Tillbaka till kapitellistan

18:1 Då Jesus hade talat de här tingen, kom Han ut tillsammans med Sina lärjungar på andra sidan av Cederträdsströmmen (א*), varest/där det (hela tiden) var en trädgård, in i vilken Han själv och Hans lärjungar kom in i.

Ord för ord (24 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): De-här-(tingen) havande-talat Jesus kom-ut i-sällskap-med '-na lärjungar'/lärjungarna sina på-andra-sidan (av)-'-men ström'/strömmen (av)-'-ets cederträd'/cederträdets varest (hela-tiden)-var (en)-trädgård, in-i vilken kom-in-i han-(själv) och '-na lärjungar'/lärjungarna hans.

1883: När Jesus hade sagt detta, gick han ut med sina lärjungar öfver bäcken Kidron, och där var en örtagård, i hvilken han gick in och hans lärjungar.

1541(1703): Då Jesus hade detta sagt, gick han ut med sina Lärjungar, öfwer den bäcken Kedron; der war en örtagård, i hvilken han ingick, och hans Lärjungar.

LT 1974: Sedan han sagt detta, gick Jesus tillsammans med lärjungarna genom Kidrondalen och in i en lund med olivträd.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Då (Jacob) hade stått upp den där natten, tog han de två kvinnorna och de två unga flickorna och sina elva små pojkar och han steg genom/över Jabboks ’stigande genom’/övergång. Och han tog dem och steg genom/över strömmen. Och han parade/förde genom/över 'alla sina ting'/’allt vad han hade’. Och Jakob lämnades bakom/kvar ensam, och en människa brottades i sällskap med honom ända till tidigt på dagen. (1 Mos 32:22-24, Grekiska GT)

(Bileam sade:) “Som/hur fina (är inte) dina hus, Jakob, dina tält, Israel, som om skogiga dälder beskuggande/beskuggade(dem) och som om ’platser vid sidan av rädsla’/paradis uppå floder och som om tält vilka Herren har anbringat/'satt fast', som om cederträd ’till sidan av’/utmed vatten.” (4 Mos 24:5-6, Grekiska GT)

Kung (David) gick över Kidronbäcken, och folket tågade förbi honom över Olivberget och ut mot öknen. (2 Sam 15:23b, Bibel 2000)

Varje/allt folket gick (hela tiden) vid sidan av i/vid Cederträdens ström och kung (David) steg genom/över Kidronströmmen. Och varje/allt folket och kungen gick (hela tiden) vid sidan av emot … det ödelagda (området). (2 Sam 15:23b, Grekiska GT, alternativ läsning)

(Kung Salomo sade till Simei:) ”Det skall vara i/på ’din vägs ut’/'ditt uttågs' dag och du skall stiga genom/över Kidronströmmen, (och) då du får kunskap skall du ha kunskap, att du skall dö (i) en död.” (1 Kung 2:37a, Grekiska GT)

Asa ’skar ut’/’högg ner’ (avgudabilden) och satte den i brand i/vid Kidronströmmen (alternativ läsning ”Cedrars ström”). (1 Kung 15:13b, Grekiska GT)

(David sade:) “Jag skådade en gudlös, som var över/oerhört upphöjd, och som ’lyft på’/upplyft som Libanons cederträd. Och jag kom ’vid sidan av’/förbi, och skåda, han var inte (’hela tiden’/mer).” (Ps 37:35-36a, Grekiska GT)

(David sade:) “Om ej Herren (hela tiden) var i/ibland oss ... hade en ström kommit genom vår själ.” (Ps 124:1a,4b, Grekiska GT)

Judas närmade sig emot vattenströmmen (med sitt folk). ... Han trängde genom (strömmen) emot (fienderna). (1 Macc 5:42a,43a)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) kommer i sällskap med (Sina lärjungar) in i ett litet område som sägs/kallas Getsemane. (Matt 26:36a)

(Jesus sade: ”Guds rike) är liksom ett scharlakansrött senapskorn, som, då en människa hade tagit (det), kastade/sådde (det) in i sin trädgård. Och det ökade och blev ’in i’/till ett träd.” (Luk 13:19a)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Amen, amen, säger jag er, om - alltefter omständigheterna - det scharlakansröda brödsädskornet som har fallit in/ner i jorden ej må dö, stannar det ensamt. Men om - alltefter omständigheterna - det må dö, för/frambringar det mycket frukt." (Joh 12:24)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Då Johannes speciellt nämner att Jesus gick över bäcken Kidron, syftade han utan tvivel därmed till att det var utmed denna väg som David flydde från Jerusalem för sin son Absalom, 2 Sam. 15:23. Nu går Davidssonen ut från Jerusalem i Davids fotspår, förkastad av sitt folk. (Studiebibeln II:717)

En rad tidiga tolkare påpekade här det egendomliga sammanträffandet att de första människornas syndafall skedde i en örtagård, att Kristi lidande begynte i en örtagård, att en örtagård låg invid det ställe där Jesus korsfästes och att den grav i vilken han lades var belägen i denna örtagård. Den förste Adam hade allt som var gott, allt han kunde önska sig i Edens örtagård. Likväl föll han. Den siste Adam fick bära allt som var tungt och smärtsamt i Getsemane, men han vann seger. (Studiebibeln II:719)

Utanför dörren till hotellet kunde (Shimamura) inte motstå berget och den lockande doften av nyutsprucket löv. ... Kvinnan stod och väntade i skuggan av cedrarna. ... Det var en helig lund. ... Cedrarnas mörka grönska tycktes sprida en svag avglans över hennes hals. Shimamura såg upp mot trädkronorna. "Det är över nu. Jag har ingen kraft kvar - det känns faktiskt konstigt." Bakom klippan slungade cedrarna sina spikraka stammar så högt mot skyn att han måste böja sig bakåt för att kunna se topparna. De mörka barren skymde himlen, och det var som om tystnaden sakta hade susat. Det träd Shimamura lutade sig mot var det äldsta av alla. Av någon anledning hade alla grenarna på nordsidan torkat, och sedan grenspetsarna brutits och fallit såg de ut som störar som drivits in i stammen med den vassa ändan utåt: ett fruktansvärt vapen i händerna på någon gud. ... Framför cederlunden mitt emot svävade trollsländor i oräkneliga svärmar omkring likt maskrosfjun i vinden. Det såg ut som om floden hade fått sitt vatten från cedrarnas kronor. (Yasunari Kawabata "Snöns rike" s 27-28,75)

Att vandra i en gammal trädgård är nu min enda längtan nu (när) det lider utför. (August Strindberg "August Strindbergs brev XX juni 1911-maj 1912" s 56; brev 1 juli 1911 till Fanny Falkner)

Ljung Björn Olofsson, som kände sig vara den ledande bland svenskarna (i Jerusalem) efter Tims Halvors död, försökte ... uppmuntra de andra. Han började tala med dem om bäcken Kidron, som i forna dagar hade flutit genom Josafats dal och gjort Jerusalem till en vattenrik stad. Han hade sin bibel i fickan, han slog upp den och läste för dem alla de ställen, där Kidron var nämnd. Han beskrev för dem vilken stor och väldig ström Kidron hade varit. Den hade drivit kvarnar och om vintern hade den till och med varit så mäktig, att den hade stigit över sina bräddar och översvämmat landskapet. (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 324)

ca 1900 och tiden dessförinnan

(Boken) Inferno är ute! Och jag har en viss oro att det slutar illa; ty boken kan ej begagnas af något parti. ... Hvad vill nu komma? Gethsemane! (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 192; brev 2 nov 1897 till Axel Herrlin)

Så voro vi i Pegli. . . . Bakom huset ligger hotellets park. . . . Stora buskager av kamelior äro fullsatta med röda, vita och spräckliga blommor, törnrosorna stå i flor med ljusröda ända till blodröda blommor och knoppar. Palmer av över manshöjd växa även på fritt land. Mot parkens mur stå apelsiner och citroner, och vid deras fötter är en rabatt med blommande reseda som besökes av bin, humlor och andra, okända steklar. Gräsmattorna äro översållade med bellis vita och röda. Som man undvikit lövfällande trädslag, vilka här nere icke få löv förr än i april, ser det hela alldeles sommarlikt ut, med gröna stenekar, lagrar och pinjer. Gräsmattorna hava den fördelen att de få beträdas och äro till den ändan anlagda med kortväxta, snaggiga örter som tåla att trampas. Ovanför parken resa sig gröna kullar, den ena över den andra. . . . Och över alla dessa kullar skymta de skrovliga bruna och svarta spetsarne av de Liguriska alperna. Det är onekligen mycket vackert. . . . (Jag fick) träda in i förgården till villa Pallavicini. . . . Utsikten från terrassen var härlig. Under fötterna ligger trädgården. Två blommande magnolior togo bukt på mig genast. Två träd, stora som ordinära lönnar, bokstavligen översållade med klockformiga, vita och violettspräckliga blommor, större än tulpaner, måste ovillkorligen dupera till och med en felfinnare (fault-finder) till yrket. Hägnade marker, stora som beteshagar med apelsinbärande träd, snår med blommande persikor, det ljuvligaste av alla fruktträd, och där bakom kulle efter kulle med vingårdar, pinjer och oliver, slutligen bakom alltsammans havet, det var en syn! Därefter fördes jag backe upp och backe ned under cedrar med svarta armar, palmer med gröna solfjädrar, bambus med flygande vassgröna vimplar, manshöga, trädartade ljungbestånd, ögonstickande aloer, och barocka kaktus. Jag såg korkekar och kamferträd, nerier och ruscus, evonymus, laurocerasus med flera, med flera, som aldrig fälla bladen och erinra om att det kan bli höst. (August Strindberg "Från det vaknande Italien" s 80-83; 1884-03-05)

Jag tog min psalmbok och öppnade den med högtidsstämning i sinnet och såg ett träsnitt – och ser det än, bevarat troget i minnet. Det föreställer kung David själv vid Kidron eller Jordanens älv, han spelar för Herran en psalm med fröjd, konturen i fjärran är Sions höjd. – Det var i konstväg ett underligt ting i Lundströms maner, från hans atelier, den gamle Lundströms i Jönköping. ... Men då, vad skönhet jag såg däri! Med vilka färger på stunden min andaktsbävande fantasi belagt den suddiga grunden! Vad safir-ängar och blåa berg! Kung Davids strängar ha solens färg, från harpan springa där gnistor ut, som tona och klinga och dö till slut i orgelböljors väldiga dån. Till harpans slag hörde jag rösten av Isais krönte son. ... Jag hörde hans röst i folkets sång: ”min frälsade själ skall svinga till Salems himmelska berg en gång, där änglaharporna klinga.” Jag såg på mitt blad, hur bergkonturn i solens bad steg mot azurn; jag hörde och såg av lärkors mängd ett jublande tåg till salig ängd. Min längtan fick även ett vingepar och flög, hon ock, i lärkors flock mot Sion, som glänste i eter klar. (Viktor Rydberg “Träsnittet i psalmboken” s 20-22; skildrad tid: 1838-1845)

Ivan Ivanovitj är en förträfflig människa! Vilket ståtligt hus han har i Mirgorod! Runtomkring huset, åt alla håll, är det skärmtak på ekstolpar och under skärmtaken bänkar. . . . Vilka härliga äppelträd och päronträd det växer under hans fönster! Bara han öppnar ett fönster sticker grenarna in i rummet. Allt detta är framför huset men ni skulle se vad som finns i trädgården! Vad ser man där inte allt! Plommonträd och körsbärs- och fågelbärsträd, alla slags grönsaker, solrosor, gurkor, meloner, ärter, ja, det finns också en loge och en smedja. (Nikolaj Gogol "Hur Ivan Ivanovitj och Ivan Nikiforovitj blev oense" s 69-70)

Allt var så klokt anordnadt (i Grekland). Af grekiska skriftställare från Antoninernas tid försäkras, att landet liknade en trädgård. Städerna täflade med hvarandra i prakt. Det var en guldålder, om än guldet var något blandadt. (Viktor Rydberg "Pessimistiska hugskott af en optimist" s 150)

Gud Fadern var full av barmhärtighet. Han sände sitt skapande Ord som kom för att frälsa oss och uppehöll sig på samma ställen och i samma omgivning som där vi miste livet. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 38)

Äfven i sina park- och trädgårdsanläggningar eftersträfvade romarne en grandios verkan på ögat. Den moderna trädgårdskonsten (nu år 1884) är stolt öfver mångfalden af de arter, som hon odlar, och samlar gärna i smärre grupper och figurer olika arter i hvarandras närhet, för att få smärre blomstermattor med vackra mönster och skiftande färgspel, ägnade att betraktas på nära håll och i sina enskildheter. Romarne åter brydde sig icke om att odla många arter: de inskränkte sig till några få, såsom österländska rosor, violer och liljor, men sökte framvisa dessa i en samlad ofantlig massa af exemplar. Man lät ett stort fält bära endast rosor, ett annat endast liljor, ett tredje endast violer, så att fältens färgskiftning redan på långt afstånd yppade åt hvilken blomsterart de voro upplåtna. . . . Vidsträckta perspektiv, skuggrika alléer af lummiga träd och klippta häckar, utmynnande på vissa afstånd i cirkelrunda solbelysta platser med springbrunnar och statyer och ändande framför en skimrande marmorkolonnad; mellan alléerna och häckarne vidsträckta blomsterfält af det slag jag nu omtalat, och mellan dem åter ringlande bäckar med öfverslagna broar och här och där med spridda grupper af plataner eller andra ädla träd; allt detta resande sig terrass öfver terrass - hvar och en sådan terrass innefattad i en stenram med breda trappor och med en lång linie af bildstoder, som än tecknade sina konturer mot himmelens bakgrund, än bröt sin marmorglans mot de mörka löfmassorna - sådan var, i det hela sedt, den romerska trädgårdsstilen. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus" s 131-132; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1884)

Ingången till Getsemane kan ha varit (den) som ledde genom byggnaden med ”oljepressen”. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 538)

Angående (Höga Visan 1:17) kontrasterar targumen det tempel som byggdes av Salomo med det långt mer överlägsna tempel som skall byggas under Messias' dagar, vars bjälkar skulle tillverkas av paradisets cedrar. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 722)

Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1940

Inom en snar framtid kommer Jönköpings centrum att få en ny stadspark nästan mitt i staden. Området för den framtida parken har haft olika skepnader och fick namnet Kålgården, eftersom man utnyttjade de sanka markerna till grönsaksodlingar. Under 1800-talet bebyggdes området med lusthus som delvis blev till sommarnöjen för borgerskapet. Här fanns fina trädgårdsanläggningar med utvärdshus samt stadens teater. . . . En tanke finns också att man genom brukaremedverkan både kan deltaga i parkens byggande och skötsel. Som ett exempel på brukaremedverkan skulle kunna vara att man medverkar och hjälper till med plantering av den 500 m långa gullregnsallén. Sedan kan man varje år när gullregnen blommar vandra i allén och tänka "denna har jag varit med och planterat". Jag och mina medarbetae hoppas att parkernas innehåll och utsmyckning ger stadens invånare och besökare tillfälle att njuta av det som är grönt och skönt. (Lennart Angselius "Stadens yttre miljö - parkutveckling i Jönköping" s 81; 2003)

1995 antog kommunfullmäktige (i Jönköping) ett program för centrala parkstråket Hamnparken, Rådhusparken och Braheparken. Områdets huvuduppgift är att tjäna som rekreationsanläggning och stadens finrum. . . . Våren 1999 beslutades att FFNS arkitektkontor med arkitekterna Thorbjörn Andersson och Pe-Ge Hillinge skulle få i uppdrag att ta fram ett förslag till nygestaltning av Hamnparken. . . . I stadens program slås bland annat fast att Hamnparken ska komplettera Rådhusparkens finparkskaraktär och vara en vardagspark, en aktivitetspark dit det är intressant att gå och där det alltid händer något i stort och smått. . . . Vidare sägs att en vy mot Vättern ska öppnas och trädbeståndet glesas ut. De träd som är i dåligt skick tas bort för att släppa ner mer ljus till marken. Nya träd planteras i lämpliga lägen för skydd mot kalla vindar. Ljussättningen ska utvecklas. . . . Lördagen 19 augusti 2001 tog Jönköpingsborna Hamnparken i besittning. Under högtidliga former klippte kommunalrådet Per Larssson av bandet och den nya Hamnparken var högtidligen invigd. (Lennart Angselius "Stadens yttre miljö - parkutveckling i Jönköping" s 77-78)

Besök mig i min örtagård, Miranda. Där blommor anemoner utan tal. Platanens skugga faller mjuk och sval på markens gräs och florans mångahanda. ... Det klättrar kaprifol på min veranda och svalan flyger högt och göken gal. Den tysta snäckan slumrar i sitt skal. Den blå lavendeln avger milt sin anda. ... Försiktigt kryper smultronplantans reva på fuktig mylla med sin unga planta. Sju humlor tar ett fruktträd i sin vård. ... Ett gott behag gör livet värt att leva. Lär känna mina vänner och bekanta! Träd in, Miranda, i min örtagård!/Prospero Svensson (Alf Henrikson "Tittut" s 175; Inbjudan)

Träden (i Rådhusparken i Jönköping) har idag (år 1988) nått en ansenlig höjd och många av dem är 116 år gamla. En uppmärksam iakttagare kan bland parkträden finna exemplar av skogsalm, ek, lind, sykomorlönn, en och annan björk, hästkastanj, flikbok och idegran. Rydbergsstatyn omges av rhododendron. En förnyelse av trädbeståndet kommer snart att ske. Sedan 1983 finns i Rådhusparken ett automatiskt bevattningssystem och tidsinställning med en speciell klocka, som manövrerar vattentillförseln även nattetid. Rabatterna i rutmönsteer omges av välskötta gräsmattor. Plantering sker två gånger årligen, på våren lökväxter och penséer och därefter sommarblomster, som är en fröjd för ögat ända fram till höstfrosten, peacerosorna dock ännu längre. Fontänen omges av vattentålig Hosta japonica, som bildar kransar av gröna blad runt anläggningen. Till stadens 700-årsjubileum anlades en emblemplantering framför Viktor Rydbergsbysten. Aktuella motiv framställs varje år sedan dess, utförda i kaktéer och suckulenter i konstrika mönster. Bakom bysten uppfördes 1984 en hamnterrass med sittplatser och blomstersmyckning. (Märta Ahlbom "Från slottsvall till parkstråk" s 18)

Lördag 18 okt. (1986) hölls brasafton i hembygdsgården (i Taberg). Gäst var trädgårdskonsulent Gunnar Bergfeldt som bl. a. berättade om äpplen och demonstrerade både äldre ocyh nyare sorter. Musikunderhållningen svarade Einar Johansson och Edvin Ekwurtsel för. (Inge Kvarnström "Bergslagskrönika 1985-1988" s 150)

Norrahammars Trädgårdsförening 40-årsjubilerade 25-27 september (1954) i Folkets Hus i förening med en mycket lyckad och sevärd trädgårdsutställning. Omkring 70 st. utställare deltog. Föreningen har tidigare även omfattat Hovslätt, som år 1945 bildade en egen förening. ("Tabergs Bergslag VII" s 90)

(annons) Kontakt med hushållen. Varje ansvarskännande frukt- och trädgårdsodlare lämnar sina produkter till Jönköpings Trädgårdscentral. Odlarnas egen försäljningsorganisation. Tel. Namnanrop: "Trädgårdscentralen". ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1945" s 123)

Bostadsbristen i Norrahammar gjorde sig särskilt gällande mot slutet av år (1943). Man räknade med att det behövdes minst 100 lägenheter för att någorlunda täcka behovet. Anledningen till denna brist var givetvis den väldiga invasion av nya arbetare, som utvidgningen vid bruket givit anledning till. I ett uttalande för en tidning framhöll disponent Hedeblad, att man ändå bör ta det lugnt ifråga om bostadsbyggandet och följa den hittills förda byggnadspolitiken, som främst tar sikte på att planera nybyggena så, att köpingens karaktär av trädgårdssamhälle bibehålles. ("Tabergs Bergslag V" s 128)

En tid var det, åtminstone i norra Småland, mycket vanligt att lokalisera bibelns händelser till den egna hemorten. Därom vittnar ju t. ex. även Kidrons bäck i Huskvarna. (Erik Johannesson "Några intressanta ortnamn i Jönköpings stad (I)" s 44)

(annons) Barrsätra trädgårdsredskap Moderna - Starka - Lätta. BARRSÄTRA JÄRNMANUFAKTURVERK - Hovslätt. ("Tabergs Bergslag IV" s 107)

ca 1940 - ca 1925

Ekonomiträdgårdarna, 2,4 (procent) av Jönköpings landyta (år 1936), ansluta sig, vad bebyggelsen beträffar, närmast till villabebyggelse. Insprängda i annan bebyggelse, t. o. m. i den slutna stadsbebyggelsen, äro en del av dem, koloniträdgårdarna, i avsaknad av permanent bebyggelse. Även handelsträdgårdar ligga inne i stadens centrala delar, men de största ligga dock i stadsbygdens utkanter eller utanför stadsbygden, men så nära som dess markvärde tillåter. De mera centrala handelsträdgårdarna äro kringbyggda av senare bebyggelse, och koloniträdgårdarna äro endast temporärt upplåtna byggnadstomter. De outnyttjade tomterna inom bebyggda kvarter uppta dock nära 14 har. "Kålgårdarnas" tradition upprätthålles inom Kålgårdsområdet av de där belägna handels- och koloniträdgårdarna i söder, och även i Södra qvarteret i väster finnas dylika handels- och koloniträdgårdar. Koloniträdgårdarna med sina c:a 200 kvm. stora arrendejordlotter erbjuda genom sin tillgänglighet nära eller inom den slutna stadsbygden eller förstadsbebyggelsen och sitt billiga arrende (5 kr per år och lott) dess befolkning en motsvarighet till villabefolkningens trädgårdar med möjligheter till rekreation och billiga trädgårdsprodukter. Ett större koloniträdgårdsområde vid stadsgränsen i norr vid Kortebo station med större jordlotter, c:a 400 kvm. och 10-årigt arrende, har mera permanent bebyggelse med sommarstugor. (Gösta Weiler "Jönköpingslandskapet" s 30-31)

(Kyrkoherdens) trädgård (i Byarum) var ju väldigt stor. Två silvergranar stod på infarten. En runddel fanns framför verandan som idag (år 2003). I den växte rosor. I rabatter vid sidan om verandan fanns varjehanda växter, bl a tigerlilja. ... På baksidan av huset fanns en jätterabatt med perenna växter. Den var lika lång som huset och tre meter bred. Längre västerut fanns bärbuskar och nere mot järnvägen fanns ett stort trädgårdsland med potatis, morötter, rödbetor m m. Varje vår och höst kom Gösta Andersson Tröjebo och hjälpte oss i två dagar. Han grävde bland annat ned gödseln som Emil på Hultet kört dit. Sedan var det min uppgift att sköta det hela. Fru Bredin brukade hjälpa mig att så grönsakerna. Blev det sen en torr sommar fick jag bära vatten från brunnen som låg mellan huset och uthuset. Johannes Madestam brukade hjälpa mig den tiden han vistades där (som "hjälpepräst"). Den mest arbetsamma uppgiften var annars att klippa gräsmattan med en handklippare. Den var tillverkad på Norrahammars Bruk och hade trähandtag. Inte nog med att den var tung att köra, kniven var också slö. ... Kyrkoherden som aldrig deltog i något hushållsarbete eller trädgårdsarbete krattade dock grusgångarna. Det gjordes varje lördagsmorgon med en bred kratta. På hösten togs potatisen och grönsakerna upp. De förvarades sedan i källaren för att räcka hela vintern. (Håkan Johansson "Som prästgårdspiga hos Kyrkoherde Bredin" s 45; Mildred Nilsson berättar om sin tjänst i mitten av 1930-talet)

(annons) Barrsätra trädgårdsredskap. Helsvensk tillverkning. Förstklassiskt utförande. Stor sortering. BARRSÄTRA JÄRNMANUFAKTUR, Norrahammar. ("Tabergs Bergslag II" s 91)

Parken på Solvik (på Rosenlund i Jönköping) hade anlagts redan under den Frickska tiden vid sekelskiftet. Från det sista markområdet avstyckades redan före 1933 ett antal tomter, som sedan bebyggdes. Parkområdet bestod ursprungligen av ängsmark och lövskog. När villan byggdes, gjordes en del planteringsarbeten av området närmast denna. Gångar, gräsmattor och blomsterrabatter anlades. Likaså planterades träd och buskar. Anläggningen får närmast ses som en engelsk park med slingrande vägar och gångar. De områden, som låg i direkt anslutning till villan, fick behålla sin kuperade karaktär och sin växtlighet. Under den Hjelme-Lundbergska tiden byggdes en terrass ovanför den höga strandbanken mot Vättern i väster. Från denna hade man en vacker utsikt över Jönköping. Terrassen har nu (år 1975) nästan helt rasat ned i Vättern på grund av erosionen av Rosenlunds sandbankar. I parken uppfördes också ett skyddsrum, och en badplats anlades vid Vättern. Trädgårdsmästerianläggningen låg på norra delen av Solvik. Den bestod av en trädgårdsmästarbostad av trä i 1 1/2 våning, uppförd vid sekelskiftet. Till denna hörde också ett antal växthus, som vid skilda tillfällen om- och tillbyggdes. Trädgårdsmästerianläggningen revs 1974. I samband med den ombyggnad av huset, som skedde 1936-37, uppsattes i parken . . . föremål som inköpts i Venedig. Av dessa finns ännu kolonnerna, grindarna och brunnen kvar. Grindarna till Solviks entré kommer . . . från ett palats i Venedig och tillverkades troligen under 1700-talets förra hälft. De är av högklassigt järnsmide med god detaljbehandling. (Bo E. Karlson "Solviks villaegendom på Rosenlund" s 75-76)

Ett allmänt omdöme kunde (nu år 1933) fällas om trädgårdsanläggningar och trädgårdskonst i Jönköpings stad med närmaste omgivningar: här finnas underbart vackra saker, sällsynta pärlor i det nordiska landskapet, men här finnas även schabloniserade, ledsamt anlagda trädgårdar i värsta stationssamhällesstil. . . . Det är särskilt fyra trädgårdar, som dragit uppmärksamheten till sig. Ett gemensamt drag för dem är deras underbart vackra läge. G r y t e t ligger uppe på Dunkehalla höjder med Dunkehallaån som ett leende och levande inslag. Feilitzens trädgård, F u r u l i d, har Stadsparken som bakgrund och lundnatur runt omkring. S u n e s o n s t r ä d g å r d har Bankeryd djupt under och perspektiven inåt Västergötland, och M o b e r g s t r ä d g å r d är ett paradis insprängt bland gråbergen på östra åsen med Huskvarnaåns sprickdal på ena sidan, Vättersänkan, städerna och västra åsen i fonden. Läget är en skänk av en givmild och storslagen natur. Men de stora samlingarna av växter, de djärva anläggningarna, kompositionen och detaljarbetet ha inte kommit av sig själva. Grundlig kännedom om växter, markförhållanden, berggrund och mycket annat har krävts av de personer, som skapat dem. (Hjalmar Bjurulf "Mönsterträdgårdar i Jönköping I" s 52-53)

Jänkäpings Bollklubb bärjade att sparka boll i tändsticksbolagets park, nuvarande (år 1988) Västra torget, år 1931. (Magnus Widell "Idrottsplatser i Jänkäping" s 12)

ca 1925 - ca 1900

Vid sidan av yrket som läkare hade Sven Lindblom (1896-1938) ett stort intresse för blommor, växter och trädgårdsanläggningar. På tomten Klastorp lät han uppföra ett mindre drivhus för tomater bl.a. och ett större, där han drev vindruvsodling. ... När (doktor) Sven Lindblom ... flyttade in till Vaggeryd (på 1920-talet), kom mycken tid och stort intresse att prägla hans arbete med parkanläggningen (på samhällets tomt emellan Sveavägen - Ödestuguvägen - Skolgatan och skolan). ... Greta Magnusson berättar att doktorn kom hem och beställde en kaffekorg för så och så många trädgårdsarbetare, som skulle inspireras och tackas på detta sätt. Så småningom blev det en fin parkanläggning för grannar och samhällsbor till stor glädje. (Georg Boberg "Sven Henrik Lindblom. Läkare. Trädgårdsarkitekt. Motorman." s 13-14)

Omkring 1920 fick dåvarande trädgårdsarkitekten Nils Andersson i uppdrag att inkomma med förslag till omändringar (av Rådhusparken i Jönköping) och dessa godkändes den 16 mars 1921. Det gällde viss nyplantering och omläggning av promenadvägarna enligt ett system, som gäller ännu i dag (år 1988). Man utsträckte omläggningen till Hamnparken och Braheparken, som tillsammans med Rådhusparken (officiella benämningen efter 1913) egentligen utgör ett enda grönt parkstråk genombrutet av starkt trafikerade gator. Samtidigt med trädgårdsarbetena, som bekostades av medel ur Östbergska fonden för stadens förskönande", lade man ned nya vatten- och avloppsledningar samt elkablar. Ett pumphus för bevattning och för driften av fontänen installerades. . . . Ytterligare förbättringar gjordes 1934 men i stort sett har parkområdet behållit sin ursprungliga karaktär. (Märta Ahlbom "Från slottsvall till parkstråk" s 17-18)

(Min far Simon A R Johansson) upplevde starkt en kallelse att åka till Indien som missionär. ... Efter ett halvår i London gick resan sjövägen till Bombay, dit han anlände 1920. ... Simon hade många strängar på sin lyra. ... Trädgårdsodling var hans stora hobby som samtidigt gav mat för dagen och sunda matvanor. Tomater odlades i sådan mängd att till på köpet ankorna fick tomater att äta ibland. Trädgårdens produkter höll högsta kvalitet tack vare konstbevattningsmöjligheter. Mycket av det som odlades fram konserverades för behov under övriga delen av året. (Allan Eddeland "En indiamissionär från Åker" s 44-46)

Trädgården (i Liljeholmen på öster i Jönköping) var min fars ögonsten. Där fanns blommor, som hämtats från Ölands alvar, från Åreskutans fjällbranter eller från brinkarna kring Brudslöjan. För mig personligen blev detta närmast en litterär upplevelse. Även om jag under de första åren hade så mycket synförmåga att jag kunde läsa, räckte den dock inte till för att kunna skilja olika växter eller njuta av färgernas och formernas ständigt skiftande detaljspel. Det var min fars stolthet, att han kunde visa upp en liten blygsam blomma i en stenmur invid en damm, (en blomma) som han hittat alldeles nedom Åreskutans topp, och som höll sig hemma i Jönköping under flera år. Han var påtagligt road av koltrastar, flugsnappare och starar, som häckade i trädgården, och som ofta kom och satte sig på stenarna i dammen. (Per Engdahl "Fribytare i folkhemmet" s 25-26; BG Ask-kommentar: Kan Brudslöjan möjligen vara vattenfallet Brudslöjan i naturreservatet Kråksten öster om Fagersta?)

Trädgårdsalster från Gärahofs trädgård försäljas hvarje fredag på torget i Skillingaryd. (Jönköpings-Posten 1909-07-26 "Gärahofs trädgårdsalster på Skillingaryds torg")

(Idas skolas park) ritades och anlades av Jönköpings förste i tjänst varande stadsträdgårdsmästare, J A Gustafsson, född i Angerdshestra socken väster om Jönköping. Stadsfullmäktige anslog för detta ändamål den 2 december 1908 5 000 kr till planering och gångvägar och 1 098 kr till planteringar och gräsmattor. . . . Karaktäristiskt för dessa parker som låg inom ett kvarter (t ex Lasarettsparken) är att parken genomkorsades av gångvägar och i centrum av parken var en större cirkelrund rabatt, något upphöjd, som planterades med vår- och sommarblommor. Vårblommorna kunde vid den tiden bestå utav bellis, förgätmigej, gyllenlack och akleja, som efter blomningen återplanterades på sin växtplats för att komma till användning våren därpå. Till sommarblommor användes för det mesta pelargoner. På vintrarna täcktes jordrabatten med granris. I övrigt gräsmattor och busksolitärer med inslag av ädelgranar och tallar. År 1932 upprättade stadsträdgårdsmästare Nils Andersson förslag till omläggning av Idas skolas park. . . . Det förslag som presenterades skulle ges en geometrisk stil och formas av en regelbunden "åttkant" och i centrum av denna en vattendamm med fontän. Dammen omgavs av rosor och rabatterna begränsades av lavendelhäckar som skulle klippas noga. I övrigt kalkstensgångar. Anläggningen kom att likna sådana parkplanteringar man finner på kontinenten, t ex Tyskland, omgiven av trädrader eller boulevarder och någon monumental byggnad som i detta fall Idas skola. . . . Anläggningen var klar 1934. (Melker Fredbrant "Idas skola och skolpark" s 31-32)

Måndagen den 2 oktober (1905) besöker (drottning Sofia och hennes son Eugen) Huskvarna. . . . Söndagen därpå gör mor och son en utflykt till Vista kulles hotell. . . . De åker också till Strömsbergs egendom. . . . På eftermiddagen samma dag bär det av till Rosendala. "Färden togs åt den s.k. Kidrons bäck utmed bergets fot till vägen från Hullestorp tillbaka åt Sanna." (Elvy Nilbratt "Drottning Sofias besök i Vättersnäs anno 1905" s 47)

Undertecknad, trädgårdsmästare för Vestra församlings kyrkogårdar från 1 Jan. 1905, får vördsamt meddela allmänheten, att order kunna tills vidare inlämnas till stadsträdgårdsmästaren J. A. Gustafsson, Vestra skyddsskolan, 1 trappa upp, Brunnsgatan. Jönköping i Januari 1905, Carl Gustafsson, Eriksberg, Dunkehallar. (Smålands Folkblad 1905-01-02 "Order till kyrkogårdsträdgårdsmästare inlämnas till stadsträdgårdsmästaren")

Plantor, flera sorter, nu sättfärdiga, finnas att tillgå i Skillingaryds skolträdgård. (Jönköpings-Posten 1904-06-06 "Skillingaryds skolträdgård")

Vid bibelkursen på Götabro mötte (min mor Anna) Amanda från Fåglarvik, och de drog ut, de två i sällskap som unga flickor, evangelister, först till Uppland, sedan till Småland. ... Av de många som räknade sig som deras kärvar, ja just kärvar kallade de sig, var den bastante alkoholskadade polisen i Bodafors. K.G. Sjölin, mannen, som jag så ofta minns, mannen med leendet, rösten och de många sångerna. ... Vad många sommarkvällar har jag inte suttit i vår veranda och hört hans sånger tona ... Väck, Jesus kär, din skara, som har slumrat, ett stenkast ifrån dig på Kidrons strand ... (Verner Malmsten "Prosa Poesi Prologer Foton" s 45-46)

ca 1900 - ca 1850

Från slutet av 1800-talet till långt in på 1900-talet var odlingen av frukt, bär och köksväxter en säker inkomstkälla för de många yrkesodlare som fanns på den tiden. I Jönköpings-Huskvarnaområdet fanns ett 40-tal handelsträdgårdar, som till stor del ägnade sig åt denna sorts odling. En del av dessa trädgårdar låg på egen mark, en del på arrendemark. De flesta var familjeföretag, där både mannen, hustrun och barnen deltog i skötseln av odlingarna. Under sommaren hade man dock viss hjälp av tillfällig arbetskraft, särskilt i de större handelsträdgårdarna, där man även hade en del fast anställda arbetare. På de flesta platser hade man en ganska omfattande drivbänksodling med ända upp till 100-150 fönster. Här odlades i huvudsak tidiga grönsaker såsom spenat, sallad, dill, persilja, rädisor, men även gurka och meloner. Till de flesta odlingarna hörde i regel ett eller flera växthus, där man i huvudsak odlade gurka och tomater, men även en del blommande krukväxter som pelargonier, begonier, gyllenlack och chrysanthemum. I de lite större handelsträdgårdarna odlade man även en del snittblommor, som bl a användes till binderier och dekorationer. En stor del av odlingarna låg på s k friland och var avsedd för odling av rotfrukter såsom potatis, morötter, palsternackor, kålrötter, rödbetor, men även för vitkål, blomkål, grönkål, brysselkål och många andra köksväxter. För att kunna bruka jorden på bästa sätt var det nästan nödvändigt att man hade häst, vagn och lämpliga jordbruksredskap, och detta fanns i de flesta handelsträdgårdar. Traktorer hade då ännu inte kommit i bruk. Hästen användes inte bara för arbetet med jorden, den användes även för transportändamål, särskilt när det gällde torghandeln och leveranser till frukt- och blomsteraffärer och till hotell, matserveringar och privata kunder i städer och samhällen. Det var inte bara i handelsträdgårdarna man odlade dessa nyttoväxter. De flesta herrgårdar hade egna trädgårdsmästare och här odlade man inte bara för det egna behovet - en stor del av det som här framställdes gick till försäljning. (Georg Gustafsson "Handelsträdgårdar i Jönköping med omnejd" s 85)

Vad Vedtorget (i Jönköping) beträffar, så skedde där stora förändringar i början av 1880-talet. Då revs nämligen det Lilliecreutska huset, och den tidens storbyggmästare, B. C. Carlsson, uppförde de s. k. stenhusen. Det var en mycket stor och vacker park och trädgård, som därvid spolierades. När de stora träden mot Vedtorget sågades ner, fingo vi pojkar vara med och fästa linorna uppe i träden för att få dem att falla ut mot torget. Ett lusthus, som stod i trädgården, inköptes av en fastighetsägare nere på maderna, allmänt kallad "Sven te Lindmans", på grund av att han varit gammal trotjänare hos handlanden Lindman. Det rullades upp på en stor vagn och forslades ned till hans tomt, där det ännu (år 1946) står kvar. Söder om Lilliecreutzka trädgården fanns en repslagarbana, tillhörig repslagare Nyström. . . . Efter genomgången reparation öppnades Järnvägsgatan åter för allmän trafik, den 18 juni 1898. Gatan var nu betydligt utvidgad samt försedd med gångbanor, trädplantering och belysning. Fyllningen av kärret mellan gatan och Gripenbergsjärnvägen var slutförd 1899. Omkring 50.000 lass sand behövdes till fyllningen och 150.000 kvadratfot fast mark vanns, varpå "Knektaparken" anlades. (Gustaf Wikner "Kring Vedtorget och Båtsmansbacken mot 1800-talets slut" s 75-78)

Vid Västra Holmgatan (i Jönköping) låg Schuckens trädgård, och ännu i dag (år 1944) finnas gamla växter och buskar kvar, som härstamma från denna trädgård. (Gustaf Wikner "Hantverksminnen från 90-talets Jönköping" s 49)

Den egentliga bebyggelsen på öster (i Jönköping) börjar med Liljeholmen. . . . Det var parken och trädgården och framför allt läget vid vätterstranden, som gjorde Liljeholmen till den pärla den var. . . . Parken, som låg väster om boningshuset, var anlagd i fransk stil med slingrande gångar mellan gräsmattorna. Nu (i mitten av 1890-talet) var den lagom förfallen för att ge fantasien spelrum. Beståndet utgjordes av ask, alm, lönn och gran. Mellan huvudbyggnaden och sjöhuset stod en stor kastanj, och området däromkring utfylldes av buskager av syren och snöbär. När kastanjer och syrener blommade i maj-juni var det ljuvligt att lustvandra på de slingrande gångarna. Frukt- och köksträdgården låg åt öster. Genom densamma gick en mittelgång av fruktträd och bärbuskar. Vid början av gången paraderade ett par stora kastanjer och avslutningen borta i östra ändan utgjordes av en övervuxen berså med mossiga bänkar. Den gången minns jag särskilt, när fruktträden blommade, då var den som en lång tunnel i skärt och vitt. Men även på eftersommaren, när krusbären mognade, hade den sina behag. Av sidokvarteren upptogs det södra av fruktträd och det norra av grönsaksland, bl. a. odlades ganska mycket sparris. Fruktträdsbeståndet var vid den tiden . . . dåligt skött, beroende på att stället av ägarna uthyrdes till olika personer, som ej hade intresse av att nedlägga särskilda kostnader på trädgården, som sålunda alltmer fick förfalla. År 1898 delades Liljeholmen upp i tre tomer. Den mellersta inköptes av Överste de Laval, som lät riva de gamla husen och uppförde den nuvarande (år 1941) villan. Så småningom bebyggdes även de båda andra tomterna, den västra av herr Valentin och den östra av major Englund. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 16-19)

Första gången jag satte min fot i Liljeholmens trädgård (på öster i Jönköping) var under skoltiden (omkring år 1890). Gamle hovrättskommissarie Westberg arrenderade då huvudbyggnaden och trädgården. Det var en solig eftermiddag i slutet av september. Efter skolans slut kl. 4 voro vi på hemväg, vi österpojkar, och hela gatan genljöd av våra trätofflor. Som vanligt, när vi kommo mittför Liljeholmens trädgård, måste vi ta en överblick av den förbjudna härligheten, och där stodo vi med näsorna mellan staketspjälorna. Inne i trädgården gick kommissarien och mönstrade sin fruktskörd. Det grå helskägget lyste vitt i solen, och han myste, då han betraktade de dignande träden. Kommissarien var ej god att råka ut för, om han fann obehöriga i sitt paradis, och vi hade vederbörlig respekt för den gamle mannen, eller åtminstone för hans bastanta käpp. Men i dag såg farbror Westberg snäll ut, och vi avlossade på måfå: "Får vi hjälpa till att plocka äpplen?" Westberg tittade på de höga träden och fick tydligen en idé, ty han kom fram till staketet och sa', medan han pekade på mej: "Kan du klättra, får du hjälpa mig att plocka äpplen." Det var just ingen modig pojke, som gick mot porten. Kanske låg det något annat under den där vänligheten. Snart satt jag emellertid i ett högt äppelträd med en korg bredvid mig. Men jag glömde nästan att plocka för utsiktens skull. Där låg österut Zimmergrens, Söderströms, "Enhörningens", Tjäders samt slutligen Sahlströms. I söder kärret och kyrkogården, i väster Rosenberg och skolan och i norr den blånande, vida Vättern. Det var en stolt parvel, som den kvällen kom hem till mor. I famnen bar jag en påse, full av röda granna äpplen, som den goda kommissarien begåvat mig med. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 19-20)

På höjderna i Jönköpings västra stadsdel, vid den s k Skäktabacken - nuvarande (år 1988) Dalvikshöjden startade trädgårdsdirektören M P Andersén (i slutet av 1880-talet) sin över hela Sverige välkända och uppskattade växthus- och plantskolerörelse. . . . De många olikartade växter som odlades i plantskolan var särskilt uppskattade för sin fina kvalitet. Varje vår och höst levererades växter till ett stort antal återförsäljare och privata kunder över hela landet. Dessa växter ansågs som mera härdiga än de som odlades i sydligare nejder. Hela järnvägsvagnar, tätt packade av växter, gick bl a till Stockholmstraktens mest kända trädgårdsanläggare. I de flesta fall ville anläggarna ha så stora exemplar som möjligt. Då kunde en nyanlagd trädgård få ett uppvuxet och nästan färdigt utseende. I plantskolan upptogs den största arealen av fruktträds- och rosodlingarna och det var dessa som gav det största ekonomiska utbytet. Men i den 65 tunnland stora plantskolan odlades även en stor del prydnadsväxter och alléträd, prydnadsbuskar, häckväxter, barrträd, perenner, vatten- och stenpartiväxter. Inom de perenna släktena var sortantalet mycket stort och omfattande. Här fanns omkring 100 sorters pioner och nästan lika många sorter av Phlox, Iris, Saxifraga och Sedum. Inom dahliasläktet odlades också ett 100-tal sorter. Många av dessa växter drogs upp i drivbänk och planterades efterhand ut på sängar i plantskolan, innan de var färdiga för försäljning. . . . År 1956, då verksamheten lades ner, inköptes marken av Jönköpings stad, som på samma område lät uppföra en ny växthusanläggning för parkkontorets räkning. (Georg Gustafsson "M P Andersén - en föregångsman inom svensk trädgårdsodling" s 69-70,74)

Sista tomten och huset väster om "undergången" (på Storgatans norra sida) var trädgårdsmästare Håkanssons. Håkansson hade fröhandel och drev trädgårdsmästeri dels här och dels i en arrenderad trädgård mitt för Liljeholmen. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 31)

När Skolparken (nuvarande år 1988 Rådhusparken i Jönköping) planerades efter beslut i stadsfullmäktige den 1 april 1871 anlitades Frey Hallman, en på den tiden känd trädgårdsarikitekt. Träd och buskar planterades, blomrabatter och gräsmattor lades ut med grusgångar som promenadsstråk. (Märta Ahlbom "Från slottsvall till parkstråk" s 17)

Blomsterexposition anställes i Ulrikslunds trädgård lördagen den 28 dennes, kl. 6 eft. m., der omkring 800 krukväxter komma att exponeras. Numrerade och förseglade inträdesbiljetter säljas wid ingången till 50 öre pr st., då derför erhålles en krukwäxt, som i wärde icke understiger 50 öre; och får jag fästa ärade blomsterwänners uppmärksamhet derå, att jag i år sorterat wäxterna så, att allesammans lämpar sig för winterdrifning, och hoppas jag i år likasom förlidet år wid min exposition få ett talrikt besök. Trädgården kommer att ekläreras med kulörta lyktor. Jönköping och Ulrikslund i Augusti 1869 A.G. Swensson. (Jönköpings-Posten 1869-08-25 "Exposition av krukväxter i Ulrikslunds trädgård")

Äkta Fruktträd kunna nu för höstplanteringar dagligen från undertecknads Trädskolor utlemnas i följande sorter: af äpplen finnes Grafenstejner, Regnetter, Rosenhäger, Citronäpplen, Callwillerougs, Motons Pipping, Ananasäpplen, dubbla Baronäpplen, Callwillerosetter, Borasdorfer med flera wälkända höst- och winteräpplen, äfwen sommaräpplen af hwita klara astrakaner, rosenröda dito, hwita Callwiller, hwita lantäpplen, Kanniker med flera. 5 sorter utwalda höstpäron, 4 sorter sommarpäron, 5 sorter äkta körsbär, 4 sorter tidiga plommon, 6 sorter krusbärsbuskar af tidiga tunnskaliga sorter, 6 sorter winbär, äkta törnrosor af de mest wälkända och bördigaste sorter, 60 sorter Perenna Blomsterstånd, som nu i höst kunna utplanteras och fästes allmänhetens uppmärksamhet på att allt hwad jag här ofwan antydt är här i landet uppdraget och de flesta sorterna af fruktträd och bärbuskar har jag sjelf på platsen uppdragit och förädlat. Jönköping i Oktober 1867. A.G. Swensson. Adress: Westra Förstaden och Ulrikslund wid Repslagaregatan. Obs! De ärade kunder som hos mig reqvirera Träd- och Buskwäxter kunna hos mig erhålla skickliga biträden wid planteringar. A.G. Swensson. (Jönköpings-Posten 1867-10-23 "Fruktträd, bärbuskar och blommor försäljes Jönköpings Westra Förstad")

Skogvaktarskolan på Råslätt (i Jönköping) startade 1861 (och verkade där i 25 år). . . . Noteras kan att (skolans föreståndare Herman) Gadamér fäste stor vikt vid att en skogvaktare skulle kunna trädgårdsskötsel. I utbildningen ingick därför bland annat beskärning av fruktträd, ympning och okulering samt kompostering. (Dag Kihlblom "Råslätts skogvaktarskola" s 58-59)

Några utdrag ur kapitlet Det gamla Jönköping får till sist belysa, att den fritt tänkande och upproriska unga Thecla Sköldberg på gamla dar kunde minnas sin uppväxttid med både överseende och nostalgi: " . . . På sommaren (under 1850-talet) förfriskade sig min mor och hennes småttingar med att vandra ut till den fäderneärvda så kallade kålgården, en av de små lummiga trädgårdar, som voro belägna i stadens utkant, väl skyddade för Vätterns kalla pustar. Här växte klara astrakaner och augustipäron, acklejor, pioner, syrén och provinsrosor. Några större kålgårdar hade lusthus, vars fönster eller dörrar prålade med kulörta fönsterglas . . . Här i dessa lusthus slogo friarna sig ned med sitt klumpsömsbroderi eller sin strumpsticka, medan tjänsteflickan dukade fram kaffet och hallonsaften med tillbehör ur den medhavda korgen. Naturligtvis hälsade man på varandra för att prata samman och därjämte pliktskyldigast beundra grannträdgårdens "rent märkvärdiga frodighet". Å vad man var artig på den tiden!" (Ingeborg Lindqvist "Thecla Wrangel och boken 'Från forna tider'" s 41-42)

ca 1850 och tiden dessförinnan

Redan 1848-49 hade staten upplåtit Förborgens mark till parkområde med villkor att "den kulle planteras till stadens förskönande". Så tillkom Jönköpings första park, Hamnparken. Resten av slottsmarken överlämnades till staden år 1862, varvid staten dock förbehöll sig rätten att uppföra offentliga byggnader, såsom järnvägsstation, telgrafstation och ett nytt fängelse. Bostadsbyggande fick ej förekomma inom området. Ej heller tilläts torghandel utan de fria ytorna skulle utläggas för parkändamål. Sålunda tillkom nuvarande (år 1988) Rådhusparken samt planteringen vid nya läroverket, Braheparken. Rådhusparken hette ursprungligen Skolparken, då Rådhuset från början var byggt som läroverk. (Märta Ahlbom "Från slottsvall till parkstråk" s 12)

Hos undertecknad finnes diverse sorter planter: kålplanter af flere sorter, rot - dito, tobaks - , korskrydds -, lök af flere sorter, allt färdigt till afhemtning uti instundande wecka. Kettilstorp den 22 Maj 1846. G. F. Moberg. (Jönköpingsbladet 1846-05-23 "Kålplanter, tobaksplanter och flere sorters planter färdiga till afhemtning")

Trädgårdsmästaren John Henry Olsson på Landeriet Liseberg nära Göteborg försäljer (i Jönköping): Roseberrn, Wilmots superb och Alpinska Jordgubbe-, samt Sparris-, Sjökol- och Rhabarber-planter; Orangeri-wexter, Fikon och Mullbärsträn samt Winranker i krukor; Perenerande Blomsterwexter; storfruktiga Engelska Stickelbärs-, Winbärs-, gula och röda Antwerpner Hallon-buskar; utmärkt wackra Törnrosbuskar; flera sorter Fruktträn; Holländska Lindar till alléer och berceaner; Alm, Bok och Blodbok; samt flera andra slags plantor till parkanläggningar; Winterfrukt m. m. (Jönköpingsbladet 1844-10-19 "Trädgårdsmästare på Landeriet Liseberg nära Göteborg försäljer trän och wexter i Jönköping")

Jag föddes d. 12 oktober 1833 på "Store Trädgård",en lägenhet i utkanten af den då lilla staden Jönköping. . . . Mitt hem var förtjusande . . . en stor, rymlig byggning hvars fönster låg åt ena sidan en stor, vacker gård med gräsplan, tre stora körsbärsträd samt en häck med s.k. bukettrosor och en myckenhet andra blommor. Hur härligt att klättra i dessa träd, att mumsa dessa söta fågelbär och sedan - ej fullt så härligt - få en uppsträckningför sönderrifna kläder och missbrukad tid, af min milda, blida Mor, ej heller af min präktige fader, utan af vår "husmamsell", som var min mor behjelplig att sköta hushållet, trädgården och barnen. . . . Jag vill fortsätta att beskrifva mitt kära hems alla behag: en stor trädgård med mycken och god frukt samt de härligaste tunnskaliga, ludna gröna krusbär samt mycket köksväxter af olika slag och "last but not least", en stor syrenberså der jag helt ensam upplefde så många små märkliga äfventyr och händelser och företog så många resor i min fantasi. De höga syrenträden voro mina hästar, ett gungbräde min resvagn och för öfvrigt funnos på vägen ställen der jag gick in för att få förfriskningar. - Och dessa fruktträd sedan! Hvarje morgon voro jag och min syster Emilie nere i trädgården för att plocka upp den under natten nedfallna frukten. Ännu i dag på min höga ålder erfar jag en viss tjusning då jag ser nedfallen frukt och det fordras stor sjelfbeherskning för att ej taga upp den, vore det också på annans mark. (Clara Pauli "Mina upplefvelser" s 16-18)

Jag har kringvandrat Gensersjöns stränder; de erbjuda onekligt en större vegetabilisk yppighet (än Wetterns leende nejder), flera verkliga rikedomar för jordbruket; de prydas af praktfullare byggnader, förmögnare och talrikare byar, men jag betviflar att de framvisa en behagligare och mera herrlig tafla; och jag är öfvertygad att alla, som dela min känsla för naturens skönheter och som hafva besökt Sveriges sjöar, skola medgifva att de äga företräde framför de schweiziska genom deras i hög grad pitoreska karakter. Vi ankommo till Grenna. . . . Trakten närmast Grenna är betäckt med en myckenhet fruktträd, isynnerhet körsbär. . . . På något afstånd ifrån Grenna reste vi uppföre den bergskedja, som omger Wettern. Jag kunde ej tröttna att betrakta den sköna stranden, jag steg ur vagnen, för att säga ett slutligt farväl till denna underbara nejd . . . hvars skönhet väl kan fattas af inbillningen, men ej återgifvas af pennan, helst en beskrifning alltid måste blifva kall och färglös. (Alexander Daumont "Resa i Sverige År 1830" s 9-10)

1790 köpte (Daniel Berzelius) apoteket (Lejonet i Jönköping) och avlade apotekarexamen. Han var mycket intresserad av trädgårdsskötsel. Han började med odling av apoteksrabarber och andra medicinalväxter. För att kunna driva odling i större skala inköpte han det s. k. "Plantaget", där nuvarande (år 1977) Liljeholmsskolan ligger. Hans odlingar omfattade ett sjuttiotal olika medicinalväxter, som han sålde till apotekare inom och utom Sverige. Som belöning för sin strävan att "gagna det allmänna" fick han från 1801 av K. Maj:t löfte om ett årligt underhåll av 50 daler silvermynt så länge han innehade Jönköpings apotek. Så sent som på 1860-talet kallades området "Apoteksträdgården" och användes som utflyktsmål av stadsborna. Han dog 1807. Hans änka och barn drev apoteket till 1835, då Adolf Uggla köpte det. Han innehade apoteket till 1853. 1790 flyttade apoteket Lejonet (från nuvarande Östra Storgatan 26) till Kyrkokvarteret 12-14, nuvarande Östra Storgatan 51. (Lisa Bysell "Apoteket Lejonet" s 48-50)

År 1778 och 9 mättes Landswägarne uti detta (Jönköpings) Lähn, och i stället för de gamle Eke och furu pålarne blef sten pålar uppsatte, en huggen sten in satt uti et fyrkantigt murat stenkar. Träplantering utmed wägarne är både påbuden och wärkstäld, men hafwer intet haft något bestånd eller framgång. De mäste träden, som komma i en jordart, hwilken intet är efter deras natur, och efwen af wanarttadt folck, så at här fins föga eller inga träd utmed Landswägarne i detta Lähn, utom litet pilar här och där på sumpiga ställen. (Nils Alin "(Landswägar som gå ut från Jönköping)" s 9)

Med faderlig myndighet sörjde (Per Brahe d.y.) för sina undersåtars bästa. För att blott nämna ett exempel så är traktens intresse för trädgårds- och fruktodling ett arv från "grevens tid". (J.M. Danielsson "Visingsborgs grevskap - En stat i staten" s 146)

Per Brahe (d.y.) studerade utomlands 1618-1621 och 1623-1626. ... Under första resan tillbringade Brahe två år och tre månader (vid det lutherska universitetet) i Giessen (femtio kilometer norr om Frankfurt am Main). ... Universitetet i i Giessen var ungt och vitalt, grundat 1607. Här fanns botanisk trädgård och huvudbyggnadens trapptorn hade i stället för takhuv en plattform för astronomiska observationer. Kanske föddes där tanken på Brahes liknande arrangemang på Kumlaby kyrka på Visingsö. (Arne Losman "Adelskap och boklig bildning" s 167)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

(Adams himmelska resa i Adams och Evas liv – den grekiska versionen) handlar om en övergång till den himmelska världen via vatten. ... Alla tecken tyder på ... att paradiset i denna himmelska resetext skall förstås som ett mellantillstånd, innan den slutliga och definitiva döden äger rum. (Leif Carlsson ”Round trips to heaven” s 273)

En doft från ett förlorat paradis drog genom världen där (Jesus) gick fram. Ett bortglömt minne vaknade. Vi är alla sprungna ur Eden, det paradis vi är skapade för men bortdrivna från. Hur skulle minnet av vårt ursprung kunna utplånas? Människan bär Guds bild inom sig, dold men ändå synlig. Paradiset slumrar i vårt bråddjup. Vår bestämmelse är en annan än den som ofta dikterar våra liv. Vi är skapade för en värld där ”rättfärdighet, frid och glädje” bor. Innerst inne, när allting stillnar, vet vi det. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 14)

Cedern är ett ständigt grönt barrträd. Det har en tjock stam som kan bli ända till 2 m i genomskärning. Cedern kan bli upp till 40 m hög. (Herbert Sundemo "Faktaordbok till Bibeln" s 47)

De första människorna föll i synd i en trädgård. Jesus gick in under släktets synd i en trädgård. Adam hade allt gott i Eden - och föll. Den andre Adam fick bära allt ont i Getsemane - och segrade. (Erik Bernspång "Johannes" s 405)

Trots att den blev lidande under kriget, har vår trädgård återhämtat sig väl och kan ännu kännas igen som den Akira Sugimura anlade för fyrtio år sedan. Längst nere vid den bortre muren kunde jag se att Noriko och Ichiro undersökte en bamburugge. I likhet med nästan alla de andra träden och buskarna i trädgården hade bambun platerats om helt färdigvuxen av Sugimura från någon annan plats i staden. Det ryktades faktiskt att Sugimura själv gick omkring i staden och såg in över trädgårdsstaketen och erbjöd ägarna stora summor pengar om han såg något träd eller någon buske som han ville dra upp med rötterna för egen räkning. Om detta stämmer, gjorde han sitt val med beundransvärd urskillning: resultatet blev - och är alltjämt - underbart harmoniskt. Trädgården ger ett intryck av att vara naturlig, vildvuxen, med bara en svag antydan om konstlad formgivning. (Kazuo Ishiguro "Konstnär i den flytande världen" s 39; Oktober 1948 i Japan)

Inbäddad bland mullbärsträd, mimosor och äkta kastanjer låg Villa Duclos med utsikt över Medelhavet och Monaco. ... Trädgården liknade en bukett doftande blommor och på var sida av huset stod två cedrar. Dessa gamla träd med sin bibliska tradition var Villa Duclos stolthet, och skarpt syntes silhuetterna från deras underliga mörkgröna kronor mot bergens blånande bakgrund. (Birgit Th Sparre "Gårdarna runt sjön" s 161)

ca 1900 - ca 1800

Redan när vi nalkades Hasrun, hade vi på afstånd sett (de s. k. Cedrarna på Libanon). De togo sig då ut såsom en liten grön fläck uppe i de kala bergen. Cederlunden är icke heller stor. Den består af omkring 400 träd och ligger på en kulle 1,925 meter högt öfver hafvet vid foten af ett kalt och brant snöberg. Vid kullens östra och vestra sidor flyter vatten fram från den på bergets topp alltjemt smältande snön. Lunden är omgifven af en mur, till skydd mot getter äfvensom mot åverkan af landtbefolkningen, som här årligen firar en stor fest. Många af träden äro mycket gamla och stora. Vi mätte ett af dem. Det var vid brösthöjd 14 1/2 met i omkrets. Cedrar betäckte i den gamla tiden Libanons bergsrygg, åtminstone till största delen. Nu återstå endast några få grupper af detta vackra träd. I den hebreiska forntiden prisades cedern såsom Libanons prydnad (Hes. 31:3 ff., Ps. 92:13). . . . I alla skrifter från forntiden, som handla om växtriket, prisas cedern såsom det mest ärevördiga och ståtliga träd, som finnes i verlden. Cedern är ett barrträd, som närmast liknar lärkträdet, men hon skiljer sig från detta derigenom, att hon alltid är grön. Med afseende på hennes styrka, skönhet och ständiga grönska framställes hon på flere ställen i gamla testamentet såsom en bild af den rättfärdige. De rättfärdige, säger David, skola växa såsom cedrar på Libanon; de äro planterade i Herrens hus; de skola grönska i vår Guds gårdar (Ps. 92). . . . De största cederskogarna finnas f.n. (i oktober 1894) på berget Taurus i Cilicien, i närheten af Mersina och Tarsus, samt på Himalaja i Indien. På Libanon synes cedern icke utbreda sig. Utanför den mur, som omhägnade den nu omtalde lunden, stodo ett par enstaka cedrar, men ingenstädes deromkring syntes några skott skjuta upp. Man har flere gånger försökt att plantera libanon-ceder i Europa. Den lär trifvas ganska bra i England. Vid Genève finnes en, som är omkring 40 meter hög. . . . Doften af de sköna träden var synnerligen angenäm. Vi bådo en väktare, som bodde der, att han skulle skaffa några kottar, hvilket han också med stor beredvillighet gjorde. De hade en angenäm vällukt. Vi togo dem med oss, och i mitt hem utgöra nu sju sådana en intressant påminnelse om de sköna stunder, som vi hade der. . . . Min fantasi jagade genom årtusenden tillbaka till den tid, då i cederskogarna på Libanon arbetade tio tusen träarbetare, sjuttio tusen bärare och åttio tusen stenhuggare för att hugga och tillreda trävirke och sten till byggande af ett tempel åt Gud i Jerusalem (1 Kon. 5:13 följ.). . . . Bland cedrarna visade man oss en, som var mycket gammal och ihålig. Man kunde komma in i den samma genom en öppning, som syntes ligga ungefär tre eller fyra meter högt från marken. I denna ceder hade för icke lång tid tillbaka en eremit från Abyssinien bott i hela 12 år. (P. Waldenström "Till Österland" s 192-194)

Prästgårdsträdgårdarna i Västergötland voro under 1800-talet mångenstädes verkliga mönsterträdgårdar, och den kringboende befolkningen har haft mycket att lära i dem. Om prosten Rudbergs trädgård i Björsäter (jämför Rudbergs "Förteckning öfver Lugnåsbergets fanerogamer och ormbunkar" från 1887) skriver hans son, nuvarande (år 1949) domprosten, att "den var ett mönster för alla andra trädgårdar i trakten. Och det var en självfallen sak, att grannarna skulle hämta plantor till sina egna trädgårdar från prostinnans drivbänkar och för övrigt anlita hennes erfarenhet och inhämta hennes råd i hortikulturella angelägenheter. Biskopinnan Maria Danell har i en uppsats i "Minnen från gamla prästgårdar i Skara stift" om sitt barndomshem, Synnerby prästgård, berättat om prosten Claes Beckmans strävanden att intressera allmogen för anläggande av trädgårdar. "Själv hade han planterat nästan varje träd och buske i den ganska stora prästgårdsträdgården, och han ivrade för att andra skulle göra på samma sätt. Han skänkte bort plantor, gav råd och anvisningar och fröjdade sig som ett barn, när småningom små trädgårdar växte upp kring stugor, som förut legat på kala backen." (Carl-Martin Bergstrand "Prästgården i bygden" s 376-377)

Gårdarna (i Gammalsvenskby) är nu (år 1881) 27 till antalet, fördelade på kvarter, och skötas högst omsorgsfullt samt vittna fördelaktigt om tillvaron av skönhetssinne. Varje tomt består av två strängt avskilda hälfter - då den klyvs utefter längden. Ena hälften utgörs av en öppen plats och är återigen bestående av två delar: mangården och "rigården". ... Andra hälften av tomten kallas "kaeta" och utgör en enda plantering - man kunde säga "park". Där står i räta rader väldiga mullbärsträd, valnöts-, aprikos-, körsbärs-, plommon-, fläderträd; därjämte alltid humle, hos en och annan vinstockar - samt i alla gårdar rosor, vallmo och mångahanda blomsterväxter. (Herman Vendell "Ett besök i Gammalsvenskby 1881" s 43)

På den högsta kullen i det backiga landskapet låg Lemnhults komministergård. ... Men det fanns en plats, som på sätt och vis var ännu underbarare än hemmet och det var Nypongärde, en liten stuga med klängrosor kring väggarna och en förtjusande täppa omkring. Den låg inte långt från Annikas hem. ... Att en sensommardag springa längs stigen, kantad av ängens höga gräs och efter några minuter komma fram till den lilla, röda stugan, där farmor tog emot med öppna famnen - vilken lyckokänsla gav det ej! Runt stugan var det en trädgård med dignande fruktträd; körsbären var mogna och barnen fick plocka och äta så mycket bär de ville. Här fanns söta, röda bär och saftiga moreller, som man kunde plocka stående på marken. Och man kunde också få klättra upp i träden, om man lovade att vara försiktig. Då satte man sig på en grov gren, där man kunde se runt omkring sig lysande, saftiga bär hänga. Och tröttnade man på de söta bären, så fanns det klarbärsträd med mängder av syrliga, läskande bär. Kunde man önska sig något härligare än denna fruktträdgård. (Sven Gaunitz "En prästgård på höglandet för 100 år sedan" s 100-102; 1870-talet)

Danjel Andreasson ... ville inte bo på en namnlös ort och inte heller på någon ort med ett hedniskt namn. Därför hade han redan döpt sitt boställe till Nya Kärragärde efter den gamla släktgården i Sverige, som efter hans mening skulle genom denna döpelse uppstå till ett nytt liv i en ny världsdel. Och den lilla sjön vid sitt nya hem hade han givit namnet Genesaret, som skulle påminna om helgade marker. ... En bäck som rann ut i ssjön gav han namnet Kidron, och dalsänkan där den flöt fram döpte han till Kidrons dal. (Vilhelm Moberg ”Invandrarna” s 306; Hemma vid Ki-Chi-Saga))

Bakom (Berend Stens) hus låg en liten trädgård ... knappt tolf fot lång och tio fot bred. Trädgården var lika väl omsedd som hela huset. Midt igenom densamma gick en gång, betäckt med hvit sand, och på ömse sidor stodo höga stockrosor eller malvor och bakom dessa pioner, tulpaner, löfkojor, lackvioler och andra slags blommor, som bönderna då för tiden brukade hafva. Der fans äfven tvenne rabatter med gul korkus, en på högra och en på venstra sidan. Såsom gosse plägade jag ofta titta öfver staketet, och jag fröjade mig, när dessa små blomster tidigt om våren stucko upp sina hufvuden, att den käre Guden äfven detta år ville trösta de arma menniskorna i deras möda och arbete med blommor och örter. (Friedrich Ahlfeld "Huspresten Berend Sten" s 9; mitten av 1800-talet?)

Det romantiska i det naturliga landskapet fick nu (under Karl XIV Johans-tiden) tränga sig ända fram till hemmens närhet och avskräcktes icke av byggnadernas stränga klassicitet. Den engelska parken, som börjar anläggas hos oss redan under 1700-talets senare del, får nu större spelrum. Den uppträder, med sina slingrande gångar, icke blott innanför den franska trädgårdens rakskurna kvarter, utan den övervinner på många håll det snörräta och jämnklippta i hela anläggningen. Den naturliga parkens drag göras än mera rika och växlande. I stället för lusthuset, uppbyggt som ett klassiskt tempel och ofta placerat på en höjd, överraskas man nu av en halvt dold "eremitage", en spån- eller torvtäckt stuga, en avläggare av den "indiska hyddan" hos romantikens franske förelöpare Chateaubriand. (Ewert Wrangel "Hemmen, samhället och medborgarandan" s 260)

Vid 1800-talets början funnos i allmänhet trädgårdar endast vid de större herrgårdarna, och bönderna hade vanligen icke ens så mycket som ett par fruktträd. Hushållningssällskapen togo emellertid snart nog saken om hand och anlade trädskolor för såväl fruktträd som andra träd. Snart kunde man börja att gratis utdela frukt- och prydnadsträd till mindre bemedlade. Visserligen svarade ej alltid resultatet mot det vackra syftet, ty flere jordägare planterade träden på olämpliga ställen, och andra vanskötte sina trädgårdar; men säkert är dock, att mången vacker liten plantering aldrig skulle ha kommit till, om ej hushållningssällskapet lämnat träden gratis. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 438)

ca 1800 - ca 1500

Trädgårdsodling har intresserat ett stort antal präster i (Skara) stift, och de ha blivit allmogens lärare även i detta stycke. Köksväxtodling pläderade redan 1700-talspräster för. Så beklagar 1782 kyrkoherden i Väring Zacharias Tidblom, att "folket icke i vårt land, såsom utrikes, rätt kommit i gång med att plantera allehanda slags äpple-, päron-, plommon-, oxel- och andra fruktträn, ej heller till synnerlig myckenhet potatis, ärtskockor med mera, och litet nog morötter, palsternackor, kål och kålrötter, ehuru ett gott förråd härav nästan alltid kunde erhållas". Man får ta för givet, att kyrkoherden i sin trädgård själv med gott resultat odlade dessa växter. (Carl-Martin Bergstrand "Prästgården i bygden" s 376)

Den akademiska botaniska och ekonomiska upplysningen nådde (under 1700-talet) genom prästerskapets förmedling prästgårdarna i de olika stiften. Grundprinciperna för anläggande av prydliga, symmetriska kryddgårdar och fruktträdgårdar spreds genom kyrkans effektiva nätverk till avlägsna landsändar. Samma spridning över hela riket skedde genom den nya nyttoträdgårdskulturen och vurmen för engelska parker på adelns sätesgårdar. (Rainer Knapas "Den nya trädgårdskonsten" s 386)

Många författare (under 1700-talet) vittnade om att allmogen avstod från att dra nytta av fruktträd. För att dessa skulle ge riklig avkastning krävdes kultivering. Att de vilda fruktträden ute i ängsmarkerna inte användes ansåg flera författare vara beklagligt. Den obefintliga vården av ängsfruktträden sattes ofta i samband med att ängsmarkerna ägdes av hela byalaget; den osäkra enskilda äganderätten medförde att ingen tog ansvar för träden. Flera författare uppehöll sig också vid att trädgårdar antingen saknades eller vanvårdades invid gårdsbebyggelsen. Här ställdes bönder och ståndspersonerna mot varandra, varvid det hette att de förra försummade trädgårdsskötseln medan de senare utövade den föredömligt. Några tog också upp att bärande träd plundrades på sin frukt av, som (prosten Nathanael) Thenstedt (i Stora Tuna socken, Dalarna, år 1792) skrev, "onda människor" och "okynnesfä". Han menade vidare att skador och ödeläggelse drabbade träden "isynnerhet av s.k. äppel-tjuvar, vilka sällan synas vara till freds med frukten utan fördärva tillika träden". (Maria Adolfsson "Fäderneslandets känning" s 339-340; Ideal och farhågor kring bonden)

Kung Gustav II avsatte mark i Uppsala slottsträdgård till en ny botanisk trädgård med en ny museibyggnad. (Carl Peter) Thunbergs omfattande herbarium blev en ersättning för de till England förlorade Linnésamlingarna, och Thunberg utvecklade trädgården förtjänstfullt. (Bertil Nordenstam "Från Jönköping till Kap och Japan - Linnélärjungen Carl Peter Thunberg" s 32)

Omfattande och energiska planteringskampanjer sattes i gång (under 1700-talet). ... Denna propaganda återspeglar sig också i Linnés skrifter. ... Både som hushållare och botanist hade ... Linné intresse av att granska allmogens träd- och trädgårdsplantering. ... För (gårdarnas närmaste miljö) voro humleplanteringarna med sin höga stänger i hög grad karakteristiska. De utgjorde också en ekonomisk angelägenhet av vikt, och Linné är mån om att omtala anläggningssättet. Säkert är det även med viss stolthet, han från sin älskade småländska hembygd nedskriver, "att näppeligen någon ort i Sverige giver mera förråd på humla". Av planteringar i övrigt omtalar Linné plommongårdar från Västergötland och körsbärsgårdar från Uppland. I Skåne växte pil, hyll och alm kring tomter och trädgårdar. ... Hos svensk allmoge är prydnadsträdgården en sen företeelse, som tidigast kommit i bruk i Skåne. Linné omtalar också från landskapet, att trädgårdar äro här anlagda mer än på något annat ställe i Sverige. (Sigfrid Svensson "Med Carl von Linné i svenska bondgårdar" s 407-408)

Ett känt prästhem vid 1700-talets början är Carl von Linnés fädernegård i Södra Råshult. Huset var enkelt med torvtäckt tak. Trädgården, som anlades av fadern, komminister Nils Linnaeus, direkt efter inflyttningen i komministerbostället var däremot utvecklad. Den beskrivs i ett brev av Carls bror Samuel: "I thenne planterade han åtskillige wäxter och hälst sådane, som hade wackra blomor. Hans unga hustru, nygift, som ei för sedt sådane (nei, knapt någon enda trägård) tychte om trädgårdens behagelighet. I denna trägård hade sahl. far sielf med egen hand, giort en uphögning, såsom et rundt bord, runt omkring sängar och örter eller buskar, som skulle representera gästerna, och blomster afbildade rätterne på bordet." Efter flytten till kyrkoherdebostället, kunde en ännu större trädgård anläggas. Det uppges att där odlades hundratals utländska arter! Linné själv sammanställde 1732 en växtförteckning, "Adonis Stenbrohultensis", bevarad i manuskript vilket ger oss en inblick i den trädgårdsprakt som kunde förekomma på en prästgård vid denna tid. (Ingvar Svanberg "Odlarmöda och trädgårdsnöje" s 188-189; Odlingsmödor vid prästgårdarna)

Till grundsatserna i trädgårdskonstens historia hör motsättningen mellan den symmetriska och geometriska franska formträdgården från 1600-talet och den naturenliga, fria engelska parken från 1700-talet med sina slingrande gångar, gräsmattor och strödda trädgrupper. I Sverige finns många välkända exempel på olikheterna. Den mönstrade parterren med skulpturer och vattenkonster på Drottningholms slott följer den Versailles-inspirerade franska traditionen, medan Hagaparken med sina öppna gräsplaner och böljande linjer är en typisk engelsk park. Förändringarna i trädgårdskonstens grundprinciper under 1700-talet är komplicerade och kan sällan beskrivas genom enkla stiletiketter som "fransk" eller "engelsk". Begreppen i trädgårdskonstens historia är inte heller entydiga och skiljer sig från land till land. Den "engelska parken" brukar på svenska även kallas "landskapspark" eller "romantisk landskapspark". Många avgörande nya stildrag i trädgårdskonsten under 1700-talet härstammade från England, men lika många kan härledas från förebilder och nya upptäckter på kontinenten. Vid 1700-talets slut hade den "engelska parken" fått en spridning från England i väster till det inre av Ryssland i öster, till Sverige i norr och Sicilien i söder. Skillnaden mellan "park" och "trädgård" är igen närmast en fråga om storlek och måttstock. Ordet "park" avsåg ursprungligen ett inhägnat område, och en park kan sägas ha det enkla kännetecknet att den vanligen inkluderar träd, gräsytor och promenadvägar. Trädgården kan vara en "lustträdgård" med blomster och prydnadsbuskar eller en "nyttoträdgård" för fruktträd, bärbuskar och köksväxter. Ofta förekommer dessutom en kombination av alla tre huvudtyperna; lustträdgården och nyttoträdgården övergår stegvis i park, skog och åker. (Rainer Knapas "Den nya trädgårdskonsten" s 363)

(1600-talets) mest påkostade trädgårdar fanns på (Magnus) De la Gardies Jakobsdal och Venngarn, ryktbara var också anläggningarna på kanslipresidenten Bengt Oxenstiernas Rosersberg. ... På Karlberg fanns importerade rara växter som valnöt, mandelträd, tulpaner, nejlikor och kryddor som karnis, kardemumma, muskotblomma och ingefära liksom meloner av aktningsvärd storlek. (Allan Ellenius "Miljö och mentalitet" s 478)

(Olof Rudbeck) lyckades (på 1650-talet) intressera (Uppsala) universitets kansler, Magnus Gabriel De la Gardie, för (sin trädgårds)anläggning (i Uppsala), så att han fick anslag till dess utvidgning och förbättring. Och slutligen kunde han berömma sig av att ingen botanisk trädgård i Europa, undantagandes den i Paris, kunde mäta sig med hans. Men fortfarande måste han ofta sätta till av egna medel för att vidmakthålla denne sin "förstfödde son", som han kallade anläggningen. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 66)

Av (Schering Rosenhane) finns i behåll en underbar bok ..., hans Oeconomia, som handlar om bästa sättet att sköta ett gods (vid 1600-talets mitt). ... (En svensk trädgårdsmästare) planterar en hagetorns häck med inblandade vildrosor kring trädgården och ser till att han har alla behövliga redskap: spadar och krattor, krokota knivar, ympvax, lindbast, baljor, äppelplockare, glasklockor för melonerna, halmmattor mot frosten, stampjärn för surkål, syltburkar, senapskvarn, destillationspanna, fotangel för tyffwar. På ett papper ritar hussbonden nu en plan i skala över sin trädgård och ger den åt trädgårdsmästaren till en stadig efterrättelse. Trädgården består rätteligen av fyra quarter; twå stora och alldeles nödige och twå mindre och intet alldeles så nödige. De båda första är fruktträdgården och köksträdgården, de bägge sistnämnda är blomequarteret och läkedomsquarteret. Lämpligen frösår, ympar, utskolar och beskär han själv sina fruktträd; i synnerhet ympningen är det allralustigaste och behändigaste arbete som en kan förlusta sig mäd. Vill han ha röda äpplen doppar han ympkvisten i gäddblod. Fruktsorterna är många olika slags men bär idel tyska och franska namn av vilka nästan inga är bekanta för en modern läsare. Den företagsamme hussbonden planterar även plommon, krikon och körsbär och till och med så fordrande ting som persikor, pomeranser, mullbär, valnöt och kastanj. I hans köksträdgård växer kål och lök, ärtor och bönor, rättikor och rädisor, rovor, morötter, palsternackor och sockerrötter, rapunkel och haverrot, selleri, lakluk och sparris, jordärtskockor och endivie, mejram, portulaca, körvel och rosmarin. Han känner rent av till en växt som kallas artiskockor aff Virginien; the kallas iordpäron på Tyska och på Itaienska Tartufli - detta skrevs i Mellansverige hundra år före Jonas Alströmer. Men det skönaste kapitlet hos Schering Rosenhane handlar om Blomequarteret. ... Han räknar ... upp en mängd (blommor) och föraktar varken gullviva eller bellis i sin barockträdgård; men han har också clematis och franska anemoner, stockrosor, digitalis, lejongap, blå och gula riddarsporrar, vita liljor och brandgula, passionsblomma, violer, nejlikor - som han särskilt tycker om - och hundratals andra ting av vilka de flesta är välkända trädgårdsblommor än i dag. Han låter förstå att av tulpaner finns det 144 olika slag; de togs från Holland redan då. Men förgäves söker man i hans Oeconomia efter sådant som syrener och gullregn, flox och löjtnantshjärta, snödroppar och dahlia. (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 560-563)

Den, som förstod konsten att hålla sig väl med (ön Jungfruns i Kalmarsund) andemakter, kunde ha åtskilligt trevligt där, enligt vad en svensk prästman berättade för en holländsk ambassadör, som år 1615 seglade där förbi. Vår sagesman påstår, att så snart en sådan person, som förstår konsten att tas med andemakterna, kommer upp på klippön, "så synes honom uppå samma berg en mycket skön grön trädgård med allehanda fruktträd, såsom äpplen, päron, körsbär, krikon, plommon etc., beväxt vara, vilka man utan fara plocka och äta må. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 335; Det stora trolldomsraseriets tid)

Trädgårdsodlingen tog starkt uppsving under 1600-talets början. Man odlade lök, persilja, pepparrot, morötter, timjan, görna ärter, palsternackor och allehanda rovor. Överklassen under Vasatiden åt massor av äpplen och päron och köpte icke oansenligt med citroner och apelsiner. (Sven Ingvar "Den svenska folkkosten genom tiderna" s 309)

ca 1500 och tiden dessförinnan

Under 1200-talet förändrades bebyggelsemönstret (i Lund). ... Stadsgårdarna (kom att ligga) orienterade ut mot gatan. Tomtmarken användes till träd- och kålgårdar för olika nyttoväxter. Där fanns äpple, sötoxbär, fläder, päron, surkörsbär och valnöt. Av de örtartade nyttoväxterna förekom raps, morot, trädgårdsmålla, lungrot, cikoria, rättika och sallat. Också krydd-, spånads- och medicinalväxterna odlades. (Peter Carelli "Den tidiga staden" s 256-257)

(Adam av Bremen) kände ... en helig lund i Uppsala. ... Den heliga lunden har funnits där, liksom vi veta, att sådana stått i hela östra Sverige. Detta framgår av ortnamnen; sammansättningar med "-lund" ha funnits från Skåne till Uppland men ha däremot varit sällsynta i Västsverige. Lundarna ha ofta blivit invigda åt gudar, särskilt många åt Tor och Frö. Detta namnskick återger - åtminstone mycket ofta - förhållanden, som rådde vid viktingatidens slut. Då dyrkade man sannolikt i stor utsträckning sina gudar i lundar. ... Kan det förklaras, hur en lund, alltså en enstaka trädgrupp, har kunnat bli särskilt helig? ... Träddyrkan i någon form har funnits hos alla germanska folk. Därvid har för övrigt det heligaste trädslaget alltid varit eken, men både ask och andra träd ha kunnat bli utvalda. En grupp av ett och samma trädslag, helst av någon sådan sort, har alltså haft naturliga förutsättningar att bli utmärkt framför andra. Det bör undestrykas, att det varit fråga om en grupp. När Adam om Uppsalalunden skrev, att "varje enskilt träd hölls för gudomligt" av en viss anledning, får man inte fatta detta som en individualisering hos träden, så att en person föredragit att offra vid ett träd, en annan vid ett annat. Det har varit trädgruppen inom ett gemensamt område, som varit helig. Detta sammanhänger i sin tur med en annan sak. ... Man har helgat lunden genom att hägna in den åt alla sidor, och där innanför ha träden stått som levande bevis på livskraften i den bygden. Själva avgränsningen, lika mycket som träden, har gjort lunden helig. Att det förhållit sig så, kan man se genom andra bevis på inhägnadens betydelse för en orts helighet. Tingsplatsen skulle t.ex. inhägnas med snören, innan tinget kunde hållas. ... Och "stavgärdet" slutligen, vars åkallan ... förbjudes i Gotlandslagen (omkring 1220), betyder just inhägnad, en gammal form för samlingsplats och kultplats, som helgats genom att den avgränsats. (Thede Palm "Tro och kult vid vikingatidens slut" s 330-332)

Klostret Clairvaux låg, omhägnadt af murar, på den ena af två bergåsar. Det bestod af låga byggnader, omgifna af en fruktträdgård och en klosterpark. ... På bergsluttningarna såddes hvete och planterades vin; klostret skulle nämligen själft frambringa brödet och vinet till nattvardselementen. Hvetet och drufvorna till det heliga bruket blefvo skördade under psalmsång. ... De, som hade lefvat en tid i Clairvaux, längtade, såsom ärkebiskop Eskil af Lund, ofta dit tillbaka. Till och med från påfvetronen uppsände en f.d. munk i Clairvaux en längtans suck efter den tid, då han vandrade i det berömda klostret "såsom mellan träden i Paradiset. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 781-782)

Sångarna:

Hans lof jag sjunga vill i fröjd och kval, Som led för mig i Kidrons mörka dal, Tills jag får somna ifrån sången här Och vakna säll vid harpoklangen där. (Carl Boberg: Sång 221:5)

Väck, Jesus kär, din skara, som har slumrat Ett stenkast ifrån dig på Kidrons strand, Kom till oss åter, som du fordom gjorde, Och lägg på oss din genomstungna hand! (KG Sjölin: Förbundstoner 1911 nr 478:5; jfr Psalmer och Sånger 525)

Det går från örtagården Till Golgata en väg, - Som Anden, dörravården, Har tecknat steg för steg; Till pardis den vägen bär, Men en smärtornas väg det är. (CG Liander: Andliga sånger 1936 nr 50:1)

När över Kidrons bäck du går, Jag vill dig, Herre, be, Att jag dig stilla följa får In i Getsemane. (H Isberg: Psalm och Sång 1966 nr 92:1; jfr Psalmer och Sånger 503:1)

O, natt av ljus som ej kan dö. O natt som frambar Ordet. O natt som i Getsemane blev ljusare än solen. Låt upp för oss Ditt paradis, o Herre Krist. Din natt är ljus, ty Du är Herrens Smorde. (B Setterlind: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 461:1)

Egna kommentarer och funderingar:

Jesus – liksom Jakob – går över en ström med Sina elva ”små pojkar” (jfr Joh 14:18). Sedan kommer Han att vara ensam – liksom Jakob – i Sin kamp med Gud (jfr Mark 14:27).

Grekiska ord:

kedros (cederträd) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 18:1 – Syr 24:13; 50:12.

kêpos (trädgård) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 13:19; Joh 18:1 – Ester 7:7-8; Syr 24:31; Joh 18:26; 19:41.

cheimarros/-ous (ström) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 5:42; Joh 18:1 – Judit 2:8,24; 7:18; 16:3; 1 Mack 5:37,39-40; 12:37; 16:5-6.

Ytterligare studier: 2 Kung 23:4,6,12; 2 Krön 15:16; 29:16; 30:14; Jer 31:40; Matt 26:30; Mark 14:26,32; Luk 22:39; Joh 14:31; Upp 18:12.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-19; 2012-02-25; 2014-10-22; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

---

18:2-3 Men Judas, den som ’gav Honom till sidan av’/’överlämnade Honom’, kände och/också platsen, eftersom Jesus många gånger hade letts/kommit tillsammans där i sällskap med Sina lärjungar. Judas, som hade tagit kohorten och roddare/tjänare ut ur/av prästledarna och fariseerna, kommer så där ’i sällskap med’/med lyktor och facklor och vapen.

Ord för ord: 18:2 (18 ord i den grekiska texten) 'Kände-(och-hade-känt)'/kände men och Judas den givande-till-sidan-av honom '-en plats'/platsen, eftersom många-gånger leddes-tillsammans Jesus där i-sällskap-med '-na lärjungar'/lärjungarna hans. 18:3 (23 ord i den grekiska texten) '-en så Judas'/'så Judas' havande-tagit '-en kohort'/kohorten och ut-ur '-na prästledare'/prästledarna och ut-ur '-na Fariseer'/Fariseerna roddare kommer där i-sällskap-med lyktor och facklor och vapen.

1883: Men äfven Judas, som förrådde honom, kände detta ställe, ty Jesus hade ofta där kommit tillsamman med sina lärjungar. Därför tog Judas med sig krigsskaran och några af öfversteprästernas och fariséernas tjänare och kom dit med bloss och lampor och vapen.

1541(1703): Så wisste ock Judas, som förrådde honom, rummet; ty Jesus plägade ofta komma dit med sina Lärjungar. Då nu Judas hade tagit med sig skaran, och de öfwersta Presternas och Phariseernas tjenare, kom han dit med lyktor, och bloss, och wärjor.

LT 1974: Judas, förrädaren, kände till platsen, för Jesus gick ofta dit med sina lärjungar. Översteprästerna och fariséerna hade tilldelat Judas en grupp soldater och poliser, som skulle följa med honom. Med brinnande facklor, lyktor och vapen kom de fram till olivlunden.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Var och en (av de tvåhundrafemtio ledarna i synagogan) tog sitt eldfat och de satte eld emot, emot det … Och Kora stod/ställde Kora varje/hela synagogan tillsammans emot, emot (Mose och Aron). (4 Mos 16:18a,19a, Grekiska GT)

(Tobias talade till budbäraren: “Har du) inblick i vägen ’att gå’/’som går’ in i Medien?” Och han talade till honom: ”Ja, många gånger har Jag blivit/varit där, och Jag har erfarenhet och inblick i alla vägarna.” (Tobit 5:5b-6a, S)

Facklor av silver ledandes/bars före/framför (Holofernes). (Judit 10:22b)

Varje (israelitisk) man tog upp sina vapen, och de kom enligt/i kohorter ut emot (fienderna) … . (Judith 14:11b)

Ptolemaios och de (som var) från sidan av honom ... tog sina vapen ... och dödade (Simon) och hans två söner och några av hans små småpojkar. Och han gjorde ett stort förbundsbrott och gav tillbaka dåliga ting i stället för goda ting. (1 Mack 16:16b-17)

(Fiendernas befälhavare) skickade bort över fem hundra soldater (för) att ta tillsammans/fast (en judarnas fader). (2 Mack 14:39b)

Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus leddes av Anden upp in i det ödelagda (området) (för) att prövas av förtalaren. (Matt 4:1)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om så ljuset, det (som är) i dig, är mörker, hur mycket/stort (är inte då) mörkret?” (Matt 6:23b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Himlarnas rike skall liknas vid tio jungfrur ’vilka som än’/som, då de hade tagit sina facklor, kom ut ’in i’/till ett brudgummens gående för att möta.” (Matt 25:1)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den som ‘ger Mig till sidan av’/’överlämnar Mig’ har närmat sig (och är nära).” Och då Han ännu samtalade, skåda, kom Judas, en av de tolv, och i sällskap med honom en mycken/månghövdad folkskara – ’i sällskap med’/med dolkar och trä(stycken) – från prästledarna och folkets äldste.” (Matt 26:46b-47)

Då befälhavarens soldater hade tagit Jesus till sidan av in i pretoriet, ledde/förde de tillsammans hela kohorten emot Honom. (Matt 27:27)

Jesus talade (vänd) i riktning mot dem som hade blivit/kommit till sidan av (Honom), prästledare och helgedomens officerare och äldste (som hade kommit) (vänd) i riktning mot (א*) Honom: " ... Enligt/’dag efter’ dag då Jag var i sällskap med er i helgedomen, sträckte ni inte ut händerna emot Mig. Den här stunden är emellertid er, och/likaså mörkrets (rättsliga) myndighet." (Luk 22:52a,53)

Jordens kungar stod ’vid sidan av’/nära och ledarna leddes/fördes tillsammans ... nedifrån/emot Herren och nedifrån/emot Hans Smorde (Kristus). ... både Herodes och Pontius Pilatus tillsammans med nationer och Israels folk(pluralis!). (Apg 4:26,27b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Räddaren (א,*א) visste från (P66, א,* א) en början, (att) några är de * (א,*א) som tror och (att) någon (hela tiden) var den som stod i begrepp (P66, א,*א) att ’ge Honom till sidan av’/’överlämna Honom’. (Joh 6:64b)

Fariseerna hörde folkskaran knota de här tingen med anledning av Honom, och prästledarna och fariseerna skickade bort roddare/tjänare, för att de måtte gripa Honom. (Joh 7:32)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

Eftersom i Joh 18:12 ledaren kallas för ”kommendant (över 1000 män)”, chiliarchos, avser evangelisten nog kohorten. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 416)

(11 maj 1956) Helg. Marknadsdag. ... Vi kom att tala om de angivare armén får sina informationer från i Beni Douala. "Det finns två", sade Larbi till mig. "Den ene av dem är en fyllbult från Tizi-Hebel som heter Ravachol. Efter ett slagsmål med ett annat fyllo i trakten dömdes han av motståndsrörelsen att betala 500 franc. Han vägrade, man dömde honom till det dubbla. Den gången vägrade han inte utan gick istället upp till Beni Douala och begärde asyl hos gendarmerna. Han försågs med militäruniform och sitter nu och kråmar sig i jeeparna, när man sätter in sina rensningsaktioner. Han tjänstgör där som vägvisare. Han började för övrigt med sin egen by. Hans ilska har gått över vid det här laget och nu förvarnar han så försiktigt kabylerna om förestående miltära operationer. Allt detta är, sett på litet håll, ganska barnsligt. Ibland också farsartat. Som när han kommer in i ett hus för att leta och efter att ha lugnat kvinnorna och skämtat med dem - männen hämtas alltid ut ur husen vid sådana tillfällen - lägger beslag på allt som intresserar honom. Det verkar som han hyser särskild förkärlek för 5 000-francsedlar. Han har stoppat en hel kudde full med sådana." (Mouloud Feraoun "Dagbok från Algerietkriget" s 348,350)

En kohort (var) en enhet i den romerska armén som (normalt) bestod av 600 man, men det kunde också avse en manipel (200 man). … Om det finns någon historisk grund för (Johannes) framställning är manipel mer trolig. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 518)

I den romerska militära uppsättningen fanns först av allt legionen. Det var en styrka på sextusen man och var därför grovt sett lika med en division. I varje legion fanns det tio kohorter. En kohort hade därför sexhundra man och motsvarar närmast en bataljon. Kohorten delades i hundratal och över varje hundratal stod en centurion. Hundratalet motsvarar därför grovt sett ett kompani. Motsvarigheten till centurien i vår militära organisation är en kompanifanjunkare. Dessa fanjunkare var ryggraden i den romerska armén. (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 79)

Jag vill hoppas både för Kinas skull och för Europas, att militära stormaktstankar skola finna en lika mager jordmån som hitintills i "Midtens rike", hvars invånare insugit med modersmjölken den genom århundraden ärfvda föreställning, att ett folk som ger vapenskruden företräde framför fredsdräkten, ännu icke mäktat höja sig öfver barbariet. Under de förhållanden, i hvilka de båda raserna, den hvita och den gula, för närvarande (år 1895) lefva, är det ej heller kanoner och torpeder, utan endast tid den gula behöfver för att vara jordklotets behärskare. (Viktor Rydberg "De hvite och de gule" s 406)

Huru fordrar nutidens krigssätt med dess fullkomnade eldvapen, att den simple soldaten i en god armé skall vara bildad? En militärskriftställare i våra dagar (år 1859) yttrar, stödd på de senaste krigens erfarenhet och med särskildt hänseende till hufvudvapnet, infanteriet: "Infanteriets andel i framtida bataljer kommer enligt min öfvertygelse att alltmer bestå i tiraljörfäktning med möjligast säkert träffande gevär och därefter i kraftiga, beslutsamma bajonettanfall. Just emedan skjutvapnen blifvit så fullkomnade, måste bajonetten erhålla förhöjd betydelse. . . . Därför tro vi, att hvarje stat måste förskaffa sig talrika, i tiraljering öfvade, med goda gevär försedda jägare samt ett beslutsamt, med bajonetten förtroget och på sitt vapen litande linieinfanteri. Men för bägge ändamålen behöfver soldaten en väckt intelligens samt utbildad kroppskraft och färdighet, ty annars förmår han hvarken skickligt tiraljera eller sköta bajonetten. . . . " Huru skall detta behof kunna tillgodoses i den svenska hären, hvars indelta trupper hafva en visserligen årlig, men jämförelsevis kort öfning, och hvars betydligaste del, beväringen, åtnjuter endast några lätt räknade dagars? Huru på annat sätt, än att vår militära utdaning börjar, där hon bör begynna - i skolan och i gosseåren, då lemmarne äro smidiga och hågen lifvad för kropps- och vapenöfningar? . . . Grunddragen till beväringens nya organisation äro (följande:) Förberedande öfningar från de första skolåren intill tjugonde året. Städernas elementarskolor och öfriga med dem jämförliga eller dem kompletterande bildningsanstalter (fackskolor, universiteter o. s. v.), omfattande omkring 5 procent af den uppväxande ungdomen, lämna ämnen till beväringsbefäl. . . . Ynglingar från landsbygdens folkskolor, som under de förberedande öfningarne vitsordats för håg och duglighet befordras . . . till underbefäl vid beväringen. (Viktor Rydberg "Hur kan Sverige bevara sin själfständighet?" s 267-268,285-286)

På gästgivaregården Wig (i Gudbrandsdalen) förvaras några vapen av åldrigt utseende; claymorer, svärd med korgfästen, armborst, muskedundrar och pistoler. I vilken fejd dessa troféer blivit tagna upplyser en minnestavla, som finnes vid vägen, ett stycke från gården. Där läses nämligen: "Epitaphium. Härunder hviler Hr Oberst Georg Jörgen Sinklar, som fallit i Kringlen Året 1612 med ett Antal af 900 Skotter, som blev knust som Leerpotter af ett mindre Tal af 300 Bönder af Läsjö, Våge, Froen, og den Böndernes Anförer det var Berdon Sejelstad af Ringebo Sogn. Skrevet af Husmand Peder Lien i Qvam og oprettet År 1853." I grannskapet av Kringeln ligger en hydda, där ännu flera reliker från Skottefejden visas för resande, och i själva bergspasset, där Skottarna blevo "knuste", finner man en trätavla med en vers, som redogör för samma tilldragelse. Bredvid detta anspråkslösa monument har Stortinget låtit uppresa ett annat av huggen sten, som, när vi sågo det, ännu saknade inskrift. Men att det plastiska uttrycket: "knuste som Leerpotter" icke kommer att saknas, tager jag för givet. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 99-100; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

Hvad lyxen i vapen vidkommer, lånade västerlandets riddare från saracenerna bruket af dyrbara paradlansar af elfenben samt lansspetsar och svärd med inhamrade guldornamenter. Den förut i västerlandet brukade store och tunge skölden utbyttes mot den lille och lätte sköld, som saracenerna nyttjade. Från saracenerna lånade man förmodligen äfven kedjepansaret, det fullständiga hästpansaret, och kyllret, d. v. s. det vadderade läderharnesket. Ett sådant fick Rikard Lejonhjärta som gåfva af Saladin. Äfven armbostet är, som bekant, en stor pilbåge med stock, handslag, sikte, tryckpinne samt hjullås eller trissa, hvarmed bågen spändes. Ännu år 1097 var armbostet i Europa alldeles obekant; de förste korsfararne hyste stor respekt för detsamma, när de stodo mot saracenska trupper, som nyttjade detta vapen, och togo mer än en gång till flykten för det. 40 år därefter var det känt i Italien, men betraktades som ett oheligt vapen, som kristne visserligen finge nyttja mot muhammedaner, men ej mot hvarandra. I Frankrike var detta vapen endast ryktesvis bekant ända till slutet af 1100-talet. Rikard Lejonhjärta skall ha varit den förste, som använde det där och i England. Af saracenerna lärde man sig också konstruera slungmaskiner och åtskilliga slags belägringsverktyg. Andra sådane kände man af gammalt från den antika tiden. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 433-434; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1900

Norrefors i Hovslätt, den gamla bössfabriken, revs i augusti (1971) och därmed försvann det sista vattenhjulet vid Tabergs-ån. Anläggningen låg från början vid Nordhammar, men flyttades hit 1882. ("Tabergs Bergslag X" s 94)

En illa dold och tåld byteshandel existerade under (andra världs)kriget mellan Sverige och Nazi-Tyskland. Så sent som i januari 1943 kom meddelande till transportbyrån i Tenhult från Statens Krigsmaterielnämnd att 2.100 rökspränggranater til 10,5 cm haubits väntas från Tyskland och i början av februari meddelades förrådet att en från Tyskland inväntad järnvägsvagn (Kassel nr 15753) innehållande 5.100 stycken 10,5 cm laddningshylsa m/39 till artilleripjäser inom de närmaste dagarna skulle komma till förrådet. Ett handelsavtal från 1942 reglerade detta. Avtalet innefattade även ett stort antal haubitsar av olika dimensioner samt Klöckner-lastbilar. (Magnus Widell "Jönköping under andra världskriget - tändsticksarbetarnas ammunitionstillverkning" s 62)

Allteftersom andra världskriget 1939-1945 utvecklades gick viktiga exportmarknader för tändsticksindustrin förlorade och tillverkningen av tändstickor minskade drastiskt. Visserligen utökades det befintliga sortimentet med gengasstickorna, men eftersom bilismen definitivt stod på sparlåga blev produktionseffekten marginell. Flertalet tändsticksarbetare och den industriella kapaciteten kunde därmed utnyttjas på annat sätt, nämligen till ammunitionstillverkning. Denna kom dels att utföras på existerande tändsticksfabriker i Jönköping samt vid ett antal större anläggningar som anlades i regionen. I Tolarpsberget, väster om vägskälet Björnebergsvägen - Hisingsängen, sprängdes det för att ge plats åt en industri. En fabrik inrättades vid Tenhult i befintligt berg. På A6-området etablerades några anläggningar och i Stillefors mot Barnarp skedde tillverkning på en enhet. (Magnus Widell "Jönköping under andra världskriget - tändsticksarbetarnas ammunitionstillverkning" s 53)

Sverige försökte under hela krigsperioden att hålla sig neutralt. Ett led i detta var att bygga upp försvaret och till den delen hörde ammunitionstillverkning. Från Kungl. Krigsmaterielverket kom redan 1940 en anmodan till Norrahammars Bruk att ta upp en sådan. Den kom att omfatta främst 6,5 mm patronhylsor, men också 9,0 mm pistolhylsor och kulor. Verksamheten blev omfattande med en produktion av 6,5 miljoner hylsor per månad och den var personalkrävande. Många kvinnor fick här en möjlighet till arbete utanför hemmet och de kunde därmed bidraga till familjens försörjning. Det var svårt med personalanskaffningen och företaget övertalade HNJ (Halmstad-Nässjö-Järnvägar) att sätta in 3 extra turer per dygn med rälsbuss mellan Jönköping och Norrahammar, för att underlätta för boende i Jönköping att ta jobb på bruket. Trots att Norrahammars Bruk subventionerade resandet klagade HNJ på den låga resandefrekvensen under sommaren. Många tog nämligen sina cyklar under den perioden för att spara resekostnaden. . . . Ammunitionstillverkningen upphörde i början av 1945. (Gerhard Johansson "Ett stycke brukshistoria" s 72-73)

ca 1900 - ca 1800

Vid Husqvarna vapenfabrik nedsattes år 1886 arbetstiden från 11 till 10 timmar. "Arbetarna, som voro särdeles nöjda med denna reform, samlades på aftonen sagda dag och tågade upp till direktörens bostad, där de framförde sin tacksamhet för den nya anordningen." (Torsten Gårdlund "Industrialismens samhälle" s 311; Arbetstiden och dess fördelning)

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . I Skjutsarhagen, som sedermera blev Jönköpings stadspark, vandrade vi omkring med bössa, plottrande med varjehanda och skjutande så att tidningarna klagade: "När skall det välsignade skjutandet i stadens utkanter upphöra?" (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50,71)

En hantverkare hade vi ofta ärende till och var angelägna att stå på god fot med. Det var smeden Fogel eller Vogel, som hade sin smedja i källaren till ett litet omålat hus strax intill Jordbron, den nära Torpa och sydligast inom staden liggande övergången över Tabergsån. Liten, kutryggad, tvär och talande i näsan ett språk, som åtminstone ej var småländska, var det ej hans yttre, som lockade oss; lika litet var det den mörka, trånga lokalen eller den tystlåtne medhjälparen. Nej, det var våra gevär och bössor, som förmedlade och underhöll vänskapen. Bekantskapen inleddes med att vi, efter vår första målskjutningsdag i nedre sexan, av kaptenen befalldes att bära de begagnade salongsgevären till smeden Vogel för rengöring. Den promenaden förnyades sedan vid slutet av varje målskjutningsdag och vi lärde känna honom som tusenkonstnär - i mindre skala. Våra egna gevär eller enkelpipiga jaktbössor med knallhattsantändning var säkert inte av finaste märke och fick mången hård törn i skolexercisen och skogen; vad vi själv ej kunde rätta till, det blev Vogels uppgift. (Barthold Carlson "Efterskrift till 'Minnen från Jönköpings läroverk och stad på 1870- och 1880-talet'" s 83)

Från omkring 1860 och till 1884 drevs verksamheten (vid Åsa Hulugårds Hammare) av Johan Nilsson. Denne man, vilken levde, 1821-1893, och som i hembygden allmänt kallades "Bösse-Nisse", kom att bli upphovsman till Hovslätts första industri. På platsen som benämndes Norrefors i Hovslätt startade han verksamheten 1885. Tillsammans med sönerna Oskar och Aron uppfördes år 1885 på denna ort en ny vapenfabriksanläggning. ... Ett överfalls vattenhul, vilket erhöll kraft från flödena i Tabergsån, drev bland annat svarvar och borrbänkar för gevärspipor. Inledningsvis tillverkades olika typer av manufaktursmiden vid den nya fabriken, den egentliga vapenfabrikationen lär ha kommit igång omkring 1889. ... Vissa källor anger, att Norrefors Vapenfabrik från försvaret inköpte och levererade ett icke obetydligt antal vapen av m/(18)67 till Kina i cal. 12,7 mm. Dessa lär ha kommit till användning under det så kallade "Boxarupproret" år 1900. Dessutom omarbetade fabriken denna armémodell för jaktändamål inom Sverige,genom att stocken justerades, pipan kortades och omborrades för svartkrutshagelpatron cal. 20-24-28. ... Stora mängder vapen såldes även utomlands, framför allt till Norge. ... Med 20 anställda framställdes (år 1908) 850 hagelgevär, vilket var ett rekordår. ... Under åren 1909-1912 tillverkade Norrefors i genomsnitt 550 stiftantändningsgevär per år. ... I Tyskland fanns utan tvivel de största leverantörerna av vapen och vapentillbehör till Norrefors, men man hade även kontakter med Frankrike, Belgien och England. ... (1915 såldes 3059 Remingtongevär därav ett parti på 3000 st. Man kan ju fundera över i vilken armé dessa hamnade mitt under första världskriget.) (Rolf E. Björklund "Åsa Hulugårds Hammare - Norrefors Vapenfabrik - Hovslättsbössan" s 17-26)

Under de fem sednaste åren har wid Husqwarna tillwerkats sammanräknadt öfwer 9,000 gewär åt arméen, utom det att 1,300 infanterigewär förändrats till kammarladdningsgewär. Dessutom hade tillwerkats för skarpskytteföreningarne 4,050 och för skolorna 342 gewär. Alltsedan Gustaf den II:e Adolfs tid har, i byarne omkring Husqwarna, idkats gewärstillwerkning, såsom husslöjd, så att, efter hwad man försäkrar, sådan fabrikation för närwarande skall wara utbredd öfwer 14 socknar. 200 arbetare, dels i sjelfwa werkstäderna, dels i de arbetarebostäder, som äro i wälordnad koloni, der nedanför uppförda, äro i full werksamhet. (Jönköpings-Posten 1868-12-02 "Wapenfabrikation i 14 socknar")

Husqwarna gewärsfaktori wisar sig numera, skrifwer (Jönköpings-Bladet), för de besökande uti en helt annan gestalt än det förr gjort. De eländiga rucklen, som under namn af gewärsfaktori förr mötte främlingens blick och bildade en ful punkt uti den eljest så innerligt wackra taflan, hafwa nu förswunnit och lemnat plats för en jemförelsewis storartad och wacker ehuru till sitt yttre enkel byggnad, uti hwars ljusa, höga salar man nu ser långa led af arbetare, som wid nya sinnrika maskiner äro sysselsatta med tillwerkningen af Remingtongewär, eller rättare med de delar, som till detta mordwapen höra. En god del af maskineriet liksom ock den stora turbinen om 75 hästkrafter äro tillwerkade wid Jönköpings mekaniska werkstad. . . . Då faktoriet blir fullt färdigt lär det . . . kunna utan synnerlig ansträngning leverera 1000 (till) 1200 fullt färdiga gevär i månaden. (Jönköpings-Posten 1868-01-29 "Husqwarna gewärsfaktori - En storartad och wacker ehuru till sitt yttre enkel byggnad")

Det här warande Gewärs-faktories mästerskap hade som wanligt dess årliga Embetssammankomst den 17 sistlidne Maj. Samma Embete räknar sin upprinnelse från nära twenne sekler tillbaka, då wapensmeder bosatte sig i Husqwarna och i grannskapet derinwid. Dessa wapenarbetares skicklighet går numera i arf inom Embetet, som utmärker sig för idoghet, tidigt från barndomen, till sent inpå ålderdomen; deras yrke är en werklig tjenst åt fosterlandet, hwarföre de synas böra erkännas näst efter krigarens, eller snart sagt nära nog i bredd med wapenförares eller landets trogne förswarare af arbetsklassen, helst deras färdige gewärsdelar hunnit till den öflighet, tillkommen af approberade rön, att desamma, ej olikt blixtens snabba fart, på slagtfältet injaga farhåga hos landets owänner, och aflägsna dessas listiga försåt, och har under senare förflutna tidehwarf wapenarbetares folknummer stigit till ett icke obetydligt antal, spridde uti flera socknar i närheten af Husqwarna gewärsbruk. (Jönköpingsbladet 1844-06-08 "Wapenarbetare nära nog i bredd med landets förswarare af arbetsklassen")

Bårarps by ligger i nordöstra hörnet av Sandseryds socken mellan Lidstorpsån och Hökabäcken, som utgör sockengräns mot Ljungarum. Den urgamla Nissastigen gick från Sandseryds kyrka genom Bårarp ned till Jönköping. I tre hundra år satt herremän av olika adliga släkter på de båda Bårarpsgårdarna, Norre- och Södregården. Under hela 1700-talet var gårdarna utarrenderade till olika vapensmeder, huvudsakligen pistol- och flintlåssmeder vid gevärsfaktoriet i Jönköping. Samtliga var mästare inom sitt speciella fack och hade gesäller och lärpojkar vid sina gårdssmedjor. Vi känner alla dessa mästare till namnet. En av dem, SVEN FOGELBERG (1738-1809), var pistol- och flintlåssmed men blev dessutom en känd konsthantverkare. ... Inte förrän i samband med storskiftet 1813 kom självägande bönder till Bårarp. Av de båda ursprungliga gårdarna blev nu fem. ... Den första egentliga industrirörelsen (i Hovslätt) etablerades ... redan i slutet av 1880-talet, före järnvägens tillkomst. Då flyttade nämligen den legendariske vapensmeden JOHAN NILSSON "Bösse-Nisse" kallad, sin tillverkning av handeldvapen från Åsa Hulugårds Hammare ett par km uppströms ån till Norrefors bara ett hundratal meter från Hofslätts Qvarn. Här vid Norrefors byggde han ut ett litet vattenfall och uppförde en 22 m lång och 8 m bred verkstadsbyggnad med halvmetertjocka väggar av sten och murbruk. Tillsammans med sönerna OSKAR och ARON och handfull medhjälpare fortsatte "Bösse-Nisse" den tidigare verksamheten, nu under namnet HOFSLÄTTS VAPENFABRIK. "Bösse-Nisses" produkter var kända för hög kvalitet. Mest känt blev det enkelpipiga stiftantändningsgeväret "Träff", som i sitt enklaste utförande kunde köpas för 7 kr per styck genom Norrahammars Bruks katalog. Vapentillverkningen bedrevs ända in på 1920-talet, då mera "civila" produkter som gröpkvarnar, sparkstöttingar, trädgårdsmöbler samt borstar av olika slag tog över. I samband härmed ombildades företaget till aktiebolag under namnet NORREFORS AB. Rörelsen upphörde helt i början av 1960-talet. (Erland Engdahl "Hovslätt i historien" s 40,43-44)

Bland (Eckersholms bruks) kunder år 1840 kan nämnas Husqvarna och Eskilstuna Gevärsfaktorier. Till Husqvarna levererades pipämnen, lås och bajonettjärn och till Eskilstuna utsynt och avhugget gevärsjärn. I en låneansökan 1835 säges att 3/4 av stångjärnstillverkningen avyttras till köpare i grannskapet, dels till Husqvarna Gevärsfaktori och dels till innehavare av manufakturverk, där pann- och plåtsmide idkas. (Lennart Gustavsson "Eckersholm - ett bruk under Tabergs Bergslag" s 59)

ca 1800 - ca 1700

Vägen härifrån (Jönköping) till Wadstena går nästan helt längs högra stranden av Wettern, som sträcker sig från söder till norr i en något östlig riktning. . . . Jag avlägsnade mig först något från vägen för att bese gevärsfabriken i Huskvarna. Den tillhör herr v. Ehrenpreis, som har förbundit sig att till Kronan leverera allt som förfärdigas; de här smidda och borrade gevären görs färdiga i Jönköping och lagras i tyghuset där. I Huskvarna finner man en mängd byggnader om varandra, vari minst 100 arbetare bor; ännu flera bor i grannskapet. Man visade mig smedjorna, där gevären gjordes runda, och därefter horisontalborren och den vertikala filborren för att borra ur dem. Hela fabriken sätts i gång av en flod, som i fyra fall störtar sig ner för berget. Nedanför det branta berget ligger verkstäderna och ägarens bostad. Blott de båda nedersta fallen var lättillgängliga, ett av de båda högre kunde endast betraktas på avstånd. Dessa hade inte mycket vatten. De nedersta blev därigenom ännu mer måleriska, medan klipporna här syntes igenom. (I. Meerman "Resa genom Småland i Augusti 1798" s 10-11; utdrag ur boken I. Meerman's, Herrn von Dalem und Buren, Reise durch den Norden und Nordosten von Europa in den Jahren 1791 bis 1800)

Det dröjde inte länge förrän (Olof Barkman) fick konkurrens om urmakeriet i Jönköping. . . . (Urmakaregesällen Carl Ferdinand) Technau blev borgare och urmakare 1778. Urmakarna i Jönköping hade för övrigt inte bara att konkurrera med varandra, de fick även konkurrens från ett annat håll, nämligen från pistolsmederna vid Jönköpings Factorie. I sitt ordinarie arbete tillverkade dessa låsar och mekanismer till pistoler, men de använde också sina finmekaniska kunskaper till att på fritid tillverka klockor, som av de utlärda urmakarna föraktfullt kallades "klåpare urwärk". (Alan Dufberg "Olof Barkman - Urmakare i Jönköping 1774-1804" s 61-62)

Gewärs Factoriet (i Jönköping) har här warit anlagt för lång tid tillbakars och det så stort, att en hel gata deraf fått heta Smedjegatan: Här förfärdigas också, utom Rustwagnar, Gewär af allehanda Sorter så större som mindre och utaf en bepröfwas godhet. (Carl Peter Thunberg "Tahl om staden Jönkiöping" s 65; talet hållet på "Småländska Nations salen (i Upsala) den 9:de Dag Maji 1770")

Sålunda stod (Jönköpings slott), ett af de äldsta och mest minnesrikaste i Sverige, intill år 1737, då, såsom man misstänkte, en mordbrännare tillintetgjorde (det). . . . Slottet var då tillika tyghus. Franciskanernas kapitelsal, de tillstötande salarne och den af (Erik) Dahlberg bygda öfre våningen omslöto ett ofantligt vapenförråd. I branden förstördes 396,000 gevär. (Viktor Rydberg "Det forna Jönköping" s 10)

I Jönköping finns också åtskilligt hantverksfolk, som excellerar i att bereda vapen och allt som därtill hör; en är mästare i att göra ett lås till en flintbössa, en annan pipan, den 3:dje skruven, den 4:de i att polera och så vidare tills flintbössan är färdig, och av dessa mästare törs ingen falla den andre i hans arbete; denna manufactur kallar de svenske ett factorie av pistoel-, mousquet- och bössmide. (Jacob Bircherod "Jönköping efter stora ofreden" s 7; 14 mars 1720)

Landet här omkring (Jönköping) har även på några mils distrikt av (gevärsfaktoriet) sin goda fördel. År 1716 och de flera (år), då faktoriet var uti full drift och gång, räknade man uti Jönköping och dess län över 3.000 under faktoriet arbetande smeder och andra hantverkare, vilka all sysselsatta med gevärsarbete tillskyndade sig själva, landet och publico redlig inkomst, vinning och fromma, men de följande åren är deras antal vida inskränkt och förminskat, varav hänt att dessa arbetare, i brist av tarvlig inkomst, dels blivit skingrade till andra orter, dels hava lämnat denna näring och gripit till någon annan, så att deras antal nu (år 1742) knappt kunna räknas till hälften emot det förenämnda. . . . Om just icke alla således förfärdigade gevär, det ock Gud nådligen avvände skulle tarvas till rikets egen förnödenhet, så hoppas man dock att överflödet med publici stora avans, skulle kunna exporteras och på andra orter både inom och utom Europa avsättas. (Olof Hamrén "'Den samling av hederligt folk, som å denna orten sig uppehålla'" s 6-7)

(1715) utfärdades kungl. förordningar rörande factorifolket (vid Jönköpings gevärsfactori), varigenom detta dels blev befriat från knekte- och båtsmanshåll m. fl. pålagor, men dels också knöts till factoriet med synnerligen hårda band. Man kan nästan säga, att faktorihantverkarna blevo livegna, ty de förbjödos taga annan tjänst och att utföra annat eller eget arbete utan factorns tillstånd. Även lönerna kunde factorn reglera efter eget behag. Krigsåren under Karl XII:s tid medförde oerhörda beställningar vid factoriet, och 10,000-tals musköter, karbiner, pistoler och pikar tillverkades då i verkstäderna här. Beställningarna upphörde genast efter konungens död, och det blev en brydsam tid för factorifolket (med bl. a. sänkta löner). Arbetarna klagade hos krigscollegium, men fingo ej rätt. För alla sina "oberättigade" klagomål blevo de i stället ådömda offentlig avbön i landshövdingens närvaro. Dessutom dömdes sammanlagt 25 mästare till en veckas fängelse på vatten och bröd. "Upproret" var kvävt för denna gång, men missnöjet kvarlevde, och 1759-1761 kulminerade det i den episod, som kallats Sveriges första strejk. Här fingo smederna sin efterlängtade uppgörelse med factorn, friden återställdes, och arbetsförhållandena förbättrades. Under frihetstiden upptogs tillverkningen av enklare och finare privatvapen för jaktbruk m. m. för att utfylla de knappa kronobeställningarna. Hela 1700-talet igenom fortgår denna ofta högklassiga tillverkning. (Egil Lönnberg "Minnen från vapensmeders, pistol- och stockmakares skrån i Jönköping och Huskvarna" s 17-18)

ca 1700 och tiden dessförinnan

Under Karl XI:s tid inträffade viktiga förändringar vid Jönköpings faktori. Faktor var nu Bengt Billing, en son till Lars Billing. Det hade visat sig, att vattentillgången i de små Dunkehalla- och Domsåarna, där . . . faktoriet hade borrverk, tidvis ej var tillräcklig. Huruvida det var Bengt Billing eller länets nye hövding Erik Dahlbergh, som först kom att tänka på att utnyttja Huskvarnaåns forsar som drivkraft för ett nytt borrverk, kan ej med bestämdhet sägas. Det förefaller emellertid, som om faktor Billing, omedelbart sedan Dahlberg tillträtt landshövdingebefattningen, för denne framfört sina bekymmer över den ringa och ojämna vattentillgången vid gevärsfaktoriets borrverk. Alltnog, i början av 1689 framförde Dahlbergh i en skrivelse till Karl XI faktorns bekymmer. I skrivelsen framhöll Dahlbergh, att kronan, som sedan 1685 ägde Huskvarna Norrgård, där blott vid fallet hade en krutstamp och en förfallen mjölkvarn och föreslog att få använda det ena fallet för att där anlägga en "borrvinn". Förslaget vann konungens bifall, och med vanlig raskhet satte Dahlbergh genast i gång med byggnadsarbetet, vilket sannolikt leddes av faktor Billing. Redan den 2 oktober samma år kunde Dahlbergh meddela konungen, att han besigtigat den nya anläggningen, och "kan jag med sanning säga, att det ett rätt vackert och mycket nyttigt, till Eders Maj:tz tjänst ländande verk är, bestående av 3 hjul, 6 slipstenar, 8 borrbänkar, varuppå factoren promitterar kunna i en vecka slipa och borra 240 muskötpipor och årligen 12,480 stycken". Årstillverkningen vid den gamla anläggningen i Jönköäping översteg ej 1,500 muskötpipor. Det är dock synnerligen tvivelaktigt, huruvida det skulle lyckas faktorn att komma upp till 12,480 pipor på ett år. Det var blott maskinarbetet i egentlig mening, som utfördes vid Huskvarna. Allt det mera hantverksmässiga arbetet, såsom pistolsmide, förfärdigandet av lås och stockar samt gevärens och pistolernas hopsättning, utfördes allt fortfarande i Jönköping. Af Ugglas anger antalet arbetare vid det nya borrverket i Huskvarna till ett tjugutal. Av Dahlberghs huskvarnablad i Sueciaverket att döma låg borrverket på ungefär den plats, där den år 1868 byggda vapenverkstaden nu (år 1939) ligger. (Georg Sahlström "Några anteckningar med anledning av 250-årsminnet av Huskvarna gevärsfaktoris anläggning 1689" s 22-23)

Vårt Jönköping är även bekant för ett lika mycket av naturen som med tillhjälp av konst välbefäst slott med förskansningar, kringflutna av sjön och djupa vallgravar. Dessutom är det så tryggat av befästningsverk, att det lätt kan både hämma och trotsa fientliga belägringsförsök. Ty där finns ett så rikt och välförsett tyghus, att det knappast i Sverige med undantag av Stockholm finnes dess like, vilket röntes i sista danska kriget under fältherren Magnus Ulfsparre, ty vid denna tid levererade det till krigsfolket en så stor mängd vapen att knappast någon annan stad kunde uppbringa så mycket. Om jag ej hade för avsikt att sammanföra allt i ett kort sammandrag, skulle jag här omtala huru stor båtnad Jönköping brukar tillskyndas av de konstfördiga hantverkare, vilkas antal och arbeten icke blott äro tillräckliga för stadens vidkommande, utan överskottet av deras välgjorda arbeten skickas omkring och försäljes i rikets övriga provinser. Härav kommer, att slottet äger åtskilliga krigsvapen, isynnerhet grova kanoner, som omkring 30 till antalet dels av brons, dels av järn, dels av det slag som kallas slungor eller "colubriner" ses fyra till sex i varje våning genom sina gluggar riktade mot staden och den kringliggande nejden, varmed fienden, om yttre våld skulle hota, kan tillbakaslås och staden med all kraft försvaras. (Petrus M. Nicander "Lovtal över Jönköping" s 35-36; tal med den Högstes bestånd offentligen hållet den 11 juni 1670 vid Karolinska akademien i Lund)

Den nye landshövdingen (i Jönköpings län Johan Printz) kom till en början att huvudsakligen få ägna sig åt kommendantsuppgifter. Danmarks obenägenhet att helt fullgöra fredsvillkoren (i Roskilde) föranledde Carl X Gustaf till nytt anfall. Den 7/8 (1658) började de svenska trupperna landstiga på Själland. Därmed var kriget igång på nytt. . . . Planerna på krutframställning i Jönköping hade efter freden skrinlagts. Med krigets början blev ammunitionsbehovet åter aktuellt. . . . Kruttillverkningen kom i gång på senhösten 1659. Printz kan härmed anses ha grundat den "krigsindustri", som alltjämt (år 1943) finnes i Huskvarna - numera under namn av Husqvarna Vapenfabrik. (Axel Mollstadius "Kommendanten på Jönköpings slott Johan Printz" s 70-71)

Det äldsta skråämbetet, som inom sig upptager vapensmederna, är smedämbetet, vilket daterar sig från 1643. Smedämbetet här i (Jönköping) grundlades och organiserades efter förebild från smedernas skrå i Stockholm, dit en av jönköpingshantverkarna sändes för att se och lära skråorganisationen. Skråordningen stadfästes av Kungl. Maj:t. Vid rådhusrättens sammankomst den 19 juni 1643 utsågos ålderman och bisittare inom ämbetet, och den 22 juli samma år höll ämbetet sin första sammankomst. . . . När det nya borrverket vid Huskvarna år 1689 på initiativ av landshövdingen Erik Dahlberg hade inrättats, utfärdades nya förordningar rörande factoriarbetarna av Carl XI. En hel del av arbetarna flyttade över till Huskvarna med både hus och verkstäder, och det gamla hderliga smedämbetet sprängdes. Här i staden stannade endast de factoriarbetare kvar, som sysselsatte sig med vapnens sammansättning och slutliga utformning, alltså låssmeder, stockmakare, pistol- och muskötmakare m. fl. De av kronan beställda vapnen skulle i regel levereras på Jönköpings slott, varför deras sammansättning också utfördes här i staden. Till Huskvarna flyttade borrare, beredare, pipvällare m. fl. (Egil Lönnberg "Minnen från vapensmeders, pistol- och stockmakares skrån i Jönköping och Huskvarna" s 13-16)

Jönköpings factori, ur vilket Huskvarna vapenfabrik senare utvecklats, grundlades den 15 febr. 1620 genom ett kungligt brev, enligt vilket vapensmederna i Småland och Västergötland ålades inflytta till Jönköping och där bosätta sig. De smeder, som inte ville detta, måste upphöra med vapensmidet och helt återgå till brukandet av sina gårdar. Tidigare hade nämligen vapensmidet utövats mer eller mindre som binäring ute i bygderna vid sidan av jordbruket. Här inne i staden bereddes bostäder åt smederna vid den gata, som än i dag bär namnet Smedjegatan, men smederna fingo ej del i stadens jord och voro ej heller tvungna att betala borgerliga utskylder. Jord fingo de senare, då kronan tillbytte sig gården Torp, som uppdelades och utdelades till smederna i olika brukningslotter. Enligt en uppgift från 1623 av factorn Göran Silvestersson funnos då i trakten 2 plåtslagare (harnesksmeder), 23 rörsmeder och 1 "trumbemakare", vilka alltså voro de första, som borde inflytta till staden. Det gick emellertid icke så lätt för myndigheterna att få smederna att övergiva sina gårdar. En av orsakerna härtill var svårigheten att försörja sig inom staden. Smederna som flyttat in, synes ofta ha blivit utfattiga, och factorn klagar bittert över att de rymma från hem och arbete för att bliva knektar eller söka sig annan försörjning. Så småningom blevo förhållandena bättre. Smederna fingo skydd och ytterligare privilegier genom en rad kungliga förordningar och brev. År 1634 funnos i Jönköping 10 mästare under factoriet, nämligen 4 harneskmakare och 6 smeder. 1639 hade antalet ökats till 15, nämligen 6 plåtslagare (harnesksmeder), 6 pistolsmeder, 2 muskötbeslagare och 1 stockmakare. I staden funnos förutom dessa "kronans arbetare" även andra smeder, såsom klensmeder, knivsmeder m. fl., vilka hörde till borgerskapet. De privilegier, som smederna åtnjöto inom staden till skillnad från borgerskapet, orsakade avundsjuka och ständiga tvistigheter, och troligt är nog, att smederna utnyttjade sin särställning för egen vinning. Landshövdingen och övriga konungens befallningsmän höllo i regel smederna om ryggen. Ur dessa stridigheter framträdde önskemålet att få en fastare organisation för alla hantverkarna. (Egil Lönnberg "Minnen från vapensmeders, pistol- och stockmakares skrån i Jönköping och Huskvarna" s 12-13)

Vapensmederna nere vid gränsen mot Skåne blev i början av 1600-talet troligen inbegripna i den organisation som skulle svara för kronans vapenförsörjning. Från 1620 fick den större stadga och gjorde Jönköping till centrum för ett av rikets fem vapenfaktorier. En början hade tagits ett drygt decennium tidigare och kan ses mot bakgrund av den centrala roll som Karl IX och kronan ville låta Jönköping spela i det svenska totalförsvaret. 1615 utsågs Göran Silverstersson till faktor över alla rörsmeder i Småland och Västergötland och fick order att låta bygga borrhus och sliphus för vapentillverkning, vilket skedde vid Dunkehalla utanför Jönköping. Genom en förordning 1620 beordrades vapensmederna som bodde på landsbygden att flytta in till Jönköping. Det var ingen populär order bland smederna, som vanligen kombinerade sitt vapensmide med jordbruk. Inflyttningen gick därför trögt, men namnet Smed(je)gatan i Jönköping har sin bakgrund i den bosättning av smeder som dröjande kom till stånd under 1600-talet. I slutet av 1600-talet blev fallen vid Huskvarna utnyttjade för verksamheten vid Jönköpings faktori. Det var faktoriets ledare Bengt Billing som 1689 lät anlägga ett borrhus här, vilket ledde till att många vapensmeder snart kom att bosätta sig i Huskvarna. ... Under det följande Stora nordiska kriget ökade personalstyrkan kraftigt. Gesäller och lärlingar inräknade arbetade över 600 vid faktoriet. Under kriget sköt även produktionssiffrorna brant i höjden. 1716 tillverkades inte mindre än 3 000 par pistoler och följande år 9 500 musköter, 3 000 pikar och drygt 14 000 bajonetter. Jönköpingsfaktoriet blev under kriget det särklassigt största i riket. (Lars-Olof Larsson "Småländsk historia - Stormaktstiden" s 114-116)

Själva namnet "Tyska Maden" ger i sig en antydan om ett spännande förflutet med sin referens till en av de tidigaste kända invandrargrupperna i stadens historia. När Jönköping i efterdyningana av Kalmar-kriget 1611-13 återuppbyggdes på en ny plats var det en hypermodern fästningsstad Kronan avsåg att skapa. . . . Som ett led i de vidlyftiga planerna grundades ett vapenfaktori år 1620 . . . och ett s.k. Vantmakeri där man avsåg att producera ylletyger för arméns räkning. . . . Problemet var att man i det tidiga sextonhundratalets Sverige saknade de kunskaper som krävdes för en storskalig, industriliknande framställning av textilier. Lösningen blev att värva kunniga hantverkare på kontinenten, främst då i Tyskland. Dessa specialister fick sig i slutet av 1620-talet tomter tilldelade i området väster om stadens inre hamn (som efter igenfyllning blev till Östra Torget!). Så uppkom "Tyska Maden", ett namn som skulle fortleva långt efter att både Vantmakeriet och hantverkarna själva försvunnit in i glömskan. . . . (I slutet av 1600-talet) var textilhantverket försvunnet som sysselsättning. (Jens Heimdahl-Claes Pettersson "De minsta pusselbitarna - Växtrester som historisk källa i kvarteret Diplomaten" s 72)

Genom tillmötesgående från fatighetsägaren hade hela gården n:r 12 Målaregatan ställts till (Mäster Gudmunds) Gilles förfogande. Härifrån utgingo den magistrat och de deputationer av frälsemän, franciskaner och dalkarlar, vilka avsågo att giva en såvitt möjligt tidstrogen bild av ett jubileum, som tänktes ha hållits i Jönköping för 400 år sedan. Den deltagande personalen bestod till största delen av militärer, hästarna hade lånats från artilleriet och kostymerna från Skansen och Svensk Filmindustri. Originalvapen från 1500-talet hade Mäster Gudmund, vapensmed, utlämnat från sitt förråd. (Bror Kugelberg "Jönköpings stads 650-årsjubileum" s 13)

Den mest gynnsamma tiden för gevärsfaktorierna var under Karl XII:s krig och just för Jönköping och Huskvarna var det en blomstringstid. Vapentillverkningen i Jönköping var dock mycket äldre än så. Föregångaren till eldvapen var armborstet. Det utgick en befallning från Gustav Vasa redan 1524 att alla på landet runt Jönköping, boende klensmeder, verkmästare, svärdfejare m.fl. (skulle) flytta in i staden. Gustav ville få igång en organiserad svensk vapentillverkning under hans överinseende. Efter försvarsbeslut i Arboga 1536 och Västerås 1544 skedde det en snabb modernisering av vapen. Armborstet ersattes med krutladdade långa rör, som sedan utvecklades till musköter på 1590-talet. Smederna tillverkade också hillebarder och spjutspetsar till fotsoldaterna medan ryttarna fick pistoler. ... I Sverige inrättades ett Krigskollegium 1634, som innebar att vapentillverkning alltmer specialiserades och rationaliserades. Man ville koncentrera vapentillverkningen till särskilda gevärsfaktorier, för att bättre kunna kontroller kvalitet och kunna utöva kontroll. Kronan försökte på alla vis att övertala allmogesmeder att flytta in till städer där det fanns faktorier. ... I Jönköping startades Jönköpings gevärsfaktori på 1620-talet. Runt Jönköping blev det en stark uppgång av smedsyrket, som varade ända fram till 1860-talet. Enligt en förteckning över smeder år 1850 i Husqvarna ... fanns det ca 155 mästare, som var knutna till Huskvarna faktorie + ett stort antal gesäller och lärlingar. En del byar, såsom Granshult och Ebbarp utanför Bankeryd respektive Habo var helt koncentrerade runt faktorismederna. ... Kronan satsade på ett helt nytt faktori i Eskilstuna 1830. När statens huvudsakliga beställningar lades där, blev faktoriet i Huskvarna svårt ansträngt ekonomiskt. Det blev sedan Wilhelm Tham och Hugo Tham, som genom en rekonstruktion av företaget gjorde det till ett modernt företag med en helt annan inriktning mot symaskiner och gjutgods. Vapentillverkningen fortsatte ändå in i våra dagar genom en framgångsrik jaktgevärsproduktion. (Gunilla Granberg "Bysmedens upprättelse" s 9-12)

Att fortsätta med ('nationerna'):

Humanistiska sektionen hade recentiorsfest den 17 oktober 1925 - jag kan ännu se hela scenen framför mig. ... Vid honnörsbordet står den frodige skalden Nicolaus Brusenbaum ... och föreställer de äldre studenterna för de nykomna recentiorerna: " ... Molin, vars romerska behag ge honom något krigiskt i hans drag. Han flydde bort från sina lånaffärer till krigskorpralens lysande revärer, men klädd i lång, vit rock, i kronans kläder är han dock senior i alla väder. Och han är sist av denna höga sort. Farväl I gamle, tystnadens kohort!" (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 142-143)

Den friborna tanken oss tog i sin sold, vi lyda hans herskarespira, vi föra hans krig emot mörker och våld, hans segrar vi jublande fira. I spetsen för oss som ett tordön han går och ropar sitt mäktiga varde! I täta kohorterna följer hans spår hans svarta, hans trotsiga garde. Vi smida hans rustning för striderna ny, vi hamra hans skottfria pansar, vi gjuta hans lod af det träffande bly och hvässa hans uddiga lansar. Fast svart är vår hand, som af fejdernas krut, dock skiner en sol på vår bana: i spetsen för svärtade leder förut går ljusets odödliga fana. (Zacharias Topelius "Svarta gardet - Typografernes sång" s 83; år 1869)

Fredrik I var ... en stor älskare av praktfulla vapen. Bössor och pistoler, liksom värjor, tillverkades nu i riket med stor konstskicklighet. De smyckades med gravering, reliefer och inläggningar. Jönköping var fortfarande en huvudort för denna vapenfabikation. Åtskilliga framstående bössmeder hade sin verksamhet i Stockholm, Norrköping och andra orter. Klinghammaren i Vira bruk i Roslagen var redan nu berömd, likaså Eskilstunaverkstäderna. (Ewert Wrangel "Vardagslag och feststämning. Konster och moder." s 258)

I vissa gränstrakter blevo ej blott knektarne utan även bönderna exercerade för att kunna bilda ett slags lantvärn. Så fick landshövdingen i Värmland år 1689 befallning at utse vissa officerare, som skulle öva allmogen i vapnens bruk i syfte att mota ett eventuellt anfall från Norge. Vapenövningarna, som skulle hållas vid kyrkorna på vissa helgdagar efter slutad gudstjänst, då allmogen var allmänt samlad, skulle gå ut på att lära folket sköta sina gevär och utföra handgreppen för skjutning. Två (till) tre gånger om året skulle målskjutning äga rum med ammunition, som kronan bestod. Målet skulle vara av stockar, så beskaffat, "att allmogen de däruti skjutne kulor kan igen uthugga och sig av samma bly en annan gång betjäna, sedan det är igen till kulor omstöpt". De som icke hade egna gevär blevo genom kronans försorg försedda med goda bössor. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 224)

Under senmedeltiden hade människorna uppfunnit nya, mera effektiva medel att förkorta det korta livet för varandra: eldvapnen. Dackebönderna blev den första folkhär i Sverige som utnyttjade dem (under Dackefejden 1542-43). Från hjälpsamma vänner och anhängare i Blekinge på andra sidan riksgränsen fick smålänningarna en helt modern vapenutrustning, bestående av eldrör, hakar, lodbössor, krut och kulor. Men de nya eldvapnen kunde endast räcka till en mindre del av manskapet: större delen av folkhären fick nog nöja sig med de klassiska bondevapnen, ursprungligen brukade under den schweiziska allmogens frihetsstrider: hillebarden, spikklubban, stridslien, stormgaffeln, pålyxan. Männens beväpning var sannolikt skiftande och individuell. Men allmogen i Värend hade aldrig varit avväpnad: makthavares försök att fråntaga den vapnen hade varit fåfänga. Svagheten i bondeuppbådens utrustning var avsaknaden av dåtidens moderna skyddsvapen, de hjälmar, sköldar och bröstharnesk, som knektarna var försedda med. Men Dackeböndernas effektivaste vapen tillverkade de själva, och det hängde på väggen i nästan varje bondgård: armborstet. Olaus Magnus och andra medeltida historieskrivare beskriver det som ett verkningsfullt krigsredskap, särskilt lämpligt för strider i skogarna. Smålänningarna brukade ett med stålbåge försett armborst, som avsköt pilar med järnspets, 60 centimeter långa och med en vikt av 72 gram. Moderna skjutexperiment bekräftar vapnets effektivitet. Experter anser att pilarna hade en fullt dödande verkan på 150 meters håll och att de på 100 meter kunde tränga igenom en ordinär rustning. Armborstet spelade stor roll i Dackefejden: det fruktades både av pansrade ryttare och andre harneskklädda yrkessoldater. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 363-364)

Den första kända gränsfreden mellan smålänningar och danskar ingicks 1505. Texten i det bevarade dokumentet visar emellertid att det ingalunda var en ny företeelse utan att liknande överenskommelser ingåtts vid tidigare tillfällen. I avtalet, som ingicks vid Blekingebornas ting i Hjortsberga, lovade folket i Värend, Möre, Finnveden, Blekinge och Göinge att leva i god sämja trots de oroliga tiderna. Man förband sig att handla med varandra som vanligt och dessutom att varna varandra om det egna landets trupper var i antågande. Man kan på goda grunder anta att det sistnämnda löftet lät som landsförräderi i centralmaktens ögon. I samband med de intensifierade unionsstriderna under 1500-talets början blir det möjligt att få en bild av hur allmogeförsvaret i de småländska bygderna var organiserat. I varje socken fanns en rotemästare eller fjärdingsman som hade till uppgift att se till att alla män höll sina vapen i gott skick. Alla män över femton år var skyldiga att ställa upp till bygdens försvar. Då ett fientligt anfall hotade sände rotemästaren, fjärdingsmannen eller fogden ut en budkavle som samlade uppbådet. Budkavlen kunde vara försedd med ett rep i ena ändan och vara bränd i den andra som en påminnelse om vad som väntade den som inte gjorde sin plikt. Vägran att ställa upp eller försumlighet under strid straffades med döden. Hur stora truppstyrkor kunde då allmogen ställa upp? Det ligger i sakens natur att uppgifter om militära styrkors storlek ofta har en tendens att vara rejält överdrivna. Erik Trolle rapporterade 1505 att det allmogeuppbåd som samlats i Tingsryd för att möta ett befarat danskt anfall uppgick till inte mindre än tusen skyttar, förutom de män som endast var beväpnade med pålyxor och spjut. I rapporten medgav Erik Trolle att uppgifterna om antalet män kunde anses som överdrivna men uppger att han själv räknat de församlade. Förskansade bakom bråtar, beväpnade med armborst och med god lokalkännedom var bondeuppbåden en farlig motståndare för de utländska legoknektar som ofta sattes in i striderna. Uppbåden slogs i första hand för den egna bygden och var ofta obenägna att bege sig till andra platser för att kriga. (Olle Larsson "I kamp för 'gammalt och fornt'" s 104-105)

Denna bok handlar om 1200-talet, då världen var mycket annorlunda. Mörkret, det bokstavliga och påtagliga mörkret, var naturligt. ... Det var ljuset som var det märkliga och förundransvärda, inte mörkret. ... När kvällen var inne utgjorde härdens eld den enda ljuskällan. Om huset var stort kompletterades stundom härden med torrved i form av bloss, vilka antingen stacks in mellan väggstockarna - om huset hade sådana - eller fästes i små hållare av järn, utformade som holkar med spets. Husfolket bankade in dem i väggar, bänkar eller bord. ... Själva blossen kunde vara tillverkade på allahanda vis. Det hände att folk redan under äldre medeltid doppade vekar i tjära eller talg och fäste dem i holkarna, så att en modern människa snarast skulle ha betraktat blosset som ett väggfast ljus. ... Talgljus tändes för att mota bort allt det hotfulla svarta, och i verkligt högtidliga fall plockade man fram de dyra vaxljusen, infattade i ännu dyrare och konstfullt tillverkade ljusstakar. ... Om du ville ut på stig och mark efter mörkrets inbrott var du hänvisad till lyktor, i andliga sammanhang även benämnda skridljus. De kunde vara tillverkade av trä med ljusöppning framåt och handtag baktill, alternativt av metall med stansade hål. Idealiska ljuskällor var de knappast, men 1200-talets människor hade inte mycket att välja på. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 13-16)

Ända från forntiden var den frie mannen van att själv hålla sig med vapen såväl för sin egen personliga säkerhet som för krigstjänsten. De isländska sagorna ge oss rikhaltiga upplysningar om de olika vapen, som voro gängse vid medeltidens början. Spjut och pilbåge nyttjades vid strid på håll, yxa, spjutyxa och svärd användes i närkampen, och som skydd hade man hjälm, ringbrynja och sköld. Under hela medeltiden måste gemene man, då han kallades ut i ledung, själv hålla sig med vapen, och de gamla lagarna innehålla stadganden härom. Så fordrade t.ex. Hälsingelagen, att varje man över 18 år skulle ha svärd eller yxa, järnhatt, sköld, brynja samt båge med tre tolfter pilar. Borgarna i städerna, åtminstone i de befästa, hade skyldighet att deltaga i stadens försvar och måste också hålla sig med vapen, och gillenas årligen återkommande papegojeskjutningar med pil och båge torde från början ha varit avsedda som vapenövningar. Med vapen av de nämnda slagen voro de svenska allmogeuppbåden utrustade ännu under Gustav Vasas befrielsekamp. (Ragnar Blomqvist "Folkliv och folktro" s 375-376)

Roms störste historieskrivare Cornelius Tacitus berättar i sitt verk om Germanien, som utkom år 98 efter Kristi födelse, följande. Bortom lugiernas, gotonernas, rugiernas och lemoviernas stammar bo svionerna: " ... Makt hålles i ära hos dem, och därför härskar en, utan varje inskränkning, med ovillkorlig rätt till lydnad. Och vapnen finnas inte som hos de andra germanerna i var mans hand, utan hållas inlåsta under vakt, till på köpet av en slav. Detta sammanhänger med två omständigheter: dels hindrar Oceanen plötsliga fientliga anfall, och dels går det för sysslolösa väpnade män lätt därhän, att de urarta till självsvåld. Det är till ingen nytta för härskaren, om en adelsman eller en fri man eller ens en frigiven sättes till vapenvårdare (alltså har en slav detta uppdrag)." ... Dessa Tacitus' svioner, som bodde ute i själva Oceanen och som hade mäktiga flottor och mängder av vapendugliga män, har man alltid identifierat med svearna, med Mälardalens befolkning, och det kan inte råda något tvivel om att detta är riktigt. (Ingvar Andersson "Sveriges historia"s 20-21; Sverige enligt Tacitus)

Man gjorde facklor genom att linda tygremsor indränkta i olja runt en käpp och sedan sätta eld på den. (Stephanie Jeffs "Om du varit med på Bibelns tid" s 52)

Att avrunda med:

Jag minns väl knappast, om jag talt tillförne om mannen från S:t Michel, gamle Törne? Bland gråa hjältar nämndes även han och förde Savolaks vargering an. Von Törne, vet du, var en äkta finne, en gammal, knotig björk med masur inne. ... Jag minns hur ofta, när han var bland kända, det var hans lust att orda utan ända om detta land, "det bästa rakt som fanns", och om dess folk, "ett sådant folk som hans". ... (Han) var beredd att gå fast mot en värld med sin kohort, sin fullmakt och sitt svärd. (Johan Ludvig Runeberg "Von Törne" s 166-167)

Sångarna:

All ondskans makt må väpna sig. Den maktlös vapnen bär. O död, vi räds ej mer för dig. Din natt vår morgon är. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 505:3)

Grekiska ord:

lampas (fackla) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 10:22; Matt 25:1; Joh 18:3 – 1 Mack 6:39; Syr 48:1; Matt 25:3-4,7-8; Apg 20:8; Upp 4:5; 8:10.

(h)oplon (vapen) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 16:16; Joh 18:3 – Judit 6:12; 14:11; 1 Mack 1:35; 5:43; 6:2,6,41; 7:44; 8:26,28; 9:39; 10:6,21; 11:51; 12:27; 14:33,42; 15:7; 2 Mack 5:26; 8:18; 9:2; 10:27; 15:5,21; Salomos Vishet 18:21-22; Rom 6:13; 13:12; 2 Kor 6:7; 10:4.

pollakis (många gånger) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 5:6; Joh 18:2 – Ester 8:12e(E5); Tobit 1:6; 5:10; 1 Mack 14:29; 2 Mack 9:25; Syr 19:15; Matt 17:15; Mark 5:4; 9:22; Apg 26:11; Rom 1:13; 2 Kor 8:22; 11:23,26-27; Fil 3:18; 2 Tim 1:16; Hebr 6:7; 9:25-26; 10:11.

speira (kohort) Judit 14:11; Matt 27:27; Joh 18:3 – 2 Mack 8:23; 12:20,22; Mark 15:16; Joh 18:12; Apg 10:1; 21:31; 27:1.

fanos (lykta) Joh 18:3.

Ytterligare studier:

Mark 14:42-44,48; Luk 11:34-35; 21:37; 22:39,47; Joh 7:45; 13:2,11,21; 18:18; Apg 1:16; 5:22-23.

Charles H. Giblin "Confrontations in John 18:1-27"; Biblica 65 (1984): 210-232.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-19; 2012-02-26; 2014-10-23; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

---

18:4-5 Men (א,* א) då Jesus – som visste alla de ting som kom emot Honom – kommit (א,* א, A) ut, talade (א,* א, A) Han till dem: ”Vem söker ni?” De svarade Honom: ”Jesus, Nasoreen.” Jesus (א,*א,A) säger till dem: “Jag är.” Men och/också Judas, den som ’gav Honom till sidan av’/’överlämnade Honom’, stod i sällskap med dem.

Ord för ord: 18:4 (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus) Jesus men 'vetande-(och-havande-vetat)'/vetande alla de-(ting) kommande emot honom havande-kommit-ut talade-(han) (till)-dem: vem söker-(ni)? 18:5 (19 ord i den grekiska texten Sinaiticus) (de)-svarade honom: Jesus '-en Nasore'/Nasoreen. säger (till)-dem Jesus: jag (jag)-är. 'stod-(och-hade-stått)'/stod men och Judas den givande-till-sidan-av honom i-sällskap-med dem.

1883: Då nu Jesus visste allt, hvad som skulle vederfaras honom, gick han ut och sade till dem: Hvem söken I? De svarade honom: Jesus från Nasaret. Jesus sade till dem: Det är jag. Och äfven Judas, som förrådde honom, stod ibland dem.

1541(1703): Och efter Jesus wisste allt det honom wederfaras skulle, gick han fram, och sade till dem: Hwem söken I? Swarade de honom: Jesum af Nazareth. Sade Jesus till dem: Jag äret. Stod ock Judas, som honom förrådde, med dem.

LT 1974: Jesus visste precis vad som skulle hända med honom. Han steg fram för att möta dem och frågade: ”Vem söker ni”” ”Jesus från Nasaret”, svarade de. ”Det är jag”, sade Jesus.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud talade i riktning mot Mose: “Jag är Den som är.” Och Han talade: ”På det här sättet skall du tala till Israels söner: ’Den som är har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’” (2 Mos 3:14, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Jag känner (Israels söners) ondska, så mycket som de gör här idag, innan 'det att leda/föra Mig'/'Jag har lett/fört' dem in i ’den goda jord’/’det goda land’ som Jag svor (att ge) deras fäder.” (5 Mos 31:21b, Grekiska GT)

Då (Simson) har helgats (till) nasiré åt Gud, skall han vara den lille småpojken åt Gud ut ur moderlivet. Och han skall börja rädda Israel ut ur andra stammars hand. … Den lille småpojken skall vara en nasiré från moderlivet ända till sina dödsdagar. (Dom 13:5b,7b, Grekiska GT A)

(David sade till Salomo:) " ... Herren låter alla hjärtan undergå prov och har kunskap om varje påfund." (1 Krön 28:9a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Bli Mina vittnen, och/också Jag (är) ett vittne ... och den pojke som Jag har utvalt, för att ni må få kunskap och tro och uppfatta att Jag är.“ (Jes 43:10a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) ”Jag är den Gud … som kommer fram med ett budskap (om) de sista/senare tingen innan de bli/blir och tillsammans/’vid samma tidpunkt’ fördes det till en avslutning.” (Jes 46:9b-10a, Grekiska GT)

(Judas och hans bröder) ’reste upp’/upphöjde de nasireer som hade fullbordat dagarna. (1 Mack 3:49b)

Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Josef) hade kommit/gått, bodde han ’in i’/i en stad som sades/kallades Nasaret. På så sätt måtte det som hade talats genom profeterna (om Jesus) fullbordas att/: 'Han skall kallas nasoré.“ (Matt 2:23)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Amen säger Jag er: ’Ända till – alltefter omständigheterna – himlen och jorden må komma vid sidan av, må inte/förvisso ej ett ”iota” (den minsta bokstav) eller en prick komma vid sidan av från lagen, ända till – alltefter omständigheterna – alla ting må bli/ske.’” (Matt 5:18)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ni vet att det efter två dagar blir påskalammet/påsken, och Människans Son skall ’ges till sidan av in i det’/’överlämnas till’ att korsfästas.” (Matt 26:2)

(En ung flicka/’kvinnlig slav’ skådade Petrus) och säger till dem (som är) där: “Den här var (hela tiden) i sällskap med Jesus, Nasoreen.” (Matt 26:71b)

(Jesus sade till Petrus och Jakob och Johannes:) ”Stunden har kommit. Skåda, Människans Son ’ges till sidan av’/överlämnas in i missarnas (av Guds mål) händer.” (Mark 14:41b)

(Jesus sade till de många folkskarorna:) “Vilken kung, som går (för) att ’kasta tillsammans med’/möta den andre kungen in i ett krig, skall visst/förvisso inte, då han först satt sig ner, rådgöra/överväga, om han ’är förmögen’/förmår att i/med tio av antalet av tusen gå att möta den som kommer emot honom i sällskap med tjugo av antalet av tusen?” (Luk 14:31)

Alla (folkets äldste) talade (till Jesus): “Så Du är Guds Son?“ Men Den/Han yttrade ('hela tiden'/-) i riktning mot dem: “Ni säger att Jag är.“ Men/och de talade: “Vilket behov har vi ännu av ett vittnesmål, ty vi har själva hört från Hans mun.“ (Luk 22:70-71)

Det blev emot den följande dagen (att) ... Hannas, prästledaren, och Kajafas och Johannes och Alexander och så många som (hela tiden) var av prästledares härkomst (leddes/fördes tillsammans). Och då de hade fått (Petrus och Johannes) att stå i mitten av (dem), förhörde de sig: ”I/med vad slags förmåga eller i/med vad slags namn gjorde ni det här?” ... (Petrus sade:) ”Låt det vara känt för er och varje/hela Israels folk, att (det har skett) i namnet av Jesus Kristus, Nasoreen, som ni har korsfäst.” (Apg 4:5a,6-7,10a)

(Tertullus sade om Paulus: “Vi har funnit, att) den här mannen (är) ... en ’först stående’/’man i första ledet’ av/i nasoreernas ’tagande för sig själv’/sekt.” (Apg 24:5)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Filippos finner Natanael och säger till honom: “Vi har funnit (och finner) Den som Mose i lagen och/’och också’ profeterna skrev om, Jesus från Nasaret, en son av Josef.“ * (א,*א) Natanael talade till honom: “Förmår det vara något gott ut ur Nasaret?“ Filippos säger till honom: ”Kom och skåda!“ (Joh 1:45-46)

(Jesus sade till judarna:) “Om ni inte tror (Moses) ’bokstäver’, hur skall ni kunna tro Mina ord.“ (Joh 5:47)

Räddaren (א,*א) visste från (P66, א,* א) en början, (att) några är de * (א,*א) som tror och (att) någon (hela tiden) var den som stod i begrepp (P66, א,*א) att ’ge Honom till sidan av’/’överlämna Honom’. (Joh 6:64b)

(Jesus) sade till (judarna): ”Jag talade * (P66,א*) till er, att ni skall dö i era missar (av Guds mål). Ty om – alltefter omständigheterna – ni ej må tro Mig (א,*א), att Jag är, skall ni dö i era missar (av Guds mål).” (Joh 8:24)

Före påskalammshögtiden/påskhögtiden ... visste Jesus att Hans stund hade kommit, för att Han måtte stiga över ut ur den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’ i riktning mot Fadern, då Han hade välkomnat de egna, de i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, välkomnade Han dem ’in i ett slut’/’intill slutet’. (Joh 13:1a)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

Hegesippus, Justinus och andra fornkyrkliga författare har förmedlat uppgifter om judekristna grupper i Östjordanlandet och Syrien från tiden efter år 70 och framåt. Dessa kretsar gjorde anspråk på att vara avkomlingar till urförsamlingens medlemmar. Det är från dessa grupper traditionen om flykten till Pella härstammar. Av allt att döma skulle denna berättelse styrka deras ställning som legitima efterföljare till urförsamlingen i Jerusalem. ... Judekristendomen ... splittrades snart i en rad sekter. De mest kända är ebjoniterna (”de fattiga”) och nasoréerna. (Edvin Larsson "Jesu liv och urkristendomens historia" s 336)

Sofia läste, och då gav hon till ett litet skrik. ”Dom har tagit Orvar också”, sa hon. ”Nu finns där ingen som verkligen kan göra nåt.” Hon räckte lappen till Jonatan, och när han hade läst den, blev han ännu svartare i ögona. ”En förrädare i Körsbärsdalen”, sa han, ”vem är det tror du, som kan vara så usel?” ”Jag vet det inte”, sa Sofia. ”Inte än. Men Gud hjälpe honom, vem han än är, när jag får veta det.” (Astrid Lindgren "Bröderna Lejonhjärta" s 47-48)

Då Gud säger, att kvinnans säd skall söndertrampa ormens hufvud, så visar en kabbalistisk undersökning, att med kvinnans säd måste menas Messias, ty hopsummerar man bokstäfvernas talvärde i namnet Messias, får man summan 358, och hopsummerar man bokstäfvernas talvärde i det hebreiska ordet för "orm", får man likaledes 358. Detta anför jag blott som exempel på kabbalisternas sätt att finna en hemlig, djupare och profetisk mening i hvarje ord och bokstaf, som förekommer i Gamla testamentet. Afskrifvarne af de heliga rullarne hade att iakttaga största noggrannhet, ty där funnos hemliga meningar ej blott i hvarje ord och bokstaf utan ock i bokstäfvernas form. Om midt inne i ett ord ses en bokstaf, som skrifvits något större än de andra, så innebär också detta en vink om någon där förborgad hemlighet, och afskrifvaren hade att rätta sig därefter. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 553; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Min plan (är) att beskrifva Europas Bonde hvilken med all säkerhet kommer att sätta ett stort P för hela den hufvudlösa industrisocialismen. ... Hjelp mig i Jesu Christi Nazarenens namn, ty eljes får jag sätta mig att göra en teaterpjes igen, som jag hatar och derför kommer att göra dåligt! (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 233; brev 29 dec 1885 till Edvard Brandes)

Rabbinerna ändrar ofta, för haggadiska (“teologiska”) syften, bokstäver och förändrar så ords betydelse. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 689)

Att fortsätta med:

Det gamla judiska nasirlöftet ... var ett högtidligt och heligt löfte som både män och kvinnor kunde avge för att under en period avskilja sig för Herren på ett särskilt sätt. ... Ett sådant löfte kunde vara livslångt, men det kunde också ges för en begränsad tid, vanligen trettio dagar. ... De löften vi ger till Gud, ger vi inte för att beveka Gud. Gud var först. När skuggorna fällde sig över paradiset gav Gud sitt första löfte: kvinnans säd skulle krossa ormens huvud. I Kristus har alla Guds löften fått sitt ja och sitt amen, säger Paulus till korinthierna. I Jesus har Gud en gång för alla visat att han håller vad han lovar. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 301-302 i kommentar till Apg 18)

Jfr följande mening där en bokstav byts ut mot en annan: ”(Jesus sade:) ’Om ni inte firar sabbaten (sambaton) som sabbat (sabbaton) skall ni inte se Fadern.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 59 log. 27:2; Svartvik s 170-171: Paterson Brown har föreslagit att det första ordet, sambaton, åsyftar hela veckan. Logiet skulle då betyda: ”om ni inte helgar (hela) veckan som sabbat skall ni inte se Fadern.” ... Det är tänkbart att det är den eviga sabbatsvilan – här och nu – som avses.)

Inte ett jota, inte en enda keraia av lagen ska förgås, förrän det fullbordats, säger Jesus. Jota är en bokstav motsvarande vårt i, keraia är benämningen på det tvärstreck, som förvandlar grekernas i till ett T. De första kristna har uppmärksammat, att detta bildspråk blir levande, när man tänker på att tecknet T liknar ett kors. På korset har Jesus uppfyllt den absoluta kärlekens norm. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 216 i kommentar till Matt 5:17-19)

När Josef med barnet och dess moder bosätter sig i Nasaret uppfylls profetiorna att Messias skall kallas nasaré. Förhållandet är så viktigt att hela inledningen (Matt 1-2) löper ut i detta konstaterande. Desto märkligare är det att ingen text i GT uttryckligen nämner Nasaret eller kallar Messias för nasaré. Man har mycket diskuterat hur evangelistens ord skall fattas. ... Kanske är det trots allt mest troligt, att den skriftlärde evangelisten här tänker på vissa ställen där man fick fram namnet genom att läsa den hebreiska konsonanttexten med andra vokaler än den nedärvda läsningen förutsatte. De ställen som främst kommer i fråga är Jes. 11:1 där Messias kallas ”nezer” (”telning”), vilket också kunde läsas ”nozri” (”nasaré”) och Dom. 13:5 där ”nazir” (”nasir”) också kan läsas ”nozri”. ... Vid rannsakandet av skrifterna hade de skriftlärda inte bara en enda och enkel textversion att hålla sig till. De öste även med en för oss ganska förbryllande frimodighet ur en rik tradition av olika läsarter och tolkningsmöjligheter, och de kunde själva skapa nya möjligheter genom att vokalisera den heliga konsonanttexten på nya sätt. (Birger Gerhardsson ”Ur Matteusevangeliet” s 122,124 i kommentar till Matt 2:19-23)

Hösten 1938 gjorde direktör Simon Wettermark från Norrköping och jag en sex veckors resa i Mellan-Europa. ... Simon (berättar): " ... Resan Bratislava-Brünn skulle enligt tidtabellen göras på en timma och 29 minuter. Emedan tyskarna avskurit den direkta järnvägslinjen, måste vi emellertid göra en lång omväg som tog en tid av något över sex timmar. ... På tåget var småkupéer med plats för fyra personer i varje. Vi fingo en sådan kupé och till ressällskap judiska flyktingar. ... Där satt en ung fru Z. (som) berättade, att hon sedan åtskilliga år tillbaka levat i ett harmoniskt äktenskap med en arisk gymnasielärare. Omsider kom mannen att få intresse för 'partiet', blev nazist, och därmed följde en avkylning i förhållandet till makan, vilket småningom övergick i motvilja och hat. Nu hade han förklarat för henne, att han som arier ej längre erkände henne som hustru, utan hon hade endast att försvinna från hans hem, vilket ej längre var hennes. Hon var nu på resa till vänner i Mähren, där hon hoppades få något skydd. ... Hon framställde till oss under samtalet en undrande fråga, om ej deras rabbiner månne ha rätt, då de förklara, att den hemsökelse, som just nu övergår Israel, är en Jahves straffdom över hans folk, därför att de övergivit fädernas tro och lära. 'Det har ju gått så långt', sade hon, 'att sådana finnas bland vårt folk, som hylla den hängde nazaréen.' Och nu kommo vi att föra samtalet just om 'den hängde nazaréen'. Var vi fingo orden ifrån, veta vi inte, ty att diskutera med judar är inte lätt. De äro av naturen kritiska och ha skarpa hjärnor. Men Guds Ande gav svar på varje fråga. ... Efter att i början av vårt samtal verkat bitter emot Gud för det hårda öde, som Han låtit drabba sitt utvalda folk - hon hade ju sagt att orsaken till detta öde var just nazaréen och hans anhängare - blev fru Z. under samtalets gång alltmera gripen och intresserad och lyssnade gärna till citat ur såväl Gamla som Nya Testamentet. ... Då vi nalkades Brünn, reste sig fru Z., grep rörd våra händer och förklarade helt frimodigt: 'Nu önskar jag öppet bekänna för eder, att jag tror på Jesus av Nasaret. Han är vår Messias. Det är ju så klart. Jag ser det nu. Annorlunda kan det inte vara. Jesus har öppnat mina ögon.'" ... Efter vår hemkomst erhöll direktör Wettermark brev från fru Z., som nu hade återtagit sitt judiska flicknamn. Breven andades en brinnande iver för Jesus och hans rike. ... Hon är nu ute och förkunnar evangelium om Jesus för sina judiska fränder. (Aron Andersson "Då Herren griper in" s 94-99; Guds ingripande under en järnvägsresa i Tjeckoslovakien; boken utgiven 1944)

Dina ögon skulle vara vackra, om de såg, dina armar skulle glänsa, om de sträckte sig fram, dina läppar skulle som förr vara fulla av liv inför ett sådant under; du sökte det, vad sökte du i askan, i regnet, i dimman, i vinden, just då ljusen började fördunklas och staden försvann i djupet och på gångbanans flata stenar. Nazaréen visade dig sitt hjärta, vad sökte du? varför kommer du icke? vad sökte du? (Giorgos Seferis "Myter" s 29-30; Hydra)

När (den sant kristne) röstar, så röstar han med det parti, som han anser för tillfället mest gagnar helsanningen eller den sanna rikssaken. Och han har såsom nasaré en stor och helig benägenhet att rösta så, att han gagnar de fattiga, förtryckta och små. (N.P. Wetterlund "De två vilddjurstågen - och andra texter i (första) världskrigets skugga" s 15; De två vilddjurstågen i Stockholm; Bondetåget)

Vad är livet? En lek, säger den lättsinnige, som är för lat att söka djupare. - Ett lidande, säger det krossade hjärtat. Jag för min del tror ej, att det är helt någotdera. Men jag tror, att det är en samling frågor, som först i evigheten få svar. Kanske att svaret är närmare. Måhända, att (det finns) en (som) giva det redan i detta livet. Denne ende är Nasaréen. Men om han besvarar dem, ha vi då förmåga att fatta alla svaren? Jag tror knappast. (Carl Fr. Peterson "Skeppsprästen på Canton" s 78-79; omkring år 1900)

Fram ur dimman (i Lützen den 6 november 1632) sprängde en rad kyrassierer i mörka rustningar. Främst red deras överstelöjtnant, Moritz von Falkenberg. Han igenkände konungen och lyfte sin karbin, i det han ropade: Dig har jag länge sökt. Skottet träffade. Det gick igenom livet. Men i nästa ögonblick föll Falkenberg för en svensk kula. Med matt stämma sade konungen till hertig Frans Albrekt: "Broder, sök att rädda ditt liv! Jag har fått så mycket jag behöver." Och då i detsamma hela skaran av kyrassierer störtade emot dem, övergav hertigen honom och flydde. . . . Av dem som åtföljt konungen hade nu alla endera stupat eller flytt, med undantag av den unge Leubelfing. Han var från Nürnberg, och då han tillika med sina landsmän i jublande glädje hälsat räddaren från Norden, hade han inom sig, i sin varma ungdomliga hänförelse, tänkt, att högre lycka kunde han icke önska sig i denna värld än att få tjäna en så ädel herre och - om så krävdes - giva sitt liv för honom. Och när han fått tjänst hos konungen som page, hade det högeligen fröjdat honom. Nu hade den unge pagen själv i striden fått flera sår, men då han såg sin herre släpas bort av den uppskrämde springaren, red han efter. Han hoppade av, böjde sig ned mot konungen, som blödande låg på marken, och bad honom försöka sitta upp på hans häst. Konungen ansträngde sig för att resa sig, men var alltför matt av såren. Och Leubelfing, som försökte hjälpa honom, ägde icke styrka nog till att lyfta konungens tunga kropp. Nu nalkades åter en skara ryttare. "Vem där", ropade de, då de sågo den sårade och ynglingen som försökte hjälpa honom upp. "Det synes fullväl, att det är en officer", svarade pagen käckt. Men Gustav Adolf svarade: "Jag är konungen av Sverige." Den ene av ryttarna rände sin värja igenom pagen. Den andre sköt en kula genom konungens huvud. Så drogo de av konungen hans kyller och kläder och redo bort. (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf - Hans liv och bragder" s 128-129)

Nasoréerna utgjorde enligt de flesta forskare en homogen grupp. Denna grupp befann sig i stort sett inom vad man då skulle ha kallat ortodoxin, men utöver detta höll man judiska föreskrifter. Detta ledde till att de av majoritetskyrkan betraktades som heretiker. Man läste både den hebreiska bibeln och Nya testamentet (Matteusevangeliet i hebreisk version dock), trodde på de dödas uppståndelse, på en enda Gud och dennes son Jesus Kristus (Epifanius, Pan. 29.7.2-5); man tycks ha accepterat paulinsk kristendomstolkning och varit kritisk mot ”de skriftlärda och fariséerna” (Hieronymus, in Esa. 8.14.19-22; 9:1-4; 29:17-21). (Anders Runesson ”Kristustroende judar och avskiljandet av kristendom från judendom” s 330-331)

Så småningom aftog också i Palestina och Syrien antalet af de judekristna, och till sist hade den trångbröstade judekristendom, som under apostlatiden rest hufvudet icke allenast i Jerusalem utan ock mångenstädes på Pauli missionsfält, smält tillsamman till en liten, inbördes splittrad sekt, som gick under namnet "nasarenerna" eller "nasaraeerna", det ursprungliga palestinensiska namnet på de kristna (Apg. 24:5). Ännu i 4:de årh. lefde på flera ställen i Palestina och Syrien judekristna, som skilde sig från judarne genom att tro på Kristus och från andra kristna genom att bruka omskärelse och helighålla både sabbaten och söndagen. Hieronymus, som såg nasarenerna med egna ögon, gifver dem det vittnesbörd, att de delade de kristnas tro "på Kristus såsom Guds son, född af jungfru Maria, som led under Pontius Pilatus och uppstod", men annorstädes ifrån höra vi, att de, ungefär såsom Rabinowitz och de sydryska judekristna i våra dagar (1876), förhöllo sig afvisande gent emot mycket i den gängse teologien, företrädesvis läran om Logos' föruttillvaro. De hade ett eget arameiskt evangelium, det s.k. Hebreer-evangeliet, troligen en utvidgad och på enstaka punkter med sagolika tillägg utsmyckad upplaga af den arameiska källskriften till vårt grekiska Matteusevangelium. Paulus erkände de såsom hedningarnes apostel, men de läste icke hans bref vid sina gudstjänster, dels därför att de voro skrifna på grekiska, dels därför att de voro riktade till hedningkristna. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 94-95)

Egna kommentarer och funderingar:

Som Simson räddade Israel ut ur de andra stammarnas hand, så räddar Jesus Sitt folk ut ur utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ (jfr Joh 17:6).

Ordet ”nasiré” (naziraion) i Domarboken 13 byts ut mot ”nasoré” (nazôraion). Första delen (”alfa”) av det grekiska alfabetets sista och längsta bokstav (ω, omega) har formen av ett grekiskt jota (ι), som är alfabetets minsta och kortaste bokstav (avser de små bokstäverna). Här förlängs/utfylles alltså den kortaste bokstaven (jfr Johannes Döparen som var nasiré; se Luk 1:15) till den längsta av Honom, som är alfa och omega (Upp 1:8) och som sade att inte ett jota av lagen (GT) skulle gå förbi bort från lagen. Jesus hade kommit för att fullborda och inte för att borttaga (jfr Matt 5:18). Jfr 1 Mack 3:49 om de uppresta/upphöjda nasireerna som hade fullbordat dagarna. Jfr också 2 Kor 1:20 samt Egna kommentarer och funderingar till Joh 5:45-47, Joh 6:70-71, Joh 19:25-27 (Grekiskt ord: Klôpas) och Upp 4:9a.

Vad angår Guds namn ”Jag är”, jämför de sju “Jag är-namnen“ för Jesus: “Jag är livets bröd“ (Joh 6:35), “Jag är utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ljus“ (Joh 8:12), “Jag är dörren“ (Joh 10:7), Jag är den fine herden (Joh 10:11), “Jag är uppståndelsen och livet“ (Joh 11:25), “Jag är vägen och sanningen och livet“ (Joh 14:6) och “Jag är den sanna vinrankan“ (Joh 15:1).

Paulus sade till de troende i Korint: “Så många som Guds löften (är) Jaet i Honom, därför (är) och/också genom Honom Amenet till Gud ’i riktning mot’/till härlighetsglans genom oss.” (2 Kor 1:20)

Grekiska ord:

Nazôraios (nasoré) Matt 2:23; 26:71; Joh 18:5; Apg 4:10; 24:5 – Mark 10:47(א,*א); Luk 18:37; Joh 18:7; 19:19; Apg 2:22; 3:6; 6:14; 22:8; 26:9. Jfr Egna kommentarer och funderingar.

Ytterligare studier:

Dom 16:17; Matt 26:46; Mark 13:6; Joh 1:48; 2:24-25; 6:16; 13:3,11; 19:28; Upp 1:8.

Charles H. Giblin "Confrontations in John 18:1-27"; Biblica 65 (1984): 210-232.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-19; 2012-02-28; 2014-10-24; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

---

18:6-9 Som/då Han så talade till dem: “Jag är”, gick de bort in i tingen bakom och föll på marken. Åter så utfrågade Han dem: ”Vem söker ni?” Men/och de talade: ”Jesus, Nasoreen.” Jesus svarade: ”Jag talade till er, att Jag är. Om ni så söker Mig, låt de här vara att dra sig tillbaka”, för att den utsaga, som Han hade talat, måtte fullbordas: ”Dem som Du har gett (och ger) Mig, ut ur/av dem har Jag inte fördärvat ingen/någon.”

Ord för ord: 18:6 (13 ord i den grekiska texten) som så (han)-talade (till)-dem: jag (jag)-är gick-(de)-bort in-i de-(ting) bakom och (de)-föll på-marken. 18:7 (12 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) åter så dem (han)-utfrågade: vem söker-(ni)? de men talade: Jesus '-en nazore'/nazoreen 18:8 (14 ord i den grekiska texten) svarade Jesus: (jag)-talade (till)-er att jag (jag)-är. om så mig (ni)-söker, låt-vara de-här (att)-dra-sig-tillbaka. 18:9 (15 ord i den grekiska texten) för-att måtte-fullbordas den utsaga vilken/som (han)-talade att (de)-som (du)-har-gett-(och-ger) mig inte (jag)-fördärvade ut-ur dem ingen.

1883: När han nu sade till dem: det är jag, drogo de sig tillbaka och föllo till marken. Då frågade han dem åter: Hvem söken I? Och de sade: Jesus från Nasaret. Jesus svarade: Jag sade eder, att det är jag. Söken I nu mig, så låten dessa gå; på det att det ord skulle fullbordas, som han hade sagt: Af dem, du har gifvit mig, förlorade jag ingen.

1541(1703): När han då sade till dem: Jag äret; stego de tillrygga, och föllo till jordena. Då sporde han dem åter till: Hwem söken I? De sade: Jesum af Nazareth. Jesus swarade: Jag sade eder, att det är jag; söken I Mig, så låter dessa gå. På det de ord skulle warda fullkomnad, som han sagt hade: Af dem du mig gifwit hafwer, borttappade jag ingen.

LT 1974: Och då han sade det föll alla baklänges till marken! En gång till frågade han dem: ”Vem söker ni?” Och de ropade igen: ”Jesus från Nasaret.” ”Jag sade till er att det är jag”, sade Jesus, ”och eftersom jag är den ni söker, så låt de andra gå.” Han gjorde detta för att uppfylla profetian han just uttalat: ”Jag har inte förlorat en enda av dem du gav mig ...”

Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken: Den som i Johannesevangeliet tilltalas med ordet "Nasoreen" (John 18:7), ett ord vars vokaler i den grekiska texten börjar med alfa och omega, benämns i Uppenbarelseboken "Alfat och Omegat" (Upp 22:13). Jesus är den som "måste öka" (Joh 3:30).

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren Gud talade till ormen: “Eftersom du har gjort det här ... skall du gå på ditt bröst och underlivet/buken, och jord må du äta alla dina livsdagar.” (1 Mos 3:14, Grekiska GT)

(Lots) kvinna såg emot (Sodom), in i tingen bakom, och hon blev en saltpelare. (1 Mos 19:26, Grekiska GT)

Som/då (Mose) ‘ficks att upphöra’/upphörde att samtala alla de här utsagorna ... öppnades jorden och drack ner (de upproriska) och deras hus och alla de människor som var i sällskap med Kora och (också) deras husdjur. Och de och så många ting som är deras steg levande ner in i Hades. Och jorden beslöjade dem, och de fördärvades ut ur synagogans mitt. Och varje/hela Israel, de (som var) i en ring av/runt dem, flydde från deras röst/rop, eftersom de sade: ”Ej någonsin må jorden dricka ner oss!” Och eld kom ut från sidan av Herren och förtärde de tvåhundrafemtio männen, de som ’förde till’/offrade rökelsen. … Och de som avled (och hade avlidit) i skalvet blev 14700 åtskiljt från dem som avled (och hade avlidit) vad beträffar Kora. (4 Mos 16:31-35,49, Grekiska GT)

Då (Simson) har helgats (till) nasiré åt Gud, skall han vara den lille småpojken åt Gud ut ur moderlivet. Och han skall börja rädda Israel ut ur andra stammars hand. … Den lille småpojken skall vara en nasiré från moderlivet ända till sina dödsdagar. (Dom 13:5b,7b, Grekiska GT A)

(David sade:) ”I/genom det att närma sig emot mig (och) behandla (mig) illa av det att äta 'mina kötter'/'mitt kött', var de som betryckte mig och mina fiender själva svaga och föll.” (Ps 27:2, Grekiska GT)

(David sade:) "Låt skam dras över dem och låt dem vändas i/mot sig själva de som söker min själ. Låt dem vändas bort in i tingen bakom och låt helt och hållet skam dras över dem som räknar/planerar dåliga ting åt mig." (Ps 35:4, Grekiska GT)

(David sade till Gud:) ”Mina fiender skall vända sig intill, in i tingen bakom i/på den dag jag – alltefter omständigheterna – kommer att kalla/ropa emot Dig till mig. Skåda, jag har fått kunskap, att Du är min Gud.” (Ps 56:9 eller 56:10, Grekiska GT)

(Jesaja sade till Israel: “Herren) skall för dig vara ’in i’/till en helig plats, och ni skall inte mötas tillsammans (med) Honom som ’en sten skärande i riktning mot’/’en anstöt’, inte heller som en klippa till fall. Men Jakobs hus (skall vara som) i is och sitta i en urholkning i Jerusalem. På grund av det här skall många i/bland dem vara oförmögna och falla och krossas. (Jes 8:14b-15a, Grekiska GT)

(Daniel sade:) ”Jag hörde inte rösten av ’samtalandet’ (av/från människan som var sjunken/klädd i linnekläder) (och) jag var (hela tiden och hade hela tiden varit) fallen emot mitt ansikte emot jorden.” (Dan 10:9, Grekiska GT)

Skåda, (fiendernas överbefälhavare Holofernes ligger) på marken och huvudet är inte på honom. (Judit 14:18b)

Mannen Judas och hans bröder förhärligades oerhört mitt emot varje/hela Israel, där deras namn (hela tiden) hördes. (1 Mack 5:63)

(Israel sade om Judas:) “Hur har/’har inte’ en 'förmögen räddande'/'som förmådde rädda' Israel fallit.” (1 Mack 9:21)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de tolv:) “Inte en ut ur/av (sparvarna) kommer att falla emot jorden utan er Fader(s kunskap och samtycke). ... Ni ’för alltigenom (än)’/överträffar många sparvar.” (Matt 10:29b,31b)

(Jesus sade till folkskaran:) ”Hela/allt det här blir/sker (och har blivit/skett) för att profeternas skrifter må fullbordas.” Då, då alla lärjungarna hade låtit Honom vara, flydde de. (Matt 26:56)

(En ung flicka/’kvinnlig slav’ skådade Petrus) och säger till dem (som är) där: “Den här var (hela tiden) i sällskap med Jesus, Nasoreen.” (Matt 26:71b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Och/också Människans Son har kommit (för) att ... ge sin själ (som) en lösen i stället för många.” (Mark 10:45)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlen och jorden skall komma vid sidan av, men mina utsagor skall inte/förvisso ej komma vid sidan av.” (Mark 13:31)

Då (Jesus) hade kommit före/fram en små-/liten (bit), föll Han uppå jorden och bad, för att, om det är förmöget/möjligt, stunden måtte komma vid sidan av från Honom. (Mark 14:35)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den dag Människans Son avslöjas … låt ej den (som är) i/på ett åkerfält vända sig intill, in i tingen bakom. Dra er till minnes Lots kvinna!” (Luk 17:30b,31b-32)

Petrus talade: “Ananias, på grund av vad har motståndaren lemlästat (א*) ditt hjärta, att 'ljuga dig'/'du ljuger för' den Helige Ande?” ... Då Ananias hörde de här utsagorna, (och) då han hade fallit, ’andades han ut ut’/’slutade han att andas’. (Apg 5:3a,5a)

(Paulus sade:) ”Jag föll ’in i’/till marken och hörde en röst som sade till mig: ”Saul, Saul, varför förföljer du Mig?” Men/och jag svarade: ”Vem är Du, Herre?” Både/och Han talade till mig: ”Jag är Jesus, Nasoreen, som du förföljer.” (Apg 22:7-8)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till folkskaran:) ”Jag har stigit ned ut ur (א,*א) himlen, inte för att Jag måtte göra min vilja utan Dens vilja som har sänt Mig, *(א*) så att Jag inte skall fördärva någon av alla (de nationer) som Han har gett (och ger) Mig utan uppväcka den på den yttersta dagen” (Joh 6:38-39)

‘Ut ur’/’till följd av’ det här gick många * (א,* א) av (Jesu) lärjungar bort in i tingen bakom och vandrade inte längre (hela tiden) omkring i sällskap med Honom. (Joh 6:66)

Jesus svarade och talade till (א,*א) dem: ”Utvalde Jag inte er, de tolv? Och ut ur/av er är/finns det en förtalare.” Men Han sade/menade (hela tiden) Simons Judas från Karuot (א*), ty den här, som är (א,*א) en ut ur/av de tolv, stod (hela tiden) i begrepp att ’ge Honom till sidan av’/’överlämna Honom’. (Joh 6:70-71)

(Jesus sade till fariseerna:) “Jag är den fine herden. Den fine herden ger (P45,א*) Sin själ till förmån för fåren.“ (Joh 10:11)

Den som var (och hade varit) avliden kom ut och var (och hade varit) bunden till fötterna och händerna (med) bindlar och hans anblick/ansikte var (och hade varit) bundet runt om (med) en huvudduk. Jesus säger till dem: ”Lös upp honom och låt (honom) (א,* א, A) vara till att dra sig tillbaka.” (Joh 11:44)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”De här tingen har Jag samtalat (och samtalar) (med) er, för att ni * (א*) må ‘fås att snava’/snava.” (Joh 16:1)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”Jag vaktade (Mina lärjungar), och ingen ut ur/av dem fördärvades, ’om ej’/utom fördärvets son, för att skriften måtte fullbordas.” (Joh 17:12b)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

De första kristna var måna om Jesu ord. De skulle fullkomna skriften. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 418)

U. var en upplyst och icke religiös människa men han fann, att han bara kunde försvara sig mot (säkerhetsofficerarna) genom att gömma sig bakom Kristus. Det var inte särskilt principfast förstås - men det var osvikligt. Han ljög: "Jag skall säga det alldeles uppriktigt. Jag har fått en kristen fostran och därför är det totalt omöjligt för mig att samarbeta med er!" Punkt och slut! Och löjtnantens många timmar långa prat avbröts. Han begrep, att han hade använt sig av fel dyrk. "Ni är precis lika användbar för oss som femte benet på en hund!" skrek han besviket. "Jag vill ha er vägran skriftligt! ... Skriv som ni sa, förklara det med eran gud!" Tydligen är de tvungna att avpollettera varje misslyckad angivare på ett särskilt papper. ... En hänvisning till Kristus räckte t o m för löjtnanten. Ingen säkerhetschef skulle komma och klandra honom och påstå, att han kunde ha lagt ner mer energi på saken. Finner inte den opartiske läsaren, att de ryggar tillbaka inför Kristus som djävulen inför korsfanan och ottesångens klockor? Det är orsaken till att vår regim aldrig har kunnat försona sig med kristendomen! De franska kommunisternas löften på den punkten är fåfänga. (Alexander Solsjenitsyn "GULAG-arkipelagen 1918-1956 - Ett försök till konstnärlig studie Del 3-4" s 347-348)

Någonstans i natten gnällde ett spädbarn på sin mor. Fadern lyssnade: var det skrivet att världen i natt skulle störta ned i avgrunden? "Din son Sliman är ung", (sade byhövdingen Raveh-Ou-Hemlat), men Toudert, din kusin Toudert, är inte längre ett barn. Så när jag sa nej, bad mig din gamle rike kusin om Yakout för sin son istället och jorden öppnade sig inte och slukade upp honom." Fadern gav sig vimmelkantig av, som pressad till marken av sömnighet och skam. Det rådde inget tvivel, den här natten skulle se världens ände. Först de enorma jordskreden, sedan, strax före det grå gryningsljuset, mordängeln uppenbarande sig på ruinhögarna för att blåsa i sin basun, slutligen de ogudaktiga, hädarna, de vankelmodiga och de krypande hundarna framträdande inför Herren, skälvande av skräck. (Mouloud Mammeri "Den rättfärdiges sömn" s 334; Mammeri var född 1917 i Taourirt-Mimoun i Storkabylien, ett bergsområde sydöst om Alger)

(Faustina) drog in tyglarna och såg, att en man låg på vägen alldeles framför hästens fötter. Så, som han låg utsträckt i dammet, just där trängseln var som livligast, var det ett under, att han inte redan hade blivit nedtrampad av djur och människor. Mannen låg på rygg och stirrade uppåt med slocknade, glanslösa blickar. . Han rörde sig inte, fastän kamelerna satte ner sina tunga fötter tätt bredvid honom. Han var fattigt klädd, och nu var han därtill nersölad av damm och jord. I själva verket hade han öst över sig så mycket grus, att det såg ut, som om han sökte dölja sig för att lättare bli överriden eller nertrampad. ”Vad är detta? Varför ligger denna man här på vägen?” frågade Faustina. I detsamma började den liggande ropa till de förbigående: ”Vid er barmhärtighet, bröder och systrar, för edra hästar och lastdjur fram över mig! Vik inte undan för mig! Trampa mig till stoft! Jag har förrått menlöst blod. Trampa mig till stoft!” (Selma Lagerlöf ”Den heliga Veronikas svetteduk” s 92)

(Ingmar) lutade sig fram och såg den , som blev buren, in i ansiktet. Det var Godokin. ”Vart ska ni bära honom?” frågade han. Karlarna stannade. ”Vi ska bära honom ner i vår likstuga. Han är död.” Ingmar reste sig förskräckt. ”Hur har han dött?” sade han. ”Ingen människohand har kommit vid honom”, sade Ljung Björn. ”Hur har han dött?” frågade Ingmar på nytt. ”Jag ska berätta dig hur det gick till”, sade Ljung Björn. ”När morgonbönen var slut, reste sig denne här Godokin upp för att tala. Han bad, att han skulle få frambära till oss ett budskap, som skulle glädja oss”, sade han. Längre hade han inte hunnit, så gick dörren opp, och mrs Gordon kom in. Inte förr fick han syn på henne, än han tystnade, och hans ansikte blev askgrått. Han stod stilla först, men mrs Gordon gick opp genom rummet, och alltsom hon kom närmare, vek han baklänges ett par steg och höll opp armen för ansiktet. Detta såg så märkvärdigt ut för oss andra, att vi alla reste oss opp på en gång, och då syntes Godokin återkomma till sans. Han knöt nävarna hårt och drog in luft häftigt, liksom en, som kämpar mot en förfärlig skräck, och gick emot mrs Gordon. ”Hur har ni kommit hit?” sa han till henne. Då såg mrs Gordon stilla och allvarligt på honom och sa: ”Gud har hjälpt mig.” – ”Jag ser det”, sa han, och ögonen stod långt ut ur huvudet av skräck. ”Jag ser vem som ledsagar er.” – ”Jag ser också vem som ledsagar dig”, sa då mrs Gordon. ”Det är Satan.” ... Då tyckte vi oss alla se Satan bakom honom, och vi sträckte ut händerna och pekade mot den vi såg. Och på samma gång ropade vi: ”Satan! Satan!” ... Han smög sig undan ihopkrupen och kom ända till dörren. Men när han ville öppna den, ropade vi alla än en gång: ”Satan! Satan!” Och då såg vi, att han sjönk ner framstupa, och där blev han liggande. Och när vi kom fram och rörde vid honom, var han död.” ”Han var en förrädare”, sade Ingmar, ”han var värd sitt straff.” ”Ja”, sade de andra, ”han var värd sitt straff.” ”Men vad hade han i sinnet att göra mot oss?” sade en. ”Han ville väl förgöra oss.” ”Ja, men på vad sätt?” ”Ingen vet det.” ”Nej, ingen får väl någonsin veta det.” ”Det är gott, att han är död”, sade Ingmar. ”Ja, det är gott, att han är död.” (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 423-424)

Den lärde mannen (magister Drysius) påpekade, att ormen före syndafallet icke krälade på sin buk. Han dömdes till denna lott därför att han förfört våra första föräldrar. Härav följer, att ormen dessförinnan hade en upprät ställning, och eftersom Eva såg honom med välbehag, är det sannolikt, att han förde sig hovmässigt och elegant. (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 177; Sista kvällpatrullen)

Kora och hans sällskap kom överens om det onda … och Judas kom överens med judarna om det onda. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:206)

Att fortsätta med:

Också vi kan uppträda överlägset i Kristi närhet. Vi kommer för att oskadliggöra honom med våra fyndiga argument. Vi kommer för att få honom dit vi vill och skaffa honom ur vägen. Han oroar alltför mycket. Men om vi verkligen mötte honom, skulle också vi falla till marken. Vi skulle få lära oss, att ingen kunde ta hans liv från honom. Han gav det av fri vilja. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 171)

På andra ställen … används verbet (uppfylla/fullborda) för att beskriva NT-uppfyllelsen av GT-ställen. … Endast här och i 18:32 har vi verbet använt för att uppfylla (fullborda) Jesu ord. … En sådan användning ställer underförstått Jesu ord på nivå med orden i de judiska skrifterna och är början till en hållning som skulle leda till erkännandet av de kanoniska skrifterna vid sidan av de judiska. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 811)

Brown framhåller att uppfattningen om uppfyllelse (fullbordan) sätter Jesu ord på samma nivå som Gamla Testamentet, men se redan Mark 13:31. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 521)

Tiden hade utplånat det styfva, hårda medeltida f'et ur namnet (Ulfvung), och det var nu det mjuka och smidiga v'et, som hördes. (Jonas Lie "Ulfvungarna" s 3)

(Adolf Fredrik Muncks) bana ledde uppåt med svindlande fart. Han blev friherre, greve, ståthållare, landshövding, president och serafimerriddare - det sista vid nyss fyllda 41 år. Men för att bära sådana upphöjelser hade det behövts mera inombords än en hovstallmästarbegåvning - ty det var den enda, Munck var i besittning av. ... Två år efter mottagandet av det blå bandet måste han (år 1792) avvika ur landet som sedelförfalskare. Då man kom förfalskningarna på spåren, fick Munck tilfälle att rädda situationen genom att inför konungen öppet redogöra för hela sin skuld. Men han kunde icke förmås att riktigt komma ut med språket, och (kung) Gustav (III) konstaterade såsom han yttrade till Armfelt: "Den mannen vill sin egen undergång, och jag är trött på att söka rädda honom mot hans egen vilja." Innan han slutligen bekände, hade han inför hertig Karl uttalat den önskan, "att jorden skulle öppna sig och han levande nedstörta i helvetet, om han icke sade sanningen". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 132-133; Den kungliga familjen)

Att avrunda med:

Vilket evangelium i enkla ord, som ljuder till oss vid utgången från Getsemane. ”Ta mig! Låt dessa gå!” ... Det är Ställföreträdarens ord till alla tider. I dag gäller de dig. Låt syndare gå! Låt allt straff drabba honom, den oskyldige! Tro honom bara. Och denna härliga frihet är din. (Fredrik Wislöff "Vilen eder litet" s 74)

Sångarna:

Ditt folk, o Herre, glädes, Att ondskans makter rädes Och viker för ditt ord. De dina du bevarar, Din kärlek allt förklarar, Din Helge Ande gör du spord. (S Öberg-PE Styf: Psalm och Sång 1966 nr 4:1)

Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv är det möjligt att se hur de 250 männen (tillsammans med de 14700; jfr ”ledaren över tusen” i Joh 18:12) i 4 Mos 16 upprättas, när männen i Joh 18:1-12 faller till marken utan att ”drickas upp” av den. I stället reser de sig snart igen.

Efter denna händelse sägs emellertid inget mer om Judas i Johannes evangelium. I själva verket är det som om han hade ”druckits upp” av jorden. Judas – som var en förtalare – föll ”på marken” liksom ormen och liksom Holofernes (Judit 14:18). Inget sägs om att han åter reser sig.

Ordet som betyder ”på marken” (chamai) förekommer i GT först i Judits bok (12:15; 14:18) och i NT förekommer det enbart i Johannes' evangelium (9:6; 18:6). Jämför den möjliga anspelningen i närkontexten av det grekiska ordet för kohort (jfr Joh 18:3 och Judit 14:11). Detta ord förekommer fyra gånger i GT och sju gånger i NT. Vidare förekommer det grekiska ordet för ”vapen” både Joh 18:3 och Judit 14:11.

Lägg märke till kontrasten mellan Jesu fall till marken i Markus (14:35) och motståndarnas fall ”på” marken i Johannes (18:6).

Angående verbet ”complete”, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 19:33-37.

Ytterligare studier:

Job 1:20; Jes 28:13; Matt 26:50; Luk 12:20-21; 21:33; Joh 18:4,32; 19:19; Apg 9:4-5; 26:14-15; Upp 1:17.

Charles H. Giblin "Confrontations in John 18:1-27"; Biblica 65 (1984): 210-232.

Alasdair B. Gordon "The Fate of Judas According to Acts 1:18"; The Evangelical Quarterly 43.2 (April-June 1971): 97-100.

H.S. Nyberg "Korah's uppror (Num 16f.)"; Svensk Exegetisk Årsbok 12 (1947): 236-252.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-19; 2012-03-01; 2014-10-25; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

---

18:10-11 Simon Petrus, som hade en dolk, drog så den och skadade/’slog till emot’ prästledarens slav och skar/högg av hans rätta/högra lilla öra. Men ett namn åt slaven var (‘hela tiden’/-) Malkos. Jesus talade så till Petrus: ”Kasta/stick dolken in i förvaringsplatsen/skidan. Bägaren som Fadern har gett (och ger) Mig, må inte/förvisso ej Jag dricka den?”

Ord för ord: 18:10 (26 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) Simon så Petrus havande (en)-dolk drog den och skadade'-en slav'/slaven '-ns prästledare'/prästledarens och skar-av hans '-t lilla-öra' det rätta/högra. var-(hela-tiden) men (ett)-namn (åt)-'-en slav'/slaven Malkos. 18:11 (23 ord i den grekiska texten) talade så '-en Jesus'/Jesus (till)-'-en Petrus'/Petrus: kasta '-en dolk'/dolken in-i '-en förvaringsplats'/förvaringsplatsen. '-n bägare'/bägaren som har-gett-(och-ger) mig '-n fader'/fadern inte/förvisso ej (jag)-må-dricka den?

1883: Simon Petrus, som hade ett svärd, drog då ut det och slog öfversteprästens tjänare och afhögg hans högra öra. Och tjänarens namn var Malkus. Då sade Jesus till Petrus: Stick svärdet i skidan; den kalk, som min Fader har gifvit mig, skall jag icke dricka den?

1541(1703): Då hade Simon Petrus ett swärd, och drog ut det, och högg till öfwersta Prestens dräng, och högg hans högra öra af; och war drängens namn Malchus. Då sade Jesus till Petrum: Stick ditt svärd i skidona; skall jag icke dricka den kalken, som min Fader mig gifwit hafwer?

LT 1974: Simon Petrus drog då sitt svärd och högg av högra örat på Malkus, översteprästens tjänare. Men Jesus sade till Petrus: ”Lägg bort svärdet. Ska inte jag dricka den bägare Fadern gett mig?”

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Abraham tog ... dolken, och (han och hans son) de två gick tillsammans. ... (Men Herrens budbärare talade:) ”Du må ej kasta/lägga din hand emot, emot den lille småpojken.” (1 Mos 22:6b,12a, Grekiska GT)

Då (Sykem) hade tagit (Jakobs dotter Dina), ’somnade han’/’gick han till sängs’ i sällskap med henne och ’gjorde ... ödmjuk’/förödmjukade henne. … (Och Symeon och Levi, två av Jakobs söner) dödade (Sykem) i/med en dolks mun/egg. (1 Mos 34:2b,26a, Grekiska GT)

(Jakob sade till sina söner:) “Simeon och Levi (är) bröder. De förde orättfärdighet till en avslutning ut ur/av deras ’tagande för sig själva’/val.” (1 Mos 49:5, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose och Aron:) “Det skall inte vara ett slag av det att 'nöta ur ur'/'tillintetgöra genom att nöta ut' i/ibland er, när Jag – alltefter omständigheterna – skadar i jord/landet Egypten.” (2 Mos 12:13b, Grekiska GT)

Israel slog till (Sichon, amoreernas kung) med en dolks mord/’dödliga sår’. (4 Mos 21:24a, Grekiska GT)

(Judas och Simon) skar/högg av utkanterna/topparna av/på (Kanaans kungs) händer och fötter. (Dom 1:6b, Grekiska GT)

Varje/allt det folk som hade lämnats (och lämnades) bakom/kvar från/av amoreerna (och de andra nationerna) som ej var ut ur/av Israels söner … (dem) ledde/förde Salomo upp ’in i’/till en tribut/inkomst av slaveri ända till den här dagen. (1 Kung 9:20,21b, Grekiska GT)

(Elifas sade: “Herren) skadade, och/men Hans händer botade.” (Job 5:18, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) ”En bägare (är) i Herrens hand, ett outspätt vin ... Alla jordens missare (av Guds mål) kommer att vara druckna.” (Ps 75:8 eller 75:9, Grekiska GT)

(Herren sade till Sion:) ”Dina stabila/starka skall falla (med/för) en dolk, och din utsmycknings förvaringsplatser skall göras ödmjuka och vara bedrövade.” (Jes 3:25b-26a, Grekiska GT)

Uppväck/’vakna upp’, uppväck/’vakna upp’, stå upp Jerusalem, som har druckit lidelsens bägare ut ur Herrens hand. (Jes 51:17a, Grekiska GT)

Herrens dolk! ... Återställ/’drag ... tillbaka’ dig in i din skida. För/kom till vila. (Jer 47:6a, Grekiska GT)

… Detta är vad Herren Gud säger i riktning mot Ammons söner och i riktning mot deras förebråelse ...: ”Ett stort svärd, ett stort svärd är ryckt/draget ’in i’/’avsett för’ ett slaktoffer och ... en avslutning. … Vänd bort/tillbaka.” (Hes 21:28a,30a, Grekiska GT)

(Judit sade:) “Herren, Gud av/till min fader Simon, som Du gav ett stort svärd i (hans) hand ’in i’/’avsett för’ ett utverkande av rättvisa av (de) som var av annan härkomst.” (Judit 9:2a)

(Mackabeus) hade kunskap, att det inte är genom vapen, men/utan – om alltefter omständigheterna – ... till de värdiga som (Herren) skall ’göra ... omkring sig själv’/förvärva segern. (2 Mack 15:21b)

(Salomo sade: “Den oklanderlige mannen) besegrade gallan, inte (med) en kroppens stabilitet, inte (med) vapens verksamhet emellertid/utan (med) en utsaga ordnade han tuktaren under fäders eder och då han hade erinrat om förbund.” (Salomos Vishet 18:22)

(Daniel sade till kungen:) “Ge mig (rättslig) myndighet, och jag skall döda draken utan dolk och käpp.” (Bel och Draken v 25b eller 26a, Theod)

Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus talade (till Jakob och Johannes och deras moder): ”Ni vet inte vad ni begär. Förmår ni dricka den bägare som Jag står i begrepp att dricka?” (Matt 20:22a)

Jesus säger till (den som hade slagit till slaven:) ”Vänd bort'/'sätt tillbaka' din dolk in i dess plats.” (Matt 26:52a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna - din hand må få dig att snava, skär/hugg (då) av den! Det är fint/’bättre för’ dig att komma in i, in i livet vanskapt, eller/än att havande/med de två händerna komma in i (א*), in i Gehenna, in i den outsläckliga elden. … Och om – alltefter omständigheterna - din fot må få dig att snava, skär/hugg (då) av den! Det är fint/’bättre för’ dig att komma in i, in i livet lam, eller/än att havande/med de två fötterna kastas in i Gehenna.” (Mark 9:43,45)

Då (Jesus) hade kommit före/fram en små-/liten (bit), föll Han uppå jorden och bad, för att, om det är förmöget/möjligt, stunden måtte komma vid sidan av från Honom. Och Han sade ('hela tiden'/'gång på gång'): ”Abba, Fadern, alla ting ’är förmögna för’/’förmås av’ Dig. För den här bägaren från sidan av, från mig. Emellertid/men inte vad Jag vill, emellertid/utan vad Du (vill).” (Mark 14:35-36)

En av dem som stod vid sidan av som hade ryckt/dragit dolken skadade/’slog till emot’ prästledarens slav och tog av hans lilla öra. (Mark 14:47)

(Jesus höjde Sin röst mot folkskaran:) ”Den som har öron att höra (med), låt honom höra.” (Luk 8:8b)

(Jesus) sade till (Sina lärjungar): ”Nationernas kungar är herrar av/över dem. … Men ni (är) inte på det här sättet, emellertid/utan låt … den som anför (bland er bli) som den som gör tjänst.” (Luk 22:25a,26a,c)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Låt (nu) den som ej har (pengar) sälja sitt klädesplagg och köpa en dolk.” (Luk 22:36b; jfr Andens dolk, som är Guds ord, se Ef 6:17)

En, en viss ut ur/av (de som stod runt omkring) slog till prästledarens slav och tog av hans rätta/högra öra. (Luk 22:50)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade:) ”Nu är (och har ... varit) Min själ oroad, och vad må Jag tala? ‘Fader, rädda Mig ut ur den här stunden?’ Emellertid, på grund av det här kom Jag in i den här stunden.” (Joh 12:27)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

Mannen (Malkos) omnämns bara i Johannes. Namnet är troligen härlett från den vanliga semitiska roten m-l-k (till exempel hebreiska melek, kung). (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 522)

Gervaise var den första som började blöda, ur tre långa skråmor från munnen ända ner på hakan, och hon försökte skydda ögonen, slöt dem för var gång den andra gick till attack av fruktan för att få ögonen utrivna. Virginie blödde inte än. Gervaise tog sikte på hennes öron, ursinnig över att inte komma åt dem. När hon slutligen fick tag i ett av örhängena, ett päron av gult glas, drog hon i det och spräckte örsnibben, så att blodet rann. "Det tar livet av varandra . . . Skilj dem åt, de markattorna", ropade man från olika håll. (Emile Zola "Krogen" s 35)

Vad de göra väl, de, som hålla sina händer från svärdet, de, som förstå att stilla förbida, att lägga sina hjärtan till ro och låta Gud styra! (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 180; Ebba Dohnas historia)

Vad skulle hända de mäktiga orättfärdiga om de rättfärdiga inte vore så mesiga? (Jakob) skämdes för sådant som han hade hört berättas om judarnas uppträdande under massakern. Ingen hade vågat lyfta en hand mot ogärningsmännen, medan de slaktade hela församlingar. Trots att judiska vapensmeder hade smitt svärd i generationer, så hade det aldrig fallit judarna in att möta sina angripare med svärd i handen. När Jakob hade talat med judarna i Josefov om detta hade de bara ryckt på axlarna. Svärdet är för Esau, inte för Jakob. Men måste man finna sig i sin egen undergång? (Isaac Bashevis Singer "Slaven" s 205; Polen vid 1600-talets mitt)

”Vad säger du om att släpa med dig detta vapen?” Vaktmästaren visade på ett tvehandssvärd, som stod i ett hörn i vaktrummets förstuga, ett sådant, som var i bruk bland landsknektarne och bars hängande över ryggen. ”Se här, Fabbe, hur du skall begagna det, när du råkar ut för stigmans-Oden. Eller kanske du vet det?” ”Nej.” ”Besynnerligt, att de, som smida vapen, ej förstå att bruka dem.” ”Ej underligare än att en, som snidar en predikstol, ej förstår att predika.” (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 27; I Jönköpings slott)

Härefter skall bland de christna ej widare wara sådant krig, som sker med gny och wapen, hwaraf kommer blod och blodiga kläder, utan Christi enda seger skall behålla fältet hos alla dem, som Christo tillhöra. Och det skall tillgå med striden, att man lider, ligger under och är swag, det är, det måste wara ett andeligt krig. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 62 i kommentar till Jes 9:2-7)

Luther: Stick ditt svärd i skidan Ulrich, och slåss med pennan! Andans vapen är våra! Endast andans! Du vet: den världsliga makten är den vi bekämpa. (August Strindberg "Näktergalen i Wittenberg" s 133)

(Under korstågsperioden) hängde svärdet vid männens vänstra höft, om mannen tillhörde feodalklassen eller var servient i tempelherreorden eller hade något slags samhällsställning, som berättigade honom härtill. Vid högra höften hängde dolken eller knifven, till hvars bruk män af alla samhällsklasser voro berättigade. Skidorna och fästena på dessa vapen voro icke sällan dyrbara och praktfullt arbetade. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 464; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Det fanns i början af elfte århundradet inga så ifriga pilgrimer som normanderna; de nöjde sig icke med att hafva Rom till mål för pilgrimsfärden, utan det skulle vara Jerusalem. Den väg de därvid togo gick genom Frankrike och Italien, och om allmosorna, som räcktes dem, ej förekommo dem tillräckliga, så skaffade de sig dem med svärdet. Deras kristndom, anmärker en frejdad häfdatecknare, var uppenbarligen endast en döpt hedendom, i hvilken Kristus intagit Balders plats och ärkeängeln Mikael intagit krigsguden Tyrs. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 403; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

I och med det att kyrkan feodaliserades antogo de kyrkliga herrarne de världslige feodalherrarnes sätt och seder. Under medeltiden bära biskopar och abboter hjämen lika ofta som mitran, fjällbrynjan, järnhandskarne och guldsporrarne nästan lika ofta som mässhaken och rida beväpnade i spetsen för sina vasaller skiftevis med det att de vandra i de kyrkliga processionerna. De göra krig och sluta fred med sina grannar i likhet med världsliga suzeräner och vasaller. . . . Det var ej ovanligt att se samtlige vapenföra munkar i ett kloster rycka ut till strid mot någon roflysten granne. Enligt en samtida skriftställares vittnesbörd måtte en sådan grupp tagit sig brokigt ut. . . . I stället för repet, hvarmed de annars omgjordade sig, hade de spänt omkring sig svärdbältet och voro till öfverflöd utrustade med hvarjehanda vapen, båge och pilkoger icke till förglömmandes. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 260-261; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Sedan (den frankiske Odensdyrkaren Klodvig) besegrat galloromanerna, drog han (år 496) med sina fruktansvärda skaror mot sina germaniska fränder, allemannerna, som hade utbredt sig å ömse sidor af Rhen. En slaktning uppstod, hvari frankerna hotades af nederlag. . . . Vid de gränser, där två religioner länge stått emot hvarandra, där människorna länge slitits mellan kämpande trosläror . . . när de ej längre kunna döma de täflande religionerna efter deras inre värde, (är det vanligt, att de) söka ett yttre kriterium för hvar sanningen är. Detta yttre kriterium ligger då i svaret på frågan: hvem är den mäktigare guden? . . . Drabbningarna mellan folken varda under sådana förhållanden till ordalier, till gudsdomar, som i gigantisk skala motsvarar de ordalier, som brukades vid de germaniska tingen och vid Medeltidsdomstolarne, då, när sanningen eller lögnen, oskulden eller skulden ej på annat sätt kunde afgöras, anklagaren och den anklagade ställdes inom skranket och i prästers närvaro korsade sina vapen, tills endera af dem stupat. Den fallne ansågs då som den skyldige, den som hade orätten på sin sida. . . . (Allemannerna) tränga på somliga punkter framåt öfver nedmejade frankers kroppar. Då erinrar sig Klodvig (sin kristna gemål) Klotildas gud. Vill Oden inte hjälpa, så kanske han vill göra det, och Klodvig lofvar att omvända sig till kristendomen, om han får segern. Han segrar och låter samma år tillika med 3,000 frankiske ädlingar döpa sig. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 69-71; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Såväl från första som från andra århundradet efter Kristus har man vittnesbörd om att vägen till essen-samhället vid Engaddi (fem svenska mil från Jerusalem och icke långt från Döda hafvet) vandrades af talrike pilgrimer, som önskade stanna där för hela sitt lif. . . . Essenerna hade många slags handtverkare ibland sig, likasom åkerbrukare och vetenskapsmän. "Men", säger Filo, "aldrig finner man bland dem en handtverkare, som gör pilar, lansar, svärd eller något, som hör till krig, eller något, som i fred är lämpligt att skapa ondt." Detta om essenernas ställning till frågan om krigets berättigande. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 93,104; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Att fortsätta med (hembygden):

Näppeligen har väl en generalorder (att gå ut i hela världen) så gruvligen missuppfattats av så många av efterföljarna till dessa första "världserövrare", som efter ett fantastiskt "såningsarbete" belönades med fängelse och martyrdöd. ... Världerövrare omvände människor med krucifix i ena handen och svärdet i den andra. (Åke Axell "'Gå ut i hela världen ...'"; Jönköpings-Posten den 27 juni 1975)

Orden som vi säger varandra kan såra och sarga och riva sönder det goda förhållandet vänner emellan. Kanske vet jag var den andre - medsyster eller medbroder - är mest sårbar, och där sätter jag in. Jag sårar djupt. Jag hugger till precis som Petrus högg till med svärdet i Getsemane. (Elsy Flensburg "Kritik och förståelse"; Jönköpings-Posten den 15 mars 1974)

Jag hatar alla våldsamma medel. . . . Det rätta bör segra genom öfvertygelse, ej genom våld. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 345; brev från Lund den 20 november 1825 till postdirektören i Jönköping Anders Sjölin)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

I Gamla testamentet är bägaren ofta en symbol för Guds vrede. Jesaja beskriver exempelvis Jerusalem efter dess förstörelse som att staden hade ”ur Herrens hand fått hans vredes bägare att dricka” (Jes 51:17). Ur ångesten i trädgården reste sig Jesus, fast besluten att gå ända till korset. ... ”Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern har räckt mig?” (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 240 i kommentar till Mark 14:33-34)

En speciell grupp (av judiska motståndsmän) kallad sikarier (av latinets ”sica”, ”dolk”) opererade redan under 40-talet (v.t.) och de brukade slå till mot sina offer i folkträngseln. De närmade sig med långa dolkar gömda under mantlarna och efter mordet försvann de i det tumult som uppstod. Sikariernas offer var vanligen judar som sikarierna ansåg hade förrått den judiska frihetskampen. (Håkan Bengtsson "Tro och liv inom judendomen" s 123)

"Jag vill möta livets makter vapenlös". När Olga citerat diktens slutstrof blev det tyst i bersån. "Livets makter vapenlös". Orden ringde i (Axels) huvud, trängde sig på, lämnade honom ingen ro. Efter en stunds tystnad fortsatte Olga: "Hela mitt liv har jag försökt lägga ner vapen. Det svåraste var att sänka vapnen mot dem som tog min far och mor ifrån mig. Men efter att jag lyckats förlåta dem har jag ständigt funnit nya vapen att lägga ner. Vissa vapen var enkla att göra sig av med, andra har jag fortfarande inte kunnat släppa greppet om. Det har tagit mig ett helt liv att komma fram till att det inte är vapnen som är min styrka. Axel, människor kan inte släppa in dig förrän du visar att du behöver dem, det är dina vapen som skrämmer bort dem. ... Att vara ensam kan ibland vara det enklaste alternativet. Närhet till människor är ofta svårare. En sådan närhet kräver att man släpper kontrollen om tillvaron och låter andra krafter få påverka. Att släppa människor innanför murarna kan göra ont, fruktansvärt ont. Ju längre in man släpper någon desto mera naken står man, till dess man till slut är helt avklädd. Så länge du är ensam Axel behöver du inte förändras, då styr du själv innanför murarna. Med vapen skyddar du dig. Vapnen kan heta självtillräcklighet, hat, ointresse, styrka eller någonting annat. Deras funktion är dock alltid den samma, att till varje pris hålla människor på avstånd. ... Den som vågar älska och ta emot kärlek kan aldrig bli riktigt fattig." (Rolf Klinth "Vapenlös" s 160-161)

Bland kristna råder nu (år 1985) nästan allmän enighet om att ett kärnvapenkrig aldrig kan vara ett "rättfärdigt krig" på grund av förödelsens omfattning och omöjligheten att skydda civilbefolkningen. Evangelikala ledare som John Stott, Ronald Sider och Billy Graham har av logiken i det rättfärdiga krigets kriterier förmåtts att bli kärnvapenpacifister. Graham sade vid Auschwitz 1978: "Det rådande vansinnet med den globala kapprustningen kommer, om det inte hejdas, att leda till en världsbrand så stor att Auschwitz kommer att te sig som en mindre förövning." (Roger Williamson "Krig och fred i tjugonde seklet" s 344; författaren sekreterare, Peace and Human Rights, British Council of Churches

Gossepojk, du anser att jag romantiserar, för du har Marx på fickan, Engels likaså, du har sett Lenin på resa genom Sverige och du kan din Mao utantill. Låt du hundra andra blommor blomma! Kommer du ihåg Jaurés? Lassalle, Götrek, och austromarxisterna, alla som gick den andra längre vägen, och som avsåg att inte färga ögonen med blod? (Stig Sjödin "Brunnsvik, under mitt skinn" s 190)

I den kristna traditionen, som man inom kyrkorna på olika sätt anknyter till, bör man för att förstå den aktuella debatten (1970) erinra sig två huvudlinjer. Den ena ser kriget som ett nödvändigt ont i vissa situationer. Det är Augustinus och Luthers uppfattning, och den har präglat den officiella kyrkan. Mot den står en pacifistisk linje. I fornkyrkan företräddes den av betydande teologer som Tertullianus och Origenes. Pacifismen har främst förts vidare av sekter och rörelser något vid sidan av de stora kyrkosamfunden och av enskilda personer inom samfunden. Den i nutiden mest kända radikalpacifistiska kristna rörelsen är kväkarna, som 1947 fick Nobels fredspris för sina humanitära insatser under de två världskrigen. (Anders Jeffner "Fred och internationell rättvisa" s 239)

"Det var järnvägsperrongen i Katrineholm," (sade mannen som kommit in från rummet intill i sovvagnen). "Då du! ja naturligtvis då! Då brusade Frida emot mig, jag tror aldrig jag sett nånting flottare. ... "Nu skall jag kyssa dig på örsnibben sa hon lågt. Och hon bet mig, du. Bet nästan hål. Det var märken efter tänderna hennes morgon efter, det såg jag i spegeln när jag stod och rakade mig i sovvagnen." (Tage Aurell "Samtal önskas med sovvagnskonduktören" s 329-330)

Under några juliveckor 1968 hölls Kyrkornas Världsråds fjärde generalförsamling i Uppsala. Det blev inledningen till ett uppbrott i många avseenden. Temat var "Se, jag gör allting nytt" (Upp 21:5). Sedan mitten av 1960-talet hade en radikalisering skett på många samhällsområden. En "ny vänster" etablerade sig på många håll i världen. ... Den nya öppningen mot "världens problem" kom ständigt fram under konferensen. ... Det fanns vid mötet en global vision: kyrkorna hade en förpliktelse mot världen. ... Mötet rekommenderade en världsskatt eller utvecklingsskatt för de fattiga ländernas utvecklingsprocess, en kyrkoskatt som skulle fördelas världen över och nödhjälpsbidrag. ... Rättvisan sattes före freden med den motiveringen att ingen varaktig fred kan uppnås utan politisk, social och ekonomisk rättvisa. ... Uppsala 68 var något nytt i Kyrkornas Världsråds korta historia. "Världen" och dess problem ställdes i centrum. ... Kyrkorna förväntades skapa politiska opinioner för en rättvisare värld. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 271-273)

Kan revolution i syfte att åstadkomma social rättvisa någonsin vara försvarlig? En central ställning i denna kontrovers intar Världskyrkorådets program mot rasism. 1966 organiserade Kyrkornas världsråd en internationell konferens om kyrkan och samhället i Genève. På denna konferens blev man överens om att det finns omständigheter då våld är berättigat, när det inte finns någon annan möjlighet att bekämpa förtrycket. Icke-våldet erkändes fortfarande som ett ideal, men pengar anslogs till humanitär hjälp åt vissa revolutionära grupper. Detta betraktades som det mindre onda av två alternativ. Pacifismen ifrågasattes allvarligt på denna konferens och senare i befrielseteologin. (Bruce Kaye "Gott och ont" s 292)

”Ou mê” med aorist konjunktiv, starkt negativt betonat, avseende futurum, här frågeord, ”är det möjligt att jag inte skulle?” (Max Zerwick-Mary Grosvenor "A Grammatical Analysis of the Greek New Testament" kommentar till Joh 18:11)

Johannes, som utelämnar bönen i Getsemane före anhållandet, visar sin kunskap om den, men betonar ytterligare två saker: (a) Han använder (”uttrycket” ”bägaren”) inte i en bön om att bägaren må tas bort utan i ett lugnt beslutsamt accepterande av den (jfr 12:27 …). (b) Bägaren är Faderns gåva. Jesu lidande är inte den godtyckliga och olyckliga följden av omständigheter utan det verk som bestämts åt honom av Fadern. Det är riktigt att framhålla den frihet med vilken Johannes handhar det synoptiska materialet, men också hans trohet mot dess innebörd, och det faktum att det bakom den speciellt johanneiska vokabulären ligger den ursprungliga traditionens vanliga vokabulär. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 522)

ca 1950 - ca 1700

I varje amerikanskt gudstjänsthus står den amerikanska fanan och det kristna baneret på var sin sida om plattformen. Många gånger är kristendomens yttre framgång en följd av segrar, vunna av soldater med vapen i hand mot andra folk. Vi måste dock som kristna segra med andra medel. Själva roten i den amerikanska kristendomen, som gjort den till vad den innerst inne ville vara, kan spåras till Roger Williams, baptisten som grundade staten Rhode Island redan 1644 för att den skulle bli en fristad åt alla slags människor, vilken tanke och religion de än hade. Det är den vapenlösa kristendomen som med sin andliga styrka vinner över alla fiender. (C.G. Hjelm "Genom mina amerikanska glasögon" s 104)

I Khorasans bergland redo, i Damaskus, i Toledo slipats mången stålhård klingas egg att dödens gärning tjäna, slipats för att blodigt svingas, blint och skoningslöst föröda, skyldig, skuldlös lika, döda. Liljan, skuldfri, ren allena, lyfter icke fåfängt svärdet, utan orsak icke bär det, fastän var och en kan ställas skyldig inför den och fällas. (Veikko Antero Koskenniemi "Svärdsliljan" s 201)

Martyrlidandet hava alla Kristi efterföljare i mer eller mindre grad fått smaka. Men i Kristi lidande ingick något vida mera - även hans ande måste lida dödens bittraste kval, och det var just detta lidande, som fullkomnades på korset (Joh. 19:30). Att Kristi andelidande kom ifrån Gud framgår tydligt av Joh. 18:11, där det heter: "Då sade Jesus till Petrus: Stick ditt svärd i skidan; den kalk, som min fader har givit mig, skall jag icke dricka den?" Ingen martyr har druckit en sådan lidandets kalk. Detta var icke ett lidande för sanningens skull, utan ett domslidande för syndens skull, ty han var syndoffret, (... Upp. 1:5, m. fl. ställen). (John Ongman "Försoningen genom Jesus Kristus" s 426)

Den 7 november (1914) överskredo turkiska trupper Egyptens gränser och tillfogade de engelska trupperna vid Akaba ett nederlag, ett förspel till det mycket omtalade, men icke i rätt tid och med rätta medel förda fälttåget mot Suezkanalen och själva Egypten. Slutligen offentliggjorde "Porten" den 12 nov. utställandet av en kejserlig "irade", som innehöll krigsförklaringen, och två dagar därefter upplästes "fetvan", som uppmanade de troende till det heliga kriget, av scheiken i Fatimemoskén i Konstantinopel under stor anslutning från huvudstadens islamska befolkning. Det heliga kriget har alltid varit ett krig mot alla otrogna. Kalifen vecklar ut profetens fana och sätter sig själv i spetsen för de sina. Detta förbjöd sig av sig själv. Kriget fördes inte mot alla, enligt kalifatets uppfattning, otrogna. Turkiet stod ju självt i förbund med två europeiska makter. Därmed var det heliga krigets grundprincip bruten. Ty dessa makters undersåtar kunde ej bekämpas, då de kämpade som bundsförvanter sida vid sida med dem, som bekände sig till islam, och då deras officerare icke blott utgjorde en väsentlig beståndsdel av den osmanska hären utan på några ställen själva ryggraden. Å andra sidan kämpade tusentals muhammedaner på fiendens sida under engelskt överbefäl, alltså ett brott mot principen på bägge hållen. Det var också uteslutet, att kalifen skulle ställa sig i spetsen för hären, ty han var gammal och skröplig, hans hälsa var svag, och därtill hade de sista årens revolutionära händelser, först och främst den ungturkiska kommittén, borttagit hans politiska makt och nimbus, som var nödvändig för att väcka hänförelse för det heliga kriget. Det gällde alltså nu inte det heliga kriget, men ett heligt krig, för det osmanska rikets oavhängighet och politiska självständighet. ("Värlskrigets historia, Femte bandet" s 13-15)

En ny pastor hade kommit under hösten. . . . Ibland predikade han öppet emot militarismen. I en predikan, då mycket folk kommit till Betania, sade han att om det bleve krig och fosterlandet kallade honom till att gå ut och skjuta fienden, så skulle han vägra. Han skulle inte taga vapen i sina händer, hellre gick han i fängelse än han dödade sin broder. "Ty mina vänner, dessa som vår överhet säger är våra fiender, de är våra bröder. Alla är skapade av samme Gud. Varför skulle vi då mörda dem?" Mörda! Det var djärvt sagt. Hade inte många präster sagt, att i krig var det inte alls fråga om mord. Det kristna landet Sverige hade bara en tanke - att försvara sig emot ogudaktiga fiender. Och det var en kristlig plikt att ställa sig i kungens och fosterlandets tjänst. Fosterlandet och kungen och kyrkan var Guds gåvor till folket och måste försvaras med vapenmakt. (Helmer Furuholm "Daggormens tecken" s 206; år 1909)

En statskupp ägde rum i Peking hösten 1898. Kejsaren avsattes, och änkekejsarinnan tog makten. Till sin läggning var hon grym och maktlysten. ... En skräckregering inträdde. ... Det mäktigaste partiet ville nu göra rent hus med både reformister, utlänningar och kristna. Det saknades icke bödlar. Dessa rekryterades från de s.k. "boxarna". Dessa tillhörde egentligen ett rövareband i Shantung, som kallade sig för "den stora knivens sällskap". Dessa blodtörstiga fanatiker skulle ej kunnat göra så mycken skada, om ej regeringen understött och uppmuntrat dem. ... 135 protestantiska missionärer, 53 barn, 35 katolska präster och många tusen infödda kristna fingo offra sina liv. En del nedhöggs, men de flesta pinades till döds på ett gymt och kvalfullt sätt. ... Alla Helgelseförbundets missionärer dödades, och många av den Amerikanska alliansmissionens arbetare i Kina fingo offra sina liv. Man kan förstå, vilket slag detta var för (Fredrik) Franson. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 164-165)

Här (i Soldatens Bibel) kom (Sigfrid) emot mig i sin egen skrift. Jag behövde inte bläddra längre än till bokens kapitel om Infanteristens vapen: "Knifbajonetten fästes på geväret för att göra det användbart som stötvapen. Dess delar äro klingan och fästet." Där bredvid var tre meningar skrivna: "Bajonetten liknar stickkniven som Slaktar-Jonas därhemma stöter in i halsen på kreaturen. Men Jonas bedöfvar kräken först, jag lär mig sticka kniven i människor utan att bedöfva dem. Jag kunde hellre ha stannat hemma och gått i lära hos Slaktar-Jonas." (Vilhelm Moberg "Din stund på jorden" s 138)

Strid måste visserligen vara i vitterheten liksom i hela det menskliga lifvet: allas åsigter kunna ej vara lika, böra det ej heller: men striden bör och kan vara ädel och ridderlig. Med blanka, med himmelska vapen böra vi täfla, utan högmod hos den segrande, utan afund hos den besegrade. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 170; brev från Lund den 21 januari 1821 till Erik Gustaf Geijer)

Hvad (Johan Olof) Wallins sak angår, så har den här, liksom annorstädes, varit mycket omtvistad. Jag finner för min del icke att W. haft juridiskt orätt. . . . Men deremot nekar jag icke att tonen i hans anförande stötte mig. Bibelspråken höra aldrig till Protocollet. Hans yttrande kan väl dessutom ej frikännas för en viss bitterhet: och af all bitterhet synes mig den Christeliga sämst. Emedlertid ursäktar jag den för min del; ty jag vet af egen erfarenhet huru lätt det händer, när man är öfvertygad om att ha rätt, att man säger det litet skarpare än som vederbör. Det är en vacker bild i UppenbarelseBoken om Engeln ur hvars mund ett svärd utgick; men visserligen vore det för oss andra, som ej äro några Englar, bättre om vi behölle vårt svärd i skidona. Hvad för öfrigt W. skulle förlora härpå kan jag ej rätt inse. Låt pöbeln skrika: och allmänheten är dock till större delen pöbel. Den Babyloniska Skökan springa endast pojkar efter. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 156; brev från Lund den 26 november 1820 till Carl Peter Hagberg)

En motion är gjord på Riddarhuset att alla Biskopar, såsom öfverflödiga, skulle sättas på indragningsstat. Sådana frågor ha ofta förut varit väckta; men det märkvärdiga är att propositionen blifvit med acklamation antagen i Bondeståndet. Hur det går hos Borgarne vet man icke, ej heller i Utskottet. Möjligtvis stadna två stånd emot två, då saken förfaller. Bland galenskaper som man också har för sig är att alla Ordinarie el. Grundskatter skulle upphäfvas, att hälften af hela indelta Arméen skulle indragas, med flere lika välbetänkta förslag. Naturligtvis blir ingen ting deraf; men att sådana Danviksprojekter ens kunna väckas bevisar dock hvad vår Representation är för ett tanklöst slägte. Det enda Stånd der ännu något förnuft och sanning finnes är verkeligen PresteStåndet, som nu utgör vår enda Pärkammare. Visserligen finnes äfven bland oss förvillade, lycksökande, falska Bröder: men de komma ingenstädes med pluraliteten som ha litet bättre förstånd och se hvartill Rabulism och pöbelvälde skulle föra det olyckliga landet. Gud gifve vi icke komma dit ändå, ty väl saknar pöbeln både förnuft och bildning, men de ha onekligen armstyrkan, och kunna slå ihel oss andra. Rätt säkert är det icke heller om ej något sådant utbrott försökes en gång. Jag önskar det mer än jag fruktar det, ty utan kulor och krut tror jag icke detta problem löses. Hade endast de Styrande litet mera beslutsamhet och kurage; men ser du just i bristen derpå ligger landets olycka. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IX 1839-1840" s 221-222; brev från Stockholm den 17 mars 1840 till Disa Tegnér)

Var icke hård, kung Helge, men endast fast! Det svärd, som biter skarpast är böjligast. Mildt sinne pryder kungen, som blommor skölden, och vårdag bringar mera än vinterkölden. (Esaias Tegnér "Kung Bele och Thorsten Wikingson")

Wi ha här ner i Malmö nu för tiden mycket oroligt. Pöbeln i Malmö, uppretad af Grosseurernas och Köpmännens skinneri och spannemålens dyrhet, har rest sig i massa, utslagit de förmögnares fönster, plundrat och förderfvat deras hus och Magaziner, dem de äfven försökt antända. Af den i Malmö inquarterade Mili(s)en, har en stor del, missnöjd med sin altför usla sold . . . förent sig med populacen; och den andra delen af soldaterna är alt för ringa at tuckta de rebellska. MalmöPortarna äro stängda, Windbryggorna uptagna, och ingen meniska kan hvarken komma derin eller derifrån. Flere köpmän af de förmögnare, ha, osäkre om sitt lif, flygtat hit til Lund: och deras hus och deras egendom är et rof för den rasande pöbeln. Sådant, är för det närvarande, tillståndet i Malmö; och sådant lär det äf(en)n vara eller ha varit i Carlscrona, Stralsund, Wadstena, och på flere andra ställen. Oväsendet i Götheborg, som föregick och liksom gaf lif åt alla de andra, är väl redan känt i Wermeland. Det önskligaste hade väl varit, at Regeringen, i denna allmänna missväxt som härjar riket, ej gifvit folket en så skjälig anledning til missnöje genom de orimliga Brännerierna; men som detta lär ha varit stridande mot Regeringens vishet, tror jag det vore bäst, åtminstone försigtigast, at (man) med vapnen i händerna, sökte att tysta folket, hvilket på annat sätt ej lär kunna tucktas. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I s 18-19; brev från Lund den 12 december 1799 till Christopher Myhrman den yngre)

ca 1700 - ca 1500

Cameronianerna är, eller var, en kompromisslös kvarleva av covenanterna - de där skottarna som under sextonhundratalet förband sig, med Gud, att motsätta sig bönböcker, biskopar, varje anstrykning av papism eller inblandning av monarken. Deras namn härrör från Richard Cameron, en fredlös kringresande predikant som snart blev nedmejad. Cameronianerna - de har sedan länge velat kallas Reformerta presbyterianer - drog ut i strid sjungande sjuttiofjärde och sjuttioåttonde psalmen i Psaltaren. De högg ihjäl den högmodige biskopen av St. Andrews på öppen landsväg och red över hans döda kropp med sina hästar. En av deras präster, uppfylld av orubblig glädje över sin egen stundande hängning, lät bannlysa alla andra präster i hela världen. (Alice Munro "Ungdomsvännen" s 34)

(Karl Gustav) Wrangel kunde på sommaren 1666 innesluta Bremen med en armé på 10,000 man, och i oktober började han beskjuta staden. Men nu förenade sig nordtyska furstar mot Sverige, som icke hade någon hjälp att påräkna från annat håll. Ty visserligen erbjöd Frankrike förbund men på villkor, som kunde draga med sig mycket större krigiska äventyr - och det fann svenska regeringen ändå bäst att akta sig för. Så fick Wrangel order att sticka sitt svärd i skidan och övergå till underhandlingar. Dessa slutade med att Bremens rätt som fri riksstad blev av Sverige erkänd. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 112; Slöseri och äventyrspolitik)

Av ålder ansågos (under stormaktstiden) festliga tillställningar vara särskilt ägnade för handgripliga uppgörelser av vissa mellanhavanden. Isynnerhet hade man goda tillfällen därtill på bröllop, vilka enligt gammal god sedvänja borde stå i dagarna tre, om ej mer. Det var ej sällan, som man av sin vederdeloman kunde få höra, att han skulle "slå dartar (= dolkar)" i dem, som voro honom misshagliga, "när han finge dem i en bröllopsstuga". Ett riktigt bra gästabud borde sluta med slagsmål - annars var det som lite tomt, när man skildes åt. "Man samlas, man äter, man dricker, man slåss" - det var det övliga programmet. Och det gäller ju på sina ställen än i dag (1916). (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1660-1709" s 26; Ett hetlevrat släkte)

Amsterdam blev under 1600-talet en världsstad. Det gamla stadshuset ersattes 1665 med ett nytt som var större och värdigare, ritat av Jacob van Campen. Dess inre utsmyckning anförtroddes till stadens konstnärer, bland annat till Rembrandts elev Govert Flinck som fick i uppdrag att måla åtta scener ur Tacitus' historia. Konstnären hann emellertid dö innan arbetet var slutfört och det delades därför ut bland andra konstnärer. Rembrandt fick i uppdrag att måla "Batavernas trohetsed till Claudius Civilis". Motivet är hämtat ur fjärde kapitlet ur Tacitus' historia som skildrar hur bataverna, ett gammalt holländskt folk, gör uppror mot romarna under ledning av sin hövding Claudius Civilis. Vid en nattlig festmåltid i den heliga lunden "Het Schaker Bosch" svor man eden att förgöra fienden. Berättelsen sågs av holländarna som en parallell till den aktuella politiska situationen där man befriat sig från spanjorerna under ledning av Vilhelm av Oranien. Detta poängteras av Rembrandt som låtit Claudius' turban få huset Oraniens färger. Claudius höjer svärdet och de omkringstående rör vid det i en gemensam trohetsed. De starka kontrasterna mellan ljus och mörker understryker den intensiva stämningen vid det ödesmättade mötet. Rent tekniskt har Rembrandt arbetat som i andra sena verk. Penseltekniken är mycket fri. Färgen, som är tjockt pålagd, delvis med palettkniv, ter sig som ett upprört stelnat hav av lera. . . . Röntgenbilder avslöjar att (Rembrandt) . . . företagit en del ändringar i kompositionen som från början innehöll fler figurer. Detta skulle bland annat kunna förklara en detalj som genom åren har förbryllat åskådarna - ett herrelöst svärd vid bordets bortre långsida. Man har spekulerat åtskilligt i orsakerna till att Rembrandts målning refuserades. En förklaring är att kompositionen var för djärv för dåtidens smak. Rembrandt har ej följt den gängse konventionen för patriotiska framställningar där hjältarna skulle framstå som ädla och storslagna. I stället har han vinnlagt sig om att framhålla deras karaktär. Han har inte gjort några försök att dölja bataverhövdingens fysiska handikapp - enögdheten som var en följd av hans fångenskap hos romarna. (Görel Cavalli-Björkman "Rembrandt Harmensz. van Rijn" s 181; BG Ask-fundering: Antalet personer på tavlan, förutom Claudius, förefaller vara tio, men ev. kan man tänka sig att ytterligare en person finns med. Denne är i så fall skymd av en stående person. Tavlan associerar, men då som en slags ond kontrastbild, till Jesus och hans lärjungar vid den sista måltiden, efter det att Judas hade lämnat de övriga. Den negativt avvikande Judas skulle då kunna motsvaras av en positivt avvikande person som lämnat kvar sitt svärd.)

Nere i bänken längst bort från dörren satt en högvuxen bredskuldrad karl lutad över bordet stödjande sig på armbågarna. Han var klädd i svart, kort rock av vallman. Men han bar även en svart skinnhuva, som täckte hela huvudet. ... Det var en man som ingen tog i hand och som icke heller framräckte hand. ... Han hade råkat döda en man i självvärjo, och därför skulle han icke få leva, om han icke ville fortsätta med att dräpa. ... Han gick in på köpet och tog mästermans syssla. ... (Han) lämnade öronlapparna (sina) och fick behålla halsen. ... (Människorna) pekade åt honom: Den mannen har inga öron! Men vem hade stulit hans öron? Det djävulens packet självt var tjuven, de som pekade finger. Varför pekades icke finger åt tjuven, varför skammades icke de skyldige? Evigt förbannade vare människors rättvisa och lag! ... "Du nekade dricka med mig, Svedjebonde!" (sade mästerman). "är jag icke lika så god?" "Du är en öronlös man. Du köpte dig livet för hedern. ... Hellre är jag fredlös än öronlös." ... "Varför är du inte öronlös? Du har stulit, jag har aldrig stulit. Du har begått grövre brott än jag. Varför är du inte öronlös, Svedjebonde?" "Därför att jag har min heder igen. ... Mästerman drog nu sin långa kniv, han måttade emot Svedjes vänstra öra. I hugget böjde denne undan huvudet. Kniveggen strök vid sidan av örat. (Vilhelm Moberg "Rid i natt" s 261-268; En öronlös man som håller sitt ord; mitten av 1600-talet; mästerman = bödel)

Nu var det sommar, och konungen (Gustav II Adolf) låg med sitt folk vid Dirschau invid floden Weichsel. Söderifrån hade en stor polsk här ryckt fram och hade slagit läger ej långt ifrån. En morgon - det var den första dagen i augusti (år 1627) - red konungen ut med en liten skara ryttare för att utspana fiendens ställningar. Där kommo några kompanier polska husarer ridande. . . . (Konungens) livknekt spratt plötsligt till vid ljudet av en torr gren som knäcktes. Han vände på huvudet, varsnade de annalkande fienderna, gav till ett rop av förfäran och höjde strax sin pistol emot den ene av polackerna. Varnad av hans rop, vände sig också Gustav Adolf hastigt om. Där lyfte den andra polacken sin sabel emot honom. Konungen höjde snabbt sin värja till värn. Ett hugg av den tunga ryttarsabeln - och värjplåten brast. Åter ett hugg - och sabeln snuddade vid konungens huvud, i det den bortskar brättet av hans hatt. Men i nästa ögonblick, och innan sabeln åter hann lyftas, hade konungen med en snabb och skicklig stöt genomborrat sin motståndare. Död föll denne till marken. Livknektens kula hade ock fällt sin motståndare. (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf - Hans liv och bragder" s 45-46)

På en riksdag i Linköping 1600 avgjordes de rådsherrars öde, vilka Sigismund utlämnat till hertig (Karl). ... Sist bland (de) rådsherrar (som skulle avrättas) kom den ståtlige Ture Bielke. Han höll ett långt tal om sin och de andras oskuld. ... (Till sist) höjde han blicken mot himmelen: "Jag ser", sade han, "ett blottat svärd och ett sammanbundet ris över mitt fädernesland. Gud, som är nådig och barmhärtig, slit sönder riset och stick svärdet i skidan! Jag ser himmelen öppen och Jesus Kristus, min frälsare. Välsignad vare Du, hos vilken jag snart skall vara!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 449,457; Straffdomar över Sigismunds anhängare)

Enligt döparnes profetior skulle Münster blifva det nya Jerusalem. ... Bernhard Rotmann, en f.d. romersk-katolsk präst, afgaf i sin flygskrift, Restitution af den rätta och sunda kristliga läran", en framställning af döparnes lära och ett försvar för månggiftet och "bruket af svärdet"; den vann företrädesvis i Nederländerna många läsare. ... Rotmann utsände (senare) en ny bok, "Om hämnden", som skulle uppelda alla anabaptister till att dubbelt vedergälla det ogudaktiga Babylon alla dess synder, och trofasta sändebud lämnade Münster för att predika hämnd. ... De döpare, som blott ville lefva stilla i landet, vände sig med afsky ifrån det münsterska tusenåriga rikets gudlöshet och grymhet. I Wittmarsum i Friesland hade en 40-årig romersk-katolsk präst, Menno Simonis, omkr. 1532 blifvit vunnen för anabaptismen i dess milda, saktmodiga form, och han skref en broschyr om Rotmanns bok "Om hämnden", hvari han påstod, att hämnden hörer Gud till, och att de, som äro döpta till Kristi kors, skola lida utan att göra motstånd. ... Menno dog 1559 i en liten stad väster om Oldesloe. Senare kallade Englands och Hollands döparekretsar sig efter den fromme friesiske äldste: Mennoniter. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 186-189)

Vi skola sätta oss in i hur den myndige Hans Brask (vid medeltidens slut) hade det i sin härlighet på Munkeboda slott. Tryggt var fästet, "utantill med vallar, gravar och murar väl förvarat samt innantill med besättning, stycken och andra gevär så väl försett, att det icke stod till att erövras utan med en svår och långsam belägring". ... För försvaret var väl sörjt med "bysse"- och bågskyttar, väpnare och en "pulvermästare" (pulver = krut), alla under befäl av en hövitsman, samt för strider från sjösidan en styrman med båtsmän. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1522-1611" s 51)

Då radikala aktivister, de så kallade "svärmarna", åstadkom oro måste (Martin) Luther återvända (från slottet i Wartburg) till Wittenberg för att återställa ordningen vid universitetet och i kyrkans liv. Från denna tid blev Luther föremål för angrepp inte bara från katolska institutioner, utan också från radikala extremister, från humanisten Erasmus . . . och värst av allt från bönderna, som trodde att evangelisk frihet innebar politisk frihet och trots Luthers motstånd år 1525 grep till vapen i kamp för sina rättigheter. (James Atkinson "Martin Luther" s 439)

ca 1500 - ca 1200

Karl VIII:s första regering varade till 1457. Undersåtarnas varma tillgivenhet för honom tycks ha svalnat för varje år, och i de mellansvenska landskapen tröt den helt efter nio år. Ett uppbåd av bönderna i Uppland ledde till hans störtande. Ledamot för den uppländska resningen mot honom var ingen mindre än Svea rikes ärkebiskop, Jöns Bengtsson Oxenstierna, en av tidens förgundsmän. . . . Han var en högt bildad man: han hade varit rektor för universitetet i Leipzig, en av Europas mest berömda läroanstalter. Men hans verksamhet omspände vitt skilda områden. Han var också krigare, han var lika förtrogen med svärdet och lansen som med mässboken och nattvardskalken. Våra medeltida biskopar hade ett brett register. . . . Jöns Bengtsson Oxenstierna utnyttjade skickligt folkstämningen mot Karl. Han trädde fram för högaltaret i Uppsala domkyrka, där han avlade sin biskopsdräkt och biskopshatt, alla sina kyrkliga insignier, och svor att icke ikläda sig dem igen förrän han rättat till förhållandena i landet. I stället iförde han sig harnesk och fäste ett svärd vid sidan. Han rustade sig för ett krigståg och bytte lekande lätt biskopskräklan mot ryttarlansen. I spetsen för en ryttarskara slog han kungens krigsfolkl i snöglopp på Mälarens is. En andans man och amatörkrigare besegrade en professionell militär som hade erfarenhet från många krig. Men kombinationen biskop-kavallerigeneral var inte unik under medeltiden. Ämbetsuppgifterna för innehavaren av ärkebiskopsstolen i Uppsala har ju sedermera inskränkts. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 93-94)

På 1430-talet hade våldet i (det svenska) riket starkt tilltagit, centralmakten hade inte förmått upprätthålla lagen och skydda medborgarnas liv och egendom. En ny kunglig stadga förbjöd nu självtäkt, självhämnd och uppgörelser med vapen undersåtarna emellan. Vapenförbudet i Strängnässtadgan 1437 hade endast drabbat bönderna, men för större rättvisas skull utsträcktes det (under kung Kristoffers av Bayern tid) att gälla även frälsemän och stormän, alla medborgare utom kungens råd och ämbetsmän. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 92)

(Den medeltida) riddarens viktigaste anfallsvapen voro svärdet och lansen. ... Under äldre medeltiden voro svärden av samma typ som vikingasvärden, alltså tämligen korta och breda, och användes uteslutande för hugg, men då rustningsskyddet blev effektivare började man under 1300-talet förfärdiga längre och mycket spetsiga klingor, avsedda att kunna stickas genom rustningens fogar. Hade motståndaren försatts ur stridbart skick, tilldelades han nådestöten med en spetsig dolk, vilken som ett nödvändigt tillbehör hängde vid bältet eller i en knapp i bröstharnesket. (Ragnar Blomqvist "Folkliv och folktro" s 380)

På Ringstaholms borg i östergötland satt (under 1300-talet) en tysk rovriddare, Zabel von Helpten, som kommendant. Denne for fram så hänsynslöst och omänskligt, inte minst mot domkyrkans lantbönder och egendomar, att biskop Nils offentligt förklarade tysken bannlyst. ... Riddaren ... frågade honom hur han vågat angripa honom. ... "Du eländige, se här - slå bara till och döda mig, om det behagar ditt svärd! Men då skall jag också slå till och dräpa dig med mitt svärd!" Och (biskopen) pekade på sitt maktlösa biskopssvärd. Han rentav hotade riddaren med denna leksak. Men när riddaren såg och hörde detta, blev han förskräckt. Han red skamsen sin väg; långt senare återkom han och anhöll om avlösning och befrielse från bannet. (Sven Stolpe "Birgitta i Sverige" s 21-22)

Arbetarna i Falu gruva var fråntagna alla vapen utom kniv, vilket framgår av Magnus Erikssons privilegier för Kopparberget, utfärdade den 17 februari 1347: "Vi förbjuda ock, vid vår nåd och ynnest och vid vår konungsliga hämnd, att någon av allmogen bär något vapen, varmed man kan göra någon skada, nämligen dolk, båge, klubba, spjut, svärd eller bredyxa, vid böter av tre marker för var man, utom på sin höjd en matkniv. För mästermännen är det tillåtet att hava svärd, sköld, järnhatt och vapenhandskar. Är det ock så, att allmogen vållar någon oro, varav berget tager någon skada, då må de av mästermännen som vår fogde utser, bära fulla vapen så länge, att de bringa allmogen tillbaka till ordningen och envar går till sitt arbete utan att göra någon skada." (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för allmogen. Andra delen." s 25)

Vissa av de vapen vi brukar associera med äldre tiders strider fanns inte på det svenska 1200-talets slagfält. Som exempel kan nämnas dolken, i Sverige kallad "daggen". Föremålet var förvisso välkänt, men knappast som krigsvapen utan som redskap för nödvärnsförsvar och som vanligt bruksföremål. Flertalet nordiska medeltidsdolkar var eneggade och är idag svåra att skilja från knivar. Först på 1300- och 1400-talen blev dolken ett effektivt vapen i krig, eftersom den förmådde tränga mellan och igenom riddarnas brynjor och rustningar. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 263)

Till den dagliga dräkten bar (under medeltiden) mannen och ofta även kvinnan en kniv eller dolk, hängande i en slida vid bältet. Den användes som bordskniv vid måltiderna, som redskap vid olika sysslor och vid behov även som vapen. Under äldre medeltiden var det vanligt att männen buro en lång, kraftig kniv, ett slags mellanting mellan svärd och kniv, men så småningom blev rätten att bära sådan förbehållen de privilegierade. (Ragnar Blomqvist "Folkliv och folktro" s 374)

ca 1200 och tiden dessförinnan

Kyrkan hade enligt (Bernhards av Clairvaux, död 1153) mening de 2 svärden, det andliga och det materiella. Af apostlarnes ord (Luk. 22:38): "Herre, se här äro två svärd", fick han genom en egendomlig utläggning fram, att i kyrkans ("här") och påfvens hand voro lagda två svärd. När Herren därefter (Joh. 18:11) sade till Petrus: "Stick svärdet i skidan!" var det enligt Bernhards utläggning ett vittnesbörd om, att apostlafursten väl ägde det materiella svärdet ("ditt svärd"), men han skulle sticka det i skidan (d.v.s. icke bruka det personligen, omedelbart). Det dröjde en tid, innan denna tolkning blef godkänd af alla, men från mitten af 13:de årh. blef det allmänt att med abboten af Clairvaux såsom auktoritet åberopa sig på de nämnda 2 bibelställena såsom biblisk grund för den berömda läran om de 2 svärden. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 781)

Den tyske skolastikern Rupert, som förvärfvade sig ett stort namn både som utläggare af den heliga skrift och såsom systematiker, ... blef abbot för ett kloster i Deutz (midt emot Köln), och där förde han abbotstafven till sin död (1135). Ehuru Rupert af Deutz var en äkta lärjunge af Augustinus, påminner han mera om de grekiska fäderna i flera punkter, i synnerhet Irenaeus. Han var en historiskt anlagd natur, som utgaf grunddragen till en historiens filosofi med Kristus såsom tidernas medelpunkt. Den till ytterlighet gående dialektiken och tidens öfverdrifna helgonkult samt begär efter under tilltalade icke denne fromme, mystiskt anlagde tänkare, och Rupert af Deutz var en af de få, som ogillade bruket af svärdet i andens rike. "Den, som utgjuter andras blod, är icke en kristen utan antikrist", sade han. Han var ock en af dem, som med särskild kärlek fördjupade sig i Uppenbarelseboken. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 751-752)

Korstågshänförelsen gaf stöd åt vilda mord i religionens namn, och den blef modersskötet för inkvisitionen. Men korstågen bidrogo likaledes till att förskaffa offer åt inkvisitionen. Muhammedanernas dygder och de kristnas laster drefvo många till att lida skeppsbrott på tron, och den rörelse, som började med att befrämja medeltidens vantro, slutade med att bana väg för den nya tidens tvifvel och otro. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 726)

Arn hann inte gå långt uppför altargången innan prästen var ikapp honom och ryckte i hans svärd och sade något på en konstig blandning av latin och folkspråk om att svärd var en styggelse i Guds hus. Broder Guilbert viftade då undan honom som en fluga och förklarade att det var ett signat svärd vid herr Arns sida, ett tempelriddarsvärd om så det enda som någonsin befunnit sig just i Forshems kyrka. (Jan Guillou "Riket vid vägens slut" s 23)

Korstågen (medförde) den slutgiltiga brytningen (inom kristenheten). ... I Östern kunde man inse det berättigade i ett politiskt krig för att återerövra förlorade provinser. Men att gripa till svärdet för att försvara eller utbreda Kristi lära var här en hädisk tanke. När man därtill fick se präster och biskopar med svärdet i hand kämpa för Fridsfursten var chocken fullständig. Korsfararna å sin sida hyste en djup misstro och ett stort förakt för grekerna. Den österländska kristenhetens motvilja att tala om ett heligt krig tolkade man som bristande gudstro och bristande hängivenhet för Kristi kyrka. De svårigheter och motgångar som korstågen medförde skylldes på grekiskt förräderi. Slutstenen till den tragiska schismen kom att läggas under det fjärde korståget. I stället för att bege sig till Egypten, som ursprungligen varit avsikten, vände sig korsriddarna i stället mot Konstantinopel. Vapnen vände sig nu icke mot "de otrogna" utan mot kristna. Konstantinopel intogs år 1204 av korsriddarna som under tre dagar utsatte staden för en systematisk plundring som huvudsakligen riktades mot kyrkorna, som utsattes för en fruktansvärd skövling. Relikerna stals, kyrkornas dyrbarheter i ädla metaller och stenar bröts sönder och i Sofiakyrkan placerade man en prostituerad på själva altaret. (Christofer Klasson "Ortodoxa kyrkan" s 38-39)

En okänd sachisk skald diktade omkr. 830, enligt en gammal berättelse på Ludvig den frommes uppfordran, en messiad, "Heliand" (d.v.s. Heiland, frälsare), hvari Kristus liksom hos Caedmon framställes såsom en manlig hjälte, omgifven af apostlaskaran, hans tappra följeslagare. Petrus, "den raska svärdthan", som med kämpakraft afhugger Malkus' öra, äger i synnerhet skaldens djupaste sympati. Ingen hjälte är så gammal, att han någonsin sett ett människobarn ångra sig såsom Petrus; därför kan denne, "den bäste af alla thaner", vara ett varnande exempel för hirdmän, som berömma sig af sin kroppsliga styrka; ty hoppet och viljan svikta, när icke den allrådande Guden, himlakonungen, styrker hjärtat. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 599-600)

Under kyrkans första århundraden avvisade de kristna allt våld och vägrade göra militärtjänst. . . . Efter det att Konstantin hade gjort kristendomen till statsreligion i det romerska riket började kristna göra tjänst som soldater. Augustinus utvecklade teorin om det "rättfärdiga kriget" för att moraliska normer skulle tillämpas aven vid krigföring. (Chris Sugden "Våld och icke våld" s 294)

En vacker dag kom (den tidigare etnarken och översteprästen Hyrkanos II) hem ur fångenskapen hos partherna. ... Han lät sig lockas att skriva till en arabisk konung Malchos och begära politisk hjälp i sin maktlöshet. Malchos svarade förbindligt och tillmötesgående på detta. Hela korrespondensen kom emellertid i händerna på (konung) Herodes, som aldrig stod tveksam inför botemedlet i sådana fall. Han lät utan vidare dödsdöma och avrätta Hyrkanos II. (Alf Henrikson ”Biblisk historia – Gamla Testamentet” s 316)

Att avrunda med:

Om några minuter kom Pekka tillbaka, släpande med sig en mörk kropp, som till allas förundran befanns vara en munk, lätt igenkännlig på sin av tonsuren kala hjässa. ... Ingen ville, för avsky, röra jesuiten. ... "Barmhärtighet! Nåd!" (sade) fången. "Ge honom en spark och låt honom löpa", genmälde en. ... "Jag ska åtminstone märka dig först, högvärdige pater, så att vi känner igen dig, om vi möts igen", inföll en av ryttarna, en tavastlänning vid namn Vitikka, känd för sin styrka och vildhet. Han lät sitt långa svärd snurra några varv kring jesuitens huvud, och, innan någon hann hindra det, högg han så skickligt av båda hans öron, att knappast ett hår kröktes. "Sankt Petrus skulle inte ha gjort det bättre!" utropade Vitikka. De närmast stående vände sig bort. Råa som de var och vana vid krigets grymnhet, fann dock ryttarna detta skämt för grovt. Blödande kröp jesuiten bort på händer och fötter. Men ännu länge hörde man ur det omgivande mörkret hans röst: "Maledicti Fennones! (Fördömda finnar!) Förtäre eder den eviga elden!" (Zacharias Topelius "Fältskärns berättelser - Stormaktstiden" s 17-18; Slaget vid Breitenfeld)

Sångarna:

Ej kommer han med härar Och ej med ståt och prakt; Dock ondskan han förfärar I all dess stolta makt. Med andans svärd han strider, Och segrar, när han lider. Välsignad vare han, Som kom i Herrans namn. (FM Franzén: Psalm 53:4; jfr Psalmer och Sånger 103:4)

Egna kommentarer och funderingar:

Amoreernas kung blev slagen med dolk i det ödelagda området. Senare blev amoreerna slavar under Israel. Nu – i ett återställelseperspektiv – blir tjänaren/slaven/kungen, som blev slagen med dolk, upprättad genom att undgå dolken (och botas enligt Lukas' evangelium).

Det är värt att lägga märke till att Johannes, liksom Matteus och Markus men till skillnad mot Lukas, inte säger att örat botades. Kanske har vi också här en förklaring och en upprättelse i en möjlig bakgrund i Matt 9:43,45, där tanken är, att det är bättre att gå in i livet vanskapt (även om det är det rätta/högra och bästa ”lilla” örat som fördärvas) än att komma in i Gehenna med hela kroppen. Jfr Upp 2:7a: ”Den som har ett öra må han höra vad Anden säger till (församlingarna) av utkallade.” Jämför båda öronen i Luk 8:8. Jfr också Egna kommentarer och funderingar till Joh 18:25-27.

Johannes nämner liksom Markus om att Simon skär/hugger eller tar av ”det lilla örat” (eller örsnibben, jfr Joh 18:26) på ”kungen”. Jämför Dom 1:6 där Simon och Judas skär/hugger av ”topparna” på fiendernas kungs händer och fötter. Vi kan så se orden här i Johannes som en slags fullbordan av orden i Gamla Testamentet.

Angående sambandet mellan Jakobs son Simeon och Jesu lärjunge Simon Petrus, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:42.

Paulus sade till de troende i Korint: “Kroppen är inte en lem emellertid/utan många. Om – alltefter omständigheterna – foten må tala att/: ’Jag är inte en hand, jag är inte ut ur/av kroppen’, är den här ’inte inte’/’inte desto mindre’ till sidan av, ut ur/av kroppen. Och om – alltefter omständigheterna – örat må tala att/: ’Jag är inte ett öga, jag är inte ut ur/av kroppen’, är det här ’inte inte’/’inte desto mindre’ till sidan av, ut ur/av kroppen.” (1 Kor 12:14-16)

Paulus sade till de troende i Efesos: ”(Ta emot) Andens dolk, som är ett ord av Gud.” (Ef 6:17b)

Grekiska ord:

apokoptô (skära av) (i NT) Mark 9:43,45; Joh 18:10 – Joh 18:26; Apg 27:32; Gal 5:12.

dexios (rätt) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 22:50; Joh 18:10 – Tobit 1:2; 1 Mack 2:22; 6:45; 7:47; 9:1,14-16; 11:66; 13:45,50; 2 Mack 4:34; 11:26; 12:11-12; 13:22; 14:33; 15:15; Salomos Vishet 5:16; Syr 12:12; 21:19,21; 49:11; Jeremias brev v 13(14). Matt 5:29-30,39; 6:3; 20:21,23; 22:44; 25:33-34; 26:64; 27:29,38; Mark 10:37,40; 12:36; 14:62; 15:27; 16:5; Luk 1:11; 6:6,29(א*); 20:42; 22:69; 23:33; Joh 21:6. Apg 2:25,33-34; 3:7; 5:31, 7:55-56; Rom 8:34; 2 Kor 6:7; Gal 2:9; Ef 1:20; Kol 3:1; Hebr 1:3,13; 8:1; 10:12; 12:2; 1 Petr 3:22; Upp 1:16-17,20; 2:1; 5:1,7; 10:2,5; 13:16.

thêkê (förvaringsplats) Jes 3:26; Joh 18:11 – 2 Mos 25:7; Jes 6:13.

Malchos (Malkos) Joh 18:10. Se Exegeter, evangelister med flera + Egna kommentarer och funderingar.

machaira (dolk) (i NT + exempel i Apokryferna) Bel och Draken v 26; Matt 26:52; Mark 14:47; Luk 22:36; Joh 18:10-11 – Ester 3:13f(B6); 1 Mack 3:12; 4:6; 1 Macc 10:85; 2 Mack 5:2(3); Syr 28:18; Matt 10:34; 26:47,51,55; Mark 14:43,48; Luk 21:24; 22:38,49,52; Apg 12:2; 16:27; Rom 8:35; 13:4; Ef 6:17; Hebr 4:12; 11:34,37; Upp 6:4; 13:10,14.

paiô (skada) (i NT) Mark 14:47; Joh 18:10 – Matt 26:68; Luk 22:64; Upp 9:5.

potêrion (bägare) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 20:22; Mark 14:36; Joh 18:11 – Ester 1:7; Matt 10:42; 20:23; 23:25-26; 26:27,39; Mark 7:4; 9:41; 10:38-39; 14:23; Luk 11:39; 22:17,20,42; 1 Kor 10:16,21; 11:25-28; Upp 14:10; 16:19; 17:4; 18:6.

ôtarion (litet öra) Mark 14:47; Joh 18:10.

Ytterligare studier:

Jer 25:15; Matt 13:9,43; 26:42-44; Mark 4:9,23; 8:18; 9:47; 10:42-44; 14:37-39; Luk 18:7; 22:51; Joh 18:26; Upp 2:7,17,29; 3:6,13,22; 11:5; 13:9.

Charles H. Giblin "Confrontations in John 18:1-27"; Biblica 65 (1984): 210-232.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-20; 2012-03-03; 2014-10-26; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

---

18:12-14 Kohorten och “ledaren för tusen (man)” och judarnas roddare/tjänare tog så tillsammans Jesus och band Honom. Och de ledde/förde (Honom) först i riktning mot Hannas, ty han var (’hela tiden’/-) Kajafas svärfar, som (’hela tiden’/-) var en prästledare av/under den där tidsperioden. Men Kajafas var den som (hela tiden) hade gett judarna råd, att det 'för tillsammans'/'är en fördel' (att få) en (enda) människa att dö till förmån för folket.

Ord för ord: 18:12 (17 ord i den grekiska texten) '-en så kohort'/'kohorten så' och '-n ledare'/ledaren-för-tusen och '-na roddare'/roddarna '-s Judarna'/Judarnas tog-tillsammans '-en Jesus'/Jesus och band honom. 18:13 (16 ord i den grekiska texten) och (de)-ledde i-riktning-mot Hannas först. (han)-var-(hela-tiden) ty svärfar (av)-'-en Kajafas'/Kajafas, vilken/som (hela-tiden)-var (en)-prästledare '-ens tidsperiods'/tidsperiodens den-där. 18:14 (15 ord i den grekiska texten) var-(hela-tiden) men Kajafas den havande-gett-råd (till)-'-na Judar'/Judarna att (det)-för-tillsammans en(-enda) människa (att)-dö till-förmån-för '-et folk'/folket.

1883: Då grepo krigsskaran och befälhafvaren och judarnes tjänare Jesus och bundo honom och förde honom bort, först till Hannas, ty han var svärfar till Kaifas, som var öfverstepräst det året. Och Kaifas var den, som hade gifvit judarne det rådet, att det var nyttigt, att en människa dog för folket.

1541(1703): Men skaran, och höfwitsmannen, och Judarnas tjenare togo fatt på Jesum, och bundo honom; Och ledde honom bort, först till Hannas; ty han war Caiphe swär, hwilken i det året war öfwerste Prest. Och Caiphas war den som hade gifwit Judomen rådet, att det var nyttigt, att en menniska dödde för folket.

LT 1974: De judiska poliserna och soldaterna med sin befälhavare arresterade då Jesus och band honom. Först tog de honom till Hannas, Kaifas' svärfar, som var överstepräst det äret. Kaifas var den som hade sagt till de judiska ledarna: ”Det är bättre att en dör för alla.”

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Svärfadern Jetro sade till Mose:) “Du kommer att helt och hållet förstöras ... du och varje/hela det här folket, som är i sällskap med dig. Det här ordet (att döma mellan en människa och hennes granne) är tungt för dig. Du kommer inte att förmå att göra det ensam. Så hör nu mig och jag skall ge dig råd, och Gud skall vara i sällskap med dig. Bli du för folket tingen (vända) i riktning mot Gud. ... Och du skall förmå att stå vid sidan av, och varje/hela det här folket skall anlända 'in i'/till sin plats i sällskap med fred. ... Och Mose ’sade vid’/utnämnde förmögna/dugliga män från varje/hela Israel och gjorde dem ... till ledare för tusen (man) och hundra (man) och femtio (man) och tio (man). (2 Mos 18:18b-19a,23b,25a, Grekiska GT)

(Herren samtalade till Mose om "den här onda synagogan/församlingen":) "De kommer fullständigt att göras slut på i det här ödelagda (området), och de skall dö där." ... Och/men Jesus/Josua ... och Caleb ... levde/'fick leva'. (4 Mos 14:35b,38a, Grekiska GT)

De som avled (och hade avlidit) i skalvet blev 14700 åtskiljt från dem som avled (och hade avlidit) vad beträffar Kora. (4 Mos 16:49, Grekiska GT)

(Invånarna i Jerusalem skall säga:) ”Vi må binda den rättfärdige, eftersom han inte är fördelaktig/’till fördel’ för oss.” (Jes 3:10a, Grekiska GT)

(Herrens pojkes/tjänares) själ ’gavs till sidan av’/överlämnades in i död och Han räknades i/bland de laglösa. Och Han förde själv upp mångas missar (av Guds mål) och på grund av deras missar (av Guds mål) ’gavs Han till sidan av’/’överlämnades Han’. (Jes 53:12b, Grekiska GT)

(Befälhavarna) kom emot officerarna och “ledarna för tusen (man)” och emot alla deras ledare. (Judit 14:12b)

(De laglösa fienderna sade: “Bakchides) skall ta tillsammans/fast alla (israeliterna) i/under en (enda) natt.” Och då de hade gått rådgjorde de tillsammans (med) honom. (1 Mack 9:58b-59a)

(Fiendernas befälhavare) skickade bort över fem hundra soldater (för) att ta tillsammans/fast (en judarnas fader). (2 Mack 14:39b)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Varje rådgivare ’lyfter ut’/prisar ett/sitt rådslut. Han 'är ... givande'/ger emellertid råd ’in i’/’avsett för’ sig själv.” (Syr 37:7)

Den Senare Uppenbarelsen:

Prästledarna och folkets äldste) rådgjorde tillsammans, för att de måtte få makt över Jesus (med) svek och döda Honom. (Matt 26:4)

Herodes/’Herodes män’ ... ’fick makt (över)’/grep Johannes och band honom. … Då det hade blivit en läglig dag ... gjorde Herodes en huvudmåltid för sina stormän och för ledarna av ett tusen (man) och för de första/främsta i Galileen. (Mark 6:17a,21)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den som – alltefter omständigheterna – må vilja vara först i /bland er skall vara allas slav. Ty och/också Människans Son har inte kommit (för) att göras/motta tjänst emellertid/utan (för) att göra tjänst och ge sin själ (som) en lösen i stället för många.” (Mark 10:44-45)

Tidigt på dagen då prästledarna i sällskap med de äldste och de (א,*א) skriftlärda och hela rådet hade gjort redo (א,*א) ett rådssammanträde och bundit Jesus, förde de strax bort Honom och gav Honom vid sidan av till Pilatus. (Mark 15:1)

Uppå/’i ... tid’ en prästledares Hannas' och Kajafas’ blev/kom ett Guds ord emot/till Johannes. (Luk 3:2a)

Då (prästledarna och vakterna i templet och de äldste) tillsammans hade tagit (Jesus) ledde/förde de Honom ... in i prästledarens bostad. (Luk 22:54a)

(Petrus sade:) “Män, bröder, skriften måste (hela tiden) fullbordas, vilket den Helige Ande talade i förväg genom Davids mun med anledning av Judas, den som hade blivit en vägvisare åt dem som tillsammans hade tagit Jesus.” (Apg 1:16)

Hannas, prästledaren, och Kajafas ... var (hela tiden) (i Jerusalem). (Apg 4:6a)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

En, en viss av dem, Kajafas, som var en prästledare av/under den där tidsperioden, talade till dem: “Ni vet inte ingenting/någonting, inte heller räknar ni (med) att det 'för tillsammans'/'är en fördel' * (א,*א) 'för att'/att en (enda) människa må dö till förmån för folket, och (att) ej hela nationen må fördärvas.” Men det här talade han inte från Sig själv, emellertid/utan då han var prästledare den där tidsperioden, profeterade han, att Jesus stod (hela tiden) i begrepp att dö till förmån för nationen. (11:49-51)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Större välkomnande har ingen än det här, ’för att’/att han (P66,א*) må sätta/gravsätta sin själ till förmån för sina vänner.” (Joh 15:13)

Exegeter, evangelister med flera:

Jag tror visst icke alls du skall ha något att frukta (med "din rika svärfar" bakom ryggen.) ... Och så fick jag en son ändtligen! Bon! - Nu är det slut med öfverbefolkning för mig! Jag har ingen svärfar jag! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 109; brev 8 april 1884 till Claës Looström, som var gift med en dotter till bryggare Adolf Robert Lindgren)

Någon större betydelse i militära sammanhang fick ... Skillingaryd först 1777. Då förlades hela Jönköpings regemente sin mötesplats dit. ... Från 1823 kom inte bara regementets beväringsmöten utan även officerarnas möten att förläggas till Skillingaryd. Officerarna hade tidigare haft sina möten i Jönköping men efter en schism med stadens borgerskap flyttade man dem. 1837 uppfördes vid nuvarande Centralplan ett corps de logi för officerarna. Byggnaden flyttades under 1850-talet till lägret, där den sedan dess har stått som officerspaviljong. Övervåningen innehöll rum för regementsofficerare och adjutantet. På nedre planet fanns matsal och några mindre kaffe- och tidningsrum. Dessutom en stor veranda varifrån Slätten och övningarna där kunde beskådas. 1879 uppfördes strax intill paviljongen den "Nya officersbyggnaden", en trevåningsbyggnad som ligger kvar på sin ursprungliga plats än i dag (1979) och som var avsedd för kompaniofficerarnas förläggning. (Bo Stråth "Skillingaryd från landsby till tätort" s 62)

Sångarna:

Du blef gripen utaf månge, Öfverfallen, bunden hårdt Och i mörkret släpad bort: På det jag, en usel fånge, Som var snärd af mörksens band, Måtte lösas af din hand. (Spegel: Psalm 75:11)

Egna kommentarer och funderingar:

I både 2 Mos 18:17-25 och i Joh 18:12-14 har vi de tre orden för 1) svärfar (Grekiska GT: pentheros), 2) ge råd (Grekiska GT: symbouleuô) och 3) ledare för tusen (Grekiska GT: chiliarchos). I NT förekommer ordet för svärfar endast här, medan det förekommer åtta gånger i GT. I evangelierna är ordet för ”ge råd” sällsynt. Det förekommer i Matt 26:4 och i Joh 18:14. Och i 2 Mos 18:21 är det första gången i Bibeln som ordet för ”ledare för tusen” förekommer. Vad angår ”ledaren för tusen” i Joh 18:12 och ”de 14700” i 4 Mos 16:49, jfr Egna kommentarer och funderingar till Joh 18:6-9.

I 2 Mos 18 skonades både Mose och folket från att helt och hållet förstöras. Så i ett återställelseperspektiv – när Messias framträder – måste folket helt och hållet förstöras. Men Jesus skall dö för folket. Likt Mose företräder Han folket inför Gud.

En svärfar, som bekänt att Gud är större än alla gudar (2 Mos 18:11), ger råd och talar om hur Mose och folket kommer att skonas (2 Mos 18). I Johannes ger en svärson råd och talar profetiskt om Jesu död för folket. Även denna kontrast kan ses i ett återställelseperspektiv.

Namnet Jetro betyder ”överflöd” (jfr Joh 3:34, 7:39) eller ”rest/kvarleva” (jfr Joh 12:3; 19:28). Som svärfar kan Jetro ses som en typ (förebild) för Hannas, vars namn betyder ”nåd” (jfr Joh 1:18).

Som svärson har Kajafas sin motsvarighet i Mose. I Kajafas ser vi hur profeten Mose profeterar (jfr Joh 11:51) om Profeten Jesus (jfr 5 Mos 18:15-18), att Han skall dö för folket. Mose, som hade kommit med lagen, vittnar om Honom, som skall fullborda lagen på ett överflödande sätt genom att vara dess sista del, dess rest.

I 4 Mos 16 dör folket, medan Jesus/Josua och Kaleb får leva. Nu måste Jesus dö, medan folket får leva.

I Mark 6:17,21 ser vi den bundne Johannes Döparen i närvaron av ”ledare för tusen (man)”. Här blir Johannes en nytestamentlig typ (förebild) för Jesus.

Se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 18:6-9.

Paulus sade till de troende i Korint: “Ty Kristi välkomnande håller oss tillsammans, då vi har dömt det/så här, att/: ’En har dött till förmån för alla; följaktligen har alla dött.’” (2 Kor 5:14)

Grekiska ord:

(H)annas (Hannas) Luk 3:2; Joh 18:13; Apg 4:6 – Joh 18:24.

pentheros (svärfar) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 18:13 – Tobit 10:12; 14:12,13(BA); 1 Mack 11.2. Jfr penthera (svärmor) i Matt 8:14; 10:35; Mark 1:30; Luk 4:38; 12:53.

syllambanô (ta tillsammans) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 9:58; 2 Mack 14:39; Luk 22:54; Joh 18:12; Apg 1:16 – Judit 6:10-11; 10:12; 1 Mack 5:26-27; 7:2,16,19; 9:36,60-61; 12:40,48,50; 14:2-3; 2 Mack 7:1; 14:40; Bel och Draken v 21(Theod); Matt 26:55; Mark 14:48; Luk 1:24,31,36; 2:21; 5:7,9; Apg 12:3; 23:27; 26:21; Fil 4:3; Jak 1:15.

symbouleuô (ge råd; symboleuomai: rådgöra tillsammans/rådgöra tillsammans med) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 9:59; Syr 37:7; Matt 26:4; Joh 18:14 – 1 Mack 9:69; Syr 44:3; Apg 9:23; Upp 3:18.

chiliarchos (ledare för tusen /man/) (i NT + exempel i GT) 2 Mos 18:21; Judit 14:12; Mark 6:21; Joh 18:12 – 2 Mos 18:25; 1 Mack 3:55; 16:19; Apg 21:31-33,37; 22:24,26-29; 23:10,15,17-19,22; 24:22; 25:23; Upp 6:15; 19:18.

Ytterligare studier: Matt 14:3; 20:26-28; 23:11; 26:3,50,57; 27:2; Mark 9:34-35; 14:46,48,53; Luk 22:24-29; Joh 18:3,24; Upp 3:18; 20:2.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-21; 2012-03-04; 2014-10-27; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

---

18:15-16 Men/och Simon Petrus följde (hela tiden) Jesus, och (så gjorde) en annan lärjunge. Men den där lärjungen var (hela tiden) en känd (för) prästledaren, och han kom in i prästledarens gård tillsammans med Jesus. Men Petrus stod utanför vid dörren. Den andre lärjungen, som (hela tiden) var en känd för (א,*א,A) prästledaren, kom så ut och talade till (den kvinnliga) dörrvakten och han förde (א,* א) Petrus in i/på (gården).

Ord för ord: 18:15 (26 ord i den grekiska texten) Följde-(hela-tiden) men '-en Jesus'/Jesus Simon Petrus och en-annan lärjunge. 'en men lärjunge'/'men lärjungen' den-där var-(hela-tiden) (en)-känd (för)-'-n prästledare'/prästledaren och (han)-kom-in-tillsammans (med)-'-en Jesus'/Jesus in-i '-en gård'/gården '-ns prästledares'/prästledarens. 18:16 (25 ord i den grekiska texten Sinaiticus) '-en men Petrus'/'men Petrus' 'stod-(och-hade-stått)'/stod vid '-en dörr'/dörren utanför. kom-ut så '-n lärjunge'/lärjungen vilken/som (hela tiden)-var (en)-känd (för)-'-n prästledare'/prästledaren och (han)-talade (till)-den (kvinnlig)-dörrvakt och (han)-förde-in-i '-en Petrus'/Petrus.

1883: Och Simon Petrus och en annan lärjunge följde Jesus. Men denne lärjunge var bekant med öfversteprästen och gick med Jesus in i öfversteprästens palats. Och Petrus stod utanför vid porten. Då gick den andre lärjungen, som var bekant med öfversteprästen, ut och talade med portvakterskan och förde Petrus in.

1541(1703): Och följde Simon Petrus Jesum, och en annan Lärjunge; den samme Lärjungen war känder med öfwersta Presten, och gick in med Jesu i öfwersta Prestens palats. Men Petrus stod utanför dörrene. Då gick den andre Lärjungen ut, som känder war med öfwersta Presten, och talade med dörrawårdinnan, och hade Petrum in.

LT 1974: Simon Petrus följde efter dem, tillsammans med en annan av lärjungarna, som kände översteprästen. Den andre lärjungen fick tillstånd att komma in på gården tillsammans med Jesus, medan Petrus stod utanför grinden. Sedan talade den andre lärjungen med flickan, som vaktade grinden, och hon släppte in Petrus.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) ”Du skall för (Aron) vara de ting (som är) i riktning mot Gud.” (2 Mos 4:16b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Du skall göra en gård till tältet.“ (2 Mos 27:9a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Du har funnit (och finner) fröjdbringande (nåd) inför Mina ögon, och Jag känner dig ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla.” (2 Mos 33:17b, Grekiska GT)

Och skåda, husets dörrvakt renade/rensade vetena/vetet. (2 Sam 4:6b, Grekiska GT)

Portvaktarna stod emot/intill dörrarna till Herrens hus, och/’så att’ en oren inte skall komma in i varje/någon angelägenhet. (2 Krön 23:19a, Grekiska GT)

(David sade:) ”Om den som hatar mig hade varit stor i orden emot mig, hade jag - alltefter omständigheterna - gömt mig från/för honom. Men du, människa med ’jämställd själ’/’samma sinne’, min befälhavare och min kände/bekant.” (Ps 55:12b-13 eller 55:13b-14, Grekiska GT)

(Serubbabel) skall föra ’ut ur’/ut arvedelens sten av/med dess fröjdbringande (nåders) fröjdbringande (nåds) jämställdhet.“ (Sak 4:7b, Grekiska GT)

(Fadern Tobit sade:) ”Jag tog en kvinna (Hanna) ut ur/av vår ätts säd och jag avlade ut ur henne en son ... Tobias.” (Tobit 1:9b, S)

(Tobit sade: “En av dem som var i Nineve) rövade bort alla ting, så många som ‘börjades under mig’/’jag ägde’ ... ’mer än’/utom min kvinna Hanna och Tobias, min son.” (Tobit 1:20, S)

När (sonen) Tobias hörde ... att (hans kvinna var) ut ur/av sin fars hus' säd, välkomnade han henne väldigt (mycket). ... (Och Tobias' mors namn var Hanna; jfr namnet Johannes, på grekiska ” Iôannês”.) (Tobit 6:18b eller 6:19a, S)

(Nationerna) förande/förde in i (helgedomarna) de ting som ej var tillbörliga (att vara) inom (dem). (2 Mack 6:4b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Om – alltefter omständigheterna – (den som alltigenom/’från början till slut’ förstår den Högstes lag) må stanna i/kvar, skall han helt och hållet lämna ett namn (större) än tusen(des), och om – alltefter omständigheterna – han må föras till vila, ’gör ... ut’/befriar (den Högste) honom.” (Syr 39:11)

(Baruk sade:) “Lyckliga är vi, Israel, eftersom de behagliga tingen för Gud är kända för oss.” (Baruk 4:4)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus lärde Sina lärjungar att be så här:) ”Du må ej föra oss in i prövning.” (Matt 6:13a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “När Människans Son kommer är det) som då en människa hade låtit sin bostad vara (för att fara) utomlands och hade gett sina slavar (den rättsliga) myndigheten åt var och en hans gärning, och han ålade dörrvakten ’för att’/att han må vara vaken.” (Mark 13:34)

Petrus hade följt (Jesus) ’fjärran ifrån’/’på avstånd’, ända till innanför in i prästledarens gård. (Mark 14:54a)

(De som bodde runt omkring och släktingarna) kallade (hela tiden) (den lille pojken) på/efter namnet av/på hans fader Sakarias. Och/men hans moder ’havande svarat’/svarade och talade: ”Visst inte, emellertid/utan han skall kallas Johannes.” Och de talade (vända) i riktning mot henne att/: ”Det är/finns ingen ut ur/av din släkt som kallas (med) det här namnet.” … (Men hans fader skrev:) ”Johannes är ’namnet (א,*א,A) av honom’/’hans namn’.” Och alla förundrades. (Luk 1:59b-61,63b)

Det/där var (hela tiden) en profetissa Hanna, en Fanuels dotter ut ur/av Asers stam. Då den här 'steg (och hade stigit) fram'/'var (och hade varit) framskriden' i många dagar, havande/hade hon levt i sällskap med en man sju år från sin jungfrulighet och hennes änka/änkestånd (var) ända till sjuttiofyra (א*) år, som/'och hon' stod inte på avstånd av/från helgedomen och/utan tjänade natt och dag (med) fastor och böner. Och då hon den här stunden hade stått på/nära ’bekände ... emot’/prisade hon Gud och samtalade med anledning av (barnet Jesus) (med) alla de som ’tog emot i riktning mot’/’väntade på’ Jerusalems friköpande. (Luk 2:36-38) Jämför Moses ord i 5 Mos 33:24 (Grekiska GT): ”Välsignad från/bland barn (är) Aser, och hans bröder kommer att vara angenäma. Hans fot skall doppas i olivolja.”

Alla Jesu kända/bekanta ... (stod) 'från fjärran ifrå'/’på avstånd’ och (skådade) de här tingen. (Luk 23:49)

Det blev emot den följande dagen (att) ... Hannas, prästledaren, och Kajafas och Johannes och Alexander och så många som (hela tiden) var av prästledares härkomst (leddes/fördes tillsammans). Och då de hade fått (Petrus och Johannes) att stå i mitten av (dem), förhörde de sig: ”I/med vad slags förmåga eller i/med vad namn gjorde ni det här?” ... (Petrus sade:) ”Låt det vara känt för er och varje/hela Israels folk, att (det har skett) i namnet av Jesus Kristus, Nasoreen, som ni har korsfäst.” (Apg 4:5a,6-7,10a)

(Folkets ledare och äldste sade om apostlarna:) ”Vad skall vi göra (med) de här människorna? Ty att faktiskt ett känt tecken har blivit/hänt (och blir/händer) genom dem (är) synligt för alla de som bor i Jerusalem, och vi förmår inte förneka (det).” (Apg 4:16)

(Den unga flickan) kom bort med ett budskap (om) att Petrus stå/stod före/framför portgången. (Apg 12:14b)

Prästledaren Ananias 'ordnade på'/beordrade de som stod vid sidan av (Paulus) att smälla till hans mun. (Apg 23:2)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Vi har alla tagit ut ur (Utsagans) fullbordan och fröjdbringande (nåd) i stället för fröjdbringande (nåd). (Joh 1:16)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Amen, amen, säger Jag er, den som ej kommer in i, in i fårens gård genom dörren, emellertid/utan stiger upp från en annan plats, den där är en tjuv och en rånare. Men den som kommer ‘in i’/in genom dörren är fårens herde. För den här öppnar dörrvakten, och fåren hör hans röst, och han höjer sin röst (i riktning mot) sina egna får ‘enligt namn’/’efter deras namn’, och han leder dem ut. (Joh 10:1-3)

Exegeter, evangelister med flera:

Det lite omständliga framställningssättet om den andre lärjungen vars namn inte nämns, antyder att Johannes vill bevara en hemlighet – som egentligen inte var någon hemlighet för dem som först läste Johannesevangeliet. Det är sannolikt att denne andre är den lärjunge som Jesus älskade, som i sin tur troligen är Johannes, Sebedaios son. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 304-305)

I fornkyrkan (Irenaeus, Adversus haereses I, 26,3) blev (Nikolaos) – utan annan grund än namnlikheten – satt i förbindelse med nikolaiternas heretiska sekt. (Edvin Larsson "Apostlagärningarna" s 133 i kommentar till Apg 6:2-4)

Namnet uttrycker enligt Bibelns uppfattning personens sanna väsen (jfr Mt 1:21). (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 105)

Vi läsa i Lukas 1 om en gudfruktig änka, som hette Hanna. Hon bar samma namn som min gumma, och jag tycker så bra om henne bara för det. (Emil Malm "När Gud välsignar" s 35)

Församlingsmedlemmarna (i Betlehemskyrkan i Göteborg) lär ha givit oss (predikanter) bibliska namn, alltefter som de uppfattade vår personliga utstrålning. Pastor Landberg kallades Paulus, jag lär ha fått det oförtjänt vackra namnet Johannes och pastor Sannerstedt var Petrus. Detta hade slagit igenom till den grad, att våra ”smeknamn” ofta fick ersätta våra riktiga namn. Jag hörde berättas om en gammal medlem, som en söndagsförmiddag, när det var radioutsändning från Betlehemskyrkan, på grund av sjukdom tillbringade söndagen i sängen. ”Nu ska pappa få höra på gudstjänsten från Betlehemskyrkan”, sa' en av döttrarna. Han lyssnade uppmärksamt till sång och bibelläsning och när predikan började, lär han bara ha konstaterat: ”Jaså, det är Johannes som predikar idag!” (Einar Rimmerfors "Årsbarn med seklet" s 128)

Om denne andre lärjunge säges, att han ”var bekant med prästledaren”. Därmed är icke på något sätt antydt, att han skulle vara ”anförvandt” till prästledaren. Varken i LXX ell NT eller i grekiskan för övrigt finns något stöd för en sådan uppfattning av det här använda grekiska ordet. (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 364)

Julen har gått på gamla viset, med mycket kalaser dem jag dock icke bevistar. De unga dansa, de äldre spela kort, de stackars Fruarna som äro ur dansen arbeta som på ett spinnhus, men jag håller mig hemma med gamla Fru Kuhlberg som nu är här och hjelper mig att vakta huset. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 134-135; brev från Östrabo i Växjö den 3 januari 1834 till Herman Bech)

Jag gratulerar dig, att efter utseende ha passerat din jul så muntert. Skada blott att tanken på Homerus skulle så i otid infinna sig och förgifta dina anständiga julnöjen. Jag gratulerar dig annars till bekantskapen med Poëternas far; men han är, jag säger dig förut, icke af de förekomande personer hvars connoisance är så lätt gjord. Hans erbara Portvakterska, Madame Grammatika, och hans nerdammade kammartjenare Herr Lexikon, äro kinkiga personer som göra audiensen svår. Det förstås att jag har allt detta af ryktet; ty det var länge sen jag hade erfarenheten, att jag knappt minnes något deraf. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 74; brev från Landskrona den 15 januari 1804 till Lars Lemchen)

Hanna ... är på latin gratia, gunst eller nåd. Ty de twenne namnen Hanna och Johannes äro på det hebreiska språket nästan ett och samma namn. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 114 i kommentar till Luk 2:33-40)

Det är möjligt att till och med av bara namn finna en stor skatt. Om du till exempel fick klart för dig varför Sara, varför Israel, varför Samuel, skulle du bara av detta finna väldigt mycket att undersöka. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:553)

Vem är den där andre lärjungen? Det är författaren själv. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:308)

Egna kommentarer och funderingar:

Det är fullt möjligt att identifiera ”den andre lärjungen” med aposteln Johannes. I motsats till Petrus tvekar han inte att följa Jesus ända in på gården. Johannes är en ”andlig” känd för prästledaren Hannas (och med prästledaren Ananias i Apg 23:2) genom sitt namn Johannes. Jämför den andliga betydelsen av ”känd” i Luk 23:49. Och i Luk 2:44 är ”kända” skilda från ”släktingar”.

Namnen, Hannas och Johannes, har båda betydelsen ”nåd”. Deras namn är ”lika” (jfr Ps 55:13). En persons namn är viktigt (jfr Joh 10:3), och Johannes namn är lika viktigt som något annat (jfr Joh 1:6) och kanske viktigare (jfr Luk 1:59-63 där Johannes är ett namn givet snarare efter anden än efter köttet). I namnen Hannas och Johannes skulle det kunna sägas att vi har ”fröjdbringande (nåd) i stället för fröjdbringande (nåd)” (se Joh 1:16). Jfr Sak 4:7. Jämför också den dubbla användningen av ”nåd” med den dubbla användningen av ”amen” (jfr Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:51a). Orden ”fröjdbringande (nåd)” och ”sanning” är särskilt viktiga (jfr Joh 1:17) för att beskriva Jesus. Jämför också likheten mellan profetissan Hanna och Johannes i fråga om namn, uppgift (profetissa/profet, jfr Upp 1:3), ålder, utvaldhet (Hanna: ”välsignad bland barn”; Johannes: ”välkomnad av Jesus”) samt talet sju.

Troligen har vi också en anspelning till Apg 4:5-10,16, där vi kan lägga märke till följande ord: Hannas, prästledare, Kajafas, Johannes (som var av prästledares härkomst), Petrus (som här var tillsammans med aposteln Johannes), känd (Grekiska: gnôstos). Aposteln Johannes skall genom sin (och Petrus’) undervisning om Jesu uppståndelse göra sig ”känd” för prästledaren.

Vi kan också lägga märke till att dörrvakterskan öppnar för Jesus och Johannes. Jesus är den fine herden i en unik mening men också Johannes är en fin herde. Petrus kan komma in på Hannas gård – nådens gård – bara på Johannes' auktoritet. Kanske kan vi jämföra relationen mellan Johannes och Petrus med den relation mellan Mose och Aron som beskrivs i 2 Mos 4:16, där Mose skulle vara Gud för Aron. Jfr Joh 10:1-3. Petrus kommer också in på prästledarens gård, vilket kan anspela på prästledaren Aron som en typ (förebild) för Petrus (jfr Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:16). Angående Johannes företräde framför Petrus i Johannes' evangelium, se till exempel Egna kommentarer och funderingar till Joh 20:3-10 och Joh 21:16.

Lägg vidare märke till det nära sambandet mellan Matt 6:13 och Joh 18:16 och de följande verserna 18:16-18,25-27.

Grekiska ord:

gnôstos (känd) (i NT + exempel i Apokryferna) Baruk 4:4; Luk 23:49; Joh 18:15-16; Apg 4:10,16 – Syr 21:7; Luk 2:44; Apg 1:19; 2:14; 9:42; 13:38; 15:18; 19:17; 28:22,28; Rom 1:19.

eisferô (föra ‘in i’/in) (i NT + ett exempel i Apokryferna) 2 Mack 6:4; Matt 6:13; Joh 18:16 – Luk 5:18-19; 11:4; 12:11; Apg 17:20; 1 Tim 6:7; Hebr 13:11.

Ytterligare studier:

Tobit 10:4; 11:9; Matt 26:58; Luk 11:21-22; 22:54-55; Joh 10:3; 18:24,28; Apg 12:13; Upp 11:2.

Robert T. Fortna "Jesus and Peter at the High Priest's House: A Test Case for the Question of the Relation Between Mark's and John's Gospels"; New Testament Studies 24 (1978): 371-383.

Frans N. Neirynck "The 'Other Disciple' in Jn 18:15-16"; Ephemerides Theologicae Lovanienses 51 (1975): 113-141.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-21; 2012-03-05; 2014-10-28; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

---

18:17-18 Den unga flickan, den (kvinnliga) dörrvakten, säger så till Petrus: ”Är ej och/också du ut ur/av den här Människans lärjungar. Den där säger: ”Jag är inte.” Men slavarna och roddarna/tjänarna som hade gjort (och gjorde) en träkolshög stod (där), eftersom det (hela tiden) var köld, och de värmde sig (hela tiden). Men och/också Petrus, som stod och värmde sig, var (hela tiden) i sällskap med dem.

Ord för ord: 18:17 (22 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) säger så den ung-flicka den (kvinnlig)-dörrvakt (till)-'-en Petrus'/Petrus: ej och du ut-ur '-na lärjungar'/lärjungarna (du)-är '-ns människas'/människans den-här? säger den-där: inte (jag)-är. 18:18 (24 ord i den grekiska texten) 'stod-(och-hade-stått)'/stod men '-na slavar'/slavarna och '-na roddare'/roddarna (en)-träkolshög havande-gjort-(och-görande), eftersom köld (det)-(hela-tiden)-var, och (de)-värmde-sig-(hela-tiden). var-(hela-tiden) men och '-en Petrus'/Petrus i-sällskap-med dem 'stående-(och-havande-stått)'/stående och värmande-sig.

1883: Då sade tjänstekvinnan, som vaktade porten, till Petrus: Icke är väl äfven du en af denne mannens lärjungar? Han sade: Jag är det icke. Men drängarne och tjänarne, som hade gjort upp en koleld, emedan det var kallt, stodo och värmde sig, och med dem stod Petrus och värmde sig.

1541(1703): Då sade dörrawårdarinnan till Petrum: Äst icke ock du af denna mannens Lärjungar? Han sade: Jag är det icke. Men drängarna, och tjenarena, som hade gjort en koleld, ty det war kallt, stodo och wärmde sig; med dem stod ock Petrus, och wärmde sig.

LT 1974: Flickan frågade Petrus: ”Är inte du en av Jesu lärjungar?” ”Nej”, sade han, ”det är jag inte.” Poliserna och tjänarna stod runt en eld, som hade gjorts upp, eftersom det var kallt. Och Petrus stod där tillsammans med dem och värmde sig.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) ”Du skall för (Aron) vara de ting (som är) i riktning mot Gud.” (2 Mos 4:16b, Grekiska GT)

(Folket sade till Aron:) ”Stå upp och gör oss gudar som skall gå före oss. Ty Mose, den här människan, … vet vi inte vad som har blivit (och blir) (med) honom.” … Och (Aron) gjorde en gjuten ungtjur åt dem och han talade: ”De här (är) dina gudar, Israel, ’vilka som än’/som har fått dig att gå upp ut ur Egyptens jord/land.” Och då Aron hade skådat (detta), byggde han ett offeraltare helt och hållet mitt emot den. (2 Mos 32:1b,4b,5a, Grekiska GT)

(Bileam sade:) ”Jag skall visa honom och/men visst inte nu. Jag kallar honom lycklig, och han närmar sig inte. En stjärnbild skall ‘sticka upp’/’träda i dagen’ ut ur Jakob, och en människa skall stå upp ut ur Israel.” (4 Mos 24:17a, Grekiska GT)

Sara ... (måste höra) förebråelser av en av sin fars unga flickor. (Tobit 3:7b, BA)

(Männen i staden) öppnade porten och tog emot (Judit) inunder/vänligt, och då de hade fäst/antänt eld 'in i'/till en signaleld omringade de henne runt omkring. (Judit 13:13b)

(Salomo sade till Herren:) “Ditt ord håller alltigenom (kvar) de som tror (på) Dig, ty det som ej förstördes av eld, smälte klart/enkelt av en värmande kort/liten solstråle. På så sätt må det vara känt, att man måste förekomma solen emot/’och söka efter’ Din tacksamhet och bönfalla Dig (vänd) i riktning mot ett uppstickande av ljus.” (Salomos Vishet 16:26b-28)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Från/’beroende på’ en eldsgnista fullgörs/uppfylls en träkolshög, och en människa (som) ‘är missare (av)’/missar (Guds mål) ligger i bakhåll ‘in i’/’med syfte på’ blod/blodsutgjutelse. Ge akt från/på en dålig människa, ty hon utformar/’tänker ut’ onda ting.” (Syr 11:32-33a)

(De tre männen i den brinnande, brännheta brännugnen sade:) “Välsigna Herren, eld och svidande hetta ... Välsigna Herren, kyla och köld.” (De tre männens lovsång v 43a,44a)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Petrus) började fördöma och svära att/: “Jag känner inte Människan!” (Matt 26:74a)

Petrus 'var ... sittande'/satt (hela tiden) i sällskap tillsammans med roddarna/tjänarna och värmande/värmde sig (vänd) i riktning mot ljuset. ... En (א,*א) prästledarens unga flicka kommer, och då/sedan hon har skådat Petrus värma sig och då/sedan hon sett/’fäst blicken’ i honom, säger hon: ”Och/också du var (hela tiden) i sällskap med nasareen Jesus.” Men den/han förnekade (det). (Mark 14:54b,66b-68a)

Då (prästledarna och vakterna i templet och de äldste) hade fäst/antänt en eld runt omkring i gårdens mitt och då de hade satt sig ner tillsammans, satt Petrus (hela tiden) i (א,*א,A) deras mitt. (Luk 22:55)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Roddarna/tjänarna svarade (prästledarna och fariseerna): ”’Inte heller någonsin’/aldrig har en människa samtalat på det här sättet som Den här, Människan, samtalar (P66,א*)!” (Joh 7:46)

(Petrus sade till Jesus:) ”Jag skall sätta/gravsätta min själ till förmån för Dig. Jesus svarar: ”Skall du sätta/gravsätta din själ till förmån för Mig? Amen, amen, Jag säger till dig: ’En tupp må inte/förvisso ej ‘höja sin röst’/gala, ända till (den tid i) vilken du skall förneka bort (א,* א, A) Mig tre gånger.’” (Joh 13:37b-38)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

Pikens spörsmål till Peter … har en form som förutsetter et negativt svar: Du er vel ikke en av disiplene till denne mannen? På en måte legger hun derfor svaret i munnen på Peter, som svarer benektende. (Anfin Skaaheim "Johannesevangeliet" s 310)

Elden ute på åkern! ... Det är julaftons eftermiddag, och en matt och svag sol lyser orkeslöst på en kall rå himmel utan moln och helt grå i stället för blå. Plötsligt hörs ett knakande och sprakande ljud då gröna grenar börjar brinna, där stiger upp en tät rök, vit som hermelin, och till sist lyfter sig själva flamman som förintar röken och slickar luften med snabba tungor. "Ack, flamman i vinden! Eldandar ... i rosa, guld, malva, blått ... stiger upp mot en låg hemlighetsfull himmel och försvinner sedan jag vet icke vart. Och de efterlämnar en doft av glöd mitt i kylan. Åkrarna ljumma nu i december! En vinter med kärleksvärme! En julafton för de lyckligt lottade! Det droppar smältvatten från cistussnåren. Genom den ljumma luften ser man hela landskapet skälva och renas liksom till skimrande kristall. Och torparens barn, som inte har någon julkrubba, samlas kring elden ... fattiga och sorgsna ... för att värma sina stelfrusna händer, och de kastar in i glöden ekollon och kastanjer som springer i luften med knallande ljud. Och snart blir de glada och hoppar över elden som lyser allt rödare mot nattmörkret och sjunger: " ... Vandra, Maria, vandra, Josef ..." Jag går och hämtar (åsnan) Silver för att han skall få leka med dem. (Juan Ramon Jiménez "Silver och jag" s 84-85; Jul)

När det mörknade i skogen och en oläglig, kall och genomträngande vind började blåsa från öster tystnade allt. Isnålar lade sig över vattenpölarna, och det började bli oangenämt, öde och avfolkat i skogen. Det luktade vinter. Ivan Velikopolskij, en student och klockarson som var på väg hem från ett fågelpass, gick hela tiden gångstigen fram över ängarna som vårfloden brukade översvämma. Hans fingrar var stelfrusna och ansiktet blossade av blåsten. ... Bara i "Änketrädgårdarna" nere vid floden brann en eld. Runt omkring längre bort, och där byn låg på fyra versts avstånd, drunknade allt i ett kallt kvällsmörker. ... Eftersom det var Långfredag hade ingen mat blivit lagad hemma, och han var plågsamt hungrig. Och hopkurad av kölden gick studenten nu och tänkte på, att en alldeles likadan vind hade blåst på Ruriks tid, och på Ivan den förskräckliges tid och att när de levde hade det varit precis samma grymma fattigdom och hunger, samma trasiga halmtak, samma råa okunnighet och ångest, samma ödslighet runtom och mörker och känsla av press - alla dessa fasor har varit, de är och de förblir, och därför att tusen år till förgår, blir inte livet bättre. Och han hade ingen lust att gå hem. Trädgårdarna benämndes "Änkornas" därför att det var två änkor, mor och dotter, som ägde dem. Elden brann varmt och sprakande och lyste vida omkring upp den plöjda jorden. ... "Just en sådan här kall natt var det som aposteln Petrus också värmde sig vid en eld", sa studenten och sträckte fram händerna mot bålet. "Det var kallt då med, alltså. Ack, en sådan förfärlig natt det var, mor lilla! En intill outhärdlighet tröstlös, lång natt." ... I evangeliet står det: 'Och han gick ut och grät bitterligen.' Jag kan föeställa mig det: den stilla, tysta, mycket mörka trädgården, och i tystnaden knappt hörbara, dova snyftningar ..." Studenten suckade och försjönk i tankar. Alltjämt leende snyftade (den äldre änkan) Vasilisa till, och stora flödande tårar började rinna nedför hennes kinder. ... Studenten önskade änkorna god natt och gick vidare. Och åter ryckte mörkret an och händerna började frysa. Det blåste en hård vind, i själva verket hade vintern återkommit och det var inte alls som om det vore påsk i övermorgon. Studenten tänkte nu på Vasilisa: om hon hade börjat gråta så betydde det att allt som hade skett med Petrus under denna svåra natt hade något slags samband med henne ... Det som han just hade berättat och som hade hänt för nittonhundra år sedan hade ett samband också med nutiden, med de båda kvinnorna och, troligen, också med den ödsliga byn, med honom själv, med alla människor. Om den gamla hade gråtit, så var det inte för att han hade berättat rörande, utan därför att Petrus var henne nära och för att hon av hela sin varelse var intresserad av vad som hade försiggått i Petrus' själ. Och glädje vällde plötsligt upp i hans själ. ... Det förflutna, tänkte han, är förbundet med det nuvarande genom en oavbruten kedja av händelser, som härflyter den ena ur den andra. Och det tycktes honom, att han just nyss hade sett de båda ändarna på denna kedja: rörde man vid den ena änden så skälvde den andra. När han for med färjan över floden, och sedan när han gick uppför berget och såg sin egen hemby och bort västerut, där en kallt purpurfärgad solnedgång lyste i ett smalt stråk, tänkte han på, att sanningen och skönheten, som styrt det mänskliga livet där borta i örtagården och på översteprästens gård, oavbrutet fortgår intill denna dag och uppenbarligen, alltid har utgjort det viktigaste i mänskligt liv och över huvud taget på jorden. Och en känsla av ungdom, hälsa och kraft (han var bara tjugotvå år), och en outsägligt ljuv förväntan på lyckan, en okänd, hemlighetsfull lycka, bemäktigade sig honom så småningom, och livet tycktes honom härligt, underbart och fyllt av den högsta mening. (Anton Tjechov "Studenten" s 159-163)

Medan bonden sparkar av sig den leriga stöveln och sträcker ut sin hand mot elden, väntar det nya året, väntar ödet på det som skall komma. Vem sträckte ut sin hand mot elden och mindes de heliga på Helgonens dag, mindes martyrer och helgon som vänta? och vem skall sträcka sin hand mot elden och förneka sin mästare? Vem skall värma sig vid elden, och förneka sin mästare? (T.S. Eliot "Mordet i katedralen" s 9-10; Skådeplatsen Archbishop's Hall i Canterbury den 2 dec 1170)

Att fortsätta med (hembygden):

Det var inte ständig sommar. Vintrarna utan centralvärme och treglasfönster var nog ganska arbetssamma. Under långa höstkvällar låg vi och lyssnade till vedkaparnas enformiga, genomträngande läte. Vid ytterlampors sken jobbades febrilt för att få vinterns vedbehov kapat och under tak. Visst var det varmt och gott inne, men i trappan mellan våningsplanen och i den lite sparsamt upplysta hallen på övervåningen, där var det kallt. Men det var en nödvändig transportsträcka in till sovrummen och vi tog trappan i långa skutt för att inte känna kylan. I den stora öppna spisen vid ena kortändan av hallen eldades sällan. Det var en lyx som inte kunde komma ifråga så ofta. Men det var en stor och vacker spis. Den var inte av marmor men målad i mamorerat mönster. Kupan bars upp av ett par rejäla svarta smidesstöttor. Och på kupan, med någon sorts gotisk stil i halvcirkel stod devisen: "Min härd är mitt hem." Det tog många år innan jag begrep betydelsen av inskriften. I sovrummet var det skönt där de sista resterna av eftermiddagsbrasan fortfarande glödde. När vi väl var i säng kom mamma för att skjuta spjällen. (Kerstin Glans "Min uppväxt i Hovslätt på 30- och 40-talet" s 108; Utan centralvärme)

Väl skilja oss mångmilavägar från Hellas' benådade strand, vi plöja väl ändå de tegar vi ärvt i vårt gråkalla land. Här resa väl icke de tempel sin marmor som satte en gång på Perikles' Grekland sin stämpel och fylldes av musernas sång. ... Men ändå: när höstkvällar skymma och matt blir det dröjande ljus, de regnvåta dagarna rymma, som falla omkring våra hus - då brinner väl ändå den flamman, som brunnit en gång i Atén, då flocka vi tyst oss tillsamman att värna dess flämtande sken. ... ... I studiecirklarna funno de hungrande själarna hem, där lågade eldar och brunno, och de vilka vaktade dem där sleto med philosophian och slipade tankarnas svärd och pluggade economian och värmdes vid bildningens härd. (Agne Hamrin "En liten stad" s 36-37; Folkbildning; En liten stad = Jönköping)

Så började återfärden (från tändsticksfabriken i Barnarp). Gästgivaregården i Stigamo var dagens slutmål. ... Vi behövde inte frysa. Gästgivarens piga satt vid den stora öppna spisen och såg till att det alltid var fyr. Hon hade en fållbänk i hörnet att sova i. (Martin Ader "Så var det 1888" s 98)

Till torpet hörde vedbrand, men fick endast tagas självdöd skog härtill och så snart jag kunde, fick jag lov att hugga och bära hem denna ved. Det blev ju inte mycket för varje gång, men på sommaren bar jag dock hem så mycket ved, att det räckte nästan för vinterbehovet och då man betänker att det gick åt mycket ved i den öppna spisen och kalla bostaden, så kan man förstå, att det blev många tusen bördor som på sommaren måste bäras hem för att vedförrådet skulle räcka över vintern. (J.W. Granath "Några minnen ur mitt framfarna liv" s 102; Granath född 1866 i Åker)

Det var särskilt en händelse, som aldrig skulle gå ur Skruttens minne. Fadern hade oväntat kommit hem några dagar före jul ett år och han bestämde då, att de alla fyra skulle besöka julottan i kyrkan. ... När de kom ned till landsvägen vid Uvabäck såg de långa rader av slädskjutsar och folket på slädarna hade rykande tjärvedsbloss i händerna och allt var som en saga. Hästarna travade och bjällerklangen ljöd som ett brus av tusen vingar och fågelröster. Det var trångt på kyrkbacken den ottan och alla människor tycktes vara upprymda och glada. Blossen kastades i en hög utanför ringmuren och där stod folk och värmde sig. (Harry Sjöman "Jämmerdal" s 250)

(Carl Gustaf von) Brinkman har med sin sista post skickat mig en helsning från Grefvinnan som jag hoppas ej desavoueras. Lycklig han som hvar dag kan se Grefvinnan och värma sig vid dess lusteld. . . . Sina fel har han som vi alla, men min ädla, min toleranta Grefvinna bör ej döma dem för strängt. En smula mera mod, mera manligt väsende skulle ej skada; men tro mig, flärden ligger hos honom blott på ytan; den inre menniskan är både god och ädel. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VI 1830-1832" s 22; brev från Växjö den 31 januari 1830 till Therese af Ugglas)

Att fortsätta med ('nationerna'):

Det regnar (vid Byarums hembygdsgård). ... Styr genom slagregnen att söka en kopp kaffe. ... De hade inte behövt lägga ananas på osten. Å andra sidan håller de med mjölk till kaffet. "Det är ju en del som börjar vilja ha det", säger damen lätt skeptisk till nymodigheterna. Hon är lätt skeptisk också när jag önskar en bit tosca. "Ja, den är ju inte hembakt" varnar hon men uppfattar min bestämda föresats och tillfogar "men den är väldigt omtyckt ändå". Tacka för det; den gled ned liksom av sitt eget smör där jag satt vid den värmande brasan. "Den har vi haft hela tiden sen vi öppnade. Det är ju för bedrövligt! Men det är gott att vi har den" säger damen och lägger på lite ved. Brasan flammar upp; det finns absolut ingen anledning lämna Vaggeryd. ... Tretår - och brasan sprakar och värmer; av smålandstyp med välvd kupa, får jag veta. Den är från 1836. (Gun Gennemark "Hertha förverkligade drömmen om hembygdsgården" s 30; krönikör Carl Otto Werkelid i Svenska Dagbladet den 13 juni 1987)

Rådet hade inkallats mitt i natten, och många av de höga herrarna hade tjänare med sig, som nu väntade vid elden nere på gården, som kuskarna i köket vid en gammaldags herrgårdsbjudning. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Matteus” s 203 i kommentar till Matt 26:57-68)

Portvakten öppnade och var vresig när Göran knackade på fönstret på nedre botten, men han lämnade i alla fall ifrån sig reservnyckeln, för han visste ju vem Göran var. "Men ställ inte till nånting den här gången!" var hans sura avskedsreplik. (Sivar Ahlrud "Tågmysteriet" s 72)

Elden värmde nu och värmen kändes behaglig. Sam roade sig med att lägga kvistar på elden på så nära håll som möjligt. Med framsträckta händer kände Eric efter på vilket avstånd hettan blev uthärdlig. På andra sidan elden kunde han se hur de kringströdda klippblocken från att ha varit platta skuggor återtog sina dagsljusformer. Just där låg det där stora blocket, och där borta de tre stenarna och den splittrade klippan. (William Golding "Flugornas herre" s 94)

I Auschwitz var ögonen inte själens spegel utan skräckens reflektorer. ... (Kvinnan) guidar oss in i en självupplevd tillvaro som hon (nu efter 31 år) kämpat sig igenom och förbi. Hur hon en natt föll ned på golvet från mellanbritsen. Hur hon någon enstaka gång fick uppleva lyckan av att få komma i närheten av den lilla koleld som var den enda värmekällan i en barack som hyste tusen människor. (Lars-Ola Borglid "Auschwitz - den totala förnedringen" s 10-11)

Bland alla personer jag träffat samman med under min femtiotreåriga jordevandring finns ingen, som kan mäta sig med Sven i förnöjsamhet och glatt humör. ... En gång, när jag kom, stod han utanför stugan. Nordosten ven över backen, snökornen var vassa som synålar, och det var ungefär 30 grader kallt. Han hade en våt droppe under nästippen. "Fryser inte ni, som är så gammal, när det är så kallt?" "Joo, kan du fri mi näsa för drop, så sa ja fri de för skamflugor." Jag följde honom in med ett vedfång. Inne var om möjligt ännu kallare. När han tog täppen ur pipan, ramlade det ner en massa snö. "Att ni kan bo här, där det är så kallt", sa jag. Jag fick ett svar, som jag aldrig hört varken förr eller senare. "Jaa, kallt ä dä som i helsicke, tusen år inna de tände, men gott bo ja, och varme me gör ja å veen två gånger, först når jag bär hem å sen när ja ella. Dä inte så dålit för Sven, som di tro folk." Sven satte ett par "fårarisakärvar" i spisen och tände på. Det tog eld i en hast, och på ett par minuter var det lilla rummet varmt. Så eldade han ett par timmar med torr "söved" som smattrade och tinade upp både honom och mig. ... (En annan gång) när jag mötte honom ... (sade jag): "God dag, fader Sven, ni trälar. Det är synd, att ni skall dra ved, som är så gammal." "Nää, nu ä ja ute och varme me. Nää du, dä bönnerna dä ä synn om, som setta på vealassen å frysa." (J.A. Göth "Sven i Ökhagen" s 175-177; Göth var född i Sjösala socken i Kronobergs län den 4 april 1869)

Det var ju givet att dem som bodde icke alltför långt bort fick höra talas om att Teas Jakob hade klivit opp dita Karl Orsas murpipan och att nu satt han där med lodbössan och att det kunde hända vard som helst, ingen kunde veta huru det skulle gå, för Guds skapelse är utan ände. Så det kom dit mycket folk för att se Jakob, och dem gjorde elden mitt på gården och där stod dem och värmde händerna och pratade, och storhopen trodde att han bara hade blivit tokut och att han skulle väl kliva ner så småningom. Och någon sade att det nog var Karl Orsa som hade lejt honom till dessa tokforana för att draga folk diti handeln. (Torgny Lindgren "Ormens väg på hälleberget" s 69)

Av stor betydelse för landsbygdens nya hemkultur blev bruket av ett särskilt kök och införandet av kokspisen. "De öppna spislarna utbytas mer och mer emot järnkaminer ej utan fara för luftväxlingen", heter det i den allmänna översikten av (landshövdingarnas) femårsberättelser 1871-75. ... Från Kristianstads län säges 1866-70, att "åtgången av järnugnar, så konstruerade, att de tjäna till både värmnings- och matlagningsapparater har också betydligt tilltaget och detta icke allenast å landsbygden utan även i städerna". Kokspisen, som ofta endast sattes in i den gamla öppna eldstaden, möjliggjorde att ge den i dagligt bruk varande stugan en viss karaktär av finrum. Väggarna blevo inte längre mörka av sot och kunde då utan fara förses med de modernare tryckta papperstapeterna. Samtidigt hängdes gardiner för fönstren. (Sigfrid Svensson "Gammal bondetradition och ny tid" s 221)

Uppvärningen har städse varit ett av den nordiska bostadens centrala problem. Under loppet av 1600-talet synes detta problem ha i vårt land funnit en alltmera ändamålsenlig och tillfredsställande lösning. Jämte öppna spisar - på sina håll med spjäll, en uppfinning som väcker främlingarnas förundran - och, särskilt i Västsverige, ugnar av gjutjärn, förekomma, dock ännu blott i de högre ståndens hem, kakelugnar. Ännu från den karolinska tidens slut finnas dock talrika exempel på herrgårdar, som ännu inte lagt sig till med "kakel-kakelugnar", för att nyttja den i syneinstrumenten gängse termen. De äldsta av tyska "pottomakare" uppförda kakelugnarna äro kända från den yngre Vasatidens kungliga slott, exempelvis i Stockholm och Kalmar. När Gustav II Adolf hemförde sin gemål, hade han i god tid styrt om, att den för drottningen och hennes hovdamer avsedda rumssviten på Stockholms slott utrustades med dessa moderna bekvämligheter. På Skokloster kan alltjämt (1939) studeras ett arrangemang, som tycks ha varit rätt allmänt förekommande, nämligen en öppen spis och en kakelugn uppförda bredvid varandra och nyttjade alternativt. ... De stora, rektangulära avsatskakelugnarna av tyska modeller äro ofta prydliga pjäser av glaserat lergods med reliefdekor. I de stora stenslottens salar tycks det ha varit si och så med temperaturen under de kalla årstiderna, varom bl.a. vittna de höga stolarna med tvärslåar att sätta upp fötterna på för att undgå golvkylan. På bränsle var det ju ingen brist; på sina håll i Skåne, där man ej hade tillgång till vedbrand, eldades med torv. Bondstugorna omtalas vara "mycket smorde inne uth i" av röken, särskilt där denna hade att på urgammalt vis söka sig ut genom ett rökhål i taket, men man torde ha frusit mindre där än i de höga herrskapens praktfulla gemak. (Bertil Waldén "Vardagsliv och lyx under stormaktstidevarvet" s 274-275)

Mitt i smällkalla vintern hade (lärare och lärjungar) ingenting annat att värma upp skolsalarna med än sin egen kroppstemperatur. Först pö 1620-talet fick Örebro skola eldstad. Och det var ändö en av de första i sitt slag i hela riket. I Strängnäs' gymnasium blev man ej förrän ör 1849 sö förvekligad, att man skaffade sig "konstgjord värme". När eldstaden tillkom, möste djäknarne i tur och ordning göra upp brasa i skolan med ved, som de själva fingo anskaffa, hugga och draga till skolan. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 262; En storman i andens värld)

På vintern 1586 företog en förmögen borgare från staden Ulm i Sydtyskland vid namn Samuel Kiechel en resa från Skåne, som då var danskt, genom Småland norrut till Uppsala och tillbaka igen. Hans reseskildring innehåller mycket av intresse. ... "Husen äro vanligen byggda i fyrkant av rundvirke och blott en våning höga. ... Allt vad till hushållet hörer ... inrymmes om vintern i ett rum, och i stället för spis bruka de bakugnen. I denna uppgöres eld en tre timmar före dagningen. Därigenom blir detta rum hela dagen så varmt, att hustrun, barnen och de tjänare, som icke ha utegöra, hela vintern gå i bara linnet, även om det utomhus är så kallt, att ungboskapen kunna förfrysa i stallen. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1521-1611" s 521,529-530; Samuel Kiechels resa genom Sverige på Johan III:s tid)

Egna kommentarer och funderingar:

Petrus – liksom Aron – förnekade Herren tre gånger. Se Egna kommentarer och funderingar till Joh 13:13b-38, 18:25-27 och 21:17.

Angående träkolshögen, se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:8-9.

Grekiska ord:

anthrakia (träkolshög) Syr 11:32; Joh 18:18 – Joh 21:9.

thermainomai (warm oneself) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 16:27; Mark 14:54,67; Joh 18:18 – Joh 18:25; Jak 2:16.

paidiskê (ung flicka) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 3:7; Mark 14:66; Joh 18:17 – Ester 7:4; Tobit 3:8; 8:12-13; 10:10; Judit 8:7; 10:10; 12:13; Salomos Vishet 9:5; Syr 41:22(24); Susanna v 36; Matt 26:69; Mark 14:69; Luk 12:45; 22:56; Apg 12:13; 16:16; Gal 4:22-23,30-31.

psychos (köld) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Joh 18:18 – De tre männens lovsång v 44; Apg 28:2.

Ytterligare studier:

Jes 44:16; Matt 26:58,70; Mark 14:30; Luk 22:57; Joh 18:25; Upp 3:15.

Craig A. Evans "Peter Warming Himself: The Problem of an Editorial 'Seam'."; Journal of Biblical Literature 101 (1982): 245-249.

Robert T. Fortna "Jesus and Peter at the High Priest's House: A Test Case for the Question of the Relation Between Mark's and John's Gospels"; New Testament Studies 24 (1978): 371-383.

Charles H. Giblin "Confrontations in John 18:1-27"; Biblica 65 (1984): 210-232.

Maurits Sabbe "The Denial of Peter in the Gospel of John"; Louvain Studies 20 (1995): 219-240.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-21; 2012-03-06; 2014-10-29; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

---

18:19-21 Prästledaren frågade så Jesus med anledning av Hans lärjungar och med anledning av Hans lära. Jesus svarade honom: ”Jag har samtalat (och samtalar) (i) klarspråk (med) utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Jag har alltid lärt/undervisat i en synagoga och i helgedomen, varest/där alla judarna kommer tillsammans, och i/på en gömd (plats) har Jag ingenting samtalat. Vad/varför frågar du Mig? Fråga dem som har hört (och hör) vad Jag har samtalat (med) dem. Skåda, de här vet vilka ting Jag har talat.”

Ord för ord: 18:19 (15 ord i den grekiska texten) '-n så prästledare'/'så prästledaren' frågade '-en Jesus'/Jesus med-anledning-av '-na lärjungar'/lärjungarna hans och med-anledning-av '-n lära'/läran hans. 18:20 (27 ord i den grekiska texten) svarade honom Jesus: jag (i)-klarspråk har-samtalat-(och-samtalar) (med)-'-en utsmyckning'/utsmyckningen, jag alltid lärde i (en)-synagoga och i '-en helgedom'/helgedomen, varest alla '-na judar'/judarna kommer-tillsammans, och i (en)-gömd-(plats) samtalade-(jag) ingenting. 18:21 (15 ord i den grekiska texten) vad/varför mig frågar-(du)? fråga de havande-hört-(och-hörande) vad (jag)-samtalade (med)-dem. skåda, de-här 'vet-(och-har-vetat)'/vet vilka-(ting) talade jag.

1883: Då frågade öfversteprästen Jesus om hans lärjungar och om hans lära. Jesus svarade honom: Jag har öppet talat för världen, jag har alltid lärt i synagoga och i templet, där alla judar komma tillsamman, och hemligen har jag intet talat. Hvarför spörjer du mig? Spörj dem, som hafva hört, hvad jag har talat till dem. Se, dessa veta, hvad jag har sagt.

1541(1703): Då sporde öfwerste Presten Jesum om hans Lärjungar, och om hans lärdom. Jesus swarade honom: Jag hafwer uppenbarliga talat för werldene; jag hafwer alltid lärt i Synagogon, och i templet, der alle Judar komma tillsamman; och hemliga hafwer jag intet talat. Hwi spör du mig? Spör dem till, som hört hafwa, hwad jag hafwer talat till dem; si, de weta hwad jag hafwer sagt.

LT 1974: I huset började översteprästerna fråga Jesus om lärjungarna och om vad han hade lärt dem. Jesus svarade: ”Alla vet vad jag undervisar om, för jag har regelbundet predikat i synagogan och i templet. Alla de judiska ledarna har hört mig, och jag lär inget privat, som jag inte har sagt offentligt. Varför ställer ni den här frågan? Fråga dem som har hört mig. En del av dem är här. De vet vad jag har sagt.”

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren talade i riktning mot Mose: “Skåda, Jag har skådat den dåliga behandlingen av Mitt folk i Egypten, och Jag har hört (och hör) deras skri. … Och Jag har stigit ned (för) att ta ut (Mitt folk) för Mig själv, ut ur egypters hand.” ... Men Mose och Aron gick och ledde/förde tillsammans Israels söners äldstes råd. Och Aron samtalade alla de här orden som Gud hade samtalat (vänd) i riktning mot Mose. (2 Mos 3:7a,8a; 4:29-30a, Grekiska GT)

Det var/fanns (hela tiden) inte vatten (i/för) synagogan, och de församlade sig Mose och mot Aron. … (De sade till Mose:) ”’För att’/’på grund av’ vad har ni lett upp Herrens synagoga in i det här ödelagda (området)? … Och ’för att’/’på grund av’ det här vad/varför har ni lett oss upp ut ur Egypten?” (4 Mos 20:2,4a,5a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Uppå utkanters/toppars höga ting är (visheten), ‘uppåt mitt’/vid stigarna står hon, ty hon sitter vid sidan av, vid sidan av regenters portar, men/och hon sjunger lovsånger i/vid (städers) ’vägar in’/ingångar.” (Ordsp 8:2-3, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag har inte samtalat (och samtalar inte) i/på en gömd (plats), inte heller i/på en mörk plats av 'en jord'/'ett land'. Jag talade inte till Jakobs säd: 'Sök fåfängligt.' Jag är, Jag är Herren, som samtalar rättfärdighet och kommer fram med ett budskap (om) sanning.” (Jes 45:19, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Från en början har Jag inte samtalat i/på en gömd (plats), inte heller i/på en mörk plats av 'en jord'/'ett land'. Vid den tid då det blev, var Jag (hela tiden) där. Och nu har Herren skickat (och skickar) bort Mig och Sin Ande.” (Jes 48:16b, Grekiska GT)

En kungs mysterium (är det) fint att gömma, men Guds gärningar (är det fint) att ta slöjan från härligt/’i härlighet’. (Tobit 12:7a, BA)

(Salomo sade:) ”Den som har varit uppe tidigt på morgonen (vänd) i riktning mot (visheten) kommer inte att ha (några) besvär, ty han kommer att finna henne sittande vid sidan av sina portgångar. … Hon går själv omkring och söker dem (som är) henne värdiga, och vänligt visar hon upp sig för dem i/på deras stigar och i varje eftertanke går hon för att möta dem.” (Salomos Vishet 6:14,16)

(Gud) gav (visheten) till Sin pojke Jakob och till Israel, han som hade varit (och var) välkomnad av Honom. Efter det här skådades hon uppå jorden och ’vände tillbaka tillsammans med’/umgicks i/bland människorna. (Baruk 3:37b-38)

Den Senare Uppenbarelsen:

Och (Jesus) ledde/’gick före’ runt omkring i * (א*) Galileen och lärde/undervisade i deras synagogor. (Matt 4:23a)

(Jesus sade till folkskarorna:) “’Enligt dag’/’dag för dag’ satt Jag (’hela tiden’/’gång på gång’) stilla i helgedomen och lärde/undervisade ...“ (Matt 26:55b)

(Prästledaren sade till Jesus:) “Svarar Du ingenting? Vad (är det som) de här är vittnen nedifrån/emot Dig?” Men Jesus var (hela tiden) stilla. (Matt 26:62b-63a)

(Folket i synagogan) var allesammans bestörta, så att söka/'de sökte' sig tillsammans med * (א,* א, B) sig själva och sade: “Vad är det här? En ny lära!” (Mark 1:27a)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

De här tingen talade (Jesus) i en synagoga, då Han lärde/undervisade i Kafarnaum. (Joh 6:59)

Men allaredan då det var i mitten av högtiden, steg Jesus upp in i helgedomen och lärde/undervisade. (Joh 7:14)

(Några av invånarna i ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem sade då om Jesus): ”Skåda, Han samtalar (i) klarspråk, och de säger ingenting till Honom.” (Joh 7:26a)

(Jesus sade till judarna:) “De ting som Jag har hört från sidan av Honom, de här (tingen) samtalar Jag in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (Joh 8:26b)

Exegeter, evangelister med flera:

Här, som ofta i Johannes, representeras världen av judarna. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 528)

Först fattar man det beslutet: Denne måste bort! Sedan söker man skäl för att gifwa saken ett lagligt utseende. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 236)

Ytterligare studier:

Ordsp 9:3; Matt 9:35; 12:9; 13:54; Mark 1:39; 3:1; 6:2; 8:32; 14:49,55; Luk 2:47; 4:15-16,22,32,44; 6:6; 19:47; 22:53,66-67; Joh 2:14; 5:14; 6:27; 7:4,10,28,37; 8:2,20; 10:23-24; 16:12-13,25; Apg 26:26.

Charles H. Giblin "Confrontations in John 18:1-27"; Biblica 65 (1984): 210-232.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-22; 2012-03-06; 2014-10-30; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

---

18:22-24 Men (då) de här tingen hade talats av Honom, gav en som stod vid sidan av roddarna/tjänarna Jesus ett slag med en påk (sedan) han hade talat: “Svarar du prästledaren på det här sättet?” Men Jesus talade (א,*א) till honom: ”Om Jag har samtalat dåligt, var vittne med anledning av det dåliga, men om fint, vad/varför flår/pryglar du Mig?” Men (א,*א) Hannas skickade bort Honom, (sedan) Han hade bundits (och var bunden), i riktning mot Kajafas, prästledaren.

Ord för ord: 18:22 (17 ord i den grekiska texten) de-här-(tingen) men (av)-honom havande-talats en 'stående-(och havande-stått)'/stående-vid-sidan-av '-na roddare'/roddarna gav (ett)-slag-med-en-påk (till)-'-en Jesus'/Jesus havande-talat: på-det-här-sättet svarar-(du) '-n prästledare'/prästledaren? 18:23 (18 ord i den grekiska texten Sinaiticus) '-en men Jesus'/'men Jesus' talade (till)-honom: om men dåligt, var-vittne med-anledning-av det dåliga. om men fint, vad/varför mig flår-(du)? 18:24 (10 ord i den grekiska texten) skickade-bort men honom '-en Hannas'/Hannas havande-varit-(och-varande)-bunden i-riktning-mot Kajafas '-n prästledare'/prästledaren.

1883: När han hade sagt detta, gaf en af tjänarne, som stod bredvid, Jesus en kindpust och sade: Skall du så svara öfversteprästen? Jesus svarade honom: Har jag talat orätt, så visa, att det är orätt; men har jag talat rätt, hvarför slår du mig? Och Hannas sände honom bunden till öfversteprästen Kaifas.

1541(1703): När han detta sade, gaf en af tjenarena, som der när stodo, Jesu en kindpust, sägandes: Skall du så swara öfwersta Presten? Jesus swarade honom: Hafwer jag illa talat, så wittna om ondt; men hafwer jag wäl talat, hwi slår du mig? Och Hannas hade sändt honom bundnan till öfwersta Presten Caiphas.

LT 1974: En av soldaterna, som stod där, slog då till Jesus med knytnäven. ”Ska du svara översteprästen på det sättet?” frågade han. ”Bevisa att jag ljög”, svarade Jesus. ”Slår du en människa för att hon säger sanningen?” Då sände Hannas Jesus bunden till översteprästen Kaifas.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Israel:) ”Du skall inte ’säga dåligt’/’tala illa’ (om) gudar och inte tala dåligt/illa (om) ditt folks ledare.” (2 Mos 22:28, Grekiska GT)

Herren samtalade i riktning mot Mose och sade: “Tag käppen och församla synagogan av utkallade, du och din bror Aron, och du skall samtala i riktning mot klippan mitt emot dem, och den skall ge sina vatten.” … Och Mose och Aron församlade ut synagogan av utkallade mitt emot från klippan. … Och då Moses hade lyft emot/upp sin hand, slog han till klippan (med) sin käpp två gånger. Och det kom ut mycket vatten. … Och Herren talade i riktning mot Mose och Aron: ”Eftersom ni inte trodde Mig … skall ni inte leda/föra den här synagogan in i ’den jord’/’det land’ som Jag har gett (och ger) dem.” (4 Mos 20:7,8a,10a,11a,12, Grekiska GT)

Antalet/räkningen blev av brännoffret, som (församlingen) av utkallade ’förde upp’/utförde: sjuttio ungtjurar, hundra fårhannar/baggar (och) tvåhundra lamm. Alla de här (var) ’in i’/’avsedda för’ ett brännoffer åt Herren. … 'Emellertid eller'/men prästerna var (hela tiden) få, och de förmådde inte flå brännoffret. Och deras bröder, leviterna, togs/'tog tag i (det)' i stället, 'ända till var'/'ända tills' arbetet var fört till en avslutning. (2 Krön 29:32,34a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag är, Jag är Herren, som samtalar rättfärdighet och kommer fram med ett budskap (om) sanning.” (Jes 45:19b, Grekiska GT)

(Herrens pojke sade:) ”Jag har gett (och ger) Min rygg ’in i’/åt piskor, Mina kinder ’in i’/åt slag med en påk.” (Jes 50:6a, Grekiska GT)

Taktikerna och satraperna sökte (hela tiden) finna en förevändning nedifrån/emot Daniel. Och/men varje förevändning och fall från sidan av (Gud) ... fann de inte nedifrån/emot honom, eftersom han (hela tiden) var trofast. Och taktikerna talade: ”Vi kommer inte att finna ’en förevändning’/’ett motiv’ nedifrån/emot Daniel ’om ej’/utom i hans Guds lagar.” (Dan 6:4-5, Grekiska GT, Theod)

(Salomo sade:) "De här välgörarna, (som var) främlingar, gjordes (hela tiden) till slavar." (Salomos Vishet 19:14a)

(Judas sade till Herren: “Fiendernas ledare) samtalade/pratade dåligt/illa emot Dina heliga ting och döm honom enligt hans dålighet/ondska.” (1 Mack 7:42b)

(Ptolemaios) gjorde ett stort förbundsbrott och gav tillbaka dåliga ting i stället för goda ting. (1 Mack 16:17)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Vem som än ’slår dig med en påk’/’pryglar dig’ ’in i’/’avsett för’ * (א,*א) den rätta/högra kinden, vänd åt honom och/också den andra.” (Matt 5:39b)

(Prästledarna och de äldste) säger till (Jesus: “Vingårdens herre) skall dåligt/illa fördärva dåliga (jordbrukare).” (Matt 21:41a)

De som hade fått makt över Jesus, ledde/förde Honom bort i riktning mot prästledaren Kajafas. (Matt 26:57a)

De/man slog (Jesus) med en påk. (Matt 26:67b)

Den skriftlärde talade till Jesus: “Fint, lärare, Du har talat uppå/’med avseende på’ sanning.” (Mark 12:32a)

En av dem som stod vid sidan av, som hade ryckt/dragit dolken, skadade/’slog till emot’ prästledarens slav och tog av hans lilla öra. (Mark 14:47)

Roddarna/tjänarna tog (Jesus med) slag med påkar. (Mark 14:65b)

(Den unga flickan sade) till de som stod vid sidan av att/: “Den här (Petrus) är ut ur/av dem.” (Mark 14:69b)

Tidigt på dagen då prästledarna i sällskap med de äldste och de (א,*א) skriftlärda och hela rådet hade gjort redo (א,*א) ett rådssammanträde och bundit Jesus, förde de strax bort Honom och gav Honom vid sidan av till Pilatus. (Mark 15:1)

Några av de skriftlärda talade (till Jesus): “Lärare, Du talade fint.” (Luk 20:39b)

Då männen som ’höll tillsammans’/’hade hand om’ (Jesus) (och) som flådde/pryglade Honom ’skojade ... med’/hånade de (hela tiden) Honom. (Luk 22:63)

(Jesus sade till prästledarna och de skriftlärda:) ”Om Jag – alltefter omständigheterna – må/skulle fråga, må/skulle ni inte/förvisso ej svara.” (Luk 22:68)

Prästledaren Ananias 'ordnade på'/beordrade de som stod vid sidan av (Paulus) att smälla till hans mun. Då talade Paulus (vänd) i riktning mot honom: ”Gud står i begrepp att smälla till dig, husvägg som är (och har varit) vitkalkad. Och du sitter, då du dömer mig enligt lagen, och/men då du är vid sidan av lagen uppmanar du ’mig att smällas till’/’dem att smälla till mig’.” Men de som stod vid sidan av talade: ”Skymfar du Guds prästledare?” Både/och Paulus yttrade: ”Jag visste inte, bröder, att han är en prästledare.” Ty det har skrivits (och är skrivet) att/: ”Du skall inte tala dåligt/illa om en ledare av/för ditt folk.” (Apg 23:2-5)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till de judar som till att börja med hade trott Honom:) “Vilken ut ur/av er överbevisar Mig med anledning av miss (av Guds mål)? Om Jag säger sanning, på grund av vad tror ni Mig inte?“ (Joh 8:46)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Om Jag ej hade gjort i/bland dem de gärningar, som ingen annan hade gjort, hade/’hade ... haft’ de (hela tiden) inte (någon) miss (av Guds mål), men nu har de och/både skådat (och skådar) och har hatat (och hatar) och/både Mig och Min Fader. Emellertid (händer detta) för att utsagan må fullbordas, den som har skrivits (och är skriven) i deras lag att/: ’De hatade Mig som (om det var) en förmån.’” (Joh 15:24-25)

Den unga flickan, den (kvinnliga) dörrvakten, säger så till Petrus: ”Är ej och/också du ut ur/av den här Människans lärjungar. Den där säger: ”Jag är inte.” (Joh 18:17)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

(Johannes) berättar inte om rättegången inför Stora rådet. Han förutsätter, att hans läsare känner till de tre första evangeliernas framställning. (David Hedegård ”Nya Testamentet” s 245)

”Kakos” (dålig) användes om sådant som inte var som det skulle vara. ... Det är en väsentlig skillnad mellan ”kakos” och ”poneros” (ond). Trench uttrycker det så här: ”Den som är ’kakos’, är nöjd med att gå till botten i sitt eget fördärv, men den som är ’poneros’ nöjer sig inte med mindre än att han också får förstöra andra och dra dem med sig i den undergång han själv går till mötes.” (Studiebibeln V:540)

(1907 Maj 19:e) Det synes ingå i mitt öde att icke få försvara mig! Så fort jag försöker få rätt, ger man mig orätt, och kallar det rättvisa! (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 260)

Visst vill jag komma till Er om Söndag. Men, som jag gifvit många löften, endast på ett par timmar! Och om möjligt i sällskap att ej tunga minnen stiga upp och taga krafterna från mig, ty jag är sensibel som en flådd för närvarande. (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 363; brev 22 okt 1884 till Hugo Philp; uttrycket "flådd för närvarande" anspelar på tryckfrihetsmålet med anledning av utgivningen av Strindbergs bok Giftas)

"Här finnes också i Sveriges lag något, som heter husaga", (sade patron Brackander till Sven). "Kanske du icke vet, vad husaga vill säga? Din rygg skall snart få erfara det, min gosse. Jag har laglig rättighet att mörbulta dig, att slå dig gul och blå, att piska dig så att själen skriker i kroppen på dig . . ." "Ja, laglig rättighet", inföll den lagfarne (kronolänsman) Spöqvist, "enligt handelsbalkens 14:de kapitel och missgärningsbalkens 36:te. Paragrafernas nummer erinrar jag mig icke för tillfället, men ordalydelsen i den ena är: 'slår husbonde eller matmoder legohjon sitt, så att thet theraf varder lamt eller lytt, ligger det i laga bot; näpsa de thet skiäliga för brott dess, vare ogildt'." "Och vem annan bedömer, om jag näpser 'skiäliga', än jag själv?" fortfor Brackander triumferande. "Om jag finner 'skiäliga' att ge dig oskäligt med stryk, så är det min rättighet. Med ett sådant instrument som det här (patronen viftade med chambrièren) kan jag ej slå en tjur som dig lam och lytt; men jag kan tappa blodet ur dig, kan hudflänga dig från topp till tå, så att ditt arma skinn hänger som en trasa, och det, ser du, är min rättighet, i lagboken gillad och stadfäst på riksdagen 1734." (Viktor Rydberg "De vandrande djäknarne" s 77)

"Serapa-Anders, med röda ögonen,", (sade Ellin), "han är ett blixtrande åskväder, och han var den, som satte elden på Evershults herregårdsbyggning i östra knuten: den skall Göran skicka till landshövdingen, om han vill flå'n: ty Anders är en skurk: han har piskat sin egen hustru brun och sin grannes blå: han har bott i Tönnäs, ej långt som från Toftaholm: om honom har jag hört så många fula sägner, att jag kunnat gråta sju skopor fulla." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 172)

När jag på kvällen samma dag berättade för Dmitrij om händelsen med Kolpikov, vars utseende jag beskrev i detalj för honom, blev han kolossalt förvånad. "Men det är ju han!" sade han. "Kan du tänka dig att den där Kolpikov är en känd skurk, en falskspelare, men framför allt en feg stackare som blev bortkörd av kamraterna från regementet för att han fick en örfil och inte ville slåss. Var fick han sin företagsamhet ifrån?" tillade han och såg med ett vänligt leende på mig. "Han sade ju inte något annat än 'drummel'?" "Nej", sade jag och rodnade. "Det är illa men inte det värsta!" lugnade mig Dmitrij. Först långt efteråt, när jag kunde tänka lugnt på tilldragelsen, gjorde jag det ganska sannolika antagandet att Kolpikov som kände att han kunde ge sig på mig, i närvaro av den mörklagde herrn utan mustascher, efter många år hade hämnats för örfilen som han fått en gång, liksom jag genast hade hämnats för "drummel" på den oskyldige Dubkov (genom att jag bett honom tiga). (Leo Tolstoj "Ungdomen" s 68; mitten av 1840-talet)

Martin (Luther): I går förhörde far mig i Donatus, och jag kunde den hemma; men när jag kom i skolan, kunde jag den inte för magistern, och så slog han mig i blod. Och när jag kom hem fick jag stryk av mor för att jag fått stryk i skolan, för det är en skam sa' hon ... Men jag säger att det är orättvist, och magistern är inte en människa; att det gör ont när han slåss det bryr jag mig inte om, men skammen! skammen! ... Det värsta är att han lovat slå mig så hans flickor ser det; och det är skam! men gör han det i dag, så går jag i sjön eller tänder jag eld på huset; ja jag ville tända eld på byn, på skogen, på hela världen, för det finns ingen rättvisa, det finns inte något gott, inte så mycket som så; jag struntar i böckerna och alltsammans för resten. (August Strindberg "Näktergalen i Wittenberg" s 13-14,187; "Donatus" här: benämning på en latinsk formlära av Aelius Donatus (omkr. 350 e. Kr.), "De octo partibus orationis" 'Om de åtta ordklasserna')

Jag välsignar och tackar dig, Herre Jesus Kristus, du beskyddare af alla dem, som hoppas på dig, för din nesliga hudflängning i dina bespottares närvaro, då på den gudlöse domarens grymma befallning rättstjenarne afklädde dig naken och läto binda och hudflänga dig med skarpa gissel, liksom du varit den uslaste förrädare och gröfsta brottsling. (Thomas a Kempis "Betraktelser öfver Kristi lif" s 79)

Om läderpiskan i kapitelsalen berättades länge en sägen från denna tid. Det fanns en Loke inom klostret (i S:t Gallen), reflektoriets föreståndare Sindolf, som var biskopens i Konstanz' örontasslare. Han lurade vid fönster och nyckelhål på Radberts, Notkers och Tutilos samtal, för att uppsnappa några ord och bära dem misstydda till priorn. . . . En natt voro de tre vännerna i skrivsalen och jämförde handskrifter. Tutilo, som satt närmast fönstret, märkte att något skymtade därutanför och sade på latin, som Sindolf ej förstod: "en viss är här utanför och har örat intill fönstret. Jag öppnar det plötsligt och griper honom i håret. Gå du in i kyrkan, Notker; du passar här icke nu. Men du, Radbert, gå till kapitelsalen, tag piskan, skynda dig runt hörnet och sväng henne av hjärtans lust till Herrens ära!" Radbert gick, och några ögonblick därefter föllo piskrapp "hageltätt" på ryggen av en skepnad, som Tutilo genom det öppna fönstret höll i håret och tryckte mot muren. Skepnaden teg först, bad sedan och skrek till slut med full hals. Många bröder vaknade då och kom med ljus och lyktor. Tutilos röst hördes i mörkret: "jag har fångat djävulen. Lys hit, så få vi se hur han ser ut!" Radbert gick därifrån, innan någon hunnit fram. Tutilo svängde skepnaden om, så att ljusskenet föll på hans ansikte. "Det ör Sindolf," sade munkarne. "Ja, det är Sindolf," skrek denne jämrande, "och någon har hudflängt mig förskräckligt." Men han visste icke vem det var. Och när Tutilo sade, att det måtte varit en Herrens ängel, funno många bröder detta sannolikt. Biskopen förskaffade Sindolf en annan syssla. Tutilo levde några år in i det nionde århundradet. (Viktor Rydberg "Tutilo, en konstnär i 9:de århundradet" s 341-343)

Hudarna av de heligaste offren, utom sådana som brändes helt och hållet, tillhörde prästerna; hudarna av de mindre heliga offren tillhörde offrarna. ... Rabbinerna nämner följande fem handlingar som tillkom den som offrade offret: handpåläggningen, ihjälslagningen, hudavtagandet, styckningen och tvättningen av inälvorna. (Alfred Edersheim “The Temple” s 112-113)

Det slaktades många välfödda får och oxar på släpande fötter, och de flåddes. ... Efteråt staplade (Akilleus) upp de flådda offerdjuren kring Patroklos' kropp. (Homeros "Iliaden" s 418; Patroklos' jordafärd)

Att fortsätta med (hembygden):

Lite minnen från (19)50-talet (i Hok). ... I många år delade (Hugo Johanssons Järn & Speceriaffär) före jul ut almanackor till sina kunder. Dessa små häften studerade jag redan som liten grabb. De hade styva pärmar och en devis på baksidan, som löd ungefär så här: "Är ni nöjd med oss - säg det till andra! Har vi felat - säg det till oss!" Det var nog många som sa till andra för Hugos hade kunder i fler än sju körksocknar. (Sven-Olof Gunnarsson "Träffpunkten som försvann" s 64-65)

Nya missionshuset eller Betel, som byggdes 1913, blev under 1932 platsen för en väckelse, som troligen är den största, som den här bygden fått uppleva. Betelförsamlingen hade planerat en serie väckelsemöten under 1932. Till denna mötesserie hade församlingen kallat missionären Nanny Fredriksson. ... Vaggeryds Missionsförsamling hade också planerat en liknande mötesserie samma år. De båda församlingarna kom nu överens om att gemensamt genomföra dessa möten. Missionsförsamlingens pastor var vid denna tid Emanuel Sandmark. Sten Abrahamsson, missionär och pastor i Helgelseförbundet, har i tidningen Svenska Posten skrivit om väckelsen. Christer Jersild kom på besök till Vaggeryd och hans beskrivning var denna: - en underlig blandning av sulfatdoft och kommunism, nyutslagna syrener och Kristi vällukt bland den nyfödda skaran. Ljudet av kommunisternas "Upp till kamp emot kvalen" avlöstes av sången i Betel "Det går hemåt genom allt. Halleluja!" Sten Abrahamsson skriver: - En anledning till denna jämförelse om kommunismen var ju att dess ledare, Hugo Abrahamsson, blev en avgjord kristen efter mycken kamp och vånda. Efter jubelmötet i Betel var det hotfullt utanför. Emanuel Sandmark tog Hugo med sig hem på kvällen. En stor skara "ungkommunister" följde efter. Och när Sandmark låste upp dörren för att släppa in Hugo, fick denne en örfil av en av de nu "herdelösa" fåren. En rejäl avskedshälsning, ty det tycktes vara klart för dem, att honom fick de aldrig mer tillbaka. ... Betelförsamlingen kunde det året hälsa 35 nya medlemmar och Missionsförsamlingen 13. (Georg Boberg "Väckelser i Vaggeryd" s 32-35)

En reform som började genomföras någon gång på 1960-talet var du-reformen. ... Den som var med på 20-talet, när titelsjukan var som allra värst, tycker att detta är något verkligt stort som hänt i vårt samhällsliv. För den som inte varit med på titelraseriets tid ska jag berätta om hur det var på den tiden. Jag kan då börja med hur det var i min egen familj, och vid gatan där jag bodde. Mina bröder och jag sa du till våra föräldrar, men det var det inte alla som gjorde utan titulerade dem mamma och pappa eller far och mor. På landet kan man till och med höra barn som tilltalade sina föräldrar med I, det låter konstigt men är ett gammalt ord för Ni. Övriga släktingar ur den äldre generationen sa vi inte du till utan tilltalade faster, morbror, ibland med deras förman efter. "Vill morbror Johan ha lite kaffe? Ska moster Anna åka hem nu?" Låter det inte besvärligt, så säg. Vuxna som man inte närmare var släkt med kallades naturligtvis tant och farbror. Min mor sa du bara till de grannar vi närmast umgicks med, för övrigt förnamnet eller i vissa fall fru plus efternamn. Min far sa du till umgängesvänner men för övrigt endast efternamnet, ibland föregånget av herr. Om man ville bli du med någon kunde man inte själv föreslå det såvida man inte var äldst. På fabrikerna tror jag man sa du arbetskamrater emellan, men knappast på ett kontor. Tyvärr gick denna sed långt ner i åldrarna, och som ung vågade man aldrig säga du till en jämnårig som man inte kände. Om det var en flicka sa man fröken, till en pojke sa man Ni. Det verkade ytterst påfluget att säga du utan vidare. ... Att kalla sin lärare du var naturligtvis något förfärligt. Det enda jag minns från min första skoldag var hur fröken läxade upp en pojke som kallat henne för du. Ingen gjorde om det. Det allra konstigaste var att somliga titlar gick över också till fruarna. Somliga måste tituleras grevinnan, överstinnan, majorskan , prostinnan o.s.v. ... Jag tror väl inte att ett tilltalsord på allvar förändrar klyftor människor emellan, men det gör livet lättare att leva än som det var på 20-talet och förresten mycket längre fram än så. (Anna-Lena Hermansson "Hög och låg i 1920-talets Vaggeryd" s 37-38)

Av lokaltidningarna var Jönköpings-Posten klart för (Flahultarn - Sven) Ingemarsson. Dels utformades artiklarna så, att de favoriserade hans sida i målet, dels publicerades där kontinuerligt en mängd intyg till Svens fördel från botade patienter. Tidningens reporter mottogs också med vänlighet av Flahultarn vid ett besök i nov. 1917. Han konstaterade genast, att om inte JP och hans många vänner stått honom bi, så hade han slutat med rörelsen. Han saknade inte andra förvärvsmöjligheter och ville ogärna låta sig hudflängas för goda gärningars skull. (Lennart Gustavsson "Sven Ingemarsson - Flahultarn" s 10)

Är det sant, hvad jag hört, att du haft några tvistigheter med dina Consistorialer? Det hade jag också i början, men lyckades att ta gadden af dem, och nu äro vi de såtaste vänner. Men det förstås af sig sjelf att jag behandlar dem liberalt, och låter dem ha rätt - när de har det. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 107; brev från Östrabo i Växjö den 20 februari 1837 till Carl Adolph Agardh)

Det är möjligt, att namnet ("Talavid") bara betecknat en öppen plats, där vägfarande och stadens folk kommit tillsammans och talats vid. Företeelsen är känd från andra håll. Ett indirekt om också icke avgörande bevis, för att Talavid har varit ett värdshus är det förhållandet, att i Jönköping också har funnits Stora och Lilla Talavid samt att det senare har varit namnet på det näringsställe (vid Barnarpsgatan 17), som också kallades Fördärvet. (Erik Johannessson "Några intressanta ortnamn i Jönköpings stad (I)" s 68)

(Elias Perssons) straff (för stöld i slutet av 1760-talet att mista sitt lif och warda hängd) mildrades i hovrätten till hudstrykning med 30 par spö. Dessutom fick han stå uppenbar kyrkoplikt i Bondstorps kyrka, dvs sitta i stocken en söndag. Trettio par spö betydde inte att Elias fick sextio slag. Man gav honom trettio rapp med två spön som var ihopbundna för att resultatet skulle bli så effektivt som möjligt. Spöstraff utdömdes enbart till män, kvinnor avstraffades med ris. (Lennart Davidsson "Åsen - ett tvåhundraårsminne" s 108)

Där Junegatan nu (år 1985) finns, rann Junebäcken fram. . . . Bäcken utgjorde förr gräns mellan Småland och Västergötland. Vid Eriksgatan byttes konungens lejd vid bäcken - i Talavids värdshus talades smålänningar och västgötar vid! (Marianne Herrlin "Jönköping kring sekelskiftet" s 6)

I den tid, då offereldarna flammade och svärdet satt löst i slidan, hade två bröder - Blåkåre och Torfat - bofäst sig söder om Omberg. . . . När solen bärgade, nalkades bröderna gården. På en stång - från axel till axel - bar de tre vargar. Vid jakthuset lade de ner bytet, skar av vidjorna, som länkat fast tassarna vid stången, bar in bestarna och hängde dem på galgen. "Hudflänga vi genast?" sporde Blåkåre. "Nej", svarade Torfat. "Måtta med kraften. Matkaret väntar. Låt oss äta och dricka och sedan gå till ro." Följande morgon, i gryningen, steg de upp. Då de styrkt sig med en kaka kornbröd, en bit getkött och en stånka öl, gick de bort till jakthuset. "Icke vek mans möda att dra hud av varg", sade Torfat, då han lade skinnet på bänken. "Att flå björn är hårdare än så", påpekade Blåkåre. (Oscar Fagerberg "En forntida Vätterfärd - Sagan om Blåkåre" s 46,48)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Jag är inte humanist utan fysiker . . . Och därför: fakta och ingenting annat än fakta . . . En gång kommer de skyldiga att ställas till svars för Tjernobyl . . . Den dagen, den 26 april (1986), var jag i Moskva. I tjänsten. Där fick jag reda på haveriet. Jag ringde till Minsk och den vitryska centralkommitténs förste sekreterare Sljunkov, jag ringde flera gånger men blev inte kopplad till honom. . . . Trots att jag ringde på regeringsnätet var allt sekretessbelagt. Så snart jag började tala om haveriet bröts samtalet. Det är klart att de lyssnade! Ni förstår vilka! Staten i staten! . . . Det tog två timmar innan Sljunkov lyfte på luren. Jag rapporterade: " . . . Vi måste omgående ge befolkningen jod i profylaktiskt syfte och evakuera alla som bor i närheten av kraftverket. Människor och djur inom tio mils radie måste flyttas." "Jag hr redan fått rapport", sa Sljunkov. "Det har varit eldsvåda där men den är släckt." . . . Reaktorn brann i tio dygn och i tio dygn borde man ha tagit jod. Men ingen lyssnade på oss forskare och medicinare. . . . Vi hade fått lära oss att den fredliga sovjetatomen var ofarlig som torv och kol. Vi var fjättrade av rädsla och fördomar. Av vidskepelse. . . . Till sist lyckades jag tränga mig in till Sljunkov. . . . "I Ukraina, dit jag ringt, har man börjat evakuera . . . " "Varför ränner folk från ert institut omkring med dosimetrar på stan och sprider panik!? . . . Allt är normalt hos oss." . . . Vad gjorde (mina ord) för intryck? Hur har en professor och någon sorts fysiker mage att mästra centralkommittén! . . . De var inga banditer. Det var en okunnighetens och korporativismens sammansvärjning. Deras livsprincip och byråkratiska erfarenhet gick ut på att inte sticka ut huvudet. . . . Och plötsligt! Jag tror att det var ett samtal från Kreml . . . Från Gorbatjov . . . Något i stil med att ni vitryssar får inte sprida panik, vi har nog av oväsendet i Väst! . . . Det var inte människorna utan makten man bekymrade sig om. Landet var till för makten, inte för människorna. . . . Överordnades vrede var otäckare än atomen. . . . Jag blev inte insläppt till höga vederbörande, de var utleda på mig . . . "Vad är det för hysteri som professorn ställer till med? Tror ni att ni är ensam om (att) tänka på det vitryska folket? Man dör ju under alla omständigheter av någonting: av rökning, bilolyckor, självmord." . . . Jag har uppgifter om att de själva (högdjuren) tog jodpreparat. . . . De slutade att ta emot mig och lyssna på mig. . . . De tog ifrån institutet all apparatur för strålningsmätning. Den konfiskerades. Utan förklaringar. . . . De åtalade mig . . . De nådde sitt mål . . . Jag fick en hjärtinfarkt. . . . Om det skulle smälla igen kommer samma sak att upprepas . . . Det här är fortfarande ett stalinistiskt land . . . Och den stalinistiska människan lever. (Vasilij Borisovitj Nesterenko "En monolog om en människas gränslösa makt över en annan människa" s 220-226; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Tro mej, i livets hårda skola är det nyttigt för somliga att veta att smockan hänger i luften. En snyting i rätt ögonblick skapar ofta ett bättre utgångsläge för fortsatt diskussion. Men givetvis gäller det att slåss för en rättvis sak. Nu är ju det egentligen inget problem, för har man inte rätt från början får man det ju när man har klippt till Det borde väl jag veta, så många gånger som jag har blivit nedslagen av folk som haft rätt. (Tage Danielsson "Postilla" s 118; Den heliga storsmockans söndag)

Lite bitter blir jag när jag beskylls för att vilja "slå mynt" av rättsaffärerna i Sverige. När dessa i verkligheten har kostat mig bortåt en 70, 80,000 kronor kontant - utom allt arbete jag har nedlagt på dem. . . . Ja, jag tror att jag en gång t. o. m. blir tvungen att tala om egna goda gärningar, hur motbjudande det (än) känns, eftersom en mängd fiender krälat fram ur sina bostäder i kloakrören . . . ! Men jag har ju själv skrivit denna replik i (teaterpjäsen) "Domaren": En god gärning får förr eller senare sitt straff." När den kom till visste jag inte hur sann den var. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 229; brev från Ascona till Eyvind Johnson 1962-01-05)

Rättsrötan var inte något nytt för (19)50-talet. Det var en av de mörka underströmmarna i svensk demokrati, som vi förut mött i samband med Kreugerhärvan och flygmonopolet. Karl-Erik Kejne var en prästman, som tjänstgjorde på Stadsmissionen i Stockholm. I sin grundsyn var han påverkad av Nathan Söderblom och ungkyrkligheten. Men han var inte det teologiska djupsinnets man: han var en idealist av renaste vatten, som försökte förverkliga sin kristna tro i praktisk handling. Vid ett tillfälle uppsöktes han av en ung student, som bad om hjälp att komma loss från en homosexomgivning. Detta bragte Kejne i harnesk mot vissa homosexkretsar. En formlig förföljelsekampanj utbröt. Man försökte på alla sätt komma åt honom. Det visade sig, att förbindelsetrådarna från dessa kretsar gick mycket högt upp i samhället. Skandalen växte. Och den blev inte bättre, när viktiga handlingar plötsligt visade sig vara försvunna ur en dossier. De hade helt enkelt tagits ut och förstörts. Från polishåll försökte man lägga ut en fälla, som var avsedd att bevisa, att Kejne själv var homosexuell. Man försökte i hans bostad lämna kvar en pennkniv, som sedan skulle påstås vara en gåva av en homosexuell partner. Till all lycka befann sig en journalist i Kejnes bostad, när kniven skulle överlämnas. Hela aktionen gick i stöpet. Men knivfällans arrangörer frikändes av domstol - ett av de många vittnesbörden om hur djupt rötan trängt. Kejne fick till sist en apelsin, som var arsenikförgiftad. Han dog av sviterna. Vid hans säng på Serafimerlasarettet träffade jag samman med Kejnes mest namnkunniga medkämpe, Vilhelm Moberg. Vi hade i stort sett samma uppfattning av det nödvändiga i fortsatt kamp mot rättssamhällets allt påtagligare skavanker. "Du ser ju inte", sa han (till mig som ju var blind). Han gick tyst ett tag. Så kom en replik, som fastnat i mitt minne. "Det är konstigt, vad pressen kan förvrida synen på folk. Aldrig trodde jag du var sån." . . . J.V. Johnson, chef för Stadsmissionen och folkpartiriksdagsman . . . blev illa åtgången i en andrakammardebatt om Kejneaffären. I häpenheten hittade han inte svaret. Jag satt själv på läktaren och hörde knivkastningen. Johnson hade helt rätt i sin ståndpunkt, men motsidans påståenden var så förljuget fräcka, att han inte kom på ett svar på denna buskisnivå. Jag hade en intensiv önskan att rusa ner i kammaren och läsa lusen av rättsrötegänget. Men sådant går inte för sig i ett civiliserat samhälle. (Per Engdahl "Fribytare i folkhemmet" s 245-246)

Det finns ingenting, som så har utestängt Guds välsignelse från människor som olydnad. ... Du vet, hur det var med Mose. Gud säger, att Han talade personligen till Mose, och ändå blev han utestängd från Kanaans land endast för en liten olydnad. Det var helt enkelt så, att i stället för att tala till klippan slog han på den. Gud är mycket nogräknad, men han fordrar inte mer, än vad vi kunna komma ut med. Därför är det viktigt att lyda Guds röst i allt, så att vi kunna ha en öppen himmel över oss. (Emil Malm "När Gud välsignar" s 96-97)

Uppsamlingslägret var ett ställe där man inte bara stal utan också visade en ogenerad brutalitet. "Våra vakter brukade spöa dem (judarna). ... Det fanns en sorts enhet som brukade straffade de skyldiga. De brukade ta dem till ett särskilt rum och straffa dem genom att slå dem på fötterna med en käpp." Det var naturligtvis (de slovakiska) Hlinkagardisterna själva som godtyckligt avgjorde vem som var "skyldig" och vem som inte var det. (Laurence Rees "Auschwitz - Den slutgiltiga lösningen" s 133)

Med käppen präntade magistern in årtal, städer, floder, konunganamn och annat bildande i mitt huvud. Käppen pekade också ut syndabockar. Jag hatade käppen. Ibland nalkades den mig som ett spjut. Magisterns ansikte var då rött. Han bad mig resa mig, för att jag lättare skulle kunna böja mig. Det jag saknade i överdelen fick underdelen betala. Käppen svischade hårt. Första gången bet jag samman tänderna. Sedan förstod jag att det var fel taktik. Bättre att ge hals snarast möjligt, då upphörde käppen snarast möjligt. Efteråt var det bara att försöka sitta på den hårda bänken och känna medlidande och skadeglädje från tretti kolleger. (Eric S. Alexandersson "Heja Masthugget" s 12; 1930-talets Göteborg)

Barnen får vara uppe en stund till, eftersom det är jul, och de är tysta och nöjda nu efter julklapparna och ställer inte till något bråk. Allt är frid och ro och enighet och tillfredsställelse i hemmet. ... (Kajsas) fråga kommer kort och direkt och överraskande: "Varför är mamma och pappa onda på varann?" Aina skiftar hy. Knut (Toring) tycks inte ha hört vad hon sade; han ser strängt på barnet: "Du ska vara tyst, när vi hör på radio. Har jag inte sagt det?" "Men mamma och pappa är onda på varann. Det har jag sett många gånger, så." ... Fadern ryter till, vredgat: "Nu tiger Kajsa!" "Men när jag vet det. Men när ni är onda ..." "Va, lyder du inte?" infaller modern befallande och skarpt. "In i barnkammarn med dej, unge!" säger modern. Och när hon inte vill lyda och gå, brusar fadern upp och han ger henne en smällande örfil. ... Knuts högra hand bränner. ... Man tillrättavisar och agar barn som ljuger och talar osanning, men han har slagit sitt barn därför att det talade sanning. (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 108-111; Grop i mannens bröst)

Hur jag än vuxit till i styrka och visdom under min skolgång (på 1920-talet) hade dock mina lärare hittills städs lyckats hålla sig en bit framom, här lyckades jag emellertid äntligen att hinna fatt och förbi. Ett ord, inte så vanligt visserligen men för mig fullt fattbart, blev denne min siste lärares fall. "Magister" titulerad nu. Ordet var "dagsedel". Jag såg frågan klart avspeglad i magisterns ansikte, hur han grävde långt ner i sina innersta skrymslen efter besked om innebörden. Ingen annan i klassen kunde heller ge en nöjaktig förklaring. "Feltryck", avgjorde magistern slutligen, "utan tvivel feltryck." Och därvid blev det. Jag satt i min bänk tvekande om bästa sättet att bete sig. Skulle jag stå upp som klart skinande ljus i klassen, överlägset delande ut lösningen på det svårförståeliga problemet, eller skulle jag tiga still. Beslutet var ingalunda enkelt, en lättköpt seger över allt vad skola och lärare heter fanns visserligen inom räckhåll, men hade jag som varande lärjunge anledning att dela med mig av mitt vetande. Jag teg. "Dagsedel" fick förbli oförstått, hemlighetsfullt, feltryckt ... Jag visste besked men behöll det för mig själv. Kanske var det bäst så också, för magistern och för skolan med. Som visserligen brann ner några år därefter. Och aldrig blev återuppbyggd. (Erik Gustavsson "Från a som i apa till dagsedel" s 85)

Juhani: "Ett viktigt råd. Vi skall flå, flå, innan skinnet hinner segna fast vid köttet. Så må ske, och köttet och skinnet, tarmarna och magarna må sedan tillfalla vem som helst. Nötet på bänken och bort med skinnet! Vi har allihop vid svångremmen en kniv som biter, och här finns en puuko så vass som ormens gadd. Ja; låt oss gripa oss an med det blodiga arbetet. Nu må varje man, vars eldgevär är tomt, stoppa in en duktig laddning; och sedan störtar vi in i det blodiga, blodiga arbetet." (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 238)

Gubben i svarta fårskinnströjan var inte någon kristen; han var ingen kristen, riktig människa som far och mor och Knut (Toring) och andra var. Ty han flådde skinnet av hundar och hästar .... Därför fick ingen kristen människa ta honom i handen. Och den som höll i åt Rackare-Pellen, när han flådde ..., honom hade man rätt att kalla en rackare sedan. Knut hade kunnat gissa sig till hur Gud såg ut, och Jesus hade han sett målad på tavlor både hemma och i andra hus, men om Den farliges utseende kände han ingenting med visshet först. Man hängde inte upp några tavlor med Den farlige över sina sängar som man gjorde med Jesus. Men när Knut första gången såg mannen i den svarta fårskinnströjan, så visste han det: Den farlige liknade Rackare-Pellen. ... Rackarn fick inte själv ta (snus)prisen ur dosan, utan bonden hällde upp snuskornen åt honom i handen, som han sträckte fram. Rackarn var van att bli bjuden på snus på det sättet. Han fick inte smitta ner de kristnas snusdosor med händer, som flådde hästar och hundar. Och Alriks Mina tog skeden, som han ätit med, och lade ner den i asklut, där den skulle kokas. Det som rört vid en rackares orena mun blev inte rent med annat än asklut. (Vilhelm Moberg "Sänkt sedebetyg" s 96-98; Barnet)

ca 1900 - ca 1800

Det var ett fruktansvärt gapande sår, och doktorn var mån om att det skulle bildas ny hud över det så fort som möjligt. Han sade någonting med låg röst till sköterskan, som blottade sin arm. De drog sig undan i ett hörn, och där började han skära av henne ett stycke hud för att överflytta det på Molyneux' sår. Den stackars sköterskan blev likblek, och doktorn vände sig till mig. Det var en lång, mager irländare. "Jag är tvungen att ta det från er", sade han. Det var omöjligt att komma undan. Medan jag kavlade upp ärmen, fortsatte han älskvärt: "Ni har väl hört talas om att bli levande flådd? Det känns på det här viset." Och så började han på insidan av underarmen skära loss ett stycke hud och litet kött av ungefär en shillings storlek. Vad jag kände när han sågade fram och tillbaka med kniven, gav full rättvisa åt hans beskrivning. Men jag lyckades hålla ut, tills han skurit loss ett vackert stycke hud med ett tunt lager kött under. Detta dyrbara stycke transplanterades sedan på min väns sår. Det finns kvar där (sedan 1897) till den dag som nu är (år 1930) och har i många avseenden varit honom till varaktig nytta. Jag för min del har kvar ärret som minne. (Winston Churchill "Min ungdom" s 210-211)

"Kålman", sade jag, "jag kunde inte hjälpa att skottet gick av. Jag skulle lägga papper på knallhatten och hästarne ryckte till. Jag är ledsen att det hände, men ni får ej slå mig." "Slå dig!" skrek han. "Jag skall hudflänga dig med den här rottingen, så ska du krypa som en mask på jorden. Du ormunge, gjorde jag rätt, så sloge jag ihjäl dig och befriade socknen från dig." (Röl Gording "Ismael Hagarson" s 71; 1800-talet)

Därigenom att jag ofta på lediga stunder besökte fattiga (i Jönköping) ,,, blev jag bekant med dessa Herrens elända och fick rika tillfällen att lära känna deras behov. Bland annat fann jag en mängd barn, som saknade kläder och skor vid den kalla vinterns inbrott. ... Fröken Hultmans stora sal erhölls. Skräddare anlitades att taga mått av barnen och skära till. Fruar och fröknar uppmanades att komma med på kvällarne för att bruka de tolv symaskiner, vi hade lånat. ... Men nu kom en omständighet, som höll på att göra hela affären om intet. Jag fick bud att ställas tillrätta inför stadsfiskalen (motsvarande, tänker jag, polischefen hos oss). Denne var en stor och morsk herre. Han ville veta, vem som givit mig fullmakt att ta hand om de fattiga och om stadens fattigvård. Han gav mig en förskräcklig avbasning och hotade att ställa mig inför stadens magistrat. Jag mente, att han var välkommen därtill, ty jag skulle önska veta, om det fanns en lag i Sverige, som förbjöd en att göra gott. ... Vi fortsatte att sy, dricka kaffe och tacka Gud, tills allt var färdigt. (E. Aug. Skogsbergh "Minnen och upplevelser" s 72-74; omkring 1875)

I Dalpilen läses bland annat. . . . Som bekant skall man wid 18 års ålder börja excercera hemma i socknarna, wid 20 års ålder blir man bewäring med årliga möten i 10 år och, från 30 till 40 år hör man till landstormen. . . . Under hela denna långa tid är man ställd under krigsartiklarna. . . . Olydnad mot hwar och en, som står en enda grad öfwer den andra, måste wara med straff belagd. . . . Om nu en husbonde står i ledet som soldat, men hans tjenare, dräng, dagkarl, arbetare, såsom mera fallen för yrket, han arbetar upp sig till korporal. Släpp sedan ihop dem hemma i det alldagliga lifwet; om då tjenaren är försumlig i sina göromål, skall husbonden då wåga förebrå honom derför, utan att begå asubordinationsbrott? Utom den myckna tidsspillan detta militärväsende skall föra med sig, så står man under krigslagarna till fyllda 40 år, och under krig skall landstormen kläda och föda sig sjelf. (Jönköpings-Posten 1869-02-27 "Korporal och husbonde")

Så lät Herren Jesus binda sig för att åt oss förwärfwa frihet och förlossning från syndens, dödens och djefwulens alla band. Han står bunden och fången, på det wi må blifwa frie! Så är wår frihet dyrt köpt af Honom, som är kommen till att predika de fångar förlossning och dem bundnom öpning! Es. 61:1. (P. Fjellstedt "Biblia" s 302)

(Pamfletten) Flugsmällan och Hudflängningsprocessen mot den stackars Lindwurmen (Anders Lindeberg) kände jag förut. Jag fruktar att du på honom förspillt mera qvickhet än han var värd. Straffet, ehuru välförtjent, har hos många väckt medlidande. De ömma själarna kunde väl ej neka att de hade nöje af exekutionen, men tyckte dock att du stundom slog för hårdt. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 104; brev från Östrabo i Växjö den 17 oktober 1833 till Bernhard von Beskow)

Du har både ifriga och mäktiga ovänner i Stockholm, och som jag fruktar, endast ljumma och fega vänner. . . . Det förefaller mig som om du ej rätt bedömde din ställning eller begagnade de mångfaldiga fördelar du äger, då dina motståndare samt och synnerligen äro dumhufvuden, och som sådana böra behandlas - och hudflängas. I fall du går miste om en plats i Akademien så vill jag vidare säga min tanka. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VI 1830-1832" s 183-184; brev från Östrabo i Växjö den 11 juli 1831 till Carl Adolph Agardh)

Herr Goriot var en enkel och anspråkslös människa, och hans snålhet – nödvändig för den som själv skapar sin förmögenhet – hade övergått till vana. Soppa, kött, en assiett grönsaker hade alltid varit och skulle förbli hans livsrätter. Det föll sig därför tämligen svårt för fru Vanquer att plåga sin gäst, då hon inte på något sätt kunde stöta hans smak. I sin förtvivlan över att ha träffat på en människa, som var oangriplig, började hon förtala honom och fick så småningom sina övriga gäster att dela hennes avsky för Goriot. Mot slutet av andra året hade änkan blivit till den grad misstrogen, att hon frågade sig, varför denne rike köpman, som ägde sju- eller åttatusen francs i räntor, en dyrbar silverservis och lika fina smycken som en lyxkurtisan, bodde hos henne och betalade en i förhållande till sin förmögenhet så blygsam avgift för kost och logi. (Honoré de Balzac "Pappa Goriot" s 29)

Jag har suttit i plenum sen klockan 10 till 3. . . . I Ståndet har jag i dag egenteligen haft den första glada dagen sedan jag kom hit. Min motion om Nya Psalmbokens antagande har gått igenom med 37 mot 17. Jag har talat mycket, man påstår att jag var inspirerad, som jag tänker att jag egenteligen alltid är när det gäller hvad jag vet vara rätt. (Sven) Lidman, och hans protector, (Carl von) Rosenstein, samt alla öfriga Jesuiter, har jag hudflängt. Jag tänker att de icke så snart åter löpa an emot mig för andra gången. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 149; brev från Stockholm den 6 februari 1829 till Anna Tegnér)

Esaias Tegnér är i historieböckerna en firad biskop. Men han har inte många anhängare i småländska småbygder. Han tog ifrån dem deras kyrkor! Det gjorde han i Kvenneberga. ... Ingen vågade säga emot denne mäktige biskop. Han dödförklarade småkyrkor här och var, därför att de inte var vackra nog i hans ögon ... Tegnér ringaktade små Guds hus. Han ville ha stora boningar av sten. Ofta kämpade sockenmännen förgäves emot biskopens myndiga talan. Så var det i Kvenneberga. Den 28 augusti 1828 utdömdes Kvenneberga kyrka. En lantbrukare i Uråsa by (får ej förväxlas med Uråsa vid Ingelstad) erbjöd sig på ett sammanträde att bekosta upprustning av kyrkan och även underhålla den. Han skulle göra det av egna medel. Det skedde vid en biskopsvisitation. Bonden blev inte tagen på allvar. Han skymfades för att han gått emot självaste biskopens åsikter. I protokollet från detta möte finns antecknat: "Vanvördigt tal mot hans högvördighet Biskopen." (Gustaf Lövqvist "Torparnas minnesmärken" s 144)

Hwad tänker du om tidens vittra partier, och hwad säger man hos Er (i Upsala) derom? För min del tycker jag det är skada att en god sak skall så bortfuskas. Det är ohöfviskt att skälla när man kunde tala. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 196; brev från Lund den 17 februari 1811 till Erik Gustaf Geijer)

ca 1800 och tiden dessförinnan

Sedan konkordieboken blivit antagen på 1660-talet, blevo gränserna för det fria verksamhetsfältet ännu snävare. Dessutom var förbjudet, att någon utanför teologiska fakulteten uppställde satser eller gjorde slutledningar, som hade med den uppenbarade religionen att skaffa. Att bestämmelserna ej fingo stanna som paragrafer på papperet, sörjde teologiska fakulteterna för. ... Så stora som riskerna voro att framkomma med "skadliga nyheter", vågade många ej säga sin mening utan föredrogo att tiga. (Eskil Källquist "Forskarandan väckes" s 98)

(Stockholms) viktigaste plats (under medeltiden) var Stortorget, där rådhuset låg. Där stod också kåken, å vilken missdådare utställdes till beskådande eller "miste huden", d.v.s. avbasades med ris, eller jämte huden även miste öronen eller brändes med stadens märke. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och Medeltiden" s 465)

Efter medlet af (det 13:e årh.) såg man i Italien stora tåg af flagellanter eller gisslarebröder, som under de olyckliga tiderna framkallade en stor väckelse. Dessa gisslarebröder drogo omkring i procession och piskade sig ända till blodvite, medan de under tårar sjöngo laudaer till ära för den Herre, som lät hudflänga sig för deras skull. Flagellant-rörelsen började i Perugia men utbredde sig "hastigt liksom örnen, som längtar efter föda", både mot söder och norr, och snart gick den andliga farsoten öfver Alperna till Provence och Österrike, ja, ända upp till Polen. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 903)

Kalyb gav S:t Georg en vacker silverstav, men denna blev orsaken till hennes egen undergång. Då han gick förbi en ofantlig klippa, vidrörde han den med denna förtrollade stav. Genast öppnade sig klippan, och till sin fasa fick han se den ondskefulla häxan mitt ibland en mängd barn, som hon grymt dödat. "Detta är en förskräckelsens boning, varifrån jämmerrop ständigt uppstiga, men om du kan stå ut med att höra dem, skall jag leda dig denna väg." Med dessa ord gick hon in i klippan, och S:t Georg hade icke väl sett detta förrän han åter slog på klippan och den slöt sig på ett ögonblick, lämnande häxan att med tjut och rop i sin sorg vända sig till den känslolösa stenen, där hon förut hade fängslat så många offer. ("Sju kristna kämpar - Legender" s 5-6; Barnbiblioteket Gullvivan 1919)

Talmud säger ... att de präster som hade till uppgift att övervaka förgårdarna och särskilt templets föreståndare och prefekter behandlade leviterna mycket strängt. ”När tempelprefekten gör sin inspektionsrond, följd av fackelbärare, och han då finner en av dessa vakthavande leviter insomnad, ger han honom en ordentlig omgång med sin påk.” (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 193-194)

Sångarna:

Du hudflängdes och afkläddes, Att min sjuka, nakna själ Måtte läkas, prydas väl. Du bespottades och häddes, Att jag ära vänta må, När jag skall för domen stå. (Spegel: Psalm 75:14)

Egna kommentarer och funderingar:

Att översätta med ”ett slag med en påk” är att översätta det grekiska ordet “rapisma” med en mer bokstavlig betydelse än vanligt. Jesus är den Herrens slav-tjänare/pojke som vänder Sina kinder åt påkar. Han är också klippan, som ger vatten, levande vatten. Och liksom det var fel att slå klippan i stället för att tala till den, så är det fel att slå Jesus i stället för att tala till Honom.

Mose och Aron slogs av Gud för sin olydnad mot Honom. De fick inte komma in i det utlovade landet. I ett återställelseperspektiv ser vi hur männen, som slog Jesus, nu är på Hannas gård, nådens gård.

Att översätta med ”flå” är också att ge det grekiska ordet (”derô”) en mer bokstavlig betydelse än den vanliga. Den mer bildliga betydelsen av ”slå” i Luk 22:63 har i Johannes troligen förändrats till den bokstavliga betydelsen av ordet i 2 Krön 29:34. Ordet för ”flå” – ”derô” – används endast här i det grekiska GT. Att brännoffersdjuren (bland andra 200 lamm) flåddes innan de offrades är en typ (förebild) av att Guds Lamm, Jesus Kristus, flåddes/slogs, innan det offrades på korset (jfr Joh 1:29).

Grekiska ord:

derô (flay) 2 Krön 29:34; Luk 22:63; Joh 18:23 – Matt 21:35; Mark 12:3,5; 13:9; Luk 12:47-48; 20:10-11; Apg 5:40; 16:37; 22:19; 1 Kor 9:26; 2 Kor 11:20.

kakos (dålig) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 16:17; Matt 21:41; Joh 18:23 – Ester 3:13e(B5); 7:7; 9:25; 10:3f(F6); Tobit 7:6(7); 12:7; 1 Mack 1:9,11,52; 2:30,43; 3:42,59; 6:12-13,18; 7:15; 8:31; 9:71; 10:5; 2 Mack 1:25; 2:18; 5:8; 10:4,10; 13:4; Salomos Vishet 15:6,12; 16:8; Syr 7:1; 11:14,25; 12:5,8-9,17; 17:7; 18:8; 20:9,18; 22:26; 27:22; 31:10,13; 33:1,14; 37:18; 39:4,27; Baruk 1:20,22; 2:7,9; 3:4; 4:18,29; Jeremias brev v 33,48-49; Manasses bön v 13. Matt 24:48; 27:23; Mark 7:21; 15:14; Luk 16:25; 23:22; Joh 18:30; Apg 9:13; 16:28; 23:9; 28:5; Rom 1:30; 2:9; 3:8; 7:19,21; 12:17,21; 13:3-4,10; 14:20; 14:20; 16:19; 1 Kor 10:6; 13:5; 15:33; 2 Kor 13:7; Fil 3:2; Kol 3:5; 1 Thess 5:15; 1 Tim 6:10; 2 Tim 4:14; Tit 1:12; Hebr 5:14; Jak 1:13; 3:8; 1 Petr 3:9-12; 3 Joh v 11; Upp 2:2; 16:2.

kakôs (dåligt) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 7:42; Matt 21:41; Joh 18:23; Apg 23:5 -Salomos Vishet 14:29-30; Matt 4:24; 8:16; 9:12; 14:35; 15:22; 17:15; Mark 1:32,34; 2:17; 6:55; Luk 5:31; 7:2; Jak 4:3.

paristêmi/-anô (stå vid sidan av) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 14:47,69; Joh 18:22; Apg 23:2,4 - Ester 8:4; Judit 4:14; 9:6; 11:13; Tobit 12:15; Salomos Vishet 19:22; Matt 26:53; Mark 4:29; 14:70; 15:35,39; Luk 1:19; 2:22; 19:24; Joh 19:26; Apg 1:3,10; 4:10,26, 9:39,41; 23:24,33; 24:13; 27:23-24; Rom 6:13,16,19; 12:1; 14:10; 16:2; 1 Kor 8:8; 2 Kor 4:14; 11:2; Ef 5:27; Kol 1:22,28; 2 Tim 2:15; 4:17.

rapisma (slag med en påk) Jes 50:6; Mark 14:65; Joh 18:22 - Joh 19:3.

Ytterligare studier:

Matt 26:3; 27:2; Mark 15:19; Luk 3:2; 6:29; Joh 1:29;18:3,13,15; 19:3; Upp 22:11.

John A. Beck "Why did Moses Strike Out? The Narrative-Geographical Shaping of Moses' Disqualification in Numbers 20:1-13"; Westminster Theological Journal 65.1 (2003): 135-141.

Martin Emmrich "The Case Against Moses Reopened"; Journal of the Evangelical Theological Society 46.1 (2003): 53-62.

Charles H. Giblin "Confrontations in John 18:1-27"; Biblica 65 (1984): 210-232.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-22; 2012-03-08; 2014-10-31; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

---

18:25-27 Men Simon Petrus 'var (hela tiden) stående'/'stod (hela tiden)' och värmde sig. De talade så till honom: "Är ej och/också du ut ur/av Hans lärjungar?" Den där förnekade och talade: "Jag är inte." En ut ur/av prästledarens slavar - som var släkting till den som Petrus hade skurit/huggit av örsnibben - säger: "Skådade jag inte dig i trädgården i sällskap med Honom?" Petrus förnekade så åter. Och genast 'höjde ... sin röst'/gol en tupp.

Ord för ord: 18:25 (24 ord i den grekiska texten) Var-(hela-tiden) men Simon Petrus 'stående-(och-havande-stått)'/stående och värmande-sig. (de)-talade så (till)-honom: ej och du ut-ur '-na lärjungar'/lärjungarna hans är? förnekade den-där och talade: inte (jag)-är. 18:26 (23 ord i den grekiska texten) säger en ut-ur '-na slavar'/slavarna '-ns prästledare'/prästledarens, (en)-släkting varande '(av)-vilken'/'(till)-den-som' skar-av Petrus '-en örsnibb'/örsnibben: inte jag dig skådade i '-en trädgård'/trädgården i-sällskap-med honom? 18:27 (9 ord i den grekiska texten Sinaiticus) åter så förnekade '-en Petrus'/Petrus, and genast (en)-tupp höjde-sin-röst.

1883: Och Simon Petrus stod och värmde sig. Då sade de till honom: Icke är väl äfven du en af hans lärjungar? Han nekade och sade: Jag är det icke. Då sade en af öfversteprästens tjänare, en frände till den, på hvilken Petrus hade afhuggit örat: Såg jag dig icke med honom i örtagården? Då nekade Petrus åter, och strax gol hanen.

1541(1703): Men Simon Petrus stod och wärmde sig. Då sade de till honom: Äst icke ock du af hans Lärjungar? Han nekade, och sade: Jag är det icke. Då sade till honom en af öfwersta Prestens tjenare, dens frände, som Petrus hade huggit örat af; Såg icke jag dig med honom i örtagården? Då nekade åter Petrus det; och straxt gol hanen.

LT 1974: Under tiden frågade man Simon Petrus än en gång, där han stod vid elden: "Är inte du en av hans lärjungar?" "Absolut inte", svarade han. Men en av översteprästens köksslavar - en släkting till den man vars öra Petrus hade skurit av - frågade: "Såg inte jag dig därute i olivlunden tillsammans med Jesus?" Petrus nekade igen. Och just då gol en tupp.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Sara förnekade och sade: "Jag skrattade inte." (1 Mos 18:15a, Grekiska GT)

. . . (Aron) byggde ett offeraltare helt och hållet mitt emot (den gjutne ungtjuren). (2 Mos 32:5a, Grekiska GT)

(Mariam, Moses syster, och Aron, Moses bror) samtalade enligt/angående Mose. ... De talade: "Ej har Herren samtalat (och samtalar) (med) Mose ensam/endast? Har Han visst/verkligen inte och/också samtalat (med) oss?" (4 Mos 12:1a,2a, Grekiska GT)

Herren samtalade i riktning mot Mose och sade: "Tag käppen och församla synagogan av utkallade, du och din bror Aron, och du skall samtala i riktning mot klippan mitt emot dem, och den skall ge sina vatten." ... Och Mose och Aron församlade ut synagogan av utkallade mitt emot från klippan. ... Och då Moses hade lyft emot/upp sin hand, slog han till klippan (med) sin käpp två gånger. Och det kom ut mycket vatten. ... Och Herren talade i riktning mot Mose och Aron: "Eftersom ni inte trodde Mig ... skall ni inte leda/föra den här synagogan in i 'den jord'/'det land' som Jag har gett (och ger) dem." (4 Mos 20:7,8a,10a,11a,12, Grekiska GT)

Israel slog till (Sichon, amoreernas kung) med en dolks mord/'dödliga sår'. ... Och Og, Basans kung, kom ut 'in i'/till ett möte tillsammans med dem och varje/allt hans folk in i ett krig 'in i'/vid Edrei. ... Och (Israel) slog till (Og) och hans söner och varje/allt hans folk. ... Och (Israel) tog i/vid den där lägliga tiden jorden/landet ut ur amoreernas två kungars händer." (4 Mos 21:24a,33b,35a; 5 Mos 3:8a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) "Du skall ta din lilla skomakaresyl och borra din (hebreiske broders) örsnibb 'i riktning mot'/mot dörren. Och han skall vara en hushållsmedlem åt dig in i (den kommande) tidsåldern. Och du skall göra på samma sätt (med) din 'unga flicka'/'kvinnliga slav'." (5 Mos 15:17, Grekiska GT)

Varje/allt det folk som hade lämnats (och lämnades) bakom/kvar från/av amoreerna (och de andra nationerna) som ej var ut ur/av Israels söner ... (dem) ledde/förde Salomo upp 'in i'/till en tribut/inkomst av slaveri ända till den här dagen. (1 Kung 9:20,21b, Grekiska GT)

(Kung Alexander) skickade bort en nål av guld, som det är en sed att ges till kungarnas släktingar. (1 Mack 10:89a)

(Salomo sade till Herren:) "Ditt ord håller alltigenom (kvar) de som tror (på) Dig, ty det som ej förstördes av eld, smälte klart/enkelt av en värmande kort/liten solstråle. På så sätt må det vara känt, att man måste förekomma solen emot/'och söka efter' Din tacksamhet och bönfalla Dig (vänd) i riktning mot ett uppstickande av ljus." (Salomos Vishet 16:26b-28)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de tolv:) "Vem som än må - alltefter omständigheterna - förneka Mig framför människorna, honom skall och/också jag förneka framför Min Fader, Den (som är) i himlar (P19,א,*א). (Matt 10:33)

Jesus yttrade till (Petrus): "Amen, säger Jag dig, att i den här natten, innan en tupp 'höjer/höja sin röst'/gal, skall du tre gånger förneka bort Mig." Petrus säger till Honom: "Och om jag - alltefter omständigheterna - må vara tvungen att dö tillsammans med Dig, skall jag inte/förvisso ej förneka bort Dig." (Matt 26:34-35a)

Då en av (dem som var) i sällskap med Jesus hade sträckt ut handen, ryckte han bort/upp sin dolk och då han hade slagit till prästledarens slav, tog han av hans örsnibb. (Matt 26:51)

(Petrus) började fördöma och svära att/: "Jag känner inte Människan!" Och genast 'höjde ... sin röst'/gol en tupp. (Matt 26:74)

(Jesu föräldrar) sökte (hela tiden) upp/efter (Jesus) i/bland släktingarna och de kända/bekanta. (Luk 2:44b)

(Den andre sade till Petrus:) "Du är och/också ut ur/av (dem som var tillsammans med Jesus)!" Men Petrus yttrade: "Människa, jag är inte." Och någon/en annan som stod isär/'en bit bort' 'som om'/'omkring' en stund/timme intygade (hela tiden) alltigenom/'gång på gång' och sade: "Uppå/'med avseende på' sanning var den här och/också (hela tiden) i sällskap med Honom, ty och/också Han är en galilé." Men Petrus talade: "Människa, jag vet inte vad du säger." Och omedelbart, då han ännu samtalade, 'höjde ... sin röst'/gol en tupp. (Luk 22:58b-60)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till de judar som trodde (och hade trott) (på) Honom:) "Slaven stannar inte i bostaden in i (den kommande) tidsåldern *(א,*א). Om så - alltefter omständigheterna - Sonen må göra er fria, kommer ni förvisso att vara fria." (Joh 8:35-36)

(Jesus sade till Petrus:) "Du vill lägga ner din själ för mig? Amen, amen, säger Jag dig: 'En tupp må inte/förvisso ej 'höja sin röst'/gala, ända till (den tid i) vilken du skall förneka bort (א,*א,A) Mig tre gånger.'" (Joh 13:38)

Simon Petrus, som hade en dolk, drog så den och skadade/'slog till emot' prästledarens slav. Han skar och/nämligen av hans rätta/högra lilla öra. Men ett namn åt slaven var ('hela tiden'/-) Malkos. (Joh 18:10)

Exegeter, evangelister med flera:

Vi leter forgjeves etter noe om Peters reaksjon på det som skjedde, slik vi finner det hos synoptikerne som forteller om hans fortvilte gråt. ... I det hele er det påfallende liten vekt Johannes legger på de fölelsemessige reaksjoner som en skulle vente vill komme till uttrykk i forbindelse med så sterke og dramatiske hendinger. Se Matt 26:65-68 og Luk 23:27,42. Det kan komme av at Johannes i så sterk grad konsentrerer seg om fakta og teologi. (Anfin Skaaheim "Johannesevangeliet" s 312-313)

Rabbinerna skilde mellan mildare och gravare former av förnekelse: dels mellan förnekelse i form av undvikande (förställning) och direkt, uttrycklig förnekelse, dels också mellan förnekelse i det privata sammanhanget och förnekelse inför offentligheten. D. Daube har påpekat, att den som formulerat Markusversionen av förnekelseberättelsen har varit medveten om dessa distinktioner. ... I Markusversionen ser vi hur den första förnekelsen sker inför en enskild person (en tjänsteflicka) och är ett undvikande svar. ... Den andra förnekelsen är fortfarande ett undvikande ... men sker offentligt. ... Den tredje sker offentligt ... och den är en direkt uttrycklig förnekelse ... den bestyrks dessutom med ed och förbannelse. (Birger Gerhardsson "Ur Matteusevangeliet" s 180 i kommentar till Matt 26:69-75)

Famn som bär mig idag. Öppen är du som havet, som ett vårhav i solen. ... Ingen stänger du ute, ingen stänger du inne. Ditt enda grepp är din värme. ... Famn som bär mig idag - bär mig också i morgon, i morgon när jag förnekar dig. (Anna Greta Wide "Famn som bär mig idag" s 95; 1960)

Jag ville egentligen säga så mycket vackert om skolan och staden, men allt blir förvänt när det kommer till stycket - fram träder fångkavalkaden. ... Jag ville ha skrivit om ungdom och sol, det som det borde varit. Men någonstans var det en hane som gol. Någonting friskt har förfarit. ... Nej, ingenting blev som det borde ha blivit, ingenting ljusnade för oss. Och något har kommit och slitit och rivit, någonting elakt förstör oss. ... Vi borde ju inte ge efter för detta som är förhärdat och rått. - Men vad finns det nu vi kan tro på och sätta i stället för det vi förrått? (Martin S. Allwood "Läroverket" s 5; Det vi förrått; Om skolan Högre Allmänna Läroverket och staden Jönköping)

Stor var en gång din kärlek. Som eld din kropp den brände. Och inför alla i övermod högt du den bekände. ... Större blev sedan din kärlek. Kämpade en kamp, blodig och hård, för att försona sömnen du sov i en örtagård. Stred häftig och vild med svärd, ville göra dej själv mer värd, ville ingen skona. ... År har det tagit att lära det. I kväll vet jag det först. Din kärlek var allra allra störst den gång du förnekade den och ensam gick bort och grät. (Ebba Lindqvist "Jord och rymd" s 25; Petrus)

Ur dimman någonstädes på gården hördes en tupp gala, ett par andra svarade på närmare håll och ur fjärran bortifrån byn skallade en hel kör av tuppar, som sökte överrösta varandra, men vilkas rop sammansmälte till ett enda galande. För övrigt var allt omkring tyst och stilla. Det var redan det andra hanegället. (Leo Tolstoj "Uppståndelse" s 72)

Innan psalmen var slutsjungen hade alla de främmande lämnat gården. ... Med bedrövade ögon såg han de fyra tomma stolar vid nattvardsbordet, där männen och hustrurna i granngårdarna nyss hade suttit. Fruktan för den världsliga överheten hade blivit dem övermäktig: De hade inte bestått i sin tro. De hade förlupit Sin Herre och Mästare. Såsom Petrua en gång förnekade Jesus inför översteprästernas tjänare, så hade Danjels grannar förnekat honom inför kronolänsman Lönnegren. (Vilhelm Moberg "Utvandrarna" s 158; Med Guds hjälp och genom kronobetjäningens försorg)

Sångarna:

Vem var den som dig ej kände, Dig, sin lärare och vän, Bröt den tro han nyss bekände, Bröt den tredje gången än? Ack, jag själv, som flera gånger Brutit löftet av min ånger, Nekat och försakat dig Som så ofta sökte mig. (FM Franzén: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 85:4)

Egna kommentarer och funderingar:

Liksom typen (förebilden) Aron "förnekade" Herren tre gånger, så förnekade Petrus Honom tre gånger (jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 13:36-37a). Mannens sätt att formulera frågan i Joh 18:26 (med "inte" = "ou" på grekiska) inbjuder Petrus att svara, att han var tillsammans med Jesus i trädgården. Vid de första två förnekandena hade frågorna inbjudit till ett förnekande ("ej" = "mê" på grekiska). När Petrus nu för tredje gången - mot vad mannen som ställde frågan förväntade sig - svarar "nej", är förnekandet desto mer definitivt. Så är det också med det tredje förnekandet i Matt 26:74, Mark 14:71 och kanske också i Luk 22:60, men detta beskrivs då på ett annat sätt. Petrus' tredje förnekande i Johannes evangelium framstår som särskilt okänsligt, eftersom ingenting sägs om Petrus' gråt efter detta förnekande (jfr Matt 26:75, Mark 14:72 och Luk 22:62). Se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:17.

Vad angår den som Petrus hade skurit/huggit av örsnibben, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 18:10-11. Typerna (förebilderna) till dessa två är Sichon och Og, som var medborgare av samma nation genom att vara amoreernas kungar (i en vidare mening kan det grekiska ordet för släkting också återges med "landsmän"). Og upprättas nu genom att - liksom Malkos - undkomma dolken och genom att vara på Hannas gård, nådens gård. Dessutom är den borrade örsnibben, en slavs kännetecken, borta (jfr 5 Mos 15:17). De förslavade amoreerna är fria (jfr 1 Kung 9:20-21).

Grekiska ord:

syngenês (släkting) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 10:89; Luk 2:44; Joh 18:26 - Tobit 3:15; 6:11; 1 Mack 11:31; 2 Mack 5:6; 11:1,35; 15:18; Susanna v 30,63; Mark 6:4; Luk 1:58; 14:12; 21:16; Apg 10:24; Rom 9:3; 16:7,11,21.

ôtion (örsnibb) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 26:51; Joh 18:26 - Syr 27:14; 43:24; Luk 22:51.

Ytterligare studier:

2 Mos 21:6; Matt 26:71-75; Mark 14:30,69-72; Luk 12:9; Joh 18:17-18; Upp 11:14.

Robert T. Fortna "Jesus and Peter at the High Priest's House: A Test Case for the Question of the Relation Between Mark's and John's Gospels"; New Testament Studies 24 (1978): 371-383.

Charles H. Giblin "Confrontations in John 18:1-27"; Biblica 65 (1984): 210-232.

Maurits Sabbe "The Denial of Peter in the Gospel of John"; Louvain Studies 20 (1995): 219-240.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-23; 2012-03-09; 2014-11-01; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

---

18:28-29a De leder/för så Jesus från Kajafas in i pretoriet. Men det var (hela tiden) tidigt på dagen. Och själva kom de inte in i, in i pretoriet, för att de ej måtte befläcka/orena sig emellertid/utan äta påskalammet. Pilatus kom så ut utanför i riktning mot dem.

Ord för ord: 18:28 (27 ord i den grekiska texten) (De)-leder så '-en Jesus'/Jesus från '-en Kajafas'/Kajafas in-i '-et pretorium'/pretoriet. (det)-var-(hela)-(tiden) men tidigt-på-dagen. och de-(själva) inte kom-in in-i '-et pretorium'/pretoriet, för-att ej (de)-måtte-befläcka-sig emellertid (de)-måtte-äta '-et påskalamm'/påskalammet. 18:29a (7 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) kom-ut så i-riktning-mot dem '-en Pilatus'/Pilatus utanför.

1883: Då förde de Jesus från Kaifas till landshöfdingens palats, och det var tidigt på morgonen; och själfva gingo de icke in i palatset, för att icke blifva orenade utan kunna hålla påskmåltid. Då gick Pilatus ut till dem.

1541(1703): Då ledde de Jesum ifrå Caiphas inför Rådhuset; och det war om morgonen; och de gingo icke in i Rådhuset, att de icke skulle warda besmittade, utan att de måtte äta Påskalambet. Då gick Pilatus ut till dem.

LT 1974: Jesu rättegång inför Kaifas slutade tidigt på morgonen. Därifrån fördes han till den romerske landshövdingens palats. Hans åklagare gick inte själva in, för det skulle kunna "orena" dem, och då skulle de inte kunna äta påsklammet. Landshövdingen Pilatus gick därför ut till dem ...

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren samtalade i riktning mot Mose och sade: ”Samtala (med) Israels söner och säg: ’En människa, en människa, som - om alltefter omständigheterna - må bli oren … skall (ändå) göra/fira Herrens påskalamm/påsk. I ’den andra’/nästa månad … skall de göra/fira den.’” (4 Mos 9:9-11a, Grekiska GT)

En mängd av (församlingen) av utkallade luttrade/renade sig inte. Och leviterna var/måste (’hela tiden’/’gång på gång’) det att offra "faseket"/påskalammet för varje/alla som ej förmått att vara luttrade/rena åt Herren. (2 Krön 30:17, Grekiska GT)

Prästerna och leviterna hade gjort sig rena. ... Och de slaktade påskalammet. (Esra 6:20a, Grekiska GT)

(Judit sade till Herren: "Fienderna) rådgjorde (för) att vanhelga Dina heliga ting, att befläcka/orena stillhetens tältboning av namnet av/på Din härlighetsglans. ... " (Judit 9:8b)

(Många israeliter) 'visade på'/'glänste med' att dö, för att de ej måtte befläcka/orena sig (med den orena) maten." (1 Mack 1:63a)

(Fiendernas ledare) bemötte (de judiska prästerna) hånfullt ... och befläckade/orenade dem. (1 Mack 7:34a)

(Salomo sade:) "Inget som är (och har varit) befläckat faller i vid sidan av in i (Visheten)." (Salomos Vishet 7:25b)

(Jesus, Syraks son, sade: "Var det inte med Jesu/Josua hand så att) en dag blev 'i riktning mot'/till två?" (Syr 46:4b)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Lärjungarna sade till Jesus:) "Var vill du (att) vi må göra redo åt Dig att äta påskalammet?" (Matt 26:17b)

Då befälhavarens soldater hade tagit Jesus till sidan av in i pretoriet, ledde/förde de tillsammans hela kohorten emot Honom. (Matt 27:27)

Tidigt på dagen då prästledarna i sällskap med de äldste och de (א,*א) skriftlärda och hela rådet hade gjort redo (א,*א) ett rådssammanträde och bundit Jesus, förde de strax bort Honom och gav Honom vid sidan av till Pilatus. (Mark 15:1)

Allesammans ... (stod upp och) ledde/förde (Jesus) emot/intill Pilatus. (Luk 23:1b)

Petrus yttrade i riktning mot (de som hade kommit tillsammans i Kornelius' bostad): "Ni har inblick i som/'på vilket sätt' det är olovligt för en judisk man att fästa sig vid eller komma till (någon) av en annan stam. Och till mig har Gud visat att ej säga/kalla någon människa (folk i) allmän(het) eller oren. (Apg 10:28)

Aposteln, den åttonde och en av de sju: Men judarnas påskalamm/påsk var (hela tiden) nära, och många steg upp 'in i'/till (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem 'ut ur'/från området/landet före påskalammet/påsken, för att de måtte/'skulle kunna' luttra/rena sig själva. (Joh 11:55)

Exegeter, evangelister med flera:

Vid ett par tidigare tillfällen i evangeliet har det varit möjligt att visa - eller åtminstone anta - att Johannes medvetet byggt upp ett avsnitt med hjälp av sju scener eller delar. Så är det också här (i Joh 18:28-19:16a). (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 312)

Under en 40-årig tjänstgöring hinner det hända en hel del. Postmästare Ohlsson (i Jönköping) var som sagt en sträng herre, som fordrade, att allt utfördes korrekt. . . . En gång kom ett brev, som skulle innehållit 50 kronor, men som vid öppnandet befanns vara tomt. Jag blev åter ställd inför Pontius Pilatus utan att kunna erkänna mig. Upprättelsen kom . . . efter några dagar, då avsändaren meddelade, att hon glömt lägga in pengarna. (Gustaf Wikner "Från en 40-årig tjänst vid posten. Efter 87-årige brevbäraren W. Dahlgrens anteckningar." s 89)

Man hörde ett sakta jamande, och något vitaktigt rörde sig borta i skuggan. Det var Pilatus, vilken Jörgen inte lagt märke till då han hade suttit till hälften under sängen. Katten strök sig upp mot Lisas kjol och sträckte på halsen med ett sakta spinnande så att det breda huvudet, som i mörkret liknade ett ofantligt stort ormhuvud, nästan nådde upp till hennes knä. De gula pupillerna tycktes bli allt större och mera lysande. Jörgen erfor en känsla av obehag inför detta stillsamma, smygande väsen, som tycktes höra ihop med kvinnans person liksom ett djur tillhörande en gudinna. Det var som om det med någon oförklarlig instinkt lagt märke till att något viktigt var på färde, att dess härskarinna var på väg att stiga i värdighet, och därför så mycket ivrigare sökte smickra sig in hos henne, där hon stod och andades helt kort av sinnesrörelse med en behagligt kittlande förnimmelse av den varma pälsklädda djurkroppen, som smög sig upp mot hennes ben. ... ... "Tycker ni mycket om djur?" frågade Hanna deltagande. "Pilatus tycker jag om", svarade Lisa avvisande. "Pilatus? Heter han så?" "Ja, vet fröken inte det?" frågade Lisa tillbaka, uppriktigt förvånad över dylik okunnighet. "Vem kan väl ha givit katten ett sådant namn?" "Det vet jag inte - den har alltid hetat Pilatus." "Jag skulle ge den ett annat namn. Det är inte rätt att kalla ett djur med ett namn ur det heliga evangeliet." Lisa smålog föraktligt. Min bror har en sådan rar jakthund, den heter Hektor, och jag har ett det sötaste rådjur - Jenny heter det." (Karl Gjellerup "Kvarnen" s 18-19,66)

Hur ställde sig nu den (medeltida) romerska kyrkan till alla dessa olika sekter? - Väl gjorde hon försök att med ordets vapen öfvervinna dem; den helige Bernhard, Dominikus och flera af hans orden arbetade icke utan framgång i detta syfte. Men därjämte och hufvudsakligen tillgrep hon utan tvekan det vida bekvämare medlet, yttre våld: fängelse, tortyr och död; att gå in i sig själf och pröfva, i hvad mån "kättarne" möjligen hade rätt, kom alls icke i fråga. Och det kunde knappast vara annorlunda. Den romerska kyrkan är i sina egna ögon gudomlig och ofelbar, och det icke blott till sitt innersta väsende utan i alla sina läror och ordningar. Den är Guds rike på jorden, och utanför den finnes ingen frälsning. Hvar och en som uppträder mot kyrkan är därför hemfallen åt fördömelsen, och han bör, därest han icke afsvärjer sin villfarelse och ångerfullt beder om återupptagande, öfverantvardas åt bålets lågor till en försmak af den eviga eld, som därefter väntar honom. Dock, "oss är icke lofligt att döda någon", som öfversteprästerna sade på Jesu tid, eller, som det hette under medeltiden: "kyrkan törstar icke efter blod"; de romerska prästerna ville icke besudla sina heliga händer, med hvilka de vidrörde Kristi lekamen, genom att själfva afrätta kättarne (jfr Joh. 18:28) utan fordrade, att den världsliga makten skulle förrätta bödelstjänst åt kyrkan, något som den i allmänhet blott alltför villigt gjorde. (C. Fr. Lundin "Kyrkohistoria för hemmet - Första delen: Gamla tidens och Medeltidens historia" s 561)

(Kung Archelaos) avsattes tidigt på grund av vanstyre, redan år 6 v.t. (= vår tideräkning), och Rom valde därefter att styra Judéen direkt genom romerska ståthållare, av vilka Pontius Pilatus (26-36 v.t.) är mest känd. ... Den romerske ståthållarens residens låg i Caesarea Maritima, som tjänade som huvudstad i Judéen. Vid de stora högtiderna, då mängder av pilgrimer kom till Jerusalem, flyttade dock ståthållaren till Jerusalem för att finnas till hands och bl.a. övervaka säkerheten. Ståthållarens närvaro var speciellt viktig under påsken, med dess budskap om befrielse från förtryck av en annan kolonialmakt, Egypten, tidigare i Israels historia. ... (Ståthållarnas) agerande provocerade befolkningen, vilket ledde till upprepade protester och blodiga sammandrabbningar med romersk militär. Till exempel beslagtog Pilatus tempelfonder för att bygga en akvedukt, vilket var olagligt enligt befolkningens sätt att se, och han slog brutalt ner de protester som följde. Sedan han låtit sina soldater genomföra en massaker på en till synes fredlig folksamling i Samarien avsattes Pilatus till slut av Rom för sin brutalitet mot befolkningen. (Cecilia Wassén "Från perser till romare" s 68)

"Pretoriet" betecknar högkvarteret eller residenset. Antoniaborgen kallades denna byggnad i Jerusalem, och den låg i omedelbar anslutning till tempelplatsen. Landshövdingen bodde där då han var i Jerusalem. (Studiebibeln II:701)

"Pretoriet": Det romerska högkvarteret, kasernerna. Som en hedningarnas bostad var den oren. (C.C. Ryrie "The Ryrie Study Bible" s 1636)

Den jude som gick in i en hednings hus blef derigenom enligt judarnas uppfattning af Mose lag oren (se Ap.G. 10:28). (P. Waldenström "Nya Testamentet" s 537)

Sångarna:

Du, det rätta påskalammet, Som vår synd uppå dig tog Och oss blef till full förlossning Och vår ovän nederslog; Du, som göt det dyra blodet Oss till salighet och frid, Pris och ära, Herre Jesus, Vare dig till evig tid! (J Bakewell - Erik Nyström: Sång 87:2)

Din helga lekamen, mitt påskalamm var; Den bittraste galla för glädje du tar; Att göra mig salig du lider all nöd; Att skänka mig livet för mig du blev död. (AK Rutström: Förbundstoner 1911 nr 66:4)

Det var på korsets helga stam, Guds egen Son mig köpte fri. Ett obesmittat påskalamm, Guds egen Son mig köpte fri. O, vilket pris: hans blod, som rann På Golgata, mig frihet vann. Ej någon älskat har som han, Guds Son, som köpt mig fri. (Andliga sånger 1936 nr 404:4)

Egna kommentarer och funderingar:

I Johannes' evangelium korsfästes Jesus den dag då påskalammet åts. I Synoptikerna korsfästes Jesus dagen efter det att påskalammet hade ätits. I ljuset av Syr 46:4 kan vi läsa Johannes i ett återställelseperspektiv. Under Josuas tid blev en dag två (jfr Josua 10:12-13). Nu blir två dagar en dag.

Paulus sade till de troende i Korint: "Rena/rensa ut den gamla surdegen för att ni må vara en ung/nygjord deg, helt och hållet som ni är osyrade. Ty Kristus, vårt påskalamm, har och/också offrats." (1 Kor 5:7)

Grekiska ord:

miainô (befläcka) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 9:8; 1 Mack 1:63; 7:34; Salomos Vishet 7:25; Joh 18:28 - 1 Mack 1:46; 4:43,45; 13:50; 14:36; Tit 1:15; Hebr 12:15; Judas v 8.

Pilatos (Pilatus) Mark 15:1; Luk 23:1; Joh 18:29 - Matt 27:2,13,17,22,24,58,62,65; Mark 15:2, 4-5,9,12,14-15,43,44; Luk 3:1; 13:1; 23:3-4,6,11-13,20,24,52; Joh 18:31,33,35,37-38; 19:1,4,6,8,10,12-13,15,19,21-22,31,38; Apg 3:13; 4:27; 13:28; 1 Tim 6:13.

praitôrion (pretorium) Matt 27:27; Joh 18:28 - Mark 15:16; Joh 18:33; 19:9; Apg 23:35; Fil 1:13.

prôï (tidigt på dagen) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 15:1; Joh 18:28 - 1 Mack 3:58; 4:52; 6:33; 11:67; 12:29; 16:5; Syr 31:20; Bel och Draken v 11(12),16; Matt 20:1; 21:18; Mark 1:35; 11:20; 13:35; 16:2; Joh 20:1; Apg 28:23.

Ytterligare studier: 1 Mos 35:2; 2 Mos 12:21; 3 Mos 22:26-27; 4 Mos 19:16,21-22; 31:19; Matt 20:19; 27:1; Mark 14:12-14; Luk 18:32; 22:7,11-15; Joh 18:13,33; 19:9,14; Apg 10:14; 11:3,9.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-23; 2012-03-10; 2014-11-02; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

---

18:29b Och han yttrar: "Vilken anklagelse för ni (fram) (nedifrån/emot) (א*,B) den här Människan?"

Ord för ord (8 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): och (han)-yttrar: vilken anklagelse för-(ni)-(fram) (nedifrån/emot)-'-n människa'/människan den-här?

1883: ... och sade: Hvad klagomål fören I mot denne man?

1541(1703): ... och sade: Hwad klagomål hafwen I emot denna mannen?

LT 1974: ... och frågade: "Vad anklagar ni den här mannen för? Vad är det han har gjort?"

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Bileam sade:) "Jag skall visa honom och/men visst inte nu. Jag kallar honom lycklig, och han närmar sig inte. En stjärnbild skall 'sticka upp'/'träda i dagen' ut ur Jakob, och en människa skall stå upp ut ur Israel." (4 Mos 24:17a, Grekiska GT)

Taktikerna och satraperna sökte (hela tiden) finna en förevändning nedifrån/emot Daniel. Och/men varje förevändning och fall från sidan av (Gud) ... fann de inte nedifrån/emot honom, eftersom han (hela tiden) var trofast. Och taktikerna talade: ”Vi kommer inte att finna ’en förevändning’/’ett motiv’ nedifrån/emot Daniel ’om ej’/utom i hans Guds lagar.” (Dan 6:4-5, Grekiska GT, Theod)

(Människan sjunken/klädd i linnekläder sade till Daniel:) "Ut ur/av dem som ’låter tillsammans’/förstår skall (några) förstå alltigenom/’från början till slut’ in i’/’med syfte på’ det att göra sig själva rena och ’in i’/’med syfte på’ det att utväljas och ’in i’/’med syfte på’ det att göras rena ända till en avslutnings lägliga tid." (Dan 11:35a, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Petrus) började fördöma och svära att/: "Jag känner inte Människan!" (Matt 26:74a)

(Pilatus) yttrade (till folkskarorna): "Ty vad dåligt har Han gjort?" (Matt 27:23a)

Då (den som var) centurion, den som stod 'ut ur Hans mitt emot'/'mitt emot (Jesus)', hade skådat, att (Jesus) på det här sättet blåste/andades ut, talade han: "Sannerligen, den här Människan var (hela tiden) en Guds son." (Mark 15:39)

De skriftlärda och fariseerna höll/iakttog (hela tiden) (Jesus) vid sidan av (för att se) om Han ger vård i/på sabbaten, för att de måtte finna (någonting) att anklaga Honom (för). (Luk 6:7)

Då (prästledarna och de skriftlärda) hade 'hållit ... vid sidan av'/iakttagit (Jesus), skickade de bort anstiftare som hycklade, att vara/'de ... var' själva rättfärdiga , för att de måtte/'skulle kunna' 'ta på'/klandra Hans utsaga, så att de (skulle kunna) 'ge ... till sidan av'/överlämna Honom åt befälhavarens början/ledarskap och (rättsliga) myndighet. (Luk 20:20)

("Ledarskapet för hundra man" sade om Jesus:) "Förvisso var den här Människan (hela tiden) rättfärdig." (Luk 23:47b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Roddarna/tjänarna svarade (prästledarna och fariseerna): "'Inte heller någonsin'/aldrig har en människa samtalat på det här sättet som Den här, Människan, samtalar (P66,א*)!" (Joh 7:46)

Exegeter, evangelister med flera:

För Judarnes skull hjelp mig inom loppet af åtta dagar med: att på en lapp skrifva hvad den judeprocess rör som (amanuensen i Kungliga biblioteket) Skoglar Bergström har i sina Kulturminnen i K. B. 1723-27. Är det något ärerörigt som kan gagna judfrågan så skall jag genast låta afskrifva. Gör nu icke mycket besvär; lukta bara i portföljen och skrif tre ord: så här t. ex. Judar stämda för falska vigter; d:o för tidelag, o. s. v. Äfven ett enkelt tvegifte eller en vexelförfalskning är kärkommet! Och det är icke så noga med domen, bara jag får anklagelsen. (August Strindberg "August Strindbergs brev II 1877-1882" s 381; brev den 9 mars 1882 till Richard Bergström)

Så småningom växte kritiken (mot Göta hovrätt i Jönköping). Missnöjet riktade sig mot "hovrättens dröjsmål såväl av tvistemål som uppsåtligt av svårare criminalia så snart de berörde personae gratiae". I hela Götaland klagade man över våld, mannamån, vårdslöshet och oförsvarliga uppskov vid rättvisans handhavande. Så fann sig Gustav III föranlåten på sin Eriksgata själv besöka Göta hovrätt för att fordra berättelse, huru domarsysslorna blivit förvaltade. Nu följde en räfst, som dess bättre saknar motstycke i vår rättskipnings långa historia. Det var den 1 oktober 1773 kungen höll sitt berömda stafftal i hovrätten. Skörden av angivelser blev dock mindre, än vad de smygande ryktena låtit ana. 34 anklagelsepunkter uppställdes. Anklagade voro en vice president, 4 hovrättsråd, 6 assessorer samt en häradshövding. Enligt en uppgift hos Odhner voro i Göta hovrätt vid ifrågavarande tidpunkt 2500 oavgjorda mål, av vilka en hel del legat där 20 år och längre. Rättegången öppnades den 2 november 1774 av konungen själv med ett ståtligt och bombastiskt tal. Den fortgick till slutet av 1775. Justitiekanslern yrkade, att de anklagade, alla utom en, skulle avsättas. Flera av de anklagade, bland dem Crusenstolpe . . . som var en av hovrättens mest nitiska tjänstemän, värjde sig med skärpa. De påtalade förseelserna skulle framför allt florerat under presidenten Wennerstedts regim 1755-1771, men denne varken åtalades eller berördes av processen. Domstolen torde hava varit benägen att låta det hela stanna vid böter utom i ett enda fall, men efter påtryckningar från kungens sida blev resultatet vida strängare. Fem ledamöter skildes från sina ämbeten, bland dem Crusenstolpe, medan de övriga slapp lindrigare undan. Meningarna i de olika fallen voro påfallande delade. Kungen var strängast. Han ville, att Crusenstolpe skulle göra offentlig avbön. . . . Meningarna om denna räfst hava varit delade. Somliga hava icke nog kunnat prisa kungens rättskänsla, andra hava tolkat den som en yttring av Gustav III:s benägenhet att göra politik av allting. Kungen skulle under sken av nitälskan för rätt och emot orättvisa hava skylt över den ovilja, han hyst emot en del ledamöter i anseende till deras politiska tänkesätt och det sätt, varpå de med majestätets förbigående sökt att hos rikets ständer utverka sin befordran. Förmodligen hava båda åsikterna fog för sig. Flera av de blottade omständigheterna voro ju onekligen graverande för en överrätt. Å andra sidan är det egendomligt att en sådan som Wennerstedt gick fri, medan . . . Curusenstolpe dömdes hårt. Det var allmänt bekant, att Crusenstolpe uttalat sitt missnöje med kungens statsvälvning och anslutit sig till Pechlins krets. (Sigurd Wildte "Några anteckningar från 1600- och 1700-talets Göta hovrätt" s 27-29)

Grekiska ord:

katêgoria (anklagelse) Joh 18:29 - 1 Tim 5:19; Tit 1:6. Jfr "katêgoros"/anklagare som ett namn på draken i Upp 12:10.

Ytterligare studier: Matt 12:10; 27:12,18; Mark 3:2; 15:1,3; Luk 11:54; 23:2,10; Apg 22:30; 23:30,35; 24:2,8,13,19; 25:5,16-18; Upp 12:10.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-23; 2012-03-11; 2014-11-03; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

---

18:30-32 De svarade och talade till honom: "Om ej Den här (hela tiden) 'var havande'/hade gjort (א*) dåligt, hade vi - alltefter omständigheterna - inte 'gett Honom till sidan av'/'överlämnat Honom till' dig." Pilatus talade så till dem: "Ta ni Honom och döm * (א*) enligt er lag." Judarna talade så (א,*א) till honom: "Det är inte tillåtet för oss att döda ingen/någon", för att Jesu utsaga måtte fullbordas, som Han hade talat då Han gav ett tecken på vad slags död Han (hela tiden) stod i begrepp att dö.

Ord för ord: 18:30 (15 ord i den grekiska texten) (de)-svarade och talade (till)-honom: om ej var-(hela-tiden) den-här dåligt havande-gjort, inte alltefter-omständigheterna (till)-dig (vi)-gav-till-sidan-av honom. 18:31 (24 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) talade så (till)-dem '-en Pilatus'/Pilatus: tag honom ni och enligt '-en lag'/lagen er döm. talade så (till)-honom '-na judar'/judarna: (för)-oss inte (det)-är-tillåtet (att)-döda ingen. 18:32 (13 ord i den grekiska texten) för-att '-n utsaga'/utsagan '-ens Jesu'/Jesu måtte-fullbordas vilken/som (han)-talade givande-ett-tecken-(på) vad-slags död (han)-(hela-tiden)-stod-i-begrepp-att dö.

1883: De svarade och sade till honom: Vore denne icke en illgärningsman, så hade vi icke antvardat honom åt dig. Då sade Pilatus till dem: Tagen I honom och dömen honom efter eder lag. Då sade judarne till honom: Oss är icke lofligt att döda någon; på det att Jesu ord skulle fullbordas, hvilka han hade sagt, då han gaf till känna, hurudan död han skulle dö.

1541(1703): Då svarade de, och sade till honom: Wore han icke en ogerningsman, så hade wi icke öfwerantwardat dig honom. Då sade Pilatus till dem: Tager I honom, och dömer honom efter eder lag. Då sade till honom Judarna: Oss är icke lofligit att döda någon; På det Jesu tal skulle fullkomnas, som han sagt hade, då han gaf tillkänna, med hwad död han dö skulle.

LT 1974: "Vi skulle inte arrestera honom, om han inte var en brottsling", replikerade de. "För då bort honom och döm honom själva efter era egna lagar", sade Pilatus till dem. "Men vi vill ha honom korsfäst", sade de, "och vi behöver ditt tillstånd." Detta uppfyllde Jesu förutsägelse angående avrättningsmetoden.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Mose gjorde en orm av koppar och 'fick ... att stå'/ställde den uppå ett tecken. Och det blev, när – alltefter omständigheterna – en orm bet en människa, såg han emot, emot ormen av koppar och levde. (4 Mos 21:9, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) "Om - alltefter omständigheterna - det må bli i någon en miss (av Guds mål) (som förtjänar) ett domsutslag av/till död, och han må dö, må ni hänga upp honom uppå ett trä(stycke). Hans kropp skall inte somna/dö uppå, uppå trästycket, emellertid/utan ni skall begrava honom (i) en grift/grav i/på den där dagen, eftersom varje/'var och en' som hängs upp uppå ett trä(stycke) är (och har varit) förbannad av Gud." (5 Mos 21:22-23a, Grekiska GT)

(Befälhavaren Rehum och skrivaren Simsaj och 'den helt och hållna'/hela resten (av) medslavar i Jerusalem skrev ett brev till kung Artaxaerxes. De skrev:) "Om (Jerusalem) - alltefter omständigheterna - må byggas upp och dess murar må 'avpassas på ett lämpligt sätt'/'göras i ordning', kommer (judarna) inte att vara tributskyldiga åt dig, inte heller kommer de att ge (något), och det här kommer att göra kungar dåligt/illa. Och det inte är tillåtet för oss att skåda en kungs otillbörlighet/vanheder. På grund av det här har vi sänt (detta brev) och gett kungen kunskap." (Esra 4:13b-14, Grekiska GT)

… (Profeten) skådade Herren som satt uppå en tron, (som var) hög och som var ’lyft uppå’/upplyft’. (Jes 6:1a, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Skåda, Min pojke skall vara tillsammans (med Mig), och han skall höjas och oerhört/'i högsta grad' förhärligas." (Jes 52:13, Grekiska GT)

Taktikerna och satraperna sökte (hela tiden) finna en förevändning nedifrån/emot Daniel. Och/men varje förevändning och fall från sidan av (Gud) ... fann de inte nedifrån/emot honom, eftersom han (hela tiden) var trofast. Och taktikerna talade: ”Vi kommer inte att finna ’en förevändning’/’ett motiv’ nedifrån/emot Daniel ’om ej’/utom i hans Guds lagar.” (Dan 6:4-5, Grekiska GT, Theod)

Judarna och deras präster har varit tillfreds med att Simon (skall) vara deras befälhavare och prästledare in i (den kommande) tidsåldern ända till (dess att) en trofast profet (skall) stå upp. ... Det skall inte vara tillåtet för ingen/någon av folket och/eller prästerna att icke uppta någon av de här (bestämmelserna). (1 Mack 14:41b,44a)

(Jesus, Syraks son, sade:) "Härliga (män) har 'getts till sidan av'/överlämnats i de andras händer." (Syr 11:6b)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: "Prästledarna och de skriftlärda) skall 'döma ner'/fördöma (Människans Son) 'in i'/'med syfte på' (א,*א) död och 'ge Honom till sidan av'/'överlämna Honom till' nationerna ... (för) att korsfästa (Honom)." (Matt 20:18b-19a)

(Fariseerna frågade Jesus:) "Är det tillåtet att ge skatt till en kejsare eller inte?" (Matt 22:17b)

Prästledarna, som hade tagit silvermetallerna/silverstyckena, talade: "Det är inte tillåtet att kasta dem in i offerkistan, emedan det är en 'blodsheder'." (Matt 27:6)

(Pilatus) yttrade (till folkskarorna): "Ty vad dåligt har Han gjort?" (Matt 27:23a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Himlen och jorden skall komma vid sidan av, men mina utsagor skall inte/förvisso ej komma vid sidan av." (Mark 13:31)

Roddarna/tjänarna tog (Jesus med) slag med påkar. (Mark 14:65b)

(Jesus sade till de tolv:) "Alla de ting som har varit (och är) skrivna genom profeterna (om) Människans Son skall avslutas. Ty Han skall 'ges vid sidan av'/'överlämnas till' nationerna ... och då de piskat Honom, skall de döda Honom." (Luk 18:31b-32a,33a)

Folkmassan) började anklaga (Jesus inför Pilatus) och sade: "Vi har funnit, att Den här 'vändande isär'/förvänder vår nation och hindrande/hindrar oss att ge kejsaren tributer och säger Sig själv vara en kristus/smord, en kung." (Luk 23:2)

(Kleopas sade till Jesus:) "Du ensam har din bostad vid sidan av Jerusalem och har inte fått kunskap om de ting som blivit/hänt i (staden) i de här dagarna?" Och Han talade till dem: "Av vilka slag?" (Luk 24:18b-19a)

(Prokonsul Gallio sade till judarna:) "Om det är/gäller sökanden med anledning av utsaga och namn och lag, den enligt/'som rör' er, skall ni själva skåda/iaktta. Jag önskar inte vara domare av/i de här tingen." (Apg 18:15)

Aposteln, den åttonde och en av de sju: Helt och hållet som Mose höjde ormen i det ödelagda (området), på det här sättet måste Människans Son höjas. (Joh 3:14)

Judarna sade ('hela tiden'/'gång på gång') till honom som har fått (och får) vård: "Det är sabbat, och det är inte tillåtet för dig att lyfta upp din madrass." (Joh 5:10)

(Jesus sade till fariseerna:) "I er lag har det varit '(och är) är det'/'och det är' skrivet (א,*א), att två människors vittnesmål är sanningsenligt." (Joh 8:17)

(Jesus sade till folkskaran:) "Och, om - alltefter omständigheterna - Jag må höjas ut ur jorden, skall Jag draga alla (nationer) (P66,א*) i riktning mot Mig själv. Men/och Han sade (hela tiden) det här och gav (så) ett tecken (med) vad slags död Han (hela tiden) stod i begrepp att dö." (Joh 12:32-33)

(Jesus sade till männen som ville gripa/(få makt över) Honom:) "Jag talade till er, att Jag är. Om ni så söker Mig, låt de här vara att dra sig tillbaka", för att den utsaga, som Han hade talat, måtte fullbordas: "Dem som Du har gett (och ger) Mig, ut ur/av dem har Jag inte fördärvat ingen/någon." (Joh 18:8-9)

Exegeter, evangelister med flera:

Även ord kan vara tecken, t.ex. i ... 18:32. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 528)

I judiska ögon skulle avrättningen av Jesus på korset föra honom i vanrykte. Det ansågs vara samma sak som hängning (Apg 5:30, 10:39), och 5 Mos 21:23 utformar principen: "En hängd människa är förbannad av Gud" (se Gal 3:13). (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 851)

Vi kan här ha ett försök från Johannes sida - eller från tidigare tradition som han beroende av - att lägga skulden för den fällande domen av Jesus ännu fastare vid judarna och att rentvå romarna - en tendens som ofta är märkbar i den tidiga kristna litteraturen. ... Pilatus handling ... lägger allt ansvar på judarna. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 533; jfr Joh 19:14b-16a med bibelställen och "Egna kommentarer och funderingar".)

(Jesus) hade förutsagt, att han skulle korsfästas (kap.12:32, Matt 20:19), och detta måste gå i fullbordan. Derför skulle saken utföras genom romarena. Korsfästelsen var nämligen ett romerskt men icke ett judiskt dödsstraff. Om judarna hade utfört straffet, så skulle de hafva stenat honom. (P. Waldenström "Nya Testamentet" s 537)

Egna kommentarer och funderingar:

I Esra 4:13-14 anklagar slavar i Jerusalem - vilka hänvisar till vad som inte är tillåtet för dem - judarna inför en utländsk makthavare. I Joh 18:29-31 "slavar" i Jerusalem - vilka hänvisar till vad som inte är tillåtet för dem - en jude inför en utländsk makthavare.

Angående verbet "fullborda", se Egna kommentarer och funderingar till Joh 19:33-37.

Paulus sade till de troende i Galatien: "Kristus köpte ut oss, ut ur lagens förbannelse, då han hade blivit en förbannelse till förmån för oss - eftersom det har skrivits (och är skrivet): 'Emot/på (något) förbannat (är) varje/'var och en' (som är) upphängd uppå ett trä/trästycke.'" (Gal 3:13)

Ytterligare studier: Jer 26:24; Matt 12:2,4,10,12; 14:4; 15:26; 17:22-23; 19:3; 22:17; 26:2,45; 27:2,18; Mark 2:26; 3:4; 9:31; 10:32-34; 12:14; 14:41; 15:1; Luk 6:2,4,9; 9:44; 14:3; 18:32; 20:22; 23:14; 24:7,20; Joh 8:28; 10:34; 13:18; 15:25; 19:6-7; 21:19; Apg 3:13; 21:11; 27:1; 1 Petr 2:12; 3:17; 4:15; Upp 1:1.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-23; 2012-03-12; 2014-11-04; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

---

18:33-36 Pilatus kom så åter in i, in i pretoriet, och han höjde sin röst åt Jesus och talade till Honom: "Är Du judarnas kung?" Jesus svarade honom (א,*א): "Säger du det här från dig själv, eller talade andra till dig med anledning av Mig?" Pilatus svarade: "Ej/inte är * (P66,א*) jag en jude? Din nation och prästledaren (א*) har 'gett Dig till sidan av'/'överlämnat Dig till' mig. Vad har Du gjort?" Jesus svarade: "Mitt rike är inte ut ur/av den här 'utsmyckningen'/'utsmyckade världen'. Om Mitt rike (hela tiden) var ut ur/av den här 'utsmyckningen'/'utsmyckade världen', hade Mina roddare/tjänare - alltefter omständigheterna - (hela tiden) kämpat, för att Jag ej måtte ha 'getts till sidan av'/'överlämnats till' judarna. Men nu är Mitt rike inte härifrån."

Ord för ord: 18:33 (21 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) Kom-in-i så åter in-i '-et pretorium'/pretoriet '-en Pilatus'/Pilatus och (han)-höjde-sin-röst (åt)-'-en Jesus'/Jesus och talade (till)-honom: du är '-en kung'/kungen '-nas Judar'/Judarnas? 18:34 (14 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) svarade honom '-en Jesus'/Jesus: från dig-själv det-här säger-(du) eller andra (till)-dig talade med-anledning-av mig? 18:35 (19 ord i den grekiska texten) svarade '-en Pilatus'/Pilatus: ej jag Jude (jag)-är? '-en nation'/nationen den din och '-n prästledare'/prästledaren gav-till-sidan-av dig (till)-mig. vad gjorde(-du)? 18:36 (39 ord i den grekiska texten Sinaiticus) svarade Jesus: '-t mitt rike'/riket mitt' inte är ut-ur '-en utsmyckning'/utsmyckningen den-här. om ut-ur '-en utsmyckning'/utsmyckningen den-här var-(hela-tiden) '-t mitt rike'/riket mitt', '-na roddare'/roddarna de mina kämpade-(hela-tiden) alltefter-omständigheterna för-att ej (jag)-måtte-ges-till-sidan-av '-na Judar'/Judarna. nu men '-t mitt rike'/riket mitt' inte är härifrån.

1883: Pilatus gick då åter in i palatset och tillkallade Jesus och sade till honom: Är du judarnes konung? Jesus svarade honom: Säger du detta af dig själf, eller hafva andra sagt dig det om mig? Pilatus svarade: Icke är väl jag en jude? Ditt folk och öfversteprästerna hafva antvardat dig åt mig; hvad har du gjort? Jesus svarade: Mitt rike är icke af denna världen. Om mitt rike vore af denna världen, så skulle ju mina tjänare kämpa därför, att jag icke blefve antvardad åt judarne; men nu är mitt rike icke härifrån.

1541(1703): Då gick Pilatus åter in i Rådhuset, och kallade Jesum, och sade till honom: Äst du Judarnas Konung? Jesus swarade: Säger du det af dig sjelf, eller hafwa andre sagt dig det om mig? Pilatus swarade: Icke är jag en Jude; ditt folk, och de öfwerste Presterna, hafwa dig mig öfwerantwardat; hwad hafwer du gjort? Jesus swarade: Mitt rike är icke af denna werldene; om mitt rike wore af denna werldene, då fäktade ju mine tjenare derom, att jag icke worde Judomen öfwerantwardad; men mitt rike är icke hädan.

LT 1974: Pilatus gick då tillbaka in i palatset och skickade efter Jesus. "Är du judarnas kung?" frågade han honom. "Vilket slags kung - enligt ditt sätt att se eller enligt judarnas?" frågade Jesus. "Är jag en jude?" snäste Pilatus. "Ditt eget folk och deras överstepräster förde hit dig. Varför det? Vad har du gjort?" Jesus svarade då: "Jag är inte en jordisk kung. Om jag var det, så skulle mina efterföljare kämpat, när jag arresterades av de judiska ledarna. Men mitt rike är inte af denna världen."

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Resultatet av) granskningen ut ur/av Judas' stam (var) 74 av antalet av tusen och 600. (Detta var den största stammen i Israel.) (4 Mos 1:27, Grekiska GT)

De här folkförsamlingarna för Judas enligt/efter deras granskning (var) 76500 (män). (Judas var fortfarande den största stammen i Israel.) (4 Mos 26:22b, Grekiska GT)

(Herren) utvalde Judas' stam, berget Sion, som Han välkomnade. (Ps 78:68, Grekiska GT)

Utsmyckningens/'den utsmyckade världens' kung skall få oss, som har dött till förmån/försvar för (Herrens) lagar, att stå upp in i ett tidsålderslångt återupplivande. (2 Mack 7:9b)

(Mackabaios uppmanade judarna) att kämpa ädelt. ... (Han sade: "Våra fiender) 'övertygas (och har övertygats)'/'förlitar (och har förlitat) sig' på vapen tillsammans och/med djärva ting, men vi (judar) 'övertygas (och har övertygats)'/'förlitar (och har förlitat)' oss på Gud, den Allsmäktige, som (med) en nick förmår 'kasta ner'/störta och/både dem som kommer emot oss och hela utsmyckningen/'den utsmyckade världen'." (2 Mack 8:16b,18b)

(Mackabeus och hans män) tillsammans med folkskarorna bönföll Herren att skicka bort en god budbärare i 'riktning mot'/'fråga om' Israels räddning. (2 Mack 11:6b)

Då (Judas) hade gett förtroendet till utsmyckningens/'den utsmyckade världens' skapare, kalla(de) han till sidan av (sig) de som hade kämpat ädelt tillsammans med honom så länge som till död med anledning av lagar, helgedom, stad, fädernesland, medborgarrätt. (2 Mack 13:14a)

(Salomo sade: "Kungarna) är (Herrens) rikes roddare/tjänare." (Salomos Vishet 6:4a)

(Jesus, Syraks son, sade:) "Kämpa ända till döds med anledning av sanningen, och Herren Gud skall föra krig till förmån för dig." (Syr 4:28)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Siare från uppstickanden/öster sade:) "Var är Han som har fötts fram, en judarnas kung?" (Matt 2:2a)

... Åter tar förtalaren (Jesus) till sidan av (sig) 'in i'/till ett väldigt högt berg och visar Honom alla utsmyckningens/'den utsmyckade världens' riken och deras härlighetsglans. Och han talade till Honom: "Alla de här tingen skall jag ge Dig, om - alltefter omständigheterna - då Du har fallit/sjunkit ner, Du må kasta Dig ner inför mig (för att hedra mig)." (Matt 4:8-9)

(Jesus sade till Sina lärjungar: "Prästledarna och de skriftlärda) skall 'döma ner'/fördöma (Människans Son) 'in i'/'med syfte på' (א,*א) död och 'ge Honom till sidan av'/'överlämna Honom till' nationerna." (Matt 20:18b)

(Jesus sade till Sin lärjunge:) "Tänker du att Jag inte förmår kalla till sidan av Min Fader, och Han skall här (א*) just nu få att stå vid sidan av Mig mer än tolv legioner budbärare?" (Matt 26:53)

(Jesus sade:) "... Den lägliga tiden har fullbordats (och är fullbordad), och Guds rike har närmat (och närmar) sig." (Mark 1:15a)

Jesus talade till (några av fariseerna och herodianerna): "Ge tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, och till Gud de ting (som är) Guds." (Mark 12:17a)

Pilatus utfrågade (Jesus): "Är Du judarnas kung?" Men 'då Den/Han hade svarat'/'Den/Han svarade' och sade: "Du säger (det)." (Mark 15:2)

(Lukas sade:) "De som från en början hade blivit utsagans ögonvittnen och roddare/tjänare har 'gett ... vid sidan av'/överlämnat (de tin som hade fullbordats och fullbordades ibland oss) till oss." (Luk 1:2)

(Förtalaren sade till Jesus:) "Om Du är en Guds son, kasta Dig själv ner härifrån." (Luk 4:9b)

(Jesus sade:) "Kämpa (för) att komma 'in i'/in genom den trånga dörren." (Luk 13:24a)

(Några fariseer sade till Jesus:) "Kom ut och gå härifrån, eftersom Herodes vill döda Dig." Och Han talade till dem: "Då ni har gått tala till den här räven: 'Skåda, jag kastar ut små demoner, och botanden avslutar Jag fullständigt idag och följande dag, och den tredje (dagen) görs jag fullkomlig.'" (Luk 13:31b-32)

(Jesus sade till fariseerna:) "Guds rike kommer inte i sällskap med 'ett hållande vid sidan av/'en iakttagelse'. Inte heller skall de tala 'Skåda, här!' eller 'Där!' Ty skåda, Guds rike är inom er/'era gränser'." (Luk 17:20b-21)

(Paulus talade:) "Jag, en människa, är faktiskt en jude." (Apg 21:39a)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Natanael talade (till Jesus): "Rabbi, Du är Guds Son. Du är Kungen (P66,א,*א) av Israel." (Joh 1:49)

Då Jesus så har kunskap, att de står i begrepp att komma och röva bort Honom och visa upp (א*) en kung, flyr (א*) Han (själv) ensam åter 'in i'/till berget. (Joh 6:15)

(Jesu) bröder talade så (vända) i riktning mot Honom: "Stig över härifrån och dra Dig tillbaka in i Judeen, för/så att och/också Dina lärjungar tittar på * (א*) gärningarna som Du gör. Ty ingen gör någonting i det gömda. Man söker och/också själv vara/'uttrycka sig' i klarspråk. Om Du gör de här tingen, gör Dig (då) själv synlig för utsmyckningen/'den utsmyckade världen'." (Joh 7:3-4)

(Jesus sade till judarna): "Ni är ut ur/av tingen ner/därnere. Jag är ut ur/av tingen upp/däruppe. Ni är ut ur den här 'utsmyckningen'/'utsmyckade världen'. Jag är inte ut ur den här 'utsmyckningen'/'utsmyckade världen'." (Joh 8:23)

(Kajafas) talade han inte det här (bort) från Sig själv, emellertid/utan då han var en prästledare av/under den där tidsperioden, profeterade han, att Jesus (hela tiden) stod i begrepp att dö till förmån för nationen och inte till förmån för nationen endast, emellertid/utan för att Han måtte leda/föra tillsammans in i ett och/också de Guds barn som var (och hade varit) skingrade isär. (Joh 11:51-52)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Jag skall inte längre samtala många ting i sällskap med er, ty utsmyckningens/'den utsmyckade världens' ledare kommer, och i Mig har han inte ingenting/någonting. Emellertid för att utsmyckningen/'den utsmyckade världen' må få kunskap, att Jag välkomnar Fadern, och helt och hållet som Fadern har ålagt Mig, på det här sättet gör Jag. Res er upp. Vi må leda/'förflytta oss' härifrån." (Joh 14:30-31)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

ca 2000 - ca 1800

Guds herravälde ... är utomvärldsligt till sitt ursprung och väsen. Det är en gudomlig, andlig verklighet som genom Jesus bryter in i vår värld, var och när Gud vill. Det är inomvärldsligt till sina verkningar. ... (Kristi rike) kan inte pekas ut på kartan. Konturerna skymtar i den kristna församlingen. ... Fienderna är många, men riket kan ej krossas. (Nils Tägt " PREDIKA ORDET! Andra årgångens evangelietexter Advent-Pingst" s 7,10; kommentar till Joh 18:36-37)

Kristi församling är kallad att vara i bästa mening revolutionär, att i Jesu Kristi sinne mitt i denna värld kämpa och leva för ett rike som icke är av denna världen. I denna värld av våld, förtryck, blodsutgjutelse och bombkrevader kan och måste visionen av Guds rike lysa för vår blick. I denna värld där en lönnmördares kula plötsligt kan tysta dens röst, (president John F. Kennedys) som millioner lyssnat till med förhoppningar, skall evangeliet om riket som icke är av denna världen ge oss styrka att tro, älska och hoppas. (Gösta Nicklasson "Kristus lever" s 152; Predikan över Matt 6:10 och Mark 1:15 vid Svenska Missionsförbundets generalkonferens 1968)

Här i denna värld gäller det ju att med alla medel slåss för varje tumsbredd inflytande, att allvarligt undvika varje prestigeförlust och att spänna starkare människomakt mot annan människomakt. Nu har Jesu vänner släppt Jesus i fiendehand och det utan kamp. Och Jesus har själv så velat. Ett dylikt rike behöver Rom bestämt inte frukta. (Gösta Sandberg "Glädjens budskap" s 10 i kommentar till Joh 18:36-37)

Jesu ord ... om ett rike, som icke är av denna världen ... står på vakt mot varje försök att göra Jesu rike till ett rike av denna världen. Kyrkohistorien har mycket att berätta om dylika försök. Vi behöva icke gå till medeltidens påvedöme och dess anspråk på att behärska världen. Vi ha exempel på närmare håll. I vårt eget land har kyrkans gärning stundom varit farligt nära att förvandlas till ett stycke av statens liv, till det yttre samhällets legaliserade religionsvård. Det ligger däri ett drag av storslagenhet. De ortodoxa, statskyrkliga ledarnes ängsliga omsorg om "enheten i religionen" hade djupare rötter än prelaternas maktlystnad. För oss har det blivit dyrköpt insikt, att den kyrka, som söker att frälsa själar med tvångsmakt, går miste om evangeliets sanna kraft. Det finns ock subtilare försök att göra Kristi rike till en inomvärldslig makt, till ett yttre rike av denna världen. De möta oss i tron på världens gradvisa omskapande genom Kristi budskap och kyrkans gärning. ... Tanken på den världsliga kulturens gradvisa förkristligande är en farlig villfarelse, en variant av den naiva utvecklingsoptimismen i kristen förklädnad. Emot varje sådan förvrängning av kristendomen står Jesu ord till Pilatus obönhörligt på vakt. (Yngve Brilioth "Den enskilde och samfundet" s 91-92; "Mitt rike är icke av denna världen")

(Den förfalskade Kristusbilden) gick ur hand i hand bland upprorsmännen, till dess en av dem böjde sig fram för att se på dess krona. Han fick då ögonen på de ord, som stodo inristade där: "Mitt rike är endast av denna världen". Mannen ropade ut detta helt högt, och alla skreko, att den lilla bilden skulle vara deras fälttecken. De förde upp den på krönet av barrikaden och ställde den där såsom ett baner. Bland dem som försvarade barrikaden, fanns en man, som inte var en fattig arbetare, utan en lärd man, som hade tillbringat hela sitt liv på studerkammaren. Han kände all den nöd, som pinade människorna, och hans hjärta var fullt av medlidande, så att han ständigt sökte medel att förbättra deras lott. ... Så ofta som krutröken skingrade sig, lyste för hans ögon den lilla bilden, som under allt stridstumlet stod orubbad högst uppe på barrikaden. För varje gång han såg bilden, genomkorsades hans hjärna av orden: "Mitt rike är endast av denna världen." ... Plötsligen visste han, att detta var ordet, som han hade sökt efter under hela sitt liv. Han visste vad han skulle säga till människorna, och det var den här fattiga bilden, som hade gett honom lösningen. Han skulle gå ut i hela världen och förkunna: "Ert rike är endast av denna världen." "Därför måsten I sörja för detta livet och leva såsom bröder. Och I skolen dela era rikedomar, så att ingen blir rik och ingen fattig. I skolen alla arbeta, och jorden skall ägas av alla, och I skolen alla vara lika. Ingen skall hungra, ingen skall frestas till yppighet, och ingen skall lida nöd på sin ålderdom. Och I måsten tänka på att bereda allas lycka, ty det finnes ingen ersättning, som väntar er. Ert rike är endast av denna världen." ... Mannen, som under striden hade blivit undervisad av bilden, började förkunna världen en ny lära, som kallas socialism, men som är en antikristendom. ... Och fastän bilden, som har utspritt läran, är obemärkt och okänd, så är inte läran det, utan den går genom världen för att frälsa och omskapa den. Den sprides dag från dag. Den går ut över alla land och bär många namn, och den är så förledande därigenom, att den åt alla lovar jordisk lycka och njutning, att den lockar anhängare mer än något, som har gått fram genom världen alltsedan Kristi tid. (Selma Lagerlöf "Antikrists mirakler" s 22-24)

Broder, för sista gången, hjelp mig, så skall jag hjelpa dig när jag kommer i mitt rike, kanske snart nog! ... För allra sista gången: hjelp mig så hjelper jag dig, när jag kommer i mitt rike! (August Strindberg "August Strindbergs brev IX 1892-jan 1894" s 180-181; brev 25 april 1893 till Adolf Paul)

Det gläder mig att du vaknar ur Estetikens magnetiska sömn! Politiken, det är ju vår nästas väl och ve! Skulle vi icke intressera oss för det! Ha vi rätt att icke intressera oss för det? (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 157; brev 13 maj 1884 till Gustaf af Geijerstam)

"Det är ont om uthålligt folk bland oss", (sade Ganja/Ivolgin till fursten), "även om alla är ockrare och procentare hela bunten, men jag tänker hålla ut i alla fall. . . . (Penningutlånaren) Ptitsyn sov på gatan när han var sjutton år och tjänade sina första kopek genom att gå och sälja pennknivar; nu har han sextio tusen, men han fick lov att gå genom den där morgongymnastiken först! Men jag tänker hoppa över hela den där morgongymnastiken och ta itu med kapitalet direkt; om femton år kommer man att säga: 'Där är Ivolgin, judarnas konung.'" (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 161)

Den för hwilken Frälsarens sinne och sätt är klart i hjertat, den har ej någon böjelse att blanda sig i werldsliga saker och att regera. Och detta icke af lättja och wårdslöshet utan af en wiss fruktan för ett lefnadssätt som är så mycket stridande emot Frälsarens eget. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 240)

(I anslutning till 1848 års riksdag) skrev Rosenius följande till Scott: " ... Religionsfrihet är en tanke, som rörer mångas sinne, men här är ett stort, mäktigt parti, som bävar därför - prästerna. Dock, när Herren vill, sker det. Han vet sin tid och har all makt i himmelen och på jorden. Jag är visserligen bland 'de stilla i landet', ty jag lägger mig icke i politik och reformer av det yttre. Men, under det de så rusta och strida, födas bland oss levande barn, som äro den högstes barn och riksarvingar." Guds rike gick segrande fram överallt i landet. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 284)

"Varför tiger (Charlotte)?" sade prostinnan. "Där borta på namnsdagskalaset hade alla människor reda på brytningen liksom på frieriet. Och somliga drog sig undan henne, och andra var förargliga emot henne, och hon lät det alltsammans gå ut över sig utan att försvara sig. Om hon hade kastat kaffekoppen i ögonen på någon av dem, så skulle jag tackat min Gud och Skapare, men hon satt så undergiven som en korsfäst och lät dem vara så elaka, som de någonsin förmådde." (Selma Lagerlöf "Charlotte Löwensköld" s 210)

ca 1800 och tiden dessförinnan

Jag drömde att jag sade till min mor att jag hade tagit värvning i de frivilligas armé för att försvara (franska) revolutionen. "Det är bra, men glöm inte dina förfäders religion", svarade hon. Jag vaknade i skogen med regnet trummande mot segelduken och förstod vad hon menade. Hon sade att det också fanns ett annat rike som jag skulle bära i mitt hjärta och aldrig svika. Det hade jag inte tänkt på. (J.M.G. Le Clézio "Allt är vind" s 90; 20 sept 1792)

Må Jesus wår Konung få draga oss till sin förening, och wi sålunda församlas till det helga manna Samfund, den osynliga Kyrkan, och blifwa lemmar i hans andeliga kropp och rätte undersåtare i hans rike, som icke är af denna werlden. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 35 i kommentar till Luk 1:57)

Med sin uppståndelse ... hade Herren grundat ett rike, som icke skall hafwa att skaffa med penningar eller guld och det, som angår det timliga lefwernet, eller med att förwärfwa och förwara sådana ting. Ty ett sådant rike finnes redan förut på jorden allt ifrån werldens beynnelse, då det underkastades det menskliga förnuftet genom Guds ord, såsom det heter i 1 Mos. 1:28: Råder öfwer fiskarna i hafwet och öfwer foglarna under himmelen och öfwer alla djur, som kräla på jorden o.s.w. Detta är det gamla rike, hwarmed den werldsliga öfwerheten skall sysselsätta sig, och för hwilket den icke behöfwer den Heliga Ande, och hwarom man icke heller i christenheten har mycket att lära: här må juristerna hjelpa och tillråda, hwad som är att göra och låta. Men jemte och öfwer detta är ock ett annat rike, som råder öfwer samweten och angår de ting, i hwilka man har att göra med Gud. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 276)

Några riken äro widsträckta, hafwa många förmåner, mycket folk, stor ära och idel timliga håfwor. Men detta rike kallas ett saligt rike, ett nådens, lifwets, rättfärdighetens och sanningens rike, och hwad som mer till saligheten behöfwes. Derigenom åtskiljes det från alla andra riken. Ty huru stora, rika och mäktiga de än äro, så heta de dock dödens riken, ty de måste dö, förgås och förfalla samt lemna sina egodelar efter sig.Ännu har ingen uppkommit, som har sagt, att de woro lifsens riken, som hade uti sig lif, frid och salighet; ty endast detta rike bär den titeln, att Gud har upprättat ett furstendöme och rike, uti hwilket är idel lif och salighet. ... Alltså ser du nu här, att Zacharias med de allrautwaldaste ord som ljufligast framställer evangelium och Christi rike med alla dess frukter, färger och egenskaper; sägande, att det är ett nådens, förlåtelsens, fridens, fröjdens, trygghetens, salighetens och all god gåfwas Ord och rike. Gud gifwe, att wi måtte förstå och erfara det! Amen. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 306,317 i kommentar till Luk 1.57-80)

"Vad betyder väl far, kamrater och fosterland för mig!" utbrast Andrij, i det han lätt kakade på huvudet och sträckte sig som en poppel sträcker sig över flodvattnet. "Kommer det därhän, så vet, att jag inte är bunden vid någon! Inte vid någon, någon!" upprepade han i samma ton och med samma handrörelse, som en envis, seg kosack brukar, då han uttrycker sin föresats att åstadkomma något som ingen annan förmår eller ens hört talas om. Vem har påstått, att just Ukraina är mitt fosterland? Från vem har jag fått det till fosterland? Fosterlandet är det som ens själ trånar efter, som den finner ljuvare än något annat. Mitt fosterland - det är du (min vackra härskarinna och tartarkvinna)! Där har du mitt fosterland. Och detta fosterland bär jag i mitt hjärta, och där skall jag bära det så länge det finns en livsgnista i mig, och låt mig se, om någon kosack vågar slita det fosterlandet ur mig! För det är jag redo att sälja, uppoffra och förstöra allt!" (Nikolaj Gogol "Taras Bulba" s 237; skildrad tid: 1400-talet)

"Kejsaren eller staten", (sade Eufemios till sin andlige fader, biskop Petros), "vilket här är samma sak, har ju indragit upprorsmannens egendom och skänkt den till kyrkan." "I själva verket förhåller det sig som du säger, men till formen är det annorlunda. Du vet, att det redan finnes ett gudlöst parti, särdeles inom senaten, hären och ämbetsmannaklassen, som höjer sin röst emot den sed, att kyrkan emottager gåvor och förläningar. Ropet understödjes här i österlandet av homousianerna och alla andra kättare, emedan det icke är deras utan vår egen rättrogna homoiusianska församling, vilken dessa gåvor och förläningar komma till godo. I västerlandet däremot, där homousianerna äro de starkare, tiga de själve och det är våra egna rättrogna bröder, som där deltaga i ropet. Nog av, kejsar Valens, som är vår kyrkas uppriktige och nitiske vän, förmenar dock, att det ligger någon sanning i skränet. Hans samvete har fasthakat sig vid sådana missförstådda heliga utsagor som den, att Guds rike icke är av denna världen, och dylika." (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 339-340)

Bysantinarna ... försökte skapa en stat som var helt kristen till sitt styrelsesätt och i sitt dagliga liv. Bysans var i verkligheten ingenting annat än ett försök att erkänna och tillämpa inkarnationens alla konsekvenser. Säkert hade försöket sina faror, särskilt begick bysantinarna ofta misstaget att identifiera Bysans' jordiska rike med Guds rike, det grekiska folket - eller snarare det "romerska" folket, för att använda den term med vilken de beskrev sin egen identitet - med Guds folk. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 46-47)

Många kristna blefvo utomordentligt berusade af den lycka, som vederfors kyrkan genom Konstantins välvilja; kyrkohistorikern Eusebius från Caesarea är ett typiskt exempel på denna berusning. Han trodde sig se "en bild af Guds rike", då "Guds män" fingo lof att gå in i det innersta af kejsarens palats och ligga till bords med det stora rikets härskare. Men andra kristna förargades öfver den sammanblandning af heligt och världsligt, som nu bemärktes på så många punkter. I det ögonblick, då Konstantin utspände sin tronhimmel öfver altaret, framträdde afrikanska svärmare (donatisterna) som frågade: "Hvad har kejsaren att göra med kyrkan?" Öknarna och aflägsna platser började fyllas af eremiter och munkar, som flyktade bort från den kyrka, som höll på att upptaga världen i sig. Hvilken ödesdiger typ på kommande tiders skenkristendom var icke den odöpte Konstantin med det oinvigda hjärtat, hvilken använde korset och Kristi namn såsom en talisman! (Fredrik Nielsen "Den gamla kyrkan och medeltiden" s 114-115)

(Justinus Martyren skrev till kejsare Titus och några av hans män:) "När ni hör att vi söker efter ett rike, antar ni, utan att göra någon efterforskning, att vi talar om ett mänskligt rike; medan vi däremot talar om det som är hos Gud. ... Om vi sökte efter ett mänskligt rike, skulle vi också förneka vår Kristus." (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 166)

I Indien fanns kristendomens ande vid Kristi födelse, och vi ha för icke länge sedan från Europas större scener hört det bekräftat i dramat Vasantasena (Lervagnen) som är årsbarn med Kristus. Där säger tiggarmunken i slutet av åttonde akten: "Tämj din hand, styr din mun, tygla ditt sinne, och du bekymrar dig ej om konungamaktens glans, ty ditt rike är icke av denna världen." (August Strindberg "Världshistoriens mystik" s 16)

Att fortsätta med (hembygden):

Ett svenskt folkhem är bra, men Guds rike är bättre. (Jan Eirestål "Folkhemmet och Guds rike"; Jönköpings-Posten den 1 juli 2005)

(Kyrk)tornen var landskapets utropstecken! De demonstrerade makt och ställning i samhället, samtidigt som de förmedlade bestämda estetiska ideal och avancerat tekniskt kunnande. (Bo E Karlson "Från höga spiror till låga huvar" s 99)

"Mitt rike är icke av denna världen." Lite vill jag stanna inför de där orden, just därför att vi sett och ser religiösa ledare som sannerligen söker skaffa sig ett rike av denna världen. Mest påtagligt har det väl varit under de senare åren i Iran och bland dess ayatollor - men visst finns maktkampen även inom kristendomen också i de minsta och mest närliggande områden. Låt oss därför lämna Islam, det är ingen kristen religion. Den erkänner inte Kristus som något annat än profet av sjunde klassen och de har inte hans ord som rättesnöre. Ändå fanns det en tid då många svenskar hyste stor beundran för alla främmande religioner. För dessa skulle det säkert vara nyttigt att ta fram en världskarta där de olika religionerna finns utmärkta och sedan se hur det är med jämlikhet, med kvinnans ställning, med social omvårdnad och mycket annat - kanhända skulle vi då bli lite villigare att slå vakt om de kristna värdena. (Malte Blaxhult "Tankar inför helgen; advent - pingst" s 7-8; 1:a Advent)

(Engelsmannen) Thomas Hughes formulerade sig (under 1800-talet) med terminologisk frihet på så sätt att han sa: "att man skulle socialisera kristendomen och kristiansiera socialismen". (Thomas Hughes och andra) unga män var upptända av en social rättfärdighetslidelse och ville förändra samhället mot en större rättfärdighet. ... Josef Wallinder var fil.mag. och lärare vid Södra Vätterbygdens folkhöskola (i Jönköping). Han dog 1951, men var under sin levnad medlem i Broderskapsrörelsen, där han medverkade i många olika sammanhang. Så här skrev (han en gång): " ... Man har klart bestritt Broderskapsrörelsens rätt att utföra religiöst arbete. Det är en sak, som hör de kristna församlingarna till, men en politisk rörelse må där hålla fingrarna borta. Emellan överdrifterna får nu rörelsen söka finna sin väg. Man är stundom angelägen om att påpeka, att den blir svår att vandra. Man glömmer att ingen uppgift i Guds rike har varit lätt att fullgöra." ... Det måste även i framtiden finnas plats för människor och organisationer, som arbetar på att göra vårt samhälle ljusare och rättfärdigare för människor att leva i. (Alfons Holmqvist "Broderskap under 50 år - Jönköpings Kristna Socialdemokraters Grupp 1929-1979" s 2,20,22,25-26)

Det svarta folkhavet stormar över hela Afrika och även här i Sydafrika går böljorna höga. Vi veta ej vad som håller på att ske och vi veta ej något om morgondagen. Kyrkor och missionsstationer har bränts. Antivit propaganda bedrives under jorden. Vi har inte order från vår Mästare att blanda oss i någon som helst politik. Vi äro lyckliga att i just denna tid få lov att stå med uträckta händer för att hjälpa sjuka och lidande och att få peka på Jesus den enda, som kan hjälpa och hos vilken den enda tryggheten finnes på denna jord! (Lars Vitus "SAM har ett sjukhus" s 59; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

Bed och arbeta! Så lyder cisterciensernas motto för sin livsgärning. Bönetåren skall på åkern blandas med svettdroppen. Nydala har ett dotterkloster i Roma på Gotland. Dit brukar abbot Arwid göra en årlig visitationsresa. Det blir ibland en farofylld seglats. ... Gotland tillhör Danmark, men det hindrar inte en visitation i Roma. Cistercienserna bryr sig inte om den världsliga maktens gränser. (Allan Rydén "Martyrerna i Nydala - Roman från Christiern Tyranns tid i Sverige" s 52)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Den samhällsförvandling som den kristna tron företräder handlar inte om att tvinga på andra vårt sätt att se på saker och ting. Korsets makt är en omvänd makt. Vi manas avstå från att använda härskarmakt för att få igenom våra mål. Petrus säger att "välsignelse" är ett vapen som vi ska möta det onda med, även om det innebär svårigheter och lidande. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 183 i kommentar till 1 Petr 3:8-12)

Jfr "Jesus sade: 'Om de, som har er i sitt garn, säger: 'Se, riket är i himlen', då skall himlens fåglar vara före er. Om de säger: 'Det är i havet', då skall fiskarna vara före er. Men riket är i ert inre och är i ert yttre. När ni känner er (själva), då skall man känna er, och ni skall veta, att ni är den levande Faderns barn.'" (Bo Frid-Jesper Svartvik s 45; Thomasevangeliet log. 3:1-4)

Jfr "De visade Jesus ett mynt och sade till honom: 'De, som hör till kejsaren, avkräver oss skatterna.' Jesus sade till dem: 'Ge det, som tillhör kejsaren åt kejsaren. Ge det, som tillhör Gud, åt Gud och det, som är mitt, ge mig det." (Bo Frid-Jesper Svartvik s 89; Thomasevangeliet log. 100)

Det hände sej att (Jesus) red in genom Jerusalems stadsport. Vilket konstigt triumftåg. Inte hade han någon ädel springare. Inget fullblod. Ingen blankryktad lippizaner. Han hade ingen häst alls. Han satt på en åsna, "en arbetsåsninnas fåle". Åsnan var ett fattigt lastdjur, den kunde verkligen inte skänka nån grandezza, tvärtom. Och så var den ju så liten, konungens fötter måste ha gått i marken. Det såg nog ganska löjligt ut. Det störde honom inte, han var inte ute efter att imponera. Han hette Jesus, han var från Nasaret, hans rike var inte av denna världen. Det har bestått, sedan andras fallit. (Stefan Andhé "Sök ljuset" s 169)

Kyrkans huvuduppgift är inte att ändra på evangeliet utan att låta dess kraft komma till tals för att hjälpa människor till tro och förändra samhället i enlighet med Guds rikes visioner av humanitet och rättvisa. Teologernas uppdrag är, för att överföra en berömd tes av Karl Marx, inte att beskriva världen utan att förändra den. (Lars Lindberg "Ny skapelse" s 46)

Både Duke McCall (tidigare president i Baptisternas Världsallians) och den nuvarande (1983) generalsekreteraren i Baptisternas Världsallians, Gerhard Claas, hävdar att de religiösa högergrupperna inte är så starka bland amerikanska baptister som de själva gör gällande. "Den moraliska majoriteten är en högröstad minoritet", säger Gerhard Claas. "Vi kan som samfund aldrig ställa oss bakom dem eftersom vi är oberoende av alla politiska krafter. Vår uppgift som kristna är inte att avgöra om andra människor är moraliska eller inte utan att hjälpa dem fram till en personlig tro på Gud." ... I ett skarpt avståndstagande från fyra lutherska biskopar i USA uppmanas medlemmarna att inte "låta sig luras" av grupper som blandar ihop religion och politik och som förvränger kyrkornas egentliga uppgift i politiken. ... "Det finns ingen kristen inställning i politiska frågor, det finns bara kristna människor med uppfattningar i politiska frågor", (förklarar biskoparna). ... (En) representant för de mer konservativa evangelikala som kritiserar den religiösa högern är evangelisten Stanley Mooneyham, chef för biståndsorganisationen "World Vision". ... "Kristna människor har sin styrka i maktlöshet och kärlek", (säger) Mooneyham. "I politiken finns ingen plats för omtanke och kärlek, där helgar ändamålen alla medel." ... "Kyrkans talesmän lurar publiken när de säger sig ha politisk sakkunskap", (säger professor Peter L.) Berger. "Idén att en moralisk och religiös övertygelse ger kompetens att uttala politiska rekommendationer om varje fråga under solen är illusorisk, trots att den har djupa rötter i kyrkohistorien." (Lars Adaktusson "Det gudomliga USA" s 125-126,129,156)

"När du försvarar Nordvietnam och Viet Kong tar du samtidigt ställning för kommunismen", sade jag. (Chefredaktören för Svensk Veckotidning) Bertil (Zachrisson) replikerade: "Ja, det gör jag. Övertänkt! Kommunismen och kyrkan kommer att göra gemensam sak mot kapitalismen." "Aldrig, om du med 'kyrkan' menar de etablerade samfunden." "Absolut!" Det var inte enda dispyten jag hade med chefredaktören om hans politiska ställningstaganden. Men vi grälade aldrig. Respekterade varandra som kristna bröder. (John Hedlund "För Guds skull" s 252)

(Enligt) Martin Luthers lära om "de två regementena" styr Gud i världen genom samhällsordningen - myndigheterna och armén. Deras befallningar är lika giltiga som Guds. Detta är det världsliga regementet, sanktionerat av Gud. Vid sidan av detta finns Kristi rike, som endast omfattasr de kristna och kyrkan och bara bestämmer över deras personliga och andliga liv. Som världsliga medborgare står de under det världsliga reementet. Kristi rike skall inte styra de kristnas sociala och politiska beteende. De världsliga myndigheterna skall inte heller ha något att säga till om i kyrkliga frågor, bara stödja kyrkan på det andliga området. Gud har alltså i princip två riken: kyrkan och världen. En konsekvens av denna lära blev att många kristna i Tyskland fann det svårt att inte lyda sin världslige ledare även om han hette Hitler. (Vinny Samuel-Christ Sugden "En fördärvad skapelse" s 259-263)

ca 1975 - ca 1950

Ta bussen från Jarlaplan! Stig av vid Riksmuseet! Allt stoppas upp, allt stoppas in. Nätgiraffen är inte för hög, flatlusen inte för låg. Du kommer att finna dig själv, kanske din själ, om du letar i rikets museum. Du tillhör ju riket? Ta bussen till Jarlaplan! Det börjar bra. Skeletten av två elefanter välkomnar dig i vestibulen. Under den köttiga ytan finns (hos ryggradsdjuren) något visst som består. Det känns tryggt i en tid som gungar. Är du ett tidens barn, besök riksmuseet! ... Passa på medan riket består! (Det finns andra riken.) Ta en av de morotsröda bussarna från Jarlaplan! Stig av vid Riksmuseet! Snart är du där. Snart är du inte här. (Werner Aspenström "Ur Skäl" s 297-298,302; Ode till riksmuseet)

På begäran av kyrkomötet tillsatte regeringen år 1968 Kyrkohandbokskommittén med uppgift att revidera "Den svenska kyrkohandboken" och kyrkans övriga böcker. ... (I) den första grundläggande boken "Gudstjänst idag. Liturgiska utvecklingslinjer", 1974 ... försökte man ... komma ifrån ett teologiskt "tvårumstänkande": att betrakta Kristus och världen som två skilda sfärer. Det fanns inte två skilda verkligheter, utan en enda, Guds verklighet. Kyrkan skulle vara en kyrka för världen. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 292)

Under några juliveckor 1968 hölls Kyrkornas Världsråds fjärde generalförsamling i Uppsala. Det blev inledningen till ett uppbrott i många avseenden. Temat var "Se, jag gör allting nytt" (Upp 21:5). Sedan mitten av 1960-talet hade en radikalisering skett på många samhällsområden. En "ny vänster" etablerade sig på många håll i världen. ... Den nya öppningen mot "världens problem" kom ständigt fram under konferensen. ... Det fanns vid mötet en global vision: kyrkorna hade en förpliktelse mot världen. ... Mötet rekommenderade en världsskatt eller utvecklingsskatt för de fattiga ländernas utvecklingsprocess, en kyrkoskatt som skulle fördelas världen över och nödhjälpsbidrag. ... Rättvisan sattes före freden med den motiveringen att ingen varaktig fred kan uppnås utan politisk, social och ekonomisk rättvisa. ... Uppsala 68 var något nytt i Kyrkornas Världsråds korta historia. "Världen" och dess problem ställdes i centrum. ... Kyrkorna förväntades skapa politiska opinioner för en rättvisare värld. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 271-273)

"Att inte betala böterna, är inte det politik?" frågade officeren. "Jaså, är det där skon klämmer!" (svarade Pjotr). "Man börjar med en politisk Kristus och slutar med politiska baptister. Nero anklagade de kristna för att ha anlagt Roms brand, inkvisitionen anklagade dem för irrläror, och ni anklagar de troende för antisovjetism - allt för att vi förkunnar en korsfäst Kristus. Ni har trots allt lärt en del av det förgångna. Er fars, lögnarens, djävulens metoder är fortfarande desamma. ... Vad det gäller missbruket av religionen kan ni säkert mäta er med kapitalisterna." (Hermann Hartfeld "Trots KGB" s 172-173; Pjotr slår tillbaka)

Jag är varken för eller emot. Jag avsäger mig de yttre, de inre ögonblicksbilderna av onda och goda, den knappa tidens maktkonstellationer. Gud själv, inte tanken på Gud skänker frid ... ... Denna landsförvista ogärningsman har något viktigt att säga mig. Denna av alla avskydda förbrytare har kanske ett budskap att överbringa - jag hör ultraljudskniven i läkarens hand ... ... Det bräckliga är det enda solida - i den natt där solen tvekar i människor som andas: på båda sidor Muren. (Östen Sjöstrand "De nödvändiga motstroferna" s 510; 1967)

(Dag Hammarskjöld) var inte partiman, han verkade inte i västmakternas eller östblockets intresse. Med kraft försvarade han värden som stod över eller bortom politiken. Ärkebiskop (Nathan Söderblom), född i en prästgård, och filosofiprofessorn (Axel Hägerström), som en gång inlett sina studier i Uppsala för att i sin fars efterföljd bli präst, måste ha lett bekräftande i sina himlar när generalsekreteraren den 30 maj 1960 steg upp i talarstolen vid universitetet i Oxford och kvitterade sitt hedersdoktorat genom att i polemik med sovjetledaren Nikita Chrusjtjov sjunga sanningstrohetens lov. (Mats Svegfors "Dag Hammarskjöld" s 80; Arvet från Uppsala)

ca 1950 - ca 1900

Min uppfattning har varit, att hade icke den lutherska reformationen råkat in i politikens virvlar, hade den blivit till oändligt mycket större välsignelse och betydelse för världen, än den blivit. Och nu ropas det i dessa dagar, att kristendomen skall taga parti och proklamera sin ställning efter politiska linjer. Min vän, våra linjer dragas endast efter Guds levande Ord, som förbliver, när de politiska problemställningarna länge sedan störtat samman och blivit till stoft. (Sven Lidman "Från Coventry till Betlehem" s 121)

I vår tid (omkring 1940) har det på vissa håll i den kristna världen uppstått en ny hedendom, som predikar religiös dyrkan av staten och dess härskare och därför kommer i skarp motsättning till kristendomen. Liksom på Johannes tid har många predikanter och författare uppträtt och lockat folk bort från kristendomen till att i stället tro på riken i denna världen och dyrka människor i Guds ställe. (Anton Fridrichsen-Per Lundberg "Ur Bibeln" s 517 i kommentar till Upp 13:11-18)

Det har sagts, att en statskyrka lätt förvandlas till ett ämbetsverk med ett byråkratiserat prästerskap. När kyrkans tjänare erhålla en viss social ställning, när deras timliga bärgning är tryggad, då är det fara värt, att prästerskapet rekryteras av män, som äro kallet ovärdiga. Anmärkningen drabbar emellertid de frikyrkliga samfunden i samma utsträckning. Den första hänförda generationen i ett nytt samfund kunde visserligen offra allt för sin tro och i handling bevisa sin hängivenhet, men den andra generationen står i exakt samma ställning som statskyrkans män. Den tillsätter sina präster, avlönar dem som i statskyrkan, och vad värre är, gör dem beroende av okunniga och ofta trångsynta församlingar. Frikyrkorna måste samtidigt kämpa en hård kamp för den ekonomiska existensen, i deras liv kommer så småningom den materiella sidan att spela en roll, som statskyrkan aldrig i samma grad blir utsatt för. En statlig ledning är otvivelaktigt att föredraga framför en sorts religiös demokrati, där okunnigheten, bigotteriet och den demokratiska hetsen får göra sig gällande. Och talet om statskyrkan som bergtagen hos staten är lika litet ett angrepp, som förslår. Om kyrkan är fången hos staten, om kyrkan i sin gärning åsidosätter de kristna grundsatserna för att vara sin politiske herre till lags, så har kyrkan svikit sin uppgift. Varken frikyrka eller någon annan organisationsform skulle kunna rädda en sådan kyrka. Ty kyrkan vilar ytterst på religiös tro. Om den tron är stark nog, så kan ingen statsmakt i världen förmå kyrkan till dagtingan med sig själv. Kristus inför Pontius Pilatus, den vapenlöse oskyldige inför det romerska världsväldets mäktige representant, det är kyrkan inför staten. Om kyrkan icke har mod att stå i den situationen rak och oböjd, som det kräves av den, då är kyrkan icke längre någon kyrka. (Per Engdahl "Sverige och det tjugonde århundradet" s 341)

Jag har en känsla inför just detta årsskifte, att jag på något hemlighetsfullt sätt står mycket nära en brant eller ett bråddjup. ... Vi äro allesammans instängda i ett fartyg, vars skeppare, styrman och besättning flytt. ... Tror man på Gud, så tror man på Honom, som förbliver. ... Mitt i strömtider, mitt i undergångstider och deras oerhörda, ödesbestämda rusande mot en katastrof, så står var troende människa i Jesus Kristus förankrad i Guds eviga nu. Diktaturer och demokratier växa upp och dö huller om buller, höger som vänster, men Guds levande ord förbliver. Jag minns ännu ett intervjuuttalande av mig som inflöt i Social-Demokraten i april 1933. Jag skrev då: " ... Vad vi nu få uppleva är kanske de avkristnade och demoraliserade demokratiernas sista kamp på liv och död. ... Den fruktansvärda kris, som de europeiska demokratierna i denna tid genomlida, hoppas jag - trots allt mörkt och motsägande i nuet - att de skola få genomlida till seger." Ja, min vän, detta skrev jag i Social-Demokraten i april 1933. Det är lika sant i denna stund. ... Nu är hela mänskligheten drucken i ett rus, som bryter ned murar, moralsystem och maktpositioner. Människan blir förvandlad till ett grymt vilddjur. ... Jag tror, att vi ha rättighet att inför Guds ansikte förena våra hjärtan i bön och bedja Gud, att Han skall göra detta år (1939), som kommer till mig och dig och till oss alla, till ett den inre segerns, sanningens och trons år. (Sven Lidman "Uppenbarat" s 163,171-174; Gudlöshet och galenskap; tal i Filadelfia Stockholm nyårsafton 1938)

(Lewi) Pethrus återkommer ofta till "saken", och betydelsen av att mest av allt ta hänsyn till "saken". Det han syftar på är "Guds verk", pingströrelsen. Uttrycket ger mig obehagliga associationer, men det är också en påminnelse om det tidsmässiga avstånd som ligger mellan min tid och Pethrus. I Pethrus generation, bland dem som växte upp före andra världskriget, fanns ännu tron på möjligheterna att skapa ett lyckorike här i världen. I den meningen är makarna Myrdal och den svenska folkhemstanken, de stora utopiska totalitära regimerna i Sovjetunionen och Tyskland, och den svenska pingströrelsen besläktade. De präglas alla av en liknande optimism kring människans förmåga att skapa detta lyckorike. (Joel Halldorf "Lewis brev" s 327)

Många brunnsvikselevers älsklingsskald var Dan Andersson - ingen författare var så läst, älskad och sjungen som han under hela min brunnsvikstid (1926-1959). ... Vad som kom så många ungdomar på Brunnsvik att älska Dan Andersson var utan tvivel hans religiösa mystik. Han gav ord och stämma åt dess längtan, dess sökande efter ett djupare innehåll i livet. Jag vet inte hur ofta jag hört dem läsa med en inlevelse som man inte kan ta miste på strofer som denna: "Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt. Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder: 'Kom till oss, ty denna jorden, den är icke riket ditt!'" Eller dikten om det nattliga mötet med den döde Jonatan Jonsson och hans tal om den sällsamma sång han hört i fjärran rymder: "Och den allra högsta sången, den sjöngo de efteråt och fast jag inte begrep ett ord, jag brast i en hejdlös gråt - det var utanför alla hjärtan och en stjärnbana framför allt vett - det var vad intet öra hört, och intet öga sett." (Alf Ahlberg "Mina år på Brunnsvik" s 52-53)

Mot slutet av sitt liv varnade (Nathan) Söderblom (som dog 1931) för revanschismen och antisemitismen i Tyskland, politiska ställningstaganden som av många ansågs strida mot den lutherska kyrkosynens tvåregementslära enligt vilken kyrkan inte fick blanda sig i politiken. (Sven-Erik Brodd "Nathan Söderblom - religionshistoriker, ärkebiskop och internationell ekumenisk kyrkoledare" s 380)

"Jag har firat Chanucah och Jul samtidigt. Jag är en kristen jude, min Rakel", (sade Zadrak till sin hustru). "Det är en omöjlighet, som sådan blir du utstött av judarna, och de kristna upptar dig inte." "Det får inte vara en omöjlighet. Just som judar ska vi samlas kring vår Messias." "'Vi', säger du! Ensam är du om den dubbelställningen!" "Ensam, nej! Kristus själv var och förblev jude och likaså alla hans apostlar. Varför skulle då vi i våra dagar behöva övergå från judendomen, om vi blir kristna? Behöver jag upphöra att vara jude, därför att jag hyllar judarnas Konung?" "Judarnas Konung - en korsfäst bedragare, som av hedningarna på hån fick det tillmälet. Hyllar du honom, då upphör du i sanning att vara jude, ovärdig blir du ditt folk och dina fäder. ... Varför talar du så hädiska ord, varför kallar du honom Judarnas Konung?" undslapp det henne (till sist) med en snyftning. ... Han stod och såg på Rakel, som han höll i sina armar och i henne såg han sitt folk sådant som det varit genom tiderna och ännu var. O, Israel, vad skall det inte en gång bli av dig, då din hårdnackade trohet i förnekelsen blir omvänd till trohet i bekännelsen, när du äntligen får se, vem du stungit har! (Elisabeth Beskow "En tonskapelse" s 91-92)

Må Gud i sin barmhärtighet bevara oss från all frasförgiftad "kristen" kommunism och anarkism, ja, från all "kristen politik" överhuvudtaget! Jesus sökte aldrig frälsa världen på politikens eller de politiska programmens väg. Han visste, att hela världen var i den ondes våld, och att Hans rike icke var av denna världen. Men varje gång, man under århundradenas lopp sett världslig makt söka politisk förbindelse med kristliga kraftcentra, har resultatet alltid till slut blivit en den lönlösaste och ödesdigraste kraftuttömning, ej blott för dess kristliga kraftcentra, utan för levande kristendoms strävanden överhuvudtaget. Jesu rike är icke av denna världen. (Sven Lidman "Förgängelsens trälar och frihetens söner" s 80-81)

För släktskaps skull fick en missionsvän och kristen inte blunda för syndiga gärningar. "Di har rövat åt sig femtusen! Minst!" Knut (Toring) såg på sin syster med dröjande blick. "Jag trodde, att du sparade ihop dina skatter i himmelen!" sade han. Ingegärds ansikte blev än rödare, hennes fulla barm hävdes. ... En missionsvän och kristen skulle göra sina skyldigheter här ner för att förtjäna det eviga livet i himlen; en kristens verk var att kämpa mot ondskan och orätten här på jorden. Även om oförrätten begicks av en köttslig broder." ... Jorden rådde i systerns själ, fast hon trodde att hon levde för en himmel. (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 277-278; Mannen i byn)

"Hr Brantings ministerlista upptar följande namn: ..." Journalisten Sträng skrev ut telegrammet som meddelade, att hans tidning från och med i dag tillhörde regeringspressen. Handen om pennan skälvde en liten smula. ... Vad tänkte den ekonomiskt skötsamme biskopen, kristusherden och kyrkoegendomsförvaltaren, där borta på sin sköna biskopsgård i dag, när tidningen kom? Han måste vara underkunnig om att det fanns en punkt i deras program: "Statskyrkan avskaffas. Av kyrkan disponerade egendomar stanna i samhällets ägo." Satt herren på den välskötta biskopsgården månne blek och skälvande vid sitt middagsbord i dag, aptitlös, petande i maten: Hur länge sitter jag kvar och lyfter avkastningen av kyrkans domäner och dricker den feta mjölken från biskopsgårdens högmjölkande kor? Hur har kyrkan förresten kommit över denna egendom? Kan jag egentligen lita på att den inte är orätt fången? Kanske den från början är tagen från någon vanmäktig bonde och brukare? Ja, så kanske stiftets herde börjar besinna sig och erinra sig, att han egentligen skulle förvalta ett rike, som icke är av denna världen. Måhända skulle han till och med kunna gripas av sådana själsskakningar och tvivel, att de hos honom förberedde marken för en omvändelse till kristendomen. ... Valter hade kallat sitt första politiska föredrag: När vårt partiprogram skall genomföras. ... "Sjätte punkten i vårt program: Statskyrkan avskaffas. Här i Sverige födds vi till luteraner, liksom man i andra länder föds till katoliker, muhammedaner o.s.v. Vår statskyrka får sina anhängare lätt: Den behöver inte övertyga någon. Men vi socialister kräver full religionsfrihet, vi vill efter egen fri prövning välja vår tro. Vi vill inte avlöna statliga själasörjare, som våra själar aldrig har begärt. Varför skall en biskop och en präst födas av hela folket? Den som vill tillhöra en kyrka skall naturligtvis själv avlöna sina förkunnare. Och varför skall just denna luterska kyrka bland de många inom kristenheten omhändertagas av staten? Varför inte lika gärna missionskyrkan, baptistkyrkan eller frälsningsarmén? De flesta av våra präster har från början bekämpat vår arbetarrörelse, det bör vi inte glömma. Arthur Engberg har förträffligt uttryckt sanningen, när han i Tiden skrev om kyrkan: 'Den är ett reaktionens bålverk, mörkmännens och lögnarnas fäste i kampen mellan ljus och mörker, sanning och lögn, bland människors barn.'" (Vilhelm Moberg "Soldat med brutet gevär" s 591,598,638,641; Fria ordets tjänare; 1919-1921)

ca 1900 och tiden dessförinnan

Enligt stadgarna, antagna 1875, är (Östra Smålands Missionsförenings) ändamål "att, i överensstämmelse med den Heliga Skrift och den evangeliskt-lutherska bekännelsen, befrämja Kristi rikes tillväxt genom utsändande av predikanter". (Nils Rodén "Östra Smålands Missionsförening" s 44)

"Mitt rike är icke af denna världen." Det är således en sanning, att Christus har ett rike hwilket han i sannaste mening kan kalla sitt. ... Christi rike är allena werkligheten, sanningen, oförgängligheten. Han allena säger: Jag är wägen, sanningen och lifwet. Till Sonen allena säger Herren: Gud, Din stol warar från ewighet till ewighet, Ditt rikes spira är en ewig spira. (Johan Henrik Thomander "Predikningar öfwer alla årets Sön- och Högtidsdagars Evangelier. Sednare delen." s 2-3 i kommentar till Joh 18:36-37)

Luthers brytning med medeltiden eger ... därutinnan afgörande betydelse, att han helt och håller skiljer mellan det andliga och det världsliga. Därmed var grunden lagd för det moderna värdesättandet av staten. ... Från denna utgångspunkt förmådde Luther återgifva staten den höghet, som kyrkan beröfvat den: den världsliga öfverheten har sitt ämbete af Gud, endast inför honom är den ansvarig, ingen präst, ingen påfve har därvidlag något att säga. Men denna skilsmässa innebar också något mera; den nödgade reformatorn tillika att begränsa staten till det för densamma säregna området: han måste fråndöma den hvarje direkt religiös uppgift. ... (Denna) sin grundsats, att ingen som helst andlig styrelse tillkomme staten, har Luther aldrig uppgifvit. Helt annorlunda förhåller det sig med Zwingli. Han stod i så måtto kvar på medeltidens ståndpunkt, som han tillerkände staten rätt och plikt att styra öfver kyrkan. Rådet i Zürich var i hans ögon rättmätig innehafvare af makten öfver kyrkan. ... Den kyrkliga och den borgerliga kommunen voro för Zwingli på visst sätt sammanfallande begrepp. ... Denna teokratiska stat förde i enlighet med sin natur med sig tvång och ofördragsamhet i trossaker. (Th. Brieger "Reformationen" s 339-341)

Den regionala separatism som vuxit sig stark under medeltidens slutskede var naturligtvis ett uppenbart hinder för den nyvalde konungen (Gustav Vasas) ambitioner att öka greppet om riket och långsiktigt stärka den centrala makten. I varje fall krävdes att den svaga finansiella basen för hans kungamakt breddades och därmed också möjligheten att bygga upp en fast militär och administrativ grund för maktens hantverk. ... Möjligheterna fanns på nära håll, i form av en närmast herrelös kyrka i Sverige. ... (Med) ärkediakonen i Strängnäs Laurentius Andreae ... hade kungen vid sin sida en man som var vunnen för Luthers idéer om den rätta kyrkliga vägen. Sannolikt var Gustav själv föga intresserad av teologiska argument, men han måste tidigt ha insett hur helt nya möjligheter öppnades med budskapet att prästerskapets sanna ämbete var att predika om ett Gudsrike som inte var av denna världen. Eller att kyrkans enorma egendom var folkets och borde användas för hela folkets bästa, i en världslig härskares förfarna händer. Detta var i sanning ett underbart budskap för en nybliven konung med en stor skuld att betala och med ambitionen att bredda maktens materiella bas! (Lars-Olof Larsson "Växande furstemakt och folkligt motstånd" s 26-27)

Under påvekyrkans förfallsperiod under senmedeltiden brukades Peterspenningen ofta för syften, som borde ha förfärat en sant troende kristen, som fått lära sig att icke samla skatter som mal och rost förtär. Och denna kyrka sålde också himmelriket till sina svenska medlemmar genom avlatsbreven. Inbringande affärer med människors salighet efter döden borde inte bedrivas av dem som påstod sig företräda den man som sagt att hans rike inte var av denna världen: det ansåg reformatorn Olaus Petri, och Gustav anslöt sig till hans uppfattning. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 250)

(Birgitta) såg upp med en nattfågels stora ögon, vilka tycktes genomtränga mörkret och urskilja det, som doldes för de andra. ... "Ofred råder", sade hon, "stigmän tåga, höstabbarna brinna. Skam och vankelmod sitta i kungaborgen. Frid och vett måste spridas över landet, klosterfolk pränta och predika på god svenska, som menigheten förstår, och Kristi rike bli verklighet. Därtill skall det kloster byggas, där jag enligt Guds löfte själv blir nunna och moder. ... Måste jag än gå till Rom, skall jag inte förr vila än jag får klosterbrevet stadfäst. Men påven Klemens är Lucifer på tronen och nog vet jag vad som lär komma honom att tveka. Det är vår tomma penningpåse och den tanke, som är oss kärast, tanken att det skall bli ett samkloster för både kvinnor och män. ... Ofta i mina syner hör jag redan det nya klostrets klockor ringa över Vadstenaviken. Män och kvinnor, sjunger klockan, så att det ljuder långt in i skogarna, män och kvinnor!" (Verner von Heidenstam "Heliga Birgittas pilgrimsfärd" s 23-24)

Våra sju präktiga kristna kämpar hade inträngt i Berberiet och voro redo att mottaga Almidor, den svarte konungen av Marocko. Vid soluppgången började striden, och morerna föllo för de kristnas svärd som sädesax för skördemannens lie. ... Det fröjdefulla segerropet skallade genom den kristna hären, och såväl hedningar som kristna ropade glatt: "Ära och seger följe S:t Georg av England, ty han har befriat Berberiet från en eländig träldom!" Så högt älskade de ledande männen i Marocko S:t Georg, att de enhälligt valde honom till sin laglige konung ... satte kronan på hans huvud och lovande att avsäga sig sin gamla religion, anhållande att bli döpta. Häröver fröjdade sig S:t Georg mera, än han gjort, om hela världens härlighet lagts vid hans fötter, ty hans förnämsta strävan var att främja Kristi rikes utbredning. ("Sju kristna kämpar - Legender" s 48; Barnbiblioteket Gullvivan 1919)

Det finns ... uppgifter om att biskopar hört till kungens följe. Inte minst gäller det om de norska kungarna kring år 1000, nämligen Olav Tryggvason och Olav Haraldsson. ... Adam (av Bremen) hävdar att Sigfrid var en av de biskopar som Olav Haraldsson förde med sig. Han nämner även Grimkell, Rudolf och Bernhard. Den sistnämnde besökte också "Sverige, Götalandet och alla öar som ligger bortom Nordlandet ... och predikade där Guds ord och Jesu Kristi rike för de vilda folkslagen". (Bertil Nilsson "Sveriges kyrkohistoria - Missionstid och tidig medeltid" s 54,56)

(Kyrkostaten) såg dagens ljus i mitten av 700-talet. ... De områden ... som (kung Karl) beredvilligt överlämnade till Rom kom att utgöra ett formellt fritt rike under påvens egen myndighet. I historisk litteratur brukar vi hänvisa till detta rike som Kyrkostaten, en ytterst seglivad politisk enhet som existerade ända till 1870 och som i en kraftigt förminskad version återuppstod 1929 i form av Vatikanstaten. Det skulle dock dröja flera sekler innan Kyrkostaten blev en territoriell maktfaktor lik andra europeiska riken. Under hela medeltiden, ända till de energiska renässanspåvarna under decennierna kring år 1500, kontrollerades Kyrkostaten av lokala adelsfamiljer eller från och med högmedeltiden av borgarnas egna kommuner. Påvens välde var för det mesta endast nominellt, i synnerhet under den karolingiska tiden. I allt väsentligt kom mellersta Italien att styras av de befälhavare Karl utsåg, inte av påvens agenter. ... Kulmen ... på påvens önskan att konsolidera sin ställning kom juldagen år 800, då påven Leo III krönte Karl till romersk kejsare under en ceremoni i Rom. (Dick Harrison "Krigarnas och helgonens tid - Västeuropas historia 400-800 e.Kr." s 130-132,138)

Att avrunda med:

Visst kunde (Jesus) hjälpa sig själv. När som helst kunde han ha bett sin Fader sända honom tolv legioner änglar, och de skulle ha kunnat hjälpa honom med ära från all smärta. En enda bön till Gud - och så hade Pilatus och krigsmännen slagits till marken, så hade Jerusalems via dolorosa blivit en himlabro, så hade spikarna blivit vingar och korset en stege, som skulle fört honom in genom en öppen himladörr. Men då hade världen varit ofrälst. Han kunde inte hjälpa både sig själv och andra. (Fredrik Wislöff "Vilen eder litet" s 92)

Tänk nu, skulle icke denne konung regera och hafwa ett stort och mäktigt rike! Sådant war ock genom hela gamla testamentet förutsagdt. Så talar Fadren till Sonen: Äska af mig, så will jag gifwa dig hedningarna till arf och werldens ändar till egendom." Och åter: "Det är en ringa ting, att du är min tjenare till att upprätta Jacobs slägter och igenföra det förskingrade i Israel; utan jag har ock gjort dig till hedningarnas ljus, att du skall wara min salighet intill werldens ända." "Hans herradöme skall warda stort, och på friden ingen ände." Så framställes Han ock i Daniels syn, nemligen först såsom en menniskas Son, som kom i skyn, och sedan säges: "Honom gaf Han wälde, ära och rike, att alla land och folk och tungomål skulle tjena Honom; hans wälde är ewigt, det icke förgås, och hans rike har ingen ände." Derföre framställes Han ock i Uppb. 19 såsom en konung, på hwilkens hufwud äro många kronor, och på hwilkens kläder och länd war ett namn skrifwet alltså: Konung öfwer alla konungar och Herre öfwer alla herrar. (Carl Olof Rosenius "Betraktelser" s 500 i kommentar till Joh 18:37)

Sångarna:

O, folk, från Herran viket I syndig lust och flärd! Gif akt! det helga riket ej är af denna verld; Ej af dess visa funnet, Ej af dess hjeltar vunnet. Välsignad vare han, Som kom i Herrans namn. (FM Franzén: Psalm 53:5; jfr Psalmer och Sånger 103:5)

Fast englars legioner Din bön kan nederkalla, Fast öfver himlathroner Din vink förmår befalla; Du villig bojan tager Och tålig bördan drager. Pris vare dig, o Jesu! (JO Wallin: Psalm 86:4)

För lycka, bröd och ära I denna verld ej strid. Låt sorgen dig ej tära För denna korta tid. Det är till andra strider, Dig Herren kallat har; Det är för andra tider, Han lönen åt dig spar. (JO Wallin: Psalm 224:2; jfr Psalmer och Sånger 247:2)

O Gud, din tron, ditt rike står I evig makt och ära. Det skakas ej av tid och år, Dess grunder evigt bära. Med rätt och sanning, fröjd och frid Det vinner ifrån tid till tid. I helig makt På varje trakt Är oss ditt rike nära. ... Dess vida gränser skola nå Kring alla folk på jorden, När för de stora som de små Din vilja lag är vorden. Och ingenting fördärvligt mer Bland sälla broderfolk man ser. De glömt sin strid Och bo i frid I södern som i norden. (A Bohman: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 487:1-2)

Ditt rike, Kristus, skall bestå, Din spira kan ej falla, Hur mörkrets makt än rasa må Och syndens vågor svalla. Ditt välde du till evig tid Uti rättfärdighet och frid Med nåd och sanning grundat. ... Det helga riket är dock ej Av denna snöda världen. Dess höghet ser hon ej, ack nej; Förblindad utav flärden Hon ser blott yttre makt och glans Men icke härligheten hans, Som äran all tillhörer. ... Dig vare pris, o Jesus Krist, Du konung utan like, Att du, trots all vår synd och brist, Oss öppnat har ditt rike! Ja, giv all världen syn därpå, Att alla folk må där ingå Och evigt där dig tjäna! (L Sandell-Berg: Psalmisten 1928 nr 492:1-3)

Är Gud i himlen för mig, Må allt gå mig emot; Platt ingen skada gör mig All världens våld och hot. Vad hjälper mot mig strida Med än så mäktig här, Om Gud står på min sida Och jag har honom kär? (P Gerhardt-JA Eklund: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 323:1)

Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv ser vi hur de upphöjda männen i Judas' stam ödmjukas genom att vara de som överlämnar sin kung till nationerna för att korsfästas.

Enligt Sinaiticus prima manus tillhör inte Hannas ("nåd") dem som överlämnade Jesus till Pilatus.

Angående "härifrån", se Egna kommentarer och funderingar till Joh 19:18.

Paulus sade till de troende i Rom: "Guds rike är inte förtäring och drickande emellertid/utan rättfärdighet och frid och fröjd i helig ande." (Rom 14:17)

Paulus sade till de troende i Efesos: "Vet det här då ni har kunskap om, att varje otuktig eller oren eller den som begär mer - som är en avgudadyrkare - inte har arv i Kristi och Guds rike." (Ef 5:5)

Grekiska ord:

agônizomai (kämpa) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 8:16; 13:14; Syr 4:28; Luk 13:24; Joh 18:36 - 1 Mack 7:21; 2 Mack 15:27; 1 Kor 9:25; Kol 1:29; 4:12; 1 Tim 4:10; 6:12; 2 Tim 4:7.

Ytterligare studier:

Matt 3:2; 4:17; 10:7; 17:24-26; 20:22; 22:21; 27:11,29,37; Mark 15:9,12,18,26; Luk 10:9; 20:25; 23:3,13,37-38; Joh 3:3,5; 5:19; 8:59; 10:31; 18:28-29,39; 19:3,9,12,14-15,19-22; Apg 13:5; 26:16; 1 Kor 4:1; Upp 1:6; 5:10; 9:11; 10:7; 11:15; 12:10; 13:8; 17:14; 19:14,16.

David Hill "My Kingdom is not of this world (Jn 18:36)"; Irish Biblical Studies 9.2 (1987): 54-62.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-24; 2012-03-14; 2014-11-05; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

---

18:37-38 Pilatus talade så till Honom: "(Är det) inte så (att) Du är en kung?" Jesus svarade: "Du säger, att Jag är en kung. 'In i'/'med syfte på' det här är Jag (och har varit) avlad, och 'in i'/'med syfte på' det här har Jag kommit (och kommer) in i utsmyckningen/'den utsmyckade världen', för att Jag må vara vittne för sanningen. 'Varje den'/'var och en' som är ut ur/av sanningen hör Min röst. Pilatus säger till Honom: "Vad är sanning?" Och då han hade talat det här kom han åter ut (vänd) i riktning mot judarna, och han säger till dem: "Jag finner ingen orsak/skuld i Honom."

Ord för ord: 18:37 (42 ord i den grekiska texten) talade så (till)-honom '-en Pilatus'/Pilatus: inte-så (en)-kung är du? svarade '-en Jesus'/Jesus: du säger att (en)-kung (jag)-är. jag in-i det-här är-(och-har-varit)-avlad och in-i det-här har-(jag)-kommit-(och-kommer) in-i '-en utsmyckning'/utsmyckningen, för-att (jag)-må-vara-vittne (för)-'-en sanning'/sanningen. varje den varande ut-ur '-en sanning'/sanningen hör min '-en röst'/rösten. 18:38 (24 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) säger (till)-honom '-en Pilatus'/Pilatus: vad är sanning? Och det-här havande-talat åter kom-(han)-ut i-riktning-mot '-na Judar'/Judarna och (han)-säger (till)-dem: jag ingen orsak finner i honom.

1883: Då sade Pilatus till honom: Så är du då en konung? Jesus svarade: Du säger det, jag är en konung; därtill är jag född, och därtill har jag kommit i världen, att jag skall vittna för sanningen. Hvar och en som är af sanningen, han hör min röst. Pilatus sade till honom: Hvad är sanning? Och när han hade sagt detta, gick han åter ut till judarne och sade till dem: Jag finner intet brott hos honom.

1541(1703): Då sade Pilatus till honom: Så äst du dock en Konung? Jesus swarade: Du säger det; jag är en Konung; dertill är jag född, och är dertill kommen i werldena, att jag skall vittna med sanningene. Hwar och en, som är af sanningene, han hörer mina röst. Sade Pilatus till honom: Hwad är sanning? Och när han det sagt hade, gick han åter till Judarna, och sade till dem: Jag finner ingen sak med honom.

LT 1974: Pilatus svarade: "Men du är alltså ändå en kung?" "Ja", sade Jesus: "Jag är född till det. Och jag kom för att föra sanningen till världen. Alla som älskar sanningen är mina efterföljare." "Vad är sanning?" utropade Pilatus. Sedan gick han ut till folket igen och sade till dem: "Han är inte skyldig till något brott."

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Abraham: "Vad beträffar att) du inte har skonat din son, den välkomnade ’på grund av’/’med tanke på’ Mig, skall jag, då Jag välsignar, verkligen, faktiskt i hög grad, välsigna dig ... då du har hörsammat min röst." (1 Mos 22:16b-17a,18b, Grekiska GT)

Herren kom vid sidan av före/inför (Moses) ansikte och kallade/utropade: "Herren Gud, medlidande och barmhärtig, långmodig och mycket barmhärtig och sann." (2 Mos 34:6, Grekiska GT)

(Bileam sade:) "Ut ur Mesopotamien har Balak sänt efter mig, Moabs kung ut ur berg från uppgångar/öster sägande: 'Kom hit att bönfalla/förbanna Jakob åt Mig och kom hit, (och önska) Israel på/'under herraväldet av' det förbannade åt Mig!' Vad/hur må jag bönfalla/förbanna (emot) den som Herren ej må förbanna? Eller vad/hur må jag förbanna, den som Gud ej må förbanna, eftersom jag skall skåda honom från en utkant av berg, från höjder skall jag förstå i riktning mot honom. Skåda, ett folk skall bo ensamt och skall i/bland nationer ej räknas tillsammans med (dem)! Vem undersökte exakt ur ur/av Jakobs säd och vem kommer att räkna ihop antalet ut ur/av Israels folkförsamlingar? O, att min själ må dö i/bland rättfärdigas själar och o, att min säd må bli som säden av de här!" Och Balak talade i riktning mot Bileam: "Vad har du gjort (och gör) mot mig? Jag har kallat (och kallar) dig 'in i'/till en utdömning av mina fiender. Och skåda, du har välsignat (och välsignar) en välsignelse!" Och Bileam talade i riktning mot Balak: "Skall jag visst/verkligen inte vakta/iaktta att tala det här, så mycket som Gud - om alltefter omständigheterna - må kasta/lägga i, in i min mun?" (4 Mos 23:7b-12, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) "När Herren skickade ut er, ut ur Kadesh-Barnea och sade: 'Stig upp och ärv den jord som Jag ger er', och/men ni lydde icke Herrens, er Guds, ord, och ni trodde inte (i/på) Honom, och ni lyssnade inte till Hans röst." (5 Mos 9:23, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) "Herren, din Gud, skall få en profet som/lik mig att stå upp ut ur dina bröder. Hans (ord) skall ni höra." (5 Mos 18:15, Grekiska GT)

Träna/träslagen gick (för) att smörja en kung åt sig själva, och de talade till olivträdet: "Var kung uppå/över oss!" (Dom 9:8, A, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Israel: "Herren) är vår Gud, och vi Hans betes folk och får av/i Hans hand. Idag, om ni - alltefter omständigheterna - må höra Hans röst, må ni ej förhärda era hjärtan som i 'förbittringen vid sidan av'/utmaningen enligt/under prövningens dag i det ödelagda (området)." (Ps 95:7-8, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) "Alla Dina bud (är) sanning. (De som är vid sidan av lagen) har orättfärdigt 'förföljt ... helt och hållet'/jagat mig. Undsätt mig!" (Ps 119:86, Grekiska GT)

Taktikerna och satraperna sökte (hela tiden) finna en förevändning nedifrån/emot Daniel. Och/men varje förevändning och fall från sidan av (Gud) ... fann de inte nedifrån/emot honom, eftersom han (hela tiden) var trofast. Och taktikerna talade: ”Vi kommer inte att finna ’en förevändning’/’ett motiv’ nedifrån/emot Daniel ’om ej’/utom i hans Guds lagar.” (Dan 6:4-5, Grekiska GT, Theod)

(Herren sade till Jerusalem:) "Jag skall börja det att slå till dig (och) ’göra ... osedd’/vanställa dig på/’för ... skull’ dina missar (av Mitt mål). ... Du skall så och du må inte/förvisso ej meja, du skall pressa ett olivträd och du må inte/förvisso ej besmörja olivolja, och du må inte/förvisso ej dricka vin." (Mika 6:13,15a, Grekiska GT)

Utsmyckningens/'den utsmyckade världens' kung skall få oss, som har dött till förmån/försvar för (Herrens) lagar, att stå upp in i ett tidsålderslångt återupplivande. (2 Mack 7:9b)

De som har övertygats (och övertygas) 'på (Herren)'/'för (Herrens) skull' är tillsammans med sanning, och de trofasta skall förbli (i) Honom i välkomnande." (Salomos Vishet 3:9a)

En annan (fiende hade) slängts halvdöd till en annan plats, (och) på grund av (det sätt på) vilket de (hela tiden) avled gjorde de en orsak tydlig. (Salomos Vishet 18:18)

(Jesus, Syraks son, sade:) "Kämpa ända till döds med anledning av sanningen, och Herren Gud skall föra krig till förmån för dig." (Syr 4:28)

(Jesus, Syraks son, sade:) "Sanning skall anlända upp emot, i riktning mot dem som bearbetar/'sysselsätter sig med' den." (Syr 27:9b)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Siare från uppstickanden/öster sade:) "Var är Han som har fötts fram, en judarnas kung?" (Matt 2:2a)

(Jesus) skall inte gräla, men/och inte skall Han skria, men/och inte skall någon höra Hans röst i/på gatorna. (Matt 12:19b)

(Fariseerna skickar bort sina lärjungar, i sällskap med herodianerna, till Jesus och säger:) "Lärare, vi vet att Du är sanningsenlig och i sanning lär Guds väg." (Matt 22:16b)

(Jesus sade till Simon och de som var i sällskap med honom:) "Låt oss leda/'förflytta oss' till en annan plats in i de havande/närbelägna bystäderna/landsortsstäderna, för att Jag och/också där må kungöra/förkunna, ty 'in i'/'med syfte på' det här har Jag kommit ut." (Mark 1:38)

(Jesus höjde Sin röst mot folkskaran:) "Den som har öron att höra (med), låt honom höra." (Luk 8:8b)

Pilatus frågade (Jesus) och sade: "Är Du judarnas kung?" Men 'havande svarat honom'/'Han svarade honom och' yttrade: "Du säger (det)." Men/och Pilatus talade (vänd) i riktning mot prästledarna och folkskarorna: "Jag finner ingen orsak/skuld (Grekiska: aition) i den här Människan." (Luk 23:3-4)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som kommer ut ur himlen * (P75,א*), (om) vad Han har skådat (och skådar) och har hört * (א,*א) är Han ett vittne, och ingen tar Hans vittnesmål. Den som har tagit Hans vittnesmål har förseglat/'satt sitt sigill på', att Gud är sanningsenlig. (Joh 3:31b-33)

(Jesus sade till judarna:) "Ni har skickat (och skickar) bort (människor) i riktning mot Johannes, och han har varit (och är) vittne för sanningen." (Joh 5:33)

(Jesus sade:) "Fåren hör (herdens) röst." (Joh 10:3a)

(Den myckna/månghövdade folkskaran, den som hade kommit till festen, sade): "Hosianna! Den som kommer i en herres namn, och/nämligen kungen av Israel, är (och har varit) välsignad." (Joh 12:13b)

Jesus säger till (Tomas): "Jag är ... sanningen." (Joh 14:6a)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

ca 2000 - ca 1990

Begreppet "jämställdhet" innebär inte att alla är likadana, utan att vi är lika mycket värda och har samma rättigheter och skyldigheter. Detta har varit så självklart för mig att jag inte trott att det skulle behöva betonas. Det var först när jag stötte på patrull beträffande tolkningen som jag insåg att många missuppfattade "jämställdhet" till att alla verkligen är likadana - och om inte så måste vi bli likadana (ohyggliga tanke!). Eftersom vi inte kan göra något åt det vi är okunniga om eller vill blunda för, tyckte jag att det var viktigt att berätta om de (för oss) nya rönen. Universitetet hade just startat en ny intern tidning med typografi som en dagstidning och i färgtryck. I eld och lågor skrev jag nu en lång artikel om skillnader mellan könen i hjärna i denna tidning. Artikeln illustrerades med fina färgbilder av hjärnan och nervceller. Reaktionerna var häpnadsväckande! Inom en vecka hade jag fått sex vykort med elakheter och grova skällsord till institutionen. Jag fick brev med råttlortar och hånfulla tillmälen, jag fick egendomliga hotfulla telefonsamtal, "jag var en förrädare mot alla kvinnor!" Det mest egendomliga telefonsamtalet fick jag från en kvinnlig kollega på en annan fakultet. Hon sade: "Annica, det finns inga skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor!" Jag blev lite förvånad (vad visste hon om det?) och svarade: "Vad intressant, NN, jag skulle vilja ha litteraturreferenserna, eller har du kanske forskat själv?" - Nej, det har jag inte, men även om det skulle finnas skillnader får vi aldrig säga det!!" - "Men NN, detta är ju ett mycket egendomligt uttalande från en professor vid ett universitet, som skall värna om sanningen i forskningen!" - "Ja, ja, det kan så tyckas, men så är det i alla fall, du kan förstöra mycket om du fortsätter!" Nu insåg jag att jag hade en mission - att berätta om skillnaderna, som gör att kvinnor och män är bättre än varandra på olika saker och därför kompletterar varandra. ... Riktig rättvisa går ju inte att nå utan att vi står på ett fundament av sanning, så långt vi känner den!! (Annica Dahlström "Könet sitter i hjärnan" s 12-13; Dahlström känd som professor i histologi och neurologi)

För evangeliets läsare finns mycket ironi i skildringen. De vet att Pilatus - utan att veta det - frågar sanningens konung om sanningen. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 314)

Det ligger ... i den konstitutionella statens egenintresse att visa varsamhet mot alla kulturella källor ur vilka medborgarnas normmedvetenhet och solidaritet hämtar näring. Denna medvetenhet, som kommit att bli konservativ, återspeglas i talet om det "postsekulära samhället". ... (Den) normativa förväntan varmed den liberala staten konfronterar de religiösa samfunden sammanfaller med deras egna intressen, såtillvidasom de därmed får möjlighet att via den politiska offentligheten utöva ett eget inflytande i samhället i dess helhet. ... Toleransuppfattningen i liberala pluralistiska samhällen kräver inte bara av de troende i umgänget med icke-troende och människor av annan tro insikt om att de rimligen måste räkna med en bestående meningsskiljaktighet. Inom ramen för en liberal politisk kultur krävs samma insikt också av icke-troende i umgänget med troende. ... Sekulariserade medborgare får, så länge de uppträder i sin roll som medborgare, varken principiellt frånkänna religiösa världsbilder en sanningspotential eller bestrida de troende medborgarna deras rätt att ge bidrag till offentliga diskussioner på ett religiöst språk. En liberal politisk kultur kan till och med av de sekulariserade medborgarna förvänta att de deltar i ansträngningar att översätta relevanta bidrag från ett religiöst till ett offentligt tillgängligt språk. (Jürgen Habermas "Förpolitiska grundvalar för den demokratiska rättsstaten?" s 37-39)

För den sekulariserade medborgaren, som med lätt metafysiskt bagage tar sig före att på moraliskt "fristående" grund motivera demokrati och mänskliga rättigheter, kan det rätta utan vidare få företräde framför det substantiellt goda. Utifrån den premissen ger pluralismen i levnadssätt, i vilka olika världsbilder speglas, inte upphov till några kognitiva dissonanser gentemot de egna etiska övertygelserna. Ty ur detta perspektiv förkroppsligas bara olika värdeorienteringar i olika levnadssätt. Och olika värden utesluter inte varandra på samma sätt som olika sanningar. Därmed har det sekulära medvetandet heller ingen svårighet att erkänna att ett främmande etos har samma autenticitet och företräde för den Andre som det egna etoset för en själv. Situationen är en annan för den troende, som hämtar sin etiska självförståelse ur trossanningar med anspråk på universell giltighet. Så snart föreställningen om det riktiga livet orienterar sig efter religiösa frälsningsvägar eller metafysiska begrepp om det goda uppstår ett gudomligt perspektiv (eller en view from nowhere), varur (eller varifrån) andra levnadssätt inte bara förefaller annorlunda, utan också förfelade. När det främmande etoset inte bara är en fråga om relativiserbar värdering, utan om sanning, eller osanning, innebär kravet att visa varje medborgare samma aktning oavsett hans etiska självförståelse och livsföring en större belastning. (Jürgen Habermas "Kulturell likabehandling och den postmoderna liberalismens gränser" s 145)

"Vår tradition brukar i stället för 'gudsriket' använda beteckningen 'sanningens rike'." Pappa (Jerzy) tystnade och jag tittade ut över vattnet och funderade på vad han just hade sagt. Intressant uttryck, "sanningens rike", tänkte jag. Innebar det att alla talade sanning eller att alla var sanna sin egen kallelse? Längre kom jag inte innan pappa började tala igen. "Om vi säger att mänskligheten klarar av att föra ner sanningens rike till jorden, då fullbordas allt. Människan - och världen - blir fullkomnad." (Stefan Einhorn "Den sjunde dagen" s 59-60; andra samtalet - människans uppgift)

Hela världen är full av lögner och du medverkar till att skapa litterära lögner. Djur ljuger inte, de tar livet sådant det är. Men människan måste ta till lögner för att smycka sin djungel, och det är det som utgör skillnaden mellan människan och djuren. Människan, som är långt slugare än djuren, måste ta till lögnen för att skyla sin ruttenhet, och för att finna någon mening med livet. ... Skaldens så kallade uppriktighet är detsamma som romanförfattarens så kallade verklighet. Författaren döljer sig bakom verkligheten, på samma sätt som fotografen gömmer sig bakom sin kamera. Båda ger sken av att vara opartiska och objektiva, men det som framträder på negativet är ingenting annat än fotografens förälskelse i sig själv, hans självtillfredsställelse och masochism. Blickens falska neutralitet förjagas av alla slags drifter. Trots att författaren och fotografen låtsas betrakta världen med opartiska ögon färgas resutatet av hans estetiska smak. Du kan lika gärna med en gång erkänna att det du skriver på sin höjd endast är en skenbild av verkligheten, som språket avskiljer från den sanna verkligehten. Du strukturerar ditt språk och väver in dina känslor och ditt estetiska omdöme i en slöja, som döljer den nakna verkligheten. Det är endast på så sätt som du kan finna glädje i att minnas detaljer ur ditt förflutna och kan förmå dig att fortsätta skriva. (Gao Xingjian "En ensam människas bibel" s 204-205)

Det är nu igen legitimt att uttrycka livsdilemmat med desperation och inlevelse även i offentliga sammanhang. Det är inte längre det andliga eller religiösa som är förbjudet i de offentliga samtalen, det är det givna eller färdiga svaret som inte duger. Det är sökarens attityd som lyfts fram och som lyfts upp i de offentliga rummen. Det är insikten om det omöjliga i att äga visshet som premieras. "Vi är alla sökare" heter det. Och denna jämställdhet i vilsenhet och kartlöshet bereder sig väg långt in i den kristna tron och kyrkan. Detta är ett av de tydligaste uttrycken för kyrkans sekularisering i Sverige idag. ... I den öppna och lågprofilerade kyrkan och tron talar man ofta om trons tydlighet men förmår inte uttrycka vad denna tydlighet skulle kunna vara. Att frågan om tydlighet ändå finns med i denna lågprofilerade kristendom beror på den inneboende spänningen mellan öppenheten för allt slags liv och det dolda, ändå kvarlevande, exklusiva draget i kristen tro. I denna kyrka är det högt till tak för den som kryper, alltså för var och en som inte själv kräver eller vill gestalta tydlighet. ... Det som är annorlunda mot det omgivande samhället riskerar trots, eller just på grund av, generositeten och öppenheten att i denna kyrka och tro stötas ut. (Runar Eldebo "Kristen i landet lagom" s 49,79)

Idag vandrar vi bland ruinerna av de livsåskådningar som efterträdde kristendomen. Det finns inte längre några bestående sanningar och ingen hållbar helhetsbild. ... Vi kan inte själva komma åt svaren på de avgörande frågorna. Sökandet efter sanning enbart utifrån förnuftet har därför istället resulterat i en misstro mot förnuftet som lett till en relativism där man inte längre tror på svar och där till och med sanningen som begrepp har upplösts! ... Vi ser en hel kultur i närmast desperat jakt efter upplevelser. Den viktiga frågan är inte Vad är sant? utan Hur känns det? ... Vad man upplever eller hur man får upplevelsen är mindre viktigt än upplevelsens styrka. ... Det finns inte längre någon objektiv sanning, som är giltig för alla och gäller överallt. Kvar finns endast den subjektiva sanningen - det som är sant för mig. Denna sanning behöver inte vara sann för någon annan. ... Det allsmäktiga subjektet råder. Den amerikanske litteraturprofessorn Allen Bloom skriver: "Det finns en sak som en professor kan vara absolut säker på: Praktiskt taget alla studenter som kommer till universitetet tror, eller säger att de tror, att sanningen är relativ ... " ... Man kan bara upphäva en absolut sanning genom att införa en ny. Om man säger att det inte finns någon absolut sanning, hävdar man en absolut sanning, nämligen att det inte finns någon absolut sanning. (Stefan Gustavsson "Kristen på goda grunder" s 16-17,19-20)

Hong Taiyue ... grep tag om mina kavajslag med sina järnnypor och sluddrade: "Jiefang, din lille djävel! Ni spärrade in mig! Ni spärrade in en gammal revolutionär! En av ordförande Maos trogna stridskamrater! En man som bekämpar korruptionen! Men även om ni spärrar in min kropp kan ni aldrig spärra in sanningen! En sann materialist fruktar intet. Jag är minsann inte rädd för er!" (Mo Yan "Ximen Nao och hans sju liv" s 543; början av 1990-talet?)

ca 1990 - ca 1975

En enkel sanning hade mina reinkarnationer lärt mig: man får ta seden dit man kommer. (Mo Yan "Ximen Nao och hans sju liv" s 451; 1980-talet?)

På radion sändes just ett program där Yuan Kuocheng läste ett stycke ur "De tre kungadömena". "Det där är ju bara sagor alltihop!" fnyste fadern föraktfullt. "Det finns väl ingen som helst sanning i dem." (Mo Yan "Vitlöksballaderna" s 85)

Inte ens muskelkraften hos de onödiga behövs längre. De är bara totalt onödiga. Vem bryr sig om dem i längden, utom de själva? De kommer ... att kräva sitt människovärde tillbaka, värdet som ligger i att ha en uppgift och ett ansvar gentemot sig själva och gentemot andra. "Att ha en uppgift med ansvar är att ha en framtid", har Viktor Frankl sagt, så sant. (Tage Danielsson "Den akterseglade humanisten" s 408-409; Inledningsföresläsning vid Humanistdagarna i Linköping 3 september 1985)

När en vetenskaplig sanning har blivit så allmän och erkänd sedan länge att den aldrig ifrågasätts, blir den lätt förvandlad från en sanning till Sanningen, dvs den blir absolut, något som inte får ifrågasättas. Den får samma funktion som en religiös sanning. Trots att den får en mytisk funktion men samtidigt inte vill bli betraktad på det sättet, så upplevs denna "sanning" som otillräcklig som förklaring för många människor som ställs ansikte mot ansikte med denna tillvaros begränsningar, med lidandet och döden och meningslösheten. Orsak-verkansammanhanget upplevs som kyligt och otillräckligt. (Anders Olivius "Att möta människor" s 37-38)

Sanningsministeriet ... skilde sig slående från alla andra andra föremål inom synhåll. Det var en kolossal pyramidformad byggnad av skinande vit betong som reste sig med terrass över terrass trehundra meter högt. Där Winston stod kunde han nätt och jämnt urskilja Partiets tre slagord i elegant text mot den vita fasaden: KRIG ÄR FRED, FRIHET ÄR SLAVERI, OKUNNIGHET ÄR STYRKA. Det påstods att sanningsministeriet hade tretusen rum ovanför marknivån, med motsvarande avläggae under den. (George Orwell "1984" s 7)

Under den tid då franska och spanska kungar förde utrotningskrig mot egna undersåtar av protestantisk tro, blev en hugenottisk styrka inringad av kungliga trupper vid St Quentin i Frankrike. När svälten bland de belägrade nått sin höjdpunkt, uppmanade en kunglig härold dessa att ge sig. Deras befälhavare Coligny skrev då två ord på ett papper , lindade detta kring ett kastspjut och lät kasta detta så att det tog mark i det kungliga lägrets högkvarter. Man lindade upp brevet. Dess text löd: Regem habemus (Vi har en konung). Dock en konung? undrade den tvivlande Pilatus. Jesus svarade ja. Han är sanningens konung. Inte alltid har hans lärjungar besinnat detta. Inte de kejsare, kungar och påvar som förföljt människor som höll sig till den sanning som Jesus uppenbarat i Skriften. Inte de inkvisitorer som tvingade Galilei att ta tillbaka satsen att jorden rör sig kring solen och som bragte Giordano Bruno på bålet. Inte de spanska erövrare, som med hot och mord sökte tvinga indianer i det nyupptäckta Amerika att låta döpa sig. Hellre med våra förfäder i helvetet än med er i himmelen, blev ibland indianernas svar, märkligt nog nästan ordagrant detsamma som på 700-talet den frisiske hövdingen Radbod gav dåtida missionärer i Nordtyskland. I dag saknar Kristi kyrka yttre makt. I dag är hon hänvisad endast till den sanning som får gensvar i varje människas hjärta. I dag leder trohet mot sanningens konung många till slavläger och tortyrkamrar. I dag finns hundratusenden som är villiga att dö för sanningens konung. Om denna världens makter uppmanar oss att kapitulera, svarar vi: Regem habemus. Vi har en konung. (Sven Danell "Dagpostilla" s 8-9 i kommentar till Joh 18:36-37)

Byggrushen i Karachi bars (nu år 1979) delvis upp av penningförsändelser från exporterade arbetare, som fanns överallt, på laglig eller olaglig basis. De fanns inte bara i de muslimska länderna som Arabien, länderna runt Persiska viken, Libyen, utan också i Kanada och Förenta staterna och i många av de europeiska länderna. Verksamheten var organiserad. Liksom revisorer studerade skattelagstiftning, studerade experterna på arbetskraftsexport i Pakistan immigrationslagar i olika länder och spekulerade i hur de bäst skulle kunna placera ut sina styrkor. ... Utomlands kastade sig emigranterna i armarna på medborgarrättsorganisationer. De sökte skydd i lagstiftningen hos det land dit de kommit. De eller deras representanter sa de rätta sakerna om skillnaden mellan fattiga länder och rika, mellan söder och norr. De talade om det brottsliga i rasdiskriminering och om människans brödraskap. De vädjade till idealen hos den främmande civilisation vars förtjänster de förnekade i sitt hemland. I de rättrognas ögon var detta inte motsägelsefullt. Hemma var hemma; hemma var inte borta. Ekumeniska ord som yttrades utomlands ändrade inte den saken. Den muslimska staten var som Gud själv, den var någonting för sig, och den måste oupphörligen renas och försvaras. Som det stod i artikeln i "Tehran Times" om den islamiska vågen: 'Genom att anpassa sig till nutida behov i enlighet med den heliga Koranen och Sunna (det handlande som betraktas som uttryck för rättrogen islam), kan Iran och Pakistan i uppriktigt samarbete och klar målmedvetenhet slå fast sanningen att islam är en total livsform.' (V.S. Naipul "Bland de rättrogna - En islamisk resa" s 128-129)

För libyerna finns det bara två färger, en svart och en vit. Om inte bilden är positiv, måste den vara negativ. Om den inte är riktig, måste den vara felaktig. Om inte nedåt, så uppåt. Allt annat är kompromisser, mittemellan eller lagom och därmed osann. "Skriv riktigt", sa man till oss. "Berätta om hur det verkligen är här. Dölj inte sanningen." Vilken sanning? Eller vems? (Lars-Ola Borglid-Annty Landherr "Revolution i Allahs namn - En bok om Libyen" s 11; Ankomst till Tripoli 1976)

Livet har aldrig varit, är inte och blir aldrig enkelt för författare, som bekymrar sig om sanningen. Den ene ville man ta kål på genom förtal, den andre i duell, den tredje genom ett förstört familjeliv; somliga sökte man ruinera eller driva till evigt, oåterkalleligt armod; somliga införpassades på dårhus, andra i fängelse. ... Men ändå: Detta nedstigande i underjorden, detta att ens bekymmer inte är att bli känd i världen utan att tvärtom för död och pina inte bli det - denna författarlott är sannerligen vår - genuint rysk, rysk-sovjetisk! (Alexander Solsjenitsyn "En kalv med eken stångades" s 7)

ca 1975 - ca 1965

"Är det sant att Fortnums fru väntar barn?" (sade doktor Humphries till doktor Plarr). ... "Vem är den lycklige fadern? ... Tala om en liten bit av sanningen för mig. Jag begär ingen vidare stor bit." "Varför vill ni alltid veta sanningen?" "Tvärtemot den gängse tron är sanningen nästan alltid komisk. Det är bara sorgliga saker som folk gör sig besvär att inbilla sig eller finna på. Om ni verkligen visste vad den här gulaschen innehåller skulle ni skratta." "Vet ni det?" "Nej. Folk konspirerar alltid för att dölja sanningen för mig. ... Kan ni tala om för mig varför jag alltid är hungrig?" ... "Om ni verkligen vill veta sanningen skulle jag få lov att undersöka er, ta en röntgen ..." "Å nej, nej. Jag vill bara veta sanningen om andra. Det är alltid andra människor som är komiska." "Varför fråga mig då?" "För konversationens skull", sade den gamle mannen, "för att dölja min förlägenhet medan jag förser mig med det sista brödstycket." (Graham Greene "Honorärkonsuln" s 19-20)

Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv. (Tomas Tranströmer "Preludier" s 147)

Svaret kom med skrämmande klarhet: släppa dig fri. Ja. En gest som inte kan tolkas som något annat än resultatet av en föraktlig överenskommelse - man öppnar grindarna och släpper dig fri (ur fängelset). Dina tänder är utdragna, dina klor klippta, din röst bruten. Bara genom att öppna grindarna och släppa ut dig i folkets åsyn. Och vad kan du säga? Förneka? Min vän, dina kamrater är döda, fängslade, skrämda och krossade. Även om de inte är dina kamrater, även om du aldrig sett dem eller känt till deras existens, så är sanningen, ja, sanningen - kom ihåg hur tänjbart ordet är - så är sanningen de arresteringar som följt på antydningar i din generösa 'bekännelse'! Detta är Sanningen. Vi har omskapat sanningen och sanningen är nu en avbild av oss. Varje människa, som mister sin frihet eller sitt liv, kan skrivas på ditt förräderis konto. Vad kan du säga? Hur ska du säga det? Vem kommer att tro dig? Och framförallt, vem kommer att våga tro dig? Vem kommer att vilja tro dig? Vem kommer att ens tänka på att tro? Sanningen, min käre vän, är de tusenden som försvunnit, sen vi klarade av ditt lilla störande intellekt! (Wole Soyinka "Mannen dog - Anteckningar från fängelset" s 81; Lagos 1967)

"Den där Melker är den värsta tokstollen på hela Saltkråkan", sa (Vesterman) till Stina. ... Men då sa Stina: "Och du ar en tjyvgubbe så stor du är!" Det var förskräckligt att Stina sa så och hon började ångra sig nästan genast. Men Stina tycker inte om gubben Vesterman, för han brukar retas med henne. "Det där du", sa Vesterman, "det ska jag tala om för din morfar att du sagt." "Förlåt", sa Stina. "Jag menade det inte!" Och sen tänkte hon en lång stund. Det är nog bäst jag springer hem och talar om det själv för morfar, tänkte hon. ... "Jag ska säja dej en sak, morfar", sa hon. "Jag har inte kallat Vesterman för tjyvgubbe, det har han hört fel." Sen sprang hon. Hon ljuger ibland, Stina, men det växer nog bort, när hon blir större. (Astrid Lindgren "Skrållan och sjörövarna" s 27-28)

Låt mig ... med få ord teckna den församling som var mitt andliga hem i sju månader. Highland Park Baptist Church är en av de många kyrkorna i Chattanooga (i Tennessee). Den skiljer sig från dem alla genom att vara den största av dem. Och den skiljer sig från de flesta av dem genom en klar förkunnelse om Jesus Kristus, Guds Son, död och därefter uppstånden igen, vårt enda hopp till frälsning undan evigt straff för vår synd. ... Amerika behöver så väl som Sverige en klar förkunnelse om frälsningens väg. Att farfar och farmor var gudsmänniskor hjälper inte vår generation om den inte får lära de sanningar som de gamle så grundligt hade lärt: Sanningen om Jesus Kristus och sanningen om oss själva. (Björn Wiedel "Från kristenfronten i USA" s 97-98; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1965)

ca 1965 - ca 1950

På ytan av en snabb ström syns inga speglingar, vare sig nära eller fjärran. Även om strömmen inte är grumlig, även om den är fri från skum, blir speglingarna i den ständigt krusade ytan av vattnet, som rastlöst förnyas, osäkra och oklara och omöjliga att tyda. Först när strömmen efter sitt långa lopp når fram till flodens lugna, breda mynning eller hejdar sig i en stilla vik eller en liten sjö, där vattnet inte längre krusas av dess fart, först där kan vi urskilja varje löv på strandens träd i den spegelblanka ytan, varje strimma av de lätta molnen och himlens djupa blå. Så är det också med dig och mig. Om vi hittills inte på något sätt förmått urskilja eller återspegla den sanning som bär evighetens prägel, beror det då inte på att vi ännu befinner oss i rörelse åt något håll? Att vi ännu lever? ... (Alexander Solsjenitsyn "Spegling i vatten" s 133)

Relativitetsprincipen hos (Albert) Einstein betyder inte, såsom man ibland får se saken framställd, att allt är relativt i den bemärkelsen att det inte finns något som står fast och att alla sanningar är subjektivt betingade, dvs. beroende på den enskildes godtycke. Detta är ett fatalt missförstånd. För det första har relativitetsteorin endast betydelse för sådana sanningar för vilka ljusets hastighet spelar en roll (alltså mycket få sanningar), och för det andra är Einsteins relativitetsteori fullt ut lika allmängiltig som Newtons fysik, som nu (år 1961) anses som ett specialfall av Einsteins fysik. Newtons fysik gäller nämligen, om man har att göra med hastigheter som är små i förhållande till ljusets hastighet och med avstånd av vår vardagsvärlds storleksordning. - Einsteins teori är tvärtom ett lysande exempel på hur den objektiva insikten i universums byggnad ständigt har kunnat utvidgas. (Svend Erik Stybe "Idéhistoria - Vår kulturs idéer och tankar i historiskt perspektiv" s 372)

"Vet du", (sade jag till Hamid), "att också jag hade en bror som dog? "Är det sant?" "Ja, han blev överkörd av en stor bil." Jag ljög. Men jag ville ta del i den lilles sorg på något sätt. Jag märkte att min lögn hade gjort intryck på honom, ty hans ögon skimrade till av plötslig sorg. ... Måste inte en lärare då och då erkänna för sig själv att han griper till bedrägeri för att hjälpa en stackars elev till framgång? Det var vad jag gjorde. Hamid fick alltid bra betyg, trots att han var ganska medelmåttig, men jag kände aldrig att mina betyg var så rättvisa som när jag satte hans. (Ghassan Kanafani "Skoputsaren" s 153,155)

Som kristendom räknades (på Stjärnsbergs internatskola) all religion och religionshistoria. Även zen-buddism. (Jan Guillou "Ondskan" s 132; senare delen av 1950-talet)

"Alfredo", sa (Rasmus), "kan du svära på att Toker lever? ... Har ni tänkt på att (hunden) ska ha vatten och mat?" ... Alfredo blev nästan förnärmad. "Tror du att jag sitter här och ljuger? 'Du ska alltid hålle dej till sanningen, lille Alfredo', brykede min mamma säje. 'Bare för polisen ska du ljuge så hårt du orker ...'" (Astrid Lindgren "Rasmus, Pontus och Toker" s 110)

Petrus gav (hopen av trälar) svar med blottad klinga: högg örat av på en av galgens män. Men hör en röst: "Med svärd får ingen tvinga, tag klingan bort, lägg undan den." Har ej min fader vingars legioner som kunde sonens vånda nå? Och ej ett hårstrå skulle krökas på mig - men fienden för vind förgå. Men livets bok har nått en sida som väger mer än världens helgedom. Och skriftens ord skall hädanefter sprida sin verklighet, sin sanna mänskodom. Du ser att liknelsen är världens sanning, den fattar ofta eld mot sanning som består. Och inför dennas majestät och aning jag frivilligt i dödens vånda går. Jag stiger ned i graven för att uppstå på tredje dagen - även inför dig och skipa rätt; likt flodens vilsna pråmar, blodets karavaner, skall seklerna ur mörkret söka mig. (Boris Pasternak "Getsemane" s 608)

Tyrone (till sonen Jim): "Ju mindre du talar om (din bror) Edmunds sjukdom, dess bättre för dej själv! Det är du som har den största skulden!" Jim (sårad): "Det är lögn!" Tyrone: "Det är rena sanningen. Det är du som har haft ett dåligt inflytande på honom. Han betrakta dej som en hjälte, när han växte upp. Det var ett snyggt exempel du gav honom." ... Edmund: "Vad sa (doktor Hardy) då? Inte för att jag bryr mej om det - " Mary: "Jag skulle inte tro på honom, om han svor med fingrarna på Bibeln! Du ska inte bry dej ett dugg om vad han säjer, Edmund! ... Jag hatar alla läkare! Dom kan göra vad som helst - precis vad som helst, för att man ska fortsätta att gå hos dom! ... Hur skulle du kunna tro på mej - när jag inte kan tro på mej själv? Jag har blivit så lögnaktig på sista tiden. Förr ljög jag aldrig om nånting. Nu är jag tvungen att ljuga, särskilt för mej själv." ... Man hör Jims röst från hallen: "Kom nu, Edmund! Nu går vi." ... Man hör nätdörren i stora ingången slå igen efter dem. ... Mary: "Det är så ödsligt och ensamt här. ... Nu ljuger du för dej själv igen. Du ville ju bli av med dom. Deras förakt och motvilja är inte något trevligt sällskap. Du är glad att dom har gått. (Med ett litet förtvivlat skratt.) Glad! Visst är jag glad. Heliga Guds Moder, varför känner jag mej så ensam då?" (Eugene O'Neill "Lång dags färd mot natt" s 11,34,44-46)

Läser man den här boken ("Hur man ljuger med statistik") med litet eftertanke, då tillägnar man sig en hel del nyttiga kunskaper. ... Denna bok är en sorts elementarbok om hur man vilseleder med statistik. (Darrell Huff "Hur man ljuger med statistik" s 9,15)

Den argumenterande partikeln "oukoun" söker ett definitivt svar: "Ja, så är du då en kung?" (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 537)

Medkänsla är, så som Johannes tänker, en helt otillräcklig inställning till Jesus; liksom Nikodemos (7:50f) är Pilatus i fråga om all sin "fair play" och sin öppenhet för nya intryck inte av sanningen; han är av världen. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 538)

ca 1950 - ca 1925

"Vad är sanning", frågar Pilatus. "Jag är sanningen", svarar den anklagande. Men den frågande kan som vanligt inte tro. Det är "för enkelt". ... Ack, dessa överlägsna människor som alltid fråga: vad är sanning? Det är folk av deras typ, som alltid förväxla oklarhet med andlighet - som om ande icke vore något ofantligt mycket mer än bord och stolar! Sådant folk anser det alltid finare att söka än att finna. De mena, att det bästa man kan göra, när man knackat på en dörr, är att springa sin väg i fruktan för att den kunde öppnas, så att ett och annat, som kanske är oväntat och ovälkommet, tittar ut genom den. Det är sådant folk, som äro så utsökt djupsinniga, att de aldrig förstå det självklara. De likna, som någon sagt, dörrar, vilka är så stora, att småfolk inte kan gå igenom dem. Denna sorts människor tala gärna om modernt tänkande och om framsteg, utveckling och "tidens andliga strömningar". Allting är alltid nytt och epokgörande för dem. I hemlighet undra de ofta, vilken plats framtiden skall tilldela dem i det religiösa tänkandets historia, ty de anse sig alltid höra till pionjärerna. I själva verket behöva de inte bekymra sig om den saken, ty de har för längesedan fått en enastående plats i världshistorien, markerad av fyra fruktansvärda ord: "Korsfäst under Pontius Pilatus". Men därom äro de fantastiskt ovetande. I sin skenbart fina, bildade skepticism, i sin älskvärda tolerans och allmänna hygglighet äro de aningslösa om attitydens konsekvenser. Anatole France har belyst den i en historia om Pilatii ålderdom. Han skildrar honom som en gammal, grånad man, som sitter i sin romerska villa och pratar med en god vän om sina minnen från landshövdingetiden i Judéen. "Var det inte några upptåg", frågar vännen, "med anledning av en man, som de kallade Kristus? Jag minns inte detaljerna, men jag vill minnas, att han påstod sig vara en av gudarna? Jag tror du lät korsfästa honom - var det inte så?" Pilatus sitter och funderar en stund. "Jaså", säger han sedan. "Ja, det kan nog hända. Men det kommer jag inte ihåg." (Harry Blomberg "Den 'hygglige' Pilatus"; Jönköpings-Posten 1942-03-31)

"Det var en gång en kung." När vi voro barn (i Kalkutta på 1860-talet), hade vi ej behov av att veta, vem kungen i sagan var. Det betydde intet, om han hette Shiladitya eller Shaliban, om han bodde i Kashi eller i Kanauj. Vad som kom en sju år gammal gosses hjärta att spritta, att dunka av förtjusning, det var denna enda, överväldigande sanning, denna verklighet över all annan verklighet: "Det var en gång en kung." Men denna den moderna tidens läsare (år 1940) äro mycket noggrannare och mera fordrande. När de få höra en sådan inledning till en berättelse, bli de genast kritiska och misstänksamma, rikta vetenskapens strålkastare mot sagans dimmiga kontur och spörja: "Vilken kung?" Sagoberättarna ha i sin tur blivit exaktare i sin framställning. De äro ej längre nöjda med det gamla obestämda: "Det var en kung", utan ta i stället på sig en min av djup lärdom och börja: "Det var en gång en kung som hette Ajatasatru." Men den moderne läsarens vetgirighet är icke så lätt tillfredsställd. Han plirar mot författaren genom sin vetenskaps glasögon och ställer nästa fråga: "Vilken Ajatasatru?" "Varenda skolpojke", fortsätter författaren, "vet att det finnes tre kungar med namnet Ajatasatru. Den förste föddes i tjugonde århundradet f. Kr. och dog i den späda åldern av två år och åtta månader. Jag är mycket ledsen över, att det är omöjligt att finna en tillförlitlig källa för en närmare redogörelse för hans regering. Den andre Ajatasatru känna historikerna bättre till. Om ni slår upp i den nya Historisk Encyklopedi ..." Vid detta laget äro den moderna läsarens misstankar skingrade. Han känner att han tryggt kan lita på sin författare. Och han säger till sig själv: "Nu får vi höra en berättelse, som är både moralisk och lärorik." Å, vad vi alla tycka om att bli bedragna! Vi ha en hemlig förskräckelse för att bli tagna för okunniga. Och till sist sluta vi ändå som okunniga, fast vi då gjort en lång och omständlig omväg. Ett engelskt ordspråk säger: Gör mig inga frågor, så slipper jag ge dig osannfärdiga svar." Gossen på sju år, som hör en saga, förstår detta mycket väl och håller inne med sina frågor, så länge berättelsen pågår. På detta sätt bevaras all den rena och härliga osannfärdighet så oskyldig i sin nakenhet som ett nyfött barn, genomskinlig som sanningen själv, klar som en friskt porlande källa. Men de tungrodda och lärda lögnernas i vår nymodiga tid verkliga art och väsen måste kläs ut och beslöjas. Och om läsaren någonstädes upptäcker minsta lilla kryphål för bedrägeri, vänder han sig bort i skenhelig avsmak, och författaren har förlorat all tilltro. När vi voro unga, förstodo vi allt som var ljuvt och vackert och kunde uppdaga en sagas härlighet med tillhjälp av en osviklig vetenskap av egen uppfinning. Vi brydde oss ej det minsta om så onyttiga ting som vetande. Sanningen var det enda vi fäste avseende vid. Och våra små ofördärvade hjärtan hade väl reda på, var Sanningens kristallslott låg, och hur man kom dit. Men nu för tiden begär man av oss, att vi skola fylla sidor med fakta, medan Sanningen helt enkelt är: "Det var en gång." (Rabindranath Tagore "Det var en gång en kung" s 49-52)

Och hur ser de (till de styrande kommunisterna) lojala (fångarnas) sanning ut? Jo, den är sådan, att de inte vill avstå från en enda tidigare värdering eller skaffa sig en enda ny. Livet må strömma dem förbi och t o m köra över dem - men någonting nytt accepterar inte deras hjärnor! de accepterar det inte, det är som om det inte fanns! Denna motvilja mot förändringar inne i hjärnan, denna simpla oförmåga att kritiskt tänka igenom en livserfarenhet - är de stolta över! Fängelset får inte under några omständigheter påverka deras världsbild! Det vi trott på - det tror vi på! Vi är marxister! Vi är materialister! hur skulle vi kunna förändras av att vi hamnat i fängelset av en slump? (Hur skulle vårt medvetande kunna förändras om tillvaron förändras, om den visar sig från en ny sida? Aldrig! Det må gå åt helsike med tillvaron, vårt medvetande påverkas inte! Vi är ju materialister! ...) Ett exempel på deras förmåga att genomskåda vad som hände. V.M. Zarin: "I lägret upprepade jag ständigt: Jag tänker inte ifrågasätta sovjetmakten för några idioters skull." (Idioterna var alltså de, som hade spärrat in honom.) Och oundvikligen blir detta deras sensmoral: Jag är oskyldigt inspärrad och alltså en bra människa, men alla andra är fiender och har fått sitt rättmätiga straff. (Alexander Solsjenitsyn "GULAG-arkipelagen 1918-1956 - ett försök till konstnärlig studie Del 3-4" s 313)

20-, 30-, 40-, 50-talen! Vem minns inte det ständiga hot, som svävade över medborgaren. ... Hur många bestulna medborgare vet inte, att milisen inte ens började efterspana förbrytarna. ... Och var det ens så säkert, att de infångade banditerna blev dömda? Åklagarna "reducerade brottsligheten" (det krävdes på varenda konferens) på det sällsamma sättet, att de helt enkelt lade ned målet, speciellt om man räknade med många åtalade. (Alexander Solsjenitzyn "GULAG-arkipelagen 1918-1956 - Ett försök till konstnärlig studie" s 398)

Väl kallas den kristne, den enskilde kristne såväl som kyrkan och församlingen, till en oförsonlig kamp mot de lögnens makter, som icke minst i dessa tider synas tillväxa i styrka. Det gäller det enskilda och det offentliga livet. Det gäller de bedrägliga livslögnerna, som göra en villsam och farlig vandring än villsammare och farligare för den ungdom, som nu växer upp. Det gäller kampen om makten i samhället, en kamp, som föres med det talade och skrivna ordets hjälp. Vilken konung erkännes och tjänas här som suverän, månne sanningens? Eller måhända penningen, äran och framgången? ... Vem vågar förneka, att vi skulle behöva en stark och frisk och salt sanningsvind för att sopa bort kvalmet och osannheten i vår press, i vårt partiväsende, i kampen om makten i stat och kommun? Det måste för den kristne vara en hjärtesak, att den konungsliga sanningen erkännas också i det offentliga livet. Men farligast äro måhända de röster i tiden och världen, som våga att helt förneka den konungsliga sanningens majestät, som hävda, att det icke gives någon beständig och oföränderlig norm för det som är sant och osant, rätt och orätt. I stället för den suveräna, för alla lika sanningen sätter man medvetet och avsiktligt hänsynen till det som gagnar det egna folket, den egna staten, det egna partiet. Om än sanningens sak ofta tidigare svikits för att gynna det egna folket, är det väl nu första gången som sanningens konungslighet med sådan öppenhet förnekats. Häri måste den kristne också se ett brott, en trolöshet mot honom, som själv är den konungsliga sanningen. ... Mellan allt vad människa heter och honom, som kallas människosonen, råder det ett underligt sammanhang, en sällsam motsvarighet. När en själ lär känna hemlighetens innebörd, när han uppdagar denna sällsamma motsvarighet, då förnimmer han stor smärta och stor salighet. Ty två ting bli för denna människa uppenbara: hennes egen synd och Frälsarens härlighet. (Yngve Brilioth "Den konungsliga sanningen" s 189-192; predikan första söndagen i Advent den 2 december 1934 i Lunds domkyrka)

I ett av de senare numren av Berliner Tageblatt framträder Tysklands ledande pedagog, Edward Spranger, med uttalanden som ha en misstänkt lukt av ideologi. Han stannar, efter att ha anslutit sig till den nya kursen, inför frågan om det kan vara bra med en "Erziehungsdiktator". Han tycks inte vara säker på det. En "tvångsherre" får denne i alla fall icke vara. "Allt uppfostringsarbete", säger han, "lär att direkt 'Gesinnungmachen' lätt väcker de motsatta krafterna." Han finner det därför icke önskvärt att grupper (Körperschaften) skola anses förpliktade att då och då offentligen tillkännagiva sitt nationalmedvetandes barometerstånd; "sann hängivenhet åt tyskheten" är något som icke får göras till monopol. Men vad säger Goebbels om detta tvivel på "Gesinnungmachen"? Ty är Spranger Tysklands pedagogiske ledare, så är Gobbels dess pedagogiske Caesar. Den store Caesar i all ära - han var ju för övrigt författare också - men den caesariska makten är icke den enda som bestämmer historien. Under den förste kejsarens tid utsändes i all stillhet ordet: "Älsken varandra." Efter några hundra år togo caesarerna korset och devisen "i detta tecken skall du segra". Men då hade också det ursprungliga ordet hanterats så att det likaväl kunde betyda: Döden varandra. Det visar idéns makt men också dess vanmakt. Om något kunde göra en led på filosofien, så är det den erfarenheten att man kan göra av varje filosofi precis vad man vill. När Spranger i sammanhang med det ovan åsyftade yttrandet energiskt höjer den tyska idealismens fana, så tror jag att han har dess anda, men vad kan icke en vulgäropinion göra av den. Filosofien är verkligen i samma läge som Platon fann den i på sin tid: affekterna och begären råda och släpa sanningen kring vart de behaga. Man kan säga: det går till en tid; historien visar oss hur den slagna idén återkommer. Men å andra sidan kommer varje ny tid att skapa sig tjänliga vulgärmeningar. Det enda vi har att hålla oss till är att kampen måste fortsättas och att det meningslösaste av allt är att kasta yxan i sjön. En tröst söker jag gripa efter. Det förefaller mig som om en filosofisk tanke alltid är riktig, när den tas så som dess upphovsman först tänkte den; det vill säga när man tar fasta på vad han ville säga, icke vad det lyckades honom att säga. Men denna innersta mening är svår att ständigt ha handfast tag på. Att den tappas bort i allmänna opinionerna är lätt att se, men kanske glider den ofta undan även i de vetenskapliga diskussionerna. Man plockar tanken utan att få med roten, den upplevelse ur vilken den spirade upp. Hålles denna i frisk åtanke, tror jag knappast att tanken så lätt kan släpas ikring vart man vill. (Hans Larsson "Historiens dom" s 141-143; april 1933)

Jag behöver inte säga att det som jag nu ämnar beskriva inte finns till i verkligheten; Oxbridge är en fri uppfinning; Frenham likaså: "jag" är bara en bekväm benämning på en person, som inte har någon verklighet. Lögner kommer att flöda över mina läppar, men kanske kommer de att vara uppblandade med någon liten sanning; sedan blir det er sak att leta rätt på denna sanning och avgöra, om någon del av den är värd att bevara. Om inte, kommer ni naturligtvis att slänga det hela i papperskorgen. (Virginia Woolf "Ett eget rum" s 12-13)

ca 1925 - ca 1910

Professor Julius Richter i Berlin jämte missionsdirektor M. Schlunk i Hamburg ha ... på det bekanta Bertelsmannska förlaget i Gütersloh börjat utgivandet av en ny tidskrift. ... Den heter Neue Allgemeine Missionsszeitschrift. Vi skulle vilja rekommendera denna tidskrift till alla missionsvänner, som förstå det tyska språket. ... I det första numret har missionsdirektor Schlunk skrivit en uppsats under rubriken "Vid vår nya början." ... (Han skriver:) "Var och en, som står på evangelisk grund, har rätt att i (tidskriften) giva uttryck åt sin mening. Mångsidighet tjänar sanningen bättre än diktatur. Man kan ock lära av sina motståndare." (J.E. Lundahl "En återuppstånden missionsskrift" s 322; Missionsförbundet n:r 19 den 8 maj 1924)

"Säg oss sanningen," bad vi. "Sanningen? Men är det inte fantastiskt", avbröt hon sig, "mr Chitter har skrivit en kolumn varenda vecka i trettio år om kärlek eller nyrostat bröd och han har skickat alla sina söner till Eton." "Sanningen!" domderade vi. "Å, sanningen", stammade hon, "sanningen har inget med litteraturen att göra." Och så satte hon sig ner och vägrade att säga ett enda ord till. (Virginia Woolf "Sällskapet" s 146)

Knappt har barnet lärt sig tala, förrän det ber: "Berätta en saga för mig." Och farmor börjar: "Det var en gång en prins ..." Men snart kommer skolläraren och avbryter för att inpränta att tre gånger fyra är tolv. Ingenting kan likväl hindra barnet från att i fantasin följa Sagoprinsen, som rider i galopp över Tepantarslättens ändlösa vidder. Och multiplikationstabellen får vänta. Den lille gossen är som en fånge i klassrummet, och läraren förklarar med sträng uppsyn, att tre gånger fyra är tolv, och att detta är en sanning, men att prinsen, som galopperar över Tepantarslätten, är ett påhitt. Ingenting kan dock hejda gossen att sätta över de Sju Haven och de Tretton Floderna, långt bort från räkneläran. ... Skolläraren borde förstå, att lusten att dikta var Skaparens allra sista lidelse. I början av sitt skapelsearbete var han strängt upptagen, han måste förvandla elden till vatten, och vattnet till jord. Då han blev trött på det arbetet, beslöt han sig för att ta itu med själva livet, och sedan började snart växterna breda ut sig, träden sköt i höjden, och djuren utvecklade sig, och fåglarna svingade sig upp mot himlen. Och så rullade århundradena vidare. ... Visst har skolläraren goda avsikter, då han försäkrar, att dikt inte är sanning, och hans bevisföring kan tyckas ovedersäglig. ... Människan skapades varken av materia eller av metafysik, utan hon är resultatet av Skaparens litterära experiment. Det är ett faktum, som de välsinnade människorna alltför ofta glömmer bort, och efter en lång och fåfäng kamp att skapa fred mellan dikt och sanning försöker de åstadkomma en kompromiss genom att låta dem gå upp i varandra, en förening så bristfällig, att historien störtar samman. De goda lärdomarna smulas sönder och ökar mängden av det damm, som redan täcker jorden. (Rabindranath Tagore "Sagan" s 11-14)

Strindberg hade låtit filosoferna passera revy i sina "Sömngångarnätter" (1884). Han respekterade de tappra sanningssökarna: "Som stått bland de glödande skotten Och aldrig fruktat kräklan och kalotten Och teologiska hatet, som gick på lur." Men han kunde inte finna, att de givit honom någon lösning på väsentliga frågor: "Vad hjälper väl mig vad Bacon ponerat, Vad Cartesius tvivlat, vad Locke resonerat? Hur långt kom Kant med sitt rena förnuft, När han ville förneka oss frihet och luft? Och Fichte sen med sitt kära Ego, Och Hegel sen med sitt eviga nego och Schellingska absoluta identiteten Och hela den kända härligheten." Resultatet blir kort och gott rena intigheten: "Vitt är genast den enes svar. På svart den andre inte spar, Och när man svaren tillsammans fått, Så stannar man inför grått i grått." Ibland kom dessa Strindbergs ord för mig, när (under senare delen av 1910-talet) vår docent förde oss fram från den enda världsförklaringen till den andra. ... Men jag måste gå vidare, när jag en gång börjat. Det kan ju hända att filosofin aldrig kommer åt de yttersta problemen. Men kanske kunde den ge oss en helhetsbild av vår erfarenhetsvärld. ... Med eller mot min vilja måste jag erkänna Kant som den store föregångsmannen. ... "Teorier, som går utanför det givna, måste prövas inför kunskapskritikens och den empiriska vetenskapens högsta instans. De måste uppgiva alla anspråk på objektiv sanning i vetenskaplig mening och nöja sig med att vara på sin höjd sannolika men aldrig bevisbara tankemöjligheter." (Gunnar Aspelin "Lärospån i Lund" s 58-59,62)

"Satish", sade jag försiktigt, "tror du inte att det vore bättre att gå till en guru? Han skulle kunna visa dig vägen och göra ditt andliga framåtskridande lättare." Det enda resultatet blev att jag förargade honom. "Åh, Visri, tig!" utropade han irriterat. "för Guds skull, tig! Behövs det göras lättare! Endast illusionen är lätt. Sanningen är alltid svår!" "Ska du då aldrig förstå", stönade han, nästan utom sig, "att jag inte jagar efter en geometrisk sanning? Han som bor i Höjden kan inte komma till mig annat än på den väg, som är min. Guruns väg för endast till guruns dörr." (Rabindranath Tagore "För fyra röster" s 91; Srivilas)

"Icke-judarna har alltid avskytt judar", sade mor (till mig). "Om så en jude gick i hög hatt skulle han vara avskydd därför att han står för sanningen." "Vilken sanning? Vet någon vad som är sanning? Varenda religion har sina egna profeter och heliga skrifter. Har du hört talas om buddhismen? Buddha var precis som Moses och gjorde också underverk. ... Buddha var ingen avgudadyrkare, utan en mycket djupsinnig tänkare. Han höll med våra egna profeter." (Isaac Basjevis Singer "På vår gata" s 89-90; En gossefilosof)

ca 1910 - ca 1900

Finner Ni icke konstigt, att man blir ihjälslagen om man säger (skrifver) att V(iktor).R(ydberg).'s öfversättning af Faust är dålig, då den är dålig? Man skall säga att det är bra, fastän det är dåligt! Hvar äro vi då hemma? I en ankarsmedja eller i helvetet, som Swedenborg också menar. Man skall dyrka deras "smutsgudar", annars blir man ihjelslagen, som Mackabéerna. (August Strindberg "August Strindbergs brev XVII 13 juli 1908-april 1909" s 309; brev 31 jan 1909 till Karl Börjesson)

Så snart som protokollet är uppläst, vänder sig domaren till svaranden och frågar honom om han håller fast vid sitt nekande och om han är beredd att avlägga eden. Till dessa frågor säger svaranden genast ett raskt ja. ... Under allt detta har käranden fortsatt att gråta. ... När han nu säger sitt ja, rycker hon till. ... "Det är väl inte möjligt", tycks hon säga till sig själv. ... "Alltså ska eden komma att försiggå. Han ska få avlägga den. Ingen ska hindra honom från att svära bort sin själ. ... Det är således hans mening att dra över sig den eviga fördömelsen. ... Det finns ingenting så förfärligt som mened." ... Hon står och vrider händerna i sin hjälplöshet. Och det är allt hennes skuld, därför att hon har anklagat honom! Men hon var ju utan arbete, hon svalt och frös. Barnet höll på att dö. ... Aldrig hade hon trott heller, att han skulle vilja begå en så vederstygglig synd. ... Just då svaranden börjar eftersäga eden, rusar hon fram, kastar undan hans framsträckta hand och rycker till sig bibeln. ... Han får inte svära bort sin själ. Han får inte. ... "Jag vill lägga ner rättegången", utbrister hon med hög och skärande röst. "Jag vill inte tvinga honom att svära. ... Han är far till barnet. Men jag tycker om honom ännu. Jag vill inte, att han ska svära falskt." (Selma Lagerlöf " Tösen från Stormyrtorpet" s 18-22)

När jag skrev första delen (av Nils Holgersson) var det mycket tal om att jag skulle tagit en zoolog till rådgifvare, men jag vågade inte för min egen skull. Jag ville ha fritt tillfälle att dikta. ... Jag tyckte inte, att det generade mig det minsta att låta vildgässen sofva på ett kyrktak eller att sälarna nafsade efter fåglar. Men detta är ett allvarligt land, där man tar tungt på saker och ting, och jag har fått hård kritik ... för mitt lättsinniga förfarande. Nu har jag tagit en zoolog till hjälp, och så hygglig han än har varit har det varit rätt odrägligt att veta att allt skulle mästras. Andra mästare har jag också haft, skollärare och språkvetenskapsmän. Alla ha varit ytterst älskvärda, men nog längtar jag att få skriva utan alla dessa uppsyningsmän. (Selma Lagerlöf "Brev 2 - 1903-1940" s 67; brev 10 dec 1907 till Elise Malmros)

(1907 April 15:e) Jag vill skrifva ljust och vackert, men får inte, kan inte; tar det som en fasans pligt att vara sann, och lifvet är obeskrifligt fult. ... (Maj 19:e) När jag gifte med mig (Harriet) Bosse, blef det straxt barn. Men hon afundades mig den stora äran, och på elakhet gick hon bort med det ofödda barnet. Hon förebar att jag öfvergifvit sängkammaren, men saken var den att hon bedt mig ändra sofrum, emedan grossessen gifvit henne motvilja mot min person. Hon kom igen, barnet föddes. Derpå ville hon icke ha flera barn, men dock fortsätta "lefva gift". Deraf uppstod leda och äckel. Vi separerade först, sedan skiljdes. Varpå återknöts vi och jag blef älskare, och är det än. Då frågas: i hvad har jag brustit? Jag blef ju upprättad! Men är det icke ändå! ty hennes lögner ega bestånd! trots alla vederläggningar! Jag dugde icke som man vid 50 år, men som älskare vid 58 dugde jag! Det är sublimt! Sublimt!!! (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 260)

Taklagsöl blir väl också otryckt; efter det är sannt; de som skrifva lögn få det tryckt och speladt!!! (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907 s 324; brev 29 nov 1906 till Emil Schering)

"Tack för att du kom, Samuel", sa (Adam). "Och tack till och med för att du slog mej. Det är konstigt att behöva säja det." "Det var konstigt för mej att göra också. Liza skulle aldrig tro det, och därför talar jag inte om det för henne. En sanning som inte blir trodd kan skada en människa mer än en lögn. Det tarvas mod att framföra en sanning som tiden inte tycker om. Det är straff på det, och straffet är vanligen korsfästelse. Det modet har inte jag." (John Steinbeck "Öster om Eden" s 256)

Här i (Sverige) är allting förfalskat, allmänna opinionen, tidningarne, telegrammen, rättsbegreppen, uppfostran, läroböckerna. Om jag vore yngre, skulle jag emigrera! (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907 s 156; brev 12 aug 1905 till Emil Schering)

Vad är sanning? - Låt oss tänka! En osann uppgift är den som icke överensstämmer med verkliga förhållandet, alltså är en sann uppgift den som överensstämmer med verkliga förhållandet. I enklare fall kan man övertyga sig om verkliga förhållandet medelst sinnena. Om det nu regnar ute, och du säger att det icke regnar, så talar du osant. En blick ut genom rutan kan lätt utröna verkliga förhållandet; om du då ser att det regnar, men du ändå säger att det icke regnar, så är du en medveten lögnare. Om däremot du ser illa och regnet är fint, kan du vara en omedveten lögnare i detta fall. Däremot, om du säger att det är den 2 maj i dag, och vår datumvisare säger detsamma, samt dagens tidning bekräftar det, så är det ju sant. Men det är icke absolut sant, ty i Ryssland är det den 12 maj efter gamla stilen. Dock när ingen av oss är ryss, så ha vi underförstått nya stilen, och skulle någon av oss underförstå gamla stilen eller vilja i oträngt mål föra in talet på Ryssland, så kalla vi det advokatyr eller sofisteri. ... Så mycket lögner på god tro som läses i skolorna och vid universiteten; så många föråldrade teorier och hypoteser som i nästa tidevarv skola anföras som vantro, vidskepelse och villfarelser. Den som anar den kommande sanningen och vaknar upp seende sig omgiven av lögner, andandes lögn, den gripes av förtvivlan och raseri, och vill kvävas. Lögn i lära och leverne, lögn i umgänge, i vänskap och kärlek, i lagstiftning, förvaltning, styrelse, politik och religion. Sanningen är en jökel som skrider omärkligt fram, blir is från snö, smälter till vatten och blir is igen, men förnyas oupphörligt uppifrån av ren snö, klar som sanningen; när den åkte framåt och nedåt ett stycke blir den smutsig som lögn och rinner bort. ... Våra dagars materialister äro så långt bort från sanningen, att de äro på andra sidan. (August Strindberg "Svarta fanor" s 104,109-110)

Dottern: "Dörrn skall öppnas. ... Det finns en misstanke om att världsgåtans lösning skall ligga förvarad därinne. --- Kalla Lord-Kanslern och de fyra fakulteternas dekaner, alltså!" ... Lord-Kanslern: "Vad tror då först Teologen?" Teologen: "Jag tror att denna dörr icke får öppnas emedan den döljer farliga sanningar ... " Filosofen: "Sanningen är aldrig farlig!" Medicinaren: "Vad är sanning?" Juristen: "Det som kan bevisas med två vittnen!" Teologen: "Med två falska vittnen kan allting bevisas - för en lagvrängare!" Filosofen: "Sanning är vishet, och visheten, vetandet är filosofien själv ... Filosofien är vetenskapernas vetenskap, vetandets vetande, och alla andra vetenskaper äro filosofiens tjänare!" Medicinaren: "Den enda vetenskapen är naturvetenskapen; Filosofien är ingen vetenskap! Det är bara tomma spekulationer!" Teologen: "Bravo!" Filosofen (till teologen): "Du säger Bravo! Vad är du för slag? Du är allt vetandes arvfiende, du är motsatsen mot vetenskap, du är okunnigheten och mörkret ... " Medicinaren: "Bravo!" Teologen (till medicinaren): "Du säger Bravo, du som inte ser längre än näsan räcker i förstoringsglaset, du som bara tror på dina bedrägliga sinnen, på ditt öga till exempel, som kan vara långsynt, kortsynt, blint, skumögt, vindögt, enögt, färgblint, rödblint, grönblint ... " Medicinaren: "Dumbom!" Teologen: "Åsna!" De brasa ihop. Lord-Kanslern: "Stilla! Inte skall den ena korpen hacka öga ur den andra!" Filosofen: "Om jag skulle välja emellan de där två, Teologin och Medicin, så valde jag - ingen!" Juristen: "Och skulle jag sitta domare över er andra tre, så fällde jag - er alla! --- Ni kan ju inte bli ense i någon enda punkt, och har aldrig kunnat det." ... Lord-Kanslern: "Kanske vi nu få öppna dörrn, även med risk att den döljer farliga sanningar?" Juristen: "Vad är Sanning? Var är Sanningen?" Teologen: "Jag är Sanningen och livet ... " Filosofen: "Jag är vetandets vetande ... " Medicinaren: "Jag är det exakta vetandet" Juristen: "Jag betvivlar!" (August Strindberg "Ett drömspel" s 100,102-105)

(Allans son) Kurt: "Det finns vargar och det finns får, det är ingen mänsklig ära vara fåret! Men jag vill vara't ändå, hellre än vara vargen!" Kapten (Edgar): "Du känner icke den gamla sanningen, att var och en är sin lyckas smed?" Kurt: "Är det en sanning?" (August Strindberg "Dödsdansen" s 219)

ca 1900 - ca 1890

Angeline lyder varje natt den jämrande röst som ropar på henne från dödsriket. "Ingen kan påstå att jag ljuger", avslutade mor Toussaint. "Det är lika sant som att två plus två är fyra." (Emile Zola "Angeline" s 198; Zolas sista novell författad under exilen i England 17-19 oktober 1898)

Sonja (20 år, mycket upprymd): "Kommer du (Jelena, min styvmor) att berätta sanningen för mig, precis hur det är?" Jelena: "Ja, naturligtvis. Jag tror att sanningen, hurdan den än är, aldrig är så förfärlig, som att ingenting veta. Du kan lita på mig, sötnos." (Anton Tjechov "Morbror Vanja" s 221-222)

Hemmastadd i naturvetenskaperna sedan barndomen, sedermera anhängare av Darwin, hade jag upptäckt det otillfredsställande i denna naturvetenskapliga metod, som erkände världsalltets förträffliga mekanism utan att medgiva tillvaron av mekanikern. Systemets svaghet röjde sig i en allmän urartning av vetenskapen, vilken hade utstakat för sig en gränslinje, utöver vilken man icke finge gå vidare. Vi ha löst alla problem. Universum har inga gåtor mera. Denna inbilska lögn hade retat mig redan omkring år 1880, och under de femton följande åren hade jag företagit en revision av naturvetenskaperna. (August Strindberg "Inferno" s 25-26)

När jag var yngling var jag ytterst religiös, ideelt anlagd som man kallar det. ... Jag anslöt mig till läsarne som sökte själens helsa och lärde kärleken. Men anslutningen till en grupp, som visades sig vara det elakaste, mest hersklystna, började trycka mig, och när jag gick till botten med saken, tog försteget för de andra i sjelfvets dödande, och de sågo att jag började bli mer helgon än de, hatade de mig. "Ner till oss, men icke så djupt att Du blir öfver oss! Dessa menniskor hade icke kärleken. De voro en grupp af otroligt sjelfviska jag med en förkrossande majoritet och hade alla funnit den enda Sanningen. De måste gå i flock, ty de voro svaga; trodde sannolikt att de älskade medmänniskorna, vande sig tro det, men gjorde det intet - hvem vet hvilka krafter regera i oss? ... Denna herrsklystnad! Teosoferna som ej gått naturvetenskapernas långa mödosamma propylé, de äro inne i templet och veta allt, utan att veta något. Det är rena gamla religionen, tron utan vetande, förnuftets dödande, men icke sjelfvens, ty gruppjagen sättes ju öfver alla andra som icke höra till gruppen. Och det är så likt min ungdoms pietister! Det ligger något af tillgrepp också i detta, att vilja slå under sig allt, frukterna af allas tankearbete, äfven de orenas. ... Man förklarar alla mensklighetens frågor lösta, utan att ha försökt lösa någon. Ni menar att jag står för ett nytt skede i mitt lif. Jag tror det också, ty jag är orolig som en kräfta när hon ömsar skal - men hvad som nu kommer, anar jag ej. (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 206-208; brev 11 aug 1894 till Torsten Hedlund)

O Gud (?) hvad är sanning och renhet? Jig! Machtgefühl! Alles! (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 161; brev 25 juli 1894 till Leopold Littmansson)

Den vetenskapliga bildningen är i somligt fattigare än den fromma okunnigheten. Men jag är en sanningskär man. För mig är det en plikt att gifva skälen och bevisen deras rätt. För mig är det en samvetssak att hylla sanningen, äfven om hon gör mig smärta, och tillbakavisa skenet, äfven om det ger mig frid. (Viktor Rydberg "Den mekaniska världsteorien" s 85)

Vad jag, efter att ha använt mångåriga studier i vetenskaplig metodik, med visshet kan försäkra den ungdom jag här ser framför mig är, att ingen vetenskaplig upptäckt är gjord eller någonsin kan göras, som skulle nödga oss att för sanningens skull avstå från vår tro på det högsta ideal, som människans tanke, fantasi och känsla i samarbete ha bildat, vår tro på Honom, som "bor i det ljus, det ingen tillkomma kan", "ändock att han icke är långt ifrån oss, ty i Honom leva vi, röras och hava vår varelse". Och då denna ungdom en gång får höra talas om sanningskriterier, om prövostenar för tankarnes halt, så vill jag lägga den på hjärtat, att en sådan - och av experimentell art även den - finns även för andliga, för moraliska sanningar. Även de ha en prövosten för sin giltighet, nämligen i de verkningar, som uppstå, om man följer eller icke följer dem. (Viktor Rydberg "Tal vid avslutningar i Djursholms samskola" s 169)

Att vara en bedragen äkta man! Vad gör det mig, bara jag vet om det! Så att jag kan rädda mig med ett gapskratt. ... Jag vill veta sanningen! För att hämnas! ... Jag måste absolut få veta sanningen! Och för den skull ämnar jag företa en grundlig, diskret, om ni så vill vetenskaplig undersökning; jag skall begagna mig av den nya psykologiska vetenskapens alla hjälpmedel, utnyttja suggestion, tankeläsning, själslig tortyr utan att för den skull avstå från beprövade metoder som inbrott, stöld, undansnillande av brev, lögn, förfalskade namnteckningar, allt. (August Strindberg "En dåres försvarstal" s 17)

"Nej, ingen känner den verkliga sanningen", upprepade Lajevskij för sig själv och såg ut över det upprörda, mörka havet. "Båten kastas tillbaka", tänkte han, "den går två steg framåt och ett steg tillbaka, men roddarna är ståndaktiga, de drar och drar, de är inte rädda för de höga vågorna. Och båten rör sig alltjämt framåt, nu kan man inte se den mer, och inom en halvtimme kan roddarna tydligt se ljusen från ångaren, och om en timme är de framme vid fallrepstrappan därute. Så är det i livet också ... I sitt sökande efter sanningen tar människorna två steg framåt och ett steg tillbaka. Lidandena, felstegen och livets leda kastar dem tillbaka, men törsten efter sanningen och en oböjlig vilja driver dem framåt, framåt. Och vem vet, kanske kommer de en gång fram till den verkliga sanningen ..." (Anton Tjechov "Duellen" s 226)

"Vilket stånd tillhör ni själv?" frågar matrosen. "Det andliga", (svarar Pavel Ivanytj). "Min far var en hederlig präst. Han sade alltid sanningen rätt i ansiktet på denna världens stora och fick lida mycken smälek för detta. ... Ja, jag säger alltid folk sanningen rätt i ansiktet ... Jag är inte rädd för någon eller något. I det avseendet är skillnaden mellan mig och er kolossal. Ni är okunniga, blinda, förtryckta människor, ni ser ingenting, och det ni ser förstår ni inte. ... Med mig är det en annan sak. Jag lever medvetet, jag ser allt liksom örnen eller höken ser allt då han flyger över jorden och jag förstår allt. Jag är den förkroppsligade protesten. När jag ser godtycke protesterar jag, ser jag ett triumferande svin protesterar jag. Och jag är oövervinnlig, ingen spansk inkvisition kan få mig att tiga. ... Alla mina bekanta säger mig: 'Ni är en outhärdlig människa, Pavel Ivanytj!' Jag är stolt över detta anseende. Jag har tjänstgjort i Fjärran Östern i tre år och lämnat efter mig ett minne för hundra år, jag har varit i gräl med alla. Mina vänner skriver från Ryssland: 'Kom inte hit.' Men jag är på väg och far dit på kiv - ja - det är liv, tycker jag. Det kan man kalla liv." (Anton Tjechov "Gusiev" s 260-261)

I sitt rent negativa tillvägagående har (Descartes) en förkänsla av vad i våra dagar, vår tids filosof, Herbert Spencer upptäcker rörande sanningens natur: att densamma är i evig rörelse stadd och därför icke kan fixeras i ett bestående system, varav regeln för all reformatorisk verksamhet blir, att den skall förhålla sig negativt, tvivlande, eller, populärt talat, nedrivande, nedbrytande, upplösande, vilket ord i vår tid svärtats med en ful betydelse av stillaståendets, trons och de många programmens förkämpar. (August Strindberg "Voltaire" s 303)

Vanligtvis bedömer man befolkningens moral efter brottsstatistiken, men när det är fråga om deportationskolonin duger inte denna vanliga och enkla metod. Den deporterade befolkningen, som bor under onormala, exceptionella förhållanden, har sin särskilda, överenskomna kriminalitet, sitt "reglemente", och brott som vi anser lindriga, rubriceras här som svåra, medan tvärtom ett stort antal brottmål inte alls registreras, eftersom de i fängelsekretsar anses som naturliga, nästan oundgängliga företeelser. (Anton Tjechov "Sachalin" s 199; Tjechov besökte Sachalin 1890)

(Emil:) Fysiken skiljer, liksom den engelske tänkaren (John Locke), mellan de primära beskaffenheter vi finna i tingen och som verkligen tillkomma dem, och de skundära, som vi på naiv och oreflekterad ståndpunkt tillskrifva dem, men som äro resultater av deras intryck på våra nerver och äro tillstånd i vårt medvetande, icke beskaffenheter hos tingen, som framkalla dessa tillstånd. . . . . . . (Otto till Hugo:) Du förekommer mig som en seglare, som utstakar sin väg i enlighet med kompass och tagen middagshöjd, men likväl ständigt tviflar på kosans riktighet. Hvar har du ditt sanningskriterium? (Hugo:) Jag vill besvara din fråga med en paradox. Antingen finns intet sanningskriterium, eller är sanningskriteriet Gud. (Georg far upp:) Hvad i all världen säger du, människa? Gud ditt sanningskriterium? Har du blifvit galen eller har du, som jag misstänkt, hela tiden drifvit gyckel med oss? Gud, för hvars existens teologien fåfängt uppställt bevis, skulle vara en borgen för att vi med våra båda vetenskapliga verktyg, experimentet och kalkylen . . . (Hugo:) Säg våra tre vetenskapliga verktyg: syllogismen, experimentet och kalkylen . . . (Georg:) Nå ja då - för att vi med dem nå till sanningen! Ett föremål för tron skulle vara vetenskapens sanningskriterium! (Hugo:) Det är du själf som står på trons botten - omedvetet visserligen, men likväl så bredbent som Donatellos S:t George. . . . Nu, George, torde du ha klart för dig, hvad jag menade, då jag nyss sade: antingen finnes intet sanningskriterium, eller är sanningskriteriet Gud. Världslogiken torde vara vördnadsbjudande att bära detta stora, ofta så förfärligt missbrukade namn. (Viktor Rydberg "Ting och fenomen ur empirisk synpunkt" s 36,69-70,77)

ca 1890 - ca 1887

Det här hände för sex, sju år sedan (år 1889?). ... på godsägare Bjelokurovs egendom. ... "Man måste befria människorna från det tunga, fysiska arbetet", sade jag. "Man måste lindra deras möda, ge dem andrum, så att de inte måste tillbringa hela sitt liv vid ugnen, baljan eller ute på åkern utan också få tid att tänka på sin själ och på Gud, så att de i större utsträckning skall få visa sina andliga egenskaper. Varje människas kallelse till andlig verksamhet består i ett beständigt sökande efter sanningen och livets mening. Låt dem slippa det grova djuriska arbetet, låt dem känna sig fria och då skall ni få se vilket hån dessa böcker och dessa ömkliga apotek i själva verket är. När människan väl en gång inser sin verkliga kallelse så kan hon endast finna tillfredsställelse i religion, vetenskap, konst men inte i dessa småsaker." "Befria dem från arbetet?" upprepade Lida skrattande. "Men är det väl möjligt?" "Ja. Tag på er en del av deras arbete. Om vi alla utan undantag, städernas och landsbygdens invånare, samtyckte till att sinsemellan fördela det arbete, som utföres av mänskligheten i sin helhet för att tillfredsställa behoven, så skulle det kanske på var och en av oss komma på sin höjd två, tre timmars arbete per dag. Tänk er att vi alla, rika och fattiga, bara arbetar i tre timmar om dagen, den övriga tiden har vi ledigt. Tänk er att vi, för att bli ännu mer oberoende av vår kropp och behöva arbeta mindre uppfann maskiner som ersatte arbetet, att vi försökte inskränka våra behov till ett minimum. Vi skall härda oss själva och våra barn så att vi ine skall frukta hunger och köld, så att vi inte beständigt skall behöva oroas för barnens hälsa liksom Anna, Mavra och Pelageja gör. Föreställ er att vi inte tog medicin, att vi inte underhöll apotek, tobaksfabriker, brännvinsbrännerier. Hur mycket ledig tid skulle vi till sist inte få? Vi skulle alla gemensamt ägna denna tid åt vetenskap och konst. Liksom bönderna i ett byalag ibland reparerar en väg gemensamt så skulle vi alla gemensamt, liksom ett byalag, söka sanningen och livets mening och - det är jag övertygad om - sanningen skulle mycket snart bli uppenbarad, människan skulle frigöra sig från sin ständiga, plågsamma, tryckande skräck för döden, ja också från döden själv. ... Det är inte läskunnighet vi behöver utan frihet att på alla områden hävda våra andliga förmögenheter. Det är inte skolor vi behöver utan universitet." "Ni förnekar ju också läkarvetenskapen." "Ja. Den skulle endast vara nödvändig för att studera sjukdomarna som ett naturfenomen, men inte för att bota dem. Om man skall bota något så är det inte sjukdomarna utan deras orsaker. Avlägsna den förnämsta orsaken, det fysiska arbetet, och sedan skall det inte finnas några sjukdomar." (Anton Tjechov "Huset med entresolvåningen" s 231,245-246)

Mitt författeri: ett sökande efter sanningen! Idiotiskt i sig sjelf kanske, ty sanningen är endast konventionell. Man öfverenskommer massvis att detta skall vara sant, och så är det andra lögn! Men det finns ett slags sanning som består: d. ä. hur förhåller det sig med denna sak? Ex: Är qvinnan underlägsen mannen? Undersökningen visar att så är, men massan har voterat att så icke är! Motsägelserna i mitt författeri bero på att jag ställt mig eller stått på olika ståndpunkter för att få se saken från många sidor! Det är ju rikt och humant! Experimenterande! (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 92; brev 25 maj 1888 till Verner von Heidenstam)

Lomov: "Min (hund) Ajax är bättre (än er hund)! Svara ärligt (på frågan om din hund har överbett eller inte)!" Tjubukov: "Lugna ner er, min gode vän ... Låt mig säga ... Er Ajax har, just precis, sina goda egenskaper ... Han är renrasig, har välvinklade ben, bra kors, etcetera. Men om ni mu vill höra sanningen, unge man, så har hunden två allvarliga fel: den är för gammal och den har för kort nos." (Anton Tjechov "Frieriet" s 65)

Är det icke en farlig villa att i våra dagar (nu år 1887) av utvecklingsmani anse allt som i tiden följer efter vara en utvecklad (= högre) form; och skulle vi icke vara försiktigare vid redigeringen av våra liberala program, så att vi sedan sluppo stå som Atter- och dumbommar inför eftervärlden? Om vi verkligen älska sanningen för den rena njutning, som ligger i själva upptäcktsarbetets möda, så skulle vi ej sky att om så behövdes litet oftare desavouera oss, korrigera oss, med ett ord ändra åsikter; och vi skulle ej som hekatomb-oxen darra var gång en sanning föddes, även om den vore obehaglig för vår stolthet. (August Strindberg "Utveckling" s 293; Politiken 1887-05-23)

Seriosja satt och lyssnade med spänd uppmärksamhet och såg på fadern utan att blinka med ögonen. ... "Av det förfärliga rökandet fick prinsen lungsot och dog när han var tjugu år. ... Ja, så var det med den sagan, min gosse ..." Prokuratorn tyckte själv, att detta slut var både löjligt och naivt, men på Seriosja hade hela sagan gjort ett mycket starkt intryck. ... Han såg en stund eftertänksamt bort mot det mörka fönstret, så ryckte han till och sade med en röst som lät nästan förkrossad: "Jag skall aldrig röka mera ..." Nar han sagt god natt och gått till sängs, återtog fadern sin vandring. "Man kan naturligtvis säga, att det är det sköna, den konstnärliga formen som verkat", mediterade han, "låt så vara, men det är inte trösterikt. Detta är i alla fall inte det rätta medlet ... Varför skall moralen och sanningen inte kunna bjudas i oförfalskad form, varför måste de nödvändigt serveras insockrade och förgyllda på detta sätt, som beska piller? ... Medicinen måste vara söt, sanningen måste vara vacker!" tänkte han. "Så har det varit ända sedan Adams tid ... Och förresten - kanhända är allt detta alldeles naturligt, kanske måste det så vara ... huru många ändamålsenliga bedrägerier och illusioner finns det inte i naturen ..." (Anton Tjechov "Hemma" s 290-292)

"Ser ni, Lili Sjumihin är ju släkt med mig", förklarade (Volodjas mor för musiklärarinnan). "Hennes avlidne man, general Sjumihin, var kusin till min man. Och hon är född baronessa Kolb ..." "Mamma, det är inte sant!" inföll Volodja upprörd. "Vad tjänar det till att ljuga?" Han visste mycket väl, att modern talade sanning, det fanns ej ett ord av lögn i vad hon berättade om general Sjumihin och baronessan Kolb, men trots allt var det något som sade honom att det var lögn. Han såg denna lögn i hennes sätt att tala, i uttrycket i hennes ansikte, i allt. "Du ljuger!" ropade han och slog sin knutna näve i bordet med sådan kraft, att hela servisen klirrade och teet skvalpade över i moderns glas. "Varför skall du berätta om alla de där generalerna och baronessorna? Det är lögn, alltsammans!" (Anton Tjechov "Volodja" s 259)

ca 1887 - ca 1885

Podzjarov såg sig omkring, och då han övertygat sig om att det inte fanns några damer i salongen, rullade han med ögonen, log sorgset och suckade. "Jag kom en gång hem efter föreställningen", viskade han. "Och (Varvara Nikolajevna) satt hemma hos mig på divanen. Det blev tårar, kärleksförklaringar ... kyssar ... O, den var underbar, denna sällsamma natt! ... En sån natt, parole d'honneur!" "Förlåt, hur var det?" mumlade Klimov och blev purpurröd och satte ögonen i skådespelaren. "Jag känner mycket väl Varvara Nikolajevna ... Hon är min nièce! ... Var nu så älskvärd och ta tillbaka era ord", sade Klimov, som var mycket upprörd. ... "Om ... äh-äh-äh ... det här sårar er, så förlåt!" svarade skådespelaren och gjorde med handen en obestämd gest. "Och tillstå, att ni har talat osanning." "Jag? Nej ... äh-äh-äh ... jag har inte talat osanning, men ... jag beklagar mycket, att jag har pratat bredvid mun." (Anton Tjechov "Förste älskaren" s 26-27)

"Jag har ont i huvudet ...", säger en av de långa pojkarna. "I går drack Vaska och jag tillsammans ur fyra flaskor konjak hos Dukmasovs." "Vad är det du snackar om egentligen!" säger den andre långholken argt. "Du ljuger som en häst travar." "Men det är ju rena sanningen ..." "Det är lika sant som att lössen kan hosta." (Anton Tjechov "Sorg" s 225)

(Grigorij Petrovitj) Licharjov tog emot en kopp te av (fröken) Ilovajskaja, tömde halva koppen i ett drag och fortsatte: " ... Alla vetenskaper, alla vetenskaper som finns här på vår jord, har en och samma passersedel, som de inte kan tänka sig att vara utan: strävandet efter sanning! Ingen vetenskap, inte ens en sådan vetenskap som farmakognosi är främst inriktad på nytta eller personlig bekvämlighet utan på sanningen. Det är märkligt! När man börjar studiet av en vetenskap av något slag är det främst dess grundsatser som väcker ens förundran. Jag kan försäkra er att det finns ingenting mera fängslandeoch storslaget, det finns ingenting som griper och förbluffar människoanden som varje vetenskaps grundsatser. Redan efter de fem sex första föreläsningarna grips man av de ljusaste förhoppningar, man känner sig redan som herre över sanningen. ... Men min hänförelse varade inte så länge. Problemet är att varje vetenskap har en början, men aldrig något slut, alldeles som periodiska decimalbråk. ... Nåja, någon besvikelse hann jag aldrig uppleva, eftersom jag hastigt behärskades av en ny tro. Jag slog mig på nihilismen med dess proklamationer, jordsocialiseringsreformer oah andra tokerier. Jag gick ut till det arbetande folket, arbetade i fabriker, som smörjare, som pråmdragare. Sedan, under mina vandringar genom Ryssland prövade jag på det enkla ryska livet, blev en hängiven beundrare av detta liv. Jag greps av häftig kärlek till det ryska folket, kärlek till deras Gud och deras tro, deras språk, deras skaparkraft ... Och så vidare och så vidare. ... För fem år sedan predikade jag egendomslöshet; min sista tro blev att icke stå det onda emot. (Anton Tjechov "På vägen" s 261-263)

Vi hade ingen domare och det fanns ingen som kunde hejda advokaten som kommit i gång. Jag hann inte ens öppna munnen, och vad skulle jag väl säga? Min vän sade inte något nytt utan sådant som redan är allom bekant, och giftet låg inte i det som han sade utan i den fördömda formen. Det vill säga, det vete tusan vad det var för en form! När jag lyssnade till honom då, blev jag övertygad om att samma ord kan ha tusen betydelser och nyanser beroende på hur det uttalas, på meningens utformning. (Anton Tjechov "Sinnesrörelse" s 106)

"Nikolaj Iljitj!" stönade Aljosja. "Ni gav ju ert hedersord!" "A, låt mig vara!" ropade Beljajev och värjde ifrån sig med handen. Här är något som är viktigare än alla världens hedersord. Det är hyckleriet och lögnen som upprör mig i den här historien." ... "Ni gav ju ert hedersord!" upprepade Aljosja, skakande i hela kroppen. Beljajev viftade avvärjande med handen åt honom och fortsatte sin vandring. Han var helt upptagen av den kränkning han kände sig utsatt för, och nu var gossen luft för honom igen. Han, den fullvuxne mannen hade allvarsammare saker att tänka på än alla världens småpojkar. Men Aljosja sjänk ner på en stol i ett hörn. ... Han skakade i hela kroppen, han stammade, han grät. För första gången i sitt liv hade han blivit ställd öga mot öga med den brutala lögnen. Han hade aldrig förr haft en aning om att det icke fanns bara söta päron och pastejer och dyrbara ur här i världen, utan också mycket annat, för vilket barnaspråket ej har något namn. (Anton Tjechov "En bagatell" s 134)

"Det är som om ni misstänkte att jag leker med er ..., mumlade (Sofja Petrovna, notarie Lubjantsevs hustru). "Jag har hela tiden givit er ett uppriktigt svar och ... och i dag har jag bett er!" (sade hon till Iljin). "Åh, men ber man väl när det gäller sådana här saker? Om ni genast hade sagt 'gå er väg' skulle jag varit borta härifrån för länge sedan, men ni har inte sagt det. Inte en enda gång har ni svarat mig rakt på sak. En underlig obeslutsamhet! För tusan, antingen leker ni med mig eller också ..." Iljin avslutade inte meningen och stödde huvudet mot sina knutna händer. Sofja Petrovna började dra sig till minnes sitt uppträdande från första början och till nu. Hon mindes att hon hela tiden varit emot Iljins uppvaktning inte bara i sina handlingar utan också i sina innersta tankar, samtidigt kände hon emellertid att det fanns en bråkdel sanning i advokatens ord. Men eftersom hon inte visste vari denna sanning bestod kunde hon trots intensivt tänkande inte komma på vad hon skulle säga till Iljin som svar på hans klagomål. Det var genant att tiga och hon ryckte på axlarna och sade: "Det är klart att det är mitt fel." "Jag anklagar er inte för er brist på uppriktighet", suckade Iljin. "Det är bara som jag råkade säga ... Er brist på uppriktighet är både naturlig och helt i sin ordning. Om alla människor plötsligt kom överens om att vara uppriktiga, så skulle allt gå åt helvete, fullständigt åt helvete." Sofja Petrovna var inte upplagd för filosoferande , men hon blev glad åt ett tillfälle att byta samtalsämne och frågade: "Och varför det då?" "Därför att det bara är vildar och djur som är uppriktiga. Om civilisationen har infört krav på en sådan lyx som till exempel kvinnlig dygd, så är uppriktighet malplacerad här ..." (Anton Tjechov "Otur" s 116-117)

Societeten, du vet, min stora trumf gick mig ur handen. ... På vanligt älskvärdt franskt sätt återlemnades manuskriptet med många artigheter men utan någon godtgörelse genom att anstränga sig få en förläggare till arbetet som var bestäldt. Jag begärde dock den gunsten och man lofvade. Men man lofvar här så rundt. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 232; brev 29 dec 1885 till Edvard Brandes)

"Tro inte på några historier", (sade dykanden till måsen), "utom oanständiga historier. Sanningen är alltid oanständig." (August Strindberg "Måsarne" s 187; Revue Universelle Internationale n:o 8 1885-12-16)

Det är en sanning, som andligt unga och friska sinnen gärna ville blunda för, att de flesta människors livsuppfattning och särskildt deras politiska meningar bestämmas af deras själfviska intressen. (Viktor Rydberg "Pessimistiska hugskott af en optimist" s 143)

(Svår) är den strid som hos mig vaknat mot det sköna, hvilket af mig misstänkes stå i strid mot det sanna. Att göra en skön skildring af lifvet som är så fult i många afseenden är ju att förfalska. Jag finner detta likaså orätt som att bara skildra det fula och har derför sökt en medelväg. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 94; brev den 10 juni 1885 till den österrikiska översättarinnan Mathilde Prager)

Man gav en vaudeville på teatern. Klavdia Matvejevna Dolskaja-Kautschukova, en ung sympatisk skådespelerska, som med brinnande iver ägnade sig åt den heliga konsten, kom instörtande i sin loge och började slänga av sig zigenarkostymen för att i hast klä om sig i husaruniform. För att uniformen skulle sitta som gjuten tyckte den begåvade skådespelerskan det var bäst att inte ha en tråd på kroppen utan iföra sig uniformen direkt på evakostymen. När hon stod där naken och huttrande och skulle ta på sig husarbyxorna, hörde hon en djup suck. ... Hon beslöt att titta under den enda möbeln som fanns där - divanen. Och kan man tänka sig! Där låg en karlslok gömd ... teaterdirektören Indjukov. ... "Snälla ni, var inte ond!" viskade Indjukov. ... "Jag har inte sett ett dugg, jag ser ingenting och vill inte se någonting. ... Jag måste gömma mig här - annars är det ute med mig. ... Min förra hustrus man (Pryndin) har kommit hit från Moskva. ... Han är här och tänker ta livet av mig. ... Jag är skyldig honom femtusen också." "Vad angår det mig? Ge er i väg härifrån, och det på momangen, annars ... annars vet jag inte vad jag gör. Skurk!" ... "Tyst! Ni är mitt enda hopp! Ni får påökt, jag höjer er lön med femtio rubel, bara ni låter mig ligga kvar. ... Sjuttiofem rubel, om ni inte kör ut mig!" flämtade han. ... Skådespelerskan tvekade ett ögonblick och gick bort från dörren. "Jag tror er inte", sade hon med gråt i rösten. "Jag svär vid min himmelska salighet! Tar ni mig för en skurk, va?" "Nej, men ... men kommer ni ihåg vad ni lovar också? Kryp in och lägg er under divanen då!" ... När (skådespelerskan) efter ovationerna drog sig tillbaka till sin loge, mötte hon Indjukov bakom kulisserna. ... "Hahaha, det var verkligen lustigt", sade han och gick emot henne. "Kan ni tänka er - det var inte Pryndin! ... Tänk så man kan ta miste!" ... "Men direktörn har väl inte glömt bort löftet", sade skådespelerskan. "Löftet? Jaså, javisst ... men snälla ni, det var ju inte Pryndin, säger jag ju! Mitt löfte gällde bara ifall det var Pryndin, men när det nu inte var han - vad i herrans namn skulle jag ha för anledning att lova något då? ..." "Fy, så simpelt!" utbrast skådespelerskan. "Så gement!" ... "Men herregud, människa, ni måste höra vad jag säger! Ifall det hade varit Pryndin, så skulle ni naturligtvis kunnat hålla på att jag skulle infria mitt löfte, men nu var det inte han utan någon annan, vem fan det nu var. Det kunde vara vem som helst, nån skräddare eller skomakare - men inte begär ni väl att jag ska punga ut med en massa pengar för hans skull? Någon reson får det väl vara ..." Han avlägsnade sig, gestikulerande och malande på ett och detsamma: "Om det hade varit Pryndin så är det inte tu tal om att jag skulle hållit mitt löfte, men nu var det inte han utan en vilt främmande person ... vem fan det nu var, men Pryndin var det inte ..." (Anton Tjechov "Direktören under divanen" s 279-284)

I våras fick godsägaren och fänriken på övergångsstat Vyvertov besök av lantmätare Katavasov. ... "Varför har ni inga epåletter nu för tiden, Semjon Antipytj?" sade Vyvertov i förbigående. Lantmätaren drog på svaret. Han teg en stund, tömde sitt brännvinsglas och slog ifrån sig med handen. Först därefter sade han: "Dom är avskaffade! ... Utseendet spelar nu inte så stor roll. Epåletter eller inte epåletter - det kan göra detsamma, bara man får behålla sin titel. Och vi sörjer inte förlusten. Men er har man behandlat riktigt illa, Pavel Ignatitj. Jag tycker riktigt synd om er. ... Er har man ju avskaffat helt och hållet. Fänrikstiteln var ju ingenting att hurra för, men den angav ändå att man var fosterlandsförsvarare, officer ... göt sitt blod ... Varför skulle dom avskaffa er?" "Nu begriper jag inte ett dugg", mumlade Vyvertov. Han blev alldeles blek och stirrade på den andre. "Vem har avskaffat mig?" "Har ni inte hört det? Det har kommit en kungörelse om att det inte ska finnas några fänrikar mer. Inte en enda! Dom existerar inte längre. Har ni inte hört det? Alla fänrikar på stat ska befordras till underlöjtnanter, men inte dom på övergångsstat." ... På natten låg (fänriken) vaken och suckade och grubblade. "Vad stånkar du för?" frågade hans äkta hälft. ..."Det är ju inte sagt att det där är sant. Du kan ju fara bort till nån bekant i morgon och höra efter. Du är en riktig strunt!" ... På morgonen spände han fuxen för trillan och gav sig i väg för att kontrollera uppgiften. ... När han (efter hemkomsten) steg ur trillan, kastade han en skygg blick på himlen liksom för att se, om dom möjligen hade avskaffat solen också. ... (Efter ett par veckor sade Vyvertov till sin hustru:) "Jag tänker inte låta det bero, Arina. Nu är jag beredd till allt. Jag har arbetat mig till min titel, och ingen har rätt att förgripa sig på den. Nu har jag tänkt som så, att jag tar och skriver till någon högt uppsatt person och undertecknar skrivelsen fänrik si och så ... Fän-rik! Förstår du? Fänrik på kiv!" Vyvertov var så förtjust över sin idé att han formligen sken och bad om mat. Med nyvaknad energi gick han omkring, log ironiskt och upprepade: "Fänrik ... på kiv!" (Anton Tjechov "Fänrik på kiv" s 263-265,269-270)

Generalskan Maria Petrovna Petjonkina, som har praktiserat homeopati i tio år, har just mottagning i sitt till sjukrum förvandlade arbetsrum. Det är en tisdag i maj. Framför sig på bordet har hon det lilla homeopatiska apoteket, läkarboken och ett räkneställ. Mitt emot henne på väggen ... hänger där ett porträtt av fader Aristarchos, som generalskan har att tacka för sin räddning: övergivandet av den fördärvbringande allopatien och vissheten om sanningen. ... Hon tar in de sista patienterna och medan hon talar med dem om deras sjukdomar lägger hon märke till saker som förut alldeles undgått henne. Alldeles som på hemlig överenskommelse börjar patienterna, alla på samma sätt, att först prisa henne för det underbara tillfrisknandet, talar i hänförda ordalag om hennes medicinska skarpsinne, fördömer läkarna, för att sedan, när hon är upptänd av rörelse, börja lägga fram sina bekymmer. En ber om en jordlapp, en annan om ved, en tredje om tillstånd att få jaga i hennes skog etc. Hon betraktar fader Aristarchos breda godmodiga ansikte, han som uppdagade sanningen för henne, och en ny sanning börjar tränga fram i hennes själ. En ond, tung sanning ... Ondskefull är människan! (Anton Tjechov "Simulanterna" s 119,122)

ca 1885 - ca 1883

Kan du inte förstå att det var skämt med inskryften (läs: inskriften)! ... Medaljens frånsida, ja! Hvad skall der stå? "Du är född till förargelse; du är född till att slå." "Jag heter befriaren som kom för tidigt, jag heter Satan, jag heter Johan August Strindberg." "Sanningen är alltid oförsynt." (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 379,383; brev den 14 och 26 nov till Claës Looström; breven rör den medalj, som denna tid präglades över Strindberg och som utfördes av gravören Ernst Hugo Ekwall; åtsidan visar Strindbergs huvud i profil, frånsidan en lagerkrans och som devis ett citat ur Mäster Olof: "Sanningen är alltid oförsynt.")

Vill du ha Kymendö i sommar! Jag kommer ej hem. Men vill ej Berg (= Gusten i Hemsöborna) skall veta det, ty då blir han opålitlig. Jag har sagt att jag kommer på eftersommaren! ... Släpp inte in någon i (kammaren) ensam, ty det är ett tjufpack. Och stäng väl. Låt dem tro att jag kommer på eftersommaren. (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 216; brev 17 juni 1884 till Axel Strindberg)

Är det sköna icke sant, då farväl med det sköna! Nu är det det nyttiga som skall fram. Litteraturen har hittills varit oftast ett nöje för överklassen; därför hava författarne måst uppträda i bonjour och handskar. Är det sköna sant? Nej, icke alltid. . . . Det finns två riktningar inom konsten, vilka båda äro berättigade: realismen, som bildar av föremålen sant, och idealismen, som avbildar osant. Den som älskar sanningen gör snart sitt val mellan de båda riktningarne. . . . En präst i tulubb och pälsmössa är en vanlig jordisk människa, men samma präst i mässhake med en altartavla som bakgrund är en farlig dikt. (August Strindberg "Kvarstadsresan" s 130,132-133; Chexbres, juni 1884)

Jag tycker det är omoraliskt, synd, brott att svepa in sanningen i tablåer; ty åskådaren tar det sköna skalet, men kastar kärnan sanningen! ... Mina argaste fiender applådera "Socialismen" i Sv. Öden, derför att den är skön, men socialismen i Likt och Olikt! Hu! Läsaren (och skriftställaren och skolmannen) Ernst Bäckman som besökte mig häromdan sade att Sv. Ö var det skönaste skrifvet på Svenska sedan Almqvist, men idéerna, hm! Dem hade han litet emot! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 205; brev 9 juni 1884 till Carl Larsson)

I samma stund jag blef ärlig och skref i tidningar skulle mitt ord betyda intet! Nu måste jag för att mitt ord skall betyda mycket (Och detta är hufvudsaken!) nedlåta mig att smörja ihop romaner och pjeser som jag föraktar. Men hos mig finnes en brutal, djurisk sannings-drift, som korsar mina finaste beräkningar, som tvingar mig att vara sanning! ... Nåväl! Jag tänker nu begagna alla tillåtna medel för att göra mig hörd! Men jag vill bli Europé! Hvad tjenar det att predika för Sverge, som endast följer Européens läror. ... Att kasta bort mitt arbete på Sverge det vill jag inte! Man rycker inte opp ett rotskott, när man vill fälla trädet! Man måste gå till källan, man måste som furst Bismarck säger söka opp "reptilerna i deras hålor". Jag vill ingenting mindre än angripa den falska kulturen i dess fasta slott som heter Paris! ... Nu laddar jag! Har tre lärare i Franskan! - Den som kunnat lära sig Kinesiska kan också lära sig Franska! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 168-170; brev 19 maj 1884 till Björnstjerne Björnson)

Ehuru strängt upptagen med arbete af många slag måste jag ehuru det är mig vidrigt svara på er ganska groft tilltagna beskyllning om mina Italienska bref, att de icke voro sanning! Hvad behagar Ni mena med det? Kunde jag skrifva annat än jag menar skulle min ställning vara mycket behagligare. ... Jag for till Italien för att bosätta mig. När jag kom till Genua blef jag så snopen och himla arg att jag beslöt afslöja humbugen och på samma gång rasa ut mot konstdyrkeriet som just kommit från Italien. Jag var sex gånger in i Genova för att korrigera mitt omdöme! Ni är en lycklig menniska som kan se så mycket vackra saker, der jag såg ingenting! ... Hvad menar Ni då med osanning? Jag reste till det landet för att söka ett nytt hem, utan någon prevention, tvertom väntade mig något oerhördt! Och Ni vågar påstå motsatsen! Hur vågar Ni det? Hade jag ämnat ljuga något om Italien, då hade jag icke skrifvit öppna bref, utan då hade jag höljt mig i dikten som Ni föraktar, men beundrar! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 165-166; brev 18 maj 1884 till Karl Otto Bonnier)

Hvilken förbannelse att nödgas af samhällslögnen om det sociala anseendet jaga efter ett anseende som man föraktar! Att lefva ett lögnaktigt lif i motsägelse mot sig sjelf! Dertill nödd och tvungen! Och mina konstverk? De tagas ju derför att de äro sköna, men icke derför att de äro sanna! Man äter bärets kött men spottar ut kärnan! Och det var dock kärnan som skulle ner i magarne! Kom då och bjud på bara kärnor, hårda som sten! Hvem tar dem i munnen! ... Verlden är så förbannadt förderfvad af er satans konst och estetik att den spyr opp ett naket sant ord! Vore jag född för ett par hundra år sen då hade jag tagit prestrock och gått ut att predika! Calvin började med att vräka ut konstverken ur kyrkan, och dermed visade han hvar lögnen satt! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 144-145; brev 4 maj 1884 till Björnstjerne Björnson)

De flestas åsikt är sällan den bästa möjliga i teoretisk mening, men den som lätt med minsta motståndskraft kan realiseras och den, som, realiserad, efterlämnar åtminstone till en tid den största belåtenheten. Ofta är de flestas mening stödd på ett befintligt behof, som kräfver att afhjälpas. Är hon oriktig, angifver hon en af de punkter, mot hvilka upplysningens ljus bör riktas. När folkets votum ej är uttrycket för den absoluta nyttan och absoluta sanningen, är det uttryck för nyttan och sanningen sådana folket förstår dem och kan understödja dem. "De som har rätten och sanningen på sin sida böra afgöra." Men var är kriteriet på dem, som ha rätten och sanningen? Börden? Fördom, vederlagd af historien. Rikedom? Jämför den rike och nålsögat. Bildningen? Jämför präststaterna. "Bildningen", skolkunskapen har aldrig gifvit opartiskheten, anti-egoismens företräden åt de burgna och rika klasserna. De äro lika egoistiska som de andra och begagna sig lika gärna af makten till egen fördel. (Viktor Rydberg "Till läran om demokratien" s 435)

ca 1883 - ca 1880

När (Per och Mats) kommo in på Smedjegatan började medarne skära i stenarne, ty snön var borta. Svarten stretade och drog men det gick bara steg för steg och de kunde inte begripa hur det kunde vara så tungt. ... (De) vände sig om och nu fingo de se hela baksläden och medarne fullhängda med pojkar. "Jänka er dän!" sade Per. Pojkarne räckte ut tungan. Då lyfte Per sin piska och slog i högen, men råkade slå så illa att snärten tog i ögat på en bagarpojke. ... I det samma strömmade folk till och en förgrymmad smed steg upp i slädan, slog Per för mun och näsa så att han såg solar. ... "Det är så märkligt underligt", sade Mats, "att pojkdjävlarne ska ha rätt att åka fritt." "Ser du, det är stadslagen det, ser du", sade Per. "Ja, men landslagen ger inte sån rätt." "Landslagen gäller inte här", sade Per. (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 1" s 279-281; novellen "Pål och Per" från 1883)

Skrif pjes du! Det ligger för dig, och gagnar för tillfället, men icke är teatern A eller O! För mig är den Ö! Och har du fått teatersyfilis så gör det ingenting! Men du vet hur lögnaktig man måste vara för öppen ridå och hur litet man får säga! Teatern är ju en kotterisak för Stockholmare och texten läses ej såvida man ej skrifver som Ibsen och det kan vi inte! Emellertid gå på du! Under nuvarande förhållanden är teatern ett bra vapen! En tidning vore nyttigast deri allmänheten vande sig dagligen se alla frågor i nytt ljus under längre tid! Men hvem fan vill offra sig? (August Strindberg "August Strindbergs brev III 1882-1883" s 258; brev den 3 juli 1883 till Pehr Staaff)

Broder Staaff! Härmed återtar jag högtidligen mitt fyllöfte att fira Andagpåsk! Mitt hufvud är så miserabelt i dag att jag stänger mig absolut inne i påsken. (August Strindberg "August Strindbergs brev III 1882-1883" s 205; brev den 23 mars 1883 till Pehr Staaff)

Säg åt Nyholm att han icke får lemna ark åt den skurken Cronhamn som var uppe hos mig och afnarrade mig löfte! Han har bestämdt några onda afsigter! Nyholm får säga att det icke är färdigt, att det icke är tryckt, icke har tid o. s. v. Men säg också åt N. att det är ett återtaget löfte som C. begagnar. (August Strindberg "August Strindbergs brev III 1882-1883" s 117; brev den 2 nov 1882 till bokförläggare Claes Looström)

Om jag skulle ha skrifvit om (den tyske socialdemokraten Ferdinand) Lassalle i våra dagar skulle jag ha hoppat öfver allt ofördelaktigt om hans person som kunnat "gifva lastarenom rum" jag skulle ställt upp honom på toppen af en obelisk för att han skulle få spotta ner på de andra statyerna, jag skulle ha ljugit om det behöfts! (August Strindberg "August Strindbergs brev III 1882-1883" s 53; brev den 26 juli 1882 till den danske författaren och politikern Edvard Brandes)

När Kristian legat på loggolvet i sina tankar, öppnades dörren och modren trädde in. "Son", sade hon, "tänk på gamla mor och tala sanning." "Mor vill således hellre ha en tjuv till son än en ärlig gosse?" "Jag vill att du skall bekänna, så får din far erlägga bot för ditt brott och skammen gå ifrån vårt hus." "Det var underbart", sade Kristian, vars hjärna icke kunde följa med. "Om jag gör mig till en brottsling, då kan brottet försonas, men om jag fortsätter att vara ärlig - hur var det? - då kan brottet icke försonas. Vilket brott? Det som icke är begånget. Ty jag har icke rövat, jag har endast gått på allmänningen och samlat (skinn och dun), under långa tider och det har jag ju lov till." Det var icke frågan om det nu, här gällde blott att Kristian bekände, då kungens befallningsman fordrade det. (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 1" s 72; novellen "En ovälkommen" från 1882)

Ivan Iljitjs värsta plåga var lögnen - den av alla accepterade lögn som sade att han bara var sjuk och inte döende, och att han bara skulle ta det lugnt och sköta sig så skulle allt bli bra igen. Men han visste att vad man än gjorde skulle resultatet bara bli ännu värre lidanden och - döden. Och han plågades av denna lögn, plågades av att man inte ville erkänna vad alla visste och han visste, utan ville ljuga för honom på grund av hans fruktansvärda situation och tvinga honom att själv spela med i denna lögn. . . . (Många gånger) var han på vippen att skrika: "Sluta ljuga, både ni och jag vet att jag ska dö, så sluta åtminstone att ljuga." Men han hade aldrig mod att göra det. . . . Denna lögn runt omkring honom och inom honom själv förgiftade mer än något annat Ivan Iljitjs sista dagar. . . . Plötsligt (hemsöktes han en natt) av tanken: "Tänk om hela mitt liv, hela mitt medvetna liv, i själva verket inte har varit som det bort? . . . Om det nu är så", sade han sig, "att jag lämnar detta livet med insikten att jag förstört allt som varit mig givet och att detta inte går att ställa till rätta - då vad?" Han lade sig på rygg och började gå igenom sitt liv på ett helt nytt sätt. När han på morgonen fick se först betjänten, så hustrun, så dottern, så doktorn - då bekräftade varje deras rörelse, varje deras ord den fruktansvärda sanning som uppenbarats för honom under natten. Han såg i dem sig själv, allt som han levt för, och han såg klart att allt detta var fel, att allt var en stor, fruktansvärd lögn som undanskymde både livet och döden. Denna insikt ökade, tiofaldigade han fysiska lidanden. (Leo Tolstoj "Ivan Iljitjs död" s 51-52,65; år 1881-82)

Hvad satirerna (i Röda rummet) beträffar äro de byggda på full verklighet -till en del. Alla siffror i Andra kammaren äro tagna ur Riksdagens Protokoll! Bolaget Triton's berättelse är aftryckt delvis ur det störtade Neptuns tryckta berättelser o. s. v. Derföre skreko ljusets fiender "att det var lögn!" ty se, det var sanning! (August Strindberg "August Strindbergs brev II 1877-1882" s 166; brev den 25 juli 1880 till den danske författaren och politikern Edvard Brandes)

ca 1880 - ca 1875

(Aljosja) var åtminstone delvis en ung man i vår egen tid, till sin natur hederlig, en som kräver sanning, söker sanningen och tror på den, och när han befäst sin tro kräver omedelbar andel i denna sanning med hela krafter av sin själ, kräver snabba insatser, med en bestämd önskan att offra allt för dessa insatser, till och med livet. (Fjodor Dostojevskij "Bröderna Karamazov" s 33)

Det att kunna tillfredsställa hela människan (ej endast tankens, utan äfven hennes sedliga idealer och hennes evighetsträngtan) är enligt min mening kriteriet på en filosofis sanning. (Viktor Rydberg "Atropologi" s 19; föreläsningar i Göteborg vårterminen 1878)

Sanningen har sitt värde i sig själf och för sin egen skull, och ej för de timliga förmåner, som kunskaper medföra. . . . Med hvilken ofantlig möda och med hvilken outtröttlig kärlek till sin sak uppförde icke Greklands tänkare den underbara byggnad af sträng logik, som vi kalla geometrien! . . . Astronomien, tideräkningen, fysiken, mekaniken, hvad skulle de varit, om icke tänkandets tysta och oegennyttiga arbete hade lagt grunden till den matematiska vetenskapen! Det har på alla områden visat sig, att just de forskare, som endast eftersträfvat att utvidga vårt vetande, gifvit uppslaget till de gagnerikaste upptäckterna; medan däremot andra, som endast letat efter det nyttiga, sällan vunnit hvad de sökt. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 321; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

I mitt förra föredrag sökte jag ådagalägga, att de skäl, som materialismen åberopar för sin sanning, icke äga tillräcklig bevisningskraft. Jag vill tillägga, att det finnes materialister skarpsinnige nog att erkänna detta. De erkänna, att deras lära hit intills icke kunnat finna en fast grundval, och måhända aldrig kan finna en sådan, och de vidhålla henne endast som en hypotes. Men, säga de, ehuru bevisen för en sats kunna vara ganska bristfälliga och ur den synpunkten knappt förtjäna namnet af bevis, så kan det oaktadt själfva satsen vara sann. Detta gäller ju t. ex. om alla matematiska satser. Den geometriska läran, att kvadraten på den sida i en rätvinklig triangel, som står emot den räta vinkeln, är lika stor med kvadraterna tillsammantagna på triangelns båda andra sidor, var ju en sanning från eviga tider, ehuru det först lyckades den grekiske filosofen Pytagoras att ovedersägligt bevisa henne. Det kan, fortfara desse materialister, vara ett lätt arbete nog att nedslå de skäl, som synes tala för vår sak; men innan positiva motskäl äro uppställda, motskäl af en art som icke låta rygga sig, eller ock så länge man icke lyckats att ur materialismens egna läror draga sådana slutsatser, som ådaglägga deras orimlighet, så länge har materialismen rättighet att bestå i egenskapen af en möjlighet, i egenskapen af en hypotes vid sidan af andra möjligheter, andra hypoteser. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 105-106; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Det skall glädja (Siri von Essen) se att det finnes någon som vågar, ehuru han är en bildad person, göra sig misstänkt för viss råhet, ty sanningen är alltid mer eller mindre rå; att det finnes någon som för Hennes skull vågar göra sig löjlig, ty det är alltid löjligt att säga sanningen! (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 343; brev 13 maj 1876 till friherre Carl Gustaf Wrangel)

Kom till mig om Du har förtroende för mig och älskar mig - och om Du icke får ta emot mig hos Dig eller sådana saker passerat som göra det omöjligt. Ljug om så behöfves - för lögnare har man rättighet att ljuga! (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 323; brev 29 april 1876 till Siri von Essen)

Jag är trött på denna väfnad af lögn och förställning. Här ljugs till höger och vänster så att man snart nog inte mins hvad som var sannt från början." (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 221; brev 5 aug 1875 till makarna Siri von Essen och friherren och kaptenen vid Svea Livgarde Carl Gustaf Wrangel)

ca 1875 - ca 1850

I Ryssland är sanningen nästan alltid fantastisk till sin karaktär. I själva verket har folk till slut sett till att allt som det mänskliga intellektet kan ljuga ihop är långt begripligare än sanningen, och så är det överallt i världen. I hundra år ligger sanningen glasklar och åtkomlig för en, men man griper den inte utan jagar efter påhitt just därför att man betraktar sanningen som fantastisk och utopisk. (Fjodor Dostojevskij "En författares dagbok" s 47; januari 1873)

"Vår Herre vill ha goda människor, det är klart, inte onda och nyckfulla", (sade generalskan till sin dotter). "Framför allt inte nyckfulla, som ena dagen säger ett och nästa dag ett annat. Förstår ni det, Alexandra Ivanovna? Ser ni, min käre furste, de säger att jag är excentrisk, men jag kan skilja på folk och fä. Hjärtelaget är det viktigaste, allt det andra är strunt. Litet förstånd behövs också, förstås . . . det där med förstånd är kanske det allra viktigaste när allt kommer omkring. Vad flinar du åt , (min dotter) Aglaja, det är ingen motsägelse i det där: en toka med hjärta men utan förstånd är en lika olycklig toka som en toka med förstånd men utan hjärta. Det är en gammal sanning. Jag är en toka med hjärta utan förstånd, men du är en toka med förstånd utan hjärta; vi är båda olyckliga och båda får vi lida lika mycket." ((Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 109-110)

"Som Ers excellens behagade veta", (sade Ferdysjtjenko till generalen), "alla andra utmärker sig för kvickhet, men jag saknar kvickhet. Som en kompensation för detta har jag utverkat rätten att få säga sanningen, eftersom ju alla vet att det bara är de som saknar kvickhet som säger sanningen. . . . Jag kan en väldigt fin ny pantlek . . . Den har i alla fall förekommit en gång här på vår jord, men den avlöpte inte särskilt lyckligt. . . . Var och en berättade faktiskt någonting, många berättade sanningen, och kan ni tänka er några berättade rentav med nöje och välbehag, men alla skämdes sedan efteråt. . . . Jag saknar kvickhet . . . det är därför jag pratar för mycket! . . . Om jag vore lika kvick som Afanasij Ivanovitj eller Ivan Petrovitj, skulle jag i dag ha suttit tyst så där som Afanasij Ivanovitj och Ivan Petrovitj." (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 179,183-187)

"Det jag nu säger är den absoluta sanningen", (sade fursten till Parfjon). "Om det verkligen är sant att ni har kommit överens igen, då tänker jag överhuvudtaget inte visa mig för henne och kommer aldrig att besöka dig mer heller." (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 263)

"Det är sant! Det är sanning!" utropade Aglaja, som inte kunde behärska sg längre. "Vad då för sanning? Vilken sanning?" hördes plötsligt en förskräckt röst alldeles intill (Aglaja och fursten). Det var Lizavjeta Prokofjevna, som stod framför dem. "Jo, jag tänker gifta mig med Gavrila Ardalionovitj! Att jag älskar Gavrila Ardalionovitj och att jag tänker ge mig iväg hemifrån tillsammans med honom i morgon!" yttrade Aglaja i häftig ton och vände sig tvärt emot henne. "Hörde mamma det? Är mammas nyfikenhet stillad nu? Är mamma nöjd nu?" (Fjodor Dostojenskij "Idioten" s 541)

Man finner att bibelkommissionen uti sin ifrågavarande öfversättning låtit kvarstå en af de djupaste och öppendagligaste förfalskningar, som någonsin insmugit sig i den heliga skrift, jag menar de bekanta understuckna orden i 1 Joh. 5: 7, 8. . . . (De understuckna orden) uppdyka (först) i codex toletanus från 7:de eller 8:de århundradet. . . . I den grekiska texten inkom det falska stället först i början af 1500-talet. Luther uteslöt det ur sin bibelöfversättning och när det likväl blef insmuget i en lektionar af år 1547, besvor han de lärde, att "de för sanningens skull må utelämna detta tillägg och återställa den grekiska texten till sin renhet". Den nyaste tidens förnämste textforskare, bibelöfversättare och bibeltolkar hafva i skarpa ordalag uttalat sin dom däröfver att det oäkta stället ännu kvarstår i samtliga bibelupplagor. . . . Man har till ursäkt anfört, att det gamla för många kära ställets utplånandet skulle störa församlingens frid. Men detta är att gifva sanningen andra rummet och en kortsynt betänklighet det första. Ty kortsynt är hvarje betänklighet, som lämnat det rätta ur sikte, och osäker den frid, som bygges på annan grundval än sanningens. Må vördnaden för bibelordet hädanefter taga ut sin rätt! Intills detta skett, bör man, enligt min åsikt, föredraga den gamla öfversättningen framför en ny. (Viktor Rydberg "Om Bibelkommissionens förslag om öfversättning af nya testamentet" s 234-237; kyrkomötesanförande den 23 september 1868)

Var det i Adolf Fredrik(s kyrka) (den 23 april 1865)? Vid det der altaret der jag aflade min första mened inför Guds ansigte! Fotnot 2: Jfr Sömngångarnätter: "Där står det ännu, det heliga bordet, / där som en yngling han bekände ordet, / med skälvande hjärta och ljugande mun, / där i en enda, en salig stund / sin första mened han tvangs begå / för att en plats i samhället få." (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 353-354; brev i slutet av maj 1876 till Siri von Essen)

Det talas nu för tiden så mycket om sanningen och tala sanning, som om detta vore en svår sak, vilken förtjänte beröm. ... I Johans hem dyrkades sanningen. - Tala alltid sanning, hända vad som hända vill, upprepade fadren så ofta. ... (Johan) hade en gång på den trottoarlösa Holländargatan hittat en järnmutter. Den tyckte han var rolig, ty den blev en bra slungsten på ett snöre. Därefter gick han alltid mitt på gatan och tog upp allt järn han såg. Som gatorna voro illa lagda, och överdådigt körande icke var förbjudet, så misshandlades redskapen grymt. Därför kunde en uppmärksam vandrare vara säker på att varje dag hitta ett par söm, en sprint och minst en mutter, stundom en hästsko. Johan tyckte bäst om muttrarne, och tog dem till sin specialitet. På ett par månader hade han samlat väl en halv kappe. En kväll sitter han och leker med dem när fadren kommer in i rummet. - Vad har du där? säger fadren och gör stora ögon. - Det är muttrar, svarar Johan säkert. - Var har du fått dem ifrån? - Jag har hittat dem. - Hittat dem? Var? - På gatan. - På ett ställe? - Nej, på många. Man går mitt på gatan och tittar ner, säger han. - Nej, hör du, det går inte i mig. Det där ljuger du. Kom in, får jag tala med dig. Talet hölls med en rotting. - Vill du nu bekänna! - Jag har hittat dem på gatan. Han pryglas, tills han "bekänner". Vad skulle han bekänna? Smärtan och fruktan att icke få slut på uppträdet avtvang honom följande lögn: - Han hade stulit dem. - Var? Nu visste han icke var en mutter satt på en kärra, men han gissade att de sutto inunder. - Inunder kärror - alltså. - Var? Fantasien framkallade en plats där det stod många kärror. - Vid byggeraget mitt emot Smedgårdsgränd. Den där specificeringen av gränden gjorde saken sannolik. Den gamle trodde sig nu säkert ha tagit sanningen ur honom. Och så följde reflexionerna: - Hur kunde du få bort dem med bara fingrarne? Det hade han icke drömt om. Jo, nu såg han fadrens verktygslåda för sig: - Med en skruvmejsel. Nu kan man inte ta muttrar med en skruvmejsel, men fadrens fantasi var i rörelse och han lät lura sig. - Men det är ju förfärligt! Du är ju en tjuv! o.s.v. Tänk om polisen hade kommit. Johan tänkte ett ögonblick lugna honom med att det var lögn alltsammans, men utsikten att få mera stryk och bli utan kvällsvard avhöll honom. ... Sedan dess var han misstänkt eller rättare hans dåliga rykte stadgat, och han pikerades länge med erinran om den stöld han aldrig begått. (August Strindberg "Tjänstekvinnans son" s 67-71; början av 1860-talet)

Den sanne kristne är, enligt Adolf (Sparrfälts) uppfattning av vår lära, en soldat, som evigt svurit sanningens fana och förbundit sig att med uppoffring av allt jordiskt kämpa till sista andedraget mot det onda i världen eller i sin egen barm; ingen vapenvila, för att hämta andan, är honom tillåten; han får icke mäkla, icke underhandla med fienden, utan ständigt, över dignande förhoppningar och bleknande levnadsfröjder, rycka framåt och slutligen stupa under korsets fana. Den, som bekänner Kristus, "måste taga sitt kors på sig" och följa honom. (Viktor Rydberg "De vandrande djäknarne" s 154)

ca 1850 - ca 1800

Plötsligt, utan någon anledning, fick (Nechljudov) tårar i ögonen, och en klar tanke dök upp hos honom, Gud vet på vilket sätt, den fyllde hela hans själ, och han grep efter den med tillfredsställelse - tanken att kärlek och godhet är sanning och lycka, den enda sanningen och den enda möjliga lyckan i världen. . . . "Jag och min hustru, som jag älskar så som ingen någonsin har älskat någon i hela världen", (tänkte Nechljudov), "vi skall alltid leva mitt i denna stilla, poetiska , lantliga natur, med våra barn, kanske med min gamla moster; vi har vår ömsesidiga kärlek, vår kärlek till barnen, och vi vet båda att vår bestämmelse är det goda. Vi hjälper varandra att försöka nå detta mål. Jag planerar i stort, lämnar allmän, rättvis hjälp, anlägger arrendegårdar, sparkassor, verkstäder. Och hon går, med sitt söta lilla huvud, i en enkel vit klänning, som hon lyfter över den lilla fasta foten; i smutsen till byskolan, till sjukstugan, till en olycklig bonde, som i rättvisans namn inte förtjänar hjälp, och överallt tröstar hon och hjälper." (Leo Tolstoj "En godsägares morgon" s 266-267; år 1847)

Jönköpings högre lärdomsskola gästades ett par terminer av en stockholmare, Åbrandsson. . . . En dag meddelade han mig . . . att han var yngste ledamoten av ett i Stockholm bildat ynglingaförbund, som måhända hade Sveriges litterära framtid i sin hand. . . . Dess valspråk var "Sanning, Verklighet". . . . Dess namn var Pro Veritate. . . . För ett par dagar sedan hade från förbundet till honom anlänt ett brev . . . som ålade honom att i Jönköping varda apostel för dess sak. . . . När Åbrandsson utdömde Tegnérs "Jätten" som osann, emedan inga jättar bo i bergens salar, och hans "Flyttfåglarne", emedan ingen grönmantlad skogsfru spatserar i kvällen, vart jag ond (och) gav honom vedernamnet Dumbom. . . . När jag följande söndag hörde prästens ord: "Upplyften edra hjärtan till Gud!" kom jag på den tanken, att jag skulle fråga Åbrandsson, om han ansåge i denna uppmaning ligga en osanning, emedan vi i ordets reala mening icke kunna upplyfta våra hjärtan över oss. Han svarade i milt upplysande ton, att det var en osanning, som icke borde begagnas. Vi utbytte sedan aldrig meningar i sådana ämnen. Åbrandsson tog emellertid sitt apostolat på allvar och gjorde sig till martyr för det. Han tycktes förnämligast uppfatta det så, att han borde inlägga jäv mot alla fantasihugskott och bildliga talesätt, som mötte honom på hans levnadsbana. . . . I ett hörn av kyrkplanen . . . hade vi pojkar uppfört ett snöfäste. . . . Sedan en trojansk rekognosceringstrupp vid en färd kring kyrkan blivit överrumplad och själve Hektor därvid tillfångatagen, lyckades den därpå följande stormningen. Man hörde från den intagna vallen F-ds röst: "Leve vår fana!" och såg en käpp med en vit flik svänga över vimlet. Men de närmast varande hörde också Åbrandsson, som ropade: "Det är ej en fana; det är F-ds näsduk!" "Förolämpar du vår fana?" röt banersvängaren. "Jag har icke förolämpat din näsduk", svarade Åbrandsson. Han nedsläpades från vallen av förbittrade greker och inkastades, ehuru själv grek, i valvet med de trojanska fångarna. (Viktor Rydberg "Realisten Åbrandsson" s 129-133; åren 1843-44?)

Efter publiceringen av Arbetarförbundet i juni 1843 blev Floras möten med arbetarföreningarna i Paris och dess omgivningar dagliga. ... På ett möte på en vind i återvändsgränden Jean Auber intill rue Saint-Martin utbrast en snickare vid namn Roly: "Ni har begått rena förräderiet genom att skvallra för borgarna om arbetarnas laster." Flora svarade att sanningen alltid borde vara proletärernas främsta vapen, liksom hyckleriet och lögnen brukade vara borgarnas. Hur som helst, oavsett vem som tog anstöt tänkte hon fortsätta att kalla lasten för last och dumheten för dumhet. (Mario Vargas Llosa "Paradiset finns om hörnet" s 389-390)

Om detta verkligen var (Karl Ivanitjs) livs historia eller en fantasiprodukt, som skapats under hans ensamma liv i vårt hus och som han själv börjat tro på genom att så ofta upprepa den, eller om han med fantasifulla fakta bara förskönade verkliga tilldragelser i sitt liv - det kan jag fortfarande inte avgöra. Å ena sidan berättade han sin historia med alltför stor inlevelse och metodisk konsekvens - något som är det viktigaste kännetecknet på sannolikhet - för att man inte skulle tro på den. Å andra sidan fanns det för mycket poetisk skönhet i hans historia, så att just denna skönhet framkallade tvivel. (Leo Tolstoj "Pojkåren" s 175-176)

"Gosse, säg mig, plär du ljuga?" Den tillfrågade teg. "Svara!" sade landshövdingen med höjd röst; "är det din vana att ljuga?" "Nej." "Har du aldrig ljugit?" "Jo." "Många gånger?" "Åja, det är nog många gånger sammanräknat, men oftast talar jag sanning." . . . (Pojken har köpt en skrift som landshövdingen uppmanar honom att läsa ur:) "Jag minns den ljuva tiden, jag minns den som i går, då oskulden och friden tätt följde mina spår." . . . (Landshövdingen fortsätter:) "Du har erkänt, att du emellanåt ljuger. Varför ljuger du? Tycker du, att det är rätt eller roligt?" "Visst icke." "Det är väl då för att undgå näpst, när du gjort något, som ej var rätt?" "Ja." "Du har kanske inte besinnat, att den som gör så handlar fegt. Du är således en feg pojke." "Nej", svarade gossen, röd av harm och blygsel, "jag är icke feg. Jag har aldrig flytt ut ur ett slagsmål mellan pojkar. Jag tar hellre stryk än jag flyr. Jag flyr icke för övermakten." "Men du är feg inför dina överordnade. Således ändå en rädd pojke. Moraliskt rädd. Det är just den sämsta rädslan. En rädd pojke är icke värdig att bära namnet svensk. Du vill väl ändå vara värdig det namnet?" "Ja." "Min vän", sade den gamle herrn, " . . . jag vill lägga dig på hjärtat, att Gud fordrar sannfärdighet och att ditt land behöver sanningskäre, modige män. De behövas i konungens råd, i riksförsamlingen, i krigarnes led, i ämbetsverken, på predikstolen, i handel och vandel och vid plogen. Vad du än blir med tiden, behöver fosterlandet i dig en sannfärdig och orädd man. . . . Du är ju nu i den ljuva tiden, som du på äldre dagar skall minnas som i går. Varje barn får till ledsagare de goda andarna Oskulden och Friden. Du har dem här (landshövdingen pekade med spanskröret, som om han med lekamliga ögon skådat dem i närheten), se till att de icke övergiva dig." (Viktor Rydberg "Pojkarne" s 125-128; omkring år 1839)

Hur kunde näsan hamna mitt i den nygräddade brödkakan och hur kunde Ivan Jakovlevitj själv ...? Nej, det här begriper jag inte, absolut inte! Men vansinnigast och obegripligast av alltihop är hur en författare kan välja ett sådant ämne. Jag måste medge att jag har svårt att fatta, det är rentav ... nej, nej, nu är jag inte med längre. För det första tjänar det inte fosterlandet. För det andra ... hm, för det andra ... tjänar det inte till något. Kort sagt nu ger jag mej ... Men när jag tänker efter tror jag nog att man kan hitta både det ena och det andra och det tredje i min berättelse. För är ändå inte livet ganska motsägelsefullt ? Men om du tar och tänker över vad du läst, så finns det väl i alla fall något som är sant. Säg vad du vill, men sådant händer här i världen - inte så ofta kanske, men det händer. (Nikolaj Gogol "Näsan" s 42)

Mr Samuel Pickwick ... öppnade sängkammarfönstret på vid gavel och tittade ut på världen nedanför. Goswell Street låg vid hans fötter, Goswell Street låg till höger om honom - så långt som ögat nådde, Goswell Street sträckte sig även till vänster, och andra sidan av Goswell Street låg mittemot honom. "Så inskränkta vyer", tänkte mr Pickwick, "har de filosofer som låter nöja sig med att betrakta de ting som ligger framför dem utan att besvära sig med att se till de sanningar som ligger fördolda där bortom. Lika väl kunde jag låta mig nöja med att betrakta Goswell Street för beständig tid utan en enda ansträngning att utforska de dolda länder som på båda sidor omger den. " (Charles Dickens "Pickwickklubben I" s 25; år 1827)

(Erik Gustaf) Geijers historiesyn genomsyras av medelpunkten i hela hans personlighet: den djupa religiositeten och den orubbliga tron på att sanningen finns, historien är därför till sin innersta princip religiös. (Catharina Segerbank "Erik Gustaf Geijer och kristendomen" s 284)

Man får räkna (Arthur) Schopenhauers filosofi till förtjänst, att hon mycket bidragit till att skärpa medvetandet om våra skyldigheter mot djuren. . . . På ett ställe yttrar han: Aldrig ser jag en bandhund utan innerligt medlidande mot honom och djup harm mot hans herre, och med tilfredsställelse tänker jag på en händelse, som Times för några år sedan omtalade, då en lord, som hade en stor bandhund, en gång nedlät sig till att vilja smeka honom, men fick hela sin arm trasad af hundens hvassa tänder. Det skedde med rätt. Det var hundens sätt att uttala följande obestridliga sanning: du är icke min herre, utan en djäfvul, som gjort mig min korta tillvaro till ett helvete. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 141-142; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)

ca 1800 - ca 1500

I företalet till sin Teodicé (år 1710) lofvar (Gottfried Wilhelm von) Leibniz att utreda och klargöra dessa föreställningar (rörande friheten, nödvändigheten och ödet), och denna utredning utgör också det väsentliga innehållet i Teodicéens afhandlingar om Guds godhet, människans frihet och det ondas ursprung. . . . Leibniz börjar med uppställandet af den ovederläggliga sats, att tvenne sanningar omöjligen kunna motsäga hvarandra, emedan sanningen befinner sig på ömse sidor. Men det gifves förnuftssanningar af två slag. Det ena slaget kallar Leibniz eviga sanningar eller nödvändiga sanningar. Det andra slaget kallar han för positiva sanningar eller faktiska sanningar eller erfarenhetssanningar, hvilka tre benämningar alla innebära ett och detsamma. . . . Enligt Leibniz hafva dessa eviga eller nödvändiga sanningar sin källa i det gudomliga förnuftet: de tillhöra på ett oskiljaktigt sätt Guds väsen. . . . De positiva eller erfarenhetssanningarna . . . äro icke inneboende i Guds väsen, utan i den af honom skapade naturen och erfaras där af oss såsom en kedja af naturliga fakta, naturlagar. . . . Den fysiska nödvändighet, som yppar sig i naturens ordning och rörelsens lagar, är således icke att sammanblanda med den absoluta eller geometriska nödvändighet, som visar sig i de eviga sanningarna, de logiska, metafysiska eller matematiska sanningar(na). . . . Det öfverförnuftiga (det som öfverstiger människans förnuft) är obegripligt därför att vårt förnuft icke når upp till det; det oförnuftiga (det som strider mot människans förnuft) är obegripligt därför att det af ingen låter begripa sig. Det förra är gudomligt; det senare är orimligt. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 49-55; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)

Den teologiska fakulteten i Uppsala återupptog på 1680-talet kampen mot den cartesianska filosofin. ... Om kungen (Karl XI) hade följt prästernas önskan (på riksdagen 1686) hade den cartesianska filosofin blivit förbjuden. Det skedde inte, utan kungen begärde, innan han avgjorde saken, att de övriga fakulteterna skulle uttala sig. Den filosofiska fakulteten skrev ett långt och balanserat uttalande. Den påpekade att sanningen hade två aspekter: den ena är den som Gud uppenbarat i sitt heliga ord och att alla goda kristna "gärna vedertager det som där förkunnas, antingen det kommer överens med hans förstånd eller ej". Den andra har sin grund i naturen och lärda mäns skrifter. Beträffande den måste forskningen var fri, annars kunde man inte tala om någon vetenskap, framhöll fakulteten. För övrigt hade Cartesius själv med vördnad talat om den av Gud uppenbarade sanningen och inte prövat den med sitt förnuft. På samma sätt borde också de "som religionen närmast hantera" förhålla sig, sammanfattade fakulteten. ... I sin resolution 1689 valde kungen ett kompromissförslag, som gick ut på att den kristna trosläran inte fick ofredas men att "filosofiens fria bruk och övning för övrigt skulle efterlåtas att med goda skäl och experimenter utleta sanningen". Det tycktes innebära den fria forskningens seger. I verkligheten var också cartesianerna vid universitetet fromma män som godtog kyrkans teologi. Men de ville i sin forskning få arbeta med den filosofiska rationalismens och empirismens metoder utan att kontrolleras av teologerna. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 182-183)

Om vi framgångsrikt vill avvisa en annan människas åsikt och klargöra för henne att hon tagit fel skall vi ge akt på den synvinkel under vilken hon betraktar saken, ty från sin egen synvinkel har hon vanligen rätt. Detta bör vi erkänna och därnäst visa henne den synpunkt som gör att hennes påstående blir ohållbart. Då kan hon låta övertyga sig. Ty då ser hon att hon inte dragit en felaktig slutsats - hon hade bara inte sett saken från alla sidor. Vi blir inte upprörda då vi inte ser allt, men vi vill ogärna ha tagit miste. Kanske är orsaken den att det inte är oss möjligt att överblicka allt, men det är naturligt för oss att se riktigt utifrån vår egen synvinkel, liksom sinnena alltid uppfattar sitt objekt riktigt. (Blaise Pascal "Tankar" s 62)

(Rabbinen Isak Aboab i Amsterdam) anade icke, att ynglingen (den femtonårige Baruch Spinoza) som han invigde i dessa (kabbalistiska) mysterier, antagligen var den allra minst lämpliga själ, som i Europa kunde uppletas för att emottaga dem. Spinoza var visserligen uppmärksam och intresserad och hoppades i det längsta att få veta något, som han måste erkänna vara af värde; men skepticismen lämnade honom icke ett ögonblick, och för hvarje kabbalistisk lära, som föredrogs af rabbi Isak, frågade sig ynglingen tyst: "hur vet han, att detta är sant; hvar har han bevisen för hvad han säger?" Bevis saknades visserligen icke, men de voro af en art, som denna hjärna, på hvars fint utarbetade logiska mekanism aldrig en tillskyndelse från fantasien fick andas, måste förkasta, emedan deras premisser förutsatte så mycket obevisligt. Denne israelitiske yngling var till sin andliga disposition ett nutidens barn; hans fromme lärare ett barn af medeltiden, för att ej gå längre tillbaka och säga: en son af den döende antikens nyplatonism. De voro, utan att rabbi Isak anade det, skilda af en oöfverstiglig afgrund. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 553; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Salviati: Högst fåfäng är tanken hos den som tror sig kunna införa en ny filosofi genom att vederlägga en eller annan författare. Först måste man lära sig att göra om folks hjärnor och göra det möjligt för dem att skilja på sanning och lögn, vilket bara Gud kan göra. (Galileo Galilei "Dialog om de två världssystemen" s 78,533; Filippo Salviati 1582-1614, florentisk adelsman som stod Galileo nära, medlem av den berömda Linco-akademin på Galileos rekommendation)

Måns (Sommar i Strängnäs): "Ni förebrår oss våra göranden, tror jag! Ni är i sanning oförsynt." (Mäster) Olof: "Sanningen är alltid oförsynt." Måns: "Jag tror min unge man vill spela en sanningsapostel; det har ni ingen tack för!" Olof: "Jag begär blott otack!" Måns: "Spara på edra sanningar; de gå just icke länge i handeln." Olof (häftigt): "Ett råd värdigt lögnens fader! ... (Milt.) Förlåt mig!" (August Strindberg "Mäster Olof" s 18)

Dominikanern: Frid, gott folk. ... Jag kommer från Rom. Landsknekten: ... Är det sant att de lever som svin där? att kardinalerna hålla nattliga gästabud med nakna kvinnor, och att påven ... Dominikanern: Det är lögn alltihop. Landsknekten: Tänk vad det ljugs här i världen. Gesällen: Ljugs det? Kanske jag inte själv har varit där och sett det med egna ögon? Har inte påven ett barn med sin dotter? Dominikanern: Det är lögn alltihop. Alexander den Sjätte är en helig man, och han kommer att göra mer för kyrkostatens utvidgning än någon annan före honom. Men han har en son Caesar Borgia som är en notorisk lymmel, och den måtte gesällen ha förväxlat med fadren. Gesällen: Nej, jag förväxlar inte. Det var det fräckaste jag i mitt liv har hört ... och för resten hur kan en präst ha barn: har han lov till det? Dominikanern: Det är gesäll-lögner! --- Men maxima debeteur pueris reverentia, var så god och välj andra samtalsämnen i barnens närvaro. Landsknekten: Ja, men, är det verkligen lögn, inte för det angår mig, men i alla fall? Dominikanern: Det är rena, rama lögnen! som sprids ut av Hussiter och Kättare! (August Strindberg "Näktergalen i Wittenberg" s 21-22,187; Cesare Borgia trol. 1475-1507, son till påven Alexander VI, kardinal 1493, förde ett utsvävande liv och ökade med grym hänsynslöshet Kyrkostatens världsliga välde)

ca 1500 och tiden dessförinnan

Marsiglio Ficino (död 1499) blef tidigt utsedd till föreståndare för den fiorentinska plantskolan för grekisk mystik. ... Den märkvärdigaste af (hans) "bröder i Platon" var furst Pico af Mirandola, som på sina många resor hade slukat hela sin tids visdom och lärt sig många språk. Källan till den sanna visdomen skulle enligt hans mening sökas i Östern, i en helig tradition, som fortplantats både i hedendomen och judendomen, och i Kabbalas hemliga mystik fann Pico lösningen på alla lifvets gåtor. Han häfdade, att den rätta tron måste hvila på ett sant vetande, och uttalade tillika den berömda satsen: "Filosofien söker sanningen, teologien finner den, religionen äger den." (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 981-982)

Sedan (den frankiske Odensdyrkaren Klodvig) besegrat galloromanerna, drog han (år 496) med sina fruktansvärda skaror mot sina germaniska fränder, allemannerna, som hade utbredt sig å ömse sidor af Rhen. En slaktning uppstod, hvari frankerna hotades af nederlag. . . . Vid de gränser, där två religioner länge stått emot hvarandra, där människorna länge slitits mellan kämpande trosläror . . . när de ej längre kunna döma de täflande religionerna efter deras inre värde, (är det vanligt, att de) söka ett yttre kriterium för hvar sanningen är. Detta yttre kriterium ligger då i svaret på frågan: hvem är den mäktigare guden? . . . Drabbningarna mellan folken varda under sådana förhållanden till ordalier, till gudsdomar, som i gigantisk skala motsvarar de ordalier, som brukades vid de germaniska tingen och vid Medeltidsdomstolarne, då, när sanningen eller lögnen, oskulden eller skulden ej på annat sätt kunde afgöras, anklagaren och den anklagade ställdes inom skranket och i prästers närvaro korsade sina vapen, tills endera af dem stupat. Den fallne ansågs då som den skyldige, den som hade orätten på sin sida. . . . (Allemannerna) tränga på somliga punkter framåt öfver nedmejade frankers kroppar. Då erinrar sig Klodvig (sin kristna gemål) Klotildas gud. Vill Oden inte hjälpa, så kanske han vill göra det, och Klodvig lofvar att omvända sig till kristendomen, om han får segern. Han segrar och låter samma år tillika med 3,000 frankiske ädlingar döpa sig. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 69-71; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Finns det, frågar Augustinus, några absoluta, obestridliga sanningar? Senantikens skeptiker som en tid starkt påverkat honom hade besvarat frågan nekande. Men hur långt vi än driver vårt tvivel kan vi, anser Augustinus, inte tvivla på vår egen existens. Ty redan för att tvivla måste den tvivlande existera. (Det är samma tankegång som tolv sekler senare blev utgångspunkt för Descartes' filosofi). - I likhet med Platon finner Augustinus vidare i de matematiska satserna en omedelbar visshet som varken beror av sinnenas vittnesbörd eller av de skiftande meningarna. De tillhör de "eviga sanningarna" och är omedelbart förankrade i Gud, som är "sanningen själv". ... Det är genom sitt ursprung i Gud som människan inser dessa sanningar. Sinnenas vittnesbörd är bedrägliga men "sanningen bor i vårt inre" just emedan vi där står i kontakt med sanningens källa, med Gud. (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 97)

Sanningen träder fram obeslöjad för alla som vill skåda hennes skönhet. Hon söker inget gömställe, bävar inte för någon fara, ängslas inte för några sammansvärjningar, önskar inte härlighet från de många, är inte ansvarig inför något dödligt utan står över dem alla. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:99)

"Om sanningen kommer förargelse åstad, är det bättre att förargelsen sker, än att sanningen blifver fördold" (Hieronymus). (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 20; brev den 27 december 1868 till Fredrika Roos, dotter till kapten Fredrik Roos, en av Strindbergs fars umgängesvänner)

(Sanningen) finnes endast, sade Greklands siste filosofer, ovan sinnevärldens förvirrande sken, ovan förståndskunskapen, ovan förnuftet och alla begreppsbestämningar, i det begrepps- och formlösa, där världsanden inströmmar i den enskilde människoanden. Vill du tillägna dig det gudomliga, vill du skåda sanningen anlete mot anlete, så undertryck allt vad som är sinnligt, allt vad som är ditt egna och för dig egendomliga, allt som gör dig till ett enskilt väsen, skilt från det ena och allmänna, utplåna ur din själ varje tanke, varje känsla, varje bild, varje viljeyttring! Då, endast då kommer du till åskådningen av det ena, översinnliga, obegripliga. Intet står då emellan den skådande själen och det skådade gudomliga. Den skådande och det skådade äro ett. Sanningsletaren är vorden ett med sanningen. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren I" s 78-79)

Den farligaste kämpe nyplatonismen under sin litterära strid med kristendomen uppställde emot denne var den ryktbare grekisk-feniciske filosofen Porfyrius, som afled i Rom år 304. . . . Hvad som stötte Porfyrius bort och omöjliggjorde hans omvändelse till kristendomen var, att denna enligt hans mening saknade en af de fyra hörnstenar, som äro nödvändiga för ett ädelt och Gud behagligt lif. I ett bref, som han skrev till sin hustru Marcella och som först i vårt århundrade blifvit åter upptäckt och offentliggjordt, uppräknar han dessa hörnstenar: tron, hoppet, kärleken och sanningen. De tre förra har kristendomen själf gjort till fromhetens stöd. Den fjärde hörnstenen hade kristendomen däremot lämnat obegagnad, då han bundit och förslafvat tanken under en tro, som utan vidare undersökning och i strid med berättigade invändningar hålles för sann. Att döma af det lilla man känner från Porfyrius' "Afhandlingar mot kristianierna", voro dessa också i själfva verket hvarken riktade mot Jesu lära eller mot apostlarnes framställning af henne, men väl mot läran om Gamla och Nya Testamentets inspiration i bokstaflig mening och sannolikt äfven mot deras värde öfver hufvud som uppenbarelseurkunder. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 126-128; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

Salomo ... byggde templet som sanningens typ (förebild). (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 499)

Sokrates: Platon är kungafödd! Euripides: Och Alkibiades är av hjälteätt, Alkemeonid, som hans moders broder Perikles! Fint sällskap! Perikles: Fidias är av guda-ätt, det är mera! Protagoras: Jag är sannolikt av Titansläkt, det är mest. Jag sade sannolikt, ty man vet överhuvud ingenting, knappast det! Inte sant, Sokrates? Sokrates: Du vet knappast vad du säger! (August Strindberg "Hellas" s 81)

Det är givetvis Platon, som avslöjar inomhuslivet och beskriver hur det gick till, när ett sällskap vänner samlades och hade ätit ingalunda kräsligt och druckit litet vin, och någon vacker gosse vågade ställa en fråga eller citerade en åsikt, varpå Sokrates tog upp den, fingrade på den, vände på den, tittade på den från det ena och andra hållet, snabbt avklädde den dess motsägande och falska drag och så småningom fick hela sällskapet att tillsammans med honom blicka på sanningen. Det är en tröttsam process; att smärtsamt koncentrera sig på den exakta innebörden av ord, att bedöma vad varje medgivande innebär, att uppmärksamt men ändå kritiskt följa opinionens förminskning och förändring medan den hårdnar och intensifieras till sanning. . . . Medan samtalet stiger från det ena trappsteget till det andra, medan Protagoras ger efter och Sokrates tränger vidare, så är det inte i första hand det mål vi når, som äger betydelse, utan vårt sätt att nå det. Det kan alla känna - den okuvliga hederligheten, modet, sanningskärleken, som drar Sokrates och oss i hans spår upp till den topp, där det, om även vi får stå där ett ögonblick, förunnas oss att njuta den största lycksalighet vi är mäktiga. (Virginia Woolf "Att inte kunna grekiska" s 140-141)

Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1980

Under de senaste årtiondena, grovt räknat från 1970 och framåt, har arkeologin bidragit med viktig kunskap om (Jönköpings) växlingsrika förflutna. . . . Det påtagliga resultatet från alla dessa utgrävningar har blivit en unik kunskapsbank om stadens liv, utveckling och kriser. Kunskap som i många fall äger stor giltighet långt utanför Jönköpings gränser. I detta sammanhang spelar fynden en ytterst viktig roll, eftersom konkreta ting skänker betraktaren en direkt relation till det förgångna. Att det enskilda föremålet verkligen kan ha stor betydelse i förståelseprocessen är en sanning som åter igen börjar bli gångbar. . . . Även det som "inte syns" kan bära på viktig information. . . . Vi talar om föremål som är för små för att identifieras med blotta ögat och först framträder i mikroskop.Trots sin diminutiva storlek kan de bidra till tolkningen av den arkeologiska platsen i lika hög grad som de mer iögonfallande lämningarna. . . . Många av fröerna är mindre än en halv millimeter stora och går inte att upptäcka i jorden med blotta ögat. (Jens Heimdahl-Claes Pettersson "De minsta pusselbitarna - Växtrester som historisk källa i kvarteret Diplomaten" s 65-69)

Varje kristen behöver rannsaka sitt hjärta i ordets ljus. Ty Gud "har behag till sanning i hjärtegrunden". ... Vi ber: "Gud som ensam är sanning, ge oss förmåga att tänka klart." (Karl-Ivar Karlsson "Profeter, sanna och falska"; Jönköpings-Posten den 4 augusti 2006)

Det uppväxande släktet har i hög grad tagit till sig en efterkristen etik. Där finns inte den absoluta sanningen och även begrepp som rätt och fel har förlorat sin absoluta och tidlösa karaktär. Hur ofta har jag inte hört: "Det som är rätt för dig, behöver inte vara rätt för mig." Etiken har blivit situationsanpassad. ... Vår situation är svårare än de allra första kristnas, på det sättet att svensken idag tror sig veta vad kristendomen är för någonting, även om de själva inte har någon förstahandsinformation. Dels har kristendomen för dem förlorat nyhetens behag. Dels har man en mängd mer eller mindre skrämmande vrångbilder av kristen tro, som delvis beror på våra föregångares brister och misstag. ... Därtill kommer en tredje faktor som utmanar förkunnelsen. Skolan har lärt eleverna ett kritiskt tänkande. De ifrågasätter allt. (Lars Hult "Att vara eller icke vara - pastorn i en rådlös och vilsen tid" s 15; Svenska Alliansmissionens årsbok 1997)

Alla söker vi sanningen, ja då, alla söker vi den. Men ingen tycks ändå ha kommit på den djupaste sanningen än: Vadan kom vi, vart går vi, vad skulle vi här, varför händer det si eller så? Alla söker vi sanningen, jo, men den verkar besvärlig att nå. (Alf Henrikson "Rim & reson" s 62)

Pilatus ställer frågan: "Vad är sanning?" och det är en fråga som människor i alla tider har ställt sig. Svaret på den frågan är väl att sanningen är inte ord eller tankar eller idéer, hur djupsinniga de än kan synas utan sanningen är en person - Jesus Kristus. Honom, om vilken den kristna kyrkan bekänner att han är sann Gud och sann människa, ska vi möta bortom all vacker sång och vältalig förkunnelse nu på söndag, och förenade med alla kristna kyrkor och samfund runt hela vår jord ska vi bringa honom vår hyllning i den stora kungssången: "Hosianna, Davids son, välsignad vare Han som kommer i Herrens namn." (Malte Blaxhult "Tankar inför helgen; advent - pingst" s 8; 1:a Advent)

Historieskrivaren drömmer så snyggt vid sin skrivmaskin. En komplicerad sanning blir lätt en enkel doktrin. Slagsmål och människoöden drunknar i filosofin./Toyne Spenglund (Alf Henrikson "Tittut" s 221; Efteråt)

Paulus citerade (i Efesos) vad han kallade Jesu egna ord: "Det är saligare att ge än att få." Det står ingenstans i evangelierna att Jesus sagt detta, men uttrycket är ju inte bara uppbyggligt utan också oändligt sant. (Alf Henrikson "Biblisk historia - Nya Testamentet" s 417)

Jesus accepterade inte de "självklarheter", som djävulen har lyckats inbilla oss: att det är själviskheten som styr när allt kommer omkring, att döden är slutet på allt, och att det alltså gäller att ta för sig vad man kan. (Gunnar Blomgren "Du kan välja Livet!"; Jönköpings-Posten den 30 juni 1989)

"Var och en blir salig på sin tro", är ett ofta hört citat. En del tycks t o m tro att det står i bibeln. Men det kommer från Fredrik den store av Preussen. Kontentan av det är, att det inte är så noga vad man tror, bara man tror. Ingenting kan vara mera felaktigt. Tänk bara vilka konsekvenser det skulle få i ditt liv, om du envist trodde och höll fast vid att 2 x 2 är 28! Det är naturligtvis inskränkt att envist hävda att det är fyra och ingenting annat, men sanningen behöver ju inte kompromissa. (Stig Svensson "Duger vad tro som helst?"; Jönköpings-Posten den 29 april 1988)

En ny tid bragt dej halvt ur led, du står där brydd och vill. Förr var ett handslag nog besked, och sagt var som sigill. Nu har du fått att fylla i och lämna svart på vitt. Vi alla spjärnar mot i raseri och hårdnar till om mitt och ditt. (Albert Granmo "ODE till en bonde" s 33)

I en småländsk dagstidning har det gjorts en nyhet av att två flickor förlovat sig med varandra. Om nu någon offentligt skulle visa att Bibeln tar avstånd från homosexualitet och i det sammanhanget talar om synd, så skulle det säkert inte dröja länge förrän Jesu ord om att inte döma andra fördes fram i diskussionen. ... Lika känt som det ordet är, lika missbrukat är det. För minst av allt kan Jesu ord om att inte döma utan i stället frikänna användas för att legitimera en etisk relativism. (Kjell Petersson "Rättfärdigt - barmhärtigt"; Jönköpings-Posten den 2 juli 1982)

Man vill vara s k realist och stå med båda fötterna på jorden. Man följer ... med sin tid och sneglar på majoriteten, vart det än leder. "Hur ska vi kunna veta att det verkligen är sant, det som han säger; det kan ingen bevisa", säger man lite ironiskt småleende. Men fullt så enkelt går det inte att avfärda Jesus - i varje fall inte om det verkligen är sanningen man söker. ... Det är och förblir bara i Jesu närhet, i hans efterföljd, som man kan få klarhet. Det är först då som man förstår - sanningen. (Carl-Olov Möllerström "Välsignad vare Han ..."; Jönköpings-Posten den 28 november 1981)

Vinet besjunger i evighet mången gentil fyllerist. Men att ingen av burköl har blivit poet, det är sant och visst. (Alf Henrikson "Anacka" s 9)

ca 1980 - ca 1950

Det är illa ställt i vårt land. Sanningen är att svenska folket i stort är ett folk utan Gud. Detta är grundorsaken till många av de stora sociala problemen. (Eskil Albertsson "Väckelse - vår enda räddning" s 5; Svenska Alliansmissionens kalender för 1979)

När kunskapen om Gud försvinner, då försvinner också sanning och kärlek i de mänskliga relationerna. Falskhet och oärlighet ersätter sanningen. ... Har inte människan lärt av historien. Nej, hon gör samma misstag i dag. Vårt tänkande och handlande styrs av 1800-talets filosofer, Hegel, hans främste lärjunge Marx, Kierkegaard, Nietzsche m.f. Tysken Hegel förde fram idén att det inte fanns någon sanning, utan bara motsatta synsätt och krafter (tes och antites) som kommer i konflikt med varandra och därigenom mynnar ut i en ny kraft (syntes) som i sin tur blir tes. Konflikten går ständigt vidare. Det finns inget absolut, utan allt är relativt. På denna grundtanke bygger de västerländska filosofiska systemen. Det är dessa tankesystem som behärskar utbildningen i våra skolor idag. ... Utan Gud ingen gemenskap i sanning och kärlek mellan människor. (Kenneth Andersson "Profeten Hoseas väckelsebudskap i vår tid" s 7-8; Svenska Alliansmissionens kalender för 1979)

En vintrig sol belyser livets brister och romantikens stjärnor är väl släckta. Med avund ser jag dagens gymnasister som är så franka och så oförskräckta. De darrar ej för en lokal adjunkt. De känner Mao, de möter moskoviten. För dem är världen öppen, jorden liten och tidens linje nedkrymt till en punkt. (Alf Henrikson "Bit för bit" s 12; Förbi en skolgård om morgonen)

Somliga dagar tycks världen beklämmande och alla människor fula och skrämmande. Men andra dagar känns ledan försvinnande och alla människor vackra och vinnande. Så kan tanken och tyckena växla och vandra fast den ena dan är så god som den andra. Och så lär vi med åren, envar på sin kant, att inget är säkert fast somligt är sant. (Alf Henrikson "Bit för bit" s 49-50; Somliga dagar - )

All teori är icke längre grå. På kalla data blir vi aldrig mätta. Ett statens institut på hög nivå ger säker kunskap om det enda rätta. Med orätt tror sig somligt folk förstå intuitivt det enkla och det lätta. Men är det klart att ett och ett blir två? Det tarvas mera forskning omkring detta. (Alf Henrikson "Sakta mak" s 212; Ballade)

Med tillhjälp av kikare blev himlen rikare, men i brist på tro gick den ej att bebo. Skrämda flydde seraferna för spektrograferna. Vi har funnit det sanna. Hosianna. (Alf Henrikson "Aftonkvist" s 171; Himlen)

Så speglar sig varje tidevarvs intressen i dess syn på det förgångna, och historiens sanningar blir sällan gamla, hur exakta de än må se ut. ... Hur det egentligen förhöll sig kan eftervärlden sällan veta; objektivt vissa är blott ett antal siffror och årtal, rapporter och formuleringar utan djupare intresse. De levande som inte ens känner varandra kan aldrig säkert lära känna de längesedan döda, deras hemliga tankar och drömmar, lynnen, fördomar och bevekelsegrunder. Men de kan projicera sin egen livssyn på det förflutnas väldiga bildskärm, välja sig vänner och ovänner i dess oerhörda persongalleri och finna livslång fägnad i dess ofantliga kuriosakabinett. Ehuru nationen nu (år 1963) är i färd med att söka lära sig tänka globalt och minnet av slaget vid Lützen högtidlighålls endast på bakelserna med hjältekonungens bild i Göteborg, är det sålunda alltjämt glädje med Sveriges historia. (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 801)

Just där vägen kröker och ingenting blir som förut står skylten. "Glömske." I vintras gav ett långtradarsläp den rödgula stolpen en knäck. Sen dess har den stått och lutat åt vänster men envist visat väg åt höger. Lik en enveten ombudsman i H-partiet pekar den ut kursen. Men någon politruk är den inte, ty ingen följer dess pekfinger. Och tur är väl det. Ty åt höger bär ingen väg vid denna krök. Några hjortronplockare eller en älgjägare i oktober skulle kanske kunna följa pilen. Och hamna vid den kaveldunsvita mosslaggen. Nej, vägen till Glömske går åt söder. Långtradarkyssen vred vägvisaren ur kurs. Därför ljuger den var enda minut. Vägunderhållets tjänstemän, plogbilsförare och vägskrapechaufförer struntar i den lilla tillknycklade lögnaren. "Stå där och ljug - du lurar ändå ingen." Och så får den stå där och syfta åt väglöst håll denna länsvägens lögnaktigaste stolpe. (Folke Nordangård "Vår Herre och smålänningarna" s 7-8)

Lennart Svensson, Björstorp har, som en av våra stora dagstidningar meddelade i går, råkat komma med på två olika valsedlar. HBs utsände besökte i går nämnde lantbrukare Svensson, för att bringa klarhet i hur det här verkligen kommer sig. Han står, som väljarna kanske märker i dag, som femte namn på både Hakarpshögerns och centerpartiets lista. Enligt nämnda dagstidning skulle hr Svensson ej tillfrågats av högerpartiet. Nu tycks emellertid verkligheten vara raka motsatsen till detta påstående. När HB i går samtalade med Svensson var denne skarpt förbittrad. "Sanningen i den här ledsamma historien", upplyser hr Svensson, "är att jag aldrig tillfrågats av centerpartiet, men i början av denna månad tackade jag ja till en förfrågan om att kandidera på högerpartiets lista. Hur centerpartiet kunnat sätta upp mig som kandidat förefaller som en gåta." Svensson: "Har aldrig blivit underrättad eller tillfrågad av centern." Centerpartiet: "Svensson har blivit underrättad." Högern: "Svensson har tillfrågats av oss och lovat." ... (Svensson) förklarar ... att "jag den 8 september blivit tillfrågad om jag ville kandidera på högerpartiets valsedel till kommunalfullmäktige och att jag accepterat detta". (Lars-Åke Engblom "Hakarpsbladet 21 sept 1958" s 1,4; Hakarpsbo på två valsedlar)

Göran Lindblad ... (och) Lennart Nilsson fick båda följa med "Gliet" (Eliasson) till A-landskampen (i fotboll) mot Danmark på Råsunda den 21 oktober (1956). Det betydde att Lindblad hade gått hela vägen från småserien (femman) till landslaget på ett halvår. Det var en händelse som säknar motstycke än i dag (2006), tre spelare från näst högsta divisionen i A-landslaget! ... Tyvärr blev efterspelet tråkigt. ... Det svenska spelet gick i baklås. I vanliga landskamper fick man byta skade spelare och därför ombads Göran Lindblad, när han kallades ut till kanten av tränaren Josef "Pepi" Stroh, att spela skadad i vristen så att man kunde byta in en reserv. Skådespeleriet som följde skulle, som någon skrev, inte ens godkänts i "Vaggerydsamatörerna" eftersom Lindblad när han blev varse vad som var på gång vägrade att spela med. Han mer eller mindre släpades ut i omklädningsrummet. Den svenska lagledningen vågade helt enkelt inte ta ut någon av de etablerade spelarna när man försökte rädda den svenska äran med regelvidriga metoder. Den danska pressen talade om Svenskt rekord i osportslighet. ... De svenska sportjournalisterna vädrade sin skam över det inträffade och det fick till följd att ledarduon Kock/Stroh avgick den 17 november. Dessutom bad fotbollförbundets ordförande Gunnar Lange danskarna och Lindblad om ursäkt. ... Men från vare sig Kock eller Stroh kom någon ursäkt. (Kåre Boberg "Fotbollsfebern 1956" s 63-64)

ca 1950 - ca 1900

Där är människorna med det förnäma leendet, de som aldrig kommer att göra något gott. De finner aldrig något vara värt deras möda. De tycks aldrig kunna göra vad gott är. De uppfattar moden som kommer och går, men vad sant är kan de inte säga. Där är alltså de människor som tror att de vet men som leder världen vilse. (Alf Henrikson "Rhymes" s 80; On enjoying a gentle old sceptic; översättning från hemsidans engelska version: BG Ask)

Så var då sparkstöttingstävlingen (i Skillingaryd år 1946) slut och tiderna började räknas ut. Publiken den hejade allt vad den kan både på segrarn och jumboman. Skojigt alla haft fast inte alla hade vunnit. Men den lilla sanningen man alla hade funnit Att kämpa som pojke. Förlora som man. Det gör en grabb till en idrottsman. (Rune Storck "Sparkstöttingsvisan" s 21)

Då skräddaren skulle ta mått (till de grå kortbyxorna) fick Sven "stå modell". Trots att han var ett år yngre än jag var han en aning större än jag. Detta gjorde att mor tog med honom till skräddaren för mått-tagning. Sen sa mor till skräddaren "att nu får du tänka på att den andre pojken är ett år äldre så sy så att det passar honom". Hon ljög inte men hon sade inte att jag var ett nummer mindre än Sven. På så sätt "lurade" hon skräddaren att sy byxor som från början inte var precis lagom till någon av oss men som vi båda kunde växa i. ... En gång knorrade vi mer än vanligt då mor skickade oss att hämta ost och smör (i Gislaköp i Åker socken). Hon "mutade" oss då med att lova att vi till kvällen skulle få en smörgås med ost över hela brödskivan. Vi gick och löftet infriades men kanske inte till hundra procent för ostskivan räckte inte helt ut i kanterna. Ofta var vi utan smör dagen innan ett nytt paket levererades. Under barnaåren (omkring 1940) undrade jag en del över att mor inte kunde göra beställningen i tid. Men jag förstod senare att det var av sparsamhet. Fanns det inget smör, gick det inte åt något smör. (Bertil Melkersson "Min barndom i Ugglekull" s 59-60)

Av barn och stollar får man veta sanningen. (Karl Knutsson "Ordstäv och uttryck från Tabergs bergslag" s 74)

Arbetstillgången minskade ... vid gjuteriet i Norrahammar, där jag var anställd, och klockan 11 den 23 februari 1938 fick jag jämte flera andra arbetskamrater ett brunt kuvert, vilket innehöll det knapphändiga budskapet om att jag från och med denna dag var uppsagd från min anställning och att slutavlöning och arbetsbetyg kunde avhämtas på kassakontoret följande morgon. ... Hovslätt tillhörde ju Ljungarums församling, och bruket hade en överenskommelse med de kommunala myndigheterna i Barnarp och Sandseryd om att vid arbetsbrist i första hand avskeda utsocknes! Mitt öde var således att jag bodde på fel sida av Tabergsån! Det arbetarstyrda Norrahammar hade alltid haft en låg kommunalskatt som riktmärke för sitt handlande. Man påstod på den tiden t o m att ortens handelsmän påverkade bruksledningen att inte avskeda dem som häftade i skuld till affärerna, oavsett vilken kommun betalningsskolkarna bodde i. Redan vid den här tiden hade således skuldsättning blivit en tillgång för den enskilde individen. Vad hem och skola lärt, stämde inte längre med verkligheten. (Karl Johansson "Gränsbygd" s 88-90)

I sin förkunnelse var (John B. Sjöstrand, kyrkoherde i Barnarp 1903-1929) rättfram vilket framgår av ett av herdaminnestecknaren återgivet yttrande vid hans bår. "Ni var i mångt och mycket olik vår tids talare. Ni lindade icke in de sanningar, Ni ville få fram, i de vackra frasernas och det väldiga ordflödets täta skal. Ni sade dem rent och oförfalskat, liksom Ni varit rädd för, att sanningen Ni ville få fram, skulle fördöljas och bortglömmas, om den inlindades i frasomhöljets skal. ... Men vad Ni än hade att säga oss, var det alltid något, som ej kunde glömmas utan gav anledning till eftertanke och begrundan. Den som inte var alltför hårt bunden i sin själviskhet och den förutfattade meningens hårda band, måste erkänna, att Ni talade sant. (Göran Åberg "Månsarps kyrka och församling under ett och ett halvt sekel" s 58; Virdestam, Växjö stifts herdaminne 7, 1932)

I mitt barndomshem fanns inga böcker utom Luthers postilla, bibeln, psalmboken och en och annan religiös kalender, som jag tror hette "Soluppgången". Evangelisterna, som gästade stugor och missionshus, förklarade samt och synnerligen, att det var en stor synd att läsa romaner. Man kunde bli tokig av för mycket romanläsning. Därför kallade Jönköpings-Posten alltid sina följetonger för "berättelser". En berättelse var sann, men en roman var lögn och synd. (Helmer V. Nyberg "Jaget - och dess omgivning" s 159; åren 1917-18)

Gustaf Wennerström, som under fyrtio år var vaktmästare i "Stora (Missionshuset)" sa inför åttioårsjubileet (1956): " ... När jag tänker på pastor Karl Palmberg (i Månsarp), står missionsmötena från den tiden så livligt för min inre syn. Hela missionshuset var fullsatt, och pastor Palmberg ledde den stora skaran - såsom endast han kunde - in i bibelns underbara sanningar." (Gunnar Fjellestad "Stora Missionshuset i Jönköping invigdes julafton 1876" s 84-85; Svenska Alliansmissionens kalender för 1976)

Det är bevisat att allt vad som uti Trikå- & Kortvarubranschen hörer köpes absolut billigast uti A. F. Hallbergs Kortvaruaffärer, Norrahammar. OBS! Många artiklar föres, som ha mycket fördelaktiga priser för återförsäljare. (Smålands Folkblad 1913-01-08 "Bevisat absolut billigaste affärer")

Skillingaryds ungdomsförening höll den 28 jan. sitt årsmöte. ... Två sjukbesökare utsågos och sex spridare af Sanningsvittnet, af hvilken tidning föreningen prenumererat på några exemplar. (Jönköpings-Posten 1910-02-04 "Sanningsvittnet i Skillingaryd")

Lektor Waldenström predikade i söndags afton i Gnosjö kyrka. Kyrkan var rikt illuminerad, alldeles som i julottan, och att den var öfverfylld af folk - mera än ett tusen personer voro där samlade ifrån när och fjärran - torde vara öfverflödigt att omnämna. ... Meddelaren, som i främmande länders storstäder hört många af vår samtids mest framstående andlige talare, ... är glad öfver att ha fått lyssna till de sanningar som (Waldenström) på sitt enkla, varma och öfvertygande sätt med ledning af Davids 71 psalm uttalade vid aftongudstjänsten i Gnosjö kyrka. (Jönköpings-Posten 1908-12-16 "Sanningar uttalade af lektor Waldenström")

(Tidningen Sanningsvittnet) delades (omkring år 1900) med andra torpare, vi gick med den till grannstugan och så vidare. Och det var noga med att när årgången var genomläst buntades dessa Sanningsvittnen ihop och gömdes, det var Guds ord, det skulle inte förstöras eller rivas sönder eller brännas upp. Jag minns en gång när jag hittade en sådan där packe upp på skullen hemma och jag tänkte att det kunde vi väl skicka till hedningarna. Jag var så okunnig, jag hade ju ingen aning om att de inte kunde läsa svenska. ... Bibeln kan jag inte säga att vi läste så mycket men jag läste annonserna i bilagan till Sanningsvittnet. Där var annonser om böcker. ... Jag fäste mig särskilt vid en rubrik som hette Blommor växta i Jesu fotspår. (Kåre Boberg "Smålänningen och vår herre" s 99; Janne E. Andersson på torpet Skomakarebygget utanför Vaggeryd radiointervjuas omkring 1950 av Olof Forsén)

En gång var det en dräng, som träffade på en hoper av påskkäringar. Och då svor han till ock sa: "Det var ett förbannat käringamöte!" "Ja, det skall du bli var", sa de. Och då hade han varit ock köpt sig två snusstrutar, en i var ficka. Och de tog ock red på honom så långt, så han visste inte, var han var. Ock så släppte de ner honom på ett annat ställe. Men på resan hade de varit inne i en ladugård, ock där hade han tappat snusstrutarna. Ock sen körde de hem med honom. Ock på morgonen hittade de dem i ladugården. Så det är väl allt sanning. (Bernhard Karlgren "Folksägner från Tveta och Mo härader" s 51; Angerdshestramål; "Påskkäringar" berättad av Nils Svensson i Harphult; omkring år 1900)

ca 1900 - ca 1850

(Emil Gustafson) var en sanningens man. Sanning och verklighet sökte han både i liv och vittnesbörd. Han åstundade både hos sig själv och andra ett sant och djupt Andens verk. Ytlig hänförelse och snart försinande känslorus voro ej i hans smak. (Stig Abrahamsson "Emil Gustafson - en Guds profet" s 193)

Jag sjunger, då positivet ljuder En sång om kärlek, som mäktig ljuder En sång om kärlek och hopp och tro I Apladalen i Värnamo. ... Det var en yngling, som hette Peter Från Åkers socken, Hult gården heter Han svarvar pinnar, det må ni tro På stolfabriken i Värnamo. ... En lördag gick han i aftonstunden Att promenera i gröna lunden. Han gick, sen solen sig sänkt till ro Till Apladalen i Värnamo. ... Där mötte han en så'n vacker flicka, Som kärleksfullt upp på honom blicka ... ... Där byggde Amor snart nog sitt bo I Apladalen i Värnamo. ... Sen sade Peter i kvällen klara Säg vill du mig på min fråga svara Säg, vill du svära mig evig tro I Apladalen i Värnamo. ... Ack ja, sa' Emma, min Peter kära Att dig tillhöra det vill jag svära ... ... Han var så glad, så han ropte "tjo" I Apladalen i Värnamo. ... Till Västbo styrde nu Emma färden Och glömde Peter för hela världen Och att hon svurit en evig tro I Apladalen i Värnamo. ... Med sorg i hjärtat och dystra tankar Då till Amerika Peter vankar Han suckar ofta "How do you do" Du falska flicka i Värnamo? ... Ack hör ni gossar, här ner i salen Tag er till vara för Apladalen Ty vet att falskhet kan ännu bo I Apladalen i Värnamo. (Adil Algot Fogelberg "Apladalsvisan" s 17-18)

När Magnus varit hos sin bror i Eneryda, hade han, så ofta han kommit åt, läst i Viktor Rydbergs bok "Bibelns lära om Kristus", vilken bok för honom blev upphovet till hans första tvivel. Frågan: Vad är sanning? föddes så fram på ett nytt sätt i hans själ och under vånda, som blev honom till nytta. Han började nu sätta vetandet före tron och inriktade sig mera och mera på att trons innehåll skulle bestämmas av vad förnuftet insett vara sanning. Den teologie studeranden började kasta sig över en del filosofiska broschyrer, vilka han läste med stor begärlighet. Det var böcker, som handlade om de eviga straffen, viljans frihet, livet efter döden och helvetesläran. Men resultatet blev blott än större ovisshet. Samtidigt studerade han dock Böckernas bok. Den övergav han aldrig. (Margit Assarsson "Under tindrande stjärnor" s 163-164; omkring 1885?)

Eforus (vid läroverket i Jönköping), biskop Johan Andersson, tillskrev rektor Velin 1881 och bad denne undersöka lärarnas eventuella medlemskap i Sanningssökarnas förening, vars ändamål enligt stadgarna var "att enligt vetenskapens anvisning befordra en på förnuft och erfarenhet grundad världsåskådning i religiös och sedlig riktning samt därjämte att förbereda en därmed överensstämmande kyrka och församling". Rektor anmodades att lämna "upplysning om, vilka bland lärarna, vare sig ordinarie eller extra ordinarei, äro medlemmar av nämnda föreningin". ... Rektor Velin anmodades att "tillfråga lektor M Berlin, huruvida han erkänner sig vara författare till en i tidningen Sanningssökaren införd uppsats, undertecknad Mac Berlin", vari författaren säger sig inte endast "tvivla på sådana kyrkans läror som den om Kristi absoluta gudom, om den helige ande såsom en särskild gudomlig personlighet, om en hämndlysten Gud och en evig fördömelse m m" utan fastmer säger sig "äga en fast och orubblig övertygelse om deras sanningslöshet. ... Därjämte äro vi fullt medvetna därom, att grundvalen för vår tro ej är vare sig bibelns eller kyrkans auktoritet. Om vi under sådana omständigheter låta våra barn deltaga i religionsundervisningen i skolan, om vi inför dem giva oss ett sken av att gilla och omfatta de åsikter, vilka bjudas dem i katekesen och bibliska historien, kyrkohistorien och dogmatiken, om vi nu låta dem konfirmeras och gå till nattvarden och kanske även själva, för att ej störa dem i deras s k barnatro, deltaga i den akten, då må det ej överraska oss, om vi en dag få uppskära det hyckleriets och lögnens utsäde, vilket vi själva ha nedlagt i deras unga sinnen." (Göran Åberg "HÖGRE ALLMÄNNA LÄROVERKET I JÖNKÖPING" s 101; Åsiktsregistrering)

(Lärarinnan Märta Svensdotter i Sandseryd beviljades) avsked räknat från den 31/12 1879. ... Märta bodde i en stuga under Målskog, som kallades "Lelleskog". Maria i Kroken berättar om "Märta på Lelleskog". Hon "skolade" utmärkt. Hon lärde barnen läsa och satte även i dem hyfs och religion. Märta slog knytnäven i bordet. "Sanning, sanning framför allt, sa Märta på Lelleskog" var länge ett stående uttryck i (Tabergs) bergslag. (Hjalmar Bjurulf "Sandseryd - En smålandssockens krönika genom 200 år" s 126)

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Skvaller var naturligtvis det skamligaste av allt och bestraffades, om det någon gång förekom, med smörj eller allmän utskämning. Att ljuga inför magistern för egen räddning ansågs om än inte alltid rätt så dock tillåtet, för så vitt inte därigenom någon kamrat "kom i klistret"; att ljuga för en kamrats räddning, tror jag, var hart när ens skyldighet. Detta gällde dock endast vid mindre förseelser. Var det en allvarlig händelse, har jag den uppfattningen, att man erkände egen skuld men ingenting visste om kamraterna. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50,55)

På 1860-talet fanns (i Jönköping) planer på att lägga en ny stadskyrka för den uppväxande västra stadsdelen på det gamla slottsområdet. Den skulle placeras där Per Brahegymnasiet nu (år 1983) är beläget. Dessa planer kom dock ej att realiseras, utan den nya kyrkan, Sofiakyrkan, uppfördes 1884-88 på den öppna plats som tidigare använts för oxmarknader under en tid. Det enda som i dag vittnar om att en kyrka skulle placeras på det gamla slottsområdet är namnet Kyrkogatan, vid vilken den enligt de första planerna skulle ligga. (Bo E. Karlson "Jönköpings järnvägsstation" s 40)

ca 1900 och tiden dessförinnan

Det väsendtliga af C(hri)stendomen består nog ändå, icke genom sin religiösa, utan sin filosofiska sanning. Det andra må falla. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 279; brev från Östrabo i Växjö den 28 november 1843 till Carl Gustaf von Brinkman)

Af allt detta ser du att jag ej är så stockkristen som Kyrkan, (Frans Michael) Franzén och Fredrika (Bremer) önskade mig. Men - "man åldras, all slags lust förgår". Med ålderdomen kommer också feghet, "anandreia", som är grunden till all dålighet. Säkrast och bequämast är att krypa under en sådan der proprieborgen, som alltid varit de dåliga betalarnes himmelrike och nödvärn. Traditionen och våra fäders tro är tryggast, om hon också icke skulle vara sannast. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 145-146; brev från Östrabo i Växjö den 15 augusti 1842 till Carl Gustaf von Brinkman)

Vad är sanning? Elias som var torpare på Mossen, som hörde till Torps gård i Tofteryds socken, mumlade frågan halvhögt för sig själv, när han gick och höstkörde sina magra tegar. ... Han tänkte på livets ände och på vad som eventuellt kunde hända sedan tre skovlar mull fallit på kistan. Förr hade alla människor litat till enhetskyrkan, vilken inte så sällan benämndes för kungliga salighetsverket. Nu hade det kommit nya strömningar och det syntes inte gå att hindra, fastän konventikelplakatet fortfarande förbjöd samlingar, där någon annan än prästen undervisade om Gud och saligheten. ... Elias hade troget hållit sig till kyrkan och gått oftare i högmässan än förordningen om kyrkoplikt ålade församlingsmedlemmar. ... (Men) visste kyrkans tjänare månne vägen till den eviga saligheten? Elias summerade vad han hört från prästen. - Den som döpes som barn blir medlem i kyrkan, det är detsamma som Guds församling, sedan skall man bara konfirmeras, gå i kyrkan, till skriftemål och nattvard enligt kyrkopliktslagen. Prästen och kyrkan tar sedan ansvaret. - Så förkunnade prästen, menade Elias. ... Det finns unga präster som inte är renläriga. P.M. Elmblad exempelvis. Han är ju komminister i Jönköping och där fick han folk att börja tro på ett nytt sätt. Det gick väl an tills prostens egen dotter började omfatta det nya. Då gick det snabbud till stiftcentrat i Växjö. Elmblad sattes på konsistoriets kärra och förpassades från Jönköping till Åkers och Kävsjö pastorat. "Genom Kristus - och honom allena - finnes frälsning, förkunande Elmblad." ... (Elias) skulle läsa (i Bibeln) och få svar på sina frågor. Bibeln skulle också bli en bok för lille Johannes (som var Elias ögonsten). ... Vid mogen ålder blev han bonde i Bissefjäll i Åker, ledare för andlig verksamhet och den förste ordföranden i Ålaryds missionsförening. (John Jonasson "Elias köpte bibel - Skildring från 1800-talet med verklighetsunderlag" s 93-95)

Mitt illamående tilltar. . . . Skulle någon i Stockholm fråga efter mig, så var nådig och säg att jag är död: det kommer sanningen närmast. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 66-67; brev från Östrabo i Växjö den 27 oktober 1836 till Jacob de la Gardie)

O vetenskapens fria, stilla, oändliga värld, de högre, de rnare själarnas fädernesland! Den som är hemmastadd där, han ävlas icke om jordiska förmåner, han tvistar med ingen, ty hans rike är gränslöst och räcker till för alla; han är sig själv nog, det är icke en gång ära, som han söker, endast sanning. (Esaias Tegnér "Tal vid kontraktsprosten, d:r Samuel Heurlins grav" s 90-91; Heurlin dog år 1835)

All poëtisk sanning förutsätter likväl icke blott logisk tänkbarhet, utan äfven historisk "sannolikhet", grundad på temporella, locala och psychologiska rimligheter. Iakttagas dessa så är det visserligen i poëtiskt hänseende likgiltigt om handlingen är verkelig eller diktad; och i denna mening taget är det otvifelaktigt möjligt att "ljuga sig till Poësie". Min tanka är endast den att denna "lögn" merändels är onödig. Ty för det mesta har hvarje händelse i sig sjelf en poëtisk "kärna" som utgör dess egentliga och innersta väsende: att derifrån bortskala allt som är oväsendtligt och tillfälligt, att få kärnan bar, är den egenteliga poëtiska konsten, nemligen hvad Poësiens "materia" angår. I detta afseende är Poësien egenteligen en "afsöndringskonst", en smältningsprocess som bortrensar slagget och lemnar malmen ren. En stor poëtisk gåfva består just deruti att se den dolda malmådren i hvarje sak och välja den rätta synpunkten hvarur tingen måste betraktas: med andra ord poësien är för historien hvad perspectivet är för målningen. Det är orätt att Poësien eller Konsten i allmänhet söker blott det "sköna" som fladdrar på ytan af tingen: det söker hon blott i afseende på formen, som formell, och som sådan är hon fortgående "dikt", ty all form måste skalden bilda ut ur sig sjelf: men i afseende på materien tränger hon till tingens rot och väsende: och om hon äfven här diktar, så har hennes dikt endast värde i den mån hon öfverensstämmer med den rätta verkligheten. . . . I allmänhet blygas våra poëter för sanningen, såsom alltför simpel och naturlig, och ingenting synes dem lättare än att dikta bättre än Historien. Hvad sagan angår så är hon, i afseende på materien, redan poetiserad historia. Gif henne tillika en poëtisk form så har du Epos färdigt. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 163; brev från Tufvan vid Växjö den 20 december 1826 till Carl Gustaf von Brinkman)

Väl har (Johan Olof) Wallin låtit utsprida att han ej önskar förslaget (att komma i fråga som biskop i Westerås). Detta är försigtigt i fall han verkeligen skulle gå miste: men det anser jag för omöjligt, och då tänker jag han besinnar sig. Utan litet hyckel kan en rätt BiskopsCandidat ej lefva. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 279-280; brev från Lund den 8 augusti 1825 till Christoffer Isaac Heurlin)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2007 - ca 2004

Sådana ledarskapsdrag som ärlighet, integritet och omsorg om andra människor är på intet sätt förbundna med osedvanlig begåvning. Med viss erfarenhet av framstående ledare skulle jag till och med våga påstå att motsatsen snarare gäller. (Mats Svegfors "Dag Hammarskjöld" s 26-27)

Abortlagstiftningen har blivit en helig ko som ingen har rätt att komma in och klappa eller peta på. . . . Det är synd. För det handlar om livet och om döden och om när livet uppstår. Det handlar om hur man förklarar för en nyförlöst kvinna att hennes barn som fötts för tidigt men avlidit inte är ett barn utan ett foster och för kvinnan som ska göra en abort i vecka 22 att hennes foster i resten av världen betraktas som ett barn. (Marcus Birro "Svarta vykort - En bok om tröst" s 44-45)

Ljög gjorde jag inte, låt vara att det tillhörde tjänstebeskrivningen att ständigt behöva motta sådana beskyllningar, och att (Aftonbladets) förre kulturchef Karl Vennberg en gång utgöt sig i spalterna över mitt "ömtåliga förhållande till sanningen" - ett grundlöst påstående som i sin sirliga elakhet sade mer om den firade polemikerns och poetens eminenta språkkänsla än om hans egen sanningskärlek. ... Vad är då lögn och sanning? Frågan är mångdimensionell och komplex, vetter både åt moralfilosofin och kunskapsteorin. Begreppen är inte nödvändigtvis varandras motsatser. ... Många är de kusnkapsteoretiker och moralfilosofer som har hävdat att sanningen helt enkelt inte existerar. Människan är en subjektiv varelse. ... (Men) finns det ingen sanning finns det knappast någon lögn heller. ... Här vill jag begränsa mig till att undersöka fenomenet lögn och fenomenet sanning som ett avsiktligt moraliskt förhållningssätt, som position i förhållande till existensen och medmänniskorna. (Yrsa Stenius "Lögnens olidliga lätthet" s 6-12)

Förmodligen är det med hederligheten ... som det är med sanningen: den framträder helst i tystnad, lugn och enskildhet. (Yrsa Stenius "Lögnens olidliga lätthet" s 80)

Under ett helt liv i journalistikens tjänst har jag återkommande noterat det tragikomiska med journalister i framskjutna positioner som avkräver offentliga personer sanningen och inget annat än sanningen, som moraliserar över lögnen och dess konsekvenser och som själva ljuger och bedrar ohämmat i sitt privataste liv. Jag har undrat på vilket sätt de får ihop det. (Yrsa Stenius "Lögnens olidliga lätthet" s 124)

Sanningen är lika svårfångad som lögnen är lätt. Obehagliga sanningar om oss själva har vi sämst fördragsamhet med när andra påpekar dem för oss. Personligen är jag extremt känslig för närståendes kritik av min person. (Yrsa Stenius "Lögnens olidliga lätthet" s 173)

ca 2004 - ca 2003

Även om (pappas) hjärna höll på att brytas ner var han intelligentare än de flesta människor jag kände. Märkte de inte det? "Jag avskyr den där klassen", sa han till mig en dag. "De är som nioåringar. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?" "Bit ihop, pappa", sa jag. "Doktor Eder säger att det är bra för dig." "Hur mycket betalar de egentligen för att jag ska undervisa de där idioterna?" När han sa det förstod jag att han trodde att han var lärare för en klass med lågbegåvade. Han skulle bli fullkomligt knäckt om han fick veta att jag betalade för att han skulle få vara där. Så jag ljög. "Ett litet arvode", sa jag. "Det är inte mycket, men det är ett välkommet bidrag." (Elizabeth Cohen "Ord som berör" s 132)

Som ett delprojekt i firandet av det senaste millennieskiftet påbörjades i Rom arbetet att upprätta vad som litet slarvigt brukar omtalas som Det heliga relikkartoteket. ... Inte ens den mest naive kan gärna tro att alla reliker är äkta. ... Ingen organisation, inte ens en så märkvärdigt beständig som romerska kyrkan, kan undgå ta intryck av tiden. Tvärt emot vad många av oss arkeologer föreställt oss är Kyrkan mån om att hitta rationella förklaringar till olika fenomen. ... Detta sanningssökande har nu nått relikerna. Inte utan motsättningar. En konservativ falang menar att det inte spelar så stor roll om reliker är äkta eller falska, det väsentliga är att de tillbes såsom äkta; de får sin äkthet genom att betraktas som äkta. Säkert är man på konservativt håll också bekymrad över hur en troende menighet skulle reagera om de fråntas reliker som tillbetts i hundratals år. Den progressiva, rationalistiska Vatikanfalangen ledd av jesuiter resonerar inte så. Att många reliker så gott som säkert är falska, betyder inte att alla är det. Nu gäller det att rensa. Om sanningen vinner i längden borde det också gälla reliker. (PC Jersild "De ondas kloster" s 193-194)

Linda satte sig upp på badrumsgolvet. Allt handlar om en lögn, tänkte hon. Jag är övertygad om att Henrietta dolde något när jag var hemma hos henne. Och Anna ljuger, det lärde jag mig den där gången i Köpenhamn. Jag har beslagit henne med lögner senare också. Men jag känner henne så väl att jag också kan vara säker på när det hon säger är sant. Och det som hände i Malmö, att hon såg sin far, eller åtminstone är övertygad om att det var han, är inget påhitt. Men vad ligger bakom? fortsatte Linda sin tankegång. Vad har hon inte berättat för mig? Det outsagda kan vara den största av alla lögner. (Henning Mankell "Innan frosten" s 147-148)

"Det finns bara en Gud", började Erik Westin alla sina böner. "Det finns bara en Gud, och hans ende son som vi lät korsfästa. Detta kors är vårt enda hopp. Korset är av enkelt trä, inte av guld eller dyrbar marmor. Sanningen ligger i fattigdomen och enkelheten. Det stora tomrum vi har inom oss kan bara fyllas av Den helige andes kraft, aldrig av materiella ägodelar och dyrbarheter, hur mycket de än lockar oss med sin förföriska glans." (Henning Mankell "Innan frosten" s 332)

Vad är det för mentala fängelser som våra förutsägbarheter låser in oss i? (Ett skäl) till dessa funderingar var mötet med stadsarkitekten i Jekaterinburg i Ryssland. Han hade under sitt vuxna liv varit kommunist längst inne i sitt hjärta och när den ideologiska islossningen skedde under Michail Gorbatjov var han en av de hårdaste motståndarna då han såg en sådan uppmukning av den ideologiska förutsägbarheten som en oförlåtlig försvagning av det sanna och det rätta. Jag minns att vi talade nästan exakt i dessa termer när vi möttes första gången. När han sedan som en bland de sista förstod vilken mental sömn han levat i under sina 54 års levnad var detta uppvaknande som en nyfödelse att skåda. Han var som ett barn. Han förstod inte hur han hade kunnat tro att alla amerikaner faktiskt hade det ekonomiskt sämre än alla ryssar. Detta var nämligen en av de förutsägbara sanningar och repliker som hela hans vuxna liv hade byggt på. Han visste inte när han hade mottagit denna replik eller av vem, han visste inte ens om han verkligen mottagit den eller fabricerat den själv, men han visste att han tusentals gånger genom livet levererat denna replik mot ideologiska fiender och vägrat sitt öras samtal och bara fortsatt att högre och högre och mer och mer envetet leverera denna förutsägbara replik som var och förblev hans. Uppvaknandet var hans livs största smärta och befrielse. (Runar Eldebo "En gång till" s 23-24)

Fredag 2 februari (2001). På morgonen samma dag som vi skulle åka till Sarajevo hade jag lovat att spela en tennismatch mot Australiens utrikesminister. Det var Anna Lindh som hade bett mig att ställa upp på en dubbelmatch. Enligt Anna ville utrikesministern spela tennis vart han än kom. Jag hade inget som helst emot det, särskilt inte eftersom det innebar att jag fick spela på centercourten i Kungliga tennishallen. . . . Till min stora förvåning föreföll Australiens utrikesminister ha svårt att hålla sig till reglerna. Det gällde framför allt de avgörande bollarna. Vid ett par tillfällen dömde han ut bollar som jag var övertygad om var innanför linjerna. Det finns inte mycket att göra. Hur tävlingsinriktad jag än är kunde jag ju inte låta det bli diplomatiska förvecklingar av en tennismatch. Efter att den australiske utrikesministern, enligt min uppfattning, felaktigt dömt ut den första matchbollen var det ännu skönare att till sist vinna. (Thomas Bodström "700 dagar i Rosenbad" s 57-58)

ca 2000 - ca 1990

För (John) Stott sammanfaller sökandet av sanningen med dess tillämpning. Han skiljer sig från den teologiska spekulationen främst genom sin betoning av erfarenhetens betydelse. Främst är John Stott förkunnare och bibelutläggare men inom en medveten teologisk referensram. En utvärdering av Stott måste äga rum utifrån förståelsen av pastoralt grundad teologi, där sanning eftersträvas inte enbart för dess egen skull utan med syfte att tillämpas. Den objektiva läran måste sammanhållas med den subjektiva erfarenheten, vilket är Stotts helhetssyn. Men grunden har alltid utgjorts av en systematisk tro. Hans teologi har varit riktad till kyrkan, men en kyrka betraktad som en intellektuell miljö och med utgångspunkt i en genomtänkt teologi. (Per-Axel Sverker "Bibelsyn och frälsningslära i John Stotts teologi" s 94)

Att Ingvar Kamprad personligen kom att bosätta sig och sin familj i Schweiz har (denna) bakgrund. Enklast hade varit att slå sig ner i England som så många svenskar. "Jag sa nej till ett visst annat land sen jag kommit fram till att dess lagstiftning i dessa frågor bygger på ruffel och båg. En förutsättning för att det ska gå bra är faktiskt att man är oärlig i sina deklarationer - det anses alltså helt självklart att man uppger helt andra belopp än verklighetens. Myndigheterna å sin sida utgår från detta och svarar med att se på alla deklaranter som lögnare och så sköntaxerar de en med en skatt som kanske är fem gånger ens hyra eller tio gånger värdet av tjänstebilen och sådana grejer. Man vet inte var en sådan sak slutar. Detta gjorde beslutet lätt för mig: jag hade ingen lust att bo i ett land där jag skulle känna mig potentiellt halvkriminell utan att vara det." Så föll valet efter långdragna undersökningar av alternativ på franska Schweiz." ... Numera hankar han sig fram på smålandsfranska. (Bertil Torekull "Historien om IKEA - Ingvar Kamprad berättar" s 152-153)

Pilatus sade: "Vad är sanning?" Han må ha varit svag i tron, men han kunde ge svar på tal. Han sade: "Där sanningen bor, kan ingen fred finnas. Där fred råder, finns ingen sanning." Från översteprästens följe hördes nu en missnöjesyttring. Även om fromma judar inte visste något annat, så visste de i alla fall vad som var sanning. Och denna morgon var deras sanning att jag (Jesus) skulle dömas av romarna. När Pilatus hörde deras knorrande frågade han mig igen: "Vad är sanning?" Och han besvarade frågan själv: "I egendom bor sanning", sade han. "I mark bor sanning, särskilt i att äga den. Och i landets lag ligger den största sanningen." (Norman Mailer "Evangelium om Jesus" s 205)

"Professor Dumbledore", (sade Harry), "det är några ... saker jag gärna skulle vilja veta, om ni kan tala om dem för mig ... saker som jag vill veta sanningen om ..." "Sanningen." Dumbledore suckade. "Den är en vacker och förfärlig sak och bör därför behandlas med stor varsamhet. Men jag ska svara på dina frågor, såvida jag inte har mycket goda skäl att låta bli, och i så fall ber jag dig att förlåta mig. Jag kommer naturligtvis inte att ljuga." (Joanne Kathleen Rowling "Harry Potter och De Vises Sten" s 366-367)

Det var en gång ..... Så börjar alla sagor men den här berättelsen är egentligen ingen saga utan delvis rena rama sanningen. (Bengt Lindwall "Kyrkmusen PIP blev JESUS" s 26; Växjö Stifts Hembygdskalender 1996/97)

Sanningen var ibland en fågel som slog sig ner på människans axel och flög iväg, om någon kom nära. Somligt hade man rätt att nedteckna endast en gång och därigenom liknade det den heliga skriften. Det som kom efteråt blev förvanskningar i olika grader. (Björn Ranelid "Kärlekens innersta rum" s 16)

(Christoff) höll i sin tur upp den blå pärmen och tummade på papperen medan han skrek: "Alla fakta finns här! Här!" "Detta är förstås en vanlig missuppfattning", ropade jag.genom oväsendet. "Inställningen att det räcker med att sätta in något i en pärm för att det ska förvandlas till fakta!" (Kazuo Ishiguro "Den otröstade" s 188)

Egon arbetade i trädgården då frun ropade: "Egon, kom in så ska du få kalvstek och jordgubbstårta!" Häpen gick han in i köket. "Kalvstek och jordgubbstårta?" "Ja," snäste hustrun. "jag kan väl inte ropa falukorv och potatis så hela kvarteret hör det!" ("Familjärt" s 58)

Den (judiska) traditionen säger att fred är så viktig att en person får hitta på en berättelse för att bevara den, precis som (Josefs) bröder hittade på faderns önskan för att hålla fred mellan Josef och dem själva (1 Mos 50:16-17). (Michael E. Williams "Genesis" s 197; Genesis Rabbah 100.8)

Vi är överens om att grundförutsättningen för en verklig vänskap mellan våra folk (det tyska och det tjeckiska) är sanningen. Denna sanning må vara hur kärv som helst men den måste vara uttalad. Vår (tyske) gäst har å sin nations vägnar redan yttrat åtskilliga kärva sanningar om det lidande som åtskilliga tyskar åsamkat världen i allmänhet och oss i synnerhet. Rättare sagt: vad åtskilliga förfäder till dagens tyskar gjort. Har även vi för vår del förmått att säga allt som vi borde säga? Jag är inte så säker på det. (Vaclav Havel "Tal vid president Richard von Weizäckers besök i Prag 1990-03-15" s 7)

ca 1990 -ca 1985

Få se nu ... sanningen. Var la jag nu den? Jag vet: Den finns här. I fodralet? Nej. (Då fastnar man bara i tullen. Bort det!) ... Varför skulle jag gömma sanningen? ... Färgen på sanningen har - sant att säga - aldrig ihågkommits. Kläderna gör mannen. Sanningen är säkert naken. ... Har din sanning ett färggrant omslag? Glöm den. ... Jag hade den här nyss. Jag är säker på detta. Och jag är övertygad om att snart störtar den fram. Sitter i något hörn? ... Jag litar på den. ... Hittar du den så behåll den. (Cornelis Vreeswijk "Rörande sanningen" s 63; 1989)

Döden och möjlighet till död är mig mycket nära och just därför uppenbarar sig livet för mig i all sin härlighet. Det är en gammal och sliten sanning men inte desto mindre sanningen. Jag har blivit till för att en dag gå bort, och i det perspektivet förvandlas min vistelse här på jorden till ett mirakel. Jag är inte rädd för döden, men jag vill oändligt gärna leva. (Maria-Pia Boëthius "Skalliga damen - En bok om cellgifter - och om livsglädje" s 13)

Maybe, kanske, måhända det kommer någon hit som välter allt på ända och spolar bort allt skit. Från kejsarens nya kläder till löss på Stockholms börs gör klart och siktigt väder där lögnen syns och hörs. (Owe Törnqvist "Stygga Svea" s 200)

Varje tillverkare av t ex cykelhjul arbetar med förutsättningen att hjulets omkrets är 3,14 gånger större än diametern. Detta är ju ett grovt närmevärde, så grovt, att de som t ex sysslar med att skjuta upp satelliter rund jordklotet aldrig skulle kunna nöja sig med det. Men för cykeltillverkaren räcker det med 3,14. Det fungerar ju! För de hantverkare som tillverkade det väldiga "kopparhavet" till Salomos tempel (1 Kung 7:23) räckte det rentav med det ännu mer ungefärliga talet 3: kopparhavet sägs i bibeltexten ha haft 10 alnars diameter och 30 alnars omkrets. Många djupsinniga utläggningar av detta ställe har sökt bortförklara detta "inexakta" värde, eftersom man tror, att den angivelsen är ett hot mot Bibelns sanning. Till dem som ägnar sig åt sådana djupsinnigheter skulle man vilja ställa frågan: Hur många decimaler anser ni, att den bibliska författaren borde ha satt ut, för att ni skulle anse, att han verkligen talar sanning? Saken är ju den ... att även om den bibliska författaren hade fyllt hela resten av GT med decimaler, så skulle han ändå inte ha angett det sanna, exakta talet, eftersom det är ett transcendent tal. Den heliga Anden har tydligen ansett det vara väsentligare att fylla utrymmet i GT med andra och viktigare saker. Och faktum kvarstår: det fungerade ju! Kopparhavet blev precis så cirkelrunt, som man ansåg att det borde vara! (Torsten Nilsson "Ropet och svaret" s 15-16)

Liksom Nikodemos i kap 3 står Pilatus utanför den sanning som Jesus uppenbarar, om han inte blir född på nytt. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 426)

Min bror kom hemrusande från skolan: de hade delat ut något slags tabletter till alla barn. Tydligen hade det verkligen hänt någonting. Ajajaj . . . Jag arbetade på naturvårdsinspektionen. Vi väntade på direktiv men fick inga. . . . På den tiden hade jag fullständigt idylliska föreställningar om vad ett atomkraftverk var för något. I skolan och på högskolan hade vi fått lära oss att det var en sagolik "fabrik för energi ur intet" där människor i vita rockar satt och tryckte på knappar. Tjernobyl sprang i luften mot det oförberedda medvetandets fond. Det värsta är att det inte förekom någon som helst information. Hela berg av papper fick stämpeln "strängt hemligt": "Hemligstämpling skall ske beträffande alla uppgifter om haveriet, vårdresultaten för och omfattningen av strålskador hos den personal som deltagit i saneringen . . . " Ryktena gick: någon hade läst och någon hade hört . . . Någon hade lyssnat på utländsk radio - det var bara där man talade om vad slags tabletter man skulle ta och hur de skulle tas. Men den vanligaste reaktionen var den här: "Fienden är skadeglad trots att allt är i sin ordning hos oss. På Segerdagen den 9 maj ska krigsveteranerna paradera . . . " Senare visade det sig att till och med de som deltog i släckningen av reaktorbranden levde i en flora av rykten. Exempelvis att det verkade riskabelt att ta i grafiten med händerna . . . Verkade vara . . . En sinnessjuk kvinna dök upp i stan. Hon gick omkring på marknaden och sa: "Jag har sett den där strålningen. Den är mörkblå, den skiftar i blått. . . . Utanför stan kom något slags fågelskrämmor vaggande på vägkanten: det var en ko som betade inlindad i cellofan och bredvid den gick en gumma i cellofanhölje. Man visste inte om man skulle skratta eller gråta. (Zoja Danilovna Bruk "En monolog om att det skrämmande i livet sker stilla och naturligt" s 175-76; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Vi klädde upp våra barn och gav oss i väg till förstamajdemonstrationen med dem. . . . På tribunen stod partidistriktets alla sekreterare. Bredvid förste sekreteraren stod hans lilla dotter, hon stod så att alla kunde se henne. Hon hade regnkappa och mössa på sig fast solen sken. Och han hade en militär regnrock. Men de stod där . . . Det minns jag. . . . . . . . . . (Förste sekreteraren i Slavgorods partidistrikt:) Andra tiger, men jag ska tala . . . Det skrivs . . . Jag menar inte just ni utan pressen - där skrivs det att kommunisterna lurade folket och dolde sanningen. Vi var tvungna . . . Vi fick telegrafiska direktiv från centralkommittén och partiets områdeskommitté . . . Vi instruerades att förhindra panik. Panik är sannerligen något otäckt. . . . Man kan inte påstå att vi dolde allting genast, ingen förstod omfattningen av vad som hade hänt. . . . Herregud, om jag hade bestämt att folk inte fick ge sig ut på gatorna! "Jaså, ni vill fördärva förstamajfirandet?" Det handlade ju om politik. Man kunde ha blivit av med partiboken. . . . Jag stod på tribunen i två timmar, mitt i solskenet . . . Utan något på huvudet, utan regnrock. . . . Höga ideal! Det hade vi. Tidningarna, radio och TV gastade: Fram med sanningen! På mötena krävde man: Fram med sanningen! Det är illa ställt . . . Mycket illa! Snart dör vi allihop. . . . Vem har behov av den sortens sanning? . . . Jag minns att det stod en karl med ett plakat utanför partikommittén i Minsk: "Ge folket jod." Det var hett. Men han stod där i regnrock. . . . Jag är en människa av min tid . . . Jag är ingen förbrytare. (Ljudmila Dmitrijevna Poljanskaja "En monolog om någonting bortom och utöver Kolyma, Auschwitz och Förintelsen" s 191-192 samt Vladimir Matvejevitj Ivanov "En monolog om det eviga och fördömda: Vad göra och vems är skulden?" s 209-213; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

En modern apologet, Carl Henry, vänder sig mot dem som påstår att all sanning är relativ. Han frågar hur det är möjligt att säga att varje anspråk på absolut sanning, som kristndomens, är fel därför att det är beroende av tid och plats - denna utsaga förutsätts ju själv vara absolut sann. En sådan filosofi måste antingen undanta sig själv från sin regel eller förneka vad den förutsätter. Till de logiska positivisterna, som ogiltigförklarar alla utsagor som inte kan bevisas empiriskt, säger han: En grundprincip är en självmotsägelse, för den är ett påstående som inte kan bevisas empiriskt. (Gabriel Fackre "Försvar för tron i dag" s 327)

ca 1985 -ca 1980

Dubbeltänkande . . . är förmågan att behålla två motsägande uppfattningar samtidigt och acceptera båda. Partiets intellektuelle vet i vilken riktning hans minne måste förändras, han vet alltså att han bedrar verkligheten, men genom tillämpning av dubbeltänkandet övertygar han sig om att verkligheten inte våldförs. (George Orwell "Nittonhundraåttiofyra"; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 208)

Bibeln är Guds uppenbarade "ord", och detta ord kanske inte säger oss allt, men det säger oss sanningen. (Jerram Barrs "Kristendomen - en sann bild av verkligheten" s 38)

Vi måste först av allt ha klart för oss att all sanning är av Gud. Gud har uppenbarat sig i naturen, i historien och i samvetet. Jesus Kristus är hela mänsklighetens ljus. Ingen människa har någonsin behövt sakna vittnesbörd om Gud. Men uppfattningen och tolkningen av den gudomliga verkligheten skiftar från kultur till kultur. (Tokunboh Adeyemo "Blir alla frälsta?" s 418)

De ortodoxa hävdar att i trosfrågor kan två tankar se ut att strida mot varandra men ändå båda vara sanna. Denna princip måste tillämpas vid alla formuleringar av lärosatser. De ortodoxa är kritiska mot all teologi som är alltför rationell och håller alltför hårt på logisk konsekvens. (R.A. Whitacre "De ortodoxa kyrkorna" s 434-435)

Flickan hon springer för livet med en skadskjuten kråka i famn. Hon springer mot trygghet och värme, för det som är riktigt och sant. Hon springer med tindrande ögon, hon springer på taniga ben, för hon vet att det är sant, det som pappa sagt, att finns det liv är det aldrig för sent. (Mikael Wiehe "Flickan och kråkan" s 13)

Vem mördade 10 000 polska soldater, de flesta officerare, och slängde liken i en massgrav i skogarna kring Katyn i nuvarande Ukraina? Enligt den officiella historiebeskrivningen var det tyskarna och året var 1941. Enligt den icke officiella versionen var det ryssarna som låg bakom massakern och året var 1940. Morden var en konsekvens av det hemliga avtalet mellan Tyskland och Sovjetunionen. Så tror de flesta polacker även om de inte talar högt om det. När därför tonåringarna i Solidaritet drog på sig t-shirts med texten "Glöm inte Katyn" var det en akt av trots gentemot den officiella historiebeskrivningen. ... I klartext betydde orden det här: vi anser att det var ryssarna som utförde massakern. Vi anser också att ryssarnas polska hantlangare försöker dölja denna sanning. En enkel tröja laddades med tre ord och blev politiskt sprängstoff. Varje demonstrant visste att dessa ord skulle ge kravallpolisen anledning nog att slå ihjäl bäraren av tröjan. Med Solidaritets hjälp kartlades det förflutna. ... Två av solidaritetsledningens närmaste rådgivare var historiker som var specialister på landets medeltida historia. ... "Polackerna ville veta, hur Polen har blivit det som det är. De ville ha fakta, hela sanningen", sa (en av dem) Bronislaw Geremek (som tillhörde Solidaritets högerflygel). Och det är klart att denna hunger efter den riktiga historien skrämde de myndighetspersoner som inte ville ha sin smutsiga byk tvättad offentligt. ... Det nya nationella medvetande som steg fram och representerade sig i en ny populär slogan, "Låt Polen vara Polen", hungrade efter sanning. (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 82-83; Polen 1980-81)

ca 1980 - 1975

Alltså, sannolikhet, va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Och då är det synd, tycker jag, att man tydligen från och med i år - på grund av dom rådande konjunkturerna - inte har råd med riktiga sanningar längre, utan måste nöja sig med sannolikhetskalkyler. För dom är inte riktigt lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter. Jag menar till exempel, före (olyckan i kärnkraftsverket i) Harrisburg ... och då var det ju ytterst osannolikt, att det som hände i Harrisburg skulle hända, men sen så fort det hade hänt, då raka sannoliheten upp till inte mindre än hundra procent, så att det blev ... det blev nästan sant att det hade hänt. ... Sen är det det också, att OM nu det här hände som hände i Harrisburg verkligen hände mot förmodan, då ar ju risken att det ska hända en gång till, den är ju då så löjligt liten, så att ... på sätt och vis, så kan man säja, att det som hände i Harrisburg, ja ... det var tur att det hände, va. För att då vet vi ju nu, att det är nästan säkert, att det inte händer en gång till. I varje fall inte i Harrisburg. Och i varje fall inte samtidigt som förra gången. Risken för det, den är så fabulöst liten, så att ... så att den är försumbar. Med det menas, att den finns inte. Fast bara lite. ... Vi måste lära våra barn, att alltid tala sannolikt, så att dom förstår, att det som hände i Harrisburg inte kan hända här. Eftersom det inte ens kunde hända där, vilket hade varit mycket mera sannolikt med tanke på att det var där det hände. (Tage Danielsson "Om sannolikhet" s 324-325)

Sanningen kan man inte se. Sanningen är det som är kvar när lögnen är borta. (Göran Sonnevi "Språk; Verktyg; Eld" s 196; dikter skrivna 1957-1979)

Med tanke på hur traditionslös modern ungdom är, tror jag att bästa argumentet för en anslutning till en missionsförsamling är att framhålla dess speciella karaktär. Den är öppen för allt trons folk! Ungt folk väljer inte gemenskap efter dogmatiska linjer. Renhårighet sätts framför renlärighet. (John Hedlund "Morgondagens SMF" s 260; SMF = Svenska Missionsförbundet)

När människorna kom vandrande från Asien till Afrika, trängde de fram genom Ogaden, vars betesområden så småningom bildade gräns mellan två folk (etiopier och somalier), två sätt att leva (bofasta och nomader) och mellan två religioner (koptiskt kristna och muslimer). Allt det här är mycket schematiskt och framställt på journalisters frigjorda sätt. Vad som är sant, är att det stämmer: Ogaden är ett stycke område, över vilket människorna alltid slagits. ... Innan vi lämnade Somalia efter vårt första besök, fick vi en intervju med president Siad Barre. ... Han fick tillfälle att uttrycka sin oro över situationen och också inför omvärlden inleda det officiella förnekandet av att somalisk miltär deltog i striderna i Ogaden. Det skulle bli den somaliska attityden under hela kriget, även om det snart framstod som helt klart, att den bilden inte stämde med verkligheten. ... Dolo var en helt igenom somalisk by. ... Vi såg få tecken på att strider hade förekommit. ... Vi orkade inte längre diskutera några siffror (på antalet etiopiska och somaliska soldater) med våra talesmän. Vi skulle i alla fall aldrig få fram några uppgifter, som låg i närheten av sanningen. Och sanningen om Dolo denna oktoberdag, sanningen, makten och kanske också äran och härligheten, allt detta fanns förborgat hos ... alla patrullerande med gamla tjeckiska maskinpistoler runt det femtiotal eländiga hyddor, utslängda på en sandig slätt, som utgjorde byn Dolo. (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 255-256,275-276,285-286; Somalia 1977)

Sanningen i Jesus är helt och hållet en bekräftad sanning - det är inte fråga om en lärares eller filosofs sanningar. Han rör sig med verkliga livsfrågor, och när han talar, talar han till livet. Det är fråga om bestyrkt, bekräftat liv; hans tal är riktat till livet och önskar bli verifierat. ... Jag förutsäger, att när kyrkan och folket utanför den upptäcker Guds rike i Jesu person - den absoluta ordningen och den absoluta personen - kommer vi att få den största andliga väckelse som denna planet någonsin skådat. Det kommer alltsammans att samlas omkring Jesus och hans budskap. Inget annat fungerar. Men detta gör det! ... Hinduismen talar om tio "avatar" (nedstiganden eller inkarnationer) av gudomlighetn - bland dem är de mest bekanta Rama och Krishna. Hittills har nio stycken uppenbarats och de väntar på den tionde, en fläckfri inkarnation utan vank och brist, som ännu återstår. Vi är övertygade om att han har kommit, och vi proklamerar det som nationerna har sträckt sig efter, medvetet eller omedvetet, i Jesus! Folken kommer att upptäcka att det är att "komma hem", då de kommer till Jesus. (Stanley Jones "Guds ja" s 61,63-64)

Trots att den psykoanalytiska teorin i stort har blivit förkastad av experter inom psykologi och andra beteendevetenskaper, har den villigt accepterats av konstnärer, kulturmänniskor och folk i allmänhet. Eftersom professionella psykologer och antropologer är några av de främsta kritikerna av denna teori, måste vi fråga oss hur det kommer sig att den vunnit gehör hos mannen på gatan. Detta beror enligt somliga på att psykoanalysens teorier lätt passar in i den typ av "vardagspsykologi" (som försöker ge en förståelse av oss själva och andra) som man möter bland människor och att den där fyller ett direkt behov. Enligt andra beror det på att teorin är ett bekvämt sätt att förklara i stort sett vilket beteende som helst. (Malcolm Jeeves "Psychology and Christianity, the view both ways"; se Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 174)

En felaktig klassbakgrund . . . och rester av borgerligt tänkesätt kan bli anledning till fortgående diskriminering (i det kinesiska samhället). Men inget fall är hopplöst, ingen finns som inte kan inse revolutionens sanning och lära sig att leva därefter. Den övertygelsen hos de kinesiska ledarna har bidragit till att avrättningarna varit jämförelsevis sällsynta. (Jonas Jonson "Kina, kyrkan och kristen tro" s 25)

ca 1975 - ca 1972

Leo hade satt sanningen som föremål för sina undersökningar och diskurser och det var helt i sin ordning, enligt Hogarth. Den som inte grubblar över begreppet sanning är inne på en farlig väg. Han själv hade också läst filosofi i sin ungdom, träffat Hägerström flera gånger, en lika vass som livsfarlig karl, men det var en annan historia. Sanning var inte en fråga om språk och glidande värdeskalor och inte heller var sanningen något absolut för alla tider givet. Sanningen var så att säga den skyttel som löpte mellan lag och praxis, som vävde samman den bild av människors handlande vi kallade moral. Det enda vi till syvende og sidst kunde kalla oss som kurlturmänniskor var humanister. (Klas Östergren "Gentlemen" s 328-329; år 1974)

Jag tror på tvivlet. ... Jag tror även på tvivlet efter detta, tvivlet som ständigt rättar till, ständigt ställer frågor och skaffar svar på frågorna i evigheters evighet. Tvivlet förgår aldrig. ... Det gläder sig icke över orättfärdigheten, men har en glädje i sanningen. ... Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, tvivlet, dessa tre; men störst bland dem är tvivlet. Eller om det var kärleken. Nu blev jag osäker igen. Tusan järnvägar också. Sannerligen, säger jag eder? (Tage Danielsson "Tankar från roten 1974" s 239-240; Eftertanke)

Så sjung din hyllning av framstegen av Domedagens Maskin, Den nakna sanningen är ändå tabu närhelst den kan ses. Lady Lycka som skiner över mig ska tala om för dig vem jag är, Jag hatar mig själv av kärlek till dig Men jag borde komma över det. (Bob Dylan "Själamässa" s 175)

Poängen med (den libyska) kulturrevolutionen (1973) var att den "dekadenta" litteraturen skulle rensas ut. Allt som inte stod i överensstämmelse med de religiösa/moraliska idealen skulle bokstavligen brännas bort. Beslutet bottnade i en övertygelse att man satt inne med den absoluta sanningen om vad som var bra eller dåligt för den enskilde. Denna hårt dömande och moraliserande korstågsinställning var oss inte helt främmande - vi kommer båda från de frireligiösas mörka Småland. Här (i Libyen) mötte vi den inställningen igen, i en ännu hårdare form, i så gott som varje samtal vi förde. Varje gång försökte vi förklara, varför vi hade kommit till Libyen: för att studera och lära känna, för att informera oss själva och andra. Vi var inte här för att mästra eller kritisera något som var obekant och olikt. Att vi tyckte att libyerna skulle få ha det samhälle som de själva ville ha. Vi lyckades inte förmå libyerna att tro på vår inställning. Denna vår strävan efter upplysning och information var så västerländskt liberal att den inte gick hem. Här var journalisten propagandist för den enda sanna tron och samtidigt megafon för makthavarna, på samma sätt, som i de flesta andra länder. Hur skulle man med den inställningen till författare och journalister kunna respektera, för att inte tala om förstå, vår inställning, grundad som den är i skepticism, kompromisstänkande och allmän misstro mot allt vad överhögheten tänker och gör? (Lars-Ola Borglid-Annty Landherr "Revolution i Allahs namn - En bok om Libyen" s 195; Folkpoeten och kulturrevolutionen)

I ett danskt arbete om Kalmarkriget fann jag nu ett svenskt brev avtryckt, daterat den 13 februari 1612 och skrivet av överbefälhavaren på den svenska sidan, den nyblivne, 17-årige konungen Gustav II Adolf. Brevet är ställt till hans kusin hertig Johan. Det beskriver i uttrycksfulla ordalag ett krigståg som den kungen just företagit genom Skåne. Han berättar om hur hans trupper bara inom loppet av två veckor har lyckats helt ödelägga och fördärva 24 stora skånska kyrksocknar med dess befolkning. Med välbehag och triumf i tonen skildrar Gustav Adolf hur hans krigsfolk hade - "grasserat, skövlat, bränt och ihjälslagit alldeles efter vår egen vilja". Brevskrivaren framhåller, att svenskarna "intet motstånd haft från fienden" - vilket man gärna tror, eftersom denne fiende bestod av värnlösa civila människor, bland dem även av kvinnor och barn. Den danske krigshistorikern uppgav att detta kungabrev skulle vara bevarat i det svenska Riksarkivet. Innan jag använde mig av skrivelsen ville jag kontrollera uppgiften. Mycket riktigt: Brevet fanns på angivet ställe. Men den ämbetsman vid Riksarkivet som hjälpte mig att leta fram det blev tydligt generad när han tog del av innehållet. Han förstod att jag tänkte begagna mig av det och ville ge mig ett gott råd om den kommentar jag härvid skulle göra: Uppgifterna i brevet kunde inte helt godtagas: Den unge Gustav II Adolf som var ute på sitt första krigståg ville imponera på sin släkting hertig Johan med sina bedrifter, varför han troligen skröt en hel del med dem. Jag borde sålunda inte tolka brevet efter bokstaven. Jag svarade: Detta brev består av kungsord, och sanningsenligheten i en svensk konungs skrivna ord fick inte ifrågasättas. Dessuom var det här fråga om den störste konung som Sverige någonsin har haft. Skulle jag insunera att han ljög? . . . Sveriges kungahelgon, Gustav II Adolf, ännu i dag så gott som sakrosankt, inledde sålunda sin hjältebana med folkmord i fiendens land. Nu är det ett historiskt faktum, att hans motståndare i kriget, Kristian IV i Danmark, tidigare hade härjat med brand och död i Småland, men uppenbarligen överträffades han av Gustav Adolf med dennes grymma framfart i Skåne. Och i motsats till den svenske konungen har Kristian IV inte prytts med någon helgongloria. Jag har kommit till den uppfattningen, att Gustav II Adolf i sina gärningar inte var något föredöme i människokärlek och kristligt leverne, hur framgångsrik han än var som krigare och fältherre. Men hans ungdomsbravader i fält är okända för läsarna av den svenska historien: Jag har inte sett hans brev med beskrivningen av massakern i Skåne 1612 återgivet i någon svensk historiebok. Det borde ha varit med i läroböckerna i skolan. Här är ett faktum utelämnat - och genom utelämning förfalskas vår historia. (Vilhelm Moberg "Hur historien förfalskas" s 42-44)

Jag tror att varje hederlig svensk fackhistoriker - och jag utgår ifrån att vi inte har några andra - är övertygad om att han har uppenbarat den historiska sanningen, så långt denna kan uppenbaras, även om någon kollega i sina forskningar har kommit till rakt motsatta resultat. De vetenskapsmän som avsiktligt och målmedvetet förfalskar det förflutna är ju ett släkte för sig, som jag bara i förbigående skall beröra. De har existerat i alla tider, och i vår tid är kanske deras antal större än någonsin. Vi finner dem i diktaturerna, de kommunistiska och fascistiska, där regimen har satt tvångströja på vetenskaplig forskning. . . . Orwell hade inte behövt förlägga sitt Sanningsministerium så långt fram i tiden som år 1984. Det existerade i sinnevärlden under hans livstid. I Tyskland hette det Propagandaministeriet och chefens namn var doktor Joseph Goebbels. Och i Sovjet hade Stalin redan vid den tiden grundat ett sällskap av fackhistoriker, som skrev Rysslands historia i den anda och på det sätt som passade hans regim. Han medverkade själv i en nyttig historisk läsebok för barn och ungdom, som trycktes i många millioner exemplar. Här i Sverige kan vi lyckligtvis betrakta den samtida historieskrivningen som fri och obunden, vi känner inte till några direktiv som den politiska makten har utfärdat för utövarna. Men går vi 100 år tillbaka , till år 1866, finner vi sådana direktiv. Det är formulerat av en av regeringen tillsatt kommission och gäller innehållet i de historiska läroböckerna för skolorna. Dessa böcker skulle utmärkas av en "fosterländsk anda", som hos lärjungarna kunde utveckla deras "nationellt politiska medvetande". Sekreteraren i kommissionen var C. T. Odhner. (Vilhelm Moberg "Vad vet vi i historien?" s 9-10)

Det dröjde fram till 1900-talets första år, innan man i Sverige kom till insikt om vad den stora folkförlusten betydde, och då bildades föreningar mot emigrationen. Men det skulle dröja ytterligare mer än ett halvt århundrade, innan utvandrarna blev kvalificerade för vetenskaplig behandling av våra fackhistoriker. Detta långa dröjsmål med att "ta itu med" den största händelsen i Sveriges nya historia har mer än någonting annat hos mig uppväckt misstroende emot vår akademiska nationella historieskrivning. Men ingen från historievetenskapen har ännu trätt fram offentligt och erkänt den oavvisliga sanningen: Den största folkvandring som någonsin tiderna igenom har utgått från Sverige till ett annat land och en annan världsdel, den glömde de svenska historikerna. (Vilhelm Moberg "Folkvandringen som historikerna glömde" s 38)

Utrikesdepartementet har skickat ut ett flertal kommunikéer, där man försökt förklara varför Solsjenitsyn inte har kunnat få sin utmärkelse på den svenska beskickningen i Ryssland. Förklaringarna är så många att jag inte kan återge dem. Men de har en egenskap gemensam: De undviker sanningen utan att använda sig av lögnen. De utgör prov på den fulländade diplomatiska skrivkonsten, för vars behärskning det krävs att man skall kunna undanhålla sanningen utan att ljuga. (Vilhelm Moberg "Nobels ofredspris" s 110-111)

ca 1972 - ca 1970

"Vad är sanning?" frågade redan Pontius Pilatus (Joh. 18:38). ... Det finns många svar på den frågan. ... Här kan vi nöja oss med den enkla definitionen att sant är det som överensstämmer med faktiska förhållanden. Men all vår kunskap är styckevis och att någon absolut sanning inte finns är en sanning som man ständigt måste beakta. " ... sanningen är stöpt av dikt liksom lögnen", anser Lars Gyllensten, diktare och vetenskapsman, och "en god konstnärlig lögn avslöjar mer än sanningen kan göra", säger Uno Eng i Bister och träden. Förvisso är den råa, nakna sanningen inte alltid så sann. ... Att sanningen oftast är att föredra framför lögnen kan vi antagligen vara överens om. Men också att det stundom kan vara tvärtom. Stunden gör sanningen. ... Sanningen kan användas i det ondas tjänst, liksom kanske ibland lögnen i det godas. ... Tron att sanningen skulle besitta en sorts absolut egenvärde höjt över alla andra värden är lika galen som farlig. Lika galen och lika farlig som tron att man funnit sanningen. ... "Sanningen förtjänar visserligen att hedras, men inte till övermått. Njuten i rimliga mängder, på ett lugnt och besinningsfullt sätt, är sanningen en källa till vederkvickelse, som vinet - men den kloke håller den i tukt och måtta, så att den inte förhäver sig och förgriper sig på ordningen och hälsan och annat som är dess herrar (Lars Gyllensten 'Kains memoarer')." Sanningen som tjänarinna alltså åt kunskapen, barmhärtigheten, kärleken, medmänskligheten, hälsan. ... Vi ljuger alla. Det finns svarta lögner och vita, medvetna och omedvetna, väsentliga och oväsentliga. Vi ljuger med ord, genom tystnad, i handlingar, med åtbörder och åthävor. ... Hur ofta vill man ens ha ett ärligt svar på frågan hur någon mår, om den ens är avsedd som en fråga? ... Barmhärtighet är viktigare än sanning. (Clarence Blomquist "Medicinsk etik" s 301-307)

Medeltidens instrument för uppodlande av folkhat var primitiva i jämförelse med 1900-talets. Massmedia, press, radio, television äger här en mångdubbelt större verkningskraft än Karl Knutssons propagandadikter, spridda i handskrifter. I händerna på samvetslösa och skrupelfria maktinnehavare utgör de nya propagandaredskapen ett överhängande hot mot freden emellan folken på jorden. Vilka krigets yttersta orsaker än är - och de kan skilja sig från fall till fall - så torde allmän enighet råda om en sanning som är sann ända till trivialitet och banalitet: om inte mänskligheten avskaffar kriget kommer kriget att avskaffa mänskligheten. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 117)

Gerd och jag åkte ner till Sturehof och åt en skärgårdsgryta till Jag försökte på mitt klumpiga, svepande sätt förklara vad jag känner för henne. Hon förstod ingenting. Eller också ville hon inte förstå. Då försökte jag förklara på mitt raka, definitiva sätt. Och så som det är att jag inte kan ställa upp på några äktenskapliga prylar och alltså inte ens lova henne min absoluta kärlek och trohet, för om det kommer en annan kvinna i min väg, så varför skulle jag inte älska henne också om jag känner för det. Och jag sa att jag inte förväntar mej att hon ska vara absolut trogen mot mej heller. Eftersom jag anser att trohet är nånting som man inte kan lova sej vara beredd att ställa upp på. Eftersom jag inte kan med äganderätt och all den svartsjuka den drar med sej. Eftersom jag inte vill ta död på min egen sensualism och ingen annans heller. Och vad fan är trohet egentligen? Hon började gråta. Och vi skildes hastigt. När jag kom hem ringde jag till henne. Det är ingen idé att vi träffas mer, sa hon. Och jag förbannade min romantiska tro på att sanningen är det enda som kan leda nån vart. Och förbannade hennes ovilja att försöka förstå. (Ulf Lundell "Jack" s 329-330; början av 1970-talet)

Det finns normer som majoriteten av tänkande mänskor uppfattar som i princip giltiga - att tala sanning, att hålla löften, att inte döda, att inte stjäla etc - men det finns inga absoluta normer som gäller utan undantag och oberoende av situationen och andra relevanta faktorer. Rätt är det som av majoriteten av psykiskt friska och verkligt sakkunniga bedömare anses vara rätt. (Clarence Blomquist "Medicinsk etik" s 60)

Sent på fredagskvällen (december 1970) var jag tillbaka i Lund efter tre dygns stångande mot de polska myndigheternas järnring runt östersjöstäderna. ... Nu kunde jag läsa om hur demonstranterna hade stupat runt omkring journalisterna för soldaternas kulor, ja en av reportrarna hade till och med fått sin regnrock nedblodad av en skjuten demonstrant. Senare, efter några år som utrikeskorrespondent, skulle jag bli så van vid sådana här hopljugna skildringar att jag bara behövde läsa ingressen till artikeln för att veta hur valserna drogs men till en början berörde det mig illa att se hur vissa kolleger förhöll sig till sanningen. (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 32-33; Polen 1970-71)

Knappt två veckor före jul (1970), som också i Polen är en stor högtid, drabbades polackerna av ett dekret som i praktiken innebar en genomsnittsminskning av reallönen med 20 och 30 procent. En våg av besvikelse drog fram över landet. Att den ekonomiska situationen var kärv kände de flesta till men att situationen var så svår att myndigheterna måste ta till dessa drastiska åtgärder, kom som en obehaglig överraskning. Polackerna kände sig förda bakom ljuset av myndigheterna och började nu kräva att "få höra sanningen". (Lars-Ola Borglid "Perspektiv på Polen" s 13; Revolt mot "den röda bourgeoisin")

Faran för mig att råka in i professorsgräl är stor: Du minns vad som hände mig med "Rid i natt!" 1942. Om den historiska sanningen i den boken bråkade Ahnlund-Munktell-Heckscher-Boethius i flera år! Och nu har Kjell Kumlien börjat med "min svenska historia". Han har gett mig tips om Engelbrektsfejden - har också berest hans bygd - och han fick ett ex. av första delen. Och när jag nu ansluter mig till Lönnroths uppfattning om det tyska hotet som orsaken till Unionen, så skriver han att Lönnroth har fel . . . Så nu är vi där igen snart . . . ! Käre Ivar, råd mig - hur ska jag undvika att bli inblandad i historieprofessorernas uppgörelser? (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 326; brev från Söderäng, Väddö till Ivar Harrie 1970-08-27)

"Förstår ni hur det känns att mista allt vad man har?" (sade mannen). "Både hustru och barn. Och så veta vem som bär skulden!" ... (Mikael) krystade fram ett leende: "Snälla ni det ... det är förfärligt synd om er. Men det ni berättar har ingenting med våra produkter att göra." "Försök inte! Jag har läst artikeln." "Den är helt felaktig. Vi har just i dag fått besked från Socialstyrelsen." "Av Socialstyrelsen?" Mannen såg på honom, underligt osäker, som ett barn som fått en åthutning. "Nu ljuger ni, direktör Viby? ... Är det sant? Ni ljuger inte för mig?" "Det är absolut sant. Det finns inga allergena ämnen i våra produkter." (Tore Zetterholm "666" s 145-146)

ca 1970 - ca 1965

Det gläder mig att Liv-Kristina är på benen igen. Men var är hon på benen någonstans? Enligt Ditt brev provar hon Kristinamasker i Råsunda. Men enligt dagens kvällstidningar bor hon på ett lyxhotell i London, där hon tillsammans med en annan medlem av the stable of Ingmar Bergman håller på att skriva filmkontrakt med Hollywood allt vad hon hinner . . . Vad är sanning? frågade redan landshövding Pontius Pilatus (socialdemokrat?) för nära 2000 år sen. Jag upprepar frågan till Dig. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 309; brev från Stockholm till Bengt Forslund 1969-02-12)

En särskild filosofisk skola, nämligen relativismen, har aktivt påverkat samlevnadsidealen. Enligt denna finns det ingen objektiv sanning, och uppfattningen om gott och ont växlar från individ till individ och från folk till folk. Den förste mera kände relativisten var Protagoras (omkring 440 f.Kr.). ... En känd filosofisk skola i Sverige, som är anhängare av relativismen, är Uppsalafilosofin med professor Ingemar Hedenius i spetsen. ... En känd svensk som opponerat mot Uppsalafilosofin är professor Hans Larsson i Lund. Enklast uttryckt betyder relativismen, att vad som är rätt för en person inte behöver vara rätt för en annan. ... Om relativismen, att det inte finns någon objektiv sanning, vore riktig, blir konsekvensen den, att all vetenskap och allt sanningssökande är meningslöst. Enligt denna filosofiska meningsriktning hade Hitler rätt, när han godtyckligt utan respekt för människovärdet lät döda 5-7 miljoner judar. Ty vad som är rätt för Hitler behöver inte vara rätt för oss och tvärtom enligt relativismen! ... Beträffande samlevnadsmoral resonerar relativisterna som så, att för mig kan det vara riktigt att ha sexuella förbindelser före äktenskapet och med många partners, men det behöver inte vara rätt för dig. (Sune Lyxell "Kärlek -72? - En socialpsykologisk analys av samlevnaden" s 120)

Skrivstugan, Söderäng, den 27 sept. 1527. Käre Broder i Christo! Skrev visst fel årtal ovan, men det får stå. Sanningen är (att) jag lever mycket mer i detta årtal än år 1967. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 292; brev till Mats Rehnberg 1967-09-27)

Detta (den skeptiska psykoanalysens) blottläggande börjar i sanningens tjänst . . . Ändå slutar det, paradoxalt nog, med att ifrågasätta all sanning och undergräva möjligheten att ha meningsfulla relationer. "Man oroar sig inte längre för att motparten medvetet skall förställa sig", skriver Martin Buber i sin artikel om "Det existentiella misstroendet". Man tar helt enkelt för givet att han inte skall bete sig annorlunda. "Hans tal ser jag aldrig som någon förmedling av kunskap . . . I stället försöker jag komma underfund med vad som driver honom att säga det han säger, hans undermedvetna motiv, eller 'komplex' . . . Min främsta uppgift i kontakten med min nästa, antingen det gäller individualpsykologi eller sociologi, blir i allt större utsträckning att avslöja och genomskåda honom. Det innebär inte att han medvetet bär en förklädnad i syfte att bedra mig, det innebär snarare att han omedvetet bär en maskering som sätter sin prägel på hela hans varelse och som därför i stället bedrar hans eget medvetande." (Maurice Friedman "To Deny Our Nothingness" s 223-224; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 174)

Mitt varma tack för Din nya bok ("Det kortaste strået")! . . . Så långt jag kunnat kontrollera Dina fakta har jag bara hittat en felaktig uppgift: Enligt inskrivningsboken för värnpliktige 567 17/18 Moberg av år 1918 är hans kroppslängd endast 183 cm. Du gör mig 4 cm längre, så att jag kommer upp i nivå med Dig själv!: 187 cm. Men ändra det inte i nya upplagor: Du gör mig större än jag är, men det motväges av att andra av mina generationskamrater har försökt göra mig mindre. Så går det till hos Avundens folk, vars nationalegenskap framförallt är utbredd hos Sv. Författarföreningens medlemmar! (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 286; brev från Söderäng, Grisslehamn till Jan Fridegård 1966-10-22)

Det är självklart att också statsvetenskapliga undersökningar som bygger på ett historiskt källmaterial måste präglas av historikerns källkritiska syn. Liksom historikern måste den mot historiskt material orienterade statsvetaren omsorgsfullt pröva sitt materials trovärdighet och väga de olika relationernas vittnesbörd mot varandra. Den ibland framställda - och inte alltid helt ogrundade - kritiken att statsvetare bedriver historieskrivning utan tillämpning av historisk metod kan icke avvisas med att det gäller forskning inom två olika vetenskaper. Ett historiskt material kräver alltid en historisk metod. Men medan för en historiker själva källkritiken ibland kan te sig som undersökningens syfte är detta endast undantagsfallet när det gäller en statsvetenskaplig undersökning. Metoden är ett nödvändigt undersökningsinstrument. Därför måste också statsvetaren behärska den, om han angriper ett statsvetenskapligt problem som skall undersökas med hjälp av ett historiskt material. Det sagda må också tjäna som ett försök att undergräva den ofta alltför stora respekten för det tryckta ordet. Allt som är tryckt är icke nödvändigtvis sant. Inte minst gäller detta om det material som den har att handskas med som studerar politiska förhållanden. (Nils Andrén "Allmänna råd till uppsatsförfattare i statskunskap" s 12-13)

nå anarkisten - vi kallar honom Jämmer. . . . Chang Chung - en tillfällig gäst & en professionell översinnlig luffare utan vare sej stolthet eller skam & han säljer upprorsstridsrop & "hur man blir ett p-piller"-broschyrer - "hitta på en namnteckning åt mej" säjer Jämmer "jag måste gå & skriva på några papper beträffande sanningens blixtlås" "sanningens blixtlås!" säjer Chang Chung "det finns ingen sanning!" "sant" säjer Jämmer "men det finns blixtlås." . . . Fototjejen förklarar att den enes sanning alltid är nån annans lögn. . . . prins hamlet - han finns nånstans på totempålen. . . . skogshuggarna kommer "jag söker - jag söker efter nåt slags mening!" säjer Drilldamen, en förrymd varulv. . . . "jag vill också va på totempålen" anförtror hon sej "skogshuggarna kommer" säjer prins . . . prins karvar in Memphis - London & VietNam på pålen "det är endast ett fåtal ting som existerar: Boogie Woogie - energiska grodor - Nashville Blues - vandrande munspel - 80 månar & sovande dvärgar - det är endast tre ting som består: Livet - Döden & skogshuggarna kommer" (Bob Dylan "Al Aaraaf & Stormningsutskottet" s 83-88)

Utan smärre nödlögner skulle vi inte kunna klara oss i livet. (Tage Danielsson "Postilla" s 128; ur predikan på Lilla ljugsöndagen)

Mänskan (som jag upplever mig själv och omvärlden) har gjort sig fri, fruktansvärt, svindlande fri. Religionen och konsten hålls vid liv av sentimentala skäl, som en konventionell hövlighet mot det förflutna, en välvillig omsorg om fritidens allt nervösare medborgare. ... Jag känner mig som en långtidsfånge som plötsligt har tumlat ut i det brakande, tjutande, frustande livet. ... Detta och endast detta är min sanning. Jag begär inte att det ska vara sanning för någon annan och som tröst för evigheten är det naturligtvis i magraste laget. Som underlag till en konstnärlig verksamhet under några kommande år är det fullkomligt tillräckligt, åtminstone för mig. (Ingmar Bergman "Ormskinnet" s 11-13; betraktelse skriven till utdelningen av Erasmuspriset i Amsterdam 1965)

I gryningen kommer min älskare till mej Och berättar för mej om sina drömmar ... Emellanåt tänker jag att det inte finns några ord Utom dessa för att tala om vad som är sant Och det finns inga sanningar utanför Edens portar. (Bob Dylan "Gates Of Eden" s 163; år 1965; översättning från den engelska texten: BG Ask; den engelska texten: Se denna hemsidas engelska version)

ca 1965 - ca 1960

De moderna (vetenskaps)teorierna (nu år 1964) är ingenting annat än modeller som ger riktlinjer för forskning och som när som helst kan överges till förmån för nya modeller. Denna praxis vore omöjlig om man inte betraktade modellerna som uttryck för den dolda sanningen bakom fenomenen. Den experimentella vetenskapen fungerar, eftersom den kopplar sanningen till erfarenhet och handling. Detta är den väg man måste gå, och den är både psykologiskt och logiskt oförenlig med den traditionella världsbilden. (J. Wren-Lewis "Fact, Faith and Fantasy" s 24; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 195)

Vi bör handla på ett sådant sätt att det som är sant alltid kan bekräftas genom verifiering. (Jacob Bronowski "Science and Human Values" s 8; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 222)

Ibland formulerar man saker i sångtexter trots att de knappast är sanna. Och ibland säger man sånt som inte har någonting att göra med sanningen i det man vill uttrycka och ibland säger man sånt som alla vet är sant. Å andra sidan tänker man samtidigt att den enda sanningen är att det inte finns någon sanning. Vad man än säger så säger man det på ett utslitet sätt. (Bob Dylan "Memoarer - Första delen s 212; Oh Mercy)

(MacLeishs pjäs) som sådan förmedlade någon sorts förödande sanning, men jag tänkte hålla mig långt borta från den. Sanningen var det sista jag tänkte på, och även om det fanns en sådan ville jag inte ha den i mitt hem. Oidipus letade efter sanningen, och när han fann den krossades han av den. Det var ett fasansfullt, grymt skämt. Så var det med den sanningen. Jag tänkte prata ur båda mungiporna, och vad man hörde skulle bero på var man stod. Om jag någonsin skulle stöta på någon sanning tänkte jag sätta mig på den och hålla den på plats. (Bob Dylan "Memoarer - Första delen" s 124)

Jag uppfattade ... den konventionella kulturen ... som en stor bluff. ... Jag visste inte vilken tidsålder vi levde i, eller vilken sanningen om den var. Ingen brydde sig om sånt. Om man berättade sanningen så var det bra med det, och om man inte berättade sanningen, tja, så var det bra med det också. Det hade folksångerna lärt mig. ... Vad man än tänkte så kunde det vara helt fel. (Bob Dylan "Memoarer - Första delen" s 40-41; år 1961)

"Hur många knuffar uppskattar Ni att S fick av T på vägen mot dörren?" Frågan var som synes inte helt neutralt formulerad, men detta var fullt avsiktligt, eftersom liknande formuleringar är mycket lätta att hitta både i verkliga polisförhör och vid vittnesförhör inför domstol. Endast sex av de 27 vittnen, som deltog i förhöret, gav korrekt besked på denna fråga (nämligen att S inte fick några knuffar alls). Av de återstående ville fem inte uttala sig, eftersom de inte hade kunnat se, eller inte kunde minnas, hur utkörningen hade gått till. Övriga vittnen uppgav emellertid att T hade knuffat S. Fyra av dem nöjde sig visserligen med att ange antalet knuffar till en, men fem vittnen ansåg, att S hade fått två knuffar, tre stycken bedömde antalet knuffar till tre, medan fyra vittnen svarade 2-3 knuffar eller 3-4 knuffar. (Arne Trankell "Magi och förnuft i människobedömning" s 69-70; Mordet i korridoren - Ett experiment med människor emotioner och vittnens tillförlitlighet - September 1961)

Många tror att sanningen har en viss stilkvalitet, ett särskilt snitt, och (att) det finns något slags allmän verklighetskänsla med vars hjälp man orienterar sig i tillvaron. Vetenskapen lär oss däremot att utforskandet av verkligheten fordrar detaljarbete. Sanningen är helt enkelt svårvunnen, utvinnandet av den kräver exakta verktyg och ett stort tålamod. ... Jag föreställer mig ... att i den mån ett moget ställningstagande är möjligt, måste det innehålla en stor rikedom av känslomässiga kvaliteter, en utomordentlig nyansrikedom. (Sören Halldén "Universum, döden och den logiska analysen" s 5,137)

Den officiella statistik som sammanställs och publiceras av den sovjetiska regeringen hävdar att under perioden 1929-56 den genomsnittliga årliga tillväxten av Sovjets GNP har varit 9.8 procent per år. (Ha i minne att siffran för Förenta Staterna under samma period var 2.9 procent per år.) ... Då man vet att sovjetiska statistiker har uttalat att "statistik är ett vapen i klasskriget" så har ekonomer i väst misstänkt att dessa siffror på något sätt var förfalskade eller snedvridna. ... Ekonomer i väst har fastslagit att ryssarna har följt en uppsättning regler och definitioner som ger resultatet en uppåtgående snedhet. Det är värt att här betona att problemet inte är att sovjetisk statistik består av lögner, utan att ... de sovjetiska statistikerna använder metoder som överdriver tillväxttalet. (Robert W. Campbell "Soviet Economic Power" s 34-35)

Sanningen man vräker ur sig i hastigt mod och "inte menade något med" är i regel - sanningen. (Gertrud Lilja "Genom ofärgade glasögon" s 114)

(Märkliga) är (Albert) Einsteins ord: "Människans föreställningar, hennes egen logik, är mänskliga uppfinningar. De bevisar ingenting." Han påpekar bl.a.: "Om en människa skulle få för sig att blommorna på våren är den verkliga orsaken till att snön smälter och att sommaren kommer, skulle den människans teori vara felaktig och ändå fullt antagbar. Naturen uppför sig ju helt i överensstämmelse med den människans logik. Men detta är ju endast en skenbar logik. Att vi har så svårt att få händelser att stämma med vårt tänkande kan bero på att vår logik är felaktig. Så drar vi felaktiga slutsatser. Vi förstår icke den djupare meningen i vad som sker." (C.G. Hjelm "Lidandets mening" s 19)

ca 1960 - ca 1950

Före denna förändring (från den kristna teismen, som under århundraden hade dominerat västvärlden, till det 20:e århundradets nya livshållning) hade de olika religionerna tillhandahållit förklaringar som gav en högre mening av transcendental kausalitet och transcendental rättvisa åt allt som hände människan. Men den nya världsbilden var utan mening i denna vidare bemärkelse . . . Med ett ord: De gamla förklaringarna hade trots all godtycklighet och ofullständighet ett svar på frågan om livets mening, medan de nya trots all precision gör själva frågan meningslös. (Arthur Koestler "Sömngångare" s 464; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 175-176)

(Per Sannare) var anställd som jaman eller sannare hos hennes änkenåd på Ellestaborg och hade dessutom att passa sin härskarinnas katt och kanariefågel. ... Befattningen som jaman var krävande: han hade att i allo vara ett eko av änkenåden, att sanna varje hennes ord och påstående, att rosa hennes vänner och smäda hennes fiender - vilket med hänsyn till hennes ombytlighet fordrade stor takt och urskillning - samt att, om hennes morgonhumör var dåligt, kalla sol och milda vindar för hundväder. (Fritiof Nilsson Piraten "Kapten Anton" s 150-151)

Kväkaren (Per Holland) är mån om sanningen och oftast korrekt ända till pedanteri i sina yttranden. En dag råkade jag fråga honom om han hade varit i Wäxiö någon gång och fick till svar: Inte mej veterligen! - Svaret förargade mig och jag framhöll att de flesta människor visste om de hade varit i Wäxiö eller inte och att stadens belägenhet var sådan att även en vittbefaren sjöman borde veta det. Veta och veta! Han betraktade mig med överlägsen ironi. Och han gjorde klart för mig att han yttrade sig med denna reservation tillfölje av en händelse under nödåret 1918. ... (En) avprovning av (rödbetsbrännvin) hade den verkan att fjorton hela dar plånades ur (hans) medvetande och endast delvis lät sig rekonstruera efteråt. ... Vad allt kan inte ha hänt under dessa dagar! (Fritiof Nilsson Piraten "I dimman" s 227-228)

Balettmästaren vid Malmö Stadsteater, Carl-Gustaf Kruuse, blev mäkta besviken, när jag sa upp mig. Det blev tyvärr nödvändigt att ta till en liten vit lögn. Jag sa till honom, att jag för länge sedan hade lovat min farmor, som bodde i Stockholm, att komma och ta hand om henne den dagen hon blev sjuk. "Och nu är farmor mycket sjuk!" Till saken hör, att min farmor hade dött tidigare, men det visste ju inte Kruuse!! . . . En dag hände det som bara inte fick hända! Jag var på scenen i ett balettnummer. Plötsligt upptäckte jag bland publiken ingen mindre än balettmästaren Carl-Gustaf Kruuse från Malmö Stadsteater!!! Hjärtat nästan stannade i bröstet! Jag såg att Kruuse stirrade på mig från salongen. Gud, vad jag skämdes! Efter föreställningen kom han till råga på allt in bakom scenen. Med min uppsägning i Malmö i färskt minne tittade han på mig och sa: "Jaså, är det på det här sättet du tar hand om din sjuka farmor?" Med nedslagna ögon svarade jag: "Nej, farmor är död nu!" Ja, vad skulle jag säga?! (Eva Rydberg "Eva Rydberg" s 39-41; år 1958-59?)

Vid irak-iranska gränsen har man svårt med min titel. Det hjälper ju inte att sätta, att man är pastor, när det står ungdomssekreterare i passet. Vid varje gränsstation har jag haft svårigheter att förklara vad slags sekreterare jag är. Här vill de äntligen ha det till, att jag är sekreterare i utrikesdepartementet, och de vill veta, om jag är förste, andre eller tredje. Jag säger andre, och därvid blev det. Och på arabiska i iranska tullens liggare står det nu, att andre sekreteraren i svenska utrikesdepartementet passerat deras gräns. Min fru står för "nurse" i sitt pass, och det har också fört oss in i svårigheter. Men då klämmer vi till med doktor, vilket alla synes begripa. (Hilding Fagerberg "Bakom järnridån till Orienten" s 49-50; april 1958)

Dagens program (i Indien) var redan planerat. Det gällde en predikoresa i distriktet, och den första byn, som skulle besökas, var Bangda. (Fritt översatt betyder namnet gräl). I byn fanns en krog, vilken bar den största skulden till att traktens befolkning betonade uttalet gräl. Krogen var öppen sju dagar i veckan, och ett stort antal män och kvinnor besökte denna flödande "Bacchus-källa". Missionären och den indiske evangelisten stannade på byns torg. Här, liksom i andra indiska byrar, behandlas offentliga frågor. De kristna besökarna talade om den rätta vägen till Gud. ... När nu de kristna budbärarna hade förkunnat sanningen om den levande Guden, reste sig en gammal braminpräst från sin repsäng, där han suttit och lyssnat. Han förklarade för de närvarande, att hinduernas frälsare, Krishna, har samma kraft och förmåga att frälsa som de kristnas Kristus. Vidare citerade han det gamla ordspråket: "Alla vägar leda till Rom." Vad skulle man tänka? "Jo", föreslog en yngre lantbrukare, vilken tycktes ha fått mera av talets gåva än de andra, "naturligtvis skall vi tro på vår gamle lärare. Han kan läsa t.o.m. det gamla och heliga sanskritspråket, varpå Vedaböckerna (hinduernas heliga bok) är skrivna." Någon annan tyckte, att fanns det flera vägar att gå, så kunde den ena vara så god som den andra. (Åke Almgren "När Gud besökte 'Grälbyn'" s 77-78; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1956)

Värdinnan går genom planet (som är på väg till Berlin). På tyska, engelska och franska, allt eftersom det passar den tilltalade, får vi order att fästa landningsbältet runt midjan. Mitt bälte räcker knappt till och dessutom har jag litet svårt att förstå hur det skall knäppas, varför jag bara håller de båda ändarna ihop, knäpper händerna över magen och ser oskyldig ut. Det går bra ändå. (Hilding Fagerberg "Strövtåg i Hitlers skugga" s 118; Berlin bleibt doch Berlin; år 1956)

Diskussioner och samtal, präglade av "Weltschmerz", skall man sannerligen inte skämta med. Sådana samtal är oftast uttryck för ärligt sökande efter sanningen. Det gamla utropet: "Vad är sanning?" borde varje mogen människa någon gång brottas med för att komma till klarhet om sig själv. ... En människa kan veta allt som kan vetas om det som tillhör den fysiska, historiska och psykologiska verkligheten och ändå vara en fromt troende människa. (De kristna studenternas i Uppsala) "Operation crux" har velat ställa "den moderna" människan inför frågan: Tänk om Gud i alla fall finns! (Einar Genitz "Tänk om Gud finns!"; Jönköpings-Posten 1954-04-27)

Vilken förvirring, vilket giller av gyllene leenden ... mitt emellan vara och icke-vara: friheten, lätthetens triumf, det stora spektaklet. ... Här hånar det rörliga det oviga: navlarna guppa av skrattlust och lagarna förlora sin talan. ... Ensam står verkligheten, den lättrogna, i ringen, trög, men litet förtumlad, ty sanningarna slå sig på sina knän. (Bertil Malmberg "Det stora spektaklet" s 380; 1953)

Tvillingarna steg in i ett stort rum med jättehöga fönster och klargröna tapeter, två järnsängar med mässingsknoppar och bonader som förkunnade "Hem, hem, ljuva hem!" och "Morgonstund har guld i mund" samt en rad andra djupsinniga sanningar. (Sivar Ahlrud "Fäbodsmysteriet" s 17)

(Sven Lidman) har själv förklarat i pressen, vad han har för uppfattning om sanningen. Han har sagt, att sanningen är alltid oanständig. Om han sagt, att sanningen ibland kan förefalla oanständig, men han fastslår kategoriskt, att "sanningen är alltid oanständig". ... Han tror inte på att man kan tala sanning med människor utan att vara oanständig, dvs. gå fram på ett oanständigt sätt, vara våldsam, brutal. ... Jag vågar det påståendet, att den verkliga sanningen alltid är anständig, vilket inte hindrar, att den likaväl som osanningen kan presenteras på ett oanständigt sätt. (Lewi Pethrus "Den anständiga sanningen" s 89; anständig = det som svarar mot kravet att inte bryta mot rimliga normer enligt någon underförstådd bedömningsgrund; jfr Svensk ordbok 1986; jfr också Lewi Pethrus "Hänryckningens tid" s 228, där Lewi Pethrus i en redogörelse daterad 25 maj 1921 säger: "När har världen gillat Guds verk? Aldrig!" samt s 272 i brev 1926 angående den nya kyrkan vid Rörstrandsgatan i Stockholm: "Det skall bli underbart att i en och samma byggnad ... få plats för alla dem, som vilja höra 'dåraktig predikan' 1 Kor 1:21.")

N.F. Brown har skickat mig sina memoarer och bett mig placera dem hos Bonniers. Där avslöjas hela Svensk-Amerikas tidningsvärld - Svenska Tribunens m. fl:s redaktioner. . . . (Du blir mycket fint behandlad, förstås!) Men boken är otryckbar - åtminstone här i Sverige. Den skulle inte sälja 20 ex. heller - vem bryr sig här om de interna uppgörelserna på svensk-amerikanska tidningars redaktioner för 40 år sedan? Har inte lämnat in manus. än - vet inte vad jag ska göra, vad fan ska jag säga till karln? Den förfärliga sanningen . . . ? (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 57; brev från Stockholm till Edgar Swenson 1951-10-31)

ca 1950 - ca 1948

År 1949 publicerade Uppsalaprofessorn i praktisk filosofi Ingemar Hedenius (1908-1982) boken "Tro och vetande" ... (och senare) "Att välja livsåskådning" 1951 och ... "Tro och livsåskådning" 1958. ... Religion och kristendom ... innehöll (enligt Hedenius) utsagor och påstaenden som det inte fanns några förnuftiga skäl att anse vara sanna. Kritiken riktades nästan enbart mot svensk luthersk teologi sådan han mötte den hos ledande svenska teologer och biskopar. De flesta biskopar inom Svenska kyrkan vid denna tid hade tidigare varit universitetsteologer. Teologiska fakultetens professorer var representerade i såväl kyrkomöte som domkapitel och kunde därmed sägas representera Svenska kyrkan. Han nämnde sällan icke-svensk protestantisk teologi och inte heller samtida anglikansk eller katolsk teologi. Han hade sannolikt inte tillräcklig kunskap för att kunna ställa dem under debatt. (Ingmar Brohed "Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 207)

Enligt marxistisk uppfattning existerar ingen sanning i absolut bemärkelse, utan bara relativa sanningar. (André Gide "The God That Failed" s 198; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 208)

Det blev en stunds tystnad. Nu trodde alla (de fem deckarna) på Ern. Hans historia var så enkel att den måste vara sann. (Enid Blyton "Mysteriet med det gömda huset" s 51)

Alla sanningar och alla ideal som inte bara är tomma ord strävar efter förkroppsligande, och de lever endast i den mån de når fram till ett sådant. ... På samma sätt måste den judiska religionen, liksom varje annan religion vara oändligt mycket mer än sin kärnpunkt. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 25)

En av (Moskvas) stora lögner är, att Västeuropa bereder sig på ett anfallskrig mot Sovjet. De ser nämligen om sin krigsmakt i stället för att nedrusta. Sanningen, som vi alla känna, är den, att Västeuropa är gripet av rädsla för Ryssland och kommunismen och inte törs lägga sig försvarslöst. ... Varför denna lögn? Jo, för att lura (sina slavar) att villigt gå ut i "försvar" för sitt fädernesland, när Sovjet finner tiden inne att angripa. Det är ju höjden av lögn och svartkonst. Vem är så enfaldig, att han inte tror och vet att den styrande klicken ljuger med berått mod - för sitt eget folk. Detta är den största världslögnen just nu. (Ivan Oljelund "Lögnens renässans"; Jönköpings-Posten 1948-10-06)

Ni säger emellertid också mycket sant i Er recension, då Ni hävdar att all ungdom behöver tid att lära. Detta gäller dock inte endast unga författare utan i lika mån unga (och äldre) teaterkritiker, liksom överhuvud taget alla människor, eftersom varje timme av vårt liv medför ständigt nya erfarenheter. Vad Ni personligen behöver lära tycks vara att kunna skilja en författares tankar från de personers, som han skildrar. Skriver jag en pjäs om Er, där Ni har en replik om socialismen, lägger jag i den repliken inte in vad jag själv tänker utan det jag vet att Ni tänker. Detta är ju i och för sig en ganska enkel sanning men trots sin enkelhet fundamental för varje fruktbart och ansvarsfullt kritikerskap. (Stig Dagerman "Brev" s 172; brev från Kerné, Bretagne till Ivar Andrell juli 1948)

I kommunistpressen är jag nu utnämnd till Sveriges Goebbels. Jag har nämligen i pressen fablat om att det inte skulle råda fullständig frihet i Sovjet-Unionen och t. o. m. antytt att det skulle finnas koncentrationsläger där. Allt det där har jag lärt hos Goebbels (som i alla fall på sin tid förbjöd mina böcker i alla av nazisterna behärskade länder, jag har dokumentet ännu kvar.) Ja, så skulle man alltså bli avslöjad till slut: Sanningen kryper fram! Och när sanningen krupit fullständigt fram, så var det inga andra än Arnold Ljungdal och Mathis, som bekämpade nazismen i detta land under kriget. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 285; brev från Stockholm till Eyvind Johnson 1948-02-28)

Du minnes säkerligen, då Du sade till mig i Örebro, att Du aldrig menade att (1944) få enighet med Baptistsamfundet utan endast Örebro Missionsförening. Men för att få med de senare tog Du med alla för att få dem till Stockholm. Din tanke var att ena endast de andedöpta. Nåväl, jag vill inte döma Dina avsikter och medel, men det kändes svårt i våra samveten, då vi träffade Stockholmsbaptisterna och de trodde, att Du menade allvar med "enighetspredikan". Vi visste, att Du sagt privat: Det gäller ej dem. Jag kunde påpeka flera sådana taktiska steg, som ibland gjort oss villrådiga och nära nog förtvivlade. Du sade mig i Örebro, att Du inte såg någon synd i detta. Du får förlåta mig, men jag har inte kunnat av hjärtat följa med. ... Skulle Du här öppet erkänna att Din taktiska förmåga ibland gått över de tillåtna gränserna, så tror jag, att striden skulle lugna sig och en verklig fred åstadkommas. Jag tror, att det också är detta som är anledningen till Sven Lidmans kraftiga reaktion. (Joel Halldorf "Lewis brev" s 187; brev från Tage Sjöberg till Lewi Pethrus den 6 februari 1948; kommentar s 190 av Joel Halldorf: I brevhuvudet har någon - rimligen Pethrus - antecknat "Besvaras ej". Något svar till Sjöberg återfinns inte heller.)

ca 1948 - ca 1945

De bosniska samhällena och småstäderna överflödar av berättelser. I dessa oftast påhittade berättelser döljer sig under skenet av otroliga händelser och bakom en mask av ofta nog påhittade namn denna trakts faktiska och ej tillfullo erkända historia, de nu levande människornas och längesedan bortgångna generationers. Det är om dessa orientaliska lögner som ett turkiskt ordstäv säger att de är "sannare än vad sant är". (Ivo Andric "Berättelsen om vesirens elefant" s 17)

Så här lyder Våra pojkars lag: "Medlem av VP ... 3. Talar alltid sanning och sviker aldrig sitt ord. ..." Skvaller är fult, ty det är att tala osanning om sin nästa. Lika fult är det med skrävlet. Det är nämligen att inte hålla sig till sanningen om sig själv. Den skrytsamme försöker framställa sig i en bättre dager än verkligheten ger honom. Sådant är lögn. Alla lögner är fula, även nödlögner och likartade försök att "svänga sig", som man brukar säga. Den som gör det för att komma ur en obehaglig situation saknar mod och vågar inte stå för sina ord och gärningar. Har du varit med om att fuska eller göra något fuffens, så är det inte vackert, men det är stiligt att öppet erkänna sina felsteg. Till verklig sanningskärlek hör nämligen att stå för sina ord och sina handlingar. "Svek är skam". Svek är en form av osanning. Har du lovat en sak, så skall du inte dra dig undan. Ty att ta tillbaka ett löfte är detsamma som att säga, att man aldrig har lovat, och då talar man ju inte sanning. Ja, att inte göra vad man lovat är också svek, ty det är att i handling ta tillbaka sitt löfte. Alla former av lögnaktighet är fult, fegt, syndigt. En bra pojke strävar därför efter, även om det är svårt, att alltid tala sanning och inte svika sitt ord. (John Sjögren "Efter inskrivningen - Handledning för ingångsproven i VP" s 10,13-14; VP var en scoutrörelse inom Svenska Missionsförbundet; handledningen är tryckt år 1947)

Sällan har jag blivit så ledsen som när jag fann Ditt namn bland undertecknarna av protesten mot (den norske författaren Arnulf) Överlands tal i Stadshuset (i Stockholm den 30 november 1946). . . . Hur Överlands tal skall kunna skada det nordiska samarbetet förstår jag inte. Vad är det fråga om för slags samarbete, där sanningen inte får sägas rent ut? Ditt ställningstagande förvånar mig så mycket mer som Du ju under kriget intog den mest föredömliga och konsekventa och modiga hållning gentemot nazismen. Du kan väl inte mena, att man skall få säga sanningen om den ene diktatorn, men inte om den andre? . . . Jag har skickat Arnulf Överland ett sympatitelegram: Gudskelov för att det ännu finns män, som alltid vågar vara så taktlösa att de försmår skåltalens fraser och i stället bara säger sanningen! Din uppriktige vän Vilhelm Moberg. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 264-265; brev från Stockholm till Fredrik Ström 1946-12-05)

Att vänta sig absoluta konklusioner av historien som man möjligen kan vänta sig av andra vetenskaper är enligt min mening att missuppfatta historiens natur . . . Den vetenskapliga metoden tjänar framför allt till att fastslå fakta, och tack vare den är det möjligt för oss att komma överens om en hel del saker. Men så snart det är fråga om förklaring, eller uttolkning, eller bedömning är historikerns speciella metodiska träning honom visserligen till nytta, men sedan kommer det personliga elementet oundvikligen med i spelet, den personliga inställningen till ämnet som betingas av tidsomständigheter och individuell övertygelse. . . . Att inordna den överväldigande mängden data och faktorer, krafter och strömningar i sitt rätta sammanhang och slå fast vilken som är den enda, saliggörande sanningen, det går inte det mänskliga intellektet i land med. . . . En del av sanningen döljer sig i alla dessa ibland diamentralt motsatta uppfattningar. . . . Man kan verkligen betrakta historien som en diskussion utan slut. (Pieter Geyl "Napoleon - hjälte eller tyrann?" s 11-12; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 111-112)

Vi behöver det stöd för skolans kristendomsundervisning, som katekesen på sin tid var. Den kunde ju icke behöva vara så ensidigt kyrkligt betonad. Borttagandet av katekesen har ej varit någon fördel för kristendomens sak i vårt land, tvärtom. ... En rätt kristndomsundervisning har den största betydelse för de grundläggande moralbegreppen. Den ger klart besked om vad som är gott och ont, om vad som är rätt och orätt. Den ungdom, som fostras på fritänkarmaner, den ifrågasätter dessa begrepp. Den rycker på axlarna och frågar: "Rätt och orätt, gott och ont - vad är det?" Jo, det fick man förr lära sig i svenska skolor. Denna undervisning behöver vi få tillbaka. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 183-184; ledare i tidningen Dagen den 30 november 1945)

Vi våga ... påstå, att den kristna tron i sitt skenbara motsatsförhållande till sanningen är sanningens bästa bundsförvant, ja, är en del av sanningen själv. (William Öhrman "Att tänka fritt"; Jönköpings-Posten 1945-06-11)

Den stora livslögnen är uttryckt i ordet "materialism". Den saknar kontakt med evigheten. Den sekularisering, som vi nu lida under och ofta ordat om, är just denna begränsade, inomvärldsliga livssyn. (Einar Genitz "Den stora livslögnen"; Jönköpings-Posten 1945-06-08)

ca 1945 - ca 1940

Under andra världskriget gav riksdagens ledamöter ut sitt manifest om den svenska linjen som den kristna linjen, folk samlades till massmöten där man sjöng: Vår Gud är oss en väldig borg. Redan året efter krigets slut kunde man notera en märklig klimatförändring. Fromheten höll i sig så länge krigshotet var överhängande. När "hesa Fredrik" blåste "faran över" var därmed också fromheten bortblåst. (Sven Danell "Dagpostilla" s 306 i kommentar till Jer 38:14-20)

Beroende på denna utveckling (med tänkare som Nietzsche, Freud och Marx) förlorade den moderna människosynen sin intellektuella förankring. I stället fick vi en total tankemässig anarki. . . . Det existerar inte längre någon etablerad auktoritet, vilken man kan utgå ifrån. Teologer, vetenskapsmän, politiker, sociologer, biologer, psykologer, etnologer och ekonomer - alla närmade sig problemställningarna utifrån sina egna synsätt. . . . Varje författare tycks i sista hand vara vägledd av sin egen uppfattning och bedömning av det mänskliga livet. (Ernst Cassirer "An Essay on Man" s 21-22; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 176)

Uppfattningen att en människas åsikter speglar hennes drifter snarare än hennes förnuft får i praktiken ett antal negativa följder. Ett intressant samtal eller en berikande diskussion blir något meningslöst. På grund av psykoanalysens inflytande finns det i dagens samhälle (år 1944) inget utrymme för att diskutera en åsikt för dess egen skull. Om X uttrycker åsikten Y, gäller frågan inte huruvida Y är sann eller rimlig, utan i stället vilka omständigheter som fick X att tro att Y var sann. Eftersom objektiv sanning anses vara ouppnåelig, koncentreras intresset på de orsaker som får människor att ge uttryck för denna felaktighet. (C.E.M. Joad "The Book of Joad" s 103; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 174)

Om vi önskar bevara den kristna etiken, bör vi då fortsätta att hamra sönder den historiska och metafysiska grunden för den kristna tron? Även om vi själva inte kan acceptera denna tro, borde vi inte låtsas som om vi gjorde det? I vår nuvarande (år 1943), oroande situation bör vi hörsamma Platons ord om de sociala fördelarna av en praktisk lögn. (C.E.M. Joad "Is Christianity True? s IX-XX; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 220-221)

Nihilismen är vår tids och vår kulturs förbannelse. ... Det kan ifrågasättas, om inte professor Hägerström tagits som gisslan av just den typ människa som under inga förhållanden vill finna en "sanning att leva på" och som framför allt fördömer allt finnande av en religiös sanning. (Harry Blomberg "Kristendom, kritik och dikt"; Jönköpings-Posten 1943-07-17)

Är det sant vad Du skriver om vårt försvar 1940, så är det för jävligt. Men vems är felet, om icke den mans och det partis, som praktiskt taget har regerat landet alltifrån hösten 1932? Från och med 35 borde dessa män, som alltid skryter av att "bäst kunna bedöma läget", ha förstått vart det barkade hän - eller hur? I slutet av aug. 1939 försäkrade oss (Per Albin Hansson) i ett tal, att vår militära beredskap var god. Jag i min enfald trodde våren 40 att vi hade goda chanser mot tyskarna. Och jag trodde på P.A. när han 12 april lovade aldrig släppa någon krigförande makts trupp in i landet. Allt är naturligtvis dens fel, som tror att en politiker menar vad han säger. Att han i regel talar sanning, när han vänder (sig) till folket. Numera tror jag inte ett enda ord av vad någon medlem av samlingsregeringen säger. Den har ljugit vårt folk fullt nu. (Kanske möjligen Rasjön talar sanning, han är den minst begåvade, och lögnen kräver visser intellektuella förutsättningar, om den skall duga till något.) (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 231; brev från Söderäng, Grisslehamn till Olle Holmberg 1943-05-17)

En något beskänkt tyrolerbonde kom en kväll ramlande in på ett litet värdshus i en by ovanför Bolzano. Han började med hög röst för alla som ville höra på utveckla, hurusom österrikarna vunnit ständiga segrar och italienarna ständigt fått stryk. ... Var det rim och reson i dessa ständiga italienska segerfester? De andra bondgubbarna tittade oroliga ehuru med tydligt gillande upp från sina kortlappar. Värdinnan kom fram och försökte med vänligt tilltal hyssja ned mannen. Sällskapet betraktade oss med mycket misstrogna blickar. Sedan vi emellertid förklarat, att vi voro svenskar och ingenting hade emot en historisk föreläsning fick han ostört fortsätta och eldade upp sig till verklig vältalighet. Efter vad jag senare erfor hade han varit nog oförsiktig att senare upprepa föreläsningen ute på vägen med påföljd, att han fått åtta dagars arrest. Sanningen är, som Strindberg anmärker, alltid oförsynt. (Alf Ahlberg "Minnen och meditationer" s 113)

"Var hittade ni den där pistolen?" frågade (den skäggige mannen). "Här på marken", svarade Kitty. ... "Ta hit den!" "Nej, den här pistolen tänker jag överlämna till polisen i Ashley! ... Det är min plikt." ... "Er plikt!" "Ja", svarade Kitty. "Ni försöker sätta er upp mot rättvisan, men med mig är det tvärtom." "Vad är rättvisa?" frågade mannen föraktfullt. (Carolyn Keene "Kitty i det öde huset" s 121)

Tvärtemot traditionell kristen syn skiljer (Rudolf) Bultmann mellan historisk verklighet och icke-historisk "sanning mottagen genom tro". Det enda undantaget är Jesu liv och korsfästelse, som måste vara historiska, vilket uppståndelsen inte är. Men frågor om "hur?" och "varför?" beträffande Jesu liv och död är ointressanta för en kristen. Historien och tron går i olika riktningar. Historisk visshet som grundval för tro är lika otillbörlig som den katolska rättfärdiggörelsen genom gärningar. (Joh Henrich Schmid "Rudolf Bultmann" s 458)

Hösten 1940 inträffade i svenskt kulturliv en egendomlig händelse. Professor Fredrik Böök, av många räknad som landets främste humanist, kallades att hålla talet vid den sedvanliga Tegnérfesten i Lund. ... Böök råder de skånska studenterna att söka den sanning, som förändrar världen. Att märka är emellertid, att han uppenbarligen räknar med existensen av flera sådana sanningar, som alla förmår förändra världen. I slutorden i sin artikel om (Knut) Hagbergs bok ("Tutanchamons dödsmask" 23.5.1941) talar han om "den laglösa och kaotiska värld, där vi dväljs i ångest och förvirring, och där de sanningar, som förändrar världen, kämpar på liv och död". Närmare besett visar sig alltså rådet innebära en anmodan att bland de sanningar, som förändrar världen, välja den, bakom vilken står den starkaste makten. Detta är heller inte att förvåna sig över. Om man så radikalt tar avstånd från en absolut värdeskala, som Böök gör i sitt Tegnértal, kan man inte gärna finna någon annan norm för valet mellan sanningarna än - maktens. (Sven Stolpe "I smältdegeln" s 11,28)

ca 1940 - ca 1938

Vilken konung och vilket rike! Ett större rike har aldrig någon konung ägt. Det hämmas icke i sin utveckling av landsgränser eller rasskillnad. I alla världsdelar, bland svarta och vita, gula och bruna, tillhör var och en som är av sanningen, som hör hans röst, detta rike. (O. Hallesby "En konung utan like"; kommentar till Joh 18:36-37; Jönköpings-Posten 1939-12-01)

Teatern är tidens spegel, lyder en ofta citerad sentens, som Shakespeare lagt i Hamlets mun. Satsen äger sin giltighet även för den gustavianska tiden. För den tiden som för alla andra dock endast, om vi rätt fatta satsens innebörd. Det är icke verkligheten själv den speglar, det är tidens kamp för att med tankens och fantasiens makt komma tillrätta med verkligheten, ofta i hård, ja i hopplös strid. ... Och dock är det sanning, som teatern speglar. Sanning icke i det historiska aktstyckets bemärkelse, men det mänskliga dokumentets. Teatern har något väsentligt att lära oss om de erövringar, den gustavianska anden avtvingade de hårda realiteternas värld i trots av deras motstånd. Det skimmer över Gustavs dagar, varom skalden talar, var dock i vissa ögonblick verklighet. Är dock alltjämt verklighet. (Agne Beijer "Teaterlynnet" s 261-262)

Kampen mot den falska läran, för evangelii sanning, står i dag som på Pauli tid. Nu som då måste den kämpas för församlingarna av deras lärare. ... Det är icke för intet, som ordet sanning blivit ett av evangeliets huvudord. ... I vår egen tid synes det bli den kristna tankens uppgift att göra vakttjänst och fronttjänst i sanningens rike. När tänkande människor i denna tid med oro och ängslan tycka sig upptäcka kulturskymningens förebud, är intet tecken mer skrämmande än den minskade vördnaden för den rena sanningen, oberoende av vad som gagnar folk eller parti eller enskilda - och kanske kunde man vid sidan härav, som nästan lika oroande tecken sätta en växande olust inför det rena tankearbetets möda. Det tillkommer Kristi kyrka, och särskilt dem som förnummit kallelsen att tränga framåt i kunskapen om Guds hemlighet, att städse föra den osminkade sanningens talan och att skatta tankens möda som ett tjänande av sanningens Gud. ... För att komma framåt i den heliga kunskapens värld, framåt mot den rätta kunskapen om Guds hemlighet, är det nödvändigt att i sitt eget hjärta ha förnummit Guds röst, och att i det egna livet vandra under hans ledning. ... En rätt kunskap om Guds hemlighet äger blott den, som i tron gripit om Honom i vilken visdomens och kunskapens alla skatter äro fördolda. Amen. (Yngve Brilioth "Kunskapen om Guds hemlighet" s 11-17; predikan vid öppnandet av studiekurs i Kalmar den 27 september 1938)

Sommaren 1938 såg jag för sista gången det ännu inte krigshärjade kontinentala Europa. På uppdrag av Föreningen Norden besökte jag under några veckor Estland, då sedan tjugo år självständigt. ... Vi stod vid den med tredubbel taggtråd avskärmade ryska gränsen - det enda stycke Sovjet jag någonsin skådat med egna ögon. Bakom taggtråden låg med jämna mellanrum ryska soldater med påskruvade bajonetter - enligt vad våra estländska värdar påstod för att hindra ryssar att fly ur paradiset, men enligt rysk version för att hindra estlänningar från att fly in i det. (Alf Ahlberg "Mina år på Brunnsvik" s 105)

ca 1938 - ca 1935

"Tiden vi lever i, mina herrar, är ett perfektum", sa dr Helge Pierrepont Pickles då han klädd i overall och med alla sina ordnar steg fram inför den församlade pressen. ... "Inte sant, varje sekund vi upplever är i kraft av tidens progressiva natur redan ett förflutet, i nästa ögonblick forntid, vi beträder så att säja ständigt framtiden: Pluskvamperfektum under min häl, under mina tår futurum! ... Jag har för mitt vidkommande placerat mig i efterframtiden." ... Vad gör journalister vid ett sådant tillfälle? Prövar äktheten av den nyhet de snart ska föra till torgs naturligtvis. ... Efter att ha tagit avsked av mr Pickles begav man sig ut på gatan, utan att skiljas. ... Post futurum stod det i blåaktig neonskrift över porten till etablissemanget, vars fasad för övrigt låg i ett hemlighetsfullt mörker. ... Den kvällen och långt ut på natten vrålade femofonerna från de stora tidningshusens tak. ... Bara (tidningen) The Lie's siren var tyst. ... Tidningen hade kommit i den ödmjuka situationen att vara tvungen att forska efter nyheter hos andra, själv ohjälpligt bakefter. ... Nästa dag hade The Lie, ensam av alla tidningar, en artikel där det fanns ett sant ord: nämligen att det efter närmare undersökning av mr Pickles' etablissemang hade visat sig att allt vad han dagen förut hade intalat pressen var lögn. (Johannes V. Jensen "Myter" s 131-132,138-140; Post futurum)

Sista gången jag hörde (Hans Larssons) stämma var nyårsnatten 1936-37. ... "Släck inte stjärnorna", sade han. "Glöm dem icke! Även om himlen är mörk, så glänsa de lika klart bakom molnen. Vi har så olika namn på dem, dessa stjärnor. Några kalla dem frihet och rätt, andra ära och tapperhet, ännu andra - fromhet och ödmjukhet. Vi tvista om dem, låt så vara; men om någon en stund får förmågan att lyssna till stjärnornas samtal, skall han måhända höra dem i inbördes frid som syskonsjälar, medan vi här nere är dömda att piska varandra med halvsanningar." - Orden skulle, synes mig, kunna stå som motto över hans hela liv och verk. Jag säger avsiktligt "liv och verk", ty hos honom utgjorde de en sällsynt harmonisk enhet. Han talade som han skrev - inte bara med ord utan med hela sitt sätt att vara. Den som haft förmånen att lyssna på honom, tycker sig höra hans röst mellan raderna, om han öppnar någon av hans böcker - en sävlig, betänksam, lågmäld och besinningsfull röst. (Alf Ahlberg "Från prästgård till arbetarhögskola" s 121)

Vid (Kronprinsen och Kronprinsessan Gustaf Adolfs och Louises) ankomst till Chicago hade dess borgmästare, spanjor till börden, hållit ett vackert tal och bl.a. yttrat: "Jag vill säga Eders kungl. högheter, att svenskarna hedrat det svenska namnet i hela staten Illinois, så att vi skulle kunna gå igenom Chicagos alla fängelser utan att finna en enda svensk, som sitter där." Jag fick ju höra efteråt, att det låg någon överdrift i detta yttrande, men i stort sett var det sanning. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 300; författaren besöker USA 1936)

En gång i december 1918 ... hade Guds Ande i ord uppenbarat för mig en sanning, som för hela mitt återstående liv och än i dag äro mig till den fullkomligaste tröst och hugsvalelse: "Ingen lurar Gud!" Vi lura varandra - och vad värre är - vi lura oss själva. Men i denna värld av bedrägeri och självbedrägeri, sken och illusion, töcken och dimmor står den fasta punkten, Sanningen kvar - orubbligt densamma: "Ingen lurar Gud!" (Sven Lidman "Utvald av Gud" s 111)

En djupt levande och seende tysk andens man sade mig en gång att vad som andligen sett och mätt var det farligaste och förfärligaste med den nuvarande situationen i Tyskland, det var att allt är "Tendenz, nicht Wahrheit": att allt är avsikt, tendens, agitation, åsiktspropaganda och intet och ingenstädes objektivt sökt och fattad sanning för sanningens skull. ... Pilatus sade till (Jesus): "Vad är sanning?" Det är ett fruktansvärt avgörande ögonblick i hela mänsklighetens historia, vi här stå inför. Det är mötet mellan Honom, som kände och visste sig vara Sanningens vittne och sändebud: och den man, som trodde sig veta och var övertygad om att sanningen är någonting mycket relativt - någonting, som överhuvudtaget icke finns här på jorden annat än i små, små obetydliga och mycket betydelselösa portioner. ... "Här stå du nu, min unge judiske vän. ... Vet du, i Rom ha vi ett par hundra religioner, och alla säga, att de hava sanningen. Den ene säger, att sanningen är blå, den andre skriker, att den är grön. I Spanien, i Galatien, i Germanien ser sanningen ut på olika sätt." ... Men det var denne okände, föraktade, förföljde och misskände man, som hade Sanningen, som var Sanningen och som gav oss den levande Sanningen för våra hjärtan. (Sven Lidman "Var inte förskräckt!" s 7,235-236; boken utgiven 1939)

Hon låg i skilsmässa och hennes man processade om barnen. ... Hon vann i rådhusrätten. ... Hovrätten fråndömde henne barnen och gav dem åt mannen. ... Den ena (domstolen) skonade, och den andra krossade. "Jag har gått till kunglig majestät. Men det dröjer innan det blir utslag." Knut (Toring) frågar inte närmast efter protokollsanningarna i målet. En sanning gäller för ett hovrättsråd, en annan kanske för ett justitieråd; efter Sveriges Rikes Lag söker ämbetsmän ärligt och samvetsgrant skipa rättvisa. Men han hör och lyssnar till den mänskliga upplevelsens sanning i kvinnans stämma. Lagens tavlor kan läsas på lika många sätt som det finns uttolkare, men den som sitter här och berättar är värnlös mot de hårda stentavlorna. Vem som har "rätt", hon eller hennes man - betyder det någonting? (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 117-119; Grop i mannens bröst)

En yngling (vid Västerns universitet i Moskva) skrev en promemoria om formuleringen av dödsannonserna i den svenska kommunistpressen. Deras formulering vittnade, enligt hans åsikt, om bristande ideologisk klarhet. Särskilt var han upprörd över att så många bibelcitat förekom i dödsannonserna. Den som på något sätt försökte försvara de svenska kommunisttidningarna (Ny Dag och Norrskensflamman), blev misstänkt, ja utskälld såsom representant för den "ruttna liberalismen". ... Ynglingen som skrivit promemorian om dödsannonserna, kom snart till Norrbotten. Han gick omkring i några veckor och "inspekterade" vårt arbete (på Norrskensflamman). Han kritiserade allt, och varje diskussion avslöt han med orden: "Du kommer nog inte att stanna här så länge." Till sist placerade vi ynglingen på en av Norrskensflammans lokalredaktioner. Han hade endast varit där en vecka, då han tog emot sin första dödsannons, vilken han ringde in till expeditionen i Luleå. Han började samtalet: "Vill Ni ta emot en dödsannons, som ska införas i morgon! Och ta fram en bibel, för det ska vara ett bibelcitat med i den. Jag har versen här, men Ni ska kontrollera att den är riktig ..." Flickan på expeditionen sade: "Nej, stopp nu! Var det inte du som skrev att bibelcitat i dödsannonser vittnar om bristande ideologisk klarhet? Hur ska vi egentligen göra nu?" "Glöm bort allt vad jag skrev då. Och ta emot annonsen är Du snäll. Jag kunde väl inte ge mig till att diskutera med en sörjande anhörig om dödsannonsens formulering." Denne yngling behövde inte mer än komma ut bland vanligt folk för att bli avslipad efter Moskva-vistelsen. Fullt så enkelt gick det inte alltid med elever från Västern-universitetet. De flesta, som kom tillbaka, var det synnerligen svårt att använda i ordnat arbete. (Björn Hallström "Jag trodde på Stalin" s 147-149; 1930-talet?)

Jag berättade hastigt och flämtande om Tokige Max, om hans verksamhet, orubbliga ärlighet och godhet. ... (Vilden) såg frånvarande på mig och sade sakta och väldigt lugnt: "De e ju en rekti kristusgestalt du höller på å skapa." ... Jag rotade vidare i diktlådan. Där fanns en massa urklipp och rubriker. Och några rader ur en tidskrift som jag rivit ut på ett kafé. Det handlade om Sanningens fågel. Där stod att den hade många färger och var svår att definiera. Den sökte sin egen föda, gick inte att mata eller muta, var osårbar, beundrades, besköts, hatades, älskades. Sanningens fågel hade tusen fjädrar. Somliga människor hade lyckats komma över några av fjädrarna. De bar dem som dekorationer och prydnad i rock och hatt. Sanningens fågel gick inte att utrota. Många hade försökt men misslyckats, stupat av överansträngning och hackats sönder av Lögnens gamar. När jag lämnade vinden tyckte jag plötsligt att allting var fel. Jag själv var fel. Hela världen kändes fel. Bara tokige Max var riktig. Jag fick lust att skratta. Det var inte klokt. En lögn, en fantasifigur var det enda i världen som var riktigt. (Eric S. Alexandersson "Utblick från Masthugget" s 107-108,186-187; 1930-talets Göteborg)

Till Helsingfors kom (1936) norske stortingspresidenten Hambroe. Man får leta efter en skickligare talare, vilket språk han än använde. Inför den exklusiva publiken omtalade han öppet ett exempel på politik. Hjalmar Branting hade vid Nationernas Förbunds församling i Genève fått uppmaningen från London, foreign office (utrikesdepartementet), att gå emot ett franskt förslag, som England inte kunde godkänna men inte öppet tala emot på grund av sin allians med Frankrike. Hjalmar Branting, som var en stark anhängare av Frankrike, sade sig inte kunna gå emot den franska regeringen. När generalförsamlingen skulle sammanträda, ingick telegram från foreign office: "England expects the Swede to do his duty." England väntar att svensken gör sin plikt. Branting stod upp och talade mot Frankrikes förslag, varefter engelske ambassadören livligt beklagade, att en så framstående politiker som Hjalmar Branting hade talat mot ett så fint förslag som Frankrikes. Detta gjorde att England måste lägga ner sin röst och inte kunde rösta för det franska förslaget. Frankrike förlorade. England vann. Hj. Branting gick till den franske regeringschefen Briand och beklagade, att ett så gott förslag inte vann bättre förståelse. Briand förklarade, att han inte varit för förslaget själv men hans regeringsmajoritet skulle ha det igenom. Nu gick det inte igenom. Briand tackade Branting. Detta är politik. Hambroe står för historien. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 2" s 123-124)

Bland det första (Wolfgang) Leonhard lär sig i den internatskola i Moskva han som trettonåring (1935) blir elev i, är att bedöma "utvecklingstendenser, företeelser och situationer, som vid första påseende verkade alldeles lika, på helt olika sätt, beroende på om de förekom i de kapitalistiska länderna eller i Sovjetunionen". Han skriver: "Redan efter en kort tid hade det blivit en naturlig sak för oss att betrakta en höjning på livsmedelspriserna i de kapitalistiska länderna som ett 'nytt tecken på den skärpta utsugningen av arbetarna' men en prishöjning i Sovjetunionen som 'ett viktigt ekonomiskt bidrag till socialismens uppbyggande'; förfallna hus i Västerlandet betecknade vi utan vidare som 'bevis för det arbetande folkets eländiga levnadsstandard', under det likadana ruckel i Moskva var 'rester av det förgångna'. Vi fördömde eller lovprisade omedelbart allt som inträffade med hänsyn till var det hade skett. Detta sätt att tänka slog så fasta rötter hos oss alla - också hos mig - att jag under många år över huvud taget inte kunde föreställa mig något annat sätt." (Hilding Fagerberg "Bakom järnridån till Orienten" s 123; Kommunismen i avslöjad gestalt)

ca 1935 - ca 1930

Något ganska betydelsefullt i skarastiftets kyrkoliv under 1900-talet skulle vara glömt, om man förbisåge det inflytande oxfordgrupprörelsen från omkring mitten av 1930-talet hade på andelivet i stiftet. Det var väl ganska små och jämförelsevis få grupper av människor, som kommo i kontakt med denna rörelse. Men den hade förmåga att väcka samvetena och göra kristendomens krav på ärlighet i förhållande både till Gud och människor gällande långt utöver de av rörelsen direkt berörda kretsarna. Genom sitt ivrande för det enskilda andaktslivets förnyelse, för hänsynslös uppgörelse med synden och för helhjärtad kristendom har den också fått många, vilka kyrkans vanliga verksamhetsformer tidigare icke nått, att leva under det heliga Ordets fostran. Även om rörelsens verksamhet här i stiftet skulle vara avslutad (nu år 1949), får dess bidrag till andelivets stärkande där icke underskattas. (Otto Hermansson "Nittonhundratalets kyrkoliv" s 114-115)

Ledarna inom Oxfordrörelsen ha sett sig trötta på det ensidiga hävdandet av en ren lära, vilket även varit kännetecknande för pingstväckelsen ända från dess början. Troligen är det detta, som gör, att de i vissa fall gå alldeles förbi en del bibliska sanningar, som dock "i det längre löp" skola visa sig äga avgörande betydlese för Guds verk på jorden. Det är dock ofta så, att om sanningen skall framhållas med den kraft, söm är nödvändig för att väcka slumrande kristna och gudsförgätna syndare, så måste den förkunnas med en viss ensidighet. . . . (Oxford-)rörelsens förkunnelse, med avseende å de sanningar den omfattar, är helt enkelt underbar. . . . Såsom Oxford-rörelsens folk betonar en del bibliska sanningar på andra sanningars bekostnad, så har helt säkert skett även i den pågående pingstväckelsen. Vi ha förvisso icke velat förneka några av bibelns sanningar, men vi ha måhända ej betonat dem lika mycket som vissa andra av bibelns läror. Därför gäller det för oss alla att undersöka om den här omtalade andliga rörelsen har något att lära oss och att vi i så fall äro öppna för allt vad som är av Gud. (Lewi Pethrus "Oxford-Grupprörelsen" s 5-7; Evangelisk Tidskrift 1934:1 - januari)

Nästa natt, nästa natt är kosmos färdigskrivet, det är ultimatum, och jag springer mellan raderna. Jag frågar unga, frågar gamla, trettionio år jag gick i lära. Och du förebrår! Vad vet jag i ords-strömmen? jag kan inte stå där allt vacklar. Nästa natt är allt, jag vetat sönderrivet, det är ultimatum, och jag frågar om något som står ärligt - i alla. (Gunnar Björling "Nästa natt, nästa natt" s 357)

Sommaren 1933 gjorde Edith och jag under några månader en längre utrikesresa genom Tyskland, Schweiz och Italien. Tredje riket, som enligt uppgift skulle vara i tusen år, var då i sin tillblivelse, men jag minns från våra upplevelser ett och annat som förebådade stormen. ... Koncentrationslägren hade, som man numera vet, redan vid denna tid öppnat sina portar, men man föredrog att tiga och inte låtsas om det vid risk att eljest själv få göra bekantskap med dem. ... Vad man än må säga om de forna härskarna av Guds nåde - de kunde utan att förlora i värdighet tåla att hovnarren sade dem sanningen. Till och med på gamle kejsar Wilhelms tid tolererades, att det skrevs och sades elaka kvickheter. Icke så de moderna diktatorerna. ... En kväll bevistade vi ett massmöte med Hitlerjugends ledare, Baldur von Schirach som talare. ... Man fick faktiskt ta sig samman för att inte själv ryckas med. ... Talet var noggrant tillrättalagt efter Hitlers eget recept i "Mein Kampf", som skyltade i alla bokhandelsfönster, flitigt köptes men förmodligen föga lästes och - tyvärr! - i utlandet inte togs på allvar: "Propagandan måste begränsa sig till ett fåtal punkter och evigt upprepa dessa ... Man skall då med häpnad finna till vilka oerhörda resultat detta leder." (Alf Ahlberg "Mina år på Brunnsvik" s 86-89)

Det fanns i Uppsala på (19)30-talet en jämvikt mellan det fria ordet och respekten för överordnade, som på sitt sätt var befriande. Följande episod bär syn för sägen. Efter att vederbörligen ha avnjutit Gillets lekamliga håvor, hade vi hamnat hos en av seminariemedlemmarna. På en gammaldags järnsäng satt (professorn i statskunskap Axel) Brusewitz och lutade sig mot den höga gaveln. (Herbert) Tingsten satt på en vanlig pinnstol mitt på golvet. "Inte kan man komma till resutat med vetenskapen", sa Tingsten med sin pipiga eunuckröst. "Visst fan kan man komma till resultat", brummade Brusewitz. "Nää, det kan man faktiskt inte." "Vad skall man då forska för?" frågade den bekymrade Brusen, nu med ännu mörkare stämma. "Jo", sa Tingsten och stegrade sin falsett, "det finns ett raison d'être för all vetenskap, ett enda, och det är den obeskrivliga njutning man känner, när man kan bevisa, hur förbannat fel ens företrädare hade." Den Tingstenska nihilismen gick rätt väl in i det allmänna mönstret. Den fungerade som skummet på champagnens yta. Studierna var över huvud taget omramade av festglad munterhet. (Per Engdahl "Fribytare i folkhemmet" s 91-92)

De skilda religionerna må tvista med varandra om vilken som äger sanningen; enligt vår uppfattning kan vi helt enkelt avfärda frågan om religionens sanning. Religion är ett försök att vinna kontroll över sinnevärlden genom det önsketänkande vi av psykologisk och biologisk nödvändighet har utvecklat inom oss. Men religionen når inte sitt mål. Dess lära är präglad av den tid den har uppstått ur, den mänskliga rasens okunniga barndom. Den tröst som religionen kan ge förtjänar ingen tillit. Erfarenheten lär oss att världen inte är någon söndagsskola. De etiska bud som religionen söker fylla med mening måste ges en annan grund, eftersom det mänskliga samhället inte klarar sig utan dem och eftersom det är farligt att blanda samman deras efterlevnad och religiös tro. Om man skulle försöka ge religionen en plats i mänsklighetens utveckling, tycks den, i stället för att vara något bestående likna det neutotiska stadium som den civiliserade individen måste genomgå i sin utveckling från barndom till vuxen ålder. (Sigmund Freud "New Introductory Lectures on Psycho-Analysis"; se Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 173-174)

"Tror du verkligen att det bara är skepparhistorier, allt, som (gubben Jardes) berättar?" frågade Kvarndalsbonden. "Ja, vad skulle det annars vara?" sade Magnus. "Spöken och vättar och troll . . . hur skulle sådant kunna finnas? Vad skulle de till exempel kunna leva av? Skulle de äta gräs eller jord?" "De lever inte på det sättet", sade Kvarndalsbonden stillsamt. "Ni vill väl inte inbilla oss att ni tror på det, Rasmus bonde?" skrattade Magnus. "Tror och tror", sade Rasmus. "Man skall naturligtvis inte tro allt, som berättas. Men somligt är både sannolikt och vackert och har under alla förhållanden en . . . en inre sanning." (William Heinesen "Gryningsvindar" s 58; Färöarna i början av 1930-talet)

Väckelsens värderingar, regelverk och världsbild - jag skulle hellre vilja använda ordet himmelsbild - isolerade oss så gott som helt från den stora världen på andra sidan muren. Åtminstone fram till läroverksåren. ... På andra sidan muren var jag plötsligt ute i kylan, jag var ingenting. Den värld som jag sedan barnsben föreställt mig snart skulle gå under visade sig överraskande verklig och vital - och var alltmer övertygande som det normala till skillnad från livet i väckelsen. Jag hamnade inte bara i en kulturkrock utan också i en rejäl lojalitetskonflikt. Vad som var sanning i församlingen var inte sanning ute i det omgivande samhället. (Sven Lidman "Fadern, sonen och den härliga bokbranschen" s 37-38; Sven Lidman = pingstledaren och författaren Sven Lidmans son)

Det västerländska tänkandet har vänt sig bort från att begrunda det absoluta och eviga till att söka kunskap om det enskilda och tillfälliga. Det har gjort människan till alltings mått och försökt frigöra det mänskliga livet från dess beroende av det övernaturliga. Det intellektuella och sociala livet är inte längre underordnat andliga principer, utan varje verksamhet förklaras oberoende och självständig. Politik, ekonomi, vetenskap och konst framstår som självständiga kungadömen utan lojalitetsförklaring till någon högre makt. (Christopher Dawson "Christianity and the New Age"; se Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 175)

Morbror Oskar berättade nu, att Frank omkommit vid en tågurspårning strax utanför St. Paul i Michigan för något mer än tre år sedan. ... "För resten så tror jag inte vi talar om detta för (hans mor) Balka-Johanna", sade (han). "Under de år hon har igen, kan hon väl få tro att hennes Frank lever!" Vi tyckte alla, att han hade rätt. Varför skulle Johanna, som hade ett tungt liv bakom sig, nu under den lilla återstoden av livet nedtyngas av sonens olyrkliga öde? Hon borde få ha sitt hopp kvar, det skulle nog inte lämna henne så länge hon hade anda i kroppen. ... (Och) de flesta av oss människor har nog erfarit, (att) det många gånger inte är verkligheten själv, utan bara våra föreställningar om den, som bereder oss vår djupaste sorg, vår djupaste glädje. (Vilhelm Moberg "Brev från en död" s 89-90,94)

ca 1930 - ca 1925

Broder Lignell hör till de fåtaliga "intellektuella" bland pilgrimsbröderna; intellektuell i meningen ett levande intresse för mer än en enda större fråga. De andra håller sig till den enda, Sanningen, det är Vakttornets budskap. (Ragnar Thoursie "Ditt ord är ljus" s 159)

Då frågade Pilatus: "Vad är sanning?" och gick. Han väntade ej något svar, den skeptiskt kloke romarn på sin fråga. ... Och sedan dess ha tusental av mänskor igenom långa sekler spörjt detsamma, och gått sin väg, den gamla nötta vanans, förutan tro och hopp. ... Men frågan var naiv! Ty sanningen är ej ett X, ett ord, som bytes ut mot andra ord, och ej en siffra, som byts mot andra siffror. Mera rik, mer hög och varm och levande än så den är. Den är en visshet, som till ett förenar allt vad själen tänkt och känt och velat bäst. ... Han bort ha frågat: "Vem är sanningen?" Och på den frågan har redan lämnats svar. (Hugo Gyllander "Sanningen" s 92; 1868-1955)

Kommunistiska Partiet kan inte inspirera till samma offervilja (som tidningen Norrkensflamman). Och därför fick partiet ofta åka snålskjuts på Norrskensflamman i ekonomiskt avseende. Det har förekommit att insamlingsaktioner igångsattes under föregivande att det gällde att rädda Norrskensflamman, men att pengarna i verkligheten gick till Kommunistiska Partidistriktet. (Björn Hallström "Jag trodde på Stalin" s 82-83; 1920-talet?)

När jag till slut tröttnade och bevisade för annonshajarna att vi hade en fordran på närmare 2000 kronor och talade om att jag lovat honorar till en rad medarbetare som klagade högt, fick jag det vanliga svaret att pengarna inte hade kommit in. "Men det här är ju rena bedrägeriet." - "Just precis", svarade min gamle studentkamrat. "Tänker ni inte betala då?" frågade jag ångestfullt. - "Aldrig i livet." - "Då får jag gå till polisen ..." - "Gör det, men du kanske vill erinra dig, att vi inte har något kontrakt. Vi kommer att förneka alla överenskommelser." - Mycket riktigt, trots åratals bemödanden hade jag aldrig fått hajarna att sätta sina namn på ett kontrakt. En kort tid efter detta samtal (år 1926?) tog min vän sitt liv. Nå, det viktigaste var att tidningarna kom ut, inte att de avkastade kapital. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 133)

Aldrig kunde jag tro, att det fanns tidningsmurvlar som kunde ljuga så förb. som de gjorde i vissa tidningar i Stockholm. När jag läste vad jag skulle ha sagt, så fann jag att jag aldrig hade sagt det. Jag sade nämligen en del ofördelaktigt om Stockholm till fördel för landsorten - d.v.s. vårt kära Småland - men det letade jag förgäves efter i tidningarna. I stället stod det att jag brukade resa opp till Stockholm så ofta som möjligt för att studera dess teater. Och så har jag varit i Stockholm tre gånger förut i hela mitt liv. I hela mitt 27-åriga liv. Ja, du känner väl till det där - du har ju gått igenom något liknande. I alla fall - det har sina sidor att vara känd också! Bl. a. det att man inte får vara i fred. Icke förty händer det nog, att jag i sinom tid flyttar uppåt huvudstaden, helst till någon av dess förstäder, där man har bullret litet på avstånd. Huvudstaden är ju ändock vår kulturs centrum - den ska ju ha allt och den vill ta äran av allt! (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 96; brev från Alvesta till Johan Alfred Göth 1926-01-10)

Hösten 1925 lyssnade (Bo Giertz) på ett teologiskt föredrag av Natanael Beskow, som fick honom att ändra perspektiv. "Jag fick fullständigt klart för mig att Gud låg bakom allt jag upplevt som i djupaste mening sant och som det värdefullaste jag fått med mig från mitt hem." Den gängse hägerströmska filosofin hade inte övertygat honom: tvärtom kunde den obetingade rätten och sanningen inte vara en mänsklig konstruktion, utan var given av en övervärldslig Gud. För att förstå Giertz kyrkogärning är det viktigt att vara medveten om hans väg från intellektuellt motiverad ateist till en lika genomreflekterad kristustro. (Oloph Bexell "Bo Giertz och Svenska kyrkan" s 386)

ca 1925 - ca 1920

Livet med Jesus Kristus i allt är motsatsen till allt, vad som är maskering och fernissa, plåster och bandage - mat och dryck, högtid eller nymånad eller sabbat. "Sådant är allenast en skuggbild av vad som skulle komma, men verkligheten själv finnes hos Kristus." (Kol. 2:17) (Sven Lidman "Jesus Kristus i ett människohjärta" s 564; Missionsförbundet n:r 34 den 21 augusti 1924)

"Vad är sanning?" så frågade skeptikern Pilatus. Så frågar även vår tids forskning. Den har kommit, när det gäller dessa de djupaste frågorna i tillvaron, dithän, att den hamnat i agnosticism. Man vet ingenting om Gud. Det kan vara möjligt, att Gud finns, men därom kan man med visshet varken jakas eller nekas något, säger man. Och att, med en sådan agnostisk ståndpunkt, en personlig livsgemenskap med Gud ter sig som en omöjlighet, säger sig självt. Det är icke blott bland de s.k. bildade eller i de övre samhällslagren, som en sådan agnosticism är för handen och utbreder sig; den har trängt ned även i de lägre samhällslagren och griper där omkring sig, icke minst i vår arbetarevärld. I själva verket är det icke att undra över att forskningen inför det, som är det högsta i tillvaron, gjort bankrutt. Ty det teoretiska utforskandet av det religiösa problemet har aldrig varit vägen till personlig gudsgemenskap. Agnosticismen är det påtagliga vittnesbördet om att den icke kan vara det. Och likväl finnes det något även i agnostikerns innersta, som icke kan känna sig tillfreds med agnosticimens ståndpunkt utan söker efter sanningen om Gud: Vad är här sanningen och huru skall jag finna den? (Ad. Kolmodin "Sanning och frihet" s 346; föredrag av prof. Kolmodin på Missionsskolan, Lidingö, den 8 februari 1924; Missionsförbundet n:r 21 den 22 maj 1924)

Det fanns en gång en världsberömd och världsbeundrad författare - en som av den mänskliga halvbildningen fått världspatent på att vara sanningssägare och sekularsnille, och ett av hans många beundrade och världen runt citerade ord var detta, att en sanning ej har mer livslängd än tjugu år: sedan härsknar den och blir en lögn. En sådan "sanning" har nog från begynnelsen aldrig varit annat än en vanlig utklädd lögn. Den verkliga sanningen förbliver - evig och orubblig, ljus och rättfärdig - och hos henne äger ingen förändring rum och ingen växling av ljus och mörker. ... Sanningen om huru det går till att finna sanningen och bliva funnen i sanningen, så att man som människa får mottaga det sanna ljuset ... är den, att du skall längta efter sanningen med hela den själ och hela ditt hjärta, med varje lem i din kropp och varje fiber i ditt väsen. (Sven Lidman "Personlig frälsning" s 18-19; Det sanna ljuset)

Affärsmännen (i Berlin) är beundransvärda. I sin oförskämdhet . . . En affär: Man går in, nog dum att tro på skyltfönstrens "fasta priser". Och säger: Ni har skor där ute för 100.000. Skall be att få se på dem! Svar: Gärna. Och ett par (ack hurudana!) skor sätts framför ens näsa. En störtflod av ord, vackra ord, superlativer: weltbeste; vornehmste; wunderschönste; ett flöde av vackra ord avsedda att räcka över varans, minst av allt goda kvalitet och kasta en smula glans över eländigheten. Men man tar det lugnt och säger: Ja, det kan ju hända att de är mycket fina, särdelses förnäma, kolossalt efterfrågade och otroligt billiga skor; i alla fall är det inte samma par, som ni skyltar med där ute för det priset. Det blir en liten paus. Sedan: Men ni, min verehrtester Herr, förstår väl att vi inte kan sälja så fina skor för 100.000 - det är ju absolut omöjligt, sagolikt fantastiskt, upprörande, hårresande . . . Och så vidare. Och man svarar: Men varför skyltar ni; varför har ni en prislapp, där det tydligt står: pris 100.000 mark? - Å, det är ett misstag . . . jag menar, det är ett gammalt pris, ni förstår, sista dollarkursen . . . Ja, ni förstår . . . men här har vi ett par prydliga skor för . . . 180.000 . . . Då går man ut i den regniga dollarsommaren. (Eyvind Johnson "Dollarsommar" s 123-124; juni 1923)

Du gick ofta in till Emil för att få tröst. ... Emil var gravallvarlig och tungsint och tog inte livets tristesser med en klackspark. ... Det fanns onda ögonblick när du hade det svårt med andningen i all hans präktighet. ... Emil var en bättre människa än du och den sanningen hade du svårt att erkänna. ... Emil är en god människa och olik dej i så mycket att du känner samvetskval. Första gången du märkte detta på riktigt allvar var när ni läste Dostojevskijs Bröderna Karamasov tillsammans. Det var små högtidsstunder och ni kom varandra så nära. Allt slutade illa och det var ditt fel. Emil fyllde sexton år och du gav honom några näsdukar i present. Utanpå paketet hade du lite tanklöst skrivit: "Till min gode vän Aljosja" Emil kände sig förolämpad och det blev tvärstopp i umgänge och ett brått slut på vänskapen. Tydligen var den ryske romanynglingen lite för idealistisk också för Emil. Kanske var det också din innersta mening med födelsedagsadressen. I alla fall så ångrade du dej djupt efteråt, men var för stolt att be om förlåtelse. I stället var det Emil som räckte fram försoningshanden. Och ni blev vänner på nytt samma dag som vuxet folk röstade bort förbudskravet i folkomröstningen. (Folke Fridell "Något skymmer vägarna" s 13-15)

"Ack, ser du," (skrev Jacques till Daniel), "det förnämsta är att inte göra någonting konstlat, att följa sin natur och om man känner sig född till att skapa, anse sig ha ett det vackraste och allvarligaste kall i världen och en stor plikt att fylla. Ja, vara sann! Vara sann i allting och i all tid!" (Roger Martin du Gard "Den grå skrivboken" s 85)

På sensommaren ... kom verkligen en liten bror till oss. Jag kan aldrig glömma den morgonen, när jag blev kallad till min styvmors rum. ... "Else, du vill ju bli en snäll och god syster mot honom", frågade hon och såg mig innerligt i ögonen. ... Till en början delade jag nog den allmänna glädjen men förhöll mig snart mera kylig gentemot lille bror. Jag började känna en viss avund emot honom. ... Jag kände mig tillbakasatt, och det tyckte jag inte om. ... Dagen var kall och blåsig. Jag fick en plötslig ingivelse, gick till fönstret, öppnade det och lät den kalla vinden blåsa in. ... Gossen vaknade och nös. Nu blev jag rädd, stängde hastigt fönstret och började sakta röra på vagnen. ... Följande dag var gossen orolig, hade feber och hostade. ... Föräldrarna kunde inte begripa, varifrån gossen kunnat få en förkylning. ... Illa hade jag gjort. ... En afton kunde jag ej längre härda ut. Jag smög mig in i pappas rum och klängde mig intill honom. ... "Det är mitt fel, att han är sjuk. ... Jag öppnade fönstret den där kyliga dagen." Pappa tog mig i famn och sade allvarsamt men vänligt: "Det var illa, Else, ... men du gjorde det av oförstånd." ... Jag kände mig lättare om hjärtat, men en stor tyngd låg ännu kvar. Jag hade erkänt sanningen - det var visserligen endast halva sanningen - men jag kunde omöjligt inför min gode, kärleksfulle far bekänna, att jag öppnat fönstret med avsikt att göra illa åt min egen lille bror. ... Lille bror tillfrisknade, och ifrån den tiden var jag på det innerligaste fäst vid honom. (Alma Hongell "Min nya mamma" s 21-25; Barnbiblioteket Gullvivan 1922; tidigare upplaga 1919)

En tilldragelse ... senhösten 1921. ... En elev på bibelskolan (i Stockholm) kom och meddelade mig, att hon fått en uppenbarelse av Gud: att hon skulle komma och hjälpa till i mitt hem. Min hustru väntade just en liten inom någon vecka ... och ... man är tacksam för den hjälp man kan få. ... (Men) jag märkte ju, att denna människa ljög - ständigt ljög. Men hon ljög på ett sätt, som var oerhört svårt att fånga i klara ord. ... Det var inte en situation och inte ett samtal, där inte sanningen på något hemlighetsfullt sätt förvreds och försköts. Det fanns inte en punkt, som var exakt sanning. ... Hon var förmögen ... hade, som man säger, det bra ställt i livet. ... Och så fick hon gå. ... Några veckor senare ringde en känd kristen dam, medlem av ett stort missionssällskap: "Herr Lidman känner ju fröken Så och så. ... Hon har sökt upp oss och säger, att hon har kallelse att gå ut som missionär bland oss. Känner herr Lidman närmare till hennes andliga tillstånd?" Jag svarade ...: " ... Jag kan inte på något sätt rekommendera denna människa." ... Några dar senare kom kvinnan och sökte upp mig: "Broder Lidman har förtalat mig." ... "Nej", sade jag, "jag har inte förtalat er, jag har talat sanningen om er. ... Gud (har befallt) mig att säga er: Lägg bort att tala väl om er själv, lägg bort att tala illa om andra, lägg bort att ljuga." ... Kvinnan stöp i golvet - rak lång - och började sedan på det mest ofattbara och onaturliga sätt hoppa framför mig i en halvcirkel. ... Det var som om alltsammans hände på en annan planet. Men så slutade hon och reste sig upp, och hennes ansikte var alldeles förändrat. ... Och så sade hon till mig ...: "Herr Lidman, jag har ljugit hela mitt liv, så jag vet inte längre vad som är sanning." Och så grät hon floder av tårar. (Sven Lidman "Ingen lurar Gud" s 195-199; Att tappa bort sanningen)

Jag har särskilt fäst mig vid din fråga om "Den gulspräckliga ormen" och liknande historier verkligen hänt. Din undran är en stor komplimang för mig. Det visar, att jag kunnat berätta dem så verklighetstroget och trovärdigt, att t.o.m. en diktare inte vet om det är sant eller ej. För folk i allmänhet erkänner man ju inte det - man gläder sig åt att man fått dem "att tro" - men för dig kan jag ju tala om att samtliga mina fantastiska historier äro ren, oblandad dikt. Konsten är bara att berätta dem så att läsaren gripes av illusionen och tycker "att det här måste bestämt ha hänt". Jag njuter, när jag hör sådant. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 61; brev till Carl Graneskog 1921, troligen februari-mars)

Under (första världs)kriget hade vid sidan av "Svenska telegrambyrån" andra telegrambyråer bildats i vårt land. Samtligas opartiskhet i fråga om de utländska meddelandena drogs i tvivelsmål. 1920 upprättade landsortspressen en egen nyhetsbyrå i Stockholm, "Presstelegrambolaget". Men redan följande år bildades efter ganska heta strider "Tidningarnas Telegrambyrå" (TT), som övertog "Svenska Telegrambyråns" nyhetsrörelse och ensam blev den svenska centrala telegrambyråinstitutionen, som tillhör den samfällda svenska pressen. Aktierna äro så fördelade på tidningar av skilda partier, att ingen grupp av tidningar kan dominera byråns ledning. ... (Byrån) levererar (nu år 1940) dagligen till tidningarna ett väldigt material, på vars objektivitet stora anspråk ställas. (Gunnar Bjurman "Den nutida pressen" s 70-71)

Att förmå (Lewi) Pethrus att taga rättelse är som att taga ned månen. En obotligt envis natur, som aldrig erkänner ett begånget fel och tar det tillbaka, utan fortsätter utan att taga hänsyn till de klaraste fakta. Man behöver blott nämna en så påtaglig sak som den, att han säger i sin bok, att vi ha fått vårt Nya Testemente genom de tolv apostlarna. Detta jämte en mängd andra uppenbara misstag, som kand. (Gunnar) Westin påpekar i sin bok (Samfund och enhet: En granskning av pastor Lewi Pethrus' uppfattning om kristna missionsorganisationer, publicerad 1920), är blott ett drag bland mängden. (Joel Halldorf "Lewis brev - Urval ur Lewi Pethrus korrespondens" s 34; brev från John Ongman till baptistpastorn J.T. Segerlund i Stora Skedvi den 3 mars 1920)

"Jo", sa Valter sakta och såg förbi sin redaktör, "jag har kommit till vissa insikter i kväll: Vår press är alltså lika lite fri som borgarpressen. Den har bara en annan husbonde. ... Jag tänkte förstås att tryckfriheten skulle utövas så att den också tjänade sanningen. ... Om partiet tar skada av sanningen - är det alltså sanningens fel? ... Sanningskravet kan jag inte offra för något högre. Därför att jag inte känner till nånting högre. ... Har du behövt åtta år för att lära dej dina enkla knep - de här hästhandlarknepen - de här finterna och krumbukterna - åtta år för de här slingringarna fram och tillbaka efter rådande läge - för en och annan liten lögn och förvrängning när det passar läget." ... Samtalet upphörde genom att den ene av männen gick därifrån, medan den andre stannade kvar. Journalisten Valter Sträng hade hållit sitt sista politiska föredrag. (Vilhelm Moberg "Soldat med brutet gevär" s 651-653; Sanningens kunskap; 1919-1921)

ca 1920 - ca 1915

Juhani: "Det går inte alltid och allestädes an att på en hårsmån när jämföra våra egna dåd och våra små kanaljekonster med Guds ord och bud, utan bäst är att hålla sig där mittemellan. Grövre synder bör vi undvika, för allan del, säger jag, och be om ögonsalva, men de mindre, nämligen mindre mot Gud, bör vi inte alltid träda på samvetets metkrok, utan stå där mittemellan, mittemellan." Simeoni: "Store Gud! Just så där viskar satan i människans öra." Timo: "Just som när Ollis mora i brännvinstörsten dukar opp lögnhistorier för Mäkelämoran." Aapo: "Juhani yttrade några ord, som jag med förundran och förtrytelse åhörde. Broder, lär oss Guds bud på det viset? Ingalunda! En står inför Gud som tusen och tusen som en. Varför käxar du då om mindre synder, om mittemellan, försvarande att man tjänar två herrar. Säg ut, Juhani: vad är synd?" Juhani: "Vad är sanning? Du Jukolas Salomo, herr jubelmagister och Paavo-gubbe från Savolaks? 'Vad är synd?' Ah! 'Vad är synd?' Se hur klokt frågat, märkvärdigt klokt. 'Nog finns det huvud på våran pojk', finns sannerligen. Ja, vem vill ännu yttra sig? 'Vad är synd?' Ahah! Vad är sanning? Frågar jag." Tuomas: "Varför konstrar och krumbuktar du dig, gosse. Vet att den lära, som du förkunnade, är hin ondes lära." (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 101-102)

Begåvad med koncentrationsförmåga i farans ögonblick gjorde Karl Ludvig under fettbristens tid väl beräknade aktioner hos släktingar på landet, varigenom huset (på Bredgatan 12b) tillfördes tillräckligt av de eftersökta ämnena. Genom detta kloka förutseende uppnådde Karl Ludvig icke endast att bliva räddad från blodfattigdom eller död genom utmattning och nervförsvagning utan till på köpet en häftig stegring av hans redan betydande vikt, vilket på det allra högsta hade överraskat honom, när han efter en tid vägde sig på varmbadhusets sanningssägande våg. (Birger Sjöberg "Kvartetten som sprängdes" s 14)

Nu tyckte sig fru Vendla ha hört många gånger, icke just i sin mans sällskap men väl i hans meningsfränders, österstjärnan högt prisas, stilla tillbedjas. ... Men vad hade dessa erfarit, som kommo tillbaka med den milda glansen över sina anleten? Hon gjorde en otålig skakning på huvudet. ... Bland hundra måste finnas en eller några som blickade med denna blick just därför att de blivit märkta för livet; därför att de skådat Herrens ansikte. ... Hela livskonstens hemlighet är, (sade) Filip, att kunna göra sig döv för de nio falska tonerna och höra den äkta. Det ensamt är religion, sade han, det är den dagliga helgelsen och vägen till Golgatha. Det är det övermänskliga. Och det ensamt är sanning och konst. Det är allt och allt annat är intet. (Hans Larsson "Idéerna i Stabberup" s 161-163; Fru Vendlas dagar)

"Glöm aldrig det, (Arnold", sade Göransson), "att vad som är sant, när det passar en, det skall också vara sant, när det inte passar en. Det har jag sökt å gå efter. Och att det som är rätt för mig, det skall också vara rätt för andra." (Hans Larsson "Idéerna i Stabberup" s 205; Midsommar)

Ur vissa synpunkter hade (Nittonhundrasjutton) varit ett gott år (hade Olof tyckt ibland) under vilket han kört biografmaskin, klistrat upp affischer om stjärnor och underverk, läst böcker och många tidningar, ja, han hade skrivit ett föredrag, som han dock inte hållit. Han tyckte ännu det var märkvärdigt att jorden var rund. Och han tyckte att den stora sanningen var den, att mänskan inte får förtryckas, kuvas och göras ringa. Rousseau (en av de djupingar som upptäckt friheten) hade liksom Nietzsche och de övriga filosoferna sagt tänkvärda ord om detta. (Eyvind Johnson "Slutspel i ungdomen" s 419-420)

Nu kunde ingenting annat än sanningen sägas. Man begagnade sig inte av lögner när man kämpade för sanningen. Man kunde ljuga i privatsaker, men inte i politik. I politiken var sanningen helig och höjd över alla andra ting. Inom borgarpartierna ljög man och förvanskade och baktalade sina motståndare, naturligtvis, så ofta man fick tillfälle till det. Men inom arbetarnas parti var sådana simpla kampmedel förbjudna och bannlysta. Folket ställde andra krav på sina ledare än borgarna. En folkets politiker fick inte ljuga, förvanska eller smussla eller dölja. Den arbetarrepresentant som ertappades med något av dessa hästhandlareknep förlorade sin förtroendepost och var märkt för sin återstående livstid. (Vilhelm Moberg "Soldat med brutet gevär" s 350; Sanningens kunskap; 1915-1918)

Hvad som mest syntes bedröfva (de tyska missionsvännerna var, att tyska nationen genom de från England riktigt fabriksmessigt tillverkade och öfver hela världen utpressade osanningarna blefvo stämplade såsom barbarer och hunner för att icke säga hundar. Ett af Englands förnämsta vapen i detta krig är just denna lögnfabrikation. Uppbyggligt var det emellertid att höra huru de troende sågo i kriget ett Guds tuktoris till folkets uppväckelse och omvändelse. Om än hela nationen är öfvertygad därom, att kriget från dess sida är ett rättfärdigt krig, så såg man däruti å andra sidan ett väckelserop från Gud. Ty att i Tyskland såsom annorstädes otro, gudlöshet, mammonsdyrkan tagit allt för mycket öfverhand och att en straffdom som den närvarande därför var välförtjänt, det ville man öppet och ärligt erkänna. (P. Waldenström "Från Tyskland"; brev från Lidingö daterat 1915-05-26; Jönköpings-Posten 1915-05-28)

ca 1915 - 1910

Valter kände ju budet: Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk. Det måste vara hans eget verk. Han visste sanningen: Ingen människa kunde hjälpa honom. Ingen annan än han själv. ... Han begärde ingen hjälp av fosterlandet, inte heller av frisinnade borgarredaktörer, varken Guds välsignelse eller något annat. Det var den egna kraften som gällde. (Vilhelm Moberg "Soldat med brutet gevär" s 263; Det måste vara hans eget verk; 1910-1915)

Särskilt är för den sant kristne bonden den politiska ståndpunkten icke att vara konservativ eller liberal eller socialist. Nej, han stryker ordet "eller", som bildar parti, och sätter in ordet "och", som förenar. Han är konservativ och liberal och socialist, det vill säga, han söker i sig äga och kämpa för den sanning som finns i alla tre partierna, på samma gång som han icke låter sig ryckas med i den partiande och vilddjursande, som finns i alla tre. Och när han röstar, så röstar han med det parti, som han anser för tillfället mest gagnar helsanningen eller den sanna rikssaken. ... Denna den kristne bondens ståndpunkt är också alla sanna kristnas politiska ståndpunkt. (N.P. Wetterlund "De två vilddjurstågen - och andra texter i (första) världskrigets skugga" s 15; De två vilddjurstågen i Stockholm; Bondetåget)

Hur skulle det te sig, om Kristus komme och anställde visitation i den svenska kyrkan i våra dagar? Jag menar, att han behöfde nog genomgå en grundlig konfirmationsundervisning, för att få i sitt hufvud, att detta är hans kyrka, den kyrka som skulle vara grundad af honom och på honom. Det är omöjligt att sådant kan hålla ihop i längden. Sanningen måste så småningom tränga in i människorna så pass, att de inse, huru förvänd den närvarande situationen är, då det stämplas som kristligt, som absolut inte är kristligt, och det stämplas som lutherskt, som absolut inte är lutherskt, och då hvarje sträfvande att få det ändradt och rättadt skall stämplas som kyrkofientlighet. Det kan icke gå i längden. Och väl vore, om man på vederbörligt håll satt sig in uti den tanken och begynte medan tid är, att förbereda sig på hvad som kommer och måste komma. (P. Waldenström "Statskyrkans ställning"; Jönköpings-Posten 1913-03-19)

Alla har sagt (Knut Toring), att Sture skulle komma upp till himmelen för att Jesus tyckte om honom. Men nu är han lagd i en grop i jorden i stället. Det är ingen sanning, att han kommer till himlens stad. För nere i jorden ligger ju Det farliga. Där nere är mörkret, som kommer om kvällarna och som han är så rädd för. ... Mor låtsade i alla fall som om Sture kommit till himlen. Varför försökte hon lura honom och låtsa något, som inte var sant? (Vilhelm Moberg "Sänkt sedebetyg s 91,94; Barnet)

Kanske det var klokast att hon (Julia Wohlgemut) toge ett halvt gram veronal för att fortast möjligt återfå sin sömn, och ett litet glas av (sin bortgångne make) Fredriks gamla fina eau de vie för att avvärja en eventuell indisposition. Det senare var egentligen en gammal god konjak, men fru Julia föredrog det franska namnet - det lät så behagligt och oskyldigt och hade ej en så grov och suspekt klang. Hon fick i all hast på sig kamkoftan och rusade barbent ut i matsalen för att hämta sig ett litet glas av "livets vatten" som sällskap till veronaltabletten, som redan låg framtagen på hennes nattduksbord. ... (Hon) tar (detta) för att övervinna och besegra satan och mörkrets härsmakt. ... Käre läsare, ... ack att vi åtminstone till att börja med finge den lilla men väsentliga sanningen klar för oss att med konjak och veronal besvärja vi inga makter - vare sig mörkrets eller ljusets! (Sven Lidman "Såsom genom eld" s 48-49,59)

"Fiska mä tam utter dä går, Engström, å d'ä så sant som bibeln", (sade Roddar-August). (Albert Engström "Utter" s 15)

Den nya läran som man fick i sig, den som sopade bort Gud och all förhoppning, som lade livet öppet och rått, i hela dess nakenhet, hela dess planmässiga meningslöshet, den hjälpte bättre, den ville en väl. Och den var ju sann. Inte någon tro - bara såsom det är. (Pär Lagerkvist "Gäst hos verkligheten" s 126; omkring år 1910)

Nu väntade de stora lifsuppgifterna (Thure-Gabriel) - och han gick in i lifvet, på förhand desillusionerad och misstänksam, men med en äkta brinnande längtan till allt som är äkta, ursprungligt och utan förställning. Ty mer än sig själf och sin egen välgång älskade han det, som han trodde vara och kallade sanningen. (Sven Lidman "Thure-Gabriel Silfverstååhl" s 109)

ca 1910 - 1900

Pastorskan Nieten sträckte sig kapprak i höjden och hennes predikoton blev vass som en knivsegg. "Ett blint efterföljande av Kristus är enligt min åsikt för oss syndiga människor mer på sin plats än tidens så kallade sanningssökande." "Jaså. Då är jag av en annan åsikt." Pastorskan Bosau inmundigade hastigt vispgrädden, men utan urskillning och verklig njutning, varför också resultatet uteblev. "Sökandet efter sanningen skärper tanken och håller hjärtat friskt. Vilar jag, så rostar jag", (sade hon). (Felicitas Rose "Den tysta, vida heden" s 205)

"Finns sanningen hel och ostyckad någonstädes i denna värld?" undrade (Gunnar). "Ja, i Kristus", (sade Sven). "I Kristus? Men vad är då sanning om honom? Nästan varje människa har sin mening om honom, och dessa meningar äro så olika, att människor förfölja varandra till döds för deras skull." "Omfatta honom i tron och låt honom frälsa dig från synden, så skall du förstå vad som är sanning om honom. Och den, som det gjort, förföljer ej andra till döds utan till livs", svarade Sven varmt. (Elisabeth Beskow "Röster" s 58)

(Valter) kunde inte låta bli att ställa frågor till (lärarinnan): Hur kunde vattnet vid bröllopet i Kana förvandlas till vin? Hur kunde Jesus ge en blind synen igen? ... "Det var underverk", förklarade lärarinnan. ... "Vi fåkunniga människor får inte fråga om allting." "Jaså, ursäkta, fröken Tyra!" Det sista var låtsad ödmjukhet hos Valter. Det var sant som lärarinnan sade: Att fråga och forska efter sanningen var förbjudet. Alla som hörde till underklassen skulle stanna kvar i vidskepelsen för att de skulle vara tåliga och undergivna. Det var prästen och högerbönderna i skolrådet, som bestämde över skolan här, och sedan visste man. Och det var straff på att förneka Gud. ... Men han undrade vad fröken Tyra skulle göra, om han sade sanningen. Inte kunde hon väl döma honom till etthundrasjuttiofem kronors böter? (Vilhelm Moberg "Soldat med brutet gevär" s 76-77; Soldatens Valter; 1897-1909)

I orkestern bröt just nu det hemlighetsfulla ledmotivet igenom: "Du skall icke fråga!" Och jag tyckte mig i denna mystiska tonserie och dessa fyra ord läsa en plötslig uppenbarelse av en urgammal och hemlig visdom. "Du skall icke fråga!" Icke gå till botten med tingen: då går du själv till botten. Icke söka efter sanningen: du finner den icke och förlorar dig själv. "Du skall icke fråga!" Den sanningsmängd, som är dig tjänlig, får du till skänks; den är blandad med villfarelse och lögn, men det är för din hälsas skull, oblandad skulle den bränna dina inälvor. Försök icke att rensa bort lögnen ur din själ, det följer så mycket med som du inte har tänkt på, du tappar bort dig själv och allt som är dig kärt. "Du skall icke fråga!" (Hjalmar Söderberg "Doktor Glas" s 158)

Marika svarade undvikande, men (den gamle) fäste sin genomskådande blick på henne. "Du säger mig icke sanningen", sade han. "Du är rädd att oroa mig. Vet då, att jag oroas mycket mer af en osanning från mina vänners läppar än af hvilken sanning som helst." (Elisabeth Beskow "Gamle prästen i Hornsjö och andra berättelser" s 71; Gamle prästen i Hornsjö)

"Var och en", säger Jesus till Pilatus, "som är av sanningen, han hör min röst." ... Är det då en människa, som icke hör Jesu röst, så är den människan icke av sanningen. Det är ju enkla, klara, alldeles oomkullkastliga ord. Med detta att "vara av sanningen" torde väl icke Herren Jesus mena alldeles detsamma som att vara en levandegjord, pånyttfödd människa, utan han menar utan tvivel att i allmänhet vara öppen för sanningen och öppen först och främst för sanningen om sig själv och om Gud. ... Det är ju givet, att älskar man sanningen på ett lägre område, så älskar man den även på ett högre, liksom den, vilken har ett musikaliskt sinne och hör god musik, givetvis, om han får höra ännu bättre, ännu mer måste älska den. Den som älskar ljuset, han älskar ock solen, som är allt ljus' källa. (Fredrik Hammarsten "Sådd på Guds åker - Predikningar Första årgången" s 7; kommentar till Joh 18:36-37 Första söndagen i Advent)

Ett minne tränger sig på ... från min ungdoms volontärår. Jag är ung och dum och nitton år, med en jur.fil.kand.-examen och en diktsamling bakom mig och ett hav av okunnighet inom mig. Vi äro några karlsborgsvolontärer, vilka uttala oss om möjligheterna för Guds existens. Möjligheterna äro ringa, för att ej rent ut säga: inga. Hur får ungdom så tidigt så absolut klart för sig, att det ej finnes någon Gud! Jag minns redan som skolpojke sittande i en roddbåt, och en tolvårig lekkamrat tänder stolt sin första cigarett och blåser med de första rökmolnen ut sin luftiga visdom: "Gud - det är en lögn, att Han finns!" Och nu minns jag dessa unga, okunniga volontärer bevisa detsamma, tills en kamrat, som suttit tyst och hört på, bryter av diskussionen med ett egendomligt klokt och soligt leende och en på samma gång mogen och ungdomlig stämma: "Skäll inte på Gud, pojkar -Han är bra att ha, när man har tandvärk." Det låg mycken visdom bakom min nu längesedan bortgångne kamrats skämtsamma ord. (Sven Lidman "Förgängelsens trälar och frihetens söner" s 98-99)

(Biskop) Edvard. "Vill du vara snäll och komma hit till bordet. Lägg din vänstra hand på Bibeln och säg efter mig: 'Jag Alexander Ekdahl svär vid den heliga Skrift och vid den levande Guden -'" Alexander (med fast stämma): "Jag Alexander Ekdahl svär vid den heliga Skrift och vid den levande Guden -" Edvard: " - att allt vad jag sagt, säger och kommer att säga är Sanningen och ingenting annat än Sanningen." Alexander: "- att allt vad jag har sagt, säger och kommer att säga är Sanningen och ingenting annat än Sanningen. Får jag gå nu?" (Ingmar Bergman "Fanny och Alexander" s 166; början av 1900-talet)

Alldeles bortsett från att seden på den tiden bjöd att man skulle gå i kyrkan, tror jag att religionens sanningsfråga för flertalet av den tidens människor helt enkelt inte existerade, lika litet som barnet vid en viss ålder frågar, om en saga är sann eller ej utan lever i den så länge den varar. På liknande sätt accepterade man vad man hörde i kyrkan utan att ställa sanningsfrågan. Dessutom var ju prästen "studerad" och visste bäst hur det förhöll sig. Man tänkte, skulle jag tro, i vardagslag mycket mindre på frågan om "livet efter detta", på himmel och helvete, än man vanligen föreställer sig. Naturligtvis fanns det skeptiker och förnekare, men de hörde till undantagen. (Alf Ahlberg "Från prästgård till arbetarhögskola" s 27-28; Halländsk prästgård kring sekelskiftet)

(John) Landquist lånade mig ... bl. a. Oscar Levertins Legender och visor, och med vad hänförelse och patos jag om kvällarna och nätterna deklamerade hans Monika går ej att i ord uttrycka. Jag kände hur detta var den absoluta sanningen, det fulländade återgivandet av mina egna känslor, upplevelser och erfarenheter. ... Jag passade alltid på att strax före frukosten eller middagen beställa samtal med hovrättsnotarien Sundewall som jag vid anropet alltid hälsade med frågan: "Är det statsrådet?" Jag hade nämligen antytt för alla att statsrådet Annerstedt var min förmyndare och ytterst intresserad av mina göranden och låtanden: Jag ljög efter bästa förmåga och med sämsta resultat. (Sven Lidman "Lågan och lindansaren" s 265; Uppsala år 1900)

Sanning är och förbliver sanning, hvad man än gör eller låter för att beslöja, förfalska och förkläda den. ... Det kommer sig däraf, att sanningen är af evig härkomst och af oförgängligt väsen, ty sanningen är af Gud, ren, obesmittad, helig och stark som intet annat - stark nog till att hålla eller bära. Och den är icke bunden vid något rum eller någon form, den kan visa sig i en syn eller i en dröm så väl som i den mest prosaiska verklighet. Men när den framträder, har den en omisskännlig om ock obeskriflig prägel af gudomligt ursprung, hvilket gör den så underbart oemotsäglig, att det enda, man har att göra, är att böja sig för den och tiga. (V.L. "Pastorn" s 62-63; bok i Mullsjö Missionsförsamlings 1940-talsbibliotek)

ca 1900 - ca 1890

Att hejda händer upptagna med jordiska göromål, kanske under tidrymden av ett kort andetag bara, och förmå människor förhäxade av avlägsna mål att skänka ett kort ögonkast åt en omgivande vision av form och färg, av solljus och skuggor - att få dem att hejda sig om än bara för en hastig blick, en suck, ett leende - sådant är målet, svåruppnått och flyktigt, och förunnat endast ett fåtal att uppnå. Men ibland kan de lyckosamma och därav förtjänta uppnå till och med ett sådant mål. Och när det är uppnått - se! plötsligt finns där livets hela sanning: åsynen av ett förklarat ögonblick, en suck, ett leende - och sedan återvändandet till evig vila. (Joseph Conrad "Förord till 'The Nigger of the Narcissus'" s 206-207)

(Rubrik:) En liten kristen hjälte - Fullkomligt sann händelse. (Text:) ... Genom att utfråga den stackars gossen fick (Margareta) slutligen veta halfva sanningen och gissade resten. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 71-72; nr 9 den 28 februari 1895)

(Prästdottern från Barkarö i Västmanland) Lydia Wahlström fungerade under pionjäråren som ordförande och föreningens (för kvinnliga studenter i Uppsala) drivande kraft. Hennes intresse för teologiska frågor märks i protokollen. ... År 1894 skrev hon under rubriken "Hvad är sanning?" en artikel om den historisk-kritiska skolans företrädare och deras förhållningssätt i den teologiska debatten. Artikeln publicerades i Fredrika-Bremer-Förbundets språkrör "Dagny". Den teologiska hållning Lydia Wahlström förfäktade väckte uppskattning hos tidskriftens "primus motor" Sophie Adlersparre. Hon var en av eldsjälarna bakom tidens frigörelsekrav och hade några decennier tidigare tagit ställning för den religiösa liberalismen. I Fredrika-Bremer-Förbundet fann Lydia Wahlström en plattform för fortsatt arbete i kvinnosakens tjänst. (Inger Hammar "Kvinnor kräver tillträde till det teologiska samtalet - Lydia Wahlström och Emilia Fogelklou" s 366-368)

Det var icke långt från Agra i nordvästra Indien, i en stad, som heter Bhurtpoor. Där bodde en man, som var en anhängare till Muhameds lära. Det fanns i hans hjärta en hemlig längtan efter något, han visste själf icke hvad det var. Men hvad han längtade efter var, att hans själ måtte blifva befriad från sin syndabörda. ... Hans ständiga bön var: "O Gud, uppenbara för mig din sanning!" ... Han hade till slut framför sig en liten andlig skrift med titel: "Din-i-happi", det betyder: "Hvad är sann religion?" ... Den lilla skriften visade honom till biblen. ... Han hörde (Jesus) säga: "Jag är vägen, sanningen och lifvet." ("Lilla Svenska Barntidningen" s 350-351; nr 44 den 1 november 1894)

O, dessa påskveckor 1893 och 1894. ... Men även här - ett verkligt störande missljud - Min lilla mamma hittar i en av mitt tillfälliga skrivbords lådor mina skisser till lasaretts- och järnvägsvagnar för marskalk Mac Mahons segerrika arméer. "Varifrån har Sven ritat av dem?" "Dem har jag inte ritat av - dem har jag hittat på själv!" "Nu skall inte Sven ljuga - det har Sven läst i någon bok." Men Sven har inte läst dem i någon bok, och så blir han överfallen av sin lilla mamma med hugg och örfilar och bekänner att han läst om sådana där lasarettståg i en tidning. Den ena av de två gånger som han under aga medvetet ljuger och erkänner som lögn vad han vet vara sanning. (Sven Lidman "Lågan och lindansaren" s 35)

Drömmarne kunna hava sin egendomliga betydelse. Det är dagens bilder, som föresväva oss, men även när dessa äro sig som mest lika, vilar över drömmens värld en spöklik dager, som gör att det klara livet alltid är så gott att vakna upp till. Och ännu, så fantastisk drömmen är, kan den hava en sanning, som det verkliga livet icke äger för oss. I dessa händelser är det något vi se djupare än i verkligheten. Vi få liksom en smak av det som är på bottnen i någons väsen, det innersta i våra förhållanden slår emot oss med en fläkt av kvalm eller med doft och friskhet. Vi urskilja långt inne i själens dunkel ett spel av tankar, av skumma skepnader, som vi icke skönja vid dagsljus bland verklighetens klara tankebilder. (Hans Larsson "Henrik Ibsens 'Peer Gynt'" s 4)

Den så mycket respekterade verkligheten blir enligt (Oscar) Wilde (i hans bok "Lögnens förfall") vår egen uppfinning. Den är själv endast subjektiv, uppdiktad. ... Det finnes ingenting objektivt. Vad vi anse så, är endast ett vårt sätt att se. Om konstnären ser på annat sätt, har han lika rätt. Japan t. ex. är "en ren uppfinning. Varken land eller folk finnes till." ... Jag skulle mot Wildes paradoxer i allmänhet vilja göra den anmärkningen, att de äro byggda på skenbara motsägelser, som redan förut äro genomskådade. Estetiken vimlar av dylika motsägelser. ... Formen är allt - och innehållet är allt; konsten är sanning - konsten är lögn; det ena lika väl som det andra kan det göras något av. ... Han vill återuppliva lögnen inom konsten. Konstens mål är att skildra "ett skönt osant innehåll". ... I sin fasa för realismens tryckande fakticitet, tar han i försvar även lögnen som okunnighet eller förbiseende. Han vill hellre ha en genial historia av den, som ingenting vet om det förgångna, än en historia, som är stark i fakta. ... Wilde håller på formen framför innehållet. "Dyrka formen, och konsten äger ingen hemlighet, som ej utan vidare yppas för dig." Yttrandet innehåller en fin sanning; men även här skulle jag hellre sluta mig till anttesen. Innehållet är allt. Men det finaste innehållet ligger i formen. (Hans Larsson "Konst och liv" s 62-66)

ca 1890 - ca 1875

Undrade man över berättelserna i bibeln? Eller när började man undra? Först undrade man över ord, som man inte begrep. Väduren som Abraham hittade, var ett sagodjur, tills man fick veta att det var en bagge, liksom det halländska väre. ... Allt det underbara som berättades, tog man för givet. Det kom en tid lite senare, då det inte blev lika lätt att glömma vad man lärde om naturen på annan väg. Men dit var det (för mej under 1880- och början av 1890-talen) kvar ett stycke i åren ännu. Än tystnade frågan om vad som var sant, vid klangen av högtid och skönhet i Josuas bud: Du Sol statt still i Gibeon, du Måne i Ajalons dal. (Ernst Wigforss "Minnen I - Före 1914" s 51-52)

En tredjedel av sanningen skänktes (Martin) av lärarna, och en annan tredjedel bjöds honom av kamraterna, som snart hjälpte honom att lyfta på den slöja, i vilken det sjätte budet och allt vad därtill hörde låg höljt. De förklarade noggrant, vad det var Absalom gjorde med sin faders frillor på palatsets tak inför allt folket, och de frossade med Hesekiel i Ahalas och Ahalibas bottenlösa synd. Men om bägge dessa tredjedelar skänktes honom uppblandade med villfarelser och lögner, och om än sanningens sista tredjedel, som kanske var den viktigaste och som ålåg honom att söka själv en gång, ännu icke hade börjat sysselsätta honom, så vidgades likväl dagligen luckorna, som erfarenheten rev i de spindelvävshäckar av saga och dröm, med vilka vänliga händer hade omgärdat hans barndoms täppa, och allt oftare gapade genom rämnorna det stora, tomma hålet, som kallas världen. ... Han skulle ägna sitt liv åt att söka efter sanningen och att giva människorna vad han fann eller trodde sig finna av den. ... Han kände dunkelt, att medan han sökte efter sanningen, skulle han endast finna sanningar. ... Martin kunde icke undgå att finna, att om religionen var sanningen ... då måste han ägna den alla sina krafter och hela sin själ, då måste han bli läsare. Men om den icke var sanningen, då måste han söka sanningen var han kunde finna den, då måste han alltså bli fritänkare. Vad som var däremellan, kristendomen av vana och bruk, sådan den bekändes och troddes av mängden, den var för honom tanklöshet och platthet. ... Det blev tydligt för honom, att problemet om kristendomens sanning var något, som han redan kommit förbi, och att det egentligen var en helt annan gåta, som nu oroade honom: hur var det möjligt, att de andra kunde tro på detta, och icke han? ... Att söka efter sanningen och att i sökandet vara uppriktig mot sig själv, det var den enda ledtråd han kunde finna. ... Han häpnade, då han tänkte på all den ödeläggelse, med vilken kristendomen hade betecknat sin väg genom tiderna och folken. Men han trodde med full tillförsikt, att dess dagar nu voro räknade. Han tyckte sig känna, att han levde i gryningen till en ny tid, och han ville vara med om att i tanke och dikt bana väg för det som skulle komma. (Hjalmar Söderberg "Martin Bircks ungdom" s 62-63,71,92-93,97; 1880-talets mitt)

Gregers: Så Hjalmar Ekdal är sjuk han med? Relling: Folk är sjuka nästan allihop, dessvärre. Gregers: Och vad är det för kur ni använder på Hjalmar? Relling: Min vanliga. Jag ser till att hålla livslögnen vid liv i honom. Gregers: Hörde jag rätt? - Livslögnen. Relling: Jo, jag sa livslögnen. För livslögnen är den stimulerande principen ser ni. Gregers: Törs jag fråga vad det är för livslögn som stimulerar Hjalmar? Relling: Nej tack, jag förråder inga yrkeshemligheter till kvacksalvare. Ni skulle bara fördärva honom ännu mer för mig. . . . Jaja, den olycklige gamle löjtnant Ekdal. Han har verkligen fått slå av på sin ungdoms ideal. Relling: Medan jag kommer ihåg det, unge herr Werle - använd inte det där utländska ordet ideal. Vi har ju ett bra ord själva: lögn. Gregers: Menar ni att dom två sakerna är släkt med varandra? Relling: Ja, ungefär som tyfus och fläckfeber. (Henrik Ibsen "Vildanden" s 263-264)

Som litteraturkritiker i "Post- och inrikestidningar" från 1880 försökte (Carl David af) Wirsén fruktlöst hämma de nya åsikter om dikt och liv, som under sekelslutet trängde in i vårt land, i stor utsträckning förmedlade och försvarade av (August) Strindberg. I (dikten "Sångare" ur diktsamlingen "Dikter på vers och prosa" utgiven 1883) (skrev) denne: "Sångare! Vi sjungen I endast i höga ton om de höga? Det höga i livet ges för oss är det högsta. Vi sätten I ännu det skönas sken för det sanna? Det sanna är fult så länge sken är det sköna. Det fula är sanning!" (Harald Elovson "August Strindberg och åttiotalet" s 285)

Pastor Manders: Men finns där inte en röst i ert modershjärta som förbjuder er att krossa er sons ideal? Fru Alving: Ja, men sanningen då? Pastor Manders: Men idealen då? Fru Alving: Åh . . . idealen, idealen! Om jag bara inte vore så feg! Pastor Manders: Kasta inte bort idealen fru Alving, det straffar sig. Det kommer att gå ut över Osvald. Osvald har nog inte så många ideal kvar dessvärre. Men så mycket tycker jag mig ha förstått som att hans far står för honom som ideal. Fru Alving: Det har ni rätt i. Pastor Manders: Och det är en uppfattning som ni själv har byggt upp hos honom genom era brev. Fru Alving: Ja för plikten och hänsynen tvingade mig, därför ljög jag för min pojke år ut och år in. Åh vad jag har varit feg . . . vad jag har varit feg! Pastor Manders: Ni har befäst en lycklig illusion hos er son fru Alving - och det är ingenting ni behöver skämmas över. (Henrik Ibsen "Gengångare" s 83-85)

(Kristendoms)förhören hade länge både en religiös och en samhällelig funktion. ... När någon under ed skulle vittna vittna inför tinget var det viktigt att inskärpa allvaret i detta. Genom att avlägga eden i Guds namn bedyrade man vid sin själs salighet att man talade sanning. Om domaren misstänkte att det fanns risk för mened kunde häradsrätten hänvisa den tilltalade till kyrkoherden i hemförsamlingen för "edgångsförhör" och ytterligare undervisning. Därefter skulle kyrkoherden avge intyg till häradsrätten. (Sven-Åke Selander "Att veta och förstå - om kristendomsförhör i 1800-talets svenska kyrka" s 336-337)

(Schrader) bockade sig hastigt för (fröken Baumann): "Vågar jag bjuda upp fröken?" . . . Under ett lätt samtal, medan de väntade på att dansen skulle ordnas, stod han och betraktade hakans och kindens rena linje emot halsen; - det var honom en lika god skönhetsnjutning som att betrakta en staty. Han blef disträ. En gammal känd fiende, en skärrande känsla af tillvarons disharmoni, kom öfver honom vid tanken på, att denna stolta härlighet skulle utan vidare tillfalla den skallige, fadde Remmer - blott därför att han hade pengar! . . . Och hon själf - denna nobla uppenbarelse - var den första att erkänna, att verkligheten var sådan . . . att stryka skönhetens fana, som Finsen uttryckte sig, och inbjuda en åsna med guld! . . . Fröken Baumann anade kanske, hvad som jäste inom honom, ty det var liksom för att leda in tanken på något annat, som hon i en lätt skämtande ton sade: "Professorn har underhållit oss med sådana intressanta betraktelser." "Säg mig, fröken! - har ni lagt märke till, att alla sådana 'tänkare' och 'världsbetraktare' är bleka och magra?" "Ni är elak." "Nej, alldeles inte. Jag tror bara på verkligheten! När man bryter benet, så bryter man benet - trots alla talesätt. Och allra minst tror jag på det filosofiska plåster, man vill lägga på . . . Sanningen är, att tillvaron är en grundligt maskstungen nöt!" Då hon häpnade, tillade han med en viss torr humor: "Därför har säkerligen ingen af oss något emot den sortens världsbetraktelse, som förgyller nöten åt oss och hänger den i julgranen; det finns så många, som bara har mjölktänder och inte knäcker skalet . . . Men jag tror vi hellre dansar litet, fröken Baumann!" - utbrast han och tillfogade saktare med anslutning till hennes yttrande den aftonen då de sutto i båten: "Låt oss njuta af det sköna, medan vi har det . . . och tillåt mig att säga er en komplimang - ert ansikte är som mejslat för månskenet." Hon log och följde med. (Jonas Lie "Adam Schrader" s 53-54)

ca 1875 - ca 1825

(Karl XV) besökte 1858 Norrbotten och sammanträffade med Laestadius i Över-Torneå prästgård. Vid middagsmåltiden vägrade Laestadius att förtära ett glas vin, vadan talet kom in på frågan om de starka dryckernas och i synnerhet brännvinets inflytande på folket. Laestadius framhöll med kraft, vilket sorgligt inflytande rusdryckerna utövade på folket, särskilt beväringsynglingarne, och åberopade sig därvid på generaldirektör Huss' auktoritet. Då Karl XV gjorde invändningar däremot, sade Laestadius med åsidosättande av alla etikettsregler: "Det är icke sant." Karl XV ansåg sig nu böra avbryta allt samtal med den oböjlige prästen och visade honom längre fram sin ogunst, därigenom att han nekade honom åtfölja ett kronans fartyg till Stockholm, då han anhöll därom. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 143-144)

Det gäller att förstå mig själv, att förstå Guds vilja med mitt liv. Det gäller att finna en sanning som är sann för mig, en åskådning som håller att leva och dö på. Förnuftet leder oss bara till paradoxer, och historisk forskning för oss aldrig till mer än sannolikheter. Allt detta är utan värde för tron. Om vi med detta synsätt frågar efter den objektiva sanningen, leds vi till insikten att sanningen är en paradox. (Sören Kierkegaard "Journals"; se Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 169-170)

Här hör nu alla sorglösa, att Jesus är konung, men de sorglösas konung är han inte, ty när det sorglösa folket vill göra Jesus till konung, går han bort till ensamheten i skogen. Han vill inte bli sådana hedningars konung, vilka ändå inte lyder honom, utan må världens furste vara deras konung som hittills. Likväl är Jesus konung. (Lars Levi Laestadius "Nya Evangeliepostillan" s 115-116 i kommentar till Joh 6:1-15 Midfastosöndagen 1854)

När (Robert) skulle tala om något som han hade läst eller varit med om själv, så räckte det inte med sanningen alla gånger. Han stod där ibland och kunde inte komma vidare, han kom inte från stället, han var tvungen att hitta på något själv för att komma någonstans, för att komma ett stycke till. Längre fram kunde han sedan ta till sanningen igen. Och det märkvärdiga med lögnen var att den alltid fanns tillreds inne i huvudet när han behövde den. Och det var lätt och näpet att nyttja den. När han sedan var framme och det hela var färdigt, så var det ena så ihopblandat med det andra, att han inte kände någon skillnad - då var det sanning alltsammans. (Vilhelm Moberg "Utvandrarna" s 376; Berättelser på akterdäck)

Konversionen till katolicismen var för (J.H.) Newman inte ett uttryck för personlig smak eller ett subjektivt själsligt behov. Härom yttrade han sig 1844, så att säga på tröskeln till sin konversion: "Ingen kan ha en mer ogynnsam uppfattning om de romerska katolikernas nuvarande tillstånd än jag ..." För Newman gällde det tvärtom att lyda den insedda sanningen mer än den egna smaken. Det är betecknande att Newman vid rangordningen av dygderna satte sanningen före godheten. (Joseph Ratzinger "Kallad till gemenskap" s 137-138)

Det filosoferna utsäger om verkligheten väcker ofta samma besvikelse som när man hos en handlande läser på en skylt: Här manglas. Kommer man sedan dit med sina tvättkläder för att få dem manglade, visar det sig att man blivit narrad. Det är skylten som är till salu. (Sören Kierkegaard "Antingen - eller och Begreppet ångest" s 21; Antingen - eller)

Sören Kierkegaard ställde frågan: Vad är sanning? Vad är verklig kristendom? Finns den hos mig? Finns den i min kyrka? Är kyrkan verkligen Kristi kyrka? Men Kierkegaard fick erfara, hur oerhört farligt det var att ställa dylika frågor, att ifrågasätta kyrkans sanningsvärde. Och så kom Kierkegaard in i en olycklig strid med sin tids store danske dogmatiker Martensen. Martensen var stor biskop med välförtjänt anseende, medan Kierkegaard var en tämligen okänd filosof utan kyrkliga positioner. Och det gick som det gick. Martensen vann seger, medan Kierkegaard fick dö under hela världens löje, ensam och skandaliserad. Han fick ingen plats i sin samtids kyrka. Men i kristendomens historia har Kierkegaard för alltid fått en plats. (Erik Sollerman "I Vår Herres ateljé" s 208; Sören Kierkegaard - mannen med sanningskravet)

(Sören) Kierkegaard föraktade sin tids skrivbordsfilosofer som menade sig ha insikt i Guds tankar. Han hävdade att ingen kan överblicka hela verkligheten och att även en glimt av en liten bit av sanningen, alltid måste betalas dyrt. Kunskap om Gud kan aldrig vara teoretisk; ännu mindre kan det komma i fråga att bevisa hans existens. "Att bevisa att någon som är närvarande existerar är en skamlös förolämpning, eftersom det är ett försök att göra honom löjlig . . . Guds existens bevisar man genom tillbedjan." Sann kunskap om Gud förvandlar alltid den som fått denna kunskap och drar in honom i ett krävande lärjungaskap. Sanning är inte bara något för tanken, utan det gäller livet. (Anthony C. Thiselton "Sören Kirkegaard" s 450)

(I) sina ryktbara "Skildringar ur det inre av dagens historia" ... blandade (redaktören Magnus Jakob Crusenstolpe) så skickligt sanning med lögn, att det var nästan omöjligt att finna gränsen mellan dem. En mästare var han också i att reta läsarens nyfikenhet och hålla honom i spänning genom halvförtäckta anspelningar och giftiga insinuationer. Han har med ett ord blivit kallad "den förfärligaste kämpe, som i detta land någonsin trampat heder, grannlagenhet och sanning under fötterna". ... Regeringen begick (1838) den hejdundrande dumheten att åtala Crusenstolpe för majestätsbrott. ... Hovrättens dom lydde på tre års fästning. ... Crusenstolpe blev ... med ens en ädel martyr, en "fäderneslandets och folkets man", ett omdöme som verkar fullkomligt groteskt, ty demokrat var Crusenstolpe sannerligen minst av allt. ... Men det ligger nog i alla fall en viss sanning i vad hans vänner anförde, såsom förmildrande omständighet: att han till slut inbillade även sig själv, att det var sanning, vad han skrev. ... I fångenskapen fortsatte Crusenstolpe med liv och lust sitt författarskap. Bland annat påbörjade han på fästningen en av sina ryktbara historiska romaner ... (romaner) där sanning och dikt äro av författaren sammanblandade på ett så lömskt förvillande sätt, att rent uppdiktade händelser och hätska insinuationer få utseende av att vara sanning. Träffande har August Blanche yttrat om detta slags "historiska" författarskap av en lidelsefull och fantasirik natur: "Det är ej historia, det är ej roman; det väger mellan båda." Crusenstolpes vana att flitigt använda uttrycket "historiskt" för att bekräfta sanningen av sina lögner - liksom mången mindre framstående berättare utnyttjar ordet "faktiskt" - har gjort, att detta ord övergått till ett ironiskt ordstäv, betecknande motsatsen till vederhäftighet: "Historiskt, sa' Crusenstolpe." ... Det är hatet mot Karl Johan, som är den avgörande kraften i Crusenstolpes författarskap, och med skäl kunde konungen själv säga, att Crusenstolpe "förstört hans historia", ty den bild, flertalet svenskar fått av den konung, som en gång räddat vårt land ur försumpningens dy, är faktiskt mer eller mindre påverkad av den vrångbild, som Crusenstolpe tecknat med hat och hämndlystnad i sinnet. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 205-212)

ca 1825 - ca 1750

Hvad frågan om Treenigheten angår så hade jag visserligen önskat att (Erik Gustaf) Geijer ej, så alldeles onödigtvis, vidrört denna grannlaga sak; men lika så uppriktigt bör jag också tillstå att jag önskat Processen derom ogjord. Jag känner åtminstone för min del ingen menniska som har en djupare och allvarligare känsla just af Christendomens sanningar än Geijer: och om han yttrat en tanka som bevisligen icke strider mot Bibeln, förnuftigt förklarad, borde han väl derföre icke förkättras. - För Svenska Academien skulle jag anse för en vinst att bland sina Ledamöter räkna en man som Geijer. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 190; brev från Lund den 17 maj 1821 till Nils von Rosenstein)

Gustav (IV) Adolf själv hade under sina motgångar, när han plågades av lögnerna från 1809 års män, siat att "tiden skulle uppdaga sanningen. Han är den opartiske och sannfärdige historieskrivaren." (Christopher O'Regan "Ett märkvärdigt barn - Gustav III:s son" s 218)

Swebilius föråldrade katekesutveckling (katekesförklaring i frågor och svar) hade 1773 påbjudits som enda tillåtna lärobok. 1807 gav Gustav IV Adolf ärkebiskop Lindblom i uppdrag att revidera katekesutvecklingen. ... Lindblom gjorde ... viktiga förändringar och tillägg, till och med i Luthers Lilla katekes. Den athanasianska trosbekännelsen försvann, liksom Johann Arndts regler vid bibelläsning. ... Alternativa eller kompletterande katekeser utarbetades och användes snart på olika håll. Där så inte skedde kunde motståndet bli tydligt, även där man inte öppet kritiserade katekesutvecklingen. Vid en konfirmation i Arvidsjaurs kyrka midsommardagen 1820 besvarade åtta av sjutton konfirmander frågan: "Erkännen I denna lära vara en gudomlig sanning, den rätta vägen till saligheten?" med "nej". De utestängdes därför från nattvarden. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - romantikens och liberalismens tid" s 31-32)

"War god och hör. - Den första quinna Som log emot Naturens famn War ung som Ni, bar Edert namn, War gjord som Ni att hjertan vinna. . . . Men märk likväl en sak, jag ber Som öfver henne höjer Er: Hon tog från jorden paradiset, Ni det åt jorden återger." Se der, min Nådiga Mamsell, till en början, fragmenterna af en kompliment som jag länge varit skyldig Er; om annars rena sanningen kan få namn af kompliments. Emedlertid har jag länge hesiterat huruvida jag skulle våga säga Er sanningen. "Ty för en stackars Rimmare som jag Betänk hvad vådligt företag Att med sitt rökverk Eder nalkas våga. Ack det var blott i fabelns dar Åt Gracerna Poëten strafflös bar Ett offer af sin vers, sin achtning och sin låga." (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 45; brev från Lund den 14 november 1802 till Eva Myhrman)

I umgänget med vänner var (Johan Henrik Kellgren) glad och skämtsam, när hans hälsa det tillät, bland obekanta tystlåten, höflig, utan att alltid vara fördragande och undfallande. I tvister tog han lätt hetta, isynnerhet om ämnet var af vikt. Af allt älskade han högst sanningen, den han sade och skref med frimodighet. För det, han trodde vara rätt, fruktade han aldrig att göra sig ovänner. (Nils von Rosenstein "Johan Henrik Kellgrens lefverne" s 351)

Immanuel Kants filosofi blev (år 1791) för första gången känd i Sverige och därmed kopplades den samman med revolutionstankar. För Kant utgör den enskilda människans moraliska insikt religionens grund. Någon möjlighet att teoretiskt bevisa Guds existens finns inte. Förnuftet hade inte den förmåga upplysningstänkarna tillskrev det. Kant har ingen förståelse för Jesu gärning och hans lidande som ett Guds frälsningshandlande och för försoningen som en historisk engångshändelse. Någon uppenbarelse utanför förnuftets sanningar finns inte. Den enskilda människan har att handla utifrån sin egen insikt. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 178)

Må mig förlåtas ännu en sanning. Om enahanda artister, ehuruväl till naturen hvarandras vänner och sannaste domare, icke äro det alltid, så ligger utan tvifvel ett stort skäl härtill i allmänhetens falska och inskränkta omdömen, dess vana att jämföra, dess högmod att utstaka snillens rang och dess alltför njugga förråd af aktning att tilldela en, utan att fråntaga en annan. Stockholm den 6 oktober 1790. (Johan Henrik Kellgren "Företal till Fredmans epistlar" s 213-214)

Sanning - är mitt första och gudomliga ord. Det är naturens evigtvarande skönhet. Det är ljus och dagen öfver världen. Ropande till de dödliga är det Guds egen röst till lycksaligheten. Som allt utom sanning är lögn, tomhet, dårskap, så är det ock endast hon som gör värde och ära. (Thomas Thorild "Öfver tryckfriheten och samhällets styrka" s 251)

Gustaf III var som bekant rikt estetiskt begåvad och har personligen betytt en del för vitterheten och konsterna i Sverige. Den allvarlige Bernhard Elis Malmström, som inte hade mycket till övers för hans människosort, säger visserligen att den gustavianska tiden har usurperat mycket av den kulturhistoriska glans som rätteligen tillhör frihetstiden. En poet som Bellman, ständigt hopkopplad med Gustaf III i eftervärldens föreställningar, hade gjort undan största delen av sitt verk redan i Adolf Fredriks dagar. Tjusarkonungen vårdslösade dessutom det vetenskapliga arvet från frihetstiden, säger Malmström vidare: "Sjelf utrustad med den ytligaste bildning - en bildning som till och med försmådde rättstafningen af modersmålet, hvars högste och mest nitiske vårdare han dock ville anses vara - hyste han intet intresse för det strängare vetandet; sjelf en skådespelare i lifvet liksom på scenen, kände han ingen rätt aktning för sanningen." Den gamle litteraturprofessorn hade väl rätt; men den som till skillnad från honom tycker att skådespelare också kan ha ett slags sanning att komma med fäster sig kanske inte så mycket vid det där med rättstavningen. (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 693-694)

Hur ovan och skuggrädd man (i "Inrikes Tidningar") var i fråga om meddelanden angående förhållandena inom riket visas betecknande av en episod från år 1766. Den 11 november kom från Göteborg en notis om att sillfångsten varit otillfredsställande: varken hade sillen varit så riklig, ej heller så fet och god som förra året. Herrar riksens råder fastnade genast för denna notis och uppkallade redaktören, vilken "skrapades", som det hette, för meddelandet, då detta med skäl kunde anses ägnat att nedsätta Sveriges ekonomiska anseende i utlandet. (Mathias) Benzelstierna fick trots sin energiska protester order om att genast låta sillfångsten förbättras. Och mycket riktigt dröjde det blott ett par dagar till dess följande notis infördes: "Nu äger man mera förhoppning om vår sillfångst än i början. Den befinnes vara av fullkomlig godhet och ganska begärlig. Huru utslaget bliver i anseende till ymnigheten emot de förra åren skall framtiden gifva till känna." (O. Wieselgren "Sverige får en tidningspress" s 306)

I (Henrik Gabriel) Porthan, prästson från det nordligaste Tavastland, får Åbo akademi en lärargestalt, som bringar den i jämnhöjd med rikets övriga akademier. ... I början av sin bana (1760-talet?) stod Porthan under inflytande av tron på finnarnas släktskap med israeliterna, men han bröt snart med den. De finsk-ugriska folkens folkens frändskap blev genom Porthan en fastslagen sanning i Finland. (Eric Anthoni "Den svenska kulturen i Finland" s 383-385)

Det tycks ha varit Jean-Marc Nattier som gett startsignalen till Hebe-motivets popularitet i 1700-talets porträttkonst. Denne Versailles-hovets ledande porträttör under i synnerhet 1740- och 50-talen valde gärna att återge sina förnäma kunder i sådana smickrande och klädsamma mytologiska förklädnader, vilka dessutom förlänade porträtten en air av högstämt historiemåleri. Ingen begärde heller av honom sannfärdig karaktärsskildringar, utan idealbilder av hur en sann 1700-tals person bör se ut och bete sig. (Pontus Grate "Jean Marc-Nattier" s 97)

ca 1750 - ca 1600

Regeringssättets förträfflighet spreds (under frihetstiden) ända till folket. Prästerna undervisade inte bara i den evangeliska läran, de fick också gärna göra utläggningar om regeringssättet, särskilt i tider av oro. Den kunskap som allmogen bibringades var dock ibland friserad. Hur informationen om fundamentallagarna skulle hanteras av allmogen, som förväntades läsa författningen med rojalistiska ögon, var en källa till oro för landets makthavare. Under dalaupproret 1743 sökte de lokala prästerna övertyga dalabönderna om att de inte alls behövde kräva mer makt åt kungen. Prästerna framställde regeringsformen och dess tillkomst som annorlunda än den varit. Kungen ville inte ha mera makt än han redan ägde, påstod man. Inte heller var hans makt så inskränkt som dalallmogen hade fått för sig - kungen var fri att göra gott, såsom att beskydda sina undersåtar, men hindrades från att göra ont som att begå våld mot dem eller börja krig. Fredrik I var dessutom en alldeles för god konung för att vilja ha mer makt. Man hade också rätt att falskeligen framställa det som att bondeståndet hade lika stort inflytande i riksdagen som adeln. I sekreta utskottet vid riksdagen 1755-56 uttrycktes farhågor för att allmänheten kunde få reda på att "Kungl. Maj:t" egentligen innebar kungen och rådet, där kungen var beroende av majoriteten. Vetskapen om kungens marginella makt kunde väcka missnöje. (Karin Sennefelt "Frihetstidens politiska kultur" s 22-23; Den politiska ortodoxin)

År 1743 föreslog sekreta utskottet, att (Olof Dalin) måtte få i uppdrag att skriva något nytt verk i svenska historien. Så tillkom hans "Svea rikes historia", den första populära skildringen av våra hävder. ... Dalin satte nu det sunda förnuftet till doms även över vårt folks hävder. ... I avseende på källforskning och kritik av källorna till Sveriges historia har dock Dalins samtida Sven Lagerbring en vida större betydelse. Han är den egentlige banbrytaren på den kritiska hävdaforskningens område i vårt land. ... Att finna sanningen är historieskrivarens förnämsta plikt. "Sanning är historiens liv", säger Lagerbring. Så kan det sägas, att Lagerbring är banbrytaren som historisk forskare, såsom vetenskapsman, Dalin däremot som hävdatecknare, såsom vitter författare. Båda tillsammans representera ett väldigt framsteg inom den historiska vetenskapen. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1739-1772" s 233; En storhetstid för vår andliga kultur)

Låt oss ta en riktig grund, vårt system på sanning bygga: ingen lär den sanning rygga att ju alla ha sitt pund. ... ... Kunskap är den söta spis, som förnuftet måste nära; sanning är den makten kära, som gör själen klar och vis. (Hedvig Charlotta Nordenflycht "Ur Fruentimmers plikt att uppöva deras vett - Cronstedtska poemboken" s 84; 1741)

Kungen och hans rådgivare använde posttidningen för att lugna hemmaopinionen då kriget gick dåligt. Bara några månader efter slaget vid Poltava (den 28 juni 1709) innehöll posttidningen av den 2 november ett första lugnande besked. Generalmajor Meyerfelt - som medföljt kungen till Bender - hade nu kommit tillbaka till Sverige. Med sig hade han brev från kungen där denne förklarade sig leva i högsta välmåga och bli synnerligen väl behandlad av den turkiske sultanen. Han skulle för länge sedan fortsatt sin resa om bara inte ett sår från ett skott vid Poltava behövde läkas ut. Men kungen skulle snart vara hemma utlovades det. En månad senare stod att läsa en notis om att kungen nu verkligen var på hemväg. I mars 1710 meddelade de då anlända tyska posterna att kungen befann sig vid god hälsa i Bender och gjorde anstalter för att resa hem. Och så fortsatte det 1711, 1712 och 1713. Den 23 november 1714 kunde man så äntligen meddela att kungen anlänt till Stralsund och att tacksägelsegudstjänster ägt rum i de svenska kyrkorna. Å andra sidan förtegs inte nederlagen totalt. Poltava som först framställdes som en seger beskrevs senare som ett nederlag. 1713 berättade tidningen om Magnus Stenbocks kapitulation och 1716 tog man avstånd från ett segerrykte från Norge. (Claes-Göran Holmberg "Kommunikationer och press" s 236-237)

Bönder uppgav inte sina beskattningsbara tillgångar rätt, och drängar rymde med berått mod från outhärdliga husbönder och utskrivningar. (Stormakttidens) överhet var fullt införstådd med att det inte gick att lita på bönders berättelser om hemmanets tillgångar och att de i tyst eller uttalat samförstånd var överens om att föra myndigheterna bakom ljuset. Det som en ämbetsman då kunde hoppas på var intern oenighet och missämja inom bondekollektivet. I den politiska kulturen var grundbulten att bönder i pressade situationer inte behövde tala sanning. ... Generalguvernementskamreraren Göran Pihlman Adlersten arbetade på 1690-talet med en skattläggning och indelning av rusthållen i Skåne. Han övertygades om tre ting när det gällde bönderna: att alla som levde i en by var väl insatta i varandras förhållanden, att bönderna var kapabla till komplicerade beräkningar och att de ljög när de ombads redogöra för sina tillgångar. Kommissionen måste alltså göra egna rannsakningar för att kunna korrigera böndernas berättelser. ... Mycket tyder på att man från kronans sida insåg det okloka i att driva insynen och kontrollen för långt. Den svenska stormakten vilade som sagt på den oskrivna regeln att undersåtarnas vita lögner tolererades som nödvärn. (Nils Erik Villstrand "Stormaktstidens politiska kultur" s 63,67)

I det allmänna medvetandet åtnjuter väl inte 1600-talets universitetslärdom det bästa rykte. ... Urban Hjärne t.ex., häcklade det disputationsväsende, som då florerade. Det är mera, sade Hjärne, att finna ett sanningsrön än göra tio disputationer. (Eskil Källquist "Forskarandan väckes" s 96)

Bristande överensstämmelse mellan byggnadernas utseende och vad som byggnadsarkeologiskt bevarats kan ibland konstateras. Benägenheten att fullborda eller utsmycka gör stundom (Erik Dahlbergs) bilder till mindre tillförlitliga dokument för den som söker exakt kunskap. Men detta betraktelsesätt är anakronistiskt. I Dahlbergs tecknarambitioner förenades kravet på trovärdighet med föreställningar som snarast hade sitt ursprung inom den samtida retoriken. ... Hans övergripande strävan var med en egen formulering att förhöja "fäderneslandets lustre". (Allan Ellenius "Miljö och mentalitet" s 447; Patriotisk topografi)

När (drottning Kristina i tioårsåldern) hörde en domedagspredikan brydde hon sig inte mer om det och trodde inte längre på domedagen. "Jag börjar också tvivla på allt annat. En dag under mina studier sade jag till min lärare (Johannes Matthie Gothus): 'Säg mig en gång sanningen. Är inte allt vad man berättar oss om religionen fabler likaväl som yttersta domen?'" Matthiae gav henne en häftig tillrättavisning och hotade henne med aga om hon upprepade så ogudaktigt tal. Kristina lovade, men skulle prästen låta aga henne hotade hon med så kraftig vedergällning att han började darra. Berättelsen är till stor del en efterhandskonstruktion, gjord vid en tidpunkt då Kristina sedan länge var katolik. Men skildringen visar hennes brådmogna brottning med de religiösa spörsmålen. (Jerker Rosén "Drottning Kristina" s 262)

Min främsta regel var att inte hålla någonting för sant utan att jag tydligt kunde inse detta; att inte acceptera något utöver det som i mitt medvetande föreföll vara så tydligt och klart att jag inte kunde finna någon anledning att betvivla det. (René Descartes "Everyman Discourse - Discourse de la Méthode" s 15; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 162)

ca 1600 - ca 1500

På nyåret 1594 for Sigismund till Uppsala för att krönas, men ingenting hade han lovat om religionen. Det såg farligt ut, men hertig Karl var rådets och ständernas stöd. ... Dag efter dag väntade ständerna med växande otålighet på konungens svar. Skulle han ge den fordrade bekräftelsen på Uppsala mötes beslut, eller skulle han sätta hårt mot hårt? ... Mot afonen (den 15 februari) gingo många av ständerna "med kvidan och gny" i kölden utanför hertigens bostad. "Då lät Hans furstliga Nåde upp fönstret och tröstade allmogen" samt lovade, att om Sigismund ej följande dag gåve bestämt löfte, skulle han hemförlova ständerna och alltså ingen kröning bli av. Följande dag kunde hertigen från sitt fönster underrätta ständerna om att Sigismund i sin konungaförsäkran lovat hålla Uppsala mötes beslut och icke använda katoliker i rikets tjänst. Konungen hade förbundit sig vid sin "kristliga tro, konungsliga ära och sanning" att hålla denna försäkran, så länge han levde. Då blev Sigismund krönt till konung. Men med föresats att bryta det löfte han givit sitt folk lät han sätta Sveriges krona på sitt huvud. Dagen innan han avgav sin försäkran hade han nämligen skrivit en hemlig protest, som ännu (1914) förvaras i påvliga arkivet i Rom. Däri förklarade konungen, att han till följd av sina undersåtars sammansvärjning och sina trogna krigsmäns fåtalighet nödgats medgiva vad som var rakt motsatt hans syften. Men han protesterade nu häremot "inför Gud, änglarna, den apostoliska stolen och påven, vår allerheligaste herre, samt alla så andliga som världsliga katoliker samt lovade, att när han väl fått makten över Sverige, skulle han införa katolsk gudstjänst i landet och sörja för att hans trogna tjänare där ej skulle sakna sitt nödiga uppehälle". Det hemliga aktstycket var en frukt av jesuiternas övertalning. De ingåvo honom, att man inte behövde hålla löften till kättare. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1521-1611" s 409-411)

I ett stort upplagt tal (vid kyrkomötet i Linköping år 1580) presenterade Johan (III) sin teologi och dess konsekvenser. Han började med att understryka sin befogenhet och skyldighet att ta ansvar också för kyrkostyrelsen. Som kristen furste var han förpliktad att bekämpa villfarelsen i sitt rike. Sanningen var dock inte bunden vare sig vid Leipzig (lutheranerna), Genève (kalvinisterna) eller Rom (de romerska katolikerna). Inte heller kunde varje människa göra anspråk på att äga sanningen. I så fall skulle man få lika många meningar som huvuden. Den verkliga sanningen fann man bara hos kyrkofäderna i deras "endräktiga" utlåtanden. Nyare författare som Luther och Zwingli bröt denna endräktighet och de som helt ville separera sig från de romerska katolikerna "foro vill som oxar". Som exempel på detta pekade Johan på den gamla latinska, grekiska och hebreiska "översättningen" av Bibeln som var den enda riktiga. De nya översättningarna översvämmades i stället av lögner. Johan lovade därför att låta framställa ett verk som till prästernas tjänst kommenterade misstagen i de nya översättningarna. Enligt samtida beräätelse avbröts nu Johan av präster som begärde att få bli kvar vid den religion som gällde under konungens fromme faders tid, men Johan svarade: "Inte vid den fromme faderns utan vid de fromma fädernas. Den förre kan bedragas, men inte de senare." (Åke Andrén "Sveriges kyrkohistoria - Reformationstid" s 196)

(Jesuiterna) lärde, att allt beror af ändamålet med en handling, och man har tillagt dem satsen: "ändamålet helgar medlet". Genom läran om "reservatio mentalis" häfda de det tillåtliga i att, när saken så kräfver (ex "justa causa"), genom angifvande af förklaringar och löften förtiga fakta eller i tanken tillägga villkor eller inskränkningar, utan att den andra parten erfar något om dessa. Eder och löften hafva därför bindande kraft, blott då man med allvar har haft i sinnet att hålla dem. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 403)

Thet är icke alt sant som är sanno lijkt. (Olaus Petri "Domareregler" s 91)

Den skotske reformatorn Knox säger: "I djärv förtröstan på Gud ringakta vi alla som stå upp emot oss, de må vara konungar, människor, änglar eller djävlar - aldrig skola de kunna segra över den gudomliga sanningen." (Sven Danell "Dagpostilla" s 212 i kommentar till Matt 16:13-20)

Något resultat framkom ej ur de diskussioner, som (protestanten) Melanchthon och (katoliken Johann) Eck ... (1530) förde i religionsfrågan. Melanchthon sökte jämka och förklara och gav ständigt efter. Eck blev allt stramare och mera fordrande. Melanchthons uppdragsgivare reagerade emellertid kraftigt gentemot denna efterlåtenhet, och från Koburg kom nu en rad brev som rensande åskväder i den kvava förhandlingsluften. "Du skriver", dundrar Luther i ett brev till Melanchton den 26 augusti, "att du tvingat Eck att erkänna, att vi rättfärdigas av tron. Ack, att du hellre tvingat honom att icke ljuga." ... Luther ansåg hela förhandlingstaktiken meningslös. I ett samtidigt brev till Spalatin förklarar han det vara förspilld möda att börja ett så vidunderligt företag som att söka förlika påven och Luther: påven vill icke och Luther undanber sig något dylikt. (Hilding Pleijel "De lutherska bekännelseskrifterna" s 103-104)

De hava alltid (besynnerliga svartmunkar och gråmunkar) stått emot sanningen, så att när Gud haver någon upplyst i sina ord, den sanningen haver sagt och straffat den misshandel i kristenheten haver varit uppkommen, den hava de alltid stått emot och fördömt honom på eld. Och hava så varit och ännu äro domare däröver vilka där skola kastas i den brinnande ugnen som Antikristus fört haver. Så gjorde de Johanni Hus, Hieronymo de Praga och många flera andra sådana, som de hava dömt till kättare, och hava dock själva varit sannskyldiga kättare, och dömt dem som sant sagt hava. (Olaus Petri "En liten bok i vilken klosterleverne förklarat varder, där ock något föregives vad skada och fördärv sådant leverne haver gjort i kristenheten" s 113)

Detta har varit en stor dag i Wittenberg. Broder Martin Luther har blivit utnämnd till teologie doktor. ... Det som gjorde mest intryck på mig var eden som doktor Luther på det högtidligaste uttalade. ... "Jag svär att kraftigt försvara den evangeliska sanningen." Denna ed aflägges endast vid ett universitet utom Wittenberg - det i Tübingen. Doktor Luther svor, som om han varit någon riddare i fordomtid, som lofvade att våga lif och lem för någon helig sak. ... Och herr Reichenbach säger: "Hvad han lofvat, det håller han." (Elizabeth Charles "Familjen Schönberg-Cotta - Skildringar ur Luthers och hans samtids lif" s 200-201; Elses berättelse; 19 oktober 1512)

ca 1500 - ca 1000

Blir vi lyckligare av att söka efter sanningen? fortsatte (maestro Bernardo). Jag vet det inte. Jag bara söker den. Hela mitt liv har varit ett enda rastlöst sökande efter den, och jag har trott mig ana den någon gång, tyckt mig skymta något av dess rena himmel - men aldrig har himlen verkligen öppnat sig för mig, mina ögon insupit dess oändliga rymd, utan vilken ingenting här verkligen kan förstås. Det är inte tillåtet för oss. Därför har också all min strävan i själva verket varit förgäves. ... Allt lämnar jag ofullbordat efter mig. (Pär Lagerkvist "Dvärgen" s 38)

Jag vill kämpa, jag vill döda! Inte för att utmärka mig, utan för handlingens, själva gärningens skull. Jag vill se folk stupa, se död och undergång omkring mig där jag står. (Fursten) anar inte vem jag är! Och så låter han mig bara servera hans vin och passa upp honom, och förbjuder mig att ge mig bort från tälten och ner i i stridsvimlet, dit jag hela tiden längtar så brinnande. Alltid få jag bara stå och se på när andra utför det värv som mina tankar ständigt kretsar kring, aldrig själv delta i kampen. Det känns så outhärdligt förnedrande. Jag har ju i själva verket ännu inte dödat en enda människa! Han vet inte vilket lidande han tillfogar mig genom detta. Jag är därför inte helt sanningsenlig när jag påstår att jag är riktigt lycklig. (Pär Lagerkvist "Dvärgen" s 60)

När troende människor har att välja mellan det som inte är sant och det som är sant, så väljer de alltid det som inte är det. Lögnen är mycket stämningsfullare och sällsammare än sanningen och därför föredrar de den. ... Människorna tycker om att spegla sig i grumliga speglar. (Pär Lagerkvist "Dvärgen" s 153-155)

Olaus Petri skriver i korthet, att "somliga räknade det för föga skada att Engelbrekt (år 1436) var ur vägen", ett milt uttryck för ett faktiskt förhållande. Rent språk talar däremot den danske historikern Erik Arup, som i "Danmarks historie" skriver att Engelbrekt Engelbrektsson mörades "til stor lettelse for det svenske aristokrati". Jag tror att han med de orden uttrycker en historisk sanning. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 43-44)

Det var i (Prag), som Johan Huss predikade ungefär samma grundsatser, med hvilka Luther och hans samtida reformatorer sedan refvo ett så stort hål på den katolska kyrkans murar. Att den heliga skrift utgör den enda regeln för en kristens tro och lif, den sanningen ljöd från Hussens lärostol i Prag mer än hundra år förr, än Luther slog upp sina teser på kyrkodörren i Würtemberg och dermed gaf uppslaget till den s.k. reformationen. Och att den katolska kyrkan kände kraften af Hussens stämma, det lät hon förstå, då hon stämde honom till ansvar inför kyrkomötet och sedan brände honom på bål - ett lika ofta upprepadt som fåfängt sätt att kväfva sanningen. (P. Waldenström "Till Österland" s 31)

(Skolastikens) blomstring inföll i det 13:de, dess upplösning i det 15:de och 16:de årh.. ... Den skolastiska teologien utgick från den grundsatsen, att den gudomliga uppenbarelsen är absolut sanning, medan det mänskliga förnuftet i sina slutsatser ständigt är utsatt för att taga miste. Trons föremål, dogmen, är högt upphöjdt öfver det mänskliga tänkandet. Dogmerna äro heliga och okränkbara, och den, som viker ifrån dem, blifver en kättare. ... Då filosofi och teologi härstamma från samma källa, kunna de icke strida mot hvarandra. Men filosofien är teologiens tjänarinna och bör vara det; ty teologien har en högre kunskapsprincip (den gudomliga uppenbarelsen, icke det mänskliga förnuftet), och den sysslar med högre sanningar, som falla utom filosofiens område (de kristliga mysterierna). Teologien behöfver dock icke alltid filosofiens tjänst; det är icke alla dogmer, som kunna göras till föremål för en filosofiskt spekulativ betraktelse. Det är ock stundom tillåtet att filosofera för filosofiens egen skull; filosofien får såsom en tjänarinna fristunder, hvarunder den kan utföra sitt eget verk. Men när den arbetar för teologien, bör den aldrig förgäta lydnaden för den kyrkliga dogmen eller de gränser, som den kyrkliga auktoriteten uppdrager för dess verksamhet. ... Men skolastiken var onekligen "enögd" (Döllinger); det historiska ögat saknade den. Det dröjde också länge innan den fick blick för naturens rike. Hvad den framhöll såsom gudomlig uppenbarelse, var i åtskilliga punkter en förfalskning af det grundkristliga, och dess försök att rättfärdiga tron inför tanken måste misslyckas. Den började med att försvara öfverensstämmelsen mellan uppenbarelsen och förnuftet, men den slutade med läran om de två sanningarna och det påståendet, att hvad som är sant i teologien, kan vara osant i filosofien och tvärt om. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 739-742)

Thomas (ab Aquino) menar att människans förnuft kan visa vägen till många sanningar. Den "naturliga teologin" som bygger på filosofi, utan stöd i uppenbarelsen, kan påvisa Guds existens, hans evighet, läran om försynen och så vidare. Han lade fram fem bevis för Guds existens men accepterade inte Anselms (av Canterbury) "ontologiska" bevis. (Tony Lane "Thomas ab Aquino" s 457)

(Hamlet) var ... mycket mån om att säga enbart vad han ansåg, och därför sade han det på ett så sinnrikt sätt att ingen kunde påstå att han ljög och heller ingen fatta vad han verkligen menade, så skickligt som han lindat in det. (Saxo Grammaticus "Hamlet, Prins av Danmark" s 60)

ca 1000 och tiden dessförinnan

Det berättas om en beryktad poet i Italien, vid namn Petrarca, hvilken var allmänt känd för sin sanningskärlek, att han vid ett tillfälle blef kallad till domstolen för att vittna. Det var brukligt, att innan vittnet fick yttra sig, han måste inför rätten aflägga en högtidlig ed, hvari han förband sig att säga "sanningen, hela sanningen och intet annat än sanningen". Men just då Petrarca stod färdig att uttala eden, reste sig domaren från sin plats, och sade: "Det behöfs icke, min herre. Hvar och en vet, att Petrarca aldrig talar annat än sanning." (Richard Newton "Bibelns varningar" s 106-107)

Apollon hade förlänat (Kassandra) profetians gåva, men på samma gång, då hon inte helt fogade sig efter gudens vilja, låtit henne bliva straffad därmed, att ingen trodde på hennes profetior. ... Alla ropade, att man måste föra in trähästen i staden (Troja) och ställa upp den på torget. ... Endast Kassandra, sierskan, såg klart, hur fördärvet i och med hästen steg in i staden, och hon uttalade varnande ord. Men det var nu som alltid: trojanerna misstrodde henne. Hon hade fått den lotten att alltid förkunna sanningen men att aldrig bli trodd. (Claes Lindskog "Grekiska myter och sagor" s 79,97; Det trojanska kriget)

(I skriften Lagarna) gör sig Platon inte mera några illusioner om människorna: "Till övervägande del äro de ju endast dockor, men någon liten andel av sanningen äga de dock." ... "Sanningen är det goda som går i spetsen för allt gott både hos gudar och människor." (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 67,79; Platons båda stater)

(Platon) har under den period, då idéläran födes, varit starkt påverkad av grekiska mystik och låter på flera ställen förstå, att den djupaste sanningen uppenbarar sig för oss i ett tillstånd av gudomlig förryckthet, sådan denna kan yttra sig i kärlekslängtan, i siarsynen och i den backantiska yran. Det är vid sådana tillfällen Sokrates skämtsamt skyller på uppenbarelser. (Hans Larsson "Idéläran" s 212)

"Känn dig själv!" var Sokrates ständiga maning. Det största hindret för en sådan självkännedom och självbesinning ansåg han vara det myckna skenvetandet. Övertygelsen att det - i motsats till vad sofisterna påstod - finns något "i och för sig" rätt, sant, gott, skönt är hos Sokrates närmast en religiös tro. I vårt inre talar en fast och lågmäld stämma, något gudomligt, men förutsättningen för att vi skall höra den är just att skenvetandet avlägsnas och torgets larm tystnar. (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 27-28)

"I själva verket vet vi ingenting, ty sanningen ligger i djupet", heter det hos Demokritos. Under den lysande blomstring som den grekiska kulturen under Atens ledning uppnår efter perserkrigen (alltså senare hälften av 400-talet) och som stundom kallas "den grekiska upplysningstiden" gör sig denna skepticism alltmer kännbar bland de bildade. ... Frågan aktualiserades om det verkligen finns något "i och för sig" sant, rätt, skönt eller om föreställningarna därom endast hade sin grund i de hos olika folk skiftande "meningarna", sederna, övertygelserna. Man sökte visserligen göra skillnad mellan något som är rätt "enligt naturen" (alltså i och för sig, oberoende av skiftande meningar) och något som blott är rätt "enligt seden" (alltså föränderligt med denna). Men denna åtskillnad blev alltmer problematisk. Man började sålunda att alltmer betvivla inte endast den mänskliga kunskapens möjlighet att uppställa objektiva sanningar utan även de moraliska (och estetiska) normernas allmängiltighet. ... Det är mot denna bakgrund man måste se sofisterna, vilkas läror är det mest typiska uttrycket för den grekiska "upplysningstiden" under senare hälften av 400-talet. ... Många av dem, i varje fall i en äldre generation, var aktningsvärda män. Efter hand urartade emellertid sofistiken ofta till en konst att "göra den sämre saken till den bättre" och bidrog i sin mån till den intellektuella och moraliska upplösning vari den atenska demokratin gick under. ... Bakom föreställningarna om rätt och orätt ligger blott kämpande individers eller gruppers strävan efter amkt. Det ligger i deras intresse att intala folk att vad de önskar är rätt. "Varje regering", säger en sofist i Platons dialog 'Gorgias', stiftar lagar i enlighet med sin egen fördel ... I varje stat anses det rätta vara det som gagnar den bestående regimen. Och då det är denna som har makten och är starkast så följer därav, om man vill resonera konsekvent, att det rätta alltid just är det som gagnar den starkare". (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 24-27)

(Demokritos säger:) "För alla människor är det goda och sanna ett och samma, men det angenäma är olika för den ene och den andre." (Hans Larsson "Ett genombrott i etiken" s 196)

I Rig Veda finns ett frågande tonfall: "Vem vet säkert; vem kan här förkunna det; nämligen vad det föddes ur och vad skapelsen framgick ur ... och han gjorde den eller inte? ... han allena vet det eller kanske inte ens han vet det." (Raymond Hammer "Rötter: Den hinduiska religionens utveckling" s 175)

Att avrunda med:

Lögner hade (Anna) fått vänja sig vid i sitt liv med Erik. De hade inte varit tillsammans länge förrän hon märkte att han hade ett väldigt fritt förhållande till sanningen. Oftast handlade det om att rädda sitt eget skinn, behålla myten om ofelbarhet vid liv. Erik gjorde aldrig fel, det var andra som missuppfattade, inte hörde upp. Så var det berättelserna han levererade i tid och otid. Märkliga möten han varit med om, situationer där han på olika sätt blivit hjälte. Det hände nog att det fanns ett korn av sanning, som kryddades och förgylldes, men det kunde också vara fråga om fantasier från början till slut. (Liselotte J Andersson "Arvet" s 53)

Församlingen är i dag Guds rike på jorden. I detta samfund av frälsta syndare är Jesus konung. Efes. 1:20-22. (Carl Fr. Wislöff "Jag vet på vem jag tror" s 100)

Sångarna:

Guds Ande, du oss skänker kraft och mod att se vad sanning är. Du samlar oss i Kristi namn. Vi tackar och välsignar dig. (BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 352:3)

En krona han ej bär, Men dock en konung är. Hans prakt är ganska ringa; Dock kan han döden tvinga. (Dansk sång-SJ Hedborn-JO Wallin: Psalm 51:2a; jfr Psalmer och Sånger 104:2a)

Förlåt mina brister och giv att alltmer Din nåd jag förnimmer, din sanning jag ser. Ack, öppna mig ögonen, Gud, för ditt ord, Som bliver, då himlen förgås med vår jord. (JO Wallin: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 453:2; jfr Psalmer och Sånger 437:3)

Konung är du visst, Herre Jesus Krist. Om din panna törnen stinga Eller änglar lov dig bringa, Herre Jesus Krist, Konung är du visst. ... Dock ditt rike är Ej av världen här. Du med svärd det ej utbreder, Ej med tvång ditt folk du leder, Ty av världen här Ej ditt rike är. ... Sanning är din makt, All din kungaprakt. Själar, som i mörkret famlat, Har du frälsta kring dig samlat, Dem dig underlagt Fritt med sannings makt. (G Jensen-J Tegengren-Bearbetning: Psalm och Sång 1966 nr 87:1-3)

Egna kommentarer och funderingar:

Bileam, vars namn betyder "främling", kallades till att förbanna Israels folk, men tre gånger välsignade han dem (4 Mos 23:7-12,18-26; 24:3-10). I Johannes läser vi om judarna, som kom med Jesus i hopp om att "främlingen" Pilatus skulle döma honom till döden. Men tre gånger sade Pilatus att han inte kunde finna någon skuld hos Jesus (Joh 18.38; 19:4,6). Vi kan också lägga märke till att medan orden "ouk" och "oun" är vanliga i Bibeln, förekommer sammansättningen "oukoun" endast här. Ordet är en främlings ord. Vi kan vidare observera att också Paulus tre gånger förklarades oskyldig till att dö (Apg 23:29; 25:25; 26:31).

Angående "vara vittne för sanningen", se Joh 5:33-35.

Paulus sade till de troende i Thessalonika: "Ni vände er intill, i riktning mot Gud från avgudarna, (till) att vara slavar åt en levande och sann Gud." (1 Thess 1:9b)

Om vi - alltefter omständigheterna - må tala, att vi har gemenskap i sällskap med Honom, och vi må vandra omkring i mörkret, ljuger vi och gör inte sanningen. (1 Joh 1:6)

Den som säger att/: "Jag har (och har haft) kunskap om Honom" och ej håller Hans bud, är en lögnare, och * (א,*א) är inte Guds (א,*א) sanning. (1 Joh 2:4)

Och i det här skall vi ha kunskap, att vi är ut ur/av sanningen, och framför Honom skall vi övertyga våra hjärtan (א,*א,A), att, om - alltefter omständigheterna - vårt hjärta må ha en nedstämd kunskap, att Gud är större (än) vårt hjärta och har kunskap om alla ting. (1 Joh 3:19-20)

Vi är ut ur/av Gud. Den som har kunskap om Gud hör oss. Den som inte är ut ur/av Gud hör oss inte. Ut ur/av det här har vi kunskap om sanningens ande och vilsegåendets ande. (1 Joh 4:6)

Grekiska ord:

aitia (orsak) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 18:18; Matt 27:37; Joh 18:38 - 2 Mack 4:28; 12:40; Matt 19:3,10; Mark 15:26; Joh 19:4,6; Apg 10:21; 13:28; 22:24; 23:28; 25:18,27; 28:18,20; 2 Tim 1:6,12; Tit 1:13; Hebr 2:11.

oukoun (inte så) Joh 18:36.

Ytterligare studier:

Jer 10:10; Matt 27:11; Mark 15:2; Luk 22:70; 23:14,22; Joh 1:14,17; 3:3,21; 5:33; 6:14-15; 8:14,40,45-47; 9:39; 10:16,27; 11:27; 16:7; 18:33; 19:22; Apg 23:29; 1 Tim 6:13; 1 Joh 1:6; 2:21; 3:18; Upp 1:5; 3:20; 4:5; 9:11; 11:15; 15:3; 22:15.

Josephine M. Ford "Jesus as Sovereign in the Passion according to John"; Biblical Theological Bulletin 25 (1995): 110-117.

E.R. Wendland "What is truth? Semantic density and the language of the Johannine Epistles (with special reference to 2 John)"; Neotestamentica 24.2 (1990): 312-334.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-24; 2012-03-15; 2014-11-06; slutlig version 2018-06-06)

Tillbaka till Start

---

18:39-40 Men det är ett vedertaget bruk (i/hos) er, 'för att'/att jag måtte 'lösa upp från'/'släppa lös' en (person) åt er 'i påskalammet'/'vid påsken'. Önskar ni så, (att) jag måtte 'lösa upp från'/'släppa lös' judarnas kung åt er?" De skriade så åter och sade: "Ej Den här emellertid/utan Barabbas." Men Barabbas var (hela tiden) en rånare.

Ord för ord: 18:39 (19 ord i den grekiska texten) (det)-är men (ett)-vedertaget-bruk (i/hos)-er för-att en (jag)-måtte-lösa-upp-från er i '-et påskalamm'/påskalammet. önskar-(ni) så (jag)-måtte-lösa-upp-från er '-en kung'/kungen '-nas Judars'/Judarnas? 18:40 (14 ord i den grekiska texten) (de)-skriade så åter sägande: ej det-här emellertid '-en Barabbas'/Barabbas. var-(hela-tiden) men '-en Barabbas'/Barabbas (en)-rånare.

1883: Men det är en sed hos eder, att jag vid påsken gifver eder en fånge lös. Viljen I då, att jag skall gifva eder judarnes konung lös? Då ropade de åter alla och sade: Icke denne utan Barabbas. Men Barabbas var en röfvare.

1541(1703): I hafwen sedwänja, att jag skall gifwa eder en lös om Påska; wiljen I då icke, att jag skall gifwa eder Judarnas Konung lös? Åter ropade de alle, och sade: Icke denna, utan Barabbam. Och Barabbas war en röfware.

LT 1974: "Men ni har för sed att be mig frige någon från fängelset varje påsk. Om ni vill, ska jag därför släppa judarnas kung." Men de ropade tillbaka: "Nej! Inte den här mannen, utan Barabbas!" Barabbas var en rånare.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade till Abraham:) "Tag din välkomnade son Isak, som du har välkomnat, och gå in i den höga jorden/landet och för upp honom där 'in i'/till ett brännoffer emot ett av de berg av vilka Jag - alltefter omständigheterna - må tala till dig." ... (Men Herrens budbärare sade till Abraham:) "Du må ej kasta/lägga din hand emot, emot den lille småpojken men/och du må ej göra honom ingenting/någonting, ty nu har jag fått kunskap att du fruktar Gud, och du har inte skonat din son, den välkomnade 'på grund av'/'med tanke på' Mig." (1 Mos 22:2,12, Grekiska GT)

(Vid påsken) blev det ett stort skri i varje/hela jord/landet Egypten, ty det var/fanns (hela tiden) inte en bostad, i vilken det (hela tiden) inte i den var (en) som hade varit (och var) avliden. ... En framförvakts/förposts natt är det för Herren 'så att'/till att leda/föra (Israel) ut ur, ut ur Egyptens jord/land. (2 Mos 12:30b,42a, Grekiska GT)

(Den onde) Haman hängdes upp uppå det trä/trästycke som han hade gjort redo åt (den rättfärdige) Mordokaj, och då 'tröttnade kungen av lidelsen'/'lade sig kungens lidelse'. (Ester 7:10, Grekiska GT)

(Herren sade om templet: "Är) ej Mitt hus, på/i vilket Mitt namn är (och har varit) kallat/anropat där på/i det, en håla av/för rånare inför era ögon?" (Jer 7:11a, Grekiska GT)

Vilka (romarna) - alltefter omständigheterna - må önska undsätta och 'vara kungar'/regera, 'är de kungar'/'regerar de', men/och vilka de - alltefter omständigheterna - må önska, ersätter de. Och de var oerhört/'i högsta grad' höjda/upphöjda. (1 Mack 8:13)

Tolv myriader (120000) män in i en mitt av staden ... önskade (hela tiden) 'ta upp ... för sig själva'/döda kungen. (1 Mack 11:45b)

(Kungen) 'löste upp'/befriade Menelaos från de ting som han hade anklagats för, den (som) faktiskt (var) orsaken till 'hela dåligheten'/'allt dåligt', men de eländiga, vilka som än skulle ha 'lösts upp från'/befriats (som) icke förbisedda de här 'dömde han emot'/'bestämde han till' död. Snabbt led de så den orättfärdiga skadan, de som hade talat för andra med anledning av stad (ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem) och folkförsamlingar och de heliga kärlen. (2 Mack 4:47-48)

(Fienderna) 'löste upp från'/befriade (juden) Timoteus 'vad beträffar'/'för ... skull' (deras) bröders räddning. (2 Mack 12:25b)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Marias) man ... önskade 'lösa upp'/skilja sig från henne i hemlighet. (Matt 1:19b)

Slavens herre 'löste upp från'/befriade honom och lät lånet vara åt honom. (Matt 18:27)

(Jesus sade:) "Det har varit (och är) skrivet: 'Mitt hus skall kallas ett bönehus', men ni gör det (till) en håla av/för rånare." (Matt 21:13b)

Efter en högtid 'löste från'/befriade (Pilatus) ('hela tiden'/'gång på gång') åt dem en fjättrad/fånge som de ('hela tiden'/'gång på gång') begärde från sidan av (honom). ... (Pilatus sade till folkskaran:) "Vill ni (att) jag må 'lösa upp från'/befria judarnas kung åt er." ... Men åter utropade de: "Korsfäst Honom!" ... Men då Pilatus ville göra folkskaran 'det lämpliga'/lugn, 'löste ... upp från'/befriade han Barabbas åt dem. (Mark 15:6,9b,13,15a)

(Petrus sade till Israels män:) "Ni förnekade den Helige och Rättfärdige och begärde (att) en man, en mördare, (skulle) ges av fröjdbringande (nåd) åt er." (Apg 3:14)

Aposteln, den åttonde och en av de sju: (Jesus sade till fariseerna): "Alla så många som har kommit * (P45,P75,א*) är tjuvar och rånare. Fåren hörde dem emellertid inte." (Joh 10:8)

(En mycken/månghövdad folkskara, den som kommit till högtiden) skriade (hela tiden) och sade (P66,א,*א,A): "Hosianna! Den som kommer i en herres namn, och/nämligen kungen av Israel, är (och har varit) välsignad." (Joh 12:13b)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

Den som befunnits oskyldig blev utlämnad till att korsfästas, och i stället släpptes den som satt fängslad för upplopp och dråp. ... Genom att den oskyldige dog, kunde den skyldige gå fri. En kristen ser i Barabbas en bild av sig själv. (Bo Giertz "Evangelium enligt Lukas" s 244 i kommentar till Luk 23:13-25)

Lärjungen frågade: Är det så stor skillnad på människor? - Läraren svarade: Ja, och nej. Men ett säkert kännemärke kan du ha på en ond människa. Han gör det onda för det ondas skull. ... Den som gläds åt hvarje ond handling han själf slipper begå; den som grinar åt en god människas olyckor; den som lider, när det goda och förtjänstfulla belönas, det är en ond människa. Den som ropade på mördaren Barabbas lösgifvande och kanske gaf en bankett för honom, det var en ond människa. (August Strindberg "En blå bok I" s 46; Onda och goda)

Så kom en tid, då (fången) fördes till en ny klippa, som skulle bli en fästning, och han arbetade åter i sten; sten, sten, sten! Där miste han ena ögat, och blev slagen då och då. Och där var han så länge att den nya kungen dog och fick en efterträdare. På kröningsdagen skulle en fånge benådas och lösgivas. Och den som uppfört sig bäst och tillika kommit till klarhet om att han gjort orätt, den blev benådad. Och det blev den! Men då tyckte de andra fångarne att dem skett orätt, ty i deras kretsar ansågs den vara en stackare som ångrat "det man inte rår för". (August Strindberg "När träsvalan kom i getapeln" s 151-152)

Ni känner ej min sista utveckling; Ni vet ej att jag en dag ej mer kunde finna tröst i Jobs bok, ty det gick upp ett ljus för mig att jag ingen Job var; ingen rättfärdig man som skulle pröfvas, utan att jag var en röfvare som råkat på korset emedan hans gerningar förtjenade det, och som skulle straffas. ... Låt mig samla ihop trasorna af min själ och kropp; låt mig göra korståget först mot mitt gamla sjelf, så skall jag sedan följa fanan - förutsatt att den är hvit. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 304; brev 20 aug 1896 till Torsten Hedlund)

"Den här pojken, skall jag säga, är en ryslig odåga", sade min granne (til mig) och pekade på en dräng med svartmuskigt zigenaransikte som körde förbi med en vattentunna. Förra veckan var han anklagad för rån inne i staden men blev frikänd. Man förklarade honom sinnessjuk, men titta bara på hans nylle, han är pigg som en mört. På sista tiden har de mycket ofta frikänt odågor och förklarat allt som ett sjukligt tillstånd och affekter, fastän dessa frikännande domar, denna uppenbara slapphet och denna eftergivenhet inte leder till något gott. De demoraliserar massan, rättfärdighetskänslan har avtrubbats hos alla eftersom de redan har vant sig vid att se att lasten inte straffas, och vet ni, om vår tid kan man djärvt säga med Shakespeares ord: 'I vår onda, fördärvade tid måste dygden be lasten om förlåtelse.'" "Det är alldeles riktigt", sade köpmannen. "Eftersom de frikänner brottslingarna vid domstolarna har morden och mordbränderna ökats mycket. Fråga bara bönderna." Trädgårdsmästaren Karlovitj vände sig till oss och sade: "Vad mig beträffar, mitt herrskap, så hälsar jag alltid frikännande domar med förtjusning. Jag fruktar inte för moralen och rättvisan när de säger "icke skyldig" utan jag känner tvärtom en känsla av belåtenhet. Även när mitt samvete säger mig att juryn har begått ett misstag då de har frikänt en brottsling, så triumferar jag ändå. Döm själva, mitt herrskap; om domarna och jurymännen mera tror på människan än på bevisen, sakbevisen och talen, stå då inte denna tro på människan i sig själv högre än alla världsliga resonemang? Denna tro är bara möjlig hos de få människor som förstår och känner Kristus." "Det är en vacker tanke", sade jag. (Anton Tjechov "Förste trädgårdsmästarens berättelse" s 225-226)

Hvad säger Du om Norska politiken! Och Oskar II som afsagt sig regeringen till förmån för sin idiotiske son (kronprins Gustaf)! O, Norrmän, Norrmän! Och en dömd förbrytare som får Serafimerorden! Fy! Fy! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 89; brev omkring 25 mars 1884 till Jonas Lie; den norske statsministern Selmer, som dömts av norsk krigsrätt och tvingats avgå, hade 12/3 1884 av Oskar II utnämnts till serafimerriddare)

Antag, mina herrar, att det föreligger ett lagförslag, hvari bestämmes, att den köpman, hvilkens biträde råkat af en kund mottaga ett falskt mynt eller en efterapad sedel, skall straffas såsom myntförfalskare. Antagen vidare, att lagförslaget jämväl innehölle, att om än den verklige myntförfalskaren kunde fås reda på, så skulle han ändock gå fri, men köpmannen straffas såsom brottslig. Hvad skulle ni väl säga om en sådan lag? Jo säkerligen samfäldt, att den vore orimlig. Men på samma gång hafva ni då brutit stafven öfver denna 15:de (paragraf), ty denna går därpå ut att en tidningsutgifvare, äfven om han bevisligen är oskyldig, skall straffas och gärningsmannen, äfven om han faktiskt bevisas vara skyldig, likväl kan och skall gå fri. En sådan lag är naturligtvis i moraliskt hänseende icke det ringaste bättre än det ansvaringssystem, mot hvilket den är riktad; och då jag här vill fritaga mig från ansvaret för att hafva framlagt en dylik lag, så följer däraf ock att jag ej kommer att med min röst understödja densamma. (Viktor Rydberg "Konstitutions-utskottets förslag till ändring i Tryckfrihetsförordningen" s 395; riksdagsanförande 10 april 1872)

Jag tror att juryledamöter i allmänhet och ryska i synnerhet har åtminstone en sak gemensam: känslan av makt eller snarare maktfullkomlighet. ... När det nya (rättvisa) domstolsväsendet hade införts hos oss (1862-64), var jag på sätt och vis otroligt fascinerad av det. Jag föreställde mig rättegångar där nästan bara före detta livegna bönder satt som juryledamöter. Åklagaren och försvaret vände sig till dem, insmickrande och med ständiga blickar åt deras håll, och där satt våra bönder och tänkte för sig själva: "Håhå jaja, så är det ställt numera att om jag får lust så frikänner jag, och om jag inte får lust så blir det Sibirien." Men det märkliga är att de inte bestraffar utan ständig frikänner. Naturligtvis är också det ett sätt att bruka makt, nästan maktmissbruk, men med en bestämd tendens, en sentimental (svårdefinierbar) tendens som dock är allmän och nästan förutsägbar som om det vore fråga om en sammansvärjning. ... "Det vore helt enkelt synd att fördärva andras framtid: de är människor också. Ryska folket är medlidsamt." Ibland har jag hört somliga uttala sig på det viset. ... I England inser juryledamoten att när han sitter i rättssalen är han inte bara en människa med känslor och varmt hjärta utan också medborgare. Han tänker (med rätta eller inte) att medborgarplikten faktiskt står över det enskilda hjärtats bedrift. ... Där inser juryledamoten framför allt att han bär hela Englands fana och att han inte längre är en privatperson utan skyldig att representera opinionen i landet. Att vara medborgare innebär att man ger uttryck för den samlade opinionen i landet. Ja, också där förekommer "medlidsamma domslut" och även där tar man hänsyn till "den frätande miljön" (vilket tycks vara den mest populära teorin hos oss i dag) - men bara till en viss gräns, i den mån det godtas av den sunda opinionen i landet och dess upplysta kristna moral (som av allt att döma är ganska hög). ... Där vi (i Ryssland) sitter som juryledamöter tänker vi kanske: "Är vi själva bättre än den anklagade? Vi är rika och välbeställda, men om vi skulle hamna i samma belägenhet som han skulle vi kanske handla ännu fulare - och därför låter vi nåd gå före rätt." Det kanske är bra; nåd kommer av hjärtat. Det är kanske en garanti för något högre och kristligt i framtiden, något som världen ännu aldrig skådat! ... Det som framför allt oroar mig är att vårt folk plötsligt börjat bli så bekymrat över sin medlidsamhet. "Det är mycket plågsamt att döma en människa." Än sen, ta då smärtan på er. Sanningen är viktigare än er smärta. ... Det är ju så enkelt att bara fly det egna medlidandet och frikänna varenda förbrytare bara för att slippa våndas. På det sättet kommer man så småningom fram till att det över huvud taget inte existerar några brott utan att "miljön bär skulden" till allt. Efter diverse kringelkrokar börjar man rentav betrakta brottet som en plikt, en ädel protest mot "miljön". "Eftersom samhället är vidrigt inrättat kan man inte bryta sig ut ur det utan en kniv i handen." Det är ju vad miljöteorin säger i motsats till kristendomen, som visserligen helt erkänner miljöns tryck och förkunnar barmhärtighet mot den felande men som likafullt gör det till en moralisk plikt för människan att bekämpa miljön och avgöra var miljön upphör och plikten tar vid. Samtidigt som kristendomen gör människan ansvarig erkänner den hennes frihet. Men genom att se människan som ett offer för alla brister i samhället utplånar miljöteorin personligheten, fritar henne från hennes moraliska plikter och hennes självständighet och leder till det vidrigaste slaveri som tänkas kan. Om en människa suktar efter rökverk men inte har pengar behöver hon ju bara mörda någon för att komma över tobak. ... En av dessa idéer, som ligger fördolda hos det ryska folket, är att kalla förbrytelse för "olycka" och förbrytare "olyckliga". Denna idé är genuint rysk. Den har inte iakttagits hos något europeiskt folk. I västerlandet förkunnas den i dag endast av filosofer och skriftlärda. Men vårt folk förkunnade den långt före sina filosofer och skriftlärda. ... Folket förnekar inte brottsligheten, och det vet att förbrytaren är skyldig. Folket vet vara att det också är skyldigt, precis som brottslingen. ... Jag har själv varit straffånge och träffat "definitiva" förbrytare. ... Ingen av dem hade upphört att betrakta sig som förbrytare. ... De kunde inte ens tala högt om sina brott. Och om det ändå inträffade att någon undslapp sig något utmanade eller urskuldande, kastade sig "hela straffkolonin" som en man över den förmätne och tystade honom. ... Jag såg dem be i kyrkan innan de biktade sig ... jag minns deras ansikten - tro mig, innerst inne betraktade sig ingen av dem som oskyldig! ... Tror ni verkligen att ni genom att frikänna alla som oskyldiga eller "på grund av förmildrande omständigheter" ger dem en chans att bättra sig? Nej, brottslingen kommer att tvinga er till "bättring"! Han har ju sluppit undan! "Jag var ju oskyldig i grund och botten" - det är vad han "til syvende och sidst kommer att säga". Ni har själva fått honom att dra den slutsatsen. Det värsta är att tron på lagen och folkets sanning vacklar. (Fjodor Dostojevskij "En författares dagbok" s 21-29; januari 1873)

Att fortsätta med (hembygden):

Kristus eller Barabbas! Vilka ytterligheter! Det blev ett val mellan ljus och mörker, kärlek och hat, sanning och lögn, godhet och grymhet. Herren Jesus hade gått omkring och gjort väl och hulpit alla. Hela dagen hade han stått med öppen famn och kallat de trötta och betungade till sig. Barabbas hade fläckat sina händer med blod. Men folkskaran väljer rövaren och begär, att Jesus skall korsfästas. Ett i sanning gåtfullt och ödesdigert val! Den romerske landshövdingen böjde sig för folkopinionen och frigav rövaren. Fängelseporten öppnades. Bojorna löstes, och den dödsdömde mördaren återfick sin frihet i den tidiga morgonstunden. Men samtidigt beträdde Jesus Via Dolorosa, bunden, törnkrönt och prisgiven åt gränslösa marter och en kvalfull död. På ett gåtfullt sätt korsade Herren Jesus rövarens väg och blev orsaken till dennes frigivning och benådning. (Efraim Palmqvist "Klippan som följde dem" s 90)

Levande minns jag i natt kandidat Wahlbergs lektioner; då blåste allvaret bort, då släpptes Barrabas loss. Tema på galliska verb och upptåg av alla fasoner ägnades timmarna åt; Wahlberg blev kuckun för oss. Liten, beskedlig och snäll, rov för de galnaste strecken, satt han där, blyg och försagd, bland sina elaka barn. Visst var vårt skoj lite grymt, men i förlåtelsens tecken ser jag i kväll vad vi gjort, medan vi plågade karln. (Alf Henrikson "Tjuvgods" s 62-63; Skolan)

Det var marknad i Norra Unnaryd. ... På grund av den kännedom man har om marknadslivet kan man säga att detta inte alltid är det bästa. Där är ofta "Barrabas lös", och den ene söker skinna den andre. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 162)

Floda-afton till förmån för hemmet i Floda för frigifna fångar hölls i Skillingaryds missionshus sistlidna söndag. ... Fröken Gerda Scherling från Götafors höll ett upplysande och lärorikt föredrag om flodakolonien i Vemdalen, Härjedalen. Fröken Scherling redogjorde inledningsvis för hur idén till detta behjärtansvärda räddningsarbete utgått från Tyskland och hvilka rika frukter den där burit. Grundläggaren af det svenska räddningshemmet i Floda, pastor Hammar, har nedlagt ett målmedvetet och välsignelsebringande arbete för dessa samhällets olycksbarn, som ingen gärna vill ta i sin tjänst. ... (Kolonisterna) sysselsättas med hvarjehanda arbete, hufvudsakligen nyodlingsarbete på myrmarkerna vid kolonien samt snickeri, skomakeri m.m. I allmänhet kunna dessa stackars människor återvinnas för Gud och samhället. (Jönköpings-Posten 1916-02-01 "Flodahemmet i Vemdalen för frigifna fångar")

År 1653 skulle Cornelius Osangius installeras i Barnarp. Men denne prästman ville Barnarps-borna ej ha. När installationen skedde i kyrkan voro de lugna, men utkomna på kyrkogården "nejsade" de honom enhälligt. Han fann då rådligast att avsäga sig denna befattning och blev i stället kyrkoherde i Korsberga, medan A. Petri Rosbeckius tillträdde i Barnarp. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 40)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Kristna ser berättelsen om Barabbas som mer än rättsvidrig; vi ser den som en liknelse om vår frälsning. Alla påminner vi i någon grad om Barabbas. Liksom han förtjänar vi döden. Men liksom han har vi undsluppit döden genom att Jesus dog i vårt ställe. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 248 i kommentar till Mark 15:6)

Barabbas betyder på arameiska: faderns son. Ett komiskt namn för det han mest saknade: Fader, familj, gemenskap och mänsklig närhet. Han saknade riktig erfarenhet av mänskligt liv. ... ... Hur känns det när en annan dör i ens ställe? Som en lättnad, en befrielse, eller en skuld? Vi bör veta, Barabbas liknar alla människor. Bibelns gestalter speglar det som finns i alla. ... ... Celldörren låses upp. Fotbojorna låses upp. Handbojorna låses upp. Nu äntligen blir det av. ... Döden känns efterlängtad. Högtidligt är att lämna cellen. Barabbas känner sig lugn, samlad. Länge har han väntat på den stunden. Värre än det onda är väntan på det onda. ... Vakterna dunkar honom i ryggen. Nu hade du allt tur, du Barabbas! Klarade livhanken i sista stund! Tack vare den där från Nasaret! ... ... Han som är oskyldig förblir bunden. Han som är skyldig släpps fri att gå. Barabbas förstår ingenting av kvällen. ... ... Vad gör Barabbas av sitt friköpta liv? Det borde vi veta inifrån vårt eget inre. Vi är Barabbas, fången som släpptes fri. Barabbas representerar hela mänskligheten. ... Någon annan har dött även i vårt ställe. För att vi skulle få leva i frihet och ljus. För varje människa har Jesus dött i stället. Vad gör vi av det liv som Jesus givit oss? (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 107,110,112)

En romersk domare kunde frige en ännu inte dömd anklagad (handlingen kallades abolitio). Han hade också möjligheten, att som en ynnest "skänka en anklagad åt folket". (Birger Gerhardsson "Ur Matteusevangeliet" s 184 i kommentar till Matt 27:11-26)

Synoptikerna beskriver (seden) som en Pilatus' (Mark 15:6; Luk 23:17) eller landshövdingens (Matt 27:15) sedvänja. Johannes beskriver den som en judisk sed. För Johannes är det en påsksed. Benådning passar det allmänna befrielsetemat från Egypten, vilket kännetecknar påskhögtiden. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 855)

(Pär Lagerkvists) "naivistiska" strävan efter enkelhet i ordval och satsbyggnad återkommer i "Barabbas", utkommen året innan Lagerkvist fick nobelpriset 1951. I denna lilla idéroman möter man människor med en fast tro, men huvudpersonen, den frigivne straffången från Jerusalem, står utanför deras krets och förblir en otillfredsställd, hjälplös sökare. Hans situation torde i viss mån återspegla författarens egen. (Hjalmar Alving-Gudmar Hasselberg "Svensk litteraturhistoria" s 344)

Nästa dag gick Barabbas kring i staden och mötte många som han kände, både vänner och fiender. De flesta tycktes förvånade över att se honom och somliga ryckte till som om de sett ett spöke. Det berörde honom obehagligt. Visste de då inte att han var frikänd! När skulle de komma underfund med det? Med att det inte var han som hade blivit korsfäst! (Pär Lagerkvist "Barabbas" s 21)

ca 1950 - ca 1900

Från 1875 fram till krigsutbrottet 1939 sjunker antalet mord i Sverige i en nästan obruten kurva nedåt. Dödsstraffets avskaffande medförde inte någon förändring. Kurvan fortsatte att falla. Man skulle kunna säga, att brottsligheten gick tillbaka, allteftrsom det materiella välståndet steg. Detta skulle kunna bli ett utmärkt argument för den marxistiska tesen, att brottslighet är ett uttryck för misär och att den automatiskt försvinner, när det inte längre finns fattigdom. Efter kriget börjar kurvan emellertid att stiga uppåt. Kriminaliteten tilltar. Samtidigt når vårt folk en välståndsnivå som aldrig förr. Detta kan inte förklaras med det förråande av sederna, som krig lätt medför. Vi var inte med i kriget. Det kan heller inte förklaras med tesen att välstånd upplöser moralen och därmed skapar förutsättningar för stigande kriminalitet. Den uppfattningen vederläggs av mer än ett halvsekels erfarenhet från förkrigstid och mellankrigstid. Alltså måste en tredje förklaringsgrund spåras upp. Det finns då en faktor, som omedelbart sticker i ögonen. 1945 medförde ett genombrott för en ny syn på samhället och människorna, som kallats nuliberal. Nationalsocialismens missbruk av rasbegreppet och genetiken hade bringat all arvsbiologisk forskning i vanrykte. I stället triumferade de miljöteoretiska aspekterna. Människan framstod som ett formbart ler i händerna på sin omgivning. Brottsligheten var en följd av samhället, av de yttre omständigheter, under vilka människan växte upp. Det personliga ansvaret sköts i växande grad åt sidan. Samtidigt hävdades med starkt känslouppbåd den individuella friheten i polemik mot fascismens och nationalsocialismens nationella kollektivism. Att talet om människans beroende av miljön å ena sidan, hävdandet av den individuella friheten å den andra inte logiskt gick ihop, tänkte man i hastigheten inte på. Två oförenliga ståndpunkter fick för fullt spela upp sin ideologiska kakofoni. Resultatet blev en tilltagande hållningslöshet. Kriminaliteten kunde växa i hägnet av en frihetstanke, som bromsade nödvändiga motåtgärder, och brottslingen fick ett fribrev av miljöteoriernas tal om samhällsskulden till hans felsteg. På 50-talet befann sig denna utveckling ännu i sitt första stadium. Den skulle så småningom få näring även från andra faktorer i utvecklingen. (Per Engdahl "Fribytare i folkhemmet" s 223-224)

Under de första månaderna 1941 började en atmosfär av nervös väntan, ängslan och onda aningar att bli tätare och mörkare inne i staden. ... Och när "dansen" i april månad tog nya svep och även nådde Sarajevo, när alltså Tyskland gick till anfall och hastigt och lätt krossade Jugoslavien, och när ustasamakten tog säte i Sarajevo och började vidta de första åtgärderna att förverkliga förintelseplanerna mot serber och judar, blev Mento Papo snarare förvirrad än skräckslagen. Men innan han rätt kunde fatta arten av sin förvirring förvandlades denna plötsligt till skräck. ... En dag flyktade också Agata sin väg. ... Den morgon då Mento på allmän till judarna ställd kallelse gått iväg till polisen för att anmäla sig och registreras som "Jude" samt för att överräcka butikstillståndet och ta emot den gula bindeln med "Salomos sigill" - davidsstjärnan -, samlade hon allt som i huset kunde uppbringas i fråga om pengar, kläder och värdesaker och försvann spårlöst. Att hans katolska kvinna, som själv tillstått att hon hade en bror som var ustasa, på detta sätt försvunnit var, slutligen, för Mento ett tydligt tecken och det dråpslag som han sedermera inte förmådde hämta sig från. ... När han vänder tillbaka till det tomma huset ser han ... att den nya makten ... inte gör någon åtskillnad mellan goda och dåliga judar. ... Mento Papo inväntade (Stjepan Kovic från ustasastaben). ... Synbarligen är det varken så att (Papo) är den där rätte juden sådan (Kovic) föreställt sig eller så att han själv är en sådan ustasa han ville vara. ... Han minns att hans mor berättat att man ... tagit henne som liten tös till kyrkan under påskveckan för att hon tillsammans med de övriga barnen skulle "piska Barabbas", den skändlige jude för vars skull man, efter vad som sägs, korsfäste Jesus, Guds son. Man delade ut viderisknippen åt barnen, som glatt och frenetiskt piskade på kyrkbänkarna så att det ekade i kapellets halvdunkel. (Ivo Andric "Buffé 'Titanic'" s 223-224,241-245)

Europa har i årtusenden manats akta på det glada budskapet om frälsning. Europa har haft sitt val och dess folk har gjort sitt val - de ha valt Barabbas i stället för Kristus, de ha valt mörkret i stället för ljuset, de ha valt kriget i stället för friden, Guds frid. Ve Europa! Ve dess folk och länder! (Florentinus Hällzon "Profetord och tidstecken" s 76)

Tjumakov generade sig inte för att kalla alla i bandet för "rövare" och tvistade med Fomin så han vart hes för att övertyga honom om att han, Fomin, själv inte var annat än en stråtrövare från stora landsvägen. De råkade ofta i häftig dispyt när ingen utomstående var närvarande. "Jag slåss mot sovjetmakten av ideella orsaker!" skrek Fomin, röd av vrede. "Och du kallar mig, fan vet vad! Begriper du det, din idiot, att jag slåss för en idé?" "Försök inte kollra bort mig", invände Tjumakov. "Det går inte, jag är väl ingen barnunge heller. Jo, du är just en vacker idealist! En vanlig äkta rövare är du, och ingenting annat. Varför är du så rädd för det ordet? Det begriper jag inte." "Varför ska du ge mig så fula namn? Vad menar du? Jag har gjort uppror mot regeringen och slåss mot den med vapen. Då kan man väl inte kalla mig för rövare?" "Jo, just för att du går mot regeringen är du en rövare. Rövare är alltid mot regeringen, så har det alltid varit. Och hurdan sovjetregeringen än är, så är det en regering och den har hållit sig kvar sen nittonhundrasjutton. Och den som går emot regeringen är en rövare." "Du är tom i huvet! Än general Krasnov då - och Denikin - var dom också rövare?" "Tacka för det! Fast dom hade epåletter. Men det är ju en struntsak. Epåletter kan vi också sätta på oss." (Michail Sjolochov "Stilla flyter Don V" s 165)

Bondpojken (Frank Mangs) från Närpes ... anländer till Göteborg (och Betlehemskyrkan) i februari 1924. ... Vi låter riksevangelisten Erik Larsson med fri hand teckna sin minnesbild av ett väckelsemöte på den tiden: " ... Mangs talade över temat 'Kristus eller Barabbas'. Han var under en särskild inspiration. Han ställde bredvid sig på talarestolen på sin ena sida Barabbas och på den andra sidan Jesus. Han vänder sig till Barabbas och frågar honom: 'Vad får jag om jag väljer dig i kväll och börjar följa dig?' Barabbas svarar: 'Denna världens glädje, gunst, lycka, vänskap, framgång och allt övrigt, som världen kan giva dig.' Mangs vänder sig till honom och frågar: 'Men har du frid?' Svaret blir nej. 'Har du frälsning för min odödliga själ?' Svaret blir åter nej. 'Men när jag skall dö en gång, vad har du då att ge mig?' Barabbas bleknar och vrider sig olyckligt där han står. Mangs frågar igen och får till slut fram svaret: 'Nej, jag äger ingen odödlighet. Jag äger inget evigt liv.' Då vänder Mangs sig åt andra sidan och börjar fråga Jesus vad han har att ge. Svaret blir: 'Vill du följa mig, får du världen till ovän, en smal väg att vandra på, ofta världens hån och spott. Till slut vill världen ge dig liksom den gav mig ett kors. Men väljer du mig skall jag förlåta dig och frälsa dig ifrån dina synder, lösa dina bojor, skänka ditt hjärta frid och fylla dig med frälsningens fröjd.' Mangs frågar igen! 'Men sedan, när jag skall gå härifrån en dag, vad då?' Jesus svarar: 'Har du följt mig i tiden så skall du ock vara hos mig i evigheten. Du skall bli välkomsthälsad i min himmel och vara samman med mig och alla som hör mig till i all evighet.' ... Som en avslutning på sin predikan vände sig Mangs till åhörarna med följande frågor: 'Hur många är det som väljer Barabbas i kväll? ... Hur många är det som väljer Jesus i kväll?'" (Harry Månsus "Arvet som glöder" s 32-35)

Under ett par veckor av min vistelse i Moskva (år 1923) opererade ett band rånare i hjärtat av staden, vilket gjorde den ofta sentima hemvandringen full av spänning. Under något mer än en vecka rånades sextio nattvandrare, vanligtvis mellan klockan tre och fem, då i allmänhet lugn härskar där. Det kom två tre män på en mörk gata med revolvrar och kommenderade "Hands up!" Det var bara att lyda och hålla sig lugn. Belysningen var dålig av sparsamhetsskäl. Offren avkläddes ofta helt och hållet och fingo ta sig hem splitternakna. I bästa fall berövades de endast sin pälsar, pälsmössor, skor och plånböcker. Polisen gjorde verkliga och berömvärda ansträngningar att få rätsida på dessa missförhållanden, som skulle ha undanröjts med så enkelt medel som ljus; men ljus kostar pengar. (Albert Engström "Moskoviter" s 134)

Jag reser in till Växjö nu på lördag redan, emedan jag har affärer där och desslikes skulle släppa Barabbas något lös igen efter en månads strängt arbete och svåra själsgrubblerier. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 72; brev från Moshult till Sven Henning Almquist 1922-10-30)

Barrabas, Stenhuggaren, ... var inte riktigt säker på från vilket landskap han var kommen, Bohuslän eller Halland. ... Han var god som guld, Barrabas, i vardagslag men när han druckit "klosaium", hanterade han manfolk ungefär som han hanterade blocken i berget. ... Brännvinet var också de vuxnas tröst i eländet. "Om lördag släpper vi Barrabas lös", sa stenhuggarna. "Dä ä va vi gör dä", replikerade Barrabas alltid där han troget stod och mejslade på sitt block i brottet. (Gunnar Skogsmark "Idylle passionnelle" s 196-197)

Det var som en dröm, att (Hanna) varit till marken och upplevat så mycket. Hon skulle få lov att passa småsyskona och läsa kakes och frukta och älska Gud, hedra fader och moder och se väl upp så att hon inte bröt mot ett enda av de tio buden. Skulle det hända, att hon svängde sig allri så lite även utan att ljuga, eller att hon sladdrade på nån av syskonen, så blev mor till sig, och det blev stryk och förmaning, och hon talade om prosten och prostagårdsbarna och hur gudfruktiga andra var. Men vad hon aldrig talat om, det var, att det fanns människor, som stal och svor och stack och obehindrat levde rövare, värre än Barrabas. (Elin Wägner "Åsa-Hanna" s 18)

Nu blev det ett annat liv för den ensamme mannen. Visserligen talade Inger otydligt och vände sig alltid bort ifrån en för sin harmynthets skull, men det var ingenting att klaga över. ... Och han själv, var han utan lyte? Isak med det röda skägget och den alltför undersätsiga kroppen, han var som en hemsk karikatyr av en människa, ja det var som om man såg honom genom en virvel i rutan. Och vilken annan gick med en sådan uppsyn i ansiktet! Han tycktes vilket ögonblick som helst kunna släppa ett slags Barrabas lös. Det var storartat att Inger inte sprang sin väg. (Knut Hamsun "Markens gröda" s 14)

Texten, som pastorn nyss talat öfver, hade utgjorts af en del af fjärde akten i Kristi pinas historia. "Hvad människorna på Jesu tid måtte ha varit dumma", sade Helge. "Vore de dummare då än nu?" frågade pastorn. "Ja visst. Att tänka sig att folket kunde välja Barrabas framför Jesus! Att de skulle föredraga röfvaren, så farlig för den allmänna säkerheten, framför honom, som aldrig gjort dem annat än godt, det gör hela historien osannolik." Ynglingen beundrade sitt eget tal och tyckte sig ha så rätt. "Och du tror inte, att folk än i dag välja Barrabas framför Jesus?" frågade den gamle lugnt. "Har du aldrig själf gjort det?" "Jag?" utbrast Helge med äkta förvåning. "Ja, du!" svarade pastorn och betraktade ynglingen med denna kärleksfulla, starka blick, som var honom egen. "Aldrig!", svarade Helge. "Må du aldrig komma att göra det heller", sade gubben. "Så dum är jag väl icke", sade Helge tvärsäkert. Den gamle skakade på hufvudet. "Det valet är icke så lätt, som du tror, Helge", sade han. "Klokhet ensamt är icke nog, hela ens varelse måste vara med i valet." (Elisabeth Beskow "Gamle prästen i Hornsjö och andra berättelser" s 20-21; Gamle prästen i Hornsjö)

ca 1900 och tiden dessförinnan

I en viss stad i Frankrike finnes en skola för sådana gossar, som utan föräldravård vandra omkring på Paris' gator. ... När någon begår ett fel, som kräfver en allvarlig bestraffning, samlas alla gossarne till ett slags råd för att bestämma hvilket slags straff, som bör användas, hvilket vanligtvis består i några dagars arrest, då den brottslige naturligtvis icke får deltaga i lekarna på fristunderna. ... Sedan gossarne fält domen öfver någon kamrat och föreståndaren dertill gifvit sitt bifall, framställes till dem denna fråga: "Vill någon af er intaga den brottsliges plats och lida i hans ställe, under det han går fri?" Och det händer sällan att icke någon träder fram och löser brottslingen genom att undergå dennes straff. I detta fall måste alltid den brottslige vara ställföreträdarens dörrvaktare och uppassare samt bära vatten och bröd till honom under hela hans fängelsetid. Häraf följer vanligtvis att den mest hårdhjertade gosse veknar, genom att se en annan villigt underkasta sig hans straff. En märkvärdig sak inträffade der för icke länge sedan. ... I ett anfall af vrede drog (en gosse) upp en knif mot en (annan) gosse med hvilken han tvistat och stack honom dermed i bröstet. Såret var allvarsamt, men icke dödligt. ... Gossarne öfverenskommo att han borde afskedas från skolan och aldrig tillåtas att återkomma dit. Föreståndaren satte sig likväl deremot. ... Han bad dem tänka ut ett annat straff. De bestämde sig för en långvarig arrest. Den vanliga frågan gjordes, men ingen erbjöd sig att lida i den elake gossens ställe; alltså måste han genast gå in i sitt fängelse. Efter några dagar påminde föreståndaren gossarne om denna sak och frågade: "Vill ingen blifva den olycklige gossens ställföreträdare?" Ett ögonblick derefter hördes en röst säga: "Jo, jag vill det." De förvånade gossarne sågo sig omkring och fingo då se den gossen komma fram, som fått det svåra såret och som nu sluppit ut från sjukhuset. ... Sedan (den brottslige) några dagar ditfört mat till sin ädle ställföreträdare och då han länge sett honom vara i saknad af ljus, frihet och glädje, började hans stolta hjerta vekna. ... Han kastade sig till föreståndarens fötter (och) bekände och begrät med bittra tårar sitt hjertas elakhet och uttryckte sitt beslut att framdeles lefva ett annat lif. Ingen makt, intet våld hade kunnat frambringa en sådan verkan på gossens hjerta, som denna kamrats sjelfuppoffring. ... När det onda i hans natur öfvervans af det goda, blef det äfven verkligen öfvervunnet. (Richard Newton "Det bästa af allt" s 61-64)

(Teaterföreståndare) Sjövall (till dottern Josefine): I landsorten duger inte annat än tragedier, det vet du ... komedien bry de sig inte om ... Kommer ni ihåg när vi spelte "Ett glas vatten" i Borås? ... hur det stod dagen därefter i tidningen? Jo så här stod det: "Utom det att titeln 'Ett glas vatten' aldrig kan vinna sympatier i Borås, så får redaktionen förklara, att alla komedier och lustspel borde avlysas, emedan det är skamlöst att narra hederliga boråsare att skratta och grina som solvargar. Däremot förorda vi på det högsta alla slags tragedier och isynnerhet sådana, vari rövare förekomma." Så skriver boråsarn, och boråsarn har rätt. (August Blanche "Ett resande teatersällskap" s 276-277)

Till (sjömans)yrkets livsfarlighet bidrogo bl.a. sjörövarna. Dylika funnos under (1700-talet) av många slag utan att noga kunna åtskiljas. Ett parti stack dock bjärt av från alla andra, nämligen de i de s.k. barbareskstaterna, Algeriet, Tunis, Tripolis och Marocko, hemmahörande. Där bedrevs yrket som ett vällovligt statligt näringsfång. För vår sjöhandels fredande och sjöfolkets säkerhet från det hållet nödgades man på 1730-talet inleda underhandlingar med rövarefurstarna, och omsider överenskoms med dem alla, att våra skepp skulle mot en rundligt tilltagen årlig penningsumma eller däremot svarande naturaprestationer äga rätt att ovisiterade fortsätta till destinationsorten. Dessutom skulle de kunna uppvisa ett visst pass för till sjöss mötande barbareskkryssare. ... Man hade väl hyst den förhoppningen, att med avtalen bliva förskonad från kostbara konvojer, men rövarefurstarne respekterade överenskommelserna dåligt och gjorde sig skyldiga till otaliga övergrepp, med påföljd att konvojer fingo återupptagas, och därtill måste den svenska regeringen låta en eller flera fregatter ständigt kryssa längre eller kortare tid i Medelhavet. Ännu långt in på 1800-talet fortsatte barbareskstaterna sin kaparhantering och Sveriges nesliga förhållande till rövarna varade ända till 1851. ... Av sjörövare uppbringade skepp brändes ofta eller avyttrades i närmaste hamn, medan de av sjöfolket - befälet icke undantaget - som kommo undan med livet, såldes på slavmarknaderna i vissa nordafrikanska städer. I Sverige var det under (1700-talet) vanligt, att det i kyrkorna upptogs kollekt för slavars utlösen - i Hamburg fanns en för ändamålet avsedd kassa - men ibland dyrkades priset upp så högt, att utlösningen omöjliggjordes, och den stackars fången fick dö i sitt elände. (Georg Hafström-Hjalmar Börjeson "En ny glansperiod inom sjöväsendet" s 359-360)

Egna kommentarer och funderingar:

Den myckna/månghövdade folkskaran som hade kommit till högtiden (och bland dem några som inte var judar) skriade och välsignade Kungen av Israel (Joh 12:13). Nu skriar judarna och förbannar "judarnas kung". Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 18:33-36.

Barabbas var en mördare enligt Markus och Lukas. För Johannes är han framför allt en rånare. Barabbas (namnet betyder "faderns son") är en rånare som förtjänar att korsfästas. Men Jesus - Faderns Son - låter Sig korsfästas i Barabbas' ställe.

I den gångna tiden räddades Abrahams son från att dödas av sin fader. I ett återställelseperspektiv måste Sonen Jesus denna gång dödas av Sin Fader. Och i ett återställelseperspektiv måste nu också israeliterna, som befriades från Egypten, dö i Jesu person.

I forna tider hängdes "den onda människan" Haman (Ester 7:6) upp i stället för "den rättfärdiga människan" Mordokaj. I ett återställelseperspektiv ser vi hur "den rättfärdiga Människan" Jesus nu hängs upp i stället för "den onde mannen (Apg 3:14)" Barabbas.

I ett "likhetsperspektiv" ser vi hur liksom den onde Menelaus frigavs i stället för försvararna av de heliga tingen, så friges rånaren Barabbas i Jesu ställe (2 Mack 2:47-48).

Grekiska ord:

apolyô (lösa upp från) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 4:47;12:25; Matt 1:19; 18:27; Mark 15:6,9; Joh 18:39 - Tobit 3:6,13,17; 10:12; 1 Mack 10:29; 11:38; 2 Mack 6:30; 7:9; 10:21; 12:45; 14:23; Syr 27:19; Susanna v 53(Theod); Matt 5:31-32; 14:15,22-23; 15:23,32,39; 19:3,7-9; 27:15,17,21,26; Mark 6:36,45; 8:3,9; 10:2,4,11-12; 15:11,15; Luk 2:29; 6:37; 8:38; 9:12; 13:12; 14:4; 16:18; 23:16-18,20,22,25; Joh 19:10,12; Apg 3:13; 4:21,23; 5:40; 13:3; 15:30,33; 16:35-36; 17:9; 19:40; 23:22; 26:32; 28:18,25; Rom 14:20(א*); Hebr 13:23.

Barabbas (Barabbas) Matt 27:16-17; Mark 15:15; Joh 18:40 - Matt 27:20-21,26; Mark 15:7,11; Luk 23:18.

boulomai (önska) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 8:13; 11:45; Matt 1:19; Mark 15:15; Joh 18:39 - Ester 3:11,13b(B2); 8:11; Tobit 5:14; Judit 5:7; 8:15; 1 Mack 3:34; 4:6; 5:48,67; 7:5,30; 11:49; 12:14; 14:31; 15:3-4,27; 16:13; 2 Mack 11:23,29; 12:35; 14:39; Salomos Vishet 12:6; 14:19; 16:21; Syr Prolog; 12:16; Matt 11:27; Luk 10:22; 22:42; Apg 5:28,33; 12:4; 15:37; 17:20; 18:15,27; 19:30; 22:30; 23:28; 25:20,22; 27:43; 28:18; 1 Kor 12:11; 2 Kor 1:15,17; Fil 1:12; 1 Tim 2:8; 5:14; 6:9; Tit 3:8; Filemon v 13; Hebr 6:17; Jak 1:18; 3:4; 4:4; 2 Petr 3:9; 2 Joh v 12; 3 Joh v 10; Judas v 5.

synêtheia (vedertaget bruk) Joh 18:39 - (4 Mack 2:13; 6:13; 13:22,27); 1 Kor 8:7; 11:16.

Ytterligare studier:

Dan 6:23-24; Obadja v 5a; Matt 27:38; Mark 11:17; 15:6-15,27; Luk 19:46; 23:17-25; Joh 10:1; 19:10,12.

Charles B. Chavel "The Releasing of a Prisoner on the Eve of Passover in Ancient Jerusalem"; Journal of Biblical Literature 60 (1941): 213-278.

Thomas D. Lea "Who Killed the Lord? A Defense Against the Charge of Anti-Semitism in John's Gospel"; Criswell Theological Review 7 (1994): 103-123.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-25; 2012-03-16; 2014-11-07; slutlig version 2018-06-06); 2020-10-05

Tillbaka till Start

---