Tillbaka till kapitellistan

Nittonde kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 1-4 | 5 | 6 | 7-8 | 9 | 10-11 | 12-14a | 14b-16a | 16b-17 | 18 | 19-22 | 23-25a | 25b-27 | 28 | 29 | 30 | 31-32 | 33-37| 38 | 39 | 40 | 41-42 |


19:1-4 Då Pilatus så hade (א,* א) tagit Jesus, * (א,* א) piskade han (Honom). Och då soldaterna hade flätat en krona ut ur/av törnen, satte de (den) på hans huvud och höljde Honom i ett purpurrött klädesplagg. Och de kom (‘hela tiden’/’gång på gång’) (vända) i riktning mot Honom och sade ('hela tiden'/'gång på gång'): ”Fröjda dig, (du) en (P66,א,*א) judarnas kung!” De gav Honom och/också (hela tiden) slag med en påk. * (א,* א) Pilatus kom åter ut utanför och han säger till dem: “Skåda, jag leder/för Honom utanför till er, för att ni må få kunskap, att jag inte finner (P66,א*) (någon) orsak/skuld * (א*).”

Ord för ord: 19:1 (8 ord i den grekiska texten Sinaiticus) Då så havande-tagit '-en Pilatus'/Pilatus '-en Jesus'/Jesus piskade-(han). 19:2 (16 ord i den grekiska texten) och '-na soldater'/soldaterna havande-flätat (en)-krona ut-ur törnen satte-(de)-på hans '-et huvud'/huvudet och (ett)-klädesplagg purpurrött höljde-i honom. 19:3 (14 ord i den grekiska texten Sinaiticus) och (de)-kom-(hela-tiden) i-riktning-mot honom och (de)-sade-(hela-tiden): fröjda-dig (du)-(en)-kung '-nas Judars'/Judarnas. och (de)-gav-(hela-tiden) honom slag-med-en-käpp. 19:4 (19 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) Kom-ut åter '-en Pilatus'/Pilatus utanför och (han)-säger (till)-dem: skåda (jag)-leder (till)-er honom utanför, för-att (ni)-må-få-kunskap att orsak inte (jag)-finner.


1883: Så tog då Pilatus Jesus och lät gissla honom. Och krigsmännen flätade en krona af törnen och satte henne på hans hufvud och hängde en purpurfärgad mantel på honom och sade: Hell dig, judarnes konung, och gåfvo honom kindpustar. Och Pilatus gick åter ut och sade till dem: Se, jag för honom ut till eder, att I mån förstå, att jag icke finner något brott hos honom.

1541(1703): Då tog Pilatus Jesum, och hudflängde honom. Och krigsknektarna wredo samman ena krono af törne, och satte på hans hufwud, och hängde ett purpurkläde på honom; Och sade: Hel, Judarnas Konung! Och gåfwo honom kindpustar. Då gick åter Pilatus ut, och sade till dem: Si, jag hafwer honom ut till eder, att I förstå skolen, att jag finner ingen sak med honom.

LT 1974: Sedan lät Pilatus slå Jesu rygg blodig med ett blygissel, och soldaterna gjorde en krona av törnen och placerade den på hans huvud och klädde honom i kunglig purpur. ”Leve judarnas kung!” hånade de och slog honom med knytnävarna. Pilatus gick ut igen och sade till judarna: ”Jag tänker föra ut honom till er nu, men ni ska ha klart för er att jag finner honom icke skyldig.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren Gud sade till mannen Adam:) “Eftersom du hörde din kvinnas röst och åt från det trä/träslag vilket jag ålagt dig: 'Ensam/endast det här (må du) ej äta från det’, på/’under herraväldet av’ det förbannade (är) jorden i dina gärningar. I/med sorger må du äta den alla ditt livs dagar. Törnen och tistlar skall den (låta) sticka upp åt dig.“ (1 Mos 3:17-18a, Grekiska GT)

(Juda) rengör sin dräkt i vin och sitt hölje i en vindruvas blod. (1 Mos 49:11b, Grekiska GT)

De skriftlärda av Israels söners härkomst piskades. (2 Mos 5:14a, Grekiska GT)

(Bileam sade till Balak:) ”Skåda, jag har tagits (och tas) från sidan av (Gud) att välsigna. Jag skall välsigna, och jag skall inte/förvisso ej ’vända bort’/avvända (det). Det kommer inte att vara (någon) möda i Jakob. Inte heller kommer det att skådas (någon) vedermöda i Israel. Herren, hans Gud (är) i sällskap med honom och ledares härliga ting (är) i/hos honom.” … Och Balak talade i riktning mot Bileam: ”(Om) du inte kommer att förbanna honom (med) förbannelser åt mig, må du ej ’och inte’/heller välsigna honom, då du välsignar.” Och Bileam ’havande svarat’/svarade och talade till Balak: ”Samtalade jag inte (med) dig och sade: ’Ordet som Gud – om alltefter omständigheterna – må samtala, det här skall jag göra?’” (4 Mos 23:20-21,25-26, Grekiska GT)

(Moses sade till Israel:) “Du skall göra dig vridna/tvinnade ting uppå/’med avseende på’ de fyra tofsarna av dina mantlar i vilka du – om alltefter omständigheterna – må hölja dig.” (5 Mos 22:12, Grekiska GT)

(David) tog (guld)kronan (från kungen) … och den var (hela tiden) uppå Davids huvud. (2 Sam 12:30a, Grekiska GT)

(David) tog (guld)kronan (från kungen) … och den var (hela tiden) emot Davids huvud. (1 Krön 20:2a, Grekiska GT)

(Alla de ledande prästerna och folket i Jerusalem bemötte) Guds budbärare hånfullt, bemötte Hans utsagor föraktligt och ’skojade i/med’/hånade Hans profeter. (2 Krön 36:16a, Grekiska GT)

(Mordokaj) kom ut uppklädd i den kungliga dräkten, och han hade en krona av guld och ett purpurrött diadem av fint linne. Men då de (som var) i Susa skådade (honom) gladde de sig. (Ester 8:15, Grekiska GT)

(David sade:) “Alla som tittade på mig rynkade på näsan åt mig. De ’samtalade i/med läppar’/’gjorde grimaser mot mig’. De ’satte ... i rörelse’/’skakade på’ huvud.” (Ps 22:7 eller 22:8, Grekiska GT)

(Kvinnan sade:) “Kom ut (Sions döttrar) och skåda i/på kung Salomo i/med kronan, i/med vilken hans moder har krönt honom i/på hans giftermåls dag och i/på hans hjärtas glada lynnes dag.” (Höga Visan 3:11, Grekiska GT)

Den där dagen skall Herren Sebaot vara hoppets krona, flätad av/med härlighetsglansen. (Jes 28:5a, Grekiska GT)

(Herrens pojke sade:) ”Jag har gett (och ger) Min rygg ’in i’/åt piskor, Mina kinder ’in i’/åt slag med en påk.” (Jes 50:6a, Grekiska GT)

(Profeten sade till Israel:) “Så veten/vetekorn och skörda törnen.” (Jer 12:13a, Grekiska GT, jfr Matt 13:3,25,29-30)

(När Daniel hade tolkat skriften) sjönk/klädde Belsassar, kungen, honom i purpurtyg. (Dan 5:29a, Grekiska GT)

Taktikerna och satraperna sökte (hela tiden) finna en förevändning nedifrån/emot Daniel. Och/men varje förevändning och fall från sidan av (Gud) ... fann de inte nedifrån/emot honom, eftersom han (hela tiden) var trofast. Och taktikerna talade: ”Vi kommer inte att finna ’en förevändning’/’ett motiv’ nedifrån/emot Daniel ’om ej’/utom i hans Guds lagar.” (Dan 6:4-5, Grekiska GT, Theod)

... den som var (och hade varit) höljd i tingen av fint linne, (den) som (hela tiden) var ovanpå flodens vatten. (Dan 12:7a, Grekiska GT)

(Prästledaren) Jesus var (hela tiden) (och hade varit) sjunken/klädd i smutsiga kläder. (Sak 3:3a, Grekiska GT)

(Tobit skrev: “... Gud) piskar och Han förbarmar sig. Han leder ner in i Hades, och Han leder upp.” (Tobit 13:2a, BA)

... (Kung Alexander) skickade bort till (Jonatan) ett purpurtyg och en krona av guld. (1 Mack 10:20a)

(Antiochos) var kung och ett diadem sattes (hela tiden) på (honom). (1 Mack 11:54b)

(Pojken sade till kungen:) “Jag ropar på Gud ... att du i sällskap med ... piskor skall bekänna Honom ut/frimodigt av det skälet att ensam/ende Gud är Han.” (2 Mack 7:37b)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”… Ett tungt ok (vilar) emot Adams söner … från en som är klädd i ’av hyacint’/mörkblått och krona och ända till en som är höljd i (det som är) gjort av grovt linne.” (Syr 40:1a,4b)

(Aron hade) en helig dräkt i … purpurtyg. (Syr 45:10a)

(Avgudarna) är (och har varit) höljda i purpurröd beklädnad. (Jeremias brev v 11a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(En del sädeskorn) föll emot törnerna, och törnena steg upp och kvävde dem. (Matt 13:7, jfr brödsäden i Matt 13:25,29-30)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni skall alla ‘fås att snava’/snava i/på Mig i den här natten, ty det är (och har varit) skrivet: 'Jag skall slå till herden, och hjordens får skall skingras isär.'“ (Matt 26:31)

Då befälhavarens soldater hade tagit Jesus till sidan av in i pretoriet, ledde/förde de tillsammans hela kohorten emot Honom. (Matt 27:27)

Då (soldaterna) hade flätat en krona ut ur/av törnen, satte de (den) uppå, uppå (Jesu) huvud och ett vassrör i Hans rätta/högra hand, och då de hade fallit ner på sina knän framför Honom, ’skojade ... med’/hånade de Honom och sade: ”Fröjda Dig, judarnas (א,* א, A) kung!” (Matt 27:29)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Prästledarna och de skriftlärda) skall ’skoja med’/håna (Människans Son) och spotta i/på Honom och piska Honom.” (Mark 10:34a)

Roddarna/tjänarna tog (Jesus med) slag med påkar. (Mark 14:65b)

Då (soldaterna) hade gisslat Jesus, ’gav ... till sidan av’/överlämnade Pilatus Honom, för att Han måtte korsfästas. Och (soldaterna) sätter på (Jesus) ett purpurtyg, och då de hade flätat en törnig krona, sätter de den runt omkring Honom. Och de började hälsa Honom: ”Fröjda Dig, (Du) en judarnas kung!” Och de smällde till Hans huvud (med) ett vassrör. (Mark 15:15b,17-19a)

(Jesus sade till folkskarorna om Johannes Döparen:) ”Vad/varför kom ni ut (för) att skåda? En människa som är (och har varit) klädd runt om i mjuka kläder? Skåda! De som ’börjar under’/’är de främsta’ i ’härlig beklädnad’/’praktfulla kläder’ och utsökthet är i de furstliga palatsen.” (Luk 7:25)

Herodes tillsammans med ‘sin armé’/’sina soldater’ ... då de hade höljt Jesus i en lysande beklädnad, sände han Honom * (P75, א*) till Pilatus. (Luk 23:11b)

(Pilatus sade till prästledarna och ledarna och folket:) ”Jag har ingenting/ingen orsak/skuld funnit i/hos den här Människan 'av vilka'/'om de' ting ni anklagar * (א,* א, A) Honom.” (Luk 23:14b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade:) ”Amen, amen, säger jag er, om – alltefter omständigheterna – det scharlakansröda brödsädskornet som har fallit in/ner i jorden ej må dö, stannar det ensamt. Men om – alltefter omständigheterna – det må dö, för/frambringar det mycket frukt.” (Joh 12:24)

(Pilatus) sade till (judarna): ”Jag finner ingen orsak/skuld i Honom.” (Joh 18:38b)


Hembygdens predikan:

Grymma män gripa sonen, gisselslagen faller, törnekronan vrides samman och sättes på den älskade sonens panna, och jag frågar: ”Tror du, min lyssnare, att det i den stunden var endast sonen som kände hur vassa törntaggarna var?” Nej, vet du, jag tror, att även Far i den stunden kände något av sonens lidande. Och ändå är han så olik en jordisk Fader. Ty underlig synes oss väl den Fader vara, som när han ser sitt barn lida, inte rusar fram för att om möjligt gripa in och hjälpa. Men här står den Himmelske Fadern med liksom bundna händer utan att göra något åt dem som misshandla hans son. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Även synoptikerna berättar att Jesus gisslades, men det är endast Johannes som låter oss få veta att Jesus inte gisslades som förberedelse till korsfästelsen, utan för att han skulle slippa undan korsfästelsen. (Studiebibeln II:750)

När Linus-Ida kommer till Junibacken och byker och skurar, då berättar hon för Madicken och Lisabet alla de spännande historierna ur bibeln. ... Mest gråter (Madicken), när Linus-Ida berättar hur grymma och elaka de var mot stackars Jesus, hur de slog honom och hängde upp honom på ett kors, och ändå var han bara snäll och tålig hela tiden. "Di pin'de och plåg'de honom rent obarmhärtigt, men han sa inte så mycket som aj en gång", försäkrar Linus-Ida. (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 88-89)

En halvtimme före klockringningen (inför påskprocessionen kring patriarkkyrkan i Peredelkino ett halvt sekel efter revolutionen) ser gången utanför Kristi förklarings kyrka ut som platsen framför en dansbana i en avlägsen arbetarby. Flickor med bjärta halsdukar och skidbyxor (nåja, i kjolar också) går tjattrande tre och tre, fem och fem; än skuffas de inne i kyrkan, men det är tjockt där inne i vapenhuset, gummorna är på plats sedan tidiga kvällen, flickorna slänger glåpord till dem och går ut; än kretsar de omkring på kyrkplanen, skriker fräckheter, ropar till varann på långt håll och skärskådar de gröna, rosa och vita små lågor, som tänts vid ytterfönstren och på prostarnas och domprostarnas gravar. Och ynglingarna - sunda och osnutna - går omkring med triumferande min (vem har de triumferat över i sina femton-sjuttonåriga liv? - annat än möjligen med ishockeypucken), nästan alla har keps (de som är barhuvade har inte mössan av för att de är här), var fjärde har druckit, var tionde är full, varannan röker, röker motbjudande med papyrossen kletad vid underläppen. Och redan före rökelsen, i stället för rökelsen, stiger gråblå puffar av tobaksrök i det elektriska ljuset från kyrkplanen upp mot påskhimlen med dess bruna, stillastående moln. De loskar på asfalten, knuffar varann skojfriskt, visslar högljutt, mumsar och svär, några tar in dansmusik på sina transistorapparater, andra kramar sina väninnor på själva gången och skiljer flickorna från varann och granskar dem tupplikt, och det är nästan så de drar blankt: först mot varann och sedan mot de ortodoxa. Därför att alla dessa ungdomar inte betraktar de ortodoxa som yngre betraktar äldre eller som gäster betraktar sitt värdfolk utan som värdfolket betraktar flugor. ... Trängda mot kyrkogårdsstaketet och kyrkväggarna står de troende och de protesterar inte utan ser upp så de inte blir knuffade eller avkrävda sina klockor med vilka de kontrollerar de sista minuterna före Kristi uppståndelse. Här utanför templet är de, de ortodoxa, betydligt färre än den hädiska orosskaran. De är skrämda och värre trängda än under tataroket. Antagligen ansatte tatarerna dem aldrig så på den välsignade påskdagen. Gränsen för det brottsliga har inte överskridits och rövarlivet är oblodigt, men det skymfliga är av andlig art och finns i dessa läppar som är bovaktigt förvridna, i det skamlösa sättet att tala, i skrattet, i kurtisen, i petandet, rökandet och spottandet ett par steg från Kristi lidande. I denna föraktfullt triumferande min med vilken snorvalpar har kommit för att titta på hur de gamla upprepar de ålderdomliga cermonierna. ... De tänder sin röda påskljus - och med ljusen, med dessa ljus tänder de sina fimpar, just det! ... En gumma står avsides och gör korstecknet och säger till en annan: "I år var det bra, inga ligistfasoner. Så många milismän ..." Aha! Det är det som gör ett år bättre? (Alexander Solsjenitsyn "Påskprocessionen" s 124-127)

Den 18 juni (1966) släpades lärare och kadrer från Beijings universitet ut framför folkmassorna och trakasserades. De blev nedsvärtade i ansiktet och fick narrmössor på huvudet. Det tvingades ställa sig på knä. Några blev svårt misshandlade och kvinnorna utsattes för sexuella ofredanden. Liknande händelser inträffade över hela Kina och utlöste en våg av självmord. (Jung Chang-Jon Halliday "Mao - Den sanna historien" s 582)

”Fängsla honom!” upprepade Vita häxan. Trollpackorna kastade sig över lejonet och tjöt av triumf när de upptäckte att han inte gjorde motstånd. ... Så började de släpa honom mot Stenbordet. ”Stopp!” sade häxan. ”Först ska han rakas.” En orkan av skratt hördes från häxans anhängare, när en trollkarl med sax i handen steg fram och hukade sig vid Aslans huvud. Klipp-klipp-klipp gick saxen, och den ena gyllene locken efter den andra föll till marken. ... ”Det är ju bara en stor katt!” ropade en. ”Är det den vi har varit rädda för?” sade en annan. Och så flockades de runt Aslan igen och hånade honom och sade: ”Kom då, kissen lilla!” och: ”Hur många råttor har du tagit i dag, kissemissemåns?” och: ”Kiss, kiss, kiss, vill du ha lite mjölk, va?” (C.S. Lewis ”Häxan och lejonet” s 124-125)

Varför viskar du så sakta i mitt öra, o död, min död? ... Skall vårt bröllop icke firas med någon högtidlig ceremoni? ... Finns ingen, som vill bära din fana framför dig, och skall icke natten stå ljus av dina röda facklor, o död, min död? ... Kläd mig i en purpurröd mantel, fatta min hand och tag mig! Låt din vagn stå färdig vid min dörr och dina hästar otåligt gnägga. Lyft på min slöja och se mig öppet i ögat, o död, min död! (Rabindranath Tagore "Örtagårdsmästaren" s 113-114)

”Vad människor är grymma!” sade (fågel Rödbröst). ... ”Det är dem inte nog att spika fast dessa stackars varelser på korset, utan på den enes huvud har de även fäst en krona av stickande törne. Jag ser, att törnena har sargat hans panna, så att blod flyter”, fortfor han. ... Den lilla fågeln började känna ett allt starkare medlidande med den törnekrönte. ... Han såg hur blod dröp ner på den korsfästes panna och kunde då inte hålla sig stilla i sitt bo. ... Och han lämnade boet och flög ut i luften, slående vida kretsar kring den korsfäste. ... Så småningom tog han mod till sig, flög fram till honom och drog med sin näbb ut en törntagg, som hade inträngt i den korsfästes panna. Men vid det han gjorde detta, föll en droppe av den korsfästes blod ner på fågelns bröst. Den vidgade sig snabbt och flöt ut och färgade alla de små späda (grå) bröstfjädrarna. Men den korsfäste öppnade sina läppar och viskade till fågeln: ”För din barmhärtighets skull har du nu vunnit vad ditt släkte har eftersträvat alltsedan världens skapelse.” ... (Och) hur än den lilla fågeln badade, försvann inte mer den röda färgen från hans bröst, och när hans små ungar voro fullväxta, lyste den blodröda färgen också på deras bröstfjädrar, liksom den lyser på varje fågel Rödbrösts strupe och bröst alltintill denna dag. (Selma Lagerlöf ”Fågel Rödbröst” s 117-118)


ca 1900 - ca 1875

Jag fruktar alltid medgången, ty då rasar helvetets härskaror. Om jag då är blygsam, i det fallet jag gick hel ur striden, gifva Gud äran, då rasa demonerna än mer och skria: "Han har Grössenwahn och tror sig stå under en Guds hägn." Skulle jag sagt: "Se uslingar hur stark jag var!" så skulle demonerna också säga: "Han har Grössenwahn ..." Derför tycks det vara likgiltigt hvad jag säger, och det onda skall vara der för att tjena mig, och göra mig god, så att jag slutligen kan bära en framgång utan att förhäfva mig, och endast i tysthet gifva Gud äran. Ni uppmanar mig att lefva för denna verlden! Det är ju materialism, och det är inte för mig, som ställt hela min existens på döden eller lif efter detta. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 283-284; brev 20 juli 1896 till Torsten Hedlund)

Fröken David kan ådraga sig en privat piskning i Poliskammaren om någon af husets pigor blir ond på henne och sqvallrar! (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 386; brev 9 dec 1891 till Gustaf af Geijerstam)

Inspektören för fängelset i Rykovskoje, Livin, är en begåvad, initiativrik och erfaren man. Fängelset har framför allt honom att tacka för allt som är bra. Tyvärr har han en stark passion för spöstraff, vilket redan resulterat i att han utsatts för ett mordförsök. ... Efter vad jag märkt är man (i Korsakovsk) mera patriarkalisk och konservativ (än i Due), också de dåliga sederna håller i sig. Kroppsstraff förekommer oftare än i norr. Ibland ger man spöstraff åt 50 personer samtidigt. ... Den mest användbara bestraffningsformen (på Sachalin) är spöstraffet. ... Att en människa får 30 eller 100 piskrapp är den vanliga konsekvensen av varje förseelse: underlåtenhet att uppfylla dagens arbetskvot (om t.ex. en skomakare inte gjort fastställda tre par skor blir han piskad), fylleri, råhet, olydnad ... Har 20-30 arbetare inte fullgjort sin uppgift får alla spöstraff. ... Distriktschefen har rätt att ge upp till 100 och fängelseinspektören 30 slag. ... Spöstraffet har genom alltför flitigt bruk blivit något alldagligt och framkallar hos många avsky eller skräck. ... Piskan används mera sällan och endast efter domstolarnas beslut. ... Denna bestraffningsform är genom sin råhet den mest avskyvärda av alla som används på Sachalin, och de jurister i det europeiska Ryssland som dömer landstrykare och återfallsförbrytare att straffas med piskan, skulle för länge sedan ha avstått från detta straff om det verkställdes i deras åsyn. ... Kroppsstraffen förråar och förhärdar inte bara fångarna utan också de personer som verkställer och bevittnar dem. Inte ens bildade människor utgör något undantag. ... (En del) vänjer sig til den grad vid spö- och piskstraffen och blir så förråade att de till slut börjar finna nöje i pryglandet. (Anton Tjechov "Sachalin" s 121,137,205-211; Tjechov besökte Sachalin 1890)

Betrakta vår svenska ungdom, när den högtidliga dagen för dess inträde i vapentjänsten kommit! . . . Miltiades! Kimon! Perikles! Om edra andar kunde skåda vår beväring tågande till och från sina öfningsplatser, och jämföra den med de ynglingaskaror I förden till vapenlekar! . . . Den glädjen, som präglar deras anleten, lyser ur deras ögon och talar i deras åtbörder, är bränvinsrusets. . . . Tron det icke! Vi hafva ju predikstolar, skolor och hemlif, för att icke tala om länsmän och militärbefäl, och ryktet är ju omöjligt, om dessa faktorer någorlunda uppfyllt sin bestämmelse. . . . Vore ryktet sant, då skulle våra äldste i farans stund förgäfves ropa till Herren Zebaot. Han skall svara dem: edra stridsmän äro icke mina! Jag känner dem icke. I hafven själva dömt dem och eder till döden, och I skolen dö. (Viktor Rydberg "Pessimistiska hugskott af en optimist" s 152-153)

För att älska sina bödlar skall man vara en fitta som Kristus eller tro på ett lif efter detta hvilket jag numera icke gör. Det är också en pligt att slå igen. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 157; brev omkring den 8 aug 1885 till Carl Larsson)

(Pappa Bijard) sänkte armen, gav Lalie ett rapp, lindade piskan om livet på henne och tvingade henne att rotera som en snurra. Hon föll omkull, försökte komma undan på alla fyra,men han gav henne ännu ett piskrapp och fick henne på fötter igen. . . . Vild av smärta och tjutande hoppade Lalie från det ena hörnet till det andra, nystade ihop sig på golvet, tryckte sig intill väggarna. Med den smala pisksnärten nådde han henne överallt, klatschade så att det lät som exploderande minor i hennes öron, rapp som lämnade långa svidande ränder efter sig i huden. . . . Han gav flickan ett sista piskrapp, som träffade henne i ansiktet. Överläppen klövs mitt itu och började blöda. (Emile Zola "Krogen" s 425-427)


ca 1875 - ca 1850

Vidkommande villkoren för rekryternas antagande så lämna knektekontrakten därom intet tvifvel om sin mening. De fastställa ett enda villkor, uttaladt i ett enda kärnfullt och oförtydligt ord. Karlen skall antagas, när han är "duglig". Ordet "duglig" förekommer i de allra flesta knektekontrakt och i de andra är det ersatt af något annat fullt motsvarande. Vi veta hvad det betydde, då knektekontrakten skrefvos och dess betydelse har icke sedan dess ändrats. Ordet "duglig" tillämpadt på rekryten, innefattar tvenne moment: han skall vara stark nog till sin kropp att bära ett fälttågs ansträngningar och han skall äga det mått af själsförmögenheter, som fordras för att lystra till kommando och öfverhufvud fullgöra de plikter, som tillkomma den lydande mannen i ledet. Allt hvad därutöfver kommer är kontraktsvidrigt. (Viktor Rydberg "Frågan om anmärkning mot konungens rådgifvare" s 385; riksdagsanförande 16 mars 1872)

Dessa ungdomens vapenöfningar från skoltiden till beväringsålden anser jag . . . vara af stor vikt, icke blott ur ekonomisk synpunkt . . . utan, och än mer, ur pedagogisk och, såsom jag tror, äfven ur militärisk synpunkt. Det att gossen och den uppväxande ynglingen ständigt blir påmint om att han är svensk och att han en dag, om nöden fordrar det, är kallad att med sitt blod försvara fäderneslandet; att han i tid vänjes vid sin trupp, sitt kompani och de kamrater, med hvilka han en gång skall strida i ledet; att han vänjes vid det befäl, som skall föra honom i striden: detta kallar jag de sanna rottrådarne i all arméorganisation och i en verklig beväringsinstitution. Jag kan icke annat än beklaga, att detta särdeles viktiga moment är alldeles utelämnadt i krigsministerns nya förslag, hvilket jag har svårt att förklara på annat sätt, än att krigsministern anser beväringsinstitutionen hvarken kunna eller böra så utvecklas att den gör s. k. stamsoldater i ledet obehöfliga. (Viktor Rydberg "Försvarsfrågan" s 380-381; 19 april 1871; behandlingen af regeringens och särskilda utskottets förslag vid 1871 års urtima riksdag om härorganisationen)

Samtidigt med representationsreformen och skarpskytteväsendet hade en viss manlighets- och krigarkänsla uppstått hos nationen och underblåst av Beskows apoteosering av Karl XII, och liksom för att förhärliga det lysande minnet av (18)64, beslöt nationen att föreviga sin krigiska natur i Karl XII. Folket som hade sina gamla fabler om hjältekonungen i friskt minne gladde sig mest av alla åt att få se soldatidealet på en allmän plats. (August Strindberg "Den litterära reaktionen i Sverige" s 62)

Vårt förslag går i korthet därpå ut, att Sveriges landtförsvar, som för närvarande (år 1859) omfattar föga öfver 3 procent af befolkningen (omkring 36,000 man indelta och värfvade trupper, samt omkring 80,000 man beväring), skall i sig upptaga inemot 12 procent af befolkningen och därigenom förfoga öfver en styrka af 400,000 man. . . . Svenska hären skulle bestå utaf följande trenne organiskt med hvarandra förenade hufvudafdelningar: Stamtrupperna, de indelta och värfvade regementena, utgörande en styrka af omkring 36,000 man; Beväringen, fem åldersklasser (21-26 år), som när de af beväringskommittéen ändringarne i kassationen vidtagits, komma att utgöra omkring 100,000 man; Landtstormen, utgörande de ur beväringen utträdande åldersklasserna från 26:te till 50:de året, hvilka, sedan de från krigstjänst nödvändigt befriade eller för krigstjänst oduglige, likasom de utfattige och i allmänhet den lösa befolkningen, blifvit frånräknade, kunna anslås till minst 260,000 man. Stamtruppernas, beväringens och landtstormens gemensamma grundval måste vara ett genomgripande system för svenska ungdomens fysiska och militära uppfostran. . . . Men då Sverige, såsom vi veta, är oförmöget att gifva sina trupper en så långvarig öfning - det är endast en ringa värfvad styrka, som kan öfvas året igenom, de indelta regementena hafva omkring en månads öfning om året, och beväringen blott en halv eller (enligt nyaste bestämmelsen) en hel månad i ett för allt - och då vidare krigskonsten utvecklat sig i en riktning, som af en god soldat fordrar både mer och något helt annat än förr, och hvilka egenskaper svårligen kunna vinnas ens genom flerårig öfning under de mogna åren, hvad är då naturligare, än att Sverige på allvar upptager och konsekvent förverkligar grundsatsen om det växande släktets fysiska uppfostran och i sammanhang därmed militärbildning, då denna utväg för Sverige är den enda möjliga, samt tillika den bästa, den mest rationella och ej blott fruktbärande i miltäriskt hänseende, utan tillika välsignelsegifvande i det hela - en källa till nationens föryngring, hälsa, ökade arbetsförmåga och lifaktighet? (Viktor Rydberg "Huru kan Sverige bevara sin själfständighet?" s 263-264,267; Göteborgs Handelstidning oktober 1859)

De brutala överfallen i förra veckan. Jag ifrågasätter starkt lämpligheten av att föreslå återupplivandet av spöstraffet för dessa brott. Det är naturligt och inte oädelt att bli upprörd över grym brutalitet, men jag betvivlar allvarligt spöstraffets medicinska verkan. Inte alls för att jag ömkar brottslingen, som jag sätter lägre än en galen varg, utan för den offentliga tonen och känslan, som har blivit så mycket bättre sedan den tid då förbrytaren piskades. När piskan försvann från Bridwell-fängelset och från fångvagnens bakända och från skampålen, då började den också försvinna från dårhusen och arbetsinrättningarna och skolan och familjen, och den lämnade överallt plats för ett bättre system än det grymma våldets. Det vore förhastat att återuppliva något som samhället lyckligen har befriat sig från, bara för att några odjur kanske får för lindrigt straff. Piskan är en mycket smittsam företeelse och svår att hålla inom bestämda gränser. Avskaffa helt och hållet bötesstraffet - ett barbariskt påfund, lika föråldrat (nu år 1858) som duellen men hos allmänheten ofta förknippad med denna -, minst fyrdubbla fängelsestraffet för grova överfall - och framför allt, avskaffa Favorit-fängelset för särskilt gynnade brottslingar med dess falska nobless, lyxbuljong och saftiga stekar, och ersätt allt med hårt arbete och en enda, oföränderlig och genomgående diet på vatten och bröd! Det kommer att bli vida bättre än om vi stiger ner i de dunkla djupen och trevar efter piskan bland de rostiga återstoderna av sträckbänken, brännjärnen, bojorna och kedjorna och de järnklumpar som tyngde män till döds i Newgates celler! (Charles Dickens "Att ligga vaken" s 155-156)

Väggarne äro behängda med piskor av alla slag och storlekar, från den blygsamma tagelpiskan, varmed skjutsbonden undfägnar sin tröttkörda kamp, till den förnäma chambrièren. Patron Brackander vurmar nämligen för piskor; dock är denna vurm ej så ensidig, att den ej även omfattar ridspön, av vilka finnes ett ganska utvalt förråd. (Viktor Rydberg "De vandrande djäknarne" s 35-36)

En gosse, av förnäm börd och rikt hus, med svag kropp, ömtåliga känslor, blev (på 1850-talet?) så upprörd när han såg andra slita spö, att han fick anfall av hysterisk gråt, och själv därför höll på att bli spöad. Hans finaste känslor hånades, men han förmådde icke bepansra sig med en anlagd råhet som de andra. Så gick han till sin farmor, en fin gumma från ancien régime och beklagade sig, hotade gå i sjön eller till sjös. Farmodern säger: "Kom till mig, du; jag skall försvara dig!" - sagt och gjort! Gossen stannade en dag hos den gamla och fick se tavelböcker. Han följde hennes råd, litande på hennes auktoritet, och var därför relativt oskyldig. Men så kom det! Skolka skolan var relegation, vanära för hela livet. Förvandlingsstraffet var spöslitning - i faderns närvaro inför klassen. - Det var en ryslig scen! Först ett inkvisitoriskt förhör, där gossen icke vågade anföra något till sitt försvar; icke tala om de råa scener han icke tålde vid, icke anföra farmodrens motivering, det skulle ha ökat straffportionen - att han ville "skylla ifrån sig". Fadren grät, det var han som led straffet! Stum; ty han kunde icke anklaga sin mor som fresterskan. Denne gosse tvangs sedan att bli officer, för att lära sig den nödvändiga råheten och för att härdas. Men han kunde icke ändra natur, och därför gick han frivilligt ut ifrån alltsammans, vid rätt unga år, från "världens hårda pinbänk". (August Strindberg "Icke för Skolan utan för Livet" s 169; Afton-Tidningen 1911-06-17)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Det hände på en teater att eld utbröt i kulisserna. Sällskapets pajas skickades fram för att underrätta publiken. Alla trodde det var ett skämt och applåderade. Han sade det om igen, man jublade ännu mera. Så tror jag att världen kommer att gå under till applåderna av kvickhuvuden, som tror att det hela är ett lustigt upptåg. (Sören Kierkegaard "Antingen - eller och Begreppet ångest" s 20; Antingen - eller)

Ytterst var skulden (grevinnan Dohnas). Hon hade med ett fördömelsens ord kastat ut (Gösta Berling) på den onda vägen. Hon, som var kommen för att välsigna, för att mildra, varför hade hon vridit ännu en tagg in i syndarens törnekrona? (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 214; Livets stigar)

Så snart den klangfulla seminarieklockan i Kiev som hängde vid ingången till Brödraklostret började ringa på morgonen, strömmade genast skolpojkar och seminarister dit i täta skaror från hela staden. . . . Nästan alla hade trasiga eller fläckiga kläder och deras fickor var beständigt fullproppade med allt möjligt skräp . . . och ibland också sparvungar. Ibland hände det att en av dessa plötsligt började kvittra mitt under en ovanlig tystnad i klassen och då inbragte sin ägare ett par rejäla rapp på båda händerna, ibland till och med ett kok stryk med körsbärsris. . . . (Rektorn) kallade in (filosofen) på sitt rum och meddelade, att han utan ringaste dröjsmål skulle skynda sig i väg. . . . Utan att själv veta varför förklarade (filosofen) rent ut, att han inte ville fara. "Hör nu dominus Choma!" sade rektorn. (Han uppträdde vid vissa tillfällen mycket hövligt mot sina underordnade.) Ingen djävul frågar dig om du vill resa eller inte. Jag säger dig bara att om du visar dig genstörtig och resonerar, så skall jag piska dig på ryggen och angränsande delar med färskt björkris så att du kan bespara dig att gå i bastun." . . . "Hör på, filosof!" sade löjtnanten och hans röst klingade hård och hotfull, "jag tycker inte om sådana här påhitt. Du kan göra sådana här saker på ditt seminarium, men här hos mig är det annorlunda. När jag pryglar dig, så sker det på annat sätt än när din rektor gör det. Vet du vad en präktig läderpiska vill säga?" "Vem vet inte det", sade filosofen med modstulen röst. "Varje människa känner till vad läderpiskor är, och när det är många är det en outhärdlig sak." "Ja. Men du vet ännu inte hur mina pojkar kan prygla", sade löjtnanten hotfullt. Han reste sig upp och hans ansikte antog ett befallande och ursinnigt uttryck, som avslöjade hela hans obehärskade karaktär som endast för en tid dämpats av sorgen. "Här hos mig pryglar de först, så stänker de på brännvin och sedan börjar de om igen.Gå nu bara och fullgör ditt uppdrag! Lyder du inte så är det ute med dig, gör du som jag säger får du tusen rubel." (Nikolaj Gogol "Vij" s 137,149,178)

När någon bedröfwelse eller sjukdom beswärar dig, så bör du betänka, huru ringa detta är emot Christi törnekrona och spikar. Eller när du måste emot din wilja göra eller låta något, så bör du betänka, huru Christus såsom en bunden fånge blef förd hit och dit. Blifwer du frestad till högfärd, så kom ihåg, huru Christus blef bespottad och led förakt med röfware. ... Det wore ju en oförskämd lätting till dräng, som wille ligga på sängen, när hans herre wore i den nöd, att han måste kämpa med döden. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 250 i kommentar till Matt 21:1-9)

Quasimodo vacklade under sina fjättrar. ... De fina pisksnärtarna visslade genom luften och föll med våldsam kraft ner på den stackars ryggen. ... Det första piskrappet följdes av ett andra och därefter av ett tredje, och sedan ännu ett, och ännu ett, utan uppehåll. ... Snart började blodet spruta fram. ... Glädjen över att se (den puckelryggige) uppträda vid skampålen hade varit allmän ... och uppeggat (pöbelns) hat genom att förse det med en udd av munterhet. ... "Se, så måste Antikrist se ut!" sade en av dem. "Se, så han rider på sitt kvastskaft!" ropade en annan. ... Otaliga andra förolämpningar och förbannelser haglade över honom, liksom skratt och visslingar, och även stenar då och då. (Victor Hugo "Ringaren i Notre-Dame - Första delen" s 307-309; 1480-talets Paris)

Det ökade franciskanska inflytandet i (Sverige) efter 1200-talets mitt begränsades inte till franciskanerkonventets verksamhet. I själva Kristusbilden kom nu den nya, av passionsmystik präglade bernhardinska och franciskanska fromheten att slå igenom. Från mitten av 1200-talet blev på krucifixen Frälsaren allt oftare framställd som den lidande frälsaren, en motivförskjutning, som hör ihop med ett nytt, nu i vårt land framträngande fromhetsideal. Den på korset segrande Konungen blev den lidande Människosonen, med törnekrans i stället för konungakrona. Lidandesdraget blev ännu mer framträdande i 1300-talets krucifixkonst, under inflytande från den germanska mystiken. Den yttre formen kom helt att behärskas av det starka känslouttrycket. Jesu kropp sjunker samman på korset och hänger långt ned på de sträckta armarna. (Berndt Gustafsson ”Svensk Kyrkohistoria” s 49)

Satanssöner uppträda i de egyptiska munklegenderna (i den kristna religion, som dukade under i Egypten, då den arabiske profeten Muhammeds anhängare eröfrade detta land) på helt annat sätt än de onda demonerna göra det i de europeiska. De äro visserligen skadelystna; men skadelystnaden visar sig oftast i handlingar, som likna pojkstreck; de skildras som lustiga och muntra; de skratta, skämta, sjunga, inlåta sig på komiska upptåg och hafva roligt åt ingenting. När en gång den helige Pachomius, munkväsendets grundläggare, vandrade i öknen, kommo en mängd Satanssöner från alla riktningar springande emot honom å ömse sidor, hälsande honom på aldra ödmjukaste sätt och ropande: plats för den helige Pachomius! Och de voro härvid så ifriga, att de knuffade hvarandra och hoppade öfver hvarandras hufvuden. Detta var ett försök beräknadt på att ingifva honom högmod, men de lyckades ej däri. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 446; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Överallt kallar Skriften synder för “törnen”. Ty också David säger: ”Jag vändes in i sorg när ett törne fastnade i mig.” (Ps 32:4, så LXX) (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:414)

Det var under kejsar Gallienus regering (253-268). Det stora romarriket syntes då hemfallet åt en inre förstörelseprocess. I nästan alla provinser läto de där kommenderande fältherrarne utropa sig till kejsare. . . . När en romersk här hade upphöjt sin fältherre till imperator, så innebar detta en förpliktelse från härens sida att icke utlämna honom, att icke foga sig i en från Rom kommande befallning, att han skulle nedlägga sitt befäl och afrättas. Det innebar däremot icke, att den provinshär som handlat så, skulle därmed hafva skilt sig från det gemensamma fäderneslandets sak. . . . I Egypten, liksom i nästan alla andra romerska provinser inträffade nu, att där stående trupper utropade sin fältherre Aemilianus till imperator. . . . Hvad som gaf anledning till Egyptens rebellion mot romerske kejsaren var återigen det alexandrinska hånet. En slaf hade på gatan sagt en romersk soldat några tvetydiga ord, som spredo sig till de romerska kasernerna och bragte soldaterna i vrede. De fordrade slafvens bestraffande. Aemilianus, vice konungen, lät då prygla slafven. Detta åter bragte den lättrörliga alexandrinska folkmassan i rörelse. Att låta prygla någon för en elak kvickhet af det i Alexandria vanliga slaget, hvarmed medborgare där plägade dagligen krydda hvarandras lif, föreföll alexandrinerna vara ett maktmissbruk. De samlades i massor utanför vicekonungens palats och kastade sten mot detsamma. En strid uppstod mellan dem och de romerske trupperna. . . . Aemilianus uppmanades af sina soldater och såg sig för sin egen säkerhet nödgad att ikläda sig purpurn. . . . Någon tid därefter köpte sig egypterna fred af kejsar Gallienus genom att utlämna Aemilianus till en romersk fältherre, som Gallienus ditsändt med några legioner soldater. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 82-85; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

Ett hade dock (Alexandria) och (kringliggande) landsbygd gemensamt: den af mig förut omtalade konsten att håna. Hos landsbygdens befolkning hade denna konst hämtat sin näring ur dess förtviflan och dess maktlösa hämndbegär. Hos hufvudstadsinnevånarna blomstrade den som en sport. Medan den hos bönderna bar den tillgjorda ödmjukhetens mask, framträdde den omaskerad och i romarnes tycke fräck hos stadsbefolkningen. Dio Chrysostomus, den store vältalaren, en af romerska kejsartidens ädlaste och största personligheter, han som en gång hade ställt sig i vägen för upproriska romerska legioner och med ord ur ett manligt hjärtas djup manat dem att tänka på sin plikt mot fäderneslandet, denne man ansåg hvad han då gjorde just icke som en modig handling; men som ett bevis på mod räknade han, att han vågat uppträda inför alexandrinerna och säga dem allvarliga ord, utan att frukta deras grin, skratt, hvisslingar och hånfulla afbrott. De romerske kejsare, som anlände till Alexandria, vågade sällan harangera folket; äfven om detta antog en viss anständighet inför kejsaren och tillropade honom bifall, kunde han dock vara öfvertygad om att hans ord skulle på hans rygg parodieras och göras till föremål för löje. För de romerske ämbetsmännen var det . . . en pina att vistas i denna stad, och det förakt och hat, som den romerska litteraturen andas mot egypterna är fördenskull väl förklarliga. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 65; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Bara en gång har det uppstått verkligt storgräl mellan (skillingaryds)bygdens folk och militären. Jag tänker naturligtvis på arméchefens förslag i början av 1970-talet, då man ville göra skjutfältet 3 gånger större - en ökning från 4000 hektar till 12000 hektar. Det var naturligtvis från början ett fullkomligt omöjligt förslag, som rönte ett kompakt motstånd från allt folket i hela kommunen. Efter många års trätor drog militären in klorna, förslaget lades ner, samarbetet återupptogs och det goda förhållandet kunde ånyo återupprättas. . . . Hur det blir i framtiden för Skillingaryds skjutfält är i dagsläget (år 1995) ovisst. Utredningar pågår och om det blir några förändringar och vad de i så fall kommer att innebära får framtiden utvisa. Beslut har dock tagits att alla byggnader i Skillingaryds läger skall bevaras och underhållas. (Åke Sköld "100 år efter Oscar II:s besök i Skillingaryd år 1895" s 101)

Den som förundrar sig över att rosen har törnen men inte att törnen har rosor, hans värld tör bli grå. (Alf Henrikson "Om ont och gott" s 172; Om ont och gott)

När de båda första människorna hade begått sin första synd ... kom de ut i vildmarken. Om den vildmarken står det i Skriften: "Törne och tistel skall den bära åt dig." Törne och tistel - det är vad människorna får i händerna, när de går bort från Gud. ... Granskat under Guds Ords ljus är det ingenting annat än törnen och tistlar som skördats. Därför måste denna törnekrona sättas på Jesu huvud. Ty just alla dessa gärningar, som är gjorda utan Gud och i olydnad mot Gud, de gärningar som vi kallar syndens gärningar, just dessa skall han bära. De ligger alla insnodda i Hans törnekrona. ... Han bär törnekronan och vi slipper den. Detta är törnekronans predikan. (Artur Redborn "Törnekronan"; kommentar till Joh 19:1-11; Jönköpings-Posten den 30 mars 1963)

En vacker sommardag kommer jag in till en man i 75-årsåldern med min bokväska. ... I fönstret får jag se en passionsblomma och börjar samtala om den. Med en viss glädjeton säger mannen, att det är en Kristi korsblomma. Vårt samtal är så inne på denna egendomliga blomma. Vi berättar för varandra, hur kronbladen anses föreställa apostlarna, stiften spikarna, varmed Kristus fästes vid korset, ståndarna knektarnas hammare, klängena gissel och bikronan representerar törnekronan. (Gustav Bränsvik "I evangelii tjänst" s 94-95; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

Smålands Artilleriregemente m.fl. militära förband har under c:a 8 månader av året ständiga övningar på skjutfältet vid Skillingaryd. I medeltal är här förlagda c:a 500 man, tidvis kan siffran gå upp till över 4.000. Antalet civilanställda kan beräknas till 25 per helår, tidvis avsevärt mera. Handeln i köpingen gynnas av militärförläggningen. 50-100 rum uthyres under förläggningstiden till militären enligt uppgift. Statens Järnvägar, Posten och Telegrafverket sysselsätter (nu år 1960) drygt ett 20-tal personer i köpingen, skolväsendet och den kommunala verksamheten i övrigt vardera ett 20-tal. (Helmer Comstedt "Folkmängdökning med 96 procent i Skillingaryd på 30 år" s 77)

Militärorten Skillingaryd är vida känd och satte (på 1950-talet) sin prägel på oss yngre. Vi var duktiga i att "leka krig" helt enkelt. Och på hösten var det alltid krig bland samhällets yngre garde. Det var Streetare och Norbaggar som gjorde upp en gång om året. Norbaggarna var de som bodde väster om Storgatan - övriga Streetare. Själv tillhörde jag Norbaggarna. Enkelt förklarat handlade det om krig mellan de bägge grupperna när skolan börjat på hösten. Då vågade man inte som norbagge gå över på andra sidan Storgatan med risk att bli tillfångatagen. Vi Norbaggar hade vårt högkvarter i Trolleberget Och Streetearna sitt i Gropabäcken. Spanare sändes ut och det blev riktiga slag en gång om dagen. Blev man tillfångatagen befriades man inte förrän sent på kvällen. (Erik Sjöberg "Skillingaryds skjutfält har spelat ut sin roll?" s 84)

En tävling för gruppcheferna från de 34 olika hemvärnsområdena gav (vid den stora rikshemvärnstävlingen utanför Stockholm år 1954) till resultat att Wiking Strömkvist, Ålaryd, Åker, placerade sig på fjärde plats, och som lön fick en stilig silverbägare. Och vid söndagens individuella skjutningar knep Evert Andersson, Ålaryd, silvermedalj och hederspris, och även Folke Danielsson och Axel Pettersson erövrade hederspriser. Dessutom fick varje man i Klevshults säkra 8-mannatrupp var sin präktig ylletröja i pris för sina insatser i den hårda rikstävlingen. (Rune Storck "Klevshults hvo gjorde fina prestationer i Rikstävling 1954" s 52-53)


ca 1950 - ca 1910

Förre grenadieren Johan Hansson-Hed avled 18 oktober (1946) i en ålder av nära nittiotvå år. Han var vid sin bortgång Månsarps äldste manlige medlem. Utgången från ett lantbrukare i Bottnaryd kom han tolvårig i skomakarelära i Angerdshestra. Sex år senare tog han värvning vid grenadiererna i Eksjö, från vilka han vid femtioett års ålder tog avsked med pension. Under intryck av pastor K. Palmbergs förkunnelse blev han i unga år intresserad av nykterhets- och missionsverksamheten, ett intresse som han vårdade intill sin levnads afton. Hed var en aktad representant för de gamla stamanställda soldaterna. ("Tabergs Bergslag VI" s 115; Hed var BG Asks mormorsfar)

I början av 1940-talet utökades den svenska armén avsevärt och förläggningskapaciteten på A 6 (i Jönköping) räckte inte till för den utökade kontingenten. Krigsförbanden och även delar av åldersklassen fick utbildas på fältdepåer utanför kasernerna. Kronheden i Barnarp, Lantmannaskolan i Tenhult och lägret i Skillingaryd med flera platser fick utnyttjas. Trots umbäranden, pålagor och förändringar gick livet dock vidare. Statens informationsstyrelses kampanj, "En svensk tiger", fick genomslag och det fanns saker man inte talade högt om i Jönköping. (Magnus Widell "Guldreserv och riksregalier i Stadsparksberget" s 15)

I början av februari (1940) igångsattes (den ryska) offensiven. Under mera än tio dagar tillbakaslogs de våldsamma angreppen. Vid Summa utförde de finska försvararna ett arbete, som kommer att minnas, så länge Finland existerar. Det var här, som regementet från det svenska Nyland offrade blomman av sin officerskår under den mördande trumelden. Omsider tog emellertid övermakten ut sin rätt. De frivilliga smålandsartilleristerna stodo till sist overksamma vid kanonerna, därför att de saknade granater att skjuta med. (Per Engdahl "Sveriges ödesväg genom seklerna mot framtiden" s 142)

Efter 1925 års försvarsbeslut lades ett flertal förband i Sverige ned. Ett av dessa förband var Jönköpings regemente, I 12 i Jönköping. Försvarsbeslutet innebar för I:12:s del, att Jönköpings regemente skulle sammanslås med Kalmar regemente, I 21. Tidpunkten när detta skulle ske fastställdes till den 1 januari 1928. Den nya förbandsbeteckningen blev Jönköpings-Kalmar reemente (numera år 1993 Norra Smålands regemente). Det sammanslagna förbandet fick dock behålla Jönköpings regementes beteckning I 12 med ny förläggningsort i Eksjö. Efter den 1 januari 1928 fanns det enbart kvar inkallad personal för att biträda med avvecklingen vid I 12. Efterarbetet i Jönköping tog ett halvår och den sista juni var hela avvecklingen klar. Därefter uppläts kasernerna på Ryhov till Jönköpingsutställningen 1928. Under något år därefter var byggnaderna även förläggning för svenskbyborna. Sedan denna förläggning brutits 1930 vidtog ombyggnad så att lokalerna kunde användas till Ryhovs sjukhus. (Magnus Widell "Kungliga Jönköpings regemente 1914-1927" s 28)

Törnbusken symboliserar med sina stingande taggar förbannelsen i Adam, och med sina doftande rosor välsignelsen i Kristus. Såsom en ros mitt ibland törnen, så kan Jesu jordeliv framställas. Adamsfallets törne och tistel mötte honom för varje steg han tog. Och då den gudomliga kärlekens ros i hans person utvecklade sin största skönhet och slog ut i sin fullaste blom på Golgata, virades syndens och Sinais förbannelse i en krans av vassaste törnen omkring hans panna. (Adolf Thomander "Tankar och Vägar" s 34)

År 1901 slopades indelningsverket och värnpliktiga kom att utgöra huvuddelen av arméns manskap, medan endast ett relativt fåtal värvade stamanställda ingick i organisationen. Genom denna ordning kom Jönköpings regemente att på ett helt annat sätt tillhöra Jönköpings stad. . . . Staden ställde mark till förfogande på Ryhovs kungsgård och år 1910 började kasernerna byggas. Reyhov hade tidigare varit boställe åt landshövdingen och år 1914 var kasernerna klara för inflyttning. De 8 oktober samma åt ägde den högtidliga inmarschen i staden rum. . . . De nya kasernerna utgjordes av ett flertal byggnader. Kanslihuset och bataljonskasernerna I och I hade utsikt mot väster över Rocksjön. Bataljonskasern III byggdes i vinkel mot de andra kasernerna med huvudfasaden mot söder. . . . Utbildningstiden i fred var enligt 1914 års härordning 340-365 dagar med en första tjänstgöring om 250 dagar och tre repetitionsövningar om vardera 30 dagar. Med krigsslutet följde ett provisorium fram till 1925 års härordning. Detta "provisorium" minskade utbildningstiden till 165 dagar. Utbildningen följde infanteriutbildningen som den huvudsakligen bedrevs runt om på landets infanteriregementen. Med 1914 års härorganisation fick regementet ytterligare ett kompani - kulsprutekompanet. År 1921 tillkom granatkastarkompaniet med beväpningen 8 cm granatkastare. Samma år, 1921, utrustades soldaerna även med hjälm. (Magnus Widell "Kungliga Jönköpings regemente 1914-1927" s 21-24)

Det finns eller fanns knappast någon instans, som förfogade över så suggestiva medel att driva upp känslorna i nationell riktning som just försvarsmakten. Militärmusiken, marschkolonnerna, uniformsprakten. Jag kommer ännu ihåg, när jag vid fem års ålder såg Jönköpings regemente marschera in i sina nya kaserner. Regementet hade tidigare varit förlagt till Eksjö. Jag hade utrustats med en svensk flagga, som skulle lyftas, när trupperna passerade förbi. Det fanns mycket blågult den dagen bland de folkmassor, som kantade trottoarerna. Så hördes trummorna på avstånd. De kom närmare och närmare. Regementets paradmarsch. Hornen och trumpeterna blänkte, när musikkåren marscherade förbi. Översten och regementsofficerarna till häst. Fanorna. Och så kompani efter kompani med gevär på axeln och bajonetterna blänkande i solskenet. Sådant gör intryck på en femåring. (Per Engdahl "Fribytare i folkhemmet" s 17-18)

Dagen före uppbrottet, den 7 oktober 1914, höll Jönköpings regemente en minnesstund på sin gamla mötesplats. Soldathemsföreståndare Viktor Johansson berättar: "Hela regementet stod uppställt vid högvakten. Regementspastor Ydström och överste Tamm uttalade sina avskedsord till Skillingaryds lägerplats. Avskedsceremonien var gripande. Medan regementsmusikkåren spelade regementets marsch nedhalades flaggan på högvakten och officersmässen. För sista gången nedhalade jag flaggan från soldathemmets platta tak. . . . Regementet marscherade bort från Skillingaryd med regementschefen, fanan och musikkåten i täten. Nästan hela Skillingaryd hade mött upp på 'slätten' för att bjuda sitt regemente farväl, andra kantade landsvägen, där regementet tågade fram. Flyttningen skedde under en allvarstyngd tid, då krigets åskor mullrade runt omkring våra gränser. Den 8 oktober flyttade regementet in i det nyuppförda kasernetablissementet i Jönköping." ("Kungl Jönköpings regemente och Skillingaryd"; ur kapitlet "Regementet lämnar Skillingaryd"; boken utgiven år 1989 av kamratföreningen Norra Smålands regemente)

Volontärer antagas vid Kungl. Jönköpings regemente. Goda befordringsutsikter. Ålder 18-24 år. Hög lega utbetalas vid antagningen. Undervisning äfven i sådana ämnen, som komma till nytta efter uttjänt tid i civila lifvet. ... För ynglingar i eller under värnpliktstiden är det i synnerhet fördelaktigt att taga fast anställning, då de härigenom under fullgörandet af sin värnplikt erhålla högre aflöning än öfriga jämnåriga. Anmälningar angående anställning mottagas och närmare upplysningar lämnas (förutom af reg:tets samtliga kompanichefer och kompaniadjutanter) af: i Skillingaryd: fanjunkaren C.O. Söderberg. (Jönköpings-Posten 1910-12-09 "Antagning af volontärer vid Kungl. Jönköpings regemente")

Gratialisten A.J. Träff från Uddebo under Norra Skog å Bratteborgs fideikomiss jordades å Byarums kyrkogård den 21 dennes (= april). ... Den som något känner landtliga förhållanden, vet huru "rotabönderna" i allmänhet med kärlek bemötte sin knekt. Nu följde dessa gamle "Träffen" till grafven, och grefve Seth hade, välvilligt som alltid, ställt kusk och ekipage till den dödes sista färd. ... Må kommande fosterlandsförsvarare likna de "indelte" i pålitlighet och kärlek till fosterlandet. (Jönköpings-Posten 1910-04-22 "Den gamle soldatens jordafärd")


ca 1910 - ca 1906

Särskildt anmärkningsvärt och glädjande (här i Skillingaryd) var att erfara det sätt, på hvilket den här för första gången förlagda vinterkommenderingen, bestående af ungefär ett 20-tal snart afgående stamsoldater, firade julen. ... Efter (en riklig och god förplägnad och) verkställdt vaktombyte samlades man åter och en af soldaterna föreläste juldagens evangelium, hvarefter samtliga sjöngo några julpsalmer. ... Juldagen bevistade alla soldater, hvilkas tjänstgöring icke hindrade, julottan i missionshuset, och så vardt denna jul enligt deltagarnas egen utsago ett skönt minne för denna lilla grupp af den försvinnande gamle stamsoldaten. (Jönköpings-Posten 1908-12-30 "Stamsoldaternas julfirande")

Militäröfningar har under några dagar pågått inom norra delen af Byarums socken, hvarför här en tid sett rätt krigiskt ut. Tvenne kompanier af den i Jönköping förlagda infanteriskolan afmarscherade därifrån den 18 dennes (= februari) under befäl af major Seth. Det ena kompaniet ankom till Ekeryd, där det slog läger, det andra till Ammelund, och lägrade sig där. Samma dag utryckte ock ett batteri af Smålands artilleriregementes skola, hvilka för natten lågo lägrade vid Stigamodal, 2 km norr om Eckersholms egendom. På morgonen den 19 förenade sig ett kompani artilleri med det i Ekeryd förlagda infanteriet, och det andra kompaniet med det i Ammelund förlagda, hvarefter en strid mellan de förenade styrkorna utkämpades å den kuperade terrängen omkring gårdarna Tröjebo och Köpet. Sedan striden afblåsts, marscherade artilleriet till Skillingaryd och infanteriet hade fältskjutning dels å Ammelunds och dels å Ekeryds mossar. Skjutöfningarna fortsattes å respektive ställen äfven å f.m. (= förmiddagen) den 20 dennes. Vid middagstiden indrogos lägren och afmarsch företogs åt Jönköping. De olika lägren hafva besökts af en del folk, som önskade få inblick i ett vinterläger. Ordningen har varit den bästa. (Jönköpings-Posten 1908-02-22 "Militäröfningar i norra Byarum")

Beträffande uppbyggelsemötena (i soldathemmet å Skillingaryd) kan sägas att de (under den gångna sommaren med dess öfningsmöten) varit talrikt besökta, hvilket i synnerhet gäller predikostunderna kl. 2 hvarje sön- och helgdag, då den stora salen alltid varit fullsatt af militär och civila; men äfven mötena kl. 8 på kvällen har haft sin stamtrupp militärer, som regelbundet infunnit sig att vederkvickas af Guds lifgifvande ord. Ungefär 200 möten för uppbyggelse hafva hållits under sommarens lopp. (Jönköpings-Posten 1907-11-02 "Uppbyggelsemöten i Skillingaryds soldathem")

Uppvisning i fälttjänst ägde i förgår rum å Skillingaryd inför generalmajor Uggla. Det synes hafva egentligen gällt (Jönköpings) regementes tredje bataljon, som fått på sin lott att medverka vid fälttjänstöfningarne i Skåne. Denna bataljon under majoren grefve Seths chefsskap har nämligen redan från början af mötet fått företaga längre fältmarscher p 3-5 mil, tydligen för att tränas för sina uppgifter under strapatserna i Skåne, dit färden företogs med extra tåg, som afgick från Skillingaryd natten till torsdagen kl. 3. Bataljonen lär få operera i trakterna mellan Ystad och Lund. (Jönköpings-Posten 1907-09-21 "Fälttjänstöfningar under majoren grefve Seths chefsskap")

Afskedsfest var i Soldathemmet å Skillingaryd anordnad i måndags afton för dem som under det nu tilländalupna beväringsrekrytmötet visat intresse för den verksamhet som bedrifves i sammanhang med detta hem. Festens anordnare, några voluntärkorpraler samt en del beväringsrekryter hade nöjet se festen besökt af ungefär 225 personer, af hvilka ett tjugotal voro inbjudna civila från Skillingaryds samhälle. Genom välvilligt tillmötesgående från rekrytskolans chef hade permission lämnats till kl. 10.30 alla dem, som uppvisade biljett till festen, hvarigenom ynglingarna utan att behöfva oroas af signalen till inställelse i barackerna kl. 9 kunde i lugn stanna till festens slut. ... ... Beväringsrekrytskolan hemförlofvades i går (onsdag) och med ordinarie godstågen åt såväl norr som söder afreste de olika kompanierna till sina respektive hemorter. Några få ha dock på grund af sjukdom måst stanna kvar på sjukhuset. (Jönköpings-Posten 1907-08-22 "Afskedsfest i Skillingaryds Soldathem")

Förmönstring å hästar för tjänstgöring vid Kungl. Smålands artilleriregemente i Jönköping under tiden 29 Maj - 26 Sept., samt Fältartilleriets skjutskolor å Skillingaryd under tiden 24 Maj - 3 Juli, förrättas å nedanstående ställen och tider, nämligen: Värnamo Måndagen den 6 maj kl. 10 f.m.; Skillingaryd Tisdagen den 7 maj kl. 9 f.m.; Smålands Taberg Onsdagen den 8 maj kl.12 m.d. Hästarne till skjutskolan i Skillingaryd uppleges gemensamt för 32 dagars tjänstgöring vid annat regemente under tiden 26 Aug. - 26 Sept. innevarande år. Kinnared och Jönköping den 29 April 1907. Erik Abrahamsson Gabriel Johansson. (Jönköpings-Posten 1907-05-01 "Förmönstring af hästar")

(annons) Beväringsmössor för infanteri, artilleri, nummer gratis, samt allt hvad en militär behöfver billigast att köpa hos M. Izlkowitz, Västra Storgatan 1, Jönköping. Filial i Skillingaryd. (Jönköpings-Posten 1907-04-20 "Billiga beväringsmössor med gratis nummer")

Inskrifning af värnpliktige tillhörande Värnamo rullföringsområde n:r 19 ägde rum i soldathemmet i Skillingaryd den 23 febr. med värnpliktige från Tofteryd, Byarum, Hagshult och Åker socknar. Af de vid förrättningen närvarande 63 värnpliktige tilldelades infanteriet 39, fältartilleriet 5, icke vapenföre 6 och frikallades 13. ... Ordningen var under dagens lopp god. (Jönköpings-Posten 1907-02-28 "Inskrifning af värnpliktige i Skillingaryds soldathem")

Från fälttjänstöfningarna i Östergötland återkom Jönköpings regemente med tvänne extratåg, af hvilka det första, medförande tredje bataljonen och två kompanier ur andra, ankom till Skillingaryd kl. 2 i går natt, och det andra med de öfriga anlände kl. 8 i går morgon. Om man tar hänsyn till de strapatser och umbäranden, som truppen varit underkastad såväl de närmaste dagarne före afresan till sagda öfningsplats som under själfva öfningarna där, bör genomsnittsomdömet blifva, att den återvände i god kondition. (Jönköpings-Posten 1906-09-27 "Jönköpings regemente i god kondition efter fälttjänstöfningar i Östergötland")

Skarpskjutningsöfningar kommer att äga rum å Skillingaryds skjutfält från och med den 1 till och med den 14 instundande september. Under den tid af dagen, då skarpskjutning pågår, kommer flagga att vara hissad å Lilla Hässlehultshöjden. Denna flaggas nedhissande är ett tecken till att skjutöfningarna för dagen äro afslutade. (Jönköpings-Posten 1906-08-25 "Skjutfältet å Skillingaryd")

Omedelbart efter examens slut (i Ekeryds folkskola) anlände 9:de kompaniet af Jönköpings regemente, som var stadt på fältmarsch till Smålands Taberg, till Ekeryd, där det skulle intaga sin middag, och hade både äldre och skolbarn fritt tillfälle få se såväl kokning som bespisning i fält, af hvilket allt särskildt barnen funno mycket nöje. Middagen, som bestod af ärter och fläsk med bröd och margarin till samt kaffe efter, blef väl anrättad och var af bästa beskaffenhet. Såväl officerare som manskap togo sina portioner ur samma kittlar, hvadan ingen skillnad i deras bespisning förefanns. (Jönköpings-Posten 1906-07-03 "Militär middag vid Ekeryds folkskola")


ca 1906 - ca 1904

Soldathemmet (i Skillingaryd) har varit en kär tillflyktsort för många för att skrifva brev, läsa tidningar eller för att åhöra predikningar och föredrag, hvilka vanligtvis åtföljts af sång och musik och understundom varit ganska lifliga. Soldathemmets bibliotek har äfven varit flitigt anlitadt för boklån. Öfningarna i skog och mark verka, fast de af manskapet kännas tröttande och besvärliga, omväxlande och upplifvande och äro mer omtyckta än ... exercisen hemma på heden. "Ja, om man blott sluppe den otäcka packningen", säger många. ... Packningen är dock inte så farlig, som många låta påskina. Den ökas så småningom. Först tomma ränseln, sedan tillägges något för hvarje vecka, tills de sista veckorna, då full fältpackning uppnås. (Jönköpings-Posten 1905-10-07 "Intryck från lägerlifvet"; signatur G. V-t.)

Oaktadt det (efter unionsupplösningen) troligen icke finnes synnerligen många norskvänner här på (militär)lägret, är dock hela andan inom manskapet mot ett eventuellt krig med Nore. Hade det varit fråga om ryssen eller någon annan stormakt, som sökt göra intrång på vår frihet, ja, då - - - men inte mot Norge. (Jönköpings-Posten 1905-09-29 "Bref från Skillingaryds läger")

Inryckning med Jönköpings regemente ägde i går rum (i Skillingaryd). Med tvänne extratåg anlände vid middagstiden andra och tredje årets beväringsrekryter jämte det kvarvarande stammanskapet för att fullgöra 30 dagars regementsmöte. Under ruskig väderlek med kyla och häftig blåst har utväxling af kläder och persedlar försiggått under bar himmel. (Jönköpings-Posten 1905-08-31 "Inryckning till 30 dagars regementsmöte")

Utryckning af årets rekrytskola i Skillingaryd skedde i lördags. ... Ett jämförelsevis ringa antal rekryter ha varit straffade för fylleri. Vid en vandring genom lägret, som meddelaren en söndagseftermiddag härförliden företog, voro marketenterierna stängda. Beväringsmän syntes antingen gruppvis promenera inom lägerområdet eller ock hafva slagit sig ned i någon skogsbacke tillsammans med någon civil besökare, hvarjämte soldathemmets skrifrum voro fyllda af brefskrifvare eller tidningsläsare. Vid en jämförelse med förhållandena för få år sedan i hithörande hänseende, måste den uppmärksamme iakttagaren konstatera stor förändring till det bättre. (Jönköpings-Posten 1905-08-21 "Förändring till det bättre")

Inspektion af bevärings- och volontärskolorna å Skillingaryd har sedan i måndags verkställts af generalmajor Uggla. Tidigt i tisdags morse företog hela truppen en 24 timmars marsch- och stridsöfning genom norra delen af Åkers socken, där hufvuddrabbningen skedde vid Uljeshult. (Jönköpings-Posten 1905-08-10 "24 timmars marsch- och stridsöfning")

Jämför man folklifvet en midsommardag å Skillingaryd för blott 10 år sedan mot nu, måste med tillfredsställelse erkännas, att en stor förändring inträdt till det bättre. De förr så vanliga uppträdandena med oljud och slagsmål mellan beväring och allmogeungdom under rusets inflytande äro nu borta. Till och med de så skärande missljuden öfver nejden från vefspel och annat kling-klang i förening med karusellåkning, akrobatföreställningar m.fl. dylika mindre förädlande nöjesmedel lyste angenämt denna midsommar med sin frånvaro. (Jönköpings-Posten 1905-06-26 "Slut på oljud och slagsmål mellan beväring och allmogeungdom")

De traditionella tälten vid högvakten (å Skillingaryds lägerplats) äro nu ett minne blott. De hafva nämligen för alltid nedtagits och ersatts af en under sommaren byggd vakthydda, som fått den plats, de nämnda tälten innehaft. Utom det att vakthyddan, uppförd i villastil, bättre än tälten pryder platsen, har ock det goda vunnits, att vaktmanskapet på stunderna mellan vaktposteringen kan få vistas under tak och sålunda vara skyddadt för regn och kyla, som synnerligast vår- och höstetid kunna förorsaka skada till hälsa och lif. (Jönköpings-Posten 1905-06-26 "Vakthydda ersätter tält")

Skillingaryds militära nykterhetsförening hade en angenäm fest uti goodtemplarlokalen den 17 d:s (= juni), hvarvid föredrag hölls af den energiske nykterhetsveteranen och folkskolläraren Johansson från Åker, hvilken på sitt välbekanta slagfärdiga sätt gaf spriten sina välförtjänta hugg. Musik utfördes af frälsningsarméns å platsen varande musikkår af blåsinstrument samt af några beväringsmän, tillhörande nykterhetsföreningen å stränginstrument. Hälsningstalet hölls af sergeant O.A. Stenholm. Bland andra sånger sjöngs svenska folksången af samtlige stående, hvarefter kaptenen frih(erre) Lilliecreutz utbringade "Gud bevare konungen och fäderneslandet", som med kraftig stämma repeterades af samtlige närv(arande). Omkring 300 st beväringsynlingar bevistade kaffefesten och man har allmänt varit belåten med densamma. Tack vare respektive befälhafvares tillmötesgående hade truppen permission till klockan 11 e.m. ... Skollärare Johansson slutade med bön hvarpå följde sång och musikutmarsch. (Jönköpings-Posten 1905-06-22 "Ömsesidigt 'Gud bevare konungen och fäderneslandet'")

Högmässogudstjänsterna, som annars utan afseende på ogynnsamma väderleksförhållanden brukat hållas under bar himmel, hafva hittills under innevarande öfningsmöte försiggått i en af de nyuppförda, rymliga lägerhyddorna. Genom att placera bänkar vid sidorna där ha sittplatser beredts för hela beväringsrekrytstyrkan. Genom att sålunda inom hus sittande åhöra predikan blir gifvetvis uppmärksamheten för den stora skaran åhörare bättre, hvarjämte deltagandet i psalmsången blir synnerligen kraftigt. Allmän belåtenhet med anordningen förefinnes bland truppen. Ett par föregående söndagar har tjänsten förrättats af kyrkoherde Eriksson i Tofteryd. I söndags åter predikade regementspastor Ydström, hvarvid generalmajor Uggla var närvarande! Sedan i fredags afton vistas han nämligen å lägerplatsen för inspektion. Föredrag hölls i söndags afton af regementspastor Ydström för samtlige beväringsrekryterna i förut nämnda lägerhydda öfver ämnet: Fosterlandskärlek och disciplin. Före och efter föredraget uppstämdes kraftig fosterländsk sång under ledning af regementets musik. (Jönköpings-Posten 1905-05-22 "Lägerhydda för gudstjänster och föredrag")

Källaremästaren Gustav Svensson i Skillingaryd har för innevarande år af k. Jönköpings regementes förvaltning medelst kontrakt öfvertagit marketenterirörelsen å Skillingaryds mötesplats ... att å regementets därtill upplåtna lokaler under årets öfningar och skolor utskänka öl och porter under en timma dagligen vid middag och en timma vid aftonmålets utspisande, dock endast till regementets och de därstädes förlagda skolornas personal. (Jönköpings-Posten 1905-04-07 "Marketenterirörelsen å Skillingaryd")

Åtskilliga byggnadsarbeten hafva äfven under innevarande sommar utförts å Jönköpings regementes lägerplats Skillingaryd. Så har en ny lägerhydda fullständigt, lika med dem som byggdes i fjol, uppförts söder om dessa. Till denna nya lägerhydda skola gymnastiköfningarne förläggas, hvarför ock en helt och hållet ny uppsättning af gymnastikredskap nu anbringas där. Redskapen ordnas så att den kan, då den ej begagnas för sitt ändamål, fästas upp vid sidoväggarne för att ej vara till hinder, då lägerhyddan användes för inkvartering. (Jönköpings-Posten 1904-08-12 "Gymnastiköfningar i ny lägerhydda")

Å Skillingaryds skjutfält vore i går idrottstäflingar samt lekar anordnade för den därstädes förlagda skjutskolan för artilleriet. ... Af det rikhaltiga programmet slog brottning till häst mest an och afgick som segrare däri sjukvårdsandrekonstapeln Svensson från Första Göta artilleriregemente. (Jönköpings-Posten 1904-07-04 "Brottningstäfling till häst")

Stor Skyttebasar anordnar Skillingaryds skyttegille i en af regementets lägerhyddor. Pingstdagarne den 22 och 23 dennes med början båda dagarne kl. 2 e.m. Bland anordningar, som förekomma, må nämnas: Skjutbana, Konditori och Kafé, Grammofonkonsert, god Musik, hvarjämte "Jödde i Leabu" med flere uppträda med intressanta landsmålshistorier. Gåfvor mottagas med tacksamhet. Behållningen är afsedd för inköp af mausergevär. Inträde: 25 öre. ... ... Skyttebasaren ... var i allo väl anordnad och talrikt besökt. För nettobehållningen 270 kr skola inköpas mausergevär för gillets räkning. Då därtill kommer, att gillet i dagarna på ansökan erhållit från svenska kvinnoföreningen ett dylikt gevär, har gillet, som nu räknar öfver 100 medlemmar, lyckats få ett länge kändt behof fylldt. (Jönköpings-Posten 1904-05-20 och 1904-06-04 "Skyttebasar i en af regementets lägerhyddor")

Konungens 75-årsdag har firats här (i Skillingaryd) med allmän flaggning. Vid 12-tiden tågade folkskolans barn i ordnade tåg företrädda af skolans båda flaggor i sällskap med läraren till fru Elna Berggrens bostad i hvars rymliga för tillfället dekorerade veranda skolbarnen togo plats, hvarjämte många byns invånare infunno sig. Den alltid tjänstvilliga godtemplarmusikkåren spelade folksången och barnen instämde sjungande. En af de närvarande utbragte därpå ett "lefve konungen!" hvarpå följde ett kraftigt flerfaldigt "hurra!" Densamme föredrog därpå ur Jönk(öpings)-Posten poemet "Till kung Oskar". ... Musiken spelade därpå melodien till ps. 300, hvarpå barnen uppstämde "Hell dig, du höga nord", och den enkla festligheten var slut. Vid den enkla men tilltalande festen lyste samtliga konungens närmaste representanter på platsen (ett halft tjog underofficerare) med sin frånvaro. Om detta förhållande berodde på högdragen ringaktning för det höga festföremålet eller för arrangören, förmäler ej historien. (Jönköpings-Posten 1904-01-22 "Underofficerare lyser med sin frånvaro")


ca 1904 - ca 1903

Ordningen (vid marknaden i Skillingaryd den 15 okt), som under dagens lopp varit god, stördes vid kvällens inbrott af några bråkstakar, som det sades byggnadsarbetare från Götafors, af hvilka en ej drog sig för att begagna knifven som vapen. De blefvo dock afväpnade och något pryglade samt förpassade, ett stycke på väg mot Vaggeryd. Icke få uppträdde druckna. (Jönköpings-Posten 1903-10-16 "Bråkstakar på marknad pryglas något")

Andra Göta artilleriregemente företog den 25 sept. å Skillingaryds skjutfält en särdeles intressant skarpskjutning med kanoner. Skjutningen, som under befäl af löjtnant Palmstierna utfördes af 4:de batteriet, skedde nämligen efter mörkrets inbrott mellan kl. 7 och 8 på aftonen mot ett kompani infanteri i rotekolonn plutonvis. Löjtnant Palmstierna hade under dagens lopp erhållit följande orientering och order: En strid pågår, eget infanteri håller skogshöjderna besatta snedt framåt höger och vänster, fienden söker sätta sig i besittning af framförvarande skogsbryn. - Möjlighet finnes att fienden söker framtränga genom defilen där (utpekades). Intag ställning hvarifrån den angifna defilen kan tagas under eld. Vidtag alla erforderliga åtgärder för eldens öppnande. I händelse fienden i skydd af mörkret söker framtränga, öppna elden på ljussignal från framförvarande eget infanteri. På grund af nämnda order placerades 4:e batteriets kanoner å lämplig plats, afståndet blef af afståndsmätareavdelningen uppmätt till tre olika punkter där fienden troligen skulle kunna framtränga, kanonerna inriktades, hjälpriktpunkter utsattes och alla anordningar vidtogos för att skjutningen, hvilket ögonblick som hälst skulle kunna börja. Vidare markerades markering af batteriet för att dölja detta för fientliga patruller m.m. dylikt. Kl. 7.15 e.m. inkom rapport att infanteriet hördes bakom Bohultshöjderna, hvarför battteriet fick order att intaga eldställning vid kanonerna. Kl. 7.30 ankom ytterligare rapport att fientligt infanteri var i defilen, hvarför elden öppnades på kommandoorden: "De tre kanonerna salfva". Kanonerna dånade i den tysta kvällen med imponerande kraft och ljudet däraf fortplantade sig åt alla håll och återkastades från skogar och höjder. Ändamålet med skjutningen var att mäta huru stor träffverkan kunde erhållas under skjutning i mörker och resultatet visade sig öfver förväntan godt, då af 30 skjutna granatkatescher på 13 minuter erhöllos träffar i 94 figurer af de 134 som utgjorde målet. Att träffverkan blef så stor får skrifvas, förutom befälhafvarens alla väl öfvertänkta anordningar före skjutningens början, den noggranna sidoriktningen, emedan icke ett enda af de 30 skotten träffade på sidan af målet. Skjutningen torde kunna betecknas som en af de intressantaste och i sitt slag första i vårt land. (Jönköpings-Posten 1903-09-28 "Skarpskjutning med kanoner i mörker")

Af de i fälttjänstöfningarne i Svenarumstrakten deltagande trupper anlände Smålands husarregemente från Eksjö och ett batteri af Andra Göta artilleri från Skillingaryd till Malmbäck den 23 dennes. En mindre del af husarregementet förlades öfver natten i kyrkobyn, det öfriga i närliggande gårdar likasom batteriet. Påföljande dag aftågade dessa trupper vid 7-tiden på morgonen åt Svenarumshållet, hvarefter en bataljon af Karlskrona grenadierregemente samma dag med bantåg anlände till Malmbäck vid half 12-tiden på dagen och omedelbart därefter aftågade mot Svenarumshållet. Samtliga dessa trupper utgöra kåren B., hvars patruller opererade redan den 22 och 23 i Malmbäckstrakten, där kåren B., som kännetecknas med hvitt band om mössan, vid telefonstationen i kyrkobyn uppsatte fälttelegraf. Smattrande karbinsalvor hördes invid byn, då en fientlig patrull slog sig igenom kort före grenadierbataljonens ankomst, och bidrogo att höja den krigiska stämningen. - Öfningarne pågå mellan Malmbäcks och Svenarums socknar under den gynnsammaste väderlek. (Jönköpings-Posten 1903-09-25 "Fälttjänstöfningar i Svenarumstrakten")

Vi är på väg från Malmbäck mot Svenarum för att åskåda den strid som här i trakten (denna septembermorgon) skall utkämpas under dagen. Strax söder om Stensjö, det gamla Stålhammerska säteriet, upphinna vi husarregementet. ... Vi fortsätta emellertid och äro snart vid kvarnagården. Här står B-kårens batteri i afvaktan af vidare order. Framkomna till Långserum finna vi här grenadiererna, äfven tillhörande B-kårens trupper. Om en stund kommer äfven batteriet hit. Det svänger om åt höger och kör bort till sjöns norra ände, där det afbröstar å en af småskog beväxt sluttning med kononmynningarne riktade mot södra stranden. Enstaka gevärsskott höras från spanande patruller och snart smattra gevärssalfvorna åt sydväst vid Lökeryd, där en strid sålunda pågår. ... Nu bryter striden ut på allvar. Från Långserums ända bortåt Stångbron smattra gevärsskotten i tusental. Bum! - bum! - bum! Det är B-kårens artilleri, som nu börjar deltaga i leken. ... Plötsligt ljuda trumpetstötar från flera håll. I ett nu tystna skotten. Striden afblåses nämligen, och är nu slut icke blott för dagen utan för hela denna manöver. (Jönköpings-Posten 1903-10-02 "Slaget om Långserum"; sign. C.J.E.)

Till grafvens ro i Tofteryds kyrkogård fördes i går kl. 1 e.m. stoftet efter den å lägersjukhuset i Skillingaryd i förra veckan aflidne distinktionskorpralen nr 13(?) Stål. Två kompanier af första bataljonen, hvars första kompani den döde i lifstiden tillhörde, bildade häck å ömse sidor af vägen till Tofteryd. Likprocessionen, som utgjordes af befäl och manskap från första kompaniet och ifördt stor parad, företräddes af regementets musikkår, som spelade sorgmarsch. Själfva kistan var inhöljd i blågula flaggan och dessutom smyckad med kransar. (Jönköpings-Posten 1903-08-12 "Distinktionskorpral förs till grafvens ro")

Vid Jönköpings regementes mötesplats (i Skillingaryd) restes (på midsommarafton) en ståtlig majstång, kring hvilken det sedan dansades med lif och lust. ... Midsommardagen var kl. 10 f.m. gudstjänst i skogen nere vid Lagans strand. Kl. 12 middagen, var på samma plats anordnad en fosterländsk fest. ... På e.m. voro på heden anordnade idrottstäflingar såsom hinderlöpning, hoppning öfver häck, dragkamp, budkafvellöpning, rapportföring, hastighetslöpning och jaktlopp samt dessutom en del mera komiska nummer, såsom krypning genom tält, köpa fisk, slå katten ur tunnan, säcklöpning, ämbarlöpning m.m. Åtskilliga pris utdelades, däribland ett antal silfverbägare. Kl. 6 gaf officerskåren middag för sina gäster. (Jönköpings-Posten 1903-06-26 "Midsommarfirande med idrottstäflingar")

Nykterhetsföredrag hölls annandag pingst (i Skillingaryd) inför Jönköpings regementes samtliga såväl manskap som befäl af länsförbundets resetalare, skollärare G. Stagnér från Huskvarna. Emedan soldathemmet icke kunde rymma alla, kommenderades samtliga regementets kompanier till den skuggiga skogsdunge strax invid ån, där regementets gudstjänster numera ofta hålles. (Jönköpings-Posten 1903-06-03 "Nykterhetsföredrag och gudstjänster i skogsdunge nära å")

Från Skillingaryd skrifver den 8 dennes en beväringsman bl.a. till sitt hem i Grenna: "Ni må tro att här är inte något ledsamt. Jag kunde aldrig tro, att det var så roligt, som det är. ... Maten är riktigt bra med, så ni skall inte tro att vi får svälta. ... Vi ha så mycket snällt befäl, och jag har mycket lätt att "exera" så jag har det riktigt bra." (Jönköpings-Posten 1903-05-22 "Riktigt bra militärlif i Skillingaryd")

"Till Skillingaryd! Till Skillingaryd!" har under senaste gångna tiden ljudit på mångens läppar; och så är nu vederbörande militärkontingenter här, skrifves därifrån; befälet under målmedvetet lugn återtagande sin tjänstgöring, men ungdomen med säkerligen blandade känslor tagande på sig militärtröjan och militärtvånget. Inryckningar af olika militära grupper ha förekommit under senaste dagarne. Så anlände för ett par veckor sedan de "icke vapenföre", hvilka hade till uppgift att verkställa åtskilliga förberedelser till förmån för inryckningen den 1 maj. Till artillerilägret å skjutfältet har ankommit en kontingent, sammansatt af befäl och manskap från flere regementen att här under ett par månader företaga skjutöfningar. Första maj (fredag) anlände Jönköpings regementes beväringsrekryter och i lördags ankom ett batteri af Andra Göta artilleriregemente att tjänstgöra vid ofvannämnda skjutöfningar, och så är militärlifvet på Skillingaryd i full gång. (Jönköpings-Posten 1903-05-04 "Till Skillngaryd! Till Skillingaryd!")

Vid militärlägret (i Skillingaryd) pågår sedan ett par månader flere byggnadsarbeten. ... Ganska omfattande reparationsarbeten hafva verkställts å de gamla barackerna. ... De förut varande båslika sofbritsarna hafva alldeles borttagits och ersatts med järnsängar i två våningar, mellan hvilka placerats målade träskåp, däri hvar och en af manskapet disponerar öfver ett fack med lås. Samtlige logementen uppvärmes medelst järnkaminer. (Jönköpings-Posten 1903-05-06 "Arbeten vid Skillingaryds lägerplats")


ca 1903 - ca 1900

Under strålande klar himmel aftågade i lördags kl. 2 e.m. Jönköpings regemente till årets sista fälttjänstgöring. Tredje bataljonen och ett kompani af andra marscherade öster ut mot Tofteryd, hvaremot första bataljonen och de öfriga kompanierna af andra jämte en division af Andra Göta artilleriregemente ställde kosan söderut mot Klefshult, där denna här bivuakerar under natten för att tidigt i morgon börja sina operationer mot den öster ifrån antågande fienden. (Jönköpings-Posten 1902-09-22 "Operationer mot ifrån öster antågande fiende")

Under befäl af chefen för Jönköpings regemente, öfverste E. Wolffelt, kommer enligt arméfördelningsorder Jönköpings regemente och en division af Andra Göta artilleriregemente att företaga gemensamma fälttjänstöfningar, hvilka öfningar äga rum den 21-24 dennes (= september). ... I öfningarna deltaga två kårer, sydkåren och nordkåren. Chef för den förra är öfverstelöjtnanten vid Jönköpings regemente Meurling och för den senare majoren vid Andra Göta artilleriregemente grefve Wrangel. (Jönköpings-Posten 1902-09-19 "Befäl vid fälttjänstöfningar")

Till Skillingaryd anländer onsdagen den 13 d:s (= augusti) kl.8:38 f.m. med extratåg från Stockholm infanteriskjutskolan å Rosersberg. Kommenderingen består af 73 officerare, 5 underofficerare och 93 man. (Jönköpings-Posten 1902-08-01 "Infanteriskjutskolan å Rosersberg med extratåg till Skillingaryd")

Å Skillingaryds skjutfält innehafves Jönköpings regementes handelslokal äfven under innevarande år af hr M. Izikowitz, som tillhandahåller militärartiklar m.m. jämte tidningar. (Jönköpings-Posten 1902-05-07 "Handelslokal å skjutfält tillhandahåller militärartiklar m.m. jämte tidningar")

Landshöfdingeämbetet har, uppå därom af chefen för Jönköpings regemente gjord framställning, förordnadt sergeanten, regementsväbeln Alfred Oscar Seth att i egenskap af kronobetjänt från och med den 7 nästa maj till och med den 26 september detta år under regementets vapenöfning å Skillingaryd tillse, att allmän ordning och säkerhet på mötesplatsen upprätthålles. (Jönköpings-Posten 1902-04-16 "Regementsväbel upprätthåller ordning och säkerhet i egenskap af kronobetjänt")

Efter att i fredags kväll (den 2 augusti) ha slagit läger å det numera öde Götaström en fjärdedels mil från Skillingaryd för att där öfvernatta anlände kompaniet (med 130 soldater från Svea livgarde) till Skillingaryd i lördags kl. 10 f.m. Under en friskt sjungen fosterländsk sång tågade truppen genom stationssamhället ned till skjutfältets etablissemang, där tillfälle till välbehöflig hvila erbjöds främlingsskaran. Manskapet inlogerades i stallbarackerna, där de mest uttröttade snart lågo i djup sömn på den friska halmen. Med extratåg anlände till Skillingaryd i går (den 4 augusti) kl. half 12 skjutskolan från Rosersberg, bestående af ett 70-tal officerare jämte vid pass 100 man. Samtliga aftågade genast till artillerifältet. (Jönköpings-Posten 1901-08-05 "Skillingarydskompaniet")

Nu börjar det blifva litet hållning på beväringen; vi ha lärt oss att hafva händerna på rätta sättet eller, som vår korporal, nationellt nog, uttryckte sig, så att "tummen har känning af böxesömmen". Vi kunna göra "höger om" och "vänster om", hälsa på vårt befäl, begära permission o.s.v. Kunskapen är ju alltid god att ha, äfven om den åtföljes af värkande vader, knakande knän och ömma lår. Den metod, som användes för att lära den stackars beväringen att försvara sitt fosterland, är karaktäristisk för militarismen. Tvifvelutan var behandlingen för några år tillaka mycket mera brutal än nu, men åtskilligt i den vägen torde ännu vara af nöden att ändra. Det är besynnerligt hvad en human och tillmötesgående befälhafvare vinner aktning och vördnad. Vi se det dagligen, ty det manskap, som har ett vänligt befäl, kan sina saker allra bäst. Det (manskapet) går med en säker och trygg hållning, tager gärna emot rättelser, har förtroende för sina korpraler och förmän, manskap och befäl får gemnsamt glädja sig åt framgången i sitt arbete, och man täflar om att från båda sidor göra sitt bästa. Men många förmän äro icke humana, de fästa en fånig vikt vid saker och ting, som icke äro af någon vikt. Ofta hör man beväringsmän tituleras "såskopp", "vinpanna", "drummel", "bondstöfvel", för att icke anföra ännu gräsligare ord och om man gifver akt, skall man få se, att de, som under några dagar marscherat under dylikt kommando, betänkligt börja likna "såskoppar", om sådana eljest kunde gå. Här gäller det gamla ordstäfvet: Mången hade ingen tjuf blifvit, om han ej kallats tjuf. - Gud har själf visat det rätta sättet att nå människohjärtat och höja själen, då han "så älskade världen, att han utgaf sin ende son". Hvem kan räkna dem, som vunnits på den vägen? Ingen! Och millioner skola ännu vinnas genom kärlek. Dagarne äro härute så lika hvarandra som bär. Kl. 5 på morgonen blåses "revelj", och man gnuggar sömnen ur ögonen så godt sig göra låter. Ett förskräckligt putsande begynner i baracken; alla knappar skola vara blanka, så att man kan spegla sig i dem, och därtill behöfs både trippel och Istkowitz' putstvål. Kl. 1/2 6 serveras utanför baracken en brun, tunn dryck som, antagligen ironiskt, kallas - kaffe. Man skulle bjuda Jönköpings värda fruar på en elfvatår af det kaffet! Då skulle det vara obegripligt roligt att se deras miner! Kl. 6 kommer, och så två timmars exercis. Så kommer frukosten. Det klagas i allmänhet på kronans mat, och det icke icke utan fog. Men man kan ju taga saken lätt och förnöja sig åt det pikanta i att se en hel del förhoppningsfulla unge män sitta och hålla en sillbit i båda händerna, försökande mätta sig med det kött som möjligen kan finnas på den, och tro inte, att det är norsk fetsill. Har den något namn, så är det väl "svensk svältsill". Ett allmänt erfarenhetsrön är emellertid, att man på exercisfältet är ganska hungrig, men vid matbordet mätt, och när man stiger upp, känner man ett visst medlidande med magen, ity att, när en lem lider, alla lida. Så komma tre timmars exercis, hvarefter middagen serveras; den är i allmänhet icke förkastlig, utan tvärtom ibland till och med god. När den är undanstökad, ha vi tre timmars middagsrast och under de tre timmarne företer soldathemmet en liflig anblick. Hvarenda plats vid skrifborden är då vanligen upptagen af flitiga skribenter. En af de första dagarne skrefs ända till 190 bref. De som ej få rum vid bordet lägga sig på knä vid bänkarne i salen; en del slå sig ned på verandan och läsa tidningar, andra gå och se sig omkring eller språka vid hvarandra. Under dessa timmar har vår käre föreståndare mycket att göra, och vi få ofta hjälpa honom, så godt vi kunna. Jag tror att soldathemmet med hvarje dag blir mer och mer besökt. Vi lära känna dess ofantliga värde. Vi äga i det en fristad undan det onda, en tillflyktsort då vi svikta, vi få där mottaga härliga uppmuntringar, lära känna och älska hvarandra, det är ett hem för oss, och hvad kunna vi då mera önska? Men det händer ibland, att middagen varit klen och hjärtat i stället fått en stor portion hemlängtan. Man går och tänker på far och mor, på vänner och kamrater, som glädjas hemma. Man blir så olustig och vemodig och konstig, hemlängtan verkar på själen, som tandvärk på kroppen. Det finnes emellertid bot för den; ej långt från soldathemmet inom det område, vi utan permission få gå, ligger ett litet hemtrefligt och inbjudande kafé; där finns en mjuk soffa att sitta uti, där finns bord med hvita dukar på, där hvarken kommenderas eller kommenderar man utan ber istället helt vackert om en kopp kaffe, och det får man genast; det serveras lika fint som när det är ens namnsdag hemma. Och alltsammans, den mjuka soffan och den hvita duken inberäknade, kostar endast 25 öre. Det kaffet kan bota hemlängtan. Men kl. 1/2 4 är det uppställning igen och kl. 1/2 7 är det slut med exercisen för dagen. Efter kvällsmaten ha vi fritt till kl. 9. Hvarje afton kl. 8 är det möte på soldathemmet, och ganska många samlas där. Ja, så begynner man att vänja sig vid krigarlifvet; jag vet just inte om jag skall kalla de känslor, som besjäla beväringen, för krigarmod, därom må hvem som helst döma; de kunna kortast uttryckas så här: "Åhja, 68 dagar kan man väl hålla ut här!" (Jönköpings-Posten 1901-05-22 "På Skillingaryds hed"; författare: signatur E. D-lm)

I och för utförande af skarpskjutningsöfningar å Skillingaryds skjutfält afmarscherar 1 divisionen (af Andra Göta artilleriregemente i Jönköping) den 4 dennes till nämnda skjutfält och återvänder den 13 dennes. Hvarje batteri formeras under marschen till Skillingaryd och vistelsen därstädes på 6 kanoner, 2 ammunitionsvagnar och 2 packvagnar. (Jönköpings-Posten 1900-09-07 "Kanoner, ammunitionsvagnar och packvagnar till Skillingaryd")

Efter en dags sjukdom i hjärnhinneinflammation afled den 29 juni å Skillingaryds lägerplats beväringsmannen Simon Petersson från Anderstorp. Med anledning af sjukdomsfallet utflyttade samma dag sjunde och åttonde kompanikontingenterna i tältläger. (Jönköpings-Posten 1900-06-30 "Smittsam sjukdom leder till utflyttning i tältläger")

Invigningen af Skillingaryds soldathem försiggick . . . annandag pingst. . . . Invigningshögtidligheten började kl. half 2 e.m. i soldathemmets ljusa rymliga hörsal, som högtiden till ära var prydligt dekorerad med blågula dukar omkring vapen och sköldar af lättare ämnen eller metall, de sistnämnda hämtade från Huskvarna välsorterade vapenfabrik. (Jönköpings-Posten 1900-06-06 "Invigning af Skillingaryds soldathem")

Till leverantörer vid regementet under innevarande års vapenöfningar å Skillingaryd ha antagits, för leverans af kokved och lägerhalm, riksdagsmannen W. Bengtsson, Häradsköp, till ett pris af för kokved kr. 3:20 pr kbm. och för lägerhalm 4 öre pr. kg; för leverans af granris hemmansägaren Johan Johannesson, Skillingaryd, till ett pris af 2,5 öre pr. kg. och för leverans af sjukfödsportioner Anders Gustafsson Wakt, Skillingaryd, till ett pris af för helportion 90 öre, halfportion 65 öre och för nollportion 35 öre pr. st. (Jönköpings-Posten 1900-01-03 "Leverantörer till årets vapenöfningar å Skillingaryd")


ca 1900 - ca 1875

Sedan hyttelagen och masugnsföreningarna upphörde i slutet av 1800-talet, förekom egentligen inget föreningsliv eller intressesammanslutningar i vår del av (Barnarps) socken. Fram till ungefär 1905 fanns en liten skytteförening med skjutbana på våra ägor. Det var en så kallad skarpskytteförening, sådana var mycket moderna i slutet av 1800-talet. Föreningen hade startats av Far och några till av bygdens skytteintresserade män. Skjutning förekom alltid på lördags em. på våren och sommaren, höst och vintertid var skjutbanan stängd. De vapen man använde var Remingtongevär och man begagnade blykulor. Som mål användes tavlor av kraftig stålplåt. När en kula träffade tavlan uppstod en väldig klang, som hördes lika tydligt som själva skottlossningen. Man kunde därför på långt håll genom att observera tiden mellan skott och tavelklang avgöra om skjutningen var förlagd till ett, två eller trehundrametersvallen. Hördes ingen klang var skottet en som det hette ren bom, och träffade inte ens tavlan. Vid anslaget mot tavlan blev kulan platt och föll till marken. De tillplattade kulorna samlades ihop, smältes och blev råvara vid tillverkning av nya kulor. (Eskil Jonsson "Minnen från barn- och ungdomsår i sekelskiftets Barnarp" s 130)

I Skillingaryd fortgår det med nya anordningar till förbättrande af truppernas wistelse under mötena. . . . Den nyaste anordningen i Skillingaryd består i en tidsenlig badinrättning, med warma och kalla bad, till hwars iorningsställande under innewarande år arméförwaltningen anslagit nödiga medel. Wattenledningen kommer ock i år att framdragas till latrinbyggnaderna, hwarigenom spolning kan ske till förekommande af osund lukt från dessa byggnader. (Jönköpings-Posten 1890-01-03 "Tidsenlig badinrättning för trupper i Skillingaryd")

Vid den obligatoriska serveringsdisken (på Gamla teaterns i Jönköping schweizeri), förlagd åt öster, presiderade herr och fru Kindberg alternerande, skötande kassan och för övrigt hållande ett vaksamt öga på personalens görande och låtande. Mot kvällningen, i synnerhet om något teatersällskap gästade staden, infann sig pliktskyldigast källaremästare Kindberg, vanligen kallad "Gubbapiskan". Han hade nämligen förut haft plats som tillsyningsman eller rättare sagt vårdare på "Fattigvården", där kroppslig aga av hjonen inte hörde till sällsyntheterna. . . . Bäst i humör och uppspelt blev källarmästaren, när teateraftnarna bjöd på sådana pjäser som t. ex. "De tre små landstrykarna" eller liknande, vilka hade hans fulla gillande, då däremot två- och treaktare ansågs bara vara smörja. Reflektionerna torde göra sig själva. (Edvard Johansson "Jönköping på 1890-talet" s 30-31)

En dag i början av mars hörs mässingsmusik från rosenlundshållet. Den kommer närmare och visar sig ha en hel del unga män i följe. Det är huskvarnapojkar, som skall in och mönstra beväring, och som celebrera sin ankomst på detta pampiga sätt. De marschera på två led, och musiken dunkar huskvarnamarschen, så att det ger eko mellan husväggarna. Mönstringen ägde rum i gamla tingshusets lokaler vid Vedtorget. De medhavda brännvinslitrarna, med tillsats av öl, användes flitigt, och när man kände sig lagom morsk, var tiden inne att göra upp diverse mellanhavande med jönköpingspojkarna. Det var inte ovanligt, att kalabaliken slutade i finkan, där de båda syskonstädernas fosterlandsförsvarare fingo begrunda sitt dåliga ölsinne. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 34)

Soldaterna deltog aldrig i slagsmålen (mellan civila och beväringar i Skillingaryd) vad jag kan minnas. Vi hade stränga lagar på den tiden (under senare delen av 1800-talet). "Förti par spö" var straffet för den som kom redlös till uppställningen. Ingen kunde emellertid minnas att några spöslag verkligen tilldelats, utan detta var endast ett namn som påminde om forna tiders hårda straff. Den som fick denna dom 3 ggr. var emellertid utstraffad och fick inte längre vara soldat. På det viset var straffet strängt nog. ... Samlingen till mötena gick på följande sätt. Först lästes det upp kungörelser i kyrkorna var och när de skulle samlas vid någon gästgivaregård. Så var det kommenderat befäl, som skulle hämta beväringarna där. Soldaterna kommo som regel några dagar tidigare och deltogo inte i dessa samlingar. De som hade långt till Skillingaryd hade anslaget särskilda marschdagar med extra betalt. Som barn var jag med och såg när beväringen från Västra härad samlades i Torps gästgivaregård i östra delen av Tofteryds socken, ungefär en mil öster om Skillingaryd. Nydala beväringar brukade komma gående tvärs över skogen över Munkahatt och från Vrigstad och Hjälmseryd och från många andra socknar kom man åkande i enspännarevagnar och träfjädrahäckar med små lätta hästar, hojtande och skrikande ty de var bra påstrukna. De åkte i sken nerför Torpa branta backar och det var ett under att hästarna kunde stå på benen. Då blev Torps gatubacke full med hästar och enspännarvagnar, skjutsbönder och beväring, alla mer eller mindre fulla. På eftermiddagen när brännvinet var slut blev de rätt spaka och dåsiga. Färdmatsäck och brännvin hade man med sig hemifrån. Gästgivaren hade inte så mycket öl att sälja. Avlämningen till befälet ombesörjdes av fjärdingsmannen i varje socken. Inkvarteringen för natten ordnades i Torp eller Tofteryd. ... Tidigt på morgonen ställdes så marschen till Skillingaryd med en trumslagare i täten. Så gick marschen upp till kompaniets uppställningsplats. Där var befälet och tog emot och där uppdelades de i plutoner, troppar och halvtroppar. Sedan fick man resa tälten och göra dem i ordning med granris. ... Därefter hämtade man kläderna på förrådet och all annan utrustning som hörde till en krigare. Detta gällde endast beväringen. Soldaterna fingo själva svara för sin utrustning och förvara dem hemma på torpet. ... Varje soldat hade två munderingar men förstemunderingen var förseglad: ihopasydd med trådar på vilka man satt sigill. Den fick inte förvaras i torpet utan i rotekistan som rotemästaren hade hand om. Först när andra munderingen var utsliten fick man tillåtelse att börja använda den som fanns i rotekistan och så lades en ny dit i reserv. ... Man hade i allmänhet en blå vapenrock med två rader gula knappar, en låg ståndkrage och en halsduk av läder, som knäpptes där bak (halsjärnet), blåa byxor med gula revärer på sidorna, en fyrkantig ränsel av ludet kalvskinn, mattornister av tyg. Första tiden är den vit men på senare tid var den blå, vidare gevär med bajonett. ... Sen var det till att börja lära exercisen. Det var ett rysligt stoj och kommenderande när alla halvtroppar skulle ut på en gång på slätten. Det var halvtroppscheferna som fick börja lära manskapet att göra alla vändningar. Kommenderades höger om så vände de på alla möjliga håll. Då var det till att ta en man i sänder och lära dem göra vändning. Också hälsningen var ett styvt kapitel. Det var mycket noga på den tiden. Sen blev det tropp-chefens tur att kommendera vändningar med hela troppen. Slätten blev så nedtrampad på de få dagarna så där fanns inte ett grönt strå. (Karl Alfred Jarl "En skildring från livet på Slätten" s 68-72; Jarl avled 1947 i en ålder av 79 år)

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Här var man minsann inte som i Alingsås god vän och kamrat med folkskolans alumner. Det var hårda snöbollar och knutna nävar mellan oss och "bynkena", som kallade oss "skolepesar" och gärna gav ett tjuvnyp, om de kom åt, på Förstadens bakgator. . . . Odelad tillföll (vördnaden) de duktigaste gymnasterna, de framstående fäktarna, men framför alla andra befälet i skolexercisen, kompani- och plutoncheferna. Rätt förståeligt! Redan i sjätte nedre klassen anträffades volontärer vid olika regementen, och på examensdagen lyste det av uniformer på sjuans bänkar. Militäryrket var starkt representerat i vår skola. . . . Pennalism förekom ej i någon form inom skolan. Det dög förstås inte att vara uppkäftig mot en överklassist - man riskerade då en örfil. Ingenting hindrade dock att ge honom tillbaka - om modet och krafterna räckte till. Slagsmål inom skolan hörde inte till ovanligheten, särskilt i nya "gymnastikens" kapp- och vapenrum. Det kunde vara riktiga nappatag. Om allt därvid gick ärligt till, så kom det ej tredje man vid, d. v. s. den besegrades vänner eller klasskamrater; i annat fall hade den felande att bestå en ny dust, sedan den begångna orätten påtalats i en kort men hetsig debatt. En hederscodex påstods existera med en paragraf om klassmörj. Mig veterligt tillämpades den aldrig. Snöbollskrigen på skolgården utkämpades då som nu under vilda härskrin på 10-minutersrasterna. Lärarna promenerade då helst inomhus, ty snöbollars bana är svår att beräkna. . . . Alla lördagsaftnar kl. 6-8 idkade vi, ett tjogtal frivilliga, under gymnasisttiden kontrafäktning med florett och sabelhuggning under kaptenens ledning. Att vi försakade lördagskvällens högt skattade ledighet är väl bevis nog på intresse för fäktningen. Men det gav förstås också stort anseende att tillhöra lördagsfäktarna. Höga vederbörande, vem det i detta fall kunde ha varit, sände någon gång i slutet på 70-talet ut överste Nyblaeus för att lära gossarna i statens läroverk idrottsbetonade lekar. "Skall en gammal överste lära oss leka? Det kan vi väl bättre än han!" Så oförstående bemötte vi den moderna idrottens förstlingsförsök att erövra skolorna. Vi var väl omkring ett tjog skolarer och lika många affärsanställda unge män, som något av åren 1881 och 82 bildade Jönköpings gymnastikförening. För att skaffa medel till organisation och appareljuppköp gavs en gymnastik- och fäktuppvisning på stadens gamla teater. . . . Sannolikt var det väl (vår gymnastiklärare) kapten Edborg (som ledde övningarna). . . . (På det s. k. Vallområdet, med rester av bastioner, valvgångar och löpgravar, där det befästa Jönköpings slott legat) bedrevs (förutom friluftslekar) även de av skolan anbefallda exercisövningarna. Bataljonen om två treplutonskompanier med befäl och underbefäl ur nedre sjuan fördes av kapten Edborg, som tillsåg, att kompani- ovh plutonschefer kunde sina respektive exercisreglementen. Från och med hösten 1878 bedrevs exercisen med de båda kompanierna sammanslagna till ett. Kaptenen var en knekt av bästa gamla slag; trygg och behärskad fordrade han stram disciplin. Floretten höll han ständigt i hand och tvekade ej att bruka den. Det var kraft i hans rapp, och tog det på rätt ställe, var skolbänken under närmaste timmar en rätt plågsam sittplats, men man hade säkert gjort sig förtjänt av straffet. Ingen annan av våra lärare tror jag, vi så allmänt beundrade som honom. Någon gång på hösten eller våren förde han truppen med trumslagare och signalblåsare ut på fältmarsch, spanings- och bevakningsövning eller annan uppskattad militär "lustbarhet". Som gymnasister skulle vi öva målskjutning, de tre första åren med salongsgevär i gymnastiksalen, de sista med armégevär på Dunkehallars skjutbana. Så gick det på den tiden an att uppfostra pojkar utan pjunk och utan fruktan för eventuell krigspropaganda i leken och i skolans historieundervisning. Inte tror jag våra sinnen förråades därav. På sin höjd blev vi litet våghalsiga. . . . På gymnasiet var den dagliga gymnastiken hänvisad till halvtimmen efter kl. 9 eller före kl. 11. Två gånger i veckan var en eftermiddagstimme anslagen till fäktövningar, med bajonett i femte klass, med florett i sjätte och med sabel i nedre sjunde. Övre sjunde var fri från gymnastik, exercis och fäktning. Skolan ägde några få lädertröjor och skyddsmasker för bruk vid fri florettfäktning, hade ock ett par gamla rustningar att dra på vid sabelhuggning, men dem såg jag aldrig i bruk. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50-54,66; Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1948)

År 1889, den 29 maj, arrenderades torpet (Jämslund i Taberg) av grenadieren Johan Hansson Hed, som skulle disponera lägenheten i sin och hustruns livstid för 13 kr. om året. Johan Hed var född i Bottnaryd 1855 och kom (till Taberg) ung. Han antogs 28 januari 1876 till grenadier vid Jönköpings kompani av Smålands Grenadier-Bataljon, av rusthållaren Vilh. Kyhlberg på Åsa Hulugård. Under denna gård låg soldattorpet Änganäs, som nu tillträddes av Hed. Årliga lönen var därjämte 8 kr., som skulle läggas 14 september. I städja fick han också 8 kr. samt 7 kr. i legomål, vilka belopp lades inskrivningsdagen. Vedbrand och gärdsel skulle erhållas å rusthållets skog efter utsyning av ägaren jämte "strödja" till gödselsamling, rusthållets ökar till torpets bruk m. fl. förmåner. 29 maj 1889 överenskommo (Norrahammars bruksägare) bröderna Spånberg med Hed, att han vid övertagandet av Jämslund skulle avstå från soldatkontraktets bestämmelser och i stället få 150 kr. pr år och detta belopp utgick till Hed som avgick från krigstjänsten 30 dec. 1906. Redan 12-årig kom Hed till Angerdshestra och lärde sig skomakareyrket, som han sedan med framgång praktiserade tills han var 80 år gammal och hade flera lärlingar i sin tjänst. Hed blev år 1881 gift med Elisa Svensdotter, f. 1853 i Tofteryd, död 1909. Johan Hansson Hed var en redbar och aktad man, som i unga år blev gripen av (prästen) Palmbergs religiösa förkunnelse och fasthöll dem till sin levnads afton. . . . Sedan Norrahammars Bruk år 1938 flyttat sin sågverksrörelse till sina ägor nära Jämslund, blev det närliggande Jämslund så gott som omfattat av brädgården. Det ledde till, att lägenheten återköptes av bruket hösten 1944, med förbehåll, att Johan Hed under sin återstående livstid fick disponera bostadshusen samt cirka 100 kvm. odlad jord. Två år senare avled Hed över 91 år gammal 18 oktober 1946. Dottern Villy bodde kvar i huset till kort före rivningen hösten 1952. (Sigurd Lindgren "Från de gamla torpens dagar" s 43-44; Johan Hansson Hed var BG Asks mors morfar)


ca 1875 - ca 1850

Ledig soldatrote! Inom Skärstads socken finnes en soldatrote, med ett godt torp och med i öfrigt förmånliga wilkor, ledig. Sökande, försedde med preste- och läkarebetyg, samt witsord om godt uppförande, kunna anmäla sig år gårdskontoret wid Lyckås. (Jönköpings-Posten 1873-01-04 "Ledig soldatrote!")

Måndagen den 15 januari (1872). Entreprenadauktion å Landskontoret (i Jönköping) för upphandling af proviant och lägerhalm att levereras å Skillingaryd under nästkommande års exercismöten. (Jönköpings-Posten 1872-01-10 "Leverans av proviant och läger halm i Skillingaryd")

Lördagen d. 12 (Juni). Inryckningsdag å Skillingaryd för Jönköpings regemente. . . . . . . Torsdagen d. 17. Inryckningsdag för 2:dra klassens bewäring, som tillhörer Smålands husarer, å Ränneslätt. D:o för D:o som tillhör Jönköpings regemente, å Skillingaryd. (Jönköpings-Posten 1869-06-09 resp. 1869-06-12 "Inryckningsdagar Juni 1869")

Lärowerkets wapenföra ungdom företog i Måndags f.m. en utmarch till den nära staden belägna Ekhagen, hwarest en fältmanöfwer egde rum. På aftonen återwände de företrädda af musiken hem till staden, hwarest gjordes chorum på skolgården, och truppen aftackades. (Jönköpings-Posten 1867-10-09 "Wapenför skolungdom på fältmanöfwer")

Till Öfwerbefälhafware för Tabergs bergslags friw. skarpskytteförening är af K. M:t förordnad löjtnanten wid Jönköpings regemente F. Kugelberg. (Jönköpings-Posten 1866-05-19 "Löjtnant vid Jönköpings regemente Öfwerbefälhafware för friwillig skarpskytteförening")

Tabergs bergslags friw(illiga) skarpskytteförening har hos K. M. gjort anhållan om att till låns ur Kronans förråder erhålla 200 st. exercisgewär. (Jönköpings-Posten 1866-04-14 "Friwillig skarpskytteförening anhåller om att erhålla exercisgewär till låns")

Thorsdagen d. 16 (November 1865) kl. 10 f.m. Auktion på Jönk(öping)s regementes kasserade klädespersedlar å Skillingaryd. (Jönköpings-Posten 1865-11-11 "Auktion på kasserade soldatkläder")

Bewäringsmönstringarne med 1865 års 1 klass (de som äro födda 1844) komma att försiggå å följ. tider och ställen: . . . Jönköpings regementes bewäring från Jönköpings stad samt Bankeryds, Jerstorps, Sandseryds, Ljungarums, Barnarps, Månsarps, Rogberga och Öggestorps socknar i Jönköping den 19 April, kl. 11 f.m.; från Mo härad i Unnaryd den 2 Maj, kl. 12 på dagen. (Jönköpings-Posten 1865-03-11 "Jönköpings regementes bewäringsmönstring 1865")

Drängen Anders Magnus Kahn antogs som soldat för (Ryds och Glimmarps) rote nr 97 året 1860. Religiositeten bland Åkers) sockens soldater var särpräglat hög och när ringarlaget ... gav sig iväg (från byn) till Åkers kyrka då anförde Kahn taktfast denna. Man kan säkert finna hans namn bland takbjälkarnas många. Säkert var klockare Svensson glad att ha en massiv mur av knektar sittande på bänkar under högmässan i Åkers kyrka, särskilt när oroande element störde denna. Man må säga till beröm för dessa att en särpräglad disciplin och sammanhållning för det som var ädelt och rätt hölls högre av dessa soldater än av andra. Det fanns de som druckna besökte högmässan, ja till och med de som försökte sätta sig på klockarens stol och där i den tilltagande värmen falla i sömn och med ljudeliga snarkningar och diverse naturljud störa den pågående mässan. Då var det gott för klockaren att ha tillgång av några bastanta knektar som slängde ut fridstöraren. (Sven Carlsson "Jönköpings regemente och en indelt soldat vid Mo Härads kompani" s 50,54)

Lördagen den 9 (Januari 1858) kl. 11 f. m., Uppbörd wid Smålands husar- och grenadierkårer, å Skillingaryds gästgifwaregård. (Jönköpingsbladet 1858-01-05 "Uppbörd wid Smålands husar- och grenadierkårer")

Jag minnes alldeles säkert och klart hur vår kusk berättade för flickorna i köket att han samma morgon åsett (ett spöstraff) i Rådhusets (i Jönköping) förstuga. Spöstraffet avskaffades emellertid i maj 1855, innan jag ännu fyllt fyra år, varför jag har svårt att tro mitt eget minne. Kanske att borgmästare och råd i den undangömda lilla småstaden ännu ett eller annat år därefter ignorerade den nya lagen eller rent av "gav katten" i lag och förordning när det gällde ett par individer, som de så innerligt väl visste behövde ett riktigt ordentligt kok stryk. Kusken Thörn omtalde också att de båda delinkventerna skrikit alldeles ohejdat och att gevaldigern strött salt i deras sår - om för att hela dem eller för att ytterligare skärpa straffet - därom voro meningarna delade. I köket! Inom armén bibehölls spöstraffet längre. Fyrtio par spö var det högsta antal som kunde ådömas. ... Med "ris i Rådstufarstun" hotades vanartiga pojkar här i Sverge och ris fingo de både av den ene och andre med ledning av ordspråket som säger att: "pojkar och hundvalpar kan man alltid ge stryk, ty ha de för ögonblicket inte gjort någon odygd, så göra de det i det nästa". Om dessa visdomsord äga sin riktighet än i dag (1926), lämnar jag därhän vad angår pojkarna. Hundvalpar skadar stryk alldeles säkert! (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 204-205)


ca 1850 - ca 1825

Gamle kapten Stiernspets hade även i år (år 1848) dragit ut från Moheda boställe för att ta befälet över sitt Östbo kompani under rekrytövningen. . . . Här och där stannade han och sade några ord till någon knekt, som genast gjorde ställningssteg och åskade fram ett svar, alltid inlett med ett: - Gud bevare kaptenen. . . . Kortsnaggat gräs växte på slätt i tuvor, mellan dem stack sanden fram. Det krävde fasta steg vid vändningar och marsch, och sådan gång var inte bondbeväringens vana. Därför genljöd slätten dagen i ända av ilskna rop och svordomar från distinktionskorpraler och sergeanter, som övade vapenföringar och halvtroppars marsch på linje. Men denna tidiga morgontimma låg friden över slätt och läger. Solljuset från öster föll i sned vinkel in över de vita tälten mellan de tolv kompanigatorna, som kantades av raka aspar. Ur Lagans strömfåra steg dimma, som slickade längs de omgivande furudungarnas barrhala mark och flöt ut i mjölkvita flak längs (Skillingaryds) exercisheds låglinjer. Från byn på backsluttningen väster om heden hördes en tupp gala. (Enar Gustafsson "Första storsöndagen" s 9-11)

Genom auktion, som här å Landskontoret förrättas, Thorsdagen den 12 nestkommande Februari, kl. 12 på dagen, upplåtes till den minstbjudande werkställigheten af åtskilliga reparationer å Jönköpings Kongl. Regementes sjukhusbyggnad wid Skillingaryd, hwilka reparationer, enligt upprättadt kostnadsförslag, som under tiden härstädes hålles spekulanter tillhanda, blifwit i wärde upptagna till 70 Rdr 40 sk. banko. För anbuds antagande erfordras att wid auktionstillfället aflemnas verificerad borgen för uppfyllandet af de wilkor i afseende på arbetets werkställighet, som wid auktionen bestämmas, och må före auktionsdagen skriftliga förseglade anbud härstädes aflemnas; hwilket härigenom kungöres. Jönköpings Landskontor den 7 Januari 1846. C. G. Bergenstråhle. Carl Landegren. (Jönköpingsbladet 1846-01-17 "Reparationer å Regementes sjukhusbyggnad wid Skillingaryd")

Den 26 Mars 1845, klockan 11 på dagen, förrättas å Lands-Kansliet i Jönköping, inför Kongl. Jönköpings Regementes Provianteringsdirektion, auktion, för anskaffning af cirka 11,600 portioner proviant in natura efter arméens fältstat, samt erforderlig lägerhalm och brännvin, att levereras under detta årets möten på Skillingaryds mötesplats. Den blifwande leverantören bör wara försedd med antaglig verificerad borgen, så wäl för leweransens riktiga fullgörande som för det förskott, hwilket genast efter auktionen får lyftas, med en tredjedel af den blifwande entreprenadsumman; hwilket till hugade spekulanters kännedom, kungöres. Ulf Carlsson Sparre, Ordförande i Provianteringsdirektionen. P. J. Swanbeck, Regements-Kommissarie. (Jönköpingsbladet 1845-03-01 "Anskaffning af proviant till möten på Skillingaryds mötesplats")

Statistiska uppgifter rörande Jönköpings län. . . . Jönköpings län har i hög grad fått på sin lott att underhålla soldater. Inom detsamma finnas 2,150 indelta nummer, deraf 250 af Smålands husarer, 399 af Smålands Grenadier-bataljon, 1000 af Jönköpings och 401 af Kalmar regemente. Af dessa 2150 N:r woro 198 förlaggda i Tweta, 113 i Wista, 62 i Mo, 250 i Norra Wedbo, 222 i Södra dito, 392 i Östra, 329 i Westra, 227 i Östbo och 357 N:r i Westbo Härad. (Jönköpingsbladet 1845-02-08 "Många soldater att underhålla i Jönköpings län")

(Christoffer Isaac Heurlin) tyckes inklinera för att i hvarje Stift upplåta en Skola dels till Knektarna, dels till den moderna oklassiska bildningen, med villkor att få de andra orörda. För min del, ehuru jag ej har mera än 2 Lärdomsskolor i Stiftet, så skulle jag väl kunna uppoffra Jönköping till Experimentalfält; men först och främst blefve staden missnöjd dermed, och för det andra vet jag icke om du och de öfriga ha råd till sådant. Dock vore det i min tanka bättre att ha knektarna och de öfrige Ignoranterna för sig sjelfva, på det de skabbiga fåren ej må smitta den öfriga hjorden. Allt Eforat öfver dylika Skolor ville jag dock afsäga mig, och öfverlemna det åt Adjutanterna. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IX 1839-1840" s 14-15; brev från Östrabo i Växjö i mitten av januari 1839 till Carl Fredrik af Wingård)

I slutet af månaden reser jag till Jönköping för att öfvervara examina och dimission; och i trakten har jag en kyrka att viga Pingstdagen. Jag har aldrig varit nöjd med Jönköpings Skola, och är det nu ännu mindre, sedan den fått Militärskolan till granne. Pojkarne i den sistnämde förderfva genom sin liderlighet och sina anspråk dem man medgifver i umgänget mina Skolgossar. Hela inrättningen, ett mellanting mellan offentlig och enskilt, har ingen fast regel eller tukt; och en gammal afskedad Major, som skulle vara dess Svinfogde, har hvarken energi eller lag nog för att handhafva tukt och ordning. Alla Skollärarne klaga. Jag skall visserligen offentligt uttala min tanka häri; men hvad hjelper det, när inrättningen alls icke står under min uppsigt, och dertillmed är ett gynnadt skötebarn hos höga Vederbörande, i detta fall äfven animerade af StatsSekreteraren, som hatar och förföljer all grundligare bildning. . . . . . . Jag reser d. 27 Maj till Jönköping för Examina och dimission, samt för att skrapa Militärskolan som förderfvar mina andra pojkar. Knekt-skolgossarna äro liderligare än Ephorus sjelf, och det är mot min Ambition. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 235,236; brev från Östragård i Växjö den 12 maj 1838 till Carl Fredrik af Wingård samt den 18 maj 1838 till Bernhard von Beskow)

Nästa söndag 8 dagar till, d. 25 Juni, behöfver jag 6-8 Soldater för att hålla vakt vid Kyrkovigningen i Gårdsby. Var god och beordra dem dit till klockan 8 på morgon. Jag tycker det passar bäst att taga sådana Soldater som bo inom Pastoratet och hvilka jag förmodar stå under ditt befäl, så framt det ej skulle hända att du, som andra gifta Män, ej har befäl öfver de närmaste. Var i sådant fall god och tala vid den Officerare hvarunder de lyda. Kostnaden betalar Kyrkan. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 140; brev från Östrabo i Växjö den 17 juni 1837 till Erik Axel Tersmeden, kapten vid Kronobergs regemente)

Hvad åter (Johan Ludvig) Runeberg angår, så bör jag först och främst tacka dig för försvaret. Att han anser mig för en slät Poët torde väl icke vara så ogrundadt: åtminstone har jag sjelf haft och har allehanda misstankar i denna väg att saken dock väl torde ha sin riktighet. Hans stränga omdöme är väl ännu en temligen enstaka röst, men jag är öfvertygad att den snart får sin chorus på denna och andra sidan om Finska viken. Ty hvarföre skulle det gå mig bättre än det gått vida bättre poëter? Huru behandlades Leopold för 20 år sedan? Huru behandlas Oehlenschläger i sitt fädernesland? Sjelfve Goethe "si fas est parvis componere magna" hade äfven i sednare åren sin törnekrona. Visserligen kunde dessa Män i känslan af sitt värde moquera sig öfver tadlet, ehuru jag ej tror att de just alltid gjorde det. Men för mig är det lättare, ehuru af en helt annan och mera modest orsak, och som ligger deruti att jag sjelf aldrig ansett mig för mera än en poëtisk Dilettant, hvarför jag också ofta undrat öfver min liderliga popularitet och, att säga sanningen, aldrig betraktat den annorlunda än som ett förbigående mode. . . . Kommer något bättre (än vår poëtiska litteratur för närvarande), från Östan eller Vestan, så vill jag för min del gerna hylla det; men knappast kommer det genom Runeberg, ehuru Mannen i öfrigt icke saknar en vacker gåfva. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 104-105; brev från Östrabo i Växjö den 18 oktober 1833 till Bernhard von Beskow)

Jag anser det som ett prof af vänskapsfull partiskhet att Herr Baron tyckes uppmuntra mig att skrifva något Dramatiskt. Jag har derföre, så vidt jag kan förstå, alldeles ingen talent. . . . Den idé som föresväfvat, åtminstone en vitter författare, kan ingen känna så väl som han sjelf. Hos oss saknas i allmänhet Dramatik på den grund, att vi sakna Dramatisk allmänhet; och Dramatisk allmänhet därför att vi sakna högre Dramatik. De begge Elementerna förutsätta eller bilda hvarandra: men ingen vill göra början: och om Dramatiken verkeligen någon gång gör det med genie och kraft, så mötes han öfverallt af intrig och småsinne och förvärfvar sig, efter ett flygtigt Hosianna, en törnekrona af Theaterns Judar. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 18-20; brev från Lund den 22 januari 1826 till Gustaf Fredrik Åkerhielm)

Man kan ... anta, att de soldater som befanns ha varit försumliga drabbades av de spön korpralerna skulle medföra till mötet med kompanichefen, allt i enlighet med krigsartiklarnas hårda regler. Hur pass kännbart ett prygelstraff kunde vara för den som drabbades därav får man ett begrepp av genom en liten notis i en sjukjournal från 1825, förd under (Jönköpings) regementes kommendering till arbeten vid Göta kanal. Där noteras den 31 maj att en soldat blivit sjukskriven på grund av att han erhållit 25 prygel. För detta var han sjukskriven till den 3 juni. Med den frihet från pjosk som kännetecknade tidens behandling av folket är det troligt att soldaten ifråga blev friskskriven på ett mycket tidigt stadium och fick dras med sviterna efter bastonaden avsevärt längre tid än sjukjournalen anger. (Enar Skillius "Kyrkparad, postgång, arbetskommendering" s 71)


ca 1825 - ca 1800

Soldater tog både som aktiva och efter avskedet ofta verksam del i sin sockens tilldragelser, såväl glada - t.ex. bröllop, då de sköt salut -som sorgliga. Hans Leijon var inget undantag; vi kan anta att han med sin befälsvana gjorde stor nytta vid bekämpandet av den stora skogsbrand som utbröt den 5 juni 1819 och ödelade en stor del av socknens västra del. ... Han lär även ha gjort intryck på folk när han med sin granna uniform och frun med häst och vagn kom körande till Byarums kyrka. (Svante Leijonblom "Hans Leijon i Vederyd - En kavalleristveterans historia" s 81)

Från Johan hade jag bref i dag. Han är frisk och rask, och hade deltagit i affären vid Strömstad som skall ha varit ärofull för Svenska vapnen. Han är rätt nöjd med sitt blodiga yrke. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 157-158; brev från Lund den 8 maj 1808 till Christopher Myhrman)

Man är icke olycklig spelare för det man ej vinner beständigt, och äfven så, icke slät poët om man ej ständigt krönes. Den belöning Herr Hofpredikanten ej fått nu, kan fås nästa gång. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 72; brev från Landskrona den 15 januari 1804 till Michael Choraeus)

Soldaterna fostrades till att vara manhaftiga och, som det står i vår äldsta soldatinstruktion, "något högfärdige". Samtidigt upprätthölls disciplinen med mycket brutala metoder. Befälet röt och gormade under all exercis. Käppen var befälets främsta disciplinära instrument och användes flitigt. "Soldaten behandlades som en hund", för att citera Måns Hultin, kapten vid Jönköpings regemente under tidigt 1800-tal. ... Högvakten vid stadsgarnisonerna gjorde ofta tjänst som arrest också för civila. Det var inget ovanligt nöje för unga officerare att låta gripa fulla bönder, ta in dem i högvakten och ge dem prygel. (Enar Skillius "'Våra fattige och olycklige männer ...' - Brott och straff 1749" s 67)


ca 1800 - ca 1700

En av de äldre färdevägarna mellan Värnamo och Jönköping gick öster om Lagan. Den finns ännu (år 1951) kvar och kallas Malmvägen. . . . År 1676 byggdes nya vägen, ett verk av Karl XI. Även den lades i Lagans dalgång fast väster om floden. . . . Det är väl nu, som det nutida Sillingaryd börjar växa fram. Tillväxten går i raskt tempo. År 1777 blir här mötes- och lägerplats för Jönköpings regemente, 1879 kom järnvägen, 1897 Andra Göta och 1903 skjutskolan. (P. Widesheim "Skillingaryds stations historia" s 5-6)

Häradsrätten beslöt (vid rättegång i Unnaryd den 28 jan 1757) att (korpral Jonas) Schiärman för tjuvnad ute på marken skulle avstraffas så "att han först bör stå tvenne timmar i halsjärn vid en påle å tingsstället att skämmas och sedan varda i twebotum med 4 par spö avstraffad". Efter en stunds ytterligare överläggning beslöt rätten att utöka straffet med 8 par spö, varför han fick sammanlagt "12 par spö, 3 slag av paret". ... Utöver detta straff ådömdes han att undergå en söndags uppenbar kyrkoplikt i Bondstorps kyrka, vilket innebar att han fick sitta i stocken under gudstjänsten. Eftersom Bondstorps lilla församling inte hade råd att hålla sig med en egen spögubbe utfördes hudstrykningen av skarprättaren Nils Fogelgren utanför tingsstället i Unnaryd. ... Till vardags försörjde sig Fogelgren på att slakta och flå hästar. (Lennart Davidsson "När korpral Schiärman på Grälebodal blev degraderad och fick stå i halsjärn och skämmas" s 14)

Beträffande (soldaten) Hagman (från Tofteryd) sade hovrätten (i sin dom den 10 april 1749) att han visserligen gjort sig förtjänt av det utdömda dödsstraffet, men på grund av "vissa lindrande skäl" förvandlades detta till spöslitning, trettio par spö, tre slag av vart paret. Spöslitning av denna omfattning var väl så nära ett dödsstraff man kunde komma. Tre gånger trettio rapp av smala och smidiga hasselspön riktade med full kraft mot en blottad rygg förvandlade hud och muskler till en sårig, blödande massa. Med tanke på både blodförlust och risk för infektion är det märkligt att folk överlevde en sådan behandling. Alla gjorde det inte, men chansen fanns. (Enar Skillius "'Våra fattige och olycklige männer ...' - Brott och straff 1749" s 65)

Kongl. (Göta Hofrätt) pröfvar skäligt ändra (Västra Härads) Tingsrätts dom så vida som Elin Larsdotter ifrån dödsstraffet befrias. Dock som hon uppå hustrurna Ingeborg Nilsdotters och Anna Hansdotters tillfrågan erkänt sig fött barn, samt dhet uti blef insvept sökt ensides lägga, ty bör Elin Larsdotter, så för dhetta sitt begångna lägesbrott, som dhenna sin förseelse sig till välförtjänt straff och androm till varning afstraffas med 15 par spön, 3 slag af vart paret, samt sedan undergå behörig kyrkoplikt. Jönköping den 21 november 1721. (Erik Fagerlund "Ur Västra Härads dombok" s 81; spöstraff: I vår äldre lagstiftning förekommande kroppsstraff bestående av ett visst antal slag med långa spön (på män) el. ris (på kvinnor) avskaffat 1855)

Knekten blev genom sin ställning ofta en av byns huvudfigurer. Han var ofta kunnig i varjehanda och anlitades också i stor utsträckning. Torpet krävde inte all tid och dessutom behövde han som regel alla de biinkomster, som fanns möjlighet till. Genom den - om än knapphändiga - utbildning han fått i samband med sin trimning till soldat fick han också detta i t. ex. sjukvård. Han fick insikt i människokroppens byggnad och funktioner, fick lära att anlägga förband etc. och dessa kunskaper kom ofta att ge honom en särställning i byn. Man sökte honom för att få hjälp med skador av olika slag, anläggandet av förband och ibland även i mer avancerade saker. En del lärde sig skriva tidigare än övriga i byn och blev byns skrivare. Något fick man lära om vården av boskapen och genom denna kunskap blev man då också veterinär i sin by. Knekten Modig på Slätthagen var sålunda framstående djurbotare och anlitades ofta även av lång bortifrån boende. ... Det ställdes också från överordnades sida stora krav på knekten. Han skulle vara en föregångsman i sitt uppträdande, en heder för sin uniform. Hans andliga fostran fick icke eftersättas. Sålunda bestämdes i Kungl. bref av 28 sept. 1685 följande: "Som Kungl. Maj:t finner ett af the förnämsta, nödigaste och nyttigaste ting wid Sin Krigsmakt, et the förbindas till en sann Gudsfruktan, och särdeles then genom Soldatesken, som därigenom icke så noga kan wara Informerad måtte flitig läta sig undervisas uti the stycker, som till dess Christendom höra, och warigenom the kunde ifrån sjelfswåld och egenwilligt leverna til then Högstas sanna kännedom ledas och anföras; Alltså hafwer Kungl. Maj:t i Nåder resolverat och förordnat: at alla Ryttare och Knektar härefter skola tillhållas vissa tider om året, att läsa theras Catechismum och Christendoms stycken, och låta sig om hwad them ther wid felar, underwisas". Detta hade alltså knekten att iakttaga även då han var hemma på torpet. Knektarna saknades därför mycket sällan i högmässan i hemsocknen och han gick dit i uniform, som var i så prydligt skick som det överhuvud var möjligt. Det är därför ganska vanligt att när man talar med gammalt folk om de gamla knektarna så låter det ofta: "Ja, jag minns honom väl (knekten), hur putsad och fin han var när han var i kyrkan eller när han gick till kyrkan." ... Men det är inte alltid den prydliga uniformen, som gör att man minns den gamle knekten. Lika ofta är att man minns vederbörande för det som fanns innanför soldatrocken. (N. Boberg "Knektatorp i Byarums socken" s 3-4)

Bönderna i Tabergs Bergslag var befriade från knekthållning. Det ingick i bergsmännens förmåner. Därför finns det få soldattorp i socknarna runt Taberg. När vår bergslag inrättades, ställdes emellertid herrgårdarna i Sandseryd utanför. De skulle i stället hålla var sin ryttare. Åsen-Hedenstorps ryttaretorp hette Kjellebacken, Ulfstorps hette Brohemmet och Hulugårdens Trankjerr. (Lennart Gustavsson "Något om Sandseryds ryttare" s 89; källa: John Claesson)


ca 1700 och tiden dessförinnan

Efter tillkomsten av indelningsverket (1682) övades Mo härads kompani i Skillingaryd. Från 1777 var de årligen återkommande regementsmötena förlagda dit. Fram till 1914 vapenövades Jönköpings regemente i Skillingaryd, ett namn som har militär klang. Många exercerade här beväring vid Kungliga Jönköpings regemente. (Magnus Widell "Kungliga Jönköpings regemente 1914-1927" s 21)

Bårarpsgårdarna blev aldrig delaktiga i Sandseryds hyttelag vid bergsbruket i Taberg, förmodligen på grund av synnerligen besvärliga vägförhållanden. I stället fick byn svara för socknens knekthåll, vilket kanske inte var särskilt populärt. Soldattorpet EKÖEN ett stycke upp i backarna från själva byn fanns redan vid indelningsverkets tillkomst 1682. Tio olika soldater tjänade Bårarps rote under längre eller kortare tid fram till 1901, då indelningsverket upphörde. (Erland Engdahl "Hovslätt i historien" s 40)

Rådmännen (i rådstugan vid Hovrättstorget i Jönköping) hade första parkettplats att beskåda bestraffningar de utdömt. 1670 sägs nämligen att några dömda "stupades" vid rådstugedörren, (d v s lades upp för prygling) och 1674 fick en kvinna slita spö vid rådstugeporten med händerna bundna upp och upphängd på en spik. ... (Det uppges) med hänvisning till en sen källa, att kåken (bestraffningspålen) "under lång tid" stod vid (nuvarande) rådhusets sydöstra hörn. Om detta gäller äver för 1600-talet måste man antaga att det dåvarande rådhusets port fanns på husets södra sida. (Per Ericsson "Om Hovrättstorgets 'publika byggnader' på 1600-talet" s 49)

På (Barnarps socken)stämma år 1669 antecknade man de värsta skämtarna (av ungdomarna på kyrkans läktare) och beslöt att utpressa böter av dem. Det gick över ett år utan påföljd, varför saken togs upp igen på "Sochnastembna" 16 januari 1670. Man tog fram en "schedel", där spektakelmakarna voro uppskrivna och hade förhör i ämnet. Det befanns, att annandag jul 1668 hade det varit oväsen på läktaren. Här satt bl. a. Jöran i Ubbarp med sin piska i hand, då pojkarna började fördriva tiden med att rycka och nappa Jöran i håret. Det var je ej att undra på, om denne blev förargad. Han vände sig om och klämde till "Jönsas gosse i Jössebo" med piskskaftet. Denne - som hette Jakob - försvarade sig med, att han ville ta igen sina vantar från en annan gosse, Sven Svensson från Bashult. Om han därför behövde nappa Jöran i håret, förefaller ju en smula oklart. . . . På stämma två veckor senare . . . drog Sven i Lockebo fram Jörans i Ubbarp misshandel av Jakob Jönsson, som fått blodvite av slagen mid piskskaftet. Detta intygades även av Jöns Jönsson i Stigamo, varför Jöran fick böta (4 öre Silvermynt). (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 45-46)

Jönköpings regemente, organiserat som en enhet, framträdde första gången vid den stora mönstringen på Kalmar slott, vilken hölls våren 1623. FältmarskalkenHerman Wrangel mönstrade och ordnade allt krigsfolket i Småland, bl a sex kompnier från Jönköpings län. Regementets förste chef var överstelöjtnant Lars Kagg och 1628 befordrades han till överste för regementet. Jönköpings regemente var med i slaget vid Lützen den 6 november 1632, vid Wittstock den 24 september 1636. Vid Lalatitze den 31 august 1708 och slaget vid Helsingborg den 28 februari 1710. (Magnus Widell "Kungliga Jönköpings regemente 1914-1927" s 21)

Genom tillmötesgående från fatighetsägaren hade hela gården n:r 12 Målaregatan ställts till (Mäster Gudmunds) Gilles förfogande. Härifrån utgingo den magistrat och de deputationer av frälsemän, franciskaner och dalkarlar, vilka avsågo att giva en såvitt möjligt tidstrogen bild av ett jubileum, som tänktes ha hållits i Jönköping för 400 år sedan. Den deltagande personalen bestod till största delen av militärer, hästarna hade lånats från artilleriet och kostymerna från Skansen och Svensk Filmindustri. Originalvapen från 1500-talet hade Mäster Gudmund, vapensmed, utlämnat från sitt förråd. (Bror Kugelberg "Jönköpings stads 650-årsjubileum" s 13)

Nu vidtar den egentliga klosterdisciplinen (i Nydala kloster). Den som gjort sig skyldig till någon förseelse framträder och ber om tillgift. ... Idag är det broder Ingemar, sjukvårdaren, som stiger fram och bekänner att han föregående dag blev drucken av klostrets vin. ... Abbot Arwid känner sedan många år tillbaka Ingemars svaghet, men kan just inte göra något åt förhållandet. Böner har varit overksamma. Ingemar har dessutom så många förtjänster som människa att abbot Arwid ofta ser litet mellan fingrarna. Han näpser Ingemar mest därför att han för ordningens skull inte kan acceptera dryckenskap inom klostrets murar. Regeln är att en munk av högre eller lika rang utses till att straffa en syndare som Ingemar. Prior Johannes utses idag till denna knappast åtråvärda syssla. Ingemar tar av sig kåpan och lägger den i knät, medan prior Johannes drar av honom tunikan ända ner till gördeln. Prior Johannes är godmodig och överseende till sitt sätt. Han pryglar Ingemar ganska löst med ett gissel. Han vill inte låta syndaren lida alltför mycket för sin svaghets skull. Ingemar sitter tyst med slutna ögon, men när en rodnad börjar synas i hans ryggskinn höjer abbot Arwid handen. Det är tecknet på att straffet redan är verkställt. Ingen av bröderna får berätta för någon utomstående vad han sett, ty straff som verkställs i kapitelsalen är hemliga enligt ordensreglerna. (Allan Rydén "Martyrerna i Nydala - Roman från Christiern Tyranns tid i Sverige" s 32)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Lola var sedan en vecka medlem i partiet och visade upp sin röda bok. ... Lola skriver i sin anteckningsbok: " ... Min vante har ett hål på tumspetsen. Hålet har en krans av spetsiga maskor. För mig är det en törnekrans. ... Jag drar i tråden ... törnekransen drar sig nedåt. Mor sjunger, Gud förbarme oss, och jag drar ut tummen ur vanten." ... Lola satte klamrar om vissa satser i (parti)broschyrerna. Bredvid varje klammer ritade Lola ett tjockt kors i marginalen. "Mor stickar om tummmen åt mig", skriver Lola, "till tumspetsen tar hon nytt yllegarn." (Herta Müller "Hjärtdjur" s 24-25)

"Det finns porfyr i nästan alla berg runt horisonten!" Lennart Frost gör en gest över oändliga barrskogar och blånande berg. Här under mossa och ris ligger den alltså, "den svenska diamanten", "den allvarliga svenska marmorn". Den som en gång fick tjäna som råvara till kungliga praktpjäser av olika slag och till klassiska vaser och urnor, som nu (år 1989) säljs för höga belopp på kvalitetsauktionerna i världens metropoler. Vi befinner oss i byn Västermyckeläng i Älvdalens kommun i norra Dalarna. Här finns Älvdalens Nya Porfyrverk, där Lennart Frost varit verksam i hela sitt liv. Numera går verksamheten på sparlåga, eftersom Lennart är pensionerad. ... Porfyren har fått sitt namn av det grekiska ordet porfyros, som betyder purpurröd. Redan under antiken var den röda porfyren högt skattad och bröts då vid ett berg nära Röda Havet i Egypten. Under 200-talet var det bara kejsaren som hade rätt att använda purpurfärgen. Vägg- och golvbeklädnader, skålar, vaser, sarkofager, badkar m m tillverkades då av den egyptiska porfyren. Vid det bysantinska kejsarhovet i Konstantinopel kallades en prins för "den purpurgemaksfödde", eftersom kejsarinnornas nedkomst skedde i ett rum, som var inklätt med porfyr. I mitten av 300-talet upphörde produktionen av porfyr i Egypten. Men eftersom bergarten fortfarande var mycket eftertraktad, började man återanvända sten ur äldre porfyrpjäser. Porfyrkar gjordes om till sarkofager, och socklar och bordsskivor förvandlades till altarskivor och tronstolar. Under medeltiden uppkom ett mode att låta kyrkofurstar begravas i porfyrsarkofager. Detta ledde till att åtskilliga gamla romerska badkar kom att byggas om till påvesarkofager. Under renässansen, som ju ville pånyttföda antiken, blev porfyren åter en symbol för makt. ... År 1818 köpte kronprins Karl Johan (Elfdalens Porphyrverk). Karl Johan insåg att porfyrarbeten lämpade sig väl till kungliga representationsgåvor. Redan 1818-19 lades därför tillverkningen delvis om till förmån för praktpjäser, som skulle passa kungliga presenter. ... Sedan Karl Johan avlidit 1844 blev hans son Oscar I ägare till porfyrverket. Han lät tillverka den sista och mest berömda storbeställning som utfördes vid porfyrverket: Karl XIV Johans sarkofag. Ritningarna till sarkofagen gjordes efter den s k Agrippas sarkofag, som egentligen var ett antikt brunnskar från Pantheon i Rom. Karl Johans sarkofag är dock större än sin förebild: 304 cm lång, 229 cm bred och 240 cm hög ... Den ställdes upp i Riddarholmskyrkan (i Stockholm). (Mona Larsson "Älvdalsporfyr, 'den svenska diamanten'" s 78-86)

I Septuaginta står ”stefanos” som ekvivalent till det hebreiska ”atarah”, som användes för kungakrona, 2 Sam 12:30 m.fl.st. Denna bakgrund i Septuaginta bör tas med vid värderingen av ordets mening i NT. (Studiebibeln V:857)

Ny grind, ny väntan (utanför Evinfängelset i Teheran). Under tiden läste jag i Teheran Times en intervju med chefen för Evinfängelset. "Piskar ni fångarna? Verkställer ni 'Hadd' här på fängelset, om en islamsk domstol dömer till piskning?" "Ja, vi piskar folk som har dömts av den islamska domstolen. Offren är vanligtvis kvinnor som varit otrogna, eller tjuvar. För oss gäller domstolens ord." "Men anser ni inte att piskning är ett slags tortyr, av den typ som användes under shahens tid?" "Som jag sa, Hadd är tillåten i enlighet med islams lagar. Det innebär inte tortyr. På shahens tid användes tortyr för att tvinga fram bekännelser och upplysningar. Så gör vi inte i dag. Ni skall inte tro, att vi är vettlösa människor. Vi har också känslor och vi vet, att en person som piskas, lider smärta. Men vi gör det med öppna ögon och med den förståelse, som vi har för islam. Det som är viktigt för oss, är den religiösa inställningen, inte den känslomässiga." Så släpptes vi in på ett litet kontor. ... På väggen satt ett plakat: "Vi skall straffa dem som ändrar på Imamens ord." (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 181-182; Iran år 1979)

I Eksjö stad på Ränneslätt ... Den välkända beväringsvisans Ränneslätt är namnet på en av de många från indelningsverkets dagar ärvda småländska lägerplatser, vars ungdomliga beväringsstrapatser numera hos äldre herrar sublimerats till kära och glada minnen. Andra sådana namn och miljöer är Hultsfreds slätt, Kronobergs hed, Skillingaryd och en och annan gamling minns också Kulltorps slätt i Södra Möre. Ur historia och tradition dyker andra namn upp såsom Staby i Högsby, Kvarnarp vid Eksjö, Mariannelund. Mera ortshistoriskt namnkunniga är kompaniers och skvadroners mötesplatser. Räknar man dessutom med de många gästgivargårdar, vid vilka krigsfolket strömmade samman när man skulle samlas till mötet på slätten så blir det ett ansenligt antal småländska orter, på vilka man kan lägga en militär aspekt. Många av lägerplatserna är väl numera (år 1968) föga framträdande för ögat - annat än i form av minnesstenar och monument - om man jämför dem med de moderna regementenas kaserner och exercisplatser. De lever dock ett friskt liv i småländsk tradition, i levande eller tryckta minnen - även om alla inte har kunnat berätta så mustigt och roande som Hultsfreds mest namnkunnige beväring Albert Engström har gjort det i sina levnadsminnen (Självdeklaration, Valda berättelser, 1944). Man vill gärna våga påståendet, att soldatlivet och vad därtill hör spelat en större roll för smålänningens leverne och psyke än som varit fallet med andra landsändar. Blir man motsagd i detta kan man med skäl anföra det faktum, att intet av våra landskap har haft - och har - så många vapenslag och regementen som Småland. På det gamla indelningsverkets tid ... räknade man med Smålands ryttare eller Smålands kavalleri och dess avsuttna dotterförband Smålands grenadierer, med Jönköpings, Kalmar och Kronobergs fotregementen, vartill kom att Flottan fick folk från hela kustlandet och Öland. Östgöta ryttare (Andra livgrenadierregementet) hade ett helt småländskt kompani, Tjust kompani. Fästningen Kalmar hade sin artillerigarnison. Fästningen är sedan 1800-talets början nerlagd men i dag svävar F 12:s plan genom dess luftrum. (Manne Hofrén "I Eksjö stad på Ränneslätt ..." s 271)

Vi mindes en katolsk präst på besök i Salisbury (i Sydafrika). Han hade berättat om barnens djävulsparad i Bloemfontein. På lördagsmarknaden gör de vita husmödrarna sina jätteinköp, och hungriga afrikanska barn frestas lätt att stjäla en grönsak och vålla handlarn besvär. De grips och radas upp på polisstationen intill torget. Pojken, som slagit sönder en ruta men inte kan bevisa att det var ett misstag, får fyra rapp med läderpiskan. Barn som knyckt en syltburk eller en cykelpump får upp till tolv. Vakter som måste förefalla dem omänskligt stora bär fram dem till första rappet. Sen placeras de längst bak i kön och det hela börjar om. För det ingår i straffet att var och en ska se hur de andra piskas och höra deras skrik. (Per Wästberg "På svarta listan" s 8; Innanför majsridån)

Folk finner mycket allmänt ett nöje i det som går galet. Vårt ord skadeglädje - tyskarnas Schadenfreude - betecknar en psykologisk företeelse som förekommer i alla länder, även om ordet är nästan oöversättligt till engelskan. Människorna tycks leva i ständigt uppror mot sina innersta ideal och mot dem som strider för dem. Det ligger en djup symbolisk sanning om vårt samhälle i myten om Kristi korsfästelse - det är något som händer ständigt, överallt i samhällenas småskurna vardagsliv. ... Att träda fram för en sak, för ett ideal, det innebär den uppoffringen att man exponerar sig som måltavla för allmänt ovett, och många potentiella ledare frestas att föredra den passives anonymitet. (Gunnar Myrdal "Planhushållning i välfärdsstaten" s 216)

I hagen utanför fönstret äro alla gullvivor församlade. Den minsta fågeln sjunger i silveroxeln. Mitt barn läser aftonbön. Alla kvällar skulle vara sådana. Herre, skona världen! Rädda oss undan elementens raseri från de onda andarnas gata! För alla gullvivors skull, för den minsta fågeln i silveroxeln, och barnet som läser aftonbön. Såsom du skonade oss en gång för din egen Sons skull och den oskyldiga törnrosen. (John Nilsson "Skona världen!" s 63; 1956)


ca 1950 - ca 1900

"Ni behöver väl inte låta som en orkan eller jordbävning!" sade (fru Hilton) en dag. Sedan tittade hon förvånad på Pip. "Pip, vad i all världen tar du dig till?" "Ingenting, mamma", sade Pip och virade hastigt ut sig ur ett purpurfärgat skynke. "Jag var just en romersk kejsare och sa till mina slavar vad jag tyckte om dem." (Enid Blyton "Mysteriet med de anonyma breven" s 19)

Styrka är det, som vi behöva. Kring gränserna (nu år 1940) vaka soldater i vapen. Men vi ha inte fått vänja oss vid att ge oss till freds med vad som är. Och inför de små makternas undergång, inför oövervinnerliga stormakters katastrofala nederlag, måste vi fråga oss, om vårt folk och vår försvarsmakt är rustad att möta ett stormlopp. Vi måste vara medvetna om, att svensk förnyelse också måste bli en förnyelse av Sveriges armé, flotta och flygvapen. Detta gäller inte bara organisation, beväpning och storlek. Det gäller också andan. Till svensk försvarsmakt höra ej blott officerare, underofficerare och underbefäl, dit höra också de hundratusenden, som i ofärdstid skola fylla ut formationerna och gripa tag om vapnen i kolvar och rattar. Sveriges försvar måste smidas till ett levande helt, besjälat av en framåtanda, en segervilja, som icke får väja för hinder. . . . Vi vilja en försvarsmakt med anfallsanda, med sinne för nya skapande former för de uppgörelser, som bilda historiens röda milstolpar. . . . Det första målet för den nordiska politiken är ett svenskt-finskt försvarsförbund. . . . Det får icke betraktas som slutstenen i en utveckling utan som upptakten. Sverige och Finland utgöra tillsammans den naturliga kärnan i en nordisk gemenskap. Sverige och Finland äro tillsammans Nordens främsta militära tillgång. De bära upp Nordens största krigartraditioner och har även under förnedringstider inneslutit starka minoriteter, vilka hänsynslöst krävt en effektiv vapenvakt kring gränserna. (Per Engdahl "Sveriges ödesväg genom seklerna mot framtiden" s 163-166)

Det är vår, måndag morgon, småfågel som kvittrar i buskarna och Fröken kommer med hatten bakochfram. ... Nu är något allvarligt på gång. ... Hon trampar orgeln mer energiskt än vanligt för att skynda på vår släpiga "Guds rena lamm". ... Hon kör (sedan) ut flickorna i korridoren. ... Vad är det egentligen frågan om? ... Hon åkallar Gud, Kyrkan, missionsförbundet, doktor Henrik Berg, överläraren, våra arma föräldrar - allt och alla som står för makt och höghet i vår stad och vårt land, till slut ända ner till våra egna samveten. Allt och alla hotar hon oss med - utom "torteraren". Den sparar hon med till sist. ... Vi vet inte vad hon är ute efter. ... Slutligen säger hon att det är några småpojkar som skvallrat. De har inte fått komma in på uthuset på gården, säger de. När de behövt komma in, har vi blockerat dörren och bara släppt in de äldre! ... Hon kan inte skicka oss alla till (torteraren). Men en. ... (Han) griper (Kurt) hårt i armen. ... Kurt gör en ansats till motstånd. "Jag har väl ingenting gjort!" ... Kanske ska vi ... snart känna oss tacksamma mot (Fröken) för att hon utsett en syndabock, en som tar på sig vår synd och skuld. En som får lida för oss, som alla är skyldiga. ... En kort stund senare hörs röster och steg i korridoren och det knackar häftigt på dörren "Det ligger en pojke på golvet i korridoren och jämrar sig. Han är skadad! Hör han till er?" ... Vår rara Fröken tar över ledningen. Hon tillsäger oss att ta fram psalmboken och slå upp Ps. 77. ... Vi har något tjockt i halsen som gör att vi bara kan röra läpparna: "Jesu, djupa såren dina, dina kval, din bittra död Giva i livsdagar mina Tröst i kropps- och själanöd. Faller något ont mig in, Tänker jag på pinan din: Därutav kan jag väl hämta, Att man skall med synd ej skämta. ... " (Ragnar Thoursie "Ditt ord är ljus" s 69-77)

I vintermorgonen, av kyla vass, i sol, vars stråle in i skogen faller och lyser glittrande mot snöns kristaller, står späd en gran mot drivornas terrass. Mot snön den kalla morgonvinden frasar, och granen, frukttyngd som ett träd om höst, står snöhöljd, dignande av tunga klasar: en domherrflocks cinnoberröda bröst. (Albert Henning "Vinterbukett" s II:256; f 1881)

Om kulturen visar på det ideal av mänsklig skönhet och självhärlighet, som den vill förverkliga, svara vi icke: mindre skönhet, utan skönhet förklarad av den kristna kärlekens sken. Vi känna något ännu mänskligare och skönare än Afrodites höga, stolta harmoni. Vi känna ett törnekrönt huvud. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 64)

Omkring 1920 bragtes en östeuropeisk biskop om livet på så sätt, att en telefontråd drogs kring hans huvud och en plugg stacks in i tråden och vreds runt till dess skallen brast. Tråden, som skurit djupt in i huden, gav den döende ett blodigt diadem. Den store estniske konstnären Talvik har under intrycket av koncentrationslägrens martyrier framställt Jesus med taggtrådskrona. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 92 i kommentar till Mark 10:32-45)

Prästen i Oderljunga färdades genom skogen till altarstenen. Han red på en planka, hans fötter voro sammanbundna och skafdes illa. Vägen var oländig och karlarna gingo icke i takt, men kom han i fara att halka åt sidan, gafs genast ett kraftigt slag, som satte honom till rätta. ... Så lustigt kyrkfolk har väl aldrig dragit till någon julotta, sjungande, hojtande, svängande med blossen. Vid stenen slängde de sina bördor i marken, skuro af repen, och reste prästen med sparkar. Nu skall du predika väl och lustigt, befallde kungens krigsman herr Ove. Prästen sade: "Jag handlar efter fattig förmåga." Han dukade altaret och kära mor var honom behjälplig. Männen trängdes omkring dem. Några knäppte sina händer, bligade gudsnådigt upp mot stjärnorna, som brunno som julaljus. Några jamade. Några skällde eller golo som tuppar. Andra betedde sig på annat sätt, som, ehuru grovt och oanständigt, likväl innebar mycken lustighet och lockade till skratt. (Hjalmar Bergman "Prästen i Oderljunga" s 30-31; tidningen "Hvar 8 dag" den 11 oktober 1914)

Den 15 mars 1909 bildades i Skövde föreningen "Västergötlands soldathem". Denna förening har lämnat understöd åt soldathemmen i Skövde och Borås samt avsatt medel till blivande soldathem. Soldathemmet i Skövde invigdes den 27/2 1917, det i Borås den 5/1 1916. Den 27 november 1921 tillkom Drottning Victorias Soldathem i Karlsborg, vilket hem dock ekonomiskt är fullt självständigt i förhållande till föreningen Västergötlands soldathem. (Otto Hermansson "Nittonhundratalets kyrkoliv" s 123)

Jag minns ... Sigurd Agrell och mig på den soffa, som var fastnaglad på tilläggsplatsen för den ångslup, som troget trafikerade linjen mellan Nationalmuseum och Logårdstrappan. ... Vår uppmärksamhet fängslas av kaptenens eleganta sätt att lägga till vid kajplatsen och ångbåtskalles flotta släng av trossen kring pollaren, så att vi bryter ut i vilda applåder och bravorop: "Styvt kapten - det här var rekord - för en sådan tilläggning skall kapten ha Nordstjärneorden. Vi skall väcka motion därom i Riksdagen - dekoration och pension och fri alkoholisation skall en sådan havets hjälte som kapten omgående komma i åtnjutande av." ... Så lekte Sigurd Agrell och jag i ständigt nya upptåg - en serie lyriska okynneslekar. En lek med ord och ting och människor - med alla livets realiteter - en lek fortsatt genom dagar, veckor, månader och år. (Sven Lidman "Vällust och vedergällning" s 48-49; Lyriska lekar; år 1904?)


ca 1900 - ca 1850

"Omsider kom jag ti fattihused. Där ble din far född," (sade farmor). "Så orättvist de kan ble", suckade Ingrid. "Ja, med de va kanske ente de varsta, de där me fattihused. Vida varre va de me kjårkan där en fick sidda po pliktpallen å skäms, å va ett narr för dem alla. Den gången va de folk må du tro. Å Mårtens far me föräldrar å syskon va naturledvis osse där å gjorde narr. Hade de vadd rätt så skulle hela bonten bytt plass me mej. Men den fattie får aldri nån rätt." (Alice Hulting "Livets kvarnar" s 326-327; Skåne, 1890-talet)

Jorden skulle nu (efter människans syndafall) frambringa ondt såväl som godt; full af törne och tistel skulle hon förstöra och hindra odlarens arbete. ... Därför är törnet och tisteln lämpliga föremål att påminna människan om förbannelsen. Och om vi behålla i sikte deras ursprung, kunna vi se i den fasansfulla scen, då Herren Kristus tillät sig krönas med törnen, så att till och med hans fiender utmärkte honom såsom den store bäraren af förbannelse; då han bar på sin blödande panna det, som ledde själfva sitt ursprung från och var ett tecken till den synd han kommit att försona. (G.H. Pember "Jordens första tidsåldrar och deras samband med den moderna spiritismen och teosofien" s 163-164)

Järn och Thor hade (år 1876) varit fulla i tjänsten, det var en upprepad förseelse, så det räckte inte med arresten, utan de skulle ha kroppsstraff. Tjugu käpprapp vardera skulle de ha, och det var inte det lilla. Järn skulle ha sina rapp först, han låg där framstupa på en brädflake, medan den största och kraftigaste korpralen på kompaniet utdelade dem i ryggslutet med en stor rönnkäpp. Och kapten Jägerschiöld stod bredvid, han höjde och sänkte sabeln för varje rapp och angav takten på det viset. När han ville vara riktigt svår, så gjorde han ett litet uppehåll, innan han sänkte sabeln igen - då hann det svida om ordentligt efter varje rapp, så det blev minst dubbel sveda på det viset. Och när Järn nu fick sitt straff, så hanterade kompanichefen sin sabel i långsam takt - ett - två - ett - två - ett - två. - Må tro, det måste svida - Thor, som stod bredvid och väntade på sin tur, var riktigt blek. Men efter sista käpprappet steg Järn upp och låtsades inte om någonting. Han tog sig bara ett slag över baken, som ville han känna efter om byxorna stått rycken, och - kan man tro'et? så sade han till Thor: "Får ja ett halvstop brännvin, så tar ja dina rapp mä!" Hade man sett maken till en så hård jäkel som Järn! Nej, det hade ingen på hela sjätte korpralskapet, det var då sanning! "Så tyckte kapten också, att dä va karaktigt!" sade Järn helt belåtet. Ja geck te'an samme dag å feck låna två riksdaler fast ja va skyldi honom fem förut! Ja, så sant ja lever så feck ja pengarna - ändå han hade vatt så svår mä pryglet!" Ja, man trodde Järn, det var så likt kapten Jägerschiöld sådant. (Vilhelm Moberg "Rasken gör regementsmötet" s 117; avsnitt ur Mobergs bok Raskens, citerat i Leif Beckmans Humor från Småland)

Frid vare detta hus! ... Den främmande ... satte sig på det gamla sofflocket ... och försjönk i bön. ... Anders ... hörde av vissa ord att det var Ruthströms lilla bönevers: "Din förnedringsprakt och prål, din rubinsatta krona och din purpurs klädebona, dina sår och spikehål, blir denna dag i trona nu mitt enda ögnamål." ... Det var Valö-Mårten, en av öns storfiskare. I kväll höll han sig hemma, fast det var fina våren. Annars drev han med sin eka omkring i sjön som ett havstroll i nästan vad väder som helst. Han var ett levande bevis på Guds uppehållande makt. (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 120-121; 1870-talets Blekinge)

Den söndag då Sigfrid skulle begravas såg jag honom gråta, när kistan sattes på likvagnen. ... Mor hade förändrats i ögonen. De hade på något sätt krupit inåt, de hade krymt samman. ... Rödfärgen på vårt boningshus hade flagnat av och bleknat, och det var meningen att vi skulle nymåla huset den sommaren. Vi hade redan köpt hem färgen. Men det blev ingenting av med målningen. Mor sa: Nu vill jag inte längre se vår stuga skina röd. ... Vårt hus var ett sorgehus; röd var glädjen och svart sorgen. Men vår stuga var varken det ena eller det andra, väggarna var grå. (Vilhelm Moberg "Din stund på jorden" s 128-129)

Den glider sakta i sena timmar, den röda lyktan i fören glimmar. ... Det trånga sundet av töcken höljes, ett dämpat vågsvall mot kusten sköljes. ... Till obekanta, till fjärran stränder i silverdimma den stäven vänder. ... Som plötslig drömsyn förbi den svävar, det röda skenet på vattnet bävar. ... En klockas ringning från båten höres, det dova ljudet kring stranden föres. ... Så skall en nattbåt en gång i döden mig hämta över till dolda öden. ... O snart är inne den dunkla stunden, en farkost skymtar i trånga sunden. ... En klocka röres av okänt finger, i mörka natten den spöklikt ringer. ... Mot obekanta, mot fjärran stränder i silverdimma jag kosan vänder. ... Men röda skenet från skeppslanternan för mig i dunklet är lyckostjärnan. ... Dess glans har likhet med purpurglansen från blod som droppat bak törnekransen. ... Dess låga talar om tröst, försoning och lyser hem mig till fridens boning. (Carl David Wirsén ”Nattbåten” s I:479-481; 1842-1912)

Vid ett besök i Rom blev (konvertiten John Henry) Newman iklädd kardinalens purpur vid S:t Peterskyrkans altare ovanför aposteln Petrus grav. Det var ett stort ögonblick i hans liv. Om han verkligen fann den frid och tillfredställelse som han sökte i de katolska kyrkan har man ibland betvivlat. ... Newman dog 1890. På gravstenen står inristat: Från skuggor och bilder in i sanningen. (Gunnar Olén "Kristna klassiker" s 63)

I Dalpilen läses bland annat. . . . Som bekant skall man wid 18 års ålder börja excercera hemma i socknarna, wid 20 års ålder blir man bewäring med årliga möten i 10 år och, från 30 till 40 år hör man till landstormen. . . . Under hela denna långa tid är man ställd under krigsartiklarna. . . . Olydnad mot hwar och en, som står en enda grad öfwer den andra, måste wara med straff belagd. . . . Om nu en husbonde står i ledet som soldat, men hans tjenare, dräng, dagkarl, arbetare, såsom mera fallen för yrket, han arbetar upp sig till korporal. Släpp sedan ihop dem hemma i det alldagliga lifwet; om då tjenaren är försumlig i sina göromål, skall husbonden då wåga förebrå honom derför, utan att begå asubordinationsbrott? Utom den myckna tidsspillan detta militärväsende skall föra med sig, så står man under krigslagarna till fyllda 40 år, och under krig skall landstormen kläda och föda sig sjelf. (Jönköpings-Posten 1869-02-27 "Korporal och husbonde")

Prygelstraffet har inom swenska arméen och flottan upphört, och i stället förwandlats till fängelse wid watten och bröd. (Jönköpings-Posten 1868-11-04 "Prygelstraffet afskaffat inom arméen och flottan")

Missionärerna i fråga, som lämnat Hangchow och slagit sig ned i en närliggande stad, Siao-shan, hade ... åter börjat begagna europeisk klädedräkt. Och följderna skulle snart visa sig. Mandarinen i Shao-shan, som förut lämnat dem i fred, beslöt att visa ut dem. Med sina soldater och andra medhjälpare kom han plötsligt en afton över dem och befallde dem att före morgonens inbrott lämna staden. Och för att riktigt sätta skräck i utlänningarna grep han evangelisten Tsiu, som missionär Taylor med stor uppoffring skickat till dem, och lät på det grymmaste slå denne - sex hundra slag på ryggen med spön och ytterligare med en läderrem hundra slag över ansiktet. Fruktansvärt sargad och ytterst uppskakad hade Tsiu intet annat att göra än, så gott han kunde, fly till Hangchow. (Howard Taylor "Hudson Taylor och Kina Inlandsmissionen" s 61; åren 1866-67)


ca 1850 - ca 1700

Men jag skall skämta, är det ej så? Det vill förläggarn. Nå hopp! Låt gå! Det är bra roligt att vara rolig, när man med saknaden är förtrolig! Men, lika gott! man har blivit van att tro mig vara en lustig fan. Hopp, därför, pajas! Det går väl över, i graven gyckla du ej behöver. Hur lycklig den, som är lyckligt död! Jag måste skratta, för att få bröd. ... Om folk blott visste, hur glädjen brister för de så kallade humorister, de skulle tacka sin Gud för det han utan humor dem födas lät. Som benen ligga i helgonskrinet, det ligger sorg i det ystra grinet. Dock vad bryr världen sig om det där, om humoristen blott ”rolig” är! Men han I skådat hans skrivdon, dårar? En törntagg pennan, och bläcket – tårar. (Wilhelm von Braun "Mitt konterfej" s I:386)

Sven (grymme) och Måns bundo Jon vid stammen av en hundraalnars tall. Här gåvo de honom sina tjugofem modiga rapp med en grov dagg, försedd med knutar på ändan. När exekutionen var slutad och de löste Jon från trädet, gåvo de honom för egen räkning ett par örfilar ovanpå, så att blodet sprang ut ur näsa och mun på den liderliga, bräckliga karlen. Förhållandet var, att Hestra-Jon för sina illfunder och dåliga seder aldrig varit rätt älskad inom bandet. (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 275; dagg = repstump)

Jag lär komma att få en vidlyftig räkning med Slättengren. Säg honom att hans Måns på Rydet (norr om Vexiö) fått behålla lifvet, men får 40 par spö och lifstidsfängelse. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 302; brev från Stockholm den 27 november 1829 till Anna Tegnér)

Domen över (kungamördaren Jacob Johan) Anckarström lydde på att han skulle "jämte förlust av gods och ära mista högra handen, halshuggas och steglas, sedan han likväl förut till straffets skärpande tre dagar å rad på särskilda stadens torg stått två timmar i halsjärn på schavott och därpå av bödelsknekten med fem par spö blivit hudstruken". ... Ett ögonvittne, Karl Gustav Nordin, berättar i sin dagbok ...: "Executionen fördes på det strängaste. Rackarens dräng, en stor stark karl ... slog honom. ... Emellan vart slag dröjde en minut. Folket hurrade av nöje vid vart slag, ropade: 'Bra! Slå bra! Det var rätt etc.', samlade ock penningar i hopen åt den som slog. ... (Anckarström) teg blott vid första slaget; vid det andra pep han litet och rörde på högra benet, men vid det tredje vrålade han och höjde sedan bägge benen vid vart slag. Detta på riddarhustorget. I arresten skickades stadschirurgus att vårda hans rygg och hans hälsa." - Anckarström yttrade efter schavotteringen, att spöslitningen "översteg den tanke, han gjort sig om höjden av mänskliga plågor". Och dock var han en alldeles ovanligt härdad man. ... (Efter tredje dagens schavottering) följde honom en skara, den ingen räkna kunde, ... till Smedjegården, dit han kom nästan halvdöd, samt hade äntligen blivit så späkt, att man såg honom fälla tårar under vägen ifrån torget. ... (På avrättningsdagen inför avrättningen) sade han "med tydelig och oförfärad röst: 'Pris och ära vare Dig, Herre Jesu innerlig!' då i detsamma mästermannen och rackaren skilde huvudet och handen ifrån kroppen. Alla åsågo med största förundran hans stora frimodighet och synbara glädje." Sedan följde den obeskrivligt fasansfulla scenen med kroppens sönderstyckande och huvudets samt högra handens uppspikande på en hög påle. Självaste de förhärdade bödlarne måste styrka sig till den ohyggliga förrättningen med bröd och brännvin. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 494-498)

Förwirring i hwar lem! alt tävlar i en hast, hwem först må i ditt kors slå första spiken fast. De med en widrig mine hvarandras axlar fatta, Och wid hwart blodigt stygn, sig huka ner och skratta. Et hufwud ristas här, och där af ilska matt, En gulblek Jude dör och själas med et skratt, Än en utmärglad hals, och än en skrynklig panna, Och än den skönsta mun hörs ryta och förbanna. Hwad lantsar och gewär? Hwad uplopp, storm och wåld? Ja, för en droppa blod Krigskneckten ger sin sold, Det minsta Jude barn wid modrens bröst på armen Framjollrar harm och mord och ögat röjer harmen. (Carl Michael Bellman "Zions högtid" s 11-12; betraktelse över evangelium Annandag Jul, Matt 23:34)

(1769 års soldatinstruktion) börjar sålunda: "Frugta Gud Ära Konungen Tjäna trogit. Soldater böra vara oförskräckte, trogne, nyktra och litet högfärdige, då äro de hedrade, undgå straff, vinna sina förmäns kärlek, bibehålla hälsan och nödlös utkomst." (Paragraf 1:) Hemma i landet hålla torpet vid makt, vänja sig vid geväret som ett roligt tidsfördriv, bära kronans brev och ordres, förtjäna med hantverk eller arbete; fly lättja, som föder sjukdom och elände, visa sig snygg och proper på kyrkparaden, alltid håret upplagt, uppknutet och i papper. (Paragraf 2:) Vid möten vaksam, väl klädd, ofta ömsa lintyg och strumpor, så orenlighet, svett och ohyra ej får taga överhand, kvick och färdig i excercitie och dess övriga skyldigheter, vakta sig för spel och fylleri. (Paragraf 3:) På tåg och marscher noga vårda gevär och mundering för eld och smuts, intet dricka då man är varm och minst orent vatten, röka litet, hellre tugga tobak, papper eller sticka av björk eller en, att förekomma törst; alltid glad, sjunga visor, berätta sagor och roliga tidsfördriv, intet lägga sig i solen att sova eller med magen emot jorden, mindre göra sig ledig, innan han fått allt sitt tillbehör i ordning och tvättat fötterna, dock ej när de äro svettiga." ... (Paragraf 5:) I garnison alltid snygg, hushålla noga, intet vräka sig på söliga ställen med munderingen. På lediga stunder ansa kläder och geväret: varann eller tredje dag varm mat, intet över en sup brännvin men i det stället litet gott dricka. På lediga dagar skaffa sig arbete, som ej fela den, som är nykter och trogen. (Paragraf 6:) I fält äger soldaten största värde av ett oförskräckt hjärta och snabbt utförande av dess skyldigheter. Den karl har alltid varit lyckligast, som mest fått visa sig för fienden. Man bör för en viss och skamfull död akta sig att ej komma okväst (= osårad) på lasaretter och sjukvagnar, ty man har sett vid alla krig, då en med heder fått dö för fienden, har fyra med förakt ömkeligen förgåtts på sjukhusen." ... Kort beskrivning att bevara soldatens hälsa: "Han bör vid alla tillfällen vara försedd med litet salt, ingefära och lök till sin matlagning - grönt felar sällan. Således kan han oftast hava kål eller soppa, som bäst underhåller liv och hälsa. Fotsockor av linne, smorde med talg, håller fötterna rena och hela. Långa naglar, stora skor, och klumpsiga strumpor äro skadliga. Preparat kvicksilver insytt i byxgjorden, emot ohyra. En eller par av de lätta torra svampar att stilla blod, några enbär att röka med och koka i vatten på sjön och i kvarteren. Litet socker, som blandas med spindelväv, att läka sår. Tråd, ullgarn, fin och grov nål, kam, tvål, puder och borsta utgör det förnämsta i hela dess hushållning" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 96-98)

Expeditionen till Usedom och Wollin (år 1759) har ansetts som svenskarnes lyckligaste krigsföretag under pommerska kriget. ... I sina skrifter omtalar (Axel von) Fersen, att "under expeditionen till Usedom och Wollin kommo flera märkliga drag av den svenska soldatens lynne i dagen. Under striden uti Frisches Haff ville kapten Ruthensparre låta utdela brännvin åt de soldater, vilka rodde galärerna, men dessa avslogo det under yttrande: 'Vi skola först slåss, och sedermera skola vi, med Eder tillåtelse, supa.' Hela den preussiska eskadern blev tagen, men ingen enda man eller ekipage blev plundrat. Vid Wollin, där anfallet var häftigt och staden med storm erövrad, ägde ingen plundring rum, ehuru överstelöjtnant Pechlin lovade det åt Jönköpings regemente. Men efter två timmar hade Älvsborgs och Jönköpings regementen, som skulle bevaka staden, till den grad tagit sig till bästa av starka drycker, att greve Posse, som var kommendant, såg sig tvungen att begära 2000 man ifrån lägret för att vaka över stadens och garnisonens säkerhet. Tre soldater av Jönköpings regemente voro inkvarterade hos en fattig arbetare, som födde dem på sitt sätt men mycket illa. Soldaterna, utledsna på att två gånger dagligen äta torra äpplen eller plommon med bröd, förebrådde värden detta på soldatmanér och gjorde anspråk på att bliva bättre födda. Värden förde dem då till sitt skafferi och visade dem gråtande, att han för underhållet av sig och de sina ej hade annan föda. Soldaterna gräto över hans elände och delade med honom sin sold utan att vidare beklaga sig eller ens begära ombyte av kvarter. Det finnes en förträfflig tåga uti den svenske soldatens lynne. Grunden för allt det ärofulla, han uträttat under den store Gustav Adolf samt den tionde, elfte och tolfte Karl, finnes hos honom ännu, men han bör ledas och få utveckla sina goda egenskaper på ett helt annat sätt, än den nuvarande styrelsen går till väga." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 514)

Högre på skalan (än backstugusittarna) stod de indelta soldaterna, som utgjorde en ganska talrik grupp. 1751 redovisades 33 000 ryttare, dragoner, soldater och båtsmän jämte 11 000 under rubriken "avskedat krigsfolk"; i summorna ingår även den värvade, kasernerade personalen. Soldatbefolkningen inrymde då omkring 7 (procent) av hela folket. Senare steg antalet soldater något, dock inte i takt med folkökningen. Bortsett från regementsmötena levde den indelte soldaten en torpares liv. Stundom förenades bondens och soldatens yrken, och ofta lät bondsöner värva sig till knektar. Förhållandet mellan roten och rotesoldaten reglerades genom kontrakt, vanligen muntliga. Soldatens förmåner förutom själva torpet utgjordes av legan, dvs. det kontantbelopp som erlades vid uppgörelsen, den kontanta årslönen och hemkallet, dvs. naturaprodukter som företrädesvis utgick till soldater utan torp eller med ett bristfälligt sådant. Roten var även skyldig att underhålla soldattorpet. Härvidlag fanns otaliga möjligheter till konflikter. (Sten Carlsson "Svensk historia II - Tiden efter 1718" s 82-83; Det förindustriella samhället 1720-1850)

Under hela 1717 arbetade kungen (Karl XII) och hans omgivning med förberedelserna för ett nytt fälttåg mot Norge. Nya trupper sattes upp. Det gnisslade rejält på sina håll - av 400 nyinskrivna i Jönköpings län var det 55 som deserterade eller lemlästade sig för att slippa undan. Men trupperna ställdes upp och riket var redo för en ny expedition. (Gunnar Wetterberg "Från tolv till ett - Arvid Horn" s 271)

Påskrisen, eller fastlagsrisen som de också kallas, lyser som färgkaskader med sina färggranna fjädertuppor i affärer och på salutorg redan i slutet av januari. ... Var har vi då ursprunget till påskrisen? Jo, i Kristi långfredagsgissling som inom katolska kyrkan levat kvar som sedvänja. Fortfarande finns fanatiska sekter som utövar självgissling högst handgripligen under dramatiska långfredagståg. I Sverige kallades långfredagsrisningen för påskskräcken. I en skildring från 1703 står att läsa: "En gammal sed har ock varit här i Sverige att föräldrar och husbönder hava om denna morgon med ris slagit sina barn och husfolk uppå deras sängar dem at verkeligen intrycka Vår Herre Jesu Krist pinas svårhet. Och detta kallas Påskskräckja." Så värst allvarligt gick denna risning oftast inte till. Den utvecklades till en skämtsam risning då de som kommit upp först på långfredagsmorgonen passade på att ge sina sömnigare kamrater på huden. I de norrländska landskapen spårade seden att risa varandra in på verkligt skämtsamma banor bland ungdomarna. Kvällen för fettisdagen, som var den sista stoj- och glädjedagen före fastan skulle flickorna ge pojkarna ris och nästa kväll var det pojkarnas tur att ge igen. Då gömde sig flickorna eller sprang till grannbyn. (Jane Fredlund "Stora boken om livet förr" s 77)


ca 1700 - ca 1600

Det indelningsverk, som Karl XI grundade (1682) ... avskaffades först 1901. ... De under indelningsverkets sista skede anställda knektarna var ända in på 1930-talet inkallade till tjänstgöring vid sina respektive regementen. Varje socken har ... haft sina roteknektar, raka i ryggen, barska i blicken, ofta med kraftiga knävelborrar. Dessa odlade sina torp och var i krigstjänst någon månad om året. Oftast var det låga soldattorpet fullt av ungar men knektefar fann alltid på råd att skaffa mat till hungriga munnar. Han var utbildad i skötandet av eldvapnet och hämtade ett ej föraktligt tillskott av sovel från skogens villebråd. (Herman Carlson "Roteknektar" s 192)

Indelningsverket blev mot slutet av 1800-talet allt mer otidsenligt. Inte minst hade bönderna - mot bakgrund av en ökande industrialisering och inflyttning till städer och tätorter - svårt att se varför just de ensamma skulle stå för försvarskostnadernas huvuddel. Det gjorde de ju genom att indelade i rotar hålla knektarna med sina torp. Efter årtionden av inrikespolitisk träta avskaffades indelningssystemet 1901 och ersattes med allmän värnplikt. (Bo Stråth "Skillingaryd från landsby till tätort" s 62)

Det var Karl XI som tillsammans med sin rådgivare Johan Gyllenstierna organiserade det så kallade indelningsverket och som beslutades av riksdagen 1682. Landskapen indelades i regementsområden. Varje regemente indelades i 1 200 rotar. En rote skulle utgöra två hela hemman. ... 150 rotar sammanfördes till ett kompaniområde och åtta sådana till varje regemente. ... När en karl inställdes till mönstring visste rotemästaren att det endast var stora, starka, friska och sunda och helst skäggiga män som blev godtagna. I dåtidens Sverige var det några kliv uppåt på den sociala trappstegen att bli antagen till soldat. I kyrkan om söndagarna blev han uppmärksammad, eftersom han uppträdde i sin färgstarka uniform. På bröllop och begravningar var han paradklädd med bajonett. Soldaten fick ett nytt efternamn som skilde sig från andras. Bland bygdens flickor blev soldaten eftertraktad. Då soldaten funnit en kvinna som han ville gifta sig med, måste han för att ingå äktenskap ha sin kompanichefs tillstånd härtill, av den anledningen att man på detta sätt skulle kunna förhindra att en dålig kvinna kom till torpet och som kunde orsaka soldatens förfall. När soldaten återkom från sina kommenderingar inom- och utomlands kom han att stå i centrum, eftersom han medförde nyheter och idéer till sin hembygd. I äldre tider var han bland de få som fick utbildning i konsten att läsa och skriva, vilket gjorde att han blev anlitad av allmänheten. En annan fördel som soldaten ofta begagnade sig av var att i soldatkontraktet försäkra sig om ett undantag på någon av rotegårdarna efter avskedet från krigaryrket. ("Ölsremma - en liten gränssocken vid Komosse" s 150-151; Ingvar Hallqvist: Soldattorpen)

De ständiga utskrivningarnas olägenheter för allmogen under fälttågen i Tyskland och Polen och mot Danmark gjorde, att det vid 1682 års riksdag framlagda förslaget om ständigt knektahåll rönte föga motstånd. ... Landskapets hemman fördelades efter mantal på 1200 rotar, varje rote med en stamrote, i regel det bärkraftigaste hemmanet, och övriga hemman bildade strörotar. Stamroten upplät mark till knektatorpet och anställde knekt, med skyldighet att vid vakans fylla luckan inom tre månader, medan roten i sin helhet svarade för torpställets byggnader - stuga med nödiga uthus - även som för under knektens tjänstgöring erforderligt arbete med jorden samt kvarnskjutsar. ... För socknens del innebar indelningsverket en rotering om 11 knektar till Jönköpings reg., 3 till Elfsborgs reg. och 2 till Skaraborgs reg. samt en rotering om 4 ryttare (till Smålands Cavallerieregemente). ... Jönköpings regemente gick i fält år 1700, överfördes till Pommern och förlades i garnison i Wismar, deltog i inmarschen i Polen 1702 och i slaget vid Thorn 1703, mönstrades av Carl XII personligen 1704, deltog i slaget vid Maltatizee 1708, vid Wipreck 1709 och vid Poltava, för att tvingas kapitulera vid Dnjeper efter stora förluster. Regementets återstående styrka gick i fångenskap till Sibirien varifrån endast ett fåtal återvände. Regementet nyuppsattes 1710 och insattes vi Hälsingborg samma år. 1711 överfördes det till Stralsund men blev ånyo tillfångataget den 13 december 1715. För tredje gången nyuppsatt 1716, deltog regementet i de norska fälttågen med stora förluster. Under två månader förlorades tredjedelen av styrkan. Under Napoleonkrigen deltog regementet under kronprins Carl Johan, men var aldrig insatt i allvarliga strider och kunde efter fälttåget mot Norge återvända hem till roten. (Enok Carlsson "Knektahållet" s 182-183)

Från Gustav Vasas tid och framåt rekryterades de svenska soldaterna genom utskrivning, vilket var ett ganska olämpligt system, eftersom det grundade sig på tvång och ofta tillämpades godtyckligt och orättvist. 1682 införde Karl XI ett nytt system, det s.k. indelningsverket, grundat på den principen att två hemman tillsammans skulle bilda en rote och gemensamt underhålla en knekt. Roten kom att utgöra basen för den nya militära organisationen. Sammanförda bildade 25 rotar korpralskapet, sex korpralskap kompaniet och åtta kompanier regementet. Bönderna skulle själva skaffa sin soldat. Det var inte alltid så lätt att rekrytera lämpliga soldatämnen, särskilt inte i krigstider. Många gånger fick man även under indelningsverket tillgripa tvångsåtgärder och då speciellt mot sådana personer, som ingen "annan lovlig hantering för sig hava", d.v.s. lösdrivare, obesuttna och andra "lättingar". På slutet av 1700-talet gällde fortfarande en förordning som sade, att "då rotehållare hos landshövdingen anmäler lösdrivare må, när lösdrivaren är inom länet född, roten honom få". Det var alltså si och så med frivilligheten. Ändå framstod soldattorpet som den bästa födkroken för den giftasvuxne mannen, som i övrigt hade att välja på att bli dräng, lärling, dagsverkstorpare eller statare. Det som lockade många att bli soldat var torpet, som bönderna var ålagda att hålla soldaten med. År 1715 utfärdades bestämmelser om hur torpstället skulle vara beskaffat. Huset skulle bestå av en stuga med spis, en förstuga och en kammare samt lada, fä- och foderhus på torpets mark. Om det blev krig och soldaten måste lämna sitt torp, skulle soldathustrun ha rätt att bruka torpet, men rotebönderna ingen skyldighet att hjälpa henne. Däremot hade soldaten skyldighet att i fredstid göra vissa dagsverken hos rotebönderna, då de krävde detta. Kronan höll soldaterna med vapen (värjor, musköter, pikar och patronväskor) samt kläder till uniformen, "munderingen". Uppsyning av uniformen och tillverkning av skorna skedde centralt och bekostades av roten. Soldatens finaste uniform, kallad livsmundering, skulle ligga förvarad i rotekistan. I vardagslag användes "släpmunderingen", bestående av vadmalsbyxor och skor. . . . Många gånger blev soldaten socknens förtroendeman - han var kyrkvaktare, lånade ut sin skriv- och läskunnighet och tjänstgjorde, vid sidan av klockaren, som skollärare. Bland landsbygdens småfolk kom soldaten att framstå som ett föredöme, värd att efterliknas. Genom att soldaten även kom utanför sockengränsen och fick se mer än de flesta, förde han nyheter med sig hem, som grannarna sedan tog efter. Soldaten var den förste som började odla potatis, han lade stor vikt vid sin täppa där han odlade växter som lavendel, åbrodd, salvia, isop, kejsarkrona, stormhatt och borstnejlika och i trädgården planterade han äppelträd och syrén. (Mats Janson "Soldattorpet" s 190-191)

Bland offren för (hugenottförföljelserna under Ludvig den fjortondes tid i Frankrike) var en kvinna vid namn Blanche Gamond, som lämnat efter sig en beskrivning över sina erfarenheter och lidanden under dessa år. Hon hade vid ett tillfälle blivit gripen av dragonerna, insläpad i ett hus och vräkt in i ett rum. ... "Sex kvinnor, var och en med en alnslång knippa pilspön, så tjock att den nätt och jämnt kunde hållas i handen ... bundo fast mig vid en bjälke i köket. De drogo till repet av alla krafter och frågade mig: 'Gör det ont?' och så läto de sitt raseri gå ut över mig och ropade, medan de slogo mig: 'Bed nu till din Gud!' Men i denna stund förnam jag den största hugsvalelse, som någonsin kan falla på min lott, ty mig vederfors den äran att bliva gisslad för Kristi namns skull och att därtill bliva krönt med Hans barmhärtighet och Hans hugsvalelse." (Sven Lidman "Betlehemsstjärnan och båglampan - Tankar om sken och verklighet" s 47-50; kommentar till Mark 8:38; Fil 2:9-11)

En ... rättvisans symbol, där ... rättvisan utövades nog så handgripligt, var "kåken" eller skam- och spöpålen, som i allmänhet hade sin plats på stadens centrala torg framför eller mitt emot rådhuset. Egentligen - såsom i Stockholm - var kåken ursprungligen en särskild inrättning, bestående av en på trappsteg vilande uppbyggnad, där den dömde "kåkströks" eller hudströks", d.v.s. pryglades. I likhet med åtskilliga äldre tyska städer ... stod på "kåken" i Stockholm en bronsfigur med ett ris i handen och i klädsel påminnande om en herreman från 1600-talets mitt. ... Om "kåken" på Stockholms stortorg erinrar ännu (1939) namnet på en från detta torg utlöpande gata: Kåkbrinken. Ofta exekverades spöstraffet emellertid även, så väl i Stockholm som i andra städer, i stadens rådhus, som också inrymde stadens häkte. (Gunnar Bolin "Städerna blomstra upp" s 182-183)

Enligt urgammal akademisk plägsed måste den nyinskrivne studenten (vid Uppsala universitet) först genomgå ett elddop, som kallades deposition, innan han erkändes som fri akademisk medborgare. Ceremonien åsyftade att åskådliggöra för ynglingen den råhet och okunnighet, som han hade att avlägga för att i stället få sin själ förädlad genom vetenskapen. Delinkventerna ifördes narrkläder av brokiga lappar, på deras hattar fästes horn och åsneöron, och i mungiporna sattes svinbetar. Sotade i synen drevos offren, likt en boskapshjord, in i universitetets stora sal. Där fingo de utstå allehanda drift för sitt besynnerliga utseende. ... (Delinkventernas svar på de omöjliga frågor som framställdes) gav (deras) tuktomästare anledning att slå till sina offer med sin stav eller under barska förebråelser undfägna dem med örfilar. Slutligen tog han ur en påse fram en väldig tång av trä, med vilken han knep var och en om halsen och ruskade honom. tills betarna ramlade ut munnen på honom. Därefter fick offret krypa fram på golvet och grundligt behandlas med en hyvel, varpå öron och horn rycktes av honom. Sedan man till sist gjutit vatten eller vin över huvudet på honom, blev han äntligen förklarad för fri student. Depositionsakten avskaffades av Karl XI år 1691. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 256-257; Vid Uppsala universitet)

För dem som ville göra karriär på 1600- och 1700-talet var det viktigt att skaffa sig vänner och bekanta. Även den duglige behövde någon som kunde nämna hans namn när uppdrag skulle fördelas och befattningar tillsättas. Det fanns olika sätt att göra detta. De som gick den längsta vägen, från allmogen till adeln, tog sig ofta fram genom hären, där arméns organisation erbjöd ett naturligt nätverk. Den som hade turen att överleva fältsjukan och slagen kunde då gå mycket långt. Larsson (1982) har beskrivit hur Jon Stålhammar avancerade till adelskap och överstebeställning, och det fanns andra som han. (Gunnar Wetterberg "Från tolv till ett - Arvid Horn" s 47)

"Vet du vilken dag som tycktes mig vara den skönaste?" (sade Nils Olovsson till sin vän Benkt, båda tillhörande Smålands ryttare). "Det var när vi stodo uppställda på Årsta ängar, före avfärden från Älvsnabben, och då konungen själv uppläste för oss de artiklar han skrivit om huru en krigsman bör förhålla sig. Ser du, Benkt, mor min, hon var inte så glad åt att jag blev knekt - dock icke mest därför att man därvid måste våga livet, utan mest därför, sade hon, att soldater av själva sin hantering och yrke drivas till att begå mycket, som är ont och vrångt. Men, mor, att värja sitt land, det kan väl dock icke vara någon synd, sade jag. Nej, sade hon, att slåss i ärlig strid för sin kung och sitt land, det menar icke heller jag är något ont. Men Gud tröste oss, Nils, för allt det onda, som krigsmän taga sig före emellan striderna! Nog minns jag mycket från jutefejdens dagar här på ön, som är så slemt, att jag icke ens vill tala om det. Och jag säger dig, Nils, jag vet nog, att du är en god och redlig dräng, men ont sällskap fördärvar goda seder, och om du ser dina kamrater öva all slags ogärningar, så far väl smittan in också i din själ. Så talade mor. Men när jag nu på Årsta ängar hörde vad konungen skrivit om huru en ärlig krigsman bör handla och bete sig och hörde honom säga, att därpå ville han av allt sitt hjärta och all sin håg arbeta: att den svenske soldaten skulle bliva sådan - iakttagande rätt och billighet och höviskhet emot varje man och varje kvinna - , då blev där mig så varmt om hjärtat. Då tänkte jag: om jag åter en gång kommer hem till mor, skall jag säga henne: Nu vet jag, att också i kriget kan där finnas rum för hovsamhet och misskundsamhet och ett ärligt sinnelag. Detta har vår store kung lärt mig. Och därför, ser du Benkt, därför tycktes mig, att den stora sommardagen på Årsta ängar var den skönaste av detta krigets dagar. (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf - Hans liv och bragder" s 41-42; Rigas erövring 1621, boken utgiven 1916)

Soldaterna uttogos vanligen genom utskrivning, vilket tillgick så, att de krigsdugliga männen sammankallades häradsvis och indelades i rotar om tio man. Av varje rote tog man en karl, som var "frisk och sund, stark av lemmar och, så mycket skönjas kan, modig", helst i åldern mellan 18 och 30 år. I alla händelser borde han ej vara över 45 år, ty därom uttryckte konungen sin åsikt sålunda: "De, som uti fem och fyrtio år hava varit bönder, kunna aldrig med nytta till krigssaker brukas, förty ordspråket säger, att det är ont lära en gammal hund kura." På förhand uteslutna vore "alle sjuke av smittosam sot, alla krymplingar och alle de som av vederstygglige sjukdomar plågade äro, som är likmatk, kräfta och dylika, ävenså rasande och fallandesots-sjuke människor". ... Gustav Adolf skriver om denna här en gång: "Dessa soldater äro icke lejda för sold eller samlade av okunnighet om faran på förespeglingar, som givits dem å krogarna; utan de äro utskrivna efter visst omdöme och urval bland bondfolket, i sin bästa ålder, vana vid arbete och vid att utstå mödor, tåla köld, hetta, hunger, vakor. De äro icke vanda vid njutningar, nöjda att leva av litet, snara till lydnad mot förmän, ha lätt för att lära krigiska övningar, äro starka till kroppen, och om så fogar sig och de bliva rätt ledda, ringakta de döden och vedervärdigheter." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 104-105; Gustav Adolf i Norra Tyskland)

Vid Gustav Vasas död 1560 uppgick antalet soldater till omkring femtontusen och av dem rekryterades omkring 5000 i Småland. ... Under åren 1616-20 skapades så kallade landsregementen. Smålands regemente sattes upp, en stor, relativt otymplig enhet, omfattande omkring tretusen man. Inom ramen för dessa skapades 1623 så kallade fältregementen, mindre enheter omfattande tolvhundra man. I Småland organiserade översten Herman Wrangel två regementen och lade grunden för ett tredje. Så skapades 1634 tre småländska regementen med namn efter länen - Kalmar regemente, Jönköpings regemente och Kronobergs regemente. I Småland rekryterades även ett kavalleriregemente, Smålands ryttare. ... Under 1680-talet ville kungen och hans rådgivare skapa ett permanent system för "evärdlig tid". ... Det nya roteringssystemet med ständigt knekthåll, båtsmanshåll och kavalleriets rusthållsorganisation avsåg att garantera kronan en stående inhemsk armé och en örlogsflotta som snabbt kunde bemannas. Totalt rörde det sig om en armé på runt tiotusen ryttare och trettiotusen knektar. Till detta kom de befästa orternas värvade besättningar och artilleriets manskap. De tre småländska infanteriregementena höll 3300 knektar och kavalleriregementet 1000 ryttare, förutom drygt 100 befäl i varje. Till detta kom omkring 1000 båtsmän från rotar i Kalmar läns kustbygder. (Olle Larsson "Smålänningar i fred och krig" s 149-152)


ca 1600 - ca 1500

Nils Sture blev av konung (Erik XIV) använd i kriget mot Danmark. ... Då (denne) sedan ... kom upp till Stockholm "och intet annat visste, än han hade en gunstig och nådig herre konung", fick han av sin tjänare höra, att Göran Persson låtit genom en trumpetare och en skrivare offentligen utropa ej blott honom utan ock hans broder Sten Sture, vilken stupat i danska kriget, såsom "Sveriges och Kungl. Maj:ts veterlige förrädare, skälmar och bösewichter". Dock förestod honom en ännu värre skymf. Ett par dagar senare lät Göran Persson en avdelning knektar föra ut honom till Södermalm och kasta honom upp på "en svulten åkarhäst". Så fick han rida genom staden, föregången av "en hop med käringar och allmosebarn", till Göran Perssons hus vid Järntorget. På torget stodo till hans ytterligare förhånande "en hop finnar med horn och långa lurar" och "stimmade om". Utanför kungagunstlingens hus stannade skymftåget. Där kommer Jakob Teit, ett av Görans kreatur, ut och sätter en halmkrans på Nils Stures huvud samt överräcker till honom ett tomt pappersark, som han i hånfulla ordalag förklarar innehålla förteckning på de gods han skulle få i belöning för sina bedrifter i fält. Men bland krigsfolket som stod däromkring hörde man hotfullt yttras, att herr Nils under hela kriget förhållit sig "som en ärlig, trogen svensk man". Då blev Erik rädd ... (och) lät anslå och utropa på alla gator, att envar som vågade tala illa om herr Nils skulle straffas till livet. ... (Men senare) den 24 maj 1567 dödas (den då fängslade) Nils Sture (av kung Erik och hans män) i hans fängelserum. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 303-312; Sturemorden; tyska Bösewicht = bov)

(Sommaren 1561, ett halvår efter sin fars begravning,) var kung Erik (XIV) färdig för en ny färd till Uppsala, nämligen för att krönas. Liksom alla tidens potentater lade han stor vikt vid denna ceremoni, och hans diplomatiska agenter i utlandet var ivrigt anlitade för att hemförskaffa varjehanda praktdräkter, juveler och kuriositeter för det högtidliga tillfället. Kröningen var inte alls någon tom formalitet, ty den gick ut på att manifestera konungens makt och upphöjdhet över alla hans undersåtar och inte minst över hans bröder, som enligt Gustaf Vasas testamente hade fått en ställning som halvt oberoende vasallfurstar efter tyskt föredöme. För Erik var detta ingen önskvärd tingens ordning, och de flesta rådsherrarna med Svante Sture och Per Brahe i spetsen delade för övrigt hans mening. ... En stor skara prelater i full ornat tog emot konungen vid ingången till domkyrkan och ledde fram honom till koret där han efter en ed som förestavades av ärkebiskopen kläddes av till midjan och knäböjande smordes till konung med helig olja; smörjningen ägde rum på pannan, på bröstet, på skuldrorna, på armlederna och på händerna under ideligt uttalande av en bön om kraft från ovan till folkets beskärm och varjehanda dygdiga verk. Därpå kläddes han högtidligen på igen och leddes fram till sin tron, där man under övliga hyss satte kronan på hans huvud och överlämnade spiran, riksnyckeln, riksäpplet och svärdet. Dessa förnödenheter var alldeles nya och hade utförts i Stockholm av en koloni holländska guldsmeder som nog var framstående yrkesmän, ty deras verk beundras mycket av sakkunskapen som säger att kronan, spiran och äpplet intar en rangplats bland världens regalier. Som bekant finns de i behåll än (år 1963) och framdukas varje år vid riksdagens högtidliga öppnande; kronan har dock undergått en del förändringar under senare århundraden. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 299-301)

(Nils Dackes döda) kropp fördes till Kalmar, och där krossades den och inflätades i ett hjul, som uppsattes på spetsen av en påle. Det kallades att steglas. Därmed överlämnades den åt kråkorna, och på hans bondehuvud sattes hånfullt en kopparkrona. (Verner von Heidenstam "Svenskarna och deras hövdingar - Andra bandet" s 349; Gustav Vasa)

(Gustav Vasa) for upp till Dalarne på hösten 1525 och höll vid Tuna möte med menige man över alla Dalar. Här vederlade han de båda (avsatta) prelaternas (biskop Peder Sunnanväder i Västerås och domprosten därstädes mäster Knut) lögner. ... Denna orolighet har man kallat "första dalupproret". De båda prelaterna ... dömdes och avrättades, sedan de efter tidens obarmhärtiga sed fått hålla ett skymfligt intåg i huvudstaden, "iklädde gamle utnötte och slarvota korkåpor, ridandes bakfram på sultna hästar, Peder Sunnanväder med en halmkrona på huvudet och ett söndrigt träsvärd vid sidan, mäster Knut med en biskopsmössa av näver på huvudet. Och en stor hop i narrkläder föreställdes vara deras drabanter. De ropte till folket, vem de mötte, och sporde, om de något hade sett kung Gustav eller visste, vart han hade tagit vägen. Ty där var kommen en ny konung, herr Peder Kansler Sunnanväder; han ville gripa'n. Genom norra stadsporten blevo de införde, och den ena långgatan söder och den andre norr, på det sista in uppå stora torget och uppå kåken. Där måste de dricka bödelen till. Vordo ock där mycken rim upplästa om deras färd. Dessa rim vordo med mycket skratteri framförda med fastelags åthävor och aktion", berättar Peder Svart. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 85; Första dalupproret)

(Olavus Petri) upprördes över att se folk tvingas till bekännelse medelst pinoredskap av olika slag, vittnande om en hemskt uppdriven förmåga hos medeltidens människor att göra uppfinningar. Ibland upphängdes den anklagade med bakbundna händer och centnertunga vikter vid fötterna, eller ock lade man honom på pinbänken och sträckte med ett tåg ut hans lemmar längre och längre eller vägrade man honom vatten, tills den brännande törsten tvingade honom att taga på sig det brott, varför han anklagades. Ibland sammanpressade man med tumskruvar hans lemmar, så att benen krossades, eller man band fast honom i vågrät ställning och lät vatten, droppe efter droppe, högt uppifrån falla ned på hans mage, eller man stänkte kokhett vatten på honom. - Kraftigt talade Olavus Petri mot alla dessa olika pinomedel - hela tvåhundrafemtio år, innan tortyren avskaffades i vårt land. "Efter den bekännelse, som en varder pint och plågad till, skall ingen dömas", sade han. "Ty ofta sker, att många bekänna det, som aldrig skedde, för den pinas skull de lida." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 59-60; Svenska kyrkans store reformator)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Å långfredagens morgon piskades barnen med ris, och sedan nedtog man det stora krucifixet i kyrkan. Därpå vandrade man kring templet i procession med fanor och kors och ställde till sist mitt på kyrkgolvet en kista av trä, i vilken bilden av den gravlagde Frälsaren vilade. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 577-579; svenskt allmogeliv mot medeltidens slut)

(Birgittas) nunnors dräkt bestod af en lång hvit underklädnad, en grå vadmalskjortel och en grå vadmals"kappa" utan rynkor med ett rödt kors såsom ordenstecken samt en slöja af smala hvita lärftsremsor med röda prickar, en afbild af Kristi krona. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 993)

För (Skara) domkyrkas gudstjänstliv utfärdades en korsstadga, Notulae Brynolphi, med ett stort antal liturgiska föreskrifter. Fyra officier har sedan medeltiden tillskrivits (biskop) Brynolf (biskop i Skara 1278-1317). Det rör sig om rimofficier, alltså på latin diktade levnadsteckningar över jungfru Maria, S:ta Helena av Skövde och S:t Eskil, avsedda att inom tidegärdens ram framföras på respektive helgons högtidsdag, samt till Kristi törnekrona. Att biskop Brynolf skulle ha författat dessa officier har ifrågasatts av somliga forskare, trots en enstämmig medeltida tradition. Att han är huvudansvarig för deras tillblivelse, torde dock ingen vilja förneka. Officiet till Kristi törnekrona sammanhängde med att en tagg ur Kristi törnekrona år 1304 i Lödöse överlämnats till Skara domkyrka av den norske kungen Hakon Magnusson. Denna krona bör Brynolf själv ha sett under sina studieår i Paris. Där förvarades den i Sainte Chapelle, byggt av den franske kungen Ludvig IX som 1238 hade lyckats förvärva den åtråvärda reliken. Redan vid sin bortgång åtnjöt den ålderstigne biskopen helgonrykte, vilket märks i en uppenbarelse som Birgitta Birgersdotter hade i Skara kyndelsmässodagen 1349. (Sven-Erik Pernler "Sveriges kyrkohistoria - Hög- och senmedeltid" s 51; Brynolf Algotsson - en historisk biskop)

Näst böter var kroppsstraffen vanligast i det medeltida Sverige. Det var ofta möjligt att lida sådan påföljd som alternativ till böter, för den händelse man inte kunde betala. Poängen med straffet var inte bara smärtan som sådan utan också offentligheten, skammen att behöva utsättas för plåga i folkets åsyn. Som exempel på rena skamstraff kan nämnas avskärande av hår (ett urgammalt kvinnostraff) och brännmärkning, iförande av särskild dräkt, neslig procession genom bebyggelsen, med mera. Därtill kom en uppsättning prygelstraff ("hudstrykning"), vilka klart dominerade över alla andra former av kroppsbestraffning. (Dick Harrison "Jarlens sekel - en berättelse om 1200-talets Sverige" s 88)

Högst påtagliga symboler förekom i samband med (en konungs) kröning (under 1200-talet i Sverige). ... Kronan ... var inte i sig ett kungligt värdighetstecken; även andra stormän bar kronor. Kronan symboliserade endast att bäraren hade viss makt och värdighet. Övriga regalier var specifika för det kungliga ämbetet. I handen fick kungen en spira, vilken symboliserade den specifika form av makt som åvilade innehavaren, nämligen den världsliga. Den andliga makten vilade hos kyrkan. Därutöver erhöll den krönte kungen ett korsprytt riksäpple, vilket symboliserade herraväldet över världen. ... Kungen fick också ett svärd till tecken på att han var rikets högste domare och krigsherre. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 126-127)

Ansgar föddes i Picardie, en provins i nordvästra Frankrike, år 800 eller 801. ... Redan vid 14 års ålder avlade han klosterlöftet och tog tonsuren, en katolsk ceremoni, varvid håret avskars eller avrakades utom en rand omkring huvudet, vilken skulle påminna om Jesu törnekrona. (K.G. Meyer "Ansgar" s 28)

(Barbarerna) valde Odoaker till sin härförare och Konung. Han, efter en kort kamp, gjorde slut på det Vesterländska Romerska kejsaredömet, år 476. Dess sista Kejsare, den unga, oskyldige Romulus Augustulus, måste i Odoakers läger utanför Ravenna aflägga den kejserliga purpurmanteln, kronan och vapnen, hvarefter han skickades til Campanien, till det gamla slottet Lucullanum, der ett visst årligt underhåll för honom utsattes. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 73; Om Folkvandringarna och Nordens äldsta invånare)

Staden Split i Dalmatien är byggd inuti lämningarna av det stora palats, som kejsar Diocletianus lät uppföra åt sig som residens på ålderdomen. ... Inuti (stadens domkyrka finns) en rundbyggnad täckt av en kupol. Senantikens färgsymbolik får sitt uttryck i de inre kolonnernas röda färg, den kejserliga färgen. (Ernst Kjellberg-Gösta Säflund "Grekisk och romersk konst" s 278; Senantiken)

Utmärkande för den romerska ämbetsmyndigheten (imperium) är dess stora maktfullkomlighet. Konsuln kunde ådöma livsstraff och spöslitning; till tecken därpå bar de tjänare (liktorer), som ständigt åtföljde honom, spöknippen (fasces) med instuckna bilor. Inom staden kunde den till livsstraff dömde vädja till folkförsamlingen; därför togs bilorna bort, då konsuln vistades i staden. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 197)

Korsfästelsen representerade den mest barbariska form av avrättning. Offret avkläddes först. Därefter gisslades han, ett ohyggligt grymt hantverk. Tre olika pinoredskap användes: spö på fria män, käppar på soldater och gissel eller piska på slavar. Jesus gisslades med läderremmar försedda med en tagg, benbitar eller rent av blyklumpar. Soldaterna hade alla möjligheter att frossa i sadism och godtycklig råhet. Alla slumrande omänskliga, bestialiska och demoniska lustar fick fritt spelrum vid hudflängningen och korsfästelsen. (Agne Nordlander "Döden . . . och sedan" s 111)


Sångarna:

Ditt blod, en dräkt i purpurrött, försoningstecknet för mig är. Det är min död som du har dött, det är ditt liv du åt mig ger. (I Watts-A Frostenson: Psalmer och Sånger 145:3)

När jag hör dårar i sin dårskaps dimma Förneka Gud och håna vad han sagt, Men ser likväl, att de hans hjälp förnimma Och uppehållas av hans nåd och makt. Då brister själen ut i lovsångsljud. O gode Gud! O gode Gud! (C Boberg: Förbundstoner 1911 nr 12:6; jfr Psalmer och Sånger 11)

Dig tillhör äran, o Guds rena Lamm, som ditt blod har gjutit uppå korsets stam. Törnekrönte konung, tag vår hyllningsgärd, du, blott du, o Jesus, är all ära värd. (E Budry-NJ Nordström: Psalmisten 1928 nr 598:1; jfr Psalmer och Sånger 497:1)

Vackra törnrosbuske, som så blekröd står, taggar gav du Jesus, Jag din blomma får. (A Frostenson: Psalmer och sånger 514:1)

Högfärd ur min själ försvinne, När du, som den högste är, Törnets krona ödmjukt bär. Verldens svek och flärd jag finne, När du varder först berömd Och till korset sedan dömd. (Spegel: Psalm 75:6)

Du, o Jesu! måst utstånda Hädeord och hån och spe, Smälek, hugg och mycken vånda, Band och bojor, ångst och ve, Mig eländig att förlossa, Mörksens bojor sönderkrossa. Pris och ära vare dig, Herre Jesu! innerlig. ... Svårt och bittert blef du hädad, Törnekrönt din hjessa blef, Att så plågad bli och smädad, Ack, hvad var det, som dig dref? Att du måtte mig bekröna Med din ärekrona sköna. Pris och ära vare dig, Herre Jesu! innerlig. (E Homburg-E Norenius: Psalm 76:2,4; jfr Psalmer och Sånger 138:2-3)

Hvad båtar mig en jordisk glans? Mig fröjdar mer den törnekrans, Som flätad är kring dina hår Och uti evig blomning står. (Hedborn: Psalm 158:16)

Men uti nådens hemlighet Dock lyser mest hans härlighet: I kors och sår och törnekrans, I blodets djupa purpurglans. (Isaac Watts - Erik Nyström: Sång 15:2)

I hans röda purpurskrud Älskar mig Gud fader. Jag är nu hans rika brud, Därför är jag glader. I mitt hjärta vill han bo; Bort, all världslig lusta! Jesu nåd, min själaro, Skall mig blott förlusta. (J Arndt: Sång 70:4)

Han törnet tog så hult på sig, Men rosorna han gav åt dig, Och då för dig han gallan tog, Han gav dig liv och övernog. ... Vad synes dig om Kristus? Säg är han värd din kärlek få? Säg, är han värd att hålla kär, den vän, som törnekronan bär? (E Bergkvist: Förbundstoner 1911 nr 77:4-5)

”Jag bar en krona, då jag gick här nere, Jag den av hårda mänskohänder fick. Den bar ej stjärnor, guld och ädla stenar, Men i min panna djupa sår jag fick. Den bar ej stjärnor, guld och ädla stenar, Men i min panna djupa sår jag fick.” (Andliga sånger 1936 nr 182:2)

O huvud, blodigt, av smälek höljt och spe! O huvud, kvalt och fårat, Och böjt i ångst och ve! O huvud som skall siras med ärekrans en dag, Men nu med törne viras, Dig ödmjukt hälsar jag. (Arnulf av Löwen-P Gerhardt-E Linderholm: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 95:1; jfr Psalmer och Sånger 144:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Förr i tiden sattes guldkronan från Rabbahs kung på Davids huvud. I ett återställelseperspektiv ser vi nu hur en törnekrona, som rätteligen skulle ha satts på Rabbas’ son, nu sätts på Davids Son. (Namnet Barabbas betyder ”Rabbas son”/”faderns son”, jfr Joh 18:40.) Ärekronan har bytts ut mot en förbannelsens krona (jfr 1 Mos 3:17-18a), en det glada lynnets bröllopskrona (Höga Visan 3:11) mot en dödens och sorgens krona.

Vad angår Bileam som en typ (förebild) till Pilatus, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 18:37-38.

Vad angår purpurmanteln, jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 12:24. Antikens folk använde kornet från ”scharlakansbäret” till att bereda en purpurröd färg. Här kan vi se Aron med sin purpurröda mantel som en typ (förebild) till Jesus.


Grekiska ord:

akantha (törne) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 13:7; 27:29; Joh 19:2 – Syr 28:24; Matt 7:16; 13:22; Mark 4:7,18; Luk 6:44; 8:7,14; Hebr 6:8.

mastigoô (piska) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 13:2; Mark 10:34; Joh 19:1 – Tobit 11:14(15); 13:5,9(10); 2 Mack 3:26,34; 5:18; 6:30; Salomos Vishet 16:16; Syr 30:14; Matt 10:17; 20:19; 23:34; Luk 18:33; Hebr12:6.

periballô (hölja i) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 40:4; Jeremias brev v 11; Luk 23:11; Joh 19:2 – Judit 4:12; 1 Mack 2:14; 3:47; 8:14; 10:64; 14:44; Baruk 5:2; Matt 6:29,31; 25:36,38,43; Mark 14:51; 16:5; Luk 12:27; Apg 12:8; Upp 3:5,18; 4:4; 7:9,13; 10:1; 11:3; 12:1; 17:4; 18:16; 19:8,13.

plekô (fläta) Jes 28:5; Matt 27:29; Joh 19:2 – 2 Mos 28:14; Mark 15:17.

porfyrous (purpurröd) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 8:15; Joh 19:2 – Ester 1:6; Jeremias brev v 11; Joh 19:5; Upp 17:4; 18:16.

stefanos (krona) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 8:15; 1 Mack 10:20; Syr 40:4; Matt 27:29; Joh 19:2 – Judit 3:7; 15:13; 1 Mack 1:22; 4:57; 10:29; 11:35; 13:37,39; 2 Mack 14:4; Syr 1:11,18; 45:12; 50:12; Jeremias brev v 8; Mark 15:17; Joh 19:5; 1 Kor 9:25; Fil 4:1; 1 Thess 2:19; 2 Tim 4:8; Jak 1:12; 1 Petr 5:4; Upp 2:10; 3:11; 4:4,10; 6:2; 9:7; 12:1; 14:14. (Jämför också namnet Stefanos i Apg 6:5,8-9; 7:59; 8:2; 11:19; 22:20)

stratiôtês (soldat) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 27:27; Joh 19:2 – 2 Mack 5:12; 14:39; Matt 8:9; 28:12; Mark 15:16; Luk 7:8; 23:36; Joh 19:23-24; 19:32,34; Apg 10:7; 12:4,6,18; 21:32,35; 23:23,31; 27:31-32,42; 28:16; 2 Tim 2:3.


Ytterligare studier:

Josua 10:26; Jes 34:13; 1 Mack 10:62-63; Salomos Vishet 2:8,18-20; 11:14; Matt 26:49,67; 27:26-30; Luk 1:28; 22:63-65; 23:4,13-14,16; Joh 6:15; 12:13; 18:22,33; 19:6; Apg 25:25; Upp 9:9; 18:11-12; 19:12-13,16.


T. Arvedson "Jesus som narrkonung"; Svensk Exegetisk Årsbok 12 (1947): 25-35.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-26; 2012-03-18; 2014-11-08; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

19:5 Jesus kom så ut utanför och var klädd i den törniga kronan och det purpurröda klädesplagget. Och Han säger till dem: ”Skåda, Människan!”

Ord för ord (19 ord i den grekiska texten): kom-ut så '-en Jesus'/Jesus utanför, varande-klädd-i den törniga kronan och det purpurröda klädesplagget. och (han)-säger (till)-dem: skåda '-n människa'/människan.


1883: Då gick Jesus ut, bärande törnekronan och den purpurfärgade manteln; och han sade till dem: Se, människan.

1541(1703): Då gick Jesus ut, och bar ena törnekrono, och ett purpurkläde. Och han sade till dem: Si menniskan!

LT 1974: Då kom Jesus ut med törnekronan och purpurmanteln på sig. Och Pilatus sade: ”Se mannen.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Människan) talade till (Jakob): “Vad är ditt namn?“ Men/och han talade: “Jakob“. Men/och (människan) talade till honom: “Ditt namn skall inte längre kallas Jakob, emellertid/utan Israel skall vara ditt namn, eftersom du har varit stabil i, i sällskap med Gud och förmögen/duglig i sällskap med människor.“ (1 Mos 32:27-28, Grekiska GT)

Herren kom vid sidan av före/inför (Moses) ansikte och kallade/utropade: "Herren Gud, medlidande och barmhärtig, långmodig och mycket barmhärtig och sann." (2 Mos 34:6, Grekiska GT)

(Bileam sade:) ”Jag skall visa honom och/men visst inte nu. Jag kallar honom lycklig, och han närmar sig inte. En stjärnbild skall ‘sticka upp’/’träda i dagen’ ut ur Jakob, och en människa skall stå upp ut ur Israel.” (4 Mos 24:17a, Grekiska GT)

(Mordokaj) kom ut uppklädd i den kungliga dräkten, och han hade en krona av guld och ett purpurrött diadem av fint linne. Men då de (som var) i Susa skådade (honom) gladde de sig. (Ester 8:15, Grekiska GT)

(David sade: “De rättfärdiga) skall skratta emot (den gudlöse) och tala: ‘Skåda, en människa som inte har satt/’räknat med’ Gud (som) sin undsättning.’” (Ps 52:6b-7 eller 52:8b-9, Grekiska GT)

(Herrens pojkes) gestalt (var) icke hedrad och utlämnad ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla människor, en människa som var i/med slag. (Jes 53:3a, Grekiska GT)

(Människan sjunken/klädd i linnekläder sade till Daniel:) "Ut ur/av dem som ’låter tillsammans’/förstår skall (några) förstå alltigenom/’från början till slut’ in i’/’med syfte på’ det att göra sig själva rena och ’in i’/’med syfte på’ det att utväljas och ’in i’/’med syfte på’ det att göras rena ända till en avslutnings lägliga tid." (Dan 11:35a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”… Ett tungt ok (vilar) emot Adams söner … från en som är klädd i ’av hyacint’/mörkblått och krona och ända till en som är höljd i (det som är) gjort av grovt linne.” (Syr 40:1a,4b)

(De äldste sade till folket:) "Då vi tagit uppå/med (Susanna), utfrågar vi (henne): 'Vem (var) människan?'" (Susanna v 40)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till folkskarorna om Johannes Döparen:) “Vad/varför kom ni emellertid ut? (För) att skåda en människa (א*) som är (och har varit) beklädd runt om i milda/mjuka ting? Skåda, de som är klädda i de milda/mjuka tingen (är) (א*,B) i kungarnas hus.” (Matt 11:8)

(Petrus) började fördöma och svära att/: “Jag känner inte Människan!” (Matt 26:74a)

(Jesus sade till Petrus och Jakob och Johannes:) ”Stunden har kommit. Skåda, Människans Son ’ges till sidan av’/överlämnas in i missarnas (av Guds mål) händer.” (Mark 14:41b)

(Soldaterna) sätter på (Jesus) ett purpurtyg, och då de hade flätat en törnig krona, sätter de den runt omkring Honom. (Mark 15:17)

(Jesus var en son) av Adam (= människa), av Gud. (Luk 3:38b)

(Jesus sade till folkskarorna om Johannes Döparen:) ”Vad/varför kom ni ut (för) att skåda? En människa som är (och har varit) klädd runt om i mjuka kläder? Skåda!” (Luk 7:25a)

Pilatus frågade (Jesus) och sade: ”Är Du judarnas kung?” Men ’havande svarat honom’/’Han svarade honom och’ yttrade: ”Du säger (det).” Men/och Pilatus talade (vänd) i riktning mot prästledarna och folkskarorna: ”Jag finner ingen orsak/skuld (Grekiska: aition) i den här Människan.” (Luk 23:3-4)

(”Ledarskapet för hundra man” sade om Jesus:) “Förvisso var den här Människan (hela tiden) rättfärdig.” (Luk 23:47b)

(Petrus sade till Israels män:) ”Ni förnekade den Helige och Rättfärdige och begärde (att) en man, en mördare, (skulle) ges av fröjdbringande (nåd) åt er.” (Apg 3:14)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Roddarna/tjänarna svarade (prästledarna och fariseerna): ”’Inte heller någonsin’/aldrig har en människa samtalat på det här sättet som Den här, Människan, samtalar (P66,א*)!” (Joh 7:46)

Prästledarna och fariseerna ledde/förde så tillsammans en rådsförsamling, och de sade (hela tiden): "Vad gör vi, eftersom Den här, Människan, gör många tecken? (Joh 11:47)

Då soldaterna hade flätat en krona ut ur/av törnen, satte de (den) på (Jesu) huvud och höljde Honom i ett purpurrött klädesplagg. (Joh 19:2)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Koncentrationen (i Joh 1:19-51) är stor. Jesus sägs vara Guds lamm, Guds utvalde, Messias, Guds son, Israels konung, Människosonen. Var och en av dessa benämningar har sin innebörd. Tillsammans berättar de om vem Jesus är. Med ett undantag – Människosonen – är det andra än Jesus som talar om vem han är. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 38-39 i kommentar till Joh 1:19-51)

Jesu död var en ställföreträdande död. ... Vi skall här tänka på det egendomliga namn Jesus bär i evangelierna: "Människosonen". Det betyder egentligen MÄNNISKAN. Om man kunde ta hela mänsklighetens alla oräkneliga generationer och trycka ihop dem - som man trycker ihop ett dragspel - så att hela mänskligheten till slut bara vore en enda MÄNNISKA, så är detta ungefär vad Gud låtit ske i Jesus Kristus. (Torsten Nilsson "Ropet och svaret" s 153)

När (Madicken och Lisabet) vaknar på juldagsmorgonen, hör de någon som skriker så ynkligt. ... De rusar in i sängkammaren. Där sitter mamma i sängen och håller deras (nyfödda) syster. ... "Titta, vad hon är lik mamma", säjer pappa. "Precis samma näsa!" ... Mamma stryker Kajsa över det svarta håret. "Lilla unge, det gör väl inget, om du får min näsa, bara du blir lik din pappa inuti och får hans hjärta." ... "Har du fått nån salighetssak", frågar Lisabet när alla julklapparna är utdelade. Madicken tänker efter. ... Lisabet är också tveksam. ... Men då säjer Madicken triumferande: "Jo, du har fått en salighetssak! Och jag med! Vi har ju fått Kajsa." ... I år ska mamma och pappa följa med till majelden. Och Kajsa också. "Hon måste ju få se att det finns nånting så fint som majeldar", säjer pappa. "Ja", säjer Lisabet, "och så måste alla där få se att det finns nånting så fint som Kajsa!" Det är förståndigt sagt tycker Madicken. "Då säjer di nog som Lindkvist sa om dej. 'Jag fick se den lilla människan', minns du det? ... Om folk har ögon i skallen, så måste de ju se 'den lilla människan' i barnvagnen och förundras över hur fin hon är. Dummingar, det gör de inte! De väntar bara på att sotarn ska tända elden och manskören börja sjunga. Inte har de tid att beundra Kajsa!" (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 226-240)

Johannes antyder att kronan och manteln behölls på under den senare delen av rättegången, och nämner faktiskt aldrig att Jesus åter fick ta på sig sina egna kläder. Det är på grund av Johannes' vittnesmål som den korsfäste Jesus i folklig konst framställs som att han fortfarande bär törnekronan. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 875)

I Johannes' tankegång … (kan det vara så) att Jesus presenteras för folket under en messiansk titel. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 876 hänvisar till ”människan” i 4 Mos 24:17)

Gud fader är i de västerländska religionerna en man, en åldring utrustad med ett specifikt manligt attribut: ett svallande vitt skägg. För de kristna är Jesus med det långa ljusa skägget i ännu högre grad en man av kött och blod. Enligt teologerna är änglarna könlösa, men de har mansnamn och framträder i gestalter av vackra ynglingar. Guds sändebud på jorden, som påven eller biskoparna vars ring man kysser, prästen som håller mässan, den som predikar, den man knäböjer för i biktens avskildhet, de är alla män. (Simone de Beauvoir "Det andra könet" s 346)

I v 5 heter det icke: ”Pilatus sade till dem: ’Se människan’” utan blott ”han sade till dem”. Vilken ”han”? ... Enligt sammanhanget skulle det ligga närmast att tänka dessa ord i Jesu mun. Och är det så, då är översättningen ”Se mannen” med den innebörd av ringaktning som däri ligger, icke blott olämplig utan omöjlig. Då är: ”Se människan!” den enda möjliga men ock fullt riktiga översättningen med den djupa innebörd Jesus måste ha inlagt i detta ord. Jag vågar icke framhålla denna uppfattning såsom obetingat riktig. Men den tål nog att tänka på. (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 400)

Ert bref har gjort mig glädje, och jag vet Era invändningar, men jag måste ackomodera mig, när jag talar till hedningarne. ... Ibland vill jag skrifva Bibeldramer att uppföras i kyrkor eller utanför, på kyrkogårdar, Påskspel särskildt, ehuruväl jag ogärna såge Kristus framställas, såvida icke Kristliga unga män ville spela. Jag är ju lekman och känner som en plikt att odla den dramatiska gåfva jag fått; det är ju rätt? I synnerhet när jag vill ställa den i religionens tjänst byggande och planterande på de tomter jag rifvit och röjt. Hvad skall jag skrifva? (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 juli 1908" s 80-81; brev 28 sept 1907 till Axel B Svensson, predikant i Stockholms evangeliskt-lutherska missionsförening, från 1908 redaktör för Nya Väktaren)

Kejsaren böjde sig framåt och betraktade denna bild, som tycktes vara utförd av blod och tårar och sorgens svarta skuggor. ... ”Är detta en människa?” sade han lågt och sakta. ”Är detta en människa? ... Du är människan”, sade han. ”Du är vad jag aldrig trodde mig få se.” Och han visade på sig själv, på sitt förstörda ansikte och sina förtärda händer. ”Jag och alla andra är vilddjur och vidunder, men du är människan.” (Selma Lagerlöf ”Den heliga Veronikas svetteduk” s 110-111)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Sedan jag nu afslutat naturvetenskaperna återgår jag till studiet af menniskan. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 104; brev 30 nov 1895 till Mathilde Prager)

Plötsligt tog (Ippolit) fursten famn och omfamnade honom. "Ni tror väl jag är galen?" Han såg med ett underligt leende på honom. . . . "Var tyst nu, säg ingenting; vänta lite . . . jag vill se i era ögon. Ja, stå så där, jag vill se. Jag tar farväl av en Människa." Han stod alldeles stilla och såg på fursten ungefär tio sekunder, mycket blek, med tinningarna alldeles våta av svett och höll furstens hand i ett hårt grepp på ett underligt sätt, som om han var rädd att släppa honom. (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 519-520)

Allt tydde på att Marmeladov var en välkänd gäst här ... på ölschappet. ... Det är som det är! (sade han). "Si människan!" ... Kan eller rättare sagt vågar ni, när ni betraktar mig nu, påstå att jag inte är ett svin? ... Ånej, det finns inte den bittersta anledning att tycka synd om mig! I stället för att tycka synd om mig, nagla fast mig vid ett kors. O domare, så korsfäst, korsfäst honom då - men när du korsfäst honom måste du beklaga honom. Då skall jag själv komma till dig för att korsfästas, ty det är icke efter glädje jag törstar utan efter sorg och tårar! ... Och han skall säga: "I ären svin! I ären djurs beläten och I bären djurisk prägel - men kommen ock I!" (Fjodor Dostojevskij "Brott och straff" s 20,30-31)

Vår Herre Jesus Kristus gjordes i de sista tiderna till en människa bland människor, så att Han skulle kunna förena slutet med början, det vill säga, människan med Gud. (Ireaneus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 488)

"Om", säger (den romerske filosofen Seneca den yngre) i en af sina skrifter, "åsynen af den fullkomliga människan vore oss förunnad, o huru skön, huru helig, hur strålande af mild höghet skulle vi icke skåda den mannen! Häpnande skulle vi stanna och bedja inför honom i stilla bön. Han skulle upprätta och hjälpa oss. Ärad och dyrkad skulle han af oss varda; men icke med offer, icke med bilder af guld och silfver, utan med ett fromt och rättfärdigt sinnelag." Med tanke på denna idealmänniska yttrar Seneca på annat ställe, att den vise alltid skall löna ondt med godt; att han, fjättrad, misshandlad, ja spikad på korset skall veta att förlåta sina fiender och ödmjukt bringa Gud och mänskligheten offret af sitt lif. På ett tredje ställe säger han, att om också en idealmänniska ännu aldrig funnits, så är det likväl hvarje god stridsmans plikt att hoppas på hans ankomst, på företeelsen i kött och blod af den människa, som är mänsklighetens fullkomliga urbild. Det är ju som om vi i dessa ord hörde från den romerske hedningens läppar en profetia om Kristus! Tillochmed korset saknas ej i taflan som Senecas fantasi målat, ej heller den korsfästes bön om förlåtelse för sina fiender. När Seneca skref detta, hade Jesus af Nasaret redan lidit på korset, och Paulus, hans apostel, hade i Korint redan stått anklagad inför Senecas äldre broder, Gallio, samt blifvit af honom frikänd och lössläppt ur fängelset. Det är svårt att värja sig för den föreställning, att icke Seneca skulle hafva erfarit något af kristianiernas tro, att en idealmänniska verkligen kommit i kött och blod, lidit korsets död och på korset bedt för dem som räckt honom lidandets kalk. Det är svårt att tillbakavisa föreställningen, att icke Seneca kan hafva haft i minnet hvad han härom hört, när han nedskref dessa nu citerade ord. Men å andra sidan är det lika visst, att idéen om en idealmänniska hade sedan århundraden existerat inom den stoiska skolan i gestalten af den fullkomlige vise, samt att de i början sträfva och stolta dragen av denne vise hade efter hand förmildrats och fått uttrycket af en karakter, som är sträng endast mot sig själf och har kärlek till och medlidande för alla andra. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 174-175; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

Vänskap med andra än livskamraten behöver inte vara ett hot. Istället kan det avlasta och tillföra ett äktenskap något väsentligt. Mina vänskapsrelationer med män har starkt berikat mitt liv, hjälpt mig att hantera ensamhet och bejaka min kvinnlighet. Ibland tycker jag mig nästan ha ”fött” barn tillsammans med några av dessa manliga vänner. Vi har delat vånda och glädje i gemensamma arbetsprojekt. Något har fötts ur vår gemenskap. Vänskapen har då varit en viktig del av kreativiteten. (Liselotte Johansson ”Den vita stenen” s 56)

Samlevnaden mellan man och kvinna är mer än organiserad tvåsamhet. Sexualitet är mer än sex. I sammanhang där bara det ena könet är representerat kan man därför uppleva skapelsen halv och ofullbordad. Vem av oss har inte under dagarna i lumpen längtat efter uppenbarelsen av det andra könet? Vem av oss har inte i en syjunta eller liknande längtat efter att en man skulle uppenbara sig? Och är det inte ett av de goda skälen för kvinnan i prästämbetet att annars är människan i ämbetet halv och skapelsen inte representerad? Det är som att man och kvinna tillsammans representerar Guds avbild, fullheten av vad det är att vara människa. (Runar Eldebo ”Sexualitet är mer än sex” s 117)

Duke konstaterar att det går en ironi rätt igenom (Johannes) evangelium och han uppfattar den centrala sanning om vilken Johannes skriver som i huvudsak ironisk: "Man hade skådat en människa - och nu 'Skåda Människan!' Man hade skådat kött - och han var Ordet; vad man hade skådat i honom var härlighetsglans. Han kom med nåd till en värld som han hade gjort - och han kändes inte igen. Han besökte sitt eget utvalda folk - och avvisades. Man lyfte upp honom till att skämmas - och han lyftes verkligen upp. Han skådades där av de utstötta och avskyvärda - och han gjorde dem till sina vänner och Guds barn. Så avgörande är denna ironi för det johanneiska budskapet att det med rätta kan sägas, att om vi inte fattar Ironin, fattar vi inte evangeliet." (Leon Morris "The Gospel according to John" s 144; P.D. Duke "Irony in the Fourth Gospel")

Jag tillhör efterkrigsgenerationen som har vuxit upp i den där tron. Varifrån hade vi fått den? Vi segrade i ett ohyggligt krig. Hela världen bugade för oss då. Så var det ju! I Kordillererna höggs namnet Stalin ut i klipporna! Vad var det? En symbol. En stormaktssymbol. Det är svaret på er fråga om varför vi teg (om de resultatet av de mätningar vi gjorde av radioaktiviteten efter Tjernobyls haveri) trots att vi visste. . . . Det var inte av rädsla för att förlora partiboken utan på grund av tron. Framför allt tron på att vårt liv var vackert och rättfärdigt. Att människan var det högsta hos oss, alltings måttstock. När den tron krossades blev slutet för många hjärtinfarkt eller självmord. . . . Söker man efter en mening är det en religiös känsla. Men jag är ingenjör . . . Jag tror på något annat . . . Jag har andra symboler. (Marat Filippovitj Kochanov "En monolog om stormaktssymboler" s 174; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Jesus kallas här (i Luk 2:21) endast ”han” liksom i början av nästa berättelse och sedan åter och åter i (Lukas)evangeliet. Jesus är den självklara medelpunkten. Det apostoliska budskapet handlade om honom. När man sade ”han” visste alla vem det gällde. Det språkbruket har bibehållits i denna översättning, eftersom, det vittnar om något väsentligt i urkristendomen. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Lukas” s 41 i kommentar till Luk 2:21)

Se den människan! Inte alla de andra, som du dels beundrar, dels föraktar och dels likgiltigt betraktar. Inte dig själv – din synd, dina nederlag, din egen ära, ditt stora jag, dina goda gärningar och allt ditt eget. Se på honom! Se på honom och bli skamsen, förödmjukad, fattig på allt gott. Se på honom och bekänn din synd. Se på honom. Betrakta honom. Låt ditt öga dröja kvar hos honom. Länge och noga. Se på honom och bli frälst! Se på honom och bli glad – bli frimodig och stark! Se på honom och bli helig. (Fredrik Wislöff "Vilen eder litet" s 80)

Det är människan det gäller! Och när blir det tal om människan själv? - Skall någon i världen höja sin röst? Ty det är människan det gäller, i hennes mänskliga befintlighet, och ögats vidgning till en syn av de högsta inre haven. Så skynda! Så skynda! vittna för människan! ... ... Det är människan det gäller , och hennes återinlemmande. Skall icke någon i världen höja sin röst? Vittna för människan ... Må Skalden göra sig hörd, och må domen falla under hans ledning! (Saint-John Perse "Vindar" s 9,86,88; dikten "skrevs 1944 och 1945, då det andra världskriget avgjordes och atombombsexperimenten slutfördes")

Att se in uti boken (dvs Bibeln) och ej se mannen Jesus Kristus är att gå miste om Guds avsikt med uppenbarelsen till oss. Ty för att tala med Talmud: "Alla profeterna profeterade till Messias dagar." Att icke se mannen i boken är att förbise historiens största faktum och såsom förhållandet är med mina hebreiska bröder fortsätta att vänta på den av Gud utlovade Messias. Mannen Jesus Kristus levde, verkade, dog och uppstod igen i Israels land, det land där Israel vxäxte till en nation, det land där Israels andliga hjältar frambar Guds budskap till hela världen. (Florentinus Hällzon "Vad skall ske när Jesus kommer? s 34)


ca 1900 och tiden dessförinnan

(Rosalie Pistolschöld) kände nu plötsligt med triumferande trotsig stolthet, att Jesus Kristus var hjälten över alla hjältar - att Guds Son även var Människosonen - människan, som i Getsemanes ångestnatt besegrade och övervann all mänsklig synd och svaghet, och som med sin offerdöd beseglade denna triumf över alla triumfer och satte sitt insegel på, att detta var sanningen, att detta var människans enda väg i världen och ur världen: strid och offer - att segra över sig själv och offra sig själv. (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 239)

Det är intet bewändt med att tro på den eller den kyrkan, på den eller den lärosatsen; på den eller den menniskan; allt beror på, om wi tro på den menniskan Jesus Kristus, som sitter på Guds högra sida. Endast en sådan tro kan frälsa själen. (D.L. Moody "Föredrag under wäckelserna i England och Skottland" s 133)

Efter den lilla Johannas död hade vintern med dess nöjen intet behag för mig. ... De första barnen, jag träffade ... hade ej ett ord av beklagande till mig. ... Så var där ett (barn), som ropte: "Se, där ha vi Änkemannen!" Änkemannen, Änkemannen skorrade det nu i mina öron från alla kanter. Och barnen skrattade, som om de lyckats hitta på det roligaste ord i världen. (August Bondeson "Skollärare John Chronschoughs memoarer" s 46-48)

(I skriften) Om människans föruttillvaro (1868) har (Viktor) Rydberg givit en grandios framställning av sitt teologiska system. Själva kärnan i detta gäller den platonska människouppfattning, som Rydberg kände från den romantiska och idealistiska filosofin och diktare som Tegnér och Fichte d. y. . . . Hos kyrkofadern Origenes hade Viktor Rydberg gjort bekantskap med en bibeltolkning, som bjöd just vad han eftersträvade: En samsyn av antikt och kristet tänkande. . . . Karaktäristiskt för Viktor Rydbergs tankegång är idén om människans gudomliga ursprung och väsen, en idé som också utgör en bärande grundval i all hans diktning. . . . Kristus blir den högsta idéen eller anden, som i sig sammanfattar alla andra idéer, en garant för allas slutliga frälsning. Det är innebörden i termen Idealmänniskan. (Isak Krook "Viktor Rydberg som religionsforskare" s 55-56)

1830-talet är den period, då det fria, frivilliga folkbildningsarbetet ideologiskt förberedes. Ingen svensk har gjort detta snillrikare och mera övertygande än biskop C.A. Agardh i skriften "Om de lägre folkklassernas upplysning" 1838. Han fastslår om dessa samhällsklasser: "Äro deras medlemmar människor, så måste de ock deltaga i människans allmänna bestämmelser. De kunna icke uteslutas från deltagandet i det allmänna fortskridandet. Det finnes i detta avseendet ingen privilegierad, och ingen förkastad klass." ... "Människan", säger (E.G. Geijer), "är ett sent begrpp i historien." För Geijers syn mörknade horisonten bakom dagens ljusa tavla: faran, menade han, står redan bakom den bekvämt njutande, förfärlig - i mänsklig skepnad, men ofta med ett vilddjurs passioner. Geijer hade i England skymtat detta mörka och bittra proletariat. Den politiska demokratien, däri innesluten bildningstanken, syntes vara enda räddningen. ... Typiskt är det tal, som en ung arbetare håller 1850 i Lunds bildningscirkel: "Inom hela den arbetande klassen går en känsla, en dunkel aning om att den vill framåt. ... Det är icke bildning att endast kunna tillägna sig det högre samhällslivets yttre former. Nej, bröder, skalet är intet utan kärnan, och kärnan sakna vi. Vi äga icke de medel, som kunna tillåta oss ett mera förfinat liv, och utan denna kärna betyder skalet ingenting. Bildningscirklarnas största fel är att icke ha låtit arbetaren komma till kännedom om sina skyldigheter och rättigheter som människa, komma till kännedom om sina skyldigheter och rättigheter som människa, ty var och en, som har skyldigheter, måste också ha rättigheter. Och så länge icke arbetaren lärt sig inse detta, är han blott en halv människa." Denna bildningscirkels medlemmar övergingo därpå till den nybildade Arbetareföreningen. ... (Folkrörelserna), som givit det svenska folket en ny resning, väckte framför allt hos folkkroppen växande frihetskrav och rörelsebehov, vilket gjorde, att av äldre tiders hämmande lagstiftning och tankeliv boja efter boja sprängdes. "Men", säger en forskare, "ur det sönderfallande ståndssamhället lösgöres så människan och medborgaren." Behovet av individuell och samhällelig bildning växte, särskilt efter den betydande utvidgningen av den kommunala självstyrelsen 1862. Förutom tidens allmänna ideologiska läge framkallade bondeklassens politiska och ekonomiska behov den svenska folkhögskolan. (Carl Cederblad "Det fria och frivilliga folkbildningsarbetet" s 281-282)

Hvar mensklighet finnes, der finnes äfven Gud och hans lära: de svara emot hvarandra som de begge hemisfererna. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 169; brev från Lund den 21 januari 1821 till Erik Gustaf Geijer)

Domenico Fetti (död 1624) har målat en bekant tavla av den törnekrönte. Den befann sig ursprungligen i Düsseldorfs slottsgalleri, men räddades undan fransmännen till München 1805. ... (Denna tavla) blev orsaken till greve Zinzendorfs omvändelse och därmed till Brödraförsamlingens och dennas storstilade missions skapande. Zinzendorf skriver själv i sin dagbok för den 22 maj 1719 följande: "Bland många hundra härliga porträtt i Düsseldorfsgalleriet grep särskilt tavlan "Se människan" mitt hjärta. Oförlikneligt kände jag mig träffad av inskriften på tavlan: Ego pro te haec passus sum, tu vero quid fecisti pro me? (Detta har jag lidit för dig, men vad har du gjort för mig?) Det blev klart för mig, att jag här intet kunde svara. Och jag bad min frälsare, att han ville med kraft draga mig in i hans lidandes gemenskap, även om mitt sinne bävade tillbaka." (Alex. Westin "O huvud, blodigt, sårat ...!" s 71-72; Svenska Alliansmissionens och Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1939)


Att avrunda med:

Det är kväll. Jag har varit i Götene och träffat Henry Kindbom. Vi står på trottoaren, det är mörkt och vi skall skiljas. Hans skarpa ögon ser genom mig: ”Ja, det är fint att veta att vi är på samma linje. Du vet det finns många som vill leva halleluja-livet. Men livet under törnekronan, det är halleluja för mig. Och där är det jubileumskonferens i varenda tagg. Och det är inte ett halleluja som man sänder upp. Utan det är ett halleluja som kommer ovanifrån ner i hjärtat och sen går det vidare.” (Ylva Eggehorn ”De levandes ansikten” s 188)


Sångarna:

Se, menniskan! För menskors skuld De hvassa törnen i hans panna tryckas; Dock är hans blick så lugn, så huld, Som skulle han af ros och lager smyckas. ... Se menniskan! så hög och skön Är synen af den Helige, som lider! I Gud allen han har sin lön; Bland menniskor välsignelse han sprider. ... Se menniskan! o lär, min själ! Att för ett högre mål än jorden sträfva. I Jesu namn för rätt och väl; Och ej för nöden, ej för döden bäfva! ... På Jesum tro och följ hans spår, Mot himlen höj en tålig blick och hoppas! Igenom natt till dag du går, Och glädjens ros på qvalets törne knoppas. (JO Wallin: Psalm 87:3,5,7-8)


Egna kommentarer och funderingar:

Jesus presenterar sig som Människan, dvs som något mer än en man eller en kvinna. Är han en människa som den allra förste Adam eller är Han den Människa (dvs Gud) som är urbilden till denne Adam som skapades till Guds avbild? Thomas ger svaret i Joh 20:28. Här i Joh 19:5 är det tredje gången (jfr Joh 7:46 och 11:47) som "Människan" i Sinaiticus prima manus används som beteckning på Jesus. Och i judisk talsymbolik är talet tre det tal som kännetecknar Gud.

Det är inte ovanligt att Jesus förkunnas som den Gud som "blev" människa (ofta i anslutning till Joh 1:14, där det sägs att Utsagan/Ordet blev kött). Johannes' evangelium framställer däremot Jesus som den Gud som "är" Människan.

Vad angår törnekronan och det purpurröda klädesplagget, se också Joh 19:1-4.


Paulus sade till Timoteus: “(Det finns) en Gud, och (det finns) en medlare (mellan) Gud och människor, en människa, Kristus Jesus.“ (1 Tim 2:5)


Grekiska ord:

akanthinos (törnig) Mark 15:17; Joh 19:5 – Jes 34:13.

foreô (vara klädd i) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 40:4; Matt 11:8; Joh 19:5 – Ester 4:17w(C27); Syr 11:5; Rom 13:4; 1 Kor 15:49; Jak 2:3.


Ytterligare studier:

1 Mos 37:15; Jes 52:14; Matt 26:72; 27:28-29; Joh 9:6; 16:21; 18:29; Upp 4:7; 6:2; 18:11-12; 19:12-13,16.


J. Leslie Houlden "John 19:5, 'And he said to them, Behold the man''" Expository Times 92 (1981): 148-149.

A.R.C. Leaney "The Doctrine of Man in 1 Corinthians"; Scottish Journal of Theology 15 (1962): 394 -.

John Suggit "John 19:5. Behold the Man."; Expository Times 94 (1983): 333-334.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-26; 2012-03-19; 2014-11-09; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

19:6 När så prästledarna och roddarna/tjänarna skådade Honom, skriade de* (א,*א):”Korsfäst, korsfäst Honom (א,*א,A)!” Pilatus säger till dem: ”Ta Honom ni och korsfäst, ty jag finner inte (någon) orsak/skuld i/hos Honom.”

Ord för ord (29 ord i den grekiska texten): När så skådade honom '-na prästledare'/prästledarna och '-na roddare'/roddarna skriade-(de): korsfäst korsfäst honom. säger (till)-dem '-en Pilatus'/Pilatus: tag honom ni och korsfäst. jag ty inte finner i honom (en)-orsak.


1883: När nu öfversteprästerna och tjänarne sågo honom, ropade de och sade: Korsfäst, korsfäst! Pilatus sade till dem: Tagen I honom och korsfästen honom; ty jag finner icke något brott hos honom.

1541(1703): När de öfwerste Presterna och tjenarena sågo honom, ropade de, och sade: Korsfäst, korsfäst. Pilatus sade till dem: Tager I honom, och korsfäster; ty jag finner ingen sak med honom.

LT 1974: När översteprästerna och de judiska ledarna såg honom, började de ropa: ”Korsfäst honom, korsfäst honom!” ”Ni får korsfästa honom”, sade Pilatus, ”jag finner honom icke skyldig.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Bileam sade:) ”Som/hur fina (är inte) dina hus, Jakob, dina tält, Israel … Välsignade de som välsignar dig och förbannade (är och har varit) de som förbannar dig.” … Balak talade (vänd) i riktning mot Bileam: ”Jag har kallat (och kallar) dig att förbanna min fiende, och/men skåda, då du välsignar, har du tre gånger välsignat den här!” (4 Mos 24:5,9b,10b, Grekiska GT)

Kungen talade: ”Korsfäst (den onde Haman) uppå (träet/trästycket)!” … Och Haman hängdes upp uppå det trä/trästycke som han hade gjort redo åt (den rättfärdige) Mordokaj. (Ester 7:9b-10a, Grekiska GT)

(Herrens pojkes) gestalt (var) icke hedrad, utlämnad ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla människor, en människa som var i/med slag. (Jes 53:3a, Grekiska GT)

Taktikerna och satraperna sökte (hela tiden) finna en förevändning nedifrån/emot Daniel. Och/men varje förevändning och fall från sidan av (Gud) ... fann de inte nedifrån/emot honom, eftersom han (hela tiden) var trofast. Och taktikerna talade: ”Vi kommer inte att finna ’en förevändning’/’ett motiv’ nedifrån/emot Daniel ’om ej’/utom i hans Guds lagar.” (Dan 6:4-5, Grekiska GT, Theod)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Petrus) satt (hela tiden) i sällskap med roddarna/tjänarna (för) att skåda slutet. (Matt 26:58b)

(Prästledarna och ledarna och folket) höjde (hela tiden) sina röster emot (Pilatus) och sade: ”Korsfäst, korsfäst Honom.” Men han talade (vänd) i riktning mot dem en tredje gång: ”Ty/varför, vad dåligt har Den här gjort? Jag har ingenting som orsakar/förtjånar död funnit i/hos Honom. Då jag så har uppfostrat/’gett ... en läxa’ Honom, skall jag lösa/släppa Honom ’upp från’/lös. Men de låg på och begärde (med) stora/höga röster, att (Jesus skulle) korsfästas. Och deras röster var (hela tiden) helt och hållet stabila/starka. Och Pilatus ’dömde på’/bestämde, att deras begäran (skulle) bli (beviljad). (Luk 23:21-24)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Pilatus talade så till (judarna): ”Ta ni (Jesus) och döm * (א*) enligt er lag.” Judarna talade så (א,*א) till honom: ”Det är inte tillåtet för oss att döda ingen/någon.” (Joh 18:31)

(Pilatus) kom åter ut (vänd) i riktning mot judarna, och han säger till dem: ”Jag finner ingen orsak/skuld i Honom.” (Joh 18:38b)

* (א,* א) Pilatus kom åter ut utanför och han säger till dem: “Skåda, jag leder/för Honom utanför till er, för att ni må få kunskap, att jag inte finner (P66,א*) (någon) orsak/skuld * (א*).” (Joh 19:4)


Exegeter, evangelister med flera


Vid den infama Opinionsnämd som hölls d. 21 Mars blef väl ingen af Högsta Domstolens Ledamöter fälld, men flere s(åsom) Gref (Nils) Snoilsky, (Gustaf) Nyblaeus och (Karl Erik) Isberg genom flere svarta kulor chikanerade, så vidt man kan chikaneras af en sådan ärolös pöbel som nuvarande Ständer. Man tror dock icke att de fällande varit ensamt Bönder och Borgare, utan äfven tyvärr en och annan lycksökande prest, och derjämte flere Adelsmän af det förnäma packet som velat revengera sig deröfver att Högsta Domstolen fällt Amiral Cronstedt och de 11 Löjtnanterna. Huru härmed egenteligen förhåller sig vet ingen utom Gud och de samvetslösa bofvar som lagt de svarta kulorna. Men att en sådan Nämd skall finnas i vår Regeringsform är en skamfläck för Nationen, och i hela verlden finns ej maken till en sådan laglig nedrighet. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IX 1839-1840" s 225-226; brev från Stockholm den 24 mars 1840 till Anna Tegnér)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv ser vi hur den rättfärdige juden Jesus ersätter den onde (icke juden) Haman på korset. Och den icke-judiske kungens ”korsfäst (icke-juden) Haman” ersätts av de judiska ledarnas ”korsfäst (juden) Jesus”.

Se Egna kommentarer och funderingar till Joh 18:37-38, 18:39-40 och 19:5.


Grekiska ord:

stauroô (korsfästa) Ester 7:9; Luk 23:21,23; Joh 19:6 – Ester 8:12r(E18); Matt 20:19; 23:34; 26:2; 27:22-23,26,31,35,38; 28:5; Mark 15:13-15,20,24-25,27; 16:6; Luk 23:33; Joh 19:10,15-16,18,20,23,41; Apg 2:36; 4:10; 26:31; 1 Kor 1:13,23; 2:2,8; 2 Kor 13:4; Gal 3:1; 5:24; 6:14; Upp 11:8.


Ytterligare studier:

4 Mos 23:7-12,18-26; 24:3-10,15-19; Luk 17:25; 23:3-4,14; 24:7,20; Joh 18:3; Apg 13:28; 23:9.


T.C.G. Thornton "The Crucifixion of Haman and the Scandal of the Cross"; Journal of Theological Studies 37 (1986): 419-426.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-26; 2012-03-19; 2014-11-10; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

19:7-8 Judarna svarade * (P66,א,*א): ”Vi har en lag, och enligt lagen står Han i skuld att dö, eftersom Han har gjort Sig själv (till) en Guds son.” När Pilatus så hörde den här utsagan, fruktade han hellre/snarare.

Ord för ord: 19:7 (17 ord i den grekiska texten Sinaiticus) svarade '-en Judar'/Judarna: vi (en)-lag har och enligt '-en lag'/lagen står-(han)-i-skuld (att)-dö, eftersom (en)-son Guds sig-själv gjorde. 19:8 (10 ord i den grekiska texten) När så hörde '-en Pilatus'/Pilatus den-här '-n utsaga'/utsagan, hellre fruktade-(han).


1883: Judarne svarade honom: Vi hafva en lag, och efter vår lag måste han dö, ty han har gjort sig själf till Guds Son. När nu Pilatus hörde detta tal, fruktade han ännu mer.

1541(1703): Judarna swarade honom: Wi hafwe lag, och efter wår lag skall han dö; ty han hafwer gjort sig sjelf till Guds Son. Då Pilatus hörde det talet, fruktade han ännu mer.

LT 1974: De svarade: ”Enligt våra lagar bör han dö, för han har kallat sig Guds Son.” När Pilatus hörde detta, blev han ännu mer förskräckt.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) ”Låt den som ’benämner Herrens namn’/’kallar Herren vid namn’ ’tas död på’/dödas (med) död. Låt varje/hela Israels synagoga kasta sten på honom (med) stenar.” (3 Mos 24:16a, Grekiska GT)

(Kungen sade:) ”Jag skådar fyra män som är ’lösta upp’/befriade (och har ’lösts upp’/befriats) vandra omkring i elden och ingen förstörelse/skada blev i dem, och den fjärdes skådande (har) en likhet av en Guds budbärare (Theod: ... med en Guds son).” (Dan 3:25b, Grekiska GT)

Ända till kväll(en) ’var ... kämpande’/kämpade (kungen) (hela tiden) (för) att ‘ta ut ... för sig själv’/’sätta ... fri’ (Daniel). … (Men kungens män sade till honom:) ”Ha kunskap, kung, att det är meders och persers påbud det (att) varje begränsning och stående/motstånd, som kungen – alltefter omständigheterna – må stå/utfärda, inte måste/får ’bytas vid sidan av’/ändras.” Då talade kungen, och de/man ledde Daniel och kastade honom i, in/ner i lejonens hål. (Dan 6:14b,15b-16a, Grekiska GT Theod)

(Rafael sade till Tobias: “Om Raguel) må hindra (Sara) från (att bli din kvinna skulle) han stå i skuld till död enligt Moses boks dom. ... ” (Tobit 6:13b, Theod)

(De gudlösa säger:) "Om den rättfärdige är en Guds son, skall (Gud) ta 'i stället'/parti för honom och frälsa honom ut ur (deras) hand som står (och har stått) (honom) emot. . . . Vi skall 'skipa rätt helt och hållet'/'avkunna dom emot' (den rättfärdige) (till) en otillbörlig/otrevlig död, ty det skall vara 'ett besök'/'en granskning' av honom 'ut ur'/'till följd av' hans utsagor." (Salomos Vishet 2:18,20)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Prästledaren sade till rådets medlemmar:) “Vad tycks det er?” Men/och 'då de hade svarat'/'de svarade och' talade: ”Han är skyldig till död/döden.” (Matt 26:66)

(Pilatus hade skådat) att ingenting hjälper, emellertid/utan hellre/snarare blir det ett oväsen. (Matt 27:24a)

Då prästledarna, i sällskap med (de) äldstes (א,* א) skriftlärda, ’skojade med’/hånade (Jesus) sade de ... (’hela tiden’/’gång på gång’): “Han räddade andra. Sig själv förmår Han inte rädda. Han är (en) Israels kung! Låt Honom nu stiga ned från korset, och vi må (א,* א) tro emot Honom. Han ’övertygas (och har övertygats)’/’förtröstar (och har förtröstat)’ emot Gud. Låt Honom frälsa nu, om Han vill (ha) Honom, ty Han talade att/: “Jag är en Guds son.'“ Men/och samma ting förebrådde Honom och/också (’hela tiden’/’gång på gång’) rånarna, de som hade korsfästs tillsammans med, tillsammans med Honom. (Matt 27:41-44)

(Judarna sade: ”Paulus) ’övertygar upp’/lockar människorna att vörda Gud till sidan av lagen.” (Apg 18:13)

Paulus talade (vänd) i riktning mot (prästledaren Ananias): ”Gud står i begrepp att smälla till dig, husvägg som är (och har varit) vitkalkad. Och du sitter, då du dömer mig enligt lagen, och/men då du är vid sidan av lagen uppmanar du ’mig att smällas till’/’dem att smälla till mig’.” (Apg 23:3)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

På grund av det här * (א,* א) sökte judarna (hela tiden) hellre/’ännu mer’ att döda (Jesus), eftersom Han inte endast (hela tiden) löste upp sabbaten, ’emellertid och’/’utan också’ (hela tiden) sade/kallade Gud en egen Fader och gjorde Sig själv jämställd (med) Gud. (Joh 5:18)

(Judarna sade till Jesus:) ”Vi stenar Dig inte med anledning av en fin gärning emellertid/utan med anledning av en hädelse, och eftersom Du, som är en människa, gör Dig själv till Gud.” (Joh 10:33)

Jesus svarade dem: “Har det inte skrivits (och är det inte skrivet) i * (P45,א*) lagen att/: ’Jag talade, ni är gudar.’ Om Han ’talade till’/kallade de där ’gudar’, i riktning mot vilka Guds utsaga blev/kom (och skriften förmås/kan inte lösas upp), säger ni till Den som Fadern helgade och skickade bort in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ att/: ’Du hädar’, eftersom Jag talade: ’Jag är en Guds Son’?” (Joh 10:34-36)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Om så Jag, Herren och Läraren, har tvättat era fötter, står och/också ni i skuld/tacksamhetsskuld att tvätta varandras fötter.” (Joh 13:14)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”En stund kommer, ‘för att’/då 'varje den'/’var och en’ som har dödat er må tänka (att) han för/utför en gudstjänst till/åt Gud. (Joh 16:2b)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv ser vi hur kungens lag (Dan 6:15) är en typ (förebild) för judarnas lag.

Jämför likheten mellan Matt 27:24 (ôfelei-hjälpa; mallon-snarare) och Joh 19:7-8 (ofeilei-stå i skuld; mallon-snarare). Lägg också märke till kraven på korsfästelse i de föregående versarna i Matt 27:23 och Joh 19:6.


Ytterligare studier:

4 Mos 15:30; Matt 26:63-65; Mark 14:61-64; Luk 17:25; Joh 10:36; 18:31; 1 Joh 2:6; 3:16; 4:11; 3 Joh v 8


Thomas D. Lea "Who Killed the Lord? A Defense Against the Charge of Anti-Semitism in John's Gospel"; Criswell Theological Review 7 (1994): 103-123.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-26; 2012-03-20; 2014-11-11; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

19:9 Och han kom åter in i, in i pretoriet, och han säger till Jesus: ”Varifrån är Du?” Men Jesus gav honom inte ett/något svar.

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten) och (han)-kom-in-i in-i '-et pretorium'/pretoriet åter och (han)-säger (till)-'-en Jesus'/Jesus: varifrån är du? '-en men Jesus'/'men Jesus' (ett)-svar inte gav honom.


1883: ... och gick åter in i palatset och sade till Jesus: Hvarifrån är du? Men Jesus gaf honom intet svar.

1541(1703): ... Och gick åter in i Rådhuset, och sade till Jesum: Hwadan äst du? Jesus swarade honom intet.

LT 1974: Han förde in Jesus i palatset igen och frågade honom: ”Var kommer du ifrån?” Men Jesus gav honom inget svar.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Som ett lamm (är) ‘utan röst’/ljudlöst mitt emot den som klipper det, på det här sättet öppnar (Herrens slav) inte sin mun. (Jes 53:7b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Elisabet sade:) “Varifrån (är) det här till mig, ‘för att’/att min Herres moder må komma i riktning mot mig?” (Luk 1:43)

(Jesus frågade prästledarna och folkets äldste:) ”Varifrån var (hela tiden) Johannes dop, ut ur/av eller ut ur/av människor?” … De talade: “Vi vet inte.“ Jesus (א,*א) yttrade till dem: “Inte heller Jag säger till er i/med vilken slags (rättslig) myndighet Jag gör de här tingen.” (Matt 21:25a,27)

(Jesus) svarade inte (Pilatus). (Matt 27:14a)

(Pilatus) utfrågade (prästledarna och folket) om Människan (Jesus) är galilé. (Luk 23:6b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Natanael säger till (Jesus): “Varifrån har Du kunskap om mig?“ (Joh 1:48)

(Jesus sade till Nikodemos:) “ Anden blåser varest/där den vill, och du hör dess röst. Du vet emellertid inte varifrån den kommer och var/vart den drar sig tillbaka. På det här sättet är ’varje det’/’var och en’ som har avlats (och avlas) ut ur vattnet (א,*א) och Anden.“ (Joh 3:8)

Den som kommer uppifrån är ovanpå alla. Den som är ut ur jorden är ut ur jorden och ut ur jorden samtalar han. Den som kommer ut ur himlen * (P75,א*), (om) vad Han har skådat (och skådar) och har hört * (א,* א) är Han ett vittne, och ingen tar Hans vittnesmål. (Joh 3:31-32)

Då Jesus så hade lyft emot/upp ögonen och betraktat, att en mycken/månghövdad folkskara kommer i riktning mot Honom, säger Han (vänd) i riktning mot Filippos: ”Varifrån må vi köpa bröd, för att de här må äta?” Det här sade Han (hela tiden) (för) att pröva honom, ty Han själv visste (och hade vetat) vad Han (hela tiden) stod i begrepp att göra. (Joh 6:5-6)

Några av invånarna i ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem sade (om Jesus): “Vi vet emellertid, varifrån Den här är. * (א,* א) När – alltefter omständigheterna – kristusen/'den smorde' må komma, har ingen kunskap om, varifrån Han är.“ (Joh 7:27a)

Jesus svarade och talade till (fariseerna): ”Och om Jag – alltefter omständigheterna – är vittne med anledning av Mig själv, är Mitt vittnesmål sanningsenligt, eftersom Jag vet varifrån Jag kom och (א,*א) var/vart Jag drar Mig tillbaka. * (א,*א) Ni vet inte varifrån Jag kommer och (א,*א) var/vart Jag drar Mig tillbaka.”(Joh 8:14)

(Judarna sade:) ”Vi vet, att Gud har samtalat (och samtalar) (med) Mose, men vi vet inte varifrån Den här är.” (Joh 9:29)

Jesus svarade (Pilatus): ”Mitt rike är inte ut ur/av den här ‘utsmyckningen’/’utsmyckade världen’. Om Mitt rike (hela tiden) var ut ur/av den här ‘utsmyckningen’/’utsmyckade världen’, hade Mina roddare/tjänare – alltefter omständigheterna – (hela tiden) kämpat, för att Jag ej måtte ha ’getts till sidan av’/’överlämnats till’ judarna. Men nu är Mitt rike inte härifrån.” (Joh 18:36)


Exegeter, evangelister med flera:

Formen på frågan (Varifrån är du?) påminner om Luk 23:6 (Pilatus utfrågade om människan Jesus var galilé) och kan ha sin grund i ett minne av det. Om det är så, har betydelsen transformerats i johanneisk stil, eller snarare har en karakteristisk dubbelmening bifogats. Johannes tänker inte främst på Jesu födelseprovins utan på det faktum att han som Guds Son är ’från ovan’. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 542)

Likt ett lamm som är ljudlös inför den som klipper det, så (öppnade Jesus) inte Sin mun – ty Han talade ingenting, under det att Pilatus frågade Honom. (Tertullianus, The Ante-Nicene Fathers Vol III, s 171)


Ytterligare studier:

Matt 21:23-27; 26:63; 27:12; Mark 6:2; 14:60-61; 15:3-5; Luk 20:1-8; 23:9; Joh 2:9; 7:3; 14:31; 18:28,33-37; 1 Petr 2:22-23; Upp 7:13-14; 8:1.


L.M. Dewailly "Varifrån är du? (Joh 19:9)"; Svensk Exegetisk Årsbok 49 (1984): 126-135.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-26; 2012-03-21; 2014-11-12; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

19:10-11 Pilatus * (א*,A) säger till Honom: “Du samtalar inte (med) mig? Vet Du inte att jag har (rättslig) myndighet att ’lösa upp från’/frige Dig, och jag har (rättslig) myndighet att korsfästa Dig?” Jesus svarade honom: ”Du har (א,*א,A) inte ingen/någon (rättslig) myndighet nedifrån/emot Mig, om den inte (hela tiden) var/’har ... varit’ (och är) dig given uppifrån. På grund av det här har den som har ’gett Mig till sidan av’/’överlämnat Mig till’ dig en större miss (av Guds mål).”

Ord för ord: 19:10 (19 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) säger (till)-honom '-en Pilatus'/Pilatus: (med)-mig inte samtalar-(du)? inte 'vet-(och-har-vetat)'/vet-(du) att (rättslig)-myndighet (jag)-har (att)-lösa-upp-från dig och (rättslig)-myndighet (jag)-har (att)-korsfästa dig? 19:11 (25 ord i den grekiska texten Sinaiticus) svarade honom '-en Jesus'/Jesus: inte har-(du) (rättslig)-myndighet nedifrån/emot mig ingen om ej den-(hela-tiden)-var havande-varit-(och-varande)-given dig uppifrån. på-grund-av det-här den havande-gett-till-sidan-av mig (till)-dig (en)-större miss-(av-Guds-mål) har.


1883: Då sade Pilatus till honom: Talar du icke till mig? Vet du icke, att jag har makt att gifva dig lös, och att jag har makt att korsfästa dig? Jesus svarade: Du hade ingen makt öfver mig, om det ej vore dig gifvet ofvanefter. Därför har den större synd, som har antvardat mig åt dig.

1541(1703): Då sade Pilatus till honom: Talar du intet med mig? Wetst du icke, att jag hafwer magt att korsfästa dig, och hafwer magt att släppa dig? Jesus swarade: Du hade ingen magt öfwer mig, wore den dig icke gifwen ofwanefter; fördenskull hafwer han större synd, som mig hafwer dig öfwerantwardat.

LT 1974: ”Tänker du inte tala med mig?” frågade Pilatus. ”Fattar du inte att jag har makt att frige eller korsfästa dig?” Då sade Jesus: ”Du skulle inte ha någon makt alls över mig, om du inte hade fått den uppifrån. Därför har de som förde mig till dig den största synden.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Bileam sade till Balak:) ”Det ord som Gud – om alltefter omständigheterna – må kasta in i min mun, det här skall jag samtala. … Samtalade jag visst inte (med) dina budbärare som du skickade bort i riktning mot mig: ’Om Balak kommer att ge mig sitt hus fullt med silvermetall och guldmetall, skall jag inte förmå stiga till sidan av Herrens ord, att göra det ont eller fint ’från sidan av mig själv’/’av eget tycke’?’” … (Men de kvinnliga) var/föranledde (hela tiden) Israels söner, enligt Bileams ord, det att stå på avstånd från och ’skåda över’/’överse med’ Herrens ord. (4 Mos 22:38b; 24:12b-13a; 31:16a, Grekiska GT)

(Daniel sade till kungen:) "Den Högste … kommer att ge (människornas rike) till den som Han – alltefter omständigheterna – må förhärliga. . . . Det är/finns inte (någon) som kommer att ’göra i stället för’/’stå emot’ Hans hand och tala till Honom: 'Vad har Du gjort?'" (Dan 4:22b,32b eller 4:25b,35b, Grekiska GT Theod)

Herren ’gav ... till sidan av’/överlämnade (Jerusalem) ... ’in i’/i (Babylons kungs) händer. (Dan 1:2a, Grekiska GT)

Till (en som en människas son) gavs början och hedern och riket, och alla folken, stammarna, tungorna skall vara slavar åt Honom. Hans (rättsliga) myndighet (är) en tidsålderslång (rättslig) myndighet, och Hans rike skall inte alltigenom förstöras. (Dan 7:14, Grekiska GT, Theod)

Vilka (romarna) - alltefter omständigheterna - må önska undsätta och 'vara kungar'/regera, 'är de kungar'/'regerar de', men/och vilka de - alltefter omständigheterna - må önska, ersätter de. Och de var oerhört/'i högsta grad' höjda/upphöjda. (1 Mack 8:13)


Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus talade (vänd) i riktning mot dem som hade blivit/kommit till sidan av (Honom), prästledare och helgedomens officerare och äldste (som hade kommit) (vänd) i riktning mot (א*) Honom: " ... Enligt/’dag efter’ dag då Jag var i sällskap med er i helgedomen, sträckte ni inte ut händerna emot Mig. Den här stunden är emellertid er, och/likaså mörkrets (rättsliga) myndighet." (Luk 22:52a,53)

(Petrus sade till Israels män:) "Den här (Jesus), som har varit (och är) utmärkt med gränser (i) ett rådslut och en förhandskunskap av Gud, utgiven genom laglösas hand, 'tog ni upp ... för er själva'/'gjorde ni er av med' då ni hade anbringat/'satt fast' (Honom) 'i riktning mot'/'med avseende på' (ett kors)." (Apg 2:23a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Johannes svarade och talade: “En människa förmår inte ta ingenting (P75, א,* א, A)/någonting, om – alltefter omständigheterna – det ej må ha getts (och ges) henne ut ur himlen.” (Joh 3:27)

Räddaren (א,*א) visste från (P66, א,* א) en början, (att) några är de * (א,*א) som tror och (att) någon (hela tiden) var den som stod i begrepp (P66, א,*א) att ’ge Honom till sidan av’/’överlämna Honom’. (Joh 6:64b)

(Jesus sade till fariseerna:) “Ingen lyfte (P45,א*,B) (Min själ) från Mig, emellertid/utan Jag sätter/gravsätter den från Mig själv. Jag har (rättslig) myndighet att sätta/gravsätta den, och Jag har (rättslig) myndighet att åter ta den. Det här budet har Jag tagit från sidan av Min Fader.“ (Joh 10:18)

(Pilatus sade till Jesus:) ”Ej/inte är * (P66,א*) jag en jude? Din nation och prästledaren (א*) har ’gett Dig till sidan av’/’överlämnat Dig till’ mig. Vad har Du gjort?” Jesus svarade: ”Mitt rike är inte ut ur/av den här ‘utsmyckningen’/’utsmyckade världen’. Om Mitt rike (hela tiden) var ut ur/av den här ‘utsmyckningen’/’utsmyckade världen’, hade Mina roddare/tjänare – alltefter omständigheterna – (hela tiden) kämpat, för att Jag ej måtte ha ’getts till sidan av’/’överlämnats till’ judarna. Men nu är Mitt rike inte härifrån.” (Joh 18:35-36)


Exegeter, evangelister med flera:

Vad som kan upplevas som politisk passivitet i urkyrkan är i själva verket uttryck för en revolutionär hållning: maktens män är maktlösa! All makt är Guds, en del av Guds ordning. Varje makthavare i denna värld är bara en förvaltare. Som Jesus sa till Pilatus: ”Du skulle inte ha någon makt över mig om du inte hade fått den från ovan.” Det underordnande som förespråkas av Paulus innebär allt annat än underdånighet gentemot den styrande makten. Den som böjt sitt liv under Gud äger en inre frihet som gör att den som i yttre mening har makt över henne likväl icke råder över hennes liv. Inte ens genom att döma henne till döden kan makthavaren tillfoga henne någon skada. Denna Jesu frihet inför Pilatus får härskaren att framstå som svag och maktlös, trots att han har Jesus öde i sina händer. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 192-193 i kommentar till Apg 12)

Det bör noteras att participet ”dedomenon” (givandes) är neutrum och inte hör ihop med ”exousia” (myndighet); betydelsen är, Såvida det inte har medgetts dig att ha myndighet. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 543)

Läraren talade: Försoningsverket har varit mig mycket svårförklarligt, och jag har försökt tyda det i många omgångar på ett för mig tillfredsställande sätt, men utan att lyckas. Om Gud offrat sin son för mänskligheten till försoning, borde ju försoning och paradisisk ro ha infunnit sig på jorden, men så är icke förhållandet. ... Dock, när Egyptern lyfter stafven att slå, så trösta dig med Kristi ord till Pilatus: Du hade ingen makt öfver mig, vore hon icke gifven dig ofvanifrån. (August Strindberg ”En blå bok I” s 168; Försoningen)

Hvarje ord Du fäller om mig tas ju som sanningen sjelf, äfven om det icke är sant; derför kunde Du mörda mig med ett ord - om jag icke lagt mitt öde i Guds hand. Jag tänkte en gång säga Dig, när, Du missbrukade den magt Du fått af Försynen öfver mig, detsamma som Kristus sade Pilatus: "Du hafver ingen magt öfver mig, vore hon Dig icke gifven ofvanefter". Du hade magten öfver mig, men Du missbrukade den, och Du trodde att det (var) din egen, derför förlorade Du den. (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 9; brev ca 9 april 1904 till Harriet Bosse; den 9 april fick Strindberg enligt "Ockulta dagboken" ett brev från Harriet Bosse, som krävde skilsmässa)

Nero: Lucillus gå ut i staden och säg att Kristianerna tänt på Rom. Lucillus: Nej! ty jag är en Kristian! Nero: Nu blir jag rädd! Vad är en Kristian? Lucillus: Ty, så älskade Gud världen att han utgav sin ende son på det att var och en som tror på honom skall icke förgås utan få evinnerligt liv! Nero: Skall du icke dö, haver jag icke makt att döda dig. Lucillus: Du haver ingen makt att döda mig, vore han dig icke given ovanefter. Min kropp kan du fördärva, men blott för att giva min själ frihet och frid och fröjd i ett evinnerligt liv. (August Strindberg "Lammet och vilddjuret" s 218-219)

Christus medgifwer således grader af synd, men han frikänner derföre icke Pilatus. Alla är brottsliga, men ej lika brottsliga. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 243)

"Du skall icke vara mig gramse", (sade fru Birgitta till sin son riddar Karl), "att jag slagit dig med helsot, jag ville endast rädda din själ." Den sjuke, som återfått något kroppsvärme och livskraft, svarade: "Vad högmodas du, arma mull och aska; liv och död stå i Herrans hand. Du hade ingen makt över mig, vore hon dig icke given ovanefter; men ett förbråkat rö skall han icke sönderbryta och en rykande veke skall han icke utsläcka." (August Strindberg "Hövdingaminnen" s 207; Karl Ulfsson och hans moder)


Sångarna:

All ondskans makt må väpna sig. Den maktlös vapnen bär. O död, vi räds ej mer för dig. Din natt vår morgon är. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 505:3)

Om alla kungar gå i rad Med all sin makt och vilja, De kunna dock det minsta blad Ej skapa på en lilja. (HA Brorson-Erik Nyström: Sång 20:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Bileam hade ingen myndighet att göra något mot sin egen vilja. Han kunde bara välsigna Israel. Men Herren lät honom råda kvinnorna att begå överträdelse mot Honom. Och därför hängdes Israels ledare i solen inför Herren (4 Mos 25:4, hebreiska texten). Nu ser vi hur också Pilatus, som tre gånger hade förklarat Jesus icke skyldig, ges myndighet uppifrån att låta korsfästa Jesus, Han som var med Israels upphängda ledare i öknen.


Paulus sade till de troende i Rom: “Låt varje själ underordna sig (rättsliga) myndigheter som har/är över den, ty det är/finns inte en (rättslig) myndighet om ej av Gud, men de som är/finns de är (och har varit) ordnade av Gud.” (Rom 13:1)

Om vi – alltefter omständigheterna – må tala, att vi inte har en/någon miss (av Guds mål), leder vi oss själva vilse och sanningen är inte i oss. (1 Joh 1:8)


Ytterligare studier: 4 Mos 22:18; Joh 1:12-13; 3:3; 18:5,28-30; 19:16; Apg 3:13; 4:27-28; Upp 6:8; 7:2.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-26; 2012-03-22; 2014-11-13; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

19:12-14a ’Ut ur’/’till följd av’ det här sökte Pilatus (hela tiden) ‘lösa upp Honom från’/’släppa Honom lös’, men judarna sade ('hela tiden'/'gång på gång'(א*): ”Om du – alltefter omständigheterna – må ‘lösa upp ... från’/’släppa lös’ Den här, är du inte kejsarens vän. 'Varje den'/’var och en’ som gör sig själv till en kung motsäger kejsaren.” Pilatus som så hade hört de här utsagorna ledde/förde Jesus utanför och han satte sig uppå en tribun ’in i’/på en plats som sades/kallades Stenutbredning, men på hebreiska Gabbata. Men det var (hela tiden) en förberedelse av påskalammet. Det var (hela tiden) som en sjätte stund/timme.

Ord för ord: 19:12 (27 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) ut-ur det-här '-en Pilatus'/Pilatus sökte-(hela-tiden) (att)-lösa-upp-från honom. '-na men Judar'/'men Judarna' sade-(hela-tiden): om-alltefter-omständigheterna den-här (du)-må-lösa-upp-från, inte är-(du) vän '-ns Kejsare'/Kejsarens. varje den (en)-kung sig-själv görande motsäger '-n Kejsare'/Kejsaren. 19:13 (22 ord i den grekiska texten) '-en så Pilatus'/'så Pilatus' havande-hört '-na utsagor'/utsagorna de-här ledde utanför '-en Jesus'/Jesus och (han)-satte-sig uppå (en)-tribun in-i (en)-plats sägandes Stenutbredning, (på)-Hebreiska men Gabbata. 19:14a (9 ord i den grekiska texten) var-(hela-tiden) men (en)-förberedelse '-ets påskalamm'/påskalammets. (en)-stund (det)-var-(hela-tiden) som (en)-sjätte.


1883: Därefter sökte Pilatus gifva honom lös, men judarne ropade och sade: Gifver du denne lös, så är du icke kejsarens vän. Hvar och en som gör sig till konung, han sätter sig upp mot kejsaren. Då Pilatus hörde detta tal, förde han ut Jesus och satte sig på domstolen på en plats, som kallas Litostroton, på ebreiska Gabbata. Och det var påskens tillredelsedag, och det var vid sjette timmen.

1541(1703): Och ifrå den tiden sökte Pilatus efter att gifwa honom lös; men Judarna ropade, och sade: Gifwer du honom lös, så äst du icke Kejsarens wän; ty den som sig gör till Konung, han är emot Kejsaren. När Pilatus hörde det talet, hade han Jesum ut, och satte sig på domstolen, på det rum, som kallas Lithostrotos; på Ebreiska Gabbatha. Och det war Påska tillredelsedag, wid sjette timman.

LT 1974: Då försökte Pilatus frige honom, men de judiska ledarna sade till honom: ”Om du friger den här mannen, är du inte kejsarens vän. Vem som helst som förklarar sig vara kung är en upprorsman mot kejsaren.” När Pilatus hörde detta, förde han Jesus till dem igen och satte sig vid domarbänken på den stenklädda plattformen. Klockan var nu ungefär tolv på dagen, dagen före påsk.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Bileam sade:) “En människa skall komma ut, ut ur (Israels) säd, och Han skall vara många nationers herre, och Hans rike skall höjas/upphöjas om/’mer än’ Gog, och Hans rike skall ökas/växa.” (4 Mos 24:7, Grekiska GT)

Herren talade till Mose: “Tag alla folkets härskare och utsätt dem för skam vid sidan av Herren ’i motsats till’/’mitt emot’ solen, och Herrens lidelses vrede må vända bort från Israel.” (4 Mos 25:4, Grekiska GT)

(Alla Israels söner) föll emot ansikte(t) emot jorden emot stenutbredningen, och de kastade sig ner och lovade (hela tiden) Herren (och sade), att (Han är) god, att Hans barmhärtighet (varar) in i (den kommande) tidsåldern.” (2 Krön 7:3b, Grekiska GT)

Esra, den skriftlärde, stod uppå en tribun av trä … och (bredvid honom) stod (sex män) ’ut ur’/vid hans rätta/högra (delar) och (sju män) ’ut ur’/vid hans kvarvarande/vänstra (delar). Och Esra öppnade bokrullen inför varje/hela folkets ögon. (Neh 8:4-5a, Grekiska GT)

Mordokaj ‘var stilla’/vilade på gården i sällskap med Gabatha och Tharra, kungens två eunucker, de som vaktade gården. Både/och han hörde deras resonemang ... att de gjorde redo (för) att kasta/lägga händerna på ... kungen. ... (På gården var) en stenutbredning/stenbeläggning. ... (Och) drottningen mottalade/motsade (kungen). (Ester 1:1m-na/A12-13a; Ester 1:6a,17b, Grekiska GT)

Inom/inuti (kung Salomos bärstol var) en stenutbredning/stenbeläggning, en välkomnande(sgåva)/välkomst(gåva) från Jerusalems döttrar. (Höga Visan 3:10b, Grekiska GT)

… (Profeten) skådade Herren som satt uppå en tron, (som var) hög och som var ’lyft uppå’/upplyft’. (Jes 6:1a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall ge Davids hus' nyckel på (Eljakims) skuldra, och han skall öppna, och det är/finns inte (någon) som stänger till, och han skall stänga till, och det är/finns inte (någon) som öppnar.” (Jes 22:22, Grekiska GT א*; namnet Eljakim betyder Gud upprättar eller Gud upphöjer.)

Ända till kväll(en) ’var ... kämpande’/kämpade (kungen) (hela tiden) (för) att ‘ta ut ... för sig själv’/’sätta ... fri’ (Daniel). … (Men kungens män sade till honom:) ”Ha kunskap, kung, att det är meders och persers påbud det (att) varje begränsning och stående/motstånd, som kungen – alltefter omständigheterna – må stå/utfärda, inte måste/får ’bytas vid sidan av’/ändras.” Då talade kungen, och de/man ledde Daniel och kastade honom i, in/ner i lejonens hål. (Dan 6:14b,15b-16a, Grekiska GT Theod)

(Kungens män sade till juden Mattathias:) ”Kom till/fram först (av alla) och gör kungens befallning … Du och dina söner skall (då) vara kungens vänner.” … (Men Mattathias sade: ”Vi kommer inte) att helt och hållet lämna lag och grundlagar.” (1 Mack 2:18a,21b)

(Kung Alexander sade till sin broder Jonatan:) “Nu idag ’får vi ... att stå ner’/’förordnar vi’ dig ... (till) att kallas kungavän.” (1 Mack 10:20a)

(Kungens minister) kom till, emot tribunen (och) försvarade (saken inför folket i staden). (2 Mack 13:26a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade om helgedomen:) “Här må inte/förvisso ej ‘låtas vara’/lämnas emot sten, som inte kommer att lösas ner/upp.” (Matt 24:2b)

När Människans Son – alltefter omständigheterna – må komma i Sin härlighetsglans, och alla budbärarna i sällskap med Honom, då skall Han sitta ner uppå Sin härlighetsglans' tron. (Matt 25:31)

Då (Pilatus) satt uppå tribunen, skickade hans kvinna bort (ett budskap) i riktning mot honom och sade (om Jesus: “Låt det vara) ingenting ’till dig och till’/’mellan dig och’ Den där rättfärdige.” (Matt 27:19a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Husmästaren/husföreståndaren) skall visa er en stor ’plats ovanför jorden’/’övre våning’, som är ’gjord redo’/iordninggjord (med) utbredd(a liggplatser).” (Mark 14:15a)

(Jesus) sade ('hela tiden'/'gång på gång'): ”Abba, Fadern, alla ting ’är förmögna för’/’förmås av’ Dig. För den här bägaren från sidan av, från mig. Emellertid/men inte vad Jag vill, emellertid/utan vad Du (vill).” (Mark 14:36)

Då det hade blivit en sjätte stund/timme, blev det emot/över hela jorden/landet ett mörker ända till en nionde stund/timme. (Mark 15:33)

Det var (hela tiden) förberedelse, det är (dagen) före sabbaten. (Mark 15:42b)

(Symeon sade till Mariam:) “Skåda, (Jesus) ligger (stilla) ‘in i’/’med syfte på’ ett fall och en uppståndelse av många i Israel, och ’in i’/’med syfte på’ ett tecken som motsägs.” (Luk 2:34b)

(Jesus sade till fariseerna angående Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – de här är stilla, kommer stenarna att utropa/skrika.” (Luk 19:40b)

(Folkmassan) började anklaga (Jesus inför Pilatus) och sade: ”Vi har funnit, att Den här ’vändande isär’/förvänder vår nation och hindrande/hindrar oss att ge kejsaren tributer och säger Sig själv vara en kristus/smord, en kung.” (Luk 23:2)

Pilatus höjde åter sin röst i riktning mot (hela mängden/folkmassan) och ville ’lösa upp från’/befria Jesus. (Luk 23:20)

Det var (hela tiden) * (א,* א, A) som om (det var) en sjätte stund/timme, och det blev mörker emot/över hela jorden/landet ända till en nionde stund/timme. (Luk 23:44)

Gud hade svurit (med) en ed åt (David) att få (en) ut ur/av en frukt av hans höft att sitta ner emot hans tron. (Apg 2:30b)

(Judarna sade till statens/stadens ledare om de troende:) ”De praktiserar/handlar alla ’från mitt’/tvärs emot kejsarens påbud och säger, att det vara/finns ’den andre’/’en annan’ kung, Jesus.” (Apg 17:7b)

(Paulus sade till de första/främsta av judarna:) “Då (romarna) hade ’dömt upp’/undersökt mig, önskade de ’lösa upp från’/befria mig ... men då judarna motsade/’sade emot’ manades jag att ’kalla på’/’vädja till’ kejsare(n).” (Apg 28:18a,19a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus, som har (och har haft) besvär, ‘ut ur’/’till följd av’ resvägen, satt ‘på det här sättet’/så (hela tiden) stilla på källan. Det var (hela tiden) som en sjätte stund/timme. (Joh 4:6b)

Kajafas sade (till de andra prästledarna och till fariseerna): ”Ni vet inte ingenting/någonting, inte heller räknar ni (med) att det 'för tillsammans'/'är till fördel' * (א,*א) 'för att'/att en människa må dö till förmån för folket, och (att) ej hela nationen må fördärvas.” (Joh 11:50)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Man har funnit (en stenlagd plats) bland ruinerna av borgen Antonia, en gård på nära 2.000 kvm, belagd med meterlånga stenhällar, ett par decimeter tjocka och med inristningar som visar att romerska soldater spelat tärning här. Det är möjligt att det är Litostroton. ... Detta skedde klockan tolv på dagen, säger Johannes. Det var den timme, då man började slakta påskalammen i templet. För Johannes var det säkert något symboliskt i detta. Guds lamm, som tar bort världens synder, skulle offras, för att möjliggöra ett nytt uttåg ur Egypten till en ny frihet. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 185)

Hertigen hade gett sin lakej Tosilos noggranna anvisningar hur han skulle bära sig åt för att besegra Don Quijote utan att döda eller såra honom. ... När dagen för den fruktansvärda kampen var inne hade hertigen låtit bygga en tribun på borggården framför slottet där stridsdomarna och damerna och modern och dottern såsom kärande i saken skulle ta plats, förutom att det hade strömmat till mycket folk ifrån byarna runt omkring för att beskåda den stora tilldragelsen, för en sådan strid hade man aldrig sett eller hört talas om i de här trakterna vare sig bland de levande eller de döda. (Miguel de Cervantes "Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha" s 800)

Pilatus tvingades av Herodes och de judar som var hos honom att överlämna honom till döden mot sin vilja, eftersom han hellre ville göra det än handla mot kejsaren och rädda en människa som kallades kung. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 63)

Gabbath eller Gabbetha betyder ”en avrundad höjd”. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 580)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

Platsen dit Abraham skall gå för att verkställa sitt offer kallas Moria land. ... Enligt 2 Krön. 3:1 byggde Salomo templet på Moria berg, på den plats där David efter pesten hade offrat. ... Septuaginta har (översatt Moria land) med ”det upphöjda landet”. (Gillis Gerleman "Ur Pentateuken" s 48 i kommentar till 1 Mos 22:1-2)

Timmen vid middagstiden på tillredelsedagen för påsken var den timme då påskalammen började slaktas. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 883)

Mellan Bally Castle och Portrush (i Nordirland) ligger the Giant's Causeway, som bäst kan översättas med "jättens stenläggning". Det är en av de märkligaste naturfenomenen som finns i världen. Stenläggningen är resultatet av att smält badsalt på vulkanisk väg skjutit upp för att sedan svalna och draga ihop sig till mängder av sex- och femkantiga pelare i skiftande nyanser av lila, rött och gult. Enbart denna syn är värd resan till Nordirland. ... Det är något obeskrivligt över dessa tusenden av matematiskt formade stenar, som sticker rätt upp över sjökanten och alltsammans är i olika färger. Hela området är på något sätt kubistiskt. ... De vertikala stenarna är tillsammans åtskilda från varandra men står så tätt att man inte kan få ner ett knivblad mellan dem. De flesta av stenarna har sex sidor medan några har fem och en del sju. Det säges, att det bara är tre stenar som är niokantiga bland de 40.000 stenar, som detta naturfenomen består av och bara en, som har tre sidor. På en plats såg vi en femsidig sten, en sexsidig och en sjusidig stå vid sidan av varandra.. På den s k stora delen av "jättens stenbeläggning" finns det fyra femsidiga stenar ställda omkring en sten med sju sidor. ... Ingen förståndig människa springer snabbt över "jättens stenbeläggning". Man står här och stirrar med samma uttryck av förvåning, som om man skådade ett arkitektoniskt under, gjort av människohand. Men ingen människohand har format denna stenbeläggning. Det har naturen själv gjort, och en man i en liten kiosk berättar för oss, att stenbeläggningen fortsätter i botten på Irländska sjön och är synlig på andra sidan i Skottland. (Hilding Fagerberg "Säckpipa och herdelur" s 180-182)

Vi kan anta att Johannes menade, att Pilatus i verkligheten satt på (tribunen), men att för dem som har ögon att se bakom den mänskliga scenen, så framträder Människans Son, till vilken all dom har överlämnats (5:22), sittande på sin tron. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 544)

”Kejsarens vän” var en titel i det dåvarande Rom. Kejsaren omgav sig med en krets förtrogna, som kallades ”kejsarens vänner”, med vilka han rådgjorde om allt, och som rikligt belönades av den mäktige envåldshärskaren. Ingen ville gärna mista en sådan ställning. (Anton Fridrichsen-Per Lundberg "Ur Bibeln" s 240)

En välkomstfest för missionär Nat. Götberg, som nyligen hemkommit från missionsfältet i Kina, var i söndags anordnad i Vaggeryds missionshus af ungdomsföreningen därstädes. Festen öppnades af predikant R. Sandell, hvarefter missionär Götberg besteg talarestolen och höll ett missionsföredrag om Kina. (Jönköpings-Posten 1907-05-22 "Missionär bestiger talarestolen i Vaggeryds missionshus")

Elmgren kunde tala en stund utan störningar. Hans ord var enkla, det var korta och lättförståeliga meningar om fattiga arbetares nöd. Det var allvarliga uppmaningar till enig kamp för mänskliga rättigheter. "Vi har rätt att bilda fackföreningar", ropade han ut över folket från sin plats på en plattform uppbyggd av tjocka plankor på meterhöga träbockar." Där kom patrons fina vagn dragen av två bruna hästar. . . . I vagnen satt brukspatron Johansson och en annan herreman klädd i svart höghatt. . . . Vagnen körde upp framför Elmgrens tribun och välte omkull den genom att komma så nära, att ett fotsteg stötte mot den ena träbocken. Men Elmgren hade anat faran och vigt hoppat ner och hoppat upp på brukets ena grindstolpe. "Där får ni inte stå, det är enskild mark och enskild grindstolpe", ropade patron och befallde kusken att slå med piskan över den fräcke agitatorns rygg. (Helmer Furuholm "Daggormens tecken" s 144-145; början av 1900-talet)


ca 1900 och tiden dessförinnan

(Stenutbredningen), stengolfwet, stenbeläggningen, en med mosaikgolf belagd upphöjning på förplatsen framför ståthållarens palats, der domarestolen war uppställd. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 196)

När 1842 års folkskolestadga gav kyrkoherden ansvaret för skolväsendet på lokalplanet var detta ingen nyhet. När 1862 års kommunalreform angav att skolfrågorna var en kyrklig och inte en kommunal angelägenhet var detta inte heller anmärkningsvärt. Det var endast en kodifiering av den ordning som rått i vårt land alltsedan reformationen. ... Som folkfostrare på lokalnivån hade kyrkoförsamlingen alltså två tribuner: predikstolen och skolkatedern. Kyrkoherden hade det yttersta ansvaret för dem båda. När man vid denna tid talade om "församlingens lärare" var det prästerskapet som avsågs. Lärare inom folkskolväsendet kallades skollärare. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 73)

I stället för att underkasta sig konungen hänvände sig Anjalamännen till samtliga armékårer i Finland och till flottan för att vinna officerarne som bundsförvanter. ... Största delen av arméns och flottans officerare i fält förenade sig i yrkandet på riksdagens sammankallande (för fredens återställande). ... När Gustav (III) hunnit till Åland, fick han meddelande om att Danmark förklarat krig den 19 augusti (1788). ... Gustav kom full av mod och förtröstan hem till Sverige, ty han räknade på att nu kunna samla sitt folk mot både inre och yttre fiender. Och det visade sig, att den gången var det han, som räknat rätt. Han fann hos kärnan av Sveriges folk en kraftig avsky mot dessa officerare, som förrått sitt fosterland i farans stund. I Stockholm föreslog man till text på nästa riksdagspredikan de orden i fjärde Mosebok: "Och Herren sade till Mose: 'Tag alla överstarne för folket och häng dem upp Herranom i solene!'" Schröderheim, som berättade detta i ett brev till konungen, tillade: "Här vanka flera epigrammer, men de äro ej alla utur den Heliga skrift." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1772-1809" s 376-379; Krig med Ryssland och Danmark 1788-1790)

Söderköpings riksdag (år 1595) beslöt programenligt att hertig (Karl) skulle vara riksföreståndare i konung (Sigismunds) frånvaro och att Claes Fleming och andra motsträviga personer skulle straffas. Man godkände vidare hertigens yrkande att den påviska gudstjänsten skulle kriminaliseras och alla katoliker förvisas ur riket. Från en tribun som benämndes majestätspall talade hertigen därpå till riksdagen på Söderköpings torg och vände sig därvid företrädesvis till gemene man. Han slutade, säger kamereraren Knut Persson, som bevittnade denna mönsterlektion i demagogi, med en fråga: "Ären I till sinnes att försvara hvad här gjordt och beslutadt är, och stå derför, alla för en och en för alla? Dertill svarade den gemene man: Ja, ja, ja, nådige herre; och gjorde sin ed med uppräckta händer, att stå med hans fursteliga nåde, alla för en och en för alla, hvilket ordasätt fursten alltid brukade. Sedan vände han sig till riksens råd, biskoparne och adeln, som med honom stodo på majestätspallen, och sporde dem till med dessa ord: Än I, hvad sägen I härtill? Hören I hvad dessa hafva svurit, velen I söndra eder ifrån dem? Riksens råd svarade på samteliga ridderskapets och adelns vägnar, och lofvade hans fursteliga nåde hörsamhet i allt det som lände Kungl. Maj:t och fäderneslandet till gagn och goda. ..." Rådsherrarnas politiska roll var på det hela taget slutspelad i och med Söderköpings riksdag. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 363-364)


Egna kommentarer och funderingar:

Det grekiska ord som återges med ”stenutbredning” förekommer bara här i NT. Ordet är sammansatt av orden ”lithos” (sten) och ”strônnymi” (breda ut). Angående ”sten”, jämför med Matt 24:2 (Mark 13:2; Luk 19:44), där Jesus säger, att helgedomen inte skall lämnas ”en sten emot en sten”. Angående ”utbredning”, jämför med Matt 21:8; Mark 11:8; Mark 14:15; Luk 22:12. Tre gånger har vi ordet “lithostrôton” i GT, till exempel i Höga Visan 3:10. I ljuset av detta ställe kan vi se kung Salomo, Davids son, som en typ (förebild) för Jesus.

Det är värt att lägga märke till, att det i Esters första kapitel finns de tre sällsynta grekiska orden lithostrôton (v 6, tre gånger i GT), anteipon-antilegô (v 17, åtta gånger i GT) och Gabatha (v 1m, en gång i GT). I Joh 19:12-13 har vi lithostrôton (en gång i NT), antilegô-anteipon (elva gånger i NT) och Gabbatha (en gång i NT). Jämför också den möjliga anspelningen till Ester 1:1o i Joh 19:17.

Översättningen ”(Pilatus) lät Honom sätta sig ner” av Joh 19:13b (med en typ i Neh 8:4) förekommer också i pseudepigrafen Petrus' evangelium (”de … lät honom sitta på domarsätet”; jfr Barrett s 540). Översättningen ”(Pilatus) satte sig ner” (med en typ/förebild i 2 Mack 13:26) stämmer bättre överens med Matt 27:19. Möjligen har vi här i Johannes' evangelium en avsiktlig dubbelmening.

I öknen hängdes Israels huvudmän i solen inför Herren. Nu vid dagens mitt sitter judarnas kung, eller kanske bättre Kungen av Israel, på en plats som kallas Gabbata, ett namn vars betydelse är osäker men som mycket väl kan betyda ”upphöjning/upplyftning” (jfr det hebreiska ordet ”gabah”). Jesus skall korsfästas inför Herren, och folkets ledare skall friges i Hans ställe. Enligt dubbelmeningen, som diskuterats ovan, kan vi också se både Jesus och Pilatus på tribunen på samma gång. När människan Jesus dör på korset, dör han för Pilatus' skull och för alla andra människors skull.

En sjätte stund/timme associerar till talet sex, som i sin tur associerar till synd (miss av Guds mål) och ofullkomlighet. Jämför den fullkomliga avslutningen i Joh 19.30.

Ordet ”bêma” (tribune) är avlett från ”bainô” (stiga) och betydde urspungligen ”steg”.

Angående tiden för påskalammets förberedelse, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 18:28-29a.


Paulus sade till de troende i Rom: ”Vi skall alla stå vid sidan av Guds tribun.” (Rom 14:10)


Grekiska ord:

antilegô (motsäga) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 2:34; Joh 19:12; Apg 28:19 – Syr 4:25; Apg 13:45; 28:22; Rom 10:21; Tit 1:9; 2:9.

bêma (tribun) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 13:26; Matt 27:19; Joh 19:13; Rom 14:10 – Syr 45:9; Apg 7:5; 12:21; 18:12,16-17; 25:6,10,17; 2 Kor 5:10.

Gabbatha (Gabbata) Joh 19:13. Detta hebreiska ord förekommer bara här i Bibeln. Vi har emellertid det grekiska ordet ”Gabatha” i Ester 1:1m(A12) och det arameiska ordet ”abba” (Fader) i Mark 14:36. I ordet ”Gabbatha” förenas Bibelns tre ”heliga” språk – hebreiska, arameiska och grekiska. I en svår stund (jfr Mark 15:34) är Fadern nära Sin Son i stenutbredningen. Ja, om lärjungarna är stilla, skall stenarna utropa/skrika (Luk 19:40). Och Johannes Döparen säger till fariseerna och saddukeerna i Matt 3:9: ”Ni må ej tänka (att ni kan) säga i er själva: ’Vi har Abraham (till) far.’ Ty Jag säger er, att Gud förmår resa upp barn till Abraham ut ur/av de här stenarna.” Jfr Luk 3:8. I Joh 19:13 anar vi nu, hur Abrahams barn skriker till Fadern i himlen. Och bland fader Abrahams barn har vi Faderns Son – stenen som byggarna förkastade (jfr Matt 21:42; Mark 12:10; Luk 20:17) – som i Sin oro säger: ”Abba.” Se också Egna kommentarer och funderingar.

Kaisar (kejsare) Luk 23:2; Joh 19:12; 28:19 – Matt 22:17,21; Mark 12:14,16-17; Luk 2:1; 3:1; 20:22,24-25; Joh 19:15; Apg 17:7; 25:8,10-12,21; 26:32; 27:24; Fil 4:22.

lithostrôton (stenutbredning) 2 Krön 7:3; Ester 1:6; Höga Visan 3:10; Joh 19:13.

paraskeuê (förberedelse) Mark 15:42; Joh 19:14 – Judit 2:17; 4:5; 2 Mack 15:21; Matt 27:62; Luk 23:54; Joh 19:31,42.


Ytterligare studier: 1 Mack 3:38; 10:65; Matt 27:45; Mark 15:25; Luk 23:5,16; Joh 5:2; 6:15; 11:51-52; 12:13; 19:17,20,31,42; 20:16; Upp 3:21; 9:11; 16:16; 20:4.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-27; 2012-03-24; 2014-11-14; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

19:14b-16a Och han säger till judarna: “Skåda, er Kung!” !” Men de sade ('hela tiden'/'gång på gång') (א*): ”Lyft, lyft, korsfäst Honom!” Pilatus säger till dem: ”Skall jag korsfästa er kung?” Prästledarna svarade: ”Vi har inte en kung ’om ej’/utan en kejsare.” Så då ’gav han Honom till sidan av’/’överlämnade han Honom till’ dem, för att Han måtte korsfästas.

Ord för ord: 19:14b (8 ord i den grekiska texten) och (han)-säger (till)-'-na Judar'/Judarna: skåda '-en kung'/kungen er. 19:15 (24 ord i den grekiska texten) de men sade-(hela-tiden): lyft lyft, korsfäst honom. säger (till)-dem '-en Pilatus'/Pilatus: '-en kung'/kungen er skall-(jag)-korsfästa? svarade '-na prästledare'/prästledarna: inte har-(vi) (en)-kung om ej (en)-Kejsare. 19:16a (7 ord i den grekiska texten) då så gav-(han)-till-sidan-av honom (till)-dem för-att (han)-måtte-korsfästas.


1883: Och han sade till judarne: Se, eder konung! Men de ropade: Bort, bort med honom, korsfäst honom! Pilatus sade till dem: Skall jag korsfästa eder konung? Öfwersteprästerna svarade: Vi hafva ingen annan konung än kejsaren. Så antvardade han honom då åt dem till att korsfästas.

1541(1703): ... och han sade till Judarna: Si, eder Konung. Då ropade de: Tag bort, tag bort, korsfäst honom. Pilatus sade till dem: Skall jag korsfästa edar Konung? Swarade öfwerste Presterna: Wi hafwe ingen Konung, utan Kejsaren. Då öfwerantwardade han honom dem, att han skulle korsfästas.

LT 1974: Och Pilatus sade till judarna: ”Här är er kung.” ”Bort med honom”, skrek de, ”bort med honom – korsfäst honom!” ”Vad menar ni? Ska jag korsfästa er kung?” frågade Pilatus. ”Vi har ingen kung utom kejsaren”, ropade översteprästerna tillbaka. Då överlämnade Pilatus Jesus till dem för att korsfästas.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(En hebreisk man sade till Mose:) “Vem har ’fått ... att stå’/satt dig till ledare och rättskipare/domare uppå/’med avseende på’ oss?“ (2 Mos 2:14a, Grekiska GT)

(Resultatet av) granskningen ut ur/av Judas' stam (var) 74 av antalet av tusen och 600. (Detta var den största stammen i Israel.) (4 Mos 1:27, Grekiska GT)

(Bileam sade:) “En människa skall komma ut, ut ur (Israels) säd, och Han skall vara många nationers herre, och Hans rike skall höjas/upphöjas om/’mer än’ Gog, och Hans rike skall ökas/växa. ... Jag skall visa honom och/men visst inte nu. Jag kallar honom lycklig, och/men han närmar sig inte. En stjärnbild skall ‘sticka upp’/’träda i dagen’ ut ur Jakob, och en människa skall stå upp ut ur Israel.” (4 Mos 24:7,17a, Grekiska GT)

De här folkförsamlingarna för Judas enligt/efter deras granskning (var) 76500 (män). (Judas var fortfarande den största stammen i Israel.) (4 Mos 26:22b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Lyft ut det onda ut ur er själva.“ (5 Mos 17:7b; 19:19b; 21:21b; 22:21b,24b; 24:7b, Grekiska GT)

Jesus dödade (de fem kungarna), och han hängde upp dem uppå fem trän/trästycken. (Josua 10:26a, Grekiska GT)

(Herren sade till Samuel: ”Folket) har inte föraktat (och föraktar inte) dig, emellertid/men de har bemött (och bemöter) Mig föraktfullt, ’det att ej’/’så att Jag ej skall’ vara kung uppå/över dem.” (1 Sam 8:7b, Grekiska GT)

(Herren) utvalde Judas' stam, berget Sion, som Han välkomnade. (Ps 78:68, Grekiska GT)

… (Profeten) skådade Herren som satt uppå en tron, (som var) hög och som var ’lyft uppå’/upplyft’. (Jes 6:1a, Grekiska GT)

(Herren) skall lyfta/’lyfta upp’ ett tecken ‘in i’/'avsett för' nationerna och skall leda/föra tillsammans Israels fördärvade och leda/föra tillsammans Judas' isärsådda ut ur jordens fyra vingar/hörn. (Jes 11:12, Grekiska GT)

(Jeremia sade till Jerusalem:) ”Lyft, lyft (Codex Alexandrinus) dina händer i riktning mot (Herren) med anledning av dina småbarns själ …” (Klag 2:19b, Grekiska GT)

(Israels fiender ville) ta ner/upp och ‘lyfta ut’/’ta bort’ alla de här (judarna) i/på en dag. (1 Mack 5:27b)

(Simon) ’lyfte ut’/’tog bort’ orenheterna ut ur (Jerusalems utkant/borg). … (1 Mack 14:7b)

(Salomo sade: “De främmande) som hade ’tagits emot in i’/godkänts i sällskap/samband med högtidligheter, de som allaredan hade ’i sällskap med’/’del av’ deras ’rättfärdiga ting’/rättigheter, behandlade (missarna av Guds mål) dåligt (med) förfärliga vedermödor.” (Salomos Vishet 19:16)

Mannen Judas och hans bröder förhärligades oerhört mitt emot varje/hela Israel, där deras namn (hela tiden) hördes. (1 Mack 5:63)

(Jesus, Syraks son, sade: “Gud) förbarmade sig inte över en nation av fördärv, de som hade ’lyfts ut’/’tagits bort’ i sina missar (av Hans mål).” (Syr 16:9, Grekiska GT)

(Baruk sade till Jerusalem:) “Gud leder (dina barn) i riktning mot, in i dig och är lyfta i sällskap med härlighet som en kungs tron.” (Baruk 5:6b)

(Babylonierna sade till sin kung:) “Ge Daniel till sidan av oss. Men om ej, kommer vi att döda dig och ditt hus.” Och kungen skådade, att de oerhört/ivrigt skyndade på honom och då han hade ’manats på’/ansatts, gav han Daniel till sidan av dem. (Bel och Draken v 29b-30, Theod)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Johannes' lärjungar:) ”Det skall komma dagar, när – alltefter omständigheterna - brudgummen må lyftas bort från (lärjungarna) …” (Matt 9:15b)

(Jesus sade till Johannes' lärjungar:) ”Ingen kastar/sätter på en okrymt traslapp/tyglapp på ett gammalt klädesplagg, ty den lyfter/’tar bort’ dess fullbordan från klädesplagget, och det blir en sämre/värre splittring/reva.” (Matt 9:16)

Jesus talade till dem: ”En profet är inte ’icke hedrad’/’utan heder’ ’om ej’/utom i det egna (א,*א) fäderneslandet och i sin bostad.” (Matt 13:57b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Prästledarna och de skriftlärda) skall ’döma ner’/fördöma (Människans Son) ’in i’/’med syfte på’ (א,* א) död och ’ge Honom till sidan av’/’överlämna Honom till’ nationerna.” (Matt 20:18b)

(Jesus sade till prästledarna och folkets äldste:) “Guds rike skall lyftas från er och ges åt en nation som gör/ger dess frukter.” (Matt 21:43b)

(Under) kejsare Tiberius' befälhavarskap…, blev/kom ett Guds ord emot/till Johannes. … (Luk 3:1a,2b)

(Då Jesus befann sig nära Jerusalem sade Han:) ”Landsmännen (till mannen som var av ädel härkomst) hatade honom (hela tiden) och skickade bort en delegation bakom/efter honom som sade: ’Vi vill inte att den här skall vara kung emot/över oss.” (Luk 19:14)

(Prästledarna och ledarna och folket) ’utropade upp’/’skrek till’ och sade (om Jesus): ”Lyft/’ta bort’ Den här!” … De höjde (hela tiden) sina röster emot (Pilatus) och sade: ”Korsfäst, korsfäst Honom.” Men han talade (vänd) i riktning mot dem en tredje gång: ”Ty/varför, vad dåligt har Den här gjort? Jag har ingenting som orsakar/förtjänar död funnit i/hos Honom. Då jag så har uppfostrat/’gett ... en läxa’ Honom, skall jag lösa/släppa Honom ’upp från’/lös. Men de låg på och begärde (med) stora/höga röster, att (Jesus skulle) korsfästas. Och deras röster var (hela tiden) helt och hållet stabila/starka. Och Pilatus ’dömde på’/bestämde, att deras begäran (skulle) bli (beviljad). ... (Och han) ’gav ... till sidan av’/överlämnade Jesus till deras vilja. (Luk 23:18,21-24,25b)

Då Jesus hade vänt sig, talade Han (vänd) i riktning mot (kvinnorna): “Jerusalems döttrar, gråt ej emot/över Mig, ’mer än’/utan gråt emot/över er själva och emot/över era barn.” (Luk 23:28)

(Stefanos sade:) “Den här Mose som (Guds folk i Egypten) förnekade och talade: ’Vem har ’fått ... dig att stå’/satt dig (som) en ledare och rättskipare/domare uppå/’med avseende på’ oss (א,*א)?’” (Apg 7:35a)

(Judarna sade om Paulus:) “Lyft den (som är) av sådant slag från jorden, ty det var (hela tiden) inte tillbörligt (för) honom att leva.” (Apg 22:22b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus) kom in i de egna tingen, och de egna tog Honom inte till sidan av (sig). (Joh 1:11)

På den följande dagen ser (Johannes Döparen) Jesus komma i riktning mot sig, och han säger: “Skåda, Guds Lamm, som lyfter/’tar bort’ utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ miss (av Guds mål)!“ (Joh 1:29)

Helt och hållet som Mose höjde ormen i det ödelagda (området), på det här sättet måste Människans Son höjas, för att 'varje den'/'var och en' som tror in i (P63, א,* א, A) Honom må ha tidsålderslångt liv. (Joh 3:14-15)

Jesus själv var vittne, att en profet inte har heder i det egna fäderneslandet. (Joh 4:44)

Men/och då Jesus hade funnit en liten åsna, satte Han sig ner emot den, helt och hållet som det är (och har varit) skrivet: ”Frukta ej, dotter Sion. Skåda, din Kung kommer och sitter emot en åsnas föl.” (Joh 12:14-15)

(Judarna) svarade och talade till (Pilatus): ”Om ej Den här (Jesus) (hela tiden) ’var havande’/hade gjort (א*) dåligt, hade vi – alltefter omständigheterna – inte ’gett Honom till sidan av’/’överlämnat Honom till’ dig.” Pilatus talade så till dem: ”Ta ni Honom och döm * (א*) enligt er lag.” (Joh 18:30-31a)

Pilatus talade så till (Jesus): “(Är det) inte så (att) Du är en kung?” Jesus svarade: ”Du säger, att Jag är en kung.” (Joh 18:37a)

Och (Jesus) säger till (judarna): ”Skåda, Människan!” (Joh 19:5b)


Hembygdens predikan: Hade det ringa folket fått råda, så hade riket troligen redan nu upprättats. Men det fick icke råda, ej heller vara i fred. Vi minnas, huru de längre fram uppviglades, ja, rentav tvingades av de översta att ropa korsfäst över Kristus. Det ringa foket blir dock sällan så bittert mot honom, de eländas vän och hjälpare, som folkets översta. ... Klagomålen över Kristus kommo sålunda från de självrättfärdiga och dygderaka fariseerna, som väl knappt ville se åt dessa fattiga och eländiga syndare, med vilka han umgicks. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 24-25, Tredje söndagen i adventet, Matt 11:11-19)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Vi måste komma ihåg, att det förskräckliga med korsfästelsen och det skamliga i att dö på det sättet var något mycket välkänt i det första århundradet. Cicero talade om korsfästelsen som den allra grymmaste och förskräckligaste död man kunde tänka sig. Det var otänkbart, att en romersk medborgare skulle bli korsfäst. Så skamligt ansågs det vara, att bara slavar och brottslingar dömdes till en sådan död. Judarna för sin del trodde, att den som blev upphängd på trä var under Guds förbannelse (se 5 Mos 21:23; Gal 3:13). (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 181)

Lyftoffret var det moment i en offerceremoni, då en del av det offrade ... lyftes upp. (Hugo Odeberg-Thoralf Gilbrant "Illustrerat Bibellexikon" spalt 4198 uppslagsord ”offer”)

Precis som Pilatus på korset (19:19,22) skriver in Jesu kungatitel, så är det också här, trots alla uppvaktningar så utropar han Jesus till Israels kung. Titeln påminner om det messianska anspråket, och den anklagelse som Jesus utan tvivel var åtalad för i det romerska rättegångsförfarandet. Jfr. v. 5: den typiska Människan är också den sanne kungen för den mänskliga rasen. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 546)

Tåget surrar över bron vid Strömsborg! In på perrongen! Där står fullt med folk. De äro bleka i ansiktet! Är det sådana där utsända ur de "djupa lederna" (detektiver), som överklassen brukar kommendera ut att vissla? De stirra på mig. Jag stiger ner! Jörgen och Putte omfamna mig. Nu är jag lugn. Jörgen tar upp ett hurrarop. . . . Och så satt jag där (på teatern)! Ensam! Beskådad, behurrad! O min nattrock och mina tofflor! O numro 3 rue Dancet, Plainpalais, Genève! Nej, jag duger inte till "stor man", duger inte! Kan aldrig lära mig tro på hurrarop. De hurra i dag och vissla i morgon! . . . Ett hundra brev på åtta dagar! Men märkvärdigt nog, bara ett ovettigt. . . . De fromme, verkligt fromme, som skulle vara mest sårade, de skrevo snällt och vackert. "Saul, Saul, vi förföljer du mig!" börja de flesta. Stackars människor, som taga på allvar det där joxet överklassen kastat åt dem under namn av kristendom! Varför läsa de ej sina evangelier själva och se vilken överklassens fiende Jesus var! (August Strindberg "Kvarstadsresan" s 145; Stockholm, oktober 1884; "Jörgen" pseudonym för Georg Lundström, f.d. tullföreståndare i Furusund; "Putte", Georg Lundströms hund)

"(Skriftställaren Meurice) har, med fara för frihet och lif, bekämpat alla kommunens (i Paris) tadelvärda handlingar", (sade den engelske historiekorrespondenten till sin landsman). "Men han har sett och uttalat, att bland de idéer, som drefvo oräkneliga hederliga män att ställa sig under kommunens fana och dö för dess sak, funnos sådane, i hvilkas förverkligande Frankrike måste söka sin räddning. Det behöfs icke mer än detta, sir. Om en man i våra dagar har tillräckligt kvar af blick att se och rättskänsla att erkänna, att det kan finnas ett rent hår äfven på en fiendes hufvud - om han har tillräcklig aktning för sitt omdöme, för att vilja grunda det på oväldig pröfning äfven af en motståndares sak, äro fanatismen, rädslan, lågheten och dumheten genast färdiga att i fyrstämmig korus skria: korsfäst honom! han är kommunist! Han gör gemensam sak med röfvare och mordbrännare!" (Viktor Rydberg "Paul Meurice" s 346; Göteborgs Handelstidning 16 juni 1871)

Faust: De få, som "vetat", men ej förvarat för hopen vad de skådat, tänkt och känt, som, dårligt nog, sitt hjärta uppenbarat, dem har man alltid korsfäst eller bränt. (Johann Wolfgang von Goethe "Faust" s 35-36)

"Det ljuger du, din fan till Judas!" skrek Taras (till juden Jankel), alldeles utom sig. "Det ljuger du, din hund! Du har till och med korsfäst Kristus, gudsförskjutna människa! Jag slår ihjäl dig, din satan! Bort härifrån, annars är du dödens i denna stund!" Och med dessa ord grep Taras efter sin sabel. Den vettskrämde juden lade benen på ryggen och avdunstade så hastigt hans spinkiga ben kunde bära honom. (Nikolaj Gogol "Taras Bulba" s 245; skildrad tid: 1400-talet)

De afskyvärdaste skådespel, i hvilka de vilda djuren måste spela en roll, voro de afrättningar, som gåfvos i amfiteatern och hvarvid man gjorde förbrytares bestraffning på samma gång till en förlustelse för folket. . . . Icke sällan lät man dessa verkligheter ingå som scener i pantomimer och utsmyckade dem med prof på teaterdekoratörers och teatermaskinisters skicklighet. Man gaf t.ex. under kejsar Domitianus' regering (284-305) och i hans närvaro en pantomim, som den tiden var mycket omtyckt och ofta spelad. Hjälten i densamma var en fadermördare, mordbrännare och röfvarehöfding vid namn Laureolus, och stycket framställde hans äfventyr och illbragder, hans strider med de trupper som utsändts att gripa honom, hans tillfångatagande och afrättning genom korsfästelse. Ditintills hade denna roll spelats af en vanlig pantomimisk skådespelare, och korsfästelsescenen var naturligtvis då endast fingerad. Men man kom nu på den tanken, att stycket skulle vara mer fängslande och bättre tillfredsställa tidens naturalistiska konstriktning, om Laurelios' roll spelades af en verklig förbrytare, som i styckets sista scen verkligen korsfästes. Man hade bland de lifdömde ett lämpligt subjekt för idéens utförande, och denne åtog sig rollen, antagligen i det hopp, att om han utfört den till åskådarnes belåtenhet, skulle han få nåd och undslippa med en fingerad död. . . . Men när den sista scenen var inne och korset upprest, fastnaglades han på det verkligaste sätt vid dödsträdet, och när det skett, insläpptes vilddjur, som söndersleto honom lem för lem. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus" s 86-88; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1884)

Termen ”jude” ... kunde härledas ända tillbaka till tiden för hemvändandet från Babylon. Den stam som främst hade deporterats av Nebukadnesar var (jämte Benjamin) Juda stam. Det var alltså ”sönerna av Juda” som hade bevarat trons skatt och fädernas traditioner intakta, medan hemma i Palestina resterna av de tio andra stammarna mer eller mindre hade givit vika för hedendomens frestelser. ... Etymologin fick ett teckenvärde: männen av Juda, männen från Judéen, judarna var trohetens män. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 34)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1950

Även om Festus inte uppvisar samma osympatiska drag som Pilatus, är likheterna påfallande mellan hur de båda bemöter Jesus och hans lärjunge Paulus. Ingen av dem ser några skäl att alls döma dessa som judarna vill avrätta. Ändå tvekar de att frikänna dem för att inte väcka judarnas missnöje. Pilatus så till den grad att han tvår sina händer och överlämnar Jesus till judarna. Även Festus vacklar, och antyder mellan raderna att han trots allt kan tänka sig att gå med på anklagarnas begäran att sända Paulus till Jerusalem, och därmed rakt i armarna på de väntande attentatsmännen. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 411 i kommentar till Apg 25)

När Gud lidit sig igenom det skymfligaste av dödssätt, den mänskliga ondskans värsta utslag, finns det ingen form av mänsklig ondska och mänskligt lidande som inte kan övervinnas och frälsas. (Agne Nordlander "Korsets mysterium" s 39)

Jfr ”(Jesus) sade: ’En g(odhjärta)d man ha(de) en vingård. Han gav den till lantarbetare, för att de skulle arbeta i den och han skulle få avkastningen från den. Han skickade sin tjänare, för att arbetarna skulle ge honom avkastningen från vingården. De grep hans tjänare. De slog honom. De närapå dödade honom. Tjänaren gick. Han sade det till sin herre. Hans herre sade: ”Kanske kände han inte dem.” Han skickade en annan tjänare. Arbetarna slog också denne andre. Då skickade herren sin son. Han sade: ”Kanske skall de ha respekt för min son.” De där arbetarna, för de visste, att han var arvingen till vingården, grep honom. De dödade honom. Den, som har öron, han höre.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 77; Thomasevangeliet log. 77; Frid s 108: ”Kanske kände han inte dem.” ... Texten uppfattas allmänt som felaktig. Man vänder därför på utsagan ”Kanske kände de inte honom.)

Kajorna skockas och skränar i kör, vilket även ett stort antal människor gör. Vete fåglarna vartill det tjänar att däggdjuren skockas och skränar./Lorentz Buffon (Alf Henrikson "Samling" s 169)

Opinionen som opinionsbildarna bildar är sällan en bildad opinion, ty bildning bildar ett skydd mot opinionsbildning och låter opinionsbildarna bilda sig långa näsor. (Alf Henrikson "Bit för bit" s 37; Att bilda sig en bild)

Vi bekänner idag, att många århundradens förblindelse så fördunklat våra ögon, att vi inte längre ser Ditt utkorade folks skönhet och i deras drag igenkänner vår förstfödde broder. Vi bekänner, att vi bär kainsmärket på vår panna. Under århundradens lopp har vår Broder Abel legat där i sitt blod, vilket vi förgätit, och han har fällt tårar, som vi förorsakat, därför att vi glömt din kärlek. Förlåt oss för den förbannelse som vi med sådan orätt fäst vid judenamnet. Förlåt oss för att vi för andra gången korsfäst Dig. Vi visste inte vad vi gjorde ... (Birgitta Yavari ”Min Messias”; citat: påven Johannes XXIII botbön, författad kort före hans död)

Barrett citerar R.H. Lightfoot: ”Vi kan anse det möjligt att judarna, genom att ropa ’Hissa (=Lyft) upp Honom! Hissa upp Honom!’, omedvetet ber om hans upphöjelse som Människans Son (3:14; 8:28; 12:32,34).” Barrett kommenterar: ”Möjligt kanske, men knappast troligt.” (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 546; jämför Egna kommentarer och funderingar nedan.)

Vad ont har denne man då gjort? Korsfäst honom, korsfäst honom! Han som öppnat livets port? Korsfäst honom, korsfäst honom! ... Folket är en hetsad tjur. Korsfäst honom, korsfäst honom! Han vill störta templets mur. Korsfäst honom, korsfäst honom! ... Strödde ni ej palmblad nyss? Korsfäst honom, korsfäst honom! Hosianna, hälsningskyss? Korsfäst honom, korsfäst honom! ... Har ni glömt hans hjälparhand? Korsfäst honom, korsfäst honom! Han som lossat tungors band? Korsfäst honom, korsfäst honom! ... Skall jag döda eder kung? Korsfäst honom, korsfäst honom! Han som är så ren och ung? Korsfäst honom, korsfäst honom! ... När Pilatus, svag som rö, såg att intet var att göra, bjöd han, att man skulle föra fången ut att döden dö. Korsfäst honom, korsfäst honom! (Nils Bolander ”Stormen och trädet” s 62-63; Korsfäst honom!)


ca 1950 - ca 1900

Fångvaktarna kom redan och ryckte fängelseprästen ur händerna på mig, och de hotade mig. Prästen däremot lugnade dem och betraktade mig ett ögonblick tigande. Hans ögon stod fulla av tårar. Han vände sig om och gick ut ur cellen. När han var gången, återfann jag mitt lugn. ... Jag öppnade nu inför denna natt, så full av stjärnor och tecken, för första gången mitt sinne för världens vänliga likgiltighet. När jag kände den så lik mig, så broderlig helt enkelt, insåg jag att jag hade varit lycklig, och att jag alltjämt var det. För att allt må bli fullbordat, för att jag skall känna mig mindre ensam, återstår det mig att önska att det kommer många åskådare till min avrättning, och att de hälsar mig med hatfulla skrän. (Albert Camus "Främlingen" s 149-150)

Patriarkernas egentliga arvsvälsignelse tillfaller ... Jakobs fjärde son, Juda (Gen 29:35). I likhet med Josef får han en välsignelse som omfattar fem verser, och i den mellersta av dem (jfr Gen. 49:10) står därtill frälsningsprofetian, som motsvarar den mellersta av de verser, som riktas till Josef. (Wilhelm Möller "Vad lär Gamla testamentet?" s 126-127)

Gryningen går in i mitt rum. Jag vaknar - kämpar - föds - lever mitt liv var dag till slut i glädje som bränner till döds. ... Själv är jag min dömande överstepräst, hänsynslöst hård. Själv är jag skaran som ropar korsfäst på landshövdingens gård. ... Jag vandrar, sviktande allvarsam, bär mitt kors av människans skam, och pöbeln inom mej stormar mot fången loss, jag hör deras hån: Så hjälp nu dej som du hjälpte oss, människoson. ... Nu sjunker jag ner i mörkret. Sol och liv försvann. Det svåra blir så gränslöst svårt, att jag snart inte mera kan. När har de gått, de dagarna tre, när helas all rämnad mark, när blir det åter ljus? När får jag gå, leende stark, i solsken till Emmaus? (Ebba Lindqvist "Jord och rymd" s 18; Gryningen går in i mitt rum)

Blek var (juden) Zadrak och hans blick tycktes se mot djupare hemligheter än vanligt, när han efter konsertens slut bugade sig för publikens applåder och blomsterhyllning. Det låg nära till hands att finna hans bugning allt för djup, den påminde om krypandet hos en beroende nation. Men när han reste sig långsamt, låg i den rörelsen en seg elasticitet, som påminde om det outrotliga i den av alla förföljda nationen. Alltigenom var han juden, där han stod, och juden var det, som upptog den åt snillet ägnade hyllningen. I den stora konsertsalen var många judar. Zadraks blick sökte dem, men snarare fördunklades än ljusnade, när han såg hur frenetiskt de deltog i hyllningen. Skulle inte deras hyllning ha förbytts i hatfull demonstration, om andan i hans verk träffat folksjälen inom dem? De hyllade honom, juden, för skönheten i hans lov, men förbisåg honom, till vilken lovet uppsteg. Fanns väl här inne en enda, som hört och förstått och träffats? Just då Zadrak gjorde sig den frågan, kom man med en lagerkrans, som sattes på hans huvud. Den var från judarna, som ville bringa honom sin särskilda hyllning. Lagerkransad bugade han under frenetiska applåder, som nu kom starkast från hans eget folk. Men Zadraks blick var inåtvänd, och leendet, varmed han borde ha tackat, uteblev. För sin inre syn såg han ett törnekrönt huvud och hörde andra rop än hyllningens. Ännu ser de inte vem de stungit, och mig blev det inte givet att visa dem det! ... "Du har läst om en Ghettos drömmare, som ville tvinga sitt folk att höra om Kristus och lyckades så långt, att han fick dem på påvens befallning till kyrkan" (sade Zadrak till sin hustru). "De kom alla, men - med tillstoppade öron", fortfor Zadrak. "Vad vill du säga med det? Jag märkte då inga tillstoppade öron bland judarna på din konsert. Ditt eget folk hyllade dig intensivast." "Mig, ja! Men inte sin Messias. Israel förhärdar sig och vill inte höra. Förgäves har jag arbetat och hoppats, inte ens du, som vilar i min famn, värms av elden i mitt hjärta! Tiden är inte inne än, långt avlägsen är Israels dag. Jag hade hoppats få på avstånd åtminstone hälsa gryningen, men natten tycks ha många väkter kvar." (Elisabeth Beskow "En tonskapelse" s 107-109)

Folkmassornas hesa rop: "Korsfäst! Korsfäst!" som en gång ljöd på Pilatus' gård, har aldrig riktigt tystnat. Det har ljudit genom alla de gångna århundradena, ibland dämpat och i hemlighet, ibland högljutt och fräckt. Långfredagshatet brinner ännu i mångas hjärtan. Jag har själv sett människor knyta handen i vrede, då Jesusnamnet nämnts. Men det finns heller inte något namn på jorden som är så älskat. (C. Skovgaard-Petersen "Jesus" s 8-9; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1927)

I dag på eftermiddagen när jag gick på gatan försjunken i mina tankar råkade jag mitt in bland barnen som kom från skolan. De skockade sig kring mig. Se Frälsaren, ropade de, titta på Frälsaren! De trängde på från alla håll, jag fick lov stanna. Då var det en av dem som sträckte upp armarna och skrek: Korsfäst! Korsfäst! Jag tror någon hade lärt dem det, för med ens gjorde alla som han. Alla sträckte upp sina små händer och runt omkring mig ljöd deras barnsliga röster: Korsfäst! Korsfäst! Det var som om ett svärd gått genom mitt bröst. Jag kände hur hjärtat stod stilla, ångestsvetten bröt fram på min panna. Under deras skrik och oväsen banade jag mig väg och kom undan. Jag gick in på snickare Lundgrens gård och grät. (Pär Lagerkvist "Frälsar-Johan" s 149-150)

De fientliga härarnes led tätna. Stora, mörka skaror äro (nu år 1906) under uppmarsch. Och det båda intet godt för Guds folk. Ty i striden mot dem, som stå hindrande i vägen för laglöshetens ande, skola de gemensamt rikta sina vapen. Än en gång skall man ropa och skria: bort med dem, bort med dem! Och för denna strid behöfva de kristna hvarandra. Låt därför småsaker blifva småsaker, och låt oss göra det enda stora större. Låt oss räcka hvarandra handen och slå ring omkring korset. (Wilh. Sjöholm "Hvad varslar tiden och hvad stundar - Några slutord" s 123)

(Unionsvännen öfverläraren Winther i Drammen) hånades och karrikerades i (Norges) samtliga pressorgan, på några få undantag när, i text och bilder som den värste förbrytare. ... Fariséernas rop nu som alltid var: "Korsfäst, korsfäst!" ... Den allmänna meningen bland den bildade allmänheten är emellertid nu att denne man har lidit och lider fortfarande orättvist. (Jönköpings-Posten 1906-08-20 "En norsk unionsvän i landsflykt")


ca 1900 och tiden dessförinnan

Det råa, sorglösa folket blir inte så förskräckt av budskapet, att Kristus fötts till världen, för det fattiga folket tror till en början, att Kristus skall föda dem gratis. De vill med våld göra honom till konung. De följer honom en tid av nyfikenhet, men då han ibland slänger ett hårdare ord åt dem överger de honom. Till slut börjar de ropa: ”Korsfäst!”, förutom de få själar, som med sorg och bedrövelse följer honom till Golgata kulle. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 354-355 i predikan 1851 över Matt 2:1)

Då dessa mördare ropar: ”Korsfäst” då skrattar alla skogsrån och skogsdjävlar som de också skrattat i detta tempel, då den onde kittlat dem under armarna och kramat deras bröst. ... Men de tar illa vid sig av barnens röst i templet. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 57 i predikan vid 1850-talets början över Matt 21:1-9)

Att söka besvara frågan, hur svenska folket i gemen ställde sig till 1809 års revolution, är ingen lätt uppgift. Lika farligt som det före Gustaf IV Adolfs fall hade varit att öppet ge uttryck för missnöje med honom, lika inopportunt var det nämligen efter den 13 mars att söka taga honom i försvar. En samtida iakttagare talar också om att många som förut förgudat kungen efter revolutionen nästan ropade "korsfäst, korsfäst". (Sten Carlsson "Revolutionen och folkstämningen" s 43)

Ju mer befäst kungamakten blev, desto tydligare och i förlängningen hårdare blev straffen. I svensk historia skulle vi nå en höjdpunkt (eller kanske snarare ett lågvattenmärke) under 1600-talet, då dödsstraffen var kusligt många och dessutom lätta att ådra sig genom diverse sexuella snedsprång. Men på 1200- och 1300-talen hade kungamakten ännu långt kvar att gå innan det var dags för stormakttidens maktfullkomliga ämbetsmän att göra entré. Det offentliga samhället hade inte lärt sig att ta ansvar för liv och död. Dödsstraffen var därför få i det äldremedeltida Sverige. Främst tillämpades de vid trolldomsbrott och tjuvnad (det vill säga det hemliga och skamliga tillägnandet av annans ägodelar). Ju längre fram i medeltiden vi kommer, desto fler blir de, i takt med att samhället gradvis tar över den enskildes rätt till hämnd och omformar denna till straff. ... De dödsstraff som faktiskt utfördes i det medeltida Norden var av flera slag. Manliga tjuvar drabbades av det mest vanärande, hängning. Det skedde ursprungligen genom att man rätt och slätt hissade upp brottslingen i närmaste träd. ... Vi har belägg från 1300-talet på att även konstgjorda trägalgar fanns för ändamålet. ... För kvinnliga tjuvar väntade dock ett annat öde. Några lagar stadgade stympning eller böteskompensation, men i vissa var reglerna hårdare: kvinnan skulle "läggas kvick i jord", det vill säga begravas levande. ... Kvinnor som hoppat över skaklarna i äktenskapet eller sysslat med trolldom dödades också, men de blev snarare stenade till döds. Ett annat straff för trolldom, liksom för giftmord, var bränning på bål. Allra grymmast var det dödsstraff, i allmänhet reserverat för syndiga män, som förknippades med hjulet. Rättstjänarna bankade sönder benen ("rådbråkning") och band sedan kroppen på ett hjul, vilket restes på en stång till allmänt beskådande. I senare svensk strafftradition kallas detta stegling. Oändligt mycket mer ärofullt än att hängas, begravas, stenas, brännas och steglas var att bli halshuggen, helst med svärd, annars med yxa. Det var ett straff som passade förrädiska stormän! (Dick Harrison "Jarlens sekel - en berättelse om 1200-talets Sverige" s 90-91)

Korsfästelsen var ett vanligt sätt att straffa brottslingar i antiken, framförallt då politiska och militära upprorsmakare. Historikerna tror att det är perserna som har introducerat detta grymma sätt att likvidera för regimen obehagliga personer. Hos romarna var korsfästelsen det typiska dödsstraffet för slavar, grova brottslingar och gerillasoldater. (Agne Norlander "Döden . . . och sedan" s 111)


Sångarna:

O sårade kropp som aldrig kan dö, som högt lyftes opp, o kärlek från Gud, du eviga ljus och skapande ord, låt frihetens träd slå rot på vår jord. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 716:4)

Jude slägt! din otro spegla Uti dessa underting; Utsätt vakten och besegla Grafven med Pilati ring; Christus går dock utan möda Genom stenen från de döda. (Franke/Ollon: Psalm 112:6; jfr Psalmer och Sånger 149)

Korsfäst! de ropte om Guds Son, Och Barrabas behöllo. I Christi fjät, med qval och hån, Hans trogna vittnen föllo. Men ordet lefver efter dem, Som ljus åt verlden gifvit: Då af din prakt, Jerusalem! Ej sten på sten förblifvit. (Franzén: Psalm 122:2)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv ser vi hur de ärade männen i Judas' stam ödmjukas genom att vara de som begär att deras kung skall lyftas från dem för att korsfästas. Men i Jesus Kristus är det inte längre fråga om jude eller grek (Gal 3:28). I frälsningshistorien har det börjat en ny tid av jämställdhet (jfr 2 Kor 8:13-14). Jämför Judas' stams senare höga uppskattning i Upp 5:5, där Jesus beskrivs som ”Lejonet av Judas' stam”).

Pilatus har tre gånger förklarat Jesus utan skuld. Detta motsvarar Bileams tre välsignelser av Israel (jfr Egna kommentarer och funderingar till Joh 18:37-38). Nu har vi här – tillsammans med Joh 19:19-22 – Pilatus' sista ”profetia”, som motsvarar Bileams sista profetia om spiran (Grekiska GT: en människa) som skall stå upp ur Israel (4 Mos 24:17).

”Lyft, lyft” är inte någon vanlig översättning av det grekiska ”aron,aron” i Joh 19:15. Inte desto mindre är det en mera bokstavlig innebörd av det grekiska ”airô” än ”tag bort, tag bort”. Endast en gång förekommer ”aron, aron” i det grekiska GT (Klag 2:9; jfr Luk 23:28), och då är betydelsen ”lyft, lyft”. Detta är också betydelsen av detta verb i Joh 8:59 (lyfta/ta upp) snarare än ”lyfta/ta bort”. Jag tror också att ”lyfta” kan användas som översättning av Joh 15:2 med hänsyn till denna vers' bakgrund i Matt 21:19-21. Jämför med Matt 21:43, där Jesus säger, att Guds rike skall lyftas från (Israel) och ges till en nation som bär dess frukter. Nu ser vi hur judarna begär, att Han, som är Guds rike, skall lyftas från dem. Så skall Jesus ges åt ett folk som tror på Honom och som i Honom skall bära Hans frukt. Jämför också Barretts kommentar här ovan. Han kan godta ”hissa/lyfta” som en möjlig översättning, men jag menar, om jag får säga så, att denna översättning är lika god som någon annan och troligen en bättre sådan.

I ett återställelseperspektiv ser vi hur Jesus, som i GT-tid hängde upp fem utländska kungar på trästycken (Josua 10:26) nu sänds i väg av kejsarens representant till att korsfästas.

Vad angår ”korsfäst”, se Joh 19:6.


Ytterligare studier:

Dom 8:23; Matt 27:23,25-26; Mark 12:16; 15:14-15; Luk 17:25; 20:15; Joh 4:9; 6:15; 19:19,21; Apg 2:23,36; 3:15; 8:33; 10:39; 21:36; 22:22; Upp 5:5; 20:11.


Thomas D. Lea "Who Killed the Lord? A Defense Against the Charge of Anti-Semitism in John's Gospel"; Criswell Theological Review 7 (1994): 103-123.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-27; 2012-03-25; 2014-11-15; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

19:16b-17 Men då de hade tagit (א*) Jesus, ledde/förde de bort Honom (א,*א). Och då Han själv bar korset, kom Han ut in i det som sägs/kallas Skalleplats, som på hebreiska sägs/kallas Golgota.

Ord för ord: 19:16b (7 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) de men havande-tagit '-en Jesus'/Jesus ledde-bort honom. 19:17 (15 ord i den grekiska texten) och bärande sig/han-själv '-et kors'/korset kom-(han)-ut in-i det sägandes 'Skalles Plats'/Skalleplats, vilket/som sägs (på)-Hebreiska Golgota.


1883: Då togo de Jesus och förde honom bort. Och han bar sitt kors och gick ut till den så kallade Hufvudskalleplatsen, på ebreiska Golgata.

1541(1703): Då togo de Jesum, och ledde honom bort. Och han bar sitt kors, och gick ut på det rum, som kallas hufwudskallaplatsen; på Ebreiska Golgatha.

LT 1974: Så fick de honom till slut, och han fördes ut ur staden, och han bar själv sitt kors till en plats som kallas Huvudskalleplatsen, på hebreiska ”Golgata”.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Abraham … tog i sällskap med sig själv till sin sida ... sin son Isak … och (han) tog träna/trästyckena av/till heloffret av frukter och satte/lade det på sin son Isak Men/och han tog och/också elden och dolken efter/i (sin) hand och de två gick tillsammans (tll det berg där Isak skulle offras). (1 Mos 22:3a,6, Grekiska GT)

Hiskia, Judas' kung, skickade bort budbärare i riktning mot en assyriers kung in i Lakish och sade: ”Jag har missat (och missar) (Guds mål). Vänd dig bort från mig. Vad du – alltefter/’med hänsyn till’ omständigheterna - må ’sätta emot’/’lägga på’, emot/på mig, skall jag bära.” (2 Kung 18:14a, Grekiska GT)

De två eunuckerna ... leddes/fördes bort. (Ester 1:1ob/A14b; jfr Egna kommentarer och funderingar till Joh 19:12-14a)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Sätt (vishet) under din skuldra/överarm och bär den. Och du må ej vara upprörd över hennes band. … Ty uppå henne är/finns det en utsmyckning av guld.” (Syr 6:25,30a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) bar sjukdomarna. (Matt 8:17b)

Jesus talade till Sina lärjungar: “Om någon vill komma bakom Mig, låt honom förneka bort sig själv och lyfta sitt kors och följa Mig.” (Matt 16:24)

(Soldaterna) ledde/förde bort (Jesus) ‘in i’/’med syfte på’ det att korsfästas. Men då de kom ut, fann de en människa ’som tillhörde’/från Kyrene (vid) namn Simon. Den här tvångsvärvade de, för att han måtte lyfta Hans kors. Och då de hade kommit in i/på en plats som sades/kallades Golgota, vilket 'är sägandes'/betyder Skalleplats, gav de Honom vin att dricka. (Matt 27:31b-34a)

(Jesus sade till folkskarorna:) “Vem som än (som) inte bär sitt kors och kommer bakom Mig förmår inte vara Min lärjunge.” (Luk 14:27)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Ett annat möjligt teologiskt skäl för den johanneiska betoningen att Jesus bar sitt eget kors kan ha varit en önskan att införa typologin av Isak, som bar ”träet” till sitt eget offer. … Kommentaren till Isaks bärande av ”träet” i Midrash Rabbah LVI 3 (ett sent verk) är högst intressant: ’… som man bär korset (eller avrättningspålen) på sina axlar’. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 917-918)

(Det grekiska ordet stauros) syftar endast på den upprättstående stolpen på vilken tvärbjälken, som bars av olycksoffret, sattes fast. Denna var ett fast föremål vid avrättningsplatsen och avsågade trädstammar stod med all sannolikhet för att det var en stadig stolpe. Den slutliga formen var ett T, inte det vanliga krucifixet. (E.M. Blaiklock "The Acts of the Apostles" s 74)

I kremlborgen finns (under senare delen av 1920-talet) en dålig hygienavdelning med en dålig sjukstuga - men längre bort på Solovetsköarna existerar ingen läkekonst alls. (Enda undantaget är Golgata-Korsfästelse-klostret vid Anzer, straffkommenderingen, där man botar med ... mord. Där i Golgatakyrkan ligger utmattade präster och syfilitiker och åldriga invalider och unga våldsbrottslingar och dör av undernäring och grymheter. På de döendes önskan och för att underlätta sin uppgift ger Golgata-läkaren de hopplösa fallen stryknin; på vintern får de skäggiga liken ligga kvar i underkläderna i kyrkan en längre tid. Därefter ställs de upp i vapenhuset, lutande mot väggen - på det viset tar de mindre plats. När de burits ut slängs de nedför Golgatakullen.) Fotnot: Ett ovanligt namn på en kulle och ett kloster; man möter det ingen annanstans. Enligt traditionen (en handskrift från 1700-talet i Statens offentliga bibliotek; en legendsamling från Solovetsk) hade prästmunken Iov under en nattlig bön nedanför denna kulle den 18 juni 1712 haft en uppenbarelse av Guds Moder "i himmelsk prakt"; hon sade: "Se denna kulle skall härefter heta Golgata och därå skola byggas en kyrka och Korsfästelsens kloster. Och denna skall vitna av tallösa lidanden." Kullen fick det namn hon sagt och man byggde så som hon anvisat, men i mer än två hundra år tycktes profetian grundlös; den verkade inte slå in. Efter Solovetsk-lägret kan man inte längre påstå det. (Alexander Solsjenitsyn "GULAG-arkipelagen 1918-1956 - Ett försök till konstnärlig studie Del 3-4" s 49)

Under alla de år, som den Gordonska kolonien hade funnits i Jerusalem, hade varje dag på den heliga stadens gator visat sig en man, som släpade på ett tungt och klumpigt träkors. Han talade till ingen, och ingen talade till honom. Ingen visste om mannen var en sinnesrubbad, som hade fått den föreställningen, att han var Kristus, eller om han endast var en fattig pilgrim, som fullgjorde en botövning. ... Korsbäraren kom närmare och (dalbönderna) sågo nu tydligt hur stort hans kors var och hur mycken möda han hade att släpa det med sig. ... Korsbäraren skyndade inte sin väg. Han gick i stället än närmare huset. Han lyfte korset av skuldran och stödde det mot väggen, och likaledes tog han törnekronan av huvudet och hängde den på ena korsarmen. En minut senare såg dalfolket, att han gick bortåt vägen med rak rygg och lätta steg, befriad från sin börda. Då dalbönderna förstodo, att han hade lämnat sin börda utanför deras hem, sade de inte ett ord. Men några tryckte hårt händerna på dem, som stodo bredvid dem, och ett par fingo tårarna i ögonen. Det kom en ljusning över de flesta ansikten, som nästan gjorde dem vackra. De hade fått svar på sina frågor. Det var inte för att dö och inte för att leva, utan endast och allenast för att bära Kristi kors, som de voro hitkomna. Det var det enda, som de behövde veta. (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 249,257)

Det blir intet triumftåg min resa till Berlin, snarare ett gatlopp (Spiessruthe)! Men när man har att välja Gethsemane eller Gethsemane, så föredrar man Calvarieberget slutligen. (August Strindberg "August Strindbergs brev XIV 1901-mars 1904" s 224; brev 26 okt 1902 till Emil Schering)


ca 1900 - ca 1850

Läste Du Brandes I fjerde afgrunden der han liknar sig vid den botfärdige röfvaren på korset! Det var ej fullt allvar, men det kan bli! ... ... Efter min bok (Inferno)! Det blir ett Golgatha! Och jag förstår ej din sanguinism i detta fall. Nog tror jag på ett högre beskydd som räddar mig från undergång, men pinas skall jag, det hör till. (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 167,181; brev 22 sept 1897 till Axel Herrlin samt brev 22 okt 1897 till Gustaf af Geijerstam)

En vän frågar mig: "Vartåt pekar vår väg?" "Det kan jag inte säga, men för mig personligen ser det ut som om korsets väg skulle återföra mig till mina förfäders tro. ... Buddhaismen, som prisas av det Unga Frankrike, har infört resignationen och en dyrkan av lidandet, vilken leder direkt till Huvudskalleplatsen." (August Strindberg "Inferno" s 134-135; Vartåt pekar vår väg?)

Jag har länge frågat Herren om jag skulle lemna Paris, men fick intet klart svar. ... När våren kom växte träden ut och dolde smutsen. Då hörde jag ur grönskan skolbarn leka och jubla; ibland kom ur grönskan som dolde kapellet en kyrkosång som af englar. Detta korset som krönte allt såg jag alltid allegoriskt. Men tuppen förstod jag ej. Nu de sista veckorna har jag sett honom röra sig: han vände hufvudet åt mig, flaxade med vingarne som om han manat mig till flykt. Men jag invände: fienderna äro öfver mig, men det är att vara misstrogen mot Gud att fly. Och jag stannade. I natt när jag kom ner i det nya rummet, öppnade jag fönstret, såg ut, och fann Karlavagnen, med polstjernan. Undrade är det norrut Du skall gå! Jag vet ej ännu hvad Gud ämnar med mig! Skall jag gå till Ystad der Hospitalet i Lund står och väntar. Kanske detta Golgatha också skall passeras? För att läras ytterligare. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896 s 276; brev 19 juli 1896 till Torsten Hedlund)

Sannolikheterna för min Berlinresa ökas dagligen, och snart skall jag upp att äta påskalammet på Ferkeln innan jag går till Golgatha i Plötzensee! (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 7-8; brev 9 febr 1894 till Bengt Lidforss; anspelar på åtalet mot Die Beichte eines Thoren och Strindbergs fruktan att hamna på tukthuset Plötzensee i Berlin; Ferkeln = Zum schwarzen Ferkel, Svarta svinet, smeknamn på en vinkällare i Berlin)

Brünn (Brno) är en skurril stad, och jag lär vara den första Svensk sedan 30-åriga kriget som vågat bosätta sig här. Torstenson efterlemnade nemligen ett obehagligt minne och man firar ännu hans aftåg den 14 Augusti alla år med en väldig folkfest. Jag är derför rysligt hatad! ... ... Hvad jag i Brünn har för en rol är mig obekant. Wien har jag ej sett - men att jag ligger timmar från hufvudskalleplatsen har förvånat Wienare och tydes nog som en förvisning. Hade jag haft pengar skulle jag för länge sedan varit der! (August Strindberg "August Strindbergs brev IX 1892-jan 1894" s 306-308; brev 10 nov 1893 till Elis Strömgren samt brev samma dag till Adolf Paul)

Nu när jag går upp till Jerusalem, kanske mitt Golgata att hålla påska, ensam, utan lärjungar - kanske en Petrus som gör på sig när hanen gal för första gången, anförtror jag dig, med förståelsens och lidandets sympati, detta bref! (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 37; brev 15 mars 1888 till Edvard Brandes; "går upp till Jerusalem" syftar på Strindbergs - sedan ändrade - beslut att till 1 april 1888, påskdagen, slå sig ned i Stockholm)

Den sjunde halvtimmen började med bestigningen av Scoglio nero. Ett ohyggligt, söndertrasat berg, bestående av järnmalm, oduglig att bearbeta, genomfårat av skölgångar och utan en synlig ört utom fjolårsbestånd av Carlina acaulis, en nära släkting med vår vanliga spåmanstistel. Det var en svår vandring och man behövde bara ha haft ett kors på ryggen för att få riktigt levande för sig en calvariepromenad, men nu hade vi solen i stället och Filippo hade min överrock. (August Strindberg "Från det vaknande Italien" s 87; Pegli 1884-03-10)

(Jesus) har inbjudit oss alla att taga wårt kors på oss och följa honom efter. Han gick allena, men oss lemnar han icke allena. Han lättar och bär, att wi icke måtte digna under bördan. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och låra" s 244)

Vakna ... upp ur sömnen, trötta vandringsmän, och be den store Korsbäraren, att han inte helt skulle dölja sitt ansikte för oss, och att han inte skulle släcka den lilla gnistan från elden som visat dörren till fårahuset för oss. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 35-36 i predikan första söndagen i advent 1853 över Rom 13:11-12)


ca 1850 och tiden dessförinnan

”Det där kopernikanska systemet”, sade herr Sven, ”vill giva mig svindel. Att ha sin sockenkyrka, sitt pastorat och sin kära studerkammare på ett kringvirvlande stoftkorn i ett omätligt universum! Man kan få yrsel för mindre.” ... ”Vad betyder storlek, utsträckning, avstånd inför den, som andligen dömer?” (sade doktor Svante). ... ”Måhända bär denna planet det syndigaste av alla släkten och har fördenskull blivit vald till planeternas Golgata. Vore vår jord den minsta, likasom hon torde varit den ovärdigaste att emottaga världsfrälsaren, så må vi erinra oss, att Jesus föddes icke i det väldiga Rom, icke i det ofantliga Babylon, ej ens i Jerusalem, utan i det obetydliga Betlehem. ... Vänner, jag fruktar icke den kopernikanska hypotesen. De som vilja tro, skola icke av henne hindras att göra det. De, som icke vilja tro, skola med eller utan henne finna skäl för sin otro.” (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 103-105; Samfundet ”Fritt ur hjärtat”)

“Och Han kom till en huvudskalles plats.” En del säger att Adam dog där och ligger där; och att Jesus på denna plats där döden hade regerat, där också satte upp segertecknet. Ty Han gick ut och bar korset som ett segertecken över dödens tyranni. Och som erövrare gör, så bar Han segerns symbol på Sina axlar. Vad spelar det för roll om judarna gjorde dessa ting med en helt annan avsikt? (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:317)

När Isak leddes av sin fader som ett offerdjur och själv bar sitt eget ”trä”, pekade han även vid denna tidiga period på Kristi död. (Tertullianus, The Ante-Nicene Fathers Vol III, s 165)


Att fortsätta med (hembygden):

Tvenne platser har Jesus helgat mer än andra: Betlehem, där han föddes och Golgata, där han dog. (Knut Svensson "En Frälsare för alla" s 7; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1954)

När (den blinda mor Kerstin) sjöng: "Du bar ditt kors, o Jesu mild, Då dödens väg du trädde ...", då blev det så stilla i Gustens själ. Frälsaren på korset hade han alltid älskat med sitt barnsliga sinne. Nu när mor sjöng den psalmen blev det så levande för honom, att när Frälsaren burit korset utan att knota, måste han, Gusten, bära sitt också. (Margit Assarsson "Livet börjar" s 40)

Den första (års)konferensdagen var lördagen den 13 mars 1937. På söndagen den 14 skulle (stadsfogde) Rundbäck enligt vår överenskommelse leda förmiddagens möte. Han kom och inledde med att läsa hela 53:e kapitlet hos profeten Jesaja. Sedan ledde han i bön samt föreslog den kända passionspsalmen: "Du bar ditt kors, o Jesu mild, Då dödens väg du trädde" o.s.v. ... Nu lämnade han predikstolen och det för sista gången. Han lade sin hand på min axel och sade: "Jag är sjuk och har hög feber. Nu går jag hem och lägger mig. Du leder mötena både på för- och eftermiddagen. Farväl med dig!" Jag räckte honom handen. Detta blev också vårt sista farväl och den sista konferens som Rundbäck var med om. Hans tunga arbetsdag även i missionens tjänst var därmed ändad. Han gick för att intaga den sjukbädd, från vilken han ej mer skulle resa sig. ... Tisdagen den 13 april kl. halv 1 på natten förlossades hans ande från det jordiska tälthuset. ... Han var trogen in i döden. Han föll på sin post, och därför skall han av nåd undfå livets krona. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 434-436)

Af innersta hjerta beklagar jag Biskopinnans fortfarande svaghet. I fall hon kan fatta det, så framför mitt och de minas innerliga deltagande i hennes långvariga lidande. Vi äro alla Korsdragare, dock tyckes hennes pröfning, och deras som omgifva henne vara bland de hårdaste. Sjelf är jag något bättre, men har ännu mycken svårighet för att gå, och talar äfven illa. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 258; brev från Östrabo i Växjö den 4 september 1843 till Vilhelm Faxe)

Jag hoppas (du) är så klok och icke tänker på giftermål innan du svurit Korsets fana, vill säga fått Pastorat. När du då gifter dig, så blir dig lifvet en dubbel Korskyrka. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 12; brev från Östrabo i Växjö den 25 januari 1836 till Christopher Tegnér)

(David Gustaf Ankarloo) ämnar etablera sig i Vexiö i höst och vi få då tillfälle att visa honom någon höflighet; men jag beklagar den arma menniskan som af (Carl Stellan) Mörner låtit narra sig ner till Golgatha. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 195; brev från Stockholm den 11 juli 1834 till Anna Tegnér)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Jag glömmer aldrig det hastiga mötet med en ”gumma” i Wuhan (i Kina 2004). Jag släntrade efter den grupp jag var tillsammans med. En äldre, enkel kvinna, som kom från andra hållet tittade nyfiket upp på den utländske jätten. Jag log mot henne. Av någon anledning vände jag mig om. Det gjorde hon också och lyfte sina händer så att höger och vänster pekfingrar bildade ett kors. Jag fann mig och svarade på samma sätt. Ett saligt leende spred sig över kvinnans fårade ansikte. (Eskil Albertsson "Många tårar - stor skörd. Om församlingstillväxten i Kina." s 129)

Jfr ”Jesus sade: ’Den, som inte hatar sin fader och moder, skall inte kunna vara lärjunge till mig, och han inte hatar sina bröder och systrar och inte bär sitt kors såsom jag, skall inte bli mig värdig.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 71; Thomasevangeliet log. 55)

Av evighet hade Gud fattat beslut om en källa som renar från all synd och orenhet. ... För två tusen år sedan avtäcktes källan. Det var Golgata: huvudskalleplatsen. (Emanuel Minos "Väckelsen, Jesu tillkommelse och det profetiska Ordet" s 11-12; Frälsningens källa)

Häromåret gjordes en undersökning av allmänbildningen hos ungdomar som genomgått gymnasiet, och på frågan: ”Vilka associationer väcker hos dig namnet Golgata?” svarade en av studenterna: ”En tandkräm” (Colgate). I vårt land välfärdsland kan man bli student utan att veta något om Golgata. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 146 i kommentar till Matt 9:36-38)

Kullen Golgota – tydligen en bergsknalle som liknade ett kranium – låg strax utanför stadsmuren, inne i en inbuktning som den gjorde i nordväst. Där fanns vad man i senare tiden skulle ha kallat galgbacken. Även korset kan liknas vid galgen. Det var något skymfligt och motbjudande. Det dröjde ett par sekler innan de kristna kunde förmå sig att avbilda Jesus på korset. (Bo Giertz i ”Evangelium enligt Matteus” s 213)

Man kan säga, att hela Lourdes överflödar av människor och turistbutiker. Förfärligt är det att se ett hotell heta Golgata och att man där annonserar om ett välreno(mm)erat kök. Särskilt besvikna på all denna handel gör vi besöket mycket kort även om vi känner medömkan för alla dessa hjälpsökare, som i tro och förtröstan på denna plats söker tillvinna sig hälsa. (Hilding Fagerberg "Sommar i Portugal" s 37-38; citat Harriet Fagerberg)

Hos brasilianarna finns en djupt rotad vördnad för det heliga och för den som framträder som förkunnare. Korsets symbol inger aktning och respekt. "Genom att vi placerade ett kors på vår kyrka, räddade vi den från mordbrand", berättade Roberth Wilnerzon. "Vi hade den färdig för invigning, så vi fick höra att den katolske prästen hetsat upp folket emot oss. Det var bestämt att de skulle tända på kyrkan. När vi fick höra detta skyndade vi oss att sätta upp ett kors på kyrkan. När katolikerna fick se korset, blottade de sina huvuden och gick tysta därifrån. För våra kristna har korset inte samma värde som för oss. De ser det så djupt förenat med den katolska lärans ceremonier, att man på många håll tar avstånd från det. Därför är det få av våra kyrkor som är utsmyckade med kors." (Sven Alverlin "Öppet land" s 106)

En dag i november, då löftena frusit till klirrande is på vattenpussarna och förhoppningarna blivit till tjäle i jorden, såg jag Kristus vandra över barmarkerna in i granarnas katedral till aftonsången. Mullen blommade inte i hans spår, men kvällshimlen blödde över hans huvud. (Nils Bolander ”Kyrkstöt” s 42-43; November)


ca 1950 - ca 1900

Så tänker jag att du som är passionerad av historia också bör kunna intresseras för en nyrestaurerad själs lidandes- och läkehistoria. Dessutom vill jag ju gärna ge mitt lilla bidrag till litteraturhistorien; intet får förfaras som professor Svanberg säger. Och så har ju litteraturhistoriske Leiser flyttat till Stockholm från mitt Malmö-Golgata. (Stig Dagerman "Brev" s 212; brev till Ragnar Svanström oktober 1949)

Till skillnad från (Sören) Kierkegaard menar (Rudolf) Bultmann att Jesu död, inte hans liv, är nyckeln till frälsning. Jesu död är för honom inte ett offer eller en gottgörelse utan Guds befriande dom över all mänsklig själviskhet. Att tro på korset innebär att vila i dess trygghet och leva i Guds nåd och förlåtelse. Det betyder att dö från sig själv och från världen och själv ta till sig Kristi kors. Detta är personlig uppståndelse. (Joh Henrich Schmid "Rudolf Bultmann" s 458)

Det finns ett oupplösligt samband mellan Sverigekänslan och korset på Sveriges flagga. Det påstås ofta i våra dagar (nu år 1940), att kristen tro och modern nationalism stå i strid med varandra. Kristendomen tas understundom på entreprenad av konservativa demokrater. Intet är oriktigare. Var vann mänsklig heroism en stoltare seger än den gången på en huvudskalleplats? Den gemenskapstanke, som bär upp nationell livssyn, har format det kristna broderskapets idé. Den socialism, som ligger i tiden, fick en gång sitt lösenord i liknelsen om de tio punden. Tron på det ledande fåtalets makt och ansvar i historien uttalades en gång i Mästarordet: Frukta icke, du lilla hjord, ty det har behagat eder fader att giva eder riket. Och självuppoffringens, det oförvägna modets evangelium, som blivit ett av den moderna nationalismens mysterier, formades en gång i parollen: Den som vinner sitt liv, han skall mista det, men den som mister sitt liv för Min skull, han skall vinna det. (Per Engdahl "Sveriges ödesväg genom seklerna mot framtiden" s 163)

När en gång det yttersta kommer och döden står i förstugan, då må en Jesu lärjunge stilla lägga sitt huvud ned på Golgata klippa. Den hårda stenen är i den stunden den tryggaste och ljuvligaste viloplats, någon kan finna för sitt trötta huvud. ... Endast fyra ting lämnar (Jesus) kvar på Golgata: din skuld, ditt straff, syndens besegrade och brutna övermakt och slutligen också allt det fördärv, som nu är sammanvuxet med ditt hjärta. Dessa fyra ting bli liggande kvar på Huvudskalleplatsen, på den klippa, där soldaterna spelade tärning, där översteprästerna spottade på marken i förakt och där det heliga blodet flöt ned i stora, tunga droppar till försoning för våra synder. Då går det trots allt mot ljuset ... Vad som än sker i tidens virrvarr ... är segern dock hans. (Bo Giertz "Det blir ständigt värre" s 25-26; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1940; observera årtalet)

En negerslav, som lärt känna Jesus, kunde ej låta bli att vittna om sin Frälsare. Hans herre förbjöd honom detta, men han fortsatte ändå. Då lät hans herre piska honom ända till blodsutgjutelse. Detta skedde flera gånger. Slaven uthärdade allt med beundransvärt tålamod, saktmod och glädje. Förvånad häröver frågade honom hans herre: "Säg mig nu uppriktigt, varifrån får du kraft att vara så vänlig och glad under dina smärtor?" Då svarade honom den fattiga, men dock så rika slaven: "Jag ser på Jesus, hur han bar sitt kors, då varder mig allt så ljuvligt." (Harry Frödin "Glimtar från barnens värld" s 75)

Det blev en gripande predikan denna dag. Den reste frälsningens kors i åhörarnas mitt, och Monica med sin varma känsla och livliga inbillningskraft var så helt med, att hon kände sig som förflyttad till Golgata berg. Men hon stod där ej som den bävande lärjungaskaran stått där, ty hon kunde se mörkret genomstrålat av den efterföljande uppståndelsemorgonens förklarande glans. (Elisabeth Beskow "Av jordens stoft" s 48)


ca 1900 och tiden dessförinnan

(Någon gång under åren 1886-1887) stod (Fredrik) Franson framför den heliga trappan i Laterankyrkan. Enligt legenderna är trappan förd från Jerusalem till Rom. Det var den Frälsaren vandrade då han ställdes inför Pilatus. ... Franson böjde sina knän och kröp, i likhet med (vad Luther en gång hade gjort), bedjande uppför trappan. Det tog lång tid för Franson, innan han nått till trappans högsta steg. I anden följde han nämligen Herren Jesus på hans Via dolorosa genom Getsemane, inför Stora Rådet och Pilatus upp till avrättningsplatsen. Tid och rum försvunno, och hans inre blick vilade, som han säger, på ett törnekrönt men oändligt milt ansikte. Korset på Golgata strålade mot honom med ett stilla ljus. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 58)

Gregers: När man nu bär på detta kors att heta Gregers - "Gregers" - och så "Werle" ovanpå, har du hört något så hemskt, va? Hjalmar: Nej, det tycker jag inte. Gregers: Usch! Hu! Jag får mest lust att spotta på en typ som heter någonting sånt. Men när man nu en gång bär på korset att vara Gregers . . . Werle här i världen, som jag gör . . . Hjalmar (skrattar): Ha . . . ha . . . och om du inte var Gregers Werle, vad ville du vara då? Gregers: Fick jag välja skulle jag helst av allt vara en duktig hund. Gina: En hund! Hevig (ofrivilligt): Nej men . . . ? Gregers: Ja, en sån där riktigt duktig hund som dyker efter vildänder när dom har gått till botten och bitit sig fast i tången och sjöräset nere i dyn. (Henrik Ibsen "Vildanden" s 206-207)

(Lars Levi) Laestadius skildrar sitt hem sålunda: ”Kvinnan”, såsom han kallar sin moder, ”hade ett melankoliskt temperament, men mannen hade ett hetsigt och utmärkte sig för glättighet, kvicka upptåg och infall, men var därjämte, då han smakat spirituosa, utmärkt för elakt ölsinne, vilket den ängsliga, för stilla ensamhet böjda kvinnan fick betala med bittra tårar. Men aldrig hördes hon klaga, ty hon bar sitt kors med tålamod”. Hans moder synes ha haft sitt hjärtas tröst i Herren, vadan hon kunde med undergivenhet bära sin tunga lott. ... Den moderliga kärleken inlade redan tidigt i sonens hjärta ett frö, som till sist spirade upp och bar en välsignelserik frukt. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 121)

1844 utkom i Stockholm en roman, Frenologen, av C F Ridderstad. Den har knappast intresserat forskningen. ... Det är skräck- och sensationsroman av billigaste slag, med lätt igenkännliga franska förebilder. ... (Bokens huvudperson) överdirektör Mörk i Stockholm är ... en fanatisk anhängare av den Gall-Spurzheimska ... frenologin, innebärande att man av de yttre ... formerna på huvudskålen kan fastställa, vilken utveckling de innanför i hjärnan på bestämda ställen lokaliserade olika centra för själsförmögenheterna fått, m a o vilken människotyp vederbörande tillhör. Mörk har ett frenologiskt museum, han äger ett stort antal skallar och gipsavgjutningar av mer eller mindre kända personers huvuden och han blir uppmärksammad och hyllad när han föreläser om sina frenologiska upptäckter i sitt museum. ... (Vid besök) på Johannes kyrkogård ... övermannas (han av en dödgrävare och) kastas i en öppen grav. ... Mörk begravdes levande. ... Den överdirektör Mörk som Ridderstad skildrar är ... en av samtidens mest firade och omtalade svenska kulturgestalter, överdirektören och professorn Gustaf Magnus Schwartz (1783-1858, C J L Almqvists vän och min morfars far). ... Schwarz intresserade sig starkt för frenologin, tidens stora vetenskap, motsvarande vår tids (1974) psykoanalys. I Adolf Lundvalls Frenologiens huvudläror (Sthlm, 1859) framställes han som den främste svenske frenologen. ... Schwartz grundade ... ett stort frenologiskt museum i Stockholm, vilket under en tid stod uppställt i Bleckhornet på Söder. Samtiden iakttog med undran och fasa, hur Schwartz samlade icke bara avgjutningar utan också autentiska skallar. ... (Museet) inköptes med tiden av den väldige samlaren Hammer. Efter hans död hamnade det i Furusund där det först förvarades i den s k "hammerska ladan", senare i Furusunds kvarn. Ännu för några decennier sedan stod samlingarna uppställda i denna kvarn, men kontrollen var dålig, pojkar bröt sig in, kastade till måls på skallarna, tog med sig vad de ville behålla och demolerade definitivt ett livsverk. ... Allt blir till grus. Och snabbare än det mesta förintas naturforskares samlingar - och teorier. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 40-49)

Theologiae Doctorerna äro som Simeon hvilken fröjdade sig åt att få bära Herrans Kors. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 22; brev från Lund den 15 mars 1818 till Johan Fredrik af Lundblad)

Församlingssång på svenska förekom under slutet av medeltiden. Några synodalakter föreskriver en slutpsalm som man då måste ha kunnat utantill. Oftast omtalad är "Det helga kors som Jesus bar", en psalm som märkligt nog försvann spårlöst under reformationstiden men finns bevarad i en dansk version. (Per Beskow "Gudstjänstliv i en medeltida kyrka" s 236)

Af kätteri och inkvisition märkes i Sverige blott ett och annat spår. Martin V förordnade 1421 biskopen af Slesvig att vara inkvisitor öfver kätterska afvikelser, och tio år senare har en visbybroder samma uppdrag. Från år 1442 hafva Vadstena munkarnes anteckningar att omförmäla en kätteriprocess, hvilken icke saknar sin märklighet. En enfaldig bonde vid namn Hemming eller Henrik framställde i egenskap af sändebud från den heliga jungfrun för munkarne åtskilliga satser, af hvilka några befunnos strida mot tron, andra mot de heligas stadgar, andra mot ordensregeln. De upptecknades och sändes till biskopen i Linköping, som lät kalla mannen till sig, och förhörde honom. Han blef genast förvunnen till kätteri och dömd till fängelse för att besinna sig. Försvagad genom hunger, återkallade han sina satser och underkastade sig den botgöring, som man kunde finna skäligt att pålägga honom.Och nu tillställdes ett uppträde, som visar, att man här uppe i Norden ganska bra följde med sin tid. Utanför kyrkan anordnades nämligen en stor procession med biskopen och prästerskapet i spetsen, där syndaren fick gå, naken till midjan, med en vedknippa på ryggen och ett brinnande ljus i handen, förklarande, att han förtjänade bålet för sin villfarelse och att detta skulle bli hans lott, om han däri återfölle. I Vadstena måste han sedan förnya denna botgöring. - I samma anteckningar omtalas ock beginer såsom någon tid befintliga i Vadstena. Men år 1506 blef "denna af Guds kyrka dömda och mycket besmittade sekt" fördrifven av munkarne. (C. Fr. Lundin "Kyrkohistoria för hemmet - Första delen: Gamla tidens och Medeltidens historia" s 566-567)

Den resande, som (under medeltiden) söderifrån nalkades Sveriges huvudstad, hade från Södra bergen för sig en brant väg, som ledde ned till staden. Uppför den vandrade flitigt fromma botgörare, ty den skulle erinra om den väg Kristus vandrade från Jerusalem ut till huvudskalleplatsen. De olika avdelningarna av denna vandring i åtanke av Kristi sista lidande voro utmärkta genom minnesstenar, vid vilka man böjde knä under bön och botlöften. Två sådana stenar betecknade de platser, där Kristus dignade till jorden under korsets börda. Vid vägens slut högst uppe på åsen fanns ett kapell, vilket låg lika långt från Stortorget, där botvandringen tog sin början, som Golgata ansågs ligga från Pilati palats i Jerusalem. Här stod slutstenen med en bild av korsfästelsen. Den är bevarad till våra dagar (1913), ehuru illa medfaren. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och Medeltiden" s 455)

Mot detta Johannesord (Joh 19:17) står uppgiften i de tre andra evangelierna att en särskild person, Simon från Cyrene, hade avdelats att bära korset. . . . Under den fornkristna tiden, då man värnade om Frälsarens värdighet, föredrogs vanligen bilden av Simon bärande korset. Men det förekommer även framställningar som följer Johannes text, och under medeltiden blev detta så småningom regel. Att Kristus själv bar sitt kors stämde helt överens med den bild man gjorde sig av Passionen. För att överbrygga evangeliernas motstridande uppgifter har man dock sedan 1400-talet gärna låtit Simon hjälpa till genom att hålla i ändan av korset. (Patrik Reuterswärd "Jesu liv i konsten" s 91)

En dag när jag stod utanför min port såg jag en okänd man släpa sig förbi med sitt kors. Det var inget märkvärdigt med det, ingenting ovanligt, det hände ofta att några stycken soldater förde en som skulle korsfästas genom vår gata, att de skulle upp till galgbacken, det var just denna väg. Inte heller var det något särskilt med den här mannen, såvitt jag kunde se. Han var blek och trött, tycktes det, föreföll utmattad. Det var väl därför han stannade ett slag och lutade sig mot väggen till mitt hus ett stycke ifrån där jag stod. Det tyckte jag inte om, jag tyckte att vad skulle han göra det för och kanske bringar det olycka över ett hus att en dödsdömd, en så olycklig människa lutar sig mot det. Så jag sa åt honom att han fick ge sig iväg, att jag inte ville ha honom stående där. Då vände han sig mot mig och när jag såg hans ansikte förstod jag att det inte var någon vanlig människa, att det verkligen måste vara något särskilt med honom. Men vad det var som gjorde att jag tyckte så, det skulle jag inte ha kunnat säga. Hans ansiktsuttryck var nog i allmänhet inte alls vredgat, nog snarast milt och undergivet, men så var det inte nu utan mäktigt och skrämmande på ett sätt som jag aldrig skall glömma: "För att jag inte får luta mitt huvud mot ditt hus skall din själ vara osalig för evigt", sade han. Jag blev häpen och illa berörd, tyckte det var otäckt på något sätt. Soldaterna bara skrattade, de drev på honom och ville ju inte heller ha honom stående där, tvang honom att fortsätta. Men innan han gick vidare vände han sig igen om mot mig och sade hotfullt: "För att du nekade mig detta skall du lida ett större straff än jag, du skall aldrig dö. Till evig tid skall du irra omkring i denna värld och aldrig finna ro." Han lade tillrätta korset och släpade sig igen framåt gatan tills han försvann ut genom stadsporten ett stycke längre bort. (Pär Lagerkvist "Sibyllan" s 16-18)


Att avrunda med:

På hans skuldror vilar ett kors. O, ve! Det är som om jag inte orkade se det. Ty det korset är ju inte hans utan mitt. Det är min smärteväg han går. Min pina han lider. Mitt kors han bär. Min död han dör. Åh, så skamsen jag blir! ”Tårar flyte, klagan skalle, då vår syndaskuld han bär.” O, Jesus, att du kunde! Din kärlek gör mig så liten. Om jag kunde falla ner och kyssa dina fötter! Och gråta ut! Och tacka! (Fredrik Wislöff "Vilen eder litet" s 85)

Golgatamester, du den evigstaerke, kom og bortvejr al vor respekt for den med kainsmaerke dyrtkøbte sejr. Laer os at regne kun for skam den aere, hvormed de daekker blodets sorte spor, og som du at vaere nederlagsstor. (Kaj Munk "Nederlagsstor" s 136)


Sångarna:

Det är sant att Jesus lider, att Han själv vår börda bär, Han är Livet, Han är Friden i en tom och galen värld. (B Setterlind: Psalmer och Sånger 49:3)

Han gick den svåra vägen. Han bar sitt eget kors. Han bad: ”Min Gud, förlåt dem.” Han led och dog på Golgata. Han gjorde det för oss, för alla och för oss. (BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 501:3)

Du bar ditt kors, o Jesu mild! Då dödsens väg du trädde Till frälsning för den verld, som vild Och full af hat dig hädde. O kärleks höjd! Du blöder, böjd, För dem, som dig förfölja. (EG Geijer: Psalm 89:1; Sång 69:1; jfr Psalmer och Sånger 140:1)

Se, mängden mot Golgata skrider, Och Jesus emellan dem går, Föraktad, bespottad och hånad; Hans panna bär blodiga sår. Fast oskyldig, korsfäst han bliver, Han trampar den blodiga stig Och livet som skuldoffer giver – O tänk, det var allt gjort för mig! O tänk, det var allt gjort för mig! O tänk, det var allt gjort för mig! För mig brast hans älskande hjärta – O tänk, det var allt gjort för mig! (H Hansen-C Björkman: Förbundstoner 1911 nr 70:1)

O du Guds Lamm, som tåligt bar Det kors, man på dig lade, Som något ord till ditt försvar Mot våld och dom ej hade, O, vilket djup av kval och skam, Som krossade ditt hjärta Med outsäglig smärta, Guds Lamm, Guds Lamm, Guds Lamm! (C Björkman: Förbundstoner 1911 nr 71:1)

Vad är han för ditt hjärta, Den man, som korset bär, Den mannen, som ej bannar, Fastän han bannad är, Den man, som utom lägret till dödens marter går Att bli försoningsoffret För sina fosterfår? (E Bergkvist: Förbundstoner 1911 nr 89:2)

Giv dig helt, ty det begär han; Själv han gav sig helt åt dig, När han, fattig och föraktad, Gick härnere korsets stig. (L Sandell: Förbundstoner 1911 nr 533:7; jfr Psalmer och Sånger 279:2)

Ja, låt oss se dig sådan du är, Se dig i martergestalt; Se dig, då korset för oss du ock bär, Se dig – till dess du, o Frälsare kär, Blivit för evigt vårt allt! (Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 535:4)

En smärtornas man till Golgata gick, och korset, det tunga, han bar. – Kring pannan, så skön, en törnkrans han fick, jag vet, att för min skull det var. Jag vet, att för min skull det var, min synd och min smärta han bar. Igenom hans blod, den renande flod, full frälsning från synden jag har. (E Eklund: Kristen Lovsång 1954 nr 139:1; jfr Psalmer och Sånger 508:1)

Se Jesus, som uppå mot Golgata går! Han korset ses bära, han lydnad får lära. Han vänder ej åter, förr'n målet han når. (E Herz: Kristen Lovsång 1954 nr 161:2)

Du pilgrim, kvald och trötter, Kom rasta här och bed, Lägg vid Försonarns fötter Din syndabörda ned! Gå sedan och förkunna Med fröjd för mänskorna, Att vägen till Guds himmel Går över Golgata. (K von Gerok: Segertoner 1960 nr 517:4)


Egna kommentarer och funderingar:

Simon lyfte (Matt 27:32; Mark 15:21 “airô”) och förde korset bakom Jesus (Luk 23:26 “ferô opisthen”; jfr Matt 16:24), medan Jesus bar (Joh 19:17 “bastazô”; jfr Luk 14:27) det. Vi kan diskutera vilka ord som är bäst att använda i en översättning, men att använda ett och samma ord för att översätta två eller tre av dessa grekiska ord är i detta sammanhang knappast att göra författaren rättvisa. Denne är inte intresserad av att förkunna ett budskap som står i strid mot vad Gud redan har uppenbarat.


Grekiska ord:

apagô (leda bort) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 1:1o(A14); Matt 27:31; Joh 19:16 – Tobit 6:13; 7:1; 14:3; Judit 6:14; 1 Mack 2:9; 3:50; Baruk 4:16; Jeremias brev v 17; Susanna v 45(Theod); Matt 7:13-14; 26:57; 27:2; Mark 14:44,53; 15:16; Luk 13:15; 21:12; 22:66; 23:26; Apg 12:19; 23:17; 1 Kor 12:2.

Golgotha (Golgotha) Matt 27:33; Joh 19:17 – Mark 15:22.

kranion (skalle) Matt 27:33; Joh 19:17 – Dom 9:53; 2 Kung 9:35; Mark 15:22; Luk 23:33.

stauros (kors) Matt 16:24; 27:32; Luk 14:27; Joh 19:17 – Matt 10:38; 27:40,42; Mark 8:34; 15:21,30,32; Luk 9:23; 23:26; Joh 19:19,25,31; 1 Kor 1:17-18; Gal 5:11; 6:12,14; Ef 2:16; Fil 2:8; 3:18; Kol 1:20; 2:14; Hebr 12:2.


Ytterligare studier: Joh 19:13; Upp 2:2; 9:11.

R. Alan Culpepper "The theology of the Johannine passion narrative: John 19:16b-30"; Neotestamentica 31.1 (1997): 21-38.

Maurits Sabbe "The Johannine Account of the Death of Jesus and Its Synoptic Parallells (Jn 19:16b-42)"; Ephemerides Theologicae Lovanienses 70 (1994): 34-64.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-27; 2012-03-26; 2014-11-16; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

19:18 ... varest/där de korsfäste Honom, och i sällskap med Honom två andra, härifrån och härifrån/därifrån, men Jesus (är) en Mitt.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): varest honom (de)-korsfäste, och i-sällskap-med honom andra två härifrån och härifrån, mitt men '-en Jesus'/Jesus.


1883: ... och där korsfäste de honom och med honom två andra, en på hvardera sidan, och Jesus i midten.

1541(1703): Der korsfäste de honom, och twå andra med honom, hwar på sina sido; och Jesus midt uti.

LT 1974: Där korsfäste de honom tillsammans med två andra, en på vardera sidan om honom, med Jesus i mitten.


Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken: Den som i Jerusalem var en Mitt bland korsfästa - härifrån och härifrån - (Joh 19:18) kan i ett nytt Jerusalem kanske mycket väl ses som ett livets trä i en mitt - härifrån och därifrån - av en flod av vatten av liv (Upp 22:1-2). Jesus är den som "måste öka" (Joh 3:30).


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Bileam) slog till åsnan (med) käppen (för) det att ‘räta ut’/vägleda henne i/på vägen. Och Guds budbärare stod i vinrankornas fåror (med) en inhägnad härifrån och en inhägnad härifrån/därifrån. (4 Mos 22:23b-24, Grekiska GT)

Esra, den skriftlärde, stod uppå en tribun av trä … och (bredvid honom) stod (sex män) ’ut ur’/vid hans rätta/högra (delar) och (sju män) ’ut ur’/vid hans kvarvarande/vänstra (delar). (Neh 8:4, Grekiska GT)

(Herrens pojkes/tjänares) själ ’gavs till sidan av’/överlämnades in i död och Han räknades i/bland de laglösa. Och Han förde själv upp mångas missar (av Guds mål) och på grund av deras missar (av Guds mål) ’gavs Han till sidan av’/’överlämnades Han’. (Jes 53:12b, Grekiska GT)

Uppå floden, uppå dess läpp/rand, ifrån/härifrån och ifrån/därifrån, kommer det att stiga upp varje trä/träslag som kan förtäras. (Hes 47:12a, Grekiska GT)

Jag, Daniel, skådade och skåda, två andra stod, en härifrån floden och en härifrån/därifrån. Och ... en som var (och hade varit) höljd i tingen av fint linne, (en) som (hela tiden) var ovanpå flodens vatten. (Dan 12:5-7a, Grekiska GT)

Resten på/’med avseende på’ (den utländske kungens) kavalleri stod ifrån/härifrån och ifrån/därifrån emot ’de två delarna’/’båda sidor’ av (det skyddsvallsomgärdade) lägret (för att kriga mot judarna). (1 Mack 6:38a)

(Juden Jonatan sade till sina män:) ”Skåda, kriget (är) mitt emot och bakåt/bakom oss, och Jordans vatten, ifrån/härifrån och ifrån/därifrån, och sumpmark och ekskog.” (1 Mack 9:45a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Två rånare korsfästes tillsammans med (Jesus), en ’ut ur’/från (de) rätta/högra (delarna) och en ’ut ur’/från ’(delarna) av ett gott namn’/’den vänstra sidan’. Men/och de som gick vid sidan av hädade (hela tiden) (Jesus) och ’satte ... i rörelse’/skakade sina huvuden och sägande/sade: ”Den som löser ner/upp templet och bygger (det) i/på tre dagar, rädda Dig själv, om Du är en Guds son och stig ned från korset.” Då prästledarna, i sällskap med och/också (de) äldstes (א,* א) skriftlärda, likaså’skojade med’/hånade (Jesus) sade de ... (’hela tiden’/’gång på gång’): “Han räddade andra. Sig själv förmår Han inte rädda. Han är (en) Israels Kung! Låt Honom nu stiga ned från korset, och vi må (א,* א) tro emot Honom. Han ’övertygas (och har övertygats)’/’förtröstar (och har förtröstat)’ emot Gud. Låt Honom frälsa nu, om Han vill (ha) Honom, ty Han talade att/: “Jag är en Guds son.'“ Men/och samma ting förebrådde Honom (’hela tiden’/’gång på gång’) rånarna, de som hade korsfästs tillsammans med, tillsammans med Honom. (Matt 27:38-44)

(Jesus sade:) “... Den lägliga tiden har fullbordats (och är fullbordad), och Guds rike har närmat (och närmar) sig.“ (Mark 1:15a)

(Förtalaren sade till Jesus:) “Om Du är en Guds son, kasta Dig själv ner härifrån.” (Luk 4:9b)

(Abraham sade till den rika människan:) “I alla de här tingen har en stor klyfta varit (och är) satt/lagd fast mellan oss och er, på så sätt (att) de som vill stiga igenom/över ifrån/härifrån i riktning mot er ej må förmå (det), ’men ej’/’ej heller’ må (någon) tränga igenom därifrån i riktning mot oss.” (Luk 16:26)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Jag säger er, att det här, det som har varit (och är) skrivet måste slutas/’få sitt slut’ i Mig, det/detta: ‘Och han räknades i sällskap med laglösa.’ Ty och/också tinget med anledning av Mig har ett slut.” (Luk 22:37)

Och/också de andra, två dåliga människor, leddes (hela tiden) tillsammans med (Jesus) (för) att (man skulle) ’ta upp (dem) för sig själva’/’göra sig av med dem’. (Luk 23:32)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesu) bröder talade så (vända) i riktning mot Honom: “Stig över härifrån och dra Dig tillbaka in i Judeen, för/så att och/också Dina lärjungar tittar på * (א*) gärningarna som Du gör.” (Joh 7:3)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag skall inte längre samtala många ting i sällskap med er, ty utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ledare kommer, och i Mig har han inte ingenting/någonting. Emellertid för att utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ må få kunskap, att Jag välkomnar Fadern, och helt och hållet som Fadern har ålagt Mig, på det här sättet gör Jag. Res er upp. Vi må leda/’förflytta oss’ härifrån.” (Joh 14:30-31)

(Jesus sade till Pilatus:) ”Mitt rike är inte härifrån.” (Joh 18:36b)


Hembygdens predikan:

Kristus led själva döden. ... Han led även de yttre förberedelserna till döden. Dit hörde gisslandet eller hudflängningen. Denna verkställdes med skarpkantade blystycken, infattade i läderremmar. Med dessa slets huden och även köttet bokstavligen sönder. Såsom de gamla kyrkofäderna säga: ”Hans rygg vart sårad av gisselslagen.” Hit hörde även skymfandet eller hånandet. Hans heliga kropp blev blottad och given till pris åt de råa soldaternas beskådande och bitande anmärkningar. Hit hörde gycklet med det konunganamn han ansågs orättmätigt hava tillägnat sig. Äntligen hänger du där på korset, du dyra Guds lamm! Men vem ens anar korsets död, i synnerhet Jesu död på korset. Att den var en stegring av varje annat dödssätt, säga de apostoliska ord vi anfört: Han vart lydig intill döden, ja intill korsets död. Korsfästelsen var något långt utöver andra sätt att dödas. Ett bevis därpå hava vi i gamla historien. Den store Caesar hade fått uppdrag av romerska senaten att rensa Medelhavet från sjörövare. Han höjde då sin hand och svor vid Jupiter – Roms förnämste gud – att plåga dessa med den grymmaste död han kunde upptänka. Och så korsfäste han dem på Mindre Asiens kust. Att dö på korset var det skymfligaste sätt att dö. Vi tala om det ”heliga” korset, det ”dyra” korset, det ”kära” korset. Vi anse det som den rikaste symbol och skönaste prydnad. Kejsare och konungar veta intet härligare att smycka sina kronor och diadem med. Men före Jesu död på korset betraktades detta icke annorlunda än galgen hos oss. En plats med ett kors uppå var lika avskydd som våra avrättsplatser. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 214-215, Långfredagen, Femte akten av Kristi lidandes historia)

Fadern ser hur ett grovt tillyxat kors lägges på sonens sargade rygg, och han ser hur spikarna tränger in i såväl hand som fot. O, jag frågar min lyssnare: ”Tror du att det var endast sonen som kände hur vassa spikarna var?” Men trots detta ohyggliga lidande, så beder sonen: ”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.” O, när jag stannar inför allt detta, så föres mina tankar till ett annat offer som en gång bringades på Moria berg, då Abraham skulle offra Isak, Löftessonen. Men när stunden var inne, och offret skulle bringas, så fanns där ett annat offer att tillgå. Men där på Golgata kulle fanns inget annat offer i Jesu ställe, och ingen Gudomlig röst håller lidandets kniv tillbaka. Ty så älskade Gud, ja, så offrade Gud, att han icke skonade sin egen son utan utgav honom för oss alla. Ingen enda av oss står alltså utanför denna Gudomliga kärlek som är så gränslöst rik och stor att vi alla få rum inom dess område. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Nu närmade sig häxan. Hon stod vid Aslans huvud. Det ryckte i hennes ansikte av ilska, men Aslan såg upp mot himlen, alltjämt lugn, varken rädd eller vred, bara så sorgsen. Innan hon höjde kniven böjde hon sig fram och sade med hes röst: ”Nå, vem har vunnit nu, va? Du dåre, som trodde att du skulle kunna rädda människoförrädaren! Nu dödar jag dig i hans ställe som vi kom överens om, för att trolldomen skulle gå i uppfyllelse. Men när du är död, vad hindrar mig då från att döda honom också? Och vem ska då rycka honom ur mina händer? Vet, att du har skänkt mig Narnia för alltid, du har mist ditt eget liv utan att rädda hans! I den vetskapen – förtvivla och dö!” Barnen såg inte själva dödshugget. De hade slagit händerna för ögonen, de stod inte ut med att se. (C.S. Lewis ”Häxan och lejonet” s 126)

Ni dödsträdgårdmästarnas händer ... som bryter upp kroppens tabernakel, som likt tigertänder hugger tag i hemlighetens tecken - Händer, vad gjorde ni då ni var barnahänder? Höll ni ett munspel, manen på en gunghäst, fattade ni er mors kappa i dunklet, pekade på ett ord i barnläseboken - Var det kanske Gud eller Människa? Ni strypande händer, var er moder död? Er hustru, ert barn? Så att till sist bara Döden återstod i era händer, i de strypande händerna? (Nelly Sachs "I dödens boningar" s 35-36)

Lyckan är icke, vad vi drömma om, lyckan är icke natten, den vi minnas, lyckan är icke i vår längtans sång. ... Lyckan är något, som vi aldrig velat, lyckan är något, som vi svårt förstå, lyckan är korset, som blev rest för alla. (Edith Södergran "Kristen trosbekännelse" s 111)

Ödslig gatan i morgonskymning Kryper, sträcker sig ut i fjärran, Trevar sig fram igenom kvarteren, Skär och korsar tomter och gränder ... Bortnast, längst i en annan stadsdel Stiger den, lyfter sig till en backe. Och där hänga skyarne över: Jorden slutar, himlen tar vid. ... ... Nu i fjärran på backens hjässa Sticker upp ett huvud som rör sig, Och två händer omkring en käpp – Som i hägring det höjer på sig, Och en man som på gatan sopar Syns i backen med huvet i molnen; Kvasten river av damm i en molnsky --- Jord och himmel i molnen mötas. ... ... Uppi kronornas högsta toppar Sjunkande sol lagt guld i det gröna Men där bortom, och ännu högre Hänger blånande stadskonturen Där är solen, kojorna lysa, Där är havsluft, flaggorna blåsa, Aldra högst är kyrkans kupoltorn Krönt av en jordglob i stark förgyllning Globen, jorden lyser som solen, Sänder blixtrande strålar utåt --- Men på globen där står ett kors! (August Strindberg ”Ordalek och småkonst ...” s 49-51; Dikter ur Fagervik och Skamsund: Ordalek och småkonst: Gatubilder; 1902)

En man i blåsande regnkappa står på en strandklippa som besköljes af hafsvågorna; längst ut i horizonten de tre hvitmålade aftacklade masterna af en strandad bark. Vid närmare betraktande ser man att mannen på klippan har en slokig hatt som Vodan (Buddha); att vågkammarne likna monster, molnen demoner, och midt på himmeln är en utmärkt bild af Rembrandt. De tre masterna med mersarna tvärs öfver ser ut som Golgatha, eller tre grafkors. (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 178; bilaga till brev 31 juli 1894 till Leopold Littmansson)

De (tre) blev dock inte frigivna, ty häradsrättens dom skulle granskas av hovrätten, och hovrätten ansåg, att Olsbykarlarna var skyldiga och borde hängas. Men inte heller denna dom gick i verkställighet, ty hovrättens dom skulle först stadfästas av konungen. ... (Kungs)domens innehåll var i korta ord detta, att som det tycktes vara fullt klart, att en av de anklagade hade mördat och stulit, men ingen av dem ville erkänna sig skyldig, skulle Guds dom avgöra mellan dem. De skulle vid nästa ting i domarens, nämndens och menighetens närvaro kasta tärning med varandra. Den, som fick lägsta kastet, skulle anses skyldig och för sin missgärning mista livet genom hängning, men de övriga två skulle utan vidare skada frigivas för att återgå till sitt dagliga liv. Det var en rättvis dom. Alla människor här nere i Värmland var nöjda med den. ... Gudsdomen skulle inte äga rum inne i tingssalen, utan, som väl var, skulle den försiggå ute i det fria. Svårt var det visserligen, att ett kompani soldater bildade spetsgård runtom platsen framför tingshuset, så att man inte kunde komma tillräckligt nära. ... Prosten och klockaren hade stigit fram och ställt sig mittpå planen. Båda lyftade hattarna från huvudet, och klockaren tog upp en psalm och började sjunga. ... (Prosten) bad Kristus, Guds son, som själv en gång hade stått inför Pilati domstol, varkunna sig över dessa anklagade, så att de inte finge en orätt dom. Han bad honom också varkunna sig över domarna, så att de inte skulle nödgas döma en oskyldig till döden. Till sist bad han honom varkunna sig över menigheten, så att den inte skulle få bevittna en stor orätt såsom en gång judarna vid Golgata. De hörde allesammans på prosten med blottade huvuden. De tänkte inte mer sina arma jordiska tankar. De hade kommit i annat lynne. De tyckte, att han kallade ner Gud själv, de kände hans närvaro. ... Domaren vinkade åt länsmannen, och denne steg upp på trappsteget utanför tingshuset för att bättre synas och höras: ”Ivar Ivarsson har slagit sexor all, vilket är högsta kastet.” ... Erik Ivarsson ... hade slagit sexor all, han som brodern. ... Länsmannen gick för tredje gången fram till tingshusets trappa och förkunnade: ”Paul Eliasson har slagit sexor all, vilket är högsta kastet.” ... Domaren förkunnade, att häradsrätten var böjd för att tolka utfallet så, att alla tre anklagade borde frikännas ... (och) fortsatte: ”Men skall denna häradsrättens tolkning underställas konungen medelst en kurir, som i denna dag skall till Stockholm avsändas, och skola de anklagade förbliva i häkte, tills Kungl. Majestäts bekräftelse på häradsrättens dom föreligger.” ... (Men) från Stockholm hade kommit utslag, att gudsdomen skulle tolkas så, att alla tre anklagade var lika skyldiga och att de skulle avlivas genom hängning. ... (Men) folket hade överlagt och prövat sinsemellan, och de hade kommit till den övertygelsen, att gudsdomen borde tolkas så, att alla tre anklagade var oskyldiga. (Selma Lagerlöf ”Löwensköldska ringen” s 49-51,54-61)

Nu har vi gång på gång visat att Guds inkarnerade Ord hängdes upp på ett träd, och till och med kättarna erkänner att Han korsfästes. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers vol I, s 546)

Efter (den romerska republikens äldre tider) kom en tid, då såväl den frie som den ofrie arbetarens ställning betydligt försämrades. . . . Själfve den milde kejsar Augustus dömde en slaf att dö på korset, emedan han dödat och uppätit en vaktel, som kejsaren hade tam i sitt palats. (Viktor Rydberg "Kroppsarbetarnes ställning i Rom" s 229-231)


Att fortsätta med (hembygden):

Vad de bägge rövarna hette, som korsfästes tillsammans med Jesus, vet vi inte. Deras namn nämnes inte. Men mannen på korset i mitten bär namnet över alla namn: Jesus! (Knut Svensson ”En för alla” s 50)

Vid inträdet i (Jönköpings soldathems) hörsal frapperas man nu av den ljusa och glada interiören. Taket har sänkts och takstolarna byggts in. ... Ett förnämligt krucifix har upphängts i fonden. Det är en gåva av framlidne missionsföreståndare Viktor Johansson, som var hemmets föreståndare från dess byggande (år 1915) till år 1930. ... Återinvigningen ägde rum 5 och 7 december 1952. (Carl Wilson "Soldathemmet i Jönköping i ny gestalt" s 36-37; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1953)

Då jag blickar tillbaka på mina barndomsminnen (på 1860- och 1870-talen), träda de, som är förknippade med mamsellerna (Amelie och Eva) Johanssons skola (på Ö. Storgatan 54 i Jönköping mitt emot Kristinakyrkan), mycket starkt fram. . . . I kristendom användes Luthers lilla katekes med den gamla förklaringen samt Barths' Bibliska Historia med i texten intryckta små bilder. Läxan gavs utan vidare förberedelse "därifrån och dit" och upphördes utan ingående förklaringar, men mamsellernas egen varma, friska religiositet gav dock åt detta ämne mycken behållning under den rena minneskunskapen. (Sigrid Rosell "Mamsellerna Johansson, deras hem och skola" s 58,62-63)

Joen Grijs hette en man bortom Gropen. Han hade rykte om sej som godsint tjuv. Vad han kom över delade han med hungriga och fattiga. ... Därför borde nåd ges mot löfte om bättring. Men om nåd inte kunde ges, för lagen måste alltid gå först när en människa förbrutit sej, borde Joen rättas med svärd och undslippa skammen att bli hängd. ... Rådet i Jönköping beslutade att Joen skulle "få svärdet" på Lura kulle, avrättningsplatsen vid vägmötet söder om stan. ... (Märit berättade för Jödde:) "De nyfikna stod i rader från södra infartsvägen och opp till Lura kulle när Joen forslades i rackarkärran. Borgarna i stan bildade en spetsgård med sina spjut när Joen fördes från kärran till stupstocken på kullens topp. Där väntade mästermannen med svärdet invirat i sin kappa. Gråmunkar stod i ring runt kullen, gardianen främst. De sjöng botpsalmer. ... Det står en rönn på Lura kulle och en massa småluar hade klättrat opp i den för att se bättre. Men när svärdet kom fram och höjdes brast rönnen på mitten och hela högen skrek och dråsade i backen och folk skrattade så dom gjorde på sej. Och nån skrek "nåd, nåd" och snart alla. ... Mästerman ställde sej stödd på svärdet och sa att ett tecken getts. ... Måns Hane gav (nåd) mot löfte att Joen Grijs skulle lämna stan och inte återkomma. Gjorde han det skulle han hängas i galge och gren." (Gunnar E. Sandgren "Jödde - en 1300-talspojke" s 43-44,48-49)


Att fortsätta med ('nationerna'):

(Jesus) dog en normal död som visserligen var mycket grymmare och smärtsammare än de flestas men ändå inte onormal med tanke på de oroliga förhållandena i Palestina på den tiden. Den hårda romerska ockupationsmakten lät avrätta hundratals människor genom korsfästelse. (Howard Marshall "Vem var Jesus?" s 55)

Vi höllo vårt intåg i adertonhundratalskonstens forna huvudstad vid Rhen. Vi hade aldrig varit där förr, och det första som föll oss i ögonen var den elegans och den utsökta smak, som präglade Düsseldorfs stadsbild och hela dess liv. . . . Man har inte långt till museistaden; de praktfulla nya palatsen äro uppförda under åren 1925-26, och det är med förvåning man konstaterar, vad Düsseldorf ansåg sig ha råd till även vid denna tidpunkt. Kanhända var det den psykologiska reaktionen efter den franska ockupationen, som varade 1921-25. Längre ut vid Rhenstranden reser sig nu utställningen "Schaffendes Volk", och mittemot avtecknar sig verkningsfullt mot himlen det smala, höga kors, som anger platsen där Albert Leo Schlageter avrättades den 26 maj 1923. Ytterligare 141 offer för kampen i Ruhr ha här fått sitt minnesmärke; men det är karakteristiskt, att det var först år 1935, som den officiella kanoniseringen av hjälten och martyren ägde rum. Tredje riket har givit det dystra minnet en central plats i Düsseldorfs stadsbild; vi bodde i Park Hotel vid Schlageterplatz, och den stora gatan mittemot Königsallée heter Schlageterallée - föreningen av vatten och grönska kommer den att likna en vacker holländsk gracht. Det är sålunda sörjt för att den franska inmarschen i Ruhr på grund av den uteblivna leveransen av telefonstolpar, samt alla de lidanden och offer Ruhrkampen förde med sig, inte skola bli förgätna i brådrasket. . . . I den stund som är (maj 1937) torde vi alla vara mätta på de patriotiska värderingarnas olösliga antinomier, och alla längta vi i grund och botten efter försonligare och fredligare inställningar, men det kan inte finnas fred utan en rättvisa, som gör sig till herre över känslor, sympatiska och antipatiska. Först när Edith Cavells staty (i London) och Albert Leo Schlageters kors betraktas med samma ögon har den psykologiska pacificeringen efter världskriget ägt rum; de senaste åren ha inte fört oss närmare målet, den nya Westfaliska freden efter förstörelsens och förvirringens snart trettioåriga krig. (Fredrik Böök "Bil till Belgien" s 84-86)

Soldatens Valter stod på stugbacken och tuggade och bet sin pekfingersknoge och följde med undrande ögon skymningsfågeln som svävade förbi under himlens stjärngnistrande bunke – ett litet skälvande svart kors mot rymdernas blåelse: Vad är jag för en? Var finns jag nu? Vart hör jag till? Då visste han inte ännu vad namnet borde vara på den planet där han funnit sig själv: Lidandets Stjärna. Hon syntes kanske lysande från andra planeter genom det återkastade ljuset från hennes sol, men hon var en mörkrets himlakropp. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 625; Fria ordets tjänare; 1919-1921)

Kristinas grav låg ett par hundra steg från kyrkogårdsgrinden; han hade inte långt kvar att gå. Trettio steg till och han såg korset, som han själv hade rest på kullen. Graven låg mitt i sluttningen. ... Han satt vid sin hustrus gravkulle, han lyddes till rasslet av silverlönnens blad och till vattnets ändlösa sorl nerifrån sjön. Här var ett rons goda ställe. Besvär och vedermöda var lyktade för dem som hade sin boning här. ... Det var en natt när de hade haft det gott tillsammans; då sade hon till honom: Jag vill int va ensammen i eviheten. Men jag vet att vi ska få träffas efteråt. Vi ska mötas sen. När vi int kan dö mer. ”WI MÖTAS ÅTAR” Med egen hand hade han skurit in orden i ekekorset. Han hade satt dit dem därför att han visste, att Kristina ville det. ... Karl Oskar satt vid sin hustrus grav ett par timmar. När han slutligen reste sig för att återvända hem föreföll det honom som om ekekorset på kullen hade börjat luta något. Han såg efter närmare: Sannerligen, korset stod litet snett. Det hade snart gått tjugofem år sedan han satte upp det, och på den tiden hinner jord flytta sig och sjunka. Ingen påle står stilla och stadig i marken under så många år. Han lutade sig över gravkorset och fattade det med båda händer. Det lutade inte mycket, det stod bara ett par tum snett, men det såg illa ut på en minnesvård. Han rätade upp det, och därpå gick han några steg baklänges och tittade: Så vitt han kunde mäta med ögonen stod nu korset åter rakt upp. Nästa gång han gick till kyrkogården skulle ha ta med sig en spade och gräva kring det och stötta, så att det stod stadigt igen. Han for över gravkullen med en sista, granskande blick, vände sig om och gick ut på kyrkogårdsgången. Han tog ett långt steg med sitt friska ben och släpade det andra utefter marken, han haltade tillbaka samma väg han hade kommit. ... (Han) återvände till det liv, som ännu återstod honom. (Vilhelm Moberg ”Sista brevet till Sverige” s 296-300; Kartan från Ljuder)

I Visby (under 1300-talet) betjänade sig borgarna (vid dödsstraff) av en triangelformad galge med tre stora stenpelare på ett murat underrede. När galgen under senmedeltiden och 1500-talet framträder tydligare för våra blickar var den i allmänhet placerad på ett väl synligt ställe utanför den egentliga bebyggelsen, på "galgbacken" eller "galgberget". Stockholms galgbacke låg på Södermalm. Vid denna tid fanns också en hierarkisk rangordning bland de hängda. Om flera galgar hade rests på en och samma backe hängdes småskurkarna längst ned och de verkliga uslingarna högst upp, där skammen ansågs vara störst. När döden inträtt grävdes de hängda ned direkt på avrättningsplatsen, eftersom de inte ägde rätt att vila i vigd jord. (Dick Harrison "Jarlens sekel - en berättelse om 1200-talets Sverige" s 91)


Sångarna:

Till Golgata hans fötters kärleksvandring slutligt bär, De gå ej längre, ty de spikas fast vid korset där; Han villigt offrar sig Att återlösa mig, För mig han vandrat korsets tunga stig. Han går bredvid mig hela vägen hem, ja, ända hem. Fördärvet ej mig når, Ty han min sak förstår Och går bredvid mig hela vägen hem. (Andliga sånger 1936 nr 114:3)

Från Frälsaren på korsets stam Ljus faller på min dräkt, Då träda syndens fläckar fram, Jag blir med rövar'n släkt. Men Han, som var mot rövar'n god, Han tvår mig snövit i sitt blod. Så helt, så helt förlåter Gud, Så helt förlåter Gud. (K Gleerup: Andliga Sånger 1936 nr 353:1; jfr Psalmer och Sånger 604:1)

Jag ser dig fängslad, törnekrönt och smädad, Med gissel slagen och av hopen hädad. Till korset dömd, du måste döden lida Vid rövarns sida. (J Heermann-JA Eklund: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 81:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Anspelningen till 4 Mos 22:24 är särskilt motiverad på grund av alla andra anspelningar till 4 Mos 20-26 i Joh 18-19.

Herren Jesus är ”här” inte bara i en mitt (liksom "träet/träslaget av det att veta" i paradiset, 1 Mos 2:9) utan Han är själv en Mitt. Han är inte ”där” eller ”härifrån” som de två andra på vardera sidan av Honom (jfr till exempel Jes 65:1, Mark 1:15 och Joh 18:36). Men i framtiden, i den nya staden Jerusalem, skall Herren Gud också vara ”där”. Stadens namn skall vara ”Herren är där” (Hes 48:35, den hebreiska texten). I det nya Jerusalem skall det inte finnas något ont, inget dödsrike, ingen förtalare, ingen död (Upp 20:10,14; 21:27). Gud skall inte bara vara ”här” utan också ”där”. Eller för att tala med Paulus: ”Gud skall vara allting för alla.” (1 Kor 15:28). Jfr Upp 22:2a: ”härifrån och därifrån” (eller ”där och här” eller ”överallt”) ett livets trä/träslag.” Jämför också Egna kommentarer och funderingar till Joh 18:36.

Jesus är i en början (Joh 1:1), i en mitt (Joh 1:26) och i ett slut (Joh 13:1). Men uppenbarelsen växer så att Jesus inte bara är i något utan att Han själv är en Mitt (Joh 19:18), en Början (Upp 1:8a) och ett Slut (Upp 1:8a). Till sist visar Uppenbarelseboken på Honom som är Början och Slutet i bestämd form (Upp 22:13) och, om man jämför likheten i ordval mellan Joh 19:18 och Upp 22:2, också förefaller visa på att Han själv är ett "livets trä" i det nya Jerusalems Mitt.

Vad angår ”korsfästa”, se Joh 19:6.


Ytterligare studier:

Ps 22:16(17); Mark 15:27; Luk 23:39-43; Upp 22:2.


R. Alan Culpepper "The theology of the Johannine passion narrative: John 19:16b-30"; Neotestamentica 31.1 (1997): 21-38.

Maurits Sabbe "The Johannine Account of the Death of Jesus and Its Synoptic Parallells (Jn 19:16b-42)"; Ephemerides Theologicae Lovanienses 70 (1994): 34-64.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-28; 2012-03-27; 2014-11-17; tillägg till Egna kommentarer och funderingar 2016-07-17; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

19:19-22 Men/och Pilatus skrev och/också en överskrift och satte uppå korset. Men/och (hela tiden) var det (och hade varit) skrivet: ”Jesus, Nasoreen, judarnas kung.” Många av judarna läste så den här överskriften, eftersom platsen varest/där Jesus korsfästes (hela tiden) var nära staden, och (hela tiden) var det (och hade varit) skrivet på hebreiska, på latin (och) på grekiska. Judarnas prästledare sade så (‘hela tiden’/’gång på gång’) till Pilatus: ”Skriv ej ’Judarnas kung’, emellertid/utan att den där talade ’Jag är en judarnas kung’. Pilatus svarade: ”Vad jag har skrivit (och skriver), har jag skrivit (och skriver).”

Ord för ord: 19:19 (21 ord i den grekiska texten) skrev men och (en)-överskrift '-en Pilatus'/Pilatus och satte uppå '-et kors'/korset. (det)-var-(hela-tiden) men varande-(och-havande-varit)-skrivet: Jesus '-en Nasore'/Nasoreen '-en Kung'/Kungen '-nas Judars'/Judarnas. 19:20 (25 ord i den grekiska texten) den-här så '-en överskrift'/överskriften många läste (av)-'-na Judar'/Judarna, eftersom nära var-(hela-tiden) '-en plats'/platsen '-ens stads'/staden varest korsfästes '-en Jesus'/Jesus. och (det)-var-(hela-tiden) varande-(och-havande-varit)-skrivet (på)-Hebreiska, (på)-Latin, (på)-Grekiska. 19:21 (22 ord i den grekiska texten) sade-(hela-tiden) så (till)-'-en Pilatus'/Pilatus '-na prästledare'/prästledarna '-nas Judars'/Judarnas: ej skriv: '-en kung'/kungen '-nas Judars'/Judarnas, emellertid att den-där talade: (en)-kung (jag)-är '-nas Judars'/Judarnas. 19:22 (6 ord i den grekiska texten) svarade '-en Pilatus'/Pilatus: vad (jag)-har-skrivit-(och-skriver) har-(jag)-skrivit-(och-skriver).


1883: Men Pilatus skref ock en öfverskrift och satte den på korset; och det var skrifvet: Jesus från Nasaret, judarnes konung. Denna öfverskrift läste många af judarne, ty det ställe, där Jesus var korsfäst, låg nära staden, och det var skrifvet på ebreiska och grekiska och latin. Då sade judarnes öfverstepräster till Pilatus: Skrif icke: Judarnes konung, utan att denne har sagt: Jag är judarnes konung. Pilatus svarade: Hvad jag har skrifvit, det har jag skrifvit.

1541(1703): Då skref Pilatus en öfwerskrift, och satte på korset. Och war så skrifwet: Jesus af Nazareth, Judarnas Konung. Denna öfwerskriftena läste månge af Judarna; ty rummet, der Jesus war korsfäst, war hardt wid staden; och det war skrifwet på Ebreisko, och Grekisko, och Latin. Då sade Judarnas öfwerste Prester till Pilatum: Skrif icke, Judarnas Konung; utan, att han hafwer sagt: Jag är Judarnas Konung. Pilatus swarade: Hwad jag hafwer skrifwit, det hafwer jag skrifwit.

LT 1974: Och Pilatus satte upp ett anslag över honom med texten: ”JESUS FRÅN NASARET, JUDARNAS KUNG”. Platsen där Jesus korsfästes låg nära staden, och anslaget var skrivet på hebreiska, latin och grekiska, så att många människor kunde läsa det. Sedan sade översteprästerna till Pilatus: ”Ändra det från ’judarnas kung’ till ’Han sade: Jag är judarnas kung.’” Pilatus svarade: ”Vad jag har skrivit, det har jag skrivit. Det ska stå precis som det är.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Människorna) talade: “Kom hit, 'vi må'/'låt oss' bygga åt oss själva en stad och ett torn, vars huvud/topp skall vara ända till himlen, och 'vi må'/'låt oss' göra ett namn åt oss själva, innan 'det att så isär'/isärsåendet uppå varje/hela jordens ansikte/yta.” … (Men Herren) ’hällde tillsammans’/förvirrade där deras tunga/språk ... och sådde isär dem från (Förvirring/Babel) emot/över varje/hela jordens ansikte/yta. (1 Mos 11:4,7a,8a, Grekiska GT)

(Lot sade till de två budbärarna:) “ Skåda, den här staden (Soar) (är) nära (från Sodom) att fly ner där/dit för mig ... vilken är små-/liten. Där skall jag räddas.” (1 Mos 19:20a, Grekiska GT)

Guds budbärare talade till (Bileam): ”På grund av vad har du den här tredje gången slagit till din åsna?” … Och Bileam talade till Herrens budbärare: ”Jag har missat (och missar) (Guds mål), ty jag trodde inte/förvisso inte, att du har stått (och står) emot mig i/på vägen.” (4 Mos 22:32a,34a, Grekiska GT)

(Bileam sade till Balak:) ”Skåda, jag har tagits (och tas) från sidan av (Gud) att välsigna. Jag skall välsigna, och jag skall inte/förvisso ej ’vända bort’/avvända (det).” (4 Mos 23:20, Grekiska GT)

(Bileam sade:) “En människa skall komma ut, ut ur (Israels) säd, och Han skall vara många nationers herre, och Hans rike skall höjas/upphöjas om/’mer än’ Gog, och Hans rike skall ökas/växa. ... Jag skall visa honom och/men visst inte nu. Jag kallar honom lycklig, och/men han närmar sig inte. En stjärna skall ‘sticka upp’/’träda i dagen’ ut ur Jakob, och en människa skall stå upp ut ur Israel.” (4 Mos 24:7,17a, Grekiska GT)

Då (Simson) har helgats (till) nasiré åt Gud, skall han vara den lille småpojken åt Gud ut ur moderlivet. Och han skall börja rädda Israel ut ur andra stammars hand. … Den lille småpojken skall vara en nasiré från moderlivet ända till sina dödsdagar. (Dom 13:5b,7b, Grekiska GT A)

(Seleukiderkungen Demetrios sade till prästledaren och till judarnas äldste och till det judiska folket:) ”Så många ting som vi har ’fått att stå’/fastslagit ’i riktning mot’/’i fråga om’ er, de har stått/’varit fastslagna’ (och står/’är fastslagna’).” (1 Mack 13:38a)

Det hördes i Rom, att (juden) Jonatan hade dött, och ända till Sparta, och de var oerhört sorgsna. ... (Romarna) skrev ’i riktning mot’/till (hans bror på) skrivtavlor av koppar (för) det att föryngra/återupprätta vänskap och krigsallians. ... Och de lästes inför ögonen av/på (församlingen) av utkallade i Jerusalem. (Också) spartanerna skickade bort (brev). ... Och (folkförsamlingen av judar) skrev ner i/på skrivtavlor av koppar, och de satte (dem) i/på pelare i/på Sions berg. ... (Och de stod) i/på en utmärkt/betecknad plats. (1 Mack 14:16-20,26b,48b) BG Ask-kommentar: Lägg märke till de fastställda skrifterna på latin, grekiska (se också 1 Mack 14:23) och hebreiska på en teckenplats.


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Josef) hade kommit/gått, bodde han ’in i’/i en stad som sades/kallades Nasaret. På så sätt måtte det som hade talats genom profeterna (om Jesus) fullbordas att/: "Han skall kallas nasoré.“ (Matt 2:23)

Det fanns och/också en inskrift på/vid (Jesus) (med) bokstäver (på) grekiska, (på) latin, (på) hebreiska (א*): ”Den här (är) judarnas kung.” (Luk 23:38)

(Paulus sade till ledaren för ettusen:) “’Om det är tillåtet för mig att’/’får jag’ tala något i riktning mot dig?” Men/och han yttrade: ”Har du kunskap på/i grekiska?” (Apg 21:37b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Betania var (hela tiden) nära det (vanärade) Jerosolyma/Jerusalem. (Joh 11:18a)

(Jesus) utfrågade (folkskaran): ”Vem söker ni?” Och de sade: ”Jesus, Nasoreen.” (Joh 18:7)

Pilatus talade till (Jesus): ”Är Du judarnas kung?” (Joh 18:33b)

(Pilatus sade till judarna:) ”Önskar ni så, (att) jag måtte ‘lösa upp från’/’släppa lös’ judarnas kung åt er?” (Joh 18:39b)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

(Jesus) kunde, enligt Luk 4:16-19, föreläsa innantill ur den hebreiska bibelrullen (arameiska var det talade vardagsspråket), vilket är värt att notera i en miljö där bara 10% av befolkningen uppskattas ha varit läskunniga. Sannolikt kunde Jesus också som många andra judar inom Galiléens blandbefolkning tala grekiska till husbehov. (Bengt Holmberg "Den historiske Jesus" s 158)

Rikare tant (än hans farmors mormor) har aldrig funnits påstår Abbe. Hon hade diamantringar på varteviga finger, och när hon bakade sina kringlor, så hände det ibland att en del diamanter lossnade och kom i degen. "För deg är ju klibbigt vetja", förklarar han så att Madicken ska förstå. "Och du ska se att det knastrade i löständerna på käringarna, när di åt hennes kringlor. Det var så diamanterna yrde ur mungiporna på dom. Och knusslig var inte farmorsgumman. Behåll dom, sa hon, när di kom och ville lämna tebaks. Det jag har lagt i degen, det har jag." (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 42)

"Det berättas", (sade imamen sheikh Sharif el-Aqra'i i sin predikan i den syriska byns moské), "att vår välsignade profet vid ett tillfälle sade: 'Jag älskar araberna av tre skäl. För det första, därför att jag själv är en arab. För det andra, därför att koranen är skriven på deras språk. Och för det tredje, därför att i vårt kommande liv alla i paradiset kommer att tala arabiska." (Hasib Kayali "Kära bröder!" s 227-228)

(Filosofen Pjotr) Tjaadajev (1794-1856) ägnade sig under långliga tider åt hemlig skrift. Han placerade manuskriptsidorna i olika böcker i sitt stora bibliotek. ... Tsarens gendarmer lät lura sig: Tjaadajev dog, hans bibliotek bevarades fram till revolutionen; där försmäktade också manuskriptsidorna, kända av ingen. På 20-talet uppdagades de, man letade fram dem och undersökte dem, och på 30-talet gjordes de till sist publiceringsklara av D.I. Sjachovskij - men så blev Sjachovskij inspärrad (utan återvändo från fängelset) och ännu i dag ligger Tjaadajev-manuskripten i hemligt förvar i Pusjkin-huset; de får inte publiceras emedan de betraktas som ... reaktionära! Därmed har Tjaadajev rekordet som tystad rysk författare - 110 år efter sin död. Men skrivet är skrivet! (Alexander Solsjenitsyn "En kalv med eken stångades" s 7)

Henning Johansson, född 22 oktober 1895, var mest känd som "Henning på Lönneberg". Hans föräldrar var prästgårdsarrendatorer i Hagshult. ... Under ett antal år var han vaktmästare i Hagshults skola, annars kan man kalla Henning grovarbetare. ... Hans liv präglades av ett enormt studieintresse. Den enda utbildning han hade förutom sedvanlig skolgång, var en kurs på Jönköpings Kristliga Folkhögskola, nuvarande Södra Vätterbygden. På Lönneberg utvecklades en enastående blomsterprakt och på alla växter kände han till de latinska namnen. ... Sedan ungdomen var han medlem i Hagshults Missionsförsamling. Henning var emellertid en särling som inte var lätt att placera i någon fålla. Han var en kritisk lyssnare som efter en predikan kunde ge en kommentar. En enkel predikan gick bra, men en talare som försökte sig på publikfrieri med historier och anekdoter gick inte hem hos Henning. Han var en varm anhängare av den s.k. Valdenströmska försoningsläran. ... Hans omfattande bibliotek donerades efter hans död till Teologiska seminariet på Lidingö. Han behärskade flera språk, gudstjänsterna i radio hörde han ofta från Tyskland. De tyska teologerna uppskattade han. Varje söndag läste han i regel texten på grundspråket grekiska. När jag besökte honom en gång var han i färd med att läsa hebreiska. När Henning gick ur tiden 1974 försvann ännu en profil. (Lennart Carlsson "Henning på Lönneberg" s 66)

När Betty fann att hennes historiska forskningar krävde att hon kunde så mycket latin att hon utan svårighet kunna läsa de medeltida dokumenten tog hon itu med att lära sig det klassiska språket. Av grammatiken slog hon bara i sig det elementäraste och började sedan att med hjälp av en översättning läsa de författare som intresserade henne. Det är en mycket bra metod att lära ett språk och jag har ofta undrat varför den inte kommer till användning i skolorna. Man slipper det oändliga slåendet i lexika och de valhänta försöken att konstruera fram en betydelse. (W. Somerset Maugham "Den mänskliga svagheten" s 105)

Det tjänar alltså ingenting till att läsa grekiska i översättning. översättare kan bara ge oss en obestämd motsvarighet, deras språk blir med nödvändighet fullt av ekon och associationer. (Virginia Woolf "Att inte kunna grekiska" s 145)


ca 1925 - ca 1900

Veckorna före jul(en) (1911) befann jag mig i en ytterst intensiv korrespondens med tre vänskapligt sinnade finnar, vilka sedan några år tillbaka sökt efter Finska språkets anor, därtill föranledda, som de erkände, av mina anteckningar i Blå boken. En av de tre hade kommit så långt att han hade samlat fränder och anor till hela Finska språket; men han var icke inne på mina vägar, ty han ville icke ge grekiska språket förstfödslorätt, och hebreiskan ringaktade han. Vi fyra bombarderade varann med ordlistor och etymologiska utredningar, och jag, som hade tre mot en, var verkligen överansträngd, i synnerhet som jag måst ge dem de finska ortnamnen på grekiska och därtill Kalevalas mytologi och geografi. För att klippa av, skickade jag de tre en utmaning i all vänlighet; Sänd mig tio svåra finska ord som I icke kunnen härleda, och jag skall genast lösa deras gåta med grekiska och hebreiska, hebreiska därför att jag efter fyra års studier funnit roten till vartenda grekiskt ord ini hebreiska lexikonet. Utmaningen hann icke antagas förrän jag föll sjuk. (August Strindberg "Stridsskrifter" s 193-194; Betraktelser på födelsedagen med anledning av sjukdomen; Aftontidningen 23 januari 1912)

Alla språk finnas i alla. Men genaste vägen till ett ord är Grekiskan. Se mina kinesiska verber jemförda med de grekiska i Kina Japan. Tar det emot med Grekiskan, så hjelper Hebreiskan, som är det fullkomligaste och skönaste af alla språk. (August Strindberg "August Strindbergs brev XX juni 1911-maj 1912" s 200; brev ca 21 dec till Elias Lönnqvist)

Vid hvartenda Finskt ord kan jag sätta ett grekiskt och följaktligen ett hebreiskt, ty hvarje Grekiskt ord har sin hebreiska rot, rot, derför att hebreiska glosan är kortare. ... En komité kring ett stort bord med specialister skulle snart göra en Finsk Ordbok, men Finnen måste kunna Hebr. Grek. Latin, och det kan endast en prest! God jul! (August Strindberg "August Strindbergs brev XX juni 1911-maj 1912" s 199; brev 21 dec 1911 till Theodor Finnilä)

Med tack för öfversända skrifter skall jag med snaraste skicka mina två föregående: Bibelns Egennamn och Svenska Ordfränder, hvaraf framgår, att alla språk är slägt, genom latin, Grekiska och Hebreiska. (August Strindberg "August Strindbergs brev XX juni 1911-maj 1912" s 67; brev 8 juli 1911 till ordföranden i Svenska idoförbundet Joseph Guinchard)

Vill Du skänka (Gustaf) Fröding ett ex. af Egen-namnen. Han är styf Hebraist. (August Strindberg "August Strindbergs brev XVIII maj 1909-maj 1910 s 299; brev 9 mars 1910 till Karl Otto Bonnier; Egen-namnen = boken Bibliska egennamn)

Efter som Ni är vänlig vilja hjelpa mig med Hebreiska, så skall jag gifva följande ledtråd. I England (Amerika) finns en hel rigtning eller skola som kalla sig Antipunktister. Deras lilla grammatika på 32 sidor egde jag; och der lärde jag mig läsa utan punkter, såsom man gjorde ända till 500 år e. Kr. De tre ur-vokalerna Aleph, Jod, V(av) begagnades och voro nog. Dessa skredo sedan, beroende på omgifvande konsonanter, till e, y, o. Antipunktisterna förklara vokaliseringen vara humbug, liksom de svåra konjugationerna, hvilka aldrig existerat, utan äro uppfunna af Reuchlin (1500-talet). Att lära sig konjugationerna är omöjligt, och Professor Hesse i Uppsala (1860-70) ansågs icke ha kunnat dem. ... Den Grammatika som läses i Upsala nu, synes mig vara ett enda stort bedrägeri, uppfunnet af Skriftlärda Saduceer, som vill hålla plebs i okunnighet, lägga sten på börda, för att taga tionde (= kollegii-afgifter!). (August Strindberg "August Strindbergs brev XVIII maj 1909-maj 1910 s 74; brev 15 juli 1909 till Tor Bonnier)

De båda Hebr. Grammatikerna egde jag, jag eger sex sådana odugliga. Jag söker endast en: med fonetisk transskription: det är uttydt: Alla ord omskrifna med våra bokstäver! Jag vill icke lära med de Hebreiska. (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 juli 1908" s 262; brev 15 april 1908 till Emil Schering)

Alfabetet uppgafs i min barndom hafva kommit från fenicierna till Grekland; från Grekland till Rom och därifrån till oss nordbor. Nu känner man ingen fenicisk abc-bok, men när man läser grekiska alfa, beta, gamma, delta o.s.v. så hör man ju hebreiska, alef, beth, gimel, daleth o.s.v. Nu är saken den att fenicierna eller Kanans invånare talade samma språk som hebréerna. I Josua bok behöfva spejarne ingen tolk för att förstå kananéerna. Josefus kallar feniciska språket hebreiska. ... Eupolemos (citerad av Eusebius) säger rent ut att hebreerna uppfunnit skriften. Bland nyare (forskare) uppgifves en de Wette (archaeologie) stödja denna mening. Fenicierna äga ingen litteratur, och deras bokstäfver på stenar och ringar likna komplett hebreernas äldsta skrift, som kan vara samaritanska. (August Strindberg ”En blå bok II” s 576-577; A=B=C=D)


ca 1900 - ca 1875

Med bössan väl stuvad i ett nötlädersfodral och matsäck och handbok i en sälskinnsväska, våt och ruskig, hade (pastorn) kommit i (stugans) ljus och värme och, sedan han gnuggat ögonen, fått plats vid kaffebordet. Inte ett spår av latin och grekiska kunde mera ses i denna från spiselden och två talgljus upplysta skepnad. Den förr vita handen, som vänt bokblad i hela sin ungdom, var brun och barkig med gula leverfläckar av saltvatten och solbränna, hård och valkig av åror, skot och rorkult." (August Strindberg "Hemsöborna" s 70)

Följande kväll när klockan visade fem minuter i sju kom Alisa Osipovna, helt rosig av kölden. ... "Det franska alfabetet har 26 bokstäver", (började hon). "Första bokstaven är a, den andra b ..." "Ursäkta", avbröt Vorotov leende. "Jag får lov att upplysa er om, mademoiselle, att ni nog får ändra metod litet för min räkning. Saken är den, att jag utmärkt väl kan både ryska, latin och grekiska, jag har studerat jämförande språkforskning, och jag tror att vi kunna ... börja direkt med att någon författare." Och han förklarade för fransyskan hur stora människor bruka lära sig språk. "En bekant till mig", sade han, "som ville lära sig moderna språk, lade framför sig Nya testamentet på franska, tyska och latin och läste dem parallellt, varvid han samvetsgrant tog reda på varje ord, och kan ni tänka er, han nådde sitt mål på kortare tid än ett år. Låt oss göra på samma sätt! Låt oss ta någon författare och börja läsa!" (Anton Tjechov "Dyra lektioner" s 157)

Som bekant äro de germaniska språken besläktade med latinet, grekiskan, de keltiska språken, de lettoslaviska samt armeniernas, iranopersernas och indernas tungomål. Alla dessa språk, så olika de nu äro, bilda en starkt begränsad syskongrupp gentemot människosläktets alla öfriga språkgrupper. Dessa syskonspråk måste haft en moder och ett geografiskt centrum, hvarifråm de utbredt sig. Kring detta geografiska centrum måste hafva bott ett folk, från hvilket alla de nationer, som nu tala dessa systerspråk, måste omedelbart eller medelbart genom folkblandning hafva uppkommit. Detta urfolk kallas af vetenskapen med flere namn, bland hvilka det lämpligaste är fornarierna. Moderspråket kan fördenskull lämpligast benämnas det fornariska. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 21-22; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

För tillfället är jag teoretisk fredsvän, men praktiskt-realistisk värnpligtsman sedan jag sett tyskar, talat med tyskar och umgås intimt med högre (!) tyska officerare, som äro lika blygsamma och hyggliga som andra oblyga medborgare fastän de kunna latin och grekiska. (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 152; brev 3 febr 1887 till Albert Bonnier)

Fader Sava, som hade lagt händerna på ryggen och märkbart kråmade sig inför sin gamla hushållerska över att ha en sådan vuxen och galant son, promenerade fram och åter bredvid bordet och bemödade sig om att, gästen till behag, höja sig till ett "lärt" plan. "Jaha, det är ett faktum detta, broder ...", sade han. "Det har blivit precis så som jag önskade det i mitt hjärta: du och jag har båda kommit in på den bildade banan. Du har legat vid universitetet, och jag har gått igenom kievska akademien, ja ... Vi är inne på samma linje, så att säga. Vi förstår varandra ... Fast jag vet förstås inte riktigt hur det är vid akademierna nu för tiden? På min tid lade man mycket an på det klassiska, och man undervisade till och med i gammalhebreiska. Hur är det nu?" "Vet inte. Men det var en rent livsfarligt god stör du har, far. Jag är mätt redan, och ändå fortsätter jag och äter." (Anton Tjechov "Heliga enfald ..." s 137-138)

När kaptenen efter sex månaders frånvaro och en ledsam brevväxling med sin hustru ... slutligen landsteg i Dalarö, mottogs han av sin hustru, alla barnen, två pigor och Ottilia. ... "Är Ottilia allt?" (sade kaptenen till sin hustru), "det ser så ut!" "Men jag kan icke sända bort henne nu, då jag engagerat henne att läsa pedagogi och latin med flickorna!" "Latin! Ablativus! Herre Jesus, ska de också förstöras?" "Ja, de skola veta lika mycket som en man vet, när de komma att gifta sig, så att det blir ett rätt äktenskap!" "Men, kära själ, icke kunna alla äkta män latin! Jag kan ju inte mer än ett enda ord latin och det är Ablativus! Och vi är lyckliga ändå! För övrigt håller man ju på att avlysa latinet för männen såsom varande onyttigt. Ska ni nu gå igenom samma fördömelse! ... Jag tror jag har högre intressen än Ottilia, när jag vill ha starka, glada barn, som kunna uträtta i livet det vi icke hunno med! Men icke går det med latin!" (August Strindberg "Giftas I" s 130-132; Ett dockhem)

Latin och Grekiska kan jag temligen, men Hebreiska och Arabiska kan jag ej ett dyft! Talar hjelpligt Franska, Tyska, Engelska och Italienska! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884 s 278-279; brev 27 juli 1884 till Karl Otto Bonnier)

(Gymnasisten i sjunde klassen, Georg) Siberov börjar förhöra Pet'ja (Udodov) i faderns närvaro. ... "Du kan inte ens andra deklinationen! Du kan förresten inte den första heller! Är det på det viset du lär dig dina läxor! Nå, säg mig, hur heter vokativ av meus filius?" "Av meus filius? Meus filius heter ... det heter ..." Pet'ja tittar länge i taket, rör länge på läpparna, men ger inte något svar. "Och hur heter dativ pluralis av dea?" "Deabus ... filiabus!" säger Pet'ja med markering på varje ord. Gamle Udodov nickar gillande med huvudet. Gymnasisten, som inte väntar något gynnsamt svar, blir förargad. "Ytterligare nå't substantiv som har abus i dativ?" frågar han. Det visar sig, att även "anima - själ" har abus i dativ, vilket inte står angivet i (den illa tilltygade läroboken) Kühner. "Latin är ett klangfullt språk!" anmärker Udodov. "Alon ... tron ... bonus ... anthros ...Allvishet! Och allt detta är ju nödvändigt!" säger han med en suck. "Han rör ihop, det nötet, att lägga sig i undervisningen ...", tänker Siberov. "Han sitter här över sin käre son och håller uppsikt. Jag kan inte uthärda kontroll!" "Nå", vänder han sig till Pet'ja: "Till nästa gång tar du samma läxa i latin omigen." (Anton Tjechov "En undervisare" s 118-119)

Den antika världens glada skönheter . . . skola också dö när förutsättningarne snart falla bort, de skola bli oförstådda när deras modersmål latinet och grekiskan ej mer förstås av nordens barbarer. (August Strindberg "Carl Larsson - Ett svenskt porträtt med fransk bakgrund" s 34-35)

I natt skulle jag läsa i Nya Testamentet, men tog af misstag det grekiska så att jag blef yr i hufvet och måste gå ut på taket för att få frisk luft. (August Strindberg "August Strindbergs brev I s 285; brev den 7 mars !876 till till makarna Siri von Essen och friherren och kaptenen vid Svea Livgarde Carl Gustaf Wrangel)


ca 1875 - ca 1850

Eneiden är skriven på latin, detta märkvärdiga språk, förutan vars grammatiks inhämtande det skull varda nordbon platt omöjligt att lära sig tänka redigt, ehuru hans eget fornspråk har en utomordentlig formrikedom och, fullt ut så gott som latinet, uttrycker genom ordens böjning deras begreppsmätiga ställning i en sats. Fördenskull intet under, att Virgilius föredrages. (Viktor Rydberg "Fornnordiskt" s 236; Göteborgs Handelstidning 1872-12-30)

Den gamla latinbildningen fortlever som en klassbildning och fortfar att avmatta eller kväva den nordiska språkkänslan just hos dem, som företrädesvis äro kallade att skriva och utveckla svenska språket. Med avsmak och smärta måste man dagligen bevittna detta. Känslan för sakordens kön, för de starka tidsordens klang och kraft, för ordbildningens lagar finnes ännu i denna stund endast hos allmogen och några få skriftställare. (Viktor Rydberg "Nordisk språkodling" s 231-232; Göteborgs Handelstidning 1871-12-28)

En akademiskt bildad jurist-farbror skulle en dag (när jag gick på gymnasieavdelningen) förhöra mig. Men när han så fick vet att jag läste tre dialekter i grekiskan, Nya testamentets, Xenofons och Homerus, så bleknade han. . . . Latinskrivningen utan grammatika är nonsens. Ty t.ex. i 2:a klassen kunde jag rabbla upp de 70 (?) verber som "ta dativus", parco = spara, skona etc., men i 7:e hade jag glömt dem. Och att en yngling uppe i Sverige skall skriva som Cicero, blomman av romersk stilkonst, som få romare kunde, det är absurt. Felfri kökslatin med grammatika och lexikon vore nog, ty bättre skrevo icke våra reformatorer, Luther och Calvin. Helst ingen skrivning! Aldra helst ingen examen, utan som vid universiteten tentamen, klass från klass, om så skall vara! Detta obligatoriska blundande från lärares och examinatorers sida, väcker ju misstro hos lärjungen och framkallar fusk. Den rättrådige L. De Geer talar ju om hur de fuskade i hebreiskan; det hade blivit hävd och kutym. (August Strindberg "Mandarin-Strecket eller Vita Fyrk-Mössan" s 137,139-140; Afton-Tidningen 1910-09-29)

I skolorna (har det grekiska språket) stått tillbaka för det latinska, medan icke förty grekiska litteraturen vida mer än den romerska haft fortsatt inflytande på den moderna. Ännu obegripligare är den trossats, att latinska språkets studium företrädesvis befordrar begreppsutvecklingen och tankeskärpan. Under sin livstid hade detta språks litteratur icke en enda tänkare av första ordningen att uppvisa. (Viktor Rydberg "Modersmålets litteratur i skolorna" s 254-255; Göteborgs Handelstidning 1861-01-26 - 1861-02-06)

Norges landstrykarefolk, liksom Sveriges, delas först, efter språk, ursprung och man kan tillägga nationalmedvetande, i tvenne huvudklasser: Tattarna och skojarna. De förra hava svart hår och skägg, mörka ögon, samt anletsdrag, som tillhöra en särskild folktyp. De hava för några århundraden sedan invandrat i landet och äro medvetna om sin nationella olikhet med dettas befolkning; de hava dessutom ett särskilt tungomål: Romanispråket. . . . Romani har, såsom nutidens filologer funnit, höga anor; det är jämbördigt med de tungomål, som världens ädlaste nationer tala. . . . Vi äga lärda verk, grammatikor och lexika beträffande denna munart. Och det resultat, till vilket forskarna kommo, var i sannning ett förvånande! En massa av de stamord, som bilda våra mörklagda hästprånglares och korrektionisters meddelelseverktyg, återfinnas, obetydligt förändrade eller alldeles oförändrade, i det äldsta av alla kända språk, det tungomål, på vilket Hinduernas heliga böcker äro författade, i Sanskrit, stammodern eller kanske rättare äldsta systern till Hinduspråken, Persiskan, Hebreiskan och övriga semitiska språk, Grekiska och Latinet, de keltiska, germanska och slaviska tungomålen. De skandinaviska Zigenarnas munart är uppblandade med ord, lånade från de folk, vilkas länder de på hitvägen genomtågade, d.v.s. med ryska och finska. Men ännu i denna dag veta de att skilja mellan sin ursprungliga egendom och det lånade. Den Tattare, ur vars mun Eilert Sundt upptecknade sin dagbok, angav själv, vilka ord voro ursprungliga och vilka lånade, och han angav detta riktigt, såsom en senare undersökning visade. Av Romanispråkets beskaffenhet sluter man således med visshet, att västra Indiska halvön är Zigenarnas ursprungliga hemland. Där finnas ännu dels kompakta folkstammar, dels kringströvande, av Hinduerna såsom orena betraktade kaster, vilka både till språk, utseende och levnadsvanor äga en förvånande likhet med det vandrande folket. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 67-69; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)


ca 1850 - ca 1600

"Gå nu och ställ dig i femte klassen", (sade magister Blomertz till Benoni). "Läser de latin i femte klassen?" frågade Benoni. "Jag har läst ända till 'anno' i latinska grammatikan." "Har du läst latin?" inföll Blomertz, angenämt överraskad. "Deklinera då 'mensa' på prov." Benoni deklinerade felfritt och flytande. "Benoni Strand", sade Blomertz och klappade honom på huvudet, du är visserligen för liten att bära övermonitörsbattongen och känner ej heller växelundervisningsmetoden, dock anser jag detta icke hindra, att du i dag intager din plats i övre åttonde klassen, det vill säga bland de stora gossarne i cirkeln här bredvid katedern. I afton efter lästimmens slut vill jag ytterligare tala med dig." Med ögon strålande av tillfredsställelse marscherade Benoni till den honom anvisade hedersplatsen. Samtliga herrar övermonitörer, för att icke tala om de övriga talrika åskådarne, blevo mycket förvånade över denna plötsliga förändring i nykomlingens öde. Nyss var han på väg till abcdariernas låga krets . . . (nu var han) upphöjd till övre åttonde klassens obeskrivliga härlighet. (Viktor Rydberg "Benoni Strand" s 184-185; Lankesterskolan i Jönköping år 1839?)

(Genom 1820 års skolordning) infördes teologi och hebreiska redan i den högre lärdomsskolans sista klass. Grekiska och hebreiska blev obligatoriska i gymnasiet. (Wilhelm Sjöstrand "Skola, universitet och vetenskaper" s 255; Folkundervisning och lärdomsskola)

(Traddles) fick prygel och sex kapitel av Nya Testamentet på grekiska som straff för att han vägrade att tala om varför han hade blivit sjuk. (Charles Dickens "David Copperfield" s 125; omkring år 1820)

"Hjärtat röres . . . ofta till förmån för skilda, i synnerhet sällskapliga och förfinade dygder, och de ömmare känslorna väckas och utvecklas i detsamma. Särskilt skola däri inpräglas många drag, som ge den unge läsaren insikt i det mänskliga hjärtats fördolda vrår och dess passioner, en kännedom som är mera värd än allt latin och all grekiska, och varruti Ovidius var en särdeles förträfflig mästare." (Johann Wolfgang von Goethe "Dikt och sanning II" s 100; citatet hämtat från en recension av filologen Heyne, som behandlade ett arbete om Ovidius' Metamorfoser i tidskriftens "Allmänna tyska biblioteket" 1:a årgång 1765)

Ännu medan (Jesper) Svedberg lefde (han dog år 1735) syntes hans kamp för modersmålet vara en kamp mot ödet. Det var som om den gamle trott sig kunna med några spadtag av darrande händer dämma en våldsamt svällande fors. Men redan under den närmaste mansåldern visade sig, att hans ifran ej varit fåfäng. Så starkt det utländska inflytandet, det franska bredvid det tyska, var under frihetstiden, Gustaf III:s tidehvarf, och allt sedan (fram till nu år 1873), går dock genom hela detta skede, länk i länk, en sträfvan att värna modersmålets nordiska skaplynne, hvilken sträfvan skulle burit rikare äring, om kunskapen varit jämngod med viljan och den förädlade smaken. De dråpliga skapelser i svensk sång och saga som detta skede alstrat, och de omdömen om svenskans kraft och skönhet, som förnummits från utlandet, alltsedan Jakob Grimm indrog vårt modersmål i kretsen af sina germaniska undersökningar, hafva ställt det i en skärare dager för våra egna ögon. Det vårdslösas ännu, men det vanvördas icke, det älskas äfven af dem, som missfara det. Att tala och skrifva en åtminstone från romaniska ord så ren svenska som möjligt uppfattas nu mera på en gång som en skyldighet och ett tecken till god uppfostran. Inblandningen af franska ord är förvisad till halfherrskapens umgängesspråk, till för dem skrifna underhaltiga förströelseskrifter och - tyvärr! till tidningspressen. Men det tyska språkinflytandet är icke brutet. Det fortverkar dels genom omedelbar påtryckning utifrån, dels och hufvudsakligast genom den framgång, hvarmed de tyska ord, som under århundraden ägt hemfödingsrätt, tillbakatränga och utrota de liktydiga nordiska. (Viktor Rydberg "Tysk eller nordisk svenska?" s 326-327)

"En sann teolog", (sade Jakob Filip Spener), "måste framför allt studera Guds ord och gå i skola hos filologerna, som kunde lära honom de heliga språken, icke hos jurister eller filosofer, 'heretikernas patriarker'." (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 656)

Vår stormaktstid (kom) och gjorde oss (svenskar), i mån af vårt folktal och våra tillgångar, till världens bragdrikaste folk. Den svenska själfkänslan växte med våra stordåd och öfverlefde våra olyckor. Men eget nog: vårt medvetande om kraft och öfvertag, hvarhelst det annars gjorde sig gällande, kom modersmålet ej till godo så mycket som man kunde väntat. Sveriges krig drefvo en stor del af dess vapenföra män ut i främmande land, bland utländska språk, och blandade dem med till största mängden tyska härflockar. Samma stridsmän, som segerrikt fört Sveriges fanor öfver många slagfält, återvände, öfvervunne till sitt modersmål, och spredo nederlaget med sig öfver de svenska bygderna i ett förtyskadt sätt att tala. Från våra vapenvunna underlydande landskap på andra sidan Östersjön indrogos tyska troppar; hären fylldes med ledare af tysk börd, och riddarhuset öfversvämmades med tyska ätter. Och under allt detta var modersmålet framgent hemfallet åt djupaste vanvård, utstött af latinet ur skolorna, af tyskan eller franskan från hofvet och de höges salar, således ur stånd att till själfvärn uppbjuda de krafter, som odling, kunskap och själfaktning väcka! De som med folkets medel uppfostrades att varda dess lärare och hvilka det tillkommit att främja dess tungomåls sak, invandes med de romerska skriftställarne i hand att missakta det, tvungos i hvarje fall att se bort från det. Många af dem återvände från tyska högskolor, där de aflagt sina lärdomsprov för att från landets predikstolar sprida samma talesätt, som frodades inom städernas borgarskrån och i härens leder. Samtidigt inverkade den tyska bokvärlden på vårt språk och gjorde det så mycket eftertryckligare, som öfversättare och läsare sällan visste rätt skilja svenskans ordskatt och former från tyskans, ja trodde sig gagna modersmålet med att förtyska det. De högre klasserna medverkade till eländet genom att starkt blanda sin svensk-tyska med latinska och franska ord, så att det uppstod ett slags rotvälska, som väckte främlingars löje och ändtligen framkallade en motrörelse från smaken och fosterlandskänslan hos infödingar. Hos enskilda män hade vapenäran, som omstrålade svenska namnet, fört tanken tillbaka till en åtminstone för inbillningskraften lysande forntid och väckt kärleken till det nordiska som sådant. Man såg sig om i de isländska sagorna; man öfversatte företrädesvis dem, som rörde det gamla Svithiod; man började granska i landskapslagarne. (Viktor Rydberg "Tysk eller nordisk svenska?" s 324-325)

"Tänk bara", fortfor riksrådet, som själv var ivrig språkforskare, "(holländaren Vanloo) talar svenskan som infödd, ehuru han aldrig förut varit i Sverige, känner de ost- och västindiska indianernas lika väl som finnarnes och lapparnes tungomål! Dock må jag säga, att jag funnit honom klen i grekiskan ..." (Viktor Rydberg "Fribytaren på Östersjön I" s 39)

Gottfried Wilhelm Leibniz - sedermera baron von Leibniz - föddes år 1646 i Leipzig. . . . Vid åtta års ålder föll honom, under ett besök i faderns efterlämnade bibliotek, en latinsk bok i handen. Det var Titus Livius' romerska historia, prydd med många träsnitt. Enär han helt nyss börjat läsa latinsk språklära i skolan, förstår han i början ingenting af bokens innehåll, men hittar själf på ett medel att åtminstone här och där få en punkt klar för sig. Träsnitten ha underskrifter, som förklara bilderna, och af bilderna utfunderar han betydelsen af de därunder befintliga orden. Hvad han icke begriper går han förbi. På det sättet genomgår han hela boken och börjar därefter på nytt. Genom att gissa och jämföra går honom ett ljus upp öfver allt flere punkter; hvarje upprepad läsning hjälper honom till allt flere insikter. . . . Hvilken triumf för åttaåringen, då han till sist läser sin Livius tämligen obehidradt! . . . Hans lärare förskräcktes, då han fann, att lärjungen, som han skulle inlära de första sidorna af den latinska grammatikan, redan var bevandrad i en klassisk författare, och han gaf modern det välmenta rådet att med alla medel lägga tygel på gossens ohejdade vetgirighet. Rådet gagnade dock till intet. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 5-6; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)

Prästerskapet (i Nya England) måste vara män av makt, rättrådighet och lärdom. De var djupt bevandrade i teologi och klassiska språk. President Chauncy vid Harvard, som på morgonen fick Gamla Testamentet uppläst för sig på hebreiska och på eftermiddagen det Nya på grekiska, gjorde sina kommentarer över texterna på latin. Många andra pastorer skulle ha kunnat göra detsamma. (Allan Nevins – Henry Steele Commager "A Pocket History of the United States" p 34)


ca 1600 - ca 1500

Skolan var (under tidigare vasatiden) helt kyrkans angelägenhet och Sveriges första skolordning ingick också i kyrkoordningen av 1571. Det ålåg prästerna att ”förmana folket att de sätta sina barn till skola på det man må bekomma personer, som till predikoämbetet och var eljes behöves, kunna vara brukliga”. Skolan utformades efter medeltida tradition men Melanktons kursachsiska skolordning följdes också. Det var en latinskola där Cicero och Vergilius lästes. År 1595 infördes också grekiskan. Arbetet var hårt. Även söndagarna utnyttjades. (Berndt Gustafsson ”Kyrkligt liv och skola under tidigare vasatiden” s 292)

Sedan Lars Gudmundsson och Fabbe träffats, gick Lars in i kyrkoherde Svens skolkammare, där han från tidig ålder var hemmastadd, ty kyrkoherden hade där inpräglat Donatus' grammatika och versio vulgata i honom och hans frände Arvid Nilsson, son av den högmögende borgmästaren herr Nils Arvidsson, länsinnehavare och man av vapen. Nu för tiden arbetade sig kyrkoherden och Lars gemensamt genom nya testamentet på grekiska. Ett exemplar därav, ej längesedan inkommet från utlandet, låg på studiebordet bredvid två handskrifter. Den ena var av doktor Svantes hand – i Jönköping kallade man denne harpolekare doktor – och innehöll de viktigaste grekiska paradigmata. Doktor Svante hade under en vistelse förliden vinter i Jönköping på kyrkoherdens begäran underkastat sig besväret att nedskriva dem ur minnet. Den andra handskriften var en Svante tillhörig grekisk ordbok av Wessel Gansevoort. (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 19-20; Fabbe får en lektion i välläsning)

Den vikt och värdighet, som bjudningen från herr Ture Jönsson Roos hade förlänat Arvid, hindrade honom icke att i åtskilliga smedgesällers åsyn kapplöpa med (den vackra trettonåriga fränkan) Margit från gallerporten utefter den långa gårdplanen till bryggan, där han lyfte flickan ned i jullen och satte sig vid årorna. ... ”Hade du roligt hos herr Ture Jönsson Roos?” (frågade hon). ”Ja och nej. Det är ju lärorikt och hedrande för en yngling att komma i sådant sällskap. ... Biskopen i Skara, som var där, ställde till mig frågor på latin. Jag misstänker, att hans latin icke skulle få högsta betyget av kyrkoherde Sven, och jag svarade taktfullt på ett latin, som jag försökte göra lika dåligt. ... Jag har fattat det beslut att åter varda skolpojke inför herr Sven och, om din käre fader det tillåter, även inför honom. Herr Sven skall lära mig ett latin, som duger inför diplomater, kanslerer och furstar.” (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 115-117; Margit och Arvid Nilsson. Gälden till Lübeck.)

Besvärjelsen borde helst vara avslutad, innan månen hunnit 45 grader upp på himmelen. ... Emedan dagen var en tisdag, som står under inflytelse av Mars, måste rökelsen vara av det martiska slaget ... sammansatt av (bland annat) bdellium ... (som) var vanlig kåda, men fick icke kallas så, ty latinet ger större kraft åt en sak än svenska; hebreiska ger större kraft än latinet, men det hebreiska ordet hade man icke reda på. (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 259-260; Trollängen)

Borgaren: "Vi vilja ha vår riktiga mässa och inga nya mänskofunder." Gert (Bokpräntare): "Käre mäster Olof, det får lov att vara på latin. Annars förstå vi inte vad ni säger!" Borgaren: "På det heliga språket skall det vara, annars kan ju vem som helst läsa mässan." (Mäster) Olof: "Ja du, det är just så som det skall bli. Var och en för sig och med Gud!" Folket: "En Luther! En Luther! Antikrist!" (August Strindberg "Mäster Olof" s 12-13)

Våra bibelöversättare på 1500-talet hade att ugå från tre språkliga register: de latinska och tyska förlagornas språk, det nedärvda, medeltida religiösa språket och samtidens (låg)tyskfärgade svenska. Originalspråken, grekiska och hebreiska, har direkt spelat en mycket underordnad roll i utformningen av den svenska språkdräkten. Översättarnas kunskaper i grekiska var begränsade; endast på arton ställen har Erik Stave kunnat påvisa ett direkt beroende av den grekiska texten i 1526 års version. Av bröderna Petri var det bara Laurentius som hade läst litet hebreiska. Så ett grekiskt och hebreiskt språkregister, som är så flitigt i all nutida översättning (omkring år 2000), behöver vi inte räkna med. Det hebreiska språkets större ordknapphet och fasthet i uttryckssättet skiner dock igenom i grekiska och latinska översättningar av Gamla testamentet. För Gamla testamentet fanns ingen motsvarighet till Erasmus omskrivande och bitvis förklarande översättning av originaltexten utan bara den mer ordnära Vulgatan. I förordet till Nya testamentet 1526 noterar översättarna att det fanns "stundom icke sådana ord på svenskt mål, som gjorde fyllest emot de latinska och grekiska orden". (Birger Olsson "Den svenska bibeln" s 418)


ca 1500 - ca 1000

"I klagoskriften står det 'tunicam' och inte 'capettam'", (sade prästen). "Kan du latin?" Jehan svarade inte. "Ja", sade prästen och skakade på huvudet, "det går all världens väg med studier och kunskaper nu för tiden. Latinet förstås knappast längre, syriskan är okänd, och grekiskan betraktas med sådan avsky att det ej betraktas som okunnighet ens hos de lärdaste att hoppa över ett grekiskt ord utan att läsa det och säga: 'Graecum est, non legitur.'" (Victor Hugo "Ringaren i Notre-Dame - Andra delen" s 52; 1480-talets Paris)

(Pater Henrik) läste gärna gamla romerska dikter, ehuru deras författare varit hedningar, och den virgilianska versen "Magnus ab integro seclorum nascitur ordo" (En ny storkrets av århundraden kommer till världen) ljöd för honom med profetisk klang. Även böcker, skrivna med underliga bokstäver, läste han, om vilka de andra munkarne sade: - "Graeca sunt, non leguntur": det är grekiska, sådant läsa vi icke. Ty pater Henrik hade vistats ett par år i den grekiska kejsarstaden. (Viktor Rydberg "Singoalla" s 16)

Det ligger i sakens natur, att läkare och filosofer skulle studera de nya, till latinska språket öfverflyttade skrifterna för deras innehålls skull och ej endast som en öfning i kyrkans och lärdomens officiella språk, latinet. Därigenom inträdde under korstågsperioden Europa i ett nytt förhållande till den klassiska litteraturen. De romerske författare, som i klostren blifvit räddade från förgätenhet och tillintetgörelse, lästes förut väsentligen endast för det formella inlärandet och öfningen af latinska språket, ej för innehållets skull. Naturligtvis inträffade det icke sällan, att en lärjunge, som fick Virgilius eller Ovidius i hand som medel för inskärpande af latinska språklärans regler, förälskade sig i innehållet och lärde värdera den romerska litteraturen för dess egen skull. Men ur strängare synpunkt betraktades detta som synd. Att utträda ur latinskolan med förvärfvad skicklighet i latinets talande och korrekta, om ej eleganta skrifvande och på samma gång med okunnighet om den skönhetsvärld, som dessa skrifter afspeglade, och med ligiltighet eller förakt för deras idéinnehåll, det var att hafva med heder genomgått en farlig, men nödvändig bekantskap med kunskapens träd på godt och ondt. Påfven Gregorius IX (påfve 1227-1241) varnade biskop Desiderius i Vienne mot att läsa den gamla litteraturen för dess egen skull. Själfve Alcuin, chefen för Karl den stores akademi, förebrådde sig på äldre dagar, att han så ifrigt läst Virgilius. Jag har under föregående termin skildrat klostret St Gallen och dess betydelse för kulturen under tiden före korstågen. De klassiska studier, som där drefvos, förorsakade emellertid samvetskval hos en och annan därvarande lärare själfva. En af dem var munken Ermenrik. Han somnade en gång med hufvudet på sin Virgilius, och då drömde han, berättar han, att djävulen kom till honom med en bok i handen och en skrifpenna i örat och ängslade honom och hånade honom för hans studier af hedniska författare. . . . Den lärda nunnan i Gandersheim, Hrosvita, skref latinska komedier i det fåfänga hopp, att dessa skulle kunna ersätta de klassisk mästerverken och befinnas lika tilldragande som de. . . . (De romerske författarne) lästes icke för innehållets skull: läraren förklarade aldrig och kunde vanligen ej heller förklara annat än deras ordalydelse och lade uteslutande vikt vid glosorna, fraserna och det rent grammatikaliska sammanhanget - ett undervisningssätt, som för öfrigt än i dag (år 1888) har sina anhängare och finner sitt teoretiska försvar. Häraf låter sig också förklara, att sysselsättningen med de latinska auktorerna knappt gaf någon substantiel näring åt själslifvet, knappt någon vinning åt den allmänna bildningen. . . . Det är till och med sannolikt, att man i de flesta skolorna icke läste någonting hos de klassiske författarne i ett sammanhang, utan inskränkte sig till att låta lärjungarne läsa utplockade ställen, som kunde belysa grammatikaliska regler eller tjäna som exempel för en retorisk syntax eller som citat att anföra vid tal. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 544-547; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Västerlandets bokskatter ökades högst betydligt under korstågsperioden. Man återfann i österlandet skrifter af antika författare, som i västra Europa blifvit förgätna, dels på originalspråket, dels i arabiska öfversättningar. År 1255 ankommo med en fransk läkare de första grekiska böckerna till Paris. Ditintills hade man därstädes icke sett något annat grekiskt manuskript än den föregifne Dionysius areopagitens skrifter, som på 800-talet ankommo dit med en grekisk ambassad som gåfva från kejsaren i Konstantinopel. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 453; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Vilhelm af Tyrus (ca 1130-1185) var en af sin tids mest bildade män. Han hade studerat Horatius, Virgilius, Ovidius, Juvenalis, Persius, Terentius, Cicero, Livius, kyrkofäderna och äfven medeltidens skriftställare. Han skref och talade grekiska, förstod äfven arabiska och synes hafva studerat äfven hebreiska och persiska. . . . Hans latin, som är felfritt och icke utan elegans, vittnar i likhet med hans yngre samtida, den danske historieskrifvaren Saxon, om de utomordentliga framsteg som den s. k. lärda bildningen, studiet af det latinska språket och litteraturen hade gjort på 1100-talet. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 506; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Det fanns numera (i midten af 11-hundratalet), särskildt i Frankrike, en krets af riddersmän och klerker, inom hvilken en ny tidsriktning hade gjort sig gällande, ej minst på grund af den närmare bekantskap man genom det första korståget och de därpå årliga följande pilgrimstågen fått om den österländska kulturen. På 10-hundratalet hade man i det västra Europa på fulla allvaret trott, att de kristna folken, särskildt de romersk-katolska, de, hvilkas kyrka och litteratur nyttjade det latinska språket, voro de enda i världen, som hade någon hyfsning och kultur. Muhammedanerna hade man utmålat för sig som de råaste hedningar, förda bakom ljuset af en fräck och oförskämd bedragares, Muhammeds, plumpa konster. . . . Det praktfulla Konstantinopels härligheter och hvad byzantinerna hade kvar af grekisk kultur i ett fint sätt att vara och lefva och i litterär bildning gjorde intryck på desse västrländske iakttagare och afnödgade dem erkännandet, att de voro barbarer i jämförelse med desse greker. Och till sin förvåning funno de tillika, att samme muhammedaner, om hvilka man då i Europa gjorde sig ungefär samma föreställning som vår allmoge (nu år 1888) om hundturken, voro väluppfostrade människor, som i umgänget iakttogo en öfverlägsen belefvenhet och artighet, som i handel och vandel voro redligare än mängden af kristne, som visade ridderlighet äfven mot fiender, som gingo ståtligt klädda, bodde i vackra hus, ofta inom härliga trädgårdar, som omgåfvo sig med en lyx, hvilken väckte västerländingarnes beundran, som hade stor rikedom på böcker och gärna läste dem, som älskade musik och poesi och lefde ett ojämförligt angenämare och behagligare lif än de västerländske riddarne på sina mörka, fängelselika, tarfligt inredda fästen, och än den västerländska borgareklassen i dess mörka, osunda, illa byggda städer. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 314-315; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Den romerska erövringen av Britannien hade visserligen medfört latinet, men detta utrotades liksom urspråket av de (på 400-talet) intågande anglerna, sachsarne och judarne. Först med de romaniserade norrmannerna (slaget vid Hastings 1066) dök latinet upp på allvar och till den grad att man hos Chaucer finner 40 procent romanska ord. Och genom kyrkan och universiteten vann latinet så, att man hos våra dagars Macaulay räknar 50 procent latin. Denna brytning i den engelska bildningen som är halvt germansk, halvt romansk har man redan bemärkt hos de tvaå störste, Shakespeare som rör sig mest med germanska uttryck, och Milton som i det "upphöjda" språket söker latinet. Bulwer, den överbildade, är även romare, under det den folklige Dickens är angelsachsaren. (August Strindberg "Världshistoriens Mystik" s 52)


ca 1000 - ca 600

Att lekmän ur de högre stånden till större delen icke kunde läsa var illa nog; men kanske var det än värre, att angelsaksiska prästerskapet, förr berömdt för sin lärdom, hade numera få medlemmar, som förstodo sin latinska mässbok. (Den anglosaksiske konungen) Alfred (den store af Wessex, konung 871-899) försäkrar själf, att det söder om Thames icke fanns en enda präst, som förstod de latinska böner han läste upp eller kunde öfversätta ett latinskt bref på landets språk. . . . Synnerligen beklagade han, att hans okunnighet i latin hindrade honom från ett själfständigt studium af den heliga skrift och af vetenskaperna. Men han bemödade sig allvarligt om att utfylla denna lucka i sin utbildning. I Mercien lyckades han upptäcka fyra präster, som ännu kunde kallas lärde män, och från utlandet kallade han andra, som hade rykte för lärdom. Märkligt nog var detta män, som förvärfvat sin lärdom i de skolor, som angelsaksiske vetenskapsmän under det förflutna åttonde århundradet hade grundlagt på fastlandet, och som sålunda återgäldade åt England hvad England förut skänkt åt dem. Desse män skulle nu varda det engelska folkets lärare, och i främsta rummet själfve konungens. Vid mogna år satte sig Alfred på skolbänken och lärde sig latin. Stor var hans glädje, när han hunnit så långt, att han kunde på egen hand hjälpa sig fram i den latinska öfversättningen af Nya Testamentet och i de romerske profanförfattarne. . . . (Alfred) ville, att goda latinska böcker skulle öfversättas till folkets språk och beslöt att själf medverka härtill. Så öfversatte han med egen hand Orosius' världshistoria, Bedas kyrkohistoria, Gregorius den stores bok om själasörjarekallet och Boethius' verk om den filosofiska trösten. . . . Det är emellertid icke alldeles riktigt att kalla dessa hans verk för öfversättningar. De äro snarare bearbetningar, som omgestalta texten efter Alfreds egen smak och tänkesätt och på sina ställen innehålla reflexioner, gjorda af honom, eller tillfoga nya underrättelser, som Alfred själf förvärfvat sig. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 192-194; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Fotius var den förste patriark av Konstantinopel som inledde missionsarbete i större skala bland slaverna. Han utvalde för detta uppdrag två bröder, greker från Thessalonike, Konstantin (826-69) och Methodius (815?-85). I ortodoxa kyrkan bär Konstantin vanligen namnet Kyrillos som han antog när han blev munk. ... Brödernas verkliga arbete började när de år 863 begav sig till Stor-Mähren (ungefär motsvarande nutida Tjeckien och Slovenien). De for som svar på en anhållan från den stormähriske fursten Rastislav, där han bad att man skulle skicka kristna missionärer som kunde predika för folket på dess eget tungomål och förrätta gudstjänster på slaviskt språk. Slaviska gudstjänster krävde en slavisk bibel och slaviska gudstjänstböcker. Innan bröderna anträdde sin resa till Stor-Mähren hade de redan påbörjat denna väldiga översättningsuppgift. ... Från första stund åtnjöt de slaviska kristna ett värdefullt privilegium som de inte delade med något av Västeuropas folk vid denna tid, de hörde evangeliet och gudstjänsterna på ett språk som de kunde förstå. Medan den romerska kyrkan i väst hållit fast vid latinet, har den ortodoxa kyrkan aldrig varit rigid i språkfrågor. Dess normala politik har varit att fira gudstjänst på folkspråket. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 78-79)

Johannes Scotus Erigena föddes i något af åren mellan 800 och 820 och erhöll efter all sannolikhet sin bildning i de då på Irland blomstrande skolorna. Ryktet om hans lärdom spred sig till fastlandet, och kejsar Karl II kallade honom, kort efter sitt regeringstillträde (år 843), till den af Karl den store grundade hofskolan, som då fått sin stadigvarande plats i Paris. Erigena hade en den tiden ytterst sällspord kännedom i grekiska språket. Kejsar Karl II ägde en grekisk handskrift, som varit i den kejserliga familjens ägo ända sedan 824, då den öfverlämnades som en särdeles betydelsefull och dyrbar gåfva till hans fader, kejsar Ludvig den fromme, genom en deputation från byzantinske kejsaren Mikael Balbus. Handskriften innehöll, sade man, upplysningar om de himmelska mysterierna; den afslöjade, sade man, de mer esoteriska, för den stora mängden mindre behöfliga, men för kristlige tänkare och forskare högviktiga läror, som aposteln Johannes skulle hafva förkunnat för sina närmaste lärjungar, bland hvilka var äfven författaren till denna handskrift. Kort efter det att boken kommit i kejsar Ludvig den frommes hand, hade denne, längtande att lära känna dess innehåll, ombesörjt en öfversättning af densamma; men enär ingen fanns, som ägde tillräcklig insikt i grekiska språket, blef denna öfversättning ytterst bristfällig, och kejsar Karl II uppdrog åt Johannes att göra en ny. . . . Det var skrifter (som troddes författade af Dionysius areopagiten - jämför Apg 17:34), som nu öfverlämnades af Karl II åt Johannes Erigena att öfversättas på latin, ett uppdrag, som denne samvetsgrant och med varmaste intresse fullgjorde. . . . Som äkta och som rättrogna betraktades (dessa skrifter) under medeltidens alla århundraden, ända tills den store humanisten Laurentius Valla i femtonde århundradet bevisade deras oäkta beskaffenhet. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 82-84; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Hrabanus Maurus blef abbot (för klostret Fulda) år 822, sedan han dessförinnan i många år förestått skolan därstädes och redan förvärfvat ryktet att vara sin tids lärdaste man. Under honom vardt Fuldas klosterskola hela Tysklands plantskola för lärd bildning. . . . Hrabanus hade (bland annat) den förtjänsten, att han, ehuru latinlärd, omfattade med kärlek folkets tungomål. . . . För att lifva bibelstudiet införde han i Tyskland studiet av det grekiska språket. Hrabanus dog som erkebiskop i Mainz år 856. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 78-79; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Själfva det kristna området är genomskuret med en linie, som just i det århundrade (det nionde) , hvarom nu är fråga, blir en skarpare och svåröfverstigligare gräns än någonsin. . . . Öster om gränslinien är grekiska det officiella språket, det kyrkliga och litterära; väster om gränslinien är latinet statens, kyrkans och litteraturens tungomål, ehuru de germaniska munarterna, synnerligen den frankiska, göra sin rätt i någon mån gällande vid sidan eller nedanför detta. Gränslinien skiljer således äfven två språkområden från hvarandra, och det har redan nu, på åttahundratalet, kommit därhän, att man öster om densamma har alldeles förgätit den romerska litteraturen och hvarken läser Cicero eller Vergilius eller latinska kyrkofäder, än mindre något af de senaste århundradenas på barbarisk latin författade alster; medan väster om gränslinien grekiska språket och litteraturen, såväl den klassiska som den patristiska, äro nästan fullständigt glömda och det är ytterst sällsynt att påträffa någon, som kan tolka en grekisk bok. Öster om gränslinien är patriarken i Konstantinopel kristenhetens öfverhufvud; väster om gränslinien är det påfven i Rom, och båda dessa öfverhufvuden för den enda och allmänna kyrkan råka just i det nionde århundradet in i den strid med hvarandra, som för till fullständig och ohjälplig skilsmässa mellan den grekisk-ortodoxa och den romersk-katolska kyrkan. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 4-5; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

(Karl den stores vän Einhard skriver, att Karl) använde stor flit på främmande tungomål, latinet talade han lika lätt som sitt tyska språk, och grekiska förstod han, fastän han icke talade det väl. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 607-608; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)


ca 600 - ca 300

(Den gallo-romerske historikern och biskopen) Gregorius (af Tours) föddes år 539 i Arverna, nu (år 1887) Clermont Ferrand (väster om Lyon i Frankrike). . . . Han lärde sig läsa och skrifva, fick genomgå den latinska öfversättningen af bibeln, fick sig noggrant inskärpt den ortodox-katolska lärans trosformler, läste skrifter, författade till dessa trosformlers försvar. . . . Ehuru själf romare och talande från barndomen en dialekt, som var ett slags folklatin, lärde han sig hvarken i skolan eller i sina äldre dagar att skrifva ett något så när ordentligt latin. Det latin, hvarpå hans Historia och öfriga skrifter äro författade, är ägnadt att väcka förfäran hos en lektor i latin i våra dagar och skulle kasseras, om det förekomme i en skolgosses kria. Gregorius kände och erkände också sina brister i detta afseende. Han påpekar själf i företalet till sin skrift "Om martyrernas ära" att han förväxlar ordens kön, sätter falska kasus, begagnar prepositionerna oriktigt och öfver hufvud saknar nödig grammatisk utbildning. Och (i) företalet till sin frankiska historia (skrifver han): "Enär de sköna vetenskapernas odling försummas i Galliens städer, ja har råkat i fullständigt förfall, så har ingen lärd man framkommit, som varit språket så mäktig, att han vare sig i vers eller prosa kunnat skildra hvad sig tilldragit ibland oss." . . . Det är sannolikt, att i hela Gallien fanns på Gregorius' tid icke mer än en enda man . . . som kunde skrifva ett bättre latin än han; de flesta af hans samtida präster torde hafva gjort det än sämre. Lika förfallna som i Gallien voro de humanistiska vetenskaperna i hela den öfriga delen af det romaniska Europa med undantag för en del af Italien, där de gamla lärdomstraditionerna ännu, ehuru med svårighet och inom en allt fåtaligare publik, höllo sig uppe. . . . Påfven Gregorius den store (född cirka år 540 i Rom), som i motsats till vår galliske Gregorius, hade fått en grundlig klassisk utbildning och väl var en af de siste, som kommit i åtnjutande af en sådan, förklarade offentligt i skrifvelser till den västerländska kyrkans prästerskap, att han ansåge det för bortkastad möda att söka inlära det unga släktet den mönstergiltiga latinska grammatiken, det klassiska ordförrådet och fraserna. . . . Han skref (sina ord) med tanken på ett tillstånd, som förefanns och icke kunde ändras, med blicken på ett prästerskap, bland hvars många tusen medlemmar det måhända knappt ej kunde uppletas ett hundratal i stånd att tala eller skrifva ett hjälpligt latin. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 118-121; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Som herrar i de romerska provinserna utgjorde germanerna en hand full folk mitt bland de besegrade romerska och romaniserade befolkningarnas millioner och måste förr eller senare amalgameras och försvinna i dem. Det fanns en germanhöfding, som insåg denna fara och försökte förekomma den. Det var östgoten Theoderik (454-526, härskare öfver Italien från 493), som historien med alla skäl har gifvit binamnet den store. Den tanke, som denne utomordentlige man fattat och sökte verkliggöra, var tanken på ett germaniskt stats- och stamförbund, som skulle göra slut på de med utmattning och förintelse hotande fejderna mellan germanerna inbördes och bilda en världsmakt i det västra och mellersta Europa, jämförlig med och öfverträffande det östromerska riket. . . . Många trodde, att det västra Europa skulle sammansmälta till ett varaktigt statsförbund, hvari den germaniska nationaliteten skulle bevaras och på samma gång de romaniska folken känna sig lyckliga under rättfärdighetens och fredens spira. . . . Latinska språket skulle då icke hafva kommit till det allenavälde, som det under större delen af medeltiden utöfvade och som med sina goda verkningar förenade andra med djupt förstörande art. Knappt kan någonting mer fruktansvärt hända ett folk än . . . att statsgöromål, vetenskap, häfdateckning och poesi tala ett annat tungomål än folkets eget; att således en den djupaste remna bildar sig i nationen mellan en lärd latinbildad klass . . . och folkets öfriga massa. . . . Hade den germaniska nationaliteten, såsom Theoderik ville, kunnat bevara sig i de romaniska länderna, skulle också det germaniska språket eller de germaniska munarterna blifvit odlade vid sidan af det latinska. . . . Om nu så hade skett, så hade det icke varit för första gången i historien, som en tids och ett folks kultur talat på en gång två tungomål. Så talar kulturen redan i kilskrifterna från Eufratländerna, och så talade den äfven i Rom, där grekiskan intog en aktad plats vid romarspråkets sida. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 43,55-57; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Redan kyrkofadern Augustinus var okunnig i grekiska språket och kände de grekiske kyrkofädernas skrifter endast genom hörsagor och meddelanden af sådana, som ännu förstodo att läsa dem. Och med det förfall, hvari själfva den romerska litteraturen hade råkat redan på 500-talet, och detta i själfva de romerskt talande provinserna, kunde icke ringaste utsikt vara för handen till att det grekiska språkets studium där skulle odlas. Man vardt å ömse sidor gränsen mellan den latinskt och grekiskt talande delen af kristenheten främmande för hvarandra. De grekiskt talande brydde sig då inte det ringaste om hvad som då skrefs på latin, ja de glömde snart helt och hållet tillochmed den klassiska romarelitteraturen, så att när den grekiske munken Maximus Plamudes i trettonde århundradet öfversatte för sina landsmän skrifter af Cato, Cicero, Ovidius och Boethius, hade han under många århundraden icke haft någon föregångare i kännedomen om eller intresset för västerlandets litterära alster. Ej underligt då, om i västerlandet de fleste af Hellas' och Byzans' framstående skriftställare ej vore ens till namnet kände. "Graeca sunt, non leguntur": "det är grekiska och det läsa vi icke", blef till ett ordstäf där. . . . (Ett intressant exempel) är de sibyllinska böckerna. Den västerländska medeltiden var i högsta grad intresserad af sibyllorna och de sibyllinska skrifterna, som . . . skulle innehålla profetior om allt märkligt, som händt ända från syndaflodens dagar och som skall hända intill yttersta domen. Sibyllan eller sibyllorna fingo sig stoder, målningar och andra slags monument i alla västerlandets kyrkor. . . . Den första tryckta upplagan af Oracula Sibyllina (år 1545) . . . slog ned som en bomb i den romerska världen. Romerska kyrkan, som under ett årtusen burit sibyllan på sina armar och nämt henne vid konung Davids sida i sina hymner, upptäckte nu till sin förfäran, att hon var en kätterska, en demokrat och till sina framtidssyner en kommunist, och man kunde icke rädda sig ur förlägenheten på annat sätt, än att man antog, att sibyllan visserligen varit rättrogen, men att hennes sånger blifvit förfalskade. I själfva verket voro dock de irrläror, som man förefann hos Sibyllan, satser, som vid den tid, då de sibyllinska sångerna författades, mellan åren 80 och 270, utgjorde mer eller mindre allmänna beståndsdelar af kristenhetens tro. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 175-178; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

När Paulus och de andra apostlarna for omkring i Medelhavsvärlden, rörde de sig inom en fast sammanhållen politisk och kulturell enhet, det romerska kejsardömet. ... Man förstod antingen grekiska eller latin nästan överallt i världsväldet, och många kunde tala båda språken. ... (Men) på 450-talet var det mycket få i Västeuropa som kunde läsa grekiska, och fastän Bysans fortfarande kallade sig det romerska kejsardömet, var det efter 600 ovanligt att en bysantinare talade latin, romarnas språk. År 864 hände det till och med att en "romersk" kejsare i Bysans, Mikael III, kallade det språk på vilket Vergilius en gång skrev för "ett barbariskt och skytiskt tungomål". Om greker ville läsa latinska verk eller vice versa, kunde de endast göra det i översättning, och vanligtvis besvärade de sig inte med att göra ens det. Psellos, en framstående grekisk lärd på 1000-talet, hade så vaga kunskaper i latinsk litteratur att han förblandade Caesar med Cicero. Eftersom man inte längre använde sig av samma källor eller läste samma böcker, drev den grekiska östern och den latinska västern mer och mer isär. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 51)

Under (Konstantins) tid hölls den kristna gudstjänsten nästan helt på grekiska, fastän man på några få platser troligen började använda lokalspråken, t.ex. syriska, koptiska eller latin. ... (I slutet av 300-talet) började man använda andra språk än grekiska vid gudstjänsterna. ... Gudstjänster hölls (i Jerusalem) på grekiska, latin och syriska. (De kristna s 144,148; Michael A. Smith: Gudstjänst och kyrkoår)


ca 300 och tiden dessförinnan

Genom att länge bevara en grekisk prägel blef den romerska församlingen så småningom en medelpunkt för kristendomen i hela världen. Under förra hälften af 2:dra årh. synes grekiska språket, om än icke uteslutande, hafva varit i bruk vid gudstjänsten i Rom, både vid predikan, dop och nattvard, och de äldsta romerska biskoparne hade så godt som alla grekiska namn. Allaredan i början af 3:dje årh. hade emellertid det latinska elementet arbetat sig mera fram, understödt och styrkt från Nordafrika, där den kristna litteraturen sköt sina första latinska skott. Senare, då Byzans under Konstantin den stores tid hade blifvit rikets hufvudstad, uppsökte de grekiska elementen detta "nya Rom", och det gamla Rom bar från denna tid en afgjordt latinsk prägel. I 4:de och 5:te årh. fick omsider den latinska kristenheten sina stora teologer och kyrkliga ledare, och då trädde den motsats, som förut hade funnits inom den romerska församlingen, fram såsom en världs- och kyrkohistorisk motsats mellan tvenne kristendomsuppfattningar, som icke allenast uppenbarade sig vid användningen af olika tungomål utan äfven genom olika syn på många små och stora frågor. Till och med då försvann det grekiska språket icke alldeles från den latinska kyrkans gudstjänst; ännu långt fram i medeltiden häfdade det sig en plats på enstaka punkter inom Västerlandets kyrka. ... Icke många år efter Hippolyti död (år 235 eller 236) utbröt Decii förföljelse, och denna i förening med en ödeläggande pest har säkert bidragit mycket till att förändra den romerska kyrkans gestalt. Härefter fick den latinska delen af menigheten i Rom öfvervikten. (Fredrik Nielsen "Den gamla kyrkan och medeltiden" s 141-143; Friförsamlingstiden)

Tillsammans med den hebreiska arameiskan – ty så skulle vi kunna beteckna språket – hade grekiskan för en tid gjort sitt inträde bland folket. Mishna själv innehåller ett stort antal grekiska och latinska ord med hebreiska ändelser, vilket visar hur djupt hedniskt liv och hedniska seder runt omkring hade påverkat till och med dem som hatade detta mest, varav följer hur genomgående detta allmänt måste ha trängt in i det judiska samhället. Men dessutom hade det länge varit deras styresmäns politik att systematiskt främja allt som var grekiskt i tanke och känsla. (Alfred Edersheim “Jewish Social Life” s 21)

Det fanns i det romerska föreställningssättet ett slags rangskala för folken. . . . Främst på rangskalan stod naturligtvis romaren själf; allra främst den inom stadsmuren födde romaren. Därnäst kommo latinarne, så de öfriga italienska folken. De icke-italienska nationernas anseende aftog i samma mån som de bodde i östlig riktning. Man kunde trott, att grekerna, som varit romarnes läromästare i vetenskap och konst och i åthundraden utöfvat ett andligt öfvervälde i Italien, skulle af romarne betraktas som jämlikar. Detta var dock icke förhållandet. Forntidens Grekland var visserligen föremål för de bildade romarnes redan i skolan grundlagda vördnad och beundran, men dessa känslor kommo blott i ganska blandadt tillstånd kejsartidens greker till del, ehuru deras språk och litteratur ännu alltid spelade bland romarne samma roll, som på sjuttonhundratalet franska språket och litteraturen innehades hos oss (i Sverige), och ehuru romarne motvilligt erkände, att grekerna alltid öfverträffade dem i andlig begåfning, såväl i den solidare begåfningen som i kvickhet, fina umgängesseder och elegans. De främlingar, som åtnjöto största aktningen, voro hispanierna och gallerna; därnäst kommo germanerna, för hvilka aktningen var blandad med aningsfull fruktan; därefter grekerna, så Mindre Asiens och Syriens folk och sist af alla egypterna. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 56-57; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Det var en tid, då den överlägsna helleniska bildningen trängde sig på romarne med en styrka, som, om möjligt överträffade den, varmed den romerska trängt sig på oss. Man svärmade för Greklands tungomål, konst och vetenskap. Man prydde sina hus i grekisk smak, man satte de grekiska skaldeverken i barnens hand, man omgav sig med grekiska målningar och bildstoder, ofta inköpt till orimliga pris, man vallfärdade till Aten för att få trampa samma jord som Perikles, Plato och Sofokles. Men i två punkter gav romaren icke vika för detta inflytande, ty då hade han visat prov på självförakt och förnekat sitt blod. Han höll på de fäderneärvda namnen, och han höll på sitt språks renhet. Kejsar Tiberius, som vurmade för allt helleniskt, en rentav grekgalen människa, bad dock i senaten om ursäkt, när han en gång råkat inblanda ett grekiskt ord i det tal han höll. (Viktor Rydberg "Om förnamn i allmänhet och de nordiska i synnerhet" s 243-244; Göteborgs Handelstidning 1874-09-14)

Genom Alexander sprides grekisk bildning, och grekiska språket blir rådande i Österlandet till den grad att judarne senare, på Kristi tid talade grekiska, vilket förklarar det eljes obegripliga faktum att Nya Testamentet är skrivet på grekiska och ej på hebreiska. (August Strindberg "Världshistoriens Mystik" s 42)

Genom årtusenden hava (israeliterna) värnat fädernenamnen. . . . Vid ett tillfälle voro de (dock) nära tillintetgörelse. . . . De stodo en tid under grekiskt inflytande, och mot grekernas smekande bruk och seder hade de svårt att bärga sig. Grekerna föreskrevo moderna för världen, och det fanns en hel hop israeliter, som ville vara moderna. Därtill hörde att bära grekiska namn. En israelisk sprätt den tiden, som fått det ärliga namnet Josua, ändrade det till Jason, ty det var grekiskt och fint. . . . (Till sist) reste sig under ledning av Judas Makkabeus, de klasser av folket, som räknades till "de obildade", och gjorde ände på en rörelse, vilken börjat som en narraktighet och ur narrkåpan utvecklat sig till förräderi mot tro och fosterland. (Viktor Rydberg "Om förnamn i allmänhet och de nordiska i synnerhet" s 243-244; Göteborgs Handelstidning 1874-09-14)

Det är allmänt kändt, att de germaniska språken äro beslägtade med latinet, grekiskan, de lettoslaviska och celtiska munarterna, samt att slägtbandet sträcker sig äfven utanför Europa till armeniernas, iranernas och indernas tungomål. De Zoraster tillagda heliga skrifterna, som för Cyrus' och Darius' präster voro hvad bibeln är för oss, Rigvedas hymner, hvilka folken kring Ganges ära som Guds uppenbarade ord, äro författade på tungomål, som hänvisa till ett gemensamt ursprung med vårt eget. Huru olika alla dessa beslägtade språk under årtusendenas lopp gestaltat sig, stå de likväl som en skarpt begränsad grupp af äldre och yngre syskon gent emot jordens alla öfriga språkgrupper. Till och med de semitiska språken skiljas från denna af en bred och bråddjup klyfta, öfver hvilken det visar sig vara svårt att slå en bro. Denna vår egen språkfamilj har fått olika namn: den indogermanska, den indoeuropeiska, den ariska. Jag använder den här sistnämda beteckningen. Armenier, iraner och inder kallar jag de asiatiske arierna; alla öfrige de europeiske. (Viktor Rydberg "Mythen om urtiden och vandringarna" s 2-3)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1900

När Kristus har givit sitt liv till lösen för alla, måste de få veta det. Pilatus lät avfatta överskriften på Jesu kors på tre språk. Var det inte ett vittnesbörd om att talet om korset har adress till alla folk. Tusenden högtidsfirande människor i Jerusalem hörde på pingstdagen på sina egna tungomål talas om Guds väldiga gärningar. I dag (1960) är Bibeln helt eller delvis översatt till över 1100 språk. Guds ord bär inte bojor, men det löser från bojor. (Knut Svensson "Måste det alltid vara med?" s 12; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

Visdomen hos forna tiders omtalade lärda sjönk åter ner i stoftet, men lekar hos pojkar i Aten och etruskiska flickor består. Till gamla lärdes oro kan få latin och färre grekiska. Men antikens klassiska kurragömmalek är inte så svår att lära sig. (Alf Henrikson "Rhymes" s 76; On regarding toys at the British Museum; översättning från hemsidans engelska version: BG Ask)

När vi flyttade till Hovslätt 1930 och tog över verksamheten efter mors föräldrar, började vi med en (telefon)växel med en kapacitet upp till 150 abonnenter. ... Vid stora bemärkelsedagar kunde telegramarbetet bli ganska hektiskt. Ibland gällde utländska språk, vilket dock sällan vållade bekymmer. Pappa kunde tyska, engelska och franska. Men då Runa Ängfors gifte sig med domprosten Enochsson kunde det ha blivit problem med ett telegram på gammalgrekiska. Men min bror som läste till präst, var hemma och råkade ta emot det. Han hade nyligen läst bröllopskvädet på originalspråket och kunde hjälpa Jönköpingstelefonisten att få rätsida på lydelsen. (Alf Herrman "Hovslätts telefonstation" s 72-73)

Kristusgestalten på Bjurbäckskrucifixet (tillverkat 1927 av Kasper Johansson i Sandhem efter ritningar av dåvarande komministern i Bjurbäck Ivar Witting) är avbildad helt naken - vilket är mycket ovanligt. ... Krucifixet har en trespråkig överskrift - inte unikt men ganska ovanligt. I regel finns endast bokstäverna I N R I eller också saknas överskrift. Witting har följt Johannesevangeliet där det står att texten var avfattad på hebreiska, grekiska och latin. (Aina Lindborg "Träkyrkan i Bjurbäck" s 30; Inredning och inventarier)

Den bakgrund av antik historia och antik mytologi, som överallt skymtar i svensk diktning, hade vi fått konkreta kunskaper om via historieundervisningen i första ringen (vid Högre Allmänna Läroverket i Jönköping i mitten av 1920-talet). Här hade vi en utmärkt lärare i sedermera latinprofessorn Harald Hagendahl, en man, som längre fram i livet skulle bli en av mina bittraste fiender, men som jag från skoltiden minns med stor sympati. Hans engagerade tolkning av grekisk och romersk historia skulle få betydelse för hela min kommande utveckling. Den antika poesin och litteraturen, Livius, Caesar, Horatius och Ovidius på latin, Xenofon, Homeros och Platon på grekiska blev möten, som delvis sjönk i glömska, men som trots allt lämnade kvar bestående intryck. Över huvud taget kopplades språkundervisningen på gymnasiet samman med litterära studier. De valda texterna möjliggjorde intressanta utblickar över tysk, engelsk och fransk litteratur. Den grammatikundervisning, som vi fått redan i realskolan, hade lagt en grund för språkstudier, som sedan hållit genom livet. Jag erkänner öppet, att vi på den tiden tyckte utsökt illa om grammatik. Nu efteråt (år 1979) är vi oändligt tacksamma för detta plugg. Det förutan hade jag aldrig kunnat slå i mig t. ex. italienska på en eller annan vecka. Genom att snabbt sätt sig in i den grammatikaliska byggnaden och sedan plugga in de nödvändigaste glosorna kan man på ovanligt kort tid lära sig att åtminstone hjälpligt ta sig fram på ett någorlunda närliggande språk. (Per Engdahl "Fribytare i folkhemmet" s 60)

Jönköpings högre allm. läroverks katalog för höstterminen 1907 har nu utkommit. ... Lärjungarnas antal är 446, däraf 293 tillhörande gemensamma linjen, 96 reallinjen, 54 latinlinje utan grekiska, och 3(!) latinlinjen med grekiska. (Jönköpings-Posten 1907-09-26 "Latinlinje med och utan grekiska")


ca 1900 - ca 1850

"Stolla Nyström", som genomgått handelsinstitut i Göteborg, hade en tid varit förvaltare hos Dickson i Göteborg och led av storhetsvansinne men bodde vid den tiden på arbetshemmet. . . . Han sade sig översätta bibeln från hebreiska, skrev något uppstyltade dikter och mycket annat. Bl. a. författade han "Psaltaren versifierad". (Gustaf Wikner "Hantverksminnen från 90-talets Jönköping" s 50-51)

I ett ... brev, daterat den 18 december 1881, skriver (kyrkoherde Håkan) Sjögren (i Tofteryd till den unge pastor Svening) Henriks: " ... När jag såg av dagsljuset, läste jag i eftermiddag mitt välsignade Novum och avslutade det för 12:te gången i år. Som du kanske vet, är det min läxa, att genomläsa Novum en gång i månaden. Stundom glömmer jag vid läsningen allt mitt elände och är så lycklig, så lycklig. Jag önskade, att alla präster dagligen under bön till Gud läste sitt Novum, så att dess genomläsning kunde bliva en månadsläxa." Håkan Sjögren var icke endast en trägen bedjare och bibelläsare - han läste med största lätthet både hebreiska och grekiska - utan han var en betydande predikant. Främst av allt ville han föra själar till Gud. Han fick undervisa många till rättfärdighet. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 118-119)

Jag har börjat läsa mitt ebreiska nya testament, som jag fick af Wilhelm på min födelsedag . . . Jag har till lexa 2 blad om dagen i detsamma . . . Lexan i mitt grekiska Nya testament är nu 20 blad om dagen . . . Inom årets slut vill jag hafva genomläst mitt ebreiska nya testament minst en gång . . . 470 1/2 sida . . . Ja, du har en lustig gammal far som så gör. (Håkan Sjögren "Brev till dottern Maria 1879 09-04" s 29)

Klassiska språk (vid Högre allmänna läroverket i Jönköping), vari undervisning enligt 1878 års undervisningsplan meddelades, var latin, grekiska och hebreiska. Det senare fanns med på schemat som tillvalsämne på latinlinjen i de två sista årskurserna, dvs klass sju. Undervisningen i hebreiska ålåg lektorn i teologi, som under två veckotimmar i vardera årskursen skulle gå igenom 1 Moseboks fyra första kapitel samt tio psaltarpsalmer med tillhörande grammatik. Fr o m 1880 halverades såväl timtal som kursinnehåll Antalet elever som läste hebreiska minskade så småningom. År 1880 var det fjorton sjundeklassare, tio år senare fyra, därefter endast en eller ett par som valde till hebreiska i Jönköping. Under denna tid diskuterades hebreiskans vara eller inte vara på läroverkets schema. Kollegiet i Jönköping uttalade sig 1891 enhälligt för ämnets avförande från läroverken. Så blev också beslutat på riksnivå. Fr o m 1905 års skolordning fanns inte längre ämnet med på skolschemat. I Jönköping hade man då sedan två år tillbaka inte haft undervisning i hebreiska. De båda övriga klassiska språken, som ibland går under namnet de döda språken, var dock så mycket mer levande vid läroverket. ... Höstterminen 1878 var Jönköpings läroverk den skola i landet som hade näst flest elever på latinlinjen, efter Lund men före Linköping, Uppsala och de dåvarande två läroverken i Stockholm. Beträffande helklassisk linje, dvs både latin och grekiska, var Jönköpings läroverk den tredje största skolan i riket. Under 1890-talet minskade intresset för klassiska språk i Jönköping drastiskt. Vid sekelskiftet delade Jönköpings läroverk sålunda artonde platsen bland rikets läroverk beträffande latinlinjen. (Göran Åberg ”HÖGRE ALLMÄNNA LÄROVERKET I JÖNKÖPING” 1878-1968” s 42-44; Klassiska språk)

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Militäryrket var starkt representerat i vår skola. Men för all del, en av mina klasskamrater på gymnasiet läste arabiska, förstod sanskrit och var inte obekant med västgotiskan, och han åtnjöt stort anseende, fastän han var låghalt, så helt ensidiga var vi ändock ej. . . . Till det yttre var vår rektor (Velin) en imponerande man, stor, kraftigt byggd, med vackert ansikte, slätrakad, med grått, något vågigt hår, just sådan vi kunde föreställa oss en förnäm romare, talande på Forum. . . . Till dagen efter nyårsdagen brukade han inkalla övre sjunde klassens latinare för att under ferien kostnadsfritt med dem läsa Ciceros tal och hans Cato major senectute ett par timmar dagligen. Hans avsikt var att bibringa den förståelse för det ciceronianska latinets värde såsom förebild i den förestående studentskrivningen, som på den tiden bestod i översättning från svenska till latin. Han svarade för hela latinundervisningen i avslutningsklassen, tolkade innehållet i Horatius och Vergilius, utlade för oss det romerska väldets historia, härens organisation, orsaken till och förloppet av det trojanska kriget samt bekantade oss med dess hjältar och deras bedrifter ända till Aeneas' hemfärd. Oförglömlig är hans demonstration av dennes insegling i Cartagos hamn. . . . Den romerska mytologien med gudarnas och gudinnornas ibland tilltrasslade släktförhållanden lärde han oss känna. De rättade stilarna återlämnades punktligt och genomgicks i klassen. . . . För (den gamle adjunkten doktor Oséen) läste vi Caesars De bello gallico och Ovidii metamorfoser. . . . Intresse för Dickens (väcktes) i vår klass genom A chrismas carol in prose, som vann vårt gillande, fastän den var svår att översätta. . . . Av den litteratur, som lästes (i tyska), kommer jag ihåg Schillers Geschichte des Dreissigjährigen Krieges, Hauffs Märchen samt Goethes Hermann und Dorothea. . . . Med tyska språket började vi redan i första klass, latinet kom på schemat i fjärde, samtidigt med engelskan för realavdelningen, franskan i femte, engelska för oss halvrealister i nedre sjätte. Parallellavdelningen började vid samma tid med grekiskan. Av veckans 32 skoltimmar lade latinet genom alla klasser beslag på jämt fjärdedelen. Tyska språket försvann från schemat liksom naturläran vid uppflyttningen till sjunde klass. Lektionstimmarna var kl. 7-9 och 11-2, samt 4-5 på mån- och torsdagar. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköpings läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50-51,59-61)

Då jag blickar tillbaka på mina barndomsminnen (på 1860- och 1870-talen), träda de, som är förknippade med mamsellerna (Amelie och Eva) Johanssons skola (på Ö. Storgatan 54 i Jönköping mitt emot Kristinakyrkan), mycket starkt fram. . . . Mamsell Amelie var så hemmastadd i de moderna språken, att hon flytande läste högt på svenska för oss ur franska, tyska och engelska böcker. (Sigrid Rosell "Mamsellerna Johansson, deras hem och skola" s 58-59)

Med vårterminens slut 1864 hde jag genomgått Eksjö femklassiga läroverk... Under mitt avgångsbetyg skrev vår nye komminister i Skede, O.H. Rogberg: "vidi et cum gaudio approbavi", d.v.s. jag har sett det och med glädje gillat det. Min far kunde visserlien inte läsa latin, men han kunde glädjas med mig. De minas glädje var mig mer än allt latin på jorden. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 41; Palmbergs egna anteckningar)

(Knut Ottonin Ljungquist) kom (år 1854) som sextonårig till Uppsala för att enligt tidens sed där avlägga studentexamen. I Uppsala blev han snart bemärkt genom sin röst och scenbegåvning och stannade där några lyckliga år (1854-1859), under det han studerade klassiska språk. . . . Det var (i Karlstad några år senare som) han fick se den annons, genom vilken tändsticksmakaren och anläggaren av Munksjö pappersbruk (i Jönköping), Janne Lundström, efterlyste en ung man för sitt kontor. Kvalifikationerna skulle bestå i klassisk bildning och intresse för arbete och framgång. Annonsen slutade med en uppmaning att svara på främmande språk, levande eller dött. Det originella i annonsens avfattning, roade Ljungquist, som skrev svar på grekiska och fick platsen med en årslön av fyrahundra kronor, kost och logis. Han gick nu (år 1863) in för att verkligen göra något av sin oväntade anställning och tog det nyanlagda pappersbrukets angelägenheter som en uppgift, värd alla resurser av krafter och intresse. (Sigrid Westberg "Knut Ottonin Ljungquist" s 47-48)

Det lilla jag hittills inhämtat ur böcker hade sagt mig, att kunskapens källa var rik och ljuvlig att hämta ur. Särskilt greps jag var gång vår pastor eller andra lärare anförde något citat på bibelns grundspråk. Den belysning detta spridde över ett behandlat bibelställe var ofta som strålar ur en klar ljushärd. Vilken lycka att vara förtrogen med den ljushärden. Men vägen dit förde genom trägna och långvariga studier. Om det nu hade funnits en predikantskola, där man på kortaste tid fått lära latin och grekiska jämte andra nödiga ämnen, huru gärna hade jag icke gått in där! ... Men en sådan skola fanns icke. Jag måste därför söka komma in i ett läroverk och sedan fortsätta mina teologiska studier vid universitetet. ... Efter åtskilligt tänkande gav (vår pastor) mig det löftet, att ifall (min) far tillät det, skulle jag få börja med svensk grammatika m. m. hos honom, för att det måtte utrönas, om jag ägde verklig begåvning. ... Och så begynte jag, så gott jag förmådde, deklinera och konjugera först svenska och så småningom även latinska ord. Det där vållade mig liksom andra nybörjare möda och bekymmer; dock såg jag däri en ljuvlig morgon gry. ... Särskilt skulle jag framdeles i de nu för mig tillslutna böckerna Biblia hebraica och Novum testamentum graece få se själva de ord, på vilka Gud talat genom de heliga författarna. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 28,31; Palmbergs egna anteckningar)

Det nya hemmet, Granarps komministergård, dit mina föräldrar 1858 flyttade, var beläget 1 1/2 fjärdingsväg från det majestätiska Taberg och fem fjärdingsväg från det natursköna Jönköping. ... Så tidigt som möjligt började vi hållas till läsning. Sedan vi lärt innanläsning, blev det för oss två äldsta att ta i tu med latin, som vår far (Josef Bexell) var mycket hemma i. Därför fingo vi under den mörka årstiden stiga upp före dagningen och vid talgljus läsa latin och skriva stilar. Den undervisning vi fingo av honom hade vi gott av under hela vår skoltid. (Bernhard Bexell "Josef och Maria Bexells hem" s 217,220)


ca 1850 - ca 1840

Fröken Aurore Storckenfeldt . . . grundade 1847 i Jönköping en lärdomsskola för flickor, den s. k. Storckenfeldtska skolan, som under flera decennier var den förnämsta i staden. . . . Utländska lärarinnor hade hand om språkundervisningen, vid vilken Fröken lade stor vikt och själv undervisade hon i engelska språket, som var hennes älsklingsämne. Hon talade obehindrat även tyska och franska och läste därjämte spanska och italienska. Dessutom undervisade fröken Storckenfeldt i bibelkunskap, kyrkohistoria, allmän och svensk historia. (Anna Landén "Några ord om den s. k. Storckenfeldtska skolan" s 46-48)

För det nya prof af gammal ynnest, hvarmed Herr Erkebiskopen behagat hedra mig, då det väsendtligen är med afseende på Herr Erkebiskopens gällande förord som (Carl Wilhelm) Böttiger blifvit utnämd till Professor, får jag härmedelst aflägga min vördnadsfullaste och ödmjukaste tacksägelse. . . . En Titel är god; men utan någon motsvarande lön, så är dermed föga vunnet. Tröttna derföre icke, utan hemställ hos Hans Majestät, om icke lön kunde anslås honom. Jag tror Ständerna blifva mindre obenägna derför då frågan är om moderna språk än om det varit klassiska; de förra ha nu tagit mycken favör i opinionen. Beloppet häraf kunde kanske bli lika med de öfriga Professorernas; dock kan fråga härom ej väckas förr än vid nästa Riksdag. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 333; brev från Östrabo i Växjö den 5 juli 1845 till Carl Fredrik af Wingård)

General Hedenstjerna har lemnat mig den Bok öfver Hinduerna hvarmed Ers Excellens haft godheten att hedra mig. Ehuru jag läst det flesta af hvad i denna sak kommit ut i Tyskland, bör jag dock erkänna att jag ingenstädes funnit ett så sammanträngdt och åskådligt begrepp af ämnet som i Ers Excellenses arbete. En okänd verld af poesie och bildning är derigenom öppnad för oss. Huru beklagar jag icke att ha försummat Orientaliska Litteraturen som likväl förvarar så rika skatter! (Johann Wolfgang von) Goethe var 70 år då han började studera den. Men jag är tyvärr! ingen Goethe. Ers Excellens har den förtjensten att först bland oss ha vändt uppmärksamheten åt detta håll och vederlagt den tankan att menskliga bildningens Meridian ginge endast genom Grekland. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 238-239; brev från Östrabo i Växjö den 29 maj 1843 till Magnus Björnstjerna)

Ett brev daterat 13 december 1842 anlände till "Högvördigste herr Doctor och Biskop, Commendeur af Kongl. Nordstjerne Orden, En af de XVIII i Svenska Akademien". Adressaten är ingen mindre än Esaias Tegnér och avsändare inspektorn för Jönköpings Högre Lärdomsskola Joh. Wetterling. Brevet innehåller en rekommendation för "gossen Viktor Rydberg i 3:dje klassen, som med utmärkt fallenhet dels öfversatt några verser av Ovidius, dels författat några egna verser". . . . Viktor Rydbergs Metriska försök är ett intressant dokument, som inte minst aktualiserar den genomgripande förvandling som ägt rum inom latinundervisningen i våra gymnasieskolor under de senaste hundra åren. På de två år, som står till buds för en latinelev i dag (år 1995), hinner man bara ytligt beröra skalden Ovidius och med mycket hjälp klarar en elev i årskurs 3 att översätta Pyramus och Thisbe. Viktor Rydberg visar med sina Metriska försök en mycket god förtrogenhet med den klassiska miljö i vilken dessa dikter en gång skapats. Självfallet hade han redan vid 13 års ålder en stor fallenhet för den inriktning, som skulle bli hans livsverk. Inte minst imponerande är hans förmåga att böja det kärva latinet till innerlig poesi, som inte kan lämna läsaren oberörd för det öde som drabbat skalden Ovidius. (Christel Eklöv "Metriska försök" s 25,28)

Undervisningen i skolan var på denna tid (under 1840-talets första hälft) himmelsvidt skild från hvad den sedan blifvit. Läroämnena voro på långt när icke desamma . Således saknades lefvande språk, naturkunnighet och teckning ibland läroämnena, hvaremot mythologi och hebreiska voro upptagna på läsordningarne redan i skolan. Främst bland läroämnena stod latinet, hvilket var a och o i hela undervisningen. Ännu hade vi (i Jönköpings lärdomsskola vid Kristinakyrkan) ock några läroböcker på latin t. ex. en hebreisk grammatika, en s. k. rhetorik och en prosodi. I grekiskan tvang oss (läraren) O. Thalin äfven att lära oss en mängd latinska regler. . . . I förberedande klassen (höstterminen 1841) fingo vi genast första dagen explicera i en latinsk bok (Andreas Rydelius: Grammatista philosophans, ed. Haqu. Sjögren) och resolvera ord, hvarvid vi lärdes att tala om nomen, verbum, deklination, person, numerus, modus, tempus, preposition m. m. m. m. utan att vi hade fått det ringaste begrepp om dessa saker i grammatiken. Snart lärde vi oss dock såsom papegojor att säga efter; och, kunde vi icke det riktigt, så måste käppen hjälpa en på tråden. . . . (Men) endast i latinet kan jag säga, att någon tankeöfvande undervisning förekom, sedan man hunnit förbi de första elementen i grammatikan. Ty sedan fick man flitigt tillämpa hvad man lärt på allehanda vis och sätt. I svenska frågade man dock icke alls efter, hvad vi kunde. I hela skolan fick jag således aldrig skrifva en enda uppsats på svenska, vare sig för öfning i rättstafning, eller för sammanbindning af tankar i en kria. Tilläggas bör dock, att undervisningen i Rektors klass (de båda sista läsåren höstterminen 1843 - vårteminen 1845) var ganska instruktiv och förståndsbildande. Serdeles i latin, grekiska, geometri, räkning, historia och geografi fingo vi här en ganska god undervisning. I flera stycken bar dock undervisningen i denna klass samma pregel som i de legre, hvilket serskildt kan sägas om kristendom och svenska. (Abraham Rundbäck "Lefnadsminnen" s 42-45)

Då jag var tre år (flyttade) mina föräldrar år 1830 (från torpet Kjerrbo under Odensjö i Barnarp) till Bashult. . . . Hände sig så i slutet af juli månad 1841, att min far, som då ännu var kyrkovärd, blef en söndag bjuden till prosten P. Hallenberg, som i egenskap af Rektor Scholae i Jönköping hade Barnarp såsom prebendepastorat, på middag, hvarvid far inbjöd prostens begge söner Hjalmar, som var jemnårig med mig, och Emil, som var några år yngre, till ett besök hemma hos oss. . . . (Dessa) meddelade (då) diverse saker ur historien m. m. Men som jag nu äfven kände till åtskilligt dylikt och framför allt kunde större delen af bibeln på mina 5 fingrar, så började jag äfven å min sida att tala om en del af hvad jag visste. . . . Hjalmar H., som då redan var i Rektors klass i skolan, förklarade derföre, att jag i somliga stycken visste mer än han, samt att jag nödvändigt borde komma in i storskolan för att studera. De orden föllo i min själ, som eld i krut. . . . Vid framkomsten (till prestgården) förlorade jag fattningen, till dess Hjalmar kom och intalade mig mod och förtröstan. Men nu kom prosten med sina buskiga ögonbryn och tog mig i allvarsamt betraktande. . . . När jag väl kommit på prostens rum, satte han i min hand Sjögren latinska grammatika och bad mig läsa en sida utantill, medan han gick ut litet. När han om ungefär en qvart kom tillbaka, hade jag redan lärt mig tre hela sidor, som flytande lästes upp, ehuru jag begick åtskilliga fel i afs. på accenterna i de många främmande orden. . . . Under de tre veckor, som sedan återstodo före terminens början fick jag några gånger gå fram till prosten och i latinska grammatikan, som han lånat mig, läsa lexor på omkring 20 sidor hvar gång. Och då Hjalmar lärde mig att i förväg läsa de främmande orden med riktig accent, gick allt för prosten som en olja och alltifrån den tiden omfattade mig den hederlige prosten Hallenberg med en kärlek, liknande en faders. . . . Och sedan jag fått logis hos en gammal hederlig och bra gumma vid namn Maja, började jag den 1 sept. 1841 mina studier i Jönköpings den tiden 5-klassiga läroverk. (Abraham Rundbäck "Anteckningar från mitt lif" s 83,94-96)

Härhos följa Småsakerna och brefvet, det lärdaste jag nånsin emottagit. Jag tillstyrker dig likväl att utesluta de Grekiska Citaterna, icke om du vill utgifva en Metrik (som i parenthes sagdt är ett verkeligt nationalbehof och som du ensam kan afhjelpa) utan om du vill meddela något deraf i (Svenska) Akademien. Detta fordra grannlagenheten; ty om jag undantar dig sjelf och mig, är bland öfrige närvarande väl knappast någon som i Grekiskan bragt det rätt långt utöfver innanläsningen. Latin vilja dock alla låtsa att känna, ehuru de metriska insikterna kunna vara ringa. Men att skandera en vers som man ej kan explicera är förmycket begärdt. Tänk på det. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IX 1839-1840" s 195-196; brev från Stockholm den 12 februari 1840 till Carl Gustaf von Brinkman)


ca 1840 - ca 1835

Mellan kajarmarna (vid Jönköpings fästning), som sträcka sig långt uti sjön, låg det Egeiska havet. Från den ena armen till den andra seglade mina båtar och mina kamraters. Det var Agamemnons flotta, som for ut till det trojanska kriget. (Viktor Rydberg "Brev till Gustaf Nyblaeus" s 66-67; brev skrivet som svar på brev från Nyblaeus år 1890)

(Christoffer Isaac Heurlin) vill, så vidt tillgångarna medgifva, låta bygga moderna skolor på en mängd ställen der sådana ej funnits förut; endast förbehåller han sig att Gymnasierna och högre Lärdomsskolor måtte få bli orörda. Med detta billiga förslag är man dock icke nöjd, ty man önskar att helt och hållet utrota både Latin och Grekiska. Man anar att Moderniteten icke kan bära sig utan någon klassisk grund och fruktar att den, åt sig sjelf lemnad, skall störta tillsammans. Derföre yrkar man så ifrigt på sammanblandningen och i synnerhet att all undervisning, äf(ve)n i Lärdomsskolan, skall börja med Tyska. Det är lätt att inse att om klassiska Språken ej få börjas förr än vid 14 el. 15 års ålder, de skola dö ut af sig sjelfva, och det är dit man vill. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IX 1839-1840" s 94-95; brev från Östrabo i Växjö den 30 juni 1839 till Carl Fredrik af Wingård)

Efter begäran skickar jag dig härhos dina Elegier och Tranerum. Det är beundransvärdt hur du uppfattat icke blott det poëtiska uttrycket, utan äfven hela Andan af Romersk skaldkonst, alldeles som du aldrig skrifvit vers i andra språk. Och det är dock denna Latin, i min tanka det bästa bildningsmedlet, om icke det enda möjliga för gossen, som (Erik Gustaf) Geijer vill skall uppskjutas till 13 el. 14 året, så man sedermera aldrig lär det. Jag undrar dock mindre på Geijer som aldrig varit Latinare, och det luktar Apthek ur alla hans disputationer, än på Wallin som förstår saken bättre, och har sinne för Elegantios Romanos. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 221; brev från Östrabo i Växjö den 12 april 1838 till Carl Gustaf von Brinkman)

Mig förefaller (Johan Olof Wallins förslag i uppfostringsfrågan) betänkligt. Hvad Latin och Grekiska tror du en pojke skall lära, som icke får börja dermed förr än vid 13 års ålder? Det är sant att jag sjelf började ännu sednare; men jag tviflar på att alla medföra min fattningsgåfva, min arbetshåg, och i synnerhet mitt minne (sådant det var på den tiden) till studierna. Af halfstudier ha vi, tänker jag, redan nog förut. "Drink deep, or taste not the Pierian spring." (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 211; brev från Östrabo i Växjö den 20 mars 1838 till Carl Gustaf von Brinkman)

(August von) Hartmansdorff har stora planer för sig. . . . LöningsStaten för Elementarläroverken skall på nyåret definitivt afgöras, utan att Domkapitlen deröfver höras. Hvarje Stift skall icke ha mera än en högre Lärdomsskola med klassiska språk: De andra skola sättas på samma fot med Elementarskolan i Stockholm. Början skall ske med Jönköpings Skola som skall rifvas ner för att ge rum åt Militärskolan. Jag vet icke ens om vi bli hörda öfver dessa förändringar; ty H. är dristig, och ehuru stark formskärare går han dock formerna förbi, när hans hugskott så fordra. Jag hatar icke despotismen i sig, men väl despotiska dumhufvuden. Det kan ha sina sidor att han vill göra Biskoparna till sina föredragande Drängar allena; men han skulle i sådant fall ha litet mera försånd än han har. . . . Hvad säges om (Erkebiskopens) Tal i Cathedralskolan? Det blir icke fy skam till Latinare och Greker vi få, när de börja deklinera först vid 13 eller 14 års ålder; ty förr ha de icke gått igenom profskolan. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 187; brev från Östrabo i Växjö den 30 december 1837 till Carl Fredrik af Wingård)

Din Latinska Stil synes mig ha samma egenheter som din Svenska: tankrik, kort, sammanträngd, stundom litet invicklad, saknar han den klassiska lättheten och genomskinligheten, men har deremot full klassisk halt, eller rättare den Latinska lukt hvilken, likt ångan af gammalt vin, gläder hvarje kännare. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 86; brev från Östragård i Växjö den 8 januari 1837 till Carl Fredrik af Wingård)

Enligt SkolOrdningens föreskrift och sakens natur upptages undervisningen (vid Lärdomsskolorna) väsendteligen just af de Läroämnen, Latinoch Grekiska, hvarigenom MilitärEleverna äro befriade. . . . I (Lärdomsskolan) kunde ingen dispens från något läroämne komma i fråga, emedan undervisningens enhet der är oundvikligen nödvändig att bibehålla. . . . Först på Gymnasium , och för att vinna tid för den egentliga Militärbildningen, som der bör fortgå jemte den humanistiska, kunde dispens lemnas för Ebräiska och Grekiska men icke för Latin, hvars kännedom i betydlig mån underlättar all annan språkkunskap, och hvarförutan äfven den så kallade moderna bildningen icke fullt kan fattas. Föräldrar som föredraga privat undervisning för den offentliga måste då äfven låta sina Söner lära Latin. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 77,80; brev från Östrabo i Växjö och å konsistoriets vägnar den 7 december - exp. den 11 december - 1836 till Konungen)

Vid prestmötet (i Vexiö nu i September) utmärkte (Christoffer Isaac) Heurlin sig mycket genom sin alldeles ovanliga lätthet att tala så väl Latin som Svenska. I öfrigt äro sådana ceremonier alltid tråkiga och jag är glad det är förbi. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 64; brev från Östrabo i Växjö den 13 oktober 1836 till Bernhard von Beskow)

Jag tror att du gerna kan försöka att läsa Odysén i din klass för alla gossarna en och annan gång i vickan. Den är icke svårare än Xenofon, och till syntaxen långt enklare. Sjelf hade jag ej läst mer än Marci Evangelium då jag började med Homerus. Dialektskiljaktigheterna bibringas efter hand. Så är äfven bruket i Tyskland. Gör alltså ett försök. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 338; brev från Östrabo i Växjö den 17 augusti 1835 till Christopher Tegnér)

Jag skickar dig härhos, enligt ditt eget begifvande, din fordna Discipel, som rätt väl behöfver att vara det ännu och troligtvis aldrig växer från Informator. Jag önskar att han måtte få skrifva Latin dageligen, samt i Grekiska och Latin genomgå Translaternas kurs och repetera de 3 Böcker han läst af Euklides. I Historian medför han de tre utkomna delarna af (Jacob) Ekelund som han också bör genomgå, i synnerhet gamla Historien. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 321; brev från Östrabo i Växjö den 8 juli 1835 till Henrik Gustav Hultman)


ca 1835 - ca 1800

Fråga blir i hvad form Profvet (för Läraren i främande lefvande Språk vid Vexiö Gymnasium) skall afläggas. Ett specimen cathedrale anser jag för onyttigt synnerligast på Latin. Kunde man ej inskränka sig till praktiska Undervisningsprofvet och stilrättning? Bör icke äfven Engelska föreläsas, men för hvem då ingen af Gymnasisterna förstå(r) det? Skollagen innehåller naturligtvis i dessa frågor ingenting och jag måste derföre härom utbedja mig din föreskrift, ehuru jag vet att du nu har ondt om tid. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 175; brev från Östrabo i Växjö den 1 maj 1834 till August von Hartmansdorff)

Din Elegia ad Tranerum åtöljer, sedan jag icke blott läst, utan studerat den med nöje och verkelig beundran. . . . Jag har i min ungdom läst mycket i de Latinska poëterna, har äfven sjelf, som Student, gjort Latinsk vers till husbehof: men det ville aldrig rätt lyckas mig, och jag nedlade snart denna rörelse, den jag utbytte mot en annan beslägtad, hvari jag ej heller hunnit synnerligen långt. Jag har dock af dess öfningar (som egentligen borde höra till all klassisk uppfostran och äfven fordomdags ingingo deri) den fördel quar att jag ännu genom en slags blind känsla, och hvarför jag ej sjelf kan göra mig riktig reda, likväl med temlig säkerhet kan urskilja den äkta klassiska tonen från all annan. Du må derföre likså gerna tro mig som någon annan när jag säger dig att, sedan (Johan) Lundblad dog (år 1820), numera ingen Svensk man lefver som kunde skrifva ett sådant stycke. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 146-147; brev från Östrabo i Växjö den 13 februari 1834 till Carl Gustaf von Brinkman)

Wilhelm (Björkman) avgick 1834 från gymnasiet i Växjö, varvid han året innan enligt tidens sed avlagt ett offentligt disputationsprov inför biskop Tegnér och rektor Per Lönblad. Teserna voro avfattade på hebreiska, grekiska och latin. Wilhelm studerade sedan juridik i Uppsala och blev 1837 auskultant i Göta hovrätt, där han slutligen 1869 utnämndes till hovrättsråd. Han var bl.a. även många år styrelseledamot och bankdirektör i Jönköpings stads och läns sparbank. (Stig Stenström "Kvadraten Sjökatten - En patriciergård vid Hovrättstorget 1630-1640" s 51)

Förmodligen var det min fars närmare bekantskap med rektor och lärarne i Jönköpings trivialskola eller lärdomsskola (nuvarande år 1991 Kristina församlingshem), såsom jag vill erinra mig den också kallades, som gjorde att jag redan vid föga mer än 7 års ålder (jag är född 2 april 1823) fick tillstånd att där bli antagen, ehuru minimiåldern annars var 8 år. Genast sattes i min hand Håkan Sjögrens grammatica latina och denna följde mig genom hela skolan, mer och mer efterhängset ju högre jag steg i klasserna, under sammanlagt 9 års tid. Visserligen har jag haft någon nytta av detta språk ävensom något obetydligt av grekiskan (men alls icke av hebreiskan, vilken jag numera icke ens kan läsa innantill), dock kan jag icke finna annat än att allt för mycken tid ägnades i synnerhet åt latinet, vari dessutom undervisningen bedrevs på ett föga fruktbärande sätt. . . . Jag minns icke vad som lästes i förberedande och 1:sta klassen mer än Sjögrens latinska grammatika, om ej att det möjligen börjades med Cornelius Nepos i den senare. I andra klassen börjades med grekiska, därvid begagnades Grekisk Grammatik av Böklin, och Christopher Dahls grekiska läsebok. I tredje klassen utbyttes den sistnämnda mot Xenophons Anabasis och i latinet explicerades, utom Cornelius, även något i Ovidii tristia och Justinii Historica Philippica. I rektors klass fortsattes med den sistnämnda, men översattes huvudsakligast Cicero, de officis, senectute et amicitia och där tillkom översättning från hebreiskan ur Liber Psalmorum. . . . Redan ett par år innan jag genomgått skolan, hade jag börjat ledsna vid latin, grekiska och hebreiska, och längtade efter att på något sätt kunna i stället få lära mig levande språk, och detta hade jag antytt för min far. . . . Efter att i början av juni 1839 slutad skola, började jag taga privatlektioner i tyska, franska och algebra, men engelska måste anstå tills vidare, emedan i hela Jönköping ej fanns någon som kunde undervisa däri. (C.F. Lundström "Minnen ur mitt förflutna" s 15-16,30-31)

Att (Esaias) Tegnér på en av sina första ämbetsresor som biskop besökte Tofteryd är begripligt. Han hade varit professor i grekiska i Lund och i Tofteryd var kyrkoherden en i olika språk ovanligt kunnig man. Prosten Jonas Lagergren kunde inte blott latin och grekiska, talade flytande franska, förstod tyska och engelska samt var väl hemmastadd i hebreiska och syriska. Hans dialektuppteckning på 800 sidor över tofterydsmålet, utförd på inrådan av Götiska Förbundet, är den äldsta i Skandinavien. (Sigfrid Leifland "Esaias Tegnérs anor och begåvning" s 25)

Att man vid det nya valet (till Academien) låter (Erik Gustaf) Geijer balanceras af en Lindfors är (något) oerhördt. Jag känner Lindfors i grund. Hans lärdom består i att kunna några Latinska glosor. Hvad classisk eller ens Latinsk Litteratur vill säga derom har han allsintet begrepp och kan ej heller få det. Hans vetande är en illa balsamerad Mumie. Benen och ryggknotorna af den gamla Litteraturen (neml. den Romerska, ty Grekiska förstår han ej) har han temligen reda på; men att inblåsa en lefvande ande i dess näso kommer hos honom aldrig i fråga. Af det omtalta Latinska Lexikon har Prof. Lidfors skrifvit den bättre hälften. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 148; brev från Lund den 24 oktober 1824 till Carl Gustaf von Brinkman)

Med Rådman Björklund afskickar jag i morgon under Herr Cons.Notariens adress 200 Exempl. Af Talet vid Föreläsningarnas slut. Var god och skicka deraf 100 Exempl. till någon Bokhandlare i Jönköping. De återstående 100 torde kunna utsäljas i och omkring Vexiö. Priset är 8 sk. Bco. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 108; brev från Lund den 13 augusti 1824 till Anders Gustaf Ahlstrand)

Jag skulle kunna säga er, att ej blott ingen akademisk lärdom, men i allmänhet ingen högre bildning är möjlig utan kännedom av grekiskan. Jag skulle för ett sådant påstående kunna anföra vitsord av berömda män och lägga därtill vikten av flera århundradens övertygelse. Jag skulle i anledning härav kunna upphöja detta studium på bekostnad av alla eller åtminstone de flesta andra. Men detta vore tvivelsutan en ensidighet. Jag erkänner tvärtom gärna, att i världens nuvarande skick mycken bildning, ja även mycken verklig lärdom är möjlig utan kännedom av de klassiska språken. Ty varför kallas de klassiska? Klassiskt är ett språk icke blott genom sin egen inre utbildning, utan även och i synnerhet genom sin litteratur. Men en sådan litteratur hava numera flera av de levande språken. Den massa av idéer, som utgjorde de gamlas bildning, har småningom övergått i det allmänna tänkesättet; vi leva av de fonder, som forntiden samlat. . . . Men hos intet folkslag i världen har det materiella i bildningen, själva kunskapsförrådet, varit så förenat och sammanväxt med dess form, som hos grekerna. Själva idén var för dem alltid blott det ena elementet av bildningen; det andra, även så väsentliga, var dess uttryck och sinnliga framställning, efter de allmänna lagarna för det sköna. . . . De råa, men betydelsefulla mytiska gestalter, som de emottogo från Orienten, ombildades av dem till idel skönhetsmönster, Olympen blev ett museum, liksom nationalsagorna blevo ett epos. Med ett ord, den yttre formen var för dem aldrig likgiltig, grekerna voro födda formalister. . . . Jag skattar högt den grekiska skaldekonsten; men jag är långt ifrån att anse den för den enda riktiga eller ens för den yppersta i alla avseenden. Det gives poetiska förträffligheter, varom grekerna ej hade eller kunde ha en aning. . . . Viljen I se en poetisk värld full av rosenfärgade under: då måsten I vända er till Österlandets skaldekonst, där alla figurer uppträda i purpur, varje blomma glöder som en jordfast morgonrodnad och tankens örn flyger alltjämt på förgyllda vingar emot solen. . . . Grekiska poesin är att betrakta som tungan på konstens våg; hon utvisar den rätta jämvikten, som är blott ett annat ord för det fulländade sköna. . . . Just denna formens skönhet är det, som för envar, vilken vill fatta den, gör grekisk språkkunskap oumbärlig. Vad en grekisk författare ungefärligen tänkt och menat, det väsentliga innehållet av hans skrift, kan man fatta genom en översättning. Men uttryckets egentliga karaktär och anda, alla de särskilda, ofta blott lingvistiska egenheterna av framställningsformen, dessa äro så sammangjutna med språket självt, att de omöjligen därifrån kunna löstagas och framvisas särskilt. Var och en översättning, även den trognaste, kan därför om allt detta ej ge annat än ett ungefärligt och ofullständigt begrepp. I synnerhet gäller detta om poeterna, där ofta en hel följd av associationer fäster sig vid ett enda ord, som icke i något annat språk har ett fullkomligen motsvarande. . . . Alltså för att förstå de gamle, måste man till en början förstå deras språk. Det är i sanning obekvämt, att vägen till det klassiskt sköna går, till en början, genom grammatiken och ordboken; men det finnes verkligen ingen annan; och den, som vill hinna fram, måste underkasta sig resans besvärligheter. (Esaias Tegnér "Tal vid offentliga föreläsningarnas slut" s 298-307; tal på karolinska lärosalen i Lund, april 1824)


ca 1800 och tiden dessförinnan

(Nils Lorents Sjöberg) visade håg för studier och blev intagen i Jönköpings trivialskola 1768. Skolans konrektor, Håkan Sjögren, uppmärksammade gossens studiebegåvning och understödde honom. Formen för detta understöd bestod däri att Nils Lorents fick i uppdrag renskriva det latinska lexikon rektorn på uppmaning av biskop Osander hade utarbetat. Tidigare fanns enbart Schenbergs latinska lexikon, kallat "Svinmagen", vilket redan hade gått ur bokhandeln och för övrigt ställt sig för dyrt. Sjögren gick in för en annan princip i sitt lexikon än Schenbergs som var ordnat efter "stånds- och klassprinciper". Sjöberg ordnade det nya lexikonet alfabetiskt och nu fick Nils Lorents renskriva detta, innan det överlämnades till domkapitlet i Växjö för granskning. Det berättas att han var en sådan minnesatlet att han hela sitt liv kunde utantill - Håkan Sjögrens Lexikon Manuale latino-svecanum et sveto-latinum. (Gunnar Dinnetz "Skalden Nils Lorents Sjöberg, förste innehavaren av stol nr 18 i Svenska Akademien." s 70)

Framför allt var greven till Visingsborg en ärlig svensk i varje tum. Många äro bevisen därpå. Ett av de längst gående må anföras. År 1642 anlände till Stockholm en beskickning från Brandenburg för att underhandla om giftermål mellan kurfurstens son och drottning Kristina. På vilket språk skulle man svara sändebudet, om han talade tyska i ställlet för latin, vilket var den tidens diplomatiska tungomål? Rikskanslern framställde frågan, och riksdrotsen gav raskt det beskedet, att om tysken talar tyska, så svara vi på svenska. Rikets värdighet krävde det, och bruket i andra länder var också, att man använde sitt modersmål. "När främmande ambassadörer av stolthet intet annat tala än sitt modersmål, då tala vi svenska", förklarade den gode Per Brahe. Regeringens beslut blev också, "att vilken nation som oss skriver eller tilltalar på latin, den skall därpå svaras; den som talar sitt modersmål, honom skall svaras på svenska." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 426-427; Greven till Visingsborg)

Kyrkoherden i Jönköping, Johannes Baazius d.ä. (1583-1649), ... skrev den första genomförda framställningen av Sveriges kyrkohistoria, "Inventarium ecclesiae Sveogothorum". Den innehöll utförliga beskrivningar av göterna, deras språk och religion. Han följde traditionen från Johannes Magnus och Johannes Bureus men framförde också egna idéer om släktskapen mellan gotiskan, runorna och hebreiskan. Hans konklusion blev att svenskan var det språk som stod hebreiskan närmast. Han säger det inte rent ut, men det är underförstått att svenskan är mänsklighetens urspråk. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 56)

1632 gifte (Jönköpings borgmästare änklingen Peder Gudmundsson) om sig med en Karin Pedersdotter, kallad Karin Törnsköld efter det att hennes fader adlats 1635. . . . Karin var inte omtyckt i Jönköping. Bortsett från att hon var en utsocknes från Linköping ansågs hon vara något av en intelligenssnobb (hon kunde t ex läsa hebreiska), som tyckte sig vara finare än de andra borgarhustrurna. Detta förstärktes ännu mera efter det att Karins fader blivit adelsman. (Gustaf Lindencrona "Peder Gudmundsson - en 1600-talsentreprenör" s 8-9)

Att olika former av teater förekom vid 1600-talets skolor kan beläggas från flera svenska städer. Ett samtida skådespel var "Tobie comedia", författat av reformatorn Olaus Petri. Och i kyrkoordningen 1571 rekommenderades ungdomen att för sin utbildnings skull uppföra komedier och tragedier både på svenska och latin. Vid årsskiftet 1667-68 finns antecknat att djäknarna på Visingsö under Per Brahes tid 'höllo orationer och spelade comedier på slottet'. (Gustaf Ruuth "Spektakel i Jönköping - Vad man spelade på stadens teatrar 1645-1920" s 108)

Bönderna (i Småland) fordrade, att mässan skulle hållas på latin, efter som "gammalt och fornt" hade varit, ty annars kunde "ett barn ju snart vid en dyngevagn vissla en mässa fram". Missnöjet underblåstes av "en hop förrädelige präster nere i Växjö och flerstädes där omkring. De predikade intet gott in i allmogen", säger Per Brahe. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 126)

Stadsprivilegier var (under medeltiden) länge avfattade på (latin), men svenskan vinner med tiden terräng; de yngsta latinspråkiga stadsprivilegierna är Jönköpings från 1380. (Birger Bergh "Latinet i det medeltida Sverige" s 437-438)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Numera firas (den ortodoxa kyrkans gudomliga) liturgi på landets språk, på japanska i Tokyo, på finska i Kuopio och på engelska i London. I Moskva används kyrkslaviska och i Grekland den klassiska grekiskan. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 73)

En bricka i ett grymt spel. Religiös fanatism. Där de mest renläriga och rättrogna skriker: Korsfäst, korsfäst. Ivriga, religiösa fanatiker. Det är den religiösa eliten som dödar Jesus. Vad mer kan Pilatus göra? Jo, en sak till. Han låter sätta upp en skylt över korset: Jesus från Nasaret, judarnas konung. Det var Pilatus slutgiltiga bekännelse. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 105-106)

Genom den ortodoxa kyrkan fick Ryssland en skrift, det sällsamt blandade kyrilliska alfabetet (efter den Helige Kyril (827-869) och den Helige Metodius (826-885), två munkar som hittade på dess urform i Bulgarien för att kunna översätta Bibeln till slavernas språk). Denna blandning av grekiska, hebreiska och självuppfunna bokstäver - plus en tillsats av latinska typer efter Peter den Stores alfabetsreformer - kom att starkt bidra till Rysslands isolering från det övriga västerlandet. (Martin Allwood "Ryska kulturmönster" s 18; Den grekisk-ortodoxa kristendomen)

En större donation gav stadga och ledde till en kapellstiftelse. Då hade tiden nått fram till 1979. Urmakaren (Henning Kvennefeldt) i Värnamo kände - med tiden - alltmer dragningen från hemsocknen. Särskilt när han fick möjlighet att förvarva det gamla präststället Hjularegården. Han rustade och restaurerade. ... Den nye boställesinnehavaren hade dessutom tillägnat sig teologisk bildning lika god som väl någon av de präster som tidigare bott i huset - särdeles när det gäller det språkliga. Han tar ur det omfångsrika, väl vårdade biblioteket i övervåningen - med stilla stolthet - fram vackert bundna mycket gamla exemplar av Nya Testamentet med grekisk text på ena sidan och latinsk på den andra; en annan volym - också den i gammalt skinnband - rymmer Gamla Testamentet på dess grundspråk hebreiska, kommenterat på tyska. Men Henning Kvennefeldt kan också läsa dessa sällsynta böcker - på deras ursprungliga språk. Medan vi sittter och ser ut i senvinterdiset, läser han stilla - med knäppta händer - Fader Vår, både på latin och grekiska. En stund senare ljuder skapelseberättelsen ur Första Mosebok - på hebreiska - ut över det småländska landskapet. (Ingemar Glemme "Kyrkan, urmakaren och tidens gång i Kvenneberga" s 109-110; Växjö Stifts Hembygdskalender 1996/97)

Den grekiska som talas i Grekland idag har levt kvar i obruten tradition från det antika Grekland, fastän det har skett stora förändringar i uttal, grammatik och vokabulär, så att en nutida grek (år 1976) inte kan läsa klassiska texter utan en viss särskild övning. Klassisk grekiska finns också kvar i de nutida europeiska språken. ... Under reformationen användes grekiskan som ett "vapen" mot den romerska kyrkan. ... En ny höjdpunkt (nåddes) under den grekiska pånyttfödelsen vid slutet av 1700-talet. ... Andelen utbildade som kan läsa klassisk grekiska är (nu år 1976) mindre än den var för hundra år sedan. Å andra sidan frodas det antika Greklands arkeologi som aldrig förr. ... Vi vet mer om det antika Grekland, och fastän språket må vara mindre utbrett i undervisningen, har det aldrig funnits så många läsare av klassisk grekisk litteratur i översättning eller så många besökare till antika grekiska platser. (Maurice Pope "The Ancient Greeks - How they lived and worked" s 144,158-159)

Hebreiskan som dog långt innan Jesus föddes talas allmänt i dag (1976) i Israel. Det är det enda av de gamla språken som åter uppstått. (Hilding Fagerberg "Fikonträdet knoppas" s 10; Svenska Alliansmissionens kalender för 1976)

Vart tog det färgstarka slangspråket vägen, som härligt florerade innan "definitivt" och "struktur" och "fungera" och "alienerad" och "engagemang" och "kulturkonsumtion" blev så stockholmska ord? Ack, i pluggen i Eken har kisarna tydligtvis annat att göra än förbättra sitt fattiga modersmål med frisk fantasi genom ständigt knoppande, hastigt blomstrande, snabbt förvissnade glosor; och nu talar de, tycks det mig, mera latin än vi någonsin gjort i svearnas nordliga bygder. Är det icke förvånande att ju funktionellare, radikalare, rationellare, aktuellare, historielösare och modernare dagens människor blivit, ju mer är de fast i latinet? (Alf Henrikson "Sakta mak" s 217; Språkligt)

Jag har sedan dess gjort många resor till Israel ... men ingen av dem kan jämföras med resan våren 1962. ... Mina första självstudier i hebreiska bedrev jag med hjälp av Bibeln. Det låter mera överspänt än det var. Bibeln är ju så konstruerad att var och varannan rad kan lokaliseras efter bok, kapitel och stycke. Ett stycke i den svenska version av Gamla Testamentet jag fått vid min "bar mitzva" motsvarades av exakt samma stycke i den vackra hebreiska "tanach" (förkortning av "torah", "neviim", "ktuvim", tora, profeter, skrifter, dvs Gamla Testamentets böcker) med metallrelief på framsidan som stod hemma i bokhyllan. Det gick exempelvis ganska lätt att lista ut betydelsen av den hebreiska bibelns ord "bereshit", eftersom det stod på exakt samma plats som "i begynnelsen" i den svenska bibeln. Även om fraserna och glosorna ofta var ålderdomliga eller saknade exakt motsvarighet i den moderna hebreiskan, var steget dit betydligt kortare än man kunde tro. De grova, gammaldags språkblock som höggs ut hemma vid bibelbordet, slipades snabbt moderna på gatan och skolgården. Det var ingen tillfällighet att jag hävdade mig i den hebreiska skolans obligatoriska bibelkunskap långt innan jag hävdade mig i något annat. ... Efter bara något år (i Israel) var Sverige ett främmande land, hebreiskan mitt språk och min svenska bruten. (Göran Rosenberg "Det förlorade landet" s 20-23)

En ... munk, Keith Davie, försökte utan framgång lära (Desmond) Tutu grekiska. "När han märkte att jag fick kämpa försökte han med latin, och jag tror inte att det gick så mycket bättre. Jag var inte någon särskilt duktig elev." (John Allen "Rättvisans rebell - Desmond Tutu - En biografi" s 59)

Vid åtskilliga ansedda seminarier i Förenta staterna kan man ... ta motsvarigheten till en teologie kandidatexamen (Bachelor of Divinity) utan att ens kunna vare sig det hebreiska eller grekiska alfabetet. Och även de skolor, som kräver studier i de bibliska språken, lägger mindre vikt därvid än våra egna teologiska fakulteter. I en gengäld får den unge amerikanen en mer praktisk utbildning än hans kollega i Uppsala eller Lund. (Stig Svärd "Läsa till präst i Amerika"; Jönköpings-Posten 1955-02-24)

I allmänhet är samtalen (på bussarna i Israel) rätt gemytliga. Man har mycket att tala om. Oftast förs samtalen på hebreiska. För mig är det "kinesiska", så jag hade ingen möjlighet att veta vad samtalen rörde sig om. Men det talas också alla möjliga språk utom hebreiska, såsom tyska och engelska samt yiddish. Chaufförerna behärskar flera språk och är mycket tillmnötesgående mot främlingar, när det gäller att vägleda dem och lämna olika upplysningar. Vid ett tillfälle råkade en bussförare illa ut, då han förklarade för mig en del sevärdheter vid vägen. En ortodox jude, klädd i en vid sammetskappa och med yvigt skägg, kunde inte styra sina nationalistiska känslor utan for ut mot chauffören och förmanade honom att tala hebreiska. Den fanatiske mannens ögon riktigt sköto blixtar och han gestikulerade livligt vid diskussionen med chauffören. Denne var inte svarslös och till alla passagerarnas stora lystmäte fortsatte diskussionen en god stund. Bussen behöll farten och krängde vid de många kurvorna men ingen bekymrade sig längre om fordonet eller hade intresse för omgivningen. Alltnog diskussionen avstannade så småningom, vad jag förstod till chaufförens förmån. Ty sedan var mannen i sammetskappan tyst. . . . Nå, vår gode bilförare hade förklarat, att man inte kunde vänta att en främling, som var Israels gäst, skulle förstå hebreiska. En turist hade berättigade fordringar att få veta något om landet, som han besökte för första och kanske enda gången. Det skulle enbart vara till gagn för Israel. Den motiveringen var ju riktig. . . . Hebreiskan är det officiella och allmänna språket, något som är naturligt och från kristen och biblisk synpunkt ett lärorikt tidstecken. . . . Den allmänna skolundervisningen sker på hebreiska och i litteratur och press användes också samma språk. Det finns många hebreiska dagstidningar men däremot blott ett par större tidningar på engelska, "The Palestine Post" och "The Jerusalem Post". Särskilt de äldre immigranterna har svårt att tillägna sig hebreiskan utan använder sig mest av respektive länders språk, varifrån de kommit. Jag tyckte mig förstå, att engelskan ej var vidare populär i många kretsar och det har, som envar förstår, lättförklarlig orsak. Den engelska Palestinapolitiken har i stor utsträckning misskrediterat Storbritannien i judiska kretsar. Märkligt är att tyska språket ej bemötes på samma sätt, trots nazityskarnas vilda framfart mot judarna. Men man kan ju säga, att man väntade en annan hållning av engelsmännen än av tyskarna. De förstnämnda har i alltför hög grad favoriserat arabländerna. (Florentinus Hällzon "Jag såg Israel - En skildring i ord och bild av en resa till det heliga landet" s 63-64; år 1950)


ca 1950 - ca 1925

Det var Winston Churchill, som i sitt berömda tal i Zürich 1947 gav signalen till europeisk samling. . . . Det uppstod en rad organisationer, som verkade för ett förenat Europa. I den svenska regeringen företräddes denna linje främst av Dag Hammarskjöld. . . . Man har kallat hans inställning etatistisk. För honom var staten den överordnade faktorn i samhällslivet. . . . Han hade en utpräglat ideell inställning med starka drag av kristen tro. Han knöt an till den gamla ungkyrkorörelsen och talde gärna som Manfred Björkquist om den europeiska kulturens tre kullar: Akropolis, Capitolium och Golgata. Det var på grekisk filosofi, romersk statsbyggaranda och kristen tro, som den västerländska kulturen vilade. Det var en inställning med djupa rötter i svensk bildningstradition. När Europavågen omsider ledde fram till bildandet av Europarådet med säte i Strassburg, blev Dag Hammarskjöld vår självklare representant. Det rådde partipolitisk enighet om vår medverkan. Europarådet hade inga beslutande befogenheter. Det hade inga övernationella drag. Det blev en europeisk diskussionsklubb och bidrog utan tvekan till ett visst stärkande av Europamedvetandet. Sverige kunde med fullt bibehållen neutralitet lämna sin medverkan. (Per Engdahl "Fribytare i folkhemmet" s 208-209)

En grekisk gudstjänst, sådan vi (i februari 1947) fingo bevittna den i Aténs domkyrka, är ett ståtligt, men för främlingen svårbegripligt skådespel. Den liturgi, som följes, Chrysostomusliturgien, har varit i huvudsak oförändrad under mer än ett årtusende. Den förrättas på gammalgrekiska, Nya testamentets språk, som icke längre är ett talat språk, men som nödtorftigt begripes av vana kyrkobesökare. (Yngve Brilioth "Till Österns kyrkor" s 48; Växjö Stifts Hembygdskalender 1947)

I evangelierna tecknas en relativt välvillig bild av Pilatus. ... Det apokryfiska Petrusevangeliet låter honom vid budskapet om uppståndelsen säga: ”Jag är ren från Gudssonens blod! Detta har ni ställt till!” Hos etiopierna har Pilatus rent av blivit ett helgon. (Anton Fridrichsen-Per Lundberg "Ur Bibeln" s 237)

Det säges om en del missionärsbarn, att det tar tid, innan de riktigt bestämma sig för vilket språk de skola tala. Eller vad skall man säga om ett barn i en situation som denna: far talar hindi till folket och mor talar marathi, runtomkring höres bhili, medan i hemmet talas svenska, då och då utbytt mot engelska! (Sigurd Ohlsson "Händelser i Indien"; Jönköpings-Posten 1935-06-29)

När man skall ha lärdom i stället för den helige Andes kraft, så går det förfärligt illa. Den kristna kyrkans stora förbannelse i dag (år 1931) är, att vi ha blivit intresserade i lärdom i stället för den helige Andes kraft. Det är nu inte längre fråga om en människa har Guds Ande, utan hur mycket grekiska och hebreiska hon kan. Hela kyrkans historia visar, att Gud har gjort mer bruk av okunniga människor, som varit fulla av den helige Ande, än han har gjort av alla lärda män i hela världen. Men nu ha vi en gång för alla i kyrkans historia lämnat åt lärdomen huvudsätet och det har gått på tok allt efter som vi fortgå i den riktningen. Låt oss ärligt och uppriktigt fråga, åt vilket håll det gått. I den varma ljusa vårtiden i vår verksamhet såsom ett missionsfolk, säg mig, voro predikanterna så väldigt spränglärda då? Många av oss komma väl ihåg de gamla kolportörerna. Talade de i sina predikningar om huru det och det ordet hette på grekiska? (P.) Waldenström kunde grekiska, men man hörde honom aldrig tala om sin myckna lärdom. Mycket sällan talade han om, huru det och det ordet lydde på grundspråket.Men han talade mycket om korsets evangelium, om nya födelsen och det kunde han göra på svenska språket. Aldrig hörde någon den gamle halte Hultman prata om grundspråk. Kolportörerna visste knappast vad grekiska och hebreiska var. Samma var förhållandet med Svenning Johanson, Pohl, m. fl. Gamle Matson satt där vid sin bibel och frambar evangelii sanning på ett gripande sätt. Voro dessa gamla kämpar spränglärda? Nej. Men var det icke härligt att höra dem? Huru underbart var det icke att se huru skaror föllo till, trodde evangelium och blevo frälsta! . . . Vi ha börjat dyrka lärdomen. Bara vi få skolor, skall allt bliva bra. Huru var det för femtio år sedan? Vi hade inga skolor då. Det var dåligt beställt med undervisningen litet varstans. Men snart fingo vi skolor och de troende skickade sina barn dit. Där blevo de troendes söner och döttrar lärda, ja, så lärda, att många av dem icke kunde gå med längre till fars och mors kyrka. De ha blivit så vidhjärtade och fått så stor upplysning, att de fått en annan uppfattning om kristendomen. Men ha de blivit bättre kristna? . . . Ingen människa må tro, att jag härmed talar emot skolor, men jag kämpar emot att kunskap och lärdom skall ersätta den helige Andes kraft och att vetande och moral skall bliva ett substitut för ny födelse. (Florentinus Hällzon "Vad stundar?" s 54-57)

"Jag visste att ni var en from katolik, men inte att ni var en fanatiker", (sade Angelita till Juan) med ett kort skratt. ... "Ni säger att ni trivs bäst med oss konstnärer, men ni har lärda samtal med kyrkans män och ni läser bibeln lika bra på latin som grekiska! Nej, jag förstår er inte!" (Birgit Th Sparre "Gårdarna runt sjön" s 158)


ca 1925 - ca 1900

Efter resan i Dalarna (1923) följde många härliga turnéer i Jesu tjänst tillsamman med unga, entusiastiska bröder. ... Åtskilliga av dessa unga pingstbröder lärde sig på egen hand både grekiska och hebreiska och ett par av dem äro i det här laget inte så litet fackmän både i exegetik och kyrkohistoria. Ett genomgående drag hos dessa oakademiska ämnessvenner, och för övrigt hos allt så kallat pingstfolk är, att man så nitiskt och så gärna vill ha reda på hur det står på Bibelns grundspråk. (Nils Ramselius "Som präst och pingstvän" s 152-153)

(Antoine) gick muntert fram och tittade på böckerna. "Sallustus? Gör du framsteg i latin?" frågade han, medan ett litet självironiskt leende dröjde kvar på hans ansikte. Det blev herr Faisme som svarade: "Kanske det är olämpligt att säga det framför honom," sade han och låtsades tveka samt blinkade med ögonen åt Jacques. "Men jag måste erkänna att hans lärare är nöjd med hans flit. Vi arbetar våra åtta timmar om dagen", fortsatte han allvarligen. Han gick fram till den svarta tavlan på väggen, och medan han talade, rättade han på den. "Men det hindrar oss inte från att varje dag, hurudant vändret än är - det är er fars önskan - göra en lång två timmars promenad med Arthur. De har båda två duktiga ben, och jag ger dem lov att variera marschruten. Med gamle far Léon var det andra saker; jag tror inte att de kom så värst långt, i stället plockade de örter utmed häckarna. Inte sant? Jag måste tillägga att fader Léon varit apotekarlärling i sina unga dar, han känner till en massa växter och deras latinska namn. Det var mycket lärorikt. Men jag ser hellre att de gör långa strövtåg utåt landet. Det är bättre för hälsan." ... ... Klockan fyra ringde det på dörren. (Jacques) sprang och öppnade. Hans lärare i latin! Han hade glömt att han hade lektion. Han hörde tankspritt på lärarens förklaring av ett stycke ur Horatius. ... Läraren fortsatte den avbrutna meningen: "Purpurarum usus' motsvarar 'purpura qua utuntur'. Märker ni skillnaden?" Jacques log som om han fattat skillnaden. Han tänkte på att Lisbeth skulle komma igen om en stund. (Roger Martin du Gard "Uppfostringsanstalten" s 35-36,240-241)

(Rektor Erik Bökman var) vår lärare i latin på gymnasiet. ... De båda första åren exercerade han oss hårt i latinsk grammatik. Bluff och humbug dög inte i hans närhet. Jag tror att man skulle kunna väckt oss mitt i natten och fått oss att felfritt konjugera ett latinskt verbs alla tempus och modus igenom. Men när vi väl var säkra i dessa stycken blev hans undervisning i hög grad stimulerande. Då invigde han oss på ett fängslande sätt i antikens kultur och historia. ... Till de lärda männen i kollegiet hörde utan tvivel också lektor Dahmén, min lärare i grekiska de två sista ringarna. ... Något större intresse för att i våra hjärnor nöta in den orimligt krångliga grekiska formläran hyste han inte, och sanningen att säga blev våra kunskaper i hellenernas ädla språk lika diffusa som vi tack vare Bökman lärde oss den latinska grammatiken som ett rinnande vatten. ... En helt annan sak var det, när Dahmén kom in på sådana ting som filosofi eller klassisk litteratur. ... Grekisk grammatik kan nog vara bra att kunna, men en smula filosofisk och litterär allmänbildning är heller inte att förakta. (Alf Ahlberg "Från prästgård till arbetarhögskola" s 58,63-64; tiden 1906-10)

Här i Basel, liksom i Berlin, läser man i missionsskolan både latin, grekiska och hebreiska, latin dock endast de 3 första åren. Jag har åhört flere lektioner (i dogmatik, bibelkunskap, symbolik, religionshistoria, hebreiska). Jag har diskuterat med lärarne, om det verkligen är nödvändigt allt detta för missionskallet, och jag har funnit, att de alla tvifla därpå. Men huru det skall ändras, därom äro de ovissa. Det är också en mycket svår fråga. (P. Waldenström "Resebref från Basel"; bref daterat 1908-04-01; Jönköping-Posten 1908-04-04)

En kväll när (Gunhild) låg på knä vid sängen, började hon högljutt lova Gud och utan att hon själv förstod ett ord av det hon sade med sin tunga, begrep hon att det var en lovsång till den Högste. Hon kände Frälsarens närhet, som om han stod mitt i det lilla trånga rummet. Hur länge hon höll på att lova Gud, visste hon inte. Men utanför dörren stod kyrkoherde Öhrn och hans hustru och lyssnade. Dagen efter hade kyrkoherden frågat Gunhild, om hon någonsin hade försökt läsa i hans böcker. "Nej, jag har aldrig så mycket som gluttat i någon av kyrkoherdens böcker. Jag är en olärd flicka och kan bara läsa svenska." "Men i går kväll hörde jag dig tala det renaste latin. Var har du fått det ifrån? Någonstans måste du väl ändå ha hört det? Din bror läser ju i Upsala, har han lärt dig något? Fast ditt uttal var så klart och meningarna så utan fel, att det väl inte kan vara möjligt." "Det är Anden som lär mig vad jag ska säga. Jag kan inte förklara detta, det är bara så, att rätt som det är när jag ligger på knä och beder, så kommer främmande ord på mina läppar. Jag kan inte hjälpa det." "Tag dig i akt för detta", sade kyrkoherden milt men bestämt. "Bibeln talar om att i de yttersta dagarna ska villoandar uppträda och förvilla de troende." (Helmer Furuholm "Daggormens tecken" s 172; omkring 1907?)

Allt detta (som jag här redogör för) är nu saker, som (E.J.) Ekman mycket lätt hade kunnat få reda på, om han slagit upp en någorlunda fullständig grekisk ordbok eller rådfrågat någon, som kunde grekiska. Men nu har han tyvärr icke sett sig för och därför har han huggit i sten tag på tag. Det gör ett ytterst vemodigt intryck att finna sådant hos en man med den ställning han intar. Ack, huru svårt är det icke att enfaldigt förblifva vid, hvad som står skrifvet! (P. Waldenström "Evangelii fullhet och de eviga straffen"; kommentar till boken "Evangelii fullhet och de ändlösa straffen - Bibliska studier" af E.J. Ekman; Jönköpings-Posten 1903-12-23)

(Min far som var präst) brukade vara uppe om morgnarna först av oss alla och ägna dagens första timmar åt studier. I hebreiska språket torde han ha ägt mindre vanliga kunskaper och fördjupade sig ofta i Gamla testamentets grundtext. Men särskilt under senare år ägnade han också rätt mycken tid åt grekiskan. Jag minns en morgon, då han höll på med Platon. Med en glimt i ögat förklarade han, att han ansåg sig böra friska upp sina språkliga kunskaper, eftersom han hoppades att snart i en annan värld få sammanträffa med "de gamla hedningarna" och då ville kunna förstå och en smula samtala med dem. (Alf Ahlberg "Minnen och meditationer" s 34-35; början av 1900-talet)

Ett väldigt steg framåt har judemissionen tagit, i det att Nya testamentet blifvit af en teol. professor i Leipzig med tillhjälp af en israelit öfversatt från grekiska till hebreiska. Detta arbete kräfde en tid af 28 år. (Jönköpings-Posten 1900-02-28 "Nya testamentet öfversatt från grekiska till hebreiska")


ca 1900 - ca 1875

(Rektor) Kerfstedt (vid Fjellstedtska skolan i Uppsala) berättade, att efter en gudstjänst, där (biskop) Landgren (i Lappmarken) predikat med tolk, kom en lappgubbe fram till honom och sade: ”När vi träffas i himmelen, skall vi inte behöva någon tolk”. Då avbröt en gammal syster till (kyrkoherde) Brandell (i Noringrå): ”Jag hörde en gång en predikant som sa' att det skulle finnas olika språk i himmelen också.” – ”Men lilla moster”, sade Kerfstedt, ”hur skulle det vara möjligt, när vi ju har språken för syndens skull.” – ”Ja, jag tyckte fäll att de' bar å” (= var på tok), utbrast gumman lättad. (Olle Nystedt "Strövtåg i minnet och dagboken" s 59)

I latin upplevde vi en omvälvning. Den latinska stilen i studentexamen byttes ut mot en översättning från latin till svenska. Jag tror det hände då vi gick över från sjätte till sjunde. Vi hade alltså två år att öva den nya konsten, som nog allmänt betraktades som lättare. Det var lösryckta bitar ur Livius i det oändliga, som fick tjäna till övningsmaterial. ... Från de första årens grekiska lever inte mycke i minnet än de många parasangerna Xenofons soldater marscherade på sitt återtåg. Av prosa lästes därutöver bara Xenofons memorabilier. Jag vet inte om jag fick något intryck av hans Sokrates. Platon förekom inte. Jag är inte säker på att det var någon förlust vid den tiden. Så kom Homeros, bara Odyssén. Först den något tråkiga Telemakosfärden, sedan berättelsen om faiakerna och Nausikaa. Vi hade gamle rektor Hult i latin i 7:1 och i grekiska sista året. Det var hans sista år i skolan, han avgick samtidigt med att vi tog studentexamen. Jag förmodar det inte är ovanligt vid litteraturläsning i skolan, att läraren njuter mer än eleverna. För rektor Hult var det säkert så, både när vi följde Virgilius Aeneas på hans besök i underjorden och Odysseus på farakernas ö. Men något av hans känslor gick nog över också på oss. Han hade ambitionen att vi t.o.m. skulle ha någon övning i att skriva grekiska, d.v.s. översätta små enkla meningar från svenska. Det är belysande för vår moral, att vi några gånger skaffat oss tillgång till hans grekiska text. Hur en av kamraterna lyckats komma in i kollegierummet och skriva av den, har jag glömt. Det kanske hör till de otrevliga minnen som undertrycks. Men andra gången råkade vi ut för den rättvise hämnaren och skrev åtminstone en sats på grekiska, som visserligen var lik men inte alldeles densamma som den svenska. Däremot ordagrant stämde med en annan grekisk sats i rektorns samling. Då vi fick skripta tillbaka, uttryckte han sin förvåning. Vi sökte dela den. Vi hade redan upptäckt olyckan och visste inte vad som skulle hända. Ingenting hände. Om den gamle rektorn var obenägen för en rannsakning eller inte klart genomskådade sammanhanget, kunde vi aldrig avgöra. Det sista är trots allt det sannolika, då man känner hans stränga uppfattning om heder och disciplin. Det är mitt enda verkligt obehagliga minne från hela skollivet. (Ernst Wigforss "Minnen I - Före 1914" s 92-93; senare delen av 1890-talet)

Hvad angår språket, så bör man naturligtvis känna något af de stora verldsspråken för att kunna göra en längre utrikes resa med tillbörlig nytta. Eller ock bör man vara i sällskap med någon, som kan ett eller flere af dessa språk. Rosendahl talade engelska och jag talade tyska, och det gick bra. Alltid träffade vi på personer, som förstodo något af dessa språk. Dock var det skada, att ingen af oss kunde ledigt röra sig med franskan, som talas af alla bildade i de turkiska länderna och i Italien. Den egentliga befolkningen i Turkiet talar turkiska; i Syrien, Palestina och Egypten arabiska. För att reda sig med dessa menniskor lär man sig ett och annat ord, skarfvar i med hvarjehanda åtbörder och rörelser eller miner, hvilket de med otrolig kvickhet uppfatta. Det går så bra, så bra, och man kan hafva rätt roligt ibland. Går det icke, så får man begagna tolk eller - gå sin väg. Nog reder man sig alltid, bara man icke är blyg. (P. Waldenström "Till Österland" s 15; hösten 1894)

(Den) språkhistoriska väckelsen i slutet av 1800-talet grep de klassiska studiernas unga målsmän med makten av en uppenbarelse och blev upptakten till uppblomstringen av de klassiska vetenskaperna under en tid, som allt mer trängde dem tillbaka i det allmänna medvetandet och skolordningen. Två av de främsta representanterna för den nya rörelsen blevo professorer i klassiska ämnen, Olof August Danielsson i grekiska (1887-91 i Uppsala) och Per Persson i latin (1895-1922 i Uppsala). Perssons vetenskapliga arbete är i väsentlig grad språkhistoriskt, hans största arbete tillhör till och med den jämförande språkforskningen. Danielsson blev verklig filolog och dokumenterade stort skarpsinne. Båda voro förträffliga lärare och utövade stort inflytande på den yngre generationen, som växte upp vid deras lärostolar. dock fanns det en betydande filolog av äldre skola, Carl Magnus Zander, ehuru hans bristande känning med den nya linguistiken och hans val av vanskliga ämnen förhöllo honom det erkännande, som han förtjänat; han var den siste, som mästerligt och med personlig stil använde latinet i skrift. I längden kunde forskningen i språkens ljud och former icke bära upp de klassiska studierna. De nyuppväxande forskarna vände sig allt mer till språkets liv, sådant det i ständig utveckling framträder i skrifter från skilda tider, och riktade sig därmed med förkärlek på det dittills litet beaktade senlatinet och sengrekiskan. På det förstnämnda området har Einar Löfstedt utfört en forskargärning, som vid unga år ställde honom i första ledet, och sedan han genom allt mer omfattande forskningar uppvisat kontinuiteten i latinets liv, sammanknytande det äldsta latinet med senlatinet och den begynnande medeltidens latin, åtnjuter han internationellt rykte som den främsta auktoriteten på den latinska syntaxens och stilistikens område och har samlat ärjungar från inland och utland omkring sig. (Martin P:n Nilsson "Humanistisk vetenskap i våra dagars Sverige" s 333-334)

År 1884 vidtog på nytt arbetet med Gamla testamentet. ... Successivt kom man att överge den litterala metoden - svenskan och hebreiskan låg alltför långt från varandra för att detta skulle vara rimligt. Hebraismerna måste överges. ... Hela Gamla testamentet låg klart 1903. År 1899 blev lektorn i grekiska vid Uppsala läroverk Vilhelm Knös (1838-1907) ... adjungerad ledamot av (bibel)kommissionen. Han hade haft kritiska synpunkter på (1883 års) normalupplaga (av Nya testamentet) och kunde de sista sex åren av sitt liv tillsammans med (Waldemar) Rudin på heltid ägna sig åt arbetet med Nya testamentet och tog då ställning till de textkritiska problem som den nya bibelforskningen ställde. Syftet var att göra en folkligt läsbar bibel. Resultatet förelåg inte förrän 1917. (Oloph Bexell "Folkväckelse och kyrkoförnyelse" s 262-263)

Under alla de tolv år (med början 1881) jag gick i skola lyckades aldrig någon få mig att skriva en latinsk vers eller lära mig något grekiska utom alfabetet. Jag ursäktar inte alls min dumhet att försumma de bildningstillfällen, som mina föräldrar för så dryga kostnader skaffade mig och som mina lärare så eftertryckligt fäste min uppmärksamhet på. Kanske skulle jag, om jag gjort de antika folkens bekantskap genom deras historia och sedvänjor i stället för genom deras grammatik och syntax, kunnat få ett bättre betyg. (Winston Churchill "Min ungdom" s 22)

Det står: "Den till mig kommer, honom will jag alls icke utkasta." ... Det kom en gång till ett af wåra möten en wilsekommen och utswäfwande yngling, hwilken höll på att rusa fram till sitt förderf. ... Jag upprepade denna vers för honom. ... Han sade till sig sjelf: "jag will hålla fast derwid, gå huru det will, och är det icke en rigtig öfwersättning, så skall jag säga Gud, när jag kommer inför Hans domstol, att jag icke wisste att den war origtig, emedan jag icke har läst ett enda ord grekiska eller latin." (D.L. Moody "Föredrag under wäckelserna i England och Skottland" s II:111)


ca 1875 - ca 1850

Jag kunde ej förstå, att kyrkoherden visade så litet intresse för min latin-håg, ty sanningen att säga, törstade jag efter att lära mig mera av det ädla romarespråket, sedan jag nu av en händelse fått smak därpå. Men han fruktade kanske, att en uppmuntran från honom i detta fall möjligen skulle kunnat väcka mina biskopsfunderingar till nytt liv; ty latinet är ju för all högre lärdom vad vattnet är för skeppet - själva elementet, i vilket det rör sig. Kyrkoherden hade en gång för alla bestämt min kurs och tålde nu ingen ändring däri. Jag var också honom lydig uti detta som uti allt och har sedan dess aldrig bråkat min hjärna med att studera latin. ... Min ömma moder, för vilken jag mer än en gång måste läsa upp Fader vår på latin, åhörde det alltid med brinnande beundran. Och när jag då med min kraftigaste stämma uttalade slutorden: "in secula seculorum. Amen!" då skakade hon på huvudet och utbrast harmfullt: "Och du skulle inte bli biskop, du, Johannes! Hm!" (August Bondeson "Skollärare John Chronschoughs memoarer" s 68-69)

(August Strindberg) var i sjunde klassen (i Stockholms Lyceum), då jag var i sjätte. ... Men i flera ämnen läste de båda klasserna tillsammans, och då blev det alltid så, att vi sutto hos varandra. ... Om läroämnena hade han sitt omdöme färdigt. Han läste grekiska men tyckte sig hava funnit dess gagnlöshet, varför han övergav det. Latin måste han läsa, enär det icke var ett valfritt ämne, men han brummade över dess onyttighet. Matematik tror jag att han icke alls brydde sig om. Däremot var han framom kamraterna i svenska, i historia, i naturkunnighet och delvis även i levande språk. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 70-71; Palmbergs egna anteckningar)

År 1865 tillät man att elever på den klassiska linjen kunde få dispens från att läsa grekiska. Därmed hade grunden lagts för en s. k. halvklassisk linje. (Wilhelm Sjöstrand "Skola, universitet och vetenskaper" s 260; Folkundervisning och lärdomsskola)

Vid 12 års ålder (1864) skickades (Fredrik) Franson till Nora stads s.k. Pedagogi. Där begynte nu studierna på fullaste allvar i svenska, tyska och latin samt övriga ämnen. Efter tre års undervisning i denna skola fortsatte Franson sina studier i Örebro Högre Elementarläroverk. ... Fransons lätthet att lära språk var fenomenal. ... Han kan gott jämföras med vår store språkman Peter Fjellstedt. Språkförbistringen vållade därför icke Franson något nämnvärt besvär. Denna hans sällsynta begåvning blev honom till nytta under hans många resor jorden runt. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 11-12; Barndoms- och ungdomsår)

Efter studierna i Uppsala blev Waldenström filosofie doktor 1863. Han delade sin tids entusiasm för de klassiska språken och ägnade ett stort intresse åt latin, grekiska, hebreiska och arabiska. Utan tvekan var han en språkbegåvning, vilket visar sig bland annat i hans översättning av Nya testamentet med "förklarande anmärkningar" som fullbordades 1894, men också i hans många inlägg rörande dåvarande bibelkommissionens arbete. Redan 1864 blev han utnämnd till lektor i Umeå, och från 1874 och fram till sin pensionering 1905 tjänstgjorde han som lektor i teologi, grekiska och hebreiska vid Gävle högre elementarläroverk. (Rune W Dahlén "Paul Petter Waldenström - bibelteolog och väckelseledare" s 299)

Fram till 1862 hade man avlagt studentexamen inför dekanus i universitetens filosofiska fakultet, biträdd av filosofiska och teologiska lärare. När studentexamen flyttades till gymnasierna införde universiteten nya egna examina som skulle förbereda för akademiska studier i teologi, juridik och medicin. Den "teologisk-filosofiska examen" omfattade latin, grekiska och hebreiska samt filosofi och historia. För teologerna fanns denna examen - kallad "teofilen" - med en del innehållsförändringar kvar ända fram till 1955. (Oloph Bexell "Folkväckelse och kyrkoförnyelse" s 270)


ca 1850 - 1830

År 1849 utfärdades det berömda läroverkscirkulär, varigenom den segslitna strid slutade, vilken de konservativa och de liberala fört i skolfrågan. Man resonerade som så att de flesta människor i sin praktiska gärning hade mera nytta och glädje av moderna språk, matematik och naturvetenskap överhuvud än av latin och grekiska. Dråpligt skildrar sedermera biskopinnan Elise Andersson den nu inträdda förändringen: "Förr var det Romare, Greker, Theologer och Filosofer, som styrde, och nu ville Naturalister, Kemister, Geografister, Botanister, Turister och Cyklister hafva sista ordet". Liksom Tegnérs var (hans efterträdare) Heurlins bildning humanistisk. I skolstriden mellan liberala och konservativa intog Tegnér en konservativ ståndpunkt. Kronprinsen Oscar önskade de moderna språkens införande på bekostnad av de klassiska. Tegnér varnade dåvarande statssekreteraren Heurlin att gå med på detta: "Latin och grekiska lemna vi icke, heldre dynastien". (Theodor Cronqvist "Ch.I. Heurlin - färgstark prelat, som blev Tegnérs efterträdare" s 101-102; Växjö Stifts Hembygdskalender 1997/98)

Latinet kunde länge vålla besvär; det var ju det lärda språket. "Arje marje domeri dike" o. d. hörde jag aldrig, men "In dulci jubilo", som de äldre mindes från gamla psalmboken, kunde bli krångligt nog, t. ex. orden "alpha es et o". Det var ej alltid så väl ställt ens med akademikernas latin. "Tua verba non intelligo" sades vara en vanlig replik vid senare pastoralexamensdisputationer (jfr Sylwan, "Fyrtiotalets student", 1914, s. 42 f.). Även kunniga latinare kunde säga fel av brist på vana att tala; "primus inter pares" blev i en prostoration "primus inter parias". - På landet menade man, som sagt, med latin ofta antikva-stilen i motsats till "svensk stil", fraktur; det var bra, menade man, att pojkarna fingo läsa latin i stadsskolan, om man inte fick lära sig det i byns skola. (Gunnar Rudberg "Bonde och lärd" s 265)

"Vi svenskar äro stora kräk!" inföll Göran. ... "Varföre tvinga icke vi så gärna utlänningen, att lära sig svenska och läsa vårt eget ståtliga idiom? ... Tror du väl, att vår Linné ännu skulle vara erkänd för kung i Botaniken, om han icke givit ut sig på latin? ... Varföre lära vi oss 'hebreiska'? ... Varföre, om icke därföre, att alla bibelöversättningar från Gamla Testamentet smaka som haversoppa i trädsked, emot för texten i den härliga urskriften. ... Och varföre lära vi oss 'grekiska', som är benigt nog, om icke därföre, att Homeros, Sofokles, Anakreon och Theokritos, översatta några tusen gånger, likväl ännu aldrig blivit översatta? ... Utlänningen skall en gång lära sig svenska, det påstår jag!" (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 85-88)

(Esaias) Tegnér infann sig (under 1830-talet) ofta på gymnasiet (i Växjö) och åhörde lektionerna, själv ledde han stundom undervisningen i grekiska i dess översta avdelning och vidtog till förmån för den klassiska grekiska litteraturens studium den anordningen, att lektorn i teologi fick överta Nya testamentet på grekiska och lektorn i grekiska uteslutande sysselsatte sig med profanauktorerna. (John Landquist "Skolbildning och högskolebildning" s 124)

Nuvarande Skolordning grundar sig på Grekland och Rom, och en annan grund kan ingen lägga. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VI 1830-1832" s 246; brev från Östrabo i Växjö den 2 april 1832 till Christopher Tegnér)

(Vår son) Christofer är nämd till Docens i Arabiskan, och håller på med en öfversättning af Tusende och en Natt, från Originalet, och som förut ej finnas på Svenska. . . . Till Constantinopel kunde jag ej få honom, då Erkebiskop (Carl von Rosenstein) fordrade Pastoralexamen af honom förut, ehuru ingen LegationsPredikant någonsin tagit den . . . men förmodligen har han någon slägting, som skall gynnas härmed. Det är en ömkelig personnage. Har du läst något så uselt som hans Program vid Doctorspromotionen? Jag har ingen Gymnasist, som åtminstone ej skrifver bättre Latin än Svenska Kyrkans Öfverhufvud. Och denne vill tala om klassiska studier! (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VI 1830-1832" s 188; brev från Östrabo i Växjö den 24 juli 1831 till Carl Gustaf von Brinkman)


ca 1830 - 1820

En Latinsk käring, annars känd under namn af (Per Adam) Wallmark, har väl i Journalen beklagat sig att Comiténs pluralitet ville undergräfva de klassiska studierna; men tiden och protokollerna skola visa att det egenteligen är min ringa person som yrkat och genomdrifvit att man hädanefter på Gymnasium skall läsa ungefär dubbelt så mycket Latin och Grekiska som hittills. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 37; brev från Stockholm den 17 mars 1828 till Vilhelm Faxe)

Botaniken och latinet voro de områden av profanvetenskapen, där (1800-talets) präster kände sig mest hemma. Berömt för sin latinkultur var det warholmska hemmet i Böne, där sex söner växte upp till dugande män. Det kännetecknades av gudsfruktan, ordning, flit och språkstudier. Till och med när barnen råkade i luven på varandra, kunde de gräla på latin, eller man hörde den 7-årige (år 1828?) Claes ropa till sin bror: "Adjuva me, Olave, Joannes necat me!" (Hjälp mig Olof; Johan slår ihjäl mig!) Fyra av dessa bröder lagerkröntes samtidigt i Lund. (Sven Danell "Herdar och lärare" s 368)

Väl hade pietister, herrnhutare och andra tappert kämpat för Guds rikes utbredande, men trots detta måste (Peter) Fjellstedt klaga. ... I ett brev till sin gode vän och förtrogne, Peter Wieselgren, uttrycker han sig på följande sätt: "Visserligen finns även bland prästerna många lärda. Men de arbetar i de dödas grifter. ... Vartill gagnar det, om prästen kan både latin och grekiska som Cicero och Demosthenes, då nästan alla hans åhörare icke kan Luthers lilla katekes på modersmålet." ... (Efter) teologiska studier i Lund prästvigdes Fjellstedt i Karlstad år 1828. Dessförinnan hade han innehaft olika lärarbefattningar, bl.a. vid den herrnhutiska skolan i Göteborg, där han undervisade i latin, tyska, engelska och franska m.fl. språk. Från skolans ledning erhöll Fjellstedt de amplaste lovord för sin duglighet. (Carl Olausson "Torparpojken som blev väckelsepredikant och missionsman" s 32,35)

Min älskade Christopher! Jag tackar dig på det högsta både för dina Svenska och Grekiska bref. Det sednare innehöll ej mer än ett par bockar som äro värda att tala om. Det är emedlertid rätt snällt af dig att du hunnit så långt. Fortfar dermed, så gläder du dina föräldrar och gagnar dig sjelf - vos exemplaria Graeca Nocturna versate manu, versate diurna; ty det gifves väl många vägar till bildning: men den genaste och säkraste går genom Grekland och Rom, ehuru man derföre ej får förakta bivägarna. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 372; brev från Karlstad den 24 augusti 1823 till Christopher Tegnér)

(Boken af Johann Gottfried) Herder ska jag återskicka med första bud. Hans VolksLieder hade jag förut, äfvensom hans Zerstreute Blätter, hvari Griech. Blumen äro tryckta; men i min Edition finnes ingen anvisning till Originalerna. Orsaken hvarföre jag önskade en sådan var att jag i Disputationer ämnar ge ut några öfversättningar ur Grekiska Anthologien, hvilka nu också äro färdiga, så at jag i detta afseende ej behöfver någon vidare upplysning, hvars afsigt också endast var att ej välja något som redan är öfversatt, helst Herder är en farlig man att fäfla med. Vi ha också en annan öfversättning af Jacobs, men den är utan synnerligt poëtiskt värde. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 328; brev från Lund den 20 mars 1823 till Martina von Schwerin)

I fjärde klassen (1822 i Karlstad) började jag (som 20-åring) lära hebreiska och omfattade detta studium med synnerlig lust. Latin kunde jag nu med någorlunda färdighet tala. Jag hade genomläst flera både prosaiska och poetiska latinska författare, såsom några skrifter av Cicero, Curtis och Julius Caesar, Sallustius, en del av Livius, fullständigt Ovidii Metamorphoser och Elegier samt hela Virgilii AEneid. Av grekiska hade jag genomläst Nya testamentet, innan jag började med profangrekiskan. Övergången från det ena till det andra var ej lätt, enär jag ej hade någon att rådfråga, men så småningom övervann jag svårigheterna. Av grekiska författare hade jag läst åtskilligt av Zenophon och Lucianus. Senare under min studietid, ja även längre fram läste jag ock gärna grekiska författare, såsom Homeros, Herodot och Sophokles' tragedier. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 314; citat Peter Fjellstedt)

Mina barn äro Gudskelof! välartade och min äldste son är för sina år utmärkt snäll i Latin och Grekiska. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 264; brev från Lund den 16 maj 1822 till Nils von Rosenstein)

Det är skada att Friherrinnan ej förstår Grekiska. Af öfversättningar lärer man blott ofullständigt att känna (de gamla tragedierna). (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 231; brev från Lund den 17 mars 1822 till Martina von Schwerin)

Adjuncten (Carl Georg) Brunius som ämnar söka den lediga Grekiska Lectionen i Götheborg har i detta afseende begärt mitt förord hos Herr Biskopen. Jag har sagt honom att han hos Herr Biskopen i alla fall finner rättvisa utan allt förord. Emellertid bör jag i öfverensstämmelse med sanningen förklara att jag anser honom för en bland våra bättre Hellenister, när jag nemligen betraktar saken blott i linguistiskt afseende. Han både talar och skrifver Grekiska oklanderligt. Denna sednare omständighet anser jag i synnerhet vigtig för ungdomen. Den gamla goda seden att låta gossen öfva sig i Grekiska Stilar skulle jag gerna se upplifvad i Sverge liksom den längesedan åter är införd vid de Tyska Scholorna. Den ger, om ej annat, åtminstone fasthet i Grammatik och Accentuationslära hvilket just är det som nu mest saknas hos Ungdomen. Brunius skrifver äfven lätta Latinska verser som åtminstone bevisa kännedom af Metriken och den poetiska phraseologien. Han innehar med ett ord de humanistiska och classiska grundstudierna bättre än våra fleste Academici, och skulle, efter min öfvertygelse, bli en ganska nyttig Lärare vid Gymnasium. I öfrigt lär Brunius, som han sjelf erkänner, fordom varit pojkaktig; men han har nu varit ute i verlden och stadgat sig; ocj jag är öfvertygad att Herr Biskopen tänker för ädelt för att vilja straffa mannen för ungdomens obetänksamheter. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 204-205; brev den 1 november 1821 till Carl Fredrik af Wingård)

Det är en orimlighet att sammantruga twenne i sin grund och väsende så skiljaktiga Litteraturer som den Orientaliska och Grekiska. Jag ville derföre föreslå att, i stället för Orientalspråken förena Latinen med Grekiska, och låta Orientalspråken ha sin egen teckentydare. Latin och Grekiska höra dock af naturen tillhopa, såsom de egenteligen classiska Språken och dessa begge Litteraturer ha, som Hr Adj. vet, mångfaldiga beröringspunkter. . . . Hr Adj. skulle, som jag gissar vara glad att slippa de Ebreiska rottecknen. . . . . . . Enligt 1807 års Stat äro väl Grekiska och Orientaliska Litteraturen förenade i en enda Adjunctur; men jag behöfver ej göra Ers Excellens uppmärksam på olämpligheten af en förening mellan 2ne Litteraturer som nästan alldeles ingen föreningspunkt äga, och begge dessutom af det omfång att de hvar för sig fullkomligen fordra sin man. Skulle ett sammanslående äga rum, så vore det utan twifvel bättre att med den Grekiska förena Latinska Litteraturen, hvilken i många hänseenden kan anses som en fortsättning af den förstnämnde. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 118-119,121; brev från Lund den 13 januari 1820 till Carl Georg Brunius samt den 17 februari 1820 till Lars von Engeström)


ca 1820 - 1800

Kan Du gissa hvilket vittert arbete jag nu om dagarna tänker på och samlar materialier till med all ifver? Det är - ett Grekiskt och Svenskt Lexicon. Efter min närvarande plan skulle jag om 2 år kunna ha det färdigt. Men förmodligen går det med detta Lexicon som med Hammarspiks, att det aldrig blir skrifvit. Detta är dock skada, ty ett sådant arbete är nu mera ett verkeligt Nationalbehof. . . . . . . Härjemte skickar jag en uppsats för StPosten, med anhållan att Du ville hjelpa Wiborg med correcturen af de Grekiska orden. Du finner lätt huru vigtig denna är i saker som merendels ankomma blott på en bokstaf. . . . . . . Så snart frågan på något sätt är vettenskaplig och lärd, böra barmhertiga menniskor komna allmänhetens omdöme till hjelp; och detta har jag äfven, efter ringa förmåga, gjort rörande Hammarskölds Grekiska. Jag väntar nu hans svar: men i hufvudsaken kan dock intet motsägas. Det är visserligen ej mera än min skyldighet att jag förstår bättre Grekiska än han; men just härföre var det också min skyldighet att göra publiken uppmärksam på hans okunnighet, och lyfta den lärda peruken från hans flinthårda skalle. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 113,116; brev från Lund den 4 och 23 november 1819 till Carl Peter Hagberg samt den 29 juni 1820 till Hans Järta)

Besinna att vår kyrka har namn af den Latinska, och att Grekiska kyrkan är kättersk. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 34; brev från Lund den 12 april 1818 till Carl Georg Brunius)

Nu måste jag likväl skrifva några ord rörande Förslaget till Medicinska Professionen. Att (Johan) Rabbén ej fick någon röst utom (Arvid Henrik) Flormans och min, och huru (Per Gustaf) Cederschöld i sitt Dictamen sökt att offentligen chicanera honom, känner Du väl af Rentmästarns Bref. . . . Det är sant, Rabbén har ingen färdighet i att tala Latin; men att han härföre skall uteslutas från förslag till en practisk Profession, hvari hans kunskaper, äfven academiska, och hans erfarenhet äro afgjordt öfvervägande, är samma princip som om man ville utesluta (Jöns Jacob) Berzelius, som ej heller kan Latin, i fall han sökte en Chemisk Profession ihop med vår (Håkan?) Danielsson. Det är rätt bra att kunna Latin; men ingen annan än en narr tror att det ens vid Academien är det enda och högsta nödvändiga. . . . Ser man på färdigheten att tala Latin, så erkänner jag gerna att de gamla Språkens kännedom utgör grunden för den del af academiska bildningen som man vanligtvis kallar den humanistiska; men förhållandet synes mig helt annorlunda då frågan är om en alldeles practisk Vettenskap, der realkunskaper och icke ordkännedom fordras. Wid intet Universitet i Europa fordra man för en Practisk Vettenskap mera Latin än som är nödvändig för att förstå en Författare, och i nödfall skrifteligen kunna uttrycka sig felfritt. Att med fullkomlig färdighet tala Språket anser man utan twifvel som en artig Talent, men man fordrar den icke som nödvändig, och slutar ej heller deraf till någon vettenskaplig förtjenst. Om t. ex. jag sökte en Chemisk Profession med Berzelius, så vore det väl, som Eders Excellens täcktes finna, alltför besynnerligt om man framför honom föredroge mig, af det skäl att jag troligtvis i Cathedern talte bättre Latin än han. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 364; brev från Lund den 25 december 1817 till Johan Fredrik af Lundblad; Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 12; brev från Lund den 15 januari 1818 till Lars von Engeström)

Jag har ännu blott som hastigast kunnat genomögna (den öfversända afhandlingen), och måste således uppskjuta mitt omdöme; men den ifver för det Hellenistiska studium hvarom den vittnar, är på en gång hedrande för Herr magistern och gagnelig för Academien och Litteraturen. En särskilt glädje är det äfven för mig att i Hr Magistern ha funnit en kamrat och medarbetare till ett gemensamt ändamål, hvars framgång jag alltid skall se med oskrymtadt intresse, äfven då den, som jag hos Herr Magistern förutspår, öfvergår min. . . . Var god och låt mig veta om Hr Magistern föredrar att nämnas Adjunct i Philos. Faculteten i allmänhet el. särskilt i Grekiskan. Det sednare såge jag helst, i synnerhet som nuvarande Adjuncten i Grekiskan Eberstein tyckes vara i stort behof af hjelp och understöd. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 299-300; brev från Stockholm den 18 april 1816 till Carl Georg Brunius)

Att vid inskriptioner i allmänhet, i synnerhet vid något så varaktigt som ett kopparstick, betjena sig af Svenskan, är åtminstone något hittills ovanligt; och jag tror äfven att bruket här är förnuftigt. Ty man säge hvad man vill om de nyare språkens fördelar, så hinna de dock aldrig i precision, korthet och kraft upp emot Latinen; och just efter dessa egenskaper äro nödvändiga vid en Inskription, synes det mig klokt att de flesta dylika äro författade på detta språk. Dessutom blir ett kopparstick alltid, åtminstone af en så skicklig hand som (Elias) Martins, bekant utomlands, till det minsta för samlare: och utomlands känner man icke Svenskan, som bekant är. Jag tar således för afgjordt att Inskriptionen bör vara Latinsk, såsom både brukligare och mera öfverensstämmande med sakens natur. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 107; brev från Lund den 5 maj 1805 till Christopher Myhrman)

Professor (Johan) Lundblad har erbjudit mig öfversättnadet och omarbetandet af ett tyskt och latinskt lexikon till svenskt och latinskt; en nödvändig bok som vår studerande ungdom ännu alldeles saknar. För öfversättningen har han erbjudit mig 500 rdr. Det är ett kinkigt och långsamt arbete, som åtminstone upptoge ett år. Man har sagt mig här att man ej tilltror mig nog tålamod dertill. Det är möjligt att jag, par depit, gör försöket. Emedlertid har jag ännu icke deciderat mig. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 99; brev från Lund den 10 februari 1805 till Christopher Myhrman)

(Erik Gustaf) Geijer är min Landsman och äfven, fast på långt håll, min slägting. Likväl känner jag honom föga mer än till utseendet. Han lär vara vid min ålder, omkring 21 el. 22 år gamm(al). . . . (Han) har studerat i Carlstads Gymnasium, och skal redan der ha varit känd som geni. Han skall ha vidsträckta kunskaper för sina år, i synnerhet i Grekiska och all elegantare litteratur. Han är äfven stor Musicus, som kännare försäkrat mig. Förr än nu har man dock aldrig känt honom som vitterhetsidkare. Han är af det slags snillen hvars första steg i hvad sak som helst, är seger och förträfflighet. Jag tror att i honom mognar en stor man för fäderneslandet. Hans äreminne skall helt och hållet vara formadt efter Idealet af (Magnus) Lehnbergs. Grefve (Johan Gabriel) Oxenstjerna skall till och med ha jemfört dem. Det är att på en dag växa till en jätte. När jag i Sommar kommer till Wermland skall jag ej försumma att söka närmare bekantskap med detta underdjur i den litterära verlden. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 80; brev från Lund den 15 mars 1804 till Gustaf Rosén)

Jag gratulerar dig, att efter utseende ha passerat din jul så muntert. Skada blott att tanken på Homerus skulle så i otid infinna sig och förgifta dina anständiga julnöjen. Jag gratulerar dig annars till bekantskapen med Poëternas far; men han är, jag säger dig förut, icke af de förekomande personer hvars connoisance är så lätt gjord. Hans erbara Portvakterska, Madame Grammatika, och hans nerdammade kammartjenare Herr Lexikon, äro kinkiga personer som göra audiensen svår. Det förstås att jag har allt detta af ryktet; ty det var länge sen jag hade erfarenheten, att jag knappt minnes något deraf. Att tala allvarsamt, min Kära Bror, så tror jag knappt Homeri läsning förtjenar den möda hon kostar, eller det värde man i allmänhet sätter derpå. Af 100 beundrare som han har, kan man för det första gärna anta att 50 ej läst ett ord i honom, hvarför de också beundra så mycket ifrigare. Hvad de andra 50 angår, så tror jag att åtminstone 49 skola finna hans seder för grofva, hans karakterer för vilda och ohyfsade, hans begrepp för inskränkta eller för mycket skilda från sin tids, ändteligen hans stil för litet ädel för att kunna äga af hans läsning det nöje som andra tiders vitterhet vanligtvis ger. Jag nämner icke språkets svårigheter, som likväl äro så kännbara. Må ske är beundran för Homer, mera beundran för det fornåldriga, det kurjösa, det natur-råa, än för det, efter våra begrepp, egenteligen sköna. Så trodde jag mig åtminstone finna, den tid jag släpade mig genom hans versar; men det var troligtvis brist på smak och kunskap hos mig. Jag önskar dig mera lycka på resan i denna terra incognita; och då jag får mycket goda stunder, torde jag väl än en gång företa den. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 74-75; brev från Landskrona den 15 januari 1804 till Lars Lemchen)

Hvarför beklagar Du dig öfver ditt minne och din läsning? Man bör låta trösta sig om ens minne är otroget då frågan endast är om Grekiska Glosor och Historiska årtal. Ack hvad alt det där är pedanterie och uselhet. Jag är rättnu så degouterad för alt hvad academisk läsning heter, äfven som för läsning i allmänhet, at jag nästan fullkomligen uphört därmed. Det är åtminstone verkeligen visst at jag ännu ej läst et ord hvarken Latin eller Grekiska el. Ebraeiska el. Historia el. Aesthetik. Äfven den Philosophie jag läst är obetydlig. Det är galenskap och radotteri alt samans. Om jag skall tilstå sanningen, så har jag nästan helt och hållit förlorat all lust för läsning. Härpå undrar jag alldeles icke, men endast huru jag nånsin kunnat vara annorlunda sinnad. Dårskapen at studera med ifver är en grad öfver dårskapen at studera. Jag har blifvit straffad för at hafva begått dem bägge. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 35; brev från Yxkullsund nordost om centralorten Ljungby den 23 augusti 1801 till Magnus Lagerlöf)


ca 1800 - ca 1750

Denna Sommarn ärnar jag använda till Grekiska och Romerska Auctor(er)nas, i synnerhet Poëternas läsning. Det är en lecture, som, nödvändig vid alla Lärdomssäten, dessutom förädlar smaken, som odlar förståndet, som ger oss känsla och jugement af det sköna, som ger oss en stadgad vördnad för Ålderdomens ägta Snillen, och som således icke gagnar mindre än den förnöjer. Jag vill ej häldre försumma Tyskan och Engelskan. Språken böra läras i början af Ungdomen: Wettenskaperna i en mera stadgad ålder. - Till nästa höst borde jag väl til någon Academie, antingen Lund eller Upsala. För Cantzlie-vägen i Stockholm har jag annars mycken böjelse, och jag skulle anse mig lycklig, at efter at hafva tagit graden, bli på något sätt deri engagerad. Härom, så väl som om andra saker, torde jag väl snart få inhämta Herr Befallningsmans mundteliga råd. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1893-1917" s 13; brev från Ingerirud nordost om centralorten Säffle den 16 februari 1798 till Jacob Branting)

Jag har ännu ej fullkomligt kommit mig i ordning, med min läsning, men skal väl nästa vicka börja med Pindarus, som jag fått från Elof. Med Grekiska och Latinska Auctorerna ärnar jag annars at sysselsätta mig i Vår och i Sommar. I brist på de Grekiska, får jag väl lof at hålla mig til de Romerska. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 12; brev från Ingerirud nordost om centralorten Säffle den 25 januari 1798 till Christopher Myhrman den yngre)

På sommaren 1797 flyttade (Esaias Tegnérs äldste bror) Lars Gustav till brukspatron Myhrman på Rämens bruk i nordöstra Värmland, på gränsen mot Dalarne. Han skulle undervisa barnen i hemmet men hade satt som villkor, att hans yngste bror skulle få följa med. ... Inomhus hade den mångsidigt bildade och intresserade brukspatronen ett bibliotek, som (Esaias) fick frossa i så mycket han ville! Det var både svensk och främmande litteratur. Han "slukade grekiska, läskade sig med latin och njöt ett och annat av de levande språken som efterrätt". En av de unga Myhrmännen säger på äldre dagar om hans språkbegåvning: "Jag vore nästan frestad att tro, det han blivit född med latinet i sitt huvud" - så lätt hade han för det ädla romarspråket. ... (1812) blev Tegnér professor i grekiska vid Lunds universitet, vid blott 30 års ålder. ... Tack vare den utsökt fina, estetiskt verkningsfulla teckning, han som föreläsare gav åt Greklands skalder, blev grekiskan nu ett ämne på modet. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 319-320,331)

Omkring sex mil fågelvägen nordväst om Stenbrohult ligger Femsjö. Åttiosju år efter Linné föddes där den 15 augusti 1794 Elias Fries, den man, vars namn näst efter Linné intar den främsta platsen i den svenska botanikens hävder. ... Föräldrarna voro den kraftfulle och lärde prosten Theodor Fries och Sara Elisabeth Wernelin. "Prostgården i Femsjö", säger en av Elias Fries biografer, "var ett sant patriarkaliskt hem, förljufvadt af ett vänsällt och fridfullt lif, där den klassiskt bildade husfadern oafbrutet idkade sina studier samt dagligen till hela sin omgifning för det mesta begagnade sig af det gamla romarspråket, som genom honom blef begripligt icke endast inom familjen, utan äfven till en viss grad af husets tjänare och för den del af socknens befolkning, såsom kyrkovärdar m.fl. som med prosten Fries stodo i närmare beröring. Så hände en gång, att, då prosten Fries lämnat åt en af sina sockenbor uppdrag att från Halmstad hemföra ett krus ättika, men kärlet under hemvägen gick sönder, bonden vid hemkomsten omförmälde olyckan, sägande, vördig Hr Prost! 'ampullan gick sönder och acetum rann ut'. Sålunda, då latinet begagnades till det dagliga samspråket inom familjen, lärde den unge Elias det samtidigt med svenskan, och han talade latinet snart lika flytande som modersmålet." (Selim Birger "Carl von Linnés och Elias Fries barndomshem" s 141.143)

Fredagen läste jag, om (jag) ej mins galet 7. Cap. i Cornelius (Tacitus) och några sidor i Genvägen. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 9; brev från Millesvik sydost om centralorten Säffle den 19 februari 1793 till Elof Tegnér; "den bok, som här sannolikt menas, är en gammal latinsk grammatika af M. Werner, kallad 'Genväg, hvarefter latinska språket, med mindre möda af ungdomen vid skolorna läras kan' m. m., . . . tryckt i Carlskrona, utan årtal, men sannolikt på 1750-talet")

På 1760-talet gjordes (i Göteborg) försök att göra gymnasiebiblioteket mer användbart för allmänheten. Pengar samlades in för att köpa "små intressanta böcker" för utlåning, och fortsatta inköp skulle finansieras genom "årliga subskriptioner av stadens innevånare". Ämnena skulle vara "naturkunnighet, handel, konster och dylika vetenskaper, som man förmodar allmänheten roar och gagnar, men ingalunda latinska böcker". Men det göteborgska borgarskapet sade sig aldrig ha tid att läsa böcker. Gymnasiebiblioteket var ändå öppet för alla en timma på onsdags- och lördagseftermiddagar. (Per S. Ridderstad "Boksamlande och bibliotek" s 149-150; Stifts- och gymnasiebiblioteken)

Den förste biskopen på Östrabo (i Växjö) var dess upphovsman och skapare, den märklige gustavianen Olof Wallquist. . . . Kort blev hans levnad, om man bara ser till årens summa. Vid 45 (år 1800) var han färdig. . . . Han startade som underbarn. Det heter om John Stuart Mill, att han läste grekiska vid tre års ålder. Om Wallquist förtäljes det, att han redan som femåring läste latin. Ordet "läsa" kan ju i detta sammanhang vara mångtydigt, och måhända var den ena prestationen lika god som den andra. Ju mer vi lära känna biskop Wallquist, desto mer ger han oss intrycket av en övermänniska, ett arbetsfenomen, nästan en sagogestalt - med lyckans galoscher på sina fötter redan i vaggan. (Martin Sjöstrand "Biskopar på Östrabo" s 287-288)


ca 1750 - ca 1700

Det finns två grundläggande frågor att beakta när man vill förstå mäns och kvinnors syn på romanen. Det handlar om utbildning och om ekonomi. De högre läroanstalterna var (under 1700-talet) till för män, och många kvinnor hade över huvud taget aldrig besökt någon skola. Männen utbildades till att tjäna samhället. De skolades i en klassisk tradition där retorik, latinkunskaper, aritmetik och geometri fortfarande formade tänkandet, precis som i medeltidens klosterskolor. ... Grundläggande i den klassiska bildningen var latinkunskaper. Latinet var oundgängligt för blivande präster, lärare och ämbetsmän. För att tjäna staten, men framför allt för att tjäna sitt eget levebröd, var latinet en nyckel. Det var ur den bildade klassen, vars söner hade tillbringat en studietid vid akademin, som författare rekryterades. Flickors utbildning var inte på samma vis en samhällsangelägenhet. Deras väg till kunskap var individuell, ofta slumpmässig och i mycket inriktad på att forma behagliga följeslagerskor till männen. Där behövdes ingen drillning i logiskt tänkande och latinska paradigm. ... I högreståndskretsarna gällde det att bibringa döttrarna kunskaper i franska språket. Men latin fick de sällan lära sig, även om det fanns undantag som Hedvig Charlotta Nordenflycht och Anna Maria Malmstedt, gift Lenngren. (Margareta Björkman "Romanen - En konfliktfylld historia" s 320)

Att bli teologie professor var (under 1700-talet) ... ett mål för många professorer i filosofiska fakulteten, särskilt de som företrädde teologiskt användbara ämnen som hebreiska, klassiska språk och filosofi. ... Att skriva och försvara en oftast föga omfattande avhandling på latin hörde till de färdigheter som varje student skulle lära sig. ... Vanan att skriva på latin var djupt rotad, och det var inte självklart lättare att uttrycka sig på svenska. ... Linné och andra framstående forskare som publicerade sig internationellt visste att latinet var gångbart. Men de argument som tydligast artikulerades hade snarare med prestige och anseende att göra. Svenskarna hade genom att bemöda sig om latinet skaffat sig "heder och anseende hos utlänningen", nationens "lärdomsheder" låg i betydande utsträckning i hur latinet hanterades. Det var viktigt att det fanns folk som kunde författa inskriptioner på medaljer och andra minnesmärken, "av vilka utlänningarna om nationens geni ofta pläga döma". Den här opinionen fanns inte bara i den lärda kulturen, där det av hävd var skamligt för både individen och universitetet med dåligt latin men än värre var det att inte tala eller skriva det alls. Också i aristokratin var denna synpunkt giltig. Rådet, som annars besjälades av tidens vurm för borgerliga näringar, avvisade uppfostringkommissionens förslag (i mitten av 1700-talet) på utvidgad användning av svenska och föreslog att man först skulle skriva avhandlingen på latin och sedan översätta den till svenska, om intresse fanns. ... Kanslererna för universiteten i Uppsala och Lund var påtagligt skeptiska till uppmjukningen av latinkravet. Kansler för Lunds universitet pekade på den fara för anseendet som låg i att svenskan släppte in alltför praktiska och banala ämnen i akademin. ... I stort sett konserverades latinet som avhandlingsspråk av det europeiska överjag som gjorde latinet till ett tecken på att ett land hörde till de civiliserade nationerna. ... (Carl von) Linné kände sig över huvud taget ibland besvärad över önskemålet att vetenskapen skulle behandlas på svenska. Internationellt inriktad var han angelägen om att bli läst utomlands, och då var det säkrare att skriva på latin.Till Torbern Bergman skrev han 1764: "Man skriver för att gagna, om man kan, det allmänna; ju flere ju bättre; hade jag skrivit på svenska, hade få läst mina skrifter som nu tjäna hela världen." (Bo Lindberg "Den lärda kulturen" s 104,108,123-124,138)

Carolus Linnaeus - han hette så före adlandet 1761 - gav 1745 ut sitt stora verk om växterna i Sverige. Flora sueccica. Den andra slutgiltiga upplagan kom ut 1755 och är givetvis liksom förstaupplagan skriven på latin. (Bertil Ström "Flora Junecopensis - Linnélärjungen Anders Wåhlin som floraförfattare" s 19)

Med (Johan Albrecht Bengels) upplaga af nya testamentet på grundspråket (1734) började den nytestamentliga textkritiken i Tyskland, och hans Gnomon Novi Testamenti, en kort, klar och kärnfull utläggning af alla det nya förbundets böcker, är ännu (år 1908) ett af de yppersta exegetiska hjälpmedlen. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 668)

God dag, svenska fruntimmer! . . . Jag kommer som en förtrolig och uppriktig rådgifvare, att visa eder dygdevägen och lära eder vackra, ärbara samt edert väna släkte anständiga seder. Än säger jag mer, ty jag kan icke inbilla mig, att I blifven misslynta öfver en välmenande karl: jag kommer till er som en allvarsam preceptor, hvilken tänker icke på grekiska med högtrafvande obegripligheter, utan på ren svenska med enfaldiga läxor förehålla eder edra fel, odygder och oanständiga uppförande, om sådant skulle märkas, och ingenting för ljufliga ögonkasts skull sticka under stolen. (Olof von Dalin "Den Svenska Argus" s 91)

I hebreiska kom (Zinzendorf) ej särdeles långt, i grekiska var han mycket hemmastadd, och latinet talade han med fullkomligaste lätthet; men fransyskan var hans älsklingsspråk; på detta språk skrev han sin dagbok och sina flesta bref. (E-n "Grefve Zinzendorf" s 25)

Under renässansen frigjordes folkspråken från latinets förmyndarskap, brukar det heta i historieböckerna. Det är inte hela sanningen. Efter reformationen började visserligen kyrkan sprida sin förkunnelse på svenska, men aldrig någonsin har antalet latinska texter i Sverige och i andra europeiska länder varit större än under åren mellan 1500 och 1800. De allra flesta av dessa skrifter hade akademisk karaktär: i vetenskapliga och pedagogiska sammanhang var latinet också självklart för svenskar som diktade eller nedtecknade historia. Trots att det rörde sig om ett för länge sedan dött språk fortsatte dess begreppsvärld att prägla de idéer som danade de framväxande nationalstaterna. Först under 1700-talet blev svenskan på allvar användbar inom politiken. Många tankar tänktes på latin, innan de kunde formuleras på svenska. Därför var också universitetslärarnas första försök att föreläsa på modersmålet trevande och mödosamma, vana som de var att både kommunicera och tänka på latin. Latinet var inte bara det offentliga livets språk. Det var inte ovanligt att privata brev, anteckningar och dagböcker skrevs helt eller delvis på latin. ... Ett belysande exempel är Carl von Linné, som i sina anteckningar och resebeskrivningar blandar romarspråket med småländska. ... ... När den nygrundade Vetenskapsakademien (1739) gav ut sina handlingar blev språket svenska för att garantera spridningen av vetenskapliga rön till en bredare allmänhet. Latinet dominerade fortfarande kommunikation inom den akademiska världen, men även här höjdes kritiska röster mot romarspråkets herravälde. Ett vanligt argument var att de döda språkens lärande tog för mycket tid och arbete i anspråk. Mödan skulle kunna besparas och läggas på något långt nyttigare som exempelvis modersmålets uppodlande. Nästa halva lästiden upptogs av latin, grekiska och hebreiska enligt 1724 års skolordning. Först i och med den nya skolordningen från 1807 förlorade latinet sin roll som undervisningsspråk, och ända fram till 1852 skrevs akademiska avhandlingar ofta på latin. En första professur i svenska inrättades så sent som 1856. (Kristiina Savin "Språkets makt och mångfald" s 250,254-255)

"Under brist och försakelser, varom vi knappt kunna göra oss en föreställning", säger (Sven) Dahlgren (i en uppsats om Skara skola i "Skaradjäknarnas medlemsblad" 1927), "hava äldre tiders djäknar strävat sig igenom sina skolår för att hinna en, vad de flesta angår, dock anspråkslös plats i samhällets högre lager. Man kan, när man läser därom, icke undgå att tänka på Sten Selanders ord i "En bondestudent": "I blåsiga höstar och frostiga vårar de växte och hårdnade hastigt till män, tills boken, som fläckats av skolpojkens tårar, till slut var besegrad och bliven en vän. Och lönen var ej blott en sådblandad kaka som fattig adjunkt i ett klent pastorat - men makten att hålla förtvivlan tillbaka med stålblanka romarcitat." "Stålblanka romarcitat" voro jämte en del under 1740-talet tillkomna takmålningar den enda utsmyckningen i det kärva och spartanska skolhus, som byggdes i Skara efter den stora branden 1719, och som var i bruk ända till 1833 men revs först 1852. Generationer av djäknar läste där sådana ord som dessa: Vincit omnia pertinax virtus (ihärdighet övervinner allt), Nulla est major victoria quam vitia domuisse (ingen seger är större än segern över lasterna), Potest e casa magnus vir exire (en stor man kan komma från en ringa hydda), Non nobis solum nati sumus (vi äro ej födda bara för vår egen skull), Vive bene, ne male moriaris (lev väl, att du ej må illa dö), Quisque faber suae fortunae (envar sin egen lyckas smed). Latin var huvudsaken i den gamla svenska skolan, och det gav ej endast kunskaper utan kunde också dana karaktärer - eller ansågs kunna det. Gymnasisterna skrevo sina latinska krior över manande ord av Cicero och Seneca, och även inskrifterna på väggarna, som mötte djäknarna från första dagen i trivialskolan, voro ett led i strävandet att hos ungdomen ingjuta något av det, som man uppfattade som romaranda. . . . Tiderna ha ändrats. . . . Undervisningen är (idag år 1949) i grund omlagd. Latinet har trätt tillbaka från sin dominerande ställning, de levande språken och de reala ämnena ha långt mer än förut kommit i förgrunden. (Samuel Landtmanson "Skara skola" s 253-255)


ca 1700 - ca 1600

I 1695 års psalmbok finner man samma pietet mot de gamla psalmerna som Svedberg visat i sitt förslag. När det gäller de gamla psalmerna var man inte så rädd för att de olärda inte skulle förstå. Man tog med "In dulci jubilo" (Med ljuv glädje) med sin blandning av svenska och latin, liksom den latinska "Puer natus in Betlehem" (Ett barn är fött i Betlehem) som följs av sin svenska version. Också på andra håll kan latin förekomma i psalmerna. Mitt i psalmen 131, "Så skön lyser then Morgonstiern", möter man orden "Gloria Coeli rosa" (Ärorika himmelska ros) och Jacob Arrhenius slutar sin psalm om döden (nr 394) med "At jagh medh fröjd må sjunga/ Mitt "consummatum est" (det är fullbordat). Här har inte hänsyn tagits till de olärda. (Bernt Olsson "1695 års psalmbok" s 294)

Skolordningen 1693 kännetecknas av tidens konservativa trend i förhållande till den tidigare skolordningen från 1649. Sålunda blev hebreiska inte längre valfritt och kravet på deltagande i predikoövningarna omfattade alla. Som nytt läroämne hade kyrkohistoria, med tyngdpunkt på reformationens historia, tillkommit. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 165)

(Kristofer Polhem) stöter jämt och ständigt i sina beräkningar på svårigheter, som han behöver kunskaper i matematik och mekanik för att övervinna. Men alla läroböcker i dessa ämnen äro skrivna på latin. Han är över skolåldern, han är medellös, men han måste lära latin, kosta vad det vill. Han vågar till slut anförtro sina bekymmer åt hovpredikanten på Fållnäs gård i Sorunda, när denne en dag kommer till Polhem för att beställa ett ur. Den unge inspektoren lovar honom ett ur, som skall "slå både hela, halva och fjärdedels timmar samt visa ny och nedan, dag och datum", om prästen vill lära honom latin. Det är hovpredikanten med om. ... Men Fållnäs låg långt ifrån Vansta. För att komma sin lärare närmare flyttade Polhem år 1684 över till förstnämnda plats, där prästmannen skaffat honom anställning. Men fröjden blev kort, ty efter ett halvt år blev prästen befordrad till en annan trakt. Till sin lycka blev emellertid Polhem snart bekant med kyrkoherden i Sorunda, som var ej blott en lärd utan också en godhjärtad man. Och så får man nu dagligen se den unge inspektoren vandra till prästgården för att få undervisning i latin. I sju månaders tid vandrade han den vägen varenda dag, i alla väder och i alla väglag. Det var nära två mil fram och tillbaka. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 587-588; "Den svenska mekanikens fader")

Betecknande för bildade svenskars språkkänsla denna tid (under 1600-talet) är vad en svensk vetenskapsman ännu i början av 1700-talet kunde säga: att det var svårt att föreläsa på svenska, "ty vad var och en ting heter på latin är bekant, men huru det översättes (!) på svenska behövs eftertanke till". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1611-1660" s 554)

(Drottning Kristina) var utomordentligt begåvad. Vid tjugo års ålder (1646) behärskade hon perfekt latin, franska och holländska i tal och skrift; på egen hand lärde hon sig vidare grekiska, italienska och spanska. Hennes litterära och filosofiska kunskaper och intressen var icke ytliga, och hon bedrev teologiska studier och forskningar med en energi som skulle ha hedrat mången medlem av prästeståndet. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 479)

När tillfällesdiktningen börjar utvecklas på svensk botten under 1630- och 1640-talen, är det i akademiska miljöer. ... När Uppsala universitets rektor kallade till magisterpromotion 1632 strängade smålandsstudenten Henricus Olai Cordinsulanus sin distikaspäckade lyra till ett sexbladigt häfte med gratulationsdikter, naturligtvis på latin, en till samtliga kandidater och en var till fem namngivna kamrater. En annan modell bland mängden av tidens promotionshyllningar kan representeras av det sexbladiga tryck, där tre västgötska magistrar ärades 1649 med tio texter av lika många studenter. Latinska distika och hexameter dominerar, men två hyllningar är latinsk prosa, en är på grekiska och en på hebreiska. Att på detta sätt demonstrera sin språkliga och poetiska färdighet gjorde studenterna inte bara vid promotioner, utan också när någon kamrat höll en oration, som trycktes med bifogade gratulationer, och naturligtvis när någon av studenterna, professorerna eller deras familjmedlemmar begrovs eller gifte sig. Att författa vers eller prosastycken vid högtidliga tillfällen i det akademiska samhället kunde ses som en inofficiell examinationsform i vältalighet och poesi. Särskilt ärofullt var att framträda som hela akademins tolk i ett nationellt sammanhang; roslagsynglingen Ericus Malmodius gjorde det 1633 i en latinsk sorgesång över den bortgångne konungen Gustav den andre och store. ... I början av 1670-talet tog svenskan över från latinet som huvudspråk i tillfällesdiktningen. (Per S. Ridderstad "Diktning för tillfället" s 518,526)

Dessa traditioner - kring vilka 1600-talets historieromantik blomstrade - gingo tillbaka till medeltiden. ... För (Johannes) Bureus hade svenskan varit det äldsta bland de germanska språken, ett modersspråk för tyskan och danskan. ... Själv ville han dock inte bestrida den vedertagna åsikten om hebreiskan som Adams och paradisets tungomål. Dristigheten att göra detta hade däremot Georg Stiernhielm, hans yngre vän och på många punkter hans lärjunge. Enligt dennes mening var skytiskan, och därmed svenskan (namnet skyt förbands med det svenska ordet skytt), själva urspråket och hade förblivit oberoende av den babyloniska förbistringen - såsom Jafets ättlingar hade svenskarna inte deltagit i det stora tornbygget. ... (Apollons) härliga tempel kunde ... ingenting annat vara än det gamla Uppsala-templet. - Man undrar icke över att Stiernhielm, när dessa syner öppnade sig för honom under läsningen av en grekisk författare, måste utbrista: "Jag häpnar, då jag läser detta! Är detta fabler? Ingenting mindre. Vi ha här förvisso det uppenbaraste, mest strålande vittnesbördet om vårt folks äldsta odling." (Eskil Källquist "Manhem, landet för Jafets ättlingar" s 118,122-123)

Nu vände sig Herman Wrangel till Jakob de la Gardie och Gyllenhjelm . . . spörjande dem, om de trodde att den polske konungen nu skulle bjuda sin frände fred. "Klokt vore det väl", sade Jakob de la Gardie, "helst som han ännu icke har fred med turken, men konung Sigismund är en svåra envis man. Bland polackerna är ett ordstäv gängse om den saken. Jag minnes det icke riktigt, men du, Per Brahe, kan det visst, ty jag har hört dig anföra det." "Du menar detta", sade Per Brahe: "Tria t fecerunt regi nostro vae . . . " "Tyst Per Brahe", röt värden, "menar du att på en dag sådan som denna ärliga krigsmäns öron skola plågas med latin? Så att de måste minnas de svåra dagar, då de av bläcksuddande magistrar hårdrogos för att lära sig 'mensa' och 'amo'. Nej, säger jag dig, vid detta bord och i denna kväll är det strängeligen förbjudet att tala ett enda ord latin. Och det rätter och packer eder efter, ty här sitter jag i konungens stad och ställe." "Ingalunda", sade Gustav Horn, "ämnar jag sätta mig upp emot vad vår värd påbjuder, men då jag gärna skulle vilja veta vad det är för tre t, som polackerna anklaga sin konung för, så må det väl vara mig tillätet att spörja dig, Per Brahe, om du icke vill på vårt svenska språk yppa detta?" Per Brahe satt tyst ett ögonblick, så sade han: "Detta är polackernas klagan: 'Trenne t är det som vålla vår konung ve: tystnad, tröghet, trilskhet, dessa äro de tre.'" "Det var förträffeligt gjort Per Brahe, att med så stor hast flytta det över till svenska", sade de la Gardie. Och Nils Brahe sade leende till sin broder: "Har jag icke alltid sagt dig det, Per, att du skulle duga lika gott till klerk som till krigare." (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf - Hans liv och bragder" s 44; Rigas erövring 1621)

Per Brahe (d.y.) studerade utomlands 1618-1621 och 1623-1626. ... Under första resan tillbringade Brahe två år och tre månader (vid det lutherska universitetet) i Giessen (femtio kilometer norr om Frankfurt am Main). ... Universitetet i Giessen var ungt och vitalt, grundat 1607. ... (Brahe) intog sina måltider hemma hos en av professorerna där latin var vardagsspråket. Traditionella universitetsämnen som teologi och till och med hebreiska dominerade tills fadern skrev till honom att hans studier måste vara ståndsmässiga och att han inte skulle bli präst. ... Studierna blev i fortsättningen mer ståndsmässiga och ändamålsenliga för en blivande politisk makthavare. ... (Men) ungdomsårens teologiska och filologiska studier i Giessen hade skapat ett bestående intresse. På annat sätt kan inte förklaras Brahes (biblioteks)innehav av den så kallade Paris-polyglotten, det mäktiga bibelverket på hebreiska, syriska, arabiska och andra språk som utgavs 1629-1645. Och när Henrik Hansson Hoffman, prost i Masku nära Åbo och en av männen bakom den fullständiga finska bibelöversättningen 1642, avled 1666 förvärvade Brahe böcker ur dennes arbetsbibliotek. Brahe var härutöver själv verksam som översättare. Bland hans historiska och politiska litteratur finns i handskrift en ofullbordad svensk översättning av Justus Lipsius "Politica". Denna handbok i politik utkom första gången på latin i Leiden 1589 och trycktes därefter i en mängd upplagor. (Arne Losman "Adelskap och boklig bildning" s 167-169)

Som skolman sägs (Johannes) Rudbeckius ha anslutit sig till tidens reformpedagogik, vilket tog sig i uttryck i att han ordnade en skriv- och räkneklass med ordentlig undervisning i modersmålet, men huvudämnet vid Västerås skola var naturligtvis likafullt latin, som ju alltjämt var tidens internationella språk. Vid examen ålåg det varje lärjunge i högsta klassen att framlägga ett tal som han själv hade skrivit och offentligen hållit samt att framvisa de teser över vilka han under året hade disputerat offentligen, och det är klart att pojkarna därvid talade latin försåvitt de inte föredrog grekiska eller hebreiska, vilket hände. Katekesen på latin lärde de sig i första realskoleklassen. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 418)


ca 1600 - ca 1500

I Örebro skola ... gjorde pilten Johannes Rudbeckius (född 1581) sina första lärospån ... (i) vad som ansågs höra till den tidens bildning, det vill säga huvudsakligen katekes och latin. Detta språk voro skolpiltarne skyldiga att vissa tider använda som samtalsspråk; och den som visade sådan "försummelse och oflit", att han då talade svenska, straffades med att en tid få bära en åsnebild hängande kring halsen. ... De äldsta, som sitta (i småskolan) på andra eller tredje året, knoga redan med sina latinska böjningsmönster. Men komma vi in i mellanklassen, där två årgångar hålla på, få vi höra det deklineras och konjugeras än värre. Här skriva somliga latinska stilar, medan andra arbeta med katekesen av alla krafter. I översta klassen drives ännu högre lärdom. Där läsas svårare latinska författare, och även grekisk grammatik och grekiska texter studeras. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 260-262; En storman i andens värld)

Kyrkofädernas skrifter var i regel avfattade på latin. Därför var det undervisning i just detta språk Johan ivrade för. I den speciella prästutbildningen försvann den efter Johans död 1592. I stället var det ett annat språkkrav som trängde fram. Redan tidigare hade svenska studenter läst grekiska vid utländska universitet. Däremot fanns ingen sådan undervisning i Sverige. Först omkring 1580 började grekiskan bli ett vanligt undervisningsämne i de svenska skolorna. År 1584 utkom i Stockholm två läroböcker i grekiska nämligen "Catechesis christianorum graeca" och "Oratio Isocratis de officiis", båda utgivna av Jacobus Erici som även var lärare i grekiska. Vid kyrkomötet i Uppsala fastställdes grekiskan som läroämne. (Sven Ingebrand "Predikan under reformationstiden" s 258)

Sommaren 1572 kom (kyrko)mötet till stånd och antog planenligt den nya kyrkoordningen, en skrift som har haft betydelse för rikets andliga tillstånd under århundraden. ... Den ärkebiskoplige författaren (Laurentius Petri) är god lutheran och visar samtidigt djup pietet inför det hävdvunna. I företalet vänder han sig dels mot thenne Påweska willfarelsen, bedrägerijt och affguderijt, dels och framför allt mot thesse Suermare, wederdöpare, Sacramentz skändare, Zwinglianer och Calvinister, som ville göra rent hus med alla riter och ceremonier. Själv ville han ha kvar så mycket som möjligt av kyrkliga seder och bruk från den katolska tiden. Latin, säger han, bör icke föraktas i mässan; man bör sjunga latinska sånger ibland. Beläten som enfaldigt folk plägar knäfalla för och klä i guld och dyrbarheter bör visserligen tas bort, men annars skall bilder, ljus, altarprydnader, mässkrudar och annat sådant tolereras i kyrkorna. ... Det finns slutligen ett par kapitel om skolor, och dessa utgör i själva verket vår första allmänna skolstadga. Där står att det är föräldrars plikt mot Gud att skicka barn till skola så att det inte blir prästbrist. Skolmästaren bör vara en god grammaticus och aldrig tala annat än latin med djäknarna. ... Det ges föreskrifter om läroböckerna: Donatus, Melanchtons latinska grammatik, Catos Moralia, Terentius, Vergilius, Libellus Erasmi de civilitate morum, bibeln och katekesen. Schema lämnas för varje dag i veckan: måndag och torsdag mest grammatik, tisdag och fredag en del latinsk textläsning, onsdag och lördag idel repetition. På söndagen efter aftonsången skall de små examineras i lilla katekesen, och då kan det dessutom gå an att skolmästaren ger barnen lov en timme eller två. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 343)

År 1563 föreläste (professorn i grekiska Johannes Poselius i Rostock) över Sofokles' Kvinnorna i Thrachis. Tydligen hade emellertid studiet av grekiska språket fåt stå tillbaka för andra ämnen, om man får tro den svenske studenten Petrus Johannis, som efter nära tre års vistelse i Rostock (i brev daterat 29/2 1564) meddelade, att han och hans kamrater ännu inte hunnit börja med studiet av detta språk. Detta är ju ganska förvånansvärt, men säkerligen ha inte alla studenter så länge försummat att lära sig det grekiska språket. Abraham Angermannus t.ex. har genom citat på grekiska i sina brev visat, att han ägde kundskaper i detta språk. (Ragnar Ohlsson "Abraham Angermannus" s 21-22)

Huruvida (Jane Grey) verkligen förstod det (grekiska) språket eller om denna läsning bara berodde på en överdriven fåfänga, som enligt vad jag tror alltid varit ganska utmärkande för henne, är osäkert. Vilken orsaken än må vara bibehöll hon i hela sitt liv samma sken av lärdom och förakt för allt som vanligtvis betraktas som nöjen, för hon sade sig vara missnöjd med att ha blivit utsedd till drottning, och när hon (den 12 februari 1554) fördes till schavotten skrev hon en mening på latin och en annan på grekiska när hon fick se sin makes döda kropp som hon råkade gå förbi. (Jane Austen "Englands historia" s 96-97)

(Filip Melanchton) skrev bl.a. en grekisk och en latinsk grammatik samt läroböcker i många olika ämnen. Han var också den förste, som tolkade nya testamentet från grekiska till tyska språket, samt skaffade studenterna nya testamentet och delar därav för billigt pris. ... Han var så samvetsgrann i sitt kall, att han ej vågade ens att resa för att hälsa på sin mor av fruktan för att bli förströdd. Luther uppmanade honom därtill och sade: "Res, du käre broder Filip, i Herrens namn. Vår Herre Jesus själv brukade ej alltid att predika. ... Men vad jag begär är detta: Kom snart tillbaka till oss!" (Efraim Palmqvist "Filip Melanchton" s 120; Jönköpings missionsförenings julkalender för 1918)

Wij Swenske höre och gudhi til så wel som annat folk, och thet måål wij haffue thet haffuer gudh giffuit oss, så wel som han haffuer giffuet the Hebreer, Greker och Latiner theras tungomåål. Thet är intet anseende til personerne for gudhi. Han förachtar icke mera oss Swenska än annor folk, ey förachtar han heller meera wort tungomåål än annor tungomåål, vtan såsom han wil haffua allahanda folk till sin kundskap och til then ewigha salighetena, så wil han och, att hans helga ordh skola j allahanda tungomål vthropat och predicat warda. ... Messan skeer icke aleenest för hans skuld, som henne håller, vtan och för theres skuld, som stå om kring och höra ther vppå, ja, Messan skeer mest for theres skul. Therfore moste hon skee på thet mål, som them är forstondeligit, eller haffua the icke thet gagn ther aff som them borde. (Olaus Petri "Orsack hwar före messan böör wara på thet tungomål som then menighe man forstondelighit är" s 88-90)

Här haver du nu, kristlige läsare, det nya testamentets böcker på svenskt mål, vilket först utskrivet var utav de helga evangelister och apostlar på grekiskt mål, förutan S. Mattei evangelium och S. Pauli epistel till de hebreer, vilka man menar på hebreiskt mål skrivna vara. Och voro samma nya testamentets böcker sedan vända in på latinsk, då kristendomen var kommen till Rom och uti Valskaland, där det målet brukas. Och efter kristendomen är dädan efter kommen till Tyskland, England, Danmark och Sverige, och andra land flera, de härtilldags under romerska kyrkan lytt hava, vart den helga skrift och tidegärden oss fången på det målet som de brukade, det var på latin, det dock väl hade bort sig att urfås skulle på vars landets eget tungomål, där tron anammat vart, att såsom Kristus är kommen till att frälsa alla, så måste ock hans ord, de hans för vår salighets skull lärt haver, vara allmänneliga och ingen fördold. Härav är nu kommet att ingen haver tjänt till att vara präst i de land under romerska kyrkan lytt hava, utan den där kunde latin, ändock där S. Paulus beskriver vad dygder en präst hava skall, 1 Tim. 3, intet uppräknar att han skall kunna latin, utan var han eljes haver de dygder, som där beskrivna äro, är han god nog för präst, evad tungomål han uti är. Finnes ock väl 1 Kor. 14, att S. Paulus icke vill att i kristliga församlingar skall annat talas än det förstås kan och till vår nästas förbättring komma må, så att han säger sig hellre vilja tala fem ord i församlingen som förståndeliga äro, än tiotusen ord med främmande tungor. (Olaus Petri "Företal till Nya testamentet" s 20-21)

Strax efter ärkebiskop (Birger Gunnarssons) död (1519) verkade Bengt Arvidsson som rektor vid katedralskolan i Lund. Denne man hade studerat vid universitetet i Louvain, ett av humanismens viktigaste centra i Europa, där själve Erasmus av Rotterdam verkat. Bengt Arvidsson var en av de första i Danmark, som förvärvat verkligt gedigna kunskaper i grekiska, och under hans ledning vann skolan i Lund en mycket stor ryktbarhet. Så medverkade han till att knyta en av den danska humanismens allra förnämligaste representanter, Christian Pedersen, till Lund. Christian Pedersen var icke blott en ivrig vän av de klassiska språken, han brann också av kärlek till sitt land och sitt danska modersmål. Ännu i dag beundrar man hans prosa, och då det var han, som under Kristian III:s tid ombesörjde översättningen av den danska kyrkobibeln, kom han att i hög grad påverka språkets utveckling. (Kjell Barnekow "Reformation och bildning i de skånska provinserna" s 198)

År 1509 kom (Filip Melanchton, född 1497) till Heidelberg; 1511 blef han där baccalaureus, men, då han också önskade blifva magister, nekades detta honom till följd af hans ungdom. Han begaf sig då till Tübingen, där han i synnerhet studerade grekiska. ... Då han i aug. 1518 kom till Wittenberg såsom professor vid universitetet, öppnade han sina föreläsningar med ett tal om förbättring genom studier. ... Luther kom genast i ett nära och innerligt förhållande till sin 14 år yngre ämbetsbroder, och han tog med glädje tillfället i akt att med sin väns hjälp intränga djupare i det grekiska språket. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 61-62)

Lilla Eva öfvertalade Fritz att börja lära henne latinska grammatiken! Jag förmodar hon önskar bli lik sin älskade S:t Katarina, som var så lärd. Och hon säger, att alla heliga böcker och böner och hymner äro på latin, så att hon tror detta måste vara det språk Gud i synnerhet älskar. Hon frågade mig för ett par dagar sedan, om de tala latin i himmelen. Naturligtvis visste jag det ej. Jag sade henne, att jag trodde Bibeln ursprungligen vara skrifven på två andra språk, Grekernas och Judarnes, och att jag hört någon säga, att Adam och Eva i paradiset talade Judarnes språk, som jag förmodar Gud lärde dem. Men jag har tänkt på det sedan, och det skulle ej förvåna mig, om Eva hade rätt. Ty om latin icke är helgonens och de heliga änglarnes språk i himmelen, hvarför skulle Gud då vilja, att prästerna öfverallt skola begagna det, och att folket skall säga sitt Ave och Paternoster? Naturligtvis skulle vi förstå gudstjänsten mycket bättre, om allt vore på tyska; men klart är, att latinet måste vara de saliga helgonens och änglarnes språk och att det är skälet, hvarför det språket användes i kyrkorna. Om vi ej alltid förstå hvad som säges, så förstå dock helgonen det, och detta är en stor tröst. Men jag tror, att det är en god idé af lilla Eva att försöka lära latin; och när jag får mera tid att vara gudfruktig, skall jag kanske också försöka därmed. (Elizabeth Charles "Familjen Schönberg-Cotta - Skildringar ur Luthers och hans samtidas lif" s 68; Elses berättelse - Eisenach februari 1505)


ca 1500 - ca 1000

Humanismen hade i England funnit en väl beredd jordmån. Redan i det 13:e årh. hade Roger Bacon prisat det grekiska språket, och i det 14:de årh. hade en engelsman uttalat, att okunnighet i grekiska var ett stort hinder för uppfattningen både af de kristliga och de hedniska författarne. År 1491 återvände William Grocyn från Italien hem till Oxford, hänförd öfver "den nya lärdomen"; till hans första lärjungar hörde John Colet, sedan dean vid S:t Paulskyrkan, och den berömde statsmannen Tomas More. Erasmus kom till Oxford för att lära grekiska, och han erkände, att detta språk kunde läras likasåväl där som i Italien och - i det bästa sällskap. De engelska humanisterna hade icke såsom så många av de italienska brutit med kyrkoläran och satt sig öfver sedligheten; William Grocyn var allt annat än skeptiker liksom ock hans vänner. Men det fanns i England åtskilliga inskränkta hufvuden, som fruktade för, att Augustini auktoritet skulle råka på förfall, när man började vinnlägga sig om den skismatiska grekiska kyrkans och de stundom heterodoxa grekiska kyrkolärarnes språk. Därför reste sig mot "grekerna" en skara af "trojaner", som bröto stafven öfver humanismen och dess pedagogiska verksamhet. Men trots trojanerna i Oxford fick den nya lärdomen äfven insteg i Cambridge. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 329-330)

(Det svenska) folket ropade på fred och uppskattade den nya regimen. År 1484 uppsattes över dörren till sakristian i Kalmar kyrka utanför Uppsala en talande inskription på latin, vilken på svenska lyder: "Freden blomstrar i Sverige, emedan herr Sten (Sture d. ä.) styr." Han gjorde också en viktig insats ur nationell synpunkt, när han avskaffade tyskarnas maktställning i de svenska handelsstäderna, där de hittills besatt hälften av platserna i stadsstyrelsen; i den blev det hädanefter inhemsk dominans. Och inom den andliga kulturen gjordes viktiga framsteg under den förste Sturens tid. År 1477 öppnades i Uppsala Nordens första universitet; några månader senare följde Köpenhamn efter med sitt. År 1483 utgav en inflyttad tysk boktryckare på latin den första bok som tryckts i Sverige, "Dialogus creaturarum optime moralizatus", en uppbyggelseskrift, under 20 år den enda tryckta boken i landet. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 146-147)

Någon gång under 1400-talets lopp började italienska humanister att tala om sitt eget tidevarv som en tid av "rinascita", återfödelse eller pånyttfödelse, en term som förvandlades till periodbeteckningen renässans. ... Trots att det svenska 1500-talet ofta karaktäriseras som en "medeltida" epok kom renässansen i dess ursprungliga bemärkelse - strävan att återupprätta det klassiska språket och kulturarvet - att få avgörande betydelse för seklets lärdomskultur. ... Fundamental för humanisternas gärning var övertygelsen att ett gott språk ledde till sann visdom - en väl formulerad tanke var också en klart tänkt tanke. Vältaligheten, "eloquentia", kom därmed att få en avgörande roll i humanisternas bildningsideal, genom att behärska språket behärskar vi tanken, och genom att behärska tanken når vi visheten. Med tiden skulle humanisterna också vända blickarna mot de grekiska och hebreiska språken. Idealet var "homo trilinguis", den tretungade människan, som talade och skrev latin, grekiska och hebreiska med samma självklarhet. ... För första gången på över tusen årgjordes det grekiska lärdomsarvet känt i sin ursprungliga språkdräkt och befriat från de bristfälliga tolkningar och översättningar som präglat medeltidens filosofiska diskussioner. (Håkan Håkansson "Den lärda världen" s 116-117)

I (den sena medeltidens svenska) kloster hann man ej längre än till att nödtorftigt lära sig kristendom, läsning, skrivning, räkning och något latin, vilket var de bildades språk i alla länder. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 488)

I början hade humanisterna i synnerhet sträfvat efter att finna lämningar från forntiden, och de reste från kloster till kloster för att söka efter handskrifter af klassikerna. ... För att rikta uppmärksamheten på de nya fynden drogo vandrande lärare från stad till stad. Hvar de uppreste sina lärostolar, trängdes gamla och unga för att höra utläggningen af en romersk författare eller föredrag öfver forntidens moral eller för att erhålla vägledning i grekiskan. Kort efter mediet af det 14:de årh. upprättades vid studiet i Firenze en lärostol i det grekiska språket, och i slutet av århundradet kom den ansedde grekiske retorn och filosofen Manuel Krysoloras först till Firenze, sedan till Pavia för att utbreda kännedom om Hellas' språk och de grekiska skalderna. Då blef det modernt att lära grekiska, och alla prisade "den solstråle, som hade nedträngt i Italiens djupa mörker". Svårigheterna vid det grekiska språket voro dock så stora, att blott få kommo öfver de allra första elementarstudierna. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 979-980)

Av de (medeltida) kyrkmässopredikningar jag undersökt är det flera som räknar upp, beskriver och kommenterar innebörden av samma serie av sex moment i (kyrko)invigning(en). ... 4) (Den vigande biskopen) skall i form av ett kors, med korsarmarna gående diagonalt mellan kyrkans hörn, skriva det grekiska och latinska alfabetet i den på kyrkgolvet utströdda blandningen av aska och sand, 5) han skall måla tolv kors på kyrkans väggar - det är fråga om de s k konsekrationskorsen, som man fortfarande kan se på väggarna i så många svenska medeltidskyrkor. (Alf Härdelin "Den 'materiella' och den 'andliga' kyrkan" s 163-164; Medeltidens Sverige)

I det av Uppsaladomprosten Andreas And (död 1317) grundade kollegiet för Uppsalstudenter i Paris var samtliga tolv i hemmet inhysta studenter enligt statuterna tillhållna att ente ens sinsemellan använda sitt modersmål utan samtala med varandra på latin. När dessa studenter återvände till Sverige, fick landet inte bara en bildningselit till fromma för undervisning och fortsatt utveckling av en boklig kultur. Ofta medförde de också handlingar med texter i skilda ämnen, att läsas, kopieras och tjäna som inspiration för inhemsk litterär verksamhet. (Birger Bergh "Latinet i det medeltida Sverige" s 436)

(Vetenskapsmannen) Roger Bacon ... var född i grefskapet Sommerset. ... Efter midten af (13:de årh.) tog han fransiskankåpan och uppträdde i den såsom lärare i Oxford. ... Han såg, att den latinska vetenskapen var lånadt gods, och att vetenskapens källa har sitt ursprung hos grekerna. Det grekiska språket älskade han, och vi hafva från hans hand ett märkligt fragment af en grekisk grammatik, en tidig svala, som förebådade renässansens attiska sommar. Den efter dessa tiders förhållanden lärde lingvisten har också haft en aning om betydelsen af den jämförande språkvetenskapen. ... All visdom låg enligt Roger Bacons mening i den heliga skrift "såsom i en knuten hand"; men denna visdom skulle öppnas och utvecklas genom kyrkorätt och filosofi. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 889-890)


ca 1000 - ca 500

Det var patriarken Fotius av Konstantinopel (858-867 och 877-886), som på allvar började missionen till de slaviska folken. För det missionsarbete som han planerade utgick han från den ortodoxa principen att den kristna gudstjänsten skulle hållas på ett för folket begripligt språk. Uppgiften bestod då i att dels översätta de heliga skrifterna och de liturgiska böckerna till ett slaviskt språk, dels att finna de män som kunde åta sig uppdraget att både vara översättare och missionärer. ... Alfabetet, avpassat efter den slaviska ljudläran, grundades på det grekiska alfabetet. (Christofer Klasson "Ortodoxa kyrkan" s 40-41)

"Slavernas apostlar" voro brödraparet Metodius och Constantinus (Kyrillus), som härstammade från den grekiska staden Tessalonika. ... Metodius invigdes (år 870 af påfven) att vara ärkebiskop för missionen i Pannonien, Mähren och Serbien. Denna utnämning bragte Metodius i konflikt med tyskarne, och, då påfven fick närmare kännedom om införandet af den slaviska liturgien, förbjöd han Metodius att hålla mässa på ett "barbariskt" tungomål. I Rom ansåg man nämligen, att Gud rätteligen blott kunde tillbedjas på de tre språk, som stodo öfver Kristi kors. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 615-617)

Runtecknen är ett germanskt skriftsystem som haft det latinska och grekiska alfabetet som förebilder. Under 800-talet förenklades runalfabetet och antalet tecken reducerades från 24 till 16. ... En smålänning som rest längre än någon annan av dem som vi möter på runstenarna är Sven från Erikstad. Stenen berättar att han dog österut hos grekerna. Vad vi ser här är belägg för långväga kontakter mellan Småland och andra delar av världen. Troligen spelade dessa kontakter en mycket viktig roll för det religionsskifte som ägde rum i övergången mellan yngre järnålder och medeltid. (Olle Larsson "Småland i den historiska tidens gryningsljus" s 47-48)

Om runornas yttersta ursprung och utbredningsområde finns ... olika meningar; den allmännaste torde vara att de har uppfunnits av germanstammarna nere vid Svarta havet på grundval av det grekiska och i någon mån också det latinska alfabetet, men enligt en norsk teori skulle de i stället härstamma från en starkt ombildad nordetruskisk skrift. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 17; Runorna)

Karl den store uppdrog åt Alcuin att åvägabringa en riktigare och bättre text af den latinska bibelöfversättningen (Vulgata), som under medeltiden så godt som uteslutande var Västerlandets bibel, alldenstund kännedomen i hebreiska och grekiska där var alldeles utdöd och på årsdagen för Karls kejsarkröning, kunde den trogne "Flaccus" sända "sin herre David" ett genomsedt nya testamente till julgåfva. Alcuins latinska kyrkobibel blef dock snart fördärfvad genom felaktiga afskrifter. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 671)

Den obestridliga slägtskap, som för kännaren röjer sig mellan de Skandinaviska språken samt de Grekiska och Latinska, har länge väckt forskares uppmärksamhet. Ett folks ursprung eller dess närmaste härkomst, det vill säga, från hvilka stammar det längst sammanlefvat på de urgamla vandringarna, kan ej på någon säkrare väg utletas än genom språkens jemförelse. ... När likheten i sjelfva språkrötterna är sådan, att hela grammatiken kan förklaras af samma källa som ordena i språket, då finnes det mellan sådana språk en grundslägtskap, som påtagligen vittnar, att de uppvuxit från samma rot, ehuru de under tidernas längd, i olika länder och genom sammansmältning med andra stammars tungomål, kunna till formen och det yttre utseendet hafva utbildat sig på olika sätt. Så synes, att döma af det yttre utseendet, ingen förbindelse ega rum mellan Grekiska och Latinska språken, och likväl är det historiskt och etymologiskt bevisadt och af språkkännare allmänt erkändt, att det Latinska språket hufvudsakligen nedstammar från det Grekiska eller hellre har sin upprinnelse från samma källa med detta. Utgående från dessa grunder, har en af vår tids (1830-talet) största språkforskare (R.K. Rask) med ovedersägliga skäl framlaggt, att mellan det fornskandinaviska eller Isländska språket samt det Grekiska, i synnerhet af den Doriska och Aeoliska dialecten, hvarifrån äfven det Latinska språket till sitt ordförråd och hela sin inrättning visar sig hafva upprunnit, icke blott träffas talrika ord, som likna varandra i form och betydelse, utan en sådan mängd af öfriga likheter, att reglor för bokstäfvernas öfvergång från det ena till det andra kunna uppställas, att för öfrigt nästan hela språkbyggnaden och äfven de aldra första och nödvändigaste ord i språket, som beteckna tankans första föremål, äro i begge språkklasserna desamma, förhållanden, som klart och oemotsägligen bevisa, att begge språken upprunnit från samma källa eller äro grenar af samma rot. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 106-107; Om Folkvandringarna och Nordens äldsta invånare)


ca 500 och tiden dessförinnan

Barbarernas talrika infall och de inre oroligheterna i det 5:te årh. gjorde lifvet i Rom så osäkert, att studierna däraf förhindrades. Det var mycket sällsynt den tiden att finna en romare, som förstod grekiska, och den, som i likhet med Hieronymus kunde både grekiska och hebreiska, blef hållen för ett vidunder af lärdom. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 295; Galliska kyrkolärare och munkfäder)

Hieronymus var en af den gamla tidens mest framstående kyrkofäder. Han föddes såsom hedning år 331 men blef omvänd. Efter åtskilliga resor utvandrade han till Palestina och slog sig ned i en cell vid Betlehem. Enligt en gammal sägen skall han hafva blifvit begrafven i närheten af det ställe, der Jesus föddes. Sin förnämsta ryktbarhet har han vunnit genom sin öfversättning af bibeln på latin. Denna öfversättning kallas Vulgata och är af katolska kyrkan tillerkänd samma anseende som grundtexten. Hieronymus dog år 420. Frid öfver hans minne! Han var nog en from och gudfruktig man, som gjort kristenheten stora tjenster. (P. Waldenström "Till Österland" s 541-542; BG Ask-kommentar: Vad kan den ortodoxa kyrkan tänkas ha för omdöme om Hieronymus och de tjänster han gjort kristenheten?)

En af den galliska kulturens brännpunkter var Aqvitanien, i hvars hufvudstad Bordeaux funnos berömda skolor. I denna provins, troligen i Poitiers, föddes Hilarius (död omkr. 366). Latinet var Hilarii modersmål, men han blef så bevandrad i grekiskan, att han kunde öfversätta en bok af Origenes och tala grekiska på en östromersk synod. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 295; Galliska kyrkolärare och munkfäder)

Tertullianus var verksam mellan 196 och 212. Han var född i Kartago i Nordafrika och var den förste av de kristna författarna som skrev på latin. Hans tänkande röjer påverkan av romersk rätt, och hans teologi var mer systematisk än hans grekisktalande föregångare. (Gerald Bray "Tertullianus" s 430)

Irenaeus, som var verksam omkring 175-200, var en grekisktalande presbyter i Smyrna och lärjunge till Polykarpus. År 177 eller 178 skickades han till Lyon som biskop och blev därmed en viktig förbindelselänk mellan östlig (grekisk) och västlig (latinsk) teologi. Mycket få av hans verk finns kvar i grekiskt original, och vår kunskap om dem är därför beroende av latinska och armeniska översättningar. (Gerald Bray "Irenaeus" s 430)

Semiter, greker och latinare voro de folk bland vilka den nya (kristna) läran gjorde sina tidigaste vinster, men i den västra latinska delen av romarriket, var framgången länge ringa. Först i mitten av 100-talet börjar den latinska rikshalvan spela någon större roll. ... Tidigare hade Jerusalem och Antiokia varit huvudorter för missionen och evangeliseringen. (Aug. E. Lernberg "Församlings- och gudstjänstliv i efterapostolisk tid"; Jönköpings-Posten 1946-07-31)

Vid tiden för vår tideräknings början kunde man i länderna runt hela Medelhavet och ganska långt österut inom Främre Orienten göra sig hjälpligt förstådd med grekiska. De olika nationalspråken dog inte ut, men stora befolkningsgrupper blev två- och flerspråkiga och en variant av den attiska grekiskan, den s.k. koinê-grekiskan (grek. koinê = allmän, vanlig), spred sig snabbt. (Mikael Tellbe ”Grekisk-romerska religioner och filosofier” s 84)

Alexandria blev (under 200-talet f.Kr.) Medelhavets främsta handels- och industristad med en mycket blandad befolkning, som uppskattats till omkring en halv million. Det erhöll storartade hamnanläggningar; fyrtornet på ön Pharos är ryktbart. Alexandria var organiserat som en grekisk stad, men de talrika judarna hade en särskild organisation med betydande rättigheter. De övertog det grekiska språket, så att Gamla testamentet måste översättas till grekiska. ... Den grekiska kulturen utvecklades till världskultur under upptagande av vissa orientaliska element. Dialektolikheterna avslipades, och ett gemensamt grekiskt språk på attisk grundval (koiné) utbildades. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 173,192-183)

Av de stora talare (i Athen), som (under 300-talet f.Kr.) uppträdde i folkförsamlingen och inför domstolarna, utbildades det attiska språket till det mest fulländade instrument, som stått människor till buds för att uttrycka tankar och känslor, en erövring så god som andra, ty detta attiska språk blev det allmängrekiska. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 162-163)

Den inhemska (minoiska) bildskriften utbildades till en linear skrift. Den visar två former, av vilka ... den yngre - Linear B - som på Kreta endast påträffades i palatset i Knossos under den senminoiska tidens mellersta period (1400-talet f.Kr.) ... tytts som ålderdomlig grekiska. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 70)


Egna kommentarer och funderingar:

Under GT's tid skonadess den rättfärdige Lot i den lilla staden nära den stora staden Sodom, medan Sodom förstördes. I ett återställelseperspektiv ser vi nu hur den rättfärdige Jesus ”förstörs” på en ”liten” plats (jfr Betania Joh 11:18) nära den stora vanärade staden Jerosolyma/Jerusalem ( = Sodom; jfr Upp 11:18), medan det (vanärade) Jerosolyma/Jerusalem skonas. Jämför Joh 11:17-20 med Egna kommentarer och funderingar. Sambandet mellan Jesu och Lasaros' situation är tydligt.

Titeln på korset var skriven på tre språk. Bileam syndade (missade Guds mål) tre gånger mot Herrens budbärare. I ett återställelseperspektiv ser vi nu, hur Pilatus tre gånger ”välsignar” Herren. Och han skall inte ta tillbaka sina välsignelser. Jämför också Pilatus' höga bekännelse "judarnas kung" med soldaternas och prästledarnas "en judarnas kung" (Joh 19:3, Sinaiticus, resp. Joh 19:21). Vad angår Bileam och hans sista profetia, jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 19:14b-16a.

Vad angår ”nasoré”, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 18:4-5.

Vad angår ”korsfästa”, se Joh 19:6.


Grekiska ord:

anaginôskô (läsa) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 14:19; Joh 19:20 – Ester 6:1; 1 Mack 5:14; 10:7; 2 Mack 2:25; Syr Prologen; Baruk 1:3,14; Matt 12:3,5; 19:4; 21:16,42; 22:31; 24:15; Mark 2:25; 12:10,26; 13:14; Luk 4:16; 6:3; 10:26; Apg 8:28,30,32; 13:27; 15:21,31; 23:34; 2 Kor 1:13; 3:2,15; Ef 3:4; Kol 4:16; 1 Thess 5:27; Upp 1:3.

(H)ellênisti (på grekiska) Joh 19:20; Apg 21:37. Jämför Hellênikos i Luk 23:38, א,* A.

Rômaisti (på latin) Joh 19:20. Detta ord förekommer inte i resten av Bibeln (men jämför Rômaikos i Luk 23:38, א*,A). Tillsammans med (H)ebraisti (på hebreiska) och (H)ellênisti (på grekiska) passar ordet väl med presentationen av den förra och den senare uppenbarelsen i Johannes' skrifter.

titlos (överskrift) Joh 19:19-20. Latinskt låneord som passar väl med den flerspråkiga texten och det romerska styret.


Ytterligare studier:

Matt 26:71; 27:37; Mark 15:26; Joh 18:5; 19:3,13-14; Apg 2:22; Hebr 13:12-13; Upp 5:5; 7:9; 9:11; 10:11; 11:9.


Mary Coloe "Raising the Johannine Temple (John 19:19-37)"; Australian Biblical Review 48 (2000): 47-58.

R. Alan Culpepper "The theology of the Johannine passion narrative: John 19:16b-30"; Neotestamentica 31.1 (1997): 21-38.

Josephine M. Ford "Jesus as Sovereign in the Passion according to John"; Biblical Theological Bulletin 25 (1995): 110-117.

Maurits Sabbe "The Johannine Account of the Death of Jesus and Its Synoptic Parallells (Jn 19:16b-42)"; Ephemerides Theologicae Lovanienses 70 (1994): 34-64.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-28; 2012-03-28; 2014-11-18; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

19:23-24(25a) När soldaterna så hade korsfäst Jesus, tog de Hans kläder och gjorde fyra delar, en del för ‘var och en’/varje soldat * (א*). Men tunikan var (hela tiden) osydd, vävd ut ur tingen uppifrån genom/'rätt igenom' hel. De talade så (vända) i riktning mot varandra: ”Vi må ej splittra/’riva sönder’ den, emellertid/utan vi må erhålla genom lottning med anledning av den, vems den skall vara, för att skriften måtte fullbordas: ’De delade isär Mina kläder (mellan) sig själva och emot/’på jakt efter’ Min beklädnad kastade de ’en arvslott’/lott.’” Så de här tingen gjorde faktiskt soldaterna.

Ord för ord: 19:23 (29 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) '-na så soldater'/'så soldaterna', när (de)-korsfäste '-en Jesus'/Jesus, tog-(de) '-na kläder'/kläderna hans och gjorde fyra delar, (för)-var-och-en soldat (en)-del. var-(hela-tiden) men '-n tunika'/tunikan osydd, ut-ur de-(ting) uppifrån vävd genom hel. 19:24 (35 ord i den grekiska texten Sinaiticus) talade så i-riktning-mot varandra: ej må-(vi)-splittra den, emellertid må-(vi)-erhålla-genom-lottning med-anledning-av den vems (den)-skall-vara, för-att '-en skrift'/skriften måtte-fullbordas: (de)-delade-isär '-na kläder'/kläderna mina (i/mellan)-sig-själva och emot '-en beklädnad'/beklädnaden min kastade-(de) (en)-arvslott. '-na faktiskt så soldater'/'faktiskt så soldaterna' de-här-(tingen) gjorde.


1883: Då nu krigsmännen hade korsfäst Jesus, togo de hans kläder och gjorde fyra delar, en del åt hvarje krigsman, och lifklädnaden med. Men lifklädnaden var icke sömmad utan väfd, uppifrån och alltigenom. Därför sade de sinsemellan: Låtom oss icke skära sönder denna, utan kasta lott om honom, hvem han skall tillhöra; på det att skriften skulle fullbordas, som säger: ”De hafva skiftat mina kläder mellan sig och kastat lott om min klädnad.” Och detta gjorde nu krigsmännen.

1541(1703: Då nu krigsknektarna hade korsfäst Jesum, togo de hans kläder, och gjorde fyra delar, en del hwarjom krigsknekt, och kjortelen med; men kjortelen war icke sömmad, utan wirkad, ifrån öfwerst och allt igenom. Då sade de emellan sig: Skärom honom icke sönder, utan kastom lott om honom, hwem han skall tillhöra; att Skriften skulle warda fullkomnad, som säger: De hafwa bytt min kläder emellan sig, och kastat lott på min kjortel. Och detta gjorde krigsknektarna.

LT 1974: När soldaterna hade korsfäst Jesus, lade de hans kläder i fyra högar, en för var och en av dem. Men de sade: ”Låt oss inte slita sönder manteln för den är utan söm. Låt oss spela tärning för att se vem som får den.” Därmed uppfylldes Skriftens ord som säger: ”De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min mantel.” Och det var just vad de gjorde.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren Gud gjorde åt Adam och hans kvinna tunikor av skinn och sjönk/klädde dem i. (1 Mos 3:21, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose: ”Arons underplagg, klädnaden som når ända till fötterna,) ut ur dess mitt skall den ’lilla munnen’/öppningen vara runt omkring ... havande/med ’en vävd gärning’/’ett vävt arbete’ (i)i en ring (runt) ’den lilla munnen’/öppningen ... för att den ej må ’brytas i stycken’/’rivas sönder’.” (2 Mos 28:32, Grekiska GT)

(Herren/Mose sade till prästerna:) ”Den store prästen (som är) från/’skild från’ sina bröder … skall inte ’bryta genom ... i stycken’/’riva sönder’ sina kläder.” (3 Mos 21:10, Grekiska GT)

(David sade till Herren: ”De ondas hop) delade isär mina kläder (mellan) sig själva och emot/’på jakt efter’ min beklädnad kastade de ’arvslott’/lott.” (Ps 22:18 eller 22:19, Grekiska GT)

(David sade till Herren: "Du) 'kastade upp'/'satte på' Dig ljus som ett klädesplagg och sträckte ut himlen som om (den var) 'ett skinn'/'en hud'." (Ps 104:2, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Ni skall dela isär ’den här jorden’/’det här landet’ åt er, åt Israels stammar. Ni skall 'kasta den i arvslott'/'dela det med lott' åt er.” (Hes 47:21-22a, Grekiska GT)

(Salomo sade: “De som betryckte/förtryckte den rättfärdige skall säga om honom:) ‘Hur (kunde) han helt och hållet räknas i/bland Guds söner, och är hans arvslott i/med heliga?” (Salomos Vishet 5:5)

(Salomo sade:) “Jag erhöll genom lottning en god själ. Men/eller hellre: Då jag var god, kom jag in i en obefläckad kropp, men havande/'jag hade' kunskap, att jag inte på annat sätt kommer att ha makt i/över (vishet), om – alltefter omständigheterna – ej Gud må ge (den).” (Salomos Vishet 8:19b-21a)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Johannes' lärjungar:) ”Ingen kastar/sätter på en okrymt traslapp/tyglapp på ett gammalt klädesplagg, ty den lyfter/’tar bort’ dess fullbordan från klädesplagget, och det blir en sämre/värre splittring/reva.” (Matt 9:16)

Förhänget/slöjan i templet splittrades/brast ’in i’/i två från uppifrån ända till ner. (Matt 27:51a)

(Jesus sade:) “Ingen syr en okrympt (Grekiska: agnafos; jfr arafos/osydd i Joh 19:23) traslapp/tyglapp (Grekiska för tras-: rakos) emot, emot ett gammalt klädesplagg, ’men om ej’/annars ’lyfter den’/’tar den bort’ (dess) fullbordan från det, (nämligen) det gamla (klädesplaggets) nya (tyglapp), och det blir en sämre splittring/reva.” (Mark 2:21)

Prästledaren ‘havande brutit genom ... i stycken’/’slet sönder’ sina tunikor. (Mark 14:63a)

Då (soldaterna) hade (א,* א, A) korsfäst (Jesus), delade de isär Hans kläder och kastade arvslott/lott emot sig, vem (som) måtte lyfta/’ta bort’ vad. (Mark 15:24)

Templets förhänge splittrades/brast ’in i’/i två (delar) från uppifrån ända till ner. (Mark 15:38)

Då (Sakarias) hade kommit in i, in i Herrens tempel, erhöll/fick han genom lottning bränna rökelse. (Luk 1:9b)

Simon sade (till Jesus): ”Då/fastän vi hade gjort oss besvär genom en hel natt, tog/fick vi ingenting. ...” (Luk 5:5b)

(Jesus) sade/berättade (’hela tiden’/’gång på gång’) en liknelse (vänd) i riktning mot (fariseerna och de skriftlärda) att/: ”Ingen som har splittrat/’rivit sönder’ en lapp från ett nytt klädesplagg sätter (den) emot, emot ett gammalt klädesplagg. ’Men om ej’/annars splittrar/’river ... sönder’ han under alla förhållanden och/också det nya. Och lappen från det nya kommer inte att ’höja sin röst tillsammans’/’vara samstämd’ med det gamla.” (Luk 5:36)

(Jesus sade till dem som lyssnade:) ”Den som lyfter/tar ’ditt klädesplagg’/’din mantel’, hindra (honom) inte också/heller (att ta) din tunika.” (Luk 6:29b)

’I ... bedja’/’då (Jesus) bad’, blev Hans ansiktes gestalt ’det andra’/’ett annat’ och Hans beklädnad vit. (Luk 9:29a)

(Jesus sade till folkskaran: “Man) skall anlända från uppstickanden/öster och sjunkanden/väster och * (א,*א,A) nordvind/norr och sydvind/söder och luta sig upp/tillbaka Guds rike.“ (Luk 13:29)

Så då soldaterna faktiskt ... hade tagit upp Paulus, ledde de honom genom/under en natt in i Antipatris. (Apg 23:31)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ty på det här sättet välkomnade Gud utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, så att han gav Sonen, den ende avkomlingen, för att 'varje den'/’var och en’ som tror in i honom ej må fördärvas emellertid/utan ha tidsålderslångt liv. Ty Gud skickade inte bort Sonen in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ för att Han måtte döma utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, emellertid/utan för att utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ måtte räddas genom Honom. (Joh 3:16-17)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag säger/talar inte med anledning av er alla. Jag vet vilka Jag har utvalt. (Detta händer) emellertid för att skriften må fullbordas.” (Joh 13:18)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

För Johannes är det – liksom för synoptikerna – självklart att det som sker med Jesus är en fullbordan av skrifterna. Varje steg i händelseförloppet finns förutsagt, även om det är först i fullbordans ljus som det kan ses klart. Här hjälper evangelisten sina läsare genom att vid flera tillfällen under skildringens gång hänvisa till skriften. Men även när han inte gör det, finns associationer till gammaltestamentliga texter under ytan. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 324 i kommentar till Joh 19:16b-42)

(Beskrivningen av tunikan) motsvarar beskrivningen av översteprästens tunika hos Josefos, Antiquitates III, 161. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 431)

Då den förste Adam föll i synd och drevs ut ur paradiset gav Gud honom kläder, så att han kunde dölja sin nakenhet. Då den siste Adam dog för våra synder och blev en förbannelse för oss blev han avklädd. (Studiebibeln II:717)

Hur besynnerligt det än låter blomstrar kortspelskonsten i Övre Armudan. Kortspelarna här är berömda över hela Sachalin. I brist på tillgångar spelar armudanborna med mycket små insatser men i gengäld i ett sträck som i pjäsen "30 år eller En spelares liv". Jag och en av de mest passionerade och outtröttliga kortspelarna, kolonisten Sizov, hade följande samtal: "Varför, ers högvälborenhet, släpper man oss inte till fastlandet?" frågade han. "Vad har du där att göra?" skämtade jag. "Där har du ju ingen att spela med." "Jo, det är just där det verkligen spelas." "Spelar ni stoss?" frågade jag efter en paus. "Det stämmer, ers högvälborenhet." Senare, när jag reste från Övre Armudan, frågade jag min kusk som var straffånge: "De spelar ju med insatser, eller hur?" "Det är klart." "Vad spelar de då om?" "Tja, om kronans andelar, bröd eller rökt fisk. De förlorar bröd och kläder, sitter hungriga och fryser." "Men vad äter de?" "Vinner de så äter de, men vinner de inte så lägger de sig utan mat." (Anton Tjechov "Sachalin" s 108-109; Tjechov besökte Sachalin 1890)

Landskapsmålaren Nordgren . . . påtrugade oss (på vår vandring i Gudbrandsdalen) en lübsk korv av väldiga dimensioner. . . . Själva korven blev buren av doktorn, enligt ödets genom lottning tillkännagivna vilja. . . . Då jag nu är på tal om doktorn, erinrar jag mig, att detta icke var den enda gång, då han hade otur i lottning. Vi hade i Kristiania, inom en krets av muntra studenter, gjort bekantskap med ett spel, som kallas "Gnav". "Gnaven", som har ett omisskännligt syskontycke med vår svenska "Kille", spelas dock icke med kort, utan med brickor, som förvaras i en lång läderpung. "Blanda" heter här "skaka pungen" och man "går i pungen", i stället för att "gå i leken". Någon av sällskapet hade föreslagit, att vi skulle medtaga ett gnavspel. Oväder eller andra omständigheter kunde ju nödga oss att kvardröja på en tråkig gästgivaregård; vid sådana tillfällen är varje förströelse välkommen. Vi gillade således förslaget. Men vem skulle bära gnaven? Alla hade vi ränslar, och envar fann sin ränsels tyngd tillräckligt stor, för att icke göra andra bördor önskliga. Lottdragning måste avgöra saken, och doktorn blev utkorad till gnavens vårdare. Jag ser honom ännu, med långa steg mätande landsvägen, med vandringsstaven i hand, och gnavpungen svängande som en pendel över hans ränsel. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 93-94; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

Enligt traditionen gjorde Mose under invigningens sju dagar tjänst i en sömlös vit dräkt, som var vävd alltigenom. (Taan. 11b.) (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 592)


Att fortsätta med:

Det hörde till rutinen, att de som gjorde bödelstjänsten fick den avrättades kläder. Soldaterna spelade tärning om dem. Det hörde till livet i kasernerna att man spelade och drack. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Matteus” s 213)

Man har gissat att ... livklädnaden var en gåva av en lärjunge som velat gör anågot särskilt för Jesus. Jesus hade tydligen inte avvisat en gåva som gavs av kärlek. Den dyrbara livklädnaden är en parallell till den dyrbara nardusoljan. För Johannes låg det något meningsfullt i att Jesus den dagen bar en sådan livklädnad. Den ingick i den översteprästerliga skruden. Jesus var nu den store översteprästen. Detta var den stora försoningsdagen. Här frambars ett offer, som alla offren i Israel hade varit en förebild till. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 187; min kommentar: Det kan väl ifrågasättas om även de ofullkomliga, frivilliga tackoffren var en förebild till Jesu offer; jfr möjligheten av att se uppfyllelsen av Jesu nya bud i Joh 13:34-35 som en frivillig gåva.)

Livklädnaden, som var utan sömmar och som soldaterna kastade lott om – enligt förutsägelsen i Gamla testamentet (Ps 22), påminde säkert Johannes om den klädnad utan söm och vävd i ett stycke som översteprästen bar. Johannes blick för det symboliska gjorde att han såg, hur den store Översteprästen till sist gav sitt eget liv och därmed ett fullkomligt offer för synd. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 182-183)

Jag gav (poliserna) allt jag hade, det som var kvar av de tio pund jag fick precis innan jag kröp under stängslet i Novaky. Det var ungefär åtta pund. Jag iakttog dem medan de noggrant och rättvist delade upp pengarna mellan sig och när var och en stoppat på sig sin andel vände sig en av dem mot mig och sa med ett leende: "Tyvärr, det räcker inte. Vi måste skicka tillbaka dig till Novaky." ... (Vakterna) omringade mig långsamt. Metodiskt började de bearbeta mig med knytnävar, stövlar och gevär, en efter en så att ingen skulle bli utan sin rättmätiga del. (Rudolf Vrba "Jag flydde från Auschwitz" s 54-56)

Fullmånen står stor och röd över Aten bakom Erechheions karyatider. ... Du heligt kyska Selene! Du stiger på Akropolis Athenae så hemsk, så röd som för att se ett mord. Vårt tempelberg har rivna marmormattor. Det står betäckt av block och brustna plattor som ett med tärningar belamrat bord, kring vilket tid och regn och präster och soldater och långt från ö- och skorstenslandet Hans eller Hennes Majestäts pirater kastat tärning om den kjol, som fanns från antikens slagna hedning liksom knektarna om Kristi klädning och skrapat med sig, vad som vanns. (Verner von Heidenstam "Från östan och västan" s 111; I det tysta landet; Fullmånen och karyatiderna)

(Krigsknektarne) gjorde fyra delar för att antyda att alla jordens fyra delar skola blifwa delaktiga af frukterna af hans lefnad, lidande och död. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 245)

Från Vederbörande Herrar Arftagare har jag ej haft bref sedan den olyckliga upptäckten blifwit gjord, äfven som jag ej heller har skrifwit. Ville Du som jag så skulle wi skänka Donationen till någon Fattiginrättning, hwarvid wi naturligtvis förbehölle oss företrädet. Det är ömkeligt att en sådan uselhet som i sig sjelf är alldeles intet wärd, skall stifta oenighet i en hel slägt och göra Gumman ledsamma dagar. Dessa ledsamheter äro troligtvis den enda renta wi ha att påräkna af wårt Capital. Jag blir desperat så ofta jag tänker härpå. . . . . . . Hvad de förbannade Gåfvobrefven angår, så vet Du att det redan länge warit min tanka att de borde återställas så att krigsknektarna finge kasta lott om vår kjortel. . . . För min del kan jag i min lifstid ej upphöra att förakta ett sådant uppförande och tänker således alldeles icke på någon försoning. Mig enskilt gör en sådan ovänskap alldeles ingen ting; men för Anna, äfven som för Eva kan den vara obehaglig. Men hvad skall jag göra? Böja knä för Baal? Aldrig. . . . De komma nog åter när de lukta stek, eller kunna få socker till sitt Krusbärsvin. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 236,238-239; brev från Lund den 14 januari och 18 februari 1813 till Gustaf Billow)

Det mest betydande statsingripandet i 1800-talets ekonomiska utveckling finner sin förklaring i det konungamaktens envälde, som Gustav IV Adolf övertagit från sin fader och som rådde hos oss fram till 1809 års statskupp. Här åsyftas på de radikalt nya regler för jorddelningen på landet, som infördes under 1800-talets tidigare år med början i Skåne 1803, regler, som sedermera kommo att på väsentliga punkter prägla också det över hela landet genom förda "laga skiftet". ... Enskiftesförordningen för Skåne av år 1803 efterföljdes redan året därpå av en liknande förordning för Skaraborgs län och år 1807 av en sådan, som gällde för hela landet, med undantag för Dalarna och för Norrland. Storskiftesförordningarna (med början 1757) fortforo emellertid att gälla vid sidan av de nya bestämmelserna, och i de flesta rena bondebygder visade befolkningen en stor obenägenhet att tillämpa nymodigheterna. För att möjliggöra ett genomförande överallt i Sverige blevo bestämmelserna föremål för en grundlig bearbetning, som resulterade i en laga skiftesstadga, utfärdad 1827. Medan enskiftet nästan uteslutande tagit sikte på skånska förhållanden, innebar laga skiftet ett slags medelväg mellan storskifte och enskifte, en medelväg, som möjliggjorde en långt större smidighet i tillämpningen. Denna jorddelningsmetod möttes också av en helt annan förståelse från bondebefolkningens sida och genomfördes så småningom över nästan hela landet. Endast i övre Dalarna finnas i våra dagar (1939) i större omfattning byar, som ej undergått skifte. Under åren 1828-1922 berörde skiftesverksamheten i Sverige inte mindre än 287,459 delägare, av vilka 83,391 utflyttade ur byarna. (Gösta Berg "Den stora jorddelningsreformen" s 185-186,194-195)

Inom församlingen i Herrnhut ägde en radikalisering rum under 1740-talet, ledd av Zinzendorf själv. ... Denna radikalisering nådde också kretsarna i Sverige och i synnerhet Stockholm. ... Gemenskapen indelades efter mönster från Herrnhut i olika "körer", de gifta i en, de ogifta bröderna i en och de ogifta systrarna i en. Körerna hade möten var för sig, också vaknätter. Det utvecklades en svärmisk religiositet med starka inslag av Kristi brud- och blodsmystik, där Kristi blod och sår blev kärnan i fromhetslivet, och brudmotivet gärna utvecklades i riktning mot att Kristus var den egentlige brudgummen också i det jordiska äktenskapet. Lotten fick avgöra vem som skulle "vikariera" för honom, liksom den fick avgöra vilka av de ogifta bröderna och systrarna som skulle ingå äktenskap med varandra. (Ingmar Brohed "Pietism och herrnhutism" s 90-91; Radikalisering och motstånd)

De egentliga ledarne af (de herrnhutiska) brödernas församlingar voro icke lärarne eller prästerna utan de genom lottkastning (Ordsp. 16:33 och Apg. 1:26) valda äldste, som betraktades såsom bärare af Anden och såsom profeternas och herdarnes (Ef. 4:11) arftagare. ... Vid födelse, dop och konfirmation hafva alla herrnhutare fått plats i "brödrakyrkan", men lotten skall afgöra, hvem som får upptagas i den egentliga "församlingen", äfvensom hvem som får tillträde till nattvarden. Emellanåt hafva konfirmander ... måst vänta många månader, innan lotten föll till förmån för deras upptagande bland nattvardsgästerna. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 679,685-686)

Man använder ännu (i de nordiska länderna), utan att dock misskänna de naturliga orsakerna till företeelserna, vissa medel att utforska en högre vilja, t. ex. lottdragning, hvarvid två, tre eller flera träspånor kastas i en urna, för att efter olika färg, hvit, svart eller röd, fördela arf efter aflidna personer. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 156; Om vidskepelse och afgudadyrkan hos de nordiska folken)

I brydsamma omständigheter och vid alla vigtigare företag rådfrågades (före Christendomens införande) Gudarne och anställdes offer till dem; då dömde man af offerdjurets blod till deras nåd eller onåd, eller utrönte man deras vilja genom den heliga lottkastningen, som skedde med lotter (hlutir), stora tärningar, prydda med gudabilder eller på annat vis märkta med vissa tecken. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 514)


Sångarna:

Vällust mig då bitter blifve, När den galla bjudes dig, Hvilken räckas bort åt mig. Girighet jag från mig drifve, När man, dig till hån och spott, Kastar om din klädnad lott. (Spegel: Psalm 75:7)

Denna stund är Jesu sista; Templets förlåt rifs i tu, Solen mörknar, bergen brista: Öga! hjerta! hvad gör du? Så, som Jesu smärta var, Aldrig någons varit har. (J Qvirsfeld-AP Amnelius-C Dahl-FM Franzén: Psalm 92:3; jfr Psalmer och Sånger 142:3)

Från segerbytenas berg han träder Vår segerfurste, Guds milda Lamm. Fast lott man kastat om hjältens kläder, Han går med seger ur döden fram. Nu går han fram över Sions höjder Med vunnen seger för världen all. Han kommer fylld utav ljus och fröjder – Han segrat har, och han segra skall! (KG Sjölin: Andliga sånger 1936 nr 354:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Enligt judisk talsymbolik representerar talet fyra världen och hela det skapade universum. Var och en av de fyra soldaterna har del av Jesu död genom att få en del av Hans kläder. De fyra får därmed representera alla människors delaktighet i Jesu död. Jämför Joh 3:16-17.

Gud klädde Adam och hans kvinna med tunikor. Nu börjar Jesu avklädande, och alltmer får vi se att Han är Människan (jfr revbenet i Joh 19:34 och de sist avlagda kläderna i Joh 20:6-7).

Salomo erhöll en god själ genom lottning. Och den rättfärdige skall ha en arvslott med de heliga. Nu erhåller en av soldaterna Jesu (eller Adams och Evas) tunika genom lottning, och han skall ha en arvslott med de heliga. I Joh 19:35 vittnar han om sin tro. Jämför den troende ”ledaren för hundra man” (Grekiska: hekatontarchos) och de troende soldaterna i Matt 27:54, den troende officeren (Grekiska: kenturiôn) i Mark 15:39 och den troende officeren (Grekiska: hekatontarchos) i Luk 23:47.

Vad angår ”korsfästa”, se Joh 19:6.

Angående verbet ”fullborda”, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 19:33-37.


Grekiska ord:

arafos (osydd) Joh 19:23. Detta ord förekommmer inte i resten av Bibeln. Tunikan är den nya traslappen/tyglappen, nu krympt, förenad och sammanvävd med det gamla klädesplagget. Jfr Mark 2:21 och Matt 9:16.

diamerizô (dela isär) (i NT) Mark 15:24; Joh 19:24 – Matt 27:35; Luk 11:17-18; 12:52-53; 22:17; 23:34; Apg 2:3,45.

(h)imatismos (beklädnad) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 9:29; Joh 19:24 – Tobit 10:10; Judit 12:15; 1 Mack 11:24; Jeremias brev v 19,57; Luk 7:25; Apg 20:33; 1 Tim 2:9.

klêros (arvslott) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 5:5; Mark 15:24; Joh 19:24 – Ester 3:7; 4:17h(C10); 9:24,26; 10:3g-h(F7-8); Salomos Vishet 3:14; Syr 25:19; 37:8; Matt 27:35; Luk 23:34; Apg 1:17,25(א,*א),26; 8:21; 26:18; Kol 1:12; 1 Petr 5:3.

langchanô (erhålla genom lottning) Salomos Vishet 8:19; Luk 1:9; Joh 19:24 – 1 Sam 14:47(B); (3 Mack 6:1); Apg 1:17; 2 Petr 1:1.

schizô (splittra) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 27:51; Mark 15:38; Luk 5:36; Joh 19:24 – 1 Mack 10:80; Salomos Vishet 5:11; Susanna v 55; Mark 1:10; Luk 23:45; Joh 21:11; Apg 14:4; 23:7.

(h)yfantos (vävd) 2 Mos 28:32; Joh 19:23 – 2 Mos 26:31; 35:35; 37:21 (+ ytterligare sju exempel ex 26:31- 37:21).

chitôn (tunika) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 14:63; Luk 6:29; Joh 19:23 – Judit 14:19; 2 Mack 4:38; 12:40; Jeremias brev v 30; Matt 5:40; 10:10; Mark 6:9; Luk 3:11; 9:3; Apg 9:39; Judas v 23.


Ytterligare studier:

2 Mos 28:4; 31:10; 39:27; 3 Mos 16:4; Ps 107:3; Matt 26:54; Mark 14:63; Luk 15:12; Joh 19:28,34-37; Apg 12:4; Upp 4:6.


Mary Coloe "Raising the Johannine Temple (John 19:19-37)"; Australian Biblical Review 48 (2000): 47-58.

R. Alan Culpepper "The theology of the Johannine passion narrative: John 19:16b-30"; Neotestamentica 31.1 (1997): 21-38.

Maurits Sabbe "The Johannine Account of the Death of Jesus and Its Synoptic Parallells (Jn 19:16b-42)"; Ephemerides Theologicae Lovanienses 70 (1994): 34-64.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-29; 2012-03-30; 2014-11-19; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

19:25(25b)-27 Men Hans moder och Hans moders syster, Klopas' Mariam (א,*א), och Mariam (א,*א) från Magdala stod vid sidan av Jesu kors. Då Jesus så hade skådat modern och lärjungen som Han (hela tiden) välkomnade stå vid sidan, säger Han till modern: ”Kvinna, skåda, din son!” Därnäst säger Han till lärjungen: ”Skåda, din moder.” Och från den där stunden tog lärjungen henne in i de egna tingen.

Ord för ord: 19:25 (24 ord i den grekiska texten) 'Stod-(och-hade-stått)'/stod men vid-sidan-av '-et kors'/korset '-ens Jesu'/Jesu '-n moder'/modern hans och '-n syster'/systern '-ns moders'/moderns hans, Mariam den '-ens Klopas'/Klopas' och Mariam den från-Magdala. 19:26 (19 ord i den grekiska texten) Jesus så havande-skådat '-n moder'/modern och '-n lärjunge'/lärjungen 'stående-(och-havande-stått)'/stående-vid-sidan-av vilken/som (han)-(hela-tiden)-välkomnade säger-(han) (till)-'-n moder'/modern: kvinna, skåda '-n moder'/modern din. 19:27 (20 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) därnäst säger-(han) (till)-'-n lärjunge'/lärjungen: skåda 'n moder'/modern din. och från den-där '-en stund'/stunden tog henne '-n lärjunge'/lärjungen in-i de egna-(tingen).


1883: Men vid Jesu kors stodo hans moder och hans moders syster, Maria, Klopas' hustru, och Maria Magdalena. När nu Jesus fick se sin moder och bredvid henne den lärjunge, som han älskade, sade han till sin moder: Kvinna, se din son! Sedan sade han till lärjungen: Se, din moder! Och från den stunden tog lärjungen henne hem till sig.

1541(1703): Då stodo wid Jesu kors hans moder, och hans moders syster, Maria Cleophe hustru, och Maria Magdalena. Och när Jesus fick se modrena, och Lärjungan, den han älskade, der när ståndande, sade han till sina moder: Qwinna, si, din son. Sedan sade han till Lärjungan: Si, din moder. Och ifrå den tiden tog Lärjungen henne till sig.

LT 1974: Jesu mor, Maria, hans moster, Kleopas' hustru och Maria Magdalena stod nära korset. När Jesus såg sin mor stå där bredvid mig, hans nära vän, sade han till henne: ”Han är din son.” Och till mig sade han: ”Hon är din mor!” Och från den stunden tog jag henne med mig hem till mitt hus.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Sara) talade till Abraham: “Kasta/driv ut den här unga flickan/slavinnan och hennes son, ty den här unga flickans/slavinnans son skall inte ärva ’i sällskap’/tillsammans med min son Isak.” … (Och Abraham) skickade bort henne (och hennes son). … (1 Mos 21:10,14b, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Hedra din fader och modern, för att det må bli/ske dig väl, och för att du må bli långlivad uppå jorden/landet, den/det goda, som Herren, din Gud, ger dig.” (2 Mos 20:12, Grekiska GT)

(Herren samtalade vänd i riktning mot Mose: ”Samtala (med) Israels söner och tala vänd i riktning mot dem:) ’Ni skall helga den femtionde tidsperioden och ’ropa alltigenom’/utropa ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ uppå jorden, för alla de som bor/bebor den, en tidsperiod av ‘låtande vara’/’lämnande i fred’, (en period) försedd med tecken skall den vara för er, och ’en var och en’/’varenda en’ skall gå bort ’in i’/till sitt förvärv, och var och en skall gå bort 'in i'/till sitt fädernesland.… (Och om slaven inte friköps på något annat sätt) skall han komma ut i året av/för ’låtandet vara’/’lämnandet i fred’.’” (3 Mos 25:10,54b, Grekiska GT)

Mariam skildes genom en gränslinje (till en plats) utanför (det skyddsvallsomgärdade) lägret (i) sju dagar. (4 Mos 12:15a, Grekiska GT)

... Kosbi, dotter till en ledare av Midjan, (midjaniternas) syster. (4 Mos 25:18a, Grekiska GT)

(Elia tog den lille småpojken som hade varit död) och gav honom åt hans moder. Och Elia talade: “Se, din son lever.“ (1 Kung 17:23b, Grekiska GT)

Och (sunemitiskan) kom ’in i’/in i riktning mot (Elisa). Och Elisa talade: ”Tag din son.” … Och hon tog sin son och gick ut. (2 Kung 4:36b,37b, Grekiska GT)

(Tobit sade: “En av dem som var i Nineve) rövade bort alla ting, så många som ‘börjades under mig’/’jag ägde’ ... ’mer än’/utom min kvinna Hanna och Tobias, min son.” (Tobit 1:20, S)

(Tobit sade till sin son:) “Begrav mig fint och hedra din moder och du må ej helt och hållet lämna henne i (’en plats’/sticket under) alla hennes livs dagar. ... (Tobit 4:3a, S)

(Raguel sade till sin svärson:) “Visa tillit, (min) lille pojke! Jag (är) din fader och (min hustru) Edna din moder, och vi är från sidan av dig och (vår dotter) din syster från nuet in i (den kommande) tidsåldern. Visa tillit, (min) lille pojke!” (Tobit 8:21b, S)

(De flesta av dem som var på den heliga platsen) skingrades, var och en ’in i’/till sin plats. (1 Mack 6:54b)

(En främmande nation) ledde bort änkans välkomnade, och (bort) från döttrarna ödelade de den ensamma. (Baruk 4:16)


Den Senare Uppenbarelsen:

(En Herrens budbärare sade till Josef:) ”Du må ej frukta att ta Mariam (א,*א), din kvinna, till sidan av (dig). Det som har avlats i henne är ut ur helig ande” ... och han tog sin kvinna till sidan av (sig). (Matt 1:20b,24b)

(Jesus sade:) ”Vem som än – alltefter omständigheterna – må göra Min Faders vilja, Den (som är) i himlar, han är Min bror och syster och moder.” (Matt 12:50)

Många kvinnor var (hela tiden) (vid Jesu kors, kvinnor som hade) ... följt Jesus från Galileen ... och gjorde tjänst åt Honom, i/bland (vilka) (hela tiden) var Maria från Magdala, Jakobs Maria och Josefs Maria och (א*) Sebedaios söners Maria (א*). (Matt 27:55-56)

Men sent/efter (en) av sabbater(na), (i) gryningen(s stund) in i en/’den första’ (dagen) av sabbater(na), kom Mariam (א,*א) från Magdala och den ’en annan’/andra Maria (för) att titta på griften/graven. (Matt 28:1)

(Jesus sade:) ”(Den) som – alltefter omständigheterna - må göra Guds vilja, den där är min bror och syster och moder.“ (Mark 3:35)

(Jesus sade till en rik människa:) ”Du känner buden: ’ ... Hedra din fader och din (א*) moder.’” (Mark 10:19)

Några av dem som stod vid sidan av (Jesu kors) (och) som hade hört (Honom), och de sade (’hela tiden’/’gång på gång’): ”Skåda, Han höjer sin röst till Elia.” (Mark 15:35b)

(Elisabet sade:) “Varifrån (är) det här till mig, ‘för att’/att min Herres moder må komma i riktning mot mig?” (Luk 1:43)

(Jesus) gav (sonen) till sin moder. (Luk 7:15b)

Några kvinnor (var tillsammans med Jesus, kvinnor) som (hela tiden) var/fick (’och hade fått’/varaktig) vård från/för orena (א,* א) andar och svagheter. (Bland dessa kvinnor var) Maria, som kallades ”från Magdala”, från vilken sju orena (א,* א) små demoner hade kommit (’och kom’/varaktigt) ut. (Luk 8:2)

(Jesus sade:) ”Min moder är (den) … som hör Guds utsaga och gör (den).” (Luk 8:21b)

(En kvinna sade till Jesus:) ”Lyckligt (är) det underliv som bar Dig och bröstvårtor som Du diade.” Men (Jesus) talade: ”Så lyckliga (är) faktiskt/’i själva verket’ de som hör Guds utsaga och vaktar/håller (den).” (Luk 11:27b-28)

(Jesus sade till en rik människa:) “Du känner buden: ‘Du må ej begå äktenskapsbrott. Du må ej mörda. Du må ej stjäla. Du må ej vara ett falskt vittne. Hedra din fader och din (א*) moder.’” (Luk 18:20)

Då alla folkskarorna hade blivit/kommit tillsammans till sidan av (korset) emot/’sökande efter’ det här tittandet/skådespelet, (och) då de hade tittat på de ting som hade blivit/hänt, 'återvände (hela tiden)'/'började ... återvända' de då/’under det att’ de ’smällde till’/’slog sig på’ brösten. (Luk 23:48)

(Kleopas sade till Jesus:) ”Du ensam har din bostad vid sidan av Jerusalem och har inte fått kunskap om de ting som blivit/hänt i (staden) i de här dagarna?” … Några kvinnor ut ur/av oss ’stod ut ur sig själva för oss’/’gjorde oss häpna’. Då de tidigt på morgonen hade blivit/kommit emot/’sökande efter’ minnesgraven och ej funnit (Jesu) kropp, kom de och sade (att) de och/också hade skådat (och skådade) en åsyn/syn av budbärare som säger ’Honom leva’/’att Han lever’.” (Luk 24:18b,22-23)

Alla de här var (hela tiden) samfällt ’varande tålmodiga mot’/’tålmodiga i’ bönen tillsammans med kvinnor och Maria (א,*א,A), Jesu mor, och Hans bröder. (Apg 1:14)

(Petrus) kom emot/till Marias bostad, mor av/till den Johannes som ‘kallades uppå’/hette Markus. ...(Apg 12:12b)

Då (fångvaktaren) hade tagit (Paulus och Silas) till sidan av (sig), badade/tvättade han dem från slagen i den där stunden av natten. (Apg 16:33a)

De där återvände in i de egna tingen. (Apg 21:6b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus) kom in i de egna tingen, och de egna tog Honom inte till sidan av (sig). Men åt så många som tog Honom, åt dem gav Han (rättslig) myndighet att bli Guds barn, åt dem som tror in i Hans namn, vilka avlades inte ut ur blod ("blod" i pluralis), inte heller ut ur kötts vilja, inte heller ut ur en mans vilja emellertid/utan ut ur Gud. (Joh 1:11-13)

Judarna knotade så (hela tiden) med anledning av Honom, eftersom Han talade: “Jag är brödet, som har stigit ned ut ur himlen.” Och de sade (hela tiden): ”Är inte det här Jesus, Josefs son, vars fader * (א*) vi känner? Hur (kommer det sig, att) den här (א,*א,A) säger så (P66,א,*א,A): ’Jag (א,*א) har stigit (och stiger) ned ut ur himlen’?” (Joh 6:41-42)

(Fariseerna) sade (hela tiden) till (Jesus): “Var är Din Fader?” Jesus svarade: “’Och Ni känner Mig inte och inte’/’Ni känner varken Mig eller’ Min Fader. Om ni kände Mig, kände ni –alltefter omständigheterna – och/också Min Fader.“ (Joh 8:19)

Det var (hela tiden) en ut ur/av Hans lärjungar, som Jesus (hela tiden) välkomnade, som låg upp/’till bords’ i Jesu barm. (Joh 13:23)

(Jesus sade till Sina lärjungar): ”Skåda, en stund kommer, och stunden (א*) har kommit (och kommer), för att ni må skingras, var och en in i sina egna ting, och Mig må ni låta vara ensam. Och/men Jag är inte ensam, eftersom Fadern är i sällskap med Mig.” (Joh 16:32)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1950

Hos synoptikerna är (lärjungarnas) svek fullständigt, i Joh finns vid korset åtminstone älsklingslärjungen kvar. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 392)

Evangelisten tycker om att leka med ord som kan missförstås. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 271 i kommentar till Joh 11:11)

Sebedeus hustru måste ha hört till de äldsta kristna i Palestina och troligen levat hos sina söner i urförsamlingen i Jerusalem. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Matteus” s 153 i kommentar till Matt 20:20-28)

Maria Magdalena kallas på detta ställe (Matt 27:56) Mariam. Maria är nämligen den grekiska formen för det hebreiska Mirjam, som vanligen återges med Maria men någon gång som här med Mariam. Jesu mor och alla de andra Mariorna hette alltså egentligen Mirjam. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Matteus” s 217 i kommentar till Matt 27:57-61)

Johannes nämner om fyra kvinnor, som förblev trofasta mot Jesus under allt. Johannes var tillsammans med dem och började den dagen upptäcka, vilken gemenskap och vänskap som binder dem samman som är trogna mot världens Frälsare. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 185)

Budet att hedra sin fader och moder riktar sig inte till barnen utan liksom alla de andra buden till de vuxna. I den israelitiska familjen bodde i regel tre generationer tillsammans. Det är den äldsta generationens intressen som budet tillvaratar; jfr Ords. 19:26; 20:20. (Gillis Gerleman "Ur Pentateuken" s 57 i kommentar till 2 Mos 20:12)

Johannes nämner aldrig namnet på Jesu moder. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 551)


ca 1950 - ca 1850

Klopas är sannolikt identisk med den i Luk 24:18 omtalade lärjungen Kleopas. (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 426)

Vårt hem hade föga kontakt med icke-judar. ... Förutom portvakten fanns också de icke-judiska tvätterskorna som kom till huset och hämtade vår smutstvätt. ... (En av dessa) hade en son som var rik. ... Han skämdes för sin mor tvätterskan och kom aldrig för att träffa henne. Inte heller gav han henne någonsin en enda groschen. Detta berättade den gamla kvinnan utan bitterhet. En dag gifte sig sonen. ... (Han) hade inte inbjudit sin gamla mor till bröllopet, men hon gick till kyrkan och väntade ute på trappan för att få se sin son föra "den unga damen" till altaret. Jag vill inte verka chauvinistisk, men jag tror inte att någon judisk son skulle ha betett sig på det viset. Men jag betvivlar inte att hade han gjort det, så skulle modern ha gråtit och skrikit och skickat kyrkvaktaren efter honom för att ställas till svars. Kort sagt, judar är judar och icke-judar är icke-judar. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 39-40; Tvätterskan)

Bevisa din tacksamhet mot alla de människor, som vårdat sig om dig, men naturligtvis främst din far och mor! ... Må vara, att du redan i unga år äfven fått göra en del svåra och bittra erfarenheter. Låt dig icke därigenom störas i din tacksamhet för all den gudomliga och mänskliga kärlek, som dock ligger i öppen dag för dig! ... "Hedra din fader och din moder, på det du må länge lefva i det land, som Herren, din Gud, vill gifva dig!" ... Hur hafva ynglingar eller unge män att ställa sig till detta Guds bud? Svaret är mycket enkelt: de hafva att hedra fader och moder lika väl i ungdomen som i barndomen; ty detta bud har giltighet för hela vårt lif. ... Det är alltid ett säkert bevis på bristande gudsfruktan, om kärlek och rätt vördnad för far och mor fattas. Står en ung man i rätt förhållande till Herren, så intager han utan tvifvel också den rätta ställningen gentemot sina föräldrar. (Teodor Lindhagen "I räta spår - Ljus på vägen för unge män" s 6-7,29; BG Ask-kommentar: Jfr aposteln Johannes omsorg om sin moder med hans relativt långa liv)

Vasilisa (och hennes gubbe Peter) hade inte på fyra år sett sin dotter. Efter bröllopet hade dottern Jefimia rest med mannen till Petersburg, skickat hem ett par brev och sedan varit som uppslukad av jorden, varken hörts eller synts. ... Sedan den dagen då dottern hade rest sin väg med mannen hade det flutit mycket vatten, de gamla hade levt som ett par föräldralösa barn och suckat så tungt om nätterna som om de hade begravt sin dotter. (Anton Tjechov "Till jul" s 19-20)

"För att säga som det är", (sade Kusma), "så har jag redan suttit tre gånger i fängelse, och det går inte en vecka utan att man pryglar mig i byhäktet ... De är arga på mig, de förbannade ... Bykommunen tänker skicka mig till Sibirien. De har redan satt ihop en sån dom." "Det var mig en snygg en!" (sade Jefrem). "Vad rör det mig? I Sibirien kan man också leva." "Har du dina föräldrar i livet?" "Strunt i dem! Jo, de lever, har inte kolat av än ..." "Du skall hedra din fader och din moder." "Än sen. Enligt min mening är det de som är mina värsta fiender och tar livet av mig. Vem är det som hetsat kommunen mot mig? De och min farbror Stepan. De och ingen annan. ... När jag var pojke höll våra bönder på att ha ihjäl mig. De hängde mig i ett träd, de djävlarna, men tack och lov, några bönder från Jermolinsk kom förbi och räddade mig." "En skadlig samhällsmedlem!" sade Jefrem och suckade. (Anton Tjechov "Ett möte" s 30)

Som (Kristus) ej hade någon hustru, så kunde (kvinnorna) icke höja henne på mannens bekostnad. De grubblade i fyra hundra år, och så funno de ut det. De togo hans moder, timmermannens hustru, och gjorde henne till "Guds Moder". När nu Jesus var Guds son, så var Guds moder Jesu mormor. Det fordrades en kvinnas hjärna att fundera ut det. Det var icke kvickt, det var snarare dumt, men listigt nog, ty det gick igenom. Mannen (Jesus) var avsatt och kvinnan (madonnan) kom opp. Tänk nu den begåvade martyren ersatt av en enfaldig kvinna. ... Sedan kompromissade kvinnan med prästerna och så brändes de, som ej trodde på den sköna madonnan. (August Strindberg "Giftas II" s 155)

(Borg) gjorde några anmärkningar vid och ett nytt Förslag till Katekes. ... Fjärde Budet skulle ha följande lydelse: Du skall icke låta din medfödda vördnadskänsla för föräldrarne komma dig att beundra även deras fel, och du behöver icke hedra dem mer än de förtjäna. Du är under inga villkor skyldig föräldrar någon tacksamhet, ty de gjorde dig ingen tjänst med att skaffa dig till världen; att de föda och kläda dig, det bjuder dem både deras egoism och den borgerliga lagen. De föräldrar som begära (det finnes till och med de som fordra) tacksamhet av sina barn äro som procentare: de låta kapitalet gärna riskeras bara de få ut räntan. (August Strindberg "Röda rummet" s 305)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Stickord haglade över (den unga flickan). Hon tillfrågades om hon helst ville, att hennes far eller hennes fästman skulle bli hängd. Och de undrade varför den, som var dotter till en tjuv, skulle ha bästa platsen. ... De anklagade hade fått nytt mod, när de hade sett henne. De hade tänkt, att en fanns det åtminstone, som visste, att de var oskyldiga. En fanns det, som inte kunde tro, att en fattig guldring kunde locka dem till brott. ... Det var så omöjligt att tro, att någon, som Marit Eriksdotter tyckte om, kunde göra sig skyldig till brott. Och nu var hon med här också, för att de fängslade skulle se henne. Hon stod här, för att hon skulle vara dem till styrka och tröst. Hon ville be för dem under provet, anbefalla dem åt Guds nåd. ... Hon visste, att de olyckliga fångarna skulle bli glada att se henne. Hon var ju den enda, den enda i hela hopen, som hade ett mänskligt hjärta för dem. (Selma Lagerlöf ”Löwensköldska ringen” s 52-53)

På kvällen, när Sara, som alla judiska kvinnliga omvända kallades, hade stängt fönsterluckorna, pratade Jakob med henne och lärde henne judarnas religion. (Isaac Bashevis Singer "Slaven" s 123; Polen vid 1600-talets mitt)

Den andelige Christus med sin andelige fader och moder, det är, den christna kyrkan tillika med apostlarna och deras efterföljare, äro på jorden underkastade allehanda förbannelse. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 103 i kommentar till Luk 2:33-40)

Här ser du, huru det gick (Maria), ehuru hon war Christi moder och kunde fröjda sig öfwer detta barnet framför alla andra mödrar och med en fröjd så öfwermåttan stor, att aldrig någon moder haft dess like. Du ser, huru Gud likwäl så blott och naket afkläder hennes hjerta, att hon nu icke kan säga sig wara Christi moder. ... Och bör här märkas, att Lucas säger, att de icke förstodo ordet, som Han med dem talade. Ty dermed tillstoppar han munnen på de onyttiga sladdrare, som alltför mycket upphöja och prisa jungfru Maria och påstå, att hon wisste allting och icke kunde taga miste. ... Detta lof till jungfru Maria är derföre idel lögnaktigt sladder; den heliga jungfrun behöfwer icke heller sådana dikter. Gud skickade så med henne, att mycket blef för henne förborgadt, och lät mången olycka öfwergå henne, på det hon måtte hållas i ödmjukhet och icke tycka sig wara bättre, än andra. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 162,164 i kommentar till Luk 2:42-52)

En så enfaldig mun och tunga skall (den Helige Ande) hafwa och bruka, att Han intet annat wet att predika, än den ende Christus. Skall han wittna om Christus och förklara Honom, så måste Han icke komma upp med andra ting, som fördunkla Christus och frånröfwa Honom Hans ära. Den som detta gör, han talar förwisso icke af den Helige Ande, om han ock har aldrig så stora gåfwor och kallas en lärare, biskop, påfwe, concilium eller ock en apostel eller ängel från himmelen; såsom förhållandet war ibland de Corinthier, hwilka underläto att predika Christus allena och i stället hänwisade till apostlarnas personer, föredragande den ene Cephas, den andre Apollo, den tredje Paulus o.s.w. Såsom det ock tillgår ibland wåra munkar, hwilka wäl med orden högt beprisat, ärat och upphöjt Jesu namn och dragit detsamma öfwer allt deras lögnaktiga wäsende och afguderi, så att de kalla Maria Jesu moder och Anna Hans mormoder, sägande, att de för Hans skull allena prisa dem, ändock de dermed hafwa ryckt hjertan från Christus, tillwällat Maria och helgonen den ära, som tillkommer Honom allena. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 407)

Det kön som var mest utdömt ... detta visar mest sitt mod. Och när lärjungarna hade flytt, var dessa (kvinnor) närvarande. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:522)

(Evangelisterna) avsåg att säga sanningen, där det var möjligt, både materiellt och andligt, och där detta inte var möjligt, var det deras avsikt att föredra det andliga framför det materiella. Den andliga sanningen bevarades ofta, skulle man kunna säga, i den materiella osanningen. … Min önskan (är) att tolkningen av (evangelierna) görs på ett andligt sätt. (Origenes, The Ante-Nicene Fathers Vol X, s 383-384 i kommentar till Joh 2:12-25).


Att fortsätta med (hembygden):

Dottern Annie slutade sitt arbete vid A 6 i Jönköping och flyttade hem (till Vägabo) redan i mars 1923 för att kunna hjälpa sin mor. ... När (modern) Mina brutit lårbenet stannade hon hemma och ägnade all sin tid åt att på ett kärleksfullt och uppoffrande sätt sköta henne. ... Den 24 augusti 1950 dog (Mina). ... Det blev en besvärlig tid för (Annie). ... Olyckan var framme, hon bröt ett lårben och fick ligga på sjukhus rätt länge. ... Det kunde blivit svårt för henne att klara sig själv i hemmet. Men vår Herre, som fogat ett löfte till fjärde budet, blir ingen något skyldig. Han sände till hennes hjälp ett par unga, snälla människor, Lisbeth och Nils, som förstod henne och blev henne till stöd och hjälp de sista åren. På så sätt gick det henne väl och hon fick länge leva i sin stuga. ... Hon dog den 14 juli 1982. (Anders Andersson "En backstuga med tre generationer boende" s 40-43)

I förräderiets och förnekelsens mörka natt övergav alla lärjungarna (Jesus) och flydde. Det var bara en av de tolv, som hade mod att stanna kvar vid korset. (Knut Svensson ”Medan dagen varar” s 11)

Folkskolan byggd 1926 ser exakt likadan ut (idag 1975) som den alltid gjort. ... Orättvisa lärarinnor som lät all sin ensamhet, sina bittert förspillda drömmar flyta i en het lavaström över de trotsigt oförstående barnen. Kungar och årtal. Och i den flitigt illustrerade läseboken bakade mor medan far rodde. Meningslöst psalmrabbel ... Militanta kommandorop: Stå rak i ledet! Hedra din fader och din moder! Snyt dej, flickunge! (Ann-Charlotte Alverfors "På väg" s 33; Reftele 1950-talet)

Jesus visar folket, att han räknar den andliga släktskapen som ett ännu starkare band (än den "köttsliga" med sin mor Maria och med sina bröder). ... Ljuder det i ditt hjärta som ett Andens vittnesbörd med din ande? Salig är du då: Du är släkt med Jesus. (Nils Annmo "Släkt med Jesus"; kommentar till Matt 12:46-50; Jönköpings-Posten 1951-01-05)

Personligen vet jag knappast någon dygd så vacker hos ett folk som föräldravördnad. Är det inte förresten Geijer som säger: "Visa mig föräldravördnad hos ett folk och jag skall profetera det en ljus framtid?" (Nanna Wiberg "Respekt för 4:e budet"; Jönköpings-Posten 1948-05-29)

Jesus talar (i Matt 12:46-50) om bröder, systrar och mödrar utanför sin jordiska familjekrets. Han sträcker ut handen över lärjungarna och ser i dem de verkliga släktingarna. De som göra hans himmelske Faders vilja stå honom närmare än hans i hela världen älskade moder. Hör du till dessa föraktade Jesu lärjungar, så är du närmare Herren Jesus än jungfru Maria, så långt endast hennes jordiska moderskap ställer fram henne. (Anders Hultman "Den rätta släktskapen"; Jönköpings-Posten 1943-09-24)

På nattåget norrut satt Gustav Olsson. För honom betydde allt annat intet mot detta: han måste hem till mor. Det var en lång resa. Först när tåget färdades genom Smålands ängar och hagar, vaknade han till. Det var vår. Vitsipporna blommade, och trädens knoppar löstes i grönska. Han tyckte, att han aldrig sett något så vackert som detta. ... Det blev stunder, då längtan och väntan vid moderns bädd löstes i tårar av glädje över återseende, men ock tårar av smärta över skilsmässan, som förestod. Det var mor och son, det var mors böner och deras uppfyllelse, som möttes. Mor Anna i Persgården var ej mer än ett par och sextio år. Men mitt under arbetet hade hon drabbats av en hjärnblödning. ... Hennes arbetstid var slut. ... Nu slöto sig de magra händerna omkring sonens brunbrända, starka arbetshänder, som ville hon aldrig släppa dem. Men all oro hade vikit. När hon såg in i det öppna, av väder och vind barkade ansiktet och möttes av den klara blicken, var hon nöjd. ... Mor Anna såg, att hennes son sökt sanningen och funnit den. Hon såg spår av hans kamp, men hon skönjde ock segerns märke. ... För Gustav var detta att få komma hem till mor ej något övergående för ett par dagar eller veckor och som sedan var slut. För honom betydde detta att komma hem till mor att genom hela livet skulle nu följa honom en kraft till segrande gudsförtröstan och tro. Vägen till denna kraft hade mor visat honom och visade honom ännu, där hon låg med frid och hopp över sitt ljusa anlete. Och vad detta skulle betyda för honom, det anade också hon, när han nu åter var vid hennes sida. (Margit Assarsson "Till mor" s 139-141; Hem till mor)

När jag kom till Tofteryd 1925 bodde Gustaf och Kristin på Lyckås. Gustaf var den gamle kyrkväktaren och postbäraren. Kristin var mest känd som "Stor-Ingas" dotter. De hade levt hela sitt långa äktenskap under mycket små omständigheter. De var emellertid högt aktade och respekterade av vem man än talade med. Varje söndag träffade jag också deras son Otto, "Böss-Otto" kallad därför att han hade en fabrik i Skillingaryd, där man svarvade till "hjul-bössor" för alla de vagnar som de många fabrikörerna på den tiden tillverkade. Otto hade nämligen övertagit tjänsten som kyrkväktare och orgeltrampare efter sin far. Jag märkte genast med vilken aktning och kärleksfullhet Otto tog hand om sina gamla föräldrar. Men ganska ofta kom också en son till Gustaf som hette Calle och bodde i Vaggeryd. Man brukade kalla honom för "Calle Klockare" för att han sjöng så otroligt starkt, så han blev eldröd i hela ansiktet. Han var om möjligt ännu aktningsvärdigare mot de båda gamla föräldrarna och så var han hårt engagerad i friförsamlingen i Vaggeryd. Både Otto och Calle åkte gärna och ofta hem till de gamla på Lyckås. Men det hände också att två äldre bröder - Josef och Hjalmar - kom hem från Huskvarna, där de arbetade på Vapenfabriken. ... Gustaf var mycket stolt över sina långa, kraftiga sönder. Den äldste av sönerna var Anders Johan. Han var smed och bodde i Linneryd (på Moline). Han var emellertid död innan jag kom till Tofteryd. Däremot träffade jag ofta hans änka, och deras barn gick i skola för mig. Det berättades emellertid att Josef och Hjalmar brukade besöka änkan och det gjorde de så grundligt att hon blev med barn igen och den kunde Anders Johan inte vara far till - men så nogräknade var man inte på den tiden. Det tog man helt naturligt. (Joel Andersson "Gustaf på Lyckås" s 63)

(annons) Folkskoll(ärare) Nils Lundberg fr(ån) Fläckebo (håller föredrag i) Godtemplarlokalen (i Skillingaryd torsdagen den 28 augusti 1913) kl. 8 e.m. Ämne: Föräldravördnad. (Jönköpings-Posten 1913-08-23 "Föräldravördnad")

Oskar (Primus Johannesson, född 1889) läste flitigt sina hemläxor i katekesen och lärde sig att rabbla dem utantill. Det var den lilla boken "Dr Martin Luthers lilla katekes med kort utveckling". Längst ned på pärmen stod det "Av Konungen gillad och stadfäst 1878". ... Det var knäpptyst i (Åkers) kyrka när prästen började förhöret med konfirmanderna. "Vad säger fjärde budet?" Gripen av stundens allvar reste Oskar på sig och svarade klart och tydligt på prästens fråga. "Hedra din fader och din moder, för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land." "Vad förstås i fjärde budet med fader och moder?" "Med fader och moder förstås våra föräldrar och herrar", svarade Oskar rappt. "Vilka kallas här våra herrar?" frågade prästen. "Våra herrar kallas alla de människor, som jämte våra föräldrar, enligt Guds ordning, hava faderlig makt över oss, såsom överhet, lärare, husbönder." Prästen tackade Oskar och gick till nästa konfirmand. Stolt men röd på kinder och örsnibbar satte sig Oskar ner i kyrkbänken. (Ulla Bellnäs "Min pappa Oskar" s 64-65)

Söndagsskolfest firades i Husqwarna söndagen den 28 sistl. dec. Folkskollärare hr R. A. Hultqwist i Hakarp höll derwid barnpredikan med ledning af Luc. 2 kap 41-52. Tal. betonade särskilt, huru Jesus war sina föräldrar och lärare lydig, framhållande det löfte, som fjerde budet gifwer åt sådana barn, hwilka wandra i Jesu fotspår; wälgång i tiden och salighet i ewigheten, samt förmanade dem att förblifwa i de stycken, som wår himmelske fader tillhöra. - Efter predikans slut utdelade söndagsskollärarne och hr direktör Tham gåfwor af kakor, äpplen och karameller till barnen, hwarunder en sångförening utförde andliga sånger i stämmor. För högtidens höjande war det lilla kapellet rikt belyst af twänne ståtliga julgranar och dessutom af flera ljuskronor, hwilkas ljus gjorde ett högtidligt intryck på de närwarande. Festen afslutades af hr Hultqwist med bön och sång. (Jönköpings-Posten 1880-01-03 "Skollärare predikar det fjerde budet och dess löfte för lydiga söndagsskolbarn")

Med anledning af fattadt beslut wid ett nyligen hållet sammanträde i ändamål att här i staden söka åstadkomma upprättande af ett mindre s.k. Magdalena-hem eller räddningsanstalt för fallna qwinnor, få ledamöterna af den wid detta tillfälle walda bestyrelsen härmed wänligen anmoda en hwar som har hjerta för den nöd, hwars afhjelpande här i fråga, att derwid wälwilligt räcka en hjelpsam hand genom gåfwor i penningar eller andra saker, såsomn aflagda fruntimmerskläder, gammalt linne, sängkläder, äldre husgeråd, matvaror eller annat sådant, som hwarje husmoder wäl wet wara af nöden inom ett mindre behöfwande hem. Tillfälle är beredt för wälwilliga gifware att å en i hr Herman Halls bokhandel framlagd lista teckna sina bidrag samt äfwen gifwa tillkänna hwarest gåfwor af persedlar eller effekter kunna få afhämtas. En hwar, som skulle önska att göra sig närmare underrättad om ifrågawarande werksamhet och planen för dess utförande m.m., kunna för sådant ändamål wända sig till någon af fröknarne Hilda Hedenstierna eller Aurore Storkenfelt, diakonissan Ottilia Holm wid lasarettet eller fru Rydén boende uti Garfware Nybergs gård wid jernbron, hwilka likasom den utsedde kassaförwaltaren, Bagarmästaren C.D. Nilsson, äfwen mottaga de gåfwor, som för ofwannämnd ändamål kunna till dem blifwa aflemnade. (Jönköpings-Posten 1868-06-17 "Ett mindre s. k. Magdalena-hem i Jönköping")

Så snart en (fallen) qwinna will öfwergifwa lastens wäg, ställa sig wanligen snart sagdt oöfwerwinneliga hinder och swårigheter i hennes wäg; hwart hon wänder sig för erhållande af någon tjenst eller beredande af tillfälle att ärligt förtjena sitt uppehälle, möter hon misstroende och köld, och få äro i sanning de, som wilja hjelpa till att upprätta den fallna. Det är en bitter erfarenhet att sådana hinder och swårigheter wid de försök, hwilka häri staden (Jönköping) blifwit gjorda att rädda några sådana arma qwinnor, som närmast föranledt några medlemmar inom detta samhälle att härstädes söka åstadkomma ett mindre Magdalena-hem. Det är en sanning att den allmänna wälgörenheten under denna tid af mer än wanlig nöd nog tages i stort anspråk, men wi äro förwissade att om något hwar werkligen wille af åtskilligt, som lätt kunde undwaras i ett hus, meddela något till ett sådant räddningshem, så skulle detsammas behof snart blifwa uppfyllda. Och wi hysa den förhoppningen att mången som ämnar för nämnde qwinnors olyckliga tillstånd, men hittills icke sett någon utwäg att kunna hjelpa dem, gerna skola begagna sig af det tillfälle, som nu erbjuder sig, att räcka dem en hjelp, som under Guds nådiga bistånd werdsamt bidraga till deras upprättelse. Måtte Herran i sin nåd uppwäcka mångas hjertan till trogen werksamhet och förbön för denna sak samt deråt skänka rik wälsignelse! (Jönköpings-Posten 1868-06-17 "Magdalena-hem i Jönköping"; redaktionell kommentar)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

I takt med att livslängden i västvärlden ökar och den del av befolkningen som är medelålders ökar i proportion till det, försummas alltfler äldre och ålderdomssvaga människor och glöms till och med bort av sina egna barn. Det är ett chockerande fenomen som kännetecknar främst västvärlden. I Afrika och Asien finner den utökade familjen alltid plats för sina äldre. Detsamma gäller den traditionella kinesiska kulturen. Jag tror vi ska låta Paulus få sista ordet i denna fråga: ”Men om någon inte sörjer för sina anhöriga, i synnerhet den egna familjen, har han förnekat tron och är värre än en som aldrig trott” (1 Tim. 5:8). (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 64 i kommentar till 2 Mos 20.12)

En av de mest livfulla av påskens händelser ... ägde rum under påskdagseftermiddagen. En av lärjungarna namnges som Kleopas, medan den andra mycket väl kan ha varit hans hustru. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 273 i kommentar till Luk 24:18,35)

Jfr ”Jesus sade: ’Två skall vila ut på en brits. Den ene skall dö, den andre skall leva.’ Salome sade: ’Vem är du, människa, liksom (kommen) ur hädelse? Du har stigit upp på min brits, och du har ätit från mitt bord.’ Jesus sade till henne: ’Jag är den, som blivit till ut ur det, som är lika (alt. Gärtner s 49 ”enat”). Man gav mig av det, som är min Faders.’ ’Jag är din lärjunge.’ ’Därför säger jag: ”När den blir övergiven, skall den fyllas av ljus, men när den blir delad, skall den fyllas med mörker.”’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 73; Thomasevangeliet log. 61; Svartvik s 222: I Thomasevangeliet förekommer Salome enbart i detta logion, men i Egypterevangeliet spelar hon en mer framskjuten roll. Hon kom att bli en viktig gestalt i tidig kristen och gnostisk litteratur; egen fundering: Salome kan vara aposteln Johannes' mor, jfr Mark 15:40; 16:1; efter Jesu död bor Salome och Johannes tillsammans ”i mörker” i en köttslig relation mor-son till dess att Salome dör; ang. Salomes förekomst i Thomasevangeliet så kan Salome underförstått också vara den sanna Jesu moder som omnämns i log. 101)

Jfr ”Lärjungarna sade till (Jesus): ”Dina bröder och din moder står utanför.” Han sade till dem: ”De, som här gör min Faders vilja, de är mina bröder och min moder. Det är de, som skall gå in i min Faders rike.” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 89; Thomasevangeliet log. 89)

Jfr ”(Jesus sade:) ’Den som (in)te hatar sin fa(der) och sin moder såsom jag, skall inte kunna vara l(ärjung)e) till mig och den som (inte) älskar si(n fader) och sin moder såsom jag, skall inte kunna vara l(ärjunge till) mig. Ty min moder (...) (...) men (min) sanna (Moder) gav mig livet.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 91; Thomasevangeliet log. 101; Svartvik s 281: Rekonstruktionens ”min sanna moder” verkar rimlig. Det bör dock påpekas att det är och förblir en kvalificerad gissning.)

Gång på gång under Jesu liv blir det konflikt mellan familjesolidariteten och lärjungagemenskapen. Och vid varje tillfälle väljer Jesus lärjungaskapet framför familjen. (Niklas Piensoho "Kallelse till omvändelse"; kommentar till Matt 12:46-50; Jönköpings-Posten den 26 oktober 1990)

Det har helt riktigt sagts att en kristens inställning till traditionen sammanfattas i det fjärde budet: Hedra din fader och din moder. Traditionen är den kristna tro som vi tagit emot från våra andliga föräldrar. Dem skall vi vörda och högakta. Att förakta dem och inbilla sig att man kan börja från början som om de inte funnits till är både förmätet och dumt. Men att högakta föräldrar betyder inte alltid att lyda dem. Vi lyssnar högaktningsfullt till traditionens röst, men det är bara Guds ord vi är förpliktade att lyda. Det finns tillfällen då vi får säga till traditionen: "Man måste lyda Gud mer än människor." (Tony Lane "Traditionen" s 17; författaren född år 1949 i Katikati sydost om Auckland på Nordön i Nya Zeeland)

I (Mikaels mors) dagböcker och på små papperslappar med allt darrigare stil fanns förtvivlan. ... " ... hur man kan vara så hård mot en gammal mor. Hur ska det gå för dem själva när de blir gamla? ... min pojke Mikael, som är så många böners barn ... (Tore Zetterholm "666" s 108)

(Far och mor) fick veta att deras ende kvarlevande son skulle emigrera till Amerika. ... Far gjorde mig förskräckt. ... "Te Amerrka ... Säjer han ... Min siste ... Nää ... Allri ... Så jävulen anamma ..." Då svarade jag med de fruktansvärda ord, som jag sedan fick gå och ångra genom alla år: "Far ska int mer förbjuda mej nåenting. Jag lyder int. Sigfre fick sitt liv fördärvat för att han lydde far. Dä ska int hända mä mej." Det var sagt --- jag hade sagt det grymmaste en son kan säga till sin far. Så snart orden hade sluppit ur min mun ville jag ta dem tillbaka. ... Sigfrid fick sitt liv fördärvat ---. Orden var kvar i mitt öra, och det var jag som hade sagt dem. ... "Hur kunne du säja!" frågade mor. "Int rådde far för'at ...?" ... Vi väntade. ... Det var redan natt. ... Vart hade (far) tagit vägen? ... I ljuset av min lykta såg jag min far. Han satt på en korg med sättpotatis inne i den skumma källarstukan och mumlade för sig själv. ... "Ensammen ... Ensammen." ... Jag bad honom om förlåtelse. Han svarade: "Jag har grunnat hele kvällen. Jag har ännrat mej. Dä kvettar lika, om du stannar eller int. ... Om du stannar ä du borte ändå. För du ä mist för mej. Res du!" ... Jag fick igen vad jag själv hade sagt till min far. (Mina söner) Albert och Andrew behövde mig när de var små. ... Nu har de länge varit mogna män. De behöver inte mig, och de har länge visat det. Men jag behöver dem. Jag känner ett förtvivlat behov av mina barn. Min far satt en kväll inne i vår mörka källarstuka och mumlade: Ensammen. Jag blev en ensam man på ett hotellrum. (Vilhelm Moberg "Din stund på jorden" s 183-187)

Det är möjligt att denne Klopas borde identifieras med Kleopas i Luk 24:18. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 551)


ca 1950 - ca 1900

Nelly Sachs känner födslosmärtorna, då den nya staten Israel skall födas i historien. Hon har gått havande länge i sin barnsnöd. Hon är det nya Israels ”Mirjam”, som sjunger smärtans och födslovåndornas sånger. Hon är ”Maria”, som är kallad att föda ”barnet”, som bär årtalet 1948. Men Nelly Sachs lever i skapelseskeendet. Hon blickar inte som många poeter tillbaka i det förgångna, till sin förlorade värld. Hon ser bara framåt. Och hon är inte rädd för döden. ”O, ni rövare av äkta dödsstunder, Sista andedrag och ögonlockens god natt, Ett må vara eder visst: En ängel samlar in Vad ni kastade bort.” Nelly Sachs är i sin diktning fixerad av döden, men döden är för henne en födelseakt. På sjukhuset skriver hon en samling dikter som hon kallar ”Än hyllar döden livet”. Hon lever nära döden men samtidigt nära evigheten och framför allt mitt i den pågående skapelsen, mitt i födelseakten. (Erik Sollerman ”Livets kamp och dödens drama” s 76-77)

Någon gång när Kjell (Loväng) går där i ensamheten kommer det för honom att han ska sälja och flytta från byn. Då vore han ur vägen för allt förtal, för alla misstankar. Men det är så mycket som håller honom kvar här. Kanske mest mor däruppe på Jonaslyckorna. Hon skulle bli alldeles ensam sen. Ingen skulle egentligen fråga efter henne. Och det är något märkvärdigt med denna by, dessa smågårdar, dessa åkrar, skogar och sjöar. (Sven Edvin Salje "Människors rike" s 244-245)

Endast Johannes berättar, att Jesus överlämnade sin moder i ”älsklingslärjungens” vård. Denne lärjunge, som sedan blev ledare för kyrkan i Mindre Asien, betecknas därigenom såsom den rätte arvtagaren efter Jesus. (Anton Fridrichsen-Per Lundberg "Ur Bibeln" s 241)

En gammal skollärare sade en dag till en präst, som kom till skolan för att förhöra barnen: "Jag tror, att barnen kan katekesen ord för ord." "Gott", sade prästen, "men frågan är; förstå de också innehållet?" Skolläraren endast bugade sig och examen begynte. Då en liten gosse uppläste fjärde budet: "Du skall hedra din fader och din moder", blev han tillfrågad, om han kunde förklara det. Gossen begynte med låg stämma och rodnande kinder: "I går visade jag några främlingar vägen över fjället. De stora, skarpa stenarna sårade mina fötter, och då herrarna såg att mina fötter blödde, gav de mig pengar att köpa skor för. Men som inte heller mamma hade några skor, gav jag henne pengarna för jag tänkte, att jag bättre kunde gå barfota än hon." Det kom tårar i prästens ögon, då gossen slutat sin utläggning över fjärde budet. Om några dagar hade också gossen skor på sina fötter. (Harry Frödin "Glimtar från barnens värld" s 76; Praktisk kristendom)

Juan stod tyst och såg ut över havet och utan att ta blicken från ett osynligt mål i fjärran sade han: "För länge sedan levde en munk. Han hette Henrik Suso. Var gång han mötte en kvinna gick han ur vägen och blottade sitt huvud för henne. Hos varje kvinna såg han endast det Maria-lika! ... Jag vill leva som den munken, drömma som han." (Birgit Th Sparre "Gårdarna runt sjön" s 158)

Nej, intet svar för den, som ej ser hos er, I stjärnor, ett svar i lågor. Av evighet var jag ett med er och ett med vindar och vågor. Så lysen mig, stjärnor, och styren mitt roder, I ären min fader, I ären min moder! (Verner von Heidenstam "Ensam på sjön" s 254)

Det första, som hvar och en kan märka såsom ett tidens varsel, är vanvördnad. Förakt för föräldrar. Om detta är förutsagdt: "de skola varda föräldrar ohörsamma eller olydiga". Detta är synnerligen fallet bland de lägre klasserna. Tvenne orsaket tyckas finnas härtill nämligen medvetandet hos vår ungdom, att den vet sig hafva lite mer kunskap än gamle far och mor, samt den lätthet, hvarmed äfven minderåriga förtjäna så pass, synnerligen vid våra fabriker, att de känna sig oberoende av föräldrar. En farlig följd kommer af denna vördnad, därmed gå de miste om löftet: "på det dig må väl gå och du må länge lefva i landet". (T. Truvé "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 81)

Förr i världen var folk rädda för att "komma på socknen", som man sade. ... Hade man barn, var det en ära, att dessa hjälpte sina gamla föräldrar. Det var både de gamles och barnens ära. Den som från Amerika sände hem dollars till sina gamla föräldrar hade allas respekt. Detsamma gällde om sonen eller dottern bodde kvar i närheten och hjälpte de sina. Deras handlingssätt ansågs som något helt naturligt. När man såg dem i bygden, skimrade tårar i de gamles ögon, och man visste inte, om man vågade säga du till dem, som man gjorde, när de var små. Pojkarna stod med mössorna i händerna, och flickorna neg, då han, som nu vuxit upp och blivit stor och som varit god mot far och mor, gick bygatan fram. ... Nu är ställningen en helt. Understödstagandet är en mycket allmän sak. Det är inte längre en hederssak att reda sig själv. Håller det på, som det nu gör, dröjer det säkerligen inte länge, förrän vi alla står utanför kommunens dörr. Inte med mössan i handen som förr i världen utan med mössa på och med knutna nävar. ... Nu vill även de mindre bemedlade ha understöd för sina nöjen. Det måtte vara en fattig tid, vi lever i, då man nödgas ta medel till t.o.m. sina nöjen ur fattigkassan. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 278-279; ledare i tidningen Dagen den 5 november 1945)

(Prästmannens) gamla fader hade plötsligt dött och lämnat hans mor medellös och utan hem. Hon skrev mycket lugnt och kärleksfullt till sin son - han var hennes enda son - och sade, att hon skulle söka inträde på fattighuset, ty hon ville inte bli en börda för sin sons familj. Det var detta som höll på att krossa hennes sons hjärta. Slutligen reste sig (prästmannens hustru), under det hennes ögon strålade av beslutsamhet. "Henrik", sade hon, "jag har sparat till det yttersta för att skaffa hem litet extra till julen. Om du så önskar, så försaka vi detta och ta i stället hit din gamla mor för att bo hos oss. Det blir endast en mun mer att föda. Gud skall icke övergiva oss; han har hjälpt oss hittills. Han har icke låtit något fattas oss hittills, och så länge vi ha tak över huvudet, skall även hon åtnjuta skydd därunder!" Då böjde sig hennes man ned över bordet och grät som om hans hjärta ville brista. (Amy Le Feuvre "Dora och hennes vänner" s 21-22; Barnbiblioteket Gullvivan 1922, tidigare upplaga 1901)

Snörmakaren mötte sin sons hårda stålblick. Han rätade ut sin lilla skrumpna gestalt: "Det är du, som hatar mig (och inte jag som hatar dig)!" Du är en fritänkare och en gudsförnekare! Du tror inte på Gud, på hans lag och evangelium. Men kom ihåg, min son, vad Skriften säger: Du skall hedra din fader och din moder. Det är mitt sista ord i detta, min egen sons, hus. God natt och Guds fred önskar jag eder alla, nu och i alla tider. Ty det står också skrivet: Om någon slår dig på det ena kindbenet, vänd homom ock det andra till!" (Gustaf Hellström "Snörmakare Lekholm får en idé" s 195; omkring år 1900?)


ca 1900 - ca 1800

I spetsen för kärleken till nästan står detta bud: "Hedra din fader och din moder, på det du må länge lefva i det land, som Herren, din Gud, vill gifva dig." Våra föräldrar äro de främste af vår nästa, och Gud vill, att vi näst honom skola älska dem. Han har satt dem i sitt ställe på jorden, i familjen. De skola vara Guds representanter. Han låter barnen benämna sitt lifs upphof med samma namn, fader, som han själf bär. Ordet "hedra" har en djup innebörd, det betyder både kärlek, vördnad, lydnad och tillgifvenhet. Barnen skola först i sina unga år visa ett ödmjukt och lydigt sinne och i allt som icke är mot Guds ord lyda och sedan i föräldrarnas ålderdom ömt vörda dem. "Den som bannar fader eller moder, han skall döden dö" "En vis son är sin faders glädje." "Den rättfärdiges fader gläder sig." Så säger Guds ord om denna sak. Föräldrar skola väl uppfostra sina barn och uppföda dem i Herrens tukt och förmaning, behandla dem med kärlek, men icke förglömma agan, då den behöfves. Barnen å sin sida skola visa kärlek och underdånighet. Såsom barnen handla mot sina föräldrar, så komma de att en gång behandlas af sina barn eller af andra människor. Detta bud har det löfte med sig, att det går väl för lydiga barn, och för Israels barn hade det den välsignelsen med sig, att de skulle få länge lefva i löftets land. Så länge de lydde, gick det dem väl. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 217-218; nr 28 den 11 juli 1895)

Om ni (barn) visste, att edra mödrar skulle dö rätt snart, kunde ni icke vara nog vänliga och snälla mot dem. Men I veten likväl, att, de må vara hos er länge eller blott en kort tid. så står det likväl skrifvet, och det så tydligt, att den som springer kan läsa det: "Hedra din fader och din moder." Kommen ihåg att hvarje ond handling som blifvit begången mot kärleksfulla föräldrar skall, sedan de gått hädan från denna jord, bita edert samvete såsom ett ormsting. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 87; nr 11 den 15 mars 1894)

Fariseerna menade, att om man gåfwe åt Gud det, som man annars skulle hafwa gifwit sina gamla, sjuka, fattiga föräldrar, så wore det Gud wida behagligare, än om man gåfwe det åt föräldrarna. Ty, tänkte de, att gifwa åt Gud måste wara större än att gifwa åt menniskor, och alltid måste det wara rätt att göra det, som är större, i stället för det, som är mindre. På det sättet upphäfde de Guds bud genom sina stadgar, medan de sjelfwa menade, att de handlade alldeles i öfwerensstämmelse med budets ande. Men Herren sade dem rent ut, att de woro skrymtare. Af dessa ord hafwa wi en mycket wigtig lärdom att hemta, nemligen den att det aldrig behagar Gud, att man sätter eller gör något annat i stället för det, som han har befallt. Men hwad angår denna lärdom tror knappt någon, att den är så behöflig, som den werkligen är. Ingen will nemligen tro, att han i stället för Guds bud sätter eller gör något annat. ... Mången, hwilken man dock icke kan frånsäga lif i Gud, kan wara i handel och wandel wisst ej direkt oärlig, men dock mindre noga att ordentligt betala sina skulder eller fullgöra sina skyldigheter o.s.w., medan han tilläfwentyrs är rätt frikostig att gifwa till missionen och andra kristliga ändamål. (P. Waldenström ”Högmessotexter II” s 369 i kommentar till Mark 7:1-23)

(George) föresatte sig att aldrig vara borta mer än tre aftnar i veckan, och de öfriga skulle han egna åt sin mor. En välkänd sakta röst hviskade stundom till honom: "Är det riktigt rätt och snällt af dig, George, att lämna din mor så ofta? Tror du ej, att det ibland måste vara rätt ensamt för henne utan dig?" Och då brukade George svara: "Mamma skulle aldrig vilja stå i vägen för det som kan vara mig nyttigt. Och dessutom har hon många vänner, som hälsa på henne och som hon besöker; och få ynglingar vid mina år egna mer än tre aftnar i veckan åt sin mor." (Edwin Hodder "Den unge kontoristen eller 'Om skalkar locka dig, så följ icke'" II s 54)

Såsom Frälsaren hade älskat de sina, då han war på jorden, så älskar han dem ännu. Den som med honom ingått en sådan wänskap, att det hos honom heter: Den är min broder, min syster, min moder; - en sådan har ännu att göra med samme broder, som han war i werlden. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 246)

Somliga går inte alls (till korset) för att se den Korsfäste. Endast Jesu rätta lärjungar står med sörjande och förkrossade hjärtan vid korset och skådar den korsfäste och törnekrönte Konungen. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 260 i predikan över Apg 5:29)

De få själar som blivit dårar inför världen får nu vara glada, om de förblir fasta i sin dyrbaraste tro till slutet. De kan nu vara glada till det sista andetaget, över att de blivit så dåraktiga, att de börjat följa Jesu bedrövade lärjungar från örtagården till Golgata. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 285-286 i predikan 1848 över Luk 2:33-40)

Gifve Gud att endast posten ej blifvit röfvad och jag således ej komma att sakna det förnämsta (i Stockholm), jag kunde säga det enda nöje, jag har i detta Gomorrah, nemligen att få brev hemifrån. . . . . . . Fru Åkerhjelm dog i går morse klockan 4. Du kan väl veta huru uppriktigt jag sörjer henne. Hon var mig på en gång som en Mor och en Syster, och en af de få StockholmsDamer för hvilka jag haft eller kan få någon aktning. Hon var dessutom den egentliga kärnan i de familjer, Ugglas, Björnstjernas och Stedingks med hvilka jag, efter gammal vana, mest lefver. Alla dessa familjer som alltid visat mig mycken vänskap och i det hela äro de älskvärdaste i detta Sodom, äro nu, för en längre tid, sprängda och sakna all verkelig moralisk föreningsport. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 38,50; brev från Stockholm den 18 mars och den 8 april 1828 till Anna Tegnér)

Jag måste i alla fall i sommar till Wermland för att ta afsked af min 79åriga Mor, och möjligtvis tar jag då vägen om Stockholm. . . . . . . Till Vermland åter måste jag nödvändigt i sommar, men troligtvis kommer jag ej längre. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 334,342; brev från Lund den 3 april 1823 till Carl Peter Hagberg och den 20 april 1823 till Jacob Adlerbeth)

Den kyrkolagskommitté som tillsattes 1824, de lagförslag som lades fram och den behandling av kyrkopliktsfrågan som förekom vid varje riksdag 1817-54 nämner ibland "olydnad mot föräldrar", men den gamla kopplingen till Mose lag och till additamentet 1608 har upphört. Rädslan för Guds straff mot kollektivet - mot församlingen, mot Guds kyrka, mot landet - har upphört. I stället var det Jesu ord i Matt. 18 som gällde: "Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till ... Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen." ... År 1864 upphävdes den rigorösa lagen om straff, kyrkoplikt och avbön för våld och bannor mot föräldrar. Det enda som krävdes var att brottslingen skulle få enskild avlösning i sakristian, innan han eller hon fick återinträda i sina rättigheter som församlingsmedlem. (Birgitta Odén "Kyrkan och relationen mellan generationerna" s 253,260)

Jag har läst ett tidningscitat ur biskop Gottfrid Billings minneshyllning vid Västerås läns landstings festmiddag år 1897. ... Han sade där bland annat: "Hurudan man Sam Lidman (farbror till Sven Lidman) var, därom vittnar ett litet drag ur hans levnad, vilket jag nu vill berätta. Årligen firade han sin fars födelsedag. Kring sin fars porträtt tände han då ljus och sedan satt han stilla betraktande bilden, till dess ljusen hunnit brinna ned. När vi i tankarna se honom sitta så i sitt högst anspråkslösa rum, vilket snarast liknade ett tarvligt studentrum, gripas våra sinnen av den djupa pietet, varav Lidman var uppfylld och vi förstå, att om allt vårt folk så hedrade fader och moder, så skulle på vårt land fullbordas löftet: 'det skall väl gå'." Jag kan berätta dig, att det var även hans mors och hans syskons dödsdagar, som han firade på detta sätt. (Sven Lidman "Blodsarv" s 45)


ca 1800 och tiden dessförinnan

"Ångrar ni er synd?" (sade Henrik). "Vad är synd?" frågade greve Falkenhorn med en axelryckning. "Allt som strider mot Guds och samvetets lag." "Jag känner ej Gud och samvetet." "Då känner jag inte heller min far." ... "Du dömer mig för strängt. Jag var så ung, när din mor blev vansinnig. Ingen kunde begära, att jag skulle framsläpa ett långt liv vid en sådan hustrus sida. Tänk dig in i mitt läge, när jag lärde känna den sköna, spirituella Blanca Stålhjelm och var länkad vid en dåre, som ej ens kände igen mig. Hur skulle du väl själv ha gjort?" Det flammade till av stolthet och förakt i Henriks blick. Den nyss återvaknade kärlekskänslan sjönk tillbaka. "Svaret ligger i mitt handlingssätt", svarade han kallt. "Jag älskade och var älskad av den sköna Maj Brette, men övergav henne för att länka mitt liv vid min vansinniga moders. Så har jag handlat." (Elisabeth Beskow "Ljudande malm" s 160-162; skildrad tidsperiod: senare hälften av 1700-talet)

När den medeltida landslagen med sitt additament från 1608 skulle revideras inför 1734 års lag aktualiserades också brottet våld och bannor mot sina föräldrar. Från några hovrättsjurister framhölls det då att denna paragraf inte svarade mot svenska folkets rättskänsla. Ändå bibehölls rättsprincipen "efter Guds egen lag". ... I samband med jubelfesten 1793 till minne av Uppsala möte 1593, utfärdade förmyndarregenten hertig Karl en serie förordningar för att komma till rätta med befolkningens lättsinne och dåliga vandel. Han aktualiserade äldre bestämmelser. ... Bland de förordningar som utfärdades gällde en våld mot föräldrar. Kungl. Maj:t konstaterade att flera häradsrätter inte längre utdömde kyrkoplikt (som kyrkan i sin tur fick utkräva genom uppenbar skrift eller pliktpall) för detta brott och förordnade hovrätterna att se till att kyrkoplikt regelbundet utdömdes utöver det straff som den världsliga lagboken stadgade. Genom kyrkoplikten skulle brottslingen försonas med församlingen, genom offentlig avbön med brottsoffret och med det världsliga kollektivet. (Birgitta Odén "Kyrkan och relationen mellan generationerna" s 252-253)

I Västerås kyrka hittar man en mängd målade minnestavlor, ofta kallade epitafier, som ger uttryck för en tydlig längtan efter att minnas och att själv bli ihågkommen. En av dem är uppsatt av borgaren Gerdt Körner och hustrun Barbro Nilsdotter. Inskriften lyder: "Denna tafla hafver Gerdt Hanson Körner här i Westeras sampt hans kere hustru Barbro Nilsdotter låthit uppsetta Gudhi till ära och kyrkan till beprydelse. Anno 1613 den 6 april afsomnade i Gudhij hans första dotter Karina Gertz, Huilkens siell Gudh nådeligh beware. Anno 1617." På överstycket står skrivet: "Såsom Moses upphögde ormen i öknene, alt så skall och menniskiones son uphögd varda. På dett hvar och een som troor på honom han skall icke förgåås, utan fåå ett ewinnerligitt lijf. Joh Cap 3." Målningen skildrar familjen på knä invid Kristus på korset, fadern på den ena sidan och modern med två döttrar på den andra. Ingen åtskillnad görs mellan levande och döda, som oftast annars i den här typen av måleri. I bakgrunden syns den heliga staden och vid sidan av korset står Johannes och Maria. I bibeltexten på tavlan görs en allegorisk bibeltolkning, där minnet av korsfästelsen i sin tur förs tillbaka till Gamla testamentet och liknas vid Moses upphöjande av kopparormen i öknen. Den lilla bönboken fadern håller i handen och den tysta, dova stämning som präglar skildringen ger intryck av andakt och meditation. (Peter Gillgren "Att minnas de döda" s 487-488)

Under medeltiden utvecklade den katolska kyrkan detta (att hedra sin fader och moder) till ett viktigt element i den så kallade "naturliga lagen", den lag som är inskriven i varje människas hjärta och som svarade mot Guds lag. Barnen var skyldiga att ta hand om sina föräldrar på deras ålderdom och tänka på vad de gjort för barnen under uppväxten. Våld mot föräldrar räknades till de svårare andliga synderna, som endast biskopen kunde avlösa. När reformationen nådde Norden aktualiserades frågan om vem - kyrkan eller kungen - som skulle bära huvudansvaret för kontrollen av budordens efterlevnad. Misshandel av föräldrar låg länge under biskopens dom och denne utdömde uppenbar skrift. År 1540 beslöt Gustav Vasa och rådet att även risslitning skulle kunna utdömas för detta brott. Erik XIV genomförde en skärpning av straffet i högmålsplakatet 1563, nämligen dödsstraff. När Karl IX år 1604 skrev sitt förslag till katekes över budorden, utsträcktes fjärde budets innehåll ytterligare. Det var inte bara föräldrar och världslig överhet som skulle lydas, utan också "matfader och matmoder, den du dagligen undergiven är att tjäna". Straffpåföljden, som hämtats ur Bibeln, var hård: "Den som bannar sin fader och sin moder, han skall döden dö." Det var konflikten mellan generationerna som brännmärktes. Karl IX gick ännu ett steg längre genom att i 1608 års "additament" (tillägg till den tryckta editionen av landslagen) kriminalisera ett antal missgärningar som skulle straffas med döden, alla hämtade ur mosaisk lag och rättstillämpning. Bland dessa brott var olydnad, våld och bannor mot föräldrar. Brottet var ett grovt brott som skulle dömas av världslig domstol. (Birgitta Odén "Kyrkan och relationen mellan generationerna" s 251)

Nu säger oss texten här (i Luce 2), att (Jesus) gick med sina föräldrar ifrån Jerusalem till Nasaret och var dem underdånig. Han visste väl att Gud så bjudit hade att barnen skola hedra fader och moder, därav haver han ock låtit finna sig välvillig i den sak och gjort det budet fyllest såsom ock alla andra Guds bud. Ja, det är så tillbörligt, det naturlig lag ock kräver att barnet skall vara föräldrarna underdånigt, lydigt och hörigt. Förty den där mindre förstånd haver, honom bör vara honom lydig som mera förstånd haver. Nu plägar ju visdomen komma med ålderdomen. Men ungdomen och visdomen följs ej gärna åt. Därför bör det så vara (om eljes skall gå skickeliga till i världen) att de unga som mindre förstånd hava, äro de äldre som mera förstånd hava, lydiga och höriga, och när så sker, då går väl till. . . . Det är intet ringa ting som Gud giver föräldrarna när han giver dem barn och blomma. Därför vill han ock hava räkenskap av dem. Och är det ju mest föräldrarnas skuld att barnen bliva onda, förty om de födde dem upp med tukt och ära och gudsfruktan, så blevo de väl bättre en part än nu sker. . . . Så skola vi uppföda barn, att de lära sig så skicka sig som detta barnet Jesus gjort haver, som vi här höra i texten. När hans förädrar hade tappat honom bort, då funno de icke honom igen på gator eller torg eller i några andra rum där barn pläga lära det som ont är, utan de funno honom igen i templet ibland lärda män, där han satt och trakterade och för händer hade Guds ord. Så skola vi ock öva våra barn i Guds ord och vilja, att de må lära förakta det som ont är och efterfölja Guds helga budord. Och när vi det göra, då varder Gud givandes sin nåd därtill att våra barn och blomma kommer oss till glädje. Till vilket Gud give oss sin helge ande. Amen. (Olaus Petri "En liten postilla" s 193-196)

"I himmelen", (sade Guds ängel), "så är det stor glädje och ro, och wäl den, som winner i himmelen sin stol! . . . Der sitta de, som matat far och mor. I himmelrik de sitta och hafwa hugnad stor. . . . (Men i helwetet) der sitter sonen, som bannat mor och far. I helwete han sitter, och aldrig blir han glad. Och der sitter dottern, som bannat har sin mor. I helwete hon sitter, och aldrig får hon ro. Och nåd finns för synden, om aldrig så stor. Men aldrig får den nåd, som bannat far och mor." (Sveriges medeltida ballader - band 2 s 25; 1200-1400-talen; upptecknad på 1810-talet "efter sång i Vestergötland")

År 1347 konfirmerade Magnus Eriksson Sveriges första landslag. Den omskrevs i viss grad under kung Kristoffers tid och förblev i princip giltig tills 1734 års lag stadfästes. När det gäller gamla bönders underhåll stadgar lagen - i anslutning till Upplandslagen från 1296: "XXXIV. Huru barn eller arvingar skola underhålla fader eller moder, om de bliva sjuka eller gamla. Nu kan ålderdom eller sjukdom träffa man eller kvinna. Då skola deras barn föda och underhålla dem till döddagar, vare sig de äga mera eller mindre. ... Äldsta barnet skall först föda och underhålla ... och sedan vart och ett efter sin ålder. Varje barn skall underhålla fader och moder, till dess att så mycket är förbrukat, som det ägde att taga emot eller ärva efter dem, om de vore döda, en syster systers lott och en broder broders lott. ... De flesta i (det medeltida) Sverige levde under landslagen. Endast cirka fem procent av befolkningen bodde, har det beräknats, i städerna. Under Magnus Erikssons regering tillkom också en stadslag. ... Stadslagen är klarare än landslagen beträffande barnens ansvar. Endast om barnen har resurser att underhålla och föda sina föräldrar faller skyldigheten på dem. ... I ett viktigt avseende finns det en skillnad mellan landslagen och stadslagen. Medan landslagen förbjuder gamla att avhända sig jord för sitt underhåll till andra än arvingar, tillät stadslagen att de gamla själva valde vårdgivare om barnen vägrade dem hjälp. Barnen förlorade då rätten till arvet. (Birgitta Odén "Åldrandet och de gamlas levnadsvillkor" s 340-342)

I Koranen visar sig (Muhammed) ha missuppfattat den kristna läran om treenigheten. I sura 5:77 skriver han: ”De tror fel som säger: ’Gud är i sanning den tredje av tre’”. I fortsättningen säger han: ’O Jesus, Marias son, har du sagt till människosläktet: ’Tag mig och min moder som två gudar vid sidan av Gud’?” Muhammed trodde att de kristna dyrkade en helig familj, som utgjorde en treenighet med Gud som Fadern, Maria som Modern och Jesus som Sonen. Av den anledningen vänder sig Koranen mot tanken att Kristus är Guds son och säger: ”Gud varken avlar eller är avlad”. (Christy Wilson "Koranen" s 316)

Liksom (Theodoros) tvivlade (Nestorius) på att det var rätt att kalla Maria theotokos, ”gudaföderskan”, eller ”Guds moder”. Apollinaris hade använt den beskrivningen, men den var vedertagen i den kristna fromheten, särskilt inom klosterkretsar. ... Nestorius fördömdes mer av kyrkliga än av teologiska skäl. ... Han hävdade att påståendet att Maria var ”gudaföderskan” var liktydigt med påståendet att den gudomliga naturen kunde födas av en kvinna eller att Gud kan vara tre månader gammal. ("De kristna" s 171-172; David F. Wright: Kyrkomöten och trosbekännelser; H. Dermot McDonald: Nestorius)

(Det franska) kustlandet med Azurkusten-Provence och Languedoc-Roussillon bjuder på många gamla kyrkliga sevärdheter. Dit hör . . . framför allt Les Saintes Maries de la Mer i Camarge med dess märkliga legender om de tre Mariorna och deras tjänarinna Svarta Sara och de kyrkor, som har byggts till deras minne. Enligt den gamla legenden kunde de tre Mariorna på biblisk tid ta sig i land på den franska sydkusten. De hade för sin tros skull satts i en båt utan segel och åror utanför Palestinas kust och lämnats att dö på havet. De som gick i land var Maria Jacobea, som skall ha varit jungfru Marias syster, Maria Salome, som var mor till Jakob och Johannes, den botfärdiga synderskan Maria Magdalena och deras tjänarinna Svarta Sara. Som tack för sin räddning reste de ett kapell på stranden. Kring detta växte staden Saintes Maries upp. Maria Jacobea och Maria Salome stannade tillsammans med Svarta Sara i staden medan Maria Magdalena vandrade vidare österut och slog sig ned i skogarna vid S:t Maximin. På 1000-talet byggdes det lilla kapellet vid stranden ut till en fästningsliknande kyrka. Där fann man på 1400-talet kvarlevorna av Maria Jacobea, Maria Salome och Svarta Sara. Då byggdes ett nytt kapell där de båda Mariorna lades i en dubbelkista. Sara fick sin plats i kapellets mörka krypta. Men det var hon, som kom att väcka den största uppmärksamheten. På grund av hennes mörka hudfärg utsåg zigenarna henne till sitt skyddshelgon och varje år i slutet av ma, strömmar zigenare från hela Europa till kryptan för att hylla henne. De tänder ljus i hundratal och lägger sin offergåvor framför Svarta Saras staty. Men även de två Mariorna firas med festligheter och deras bilder bärs till havet, där biskopen välsignar dem stående i en fiskebåt. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 162-163)

Frälsaren sade: “Nu tog min moder, den helige Ande, mig i ett av mina hårstrån och förde mig bort till det höga berget Tabor.” (Bertil Gärtner "Apokryferna till Nya Testamentet" s 15; Hebréerevangeliet)


Att avrunda med:

Ännu så händer det mången stund, då vid kvällens trevliga härd man träffar från kriget en gammal kund, att man talar om Lotta Svärd. Hur trumpen kamraten förut man sett, får strax han ett blidare drag och de grå mustascherna krusas lätt av leende välbehag. Han minns hur ofta från stridens ras, från segerns blodade fält han kommit tröttad och tömt sitt glas i Lottas bräckliga tält. ... Då kom till henne, där hon så stod, en sälle, en ung dragon, hans blickar lyste övermod, och av spotskhet svällde hans ton: "Häll i", så skrek han, "för ingen bang, i afton vill jag bestå, ty silver har jag, du hör dess klang, och vänner kan jag mig få!" Hon sköt på den stolte en vredgad blick: "Det är väl jag känner dig nu. För en fattig moder i fält du gick, men hur stridde i dag här du? I mitt tält där satt du försagd och vek och kved, att du sårad var. Nu bär du rosor, då var du blek, och såret, var finns det, var? Säg ej att din moder i graven bor, att för henne gevär du tog. Si! Detta land är din gamla mor, det är denna mor du bedrog. Och hade du skatter din ränsel full och ett hav att ösa dem från, vid Gud, en droppe för allt ditt gull jag gav ej en sådan son." ... Men ett stycke borta vid vägens rand, där satt en yngling allen, på honom sänkte hon blicken ibland, med den blidaste stjärnas sken. Det syntes, om närmre hans skick man såg, där han satt mot geväret stödd, att han följt med möda vårt skyndade tåg, och att rocken var genomblödd. ... "Och stod han, Svärd, vid geväret än med sin tappra, vänliga själ, och hade dig sett, hur i dag igen du blödde och slogs likväl, då stod du hos honom i denna stund som en son hos sin köttsliga far, och så sant jag lever, på jordens rund fanns aldrig ädlare par." (Johan Ludvig Runeberg "Lotta Svärd" s 140,144-148)


Sångarna:

Dagen dör och mörkret stiger. Jag är ensam, du är stor. Om du talar eller tiger är du nära som en mor. Ej på mina svaga böner eller tvivel vilar du, som är större än mitt hjärta, som är evig; som är nu. (K Anér: Psalmer och Sånger 27:3)

Salig den, dig aldrig sviker, En gång af din kärlek rörd; Aldrig från din sida viker, Af en fåvitsk verld förförd; Som, Johannes lik, vid ropen Af den onda, blinda hopen, Trofast följer dina spår, Vid ditt kors till ändan står. (Franzén: Psalm 85:5)

Du tröstar dina sorgsna vänner Och anförtror dem åt hvarann; Du deras nöd och brister känner: Men hvem ditt ställe fylla kan? Du till Johannes modren visar och säger: Qvinna! se din son. O gif, att jag mig ock bevisar Om hvar bedröfvad lika mån. (Gyllenborg: Psalm 95:3)

Du har nu sökt i många, många år, att finna livets hopp. Livet du levt har gett dig djupa sår. Du står vid Kristi kors. Han väntar på dig och vill ge sin frid. Han väntar på dig som han gjort alltid. Han väntar på dig och han älskar dig. Du är en del av Kristi omsorg. ... Kom som du är och våga ta emot förlåtelsen han ger. Bördor du har, de får du lägga ner vid korset där du står. Han väntar på dig ... (R Utbult: Segertoner 1988 nr 485:1-2)


Egna kommentarer och funderingar:

Johannes' moder är snarare hans egen moder än Jesu köttsliga moder Maria. Jämför Apg 1:14 där Jesu moder Maria nämns tillsammans med Hans bröder. Ingenting antyder, att hon då är tillsammans med Johannes. Här bör vi också komma ihåg, att det i Matt 13:55 (א*) sägs, att Jesu fyra köttsliga bröder hette Jakob, Johannes, Simon och Judas, det vill säga samma namn som fyra av Jesu apostlar hade. Jesu köttsliga bröder fick andliga motsvarigheter, och så var det också med Hans köttsliga mor. Jämför också Joh 6:42 א,* där judarna säger sig känna Jesu fader men där inget sägs om Hans moder.

Matteus säger att en kvinna ”av Sebedaios söner” var vid Jesu kors (Matt 27:56). Med all sannolikhet är det denna kvinna som är Jesu moder. Vi vet att hon var en av de kvinnor som följde Jesus (Matt 20:20), en kvinna som därför kan kallas Jesu moder (Matt 12:49-50).

Vidare måste vi också beakta att Jesus i Synoptikerna aldrig kallar Maria Sin mor utan snarare avvisar denna beteckning (jfr Matt 12:46-50; Mark 3:31-35; Luk 8:19-21; 11:27-28). Att ”den andlige” Johannes skulle ha en motsatt ståndpunkt i denna fråga än Synoptikerna är inte sannolikt med hänsyn till att Johannes snarare fördjupar än rättar dessa evangelier.

Texten i Matt 27:56, Sinaiticus, prima manus, säger, att både Josefs (mor?, hustru?) Maria och ”Sebedaios' söners” Maria var vid Jesu kors tillsammans med två andra kvinnor. ”Josefs Maria” kan här inte gärna vara Jesu köttsliga mor Maria, eftersom denna knappast kan sägas höra till de kvinnor som följt Jesus från Galileen (jfr Matt 27:55 med Matt 12:46-50). Det förefaller som om Johannes förenar Josefs Maria och Sebedaios' söners Maria i en kvinna, ”Jesu moder”. Det är betecknande för Matteus och Johannes, att ingen kvinna vid Jesu kors benämns med något annat namn än Maria (Mariam). Maria var den kvinna som ”hade valt den goda portionen/delen” (Luk 10:42) genom att lyssna på Jesu ord, sittande stilla vid Hans fötter (Luk 10:39), besmörjande dem med ”tillförlitlig” nardusolja (Joh 12:3). Och kvinnorna, snarare än männen, är de som är nära Jesus vid Hans kors. Jämför också 2 Mos 15:20 där alla kvinnor följde efter Mirjam/Mariam, när hon uppmanade dem att sjunga till den upphöjde Herren. Angående betydelsen av de båda namnen Maria och Marta, se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 11:17-20.

I Tobits bok har vi en bakgrund till evangeliernas andliga släktskap. Budbäraren Asarja är en ’andlig’ broder till Tobit (5:13) och dennes son Tobias (5:17; 6:7,10,14; 7:1). Tobits hustru är en ’andlig’ syster till sin make (5:21; 10:6). Också Tobias hustru är en ’andlig’ syster till sin make (6:18; 7:11; 8:4,6,21), liksom hennes mor är en ’andlig’ syster till sin make (7:15). Vidare är hon en ’andlig’ dotter till sina svärföräldrar (11:17). Och Tobias är en ’andlig’ broder till sina svärföräldrar (7:3,7; 10:12), vilka också är en ’andlig’ fader och moder till deras svärson (8:21). I ett återställelseperspektiv kan vi då konstatera följande: ”I Tobits bok får en fader tillbaka sin köttsliga dotter i samband med att hennes ’andliga’ moder dör (Tobit 14:12). I Johannes får en moder tillbaka sin köttslige son i samband med att hennes ’andlige’ son dör.” Jämför också Egna kommentarer och funderingar till Joh 11:1-2.

Angående det andliga släktskapets prioritet, jämför Joh 8:19, där judarna felaktigt tror att Jesu fader är Hans fader efter köttet. Jfr också med mina kommentarer till Joh 2:1-2 och 2:3-5. Jämför vidare med Uppenbarelseboken, där ordet för ”moder” endast används en gång och då i andlig mening (Upp 17:15).

I detta bibelställe hos Johannes ser vi också att Isak, Elia och Elisa är typer (förebilder) till Jesus. Och slavinnans son och hans moder kan ses som typer till Johannes och hans moder. Slavinnan och hennes son drevs bort från ”sitt eget”. Nu upprättas de som tidigare var slavar till att bli vänner (Joh 15:15), och de är välkomnade av Fadern och Hans Son (jfr Joh 14:21). Och Johannes kan ta sin moder till sina egna ting. Det är tid för jubelår. Johannes och hans moder kan ”återvända till sin familj”, och slavarna köps fria (jfr Joh 2:19-22).

I den kristna kyrkans tolkningstradition kan man nog säga att Jesu moder i Joh 19:25-27 genomgående uppfattas som Hans köttsliga moder Maria. Om man däremot främst ser denna text i dess synoptiska-johanneiska kontext är det för mig mer sannolikt att uppfatta Jesu moder som Hans andliga moder Salome. Den exeget som till sist väljer att se Jesu mor som Hans köttsliga mor måste kanske ändå fråga sig varför synoptikerna inte säger något om Marias närvaro vid korset och varför inte heller Johannes gör detta genom att uttryckligen nämna hennes namn.

Vad angår ”Klopas' Mariam” kan vi se en möjlighet att hon gick hem till sin son (make?), utan att veta någonting om uppståndelsen, och att hon då berättade för honom att hon hade sett korsfästelsen. Senare gick ”Kleopas” tillsammans med den uppståndne Jesus och visste då bara vad han hade hört av sin mor. Angående förändringen av “Kleopas” till ”Klôpas” (med omega), jämför Egna kommentarer och funderingar till Upp 4:9a.


Paulus sade till de troende i Rom: ”Hälsa Rufus, den utvalde i Herren, och hans moder och min.” (Rom 16:13)


Grekiska ord:

Klôpas (Klopas) Joh 19:25. Detta ord förekommer inte i resten av Bibeln. Lägg emellertid märke till likheten med Kleopas i Luk 24:18. De två bokstäverna ”eo” i Luk är i Johannes ersatta med den sista bokstaven ”ô” (omega), ett tecken på Jesu verks fullbordan, Han som är Alfa och Omega. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 18:4-5. Det grekiska namnet Kleopas har tagit den arameiska formen Klôpas, något som möjligen också kan anspela på föreningen mellan greker och judar i Kristus.

Magdalênê (från Magdala) Matt 27:56; Luk 8:2; Joh 19:25 – Matt 27:61; 28:1; Mark 15:40,47; 16:1; Luk 24:10; Joh 20:1,18.

Mariam (Mariam) (i NT + exempel i GT) 4 Mos 12:15; Matt 1:20(א,*א); Matt 28:1; Joh 19:25 – 2 Mos 15:20-21; 4 Mos 12:1,4-5,10; 20:1; 26:59; 5 Mos 24:9; Matt 13:55; Luk 1:27,30,34,38-39,46,56; 2:5,16,34; 10:39; Joh 20:1,11,16,18; Rom 16:6(P46,א,*א).


Ytterligare studier:

Ps 38:11(12); 88:8(9); Höga Visan 8:2; Judit 16:21; Matt 15:4-5; 19:19; 20:20; Mark 7:10-12; 15:40-41; Luk 18:28; 23:49; Joh 2:3-5; 13:23; 14:18; 20:2; 21:20; 1 Tim 5:2,8.


Mary Coloe "Raising the Johannine Temple (John 19:19-37)"; Australian Biblical Review 48 (2000): 47-58.

R. Alan Culpepper "The theology of the Johannine passion narrative: John 19:16b-30"; Neotestamentica 31.1 (1997): 21-38.

J.T. Forestell "The Word of the Cross: Salvation as Revelation in the Fourth Gospel"; Analecta Biblica 57 (1974).

E. Franck "Att översätta dubbeltydigheter - några iakttagelser"; Svensk Exegetisk Årsbok 48 (1983): 102-108.

Troy W. Martin "Assessing the Johannine Epithet 'Mother of Jesus'." Catholic Biblical Quarterly 60 (1998): 63-73.

Maurits Sabbe "The Johannine Account of the Death of Jesus and Its Synoptic Parallells (Jn 19:16b-42)"; Ephemerides Theologicae Lovanienses 70 (1994): 34-64.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-29; 2012-04-02; 2014-11-20; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

19:28 Efter det här säger Jesus, då Han vet att alla ting allaredan är (och har varit) avslutade, för att skriften måtte fullbordas (א,*א): ”Jag törstar.”

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) Efter det-här 'vetande-(och-havande-vetat)'/vetande '-en Jesus'/Jesus att alla-(ting) allaredan är-(och-har-varit)-avslutade, för-att måtte-fullbordas '-en skrift'/skriften säger-(han): (jag)-törstar.


1883: Därefter, emedan Jesus visste, att allt redan var fullkomnadt, sade han, på det att skriften skulle fullbordas: Jag törstar.

1541(1703): Sedan, efter Jesus wisste, att nu all ting woro fullkomnad, att Skriften skulle fullbordas, sade han: Mig törstar.

LT 1974: Jesus visste att allt nu var avslutat, och för att uppfylla Skriften sade han: ”Jag är törstig.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(I Refidim) törstade folket (i/efter) vatten, och folket knotade där i riktning mot Mose och sade: ”’För att vad det här’/'varför ... för det här' fick du oss att gå upp ut ur Egypten (för) att döda oss och våra barn och husdjuren (med) törst?“ (2 Mos 17:3, Grekiska GT)

(Mose) ‘fick ... att stå’/lade gården (i) en ring av/runt tältet och offeraltaret. Och Mose förde alla gärningarna till en avslutning.” (2 Mos 40:33, Grekiska GT)

Sesbassar kom och gav/lade grundvalar av/till Guds hus i Jerusalem. Och från då ända till nuet har det byggts, och det har inte avslutats. (Esra 5:16, Grekiska GT)

(David sade till Gud:) ”Min stabilitet är torkad som en lerskärva, och min tunga har fäst (och fäster) sig (vid) min strupe. Och Du har lett/fört ner mig in i grus av död.” (Ps 22:15 eller 22:16, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) ”Min själ törstade i riktning mot den levande Guden. När skall jag anlända och skåda Guds ansikte?” (Ps 42:2 eller 42:3, Grekiska GT)

(David sade till Gud då han var i Judas' ödelagda område:) ”Min själ törstade till/efter Dig, hur ofta (törstar inte) mitt kött till/efter Dig i ett ödelagt och otillgängligt jord/land utan vatten.” (Ps 63:1b eller 63:2b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Runt omkring den nionde stunden/timmen ropade Jesus uppåt (med) stor/hög röst och sade: ”Eloi, Eloi, (א,*א,B) lema sabachtani?” det här är/betyder: ”Min Gud, Min Gud, ’för att vad’/varför har Du helt och hållet lämnat Mig i ’(en plats)’/sticket?” (Matt 27:46)

(Jesus sade:) “Jag har ett dop att döpas (med), och hur ’håller jag mig (inte) tillsammans’/’anstränger jag mig (inte)’ ända till (den tid) ’vilken som än’/’i vilken’ det må avslutas.” (Luk 12:50)

(Jesus sade till de tolv:) ”Alla de ting som har varit (och är) skrivna genom profeterna (om) Människans Son skall avslutas.” (Luk 18:31b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Jag säger er, att det här, det som har varit (och är) skrivet måste slutas/’få sitt slut’ i Mig, det/detta: ‘Och han räknades i sällskap med laglösa.’ Ty och/också tinget med anledning av Mig har ett slut.” (Luk 22:37)

(Paulus sade till Abrahams söner och de som fruktade Gud: ”Då de som bor i Jerusalem och deras ledare) hade avslutat alla ting som hade varit (och var) skrivna med anledning av (Jesus) (och) då de hade tagit Honom ’helt och hållet för sig själva’/bort från träet/trästycket, satte/lade de in Honom i en minnesgrav. (Apg 13:29)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Fadern välkomnar Sonen och har gett (och ger) alla ting i Hans hand. (Joh 3:35)

Jesus säger till (Sina lärjungar): ”Min mat är ‘för att’/att Jag måtte göra Dens vilja som sänt Mig och göra Hans gärning fullkomlig.” (Joh 4:34)

(Jesus sade till judarna:) ”Det vittnesmål Jag har (är) större än Johannes', ty gärningarna som Fadern har gett (och ger) Mig, för att Jag må göra dem fullkomliga, själva de gärningar som Jag gör är vittnen med anledning av Mig, att Fadern har skickat (och skickar) bort Mig.” (Joh 5:36)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”Jag förhärligade Dig uppå jorden, då Jag hade gjort gärningen fullkomlig, som Du har gett (och ger) Mig, för att Jag må göra.” (Joh 17:4)


Exegeter, evangelister med flera:

Törst var en särskilt bitter symbol, eftersom Jesus vid ett tidigare tillfälle hade sagt: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick” (Joh 7:37). Men han som släcker vår törst får nu själv på korset uppleva en ohygglig törst. Likt den rike mannen i liknelsen önskar han att Lasaros skall doppa sitt finger i vatten och svalka hans tunga. Jesus törstade på korset för att vi aldrig ska behöva törsta mer (Upp 7:16). (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 260 i kommentar till Joh 19:28)

Eurydike läste (för Marie-Louise) ur sin morfaders dagbok om dödsbäddens kval och evighetens sällhet med en klar, stilla stämma, som var som ett svagt eko av tusen och åter tusen små spröda, klara silverklockor. ... (Hjulshammar d.) 1 juli (1836): "... (Min hustru Marianne) har svåra plågor, säger hon, ja, mycket svårare än vid sin barnsäng. Hon sade: 'Jag hungrar, jag törstar! Men vad som styrker och tröstar mig är den tanken, att det är inga lidanden, som icke Jesus har måst uthärda. O, vilken kärleksfullhet! ty det är ju frivilligt, som Han underkastat sig så mycket lidande." (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 178,180)


Sångarna:

Det qval, hans känsla följer, Den krans, hans hufvud höljer, Det kors, som honom bär, Den törst som ingen lindrar, Hans hjerta dock ej hindrar Dig intill döden hålla kär. (Ödmann: Psalm 90:1)

”Jag törstar”, han ropar i smärta. ”Jag törstar” – O tänken därpå! O ja, detta bristande hjärta, Det törstar att syndare få. Han glömde sig själv mitt i döden, Han glömde den törniga stig Och såg blott på människonöden: O tänk, det var allt gjort för mig! O tänk, det var allt gjort för mig! O tänk, det var allt gjort för mig! För mig brast hans älskande hjärta – O tänk, det var allt gjort för mig! (H Hansen-C Björkman: Förbundstoner 1911 nr 70:2)


Grekiska ord:

teleô (avsluta) (i NT + exempel i GT) Esra 5:16; Luk 2:39; 12:50; 18:31; 22:37; Joh 19:28; Apg 13:29 – 4 Mos 25:3; Neh 6:15; 1 Mack 13:10; Salomos Vishet 4:16; Syr 7:25; Matt 7:28; 10:23; 11:1; 13:53; 17:24; 19:1; 26:1; Joh 19:30; Rom 2:27; 13:6; 2 Kor 12:9; Gal 5:16; 2 Tim 4:7; Jak 2:8; Upp 10:7; 11:7; 15:1,8; 17:17; 20:3,7.


Ytterligare studier:

5 Mos 34:8; Salomos Vishet 11:8; Matt 25:35; Joh 4:6-7; 10:7; 13:1,3; 15:15; 18:4; 19:24,36-37; 1 Kor 4:11; Upp 7:1.


G. Bampfylde "John XIX:28: A case for a Different Translation". Se Novum Testamentum 11 (1969): 247-260.

Robert L. Brawley "An Absent Complement and Intertextuality in John 19:28-29"; Journal of Biblical Literature 112 (1993): 427-443.

Mary Coloe "Raising the Johannine Temple (John 19:19-37)"; Australian Biblical Review 48 (2000): 47-58.

R. Alan Culpepper "The theology of the Johannine passion narrative: John 19:16b-30"; Neotestamentica 31.1 (1997): 21-38.

J.T. Forestell "The Word of the Cross: Salvation as Revelation in the Fourth Gospel"; Analecta Biblica 57 (1974).

Maurits Sabbe "The Johannine Account of the Death of Jesus and Its Synoptic Parallells (Jn 19:16b-42)"; Ephemerides Theologicae Lovanienses 70 (1994): 34-64.

L.T. Witkamp "Jesus' Thirst in John 19:28-30: Literal or Figurative?"; Journal of Biblical Literature 115 (1996): 489-510.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-29; 2012-04-03; 2014-11-21; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

19:29 Men (א,*א) det/där låg (hela tiden) ett kärl uppfyllt (med) surt vin. Då de så hade satt en svamp uppfylld (med) * (א*) surt vin runt omkring (på) en isop/isopstjälk, förde de den till munnen.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): (ett)-kärl men låg-(hela-tiden) (med)-surt-vin uppfyllt. (en)-svamp så uppfylld (med)-surt-vin (på)-(en)-isop havande-satt-runt-omkring förde-(de)-till den '-nen mun'/munnen.


1883: Och där stod ett käril, fullt af ättika, och de fyllde en svamp med ättika och satte den på en isopstängel och förde den till hans mun.

1541(1703): Då stod der ett käril, fullt med ättiko; och de uppfyllde en swamp med ättiko, och kringlade isop, och höllo det honom för munnen.

LT 1974: Det stod en kruka fylld med surt vin där, och man doppade en svamp i den och fäste den på en isopsgren och lyfte upp den till hans läppar.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israels äldste:) ”… Från den första dagen skall ni ’göra ... osedd’/’skaffa bort’ surdeg ut ur era hus. … Tag en bunt isop och då ni har doppat (den) från blodet till sidan av dörren ’få (den) att sitta ner’/’stryk (den)’ (på) överstycket och från blodet uppå båda ställningarna/dörrposterna ... (Då Herren skådar blodet, skall Han) inte låta förstöraren vara (i fred) att komma in i, in i era bostäder (för) att slå till (er).” (2 Mos 12:15a,22a,23b, Grekiska GT)

(Herren/Mose sade till Israel:) “De här (är) högtiderna åt Herren ... (då ni) föra/för till Herren ... drickoffer ... ’mer än’/förutom (offren) av/vid Herrens sabbater.” (3 Mos 23:37a,38a, Grekiska GT)

Boas talade till (Rut): ”(Det är) allaredan stund/tid (till) det att äta. Kom till/fram hit och ät bröden och du skall doppa din munsbit i det sura vinet.” (Rut 2:14a, Grekiska GT)

(Salomo) samtalade med anledning av träna/träslagen, från cederträdet i Libanon och ända till isopen som går ut genom husväggen. (1 Kung 4:33a, Grekiska GT)

(Kungarnas kung skrev till Esra:) ”Du skall föra (drickoffer) till, uppå offeraltaret i vår Guds hus i Jerusalem. (Esra 7:17b, Grekiska GT)

(David sade till Gud:) ”Du skall bestänka mig (med) isop, och jag skall göras ren.” (Ps 51:7a eller 51:9a, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “’In i’/’med syfte på’ min törst gav mig (mina fiender) surt vin att dricka.” (Ps 69:21b eller 69:22b, Grekiska GT)

(Herrens fiender kommer att vara) som en stjälk ’fylld upp’/uppfylld (med) torka. (Nahum 1:10b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Noa fanns/befanns fullkomlig (och) rättfärdig. I en läglig tid av vrede blev han ett utbyte/bytesmedel.” (Syr 44:17a)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren) ... gjorde (prästledaren Aron) fast/stabil (med) kärl av stabilitet.” (Syr 45:8a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – du så må föra din gåva till, emot offeraltaret och du där må komma ihåg att din broder har någonting nedifrån/emot dig, låt (då) din gåva vara där framför offeraltaret och dra dig tillbaka. ’Var först annorlunda’/’förlika dig först’ (med) din broder och då du har kommit för då/sedan din gåva till (offeraltaret).” (Matt 5:23-24)

(Jesus sade till fariseerna:) “Hur förmår någon komma in i, in i den stabiles bostad och röva bort hans kärl alltigenom (א,* א), om han – alltefter omständigheterna – ej först må binda den stabile?” (Matt 12:29a)

(Jesus sade till folkskarorna:) “Himlarnas rike är likt ett scharlakansrött senapskorn. ... Det är faktiskt småare/mindre än alla (andra) säden/frön men ... det blir ett träd.” (Matt 13:31b-32a; jfr isopen som det minsta träslaget enligt 1 Kung 4:33)

(Jesus sade:) ”Ve er, skriftlärda och fariseer, hycklare, eftersom ni gör bägaren och det lilla fatet rent det/- utifrån … men inifrån är ni uppfyllda av hyckleri och laglöshet.” (Matt 23:25a,28b)

Då en * (א,*א) (av dem som stod vid korset) hade tagit en svamp både/och fyllt upp (den) (med) surt vin och då han hade satt den runt omkring (i/genom) ett vassrör, gav han ('hela tiden'/'gång på gång')(Jesus) att dricka. (Matt 27:48b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Skåda, se från/’bort från’ fariseernas surdeg och Herodes surdeg.” (Mark 8:15b)

Då de kom till/fram, förande/förde soldaterna surt vin till (Jesus). (Luk 23:36b)

(Petrus) talade: “Ej alls, Herre, att (något) gemensamt eller orent ’inte heller’/- någonsin kom in i, in i min mun.” (Apg 11:8b)


Exegeter, evangelister med flera:

Det hörde till livet i kasernerna att man spelade och drack. Dricka fick man inte göra här, i tjänsten, frånsett det sura vin, vars alkohol börjat gå över i ättika. Det var långa, tråkiga timmar soldaterna hade framför sig, när de nu slog sig ned för att hålla vakt. Det var deras skyldighet att bevaka de korsfästa tills döden inträtt, och det kunde dröja ett par dygn. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Matteus” s 213)

Den berusade: "Jag var bjuden till ett bröllop, en bröllopsfest på ett ställe här i närheten som heter Kanaan. ... Brudens mor grät. ... (Hon sade:) 'Oh, olycka! Vi har upptäckt att ett helt vinfat, ett fat vin som var färdigt för bröllopsfesten, har blivit ättika.' Oh ... oh ... allt vinet har blivit ättika? ... Oh vilken olycka! Regn på bruden betyder lycka, men ättiksregn är en olycka som man måste jaga på flykten." (Dario Fo "Bröllopet i Kanaan" s 30)

Det är över syndaren, som döden härskar. För syndens skull har döden kommit till konungavälde. Men Jesus dog! Ja, så verkligt blev vår synd tillräknad honom. Så sant bar han våra synder i sin kropp upp på korsets trä. (Knut Svensson ”En för alla” s 14-15)

Det tycks ha varit Johannes syfte att framställa Jesus som det sanna Påskalammet, slaktad till sitt folks befrielse (se 1:29,36; 19:14,36), och det skall erinras om att isop spelade en viktig roll i påskfirandet, se Exod. 12:22. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 553)

(George) föresatte sig att aldrig vara borta mer än tre aftnar i veckan, och de öfriga skulle han egna åt sin mor. En välkänd sakta röst hviskade stundom till honom: "Är det riktigt rätt och snällt af dig, George, att lämna din mor så ofta? Tror du ej, att det ibland måste vara rätt ensamt för henne utan dig?" Och då brukade George svara: "Mamma skulle aldrig vilja stå i vägen för det som kan vara mig nyttigt. Och dessutom har hon många vänner, som hälsa på henne och som hon besöker; och få ynglingar vid mina år egna mer än tre aftnar i veckan åt sin mor." (Edwin Hodder "Den unge kontoristen eller 'Om skalkar locka dig, så följ icke'" II s 54)

Isopen är en liten buske med blå blommor och starkt doftande blad; den användes vid reningsoffer. (Anton Fridrichsen-Per Lundberg "Ur Bibeln" s 241)

Mäster Påvel ... bemötte först åldermannens förebråelser för angrepp på förfädren, vidare uppmanade han ämbetet till blygsamhet, ty kanngjutare voro icke de äldsta av mänsklighetens välgörare, alldenstund Adam drack ur näven, Noach ur en lerskål och vår Frälsare ur en svamp. Tennkannan var en senare uppfinning, som en gång på sin tid angripit och dödat förfädrens handstop som i sin tur dödat hornet. (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 1" s 118-119; novellen "Beskyddare" från 1883)

Jag erinrar mig begravningar hemma i Småland under mina första år här på jorden. Särskilt ett begravningskalas står kristallklart för mitt minne. Det var Samuel i utlängan som dött. Hans hustru var förfärligt snål. På den tiden var en begravning otänkbar utan rhenvin. Man köpte ett par flaskor av detta kemiska preparat, som väl mest bestod av ättika. Det kallades begravningsvin och vinhandlaren i Eksjö hittade icke fel i sitt lager, när någon begärde begravningsvin. Effekten var storartad. Gästerna gjorde verkligen sura miner och verkade uppriktigt sörjande. Men samtidigt bjöds en sockerskål omkring och det var nödvändigt att först ta en sockerbit i munnen och sedan dricka, ty eljest hade sorgen blivit för äkta. Jag var väl tio år gammal och på särskild anmodan fick jag (i slutet av 1870-talet) följa mina föräldrar till sorgefesten. Min längtan stod till karamellerna, en blandning av krita och socker, som man kom åt efter borttagandet av en massa svart papper i olika lager. Jag njöt på den tiden av dessa petrifikater som smällde och slogo sönder munhålan, om man lyckades knäcka dem. Ty att suga dem i sig tog för lång tid för en karamellhungrig pojke. Vi stodo i storstugan i dystert allvar kring bordet, som pryddes av vinglas lånade hos handlarn, två långhalsade buteljer med begravningsvin, en sockerskål, och i mitten en krokan, som pryddes av ett svart kors samt sockeränglar, som höllo florbitar i sina eteriska händer, och omgavs av en hög svarta flata fyrkantiga begravningskarameller. Prästen höll ett tal och vi bjödos på vinet. Även jag fick ett halvt glas och en sockerbit. Jag sörjde bitterligen och hade svårt att få ned detta surhetens begrepp. Men sockerbiten gjorde syrligheten pikant och övervinnlig. (Albert Engström "Sockerängeln" s 37-38)

Vid en annan sida av samma bord sitta två infanteriofficerare av olika regementen och fråssa på kotletter med franska ärter, som de skölja ned med en flaska surt vin, vilket etiketten utgiver för att vara bordeaux, men som i själva verket är från Krim. (Leo Tolstoj "Skildringar från Sebastopols belägring" s 18; Sebastopol i december månad 1854)

Gustav Vasa föreskrev uttryckligen icke blott för sina egna funktionärer utan också för bönderna att de på hösten, efter slakten, skulle lägga in i visthusen kött, fläsk och smör, för att sedan leva på fjolårets produkter under de följande tolv månaderna. Av denna hushållning följde helt naturligt bl.a. en oerhörd törst; maten måste sköljas ner med kvantiteter öl som vi för närvarande knappast kunna föreställa oss, därför att den säkerligen det förutan icke hade kunnat förtäras. ... Samtidigt bör det sägas att ölets kvalitet icke skilde sig från den fasta födans; också det var lagrat och säkerligen i stor utsträckning surt, såsom man kan sluta av att t.o.m. Gustaf Vasa själv ibland klagade över att han utspisades med surt öl. Den viktigaste följden av detta slags hushållning i fråga om behovet av andra varor bestod i en roll för saltet som man i nutiden (i början av 1940-talet) knappast kan förstå. (Eli F. Heckscher "Svenskt arbete och liv" s 26-27; Förrådshushållning under medeltiden)

Egentligen skulle (Martin) Luther, medan han (under senare delen av 1530-talet) var i Schmalkalden, hafva utarbetat ett par traktater om påfvens primat och om biskoparnes makt, men han blef häftigt sjuk af stenplågor och var nära döden. Han måste, såsom han själf sade, "öfva sig i den svåra konsten att dricka surt öl". (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 192)

(Den puckelryggige Quasimodo) hade nu varit här minst en och en halv timme, pryglad, misshandlad, hånad utan avbrott och nästan stenad. Plötsligt ... bröt han den tystnad som han så envist hade bibehållit hela tiden för att med vild och rosslande röst skrika: "Vatten." ... Alla brast ut i gapskratt. "Drick det här!" skrek Robin Poussepain och kastade i ansiktet på honom en svamp som han hade dragit i rännstenen. (Victor Hugo "Ringaren i Notre-Dame - Första delen" s 312-313; 1480-talets Paris)


Sångarna:

Tänk på honom, som var frestad, Såsom du i alla stycken; Honom, som, vid korset fästad, Drack för dig den bittra drycken. Ren och helig, han allena Kunde frälsning oss förvärfva, Att vi heliga och rena, Skulle paradiset ärfva. (JO Wallin: Psalm 294:3)

Säg: store Gud! du milderike Herre! Jag vet med mig, jag vet att jag, dess värre, Förskyllt att död och afgrund blir min lott, Om, Gud! din dom skall likna mina brott. ... Men fast de fel, jag öfvat, äro store; Fast synders tal, som sand i hafvet vore: Så tog din Son dem alla uppå sig, När hans förtjenst jag rätt tillegnar mig. (Lucidor-Spegel: Psalm 465:15-16)

Min sång skall bli om Jesus, det blödande Guds Lamm, som tog den bittra kalken och dog på korsets stam. Min sång skall bli om Jesus. Han är mitt hjärtas ro. För mig han har sig offrat. På honom får jag tro. (F Crosby-Van Alstyne/L Sandell-Berg: Kristen Lovsång 1954 nr 77:2)


Egna kommentarer och funderingar:

I Egypten ströks blod med den oansenliga (1 Kung 4:33) isopen på den gamla, frälsande ingången. Nu dricker den nya frälsande dörren/ingången (jfr Joh 10:7-9) surt vin runt omkring på en oansenlig isopstjälk.

Vinet som har blivit surt är något som har ”missat målet”, i grekiskan ”hamartanô”. Kärlet, uppfyllt med surt vin, är uppfyllt med utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ alla synder (missar av Guds mål) (jfr Matt 23:25,28). Svampen, uppfylld med surt vin, runt omkring på isopstjälken (som kan anspela på Herrens fiender i Nahum 1:10) pekar på bestänkande och rening från synd (miss av Guds mål) (Ps 51:7). Drickandet av det sura vinet pekar på Honom som är det Guds Lamm som lyfter/’tar bort’ utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ synd (miss av Guds mål) (Joh 1:29). Lägg också märke till ordet ”prosferô” (föra till) som i GT används om offer som förs till Herren.

Surdeg kan vara som surt vin. Jämför Matt 16:6,11; Mark 8:15; Luk 12:1; 1 Kor 5:6-8.

Det är också möjligt att läsa detta bibelställe i ljuset av den rabbinska judendomen. I Midrasherna (Genesis Rabbah XXX:IX) läser vi att den rättfärdige Noa (1 Mos 6:9; 7:1) inte var särskilt rättfärdig i Guds ögon. Det sägs att när Gud en dag gick till Sin källare för att hämta en kruka med gott vin, så blev Han besviken. Vinet i krukorna hade blivit ättika. Bara en kruka innehöll vin – surt vin – som var möjligt att dricka. Den krukan var Noa. Och denne rättfärdige Noa skonades från den dödsbringande floden.

I Jesus på korset kan vi alltså se Herren som dricker Noa. I GT's tid skonades Noa trots hans fläckade rättfärdighet. Men också Noa måste dö. När Jesus led och dog för alla, var det sura vinet Noa i Honom tillsammans med alla andra människor. Genom Guds nåd kunde också Noa tillgodoräkna sig Jesu död. Jfr 2 Kor 5:14.


Paulus sade till de troende i Korint: ”Vi må hålla högtid, ej i/med gammal surdeg, men/och ej i/med dålighets och ondskas surdeg, emellertid/utan i/med osyrade (bröd) av renhet och sanning.” (1 Kor 5:8)


Grekiska ord:

keimai (ligga) (i NT + exempel i GT) Joh 19:29 – Josua 4:6; Jer 24:1; Tobit 5:10; 2 Mack 3:11; 4:11,31,34; Syr 22:18; Matt 3:10; 5:14; 28:6; Luk 2:16,34; 3:9; 12:19; 23:53; Joh 20:5,7,12; 21:9; 1 Kor 3:11; 2 Kor 3:15; Fil 1:16; 1 Thess 3:3; 1 Tim 1:9; 1 Joh 5:19; Upp 21:16.

mestos (fyllda upp/uppfyllda) Nahum 1:10; Matt 23:28; Joh 19:29 – Ester 5:2a(D14); Ordsp 6:34; Hes 37:1; Joh 21:11; Rom 1:29; 15:14; Jak 3:8,17; 2 Petr 2:14.

oxos (surt vin) Rut 2:14; Ps 69:21(22); Matt 27:48; Luk 23:36; Joh 19:29 – 4 Mos 6:3; Ordsp 25:20; Mark 15:36; Joh 19:30.

peritithemi (sätta runt omkring) (i NT + exempel i GT) Matt 27:48; Joh 19:29 – 1 Mos 24:47; 41:42; Ester 1:20; Job 38:10; Jes 5:2; 1 Mack 11:13; 12:39; 13:32; Syr 6:31; Matt 21:33; 27:28; Mark 12:1; 15:17,36; 1 Kor 12:23.

skeuos (kärl) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 45:8; Matt 12:29; Joh 19:29 – Tobit 10:10; 1 Mack 1:21,23; 2:9; 4:49; 6:12; 14:10,15; 15:26; 2 Mack 4:48; 5:16; 9:16; Salomos Vishet 13:11; 15:7,13; Syr 27:5; 38:28; 43:2; 50:9; Baruk 1:8; Jeremias brev v 15, 58; Mark 3:27; 11:16; Luk 8:16; 17:31; Apg 9:15; 10:11,16; 11:5; 27:17; Rom 9:21-23; 2 Kor 4:7; 1 Thess 4:4; 2 Tim 2:20-21; Hebr9:21; 1 Petr 3:7; Upp 2:27; 18:12.

spongos (svamp) Matt 27:48; Joh 19:29 – Mark 15:36.

stoma (mun) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 19.29 – Ester 4:17h(C10),17o-p(C20); Tobit 11:15; Judit 5:5; 1 Mack 2:60; Salomos Vishet 1:11; 10:21; Syr 5:12; 14:1; 15:5,9; 20:20; 21:26; 22:27; 23:7,9,13; 24:2-3; 26:12; 27:23; 28:12,18,25; 39:35; 40:30; 49:1; 51:25; De tre männens lovsång v 28; Bel och Draken v 27. Matt 4:4; 5:2; 12:34; 13:35; 15:11,17-18; 17:27; 18:16; 21:16; Luk 1:64,70; 4:22; 6:45; 11:54; 19:22; 21:15,24; 22:71. Apg 1:16; 3:18,21; 4:25; 8:32,35; 10:34; 15:7; 18:14; 22:14; 23:2; Rom 3:14,19; 10:8-10; 15:6; 2 Kor 6:11; 13:1; Ef 4:29; 6:19; Kol 3:8; 2 Thess 2:8; 2 Tim 4:17; Hebr 11:33-34; Jak 3:3,10; 2 Joh v 12; 3 Joh v 14; Judas v 16; Upp 1:16; 2:16; 3:16; 9:17-19; 10:9-10; 11:5; 12:15-16; 13:2,5-6; 14:5; 16:13; 19:15,21.

(h)yssôpos (isop) 2 Mos 12:22; 1 Kung 4:33; Ps 51:7(9); Joh 19:29 – 3 Mos 14:4,6,49,51-52; 4 Mos 19:6,18; Hebr 9:19.


Ytterligare studier:

3 Mos 14:4-7; Matt 16:6,11; Mark 15:23; Luk 12:1,50; 1 Kor 5:6-7; Upp 14:8,10; 16:19.


F.G. Beetham - P.A. Beetham "A Note on John 19:29"; Journal of Theological Studies 44 (1993): 163-169.

Robert L. Brawley "An Absent Complement and Intertextuality in John 19:28-29"; Journal of Biblical Literature 112 (1993): 427-443.

Mary Coloe "Raising the Johannine Temple (John 19:19-37)"; Australian Biblical Review 48 (2000): 47-58.

R. Alan Culpepper "The theology of the Johannine passion narrative: John 19:16b-30"; Neotestamentica 31.1 (1997): 21-38.

Maurits Sabbe "The Johannine Account of the Death of Jesus and Its Synoptic Parallells (Jn 19:16b-42)"; Ephemerides Theologicae Lovanienses 70 (1994): 34-64.

L.T. Witkamp "Jesus' Thirst in John 19:28-30: Literal or Figurative?"; Journal of Biblical Literature 115 (1996): 489-510.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-30; 2012-04-05; 2014-11-23; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

19:30 När Han (א*) så hade tagit det sura vinet, talade Han: ”Det är (och har varit) avslutat!” Och då Han hade lutat huvudet, ’gav Han anden till sidan av’/’överlämnade Han anden’.

Ord för ord (14 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) när så (han)-tog det sura-vin talade-(han): det-är-(och-har-varit)-avslutat. och havande-lutat '-et huvud'/huvudet gav-(han)-till-sidan-av '-n ande'/anden.


1883: Då nu Jesus hade tagit ättikan, sade han: Det är fullkomnadt, och böjde ned hufvudet och gaf upp andan.

1541(1703): Då nu Jesus hade tagit ättikona, sade han: Det är fullkomnadt; och böjde ned hufvudet, och gaf upp andan.

LT 1974: När Jesus hade smakat på det, sade han: ”Det är fullbordat” och böjde ned sitt huvud och dog.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Och himlen och jorden och varje/all deras utsmyckning fördes till en avslutning. Och i/på den sjätte dagen förde Gud Sina gärningar till en avslutning, vad Han hade gjort, och han ’fick att upphöra helt och hållet ... från’/avslutade (i/på) den sjunde dagen alla Sina gärningar, som Han hade gjort. (1 Mos 2:1-2, Grekiska GT)

Jakob ’fick att upphöra helt och hållet’/avslutade, då han 'ordnade på'/beordrade sina söner och då han hade lyft ut/upp sina fötter emot sängen, utlämnade/dog han. (1 Mos 49:33a, Grekiska GT)

(Mose) ‘fick ... att stå’/lade gården (i) en ring av/runt tältet och offeraltaret. Och Mose förde alla gärningarna till en avslutning.” (2 Mos 40:33, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) ”I Dina händer skall jag sätta/lägga min ande till sidan av.” (Ps 31:5a eller 31:6a, Grekiska GT)

(Herrens pojkes/tjänares) själ ’gavs till sidan av’/överlämnades in i död och Han räknades i/bland de laglösa. Och Han förde själv upp mångas missar (av Guds mål) och på grund av deras missar (av Guds mål) ’gavs Han till sidan av’/’överlämnades Han’. (Jes 53:12b, Grekiska GT)

(Tobit sade till Herren:) ”Gör nu i sällskap med mig enligt Ditt behagliga/välbehag. Och 'ordna på'/beordra att ta upp min ande ut ur mig.” (Tobit 3:6a, S)

(Judit sade till stadens äldste:) “Ni skall inte utforska min sysselsättning, ty jag skall inte tala till er, ända till det avslutas, (de ting) vilka jag skall göra.” (Judit 8:34)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Gör ditt huvud ödmjukt för de stora/förnämsta.” (Syr 4:7b)

(Jesus, Syraks son, sade: ”Barn,) låt (dig) kallas till sidan av i (den döda kroppen) i/’med hjälp av’ hans andes ’väg ut’/bortgång.” (Syr 38:23b)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Jesus och lärjungarna) gick i/på vägen, talade någon (vänd) i riktning mot Honom: “Jag skall följa Dig varest/där – om alltefter omständigheterna – Du må gå bort.” Och Jesus talade till honom: ”Rävarna har lyor, och himlens flygande varelser (har) viloplatser, men Människans Son har inte (en plats), där Han må luta huvudet.” (Luk 9:57-58)

(Jesus sade till de många folkskarorna:) “Då (någon) hade satt/lagt en grundval (till ett hus) och inte var stabil/stark (nog) att föra (huset) till ett slut, må alla som tittar på (det) börja ’skoja med’/håna honom och säga att/: ”Den här människan började bygga ett hus och var inte stabil/stark (nog) att föra (det) till ett slut.” (Luk 14:29b-30)

(Jesus sade:) ”Fader, in i Dina händer sätter/lägger Jag Min ande till sidan av (Dig).” Men/och då Han hade talat det här, ’blåste Han ut’/’gav Han upp andan’.” (Luk 23:46b)

Och (folket) kastade (hela tiden) sten på Stefanos, som ’kallade emot’/anropade och som sade: “Herre Jesus, tag emot min ande.“ (Apg 7:59)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus säger till (Sina lärjungar): ”Min mat är ‘för att’/att Jag måtte göra Dens vilja som sänt Mig och göra Hans gärning fullkomlig.” (Joh 4:34)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”Jag förhärligade Dig uppå jorden, då Jag hade gjort gärningen fullkomlig, som Du har gett (och ger) Mig, för att Jag må göra.” (Joh 17:4)


Hembygdens predikan:

Jesus är det ädla vetekorn som i lidande och korsdöd genomgick alla de procedurer som kom honom att bliva det bröd som giver världen liv. Och när han där på korsträdets stam ropar ”Det är fullbordat”, ja då var Guds bröd färdigt för en hungrande och döende värld. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Lägg märke till att innan (Jesus överlämnade sin ande i Faderns händer och sin kropp åt döden), så ”böjde (han) ner huvudet”. Det var alltså inte så att han dog och hans huvud därefter föll framåt på bröstet – snarare tvärtom. Att han böjde sitt huvud var hans sista akt av underkastelse under faderns vilja. Genom såväl ord som handling (Han böjde sitt huvud och förkunnade att han överlämnade sin ande) visade Jesus att hans död var en frivillig handling från hans sida. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 262 i kommentar till Luk 23:46 och Joh 19:30)

Den kristna tron börjar inte med ett stort ”göra” utan med ett stort ”gjort”. Vårt förstånd protesterar mot detta. ... Men kristendomen är paradoxal. Den börjar med vila. Om vi börjar med att försöka göra något själva, får vi ingenting. (Watchman Nee "Ett dukat bord i öknen" s 23)

När läkaren klättrade upp på de uppstaplade spannmålssäckarna i lastbilen, täckta av ett tjockt, tätt lager gulbrunt damm, som lämnade tydliga fläckar på hans mörka kostym - när han klättradeupp på säckarna för att undersöka Muhammed ibn Ahmed Hintis sår i det blinkande ljuset från Evakueringshotellets namnskylt, närmade sig natten sitt slut. Enligt läkarens åsikt, som bara var en förmodan - ty det var omöjligt under de tids- och rumsmässigt svåra förhållandena att fastställa sårets natur i alla dess detaljer - enligt läkarens åsikt hade kulan trängt igenom tjocktarmen och det var stor risk att kroppen, som låg utsträckt på spannmålssäckarna, skulle komma att skiljas från sin själ före nattens slut. Varje hopp om överlevande - om något sådant hopp ännu fanns - avhängde av möjligheten att tillförsäkra honom den nödvändiga behandlingen på ett vederbörligen utrustat sjukhus. Vilket i praktiken betydde att Muhammed ibn Ahmed Hinti måste fortsätta sin färd ända till Aleppo, ytterligare tjugo mil. (Abd es-Salam el-Ujeili "Mordet på Muhammed ibn Ah med Hinti" s 232)

Vad håller då samman våra vävnader? Vi andlösa, vars själar flydde till Honom ut ur midnatten långt innan man räddade vår kropp in i ögonblickets ark. Vi räddade, vi trycker er hand. Vi känner igen ert öga - men binder oss samman gör blott avskedet. Avskedet i stoftet binder oss samman med er. (Nelly Sachs "I dödens boningar" s 79; De räddades kör)

Det är en fullkomlig förlossning, som Kristus Jesus har gjort möjlig för oss. I den sista mörka timmen, då han hängde på korset, ropade han: "Det är fullkomnat!" Och ekot av dessa ord har trängt sig ned genom tiderna ända till oss. (E.H. Wang "Uldine Utley - Barnevangelisten" s 27)

Att jag var sjuk upptäckte jag juldagsmorgonen (1911) därav, att jag var trött så att jag icke kunde stiga upp, och icke ville ha kaffe. Några smärtor hade jag icke, erfor bara en stor vila, en likgiltighet för yttervärlden, och en känsla av att jag slutligen fått ro. Mitt vanliga är eljes att klockan sju på morgonen rusa ur sängen, gå ut, för att komma hem driven av en brinnande längtan till verksamhet. Nu var denna oro borta; jag tyckte mig ha fullbordat mitt livs dagsverke, hade sagt allt vad jag ville säga; och det otryckta låg i handskrift i väl ordnade kartonger. . . . Dagen efter krisen (femte dygnet) gick jag ut i duschrummet, ställde mig i kallt vatten och tvättade nästan hela kroppen. Men jag fick snart söka sängen igen. Nu först erfor jag huru trött jag var, så trött att jag trodde mig skola somna in "för all tid". Döden såsom enbart själens skilsmässa från denna besvärliga "förödmjukelsens kropp" är för mig ett axiom. (August Strindberg "Betraktelser på Födelsedagen med anledning av Sjukdomen" s 192-193; Afton-Tidningen 1912-01-22)

Confessorn tilltalar Damen: "Du är godheten. ... Ja, du är min ungdomsbrud. ... Din själs skönhet den såg endast jag - den här vännen anade den, och därför drogs han till dig - men hans onda var för starkt och du måste upptaga det för att befria honom - du måste lida alla helvetets kval av att vara ond, lida för hans skull, och komma försoningen åstad! - Ditt verk är fullbordat! Gå i frid!" (August Strindberg "Till Damaskus III" s 326)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Så kommer Pelageja tillbaka; hon gör korstecknet och viskar: "De opererade (Jefim) i natt, men i morse gav han sin själ åt Gud ... Herran vare hans själ nådig, frid över hans stoft ... De säger, att han kom för sent ... Det borde ha gjorts tidigare." (Anton Tjechov "Om man fick sova!" s 297)

Komponera ditt tal; var säker på hvad du vill säga! Arrangera innehållet! Haf klar för dig slutfrasen. Sätt in anekdoten på rätta stället! Var patetisk när tillfället är gynnsamt och framför allt sluta väl! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 377; brev 7 nov 1884 till Hugo Philp)

Starke Måns från Fors är den, som är ivrigast inne i leken. Full är han, och vred är han. ... Han välter ner tygpackorna från en av skivorna och griper själva skivan ... och börjar svänga den som sitt vapen. ... I ett hörn mellan stånden har en hop kvinnor blivit inklämd, och mot denna stormar jätten. Tycker han sig inte mitt i skaran se en västgöte! Han höjer skivan och låter den falla. I blek, rysande ångest ta kvinnorna emot anfallet, krypande samman under det dödande slaget. Men när skivan vinande faller ner över dem, brytes dess kraft mot en mans uppsträckta armar. En man har inte krupit samman, utan rest sig över mängden, en man har av fri vilja tagit emot slaget för att rädda de många. Kvinnor och barn stå oskadda. En man har brutit slagets våldsamhet, men han ligger nu också medvetslös på marken. Starke Måns lyfter inte upp sin skiva för att storma vidare. Han har mött mannens blick, just när skivan föll ner på hans hjässa, och den har slagit honom med förlamning. ... Men i ilande fart löper kring marknaden det ryktet, att starke Måns har slagit ihjäl kapten Lennart. Man säger, att han, som har varit folkets vän, har dött för att rädda kvinnor och värnlösa barn. ... Han har varit Guds lekboll, han har drivits som en fjäder för fläkten av hans anda. ... Han har lidit oförskylld skam och plåga, han har förjagats från sin egen dörr. En irrande flykting har han varit, vandrande Guds vägar, var han kunde finna dem. ... (Män) tala om Guds vandringsman, som gick omkring och hjälpte folket. ... Där finnas de, som kunna tala om hur han hade funnit dem på sjuksängen och botat dem. Där äro vilda slagskämpar, som han har tämt. Där äro bedrövade, som han har upprättat, försupna, som han har tvungit till nykterhet. Var och en, som hade varit stadd i outhärdlig nöd, hade sänt bud på Guds vandringsman, och han hade förmått hjälpa, åtminstone hade han förmått väcka hopp och tro. ... (Hans stränga fru på Helgesäter) strålar som en drottning. Hon småler som en brud. ... Kapten Lennart slår upp sina ögon, ser och ser nog. ... Men han har blott vaknat upp för att dö. Han drar ett rosslande andetag och ger upp andan. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 371-376; Broby marknad)

(Cosette) betraktade forskande Jean Valjean och utbrast: "Vill ni då inte att jag ska vara lycklig?" Jean Valjean bleknade. Han satt tyst ett ögonblick. Sedan mumlade han för sig själv: "Hennes lycka var mitt livs mål. Nu kan Gud låta mig försvinna. Du är lycklig, Cosette. Mitt verk är fullbordat." (Victor Hugo "Les Misérables - Samhällets olycksbarn" s 610-611; år 1832?)

När de tänkte på korsfästelsen, tänkte latinarna främst på Kristus som offret, grekerna på Kristus som segraren. Latinarna talade mer om återlösning, grekerna om gudomliggörelse. Liksom Antiochias och Alexandrias skolor inom östern var dessa två olika synsätt i sig själva inte motsägande. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 54)

Överträdelsen som skett vid (kunskapens träd) undanröjdes genom lydnaden på trädet. Människosonen var lydig mot Gud, spikades på trädet, omintetgjorde kunskapen om det onda och förde in och skänkte kunskap om det goda. Det är ont att vara olydig mot Gud liksom det är gott att vara lydig mot Gud. ... Genom lydnaden som han genomförde ända till döden, då han hängde på trädet, upplöste han alltså den gamla olydnaden som kom genom trädet. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 36)


Att fortsätta med (hembygden):

För mig är Jesu sista ord på korset ett nyckelord: "Det är fullbordat." Självklart har det att göra med min teologi. Det har att göra med frälsningsgrunden, här tjänar varken goda gärningar, gudstjänstbesök, bön eller bibelläsning. Allt är nåd. Jesu försoning är fullkomlig och allt är gjort, färdigt, redo, klart, fullbordat. Jag får förtrösta på Jesus. Det som han gjorde här i tiden, varar livet ut och i evighet. (Lars Hult "Nu är det bråttom ..." s 18; Svenska Alliansmissionens Årsbok 2001)

Jag glömmer aldrig min mors dödsögonblick. Hon hade hela livet varit varmt troende på Jesus. Just innan hon dog öppnade hon sina ögon och uttalade: "Tack gode Gud", hon vände sin blick uppåt och hennes ögon strålade av en himmelsk glans och så dog hon. (Göran Axelsson "Finns helvetet?"; Jönköpings-Posten den 13 oktober 2000)

Han var så ädel, så ren och fin och sann ... Men ändå ropade människorna: "Korsfäst!" Han gick i döden av kärlek, denne man. Han var så ödmjuk och stilla när det hände. Sa' bara: "Fader, förlåt dem för det här." Sen' var allt tyst, ingen smärta mer Han kände. Allt var fullkomnat av vår vän så kär. (IngaMay Hörnberg "En ensam man" s 5)

Det underbaraste budskap, som någonsin uttalats, åtminstone så långt vi kan veta, i hela universum (är) Frälsarens: "Det är fullbordat!" Det som han kommit för att utföra, vilket, efter vad han själv sade, var att giva sitt liv till lösen för oss, hade alltså skett. (Arwid Wickström "En god jul" s 8; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1958)

Korsets djupaste kval får uttryck i dessa ord: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" (Matt 27:46) Men därför ljuder också från Jesu kors alla tiders starkaste och härligaste segerrop: "Det är fullbordat!" (Joh 19:30) (Eric Hertz "Soluppgången" s 20; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1957)

Korset blev det altare, på vilket Lammet offrades. Offerelden tändes, när man genomborrade hans händer och fötter och naglade honom vid förbannelsens träd. Och Lammet stannade kvar på altaret, tills allt var fullbordat. ... De sista orden från korset vittnar om vunnen seger och evig förlossning. (Knut Svensson ”En för alla” s 51)

Snart är mitt livsverk avslutat. Då jag sista gången hörde kyrkoherde (S.E.) Hagberg, fällde han ett uttryck som jag aldrig glömmer. Han sade: "Jag har nu fått besked om att mitt livsverk är avslutat - sådant det är." De tre sista orden upprepade han tre gånger med tårade ögon och bruten röst. Jag trodde mig förstå honom då, men nu förstår jag honom ännu bättre. Ett är visst: Mycken nåd och barmhärtighet på räkenskapens dag behöva alla vi, som "av Gud hava prövats värdiga att, såsom förvaltare av Guds hemlighet, ha fått evangelium oss betrott", 1 Kor 4:1,2; 1 Tess 2:4. (Aug. Hultgren "Några minnesbilder från min barndoms- och ungdomstid samt min kallelse till och första tid som predikant" s 62; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1944)

Långfredagen 18/4 1851 uppförde Sångföreningen i Kristine kyrka (i Jönköping) Haydns oratorium "Jesu sju ord på korset" inför "vad man härstädes kan kalla fullt hus, nämligen omkring 500 personer. Orkesterns fåtalighet var en brist, som för tillfället inte kunde fyllas". (Henrik Sjögren "Orkestermusiken i Jönköping genom tiderna" s 28)

Enligt ett protokoll invigdes det nya (grav)koret (i Byarums kyrka) Allhelgonadagen 1759. ... Som arkitekt till gravkoret har det åvilat (Bengt Vilhelm) Carlberg att göra förslag till altaret. Sannolikt har han då haft altarprydnaden i Göteborgs domkyrka i tankarna. ... Carlberg har sannolikt själv gjort en förenklad version av altaruppsatsen i Gustavi domkyrka anpassad efter förhållandena i vår församlingskyrka. Kors, törnekrona, mantel och i fonden stjärnhimmel. På altaret två skulpterade änglar och två urnor. ... Fram till 1926 års renovering av Byarums kyrka fanns en blå himmel beströdd med gula regelbundet strödda stjärnor som bakgrund till korset, törnekronan och manteln. ... Ett bågformat mörkare band (markerade) på korväggen den himmelsblå färgens gränslinje. ... Vi känner till, att koret i en kyrka skiljer sig från alla andra rum. Det är "salen i övre våningen" där Kristus en gång firade måltid med sina lärjungar, och där mötte han dem på Påskdagens kväll, där han sade: "Frid vare med eder!" Altaret är bordet, som människor velat smycka med skulpturer, målningar, blommor och tända ljus på den vita linneduken. Allt för att visa oss, att det är dukat till högtid i gästabudssalen. ... Om korset talar många bibelord (t ex) Joh. 19:17,18. ... Korset är kännetecknet för Kristi försoningsdöd. ... Om törnekronan berättas: Mark. 15:17,18. ... Om manteln skriver Johannes: Joh. 19:23,24. ... I kyrklig tradition motsvarar livklädnaden mässkjortan och manteln mässhaken. .... Stjärnorna och den blå himmelen kunde leda gudstjänstdeltagarnas tankar till Bibelns första ord: "I begynnelsen skapade Gud himmel och jord." ... Den bågformade inramningen, som ännu markeras på murytan, hade formen av en triumfbåge. Jesus Kristus Guds Son har segrat över all världens ondska och blivit upphöjd till Fadern. Här gäller Jesu ord: "Det är fullbordat". (Wåge Tolf "Fortifikationsofficeren och arkitekten Bengt Vilhelm Carlberg" s 24-27)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Jfr ”Jesus sade: ’(Rävarna) (ha)r sina (hålor) och fåglarna har (sina) nästen. Men Människosonen har i(ng)en plats att luta sitt huvud och vila sig.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 85; Thomasevangeliet log. 86)

Enligt judisk tro är kropp och själ en enhet under livet. I döden skiljs de åt. Kroppen dör men själen är odödlig. De rättfärdigas själar är hos Gud. Detta är belöningen för deras uppfyllelse av Guds vilja. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 28)

"Det är inte bara för att den fjärde donationen (av kroppsorgan) närmar sig", (sade Tommy till Kathy). "Det är annat också, som det som hände förra veckan. När jag hade så så mycket problem med njurarna. Det kommer att bli mycket mer av den arten." . . . Några veckor efter det att Tommy hade fullbordat (sina donationer) körde jag upp till Norfolk. . . . Nu stod jag här, och om jag väntade länge nog skulle en liten gestalt dyka upp vid horisonten på andra sidan fältet och gradvis växa i storlek tills jag såg att det var Tommy, och han skulle vinka, kanske till och med ropa. Fantasibilden kom aldrig längre än så - jag lät den inte göra det - och fastän tårarna rullade nerför kinderna, lyckades jag behärska mig. Jag väntade bara en stund och vände sen tillbaka till bilen för att köra till den plats, dit det var meningen att jag skulle. (Kazuo Ishiguro "Never let me go" s 311,317-319; England i slutet av 1990-talet)

Döden tillhör livet, den som vill uppstå måste lära sig att dö, att släppa taget. Att överlämna sig i någon annans händer. Fader i dina händer befaller jag min ande. ... Att vara kristen handlar mycket om att dö. Dö från jaget, dö från egot, dö i egna viljan. Kristendomen handlar om att lära sig att dö. Den som vill slippa att dö kommer förgäves. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 126)

(Jesu) sjätte ord på Golgata är: ”Det är fullbordat!” (Joh 19:30). Då var Jesu frälsningsgärning fullbordad för hela mänskligheten. (Bertil Olingdahl "Funderar du på församlingen" s 17-18)

Läs bibeltexten Joh 19:16-30. När Jesus säger: "Det är fullbordat", då är det i ett sammanhang, när varenda en av oss skulle ha sagt: "Det är misslyckat." Det händer ofta att vi får en plötslig förnimmelse av att allting har gått sönder. Ingenting blev som man tänkt. Möjligheter förstördes. Tillfällen förspilldes. Allt kändes vanmäktigt och förfelat. Vi missade målet. I en sådan stund når oss Jesu ord: "Det är fullbordat." (Signe Larsson "Meditation - stillhetens läkedom för det undermedvetna" s 73-74)

Islam är en hjärnans religion - hur många gånger hörde vi inte den meningen. Allah, den ende, finns innesluten i människans tankar liksom den troende är innesluten i Allah. För den kringvandrande beduinen var Allah ett allestädes närvarande väsen, i vilket den troende är innesluten vid varje tillfälle och på varje plats: ett väsen som inte överger den troende även när hon felat och som kan nås genom de dagliga fem bönerna utan hjälp av präster eller tempelbyggnader. När beduinen var nära sitt slut, överlämnade medresenärerna hans ande till Gud och hans kropp till öknen och reste vidare. (Lars-Ola Borglid-Annty Landherr "Revolution i Allahs namn - En bok om Libyen" s 187-188; I Allahs namn)

Då Kristus utropade ”Det är fullkomnat!” genomljöd hela universum såsom av en larmbasun, som proklamerade jubelårets inbrytande. Varje fånge har rätt till frihet. Ingen behöver numera tjäna synden. (Evert Axelsson "Korset - kärlekens yttersta bevis" s 94)

Sök inte förintelsen. Den skall finna dig. Sök den väg som gör den till fullbordan. ... Den kropp skall vara förtrogen med sin död - i alla dess möjliga former och grader - såsom ett självklart, närliggande och känslomässigt indifferent steg på vägen mot mål du funnit värda ditt liv. ... Döden, såsom led i offret, är väl fullbordan men oftast förnedring och aldrig upphöjelse. (Dag Hammarskjöld "Vägmärken" s 127)

En dag såg jag, och många gånger se'n dess att på ett kors utanför Jerusalem var det en som torterades, pinades och led - inte för något illa, som Han gjort, utan av kärlek till oss alla. Och från Hans läppar kom ord, som jag inte kan betvivla: "Det är fullkomnat. Det är fullkomnat." En ny väg var lagd, i det att Han åt oss har invigt en ny och levande väg dit in till det allra heligaste i och genom sitt blod. Där och ingen annanstans i hela världen fick jag starta. (Paul Liljenberg "Svaret" s 1-2; tidningen Navigatören hösten 1962)

Och så fördes de ut för att korsfästas. De kedjades samman två och två, och då det inte blev jämna par kom Barabbas att gå sist i tåget och inte hopkedjad med någon. Det blev så av en tillfällighet. Han kom också på så sätt att hänga ensam längst ut i raden av kors. Där var mycket folk samlat och det dröjde länge innan allt var slut. Men de korsfästa talte tröstande och hoppfullt till varandra hela tiden. Med Barabbas talade ingen. När skymningen föll hade åskådarna redan gått sin väg, trötta på att stå så länge. Och förresten var då alla döda. Bara Barabbas hängde ensam kvar, ännu vid liv. När han kände döden komma, den som han alltid hade varit så rädd för, sade han ut i mörkret, som om han talade till det: "Till dig överlämnar jag min själ." Och sedan gav han upp andan. (Pär Lagerkvist "Barabbas" s 129)


ca 1950 - ca 1900

Fångvaktarna kom redan och ryckte fängelseprästen ur händerna på mig, och de hotade mig. Prästen däremot lugnade dem och betraktade mig ett ögonblick tigande. Hans ögon stod fulla av tårar. Han vände sig om och gick ut ur cellen. När han var gången, återfann jag mitt lugn. ... Jag öppnade nu inför denna natt, så full av stjärnor och tecken, för första gången mitt sinne för världens vänliga likgiltighet. När jag kände den så lik mig, så broderlig helt enkelt, insåg jag att jag hade varit lycklig, och att jag alltjämt var det. För att allt må bli fullbordat, för att jag skall känna mig mindre ensam, återstår det mig att önska att det kommer många åskådare till min avrättning, och att de hälsar mig med hatfulla skrän. (Albert Camus "Främlingen" s 149-150)

Om morgonen hör jag djupt inne i min sömn hur forsen småpratar utanför kojan och en gök ropar. Någonstädes i denna halvverkliga värld hör jag också ord svinga fram och åter som under klockklang. Jag slår upp ögonen med några hastiga blinkningar, uppfattar solskenet, som sveper in genom fönstergluggen, och vrider på huvudet. Kaisu ligger med händerna under kinden och ser på mig med sina mörka, skimrande ögon, och hennes mun har det outgrundliga leendet i vinklarna. Jag ler tillbaka, och medan mina blickar smeka över hennes solbrända ansikte, hennes svarta hår och ögon, hör jag återigen de fjärran orden svinga som under klockklang: Det är fullbordat. (Harry Blomberg "Det brinner i snön" s 20)

Från Golgatas, av nattsvart mörker omslutna höjd, skulle (Jesus) kunna utropa inför sin Fader, inför alla heliga änglar, inför människornas tallösa skara, inför djävulen och alla helvetets makter, de ödmjuka men segerfyllda orden: Det är fullkomnat! (J. Nyrén "Med Jesus på lidandesvägen" s 251; Missionsförbundet n:r 15 den 10 april 1924)

Åke tog på måfå en bok från bordet och gick och satte sig i hallen och låtsades läsa. Men han bläddrade bara ouppmärksamt i boken, som han fann var biskop Billings dagliga betraktelser. Han hade ingen lust att läsa kristliga betraktelser. Han satt bara och tänkte sina egna upproriska tankar. Han varken kunde eller ville se någon betydelse för honom själv eller för mänskligheten i Jesu död. ... Av en händelse föll hans blick på några understrukna rader i en betraktelse, som hade till överskrift: "Vår fullkomlige Frälsare." ... Åke vände om bladet och läste början av betraktelsen, som hade den korta texten: "Det är fullkomnat." Joh. 19:30. "Detta är Jesu eget vittnesbörd om sitt verk. Må vi stilla våra tankar och hjärtan vid detta och lämna därhän alla mänskliga funderingar och svar på frågor sådana som dessa: vad var det allt, som var fullkomnat; hur gick allt till vid det stora verket m.m.? Det är nog att vi veta, att intet, som behövde uträttas, blev bortglömt eller försummat eller lämnat halvgjort. Intet fattades i Jesu frälsargärning; vi hava en fullkomlig Frälsare, just en sådan som vi behöva, som kan frälsa oss i alla avseenden, från allt ont, och detta icke delvis utan fullkomligt ..." (Elisabeth Beskow "Sif 2" s 100-102)

(Göran) gick fram bland gravarna och försökte sätta sig in i att snart ligga här under jorden och multna, ett dött ting, mera dött till och med än gravstenen över hans grav. Den skulle tala åtminstone, den skulle ha ett namn och en livslängd att säga de förbigående. Men han själv där nere i jorden, eller rättare det som varit han, skulle inte ha något att säga, skulle snart inte vara alls. ... Men andefläkten från Gud, den är inte av stoft och kan inte bli stoft, vad blir det då av den? Återgår den till sitt ursprung liksom stoftet till sitt? Göran tänkte på sin andes återgång till Gud. Kom han verkligen av Gud, och gick han till Gud? Nog hade hans tanke sysslat med Gud, kring Gud hade den rört sig mer eller mindre fjärran i de olika filosofiska system, den följt. Men i hans tanke som i hans ande var mycket, som inte var av Gud, ja, när han tänkte efter och såg på sitt liv i dödens ljus, fann han intet där, som var av Gud. ... Av Gud måste han vara för att i dödstunden kunna uppge sin ande åt Gud. Men om han nu inte kunde det, hur blev det då? ... Måste inte hans godhet liksom han själv vara utgången från Gud för att vara värdig att återgå till Gud? Vilken godhet, stark nog att göra honom god, utgick då från Gud? Vilken om inte den, som Gud har sänt? (Elisabeth Beskow "Med blicken mot det osynliga" s 45-48)

Plötsligt slog en våg öfver båten - de två på kölen sköljdes bort, och flera af de öfriga måste släppa sitt tag. Också Erik blef dragen bort. Han fick dock tag igen, men strax därefter slets tåget åter ur hans hand. Han började redan märka, huru kölden förlamade hans kraft, och då han icke såg någon utsikt till räddning, anbefallde han sin ande i sin Faders händer. Hans sinne var lugnt, hans själ genomträngd af Guds frid. Ja, det jublade i hans hjärta vid tanken på att änglahänder redan voro utsträckta för att gripa honom och bära honom hem till Guds paradis, när hans sista krafter voro uttömda. (N.P. Madsen "Strandfogdens dotter" s 82-83)

Nordlund hade ... nej inte i vansinne, utan med berått mod skjutit ner och dödat fem personer på ångaren Prins Carl. ... Nu endast 25 år gammal begick han det värsta brott som någonsin tillkännagivits inom svenskt rättsväsende. Bilden av honom etsade sig fast hos tidningsläsarna: en ung, smärt man med ett hårt ansikte. Kanske kände ändå mördaren ånger trots hans försäkran om motsatsen. Ett rörande brev från honom nådde fram till föräldrarna i Eskilstuna där han bad dem glömma och förlåta honom. Och innan bilan föll bad han: "Fader i din nåd och barmhärtighet befaller jag min ande!" Med förbundna ögon sjöng han därefter sången: "Trygg uti Jesu armar." (Alice Hulting "Livets kvarnar" s 412,414; år 1900)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Seppeli frågade (Margareta), om hon icke ville, att han skulle läsa för henne igen, och som hon sade, att hon ville det, började Seppeli uppläsa berättelsen om korsfästelsen i Johannes 18 och 19 kapitel. Det var två långa kapitel, och han behöfde omkring en half timme för att uppläsa dem på sitt långsamma och uttrycksfulla sätt. ... Då Seppeli läste 30:e versen i det 19 kap., där det heter: "Då nu Jesus hade tagit ättikan, sade han: Det är fullkomnadt, och böjde ned hufvudet och gaf upp andan", utbrast Margareta ofrivilligt i dessa ord: "Men hvarför har Gud tillåtit, att denne gode man skulle undergå en så förskräcklig död?" Seppeli betraktade henne tyst ett ögonblick, alltför förvånad att kunna svara, därefter sade han: "Vet du icke, Margareta, att om Jesus hade så velat, kunde hans himmelske fader hafva sändt ut mer än tusen änglar för att hjälpa honom? Men han har utgifvit sig själf för oss, för att med sitt dyra blod frälsa oss från våra synder. Jag kan en vers, där det säges: 'Sannerligen, han bar vår krankhet och lade på sig vår sveda, han blef sargad för våra öfverträderlser och slagen för våra missgärningar! näpsten lades uppå honom, att vi skulle hafva frid, och genom hans sår blefvo vi helade.' Och detta är orsaken hvarför jag alltid tänker, att jag är honom skyldig så mycken tacksamhet, ty han har dött för oss, arme syndare, så att vi icke skulle behöfva gå till helvetet. 'I Jesu blod och helighet Jag har all min rättfärdighet; så skall jag inför Gud bestå Då jag till himlens land får gå.'" Därefter frågade Margareta honom, om hon trodde att också hon skulle få gå till himmelen. Seppeli sade: "Om du tror på Herren Jesus och beder honom frälsa dig, så skall du visserligen få komma till himmelen." ("Lilla Svenska Barntidningen" s 31-32; nr 4 den 24 januari 1895)

(Jesus) sänkte ned hufwudet i den förhoppningen, att han åter i sin tid skulle upplyfta detsamma. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 247)

Röst ifrån Valhall: "Det är fullbordat, Vad i Nornornas råd var ordat: Då brödraband Skandiens Folk omgjordat, Här uppe ock firas försoningens lag!" (Erik Gustaf Geijer "Ord till Karl XII:s Marsch vid Narva" s 112; hundraårsminnet av Karl XII:s död högtidlighölls på många håll i Sverige)

(Emanuel Svedenborg) hamnade slutligen i London, där han hyrde sig en enkel bostad hos en barberare. Här träffades han på julaftonen 1771 av slag, som förlamade ena sidan av kroppen, och blev sängliggande. När hans krafter började mattas, hemsöktes han av onda andar, som ville gripa honom. Folk kunde utanför på gården höra, hur han disputerade med andarna och sökte övertyga dem om att han hörde himmelen och ej helvetet till. När han slutligen låg på sitt yttersta, voro den fattige barberaren och hans hustru de enda, som mottogo den världsberömde svenskens sista suck. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 305)

Här smakar den sin ro uti den kalla sanden Som i sin sälla död till Gud uppsände anden. (Jacob Frese "Över sin grav" s 42)

(Överhovpredikant Jöran Wallin skildrar Karl XI's död:) "Omkring en fjärdedel efter klockan 9 (påskdagens afton 1697) kunde Högtsalig Konungen (Karl XI) intet längre uppehålla sitt huvud utan lade det på kuddarne, som bakom axlarne lagde voro, och med en saktmodig andedräkt, småningom pustandes, uppgav sin salig själ och väl beredde anda sinom frälsare och återlösare, som han tillförene ofta önskade under sin sveda: 'Herre Jesu, anamma min anda!' Klockan halv tio var allt beställt med det timmeliga livet, så att vi, som när stodo och voro, torkade våra tårar, att en så hög och nådig herre ifrån sina tjänare genom döden från våra ögon bortskilder blev." Så hade konung Karl XI gått in i den eviga vilan, blott 41 år gammal. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 321; Den enväldiges sista tid)

Eftersom dödens inträde var att vänta sedan den sista smörjelsen hade utdelats och den döende mottagit nattvardens sakrament som färdkost för resan bort, vidtog den akt som betecknades som "commendatio animae" , då själen anbefalldes i Guds händer. Här hade bönerna till ärkeängeln Mikael särskild betydelse eftersom han ansågs vara den som beskyddade själen och förde den till Gud samt vägde den för att dess plats skulle kunna avgöras. Mikael kallades därför "själavägaren" och finns avbildad i den egenskapen i medeltida konst i Norden. (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 144)

På runstenarna återfinns hundratals böner, de allra första beläggen för den tro som förkunnades i Sverige under missionstiden. Bönerna är rätt formelbundna: "Gud hjälpe hans ande" och "Gud hjälpe hennes själ" är två grundtyper. ... Mer utvecklade bönevarianter är exempelvis "Må Kristus låta Tummes ande komma till ljus och paradis och till den bästa värld för kristna" eller "Misskund göre Kristus, give lättnad åt hans själ". Också "Gud frälse hans själ bättre än han förtjänar" samt "Gud och Guds moder hjälpe hans ande och själ, förläne honom ljus och paradis" hör till dessa böner. (Henrik Williams "'Gud hjälpe hennes själ' - Kristna inslag i runinskrifterna" s 177-178)

(Jesus Kristus) uthärdade inte den här döden som är gemensam (med människan) endast i anblicken, utan (Han) dog verkligen i sanning. (Origenes, The Ante-Nicene Fathers Vol IV, s 240)


Sångarna:

Lifvets qval och dödsens smärta, Du för mina synder led: Kärleksblodet ur ditt hjärta Rann för mig på korset ned. Allt är inför Gud fullkomnadt! Ljude ock uti mitt bröst Samma himmelskt ljufva röst. (Åström: Psalm 74:6)

Ändtlig öfverljudt han sänder Upp sin sista suck och ber: Fader! jag i dina händer Nu min anda återger. Så, som Jesu smärta var, Aldrig någons varit har. (J Qvirsfeld-AP Amnelius-C Dahl-FM Franzén: Psalm 92:3; jfr Psalmer och Sånger 142:3)

Ditt hufvud, Jesu! böjes, Ditt vek fullbordadt är. Till dig mitt hjerta höjes Och än en blick begär. Till korset dig jag följer, Dit kärleken dig bragt, Der du din höghet döljer Och dör uti förakt. (Ödmann: Psalm 91:1)

Ditt verk är fullbordadt; till fadern du går, De saligas lofsång till möte; Åt oss du bereder i dag som i går Ett rum i din härlighets sköte. (C Cassel: Sång 81:2a)

Hör, hur sabbatsklockan ljuder Härligt ifrån Golgata! Herren Jesus alla bjuder Jubelår. Halleluja! Allt fullkomnadt, allt fullkomnadt, Ljuder högt från Golgata. (F Engelke: Sång 110:1; jfr Psalmer och Sånger 585:1)

Se, dagens klara ljus försvann, När han i helvetskval sig vred. ”Det är fullkomnat”, ropte han Och böjde så sitt huvud ned; Allt är fullkomnat, allt fullgjort, Och öppen står nu himlens port. Det var för mig som Jesus dog På Golgata, på Golgata. (Bearb. E Gustavsson: Förbundstoner 1911 nr 74:2)

Han på korset, han allena, Allt mitt hopp och goda är, Ingen må mig det förmena, Att jag haver honom kär. Ingen har en vän försport, Som har gjort, vad han mig gjort: Han vill mig med Gud förena, Han på korset, han allena. (JL Runeberg: Förbundstoner 1911 nr 90:5; jfr Psalmer och Sånger 141:5)

”Det är fullkomnat!” Ropar han högljutt, Huvudet böjer Neder och dör. Ära ske Herren! Kampen är slutad, Segern är vunnen, Dyrköpt den var. (S Kannel: Andliga sånger 1936 nr 48:4)

Det fullkomnat är. Se, frälsning han vann. Han dödens besgrare är. Från synd och från dom befria han kan, min Jesus, min Frälsare kär. Jag vet, att för min skull det var, min synd och min smärta han bar. Igenom hans blod, den renande flod, full frälsning från synden jag har. (E Eklund: Kristen Lovsång 1954 nr 139:2; jfr Psalmer och Sånger 508:2)

Guds Ande, Faderns tolk, han nu till jordens folk ett frälsningsbudskap bär, att allt fullkomnat är. O, kärlek djup och stor, som i Guds hjärta bor! – Nu Anden kommen är. (F Bottome-översättning: Kristen Lovsång 1954 sång 183:3a; jfr Psalmer och Sånger 528:3a)


Egna kommentarer och funderingar:

Det finns likheter mellan Joh 19:30 och 1 Mos 49:33. Jämför 1) avsluta – få att upphöra helt och hållet 2) lägga ner – lyfta upp (i ett återställelseperspektiv kontrasteras huvudets ”läggande ner” med fötternas upplyftande) 3) överlämna Sin ande – utlämnade.


Grekiska ord:

(i NT + exempel i Apokryferna) klinô (luta) Luk 9:58; Joh 19:30 – Syr 15:4; 38:28; Baruk 2:16,21; Matt 8:20; Luk 9:12; 24:5,29; Hebr 11:34.


Ytterligare studier:

Job 19:26; Matt 27:50; Mark 15:37; Joh 10:18; Upp 10:9-10; 11:7; 14:8,10; 16:17; 17:17.


Mary Coloe "Raising the Johannine Temple (John 19:19-37)"; Australian Biblical Review 48 (2000): 47-58.

R. Alan Culpepper "The theology of the Johannine passion narrative: John 19:16b-30"; Neotestamentica 31.1 (1997): 21-38.

J.T. Forestell "The Word of the Cross: Salvation as Revelation in the Fourth Gospel"; Analecta Biblica 57 (1974).

Maurits Sabbe "The Johannine Account of the Death of Jesus and Its Synoptic Parallells (Jn 19:16b-42)"; Ephemerides Theologicae Lovanienses 70 (1994): 34-64.

L.T. Witkamp "Jesus' Thirst in John 19:28-30: Literal or Figurative?"; Journal of Biblical Literature 115 (1996): 489-510.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-30; 2012-04-06; 2014-11-24; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

19:31-32 Emedan det (hela tiden) var en förberedelse, för att kropparna ej måtte stanna uppå korset i/på sabbaten – ty den där sabbatsdagen var (hela tiden) stor – så frågade/bad judarna Pilatus, för att deras benlemmar/ben måtte brytas ned/av och lyftas/’tas bort’. Soldaterna kom så och bröt faktiskt/förvisso ned/av den förstes benlemmar/ben och den ’en annans’/andres som hade korsfästs tillsammans med Honom.

Ord för ord: 19:31 (35 ord i den grekiska texten) '-na så Judar'/'så Judarna' emedan (en)-förberedelse (det)-(hela-tiden)-var, för-att ej måtte-stanna uppå '-et kors'/korset '-na kroppar'/kropparna i '-en sabbat'/sabbaten, var-(hela-tiden) ty stor '-en dag'/dagen den-därs '-ens sabbats'/sabbatens, frågade '-en Pilatus'/Pilatus för-att måtte-brytas-ned deras '-na benlemmar'/benlemmarna och måtte-lyftas. 19:32 (17 ord i den grekiska texten) kom så '-na soldater'/soldaterna och (av)-den faktiskt förstes bröt-(de)-ned '-na benlemmar'/benlemmarna och (av)-den en-annans (av)-den havande-korsfästs-tillsammans-med honom.


1883: På det att nu kropparna icke skulle blifva kvar på korset öfver sabbaten, emedan det var tillredelsedag, och den sabbatsdagen var stor, bådo judarne Pilatus, att deras ben måtte sönderslås och kropparna borttagas. Då kommo krigsmännen och sönderslogo benen både på den förste och på den andre, som var korsfäst med honom.

1541(1703): Men efter det war tillredelsedagen, att kropparna icke skulle blifwa qwar på korset öfwer Sabbathen, ty samma Sabbathsdag war stor, bådo Judarna Pilatum, att deras ben skulle sönderslås, och de borttagas. Då kommo krigsknektarna, och sönderslogo dens förstas ben, och dens andras, som war korsfäst med honom.

LT 1974: De judiska ledarna ville inte att kropparna skulle hänga där till nästa dag, som var sabbat (och en mycket speciell sabbat dessutom, för det var påsk). De bad därför Pilatus ge order om att männens ben skulle slås sönder för att påskynda döden. Sedan kunde kropparna tas ned. Soldaterna kom då och slog sönder benen på de två männen, som var korsfästa tillsammans med Jesus.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Den första dagen (under påsken) skall kallas helig. (2 Mos 12:16a, Grekiska GT).

(Herren/Mose sade till Israel:) “De här (är) högtiderna åt Herren ... (då ni) föra/för till Herren ... drickoffer ... ’mer än’/förutom (offren) av/vid Herrens sabbater.” (3 Mos 23:37a,38a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) ”Om – alltefter omständigheterna – det må bli i någon en miss (av Guds mål) (som förtjänar) ett domsutslag av/till död, och han må dö, må ni hänga upp honom uppå ett trä(stycke). Hans kropp skall inte somna/dö uppå, uppå trästycket, emellertid/utan ni skall begrava honom (i) en grift/grav i/på den där dagen, eftersom varje/’var och en’ som hängs upp uppå ett trä(stycke) är (och har varit) förbannad av Gud. Och ni skall inte befläcka jorden/landet, som Herren din Gud ger dig i/till arvslott.” (5 Mos 21:22-23, Grekiska GT)

(Före sin död sade Mose till Herren angående Levi:) ”'Led ner'/'bryt av' en höft av/på fiender som står (och har stått) upp på honom, och de som hatar honom må ej stå upp.” (5 Mos 33:11b, Grekiska GT)

(Jesus/Josua) hängde/’hängde upp’ Ais kung uppå ett tvåfaldigt trä/trästycke, och han var (hela tiden) uppå träet/trästycket ända till kväll(en). Och då solen 'sjönk uppå'/'gick ned' samordnade/’gav ... befallning’ Jesus/Josua, och de/man tog ’helt och hållet för sig själva’/bort hans kropp från träet/trästycket. (Josua 8:29a, Grekiska GT)

(Goliat) hade benskenor av koppar ovanpå/över sina benlemmar/ben ... och hans lansspets/lans (var) 600 siklar järn. (1 Sam 17:6-7a, Grekiska GT)

(Kungen) satte/lämnade ut Hamans söners kroppar till stadens judar (för) att hängas/’hängas upp’. (Ester 9:14b, Grekiska GT)

(Avbildens) benlemmar/ben ... ’slogs till’/krossades ... . (Dan 2:33-35a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

... Rånarna (var) korsfästa tillsammans med, tillsammans med (Jesus). (Matt 27:44a)

... emedan det (hela tiden) var förberedelse, vilket är (dagen) före sabbaten. (Mark 15:42b)

En av ’de dåliga människorna’/brottslingarna, som hade hängts upp, hädade (hela tiden) (Jesus) och sade: ”Är visst/förvisso inte Du Messias/Kristus? Rädda Dig själv och oss!” Men den andre ... yttrade: ”Fruktar inte Du Gud, eftersom du är i/under samma domsutslag? Och vi (lider) faktiskt rättfärdigt, ty värdigt 'tar vi bort’/’mottar vi’ de ting som vi praktiserade/gjorde. Men Den här har ingenting praktiserat/gjort (som) ’icke är på plats’/’är otillbörligt’.” Och han sade (’hela tiden’/’gång på gång’): ”Jesus, kom ihåg mig, när Du – alltefter omständigheterna – må komma i (א,*א) Ditt rike!” Och Han talade till honom: ”Amen, säger Jag dig, i dag skall du vara i sällskap med Mig i ‘platsen vid sidan av rädsla’/paradiset.” (Luk 23:39-43)

Det var (hela tiden) en förberedelsedag. (Luk 23:54a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Judarna sade till Pilatus om Jesus:) ”Lyft, lyft/’ta bort, ta bort,’ korsfäst Honom!” (Joh 19:15a)


Exegeter, evangelister med flera:

”Att deras ben krossas och att de tas bort.” Språkbehandlingen är klumpig, ty syntaktiskt är subjektet till det andra verbet ”deras ben”, fastän Johannes uppenbarligen menar kropparna. Verbet är ”airein”, inte det mer sakliga ”katharein”, ”att ta ner”, som förekommer i Mark 15:46 och Luk 23:53. Ingenstans beskriver Johannes uttryckligen nedtagandet av Jesu kropp från korset. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 934)

"Hur kan (Olle Montanus) stå modell, (han) som ser ut som en Quasimodo?" (undrade Falk). "Jo, det är på en korsnedtagning", (sade Sellén), "där han skall vara den ena rövaren, vars ben redan äro sönderslagna, och den stackars fan har haft höftsjuka, så att, när han lägger sig över en stolskarm, blir han ganska bra. Ibland får han vända ryggen till, och då blir han den andra rövaren." (August Strindberg "Röda rummet" s 32-33; Nybyggarne på Lill-Jans)

Den hatade Göran Persson blev (1568) gripen av konung (Erik XIV:s) eget folk och utlämnad till (hertigarne Karl och Johan). "Den ärelöse, förgiftige förrädaren och blodhunden" blev med all den tidens grymhet och råhet avlivad. Först blev han bunden vid galgen och hans bägge öron avskurna "långt in i huvudet". Därefter knöt bödeln ett rep om livet på honom och hissade honom upp i galgen, där han lämnades att hänga en halvtimma. Sedan togs han ned och lades på marken samt sträcktes och bands till händer och fötter vid fyra pålar. Därpå slog bödeln först sönder hans smalben, sedan hans lår och sist armarna. ... (Till sist) befallde hertig (Karl), att man skulle hugga huvudet av honom, vilket ock skedde. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 322)

Namnet Josua (Jesus) var en typ. ... Han förde in folket i de utlovade landet, som Jesus (gör) in i himlen. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:489)


Egna kommentarer och funderingar:

För Johannes kommer alla människor som inte avvisar Jesus, inte bara den ”obotfärdige” rånaren, att vara i sällskap med Människan Jesus i paradiset, vilket emellertid inte är detsamma som att ha tidsålderslångt liv och del i det kommande Jerusalem.

Vad angår det grekiska ordet ”airô” och dess översättning, se Joh 19:14b-16a.

Under GT's tid tog Jesu/Josuas män bort Ais kung från ”träet”. I ett återställelseperspektiv ser vi nu hur kejsarens/kungens män tar bort Jesus från korset.

Angående tiden för förberedelsen, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 18:28-29a.


Grekiska ord:

katagnymi (bryta ned) (i NT + exempel i GT) 5 Mos 33:11; Joh 19:31-32 – Judit 9:8; Matt 12:20; Joh 19:33.

skelos (benlem/ben) (NT + exempel i GT) 1 Sam 17:6; Dan 2:33; Joh 19:31-32 – 3 Mos 11:21; Ordsp 26:7; Hes 1:7; 16:25; Joh 19:33.

systauroô (korsfästa tillsammans med) Matt 27:44; Joh 19:32 – Mark 15:32; Rom 6:6; Gal 2:19.


Ytterligare studier:

3 Mos 23:7; Josua 10:26-27; 2 Sam 21:12-15; Ps 42:10(11); Matt 27:62; Joh 7:37; 19:14,42.


Mary Coloe "Raising the Johannine Temple (John 19:19-37)"; Australian Biblical Review 48 (2000): 47-58.

Maurits Sabbe "The Johannine Account of the Death of Jesus and Its Synoptic Parallells (Jn 19:16b-42)"; Ephemerides Theologicae Lovanienses 70 (1994): 34-64.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-30; 2012-04-07; 2014-11-25; slutlig version 2018-07-07)

Tillbaka till Start

19:33-37 Men då de hade kommit emot/’fram till’ Jesus, som/då de skådade Honom allaredan vara (och ha varit) avliden, bröt de inte ned/av Hans benlemmar/ben. En av soldaterna stötte emellertid till revbenet (med) sin lansspets, och strax kom det ut blod och vatten. Och den som har skådat (och skådar) han har varit (och är) vittne, och hans vittnesmål är sant. Och den där vet, att han säger/talar sanningsenligt, för att och/också ni må (א*,B) tro. Ty de här tingen blev/hände, för att skriften måtte fullbordas: ”Hans skelettben/ben skall inte krossas.” Och den andra skriften säger åter/vidare: ”De skall skåda in i Honom som de ’borrade ut’/genomborrade.”

Ord för ord: 19:33 (15 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) emot men '-en Jesus'/Jesus havande-kommit, som (de)-skådade honom allaredan varande-(och-havande-varit)-avliden, inte bröt-(de)-ned hans '-na benlemmar'/benlemmarna. 19:34 (15 ord i den grekiska texten) emellertid en av-'-na soldater'/soldaterna (med)-(en)-lansspets sin '-et revben' stötte-till, och kom-(det)-ut strax blod och vatten. 19:35 (20 ord i den grekiska texten) och den havande-skådat-(och-skådande) (han)-har-varit-(och-är)-vittne, och sant hans är '-et vittnesmål'/vittnesmålet, och den-där vet-(och-har-vetat) att sanningsenligt (han)-säger, för-att och ni må-tro. 19:36 (11 ord i den grekiska texten) blev ty de-här-(tingen) för-att '-en skrift'/skriften måtte-fullbordas: skelettben inte skall-krossas hans. 19:37 (9 ord i den grekiska texten): och åter den-andra skrift säger: (de)-skall-skåda in-i (honom)-som (de)-borrade-ut.


1883: Men när de kommo till Jesus och sågo honom redan vara död, slogo de icke sönder hans ben, men en af krigsmännen stack upp hans sida med ett spjut, och strax gick där ut blod och vatten. Och den, som har sett detta, har vittnat därom, och hans vittnesbörd är sant, och han vet, att han säger sant, på det att ock I skolen tro. Ty detta skedde, på det att skriften skulle fullbordas: ”Intet ben skall sönderslås på honom.” Och åter säger en annan skrift: ”De skola se upp till den, som de hafva stungit.”

1541(1703): När de kommo till Jesum, och sågo honom allaredo wara död, slogo de icke hans ben sönder; Utan en af krigsknektarna stack upp hans sido med ett spjut; och straxt gick ut blod och watten. Och den detta såg, hafwer det wittnat, och hans wittnesbörd är sant; och han wet, att han säger sant, på det I ock tro skolen. Och skedde detta, på det Skriften skulle fullbordas: I skolen intet ben sönderslå på honom. Och åter säger en annan Skrift: De skola se, i hwem de stungit hafwa.

LT 1974: Men när de kom till honom, såg de att han redan var död, och därför slog de inte sönder hans ben. En av soldaterna stack emellertid ett spjut i hans sida, och då kom det ut blod och vatten. Jag såg alltsammans själv och har gett en noggrann rapport om det så att också ni kan tro. Soldaterna gjorde detta för att det skriftord skulle uppfyllas som säger: ”Inget av hans ben ska slås sönder”, och ”de ska se upp till honom som de har genomborrat.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud talade: “Vi må göra en människa enligt/efter Vår avbild.” (1 Mos 1:26a, Grekiska GT)

Och Gud gjorde människan, enligt/efter en avbild av Gud gjorde Han honom/henne. Manlig och kvinnlig gjorde Han dem. (1 Mos 1:27, Grekiska GT)

Herren Gud byggde revbenet, som Han hade tagit från (människan) Adam, ’in i’/till en kvinna. ... Och Adam talade: ”Det här (är) nu ett skelettben/ben ut ur/av mina skelettben/ben och kött ut ur mitt kött. ... Och Adam kallade sin kvinnas namn Liv, eftersom hon (är) en moder av/till alla levande. (1 Mos 2:22a,23a; 3:20, Grekiska GT)

Kain stod upp emot sin broder Abel och dödade honom. ... Och Gud talade: ”Vad har du gjort? Din broders blods röst ropar i riktning mot Mig ut ur jorden? (Var) nu du på/’under herraväldet av’ det förbannade från/'borta från' jorden/åkerjorden, som har gäspat/öppnat sin mun (för) att ta emot din broders blod ut ur/av din hand.” (1 Mos 4:8b,10-11, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose och Aron, och de talade sedan till Israels hela synagoga:) ”… Ni skall inte krossa (påskalammets) skelettben/ben.” (2 Mos 12:10a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose och Aron:) ”Ni skall inte krossa ett/något skelettben/ben från (påskalammet).” (2 Mos 12:46b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Du skall slå till klippan, och det skall komma ut vatten ut ur den. ... ” (2 Mos 17:6b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) ”Förhänget skall för er alltigenom ’märka ut med gränser’/skilja ’uppåt mitt ... uppå mitt’/mellan det heliga och ’de heliga tingens heliga’/’det allra heligaste’.” (2 Mos 26:33b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Varje kötts själ är i dess blod, och Jag har gett (och ger) det åt er uppå offeraltaret (för) att utsona med anledning av era själar.” (3 Mos 17:11a, Grekiska GT)

Då Moses hade lyft emot/upp sin hand, slog han till klippan (med) sin käpp två gånger. Och det kom ut mycket vatten. (4 Mos 20:11a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “'Varje den'/’var och en’ som har bitits (och bits) skall, då han har skådat (ormen), leva.“ (4 Mos 21:8b, Grekiska GT)

Gud öppnade åsnans mun, och hon säger till Bileam: ”Vad har jag gjort dig, eftersom du har skadat/slagit (och skadar/slår) mig den här tredje gången?” Och Bileam talade till åsnan att/: ”Du har ’skojat med’/hånat (och ’skojar med’/hånar) mig, och om jag (hela tiden) hade en dolk i min hand, måtte/skulle jag – alltefter omständigheterna – allaredan ha ’borrat ut’/genomborrat dig.” (4 Mos 22:28-29, Grekiska GT)

(Goliat) hade benskenor av koppar ovanpå/över sina benlemmar/ben ... och hans lansspets/lans (var) 600 siklar järn. (1 Sam 17:6-7a, Grekiska GT)

Mannen slängdes i (profeten) Elias grift/grav. Och han gick och rörde Elias skelettben/ben, och han levde/’kom till liv’ och stod upp emot/på sina fötter. (2 Kung 13:21b, Grekiska GT)

(David sade till Gud:) "Jag hälldes ut som om (jag var) vatten, och alla mina skelettben/ben skingrades isär." (Ps 22:14a eller 22:15a, Grekiska GT)

(David sade:) “Herren är nära hjärtat (i) dem som har varit (och är) krossade/förkrossade, och (med) anden skall Han rädda de ödmjuka. Många (är) de rättfärdigas betryck, och ut ur dem alla skall Han frälsa dem. Herren vaktar/bevarar alla deras skelettben/ben. Inte ett (enda) av dem skall krossas.” (Ps 34:18-20 eller 34:19-21, Grekiska GT)

(David sade till Gud:) ”Skelettben/ben som har gjorts (och görs) ödmjuka skall jubla!” (Ps 51:8b eller 51:10b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Herren) som har vänt klippan ‘in i’/till sjöar av vatten och den vassa utkanten ’in i’/till källor av vatten.” (Ps 114:8, Grekiska GT)

(Salomo sade:) "Vad var människan utöver 'till sidan av'/'i jämförelse med' husdjuret? Ingenting, eftersom alla tingen (är) fåfängliga." (Pred 3:19b, Grekiska GT)

(Profeten sade: ”Herren) talade i riktning mot mig: ’Profetera emot de här skelettbenen/benen och tala till dem: Uttorkade skelettben/ben, hör Herrens utsaga: Detta är vad Herren Gud säger till de här skelettbenen/benen: Skåda, Jag för in en ande av liv i er.’” (Hes 37:4-5, Grekiska GT)

(Avbildens) benlemmar/ben ... ’slogs till’/träffades. (Dan 2:33-35a)

(Profeten sade till kungen:) “Den store Guden har gett kungen kunskap om de ting som måste bli/hända efter de här tingen, och drömmen (är) sann, och dess ’dom tillsammans’/tolkning (är) trofast/tillförlitlig.” (Dan 2:45b, Grekiska GT, Theod)

De där två människorna som hade varit vittnen nedifrån/emot Daniel, de själva och deras kvinnor och deras barn, slängdes åt lejonen, och lejonen dödade dem och gav deras skelettben/ben krossår. (Dan 6:24, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Jag skall ’hälla ut’/utgjuta en fröjdbringande (nåds) och medömkans Ande emot Davids hus och emot Jerusalems invånare, och de skall se emot, i riktning mot Mig ... och de skall ’skära sig’/sörja emot honom ett sörjande som emot en välkomnad, och de skall orsakas/känna smärta, en smärta som på (en som) föder för första gången.” (Sak 12:10, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Gud skapade människan på/’för ... skull’ odödlighet, och Han gjorde honom/henne (till) den egna evighetens avbild.” (Salomos Vishet 2:23)

(Salomo sade till Herren:) “Det gavs åt (Israel) vatten ut ur en klippa (med) vass utkant och ut ur en hård sten bot (emot) törst. ... I stället för en källa av en outtömlig flod, som hade oroats/grumlats (med) nersölat mordblod (åt deras fiender) … gav du (Ditt folk) ymnigt vatten, som de inte hade vågat hoppas på.” (Salomos Vishet 11:4b,6,7b)

(Jesus, Syraks son, sade: “Som) ett kastvapen som är (och har varit) ’anbringat i’/’fäst vid’ 'ett kötts'/'en kropps' lår, på det här sättet (är) en utsaga i en dåraktig (persons) underliv.” (Syr 19:12)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Den som ’borrar ut’/genomborrar ett öga kommer att leda/föra ner tårar och (den som) ’borrar ut’/genomborrar ett hjärta för ut förnimmelse/olust till ljus.” (Syr 22:19)

(Jesus, Syraks son, sade:) “O, att de tolv profeternas skelettben må skjuta skott ut ur deras plats, ty de kallade Jakob till sidan av och friköpte (folket) i/med en tro av hopp.” (Syr 49:10)

(Jesus, Syraks son, sade:) “(Josefs) skelettben/ben granskades.” (Syr 49:15b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Över varje levande varelse i skapelsen (står) Adam.” (Syr 49:16b)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då Jesus hade döpts, steg Han rakt/strax upp från vattnet; och skåda, himlarna öppnades, och (Johannes) skådade en (א,* א, B) Guds ande som steg ned som om (det var) en duva * (א*,B) som kom emot Honom. (Matt 3:16)

(Jesus sade till Simon Petrus:) “På den här klippan skall jag bygga min (församling) av utkallade, och Hades' portar skall inte vara helt och hållet stabila (med avseende på) den.“ (Matt 16:18)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) “Inifrån/inuti är (ni) fulla av, ut ur/av röveri och hämningslöshet ... fulla av skelettben/ben av döda (kroppar) och varje/all orenhet.” (Matt 23:25b,27b)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) ”Emot er må komma varje/allt rättfärdigt blod som är uthällt/utgjutet uppå jorden från den rättfärdige Abels blod.” (Matt 23:35a)

(Jesus sade till Jerusalem:) “Hur många gånger ’har Jag’/’har Jag inte’ velat leda/föra tillsammans emot/’sökande efter’ dina barn, 'vilken en vändning'/'på det sätt som' en höna emot/’sökande efter’ sina fågelungar/kycklingar leder/för tillsammans inunder vingarna, och/men ni ville inte. (Matt 23:37b)

Då en annan hade tagit en lansspets/lans, stötte han till (Jesu) revben och det kom ut vatten och blod. (Matt 27:49b, א,*א,B)

Förhänget/slöjan i templet splittrades/brast ’in i’/i två … och klipporna splittrades/brast … och många kroppar av de heliga, som hade somnat (och sov), restes upp. (Matt 27:51-52)

(Kvinnan sade:) “Om – alltefter omständigheterna – jag må röra och/nämligen om – alltefter omständigheterna – Hans kläder, skall jag räddas.” Och rakt/strax torkades/förtorkades hennes blods källa. (Mark 5:28-29a)

Då Jesus hade låtit en stor/hög röst vara/uttalas, blåste/andades han ut (för sista gången). Och templets förhänge splittrades/brast ’in i’/i två (delar) från uppifrån ända till ner. Men då (den som var) centurion, den som stod 'ut ur Hans mitt emot'/'mitt emot (Jesus)', hade skådat, att (Jesus) på det här sättet blåste/andades ut, talade han: ”Sannerligen, den här Människan var (hela tiden) en Guds son.” (Mark 15:37-39)

(Jesus var en son) av Adam (= människa), av Gud. (Luk 3:38b)

Den andre (”dåliga människan”/brottslingen svarade). (Luk 23:40a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Skåda Mina händer och Mina fötter, att Jag är Han själv. Känn efter (på) Mig och skåda, att en ande inte har kött(plural)/köttbitar (P75, א*) och skelettben, helt och hållet som ni tittar på Mig, att Jag har.“ (Luk 24:39)

... Den första utsagan gjorde jag faktiskt med anledning av alla ting, som Jesus började både göra och lära. (Apg 1:1)

(Petrus) var både/också alltigenom ett vittne (med) de mer/ytterligare andra utsagorna. (Apg 2:40a)

Då (Herrens budbärare) hade slagit till Petrus' revben, reste han honom upp. ... (Apg 12:7b; jfr betydelsen av ”patassô” i 2 Mos 2:12; 4 Mos 14:12; Judit 2:27; 6:3; 9:3,10; 13:8,15; 16:6; 1 Mack 7:41; Matt 26:31; Luk 22:49-50; Apg 7.24, 12:23; Upp 11:6. Jag har inte funnit något exempel någon annanstans i Bibeln där ”patassô” skulle kunna betyda ”slå till för att väcka”. Det är värt att notera, att Petrus i Apostlagärningarna efter det tolfte kapitlet endast omnämns i Apg 15:7-11. Jfr också 1 Mos 32:22-32.)

(Gud) fick (Jesus) att stå upp ut ur döda (kroppar), då han ej längre stod i begrepp att återvända in i förstörelse alltigenom. På det här sättet har (David) talat (och talar) att/: ”Jag skall ge er Davids fromma ting, de trofasta/trovärdiga tingen”, av det skälet att han och/också i det andra (stället) säger: ”Du skall inte ge Din Fromme till att skåda förgängelse alltigenom.” (Apg 13:34-35)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det blev en människa, som hade skickats (och var skickad) bort från sidan av Gud. Ett namn åt honom var (hela tiden) (א*) Johannes. Den här kom ‘in i’/’med syfte på’ ett vittnesmål, för att han måtte vara vittne med anledning av ljuset, för att alla måtte tro genom honom. Inte var den där (hela tiden) ljuset, emellertid/men (han blev) för att han måtte vara vittne med anledning av ljuset. (Joh 1:6-8)

Och vi betraktade Hans härlighetsglans, en härlighetsglans som av en enda avkomling från sidan av en fader, fylld med fröjdbringande (nåd) och sanning. (Joh 1:14b)

Ingen har någonsin skådat (och skådar) Gud. En enda avkomling, en Gud, Den som är ’in i’/i Faderns barm, Den där har ’anfört ... ut’/förklarat Honom. (Joh 1:18)

(Johannes Döparen sade:) ”Den här är (Den) till förmån för vilken jag talade: 'Bakom mig kommer en man som har blivit (och blir) framför mig, eftersom Han (hela tiden) var min förste.’ Och jag kände Honom inte (och hade inte känt Honom).” (Joh 1:30-31a)

(Jesus talade) med anledning av sin kropps tempel. (Joh 2:21)

Helt och hållet som Mose höjde ormen i det ödelagda (området), på det här sättet måste Människans Son höjas, för att 'varje den'/'var och en' som tror in i (P63, א,* א, A) Honom må ha tidsålderslångt liv. (Joh 3:14-15)

Den som kommer uppifrån är ovanpå alla. (Joh 3:31a)

(Jesus) sade/kallade (hela tiden) Gud en egen Fader och gjorde Sig själv jämställd (med) Gud. (Joh 5:18b)

(Jesus sade till judarna:) “(Om) ni – alltefter omständigheterna – ej tror (א,* א, A) Mig, tro gärningarna, för att ni må ha kunskap och må tro (א,* א), att Fadern (är) i Mig och Jag i Fadern.“ (Joh 10:38b)

Jesus säger till (Filippos): ”Den som skådar (och har skådat) Mig skådar (och har skådat) Fadern. Hur (kommer det sig, att) du säger: ’Visa oss Fadern?’” (Joh 14:9b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag skall inte låta er vara lämnade föräldralösa.” (Joh 14:18a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”(Anden) skall vara vittne om Mig. Men och/också ni är vittnen, eftersom ni är i sällskap med Mig från en början.” (Joh 15:26b-27)

Jesus kom så ut utanför och var klädd i den törniga kronan och det purpurröda klädesplagget. Och Han säger till dem: ”Skåda, Människan!” (Joh 19:5)

(Kvinnan) födde fram en son, en (kvinnlig) manlig (P47, א,* א), som står i begrepp att vara en herde för alla nationerna i/med en käpp av järn. (Upp 12:5a)


Hembygdens predikan:

Gud bevisar sig som en öm fader synnerligen däruti, att han icke dröjer med att sörja för oss, till dess tron på honom är riktig och fullkomlig hos oss, utan giver oss vad vi behöva ofta emot vår förmodan. Är icke allt riktigt hos oss, barnen, så är dock allt riktigt hos honom, fadern. ... ”Gud vet, att I behöven detta”. Vem skulle ock bättre veta än han, som skapat oss. Och vet han det, så giver han oss ock det vi behöva. Såsom ju även en moder gör med sitt sjuka barn. Hon sitter vid dess bädd för att uppfatta varje dess minsta behov, för att avhjälpa det. Men nu är Gud icke blott lik en moder, utan tusenfalt ömmare om oss än den bästa moder på jorden. Sådan tro vill Jesus med sina ord föda i våra hjärtan. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 58-59, Söndagen efter jul, Luk 12:32)

Kristus måste dö för folket för att till ett församla Guds förskingrade barn. Häri ligger en djup sanning. Kristi kors är icke blott samlingstecknet – såsom fältherren reser sitt fälttecken för att hären må samlas omkring det – utan det på korset utgjutna blodet är även medlet till härens, det är de förskingrade barnens, församlande. ... O, att var och en av eder, mina älskade, kunde känna, huru varm Guds kärlek är, då den talar i blod från Jesu kors! Jesu blod talar bättre än Abels blod. Det ropar icke, som du ofta tycker dig känna det: Gå bort, utan: Kom hem! ”Jag”, säger Herren, ”vill ingen syndares död, utan att den ogudaktige omvänder sig och lever.” Och här är icke blott ord, utan det möjligast starka bevis: ende sonens synder får du förlåtna och liv, evigt liv, i det blodet. Det göts till syndernas – även dina synders – förlåtelse. Det göts, på det att Gud, din älskande fader, skulle vinna dig åter till sitt hjärta och sin himmel, och du där lyckliggöras jämte andra förlorade men återvunna söner och döttrar. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 182-184, Femte söndagen i fastan, Joh 11:47-57)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1990

I krubban vilar Guds avbild. Här vilar den mest mänskliga som världen har sett. Här vilar den som verkligen är det som Gud avsåg när han sade: ”Låt oss göra människan till vår avbild.” ... Jesus är något fullständigt unikt. Hundra procent människa, men också hundra procent Gud. Till skillnad från Muhammed, eller, om man håller sig till Kyrkan, till skillnad från Augustinus eller den heliga Birgitta, eller vem som helst, de är alla människor. Men Jesus är också Gud. (Bo Brander i anslutning till Luk 2:1-20 i Göran Skytte-Bo Brander "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1." s 293,296)

Tillsammans utgör manligt och kvinnligt Guds avbild och de får uppdraget att föröka sig. (Stefan Gustavsson ”Gör som Gud – bli människa” s 41)

(Efter Adams död) förseglas (hans) grav till den tid som hans revben (Eva) skulle återgå till honom, vilket inträffar efter sex dagar, när Eva dör. (Leif Carlsson ”Round trips to heaven” s 231; den grekiska versionen av Adams himmelska resa i Adams och Evas liv)

Människan är ett djur som först tack vare sin ursprungliga inbäddning i ett offentligt nätverk av sociala relationer utvecklar de kompetenser som gör henne till en person. Om vi jämför de nyfödda däggdjurens biologiska utrustning, ser vi att ingen annan art kommer så outvecklad och hjälplös till världen och är beroende av en så lång omvårdnadsperiod i familjens skydd och av en så offentlig, av artfränder intersubjektivt delad, kultur som människan. Vi människor lär av varandra. Och det är bara möjligt i en kulturellt stimulerande miljös offentliga rum. ... Den nyföddes organism utvecklas till människa först med inledningen av social interaktion. Till en person blir barnet med inträdet i det offentliga rummet i en social värld, som väntar det med öppna armar. ... I blickarna från ett du, en andra person, som talar med mig som en första person, blir jag medveten om mig själv inte bara som ett upplevande subjekt över huvud, utan samtidigt som ett individuellt jag. Den Andres subjektiverande blickar har en individuerande kraft. (Jürgen Habermas "Offentligt rum och politisk offentlighet - Två tankemotivs rötter i en livshistoria" s 17-19)

Han är ett ord som många för närvarande vill byta ut, när det är Gud ordet syftar på. Man gör också omskrivningar för att inte behöva använda något personligt pronomen alls, varken han eller hon, allt för att tona ner det alltför maskulina i våra föreställningar om Gud. Att Gud är maskulinum uppfattar jag för min del inte som en teologisk fråga utan som ett språkligt faktum, som vi inte kan göra mycket åt. Till alla lycka uppvägs detta i svenskan av att människa är femininum. Människa är hon även om halva mänskligheten är han. På danska och norska är människa dessutom neutrum. På engelska och franska är det så illa att ordet för man är det ord som används för människa. Finskan har bara ett genus och förorsakar alltså inga problem på den här punkten. (Margareta Melin "Du som vill att jag skall finnas" s 77-78)

Den ortodoxa kyrkan är en hierarkisk kyrka. ... (Biskopen) är en Guds levande avbild på jorden. ... "Om någon inte är med biskopen", sade Cyprianus, "är han inte i kyrkan." ... Om Kristus är den nye Adam, är Maria den nya Eva, vars lydiga underkastelse uppvägde Evas olydnad i paradiset. ... Om kvinnor kan vigas till diakonatet, kan de då också vigas till prästämbetet? Den stora majoriteten av de ortodoxa anser att det är omöjligt. De hänvisar först och främst till kyrkans obrutna tradition under de gångna två tusen åren. ... Några ortodoxa teologer använder också samma "symboliska" eller "ikoniska" argument som framförs av vissa romerska katoliker. Prästen representerar vid eukaristin Kristus, och eftersom Kristus var man, bör prästen likaså vara man. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 252,262,296-297

De orientaliska kyrkorna föredrar termen "miafysit" framför "monofysit". Båda har samma grundbetydelse - "en (enda)" - men det föreligger en mycket viktig nyansskillnad mellan "monos" och "mia". Den förra har en exklusiv betydelse i det att den utesluter andra alternativ. Men när de orientaliska kyrkorna talade om naturernas enhet syftade de inte på monofysitism, alltså ett hävdande av den ena naturen med uteslutande av den andra. Apollinaris ... närmade sig en sådan teologi och skulle därför kunna betecknas "monofysit". Han menade nämligen, att Kristi mänskliga natur helt uppgick i den gudomliga. Den senare termen däremot, miafysis, har en inklusiv betydelse, där enheten mellan naturerna uttrycks, utan uteslutning av någondera. ... ... Att ortodoxin inte använder termerna individualism och individ beror på att de leder till förnekandet av andra, till egocentrism och till nedgörandet av ett socialt liv. Detta går emot kyrkan som en gemenskap av troende, vilka ska leva i relation till varandra. Som Guds avbild vill människan inte endast existera som ett ontologiskt väsen, men mer som ett konkret och unikt sådant; alltså först "relatera" sig och sedan "vara". ... En person kan inte vara unik om hon inte älskar och blir älskad, vilket sker i sin fullständiga form när hon lever i gemenskap med och i relation till andra. Att unikhet och kärlek är så betydelsefulla beror på att de utgör själva kärnan i frälsningen. Det är att delta i Guds personliga existens, i likhet med orden i Nya Testamentet: "Gud är kärlek" (I Joh 4:8). (Önver Cetrez "Syrisk-ortodoxa kyrkan - en religiös och kulturell symbol" s 15,47)

Mannen och kvinnan är skapade till Guds avbild tillsammans, inte den ene eller den andre. (Gunnar Bergling "Ledarskapet, Förkunnelsen och Kvinnorna" s 12)

Gud har ... inte bara traditionellt manliga egenskaper utan också kvinnliga. (Alf B. Svensson "Att hålla kärleken levande" s 38-39; Den kristna samlevnadssynen)

Så här heter det: "Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem." Vi kommer alltid snett och det blir så mycket hinder för tron, när vi ger oss in på att ge Gud ett kön. Egentligen gör vi då det misstaget, att vi skapar Gud till människans avbild. ... Äktenskapet och hemmet skulle vara en bild, inte bara för hur församlingen skulle vara, utan för hurdan Gud är. Man och kvinna tillsammans är det, som är Guds avbild. ... Skilsmässor är aldrig lyckliga, i varje fall inte för alla parter som är inblandade och barnen fruktar att deras egna föräldrar skall gå isär, därför att de ser hur det gått så många av deras kamraters hem. De som kommer efter oss får betala vår kortsynthet i både det ena och det andra, därför att vi slog sönder det som var skapat till Guds avbild. (Malte Blaxhult "Tankar inför helgen; trefaldighet - domsöndagen" s 96-98)

Guds avbild ligger i den mänskliga existensens dualitet. Det är inte som Adam eller Eva som människan är Guds avbild, utan som Adam-och-Eva, eller rättare Adam-med-Eva och Eva-med-Adam. Gud som själv är gemenskap kan, när han skapar människan, inte skapa henne annat än till gemenskap. (Wilfrid Stinissen ”Treenigheten” s 185)

Både manlighet och kvinnlighet reflekterar ... verkligheter inom Guds väsen. De ingår i det som tillsammans utgör Guds avbild. ... När världen visar upp sitt innersta väsen genom kaotiska äktenskap behöver vi förnyade kristna äktenskap, där man och kvinna i vardagen underordnar sig varandra i ödmjuk tjänst. (Per-Axel Sverker "Man och kvinna som Guds avbild & Underordnandet som kristen princip" s 7,61)

Det (hebreiska) ordet ‘adam betyder “mänsklig varelse” och bör inte uppfattas som en manlig gestalt, vilket många översättningar förutsätter. (Michael E. Williams ”Genesis” s 32)


ca 1990 - ca 1975

Vid mitten av 1960-talet började arbetet med att närma de orientaliska och ortodoxa kyrkorna till varandra. Den östsyriska kyrkan deltog dock inte. En rad konferenser och konsultationer ledde efter ett intensivt teologiskt arbete år 1989 till den avslutande konferensen i det koptiska klostret Anba Bishoi mellan Kairo och Alexandria. Konferensen leddes av en ortodox patriark och en koptisk biskop. Delegater från 13 ortodoxa och orientaliska kyrkor förklarade att man hade enats i den gamla kristologiska kontroversfrågan och erkänt varandra som rättrogna ortodoxa trosbekännare. Alla bekände sig till den oskiljaktiga och odelbara enheten av Kristi gudomliga och mänskliga natur. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 85; Mot en ny enhet)

Ett sätt att läsa urhistorien, som tiderna igenom haft sina talesmän, går ut på att Genesis talar om urmänniskan som ett enda väsende med både manliga och kvinnliga egenskaper, som en androgyn. (Tryggve Mettinger "Eva och revbenet" s 63; Eva och revbenet - Manligt och kvinnligt i exegetisk belysning)

1 Mos 1:27-28. Lägg märke till att det var paret och inte individen som skapades till Guds avbild. Gud är faderskärlek, Ps. 103:13, och han är moderskärlek, Jes 66:13. (Erik Bernspång "Johannes" s 66)

Människan kan förverkliga sig själv - vara äkta i sitt liv - endast i ett livslångt partnerskap med en människa av annat kön. Mannen vaknar till manlighet om han kontinuerligt och i allt djupare grad upptäcker nya nyanser hos sin hustru och utgör resonansbotten för henne i hennes sökande efter sin egen identitet. Och kvinnan blir människa i en djupare bemärkelse i en likadan livslång trohetsförbindelse med en enda man. När vi talar om monogamin gör vid det inte för att klä människan i tvångströja som inte unnar henne frihetens glädje. Nej, vi vill få henne att inse vem hon innerst inne är, vad hon är skapad till. Livets mening och innehåll kan bara sökas på denna väg. Att leva av Guds mäktiga skapelsetanke, att bli ett redskap för livets fortplantning, inte bara biologiskt utan också - och kanske framför allt - andligt, så att kärlek och medkänsla kommer till sin rätt - det är allt detta som ger livet innehåll och glädje. Och allt detta innefattas i könet. Nu finns det sådana som inte finner en partner för livet. Är de då helt ställda utanför? Inte alls. För det första finns det kvinnor och även män som för livsuppgiftens skulle avstår från äktenskap. Om de har fått uppgiften som en kallelse kan själasörjaren inte ha något att invända. (Erik Ewalds "Helande själavård" s 13-14)

(I 1 Mos 1:27) talas det om att vi är skapade till Guds avbild. Det vi då skall lägga märke till är, att det är inte mannen som är skapad till Guds avbild och inte heller kvinnan. Det är mannen och kvinnan som är skapade till Guds avbild. Mannen och kvinnan tillsammans. Tanken är ju att det är människor i ömsesidighet, i gemenskap, som kan ge uttryck för det högtstående hos Gud. Och ömsesidigheten och gemenskapen gäller då inte bara inom äktenskapets ram utan också mera allmänt. ... Det är i och genom gemenskap/ömsesidighet som ”avbilden” kan träda fram. ... Man här hävdat att Gud i Bibeln framställs som en mansperson. ... Så ser emellertid inte Bibeln det. ... Självfallet är Gud ... till sitt väsen, höjd över allt vad könsskillnader heter. ... 1 Mos. 1:27 återkommer i Matt. 19:4 och Mark. 10:2. Både i den hebreiska och grekiska texten står det att han skapade dem till manligt och kvinnligt, alltså inte till man och kvinna. Orden står i neutrum. Det är inte i första hand två könsvarelser som ställs mot varandra. Poängen ligger i ömsesidigheten. Detta samspel rör inte främst det sexuella, utan hela personligheten. ... I sammanhanget talas det om människan som Guds avbild. I och genom gemenskapen kan människan ge uttryck för det högtstående och det skapande hos Gud. (Sigfrid Deminger "Man och kvinna i NT" s 11-13,38)

Kristenheten i vårt land står inför ett val. Fri genom tron, bunden av sin kärlek, till värn för människan - som är skapad till man och kvinna - har också den svenska kyrkan att överväga sin uppgift och sin väg. (Eva Åsbrink "Skapad till Guds avbild - Ideal och kvinnosyn i den kristna kyrkan" s 220; Det långa och det korta perspektivet)

När (Madicken och Lisabet) vaknar på juldagsmorgonen, hör de någon som skriker så ynkligt. ... De rusar in i sängkammaren. Där sitter mamma i sängen och håller deras (nyfödda) syster. ... "Titta, vad hon är lik mamma", säjer pappa. "Precis samma näsa!" ... Mamma stryker Kajsa över det svarta håret. "Lilla unge, det gör väl inget, om du får min näsa, bara du blir lik din pappa inuti och får hans hjärta." ... "Har du fått nån salighetssak", frågar Lisabet när alla julklapparna är utdelade. Madicken tänker efter. ... Lisabet är också tveksam. ... Men då säjer Madicken triumferande: "Jo, du har fått en salighetssak! Och jag med! Vi har ju fått Kajsa." ... I år ska mamma och pappa följa med till majelden. Och Kajsa också. "Hon måste ju få se att det finns nånting så fint som majeldar", säjer pappa. "Ja", säjer Lisabet, "och så måste alla där få se att det finns nånting så fint som Kajsa!" Det är förståndigt sagt tycker Madicken. "Då säjer di nog som Lindkvist sa om dej. 'Jag fick se den lilla människan', minns du det?" ... Om folk har ögon i skallen, så måste de ju se 'den lilla människan' i barnvagnen och förundras över hur fin hon är. Dummingar, det gör de inte! De väntar bara på att sotarn ska tända elden och manskören börja sjunga. Inte har de tid att beundra Kajsa! (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 226-240)


ca 1975 - ca 1950

Sålunda förtäljer legenden: täckt av spetälskesår fick en gång Edessas furste Augar höra talas om en profet i Juda land, den han trodde var Herren, och han lät sända denne bud om att begiva sig åstad till hans furstendöme för att njuta hans gästfrihet. Och om detta icke läte sig göra, kunde då icke profeten låta sig avmåla av en konstnär och sända porträttet till fursten? Och medan Kristus undervisade folket, sökte konstnären med stor möda fånga dennes drag. Men så förunderligt skiftade de, att hans arbete var fåfängt, och hans hand sjönk ned: det var icke möjligt för någon av kvinna född att avbilda Kristus. (Alexander Solsjenitsyn "Augusti 14" s 343)

Ordet för sida, pleura, här använt i singularis, är mera normalt i pluralis. Några, inklusive Feuillet, ”Le Nouveau” …, har antytt att Johannes erinrar om användningen (singularis) i 1 Mos 2:21-22 där Gud tar ett revben från Adam och formar det till en kvinna. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 935)

Frälsningens idé är för juden enhetens idé, helhetens idé. ... Judens strävan efter enhet gör judendomen till ett mänsklighetens fenomen och gör judefrågan till en mänsklighetens fråga. ... Judens monoteism, detta att ”Gud är En”, är ett svar på hans egen mångfald och dualism. Gud måste vara En, då människan är kluven. (Erik Sollerman ”Resan till mig själv” s 64-65)

Olyckan med den moderna kulturen är ... att den blivit för maskulin. Och så fort kulturen blir maskulin och samhället ett typiskt manssamhälle, står katastrofen för dörren. Nazismens period i Tyskland kan här stå som skrämmande och talande exempel. Och i Nietzsches dröm om "övermänniskan" kan man lägga märke till samma glidning bort från det specifikt feminina i människosynen. I stället närmar sig det maskulina mer och mer det djuriska. ... Det maskulina och feminina måste ingå en förening också i kultur- och samhällsliv. ... Samspelet mellan manligt och kvinnligt är ett av skapelsens under och en av dess fundamentala lagar. (Erik Sollerman "I Vår Herres ateljé" s 28-29; Kvinnan som du gav)

Det hebreiska ordet ‘adam (“människa”) är ett kollektiv och brukas därför aldrig i pluralis. Det betyder bokstavligen ”människosläkte” (L. Köhler). Luther översatte instinktivt mycket bra med ”Menschen”. ... Man gör väl i att särskilja det fysiska från det andliga så lite som möjligt: helheten är skapad till Guds avbild. ... Begreppet människa finner, enligt P, sin fulla mening inte i mannen enbart utan i man och kvinna. (Gerhard von Rad "Genesis" s 57-60)

"Kan du gissa", (säjer Madicken till Lisabet), "vad (Mia) sa en gång när Fröken skulle förhöra bibliskan? ... Så här sa hon: 'Gud lät en tung sömn komma över mannen, och sedan tog han ett rivjärn och skapade därav kvinnan.'" "Gjorde han inte det då", frågar Lisabet. "Sss, du är ju lika dum som Mia. Inte tog han ett rivjärn heller." "Vad tog han då", frågar Lisabet. "Ett rävben, vetja!" ... De kommer överens om att Mia är dum. (Astrid Lindgren "Madicken" s 96-97)

Gud kan aldrig bli min! Men jag kan bli hans. Med (Karin) Boyes ord: "Du kan kanske bli sanningens, men sanningen kan aldrig bli din." (Gunnar Edman "Meditationer"; Jönköpings-Posten 1955-12-13)

Vi stod där, Jum-Jum och jag, med ryggen mot bergväggen och såg spejarna komma närmare och närmare. Ja, allt var förbi. ... Men då hände det något underligt. Bergväggen, som vi tryckte oss mot, gav efter, och innan jag visste hur det hade gått till, stod vi inne i berget, Jum-Jum och jag, och darrade som två lammungar, när vargen kommer. Vi behövde inte vara så rädda. Vi var inne i berget, och spejarna var utanför, klippväggen var stängd, där fanns ingen öppning. Här kunde de aldrig få tag i oss. Men vi hörde hur de rasade där utanför. (Asrid Lindgren "Mio, min Mio" s 115-116)

Studera de olika samfundens grundläggande tro och du finner, att den är så gott som alldeles densamma överallt! Det kan finnas vissa skiljaktigheter i ritualer och i teologiska utläggningar, men till sitt väsen erkänner de alla Jesus Kristus som Guds avbild, han som dog på korset och uppstod igen för att människan skulle vinna frälsning. (Billy Graham "Frid med Gud" s 140)

Måleriet lockade, men eftersom det var svårt att välja stil ... beslöt jag mig för att tillsvidare avstå den karriären. Som diktare var jag bättre förberedd. Hade jag inte i mina dagböcker redan knåpat ihop tjugotre fantastiska romantitlar, bl a "Adam utan Revben" samt flera inledningsmeningar: "Det var natt. Sebastian kunde inte sova." (Göran Tunström "Prästungen" s 116; sommaren 1952)

Den kristna grundsynen på människan bestämmes först och främst av skapelseberättelsen. ... "Människan", Guds avbild, är alltså (enligt 1 Mos 1:27) icke mannen för sig eller kvinnan för sig utan denna tvåfald av man och kvinna, den ene inte utan den andra, den andra inte utan den ene, utan just i sin gemenskap avbildande Guds eget väsen. ... (Enligt 1 Mos 5:1-2) är det (återigen) man och kvinna som tillsammans kallas "människa" och tillsammans är "lika Gud". (Margit Sahlin "Man och kvinna i Kristi kyrka" s 7-10)

I vilka avseenden skiljer sig människans tillblivelse från den övriga skapelsens? 1 Mos 1:26-31 ... Jfr 1 Mos 2:7 och 5:1! Vad innebär begreppet "Guds avbild" enligt Gal 5:22-23 och Ef. 4:24? ... Människan är alltså (1 Mos 1:27) inte mannen eller kvinnan utan mannen och kvinnan. (Karin Landgren "Bibliska kvinnogestalter - Eva" s 1; brevkurs år 1950 vid Evangeliska Fosterlandsstiftelsens Korrespondensinstitut)


ca 1950 - ca 1900

(Kristus) var Gud i människogestalt - i honom bodde Gudomens hela fullhet lekamligen. (David Hedegård "Ordet blev kött" s 9; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1942)

Säg mig då om det trots allt existerar vänskap i lägret. Inte bara vänskap, de inblandades, kamraternas, utan ny vänskap. Själar, som möts och öppnar sig för varandra. Besläktade. Som äter det som finns och delar det som saknas. ... Visst förekommer både tillfälligt och långvarit kamratskap ... Kamratskap, som bygger på samvetet, och kamratskap, som bygger på bedräglighet. ... Det bästa är att ha en kvinnlig kamrat, en lägerhustru. Att, som det heter, "näst intill gifta sig". För den unge fången gör det gott; han känner sig avspänd. Det är bra för de gamla och svaga också. Man uppnår något, gör sig förtjänt av något, ens kvinna tvättar åt en och kommer med det till baracken och lägger en skjorta under ens kudde, och ingen gör sig lustig över det - hon är ens "lagvigda". Hon lagar mat också och sitter bredvid en på britsen och man äter tillsammans med henne. För gamla är det särskilt viktigt, detta lägeräktenskap, som inte är särskilt eldigt men har en bitter smak. Du betraktar henne genom ångan från kokkärlet - hennes ansikte har blivit rynkigt, precis som ditt eget. ... Du har aldrig satt din fot i hennes hemtrakter och inte pratar hon heller som man gör i dina trakter. Och hon har egna barn, som växer upp i friheten, precis som dina. Hennes man finns kvar därute och jagar fruntimmer; din fru är också kvar och hon är inte född i farstun: åtta år, tio år är en lång tid, och man vill ju leva litet också. Men din lägerfru släpar samma kedja som du och beklagar sig inte. (Alexander Solsjenitsyn "GULAG-arkipelagen 1918-1956 - Ett försök till konstnärlig studie Del 3-4" s 209-210)

Andra ynglingen: "Av Dadas utseende kunna vi förstå, att han en dag kommer att gå till Gamlingen för att få undervisning av honom." Ledaren: "Vilken Gamling?" Tredje ynglingen: "Gamlingen av Adams släkt." ... Första ynglingen: "Men du ledare, har du inte hört någonting om honom?" Ledaren: "Jag tror alls inte på att han finns till." Andra ynglingen: "Jaså, men det är stick i stäv mot vad folk i allmänhet anser. Den där Gamlingens tillvaro är mera verklig än någonting annat. Han finns och han lever innanför skapelsens revben." (Rabindranath Tagore "Vårspelet" s 53-54)

"Visst var det sant", (sade Lotta Hedman), "att (Sigrun) hade människoskepnad, som vi andra. Hon hade ögon och näsa och mun, och hon var född borta i Stenbroträsk prostgård, och hennes föräldrar var inte annorlunda än någon annans. Men detta kunde inte bedra den, som hade seende ögon. För Sigrun var av ett annat slag än vanliga människor, hon var av en annan värld. ... För det ges andra världar ... utom den, som vi nu ser omkring oss. Och från en av dessa var Sigrun. ... Och jag smög mig in i en vrå under klockstapeln. ... Jag fick lov att tänka över vad detta ville säga, att Sigrun inte var en vanlig människa." (Selma Lagerlöf "Bannlyst" s 88,90; Lotta Hedman)

För den indiske kristne är det så naturligt att kalla Gud "ma bap" - mor och far. ... Fadersbegreppet skilt från modersbegreppet ger blott en ofullständig bild af Gud enligt hans mening. Och häri ligger en sanning, som vi alla medvetet eller omedvetet erkänna. Och det är denna sanning som helt visst skall komma till sin fulla rätt, då Indiens djupt tänkande folk intar sin plats bland världens kristna nationer. (Enok Hedberg "Den yttre missionens återverkan på den missionerande församlingen och kristendomen i stort"; Jönköpings-Posten 1910-09-10)

Plato säger att man och kvinna äro två hälfter som leta hvarann för att bilda ett helt. Men de måtte inte vara hälfter efter det aldrig blir något helt. Det syns som om 2/3 sökte sin 1/3 hvilket är svårare, eller som om de voro heterogena storheter. 2/3 af ett äpple tillsammans med 1/3 af ett päron blir icke något helt. Två vänsterhandskar göra icke ett par, två högerhandskar icke heller; där var likheten för stor. Det skall således vara olika, men på ett visst sätt. På hvilket sätt, är icke utfunnet än, och medan man grubblar på det, går man och gifter sig. (August Strindberg ”En blå bok I” s 218; Två göra icke ett par)

Hur kan någon vara så dum och tro att det är en olycka för mänskligheten att den består af kvinnor och män, eller hur kan man tro att det är en olycka för mannen att kvinnan finns. Om naturen velat haft bara ett kön så hade den väl inte skapat det andra. När man filosoferar så får man räkna med det, som finns och är och inte med orimligheter. Tänk en värld af idel män! Tänk en värld af idel kvinnor! Lika förfärligt det ena som det andra. Då ska vi väl inte vara så ovettiga på hvarandra. (Selma Lagerlöf "Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan" s 241; brev november 1904)

Det är ju sällsamt att ett faktums tillvaro kan bli föremål för så kallade åsikter. Sålunda har kvinnans ställning i utvecklingskdjan mellan barnet och mannen blivit förnekad på grund av åsikter. Att barnet är en outvecklad människa blir väl oberoende av tycke och smak, trots det att underbarn givas; lika oberoende av åsikter är väl det faktum att kvinnan är en rudimentär man, trots det att undantag givas. (August Strindberg "Idolatri, Gynolatri" s 67; oktober 1903)


ca 1900 - ca 1885

Genesis säger: Gud skapade menniskan efter sin avbild. Vi äro alltså något lika Gud, och ha rätt föreställa oss Gud efter vårt yttre och inre. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 240; brev 6 juli 1896 till Torsten Hedlund)

En bland dessa "Fontainebleaumålare", såsom man kallar dem, var Jean Françoise Millet, bondson från Normandie . . . (med) ett sinne, som inom arbetarens grova yta var i stånd att skönja ädlingen med stamträd från den religiösa trons paradis, med gudsbelätet inom en förtyngd och trälande skepnad. . . . Arbetarens dagsverk är en del i ett omätligt helt, i utvecklingen, som det synliga universum har i uppfostrande mödor och strider att genomgå för att varda den fullkomnade avbilden av det osynliga. (Viktor Rydberg "Kvällringning - Millets 'Angelus'" s 80,82)

Från Hufvudskalleplatsen gingo vi ned på den grekiska trappan. Midt under Korsuppresningskapellet ligger det s.k. Adams-kapellet, inhugget i klippan. Det är möjligen en gammal grafkammare. Vi gingo dit in. Sitt namn har det fått deraf, att det enligt en gammal sägen skall hafva varit Adams graf. Samma sägen förtäljer äfven, att när Jesus gaf upp anden och klippan brast, så flöt blod genom den uppkomna remnan ned på Adams hufvud, och detta hade den verkan, att Adam blef lefvande. Det är en oändligt skön tanke, som ligger till grund för denna saga. Den skulle kunna gifva ämne till en den allra mest uppbyggliga evangeliska predikan. På honom, som kommit synden åstad, och genom hvars synd döden vunnit konungavälde öfver hela menskligheten, på honom föll den första droppen af Kristi blod och gaf honom lif! (P. Waldenström "Till Österland" s 407; hösten 1894)

Jag visade den nya teckningen för mina hedniska vänner därnere (i Hellas, sade sofisten till mig). Men desse obotlige typsvärmare upprördes på det häftigaste däraf. De kallade mitt välmenta tilltag ett bofstreck, begånget mot Aristides, Hellas, mänskligheten, sanningen, rättfärdigheten, och grepo sina cypresstafvar för att prygla mig. Jag flydde ur deras landamären till de kristna skuggornas, omtalade för dem den nöd, hvari min uppgift att teckna ifrågavarande bandit antitypiskt och rent individuellt bragt mig, och hemställde ödmjukligen, om jag finge låna honom något af dragen, hållningen och åthäfvorna hos evangelisten Johannes eller den helige Franciscus af Assisi. Hvilka rop af harm och avsky mitt oskyldiga förslag framkallade! . . . Utdestillerar du det individuella ur det typiska för att framställa det oblandadt, så förflyktigas det och varder osynligt. Du gör då individen främmande för det universum, hvarur han utvecklat sig, du ställer honom utanför hans plats i varelsernas hierarkiska ordning. . . . Åskådlig, levande är en gestalt icke, om han ej är typisk och individuel i oupplöslig enhet. Hör du flöjttonerna från båten där borta, hvars segel skiner så vackert mot Lidingöstrandens furor? Jag kan urskilja flöjtens individuella klangfärg genom hans typiska, genom mediet af den klangfärg, som är egen för hans art, och så olik den typiska för valthornet, den typiska för violinen. Hör! Ju kraftigare hans typiska klangfärg vibrerar, så mycket klarare äfven hans individuella! . . . Ju högre en karakter är, dess klarare framlyser ur den något typiskt-idealt, något allmängiltigt för vårt släkte, något af en ledstjärna för dess framtid, något som låter hoppas på ett utvecklingsmål. . . . Så talade hellenen. Jag ville fatta hans hand; men han var borta. . . . Solglitter lekte ännu på krusiga lasurstrimmor mellan blyskimrande stråk å Lilla Värtan. Och på landsvägen nedanför kullen vandrade några studenter förbi. (Viktor Rydberg "I halfslummer" s 127-131; Djursholm, Ekeliden, juli 1893)

Jag kan icke ha roligt utan i fruntimmerssällskap så pass qvinnohatare är jag. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 261; brev 24 jan 1886 till Hjalmar Branting)

Om du vill se hur långt framme menskorna tänkt sig så prenumerera för all del på Revue Socialiste (Paris). ... Jag skämdes när jag läste den. Allt hvad vi funderat lösligt på, ha de skarpaste hufven tänkt ut redan. Afköning, polygami, framtidskonst o. d. ... ... Vi kunna väl förstå att min hustru är beskylld för otrohet mot mig, men för att undgå falska vänners machinationer är det oss nödigt veta med hvem? Vid teatern vet jag mycket väl att hon är beskylld för att springa efter flickor, det är ju alla aktriser som ej ge sig åt den första karl som kommer. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 178,187,191; brev den 9 okt 1885 till Verner von Heidenstam samt brev omkring den 15 okt 1885 till Isidor Kjellberg; Heidenstam hade gärna framhållit den österländska polygamien som föredömlig)


ca 1885 - ca 1875

Hur kunna vi veta att (Kristus) icke var Gud? Därav att han var människa. Skall man behöva spilla tid på att bevisa orimligheten av det orimliga. ... (Vi kunna veta att Kristus icke var Gud) även därav att han icke lämnat några bevis för sin gudomlighet, vilket varit både lätt och klokt. (August Strindberg "Ordet i min makt - Läsebok för underklassen sammanställd av Jan Myrdal" s 132; Lilla katekesen för underklassen skriven 1884/1885)

Att jag inte reser ensam är derför att hela min person hvilar på min familj! Är jag från dem några timmar så längtar jag hem så att jag faller tillsammans. Och utan min hustru kan jag ej lefva! Hon är en god hustru; hon är min enda vän, och jag har gråtit mig frisk och stark många gånger med mitt hufvud i hennes knä! - Förstår hon icke fullt hvad jag vill, och uppmuntrar hon icke mig till striden, så ger hon mig alltid tröst när jag kommer till henne slagen och eländig, ty hon har en oändlig fond af välvilja och hjertegodhet! Nåväl, derför reser jag med familj! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884 s 26-27; brev 21 febr 1884 till Björnstjerne Björnson)

Det väsendtliga är, att Kristus-idealet fasthålles som en gudomlig uppenbarelse i mensklighetens innersta om hvad menniskan till sina höga anlag är, och i hvilken riktning hon således har att söka fullkomligheten. (Viktor Rydbergs brev II "Brev från Viktor Rydberg 1855-1881" s 280; brev febr 1880 till Carl Hasselrot)

Det ideal af människa, som en tid uppställer och omfattar, är kännetecknande, om icke för hvad den tiden är, så dock för hvad hon vill. Adertonde århundradets ideal var den vise eller den dygdige. Eftervärlden ler åt det sätt, hvarpå det alltför ofta fick paradera i medelmåttiga dikter och populär-filosofiska afhandlingar. Vi må emellertid icke glömma, att om det mången gång uppträdde med en själftillfredsställelse, som är sann dygd och visdom främmande, så hade dock, långt innan tidehvarfvet gick till ända, Immanuel Kants filosofi gifvit detta ideal ett skaplynne, kraftigare och renare än själfva stoicismens och ojämförligt närmare den mönsterbild af människa som kristendomen uppenbarat för oss. Det var icke ett framsteg utan ett steg nedåt, då vårt eget tidehvarf i sitt första skede uppställde snillet att dyrkas på det fotställ, som dygdens bild förut intagit. På detta rum har förut framhållits, att "snillets apoteos, i synnerhet i dess afarter och förvillelser, är ett olycksbådande affall från det heligas välde". Det innebär dock ännu en hyllning åt andliga makter, och mansåldern, som nu är inne, har bragt till erfarenhet, att det gifves en afgudadyrkan sämre än den. . . . Om snillets dyrkan vann utbredning genom en enskild mans demoniska begåfning och bländande bragder, så har den själfiska klokskapens upphöjande till dygdens och snillets efterträdare icke kunnat ske annorledes än genom samverkan af många tidsomständigheter. . . . Denna nya dogmatik ser i människorna ingenting annat än ekonomiska alstringsmaskiner och i staten ingenting annat än en anstalt, som tillåter den hänsynslösa striden för det egna intresset att fortgå under lagens hängd. . . . Och då ur hennes grundsatser sådana företeelser som människokärlek och själfuppoffring icke låta förklara sig, så uteslutas de hemligt eller öppet ur dygdernas led för att ställas i dårskapernas. (Viktor Rydberg "Direktörstal i Svenska Akademien" s 45-46; tal på Akademiens högtidsdag den 20 december 1879)

Samvetet kan sägas vara den känsla af aktning människan hyser för sitt eget innersta väsen, för gudsbelätet inom sig, och sålunda äfven en känsla af tadel och missaktning för hvarje viljebeslut och handling, som icke harmonierar med det gudomliga i vår natur. (Viktor Rydberg "Antropologi" s 305-306; föreläsningar i Göteborg september 1878)

Tvivlar du, att där i fjärran väntar ett förlovat land? Smäktar du av törst och dignar hopplös ned i hetan sand? Se, då manar Mosesstaven vatten fram ur klippans häll – därför genom öknen framåt, mänsklighetens Israel! Staven har du än, som öppnar helga källan, där han slår; klippan – vilket himmelskt under! – följer dig, var än du går. Böj ditt knä vid hennes flöden, känn, hur hennes rena våg svalkar dig med underbara krafter för ditt vandringståg! (Viktor Rydberg ”Kantat vid jubelfestpromotionen i Uppsala den 6 september 1877” s I:425)

Skriften ... tar oss, så att säga, upp till höjdpunkten av (Kains och Abels) liv – deras offer – och berättar för oss om trons närvaro i den ene och dess frånvaro i den andre. ... Från Abels tid och framåt är (offren) oförändrade och med ökad klarhet framställda för oss som det fastställda sättet att närma sig och bevara gemenskapen med Gud ända till dess att vi, i slutet av Skriftens historia, har offret av vår välsignade Herre och Frälsare Jesus Kristus, mot vilken alla offer har pekat. (Alfred Edersheim “Old Testament” I:26,28)

Logos eller Ordet är enligt så väl de judiske filosoferna som de apostoliske skriftställarne Guds renaste avbild och mänsklighetens urbild. . . . Genom uppenbarelsen af mänsklighetens urbild, Logos, skall mänskligheten förnyas. Såsom den jordiske Adam vardt för släktet till en sinnlig lifskraft, skall den himmelske Adam, vår andlige stamfader, varda för släktet till en lifgifvande ande. Såsom genom den förre vår oförgängliga, vår preexisterande ande, ikläddes förgänglighet, skall genom den senare det förgängliga ikladas oförgänglighet. En grundtanke i Paulus' teosofiska åskådning är den mystiska enhet, i hvilken andarne kunna träda och genom logos verkligen träda till hvarandra, så att de "bo uti", lefva uti och till fullo genomtränga hvarandra, hvar och en lefvande de öfriges lif, den högre fyllande hvad hos den lägre brister och den lägre blifvande delaktig af den högres salighet - allt detta utan att individualiteterna upphäfvas, utan tvärt om, genom själfviskhetens dödande, förklaras till sanna personligheter. Denna enhet, denna den enes lif i den andre, är för Paulus ej blott en språksymbol, utan en fullständig verklighet, ett förhållande, som trotsar förgängelsen, och innebär en borgen för evig tillvaro. Paulus bestämmer detta förhållande närmare därhän, att andarne sålunda förenade, bilda en andlig lekamen med en rik mångfald af organer. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 264-267; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Jag älskar Er, älskar Er, älskar Er!! Fruktar Ni för att bli min maka, fruktar Ni prosan. - O, vet Ni då icke att jag äger trollstaven som slår vatten ur klippan - att jag kan ta fram poesin ur smutsen om det gäller. - Ack jag skall mala på en kaffekvarn så att det skall låta som musik - jag skall gå på torget och köpa potatis men jag skall alltid lägga en blomma ovanpå - jag skall duka ett bord som om van Huysum skulle ha målat ett stilleben. (August Strindberg "Han och hon - En själs utvecklingshistoria 1875-76" s 115; I ljusan låga; mars 1876)


ca 1875 - ca 1800

Ack jag känner (här i Upsala) i bland verklig saknad (af familjelif) - ty utan qvinnan är mannen ändock blott en half menniska. (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 30; brev den 1 april 1870 till Strindbergs kusin Johan Oscar Strindberg)

Vid (18)70-talets ingång upplevde (vi, förra seklets barn) de stora ekonomiska omkastningarne och sågo de största uppfinningar för vårt lekamliga välbefinnande ändra hela vår materiella tillvarelseform. Vi förlorade kontakten med luftledningen och stannade jordbundna. Samtidigt inbillades vi, (och ungdom kan man inbilla vad som helst), att de högsta problemen kunna lösas med bondförståndets quattuor species; Strauss, Renan och andra onämnda degraderade det gudomliga förnuftet, intuitionen, och upphöjde sens commun eller det enkla resonerandet vilket vi äga gemensamt med djuren. Snart voro vi färdiga med kristendomen och straxt efter var religionen en "övervunnen ståndpunkt", som man icke vårdade sig att gräla om. I samma veva upptäcktes gorillan; och när darwinisterna i densamma återfunno sin avbild, sin Guds avbild, så var Götterdämmerung över världen. Men vid 80-talets slut hade en morgonrodnad visat sig i horisonten. Den religiösa känslan återvände, men under nya former. Urgammal visdom grävdes fram, vedantism, buddhism trängde in i Europa och religionen återkom under namnbeteckningen Teosofi och Ockultism. (August Strindberg "Bevittna vi en upplösning eller en utveckling av den religiösa känslan?" s 100; mars-april 1907)

Det är en gammal sats, att människorna dana sina gudar eller sin gud efter sitt eget beläte. Få vi tillämpa detta på Demonax och Lukianos, så är det visst, att den gud, som de sökte, men icke mäktade att med trons armar omfatta och fasthålla, var människokärlekens och barmhärtighetens gud. Denna tro - ty även de ägde en sådan - var en sedlig humnitetstro. Högre vågade de icke spänna sina vingar av fruktan att förlora fotfästet och förirra sig bland de moln, som höljde deras samtids intellektuella himmel. (Viktor Rydberg "Oro i Olympen" s 225)

Den sköna Marianne bar själviakttagelsens ande inom sig. Hon kände hans isögon och hånleende följa varje steg, varje ord. Hennes liv hade blivit till ett skådespel, där han var den enda åskådaren. Hon var inte människa mer, hon led inte, gladdes inte, älskade inte. ... Men var hade han då varit, den bleka väktaren vid handlingarnas källa, den natten, då hon lärt sig känna livets fullhet? Var var han, när hon, den kloka Marianne, kysste Gösta Berling inför hundra par ögon. ... Hon hade varit en hel människa under denna enda, förskräckliga natt. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 114-115; Auktionen på Björne)

De gick alla tre nerför trappan och vandrade under livligt samspråk om konst ända fram till ett vackert trähus vid Pont Saint-Michel vars utsmyckning, portklapp, fönsterposter och arabesker fyllde Poussin med beundran. Den unge konstnären in spe befann sig plötsligt i en rymlig sal framför en härlig brasa. . . . "Unge man", sade Porbus när han såg honom häpen stanna inför en tavla, "titta inte för länge på den duken, du skulle hamna i förtvivlan." Det var den Adam Mabuse målade för att slippa ut ur gäldstugan, där hans fordringsägare så länge höll honom inspärrad. Bilden besatt en sådan verklighetskraft att Nicolas Poussin från och med den stunden började inse den verkliga innebörden i de oklara yttranden gubben hade fällt. Denne betraktade tavlan med belåten uppsyn men utan entusiasm och tycktes säga: "Jag har gjort bättre saker än så!" "Den är ganska levande", sade han, "min stackars mästare överträffade där sig själv, men det fattades ännu något för att bakgrunden skulle vara riktigt äkta. Mannen är levande, han reser sig och kommer emot oss. Men luften, himlen, vinden vi inandas, ser och känner, fattas. Och så är han ju till sist bara en människa som alla andra, medan den enda människa som kommit direkt ur Guds händer borde haft något gudomligt över sig som inte finns där. Mabuse brukade själv missnöjd erkänna det när han inte var berusad." (Honoré de Balzac "Det okända mästerverket" s 30-31)

Euphrosyne Palm ... utövade på (Esaias Tegnér dragningskraft) genom sin lyckliga förening av glädje och godhet och sin vackra sångröst. ... Med tiden (under 1820-talet) övergingo Tegnérs känslor för Euphrosyne till obehärskad passion. Förtvivlan över obesvarad kärlek, förbittring mot föremålet därför och förakt för sig själv, som sökt fresta henne till otrohet, tala ur verser sådana som dessa: "Dig, mänskosläkte, dig bör jag dock prisa, Guds avbild du, hur träffande, hur sann! Två lögner har du likväl till att visa - en heter kvinna och den andra man. Om tro och ära finns en gammal visa; hon sjunges bäst, när man bedrar varann. Du himlabarn! hos dig det enda sanna är Kainsmärket, inbränt på din panna." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 355-356)


ca 1800 - ca 1500

När jag var ett barn och visste varken ut eller in, vände jag mitt irrande öga mot solen, som om däruppe fanns ett öra att höra på min klagan, ett hjärta likt mitt att ömma för den beträngde. . . . Här sitter jag, formar mänskor till min avbild, ett släkte fött, mig likt, att lida, att gråta, att njuta och att glädja sig och att dig icke akta, som jag! (Johann Wolfgang von Goethe "Prometheus" s 10-12)

Begränsningen, ändligheten, som nödvändigt vidlåter allt skapat, är (för Gottfried Wilhelm von Leibniz) den yttersta förklaringsgrunden för det ondas möjlighet. Till följd af de skapade varelsernas begränsning i krafter, äro deras vilja och handlingar behäftade med ofullkomlighet, och så kan ur det möjliga onda utflöda det verkliga onda, det moraliska onda och det fysiska, synden och sorgen. Mot det väsentliga i denna Leibniz' förklaring kan ur filosofisk synpunkt egentligen ingenting invändas, så vida man icke står på den ståndpunkt, att man förnekar all analogi mellan det gudomliga förnuftet och det mänskliga. Men Leibniz' hela filosofi förkunnar en sådan analogi, förutan hvilken det vore människan omöjligt att uttala något antagligt om Guds väsen. . . . Det låter sig icke neka, att denna väg har sina faror; att man på henne lätt kan råka in i antropomorfism och antropopatism eller i faran att skapa sig en Gud efter människans beläte. Redan den gamle grekiske tänkaren Xenofanes varnade däremot, i det han anmärkte, att om hästarne och lejonen gjorde sig en föreställning om Gud och försökte göra sig beläten af honom, skulle de tänka sig och forma sig honom som den skönaste häst eller det skönaste lejon. . . . Henrik Heine har i en af sina dikter upptagit Xenofanes' tanke och låter en gammal isbjörn predika för sina ungar, att på världens tron sitter en kolossal isbjörn. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 97-99; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)

"Jag säger", (sade Skytte), "att om människorna äro Guds avbilder, är Gud ett vilddjur. ... Man från Java, vi skola hämnas dig! Vi förfölja dina tyranner. Då vi upphunnit dem, skall du åt mig utpeka den grymmaste av dina bödlar, jag skall hugga honom i stycken, och du får svalka din hämnd i hans blod." (Viktor Rydberg "Fribytaren på Östersjön II" s 469)

Så kom då Don Quijotes yttersta och han mottog sakramenten och hann ägna många och bistra ord åt riddarromanerna. Notarien som var med sade att han aldrig någonsin hade läst i en riddarroman att en vandrande riddare hade dött så stilla och normalt i sin egen säng som Don Quijote när han uppgav andan, alltså dog. När prästen såg att så hade skett bad han notarien bevittna att Alonso Quijano den Gode, gemenligen kallad "Don Quijote av La Mancha", hade skilts hädan och dött en naturlig död. Att han ville ha den saken vederbörligt bevittnad var för att undvika att någon annan författare än Sidi Hamid Ben Engeli falskeligen skulle låta riddaren återuppstå och skriva oändliga historier om hans bragder. (Miguel de Cervantes "Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha" s 911)

Schwenkfeldianerna ... hafva namn efter den schlesiske adelsmannen Kaspar Schwenkfeld. ... Redan 1527 uttalade han i ett bref till sin furste, att (Martin) Luther ... stundom framkallade en död tro på bokstafven, som kunde leda till ett nytt andligt tyranni. ... Såsom mystiker fördjupade han sig icke i betraktelsen öfver Golgata utan i förklaringen på berget, och han sökte visa, att Kristi mänskliga natur icke var en skapelse, utan att Kristus helt och hållet är vår Gud och Herre. ... Tron beskref han såsom det tillstånd i själen, hvarigenom den troende blifver delaktig af Gud, och rättfärdiggörelsens grund fann han icke allenast i Kristi lif här på jorden utan också i hans härlighet i himmelen, där han tronar såsom nådekonungen, från hvilken alla andliga verkningar utgå. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 272-273)

När jag det förstår, att detta barnet (Jesus) är Guds Son, som till den ändan kommit, att Han med kropp och själ, ja, med sin Gudom skulle sätta Sig emot min synd, död och djefwul, - då är jag hulpen, då kan jag derpå trösta, trotsa och säga: der står min Frälsare och min Gud för mig; låt se, hwem som will göra mig något. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 87 i kommentar till Joh 1:3)

(Christi) kroppsbeskaffenhet war ädlare och Guds gåfwor och nåd woro rikare hos Honom, än hos andra. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 124 i kommentar till Luk 2:33-40)

Människan är ju skapad dertill, att hon skall wara Guds beläte och det just derföre, att Gud genom henne will blifwa känd. Derföre bör detta Guds beläte uti menniskans hela lefwerne och wandel lysa och skina, såsom uti en spegel, och en christen bör ingen högre eller större omsorg hafwa, än den, att så lefwa, att icke Guds namn blifwer wanäradt. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 460 i kommentar till Ef 4:1-6)

"Kärleken är Guds afbild", (säger Martin Luther). ... Kan det verkligen vara sant, som doktor Luther säger, att kärleken är vår största dygd och att vi behaga Gud bäst genom att älska hvarandra, just därför att där är hvad som liknar honom mest? Jag är viss, att det är sant. ... Men om detta verkligen är religion, så är det lycka, det är frihet - det är lif! (Elizabeth Charles "Familjen Schönberg-Cotta - Skildringar ur Luthers och hans samtids lif" s 204-205; Elses berättelse; mars 1513)


ca 1500 - ca 1000

Människan är skapelsens krona och mästerstycke, inom sitt väsens trånga gränser en fulländad sammanfattning av allt tillvarande - en mikrokosmos - och den högste Guds egen avbild. (Viktor Rydberg "Medeltidens magi" s 9; Medeltidens världsåskådning)

Under medeltiden blev den judiska uppfattningen om Guds enhet till ett uttryckligt förnekande av den kristna dogmen om Treenigheten. ... När judarna förkastade denna lära var det i främsta rummet för att avvärja vad de ansåg vara en misstolkning av det Gudomligas natur. Men de var inte mindre angelägna att påpeka sin avvikande mening ifråga om den med Treenigheten oupplösligt förbundna idén om ... Gudomens förkroppsligande i en viss mänsklig individs kött och blod. ... Idén att en enskild människovarelse skulle vara Gud själv avvisade de som hädelse. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 46)

Kabbalans teosofiska grundlära är, att det fysiska och psykiska lifvet är en afbild af en urbild i himmelen, och att universum bildar en kedja af väsen och krafter, som från det jordiska räcker upp till himmelen och är den himmelsstege, som Gud visade patriarken i drömmen. Det finns, bildligt taladt, ett himmelskt Jerusalem, ett himmelskt tempel, hvaraf det joriska Jerusalem med dess tempel endast vore materiella symboler. Gud är så långt ifrån ett materielt väsen, att man skulle materialisera honom för mycket, och göra honom allt för lik en människa, om man ens tillerkände honom vilja och tänkande i mänsklig mening. Han är så fullkomlig och vi så ofullkomliga, att vi löpa fara att göra oss en falsk bild af honom, äfven om vi tillägga honom de ädlaste af våra mänskliga egenskaper. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 560; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Kabbalismen har sitt namn av hebr. qabbala, som betyder "tradition, hemlig lära". Dess grundtanke är att människan genom kontemplativ hängivelse och inre bön kan höja sig till det gudomliga. Dessa tankar utvecklades på 1200-talet i Kastilien av Moses de Leon i skriften Zohar (ljusglansen). Utgångspunkten är Guds absoluta upphöjdhet, som kan beskrivas endast med negationer. Av denna andliga värld är den materiella en avbild, som kan ta emot ljuset från den gudomliga sfären. Målet är att uppnå en andlig kunskap om de yttersta hemligheterna och en mystisk förening med människans himmelska urbild. Detta kan ske framför allt genom användandet av de hebreiska bokstävernas talmystik, som avslöjar de heliga skrifternas hemligheter. När judarna fördrevs från Spanien upprättades ett kabbalistiskt centrum i Safed under ledning av den lärde Isak Luria. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 19-20)

Västern har ofta förknippat Guds avbild med den mänskliga själen eller intellektet. Många ortodoxa har gjort detsamma, men andra menar att eftersom den mänskliga personen utgör en helhet, omfattar Guds avbild hela personen, kroppen såväl som själen. "När man säger att Gud har gjort den mänskliga personen till sin avbild", skrev Mikael Choniates (d. omkr 1222), "avser ordet person varken själen för sig eller kroppen för sig utan båda tillsammans." (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 223)

"Senast såg jag Hieronymus' översättning av Salomos predikare", (sade den sinnessjuke domprosten i Oppunda till biskopen), "och där stodo följande visdomens ord: ' . . . Människorna hava intet framför djuren.'" ... "Men det är judarnes visdom och icke vår!" (sade biskopen). "Det kommer oss icke vid. ... Gå bort, satan, ty du är besatt av en oren ande, som jag skall utdriva, om så med eld och vatten." (August Strindberg "Hövdingaminnen" s 166-167; Bjälbo-Jarlen)

Det var på en fredag (den 15 juli år 1099) i dagens nionde timme Jerusalem föll i korsfararnes händer. Betecknande för den tidens mystisk-symboliska uppfattning af tider och händelser är den anmärkning, som biskop Vilhelm af Tyrus med anledning däraf gör i sin historia. "Gud hade så föranstaltat", säger han, "att de kristtrogne, som stredo för sin återlösares ära, skulle se sina önskningar uppfyllda just på den dag och i den timme, i hvilken Herren led korsets kval och död i denna samma stad. På en fredag", tillägger biskopen, "vardt också den första människan, den förste Adam skapad. Det ägnade sig fördenskull väl, att den andre Adams efterföljare, som äro lemmar i hans lekamen, skulle på en fredag vinna i hans namn segern öfver sina fiender." Tyvärr voro de uppträden, som nu följde, allt annat än ägnade att visa, att det var efterföljare af Kristus och lemmar i hans lekamen, som blifvit herrar öfver Davids stad. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 185-186; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Det var den 2 Juni (1098) som (korshärens ledande man normanden) Bohemund eröfrat staden (Antiokia). . . . Hungersnöden och den ihållande själsspänning, hvari man befann sig, framkallade psykologiska fenomen af olika slag. . . . Många hade visioner. . . . En (präst) bland dem, Peter Bartolomeus, gick till sin banérherre, grefve Raimund af Toulouse, och berättade, att den helige Andreas visat sig för honom och sagt, att det fanns ett medel till räddning. I Antiokias Peterskyrka var nämligen den lans nedgrafd, med hvilken romaren Longinus hade genomstuckit frälsarens sida, då han hängde på korset. I besittning af den skulle korsfararne segra. . . . Ryktet om den syn Peter Bartolomeus haft kringflög. . . . Raimund befallde, att lansen skulle efterletas. Peter Bartolomeus och tolf män med spadar insläpptes i kyrkan. . . . Peter Bartolomeus uppdrog en förrostad lans, nedstucken djupt i jorden. Ingen betviflade, att den funna lansen var den äkta. Det gick ett jubel genom staden, när underrättelsen om fyndet förkunnades och när Peter Bartolomeus förklarade sig beredd att genomgå eldprofvet för att styrka fyndets äkthet. Med den heliga lansen i sin hand störtade han sig in i lågorna mellan två rader af brinnande risved och kom ut, som det ville synas, oskadd. . . . Hela det seracenska lägret föll i korsfararnas händer. . . . Den helige lansen hade väsentligen bidragit till segern. Först efter segern fick man veta, att Peter Bartolomeus fått svåra brännskador under eldprofvet. . . . Han dog på tolfte dagen därefter, och tron på lansens äkthet var då försvunnen hos normanderna, lothringarne och nordfransmännen, men ej hos grefve Raimund och hans provençaler. Raimund medförde den sedan på alla sina korståg. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 164-170; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)


ca 1000 och tiden dessförinnan

I den älsta tiden, sedan Oden och hans bröder skapat Midgard, men innan människosläktet ännu fanns till, hände det - berättar den germaniska myten - att de omnämnde tre gudabröderna stego ned till jorden och vandrade utefter en strand på den skandinaviska kusten. Där funno de två träd, Ask och Embla, af hvilka de beslöto att skapa ett första människopar. Åt de båda trädvarelserna gåfvo de sin egen gudomliga skepnad och gåfvo dem sin ande och sitt förnuft, och när mannen och kvinna stodo framför dem och syntes blyga öfver sin nakenhet, höljde dem den välvillige Oden i sin egen skrud. Ask och Embla vordo urmänniskornas stamföräldrar. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 29-30; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Evangelium hade för (Hermione) blivit en bok, i jämförelse med vilken Platon och Porfyrios stodo såsom natten bredvid dagen. . . . Vad hon tarvade, en föresyn i lidandet, fann hon här, men hon skulle icke funnit det, om Kristus varit för henne Gud själv, som medveten om sin kallelses ofelbarhet fullbordat återlösningens verk med en liten tids självpåtagna lidanden. För henne var det stora, överväldigande och ovillkorligt gripande i evangelium att se en människa, för vilken framtidens bok var förseglad, hos vilken tvivel således kunde uppstå, för vilken prövningarna voro verkliga prövningar och frestelserna verkliga frestelser, att se denna blotta människa framgå som segrare ur striden mellan det godas högsta krav och världens ingivelser, i sin renhet uppenbara Guds beläte och därmed varda människosläktets föresyn och frälsare, utrustad till detta kall icke med övermänskligt vetande i de gudomliga tingen, icke med välde över de gudomliga härskarorna, utan allena med den orubbliga tro på en sedlig världsordning och en god fader i himmelen, som varje barn av en kvinna bör och kan tillägna sig. Kristus, den blotta människan, bär alla de lidanden, varmed samhället kan överhopa oss. . . . Det var betraktelsen av evangelium, som mer än något annat hade upprätthållit henne under de hårda prövningar, som den sistförflutna tiden burit i sitt sköte. . . . (Prästen) Teodoros var i många stycken av annan mening än Hermione; han uppfattade Kristus som det lekamliggjorda ordet i en hemlig, för människan icke fullt begriplig bemärkelse. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 281-283)

En kort tid såg det i själfva verket ut som det öfvervälde kristendomen vunnit under de båda kejsarne Konstantin (kejsare 306-337) och Konstans (kejsare 337-350) skulle gå den ur händerna och efterföljas af en i nyplatonsk skepnad uppträdande reformerad och förnyad hedendom. Det var då nyplatonikern Julianus (kejsare 361-363) innehade cesarernas tron. . . . Högst öfver allt står i denna religion det gudomliga urväsendet, den onämnbara, för människotanken aldrig till fullo uppfattliga urgrund och medelpunkt, ur hvilken alla andra väsen i på hvarandra böljeslag emanerat såsom ljusvågorna utstråla från solen. . . . Medelbart uppenbarar sig (detta ofattliga urväsen) genom de rena, kärleksrika och mäktiga väsen, hvilka utgöra den närmaste emanationskretsen omkring honom. Bland dess väsen är särskildt ett, som framför alla andra är urväsendets sanna afbild och af lika väsen med honom, hvilket i evighet utgående från honom, likasom vänder sitt anlete tillbaka mot sin urbild och afspeglar den. Denna afbild, som tillika i högsta meningen är medlaren mellan det ofattliga urväsendet och världen, har i det synliga universum sin symbol i solen och kallas fördenskull af Julianus med solgudens traditionella namn: Helios eller Apollo. . . . Bestämdare än hos de föregående nyplatonikerna får hos Julianus solguden, Helios-Apollo, en ställning till den gudomliga urgrunden, till universums fader, hvilken påminner om det förhållande, hvari den kristna teologien ställer sonen, den andra personen i gudomen, till fadern, den första personen. Helios-Apollo är faderns afbild och af samma eller lika väsende som honom. Han är faderns logos, som från evighet utgått ur honom, och han är, i likhet med Johannes-evangeliets logos, den genom hvilken universum blifvit skapadt och det ljus, som lyser i mörkret, och det lif, som genom alla tidsåldrar varit människornas ljus. Han är faderns förste och enfödde son, som emottagit fullheten af faderns outrannsakliga visdom och allgodhet och låter dessa af fadern undfångna krafter inströmma i de öfriga gudamakterna. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 143-145,150; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping i Sverige; Konstantin I född år 272 i Naissus, nuvarande år 2007 Nis, sydost om Belgrad i östra Serbien; Constans född omkring år 323 i Konstantinopel/Istanbul i Turkiet, Julianus Apostata född år 331 i Konstantinopel/Istanbul i Turkiet)

Som teolog var Tertullianus realist. Han påstod, att allt, hvad som är till, äfven Gud, måste ha en kropp. (Fredrik Nielsen "Den gamla kyrkan och medeltiden" s 147; Friförsamlingstiden)

(Simeon bekände) att det lilla barnet som han höll i sina händer, Jesus, född av Maria, var Kristus själv, Guds Son. ... När Han blev inkarnerad och gjordes till människa, började Han på nytt den långa linjen av mänskliga varelser och försedde oss ... med frälsning, så att vad vi hade förlorat i Adam – nämligen att vara enligt Guds avbild och likhet – det skulle vi kunna återfå i Kristus Jesus. ... Gud sammanfattade i Sig själv den forna utformningen av människan, för att Han skulle kunna döda synden, beröva döden dess makt och ge liv åt människan; och därför är Hans gärningar sanna. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 441,446,448)

(Herren) skulle inte ha varit en som verkligen ägde kött och blod, varigenom Han friköpte oss, såvida Han inte i Sig själv hade sammanfattat det forntida formandet av Adam. ... I de sista tiderna ... formade (Faderns) händer en levande människa, för att Adam skulle kunna (åter)skapas efter Guds bild och likhet. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 527)

I öknen lät (Guds Ord) en rik vattenström flöda fram ur klippan, och klippan var han själv (2 Mos 17; 1 Kor 10:4). (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 44)

(Faderns Ord) kom som människa. ... Till sin synliga gestalt skall han vara människa men till sin makt skall han vara Gud. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 50,56)

Guds avbild är Sonen till vars bild människan blev skapad. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 28)

Kännetecknande för den “nya människan” är enhet, slutet på de motsatta rolluppsättningar som var typiska för den ”gamla människan”: Jude/grek, slav/fri, man/kvinna. ... I detta språk finns det uppenbara, talrika anspelningar till den bibliska skildringen om människans skapelse och till utvidgningar av denna skildring i judisk lära. Bland de senare fanns en läsning av 1 Mos 1:27 som skapelsen av en ursprunglig androgyn människa till Guds avbild, därefter delad i manliga och kvinnliga halvor. Vidare var de ”kläder av skinn” som Gud gjorde till det fallna paret ingenting annat än de fysiska kroppar som måste ersätta ”ljusets kläder” (en ordlek på hebreiska) som hade varit ”Guds avbild”. Med hänsyn till dessa faktorer antyder dopet en återställelse av paradisiska motiv: den förlorade enheten, den förlorade avbilden, den förlorade härligheten. (Wayne A. Meeks "The first urban Christians - The Social World of the Apostle Paul" s 155)

(Sokos) jagade sitt spjut mot Odysseus' rundsköld, och det borrade sig igenom och flådde huden av hans revben, men Athena tillät icke att det trängde in till inälvorna. ... Akilleus' lans träffade (Lykaon) på halsen vid nyckelbenet. ... Med det andra spjutet gav (Asteropaios) Akilleus ett sår i högra armbågen så att blodet sprutade fram. ... (Akilleus) dräpte honom med sitt svärd. Han träffade honom i buken vid naveln, så att tarmarna vältrade ut. ... Med (stenen) träffade (Athena) Ares på halsen, så att han störtade omkull. ... Med sin väldiga näve slungade (Agenor) lansen mot Akilleus och träffade honom i benet nedanför knät, så att benskenan av glimmande tenn klirrade. (Homeros "Iliaden" s 220,378,381-382,388,391)

(Athena) snörde på sig sina gyllne sandaler och grep sin tunga lans med den skarpa bronsspetsen. När vreden uppfyller henne är den lansen det vapen med vilket hon kuvar hjältarnas härskaror. ... (Telemachos) förde in (Athena) i huset. Lansen ställde han vid en pelare i det polerade vapenställ där det redan stod lansar i mängder från den tid då Odysseus varit hemma och härskat över Ithaka. (Homeros "Odysséen" s 13-14; Athenas besök på Ithaka)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1975

Uttrycket ("Hönan som samlar sina kycklingar", Matt 23:37-24:2) är ett av få exempel på att Gud beskrivs med en feminin bild. Det ger en viktig påminnelse om att Guds omsorg behöver beskrivas utifrån både manligt och kvinnligt, så att säga heltäckande mänskligt. (Håkan Johansson "Hönan som samlar sina kycklingar"; Jönköpings-Posten den 10 november 2006)

Jesus ... är den hela och sanna människan. (Per Green "Om kvinnosyn"; Jönköpings-Posten den 31 januari 2003)

Många teologer ifrågasätter att det manliga och kvinnliga, samt att föreningen i äktenskap av en man och en kvinna till "ett kött", är Guds ordning alltifrån människans skapelse. Istället hävdas, att det är kultur, miljö och uppfostran som formar manligt och kvinnligt beteende. Den ofrånkomliga biologiska skillnaden, att mannen är bärare av sperma och kvinnan av ägg spelar, enligt dem, en jämförelsevis liten roll. Den nyligen utkomna boken "Blott i det öppna" (Verbum) ger skrämmande exempel på hur långt teologer, biskopar och präster är beredda att gå för att homosexuella partnerskap helt skall jämställas med äktenskap. (Eskil Albertsson "En luthersk-roseniansk-baptistisk-pingstpåverkad Alliansmission" s 9; Svenska Alliansmissionens Årsbok 2001)

Är det någon som vet vad det är att vara människa så är det Jesus. (Ola Granqvist "Vill du bli frisk?"; Jönköpings-Posten den 30 januari 1998)

Den fullkomligaste gudsbilden finner vi i Kristus. Han är Guds avbild. (Lars Eric Axelsson "Gudsbilder i vår tid" s 13; Svenska Alliansmissionens årsbok 1987)

Skapelseberättelsen lägger stor vikt vid att människan är skapad ”manlig” och ”kvinnlig”, som orden egentligen betyder (1 Mos 1:27). Tillsammans betraktas de som Guds avbild och gemensamt ska de fylla uppgifterna han ger dem. Att kvinnan, enligt 1 Mos 2:21ff, skapas genom att Gud tar ut ett av mannens revben är ett uttryck för den mycket nära samhörigheten mellan de båda. ”Kvinnan är mannens partner, på en gång lik och annorlunda” (Tryggve Mettinger). I äktenskapet förenas de faktiskt till ”ett kött” – en beteckning för den hela och fulla gemenskapen. (Paul Wern ”Gud – vem är du? s 47)


ca 1975 - ca 1950

Kajorna lever sitt liv i Guds hus till skillnad från skapelsens krona. De lyssnar till orgornas mäktiga brus i de vibrerande bona. De höjer sin lovsång kring tornet i skyn. Kajorna prisar Guds försyn som gjort dem till hanne och hona. (Alf Henrikson "Snickarglädje" s 178; Tempeltornet)

Golgata täcker vår skuld genom blodet, som talar bättre än Abels blod. (Knut Svensson ”Medan dagen varar” s 9)

Den rike mannen i vår text (Luk 16:19-31) var en vrångbild av Skaparen, inte en sann avbild. Avbilden har vi i Kristus. (Yngve Karlsson "Den stora klyftan"; Jönköpings-Posten den 30 maj 1970)

Tydligare än på Golgata framträder aldrig den kristna gudsbilden. Också här – ja, inte minst här – gäller Jesu ord: ”Den som har sett mig, han har sett Fadern.” (Paul Wern ”Utan förskyllan” s 55)

Säg oss det åter och åter, ORDET som allting begynner, ORDET som allting fullbordar, säg det, betvingelig, göm mig och lyft mig och led mig, klippa som brast – för mig. (Verner Malmsten "Prosa Poesi Prologer Foton" s 131; Prolog vid Vaggeryds Missionskyrkas återinvigning 1964)

Den okände Guden vill för (människor) bli den kände Guden. Detta kan ske genom honom som är Guds väsens avbild och hans härlighets återsken. (Gunnar Fjellestad "Gudslängtan"; kommentar till Apg 17:22-31; Jönköpings-Posten den 21 juni 1963)

Varför ligger det då försonande betydelse i Kristi död? Främst på grund av tvenne förhållanden: Jesus Kristus var en människa utan synd, och han var Guds Son. ... Tusenden har dött på kors utan att därigenom kunna försona ens sina egna synder, än mindre andras. Kristi död försonar, ty det var Guds Son, som dog på Golgata. ”Om det inte kan sägas, att Gud är död för oss utan endast en människa, då äro vi förlorade.” (M. Luther) (Knut Svensson ”En för alla” s 18-20)

Med maktord skapade Gud världen, men världens synd kunde borttagas endast genom offret av enfödde Sonen. Fredrik Engelke tolkar denna sanning ... : ”Blodet ropar nu från jorden, ej som Abels ropar ”Ve”, nej, det ropar dessa orden: ”Syndernas förlåtelse”. (Knut Svensson ”En för alla” s 51)


ca 1950 och tiden dessförinnan

(Herrens) kärlek famnar dig. Han bevarar dig som sin ögonsten. Han hugsvalar dig ömmare än en moder hugsvalar sitt barn. Din smärta är Hans smärta. Din synd har Han burit, icke mekaniskt som man bär en börda, utan som en moder skulle vilja taga sitt förlorade barns synd på sitt eget hjärta och lida skammen och straffet. (Efraim Palmqvist ”Klippan som följde dem” s 106)

Viktor Nordqvist höll ett anförande och tackade för den glädje och trevnad, som juniorerna berett dem och uttryckte sin glädje över, att det inte bara är mor som får vara med utan även far. Han erinrade om att moderskärleken är den största och har sitt ursprung från Jesus, som är all kärleks källa. (Bertil Bengtsson "Hagafors juniorförening 1928-1939" s 43; Juniorernas morsdagsfest den 26 maj 1935; protokollssekreterare: Alice Ståhlgren)

Vi ha lärt oss förfärliga sätt att slåss, vi ha utforskat allt om naturen, och till gudars beläten vi utnämnt oss, ty vårt släkte står högst ibland djuren. ... Vi givit oss vackra och klingande namn, och vår visdom vi prisa och lova, tills jorden gömmer oss i sin famn, där de andra jordkrypen sova. ... Men fostra oss, öde, med hårda slag, där i livets backe vi streta, och gör oss till visa djur en dag, som veta oss ingenting veta. (Alf Henrikson "Vår tid" s 98; Visdom)

Jesus är (Guds) återsken och hans väsendes rätta avbild. ... Sanningens stora ljus har kommit och klätt sig i mänsklig gestalt. (C.O. Sjöberg "Det finns ett världsljus" s 22-23; trettondagsbetraktelse över Joh 8:12 i Jönköpings missionsförenings julkalender för 1918)

Genom Skillingaryds föreläsningsförening föreläser pastor H. Lindström från Jönköping i Skillingaryd nästa onsdag den 18 d:s kl. 6 e.m. öfver ämnet "Människovärdet" och skola säkerligen många begagna sig af tillfället att höra nämnda ämne behandlas af en omtyckt föreläsare. (Jönköpings-Posten 1905-10-12 "Föreläsning om 'Människovärdet'")

(22 april 1878.) (Jesus Christus) är herrlighetens sken, och Guds vesendes rätta belete. (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagböcker - En smålandsbonde berättar sitt liv" s 19)

Om också uti prof. Pressencés artikel förekommer ett och annat swäfwande uttryck, så framhålles dock på samma gång eftertryckligt huru wi, skapade till Guds afbilder, blifwit frälsade genom Hans kärlek, samt hurusom Kristi blod flutit för allas frälsning, hwilka uttryck, huru de än betraktas, icke kunna tydas annorlunda än såsom härflytande från tron på Skriftens tydliga lära om den frälsning, hwilken Kristus, såsom Gud och människa i en person, genom sitt försonande lidande förwärfwat. Med denna uppfattning af omförmälda artikel tro wi att dess införande i wår tidning ingalunda bör rimligen kunna anses utgöra något afsteg från den riktning, uti hwilken tidningen hittills fortgått och som den med Guds hjelp will widhålla. (Jönköpings-Posten 1867-02-23 "Skapade till Guds afbilder"; ledarartikel som svar på artikel i Jönköpings Bladet 1867-02-19 som under rubriken "Omwändelse" ansett att Jönköpings-Posten "börjat övergifwa sin kristliga inriktning")

Sitt stora slag för den religiösa friheten slog (Viktor) Rydberg med en mera populärt avfattad teologisk avhandling "Bibelns lära om Kristus", utgiven i slutet av maj 1862 med underrubriken "Samvetsgrann undersökning". ... I de två sista avsnitten av boken försöker han fastställa Nya testamentets lära om Kristus. Resultatet av hans undersökning blev, att Kristus enligt bibeln icke var Gud. å andra sidan var han emellertid inte heller en vanlig dödlig utan vad Rydberg kallade idealmänniskan, som kännetecknades av att vara syndfri och att av Gud ha varit förutbestämd att omgestalta världen. (Harald Elovson "Rydberg och hans inflytande på tänkesättet" s 106,109)

Är det i allmänhet någon annan skillnad än en graduell mellan m(enni)ska och Gud? Och Naturens förlossning? Ges någon annan än derigenom att menniskan med hvaje århundrade mer och mer bemäktigar sig dess krafter, hvarigenom naturnödvändigheten går upp och försmälter i friheten? Låt denna tidepunkt vara så aflägsen som helst, oneikligt är dock att vi nalkas den och att den dag en gång skall komma då Naturen ligger fullt emanciperad för vår fot. Detta är hennes förlossning från nödvändighet till frihet, det är Skapelsens tusenåriga rike, den gyllene tiden som ej ligger bakom utan framför oss. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 68; brev från Filipstad och Rämen den 29 augusti 1841 till Fredrika Bremer)

Med mitt yttre lif är det förbi. Gud gifve mig kraft att ännu en gång börja ett nytt, inre lif! Jag vill bo i mitt eget bröst, väl illa, trångt, quaft, men dock oberoende af det lumpna, tvåfotade pack, som kallas för - Guds beläte. Der skall ingen quinna dåra, ingen Vän bedraga mig. Farväl! Bed Gud för din olyckliga Vän Es. Tegnér. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 88-89; brev från Östrabo i Växjö den 8 januari 1837 till Carl Fredrik af Wingård)

I sitt ställe har (Fadern) insatt lärare, tjänare i Kristi stad, som skola upprätthålla hans verk, förkunna hans ord, predika hans försoning. Du, älskade medbroder, är en av dessa. Du är insatt att, ehuru på ett mänskligt sätt och i en ringare mån, företräda den gudomliges ställe. (Esaias Tegnér "Tal vid kyrkoherdes invigning i ämbetet i Tolg, den 4 juli 1824" s 112; kyrkoherden i fråga var Christopher Isac Heurlin, 1847-1860 biskop i Växjö stift)

Det heliga är blott det sanna, det sköna, det stora. Himlen är egentligen en fördunstad jord, det gudomliga är det menskliga förklaradt. Detta var väl också Christi idé, ehuru den ej fattades af dem som omgåfvo honom. Hvad betyder annars menniskosonen, som tillika var Guds son, hvad betyder, utan detta, hela hans lära och lefnad? Theologer och Exegeter äro strax färdiga med svar, det ena dummare än det andra. Beklaga mig som hädanefter blir nödsakad att å Embetets vägnar genomgå all denna uselhet. Men jag hoppas Gud hjelper mig och ej låter något fastna. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 83; brev den 24 april 1824 till Carl Gustaf Brinkman)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2007 - ca 2004

Det är den gudomlige konungen som dör på korset. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 329)

Jesus är den perfekta avbilden av både vem Gud är och vem människan är och borde vara. Han är i sin natur fullkomlig Gud och fullkomlig människa. Han är Människosonen som står där i härlighet i Uppenbarelseboken. (Ulf Ekman "En helig kallelse" s 28-29)

I (Johannes)evangeliet betonas det starkt att Kristus är Guds eviga och enda son och att hans närvaro på jorden är en uppenbarelse av Guds härlighet. Syftet med denna betoning kan ha varit att söka övervinna en tendens bland vissa kristna judar att se Jesus som ”endast” människa. (Dieter Mitternacht-Anders Runesson "Jesus och de första kristna, inledning till Nya testamentet" s 29)

Korsfästelsen var ett straff avsett att förnedra djupt och döda långsamt. Hänger hela kroppens tyngd i armarna, kvävs man efter ca 30 minuter. För att få luft ställer sig den korsfäste upp med stöd av spikarna i fötterna, uthärdar det några minuter och faller sedan ner i hängande ställning igen. Och så upp igen, och ner, timme efter timme, så att det ser ut som om den dömde försöker vrida sig loss från korset (jfr de hånfulla tillropen i Mark 15:30-32). Detta upprepas några hundra gånger under tilltagande andnöd, blodförlust och utmattning, tills kvävningsdöden infinner sig efter en eller två dagar. Krossar man benpiporna på den korsfäste, blir han hängande i armarna och dör snart. (Bengt Holmberg "Den historiske Jesus" s 172)

Sanningen är att det erbjuds många Jesus-gestalter i världens olika religiösa snabbköp – karikatyrer av den autentiske Jesus. Vi har asketen Jesus, clownen Jesus i musikalen Godspell, Jesus Christ Superstar, kapitalisten Jesus och socialisten Jesus, Jesus grundaren av modern företagsamhet och Jesus storstadens gerillakrigare. Alla dessa porträtt är bristfälliga; ingen av dem är tillräckligt väl genomtänkt för att vinna vår helhjärtade lojalitet. Nej, vi behöver se Jesus så som Paulus framställer honom i (Kol 1:15-21) – ett av de mest hänförande kristologiska avsnitten i hela Nya testamentet. Det porträtterar Jesus som den osynlige Gudens synliga avbild. ... Ja, Guds fullhet bor i Kristus, och han har försonat allt med sig genom Kristus. ... Bort alltså med våra ynkliga små ”Jesusar”! Bort med Jesus-clowner och Jesus-popstjärnor, politiska messiasgestalter och revolutionärer. Om detta är vår bild av Jesus, så är det inte att undra på att vi aldrig mognar. Om bara täckelset kunde tas bort från våra ögon och vi såg Jesus som han verkligen är i fullheten av sin gudomliga-mänskliga person och sitt frälsningsverk! Då skulle vi förmå att ge honom den ära som hans namn förtjänar och växa och mogna i vår gemenskap med honom. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 375 i kommentar till Kol 1:28)

Jesus Kristus ... är både ”utstrålningen av Guds härlighet” (ljus från ljus, ett med Fadern) och ”en avbild av hans väsen” (åtskild från Fadern liksom avtrycket är åtskilt från sigillet) (Hebr 1:3). (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 386 i kommentar till Hebr 1:1-2)

Jag tror att vi innerst inne är tillsammans. I mötet mellan två finns vårt livs början. Oavsett kvaliteten på den gemenskapen. Vi är ett avtryck tillsammans. I människans begynnelse ropade Gud: "Låt oss skapa människor till vår avbild." Innerst inne hör vi ihop. Innerst inne är vi tillsammans. Gud vill "oss". ... Smärtfritt finns inte. Men gemensamt finns. Tillsammans finns. (Lena Bergström "Tillsammans - innerst inne" s 193-194)

Jesus Kristus tillhör samtidigt två sfärer, den jordiska, kroppsliga, yttre, materiella, förgängliga och provisoriska men också den himmelska, gudomliga, andliga och eviga. Och det är den gudomliga, eviga naturen som ger Kristi offer dess genomslagskraft, dess oändliga värde. ... I Jesus Kristus ser du den Hela Människan, den fullkomliga avbilden. (Agne Nordlander "Korsets mysterium" s 101,251)

För kyrkofäderna är saken solklar: om inte mänskligt och gudomligt fullt ut förenades i Kristus, hur skulle då människan i sina djupaste skikt och skrymslen kunna genomträngas av Gud? Men om det var Gud som föddes till världen, som avlades i jungfrun, låg i krubban och ammades av Maria, då är hoppet inte ute ens för den som dagligen dukar under för sina sämsta böjelser. (Peter Halldorf ”Öppning” s 5)

(I Jesajas himmelska resa) ser profeten hur Jesus stiger ned genom himlarna. ... Till sist når Jesus jorden, och Jesaja ser hur han föds av Maria. (Leif Carlsson ”Round trips to heaven” s 204-205)

Jesus blir det slutliga offerlammet, den som, själv helt utan synd, tar alla våra synder på sig och sonar dem i sin död på korset. Paulus pekar nästan övertydligt på parallellen med Adam (Rom 5:12-19). (Elisabeth Sandlund ”Drabbad av det oväntade” s 88)


ca 2004 - ca 2000

Vi människor har en tendens att vara enfaldigt enögda och enkelspåriga i våra tankegångar. Att Gud skulle vara man är naturligtvis lika befängt som att han skulle var kvinna. ... Tillsammans blir mannen och kvinnan Guds avbild, inte som enbart man eller enbart kvinna. (Magnus Sundell "Jesus på McDonald's & Gud hör bön(d)er" s 97; Teologi på hallmattan)

Ett par av (kvinnorna) skar bort taggar från (Daves och Crystals) kroppar med rakblad och behandlade deras sår med purpurröd salva. ... Det unga paret fördes till ett sjukhus i Maués, där de noggrant undersöktes. Läkarna behandlade Crystals fötter, men det dröjde två dagar innan hon kunde gå på dem igen. Efter att ha levt på mindre än 50 kalorier om dagen var de så smala att revbenen syntes. (Peter Michelmore "Fångar mitt i djungeln" s 45)

Jfr ”Jesus såg barn, som diade. Han sade till sina lärjungar: ’Dessa små, som diar, liknar dem, som går in i riket.’ De sade till honom: ’Om vi är små, skall vi gå in i riket? Jesus sade till dem: ’När ni gör de två till en (alt. ett) och gör det inre som det yttre och det yttre som det inre och översidan som undersidan, och så att ni gör mannen och kvinnan till en (alt. ett) enda, för att mannen inte skall vara man och kvinnan kvinna, när ni gör ögon i stället för öga och hand i stället för hand och fot i stället fot, bild i stället för bild, då skall ni gå in (i riket).’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 57; Thomasevangeliet log. 22; jfr s 162-163: 2 Klemensbrevet ... åberopar samma jesusord och ger oss dessutom en tolkning ...: ”Ty när Herren en gång blev tillfrågad när hans rike skulle komma sade han: ’När de två blivit ett och det yttre som det inre och det manliga liksom det kvinnliga blir varken man eller kvinna. De två blir ett när vi talar sanning med varandra och en enda själ finns utan förställning i två kroppar. Och det yttre som det inre betyder detta: själen betyder det inre och kroppen det yttre. Såsom din kropp är synlig, så skall din själ vara synlig i goda gärningar). Och att det manliga såväl som det kvinnliga blir varken man eller kvinna betyder att när en broder ser på en syster tänker han inte på kvinnan i henne, och hon tänker inte på mannen hos honom. När ni gör detta, säger han, så skall min Faders rike komma.’”)

Jfr ”Jesus sade: ’Två skall vila ut på en brits. Den ene skall dö, den andre skall leva.’ Salome sade: ’Vem är du, människa, liksom (kommen) ur hädelse? Du har stigit upp på min brits, och du har ätit från mitt bord.’ Jesus sade till henne: ’Jag är den, som blivit till ut ur det, som är lika (alt. Gärtner s 49 ”enat”). Man gav mig av det, som är min Faders.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 73; Thomasevangeliet log. 61:1-3)

Jfr ”Jesus sade: ’När ni gör de två till en (alt. ett) skall ni bli människans barn. Och om ni säger: ”Berg, flytta dig bort” skall det flytta sig.”’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 91-93; Thomasevangeliet log. 106)

Jfr ”Simon Petrus sade till dem: ’Må Mariham gå bort från oss, ty kvinnor är inte värda livet.’ Jesus sade: ’Se, jag skall leda henne för att göra henne till man, för att också hon skall bli en levande ande som liknar er män. Ty varje kvinna, som gör sig till man, skall gå in i himmelriket.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 95; Thomasevangeliet log. 114; Svartvik s 299 redovisar olika alternativ för att förklara uttrycket ”göra ... till man”. En bakomliggande tanke ”kan vara myten om en androgyn ursprunglig människa. Är detta korrekt handlar det om att återskapa den enda människan som fanns och verkade före fallet”.)

Paulus låter högstämda ord om Kristus (Fil 2:5-11) utgöra grunden för hur församlingen ska leva ut sin tro i vardagen och reda ut konflikter. Kristus är förebilden. Som Han var sådana ska även vi vara (Imatio-Kristi idealet). ... Den kristna församlingen förkunnar Jesus både som Gud och sann människa. Här finns ytterligare ett område som borde vara föremål för djupgående samtal. För att skapa klarhet så långt det går. ... I kyrkans historia har frågorna om Jesu natur diskuterats med en hetta som för många människor i dag upplevs främmande och överdrivet. Men saken är faktiskt avgörande. I Nya testamentet har vi främst två böcker som ingående behandlar dessa frågor om Jesu gudom och hans sanna mänsklighet. Jag tänker på Johannesevangeliet och Hebréerbrevet. ... Hela Johannesevangeliet genomsyras av bilden av Jesus som äkta människa. (Björne Erixon "Rymma eller rymmas? en bok om dig och församlingen" s 224,243)

Det är där, i kollisionen mellan det eviga och det triviala, vi i högmod utropar att vi skapats till Guds avbild och det är där vi i futtighet brakar ihop inför minsta uppgift. Det är där, i vardagen, på slagfältet mellan högmod och futtighet som vi blir människor. (Lasse Eriksson "Jag har kokat tvåhundratusen potatisar - men kan inte erinra mig en enda av dessa" s 15; Vardagen gör oss automatiska)

Lydnad mot Guds ord är en avgörande punkt för den som vill leva som lärjunge till Jesus. Sören Kirkegaard sa: " Det är svårt att tro därför att det är svårt att lyda". I det pågående samtalet mellan kristna om trons innehåll och etiska tillämpning visar det sig finnas vitt skilda utgångspunkter. Allt oftare motiveras övertygelser och handlingar utifrån vad som känns rätt för individen utan referens till någon yttre auktoritet. Vi blir våra egna auktoriteter. Devisen "kunden har alltid rätt" blir en livsstil. Bibeln reduceras till en låda med gudsbilder där var och en väljer efter eget tycke och smak - och komponerar en gudsbild som passar honom. ... Bibelns värderingar krockar med det humanistiska tänkande som sätter människan i centrum istället för Gud på punkt efter punkt. (Daniel Röjås "Jesus kallar lärjungar!" s 80-81)

Påfrestningarna på tvåsamheten är stora i vår moderna kultur. Vi har ibland förletts att tala om våra livs olika kärlekar för att på något sätt avdramatisera tvåsamheten och äktenskapet och peka ut komplexiteten i det moderna samlivet. Det är inte en utan flera kärlekar som våra liv är tvinnade av. Olika visserligen, men ändå kärlekar. Ibland har detta kanske inte hjälpt tvåsamheten. Om det som tidigare vårdade och höll samman ett äktenskap var släkten, den gemensamma gården och det dagliga, gemensamma ansvaret och mötet i arbetet står tvåsamheten i dag ensammare och skörare än någonsin. Vad är det som säger att det är och ska förbli vi? Antalet människor, möten och möjligheter i våra liv är många och ständigt nya och förebilderna och de goda exemplen för en livgivande tvåsamhet är inte alltid lätta att finna. Risken är att det är känslorna eller sexualitetens attraktion ensam som ska bära och motivera denna relation. Det är ingen lätt uppgift. En sådan tvåsamhet är i alla fall inte ett faktum som någon av oss borde ta för givet. Därför menar jag att tvåsamheten måste dramatiseras snarare än avdramatiseras, ideologiseras på ett sätt som gör den värd att kämpa för, möjlig att fördjupa och förvandlas i och av. ... En människa utan partner är ... ingen människa i den alldeles bestämda meningen, att den som isolerar sig från varje annat ansikte och alla andra ögon upphör att vara till som relationell, och därmed som människa. Utan ögon som ser på mitt liv finns ingen av oss till. Denna partner, med dessa ögon, behöver naturligtvis inte vara en partner, eller en tvåsamhet och ett äktenskap, utan poängen är att no man is an island. Tvåsamheten är vågsamheten att ge sig detta i kast i en relation över tid och liv. I en relation som jag från början väljer att inte fly ifrån eller att säkra mitt liv inför. Tvåsamheten är därför ett projekt med tunn hud. Dramatiseringen av tvåsamheten skulle kunna innebära att ideologiskt tydligt motivera oss moderna människor att vi förblir sårbara, inte är utbytbara och att det faktiskt inte är sant att förlorar vi en står oss tusen åter. ... Tvåsamhet är ett under, något samtidigt underligt och underbart, som innefattar att jag kommer utanför mig själv och gör något som inte är mitt eget självförverkligande till det viktigaste i mitt liv. Tunn hud är starkare än eget pansar. Tvåsamheten är vågsamheten i i detta över tid och liv. Risken med alltför tidiga och många avsked från tvåsamheter är att vi förblir oss själva. Att mitt eget pansar vinner över min tunna hud. Att vårt eget livsprojekt förblir i förgrunden. Att den andres gråt och lycka aldrig riktigt blir min, utan att min gråt och min egen lycka vinner i längden. (Runar Eldebo "En gång till" s 94-96)


ca 2000 - ca 1995

Det finns hemligheter som inte kan begripas av varelser utan livmoder, sa Olov Hartman. Maktkulturen kanske är en kompensation för att männen inte bär livet, ett surrogat för liv. ... Den sanna manligheten är den mjuka makten. Den som vägrar att gripa till våld eller vapen. Den som tror på livets egen växande kraft. Den som värnar och beskyddar själva livet. ... Varför reses inga statyer över Josef och Jesus? Det var i alla fall den pappa Jesus fick på jorden. Josef ställde upp. Han gick in i sin pappakallelse. Han är trohet i hela sin varelse mot sina närmaste. ... Mannen som inte exploaterar kvinnan och barnen. Som axlar det tunga ansvaret att beskydda deras liv. Världen behöver fler Josef. Marior finns det gott om. Ensamma mammor. För evigt utsatta och utlämnade. ... Josef borde ha en egen kyrkogångsdag. Det borde resas statyer över snickaren. Snickaren och hans pojke i verkstaden. Det skulle glädja dagens föräldrar, Gud, Jesus och den Heliga Anden. Knappast skulle Maria misstycka. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 18,31,33-35)

Är (Jesus) verkligen Gud? Paulus säger att han är Guds avbild, men en bild är ju inte detsamma som det avbildade. Ett foto av mig är ju inte detsamma som jag. Dessutom, är inte alla människor Guds avbild? Paulus är noga med att slå fast att Jesus inte bara speglar vem Gud är, utan att han är Gud. I (Kol 1:19) står det att ”Gud lät all fullhet bo i honom”. Vad är det för fullhet? Paulus förklarar det lite längre fram: Det är ”hela den gudomliga fullheten” (2:9) som bor i Jesus! Han är alltså inte bara en avbild av Gud, som alla människor är, utan han är själv Gud. ... Människan Jesus är inte en bland alla de andra. Han är Guds avbild och delar Guds väsen. (Stefan Gustavsson ”Kristen på goda grunder” s 157-158)

Kristi två naturer, hans gudomliga och mänskliga natur, är inte förenade i en natur. Två naturer och en natur är logiskt oförenligt. Hans två naturer är förenade i en person. Det är fortfarande ett mysterium som bara delvis har blivit uppenbarat för oss, men det är ingen logisk omöjlighet. (Stefan Gustavsson ”Kristen på goda grunder” s 220)

(Den katolska) katedralen (i El Aaiun i Västsahara) var tom, precis som man kunde vänta sig i denna del av världen som islam hade återerövrat. Men två vänner till prästerna hade med hänsyn till omständigheterna ställt upp som (bröllops)vittnen. . . . "Världen skapades när den stora smällen, Big Bang, satte i gång universum", började (fader Loig). . . . "Berättelsen om Adam och Eva och skapelsens sex dagar ska inte tolkas bokstavligt", fick vi veta. . . . Adam och Eva är symboler för kärleken, den osynliga gudens självporträtt. Det behövdes både en Adam och en Eva för att skapa en synlig bild av kärlekens gud. Flera gånger höll jag på att utbista i ett högt instämmande ja. (Thor Heyerdahl "I Adams fotspår" s 11; år 1996)

Jesus undervisade inte att Gud är allas Fader. Judarna skulle ha accepterat det. Hans krav betydde att Gud var hans Fader i en speciell mening. Han hävdade att han hade de i samma natur som Fadern. Detta innefattade likhet. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 274-275; kommentar till Joh 5:18)

I grund och botten är tron förtröstan. Men i vårt motstånd mot synsättet att tron inte betyder mer än ett bestämt accepterande av vissa intellektuella påståenden får vi inte gå så långt att vi säger att det uteslutande rör sig om personliga relationer. Det är omöjligt att ha det slags tro som Johannes räknar med utan att ha en hög uppfattning om Kristus. Om vi inte tror att han är något mer än bara en annan människa kan vi aldrig förtrösta på honom med den tro som är en frälsande tro. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 397; kommentar till Joh 8:23-24)

"allon" (i Joh 14:6) sägs betyda "en annan av samma slag", medan däremot "heteron" lär betyda "en annan av ett annat slag". Sålunda försäkrar J.B. Lightfoot att "heteron" "innebär en skillnad i slag, som inte innefattas i 'allo'. Den primära skillnaden mellan orden förefaller vara, att 'allos' är en annan som 'en dessutom', 'heteros' en annan som 'en av två'." (Leon Morris "The Gospel according to John" s 576)

Låt de gamla orden om ljus, salighet, vila och hemkomst i din famn få liv på nytt. O, Du, Barmhärtighetens Far och Mor, hör oss! ... Jesus vår Herre, vi älskar att tänka på din kropp, som liknar våra. ... Pappa, mamma, frälsare, vän: I dina händer överlämnar jag mig, i min smärtas mörker och i dödens landskap. Min kropp, min själ och ande. (Ulla Bardh-Christina Lövestam "Gud, när du andas" s 84,86-87; Ulla Bardh: Idag skall du vara med mig; Dom)


ca 1995 - ca 1990

Förlåt mig Gud att jag stör med mina enfaldiga frågor. Men varför gjorde Du inte ett provex av människan, innan Du satte igång med masstilverkning? (Marianne Danielsson-Carlsson "Provex" s 122)

Gud Fader är alltings ursprung – också till kvinnligheten. (Eskil Hofverberg "Den barmhärtige fadern" s 33)

Jesu död på korset har hela sin betydelse i det faktum att Han är Guds Son. Han är identisk med Gud själv och kunde därför representera hela människosläktet, när Han tog vårt straff och därmed befriade oss från skuld och evig fördömelse. Om Jesus inte är Guds Son, är vi alla evigt förlorade! (Stanley Sjöberg ”Koranen och Bibeln” s 46)

I de båda pojkarna (Kain och Abels) namn uppfattar läsaren en illavarslande underton, spjut i motsats till andedräkt. (Michael E. Williams ”Genesis” s 43)

Ett klassiskt teologiskt begrepp som kan hjälpa oss med den övergripande målskrivningen för själavårdsarbetet är Imago Dei - Guds avbild. Att människan är skapad till Guds avbild blir för Irenaeus inte detsamma som att den faktiska människan är Guds avbild. "Däremot finns det redan i skapelsen en som är Guds avbild, den enfödde Sonen." ... Den enda fulländade gudsavbilden (Imago Dei perfecta) är Kristus. ... Också hos Martin Luther finns denna betoning, att det är Kristus som är Guds sanna avbild, den enda helt naturliga människan och endast i gemenskapen med honom kan vi nå vårt mål. (Ingvar Bengtsson "Slog följe med dem" s 78)

På café vid hörnet av torget och Boulevard Soult satt morgonen därpå ett ungt par, en flicka och en pojke - knappt mer än tjugo - vid bordet intill mitt och de smålog emot mig. Jag hade lust att inleda ett samtal med dem. Jag tyckte de passade bra ihop, han som var mörk, hon som var blond. Kanske såg vi också ut på det viset, Annette och jag, när vi var i deras ålder. Deras närvaro piggade upp mig och de måtte förmedlat något av sitt fluidum och sin glans eftersom jag blev på gott humör hela dagen. (Patrick Modiano "Bröllopsresa" s 49)


ca 1990 - ca 1985

Herre Jesus Kristus - Tack för att jag får se in i trons spegel, där jag ser dig i stället för mig själv. ... I dig har jag min identitet. Jag är Guds avbild och hans älskade barn. I den tryggheten vill jag vara och låta mig formas efter din vilja med mig. (Böner från S:t Davidsgården s 78)

Evangelisten har en förkärlek för (verbet ”fullborda/uppfylla” plêroô). I Joh 12:38; 13:18; 15:25; 17:12 och 19:24,36 används det om skriftens uppfyllelse och i Joh 18:9,32 om Jesu ords uppfyllelse. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 366)

Det talas (i den hebreiska skapelseberättelsen) egentligen inte om man och kvinna. Det är neutrala ord som används: ”manligt och kvinnligt” skapade han dem. I och för sig skulle det kunna vara en tillfällighet. Går vi till den grekiska översättningen av stället i LXX finner vi emellertid, att det också där står ”manligt och kvinnligt”. På samma sätt i de nytestamentliga texter, där skriftordet citeras. Att det på detta sätt genomgående är neutrala ordformer som brukas säger oss, att uttryckssättet inte är tillfälligt. Det visar i stället att vad som sägs inte är individualistiskt tänkt. ... Det syftas på manligt och kvinnligt som två komponenter i skapelsen till vilka människosläktet är bundet – komponenter som förutsätter varandra och kompletterar varandra och är bestämda att stå i ömsesidigt samspel med varandra. Och detta är för Bibeln något som inte blott rör det biologiska planet. Det rör människan i hennes själsligt-kroppsliga totalitet. (Evald Lövestam "Axplock - Nytestamentliga studier" s 54; Kärlek och äktenskap, Vad säger Nya Testamentet?)

Han såg dagens ljus, fick en nubbe att gå på, fick hammare och kniv, fick hustru och barn, fick en kurs att hålla tills han gick ur tiden. ... Hon kom till världen, fick en plats i leken, fick en blå klänning, fick man och barn, fick en sång att sjunga tills hon såg dagens ljus. (Roi Patursson "Som" s 38; Man och hustru)

Den västerländska teologins dominans ifrågasätts av ... feministteologi från olika delar av världen. Den maskulint präglade, akademiska teologin i västvärlden får inte längre spela rollen av universellt giltig trostolkning. ... Man kan inte påstå att Gud i stället för att vara manlig skulle vara kvinnlig, utan snarare att Gud är bortom manligt och kvinnligt eller en förening av manligt och kvinnligt. ... Mannens och kvinnans liv tillsammans utgör en sann Guds-symbol. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 40,112)

Hel och odelad levde människan en gång i salig oskuld, tills en ond makt klöv henne i två, ja, i man och kvinna delade gudamakten den ursprungliga människans enhet. Sedan dess är det vår lott att söka vår make, i ständig oro, i ett pinande begär, i en känsla av tomhet som kräver att utfyllas. Så jagar mannen genom tiderna efter den kvinna som är hans andra hälft, så jagar kvinnan efter den man som är hennes make. Så söker och söker de två könen varandra, i en evig oro, i ett pinande begär, som bara ålderdomen och döden kan stilla. (Sven Delblanc "Maria ensam" s 23)

Liksom (Gud) levde bland människorna i Jesus av Nasaret så lever han nu bland och i sitt folk genom sin Ande. Den heliga Anden är Jesu ande som verkar i enskilda människor och i Guds folks gemenskap. Han vill nyskapa dem till Guds fullkomliga avbild. (N.T. Wright "Evangeliet i världen nu" s 277)


ca 1985 - ca 1980

Som viktigaste källa till den kristdemokratiska idén står som för allt kristet tänkande, Bibeln, och speciellt Nya Testamentet. Det som har haft särskild betydelse för kristdemokraterna är Bibelns syn på människan och samhället, respekten för varje enskild människa som skapad till Guds avbild, den kristna förpliktelsen att kämpa för sanning och rättfärdighet, den kristna broderskapstanken samt slutligen vad Bibeln slår fast om statens och kyrkans självständiga kompetensområden. ... Alla människor är lika i värdighet och frihet, därför att de alla är skapade till Guds avbilder. (Niels Arbøl "Kristdemokraterna - en världsrörelse" s 31,47)

Djupt i berget en lysande kristall. Ingen spränger en väg dit in. Men den väntande i stillhet lyssnande hör en dag rösten ur sitt eget djup viska lösenordet – och berget öppnar sig. (Gunnel Vallquist ”Djupt i berget” s 92; 1983)

Läran om inkarnationen innebär att Jesus är den enda människa som i sant historisk mening är Gud inkarnerad. Därför är han unik bland världens religiösa ledare. (Richard J. Bauckham "Var Jesus Gud? Den aktuella debatten" s 67)

(Jesus) är den sanna urbilden för vad det är att vara människa. (Agne Nordlander "Döden . . . och sedan" s 123)

Jesus Kristus är Guds fullkomliga avbild. Han sändes för att leda oss tillbaka till Gud och återställa hans avbild i oss. Det är här som Nya testamentet förenar betraktandet av Kristus med betraktandet av människosläktet. Eftersom Jesus på en gång är Guds sanna avbild och en fullkomlig människa är han löftet om en förnyad mänsklighet. Att vara "i Kristus" är att tillhöra ett "nytt släkte", att vara"i Adam" är att tillhöra det gamla, syndiga släktet. . . . Kristendomen har ibland förespråkat en syn på kvinnor som andra klassens medborgare - underlägsna mannen både inför Gud och samhället. . . . Tertullianus gjorde ett välkänt utfall mot kvinnorna: "Ni är djävulens port, det är ni som äter av det förbjudna trädet. Så lätt förstördes Guds avbild, mannen." Orden är viktiga på grund av hans felaktiga antagande att endast mannen är Guds avbild. Mänskligheten är Guds avbild, inte manligheten. Det står: "Gud skapade människan till sin avbild . . . till man och kvinna skapade han dem. (George Carey "Skapad till Guds avbild" s 222-223)

Enligt den grekiska legenden skapade Zeus först en könlös varelse, som han sedan i ett anfall av gudomlig vrede klöv till man och kvinna. Mänsklighetens uppdelning i två kön uppfattas därmed som ett ofullkomligt tillstånd som försvagar människans kraft, eftersom de två könen drar åt var sitt håll. Men den tankegången är frammande för Moseboken, där det står att människan som man och kvinna var Guds ursprungliga plan. De två könen är inte något som tillkom efteråt utan ett väsentligt inslag i människovarandet, i att vi är Guds avbild. . . . Utan ömsesidigt beroende kan vi aldrig bli hela människor. (June Osborne "Man och kvinna" s 236-237)

Ett möte av kyrkoledare sammankallades i Chalcedon (451). Där avfattades en trosbekännelse som fått stor betydelse inom kyrkan och som stadfästes som kejserlig lag. Den slog fast att Jesus Kristus var både fullt gudomlig och fullt mänsklig. Dessa två "naturer" var förenade i en "person" utan förändring eller sammanblandning. De förblev särskilda men förenades i en enda person, Kristus. . . . Vi måste akta oss för frestelsen att göra oss en egen bild av Kristus. "Den politiske Kristus" har blivit mycket populär den senaste tiden (sedd från nu år 1982). Man har försökt att framställa honom som en befriare, en föregångare till frihetskämparna och de underkuvades förkämpe. Dessa bilder har med rätta belyst förbisedda sidor av evangelierna. Men kyrkans tro om Kristus kommer att överleva. Så som den redan har överlevt försöken att passa in honom i aktuella strömningar, program eller ideal. Kristus är större än de(m) alla. (David F. Wright "Hur kyrkan har uppfattat Kristus" s 76,80)

Om Abels blod ropade på hämnd, så talar Jesu blod om förlåtelse. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 146-147 i kommentar till Hebr 13:20-21)


ca 1980 - ca 1970

Det vore väl att gå för långt om man skulle säga att (Johannesevangeliet) inte är en bok om Jesus, utan en bok av Jesus. Men det är hans hjärta som klappar här, hans tankar, hans ord och uttryckssätt, hans eget väsen som inpräntar hans bild på varje blad. Mänsklig fantasi kunde inte skapat den uppenbarelse som här tecknats, ty det är gudamänniskan vi möter i honom. (Studiebibeln II:633)

Medan den kristne lätt kan göra sig en avbild av Gud - vanligtvis i form av en gammal vis man - är denna personifiering av Den högste något helt otänkbart inom islam. Vi talar därför om ett förbud mot avbildning inom islam, vilket medfört att islam inte känner till någon form av religiös konst som är avbildande. Det finns i Koranen ett förbud mot avbildning, som gäller avgudabilder men själva huvudregeln, att ingenting mänskligt eller gudomligt får avbildas, går tillbaka till det förislamiska samhällets religion. Det arabiska ordet för "form" är synonymt med ordet för "skapa". Allah är heller inte enbart "Skaparen" utan också "Musawwir", målaren eller artisten. Den som därför försöker sig på att imitera levande varelser genom avbildning, blir en hädare som försöker jämföra sig med Allah. Enligt en annan tradition riskerar en avbildare att på den Yttersta domens dag bli ställd inför kravet att tvingas blåsa liv i sina avbilder och göra dem levande. Straffet för misslyckande är evig fördömelse. Den religiösa konsten, liksom all konst över huvud taget inom islam, sysslade därför inte med att återge verkligheten på ett realistiskt sätt: den islamska konsten var och är ett uttryck för en tänkt verklighet, abstraktioner av en aktiv tillvaro som inte känner några gränser. De "avbildningar" som finns, består därför av komplicerade geometriska ornament: en sammansättning av konst och vetenskap, främst då matematik och algebra. Vid sidan av dessa ornament finns också utdrag ur Koranen: texter som återges med utstuderad skönskrift. Det är först nu, när den nya tiden bryter in i det gamla arabiska samhället med hjälp av TV och film, som avbildande tavlor börjar dyka upp i Libyen. Men vi såg aldrig några tavlor, som målats av libyer: de var produkter av utlänningar. Fortfarande är det libyska samhället i mångt och mycket främmande för försöken att avbilda med hjälp av kameran. Vissa företeelser är helt förbjudna att avbilda. När till exempel filmen om Mohammeds liv spelades in - vilket skedde i Libyen - måste man göra den i två versioner. I den version som var avsedd för arabvärlden, fick man inte låta skådespelare agera som profetens släktingar, vilket vore att häda. Och för båda versionerna gällde självfallet, att profeten aldrig fick synas. Att avbilda Mohammed vore att avbilda Allah, vilket är otänkbart. (Lars-Ola Borglid-Annty Landherr "Revolution i Allahs namn - En bok om Libyen" s 188-189; I Allahs namn)

Länsslakteriet bjuder på studiebesök. ... Som överallt i livet: det gäller att hålla ett avstånd, det gäller att kunna reglerna. ... Och så sköljblodet igen - fast det är egentligen mest vatten, ser mera rött ut än det är värt. (Lennart Sjögren "Slakthuset" s 114,124)

Blodet talar om den förlåtelse som har blivit möjlig genom Kristi död. En judisk kristen under den första tiden skrev: ”Utan att blod utgjutes, ges ingen förlåtelse” (Hebr 9:22). Vattnet symboliserar vanligen hos Johannes det nya livet (se Joh 4:14; 7:38-39). Tack vare Kristi död erbjuder Gud oss förlåtelse och nytt liv. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 187)

Om ”Guds familj” i Qumran: ”Min fader kännes icke vid mig, och min moder har lämnat mig till dig (Gud), men du är en fader för alla din sannings (söner), och du gläder dig över dem som en moder över sitt barn, och som en vårdare sörjer du i ditt sköte för alla dina skapade verk”. (1 QH IX. 35 f.). (Lars Hartman ”Ur Markusevangeliet” s 65 i kommentar till Mark 3:31-35)


ca 1970 - ca 1960

(En överstepräst) måste vara en medlare. Och den som skall kunna vara det måste känna parterna, ja han måste vara ett med dem. En av dessa parter är människan. Därför måste han vara människa. Men han skulle också vara medlare å Guds vägnar. Därför måste han vara Gud. Men när han kom till oss, då kom han som en fullkomlig människa. (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 93)

Bilden av (Jesus) i evangelierna visar en människa, en verklig människa. ("Levande tro - Kompendium för evangelisationskurs utarbetat på uppdrag av Svenska Missionsförbundets Undervisningsnämnd" s 14)

År 1962 förflyttades (Desmond) Tutu till St. Philip's Church i Thokoza. ... Många av församlingsmedlemmarna var arbetare eller tjänstefolk i de vita förorterna. När Tutu stod vid kyrkporten efter gudstjänsten hälsade han dem på traditionellt afrikanskt vis och kallade dem Baba eller Ntate ("Far", "Herrn") och Mama eller Mme ("Mor", "Frun"). "Prästen ansågs vara en mycket betydelsefull person i samhället", sade han. "Om prästen kunde behandla dem som dem de egentligen var, med respekt, då kanske det gick att (...) vinna deras förtroende." (John Allen "Rättvisans rebell - Desmond Tutu - en biografi" s 94-95)

Vårt liv "en skrift på vattnet" om vi dränks i allt livs upphovskälla, i ett hav. Men Queequegs kista steg, Ishmael fick till skänks en ny kompasskurs bort från fuktig grav. Och visionära, som ser djupt, vill tro: Allt kött är klent men kärleks kraft så stor att om vår revbensbundna strävan mattas av och sjunker ner i sjön, eller i mull på land - kan själen som en blomma dras mot ljusets strand. ... Han visste: Kristus står för sina ord, drar upp oss i sitt fisknät gäl mot gäl. ... Jag delade din tro men bitter ebb och flod gick över mig, och flottan som jag haft med bärgad last, förgicks. ... Men vad som sått oss på en dömd planet och i vad syfte, trotsar vårt förnuft. Att han som allt om krig och dödar vet har format droppen regn i höstlig luft. Att han vars stungna fötter stillar hav bar bud om nåd, skapt som en duva svag. Att han som slet upp sår i Adams revbensbur och skapade den törst, som inte fattar hur, också skrev kärleks enkla sanningslag. (Derek Walcott "In a green night" s 31,33; Styrman, min broder)

Skratten tystnar. Sats och bisats byter plats, stryks ut på den svarta, nyss fullskrivna tavlan. Sufflösens ivriga viskningar tystnar på den nyss fullsatta, vitt bländande världsteatern. Vattnet bryter fram ur klippan. ... Ett strängare flöde. Ett människoöde skulpterat i glömda, plutoniska bergarter, i en gjutform för rinnande sten! ... I den rämnade klippan varsnar plötsligt (på den öde slätten) en människa sin nästa och sig själv. ... O läppar, som först när mörkret faller uttalar de glömda orden: Jag är. (Östen Sjöstrand ”Återskapat” s 508; 1961)


ca 1960 - 1950

"Genom sin själsliga utveckling intar människan en särställning i världen, men inte genom sin kroppsliga", säger (uppslagsverket) Nordisk Familjebok. Ja, just det. Men sedan blir frågan vad man menar med "själslig utveckling"? (Einar Genitz "Göra vi framsteg?"; Jönköpings-Posten den 24 september 1956)

Det är högst troligt … att Johannes i utgjutandet av blod och vatten från Kristi genomborrade sida såg en symbol av det faktum att det från den Korsfäste utgick de levande strömmar genom vilka människor vederkvicks och kyrkan lever. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 557)

”Den enfödde sonen” (Joh 1:18). ... Det är tydligt att påståendet att Jesus Kristus är Guds son endast på samma sätt som alla människor äro Guds söner icke är sant. Jfr Mark 12:6. (R.A. Torrey "Vad Bibeln lär" s 73)

Jesus var människa, men enligt kristen tro också något mer än en människa. (Gert Borgenstierna-Sten Rodhe "Kristen tros- och livsåskådning" s 11; citat Borgenstierna)

Vi är skapade av Gud till att vara Guds avbilder. (Thorvald Källstad "Är kristendomen modern?" s 15)

Ej långt från (missionsstationen) Kilemba (i Urundi) har Nilen sitt källflöde. Vatten kommer ut från en klippa och sedan ökar strömmen mer och mer och bildar början av floden Ruvyisonza. (Florentinus Hällzon "Tvärs genom Afrika - Skildring i ord och bild av resor i de svartas världsdel" s 42; resa 1951-52)


ca 1950 - ca 1940

Nu har alltså Sovjetunionen deklarerat, att människan icke får betraktas som skapad efter Guds beläte. Vi äro alla däggdjur. Från och med denna stund böra vi hålla detta i minnet. Ty den ryska deklarationen har avgetts inför hela världen. (Harry Blomberg "Vi högre däggdjur"; Jönköpings-Posten 1948-11-05)

Vi skall ... inte glömma, att den bäste man, som har trampat jorden, slutade på ett kors, övergiven av alla, även av sina närmaste anhängare. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 167; ledare i tidningen Dagen den 18 oktober 1947)

Mot påståendet om människan som ett högtstående djur sätter kristen tro den tanken, att människan är skapad av Gud och kallad av honom till en evig bestämmelse. (Odd Hagen "Vad är en människa?"; Jönköpings-Posten 1946-11-27)

Jesus Kristus är inte bara en människa. Han är Människan, det högsta som människan är ämnad till. Med rätta säger Geijer: "Frågan om Kristus är den viktigaste av alla. Denna fråga måste var människa för sig framställa och söka lösa, ty den är frågan om henne själv." Det är det högsta mänskliga som korsfästes. ... Vem är han? Den sanna människan, det evigt mänskliga. Men han är mer. Han är människan i vilken Gud har tagit gestalt. ... När jag ser Jesus, vet jag: sådan måste Gud vara. (Natanael Beskow "Den heliga striden" s 35,37; Birkagården 1943)

(Enligt Karl Barth) har klyftan mellan Gud och människa överbryggats på en enda punkt, nämligen i inkarnationen, som betyder att Guds eviga ord utvalt och antagit mänskligt väsen i Jesus Kristus. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 382-383)

Felet med många människor är att de alltid se på fel sida av väven. ... Ser man ... bara baksidan eller den sämre sidan, hur skall man då kunna bli glad? ... Men om vi på baksidan lägga märke till att Gud finns - att mannen Jesus Kristus givit oss en förebild, som vi skola leva efter - då förändras hela saken. Se till att Du får Mannen klar, se till att Du får syn på Kristus på baksidan. ... Människor med gosselynne ... äro härliga människor. Bliv en sådan! (Harry Lindquist "Livet är en morgon" s 10,12,46)


ca 1940 - ca 1930

Blod och vatten äro försonings- och reningsmedlen. Därför förbinder sig tanken på tvagning med blodet (Upp. 1:5; 7:14) och likaså tanken på rening (1 Joh. 1:7; Hebr. 9:14), och å andra sidan är dopets bad oskiljaktigt från Jesu död och blod. (Wilhelm Möller "Vad lär Gamla testamentet?" s 211)

åskan hade slagit ned på hölasset, som Eskilssons flicka körde - det var en händelse, som gjort männen i kortspelslaget litet betänksamma, och de kom gång efter annan tillbaka till den. "Ja, när ett fruntimmer gått klätt i böxor, så", sade August. "Dä ä gäckeri mä Guds avbild och beläte. ... Nået barn kan däkan aldrig föda fram. För hon går klädd i böxor å dä strider mot dä fysiska. Ja, den kvinnan som bedriver gäckeri med Guds beläte och skapelse hon varder ofruktsam." (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 256-258; Mannen i byn)

Emedan de (heliga) äro ”en kropp” (1 Kor 12:12,13; Ef. 2:16) får den enskilde icke förhärligas före den stora skaran (1 Tess. 4:15). Det hela är de ”heligas arvslott i ljuset”, och den enskilde har blott sin ”del” däri (Kol. 1:12). ... Det hela är överordnat den enskilde, och den enskilde är inordnad i det helas sammanhang. Den enskilde kan därför icke ensam nå sin fulländning utan blott i personligt livssammanhang med det hela. ... Ty det helas slutmål är skapandet av en organism, icke blott de enskildas frälsning utan församlingens förhärligande, icke blott personlig salighet utan ”Guds rike” (Matt 6:10). (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 125)

Veronika, din svetteduk bär gudens anletsdrag, som ensam, lidande och sjuk skall dö som du och jag. ... I smärta präglas den, hans bild, med blod och tårar in, när han ifrån sitt rike skild har blivit min och din. ... Vår själ det är hans svetteduk där han får gråta ut. För många tårar har han bruk förrän hans nöd är slut. ... Osäglig smärtas dystra flod, årtusens sorgebud. I svetteduken smuts och blod där skymtas dock en gud. (Pär Lagerkvist ”Människogud” s II:354; f. 1891)

Från småskola till universitet en enda enhetlig linje. Allt i den härskande (nationalsocialistiska) regimens tjänst. ... Eller man må tänka på det kyrkliga området. Det kanske räcker att citera ett yttrande av biskop Hossenfelder i hans skrift "Unser Kampf": "De tyska kristna äro Jesu Kristi S.A.-män i kampen mot den lekamliga, andliga och timliga nöden ... En gudlös folkkamrat står oss närmare än en människa av annat folk, även om hon sjunger samma psalm och beder samma bön ... Kristus har kommit till oss genom Adolf Hitler." Eller en annan av rörelsens förkämpar, Hans Hauptmann i en skrift med titeln: "Jesus der Arier - ein Heldenleben": "Jesus var arier, en nordisk människa, en kämpanatur. För honom hade det blivit till visshet, att endast den ariska människan är skapad av Gud till faderns avbild." (Alf Ahlberg "Tysklands ödesväg - Varför segrade nationalsocialismen?" s 126-127; boken utgiven 1934)

Brudskaran satte sig långsamt i gång hemåt från kyrkan. "En välsignad, underbar syn", sade Vitus betagen. "Ja . . . titta bara", sade advokaten dämpat, "denna ringlande flod av ungdom under den friska havssolen. Människan är i alla fall en älsklig skapelse. Hon har mycket av gudomen i sig." "Hon är också skapad till Guds beläte", sade Vitus. Advokaten fortsatte: "Och se nu bara på Simona, bruden! Det formligen strålar av lycka om henne. Man blir riktigt varm om hjärtat av att se på henne. Ja, tänk att det finns människor, som är så lyckliga, Vitus!" Vitus nickade och torkade sina ögon. (William Heinesen "Gryningsvindar" s 66; Färöarna i början av 1930-talet)

En stund efter maten öppnades dörrarna till samlingssalen: tio bänkar utan ryggstöd och en liten estrad vid ena kortväggen, Arméns vapensköld över gaveln; på en vägg en bild av den långskäggige övergeneralen med fru, och på den andra en av den kortskäggige Jesus Kristus, ärones konung, ensam. ... Man bar omkring det sista Stridsropet, som hade kommit från högkvarteret. ... Chefen förkunnade, att deras älskliga syster i Jesus Kristus, kadett Tordis Sigurkarlsdotter, hade för avsikt att tilltala mötet med några ord. ... "O, vilken sällhet", började hon, sög på orden och slöt ögonen till hälften med händerna korslagda över magen, i sjunde himlen, som en drucken ärkebiskop, som lägger ut till havs på en kunglig fregatt. "O vilken sällhet! ... att få vara med Jesus, att få sitta vid fötterna med honom, detta härliga, detta utomordentliga, detta världsberömda offerlamm, som har låtit blodet skumma ur sitt hjärta för mig liksom när man slaktar oskyldig boskap en höstdag: o vilken sällhet, att få njuta det hjärta som slets ur hans bröst, fullt av nåd och sanning, så att det kom ut blod och vatten. ... Men ni, ni", dundrade hon, "ni, som står här inför Lammet med hjärtana fulla av dynga, vad har ni att komma med, som går upp emot dess välsignade inälvor, från vilka kom ut blod och vatten? Blod och vatten!" (Halldor K. Laxness "Salka Valka" s 18-21; Oseyri vid Axlarfjord på Island)

(Professor) Troell meddelade mig, att jag fick räkna med ett års sjukhusvistelse och rekonvalescens. Han tänkte först låta mig ligga inne fjorton dagar. Därefter skulle han försöksvis ta bort halva antalet revben (på vänstra sidan av ryggen). Så skulle följa en tid för kontroll. Om allt gick bra, skulle han sedan fortsätta att plocka resten av revbenen så när som på ett. ... (Efter operationen i april 1931 råkade jag ut för en bilolycka.) Jag vaknade på ett operationsbord. ... "Ni tar saken grundligt", sade (läkaren). "Hur så?" frågade jag. "Ni hade alla revben utom ett borttagna på vänstra sidan av ryggen. Nu har ni knäckt det sista också. Är ni nöjd nu?" (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 326-330)


ca 1930 - ca 1920

Efter det stora deliriet – jakten efter aôet – kommer lugnet före stormen: dirigenten. Han knackar tre gånger i pulten med sin stav, och berget låter vattnet rinna. ... Först sitter de alla som ruvande olycksfåglar. En ensam fagott kraxar: kråka med näsblod. (Elmer Diktonius ”Orkester” s 353; 1927)

Du finns ej själv, blott livet finns hos dig, är på ett kort besök, en gäst för stunden, som i ditt väsen uppenbarar sig – och bryter upp igen, ej vid dig bunden. ... Du träder ut i hög och solig dag, ditt hjärta jublar – är ej detta jag! Men livet rört vid dig, det strök din panna. Ej mer. – Det går förbi. Det kan ej stanna. ... ... Och dock det fordrar jag skall vörda det, dess tomma skänk av slapp oändlighet. Jag vördar intet av det oss blev givet. Jag vördar människan, föraktar livet. (Pär Lagerkvist ”Du finns ej själv” s II:354; 1926)

En soldat stack upp Jesu sida med ett spjut, vilket för Johannes tedde sig synnerligen betydelsefullt. (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 420)

Medan den katolska Kristusbilden antingen är verkligt söt eller blodtörstigt hotfull, är Luthers Kristusbild manlig: "Med oss står den rätte man, vi stå av honom stödda." ... Manligheten i Luthers gudsförtröstan medför ett avvisande av förtroende till det egna förnuftet och den egna kraften liksom även av alla beräkningar. Hela den katolska kyrkans bemödanden då liksom än i dag (1924) gå ut på att driva envar till så många förtjänstfulla gärningar som möjligt, för att han därigenom måtte betrygga sin ställning inför Gud. (Carl Dymling "Luthers gudsförtröstan" s 507; Missionsförbundet n:r 31 den 31 juli 1924)

Kristus är Guds avbild. ... Ingen är så härlig som Jesus. ... I honom bor gudomens hela fullhet lekamligen. (Joh. Sköld "Vi vilja se Jesus" s 426; generalkonferenspredikan den 14 juni 1924 vid Yttre missionens fest i Immanuelskyrkan Stockholm; Missionsförbundet n:r 26 den 26 juni 1924)

Med Jesus Kristus har förvisso ett nytt ansikte blivit uppenbarat i tillvaron, men det är ett återställande av ett ansikte, som en gång var givet, ansiktet hos den människa, som skapats till Guds avbild. (Sven Lidman "Personlig frälsning" s 170)

På kvällen ville mina värdar visa mig något av det mondäna Moskva. Vi hamnade på ett ställe för att supera. Det var alldeles som i Paris, Nizza, Berlin förr i världen, Budapest! Bara den skillnaden att kvinnorna voro mera målade här, mera spacklade och kokainistiska. Och med samma oblyghet, som börjar vinna hävd även i Stockholm, plockade de då och då fram sin murbruksgrejor ur de gyllene väskorna och bättrade på Guds beläte. (Albert Engström "Moskoviter" s 25; resa i Ryssland 1923)

Det torde förefalla en och annan som en motsägelse, om jag påstår, att pastor Ongman med manlig fasthet förenade ett barns sinnelag. ... I samklang med (detta barnasinne) slöt sig ock nära hans ömma och känsliga sinnelag. Han kunde vara ömmare än någon moder. ("Ongman-minnen" s 8; V Liljeberg: Några karaktärsdrag)

I mänsklighetens andliga centrum står (Kristus). ... Vi känna instinktivt: utan honom skall mänsklighetsproblemet icke lösas. (Ragnar Samuelson "Medelpunkten - Jesus i centrurm" s 9; citat Natanael Beskow)

Huru kunde han vara denna världens ljus, han en människa, Marias son, han, om vilken de skriftlärda till och med kunde säga: "Huru känner han skrifterna, han som icke har lärt i vöra skolor?" Härpö lämnar nu vör epistel ett svar. Om vi uppmärksamt läsa den skola vi finna, att den talar om Jesus Kristus sösom "Guds avbild", Guds härlighet, och däri ligger svaret pö den frögan, huru han kunde vara världens ljus. (Waldemar Rudin "Soluppgöngen" s 11-12; kommentar till Joh 8:12 och 2 Kor 4:3-6 i Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Julkalender för 1921)

(Fadern och Sonen) äro ett så, som vi alla kunna vara ett med varandra och med Gud", sade (Lester till Barbro). "Skulle jag nödgas tro, att Jesus var Guds Son i den gamla ortodoxa meningen, d.v.s. på ett annat sätt än vi alla kunna sägas vara Guds söner, då skulle jag förtvivla, ty då vore det ju inte alls lönt att efterlikna honom, som dock är vårt föredöme. Var han ett annat väsen än vi, då vore det ju hopplöst!" "Visst är det hopplöst att försöka likna honom!" utbrast Barbro med livlig övertygelse. "Det vore lika omöjligt, som för fåret att försöka likna herden. Det är följa honom vi ska." (Elisabeth Beskow "Ols Barbro" s 189-190)


ca 1920 - ca 1900

Mikko: "Jag spelar en munter marsch för er när vi kommer till Jukola." Juhani: "Du makalösa Mikko! Spela, spela så världen ekar gällt, spela du Guds avbild." (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 366)

Rikast försedd med reliker bland våra svenska kyrkor var Lunds domkyrka. ... Av den aposteln Mattei revben. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 313-314)

Sylvia Moor hade fått en ny tanke. Den föreföll henne upplyftande och kastade liksom ett nytt ljus över livet. Hon hade fått uppslaget till den i Leilas infall att kalla henne en av Michelangelos ofullbordade titaner, och den hade tagit bestämdare form den där kvällen, då Monica Grants ansikte framstått för henne som ett den gudomlige Mästarens konstverk. Hon leddes till en ny syn på mänskligheten och Gud, hon började betrakta den förra som det material, varav Gud formar sin avbild. I skapelsehistorien står att han fullbordade skapelsen på den sjätte dagen, men det står därför ej, att han fullbordade mänskligheten. Formar han ej ännu alltjämt detta jordens stoft, och kan han sägas ha fullbordat sitt verk förrän hela mänskligheten står fulländad som hans levande avbild? Vad var paradisets människopar i sin omedvetna oskuld mot vad den fullbordade mänskligheten en gång skall bli efter allt lidande och all kamp? (Elisabeth Beskow "Av jordens stoft" s 106-107)

Två stora händelser inträffade i (Tichon Ilitjs) liv: hoppet om barn togs ifrån honom, och krogarna stängdes. Han åldrades märkbart, när han fick visshet om att han aldrig skulle kunna bli far. Till en början kunde han skämta om det med bekanta: "Jo då, jag skall nog få det som jag vill ... En mänska utan barn är inte någon mänska. Det är ett sådant där blandsäde ..." (Ivan Bunin "Byn" s 23)

Predikare, om du ett blad förvaltar av fridens träd, vars budskap duvan förde, så låt oss lägga det på vårens altar och offra, sjungande och heligt rörde. Se, många livets hedar ligga döda, och jordens friska källsprång äro täppta; så höj din stav, profet, och låt dem flöda som änkans oljekruka i Sarepta. (Erik Axel Karlfeldt "Epistel till Sabbacus" s 295-296; trycktes första gången i tidskriften Jul, årg. 16,1903)

Det lär hafva dröjt i sju århundraden, innan någon konstnär tog sig för att afbilda den korsfäste Kristus. Det var som om forntiden känt, att det ämnet öfvergick mänsklig förmåga. Hela den efterföljande tiden har ock visat, att den känslan var riktig. (P.Waldenström "Bref från Vinslöf"; brefvet daterat midsommardagen den 24 juni 1902; Jönköpings-Posten 1902-06-25)

(Jag reste) på en gammal obekväm, stor holländsk hjulångare till Vlissingen ... i Holland. ... Bland passagerarna var en tysk, som med hustru och fem barn kom från södra Afrika. Barnen voro tripp, trapp, trull och det yngsta möjligen ett år. Det är otroligt, huru en moder kunnat uthärda en sådan resa med denna barnaskara. Men modershjärtat gifver en otrolig styrka. Ett riktigt modershjärta är det skönaste, som Gud har skapat, och af allt skapadt det, som mest liknar honom själf. (P. Waldenström "Bref från Fürstenwalde", Fürstenwalde ligger ungefär 6 svenska mil från Berlin; brefvet daterat 1902-06-18; Jönköpings-Posten 1902-06-23)

Gud är kärleken, och Gud var i Kristus, ty hela gudomens fullhet bodde uti honom. Han var Guds härlighets återsken och hans väsendes rätta afbild. Gemenskapen med Herren Jesus hade satt hans lärjungar i färbindelse med denna gudomliga fullhet af kärlek. (F.O. Carlberg "Jesu ofäränderliga kärlek" s 27)

Som ett föråldradt stycke av den gamla tron ... (så betraktade doktorinnan) det, att Gud i begynnelsen skapade människan till sin afbild, en man och en kvinna. (Gottlieb Weitbrecht "För och emot - tre berättelser" s 52; berättelsen "För och emot")


ca 1900 - ca 1875

I egenskap av organist, kantor och klockare var Far Långasjö kyrkas tjänare i 45 år. Han var också lärare och hade otaliga förtroendeuppdrag i socknen. Dock - om inte i verkligheten så i mitt minne - står hans kyrkliga tjänst i första rummet. Där dominerade orgeln, som både Far och vi andra i familjen hade ett personligt förhållande till. Far tycktes mig vara ett med den starka orgelmusiken och den brusande psalmsången, med alla de stora, kyrkliga högtiderna och med de vanliga söndagarna, som alla krävde sina förberedelser både hemma och i själva kyrkan. Jag visste naturligtvis mycket tidigt - det hade Far grundligt upplyst oss barn om - att det var prästen, som var huvudpersonen, han, som var Guds egen ställföreträdare. Medan han predikade måste ju också alla andra - inklusive orgeln - tiga stilla. Men jag minns mycket tydligt, att det, då jag var liten, förekom mig betydelsefullare, att ha makt att till Guds ära låta orgeln dåna eller susa så starkt eller milt man hade lust till. (Elisabeth Bergstrand-Poulsen "Socknen sedd från centrum - Hemsocknen som jag minns den" s 229)

Hemmet ... är mannens och kvinnans värld. De mötas där ej bara såsom människor utan såsom man och kvinna. Och det är visserligen icke något annat, men det är mer. Att vara man och kvinna är att vara i en rikare mening en människa. I staten äro vi människor rätt och slätt: där är eller där borde icke vara man och kvinna. Men i hemmet äro vi människor i den rikare, det vill säga bestämdare mening, som ligger däri att vi äro man och kvinna. (David Nyvall "Hemmet" s 100)

Det var tilltalande för mina känslor att (i Viktor Rydbergs bok "Bibelns lära om Kristus") få argument för att treenighetsläran och Kristi gudom var främmande för evangelierna. Men det fortsatta studiet av tilläggen till senare upplagor oroade mej. Polemiken mot dem som i Jesus inte vill se mer än den empiriska människan, tycktes tyda på någon tro om hans särställning inom mänskligheten, som inte passade in i mina religiösa behov, och inte heller syntes mej höra hemma i Rydbergs tankevärld för övrigt. ... Jag hade ingenting emot att den som så ville, kunde tala om vad Jesus uppenbarade av gudomen, bara man medgav att samma gudomliga, om än i olika grad, uppenbarade sej hos oss alla. (Ernst Wigforss "Minnen I - Före 1914" s 107-108; senare delen av 1890-talet)

Jesus och Sakkeus! Hvilka olika personer! Inför världen var Jesus en fattig, föraktad profet och Sakkeus en rik och högt uppsatt man, en öfverste för publikanerna. Inför Gud var olikheten också stor, fast på annat sätt. Jesus, den enfödde sonen, Guds härlighets sken och hans väsens rätta afbild. Sakkeus, den förtappade syndaren. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 185; nr 24 den 13 juni 1895)

Ju mera Jesu bild står lefvande för själen, desto bättre går det att vara "mild och ödmjuk". När Moses kom ned från berget, "visste han icke, att hans ansikte sken". Blott "ett" visste han: att "han hade sett Guds härlighet". Må äfven vi få blicken mera öppen för Guds härlighet i Jesus Kristus ... så skola äfven vi, om än i skröplighet och svaghet, återgifva något af hans bild på jorden! Amen. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 98; nr 13 den 28 mars 1895)

Vid elden satt Kristus, omgiven av några få uppriktiga anhängare och vänner. Ett par steg bakom honom avtecknades hans skugga, förstorad på murens jätteblock. Då tog Johannes, hans älsklingslärjunge, tankspridd ett svartnat kol och lät det följa skuggans linjer, till dess han avtecknat mästarens hela gestalt på muren. ... Nästa morgon ... stannade många och betraktade teckningen på muren. ... En välklädd man med ett milt och vänligt ansikte ... betraktade teckningen. – Vilken ädel panna! tänkte han. Vilken upphöjd ödmjukhet i hela gestalten! Ack, den som vore lik den där bilden – men varför önska det omöjliga! Då han stod där ödmjuk och tyst, var han så påfallande lik teckningen, att alla veko tillbaka och viskande pekade på honom. Häpen och blyg avlägsnade han sig, utan att förstå varför de sågo efter honom. Han liknade icke Kristus, ty vilken skulle kunna det; han liknade endast hans skugga utan att veta det. Om han hade vetat det, om han stolt över denna visshet övermodigt kastat huvudet tillbaka – då hade likheten varit försvunnen. (Verner von Heidenstam ”Skuggan” s 79-80; 1892)

(I anslutning till Joh 7:37 talar Waldenström om blandningen av vin och vatten vid) de dagliga så kallade libationerna, som under löfhyddohögtiden förekommo vid morgonoffret. De bestodo deri, att en prest med ett gyllene kärl om ungefär 1 ½ liters rymd hvarje morgon (åtminstone de sju egentliga festdagarna men sannolikt äfven den åttonde) hemtade vatten från källan Siloa samt under lofsång och musik hälde det jemte vin i två med hål försedda skålar, som stodo på venstra sidan om altaret. Denna sed skall enligt rabbinerna hafva haft sin grund i Es, 12:3 (”med fröjd skall ni ösa vatten ur frälsningens källor”), hvilka ord sjöngos af folket vid libationen. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 460)

Relling: Ekdals olycka är att hans omgivning alltid hållit honom för ett ljus. Gregers: Är han inte det då? I djupet av sin själ, menar jag. Relling: Jag har aldrig märkt något som tyder på det. . . . Gregers: Han har i alla sina dar varit en man med barnasinnet i behåll, det är det som ni inte kan förstå. Relling: Jaha, jovisst. Men när sen den kära söta Hjalmar på något sätt lyckades bli student, så gällde han ju strax för ett framtidsljus bland kamraterna också. Stilig var han ju med, rosig och fräsch, en sån där som slår an på alla små familjeflickor, och så hade han ju sitt lättrörda gemyt och det där hjärteknipande i rösten och när han dessutom förstod sig på att deklamera andras verser och tankar så vackert. . . . Så ser han ut invändigt, gudabilden som ni skrubbar näsan i gruset för. (Henrik Ibsen "Vildanden" s 261-262)


ca 1875 - ca 1850

"Blott en dag, ett ögonblick i sänder" ... är tillsammans med "Tryggare kan ingen vara" Lina Sandells mest sjungna sång i vårt land. Den skrevs 1865. ... I originalversionen talar författarinnan om 'Guds modershjärta' enligt herrnhutisk tradition, vilket senare ändrades till 'fadershjärta'. ... Redan 1860 fanns dikten (Bred dina vida vingar) med i ett brev till väninnan Henrietta Rydingsvärd, där Lina Sandell formulerat bönen "Bred dina vida vingar, o Jesu, över mig, och låt din lilla kyckling få gömma sig i dig!". Liksom i flera andra dikter och sånger använder sig författarinnan av bilden av en fågelunge som får skydd under modersvingarna. ... "Vilan under modersvingen blir en symbol för själens trygghet under Gud." (Göran åberg "Lina Sandell - Folkväckelsens främsta sångare" s 70)

Wattenösningens bruk ... bestod deri, att en prest, enligt den tidens sed, i en gyllene kanna hemtade watten från den nära till Jerusalem belägna källan Siloa. Han bar det derpå upp i templets inre förgård. De öfrige presterna motttogo honom med basunaljud, och jemte dem instämde det öfriga folket i en sång, hwars innehåll står i Es. 12:3. Sedan bar presten wattnet upp till altaret, blandade det med winet af dyckesoffret, och båda delarne utgjötos, så att det genom rör nedslöt i bäcken Kidron. Derunder uppstämde Leviterna, under full musik, det stora Hallel eller lofsången i Ps 113-118. Ordspråkswis sade den tidens Judar: ”Den som icke sett glädjen wid wattenösningen, han wet icke hwad glädje är.” (P. Fjellstedt "Biblia" s 267 i kommentar till Joh 7:37)

(Viktor) Rydbergs "Bibelns lära om Kristus" kom ut på våren 1862. Den innebar ett genombrott för den religiösa liberalismen. . . . Syftet var att utröna om kyrkans lära om Kristus överensstämde med Nya testametets. Rydberg hävdade att så inte var fallet. Dagens kyrka styrdes av dogmer som formulerats på kyrkomöten. Det finns inget belägg i Nya testamentet för den främsta av dogmerna, treenighetsläran, hävdade Rydberg. Han ville visa att urkunderna inte framställde Jesus som något annat än människa, den syndfria människan. (Olle Gellerman "Viktor Rydberg och S.A. Hedlund" s 9)

Här öppnades en dörr till den oändlige Förbarmarens hjerta, en öppning, genom hwilken menniskorna skola skåda in i hans hjerta, en öppning genom hwilken blott Johannis kärleksfulla ögon kunna se. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 248)

Evangelisten Johannes' ... hufvuduppgift ... var att bevisa Jesu gudomliga natur. (Pontus Wikner "Predikningar II 1879-1885" s 390; bilaga, kommentar till Joh 17:9-10 7:e söndagen efter Trefaldighetsöndagen 1855)

Amanda! om du vore här, och såg, hur jag går här och stökar! Förmaket är rätt nätt och där stå dina kära blomsterlökar. I salen, blekröd till sin färg, murgrönan sig kring taket slingrar, pianot utav Söderberg står blott och väntar dina fingrar. ... ... Jag lycklig är på sätt och vis, men timmarne gå ändå sena. Visst har jag här ett paradis, fast jag, som Adam, går allena. – Men ack! då i sin blomsterskrud midsommarn firas glatt och värdigt, då för jag hit dig såsom brud – Då först är paradiset färdigt. (Elias Sehlstedt ”Bostället” s I:368-369)

I Blekinge och i södra Kalmar län verkade (i mitten av 1800-talet) en skollärare vid namn Pettersson till mycken välsignelse. ... En dag blev han helt oförmodat inbjuden att komma till baron F. på M. ... (Han) reste dit, ehuru många avrådde honom därifrån. ... Baronen ... sade med barsk ton: ”Jag har samlat mitt folk och några främmande hit, och därför måste Pettersson nu hålla en predikan eller andligt föredrag för oss alla i afton”. Den unge mannen blev alldeles överraskad, i synnerhet som baronen icke hade nämnt ett ord därom förut. ... Men inga ursäkter hjälpte. ... Pettersson kunde knappt finna någon text. ... Men just som han öppnade dörren och skulle gå till de församlade, föll honom i minnet 1 Mos. 4:10: ”Vad har du gjort? Din broders blods röst ropar till mig ifrån jorden”. ... Sedan han uppläst bibelspråket, började han ... på sitt enkla, enfaldiga bondspråk skildra Adams fall och följderna därav samt framhålla, huru Abels blod talade om vrede och hämnd men Kristi blod om nåd och förlåtelse. ... När han hade slutat ... (sade baronen:) ”... Jag ämnade framställa ynglingen till vederbörlig näpst inför lagen, men det har blivit mig betaget, emedan Guds ord har intagit mitt hjärta och vänt mitt sinne därifrån. ... Må Gud allsmäktig ... rena oss i Kristi blod från all orättfärdighet, vilket, såsom vi ha hört, bättre talar än Abels blod”. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 405-408)

Såsom den ewige Fadren en gång såg hela det menskliga slägtet uti den ene Adam, så ser Han nu alla Christi lemmar i Christus allena. (Carl Olof Rosenius ”Nytt och Gammalt från Nådens Rike” 1850 s 130)

(Lars-Lewi Laestadius beskrev) Gud som ”den himmelske föräldern” utifrån iakttagelsen att Gud i Bibeln har både manliga och kvinnliga drag. Gud har lagt ner spår av sig själv i naturen – bland annat genom den uppoffrande kärlek som (Laestadius) fann hos mödrarna, både bland människor och djur. I Guds hjärta förenas allt vad far och mor heter på jorden. I Jesu ställföreträdande lidande möter vi Guds ofattbara föräldrakärlek. (Olof Djurfeldt i tidningen Dagen 2006-07-21 om väckelseprästen Laestadius)

(Lars Levi) Laestadius skildrar sitt hem sålunda: ”Kvinnan”, såsom han kallar sin moder, ”hade ett melankoliskt temperament, men mannen hade ett hetsigt och utmärkte sig för glättighet, kvicka upptåg och infall, men var därjämte, då han smakat spirituosa, utmärkt för elakt ölsinne, vilket den ängsliga, för stilla ensamhet böjda kvinnan fick betala med bittra tårar. Men aldrig hördes hon klaga, ty hon bar sitt kors med tålamod”. Hans moder synes ha haft sitt hjärtas tröst i Herren, vadan hon kunde med undergivenhet bära sin tunga lott. ... Den moderliga kärleken inlade redan tidigt i sonens hjärta ett frö, som till sist spirade upp och bar en välsignelserik frukt. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 121)


ca 1850 - ca 1800

Människan är icke ett ensamt jag, utan ett väsen, som har ett du bredvid sig, en like att hägna, att värma, att älska. (Erik Gustaf Geijer "Människan, ett jag och ett du" s 176)

(Carl Gustaf von) Brinkmans bref återfölja. Hans deri yttrade tänkesätt och känslor i afseende på Friherrinnan äro visserligen sådana som de böra vara; men förhållandet Er begge emellan, ehuru hedrande å ömse sidor, hör dock till det sällsyntaste emellan karl och fruntimmer. Det är sant, Vänskapen har intet kön, det är en Androgyn af den sort som Plato omtalar: men när Adam nyss var skapad nedsteg till honom Vänskapens Genius. Hvilken glädje var det icke för den arma Eremiten att sålunda äga ett väsende med hvilket han kunde meddela sina känslor och sin obestämda trånad! Enda olyckan var den att Adam sjelf ej var någon Engel och att den gamle Adam redan då var verksam i den unga. Det hände derföre att han fann sin sällskapsbroder stundom litet tråkig, och hans längtan växte med hvar dag. Då bad han Jehovah att skänka sig en varelse som vore den samma och dock derjemte något helt annat, likaså hjertlig och förtrolig som den närvarande, men ömmare och skönare än han. Se, då låt Engeln sin vingklädning falla, och Eva stod framför honom med något bättre - än vingar. Det var rätt förnuftigt gjordt; ty annars hade bland annat, ej vännen i Lund varit till för att dikta sottiser, i hvilka likväl en smula sanning gunstbenäget torde upptäckas, om också ej medgifvas. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 326; brev från Lund den 20 mars 1823 till Martina von Schwerin)

Helsa (Johan Olof) Wallin och tacka honom rätt mycket för hans sista Predikan vid Gymnasii invigning, den jag just i dessa dagar fått läsa. Liksom Moses slog sin staf emot helleberget, så pressar äfven W. en skön andemening ur det torraste, det obetydligaste Bibelspråk. Det är emedlertid icke detta som jag egentligen beundrar. I en viss bemärkelse är visserligen Bibeln, liksom verldshistorien, ja all verklighet, allegorisk; men detta gäller om det hela och låter ej utan tvång använda sig i detaljerna. Också fordrar ett dylikt förklaringssätt väl egenteligen ingen ting annat än fyndighet och quickhet, och kan dessutom lätt missbrukas till allehanda hårklyfverier. Men hvad jag uppriktigt beundrar det är den ofantliga kraften förenad med så mycken värma, det är afseende på framställningen den herrliga sorglösheten som aldrig skräder ord, utan alldeles obekymrad griper blindt i hela språkförrådet och ändå alltid träffar det rätta. Så der sorglös är man endast när man är rätt stark, rätt säker på sin sak; och ingen Svensk Författare har den så som W. både i vers och prosa. I betraktande häraf kunde jag väl vara frestad att förlåta W. det han låtit sin Sångmö, i hennes bästa år, gå i Kloster; men orätt var det likväl mot vår vitterhet som nu föga räknar annat än förlamade invalider och tvetydiga nybegynnare. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 224; brev från Lund den 24 februari 1822 till Carl Peter Hagberg)

I början av 1820-talet skänkte Esaias Tegnér sina landsmän ej mindre än tre större skaldeverk, nämligen "Nattvardsbarnen", "Axel" och "Fritiofs saga". ... "Axel" är en romantiskt utbroderad kärleksdikt, vars hjälte är den tappre karolinen Axel Roos af Hjelmsäter. ... Axel var en av Karl XII:s drabanter, dessa kämpar utan like. ... Vid ryska gränsen blir han överfallen av en skara fiender. ... Till slut dignar (Axel) ned, utmattad av många sår. ... (En) skön jägarinna, vars namn var Maria, upptäckte den sårade och lät föra honom till sin boning. ... Hela naturen andades kärlek, och om kärlek talade ock de unga tu. Den käcka amasonen var besegrad av en starkare, och hon bekände, att en kvinna är ändå "en ranka vissnad, om ej stödd, ett väsen, vartill hälften felas: hon har ej sällhet, som ej delas, och hennes fröjd är tvilling född". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1809-1859" s 338-341)

Hvar mensklighet finnes, der finnes äfven Gud och hans lära: de svara emot hvarandra som de begge hemisfererna. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 169; brev från Lund den 21 januari 1821 till Erik Gustaf Geijer)

I en högre bemärkelse är väl egentligen all poesi till sitt ursprung allegorisk. Ty det sköna, som den söker, vad skulle det väl vara annat än symbolen av en högre världsordning? Vad skulle väl konsten vara i allmänhet annat än den sinnliga, bildande framställningen av en evig urbild? . . . Skillnaden mellan poesi och prosa ligger ingalunda i blotta stilen och framställningen, utan i något helt annat och väsentligare. Skalden vill nämligen alltid uttrycka en urbild, fullkomligare än den verkligheten äger, hans skapelse är av en högre värld, och endast därigenom är han konstnär. (Esaias Tegnér "Inträdestal i Svenska akademien" s 230,241-242; den 22 juni 1819)

Kristus skiljer sig från andra människor därigenom, att han levde i en fullkomlig, obruten gemenskap med Gud. Han är därför Urbilden, och från honom utgår en nyskapande kraft än i dag, och genom honom utövar Gud sitt herravälde. ("De kristna" s 541; Agne Nordlander: Friedrich Schleiermacher 1768-1834)


ca 1800 - ca 1500

Adolf Ribbing hade som helt ung kommit till Frankrike och där insupit de nya frihetsidéerna. Vad som framkallade hans hat till Gustav III var en kärlekshistoria, i vilken konungen inblandat sig. Ribbing friade nämligen till den rike Karl de Geers sköna och älskliga dotter, och hon besvarade den vackra gardeslöjtnantens känslor. Men konungen ingrep och ställde om, att hans gunstling Hans von Essen blev den lycklige. Den eldfängde Ribbing beslöt då att hämnas eller dö. Han utmanade Essen på duell. Den slutade med en värjstöt mot Essens hjärta, men Ribbings värja träffade ett revben och stötte mot det med sådan kraft, att både klinga och fäste sprungo i stycken och Essen var räddad till livet, fast blessyren var svår. Konungen förlät aldrig Ribbing, att han vågat angripa hans favorit, och Ribbing å sin sida var numera konungens dödsfiende. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 461; Kungamordet)

(Carl von Linnés) systems nyckel är som alla vet analys och klassificering av det manligas möte med det kvinnliga, av "sättet att tillhopa gå" i örternas värld. Han utarbetade en hel naturfilosofi om detta möte - inte bara om ståndare och pistiller, utan också om växternas bark och märg som manliga och kvinnliga krafter i allt växande. (Lars Bergquist "Nostalgia - Stenbrohult" s 98 i boken "Linné - en småländsk resa")

(Emanuel) Swedenborgs bakgrund som filosofiskt kunnig naturvetenskapsman visar sig i hans speciella metafysik, hans lära om alltings ursprung och innersta väsen. Den gudomliga kraft som givit upphov till skapelsen består av en förening av vishet och kärlek, förnuft och vilja. I det Swedenborgska tänkandet fanns dessa faktorer överallt i naturen, men här skilda från varandra. De visade sig som passivt och aktivt, manligt och kvinnligt. Det manliga elementet förvittrade utan den kvinnliga viljan, kraften - kärleken. De båda var ömsesidigt beroende av varandra, och strävade alltid efter förening. För Swedenborg blev detta samspel en tolkningsprincip i såväl fysiska som mänskliga sammanhang. Hans psykologi bygger på denna tvåsamhet, och framför allt hans äktenskapslära. Det manligas och kvinnligas dragning till varandra var grundläggande för samhället. Den fortsatte också efter döden i de avlidnas äktenskapsliknande förening. (Lars Bergquist "Emanuel Swedenborg" s 275)

"Den som inte älskar musik, förtjänar inte att kallas människa; den som älskar musik är en halv människa; den som emellertid utövar den är en hel människa." Detta fritt översatta motto av Goethe uttrycker en under 1700-talet ny syn på musiken. Musiken blev allt mer en estetisk angelägenhet som skulle avnjutas för sin egen skull och helst utövas av gemene man. (Greger Andersson "Musikens miljöer" s 345)

Bland andra av (Olof) Rudbecks lärjungar, som efter måttet av sina krafter, eller snarare rättare sagt mer än så, arbetade på att förhärliga Sveriges fornstora dar, förtjänar kyrkoherden Broman i Hudiksvall att nämnas. I sin bok "Glysisvallur" från början av 1700-talet låter han sina läsare veta, att självaste Adam en gång täckts gästa Hälsingland, där hans älsklingsbarnbarn, Abels och Sets barn, hade slagit sig ned i den fagra och trivsamma Delsbo-nejden. Kain och hans barn bodde tydligen kvar i Asien, och det förefaller, enligt Broman, som om Adam stått på mindre god fot med denna del av familjen. Så skriver den gode pastorn nämligen: "Att vår stamfader i sine månge och långe levnadsår besökt sine barn och barnabarn, här och där, i synnerhet Abels och Sets, och dem påmint om rätta vägen till saligheten, därom må ingen tvivla, och i så måtto rest hit till Norden, varit här en tid, hellre än hos de vanartige Kainiter, rest till Asien igen och där i Herranom avsomnat, 930 år gammal. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 77-78)

Typiska (för senare delen av 1600-talets strävan efter personlig fromhet) är de talrika kommunionböckerna som Bitter tåre- och söt troskälla 1693, med starkt inslag av passionsmystik och sårteologi. Själen sänker sig i Frälsarens heliga sår och vilar i hans genomstungna sida såsom i en bergklippa. (Berndt Gustafsson ”Svensk Kyrkohistoria” s 110)

Fastän hedningarna bekänner att de tillber en skaparegud, tillber de i verkligheten endast en avgud. Så snart som hon avviker från uppenbarelsens fasta grund i Kristus, är människan bunden att följa sin naturliga benägenhet att göra sig gudar till sin egen avbild. ... Vi finner Calvins ständiga sysslande med att inget får tillåtas minska (Kristi) gudomlighet eller beröva den något av sina företräden. Kristi gudomlighet uppfyller allt; den är inte bunden vid hans mänskliga natur, fastän den bor i den mänskliga naturen. (François Wendel "Calvin" s 157,223; Calvins teologiska lära)


ca 1500 - ca 1000

Longinus hette enligt traditionen den romerske soldat som stack upp Jesu sida med sin lans. ... Longinus lans räknades som en av de främsta Kristusrelikerna, eftersom den hade varit i direkt beröring med Kristi blod (liksom korset, törnekronan och spikarna). ... Spetsen på lansen kom till Konstantinopel 614. Senare kom också skaftet dit, och lansen bevarades i Mariakapellet i Faros tills Konstantinopel erövrades av turkarna 1453. Lansen skänktes sedan som gåva av sultanen Bajasid II till påven Innocentius VIII. På 1500-talet inneslöts lansen liksom Veronicas svetteduk i två av de centrala pelarna i den nybyggda Peterskyrkan i Rom. Det finns också en konkurrerande lans som har sin egen historia och nu förvaras i Hofburg i Wien. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 161; Medeltidens Kristus)

En optimistisk och mystiskt präglad förkunnelse om Guds kärlek – där Kristus ibland överraskande kallas för ”moder” – finner vi hos den engelska kvinnliga eremiten Julian av Norwich (1343-efter 1416). (Per Beskow-Jan Arvid Hellström-Nils Henrik Nilsson "Den kristna kyrkan - Från apostlarna till renässansen" s 194)

Frälsarens orden, som (den heliga Birgitta) kallade sin stiftelse, utmärktes särskilt av att den upptog både nunnor och munkar inom samma kloster ehuru strängt skilda åt i var sin avdelning. Sådana dubbelkloster hade funnits tidigare och kan betraktas som en form av utvidgade nunnekloster. Nunnorna måste alltid anlita präster för mässan och andra funktioner, som de kvinnliga klostermedlemmarna inte kunde fylla. ... (Birgitta) var angelägen om att hennes kloster som leddes av en abbedissa, skulle ha behövliga egna manliga medhjälpare till sitt förfogande. Vadstena klosters historia visar också att dess munkar kom att fylla en stor uppgift inte minst som resande agenter i utlandet. (Henrik Cornell "Den heliga Birgitta" s 32-34)

Vadstena kloster var ett slags dubbelkloster, men den kvinnliga delen, med 60 nunnor var den viktigaste, och abbedissan styrde över hela klostret. Bröderna var 13 till antalet – präster, diakoner och lekbröder – och skulle bistå nunnorna med mässor, predikningar och praktiskt arbete. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 227-228; Munkar, nunnor och mendikanter)

Vad skriver nu Birgitta, cirka tio år efter sin ankomst till Rom, hem till det blödande och politiskt alltjämt svårt skakade hemlandet? Riket bör få en ny konung. ... Vad som måste framföras till kung Magnus (Eriksson) var framför allt följande: Han har det skamligaste rykte som någon kristen människa kan ådraga sig, nämligen för att ha haft sexuell förbindelse med män. Detta tycker Birgitta vara sannolikt - alldeles bevisat är det alltså inte! - "ty ni älskar mer män än Gud eller er egen själ eller er egen maka". ... Ingen av Birgittas anklagelser förefaller vara riktig eller av vikt. ... Birgitta har totalt misstagit sig på hans värde som människa och som monark. (Sven Stolpe "Birgitta i Rom" s 134-137; Politiken i hemlandet - Birgitta ingriper)

Skolastikernas "frågor" voro stundom betydelselösa och nästan blasfemiska, såsom när de med filosofisk grundlighet afhandlade ... om Kristus också kunde hafva framträdt såsom en kvinna. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 877-878)

Vi är (enligt Bonaventura som levde 1221-1274) skapade till (Guds) avbild och därför måste vi gå in i oss själva för att finna honom. ... Genom att tron, hoppet och kärleken lyser vår väg blir vårt eget inre en avbild av den himmelska världen med dess nio änglakörer. ... (Ur Bonaventuras skrift "Om de olika stadierna vid själens uppstigande till Gud":) " ... Vi har hunnit till den punkt där vi bör träda in i oss själva, dvs. in i vår själ, i vilken Guds avbild lyser. ... Gå ... in till dig själv och se att din själ älskar sig själv med stark glöd. ... Gudsbelätet i vår själ bör ... omklädas med de tre teologiska dygderna (tron, hoppet och kärleken) av vilka själen renas, upplyses och fullkommas; då förbättras Guds avbild i oss och får en gestalt som passar för det himmelska Jerusalem. (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 141,152-153; BG Ask-kommentar: Franciskanen Bonaventuras synsätt kan ses som ett alternativ till vad aposteln Johannes förkunnar. Bonaventura är kanske den tänkare som på filosofins språk tydligast har framställt hur en enskild människa, man eller kvinna, kan uppfattas som en Guds avbild.)

(Den medeltida) riddarens viktigaste anfallsvapen voro svärdet och lansen. Med lansen fälld red han över motståndaren, och om denne lyckades parera anloppet eller om lansen bröts, tog han till svärdet. (Ragnar Blomqvist "Folkliv och folktro" s 380)

Gentemot asatrons många gudar underströk missionärerna (vid Nordens kristnande) tron på en enda Gud och gjorde ingen distinktion mellan Gud och Kristus. Kristus var helt enkelt namnet på den nye guden. ... Äldre Västgötalagen (1200-talets början) börjar med orden ”Kristus är främst i vår lag”. (Per Beskow-Jan Arvid Hellström-Nils Henrik Nilsson "Den kristna kyrkan - Från apostlarna till renässansen" s 117)


ca 1000 - ca 500

Som den enda oföränderliga och därför eviga metallen ansågs guldet rymma mer av gudomlighet än något annat material, och det kunde gå så långt att man såg guldet som det gudomligas substans eller atmosfär. Därför försågs helt naturligt mosaikerna och de heliga bilderna med guldbakgrunder. I de medeltida texterna berörs ofta helgden hos de ädlaste materialen. Betecknande är den inskrift som en ärkebiskop i Köln på 900-talet lät sätta på sitt krucifix: "Effigatus homo Deus signatur in auro", det vill säga: "den som människa avbildade framhävs genom guldet som Gud". (Patrik Reuterswärd "Jesu liv i konsten" s 122; BG Ask-kommentar: Jämför guldet med revbenet som ett sätt att beteckna en människa som Gud)

Om Jesus har Muhammed mycket höga tankar. Han kallar honom "Guds ord" (jemför Joh. 1:1) och sammanställer hans födelse med Adams skapelse. (P. Waldenström "Till Österland" s 68)

Vår Herre Jesus Kristus är sann människa. Gud är han av Faderns väsen, född före all tid. ... En är han, dock icke så, att Gudomen är förvandlad i mandomen, utan Gudomen har till sig anammat mandomen. (Knut Svensson ”Apostolisk tro” s 76-77; ur den Athanasianska trosbekännelsen)

Jag får styrka nu, jag eländige, ty jag har sett din frälsning, Herre. Du är ett fullkomligt avtryck av Faderns ofattbara väsen. (Romanus Meloden "Kontaktion över mötet med Herren" s 18)


ca 500 - ca 300

År 451 hade man i trosfridens namn enats om att två naturer förenats i Kristi person, en mänsklig och en gudomlig, och denna tanke har ägt bestånd ända in i vår tid (1970-talet). Den har medfört en viss försiktighet vid gestaltningen av Kristi person, i synnerhet i Bysans och i Ryssland, där ikonmålarna av respekt för det gudomliga i Kristi person genom seklerna hållit sig till ett framställningssätt med stiliserade, förandligade former och begränsad plasticitet. Att skulptera Kristi figur i hela sin påtaglighet är alltjämt någonting orimligt i den grekisk-ortodoxa världen. (Patrik Reuterswärd "Jesu liv i konsten" s 10)

I Chalcedon (451 e Kr) fattade (kyrkomötet) ett beslut där det bland annat heter: ”Vi erkänner den ende och samme Kristus, Guds Son, Herren, enfödd, som erkänns i två naturer, utan sammanblandning eller förvandling odelad och utan åtskiljande. Naturernas olikhet blir inte upphävd genom föreningen utan varje natur bevara i sin egenart, och båda förenas i en person ..., inte delad eller söndrad i två personer.” ... Nestorianismen antogs av den östsyriska kyrkan som kom att bli dominerande i Asien. ... Också den koptiska kyrkan i Egypten (och några andra) tog avstånd från beslutet i Chalcedon. Denna riktning kallas monofysiter – det vill säga anhängare av läran om bara en enda (gudomlig-mänsklig) natur. Starkt förenklat kan vi säga att nestorianerna stod för en lära om två naturer och två personer, medan monofysiterna stod för en enda natur och en enda person. ... Under den kristologiska striden kom kopterna (i Egypten) att med tiden att hamna i det monofysitiska lägret. ... Under 400-talets kristologiska strider kom kyrkan (i Syrien) här att gå i två skilda riktningar. Den östsyriska kyrkan i Mesopotamien tog intryck av Nestorius lära och skilde sig från den bysantinska kyrkan i slutet av 400-talet. ... Kyrkan i västra Syrien ... hävdade att i Kristus finns endast en enda, gudomlig-mänsklig natur. (Anhängarna av) denna ”monofysitism” ... kallar sig själva syrisk-ortodoxa. ... Den syrisk-ortodoxa kyrkan i Sverige är en av landets största och mest aktiva invandrarkyrkor. Den har sitt centrum i Södertälje, och medlemmarna kallar sig syrianer. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 112,361-363; Från judisk sekt till romersk statskyrka/Katolsk och ortodox kristendom)

När det gällde förhållandet mellan Kristi gudomliga och mänskliga naturer stod striden mellan patriarkerna Nestorios i Konstantinopel och Kyrillos i Alexandria. Den avgjordes av konciliet i Efesos 431 och ledde till att den östsyriska, s k nestorianska kyrkan avskildes från den ortodoxa kyrkogemenskapen. Nestorius: Maria bör inte kallas "gudaföderska" (theotokos), utan "kristusföderska" (christotokos), eftersom hon endast fött Kristi mänskliga men ej hans gudomliga natur. Kyrillos: Maria är "gudaföderska", eftersom Kristi mänskliga och gudomliga naturer är en oskiljaktig enhet. Efesos 431: Kyrillos har rätt. Nestorios fördöms. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 45-46)

Jag såg i Kristus en hel människa, således inte allenast en människas kropp eller en kropp med mänsklig själ utan ande, utan en verklig människa. Nu tänkte jag honom överträffande alla andra inte som den förkroppsligade sanningen utan som en som ägde en alldeles särskild mänsklig förträfflighet och större delaktighet av den fullkomliga visdomen. (Augustinus "Bekännelser" s 140)

Mästaren tog på Sig en tjänares gestalt. Ty Han blev Människoson, Han som var Guds egen Son, för att Han skulle kunna göra människors söner till Guds barn. Ty när det höga förenar sig med det låga berör (detta) inte alls dess egen heder, allt under det att det höjer upp det andra från dess djupa låghet; och så var det också för Herren. Han förminskade inte i något Sin egen Natur genom denna nedlåtenhet, utan upphöjde oss som alltid hade suttit i onåd och mörker till en outsäglig härlighet. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:38-39; kommentar till Joh 1:14)

“Inte ett ben på Honom skall krossas.” … “Dessa ting”, säger (evangelisten), “har jag berättat för er, för att ni skall kunna lära er hur mycket typen (förebilden) står i samband med verkligheten.” (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:319)

(Kristus är den) som lider och ändå botar lidanden, som slås och ändå skänker världen frihet, som genomborras i sidan och ändå återställer Adams sida. (Hippolytus, The Ante-Nicene Fathers V:237)

Ej sällan får man höra kristna beklaga sig över att det icke finns någon verklig "äkta" Kristus-bild. Och det är alldeles sant: vi äga ej någon historisk bild av Kristus, som tydligt visar oss hans anletsdrag, sådana dessa i verkligheten tedde sig. ... I Roms katakomber spåra vi Kristus-bildens första anspråkslösa begynnelser. Dessa voro symboliska; framför allt var bilden av Herden mycket vanlig. ... Så småningom förvandlas emellertid bilden av Jesu ansikte. Detta blir avlångare och manligt fastare. Ögonen placeras djupare in i huvudet och bliva större. Haka, läppar och kinder få skägg. ... Den manliga typen segrar mer och mer, emedan den bättre är i stånd att ge uttryck åt det konungsliga hos Kristus. ... Michelangelo har givit oss en storslagen Kristusbild ... en moralisk Herkules. Vi se den mäktigaste i Yttersta domen på Sixtinska kapellets altartavla i Rom. ... Kristus är enligt antik förebild naken och skägglös. ... I vilken skarp kontrast träder ej denna bild till Rafaels Kristus-huvud! Det igenfinnes på övre delen av hans tavla "Förklaringen", som förvaras i Vatikanens galleri i Rom. Det är en vek och kvinnlig Kristus-typ. ... Det är den himmelskt förklarade oskulden, som här möter oss. ... Rafaels Kristus-huvud har frestat många att slå in på den sentimentala vägen och helt glömma det manliga hos den verklige Kristus. Det var barocktidens stora svaghet. (Carl Dymling "Kristusbilden igenom seklerna" s 155-156; Missionsförbundet n:r 9 den 28 februari 1924)

Även om Gud Fader genom själva fadersnamnet antyder ett mänskligt utseende, ansågs det från början omöjligt att avbilda honom som människa. I den forntida konsten ser vi av honom bara en uppifrån himlens moln nedsträckt välsignande hand - ingenting skulle få röjas av hans ansikte, som var lika höjt över varje återgivning som den helige Ande. Men ordets makt är stor, och när man på 1100-talet gjorde de första försöken att gestalta Fadern som människa i Treenigheten var vitskäggigheten given. . . . Med tanke på att så olika tolkningar och stilviljor kommit till tals under seklernas lopp är det märkligt att själva Kristustypen, uppfattningen om hur Kristus såg ut, hållit sig så pass konstant. Visserligen gestaltades han skägglös under den allra första tiden, men alltsedan det skäggiga alternativet trängde igenom på 400-talet har man i huvudsak hållit sig till denna lättigenkännliga typ, som förutom det kluvna skägget föreskriver ett långt böljande, mittbenat hår. (Patrik Reuterswärd "Jesu liv i konsten" s 12-15)


ca 300 och tiden dessförinnan

Tertullianus försvarade Kristi människoblivande och hade en fast tro på kroppens uppståndelse. Kroppen var för honom den naturliga ledsagaren till själen, som var Guds avbild i människan och ansvarig för människans synd. (Gerald Bray "Tertullianus" s 430)

Gnostikerna utgjorde inte en utan flera kätterska grupper under 100- och 200-talen. . . . Många av dem instämde med lärare som Cerinthus, som tänkte sig att det gudomliga inflytandet kom över människan Jesus av Nasaret vid hans dop och lämnade honom före korsfästelsen. På det sättet kunde de erkänna Jesus som uppenbarare av gudomliga hemligheter utan att medge att Gud vare sig föddes eller dog som människa. . . . Enligt denna uppfattning var Jesus endast skenbart gudomlig men var det inte i verkligheten. (John Drane "Gnostikerna" s 428,430)

Såsom Gud, och inte en man, har frambringat vinrankans blod, så har också (Skriften) förutsagt att Kristi blod inte skulle vara av en mans säd, utan av Guds kraft. (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 222)

”Tro framför allt att Gud är en, han som har skapat och ordnat allt och givit allt tillvaro ur intet”, heter det i Herm. Herden. Tron på den ende sanne Guden inskärpes. Någon trinitetslära i senare tiders mening är ännu ej utbildad. ... De apostoliska fäderna betona starkt Kristi gudom. De kristna ”sjunga växelvis sånger till Kristus såsom till Gud”, säger Plinius d.y. i ett bekant uttalande i ett brev till kejsar Trajanus. Kristus är den preexistente Gudssonen. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 5-6)

Enligt Irenaeus är människan skapad till Guds avbild och lik honom, men hon förlorade denna likhet i syndafallet. Frälsningen bestod i att likheten återställdes hos avbilden som Irenaeus identifierade med människosjälen. (Gerald Bray "Irenaeus" s 431)

(Ordet ”recapitulatio”, använt av Irenaeus) betyder närmast sammanfattning men har också bibetydelsen återställelse. ... I (ordet) ligger även tanken på fulländning. Det som gives genom Kristus och kommer till stånd genom hans lydnad är förmer än det, som gavs vid skapelsen. Då var människan ännu ett ”barn”. Genom frälsningen kan hon växa upp till den fulla gudslikheten, som Kristus i sin person representerar. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 32-33)

Den svindlande tanken att varje människa är ett eget universum, ett mikrokosmos mitt i det ofattbara makrokosmos, hade sin upprinnelse redan under antiken. (Karl-Erik Tysk "Skymningsland - Ljusglimtar från Gammalsenskby" s 51)

Kvinnan intog en framskjuten ställning (i den minoiska kulturen på Kreta) isynnerhet i religionen, i vilken gudinnor spelade en vida mera framträdande roll än gudar. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 71)


Att avrunda med:

Han som dör på korset är både en människa, Jesus, och samtidigt Guds Son. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 31 i kommentar till 1 Joh 1:7)

Om wi ock aldrig här i tiden skola rätt förstå detta Guds beläte, så är redan den omständigheten märkwärdig, att menniskan just blef skapad till Guds beläte, att Gud just wille göra en afbild af sig sjelf, då Han skapade menniskan. Ty detta innebär något obegripligt stort. (Carl Olof Rosenius ”Pietisten mars 1851” s 41)


Sångarna:

Låt kristallklar källan strömma med det vatten som ger liv. Bli vår eldstod under natten, och om dagen eldstod bli. Starka klippa, starka klippa, var vår tillflykt och vår frid. (W Williams-A Frostenson: Psalmer och Sånger 298:2)

Guds väsens afbild och likväl En menskoson, på det hvar själ Må glad till honom lända, Han kommer, följd av frid och hopp, De villade att söka opp Och hjelpa de elända, Värma, Närma Till hvarandra Dem, som vandra Kärlekslösa, Och ur usla brunnar ösa. (JO Wallin: Psalm 55:2; jfr Psalmer och Sånger 119:2)

Det bröst, som för dig ömmat, Af spjutet öppnadt är, Och detta blod, som strömmat, Din frälsning än begär. (Ödmann: Psalm 91:3b)

Haf i ditt minne Jesum Christ, Som återgaf oss hvad vi mist, Då han på korset blödde. Till Herrans nåd och beläte Hans död oss återfödde. (JO Wallin: Psalm 125:3)

Men ack! mitt blod och all min gråt Kan ej min synd afplana. Uti ditt blod mig renas låt; Det blodet, som kan mana Inför din Fader godt för mig Och talar ej så strängelig Som Abels blod det ropar. (Okänd tysk författare-H Spegel: Psalm 188:7)

Pris ske dig, o fader god, Som i kärlek på oss tänkte Och i ende sonens blod, lif och salighet oss skänkte. Pris ske dig i evighet För så stor barmhärtighet. (Bearbetning Erik Nyström: Sång 18:1)

Kom till den hälsoflod, Ljuflig och klar, Som uti Jesu blod Finns för enhvar; Skaror af tusenden Funno sitt allt i den; Ingen blef sviken än – Syndare, kom! (FJ Crosby – Erik Nyström: Sång 125:2)

Klippa, du, som brast för mig, utaf kärlek innerlig. Göm mig vid ditt trogna bröst, skänk mig rening, kraft och tröst! I det blod du göt så huld, rena mig från synd och skuld. (AM Toplady-B Ehrenborg-Posse: Sång 172:1; jfr Psalmer och Sånger 230:1)

Och källan heter Jesus Krist, Hans blod är vattnet sköna; Betungade här bördan mist; Här torra träd blir gröna. (Engelkes sånger: Sång 180:4; jfr Psalmer och Sånger 611:4)

Nu är jag salig, huru än det går; Min tro har fäste i hans sidosår. I lif och död han är mig god och huld, Han älskar bruden för sin egen skull. (Carl Boberg: Sång 221:3)

Klippan, som brast för mig, Vatten mig ger; Manna för hvarje dag Än faller ner. Jesus min omsorg bär, Alltid han har mig kär; Ja, uti allting här Kärlek jag ser. (F Engelke: Sång 282:2; jfr Psalmer och Sånger 278:2)

Hela vägen går han med mig, Leder mig uti sitt råd, Hjälper mig i hvarje pröfning Och bekröner mig med nåd. Ja, i öknen bord han dukar, Och när trött jag dignar ner, Såsom förr den brustna klippan, Lifvets vatten han mig ger. (FJ Crosby-van Alstyne-E Nyström: Sång 334:2; jfr Psalmer och Sånger 252:2)

När jag (Guds) avbild ser till jorden sväva Och göra väl och hjälpa över allt, När jag ser satan fly och döden bäva För Herren i förklarad korsgestalt, Då brister själen ut i lovsångsljud: O gode Gud! O gode Gud! (C Boberg: Förbundstoner 1911 nr 12:7; jfr Psalmer och Sånger 11)

Välsigna de vittnen, som gått i ditt namn Att resa baneret där ute! Din trohet dem vare en skyddande hamn, Och ljuvligt i famn du dem slute, Hugsvalande såsom en moder! (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 485:3; jfr Psalmer och Sånger 100)

Klippa Kristus, värdes brista, Då du rörs av bönens stav, Gjut utöver varje hjärta Nådens rika, djupa hav! (O Holmgren-Kullgren: Sång 526:2b i Svenska Missionsförbundets sångbok 1920; jfr Psalmer och Sånger 441:2b)

I den klippa, som brustit för mig, Att rädda från döden min själ – I min Frälsares sår, Där ej stormen mig når, Jag mig gömmer och allt är nu väl. (JC Yule: Andliga sånger 1936 nr 84:2)

Då mitt hjärta var kallt, Och när tungt kändes allt, Då i synderna bunden jag låg, I mitt mörker, min skam Jag till korset kom fram; Det var där, som jag ljuset först såg. Vid ditt kors, vid ditt kors, Där jag ljuset först såg Och från syndernas börda blev fri. Av din ljuvliga blick Evigt liv jag där fick, Och nu ständigt jag fröjdas i dig. ... Uti blindhet min själ Trodde allting var väl; Ej jag räddes ens dödsflodens brus, Tills jag ödmjuk föll ned Vid den korsfästes träd, Då mitt mörker blev vänt uti ljus. Vid ditt kors ... ... Nu har skymningen flytt, Uti dag sig förbytt; Nu till Herren står endast min håg. På dig, Jesus, jag ser, Ty mig livet du ger Vid ditt kors, där jag ljuset först såg. Vid ditt kors ... (HH Booth-översättning: Andliga sånger 184:1-3)

Kärlek så varm från Jesu öppna sida Flödade fram, då frälsarhjärtat brast. Rening där finns för hela världen vida, Som utav synden sänkts i nöd och last. Underbara flod från Jesu brustna härta, Hav utav kärlek, dig jag prisa vill, Frid och förlossning ifrån synd och smärta! – Frälsare kär, jag evigt hör dig till. (G Ahlbäck: Andliga Sånger 1936 nr 385:1; jfr Psalmer och Sånger 470:1)

Finns det kraft uti källan av blod, som det fanns för den förste, som kom, för att göra min själ ren och god, eller skall jag med sorg vända om? Finns det kraft, finns det kraft, finns det kraft uti källan av blod? Det finns kraft, det finns kraft, det finns kraft uti källan av blod. (E Richter: Kristen Lovsång 1954 nr 258: 1)

Ack, dyra Jesu blod, som bättre talar för jordens brottslingar än Abels blod! Det ropar: nåd; det renar och hugsvalar, och har min sak hos Gud gjort dubbelt god. (Norsk författare-O Ottander: Kristen Lovsång 1954 nr 387:3)


Egna kommentarer och funderingar:

På hebreiska betyder namnet ”Kain” ”lans” eller ”smed”. Det grekiska ordet ”longchê” (lansspets) i Joh 19:34 kan också översättas med ”lans”. Lansen, som under GT's tid endast förde fram blod till döds, för nu i ett återställelseperspektiv fram vatten till liv. Jesu blödande kropp dog men uppväcktes till liv.

Det är intressant att ordet “heteros” (den andre) första gången i Bibeln förekommer i samband med Abels död. Denne ersattes då av Set. Eva sade: ”Gud har fått den andra säden att uppstå ut ur mig i stället för Abel, som dödades av Kain.” (1 Mos 4:25) I de johanneiska skrifterna förekommer ordet ”heteros” första och enda gången här i Joh 19:37. ”Den andra skriften” kan avse Uppenbarelseboken (jfr Egna kommentarer och funderingar till Upp 1:2). ”Allos” (en annan) är ett vanligt ord i Johannes' evangelium. När författaren väljer ”heteros” vill han tydligen säga någonting annat än vad ”allos” vanligen förmedlar. Se också Upp 1:7 som tillsammans med Joh 19:37 är de enda versarna i NT med ordet ”ekkenteô” (’borra ut’/genomborra).

Jesus slogs tre gånger (18:22; 19:1,3) precis som Bileams åsna. Herrens budbärare hindrade Bileam att genomborra åsnan, som hade räddat hans liv genom att ta slagen på sig själv. Jesus slogs på grund av människors synder (missar av Guds mål). Genom att låta sig slås och dö skonades människor. Och i ett återställelseperspektiv ser vi hur Jesus – i motsats till åsnan – också genomborrades.

Vad angår sambandet mellan liv och vatten, jämför till exempel Joh 4:10.

Med ”blod och vatten” sammanbinder Johannes 1 Mos 4:8-11 (blod) med 4 Mos 20:11 (vatten). Vi kan också lägga märke till att midrasherna (Midrash Rabbah III:13 över 2 Mos 4:9) säger att det efter det första slaget mot klippan kom ut blod. Först efter det andra slaget kom det ut vatten, mycket vatten. Angående Jesus som klippan, jämför till exempel med Matt 16:18, 1 Kor 10:4 och 1 Petr 2:8, där Petrus säger att Jesus har blivit en klippa. Se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 2:19-22.

I den rättfärdige Abel har vi en typ (förebild) för Jesus. I ett återställelseperspektiv kan vi se hur den döde Abel nu har liv i Jesus. Namnet Abel betyder ”vind”. Förr dödades en levande kropp som kännetecknades av vind/Ande. Nu får en död (kropp) - utan vind/Ande - liv.

Vi kan också säga att vi här har tre vittnen; vattnet, vinden (= anden) och blodet (jfr 1 Joh 5:8). Jämför med de tre dödsbringande slagen i Upp 9:17-18: elden, röken och svavlet. Jämför också Andens samband med skelettbenen i Hes 37:4-5.

Det grekiska ord, som vanligen översätts med ”sida”, är detsamma som i det grekiska GT används om revbenet i 1 Mos 2:21-22. Lägg märke till likheten mellan den hårda klippan och det hårda revbenet och den skenbara omöjligheten att vätska skulle kunna komma ut ur en så hård materia. I Jesus ser vi den första människan, innan revbenet tas ut ur honom. I Sig själv innefattar Han både det manliga och det kvinnliga, både man och kvinna. Jämför Gal 3:28b: ”(Det är inte möjligt att vara) manlig och kvinnlig, ty ni är allesammans * (א*) i Kristus Jesus.” Jämför också omnämnandet av “skelettben” i v 36 och vad Paulus i Kol 2:9 säger om Kristi kroppsliga fullbordan. Jämför vidare med skelettbenen som skjuter skott i Syr 49:10.

Rehkopf hävdar (i boken Septuaginta-Vokabular s 234), att det feminina "pleura" i Septuaginta betyder "Seite des Körpers" eller "die Rippen", medan neutrumet "pleuron" betyder "Rippe". Frågan är emellertid - med all respekt för hans kunnande - om han inte menar tvärtom. Hur skall man annars förstå att "pleura" i 1 Mos 2:21-22 faktiskt betyder "revben", medan "pleuron" i t.ex. 2 Mos 27:7 och 30:4 används för att beteckna altarets sidor? För övrigt, var i Septuaginta förekommer "pleuron" i betydelsen "revben"? Frågan skall inte uppfattas retoriskt utan är allvarligt menad. Jag har sökt nämnda betydelse utan att kunna finna den men kan inte helt utesluta möjligheten av en sådan betydelse.

För Johannes är den första människan Adam Guds avbild (jfr Kol 1:15), medan Jesus är Urbilden för denna allra första människa, ja, Gud själv (jfr Joh 1:1; 20:28). Det är viktigt för Johannes, att endast manligt och kvinnligt tillsammans kan vara Guds avbild, precis som bara de kristna tillsammans kan vara en Guds avbild i en ny skapelse (jfr Joh 15:5). Enligt mångas tolkning tycks emellertid Paulus i 1 Kor 11:7 mena, att också den första mannen Adam är Guds avbild. Det grekiska ordet ”hyparchô” (“börja under/vara först under“), som översätts med ”vara/är”, betyder emellertid inte i första hand ”vara” utan ”börja (under)”, vilket snarare innebär att mannen är den förste som kommer efter Guds avbild = den första människan. Vi kan också jämföra med 1 Kor 15:45-47, där Jesus kallas ”den siste Adam” och ”den andra människan”. Paulus avstår här från att framställa Jesus som ”den andre Adam”.

Jämför också Upp 12:5 (p47, א,* א) och Upp 12:13 där den nyfödde Jesus beskrivs med det grekiska ordet ”arsena”, ”(kvinnlig) manlig”. Se Egna kommentarer och funderingar till Upp 12:5b.

Jämför dessutom med Joh 1:30, där Jesus första och enda gången omtalas som en man (på grekiska: ”anêr”). Därefter används ständigt ordet för ”människa” (på grekiska: ”anthrôpos”). Att Jesus omnämns som en man i Joh 1:30 betyder emellertid inte, att Han först efter Sitt dop blev Människan. Snarare kan orden i Joh 1:30-31 betyda, att Johannes Döparen inte känner Jesu verkliga identitet som “Människan”. Meningen med Upp 12:5,13 kan mycket väl vara, att Jesus redan vid Sin födelse var en ”(kvinnlig) manlig”.

Det johanneiska sättet att se den allra förste Adam (det manliga och det kvinnliga tillsammans) som Guds avbild har i den kristna kyrkan bestridits av teologer som Klemens av Alexandria, Gregorius av Nyssa och Augustinus. Även Luther betraktade man och kvinna var för sig som en Guds avbild genom att uppmana varje kristen att vara "en Kristus för sin nästa". En sentida förespråkare för detta synsätt är Ragnar Holte i sin bok "Guds avbild - Kvinna och man i kristen belysning" (se särskilt s 12-22). Jämför också Fanny Tuxens bok "Till modern från en mormoder" (EFS förlagsexpedition 1899 s 3-4): "Allt hvad (den havande kvinnan) lidit, är glömdt, allt, hvad hon vet, att hon skall genomgå, ja, själfva de lysande framtidsplanerna, som hon uppgjort under väntans långa tid, allt försvinner för hennes tanke i den lycksaliga stund, då hennes öga första gången hvilar på det lilla, till Guds afbild skapade väsen, som hon gifvit lif åt." Det faktum att en enskild man eller kvinna i Bibeln (även hos Johannes) många gånger kallas "människa" synes då tas som stöd för att personen i fråga också kan ses som "Guds avbild".

Att se på en enskild människa som Guds avbild går alltså inte gärna att förena med ett johanneiskt synsätt. Ragnar Holte anför som ett av flera skäl för sitt ställningstagande att detta ger homosexuella möjlighet att bidra med något nytt i kyrkan. Slutsatsen är väl riktig samtidigt som den ju inte i grunden kan rubba det johanneiska synsättet. Däremot går Johannes tankegång att anknyta till Jesu ord i Matt 19:12 om sådana som för himlarnas rikes skull avstår från äktenskap. Då kyrkan måste begränsa sig till att låta sig representeras av en enda person, borde rimligen - om man bortser från andra faktorer - en med en primärt homosexuell läggning (med "stort" inslag av både det maskulina och det feminina) ha bättre förutsättningar att göra detta än en med heterosexuell läggning. Då det är fråga om två personer synes å andra sidan två heterosexuella personer av olika kön ge en bättre bild, låt vara fortfarande ofullkomlig, av vad det är att vara människa (och Guds avbild) än vad två homosexuella personer kan ge. Jämför här också med hur dagens Miljöparti har löst sin partiledarefråga genom att ha två partiledare, en man och en kvinna. För ett mer biologiskt-naturvetenskapligt än exegetiskt-etiskt sätt att närma sig frågan om homo- och heterosexualitet hänvisas till professor Annica Dahlströms bok "Könet sitter i hjärnan".

Bland teologer som har hävdat att sammansättningen manlighet/kvinnlighet var en väsentlig aspekt av den gudomliga bilden kan nämnas Karl Barth. Han framhöll i "Church Dogmatics III" (s 214) att den enklaste tolkningen av 1 Mos 1:27 skulle jämställa den manlighet och kvinnlighet som är sammansatt i Adam med bilden av Gud. Den följande delningen av människan i två kön var för människans eget bästa genom att inte längre låta henne vara självtillräcklig och i viss mening potentiellt asocial. En viktig aspekt av bilden är enheten i gemenskapen mellan män och kvinnor under ideala förhållanden och Barth lägger in mycket i denna kärleksgemenskap i renhet. Han är övertygad om att texten ger oss en "närmast otvetydig utsaga om avbildens innebörd" (G.C. Berkouwer "Man the Image of God" s 72). Se också Paul K. Jewett "Man as Male and Female" (s 43ff) samt hemsidan www.custance.org.

”Den som skådade det” kan vara den soldat som erhöll Jesu tunika som en arvslott genom lottning (Joh 19:24) (se Egna kommentarer och funderingar till Joh 19:23-24. Jämför också med Mark 15:37-39). Men i en djupare andlig mening är det Anden som är vittne, eftersom det är Han som är sanningen (Jfr 1 Joh 5:7). Han ser hur det förhänge som döljer vad som finns i templet Jesus delas (jfr Hebr 10:19-20) och hur klipporna rämnar (Matt 27:51) liksom klippan i öknen. Han ser revbenet i människan, det revben som Gud använde till att göra en kvinna. Han ser det allraheligaste i det tempel som är Jesu kropp. Han ser hur den lilla, oansenliga – men livgörande - kvinnan upprättas till att bli det finaste i vad som är en människa. Och allt detta uppenbarar Anden för Johannes. Jämför med förbundsarken i det öppnade templet i Upp 11:19. Då skall det komma ut det som skadar och dödar. Nu är det är det fråga om något positivt och livgörande. Se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:27-30, 11:25-27 och 16:21-22.

Verbet ”fullborda” (plêroô) används åtta gånger i evangeliet om fullbordandet av Skriftens och Jesu ord (se Exegeter, evangelister med flera-Kieffer ovan). Två gånger används det om fullbordandet av Jesu ord. Detta kan tolkas som att Jesus är den sjunde och den åttonde, slutet av Gamla Testamentet och början av Nya Testamentet. Se Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:16-18.

Angående ”vittne ... vittnesmål”, se också Joh 1:6-8.


För ytterligare eftertanke: Varje människa har något som är unikt, som ingen annan människa har. Varje människa saknar därmed också det unika som varje annan människa har som nu lever, har levat och skall leva. Här har vi i ett nötskal varje enskild människas storhet och litenhet. Kan detta ha någon betydelse för hur man kan se på vad Gud är, vad en människa är och vad det kan innebära att vara Guds avbild? (jfr Ps 8 och Upp 22:13)


Paulus sade till de troende i Korint: ”Klippan var (hela tiden) kristusen/'den smorde'.” (1 Kor 10:4b)

Paulus sade till de troende i Korint: ”Den siste Adam (blev) ’in i’/till en ande som gör levande.” (1 Kor 15:45b)

Paulus sade till de troende i Korint: “Den här tidsålderns Gud har förblindat de trolösas uppfattningar ’in i’/'med syfte på' att ej stråla/utstråla upplysandet av det goda lilla budskapet av Kristi härlighetsglans – (Han) som är Guds avbild.“ (2 Kor 4:4b)

Paulus sade till de troende i Kolossai: “(Jesus Kristus) är en avbild av den Gud (som är) omöjlig att skåda, en förstfödd i all skapelse, eftersom alla tingen skapades i Honom.“ (Kol 1:15-16a)

Paulus sade till de troende i Kolossai: “I (Kristus) bor Gudomlighetens varje/hela fullbordan kroppsligt“ (Kol 2:9)

Emedan de små pojkarna och flickorna så hade (och hade haft) något gemensamt (med) blod och kött, hade och/också Sonen, på ett sätt nästan likt (det), ’i sällskap med’/’del av’ samma ting. (Hebr 2:14a)

I/med Jesu blod ... förnyade Han åt oss en färsk/ny och levande väg genom förhänget, det här är Hans kött. (Hebr 10:19b-20)

(Ni har kommit) till Jesus, en medlare av ett ungt förbund, och till ett bestänkelses blod som samtalar/talar mäktigare ’till sidan av’/’i jämförelse med’ Abel(s blod). (Hebr 12:24)

Den här är Den som har kommit genom vatten och blod och ande (א,* א, A), Jesus Kristus, inte i vattnet bara, emellertid/utan i vattnet och i * (א,* א) blod och Anden är Den som är ett vittne, eftersom Anden är sanningen, eftersom tre är de som är vittnen, Anden och vattnet och blodet, och de tre är ‘in i det (som är) ett’/’till ett’. (1 Joh 5:6-8)


Grekiska ord:

ekkenteô (borra ut) (i NT + exempel i GT) 4 Mos 22:29; Joh 19:37 – 2 Mack 12:6; Upp 1:7.

(h)eteros (den andre) (i NT + exempel i GT) Luk 23:40; Joh 19:37; Apg 2:40; 13:35 – 1 Mos 4:25; Syr 11:19; 14:4; Matt 6:24; 8:21; 10:23; 11:3,16; 12:45; 15:30; 16:14; 21:30; Luk 3:18; 4:43; 5:7; 6:6; 7:19(א,*א,B),20(א,*א); Luk 7:41; 8:3,6-8; 9:29,56,59,61; 10:1; 11:16,26; 14:19-20,31; 16:7,13,18; 17:34; 18:10; 19:20; 20:11; 22:58,65; 23:32. Apg 1:20; 2:4,13; 7:18; 8:34; 12:17; 15:35; 17:7,21,34; 19:39(א,*א,A); 20:15; 23:6; 27:1,3; Rom 2:1,21; 7:3-4,23; 8:39; 13:8-9; 1 Kor 3:4; 4:6; 6:1; 10:24,29; 12:9-10; 14:17,21; 15:40; 2 Kor 8:8; 11:4; Gal 1:6,19; 6:4; Ef 3:5; Fil 2:4; 1 Tim 1:10; 2 Tim 2:2; Hebr 5:6; 7:11,13,15; 11:36; Jak 2:25; Judas v 7.

longchê (lansspets) (i NT + exempel i GT) 1 Sam 17:7; Matt 27:49; Joh 19:34 – Dom 5:8(B).

nyssô (stöta till) Syr 22:19; Matt 27:49; Joh 19:34 – (3 Mack 5:14; Salomos Psalmer 16:4)

ostoun/osteon (skelettben) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 49:10,15; Matt 23:27; Luk 24:39; Joh 19:36 – Syr 28:17; 46:12; Baruk 2:24; Hebr 11:22.

pleura (revben) (i NT) Matt 27:49; Joh 19:34; Apg 12:7 – Joh 20:20,25,27.

syntribô (krossa) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 19:36 – Judit 9:7; 16:2; 1 Mack 3:22-23; 4:10,14,32,36; 5:21,43; 7:42-43; 8:4-6; 9:15-16,68; 10:52-53,82; 13:51; 14:13; 2 Mac 12:28; Syr 13:2; 21:14; 35:20-21(22-23); 36:9(12); 47:7; Jeremias brev v 15; Asarjas bön v 16,21; Matt 12:20; Mark 5:4; 14:3; Luk 9:39; Rom 16:20; Upp 2:27.


Ytterligare studier:

4 Mos 9:12; 5 Mos 33:11; Sak 13:1; Matt 1:20,22; 2:17-18; 5:33-37; 7:24-25; 8:17; Luk 11:51; 23:45; Joh 7:38; 13:18; 19:24,28; 20:20,31; 21:24; Hebr 9:22; 3 Joh v 12; Upp 1:2,5,7,9; 5:9; 7:14; 9:17-18; 12:5,11; 16:3.


John A. Beck "Why did Moses Strike Out? The Narrative-Geographical Shaping of Moses' Disqualification in Numbers 20:1-13"; Westminster Theological Journal 65.1 (2003): 135-141.

Mary Coloe "Raising the Johannine Temple (John 19:19-37)"; Australian Biblical Review 48 (2000): 47-58.

Martin Emmrich "The Case Against Moses Reopened"; Journal of the Evangelical Theological Society 46.1 (2003): 53-62.

Stephen Hultgren "The Origin of Paul's Doctrine of the Two Adams i 1 Corinthians 15-45-49"; Journal for the Study of the New Testament 25.3 (2003): 343-370.

A.R.C. Leaney "The Doctrine of Man in 1 Corinthians"; Scottish Journal of Theology 15 (1962): 394 -.

Charles Lee Feinberg "The Image of God"; Bibliotheca Sacra 129 (1972): 235-246.

H.A. Lombard "The Adam-Christ 'Typology' in Romans 5:12-21"; Neotestamentica 15 (1981): 69-100.

Maarten J.J. Menken "The Textual Form and the Meaning of the Quotation from Zechariah 12:10 in John 19:37"; Catholic Biblical Quarterly 55 (1993): 494-511.

J. Ramsey Michaels "The Centurion's Confession and the Spear Thrust"; Catholic Biblical Quarterly 29 (1967): 102-109.

Francis J. Moloney "Who is 'the Reader' in/of the Fourth Gospel?"; Australian Biblical Review 40 (1992): 20-33.

Maurits Sabbe "The Johannine Account of the Death of Jesus and Its Synoptic Parallells (Jn 19:16b-42)"; Ephemerides Theologicae Lovanienses 70 (1994): 34-64.

R. Smith "Exodus Typology in the Fourth Gospel"; Journal of Biblical Literature 81 (1962): 329-342.

Michael F. Stitzinger "Genesis 1-3 and Male/Female Role Relationship"; Grace Theological Journal 2.1 (1981): 23-44.

John Wilkinson "The Incident of Blood and Water in John 19:34"; Scottish Journal of Theology 28 (1975): 149-172.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-31; 2012-04-10; 2014-11-26; slutlig version 2018-07-07)

Tillbaka till Start

19:38 Men Josef, den från Arimataia, som var en Jesu lärjunge, men som var (och hade varit) gömd/dold på grund av fruktan av/för judarna, frågade/bad efter de här tingen Pilatus, för att han måtte lyfta/’ta bort’ Jesu kropp. Och Pilatus gav tillåtelse. De (א*) kom så och lyfte/’tog bort’ Honom (א*).

Ord för ord (36 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) Efter men de-här-(tingen) frågade '-en Pilatus'/Pilatus Josef den från Arimataia, varande (en)-lärjunge (av)-'-en Jesus'/Jesus varande-(och-havande-varit)-gömd men på-grund-av '-n fruktan'/fruktan '-nas Judars'/Judarnas, för-att (han)-måtte-lyfta '-en kropp'/kroppen '-ens Jesu'/Jesu. och gav-tillåtelse '-en Pilatus'/Pilatus. (de)-kom så och (de)-lyfte honom.


1883: Men Josef från Arimatea, som var en Jesu lärjunge, fastän i hemlighet, af fruktan för judarne, bad därefter Pilatus att få taga Jesu kropp, och Pilatus tillstadde det. Alltså gick han och tog Jesu kropp.

1541(1703): Därefter bad Pilatum Joseph af Arimathia, som war Jesu Lärjunge, dock lönligen, för Judarnas rädslos skull, att han måtte taga Jesu lekamen; och Pilatus tillstadde det. Alltså kom han, och tog Jesu lekamen.

LT 1974: Efteråt bad Josef av Arimatea, som av fruktan för de judiska ledarna hade varit en hemlig lärjunge till Jesus, om tillstånd att ta ned Jesu kropp, och Pilatus beviljade det. Och han kom och tog ned den.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Potifar) gav tillåtelse (att lämna) alla ting, så många som (hela tiden) var/hörde till honom, in i Josefs händer. (1 Mos 39:6a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose: ”Kom/gå in till Farao och tala till honom:) ’En Herrens hand skall stå på/nära (med) en oerhört stor död i/bland dina husdjur i/på slätterna, både/och i/bland hästarna och i/bland lastdjuren/åsnorna och kamelerna och nötkreaturen och fåren.’” (2 Mos 9:3, Grekiska GT)

(Mose sade till Farao:) “Efter de här tingen skall jag komma/gå ut.” … (2 Mos 11:8b, Grekiska GT)

Det blev/hände ’i riktning mot’/’fram emot’ sols sjunkanden (att) Jesus/Josua ålade/’gav befallning’ och de helt och hållet tog ’för sig själva’/ner (de fem utländska kungarna) från träna/trästyckena. (Josua 10:27a, Grekiska GT)

En människa var/fanns (hela tiden) ut ur/av Armataim-Sifa ut ur/från Efraims berg, och ett namn åt honom (var) Elkana. (1 Sam 1:1a, Grekiska GT)

(Den gamle profeten i Betel) lyfte gudsmänniskans kropp … (för) att begrava den i hans egen grift/grav, och de skar/sörjde honom (och sade): ”Ve, (min) broder!” (1 Kung 13:29a,30, Grekiska GT)

Många av nationerna ’skars runt om’/omskars (hela tiden) och levde (hela tiden) på judiskt sätt på grund av fruktan av/för judarna. (Ester 8:17b, Grekiska GT)

(Kungen) gav tillåtelse ... och (man) satte/lämnade ut Hamans söners kroppar till stadens judar (för) att hängas/’hängas upp’. (Ester 9:14, Grekiska GT)

(En viss person) ... visade (hela tiden) kungen inunder/’i hemlighet’ med anledning av mig, att jag begraver (de döda kropparna), och det var gömt (för dem). (Tobit 1:19a)

(Salomo sade:) “Goda (fäders) fromma pojkar frambar ('hela tiden'/'gång på gång') offer i det gömda.” (Salomos Vishet 18:9a)

(Jesus, Syraks son, sade: “Den långmodige) kommer att gömma sina utsagor ända till en läglig tid.” (Syr 1:24a)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Göm ett rådslut från/för dem som ’är ivriga’/’konkurrerar med’ dig.” (Syr 37:10b)


Den Senare Uppenbarelsen:

Den andre av lärjungarna talade till (Jesus): ”Herre, ge mig först tillåtelse att gå bort och begrava min fader.” (Matt 8:21)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlarnas rike är likt en hög/skatt som har varit (och är) gömd i åkerfältet.” (Matt 13:44a)

Då (Johannes Döparens) lärjungar hade kommit till/fram lyfte de hans (א*) fall/lik och begravde honom. (Matt 14:12a)

Då det hade blivit kväll, kom det en rik människa från Arimataia (med) namnet Josef, som och/också han var en lärjunge till Jesus. Då han hade kommit till/fram till Pilatus, begärde han Jesu kropp. (Matt 27:57-58a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det är mer utan besvär för en kamel att komma igenom ett hål (א*) på en nål än för en rik att komma in i Guds rike.” (Mark 10:25)

Då (Josef från Arimataia) ’tog emot i riktning mot’/’väntade på’ Guds rike, (och) då han hade tagit mod till sig, kom han ’in i’/in i riktning mot Pilatus och begärde Jesu kropp. … (Och Pilatus) gav fallet/liket som en förmån till Josef. (Mark 15:43b,45b)

Efter de här tingen kom (Jesus) ut och betraktade en tulluppbördsman (vid) namn Levi, som satt emot tullhuset. Och Han säger (א,* א) till honom: ”Följ Mig.” (Luk 5:27)

Josef från Arimataia, en judarnas stad, (en man) som ’började under’/var medlem av rådet, en god och rättfärdig man, som inte ’satte ner tillsammans’/samtyckte * (א,*א) till deras rådslut och sysselsättning/görande, han ’tog emot i riktning mot’/’väntade på’ Guds rike. (Luk 23:50b-51)

(Paulus sade till Abrahams söner och de som fruktade Gud: ”Då de som bor i Jerusalem och deras ledare) hade avslutat alla ting som hade varit (och var) skrivna med anledning av (Jesus) (och) då de hade tagit Honom ’helt och hållet för sig själva’/bort från träet/trästycket, satte/lade de in Honom i en minnesgrav. (Apg 13:29)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Inte desto mindre samtalade/pratade ingen (hela tiden) klarspråk med anledning av Honom på grund av fruktan av/för judarna. (Joh 7:13)

(Judarna) lyfte så stenar, för att de måtte/’skulle kunna’ kasta emot (Jesus). Men Jesus gömdes, och Han kom ut, ut ur helgedomen. (Joh 8:59)


Hembygdens predikan:

En Jesu lärjunge fastän i hemlighet, ett underligt ord kanske vid ett första påseende, men ändå ett ord som vi har oerhört mycket att lära av, inte minst i en tid som vår, där man likasom inte vågar vara sig själv utan söker maskera och dölja sig med än det ena och än det andra, en tid där många hur underligt det än låter inte vågar visa, att de vill höra Herren till, utan helt enkelt söker ha sin kristendom och sin tro för sig själv.

Ja men, säger någon i vår samling, om jag är en kristen eller ej, det är väl min privatsak, och jag har väl ändå min tro för mig själv. Ja, vad står det skrivet, och vad säger Guds ord om detta. Så frågade man ju alltid förr. O vänner, mycket skulle förvisso se helt annorlunda ut i vårt liv och i vår verksamhet, om vi lite mer än hittills rådfrågade Guds ord. Vad säger då Guds ord om att ha sin kristendom för sig själv. Jo hör: ”Icke kan väl en stad döljas som ligger uppe på ett berg, ej heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det i ljusstaken så att det lyser för alla som äro i huset.” ...

O, jag önskade att vi kunde komma överens om en sak just nu, och det är att fatta mod och icke blygas för Jesus som sannerligen icke blygdes för oss utan som dog för oss, inte därför att han inte kände oss utan just därför att han kände oss och visste att det var vår enda möjlighet till hjälp och räddning undan kaos. Därför min vän: ”Fatta mod och tro på Gud, våga ensam stå, fatta nu ett fast beslut att med Herren gå.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:

Skildringen av Jesu begravning är ... återhållet skildrad. Josef från Arimataia tar initiativet och ber Pilatus att få ta ner Jesu kropp. Det var annars släktingarnas sak. Men Josef tillhör på sätt och vis Jesu släkt, han var lärjunge till Jesus fast i hemlighet av rädsla för judarna. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 328)

(Josef) tog mod till sig och bad Pilatus att få ta hand om Jesu kropp, eftersom korsfästa brottslingar vanligtvis bara kastades i en omärkt grav eller lämnades åt hundarna och gamarna. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 253 i kommentar till Mark 15:43,46)

Arimataia identifieras vanligtvis med Ramatajim, 1 Sam 1:1. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 435)

Glastonbury är så gammalt att det är svårt att skilja historia och legender från varandra. Enligt legenden grundades orten och klostret av Kristi vän Josef från Arimatea, som var den förste som förde kristendomen till England. En törnbuske i närheten av den nuvarande klosterkyrkan lär härstamma från Josefs törnestav, vilken började blomma när missionären stack ner den i jorden. Josef av Arimatea skall också ha fört med sig den nattvardsskål som Kristus använde och i vilken Josef enligt den heliga berättelsen hade samlat upp Kristi blod. Denna skål sägs han ha grävt ner under källan på Glastonbury Tor, klippan ovanför staden. Kung Arturs riddare sägs ha letat efter "den heliga Graal" som skålen kallades, och kung Artur lär ha dött här och ska ligga begravd under klosterkyrkan. (Dieter Schröder "Drömvägar i Storbritannien" s 134; Från Bath till Land's End)

Sigvard Hovgård, klockaren, satt där och kunde inte komma på det klara med huruvida denna pastor Martens senfärdighet var att tillskriva en även för en präst ovanlig inre fördjupelse eller helt enkelt brist på förmåga att uttrycka sig. Mycket tydde på att man måste räkna med en blandning av bägge delarna. Över prästens ansikte låg det något gripande, något, som kom en att tänka på vissa gestalter i bibeln, Simon av Kyrene eller Josef av Arimathia. Utan tvivel var pastor Martens en kämpande själ, en man, vars tro icke var ytlig, utan hade vuxit fram ur djupa tvivel och anfäktelser. Hade han blott förmått att icke bara i ton och hållning utan även i ord inför sin församling ge uttryck åt denna djupa och dyrköpta tro! (William Heinesen "Gryningsvindar" s 152; Färöarna i början av 1930-talet)

Första söndagen efter Trefaldighet 1858 var (den 16-årige Karl) Palmberg närvarande vid en gudstjänst i Nye. Med gripenhet betraktade han altartavlan. Den var stor och mörk. Ett väldigt kors reste sig mot himmelen. Vid korsets fot låg Jesu döda kropp utsträckt, nedtagen av Josef och Nikodemus. Bredvid låg spikarna och törnekronan, färgade av blod. Den unge, fantasirike åhöraren fick likasom en vision. Det var som om tid och rum försvunnit. Han tyckte sig förflyttad till Golgata. Med hela sin varlse tog han del av vad som timade där. Plötsligt stod prästen (Johan Magni) med den trötta rösten och den flammande blicken framför tavlan och läste: "Helig, helig, helig är Herren Sebaot." Från den stunden anade Palmberg sammanhanget mellan Sinai och Golgata. Båda bergen uppenbarade Guds stränghet och nåd. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 18)

Furstinnan vände sig till alla riddare i Brabant, men ingen vågade upptaga striden med den vapenkunnige Fredrik av Telramund. Övergiven av alla brast hon i tårar och kastade sig i bön ned framför altaret för att bedja himlen om hjälp. Hennes gamle, trogne huskaplan sade då: "Låt oss försöka ännu ett medel! Ni minns, att ni en gång räddade en sårad falk, som tagit sin tillflykt till eder. Om halsen bar falken en gyllene klocka och en aning säger mig, att denna skall bringa eder räddning. Låt oss hänga upp klockan här i kapellet! Dag och natt skall jag låta den ljuda, och måhända skall dess klang kalla någon okänd riddare till edert bistånd. Så skedde, och den lilla klockans toner klingade mäktigt och dånande som domklockornas malm som hördes vida omkring, långt, långt bort till fjärran land. Bland dem, som hörde klangen, var också den heliga Grals ridderskap på borgen Montsalvasch. Den heliga Gral var den kalk, som Frälsaren begagnat vid sin sista nattvard och i vilken Josef av Arimatia samlat några droppar av den korsfästes blod. För att skydda denna dyrbara klenod hade det bildats en riddarorden, i vilken endast den upptogs, vid vars själ det icke lådde någon fläck. Den heliga Grals ridderskap var således den högsta hedersplats, till vilken den kristne krigaren kunde sträva. Men Gralriddaren var icke blott skyldig att troget vakta den heliga kalken, han skulle också ständigt värna oskulden och aldrig tveka att med liv och blod försvara den, som behövde och förtjänade hjälp. När nu Gralriddarna hörde klockklangen, förstod de, att en oskyldig var i nöd, och de samlade sig då i Montsalvaschs stora borgsal. Gemensamt trädde de fram för Gral, och på den heliga kalken fann de skrivet, att hertiginnan Elsa av Brabant behövde en riddare, som kunde försvara hennes rätt. (Henrik Schück "Lohengrin" s 58-59)


Egna kommentarer och funderingar:

Om en rik människa kunde bli en lärjunge, hur mycket mer skall då inte Gud ge upprättelse åt en kamel! Vad angår upprättelsen av de andra dödade djuren i 2 Mos 9:3, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:43-44 (hästar), 2:13-15a (nötkreatur och får) och 12:14-15 (åsnor).

Jämförelsen med kamelerna i Egypten är långsökt men kanske inte omöjlig. Sambandet mellan den rika människan och kamelen är dokumenterad i alla synoptikerna och måste ha varit välkänd bland de kristna läsarna. De visste också att den rike Josef hade varit en Jesu lärjunge. I ljuset av alla andra upprättelser av det som Herren hade slagit och dödat i Moseböckerna, så kan också kamelerna vara upprättade i Johannes' evangelium.

I ett återställelseperspektiv ser vi hur de utländska kungarna som togs ner (Josua 10:27) nu ersätts av judarnas Kung som lyftes upp.


Greek words:

Arimathaia (Arimathea) Matt 27:57; Mark 15:43; Luk 23:51; Joh 19:38. Jämför också Armathaim i 1 Sam 1:1.

epitrepô (ge tillåtelse) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 9:14; Matt 8:21; Joh 19:38 – Salomos Vishet 19:2; Matt 19:8; Mark 5:13; 10:4; Luk 8:32; 9:59,61; Apg 21:39-40; 26:1; 27:3; 28:16; 1 Kor 14:34; 16:7; 1 Tim 2:12; Hebr 6:3.


Ytterligare studier:

1 Mack 13:25; Matt 19:23-24; 27:58; Mark 15:44; Luk 9:59; 18:24-25; 23:52; Joh 9:22; 12:42; Upp 11:9.


Gerald O'Collins - Daniel Kendall "Did Joseph of Arimathea Exist?"; Biblica 75 (1994): 235-241.

T.A.D. Lawton "A Buried Treasure in the Gospels"; The Evangelical Quarterly 39.2 (April-June 1967): 93-101 (The identity of the "Beloved Disciple").

Maurits Sabbe "The Johannine Account of the Death of Jesus and Its Synoptic Parallells (Jn 19:16b-42)"; Ephemerides Theologicae Lovanienses 70 (1994): 34-64.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-31; 2012-04-11; 2014-11-27; slutlig version 2018-07-07)

Tillbaka till Start

19:39 Men och/också Nikodemos, den som den första (gången) hade kommit i riktning mot Jesus (א,*א) en natt, kom och hade (א*) en blandning (א*,B) av myrra och aloe, som (om det var) hundra pund.

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten Sinaiticus): kom men och Nikodemos, den-(som) havande-kommit i-riktning-mot '-en Jesus'/Jesus (en)-natt det/den första-(tinget/gången) havande (en)-blandning (av)-myrra och (av)-aloe, som pund hundra.


1883: Äfven Nikodemus, som första gången hade kommit till Jesus om natten, kom och bar en blandning af myrra och aloe, vid pass ett hundra skålpund.

1541(1703): Kom ock desslikes Nicodemus, som tillförene hade kommit till Jesum om nattena, och bar en blandning af myrrham och aloe, wid hundrade pund.

LT 1974: Nikodemus, mannen som hade kommit till Jesus en natt, var också med och han hade med sig 30 kilo balsameringsolja, tillverkad av myrra och aloe.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) ”Tag du söta/milda kryddor, blomman myrra, utvald, 500 sikler … och du skall göra (blandningen av de milda kryddorna till) en helig smörjelse (av) olivolja ... och ut ur/av den skall du smörja vittnesbördets tält.” (2 Mos 30:23a,25a,26a, Grekiska GT)

… De/man hemförde (den döde Asa) uppå sängen, och de/man uppfyllde (den) av/med kryddor och ... smörjelseoljor. (2 Krön 16:14a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Gud:) “Din Gud har smort Dig (med) jubels olja ’till sidan av’/’i jämförelse med’ Dina partner/kamrater. Från Dina kläder (kommer doft av) myrra och droppande vätska och kassia.” (Ps 45:7b-8a eller 8b-9a, Grekiska GT)

(Salomos sovplats/bärstol stiger upp från det ödelagda området med doft av) myrra och olibanum/rökelse, från alla dammoln/’doftande salvor’ ... . (Höga Visan 3:6b, Grekiska GT)

(Salomo sade till sin brud:) ”Dina kläders doft (är) som Libanons doft. En trädgård som är (och har varit) stängd (är) min syster, (min) brud … (med) myrra (och) aloeträ i sällskap med alla första/förstklassiga smörjelseoljor. (Du är) en trädgårdars källa.” (Höga Visan 4:11b-12a,14b-15a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Vad du – om alltefter omständigheterna – må ‘ge till sidan av’/överlämna, (må du ge) i/med antal och ställning/vikt.” (Syr 42:7a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(De vise männen) förde gåvor till (Jesus); guld och olibanum/rökelse och myrra. (Matt 2:11b)

(Jesus sade till folkskarorna: “Andra) föll emot den fina jorden, och den gav (hela tiden) frukt, vilken/'en del' hundra/hundrafaldig.” (Matt 13:8a; det enda pundet i Joh 12:3 har gett hundrafaldig frukt i Joh 19:39)

Då den där slaven (som hade fått sin skuld efterskänkt) hade kommit ut, fann han en av sina medslavar, som (hela tiden) stod i skuld till honom (med) hundra denarer. (Matt 18:28a)

Då sabbaten hade ‘blivit igenom’/förflutit köpte Maria av Magdala och Jakobs Maria och Salome kryddor, för att då de hade kommit de måtte besmörja (Jesus). (Mark 16:1)

(Paulus sade till Abrahams söner och de som fruktade Gud: ”Då de som bor i Jerusalem och deras ledare) hade avslutat alla ting som hade varit (och var) skrivna med anledning av (Jesus) (och) då de hade tagit Honom ’helt och hållet för sig själva’/bort från träet/trästycket, satte/lade de in Honom i en minnesgrav. (Apg 13:29)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Men det var/fanns (hela tiden) en människa ut ur/av fariseerna. Nikodemos (var) namn(et) åt honom, en av judarnas ledare. Den här kom (om) natten i riktning mot (Jesus). (Joh 3:1-2a)

Maria (P66,א,*א) så hade tagit ett pund av en mycket hedrad smörjelseolja av nardus, förknippad med tro, besmorde hon Jesu fötter och torkade av Hans fötter (med) ’sina hårstrån’/’sitt hår’. Men/och bostaden fullbordades ut ur/av smörjelseoljans doft. (Joh 12:3)


Exegeter, evangelister med flera:

Myrra är ett välluktande harts, aloe är den torkade saften av ett välluktande träslag. (David Hedegård ”Nya Testamentet” s 249)

Möjligen är de två andra omnämnandena av Nikodemos (7:50f; 19:39 utöver 3:1) avsedda att visa hans gradvisa framsteg till tron. Farisén, som började med att möta Jesus endast i hemlighet, talar sedan till hans stöd i Stora Rådet och är till sist inte rädd att efter Jesu död på korset bidra med frikostiga mängder kryddor till hans begravning. (Rudolf Schnackenburg ”The Gospel according to St John 1” s 365)

Några av de kryddor, som omtalas i detta kapitel (Höga Visan 4), äro alldeles enastående. Aloe var en bitter krydda, och den talar om ljuvheten i det bittra, det bittert söta med en underbart fin verkan, vilken endast den kan förstå, som prövat den. Myrra användes till att balsamera de döda, och detta talar om död från något. ... Ack, vilken outsäglig skönhet en del kristna äga! Det vilar över dem en prägel av mognad och renhet. Det är korsets stämpel. ... Det är musiken, som klingar i moll och den sötma, som frosten framkallat hos den mogna frukten. (Chas. E. Cowman "Källor i öknen" s 338)

(1906 Januari-februari) En engelsk vetenskapsman säger sig efter årslånga studier ha kommit till det resultatet att man mycket väl kan bedöma en kvinnas karaktär efter den parfym hon använder. Han uppställer på grund av sina iakttagelser följande hufvudregler: ... Myrra - drömmande ... Säg mig nu vilken parfym du använder och jag kan säga dig hvem du är. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 235; tidningsnotis)

Og stjernen blinker på himlen frem och vinker de konger af Östens hjem. Og strålerne kommer i fromme kor og synker ydmygeligt ned till jord og prise Frelserens hellige navn, som smiler i moderens skønne favn. Og reise sig atter fra sorten muld, som blomster, i purpur og fløjl og guld; uskyldige barn, så fromt, så smukt, halv stigende, halv mod jorden bukt, og raekke de urner, så sødt forgyldt, med virak og duftende myrra fyldt. (Adam Oehlenschläger "Kristi fødsel" s 31)

Palermo. . . . Landet hade lefvande stängsel af aloe och ficus indicus. (Carl August Ehrensvärd "Resa till Italien" s 286; resa åren 1780-82)

Namnets Behärskare, högtsalig att prisa, sade: Har I sett min broder Elimelech (Vattenbäraren)? Där han ber, där står himmelens portar öppna. Ty var dag bar han vatten och fyllde de fattigas tunnor gratis, och i arla morgonstund bad han. Dagen var mäkta kall, och hans arm hade frusit fast vid hans skinn att han icke kunde lägga böneremmar. Då strök han upp ärmen mot regelns handtag, tills hans arm flåddes och hans blod flöt; då lade han böneremmar, såsom skrivet står: "Mina händer dröp myrra, mina fingrar myrraflöde på regelns handtag." (Samuel Josef Agnon "Den bortdrivne" s 27; staden Buczacz i 1700-talets Galizien)


Sångarna:

Det är så tyst vid Jesu grav, Dit sorgen nyss sin myrrha gav Och vita svepningsdräkten. Här vill ock jag i stilla fred Min kärleks myrrha lägga ned I djupa aftonväkten. (CD af Wirsén: Psalmisten 1928 nr 107:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 12:1-3 och 12:4-5.


Grekiska ord:

aloê (aloe) Höga Visan 4:14; Joh 19:39.

(h)ekaton (etthundra) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 18:28; Joh 19:39 – Ester 1:1,4; 3:12,13a(B1); 8:9,12b(E1); Tobit 14:1(2),14; Judit 10:17; 16:23; 1 Mack 8:6; 13:16,19; 15:35; 2 Mack 4:9; Syr 18:9; 41:4. Matt 13:8,23; 18:12; Mark 4:8,20; 6:40; Luk 15:4; 16:6-7; 24:13(א,*א); Joh 21:11; Apg 19:39; Upp 7:4; 14:1,3; 21:17.

(h)eligma (blandning) Joh 19:39. Detta ord förekommer inte i resten av Bibeln. Ordet kan vara ett sätt att beskriva en händelse, som i kvalitet och kvantitet förebådar en kommande situation i ett nytt Jerusalem med hedersplatser för Israels 12 stammar och Jesu 12 apostlar.

smyrna (myrra) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Syr 24:15; Matt 2:11; Joh 19:39. Jämför också Smyrna i Upp 2:8.


Ytterligare studier:

Ester 2:12; Judit 10:3; Ordsp 7:17; Mark 15:23; Luk 14:33; 23:56; 24:1; Joh 7:50; Upp 2:6,8.


Maurits Sabbe "The Johannine Account of the Death of Jesus and Its Synoptic Parallells (Jn 19:16b-42)"; Ephemerides Theologicae Lovanienses 70 (1994): 34-64.

J.N. Suggit "Nicodemus - the true Jew"; Neotestamentica 14 (1980): 90-110.

Dennis Sylva "Nicodemas and His Spices (John 19:39)"; New Testament Studies 34 (1988): 148-151.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-31; 2012-04-12; 2014-11-28; slutlig version 2018-07-07)

Tillbaka till Start

19:40 De tog så Jesu kropp och band/lindade den (med) små linneplagg i sällskap med kryddorna, helt och hållet som det (i/bland) judarna är en sed att balsamera/’lägga i en grav’.

Ord för ord (19 ord i den grekiska texten): (de)-tog så '-en kropp'/kroppen '-s Jesu'/Jesu och band den (med)-små-linneplagg i-sällskap-med '-na kryddor'/kryddorna, helt-och-hållet-som (en)-sed (det)-är (i/bland)-'-na Judar'/Judarna (att)-balsamera.


1883: Så togo de nu Jesu kropp och svepte honom i linnebindlar med de välluktande kryddorna, såsom judarne hafva för sed att tillreda till begrafning.

1541(1703): Så togo de då Jesu lekamen, och swepte den i linkläder, med wälluktande krydder, såsom Judarna pläga begrafwa.

LT 1974: Tillsammans lindade de in Jesu kropp i en lång linneduk, som var dränkt i kryddor, enligt judarnas sed vid begravningar.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Josef befallde sina pojkar/slavar, balsamerarna, att balsamera sin fader, och balsamerarna balsamerade Israel. (1 Mos 50:2, Grekiska GT)

Linnet/linet och kornet slogs, ty kornet var (och hade varit) stående ’vid sidan av’/nära och linnet/linet besående/'hade besåtts'. (2 Mos 9:31, Grekiska GT)

Då (Aron) hade helgats (och var helgad) skall han sjunkas/klädas i en linnetunika och det skall vara linne runt omkring benen uppå hans hud, och han skall omgjordas med en linnegördel och en linne(turban) skall sättas runt omkring (huvudet). Det är heliga kläder, och han skall bada varje/hela sin kropp (med) vatten och sjunka/kläda sig i dem. (3 Mos 16:4, Grekiska GT)

David ‘som var’/var omgjordad runt omkring i en dräkt av fint linne och alla leviterna som lyfte Herrens förbundsark och de som sjöng psalmer och Kenanja, ledaren av/för dem som sjöng visorna och emot/på David en dräkt av fint linne. (1 Krön 15:27, Grekiska GT)

(Daniel sade:) “Jag lyfte mina ögon och skådade, och skåda, en (viss) människa, en som var (och hade varit) sjunken/klädd i (kläder) av fint linne och höften/höfterna som var (och hade varit) omgjordade (med) fint linne.” (Dan 10:5a, Grekiska GT)

(Israel) ’bedrev ut’/’var begiven på’ otukt. ... Hon talade: ”Jag skall följa bakom mina tjusande (män) som ger mig ... mina små linneplagg.” (Hos 2:5a, Grekiska GT)

(Judit) tog en linnedräkt ‘in i bedrägeriet av’/’med syfte på att bedra’ (fiendernas ledare). (Judit 16:8b)

(Antiochos sade: “Judarna skall) vara medborgare ’enligt uppå’/’med avseende på’ deras förfäders seder.” (2 Mack 11:25b)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”… Ett tungt ok (vilar) emot Adams söner … från en som är klädd i ’av hyacint’/mörkblått och krona och ända till en som är höljd i (det som är) gjort av grovt linne.” (Syr 40:1a,4b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Då (kvinnan) kastat/hällt den här smörjelseoljan uppå Min kropp, gjorde hon det ’i riktning mot att balsamera Mig’/’i fråga om att lägga Mig i en grift/grav’.” (Matt 26:12)

Då (Josef) hade köpt en linneskjorta och tagit ’helt och hållet för sig själv’/ner (Jesus), packade/svepte han in (Honom) i linneskjortan. (Mark 15:46a)

(Maria) födde fram sin förstfödde son och lindade Honom och fick Honom att luta sig upp/tillbaka i en krubba, av det skälet att det (hela tiden) inte var/fanns plats för dem i värdshuset. (Luk 2:7)

(Jesus och Hans föräldrar) stigande/steg upp till (Jerusalem) enligt högtidens sed. (Luk 2:42b)

Då (kvinnorna) hade återvänt, gjorde de redo kryddor och smörjelseoljor. (Luk 23:56a)

Då Petrus hade stått/stigit upp, sprang han emot/’fram till’ minnesgraven och då han hade böjt sig ’till sidan av’/framåt, ser han de små linneplaggen * (א*,A), och han gick bort ’i riktning mot sig själv’/’till sitt hem’ och förundrade sig (över) det som hade blivit/hänt (och blev/hände). (Luk 24:12)

(Paulus sade till Abrahams söner och de som fruktade Gud: ”Då de som bor i Jerusalem och deras ledare) hade avslutat alla ting som hade varit (och var) skrivna med anledning av (Jesus) (och) då de hade tagit Honom ’helt och hållet för sig själva’/bort från träet/trästycket, satte/lade de in Honom i en minnesgrav. (Apg 13:29)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som var (och hade varit) avliden kom ut och var (och hade varit) bunden till fötterna och händerna (med) bindlar och hans anblick/ansikte var (och hade varit) bundet runt om (med) en huvudduk. Jesus säger till dem: ”Lös upp honom och låt (honom) (א,* א, A) vara till att dra sig tillbaka.” (Joh 11:44)

Jesus talade så: “Låt henne vara för att hon må hålla/’ta hand om’ den ’in i’/’med syfte på’ Min balsamerings dag. Ty de utblottade har ni alltid i sällskap med er själva, men ni har inte alltid Mig.” (Joh 12:7-8)


Exegeter, evangelister med flera:

(Den judiska) begravningen bygger i sina detaljer på gammal judisk tradition även om utformningen kan variera inom olika grupper. Att sörja för de döende och de döda är ett av judendomens främsta kärleksverk. Därför är begravningen en gemenskapshandling, som ombesörjs av en särskild grupp, som kallas "chevra" (det heliga sällskapet). Den döendes sista böner har karaktär av syndabekännelse och avslutas med "shemah". Sedan döden inträtt övertäcks husets speglar och tavlor. Vid den dödes huvud tänds ljus och på hans slutna ögon läggs lerskärvor som en symbol för livets bräcklighet. De närmaste sliter en reva i sina kläder som ett tecken på sorg. Den döde sveps i linne och ikläds en bönemantel, på vilken några tofsar avlägsnats. Under den dödes huvud läggs en påse jord från Israel, om begravningen sker i annat land. Begravningen måste äga rum så snabbt som möjligt efter dödsfallet. Den präglas av stor enkelhet. Begravningsgudstjänsten sker i synagogan, i hemmet eller i ett begravningskapell och förrättas vanligen av rabbinen. Sedan kistan gravsatts kastar varje manlig deltagare tre skovlar mull i graven. Under den följande veckan bedes kiddushbönen (helgelsebönen vid sabbatens invigning) morgon och kväll i sorgehuset. Efter en månad upphör den egentliga sorgetiden men under hela året ber sönerna dagligen kiddushbönen. Barnen hedrar årsdagen av sina föräldrars död med en särskild gudstjänst. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 37-38)

Judarnas ”balsamering” förhindrade inte förruttnelse. De lade endast välluktande kryddörter kring den döde. (Studiebibeln II.611)

De gamla egyptierna visste, att människoanden inte dog med kroppen. Därför balsamerade man kroppen för att anden skulle ta sin boning i den vid uppståndelsen. Man sökte bevara kroppen väl, byggde pyramider och skickade med allehanda attiraljer i graven såsom båtar och dylikt, med vilka man antog att den döde skulle ta sig över dödsfloden. (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 68)

Lillebror visste inte riktigt vad mumie var, men han hade för sig att det var någonting som fanns i gamla kungagravar i Egypten. Det var visst helt enkelt döda kungar och drottningar som låg där som en sorts stela paket med gloende ögon. Pappa hade berättat om det en gång. Kungarna och drottningarna var "balsamerade" hade han sagt, för att man skulle kunna ha dem kvar precis som de var när de levde, och de var inlindade i varv på varv av gamla linnetrasor hade pappa sagt. (Astrid Lindgren "Karlsson på taket smyger igen" s 128-129)

När man har så mycket att tacka för som jag, borde man åtminstone ha bättre om tid än som hittills blifvit mig förunnad efter min "upphöjelse" till Smålänning. Mångårig vänskap för mig och de mina, en moders ömma vishet, och en systers öppna förtrolighet, ett umgänge så okonstladt och gladt att man ej rätt värderar det innan man saknar det, ett öfverseende som stärkte den svaga och hejdade den öfverbrusande - detta är allt saker som väl kunde förtjena en annan tacksägelse än jag här (i Vexiö), stundeligen belägrad af prester och andra Scholgossar, har tillfälle att aflägga. Skrif emellertid denna uraktlåtenhet på tillfällighetens, icke på mitt hjertas räkning. Var tvertom öfvertygad att det, så länge det ännu klappar, gömmer minnet af en godhet, en tillgifvenhet som utgör icke blott mitt lifs glädje, utan äfven mitt lifs ära. Denna och några få andra personers hågkomst är den rikedom jag samlat under mitt 27-åriga vistande i Lund, och den jag hoppas ingen skall betaga mig. Jag vill "svepas" deri när jag en gång ligger i min graf: det skall bli den skönaste inscriptionen på plåten som pryder min likkista. Ack! Ett namn berömdt i dag, och i morgon förgätet eller smädadt är litet för ögonblicket, och intet för framtiden: men goda menniskors tillgifvenhet "balsamerar hjertat och bevara det för förruttnelse, så vidt annars ett poëtiskt, ett hysteriskt, ett misskändt hjerta "kan" bevaras derföre. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 77-78; brev från Tufvan vid Växjö den 29 maj 1826 till Helena Faxe)

Af slag måtte (KronPrinsen) således ha dödt, ehuru hans complexion icke tycktes wara sådan. Men Doctorerna påstå det. Liket har blå fläckar. Man gissar allehanda. Hela Medicinska Faculteten reste samma dag (den 28 maj) om natten för att öppna och balsamera liket. Äfwen en Dansk Doctor skulle tillkallas. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 184-185; brev från Lund den 31 maj 1810 till Christopher Myhrman)

(Konung Karl XI:s) kropp blev (efter hans död 1697) öppnad i närvaro av rådet samt Hans och Axel Wachtmeister. Därav framgick att dödsorsaken varit invärtes kräfta. ... Sedan denna öppningen var förrättad, blevo inälvorna väl rensade och allting på behörig ort igen inlagt, med välluktande kryddor och oljor kroppen balsamerad och integumenta (= kroppshuden) nätt och renligen igensydde, som sig borde. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 322-324; Den enväldiges sista tid)

På påskdagen smordes på morgonen den i (en) kista (i kyrkan) liggande Kristusbilden och upprestes till minne av uppståndelsen. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 579; svenskt allmogeliv mot medeltidens slut)

När ... döden inträtt tvättades (den dödes) kropp och sveptes i en vit klädnad. Prästen reciterade böner och bestänkte liket med vigvatten. Likvaka hölls. ... Dessutom ringde klockaren i kyrkan dels för att kungöra vad som hade hänt, dels för att hålla de onda makterna på avstånd. Prästen hade enligt Äldre Västgötalagen rätt till ersättning för att han vakade över liket under en natt liksom för att han ombesörjde gravplats. Påföljande dag förde man på en båranordning kroppen till kyrkan och höll dödsmässa. Dödsmässan, på latin kallad "requiem", är väl känd för nordisk senmedeltid, och antagligen var ritualerna inte så mycket annorlunda under 1200-talet. Efter mässan höll prästen ett liktal eller en predikan, varefter han genomförde den akt som gick under beteckningen "absolutio mortuorum" ("de dödas avlösning"): den döda kroppen välsignades med vigvatten och rökelse, varpå den döde gjordes till föremål för förböner och blev formellt avlöst. Efter ytterligare ett par böner var det dags för jordfästningen. (Dick Harrison "Jarlens sekel - en berättelse om 1200-talets Sverige)

Liket blev först utburet i gårdskyrkan, och Torodd lät snickra en kista åt henne. ... Så ordnades det med likfärden, och några rättsinniga karlar anskaffades att fara med den döda jämte ett par hästar som Torodd ägde. Liket sveptes i linneduk men den hopsyddes inte över henne, och så lades hon i kistan. (Eyrbyggjasagan "Spökerierna på Frodö gård" s 147-148)

Seden (i det gamla Egypten) att bevara den döda kroppen från förstöring genom balsamering beror på den föreställningen, att själen på något sätt är förbunden med kroppen även efter döden och blir hemlös om denna går under; den bragtes till fulländning först under Nya riket. Under denna tid (ca 1500-1200 f.Kr.) nedlades i den dödes kista ofta en papyrusrulle, som skildrar den dödes öden, den s.k. dödsboken. ... I senare tid blev Osirisreligionen dominerande. Osiris tänktes ha varit en gammal konung, som blivit dödad och sönderstyckad men uppstått till nytt liv som härskare i de dödas rike. Den döde identifierades med Osiris, och i gudens öde fann man vissheten, att människan ur döden skulle uppstå till ett nytt bättre liv. Ett märkligt kapitel i dödsboken skildrar, hur den dödes hjärta väges mot sanningen inför en domstol, inför vilken han försäkrar, att han icke begått något brott utan övat rättvisa och barmhärtighet; även detta är ett icke föraktligt bevis på egypternas humana sinnelag. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 40-41)

(Akilleus) gav männen befallning att ställa en rymlig trebent kittel över elden för att tvätta det stelnade blodet av (Patroklos') lik. Efteråt gned de in olja i hans hud och strök en nio år gammal salva i såren. Till sist svepte de in liket i linne från huvud till fötter och täckte över det med ett lakan. ... För att hindra Patroklos' lik från att förruttna göt (Thetis) nektar och ambrosia in genom hans näsborrar. (Homeros "Iliaden" s 335,350)


Egna kommentarer och funderingar:

I Bibeln förekommer det grekiska ordet ”balsamera” bara i 1 Mos 50:2, Matt 26:12 och Joh 19:40. Vi ser att – i händelserna som berör Jesu död och uppståndelse – Israel är en typ (förebild) av Jesus. Jfr Joh 19:30; 20:12. Vi ser hur Jesu halvnakna kropp offras för det trolösa Israel (Hosea 2).

Jesus dog också för alla "Adams söner … från en som är klädd i ’av hyacint’/mörkblått och krona och ända till en som är höljd i (det som är) gjort av grovt linne." (jfr Syr 40:1a,4b och Joh 19:5).

I ett återställelseperspektiv ser vi vidare hur det förstörda linet i Egypten upprättas genom att få vara nära Jesu väldoftande kropp.


Grekiska ord:

arôma (krydda) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 23:56; Joh 19:40 – Ester 2:12; Syr 24:15; Mark 16:1; Luk 24:1.

ethos (sed) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 11:25; Luk 2:42; Joh 19:40 – 1 Mack 10:89; 2 Mack 13:4; Salomos Vishet 14:16; Bel och Draken v 15(Theod); Luk 1:9; 22:39; Apg 6:14; 15:1; 16:21; 21:21; 25:16; 26:3; 28:17; Hebr 10:25.

entafiazô (balsamera) 1 Mos 50:2; Matt 26:12; Joh 19:40.

othonion (litet linneplagg) Hosea 2:5; Luk 24:12; Joh 19:40 – Dom 14:13(B); Hosea 2:9; Joh 20:5,7.


Ytterligare studier:

2 Kung 20:13; 2 Krön 16:14; Matt 27:59; Mark 14:8; Luk 10:34; 16:19; 23:53; Joh 12:7; Apg 5:6; Upp 2:6,15; 15:6; 18:11-14; 19:8.


Maurits Sabbe "The Johannine Account of the Death of Jesus and Its Synoptic Parallells (Jn 19:16b-42)"; Ephemerides Theologicae Lovanienses 70 (1994): 34-64.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-31; 2012-04-14; 2014-11-2; slutlig version 2018-07-07)

Tillbaka till Start

19:41-42 Men i/på den plats varest/där Han korsfästes var det (hela tiden) en trädgård, och i trädgården en ny minnesgrav, i vilken ännu inte ’heller ingen’/någon (hela tiden) hade varit (och var) satt/lagd. Så på grund av judarnas förberedelse (och) eftersom minnesgraven (hela tiden) var nära, satte/lade de Jesus där.

Ord för ord: 19:41 (20 ord i den grekiska texten) (det)-var-(hela-tiden) men i/på den plats varest (han)-korsfästes (en)-trädgård, och i '-en trädgård'/trädgården (en)-minnesgrav ny i vilken ännu-inte-heller ingen var-(hela-tiden) var-havande-varit-(och-var-varande)-satt. 19:42 (15 ord i den grekiska texten) där så på-grund-av '-n förberedelse'/förberedelsen '-nas Judar'/Judarnas, eftersom nära var-(hela-tiden) '-en minnesgrav'/minnesgraven, satte-(de) '-en Jesus'/Jesus.


1883: Men i den trakt, där han var korsfäst, var en örtagård, och i örtagården i ny graf, i hvilken ännu ingen hade blifvit lagd. Där lade de då Jesus, för judarnes tillredelsedags skull, emedan grafven var nära.

1541(1703): Och war på det rummet, der han korsfäst war, en örtagård, och i örtagården en ny graf, der ännu ingen hade warit uti lagd; Der lade de då Jesum, för Judarnas tillredelsedags skull, efter grafwen war när.

LT 1974: Korsfästelseplatsen låg nära en träddunge, där det fanns en ny grav, som aldrig använts. Och på grund av brådskan före sabbaten och därför att graven låg nära, lade de honom i den.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren Gud skickade ut (Adam), ut ur utsökthetens ‘plats vid sidan av rädsla’/paradis (för) att arbeta/bearbeta jorden. (1 Mos 3:23a, Grekiska GT)

(Mose sade till Farao:) “Och du och dina vårdare/tjänare, jag har inblick i att ni ännu inte heller fruktar (och har fruktat) Herren.” (2 Mos 9:30, Grekiska GT; jfr anknytningen och närheten till linet/’de små linneplaggen’ i 2 Mos 9:31 och Joh 19:40; se Egna kommentarer och funderingar till Joh 19:40)

(Herren sade till Shebna:) ”Vad/varför (är) du här, och vad/vem är för dig här, eftersom du har huggt en minnesgrav åt dig själv här? … Du skall ’ta av för dig själv’/’ta bort dig’ ’ut ur’/från ’ditt hushåll’/’din tjänst’ och ’ut ur’/från ditt stående/motstånd. Och det skall vara i/på den dagen dagen, (att) Jag skall kalla Min pojke/tjänare Eljakim (ett namn som betyder ’Herren upprättar’)”. (Jes 22:16a,19-20a, Grekiska GT)

(Herrens slav) skall ge de onda i ’stället för’/’utbyte mot’ sin begravningsplats och de rika i ’stället för’/’utbyte mot’ sin död, eftersom han inte hade gjort laglöshet, inte heller fanns det svek i hans mun. (Jes 53:9, Grekiska GT)

(Herrens slav sade:) “Låt min själ jubla på/’för ... skull’ Herren … Och som jord då den ökar/’låter ... växa’ blomman och som en trädgård dess säd/frön, på det här sättet skall Herren låta rättfärdighet och glädje sticka/skjuta upp mitt emot alla nationerna.” (Jes 61:10a,11b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Fröjdbringande (nåd) (är) som ’en plats vid sidan av rädsla’/’ett paradis’ i/med välsignelser.” (Syr 40:17a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då Jesus åter hade utropat/ropat (med) stor/hög röst, ‘lät ... vara’/’lämnade Han anden. Och skåda, templets förhänge splittrades/brast ’in i’/i två från uppifrån ända till ner. (Matt 27:50-51a)

(Josef) satte/lade (kroppen) i sin nya minnesgrav. (Matt 27:60a)

(Jesus sade: ”Guds rike) är liksom ett scharlakansrött senapskorn, som, då en människa hade tagit (det), kastade/sådde (det) in i sin trädgård. Och det ökade och blev ’in i’/till ett träd.” (Luk 13:19a)

(Jesus) talade till (brottslingen): ”Amen, säger Jag dig, i dag skall du vara i sällskap med Mig i ‘platsen vid sidan av rädsla’/paradiset.” (Luk 23:43)

(Josef) satte/lade (kroppen) i en grav, huggen i sten, var/där ’ingen (hela tiden) var inte inte heller ännu (א,* א) liggande’/’någon ännu inte heller (א,* א) låg’. Och det var (hela tiden) en förberedelsedag. (Luk 23:53b-54a)

(Paulus sade till Abrahams söner och de som fruktade Gud: ”Då de som bor i Jerusalem och deras ledare) hade avslutat alla ting som hade varit (och var) skrivna med anledning av (Jesus) (och) då de hade tagit Honom ’helt och hållet för sig själva’/bort från träet/trästycket, satte/lade de in Honom i en minnesgrav. (Apg 13:29)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade:) ”Amen, amen, säger jag er, om – alltefter omständigheterna – det scharlakansröda brödsädskornet som har fallit in/ner i jorden ej må dö, stannar det ensamt. Men om – alltefter omständigheterna – det må dö, för/frambringar det mycket frukt.” (Joh 12:24)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag är den sanna vinrankan.” (Joh 15:1a)

Då Jesus hade talat de här tingen, kom Han ut tillsammans med Sina lärjungar på andra sidan av Cederträdsströmmen (א*), varest/där det (hela tiden) var en trädgård, in i vilken Han själv och Hans lärjungar kom in i. (Joh 18:1)


Hembygdens predikan:

De gamla fäderna älskade att genom bilder och allegorier åskådliggöra bibliska sanningar. Så säger en av dessa fäder: ”Jag hade varit i en djup och långvarig syndanöd och fick då en dröm. Jag tyckte mig ligga nedsjunken i ett träsk bredvid ett högt berg, från vars andra sida en ängels röst, följd av en underbar musik, förkunnade: Här är paradiset beläget. Jag försökte nu klättra uppför berget för att nå paradiset. Jag kom till första avsatsen och vilade mig något litet, men föll, då jag försökte fortsätta, ned i djupet, där jag förut var. Jag försökte åter och åter, men alltid lika fruktlöst. Sist föll jag icke blott tillbaka såsom förut, utan var nu slagen till sårs, varför sista skymten av hopp försvann att någonsin komma över berget. Men – nu, i min djupa förtvivlan, såg jag huru en droppe blod föll från himmelen på berget, varvid detta helt försvann och även mina sår helades samt en skön, jämn väg sträckte sig från mina fötter ända in i paradiset.” (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 255, Tredje söndagen efter påsk, Joh 14:1-12)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Den förste Adam föll i synd i en örtagård. Den siste Adam segrade i en örtagård. (Studiebibeln II:725)

Några skulle vilja se en symbolisk anspelning på Edens trädgård, även om 1 Mos 2:15 använder (ett annat grekiskt ord). (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 943)

När Kristus dog, rämnade förlåten i templet uppifrån och ända ned, berättar evangelierna. Det är förlåten mellan det heliga och det allra heligaste, som här åsyftas. Denna förlåt förkunnade, att vägen till det allra heligaste i princip var stängd. Endast en gång om året fick översteprästen gå in genom den. På förlåten fanns bilder av keruber. Det var en påminnelse om det stängda paradiset, som ett av Bibelns första kapitel berättar om. (Paul Wern ”Utan förskyllan” s 63)

Väl fördriver Gud olydnadens människor från Edens lustgård, men han ger dem löftet om en Förlossare. Gud utgav sin Son i döden för att så frälsa släktet. ... Försoningen omfattar alla. Det är Skriftens lära. Ett ljuvligt och glatt budskap! Såsom alla är skapade av Gud, så är alla återlösta av honom. ... Hur kan en människa träda i stället för alla människor? Kan en människas lidande ersätta allas lidande, och kan offret av ett människoliv gälla för alla? Lyder Engh tar i sin bok ”Korset – universums centrum” upp dessa frågor och svarar: ”Om Jesus Kristus bara hade varit människa, skulle hans offer icke ha varit tillräckligt. Men Jesus Kristus är Gud i människan. Därigenom har försoningen icke bara blivit tillfyllestgörande inför Gud utan i högsta mening tillfredsställande för människan själv. Därför att han är Gud, är hans offer tillräckligt, och därför att han är människa, är ställföreträdelsen rättfärdig. Kristi liv är värt mer än allas liv, ty allt har sitt liv från honom, därför är också hans död värd mer än allas död. För Gud betyder det mera, att Kristus är död än att vi alla var döda. Om tio tusen världar behövde försoning, skulle hans död vara mer än nog för dem alla.” (Knut Svensson ”En för alla” s 14,20-22)

Mitt under Golgata får jag se ett litet anslag ovanför en dörr: ”Adams grotta”, står det. Jag blir intresserad och frågar en munk, vad detta betyder. ”Vet ni inte om, att Adam blev begraven här?” får jag till svar. ”Menar ni, att Jesus dog för världens synder mitt över den förste syndarens grav?” frågar jag förvånad. ”Naturligtvis!” svarar munken självklart. ”När den andre Adam utropade: ’Det är fullbordat!’ rämnade berget ner till den förste Adam och Jesu, Guds Sons, blod rann ner på den förste syndarens huvud.” ... På väggen (i grottan) ser jag Adam och Eva i paradiset. (Josef Stenlund "På luffen i Kanaans land" s 98)

Om det heliga landets afstånd och (kors)tågets besvärligheter hade de fleste (korsfarare) ingen aning och ville därom intet höra. Gud skulle föra det nya Israel, vore det också genom oändliga öknar, till det mål han befallt dem vinna. Så trodde man. Den oryggliga tron kan äga en omätlig kraft, och det hade varit en upplyftande, hjärtegripande syn, om dessa skaror bestått af idel fromme, som lyckats att i nöd, försakelser och strider bevara ej blott sin tro på framgången, utan ock den kristliga karakterens renhet och mildhet. De skulle då gått fram, låt vara dagligen glesare genom sjukdomar och umbäranden, men gått fram och hunnit det högsta mål de kunnat ställa för sig: måhända icke den heliga grafvens eröfring, men eröfringen af en ärofull martyrdöd för sitt ideal. Men tyvärr: vårt släkte är så beskaffadt, att det sällan tillåter historiens pensel att måla tilldragelser i folkens lif bestrålade af en helgongloria. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 74-75; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Gud öppnade himlen för oss och bredde ut själva paradiset. ... Detta tecken (dvs korset) ... blev ett nytt tillträde in i paradiset. ... På grund av detta ... är död (inte) död utan en sömn. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:336,376)

Det tillhör uppståndelsen, att man den första dagen skall vara i Guds paradis. (Origenes, The Ante-Nicene Fathers Vol X, s 402)

Gud Fadern var full av barmhärtighet. Han sände sitt skapande Ord som kom för att frälsa oss och uppehöll sig på samma ställen och i samma omgivning som där vi miste livet. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 38)


Att fortsätta med:

Många exempel på apokalyptisk litteratur ... från (den grekisk-romerska perioden) återspeglar en övertygelse om att denna världen snart skall gå under och en ny paradisisk tid ta vid, t.ex. Boken om Väktarna ..., Djurapokalypsen ..., 2 Baruk och 4 Esra. (Cecilia Wassén "Från perser till romare" s 81)

Beskrivningen (av den tredje himlen) i kap. 8 (i Enoks andra bok) är en utvidgning och förklaring till den beskrivning av paradiset som vi möter i 1 Mos 1-3. ... Både de orättfärdiga och de rättfärdiga finns där. (Leif Carlsson ”Round trips to heaven” s 75)

De första kapitlen i Genesis, de s k urtidsberättelserna, handlar om oss alla. Det ger en beskrivning av vår situation inte bara i begynnelsen utan också idag. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 117)

D. Daube ... har pekat på en rad formuleringar i berättelserna om Jesu död och begravning som visar hur måna berättarna varit om att visa, att Jesu kropp inte blev vanärad. Den lämnades inte obegraven; den begrovs. Den lades inte i den allmänna – orena – förbrytargrav, som domstolarna hade överseendet över och där de avrättades kroppar måste förmultna ett år innan de fick hämtas av anhöriga till den döde; Jesu kropp lades i en privat grav. ... Det finns en anmärkningsvärd kontrast mellan urkristendomens osminkade skildringar av hur Jesus vanäras i samband med häktningen, rannsakningen och avrättningen, och å andra sidan denna månhet om att betona att Jesu döda kropp inte blivit vanärad. Är det bara ett genomslag av den starka pieteten för de döda, ja för den störste av de döda? Eller finns här också ett teologiskt skäl: Jesu förnedrings tid är slut, när han dör? (Birger Gerhardsson ”Ur Matteusevangeliet” s 194-195 i kommentar till Matt 27:57-61)

Att Kristus, som själv var fullkomligt ren och obesmittad, blev gjord till synd (2 Kor 5:21) måste innebära, att han på något sätt lät sig identifieras med synden. Han bar hela världens synd såsom hade den varit hans egen. Om inte Herrens apostel använt det ofattbart starka utttrycket ”gjord till synd”, skulle väl ingen av oss vågat det. Utanför Bibeln har knappast någon så klart talat om denna Kristi gärning som Martin Luther. I Stora Galaterkommentaren säger han exempelvis: ”Gud sände sin Son i världen och lade alla människors alla synder på honom och sade till honom: ’Var Petrus, förnekaren! Var Paulus, förföljaren, hädaren och våldsverkaren! Var David, äktenskapsbrytaren! Var syndaren som åt äpplet i paradiset! Var rövaren på korset! Med ett ord: Var alla människors person, som gjort alla människors synder – betala och gör tillfyllest för dem.’” Och Luther tillägger: ”Detta är den ljuvligaste av alla läror och bräddfull av tröst.” Också det ohyggliga, mörka djup som utgör min synd, har en gång tömts ända till botten. Jag vet litet om den, men långtifrån allt. Men han som vet precis allt om min ondska har också tagit den på sig. ”Were you there, when they crucified my Lord?” (Var du där, när de korsfäste min Herre?), frågas det i en av de mera kända Negro Spirituals. Ja, jag var verkligen där – med all min synd. (Paul Wern ”Utan förskyllan” s 56-57)

"I örtagården fanns en ny grav, som ännu ingen varit lagd i. Där lade de nu Jesus." Från de orden, från Jesu grav, från Skriftens budskap om liv och död och uppståndelse, utgår ett klart ljus. Det ljuset skulle i dag få falla också över denna griftegård (skogskyrkogården i Jönköping). Det skulle få falla över allas våra gravar. ... Ordet om Jesu grav för oss till den punkt i tillvaron, där dödens portar sprängas av det eviga livets makt. Det ställer oss icke inför ett väsenslöst, dunkelt all-liv, utan inför Guds gärning i Jesu Kristi person. ... Det låter oss fatta, att döden icke är meningslös, icke porten till utslocknandet och tillintetgörelsen, utan vägen till den evighet, där Gud bor, och dit Frälsaren ingått. ... Det gör döden mycket betydelsefull, just därför att den besegrats av livet. ... Bliv hans förtrogne, hans lärjunge, hans, som dog på korset, och lades i den nya graven och framgick därur som livets förstling! ... Så må detta fält, och de gravar, som här skola redas, tala till oss om döden och mana oss att, medan tid är, söka det liv, som icke är döden underlagt. (Yngve Brilioth "Den nya graven" s 180-182; tal vid invigning av skogskyrkogården i Jönköping den 19 oktober 1941)

Att Jesus dog förr än de jemnte honom korsfäste missgerningsmännen, ser man deraf, att, då krigsknektarne sönderslogo desses ben, eftersom de ännu lefde, slogo de icke Herren Jesu ben sönder, enär han redan war död. Alltså gick förstlingen Christus förut in i glädjens paradis, och den botfärdige röfwaren följde strax efter honom in i samma salighet. (Amadeus Creutzberg "Gudliga betraktelser för hwarje dag af året" s 153 i kommentar till Luk 23:42)

På en ännu bevarad altartavla i Marby kyrka i Jämtland, tillkommen ... under 1600-talets första år ... markeras i mittbilden Kristus som den andre Adam genom att korset är placerat i Adams grav. (Mereth Lindgren "Reformationen och bilden" s 318)

Det var av stor betydelse att man (i det medeltida Sverige) fick en gravplats som inte försjönk i glömska och således var belägen på en sådan plats på kyrkogården eller i kyrkan, där många kom att se den, helst försedd med ett betydande minnesmärke. Därtill kom också att vissa platser på kyrkogården ansågs mer åtråvärda tack vare närheten till kyrkobyggnaden, i synnerhet kyrkans kor där relikerna förvarades i altarets skiva. Platserna närmast kyrkobyggnaden, i takdroppet från kyrkan som ansågs medföra en särskild välsignelse, var därför mest attraktiva, så vida man inte förunnades en gravplats inne i själva kyrkobyggnaden. Det sistnämnda tycks dock ha varit förbehållet prästerskapet och högreståndspersoner, särskilt dem som hade låtit uppföra kyrkan eller givit ansenliga donationer. De flesta fick alltså nöja sig med kyrkogården. På annan plats fick ingen gravsättas. Gravläggningen skedde antagligen efter social tillhörighet, vilken bestämde kyrkogårdens indelning. Uttryckliga exempel på sådan indelning förekommer i skriftligt källmaterial bara från Nordens tidiga medeltid, men det finns goda skäl att tro att liknande principer tillämpades också i övriga Skandinavien. Närmast kyrkogårdshägnaden, det vill säga längst bort från kyrkobyggnaden, skulle trälarna gravsättas. Gravläggningen skedde också efter en könsuppdelning: kvinnorna begravdes på norrsidan om kyrkan och männen på sydsidan. Denna uppdelning, som avspeglar kvinno- och manssidan inne i kyrkan, var inte fullständigt konsekvent, men det kan inte med säkerhet fastställas vad avvikelserna från mönstret kan ha berott på. Olika uppfattningar råder. Könsuppdelningen tycks emellertid ha övergivits under medeltidens senare del, då bruket av vad vi skulle kalla familjegravar blev det vanliga, samtidigt som området norr om kyrkan kanske helt upphörde att fungera som plats för gravsättningar. Det sistnämnda kan man se än i dag vid många kyrkor i vårt land där den medeltida kyrkogårdsmuren löper tätt inpå kyrkan på norrsidan. (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 146-147)

Jordfästningen (hölls) utomhus, eller inomhus, om den döde var priviligierad nog att begravas i själva kyrkobyggnaden - ju närmare altaret, desto bättre. Prästen bad en bön invid graven och välsignade denna med rökelse och vigvatten. Den döda kroppen placerades i jorden utan kista. En sådan var onödig eftersom begravningen ägde rum mycket kort tid efter dödsfallet. Man bad och läste ur psalteriet. Prästen lade tre skovlar mull i graven och förkunnade ljudligt: De terra plasmasti me et carne induistri me. Redemptor noster, resuscuita me in novissimo die. (Av jord har du skapat mig och med kött har du beklätt mig. Vår frälsare, återuppväck mig på den yttersta dagen.) En psalm lästes upp, liksom ytterligare ett par böner. Sedan skottades graven raskt igen. (Dick Harrison "Jarlens sekel - en berättelse om 1200-talets Sverige" s 68)

Några väljer att hävda att paradiset är i himlen och att det inte bildar någon del av skapelsens ordning. Men emedan vi med våra ögon ser floderna som går ut därifrån, vilka verkligen är tillgängliga också i våra dagar för undersökning av vem som helst som det vill, låt var och en av detta dra den slutsatsen att det inte tillhör himlen, utan att det i själva verket planterades in i den skapade ordningen. (Hippolytus, The Ante-Nicene Fathers Vol V, s 163)

Enligt romersk rätt var det inte tillåtet att begrava den som avrättats på grund av majestätsförbrytelse. Förbudet att begravas av anhöriga på ett pietetsfullt sätt var ett slags tilläggsstraff. Utifrån judisk åskådning däremot ägde även en förbrytare rätt till begravning. Att inte bli begravd var detsamma som att hemfalla åt evig osalighet. Den judiske rådsherren Josefs från Arimatea anhållan hos Pilatus att få begrava Jesus förråder stort mod och förutsätter att Josef var en inflytelserik person. Pilatus visar i Jesu fall ett oväntat tillmötesgående. Jesus begravs inte på förbrytarnas kyrkogård utan får en enskild och värdig grav. I den urkristna förkunnelsen betonas Jesu begravning på ett oväntat sätt. Den utsäger att Jesus verkligen var död och inte skendöd och att det därför sedan är fråga om en verklig kroppens uppståndelse. (Agne Nordlander "Döden . . . och sedan" s 112-113)


Sångarna:

Jesus, du vandrar än över jorden. Renad, försonad i dig den blev. Död och uppstånden är du oss nära. Paradisdagen åt oss du ger. (E Farjeon-A Frostenson: Psalmer och Sånger 181:2)

Vad anar de av Guds mysterium? De såg att Mästaren var kall och stum och redde kärleksfullt hans vilorum. (JR Darbyshire. AG Wide: Psalmer och Sånger 506:2)

O gläds, min själ! och sjung hans pris, Som öppnat dig det paradis, Hvars port din synd tillslutit. (Hedborn: Psalm 69:3a; Sång 33:3a; jfr Psalmer och Sånger 132:3)

Den nya graf, Man honom gaf, Har nu så helgat jorden, Att vår graf är oss en skön Hvilokammar vorden. (Spegel: Psalm 98:10)

Gånga från lamm och hem, Sökande Eden: Stjärnan från Betlehem Visar dem leden Fram genom hindrande Jordiska fängsel Hän till det glindrande Lustgårdens stängsel, Hän till det glindrande Lustgårdens stängsel. ... Armar där sträckas dem, Läppar där viska, Viska och räckas dem, Ljuva och friska: ”Stjärnan från Betlehem Leder ej bort men hem”. Barnen och herdarna Följa dig gärna, Strålande stjärna, Strålande stjärna. (V Rydberg: Psalmisten 1928 nr 64:3-4; jfr Psalmer och Sånger 134:3-4)

Det går från örtagården Till Golgata en väg, - Som Anden, dörravården, Har tecknat steg för steg; Till pardis den vägen bär, Men en smärtornas väg det är. (CG Liander: Andliga sånger 1936 nr 50:1)

Himlens sång, den evigt rena, Jesu, på din tunga låg, När du, att med Gud oss ena, Fram mot offerdöden såg. Adam drevs med vredens ris Under gråt från paradis. Paradisets portar åter Under lovsång du upplåter. (T Kingo-JA Eklund: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 73:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Det grekiska ordet för ”trädgård” i Joh 19:41 är detsamma som används i Luk 13:19. Trädgården kan anspela på den större trädgård i Eden, som nämns i Luk 23:43.

Enligt targumerna drevs människan ut ur Edens trädgård till Moria berg i Jerusalem. Från den upphöjda platsen på korset i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem förs nu Människan Jesus tillbaka till trädgården. I ett återställelseperspektiv ser vi hur den levande mannen Adam och den levande kvinnan Eva, som skickades bort ut ur trädgården till att dö, nu förs tillbaka som den döda Människan Jesus för att få liv i Edens trädgård. Lägg märke till att det är Människan Jesus (man och kvinna) som förs in i trädgården och inte bara mannen Jesus. Jämför mina kommentarer och funderingar till Joh 19:33-37. Jesu försoning och Hans eviga livs gåva gäller både man och kvinna. Det scharlakansröda brödsädskornet har dött för att ta emot liv och bli ett träd, kunskapens nya träd (Grekiska GT: det nya trået av det att veta/'ha kunskap om'), den sanna vinrankan. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 15:1.

Vad angår ”korsfästa”, se Joh 19:6.


Grekiska ord:

oudepô (ännu inte heller) 2 Mos 9:30; Luk 23:53; Joh 19:41 – Joh 20:9; Apg 8:16.


Ytterligare studier:

1 Mos 23:6-9; Mark 15:46; Luk 23:55; Joh 19:14,20,31; Upp 3:12; 5:9; 14:3; 21:5.


Maurits Sabbe "The Johannine Account of the Death of Jesus and Its Synoptic Parallells (Jn 19:16b-42)"; Ephemerides Theologicae Lovanienses 70 (1994): 34-64.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-31; 2012-04-15; 2014-11-30; slutlig version 2018-07-07); kod uppdaterad 2020-10-12

Tillbaka till Start