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ genom Hans namn, varje/’var och en’ som tror in i Honom.” (Apg 10:43)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Åt så många som tog Honom, åt dem gav Han (rättslig) myndighet att bli Guds barn, åt dem som tror in i Hans namn, vilka avlades ... ut ur Gud. (Joh 1:12-13)

På den följande dagen ser (Johannes) Jesus komma i riktning mot sig, och han säger: “Skåda, Guds Lamm, som lyfter/’tar bort’ utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ miss (av Guds mål)!“ (Joh 1:29)

Johannes var vittne och sade att/: “Jag har betraktat (och betraktar), då Anden som en duva steg ned ut ur himlen, och Den stannade emot Honom. Och jag kände Honom inte (och hade inte känt Honom), emellertid/men Den som hade sänt mig att döpa i vattnet (P66,א,*א), Den där talade till mig: ’(Den) emot vilken du – alltefter omständigheterna – må skåda Anden stiga ned och stanna emot Honom, Den här är Han som döper i helig ande.’“ (Joh 1:32-33)

Den som tror in i Sonen har tidsålderslångt liv. * (א*) Den som icke lyder Sonen skall inte skåda liv, emellertid/utan Guds vrede stannar emot honom. (John 3:36)

Ändå döpte under alla förhållanden inte Jesus själv (hela tiden) emellertid/utan Hans lärjungar. (Joh 4:2)

Jesus utropade/’ropade ... högt’ så i helgedomen, då Han lärde/undervisade och sade: ”Ni och/både känner Mig och vet varifrån Jag är? Och/men jag har inte kommit (och kommer) från Mig själv. Den som har sänt Mig är emellertid sanningsenlig (P66,א,*א), Den som ni inte känner. Men (P66,א,*א) Jag känner Honom, eftersom Jag är från sidan av Honom, och Den där har skickat (och skickar) (P66,א,*א) bort Mig.” (Joh 7:28-29)

I/på den sista dagen, högtidens stora (dag), stod (och hade ... stått) Jesus och utropade/’ropade ... högt’ (‘hela tiden’/’gång på gång’) (P66, א,* א) och sade: ”Om – alltefter omständigheterna – någon må törsta: ’Kom * (P66,א*) och drick!’ Den som tror in i Mig – helt och hållet som skriften talade – ut ur hans underliv skall floder flyta av levande vatten.” (Joh 7:37-38)

De som tror (א,*א) in i (Jesus) stod (hela tiden) i begrepp att ta (av Anden). Ty ande var/fanns ännu inte (hela tiden), eftersom Jesus ännu inte * (א,* א, B) var förhärligad. (Joh 7:39b)

Jesus sade till (fariseerna): “Om ni må vara blinda, hade ni (hela tiden) – alltefter omständigheterna – inte (någon) miss (av Guds mål). Men nu säger ni att/: 'Vi ser.' Er miss (av Guds mål) stannar.“ (Joh 9:41)

(Jesus sade till judarna:) ”Jag ger dem tidsålderslångt liv, och de må inte/förvisso ej fördärvas in i (den kommande) tidsåldern, och inte/förvisso må ej (א,*א) någon röva bort dem ut ur Min hand. Vad Fadern har gett (och ger) Mig är större än alla (א*). Och ingen förmår att röva bort ut ur Faderns hand.” (Joh 10:28-29)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ” Amen, amen, säger Jag er, den som – alltefter omständigheterna - tar någon (som) Jag må sända tar Mig, men den som tar Mig tar Den som har sänt Mig.” (Joh 13:20)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Om – alltefter omständigheterna – en viss (person) ej må ha stannat i Mig, har han kastats utanför som kvisten och torkats/förtorkats. Och de/man leder/för den (א,*א) tillsammans (med andra kvistar) och kastar (dem) in i elden, och det bränns.” (Joh 15:6)

(Jesus sade till Fadern:) ”Jag samtalar de här tingen i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, för att (de som Du har gett Mig) må ha Min fröjd som är (och har varit) fullbordad i dem* (P66,א*).” (Joh 17:13b)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”Helt och hållet som Du har skickat bort Mig in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, har och/också Jag skickat bort dem in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (Joh 17:18)


Hembygdens predikan:

Vakta dig för att framställa Kristus blott såsom fattig och föraktad. Han var detta men är nu rik och förhärligad. Huru rik måste icke den vara som äger all makt i himmelen och på jorden. Såsom aposteln talar om hans eviga rikedom, hans outgrundliga rikedom o. s. v. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 318, Trefaldighetssöndagen, Matt 28:18-20)

Såsom fadern har sänt mig, så sänder ock jag eder. Detta innebär ju intet mindre än att de fingo fortsätta hans verk på jorden. Han gav ut sitt liv för världens frälsning, de skulle utgiva sig för att förkunna denna frälsning för världen. För att de skulle kunna göra det, var det han sände sin och faderns ande. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 233, Bönsöndagen, Joh 16:23-33)

Romerska senaten betraktade sig som världens ägare och härskare. Varje folk, som icke var Rom underdånigt, ansågs därför för upproriskt. När ett nytt folk skulle underkuvas eller när en romersk provins gjort uppror, kallade senaten någon av Roms fältherrar inför sig och sände honom dit, utrustad med Roms hela makt och myndighet. Gå dit, hette det, underkuva det folket, så får du det landet som provins. Han gick åstad, i spetsen för den oövervinnerliga romerska hären, skövlade, brände och slaktade. När folkets kraft var tömd, likt det på slaktbänken förblödda djurets, plägade han i Roms namn utfärda allmän amnesti, eller förlåtelse och glömska för det skedda. Vem av de överlevande som ville böja sig skulle få förlåtelse och tagas under Roms skydd. Vem åter som ville trotsa skulle förgås. Denna förlåtelse och glömska var fullständig. Roms heder tillät icke, att något fick brytas som lovats i dess namn. Detta är en klar, ehuru svag bild av den allmänna och högtidliga amnestiförklaring, som Jesus Kristus efter sin seger låtit utgå till alla människor för deras uppror emot honom. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Pilgrims tillfälliga betraktelser s 237; Amnesti eller ”Nya testamentets missionsbud”)

Korslidandet på Golgata och den slutliga uppgörelsen med honom som hade döden i sitt våld, den kampen var utkämpad och segern vunnen. Ja, krönt med blodigt törne hade Jesus liksom avlagt sin Frälsareexamen på Golgata, och hälsad av änglar hade han återvänt från de dödas värld och till alla dem som genom tron hör honom till hade han öppnat fängelsets portar och så blivit upphovet till en evig frälsning. ... Hela de' textsammanhang som vi läst med varandra utgör en underbar skildring om hur Han, den uppståndne och levande Frälsaren, gång på gång kommer till sina förskrämda lärjungar mitt i deras trångmål och nöd, till och med då de befinner sig bakom de stängda dörrarna. Och när lärjungarna så småningom kom ut igen, så kunde man ju knappast känna igen dem. Vad var de' då som hade skett i deras liv? Svar: De hade personligen mött honom, den uppståndne och levande Frälsaren, och det var nu detta möte med Jesus som förvandlade allt i deras liv. Ty han kom ju till dem och talade med dem, och deras hjärtan fylldes av en underbar Frid. Ja, de upplevde en Gudomlig kraftutrustning, och de får ett stort och heligt uppdrag att gå ut och förkunna förlåtelsens evangelium för sorgtyngda medmänniskor. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1950

Jesu verk är tvåfaldigt. Det innebär ett borttagande och ett givande, rening från synd och dop i helig Ande. Dessa är vår Frälsare Jesu Kristi underbara gåvor till oss: förlåtelse och helig Ande. De utgör de två främsta välsignelserna i det nya förbundet, de utlovades av profeterna och bekräftades av Johannes döparen som Messias gåvor. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 172 i kommentar till Joh 1:6-7,29,33)

Pingsten ... handlar om ... att folket ska fira högtid tillsammans med sin store Befriare, och att de ska ingå ett evigt förbund med varandra. ... Att bli fri innebär ... inte bara att bli fri från något utan framför allt att bli fri till något, inte bara att undgå något utan också att undfå något. Medan påsken handlar om den förra aspekten, handlar pingsten om den senare. ... Det är nu livsgemenskapen mellan Gud och hans folk kan börja. (Göran Larsson "Tid för Gud, Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna" s 57,61-62)

"Vad gjorde Gud, när han hade format Adam av den där lerklumpen", frågar (fröken) om igen. "Det vet du säkert?" "Han ställde honom väl på tork, kan jag tro", säjer Mia surmulet. Då brister Madicken i skratt, och Mia blänger ilsket på henne. Fast det märker inte Madicken. Nu blir det hon som får komma med det rätta svaret. "Gud blåste sin ande in genom Adams näsa så att han fick liv." På rasten efteråt kommer Mia fram till Madicken. "Jag ska blåsa dej i näsan, mallgroda", säjer hon och flyger på Madicken. (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 90-91)

Kristna är sådana, på vilka Kristus har andats. (Nils Tägt ”Vi tror på den helige Ande” s 19; citat Karl Barth)

Pastor X. hade vid gudstjänsten på Bönsöndagen känt sig särskilt buren av Guds nåd och kraft under sin predikan. ... Åter och åter kom han igen till detta: "Men om I icke förlåten människorna, så skall ej heller eder Fader förlåta edra försyndelser." ... Här har vi ett fullkomligt klart ord, som säger, att om vi beder aldrig så ivrigt t.o.m. om en så för vår frälsning helt avgörande gåva som syndernas förlåtelse, så blir vi icke bönhörda, om vi icke är villiga att förlåta våra medmänniskor vad de brutit emot oss. Om vi sålunda tror på syndernas förlåtelse men samtidigt icke vill förlåta våra medmänniskor, vad de brutit emot oss, så tror vi på en större nåd, än den Gud bjuder i sitt ord, och vi bedrager oss själva. (Arvid Bergstam "Säden är Guds ord" s 48-49; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1965)

Ordet ”andas” (enefysênen) är samma ord som i Septuaginta i 1 Mos 2:7. Här gäller det undfående av den Jesus-ande, som är förnyaren av Guds skapelse. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 194 i kommentar till Joh 20:19-31)

Jag står under ett snart överblommat äppelträd - och andas. Inte bara äppelträdet utan också gräset runtom ger ifrån sig en aromatisk ånga efter regnet, och det finns inget namn för den ljuvliga vällukt som fyller luften. Jag drar in den med fulla lungor, förnimmer dess arom med hela mitt bröst, andas, andas, än med öppna, än med slutna ögon, jag vet inte vilket som är bättre. Detta är den enda frihet, den enda men också dyrbaraste frihet, som fängelset berövar oss, att få andas på detta sätt, andas här. Ingen jordisk föda, inget vin, inte ens en kvinnas kyss är för mig ljuvligare än denna luft, som är fylld av blomdoft, fuktighet och friskhet. Vad gör det sedan, att det blott är fråga om en liten stackars trädgård, inklämd mellan femvåningshusens burar. Jag hör inte längre motorcyklarnas knatter, radiogrammofonernas vrål och högtalarnas smattrande. Så länge man ännu kan andas under ett äppelträd efter ett regn, är livet alltjämt värt att leva! (Alexander Solsjenitsyn "Att andas" s 129)

Längtan sitter vid sitt fönster och ser efter fotspår i rymden. Vem är Han, som går fram under stjärnenätterna och fyller mörkret med sitt ljus? Vem är Han, som öppnar morgonens ögon och låter skönhetens blommor lysa? Vem andas mot vår tinning och sveper in oss i en mantel av ömhet? Vem talar milda ord, då fruktan och skräcken lamslår oss? Vem räcker våra torra läppar den dryck som ensamt släcker vår törst? Någon, vars namn vi viskar i ensamheten skall aldrig lämna oss. Han är i morgonens vind och i stjärnenätternas ljus. Och som en broder och vän sitter Han till bords med oss i vår tysta kammare och räcker oss brödet. (Greta Bergholmen "Farväl sommar" s 111; Kristusdikten "Som en broder och vän")

Jill frågade: ”Snälla herr Lejon, hur ska jag komma till Narnia?” ”På min andedräkt”, sade lejonet. ”Jag ska blåsa dig västerut så som jag blåste Eustace. (C.S. Lewis ”Silvertronen” s 23)

”Ett sånt konstigt ställe!” utbrast Lucy. ”En sån massa stendjur – och människor med! Det är ... det är precis som ett museum.” ”Sch”, sade Susan. ”Aslan gör något.” Aslan hade tagit ett språng fram till ett stenlejon och andades nu på det. Utan ett ögonblicks dröjsmål svängde han runt – nästan som om han hade varit en kattunge som jagar efter sin svans – och andades på stendvärgen vilken (som du minns) stod en bit från lejonet med ryggen åt det. Så tog han ett skutt bort till en stor stendryad som stod bakom dvärgen, vände sig hastigt om för att andas på en stenkanin och rusade vidare mot två centaurer. I detsamma sade Lucy: ”Titta, Susan! Titta på lejonet.” Säkert har du sett någon skrynkla ihop en tidning, köra in den under veden i spisen och sätta en tänd tändsticka till tidningen. I första ögonblicket tycks ingenting alls ha hänt, men sedan ser man en liten flamma krypa uppför tidningskanten. Det var likadant nu. När Aslan hade andats på stenlejonet, såg det först ut precis som vanligt. Så började en svag guldstrimma löpa utefter dess vita marmorrygg – den spred sig – och nu kilade färgen över hela lejonet precis som flamman slickar papperet, och ännu medan bakkroppen var av sten, började lejonet skaka sin man och alla de tunga stenlockarna brast ut i mjukt fladdrande hår. Så öppnade han ett stort rött gap, varmt och levande, och gäspade vällustigt. Och nu hade bakbenen vaknat till liv. Han lyfte det ena och kliade sig. Så fick han syn på Aslan, tog ett skutt fram till honom och började dansa och hoppa runt honom och gnydde av glädje och försökte slicka honom i ansiktet. ... Överallt vaknade statyer till liv. (C.S. Lewis ”Häxan och lejonet” s 135-136)


ca 1950 - ca 1900

Det skulle väl vara den ljusaste, ljuvligaste känsla att känna sig vara i så nära samband med Gud, att man kände hans helighet genomströmma hela ens inre. Tror du, att det är detta Oxfordisterna känna? Om jag har läst rätt i deras skrifter, så blir alltid en Oxfordist omvänd därigenom att Jesus uppenbarar sig för honom. Om det är så, kan man ju inte undra på att den människan sedan helt ger sig hän i sin Frälsares tjänst. Men jag har inte haft en dylik erfarenhet och därför är jag inte heller något annat än ett vanligt världens barn. ... ... Jag bad till Gud, att han skulle förlåta mig mina synder, mot honom och mot alla människor, framför allt mot dig, som jag gjort så olycklig förra natten. Nej, jag bad inte om någon särskild nåd för dig, jag bad bara om förlåtelse för mig, fattig, syndig människa. Och jag tyckte det var en så enfaldig och tarvlig bön, för vem var jag att jag skulle be Gud förlåta just mig. Jag ville, att jag hade kunnat bedja om fred och om att hela världen skulle slippa krigets elände, men jag förmådde blott bedja, "Förlåt mig mina synder", om och om igen. Och under detta hade jag visst ingen tanke på, att detta kunde hjälpa mitt sjuka hjärta. Jag hade velat bedja mycket vackrare, mera rörande med större ödmjukhet. Men dock, kan du förstå detta, så blev jag hjälpt. Den svåra smärtan i hjärtat försvann. Det var inte detta jag hade bett om, jag hade bara bett om förlåtelse för mina synder. Men under denna bön försvann den kroppsliga smärtan. Jag blev så förvånad och så glad och så tacksam. (Selma Lagerlöf "Brev 2 - 1903-1940" s 358-360; brev 26 mars 1939 och 27 aug 1939 till Ida Bäckmann)

Det visade sig att den unge mannen för ungefär tolv år sedan varit trolovad med en respektabel Warszawaflicka. Sedan träffade han en annan flicka och gifte sig med henne. Folk talade om för honom att om någon bryter en trolovning är ett förlåtande brev från den andra parten av nöden. Men han älskade sin nya flickvän och skämdes för att återkomma till den första och be om ett sådant brev. ... Oturen förföljde emellertid den unge mannen. ... Det stod inte på förrän han blev besatt av tanken att han inte skulle få någon ro förrän han beviljats nåd av sin förra fästmö, som vid det laget hade gift sig ... (och nu) bodde i vår - det vill säga min fars - församling. Det var därför han hade kommit för att be far om hjälp med att få ett förlåtelsebrev. Far hörde honom till slut och sade sedan: "Ja, det är sant. Då någon person blivit förfördelad duger det inte med ånger. Man måste söka förlåtelse." ... Mötet mellan de forna förlovade var som något i en saga. ... "Jag förlåter honom", förklarar kvinnan. "Och Gud ska säkert förlåta honom." "En skriftlig förlåtelse är att föredra", säger far. Ordet "förlåtelse" gör mig full i skratt. På jiddisch har det ordet - mechila - dessutom en bibetydelse som inte är så vacker: "bakdel". ... Far skriver några ord på hebreiska. Han gör två exemplar. Mannen måste ge henne ett brev om förlåtelsen, och dessutom måste hon ge honom ett eget - och båda måste skriva under. (Isaac Basjevis Singer "På vår gata" s 165-169)

Vid avresan bugade sig Damini för Satish och sade: "Jag har syndat svårt. Kan jag hoppas på din förlåtelse?" Med blicken mot marken svarade Satish: "Även jag har syndat. Må jag först rena mig från synden, sedan ska jag göra anspråk på förlåtelse." (Rabindranath Tagore "För fyra röster" 101; Srivilas)

(Ett av de) namn, under vilket Gud ... uppenbarar sig är "El Schaddai", vilket är översatt med "Gud allsmäktig". ... "El" betyder "kraft", "Schad" betyder "bröst", egentligen "modersbröst". "El Shaddai" betecknar alltså en, som besitter inneboende kraft, vilken kraft han likaledes äger förmåga att låta framvälla till andras väl. Detta är en livgivande kraft, av vilken Gud är villig att delgiva var och en, som vandrar inför honom i tron, lik den trogne Abram. ... Likasom modersbrösten äro skapade för det lilla hjälplösa barnets välfärd, så är Gud i detta namn framställd såsom en vilken offrar sig själv för att välsigna och frälsa andra. Det gives ingen plats i hela bibeln, där El shaddai med sin ljuvliga innebörd strålar oss till mötes så som i ... berättelsen om (hur) Abram (fick ett nytt namn). Hittills hade denne burit namnet Abram, som betyder "stor fader", nu förändrar El Shaddai hans namn och kallar honom Abraham, "fader för en myckenhet av folk". Själva förändringen består däruti, att Gud tar en av stambokstäverna i namnet Jehova och fogar den in i Abram. Det är bokstaven "He", vars ljud utgöres av en utandning. Detta Guds handlingssätt påminner oss symboliskt om att all egen kraft måste uttömmas, innan vi tillfullo komma i åtnjutande av gudomlig kraft. (John Ongman "Kortfattad framställning av Bibelns grundsanningar" s 263-265)

Jag drogs norrut, där mitt sista barn och hennes mor bodde. Men jag kände en maning att medföra: 1:o en parfym åt modern och 2:o barnets skolafgift, ty i dag började hon lekskolan. Nu vidtog en jakt efter parfymen, det skulle vara syrén, men jag måste taga liljekonvalje; jag ville äfven ha blommor, men det fanns inga. Så tagade jag norrut, kom in i deras hem; där sken solen, kaffebordet stod dukadt, allt strålade skönhet och välmåga, trefnad och kärlek. Jag blef vänligt mottagen, kände i ett ögonblick hela mitt svarta lif bakom mig, och erfor lyckan att lefva just nu! (August Strindberg ”En blå bok I” s 159; Ett helt lif på en timme)


ca 1900 - ca 1600

Den okände: "Ge mig en förebråelse!" Damen: "Det gör du tillräckligt själv; jag skulle snarare vilja ge dig ett gott råd: gå till klostret Den Goda Hjälpen, där finns en man som kan befria dig från det enda du fruktar." Den okände: "Där i klostret, där man förbannar och binder ..." Damen: "Man löser också!" (August Strindberg "Till Damaskus II" s 268)

(Lars Larsson) tyckte, att de stora granrötterna började göra åtbörder åt honom, som om de hotade honom. ”Akta dig, du, som vill vara förmer än strömkarlen!” tycktes de vilja säga. ... Kvarndörren öppnades och en ung jänta kom ut emot honom. ... Hon gick fram till spelmannen och sade utan vidare till honom: ”Vill du spela för mig, så ska jag dansa för dig.” ... Han tog plats på en sten vid kanten av kvarndammen, satte fiolen till hakan och började spela. Jäntan tog några steg i takt med spelet, men så stannade hon. ”Vad är det för en polska, som du spelar?” sade hon. ”Det finns ju ingen kraft i den.” ... ”Blir du inte nöjd med den här (låten)”, sade han, ”så får du kalla hit en spelman, som är bättre än jag.” I detsamma som han sade detta, kände han, att en hand fattade om hans arm just vid armbågen och började styra stråken och hjälpa upp farten. ... Han spelade, han spelade utan uppehåll. ... ”Det är alldeles visst, att detta blir min död”, sade han. ”Och det är ett rättvist straff för allt mitt övermod.” Långt fram på kvällen kom en människa vandrande genom skogen. ... ”Det är besynnerligt”, tänkte spelmannen. ”Jag tycker, att jag känner igen den där gamla gumman. Kan det vara möjligt, att det är mor?” ... Hon stannade liksom ovillig. ”Jag hör nu med mina egna öron, att du är den bästa spelmannen i Värmland”, sade hon. ”Jag förstår nog, att du inte mer bryr dig om en fattig gumma som jag.” ... ”Mor, jag har kommit i olycka för mitt högmods skull, och nu måste jag spela mig till döds. Men säg mig dessförinnan om ni kan förlåta mig, som lämnade er ensam och fattig på ålderdomen!” ... ”I Guds, vår frälsares, namn förlåter jag dig”, sade hon. Men när hon sade detta, stannade stråken, fiolen föll till marken, och spelmannen stod upp. ... Förtrollningen var bruten, därför att hans gamla mor hade känt sådant medlidande med hans nöd, att hon hade uttalat Guds namn över honom. (Selma Lagerlöf ”Spelmannen” s 116-120)

”Du ska inte vara så ledsen för att inte Lars kommer hit i kväll”, sa (gubben). ”Det är inte sagt, att du skulle tycka om å vara i sällskap mä’n numera, för han har börjat bli oordentlig den sista tiden.” ”Ni menar väl aldrig, att han har slagit sej på dryckjom?” framkastade sonen. ”Å jo, det är nog inte så illa gissat”, svarade gubben.”Det har kommit över'n nu på vårn, å alltsen midsommar har han visst inte vart nykter en enda dag.” ... (Gubben) drog fram allt pratet, som hade gått om honom i Askedalarna efter Erik i Fallas död. Sonen gav honom rätt i att det nog hände, att Lars inte var riktigt oskyldig. Och om han nu hade börjat dricka, så var det ju dåliga tecken. ... ”Jag hoppas, att han reser te prästen i afton”, sa gubben. ”För det finns förlåtelse, bara han söker den. ... Ja, det finns förlåelse”, sa han. ”För alla dom, som låter de gamla ligga å vänta å förfrysa i isande köld, finns det förlåtelse ända te denna dag. Men sedan är det slut.”” (Selma Lagerlöf ”Kejsarn av Portugallien” s 142-143)

Trappan och ingången till kyrkan är torra och övergjutna av solsken. Där finns inte en själ. Obeslutsamt öppnar jag dörren och stiger in i kyrkan. Härinne i dunklet, som tycks mig så kompakt och så dystert som aldrig det, överväldigas jag av medvetandet om min egen syndfullhet och min ringhet. Allra först faller det stora krucifixet i ögonen, och på ömse sidor om detta den Heliga Gudsmodern och Johannes Predikaren. Kyrkkronor och postament är höljda i svarta sorgdok, helgonlamporna flämtar matt och skyggt, och solen tycks liksom avsiktligt undvika kyrkfönstren. Den Heliga Jungfrun och Jesu Kristi älsklingslärjunge, vilka är avbildade i profil, blickar tysta på det outsägliga lidandet och märker inte min närvaro: jag känner, att för Dem är jag en främmande, en obehörig, en utomstående, som varken med ord eller gärning kan hjälpa Dem, att jag är en otäck och elak liten pojke, som bara är i stånd till fuffens, rackartyg och pladder. ... Mellan ett par mäktiga pelare till höger, just där Varvara Martyrens lilla sidoaltare börjar, står bredvid en skärm de som skall bikta sig och väntar på sin tur. ... Jag väntar i fem minuter, i tio. ... Så ljuder prästens röst: "Jag ovärdige präst ..." Och nu rör också jag mig inåt bakom skärmen. ... Jag kommer fram till analojen (evangeliepulpeten, varpå guda- och helgonbilder ligger, som församlingen kysser), som är högre än jag. Ett ögonblick skymtar prästens likgiltiga och trötta ansikte förbi mina ögon, men sedan ser jag bara hans ärm med ljusblått foder, korset och kanten på analojen. Jag känner det nära grannskapet till prästen, lukten av hans kaftan, hör den stränga rösten, och min mot honom vända kind börjar bränna. ... Av sinnesrörelsen är det mycket som jag inte hör, men på frågorna svarar jag uppriktigt med inte min egen utan med en alldeles främmande röst, jag tänker på de bägge ensamma, den heliga Jungfrun och Johannes Predikaren, på krucifixet, på min mor, och jag vill gråta och be om förlåtelse. "Vad heter du?" frågar prästen och betäcker mitt huvud med stolan. Vad allt känns lätt nu, så glad jag är i själen! Det finns inte längre några synder, jag är helig, jag har rätt att komma in i paradiset! Jag tycker att det redan luktar likadant av mig som av prästrocken. ... När jag kommer hem skyndar jag mig i säng. ... "O, Gud, rena mig från mina synder", ber jag och drar täcket över huvudet. "O, min skyddsängel, bevara mig för mörksens makter." Nästa dag, skärtorsdagen, vaknar jag med en själ så ren och klar som den härligaste vårdag. Jag går till kyrkan tryggt och glatt och känner att jag är nattvardsgäst, och jag har en präktig och dyr skjorta på mig, sydd av en sidenklänning som var kvar efter mormor. I kyrkan andas allting glädje, lycka, vår. Den heliga Jungfruns och Johannes Predikarens ansikten ser inte så sorgsna ut som i går, nattvardsgästernas ansikten lyser av hopp, det är som om allt det förflutna överantvardats åt glömskan, som om allting är förlåtet. (Anton Tjechov "I passionsveckan" s 172-176)

Den förste Adam i Eden sålde oss för intet, men Messias, den siste Adam, kom och friköpte oss igen. Den förste Adam förde oss verkligen till fattighuset; den siste Adam gör oss till konungar och präster inför Gud. Detta är återlösning. Vi återvinna i Kristus allt, som vi förlorat i Adam, och ännu mer. Människor betrakta Kristi blod med hån och förakt, men det kommer en tid då Kristi blod skall blifva dem af större värde än alla konungariken på jorden. (D.L. Moody "Berättelser, anekdoter och tafvlor ur lifvet" s 114)

En vändpunkt för några av läsarna (i Orsa) kom då kyrkan i Orsa införde den nya handboken 1851. De ansåg att den avvek från Luthers katekes främst genom det nya formuläret för avlösning i samband med nattvardsfirandet. Enligt deras mening stred detta mot Bibelns ord eftersom det villkorade Guds förlåtelse. De protesterade genom att gå "oskriftade" (utan förberedande förhör) till nattvarden. När prästen kände igen dem vid utdelandet av nattvarden gick han helt enkelt förbi. En av prästerna lämnade in en anklagelseskrift till myndigheterna i januari 1852. Sex ungdomar i åldern 19 till 33 år förhördes och Näs Anna, som då var 26 år var en av dem. De erkände två lagbrott; oskriftad nattvardsgång och brott mot "konventikelplakatet", vilket förbjöd religiösa och lekmannaledda samlingar vid sidan av kyrkans gudstjänstliv. När ungdomarna ställdes till svars uppges de ha skrattat och framstod därför som fräcka. Några av dem skickades vidare till förhör hos biskopen i Västerås. ... 1853 blev ett år av kamp för den nyvunna tron. Från förhör i februari till det stora läseriförhöret i juli hade Anna suttit i fångtransport sex gånger, väntat i fängelse på domstolsutslag, stått inför tinget, tvingats till offentlig "kyrkoplikt" (avbön) två gånger och däremellan suttit i fängelse på vatten och bröd i 23 dygn. Avbönen gick så till att Näs Anna belagd med handbojor fördes tillbaka till Orsa från fängelset. I samband med gudstjänsten skulle hon stiga fram och falla på knä inför prästen och i församlingens närvaro svara ja på tre frågor. Dessa handlade om att hon försyndat sig mot Gud, att hon ångrade sig och att hon skulle lova att inte återupprepa försyndelserna (= delta i läsarmöten och fira nattvard utanför kyrkans gudstjänstliv). Anna svarade nej på de tre frågorna varpå hon häktades på nytt och återfördes till fängelset för ytterligare ett antal dygn på vatten och bröd. (Anne Westblom "Pedagog i Dalabygd" s 163-164)


ca 1600 - ca 1500

I Guds ställe tillsäger (presten) dig syndernas förlåtelse. Och är det här lika mycket, om han är prest och beklädd med predikoämbetet eller dessförutan en christen. Hwad han talar, är icke hans eget, utan Guds ord, och Gud anser det alldeles så, som talade Han det sjelf. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 239 i kommentar till 1 Kor 11:23-29)

”Såsom Fadren hafwer Mig sändt, så sänder ock Jag eder.” Härmed har (Christus) inwigt oss alla till prester, att wi må förkunna hwarandra syndernas förlåtelse. ... Om synderna icke förr skulle förlåtas oss, än de af wår ånger, bättring och goda gerningar öfwerwägdes, så hade wi alldeles ingen förlåtelse att wänta; ty jag kan aldrig finna hos mig, att min ånger och bättring är tillräcklig, derföre kan icke heller någon derpå aflösa mig, han må heta påfwe, eller hwad han will. ... (Christus) har gifwit sina apostlar och alla deras efterföljare samt i nödfall hwarje christen allt intill werldens ända befallning och fullmakt att trösta och styrka de swaga och blödiga och förlåta synder i Hans namn o.s.w. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 282-284)

Denna makt (att förlåta synder med Ordet) hafwa alla människor, hwilka äro christna och döpta; ty dermed prisa de Christus. ... Denna röst skall icke upphöra ibland de christna, allt intill den yttersta dagen: dig är dina synder förlåtna, war glad och wid trösteligt mod! ... Om det nu icke funnes någon menniska, som kunde förlåta synder, utan der allenast wore lagar och gerningar, o huru jämmerligt och eländigt skulle det icke då wara stäldt med det arma bedröfwade samwetet! Men nu, då Gud gifwer hwar och en munnen full, så att den ene kan säga till den andre: dig skola dina synder wara förlåtna, du må wara, hwarhelst du will; så är det gyllene året ingånget. ... Ehuruwäl jag icke kan gifwa dig den Helige Ande och tron, så kan jag dock förkunna dig (syndernas förlåtelse); tror du det, så har du det. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 230 i kommentar till Matt 9:1-8)

Nu blifwer ingen salig med mindre Guds härlighet är i honom, så att han kan trösta och berömma sig allenast af Gud och Guds godhet. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 128 i kommentar till Jes 60:1-6)

(Mottagandet av syndernas förlåtelse) sker genom tron, hwilken tillegnar sig det, som i evangelium oss tillbjudes. Derföre predikas evangelium, att wi måtte undfå och behålla det, och warder oss alltså genom Ordet utlofwadt och erbjudet eller tillegnadt och skänkt, men genom tron af oss emottaget, så att det är wårt. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 247 i kommentar till Apg 10:43)

Ingen, som icke håller Christus för en Herre, kan hafwa den Helige Ande, ännu mindre den, som förbannar Honom. ... Detta skolen I weta och rätta eder derefter; ty ett af dessa tu måste det wara: antingen annamma Christus, tro på Honom samt lofwa och prisa Honom såsom den ende Herren, eller ock förbanna Honom; det finnes intet deremellan. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 406 i kommentar till 1 Kor 12:1-11)

Påven kan icke förlåta någon syndaskuld i annan mening, än att han förklarar och bekräftar, att den är av Gud förlåten. ... De, som förmena sig på grund av sina avlatsbrev kunna vara vissa om saligheten, de skola varda evigt fördömda, de och deras läromästare. (Alf Tergel "Från Jesus till Mao" s 184; Martin Luther, ur Teserna mot avlaten 1517)

Nu är jag skickad till detta Augustinerkloster i Mainz i Rhenlandet. Detta kloster har sina egna märkvärdiga traditioner. Här är ett fängelsehvalf, hvari Johan af Wesel dog för ej fyrtio år sedan (1481) - denne gamle man, som vågat protestera emot aflatsbreven och yttra sådana sanningar, som doktor Luther nu försvarar. ... Han förklarade, att gudomlig och kyrklig auktoritet vore af mycket olika betydelse, att den yttre bekännande kyrkan måste åtskiljas från den sanna, lefvande kyrkan i Kristo, att den makt att förlåta synder, som var gifven åt prästerna, vore sakramenterlig, icke juridisk. I en predikan i Worms ... (sade) han, att han ansåge påfven och kyrkan och koncilierna icke vara någon grund att bygga vår tro på. "Kristus ensam", sade han, "prisar jag. Må Kristi ord rikligen bo ibland oss!" (Elizabeth Charles "Familjen Schönberg-Cotta - Skildringar ur Luthers och hans samtids lif" s 256-257; Fritz berättelse; november 1518)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Under nionde och tionde århundradena, då våld och laglöshet voro allmänt rådande, och vägarne till Rom gjordes osäkra genom saracenska röfvareskaror och italienska banditer, sökte man tillmötesgå behofvet af vallfärder genom att på närmare håll inrätta helgedomar, som kunde varda medelpunkter för pilgrimsresor. Behofvet af sådana var starkare och allmännare i samma mån den föreställning utbildade sig, att vallfärder voro ett botgöringsverk och ett medel till syndernas förlåtelse, och biskoparne i provinserna hade särskilda skäl att inrätta sådana provinsiella och nationella andaktsställen och förorda vallfärder till dem, emedan pilgrimsresorna till Rom medförde både sedliga olägenheter och skadade deras, biskoparnes, egen maktställning. En enda af dessa kyrkofurstar, nämligen biskop Claudius af Turin (biskop 817-827), uppträdde som principiel motståndare till pilgrimsfärder öfver hufvud, ej därför att han icke förstod att uppskatta den religiösa fantasiens dragningskraft till ställen och föremål, som stodo i samband med Jesu och den urkristnakyrkans historia, utan därför att enligt hans åsikt vallfärderna bidrogo till att ytliggöra kristendomen och söka dess betydelse i sedligt likgiltiga verk, samt att främja helgondyrkan, bildtjänst och reliktjänst, hvari biskop Claudius såg hednisk vidskepelse. Öfrige biskopar uppmuntrade pilgimsfärder till andaktsorter, belägna inom deras egna stift, men sågo mer eller mindre ogärna vallfärerna till Rom, emedan personer, som vid biskopliga domstolar dömts till strängare kyrkobot, vallfärdade till Rom, för att af påfvarne mottaga en vanligen med lätthet utverkad mildring af straffet eller fullständig absolution för sina synder. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 46-47; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Biskopen (i Turin på 800-talet) Claudius, till börden spanjor, ansåg, att enligt den sanna kristna läran finnes ingen annan medlare mellan Gud och människor än Jesus Kristus; att således dyrkandet af helgon och martyrer och det väsen, som i alla kyrkor och kloster drefs med undergörande reliker, voro afvikelser från den äkta kristendomen och inneburo ett affall från denna religions rent andliga väsen. . . . Han bestred, att romerske biskopen hade i sin egenskap af aposteln Petrus' efterträdare på Roms biskopsstol någon särskild makt att binda eller lösa, emedan denna makt är af andlig natur och icke fängslad vid någon bestämd lokal. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 119-120; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Biskopsstolen i Rom hade nu i omkring tre månader varit ledig. Friare till densamma funnos många. De olika meningsflockarne skyndade att samla sig kring sina huvudmän och framhålla var och en sin som den ende värdige att hålla löse- och bindenyckeln i sin hand. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 344)

Inte alla människors synd tas bort av Guds Lamm, inte deras synd som inte sörjer och plågas till dess att den tas bort. (Origenes, The Ante-Nicene Fathers Vol X, s 379)

(Ordet ”recapitulatio”, använt av Irenaeus) betyder närmast sammanfattning men har också bibetydelsen återställelse. ... I (ordet) ligger även tanken på fulländning. Det som gives genom Kristus och kommer till stånd genom hans lydnad är förmer än det, som gavs vid skapelsen. Då var människan ännu ett ”barn”. Genom frälsningen kan hon växa upp till den fulla gudslikheten, som Kristus i sin person representerar. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 32-33)

Var och en skall medge att vi (består av) en kropp som tagits från jorden och en själ som tar emot ande från Gud. ... Där kyrkan är, där är Guds Ande; och där Guds Ande är, där är kyrkan och allt slags nåd, men Anden är sanningen. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 454)

Han som var Faderns fullkomliga bröd, erbjöd Sig själv för oss som mjölk, (eftersom vi var) som spädbarn. Han gjorde detta när Han framträdde som en människa, så att vi, då vi fick näring som om det var från Hans kötts bröst, och då vi hade, genom ett sådant förlopp av mjölknäring, blivit vana att äta och dricka Guds Ord, (att vi då) också må kunna innefatta i oss själva det odödlighetens Bröd som är Faderns Ande. ... (Herren gav) Sin själ för våra själar och Sitt kött för vårt kött ... (och) utgöt Faderns Ande till förening och gemenskap av Gud och människa och skänkte Gud åt människor med hjälp av Anden. ... Då Herren har makt att ingjuta liv i vad Han har format, och då köttet har förmågan att ta emot nytt liv, vad återstår för att hindra att det tar del av den oförgänglighet, som är ett lycksaligt, oändligt liv, skänkt av Gud? (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 521,527,530)

(Den) heliga Ande som (apostlarna) mottagit av Herren har de meddelat och skänkt de troende och på så sätt inrättade de och grundade kyrkan. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 40)

Titeln “Rabbi” tilldelades förr den sökande och myndighet gavs honom att undervisa och verka som domare (att binda och lösa, att förklara skyldig eller fri). (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 382)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1900

Det finns ett ord som pastorn och sångaren Arne Höglund uttryckt så här: "Det vackraste ord som jag vet, är det ord som så sällan blir sagt, det lilla ordet förlåt." Ett litet ord som är så svårt att säga men som ger så mycket när det blir sag, både för den som ber om förlåtelse och den som ger förlåtelsen. (Rolf Gabrielsson "Nådens gåvor - och gåvor till varandra"; Jönköpings-Posten den 10 augusti 2007)

I gemenskap med varandra använder vi ibland små ord på ett ganska tanklöst sätt. Vi säger ofta "ursäkta mig". Mera sällan säger vi "förlåt", för det ordet har en mycket djupare nyans än "ursäkta mig". "Förlåt" kan vara oerhört svårt att få över läpparna. Det ordet kan sitta fast som i cement djupt inne i en människas hjärta, så att man får brottas med att få loss det och kunna få det över läpparna. ... Nu är det bara så att ingen kan förlåta som inte har ett hjärta. Det är därför staten och samhället inte kan förlåta. Inte har väl staten ett hjärta! Och inte heller samhället. Tyvärr. Många tror det och menar att stat och samhälle ska förlåta lagöverträdelser. Samhället har att straffa, fostra, leda och hjälpa. Det kan inte förlåta, för det har inget hjärta. Men så vänder vi på satsen och säger: "Endast den som har ett hjärta kan förlåta." Och det har ju människan. Därför ska hon förlåta sin nästa. ... Kanske du någon gång har ropat ut din ångest mot den svarta natthimlen och sagt: "Gud, om du finns, förlåt hela mitt livs svek mot dig." Och vinden tar tag i dina ord, för dem upp i det svarta mörkret. Men om du ropar ut din ångest mot Guds eget hjärta ska du höra som ett eko som svarar dig: "Du är förlåten. Du är förlåten." Din synd sårar Guds hjärta, så att blodet droppar ner på Golgata. I Jesus har du beviset för att din synd är förlåten." ... Låt oss visa att vi är levande människor, som både behöver få förlåtelse och gärna vill ge förlåtelse. (Eva Spångberg "Endast den som har ett hjärta kan förlåta" s 11-12)

Du, pingstens rika gåva, mig ger fullödigt liv. Väck alla dem som sova och över dem förbliv! Blott genom kraft från höjden, med dig som ständig gäst, så djup blir frälsningsfröjden och pingsten hjärtats fest. (Erik Herneby "Livets höga visa och andra dikter" s 45; Pingstens rika gåva)

Det finns en nära förbindelse mellan Kristi gärning för snart 2000 år sen och hans återkomst vid tidens slut. När han kommer tillbaka ska han dra de slutgiltiga konsekvenserna av den seger han en gång vann. Mellantiden, som vi just nu befinner oss i, kallas i NT ”den sista tiden” (1 Joh 2:18). Den kommande tidsåldern har redan gjort sina inbrytningar. Det skedde framför allt genom Kristi uppståndelse och det nya liv som då bröt fram. Att vara kristen är därför att redan här och nu ha ”evigt liv” (1 Joh 5:13). Ändå är det bara en försmak av vad som väntar. (Paul Wern ”Gud – vem är du?” s 215-216)

Kanske bar året mycket av ofred och ofrihet till oss som enskilda, men när vi summera samman allt, måste vi ändå se tacksamma tillbaka. Sannsagan om våren vill emellertid också lära oss se med mod framåt. Av oss själva bli vi väl aldrig det blommande och lysande sol- och vårfolk vi ville vara, men också för oss har en sol gått upp, en påskdagens sol med läkedom under sina vingar. Liksom vårsolen förvandlat naturen från en sagans askunge till en prinsessa i blommiga kläder, så skall denna påsksol röra vid oss, så att de goda tankarna spirar, de goda orden blommar och de skapande gärningarna mogna. (Verner Malmsten "Prosa Poesi Prologer Foton" s 53; Vårfirare)

Det första och grundläggande i frälsningsupplevelsen är syndernas förlåtelse. Visst finns det mycket mer i frälsningen, men all annan andlig erfarenhet glider oss ur händerna, om vi inte lever kvar i syndaförlåtelsens verklighet. ... Frälsning är liv. ... Det var livet vi förlorade. Alltifrån syndafallets dag, då människan förvisades ut ur Edens lustgård och keruberna bevakade vägen till livets träd, har människorna djupaste behov varit andligt, evigt liv. ... För människan med evigheten i sitt väsen är .. det viktigast att ... få hemortsrätt i Guds himmel och salig förvissning om att våra namn är skrivna i livets bok. Det är att vara frälst. (Knut Svensson ”En för alla” s 36-37)

Jesus hade en tvåfaldig uppgift: att borttaga synden och att döpa i helig ande. Då tar han ifrån oss det sämsta vi har: vår synd, för att ge oss det bästa han har: helig Ande. Ett välsignat byte! ... Ordet om Guds Lamm visar oss till Golgata; dop i helig ande är pingstens budskap. Bäggedera behöver vi i förkunnelse och erfarenhet. ... I pingstens högtid ... infriades Faderns löfte. Lärjungarna blevo döpta i helig Ande, uppfyllda av helig Ande. ... Som en följd av Kristi försoning har Hjälparen kommit och tagit sin boning i Guds församling och i de troendes hjärtan. Vi lever i andens tidsålder och sjunger jublande med sångaren: ”Hugsvalaren är här, Hugsvalaren är här, den helge And' från Gud är sänd i världen ut. O, sprid det glada bud i hela världen ut: Hugsvalaren är här.” (Knut Svensson ”En för alla” s 47,54-56)

Ännu är det heliga arvet ej förspillt. Det gamla släktet har bristfälligt förvaltat det, vi ha mycken skuld. Förlåt oss våra skulder och fräls det unga släktet ifrån ondo. Ty din är makten, Du vår Gud, som är en tillflykt från släkte till släkte. (Anders Blomquist "Klippan i stormen"; kommentar till Ps 90:1; Jönköpings-Posten 1954-12-31)

Vår Gud och vår broder Kristus går med oss på vägen. Han är i morgonens vind och i nattens skimrande stjärnor. ... Och likväl är Han oss närmare än vår egen andedräkt. (Sigvard Lindqvist "Jönköpingsdikt genom tiderna" s 205; citat Greta Bergholmen)

Många och djupa lärdomar fick jag i umgänget med kyrkoherde Hagberg, inte minst när det gällde användandet av lösenyckeln. Jag har i minnet svåra fall, där jag löst själar ur hemska mörkrets bojor, såsom äktenskapsbrott, stölder och andra synder, som inte kunna nämnas. Vid flera tillfällen underställde jag mina åtgärder både (Karl) Palmbergs och Hagbergs utlåtande, och jag är glad kunna säga att båda tyckte att jag handlat rätt både enligt Guds ord och i överensstämmelse med vad de fått lära under sin prästutbildning. Där sades bl.a.: "En Herrens tjänare skall alltid utgå från den synpunkten att ej stjälpa utan genom lösenyckeln hjälpa en botfärdig syndare." Synder, som blivit begångna mot människor, skola ock inför människor bekännas. Dock kan det finnas fall av den art att en eller t.o.m. flera oskyldiga människor skulle brytas ned därigenom att den skyldige avlade en offentlig bekännelse. Här gäller det att handla förståndigt och avväga fall efter fall. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 131)

(Ett av de brev jag fick) var anonymt på det sättet, att namnunderskriften var förfalskad. Inte var det skrivet för att på något sätt anklaga mig utan för att misskreditera andra troende. ... Flera sådana brev hade kommit till andra ordets förkunnare. När vi jämförde handstilen kommo vi underfund med att breven kommit från samma person, fastän de förfalskade namnen var olika. ... Det gavs vissa spår, som jag följde och de ledde till en helt ung kvinna. Jag kallade henne till mig, visade henne brevet och frågade henne, om hon hade någon kännedom om detsamma. ”Nej”, svarade hon, ”jag har varken skrivit det eller har någon del däri.” Då sade jag: ”Sätt er ned vid mitt skrivbord och skriv, som jag dikterar!” Detta kunde hon ju inte gärna neka att göra, även om jag förnam att det var med tvekan hon efterkom min önskan. ... (Sedan hon skrivit) sade jag: ”Genom er provskrivning här är ni avslöjad. Gå nu och bed de personer ni nedsvärtat om förlåtelse!” ... Hon bedyrade i alla fall sin oskuld. ... (Efter ytterligare försök att få flickan att erkänna) hade jag och stadsmissionär Thure Andersson ett enskilt sammanträffande med flickan. ... Hon bedyrade mot alla våra argument, att hon var oskyldig. ... Flickan bedryrade även inför Gud sin oskuld. Det var hemskt. Då gjorde jag, vad jag varken förr eller senare gjort. Jag använde mig av bindenyckeln, inte för att hon för evigt skulle bli ett förtappelsens barn, utan för att bojan skulle bli så tung, att den skyldige måste bekänna sin synd. Jag lade handen på hennes huvud och sade: ”Om ni emot allt edert nekande är den som skrivit dessa brev, så binder jag eder i Jesu Kristi namn i edra synder intill den dag, då ni ångrar och bekänner”. Det var den allvarligaste stund jag varit med om. Detsamma sade även Thure Andersson. ... Åren gingo, och saken blev nästan bortglömd. Troligen hade tjugu år förflutit, då jag kom till en kyrka i Stockholm, där jag många gånger predikat. Efter predikan ... stod en kvinna kvar. Hon räckte mig handen, hälsade och sade: ”Det var lyckligt, att jag träffade er. Jag är den kvinna, som för många år sedan skrev de sorgliga breven i Jönköping. ... Nu återtar jag mitt nekande och ber om förlåtelse. Jag har nämligen vaknat upp både över denna och andra synder och bett Gud om förlåtelse.” Det förnams en sådan ärlighet, och där på stående fot gladdes jag åt att kunna taga fram skriftens heliga lösenyckel. Hållande kvinnan i handen sade jag: ”I Jesu Kristi namn löser jag eder från den boja, jag förut bundit eder uti och förkunnar eder full och fri förlåtelse. Gå i frid, och synda icke härefter.” Kvinnans ansikte strålade av himmelsk frid. Det var i Betlehemskyrkan en stund, som jag aldrig skall glömma. Jag vet inte vem som var lyckligast, kvinnan som löstes eller jag, som fick nåden att lösa henne. (Viktor Johansson "Minnen från färdevägen" s 269-271)


ca 1900 och tiden dessförinnan

(När gamla frun) stod vid fönstret och betraktade soluppgången och hörde det eviga vattenbruset och lät ögonen vila på de kära gamla husen, då var det som om Fader vår kommit in i herrgårdsbyggningen och gått rakt fram till henne. Hon kände att han stod alldeles bredvid, så nära, att hon förnam hans andedräkt, och det kom för henne, att också han stod och betraktade det lilla samhället i dalen, över vilket solen nu kastade ett blekt skimmer. Ja, här stod den gamle gode Gud Fader och såg ut över Lomsjö bruk och värmen från hans gestalt omslöt henne och hans kraft lyfte upp henne ur djupet. (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 151)

Det händer förstås ibland att någon av (Ynglingaföreningens i Jönköping) medlemmar avfaller i synd och utesluts. Men det sker inte utan att han har fått besök av någon från styrelsen. Bekänner han och ber om förlåtelse på ett föreningsmöte, får han vara med i gemenskapen igen. (Anna-Maria Claesson “Kinesernas vänner“ s 36; 1880-talet)

(I ett brev, dagtecknat Gnosjö den 11 februari 1876, skriver prästen Nils Sandblad, född 1850, till en "ung ämbetsbroder och sympatisör"): " ... Häromdagen fick jag se, huru en kvinna mellan 50 och 60 år blev omvänd, fick en löst tunga och begynte lova Gud, lossad genom lösenyckeln, som jag på grund av Waldenströms uppmmaning i boken 'Herren är from' vågade använda." (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 126)

Rosenius ... visste att göra skillnad mellan den dolda syndaförlåtelsen, som ofelbart finnes tillstädes, när en människa trängtande och suckande kommer till Jesus och beder. "Ack om jag visste, att nåden vore för mig, ack om jag vore ett Guds barn och vore viss därpå!" - och vid sidan därav den uppenbara förlåtelsen, som finnes där, varest Guds Ande vittnar i hjärtat, att vi äro Guds barn. (H. Martensen-Larsen "Vad jag fick från Sverige" s 162; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Julkalender för 1920)

Stiftets chef, biskop Hans Brask i Linköping, gästar den (29 december 1513) Jönköping samt utfärdar två aflatsbref. Det ena är till förmån för Jönköpings kyrka. I det andra lovar han 40 dagars aflat åt dem, som med böjda knän läsa Pater noster, Ave Maria, Credo och andra böner samt upptända ljus och fira eller låter fira mässor inför bilderna af S. Martinus episcopus och S. Rochus, dem han på begäran af en af stadens inbyggare, Germund, invigt i stadskyrkan. Uppenbarligen är det samme Germund Svensson, hvilken Tänkeboken nämner såsom borgmästare i Jönköping under åren 1510-1526. (Rudolf Björkman "Det forna Jönköping. Från Medeltiden till det forna Jönköpings förstörande genom brand 1612" s 120)

Vid 1400-talets början inrättades . . . vid flera av de förnämsta kyrkorna s. k. själakapell, där böner regelbundet uppsändes för de avlidnas själar. . . . På 1420-talet beslöto rådet och borgarna i Jönköping att i sin stadskyrka, som var helgad åt stadens skyddspatroner, jungfru Maria och S:t Nicolaus, inrätta ett dylikt själakapell. . . . Varje hjonelag i staden skulle årligen bidraga till upprätthållandet av gudstjänsten i kapellet med minst ett öre. Mässan därstädes skulle bli daglig vid två altaren och i mån av inkomsternas ökning förbättras för att i sinom tid förrättas på samma sätt som i Linköping. Kapellet, till vilket stadens råd förbehöll sig patronatsrätten och vars ekonomi handhades av två av råd och menighet utsedda "förmyndare", erhöll så småningom flera avlatsbrev, enligt vilka de, som besökte och ekonomiskt stödde detsamma, berättigades till 40 dagars avlat. (Curt Härenstam "Finnveden, Njudung och Vätterbygden - Det gamla växjöstiftets arv från Linköping" s 67-68)

Kanutus, biskop i Linköping, meddelar 40 dagars aflat till förmån för Jönköpings kyrka åt dem, som aflade andäktiga besök eller under lagliga förhinder ”läto” besöka henne, och där under knäböjning 5 gånger läste Herrans bön, änglahelsningen eller andra böner framför Frälsarens bild eller bevistade mässorna vid Frälsarens altare eller gjorde skänker till kyrkans och gudstjänstens underhåll. Dat. Jonacopie 12/6 1419. (Rudolf Björkman "Det forna Jönköping. Från Medeltiden till det forna Jönköpings förstörande genom brand 1612" s 117)

Jacobus, ärkebiskop i Lund, meddelar 40 dagars aflat åt alla botfärdiga, som andäktigt besöka Jungfru Maria och S. Nicolai kyrka i Jönköping, kringgå dess kyrkogård under böner för de aflidna, åtfölja den heliga lekamen eller heliga oljan, då den bäres till och från sjuka, fromt anropa Gud för den allmänna kyrkans och biskopens egen välgång vid morgon- och aftonklämtningen, tre gånger under knäfall upprepa änglahälsningen eller bidraga till kyrkans byggnad och prydnad. Dat. 11 aug. 1399. (Rudolf Björkman "Det forna Jönköping. Från Medeltiden till det forna Jönköpings förstörande genom brand 1612" s 116)

1383 ... skänker en jordägare gården (Boda) till klostret i Byarum för att få sina synders förlåtelse. (Sture Svensson "Ett 100-årsjubileum. Torpskylten berättar." s 135; BG Ask-kommentar: Klostret i fråga torde väl snarare vara Nydala kloster, eftersom klostret i Byarum flyttade till Skokloster redan på 1200-talet!?)

När staden och kyrkan (i Jönköping) brunnit 1380, skyndar stiftschefen, biskop Nikolaus i Linköping, att hjälpa. I bref, dateradt Vadstena den 3 augusti 1381, gifver han 40 dagars aflat alla verkliga botfärdiga, som bidraga till återställande af den nyligen med alla prydnader, kalkar och böcker afbrunna sockenkyrkan i Jönköping, eller som besöka henne vid de stora festerna jul, nyår, trettondedagen, påsk, pingst och himmelsfärdsdagen, jämte de fem förnämsta högtiderna för Jungfru Maria samt festerna för apostlar och evangelister, Johannes Döparen, S. Laurentius, S. Erik, S. Olof, ärkeängeln Mikael, Maria Magdalena, Katarina, Alla Helgon och å kyrkans invigningsfest. (Rudolf Björkman "Det forna Jönköping. Från Medeltiden till det forna Jönköpings förstörande genom brand 1612" s 115-116)

Ragnvald, prästen i Sankt Nicolai (i Jönköping), grymtade när han såg Jödde komma hasande. "Är det dags nu", sa han. "Du har inte biktat dej och gått till den heliga mässan på ett halvt år." "Du vet att jag har svårt att ta mej fram." "Vad vill du?" Jödde tog fram ett knyte. "Det är tio marker pengar till kyrkan. "Vad får jag för det?" "Fyrtio dars avlat om du tio gånger under knäböjning läser Pater noster och änglahälsningen framför Frälsarens bild", sa Ragnvald. "Ingen knäböjning och femtio dars avlat!" "Jag går med på att ta bort knäböjningen", sa Ragnvald, "fyrtiofem dars avlat." Jödde var envis. "Fem dar för varje mark är rimligt", sa han. Ragnvald gav tvekande med sej. "Ska vara för att det är du", sa han. "I denna svåra tid." (Gunnar E. Sandgren "Jödde - en 1300-talspojke" s 60-61)

(Tiggarmunkarna) fingo ... (år 1300 af påfven Bonifacius VIII) tillstånd att höra bikt och gifva aflösning. Den naturliga följden blef, att folket strömmade till tiggarmunkarnes biktstolar, enär det fölle sig lättare att bikta för en kringresande obekant än för sin egen församlingsherde, som de nästan dagligen hade inför sina ögon och som kunde öfvervaka deras lif. (Rudolf Björkman "Det forna Jönköping. Från Medeltiden till det forna Jönköpings förstörande genom brand 1612" s 126)


Att fortsätta med ('nationerna'):

De närmaste åren efter år 2000 - ca 2000

För Johannes hör påsk och pingst ihop; uppståndelsen och andeutgjutandet följer omedelbart på varandra. ... I Johannesevangeliet är missionsuppdraget, inklusive det att förlåta eller binda, givet till alla lärjungarna. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 343-344)

Jag läste en gång vad chefen för ett stort mentalsjukhus i England hade sagt: ”Jag skulle kunna skriva ut hälften av mina patienter redan i morgon dag om vi kunde försäkra dem om att de är förlåtna.” För alla har vi ett eller annat skelett i en mörk garderob någonstans – minnen av saker vi har tänkt, sagt eller gjort och som vi i våra bättre stunder skäms grundligt över. Vårt samvete gnager, fördömer och kanske till och med verkligen plågar oss. ... De som förtröstar på (Jesus) får ta emot fullständig förlåtelse, fritt och för intet. Uppståndelsen giltigförklarar korset. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 281 i kommentar till 1 Kor 15:17)

Gud förlåter i Gamla testamentet via försoningsoffren, i Nya testamentet via Jesu offer för människornas synder. ... För Kristi skull förlåter och rättfärdigförklarar Gud den skyldiga människan. För Kristi skull accepterar Gud den oacceptable. (Agne Nordlander "Korsets mysterium" s 148)

Det teologiska budskapet (i den grekiska versionen av Adams himmelska resa i Adams och Evas liv) kan summeras genom att säga att Gud upprättar dem som visar äkta ånger och ber om förlåtelse. Adam gjorde detta redan under sitt liv på jorden och det är dårför något som också kännetecknar hans efterföljare. Adam är alltså typen för de rättfärdiga. ... I den grekiska versionen ... är Adam urtypen för den syndare som inte blir rättfärdig förrän efter döden, vid tiden för uppståndelsen. (Leif Carlsson ”Round trips to heaven” s 239,247)

Gud hade en överraskning i beredskap som han ville ge mig i enrum. När jag hade gått och lagt mig på kvällen ... tackade jag honom för att han tagit bort min rädsla och låtit mig få smaka hans frid. Då öppnades himlens slussar och Guds ”flytande kärlek” forsade över mig i våg på våg. Hur länge jag låg där i sängen och bara översköljdes vet jag inte, tiden tappade mening. Det fanns bara ett här och nu, i detta smakprov på den fullkomliga tillvaro som jag är övertygad väntar en gång i himlen. ... Gud valde återigen med sin totala träffsäkerhet och tajming ett sätt att tala till mig som var avpassat just för mig. Hade min starka upplevelse kommit när jag befann mig i sällskap med andra skulle jag aldrig ha kommit över misstanken att jag faktiskt var manipulerad av grupptrycket, offer för en masspsykos. När det i stället inträffade i min ensamhet blev det tvärtom ett mycket starkt bevis för att Bibeln och den kristna tron är sann. Anden kommer till var och en som om han eller hon vore den ende, skriver biskopen Basileios av Caesarea på 300-talet. Amen, säger jag 1650 år senare. (Elisabeth Sandlund ”Drabbad av det oväntade” s 130-131)

Jfr ”Jesus sade: ’Den som smädar Fadern, han skall förlåtas och den, som smädar Sonen, han skall förlåtas, men den som smädar den heliga Anden, han skall inte förlåtas varken på jorden eller i himlen.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 65; Thomasevangeliet log. 44)

Jfr ”Jesus sade: ’Den, som dricker ur min mun, skall bli såsom jag. Jag själv skall bli han, och det som är fördolt, skall uppenbaras för honom.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 93; Thomasevangeliet log. 108)

Min far trodde på uppståndelsen från de döda. Det var det nya testamentets löfte. En gång talade han tydligare än förut om denna sin tro. Det var en tidig vårdag, han satt ute i glasverandan till vår stuga och botade sina gamla skor. ... Den yttersta domen var alls inte den akt av vrede mot människosläktet som jag hade trott. Snarare liknade den hans egen tålmodiga granskning av de gamla skorna. ... Kanske fanns (efter vintern) ändå så mycket gott material i dem, att de efter ytterligare någon lagning kunde användas på nytt? Efter moget övervägande fann han, att så borde ske. ... De hade stått i den kalla farstun över vintern och rymde en rå fuktighet. Han andades i dem, värme av sin anda. Som för att ge dem en pust av liv. Som om det låg i hans kraft att därigenom ge dem en ny skepnad. Inte skulle väl Guds prövning av människan vara mindre tålmodig? (Ragnar Thoursie "Ditt ord är ljus" s 192-193)


ca 2000 - ca 1980

Vi möter inte 2000-talet i egen kraft, fortfarande gäller orden från Sakarjas bok: "Icke genom någon människas styrka och kraft skall det ske utan genom min Ande säger Herren Sebaot." (Kenneth Peterson "SAM inför 2000-talet: Försonad gemenskap - utrustad och sändande" s 12; Svenska Alliansmissionens årsbok 1998)

Så andas han på sina lärjungar. Uppmanar: Ta emot helig ande. Det är som om våren går i rummet. Rädslan förbyts mot liv, liv, liv. ... De får andas Jesu ande, hans frid. Andedräkten är en bärare av livet. Följetong från skapelsens morgon. Gud blåste livsande i Adams näsa. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 134)

Med åren har jag mer och mer börjat njuta av stunden efteråt, när allt är över och vi är kvar hos varandra, självklart, vilsamt, helt. Vår andedräkt blandas, vi djupandas i gemensam rytm, njuter den goda eftersmaken i varandras armar. En samhörighetens styrketräning, ett gemenskapens andrum, rastplats hos varandra. (Magareta Holtti "Efteråt" s 100)

En man satt gråtande framför mig. Han ville bli frälst ... ”Gör upp med dina synder”, sa jag. ”Inrätta ditt liv efter Guds ord. Lämna tillbaka det du stulit. Slut fred med dina fiender.” Just så sa jag. Han tragglade och bad, men han ville inte omvända sig. Vad kunde jag annat göra än att handla i överensstämmelse med Herrens ord. Jag band honom vid hans synder och lät honom därefter gå. (Matt 18:18) ... Igår fick jag ett brev från en ung kille, som biktat sig för mig för ett par veckor sedan. Jag tillsade honom syndernas förlåtelse. ... Vad stod det i brevet jag fick igår? Jo, att han hade gjort upp. ... Syndakännedomen som hade fört honom till syndabekännelse, gav honom syndaförlåtelse. (Edin Lövås "Gud har ett ansikte" s 79-81)

Ny skapelse – det innebär enligt kristen tro att Gud i Kristus och i Anden har börjat återställa det som blivit förstört, att han kan bota det som är sjukt, att han en gång skall fullända hela den skadade världen, att han ger mänskligheten en framtid och ett hopp. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 16)

Jag glömmer aldrig Filadelfia! Och där glömmer man nog inte mig heller i första taget . . . Alla var ju alltid så snälla där men vi ungar var dessvärre inte lika snälla! En gång i veckan var det möte i Filadelfiakyrkan och om vi då inte kunde komma på något särskilt att göra, sa vi med en mun: "Nu sticker vi till Filadelfia och busar!" Och busade gjorde vi sannerligen på alla möjliga och omöjliga sätt! Jag minns t ex att vi snällt satte oss bland de andra och när barnen skulle sjunga "Jesus älskar alla barnen" så klämde vi i med " . . . utom Biffen och Bananen!" - högt och gällt, så att vi överröstade alla de andra! Behöver jag säga, att vi blev utslängda?!? En annan gång, när det var massor av snö och is och väldigt kallt ute . . . Ja, då ställde vi stora, klumpiga isblock utanför dörren, så att de inte kunde komma ut! Usch, vad jag skäms idag! Jag fick dock en chans att be om ursäkt - långt, långt senare i livet. Någon gång på (19)80-talet hade jag blivit ombedd att följa med Mårten Werner och Göran (läs: Göte) Strandsjö på en turné. Vi hade jättekul tillsammans. När vi så på turnén kom till Filadelfiakyrkan i Malmö, såg jag min chans: Jag ställde mig upp där inför alla människor och frågade om man kände igen mig från barndomen. Ingen svarade, så jag harklade mig lite generat och tog till orda: "Förlåt mig, för allt vad jag gjorde här som barn! Gud, vilket TÅLAMOD ni hade med mig då!" Det kändes så skönt att ha fått säga det - äntligen - även om där bara fanns några få personer kvar, som kom ihåg mina "brott". (Eva Rydberg "Eva Rydberg" s 16; "Biffen och Bananen", tecknad serie i veckotidningen Folket i Bild/FIB aktuellt 1936-1978)

Att förlåta handlar om att ta bort det som blockerar relationen mellan människor, murar som byggs upp när en relation har fördärvats av att någon vet sig ha förorättat eller förorättats av en annan. Det betyder inte att det orätta behandlas som oviktigt eller viftas bort. Genom att bekräfta att det onda är ont ser den förlåtande till att relationen inte förblir blockerad av vare sig hans eget agg eller den felandes skuldkänsla. (David Atkinson "Förlåtelse" s 290; författaren född år 1943)

Orden om lösande och bindande är liktydiga med dem som uttalades till Petrus vid Cesarea Filippi i Matt 16:19. Den nyckelmakt varom där är tal är alltså överlämnad inte bara åt Petrus, utan åt hela lärjungaskaran. ... Bikt i betydelse av enskild syndabekännelse har i vår kyrka blivit vanligare under det sistförflutna halvseklet. Att tala ut med en präst kan vara bra, helst man vet att prästen tar ens förtroenden med sig i graven. Men enligt evangelisk uppfattning är nyckelmakten inte förbehållen prästen. Man kan förtro sig åt en annan kristtrogen och därvid ta emot den försäkran om syndernas förlåtelse som kallas avlösning. Den grupp inom svenska kyrkan som under de senaste 150 åren trognast har förvaltat den enskilda bikten, laestadianerna, har praktiserat den på det sättet och gör alltjämt så. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 308-309 i kommentar till Matt 18:15-22)

Nåd det finns för varje skuld du har, blod som varje syndafläck borttar, kraft som seger giver alla dar, för dig, för mig. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 42; citat H. Booth)

(Trollkarlen Simon) fick ett bistert svar av Petrus, som (i Apg 8:20-22) använde bindenyckeln och lät honom veta, att han inte hade någon del i Kristus och måste gå förlorad, om han inte omvände sig. (Bo Giertz ”Apostlagärningarna” s 68)


ca 1980 - ca 1950

Förlåt mig, tillfälle, att jag kallar dig nödvändighet. Förlåt mig, nödvändighet, om jag ändå felar. Hoppas lyckan inte vredgas, att jag kallar den min. Låt de döda glömma, att de knappt glöder i minnet. Förlåt, tid, för mängden av missad värld per sekund. Förlåt, gamla kärlek, för att jag tar den nya som den första. ... ... Anklaga mig inte, själ, för att jag sällan har dig hos mig. Förlåt, alla, att jag inte kan vara överallt. Förlåt mig att jag inte kan vara alla och envar. Jag vet så länge jag lever att jag inte kan överse med att jag står i vägen för mig själv. Ta inte illa upp, mitt tal, att jag lånar högtidliga ord och sedan lägger ner möda på att de ska verka lätta. (Wislawa Szymborska "Under samma stjärna" s 72-73)

I en mycket verklig mening, fast inte i den mening som (lärjungarna) väntat, hade riket kommit i sin kraft. På pingstens dag kom (Guds rike) i den helige Andes kraft, och den kraften hade aldrig dragits tillbaka, och det skulle inte heller någonsin ske. ... Johannes hade riktat uppmärksamheten på saken. Jesus hade andats på sina lärjungar. (Michael Green "Jag tror på den helige Ande" s 48)

Man kan se, huru Hebreerbrevets författare tänker samman långfredag, påskdag och himmelsfärdsdag. Jesus går in i himmelens fullkomliga tempel med sin seger och verkar där frälsning och fortsatt frälsning för oss. Himmelens allttillräckliga liv bryter in i vår värld. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 167 i kommentar till Hebr 9:11-12,15)

För oss i Kabale (i Uganda) inbröt den 10 februari (år 1973) som en sorgens dag. Befolkningen hade fått order om att infinna sig på stadion för att bevittna avrättningen, då de tre männen från vårt stift skulle skjutas. . . . Vi närmade oss dem bakifrån, och när de vände sig om mot oss, såg jag något helt överraskande. Vilken syn! Deras ansikten sken av glädje. . . . Innan jag fått tid att säga något, utbrast en av dem: "Biskop, jag vill bara tacka er för att ni kommer! Jag ville så gärna tala om något. Den dag jag arresterades, började jag i min cell be till Herren: bad honom komma in i mitt hjärta. Han kom in i min cell och gav mig förlåtelse för alla mina synder! . . . Den andre mannen berättade något liknande för oss. . . . Sedan sade den yngste av dem: " . . . (Gud) har förlåtit mig och gett mitt hjärta frid." . . . Skotten dånade och de tre männen hade gått hem till Gud. . . . Trots att de var döda, talade dessa män med stark stämma ut över hela Kigezidistriktet och långt vidare. . . . Vi fick senare veta, att soldaterna, som hade verkställt avrättningen, och vaktsoldaterna, som hade bevittnat skådespelet, inte kunde skaka av sig den verklighet som de med egna ögon hade sett - de döende männens glada ansikten. (Festo Kivengere "Jag älskar Idi Amin" s 33; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 64-65)

"Gå fram till tavlan och skriv upp svaret", sade fröken (till Pelle som nyss flyttat från Laxenträsk till Göteborg). "Det är inte lätt för mig att veta om du svarar rätt eller fel när jag inte förstår vad du säger." Pelle försökte att inte bli ledsen. Han ville inte gråta. Han gick fram till tavlan och tog kritan. Så skrev han (talet) 18 så snyggt han kunde. När han kom tillbaka måste han i alla fall sätta händerna för ansiktet. Han tyckte att fröken och de andra såg in genom hans ögon och in i honom. Och de hade inte med att göra att han ville gråta. Fast han aldrig brukade gråta i Laxenträsk. Han satt med händerna för ansiktet en lång stund. Han brydde sig inte om någonting. Då kände han hur fröken tog tag i hans axel. "Du ska inte vara ledsen, Pelle", sa hon. "Jag var dum." Pelle nickade utan att ta händerna från ansiktet. "Du ska förlåta mig", sa fröken. Pelle strök med handen över ögonen och så tittade han upp. "Jag förlåter dig", sa han lågt. "Men det var inte jag som ville flytta från Laxenträsk." (Hans Peterson "Pelle Jansson, en kille med tur" s 12-13; Pelle Jansson och skolan)

Jesu andande på lärjungarna … är som Guds andande på stoft när han först skapade människan. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s CXXI)

Här går den ena högtiden över i den andra. Påsk och himmelsfärd och pingst följer liksom i en organisk kedja. Herren vare lovad! (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 191 i kommentar till Ef 1:16-23)

Många intressanta samtal med sökande själar (vid The Gospel Centre i staden Bulawayo i Syrhodesia) skall vi sent glömma. Såsom den unge mannen, som kom in och frågade efter en liten bok med titeln Hur skall jag bli fri från min synd? Jo, den fanns. Och medan han plockade fram betalningen ... såg han allvarligt på oss och frågade: "Är det sant att man kan bli fri från synd?" Han berättade hur han så ofta gått till den katolske prästen och bekänt sina synder, men var likväl ej fri. Vilket gyllene tillfälle att få tala om, att endast Jesu blod renar och befriar från all synd! (Margaretha Byrmo "Med Boken i Rhodesia" s 60; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1964)

Genom andeutgjutelsen förvandlades lärjungaskaran slutgiltigt till det nya gudsfolket, det sanna Israel, till Kristi kyrka, som nu skulle träda fram inför världen i kraft av Anden. ... Nu hade den Hjälpare eller Förespråkare, som Jesus hade lovat dem (Joh. 14:16,26; 15:26; 16:7,13) trätt vid deras sida. (Bo Reicke "Tro och liv i den kristna urförsamlingen" s 55; kommentar till Apg 2:40-41)

Att Johannes avsåg att framställa en händelse av betydelse motsvarande den i den första skapelsen av människan kan inte betvivlas; detta var början av den nya skapelsen. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 570)

Det var en söndagskväll i ett hem som vi (Guds barnbarn) började bedja med en vilja att överlåta våra liv åt Gud. Senare på kvällen samlades vi i kyrkan och där uppfylldes vi av den helige Ande i en våldsam pingstupplevelse. Helt plötsligt hände det utan någon förvarning. Vi förnam Guds närvaro lika påtagligt som kamraterna runt omkring. Den helige Ande upplevdes rent fysiskt i en genomströmmande vibration av varje nervtråd. Så talade jag i tungomål och det dröjde flera timmar innan jag kunde säga något på svenska. De andra kamraterna upplevde samma sak. Våra liv blev förvandlade. Nu förstod vi förkunnelsen om kristen glädje och verklig frid. Nu begrep vi att det var spännande och meningsfullt att vara frälst. (Stanley Sjöberg ”Som utlösningen av en katapultstol” s 137)


ca 1950 - ca 1940

Hon hade länge legat med ögonen slutna. Så öppnade hon dem och såg på mig med samma trötta och hopplösa blick som nyss. ”Varför är det så, syster, att somliga människor ingenting får känna? Släpp in en buse från gatan till ett frälsningsarmémöte. När ett par timmar har gått, kan det hända att han ligger på knä vid botbänken och känner sig genomströmmad av himmelsk glädje. Han kan ha varit fyllbult och hustruplågare, men Gud värdigas ändå stiga ner i hans hjärta och fylla det med vissheten om sin närvaro. Jag har aldrig fått känna det så. Jag har aldrig fått förnimma Guds närhet, omedelbart, påtagligt, så som så många andra. Och ändå, ändå ... Är det för att jag aldrig har kunnat förlåta? Är det för att jag aldrig velat förlåta?” ... Tidigt på morgonen den dag då hon blev medvetslös, hade hon en stund av relativ ro. ”Jag tänker på den där busen på frälsningsmötet. Jag vill vara som han. Förstår syster? Han hade ingenting att berömma sig av. Han kunde inte ha några anspråk. ... Han hade gjort det som ont var, och han visste om det. Därför kunde han upplåta sig för den eviga barmhärtigheten, den som svallar runt omkring oss, fast de flesta av oss inte märker den. ”Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig.” Därför visste han att fadern lyfte upp honom i sin famn. Men han som stod bredvid med sina förträffliga gärningar och sitt oupplåtna hjärta, hur skulle han ...? Jag vill vara som busen, syster.” Nästa afton var hon död. Det tärda ansiktet var obeskrivligt lugnt och fridfullt. (Jeanna Oterdahl "Bukett i november" s 126-128; Oförvållat)

Bäst är att i tid lära sig förlåta: först de andra sist sig själv, bäst är att för sent lära sig att döma, men om men när: sist de andra först sig själv. . . . . . . Förlåt att jag inte tog adjö av Dig innan jag åkte, men jag vågade inte. Det var så hemskt i söndags och antagligen skulle jag bara ha gjort Dig ledsen. (Stig Dagerman "Brev" s 200-201; brev 1949-04-06 och brev från Vendelsö 1949-04-11, båda till Nancy Dalunde)

Jag minns att Miyake sa: "Vi hörde något sorgligt på kontoret i dag. Den verkställande direktören i vårt moderföretag har dött." "Det var sorgligt. Var han till åren?" "Bara något över sextio. Jag fick aldrig tillfälle att se honom personligen, men jag såg förstås foton i alla våra firmatidningar. Han var en stor man, och vi känner oss alla som om vi blivit faderlösa. . . . Ska jag vara helt uppriktig, begick vår direktör självmord. . . . Det var hans sätt att säga förlåt å sina olika företags vägnar. . . . Vår direktör kände sig tydligen ansvarig för vissa aktiviteter vi var inblandade i under kriget. Två högt uppsatta män hade redan avskedats av amerikanerna, men vår direktör måste ha känt att detta var otillräckligt. Hans gärning var ett sätt att å allas vägnar be de familjer som förlorade sina anhöriga i kriget om förlåtelse." "Men kära nån", sa jag, "det låter allt något överdrivet. Världen har bestämt blivit galen. Varenda dag läser jag om någon som tagit livet av sig för att be om förlåtelse. Säg mig, herr Miyake, tycker ni inte att detta är ett förfärligt slöseri? Om ens land ligger i krig, gör man ju trots allt vad man kan för att bistå det, det är inget att skämmas för. Varför skulle man behöva be om ursäkt genom att dö?" "Där har ni säkert alldeles rätt. Men uppriktigt sagt, känner sig många lättade på vårt företag. Vi känner att vi nu kan glömma våra tidigare felsteg och se framtiden an. Det var en stor sak som vår direktör gjorde. . . . Ibland tänker jag att det nog finns många som borde offra sina liv av samma skäl men är för fega för att stå för sitt ansvar. Det är därför sådana som vår direktör får genomföra de ädla gesterna. Men många personer är redan tillbaka i den ställning de hade under kriget. En del av dem är inte bättre än krigsförbrytare. De borde sona sina brott i stället." (Kazuo Ishiguro "Konstnär i den flytande världen" s 62-63; oktober år 1948 i Japan)

Vinterveckorna i början av 1948 märktes (Huskvarna) och bygden av väckelse. ... Nyförlåtna gudsbarn gjorde upp gamla förbrytelser, för att kunna börja den nya livsvandringen utan ryggsäck. Chefer och arbetsledare på Huskvarna Vapenfabrik blev utan egen förskyllan inblandade i väckelsearbetet. Vid en tidigare väckelsevåg blev det så mycket spring hos direktören, att han en dag sa till en samvetstyngd arbetare som ville göra upp ett tillgrepp: ”Hälsa gubbarna på verkstäderna att jag förlåter rätt över, så slipper de springa här ... Och väckelsens mönster upprepades också nådens år 1948. Små och stora stölder klarades upp. En dag, när en arbetsledare lämnade sitt kontor för ett par timmar, satte han upp en lapp på dörren med följande lydelse: ”Allt är förlåtet.” Det var ett meddelande till de samvetssårade arbetare, som eventuellt kunde dyka upp under chefens bortovaro. Allt är förlåtet. Det budskapet präglade inte bara Huskvarna Vapenfabrik denna väckelsevinter. På många håll blev allt förlåtet. Trasiga relationer helades. Brott klarades upp. Skumraskaffärer släpades fram i dagsljuset. Lögnare blev ärliga, giriga generösa, vrånga fick ett nytt sinnelag. Det var väckelse. (Birger Thureson "I korselden - en biografi om Berthil Paulson" s 99-100)

I dag hade ... prosten Johansson alla privilegier som brukar tillerkännas en döende. Ingen skulle vägra honom något. ... (Kyrkoherde Abrahamsson) höll ett skriftetal där porten inte bara blev trång, den blev snarare en dörrspringa än en port, och prosten tänkte att det var bra besynnerligt med vilken tillfredsställelse en del präster såg till att ingen smet in som inte gått igenom den andra upplysningen genom lagen. Det var kanske inte så vackert tänkt av en döende, och när Abrahamsson å allas vägnar läste syndabekännelsen, bekände prosten också detta. Han suckade hörbart av lättnad, när skriftefadern avkunnade syndernas förlåtelse. ... Under mässan fröjdade han sig som ett barn. (Olov Hartman "Död med förhinder" s 11,17-18)

Som traditionen lär och nästan alla troende judar är övertygade om hjälper (Gud) människorna direkt genom att ingjuta Sin ande i deras hjärtan, som svar på bön eller genom mystisk gemenskap eller under själens normala andhämtning. I det att Han uppfyller dem, gör Han dem starka med en styrka som de aldrig tidigare ägt, Han gör dem klarsynta med märkliga insikter, Han gör dem barmhärtiga med ett medlidande som de aldrig annars upplevt. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 49)

Fru Stadius förde mig in i sin ateljé. Där satt en herre, vars porträtt hon höll på att måla. Det var en engelsk missionär, för vilken hon presenterade mig. "Ert namn är alltså Hallström, och Ni är journalist, hör jag. Men vad är Ni mera? Är ni kristen?" Jag bockade mig artigt och sade: "Jag försöker vara kristen så gott jag. Jag tillhör kväkarna." "Det är inte nog med att försöka", sade engelsmannen. "Är Ni frälst? Är ni medveten om att Kristus dött för Edra synder?" "Jag skulle gärna vilja hoppas det", svarade jag. "Men är det inte en smula väl förmätet att tro att Kristus ägnat just min ringa person sådan uppmärksamhet?" "Det är inte nog med att hoppas. Kristus är Guds son, och han kom hit till världen för att frälsa varje människa. Hur det fungerar, vet jag inte. Jag vet att om jag vrider på den här strömbrytaren, tändes lampan. Strömmen kommer från elektriska ledningar, som går under Elisabethville. Jag har inte sett dem, men jag vet att de finns där och förmedlar sin kraft. Också frälsningen är en kraft, som kommer på vägar vi inte kan se. Men vi vet att de finns där." Den engelske missionären och jag föll på knä i fru Stadius' ateljé. Han bad för mig och jag förnam detsamma som Wesley måste ha känt vid Aldgate-brunnen. Jag skakade i hela kroppen. "Det är väl det här som kallas andedopet", viskade jag för mig själv. Och jag fortsatte, om och om igen: "Det här har jag ej förtjänat. Just jag, som bär på en så särskilt stor syndabörda." Men jag kände en ny kraft strömma genom mig. Det var alltså möjligt att mottaga frälsningen. Jag hade äntligen fått den som en gåva av Kristus. ... Jag hade uppgivit kommunismen, därför att jag funnit en ny och mera positiv lära. Men det tog tid, innan jag lärde känna Gud fullständigt. (Björn Hallström "Jag trodde på Stalin" s 202-205; en tid efter andra världskrigets slut)

Vid mitt första framträdande (i Oslo efter andra världskriget) inför offentligheten kände jag en våg av kyla slå emot mig. Jag tänkte på hälsningen att vi släppte fram tyskarna (genom vårt land så att de lättare kunde komma till Norge). Jag fattade situationen och började mitt tal så här: ”De första ord en svensk bör yttra, när han kommer till vårt broderland Norge är dessa: ’Om forladelse.’” Genast slog stämningen om. Hjärtana öppnade sig. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 3" s 163)

Prästen kan ... i kraft av sitt ämbete med helgonens tillhjälp efter behag öppna eller stänga himmelsrikets port. När biskopen överlämnar prästämbetet till de därtill berättigade sker det med orden: "Vad I lösen på jorden, det skall vara löst i himmelen och vad i binden på jorden, det skall vara bundet i himmelen." ... När den som biktar sig möter sin själöasörjare, bugar han sig djupt och vördsamt och kysser prästens hand eller knä, sägande: "Lös mig" (d.ä. från min syndaskuld). Biktfadern räcker då fram korset, som den biktande har att kyssa samt svarar ögonblickligen: "Du är löst" eller "Gud löse dig". Vid avlösningens undfående för t.ex. skökor och yrkesskojare är en gåva till prästen i klingande valuta en god "smörjelse". Gäller det kända, större brott, så föreskrives naturligen fasta och böter eller offergåvor. (Nils Dahlberg "Ett besök hos Abessiniens biskop" s 85; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1943)

Det är inte det förhållandet i och för sig, att Per Albin (Hansson) nu är regeringschef och år 1917 var oppositionsman, som jag vänder mig emot. Utan det gäller det faktum, att han nu utan skrupler vid sitt regerande tillämpar samma reaktionära metoder, som han så ljudligt fördömde för 25 år sedan. Det kan inte förlåtas. Särskilt som han ingenting låtsar om. Om han åtminstone medgav, att han bytt om ståndpunkter och intagit en motsatt emot förr, så skulle en del varda honom förlåtet. "Men det erkänner hr Hansson aldrig", som Lindskog skrev i Sydsv.D. Det är detta bottentjocka hyckleri, som till slut har blivit för mycket - i varje fall för undertecknad. Några moraliska krav ska man väl dock ställa även på en pokitiker? . . . Eller ska vi tillåta dem vara lika dåliga som vi själva eller kanske rentav ännu sämre? Men måhända är jag naiv, som sätter moral i samband med politiker. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 230; brev från Söderäng, Grisslehamn till Olle Holmberg 1943-05-17)

Vad behöver världen nu (1943), mer än allt annat? Mer än allt annat behöver världen Kristus. Inte kristendom - men Kristus. Inte läran om Kristus - men Kristus. Inte Kristi höga förebild - men Kristus. Inte Kristi tankar - men Kristus. Den levande Kristus, som kan ge lösenordet, som kan ge den skapande anden, som kan ge den stora kärleken, som kan ge de sönderslitna själarna den stora friden. (Natanael Beskow "Den heliga striden" s 173; Påskdagen 1943. Djursholms kapell.)

Jag mötte där ute i Indien en pilgrim, som mätte ut vägen med sin egen kroppslängd. Han kastade sig framstupa på vägen, räckte upp händerna så långt han kunde och satte ett märke i sanden. Han reste sig, gick fram till det i sanden satta märket, kastade sig ånyo framstupa och mätte så ut vägen med sin egen kropp. Jag frågade honom, varför han gjorde så. Han sade, att prästerna i hans by hade sagt honom, att om han tillryggalade vägen på detta sätt mellan Ganges källa i Himalayabergen och den heliga staden Benares, så skulle han få syndernas förlåtelse. Jag frågade honom huru länge han hållit på och han svarade: "I två år och det dröjer väl lika lång tid till, innan jag kommer fram till målet för min färd." (Nils Dahlberg "I intet annat namn" s 26-27; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1941)


ca 1940 - ca 1925

Inga människor kan se att läsa, när det är mörkt. (Knut Toring) är tvungen att ha en liten fotogenlampa tänd. ... Hans far klagar över att det tryter i fotogenkannan alltför fort. ... (Knut) stjäl pengar ur sin fars portmonnä och springer själv till handelsboden efter fotogen i en literflaska. ... Ynglingen Knut ljuger och stjäl för sin okuvliga andes skull. ... Han dricker i fulla drag ur böckerna för att släcka sin andes brännande upplevelsetörst. Han ligger här och fyller sitt behov av liv. Allt uthärdar han, allt genomgår han - men han vill inte kvävas av mörkret. De får pressa honom till det yttersta, begabba honom, håna honom, pina honom - men han skall bevara sin ande levande. Många är åren, som har gått sedan dess, och dessa år har långsamt urholkat mannens bröst. Men ett ljussken, som en gång trängde ut från ynglingens vindsvrå i byn, har nu nått fram till mannen i staden, och det upplyser hans hjärta med sin klarhet. Det är andens sken ur det förgångna, som strömmar in i honom och gör hans hjärta medvetet och fyller gropen i hans bröst. Ett ljus från bondpojken Knuts kammare strålar värmande emot mannen och löser krafter i hans inre. Och den mannen kan inte längre fortsätta att förneka sig själv. (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 144-146; Grop i mannens bröst)

En av sångerna (på studentmötet i Volda i Nord-Norge omkring 1930) tog tag i mig: ”En underfull Frelser jeg eier, men lenge forsto jeg det ei. Nu synger jeg glad om hans seier, at alle må se ham som jeg.” Det var uppenbart, att sångerna sjöngs spontant och inifrån. Och ansiktena lyste under sången. Det här stämde inte med mina föreställningar om religiösa människor som instängda och tråkiga. Nu fick jag intryck av fria och glada människor, av harmoni och rymd. ... En morgon satt jag och ... förstrött lyssnade till ett föredrag. Då lösgjorde sig plötsligt några ord ur föredraget och nådde rakt in i min själ: ”Borde inte du också öppna ditt hjärta för Gud – och bli en kristen?” ... Äntligen hade jag tid och ro att tänka i min vrå längst bort i salen. Nu skulle det ske! Men då slog en alldeles ny tanke ner i min själ: hur blir man egentligen en kristen? Jag visste det inte. ... Då kom orden från morgonens föredrag tillbaka: öppna hjärtat – bli en kristen ... Ur den situationen steg plötsligt en spontan bön om hjälp. Jag riktade orden – formade i en viskning – rakt ut i luften: ”Hjälp mig, Gud!!!” ... Det var precis, som om en osynlig hand började vända blad i mitt inre. ... Steg för steg erkände jag och bad om förlåtelse. ... Till slut var botten nådd, och handen stannade. Men då var jag också totalt förkrossad och tillintetgjord. ... En ström av ljuskraft kom över mitt huvud och gick – fysiskt klart förnimbart – genom hela min varelse. Det tog bara några sekunder. Men när det hade skett, började jag prisa Herren med ord, som jag aldrig förr hade tagit i min mun. En jubelsång över frälsningen vällde fram inom mig och jag lyftes in i Guds verklighets värld. De enda konkreta ord jag nu minns från den stunden är vad jag till slut utbrast: ”Herre, håll igen, annars brister jag av jubel!” Med den nya lovsången inom mig somnade jag. Då jag vaknade till en ny dag, märkte jag, att jag var som ny invärtes. Det sjöng inom mig av en ny sorts glädje och frid och kraft. (Margareta Malmgren ”Det oväntade” s 115-118)

Stormen tav. Flager af skum drev på det sortbrune vinterhav. Blå af is men kronet med lue bjergene stod i frostvejrs-dis. Underfuld lå alverden badet i gryhimlens mørke grube-guld. Som en vild jublende sang, sprunget af visdoms evige ild: Gladere glød fik ingen dag end den der fødtes af nat och nød! Ånd den ind, om mørke og kulde vil give dig nåde, aengstede sind! (William Heinesen "Oktobermorgen" s 271-272)

När Gud andas, blir det blommor i all världens gröna hagar, när han gråter, regnar stjärnor, när han ler, blir solskensdagar. När han vänder bort sitt anlet, vissnar varje sommarbjörk. Då blir alla ögon frusna. Då blir världen mörk. (Jarl Hemmer "Barnvers" s 278)

När vår Herre gör en blomma, gör Han stängeln mjuk och fin, sedan sätter Han små bladen där uppå. Sedan tar Hans starkhets hand all jordens färg och dunkla must, och se'n blåser Han sin ande in däri. Då står blomman där och lyser med de kärleksrika färger klara, kommen ur Guds egen hand att vara oss till fröjd. Blomma! Blomma! Var mitt hjärtas fröjd! (Martin Koch "Blomman" s 206; 1929)

Hemmansägare Aron Jonasson låg i dubbelsidig lunginflammation. ... Han visste vad det var för slags sjukdom han hade, han visste, att det ofta var en sjukdom till döds. ... Den sjuke lyfte något på huvudet och vände ögonen mot hustrun. ... "Lovisa, ja' kan inte dö, förrän du förlåtit mej en synn ... Du minns Rika, pigan vi hade ... den sommarn du var sjuk ... ja' höll mej te henne den sommarn ... vi synnade ... å nu måste ja' be, att du förlåter mej dä ... ifall jag skulle dö!" ... Lovisa talar äntligen. "Förlåtelse!" säger hon lågmält och för handen till ögonen. "Förlåtelse - det behöva vi alla människor. ... Vem har inte synnat ...? ... Aron ... minns du den vintern, du bröt benet. Du låg på lasarettet ... Minns du skogshuggaren som bodde här den vintern ... Han lät inte bli mej ... Han lockade mej ... Å ja' ville väl bli lockad ... Vi ä lika goa du å jag ..." ... Genom (Arons) huvud far en enda tanke: Lovisa har lurat honom! ... Han har trott, att han haft den mest trofasta och goda hustru - men han har varit gift med en bedragerska! ... Nu får han målet i munnen: "Lovisa! Va sa du? Va ha du gjort ...? ... Dä va för möcke ... vem kan förlåta ... Nä nä ... nä aldrig." "När vi båda ä arma människor, som synnat, får vi väl förlåta varandra," (sade Lovisa). "Nä ... nä ... Lovisa ... aldrig dä ... aldrig dä." ... Nu orkar inte den sjuke mera. Han trycker högra handen hårt mot hjärtat och faller tillbaka mot kudden. ... Hustrun ger till skri. Hon förstår, att mannen är död. Strax därefter kommer prästen. ... (Han) frågar, hurdan den dödes sista stund var. Hemmansägaren Aron Jonasson dog väl i frid, han skildes väl hädan i förtröstan på sin Frälsare, han gick väl att stånda inför sin Skapare med ett ödmjukt och förkrossat hjärta, han fick väl tron i elfte timmen liksom den botfärdige rövaren? Man fick väl hoppas, att han ändrade sitt sinne i dödens stund ...? Men hustrun svarar inte. (Vilhelm Moberg "En sotsäng" s 78-79)

”Halleluja! Den väller fram, Guds kärleksflod, den väller fram. Och nu jag tror och fritt mottar Guds kärleksflod, som väller fram.” När den floden bryter igenom ditt liv, får du nytt mod och ny livslust. Ja, du får helt och hållet ny livsglädje. (Frank Mangs ”Andens budskap” s 43)

Fromhetens lyckokänsla eller salighet består icke i en psykologisk habitus, som ernås genom särskilda åtgöranden och metoder, utan betecknas genom ordet förlåtelse såsom en skapande akt av Guds vilja. Samtidigt ligger i ordet syndernas förlåtelse, att denna salighet är alltigenom etiskt bestämd och oskiljaktigt förknippad med och betingad av samvetslivets stränga allvar. Bibeln känner ingen ginväg eller omväg till salighet bredvid förlåtelsens smala port. Men den vinner därigenom åt det religiösa tillståndet en betryggande samhörighet med livets alla positiva uppgifter. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 43)

För att en händelse skall räknas såsom ett historiskt faktum, bör den hava märkbart inverkat på historiens gång. Icke den isolerade tilldragelsen, utan tilldragelsen jämte dess överskådliga och oöverskådliga verkningar ger åt densamma karaktären av historiskt faktum. ... En judisk rabbin från Nasaret dömes och dödas grymt och nesligt såsom upprorsstiftare och hädare. Hans lärjungar skingras som agnar för vinden. De känna sig bittert missräknade. De äro rådlösa. ... Ingenting har i människosläktets historia åstadkommit verkningar jämförliga med dem, som härledas från den korsfästes uppenbarelse för de förlamade och skingrade lärjungarna. Det brann under askan i lärjungarnas hjärtan. Mörker inhöljde dem. Trons låga var dold, nästan förkvävd. Det behövdes en gnista från ovan för att återtända elden. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 117)

Min vän! Stormen skall väl komma över dig, såsom över andra före dig. Hugg dig ej fast i något löst gods, som kan gå över bord med dig! Tag ett säkert fotfäste! Jag vet, vad du behöver: förlåtelse, förlåtelse. Jag vet att fotfästet finnes, att det ej rubbas av dina nya insikter. Se, du har förlåtelse. Du skall framåt. Handen är där, som kan leda dig. Rösten är där, som svarar: Jesu rättfärdighet. Förlåtelsen i Jesu rättfärdighet. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 161)

Har du ett under att minnas i ditt liv, möten med Gud själv, ögonblick noga bestämda, som du förvisso aldrig glömmer, då du kände Guds hand, tryckande, ledande, lyftande? Finnas de i ditt liv, behöver du ej leta dem. Då stå de skrivna i ditt hjärta med flammande skrift. Du kände att den gudomliga kraftledningen, som går genom världen, i det ögonblicket leddes in i ditt hjärta. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 316)

Även hyggligt folk kan begå tanklösheter Men ha de insett sin dumhet böra de göra offentlig avbön. Då - men först då - varder deras dumhet dem förlåten. (Albert Engström "Gotska Sandön" s 105)


ca 1925 - ca 1900

Före pingst var lärjungarna lärjungar som stod på avstånd, ändå mycket nära - jag skulle inte vilja underskatta dessa dagars närhet - men de var inte ett med Honom. ... Inom en halv timme efter pingst visste de mer om Jesus Kristus än de någonsin hade vetat förut. (G. Campbell Morgan "The Acts of the Apostles" s 27-28)

Jag var 1923 på hösten i Göteborg på konferens. ... Gud kom till mig på natten och mötte mig i sömnen. När jag vaknade på morgonen och gick ut i staden hade jag en sådan levande förvissning, att Gud döpt mig i Helig Ande, att när jag gick gatan fram, begynte jag tala i tungor och prisa Gud. En obeskrivbar glädje fyllde hela mitt väsen. ... Andens dop har också något av detta i sig, något av det som en sång besjunger så här: ”Våga försöket, du ängsliga hjärta”. (Nils Ramselius "Som präst och pingstvän" s 141-143)

Elden föll och löftet höll. Att jag inte flög till himlen! Jag trodde att jag skulle förtäras av elden, lyftas av kraften, förlora medvetandet av saligheten, sprängas av fröjden. Jag hade stilla böjt knä, huvud och hjärta. Jag trodde att denna stund skulle undret ske, och det skedde så. Jag blev delaktig av helig ande och apostolisk välsignelse. Jag hade kommit in i successionen, den enda verkliga som finns, en oavbruten linje, en aldrig stoppad ström från själ till själ genom två årtusenden. ... En tvingande kärlek fick makt över mig. Den har ännu inte upphört att verka. (C.G. Hjelm "T.B. Barratt - pingstväckelsens apostel" s 61; Hjelm om sin egen delaktighet av helig ande år 1919)

Var så att man kunde be om förlåtelse. Höja handen mot himlen och be måndagarna om förlåtelse. Jag ber dej, du gud som inte finns, om förlåtelse, och mänskorna ber jag om förlåtelse för mina ogärningar, fylla, horeri, svinaktigt tal och hädelser mot mänskans värdighet. Var så att man kunde gå till Frälsningsarmén och med ett gapskratt falla på knä och ta till lipen och med ett rytande be om förlåtelse. Och be denna sommar om förlåtelse. (Så tänkte Olof.) Midsommarhelgen och lördagarna och söndagarna efter var det fylla igen. (Eyvind Johnson "Slutspel i ungdomen" s 518; år 1918)

Ett påfligt dekret (har) utsändts, i hvilket hans helighet förordnat om en fredsbön under maj månad till "fredsdrottningen, Guds moder", till hvilken böns dagliga framsägande knutits 300 dagars aflat; för den, som tjugo gånger bevistar uppläsandet af ifrågavarande bön, blir aflaten, d.v.s. syndaförlåtelsen, fullständig. ("Hvar 8 dag 1914/15" s 478; den 25 april 1915)

Mor blev tung i rösten när hon (sade): "Men efteråt har jag ångrat att vi int skeckade efter prästen. ... Jag gunnar så möcke över nået: Om Sigfre kom väl härifrå? ... Jag kan int släppa'at ... Om han kom väl härifrå, tro?" Sigfrid hade gått bort, men mor oroade sig fortfarande för honom. Hon var rädd att han hade dött osalig, att han kommit till helvetet. Jag blev djupt förorättad för hans skull: Vad hade Sigfrid gjort för ont i livet, så att han skulle straffas i evig eld? Mor sa: För mina bröder som dött i späda år hade hon aldrig oroat sig. De var hos Gud. För de hade inte hunnit synda medan de levde. Men Sigfrid var vuxen när han gick bort. Han var nitton år. Han hade hunnit med att synda. Han behövde förlåtelse för sina synder. Men nu visste hon inte: Fick han förlåtelsen innan han dog? ... Hon ångrade att de inte hade skickat efter prästen till Sigfrids dödsbädd. ... Prästen kunde ha gett honom nattvarden och talat med honom om Jesus, medlaren mellan Gud och alla syndare. ... "Men en försöker ändå tänka dä bästa. En får lita på Guds nåd å barmhärtighet." (Vilhelm Moberg "Din stund på jorden" s 133-135)

I tornrummet på Sigtunastiftelsen hänger ett höstligt och patetiskt porträtt av biskop Einar Billing. Han står, gulblek i hyn, kutar med axlarna, drar upp skuldrorna och stirrar uppåt, ensam med Gud. Det är symboliskt att se Manfred Björkquist sitta under tavlan och tala om studentkorstågets och bondetågets stora ord och djupa känslor. Kyrkan erbjuder alla Guds nåd och är därigenom Guds nåd, var Billings budskap - den är syndernas förlåtelse och ett uttryck för Guds handlande. ... Manfred Björkquist talar om de ungas vånda för Sveriges själ, att det gällde att utföra något i Guds tjänst. Detta med försvaret skulle vara den första offergärningen, efter den skulle följa det sociala offret som skulle ge arbetarna ett fosterland, förena de två nationerna, av Sverige göra ett folkhem. Just ett folkhem: Manfred Björkquist var den förste som använde ordet, i Göteborg i februari 1912. (Jan Olof Olsson "1914" s 21-22)

Vad betydde en berömmande recension och vem fäste sig (år 1904) vid en än så hänförd poethyllning om den ej var signerad med det litterära namnet över alla namn: Oscar Levertin. Han allena hade i sina allsmäktiga händer lösen- och bindenycklarna till den dåtida svenska parnassens alla himmelska högtidssalar och hederstroner. (Sven Lidman "Vällust och vedergällning" s 22)


ca 1900 - ca 1875

Jesu Kristi natur måste likasom vidgas genom hans himmelsfärd för att kunna taga emot fullheten af pingstgåvan, på det han måtte kunna meddela den åt människorna. Före sin död kunde Kristus mottaga Anden för egen del. ... När han hade tagit emot Anden i all hans fullhet, då kunde han meddela denna Ande åt församlingen. Det var nödvändigt, att han blef förhärligad, innan han kunde meddela Anden. (F.B. Meyer "Icke en bägare, utan strömmar" s 66; föredrag och kommentar till Joh 7:37 vid Keswick-konferensen i norra England juli 1898)

Många tro, att Kristus kom ned från himmelen. De hafva sett honom med trons öga. De se hans underverk, följa honom upp till korset och tro, att han bar deras synder; men där stanna de. Den stackars katoliken stannar där och har sitt krucifix. Han tänker sig Kristus på korset. Men vi måste besinna, att Kristus icke längre är på korset, han är den uppståndne Kristus. ... Jag måste känna honom icke blott i "hans nåds rikedomar" - på korset - utan ock i "hans härlighets rikedomar" - Kristus på tronen. Och när jag ser Jesu härlighet, känner jag pingstkraften, ty det är från den förhärligade Jesus som den helige Ande kommer. (Evan H. Hopkins "Den som öfvervinner" s 59; föredrag och kommentar till Upp 2:17 vid Keswick-konferensen i norra England juli 1898)

Elsa, som nu öppet och oförbehållsamt erkände allt, blef härefter häktad, rannsakad och dömd till flera års straffarbete. ... Fastän ännu länge blott en fånge, äro dock hennes utsikter äfven för detta lifvet bättre än förr, ty hon vet att Herren skall gifva henne bröd och att hon, om hon låter honom bevara sig, aldrig mer skall behöfva falla. Naturligt är det emellertid, att hon längtar efter den dag, då det brott, för hvilket hon på grund af Jesu försoningsdöd redan erhållit förlåtelse af Gud, också skall varda försonadt inför den borgerliga lagen, så att hon åter får träda ut i det fria lifvet. (U. Leander "Bilder ur lifvet - Verklighetsskildringar ur fängelsets och hvardagslifvets värld" s 83)

Rulle och hans kumpan hamnade i frälsningsmötet. Omtöcknade och pratiga störde de somliga, men man härdade ut och lät dem hållas. Kapten tog sen en timma att prata med dem efteråt, och fru kapten kokade starkt kaffe. Några strängmusikanter sjöng dämpat om nåden utan gränser. Och hur det var kom båda till botbänken. ... Någon månad senare stod de under fanan och invigdes till frälsningssoldater. ... (William) Booth fördömde försök att ta itu med stora sociala problem, som om de bara berodde av brist på tegel och murbruk. Det första man måste göra för att förbättra de nödställdas förhållanden var att komma åt deras hjärtan. ... ”Stiga ned med glädje på min Herres bud” blev parollen som svetsade samman hög med låg. (De kristna s 516-518; Thorsten Kjäll: Frälsningsofficerares dagbok berättar; John H.Y. Briggs: Frälsningsarmén; Thorsten Kjäll: Frälsningsarméns ankomst till Sverige; John H.Y. Briggs född år 1938 i London, England)

Nu har Kristus kommit och ... öppnat wida portar, så att menniskan kan komma in (i paradiset) och äta. Adam kunde hafwa warit i Eden tio tusen år och likwäl slutligen blifwit bedragen af Satan; men nu "är wårt lif fördoldt med Kristus i Gud". ... Den förste Adam sålde oss, så att säga, till fattighuset; den andre Adam gör oss till konungar och prester för Gud. Detta är återlösning. Wi få i Kristus allt hwad wi i Adam förlorade och ännu mycket mer. (D.L. Moody "Föredrag under wäckelserna i England och Skottland" s 110,121-122)


ca 1875 - ca 1850

Minnesrikt, kanske i vissa avseenden minnesrikast bland Fosterlandsstiftelsens möten var årsmötet 1869. Det begynte torsdagen den 10 juni och avslöts måndagen den 14. Viktigast bland de för diskussion uppställda frågorna var: "Huru skall man fullständigt och klart uttrycka, vad Kristus genom sin försoningsdöd förvärvat åt hela världen, utan att dock förfalla till sådana förvillande uttryck, som att hela världen är salig eller att alla människor hava syndernas förlåtelse?" En senare tid har svårt att förstå de sista uttrycken i frågan. Men då icke blott förstod man dem, utan i kretsar, som ville vara rätt evangeliska, ansågos de för evangelii kärna och märg. Kraftigt betonade man, att världens synder borttogos i Kristi död. Den slutsatsen låg då nära, att hela världen haft syndernas förlåtelse sedan den stunden. Ty vad som är borta är ju borta. Försoningen betraktades som en skatt, som blott behöver med gillande tagas emot. Därigenom blev faran stor, att läran om tron sköts åt sidan. I överensstämmelse med den nämnda åskådningen hörde man pastor August Lindström efter sina eldiga predikningar i Blasieholmskyrkan stundom läsa femte bönen i Fader vår så: "Förlåt oss våra skulder i samvete - nämligen sedan världens synd förlåtits vid Jesu död på korset." Andra använde ännu djärvare uttryck. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 99-100; Palmbergs egna anteckningar)

Den katolska religionen lärer, att om man underlåter att i bikten nämna något, om än aldrig så motbjudande eller för den sedliga känslan upprörande, hvilket möjligtvis kan komma under kategorien af dödliga synder, så äro alla de syndabekännelser, som efter en sådan försummelse aflagts, af noll och intet värde, ja, gudsförsmädande, och måste göras om, innan absolutionen kan hafva någon gällande kraft, på samma gång man inskärper, att äfven tankesynder böra bekännas, på det att biktfadern må kunna döma om deras dödliga eller förlåtliga beskaffenhet. Enligt den katolska teologien göres den skilnaden mellan dödliga och förlåtliga synder, att de förra förtjena helvetet, men de senare kunna försonas i skärselden. (Eliza Richardson "Katolicism och klosterlif" s 61-62; Biktens qval och fasor)

Det egentliga syftet med den av domstol utdömda kyrkoplikten, det uppenbara skriftermålet, var att återuppta brottslingen i församlingen. Under 1700-talet hade det förändrats till syndabekännelse och avlösning i sakristian istället för ute i kyrkan, men det pålystes alltjämt från predikstolen. Det förnyade tillträdet till nattvardsgemenskapen var avsett som en reintegration och fungerade ofta så. Men det kunde lätt uppfattas somdömande och mekaniskt. Det uppenbara skriftermålet avskaffades 1855 och ersattes med enskild skrift och avlösning i vittnens närvaro i sakristian. Först 1918 försvann varje kyrklig påföljd efter världsliga straff. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 50)

Den gamla människan måste krossas i en hård botkamp, där alla egna tröstegrunder måste överges. Så först kan hon anamma Guds nåd, som kommer till henne som en blixt. Det vill säga, att hon träffas av ett ord om Guds nåd, som befriar henne från syndaångerns kval och fyller henne med ”de saliga känslor, som är den levande trons subjektiva grund”. En botkamp och en därpå följande avlösning i troendeförsamlingens gemenskap, naturligt nog med någon av dess betrodda ledare som ”barnmorska” vid ett Guds barns födelse, är än i dag huvudmomenten i den laestadianska själavårdstraditionen. ... Trots splittringen i olika riktningar har laestadianismen en rätt enhetlig profil. Inom alla grupper förkunnas syndernas förlåtelse ”i Jesu namn och blod”. Den personligen tillsagda avlösningen är rörelsens främsta kännetecken. Däri ligger också dess växtkraft. ("De kristna" s 513-514; Olaus Brännström: Schartuanism, nyevangelism och laestadianism)

Något, som stod i samband med Laestadii stränga väckelsepredikningar, var det s.k. andliga bannandet. Detta bestod däruti, att var och en, som icke tillhörde laestadianerna, tillsades med tydliga och skarpa ord, att han var ett djävulens barn. Detta bannande användes både mot präster och lekmän, unga och gamla. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 135)

Ett ... märkvärdigt drag, som karaktäriserar (den laestadianska rörelsen) var bikten. Man ansåg sig nämligen ha rätt att vända sig till var och en med frågor som dessa: Har du stulit? Har du varit drucken? Om den tillfrågade var ångerfull, så måste han bekänna de synder, han begått, och denna bikt var ovillkorligt nödvändig för den, som ville ansluta sig till partiet. Syndernas uppräknande måste dessutom ske inför flere medlemmar av partiet på en gång, och därefter förkunnades av någon av partiets huvudmän syndernas förlåtelse. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 136)

Älvablåst hade barn råkat ut för om de fick eksem eller allergiska utslag - det fanns elva olika sorter av sådan älvablåst här i Småland, och vad var då naturligare än att bota sjukan på ett liknande sätt som man fått den. ... Man kunde (t ex) gå ut i fårhuset och låta en tacka blåsa sin ande över (barnet). Har man känt ett fårs andhämtning på nära håll, vet man att den är mycket påtaglig. (Per Rickardsson "Folklig läkekonst" s 79)

Inne i stugan var det så tyst som om alla hade slutat att andas. Intet buller eller ljud i världen kunde störa denna gudstjänst för nybyggare i Karl Oskars och Kristinas hem. Och snart skulle skriftermålet begynna, och de skulle gå fram till sitt matbord och mottaga Kristi lekamen och blod, som från dem skulle avlyfta den syndernas börda de hade samlat på sig under tre levnadsår. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 98; Gäster i eget hus)

Judarna var i den tron, att Gud inte ger himmelrikets nycklar åt någon. Men de som är uppfostrade i den kristna tron, har tvistat mycket om människans rätt att förlåta och binda synder. ... Påven vågar ... tillägna sig den makten, att ingen kan komma till himmelriket förbi honom. ... Himmelrikets nycklar är givna åt Guds församling att hon skall upplåta dörren för de botfärdiga själarna. Men för de sorglösa måste hon tillsluta himlen. Detta är Luthers tro. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 318,320 i predikan 1853 över Matt 9:1-8)


ca 1850 - ca 1800

Skriftermålet var (i Svenska kyrkan vid mitten av 1800-talet) en särskild gudstjänst, med syndabekännelse och avlösning som centrum. Den inleddes med en bibelutläggning, det så kallade skriftetalet. Skriftermålet hölls fristående från högmässan, på lördagen eller på sön- och helgdagens morgon. Alla nattvardsgäster skulle i förväg anmäla att de ville delta i skriftermålet och nattvardsgången. Det skedde vanligen i kyrkans sakristia och var och en antecknades då i församlingens kommunionbok och uppgiften fördes sedan in i husförhörslängden. Med detta som underlag kunde kyrkoherden sedan vid behov utfärda intyg om vad som kallades "frejd", det vill säga att en person hade medborgerligt förtroende. När högmässa med nattvard firades lästes inte endast en ytterligare syndabekännelse utan också, efter predikan, en särskild förbön för nattvardsgästerna om att de skulle "värdigt undfå" Kristi kropp och blod och att de "i rättsinniga hjärta påminna sig (hans) bittra pina och död". Altartjänsten efter predikan inleddes med en ännu längre nattvardsförmaning på samma tema. Åter inskärptes vikten av en rätt beredelse och en värdig nattvardsgång; nattvardsförmaningen riktade sig välkomnande och inbjudande till dem som med "uppriktiga hjärtans ånger och tillförsikt" gick till nattvarden och med varnande stränghet till dem som tänkte deltaga "utan tro på Guds löfte, utan försonlighet och utan uppsåt till bättring": de "ådrager sig därmed fördömelse". (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 17)

”Hon anklagar mej när hon själver ä full av löss!” ropade Ulrika. Hon ska be mej om förlåtelse på sina knän!” ”Falla på knä för dej?” utbrast Kristina med yttersta förakt. ”Du ska be Kristi kropp om förlåtelse!” ”Hellre faller jag på knä för Den Onde själv!” ... Så småningom visade det sig att alla passagerarna på mellandäck hade blivit delaktiga av klädlössen, allesammans utom en: Den enda som hade gått fri från ohyran var Ulrika i Västergöhl, den gamla skökan. ... (Kristina) hade skyllt Ulrika orätt, och hon ångrade sin överilning, men hon skulle aldrig kunna förmå sig till att be den kvinnan om förlåtelse – då skulle hon ha erkänt att hon själv var sämre än Gladan, storhoran. Det var i stället Ulrika som borde bett alla de gifta kvinnor om förlåtelse, som hon hade förfördelat hemma i socknen, när hon släppte till sig åt deras män. ... Och Kristina sökte en tröst: När de en gång steg i land i Amerika, så skulle de bli Ulrika i Västergöhl kvitt. (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 320-324; Händelser på skeppet)

Nu ville (Kristina) att Karl Oskar skulle gå till prosten och be om avlösning för att han smädade Gud den gången vid höbärgningen. ... Nej, Karl Oskar ville inte gå till prosten: Det var inte något mord, som han hade begått, och inte heller låg han i sotsäng. ... (Kristina) fortsatte enträget sina övertalningar: Han borde gå till själasörjaren och få förlåtelse, innan han beredde sig till nästa nattvardsgång. Om hans synd var stor eller liten, det kunde ingen annan än prosten Brusander bestämma. Och han stod ju på god fot med prosten, som berömde dem båda två för att de var kyrksamma. Men hon kunde inte förmå Karl Oskar att gå till själasörjaren. Han var så stursk, han ville inte böja sig för Gud. (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 81-82; Karl Oskar och Kristina)

Mot slutet av 1840-talet ... talade man (i övre delen av Hälsingland) om ”gamla” och ”nya” kristna. ... (De ”nya” kristna) började alltmer känna sig besvärade, när de ville begå (skriftermålet som en förberedelse till Herrens nattvard), emedan kyrkans avlösning var denna villkorliga: ”Är denna eder syndabekännelse uppriktig, eder bättring allvarlig och eder tro rättskaffens, så försäkrar jag etc.”. De kunde icke finna annat, än att kyrkan häruti så väl som i andra stycken återgått till påvedömet. Den katolska avlösningen lydde nämligen sålunda: ”Är du ångerfull och from, så avlöser jag dig; varom icke så slår avlösningen fel”. Luther sade, att den var en villkorlig avlösning, som icke visar oss till Guds ord utan till vår ånger, att en oviss avlösning är ingen avlösning utan lögn och bedrägeri ... o.s.v. Med anledning av allt detta började nu läsarne här och där avsöndra sig från den kyrkliga gudstjänsten och sammansluta sig till församlingar med enskild gudstjänst ... varvid användes det ovillkorliga avlösningsformulär, som Luther författat, enligt vilket, sedan syndabekännelsen blivit läst, skriftefadern skulle säga: ”Tror du, att min förlåtelse är Guds förlåtelse?” Svar: ”Ja.” ”Ske dig, som du tror. Och jag utav vår Herre Jesu Kristi befallning förlåter dig dina synder i namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen”. Denna riktning utvecklade sig förnämligast bland läsarne i Järvsö, Hudiksvall, Rogsta, Jättendal, Bergsjö och Hassela, och ett stort antal bland dem separerade. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 545-547)

Vid slutet av år 1845 började den laestadianska väckelsen. Läsare i Karesuando fick uppleva den glädje och inre visshet, som Laestadius hade talat om. Glädjen åtföljdes av extatiska fenomen, "liikutuksia", som de kallas på finska. De som på detta sätt blivit benådade, uppmanades av Laestadius att börja verka för utbredning av kristendomen, som Laestadius nu såg den. De skulle både privat och vid gudstjänster och sammankomster i byabönens form söka förmå andra att slå in på den rätta vägen. De skulle vara "det andliga prästerskapet" i bygden. Som sådana var de betrodda med himmelrikets nycklar, både bindenyckeln, rätten att förkunna Guds dom över obotfärdiga syndare, och lösenyckeln, rätten att tillsäga den som är rätt botfärdig, syndernas förlåtelse. (Olaus Brännström "Laestadianismen" s 24)

(Carl Olof) Rosenius såg ännu 1844 (den finländske prästen Fredrik Gabriel) Hedberg som en Luther "i miniatyr" och sig själv som en "mycket liten Melanchton". I sin reaktion mot den finländska pietismen grep Hedberg tillbaka till Luther och fann frälsningsvissheten enbart i Ordets löften. Samtidigt gjorde det herrnhutiska inflytandet sig gällande och "Världen i Jesu rättfärdig är vorden" ("Sions nya sånger" 1778) blev en symbol. Rättfärdiggörelsen identifierades med försoningen: den hade ägt rum en gång för alla (universell rättfärdiggörelse). I motsats till pietistisk väntanstro gällde det att få visshet om att man redan var förlåten och att tro det. I Sverige företräddes denna lära ivrigast av Oscar Ahnfelt. ... Senare blev Rosenius kritisk mot uttryckssättet att "världen" skulle vara "rättfärdig i Jesus". (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - romantikens och liberalismens tid" s 153)

(Hestra-)Jon föll, utom all fråga, på sina båda knän. Jag är ett stort fä, sade han, det vet var människa. ... Förlåt mig, herr Göran! förlåte mig allihop. ... åter upphöjde Göran sin röst, talade till de församlade och sade: " ... Jag är icke ond på eder för allt vad ni har bedrivit förr; landshövdingen är icke ond på er; och kungen är icke heller mycket ond, blott ni bättrar er. ... Jag är en prästmans son, och har därföre lov att tala till er om Gud den Allrahögste. Jag vill säga er, att Han förlåter er och tager er till nåde, bara ni folkar er. Men djävulen skall anamma er med hull och hår, om ni icke gör i allt precist som jag vill." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 276-277)

Ehuru (roparne, som på 1830- och 1840-talet framträdde i Västergötland, Småland, Nerike, Värmland m.fl. provinser) hade samma huvudtema, förekommo däri många variationer. ... Alla sade sig ha fått omedelbart uppdrag att predika bättring. ... Det inträffade ej sällan, att då de sågo någon synda eller tala om syndiga ting, de ropade: ”ve, ve!”, varvid hela deras kropp häftigt skakades. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 201)

(Jesus) sade till (lärjungarna): "Tagen den Heliga Ande." ... (Jesus) känner djupet av människan; Han ser, när i hennes innersta den stora förvandlingen sker, då själen pånyttfödd dör från synden att evigt leva i Gud och med kärlekens våld rycker himmelriket till sig. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Tredje bandet" s 105; Första söndagen efter påsk)

1800-talets kyrkliga väckelse . . . medförde en genomgripande förnyelse av det kyrkliga livet i stora delar av Skara stift. Den började framträda under 1820-talet i stiftets sydvästliga hörn, i Bredareds pastorat. Den inspirerades utan tvivel av den hoofska väckelsen i det angränsande Göteborgs stift. Den nya rörelsens oförskräckte pionjär var en ung prästman, Mårten Landahl, adjunkt hos sin far, kyrkoherden i Bredared. . . . (Landahl) ville värna nattvardsbordet från uppenbart ovärdiga gäster. (I en anklagelseskrift mot honom framhålles, att han) använt löse- och bindenyckeln vid skriftermålen, vilket betecknas som ett missbruk av "Frälsarens ord till sina lärjungar, att vad de lösa och binda på jorden skall vara löst och bundet i himmelen". Detta är av särskilt intresse, då det visar, att den unge väckelsemannen använde samma medel som schartaulärjungarna i Göteborgs stift för att värna mot ovärdiga nattvardsgångar. Detta var något nytt som väckte ogillande hos många församlingsbor, för vilka vanenattvardsgången var något oantastligt. Även prästerskap och domkapitel saknade förståelse för sådana nyheter. För den kyrkliga väckelsen är emellertid bruket av löse- och bindenyckeln i skriftermålet ett karakteristiskt drag som torde haft sin stora betydelse för att bevara rörelsen inom kyrkan. Den anstöt de ovärdiga nattvardsgångarna väckte var ju en av de viktigaste orsakerna till den kyrkliga splittringen under 1800-talet. (Arvid Norberg "Väckelse och andlig förnyelsesträvan" s 103-105)

Schartau tillämpade mycket strängt binde- och lösenyckeln, varigenom han blev nästan allas biktfader, vilka kände sig behöva ett ord om synders förlåtelse från en annans läppar. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 157)

För gesäller, som på ett eller annat sätt brutit emot denna regel (att hålla hantverkets ära högt), hade man vid varje gesällskap en "svart bok". De däri infördas namn lästes upp vi sammankomsterna, på det att de vandrande skulle kunna sprida dem och i lindrigare fall tillhålla syndaren att bege sig till den plats, där han förbrutit sig, för att åter försona sig med gesällskapet. Tjuvnad kunde emellertid aldrig sonas utan ledde till uteslutande ur gesällskapet. Tjuvens eller andra grövre syndares namn spredos genom s.k. skalkebrev, vilket betydde syndarens fullständiga avstängande från all möjligheter att på ett hederligt sätt bedriva sitt yrke. (Exempel ges på skalkebrev ur Couriren från Stockholm 1822.) (Brynolf Hellner "Skråväsendet" s 207)

Swebilius föråldrade katekesutveckling (katekesförklaring i frågor och svar) hade 1773 påbjudits som enda tillåtna lärobok. 1807 gav Gustav IV Adolf ärkebiskop Lindblom i uppdrag att revidera katekesutvecklingen. ... Lindblom gjorde ... viktiga förändringar och tillägg, till och med i Luthers Lilla katekes. Den athanasianska trosbekännelsen försvann, liksom Johann Arndts regler vid bibelläsning. Bland de uteslutna styckena i utvecklingen fanns undervisningen om skillnaden mellan lag och evangelium, människans oförmåga i andliga ting, samt löse- och bindenyckeln (tillsägelsen på Guds vägnar av förlåtelse resp. bindande i synden.) (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - romantikens och liberalismens tid" s 31)


ca 1800 - ca 1600

Herre Jesus! Gif dina tjänare nåd att bestraffa och winna själar för ditt rike; att binda och lösa; att bedja och emottaga, i gemenskapen med de dina och i erfarenheten af din närwarelse" (Johann Albrecht Bengel "Bönesuckar till Nya Testamentet" s 25; bön till Matt 18:12-20)

Den 29 juni 1721 höll Urshults kyrkoherde David Krok sockenstämma med sin församling. Han hade nyss tillträtt pastoratet och ville tydligen redan från början säga ifrån hur han ville ha det ifråga om kyrklig sed och ordning. . . . Under sammanringningen måste alla, förklaras det, med tysthet och utan sorl träda in i kyrkan och enhälligt göra sin syndabekännelse, då dörrarna böra vara tillslutna. . . . Det obetänkta och onödiga utelöpandet av barn, ynglingar och medelålders folk måste ovillkorligen upphöra, så att alla vänja sig till att sitta stilla och kvar i kyrkan till gudstjänstens slut samt i skickelig tysthet träda ur Herrans hus. Dessutom förmanades husfäderna att allvarsamt undervisa sina barn och tjänstefolk och tillhålla dem både att inställa sig till syndabekännelsen samt att stilla förbliva i kyrkan till gudstjänstens slut. (Hilding Pleijel "Det gamla växjöstiftet under hustavlans tid" s 100)

Hos (pietismens främste teolog) Spener förbindes rättfärdiggörelsen omedelbart med Kristi inneboende. Tron är sålunda icke blott ett omfattande av Kristi förtjänst utan måste också åstadkomma, att Kristus bor i den troendes hjärta. ... (Enligt Francke) föres människan under (en inre kris) till ett beslut att bryta med världsväsendet och börja ett nytt liv, varefter tron skänkes. Genom denna tro mottages syndernas förlåtelse. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 305,308)

Skrifte- eller dukpenningarna, som de också kallades, ... lades på altarduken vid nattvardsgång. Skriftepenningen lämnades till prästen efter skriftermålet. Den utgjorde en del av hans regelbundna inkomst, och var särskilt viktig för kaplanerna i städerna som ansvarade för förstamässan där de flesta tog emot nattvarden. Sven Baelter skriver på 1700-talet att vanan och den ekonomiska nödvändigheten bidragit till sedens utbredning. Några ansåg avgiften olovlig "emedan den ser så ut, som man skulle köpa syndernas förlåtelse", andra menade att den kunde behållas. Ingen blev bortvisad för att han eller hon inte gav dukpenningar. Dock visade erfarenheten "att mången fattig uppskjutit med sin nattvardsgång, i brist av skriftpenningar". I ett kungligt brev från 1687 framhålls att dukpenningarna hindrade och förstörde andakten för dem som kom till Herrens bord och att de uppväckte förargelse samt "lämnade hos de enfaldiga en sådan tanka, såsom skulle slika heliga håvor för penningar utdelas". Därför förbjöds de. I ett nytt kungligt brev 1688 förklarades dock att avsikten endast varit att komma till rätta med "det förargeliga sättet att uppbära penningarna, under den Högvärdiga Nattvardens utdelande". I stället skulle de fyra böndagarna göras till särskilda offerdagar på landet, i städerna kunde offer tas upp vid anmälan till nattvardsgång. Några år senare avskaffades offerpenningarna på landsbygden, men skriftepenningar fortsatte att tas upp i städerna. I Åbo stift levde - trots prästerskapets försök att utmönstra den - en medeltida sed kvar att under läsningen av instiftelseorden bära fram offer till altaret. Skillnaderna torde ha varit avsevärda mellan stad och landsbygd, kanske också mellan olika landsändar. (Anders Jarlert "Kyrka och tro" s 292-293)

Trolldomsraseriet i Dalarne tycks ha börjat i Älvdalen, där på våren 1668 tal började gå om "en jänta", som övade trolldom. ... Detta var dock endast början. "Den förskräckeliga trolldomshandelen" grep snart omkring sig. ... (Särskilt svårt) var det att komma till rätta med de kvinnor, som man ej förmådde tvinga att bekänna, fastän emot en av dem kunde anföras så övertygande bevis, som att hon "synes märkt av Satan i vänstra lilla fingret", och att en annan kvinna tydligt sett henne i Blåkulla "ibland 6 stycken andra pigor, vilken hon dock aldrig här på jorden utan allenast i Blåkulla förr sett hade". ... Dessa förstockade syndare skulle enligt (Svea) hovrätts resonemang "fliteligen förmanas av prästerskapet i fängelset att bekänna sanningen och förehållas, att de skola dö, antingen de bekänna vilja eller ej. Och ifall alla eller somblige bekänna, skola desamma få Herrans högvärdiga nattvard och lika med de förriga halshuggas och brännas. Men de, som icke bekänna, skola intet undfå Herrans nattvard, dock likväl tillika med de andre på rätteplatsen utföras, intet annat vetande, än de skola dö. Prästerna måste förehålla dem, att de icke bekomma Herrans nattvard, efter de icke vilja bekänna sin synd." Så hotades dessa arma människor med något så fruktansvärt som en osalig död, ty de förvägrades den syndaförlåtelse, som nattvarden enligt den tidens åskådning ansågs förläna även åt de grövsta brottslingar. En fruktansvärd form av andlig tortyr! Det stackars offret ställdes i valet mellan eviga eller blott kroppsliga straff. Så snart de, som bekänt sig skyldiga, blivit avrättade, skulle man göra ett nytt försök att frampressa bekännelse ur de andra genom allvarliga förespeglingar av vådan att gå in i evigheten med oförlåtna synder. Om de då bekände, skulle de i alla fall undfå nattvarden och sedan undergå dödsstraffet. "Men", heter det, "de som uti stadigt förnekande framhärda, skola i fängelset återföras." All själstortyr till trots, fasthöllo dessa anklagade alltjämt vid att de voro oskyldiga och undkommo sålunda dödsstraffet. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 352,357-358; Det stora trolldomsraseriets tid)

Hennes Majestäts kröning försiggick förliden Söndag den 20 (okt 1650). ... Vid kröningen satte ärkebiskopen Lenaeus kronan på Hennes Majestäts huvud och smorde henne med balsam på bröstet och bägge handlederna. Därmed skulle Guds heliga anda ingjutas i drottningens hjärta och händer, så att hon med rättvisa skall styra och vara varje undersåte till stöd, frihet och glädje. ... Större härlighet har aldrig uppvisats i Sverige än under denne kröningshögtid. (Vilhelm Moberg "Rid i natt" s 281-285; Pastor Tiderus i Väckelsång skriver brev till herr Petrus Magni)

Prästen skulle förbereda den dömde på avrättningen, och dessa förberedelser var omständliga och noggrant föreskrivna. Målet var att de dömda skulle ångra den syndiga gärning de begått. Om de vägrade att tillstå kunde prästens nitiska "examination" komma att likna psykisk tortyr. Avrättningarna verkställdes i regel på morgonen. Prästerna skulle få den dömde att förstå att denna dag var hans sista stund på jorden och början på livet efter detta. Vandringen från arrest till avrättningsplatsen avbröts av psalmsång och böner. Den lokala befolkningen var förpliktad att möta upp. Bödeln väntade medan den dödsdömde läste trosbekännelsen. Därefter gav prästen honom eller henne syndernas förlåtelse. När en fånge gick upp för stegen för att bli hängd i galgen skulle de närvarande genom rop be den dödsdömde tänka på sin frälsare. (Eva Österberg "Rätt och moral" s 168-169; Stormaktstiden)

Lärarna i det andliga ståndet ägde att förvalta nyckelmakten, vilket innebar förvaltandet av ord och sakrament samt handhavandet av löse- och bindenyckeln. Vad det sistnämnda innebar må anges med (Strängnäsbiskopen) Paulinus (Gothus') egna ord: "Himmelrijkes nycklar äro intet annat än en krafftig fullmacht som Christus predikoembetet öffwerantwardadt haffwer, ther medh til at hålla församblingennes ledamoter vnder tilbörlig agha och disciplin bådhe igenom Gudz nådhes och salighetennes, så och hans wredhes och fördömelses affkunnelse och försäkring." Det bör betonas, att läroståndets uppgift sålunda helt var av andlig karaktär. (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 32-33; herdabrev utfärdat den 30 januari 1611)

En altartavla av anspråkslös utformning är den i Gamleby kyrka, Småland, från omkring 1600. ... Altartavlan framställer Yttersta Domen och visar Kristus Domaren, sittande på regnbågen och med jorden som sin fotapall. ... Som förlaga till de enkla och troskyldiga målningarna har målaren använt ett träsnitt ur "Een Bönebook" 1553. (Nedanför altartavlan) står som vittnen till Domen de tolv apostlarna, alla klädda i lutherrock och för säkerhets skull med varsin nyckel, annars aposteln Petrus attribut - kanske som en markering av att Petrus inte har någon särställning i denna lutherska kyrka. (Mereth Lindgren "Reformationen och bilden" s 318)


ca 1600 - ca 1500

Den samlade synen på predikan finner vi framför allt i Laurentius Petris Kyrkoordning, som stadfästes av Johan III år 1571, men som i handskrivet skick redan fungerat inom den svenska kyrkan under ett tiotal år. ... Att predika evangelium är att predika syndernas förlåtelse. (Sven Ingebrand "Predikan under reformationstiden" s 256-257)

Medan kyrkan hitintills hade lärt, att till fullkomlig ånger höra såväl "attritio" (fruktan för de eviga straffen) som "contritio" (kärlek till Gud), lärde jesuiterna, att "attritio" är tillräcklig både när det gäller att erhålla syndernas förlåtelse och vara en värdig nattvardsgäst. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 403)

Enligt Melanchton blir (tillräknandet av Kristi rättfärdighet) något annat än förnyelsen: den är ett tillräknande av Kristi laguppfyllelse, något som sker inför den himmelska domstolen, medan ingjutandet av Anden blir något som följer därpå utan att organiskt förenas därmed. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 230)

"(Luther:) "Kristus säger i Luk. 24:47: Vi skall predika bättring och syndernas förlåtelse. Men nu talar många endast om syndernas förlåtelse, och säger litet eller intet om omvändelsen, fastän utan densamma ingen syndaförlåtelse ges, vilken ej heller kan förstås utan omvändelse. ..." (Tom. IV, Altenb. fol. 391) ... I skriften Grund och orsak av 1520, läser vi dessa ord (av Luther): "Detta är det Nya testamentets rika nåd och den himmelske Faderns oändliga barmhärtighet att vi genom bot och dop börjar att bli fromma och rena." (N.P. Wetterlund "Guds tempel-Svar-Ord av Luther" s 154,173; Ord av Luther)

Livet gick inte alltid som man tänkt sig. Människor kunde ibland behöva sona sina förseelser och få möjlighet till upprättelse. Under medeltiden hade bikt och avlösning, det vill säga tillsägelse av syndernas förlåtelse samt inte sällan någon form av botgöring, varit redskap för att hjälpa människor till upprättelse och ny början. Reformatorerna var kritiska mot detta och ansåg att ett allmänt skriftermål i princip var tillräckligt för att ge förlåtelse och kraft till ett nytt liv. De höll dock dörren öppen för möjligheten till en "privat" förlåtelseakt, en form av bikt, som de i luthersk anda hellre kallade "rådfrågelse". (Sven-Åke Selander "Reformationen och lekfolket" s 299)

Kort efter studentoroligheterna i midten af augusti (1520) utgaf (Martin Luther) då sin skrift om kurians tyranni och ovärdighet. Det var den kraftfulla: "Till den kristliga adeln af den tyska nationen om det kristliga ståndets förbättring". ... Romanisterna hafva, säger han, byggt tre murar omkring sig, och han beder Gud om basuner för att omkullkasta dem alla tre. När man kom med världslig makt, sades det: "Den andliga makten står öfver den världsliga." Men denna åtskillnad mellan andligt och världsligt har enligt hans mening ingen grund för sig. Alla kristna äro andliga, och det är blott olikhet rörande ämbete. ... Den andra muren är ännu mindre stark än den första. När man kom med skriften, sades det: "Påfven har ensamt rätt att utlägga skriften." Men har icke påfven många gånger farit vilse? När man åberopar sig på S:t Petrus, glömmer man, att nycklarna hafva blifvit gifna till hela församlingen, och att dessa nycklar icke beröra lära och regemente, utan endast lösandet och bindandet af synden. ... Vi bekänna dessutom tron på en helig, kristlig (sic) kyrka, icke på påven i Rom. ... När de två första murarna hafva fallit, faller den tredje af sig själf. Hotar man med ett kyrkomöte, heter det: "Endast påfven kan sammankalla koncilium." Men Matt. 18:15 o. f. pekar i en annan riktning, och skriften gifver icke påfven rättighet att sammankalla ett koncilium. Icke S:t Petrus utan alla apostlarne sammankallade konciliet i Apg. 15. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 66-68)

Till (Wittenberg) kom år 1517 en s.k. avlatskrämare. För att skaffa pengar brukade påvarne utsända personer, som sålde brev, i vilka påven för Kristi och helgonens förtjänsters skull lovade köparen avlat. Därmed menades förlåtelse för synder. Man glömde till slut, att för förlåelse kräves ånger, och sålde avlat både för de synder man hade begått och för dem man skulle begå - alltefter priset på avlatsbrevet! Det berättas, att en man köpte sig avlat för de synder, som han framdeles skulle göra. När han väl fått sitt avlatsbrev, rövade han avlatskrämarens penningskrin och förklarade, att den synden var ju redan förlåten! (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1521-1611" s 47)

I slutet af okt. 1516 nalkades (dominikanern Johan) Tetzel Wittenberg, och många bådo Luther säga sin mening om aflaten. Han uttalade då, att påfvens afsikt säkert var god, men att det i församlingens falska uppfattning af aflaten låg en stor fara. Den sanna boten är nämligen icke något utvärtes utan något invärtes: sann ånger, sant skriftermål, sann andlig tillfyllestgörelse. Den, som ångrar sig på det rätta sättet, erkänner sin skuld och skriftar i sitt hjärta för Gud, en sådan vill icke berias från straff, han åtrår tvärt om korset. Senare sökte Luther äfven visa, att aflaten, som väcker större fruktan för syndastraffet än för synden, kan hindra människor från att komma till Kristus. Sedan han upprepade gånger i skriftestolen och på predikstolen hade varnat för aflatshandeln, uppslog han omsider den 31 okt. 1517, dagen före allhelgonadagen, på slottskyrkans dörr 95 skrifna latinska satser "till förklaring af aflatens kraft". ... Samtidigt med att han uppslog sina teser, sände han ärkebiskop Albrecht af Mainz ett bref, hvari han med stor ödmjukhet uttalade, att han blott hade gjort sin plikt genom att handla så; ty folket trodde, att de voro säkra om sin frälsning, när de hade köpt aflatsbref, och att själarna strax skulle flyga ur skärselden, så snart de hade kastat sina penningar i aflatskistan. ... (I) teserna utvecklas, att Herren med ordet "bot" icke har tänkt på botsakramentet, och att påfven icke kan efterskänka andra straff än dem, han själf har ålagt. Påfven kan icke heller förlåta någon skuld - det kan endast Gud. Påfven kan blott tillsäga den syndernas förlåtelse, som Gud har gifvit; men Gud tillgifver ingen, utan att han tillika ställer syndaren alldeles förödmjukad inför sin ställföreträdare, prästen. ... Enhvar ångerfull kristen har genom Guds gåfva, antingen han lefver eller är död, äfven utan aflatsbrev del i Kristi och kyrkans alla förmåner. Dock är påfvens förlåtelse och utdelning ingalunda att förakta, alldenstund den är en tillsägelse af Guds tillgift. ... (Luther) säger klart och bestämt: Kyrkans verkliga skatt är det allra heligaste evangelium om Guds härlighet och nåd, icke aflatsskatten. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 55-57)

Doktor Tetzel har varit (i Annaberg) i två år och sålt påfliga aflatsbrev till folket; och nu har han för det tyska folkets stora fromhets skull, som han säger, nedsatt priset. ... Doktor Tetzel försäkrade högtidligt folket ... (att) till hvar och en, som vill köpa ... skänker (han) dem därigenom syndernas förlåtelse (förlåtelse äfven för synder, som ingen präst kan absolvera) och ett säkert inträde i det eviga lifvet. ... "(Och) du vet", (sade far till mig), "(att) det är till (S:t Peters stora kyrka), som aflatspenningarna skola användas." (Elizabeth Charles "Familjen Schönberg-Cotta - Skildringar ur Luthers och hans samtids lif" s 120-122; Elses berättelse; 29 mars 1510)

I botsakramentet samlades (den medeltida) kyrkans fostrande kraft. Enligt beslut av laterankonciliet 1215 måste varje katolik undergå bikt inför sin sockenpräst minst en gång om året. Biskop Brynolf Algotsson (i Skara, 1278-1317) var särskilt mån om bikten och påbjöd den i en av (sina) stadgor. Denna visar beträffande just bikten påfallande likheter med de synodalstatuter, som utfärdades av biskop Odo av Paris omkring år 1200. I den heliga avlösningen blev syndens skuld förlåten, men det timliga straffet måste den biktande avtjäna, vanligen genom fastor, allmosor eller andra goda verk. För särskilt svåra synder kunde blott biskopen och ibland blott påven ge avlösning, de s. k. casus episcopales et papales. Genom avlatssystemet kunde dock oftast lindring erhållas i pålagda botövningar. Avlaten innebar alltså endast att en botgörare genom t. ex. en pilgrimsfärd kunde erhålla avdrag i sina botövningar. I Skara stifts- och landsbibliotek förvaras bl. a. ett ståtligt avlatsbrev, som är utfärdat av biskop Vincentius den 28/11 1506 och gäller pilgrimer till Hedareds gamla stavkyrka. Innehållet är ett så praktfullt prov på den senmedeltida förtjänstuppfattningen, att vissa delar här må anföras. Det heter sålunda: "Åt alla dem, som ångra sig och bikta och hava besökt Hedareds kyrka för att där hålla sin andakt eller såsom mål för en pilgrimsfärd eller i kyrkan hört, firat eller låtit fira mässor . . . följt Herrens lekamen eller den heliga oljan, då de föras till eller från sjuka, vandrat omkring på kyrkogården under bön för de avlidnas själar eller bett knäfallande för levande och döda i denna kyrka, läst Herrens bön, änglahälsningen (d. v. s. Ave Maria) eller andra fromma böner . . . förunna vi, i förlitande på Guds, den Allsmäktiges barmhärtighet och Hans saliga apostlars Petri och Pauli myndighet, fyrtio dagars avlat för dem pålagda botövningar." Dylika brev utfärdades i stort antal under senmedeltiden. (Hilding Johansson "Kyrka och fromhetsliv under medeltiden" s 78-79)


ca ca 1500 - ca 1300

På pingstaftonen vigdes dopfunten, och om kvällen, efter den övliga helgringningen till jungfru Marias lov, ingick pingstfriden, som varade en vecka. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 582; svenskt allmogeliv mot medeltidens slut)

Oförskämda avlatskrämare drevo sin handel även i Sverige. Under ett år såldes t.ex. i Vadstena kloster avlat för 300,000 kronor. Betecknande för avlatsmissbruket är följande brev, som föreståndaren för sankt Birgittas hospital i Rom år 1470 skrev till den svenske riddaren Åke Axelson Tott, som då var ståthållare på Varbergs slott: "Veten, käre herr Åke, att denne brevförare, Erik Helgasson, antvardade mig 5 rhenska gyllen uppå Edra vägnar. Här sänder jag Eder igen med samma bud ett avlatsbrev med fem kardinalers insegel till Eder sockenkyrka. Hade gyllena varit flera, då hade avlaten vordet mera." Till sist omtalar brevskrivaren, att man kunde förvärva avlat, som varade "till evinnerlig tid". Men den kostade 10 dukater allra minst. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 48)

I det följande presenteras det dopritual (sannolikt från slutet av 1300-talet) som har brukats i Hemsjö socken i Västergötland. ... Första delen av dopet, som skedde i vapenhuset, inleddes med att prästen frågade faddrarna efter barnets namn. Därefter följde den så kallade sufflationen; prästen blåste då barnet i ansiktet för att fördriva den onde ande. ... Sedan gjorde prästen korsets tecken i pannan på barnet med orden: "Mottag Guds, Faderns och Sonens och den helige Andes tecken." ... I Sverige förekommer uppgifter om konfirmation först på 1200-talet. Vi vet emellertid inte i detalj hur akten utfördes i de svenska stiften, men variationerna var knappast stora. Utgångspunkten var att alla döpta skulle mottaga konfirmationen, och detta ansågs åtminstone från 1200-talet böra ske vid en ålder av lägst sju år, då barnet ansågs ha uppnått de så kallade "anni discretionis", urskillningens år, och ha möjlighet att förstå den andliga gåva som konfirmationen ansågs medföra. ... Den ordning som finns bevarad från Lunds stift innehåller inledningsvis anvisningar och krav inför konfirmationsakten. Där framhålls att ingen obotfärdig eller bannlyst hade rätt att bli konfirmerad, eftersom akten innebar en meddelelse av den Helige Ande. Därutöver skulle det kontrolleras att konfirmationsfaddrarna själva var konfirmerade. Fadderskapet var så uppdelat att en pojke hade en manlig fadder och en flicka en kvinnlig. Faddrarna skulle hålla sin konfirmand med högra handen och uppge namnet på honom eller henne inför biskopen. Huvudmomentet följde därefter, under vilket biskopen med tummen smorde ett kors med krisma på konfirmandens panna. Efter smörjelsen skulle ett linneband knytas runt pannan och behållas på i tre dagar för att skydda krisman. (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 130,133)

Om (Roms avlatsskatter) hade ... (den heliga) Birgitta en gång skrivit: "Avlaten i Roms kyrkor är större än man anar," där bjuds den botfärdige "ej blott syndernas förlåtelse, utan också den eviga härligheten." (Emilia Fogelklou "Birgitta" s 186)

Påven har förbehållit sig själv avlösningen av några synder, andra har han överlåtit till botpredikanterna, andra åt biskoparna och andra åt prästerna. Det har icke skett för hård fördömelses skull, utan för att synden därmed blir uppdagad och bedömd och dess allvar erkänd, så att ångern kan bli djupare och människorna blir insiktsfulla och bättre kan ta sig i akt. (Johannes Tauler "Djup ropar till djup" s 55)

Avlat var, kort uttryckt, en alternativ form för botgöring. ... Den i bikten överenskomna botgöringen kunde ... på vissa villkor efterskänkas eller ersättas av alternativa botgöringsformer. Detta framgår av de avlatsbrev (indulgensbrev) som exempelvis biskopar, kardinaler, påvliga legater och påvar utfärdat. Biskoparna kunde utdela ett års avlat i samband med kyrkoinvigning samt fyrtio dagars avlat vid andra tillfällen. Kardinalerna fick enligt sedvanerätten utdela högst etthundra dagars avlat, medan legaternas rätt var beroende av vilken fullmakt de fått av påven. Vilken avlat man kunde erhålla vid en viss kyrka framgick av anslag i kyrkan, ibland även av pålysningar. ... För kyrkor och kloster var det angeläget att kunna erbjuda avlatsmöjligheter. Dels utsade avlatens omfattning någonting om platsens betydelse, dels gav avlaten indirekt intäkter genom de gåvor de botgörande lämnade i offerbössorna. Kontroversiell blev den hög- och senmedeltida penningavlaten. Den innebar att man som botgöring i stället för andliga övningar i traditionell bemärkelse tilläts att ge penninggåvor till väl definierade ändamål. På så sätt kunde exempelvis kyrkor och kloster få hjälp vid nybyggenskap eller för återuppbyggnad efter en brand. Men att kunna ge penninggåvor "andaktsfullt" eller "med fromt sinne" var inte alla förunnat. På grund av missbruken avskaffade Tridentkonciliet (1545-1563) denna avlatsform. ... Genom penningavlaten kunde biskoparna prioritera vilka projekt som skulle stödjas ekonomiskt de närmaste åren. På motsvarande vis kunde påvarna använda avlaten som hjälpmedel och styrinstrument för sina syften. (Sven-Erik Pernler "Sveriges kyrkohistoria - Hög- och senmedeltid" s 30; Avlat, avlatsbrev och biktbrev)


ca 1300 och tiden dessförinnan

Avlatsförmåner finns dokumenterade från den svenska kyrkoprovinsen under hela medeltiden. Första gången möter sådana i ett brev från påven Honorius III till biskopen av Skara år 1220. Påven ger där biskopen tillstånd att bevilja de personer avlat som besökte den kyrka som var under uppbyggande till minne av den mördade prästen Nils i Edsleskog i Dalsland - underverk hade börjat inträffa där. Det äldsta bevarade svenska avlatsbrevet härrör från 1246 och är utfärdat av ärkebiskopen av Uppsala. Vid mitten av 1240-talet beviljade denne dem som bidrog med allmosor till återuppbyggnaden av den brunna domkyrkan i (Gamla) Uppsala fyrtio dagars avlat. Fullständig avlat gällde enligt ett brev 1213 från påven Innocentius III för svenskar som personligen och på egen bekostnad efter bikt och uppriktig ånger deltog i korståg till Det heliga landet. År 1263 bekräftades detta för biskopen av Skara, som också kunde bevilja hundra dagars avlat för dem som åhörde korstågspredikan. Under senare delen av medeltiden kom plenaravlaten att utsträckas till att omfatta inte bara deltagande i korståg utan också besök i vissa betydande kyrkor på bestämda dagar. Sålunda erhölls plenaravlat om man besökte domkyrkan i Lund på (den danske kungen) Knut den heliges dag (10 juli). ... Lunds domkyrka förfogade vid slutat av medeltiden över 42 120 dagars avlat enligt förteckningen av reliker. (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 134-136)

Aflat ... var ursprungligen en beteckning för utbytet af svårare botöfningar mot lättare, som till följd af de medeltida botböckernas hårdhet så småningom blef allmänt. Skolastikerna lärde, att botens sakrament väl medför eftergifvande af de eviga straffen och befriar från helvetet, men för de timliga straffen, hvilkas längd och tyngd ingen människa kan uppmäta, måste bot göras antingen här på jorden eller i skärselden. Det är dessa timliga straff , aflaten skall kunna förkorta. Den beräknas efter dagar, veckor, månader och år, så att 70 års aflat vill säga eftergifvande af syndastraff, till hvars afbördande i denna världen eller i skärselden skola åtgå 70 år. Här liksom i många andra punkter hade medeltidens praxis gått före teorien. Redan i det första korstågets dagar lofvades alla dem som deltogo i det heliga kriget, riklig aflat, men först senare sökte teologerna förklara aflatens väsende och nytta. Före Tomas' från Aquinos tid uppfattade många den blott såsom befrielse från de kyrkostraff, kyrkan själf hade pålagt, men Tomas ansåg, att aflat medför eftergifvande af det straff här på jorden och i skärselden, som ännu hotar efter absolutionen, och att kyrkans skatt af öfverskjutande goda gärningar är dess källa. Han erkände dock, att det fanns många olika meningar ... därom, och intill denna dag (1881) har den romerska kyrkan icke definierat aflaten. I aflatsbullorna och aflatsbrefven framhölls det alltid, att ånger var villkoret för att få nytta af aflaten, men samvetslösa aflatskrämare och aflatspredikanter tego stundom stilla med detta villkor och lade stor vikt på betalningen, i det de tillika för att egga köplusten framhöllo, att den enskilde aldrig kunde veta, huru mycket aflat han behöfde. Män såsom Wyclif, Hus och Johan Wessel hade med olika styrka och klarhet häfdat, att Guds nåd gifves för intet, och att påfven blott kan fritaga från de kyrkostraff, han själf har ådömt. Och många hade af nationella skäl rest sig mot aflatshandeln såsom en brandskattning, som endast skulle tjäna till att fylla den tomma påfliga skattkammaren. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 53-54)

Medeltidens sekler skrida. . . . Det begynte förkunnas en välsignad väg för salighetssakens ordnande: förlåtelsens väg. Själva kyrkans överhuvud gav oomkullrunkelig försäkran om förlåtelsen; det kunde man läsa brev och utslag på. Visserligen kostade det en fattig bonde åtskilligt, men så hade man "svart på vitt" och kunde känna sig trygg i den rätta ställningen till Gud. Från början var detta nog rätt och allvarligt menat. Men det utvecklade sig till en penningfråga och kom att verka bedrägeri. Trots stora löften och dyrbart papper och allt kände man sig ju inte löst från sin synd. Och inte var man bliven en ny människa heller. (Adolf Kloo "Kyrkan och bonden" s 386-387)

Botsakramentet var det kanske viktigaste medlet som prästerskapet tog i bruk i sitt försök att få bättre kontakt med lekfolket och utöva en tätare kontroll. ... Botsakramentet i sig självt hade traditioner som gick tillbaka till den äldsta kyrkan, men bruket blev starkt intensifierat under högmedeltiden. På fjärde Laterankonciliet i Rom 1215 bestämdes ... i Canon (paragraf) 21 ...: ”Alla troende, av båda könen, som har kommit till en sådan ålder att de själva kan fatta beslut, skall minst en gång om året i ensamhet bekänna alla sina synder för sin egen präst så samvetsgrant som möjligt och dessutom sträva efter att uppfylla den ålagda boten. ... Den som inte håller sig till dessa bestämmelser skall så länge han lever hindras från att träda in i kyrkan, och efter sin död vägras en kristen begravning. ... Men prästen måste vara diskret och varsam. Liksom en erfaren läkare skall han gjuta vin och olja i den skadades sår (Luk 10:34) och noga fråga under vilka omständigheter som synden har begåtts. ... Han skall till varje pris vakta sig för att förråda syndaren.” ... Botsakramentet var på 1100- och 1200-talet uppdelat i tre olika element: bekännelse (confessio), avlösning (absolutio) och gottgörelse (satisfactio) i form av botgöring. ... Absolutionen gavs direkt under bikten och innan botgöringen var utförd. ... Kravet på botgöring kunde vara tyngande och kunde också skapa ångest, för den bot som man inte hunnit med i livstiden fick man sedan fullgöra under svårare förhållanden i skärselden. Under senmedeltiden började påven införa lättnader i botgöringen genom så kallade indulgenser eller avlat (av tyska Ablass, eftergift). Med hänvisning till den bot som utförs av alla heliga kunde den enskilde få den efterskänkt på vissa villkor. Man kunde erhålla avlat särskilt om man andaktsfullt besökte vissa platser på särskilda dagar. Jubelåren i Rom var sådana tillfällen, likaså besök vid Portiunculakapellet i Assisi. Portiunculaavlaten kunde också ges på vissa andra platser. Avlatssystemet vann stor popularitet, och det var redan tidigt som tanken kom upp att man kunde erhålla avlat genom att ge pekuniära bidrag till kyrkan eller de fattiga. Denna avlatshandel, som Luther reagerade så starkt emot, var alltså en senare utväxt på den egentliga avlaten, och den avskaffades också på 1500-talet. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 236-239; Lekfolkets kristendom)

Biskop (Absalon) hade rest sig upp. Djupt allvar stod att läsa på hans ansikte och ljöd genom hans röst, då han talade: "Den katolska kyrkan, vår kyrka, lärer att den synd, som biktas i djup ånger inför prästen, kan förlåtas, men jag vill tillägga: Sök förlåtelsen hos den levande Guden själv, och som jag har märkt och begripit att ni, min gode man, ångrat ert brott, så är jag övertygad om att det skall förlåtas eder i kraft av vår herre Jesu Kristi blod, som runnit även för denna eder synd." Medan biskopen talade, hade Tönnes stått med nedböjt huvud. Nu lyfte han upp det, och han hade tårar i ögonen, då han såg på biskopen och sade: "Tack för de orden, ärevördige biskop! Under långa 9 år har mitt brott vilat tungt på mig, och jag har dagligen bett om förlåtelse därför, men friden kom ändå inte. Alltjämt tyckte jag mig höra orden: "Hämnden är min", som den Allsmäktige har sagt, ty visserligen var Svend en uselrygg, och det var väl harmen över hans falska skurkstreck, som tvingade min hand till det dödande hugget, men det fanns andra bönder, mera barmhärtiga än jag, de hade satt honom på en häst för att föra honom till eder, herre konung, som han bad om, och om jag hade visat honom samma barmhärtighet, då hade han kanske hunnit ångra sitt usla liv. Men nu, sedan jag bekänt mitt brott även för människor, nu tror jag att den barmhärtige Frälsaren kommer att gjuta sin frid i mitt stackars gamla hjärta." (Adolphine Fogtmann "Trogen sin konung" s 110-111; 1160-talet; Barnbiblioteket Gullvivan 1919)

En stor nyhet (under tidig medeltid) var testamentet, som kom till på kyrkligt initiativ. Genom testamentariska förordningar kunde man få syndernas förlåtelse och sin själs salighet vid överlåtelse av jord till kyrkan. (John Gustavsson "Om några konflikter i medeltidens Finnveden och Sverige" s 39)

Tankarna på synd, skuld och försoning blev huvudtema i den västliga (kyrkliga) traditionen, medan östkyrkan framhäver mötet mellan människan och Gud. Gud blev människa och gav människan möjligheten att själv bli gudomliggjord. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 138; Kristendomen under tidig medeltid)

Uti elfte hundrade året efter Kristi födelse var andliga spöslitningen kommen alldeles i moden, så att den, som slitit upp på sin kropp tretusen kvastar, blef ansedd som den där fullgjfort ett års penitens. Såsom detta och mera dylikt var understundom alldeles odrägligt, fann församlingen tjänligt att förvandla denna agan och utsätta en drägligare plikt, hvilket kallades egentligen indulgentiae eller aflat. Sålunda vardt stadgadt uti romerska kyrkodisciplinen, att den, som var belagd med en dags fasta på vatten och bröd, kunde slippa, om han ville läsa femtio psalmer på knä eller sjuttio ståendes och föda en fattig. Fyrtio dagars fasta försonades därmed, att fyrtio dagars mat och dricka värderades för en person, och hälften af värdet utdeltes ibland de fattiga. När man afser aflatskramet på detta sättet, är det ej så alldeles orimligt; emedan det är oförnekligt, att en republik eller samkväm kan genom benådning och eftergift lindra och förvandla de fastställda straffen. Och fast man medgifver, att någon oförsiktighet var med i rådslagen, kan man dock intet skylla inrättningen för ogudaktighet, så länge man intet på detta sättet meddelade syndernas förlåtelse, utan höll sig allenast vid en blott eftergift af kyrkans aga. Men det varade intet länge förrän missbruket tog alldeles öfverhanden. . . . Man betjänte sig af aflaten till att lösa sig både från kyrkoplikt och skärseld. Och har man uti ingenting farit fram med så liten blygsel som uti detta målet. Man gaf aflat och syndernas förlåtelse på ett och två, på hundrade, på tusen och än flera år. (Sven Lagerbring "Aflatshandeln i Sverige" s 148)

Då både kejsardömet och de hedniska templen grusades under folkvandringens stormar, trädde kyrkan fram med större kraft än förut; ännu innan kejsardömet fallit, ställdes det i skuggan af det romerska biskopsdömet. Medan kejsarinnan Placidia styrde riket å sin unge son Valentinianus III:s vägnar, blef Leo I (440-461) biskop i Rom. ... Leo var en märkvärdig blandning af en kristen uppsyningsman och en romersk censor; Roms otyglade äregirighet, dess oöfvervinneliga uthållighet, dess jämnmod i olyckor och dess fordran på världsherravälde voro samlade hos honom. ... Medan de föregående kyrkolärarne uppfattade klippan i löftet i Matt 16:18 såsom en beteckning antingen för Herren själf eller för Petri bekännelse, tillämpade Leo ordet på Petrus personligen. Denne apostel är enligt hans betraktelse icke allenast klippan och grundvalen utan himmelrikets dörrvaktare och domaren med löse- och bindenyckeln. ... Leo var ett hufvud högre än sina samtida. ... I hans predikningar ... finnas mera evangelisk fromhet och mindre munkmoral än i Ambrosii tal samt vida färre retoriska konstgrepp och godtyckliga allegorier än hos Augustinus. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 310-312; S:t Peters stol)

Påsken upphörde inte i och med påskdagen utan firades under femtio dagar. Till en början firade (kurkan) uppståndelsen, himmelsfärden och Andens utgjutande under hela denna period. Men från slutet av 300-talet blev det vanligt att markera utsändandet av Anden genom en särskild högtid, pingsten, 50 dagar efter påskdagen, medan himmelsfärden firades genom en egen fest fyrtio dagar efter påskdagen. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 195; Prästerskap och gudstjänst)


Att avrunda med:

Ofta får jag frågan: ”Varför skriver du?” Och mitt svar blir lika ofta kort och klart som nu. Jag kan känna sorgen i min själ. Jag vill säga, vad som trycker mig. Och jag hoppas, att det finns förlåtelse för det svåra, som engång har hänt. Dikten är ett botens sakrament. (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 65; Frågan och svaret)

Henry (Kindbom, lantbrukare i Västergötland) har varit kristen i drygt 60 år. Natten mellan den 23 och 24 april år 1915 föll han på knä på golvet hemma hos en kamrat och beslutade sig för att följa Jesus. ”Vi hade talat om Gud hela kvällen. Och jag värjde mig, men kände att jag måste kapitulera. I samma ögonblick som jag föll på knä kom en ström över mig, ner genom hela kroppen, och jag blev lugn. Sedan dess har jag varit lugn i hela mitt liv. Det är som ett Andens jämna vattenstånd härinne förstår du. Det sjunker inte och det höjer sig inte. Det finns dom som jagar efter gåvor och upplevelser men jag vet att Anden bor i mig och det är nog för mig. Inte behöver jag resa till några konferenser eller speciella möten för att bli välsignad. Jag är välsignad, det är konstant frid härinne. Jag kommer till mötena för att ge istället.” (Ylva Eggehorn ”De levandes ansikten” s 187)


Sångarna:

Så stilla och så oförmärkt blir oss Guds gåva räckt, och himlen kom till jorden ner, när ingen väntat det. Vi kan ej höra stegen. Han nalkas oss ändå, och plötsligt som en okänd står han mitt ibland oss här. (P Brooks-A Frostenson: Psalmer och Sånger 115:2)

Blås på mig, skaparvind, eviga själ, så att till kropp och själ jag blir renad och hel och läkt. ... Blås på mig, skaparvind, eviga själ. Död finns ej då. Ur stoft till liv skall jag av dig bli väckt. (E Hatch-A Frostenson: Psalmer och Sånger 394:1,4)

Lärjungar rädda. Dörren stängd. Plötsligt stod Jesus ibland dem, gav dem med ord och själ fridens och sanningens Ande, sände dem ut med ord av frid: ”Den som hör eder, han hör mig!” Kristus, min Gud och Herre. (O Hartman: Psalmer och Sånger 464:3)

Mina döda timmar bär jag fram till dig. Inför dina ögon låt dem bli till liv. Inför dina ögon låt dem bli till liv. ... Andas på dem, borttag tomhet, tyngd och död. Fyll dem med din närhet och din skaparglöd. Fyll dem med din närhet och din skaparglöd. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 563:1,4)

Sänd mig, Gud. Herre, sänd mig, Herre, sänd mig, Herre, sänd mig, sänd mig, Gud. (Sydafrikansk sång-A Nyberg: Psalmer och Sånger 676:1)

Helige ande, Glädjenes ande, Kom att oss hugsvala! Låt hoppets röst bland lefvernets bekymmer Till vår ande tala. Och gif oss frid, när lifvets afton skymmer! Salighet, Herre, Gif oss i höjden! (JO Wallin: Sång 94:3)

Med nyfödd skönhet, kraft och hopp Naturens lif har vaknat opp, I solsken jorden badar sällt, Och blommor smycka skog och fält. ... Men säg, min själ, har du väl fått I pingstens glädje del och lott? Kan du med glada lofsångsljud För andens gåfva tacka Gud? (L Sandell-Berg-C Boberg: Sång 100:2-3; jfr Psalmer och Sånger 526:2-3)

Hur ljuft i andens enhet Att dem tillsammans se I trohet och i renhet Sitt offer Herren ge! När de Guds lof upphöja På denna fridens ort, Hvem vill då ute dröja Och stanna vid dess port? (JL Runeberg: Sång 526:2; jfr Psalmer och Sånger 80:2)

Helge Ande, ljuva, Du Guds milda duva, Kom uti mitt bröst, Giv mig nådens tröst! ... Kom och i mig verka, Så att jag må märka Frid och fröjd från dig Städse uti mig! ... Skingra otrons dimma Och låt mig förnimma, Att du är mig när Och städs vittne bär! (G Palmqvist: Psalmisten 1928 nr 137:1-3)

Se Kristus, vår Konung, han lever, vad fröjd! De sina han hälsar, förlåter och frälsar och livet dem giver. Vad salighetshöjd! (E Herz: Kristen Lovsång 1954 nr 161:7)

Se, Kristus seger vunnit åt varje folk och släkt. Och syndens natt försvunnit för Herrens andes fläkt. Den nya dagen bräcker så härlig, skön och stor och till nytt liv här väcker den som på Kristus tror. (E Hindenborg: Kristen Lovsång 1954 nr 162:2)

Guds Ande, Faderns tolk, han nu till jordens folk ett frälsningsbudskap bär, att allt fullkomnat är. O, kärlek djup och stor, som i Guds hjärta bor! – Nu Anden kommen är. (F Bottome-översättning: Kristen Lovsång 1954 sång 183:3a; jfr Psalmer och Sånger 528:3a)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv kan vi se hur de tio rädda spionerna i öknen, dessa som dödades inför Herren, nu upprättas genom att ta den helige Ande till liv inför Herren.

Av revbenet gjorde Gud kvinnan Eva, ett namn som betyder ”liv” eller ”livgivare”. Jämför vattnet som kom ut ur revbenet i Joh 19:34. Som den första människan med det livgörande revbenet, ger nu Jesus levande vatten, tidsålderslångt liv, till alla som rör vid Honom i tro.

I ett återställelseperspektiv kan vi jämföra ordningen mellan ”sänt … skickat bort” i Joh 7:28-29 och ”skickat bort … sända” här i Joh 20:21.

Apostlarna ges – alltefter omständigheterna – rätten att låta synder (missar av Guds mål) vara. Rätten att få makt över synder (missar av Guds mål) är – alltefter omständigheterna - förknippad med det faktum att synderna (missarna av Guds mål) har varit och är gripna i himlen. I Apostlagärningarna har vi en bakgrund i apostlarnas dop, ett dop till ”låtande vara” (förlåtelse) av synder (missar av Guds mål) (2:38) samt i Ananias' och Safiras synd (miss av Guds mål) som ledde till deras död (5:1-11). Jfr också förutsättningen att tro in i Jesus Kristus för att motta “låtandet vara” (förlåtelsen) av synder (missar av Guds mål) i Apg 10:43.

Andens väg genom människan beskrivs som floder (Joh 7:38) som går från Jesu mun (Joh 20:22) in i människans mun ("dricka" Joh 7:37; jfr 1 Kor 12:13 "att ges Anden att dricka") och som sedan går ut ur underlivet (Joh 7:38). Andens inflöde i en människa förutsätter att utflödet fungerar. Annars blir det stopp på tillförseln, och Anden kommer att orsakas sorg (Ef. 4:30). Anden är inte en person som människan som individ kan lägga beslag på för egen del. Den är till för att förhärliga Jesus i den ömsesidiga kärleken mellan dem som tror in i Honom.


Paulus sade till de troende i Rom: “Om då vi var fiender vi ‘var helt och hållet bytta’/’blev försonade’ (med) Gud genom Hans Sons död, ska vi, då vi har ’varit helt och hållet bytta’/’blivit försonade’, mycket hellre/mer vara räddade i/med Hans liv. (Rom 5:10)

Paulus sade till de troende i Korint: ”Alla har vi döpts i en Ande in i en kropp ... och alla har vi getts en Ande att dricka.” (1 Kor 12:13)

Paulus sade till de troende i Korint: ”Den siste Adam (blev) ’in i’/till en ande som gör levande.” (1 Kor 15:45b)

Paulus sade till de troende i Galatien: “Ni är alla Guds söner genom tron i Kristus Jesus, ty så många som har döpts in i Kristus har sänkt/klätt er i Kristus.“ (Gal 3:26-27)

Jakob sade till de troende: ”Är någon i/bland er svag, låt honom kalla till (sig) de äldste av/i (församlingen) av utkallade och låt dem, då/sedan de har besmort honom, be emot/över honom (with) olivolja i Herrens namn, och trons ’högtidliga löfte’/försäkran skall rädda/bevara den som är utmattad, och Herren skall resa honom upp. (Jak 5:14-15a)

Om vi – alltefter omständigheterna – må bekänna våra missar (av Hans mål), är Han trofast och rättfärdig, för att Han må låta våra (א,* א) missar (av Hans mål) vara för oss och göra oss rena från varje orättfärdighet. (1 Joh 1:9)

Jag skriver till er, små barn, eftersom missarna (av Guds mål) har lämnats (och är lämnade) (i fred) åt er på grund av Hans namn. (1 Joh 2:12)

Och ni, smörjelsen, som ni har tagit från Honom, den stannar i er, och ni har inte behov, för att någon må lära er. Emellertid, som/emedan Hans Ande (א*) lär er med anledning av alla ting och är sann och inte är lögn, och helt och hållet som Den har lärt er, stannar ni i Honom. (1 Joh 2:27)

Skåda av vilken beskaffenhet Fadern har givit (och ger) er ett välkomnande, för att ni må kallas Guds barn, (vilket) ni och/också är. På grund av det här har utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ inte kunskap om er (א*), eftersom den inte hade kunskap om Honom. (1 Joh 3:1)


Grekiska ord:

emfysaô (pusta på) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 15:11; Joh 20:22 – Tobit 6:9.

krateô (få makt (över) (i NT + exempel i GT)1 Mos 19:16; Höga Visan 3:4; Salomos Vishet 6:2(3); Matt 9:25; Joh 20:23 – 2 Sam 6:6; Ester 1:1; Ps 73:23; 137:9; Ordsp 14:18; Jes 42:6; Judit 1:14; 1 Mack 1:2; 14:6; 2 Mack 4:50; 5:7; Salomos Vishet 3:8; 10:2; 14:19; Syr 27:3; 38:25; Baruk 4:1; Matt 12:11; 14:3; 18:28; 21:46; 22:6; 26:4,48,50,55,57; 28:9; Mark 1:31; 3:21; 5:41; 6:17; 7:3-4,8; 9:10,27; 12:12; 14:1,44,46,49,51; Luk 8:54; 24:16; Apg 2:24; 3:11; 24:6; 27:13; Kol 2:19; 2 Thess 2:15; Hebr 4:14; 6:18; Upp 2:1,13-15,25; 3:11; 7:1; 20:2.


Ytterligare studier:

2 Mos 15:10; 5 Mos 34:9; Dan 10:18-19; Matt 6:12-15; 10:16; 18:21-35; 28:19; Luk 5:20; 7:47; 11:4; 17:3; 22:29; 24:36; Joh 1:32-33; 3:5,17,34; 4:24,34,38; 5:23-24,30,36-38; 6:29,38-39,44,57; 7:16,18,28-29,33; 8:16,18,26,29,42; 9:4; 10:36; 11:42; 12:44-45,49; 14:16,24,26-27; 15:21,26; 16:5,7; 17:3,8,21,23,25; 20:19,26; Apg 1:2; 3 Joh v 14(15); Upp 1:4; 3:7-8,20; 5:6; 8:6,13; 11:11,14; 22:11.


G.K. Beale "The Descent of the Eschatological Temple in the Form of the Spirit at Pentecost: Part 1: The Clearest Evidence"; Tyndale Bulletin 56.1 (2005): 73-102.

G.K. Beale "The Descent of the Eschatological Temple in the Form of the Spirit at Pentecost: Part 2: Corrobating Evidence"; Tyndale Bulletin 56.2 (2005): 63-90.

Cornelius Bennema "The Giving of the Spirit in John's Gospel - A New Proposal?"; The Evangelical Quarterly 74.3 (July-Sept 2002): 195-213.

Henry Joel Cadbury "The meaning of John 20:23, Matthew 16:19 and Matthew 18:18"; Journal of Biblical Literature 58.3 (1939): 251-254.

L. Floor "The Lord and the Holy Spirit in the fourth Gospel"; Neotestamentica 2:1 (1968): 122-130.

Steven E. Hansen "Forgiving and Retaining Sin: A Study of the Text and Context of John 20:23"; Horizons in Biblical Theology 19 (1997): 24-32.

Thomas R. Hatina: John 20:22 in Its Eschatological Context: Promise or Fulfillment?; Biblica 74 (1993): 196-219.

R. Le Déaut "sJa/vu/aeo/t och den kristna pingsten"; Svensk Exegetisk Årsbok 44 (1979): 148-170.

Howard Marshall "The Significance of Pentecost"; Scottish Journal of Theology 30 (1977): 347 -.

Henry McKeating "Divine Forgiveness in the Psalms"; Scottish Journal of Theology 18 (1965): 69 -.

J. van Rossum "The 'Johannine Pentecost': John 20:22 in Modern Exegesis and in Orthodox Theology"; Saint Vladimir's Theological Quarterly 35 (1991): 149-167.

E.A. Russell "The Holy Spirit in the Fourth Gospel. Some Observations."; Irish Biblical Studies 2.2 (1980): 84-94.

Walt Russel "The Holy Spirit's Ministry in the Fourth Gospel"; Grace Theological Journal 8.2 (1987): 227-239.

C.C. Ryrie "The Significance of Pentecost"; Bibliotheca Sacra 112:448 (1955): 330-339.

James Swetnam "The Bestowal of the Spirit in the Fourth Gospel"; Biblica 74 (1993):556-576.

M. Max B. Turner "Spirit Endowment in Luke-Acts: Some Linguistic Considerations"; Vox Evangelica 12 (1981): 45-63.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-03; 2012-05-07; 2014-12-10)

Tillbaka till Start

20:24-25 Men Tomas, en ut ur/av de tolv, den som sades/kallades Tvåfaldig, var (hela tiden) inte i sällskap med dem, när Jesus kom. De andra lärjungarna sade så (‘hela tiden’/’gång på gång’) till honom: ”Vi har skådat (och skådar) Herren!” Men han talade till dem: ”Om – alltefter omständigheterna – jag ej må skåda i Hans händer typen/förebilden till spikarna och kasta/lägga mitt finger in i Hans hand (א*) och kasta/lägga min hand ‘in i’/intill Hans revben, må jag inte/förvisso ej tro.”

Ord för ord: 20:24 (16 ord i den grekiska texten) Tomas men en ut-ur de tolv, den sägandes Tvåfaldig, inte var-(hela-tiden) i-sällskap-med dem när kom Jesus. 20:25 (45 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) sade-(hela-tiden) så (till)-honom de andra lärjungar: (vi)-har-skådat-(och-skådar) '-n herre'/herren. den/han men talade (till)-dem: om-alltefter-omständigheterna ej (jag)-må-skåda i '-na händer'/händerna hans '-en typ'/typen '-nas spikars'/spikarnas och (jag)-må-kasta mitt '-ret finger'/fingret in-i '-en hand'/handen hans och (jag)-må-kasta min '-en hand'/handen in-i '-et revben'/revbenet hans, inte/förvisso ej (jag)-må-tro.


1883: Men Tomas, en af de tolf, som kallades Didymus, var icke med dem, när Jesus kom. Då sade de andra lärjungarne till honom: Wi hafva sett Herren. Men han sade till dem: Utan att jag ser märket efter spikarna i hans händer och sticker mitt finger i märket efter spikarna och sticker min hand i hans sida, tror jag det alls icke.

1541(1703): Men Thomas, en af de tolf, hwilken kallas Twilling, war icke med dem, när Jesus kom. Då sade de andre Lärjungarna till honom: Wi sågom Herran. Sade han till dem: Utan jag ser hålen efter spikarna i hans händer, och stinger mitt finger i hålen efter spikarna, och stinger min hand i hans sido, tror jag det icke.

LT 1974: En av lärjungarna, Tomas Tvillingen, var inte med vid detta tillfälle. När de gång på gång berättade för honom: ”Vi har sett Herren”, svarade han: ”Jag tror det inte, förrän jag ser spiksåren i hans händer – och sticker fingrarna i dem – och för in handen i hans sida.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Abraham sade till sin pojk/tjänare:) ”Sätt/lägg din hand inunder mitt lår/lårben, och Jag skall binda dig med ed till/vid Herren, himlens Gud och jordens Gud.” (1 Mos 24:2b-3a, Grekiska GT)

(Rebeckas) dagar att föda fram (ett barn) var fullbordade och detta är vad (som) (hela tiden) var tvåfaldigt/tvillingar (Esau och Jakob) i hennes underliv. (1 Mos 25:24, Grekiska GT)

Vid den tid då det blev, födde (Tamar) fram (ett barn), och detta är vad (som) (hela tiden) var tvåfaldigt/tvillingar (Peres och Sera) i hennes moderliv. (1 Mos 38:27, Grekiska GT)

Josefs bröder, de tio, steg ned (för) att inköpa brödsäd ut ur Egypten. Men (Jakob) skickade inte bort Benjamin, Josefs bror, i sällskap med sina bröder. (1 Mos 42:3-4a, Grekiska GT)

Mose och Aron och Nadab och Abihu och sjuttio av Israels äldstes råd steg upp (på berget). Och de skådade platsen, där Israels Gud stod där. (2 Mos 24:9-10a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Skåda, du skall göra (de här tingen) enligt den typ/förebild som har visats (och visas) dig i/på berget.“ (2 Mos 25:40, Grekiska GT)

Då . . . var och en hade tagit sitt eldfat, satte (Adab och Abihu) eld emot, emot det, och kastade rökelse emot, emot det, och förde till, mitt emot Herren, främmande eld, som Herren inte hade befallt dem. (3 Mos 10:1, Grekiska GT)

Mose skickade bort (de tolv) (för) att helt och hållet ägna uppmärksamhet åt jorden/landet Kanaan, och han talade i riktning mot dem: ”… Skåda jorden/landet, vad det är!” … Vad (är) jorden/landet, om (det är) fett eller ’varande vid sidan av’/magert? Om det är träd i det eller inte? Då ni har ’varit tålmodiga mot’/’anslutit er till’ (det), tag från jordens/landets frukt.” Och dagarna (var) dagar av vår, en vindruvas/vindruveklases förelöpare. (4 Mos 13:17a,18a,20 eller 13:18a,19a,21)

(De tolv) vände bort/tillbaka ... då de helt och hållet hade ägnat uppmärksamhet åt jorden/landet. ... (Kaleb sade till Israel:) “Vi skall stiga upp och helt och hållet ärva (landet), eftersom vi skall förmå (vad som är) förmögna/möjliga ting i riktning mot dem.“ ... (Jesus/Josua och Kaleb sade till Israel:) “Ni må ej frukta jordens/landets folk, eftersom det helt och hållet är mat för oss, ty Herren står på avstånd från dem, men Herren (är) i/med oss. Ni må ej frukta dem.“ (4 Mos 13:25b,30b eller 13:26b,31b; 14:9b, Grekiska GT)

David gjorde redo/’i ordning’ mycket järn ’in i’/’avsett för’ spikarna av/på portgångarna och portarna (till Guds hus). (1 Krön 22:3a, Grekiska GT)

Dragandet/vikten av/på spikarna (till det allra heligaste av Guds hus var) femtio siklar i guld. (2 Krön 3:9a, Grekiska GT)

… (Profeten) skådade Herren som satt uppå en tron, (som var) hög och som var ’lyft uppå’/upplyft’. (Jes 6:1a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall ge Davids hus' nyckel på (Min pojke Eljakims) skuldra, och han skall öppna, och det är/finns inte (någon) som stänger till, och han skall stänga till, och det är/finns inte (någon) som öppnar. Jag skall få honom att stå (som) en ledare i/på en trofast/fast plats, och han skall vara ’in i’/till en tron av härlighetsglans av sin faders hus. Och det skall vara, då det har övertygats/förtröstats (och övertygas/förtröstas) emot honom varje härligt ting i hans faders hus … (att) i/på den där dagen … skall människan som sattes fast i/på en trofast/säker plats sättas i rörelse och falla och härlighetsglansen emot honom skall tas av ’för sig själv’/-.” (Jes 22:22-25a, Grekiska GT; 22:22, א*)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

(Jesus, Syraks son, sade: “Som) ett kastvapen som är (och har varit) ’anbringat i’/’fäst vid’ 'ett kötts'/'en kropps' lår, på det här sättet (är) en utsaga i en dåraktig (persons) underliv.” (Syr 19:12)


Den Senare Uppenbarelsen: Judas avlade Peres och Sara/Sera ut ur Tamar. (Matt 1:3a)

Då (Jesus) hade sträckt ut handen, rörde Han (den spetälske) och sade: ”Jag vill, görs/bli ren.” Och genast gjordes hans spetälska ren. (Matt 8:3)

De som gick vid sidan av hädade (hela tiden) (Jesus) och ’satte ... i rörelse’/skakade sina huvuden och sägande/sade: ”Den som löser ner/upp templet och bygger (det) i/på tre dagar, rädda Dig själv, om Du är en Guds son och stig ned från korset.” (Matt 27:39-40)

Förhänget/slöjan i templet splittrades/brast ’in i’/i två från uppifrån ända till ner. (Matt 27:51a)

Då (de elva) hade skådat (Jesus), kastade de sig ner inför (Honom), men (några) tvivlade. (Matt 28:17)

(Jesus utvalde från lärjungarna) tolv, som Han och/också benämnde apostlar. … (En av dem var) Tomas (som på arameiska betyder ”tvilling”). (Luk 6:13b,15a)

Då (den rika människan i Hades) hade höjt sin röst, talade han: ”Fader Abraham, förbarma dig över mig, och sänd Lasaros för att han må doppa sin fingerutkant/fingertopp (i) vatten och svalka min tunga, eftersom jag orsakas/känner smärta i den här lågan.” (Luk 16:24)

De här orden (av kvinnorna) fördes/kom till ljus inför (de elvas) ögon som om (de var) tomt prat, och de trodde (hela tiden) icke (i/på) dem (= kvinnorna). (Luk 24:11)

(De elva och de andra lärjungarna) tänkte (hela tiden), att titta/’de tittade’ på en ande. Och (Jesus) talade till dem: ”Vad/varför är ni varande (och havande varit) oroade, och på grund av vad stiger överväganden upp i era hjärtan (א,*א,A)?” (Luk 24:37b-38)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Skåda Mina händer och Mina fötter, att Jag är Han själv. Känn efter (på) Mig och skåda, att en ande inte har kött(plural)/köttbitar (P75,א*) och skelettben/ben, helt och hållet som ni tittar på Mig, att Jag har." (Luk 24:39)

(Stefanos sade till ‘sina bröder och fäder’:) ”Vittnesbördets tält var (hela tiden) för våra fäder i det ödelagda (området) ... enligt den typ/förebild som (Mose) skådade (och hade skådat).” (Apg 7:44)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade:) “Lös upp det här templet, och Jag skall resa upp det i/på tre dagar.“ Judarna talade så: “Fyrtiosex år har det här templet byggts, och Du skall resa upp det i/på tre dagar?“ Men Den där sade (det) med anledning av sin kropps tempel. När Han så var ’rest upp’/upprest ut ur döda (kroppar), kom Hans lärjungar ihåg att Han (‘hela tiden’/’gång på gång’) hade sagt det här. Och de trodde (på) skriften och (på) den utsaga som Jesus hade talat. (Joh 2:19-22)

Tomas, som sades/kallades Tvåfaldig, talade så till medlärjungarna: ”Vi må leda/’gå före’ och/också vi, för att vi må dö i sällskap med Honom.” (Joh 11:16)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Och ni vet vägen, varest/dit jag drar Mig tillbaka.” Tomas säger till Honom: ”Herre, vi vet inte, var/vart Du drar Dig tillbaka. Och (א,*א,A) hur förmår vi veta vägen?” Jesus säger till honom: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer i riktning mot Fadern om ej genom Mig.” (Joh 14:4-6)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

När man adderat flera långa tal, är det ens skyldighet betvifla riktigheten af räkningen. För att pröfva brukar man addera om, men nerifrån uppåt. Detta är sundt tvifvel. Det fins ett osundt tvifvel, som består i att förneka allt hvad man icke själf sett eller hört. Att sålunda behandla sina medmänniskor som lögnare är ohumant och minskar betänkligt ens vetande. Men det fins ett sjukligt tvifvel, som erinrar om dålig mage; allting slukas, men ingenting behålles, allting tas emot men ingenting assimileras. Däraf följer afmagring, marasmus senilis, lungsot och för tidig död. Johannes Damascenus hade flera perioder af sundt tvifvel, då han genom systematisk förnekelse pröfvade trossanningarne. När han genom moträkning, minsta kvadratroten och satisfierandet af värdena blifvit säker, så trodde han. Och då kunde hvarken människofruktan, egenvinning, löje eller hot förmå honom förneka sin dyrförvärfvade tro. Det gjorde han bara rätt i. (August Strindberg ”En blå bok I” s 10; Dålig matsmältning)

Som skeptiker borde Du söka vissheten med ett experiment. Gör några sådana! Inställ till exempel dina religionsförföljelser och se om nattsömnen återkommer, och om nervositeten försvinner. De andra experimenten räknar Du lätt ut sjelf! ... ... Håll nu frid med Magterna och förfölj icke de olycklige som äro under bannet. Det är icke roligt vara läsare! Så får du frid och nattsömn. (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 282,287; brev 24 mars 1898 och 1 april 1898 till Waldemar Bülow)

Det ligger i sakens natur, att där forskningsanden vikit, där inträder försanthållandets ande. Ett sundt tidehvarf har krafter att förfoga öfver både i trons och vetandets tjänst. Människoanden har behof af båda. Hvad vi veta är i själfva verket så litet, särskildt i de spörsmål, som ligga oss närmast om hjärtat och beröra det innersta af vårt väsen. Tron kunna vi fördenskull icke afvara. Men ej heller kunna vi afvara det berättigade tviflet, hvarförutom ingen pröfning kan äga rum och ingen öfning af våra förståndskrafter. Där forskningen upphör, sjunker också tron, emedan vallen är genombruten, som skulle hindra vidskepelsen att öfversvämma den. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 235-236; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

Innan de skildes åt drog ... (mr Bob Sawyer) och mr Benjamin Allen mr Pickwick avsides med mystisk min, och mr Bob Sawyer stack pekfingret mellan två av mr Pickwicks revben, därmed visande både hur skämtsam han var och hur väl han kunde människans anatomi. (Charles Dickens "Pickwickklubben II" s 31; sista åren av 1820-talet)

Filosofien måste börja med att tvifla på allt och måste likväl finna en utgångspunkt, som är otvifvelaktigt riktig. Och denna utgångspunkt fann Descartes just i själfva tviflandet. Den som tifvlar öfver något, tänker i och med detsamma som han tvifvlar. Själfva tänkandets tillvaro kan således icke dragas i tvifvelsmål. Men tänkandet förutsätter ett jag, som tänker. Och detta blef nu den säkra utgångspunkten för Descartes, att det nämligen finnes ett jag som tänker. För filosofen måste till en början allt annat vara ovisst utom detta. Det måste således äfven vara ovisst för honom, om det existerar en yttre värld, en värld af ting eller kroppar utanför hans tänkande jag. Filosofen vet nämligen ganska väl, att om jag ser något, så är hvad jag ser en synförnimmelse, hvilken existerar inom mig själf, och icke ett ting eller en kropp; om jag hör något, så är detta en hörselförnimmelse; om jag känner något tungt, hårdt, kallt eller varmt, så är detta känselförnimmelser, men icke ting eller kroppar. (Viktor Rydberg "Antropologi" s 34-35; föreläsningar i Göteborg vårterminen 1878)

De villolärare som för fram främmande eld till Guds altare – nämligen främmande läror – skall brännas upp av eld från himlen, så som Nadab och Abihu var. (Irenaeus, The Ante-Nicene Father Vol I, s 497)

Både förvaltaren Filoitios och svinaherden Eumaios lämnade hallen, och strax därefter följde Odysseus dem ut på gården. Han sade till dem: "Du, koherde, och du, svinaherde, får jag säga ett ord till er? Eller är det kanske bättre att jag håller tyst? Jag har lust att tala, och jag gör det. Hör: Om Odysseus verkligen komme tillbaka, på vilken sida skulle ni då ställa er, hans eller friarnas? Säg mig rent ut vad ni tänker!" Koskötarnas förman svarade: "Fader Zeus, måtte du uppfylla vår bön och låta honom komma hem!" Också Eumaios åkallade gudarna och uppsände en bön för Odysseus' hemkomst. Nu var Odysseus på det klara med var han hade herdarna, och han sade: "Här står han! Se på honom! Det är jag. ... Om ni önskar ett säkert kännemärke, så se här!" Han rev sina paltor åt sidan och visade dem det stora ärret efter vildsvinets bete. De såg noga efter, de uppfriskade sitt minne, och så slog de armarna om Odysseus' hals. (Homeros "Odysséen" s 411-412; Bågspänningen)


Att fortsätta med:

I Svenska Dagbladet följer jag en artikelserie "Om det vi saknar fast vi har allt". Där står en dag en artikel med följande ingress: "Om du inte rör mig så dör jag." Det är en titel på en av alla böcker om beröringens betydelse. Om ofrivillig ensamhet och social isolering ökar risken för stress och utbrändhet, så minskar den med goda, nära relationer - och fysisk beröring. (Britta Hermansson "Yttre tryck och inre vila - En bok om att hitta balansen" s 92)

Var och en måste tänka självständigt och på egen hand söka komma till rätta med frågorna kring livet och hur detta bör gestaltas. Det finns inget område som är fridlyst för ifrågasättande, ingen helig tradition, ingen uppenbarelse, inga auktoriteter, ingen given form av kunskap (axiom, intuition, grundprinciper) som inte är öppen för prövning och som skulle kunna användas som grund för att tolka erfarenheten. Nej, det finns bara erfarenhet, och denna tolkas i ljuset av ytterligare erfarenhet. Detta är det enda som kan ge oss en måttstock, antingen etisk eller kunskapsmässig, en grundval som alltid ger utrymme för prövning. Denna radikala hållning är givetvis i sig öppen för prövning, och den håller endast så länge erfarenheten tillåter. (H.J. Blackham "Objections to Humanism" s 11; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 218; H.J. Blackham född år 1903 i Birmingham i England)

(Oskar) Gröning, som nu motiverades av en önskan att protestera mot dem som förnekade de scener han själv bevittnat, skrev ner sin egen personliga historia för sin familj och gick till sist med på att intervjuas av BBC. Som drygt åttioårig har Gröning nu ett enkelt budskap till Holocaustförnekarna: "Jag vill att ni ska tro mig. Jag såg gaskamrarna (i Auschwitz). Jag såg krematoriet. Jag såg de öppna eldarna. Jag var på rampen när urvalsprocedurerna ägde rum. Jag vill att ni ska tro att dessa grymheter har inträffat eftersom jag var där." (Laurence Rees "Auschwitz - Den slutgiltiga lösningen" s 335,336)

I kväll är det möte på Folkets hus. Där stiger mumlets sorlande brus mot takets målade sparrar. Där blåser den halvöppna dörrens drag mot fönstrens brandröda överdrag, som skälver för draget och darrar. ... Nu bommas dörren till dess möteslokal. Där sjungas sånger, där hållas tal vid flammande röda fanor. Där vändas frågor i diskussion; där stärkes var klentrogen Tomas i tron: där pratas i långa banor. (Alf Henrikson "Vår tid" s 79; Strejk)

Det var lördag och tåget var fullt av torgfolk på väg hem från Jönköping. Jag kom att sitta bredvid en äldre dam, Hedda i Haga, en sann kristinna, en verklig moder i Israel, känd för sin tro på Gud och sin nitälskan för människors frälsning. Hon samtalade med mig hur öppet och fritt som helst. Jag gav henne svar på vem jag var, vilka mina föräldrar var och var de bodde. Jag sa också att jag skulle hälsa på min bror Carl i Kaxholmen. ”Där bor jag också, och jag känner din bror väl.” Så frågade hon helt plötsligt så alla hörde det: ”Hur är det, min käre gosse, tror du på Jesus?” ”Nää, det gör jag väl inte”, sa jag förlägen och förnärmad. ”Varför gör du inte det?” Ja, det var ingen lätt fråga. Vad skulle jag svara? Hur skulle jag kunna ange skäl för att jag inte gjorde det? Sven Stolpe säger att den frågan en gång revolutionerade hela hans liv. ”Dä vet jag inte”, blev mitt rätt ointelligenta svar. Hedda fortsatte: ”Du ska bli en Jesu lärjunge, det är jag säker på.” Jag lyssnade i stigande förbittring. Medresenärerna nickade åt varandra och såg roade ut. Några nickade mot Hedda i full förståelse. Hon fortsatte så naturligt och frimodigt som helst: ”Jag ska be varje dag att du ska bli en kristen och få tjäna honom.” ”Nähä du, gumma lilla, det ska du allt få tjii för”, tänkte jag. Min bror mötte mig vid tåget, men jag talade inte om för honom om mitt möte med Hedda i Haga. Det blev senare. (Axel Gustafsson "Livsbilder 1" s 127)

"Jag ska säga dig en sak, som jag inte brukar lära ut, för det angår inte de flesta, att det finns inte nån Gud", (sa Franse till Hanna). "Har allri funnits heller. Det är bara sånt som präster och överheten slår i bönder för att få dom å lyda. Men jag är gudsförnekare, gudskelov." ... (En kamrat i Stockholm) hade förklarat (för honom) hur världen hade blett till så småningom, börjande med litet slem och så unnan för unnan. Skapelsehistorien den var en evig osanning liksom det mesta som sto i bibeln. Underverk, det fanns inga, och Jesus hade troligen aldrig levat eller också var han en vanlig människa, som folk satt ihop historier om. Och Gud? Hade nån sett honom kanske? ... Och hur kunde dom vara så tvärsäkra på livet efter döden? Hade nån död rört så mycket som en fena efteråt? Allri. ... Men Franse var i själ och hjärta inte alls så tvärsäker, som han lät påskina och som Hanna trodde att han var. "Men för att du nu fått veta denna hemligheten", sade han, "så ska du inte tro, att det går an att åsidosätta skick och bruk. Därför så går vi till skrift om söndag, och du blir olycklig, om du glömmer skjorta och stärke, Hanna!" "Jag ska inte glömmat", svarade Hanna och vände sig mot väggen. "Nu har jag ätit av kunskapens träd och blivit lik Franse", tänkte hon. (Elin Wägner "Åsa-Hanna" s 114-117)

Tomas, som ännu går sina egna vägar och inte är tillsammans med de övriga lärjungarna på de kristnas sammankomst, när skall han få se Kristus? ... Om Tomas förblir ensam och söker Kristus i ensamheten, månntro Kristus kommer för att uppsöka honom där? ... Inte blir du delaktig av uppståndelsens nåd, förrän du kommer till församlingen. Hur du än må läsa i boken i ensamheten och hålla böner hemma, inte blir du där kristen. Men kom först till de kristnas sammankomst, och sök först församlingen, annars finner du inte Kristus. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 172 i predikan 1859 över Joh 16:5,15)

Må den store trons upphovsman och fullkomnare, som har frälst många otrogna själar från otrons och tvivlens myr, dra och lyfta upp från tvivlens myr de stackare som håller på att sjunka ända ned till armhålorna. Och du, otrogne Tomas, stick ditt finger i spikhålet om du törs, eller täck dina ögon och gå och skäms. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 152 i predikan över 2 Kung 6:25-33)

Nog har Jönköping gjort sig förtjänt av att vi inte glömmer dess historia! Det är signifikativt att den slutliga freden mellan Sverige och Danmark slöts just i Jönköping 1809 (Napoleonkrigens fred i Kiel 1814 var multilateral), men tyvärr också att denna fred är så okänd att då jag nämnde den för en i staden verksam kulturpublicistisk personlighet, trodde han knappt att jag menade allvar. Hade freden i Jönköping 1809 verkligen ägt rum? (Leif Christer Boström "Marknadsför Jönköpings historia!" s 36)

Snart fanns det väl ingen ryktbar vetenskapsman i Europa, som (drottning) Kristina ej åtminstone försökt komma i beröring med. Huvudet högre än dem alla var fransmannen Cartesius, en av de största filosofer, som någonsin funnits. Han utgår i sin filosofi från att man skall tvivla på allt: på allt vad man lärt, ja på allt vad man hör och ser. Hur ofta - säger han - bedraga oss ej våra sinnen! Men den, som en gång bedragit oss, bruka vi ju aldrig skänka fullt förtroende. Detsamma bör då gälla om våra fem sinnen: vad ha vi väl för säkerhet för att de ej alltid bedraga oss? Det händer ju, att vi i drömmen tycka oss se ting, som ej finnas; vi se dem tydligt utan att veta, att vi blott drömma. Vad ha vi väl för garanti för att ej hela livet är en dröm? Tvivla därför på allt! "Jag betvivlar", säger Cartesius, "att världen är sådan, som mina sinnen visa mig den. Jag betvivlar, att det alls finns några föremål utanför mig, att jag själv har en kropp, ja att två gånger två är fyra. Men ett ting är det omöjligt för mig att betvivla, det nämligen, att jag själv tvivlar. Jag tvivlar, alltså är jag till. Detta är den första och vissaste av alla kunskaper." Sedan Cartesius ur själva tvivlet vunnit denna fasta utgångspunkt, arbetar han sig så småningom fram till de säkra kunskaperna, d.v.s. sådana, som den tänkande människan förvärvat genom egen prövning och kritik, i motsats till inlärt minnesgods. Och vid sökandet efter kunskap hänvisar han till en kunskapskälla av sannare och högre art än våra sinnen, nämligen vad han kallar "medfödda idéer" i själens djup. Såsom den högsta av dessa idéer sätter han Guds-idéen och anför flere filosofiska bevis för Guds existens. "Eftersom nu Gud är sannfärdig, kan han icke bedraga människan, vilken han skapat och givit förnuft. Följaktligen finns för människan ytterligare möjlighet att vinna sann kunskap, nämligen om allt sådant, som hon inför förnuftets prövande domstol känner sig förnimma 'klart och tydligt'." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 405-406)


Att avrunda med:

Tvivlaren Tomas brukar vi kalla honom, men är det egentligen hans rätta namn? Tvivlare är väl när allt kommer omkring, den som varken tror det ena eller det andra, men Tomas - han tror på sitt sunda förnuft. Hur ofta har vi inte stött på honom år 1941! Och kanske ännu oftare år 1939! Han förstår kristendomens värden så bra, men han skräms bort av allt det som går över hans förstånd. (Kaj Munk "Hoppet förbliver" s 22; kommentar till Joh 20:19-31 första söndagen efter påsk 1941)


Sångarna:

Jag har ofta frågor, Herre, men så sällan har jag svar. Jag står ofta vid ett vägskäl, och jag tvekar vid mitt val. Många gånger är jag ensam, mina frågor saknar ord. Jag har ofta frågor, Herre, men så sällan har jag svar. ... Tänk om du är den som väntar just i tvivlets ensamhet, inte bara på min fråga, men som väntar just på mig. Tänk om du känt samma oro, samma tveksamhet som jag. Tänk om du är den som väntar just i tvivlets ensamhet. (T Littmarck: Psalmer och Sånger 218:1-2)

När ingen ljusning alls jag finner, när natten aldrig vill ta slut, när all min kraft, mitt hopp, försvinner, när all min tro vill slockna ut, när marken rämnar för min fot – var finns ett fäste för min tro? (EM Arndt-JA Hellström: Psalmer och Sånger 270:1)

Dig, o Guds Lamm, ske ära, att du vårt offer blev, och med den stungna handen, skuldbrevet sönderrev, och utav oss ett evigt rike av präster gjort, bland alla namn på jorden, endast ditt namn är stort. (H Schager: Kristen Lovsång 1954 sång 147; jfr Psalmer och Sånger 510)


Egna kommentarer och funderingar:

Namnen Tomas och Didymos betyder båda Tvillingen (se Egna kommentarer och funderingar till Joh 11:14-16). Här i Joh 20:24-29 har han sin typ (förebild) i de två spejarna Jesus/Josua och Kaleb som – till skillnad mot de tio rädda spejarna – var redo att tro, när de hade skådat det utlovade landet. På samma sätt vill Tomas Tvåfaldig (Didymos) tro bara om han får skåda.

Tomas Tvåfaldig (Didymos) har också en annan typ (förebild) i Arons söner Nadab och Abihu, som hade fått skåda platsen, där Herren stod men som bar fram främmande eld inför Honom, sådan som Han inte hade gett dem befallning om. Att göra skådandet till ett villkor för att tro är detsamma som att bära fram främmande eld inför Herren.

Angående tvillingarna Esau och Jakob som en typ till Tomas Tvåfaldig (Didymos), se Egna kommentarer och funderingar till Joh 11:14-16. Här i Joh 20 kan vi också se tvillingarna Peres och Sera, födda i otukt, som en typ till Tomas Tvåfaldig (Didymos).

I Joh 6:71 kallas Judas för en av de tolv. Efter det att Judas lämnat de tolv, kallas nu Tomas för en av de tolv, han som också är två.

Som kontrast till att en person är två, kan vi jämföra med Joh 10:30, där två personer är en (“Jag och Fadern är ett.“).

Spikarna in i Honom som är Guds hus och dess allraheligaste är ”upplösta” (jfr Joh 2:19) för tre dagar sedan. Endast typen/märket efter spikarna är kvar. Guds gamla hus har fullbordats i Jesu Kristi kropp. Vikten på spikarna till det allraheligaste var 50 siklar i guld. Kan vi möjligen här ha en typ/förebild till den 50:e dagen, Andens dag? Jfr Egna kommentarer och funderingar till Joh 20:20. Spikarna till Guds hus spikades in i portgångarna. Kan vi här möjligen ha en typ/förebild till Honom som är dörren till fåren (Joh 10:10)?

Vad angår revbenet, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 20:20. Jfr också med de skelettben som den uppståndne Jesus visar fram för Sina lärjungar i Luk 24:39.


Paulus sade till de troende i Thessalonike: “Ni blev våra efterbildare och Herrens, då ni hade mottagit utsagan i mycket/stort betryck i sällskap med helig andes fröjd, så att 'bli er'/'ni blev' typer/förebilder (א,* א, A) för alla de som tror i Makedonien och i Akaja.” (1 Thess 1:6-7)

(De här tingen skriver vi) med anledning av livets Utsaga, vad som (hela tiden) var från en början, vad vi har hört (och hör), vad våra ögon har skådat (och skådar), vad vi betraktade och (vad) våra händer kände efter (på). (1 Joh 1:1)


Grekiska ord:

daktylos (finger) (i NT + ett exampel i Apokryferna Luk 16:24; Joh 20:25 – Salomos Vishet 15:15; Matt 23:4; Mark 7:33; Luk 11:20,46; Joh (8:6); 20:27.

(h)êlos (spik) (i NT + exempel i GT) 1 Krön 22:3; 2 Krön 3:9; Joh 20:25 – Josua 23:13; Pred 12:11; Jes 41:7; Jer 10:4.

typos (typ) 2 Mos 25:40; Joh 20:25; Apg 7:44; 1 Thess 1:7 – Amos 5:26; (3 Mack 3:30; 4 Mack 6:19); Apg 7:43; 23:25; Rom 5:14; 6:17; 1 Kor 10:6; Fil 3:17; 2 Thess 3:9; 1 Tim 4:12; Tit 2:7; Hebr 8:5; 1 Petr 5:3.


Ytterligare studier:

Mark 3:14,18; 15:29,38; Luk 24:25,41; Joh 6:70; 20:18,20; 21:2; 1 Kor 10:11; Upp 1:11; 3:1;12:5; 13:3.


Richard S. Hess "Leviticus 10:1: Strange Fire and an Odd Name"; Bulletin for Biblical Research 12.2 (2002): 187-198.

Dorothy A. Lee "Partnership in Easter Faith: The Role of Mary Magdalene and Thomas in John 20"; Journal for the Study of the New Testament 58 (1995): 37-49.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-03; 2012-05-08; 2014-12-11)

Tillbaka till Start

20:26-29 (Och efter åtta dagar var Hans lärjungar (hela tiden) åter innanför, och Tomas var i sällskap med dem. Jesus kommer, då dörrarna var (och hade varit) stängda, och Han stod in i mitten av dem och talade: ”Frid till er.” Därnäst säger Han till Tomas: ”För ditt finger här/hit och skåda Mina händer och för din hand och kasta/lägg (den) ’in i’/intill Mitt revben och bli ej trolös emellertid/utan trofast. Tomas svarade och talade till Honom: ”Herren min och Guden min.” Men (א,*א) Jesus talade (א,*א) till honom: ”Eftersom du har skådat (och skådar) Mig, har du trott (och tror). Lyckliga de som ej har skådat Mig (א*) och som har trott.”

Ord för ord: 20:26 (29 ord i den grekiska texten) Och efter dagar åtta åter var-(hela-tiden) innanför '-na lärjungar'/lärjungarna hans och Tomas i-sällskap-med dem. kommer '-en Jesus'/Jesus '-nas dörrars'/dörrarnas varandes-(och-havandes-varit)-stängda och stod in-i '-en mitt'/mitten och talade: frid (till)-er. 20:27 (31 ord i den grekiska texten) därnäst säger-(han) (till)-'-en Tomas'/Thomas: för '-ret finger'/fingret ditt här och skåda '-na händer'/händerna mina och för '-en hand'/handen din och kasta in-i '-et revben'/revbenet mitt, och ej bli trolös emellertid trofast. 20:28 (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus) svarade '-en Tomas'/Tomas och talade (till)-honom: '-n herre'/herren min och '-en gud'/guden min. 20:29 (15 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) talade (till)-honom '-en Jesus'/Jesus: eftersom (du)-har-skådat-(och-skådar) mig har-(du)-trott-(och-tror)? lyckliga de ej havande-skådat mig och havande-trott.


1883: Och åtta dagar därefter voro hans lärjungar åter inne och Tomas med dem. Då kom Jesus, när dörrarna voro stängda, och stod midt ibland dem och sade: Frid vare med eder! Därefter sade han till Tomas: Räck hit ditt finger och se mina händer, och räck hit din hand och stick henne i min sida, och blif icke otrogen utan trogen. Och Tomas svarade och sade till honom: Min Herre och min Gud! Jesus sade till honom: Emedan du har sett mig, tror du; saliga äro de, som icke se, och dock tro.

1541(1703): Och åtta dagar derefter woro åter hans Lärjungar inne, och Thomas med dem; då kom Jesus, wid dörrarna woro lyckta, och stod midt ibland dem, och sade: Frid ware eder. Sedan sade han till Thomas: Räck hit ditt finger, och se mina händer, och räck hit dina hand, och stick henne i mina sido; och war icke twifwelaktig, utan trogen. Thomas swarade, och sade till honom: Min Herre, och min Gud. Jesus sade till honom: Efter du såg mig, Thoma, tror du; salige äro de som icke se, och dock tro.

LT 1974: Åtta dagar senare var lärjungarna samlade igen, och då var Tomas tillsammans med dem. Dörrarna var låsta. Men plötsligt – som förut – stod Jesus mitt ibland dem och hälsade på dem. Sedan sade han till Tomas: ”Stick ditt finger i mina händer. Kör in din hand i min sida. Tvivla inte längre! Tro!” ”Min Herre och min Gud”, sade Tomas. Sedan sade Jesus till honom: ”Du tror, därför att du sett mig. Saliga är de som inte har sett mig men tror ändå.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Kvinnan skådade att träet (av det att veta/'ha kunskap om') (är) fint ’in i’/’med syfte på’ förtäring och att (det är) behagligt att skåda för ögonen och att det är en läglig stund av det att förstå helt och hållet, och då hon hade tagit dess frukt, åt hon. Och hon gav och/också till sin man (som var) i sällskap med henne, och han åt. Och de tvås ögon öppnades alltigenom, och de fick kunskap, att de (hela tiden) var nakna. (1 Mos 3:6-7a, Grekiska GT)

Abraham omskar Isak (i/på) den åttonde dagen, alltefter som Gud hade ålagt honom. (1 Mos 21:4, Grekiska GT)

(Abraham sade till sin pojk/tjänare:) ”Sätt/lägg din hand inunder mitt lår/lårben, och Jag skall binda dig med ed till/vid Herren, himlens Gud och jordens Gud.” (1 Mos 24:2b-3a, Grekiska GT)

(Människan) talade till (Jakob): ”Vad är ditt namn?“ Men/och han talade: “Jakob“. Men/och (människan) talade till honom: “Ditt namn skall inte längre kallas Jakob, emellertid/utan Israel skall vara ditt namn, eftersom du har varit stabil i, i sällskap med Gud och förmögen/duglig i sällskap med människor.” Men (Jakob) frågade och talade: ”Kom fram med ett budskap till mig (om) ditt namn.” Och han talade: ”’För att vad’/varför frågar du (efter) ’det här’/detta mitt namn?” Och han välsignade honom där. Och Jakob kallade den där platsens namn ”Guds gestalt”, ty ”Jag har skådat Gud ansikte i riktning mot ansikte, och min själ har räddats”. (1 Mos 32:27-30, Grekiska GT)

Josefs bröder, de tio, steg ned (för) att inköpa brödsäd ut ur Egypten. Men (Jakob) skickade inte bort Benjamin, Josefs bror, i sällskap med sina bröder.. . . . (Men vid nästa besök) skådade Josef (dem tillsammans med) sin bror Benjamin. (1 Mos 42:3-4a, 43:16a, Grekiska GT)

Ingen (egypter) stod ännu vid sidan av (Josef), vid den tid då han ('hela tiden'/'gång på gång') (lästes)/’gav kunskap uppåt’/’åter gav sig till känna’ för sina bröder. … Och Josef talade i riktning mot sina bröder: ”Jag är Josef.” (1 Mos 45:1b,3a, Grekiska GT)

Mose talade (vänd) i riktning mot folket: “Visa tillit! Stå och skåda räddningen, den från sidan av Gud, vilken Han skall göra för er idag.” (2 Mos 14:13a, Grekiska GT)

Det blev (i/på) den åttonde dagen (att) Mose kallade på Aron och hans söner och Israels äldstes råd. ... (Och han talade:) ”Idag skall Herren skådas i/bland er.” (3 Mos 9:1,4b, Grekiska GT)

Eld kom ut från sidan av Herren och ’åt ner’/förtärde (Arons två söner som hade burit fram främmande eld mitt emot Herren). Och de dog mitt emot Herren. (3 Mos 10:2, Grekiska GT)

(De två männen Jesus/Josua och Kaleb) levde/'fick leva' från/'borta från' de där människorna som hade gått (och gick) (för) att helt och hållet ägna uppmärksamhet åt jorden/landet. (4 Mos 14:38b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) ”Herren skall göra ditt hjärta rent runt omkring och hjärtat av din säd (till) att välkomna Herren, din Gud, ut ur/av hela ditt hjärta och ut ur/av hela din själ, för att du må leva.” (5 Mos 30:6, Grekiska GT)

Det blev som/när Salomo hade fört ’att bygga’/’byggandet av’ Herrens hus till en avslutning ..., (att) Herren skådades för Salomo en andra gång. (1 Kung 9:1-2a, Grekiska GT; jfr Joh 21:14)

(Drottningen av Saba sade till Salomo:) “Jag trodde inte de ting som samtalades/omtalades för mig, ända till ... jag blev/kom till sidan av, och mina ögon har skådat (och skådar), och skåda, det är inte ’helt och hållet’/ens hälften (som) har ’kommits bort med’/’lämnats som’ ett budskap till för mig.” (1 Kung 10:7a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) ”Lyckliga (är) alla de som har varit (och är) övertygade ’på (Herren)’/’för (Herrens) skull’.” (Ps 2:12b, Grekiska GT)

(David sade:) “Herre, min Gud, på Dig har jag hoppats.” (Ps 7:1a eller 7:2a, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) ”Uppväck/vakna Herre och ge akt på min dom, ’in i’/’med syfte på’ min rättvisa, min Gud och min Herre.” (Ps 35:23, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren: ”Du är) herre av/över dem som förmår, min kung och min Gud.” (Ps 84:3b(4b), Grekiska GT)

(David sade:) “Mina ögon (är) emot/’riktade mot’ jordens trofasta 'det att sitta dem'/'för att de skall sitta' tillsammans i sällskap med mig.” (Ps 101:6a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) ”Den som är (och har varit) övertygad emot/’’sökande efter’ Herren kommer att vara ’i omsorg’/omvårdad.” (Ordsp 28:25b, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Om ni – alltefter omständigheterna – ej må tro, må ni inte/förvisso ej heller ’låta tillsammans’/uppfatta.” (Jes 7:9b, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Jag skall komma fram med ett budskap om nya ting, och före/innan det 'att sticka upp'/'träder fram', tydliggjordes det för er." (Jes 42:9b, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten om Juda:) “Skåda, … Jag skall göra synligt/känt för (Juda) att lyssna till (Mig), och Jag skall vara en läkare åt henne, och Jag skall göra/åstadkomma frid och tro (hos) dem.” (Jer 33:6, Grekiska GT)

Taktikerna och satraperna sökte (hela tiden) finna en förevändning nedifrån/emot Daniel. Och/men varje förevändning och fall från sidan av (Gud) ... fann de inte nedifrån/emot honom, eftersom han (hela tiden) var trofast. (Dan 6:4, Grekiska GT, Theod)

(Herren sade beträffande Davids hus och Jerusalems invånare:) "Jag skall leda tredjedelen (av folket) genom eld och få dem att glöda som silvermetallen 'fås att glöda'/glöder och utsätta dem för prov som guldmetallen utsätts för prov. Det skall kalla/ropa emot Mitt namn, och Jag skall höra på det, och Jag skall tala: 'Det här är Mitt folk', och det skall tala: 'Herren, min Gud.'" (Sak 13:9, Grekiska GT)

(Judarna) gjorde/firade offeraltarets förnyelse (på) åtta dagar ... och offrade ett offer av räddningsmedel. ... (1 Mack 4:56)

(Gud kommer ihåg) Sitt förbund i riktning mot Abraham och Isak och Jakob, Hans trofasta slavar. (2 Mack 1:2b)

(Salomo sade:) ”(Herren) görs tydlig för dem som ’ej icke tror’/tror (i/på) Honom.” (Salomos Vishet 1:2b)

De som har övertygats (och övertygas) ’på (Herren)’/’för (Herrens) skull’ är tillsammans med sanning, och de trofasta skall förbli (i) Honom i välkomnande.” (Salomos Vishet 3:9a)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

(Jesus, Syraks son, sade:) "Lyckliga de som har skådat (Eliah) och de som har somnat (’och är somnade’/sover) i ett välkomnande (א*), ty vi skall och/också leva (i) liv." (Syr 48:11)


Den Senare Uppenbarelsen:

(En Herrens budbärare sade till Josef:) ”Det som har avlats i (Mariam א,*א) är ut ur helig ande.” (Matt 1:20b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “När du – alltefter omständigheterna – må be, kom/gå in i, in i ditt förrådshus och, då du har stängt din dörr, bed till din Fader, Den/som (är) i det gömda. Och din Fader, som ser i det gömda, skall ge dig tillbaka.” (Matt 6:6)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Sök först Hans (א,* א) rike och rättfärdighet, och alla de här tingen skall sättas/läggas till er. (Matt 6:33a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Lyckliga era ögon, eftersom de ser.” (Matt 13:16a)

(Jesus sade:) “O släkte, (som är) trolöst och som har varit (och är) bortvänt, ända till när skall Jag vara i sällskap med er, ända till när skall Jag ’hålla upp’/’stå ut med’ er? För (sonen) här/hit till Mig.” (Matt 17:17)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Vem är följaktligen den trofaste och förståndige slav som herren har ’fått att stå ner’/satt uppå sin bostad (א,* א) (för) att ge dem näringen i en läglig tid? Lycklig (är) den där slaven.” (Matt 24:45-46a)

’Då budbäraren hade svarat, talade han’/’budbäraren svarade och talade’ till (Mariam): “Helig ande skall komma emot, emot dig, och en Högstes förmåga skall överskugga dig. Därför skall och/också det som avlas kallas heligt, en Guds son.“ (Luk 1:35)

(Elisabet sade:) “Lycklig den/hon som trodde, eftersom det skall vara ett fullkomnande av de ting som hade varit (och var) samtalade till henne från sidan av en herre.” (Luk 1:45)

När ’åtta dagar var uppfyllda att omskära Honom’/’hans omskärelses åtta dagar var fullbordade’, kallades Hans namn och/också Jesus. (Luk 2:21a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “De till sidan av vägen är de som har hört, (och) därnäst kommer förtalaren och lyfter utsagan från deras hjärta, för att de, då de har trott, ej må räddas.” (Luk 8:12)

Det blev/hände efter de här utsagorna, ‘som om’/omkring åtta dagar, då Jesus hade tagit Petrus och Johannes och Jakob till sidan av, (att) han steg upp ’in i’/till berget (för) att bedja. (Luk 9:28)

Då (Jesus) hade vänt sig i riktning mot lärjungarna enligt/angående det egna, talade Han: ”Lyckliga de ögon som ser vilka/de ting ni ser. Ty Jag säger er, att många profeter och kungar ville skåda vilka/de ting ni ser, och de skådade inte.” (Luk 10:23-24a)

(Jesus) själv stod i (de elva och de andra lärjungarnas) mitt och säger till dem: ”Frid till er.” (Luk 24:36b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Skåda Mina händer och Mina fötter, att Jag är Han själv. Känn efter (på) Mig och skåda, att en ande inte har kött(plural)/köttbitar (P75, א*) och skelettben/ben, helt och hållet som ni tittar på Mig, att Jag har.“ Och då Han hade talat det här, visade Han dem händerna och fötterna. … Men då de ännu inte trodde från/’beroende på’ fröjden .... (Luk 24:39-41a)

Då en Herrens budbärare hade öppnat vaktens/’det fängsliga förvarets’ dörrar och lett/fört ... (apostlarna) ut genom/under natt(en), talade han ... (Roddarna/tjänarna sade:) “Vi fann fängelset som hade varit (och var) stängt i/med varje/all säkerhet och vakterna som stod uppå/vid dörrarna, men då vi hade öppnat fann vi ingen innanför.” (Apg 5:19a,23)

De som var trofasta ut ur en omskärelse, så många som kom tillsammans med Petrus, de ’stod ut ur sig själva’/häpnade, eftersom den Helige Andes förmån och/också hade hällts (och hälldes) ut emot nationerna. (Apg 10:45)

(I Lystra) var/fanns (hela tiden) en viss lärjunge (vid) namn Timoteus, en trofast judisk kvinnas son men en grekisk fars (son). (Apg 16:1b)

(Paulus sade till männen i Athen: “Gud) har ‘fått ... att stå’/fastställt en dag i/på vilken Han står i begrepp att döma (den bebodda) världen i/med rättfärdighet i/’med hjälp av’ en man åt vilken Han har märkt ut med gränser en tro som har erbjudits alla då Han har fått Honom att stå upp ut ur döda (kroppar).” (Apg 17:31)

(Paulus sade till kungen:) “Varför döms/anses det trolöst/otroligt ‘vid sidan av’/bland er, om Gud reser upp döda (kroppar)?” (Apg 26:8)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I en början var (hela tiden) Utsagan, och Utsagan var (hela tiden) i riktning mot Gud, och Utsagan var (hela tiden) Gud. (Joh 1:1)

Ingen har någonsin skådat (och skådar) Gud. En enda avkomling, en Gud, Den som är ’in i’/i Faderns barm, Den där har ’anfört ... ut’/förklarat Honom. (Joh 1:18)

(Jesus sade till judarna:) "Om - alltefter omständigheterna - någon må vilja göra (Dens) vilja (som har sänt Mig), skall han få kunskap med anledning av läran, huruvida den är ut ur Gud eller Jag samtalar från Mig själv." (Joh 7:17)

Jesus säger till (Marta): “Talade Jag inte till dig, att om – alltefter omständigheterna – du må tro, skall du skåda Guds härlighetsglans?”

(Jesus säger till Sina lärjungar:) "Amen, amen säger Jag er, en slav är inte större (än) sin herre. Inte heller (är) en apostel större än den som har sänt Honom. Om ni vet de här tingen, lyckliga är ni, om ni - alltefter omständigheterna - må göra dem." (Joh 13:16-17)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Då Anden kommer, skall Den överbevisa utsmyckningen/’den utsmyckade världen’) med anledning av rättfärdighet, att Jag drar Mig tillbaka i riktning mot Fadern, och ni tittar inte längre på Mig.” (Joh 16:10)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”Jag frågar/ber inte med anledning av de här endast, emellertid/utan och/också med anledning av dem som genom deras utsaga tror in i Mig, för att de alla må vara ett, helt och hållet som Du, Fader, (är) i Mig och Jag i Dig, för att de och/också må vara ett (א,*א, A) i Oss, för att utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ må tro, att Du har skickat bort Mig.” (Joh 17:20-21)

Då det så var kväll till den där en/första dagen av sabbater, och då dörrarna var (och hade varit) stängda, varest/där lärjungarna (hela tiden) var på grund av judarnas fruktan (eller: fruktan för judarna), kom Jesus och stod in i mitten, och Han säger till dem: ”Frid till er.” (Joh 20:19)

De andra lärjungarna sade till (Tomas): ”Vi har skådat (och skådar) Herren!” (Joh 20:25a)


Hembygdens predikan:

Allt Guds verk är individuellt. Så är det redan i naturen. Intet människoansikte liknar fullkomligt ett annat. På ett träd äro icke två löv fullkomligt lika; troligen icke heller två grässtrån på marken. Gud har ett nytt mönster för varje ting, som hans allmakt frambringar. Huru mycket mera då i det andliga, som är högre och närmare honom! Därför vårdar och fostrar han icke det ena av sina barn på samma sätt som det andra, utan vart och ett, såsom de behöva det. Såsom Herren, allt kötts herde, säger genom profeten Hesekiel till sina får: Jag skall vårda dem, såsom de behöva (gamla språket: betarva) det. Detta framträder hos Kristus, Guds avbild, i klaraste ljus. Han hade ett särskilt svar till var och en som kom till honom med bön om hjälp. Det var icke så som i en skola, där allt sker efter regler och vana, utan som i ett hem, där modrens öga upptäcker vad varje barn behöver och hjärtat förmår henne att på ett särskilt sätt vårda och fostra det. Denna noggranna vård visade sig särskilt mot lärjungarne efter mästarens uppståndelse från de döda. De två vandrarne till Emmaus, som förlorat allt hopp, uppsöktes och fördes till rätta på sitt särskilda sätt. För de tio i salen i Jerusalem uppenbarade han sig på ett annat sätt. Och för Tomas, som blivit en otrogen, på ännu ett annat. För var och en, såsom han behövde det. ... (Tomas) var icke blott tvivlande – såsom det ofta säges tvärt emot texten – utan otrogen. Troligen ansåg han nu Jesu hela verksamhet för misslyckad, varför han ville draga sig ifrån allt och bliva vad han var, innan han kallades till lärjunge. Arme Tomas! Dock må vi hellre säga: Arme jag och arme du, min åhörare! Ty huru många gånger har det icke hetat även inom oss: Nu är det ute med dig. Du är ju lika skröplig, som du var innan du blev en Jesu lärjunge. Nu kan Gud icke hålla ut med dig längre. Nu måste förbundet hava en ände. O. s. v. ... Men (texten) säger, att Jesu kärlek rörde så vid (Tomas') hjärta, att han i viss tro och salig hänförelse utropade: Min herre och min Gud! (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 235-236,240-241, Första söndagen efter påsk, Luk 24:36-48)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1975

Aposteln Tomas kallas ofta för tvivlaren, men egentligen står det inte i texten att han tvivlade, utan att han inte trodde. I vår kultur är tvivel något positivt. Det anses av många vara bättre att tvivla än att tro. Framför allt anses det vara bättre att tvivla och söka än att vara övertygad. Därför talas det gärna om Tomas som förebild just i egenskap av tvivlare. Men så är det faktiskt inte framställt i Johannesevangeliet. Tomas är förvisso en förebild, men han är det genom att han lyssnar, ser, tror och bekänner. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 347)

Det är inte tron som gör att isen blir tjock. Om isen är tjock och stabil så håller den att gå på, också för den som har svag tro. En svag tro bärs av en stark is. Det som tron hjälper mig att göra, är att ta steget och våga börja gå på isen. Kristendomens "istäcke" är Jesus Kristus. Han håller att tro på. Han har visat sig vara värd vårt förtroende. När vi börjar lära känna honom flyttas vårt livs tyngdpunkt över, från oss själva, till honom. Eftersom det är på honom det beror, så kan både den med stor tro och den med liten tro erfara att det håller. Eftersom han håller. Vågar du ta steget? Och vill du? Det håller också för dig! (Roger Svensson "Jesus skapar tro"; Jönköpings-Posten den 22 januari 1999)

Bruno Martell var en av dessa fåtaliga församlingsherdar som avstod från svartrockarnas ständiga milda leende och från en trosvisshet som sminkar över alla tvivel - eller rättare sagt: som inte lyckades anlägga en sådan min. ... "Jag blev uppsökt av en kvinna som inte trodde men sökte ett fäste", (sade Martell till brudparet). "Den tro hon hade haft måste en gång i tiden ha varit så stark och full av hopp att den övervann alla tvivel, men den hade hon nu mist. Hon talade bittert om den, kallade den bedräglig, en blind övertygelse om den egna lärans ofelbarhet. Hon talade om en tro som endast apade efter sig själv och därmed skänkte varaktighet åt lögnen. ... Hon kom till mig och bad om befrielse. Men jag tvivlade på att min tro, den tro som hade bjudit mig att vara tyst (under den kommunistiska tiden), skulle kunna skänka henne det fäste hon sökte. ... Hon tvang mig att bekänna mig till de förtorkade resterna av min tro och ställde den uppfordrande frågan: 'Präst, var finns ditt perspektiv?' ... Hennes hunger efter ett klart, av tron givet perspektiv skänkte mig mod att som vardagsklädnad bära det oansenliga tvivlet. ... Jag beslutade mig för att avstå från tron. Ja, jag vill vara tron förutan! Och vad mera är: detta 'Avstå!' befaller mig att i sanning endast tjäna tvivlet och allestädes utså tvivel. Ty ... har det inte här i (Tyskland) trotts alltför mycket och alltför länge? Har inte tron varit lika billig som en sköka? Och är det inte återigen så ställt att ny tro - denna gång tron på penningens allmakt - kan fås till billigt pris och ändå står högt i kurs? Och har man inte ännu en gång dragit upp perspektiv av ett sådant slag åt oss att de som lättroget följer dem bespetsar sig på kortfristiga vinster och förespeglas blomstrande landskap, där i själva verket gråheten redan går segrande fram?! ... Tro inte blint. Upphör äntligen att räkna med Gud. Gud existerar endast i tvivlet. Avstå från honom! Trött på all tillbedjan livnär han sig på förnekandet. Han törstar inte efter något. Tron skulle för länge sedan ha tagit död på Gud och störtat ner honom i ett svart hål, om inte tvivlarens rop 'Det finns ingen Gud!' hade varit honom en sporre och udd, manna och hugsvalelse ... " På detta i sin bekännelse blev prästen fråntagen ordet. (Günter Grass "En invecklad historia" s 224-226)

Den som är riktigt troende och oomkullrunkeligt frälst är fullkomligt oberoende av vilka fakta som helst./Augustinus Hegel (Alf Henrikson "Tittut" s 227; Sanningarna)

Credo ut intelligam, jag tror för att jag må förstå, sa den helige Anselm av Canterbury, och vad var det han trodde på? Han trodde på Treenigheten och på evigt liv i det blå och en jord som var platt och oändligt stor, medan stjärnornas prickar var små. Men den helige Anselm av Canterbury, han undrade säkert ändå beträffande synden och syndens lön varför Skaparen ordnat det så. Till att fatta Den Helige Ande ville icke förnuftet förslå och klarhet beträffande Sonens natur stod i brådrasket icke att få. Här sitter nu jag på min sängkant, förvirrad och gammal och grå, och försöker begripa vad Einstein sagt och vad Heisenberg lyckades nå, och all världen känns lindrigt sagt otänkbar när jag låter tankarna gå. Credo ut intelligam, jag tror för att jag må förstå./Vilbur Folklig (Alf Henrikson "Tro" s 207)

Den kristne får i samtal och diskussioner ofta höra invändningar mot sin egen uppfattning att Gud existerar och att han är god. Den vanligaste invändningen är att om det verkligen fanns en Gud, så skulle det inte finnas krig, svält, olyckor och personliga tragedier. Man tycker sig se att Gud visar brist på härlighet snarare än att han uppenbarar den. Med andra ord: människan kräver att få se hela Gud, inklusive hans ansikte, för att tro på honom. Människan nöjer sig inte med att det hos Gud finns sidor, som hon inte kan se eller förstå. Dessa sidor beskrivs ibland i Bibeln som "Guds bortvända ansikte". ... För människan är det viktigt att kunna leva med Gud utan att ställa kravet att allt skall uppenbaras och förklaras genom att Gud visar även sitt ansikte. (Gun Olsson "På en plats nära Gud"; Jönköpings-Posten den 18 januari 1985)

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse. (Tomas Tranströmer "Gläntan" s 193)

Madicken tittar på tavlan som hänger över hennes säng. Där är två små barn på den med lockigt hår och vita nattlinnen. De sitter lutade mot sin mammas knä och ber aftonbön. Länge ligger Madicken och tittar på den tavlan, och då känner hon med ens hur hon längtar efter mamma, å, vad de där barna på tavlan är lyckliga i alla fall! (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 158)


ca 1975 - ca 1925

“Pistos” betyder “pålitlig” och “tillförlitlig”. Det används om hedervärda människor vars ord och utfästelse och ed obestridligen kan godtas. (William Barclay ”New Testament Words” s 155)

Timmarna gick. Det verkade inte som om det fanns någon lösning på mitt problem. Jag var trött. Klockan på mitt nattduksbord visade på två på morgonen. Då kände jag plötsligt och starkt att jag inte behövde svara på de där frågorna. Jag kände att jag behövde tala med Jesus. Jag hade förstås bett förr, men bara färdiga böner i kyrkan som vi läste ur sångboken. Det här var annorlunda. Jag låg på magen på min säng och talade med Jesus. Det var inget märkvärdigt samtal, men det var mitt första med Honom. "O, Jesus", sa jag, "jag har läst om hur alla i Din närhet förvandlades. Nu vill jag förvandlas. Jag vill ha frid och ett meningsfyllt liv, som Paulus och Johannes och Jakob och de andra lärjungarna. Jag vill bli frälst från all min rädsla och ..." I det ögonblicket kände jag att Någon fanns där i rummet som en stilla närvaro. Jag kände mig liten och obetydlig, men samtidigt stark och upplyft över allting. "Herre, jag är rädd för Dig", fortsatte jag. "Du vet, jag gillar inte ens mig själv. Allting är så rörigt för mig. Och det är rörigt inuti mig också. Men snälla Du, Gud, jag vill ändra mig. Jag kan inte göra det själv. Och jag förstår inte hur Du kan göra något inuti mig. Men Jesus, om Du kunde förvandla alla dom där människorna i Bibeln, då kan Du väl förvandla mig. Käre Jesus, jag vill lära känna Dig. Gör mig ny." Och då förstod jag att jag höll på att bli frälst. Jag kände mig förtvivlad och trasig och avskydde mig själv. Men jag kände också en frid som stömmade in i mig. Det var inte något dött och passivt, denna frid. Den var levande, och den gjorde mig levande. Jag kände att jag var på väg att tycka om mig själv, och att jag aldrig någonsin ville att den där friden och stillheten skulle lämna mig. Jag låg på sängen och kände mig så lycklig och överväldigad att jag knappt kunde röra mig eller tänka. Jag fortsatte att tala med Jesus, för jag visste att Han var där. Jag behövde inte bekymra mig om den lutherska Guden eller de kristnas Gud eller någon annans Gud. Det var inte mitt problem. Jesus var min Gud, min personlige Gud. Och jag hade just talat med Honom. (Bruce E. Olson "Driven av kärlek" s 25-26; Vem är Gud?)

En Midrash berättar orsaken till att ordet Adonai (Herren) alltid kommer före Elohénu (Gud) är att Adonai uttrycker Guds barmhärtighet, medan Elohénu uttrycker Guds rättvisa. Vi vill först och främst tänka oss Gud som barmhärtig. (Seymor Rossel "Judisk bön" s 90) Jämför med följande citat av John Ongman i boken "Kortfattad framställning av Bibelns grundsanningar" s 261-262: Liksom namnet Elohim betecknar Gud såsom kärleken, så framställer namnet Jehova Gud såsom rättfärdigheten och sanningen. ... Jehova, vilket kompletterar Guds första namn Elohim, träder oss först tillmötes i 2:a och 3:e kapitlen av 1 Mosebok. I dessa kapitel sammanställas de båda namnen, och Gud framställes såsom Jehova Elohim (översatt med "Herren Gud") på alla ställen, där Gud nämnes, utom i kvinnans samtal med ormen, då denne såväl som kvinnan, utelämnande namnet Jehova, endast säga "Elohim", såsom ville de alldeles blunda för Guds straffande rättfärdighet. BG Ask-kommentar: I ett återställelseperspektiv kan vi under alla förhållanden - hur vi än ser på de båda namnens innebörd - jämföra Evas ordval "Elohim/Gud" med att kvinnan Maria i Joh 20:18 betecknar sitt möte med Jesus i trädgården som att hon skådat "Herren/Jehova")

Jag höll vid ett tillfälle möten i ett college i södra Kina. En av mina gamla skolkamrater, som nu var professor i psykologi, bodde i staden. Innan jag började min serie, sökte jag upp honom och talade med honom om Kristus. När jag hade samtalat med honom sade han: ”Det tjänar inte mycket till att predika för mig. Jag tror inte att det finns en Gud!” Dagen därpå, i slutet av mitt första möte, överraskades jag av att just denne man stod upp och vittnade om att han hade blivit frälst! Sedan gick jag ned och frågade honom: ”Hur gick detta till?” ”Jo”, svarade han, ” ... Du hade sagt, att jag skulle be även till den Gud, vars existens jag tvivlade på. Så jag böjde mina knän och bad. Jag vet inte själv vad jag förväntade. Men medan jag bad, förnam jag, att det finns en Gud. Hur jag kände detta kan jag inte förklara. Men jag visste det! (Watchman Nee "Ett dukat bord i öknen" s 162-163)

Tron innebär ett slutgiltigt förhållande. ... Den som en gång tror, tror en gång för alla. ... Var och en som har att kämpa med otro tillrådes att inte ta sin egen otro alltför mycket på allvar. Endast tron skall tas på allvar, och har vi blott så mycket tro som ett senapskorn, så räcker det för att djävulen skall förlora spelet. (Karl Barth ”Dogmatik i grunddrag” s 25)

På ytan av en snabb ström syns inga speglingar, vare sig nära eller fjärran. Även om strömmen inte är grumlig, även om den är fri från skum, blir speglingarna i den ständigt krusade ytan av vattnet, som rastlöst förnyas, osäkra och oklara och omöjliga att tyda. Först när strömmen efter sitt långa lopp når fram till flodens lugna, breda mynning eller hejdar sig i en stilla vik eller en liten sjö, där vattnet inte längre krusas av dess fart, först där kan vi urskilja varje löv på strandens träd i den spegelblanka ytan, varje strimma av de lätta molnen och himlens djupa blå. Så är det också med dig och mig. Om vi hittills inte på något sätt förmått urskilja eller återspegla den sanning som bär evighetens prägel, beror det då inte på att vi ännu befinner oss i rörelse åt något håll? Att vi ännu lever? ... (Alexander Solsjenitsyn "Spegling i vatten" s 133)

Det är typiskt för de existentialistiska tänkarna att de, liksom Kierkegaard, kretsar kring valsituationen och skildrar den "fruktan" som uppstår, när individen måste handla men inte finner något rättesnöre för sin handling. Denna ångest förstärks ytterligare, och blir ännu mer svindlande inför känslan av att handlingen har följder inte enbart för en själv utan också för andra - i sista hand för hela mänskligheten, för vilken man vid sitt val är ansvarig. ... Existentialismen har över huvud taget varit en inspirationskälla för många kristna teologer. För dem kommer Gud in i bilden just i valsituationen med dess svindlande ansvarskänsla och ångest hos den väljande. Det är i detta ögonblick inför Gud man känner ansvar, och Gud måste förutsättas för att över huvud taget ge ens liv och val en mening. Gud undandrar sig däremot all vetenskaplig kunskap, därför att man - som Kierkegaard uttryckte saken - inte kan flytta över vetenskapen i tillvarons system. All vetenskap rör sig nämligen om att ordna våra erfarenheter från gången tid, men den kan inte ge oss några otvetydiga rättesnören för den framtid som vi själva skall vara med om att skapa och eventuellt förändra. (Svend Erik Stybe "Idéhistoria - Vår kulturs idéer och tankar i historiskt perspektiv" s 396-397)

Dvärgarna sade: ”... Apa, visa oss vad som är i stallet! Att se är att tro.” När larmet avtog, sade apan: ”Ni dvärgar tycker allt ni är klyftiga, va? Men ropa inte hej förrän ni är över bäcken. Jag har aldrig sagt att ni inte får se Tashlan. Vem som vill får se honom.” ... Djuren stod och såg på varandra och drog sig långsamt bort från stallet. ... Apan linkade av och an och hånade dem. ... ”Jag som trodde ni brann av iver att få stå ansikte mot ansikte med Tashlan!” (C.S. Lewis ”Den sista striden” s 94-96; Vem vill gå in i stallet?)

En recensent har nyligen kritiserat en studie där en ganska rigid och oförbehållsam ekonomisk tolkning tillämpades på en komplex uppsättning av politiska och sociala händelser. (F. Tannenbaum) sammanfattade (i sin artikel "A Note on the Economic Interpretation of History", Political Science Quarterly, Juni 1946): "Nu är ett sådant extremt ställningstagande varken vetenskap eller historia. Det är bara en ny teologi - inte ens en god teologi, eftersom den inte är inspirerad. Den har tro på ingenting utom en språklig formulering. Den skulle utesluta Kristus ur den kristna kyrkan ... Roosevelt och bereppet om det mänskliga värdet ur kampen mot nazisterna ... Till och med en stor vetenskapsman vet mycket litet och förstår kanske inte det lilla han vet. Fakta förvärvas lätt genom flit och arbetsamhet. Betydelsen av fakta, hela deras betydelse, ligger bortom varje vetenskapsmans förmåga - kanske bortom den dödliga människans förmåga." Det borde i vida kretsar vara accepterat att varje tillfredsställande förklaring till politiska händelser måste lämna rum för idéernas roll och för individen; den yttersta betydelsen av fakta hör i själva verket, om ej till religionen, till filosofin, snarare än till historien eller samhällsvetenskaperna. (W.W. Rostow "British Economy of the Nineteenth Century" p 126-127; Economic Factors and Politics)


ca 1925 - ca 1900

"Du som aldrig har sett Jesus, vet ändå att han är närvarande", (sade Sadhu Sundar Singh till mig). "Är inte det ett av den helige Andes under? Slå upp i Bibeln och läs vad Jesus sa till Tomas i Johannes 20:29: 'Saliga äro de som icke se och dock tro.' Be inte om syner. ... Han övertygar dig om sin närvaro utan några syner." Jag kände en sådan lättnad ... det var som om Herren hade dragit en gardin åt sidan så att jag kunde se ljuset. ... Vad vackert (Petrus) uttryckte det: "Ni älskar honom fastän ni aldrig har sett honom. Och fastän ni inte ser honom, tror ni på honom, och redan nu är ni lyckliga och fyllda med den obeskrivliga glädje, som kommer från själva himlen." (1 Petr 1:8, Levande Bibeln) (Corrie ten Boom "I min Faders hus" s 89; omrking år 1910)

Sedan 1896 kallar jag mig kristen (Se Inferno). ... För darwinisten finns intet annat liv än detta, därför skall han inrätta sig, och njuta sitt enda liv till vad pris som hälst; där kan ingen sammanslutning (socialism) finnas, ty utan religion existerar ingen heder, ingen tro, intet offer; de kan inte lita på varann, emedan de alla är trolösa. (August Strindberg "Tal till svenska nationen" s 14,16; Religion; Social-Demokraten 19 juli 1910)

Det är något inom mig, som pockar och ivrar på att vara en odödlighetsvarelse, men jag antar, att om jag hade varit född till tronarvinge t.ex. och så plötsligen blivit försatt i simpelt borgerligt stånd, så skulle jag ha haft svårt, att betrakta mig som annat än konung. Jag förstår alltså, att odödlighetstron kan vara ett arv och från barndomen ingjuten lära, som jag inte kan göra mig fri från. Det kan också vara en i själen inneboende kunskap om sitt eget höga ursprung, men detta kan jag inte till fylles bevisa ens för mig själv. Jag vet bara ett par saker, som jag tror skall intressera Er; att varje uppmaning till tro på detta orimliga, som inte kan bevisas, varje bekännelse att klarseende och betydande människor ha samma längtan, fyller mig med glädje och mod, höjer livsandarna ger mig en förnimmelse av lycka, medan motsatsen verkar en ren depression, ja, jag vill nästan säga kroppslig avmattning. Men av religiösa framställningar har jag ingen tröst heller. Jag finner dem fulla av lösa hugskott och obevisade sanningar. ... Jag har haft mina perioder, då jag varit stark materialist och förnuftsmänniska, men mitt diktarlynne, som vill röra sig på mystikens område, tvingar mig ständigt tillbaka in i de troendes led. (Selma Lagerlöf "Brev 2 - 1903-1940" s 80; brev 4 mars 1909 till professor Valfrid Vasenius)

Det var med en viss rörelse jag lemnade ifrån mig sista arket på B(lå) B(oken) i afton, och jag erfor något som jag nästan glömt hvad det var: lycka! Lyckan att ha fått skrifva denna bok! ... ... Du börjar tro på lyckan! - Det har jag gjort under dessa underbara sex veckor! men dina två sista bref ha beröfvat mig tron. Skrif ett till! (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 juli 1908" s 308; brev 13 maj 1908 till Karl Börjesson samt brev 14 maj 1908 till Harriet Bosse)

När Du i lördags sade mig att Du var förlofvad, så visste jag det nästan. Men jag kunde icke önska dig lycka, ty det tror jag inte på, efter som den inte existerar. För (vårt) barn fick jag ingen oro, ty jag tror på Gud. (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 juli 1908" s 244; brev 8 april 1908 till Harriet Bosse)

När Damascenus vandrade i Kvalhem kom han till en sågkvarn, där ett öfverfallshjul gick tomning. Men ute på å-laggen sutto två män och sågade med en kransåg på ett stålrail; sågningen beledsagades med en tvåstämmig sång på prosa liknande ett kroggräl. – Hvad är det ni sjunger om? frågade Damascenus. – Om tro och vetande, svarade den ena. Och så började de sjunga: - Hvad jag vet det tror jag, alltså submeras vetandet under tron, och tron står öfver. – Hvad vet du för slag? Det du sett med ditt öga. – Mitt öga ser ingenting af sig själf, ty om du tar ut det och lägger det här, så ser det ingenting, Alltså är det mitt inre öga som ser. – Får jag se på ditt inre öga då. – Det syns inte; men med det, som inte syns, ser du. Alltså måste du tro på det osynliga, nu vet du det. – Ja ja ja ja, men men men men ... har du sett Gud? – Ja med mitt inre öga, därför tror jag på honom, men du behöfver inte ha sett honom för att jag ska tro på honom. – Men vetandet är det högsta. – Ja väl, men tron är det aldra högsta. – Vet du hvad du tror? – Ja, och trots det att du inte vet det. – Bevisa det. – Med två samstämmande vittnen? Jag skall få ihop två miljoner vittnen bara här i landet; det måtte väl vara full bevisning, för dig. – Men men men men ... Och så vidare. (August Strindberg ”En blå bok I” s 11; Kransågarens visa)

Drömspelet har gjort mig disharmonisk - "Gud är ond på mig!" - och jag ville dock så väl, denna gång! Jag tror inte menskorna heller tycka om att höra det de äro olyckliga! Alla smickra sig med sin relativa lycka, som skall betyda att de äro "bättre" än de olyckliga. (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907 s 362; brev 17 april 1907 till Emil Schering)

Observera nu det synliga, som nu följer, så skall Du lära känna det Osynliga. ... Så skall Du icke vara otacksam och säga som sist: jag vet ej hvad jag skall tro! Ty Du skall väl tro dina erfarenheter och sluta från dina upplefvelser. (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 240; brev 28 mars 1906 till Birger Mörner)

Du stora barn, som ville så gärna gråta, men blott kan le ditt stolta och bittra leende, du finner väl aldrig en lösning än till din egen gåta, du brända, du blinda barn, trots allt ditt skarpsynta seende. (Sven Lidman "Oroligt var mitt hjärta tills det fick frid i dig" s 8; år 1903)

Kapten (Edgar) (till karantänmästare Kurt): "Tycker du inte livet är konstigt i alla fall? ... Och att bli gammal; roligt är det inte, men det är intressangt! Ja, jag har ingen ålder, men det börjar kännas efter! Alla ens bekanta dö undan, och man blir så ensam!" Kurt: "Lycklig den som har en hustru att åldras tillsammans med!" Kapten: "Lycklig? Ja, det är en lycka, ty barnen gå ju också ifrån en." ... (Kaptens maka) Alice (till Kurt): "Vad skall jag säga? - Att jag suttit i detta torn en mansålder, instängd, bevakad av en man, som jag alltid hatat, och numera hatar så gränslöst, att den dag han doge, skulle jag skratta högt i luften. ... Vi skildes som förlovade två gånger, sen dess ha vi sökt skiljas varje dag som gått ... men vi är hopsmidda och kunna icke komma loss! En gång voro vi skilda - inomhus - under fem års tid! Nu kan bara döden skilja oss; det vet vi, och därför vänta vi honom som befriaren!" Kurt: "Varför ären I så ensamma?" Alice: Därför att han isolerar mig! Först utrotade han alla mina syskon ur huset - han kallar det själv "att utrota" - sedan mina väninnor och andra ... ... Kurt! Du får inte tröttna på oss, ty vi äro bestämt de olyckligaste människor som finns på hela jorden!" (August Strindberg "Dödsdansen" s 46,52-54)

Den okände: "Vad ska vi göra då?" Damen: "Jag vet inte." Den okände: "Nej, man vet ingenting och knappt det, därför, ser du, kommer jag att tro hädanefter!" Damen: "Hur vet du att du kan komma att tro, då tron är en gåva?" Den okände: "Man kan ju få en gåva, om man ber." Damen: "O, den som kunde bedja, men jag har aldrig kunnat tigga ..." Den okände: "Jag har fått lära på't, varför kan du icke?" Damen: "Man ska ta ner sig själv först ..." Den okände: "Det ombesörjer livet så bra ..." (August Strindberg "Till Damaskus III" s 308)

(1900 Juli) 15:e Söndag. Läste i Bibeln: II Chron. 20:20: "Tror uppå Herran Eder Gud så varden i trygga; och tror hans profeter, så sker Eder lycka." (II Chron.) 26:5: "Och han sökte Gud ... Och så länge han sökte Herren, lät Gud honom väl gå." Detta är summan av all visdom, som lifvet lärt mig. Om de som "förföljas" af motgångar ville göra experimentet. Hela denna visdom lärde jag dock som barn: "Den Gud älskar, (den som älskar Gud) lyckan får!" Hvartill all lärdom sedan? Jemför: Apostl.Gern. 25:24: "Festus sade: "Du är förryckt Paulus: Den myckna lärdomen gör dig förryckt." (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 118)


ca 1900 - ca 1890

"Nej, jag tror inte att (far) stal några pengar", (sade Adam). ... "Men beviset? Avskedspapperen?" (sade Charles). "Du har inget bevis att han stal. Bara därför att du inte vet var han fick pengarna ifrån så misstänker du att ..." "Papperen ..." "Dom kunde vara felaktiga", sa Adam. "Det tror jag dom är. Jag tror på min far." "Jag förstår inte att du kan göra det." "Då ska du få höra. Bevisen att Gud inte existerar är mycket starka men för en massa människor är dom inte så starka som känslan av att Gud existerar." (John Steinbeck "Öster om Eden" s 70-71)

Älskade Karin. Det är mig svårt att säga hur det gläder mig att Karin sjelf blifvit införd på tanken om någon religion. Ni vet ju att jag lemnat Er full frihet i Ert själslif, dels emedan jag sjelf var tveksam, dels emedan jag icke trodde mig ha rätt att inverka. Att Karin funnit Katolicismen är mig ändå kärare, då jag anser den vara för oss Vesterländska folk den enda, och då jag funnit protestantismen ej vara religion, utan teologi, räsonemang, fritänkeri som mynnar i gudlöshet och tvivfel. "Våra fäders tro", det är Katolicismen, och dit synas nu protestanterna återvända i skaror, sedan de gått vill och upplöst sig i lika många sekter som filosoferna fordom, och ännu. Men ett råd: räsonnera aldrig om religion, Karin. Om någon tar upp ämnet, så bed få avbryta, artigt men bestämdt, och räds icke bekänna: "jag är troende och räsonnerar ej om dessa heliga ting. Religionens sanningar äro för mig axiomer som således icke kunna bevisas, och icke behöfva bevisas, och om man söker bevisa axiom råkar (man) in i det absurda. Religionen är sålunda lika exakt vetande som matematiken, hvilken inledes med obevisade och obevisliga axiom, som måste likväl antagas "på god tro", om icke hela matematiken skall ramla. Men Karin, gör religionen lefvande, till ett rättesnöre för tankar och handlingar. Se på mitt regellösa vacklande lif, grundadt på religionslöshet. Och begagna bönen: det är miraklet, och som jag slutligen upptäckte. ... Om jag kommer att binda mig af någon religionsform, vet jag ej, men i så fall blir det den Romersk-Katolska. (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 326-327; brev 20 juni 1898 till dottern Karin Strindberg; Karin hade meddelat Strindberg att hon önskade övergå till katolicismen sedan hon fått kontakter inom den romersk-katolska församlingen i Helsingfors och som påverkat henne.)

Damen: "Efter bekantskapen med din förfärliga bok - jag har endast kastat en blick i den, endast läst några rader här och där, är det mig som om jag ätit av kunskapens träd: mina ögon äro öppnade, och jag vet vad ont är och vad gott är! - Det visste jag inte förut! Och nu ser jag hur ond du är! Nu vet jag varför jag skulle heta Eva! Men kom synden i världen genom den modren, så kom försoningen genom en annan moder! Kom förbannelsen genom den första, så kom välsignelsen genom den andra! Genom mig skall du icke förgöra släktet, men jag har kanske en helt annan uppgift i ditt liv! Få se!" Den okände: "Du har ätit av kunskapens träd!" (August Strindberg "Till Damaskus I" s 101; skådespelet färdigskrivet den 8 mars 1898)

(Donna Micaela) hade trott, att Gaetano var i fängelse, därför att Kristusbilden skulle få bryta ner hans fängelsemurar. Han var ditförd av Guds nåd, därför att han skulle nödgas böja sitt huvud för Kristusbarnet och säga: "Min Herre och min Gud." Men nu var det inte bilden, som hade befriat honom. Han skulle komma ut samma hedning som förr. Samma gapande klyfta skulle alltjämt finnas emellan dem. (Selma Lagerlöf "Antikrists mirakler" s 266-267)

"Om Du vill lära känna det osynliga, så iakttag med öppen blick det synliga." Med denna lärdom ur Hemliga Läran (Talmud) fortsätter jag min jemna stråt mitt öde mera blygsamt anvisar mig, lemnande metafysiken, som är over mit Aevne. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 356-357; brev 12 okt 1896 till Torsten Hedlund)

Af naturen en fanatisk skeptiker, en outrerad realist som fordrar fakta, och först vill hafva sinnenas bekräftelse innan jag låter den öfvertygelse bildas som slutligen får trons fasthet. Nu är jag en troende, ty jag har sett, smakat, luktat, vägt, kalkylerat. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 298; brev 7 aug 1896 till Torsten Hedlund)

Jag är rädd för Er ibland då er tanke är feg. Ni rör Er med metafysik utan att ha passerat fysiken. Ni vet att efter Aristoteles metafysiken kallas så emedan den kommer efter fysiken. Jag är naturalist-ockultisten, som Linné, min store lärare. Först fysiken, så meta-. Jag vill se med mina utvertes ögon först och sedan med de invertes. Vill ej spotta på naturalismen och sensualismen, ty då de voro tillstadda, voro de berättigade som stadier. Men gå vidare! Min ateism var ett experiment, som utföll så: att jag aldrig kommer tillbaka dit mer! Då var den ju god, till mycket nödvändig och berättigad. Karma är Socialistguden, och den ha vi passerat. Individualist-(anarkist)-guden är den Evige och hans underordnade. Hvilken oerhört Stor och räsonabel Gud den Evige i Gamla testamentet! Det är min! (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 219; brev 21 juni 1896 till Torsten Hedlund)

Förr trodde jag att man kunde se allt, hvad som helst, bara man lade märke till allt! Nu börjar jag tro att man måste lägga märke till allt för att kunna få se något. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 101; brev 15 nov 1895 till Torsten Hedlund)

Lyckan (är) att få vexa och herrska. ... Det är lycka, denna magtkänsla, att sitta i en stuga vid Donau bland sex qvinnor som anse mig vara halfidiot, och veta att just nu, i Paris, i andarnes hufvudqvarter, 500 menniskor sitta moltysta i en sal och äro nog dumma utsätta sina hjernor för mina suggestioner. Några revoltera, men många gå derifrån med mina mögelfrön i gråa barken; de gå hem drägtiga af min andes säd, och så yngla de mitt yngel. Om ett halft år läser jag en fransk volym, en fransk tidning, och känner igen mina barn! Ha! det är mina korn som gro! Det är lycka! När jag i vintras läste att en ung fransker fått en pjes spelad ... stod det i bladet att pjesen var befruktad af Fröken Julie; då kände jag magt, som trollaren Merlin! ... Har Du allvar i själen, och vill bli någon, göra något, så tag ditt kors och följ mig. Jag går till Ardennerna och hyr ett hus; stiftar klostret, när jag har en lärjunge. ... Efter 30 dagar skall jag ha huset fullt ... med rika ynglingar. ... Stadgar: full frihet, men inga qvinnor. Ändamål: att individen, genom nedsättandet af lefnadskostnaden till minimum emanciperar sig från näringssorgerna, så att han kan vexa fritt till det högsta utvecklingsstadiet af menniska. ... Du frågar hvad jag vill Dig! - Jag behöfver en som tror; och Du behöfver en jordemoder som drar ut ungarne åt Dig! ... ... Klostret affischerar ingen kärlek eller omtanka för menskligheten, ty den finns ej; lägger endast an på individens utbildning, men derför mottagas endast vexande eller elitmenniskor. ... Så har jag drömt! (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 130-132; brev ca 14 juli 1894 samt brev ca 15 juli 1894, båda till Leopold Littmansson)


ca 1890 - ca 1875

Frågan (om "Jesus var Kristus") kan omöjligen vara likgiltig för en kristen, och hon hör likväl till dem, om hvilka man ej kan polemisera med hopp om en afgörande argumentering och ett teoretiskt öfvertygande resultat. Den dåraktiga inbillningen, att sådant låter sig göra, har åstadkommit intet godt, men mycket ondt. Ni inser säkerligen sjelf, att det fordras tro för att fatta sanningen, att Jesus var Kristus, och att denna sanning icke låter sig bevisa i en på förståndsskäl grundad polemik, ej heller med hänvisningar till Nya Testamentet för andra än dem som redan tro. Tviflet på att Jesus var Kristus kan endast öfvervinnas genom den pneumatiska process, hvars begynnelse är gudomlig nåd och hvars slutresultat är den religiösa tron - men det kan icke häfvas genom polemiserande och tvistande. (Viktor Rydbergs brev III "Brev från Viktor Rydberg 1882-1895" s 70; brev 14 mars 1888 till Robert Höckert)

Jag har aldrig förstått (tidningen) Tidens och vännernas försagdhet och artighet gentemot ... ett sådant kryperi som för riddaren och renegaten Viktor Rydberg, hvars enda förtjenst är att ha i sin ungdom förnekat Kristi Guddom, hvarför han sedan bedt om förlåtelse och erhållit! (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 7; brev 4 jan 1885 till Albert Bonnier)

Mig förefaller det, som om Aljosja hade varit mera realist än någon annan. För all del, i klostret trodde han naturligtvis helt och fullt på underverk, men, enligt min mening bringas aldrig någon realist i förlägenhet av underverk. Det är inte underverk som bringar realisten till tro. Den sanne realisten, om han är icke troende, finner alltid inom sig kraft och förmåga att inte tro på under, och om han ställs inför ett under som ett oförnekligt faktum, så är han mera benägen att inte tro på sina känslor än att erkänna faktum. Men om han också erkänner det, så erkänner han det som ett naturligt faktum, som hittills bara varit okänt för honom. Hos realisten uppstår inte tro av under, utan undret av tro. Om en realist tror så måste han just på grund av sitt verklighetssinne också erkänna ett underverk. Aposteln Tomas förklarade att han icke trodde på en sak, förrän han hade sett den, och när han hade sett den, sade han: "Min Herre och min Gud!" Var det ett under som tvingade honom att tro? Med största sannolikhet var det inte så, utan han trodde endast därför att han ville tro, och kanske trodde han fullt och fast, i sitt innersta väsen, till och med redan när han uttalade orden: "Jag tror inte på det förrän jag har sett det." (Fjodor Dostojevskij "Bröderna Karamazov" s 33)

"Människorna har ju skapats för att vara lyckliga", (sade staretsen), "och den som är helt lycklig kan med full rätt säga om sig själv: 'Jag har fullgjort Guds vilja här på jorden.' Alla rättfärdiga, alla helgon, alla de heliga martyrerna har varit lyckliga människor." "O, säger ni det, sådana djärva och stolta ord ni uttalar!" utbrast mamman. "Era ord tränger liksom rakt igenom en. Men det där att vara lycklig? ... Jag lider av ... att jag inte kan tro. ... Den där tanken på livet efter detta på andra sidan graven vållar mig ett verkligt lidande, skrämmer och förfärar mig. ... Hur ska jag bära mig åt för att få min tro tillbaka? ... Hur kan man bevisa det, hur skall man kunna bli övertygad? O, det här är min olycka! När jag ser mig omkring, märker jag att det är likgiltigt för alla, nästan alla, ingen bryr sig om det nu för tiden, det är bara jag som inte kan stå ut med det här. Det är outhärdligt, outhärdligt!" "Ja, förvisso är det outhärdligt. Men man kan inte bevisa någonting, man kan bara bli övertygad ... genom att utöva aktiv kärlek." (Fjodor Dostojevskij "Bröderna Karamazov" s 65-67)

"Jag har i min ägo en liten förförisk broschyr, i översättning från franska, som handlar om hur man i Genève, ganska nyligen, bara för en fem år sedan, lät avrätta en ogärningsman och mördare, en tjugotreårig man som hette Richard, som greps av ånger och lät omvända sig till kristendomen alldeles framför galgen. ... Den kraftlöse och försvagade Richar gråter och upprepar ständigt oavbrutet: "Det här är den bästa dagen i mitt liv, jag går till min Herre och Gud!" - "Ja", ropar pastorerna, domarna och välgörenhetsdamerna, "det är din lyckodag, ty du går till din Herre!" (Fjodor Dostojevskij "Bröderna Karamazov" s 266-267)

(Hedendomens) inneboende princip är att förkasta allt som inte ses och att klänga sig fast vid det som är timligt. ... Avgudadyrkan är seendets religion i motsats till trons. ... Tillbedjan av himmeln, naturen eller människan – sådan är hedendomen och avgudadyrkan. (Alfred Edersheim “Bible History. Old Testament” I:64-65)

Jag såg (mannen med tron) i ögonen! Han talade sant! Det finnes då lycka i världen. - Ja, hos Jesus Kristus. Detta betyder dock något; jag vill försöka! Lyckas det ej - så har jag Gud. - Har jag? Var? Han har aldrig svarat mig! ... Jag kastar mig i armarna på vem som helst som vill ta mig; på Gud, på Kristus - offret är att tro det orimliga - det är förnuftet som skall offras - d. v. s. högmodet. - Det är inte Kristus på Golgata - det är offret i att tro på honom. (August Strindberg "Han och hon - En själs utvecklingshistoria 1875-76" s 35-36; Misslyckad flykt; Dalarö, Torsdag, Oktober 1875)

Jag frågade (mannen med tron) om han var lycklig - Han svarade ett pålitligt trofast ja! Jag såg honom i ögonen! Han talade sant! Det finnes då lycka i verlden - Ja, hos Jesus Christus! Jag har aldrig hört mer än en förr våga påstå sig vara helt lycklig utan Christus. Detta betyder dock något; jag vill försöka! Lyckas det ej - så har jag Gud - Har jag? Hvar? Han har aldrig svarat mig. ... Jag är på visst sätt lycklig att jag känner mitt förnuft räddadt men - Oh jag är bankrutt - jag är slagen - jag kastar mig i armarne på hvem som vill ta mig, på Gud på Christus - offret är att tro det orimliga - det är förnuftet som skall offras - d. v. s. högmodet - Det är icke Christus på Golgatha - det är offret i att tro på honom. (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 238; brev 7 oktober 1875 till friherren och kaptenen vid Svea Livgarde Carl Gustaf Wrangel)


ca 1875 - ca 1800

Olle Montanus håller sitt intåg i Röda Rummet. ... Han är ståtlig, Olle, i dag. Han har hög hatt ... nya kläder, hela stövlar, är badad, nyrakad och bränd i håret, som om han ginge till sitt bröllop; en tung mässingskedja hänger utanför västen och en tydlig upphöjning synes utanpå vänstra västfickan. ... Vad har då hänt denna stackars människa, som synes så outsägligt lycklig? Vi veta att han icke vunnit på lotteri, icke tagit arv, icke fått ärofullt erkännande, icke vunnit den ljuva lycka som går över all beskrivning; vad hade då hänt? Helt enkelt: han hade fått arbete! Och så kommer Sellén: i sammetsjacka, lackerade skor ... gul sidenhalsduk, skära handskar och blomma i knapphålet. ... "Nu, Sellén", säger Olle, "nu är du lycklig? Inte sant?" "Lycklig! Vad är det för prat? Jag har fått sälja ett arbete! Det första på fem år! Är det för mycket?" "Men du har väl läst tidningarne? Du har ett namn!" "Ah! Det ska vi inte bry oss om! Inte må du tro att jag fäster mig vid sådana småsaker." (August Strindberg "Röda rummet" s 121-122; Lyckliga människor)

Johan gick i Betlehemskyrkan och hörde Rosenius. ... (Han) såg ut som friden och strålade av himmelsk glädje. Han erkände visserligen att han var en genomusel syndare, men Jesus hade honom renat och nu var han lycklig. Han såg lycklig ut. Var det möjligt att det fanns en lycklig mänska? Varför blev då icke alla läsare! (August Strindberg "Tjänstekvinnans son" s 131; 1860-talet)

(Johan) talade om för (modren) ur böckerna om naturen och historien och hon, som aldrig fått kunskaper, lyssnade med andakt. Men när hon hört på en lång stund, antingen hon nu behövde höja sig eller verkligen fruktade världens visdom, drog hon fram med den enda kunskapen, som kunde göra människan lycklig. Hon talade om Kristus; Johan kände väl igen det där talet, men modren förstod att rikta det till honom personligen. ... Det var något osunt i hennes åskådning, och han tyckte sig märka den obildades motvilja mot bildning. Varför denna långa skolkurs, frågade han sig, när den ändock ansågs vara intet i jämförelsen med dessa dunkla läror utan sammanhang om Jesu dyra blod? Han visste också att modren hämtade detta språk ur samtal med ammor, syjungfrur och gamla madamer, som gingo i sirapskyrkan. Underligt, tyckte han, att dessa just skulle ha hand om den allra högsta visheten, som varken prästen i kyrkan eller läraren i skolan hade aning om. Han började finna att dessa ödmjuka voro bra nog andligen högfärdiga och att vägen till visdom genom Jesus var en påhittad ginväg. (August Strindberg "Tjänstekvinnans son" s 84-85; 1860-talet)

Om nu det religiösa lifvets djup och innerlighet beror på trons styrka, så ligger den frågan nära till hands: på hvilken sida är den ljusare utsikten till "en fast förtröstan på det man hoppas och en öfvertygelse om det man icke ser"? Månne där, hvarest tron funnit ett innehåll, mot hvilket förnuftet ständigt måste resa sig till gensägelser, eller där, hvarest trons innehåll fullständiggör förnuftets eget, och bägge, i stället för att bekämpa, stödja hvarandra? Månne där, hvarest tron ser sin räddning i förnuftets dödande, eller där, hvarest tron vinner nya andliga rikedomar af förnuftets lefvande verksamhet? Månne där, hvarest man under oupphörlig ångest måste ropa "jag tror - Herre, hjälp min otro!" eller där, hvarest man i lugn förtröstan och i harmoni med sig själf kan säga: "jag vet, på hvem jag tror!" (Viktor Rydberg "Tro och tro" s 166; ur förordet till Axel Krooks Tro och Otro 1864)

Svåraste följderna hafva . . . uppstått af missförståndet utaf ordet "tro", hvilket i texten heter "pistis", betydande: tilltro, förtröstan, öfvertygelse, tillförsikt, redlighet, lydaktighet, liksom verbet tro (pisteuein) betyder: sätta tro till någon eller något, förtrösta uppå, lita på; likasom ock adjektivet "pistos" betyder "trogen", trofast, tillförlitlig. Dessa ord hafva emellertid under tidernas lopp dels erhållit en ny betydelse, dels blifvit så uppfattade, att deras hufvudbetydelse blifvit tillbakasatt för eller undanträngd af den mera tillfälliga. Då det ligger i sakens natur att tro på någon eller tro på hans ord innebär ett antagande af dessa ords sanning, så har däraf uppstått: att tro blifvit liktydigt med försanthållande eller med bekännelse; att tro på Kristus blifvit liktydig med att såsom sann antaga den vedertagna uppfattningen af hans person och väsen, samt att "trogen" öfvergått till "troende" i samma mening. Den tänkande läsaren fattar lätt, att denna, såsom det först kan synas, obetydliga skiljaktighet innebär en hel omstörtning af mening och anda. . . . Luther har dock själf . . . uppfattat begreppet "tro" . . . just i dess rätta mening. Men hos hans efterföljare har den mening i ordet kvarstått, som det lyckades den katolska kyrkan att i detsamma inlägga och rotfästa. . . . Så blef den tro, som Kristus förlagt helt och hållet till sinnelaget, hågen, hjärtat eller, om man så vill, känslan, förlagd uteslutande eller öfvervägande på förståndsuppfattningens område. . . . Protester mot denna falska uppfattning hafva icke uteblifvit, men de hafva vunnit föga afseende. (Viktor Rydberg "Kristlig tro och dogm-tro" s 151-153; Göteborgs Handelstidning 14, 17 och 23 maj 1861)

Nyplatonismen var aristokratisk; endast utvalda andar kunde för henne finna vägen till umgänget med Gud, begreppet filosof gällde för henne mer än begreppet människa, hon talade till den vetenskapliga öfvertygelsen mer än till den inre erfarenheten. . . . (Kristendomen däremot) lämnade vetenskapen därhän, uppträdde i den enkla gestalten af ett budskap om ett visst och bestämdt, liggande utanför vetenskapens gräns och talade uteslutande till den inre erfarenheten. . . . Kristendomen icke blott lät hoppas, utan gjorde förvissad om världsförloppets riktning mot det gudomliga, om Guds rikes och världens slutliga enhet (vi påminna här om den i dessa tider allmänt omfattande läran om "det tusenåriga riket"), grep därför med gladt mod in i händelserna och erbjöd åt hvarje viljekraftig själ en verksamhetssfär, som den allt annat förlamande despotismen icke kunde behärska. . . . Kristendomen härledde vetandet ur religionen; nyplatonismen religionen ur vetandet och kunde sålunda erbjuda mängden hvad denna ej förstod och ej ville ha: lärdomar erkändt hvilande på mänskligt tänkande, i stället för åberopande sig på gudomlig uppenbarelse. (Viktor Rydberg "Den antika världens brottning med kristendomen" s 449-451; Göteborgs Handelstidning april 1858)

Vi hava (Jesu) lära och erkänna dess gudomlighet ... men vi hava ej därför Honom själv, den av himmelen komne och ännu kommande, som ej blott visar, men är Vägen, ej blott lärer, men är Sanningen, ej blott kungör, men är Livet. Ty allt detta är Han endast för dem, som Honom i tron anamma, - dem, som känna behovet att Honom söka, erfara trösten att Honom finna, fatta beslutet att Honom följa och smaka saligheten att Honom tillhöra. Deras Frälsare är Han, och för dem allena bliver Hans evangelium en det inre livets källa, som rik och klar flödar i deras hjärtan med nåd och frid och kraft och välsignelse. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Första bandet" s 64-65; Juldagen)

Jag vill tro nu, såsom jag trodde, när min moder första gången sammanknäppte mina händer till bön. Hon hade berättat för mig om den gode Guden, som bor i himmelen, och intet vivel var blandat i den övertygelse, varmed jag mången gång såg upp i den blå etern, väntande att mellan dess vita skyar upptäcka en skymt av Honom och hans änglar. Styrkan av min tro blev en dag belönad. Jag säger dig, broder, att jag sett de vingade barn, som få leka i Guds tronsalar. Denna syn hade jag . . . vid sex års ålder en strålande sommarförmiddag, medan kockorna ringde nere i staden. . . . Denna syn var en trons gåva som hon vänligt lade i en barnslig inbillningskrafts liljevita händer. (Viktor Rydberg "Ur en klosterbroders dagbok" s 208; Jönköping 1835?)


ca 1800 - ca 1600

Mr Lorry visste, att miss Pross var mycket svartsjuk, men vid det här laget visste han också, att hon under den besynnerliga ytan var en av de osjälviska varelser - som man bara finner bland kvinnor - som av kärlek och beundran gör sig till slavar åt ungdomen, när de själva har förlorat den, åt skönheten, som de aldrig ägt. Han var tillräckligt världserfaren för att veta, att det bästa som finns är trofast kärlek. Och när den som i detta fall var så fri från egennytta hyste han den djupaste vördnad för den. (Charles Dickens "Två städer" s 64-65; 1780-talet)

Totalt sett är det ... en dyster bild man måste ge av de allmänna biblioteken i Sverige på 1700-talet. Däri skilde sig riket inte från många andra delar av Europa. ... Men mängden och kraften i klagomålen visar att det kommit nya användare, både forskare och allmänläsare, som ställde högre krav på bibliotekens service. En borgerlig offentlighet söker öppen och fri tillgång på tryckkulturens frukter, de söta och de bittra. Detta sekel, då man inte minst i Amerika fick för sig att lycka är en mänsklig rättighet, växte tron att tillgång till kunskap är det likaså. (Per S. Ridderstad "Boksamlande och bibliotek" s 151; De allmänna biblioteken)

"Vad mitt öga icke ser tror jag ej!" (sade Giacomo). "Jo, unge man", (sade prästen), "ditt öga ser att solen går upp, men du som så väl känner de nya lärorna, du vet att solen icke går upp och du tror sålunda ett annat än ditt öga!" (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 1" s 248; novellen "Utveckling" från 1883)

Sedan barndomen hade (Jakob) sökt livets mening och försökt att förstå Guds vägar. ... Han kände till de kabbalistiska system som skapats av rabbinen Moshe i Cordova och den helige Isak Luria. Han hade klart för sig att judendomen var grundad på tro och inte på vetande och ändå försökte han förstå så mycket som möjligt. ... "Ta mej bort härifrån till dina judar. Jag vill vara din hustru och föda dej en son," (sade Wanda till Jakob). "Du måste tro på Gud för att bli en dotter av Israel." "Jag tror på honom. Jag tror." (Isaac Bashevis Singer "Slaven" s 48,59)

(Rabbinen Isak Aboab i Amsterdam) anade icke, att ynglingen (den femtonårige Baruch Spinoza) som han invigde i dessa (kabbalistiska) mysterier, antagligen var den allra minst lämpliga själ, som i Europa kunde uppletas för att emottaga dem. Spinoza var visserligen uppmärksam och intresserad och hoppades i det längsta att få veta något, som han måste erkänna vara af värde; men skepticismen lämnade honom icke ett ögonblick, och för hvarje kabbalistisk lära, som föredrogs af rabbi Isak, frågade sig ynglingen tyst: "hur vet han, att detta är sant; hvar har han bevisen för hvad han säger?" Bevis saknades visserligen icke, men de voro af en art, som denna hjärna, på hvars fint utarbetade logiska mekanism aldrig en tillskyndelse från fantasien fick andas, måste förkasta, emedan deras premisser förutsatte så mycket obevisligt. Denne israelitiske yngling var till sin andliga disposition ett nutidens barn; hans fromme lärare ett barn af medeltiden, för att ej gå längre tillbaka och säga: en son af den döende antikens nyplatonism. De voro, utan att rabbi Isak anade det, skilda af en oöfverstiglig afgrund. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 553; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Narren: "En far, vars rock har spricka, av sina barn knappt ses; Finns guldmynt på hans ficka, så klappas han och bes. En ärkesköka lyckan är, hon håller blott den rike kär." (William Shakespeare "Konung Lear" s 175)


ca 1600 - ca 1500

Det är den tro, som ensam heter den christna tron, om du utan allt wacklande och wankelmod tror, att Christus är en (fridens konung), icke endast för Petrus och helgonen, utan äfwen för dig sjelf, ja för dig mer än för alla andra. Icke derpå hänger din salighet, att du tror, att Christus för de fromma är en Christus, utan derpå, att du tror, att Han är en Christus för dig och din egen. ... Men öfwer detta slags tro fälles nu för tiden fördömmelsedomen af de affälliga, som förneka Christus, af påfwe, biskop, prester, munkar och högskolor. De säga det wara en förmätenhet att wilja likna helgonen. ... När de höra tron prisas, mena de, att man förbjuder kärlek och goda gerningar. För stor blindhet skull weta de icke, hwarken hwad tro, eller hwad kärlek och goda gerningar äro. ... Det wore just förmätenhet, om du wille genom dig sjelf och dina gerningar blifwa helig och salig, såsom det affälliga påfwedömet nu för tiden lärer, hwilket kallar det förmätenhet, som är tro, och det tro, som är förmätenhet! (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 6)

Tron blifwer uti Ebr. 11:1 sålunda förklarad: Tron är en wiss förlåtelse på det, som man hoppas, och intet twifla om det, man icke ser. Ty om man med lekamliga ögon såge Christus swäfwa uppe i himmelen, såsom man ser solen, så behöfde man icke tro det. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 253 i kommentar till Matt 21:1-9)

Thomas utbrister och säger till Christus: Min Herre och min Gud! Han är redan nu en annan man och icke den gamle Thomas Didymus (hwilket betyder twilling, icke twiflare, såsom okunniga med anledning af denna text tydt ordet), ligger nu icke mera alldeles död och stelnad i otro, såsom nyss förut, då han icke wille tro med mindre, han fick stinga sitt finger i hans sår, utan börjar helt plötsligt att göra en så härlig bekännelse och predikan om Christus, att ingen af apostlarna på den tiden ännu hade gjort en dylik, nemligen den, att den person, som war uppstånden, wore sann Gud och menniska. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 288)

Filosoferna, det är, de werldsligen wisa, hafwa sin konst, som har att göra med synliga ting, hwilka man förnimmer och kan begripa. Men en christen talar om osynliga ting, hwilka man hwarken ser eller begriper, huru de kunna finnas. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 206 i kommentar till Luk 7:11-17)

Att himlarna stå öppna, det är öfwermåttan trösteligt, och döden har derigenom fått en wäldig stöt. Hwad skulle icke wara öppet och beredt, när himlarna, det högsta bland allt, som är skapadt, stå öppna och likasom wänta oss och blifwa glada, att wi komma? Ja, du torde wilja, att de ock på samma sätt skola i synlig måtto öppna sig för dig. Men om detta skulle wederfaras hwar och en, hwar blefwe då tron? Det är nog, att det har skett en gång till att trösta och styrka alla christnas tro och göra döden föraktlig. Ty såsom wi tro, så sker oss, om wi än icke se det. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 82 i kommentar till Apg 6:8-15; 7:54-60)

Att kalla Jesus en Herre är att bekänna sig wara Hans tjenare och att, såsom den der är af Honom sänd eller hafwer Hans ord och befallning, allena söka Hans ära. ... I påfwedömet hafwa wi härutinnan blifwit alldeles förhindrade, ja, afskräckta derifrån genom dess fördömda twifwelslära, så att ingen har kunnat eller wågat säga: jag wet, att jag är Christi tjenare och lifegen samt att min gerning täckes Honom. ... Det har ofta förundrat mig sjelf, att Ambrosius war så djerf, att han i sina bref plägade kalla sig Jesu Christi tjenare; ty jag trodde, att wi alla måste wara så förskräckta, att ingen, utom apostlarna sjelfwa, finge så berömma sig. Nu måste wi ju alla säga till Christus: Du är min Herre, och jag är din tjenare; ty jag tror på Dig och menar det uppriktigt med Dig i ditt ord och sacrament; eller ock lär Han icke erkänna oss för sina christna. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 408 i kommentar till 1 Kor 12:1-11)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Thomas (av Aquino) kunde, när han hade sett en vanlig käpp eller sten, säga alldeles som Paulus om de himmelska mysterier han fått se in i: Jag har icke varit otrogen min himmelska syn. Ty även om käppen och stenen är jordiska syner, så är det i alla fall genom dem som Thomas hittar vägen till himlen. ... Jacques Maritain har använt en ypperlig liknelse i sin bok om Thomas, när han säger, att det yttre faktum befruktar medvetandet, på samma sätt som biet befruktar blomman. (G.K. Chesterton "Thomas av Aquino" s 202,213)

De som söker sin glädje i sinnenas värld, de sinar lätt ut, ty de spiller bort sig själva på det synliga och timliga, och andens hunger och törst söker de stilla med tomma tankebilder. (Augustinus "Bekännelser" s 173)

(Kejsare) Aurelianus (270-275) firades som (det romerska) rikets återställare. ... (Han) likställde solgudens kult med Roms gamla religion, smyckade sin bild med stråldiademet och antog titeln dominus et deus, herre och gud. Det orientaliska självhärskardömet stod för dörren. ... Med Aurelianus och Diocletianus (284-305) inträdde dominatet, så kallat, därför att kejsaren benämndes dominus, herre, vilket också tog sig uttryck i det yttre; kejsaren bar diadem och guldstickad dräkt och omgavs av ett invecklat hovceremoniell; den som trädde inför honom, kysste fliken av hans klädnad. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 257,263)

De som utan bokstäver har trott denna tro är barbarer så vitt avser vårt språk, men vad avser lära, levnadsvanor och livsutveckling är de, på grund av tron, i sanning mycket visa. Och de behagar verkligen Gud, då de ordnar sitt umgänge med all rättfärdighet, kyskhet och vishet. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol 1, s 417)

Alltså är Fadern herre, och Sonen är herre. Fadern är Gud och Sonen är Gud, ty den som är född av Gud är Gud. Således framställs Gud som en enda till sin tillvaros väsen och kraft, men samtidigt är han i omsorgen om vår frälsning både son och fader. Eftersom alltings fader är osynlig och oåtkomlig för det skapade är det genom Sonen som de som skall komma nära Gud skall få tillträde till Fadern. Vidare säger David klart och tydligt om Fadern och Sonen: ”Gud, din tron står i evigheters evigheter. Du har älskat rättfärdighet och hatat orätt. Därför har Gud, din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina likar (Ps 44(45):7f).” Eftersom Sonen är Gud mottar han det eviga rikets tron och smörjelsens olja mer än sina likar från Fadern. Smörjelsens olja är Anden som han har blivit smord med, hans likar är profeterna, de rättfärdiga och apostlarna och alla som har del i hans rike, det vill säga lärjungarna. (2 Mos 17; 1 Kor 10:4). (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 45)

Genom dygd och insikt, så lärde denna (stoiska) filosofi (som kejsar Markus Aurelius hyllade), är människan i stånd att göra sig oberoende af allt yttre och känna själsfrid även under ödets hårdaste slag. Allt hvad som är och sker i naturen är en Guds uppenbarelse. . . . Att följa förnuftets eviga lagar är människans bestämmelse. . . . Allt annat, så vidt det icke ör medel för det godas förverkligande, är likgiltigt, så viktigt det än må synas. Hälsa, ära, lust, rikedom å ena sidan, sjukdom, smälek, smärta, fattigdom å andra, höra till dessa likgiltiga ting, ty med eller utan dem kan människan genom en stark eller ren vilja och genom undergifvenhet under Gud vinna fullständig lycksalighet. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 173-174; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Herodotos berättar från persiska kriget om hur Krösus, världens rikaste och av ödet mest gynnade konung ställde en fråga till atenaren Solon. Han skulle inte ha gjort det om han inte hade oroats för svaret. "Vem är världens lyckligaste människa?" frågade han. ... Solon nämnde tre lyckliga människor i forna tider. ... Och när Solon inte nämnde honom var han tvungen att fråga: "Håller du mig för en lycklig människa?" Solon tvekade inte om svaret. "Hur ska jag kunna veta det?" sa han. "Du är ju inte död ännu." Och detta svar måste ha ljudit med spöklik klang i Krösus' öron när hans lycka och hans skatter och hans rike försvann. Och när han besteg bålet för att brännas bör han ha tänkt på det och kanske önskat att han inte hade frågat eller inte fått svar. (John Steinbeck "Öster om Eden" s 398)

"Du vet", (sade Akilleus till Priamos), "att åskguden Zeus har två kar stående i sin sal - i det ena ryms livets onda gåvor och i det andra lyckan. Somliga får en blandning ur bägge karen, och deras öden växlar. Men den som endast får ur olyckans kar, han blir till ett avskum och vandrar omkring på den heliga jorden förföljd av förfärande armod och aktas varken av gud eller människa." (Homeros "Iliaden" s 465)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Syftet (med Johannes Döparens framträdande) var att "alla människor skall se Guds frälsning". ... Otron kan förklara vad som helst som tillfälligheter och trams. För tron står det klart att det verkligen var Gud som handlade. (Rickard Thoursie "Bana väg för Herren"; kommentar till Luk 3:1-18; Jönköpings-Posten den 14 dec 2007)

Närheten till Gud är inte beroende av vår förmåga till kunskap om honom. Det finns något som räcker att följa och det säger Jesus: "Kom till mig." Det är Guds vilja för var och en av oss. (Anna-Karin Gabrielson "Andakt inför Heliga Trefaldighets Dag"; Jönköpings-Posten den 13 juni 2003)

Om någon gör gällande att det är oförnuftigt att tro på Gud, så har vi som kristna den rakt motsatta uppfattningen, att tron på Gud är det enda förnuftiga. För en kristen är det tron som ger oss en rätt förståelse inför många frågor som rör tillvarons hemligheter. Tron är förutsättningen för ett rätt förstående. Många människor vill se prov och tecken på Guds styrka och förmåga att göra under för att kunna tro. Det är lättare att tro på en sådan Gud menar man, men Jesus säger: "Saliga de som inte ser men ändå tror." ... Det är av avgörande betydelse för oss och våra liv om vi lyssnar till Guds kallelses röst, så att vi når ända fram till Honom, till det förvandlande mötet som gör, att vi kan se tillvaron i ett nytt ljus med hopp och framtidstro och våga möta den verklighet vi lever mitt i. (Conny Engkvist "Gå ända fram"; Jönköpings-Posten den 3 januari 2003)

Det är genom tron som vi kan förstå vem Jesus är. (Mattias Lindahl "Trons kraft"; Jönköpngs-Posten den 4 oktober 2002)

Högfärdsblåsor utan like förmodar att de skall få ärva Guds rike. Inga ljusårs galaxer känns större än de. Nåja, vi får väl se. (Alf Henrikson "Rim & reson" s 85; Troende)

Kom till Jesus så som du är och säg: "Kära Gud, var barmhärtig mot mig syndare. Jag vill överlämna mitt liv i din hand." Efter detta händer någonting. Efter att man överlämnat sig själv och tror på Jesu löften, då skall Han ge dig ny mening och dimension i ditt liv. Det är värt att pröva, ty det gäller livet. (Slobodan Markovic "Är det värt att leva?"; Jönköpings-Posten den 27 maj1988)

Att lära känna Gud har inget med intellektet och kunskapen att göra. Att lära känna Gud är för oss att möta honom i tillit och kärlek och att få leva med honom. (Sören Eskilsson "Känn inte någon oro!"; Jönköpings-Posten den 31 maj 1985)

De stora ögonblicken av lycka: barnets jubel i gungan, ynglingens fröjd över äran av målet i gärdsgårdsserien, den unge älskarens vandring hem under lyriska stjärnor, den hängivne läsarens gripenhet inför sagorna, yrkesmannens glädje åt verket som lyckades väl, moderns joller med barnet i morgonsolen, åldringens pyssel med rosenrabatten som tacksamt blommar - dessa de viktiga tingen som fyller vårt liv och ger tillvaron mening ger Statistiska Centralbyrån fan. (Alf Henrikson "Dikter" s 29)

Många gånger hörs människors bön: "Om jag ändå kunde tro." Men det är inte så mycket tron som vetskapen, kunskapen man önskar. Det man då egentligen ber om är: "Om jag ändå kunde veta." ... Vi ska minnas vår Herres egna ord: "Saliga de som inte sett men ändå tror." Salig är du då du tror! (Elisabeth Hullfors "Att tro - utan att se ..."; Jönköpings-Posten den 16 april 1982)

Råd av en andans man lyder så här ungefär: Gör vad du inte kan, var vad du inte är, tro vad du inte tror, glöm vad du vet, så blir din lycka stor i evighet. (Alf Henrikson "Snickarglädje" s 171; Goda råd)

Jag hade under senhösten vid flera tillfällen besökt en god vän på lasarettet. Sista gången jag var på besök, förstod jag att det inte skulle dröja länge tills Herren kommer till sitt trötta barn. ... Hon sade: "Det var svårt den gångna natten. Jag låg här och bad till Jesus - kan jag inte få se dig här på fondväggen? Då strålade som stjärnor dessa ord på väggen, "Saliga äro de som icke se och dock tro". (Karl Fransson "Gud hör din bön"; Jönköpings-Posten den 13 januari 1968)

Skomakaremästaren Johan Karlsson i Hovslätt har ofta blivit kallad för det här samhällets förste nybyggare. ... Han föddes på torpet Granön i Byarums socken 1870. Som 12-åring kom han i skomakarelära, och som 18-åring finner vi honom som gesäll hos skomakaremästaren Sandahl i Bårarp i Sandseyrds socken. ... Några verser ur en dikt, tillkommen under hans ålders höst, får ... förmedla något av en lång levnads syn på livet. "I ungdomens ljusa och härliga dag, man drömmer om lycka, om livets behag, om solljus och leende vårar. ... I ådrorna flyter en livsström så varm, och jublande mod bor i ungdomlig barm. Långt fjärran syns ålderdom skymta. ... Man ser mot en framtid så rik och så lång, och livet är lätt som lek under sång, i ungdomens lyckliga dagar. ... Så växla väl tider, och åren de gå, och kinderna blekna, och hjässan blir grå, och dimmor för ögonen falla. ... Att lämna sitt liv uti Frälsarens hand och följa hans spår genom öknarnas sand, är lycka, hur livet än skiftar." Johan Karsson avled 1966 i en ålder av 96 år. (Stina Hagstrand-Ernst Gotmark "Människor i närbild: Johan Karlsson" s 131,134)

I skogen gråter man på mötena, suckar och ler i samma andetag. Sentimental och varm är religiositeten. Det är fullt i lokalen i skogen, när det är mässfall i sockenstugan på slätten. Men inget ont om slätten och slättens människor. Kanske deras trofasthet består, när skogsmänniskans känslosvall är över. (Folke Nordangård "Vagabond" s 84)


ca 1950 och tiden dessförinnan

Snart började den ivrige fritänkaren tala om sig själv och sina rika upplevelser. Det blev en berättelse om vidlyftiga resor i flera länder om om deltagande i alla upptänkliga nöjen. ... Vid en paus i den livfulla skildringen av ett så omväxlande och spännande livsöde sade predikanten: "Ni måtte väl vara en mycket lycklig och glad människa?" Nu mörknade dragen hos den ivrige kristendomsfienden, och med en suck bekände han, att han i stället var en djupt olycklig människa och besviken på hela tillvaron. ... Mannen vandrade tyst och tankfull bort, och den unge evangeliiförkunnaren gick glad och lycklig för att bära fram det budskap Gud kallat honom till. (Carl Wilson "Verklig lycka" s 32-33; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1944)

Vi måste se bort från oss själva, se bort från vår synd och svaghet, ljumhet och brist och se på Jesus. Vi behöva vända oss bort från vad vi äro och vad vi åstadkommit och fördjupa oss i vem Han är och vad Han gjort och skall göra. Vi måste släppa greppet om vår egen svaghet för att med trons hand vidröra Hans väldiga styrkas kraft. Lammets blod är den brännpunkt, bildligt talat, där Guds gränslösa makt, kärlek och nåd strömmar oss till mötes. Vi äro små och svaga – Kristus är stor och mäktig. Han kan fylla våra liv med sin nåd och hela evigheten med sitt strålande ljus, med sin härlighet och rikedom. (Efraim Palmqvist ”Klippan som följde dem” s 244)

(Gunnar) tänkte: lyckliga de blint seende och trygga. Lyckliga också de troende galningar som inbillade sej ha brutit uddarna för döden men snart skulle känna dom nyvässat skärande - varken brutna eller bräckta eller ens krökta. Blinda och dårar levde lyckliga sin tid. Men lyckligast var de blinda. ... Sommar. Kornknarren - den aldrig sedde, alltid kvällshörde - ropade om slåtter i Dammängen, gulärlor vippade i tistelkronorna. Det var en god sommar med jämn fördelning av sol och regn, en sån som många nämnde Herrens sommar i lyckligt dårskap. (Gunnar E. Sandgren "Förklaringsberget" s 188-189)

Som barn fick jag tidigt ett ord av (kolportör farbror Toll) som jag aldrig kunde glömma. Jag stod vid en grind och tittade på farbror, där han kom. Han hälsade så vänligt med orden: Är du lycklig, Gritz? Ja, blev mitt svar. Tror du på Jesus då? var hans nästa fråga. Av min förlägna tystnad, anade han nog hur det var, och tillade: Ser du, Fritz, ingen kan vara lycklig, som inte tror på Jesus. Både orden, tonen och blicken grepo djupt in i min själ. (Fritz Peterson "Några minnen i samband med Jönköpings missionsförening" s 97; Jönköpings missionsförenings julkalender för 1917)

Under vintern har en kraftig väckelse gått fram inom Svenarums församling och ungdomar i hundratal ha sagt synden och orättfärdigheten farväl och vändt sig till Kristus. Att döma af såväl dessas ungdomsfriska och starka sång som deras brinnande böner och varma tack till Herren voro de lyckliga i sitt nya lif. Möten hållas nästan hvarje kväll och ledas af en evangelist från helgelseförbundet. (Jönköpings-Posten 1908-02-21 "Lyckliga lif genom omvändelse till Kristus")

Pastor Rundgren, som föreläste här (i Skillingaryd) i torsdags, kvalificerade sig därvid ytterligare som en framstående föreläsare med hänsyn till såväl skärpa i tankebyggnaden, som klarhet och reda i framställningssättet, hvarunder han på biblisk grund analyserade och med belysande exempel ur lifvet uppdrog gränsen mellan de båda begreppen: "Tro och vetande". (Jönköpings-Posten 1907-12-03 "Föredrag om tro och vetande")

Templet 1457 Trohet (i Vaggeryd) håller sitt ordinarie möte nästa söndag den 19 dennes (= augusti) kl. 2 e.m., hvarvid alla medlemmarna ombedes att infinna sig. Sekreteraren. (Jönköpings-Posten 1906-08-17 "Templet Trohet ombeder alla medlemmar att infinna sig till ordinarie möte")

Ett högtidligt mottagande rönte kamrera i Smålandsbankens afdelningskontor härstädes hr Borlind och hans unga maka, född Biubasch, då de i tisdags med tåg kl. 8.45 f.m. anlände till Skillingaryd på resa från Stockholm, där deras bröllop firades i måndags. Vid ingången till herrskapet Borlinds bostad voro resta höga granar mellan hvilka en port virad med friskt granris var anbragt och i hvars midt ordet "Tomtebolycka" lästes i stora bokstäfver. (Jönköpings-Posten 1905-12-06 "Bröllopshem med Tomtebolycka")

Templet n:r 1512 Trofast håller sin årsfest jämte barnfest i Månsarps missionshus torsdagen den 5 dennes (= januari) kl. 5 e.m. Herr C. Lagerkvist från Jönköping och folkskolläraren herr S. Dahlin komma att tala. God musik af Tabergs musikkår. 10 öres inträde. Alla välkomna. (Jönköpings-Posten 1905-01-03 "Templet n:r 1512 Trofast håller års- och barnfest")

Den är lycklig som antingen ej ser sin olycka eller förmår bära henne. (Viktor Rydberg "Småsaker" s 32; Jönköpingsbladet den 6 april 1848)

Under den tid som Johan Fredrik Ydström var vice pastor i (Kärda) pastorat hölls ... komministerval, april 1832, varom Emilie Petersen skriver, att "alla tro att Ydström skall bliva det. Uteslutande har min själ arbetat i bönen med uppfyllandet av denna önskan. Den fördolda utgång på bönhörelsen blev mig klar, så snart Ydström kom för att säga oss att han anmält sig. Hjärtat jublar och lovsjunger och kan ej annat än tro innan det ser." (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 142; brev den 5 april 1832 från Emilie Petersen till makarna Rappe)


Att fortsätta med ('nationerna'):

De närmaste åren efter år 2000 - ca 2000

"Hur är det med stenen, mr Lovegood?" (sade Hermione). "Den där som ni kallar uppståndelsestenen?" "Vad är det med den?" "Jo, hur kan den vara verklig?" "Bevisa att den inte är det." Hermione såg förnärmad ut. "Men det är ... förlåt, men det är ju helt befängt! Hur i fridens namn ska jag kunna bevisa att den inte finns? Väntar ni er att jag ska söka reda på alla ... alla småstenar i hela världen och testa dem? Man skulle ju kunna påstå att vad som helst är verkligt, om den enda grunden för att tro på det är att ingen har bevisat att det inte existerar!" "Ja, det skulle man kunna", sa Xenophilius. "Jag är glad att se att du vidgar din horisont lite grann." (Joanne Kathleen Rowling "Harry Potter och Dödsrelikerna" s 428; Sagan om de tre bröderna)

I (1 Mos 1) uppehåller Skaparen, som får namnet ”Gud”, hela universum, medan han i kapitel 2 får sitt förbundsnamn, ”Herren Gud”, som gärna har en nära gemenskap med människorna han skapat. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 21)

Paulus introducerar (Athens filosofer) i ett andligt universum där man måste bli en dåre för att bli vis. Det är inte de som förvärvat de djupsinnigaste insikterna som har närmast till Gud – det är de ödmjuka, de i anden fattiga, som har kortast väg att tillryggalägga. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 280 i kommentar till Apg 17)

När jag skall dö, är det inte säkert att jag säger ”Halleluja, nu går jag in i himmelen!” ... Men jag är trygg i att avgörandet inte ligger i hur mycket jag tror, utan hos honom som jag tror på. (Bo Brander i Skytte, Göran-Brander, Bo: "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1" s 315-316)

Karl Marx kom ganska nära sanningen när han beskrev religion som ett opium för folket. Av det dussintal studier som har inriktats på religion och lycka har en stor majoritet hittat ett positivt samband. Tron på ett liv efter detta kan ge människor mening med livet och dämpar känslan av att vara ensam i världen, framför allt på äldre dagar, säger Harold Koenig vid Duke University Medical Center i Nordcarolina i USA. "Effekterna märks tydligast vid stress. Tro kan vara ett effektivt sätt att hantera motgångar." Religion ger även social interaktion och stöd. Studier visar att personer som ger andra stöd själva mår bättre. De lever till och med längre." Forskarna är överens om att detta gör religiös övertygelse till en större källa till lycka än andra sociala aktiviteter, till exempel bokcirklar. (Bob Holmes-Kurt Kleiner-Kate Douglas-Michael Bond "10 vägar till sann lycka" s 104)

Jfr ”Jesus sade: ’Jag skall ge er det, som öga inte skådat, och det som öra inte hört, och det som hand inte rört och inte kommit upp i människohjärta.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 53; Thomasevangeliet log. 17; jfr 1 Joh 1:1)

Problemen är så överväldigande! Jag träffade ett amerikanskt missionärspar som också arbetar med hivsmittade barn här i Chieng Rai (i norra Thailand) och det var jätteskönt att få prata med dem. De citerade en nunna som arbetade i Indien. Hon hade fått frågan om hon trodde att hon verklgien kunde vara framgångsrik i sitt arbete när hon såg hur stora problemen var och hon hade svarat: "the lord didn't call me to be successful, he called me to be faithful." Klokt! Det är väl det man kan göra. Vara trogen i det lilla man gör. (Magdalena Eriksson "Sawadii kha!" s 18; Sawadii kha = Hejsan kära vänner)

Vetenskap kan inte användas för att undersöka andliga ting till exempel om Gud finns eller inte. Många har dock gjort det logiska misstaget att tro att det enda som finns är det vi kan upptäcka med den vetenskapliga metoden. (Alltså, först har man gjort en metod för att undersöka materien och energin - den vetenskapliga metoden - och sedan säger man att det som inte kan undersökas med denna metod inte finns, eller åtminstone att det inte har haft någon iverkan på världen. Detta är ett allvarligt logiskt misstag som många evolutionister gör.) (Mats Molén "Tro och fakta om vårt ursprung" s 88)

När vi talar om frälsningsvisshet, är det viktigt att ha klart för sig att den är en trons visshet. Visshet om frälsningen kopplas alltid samman med tron. Den som inte tror, kan aldrig ha någon frälsningsvisshet. Ingen oomvänd, hycklare eller namnkristen, ingen som bara har en yttre kunskap eller ett yttre förhållande till kristendomen, kan ha frälsningsvisshet. (Egil Edvardsen "Får jag lov att vara viss om min frälsning?" s 70)

(J.S. Bach) skrev långt innan Hedenius skarpsynta gudsgyckel hade gjort många religiösa människor osäkra och svettigt rodnande över sin egen övertygelse när deras tro beskrevs som ren vanföreställning eller tecken på intellektuell oärlighet. Han komponerade långt innan den irrande blicken uppträdde hos dem som säger sig söka en andlighet, under ständigt försäkrande om att ”Ja, jag är ju inte religiös, men ...”, samtidens själavårdssamtals obligatoriska första replik. Bachs övertygelse verkar fast som en klippa, och är sällan problematiserad. I hans musik ber ingen om ursäkt. Inte heller försöker någon vinna en annan för gudstrons ”rimlighet”. Gud är inte ett tankefoster för mindre bemedlade. Gud är en reell makt, inte bara ett språkspel eller ett inbillat skydd mot intighet. ... Märkligt nog tycks hans himmelska lugn spilla över på lyssnaren, oavsett om denne kallar sig troende eller inte. (Owe Wikström "Toccata - J.S. Bachs andliga universum; iakttagelser och betraktelser" s 33-34)

För mig, som ägnat mitt liv åt att söka förklaringar och orsakssamband, är det dock en stor vila att kunna acceptera att det finns någon, Gud, som sitter inne med svaren oavsett om han väljer att visa mig dem nu, senare eller aldrig. Detta innebär inte att den kristna tron är ologisk och slumpmässig.Tvärtom upphör jag aldrig att förvånas över den starka inneboende logiken i Bibeln och i de tolkningar som kristna gjort i alla tider. ... Det råder ingen brist på intellektuell klarsyn och redbarhet i kristna kretsar, vad än de som står utanför inbillar sig. Men detta innebär inte att det går att resonera sig fram till en kristen tro på logisk väg. Ett element av det oförklarliga, av det som inte kan sägas i ord, kort sagt mystik, är oundvikligt. ... I mitt fall började Gud med att tala rakt in i mitt hjärta, genom att utnyttja ett av de få, kanske det enda, tillfällen i mitt vuxna liv när mitt intellektuella försvarssystem var tillräckligt mycket satt ur spel för att det han ville säga mig skulle ha en chans att tränga fram. När hjärnan mycket snabbt kopplades in igen var min instinktiva reaktion att göra motstånd, att slå bort det som jag inte kunde förneka hade inträffat. ... Vad som krävdes var att den teoretiska kunskapen skulle få fäste i hjärtat. Till detta behövde jag mänsklig hjälp i form av en insiktsfull och lyhörd förebedjare. Då först släppte krampen och ångesten och avlöstes av frid och lycka. ... När jag i hjärtat var övertygad om den kristna trons grundläggande sanningar fick bearbetningen av dem i hjärnan en ny mening och ett nytt innehåll. (Elisabeth Sandlund ”Drabbad av det oväntade” s 59,63-64)


ca 2000 - ca 1990

Det är rätt trevligt att sitta och tänka vid sitt ljus på den där Gud som aldrig går att bevisa, men som - kanske - är alldeles verklig. Mycket verkligare än jag. (Lars Collmar "Ett ensamt ljus i Villa Villekulla" s 16)

Andligheten på nittiotalet famlar bland desillusionerade fyrtiotalister, frustrerade femtiotalister, mer eller mindre övergivna sextio- och sjuttiotalister och små åttiotalister som uppfostras av lika våldsamma som elektroniska "barnvakter". En befolkning som inte vill tro därför att den inte kan få ner Gud i sina vetenskapliga påsar. (Ulla Gabay "En trendkonsults tro" s 50)

Den urkristna bekännelsen löd ”Jesus Kristus är Herre” (Fil 2:11). Ur denna korta och centrerade trosbekännelse hämtade de första kristna kraft och ljus över sina liv. Denna bekännelse användes som dopbekännelse i de unga församlingarna. Denna bekännelse erkände inga andra anspråk jämbördiga med Jesu. Med denna bekännelse på sina läppar döptes man, firade man nattvard och dog man som martyrer på de romerska arenorna. (Runar Eldebo ”Ömtålighetens folk” s 285)

Flytta på er denna dansen är min. Dansgolvet är mitt. Madonna knuffade till mig, "tro inte att du är nåt", skrek hon när jag stångade mig fram till scenen. Nu ska jag uppträda. Jag ska berätta om Angered. Flytta på er. Jag kör den om narkomanen som bajsade på 73:ans buss hem till Gårdsten. Det brukar funka även om dom är packade. Jag har aldrig varit så lycklig som i New York sekunderna innan vakterna fick tag i mig en halvmeter från scenen. Dom sa att jag var packad. Det tycker jag dom kunde skita i eftersom det var jag som skulle uppträda och inte dom. Jag hade hunnit halvvägs upp i trappan, när en stor jävel sög tag i jackan och slängde ut mig. (Carl-Einar Häckner "En knuff av Madonna" s 26; Metallarbetaren oktober 1993)

”Du vill bli lycklig, men det finns mycket viktigare saker i livet.” (Magnus Malm ”Under mandelträdet” s 46; citat Andrej Tarkovskij)

”Upplysningens drömslott har rasat samman”, skriver journalisten Göran Rosenberg, och tillägger: ”vår civilisation uppenbarar inga nya sammanhang, ingen ny mening.” Det ”drömslott” som nu rasar har inte haft plats för några hemligheter. Det moderna samhället har avfärdat det osynliga som icke-verkligt, med samma förrädiska och i grunden aningslösa hållning, som vildvittrorna i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter när dessa skränade så fort människorna gömde sig: ”Syns inte, finns inte”. Hör där, ekot av det tjugonde århundradet! Men i just detta samhälle letar idag allt fler efter något hemlighetsfullt. Ur det synligas konkurs spirar ett nytt sökande. ... På kö står livsåskådningarna och förvandlar samhället till en pulserande stormarknad. ”Välj och vraka” lyder devisen. Vi botaniserar bland allsköns andlighet allt medan övertygelsen, överlåtelsen och kontinuiteten tar rejält med stryk. (Peter Halldorf ”Dårarnas längtan” s 18,30)


ca 1990 - ca 1980

I all saklighet finns något icke sakligt. Himlen färgar av sig på jorden, man går på moln. Livet är överblick och sammanhang. (Ulla Olin "Vintertvätt" s 198)

Gud skulle kunna uppenbara sig entydigt, med eldskrift på himlen. Han skulle kunna uppenbara sig ovedersägligt. Men han gör inte det. ... Han tränger sig inte på oss, han vill bli vald av oss. Ett frivilligt ja vill han höra från oss. ... Gud vänder upp och ned på allt genom att ge dessa våldets hederstitlar (t ex ”herre och gud”) till den korsfäste. (Vibeke Olsson "Dagsmejans hopp" s 63,76)

Hinduismen har en djup känsla av att de stora verkligheterna inte är något synligt; det är det osedda som är verkligt. Detta leder i bästa fall till en djupt andlig syn på världen och på människans liv i den. Och hinduismen är i grund och botten en optimistisk religion. Alla människor har förmågan att söka Gud. Alla är på väg till honom. Vägen kan vara mycket lång och mödosam och leder kanske genom en hel rad återfödelser till den här världen. Men till sist kommer alla fam till målet, till sist kommer själen att återförenas med den enda och högsta verklighet som den aldrig borde ha blivit skild från. . . . Hinduerna har lärt sig att övergå från det sedda till det osedda och vinna insikt i det dolda mysterium som alltid finns. (Stephen Neill "Gud i andra religioner" s 200,203; författaren född år 1900 i Edinburgh i Skottland)

Judarna firar khanukkah, ljushögtiden till minnet av Judas Mackabeus' seger över syrierna och templets återinvigning i Jerusalem 164 f Kr. Denna högtid varar åtta dagar och i många judiska familjer tänder man då en åtta-armad ljusstake eller menorah. (Egentligen har den nio ljus; det nionde kallas ”tjänare” och med det tänder man de andra.) Man tänder ett ljus för varje dag i högtiden tills de alla är tända på den åttonde dagen. (David Harley "Det utvalda folket: Judendomen." s 276)

En utlänning i Sverige, en som ännu knappt förstod svenska, yttrade att svenskarna måtte vara ett mycket gudfruktigt folk: jag har gång på gång hört dem säga: Herre Gud! (Sven Danell ”Dagpostilla” s 253 i kommentar till Matt 5:33-37)

Under 1960-talet flammade trolöshetsdebatten upp i full låga. En del kristna trädde fram och talade för trolöshet i vissa avseenden. De hade inte sinne för språkets fällor. Den kände kirurgen Gunnar Biörck påpekade, att den användning av ord som utmärkte trolöshetskämparna var identisk med ”newspeak”, det nya språket, som lanserades av ”sanningsministeriet” i Orwells skräckroman ”1984” med dess framtidsvision av ett samhälle, helt i händerna på statlig propaganda. Enligt denna ”newspeak” är det bra att vara trolös, men trofasthet, det är fult det. En kristen borde inte låta lura sig av denna propaganda. Orden ”tro” och ”trogen” är nära släkt, både i svenska och i Bibelns grundspråk. Och i orden som Jesaja skrev, när ingen längre hörde på vad han sade, heter det att vi kan bli frälsta om vi omvänder oss och blir stilla och att genom denna stillhet och förtröstan – alltså tro – ska vi bli starka. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 328-329 i kommentar till Jes 30:8-15)

Det ljusnar till högsommardagar. Det sjunger som orgelbrus, där kärlekens Ande får tända den eviga världens ljus. ... Vi tro på den helige Ande, vår starkhet, vår tröst och ro. All svaghet i kraft han förvandlar och tvivlet i ödmjuk tro. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 82; citat Rudolf Zetterquist)


ca 1980 - ca 1970

Det är väl känt att ankomsten av Messias innebär ankomsten av den välsignade Guden på jorden. (Birgitta Yavari ”Min Messias”; citat Rabbi R. Asbech)

Lycklig kärlek? Är det oundgängligt? Takt och förnuft manar oss att förtiga den, som en skandal i Livets högre kretsar. Duktiga barn föds utan dess hjälp. Och aldrig ska den lyckas befolka jorden, det sker bevars så sällan. Låt människor som inte upplevt lycklig kärlek hävda att den inte existerar. Den tron ska göra det lättare för dem att leva och att dö. (Wislawa Szymborska "Lycklig kärlek" s 25)

Evangelium är inte en lära, som man kan uppfatta med sitt förstånd, pröva med tanken och acceptera så som man accepterar en vetenskaplig teori. Det är ett erbjudande om något, som bara den tar emot som söker Gud och behöver hans barmhärtighet. Men den som tar emot och blir en lärjunge, för honom förklaras hemligheterna, så som Jesus förklarade dem för de tolv. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Markus” s 38 i kommentar till Mark 3:33-34)

I tron förnam Moses att den Allsmäktige drev honom i hans företag. ”Han likasom såg den Osynlige”. Tron lever i det osynligas värld, och har tillgång till denna världs realitet. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 108 i kommentar till Hebr 11:23-27)

Alldeles som Jesu lidande födde av sig onämnbar härlighet, sker det i ringare mån med allt rätt lidande. ... Paulus bestämmer ytterligare, vilka detta gäller. ”Åt oss som har till ögonmärke icke de ting som synas, utan de som icke synas.” Får man tala mycket aktuellt, skulle man vilja säga: För den som nu lever blott för det synliga: kläder, gårdar, bilar, bankböcker, båtar m.m. finns intet hopp om evighetsdiger härlighet. Själen är inbyggd i det synliga och ingen trollerikonst förvandlar den vid livets slut. Paulus hade sin blick riktad på osynliga verkligheter – Riket ovanefter – och gick mot skådandet av det här osynliga, när livet var slut i denna värld. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 218-219 i kommentar till 2 Kor 4:16-18)

”Herre” ... är det högsta ärenamnet på Gud i Septuaginta och motsvarar Guds eget mest säregna egennamn; ”Messias” – den till vilken Israels frälsningshistoria slutgiltigt är knuten. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 256 i kommentar till Apg 2:22-24,33,36-42)

Vad som var det väsentliga för mig i ungdomsåren var det moraliska och andliga livets oerhörda makt och värde. ... Jag greps av en avsky för allt som kan kallas "trolöshet" och "svek" så våldsam, att jag inte tror ordet hat är för starkt. ... Som synes står alla mina ungdomserfarenheter i direkt strid med den nya tidens människoideal - den gyllenstenska tro- och troslösheten, Bertil Malmbergs lovsånger till "sveket", relativismen. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 26)

Allvarliga träd fälls av skämtsamma gnagare. Det pågår. Psalmkommittén beställer texter av tvivlare. Världens röntgenexperter samlas i FN för att utse årets Miss Skelett. Det pågår, det pågår, det pågår ... Över tungsinnets ytor skidar de glada skräddarna. De skrattar till och märker ingenting. (Werner Aspenström "Under tiden" s 314; Skilda verksamheter)

Den franske filosofen och författaren Jean Paul Sartre är den mest kände bland existentialismens moralfilosofer. ... Valet av den yttre handlingen och omdömet-värderingen sker ... samtidigt, principiellt sett. I praktiken, psykologiskt sett, kommer handlingen ofta före den medvetna värderingen. I varje fall är det enligt Sartre så, att vi först efter det vi valt handlingssätt vet om det vi valt är rätt eller orätt, gott eller ont. (Hans Hof "Moralfilosofiska problemställningar" s 46-48)


ca 1970 - 1960

Leva trolös? Ett evangelium som kräver god fysik. (Werner Aspenström "Inre" s 278; Primitiv religion)

Drömmen om fridsriket handlar inte om overklighet. Det är allt det myckna andra som har overklighetskaraktär, är som en främmande rök och ett bortrinnande vatten. "Ty de ting som synas, de vara allenast en tid men de som icke synas, de vara i evighet." (Anders Frostenson "Drömmen om fredsriket"; Jönköpings-Posten den 21 december 1968)

jag är inte någon romantisk ung borgare sade han Jag bekämpar fascismen överallt där den befinner sig ... Jag vet inte ens själv vad jag hade där att göra - så du erkänner det? - javisst Herregud Jag erkänner - jag har hört sägas att du skulle ha tagit över vapen åt anarkisterna - nej. Jag har bara tagit över vapen utan att bry mig om - de är skurkar de där killarna visste du inte det? Hela deras arbete går ut på att splittra - Herregud kan du inte sluta med det där? - han tittade hela tiden på mig med samma viktiga stränga och giftiga uppsyn. Det finns inte två revolutionära partier sade han Det finns bara ett vet du inte det? ... ... Gud som vet allt som ser allt som har reda på allt som tillåter allt ... och hon: är hon verkligen så vacker? rösten som sviktade på nytt som svek henner erbarmlig och han då Åh Herregud herregud herregud. ... Herregud herregud herregud. (Claude Simon "Historia" s 245,307-308)

Jag har gjort en utomordentligt kondenserad sammanställning av ett fantastiskt långt samtal om trolöshet och normlöshet som under våren 1966 förts i tidningspressen. ... Vi kan sammanfatta: 1) Var och en av debattörerna har sin egen definition på normlöshet och trolöshet. 2) Ingen av debattörerna känner till eller vill lära sig de övrigas definitioner. 3) Vi kan i alla fall vara rätt säkra på att människan är ett socialt väsen. (Tage Danielsson "Grallimatik" s 147,152; Den tigande opinionen)

Den franske filosofen och författaren Jean Paul Sartre är den mest kände bland existentialismens moralfilosofer. ... Valet av den yttre handlingen och omdömet-värderingen sker ... samtidigt, principiellt sett. I praktiken, psykologiskt sett, kommer handlingen ofta före den medvetna värderingen. I varje fall är det enligt Sartre så, att vi först efter det vi valt handlingssätt vet om det vi valt är rätt eller orätt, gott eller ont. (Hans Hof "Moralfilosofiska problemställningar" s 46-48)

Trohet har ju tidigare varit en av vårt samhälle högt värderad norm. Hur är det idag? Professor Ingemar Hedenius har (enligt "Dagens Nyheter" den 17.3 1966) i en trolöshetsdebatt i Uppsala uttryckt en förhoppning om "en utveckling mot större trolöshet"! Hans lärjunge fil.kand. Armas Lappalainen förkunnar (i en artikel "Trolöshetens filosofi" i "Dagens Nyheter" den 28.5 1964) en ny filosofi, som han kallar "trolöshetens och ögonblickets filosofi". Detta är strängt taget detsamma, som de fascistiska teoretikerna betonade, nämligen "det osäkra och tvivelaktiga i allt tänkande och 'den rena hjandlingens' överlägsenhet" (se professor Herbert Tingstens "Den nationella diktaturen"). Som exempel på Hitlers trolöshet kan nämnas, att han var trolös mot normen "inget straff utan dom och rannsakan" och införde i stället den destruktiva normen "död och förintelse åt judar och åt alla som opponerar". Den schweiziske filosofen Max Picard visar att "ögonblickets filosofi" helt enkelt hör hemma inom nazismen. ... Ännu ett bevis för att den trolöshets- och ögonblicksfilosofi, som Lappalainen företräder, är en diktatorisk filosofi, återfinnes även i en annan av honom skriven artikel "Ansvar - något att skryta med?" (i "Dagens Nyheter" den 3.7. 1964). Han säger i den bl.a.: "Inte är det mer ansvar som krävs för att denna värld skall bli bättre. Men desto mer ... rotlöshet och vilsenhet ..., desto mer ansvarslöshet och respektlöshet mot ... vår hedervärda familjeinstitution, vår hedervärda demokrati och vår storslagna frihet." Ju mer rotlösa, vilsna, ansvarslösa, och trolösa människorna är, desto mer ångestfyllda och osäkra är de. Härigenom blir de lättledda av diktatorn eller diktatorerna. (Sune Lyxell "Kärlek -72? - En socialpsykologisk analys av samlevnaden" s 123-124)

Det har alltid funnits två sätt att se på sanningen. Ett är att skapa idéer som är undandragna all kritik genom att de förfäktas i tro eller på auktoritära grunder, eller i övertygelsen att de är självevidenta. Detta är österns mystiska sanningsbegrepp och ett som har dominerat skolastikens axiomatiska tänkande. Thomas ab Aquino menade att tron snarare än kunskapen leder oss till sanningen. Det medeltida vetandets mästare låter vetandet komma i andra rummet. Men före Thomas hade Abelard redan utmanat tanken på idéer som kan grundas enbart på tro och auktoritet. All sanning, även den högsta, måste vara tillgänglig för prövning, menade Abelard. "Genom tvivel leds vi till frågor, och genom att ställa frågor förnimmer vi sanningen." . . . Inom vetenskapen innebär åberopandet av fakta att man undersöker följderna av en teori, inom konsten utgör emotionella fakta en gräns för den erfarenhet som kan uttryckas med konstens språk. (Jacob Bronowski "Science and Human Values" s 49,52-53,57; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 122-123)

Jag har aldrig fått se hans ansikte, än mindre rört vid hans sår. Jag har bara skymtat ett leende över mytens tätaste snår, ... en regnbåges mjuka leende genom tårarna: ljus av ljus. – Och det talas om många boningar i ett stort förbarmandes hus. (Anna Greta Wide ”Jag har aldrig fått se hans ansikte” s 95; 1960)


ca 1960 - ca 1950

Jag har upplevt (Bibelns) kraft och sett uppfyllelsen av dess löften. Så sant jag skulle kunna tro på mina egna iakttagelser, måste jag tro, vad jag av kristendomens uppenbarelse själv sett och vidrört med mina händer. ... När en människa blir fylld med den helige Ande, då börjar hon att tro på Jesus. Då tror hon på Ordet. (Lewi Pethrus "En såningsman gick ut" s 16,62)

Det är inte sant att senare generationer av kristna, som varken har sett den tomma graven eller den Uppståndne Kristus, är av en lägre ordning, Jesus själv förklarar dem saliga (v 29). Det är inte sant att de första apostlarna inte har en särskild och unik betydelse; ty senare generationer tror genom deras ord (17:20), det vill säga, det är i deras ord som senare generationer möter den Uppståndne Kristus och blir troende. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 574-575)

Franceska var sjutton, jag nitton. Hon gick i realskola i Västerbotten och två gånger i veckan bytte vi brev. Hon var omgiven av ett violett ljus, violetta vibrationer, som dansade framför ögonen på mig under lektionerna. Jag tänkte med förakt på kompisarnas tilltro till det synliga: De inbillade sig att jag sitter "här", men det som är "här" är en oändligt liten del av hela mitt jag. I själva verket är jag "där", i Västerbotten, i snön, i hennes rum, där hon ligger i röd klänning med utslaget hår och läser mina brev. (Göran Tunström "Prästungen" s 181-182)

Nu är frågan: känner du Gud och den Han har sänt? Det är inte i första hand fråga om historiskt och teoretiskt vetande. Det är fråga om ditt hjärta kommit i personlig förbindelse med Gud, om du har mött Frälsaren, som renar från alla synder och som ger dig nåd och frid. Nöj dig inte med mindre än att frälsningens saliga visshet fyller din själ. (Sven Alverlin "Förmedlaren av himmelska gåvor"; kommentar till Joh 17:1-8; Jönköpings-Posten 1953-04-25)

Detta är min trotsigt glada bikt: jag tror på En jag ännu aldrig sett och accepterar nu med tillförsikt en hel del ting som övergår mitt vett. ... - Sin känsla ska man aldrig lita på. - O nej och den som lyder råd är vis. Men säg, hur går det med vår kärlek då? Vad värmer i förnuftets paradis? ... Att misstro känslan, det är gott och väl, ett värn mot lögn och självbedrägeri! Men jag fördriver inte ur min själ det enda liv jag finner mening i. ... Mitt hjärta är ett fält av järnfilspån som reagerar för en stor magnet. Den styrs av dragningskraften långt ifrån och lever i en okänd verklighet. (Karin Hartman "Handen och lågan"; Dikten "Bekännelse")

Religion är inte vetande i rationell mening, det är intuition, hängivelse, tillbedjan. Inte enbart intuition, ty den kan föra in i spekulationens ofruktbarhet! Inte heller enbart "tro", ty den kan bli benhård intellektualism. Men intuition och tro, som mynna ut i bön, leda fram till den levande gemenskap, som är all levande religiositets egenart. (Einar Genitz "Att tro"; Jönköpings-Posten 1952-01-28)


ca 1950 - ca 1940

Och gud? Jag har alltid varit skeptisk mot den som flyr till tron när nederlaget stundar. Omvändelsen i segerns ögonblick, den kan jag acceptera. Den som inte grundar sig på rädsla och feghet. (Stig Dagerman "Brev" s 217; brev från Tällberg till Ragnar Svanström oktober 1949)

Den som menar sig på grund av sin kunskap om naturen och människan kunna upphäva gudstron, visar sig ha föga insikt i det faktum, att vår västerländska odling är född och uppfostrad av kristendomen. ... Uppfattningen att gudstro skulle bero på okunnighet har fått sin betydelse i nutiden från de franska och engelska s.k. fritänkarna under 1700-talet. Dessa levde omedvetet under det bestämmande intrycket från det kristna arvet och hade en ovanligt hög uppfattning om människan och hennes uppgift. Man tog därför utan vidare givet, att obegränsad rättfärdighet och människohänsyn kunde framhämtas ur människans medfödda godhet och vidmakthållas liksom av sig själv utan kristen bekännelse. Man besinnade med andra ord icke, var den för framtiden eftertrådda mänskliga godheten egentligen hade sin källa. Då man talade om människorättighet, om frihet och hänsyn, insåg man inte, att man därvid öste ur kristna tänkesätt. Utan kristen bekännelse, utan förbindelse med Kristus, menade man sig alltmer kunna förmänskliga människan, d.v.s. utveckla henne till kärleksfull omtanke om andra. I stället för kristen tro och utdaning av det mänskliga genom förbindelsen med Kristus satte man in tanken på kunskapens allmakt. Ett från godhetens och kärlekens uppenbarelse lösgjort vetande tilldelades rollen att lösa alla frågor och befria från allt ont. Man menade utan tvivel väl och framställde sina teser i en naiv tilltro till en ständigt stigande upplysning, såsom funnes det inte möjlighet till tillbakagång eller katastrof. Den efterföljande utvecklingen har tyvärr knappast på någon punkt kunnat ge fritänkarna rätt. Varför? Det ödesdigra misstaget ha vi redan berört, då vi framhållit, att man icke längre ville låta människodaningen ske under inflytande från Kristus. Man löste upp sambandet mellan kristen frälsningstro och hänsynen till medmänniskorna, och därigenom kom man att leda in utvecklingen i antikristlig riktning. (Yngve Ahlberg "Kristendomskritiken" s 178-179; Växjö Stifts Hembygdskalender 1948)

De gamla rabbinerna brukade säga om vissa människor att de ”uppnådde evigheten på ett ögonblick”. Så karakteriserade de dem som i ett enda heroiskt beslut rättfärdigade hela sitt liv. Intellektuellt sett gör traditionalisten (bland de troende judarna) detta. Han utför en enda men oerhörd trosakt, han postulerar en enda men gigantisk förutsättning. Han hävdar att traditionen är gudomligt inspirerad alltigenom. Därefter finns det endast en sanning för honom, endast en väg är öppen att gå. Modernisten (bland de troende judarna) närmar sig Toran från diametralt motsatt håll. För honom är det första kriteriet på sanningen hos ett påstående eller värdet hos en princip inte dess samstämmighet med traditionen utan dess överensstämmelse med förnuft och erfarenhet. I stället för att mäta allting annat med Torans måttstock, mäter han Toran med samma måttstock som allting annat. Och endast i den mån som Toran består provet accepterar han dess auktoritet. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 32-33)

Vad vi än hamnar i för åsikt om vad man skall mena med ordet sanning i fråga om naturen eller hela tillvaron, så tycks vi kunna säga, att förrådet av sanningar ökas. ... Det finns många som inte känner sig ha lust och kraft att handla, att ta del i försöken att göra livet bättre, om de inte har säkerhet för att det de anser gott, är förankrat i tillvarons innersta väsen. Somliga av dem väljer tron på en försyn, om vilken de tvingas att antaga att den genom katastrofer i naturen och samhällslivet, genom hunger, pest och atombomber uppfostrar människorna till det bättre. Andra väljer otron och overksamheten. Vad finns för dem som inte vilja gå någondera vägen? Det finns att hålla fast vid erfarenheten, den enskildes och hela släktets. ... Om vi kan hoppas mer än vi tvivlar, då slår vågskålen över åt det håll som heter strävan, handling, aktivitet. ... Ungdomen har ett större naturligt mått av livskraft och optimism. Ungdomen blir därför den naturliga bäraren av vår framtidstro, också av tron på de framsteg, som vi sammanfattar i orden demokratin och socialismen. (Ernst Wigforss "Gemenskap" s 39-41; tal vid Socialdemokratiska ungdomsförbundets jubileumsläger i Malmö, 6 juli 1947)

Den dag, jag kom till sjukhuset, var jag själv mycket svårmodig. ... Jag visades in i ett rum, avdelat på mitten med en skärm, och såg bara en man med ett orörligt ansikte sittande på en stol.. ... Medan vi båda språkades vid, hörde jag oavlåtligt underliga rörelser och ljud bakom skärmen: någon okänd som ville taga del i vårt samtal. ... Plötsligt makades skärmen en smula åt sidan och det sällsammaste människoansikte jag i hela mitt liv sett blev synligt där bakom. Det var ett skägginramat huvud, som föreföll mig vara mycket större än mitt, men till det hörde en kropp, som var ett barns kropp. ... Vi började språkas vid. Jag fick höra, att han var fars och mors enda barn - född utomlands - från födelsen vanskapt: "Mina föräldrar lärde mig den rätta vägen, och jag är så lycklig, ty jag tillhör Jesus. ... Jag är mycket lycklig. Människor tror, att man måste vara olycklig, för att man har det som jag. Det är ett stort misstag. Jag är mycket lycklig, ty jag får leva med Gud." ... Nu började han tala med sin rumskamrat om syndernas förlåtelse och frälsningens frid och salighet i Kristus Jesus. ... Jag tycker, att det är så sällsamt, att den starkaste, djupaste fridsupplevelse, jag någonsin haft tillsammans med människor här på jorden, var med två varelser, som voro ett par av tillvarons alldeles särskilt misshandlade och plågade offer men vilkas hjärtan fylldes av den frid, som övergår allt förstånd. (Sven Lidman "Ingen lurar Gud" s 138-142; Världsfred och Gudsfred)

I vår tid har det skrivits många böcker om "konsten att bli lycklig", om "erövringen av lyckan" eller hur man uttryckt sig. Det var på liknande sätt med den döende antikens tid. Och kanske ha båda dessa tider hört till dem som varit fattiga på lycka. Det märkvärdiga synes nämligen vara, att ju mer man inrättar sitt liv efter lyckan som ledstjärna, desto större utsikter har man att gå miste om lyckan. Hon är en skygg fågel, som man icke fångar med limstång och rännsnara. De som enligt alla konstens regler jaga efter lyckan bära sig lika bakvänt åt som den, som ville infånga en solstråle genom att låsa in den i ett mörkt rum. Rikedom, välstånd, berömmelse kan man jaga med utsikt att lyckas, men aldrig lycka. Det är ofta just under jakten efter sådana ting som människorna skrämma lyckan på flykten. ... Felet med de flesta människor, särskilt i vår klokt beräknande tid, är att de vanligen förlägga lyckan dit, där den icke finns, nämligen i framtiden i stället för i nuet. ... Det finns människor, om vilka man skulle tro, att de voro djupt olyckliga, men som ändå gå omkring med en hemlighetsfull inre glädje, som ingenting kan beröva dem. Det är verkligen som om de kände till någon hoppfull hemlighet, som är förborgad för andra. ... Lyckan avskyr dem, som söka det "välförstådda egenintresset", de kloka och beräknande. Egoisten skyr den som pesten. Han blir alltid olycklig som kung Midas mitt ibland allt sitt guld. ... Vill du se lyckliga människor, så sök dem hos de stilla i landet eller hos dem, vilkas vishet i världens ögon aktas som dårskap. I denna de lyckligas hemliga visdom, som icke är av denna världen, ingår också konsten att kunna resignera, acceptera sitt öde som människa, den amor fati, varom stoikerna talade. ... Det ligger något ovärdigt i detta, att man i stället för att lugnt godtaga ålderdomen som en naturlig avslutning på livet och därmed göra något vackert och värdigt av den försöker sno sig ifrån den, ljuga sig till "evig ungdom", medan man blott håller på att bli en gammal narr. ... Sundare kulturer än vår ha hållit ålderdomen högt i ära och förstått att göra den till något vackert och vördnadsvärt. På denna hemliga skräck för ålderdomen beror också den äldre generationens fega och ovärdiga fjäsk för ungdomen, varmed denna generation inte bara förnedrar sig själv utan även skadar denna ungdom, om vilken den säger sig ha så mycken omtanke. (Alf Ahlberg "Minnen och meditationer" s 167-176; boken utgiven 1942)

(Barnen) läste (kvälls)bönen lydigt och snällt, och modern strålade av förtjusning. ... När jag hunnit språka en stund med (den äldste i barnaskaran), märkte jag, att han var intresserad av bönen och gärna ville ha en del förklaringar. Jag antecknade följande moment ur vårt samtal: 1. Varför tycker Gud bara om barn? 2. Vad menas med "lycka"? Skall man ha det, eller skall man inte ha det? Varför har Gud ordnat så, att lyckan inte alltid kommer? 3. Varför är det bara den som Gud älskar som får lyckan? Älskar Gud bara somliga? Av mina svar vill jag bara här antyda svaret på den tredje frågan. Jag upplyste pojken om att "den Gud älskar, lyckan får" inte betyder, vad han trott: "den som Gud tycker om, han får lyckan" utan: "den som tycker om Gud, han får lyckan, den som har Gud kär, han är i och med detta lycklig". Vilket gjorde honom mycket förvånad. (Sven Stolpe "I smältdegeln" s 210-211)

(Taaves) drängpojksansikte lyste av den allra saligaste förälskelse. ... Han, Taave, kunde endast beundra och tillbe (Tyyne), denna långbenta ljusa flicka, som i våras kommit till sista klassen i mellanskolan. En förutsättning för lyckan är ofta dess yttre omöjlighet. Tyyne gav till små korta skratt när Taave betraktade henne på det viset och med sin vårtiga pojknäve klämde hennes fingrar och svängde hennes smala arm. ... Då hon slutligen sökte frigöra sin hand och pojken inte ville släppa den, grep flickan med vänstra handen gossen om hakan och gjorde samtidigt en stor och häftig grimas. "Hej, gosse, nu går jag och du blir kvar." Taave blev verkligen kvar - för att se hur dessa härliga smalben skuttade över kanalbron och till sist skymtade bakom syrenhäcken. Taave befann sig så vitt han visste i det lyckligaste tillstånd han hittills upplevat. Han var så lycklig att han, fast det redan var väl sent att hinna till soaréns början och åskan dessutom kunde överraska honom på mon, ändå började hurtigt marschera i väg ditåt. Han måste få vara bland andra, sina gelikar, bli delaktig av den dansande ungdomens anda. Först där skulle han riktigt känna denna rena hemliga lyckoextas, som fyllde hela hans väsen, hans själ och kropp. (Frans Eemil Sillanpää "Skördemånad" s 77-78)

Hundratals unga människor har (vid de nordiska studentmötena på biblisk grund) fått sin felaktiga uppfattning av kristendomen korrigerad och genom att ställas inför den korsfäste och uppståndne själv mött Livet. Otaliga har där sagt: "Nu först vet jag, vad kristendomen är." (Margareta Malmgren "Nutidsungdomen och kristendomen"; Jönköpings-Posten 1940-08-12)


ca 1940 - ca 1920

En trofast människa i Guds verk är mera värd än 100,000 trolösa och många tusen så kallade begåvningar. Ja, jag tror jag vågar säga mer än hundra tusen. ... Det är trofasthet, som Gud söker hos dig och mig, söker och icke finner. Men det är trofastheten, som han belönar. (Sven Lidman "Var inte förskräckt!" s 114)

Där i kammaren, vägg i vägg med far, sov (Elin) själv som barn. Där hänger bonaden ännu kvar. Hon har själv sytt den. "Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går. Den Gud älskar lyckan får." Hon minns inte när hon lärde sig bönen. Hon var liten, liten. Hon kunde den genast. (Sven Edvin Salje "Den söker inte sitt" s 99-100)

"Quo vadis?" Frågan darrar i mitt sinne. Vart skall jag gå, då aftonen är inne? Snabbt stiger natten upp som sot ur brand, och jag är ensam i ett okänt land. ... Men jag har hört den milda rösten förr, och den har höljt mig som en hasselblåst, då som en tiggare från dörr till dörr mitt hjärta gick och allt var lyckt och låst. Bliv hos mig, mästare som tyder skriften, ej som ett spökelse ur helgongriften men som en bordskamrat i stilla byn, där jag vill njuta torftigt bröd och vin. ... Ditt väsen kom mig när i dagens glans, blott som en bländande och snabb vision, men närmre under kvällens törnroskrans och närmast som en andedräkt, en ton. Nu står mitt Umbrien, skuggans land, framför mig; jag kräver ej att se dig, blott jag hör dig, blott då och då du bär min själ ett bud, min vän i vind och skymning och min Gud. (Erik Axel Karlfeldt "Hösthorn" s 551; Höstpsalm; "Umbrien, skuggans land" umbra är latin för skugga)

Hör till min ledsnad, att Du varit sjuk igen. Är det ditt gamla onda? Det tycks i alla fall inte vara värre än att Du har samma goda humör alltjämt. Jag beundrar mycket Din förmåga att bära sådant med största jämnmod. Själv har jag mitt nervösa onda, som sätter åt mig ibland, men annars är jag ganska "mellankalkonisk" som gamle Thure S. brukade säga. Yttre framgång kan aldrig göra en människa lycklig eller tillfredsställd - så mycket har jag kommit underfund med. Jag avundas dig verkligen Din ljusa livssyn. Jag blir med varje år allt mer pessimist - jag kan inte rå för det, det är nu en gång min natur. Och livsångesten klämmer åt mig ibland, så jag inte vet någon råd. Jag tycker att alltsammans är så meningslöst. Folk ävlas och stretar och strävar - men vart ska dom ta vägen? Vi behöver inte göra oss så bråttom - vi hinner väl till graven, och dit blir vi burna förresten. Dödens visshet är åtminstone den enda visshet jag har, och jag önskar att jag hade någon annan. Tro nu inte, att jag håller på att bli religiös. Ingen kan väl i högre grad än jag sakna all slags tro. Det oaktat finner jag förstås nöje i att dikta personer som ha tron. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 113; brev från Alvesta till Johan Alfred Göth 1927-12-26)

Den unge mannen framför (Richard Borg) var lycklig - eller trodde han sig blott vara det? Kunde de glada ögonen ljuga? Kunde det vara blott fantasier, när han sagt: - "då hade jag funnit allt vad jag sökt". - Var det inte snarare så, att han verkligen slagit in på den enda väg, där sann lycka finns? ... Främlingen tycktes stå i något underligt förhållande till Gud - men det förhållandet tycktes inte vara något tryckande tvång utan snarare tvärtom. ... Om lyckan låter sig finnas på den vägen - ja, vad skulle han säga? Då vore det väl mödan värt att söka en Gud, som har så mycket att giva. Om han kan stilla den där tärande längtan - då är det väl sant vad främlingen sagt: "Gud är nog för en själ - ja, övernog." Med en trött rörelse grep han boken, som låg på soffan, och öppnade den. Och hans blick möttes av dessa ord: "Det finns djup i människosjälen, mörka hemlighetsfulla djup, som endast Gud kan fylla. Det finns en längtan efter frid och vila, som endast Gud kan stilla. Och när han fyller dessa djup och stillar denna längtan, gör han det med sig själv och sin eviga kärlek." (Anna Ölander "Vildtörne" s 79-80; Lycka)

Du må inte tro, att jag nu överskattar min framgång. Det är ju så att lyckan har gjort en del också - den har givit mig en spark i ändan så att jag kommit fram ett stycke, därmed gottgörande flera års försummelser. Jag kom med pjäsen i det rätta ögonblicket, och de ordinarie eller auktoritativa kritikerna var på premiären. Se, man måste ha hjälp av lyckan också, annars går det aldrig hur man än ligger i, det har jag sannerligen fått erfara. Och detta är ju ändå bara en liten början, jag är ju behandlad blott som ett löfte, och nu gäller det att infria förhoppningarna, så att jag inte dimper ned som en skinnpäls härnäst. Nu hoppas jag att Lyckan måtte knacka på hos Dig också snart. Det är verkligen Din tur härnäst. Det gäller bara att vänta och arbeta, den tron har jag. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 100; brev från Alvesta till Sven Henning Almquist 1926-02-07)

Medan timmarna rann undan och en ny dag började försökte du ge en bild av hur du haft det på Kungsholmen. Du berättade om svinmaten och korvbördan från flottans charkuterifabrik och lite andra smådetaljer. ... Till sist sa du också några ord om pastorn. Han som lyckades bli vän med oss alla bara för att han var envis med att hålla på sin tro. Emil satt tyst och lyssnade hela tiden och när du var färdig sa han bara några få ord som kändes överraskande: "Den där som ni kallade pastorn skulle jag gärna vilja träffa. Han har kanske en annan sorts sanning än den jag har kommit fram till i fängelset. En sanning alldeles för sin egen del som inte är fakta utan tro. Kanske räcker den en bit om den bara är stark nog?" På något sätt tyckte du att Emil förirrat sej in i mystiken och blivit mer grubblare än rebell. Men du ville inte störa vänskapen genom att ifrågasätta hans slutsatser. Det räckte att ni höll ihop igen och att friheten låg framför dej. (Folke Fridell "Något skymmer vägarna" s 251; mitten av 1920-talet)

En del människor hava så mycket att invända. De argumentera och resonera. De tro icke på Gud, de tro icke på bibeln. Med sådana människor vill jag aldrig diskutera.Vad skulle det förresten tjäna till? Att resonera om Guds tillvaro med en människa, som inte tror på bibeln, det är lönlöst. (Gustav F. Johnson "Himlens och helvetets kamp om en människosjäl"; "amerikansk pastor", predikan i Immanuelskyrkan i Jönköping 1922-09-22; Jönköpings-Posten 1922-10-13)

Det är julafton. Hela staden är i rörelse, tusen och hundratusen människor blandas och virvlas om varandra i denna jättegryta på gott och ont, som kallas Berlin. . . . Undertecknad, jämte en annan svensk, gjorde förtvivlade ansträngningar att komma över ett julträd till skapligt pris, men måste resignerade uppge försöket och fick alltså avstå från den enkla glädje den traditionella julgranen kan ge - men vi härjade desto mer i bokstånden, där man för jämförelsevis billigt pris kunde få verkliga skatter. En stockholmsjournalist som var med lastade på sig ett Nya Testamente av jättedimensioner med en massa guld- och silverpressningar, som skulle gjort varje samlare fröjd, för ett pris av 400 mark och ändå är han fullblodsateist och fritänkare och tror ej mer än han ser - ibland knappt det. (Eyvind Johnson "Berlin i glädjens - och hopplöshetens tecken" s 36-37; julafton 1921)


ca 1920 - ca 1900

Med de sista ord, som (fritänkaren Barks) tunga fick fram, hade han anropat Gud om hjälp. Hade han gjort det av vanlig mänsklig feghet? Av rädsla för att Djävulen och helvetet kanske i alla fall fanns, man kunde inte veta? Eller hade en visshet kommit över honom? Eller var alltsammans bara förnuftssvaghet, som kom av den svåra, långvariga sjukdomen? Knut (Toring) var närmast att förmoda det sista. Själv trodde han ju endast på det, som han förnam genom sitt förnuft och alla sinnen. Och Gud skulle inte fordra någon tro utan att först visa, att han fanns till. (Vilhelm Moberg "Sänkt sedebetyg" s 298; Ynglingen)

Här sitter jag och plockar och plockar. Men jag kan inte få ihop det till något helt. Nej, den har gått i alltför många bitar. Det är synd, ty det var säkert en vacker pjäs, det kan jag se. Jag kan se ungefär hur den tagit sig ut. Den har varit fullsatt med figurer. ... Men alla ha de gått i kras, här finns inte en enda hel mänska mer. Jag kan få ihop dem någorlunda; men det fattas alltid något, en arm, ett ben, en bit av huvet; som de varit blir de aldrig mera. ... Varför skall jag ... sitta och plocka med det här, som jag i alla fall inte kan få någon reda i. ... Här sitter jag och blir tokig av att söka få ihop det igen till något djupsinnigt. Det snurrar runt i huvudet på mig allaredan; jag mister förnuftet om jag sitter här längre och plockar och plockar. Jag mister förnuftet helt enkelt. Och det för en sådan förbannad gammal lerkrukas skull, för några lytta, halta, huvudlösa, drummelaktiga idioters skull. Nej, dra ni åt helvete allihop! Dra åt helvete! (Pär Lagerkvist "Den fordringsfulla gästen" s 57-58)

Så samtalande sinsemellan, närmade (de sju bröderna) sig Tammisto gård. På gårdsplanen stod mycket, män och kvinnor. ... Det var en exekutiv auktion, som sköttes av länsmannen själv. ... Som bäst höll gårdens råmande boskap på att gå under klubban. Högeligen förvånade stod bröderna, och undrade varför man på söndagen stökade med en slik förrättning. Men de hade allt i fyllan och villan i Impivaaras ödemark misstagit sig på veckodagarna som med fart skuffar mannens tid framåt. En måndag och söcken var denna dag, som bröderna hållit för en söndag och på vilken de börjat stega till kyrkan med böckerna i näven. ... Slutligen frågade Juhani en karl, som stod närmast dem, hur man dristade hålla en allmän auktion på söndagen, Herrans heliga sabbat. Som en löpeld sprang då skrattet och flinet från man till man runt hela folket, och nu gissade sig bröderna till sakens rätta beskaffenhet. Förbluffade, stumma och rodnande stod de länge, lyssnande till människornas skratt och hån. Dem nalkades också en skara Toukola-pojkar, som spefullt frågade dem om Impivaaras nya religion, om dess kalender och vad veckans åttonde dag kallades i deras almanacka. (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 300-301)

Till den tjugonionde dagen i den sjunde månaden var missionsmöte utlyst att hållas på Yungchengs missionsstation tillhörande Svenska missionen i Kina, Norra Kina. ... Högtiden var öfver, hvardagslifvets allt och släp väntade, men säkerligen hade alla blifvit delaktiga af den så ifrigt utbedda välsignelsen från ofvan, som kastar himmelskt ljus öfver jordiska svårigheter, som aflyftar bördor och gör tjänandet till en glad och lycklig gudstjänst. (August Berg "Ett missionsmöte i Kina"; Jönköpings-Posten 1910-10-22)

Se jag har åldrats, och är ganska trött, det blivit annorlunda allt sen förr: det finns så många ljus, vars glans har dött, så kära steg, som eka bortom dödens dörr. ... Vi bära blod på våra händer, blod fläckar våra steg, och våra själar hava lidit mycken skam: vi hava åldrats, Herre, på vår mödas väg och vi nå aldrig fram. ... En stulen glädje har vår lycka varit - vi hava burit dagens ok och mörkrets tunga, vi hava prövat allt, vi hava vilse farit och äro ännu unga. (Sven Lidman "Källorna" s 46)

När jag hör (arbetarnas ledare) på Folkets Hus, går det mig ofta som när jag gick och läste och hofpredikanten, som visste att jag var en get, skulle omvända mig. Allt som talade till eftertanken och medvetandet kunde jag logiskt bemöta, men när de kommo med tron, hoppet och kärleken, blef jag alltid het. ... Jag har slutat på Folkets Hus. Det är religion och inte logik. Samma sak omtuggas i oändlighet från möte till möte, från bok till bok. Det är Luthers katekes och Norbecks Salighetsordning. ... Af religioner föredrar jag mina fäders - den vet åtminstone hvad pliktkänsla och ansvar är. ... Jag är lycklig - ja det är jag - jag är gränslöst lycklig. Jag skall gifta mig. ... Jag går omkring och säger för mig själf: Kära lilla Elin - gråt inte - jag älskar dig så gränslöst - älskade Elin - vi skola blifva gränslöst lyckliga. Jag är inte värd denna lycka - men - kanske. Jag har nog lidit tillräckligt nu - hela mitt lif har jag väl fått lida. Det är inte ödets mening att lifvet bara skall rymma sorger. - Människorna småle mot mig på gatan. Jag skulle kunna taga en lyktstolpe i famn och kyssa en sotare. Jag är inte värd denna lycka - jag vet det - men jag är tacksam. - Jag minnes allt med glädje - jag längtar efter dig, Elin, min Elin. Var en sådan lycka möjlig som den jag kände, då vi glömde allt. (Sven Lidman "Thure-Gabriel Silfverstååhl" s 247-248,256-258)

Millionärer höra visserligen inte till den lyckligaste delen af mänskligheten, ehuru alla afundas dem. Nej, att lefva i tron på Herren - det allena gör människor lyckliga. (P. Waldenström "Resebref från Jamestown N.Y."; brevet daterat 1901-10-31; Jönköpings-Posten 1901-11-13)

Evighetstron tedde sig för den utvecklingstroende som ett hinder för framåtskridandet. ... För den enskilde liksom för samhället gällde det att först och främst förstå utvecklingens egen inneboende tendens, så att man kunde ställa in sig på vad som komma skulle och helst befinna sig i täten. Därav det oerhört stegrade intresse som knöt sig till empiriska och statistiska undersökningar av samhällsföreteelserna. Varje reform måste föregås av en utredning, som hade till uppgift att så exakt som möjligt fastställa tendenserna på ett viss område. De åtgärder man rekommenderade, ansågos ofta tillräckligt motiverade endast därigenom att de "lågo i den givna utvecklingens linje", med andra ord att de utgjorde en anpassning till den situation, som sannolikt skulle inträffa härnäst. (Elof Åkesson "Tankelinjer vid århundradets början" s 13-15)


ca 1900 - ca 1850

(John Henry) Newman var större än traktarianismen. Hans predikningar vittnar om en djup moralisk insikt. Både Newman och (John) Keble är fjärran från allt effektsökeri, de menar vad de säger och säger inte mer än de kan stå för. Newmans banbrytande historiska tänkande om den kristna lärans utveckling väckte starkt motstånd men har fått betydelse för modern katolsk teologi. Under hela sin utveckling förblev han trogen sin djupaste övertygelse, vilket han visat i sin stora andliga självbiografi, Apologia Vita Sua. Han blev så småningom kardinal och dog 1890. (Alistair Mason "Newman och traktarianerna" s 450; författaren lärare vid universitetet i Leeds i England; John Henry Newman född år 1801 i London, England; John Keble född år 1792 i Fairford väster om Oxford i England)

Under 1880-talet trängdes den gamla boströmianismens kristendomskritik åt sidan av nya idéer. Den svenska så kallade åttiotalsradikalismen präglades av en världsåskådning där den vetenskapligt observerbara människan stod i centrum. För många fick den nya naturvetenskapens utveckling och resultat en närmast religiös innebörd. Bara genom den menade man sig hitta en heltäckande världsförklaring. Religionen var överflödig. Alla frågor skulle få exakta och vetenskapliga svar. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 168)

Plötsligt räckte den sjuke ut handen och tog (moderns): "Den som kunde tro en sådan man (som prästen), Elise, - jag kan det icke. Jag rår ej för det, ingen i vår släkt har haft gåfvan att tro; - därtill ha vi haft för klart förstånd. . . . Jag har alltid efter förmåga varit sann, - och det vet du! Men allt, hvad jag har kunnat komma till, är, att prästen inte mera kan säga mig, huru det är i nästa värld, och hvad jag nu där går till mötes, än jag kan säga honom det. Tror jag på något, så är det på - - dig, Elise, och det som du är i stånd att tro på . . . Bed du för mig!" (Jonas Lie "Adam Schrader" s 5)

Den franske filosofen Auguste Comte (1798-1857) menade att mänskligheten också på det religiösa området genomgick olika stadier och att den redan hade passerat det "teologiska" och det "metafysiska" stadiet i sin utveckling. Världsförklaringen skulle inte längre sökas i religiösa eller översinnliga förklaringar. Det var den "positiva" iakttagelsen av omvärlden, den empiriskt vetenskapliga förklaringen som var alla frågors exakta svar. Comtes system kom att kallas "positivism". En av de första i vårt land som anammade Comtes tankar var Stockholmsläkaren Anton Nyström (1842-1931). År 1875 presenterade han dem både i egna skrifter och i översättningar av Comtes arbeten. Nyström kritiserade kyrkan och dess dogmatik och fann alla metafysiska förklaringar förlegade. Något nytt borde komma i stället. Efter förebild hos Comte i Paris bildade Nyström år 1879 det Positivistiska samfundet; i Mänsklighetens namn ville man bereda vägen för en ny vetenskapligt motiverad religion. Parollen var "Leva för andra, kärlek som grund, ordning som stöd, framsteg som mål". (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 109)

Jag vacklade visserligen aldrig i övertygelsen att lyckan är prövostenen för alla handlingsregler och livets mål. Men nu ansåg jag att detta mål endast kunde uppnås genom att inte uppställa det som det direkta målet. Endast de är lyckliga (tänkte jag) vilkas tankar kretsar kring något annat föremål än deras egen lycka: Kring andras lycka, kring mänsklighetens framåtskridande, till och med kring någon konst eller kallelse som utövas, inte såsom ett medel utan som ett ideellt mål i sig själv. När de sålunda syftar till någonting annat, finner de lyckan i förbigående. (John Stuart Mill "Mitt liv" s 136; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 221; John Stuart Mill född år 1806 i London, England)

även denna sommar (1866) fick jag tillbringa på Marstrand. ... Ett minne därifrån må meddelas. I skuggan på förstugubron (på Kvarnholmen) hade några av märkesmännen på det andliga området av en tillfällighet slagit sig ned - doktor P. Fjellstedt, kyrkoherden i Slöta, sedermera professorn i Lund, Klas Warholm, prosten G. Linnarsson i Falköping och, så vitt jag minns rätt, domprosten P. Wieselgren jämte några andra. "Om jag vore rik", yttrade Warholm, "skulle jag pryda alla väggar i Slöta kyrka kyrka med bibliska bilder." Detta tände eld i Fjellstedt: "Nej, broder! Det heter: Hören, så får eder själ leva; icke: Sen, så får eder själ leva. Och tron kommer av predikan, egentligen hörandet. Då det i bibeln talas om tron genom seende, så menas ett inre, andligt seende, icke ett yttre med de lekamliga ögonen. Bleve din kyrka så prydd, vore det sannerligen inte lätt att predika där. Ty då man ville, att de skulle uteslutande höra och deltaga, så skulle de ju även se." (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 62-63; Palmbergs egna anteckningar)

Thomas war den förste theologen, som af Frälsarens får drog den slutsatsen att (Jesus) war Gud. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 257)

Den 12 augusti (1858). ... Herr Behrens vände sitt vackra, bleka ansikte med dess egendomliga svårmodiga uttryck mot faster och sade halfhögt: "Ni är lycklig, min fru, som ännu har eder vackra barndomstro i behåll." "Det är ingen barndomstro", sade faster allvarligt; "jag har under svåra strider och på spillrorna af det, som människor kalla lycka, genom Guds nåd först vid mogen ålder kommit till tron; nu först är jag lycklig, helt och fullt, nu är Gud min kostliga skatt." (Minna Blümmer "På olika vägar" s 111-112)


ca 1850 - ca 1800

Hur skönt ur vintrens dvala Att våren vaknad se, Då alla bäckar tala Och alla blommor le. Men skönare än våren Är hjärtats trofasthet Som blomstrar genom åren Och ej av vinter vet. (Erik Gustaf Geijer "Till min dotter" s 202; pingstdagen 1840)

Jag (Rosenius) genomlevde (1839) åter några bedrövliga veckor i gruvliga anfäktningar. ... Jag for in till Stockholm och uppsökte pastor Scott. ... Han sade: ”Herrn har studerat och känner således de bevis för bibelns gudomliga ursprung, vilka i teologin vanligen förekomma.” – ”Ja.” – ”Men jag förstår, de gälla icke nu?” – ”Nej.” – ”Ett, som är mycket enkelt och just för dess enkelhet ganska kraftigt, vill jag då framställa, nämligen detta: Om bibeln icke verkligen innehåller Guds ord, såsom den själv försäkrar, vilkens ord är det då? Är det onda eller fromma människor, som sammansatt denna bok? Är det möjligt, att onda människor hava skrivit en bok, som så anderikt, kraftfullt och djupt beskriver och fördömer just dem och deras väsende? Men lika omöjligt är det, att fromma människor hava kunna skriva den, om den icke är sann, ty kunna väl fromma människor hopdikta lögner och utgiva dem för Guds ord? – märk! det ena århundradet efter det andra dikta på en och samma stora lögn; dikta händelser och underverk, som alla syfta på samma huvudtanke – och allt är lögn – och de utgiva det för Guds ord! ... Sådant talade Scott. Härvid gick en stråle av ljus och tröst genom min själ, och några glädjetårar stodo mig i ögonen. ... Men ännu var icke förlossningens timme slagen. ... Ett oändligt och oresonligt ”ho vet? ho vet?” gjorde allting ovisst för mig. ... Efter en vecka besökte jag åter Scott. ... Nu gav han mig ett annat, ett ganska besynnerligt råd. Han sade: ”Jag förmodar, att det är icke endast motsägelser mot Skriften, som ingivas i hjärtat, utan även stundom bättre tankar såsom vederläggningar av de förra?” – ”Ja.” – ”Tag då och skriv upp både de förra och de senare och beskåda dem sedan sakta och grundligt. I denna frestelse består fiendens makt förnämligast i att omkasta och förvirra tankarna. Han är mörkrets ande, älskar icke ljuset, icke allvarlig och grundlig forskning. Genom att framdragas i ljuset avväpnas han. Sätt upp på papperet allt, vad som ingives mot och med, och betrakta sedan, vilket som väger mer.” – Med detta besynnerliga råd gick jag, och Herren välsignade det så underbart, att jag 3 dagar därefter kom till en så stor visshet om bibelns gudomliga ursprung och sanningen av allt, som där står, att jag både häpnade och fröjdades, så att jag i glad rörelse skälvde och grät på min ensamma kammare. ... Det var nu i min själ, som det är i naturen, när tjocka moln, regn och oväder i flera dagar betäckt landet och det hastigt klarnar, så att ej en molnfläck synes, då hela luften är så renad och solen så härligt skiner på de våta, glittrande löven, att man tycktes aldrig sett en så skön natur. ... Jag kunde nu på nytt omfamna min Frälsare, mitt livs Gud, och med Tomas salig utbrista: O, min Herre och min Gud! (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 267-269)

"Alldeles som vi uppfört oss, så gör människan, Göran", (sade Medenberg). "Hon går ifrån sitt hem, för att söka sin lycka, sina önskningars uppfyllande, överallt annorstädes. Hon stannar vid hus på hus, hon klappar på port efter port, hon gör sig bekant med oupphörligen nya adresser, nya namn; och vad finner hon? Ingenstädes det hon önskar. Först sedan hon fåfängt genomlupit hela världen, med alla dess gator och gränder, får hon den insikten, att vad hon letar efter befinner sig i hennes eget gästvänliga bo; hon behöver blott gå till sig själv, för att träffa lyckan. Vilken hög moral ligger icke innesluten i vår Jönköpingshändelse! ... När, först, kommo vi till denna kännedom? Icke förr, min bror, än vi slutat genomforskningen av snarsagt hela den bebodda världen, i förtvivlan begivit oss utanför dess gränsor och se oss på väg att uppgiva allt vårt hopp. Då möta vi - av en händelse, såsom det synes oss, kortsynte, men visserligen till följe av en god försyn - vad möta vi? Jo, vi möta Sanningen och Naturen, i gestalten av ett landets enkla barn, som öppnar sin mun och blott med några få ord säger oss allt vad vi behöva, hänvisar oss på oss själve och ber oss gå till hemmet, såsom det rätta stället." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 123-124)

"Gud?" sade den blinda (till mig) med en dyster röst. "O värld, - som jag ej mera ser - sol, som ej mera lyser mitt öga, du talar om en Gud! ... Ljusa ängel - du "Tro" - som skulle visa mig min Gud - dig känner jag ej. Jag har tidigt nedstigit i tvivlens avgrund. Jag nekar intet - men jag tror intet. Jag ser - mörkret allena!" ... Jag blev ensam kvar i parken. ... Länge dröjde ej svaret, då det med bönens innerliga röst påkallades. Lugnande vindar fläktade genom min upprörda själ viskande: "Molnen flykta, solen blir kvar. Människornas brott, smärtor och förvillelser kunna ej fördunkla Skaparens godhet. Vi se blott en liten del. Människorna dö - förvandlas. Gud är oföränderlig. Fåfängt är det att vi tvivla, att vi knota, att vi oroa oss. Alla livets irrgångar hava dock en utgångspunkt. I den stund mörkret synes oss djupast, äro vi kanske närmast att komma till ljuset. Efter midnattstimman slår ju morgontimman, och vore det även dödsklockan, som bebådade oss frälsningens stund, vad kunna vi väl säga oss mera trösterikt, då det i livets labyrint förefaller oss trångt och mörkt, än: 'Det skall öppnas en dörr och vi skola komma ut - i ljuset.' Må än det synas oss aldrig så trångt, så stängt - vi veta det, 'en dörr skall öppnas för oss!' Nåväl då, låt oss vänta, låt oss hoppas!" (Fredrika Bremer "Familjen H***" s 139-143)

Det fanns, menar Geijer, i (J. O.) Wallins natur stora motsatser, det fanns kraft utan harmoni. Dock befriades Wallin från sitt djupa svårmod i själva dödsögonblicket. Han dog en söndagsmorgon i Uppsala, just när domkyrkans klockor började att ringa. ”Herre, jag kommer till dig”, ropade han, ”mitt land, min kung, min Gud”. Och Geijer som var med vid dödsbädden vittnar: ”Den döendes hänryckta blick skall jag aldrig förgäta.” (Erik Sollerman ”Livets kamp och dödens drama” s 163)

När man tänker på (Esaias) Tegnér som biskop (som han blev år 1824), får man komma ihåg, att på hans tid var uppfattningen av biskopens kall en helt annan än vår. Stiftschefsskapet betraktades framför allt som en världslig ämbetsmanna syssla. Något biskopsämne var skalden dock i alla fall icke. Ortodox kunde han aldrig bli, aldrig underordna förnuftet under tron. I ett brev till Brinkman från år 1824 sjunger han ut sitt hjärtas mening om "de rätta stockprästerna och ivrarne". De ha, säger han, "sin beprisade religiositet för ganska gott köp; ty det är i sanning omöjligt att tvivla på en sak, varom man ingen ting vet. De smälta dogmerna, liksom strutsen smälter stenar; och en sådan digestionsförmåga kalla de religiöst sinne och yvas ej litet över att sålunda äga något, som är vida bättre än förnuftet." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 354)

Under 1800-talets första årtionden bryts den rationalistiska trenden i det europeiska kulturlivet. Känslan sätts högre än nyttan. Naturen upplevs som besjälad och historien som spännande och hemlighetsfull. ... Den religiösa upplevelsen av Skaparens storhet, Kristi födelse, död och uppståndelse och Andens ljus och kraft tränger undan den enbart förnuftsmässiga reflexionen. Det mångtydiga ordet "upplysning" återfår i många sammanhang en teologisk innebörd, och används parallellt dels om hur Guds ande ger människan ljus över sin andliga situation, sin frälsning och vägen dit, dels om ljus och insikt i världsliga ting som leder till social utveckling. I båda fallen innehåller upplysningen både kunskap och medvetenhet. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - romantikens och liberalismens tid" s 30)


ca 1800 - ca 1600

Om åter vid åsynen af allt hvad som rubbar den allmänna ordningen, af allt som kränker förnuft och dygd, om vid blotta åsynen eller ryktet häraf du känner ditt blod tändas, ditt hjärta klappa, din andedräkt förkortas, tårarna brista ur ditt öga, tankarna hoptals genomstörta din själ och du glömmer så dig själf, och du är icke mera dig, men den dygdige som lider, men den upplyste som förföljes: medborgaren, filosofen, människan - då, ädle! Igenkänn snillets gudomliga röst: då, sök ej förgäfves att kväfva en eld som, lik åskans eld, ej skall slockna förr'n han förtärt dig; då följ ditt öde: blif stor - och olycklig. (Johan Henrik Kellgren "Anmärkningar till poemet 'Man äger ej snille för det man är galen'" s 189)

Carl Gustaf Leopold fick sin filosofiska skolning i Uppsala. När han 1773 kom till universitetet, var den Wolffianska filosofiens välde vid våra högre läroanstaltet brutet, och en huvudsakligen från Locke utgående erfarenhetsfilosofi höll på att erövra makten. ... Det aktiva, moraliska kunskapsorganet blir för (Leopold) ... den moraliska känslan, som driver människan framåt mot det goda. "Hvad som i sig sjelf är godt och förträffligt, utan allt vidare afseende på något annat, det äger förnuftet ingen förmåga att utröna: det måste genom känslan kungöras oss; hvars omedelbara vittnesmål derom alltid åtföljer hvarje sådan föreställning." Leopold kvarhöll alltså sin av skotsk moral sense-filosofi påverkade uppfattning. (Torgny Segerstedt "Den svenska filosofien 1770-1900" s 73-75)

En dag var Gudleker allena och ärnade med sin herdestaf sönderslå några maskar, som kröpo fram under (grifte)stenen. Men därvid tyckte han sig höra denna röst: - Hjärtans Gudleker, var inte så grym emot din Allogis, den du tillförene älskat. Dessa maskar äro växta ur hennes sköte. Undra intet. Lyft upp stenen, som betäcker hennes kropp. Se och tro dina egna ögon." - Han gjorde det och såg, huru föärgängelsen angripit hans förbleknade herdinna. . . . Gudleker speglade där utgången på de arma dödeligas hela prakt och härlighet. . . . "Hildur", sade (Gudleker) till mig, "förgät hvad Allogis har varit och se hvad hon nu är. Hvad hon nu är, skall Gudleker snart varda." Och det har han nu redan blifvit. (Jakob Henrik Mörk-Anders Törngren "Adalriks och Götildas äfventyr" s 22)

(Prästen) Anders Elfving är en av de främsta exponenterna för pietistisk väckelse under 1700-talet, vilket bland annat framgår av slutorden i Bror Olssons biografi ("Anders Elfving"): "För Elfving, liksom för pietismen i allmänhet, framstod som den angelägnaste uppgiften att i stället för en opersonlig institutionell auktoritetstro, vars grunder redan nu började vara underminerade av den moderna natur- och historieforskningen med dess naturliga förklaring av företeelserna inom naturen och människolivet, sätta en i den egna erfarenheten upplevd religiös visshet." (Göran Åberg "Växjö stift i historia och nutid" s 66)

Filosofiska gudsbevis och försök att bevisa Guds existens intresserade inte (Nikolaus Ludwig von Zinzendorf) och alla försök att nalkas Gud med förnuftet höll han för skadliga. Det mänskliga förnuftets naturliga grundförutsättning är ateism, inte gudstro, menade han. ... Med förnuftet skulle man inte nalkas Gud eftersom religion är erfarenhet och känsla. Den enda vägen till Gud går genom Guds uppenbarelse i Jesus Kristus. ... Församlingen föddes ur Kristus när soldaterna stack upp hans sida med sitt spjut (Joh. 19:33-34). Därför var Kristi sidosår församlingens ständiga livskälla. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 82-83)

Christian Wolff var professor i Halle åren 1707-21 och från 1740 till sin död 1754; under mellantiden var han förvisad till Marburg. I Halle utvecklade han en matematisk metod som grundval för vetandet. Om resonemangen byggdes efter härledningens lagar utifrån antaganden, klara definitioner och distinktioner kunde man nå säkra slutsatser som var lika logiska och oantastliga som matematiken själv. Matematiker och filosofer i Uppsala tillämpade tidigt Wolffs idéer inom sina vetenskaper. De kom även att påverka teologin. Den naturliga teologin skulle med förnuftets hjälp komplettera den uppenbarade sanningen, så som den framträdde i den ur Bibeln härledda dogmatiken. ... Wolff hävdade full harmoni mellan förnuft och uppenbarelse: visserligen förmedlar uppenbarelsen ett innehåll som förnuftet inte kan skänka och ett under, men dessa för förnuftet oåtkomliga sanningar står inte i strid med den naturliga gudskunskapen; uppenbarelsens mysterium är över förnuftet, inte mot förnuftet. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 94)

(Den 24 maj 1738) skrev (John Wesley) i sin dagbok: "Ungefär en kvart i nio. . . kände jag mitt hjärta värmas på ett underbart sätt. Jag kände att jag förlitade mig på Kristus allena som min frälsare och fick visshet om att han har tagit bort mina synder, just mina, och räddat mig från syndens och dödens lag." (Donald English "Metodismen och den evangeliska väckelsen" s 447; författaren född år 1930 i Consett sydväst om Newcastle upon Tyne i nordöstra England; John Wesley född år 1703 i Epworth nordost om Sheffield i England)

För Jesper Svedberg (1653-1735) var kristendomen något som inte bara angick förnuftet utan också viljan och hjärtat. Han var kritisk mot att tiden så ensidigt betonade kunskapsmomentet. Som orsak till tidens kyrkliga förfall betraktade han den ytliga uppfattningen av tron som han menade rådde i hans samtid. Den kom av en ensidig framställning av den lutherska rättfärdiggörelseläran som inte stimulerade till någon hjärtats fromhet. Tron kunde då ofta mera bli en borgerlig plikt än en personligt omfattad övertygelse. Det var en sådan kristendomstyp som Jesper Svedberg gav den kritiska beteckningen "stortron", där huvudsaken var att man kunde Luthers katekes, gick i kyrkan och på vissa tiden gick till nattvarden; då blev man "utan någon gensaga salig, även om man levde i allehanda köttsens gärningar". (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 145)

Tro och förnuft är helt åtskilda: Förnuftet upptäcker det vissa eller sannolika i sådana sakpåståenden som man härleder ur idéer, vilka i sin tur kommer från de naturliga förmågor som det äger i sinnesintryck och reflexion. Tron, å andra sidan, instämmer i varje slags påstående, som inte på nämnda sätt är härlett genom förnuftet, utan i stället är grundat på förtroende för påståendets upphovsman genom att det på ett övernaturligt sätt har förmedlats av Gud. Detta sätt, på vilket människor upptäcker sanningen, kallas uppenbarelse. (John Locke "An Essay concerning Human Understanding"; se Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 163)


ca 1600 - ca 1000

Av allt det myckna som talades och utfördes under de skickelsedigra marsdagar 1593, då Uppsala möte hölls, har eftervärlden särskilt fäst sig vid en passus, som nästan fått karaktären av ett bevingat ord. Det är det berömda utrop som återfinnes i en av de sex olika mötesberättelserna och som där tillskrives mötets ordförande Nicolaus Olai Bothniensis: "Nu är Sverige blivet en man, och alla hava vi en Herre och Gud." ... Skulle dessa berömda ord om vunnen nationell och religiös enhet endast återgå på författaren av denna berättelse, som dokumentariskt kan återföras till tiden strax efter Uppsala möte, måste denne betecknas såsom en ovanligt intelligent skildrare, som med verklig kongenialitet och bättre än någon annan förmått ge uttryck åt den djupaste innebörden i Uppsala möte. (Hilding Pleijel "Svensk lutherdom" s 47,52; Nu är Sverige blivet en man ... - En luthersk kamp- och segerparoll)

Luther och hans medhjälpare hade skrivit en uttolkning av bibeln. Till denna uttolkning hade de tyska luteranerna bekänt sig på en riksdag i Augsburg. Därför kallades den för Augsburgska bekännelsen. Denna bekännelseskrift blev (1593) antagen av svenska kyrkan (vid Uppsala möte). ... Alla reste sig (då) samfällt och bedyrade, att de ville däruti framhärda intill sitt sista andetag och om så påfordrades, därför offra både liv och gods. Under intrycket härav utropade ordföranden: "Nu är Sverige vordet en man, och alla hava vi en Herre och en Gud." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1521-1611" s 402-403)

Occam kritiserade de filosofiska bevisen för Guds existens, men ägde själv en stark, positiv teologi. Han betonade att man kunde känna Gud bara genom tron, inte genom förnuft eller upplysning, och att Guds vilja var suverän. (De kristna s 341; H.D. McDonald: William Occam)

En lärjunge af Johannes Duns, den lärde och högborne spanjoren don Ramon Lull (död 1315), trodde sig kunna genom bindande skäl öfverbevisa kristendomens motståndare om evangelii sanning. Han hade uttänkt, hvad han kallade "den stora konsten", en sällsam blandning af matematik och teologi, och pröfvade sitt systems verkan både på muhammedanerna i Tunis och nestorianerna och jakobiterna i Asien men utan framgång. Från alla håll vände man den skolastiske missionären ryggen, och Rom fördömde hans teosofiska rationalism, som egentligen blott tillägger tron betydelse såsom ett tillfälligt medel till kunskapen om de religiösa sanningarna. Ännu i midten af 18:de årh. funnos i Spanien hänförda "lullister", som betraktade don Ramons "stora konst" såsom högsta visdom. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 908-909)

Det var nödvändigt för människans frälsning att det skulle finnas en av Gud uppenbarad lära, en lära som stod bredvid det filosofiska kunnandet, som kommer av förnuftets undersökningar . . . Sålunda var det nödvändigt för människans frälsning, att vissa, för förnuftet ogripbara, sanningar skulle göras kända för människan genom gudomlig uppenbarelse . . . De ting som ligger bortom människans kunskap kan inte sökas på förnuftets väg; icke desto mindre måste det som har uppenbarats av Gud accepteras, och detta i tro. (Thomas av Aquino "Summa Theologica"; se Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 161-162)

Anselm blef (år 1093) Lanfrancs efterträdare på ärkebiskopsstolen i Canterbury. ... Anselm är den förste, som har formulerat skoastikens program i den berömda satsen: Non quaero intelligere, ut credam, sed credo, ut intelligam; tron skall vara utgångspunkten, kännedomen målet. Denna skolastiska grundtanke var i verkligheten ett lån från Augustinus, som ganska ofta uttalar den. Anselm framhåller vidare, att lika säkert som det troende mottagandet af kristendomens hemligheter måste föregå begrundandet af dessa genom tankens hjälp, lika säkert skulle det vara försumlighet (negligentia), om vi icke efter att hafva blifvit befästade i tron skulle göra oss omak för att förstå, hvad vi tro. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 745)

Icke försöker jag, Herre, att loda ditt djup, ty på intet sätt anser jag mitt förstånd som något med din djuphet jämförligt, men min längtan går i alla fall ut på att jag måtte i någon mån begripa din sannhet, vilken mitt hjärta med tro och kärlek omfattar. Ty icke söker jag förstå för att jag må komma till tro, utan jag tror för att jag må förstå - även det tror jag att om jag icke först tror jag heller icke skall komma att förstå. (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 124; citat ur skriften Proslogion författad av den förste av de stora skolastikerna Anselm av Canterbury som levde 1033-1109)


ca 1000 och tiden dessförinnan

En stund tänkte (trälen Holme) på Krist och hans tjänare. Nu måtte väl vem som ville se hur maktlös han var som inte ens kunde försvara sin säd. Trägudarna kunde man åtminstone se, de stod där och stirrade orörliga rakt ut men Krist syntes inte och då fanns han inte heller. Hur skulle den kunna hjälpa eller straffa som inte ens fanns till. Ausi och alla andra som gått till de kristna måste vara enfaldiga. (Jan Fridegård "Gryningsfolket" s 232-233)

Jag började reflektera över hur oändligt mycket det var som jag trodde på utan att jag hade sett det eller varit närvarande när det skedde; så många händelser i världshistorien, så många tilldragelser på platser och i städer som jag aldrig sett, så stor tillit till vänners, till läkares, till människors påståenden – så mycket som vi inte sett och dock måste tro på såvida vi ville uträtta något i detta livet. Jag tänkte slutligen på hur bergfast övertygad jag var om att ha fötts av mina uppgivna föräldrar – jag kunde ju inte veta det, endast lita på deras uppgift. Du övertygade mig så småningom om att de inte borde tadlas som trodde, utan de som tvivlade på Din Heliga Skrift, som Du har gett ett stort och välförtjänt anseende bland nästan alla jordens folk, och att jag inte borde låna mitt öra åt dem som sade till mig: ”Hur vet du att denna bok är en gåva till hela människosläktet från den ende, sanne och sannfärdige Gudens Ande!” Ty det borde jag så mycket mer tro som all kritik jag hade läst hos de sinsemellan stridande filosoferna inte kunnat beröva mig min tro att Du är, ehuru jag inte visste vad Du är, eller beröva mig min övertygelse att ledningen av det mänskliga låg i Dina händer. ... Allt som hittills hade synts mig förnuftsvidrigt och stötande i Den Heliga Skrift hänförde jag nu till Guds hemlighetsfulla djupheter, sedan jag fått höra tillfredsställande andliga förklaringar till så mycket därav. (Augustinus "Bekännelser" s 103-104)

Augustinus betonar trons placering då det gäller att förstå den här utsagan (Joh 7:17): "att förstå är trons belöning. Sök därför inte förstå för att tro, utan tro för att du må förstå ... vad betyder 'Om någon vill göra Hans vilja?' Det är detsamma som att tro." (Leon Morris "The Gospel according to John" s 360)

Så småningom blef det klart för (Augustinus), att en människa frälsas genom tron, och att kyrkan måste fordra tro på det, som ej kan begripas. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 324)

(Augustinus) menade att Gud endast kan förstås genom den inkarnerade Sonen och att denna insikt kommer genom att Gud upplyser det mottagliga förståndet hos den som redan i tro har tagit emot den kristna sanningen. "Tro för att förstå" var Augustinus princip. En god vilja var enligt honom förutsättningen för att lära känna Gud. Hos människor som inte ville lära känna Gud kvarstod det inre mörkret. De avvisade de första tillflödena av Guds nåd, och genom sitt motstånd gick de helt miste om nåden. (James Innel Packer "Gud: Från kyrkofädernas dagar till vår tid" s 143)

Ingen som skådar de osynliga tingen skådar de synliga: ingen som skådar de ting som ses skådar de osynliga. Eller är det inte så med oss också? Ty när vi har vänt vårt sinne inåt, tänker vi på något av de osedda tingen. Vårt sätt att se höjs över tingen på jorden. Låt oss förakta härlighetsglans, låt oss vara villiga att skrattas åt snarare än att äras. ... Låt oss ... inte entusiasmeras av de närvarande tingen, utan låt oss med förakt skratta åt allt livets ståt och överallt visa återhållsamhet. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:312-314)

Nyplatonismens främste (ja ende mera betydande) filosof, Plotinos, föddes i Egypten år 205 e. Kr. ... Vid fyrtio års ålder bosatte han sig i Rom ... (där han) upptecknade (sina läror) skriftligt .. i sex böcker om nio skrifter vardera (därav titeln Enneaderna av grek. Enne = nio). ... Ur Enneaderna I:6: "... Salig är den som nått det, han som fått skåda den saliga synen, olycklig den som ej nått det! Ty olycklig är inte den som går miste om anblicken av sköna färger eller kroppar, ej heller den som icke når makt, ämbeten och konungavälde, utan den som ej når detta ena för vars uppnående man måste försaka och offra konungavälde och makt över hela jorden och havet och himlen - för att möjligen under ringaktning lämna det jordiska bakom sig, vända sig mot det eviga ena och få skåda det." (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 81-82,86)

Om lycksaligheten består i verksamhet i dygd kan man vänta sig att den dygd det kan bli fråga om måste vara den högsta av alla dygder och utgå från den bästa delen av vår varelse. Vare sig denna bästa del är det rena (aktiva) förnuftet eller det är något annat ... (som är) det mest gudomliga i oss, så är den verksamhet som denna vår bästa del utvecklar i sin speciella dygd den fullkomliga lycksaligheten. ... Denna verksamhet är teoretisk, dvs. skådande. ... Åskådningen är den verksamhet som varar längst. Ty vi kan längre hålla på med skådande än med någon annan sysselsättning. ... Lycksaligheten måste bestå i sinnets ro. ... I lycksaligheten får det ej finnas något ofullkomligt. ... Den fullkomliga lycksaligheten består i skådande verksamhet. (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 59-62; Aristoteles "Om det kontemplativa livet - ett liv i skådande - såsom den högsta formen av "lycksalighet" - evdaimonia")

För att angiva den outplånliga skillnaden mellan epikurén å ena sidan och å andra sidan icke blott stoikern utan även Platon och Aristoteles, behöver endast nämnas att för Epikur lusten var målet, dygden medlet. Dygden väljes för lustens skull, liksom medicinen användes för hälsans skull - så lyder ett uttalande som förskriver sig, om icke till Epikur själv så från hans krets. Lycklig blir man genom den lust som dygden alstrar, ej genom själva dygden. Dock, dygden blir till sist det förnämsta medlet att bli lycklig. ... Genom att göra lyckan så beroende av dygden kommer Epikur att återge med ena handen mycket som han tagit med den andra. Också säger Seneca, den stränge stoikern: detsamma som vi påbjuda enligt dygden, det påbjuder han enligt lusten. Epikurs yttranden visar detta. Endast dygden är oumbärlig för lyckan, allt annat kan undvaras. Det är bättre att med förnuft vara olycklig än utan förnuft lycklig. ... För (stoikern) är lyckan ingenting, dygden allt. Han gör sig hård mot lidandet. Och han undviker det icke, snarare utmanar det. Målet är icke frihet från smärta utan oberördhet i smärta, en högspänd själsro, den stoiska apatien. I denna innebo dygderna. ... Dygden är icke blott det högsta goda, utan det enda goda. Stoikerna göra visserligen någon skillnad mellan de likgiltiga tingen, adiafora, så att hälsa är att föredraga framför sjukdom, men principiellt bli de adiafora i alla fall. (Hans Larsson "Epikur och stoa" s 239-241)


Att avrunda med:

Jag tänker på kvinnorna bakom mig. Min mor, min mormor, min farmor och min fars mormor. Jag skulle kunna säga kvinnorna framför mig. De var alla troende, var och en på sitt egna sätt, jag undrar vad deras arv till mig är? Jag undrar vad mitt arv kommer att bli? ... Några veckor innan (mormor) dog pratade vi om tron, och hon sade, med sin vanliga bryskhet: "Det är bara att tro!" Menade väl att jag skulle sluta kokettera med mitt grubbel och mina tvivel. Först blev jag lite stött, men efteråt tog jag stöd och spjärn mot den meningen: "Det är bara att tro!" (Christine Falkenland "Kvinnorna framför mig" s 116-117)

HERRE, Evigheten är din signatur, den inre himlens mystiska namn. Välsignad vare den inre himlen, som öppnar sig för alla! Välsignade alla som vet, att den finns! När stjärnorna åter blir synliga, möts de från alla sidor, inväntande vars och ens födelse. Inget kaos – men en glädje, djupare än alla ord, daggfrisk och ljus, utan tvivel. (Bo Setterlind ”Den inre himlen” s 27; Den inre himlen)

Gud – osynlig för oss. ... Ingen ser Honom, och ändå finns Han där. Av dem som förnekar Hans existens, har ännu ingen vågat sticka sin hand in i det Osynliga för att känna, om Han finns där. (Bo Setterlind ”Trosvisst” s 205; Gudsbild)

Det är genom tron du blir frälst, inte genom vissheten. Vissheten är inget villkor för att bli frälst. Den kan snarare betraktas som en Andens frukt i hjärtat hos den som tror på Jesus. Normalt skall en kristen få lov att veta: Jag är ett Guds barn genom tron på Jesus. Om det blir mörkt för dig under någon tid, så håll dig till Jesus. Den som har sonen har livet. ... Det största av allt är att vara ett Guds barn genom tron på Jesus. Salig är den som står i detta nådesförhållande hos Gud.(Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 14-15; kommentar till 1 Joh 5:12-13)

Vem det än var som undersökte rymden och inte fann någon Gud skulle heller inte funnit människosjälen om han undersökt hjärnan med mikroskop. ... Att inte finna Gud i rymden är som att inte finna bagaren i bullen. (Birgitta Yavari ”I mitt hjärtas trädgård”)

En lärare talade en gång om tron och förklarade den med följande händelse ur sin egen erfarenhet. Han war en dag sysselsatt i en mörk källare i sitt hus, dit man endast kom ned genom en lucka i golwet. Hans lilla treåriga dotter wille gerna komma till honom och ropade: ”Är pappa der? Huru kan jag komma ned till pappa? Det är alldeles mörkt”. – ”Sannt, mitt barn, sade fadren, men jag står här i mörkret, och jag ser dig, fastän du icke kan se mig. Hoppa du ned, jag skall taga mot dig.” – ”Men, pappa, jag kan icke se dig!” – ”Det wet jag, mitt barn, men då jag står här, kan intet ondt hända dig, om du kommer”. – Lilla Mary öppnade sina ögon så stora som möjligt, men kunde ingenting se. Hon twekade något, men fattade ändtligen mod, hoppade och fångades af sin faders armar. (Carl Olof Rosenius ”Pietisten januari 1853” s 16)


Sångarna:

Guds nåd, jag skälvde inför den, men sedan gav den ro, och aldrig var den större än den dag jag kom till tro. (J Newton-A Frostenson: Psalmer och sånger 231:2)

Du, Herre, lindra kan min smärta. I tvivlets natt är du mitt ljus. Du tröstar själv mitt sorgsna hjärta, med glädje fyller du mitt hus. Du är mitt fäste och min grund, du räddar mig i mörkrets stund. (EM Arndt-JA Hellström: Psalmer och Sånger 270:2)

Gud, du är här, i detta rum finns också du. Och fast vi inte ser dig eller hör dig, så är du här just nu! Du ser oss som vi är, vår oro, ängslan och stress och våra ambitioner att jämt vara bäst. Trötthet, missmod, våra dolda tankar: Du vet! Du vet! ... Vår framtid är en dröm. Vem vågar hoppas och tro?! Du är den enda vägen till trygghet och ro. Tag oss, lyft oss, fyll oss med din glädje. Du kan! Du vill! (G Strandsjö: Psalmer och Sånger 439:1-2)

Lärjungar rädda. Dörren stängd. Plötsligt stod Jesus ibland dem, gav dem med ord och andedräkt fridens och sanningens Ande, sände dem ut med ord av frid: ”Den som hör eder, han hör mig!” Kristus, min Gud och Herre. (O Hartman: Psalmer och Sånger 464:3)

Du är Gud och ska bestämma. Tag mig; Herre, använd mig. Mina armar, händer, fötter, de kan säkert hjälpa dig. (M Melin: Psalmer och Sånger 540:2)

O vad nåd att få tro, det är mera än se, det förgängliga ögat är matt. Men i tron når min blick bortom töcken och ve till den stad där det aldrig blir natt. (G Östman-K Hartman: Psalmer och Sånger 632:1)

Tro är visshet om Guds löfte, ting som inte syns men finns svarar honom som oss kallar: ”Ja, jag kommer. Ja, jag vill.” (A Frostenson: Psalmer och Sånger 723:5)

Bland de sina snart han står, Visande dem sina sår; Petrus genom tårar ler, Tomas tviflar icke mer. (CA J-n: Sång 88:3a)

Jag har en Gud, ja, en Gud som hjälper, och Herren, Herren – så är hans namn –, Som mig från döden till lifvet frälsar Och är i stormen min trygga hamn. (Nils Frykman: Sång 212:2; jfr Psalmer och Sånger 648:2)

Det är saligt att tro, fast ej än Vi fått skåda vår frälsare kär; Men en dag skall han komma igen, Vi få se honom, såsom han är. Gud ske lof, Gud ske tack, Att hans salighet äfven är min! Gud ske lof, Gud ske tack, Att hans salighet äfven är min! (A Fernholm: Sång 189:3; jfr Psalmer och Sånger 263:3)

Han är min bror, min bäste vän, Min Herre och min Gud. Och jag? Jag är ock hans igen, Hans återlösta brud. (J Mason/Th Hamberg: Sång 259:8)

Tro och älska, det är saken, Allt på kärlek kommer an. Kärleken uppfyller lagen, Tron ej annat göra kan. Den, som tror skall salig blifva; Den, som älskar, lifvet får. Gode Jesus, värdes gifva, Att din kärlek om mig rår! (AC Rutström: Sång 527:4; jfr Psalmer och Sånger 411:2)

När jag i tron min Jesus ser, Blir han mig hjärtligt kär; Jag önskar då ej något mer Än vara honom när. Hans hand och fot, hans sidosår, Hans hjärta för mig öppet står; Där gömmer jag båd' kropp och själ Och mår så hjärtligt väl. (BH Knös: Sång 701:1; jfr Psalmer och Sånger 564:1)

Ej män'skotankens flykt dig når, Ej vishet, konst dig finner; Men tron, som ödmjukt till dig går, Dig ser och livet vinner. De vise bringar du på skam Men hjälper de elända; I makt och ära går du fram, Ditt lov skall aldrig ända. (J Stadling: Förbundstoner 1911 nr 4:2)

När juldagsmorgon glimmar, Jag vill till stallet gå, Där Gud i nattens timmar Re'n vilar uppå strå. (A Burckhardt?-översättning: Förbundstoner 1911 nr 45:1, jfr Psalmer och Sånger 121:1)

Jubla nu, mitt sälla hjärta! Större lycka aldrig fanns. Slut är syndasorgens smärta: Han är min och jag är hans. ... Nu jag kan i barnsligt sinne Ropa: Abba, käre Far! Det är fröjd, han bor därinne, Ständigt sällskap jag nu har. ... Uti salighetens hamnar Himlen börjad är för mig. Genom tron jag dig omfamnar, Som så högt har älskat mig. (E Gustafson: Förbundstoner 1911 nr 218:1,4,6; jfr Psalmer och Sånger 608:1,4)

När på Tomas Segerfursten tänker, Där han full av sorg och otro går, Skyndar han och honom tillgång skänker Att få se och röra vid hans sår. Tomas, rörd av Jesu hulda hjärta, Övervunnen av hans marterskrud, Ropar, full av fröjd och kärlekssmärta: ”O, min Herre och min Gud!” ... Skänk ock mig, o Jesus, denna lycka, Som fördriver otrons mörka kval! Sårens bild i hjärtat värdes trycka Till besegling av mitt nådeval! Hulde herde, tänk därpå, att fåren, Samlade vid evangelii ljud, Känna blott av rösten och av såren Dig, sin Herre och sin Gud! (CO Rosenius: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 323:3-4; jfr Psalmer och Sånger 251:3-4)

Salig i nöden, Salig i strid, Salig i döden, Salig alltid, Det får jag vara, Ty jag är frälst, Nu kan jag fara Hem när som helst. (J Grytzell-W Skoglund: Andliga sånger 1936 nr 195:6)

Vad intet öga spanar, Vad intet öra hör, Vad ingen tanke anar, När Anden hjärtat rör, Ur djupen uppenbaras, Från höjden stiger ner: Guds hemlighet förklaras, Och tvivel är ej mer. (N Beskow: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 139:3; jfr Psalmer och Sånger 162:3)

Vandra i trone, se honom icke, Detta är regeln, det bliver därvid. Korta minuter Känslan åtnjuter Vad vi i sanning dock äga all tid. (CO Rosenius: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 379:4; jfr Psalmer och Sånger 667:4)

Tron är Kristus-livets lösen, Nyckeln till en värld av ljus. Nya vidder ständigt möta Hjärtat, vänt från jordens grus. Livets verkligheter skymta I en värld, där allt förgås. Sträva uppåt, ständigt uppåt, Ande, som av död ej nås. (A Ölander: Sånger och Psalmer 1951 nr 184:4)

Om du är blind, lik en Bartimeus, och lik en Tomas, som ej kan tro, om du har synder som en Sackeus – vid nådastolen du finner ro. O, sköna plats invid Jesu hjärta, när synden trycker en sargad själ! Dit får jag komma med all min smärta, vid nådastolen blir allting väl. (JP Hansson?: Kristen Lovsång 1954 nr 201:4; jfr Psalmer och Sånger 603:4)

Vill salig och lycklig du bliva Och uppfylld av frid och fröjd, Vill glädje åt andra du giva Och själv bliva verkligt nöjd? Då måste du bliva en kristen, Då måste du genast gå Och lämna ditt hjärta åt Jesus Och taga hans kors uppå. (S Bergholz-Grönlund: Segertoner 1960 nr 153:19)

Tag du mitt hjärta, o Frälsare dyre, helt jag det giver åt dig. Hela min varelse, Herre, o tag den, led mig din viljas stig. Din vill jag bli. Lycklig och fri tjänar jag dig tills min dag är förbi. (G Strandsjö: Segertoner 1988 nr 428:3)

Gud, du är här, i detta rum finns också du. Och fast vi inte ser dig eller hör dig, så är du här just nu. (G Strandsjö: Segertoner 1988 nr 680)


Egna kommentarer och funderingar:

Jesus återgäldar Simon Petrus' trefaldiga förnekande (Joh 18:17,25-27) med ett trefaldigt ”Frid till er” (Joh 20:19,21,26). Och Petrus' svar på detta blir en trefaldig välkomstbekännelse (Joh 21:15-17). Vad angår ”fred”, se också Joh 14:27 och 20:19.

Dagen efter den åttonde dagen är namngivningens dag. Som Jesus tog emot Sitt (gamla) namn efter den åttonde dagen (Luk 2:21), tar Han nu efter den åttonde dagen emot sina (nya) namn ”Herren, Guden” (jfr Fil 2:9-11) och i Joh 20:31 ”Kristus, Guds Son”.

I Eden var Adam och Eva olydiga och fick se sin egen nakenhet. Nu får den som tro se Jesu härlighet.

I ett återställelseperspektiv ser vi också hur de två skonade spejarna, Kaleb och Jesus/Josua, ödmjukas i Tomas ”Tvåfald”. Det är inte de som skådar och tror som är lyckliga utan de som tror (och skådar). Men Tomas stannar kvar som en Kristi lärjunge (jfr Joh 20:2). Vi ser också hur Arons två söner, som hade dödats fastän de hade sett Herren, nu upprättas i Tomas ”Tvåfald”. Hans bekännelse ”Herren min och Guden min” är detsamma som att offra helig eld inför Honom som är Herren och Gud.

Vid Jakobs söners första besök i Egypten fick Josef inte skåda sin bror Benjamin. Vid Jesu första besök fick Tomas inte skåda sin ”bror”. Vid det andra besöket skådade den ”döde” och upphöjde Josef sin bror Benjamin, och Tomas skådade den ”döde” och upphöjde Jesus.

Jämför också Egna kommentarer och funderingar till Joh 20:20 och 20:24-25. Angående ”lycklig”, jfr Egna kommentarer och funderingar till Joh 6:16-21.


Paulus sade till de troende i Korint: “Den här tidsålderns Gud har förblindat de trolösas uppfattningar ’in i’/'med syfte på' att ej stråla/utstråla upplysandet av det goda lilla budskapet av Kristi härlighetsglans – (Han) som är Guds avbild.“ (2 Kor 4:4b)

Paulus sade till de troende i Korint: “Vi vandrar omkring genom/’med hjälp av’ tro, inte genom/’med hjälp av’ gestalt/seende.” (2 Kor 5:7)

Paulus sade till de troende i Korint: "Om vi och/också har (och har haft) kunskap om Kristus enligt kött, har vi emellertid inte nu längre kunskap (på så sätt)." (2 Kor 5:16b)

Paulus sade till de troende i Filippi: “Vi är ... (de) som tjänar Gud i ande ... och som inte är (och inte har varit) övertygade i kött.“ (Fil 3:3)

Tro är en ståndaktighet om ting som (man) hoppas, en vederläggning/övertygelse om angelägenheter som inte ses. (Hebr 11:1)

I tro lämnade (Mose) helt och hållet Egypten … ty han var tålmodig, som (om) han skådade Den (som är) omöjlig att skåda. (Hebr 11:27)

Petrus sade till de troende: ”Då/fastän ni inte har skådat (Jesus Kristus), välkomnar ni Honom, och tror in i Honom då/fastän ni just nu ej skådar, men/och ni jublar med outsäglig fröjd, då ni är (och har varit) förhärligade, då ni hembär trons slut, era själars räddning.” (1 Petr 1:8-9)

Om vi – alltefter omständigheterna – må bekänna våra missar (av Hans mål), är Han trofast och rättfärdig, för att Han må låta våra (א,* א) missar (av Hans mål) vara för oss och göra oss rena från varje orättfärdighet. (1 Joh 1:9)


Grekiska ord:

apistos (trolös) Matt 17:17; Joh 20:27; Apg 26:8; 2 Kor 4:4 - Jes 17:10; Ordsp 17:6a; 28:25(BS); Mark 9:19; Luk 9:41; 12:46; 1 Kor 6:6; 7:12-15; 10:27; 14:22-24; 2 Kor 6:14-15; 1 Tim 5:8; Tit 1:15; Upp 21:8.

esô (innanför) (i NT + två ex i GT) Joh 20:26; Apg 5:23 – 1 Mos 39:11; Bel och Draken v 19 (Theod); Matt 26:58; Mark 14:54; 15:16; Rom 7:22; 1 Kor 5:12; 2 Kor 4:16; Ef 3:16; Upp 11:2(א*).

pistos (trofast) (i NT + exempel i GT) Ps 101:6; 2 Mack 1:2; Salomos Vishet 3:9; Matt 24:45; Joh 20:27; Apg 10:45; 16:1; 1 Joh 1:9 – Tobit 5:3,9; 10:6; 1 Mack 2:52; 3:13; 7:8; 14:41; Syr 1:14; 6:14-16; 31:23; 33:3; 34:8; 44:20; 48:22; Matt 25:21,23; Luk 12:42; 16:10-12; 19:17. Apg 13:34; 16:15; 1 Kor 1:9; 4:2,17; 7:25; 10:13; 2 Kor 1:18; 6:15; Gal 3:9; Ef 1:1; 6:21; Kol 1:2,7; 4:7,9; 1 Thess 5:24; 2 Thess 3:3; 1 Tim 1:12,15; 3:1,11; 4:3,9-10,12; 5:16; 6:2; 2 Tim 2:2,11,13; Tit 1:6,9; 3:8; Hebr 2:17; 3:2,5; 10:23; 11:11; 1 Petr 4:19; 5:12; 3 Joh v 5. Upp 1:5; 2:10,13; 3:14; 17:14; 19:11; 21:5; 22:6.


Ytterligare studier:

Ps 7:3(4) 30:2(3); Jes 22:22; Matt 1:18-25; 5:3-11; Luk 1:26-38; 6:20-26; 24:25; Joh 1:18; 5:18; 10:33; 14:27; 16:10; 20:17-19,21,25. Apg 1:3,14; Rom 10:9; 1 Kor 12:3; 15:45; 2 Kor 6:14; 1 Joh 1:1; 3 Joh 14(15). Upp 1:3,11; 3:1,18,20; 4:11; 8:13; 11:2,17; 12:5; 13:3; 14:13; 15:2-3; 16:15; 17:3; 18:8; 19:6,9,16; 20:6; 21:22; 22:5,7,14.


Leslie C. Allen "Psalm 73: Pilgrimage from Doubt to Faith"; Bulletin for Biblical Research 7 (1997): 1-10.

Dorothy A. Lee "Partnership in Easter Faith: The Role of Mary Magdalene and Thomas in John 20"; Journal for the Study of the New Testament 58 (1995): 37-49.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-04; 2012-05-11; 2014-12-12)

Tillbaka till Start

20:30-31 (Jesus gjorde så faktiskt och/också många andra tecken inför Sina lärjungars ögon, (tecken) vilka det är som inte är (och inte har varit) skrivna i den här bokrullen. Men de här är (och har varit) skrivna, för att ni må tro (presens konjunktiv א*,B) , att Jesus är kristusen/'den smorde', Guds Son, och för att ni, då ni tror, må ha tidsålderslångt (א,*א) liv i Hans namn.

Ord för ord: 20:30 (21 ord i den grekiska texten) Många faktiskt så och andra tecken gjorde '-en Jesus'/Jesus inför-ögon '-nas lärjungar'/lärjungarnas sina, vilka inte (det)-är varande-(och-havande-varit)-skrivna i '-n bokrulle'/bokrullen den-här. 20:31 (24 ord i den grekiska texten Sinaiticus) de-här men är-(och-har-varit)-skrivna för-att (ni)-må-tro att Jesus är '-en kristus'/'den smorde' '-en son'/sonen '-ens-guds'/Guds, och för-att troende liv tidsålderslångt (ni)-må-ha i '-et namn'/namnet hans.


1883: Så gjorde ock Jesus i sina lärjungars åsyn många andra tecken, som icke äro uppskrifna i denna bok. Men dessa är uppskrifna, på det att I skolen tro, att Jesus är Kristus, Guds Son, och att I genom tron skolen hafva lif i hans namn.

1541(1703): Gjorde ock Jesus mång annot tecken, i sina Lärjungars åsyn, som i denna bokene icke äro skrifna. Men dessa äro skrifna, på det I tro skolen, att Jesus är Christus, Guds Son; och att I, genom trona, skolen hafwa lif i hans Namn. (”på det att I tro ... i hans Namn” i fetstil)

LT 1974: Jesu lärjungar såg honom göra många andra under, förutom dem som är nedtecknade i denna bok, men dessa är nedskrivna för att ni ska kunna tro, att han är Messias, Guds Son, och för att ni ska få evigt liv genom att tro på honom.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) ”Du skall tala till farao: ’Detta är vad Herren säger: Israel (är) Min förstfödde son.’” (2 Mos 4:22, Grekiska GT)

Då (Mose) hade tagit förbundets bokrulle, läste han den in i folkets öron. Och de talade: ”Alla ting, så många som Herren har samtalat skall vi göra, och vi skall höra.” (2 Mos 24:7, Grekiska GT)

De här är de bud som Herren ålade Mose i ’riktning mot’/’fråga om’ Israels söner. (3 Mos 27:34a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “’Ända till vad’/’hur länge’ skall (det här folket) inte tro (i/på) Mig, i/’med hjälp av’ alla tecknen, som Jag har gjort i/bland dem?” (4 Mos 14:11b, Grekiska GT)

Mose gjorde en orm av koppar och 'fick ... att stå'/ställde den uppå ett tecken. Och det blev, när – alltefter omständigheterna – en orm bet en människa, såg han emot, emot ormen av koppar och levde. (4 Mos 21:9, Grekiska GT)

De här (är) de bud och grundlagar och domsutslag som Herren ålade i Moses hand. (4 Mos 36:13a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel: ”Utfråga tidigare dagar som blev tidigare än du) om Gud eftersträvade att komma ’in i’/in och ta en nation åt sig själv ut ur nationers mitt i/’med hjälp av’ prövning och i/’med hjälp av’ tecken och i/’med hjälp av’ förebud … så många som Herren vår Gud gjorde i Egypten som du såg inför dina ögon, så att veta/’du visste’ att Herren din Gud, Den här är Gud och det är/finns inte längre (någon) mer än Honom.” (5 Mos 4:34-35, Grekiska GT)

En profet som Mose har ännu inte stått upp i Israel ... i/med alla de tecken och förebud som Herren hade skickat bort honom till att göra dem i jord/landet Egypten, till farao och till alla hans vårdare/tjänare och till varje/hela hans jord/land. (5 Mos 34:10a,11a, Grekiska GT)

Mordokai skrev in de här utsagorna i en bokrulle och skickade ut (den) till judarna. (Ester 9:20a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Jordens kungar stod ’vid sidan av’/nära och ledarna leddes/fördes tillsammans ... nedifrån/emot Herren och nedifrån/emot Hans Smorde (Kristus).” … Herren talade (vänd) i riktning mot mig: 'Du är Min son. Jag har i dag avlat (och avlar) dig.’” (Ps 2:2,7b, Grekiska GT)

(Kungen sade:) ”Jag skådar fyra män som är ’lösta upp’/befriade (och har ’lösts upp’/befriats) vandra omkring i elden och ingen förstörelse/skada blev i dem, och den fjärdes skådande (har) en likhet av en Guds budbärare (Theod: ... med en Guds son).” (Dan 3:25b, Grekiska GT)

Många av dem som sover ’helt och hållet’/gott i/på jordens bredd skall stå upp, de/några faktiskt ’in i’/till tidsålderslångt liv men de/andra ’in i’/till isärspridd sådd och tidsålderslång skam. (Dan 12:2, Grekiska GT)

(Tobits son sade:) “ … Vilket tecken må jag ge (Gabael), och/’så att’ han må få ytterligare kunskap om mig och tro mig?” (Tobit 5:2a, S)

Då Achior hade skådat alla ting så många som Israels Gud hade gjort, trodde han oerhört (på) Gud. (Judit 14:10a)

De utöver/ovanliga tingen av Judas' utsagor och krigen och de manliga bedrifterna, som han gjorde, och hans storhet det har inte skrivits ner, ty det var (hela tiden) oerhört många.” (1 Mack 9:22)

Resten av Johannes' utsagor ... de här tingen har varit (och är) skrivna på en bokrulle (om) hans prästledarskaps dagar. (1 Mack 16:23a,24a)

(De gudlösa säger:) ”Om den rättfärdige är en Guds son, skall (Gud) ’i sin tur ta’/’ta parti för’ honom och frälsa honom ut ur (deras) hand som står (och har stått) (honom) emot. … Vi skall ’skipa rätt helt och hållet’/’avkunna dom emot’ (den rättfärdige) (till) en otillbörlig död, ty det skall vara ’ett besök’/’en granskning’ av honom ’ut ur’/’till följd av’ hans utsagor.” (Salomos Vishet 2:18,20)

(Salomo sade till Herren:) ”Därför överbevisar Du dem som faller vid sidan av enligt/’på grund av’ få/lite, och i dem som missar (Ditt mål) erinrar Du och påminner, för att, då de har ändrats/skiljts från det onda, de må tro emot Dig, Herre.” (Salomos Vishet 12:2)

(Salomo sade:) “Fåfängliga alla människor ... (som) ut ur/av skådandet av goda ting inte ’var stabila’/förmådde känna Den som är och då de gav akt på gärningarna inte fick ytterligare kunskap om Konstnären, emellertid/utan upptog som en lag (att) ... en ring av stjärnor ... eller en himmels lysande himlakroppar (var) en utsmycknings/’en utsmyckad världs’ prytaner/styresmän (och) gudar. Om, då de faktiskt ’roade sig’/tjusades av (dessa tings) förskönande, de ’tog nerifrån’/godtog de här gudarna, (då borde de) haft kunskap hur mycket bättre Mästaren är (än) de här, ty skönhetens ’ursprungsledare’/upphovsman skapade dem.” (Salomos Vishet 13:1-3)

Salomo sade: ”Egypterna) trodde icke …, men på/vid de förstföddas tillintetgörande, bekände de (att) ett folk (var) en Guds son.” (Salomos Vishet 18:13)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren) har inte ‘gjort ut’/frigjort (Sina) heliga (till) att beskriva alla Hans förunderliga ting ut/’fullt ut’.” (Syr 42:17a)

(Jesus, Syraks son, sade:) "Lyckliga de som har skådat (Eliah) och de som har somnat (’och är somnade’/sover) i ett välkomnande (א*), ty vi skall och/också leva (i) liv." (Syr 48:11)


Den Senare Uppenbarelsen:

Simon Petrus 'havande svarat'/'svarade och' talade (till Jesus): ”Du är kristusen/'den smorde', den levande Gudens Son.” (Matt 16:16)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “De förbannade som inte har gjort något mot de minsta av Mina bröder) skall gå bort in i en tidsålderslång tuktan, men de rättfärdiga (som har gjort något mot de minsta av Mina bröder) in i ett tidsålderslångt liv.“ (Matt 25:46)

Prästledaren talade till (Jesus): ”Jag binder Dig med ed nedifrån/vid den levande Guden, att Du må tala till oss, om Du är kristusen/'den smorde', Guds Son.” (Matt 26:63b)

(”Ledaren för hundra man” och de som var i sällskap med honom) sade: ”Sannerligen var den här (hela tiden) en (א*) Guds son!” (Matt 27:54b)

En början av Jesu Kristi * (א*) goda lilla budskap. (Mark 1:1)

Då den lille pojkens fader strax hade utropat/ropat, sade han ('hela tiden'/'gång på gång'): ”Jag tror. Undsätt min otro.” (Mark 9:24)

(Jesus sade till Petrus, Jakob, Johannes och Andreas:) ”… låt den som läser förstå …. ” (Mark 13:14)

(Lukas sade: ”Jag har skrivit) till dig, mäktigaste Teofilus (vad ögonvittnen och utsagans roddare/tjänare har gett vid sidan av oss), för att du må ha ytterligare kunskap med anledning av säkerheten av vilka/de utsagor som du har genljudits/’fått höra’.” (Luk 1:3b-4)

’Då budbäraren hade svarat, talade han’/’budbäraren svarade och talade’ till (Mariam): “Helig ande skall komma emot, emot dig, och en Högstes förmåga skall överskugga dig. Därför skall och/också det som avlas kallas heligt, en Guds son.“ (Luk 1:35)

Så då (Jesus) faktiskt och/också kallade till sidan av (med) många ‘de andra’/andra ting, kom han (hela tiden) med ett gott litet budskap till folket. (Luk 3:18)

En bokrulle av profeten Jesaja 'gavs på'/'räcktes till' (Jesus). (Luk 4:17a)

(De små demonerna sade till Jesus:) ”Du är Guds Son!” Och/men då (Jesus) klandrade dem, tillät Han dem (hela tiden) att inte samtala, eftersom de visste ’Honom vara kristusen’/’att Han var den smorde’. (Luk 4:41b)

(Jesus sade till mannen från vilken de små demonerna hade varit /och var/ utkomna:) “Återvänd in i ditt hus och beskriv så många ting som Gud har gjort för dig.” Och han gick bort enligt/igenom hela staden och kungjorde/’gjorde känt’ så många ting som Jesus hade gjort för honom. (Luk 8:39)

(De två lärjungarnas) ögon ’fick (hela tiden) makt av det att ej’/’var (hela tiden) förhindrade att’ få ytterligare kunskap om (Jesus). (Luk 24:16)

(Kleopas och den andre lärjungen sade till Jesus:) “Stanna i sällskap med oss, eftersom det ’är i riktning’/går mot kväll, och dagen har allaredan ’lutat (och lutar) sig’/’gått (och går)' mot sitt slut.” … (Senare samma dag) öppnades (lärjungarnas) ögon alltigenom, och de fick ytterligare kunskap om Honom, och/men Han själv blev osynlig från/för dem. (Luk 24:29b,31)

(Petrus sade:) “Män, israeliter, hör de här utsagorna: Jesus, Nasoreen, (är) en man som har visats (och visas) från/bort från Gud ’in i’/till er (med) förmågor och förebud och tecken som Gud gjorde genom Honom i er mitt, helt och hållet som ni själva vet.“ (Apg 2:22)

(Petrus sade till folkets ledare och de äldste:) “I/’med hjälp av’ (Jesus) står den här (mannen) frisk vid sidan av (er) inför era ögon.” (Apg 4:10b)

Genom apostlarnas händer blev det (hela tiden) många tecken och förebud i/bland folket. (Apg 5:12a)

Utsagan behagade inför varje/allas ögon av/i mängden (lärjungar). ... Och (de sju männen) stod inför apostlarnas ögon. (Apg 6:5a,6a)

I synagogorna förkunnade (Saulus) (hela tiden) Jesus att/: “Den här är Guds Son. ... och drog slutsatsen att/: ”Den här är kristusen/'den smorde'.” (Apg 9:20b,22b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Johannes Döparen) bekände och förnekade inte * (א,*א) att/: “Jag är inte kristusen/'den smorde'.“ (Joh 1:20)

Natanael talade (till Jesus): “Rabbi, Du är Guds Son. Du är Kungen (P66, א,* א) av Israel.“ (Joh 1:49b)

Som (Jesus) (hela tiden) var i/med (folket) i det (vanärade) Jerosolyma/Jerusalem i/vid påskalammet/påsken, i/under högtiden, trodde många in i Hans namn, då de tittade på Hans tecken, som Han (hela tiden) gjorde. (Joh 2:23)

Jesus talade så (vänd) i riktning mot (den kunglige): ”Om – alltefter omständigheterna – ni ej må skåda tecken och förebud, må ni inte/förvisso ej tro.” (Joh 4:48)

(Jesus sade till judarna:) “Amen, amen, Jag säger er, att den som hör Min utsaga och tror (i/på) den som har sänt Mig har tidsålderslångt liv och kommer inte in i (någon) dom, emellertid/utan har stigit (och stiger) över ut ur döden in i livet.“ (Joh 5:24)

Jesus svarade och talade till (judarna): ”Den här, det är Guds gärning, för att ni må tro in i Den som Den där har skickat bort.” (Joh 6:29)

(Folkskaran) talade så till (Jesus): “Vilket tecken gör Du så, för att vi må skåda och må tro (på) Dig? Vad arbetar/utför Du?” (Joh 6:30)

(Jesus sade till folkskaran:) ”Jag talade emellertid till er, eftersom ni och/nämligen har skådat (och skådar) * (א,*א,A) och inte tror.” (Joh 6:36)

(Jesus sade till judarna:) “(Om) ni – alltefter omständigheterna – ej tror (א,* א, A) Mig, tro gärningarna, för att ni må ha kunskap och må tro (א,* א), att Fadern (är) i Mig och Jag i Fadern.“ (Joh 10:38b)

(Marta sade till Jesus:) “Jag tror (och har trott) att Du är kristusen/'den smorde', Guds Son, Den som kommer in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.“ (Joh 11:27b)

(Jesus sade till folkskaran:) ”Och, om – alltefter omständigheterna – Jag må höjas ut ur jorden, skall Jag draga alla (nationer) (P66,א*) i riktning mot Mig själv. Men/och Han sade (hela tiden) det här och gav (så) ett tecken (med) vad slags död Han (hela tiden) stod i begrepp att dö.” (Joh 12:32-33)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”Jag frågar/ber inte med anledning av de här endast, emellertid/utan och/också med anledning av dem som genom deras utsaga tror in i Mig, för att de alla må vara ett, helt och hållet som Du, Fader, (är) i Mig och Jag i Dig, för att de och/också må vara ett (א,*א, A) i Oss, för att utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ må tro, att Du har skickat bort Mig.” (Joh 17:20-21)

Den som har skådat han har varit (och är) vittne, och hans vittnesmål är sant. Och den där vet, att han säger/talar sanningsenligt, för att och/också ni må (א*,B) tro. (Joh 19:35)


Hembygdens predikan:

Varje Kristi gärning och varje hans ord hade ett mål, nämligen att uppenbara hans himmelske fader, och att visa vem han själv var. Nu höllo fariseerna Messias, eller Kristus, för att vara blott en stor avkomling av Davids ätt, som skulle återförvärva Davids förlorade rike åt dem. Men Kristus var frälsare; intet annat. För att visa dem deras misstag, sade han: Om Kristus är (endast) Davids son, huru kan då David i den 110 psalmen kalla honom herre? Skulle profetians ande, som är sanningens ande, hava ingivit honom att så kalla sin egen son? Insen I icke då, att Kristus – jämte det han efter köttet är Davids son – är högre, är Guds son? Men då huru förfärligt att I icke mottagen honom, utan haten honom! Denna sanning träffade deras hjärta och samvete som en blixt och band deras tunga! Tänk, huru det skulle gripa vårt hjärta, om vi hörde dem för första gången. Han är Guds egen älskade son. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 397-398, Adertonde söndagen efter trefaldighet, Matt 22:34-46)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

(Jesus) skulle bli stor, för han skulle få ännu ett och ännu mer imponerande namn, nämligen, den Högstes son. Maria uppfattade inte detta så som vi menar när vi kallar Jesus Guds son, utan snarare så att han skulle vara Messias, eftersom ”Guds son” var en allmänt erkänd messiansk titel (se Ps. 2:7-8). (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 142 i kommentar till Luk 1:26-27)

Här väljer (Johannes) ut två ting i trons innehåll. Det ena är att Jesus är Kristus, det vill säga, Messias, den sedan länge väntade. Det andra är att han är Guds Son. Vi uppfattar dessa två ting som mer eller mindre identiska, men den tidens judar gjorde inte det. Messias väntades inte stå i det nära förhållande till Fadern som Johannes talar om. Johannes tanke om Messias är rikare än den samtida judendomens. Kombinationen av termerna pekar på den allra högsta uppfattningen om Jesu person, och en uppfattning som måste tas i förening med det faktum att Johannes just har skildrat Tomas' bekännelse som hyllar Jesus som "Min Herre och min Gud". Det kan inte finnas något tvivel om att Johannes uppfattade Jesus som själva inkarnationen av Gud. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 756)

Det kan virke som 20:30-31 er en naturlig avslutning på evangeliet. Det har fört til at mange har betraktet dette siste kapitlet som et senere tillegg, skrevet av en annen forfatter. Nå har vi ingen tekstvitner der dette kapitlet mangler, og det er heller ikke noe i framstillingen eller i formen som skulle tilsi at vi her har en avslutning som stammer fra en annen enn Johannes. (Anfin Skaaheim "Johannesevangeliet" s 350-351)

Johannes har kallats kärlekens apostel. Ingen har enträgnare och mer bevekande än han manat de kristna att älska varandra. Han är den som präglat orden: Gud är kärleken, som ingår i vår text. Ändå är det samme Johannes som allvarligare än någon annan varnar för Antikrists lära (1 Joh. 4:1-3). Det är populärt att säga att kristendom är kärlek, inte dogmer. Men ingen har mer inträngande än kärlekens apostel inskärpt dogmen att Jesus är Kristus, Guds Son. Att se och inse detta är en hjälp till att också se frontlinjen. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 95 i kommentar til 1 Joh 3:7-8)

Joh 20:30 slutar evangeliet med noteringen om de tecken som Jesus hade utfört ... precis som 5 Mos 34:11 slutar med noteringen om de tecken och under som Mose utförde. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 529)

Till och med ord kan vara tecken, t. ex. i 12:33. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 528)

De kontinuerliga presensformerna "pisteuête, schête" utesluter inte läsare som redan var kristna, och vars tro författaren må ha önskat bekräfta genom att ge den ett rikare innehåll. Att han skulle välkomna sådana läsare är säkert. Ändå skulle den kontinuerliga presensformen kunna försvaras, även som adresserad till dem som ännu inte var kristna, om författaren tänkte inte så mycket på omvändelsens stund som på den fortsatta föreningen med Kristus, vars villkor är tro och som betyder det ständiga innehavet av evigt liv. Om vi utan att alltför noga iaktta de grammatiska formerna försöker att sätta oss in i författarens avsikt, måste det förvisso visa sig att han i första hand tänker inte så mycket på kristna som behöver en djupare teologi som på icke-kristna som intresserar sig för det eviga livet och vägen till detta och som kan vara beredda att följa den kristna vägen om den presenteras för dem i termer som är begripligt relaterade till deras religiösa intressen och erfarenhet. (C.H. Dodd "The Interpretation of the Fourth Gospel" s 9)

Läraren talade: När jag kallar mig kristen, så är det därför att jag bekänner Kristus såsom en makt, en kraftkälla, ur hvilken jag genom bönen hämtar styrka att tämligen bära lifvets vedermödor. Men på samma gång tillstår jag, att jag icke kan fatta eller förklara försoningsläran med offerdöden; detta är icke ett fel i läran utan en brist hos mig, och jag har icke rätt att förneka faktum därför att jag icke förstår det. ... Detta är offret, icke af mitt förnuft, utan af mitt bondförstånd och min högfärd. (August Strindberg ”En blå bok I” s 230; Credo quia (etsi) absurdum)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Hvad min religion angår: ja, namnkristen är jag väl; amatörkatolik, konfessionslös Teist, jag vet intet! än! men genom ockultismen; Svedenborg, Saint-Martin, Eliphas Levi och Kabbala har jag fullt tillfredsställande förklaring på miraklen, och jag tror på alla underverk, ty det sker under alla dagar och jag antecknar dem. Och jag tror att Kristus är en Gud, som störtade Zeus, och kanske var Zeus' son. Så profeteras han i Aeschylos Fjettrade Prometeus, som jag ber Er läsa om. Men märk noga att Prometheus profeterar särskildt om sin speciela förlossare (Erlöser) som blef ju Herakles, och särskildt om Zeus' son som skall störta Zeus. Hvem har faktiskt störtat Zeus, så att han icke har ett altare qvar? Hvem har efterträdt honom i Hellas, Rom, Europa? Kristus! Hvem annars? (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 316; brev 5 juni 1898 till Gustaf Fröding)

Ur den kyrkliga renlärighetens synpunkt fanns det givetvis ett och annat att invända mot (biskop Esaias Tengérs) förkunnelse. Särskilt fäster man sig vid huru flyktigt han snuddar vid den andra personen i gudomen. För försoningen genom Kristus stod han främmande, liksom för åtskilligt annat i kyrkans symbola. Uppenbart är emellertid, att han - som Böök säger - lyckats "både subjektivt och objektivt ge en lösning av sin livsuppgift som biskop". (Martin Sjöstrand "Biskopar på Östrabo" s 298)

Naturen sade så: Skulle denne wara Christus, om hwilken hela Skriften talar? Skulle det wara denne, hwilkens skotwång Johannes icke anser sig wara wärdig att upplösa, då jag knappt anser honom wärdig att rengöra mina skor? Allt detta bör i sanning lära oss, att det är en stor nåd att icke blifwa förargad i Christo, och här är ingen annan råd eller hjelp mera, än att man ser på Hans gerningar och håller dem emot Skriften. På något annat sätt är det icke möjligt att undgå förargelse. Utseendet, skepelsen och det utwärtes wäsendet äro alltför ringa och oansenliga. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 45-46 i kommentar till Matt 11:2-10)

Naturljus och nådeljus kunna icke wara wänner. Naturen will känna och förnimma, innan den tror. Nåden åter will tro, innan den känner och förnimmer. Derföre går naturen icke widare, än i sitt ljus. Nåden träder fram och begifwer sig oförskräckt in i mörkret, följer blotta Ordet och Skriften, det må se ut, huru det will; det må förekomma naturen sannt eller falskt, så håller sig nåden fast wid Ordet. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 157 i kommentar till Matt 2:1-12)

Hwarest heliga finnas, hwilka lefwa i Anden, som helgar dem, der håller man sig kraftigt fast wid den stora sanningen, att (Christus) är Guds Son. Ty den saken är för dem bewisad och en gång för alla afgjord. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 34 i kommentar till 1 Kor 4:1-5)

I hela evangeliet gör (Christus) ingenting annat, än drager oss ut ifrån oss sjelfwa och in i Sig, utbreder sina wingar och lockar oss under Sig. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 116 i kommentar till Joh 14:6)

Det finns mångahanda tro, som werlden kallar tro. ... Men det heter den rätta, segersamma tron, som tror, att Jesus är Guds Son. Detta är en oöfwerwinnerlig kraft, werkad genom den Helige Ande i de christnas hjertan. ... Derföre är ock en sådan tro icke någon kall, sömnaktig, tom och fåfäng tanke, såsom de påfwiske och andra drömma om tron, utan en lefwande werksam kraft. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 253-254 i kommentar till 1 Joh 5:4-12)

(Gud kallade det judiska folket) till ting av primär betydelse med hjälp av de som var sekundära, det vill säga, till ting som är verkliga med hjälp av de som är typiska; och med temporala ting till eviga; och med de sinnliga till de andliga; och med de jordiska till de himmelska; som det också sades till Mose: ”Du skall göra alla ting efter mönstret av de ting som du såg på berget.” Ty under fyrtio dagar lärde Han att hålla (i hans minne) Guds ord och de överjordiska mönstren och de andliga bilderna och typerna av kommande ting. ... Ty med hjälp av typer lärde de sig att frukta Gud och att fortsätta hängivna Hans tjänst. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 479)

Salomo var en tjänare, men Kristus är i sanning Guds Son och Salomos Herre. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 499)

(Faderns Ord) kallas Kristus därför att Fadern genom honom smorde och smyckade allt och därför att han då han kom som människa, blev smord av Guds och sin faders ande. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 50)

De första bokstäverna av de grekiska orden Iesous Christos Theou Yios Soter (Jesus Kristus, Guds Son, Frälsaren) bildar ordet IXTYS (fisk på grekiska). Det här var ett hemligt tecken, som också sammanfattade kärnan i den kristna tron och utgjorde ett enkelt sätt att förklara den. ("De kristna" s 56-57; Colin J. Hemer: Tidig kristendom i arkeologins ljus)


Att fortsätta med (hembygden):

Grunden är viktig för det liv vi lever. Grundtrygghet viktig för barnen vi livet ger. Grundutbildning viktig att bygga vidare på. När det börjar klarna vilken väg man ska gå. ... Grunden för min TRO är Jesus Krist Guds Son. Han är fundamentet jag ej kan vika från. Om allting annat rasar, fast grundad står Hans tron. När allting annat vacklar, Hans ORD I EVIGHET SKALL BESTÅ. (Ingegerd Norman "Alla behöver behövas" s 18)

Här står jag nu . . . mitt i Ekhagsringen (i Jönköping) och spelar med Frälsningsarméns musikkår en solig höstdag 1991. . . . En nackdel är, att man grips av hemlängtan (hem till Storbritannien) efter något år (i Sverige). Man längtar efter mjuka, gröna kullar, familjen, vänner, gamla stenhus och en ordentligt bryggd kopp te gjord på kokt vatten! Bra för mig är att jag är med i Frälsningsarmén och att vi har samma tro, samma Kristus, samma Gud att gå till med våra bekymmer och glädjeämnen, antingen vi är svenskar eller britter. På kåren i Jönköping har jag fått nya vänner, som delar mina kristna värderingar. Nu skulle jag längta till Sverige och doften av kaffe, om jag bodde i Great Britain en längre tid. (Gordon Rossiter "Den gyllene triangeln" s 66-67)

Vem är Jesus? Kristendomen svarar: Han är Guds son. Han är både sann Gud och sann människa. Nästan alla nyandliga rörelser talar väl om Jesus, men blir Jesus bara en i raden av alla religiösa personligheter, då är det en villolära. (Lennarth Magnusson "Äkta eller falskt?"; Jönköpings-Posten den 19 juli 1991)

Johannesevangeliets författare var en bildad man och en stor poet som skrev beundransvärd grekiska. ... Hos Johannes är (Jesus) en gud som uppträder. Allt vad han säger och gör går ut på att fastslå att han är Messias. (Alf Henrikson ”Biblisk historia – Nya Testamentet” s 385)

Tro är försanthållande och fasthållande av fakta uppenbarade för oss i den Heliga Skrift. Tro är vidare förtröstan på Gud, Fadern, Frälsaren och Ledsagaren. Utan tro kan man ej nalkas Gud. Hebr. 11:6. (Knut Svensson ”Apostolisk tro” s 9)

Bekännelsen (till Kristus som den levande Gudens Son, Matt 16:13-20) föds i en människas hjärta och kommer på hennes läppar, när hon tar emot Kristi gåva som är förlåtelse, frid och gemenskap. (Hans Siljedahl "Vem är Jesus för dig?"; Jönköpings-Posten den 5 juli 1969)

Ingen kan köpa sig en plats i himmelen. Endast i Kristus möter oss det eviga livets välsignelse. (Göte Edelbring "Frälsningsvägen"; kommentar till Matt 5:17-19; Jönköpings-Posten den 28 juli 1962)

När idealisten och romantikern Viktor Rydberg kände sig skakad av den påträngande rationalismen, skärptes hans blick för vad som var gemensamt med de forna antagonisterna. I slutordet till fjärde upplagan av Bibelns lära om Kristus talar han om kyrkans ofantliga betydelse och möjligheten att verka i "frihetens, jämlikhetens och syskonkärlekens ande", ja, han erkände t. o. m. att "vår evangeliska kyrkas" dogmer trots allt vilar på Jesu egen lära i Nya Testamentet. Hans förbittring mot naturalisterna bryter fram i ett uttalande 1880, där det heter att hans samtid sett en hart när brutal människouppfattning uppkomma och sprida sig. Rydberg skulle hellre vilja betrakta Kristus som Gud än som den blotta människan på naturalisternas sätt. (Isak Krook "Viktor Rydberg som religionsforskare" s 58)

Alla nu levande och efterkommande, som se eller höra detta brev, hälsar broder G., abbot i Nydala, och hela munkkonventet därstädes i Guds son, Jesus Kristus. . . . Utfärdat Herrens år 1247. (Curt Härenstam "Tofteryds sockens medeltidsurkunder" s 13)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1990

”Den som har sett mig har sett Fadern.” Det är inte fel att kalla Jesus för Guds Son. Israel kallas Guds son, kungen kallades Guds son, änglarna kallades Guds söner. Därför är det helt korrekt att han som är Israels Messias, konungarnas konung, högre än alla änglar, kallas Jesus, Messias, den Smorde, Guds Son. (Dan Johansson "Treenigheten ställd under debatt" s 11)

Vad var (de egyptiska) plågornas syfte? Delvis att döma de motspänstiga egypterna och delvis att övertyga farao om att han måste släppa israeliterna. Men framförallt ville Gud säga att ”du skall inse att ingen på jorden är som jag” (2 Mos 9:14). Genom dessa kapitel (om de tio plågorna) hör man denna återkommande refräng – ”då skall ni inse att jag är Herren”. Vi kan inte ha en högre ambition än denna. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 56 i kommentar till 2 Mos 7:5)

Matteus presenterar Jesus som Kristus, den länge efterlängtade Messias, i vilken Guds löften hade blivit uppfyllda. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 160 i kommentar till Matt 1:22)

Mönstret som präglade Paulus evangelisationsarbete i Efesos påminde om det i Korinth. Han började i synagogan, men när evangeliet förkastades där gick han vidare ut i den sekulära världen. ... Sanningens Ande leder människor till tro på Jesus, inte trots alla bevis, utan på grund av alla bevis när han öppnar deras sinnen till att begrunda dem. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 336 i kommentar till Apg 19:10)

Genom en offentlig ritual gudomligförklarade (apotheosis) senaten Julius Caesar vid dennes död och som divus Julius blev han införlivad i den romerska gudaförsamlingen. Hans efterföljare Augustus (31 f.v.t.-14 v.t.), ”den upphöjde”, såg som sin uppgift att befrämja kulten av divus Julius, men drog även personliga fördelar av den. Som adoptivson till Julius Caesar kunde Augustus titulera sig Divi filius, ”Guds son”. (Mikael Tellbe ”Grekisk-romerska religioner och filosofier” s 95)

En grundläggande teologisk tankegång i Mark(us' evangelium) är att Jesu sanna identitet är en hemlighet. ... Ett viktig inslag i konceptet med Messiashemligheten är att lärjungarna förbjuds att avslöja Jesu sanna identitet (t.ex. Mark 8:30 och 9:9). Inte förrän Människosonen har lidit och uppstått från de döda går det att rätt förstå vem han är. ... Guds rike är än så länge bara nära (1:15), men det har blivit synligt i Jesu ord och gärningar. ... Genom hela Matt(eus' evangelium) är Jesus identitet uppenbar. Messiashemligheten från Mark är som bortblåst. För Josef uppenbaras att Maria är havande genom helig ande. Stjärntydarna inser att Messias är född. ... När Petrus väl börjar begripa vem Jesus är, tvekar han inte om bekännelsen: ”Du är Messias, den levande Gudens son” (Matt 16:16). Över huvud är en utveckling av kristologin påtaglig. (Mikael Winninge "Evangelierna och Apostlagärningarna" s 210,216)

Johannesevangeliet ... är mer utformat som en idéskrift än en historisk skildring. Det är mer svårtillgängligt men väl värt mödan att tränga in i. Bör man läsa Markus, Matteus och Lukas i små portioner och med eftertanke gäller detta i ännu högre grad Johannes. (Elisabeth Sandlund ”Drabbad av det oväntade” s 184)

Det är nu igen legitimt att uttrycka livsdilemmat med desperation och inlevelse även i offentliga sammanhang. Det är inte längre det andliga eller religiösa som är förbjudet i de offentliga samtalen, det är det givna eller färdiga svaret som inte duger. Det är sökarens attityd som lyfts fram och som lyfts upp i de offentliga rummen. Det är insikten om det omöjliga i att äga visshet som premieras. ”Vi är alla sökare” heter det. Och denna jämställdhet i vilsenhet och kartlöshet bereder sig väg långt in i den kristna tron och kyrkan. Detta är ett av de tydligaste uttrycken för kyrkans sekularisering i Sverige idag. (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 49)

Kyrkan har utifrån sin egen text adresserat varje tid och därmed berikat varje epok med något som denna inte i sig själv har ägt. Just här befinner sig, enligt mitt sätt att se, den svenska kristenheten i en kris. Det är detta som är kyrkans sekularisering. Vi vet inte vad vi adresserar med. Vi är, på ett sätt som kanske aldrig tidigare i vårt land, vilsna omkring vår egen text. Därför är det till och med möjligt att uppleva olika kyrkors målarbete som riktningslöst. Vi är osäkra på det kyrkliga projektets huvudtanke. Men det är bara en utgångspunkt i en egen text som ger den kristna tron och kyrkan problemformuleringsprivilegium och tolkningsföreträde för sitt ärende. (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 53)

Våra muslimska vänner måste förstå att det kan vara svårt för oss kristna att ha en normalt avspänd kontakt med dem som tror på Koranen. Ganska ofta möts vi nämligen av sådana uttryck som finns i kapitel 9:30 att när ”de kristna säga: ”Kristus är Guds son”, då tillägger Muhammed: ”Må Gud förgöra dem!” (Stanley Sjöberg ”Koranen och Bibeln” s 22-23)

Det finns en väg till Gud men många vägar till Kristus. (Peter Halldorf ”Omvändelse” s 203)

När det allmänna, det mångtydiga, det utslätade breder ut sig möter evangeliet sin största utmaning. Behovet av tydlighet i den kristna förkunnelsen ökar därför under 90-talet. En tydlighet i det väsentliga. Kärnan i kristen tro måste skalas av sentimentalitet, exklusivitet och predikospråk och göras tydlig för folket utanför kyrkorna. (Peter Halldorf ”Dårarnas längtan” s 144)


ca 1990 - ca 1975

I (evangeliets) helhet utgör inte enbart Jesu under tecken, utan allt han säger och gör kan bli till tecken. … Man kan säga att nästan allt i Joh kan bli till ett ”teckenspråk” som det gäller att tyda. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 486)

Jesus använder aldrig titeln Guds Son om sig själv. Enligt Jesus-forskningen framgår det dock både genom ordet abba och genom andra uttryck och handlingar att Jesus uppfattade sitt förhållande till Fadern som den ende sonens, den enföddes, som det heter i ett säreget uttryck. De allra flesta NT-forskarna i vår tid menar sig alltså på den här antydda grundvalen kunna vetenskapligt säga att Jesus ansåg sig vara Messias, den utlovade Guds Son. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 155)

Kristen tro är inte bara gudstro utan Kristustro. Det är tron på den Gud som Jesus Kristus uppenbarade i sitt liv och sin förkunnelse som är den avgörande skillnaden mellan kristen tro och religionerna. Den fråga som bör ställas (till en person) är därför om vederbörande tror på Jesus Kristus som Guds Son och världens Frälsare. Svaret på den frågan avgör om den tillfrågade är kristen eller ej. (John Hedlund ”För Guds skull” s 328)

Johannes ger oss (med orden i Joh 20:31) en utgångspunkt för våra försök att beskriva vad kristna trodde under det första århundradet och vad de alltjämt tror den dag som är (år 1982). (Howard Marshall "Vem var Jesus?" s 54)

Alla religioner som känner till Jesus Kristus respekterar honom, men det är bara de kristna som betraktar honom som Guds ende son i full bemärkelse. Det är den kristna tro som hämtats ur Bibeln och hållits levande genom tiderna. (John Stafford Wright "Avvikelser från kristendomen" s 394; författaren född år 1905 i Bakewell sydost om Manchester i England)

Genom tjugo århundraden har man allmänt tillerkänt Jesus en plats bland mänsklighetens ypperste. Först den kämpande gudlösheten i vår tid överöser honom med smädelser eller vanställer hans gestalt med grova lögner. När detta skrives är chefen för Sveriges filminstitut angelägen om att en pornografisk film om Jesus blir gjord och visad. Andra vill rädda Jesusgestalten genom att göra honom till ateist och revolutionär. Kristen tro kan överleva detta, om i Kristi församling förs ett klart språk om vem han är. Så sker inte alltid, och i svenska kyrkan kan man nå höga poster även om man ger ytterst svävande svar på frågan, om Jesus är Guds Son. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 212 i kommentar till Matt 16:13-20)

Den romerska statsreligionen bestod till en viktig del av teckentydning med hjälp av fåglarnas flykt och offerdjurens inälvor. Att rådfråga stjärntydare hörde för många till vanlig klok omtänksamhet inför ett viktigt beslut. (Bo Giertz ”Apostlagärningarna” s 103 i kommentar till Apg 13:4-12)

Vissare än någonsin förr är det för mig i dag att en stor plats måste tillkomma honom i Israels troshistoria och att denna plats inte kan förklaras genom någon av de vanliga formuleringarna att han var präst, domare, profet, skriftlärd eller lagklok. (Birgitta Yavari ”Min Messias”; citat Martin Buber)

Framtiden - vem vågar egentligen sia om den? Ett förhållande är dock påtagligt: Den allmänna insikten om kristendomens innehåll är i uppenbart sjunkande. Kanske tron på Jesus som Guds son i det närmaste är förlorad om hundra år? (Einar Genitz "Morgondagens SMF" s 262; SMF = Svenska Missionsförbundet)


ca 1975 - ca 1950

Lukas använder sig inte mycket av titeln "Guds Son". Den är anmärkningsvärt sällsynt i Apostlagärningarna. I Apg 13:33 finns det ett citat från Ps 2:7 som underförstått identifierar Jesus med Guds Son, men stället i sig själv betonar inte denna identifikation; det är något som tas för givet av författaren snarare än något som betonas. Det enda omnämnandet är Apg 9:20 där vi får reda på att Paulus predikade i Damaskus att Jesus var Guds Son. ... I evangeliet har Lukas tagit över de hänvisningar till Jesus som Guds Son som han fann i sina källor (Luk 3:22; 4:3,9,41; 8:28; 9:35; 10:22; 22:70) utom för Markus 13:32 och 15:39. ... Lukas användning av titeln är i grund och botten en användning av hans källor, och han visar ingen oberoende utveckling av titeln. Beträffande titeln Guds Son visar Paulus vittnesmål att användningen av titeln på den jordiske Jesus är tidig (t.ex. Gal 4:4f). Där Lukas skiljer sig från Paulus är i bristen på en klar undervisning om Guds Sons föruttillvaro. (Howard Marshall "Luke - Historian and Theologian" s 167-169)

Det är anmärkningsvärt att … de tidiga kristna tog fasta på ”Messias” som hans titel framför alla andra och i sin grekiska form ”Kristus” blev det en del av hans egennamn. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 46)

Aposteln anger vad som är grunden för hans tro. Han säger: ”Jag vet på vem jag tror.” Det är ingen likgiltig sak på vem man tror. Många tycks mena det. Man får ibland höra människor säga att var och en blir salig på sin tro. Det gör detsamma vad man tror på bara man har en tro, menar man. Det är inte riktigt att man blir frälst och salig på vilken tro som helst. Men tron på Jesus Kristus, Guds Son, frälsar. (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 22-23)

Det är all tros innehåll: "att Jesus är Kristus, Guds son". Och genom denna tro och i Hans namn hava vi liv. (Hugo Odeberg "Från tvivel till tro"; Jönköpings-Posten den 24 april 1965)

Evangelium om ... Guds Son (är) ett fritt erbjudande av syndernas förlåtelse och evigt liv till alla dem som tror på den enfödde. Därför vandrar fortfarande vise män och fromma herdar till krubban i Betlehem för att tillbedja och begrunda underverket. Från Betlehems nejder tonar ut över all världen fortfarande, Evangelium om Guds Son. (C.G. Hjelm "Evangelium om Guds Son" s 15; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1961)

Även om man erkänner att sannolikheten talar för Jesu existens som historisk person, så förblir det dock en omstridd fråga vilket historiskt värde de olika berättelserna om Jesus har. - Om Jesus har varit Guds son eller ej kommer emellertid alltid vara en fråga om tro, som ingen vetenskap kan bekräfta eller förneka. (Svend Erik Stybe "Idéhistoria - Vår kulturs idéer och tankar i historiskt perspektiv" s 79)

Barabbas flyttade sig närmre intill (mannen). "Vad tror de?" "De tror ... att (den korsfäste) är Guds egen son." "Guds son!" "Ja ... Men det kan väl ändå inte va sant, och det kan man ju bli ängslig för. Jag ville nog helst att han kom tillbaka sån som han var." Barabbas blev riktigt upprörd. "Hur kan de prata så!" utbröt han häftigt. "Guds son! Guds son korsfäst! Det begriper du väl är omöjligt." "Jag sa att det väl inte kan va sant. Och det säger jag gärna en gång till om du vill." "Vad är det för galningar som tror på det viset!" fortsatte Barabbas och ärret under örat blev rödare, som det brukade när det var något särskilt. "Guds son! Det är klart han inte var! Tror du Guds son kommer ner till jorden! Och börjar gå kring och predika i din hemtrakt!" "Å ... varför inte det. Det kunde väl gott hända. Lika väl där som någon annanstans. Det är en ringa bygd visserligen, men nånstans måste han väl börja." (Pär Lagerkvist "Barabbas" s 26-27)


ca 1950 - ca 1900

De gamla rabbinerna brukade säga om vissa människor att de ”uppnådde evigheten på ett ögonblick”. Så karkteriserade de dem som i ett enda heroiskt beslut rättfärdigade hela sitt liv. Intellektuellt sett gör traditionalisten (bland de troende judarna) detta. Han utför en enda men oerhörd trosakt, han postulerar en enda men gigantisk förutsättning. Han hävdar att traditionen är gudomligt inspirerad alltigenom. Därefter finns det endast en sanning för honom, endast en väg är öppen att gå. Modernisten (bland de troende judarna) närmar sig Toran från diametralt motsatt håll. För honom är det första kriteriet på sanningen hos ett påstående eller värdet hos en princip inte dess samstämmighet med traditionen utan dess överensstämmelse med förnuft och erfarenhet. I stället för att mäta allting annat med Torans måttstock, mäter han Toran med samma måttstock som allting annat. Och endast i den mån som Toran består provet accepterar han dess auktoritet. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 32-33)

Tron i och för sig frälsar icke. Allt beror på trosförmågans inriktning. Tror du på Kristus och hans fasta och eviga ord? Då går det väl med din själ. (Einar Rimmerfors "Tre livsfrågor"; Jönköpings-Posten 1938-03-24)

Om det blir nödvändigt att återupptäcka Gud eller återvända till Honom, måste varje människa åstadkomma detta själv. ... Har hon gått vilse? Hon måste själv finna vägen hem. Andra människor kan hjälpa henne. De kan ge henne mod, ledning, undervisning. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 56)

Terminen efter påsk 1929. Efter att under många år långsamt ha närmat sig kristendomen böjde (CS Lewis) en kväll knä i sin våning i Magdalen och erkände att "Gud är Gud". Två år senare åkte han tillsammans med sin bror på motorcykel till Whipsnade djurpark omkring fem och en halv mil öster om Oxford. "När vi startade hemifrån trodde jag inte att Jesus Kristus är Guds son, men då vi var framme vid djurparken trodde jag det." (Douglas Gilbert-Clyde S. Kilby "CS Lewis - Bilder från hans värld" s 11-12)

Kristna församlingar ... (äro) församlingar af kristna på den grund, att de äro kristna, troende på Kristus och ingenting annat. (P. Waldenström "Om dogmer och deras betydelse"; Jönköpings-Posten 1917-02-01)

Hvem Kristus är, det få vi veta inte af katolicismens, icke af protestantismens, icke af muhammedanismens eller de moderna teologernas "lifserfarenheter", utan af den heliga skrift. (P. Waldenström "På vägen utför"; Jönköpings-Posten 1916-12-14)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Saligheten hänger icke på den eller den fina läropunkten, eller att du i den eller den punkten tror så eller så, utan din frälsning hänger derpå, att du hänger på Kristus, den der frälsaren, som Gud har gifwit werlden. Kommer alltså djefwulen och säger: Men si, i den eller den punkten tror du kanske icke rätt, och det är en wigtig punkt: tänk, om du tager miste, huru går det då, när du skall dö?” – så swara du: ”Nuwäl, tager jag miste deri, så är det wisst illa, men jag håller mig ändå till Jesus, ty det wet jag, att han är Kristus, och att han är uppwäckt från de döda. Sedan blir wäl det andra rättadt engång.” Det är en outsäglig trygghet det gifwer hjertat, när man kommer ut ur de många bekymrande teologiska spörsmålen och får kasta ankar på den aldrig wexlande klippan Kristus, den lefwande personen Kristus, som war död men nu lefwer i ewighet. (P. Waldenström ”Högmessotexter II” s 154-155 i kommentar till Matt 16:13-19)

Läs nu här; här står, huru wi skola få tro: "Men dessa (nemligen tecken) äro skrifna, på det I tro skolen, att Jesus är Kristus, Guds Son, och att I genom tron skolen hafwa lif i Hans namn." Johannes hade fattat pennan och skrifwit evangelium för ett alldeles särskildt ändamål. Hwarför tror du wäl att det war? Jo, för att menniskorna skulle tro, att Jesus war Guds Son. Alla kapitel hos Johannes, undantagandes twå, handla om tron. Om du går igenom hela evangeliet och sätter ett märke wid hwarje ställe der ordet "tro" står, skall du snart se, hwad det handlar om. Det är om "tro, tro, endast tro", och det håller sig hårdt till denna sak. Han skref evangelium för att wi skulle tro, och genom tron finna lif i Jesu namn. (D.L. Moody "Föredrag under wäckelserna i England och Skottland" s 136-137)

Napoleon den förste, född 1769, död 1821, fransmännens kejsare, en av alla tiders största fältherrar. ... På sin förvisningsort, ön S:t Helena, kände han hälsan svikta. ... En dag då han ... promenerade i det fria tillsammans med markis Charles de Montholon ... frågade (han denne): ”Kan Ni säga mig, vem Jesus Kristus var?” Då markisen blev honom svaret skyldig, fortsatte Napoleon: ”Då ska jag säga er det. Alexander, Cesar, Karl den store och jag själv har grundat stora välden – med vapen och våld. Jesus ensam grundade sitt välde på kärlek, och i denna stund finns det miljoner människor som med glädje skulle dö för honom. ... Jag säger er, att alla dessa härskare, som jag nämnde, var endast människor. Ingen enda av dem var lik honom. Jesus var mer än en människa ... Jag böjer mig för ett oemotsägligt faktum och tror förvisso att Jesus Kristus är Guds Son.” (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 58-59)

François Marie Arouet de Voltaire, född 1694, död 1778, fransk författare, den kanske mest lysande begåvningen bland upplysningsfilosoferna. ... Voltaire är ingen gudsförnekare, han tror på en Skapare bakom det skapade. Då en dam en gång frågade honom vad han trodde om uppståndelsen, svarade han: ”Madame, ingenting är enklare: den som en gång har skapat människan, kan också skapa henne en andra gång”. Men för Jesus som Frälsare och Försonare hade han inget till övers. ... Han hade svår dödsångest. ... Märkligt nog skall han under sina ångestanfall ha ropat: ”O Kristus, o Jesus Kristus!” (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 11)

O himmelske Fader! O lefwande Gud! Uppenbara Jesus allt klarare för mig, att han är Kristus, din Son, på det jag i honom må hafwa lifwet! ... Det ord är fast, det ord är wisst, Som lär oss tro på Jesus Krist! Halleluja! Halleluja! (Johann Albrecht Bengel "Bönesuckar till Nya Testamentet" s 23; bön till Matt 16:13-20)

Johannes Hus, född 1369, levande bränd 1415. Hus var tjeck, född i byn Husinec i södra Böhmen. Han studerade teologi, blev akademisk lärare, senare rektor vid universitetet i Prag. Wiclifs arbete på att ge engelska folket Bibeln på modersmålet gav Hus impulsen att eftersträva samma förmån för det tjeckiska folket. På Bibelns grund krävde han också att nattvarden skulle utdelas under både bröd och vin – påvekyrkan förbjöd kalken åt lekmännen. För dessa och andra förmenta irrläror blev Hus kallad att stå till svars för kyrkomötet i Konstanz. Kejsar Sigismund, som utfärdade kallelsen, gav heligt löfte om fri lejd att oskadd återvända. Kejsarens själasörjare gjorde emellertid klart för honom att en ed given till en kättare inte behövde hållas. Efter en lång tid i ett grymt fängelse valde man Hus' födelsedag, den 6 juli 1415, till avkunnande av domen och avrättning. När röken från det tända bålet började kväva hans röst, hördes han säga: ”Jesus Kristus, den levande Gudens Son, förbarma dig!” (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 86)

Den första huvudpunkten i (Korans) lära är, att det finnes endast en Gud. Han kallas Allah. Detta framhålles både emot det hedniska mångguderiet och mot den kristna kyrkans treenighetslära. Muhammed fattade denna senare på ett mycket groft sinnligt sätt. Han trodde nämligen, att de kristna räknade till treenigheten Gud, Jesus och jungfru Maria. Islams första trosartikel finnes i Suran 112 och lyder så: "Han är Gud en enda, den oberoende guden; han har icke födt och är icke född, och aldrig har det funnits något med honom beslägtadt väsen." Att tala om "Guds son" är för Muhammed och hans anhängare en styggelse, då ju "Gud icke har eller kan hafva någon hustru". (P. Waldenström "Till Österland" s 67)

(Kristus) har byggt Sin kyrka på Petrus' bekännelse och har befäst den, så att tio tusen faror och dödsfall inte skall vinna seger över den. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:494)

Utmärkande för 300-talets kristna kyrka var teologiska och andliga tvister, särskilt om treenigheten, samt kyrkans snabba tillväxt som institution. Såväl medeltidens latinska västerländska kyrka som det bysantinska kejsardömets östliga ortodoxa kyrka hade sina rötter i denna epok. Den ortodoxa "Jesus-bönen" (eller hjärtats bön), som har blivit så spridd i andra traditioner, går tillbaka till denna tidiga period. Flera hundra år senare togs den upp i den ryska ortodoxa kyrkan och långt senare också av västerländska kristna. "Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig." Denna enkla bön kan man så småningom lära sig att ständigt och utan uppehåll be i sitt innersta. (Anne Long "Andlighet genom tiderna" s 379; författaren docent vid St. John's College, Nottingham, England)

Guds Vishet ... utvalde åt oss tolv, de första som trodde på Honom, vilka Han kallade apostlar, och sedermera sjuttiotvå andra särskilt godkända lärjungar, så att, genom att åtminstone på det här sättet känna igen Moses' mönster, folket skulle kunna tro att denne är Han som Mose förutsade, Profeten som skulle komma. ... Ty endast i denna sak (huruvida Jesus var den Profet som Mose förutsagt) tycks det finnas någon skillnad mellan oss som tror på Jesus och de judar som inte tror. (Klemens' igenkännanden, The Ante-Nicene Fathers Vol VIII, s 88-89)

Vad har Atén med Jerusalem att skaffa, vad akademin med kyrkan, vad heretikerna med de kristna? Vår lära stammar från Salomos pelarhall, hans som själv hade lärt, att man måste söka Herren i hjärtats enfald. Må man gärna för mig, om det så behagar, frambringa en stoisk och platonsk och dialektisk kristendom. Vi däremot behöva efter Jesus Kristus icke längre forskningen, och icke heller undersökandet, allt sedan evangelium blivit förkunnat. Om vi tro, önska vi intet ytterligare utöver tron. Ty detta är det första i vår tro: det finnes utöver tron intet mer, som vi ytterligare hava att tro. – Man kan ej söka något utöver tron utan att därmed visa, att man i grunden icke tror. Man tror då i stället på det, som man söker. ... Den kristne har att hålla sig till den enkla tro, som är uppenbarad i Skriften och bevarad i den apostoliska traditionen. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 36; citat Tertullianus)


Sångarna:

Ett barn är födt på denna dag: Så var Guds råd och välbehag; Det föddes af en jungfru skär: Christus, Guds Son, det barnet är. (M Luther-Olaus Martini-JO Wallin: Psalm 63:2; jfr Psalmer och Sånger 125:2; 126:1)

Jag kan icke räkna dem alla, De prov på Guds godhet, jag rönt. Likt morgonens droppar de falla Och glimma likt dessa så skönt. Jag kan icke räkna dem alla, De prov på Guds godhet jag rönt. ... Likt stjärnornas glänsande skara De hava ej namn eller tal Men stråla likt dessa så klara Jämväl i den mörkaste dal. Likt stjärnornas tindrande skara. De hava ej namn eller tal. ... Jag kan icke räkna dem alla, Men ack, må jag tacka dess mer! Guds kärleks bevis må jag kalla De under av nåd, han beter. Jag kan icke räkna dem alla, Men ack, må jag tacka dess mer! (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 27:1-3; jfr Psalmer och Sånger 260:1-3)

O, gif oss, Herre, av den tro, Som sorgerna betvingar, Som lyfter oss med ljus och ro På starka örnevingar, Som talar mäktigt till envar, Som bär oss under färden, Som härlig tröst i tvivlen har Och övervinner världen! (I Granqvist: Psalmisten 1928 nr 416:1; jfr Psalmer och Sånger 253:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Brown ser hur slutet av kapitel 20 kan jämföras med slutet av 5 Mosebok. Detta slut i Johannes kan också jämföras med avslutningarna i 3 och 4 Moseböckerna (se ovan 3 Mos 27:34 och 4 Mos 36:13). Johannes gör här i Joh 20:30-31 en notering om tecknen för att sedan fortsätta med ännu en del av sin bok, precis som Mose gjorde noteringar för Israels söner om buden i Moseböckerna. Som Moseböckerna är boken om buden, så är Johannes' evangelium boken om tecknen.

Det grekiska ordet Kristus betyder ”smord”, på hebreiska Messias.

Ibland kallas Jesus en Guds son, ibland Guds Son. Det svagare uttrycket ”en Guds son” används av förtalaren (Matt 4:3,6; Luk 4:3,9), av judarna (Matt 27:43; Joh 10:36; 19:7, men dessa kan också undra om Han är ”Guds Son” Matt 26:63; 27:40; Luk 22:70), av budbäraren till Mariam (Luk 1:35) och av de romerska soldaterna (Matt 27:54). Det starkare uttrycket ”Guds Son” används av de små demonerna (Mark 3:11; Luk 4:41), av Petrus (Matt 16:16), av Natanael (Joh 1:49) och av Marta (Joh 11:27).

Det grekiska ordet “enôpion” som översätts med ”inför (någons) ögon” förekommer ofta i Apokryferna, Lukas' evangelium och Uppenbarelseboken. I de johanneiska böckerna har vi det också i 1 Joh 3:22 och 3 Joh v 6. Ordet förekommer inte i Matteus' och Markus' evangelier.


Paulus sade till de troende i Rom: “Missens (av Guds mål) betalningar (är) död, men Guds gåva av fröjdbringande (nåd) (är) tidsålderslångt liv i Kristus Jesus, vår Herre.“ (Rom 6:23)

Och de här tingen skriver vi, för att vår glädje må vara varande (och havande varit) fullbordad. (1 Joh 1:4)

Vem är lögnaren, om ej den som förnekar att/: “Jesus är inte kristusen/'den smorde'.”? Den här är antikristusen/antikrist, den som förnekar Fadern och Sonen. (1 Joh 2:22)

De här tingen har Jag skrivit med anledning av dem som leder er vilse. (1 Joh 2:26)

I det här har vi (א*) kunskap om Guds Ande: varje ande som bekänner, (att) Jesus Kristus har kommit (och kommer) i kött är ut ur/av Gud. (1 Joh 4:2)

Den som – om alltefter omständigheterna – må bekänna att/: ”Jesus är Guds Son”, i honom stannar Gud, och han själv i Gud. (1 Joh 4:15)

'Varje den'/’var och en’ som tror att Jesus är kristusen/'den smorde' är (och har varit) avlad ut ur Gud, och 'varje den'/’var och en’ som välkomnar Den som har avlat välkomnar och/också det (barn) som är (och har varit) avlat ut ur Honom. (1 Joh 5:1)

Vem är den som segrar/besegrar världen, om ej den som tror att Jesus är Guds Son. (1 Joh 5:5)

De här tingen har jag skrivit till er, för att ni må veta, att ni har ett tidsålderslångt liv, till de som tror in i Guds Sons namn. (1 Joh 5:13)


Grekiska ord:

biblion (bokrulle) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 9:20; Luk 4:17; Joh 20:30 – Ester 10:2; 1 Mack 1:44,56-57; 3:48; 12:9; 16:24; 2 Mack 2:23; Syr Inl; 50:27; Baruk 1:1,3,14; Matt 19:7; Mark 10:4; Luk 4:20; Gal 3:10; 2 Tim 4:13; Hebr 9:19; 10:7; Upp 1:11; 5:1-5,8-9; 6:14; 10:9(P47,א,*א); Upp 10:10(א,*א); Upp 13:8; 17:8; 20:12; 21:27; 22:7,9-10,18-19.

enôpion /inför (någons) ögon/ (i NT + exempel i GT) Joh 20:30; Apg 4:10; 6:5-6 – 1 Mos 11:28; Dom 20:28; 1 Sam 7:6; 12:2; 20:1, 25:23; 2 Sam 3:36; 11:13; 1 Kung 1:25; 12:6; 2 Kung 5:1; 2 Krön 1:10; Ps 16:8; 22:27(28),29(30); Ordsp 3:4; Tobit 13:4; Judit 5:17; Syr 8:18. Luk 1:15,17,19,75-76; 4:7; 5:18,25; 8:47; 12:6,9; 13:26; 14:10; 15:10,18,21; 16:15; 23:14; 24:11,43. Apg 2:25; 4:19; 7:46; 9:15; 10:30-31,33; 19:9,19; 27:35; Rom 3:20; 12:17; 1 Kor 1:29; 2 Kor 4:2; 7:12; 8:21; Gal 1:20; 1 Tim 2:3; 5:4,20-21; 6:12-13; 2 Tim 2:14; 4:1; Hebr 4:13; 13:21; Jak 4:10; 1 Petr 3:4; 1 Joh 3:22; 3 Joh v 6; Upp 1:4; 2:14; 3:2,5,8-9; 4:5-6,10; 5:8; 7:9,11,15; 8:2-4; 9:13; 11:4,16; 12:4,10; 13:12-14; 14:3,10; 15:4; 16:19; 19:20; 20:12.


Ytterligare studier:

Matt 4:3; 17:24-26; 27:42-43; Mark 15:39; Luk 2:26; 3:15-16,38; 4:17; Joh 2:11; 3:14-16; 10:24-25,36; 11:25,42; 12:37; 16:23; 19:35; 21:25; Apg 10:43; 1 Kor 6:11; 1 Joh 1:4; 2:25; 3 Joh v 13; Upp 1:3; 2:18-19; 3:8; 10:4; 11:15; 14:12; 16:14; 17:3,14; 19:9.


E.P. Groenewald "The Christological meaning of John 20:31"; Neotestamentica 2.1 (1968): 131-140.

Donald Guthrie "The Importance of Signs in the Fourth Gospel"; Vox Evangelica 5 (1967): 72-83.

Morris Inch "The Apologetic Use of 'Sign' in the Fourth Gospel"; The Evangelical Quarterly 42.1 (1970): 33-43.

David L. Mealand "The Christology of the Fourth Gospel"; Scottish Journal of Theology31 (1978): 449-.

Francis J. Moloney "Who is 'the Reader' in/of the Fourth Gospel?"; Australian Biblical Review 40 (1992): 20-33.

J.A. du Rand "The characterization of Jesus as depicted in the narrative of the fourth gospel"; Neotestamentica 19.1 (1985): 18-36.

Colin Roberts "John 20:30-31 and 21:24-25"; Journal of Theological Studies 38 (1987): 409-410).

Marianne Mete Thompson "Signs and Faith in the Fourth Gospel"; Bulletin for Biblical Research 1 (1991): 89-108.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-04; 2012-05-13; 2014-12-13)

Tillbaka till Start

Valid XHTML 1.0 Strict      Valid CSS!