Tillbaka till kapitellistan

Sjuttonde kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 1-2 | 3 | 4-5 | 6 | 7-8 | 9-10 | 11 | 12 | 13 | 14-16 | 17-19 | 20 | 21-23 | 24 | 25-26 |


17:1-2 De här tingen samtalade Jesus och då Han hade lyft emot/upp Sina ögon in i himlen talade Han: ”Fader, stunden har kommit (och kommer). Förhärliga Din Son, för att Sonen må förhärliga Dig, helt och hållet som Du har gett Honom varje/allt kötts (rättsliga) myndighet, för att varje (nation?) som Du har gett (och ger) Honom, till den må Jag (א*) ge tidsålderslångt liv.”

Ord för ord: 17:1 (25 ord i den grekiska texten) De-här-(tingen) samtalade Jesus och havande-lyft-emot '-en ögon'/ögonen sina in-i '-en himmel'/himlen talade-(han): fader, har-kommit-(och-kommer) '-en stund'/stunden. förhärliga din '-en son'/sonen, för-att '-en son'/sonen må-förhärliga dig, 17:2 (15 ord i den grekiska texten) helt-och-hållet-som (du)-gav honom (rättslig)-myndighet varje kötts, för-att varje vilken/som (du)-har-gett-(och-ger) honom (jag)-må-ge (till)-den liv tidsålderslångt.


1883: Detta talade Jesus och upplyfte sina ögon mot himmeln och sade: Fader, stunden har kommit, förhärliga din Son på det att ock din Son må förhärliga dig, såsom du har gifvit honom makt öfver allt kött, på det att han må gifva evigt lif åt alla dem, som du har gifvit honom.

1541(1703): Detta talade Jesus, och lyfte upp sin ögon till himmelen, och sade: Fader, stunden är kommen; förklara din Son, att din Son förklarar ock dig. Såsom du hafwer gifwit honom magt öfver allt kött, att allom dem, som du hafwer honom gifwit, skall han gifwa ewinnerligt lif.

LT 1974: När Jesus talat allt detta, såg han upp mot himlen och sade: ”Far, stunden har kommit. Uppenbara Sonens härlighet, så att han i sin tur kan ära dig. För du har gett honom myndighet över varje man och kvinna på hela jorden. Han skänker evigt liv åt var och en som du har gett honom.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Elifas sade: ”Den människa som Gud överbevisar) må komma i en grift/grav precis som brödsäd som skördas i en läglig stund enligt/under en läglig tid.” (Job 5:26, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) “I riktning mot Dig har jag lyft mina ögon, (till Dig) som bor i himlen.“ (Ps 123:1, Grekiska GT)

(Herren) talade till mig: “Du är min slav, Israel, och i dig skall Jag förhärligas.“ (Jes 49:3, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) ”Ni skall kalla Mig ’Fader’, och ni skall inte vända er bort från Mig.” (Jer 3:19b, Grekiska GT)

Till (en som en människas son) gavs början och hedern och riket, och alla folken, stammarna, tungorna skall vara slavar åt Honom. Hans (rättsliga) myndighet (är) en tidsålderslång (rättslig) myndighet, och Hans rike skall inte alltigenom förstöras. (Dan 7:14, Grekiska GT, Theod)

(Visheten sade:) ”Jag gav (Adam – den utsmyckade världens fader) stabilitet att få makt (över) alltsammans.” (Salomos Vishet 10:2)

(De två äldste) ’lutade ut’/’vände bort’ sina ögon (till) det att ej se in i himlen men/och ej dra sig till minnes rättfärdiga domsutslag. (Susanna v 9b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Bed ni så på det här sättet: ’Vår Fader, Den i himlarna. Låt Ditt namn helgas.’” (Matt 6:9)

Då Jesus hade kommit till/fram, samtalade Han (med de elva lärjungarna) och sade: “Varje/all (rättslig) myndighet i himmel och uppå jord har getts åt Mig. Då ni har gått * (א,* א, A) var/gör lärjungar (av) alla nationerna.“ (Matt 28:18-19a; BG Ask-kommentar: Walter Bauer säger i sitt "Greek-English lexicon" - s 485 - att det grekiska ordet för "vara eller bli en lärjunge" som transitivt verb har betydelsen "göra en lärjunge". Kanske är det så att alla översättare har samma mening. Men jag är inte säker på att detta är den johanneiska synen. Att vara lärjungar i ett sällskap av alla nationer kan få lärjungaskaran att växa. Jfr Joh 17:21-23.)

Då (Jesus) hade tagit de fem bröden och de två fiskarna (och) då Han hade sett/tittat upp in i himlen, välsignade Han. (Mark 6:41a)

(Jesus sade till Petrus och Jakob och Johannes:) ”Stunden har kommit. Skåda, Människans Son ’ges till sidan av’/överlämnas in i missarnas (av Guds mål) händer.” (Mark 14:41b)

(Simeon sade: “Mina ögon har skådat) ett ljus 'in i'/till ett avslöjande av nationer och en härlighetsglans av Ditt folk Israel.” (Luk 2:32)

(Jesus sade:) “Alla ting har ’getts till sidan av’/’överlämnats till’ Mig av Min Fader. (Luk 10:22a)

Tulluppbördsmannen, som stod ’fjärran ifrån’/’långt bort’, ville (hela tiden) inte ’inte heller’/ens lyfta emot/upp ögonen ’in i’/mot himlen. (Luk 18:13a)

Då (Stefanus) hade stirrat/spanat in i himlen, skådade han en Guds härlighetsglans och Jesus som stod ut ur Guds rätta/högra (delar). (Apg 7:55b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Fadern välkomnar Sonen och har gett (och ger) alla ting i Hans hand. (Joh 3:35)

(Jesus sade till folkskaran:) ”Varje (nation?) som Fadern ger Mig skall anlända i riktning mot Mig, och den som kommer i riktning mot Mig må Jag inte/förvisso ej kasta ut * (א*) ... (att) Jag ej må fördärva ’ut ur’/’till följd av’ den, emellertid/utan (att) Jag må få den att stå upp i/på den sista dagen.” (Joh 6:37,39b)

(Jesus sade till judarna:) “Och jag ger (Mina får) tidsålderslångt liv.” (Joh 10:28)

Jesus lyfte upp ögonen och talade: ”Fader, Jag är tacksam mot Dig, att Du har hört Mig.” (Joh 11:41b)

Jesus svarar (Filippos och Andreas) och säger: “Stunden har kommit (och kommer), för att Människans Son må förhärligas.” (Joh 12:23)

… (Jesus) visste, att Fadern hade gett Honom alla ting i händerna. (Joh 13:3a)

När (Judas) så hade kommit ut, säger Jesus: “Nu har Människans Son förhärligats, och Gud har förhärligats i Honom. * (P66,א*,B) Och Gud skall förhärliga Honom i Sig, och strax skall Han förhärliga Honom.” (Joh 13:31-32)


Hembygdens predikan:

Icke mindre än sju gånger säger (Kristus om sina lärjungar) till sin fader blott i sin översteprästerliga förbön (Joh 17:2-24): Du har givit mig dem. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 111, Fjärde söndagen efter trettondedagen, Matt 14:22-36)


Exegeter, evangelister med flera:


ca 2000 - ca 1950

I slutet på ett avskedstal var det inte ovanligt att den som talade bad. Därför är det helt enligt reglerna att Jesus efter sitt avskedstal ber till Fadern. ... Johannes berättar inte om att Jesus lärde sina lärjungar att be Herrens bön. Men hans avskedsbön innehåller många likheter med Herrens bön, och det finns de som vill se de sju bönepunkterna i Herrens bön vidareutvecklade i Jesu bön inför sitt uppbrott, enligt Johannesevangeliet. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 291)

(C.J. Wright) ser ett samband med Herrens bön. Han talar om denna bön (i Joh 17:1-26) som "en slags utvidgad parafras" av den bönen. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 635)

Vi finner en interessant parallell til dette (avskjedstale) i 5 Mos 32 og 33, der Moses etter å ha avsluttet sin avskjedstale till folket, vender seg mot Gud i bönn og velsigner Israels stammer. Med dette avsluttes örkenvandringen og innledes inngangen i det lovede land, noe som betyr overgangen til en ny periode i frelseshistorien. (Anfin Skaaheim "Johannesevangeliet" s 293)

Man kan jämföra (Jesu bön till Fadern) som litterär genre med Jakobs välsignelse i 1 Mos 49; Moses bön och välsignelse i 5 Mos 32-33 eller liknande scener i den judiska testamentslitteraturen. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 401)

De som stod (Jesus) närmast, följde honom på färderna och deltog i tjänandet, hade tid att tänka igenom (vem han var) grundligare. De märkte hur nära Gud Jesus var. Han använde mycket tid till att be, och när han bad, kallade han Gud sin far med större tillit och förtrolighet än någon annan visat. Om någon kallar Gud "Far", betyder det att han betraktar sig som Guds son på något sätt, och det gjorde Jesus förvisso. (Howard Marshall "Vem var Jesus? s 56)

Ibland har den här bönen kallats ”Jesu översteprästerliga förbön”. I Gamla testamentet berättas det om hur översteprästen en gång om året gick in i det allra heligaste och bad för folket, innan han bar fram offer för deras synder. På samma sätt ber Jesus, innan han ger sitt liv som ett offer för hela världens synder. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 163-164)

I går kväll (den 15 september 1962) började konferensen här i Berbérati. En stor skara ombud, mest afrikaner, är samlade. ... I dag hölls konferenspredikan av nestorn bland missionärerna; John Hilberth, som talade om Jesu översteprästerliga förbön enligt Joh. 17:e kapitel. Framställningen hade beröringspunkter med den nu aktuella missionssituationen i (Centralafrikanska republiken). Predikan, som gjorde ett djupt intryck, var som ett avskedstestamente från den mångårigt trogne missionären. (Linné Eriksson "Lösryckta dagboksblad" s 171)

Bland andra medresande (på båten Gripsholm på väg mot Amerika) minns jag särskilt gamla tant Emelie Schinke. Vi blev så goda vänner. Hon hade en så underbar tillit till Gud. Efter första gudstjänsten, som jag hade ombord, kom hon fram, fattade om mina händer och läste Joh. 17 kap. för mig. Det var dagens text. Hon hade förstått orden "Stunden är kommen". Det var nog för henne för att förstå, ur vilket kapitel jag hämtat min text. Tant Emelie kunde nästan hela Nya Testamentet utantill. Hon var 76 år. (Hilding Fagerberg "Möte med Amerika" s 231; Atlanten är böljande blå; år 1950)


ca 1950 och tiden dessförinnan

Det var inget ovanligt med 10.000 stockholmare kring Renberget en nyårsnatt. Från och med 1928 blev också Anders de Wahl och "Nyårsklockan" hela landets egendom i och med att radioutsändningarna från Skansen inleddes. . . . Fram emot midnatt samlades så alla kring dåvarande Renberget vid Tingsvallen. Allt var på sekunden tidsbestämt för att exakt passa in på tolvslaget. Klockorna skulle börja ringa i staplarna, de Wahl skulle börja läsa, bålet skulle tändas och det illuminerade årtalet på Bredablick skulle knäppas på. . . . En liten tidsförskjutning kunde få stora följder. Ett år vilade de Wahl längre än vanligt på orden varför han hade några versrader kvar när båltändarens tid var inne. Denne följde plikttroget sina instruktioner på sekunden och lågorna stod dramatiskt höga kring den store skådespelaren när han räddades ned från Renberget med svedd päls. (Ingemar Liman "Ring klocka ring" s 15)

Jesu livsmål var att förhärliga sin Fader. Han hade vunnit detta mål under jordelivet, trots alla dess vidrigheter och försakelser, nu skulle han på Faderns högra sida äga ännu större betingelser för fullföljandet av samma mål. "Du har givit honom makt över allt kött, på det att han må giva evigt liv åt alla dem, som du har givit honom", eller såsom han efter uppståndelsen uttrycker det: "Mig är given all makt i himmelen och på jorden." (Fredrik Hammarsten "Sådd på Guds åker - Predikningar Första årgången" s 376)

Faderns ära hade genom menniskornas fall blifwit fördunklad, så att djefwulen kunde smädande säga: Gud har icke mycken ära deraf, att han skapat menniskan o.s.w. Men genom Sonens död och återlösningen har saken wunnit upprättelse. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 223)

Det är få människor som riktigt utforskar himlens stjärnor. De människor, som har sin skatt härnere på jorden, tittar neråt och har därför inte tid att lyfta upp sina ögon mot himlen, för de söker så flitigt efter en inbillad skatt och tror, att de genom den skall få så stor vinning, så att de inte kommer ihåg att rikta sin blick uppåt. ... Men fast jordandens skatt glänser som guld då den är under jorden, får man se att det bara är en kolmila, då man tar upp den ur jorden och betraktar den i solsken. På så sätt blir alla människor bedragna som söker den gömda skatten under jorden. Men de få människor, som söker den fördolda skatten i himlen, brukar alltid rikta sin blick uppåt, fast andra människor i världen säger, att de som söker efter en skattgömma i himlen är dåraktiga. Det händer också ibland, att de, som söker efter den fördolda skatten i himlen, faller i någon grop, eftersom de bara tittar uppåt då de går. Men fast den ondes änglar får skratta, då en människa som ser upp mot himlen faller, kan de ändå inte hindra henne från att stiga upp. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 343 i predikan 1849 över Matt 2:1-12)

Aftonen före sin död lät (Philip Jakob Spener) tre gånger efter varandra läsa för sig det 17:e kapitlet av Johannes evangelium. Han hade alltid älskat detta kapitel, men av helig vördnad för dess djupa innehåll aldrig vågat predika över detsamma. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 13)

Rabbinerna tillskriver Abraham morgonbönernas ursprung, Isak eftermiddagsbönernas och Jakob kvällsbönernas ursprung. (Alfred Edersheim “The Temple” s 154)


Sångarna:

Jag lyfter ögat mot himmelen Och knäpper hop mina händer; Till dig, o Gud, som är barnens vän, Min håg och tanke jag vänder. ... Så håll utöfver mig än din hand, O fader god utan like, Och låt mig växa för lifvets land, Som är ditt himmelska rike! (JL Runeberg: Sång 392:1,4; jfr Psalmer och Sånger 210:1,4)


Egna kommentarer och funderingar:

Orden ”tauta elalêsen” (hade samtalat de här tingen/samtalade de här tingen) är samma ord som i 1 Mos 49:28 (Grekiska GT) används om Israel efter det att han välsignat sina söner.

Vad angår ”(var och en) nation”, jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 6:37-40.


Paulus sade till de troende i Efesos: “(Gud, Fadern) underordnade alla ting inunder (Jesu Kristi) fötter, och Han gav Honom till (församlingen) av utkallade (som) ett huvud över allting. (Ef 1:22)

Petrus sade: “Gud må förhärligas i alla ting genom Jesus Kristus, till vilken härlighetsglansen är och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen.” (1 Petr 4:11b)

Och det här är det löfte som Han själv lovade/gav oss, det tidsålderslånga livet. (1 Joh 2:25)


Ytterligare studier:

1 Mos 49:28; Ps 121:1; Matt 11:27; 14:19; Mark 7:34; Luk 11:2; Joh 1:12-13; 2:4; 5:24,27; 6:27; 7:39; 12:27; 14:13,25; 17:6,9,11,24-25; Rom 3:23; 1 Joh 2:2; 4:14; Upp 6:8; 13:2; 17:12; 18:10,17,19.


Savas Agourides "'High Priestly Prayer' of Jesus"; Texte und Untersuchungen 102 (1968): 137-145.

John L. Boyle "The Last Discourse (Jn 13,31-16,33) and Prayer (Jn 17): Some Observations on Their Unity and Development"; Biblica 56 (1975): 210-222.

Aida Besançon Spencer "Father-Ruler: The Meaning of the Metaphor 'Father' for God in the Bible"; Journal of the Evangelical Theological Society 39.3 (Sept. 1996): 433-442.

D. Francois Tolmie "A discourse analysis of John 17:1-26"; Neotestamentica 27.2 (1993): 403-418.

E.R. Wendland "Rhetoric of the word. An interactional discourse analysis of the Lord's prayer of John 17 and its communicative implications."; Neotestamentica 26.1 (1992): 59-88.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-14; 2012-02-09; 2014-10-07; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

17:3 Men/och det här är det tidsålderslånga livet, ‘för att’/att de må ha kunskap om Dig, den ensamme/ende sanne Guden, och om Jesus Kristus som Du har skickat bort.

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten): det-här men är det tidsålderslånga liv för-att (de)-må-ha-kunskap-om dig den ensamme/ende gud och (den)-som (du)-skickade-bort Jesus Kristus.


1883: Men detta är det eviga lifvet, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sändt, Jesus Kristus.

1541(1703): Och detta är ewinnerligit lif, att de känna dig allena sannan Gud, och den du sändt hafwer, Jesum Christum.

LT 1974: Och detta är vägen till evigt liv – att känna dig, den ende sanne Guden, och Jesus Kristus, som du sände till jorden.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(”Ni skall inte äta) från frukt av/på träet (av det att veta/'ha kunskap om' på fint och ont), som är i en mitt av ’platsen vid sidan av rädsla’/paradiset”, talade Gud (till mannen och kvinnan). ”Ät inte från det, ’inte heller ej’/’inte heller’ rör det, för att ni ej må dö.“ Och ormen talade till kvinnan: “Ni kommer inte att dö (i) död!“ … Och då (kvinnan) hade tagit dess frukt, åt hon. Och hon gav och/också till sin man (som var) i sällskap med henne, och han åt. (1 Mos 3:3-4,6b, Grekiska GT, Grekiska GT)

Herren kom vid sidan av före/inför (Moses) ansikte och kallade/utropade: “Herren Gud, medlidande och barmhärtig, långmodig och mycket barmhärtig och sann.“ (2 Mos 34:6, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) “Och den främmande, som inte är från ’det här’/detta Ditt folk, och/också de skall anlända och bedja i/på den här platsen, och Du skall lyssna till (honom) ut ur himlen, ut ur Din redo/beredda boning, och Du skall göra enligt alla ting, så många som den främmande – alltefter omständigheterna – må kalla emot Dig, på så sätt (att) alla folken må ha kunskap om Ditt namn och frukta Dig helt och hållet som Ditt folk Israel, och Du må ha kunskap, att Ditt namn har ’kallats (och kallas) emot’/’åkallats (och åkallas)’, emot det här huset, som jag har byggt.” (1 Kung 8:41-43, Grekiska GT)

(Asarja sade:) "Israel (var) många dagar inte i/med en sann Gud." (2 Krön 15:3a, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Alla nationerna så många som Du har gjort skall anlända och kasta sig ner inför, inför Dina ögon, Herre.“ (Ps 86:9a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) ”Ge kunskap om (visheten) i/på alla dina vägar.” (Ordsp 3:6a, Grekiska GT)

(Visheten sade:) ”Mina 'vägar ut'/utvägar (är) 'vägar ut'/utvägar av liv.” (Ordsp 8:35a, Grekiska GT)

(Hiskia bad:) ”Du, Herre vår Gud, rädda oss ut ur (de assyriska kungarnas) hand, för att jordens alla riken må ha kunskap att Du är den ensamme/ende Guden.” (Jes 37:20, Grekiska GT)

(Profeten sade:) ”Jorden skall vara uppfylld av det att ha kunskap om Herrens härlighetsglans.” (Hab 2:14a, Grekiska GT)

(Pojken sade till kungen:) “Jag kallar på Gud ... att du skall bekänna Honom ut/frimodigt av det skälet att ensam/ende Gud är Han.” (2 Mack 7:37b)

(Salomo sade: “De gudlösa säger: ’Den rättfärdige) lovar/’gör anspråk på’ att ha Guds kunskap.’” (Salomos Vishet 2:13a)

(Salomo sade till Gud:) ”Att ha inblick i Dig (är) hel rättfärdighet, och att känna Din makt (är) en icke-dödlighets/odödlighets rot.” (Salomos Vishet 15:3)

(Asarja sade till Herren: “Låt våra fiender) få kunskap om att Du ensam är Herren Gud.” (Asarjas bön v 22a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Herren sade till Sina lärjungar:) “Många skall tala till Mig i/på den där dagen, ’Herre, Herre, profeterade vi inte (i) Ditt namn, och (i) Ditt namn kastade ut många (א*) demoner, och (i) Ditt namn gjorde många förmågor/’förmågans gärningar’?’ Och då skall Jag bekänna för dem att/: ”Jag har aldrig någonsin haft kunskap om er.’” (Matt 7:22-23a)

(Jesus sade: “Ingen) har någon ytterligare kunskap om Fadern ’om ej’/utom Sonen, och (den) för vilken Sonen – om alltefter omständigheterna – må önska att avslöja.“ (Matt 11:27b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”När Människans Son – alltefter omständigheterna – må komma i Sin härlighetsglans, och alla budbärarna i sällskap med Honom, då skall Han sitta ner uppå Sin härlighetsglans' tron. Och alla nationerna skall ledas/föras tillsammans framför Honom. … (Och) de rättfärdiga (skall gå bort) in i ett tidsålderslångt liv.” (Matt 25:31-32a,46b)

Då Jesus hade kommit till/fram, samtalade Han (med de elva lärjungarna) och sade: “Varje/all (rättslig) myndighet i himmel och uppå jord har getts åt Mig. Då ni har gått * (א,* א, A) var/gör lärjungar (av) alla nationerna.“ (Matt 28:18-19a; BG Ask-kommentar: Walter Bauer säger i sitt "Greek-English lexicon" - s 485 - att det grekiska ordet för "vara eller bli en lärjunge" som transitivt verb har betydelsen "göra en lärjunge". Kanske är det så att alla översättare har samma mening. Men jag är inte säker på att detta är den johanneiska synen. Att vara lärjungar i ett sällskap av alla nationer kan få lärjungaskaran att växa. Jfr Joh 17:21-23.)

… De skriftlärda och fariseerna (sade vid mötet mellan Jesus och den förlamade): ”Vem är Den här som samtalar/uttalar hädelser? Vem förmår låta missar (av Guds mål) vara, ’om ej’/utom Gud ensam/endast?” (Luk 5:21)

(Jesus sade till folkskaran:) “Ni (må) skåda Abraham och Isak och Jakob och alla profeterna i Guds rike men er (själva) varande ’kastade ut’/utkastade utanför. Och man skall komma från uppstickanden/öster och sjunkanden/väster och * (א,*א,A) nordvind/norr och sydvind/söder och luta sig upp/tillbaka i Guds rike.“ (Luk 13:28b-29)

(Paulus sade till athenarna:) "Jag har funnit en upphöjd plats, i vilken det var (och hade varit) skrivet in: 'Till en okänd Gud'. Det som ni så icke har kunskap om vördar ni, (om) det här kommer jag med ett budskap till er." (Apg 17:23b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Amen, amen, Jag säger er, att den som hör Min utsaga och tror (i/på) den som har sänt Mig har tidsålderslångt liv och kommer inte in i (någon) dom, emellertid/utan har stigit (och stiger) över ut ur döden in i livet.“ (Joh 5:24)

(Jesus sade till judarna:) “Hur skall ni förmå att tro, när ni tar härlighetsglans från varandra(s sida) och inte söker den härlighetsglans som kommer från sidan av den ensamme/ende Guden?“ (Joh 5:44)

(Jesus sade till folkskaran:) ”Varje (nation?) som Fadern ger Mig skall anlända i riktning mot Mig, och den som kommer i riktning mot Mig må Jag inte/förvisso ej kasta ut * (א*) ... (att) Jag ej må fördärva ’ut ur’/’till följd av’ den, emellertid/utan (att) Jag må få den att stå upp i/på den sista dagen.” (Joh 6:37,39b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ” Jag har talat/sagt (och talar/säger) ”vänner” till er, eftersom alla ting som Jag har hört från sidan av Min Fader har Jag gett er kunskap om.” (Joh 15:15b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Och de här tingen må (א,* א) de göra er (א,* א), eftersom de inte har fått kunskap om Fadern, inte heller om Mig.” (Joh 16:3)


Hembygdens predikan:

En kristens hemlängtan är en längtan efter liv. Jesus talade ju om det eviga livet, vad det är och hur det vinnes o.s.v. Och det heter ju klart och tydligt: Detta är evigt liv att de känna dig, den ende sanne Guden och den du har sänt, Jesus Kristus. Evigt liv, mina lyssnare, vilket rikt ord är inte detta, ty det är något långt mer än en evig tillvaro. Ty en evig tillvaro är i sig själv inget åtråvärt, ty tillvaron är ju endast måttet – och tillvarons värde beror på varav måttet är fyllt. ... Det eviga livet är alltså i Gud och utan Gud vore evigt liv ingenting att bedja om eller längta efter. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Vad är kunskap? Vad är våra lärda män annat än avkomlingar till häxor och eremiter som hukade i sina grottor och skogar och gjorde örtdekokter, frågade näbbmössen till råds och nedtecknade stjärnornas språk? Och vi hyser mindre och mindre respekt för dem varefter vår vidskeplighet minskar och vår känsla för skönhet och själslig hälsa ökar. . . . Ja, man kan föreställa sig en mycket angenäm värld. En lugn, gränslös värld, med blommor så röda och så blå på de öppna fälten. En värld utan professorer och specialister och hushållerskor med näsor som poliskonstaplar. (Virginia Woolf "Tecknet på väggen" s 94)

Vår kära gengångare var en ny flicka pånyttfödd ur den döda flickan. Döden var besegrad. . . . Mödrar ropar på sina flickor, som är små idag och förälskade i morgon, och som lever bland blommorna under solen. Det var detta barns tillblivelse som spökade. Huset hade blivit som nytt, fyllt av lycka, och kunde äntligen glädjas åt det eviga livet. (Emile Zola "Angeline" s 206; Zolas sista novell författad under exilen i England 17-19 oktober 1898)

"Om ni tänkte efter lite mer", (sade Andrej Jefimytj till Ivan Dmitritj), "skulle ni förstå hur oviktigt allt det där yttre är som oroar oss. Ni måste sträva efter insikt om livet, däri ligger den sanna lyckan." "Insikt ...", sade Ivan Dmitrij och rynkade pannan. "Det yttre och det inre ... Förlåt mig, men jag förstår det inte. Det enda jag vet", sade han medan han såg ilsket på doktorn och reste sig upp, "det enda jag vet är att Gud har skapat mig av varmt blod och nerver. Och organisk vävnad måste reagera på varje retning om den ska vara livsduglig. Och jag reagerar! På smärta svarar jag med skrik och tårar, på skändligheter med indignation, på vidrigheter med avsky. Jag anser att det är naturligt och går under benämningen livet." (Anton Tjechov "Paviljong nr 6" s 257-258)

"Jag medger existensen av ett evigt liv och har kanske alltid gjort det", (sade Ippolit). "Lät gä för att medvetandet som tänts genom en högre makts vilja sett sig omkring i världen och sagt: 'Jag är!' och lät gä för att denna högre makt plötsligt befallt att det ska förintas, av den eller den anledningen, nägon förklaring ges inte, det bara mäste sä vara, jag medger allt detta, men fortfarande kvarstär den eviga frägan: varför krävs dä dessutom min ödmjuka underkastelse? . . . Och ändä har jag aldrig, hur mycket jag än försökt, kunnat föreställa mig att det inte skulle finnas ett liv efter detta och en försyn. Det mest sannolika är väl att allt detta finns, men att vi ingenting förstär om ett liv efter detta och de lagar som gäller där. Men om nu detta är sä svärt och rentav omöjligt att fatta, hur skulle jag väl dä kunna ställas till svars för att jag inte förmätt fatta det ofattbara." (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 513)

Förverkligandet af den kristna samfundsidé(n) . . . möter oss i evangelierna under den storslagna bilden af ett "Guds rike", där medborgarskap och lika värdighet vinnes af alla, hvilka, äfven om de ej instämma i hela serien af "renlärighetens" grundartiklar och icke-grundartiklar, med innerlighetens styrka sammansluta sig kring den urkristna bekännelsen: "Detta är det eviga lifvet att de känna dig, den ende sanne Gud, och den du sändt hafver, Jesus Kristus." (Viktor Rydberg "Om kyrka och prästerskap" s 220-221; med anledning av kyrkomötet 1868; Göteborgs Handelstidning maj-juni 1868 samt tidskriften Framtiden samma år)

(Johan) talade om för (modren) ur böckerna om naturen och historien och hon, som aldrig fått kunskaper, lyssnade med andakt. Men när hon hört på en lång stund, antingen hon nu behövde höja sig eller verkligen fruktade världens visdom, drog hon fram med den enda kunskapen, som kunde göra människan lycklig. Hon talade om Kristus; Johan kände väl igen det där talet, men modren förstod att rikta det till honom personligen. ... Det var något osunt i hennes åskådning, och han tyckte sig märka den obildades motvilja mot bildning. Varför denna långa skolkurs, frågade han sig, när den ändock ansågs vara intet i jämförelsen med dessa dunkla läror utan sammanhang om Jesu dyra blod? Han visste också att modren hämtade detta språk ur samtal med ammor, syjungfrur och gamla madamer, som gingo i sirapskyrkan. Underligt, tyckte han, att dessa just skulle ha hand om den allra högsta visheten, som varken prästen i kyrkan eller läraren i skolan hade aning om. Han började finna att dessa ödmjuka voro bra nog andligen högfärdiga och att vägen till visdom genom Jesus var en påhittad ginväg. (August Strindberg "Tjänstekvinnans son" s 84-85; 1860-talet)

Jag, (Robinson Kruse), hade fått föra (vilden) Fredag fram till den sanna kunskapen om den kristna läran, så att han hade fått lära känna Kristus Jesus, det som betyder detsamma som att få evigt liv. När jag tänkte på alla de här sakerna strömmade en förunderlig glädje genom hela mig, och jag var ofta glad över att jag hade hamnat här, trots att jag hade tyckt förut att det var det värsta som kunde ha hänt mig. ... Genom sina allvarliga frågor fick (Fredag) mig att lära mig mycket mera om Bibeln än vad jag någonsin skulle ha gjort om jag hade varit ensam när jag studerade den. (Daniel Defoe "Robinson Kruse" s 168)

Jesus Kristus är måttet för allt och det centrum som allting siktar mot. Den som känner honom känner alltings grund. ... Alla de som söker Gud utanför Jesus Kristus och som blir stående inför naturen finner antingen inte något ljus som kan stilla deras oro eller också hittar de på en väg till gudsgemenskap och till att tjäna honom utan medlare, och därigenom hemfaller de antingen till ateism eller till deism, två saker som kristendomen avskyr nästan lika högt. Utan Jesus Kristus skulle världen inte äga bestånd, ty antingen ginge den under eller också bleve den ett helvete. (Blaise Pascal "Tankar" s 77-78)

(I 1 Mos 1:26) uppenbarades (Sonen) eftersom Fadern talar till Sonen som Faderns underbara rådgivare (Jes 9:6 LXX). Men nu är han också vår rådgivare och ger råd. Fastän han är Gud talar han utan att tvinga, och dock är han alltigenom väldig Gud. Ja, han ger rådet att vi skall låta okunnigheten fara, ta emot kunskapen och överge villfarelsen för att komma till sanningen, lägga av förgängligheten för att få oförgängligheten. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 51)

De som utan bokstäver har trott denna tro är barbarer så vitt avser vårt språk, men vad avser lära, levnadsvanor och livsutveckling är de, på grund av tron, i sanning mycket visa. Och de behagar verkligen Gud, då de ordnar sitt umgänge med all rättfärdighet, kyskhet och vishet. ... Det är inte möjligt att leva skild från liv, och livets medel finns i gemenskap med Gud, men gemenskap med Gud är att känna Gud och njuta Hans godhet. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol 1, s 417,489)


Att fortsätta med (hembygden):

Den okände Guden vill för (människor) bli den kände Guden. Detta kan ske genom honom som är Guds väsens avbild och hans härlighets återsken. (Gunnar Fjellestad "Gudslängtan"; kommentar till Apg 17:22-31; Jönköpings-Posten den 21 juni 1963)

1942 var ett minnesår för en liten grupp ungdomar från Bodaforsbygden. Det året anordnade nämligen sandsjökretsen av SAU sin första bibelskola. Den hölls i Betania (nuvarande - år 1980 - Allianskyrkan) i Bodafors. ... Läroboken, som vi använde, var först och främst Bibeln, men vi hade också en liten samlingspärm med ett 30-tal maskinskrivna blad. Där hade kursledaren gett oss en sammanfattning av Bibelns huvudsanningar. På första bladet fanns också temat för bibelskolan angivet: "Att lära känna dig den ende sanne Guden och den du har sänt, Jesus Kristus." Joh 17:3. (Lennart Nordbring "Bibelskola 1942 och 1980" s 45-46; Svenska Alliansmissionens kalender för 1980)

Det är i Jesu evangelium som är frälsning för hwar och en som tror. Men denna frälsning består ej deruti, att en god kunskap och ett wisst lärobegrepp inläres, utan den består deruti, att det ljus och den gudomliga lifskraft, som Gud gifwer genom evangelium får upptända lif, sprida ljus uti hjertat och införa menniskor i lifsförening med Jesus. Huru mycken och god kunskap man har, och huru berömwärd en god kunskap kan wara, så är det blott en lifgifwande kunskap om Jesus, som är frälsande, och frälsningen är allenast i Jesus. Hwar och en som blir delaktig af denna frälsning, blir helt omskapad till hjerta och sinne, och sålunda en ny menniska. Detta inre lifwets erfarenhet om frälsning i Jesus kan upplefwas, och många hafwa smakat denna salighet, men den kan ej beskrifwas och klart framläggas för dem, som sakna detta lifwets erfarenhet. Det är derför icke olika uppfattningar af läror, som frälsar, utan det är Kristus, som är sjelfwa kärnan och innehållet i Guds evangelium, som frälsar syndare. (Swening Johansson ”Herrens werk” avd. VIII)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

"I framtiden kommer vi att leva betydligt längre än vi gör i dag", (sa pappa Jerzy). "Vi börjar nu att förstå vad det är för mekanismer som gör att cellen åldras och dör. Därmed öppnas dörren för att förstå hur cellen kan få evigt liv. ... Den tiden kommer då människan tar ett steg i riktning mot det eviga livet. Man kan säga att vi i avseende på livslängd kommer att bli mer lika gudarna, även om en olyckshändelse alltid kommer att kunna ända en människas liv. Tanken svindlar, men jag ser egentligen inte något skäl till att det inte ska bli så här. Under förutsättning att utvecklingen tillåts fortsätta och att vi inte spränger oss själva i luften innan dess." (Stefan Einhorn "Den sjunde dagen" s 38-40; första samtalet - ödmjukhet)

Det viktigaste draget i ortodox teologi är kanske just dess syn på själva teologin. Teologi är inte spekulationer om uppenbarade sanningar utan personlig kunskap om levande Gud. Kärnan i ortodox teologi är inte en tro som försöker förstå utan en tro i tillbedjan inför mysteriet. (R.A. Whitacre "De ortodoxa kyrkorna" s 435)

Kunskapens träd på gott och ont är trädet som ger en obegränsad, total kunskap, gör den som äter dess frukt allvetande. (Gillis Gerleman "Ur Pentateuken" s 30 i kommentar till 1 Mos 2:4b-25)

(Gustaf) Wingren vikarierade en tid för Karl Barth som professor i Basel, men också den barthianska teologin underkänns av Wingren. ... Enligt Wingren präglas Barths teologi av frågan om hur människan får kunskap om Gud. Barths svar är att Gud uppenbarar sig genom ordet på ett omskapande och omskakande sätt. Men ... Barths utgångspunkt i kunskapsproblemet leder till en felteckning av det centralt kristna. I stället måste man enligt Wingren utgå från skapelseläran. I skapelsen möter människan tillvarons krav och känner skuld. Det är när människan ser sin skuld som hon kan uppfatta vad evangeliet innebär som befrielse. Skuldens fråga och inte kunskapsfrågan skall vara utgångspunkten för teologi. – Det är ganska svårt att förstå detta resonemang. Om människan känner skuld vill hon väl veta om det finns någon befrielse och då är man tillbaka vid kunskapsfrågan. (Anders Jeffner "Teologin inför vetenskapens utmaningar" s 170)

Deklarationen att Gud är En är grundbegreppet i den judiska tron. ... Det hebreiska ordet "echad" betyder inte bara ett odelat helt utan också ensam i sitt slag. Det finns ingen som kan jämföras med Gud. (William B. Silverman "Judendom Kristendom" s 28)

Alltså: Någon gång i september månad - helst så tidigt som möjligt under månaden - kommer Astrid och Du till oss här på Söderäng, Väddö, och stannar några dagar. Så att vi får slutgiltigt lösa de mänsklighetens eviga problem, som vi ännu inte - trots flera längre sammanträffanden - har lyckats lösa. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 262-263; brev från Söderäng-Grisslehamn till Ingemar Hedenius 1964-07-27)

Att känna Gud det är att känna Honom så som en vän känner sin vän. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 235 i kommentar till Joh 17:1-8)

Att känna Gud är att leva. (Norman Vincent Peale "Hur man gör livet rikt" s 153)

Under sin tid som professor i systematisk teologi, särskilt teologisk etik, vid Lunds universitet 1951-1977 kom (Gustaf) Wingren att sätta sin prägel på svensk teologi som kommit att bli mycket inflytelserik, både metodiskt och innehållsligt. I "Teologins metodfråga" (1954) ... (hävdar han) att den kristna kärlekstanken inte är ett svar på en kategorisk grundfråga, utan på skuldens problematik, och därför kan inte den historiska undersökningen svara på frågan om hur evangeliet skall utläggas i dag. ... Wingren var inte nöjd med de tidigare lundateologernas skapelseteologi, utan ville betona att det den kristna teologin talar om som skapelse är en allmänmänsklig erfarenhet av beroende och skuld, inte en särskild kunskap förmedlad genom uppenbarelsen. Wingrens teologi har varit mycket betydelsefull för Svenska kyrkan och spelat stor roll för de delar av Svenska Missionsförbundet som velat göra upp med sitt pietistiska arv. ... Vart den svenska teologin är på väg i det nya seklet (2000-talet) är det omöjligt att sia om, men en väl grundad förmodan är att det pluralistiska samhället också kommer att resultera i en mängd olika teologier, snarare än de mer tydliga skolbildningar som kännetecknade 1900-talet. (Ola Sigurdson "Teologins uppgift. Traditionsbildningar inom svensk 1900-talsteologi." s 402-403)

Det verkliga kännetecknet på en kristen är inte att han känner till om Jesus utan att han känner Jesus. Det grundläggande misstaget i kristenheten är att betrakta Jesus som någon som levde och dog och vars liv vi studerar och vars berättelse vi läser. Jesu är inte en person i en bok, han är en levande närvaro. (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 17)


ca 1950 - ca 1900

Det första och sista i missionens uppgift är att föra människor till kunskap om Gud, och lära känna Honom. Jesus har själv sagt: Det är evigt liv, att de känna dig den ende sanne Guden, och den han har sänt, Jesus Kristus. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 76; ledare i tidningen Dagen den 25 september 1948)

(Näst efter) den sammansatta känslan av kärlek och fruktan inför Gud kommer (inom judendomen) förpliktelsen att förstå. Och det är en primär förpliktelse, eftersom människan måste veta vad som är rätt för att kunna känna och handla på tillbörligt sätt. ... Även om förståelsen inte hamnar överst på värdeskalan, hör den ändå till de absolut viktigaste egenskaperna, och även om judendomens hjältar är goda människor mer än visa, är de vanligtvis visa såväl som goda. Visdom och lärdom är inte samma sak. Mången utan all boklig kunskap har genom sina erfarenheter och begrundan kommit fram till fundamentala insikter om den mänskliga tillvaron. Och mer än en har studerat mycket och förblivit okunnig. För sådana personer har den rabbinska litteraturen ett speciellt uttryck: ”åsnor lastade med böcker”. Men även om lärdomen inte är alldeles nödvändig för visdomen, är den vanligtvis ett första stort steg i dess riktning. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 62-63)

När jag fullgjorde mina studier i Lund, så levde jag mitt liv obundet i synden, i sus och dus. Efter mina studiers avslutande hade jag icke mera kvar av Guds ord i mitt medvetande än möjligen Jesu bergspredikan och några goda saker hos profeterna. Det var knappt mer än pärmarna kvar av Bibeln. Jag kom nämligen vid universitetet under inflytande av den tyska nyteologien och dess svenska efterföljare. Alla under, allt övernaturligt, Jesu uppståndelse, Jesu försoning, allt det där som frälsar, det förklarades bort. Min barnatro togs bort och med en stympad Bibel kom jag att bliva präst. ... Men så kom jag ut. Och jag har ofta tackat Gud över att jag fick bli präst. Ty under min tid som präst lärde jag känna Gud. (Henning Thulin "Kring kyrkan och pingstväckelsen" s 37-38)

Det talas ofta i Skriften, särskilt i Johannes' evangelium både om Guds kunskap och om evigt liv. Ingenstädes äro de båda orden och begreppen så nära förbundna: det heter här, att Gudskunskapen, kunskapen om den ende sanne Guden och den han sänt, är det eviga livet. ... Kristi kyrka skall icke rädas att förkunna, att det är kunskapen om levande Gud, som ger all annan kunskap dess mening och sammanhang och låter den bliva till välsignelse och icke förbannelse. ... I Jesu Kristus är det eviga livet redan i denna världen närvarande, som en underpant på den tillkommande fulländningens värld, till vilken Frälsaren kallar dem, som i enkel tro omfatta honom. (Yngve Brilioth "I ordets tjänst" s 61-68; tal vid öppnandet av ungdomskurs i Hovmantorp den 1 augusti 1940)

Biskop Tor Andrae (1885-1947) utnämndes 1936 till biskop i Linköping. ... Andrae företrädde en kyrklighet präglad av väckelsens allvar men samtidigt mycket kulturöppen. Kyrkan utgjorde en självklar del i det svenska samhället. ... Han deltog i arbetet på en ny psalmbok, handbok och evangeliebok. I Tor Andrae möter en biskopsprofil i vilken forskaren, kyrkoledaren och kulturpersonen bildar en integrerad enhet. Texten i hans exlibris är hämtad från Augustinus - "Deum et animan scire cupio" Jag är ivrig att lära känna Gud och själen - och vittnar om en hängiven sökare. (Harry Lenhammar "Tor Andrae" s 129; exlibris = bokägarmärke)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Kunskap är makt. Och den är inte tung att bära. ... Den okunnige ... vandrar i mörkret och vet icke, hvart han går. Den okunniges starkaste sida plägar vara "inskränkt envishet", en egenskap föga bättre än en hoprullad igelkott. Farom efter kunskaper. Kunskap är ljus. ... Den kunskapsriket blir gärna hörd, ty han äger förmåga att gifva skäl och bevis för sina tankar. (Carl Boberg "Hvad skall man bli? - Ungdomens viktigaste fråga" s 76)

En gång skall saligheten deruppe prisas i fullare mått, men här nere är den ej heller att förakta. Ty Guds rike är icke mat och dryck utan rättfärdighet och frid och fröjd i den helige Ande.. Rom 14:17. Kropp och själ fröjda sig i den lefwande Guden. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 224)

Att känna Gud har för de första kristna varit det högsta målet. Och de rannsakade ständigt hurudan Guds natur var. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 280 i predikan 1859 över 1 Joh 2:3)

(Människorna) inbillar sig känna Gud, fast Gud rent av är okänd. Gud sade förut genom profeten Jesaja till Israels barn, att oxen känner sin ägare, och åsnan sin husbondes krubba, men Israel känner inte sin Gud. Det betyder att människan inte känner sin skapare. Vad som då predikats åt Israels barn, passar också för dessa tider. Ty fast många nu tror sig känna Gud, bättre än en oxe känner sin husbonde, så är det risk att de bättre känner sina renaroch sin boskap, än Gud. Tro inte att den känner Gud rätt, som inte blivit kristen. Många lärda män inbillar sig känna Gud, därför att de läst många av Bibelns skrifter och forskat i naturen och använt sitt förnuft i djupa tankar. Men för den skull känner en enfaldig kristen Gud bättre än en hedning med stor lärdom. ... Den som har ett bra minne, kan nog läsa utantill katekeser, psalmböcker, postillor och bibelställen, men vet för den skull inget om Gud, eftersom förnuftet och förståndet är i dimma och mörker. Med detta minne är han bara en stor hedning, och beklagligtvis stannar kristendomen i dessa tider ofta i det man kan utantill. Den kännedomen om Gud räcker inte alls till för att förstå. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 169-170 i predikan 1845 över Hebr 1:1-2)

(Sören) Kierkegaard föraktade sin tids skrivbordsfilosofer som menade sig ha insikt i Guds tankar. Han hävdade att ingen kan överblicka hela verkligheten och att även en glimt av en liten bit av sanningen, alltid måste betalas dyrt. Kunskap om Gud kan aldrig vara teoretisk; ännu mindre kan det komma i fråga att bevisa hans existens. "Att bevisa att någon som är närvarande existerar är en skamlös förolämpning, eftersom det är ett försök att göra honom löjlig . . . Guds existens bevisar man genom tillbedjan." Sann kunskap om Gud förvandlar alltid den som fått denna kunskap och drar in honom i ett krävande lärjungaskap. Sanning är inte bara något för tanken, utan det gäller livet. (Anthony C. Thiselton "Sören Kirkegaard" s 450)

Om du icke wet mer om tron, än att du anser den såsom en okänd egenskap, att du icke wet af hwarken om du har den eller huru du har fått den, så må du deremot besinna att wår Frälsare sätter ett wetande ihop med tron såsom oskiljaktigt förbundet med densamma. Wår Frälsare omtalar det ewiga lifwet såsom en lika påföljd af denna kännedomen, som af den sanna tron, då han säger: Detta är ewinnerligt lif, att de känna dig allena sannan Gud, och den du sändt hafwer, Jesum Christum. Joh 17:3. Hos en del obekymrade menniskor består deras tro i en tro som de hafwa om sig sjelfwa, att de skola ofelbart blifwa saliga. Deras tro är således icke en tro på Herren Christus, att han skall förhjelpa dem till ett ewigt lif. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar II" s 248)

Jag måste med stöd av Guds ord och vår egen kyrkas auktoritet upprepa frågan: "Har du undfått den helige Ande?" Om icke, är du inte ännu en kristen. Ty kristen är den som är smord med helig ande och kraft. ... Detta är evigt liv, att de känner dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus. ... Den är kristen, som har mottagit Kristi Ande. Den är icke kristen, som icke har mottagit honom. (John Wesley "Jesus är Herre" s 45,49)

I Calvins katekes från 1545 lyder den första frågan: ”Vilket är människolivets viktigaste mål?” Svaret heter: ”Att lära känna Gud.” (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 93)

Den mest kände av dominikanernas lärde under medeltiden var Thomas av Aquino (1225-1274). ... Thomas drog en viktig skiljegräns mellan förnuft och uppenbarelse. ... För att förstå verkligheten är inte förnuftet nog utan måste kompletteras av den kristna uppenbarelsen. Först då kan man förstå tillvaron i dess helhet. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 221; Munkar, nunnor och mendikanter)

(Milano) hade en rad af framstående biskopar, och bland dessa må vi först och främst nämna Ambrosius. Han föddes omkr. 340 troligen i Trier. ... Ambrosius är en af de fyra s.k. "stora kyrkolärarne", doctores ecclesiae (utom honom: Hieronymus, Augustinus och Gregorius den store). ... För Ambrosius var icke som för stoikerna dygden utan det eviga lifvet det högsta goda. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 301,304-305; Ambrosius af Milano)


Att avrunda med:

”att vi har lärt känna honom ..” Det är inte den intellektuella, teoretiska kunskapen, det är fråga om. Jag kan ta en teologie kandidatexamen utan att någonsin ha träffat Gud. Jag kan studera min Bibel utan att Gud får komma till tals med mig. Det går att slingra sig undan Gud bakom tomma fraser. ... Att känna Gud är att leva tillsammans med honom. Att ha honom för ögonen. Lyssna till honom. Älska honom. – Jag känner mina får och mina får känner mig. Joh. 10:4. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 48-49 i kommentar till 1 Joh 2:3-4)

Ja det är liv att lära känna Gud, Evigt liv att lära känna Gud, ja det är liv att lära känna Gud. Evigt liv i Gud! (Ylva Eggehorn ”En sång, ett folk”; Margareta Nyberg: Ja det är liv)

Vad är lycka? ... I verkligaste mening intensivt är blott ett liv: det eviga - det liv som här på jorden leves av verkligt kristna människor. (Fredrik Wislöff "Var är nu Gud?"; Jönköpings-Posten 1939-10-20)


Egna kommentarer och funderingar:

Kunskapen om Fadern och Sonen är en kunskap om det tidsålderslånga livets karaktär av ett ömsesidigt välkomnande. Fadern välkomnar Sonen (Joh 3:35), och Sonen välkomnar Fadern (Joh 14:31).

I ett återställelseperspektiv ser vi hur kunskapens träd (Grekiska GT: träet av det att veta/'ha kunskap om') till döds förvandlas till ett kunskapens träd till liv.


Paulus sade till de troende i Filippi: “… Jag anför alla ting vara en skada/förlust på grund av övergåendet/’det som det som övergår (detta)’, kunskapen av/om Kristus Jesus min Herre.” (Fil 3:8a)

Paulus sade till de troende i Kollosai: “I (Kristus) är vishetens och kunskap(en)s alla högar/skatter undangömda.“ (Kol 2:3)

Paulus sade till Timoteus: “(Gud vår Räddare) vill att alla människor skall räddas och komma in i en ytterligare kunskap om sanning.“ (1 Tim 2:4)

Petrus sade till de troende: ”Fröjdbringande (nåd) till er och må frid ’göras full’/’vara fullständig’ i/med ytterligare kunskap av/om Gud och Jesus Kristus (א,*א,A), vår Herre.” (2 Petr 1:2)

Ni har smörjelse från den Helige, och ni 'vet alla'/'har alla kunskap'. (1 Joh 2:20)

'Varje den'/’var och en’ som förnekar Sonen har inte heller Fadern. Den som bekänner Sonen har och/också Fadern. (1 Joh 2:23)

'Varje den'/’var och en’ som stannar i Honom missar inte (Guds mål). 'Varje den'/’var och en’ som missar (Guds mål) skådar inte (och har inte skådat) Honom, inte heller har Han (och har inte haft) kunskap om Honom. (1 Joh 3:6)

I det här har vi (א*) kunskap om Guds Ande: varje ande som bekänner, (att) Jesus Kristus har kommit (och kommer) i kött är ut ur/av Gud. (1 Joh 4:2)

Vi är ut ur/av Gud. Den som har kunskap om Gud hör oss. Den som inte är ut ur/av Gud hör oss inte. Ut ur/av det här har vi kunskap om sanningens ande och vilsegåendets ande. Välkomnade, låt oss välkomna varandra, eftersom välkomnandet är ut ur/av Gud, och 'varje den'/’var och en’ som välkomnar är (och har varit) avlad ut ur/av Gud och har kunskap om Gud. Den som ej välkomnar har inte fått kunskap om Gud, att Gud är ett välkomnande. (1 Joh 4:6-8)

Vi vet, att Guds Son har anlänt och har givit (och ger) oss ett sinne, för/så att vi * (א,* א, A, B*) har kunskap om den Sanne, och vi är i den Sanne, i Hans Son, Jesus Kristus. Den här är den sanne Guden och tidsålderslångt liv. (1 Joh 5:20)


Ytterligare studier:

Ester 4:17l(C14); Ordsp 11:9; Jer 31:34; Dan 9:22; Hos 4:6; Amos 5:4; 2 Mack 1:24-25; Luk 10:22; Joh 1:9,17; 3:17; 5:44; 8:28,32; 10:14-15; 17:8,21,23,25; 1 Kor 15:34; Fil 3:10; 1 Thess 1:9; 1 Tim 2:5; 2 Petr 1:3,8; 1 Joh 1:3; 2:23; Upp 3:7,14; 6:10.


Richard Alan Young "The Knowledge of God in Romans 1:18-23: Exegetical and Theological Reflections"; Journal of the Evangelical Theological Society 43.4 (Dec 2000): 695-707.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-14; 2012-02-10; 2014-10-08; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

17:4-5 Jag förhärligade Dig uppå jorden, då Jag hade gjort gärningen fullkomlig, som Du har gett (och ger) Mig, för att Jag må göra. Och förhärliga nu Du Mig, Fader, vid sidan av Dig själv (med) den härlighetsglans som Jag (hela tiden) hade vid sidan av Dig, innan utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ var vid sidan av Dig.

Ord för ord: 17:4 (14 ord i den grekiska texten) jag dig förhärligade uppå '-en jord'/jorden '-en gärning'/gärningen havande-gjort-fullkomlig vilken/som (du)-har-gett-(och-ger) mig för-att (jag)-må-göra. 17:5 (19 ord i den grekiska texten) och nu förhärliga mig du, fader, vid-sidan-av dig-själv (med)-den härlighetsglans vilken (jag)-(hela-tiden)-hade 'före (av)-den'/innan '-en utsmyckning'/utsmyckningen vara vid-sidan-av dig.


1883: Jag har förhärligat Dig på jorden, jag har fullbordat det verk, som du har gifvit mig att utföra. Och nu, Fader, förhärliga du mig hos dig själf med den härlighet, som jag hade hos dig, förrän världen var.

1541(1703): Jag hafwer förklarat dig på jordene; jag hafwer fullbordat det werk, som du mig gifwit hafwer, att jag göra skulle. Och nu, Fader, förklara du mig när dig sjelfwom, med den klarhet, som jag hade när dig, förrän denna världen war.

LT 1974: Jag har ärat dig här på jorden genom att göra allt, som du har bett mig om. Och nu, Far, uppenbara min härlighet, när jag nu står här inför dig, den härlighet som vi delade innan världen kom till.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till synagogan/’de församlade’:) “… Ni skall få kunskap om att Herren har skickat bort mig att göra alla de här gärningarna, eftersom (dessa) inte (är) från Mig själv.“ (4 Mos 16:28, Grekiska GT)

(Herren sade:) "De som förhärligar Mig, skall Jag förhärliga, och den som föraktar Mig skall icke hedras." (1 Sam 2:30b, Grekiska GT)

Varje syssla ’gjordes redo’/förbereddes från vilken/den dag (huset) grundades ända till var/’den tid då’ Salomo hade gjort Herrens hus fullkomligt. (2 Krön 8:16, Grekiska GT)

(Nehemja sade:) ”Det här arbetet (med templet) blev ’att göras’/gjort fullkomligt från sidan av vår Gud.” (Neh 6:16b, Grekiska GT)

(David sade:) “Herren talade till min Herre: ’Sitt ut ur’/vid Mina rätta/högra (delar), ända till Jag – alltefter omständigheterna – må sätta Dina fiender till en fotapall av/för Dina fötter.’” (Ps 110:1, Grekiska GT)

(Visheten sade:) “Före tidsåldern grundade Han mig i en början.“ (Ordsp 8:23, Grekiska GT)

(Visheten sade: “När Herren) (hela tiden) gjorde jordens grundvalar stabila, var jag (hela tiden) trolovad vid sidan av Honom. Jag var (hela tiden) i riktning mot var/'den plats där' Han fröjdade sig.“ (Ordsp 8:29b-30a, Grekiska GT)

(Herren) talade till mig: “Du är min slav, Israel, och i dig skall Jag förhärligas.“ (Jes 49:3, Grekiska GT)

(Budbäraren sade till Tobias: “Din hustru) har varit (och är) ’delad i portioner för’/tilldelad dig före tidsåldern, och du skall rädda henne, och hon skall gå i sällskap med dig, och jag ’tar nerifrån’/avlar, eftersom små pojkar och flickor skall vara/ges åt dig ut ur henne, och de skall vara för dig som bröder ...” (Tobit 6:18b, S)

(Salomo bad till Herren:) ”Ge mig den vishet som sitter vid sidan av Dina troner.” (Salomos Vishet 9:4a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då folkskarorna hade skådat (att Jesus hade botat den lame), fruktade de och förhärligade Gud, Den som hade gett (rättslig) myndighet av sådant slag åt människorna. (Matt 9:8)

(Folkskaran) förhärligade (hela tiden) (א,* א) Israels Gud. (Matt 15:31b)

(Jesus sade till lärjungarna:) “Barn, hur påfrestande det är att komma in i, in i Guds rike! … Vid sidan av människor ’(är det) oförmöget’/’förmås det inte’, emellertid/men inte vid sidan av Gud. Ty vid sidan av Gud ’(är) alla ting förmögna’/’förmås allting’.“ (Mark 10:24b,27b)

Jesus talade (till prästledaren): ”Jag är. Och ni skall skåda Människans Son som sitter ut ur Förmågans rätta/högra (delar) och som kommer i sällskap med himlens moln.” (Mark 14:62)

(Jesus sade till några fariseer:) “Skåda, jag kastar ut små demoner, och botanden avslutar Jag fullständigt idag och följande dag, och den tredje (dagen) görs jag fullkomlig.” (Luk 13:32b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Jag säger er, att det här, det som har varit (och är) skrivet måste slutas/’få sitt slut’ i Mig, det/detta: ‘Och han räknades i sällskap med laglösa.’ Ty och/också tinget med anledning av Mig har ett slut.” (Luk 22:37)

Då (Stefanus) hade stirrat/spanat in i himlen, skådade han en Guds härlighetsglans och Jesus som stod ut ur Guds rätta/högra (delar). (Apg 7:55b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som kommer uppifrån är ovanpå alla. Den som är ut ur jorden är ut ur jorden och ut ur jorden samtalar han. (Joh 3:31)

Jesus säger till (Sina lärjungar): ”Min mat är ‘för att’/att Jag måtte göra Dens vilja som sänt Mig och göra Hans gärning fullkomlig.” (Joh 4:34)

(Jesus sade:) ”Jag känner (Fadern), eftersom Jag är från sidan av Honom, och Den där har skickat (och skickar) (P66,א,*א) bort Mig.” (Joh 7:29)

Jesus svarade (judarna): ”Om – alltefter omständigheterna – Jag må förhärliga Mig själv, är Min härlighetsglans ingenting. Min Fader är Den som förhärligar Mig, om vilken ni säger, att Han är er (א,* א, B*) Gud.” (Joh 8:54)

När (Judas) så hade kommit ut, säger Jesus: “Nu har Människans Son förhärligats, och Gud har förhärligats i Honom. * (P66,א*,B) Och Gud skall förhärliga Honom i Sig, och strax skall Han förhärliga Honom.” (Joh 13:31-32)

(Jesus) sade: ”Fader, stunden har kommit (och kommer). Förhärliga Din Son, för att Sonen må förhärliga Dig.” (Joh 17:1b)


Hembygdens predikan:

Då (Jesus) säger: ”med den härlighet, som jag hade hos dig, förrän världen var”, så ställer han den stora härligheten hos fadren emot den ringa härlighet, han ägde på jorden. Han ägde nämligen härlighet även under sin djupaste förnedring. Men denna härlighet var inskränkt, som om man tänkte sig solen innesluten i ett rum, varur hon icke kunde framlysa. Han hade antagit en tjänares, egentligen en slavs, skepnad, och han måste bära den skepnaden, så länge här fanns ett slav- eller träldomsarbete att utföra för och ibland syndare. Nu bad han sin fader om att bliva befriad ur detta träldomstillstånd och insatt i sin egen rätta gudomshärlighet, liksom solen i den nyss använda bilden skulle längta efter att bliva fri ur sitt tvång för att utstråla den härlighet hon äger. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 236, Tredje söndagen efter påsk, Joh 17:1-8)


Exegeter, evangelister med flera:

Många typiska innehållsliga och strukturella element (i Jesu avskedstal, Joh 14-17) som läsarna känner igen i ett litterärt testamente finns redan i 1 Mos 47:29-49:33. ... 5 Mos 31-34 och faktiskt hela femte Moseboken är ett avskedstal. ... I NT är Paulus avskedstal i Apg 20:17-36 en intressant jämförelsepunkt. I Apg är det stiliserat som ett litterärt testamente. ... Betecknande nog är Luk det av synoptikerna som kommer närmast till att presentera Jesu sista måltid med lärjungarna som scen för ett avskedstal (Luk 22:14-38). (Kari Syreeni "Att leva i tiden efter Jesus. Det johanneiska avskedstalet - Joh 13-17 - i hermeneutisk belysning." s 460-461)

Faderns högsta plats bevaras med uttrycket "gav". Till och med det verk som Jesus gjorde var ett verk som Fadern gav honom. Initiativet ses som att det ligger hos Fadern. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 638)

Skulle vi i självprövningens timma komma underfund därmed, att vårt verk icke är fullbordat; må det då bliva vår hjälp, att Kristus fullbordat sitt! (Pontus Wikner "Predikningar I 1859-1877"; predikan vid långfredagens aftonsång 1859 över Joh 17:4)

Nu sade (Jesus) till Fadren: Efter jag nu fullgjort min tjenst, så utbeder jag mig åter min herrlighet, den jag ifrån ewighet hade hos dig, och afklädde mig, då jag kom uti werlden. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 226)

Inte endast före Adam utan också före all skapelse förhärligade Ordet Sin Fader genom att vara kvar i Honom och förhärligades själv av Fadern, som Han verkligen själv betygade. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 478)


Sångarna:

Du Fadrens värf fullbordat har Och till din Faders boning far, Men är osynlig hos oss qvar, När skyn dig från vår åsyn tar. (JO Wallin: Psalm 114:2; jfr Psalmer och Sånger 522:2)


Paulus sade till de troende i Rom: Kristus restes upp ut ur döda (kroppar) genom Faderns härlighetsglans. (Rom 6:4b)

Paulus sade till de troende i Rom: ”(Kristus Jesus) är Den som är i/vid Guds rätta/högra (sida) och Den som bönfaller till förmån för oss.” (Rom 8:34b)

Paulus sade till de troende i Korint: ”(Herren) har talat (och talar) till mig: ’Min fröjdbringande (nåd) är nog för dig, ty förmågan slutas/’tar slut’ i svaghet.’” (2 Kor 12:9a)

Paulus sade till de troende i Filippi: “Då (Jesus Kristus) ’började under’/var i Guds utformning, anförde Han inte att vara jämställd (med) Gud (som) ett bortrövande emellertid/utan tömde Sig själv, då Han hade tagit en slavs utformning, då Han hade blivit ’i en likhet av’/’en som liknade’ människor.“ (Fil 2:6-7a)


Ytterligare studier: Matt 26:64; Luk 22:69; Joh 1:1; 3:12; 5:36; 6:62; 7:39; 8:58; 12:28; 14:13; 17:24; 19:28; Apg 2:34; Fil 2:9; 1 Tim 3:16; Hebr 1:3,8,13; 5:9; 1 Petr 1:21; 3:22; Upp 2:27(28); 3:21; 5:13.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-14; 2012-02-11; 2014-10-09; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

17:6 Jag har gjort Ditt namn synligt för de människor som Du gav Mig ut ur utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. De var (hela tiden) till Dig, och till Mig gav Du dem, och de höll/efterföljde (א,*א) Din utsaga.

Ord för ord (22 ord i den grekiska texten): (Jag)-gjorde-synligt ditt '-et namn'/namnet (för)-de människor vilka/som (du)-gav mig ut-ur '-en utsmyckning'/utsmyckningen. (till)-dig (de)-var-(hela-tiden) och-(till)-mig dem (du)-gav och '-n utsaga'/utsagan din höll/efterföljde-(de).


1883: Jag har uppenbarat ditt namn för de människor, hvilka du har gifvit mig af världen. Dina voro de, och mig har du gifvit dem, och de hafva hållit ditt ord.

1541(1703): Jag hafwer uppenbarat ditt Namn menniskomen, som du hafwer mig gifwit af werldene; de woro dine, och du hafwer gifwit mig dem, och de hafwa hållit din ord.

LT 1974: Jag har berättat allt om dig för dessa män. De var i världen, men sedan gav du dem åt mig. De var faktiskt hela tiden dina, och du gav dem åt mig, och de har lytt dig.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Mose talade i riktning mot Gud: “Skåda, jag skall komma i riktning mot Israels söner, och jag skall tala i riktning mot dem: ’Era fäders Gud har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’ De kommer att fråga mig: ’Vad (är) ett namn till Honom?’ Vad skall jag tala i riktning mot dem?” Och Gud talade i riktning mot Mose: ”Jag är Den som är.” Och Han talade: ”På det här sättet skall du tala till Israels söner: ’Den som är har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’” (2 Mos 3:13-14, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) ”Du skall välkomna Herren din Gud och vakta/hålla Hans vaktanden/instruktioner och Hans grundlagar och Hans domar alla dagarna.” (5 Mos 11:1, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) ”Jag skall beskiva ditt namn för mina bröder.” (Ps 22:22a eller 22:23a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) ”Herren (är) min portion/del. Jag har talat att vakta/hålla Din lag.” (Ps 119:57)

(Herren sade:) ”Mitt folk skall ha kunskap om Mitt namn i/på den där dagen, att Jag är Den som samtalar: ’Jag är vid sidan av.’” (Jes 52:6, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Bed ni så på det här sättet: ’Vår Fader, Den i himlarna. Låt Ditt namn helgas.’” (Matt 6:9)

(Jesus sade till en rik människa:) “Om du vill komma in i, in i livet, håll buden.” (Matt 19:17b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det är/finns inte något (א,* א, A) gömt, om ej – alltefter omständigheterna – för att det må göras synligt, inte heller blev det undangömt, emellertid/utan för att det måtte komma in i (det) synliga.” (Mark 4:22)

(Jesus) sade (’hela tiden’/’gång på gång’) till (fariseerna och de skriftlärda): ”Fint/’på ett fint sätt’ upptar ni icke Guds bud, för att ni må hålla (א,*א,A,B) er tradition.” (Mark 7:9)

(Petrus sade:) ”Och till mig har Gud visat att ej säga/kalla någon människa (folk i) allmän(het) eller oren.” (Apg 10:28b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Åt så många som tog Honom, åt dem gav Han (rättslig) myndighet att bli Guds barn. (Joh 1:12a)

(Jesus sade till folkskaran:) ”Varje (nation?) som Fadern ger Mig skall anlända i riktning mot Mig, och den som kommer i riktning mot Mig må Jag inte/förvisso ej kasta ut * (א*) ... (att) Jag ej må fördärva ’ut ur’/’till följd av’ den, emellertid/utan (att) Jag må få den att stå upp i/på den sista dagen.” (Joh 6:37,39b)

(Jesus sade till judarna:) “Amen, amen säger Jag er, om – alltefter omständigheterna – någon må hålla Min utsaga, skall (א,* א) Han inte/förvisso ej titta på död(en) in i (den kommande) tidsåldern.“ (Joh 8:51)

(Jesus sade till judarna:) “Jag känner (Min Fader), och Jag håller Hans utsaga. (Joh 8:55b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Om – alltefter omständigheterna – ni må hålla Mina bud, stanna i Mitt välkomnande, helt och hållet som och/också (א,*א) Jag har hållit (och håller) Min Faders, Mina (א*) bud, och stannar i Hans välkomnande.” (Joh 15:10)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ” Om ni (hela tiden) var ut ur utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, var utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ – alltefter omständigheterna – (hela tiden) vän med det egna. Men eftersom ni inte är ut ur utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ – Jag utvalde er emellertid/förvisso ut ur utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ – på grund av det här hatar utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ er.” (Joh 15:19)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”Du har gett (Sonen) varje/allt kötts (rättsliga) myndighet, för att varje (nation?) som Du har gett (och ger) Honom, till den må Jag (א*) ge tidsålderslångt liv.” (Joh 17:2b)


Exegeter, evangelister med flera:

Jfr ”De visade Jesus ett mynt och sade till honom: ’De, som hör till kejsaren, avkräver oss skatterna.’ Jesus sade till dem: ’Ge det, som tillhör kejsaren åt kejsaren. Ge det, som tillhör Gud, åt Gud och det, som är mitt, ge mig det.” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 89; Thomasevangeliet log. 100)

Lärjungarna har tagit vara på Guds ord de vet i sanning, att Jesus kommer från Gud. Det kan därför inte bli någon verklig enhet, om en medkristen förnekar, att Jesus kommer från Gud, eller hävdar, att hans undervisning inte har någon auktoritet. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 169)

En i ett schartauanskt hem fostrad kamrat har berättat för mig, att ... hembiträdet en gång (troligen i slutet av 1800-talet), när familjen varit borta, berättade att där varit någon som sökt dem. Hon visste inte vem det var, ”men han sade adjö – och då förstår man ju vad det var för slags människa”. Adjö räknades som missbruk av Guds namn (adieu = åt Gud). Det rätta avskedsordet var farväl. (Olle Nystedt "Strövtåg i minnet och dagboken" s 35-36)

Du hafwer gifwit mig dem genom din förekommande nåd (genom Fadrens gudomliga och hemliga dragning, som sträcker sig till hwarje menniskohjerta, genom det wänliga lockandet och winkandet, då själarne icke weta, huru det är fatt med dem, då de alltid behöfwa det). Och de hafwa hållit dina ord, följt dina winkar, din dragning. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 226)


Sångarna:

Befall i Herrans händer Din möda och din väg; Och hur sig verlden vänder, Hans ord i hjertat äg; Ty intet ord är gifvet, Så fast som Herrans ord, Och ingen gerning blifvit, Som ej i Gud är gjord. (JO Wallin: Psalm 224:1; jfr Psalmer och Sånger 247:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Enligt Sinaiticus-texten "efterföljde" lärjungarna Jesu utsaga. Aorist-formen antyder en i tiden avgränsad handling och då kanske närmast svaret på Jesu uppmaning att "tro in i" Honom, Han som är Guds Utsaga. Jämför Joh 1:1-2 och Upp 3:8b.

Vad angår Guds namn, jämför de sju “Jag är-namnen“ för Jesus: “Jag är livets bröd“ (Joh 6:35), “Jag är utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ljus“ (Joh 8:12), “Jag är dörren“ (Joh 10:7), Jag är den fine herden (Joh 10:11), “Jag är uppståndelsen och livet“ (Joh 11:25), “Jag är vägen och sanningen och livet“ (Joh 14:6) och “Jag är den sanna vinrankan“ (Joh 15:1).

Det grekiska ordet ”kamoi” (och till mig) förekommer endast här i de johanneiska skrifterna. I Synoptikerna och Apostlagärningarna förekommer ordet endast i Apg 10:28.


(Sonen sade till Sin Fader): ”Jag skall komma med ett budskap (om) Ditt namn till Mina bröder.” (Hebr 2:12a)

Men den som – alltefter omständigheterna – må hålla Hans utsaga, i den här har Guds välkomnande sannerligen gjorts (och görs) fullkomligt. I/genom det här har vi kunskap, att vi är i Honom. (1 Joh 2:5)


Ytterligare studier:

Joh 6:44-45; 8:47; 17:9,24,26; 18:37; Hebr 2:13; Upp 3:3,8,10-11; 13:1; 11:18; 13:17-18; 19:12-13; 20:4; 22:4,7.


Herbert Giesbrecht "The Evangelist John's Conception of the Church as delineated in his Gospel"; The Evangelical Quarterly 58.2 (Apr.-June 1986): 101-109.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-14; 2012-02-12; 2014-10-10; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

17:7-8 Nu har Jag fått (א,*א), kunskap att alla ting så många som Du har gett (och ger) Mig är från sidan av Dig, att de ord, som Du har gett (och ger) (א,* א) Mig, har Jag gett (och ger) till dem. Och de har sannerligen själva tagit/’tagit till sig’ (dem) * (א*), att Jag kom ut från sidan av Dig. Och de har trott, att Du har skickat bort Mig.

Ord för ord: 17:7 (10 ord i den grekiska texten) nu fick-(jag)-kunskap att alla-(ting) så-många-som (du)-har-gett-(och-ger) mig från-sidan-av dig är. 17:8 (22 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) att '-en ord'/orden vilka/som (du)-har-gett-(och-ger) mig har-(jag)-gett-(och-ger) (till)-dem, och de-(själva) tog sannerligen att från-sidan-av dig (jag)-kom-ut, och (de)-trodde att du mig skickade-bort.


1883: Nu förstå de, att allt, hvad du har gifvit mig, är från dig. Ty de ord, som du har gifvit mig, har jag gifvit dem, och de hafva mottagit dem och förstå i sanning, att jag har utgått från dig, och tro, att du har sändt mig.

1541(1703): Nu hafwa de förstått, att allt det du mig gifwit hafwer, är af dig. Ty de ord du hafwer mig gifwit, hafwer jag gifwit dem, och de togo wid dem; och hafwa sannerliga förstått, att jag är utgången af dig, och hafwa trott, att du mig sändt hafwer.

LT 1974: Nu vet de att allt jag har är en gåva från dig. Jag har vidarebefordrat befallningarna du gav mig till dem, och de har accepterat dem och vet och är övertygade om, att jag kom ned till jorden från dig. Och de tror att du sände mig.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herrens budbärare sade till Abraham:) "Nu har jag fått kunskap att du fruktar Gud, och du har inte skonat din son, den välkomnade 'på grund av'/'med tanke på' Mig." (1 Mos 22:12b, Grekiska GT)

(Mose sade till synagogan/’de församlade’:) “… Ni skall få kunskap om att Herren har skickat bort mig att göra alla de här gärningarna, eftersom (dessa) inte (är) från Mig själv.“ (4 Mos 16:28, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose om Israel:) “Jag skall få en profet att stå upp åt dem ut ur deras bröder, precis som dig, och Jag skall ge Mitt ord i hans mun, och han skall samtala (med) dem, såtillvida som jag - alltefter omständigheterna - må ålägga honom.“ (5 Mos 18:18, Grekiska GT)

(David sade:) “Herren talade till min Herre: ’Sitt ’ut ur’/vid Mina rätta/högra (delar), ända till Jag – alltefter omständigheterna – må sätta Dina fiender till en fotapall av/för Dina fötter.’” (Ps 110:1, Grekiska GT)

(Visheten sade: “När Herren) (hela tiden) gjorde jordens grundvalar stabila, var jag (hela tiden) trolovad vid sidan av Honom. Jag var (hela tiden) i riktning mot var/'den plats där' Han fröjdade sig.“ (Ordsp 8:29b-30a, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Mitt folk skall ha kunskap om Mitt namn i/på den där dagen, att Jag är Den som samtalar: ’Jag är vid sidan av.’” (Jes 52:6, Grekiska GT)

(Salomo bad till Herren:) ”Ge mig den vishet som sitter vid sidan av Dina troner.” (Salomos Vishet 9:4a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Sebedaios' söners moder) säger till (Jesus): ”Tala för att i Ditt rike de här mina två söner må sitta ner, en ’ut ur’/vid * (א,*א,B) 'rätta (delar)'/'högra (sidan)' och en ’ut ur’/vid ’Dina (delar) av ett gott namn’/’Din vänstra’.” … (Jesus sade:) ”Att sitta ner ’ut ur’/vid 'Mina rätta (delar)'/'Min högra (sida)' och ’ut ur’/vid ’(delar av) ett gott namn'/’den vänstra’ * (א,*א,B) det är inte Mitt/’Min sak’ att ge, emellertid/utan de är för vilka som det har gjorts (och görs) redo av Min Fader.” (Matt 20:21b,23b)

Jesus säger till (prästledarna och de äldste): “Läste ni inte heller någonsin i skrifterna: ’En sten som de som byggde förkastade, den här blev ’in i’/till ett hörns huvud/början, från sidan av Herren blev den här, och den är förunderlig i våra ögon?’” (Matt 21:42)

(Jesus sade till lärjungarna:) “Barn, hur påfrestande det är att komma in i, in i Guds rike! … Vid sidan av människor ’(är det) oförmöget’/’förmås det inte’, emellertid/men inte vid sidan av Gud. Ty vid sidan av Gud ’(är) alla ting förmögna’/’förmås allting’.“ (Mark 10:24b,27b)

Jesus talade (till prästledaren): ”Jag är. Och ni skall skåda Människans Son som sitter ut ur Förmågans rätta/högra (delar) och som kommer i sällskap med himlens moln.” (Mark 14:62)

Jesus gjorde (hela tiden) framsteg i visheten och kroppslig växt och fröjdbringande (nåd) vid sidan av Gud och människor. (Luk 2:52)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ge och det skall ges åt er.” (Luk 6:38a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Sannerligen, (det) är/finns några av (dem som tillhör Människans Son) som står på samma plats (som Jag) som inte/förvisso ej må smaka döden, ’ända till’/förrän de – alltefter omständigheterna – må skåda Guds rike.” (Luk 9:27)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Vi betraktade Hans härlighetsglans, en härlighetsglans som av en enda avkomling från sidan av en fader, fylld med fröjdbringande (nåd) och sanning. (Joh 1:14b)

(Jesus sade:) ”Jag känner Honom, eftersom Jag är från sidan av Honom, och Den där har skickat (och skickar) (P66,א,*א) bort Mig.” (Joh 7:29)

(Jesus sade till de judar som till att börja med trodde på Honom:) ”Jag har kommit ut, ut ur Gud, och Jag har anlänt. Ty inte heller Jag har kommit (och kommer) från Mig själv, emellertid/utan Den där har skickat bort Mig.” (Joh 8.42b)

(Jesus sade till folkskaran:) ”Den som icke upptar Mig och ej tar Mina ord har den som dömer honom. Den där utsagan som Jag har samtalat skall döma honom i/på den sista dagen. Ty Jag inte har samtalat ut ur/av Mig själv, emellertid/utan Den som har sänt Mig, en Fader, Han har gett (och ger) Mig ‘ett bud’/’en befallning’, vad Jag må tala och vad Jag må samtala. Och Jag vet, att Hans bud är tidsålderslångt liv. De ting Jag så samtalar, samtalar Jag helt och hållet på det här sättet som Fadern har talat (och talar) till Mig.” (Joh 12:48-50)

(Jesu lärjungar sade till Honom (P5,א*,A):) ”Nu vet vi, att Du vet alla ting och inte har behov ‘för att’/att någon må fråga/be Dig. I/’med hjälp av’ det här tror vi, att Du har kommit ut från Gud.” (Joh 16:30)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”Och förhärliga nu Du Mig, Fader, vid sidan av Dig själv (med) den härlighetsglans som Jag (hela tiden) hade vid sidan av Dig, innan utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ var vid sidan av Dig. ” (Joh 17:5)


Exegeter, evangelister med flera:

Ord, lag och lydnad är sann kristendom för den västlige teologen, inte hängivenhet för bilder. Detta bör inte missförstås. Katolikerna i väst var förvisso inga bildstormare; på den tiden (under tidig medeltid) blev det till och med infört rundskulpturer i kyrkorummet, något som inte var accepterat i Bysans. Men bilderna var en underordnad sak; religionen bestod framför allt i ord. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 143; Kristendomen under tidig medeltid)

I midrashen över Ps 110:36 (35 i vår A.V.) tillämpas Ps 110 vers 1 'Sitt du vid Min rätta/högra hand' särskilt på Messias, medan Abraham sägs sitta vid den kvarvarande/vänstra handen. (Alfred Edersheim "The life and times of Jesus the Messiah Part II" s 721)


Egna kommentarer och funderingar:

Enligt Sinaiticus' läsning vet Jesus först nu att allt som Han fått är från Herrens sida. Att Han själv kommer därifrån säger Han redan i Joh 7:29. Jämför också Joh 16:27.


Uppå/’med avseende på’ de här sista dagarna har (Gud) samtalat (med) oss i/’med hjälp av’ en Son … som varande/är ett återsken av Hans härlighetsglans och Hans ståndaktighets stämpel och som både/dessutom för/bär alla tingen (med) Sin förmågas ord. (Hebr 1:2a,3a)


Ytterligare studier:

Matt 26:64; Luk 2:40; 22:69; Joh 3:17; 4:41-42; 6:46,68; 8:51; 11:42; 15:15; 16:27; 17:3,14,18,21,23,25-26; Rom 10:17; Upp 1:1; 2;13.


Herbert Giesbrecht "The Evangelist John's Conception of the Church as delineated in his Gospel"; The Evangelical Quarterly 58.2 (Apr.-June 1986): 101-109.

C. Scouters "The People of God - Its Unity and Glory. A Discussion of John 17:7-24 in the Light of Patristic Thought"; Greek Orthodox Theological Review 30 (1985): 399-420.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-16; 2012-02-12; 2014-10-11; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

17:9-10 Jag frågar/ber med anledning av dem. Jag frågar/ber inte med anledning av utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ emellertid/utan med anledning av dem som Du har gett (och ger) Mig, eftersom de är till Dig. Och Du har gett dem till Mig (א,*א), och Jag är (och har varit) förhärligad i dem.

Ord för ord: 17:9 (17 ord i den grekiska texten) Jag med-anledning-av dem frågar, inte med-anledning-av '-en utsmyckning'/utsmyckningen (jag)-frågar emellertid med-anledning-av vilka/'dem-som' (du)-har-gett-(och-ger) mig, eftersom (till)-dig (de)-är. 17:10 (8 ord i den grekiska texten Sinaiticus) och (till)-mig dem gav-(du) och (jag)-är-(och-har-varit)-förhärligad i dem.


1883: Jag beder för dem; för världen beder jag icke utan för dem, som du har gifvit mig, ty de äro dina. Och allt mitt är ditt, och ditt är mitt, och jag är förhärligad i dem.

1541(1703): Jag beder för dem; för werldene beder jag icke, utan för dem som du hafwer mig gifwit; ty de äro dine. Och allt mitt är ditt, och ditt är mitt; och jag är förklarad i dem.

LT 1974: Min bön gäller inte världen, utan dessa som du har gett mig, därför att de tillhör dig. Och allesamman tillhör dig, eftersom de är mina, för du har gett dem tillbaka till mig tillsammans med allt annat som är ditt, och därför är de min ära.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Det här (är) välsignelsen, som Mose, en människa av Gud, välsignade Israels söner (med) före sitt slut. (5 Mos 33:1, Grekiska GT)

(Herren) talade till mig: “Du är min slav, Israel, och i dig skall Jag förhärligas.“ (Jes 49:3, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Bed på det här sättet: ‘Fader vår), låt Ditt rike komma, bli/ske Din vilja, som i himmel och/också uppå jord.’” (Matt 6:10)

(Simeon sade: “Mina ögon har skådat) ett ljus 'in i'/till ett avslöjande av nationer och en härlighetsglans av Ditt folk Israel.” (Luk 2:32)

(Fadern) sade till (sin äldste son): ”Barn, du är alltid i sällskap med mig, och alla mina ting det är dina ting.” (Luk 15:31)

(Jesus sade till Simon:) ”Jag har med anledning av dig 'varit i behov av'/'strävat efter', för att din tro ej må utlämna/upphöra. Och du, då du en gång har vänt dig intill (Mig), ’sätt fast’/’ge stöd åt’ dina bröder.” (Luk 22:32)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ty på det här sättet välkomnade Gud utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, så att han gav Sonen, den ende avkomlingen, för att 'varje den'/’var och en’ som tror in i honom ej må fördärvas emellertid/utan ha tidsålderslångt liv. (Joh 3:16)

(Jesus sade till folkskaran:) ”Varje (nation?) som Fadern ger Mig skall anlända i riktning mot Mig, och den som kommer i riktning mot Mig må Jag inte/förvisso ej kasta ut * (א*) ... (att) Jag ej må fördärva ’ut ur’/’till följd av’ den, emellertid/utan (att) Jag må få den att stå upp i/på den sista dagen.” (Joh 6:37,39b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag skall fråga Fadern, och Han skall ge er en Annan, En som är kallad till sidan av (er), för att Den må vara i sällskap med er in i (den kommande) tidsåldern, sanningens Ande, som utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ inte förmår att ta, eftersom den inte tittar på Den, inte heller har den kunskap. Ni har kunskap om Den, eftersom Den stannar vid sidan av er, och Den skall vara i er.” (Joh 14:16-17)


Hembygdens predikan:

När vi samlas till gudstjänst har vi ofta böneämnen att lägga fram, något som är både en styrka och en förmån. Idag är det Jesus själv, den främste av alla bedjare som lägger fram tre böneämnen, som vi gemensamt vill dröja inför: Bevara dem – Förena dem – Helga dem. ... Nu lägger Jesus fram alla lärjungarna i bön inför sin Himmelske Fader och säger: ”Det är icke för världen jag beder utan för dem som du har givit åt mig.” Vilken förunderlig trygghet ligger inte innesluten i de orden ”Jag beder för dem” och i de orden är också vi, du och jag, som bekännande kristna medräknade.

... Jesus gör i ordet vi läst en bestämd skillnad mellan sina lärjungar och världen, och han drar liksom upp en gränslinje mellan dem som äro av världen och dem som icke äro av världen. ... Jamen säger någon, varför bad då inte Jesus för världen? Har han då inget intresse av alla de stora skaror som herdelösa, illa medfarna och uppgivna gå sin väg fram genom vårt samhälle och bygd? Och ändå förkunnas det ju så ofta, att Jesus har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat. Hur kan då detta gå ihop?

Käre lyssnare, visst har Jesus intresse även för världen och människorna omkring oss, och visst älskar han även dem och sörjer över deras bortkommenhet när det gäller de andliga och eviga värdena. Men låt oss få säga de' så: Det finns dock en viss gräns även för Jesu kärlek, och den gränsen har människorna själva dragit upp genom sin olydnad att lyssna och ta emot av de' som han av nåd har i beredskap åt oss. Och vi kommer aldrig ifrån detta nog så allvarliga faktum, att de som här i tiden inte tar emot Guds kärlek i Kristus Jesus utan föredrar att gå sin egen självvalda väg genom livet kommer en dag obönhörligen att nödgas stå där inför en stängd himlaport. ... Jesus beder alltså i textsammanhanget endast för sina lärjungar, därför att de på ett alldeles särskilt sätt stod honom nära, och han motiverade denna sin bön i orden ”ty de är dina”. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:

Många typiska innehållsliga och strukturella element (i Jesu avskedstal, Joh 14-17) som läsarna känner igen i ett litterärt testamente finns redan i 1 Mos 47:29-49:33. ... 5 Mos 31-34 och faktiskt hela femte Moseboken är ett avskedstal. ... I NT är Paulus avskedstal i Apg 20:17-36 en intressant jämförelsepunkt. I Apg är det stiliserat som ett litterärt testamente. ... Betecknande nog är Luk det av synoptikerna som kommer närmast till att presentera Jesu sista måltid med lärjungarna som scen för ett avskedstal (Luk 22:14-38). (Kari Syreeni "Att leva i tiden efter Jesus. Det johanneiska avskedstalet - Joh 13-17 - i hermeneutisk belysning." s 460-461)

Jfr ”De visade Jesus ett mynt och sade till honom: ’De, som hör till kejsaren, avkräver oss skatterna.’ Jesus sade till dem: ’Ge det, som tillhör kejsaren åt kejsaren. Ge det, som tillhör Gud, åt Gud och det, som är mitt, ge mig det.” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 89; Thomasevangeliet log. 100)

(Jesus) kunde knappast be för "världen" som sådan, vilket skulle betyda att bedja att världen måtte fortsätta i sin världslighet och i sitt motstånd mot Gud. Bön för världen kunde endast vara, att den skulle omvända sig. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 642)

Sun Pie tittade först mot dörren och sedan mot mig. ... "Du ber, va? Vad ber du för? Ber du för världen?" Jag hade aldrig tänkt pä att be för världen. "Jag ber för att jag ska bli en bättre människa", sa jag. (Bob Dylan "Memoarer - Första delen" s 198-199; Oh Mercy; 1987)

För den som inte tror blir Frälsaren domare. För lärjungen är han förebedjare. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 217 i kommentar till Joh 17:9-17)

I sin bön om bevarande kan (Jesus) ej innesluta den som ännu ej blivit ryckt ur mörkrets välde. Bevarad kan endast den bli som är hos Herren. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 243 i kommentar till Joh 17:9-17)

Att be för ”kosmos” (världen) skulle nästan vara en orimlighet, då det enda hoppet för ”kosmos” är att upphöra att vara just ”kosmos”. … Man kan inte be för världen som ”kosmos”, eftersom den har ställt sig själv utanför Guds plan. Lärjungarna hör å andra sidan till Gud liksom de hör till Kristus. … De blir Faderns genom sin tro på Jesus och på grund av att de håller hans ord. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 506)

För världen kan Jesus icke bedja om det, varom han här beder för dem som Fadern givit honom och som genom honom kommit i ett rätt förhållande till Fadern: ”Bevara dem i ditt namn.” Att bedja att världen skall bevaras i Faderns namn är ju orimligt. Världen, dvs de som äro av denna världen, måste först omvändas till det namnet, så att de icke hata det, utan söka sitt allt i det, förrän det är möjligt att bedja för dem, att de måtte bevaras i det namnet. (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 333)

Likasom i jordiskt afseende en menniska egnar desto mera vård åt en sak, ju mera denna tillhår henne; så äro också i andeligt afseende de trogna ett fåremål får Guds synnerliga omvårdnad, derfåre att de närmast äro Guds egendom. Likasom en jordisk fader med den stårsta åmhet omfattar sina barn; så vårdar sig också den himmelske Fadern mest om dem, som genom tron äro vordne hans barn och i Gud se sin Fader. Ack, huru saligt är det icke får den troende menniskan att veta sig vara innesluten i Guds synnerliga beskydd, att veta, det hon är en Guds egendom! (Pontus Wikner "Predikningar II 1879-1885" s 389-390; bilaga, kommentar till Joh 17:9-10 7:e såndagen efter Trefaldighetsåndagen 1855)

Werlden blifwer alltid sådan, att hon antingen falskeligen berömmer sig af tro eller tron förutan will wara alltför helig. Predikar man om tron och Guds nåd, så will ingen göra gerningarna. Drifwer man på gerningarna, så will ingen hafwa tron, och de äro ganska sällsynta, som här gå den rätta medelwägen. Ja, det är swårt äfwen för de fromma christna. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 331 i kommentar till 1 Joh 4:16-21)


Sångarna:

Halleluja! Du som bjuder syndare till bords med dig! Halleluja! Öppnad famnen är för alla och för mig. Över jordens vidd din förbön genom dag och natt oss når. Bed för mig inför din Fader, du som vid hans sida står! (A Frostenson: Psalmer och Sånger 15:3)

Går mot lidandet, döden, går mot uppståndelsen, ljuset, hem till Gud, och hos Gud beder du alltid för oss. Dig vi lovsjunger, ärar, Jesus, de fattigas konung. Hosianna vi nu sjunger som barnen en gång. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 499:3)

Fastän min synd är ganska stor, Dock större är Guds nåde; Han hjelper den, på honom tror, Uti all nöd och våde. (Luther/Petri: Psalm 182:5)

Han har döden för mig lidit, Ingen skall fördöma mig: Hos sin Fader för mig bedit, Det mig gagnar eviglig. Ho är då, som vill förklaga Den han sjelf utkorat har? Ho vill ifrån honom draga Den han har i sitt försvar? (J Arrhenius: Psalm 213:2; jfr Psalmer och Sånger 43:2)

Bed för mig, Herre kär. Se till mig ner. Modfälld och trött jag är, Orkar ej mer. Jag har blott synd och brist. Bönen sin kraft har mist. Bed för mig, Jesu Krist, Bed för mig, du. (A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 382:1; jfr Psalmer och Sånger 267:1)


Välkomna ej utsmyckningen/'den utsmyckade världen', men/och ej tingen i utsmyckningen/'den utsmyckade världen'. Om - alltefter omständigheterna - någon må välkomna utsmyckningen/'den utsmyckade världen', är Faderns välkomnande inte i honom. (1 Joh 2:15)


Ytterligare studier:

2 Mos 8:28,30-31; 9:28,33; 10:16-18; Dan 7:14; Joh 2:11; 16:15; 17:2,6,20; 2 Thess 1:10,12.


Herbert Giesbrecht "The Evangelist John's Conception of the Church as delineated in his Gospel"; The Evangelical Quarterly 58.2 (Apr.-June 1986): 101-109.

C. Scouters "The People of God - Its Unity and Glory. A Discussion of John 17:7-24 in the Light of Patristic Thought"; Greek Orthodox Theological Review 30 (1985): 399-420.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-16; 2012-02-13; 2014-10-12; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

17:11 Och Jag är inte längre i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Och/men själva är de i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, och Jag kommer i riktning mot Dig. Helige Fader, håll dem kvar i Ditt namn, i vilket Du har gett * (P66,א,*א) Mig, för att de må vara ett helt och hållet som vi.

Ord för ord (32 ord i den grekiska texten): och inte-längre (jag)-är i '-en utsmyckning'/utsmyckningen, och de-(själva) i '-en utsmyckning'/utsmyckningen är, och-jag i-riktning-mot dig kommer. fader helige, håll-(kvar) dem i '-et namn'/namnet ditt (i)-vilket (du)-gav mig, för-att (de)-må-vara ett helt-och-hållet-som vi.


1883: Och nu är jag icke mer i världen, men dessa äro i världen, och jag kommer till dig. Helige Fader, bevara dem i ditt namn, hvilket du har gifvit mig, på det att de må vara ett, såsom ock vi.

1541(1703): Och nu är jag icke mer i werldene; men de äro i werldene, och jag kommer till dig. Helge Fader, förwara, genom ditt Namn, dem som du mig gifwit hafwer, att de blifwa ett, såsom ock wi.

LT 1974: Nu lämnar jag världen och lämnar dem efter mig och kommer till dig. Helige Far, bevara dem i din vård – alla dessa som du har gett mig – så att de kommer att vara förenade på samma sätt som vi är, utan att någon saknas.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Israel:) ”Jag är Herren, er Gud. Ni skall helgas och vara heliga, eftersom Jag är helig.” (3 Mos 11:44, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Herren vår Gud, Herren är en.“ (5 Mos 6:4b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) ”Herrens namn (är) ut ur en stabil storhet. Men/och då rättfärdiga har sprungit till det, upphöjs de.” (Ordsp 18:10, Grekiska GT)

Den andre/ene (serafen) utropar (och har utropat) (vänd) i riktning mot den andra och han sade ('hela tiden'/'gång på gång'): “Helig, helig, helig (är) härskarors Herre.” (Jes 6:3a, Grekiska GT)

(Prästerna sade:) “Och nu, varje/all helighets helige Herre, håll alltigenom kvar (templet) obefläckat in i en (kommande) tidsålder.” (2 Mack 14:36a)

(Salomo sade:) “Hur hade – alltefter omständigheterna – någon stannat/förblivit alltigenom/’hela tiden’, om ej Du hade velat (det), eller hållits fast alltigenom/’hela tiden’, (om denne) ej hade kallats av Dig? Men Du må skona alla, eftersom det/de är Dina, (Du) Mästare (och) Vän av själ/liv, ty Din odödlige ande är i alla.” (Salomos Vishet 11:25-12:1)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ni skall vara fullkomliga, som er himmelske Fader är fullkomlig.” (Matt 5:48)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Bed ni så på det här sättet: 'Vår Fader, Den i himlarna, låt Ditt rike komma, bli/ske Din vilja, som i himmel och/också uppå jord.’” (Matt 6:9-10)

(Jesus lärde Sina lärjungar att be så här:) ”Du må ej föra oss in i prövning.” (Matt 6:13a)

(Jesus sade:) “Allting har getts till sidan av Mig av * (א*) Fadern, och ingen har ytterligare kunskap om Sonen ’om ej’/utom Fadern. Inte heller har någon ytterligare kunskap om Fadern ’om ej’/utom Sonen, och (den) för vilken Sonen – om alltefter omständigheterna – må önska att avslöja.“ (Matt 11:27)

(Den uppståndne Jesus sade/talade till Sina apostlar) tingen med anledning av Guds rike. (Apg 1:3b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Utsagan var Gud. (Joh 1:1b)

(Jesus sade till judarna:) “Jag och Fadern är ett.“ (Joh 10:30)

Jesus visste att Hans stund hade kommit, för att Han måtte stiga över ut ur den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’ i riktning mot Fadern, då Han hade välkomnat de egna, de i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, välkomnade Han dem ’in i ett slut’/’intill slutet’. (Joh 13:1b)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”Jag har gjort Ditt namn synligt för de människor som Du gav Mig ut ur utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (Joh 17:6a)


Hembygdens predikan:

(Det) är tydligt, att Kristus icke med åkern i liknelsen (om ogräset) kan ha åsyftat församlingen. Detta blir ännu vissare av orden i uttydningen: Den goda säden, det är rikets barn, men ogräset är den ondes barn. De bägge, rikets barn och den ondes barn, församlingen och de oomvända, finnas om varandra i världen. Så hör ofta i samma familj t. ex. mannen till vetet eller församlingen men hustrun till ogräset, eller föräldrarna höra till vetet och mannen till ogräset, eller tvärtom barnen till vetet och föräldrarna till ogräset. Dock måste de vara och växa om varandra. Makarna få icke slitas isär, därför att den ena tillhör vetet eller församlingen och den andra till ogräset eller icke församlingen. Icke heller få barnen slitas från föräldrarna, därför att den ena parten hör till församlingen och den andra icke. Därom gäller textens ord: Låten båda växa tillsammans intill skörden. Du får bedja Gud ändra ställningen genom de dinas omvändelse, men du får icke företaga det skiljande, som änglarna skola utföra, när Herren kommer. Nu är frälsningens tid, då är maktens. Men skall du, som blivit rikets barn, kunna härda ut i det anförda läget utan att taga skada, så måste du erhålla två ting genom andens fostran, nämligen tålamod och ett heligt sinne. ... Det gäller, att du liknar din mästare särskilt i tålamod. Dock, fåfängt bemödar du dig om tålamod, därest du icke även bemödar dig om ödmjukhet. Ty tålamod och ödmjukhet äro tvillingsyskon. Men vill du vinna ödmjukhet, så bidrager intet därtill så mycket som att besinna, vad du en gång själv var och vad du ännu vore utan Guds nåd och barmhärtighet. Du kan då icke förhäva dig över andra. Men du börjar hoppas om andra. Den barmhärtighet, som vederfarits dig, kan vederfaras även dem. Här fordras även ett heligt sinne, Jesu Kristi sinne. Det gäller – för att tala med bilden – att vetet, där det står ibland ogräset, icke förlorar sin egenskap av vete och blir självt lik ogräset; varken så, att du förgår dig i otålighet och därmed vanpryder din höga kallelse, eller så att du för fridens skull gör medgivanden, som såra ditt samvete och bortröva din frid. Du beder om andras, särskilt de dinas frälsning; må då din egen kristendom vara sådan, att människorna omkring dig må anse det värt att älska och tillhöra den frälsare, som du bekänner. Amen. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 105-106, Femte söndagen efter trettondagen, Matt 13:24-30)


Exegeter, evangelister med flera:


ca 2000 - ca 1900

Det är märkvärdigt att Jesus i kap. 17 nästan framträder som en himmelsk varelse: ”Jag är inte längre kvar i världen ...” (17:11). Inledningen till den senare hälften av andra avskedstalet framkallar likaså en överjordisk bild av Jesus: ”Jag sade det inte från början, eftersom jag var hos er” (16:4b; ett snarlikt uttryck finns i Luk 24:44, från den uppståndne Jesus). ... Möjligheten att den uppståndne Jesus gav sina lärjungar nya instruktioner var ... känd för Luk:s författare. Enligt Apg 1:1-11 undervisade Jesus sina lärjungar under fyrtio dagar efter uppståndelsen, till sist vid en gemensam måltid. (Kari Syreeni "Att leva i tiden efter Jesus. Det johanneiska avskedstalet - Joh 13-17 - i hermeneutisk belysning." s 461)

Jfr ”Jesus såg barn, som diade. Han sade till sina lärjungar: ’Dessa små, som diar, liknar dem, som går in i riket.’ De sade till honom: ’Om vi är små, skall vi gå in i riket? Jesus sade till dem: ’När ni gör de två till en (alt. ett) och gör det inre som det yttre och det yttre som det inre och översidan som undersidan, och så att ni gör mannen och kvinnan till en (alt. ett) enda, för att mannen inte skall vara man och kvinnan kvinna, när ni gör ögon i stället för öga och hand i stället för hand och fot i stället fot, bild i stället för bild, då skall ni gå in (i riket).’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 57; Thomasevangeliet log. 22; jfr s 162-163: 2 Klemensbrevet ... åberopar samma jesusord och ger oss dessutom en tolkning ...: ”Ty när Herren en gång blev tillfrågad när hans rike skulle komma sade han: ’När de två blivit ett och det yttre som det inre och det manliga liksom det kvinnliga blir varken man eller kvinna. De två blir ett när vi talar sanning med varandra och en enda själ finns utan förställning i två kroppar. Och det yttre som det inre betyder detta: själen betyder det inre och kroppen det yttre. Såsom din kropp är synlig, så skall din själ vara synlig i goda gärningar). Och att det manliga såväl som det kvinnliga blir varken man eller kvinna betyder att när en broder ser på en syster tänker han inte på kvinnan i henne, och hon tänker inte på mannen hos honom. När ni gör detta, säger han, så skall min Faders rike komma.’”)

Jfr ”Jesus sade: ”Jag skall utvälja er, en utav tusen och två utav tiotusen, och de skall stå, då de är en (alt. ett) enda.” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 57; Thomasevangeliet log. 23)

Jfr ”Jesus sade: ’När ni gör de två till en (alt. ett) skall ni bli människans barn. Och om ni säger: ”Berg, flytta dig bort” skall det flytta sig.”’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 91-93; Thomasevangeliet log. 106)

Jesus ber i denna bön sju gånger för sina efterföljare med uttrycket "hina ôsin" (v. 11,19,21,21,22,23,24). Fyra av dessa har med enhet att göra. ... Den enhet som avses är en enhet som redan är given: Jesus ber inte, att (hans efterföljare) må "bli" ett, utan att de må "ständigt vara" ett. ... Detta synes vara den verkliga innebörden av presens konjunktiven "hina ôsin". Lenski framhåller detta, och påpekar att "genôntai" skulle krävas för betydelsen "komma att vara ett". ... Det är en enhet "i" Fadern och Sonen (v. 21). Kristus skall vara "i" dem (v. 23). Vi bör var klara på att den enhet som Jesus ber om är en enhet som vilar på en gemensam grundläggande attityd, den att förbli i honom och låta honom förbli i dem. ... Entusiaster för den ekumeniska rörelsen talar ibland som om kristendomens återförenande skulle vara svaret på Jesu bön. Medan det är sant att enhet i organisation kan vara ett slående vittnesbörd om enhet i ande, så är den ändå som sådan enbart en yttre enhet. (Leon Morris "The Gospel according to John" p 644)

En kan spörre om det er et spaesielt navn Jesus her tenker på som blir brukt som betegnelse på ham selv. … Skal det nevnes et navn må det vaere ego eimi, jeg er som Jesus ofte bruker i sin selvpresentasjon og som går tilbake på gudsnavnet Jahve, 2 Mos 3:14. (Anfin Skaaheim "Johannesevangeliet" s 298)

Förut har vi mött Jesu kärlek, Joh 13:34f; 15:12, eller Faderns kärlek, Joh 15:9, som modell för och ursprung till all kärlek. Nu är enheten mellan Fadern och Sonen källan till lärjungarnas ömsesidiga enhet. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 397-398)

"Helighet" beskriver Guds natur. Andra personer och saker i Bibeln kallas "heliga" men är det på grund av sin relation till Gud. Helighet är inte alltid en karaktärsegenskap: kläder, mat och redskap kallas ibland heliga. De är inte heliga för att de är bra eller genom någon magisk rit utan för att de tillhör Gud på ett särskilt sätt. Den moraliska förpliktelsen i att kallas helig är detta: De "heliga", de som tillhör Gud, måste avspegla något av Guds natur. Det är ett tecken på Guds äganderätt. Gud själv är helig i det att han inte är bunden till skapelsen och inte kan jämföras med någon eller något; han är helt för sig, transcendent, "helig". Vi är heliga om vi tillhör Gud, om han har avskilt oss för sig. (Donald A. Carson "En personlig Gud" s 161)

En del människor anser att monoteismen, tron på en Gud, är judendomens största bidrag till världen. Men det finns ett större bidrag som judendomen har gett: inte bara tron på en Gud, utan tron på att Gud är en moralisk Gud, en rättfärdighetens, barmhärtighetens, sanningens och helighetens Gud, som kräver helighet och rättfärdighet av dem som tillber Honom. Att bara säga: "Jag tror på Gud," räcker inte i den judiska tron. Vad är det för mening att tro på Gud om det inte får oss att följa Guds väg och hålla Hans bud? Vi kan lika gärna tro på ett stycke trä eller en avgudabild. (William B. Silverman "Judendom Kristendom" s 31)

”Håll dem (kvar) i Ditt namn”, det vill säga, håll dem (kvar) som vad de är, en grupp människor åtskilda från världen som Guds egen besittning. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 507)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Vad de (stora fullvuxna människorna) ansågo heligt och betydelsefullt, det var icke vårmorgonen, icke denna Guds fagra värld, vars skönhet givits till alla skapade varelsers lycka, till att sprida frid, endräkt och kärlek - nej, heligt och betydelsefullt var endast, vad de själva hittat på för att kunna behärska och förtrycka varandra. (Leo Tolstoj "Uppståndelse" s 7)

Icke skydd mot Guds helighet utan skydd af Guds helighet mot verldens ohelighet begär (Jesus) åt (lärjungarna). … Ändamålet med lärjungarnas bevarande i Guds namn var, att de skulle vara ett. … Mönstret för denna deras enhet är faderns och sonens enhet. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 528)

Ja, i dig, du halvnakne gamle Sofron, lever antiken kvar om också vanför och förkrymt. Helig du! (Verner von Heidenstam "Från östan och västan" s 111; I det tysta landet; Bland Attikas svinaherdar)

(Herren sade:) ”Jag utvalde åt mig de värdigaste. De värdigaste är de som min Fader i himmelen har gett mig.” (Bertil Gärtner "Apokryferna till Nya Testamentet" s 19; Nasaréerevangeliet)


Att avrunda med:

Den här bönen (Joh 17:9-11) går som en skyttel genom historiens väv, den är aldrig stilla, alltid i rörelse. Om den bönen inte fanns, den bön Jesus själv ber för oss inför Fadern, då vore allt tal och allt handlande för kristen enhet fullständigt meningslöst, då skulle vårt hopp om enhet vara en vacker men tom illusion. ... Innan vi tänkte enhetstanken, fanns enheten redan där; före oss, större än vi, djupare än vi. Det är därför att Jesus ber för oss, som oväntade samband uppstår mellan människor och grupper av människor. Skytteln går i väven. Den har inte stannat av. ... (Den) går genom den brokiga varpen och når fram till en människa – från ett Du till ett Jag upprättas ett samband som går genom hela Kosmos: ”Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en!” ... I Gud själv finns ett mysterium av kärlek, som Jesus kallar att vara ett. ”Så som du och jag, Fader, är ett” ... Fadern säger: ”Denne är min älskade Son, i honom har jag min stora glädje. Lyssna till honom!” Sonen säger: ”Fadern är större än jag. Jag gör inget som jag inte först har hört hos honom.” Sonen säger om Anden: ”Det är nyttigt för er lärjungar att jag går bort, för nu kommer någon som ska stå vid er sida och försvara er, tala väl för er och påminna er om allt jag har sagt, så att ni ska våga bli vuxna.” Och Anden – som är en blyg person och aldrig talar om sig själv – pekar hela tiden på Fadern och Sonen och säger: Se hur de älskar varandra. Ingen vill ha främsta platsen, alla lever i ständigt lyssnande, i respekt, i glädje och förundran över de andra. (Ylva Eggehorn ”Språk för en vuxen tro” s 66-67,70-71)


Sångarna:

Helige Fader, som din Son oss sände Och i vårt mörker nådens ljus upptände, Räck oss nu handen, hjälp oss ur elände; Gud, dig förbarma. (E Nyström: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 368:1)


Paulus sade till de troende i Rom: ”På det här sättet är vi, de många, en kropp i Kristus, men ’enligt en’/’en och en’ varandras lemmar.” (Rom 12:5)

Paulus sade till de troende i Filippi: ”(Gud) gav av fröjdbringande (nåd) (Kristus Jesus) det namn (som är) över varje namn.” (Fil 2:9b)

Paulus sade till de troende i Kolossai: “I (Kristus) var varje/all fullbordan tillfreds (med) att bo ... I Honom bor Gudomlighetens varje/hela fullbordan kroppsligt.“ (Kol 1:19; 2:9)


Ytterligare studier:

3 Mos 19:2; Luk 10:22; 11:4; Joh 5:18; 7:33; 10:30; 17:13,21-23,25; Gal 3:28; Ef 4:3; 1 Petr 1:16; 1 Joh 2:15-17; Judas v 1; Upp 3:7; 4:8.


Herbert Giesbrecht "The Evangelist John's Conception of the Church as delineated in his Gospel"; The Evangelical Quarterly 58.2 (Apr.-June 1986): 101-109.

C. Scouters "The People of God - Its Unity and Glory. A Discussion of John 17:7-24 in the Light of Patristic Thought"; Greek Orthodox Theological Review 30 (1985): 399-420.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-16; 2012-02-14; 2014-10-13; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

17:12 När Jag (hela tiden) var i sällskap med dem, höll Jag (hela tiden) kvar dem i Ditt namn * (P66,א*). Och Jag vaktade (dem), och ingen ut ur/av dem fördärvades, ’om ej’/utom fördärvets son, för att skriften måtte fullbordas.

Ord för ord: (28 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) när (jag)-(hela-tiden)-var i-sällskap-med dem jag höll-(hela-tiden)-(kvar) dem i '-et namn'/namnet ditt och (jag)-vaktade, och ingen ut-ur dem fördärvades om ej '-en son'/sonen '-ets fördärvs'/fördärvets, för-att '-en skrift'/skriften måtte-fullbordas.


1883: När jag var med dem i världen, bevarade jag dem i ditt namn; jag vårdade dem, som du har gifvit mig, och ingen af dem blef förlorad utom det förlorade barnet, på det att skriften skulle fullbordas.

1541(1703): När jag var med dem i werldene, förwarade jag dem i ditt Namn; dem du mig gifwit hafwer, hafwer jag förwarat, och ingen af dem är borttappad, utan det förlorade barnet, att Skriften skulle fullbordas.

LT 1974: Under min tid här har jag bevarat i din gemenskap alla som du gav mig. Jag skyddade dem, så att ingen skulle förgås, utom helvetets son, såsom Skriften säger.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Som/då (Mose) ‘ficks att upphöra’/upphörde att samtala alla de här utsagorna ... öppnades jorden och drack ner (de upproriska) och deras hus och alla de människor som var i sällskap med Kora och (också) deras husdjur. Och de och så många ting som är deras steg levande ner in i Hades. Och jorden beslöjade dem, och de fördärvades ut ur synagogans mitt. (4 Mos 16:31-33), Grekiska GT

(Mose) hade/frambar en bön i riktning mot Herren och talade: ”Herre, Herre, gudarnas kung, Du må ej fullständigt tillintetgöra Ditt folk och Din portion/arvedel, som Du har friköpt i/med Din stora stabilitet, vilka Du i/med Din stora stabilitet har lett/fört ut, ut ur Egyptens jord/land.” (5 Mos 9:26a, Grekiska GT)

Det här (är) välsignelsen, som Mose, en gudsmänniska, välsignade Israels söner (med) före sitt slut. (5 Mos 33:1, Grekiska GT) (Jfr 5 Mos 33:2-29. Alla tolv sönerna välsignades, alla utom Simeon.)

(David sade till Natan:) ”Den man som gjort det här (är) en son av död.” (2 Sam 12:5b, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) ” Och/också min frids människa, emot vilken jag hoppades, den som åt mina bröd, han har ’gjort ... stort’/prisat ett slående med hälen emot mig.” (Ps 41:9 eller 41:10, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) ” Låt (min fiendes) dagar bli få. O att den andre må ta hans besök/granskning.” (Ps 109:8, Grekiska GT)

(Salomo sade:) ”Herrens namn (är) ut ur en stabil storhet. Men/och då rättfärdiga har sprungit till det, upphöjs de.” (Ordsp 18:10, Grekiska GT)

Sex skall vara en utsaga som vaktas (av) en son av fördärv. (Ordsp 24:22aa, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) ”Laglösa söner, säd av äktenskapsbrytare och en otuktig person … är ni inte barn av fördärv, en laglös säd?” (Jes 57:3b,4b, Grekiska GT)

(Herrens sade:) “Jag skall få herdar att stå upp för (hela resten av Mitt folk), (herdar) vilka skall vara herdar för dem.” (Jer 23:4a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall sända eld över Moab, den skall härja Keriots borgar. (Amos 2:1a,2a, ”Bibel 2000)

Detta är vad Herren säger: “Jag skall skicka ut en eld emot Moab, och den skall äta ner/upp dess städers grundvalar.” (Amos 2:2a, Grekiska GT)

(Judas) gav sig själv (för) att rädda sitt folk och ’göra omkring’/’förvärva åt’ sig själv ett tidsålderslångt namn. (1 Mack 6:44)

(Salomo sade:) “Gud har inte gjort död, inte heller roar Han sig på/’för ... skull’ levandes fördärv.” (Salomos Vishet 1:13)

(Salomo sade: “Visheten) skall vakta Mig i sin härlighetsglans.” (Salomos Vishet 9:11b)

(Salomo sade: ”Visheten) hade kunskap om den rättfärdige och höll honom oklanderlig kvar åt Gud och vaktade honom stabilt/’med stabilitet’ ... . Hon frälste en rättfärdig, då gudlösa fördärvades ut/fullständigt.” (Salomos Vishet 10:5b-6a)

(Salomo sade till Gud:) “Om vi – alltefter omständigheterna – må missa (Ditt mål), är vi Dina, då vi vet Din makt. Men vi kommer inte att missa (Ditt mål), då vi vet, att vi räknas (och har räknats) (som) Dina.” (Salomos Vishet 15:2)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En tjuv är tagbar/’att föredra’ eller/’mer än’ den som framhärdar (i) en lögn, men båda kommer att ärva fördärv.” (Syr 20:25)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Många har getts/överlämnats in i fall till ‘fröjdbringande (nåd)’/förmån för guldmetall, och det har blivit deras fördärv.” (Syr 31:6a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den väg som leder bort in i fördärvet (är) bred * (א*) och rymlig …” (Matt 7:13b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ve utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ från/’beroende på’ stötestenarna! Ty det är (א,* א) en nödvändighet (att) stötestenarna komma/kommer, ’mer än’/men ve den människa genom vilken stötestenen kommer!” (Matt 18:7)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) ”Ni må – alltefter omständigheterna – göra (en som kommit över till er) till en Gehennas son, dubbelt mer (jämfört med) er själva. (Matt 23:15b)

(Lärjungarna sade:) “’In i’/’med syfte på’ vad (sker) det här fördärvet (med smörjelseoljan)?” (Matt 26:8b)

(Herdarna) vaktande/'höll vakt' (om) natten emot/över sin hjord. (Luk 2:8b)

(Fadern sade till sin äldre son:) “Vi måste (hela tiden) göra oss glada och fröjda oss, eftersom den här din broder (hela tiden) var (en) död (kropp), och han har levt/’kommit till liv’, som (hela tiden) var (och har varit) (א,*א) fördärvad och har funnits/’kommit till rätta’.” (Luk 15:32)

Petrus talade (vänd) i riktning mot (Simon): ”O, att din silvermetall må vara/komma in i ett fördärv tillsammans med dig, eftersom du upptagit som en lag (att du skulle kunna) förvärva Guds förmån genom/med saker/pengar.” (Apg 8:20)

(Paulus sade till de som var på båten:) “Ingen själ ut ur/av er kommer att vara bortkastande/förlorad mer än båten.” (Apg 27:22b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus svarade och talade till (א,*א) (de tolv): ”Utvalde Jag inte er, de tolv? Och ut ur/av er är/finns det en förtalare.” (Joh 6:70)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag säger/talar inte med anledning av er alla. Jag vet vilka Jag har utvalt. (Detta händer) emellertid för att skriften må fullbordas: ”Den som tuggar brödet i sällskap med Mig (P66, א,* א, A) har lyft (och lyfter) (א,*א,A) sin häl emot, emot Mig.” (Joh 13:18)


Exegeter, evangelister med flera:

Historien uppvisar en dyster karta av förnedrande exempel på andliga ledare som gravt svikit människors förtroenden genom att falla för frestelsen att profitera på evangeliet. ”Arbetaren är värd sin lön” (1 Tim 5:18), skriver Paulus när han talar om dem som har ansvaret att undervisa i församlingen. Men den dag religionen börjar löna sig är dess företrädare på väg att störta sig själva i fördärvet (Se 1 Tim 6:5). (Peter Halldorf ”Andens folk” s 292 i kommentar till Apg 18)

Påskfirandet (i den ortodoxa kyrkan) inleds på påskaftonens morgon med klockringning och fyrverkerier. En docka föreställande Judas hängs och stenas och kastas i en eld, som tänts på kyrkogården. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 70)

I fråga om kriget händer just nu inga särskilt uppseendeväckande saker mer än att det ser ut att gå rakt åt skogen för italienarna. Churchill har hållit tal till italienska folket och framhållit att en enda man störtat dem i fördärvet. En rolig historia: Malisen i Berlin påstår, att Quisling varit hos Hitler och bett om löfte att få kalla den bok, han ger ut om sin kamp om makten - "Mein Kämpflein". (Astrid Lindgren "Krigsdagböcker 1939-1945" s 74; 1940-12-28)

Plötsligt suckade Landrus tungt, hans breda axlar höjdes och sänktes. "Herregud!" sade han. "När man tänker på alla de män och ynglingar, som nu kanske ligger på havsens botten! . . . Ja, om sitt öde vet ingen något", fortsatte Landrus med eftertryck. Han lät teet ligga och reste sig tankfull: "Mer än en av oss går omkring med dödens udd inom sig och vet det inte själv.Som nu till exempel Daniel, Harald bondes dräng, som gick och satte näsan i vädret . . . Ja, outrannsakliga äro ödets vägar; det var ju Daniel, som en gång höll på att drunkna vid bryggan borta i Holmvik. Det var då Magnus räddade honom. Men, ser ni, han skulle nu i alla fall drunkna, det var han förutbestämd till. Ty Guds tal måste alltid stämma." Landrus stod med ryggen mot ljuset. Det var som om hans nu breda gestalt spritt ett mörker, som förlänade hans dunkla tal en egendomlig tyngd. Ett litet ögonblick stod han där (i butiken) lik en skräckinjagande ödets siare och förkunnare. Så suckade han åter, vände sig om och tog ånyo itu med att göra strutar. (William Heinesen "Gryningsvindar" s 168; Färöarna i början av 1930-talet)

"Gud är med dig", (sade Axel till Gun). "Och det kan du vara viss på att han är, om du tänker på honom och ber om hans beskydd, så snart du börjat känna dig rädd för något. Så gör jag, när jag tänker på alla svårigheter framför mig där ute i Afrika, och då blir jag lugn och frimodig igen." "Det är skillnad", sade Gun. "Det är ju så mycket större och viktigare med dig. Dig har Gud kallat att gå ut med hans evangelium till hedningarna. Då är det ju alldeles klart, att han skall gå med och beskydda dig på ett alldeles särskilt sätt. Men om jag far med Frida och pojkarna i en båt, inte har jag då rättighet att räkna på Guds beskydd lika mycket som du. Då jag inte alls gör något för honom, menar jag." "Du lägger för snävt mått på Guds oändliga kärlek", sade Axel. "Tror du han inskränker sitt beskydd över oss till att gälla bara under det vi utför den eller den gärningen i hans tjänst? Eller så att han skulle beskydda det ena av sina barn mer än det andra? Om du kom i fara så att din pappa såg det, tror du han skulle tänka efter om du gjort honom tillräckligt många viktiga tjänster för att han skulle anse det löna mödan att rädda dig? ... Han skulle rädda dig, om det så gällde hans eget liv, bara därför att du är hans barn och han älskar dig. Så är det med Gud och oss. Han beskyddar de sina. Huvudsaken är att vara hans. Är du hans, så är du det lika mycket, om du bara sitter i en båt med Frida som om du står på en kulle i Afrika och predikar evangelium för hedningarna. Hans beskydd är lika starkt över dig i ena som i andra fallet." (Elisabeth Beskow "Trettonåringar" s 55-56)

(Lars Gunnarsson) lyfte återigen brännvinsflaskan till munnen, men hustrun kastade sig över honom med gråt och böner. Han satte ner den på bordet med ett skratt. ”Behåll'na, behåll'na gärna för mej!” sa han, i det han steg upp och sparkade undan stolen. ”Å ajö mä er, Ol'Bengtsa! Ni ursäktar väl, att jag går min väg? I dag får jag lov å fara te ett ställe där jag kan få supa i fred.” Han gick mot grinden. Hustrun följde efter honom. Men då han skulle gå genom grindhålet, stötte han henne tillbaka. ”Vad vill du mä mej? Jag har fått min varning. Jag går mot undergången.” (Selma Lagerlöf ”Kejsarn av Portugallien” s 148-149; Söndagen efter midsommar)

(Judas) satte sin breda fot på (sina) fåglar och förvandlade dem en efter annan till en liten tillplattad lerklimp. När alla hans fåglar voro förstörda, gick han fram till Jesus, som satt och smekte sina små lerfåglar, vilka gnistrade som juveler. Judas betraktade dem en stund under tystnad, men så lyfte han foten, och trampade ner en av dem. När Judas drog undan foten och såg hela den lilla fågeln förvandlad till grått ler, kände han en sådan lisa, att han började skratta, och han lyfte foten för att trampa ner ännu en. ”Judas”, ropade Jesus, ”vad gör du? Vet du inte, att de lever och kan sjunga?” Men Judas skrattade och trampade ner ännu en fågel. ... Tårarna trängde Jesus i ögonen. Judas hade redan trampat ner fyra av hans fåglar, det återstod honom bara tre. ... (Jesus) ropade till dem: ”Flyg, flyg!” Då började de tre fåglarna röra sina små vingar, och ängsligt flaxande lyckades de svinga sig upp på takkanten, där de voro i säkerhet. ... (Maria) lyfte upp Judas och satte honom i sitt knä och smekte honom. ”Du stackars barn! sade hon till honom. Du vet inte, att du har försökt något, som ingen skapad kan mäkta. Inlåt dig inte mer på något sådant, om du inte vill bli den olyckligaste av människor! Hur skulle det väl gå den av oss, som företogo sig att tävla med den, som målar med solsken och blåser in livets anda i död lera?” (Selma Lagerlöf ”I Nasaret” s 53)

Den ryktbara arbetareagitationen, som för några år sedan sattes i gång av studenten Thrane, vann stor anklang bland (de fattiga) husmännen i Gudbrandsdalen. Talrika arbetareföreningar bildades därstädes. Nu (år 1858) äro de upplösta. De saknade sedlig grundval och klart praktiskt mål - måste således gå sin undergång till mötes. Agitationens huvudfel var att densamma tillskrev orsakerna till eländet uteslutande de självägande klasserna och betraktade arbetarna själva rena som snö och alldeles oskyldigt lidande. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 79; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

Om det också ligger en betydlig överdrift i detta namn ("Nordens Gibraltar"), så var dock Sveaborg på sina holmar utanför Hälsingfors vid denna tid en av Europas starkaste fästningar. ... Den 8 maj (1808) sänktes den blågula flaggan för sista gången på Gustavssvärds torn, och den ryska örnen flög upp på dess plats. ... (Sveaborgs kommendant Johan Adam) Cronstedts (kapitulation) är rent förräderi ... isynnerhet som kommendanten tillgodosett sina egna ekonomiska intressen för framtiden. Cronstedt blev av svensk generalkrigsrätt dömd "förlustig adligt stånd, rättigheter och namn, jämte allt medborgerligt anseende, heder och äran." Hans namn skulle uppspikas på skampålen på Stockholms torg. ... "Det måste vara gruvligt att dö och veta sig lämna ett befläckat namn", utbrister Skjöldebrand. ... Förräderiet på Sveaborg hade knäckt Gustav IV Adolfs försvarsplan, ty Sveaborg var den fasta punkt, där förstärkningar skulle ha landsatts för att taga fienden i ryggen. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 655,665-666; Finska kriget 1808-1809)

Det tycks ha funnits gott om krogar i Jönköping förr i världen. Åtminstone två av dem hade namn, som inte kan återges i tryck. - På Barnarpsgatan låg två stycken: Fördärvet och Tummakrogen eller Tummen. Var på Barnarpsgatan den förra låg har inte med absolut säkerhet kunnat fastställas, men med ganska stor sannolikhet har det varit nuvarande (år 1945) Barnarpsgatan 17. Namnet har jag i skrift funnit i husförhörslängder från 1800-talets början. I en sådan från 1801-12 står: "Talave el. Fördervet", de båda senare orden överstrukna. I längden för 1813-27 förekommer också "Förderfvet", utan något ytterligare tillägg men 1828-333 finns uppgiften, att Lilla Talavid och Förderfvet är samma lokal. Förklaringen till namnet ger sig sannolikt helt enkelt därav, att lokalen var en krog. (Erik Johannessson "Några intressanta ortnamn i Jönköpings stad (I)" s 44-45)


Sångarna:

Guds löften ger vår längtan svar, som klippan är hans ord. Ej bättre sköld och skydd jag har i himmel och på jord. (J Newton-A Frostenson: Psalmer och Sånger 231:4)

Han låter mina fötter Ej slinta, ty han är En väktare ej trötter, Och blir mig alltid när. Han nådigt mig bevarar Och skyddar mig från fall, Mig dag och natt försvarar, Välsignar ock mitt kall. (J Arrhenius-J Svedberg: Psalm 33:2; jfr Psalmer och Sånger 238:2)

Jag skyndar till den staden fort, Det nya Salem, på hvars port Min bön så länge klappat. Jag vet att du, som nådelig, Af dem, som voro gifne dig, Ej någon har borttappat, Blödde, Dödde, Kärleksfulle! Att jag skulle Äfven frälsas Och bland de utvalda helsas. (JO Wallin: Psalm 484:2; jfr Psalmer och Sånger 319:2)

Du skall ingen dock borttappa Utav dem du vunnit har. Dina armar bli ej slappa; Jesus, du är mitt försvar. Du är min, Och jag är din; I din kärlek slut mig in! (Psalmisten 1928 nr 380:4)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv är lärjungen Judas, som gav sin Herre för att rädda folket, en kontrast till “herren” Judas Mackabeus, som gav sig själv för att rädda sitt folk. (1 Mack 6:44)

Jesus vaktar Sina lärjungar som en herde vaktar sina får. Jfr Jer 23:4; Luk 2:8.

Angående verbet ”fullborda”, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 19:33-37.


Paulus sade till de troende i Thessalonika: Laglöshetens människa, fördärvets son, må avslöjas.” (2 Thess 2:3b)

Om – alltefter omständigheterna – någon må skåda sin broder ’missa (Guds mål)/göra en miss (av Guds mål), ej i riktning mot död, skall han begära och han skall ge liv till honom, till dem som ej missar (Guds mål) i riktning mot död. Det är/finns en miss (av Guds mål) i riktning mot död. Jag säger/talar inte med anledning av den där missen (av Guds mål), för/så att ni må fråga/be (för den). (1 Joh 5:16)


Grekiska ord:

apôleia (fördärv) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 1:13; Syr 20:25; 31:6; Baruk 4:25; Matt 7:13; 26:8; Joh 17:12; Apg 8:20; 2 Thess 2:3 – Ester 7:4; 8:12n(E13),12u(E23); Tobit 4:13(BA); 13:2; 14:15; Judit 7:25; 11:22; 13:16; 1 Mack 3:42; 2 Mack 12:27; Salomos Vishet 5:7; 18:7; Syr 9:9; 16:9; 36:8(11); 41:10; 48:6; 51:2,11(12); Baruk 4:6; Bel och Draken v 42; Mark 14.4; Rom 9:22; Fil 1:28; 3:19; 1 Tim 6:9; Hebr 10:39; 2 Petr 2:1,3; 3:7,16; Upp 17:8,11.


Ytterligare studier:

2 Mos 32:11-13; Syr 34:16(19); Luk 12:6-7; Joh 3:16; 6:12,39; 10:28; 13:2,27,30; 18:9; Apg 1:16-17, 25; Ef 2:3; 1 Joh 5:18; Upp 2:12; 9:11.


Håkan Bengtsson "'Undergångens man': Om utgestaltningen av Judas Iskariot i två moderna passionsspel"; Svensk Exegetisk Årsbok 69 (2004).

Herbert Giesbrecht "The Evangelist John's Conception of the Church as delineated in his Gospel"; The Evangelical Quarterly 58.2 (Apr.-June 1986): 101-109.

C. Scouters "The People of God - Its Unity and Glory. A Discussion of John 17:7-24 in the Light of Patristic Thought"; Greek Orthodox Theological Review 30 (1985): 399-420.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-16; 2012-02-15; 2014-10-14; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

17:13 Men nu kommer Jag i riktning mot Dig. Och Jag samtalar de här tingen i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, för att de må ha Min fröjd som är (och har varit) fullbordad i dem * (P66,א*).

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten): nu men i-riktning-mot dig (jag)-kommer och de-här-(tingen) (jag)-samtalar i '-en utsmyckning'/utsmyckningen för-att (de)-må-ha '-en fröjd'/fröjden den min varande-(och-havande-varit)-fullbordad i dem.


1883: Men nu kommer jag till dig och talar detta i världen, på det att de må hafwa min glädje fullkomnad i sig.

1541(1703): Nu kommer jag till dig, och talar detta i werldene; på det att de skola hafwa mina fullkomliga glädje i sig.

LT 1974: Och nu kommer jag till dig. Jag har sagt dem många saker medan jag var med dem, för att de skulle bli fyllda av min glädje.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Mose sade till Israel:) ”Om – alltefter omständigheterna – Herren, din Gud, må välsigna dig i alla dina frambringanden/avkastningar och i varje dina händers arbete, och/då kommer du att ’vara görande’/göra dig glad.” (5 Mos 16:15b, Grekiska GT)

“Roa dig och gör dig glad, Sions dotter; av det skälet, skåda, att Jag kommer och skall slå upp ett tält i din mitt“, säger Herren. (Sak 2:10, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Mariam (א,*א) från Magdala och den ’en annan’/andra Maria hade snabbt gått) bort från minnesgraven i sällskap med fruktan och stor fröjd. ... Och skåda, Jesus 'gick för att möta'/mötte dem och sade: ”Fröjda er.” (Matt 28:8a,9a)

Det blev i det att (Jesus) välsignade (Sina lärjungar, att) Han stod isär/'en bit bort' från dem * (א*). Och då de hade kastat sig ner (i tillbedjan) (vända i riktning mot) Honom, återvände de in i Jerusalem i sällskap med stor fröjd. (Luk 24:51b-52)

Lärjungarna fullbordades/uppfylldes (hela tiden) (med avseende på) fröjd och helig ande. (Apg 13:52)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”De här tingen har Jag samtalat (och samtalar) (med) er, för att fröjden, Min (fröjd), må stanna (א,*א) i er, och (att) er fröjd må fullbordas.” (Joh 15:11)


Exegeter, evangelister med flera:

I den övre salen finner vi (ordet "fröjd") sju gånger (15:11,11; 16:20,21,22,24; 17:13). ... Det står klart att fröjd har en särskild betoning i den övre salen. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 598)

Jesus – vår fullkomliga glädje – kan ibland engagera våra känslor. Man kan gå och småhoppa av glädje. Ja, där kan ibland bli fröjdesprång, Psalt. 30:12 jfr Luk. 6:23. Men när känslorna försvinner betyder inte det att Jesus försvinner. Han arbetar med oss på ett mycket djupare plan än på känsloplanet. Hans Ande tar sin boning i vår ande. Han finns innanför och nedanför alla känslor. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 23 i kommentar till 1 Joh 1:4)


Paulus sade till de troende i Rom: ”(Guds rike) är rättfärdighet och frid och fröjd i helig ande.” (Rom 14:17b)

Och de här tingen skriver vi, för att vår glädje må vara varande (och havande varit) fullbordad. (1 Joh 1:4)


Ytterligare studier:

Matt 2:10; 13:5-6,20-21,44; 28:8; Mark 4:16-17; Luk 1:14; 8:13; 10:20; Joh 3:29; 7:33; 16:20-22,24; 17:11; 20:20; Apg 8:8; Rom 14:17; 15:13; 2 Kor 2:3; 7:4; 8:2; Gal 5:22; Fil 1:25; 2:2,29; Kol 1:12; 1 Thess 1:6; Filemon v 7; Hebr 10:34; Jak 1:2; 2 Joh v 12; Upp 2:13.


Herbert Giesbrecht "The Evangelist John's Conception of the Church as delineated in his Gospel"; The Evangelical Quarterly 58.2 (Apr.-June 1986): 101-109.

C. Scouters "The People of God - Its Unity and Glory. A Discussion of John 17:7-24 in the Light of Patristic Thought"; Greek Orthodox Theological Review 30 (1985): 399-420.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-17; 2012-02-16; 2014-10-15; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

17:14-16 Jag har gett (och ger) dem Din utsaga, och utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ har hatat dem, eftersom de inte är ut ur/av utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, helt och hållet som Jag inte är ut ur/av utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Jag frågar/ber inte, för att Du må lyfta dem ut ur utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, emellertid/utan att Du må hålla fast dem ut ur det onda. De är inte ut ur/av utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, helt och hållet som Jag inte är ut ur/av utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.

Ord för ord: 17:14 (24 ord i den grekiska texten) jag har-gett-(och-ger) dem '-n utsaga'/utsagan din och '-en utsmyckning'/utsmyckningen hatade dem, eftersom inte (de)-är ut-ur '-en utsmyckning'/utsmyckningen helt-och-hållet-som jag inte (jag)-är ut-ur '-en utsmyckning'/utsmyckningen. 17:15 (15 ord i den grekiska texten) inte (jag)-frågar för-att (du)-må-lyfta dem ut-ur '-en utsmyckning'/utsmyckningen, emellertid för-att (du)-må hålla-(fast) dem ut-ur det onda. 17:16 (12 ord i den grekiska texten) ut-ur '-en utsmyckning'/utsmyckningen inte (de)-är helt-och-hållet-som jag inte (jag)-är ut-ur '-en utsmyckning'/utsmyckningen.


1883: Jag har gifvit dem ditt ord, och världen har hatat dem, emedan de icke äro af världen, såsom jag icke är af världen. Icke beder jag, att du skall taga dem bort ifrån världen, utan att du skall bevara dem från det onda. De äro icke af världen, såsom jag icke är af världen.

1541(1703): Jag hafwer fått dem din ord, och werlden hafwer hatat dem, efter de icke äro af werldene; såsom ock jag icke är af werldene. Icke beder jag, att du skall taga dem af werldene; utan att du förwarar dem ifrån ondo. De äro icke af werldene; såsom ock jag icke är af werldene.

LT 1974: Jag har gett dem dina befallningar. Och världen hatar dem, därför att de inte passar in i den, på samma sätt som inte heller jag gör det. Jag ber dig inte att ta dem ut ur världen utan att i stället tryggt bevara dem från Satans makt. De tillhör inte denna världen mer än jag gör det.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Kvinnan talade (till Herren Gud): ”Ormen bedrog mig, och jag åt.” (1 Mos 3:13b, Grekiska GT)

(Herren) inringade/omslöt (Jakob) och uppfostrade honom, och Han vaktade honom alltigenom som ett ögas ögonsten. (5 Mos 32:10b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade sig själv:) ”Herren kommer att vakta dig från varje/allt dåligt.” (Ps 121:7a, Grekiska GT)

(Salomo sade: ”Den vars) väg är helt och hållet uträtad (är) en avskyvärdhet för en laglös.” (Ordsp 29:27b, Grekiska GT)

(Judas ville) det att lyfta oket från (Israel), eftersom han skådade grekernas rike då de gjorde Israel helt och hållet till slav (i) slaveri. (1 Mack 8:18)

(Salomo sade:) “Då han hade blivit välbehaglig för Gud, välkomnades den rättfärdige, och då han lever mellan/'under mellantiden', sattes han i sällskap med missare (av Guds mål).” (Salomos Vishet 4:10)

(Salomo sade:) “Hur hade – alltefter omständigheterna – någon stannat/förblivit alltigenom/’hela tiden’, om ej Du hade velat (det), eller hållits fast alltigenom/’hela tiden’, (om denne) ej hade kallats av Dig? Men Du må skona alla, eftersom det/de är Dina, (Du) Mästare (och) Vän av själ/liv, ty Din odödlige ande är i alla.” (Salomos Vishet 11:25-12:1)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Vakta/’bevara dig’ från ont och du må ej dra skam över (någon) ’med anledning av’/’för ... skull’ din själ.” (Syr 4:20b)

(Jesus, Syraks son, sade till Herren:) “Du räddade mig ut ur fördärv och tog mig ut för Dig själv, ut ur en ond läglig tid.” (Syr 51:11b eller 51:12a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Bed på det här sättet: ‘Fader vår), ge oss vårt bröd för den kommande (dagen).” (Matt 6:11)

(Jesus lärde Sina lärjungar att be så här:) ”Fräls oss från det onda.” (Matt 6:13b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Från) varje/’var och en’ som hör rikets utsaga och ej uppfattar den, kommer den onde och rövar bort det som har såtts (och sås) i hans hjärta. Den här är den som har såtts till sidan av vägen.“ (Matt 13:19)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Låt ej den (som är) uppå byggnaden stiga ned (för) att lyfta/’ta bort’ tinget (א*)/egendomen ut ur sin bostad.” (Matt 24:17)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ni skall vara ’varande hatade’/hatade av alla på grund av Mitt namn. Men den som har ’stannat bakom’/’hållt ut’ ‘in i ett slut’/’intill slutet’, den här skall räddas.” (Mark 13:13)

Herren talade (א,*א,A): ”Simon, Simon, skåda, motståndaren har begärt ’ut er/’ert utlämnande’, (för) att sålla (er) som brödsäden. Jag har med anledning av dig ’varit i behov av’/’strävat efter’, att din tro ej må ’lämna ut’/upphöra. Och du, då du en gång har vänt dig intill (Mig), ’sätt fast’/stöd dina bröder.” (Luk 22:31-32)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus) sade (‘hela tiden’/’gång på gång’) till (judarna): ”Ni är ut ur/av tingen ner/därnere. Jag är ut ur/av tingen upp/däruppe. Ni är ut ur den här ‘utsmyckningen’/’utsmyckade världen’. Jag är inte ut ur den här ‘utsmyckningen’/’utsmyckade världen’.” (Joh 8:23)

Jesus visste att Hans stund hade kommit, för att Han måtte stiga över ut ur den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’ i riktning mot Fadern, då Han hade välkomnat de egna, de i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, välkomnade Han dem ’in i ett slut’/’intill slutet’. (Joh 13:1b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Eftersom ni inte är ut ur utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ – Jag utvalde er emellertid/förvisso ut ur utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ – på grund av det här hatar utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ er.” (Joh 15:19b)


Hembygdens predikan:

Världen var och är alltfort farofylld och ond. Och världens hat och ondska skulle följa lärjungarna överallt och i olika slags skepnader, och även en Jesu lärjunge kan sorgligt nog falla och liksom överrumplas av frestelsernas mångfald. Och här är det tiderna igenom alltför många som har blivit efter på vägen och lidit skeppsbrott i tron.

Men under och genom allt så är det dock en stor välsignelse att veta att Jesus beder för de sina. Och genom denna förbön är det Gud vare lov möjligt att kunna bli bevarad såvida man själv vill, ty mitt i alla de livets påfrestningar som möter oss glimrar löftesstjärnan över oss ”och ingen skall rycka dem ur min hand”. Och de orden säger oss, att vi är liksom omgivna och omslutna av den Gudomliga kärlekens skyddsmur, där vi frimodigt kan vandra vidare genom den mörka värld som omger oss, besegrande frestelser och vedermödor i visshet om att Guds närvaro hos oss och ibland oss är något av en eld och molnstod på vår väg mot det himmelska hemmet. ”Varje dags bekymmer vill han bära, han som heter både kraft och råd, och att sin dyra egendom bevara, denna omsorg har han lagt på sig, ty som vår dag är, så skall vår kraft och vara, detta löfte gav han mig.” (jfr Psalmer och Sånger 249:2) (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Två gånger krävde Israel ... en kung och båda gångerna angav de samma skäl: de ville bli som ”alla andra folk”. Och Herren sa åt Samuel att ge efter för deras krav. Men det var en tragedi. Gud hade ju utvalt Israel bland de övriga folken i avsikt att de skulle bli ett heligt folk, hans egendom och olikt alla andra. Guds folk står i dag inför samma dilemma. Vår kallelse är inte att likna världen runt omkring oss, utan att vara radikalt annorlunda. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 74 i kommentar till 1 Sam 3:19)

Går det verkligen att leva här i världen och ändå inte av den? Jag påstår att ”historiens olyckligaste äktenskap” ingicks på 300-talet när kyrka och stat förenades. Den skickliga kejsaren Konstantin insåg att det inte gick att krossa kyrkan. I stället hittade han på ett genidrag. Staten skulle dra nytta av kyrkans färdiga organisation. I stället för att söka besegra kyrkan tog han den till sig och utnyttjade dess universella struktur. Och kyrkan tog tacksamt emot erkännandet. (Björne Erixon "Rymma eller rymmas? en bok om dig och församlingen." s 238)

Lärjungarna tar emot något utifrån, utanför människans förutsättningar. Det är förräderi mot världens självtillräcklighet. Så kommer hatet. Det är inte dåliga lärjungar, som ådragit sig hatet. Hatet är principiellt motiverat. Det gäller just det, att lärjungarna lika litet som Jesus själv är av denna värld. Lärjungarna har – för att tala med Bultmann – ”avvärldsligats” eller världsbefriats. De har sökt Himmelriket och funnit Rikets liv. … (Och) de skall bevaras från ”förvärldsligande” just under det att de lever mitt i världen. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 219 i kommentar till Joh 17:9-17)

Självklart befinner sig de unga kyrkorna i ett av kristendomen icke påverkat kultursammanhang i en helt annan situation än kyrkor med mer än tusenåriga traditioner. Bl a föreligger då den risken att kyrkorna i sina vällovliga försök att aktivt göra en insats för folkets väl, identifierar sig med det kulturella och politiska uppbyggnadsarbetet. ”Missionärerna har att just som främlingar visa på ett väsentligt drag hos Kristi församling i sin helhet – främlingskapet, pilgrimskapet.” (Gösta Nicklasson "Kristus lever" s 100; Predikan över Matt 28:18-20 vid Svenska Missionsförbundets generalkonferens 1963)

Det hör nu icke till denna historien att tala om vem hon var eller hur allting hänt, hur man funnit henne; varför skulle vi gräva upp det? Hon fick sin vackra begravning och sina blommor. Låt henne vila och glömmas som en okänd och namnlös, ett offer, sade man, för den religiösa rörelsen under första decenniet efter kyrkans byggande. För nervös belastning och nervös smitta, sade doktor Kallström, och kanske kärlek. Ty kärleken, sade han, ger ofta tillsamman med läseriet ev svår komplikation. Den blandar ihop världarna för dem, sökte han göra klart för kollegan Helling. Om de nämligen bli kära i en av den andra världen. För där är ett svalg befäst. Och antingen skall de leva i den ena världen eller i den andra - från min synpunkt gör det ju detsamma vilken de vill hålla sig till. (Hans Larsson "Hemmabyarna" s 39; Prosten åker hem)

(Georg Brandes) folkliga valtal i Ridhuset (från 1880 och till 1892). . . . Längre var jag icke med, ty då, 1892, gick jag ut i öknarne och skiljde mig från världen. Därför är jag egentligen inkompetent att skriva om Georg Brandes då jag icke följt hans sista tjugo år, men jag har lovat att hälsa honom på hans sjuttiårsdag. (August Strindberg "Georg Brandes 70 år" s 197; Illustreret Tidende nr 19/1912)


ca 1900 och tiden dessförinnan

"Världen har jag avstått ifrån", (skriver Nastasia Filippovna till Aglaja), "det måste vara lustigt för er att höra detta av mig, samtidigt som ni möter mig i spetsar och briljanter i sällskap med drinkare och skurkar! Bry er inte om det, jag har redan nästan upphört att existera, och jag vet det; Gud vet vad jag har inom mig utom mig själv." (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 563)

"Jag tänkte, förstår du Sammy", sa mr Weller och tittade allvarligt på sin son över pipan som för att försäkra honom att hur underligt och otroligt det än kunde låta så var det han tänkte säga hans uppriktiga mening - "jag tänkte att på det hela taget så tycker jag att det är väldigt lessamt att (mrs Weller) har gått bort. ... Hon sa en del väldigt kloka saker. ... Dom hon sa efter sen att hon vart sjuk. ... "Weller", säjer hon, "jag har nog inte varit för dej vad jag borde ha varet; du är en väldigt snäll och hygglig karl och jag kunde nog ha gjort'et hemtrevligare för dej än jag gjort. Jag börjar och förstå nu", säjer hon, "nu när det är för sent, att om ett gift fruntimmer vill bli religiös, så måste hon börja med och göra vad som ska göras hemma och se till att dom som är hemma har allt vad dom behöver för sin trevnad och att hon går i körkan eller kapellet eller vad det heter när det är gudstjänst och andakt, så måste hon vara väldigt aktsam så hon inte tar det som en urschäkt för att vara lat eller lättfärdi. Jag har gjort mej skyldig till allt det dära", säjer hon, "och jag har kastat bort tid och pengar på dom som har gjort det mera än mej, men jag hoppas, Weller, när jag har gått bort att du ska komma ihåg mej så som jag var innan jag träffa dom dära människorna och som jag var av naturen." (Charles Dickens "Pickwickklubben II" s 361-362; sista åren av 1820-talet)

"Jag måste säga", (sade Don Quijote), "att den som förmår vara lycklig genom att vara fattig måste ha en stor portion helighet i sig, såvida det inte gäller den sortens fattigdom som ett av de kristnas förnämsta helgon har beskrivit som att 'leva i världen, men inte av världen' - som de kallar fattigdom i anden." (Miguel de Cervantes "Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha" s 722)

Franciskus war en helig man, och likwäl bör det exempel och den orden, som han upprättade, icke efterföljas. Sådant har dock ingen, icke ens helgonen, kunnat inse, så djupt har det under ganska fagert sken inrotat sig. Det christeliga lifwet är icke bundet wid öknen, utan skall fritt utöfwas, såsom Christus och apostlarna lefde, så nemligen, att man träder fram inför werlden med offentlig predikan och förmaning, för att föra folk till Christus. De andra deremot löpa i öknarna, wilja icke blifwa i werlden, der de måste mycket lida, utan utwälja åt sig ett strängt lefwerne och wilja så wara mycket bättre christna, än andra. Så göra ock klostren. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 273 i kommentar till Matt 24:15-28)

Jag är afskild ifrån werlden och är dock i werlden. Ingen är mindre i werlden, än en christen, och ingen är mera werldslig, än en christen, det är, werlden ser mera på honom, och djefwulen anfäktar mera honom, än hedningarna. Christus och Paulus måste stå i gapet, med dem måste man bitas och rifwas, och hela werlden will hafwa med dem att skaffa. Deremot är en christen äfwen icke i werlden; ty huru hemskt hon wredgas och rasar emot honom, så säger han: Herre, jag är din; Du skall nog göra wäl med mig, Du skall wäl ock finna werlden en gång; det må gå, huru det will, med mig, blott Du är tillfreds med mig. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 313 i kommentar till Luk 1:57-80)

Om du icke wille lida några bristfälliga och ogudaktiga menniskor omkring dig, så wore detta alldeles detsamma, som om du icke wille wara någon behjelplig till att blifwa from. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 16 i kommentar till Rom 15:4-13)

Här hör du, huru Petrus predikar. ... I måsten uti werldens rike anse eder såsom främlingar och gäster. Derföre förmanar jag ock eder, sedan I nu blifwit christna och bröder i detta ewiga himmelska rike, att I ställen eder så deruti och lefwen så hädanefter, såsom de der icke mer tillhöra detta jordiska werldsriket, och att I icke annorlunda ansen detta lif på jorden, än såsom en resenär eller pilgrim anser det land, som han genomreser, och sitt herberge, der han ligger öfwer natten. Ty der tänker han icke att qwarstanna, icke heller att der blifwa borgmästare eller borgare, utan tager sin mat och förtäring och ärnar sig ut genom den dörr, som är wänd åt hans hemland. ... Ställen edra tankar och eder kosa såsom pilgrimer på jorden till ett annat land och rike, der I skolen wara herrar och hafwa en oföränderlig tillwaro, och der ingen ofrid, ingen olycka o.s.w. skall finnas, som i måsten lida här i detta herberge. ... Hwar och en christen i sitt stånd, ware sig herre eller tjenare, furste eller undersåte o.s.w., skall lefwa och bruka, hwad Gud honom beskär, land, folk, hus och hem, hustru och barn, penningar och egodelar, mat och dryck, men icke annorlunda, än så sinnad, att han här är en gäst, der han tager sin beta bröd eller tarfliga måltid och håller sig i detta herberge såsom en from gäst ... (färdig) och redo att fortsätta sin wandring ... men likwäl förhåller sig ärligt och fridsamt med dem, hos hwilka han är, och är ingen till mehn. Ty det rimmar sig icke, om en gäst will i en annans hus lefwa och regera efter eget behag eller godtycke, utan det heter: will du wara en gäst, så måste du ock förhålla dig fridsamt och på gästers wis; eljest lär man snart wisa dig till dörren eller fängelset. ... Emedan wi måste wara i denna landsflykt och icke äro hemma, så måste wi gifwa wärden all ära och herberget dess rätt och hålla till godo med hwad oss wederfares ... ja, äfwen bedja för (de menniskor här lefwa), tills den stunden kommer, att wi skola fara härifrån till wårt hem ... samt med wårt råd och hjelp tjena och gagna jemwäl de onda och otacksamma. ... Hvem skulle wäl lida en sådan narr, som wille så skicka sig och säga: jag will här icke äta eller dricka, utan endast ställa mig underlig, slå sönder fönstren och wända upp och ned på alltsammans, ty jag hafwer ju icke här någon waraktig stad o.s.w.? (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 271-274 i kommentar till 1 Petr 2:11-20)

Säll den själ, som ingenting begär af den yttre werlden, utan sätter till Gud sitt hela hopp. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 27-28)

Inom den östliga kristendomen möter vi en kyrka som i hög grad är hemma i världen. Det är en kyrka där prästerskap och statsadministration går över i varandra och där prästerna lever familjeliv och arbetar i jorden på samma sätt som sina församlingsbor. (Bara biskopar är ogifta, de tas i regel från klostren; prästerna får vara gifta.) ... Den monastiska rörelsen, som både omfattade eremiter och munkar, kan förstås som en reaktion mot faran för förvärldsligande av kyrkan. ... Medan de allra första munkarna var asketiska eremiter (sådana existerar alltjämt inom östlig kristendom) kom klostergemenskapen efter hand att bli det vanligaste. Östkyrkornas kloster är självständiga enheter under tillsyn av en biskop och är inte organiserade i ordnar som i väst. De blev inte lärdoms- och undervisningsinstitutioner som medeltidens kloster i väst ofta var. Däremot har de ofta arbetat med sjukvård och fattigomsorg. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 139-140; Kristendomen under tidig medeltid)

Som själen förhåller sig till kroppen, så förhåller sig de kristna till världen. Själen finns i hela kroppen, och de kristna finns i alla städer världen runt. Själen finns i kroppen men är ingen kroppsdel. De kristna finns i världen men är inte av världen. (De kristna s 69; ur Diognetosbrevet, en apologetisk skrift av okänd författare från 2:a eller 3:e århundradet)

Låt oss hata den nuvarande tidens misstag, så att vi må lägga vår kärlek på den kommande världen. (Barnabas' brev, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 138)


Att fortsätta med (hembygden):

Det går inte att blanda kärlek till världen och kärlek till Gud. Den som älskar världen kan inte ha Guds kärlek inom sig. Jesus sa till sina lärjungar att de var i världen men ej av världen. (Göran Axelsson "Gud eller världen"; Jönköpings-Posten den 20 september 2002)

Den svåra balansgången att leva i världen, men inte av världen. Vi kan jämföra med en båt. Så länge den är i havet är allt som det ska, men när havet är i båten är något väldigt fel. (Håkan Johansson "Om livet på en knivsegg"; Jönköpings-Posten den 11 maj 1990)

Stadsmissionen i Stockholm annonserade en gång efter en präst "med bägge fötterna på jorden men hjärtat förankrat i himlen". (Bertil Hammarberg "Stolsben, räkning och Gud"; Jönköpings-Posten den 21 augusti 1971)

Jönköpings stadsmissionsförenings och Huskvarna missionsförenings evangelister höllo i söndags (den 3 februari 1918) sitt sedvanliga årsmöte, denna gång i Mullsjö missionshus. ... Den genomgående tonen i ... föredragen var: helt ut från synden och världslifvet, helt för och med Jesus och Guds folk. Guds ande var märkbart nära. (Jönköpings-Posten 1918-02-05 "Ut från världslifvet")


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Många typiska innehållsliga och strukturella element (i Jesu avskedstal, Joh 14-17) som läsarna känner igen i ett litterärt testamente finns redan i 1 Mos 47:29-49:33. ... 5 Mos 31-34 och faktiskt hela femte Moseboken är ett avskedstal. ... I NT är Paulus avskedstal i Apg 20:17-36 en intressant jämförelsepunkt. I Apg är det stiliserat som ett litterärt testamente. ... Betecknande nog är Luk det av synoptikerna som kommer närmast till att presentera Jesu sista måltid med lärjungarna som scen för ett avskedstal (Luk 22:14-38). (Kari Syreeni "Att leva i tiden efter Jesus. Det johanneiska avskedstalet - Joh 13-17 - i hermeneutisk belysning." s 460-461)

Jfr ”Mariham sade till Jesus: ’Vem liknar dina lärjungar?’ Han sade: ’De liknar små barn, som vistas på ett fält, som inte är deras. När fältets ägare kommer, säger de: ”Lämna vårt fält åt oss!” De klär av sig inför dem, för att så lämna det åt dem och så ge deras fält åt dem. Därför säger jag: om husägaren vet, att tjuven kommer, skall han vaka, innan han kommer, och inte låta honom gräva sig in i hans rikes hus för att bära bort hans saker. Och var ni på vakt mot världen.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 55; Thomasevangeliet log. 21:1-6)

Jfr ”Jesus sade: ”Den, som lärde känna världen, fann kroppen. Men den, som fann kroppen, är världen inte värdig.” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 83; Thomasevangeliet log. 80)

(Jesus) betonar flera gånger att han har anförtrott sin undervisning till denna speciella grupp av lärjungar som kallas apostlar. På Jesu tid var det viktigaste uppdraget som en lärjunge hade i förhållande till sin mästare att komma ihåg och föra vidare mästarens undervisning. Det fanns ett väl utbyggt system av lärjungar och lärare. Jesus anknyter till denna tradition då han utser Petrus och de andra lärjungarna att bära hans undervisning vidare. Att Jesus ofta blir kallad för rabbi (lärare) pekar också på att omgivningen uppfattade honom som en lärare med lärjungar och som en del av denna tradition. Det var alltså ingen tveksamhet hos apostlarna att deras huvudsaklig uppdrag var att förvalta minnet av Jesus. En apostel var utsedd att minnas och föra det vidare. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 19-20)

(Jesu efterföljares) plats är fortfarande i världen. Det skulle var illa för dem och förödande för världen om de togs ut ur världen. Mose och Elia och Jona bad alla att de skulle tas ut ur världen (4 Mos 11:15; 1 Kung 19:4; Jona 4:3,8), men inte i något fall uppfylldes deras bön. Platsen för Guds folk är i världen, fastän naturligtvis inte av världen. Kyrkan har ofta försökt hoppa av, att bli någon slags helig klubb. Men det är inte Mästarens bön. Snarare ber han att de skulle bevaras från det som är ont, eller kanske bättre, "från den onde". (Leon Morris "The Gospel according to John" s 646)

En kristen är kallad att leva i en värld som faktiskt kan utgöra ett hot mot det nya liv hon tagit emot genom tron på Jesus Kristus. I den världen finns mycket som får oss att känna främlingsskap, ett slags utanförkänsla. Ändå är det just genom att leva mitt i den världen som vi blir de människor Gud skapat oss att vara, och som vi dessutom kan fullgöra det uppdrag han gett oss. Om det inte vore så hade Gud med all säkerhet ordnat med någon form av andligt skyddsrum för oss att ta vår tillflykt till i samma ögonblick vi blev kristna. Men någon antydan i den vägen går inte att hitta i Bibeln. Tvärtom säger Jesus i sin bön för sina lärjungar: ”Jag ber inte att du ska ta dem ut ur världen.” Varför bad han så? Förutsåg han att vi skulle ha en tendens att isolera oss som kristna? Att det inte skulle passera lång tid efter att en människa kommit till tro förrän hon släppt alla djupare kontakter med sina tidigare vänner? Det verkar så. Men samtidigt tycks han ha förutsett att vi under andra perioder skulle ha en benägenhet att helt blanda oss med världen. Därför lyder hans bön i sin helhet: ”Jag ber inte att du ska ta dem ut ur världen, utan att du ska bevara dem för det onda.” ... Att leva i världen, men inte av den, handlar om att leva i en dubbel närhet. Nära Gud och nära människorna. ... Bara Anden kan hjälpa oss att leva i den dubbla närheten. ... Att leva inifrån är att ledas av Anden. Att ledas av Anden är att drivas av kärlek. Då sätts vi i rörelse, både mot Gud och mot människor. Så lever vi ”andligt” och ”världsligt” på samma gång. Vi finns mitt i världen, men lever av en inre källa. ... (Ett heligt liv) måste levas mitt i denna världens flimmer. För bara i mörkret har ljuset en uppgift. (Peter Halldorf ”Dårarnas längtan” s 66-68,107)

Alla som vill leva gudfruktigt i Kristus får känna på förföljelse i någon form. Den gamle klockaren på Nuckö hade inte så orätt när han sade: ”När du kommer till himmelens port, så frågas om du har några ovänner. Har du inga, slipper du inte in.” Det stämmer med Jesu ord om sina lärjungar: ”Jag har givit dem ditt ord, och världen har hatat dem” (Joh 17:14). (Sven Danell ”Dagpostilla” s 87 i kommentar till 2 Tim 3:10-4:5)

Hur skall en kristen bli bevarad i Jesus Kristus, när han befinner sig mitt i denna värld? Det är inte lätt. Vi måste nämligen undvika två ytterligheter. Som dr Leighton Ford har uttryckt det: ”De två ytterligheterna är att isolera sig från världen och att imitera världen. Gud vill, att vi i denna värld skall bli lika Jesus, som kom i världen för att frälsa världen. Det krävs dels att vi skiljer oss från världen i dess synd men dels också att vi identifierar oss med världen i dess nöd. Om vi inte ’isolerar oss’, så har vi väl åhörare men ingenting att säga. Om vi identifierar oss, har vi väl något att säga men inga åhörare.” (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 166)


ca 1975 - ca 1950

Jesus – frid vare med honom – sade: ”Världen är en bro. Gå över den, men slå er inte ned på den.” (Bertil Gärtner "Apokryferna till Nya Testamentet" s 13; inskrift på moskén i Fathpur-Sikri i Indien)

Tidigare under veckan hade vi kommit tillbaka från Princeton, New Jersey, där jag mottagit ett hedersdoktorat. Det hade varit en märklig upplevelse. ... När det var min tur sa den som presenterade mig ... : "Fast han är känd av miljoner skyr han publicitet och organisationer och föredrar solidariteten med sin familj och att isolera sig från världen." ... Talaren kunde ha sagt många saker, han kunde ha understrukit något om min musik. När han sa till publiken att jag föredrog att isolera mig från världen lät det som att jag föredrog att vistas i ett järnvalv och få maten inslängd på en bricka. (Bob Dylan "Memoarer - Första delen" s 131-132)

Låt oss lägga på hjärtat att om vi skall vara redskap åt Gud skall vi gå ut från denna världen och aldrig på något sätt söka dess ynnest. Vi måste leva liksom i en öken för oss själva. ... Så måste det vara om vi skall kunna undgå att ta skada av det onda inflytande som florerar omkring oss. (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 113-114)

(Johannes Döparen) kände, att världen var ond och att han själv var svag. Han ville komma så långt bort från världen som möjligt. ... Han var även villig att offra sitt liv, för den tro han förkunnat. Han svek inte, utan höll ut ända in i döden. Det är sådana människor Gud behöver, sådana som kan skilja sig från världen och få Guds ord givet sig direkt från Anden. (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 202-203)

Då aposteln talar om skilsmässa från de otrogna då innebär detta inte att vi skall ställa till med något nytt munkväsen så att vi går ut ur den ogudaktiga världen och inte mera har någon gemenskap med den. ... Ty vi skall ha en kristendom som kan visa sig mitt i världen men dock bli bevarad. Ja, vi skall vara så frälsta att vi så att säga kan leva i kloster mitt i den bullrande omgivningen.. ... Det är Jesu mening, att vi skall vara i världen, men ändå avskilda från världen. ... Det finns människor som bildligt talat, lever i gränsområdena mellan Guds rike och världen. Men dessa människor får erfara att det alltid är oroligt i ett ”ingenmansland” och att det inte sällan är svårast att leva där. En kristen bör därför flytta så långt från gränserna han kan och bosätta sig så långt in i Guds rike det är möjligt – ända in i centrum av det härliga löftesland som enligt bibeln ”flyter av mjölk och honung”. (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 229-230,290-291)

Denna världens furste är ständigt på jakt för att i förrädiska anfall fördärva de rättfärdiga. Men Jesus beder: "Bevara dem från det onda." ... Så skulle de leva med synden och smutsen omkring sig, men ändå vara obesmittade därav. "De äro i världen - men icke av världen." (Sven Alverlin "Helgelsens väg"; kommentar till Joh 17:9-17; Jönköpings-Posten den 29 april 1961)

Fastän lärjungarna inte är av världen, är de i den (v 11). Det är deras kallelse att fortsätta att vara i den. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 509)

Jesu död betyder dom över denna världens furste (12:31; 14:30; 16:11), men han är inte berövad makten att skada lärjungarna, om de lämnas utan gudomlig hjälp. Jfr Matt 6:13. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 510)


ca 1950 - ca 1900

Säkerligen bör inte predikanter låta sig engageras i aktivt politiskt arbete. Förr var detta möjligt då det kunde ske utan politisk partibeteckning och insatserna fattades som ett utslag av praktisk kristendom. Men som förhållandena nu är, är detta snart otänkbart. Om en insats skall göras på detta område, bör den överlåtas åt någon som tar det som en kallelse från Gud, en kallelse, som inte bör sammanblandas med de uppgifter han har i församlingens tjänst. Dessutom bör all politisk agitation hållas utanför församlingen. Varje politisk påverkan bör vara bannlyst från församlingen och dess verksamhet. ... Om den politiska situationen skulle komma att göra de kristnas deltagande i samhällsarbetet ännu svårare, så att församlingarnas andlighet och enhet därigenom skulle äventyras, bör det stå klart för varje kristen att man då bör lämna samhällsfrågorna och slå vakt om Guds församling. Detta kanske också blir de kristnas lott i den tid som stundar. Allt synes tyda på att utvecklingen går i den riktningen. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 31; ledare i tidningen Dagen den 3 mars 1948)

Sundsvall var (och är nu 1940) en medelpunkt inte bara för protestantisk, utan också för mosaisk fromhet. Ingalunda är Sundsvall någon av de större bland Juda städer i Sverige. Nåja - det ges ingen stor sådan. Men Göteborg, Stockholm, Norrköping ha ju en mycket talrikare israelitisk befolkning. I betydande utsträckning är den på ett helt annat sätt här införlivad med Sverige. Släktled efter släktled har en del av den tillhört de förnämare - om än endast undagtagsvis sephardiska - kretsarna. I nyssnämnda städer borde vi uppehålla oss, om vi önskade studera hebreerna i deras etniska och religiösa partikularism eller särsituation, samt deras utomordentliga förmåga både att smälta samman med omgivningen och hålla sig oberörd av denna. (E.H. Thörnberg "Stad och stadsbygd i Sverige. En snabbild." s 236)

Den som vet, att han icke här äger någon varaktig stad, han vandrar med större trygghet i denna världen, än den som här trott sig finna sitt egentliga hemvist, men dock lever i ständig bävan för uppbrottsordern. Den kristne är icke främmande för denna världen, ehuruväl han städse är medveten om sitt främlingskap. Han kan se på förgängelsens värld med klar och oförvillad blick, bruka den med all den omsorg, som hans kallelses plikter ålägga honom, likväl brukande den som brukade han den icke - just därför att han vet sig här icke hava någon varaktig stad. (Yngve Brilioth "Den himmelska staden" s 95-96; tal vid invigning av den nya delen av S. Möckleby kyrkogård den 15 september 1939

Under tredje julferien tjänade jag Filadelfiaförsamlingen i Örebro. En kväll, då vi hade väckelsemöte, kom pastor Ongman in genom dörren till expeditionen. Mötet pågick som bäst, och sångarna sjöngo. Han bad att få säga några ord. Då sången tystnat, stiger han fram på nedre plattformen i kyrkan, räcker ut sina händer mot den församlade publiken och säger: ”Jag är ett levande bevis på att det går att bliva bevarad såsom kristen.” Detta var hela vittnesbördet. Så sveper han schalen omkring sig och går ut genom dörren. Det var inget långt vittnesbörd, men det var ojävigt. När man blir över åttio år, har man icke så lätt för att vara uppe om kvällarna. Men pastor Ongman hade känt en inre maning att gå in i kyrkan och avlägga ett vittnesbörd. Och han var lydig att gå, när den helige Ande manade. (Ongman-minnen s 85; Dala-Carl: ”Att man icke skall hava mera tro”)

"Du är på en farlig väg", sade (Eva till Ulla). "Jag vet det - på en hårfin väg utmed en avgrund, men då Gud leder mig på den, vad skall jag göra? Jag har flytt och flyr alltjämt till Gud, och då han går igenom frestelsen i stället för bort ifrån den, måste jag följa, det är för mig det säkraste, det är min enda väg. Han menar inte, att vi skall leva utan sorg och utan frestelse, utan att vi skall leva i det, men med honom. 'Icke beder jag dig, att du skall taga dem bort ifrån världen, utan att du skall bevara dem från det onda', bad Jesus för oss. ... Jag vet, att jag aldrig sökt ett enda sammanträffande med honom utan har sammanförts med honom." (Elisabeth Beskow "Med blicken mot det osynliga" s 194)


ca 1900 och tiden dessförinnan

De christna, säger Makarius (Hom. 16), äro barn af en annan werld, af den himmelske Adam; de äro ett nytt slägte, den helige Andes, ljusets barn, Christi syskon; de äro icke af denna werlden. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 16)

Trettiofem år var Gluntarnas skald, då hans lycka blev fullkomnad, då han (år 1852) vann henne, som han i tysthet svärmat för i många och långa år. ... Hedda Cronstedt ... dotter till amiral Claes Cronstedt ... blev hans själsfrände i varm religiositet. Ja, för henne blev religionen en sådan makt, att hon helst ville draga sig undan från världens buller och mångahanda omsorger. Men då var det hennes man, som med sitt ljusa humör återförde henne till att tänka på att man tjänar Gud, även då man fyller sina plikter på den plats, där man är ställd här i världen. Den gamle gluntsångarens livsglädje var välgörande för denna stilla, inåtvända natur, om vilken hennes dotter fäller det yttrandet i sin vackra och intressanta teckning av föräldrarna: "att hon skulle deltaga i något högljutt prat, i uppsluppen lek eller i yrande dans, det skulle för oss synts lika omöjligt som att tänka oss den heliga Cecilia eller Madonnan upptagna med sådant." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 592-595)

En våg av nyväckt fosterlandskärlek brusade sida vid sida med romantiken fram genom vårt land. En medelpunkt för denna nationella väckelse blev "Götiska förbundet". Det stiftades år 1811 i Stockholm av några fosterlandsälskande ynglingar, nästan alla värmlänningar, vilka i sitt svärmeri för Sveriges forntid i hög grad idealiserade hednatidens nordbor. ... Längst i sin beundran för forntiden gick den originelle urkundssamlaren och folklivsforskaren L.F. Rääf från Ydre härad på gränsen mellan Östergötland och Småland. Han dyrkade forntiden så kraftigt, att han icke ville veta av sådana nyheter som tändstickor utan med oböjlig envishet brukade stål och flinta ända till sin död, anno 1872. Sådana oting som ångbåtar och järnvägar hade också i honom en nitisk vedersakare, likaså de förslag till mildring av strafflagen, som förkämparne för en ny tid kommo fram med. Kåken och skampallen voro för honom vördnadsvärda institutioner, och i sin beskrivning över Ydre härad har han ägnat dem en vältalig saknadens runa. Där prisar han sin hemort, därför att "den gode Guden försett den med Sina yppersta gåvor, däribland inte minst avlägsenheten från världens flärd och alltid skiftande, aldrig upphörande dårskaper". För övrigt är att säga om "Ydredrotten", såsom Rääf kallades, att han för hela sin hemtrakt var som en far, alltid hjälpsam med råd och dåd. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 281-284)

Anna Maria Lenngren, vår underbara skaldinna, som står nutiden (1938) så nära i sina satirer mot högfärd och bräckighet, betraktas ofta som en högst tillbakadragen person och en författarinna i smyg. De fåtaliga uppgifter vi äga om hennes hemliv ger helt andra synpunkter. Särskilt värdefull är Marianne Ehrenströms dagboksanteckning om Anna Maria: "Fru Lenngren undvek stora världen och var bara tillgänglig för ett fåtal utvalda vänner, bland vilka hon otvunget hängav sig åt sitt sprudlande humör; hon förde en konversation med största lätthet, ägde oberäkneliga andliga resurser, väl funna och träffande svar, vilka man ännu i dag (1826) citerar." Rosenstein, Adlerbeth, Lehnberg, Leopold, Blom, Rutström, A.G. Silfverstolpe, Bergström, Franzén och Kellgren hörde till kretsen. (Gunnar Broman "Ur sällskapslivets krönika" s 282-283)

Som vällukt går av blomstrens ring. En stilla andakt runt omkring Uppstiger att Dig dyrka, Ja, Dig förkunnar, Herre Gud! Allt vad som anda har och ljud, Och världen är din kyrka: Och luft och ljus och berg och flod Och mänskohjärtats glada mod Den samma lära yrka: All världen har En Gud och Far. Skall jag då ensam vara stum? Nej, uppgå till de helga rum Jag vill, och se din ära! Skön är din himmel och din jord, Men härligare är ditt ord, Din lag, din nådelära. Dig nalkas jag, i Jesu namn: Tag bort min skuld, slut ej din famn, Och låt mitt hjärta bära Mig vittnesbörd, Att jag är hörd. (Erik Gustaf Geijer "Andeliga sånger" s 61; Sabbatens morgon)

Här ligger död en exemplarisk kvinna: men hur förnäm månntro hon varit har? Jo, förnäm nog: en källarmästarinna, som i sitt stånd förnämst i riket var. ... Ja, säger man, det där var väl en ära! Men låt oss se, hur med exemplet blir: vad gott kan en väl uppå källarn lära, där man ju blott en daglig drickning sir? ... ... Tro fritt, det var vår gummas minsta gärning, den sällan hon ell’ nästan aldrig gjort; att ta fram vin samt brädspel, kort och tärning, det gick väl allt förutan henne fort. ... Dess håg var mer till den vinkällarn böjder, som man berömd i Höga visan ser; där bruden blir av brudgummen förnöjder och överskyggde med kärlekens baner. Hon sökte först att visa sig uppriktig emot sin Gud; enfaldig i sin tro; i kärlek fast, i leverne försiktig och alltid rädd och öm om själens ro. ... ... Med kärlek har hon städs bemött sin nästa; gjort mångom gott, men ingom något ont; fördragit allt; tytt felen till det bästa och mindre sin än andras svaghet skont. ... Vad hjälp och tröst hon fattigom bevisat, har jag väl hört och många andra sport: men det skall bli på domedag beprisat av bättre man och på en högre ort. (Johan Runius ”Ur En berömvärd värdinna i världen” s I:49-52; 1679-1713)

Pietismen lägger stor vikt vid den helgade vandeln som ett vittnesbörd om den sanna tron. Detta överensstämmer med vad den rättrogna lutherdomen lärde, men ett nytt drag kommer till uttryck i den negativa hållningen till det världsliga livet. Bortdöendet från världen bör taga sig uttryck också i ett undvikande av all världslighet, av nöjen och förströelser. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 306)

Augustinus bok "Om Gudsstaten" . . . skrevs under en tid av politiska omvälvningar mot bakgrunden av staden Roms fall 410. Boken vill visa att Gudsstaten finns i världen men också når utanför den och lever i hoppet. Den ger en omfattande analys av den faktiska politiska situationen vid den tiden, och Augustinus hävdar med kraft att en kristen visserligen lever här i världen men inte tillhör världen. (Bruce Kaye "Gott och ont" s 293)

Låt oss stå på avstånd från detta livets ting, så att vi må finna nåd och barmhärtighet i Kristus Jesus vår Herre ... och en värld utan slut. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:6)


Att avrunda med:

Tröst i bedrövelsen. Vapen i kampen. Styrka i missmodet. Mat för själen. Evighetsord i en förgänglig värld. Lärjungarna hade fått det bästa de kunde få. Guds eviga, kraftiga ord. ... Ta vara på Guds ord, så skall Guds ord ta vara på dig. (Fredrik Wislöff "Vilen eder litet" s 50)

Långt från flärden utan prål och glans sitter lärarn, gömd för världen, vid sin blomgårds ans. ... ... Ädle gamle! aftontimmen slår; himlens bästa frid sig samle kring ditt silfverhår! ... Räkna slagen; kvällen blir en gång lika ljuf och lätt, som dagen varit tung och lång. (Johan Ludvig Runeberg ”Samlade skrifter I” s XXVI; Till lektor, doktor Johan Borgström, då han fulländade sitt 75:e lefnadsår och 50:de lärareår vid Borgå gymnasium; 1836)


Sångarna:

Det är sant att Jesus lever, att Han är vår Broder här, att för dig och mig Han beder i en ond och vilsen värld. (B Setterlind: Psalmer och Sånger 49:1)

Som fången mot sin frihet går, som vännen tar emot sin vän med öppen famn, Herre, låt oss ta emot ditt ord. (J Servel-BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 67:4)

Leva i världen omvänd till verklighet, vänd mot Guds framtid, följd av hans trofasthet. Mörkret du möter aldrig i ensamhet. Blott i det öppna ligger din möjlighet. (J Kirkegaard-BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 90:2)

Här är rymlig plats. Här är Guds bord, ett stråk av himmel och en doft av jord, ett rop ur mörkret och ett svar i tro. Gud är en av oss vid detta bord. Gud är en av oss vid detta bord. (RJ Stamps-A Frostenson: Psalmer och Sånger 434:1)

Herre, din dag var också lik en vanlig arbetsdag. Fast himlens härlighet var din, du levde här som jag. ... Du som var timmermannens son och kan min dag förstå, kom till min arbetsplats och låt oss där tillsammans gå. ... Gör all min gärning till en tjänst med liv och mening i. När mödan tynger ner min kropp, gör mig i anden fri. ... Hjälp att jag aldrig glömmer av vad du mig ämnat till. Låt allt jag säger, gör och är bli präglat som du vill. ... Mitt i all omsorg för mitt liv mitt hjärta är hos dig, och i min vardag glad jag vet att du välsignar mig. (C Wesley-A Widegård: Psalmer och Sånger 290:1-5)

Uti din nåd, o Fader blid! Befaller jag i allan tid Min arma själ och hvad jag har; Anamma allt i ditt förvar. ... Mitt lif, min kropp och ande är Din egendom, o Herre kär! Bevara sjelf, hvad dig tillhör, Att intet ondt mig skada gör. ... I dig är jag af hjertat nöjd, Du är min enda tröst och fröjd; Uti min nöd och stora brist Är du min hjelp, det vet jag visst. ... Det är min tro, o Fader blid! Hjelp, att jag alltid blir dervid: Ifrån ditt barn du aldrig vik, Att jag må ärfva himmelrik. (B Förtsch-H Ausius-J Svedberg: Psalm 250:1-4; jfr Psalmer och Sånger 240:1-4)

Ty vill jag till målet så vandra min stig, Att synden ej skiljer mitt hjärta från dig. Mitt salighetsverk så förena jag skall Med trohet och flit i mitt jordiska kall. ... Till detta beslut att ej glömma ditt bud Välsigna min gudstjänst i morgon, o Gud. När åter jag börjar min veckas besvär, Ett steg jag då närmare himmelen är. (JO Wallin: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 453:6-7; jfr Psalmer och Sånger 437:7-8)


Paulus sade till de troende i Thessalonika: ”Trofast är Herren, som skall sätta fast er och vakta er från det onda.” (2 Thess 3:3)

Jakob sade: ”En ren och obefläckad dyrkan vid sidan av Gud och Fadern är … att hålla sig kvar obesudlad från utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (Jak 1:27)

Jag skriver till er, fäder, eftersom ni har fått (och får) kunskap om Den/Honom från en början. Jag skriver till er, ynglingar, eftersom ni har besegrat (och besegrar) det onda (א,* א). (1 Joh 2:13)

Förundra er ej, bröder, om utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ hatar er. (1 Joh 3:13)

Ni är ut ur/av Gud, små barn, och ni har besegrat (och besegrar) dem, eftersom Den i er är större än den i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Själva är de ut ur/av utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. På grund av det här samtalar de ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, och utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ hör dem. (1 Joh 4:4-5)

Vi vet att 'varje den'/‘var och en’ som har avlats (och avlas) ut ur Gud inte missar (Hans mål), emellertid/utan att den som har avlats ut ur Gud håller/’är rädd om’ sig själv (א,* א), och den onde rör honom inte. Vi vet att vi är ut ur Gud och hela utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ ligger i den onde(s våld). (1 Joh 5:18-19)


Ytterligare studier:

5 Mos 6:22-24; Matt 5:37; 10:22; 24:9; Luk 6:22; Joh 1:13; 3:3-6; 15:18; Rom 16:20; 1 Kor 5:10; Ef 6:12; 1 Petr 5:8-9; 1 Joh 2:6,14; 3:6,12; 4:6; Upp 3:10.


Herbert Giesbrecht "The Evangelist John's Conception of the Church as delineated in his Gospel"; The Evangelical Quarterly 58.2 (Apr.-June 1986): 101-109.

C. Scouters "The People of God - Its Unity and Glory. A Discussion of John 17:7-24 in the Light of Patristic Thought"; Greek Orthodox Theological Review 30 (1985): 399-420.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-17; 2012-02-17; 2014-10-16; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

17:17-19 Helga dem i sanningen. Din utsaga är sanning. Helt och hållet som Du har skickat bort Mig in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, har och/också Jag skickat bort dem in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Och Jag helgar Mig själv till förmån för dem, för att de må vara och/också de själva varande (och havande varit) helgade i sanning.

Ord för ord: 17:17 (11 ord i den grekiska texten) helga dem i '-en sanning'/sanningen. '-n utsaga'/utsagan den din sanning är. 17:18 (12 ord i den grekiska texten) helt-och-hållet-som mig (du)-skickade-bort in-i '-en utsmyckning'/utsmyckningen, och-jag skickade-bort dem in-i '-en utsmyckning'/utsmyckningen. 17:19 (12 ord i den grekiska texten Sinaiticus) och till-förmån-för dem helgar-(jag) mig-själv, för-att må-vara och de-(själva) varande-(och-havande-varit)-helgade i sanning.


1883: Helga dem i sanning; dit ord är sanning. Såsom du har sändt mig i världen, så har ock jag sändt dem i världen. Och jag helgar mig själf för dem, på det att ock de må vara helgade i sanning.

1541(1703): Helga dem i dine sanning; ditt tal är sanning. Såsom du hafwer mig sändt i werldena, så hafwer ock jag sändt dem i werldena. Och jag helgar mig sjelf för dem; att de skola ock warda helgade i sanningene.

LT 1974: Gör dem rena och heliga genom att undervisa dem i din sannings ord. Som du sände mig i världen, så sänder jag dem i världen. Och jag helgar mig själv för att fylla alla deras behov av tillväxt i sanning och helgelse.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade till Abraham:) “Tag din välkomnade son Isak, som du har välkomnat, och gå in i den höga jorden/landet och för upp honom där ’in i’/till ett brännoffer.” (1 Mos 22:2a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Jag skall helga vittnesbördstältet och offeraltaret. Och Jag skall helga Aron och hans söner att vara präster åt Mig.“ (2 Mos 29:44, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel: ”Herren skall) få dig att stå upp (som) ett heligt folk åt Sig själv, ’vilken vändning’/’så som’ Han har svurit dina fäder, om – alltefter omständigheterna – du må lyssna till Herrens, din Guds, röst och gå i/på Hans vägar.” (5 Mos 28:9, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “ … Du är Gud, och Dina utsagor kommer att vara sanna.” (2 Sam 7:28, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) ”Din utsaga (Sinaiticus) (är) sanning. … En början av Dina utsagor (är) sanning.” (Ps 119:142b,160a, Grekiska GT)

(Jeremia sade:) "En Herrens utsaga blev/kom i riktning mot mig och sade: ... 'Innan det 'dig komma ut'/'att du kom ut', ut ur moderliv(et) hade Jag helgat (och helgade) dig. Jag hade satt (och satte) dig (till) en profet in i nationer.'" (Jer 1:4,5b, Grekiska GT)

Herrens härlighetsglans skådades och molnet, som det tydliggjordes på/’för ... skull’ Mose, som det och/också ansågs värdigt Salomo, för att platsen/helgedomen storligen måtte helgas helt och hållet. (2 Mack 2:8b)

(Herren) helgade (Mose) i tro och saktmod. Han utvalde honom ut ur varje/allt kött. (Syr 45:4)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Fariseerna) skickar bort sina lärjungar i sällskap med herodianerna till (Jesus) och säger: “Lärare, vi vet att Du är sanningsenlig och i sanning lär Guds väg.” (Matt 22:16a)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) “Dåraktiga och blinda, ty vilket är större, guldet (i templet) eller templet, det som har helgat guldet, ... gåvan eller offeraltaret, det som helgar gåvan?“ (Matt 23:17,19b)

(Jesus talade till de elva lärjungarna): “Då ni har gått * (א,* א, A) var/gör lärjungar (av) alla nationerna.“ (Matt 28:19a; BG Ask-kommentar: Walter Bauer säger i sitt "Greek-English lexicon" - s 485 - att det grekiska ordet för "vara eller bli en lärjunge" som transitivt verb har betydelsen "göra en lärjunge". Kanske är det så att alla översättare har samma mening. Men jag är inte säker på att detta är den johanneiska synen. Att vara lärjungar i ett sällskap av alla nationer kan få lärjungaskaran att växa. Jfr Joh 17:21-23.)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Människans Son har kommit) (för) att ge Sin själ (som) en lösen i stället för många.” (Mark 10:45b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag skickar er bort som baggar i vargars mitt.” (Luk 10:3b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Gud skickade inte bort Sonen in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ för att Han måtte döma utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, emellertid/utan för att utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ måtte räddas genom Honom. (Joh 3:17)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ni är allaredan rena på grund av den utsaga som Jag har samtalat (och samtalar) (med) er.” (Joh 15:3)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”De ord, som Du har gett (och ger) (א,* א) Mig, har Jag gett (och ger) till (de människor som Du gav Mig ut ur den utsmyckade världen). Och de har sannerligen själva tagit/’tagit till sig’ (dem) * (א*), att Jag kom ut från sidan av Dig. Och de har trott, att Du har skickat bort Mig.” (Joh 17:8)


Hembygdens predikan:

När allt kommer till allt så är det alltfort sanningens ord som är den måttstock efter vilket vi var och en kan mäta den andliga tillväxten i vårt liv. Och det är alltfort sanningens ord som är något av en spegel, där vi kan betrakta oss själva och se hur det står till. Visserligen anser sig många i vår tid ha kommit så långt, att de menar sig inte kunna komma längre, och sådana människor är ju inte så lätt att komma till tals med. Nu har det ibland sagts om vår förkunnelse, att den tyvärr alltför ofta stannar vid en begynnelsernas kristendom – och detta är sannerligen en tankeställare till oss lite var, ty de' uppenbarar inte bara ett missförhållande, då det gäller vår förkunnelse, utan det uppenbarar också ett missförhållande i vårt kristna liv överhuvudtaget.

Visst är det bra, att det blir en begynnelse, ja, det är helt enkelt nödvändigt, ty ”om en människa icke bliver född på nytt, så kan hon icke få se Guds rike”. Men det får inte stanna vid bara detta, utan det måste följas ave en fortsättning och ett framåtskridande mot det som hör fullkomligheten till. Visst är det ett under av nåd att bliva frälst, och det är ett under av nåd att kunna bli bevarad. Men här får vi aldrig glömma, att det finns något som heter tillväxt och andlig utveckling. ... Paulus beder om att efesierna måtte växa till i kraft till sin invärtes människa, och att Kristus genom tron må bo i deras hjärtan, och att de må vara rotade och grundade i kärleken. Och i Jesu bön om helgelse ligger det helt enkelt en bön om växande kristendom hos oss och ibland oss, så att vi bättre kunna sprida något av hans härlighet där vi går vår väg fram.

Det har sagts med avseende på de' här, att Gud har inga glasskyddade växthus, där han i behaglig drivhusvärme fostrar fram sina heliga, utan den öppna kalla världen är plantskolan, där dess karga jordmån skall härda dess frostnatt, och stormvind skall pröva, ty var skall vi lära oss tålamod, om inte under livets prövningar, och var skall vi lära oss saktmod och mjukhet i hjärtat, om inte i den dagliga nötningen mot andra människor och mot hårda ting. Var skola vi växa i kärlek, om icke mitt ibland all den världens nöd som kallar på oss, ty det är inte döden utan livet som helgar en kristen. Och kom ihåg, det är helgelsens frukter som mognar fram under världens tryck, medan vårt hjärta stilla vilar hos Gud. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:

Vi ber om att ta vår längtan efter helighet på största allvar så att du, Gud, genom oss och vårt liv på jorden kan bli synlig för någon människa. (Runar Eldebo ”Helighetslängtan” s 51)

Världen är föremål för Guds kärlek, Joh 3:16, i den meningen att den genom Jesus och hans lärjungar skall komma till tro. René Kieffer "Johannesevangeliet" s 399)

Vi har (som församlingsmedlemmar) mycket gemensamt, och behöver varandra. ... Jag tror (ändå) att vi borde engagera oss mer i samhället. Det finns många föreningar och grupper, där vi kunde vara med och knyta kontakter. Det kan gälla politiska föreningar eller intressegrupper av olika slag. De som finns med där behöver oss. ... Vi måste erkänna att vi inte står utanför många av de problem som finns i världen. Många kristna är problemfyllda, och alla upplever vi kamp av olika slag. Det kan gälla arbete, familj, ekonomi eller samlevnad. När man tänker på detta tycker jag att vi ser alldeles för präktiga ut. ... Vi försöker ge intryck av att vi är något som vi egentligen inte är. Detta tror jag avskräcker många icke kristna att söka församlingen. Man kan inte identifiera sig med församlingens präktighet. Vi borde nog försöka vara oss själva lite mer. Erkänna våra problem, vittna om dem och framför allt dela med oss av dem så vi får be för varandra. Församlingen skall vara en fungerande gemenskap, men inte en sluten sådan. Vi måste öppna oss för världen! (Lars-Erik Jonsson "En sekulariserad församling" i kommentar till Joh 17:18; församlingsbladet Kontakt med Korskyrkan, Jönköping 1986:1)

Sedan vi fick upp ögonen för vår situation, lever vi i det förflutna. Varje ögonblick tillhör minnena redan när det pågår. En enda person gjorde det möjligt: uppbrottet ur det som pågår, förskottet på framtiden. Där återfinner ni oss, pilgrimer som de gamle gärna benämnde sig, främlingar och gäster, alienerade som det kallas i dag, för hur skulle vi kunna vara annat i en värld som har destruktionen inbyggd i systemet, inkodad i varje organism och är fråntagen varje möjlighet att rädda sig från sig själv. Där återfinner ni oss, och var och en av oss har en fällstol märkt ”den nya trädgården” över axeln som går att slå upp var som helst och sitta på och pröva hur det känns. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 98-99; citat Ylva Eggehorn)

Det första, som hvar och en kan märka såsom ett tidens varsel, är vanvördnad. ... Vanvördnad för Gud och hans ord. Med djup känsla af vemod se vi öfver allt, huru lite vördnad som finnes för Guds ord. Den heliga bibeln, som innehåller Guds tal och är enligt Jesu vittnesbörd härom sanning ... sättes i jämnbredd med och ofta under mänskliga skrifter och hånfullt bedömes, för att icke säga helt förkastas. (T. Truvé "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 81)

Ifrån (Guds ord) bör man icke afhålla sig, om än alla djeflar och bibelskygga menniskor uppresa sig deremot och wilja förbjuda sanningens ord. Ordet måste helga oss, det åtskiljer allt, såsom ett tweeggadt swärd, och det söker satan att hos sina tjenare göra till bisak eller till och med röja det ur vägen. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 229)


Sångarna:

Nu är vi ett, Herren är allas, öppnar ögon att se. Kyrkan är vi, lever i världen, hopp och glädje att ge. (J Jonson: Psalmer och Sånger 427:3a)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”skickat bort ... in i”, se också Joh 3:16-18.


Paulus sade till de troende i Korint: ”(Kristus Jesus) blev för oss från Gud till … helighet…” (1 Kor 1:30b)

(Jesus) som helgar och de som helgas (är) alla ut ur/av en. (Hebr 2:11a)

Om vi – alltefter omständigheterna – må tala, att vi har gemenskap i sällskap med Honom, och vi må vandra omkring i mörkret, ljuger vi och gör inte sanningen. Men om vi – alltefter omständigheterna – må vandra omkring i ljuset, som Han är i ljuset, har vi gemenskap i sällskap med varandra, och Jesu, Hans Sons blod, gör oss rena från varje miss (av Guds mål). (1 Joh 1:6-7)

Vi vet, att om - alltefter omständigheterna - Han må göras synlig, kommer vi att vara lika Honom, eftersom vi skall skåda Honom helt och hållet som Han är. Och 'varje den'/’var och en’ som har det här hoppet på/till Honom luttrar sig själv, helt och hållet som Den där är luttrad. (1 Joh 3:2b-3)

Små barn, vi må ej välkomna (med) utsaga och (א,*א) tunga emellertid/utan i/med gärning och sanning. (1 Joh 3:18)

I det här är Guds (א,*א) välkomnande, inte att vi välkomnade (א,*א) Gud, emellertid/utan att Han själv välkomnade oss och har skickat (och skickar) (א,*א) bort Sin Son (till att vara) en soning med anledning av våra missar (av Hans mål). (1 Joh 4:10)


Ytterligare studier:

2 Mos 13:2; 28:41; 29:27; 40:13; 3 Mos 8:30; 5 Mos 15:19; Matt 10:5,16; Mark 6:7; 14:24; Luk 9:2; 10:1; Joh 4:38; 8:32; 10:36; 15:13; 17:3,21,23,25; 20:21; 1 Kor 6:11; 11:24; 2 Kor 5:20; 7:14; Ef 5:2; Kol 1:5; 1 Thess 4:7; Hebr 10:10; 1 Petr 2:9; 1 Joh 2:2; 2 Joh v 1,3; 3 Joh v 1; Upp 1:1,6; 22:11.


Herbert Giesbrecht "The Evangelist John's Conception of the Church as delineated in his Gospel"; The Evangelical Quarterly 58.2 (Apr.-June 1986): 101-109.

C. Scouters "The People of God - Its Unity and Glory. A Discussion of John 17:7-24 in the Light of Patristic Thought"; Greek Orthodox Theological Review 30 (1985): 399-420.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-17; 2012-02-18; 2014-10-17; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

17:20 Jag frågar/ber inte med anledning av de här endast, emellertid/utan och/också med anledning av dem som genom deras utsaga tror in i Mig.

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten): Inte med-anledning-av de-här men (jag)-frågar endast, emellertid och med-anledning-av dem troende genom '-n utsaga'/utsagan deras in-i mig.


1883: Men icke för dessa allenast beder jag utan ock för dem, som genom deras ord skola tro på mig.

1541(1703): Men icke beder jag allenast för dem; utan ock för dem, som genom deras ord skola tro på mig.

LT 1974: Jag ber inte bara för dessa utan också för alla kommande troende, som ska komma till mig på grund av dessa människors vittnesbörd.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) “Herren tog/utvalde i förväg era fäder (för) att välkomna dem och utvalde deras säd i sällskap med dem, er till sidan av alla nationerna enligt/’som det är’ den här dagen.” (5 Mos 10:15, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) ”Inte ensamt/endast (med) er sätter Jag isär/’i ordning’ det här förbundet och den här hämndeakten, emellertid/utan och/också (med) dem som är här i dag i sällskap med oss mitt emot Herren, vår Gud och (med) dem som ej är i sällskap med oss här i dag.” (5 Mos 29:13-14 eller 29:14-15, Grekiska GT)

(Herren sade till David:) “Om – alltefter omständigheterna – dina söner må vakta/hålla Mitt förbund och ‘de här’/dessa Mina vittnesmål som Jag skall lära dem, skall och/också deras söner sitta ner uppå din tron ända till (den kommande) tidsåldern.” (Ps 132:12, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Jag skall ge (Mitt folk) den andra vägen och det andra hjärtat till att frukta Mig alla dagarna ’in i’/’med syfte på’ gott för dem och deras barn i sällskap med dem .” (Jer 32:39, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) "Lyckliga de som har skådat (Eliah) och de som har somnat (’och är somnade’/sover) i ett välkomnande (א*), ty vi skall och/också leva (i) liv." (Syr 48:11)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till lärjungarna): “Då ni har gått * (א,* א, A) var/gör lärjungar (av) alla nationerna, och döp dem/lärjungarna in i Faderns och Sonens och den helige Andens namn och lär dem att hålla alla ting så många som Jag har ålagt er.“ (Matt 28:19-20a; BG Ask-kommentar: Walter Bauer säger i sitt "Greek-English lexicon" - s 485 - att det grekiska ordet för "vara eller bli en lärjunge" som transitivt verb har betydelsen "göra en lärjunge". Kanske är det så att alla översättare har samma mening. Men jag är inte säker på att detta är den johanneiska synen. Att vara lärjungar i ett sällskap av alla nationer kan få lärjungaskaran att växa. Jfr Joh 17:21-23.)

(Petrus sade till judarna:) “Löftet är till er och till era barn och till alla de som är 'in i långt bort'/'långt borta', så många som vår herre Gud – alltefter omständigheterna – må kalla på.” (Apg 2:39)

(De som hade tagit emot Petrus' utsaga) ’var (hela tiden) tålmodiga mot’/’anslöt sig (hela tiden) till’ apostlarnas lära och gemenskapen, till brödets styckande/brytande och bönerna. (Apg 2:42)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till fariseerna:) ”Jag har emellertid och/också får, som inte är ut ur/av den här gården. Och/också de där måste Jag leda. Och de må (א,* א, A) höra Min röst, och det (P66,א*,A) skall bli en hjord, en herde.” (Joh 10:16)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”Jag frågar/ber med anledning av dem. Jag frågar/ber inte med anledning av utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ emellertid/utan med anledning av dem som Du har gett (och ger) Mig, eftersom de är till Dig.” (Joh 17:9)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

(Petrus) talar såsom en apostel, hwars ord sträcka sig icke endast till en mansålder, utan angå alla menniskor, som lefwa i hwilken tid det wara må, tilldess (Guds dag) kommer. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 544 i kommentar till 2 Petr 3:3-13)

Vi hänvisar till den tradition som härstammar från apostlarna (och) som bevaras med hjälp av ordningsföljderna av de äldste i kyrkorna. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 415)

Det höves oss ... att sluta oss till dem som, vilket jag redan uppmärksammat på, verkligen håller fast vid apostlarnas lära ... Det höves oss att lära oss sanningen, nämligen från dem som innehar den kyrkans ordningsföljd som är från apostlarna och bland vilka det finns det som är friskt och oklanderligt i vandel liksom det som är oförfalskat och ofördärvat i tal. ... Och de utlägger Skrifterna till oss utan fara, då de varken hädar Gud eller vanärar patriarkerna eller föraktar profeterna. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 497-498)


Att fortsätta med:

Lukas framhåller fyra kännetecken på Jerusalemförsamlingen. Det första är mycket överraskande; vi skulle förmodligen inte ha valt ut den. Det är att en levande församling är en läraktig församling. ”De deltog troget i apostlarnas undervisning.” Detta är det första Lukas väljer att berätta för oss. Den helige Ande, skulle man kunna säga, startade en bibelskola i Jerusalem den dagen. Lärarna var apostlarna, som Jesus själv hade utvalt och utbildat. Och det fanns tretusen elever i den första klassen. En i sanning märklig situation. ... De satt vid apostlarnas fötter. De var ivriga att lära sig så mycket som möjligt. De visste att Jesus hade utsett lärare åt dem. ... Hur ska då vi som lever i dag med iver kunna ta emot apostlarnas undervisning och underordna oss deras auktoritet? För vi måste ju framhålla att det inte finns några apostlar i dagens församling. Visst finns biskopar, pionjärmissionärer och andra typer av församlingsledare och eventuellt skulle man kunna kalla deras tjänster apostoliska. Men det finns inga apostlar med samma auktoritet som apostlarna Petrus, Johannes och Paulus. Det enda sättet för en troende att underordna sig deras auktoritet är därför att underordna sig deras undervisning i Nya testamentet, för det är där som den har förmedlats oss i slutlig form. Trohet mot apostlarnas undervisning är det allra första kännetecknet på en äkta församling. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 307 i kommentar till Apg 2:42)

Timotheus och Titus uppmanas att utse herdar/pastorer (Timotheus i Efesos och Titus på Kreta), vars huvuduppgift ska vara både att undervisa om sanningen och ta itu med felaktigheter. Paulus strategi sammanfattas i 2 Timotheosbrevet 2:2: ”Det som du har hört av mig inför många vittnen skall du anförtro åt pålitliga människor, som i sin tur skall bli utrustade att undervisa andra.” Här har vi den genuina successionsordningen: en kontinuitet av apostolisk undervisning från en generation till en annan, möjlig tack vare Nya testamentet. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 377)

Alla minnen av Jesus ... är den stora traditionen som den kristna tron öser ur. Vi har en levande minneskejda som aldrig har blivit bruten, och vi har skrifter som alla har det gemensamt att de är skrivna av en apostel eller på uppdrag av en apostel. ... Minnet av (Jesus) har aldrig tappats bort. Det finns inget glapp i kedjan av vittnen. Detta faktum ligger bakom uttrycket att kyrkan är ”apostolisk”. Ofta bortser man från den stora levande traditionen när man i dag lanserar nya bilder av Jesus. Författare och konstnärer nytolkar eller omtolkar den traditionella bilden av Jesus och gör honom till en politisk upprorsmakare eller en misslyckad bypredikant, född utom äktenskapet – utan att lyssna till de enda trovärdiga vittnesmål som finns om Jesus: nämligen de texter som är samlade i Nya testamentet och bevarade och begrundade av kristna i nära tvåtusen år. ... Går vi vid sidan av (dessa texter) har vi ingen annan grund för det vi säger än våra egna eller andras fantasier. Det är genom Nya testamentet som vi lär känna Jesus som han verkligen var. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 22-24)

I allmänhet har bibelundervisningen lågkonjunktur i våra församlingar i dag. Den prioriteras inte i pastorernas almanackor. Och i verksamhetsprogrammet är undervisningen sällsynt. Vi har hamnat i ett tänkande där vi tror att utveckling ska ske utan den näring som skapar utveckling. I framtidens församling ser man detta och inleder en radikal kursändring. (Torsten Åhman "Drömmen om församlingen" s 30)

Jag tyckte mig sitta som på en åskådarläktare och bevittna en spännande stafett: Den heliga elden, tänd av Jesus Kristus, buren av män och kvinnor, släktled efter släktled, under förföljelse och lidande, under jubel och sång, omsorgsfullt bevarad och ständigt förnyad. Mången stupar med facklan i handen, men nya bärare tar vid. ... På en av mina resor har jag kommit till ett litet rödmålat missionshus på landet. Det är ingen sevärdhet, har ingen yttre skönhet - men med särskild vördnad beträder jag dess predikstol. Här höll morfar söndagsskola. Här fick mor livsavgörande, andliga intryck. Här får jag nu läsa Guds ord. Det sjunger i mitt hjärta av tacksamhet och glädje: "Tack att jag inte behöver vara enbart åskådare till stafetten, tack att jag får vara med - en liten länk i detta underbara sammanhang." (Solweig Lindén "Fackelbärare" s 104-105; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1955)

Jag har känt ansvar inte endast inför Gud utan även inför dessa vördade och aktade föregångare. I denna bundenhet har jag samtidigt varit fri. Jag kan nämligen inte tro att vare sig enskilda personer eller sådana i ledareställning, som inte vörda historien, kunna hava någon framgång i sin gärning. Förr eller senare ha de gjort sig mer eller mindre odugliga för den gärning de kallades till. Detta har jag iakttagit ej endast inom de egna leden utan även utanför desamma. Paulus säger: "Förbliv vid det, som du har lärt, vetande av vem du har lärt det." (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 442-443)

På ungdomskurser och inte minst i de många samtalen i anslutning till föredragen på ”Stilla dagar för lekmän i Varnhem” var (Adolf Kloo) angelägen, att det personliga vittnesbördet med dess inneboende kraft fick komma till tals. Då kunde han själv för att hjälpa sina medmänniskor frikostigt dela med sig av sina egna erfarenheter av både segrar och nederlag i kristenlivet. (Thorsten Nunstedt "Vi minns Adolf Kloo" s 131; Thorsten Nunstedt: En fader i Kristus)

Med avseende på bibeln lära (laestadianerna) tämligen allmänt, att denna är en död bokstav, som, bestående av papper och trycksvärta, icke kan utöva någon verkan på det mänskliga livet, om den icke förklaras av de kristna, som hava den Helige ande. Först i deras mun blir bibelordet ett levande ord. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 146)

Låt oss också bedja för dem som har fallit i någon synd, att saktmod och ödmjukhet må ges dem, så att de må böja sig, inte för oss, utan för Guds vilja. (Klemens av Rom till korintierna, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 20)


Sångarna:

År skola fara, Tider skola flykta, Släkt skall följa släkters gång; Aldrig förstummas Tonen från himlen I själens glada pilgrimssång. (BS Ingemann-E Nyström: Sång 421:2; jfr Psalmer och Sånger 297:2)

Det goda, som du mig har gjort, Skall varda prisadt vida; Det skall, af barn och barnbarn spordt, Till deras barn sig sprida. Ditt ljus, din frid, Från tid till tid, Åt menskors hjertan unnas: Ty skall din nåd, Din makt, ditt råd Från slägt till slägt förkunnas. (H Spegel-JO Wallin: Psalm 229:8)


Paulus sade till de troende i Rom: ”Hur må de tro Den om vilken de inte har hört? Men/och hur skall (א*) de höra skilda från en som kungör? (Rom 10:14b)

Paulus sade till Timoteus: “Vilka/de ting du har hört från sidan av mig genom många vittnen, sätt de här tingen vid sidan av trofasta människor, vilka som än kommer att vara lämpliga att och/också lära de andra.” (2 Tim 2:2)


Ytterligare studier:

Joh 20:29; Rom 10:17; 2 Kor 5:20; Hebr 2:3; 1 Petr 1:8; Upp 7:9.


Herbert Giesbrecht "The Evangelist John's Conception of the Church as delineated in his Gospel"; The Evangelical Quarterly 58.2 (Apr.-June 1986): 101-109.

C. Scouters "The People of God - Its Unity and Glory. A Discussion of John 17:7-24 in the Light of Patristic Thought"; Greek Orthodox Theological Review 30 (1985): 399-420.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-18; 2012-02-19; 2014-10-18; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

17:21-23 ... för att de alla må vara ett, helt och hållet som Du, Fader, (är) i Mig och Jag i Dig, för att de och/också må vara ett (א,*א, A) i Oss, för att utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ må tro, att Du har skickat bort Mig. Och Jag/’Jag för min del’, den härlighetsglans som Du har gett (och ger) Mig, har Jag gett (א,*א, A) dem, att de må vara ett, helt och hållet som Vi (är) ett, Jag i dem och Du i Mig, för att de må vara, vara (och ha varit) gjorda fullkomliga in i ett. Och (P66,א,*א) utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ må ha kunskap, att Du har skickat bort Mig och har välkomnat dem, helt och hållet som Du har välkomnat Mig.

Ord för ord: 17:21 (27 ord i den grekiska texten Sinaiticus) för-att alla ett må-vara, helt-och-hållet-som du, fader, i mig och-jag i dig, för-att och de i oss ett må-vara, för-att '-en utsmyckning'/utsmyckningen må-tro att du mig har-skickat-bort. 17:22 (14 ord i den grekiska texten) och-jag den härlighetsglans vilken/som (du)-har-gett-(och-ger) mig gav-(jag) dem, för-att (de)-må-vara ett helt-och-hållet-som vi ett. 17:23 (26 ord i den grekiska texten) jag i dem och du i mig, för-att (de)-må-vara varande-(och-havande-varit)-gjorda-fullkomliga in-i ett, och må-ha-kunskap '-en utsmyckning'/utsmyckningen att du mig skickade-bort och välkomnade dem helt-och-hållet-som mig (du)-välkomnade.


1883: ... på det att alla må vara ett, såsom Du, Fader, i mig och jag i dig, att ock de må vara ett i oss, på det att världen må tro, att du har sändt mig. Och jag har gifvit dem den härlighet, som du har gifvit mig, på det att de må vara ett, såsom vi äro ett; jag i dem och du i mig, att de må vara fullkomnade till ett och att världen må förstå, att du har sändt mig och älskat dem, såsom du har älskat mig.

1541(1703): ... att de skola alle ware ett, såsom du, Fader, i mig, och jag i dig; att de ock skola wara ett i oss, på det att werlden skall tro, att du hafwer mig sändt. Och jag hafwer gifwit dem den härlighet, som du mig gifwit hafwer; att de skola wara ett, såsom ock wi ärom ett; Jag i dem, och du i mig; att de skola wara fullkomne uti ett; och att werlden skall förstå, att du mig sändt hafwer, och älskade dem, såsom du ock mig älskade.

LT 1974: Min bön för alla dessa är, att de ska vara ett hjärta och en själ, på samma sätt som du och jag är det. Far – att som du är i mig och jag är i dig, så ska de vara i oss. Jag har gett dem den härlighet du gav åt mig – den underbara enheten i att vara ett, såsom vi är – jag i dem och du i mig, allt fullkomnat till ett – så att världen ska förstå, att du sände mig och att du älskar dem lika mycket som du älskar mig.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(”Ni skall inte äta) från frukten av/på träet (av det att veta/'ha kunskap om' på fint och ont), som är i en mitt av ’platsen vid sidan av rädsla’/paradiset”, talade Gud (till mannen och kvinnan). ”Ät inte från det, ’inte heller ej’/’inte heller’ rör det, för att ni ej må dö.” (1 Mos 3:3, Grekiska GT)

(Människorna) talade: “Kom hit, 'vi må'/'låt oss' bygga åt oss själva en stad och ett torn, vars huvud/topp skall vara ända till himlen, och 'vi må'/'låt oss' göra ett namn åt oss själva, innan 'det att så isär'/isärsåendet uppå varje/hela jordens ansikte/yta.” … Och/men Herren sådde isär dem från (Babel) emot/över varje/hela jordens ansikte/yta. (1 Mos 11:4,8a, Grekiska GT)

(Mose sade till Herren:) ”Om jag så har funnit (och finner) fröjdbringande (nåd) mitt emot Dig, gör Dig själv tydlig för mig. Jag må skåda Dig på ett känt/bekant sätt på så sätt, o, att då jag - alltefter omständigheterna - finner (och har funnit) fröjdbringande (nåd) mitt emot Dig och/också må ha kunskap 'för att'/att Ditt folk (är) den här stora nationen.” … (Herren talade i riktning mot Mose:) "Du har funnit (och finner) nåd inför Mina ögon, och jag känner dig 'till sidan av'/'i jämförelse med' alla." Och (Mose) säger: "Visa mig Din härlighetsglans." (2 Mos 33:13,17b-18, Grekiska GT)

Mose skickade bort (de tolv) (för) att helt och hållet ägna uppmärksamhet åt jorden/landet Kanaan, och han talade i riktning mot dem: ”… Skåda jorden/landet, vad det är!” … Vad (är) jorden/landet, om (det är) fett eller ’varande vid sidan av’/magert? Om det är träd i det eller inte? Då ni har ’varit tålmodiga mot’/’anslutit er till’ (det), tag från jordens/landets frukt.” Och dagarna (var) dagar av vår, en vindruvas/vindruveklases förelöpare. (4 Mos 13:17a,18a,20 eller 13:18a,19a,21, Grekiska GT)

Det kommer att vara en ledare i den som välkomnas (och har välkomnats), då folks ledare har letts/förts tillsammans, Israels stammar tillsammans. (5 Mos 33:5, Grekiska GT)

(Job sade till Herren: “Mina) öron hörde faktiskt förr (hela tiden) en hörsägen om Dig, men nu, nu har mitt öga skådat (och skådar) Dig.” (Job 42:5, Grekiska GT)

(David sade:) “’In i’/’med syfte på’ ‘en örsnibbs’/’ett öras’ hörsägen hörsammade mig (det folk som jag inte hade kunskap om).” (Ps 18:45, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Jag skall förhärliga (den som hoppas på Mig). (Ps 91:15b, Grekiska GT)

De som tillsammans kommer att anföra ’på grund av’/’med tanke på’ Herren skall vända bort/tillbaka och anlända in i Sion i sällskap med glatt lynne. (Jes 35:10a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sin smorde:) “Höga/upphöjda män skall stiga igenom/över emot dig, och de skall vara dina slavar, och de skall följa bakom dig och vara (och ha varit) bundna (med) handbojor, och de skall kasta sig ner inför dig (för att hedra dig), och de skall be i dig, eftersom Gud är i dig, och de skall tala: ’Det är/finns inte en gud ’mer än’/utom Dig.’”. (Jes 45:14b, Grekiska GT)

Nationer, hör Herrens utsaga och kom fram med ett budskap ’in i’/till de öar (som är) längre/’i fjärran’. Tala: “Den som har rensat Israel med kastskovel skall leda/föra honom tillsammans och skall vakta honom som den som vallar sin lilla hjord.“ (Jer 31:10, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Jag skall ge (Mitt folk) den andra vägen och det andra hjärtat till att frukta Mig alla dagarna ’in i’/’med syfte på’ gott för dem och deras barn i sällskap med dem .” (Jer 32:39, Grekiska GT)

(Budbäraren sade till Israel:) ”Detta är vad Herren (den) Allsmäktige säger: ’Bakom en härlighet har Han skickat (och skickar) bort mig Mig emot nationerna som hade tagit byte av er, av det skälet att den som rör er rör som vid Hans ögas ögonsten. ’Av det skälet att’/därför skåda, Jag för Min hand emot, emot dem, och de skall vara byten för dem som är slavar åt dem och ni skall få kunskap av det skälet att Herren (den) Allsmäktige har skickat (och skickar) bort Mig.’” (Sak 2:8-9, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “En mängd av visa (är) en utsmycknings/’utsmyckad världs’ räddning och en förståndig kung (är) en folkförsamlings beständighet, så att ni uppfostras (med) mina ord.” (Salomos Vishet 6:24-25a)

(Salomo sade: ”Vishet) förhärligar en ädel härkomst, då hon har ett tillvarosätt/levnadssätt tillsammans med Gud. Alltings Mästare välkomnade henne.” (Salomos Vishet 8:3)

(Salomo sade:) ”Utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ är en rättfärdigas förkämpe.” (Salomos Vishet 16:17b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Förundra dig ej i/över en missares (av Guds mål) gärningar, men/utan tro (i/på) Herren.” (Syr 11:21a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En vis man skall uppfostra ‘folket av sig själv’/’sitt eget folk’, och frukterna av hans förstånd (är) trofasta/trovärdiga. En vis man skall uppfyllas av välsignelse, och alla som skådar honom skall kallas lyckliga. ... Den vise i/bland sitt folk skall ärva tro, och hans namn skall leva in i (den kommande) tidsåldern.” (Syr 37:23-24,26)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Vishet som är (och har varit) gömd och en osedd hög/skatt, vilken hjälp (har man) i/med (dessa) båda?” (Syr 41:14b)

(Jesus, Syraks son, sade:) "Lyckliga de som har skådat (Eliah) och de som har somnat (’och är somnade’/sover) i ett välkomnande (א*), ty vi skall och/också leva (i) liv." (Syr 48:11)

(Baruk sade till Jerusalem:) “Skåda, dina söner kommer ... som har letts/förts (och leds/fårs) tillsammans ... (i) den Heliges ord och fröjdar sig (i) Guds härlighetsglans.” (Baruk 4:37)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade: “Den som kommer bakom mig) ... skall leda/föra tillsammans Sin brödsäd in i sädesmagasinet.“ (Matt 3:12a)

Skåda, en röst ut ur himlarna som sade (om Jesus): “Den här är Min välkomnade Son, i/med vilken Jag har varit tillfreds.“ (Matt 3:17)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni är utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ljus. Inte förmår en stad som ligger ovanpå ett berg att vara gömd/dold? Inte heller ’brinner (någon) en lampa’/’har (någon) en lampa brinnande’ och sätter den inunder sädesmåttet emellertid/utan emot lampstället, och den lyser för alla dem som är i bostaden. Låt ert ljus lysa på det här sättet framför människorna på så sätt (att) de må skåda era fina gärningar och förhärliga er Fader i himlarna.” (Matt 5:14-16; BG Ask-comment: Observe: "let your light shine", not "your lights")

(Jesus sade till de tolv:) "Varje/’var och en’ vem som än kommer att bekänna i/med Mig framför männniskorna, kommer och/också Jag att bekänna i/med honom framför Min Fader, Den (som är) i himlar (P19, א,* א) ."(Matt 10:32)

(Jesus sade till fariseerna:) “Varje rike som 'har delats i portioner nedifrån'/'har stått i strid med' sig själv ödeläggs, och varje stad eller bostad som 'har delats i portioner nedifrån'/'har stått i strid med' sig själv kommer inte att stå/bestå.” (Matt 12:25)

(Jesus sade till folkskarorna:) ”Ut ur/av frukten 'has det'/'har man' kunskap om trädet.” (Matt 12:33b)

(Jesus sade till några fariseer: ”Människa/man och kvinna skall vara) ’in i’/till ett kött, så att de inte längre är två emellertid/utan ett kött.” (Matt 19:5b-6a)

Då de där (kungens) slavar hade kommit ut ’in i’/på vägarna, ledde/förde de tillsammans alla som de fann, både onda och goda. Och brudkammaren (א,* א, B*) uppfylldes av (de) som låg upp/’till bords’. (Matt 22:10)

(Jesus sade till lärjungarna): “Då ni har gått * (א,* א, A) var/gör lärjungar (av) alla nationerna, och döp dem/lärjungarna in i Faderns och Sonens och den helige Andens namn och lär dem att hålla alla ting så många som Jag har ålagt er.“ (Matt 28:19-20a; BG Ask-kommentar: Walter Bauer säger i sitt "Greek-English lexicon" - s 485 - att det grekiska ordet för "vara eller bli en lärjunge" som transitivt verb har betydelsen "göra en lärjunge". Kanske är det så att alla översättare har samma mening. Men jag är inte säker på att detta är den johanneiska synen. Att vara lärjungar i ett sällskap av alla nationer kan få lärjungaskaran att växa. Jfr Joh 17:21-23.)

Hörsägnen om (Jesus) kom * (א*) ut * (א*) in i hela området runt omkring Galileen. (Mark 1:28)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det kommer från nuet att vara (så att) fem i ett hus som har varit (och är) delade isär, tre på/’för ... skull’ två och två på/’för ... skull’ tre, kommer att vara delade isär.” (Luk 12:52-53a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om ni så inte har blivit trofasta i/’med hjälp av’ den orättfärdige mammon, kommer någon att tro/anförtro det sanna (med hjälp av) er?” (Luk 16:11)

(Hela tiden) var * (א*) män boende 'in i'/i Jerusalem, (män) som hyste djup respekt för (Gud) från varje nation av de (som är) inunder himlen. ... (Var och en hörde) det egna språket (talas). ... (Petrus sade:) "Det här är det som har talats (och talas) genom profeten Joel: 'Och det skall vara/ske i de sista dagarna, säger Gud: 'Jag skall hälla ut från Min ande emot varje/'allt slags' kött.'" (Apg 2:5,8,16-17a)

(De troende hade) ’fröjdbringande (nåd)’/’gott anseende’ ‘i riktning mot’/’i fråga om’ hela folket. ... (Apg 2:47b)

Mängden av de som hade trott/'kommit till tro' var (hela tiden) (ett) hjärta och en själ. (Apg 4:32a)

Folket gjorde (hela tiden) (de troende?, apostlarna?) stora, men hellre/’mer än så’ sattes/lades (hela tiden) de som trodde till Herren. (Apg 5:13b-14a)

(Händelsen) blev känd nedifrån/’överallt i’ hela Joppe, och många trodde emot/’i riktning mot’ Herren. (Apg 9.42)

(Atenarna sade om Paulus:) “Några ting som är 'som en främling'/främmande för han (א*) in i, in i våra hörsägner. Vi önskar så få kunskap om vilka de här tingen ’vill vara’/är?” (Apg 17:20b)

(Paulus sade till männen i Athen:) “I (Gud) lever vi och sätts vi i rörelse och är vi.” (Apg 17:28a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Judarna) talade så (vända) i riktning mot (Jesus): ”Vad må vi göra, för att vi må arbeta (för) Guds gärningar?” Jesus svarade och talade till dem: ”Den här, det är Guds gärning, för att ni må tro in i Den som Den där har skickat bort.” (Joh 6:28-29)

(Jesus sade:) "Jag och Fadern är ett." (Joh 10:30)

Jesus stod (hela tiden) i begrepp att dö till förmån för nationen och inte till förmån för nationen endast, emellertid/utan för att Han måtte leda/föra tillsammans in i ett och/också de Guds barn som var (och hade varit) skingrade isär. (Joh 11:51b-52)

Ett nytt bud ger Jag er, för att ni må välkomna varandra, helt och hållet som Jag har välkomnat er, för att och/också ni må välkomna varandra. I/’med hjälp av’ det här skall alla få kunskap om att ni är lärjungar åt Mig, om ni – alltefter omständigheterna – må ha ett välkomnande i sällskap med (א,*א) varandra. (Joh 13:34-35)

(Jesus sade till Filippos:) ”Tror du inte, att Jag (är) i Fadern, och (att) Fadern är i Mig. De ord som Jag samtalar (P66,א,*א,A) (med) er, samtalar Jag inte från Mig själv, men Fadern, Han (א,*א,A) som stannar i Mig, gör Sina gärningar. Tro Mig att Jag (är) i Fadern, och Fadern i Mig.” (Joh 14:10-11a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Amen, amen, säger Jag er, den som tror in i Mig, den där skall och/också göra de gärningar som Jag gör, och större än de här skall han göra, eftersom Jag går i riktning mot Fadern.” (Joh 14:12)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ” Ännu en små-/liten (stund) och utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ tittar inte längre på Mig. Men ni tittar på Mig, eftersom Jag lever, och ni skall leva (medium)/’med engagemang’ (P66,א,*א,A). I/på den där dagen skall ni få kunskap, att Jag (är) i Min Fader och ni i Mig och Jag i er. Den som har Mina bud och håller dem, den där är den som välkomnar Mig. Men den som välkomnar Mig skall välkomnas av Min Fader. Och Jag skall välkomna honom och göra Mig själv tydlig för honom. (Joh 14:19-21)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Fadern själv är vän med er, eftersom ni har varit (och är) vänner med Mig och har trott (och tror), att Jag kom ut från sidan av Gud.” (Joh 16:27)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”Jag förhärligade Dig uppå jorden, då Jag hade gjort gärningen fullkomlig, som Du har gett (och ger) Mig, för att Jag må göra. Och förhärliga nu Du Mig, Fader, vid sidan av Dig själv (med) den härlighetsglans som Jag (hela tiden) hade vid sidan av Dig, innan utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ var vid sidan av Dig. … (Mina lärjungar) har trott, att Du har skickat bort Mig. … Helige Fader, håll dem kvar i Ditt namn, i vilket Du har gett * (P66,א,*א) Mig, för att de må vara ett helt och hållet som vi.” (Joh 17:4-5,8b,11b)


Hembygdens predikan:

Församlingen måste, därest hon skall bestå, hava ett gemensamt mål, liksom vattendropparne i floden alla skrida mot ett gemensamt mål, havet. Detta församlingens mål är härligheten. Såsom Jesus säger i fortsättningen av sin bön: Fader, jag vill, att varest jag är, där skola ock de vara med mig, vilka du har givit mig. Men skola lärjungarne en gång vara med Kristus i härligheten, så måste de redan nu äga härlighet, eller åtminstone ett ”härlighetssinne”, som kan en gång i sig upptaga den fulla härligheten. Ty lika litet som en sten i sig intager något vatten, om han än ligger hel och hållen i vatten, lika litet skulle en oomvänd människa få någon del av härligheten, vore hon än mitt inne i den himmelska härligheten. Jesus säger därför i texten: Jag har givit, redan givit dem den härlighet, som du, fader, har givit mig. ... Förunderligt är, att Jesus varken för dessa lärjungar eller för deras efterföljare beder om, att de skola bliva ett, utan vara ett, såsom han upprepar tre gånger i blott två verser. Vara ett, vara ett! Voro då dessa lärjungar redan ett? Och äro alla Guds barn ett? Ja. Vore det icke så, så skulle Kristus i denna innerliga bön inför sin himmelske fader hava sagt något som icke är sant. Men han vet bäst, huru det var då och huru det är nu. Säger han nu, att de äro ett, då är det så. ... Emellan de av Gud födda, dem Gud känner som sina, är en verklig enhet. ... Det är med denna enhet som med fruktträd av samma slag, vilka hava samma saft uti sig, huru olika än växt, bark, blad o. dyl. kunna vara. Det väsentliga är lika, under det att det oväsentliga kan vara mycket olika. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 251-254, Bönsöndagen, Joh 17:18-23)

Vad ser människor hos oss? Äro vi den ”stad på berget”, som lyser och oemotståndligt drager själar till Herren? Eller är icke vårt liv i många stycken likt den oomvända världens, med våra partistrider, förtal, hårda domar, osannfärdighet, oredlighet i handel och vandel m.m.? Övertygar sådant våra medmänniskor om, att de måste omvända sig till den frälsare, som vi bekänna? O Gud, utrannsaka oss och hjälp oss till verklig bättring! Så att vi med en helgad vandel må nedriva de murar av fördomar, som hindra människor att komma till Kristus. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 148, Tredje söndagen i fastan, Luk 11:14-38)

Det var en av dessa gammaldags byar, av vilka numera icke finnas många i vårt land. Husen lågo i två långa räckor, med den ena räckans baksida mot den andra räckans baksida. En gärdesgård sträckte sig långs mellan husraderna. Det var vid midsommartiden. Fruktträd, törnrosor och kaprifolium blommade och doftade i kapp. Bin och humlor gåvo genom högljutt surrande sitt välbehag til känna. En skara barn sutto och stodo i gräset på ömse sidor om gärdesgården. Glatt och tillitsfullt jollrade de med varandra genom gärdesgården och kastade blommor över till varandra. Då öppnades bakdörren på ett av husen mitt för barnen, och ut sträckte sig ett kvinnohuvud med bindmössa och torra drag. ”Låt bli det där”, ropade hon till barnen. ”I ha intet att göra med grannars ungar. In med er!” I detsamma kom en hustru ut genom en dörr på husraden mitt emot och ropade in barnen på den sidan om gärdesgården. Bägge hustrurna drogo var sina gråtande små med sig in och smällde igen dörrarna efter sig. Om en stund tittade en liten parvel försiktigt ut genom dörren och smög sig ut, så åter en, och så ännu en; så även ur dörren mitt emot. Och inom en halv timme var församlingen vid gärdesgården åter fulltalig och samspråk och munter glädje åter i gång. De kära små hade icke ännu nått den mognad i förståndet, att de förstodo den avoghet och det hat, som rådde mellan familjerna, särskilt mellan mödrarna, i de mitt emot varandra liggande husen.Vem känner icke här i mödrarna igen många av de ledande och styrande i de särskilda kristliga samfunden och i barnen dessa enfaldiga kära kristna, som hava blott ett huvudbekymmer, nämligen att de måtte leva i verklig livsgemenskap med Kristus och som sedan trivas väl med troende som hava samma sinne, även om de råka att i det yttre tillhöra ett annat samfund! ... (Kristus) bad sin himmelske fader, att alla hans lärjungar måtte varda ett, dessa bedja om nåd att hålla sitt samfund uppe, eller mena åtminstone så, även om de icke säga så. ... (Men) du bör icke blott älska församlingen och tro på hennes framtid, utan du bör ock göra allt vad i din makt står till skiljemurarnas nedrivande, så att alla av Gud födda på varje ort må redan nu komma tillsammans. Det är en gärning, som behagar Gud, även om den icke skulle behaga varje samfundsledare. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Pilgrims tillfälliga betraktelser s 285-287; Barnen och mödrarna eller ”Endräkt och tvedräkt”)

Ibland har man uppfattat denna bön (om att de alla må vara ett) som om den främst gällde en organisatorisk enhet, vilket säkerligen skulle ha sin stora betyelse och sitt värde. Men Jesus syftar ju här framför allt på en andens enhet, och han gör den enhet som fanns mellan Fadern och honom såsom en norm för den enhet som han ville skulle råda mellan hans lärjungar, d.v.s. Jesu längtan var och är, att de som älskade honom också skulle älska varandra, ty ”vi hava ju alla tillsammans en tro och en Frälsare kär och som barn utav samme Fader vi vilja följa hans budord här”. Visserligen kallade ju Jesus sina lärjungar från olika delar av Palestina, men han förenade dem till en enda lärjungaskara som under skiftande upplevelser och erfarenheter följde honom. Och vi må observera och lägga märke till att han placerade dem inte i olika församlingar och samfund alltefter kynne och meningsinriktning, utan de var alla ett, och därför omfattar Jesu bön alltfort en bön om enhet mellan allt Guds folk tiderna igenom, ty när allt kommer till allt så är det ju detta som är förutsättningen för att kunna vinna och rädda andra, ”ty enade vi stå men söndrade vi falla”.Och personligen tror jag att skall vi som Guds folk i dagens situation kunna vinna något, så måste vi hålla samman, hjälpas åt och göra en gemensam ansträngning att söka rädda vad som räddas kan. Med andra ord, vi måste börja vinka åt kamraterna i den andra båten, att de skall komma och hjälpa oss enligt Luk 5. Jesus visste om att hans lärjungar ibland skulle sättas på hårda prov, och han var medveten om att ensamma och splittrade från varandra skulle de tyvärr bliva ett alltför lättillgängligt byte för fienderna, under det att de enade och förenade med varandra helt enkelt skulle bliva oövervinnerliga. Och de' här, mina vänner, är inte bara något som var aktuellt då, utan det är högaktuellt även i vår tid och situation, där själafienden är i oavbruten verksamhet och väl medveten om var och när han skall sätta in sina anfall. Och tyvärr har alltför stora nederlag tillfogats Guds rike, därför att vi som Guds folk inte har varit nog rädda om varandra. Osökt kommer frågan till oss ien stund som denna. Är vi, du och jag, förenade med Gud, med hans folk och med hans församling, och söker vi, du och jag, å vår sida ena och förena där vi går vår väg fram? Ja, mina vänner, de' här är frågor som man inte blir färdig med på en gång, men det är frågor som vi gör väl i att tänka på, ty vi kan på de' här området så lätt bli till skada för Guds rike. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1950

Om våra liv vittnar om framtiden har vi redan gjort framtiden närvarande. Vi talar då inte bara om dessa ting, utan är vittnen om dem på ett sådant sätt att vi verkligen lever dem. (Kallistos Ware "Kanske Kristus kommer tillbaka ikväll" s 20)

En kyrka och församling som består av människor som är intresserade av varandra och inbjudande i sina liv frigör en energi som är attraktiv för omgivningen. När medlemmarna i en kyrka eller församling utstrålar stolthet över det gemensamma liv som de gestaltar kommer en dragningskraft att uppstå som gör de olika gemenskaper som dessa människor utgör inbjudande. ... Den anglikanske missionären Lesslie Newbigin verkade under många år som missionär i Indien. En av hans berättelser därifrån är hur han bedrev sin undervisning från trappan utanför den kyrka där han verkade. På denna trappa stod han och berättade om hur kristen tro kan förvandla en människa och därtill skapa en gemenskap mellan människor som äger kvaliteter som inte självklart kan förutsättas mellan människor. Åhörarna som stod utanför kyrkan och lyssnade på honom, såg in i kyrkan bakom för att kontrollera om det han sade verkligen var sant och när de såg på vilket sätt församlingsmedlemmarna levde med varandra tog de ställning för den kristna tron och gemenskapen. Det var sociologin som blev det avgörande argumentet för kristen tro. (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 193-194)

Min fru är min och jag är hennes. Enheten finns där och nu gäller det vår uppgift att förverkliga den i vardagslivet. (Hans Lindholm "På väg mot silverbröllop" s 270)

I sin förbön gör (Jesus) en mycket utmanande jämförelse. "liksom vi är ett", d v s Fadern och Sonen, skulle vi vara ett. Lika nära som Fadern och Sonen står varandra, lika nära ska vi som kristna stå varandra. ... Efter Kristi uppståndelse och Andens utgjutande (var de som Jesus bad för) ... "ett hjärta och en själ", Apg. 4:32. ... Vilken enhet! (Göran Carlsson "Närma till varandra ..."; Jönköpings-Posten den 30 augusti 1991)

Vid mitten av 1960-talet började arbetet med att närma de orientaliska och ortodoxa kyrkorna till varandra. Den östsyriska kyrkan deltog dock inte. En rad konferenser och konsultationer ledde efter ett intensivt teologiskt arbete år 1989 till den avslutande konferensen i det koptiska klostret Anba Bishoi mellan Kairo och Alexandria. Konferensen leddes av en ortodox patriark och en koptisk biskop. Delegater från 13 ortodoxa och orientaliska kyrkor förklarade att man hade enats i den gamla kristologiska kontroversfrågan och erkänt varandra som rättrogna ortodoxa trosbekännare. Alla bekände sig till den oskiljaktiga och odelbara enheten av Kristi gudomliga och mänskliga natur. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 85; Mot en ny enhet)

Uppdelningen i kyrkosamfund är obiblisk. Ateisterna har sinne för vår svaga punkt när de angriper splittringen. När detta skrivs, firas 450-årsminnet av Augsburgska bekännelsens framläggande år 1530. Av den och ännu mer av dess efterskrift, den s k Apologien, framgår med all tydlighet, att Luthers anhängare visste sig vara katoliker och begärde att få vara kvar i den katolska kyrkan. ... Vi är protestanter därför att vi protesterar mot att påven och hans anhängare kastade ut oss ur den kyrka där vi bad och krävde att få vara kvar. ... Påven Johannes den tjugotredje har uttalat: ”Jag önskar att varje katolik äger en bibel och läser den.” Mycket har hänt sedan det under reformationstiden kunde betyda dödsstraff att äga en bibel på folkspråket. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 279-280 i kommentar till Ef 4:1-6)

Om ett socialt arbete inte resulterar i att människor lär känna Gud och tar emot Kristus som sin personlige Frälsare, är det motiverat att allvarligt överväga huruvida denna sociala satsning är riktig. (Daniel Yung "Evangelisation genom socialt engagemang" s 71; Svenska Alliansmissionens kalender för 1978)

Det finns en andlig enhet mellan alla kristna, mellan alla dem som har Kristi Ande ... och det är betydelsefullt, att vi inser detta faktum. Denna enhet kan inte brytas av att vi tillhör olika kyrkosamfund. Kyrkan är en organism, inte en organisation, och alla som är ”i Kristus” tillhör därför en familj. Om det då redan finns en andlig enhet de kristna emellan, vad är det då Jesus ber om? Svaret finns i vers 23. Jesus ber om att de kristna skall nå fram till fullkomlig enhet. ... Fullkomlig kärlek och enhet når vi naturligtvis först när vi får del av Kristi härlighet i himlen. Jesus ber om att vi skall få uppleva detta en dag och lovar, att vi till dess skall få en allt djupare uppenbarelse och erfarenhet av Guds kärlek i våra liv (v 24-25). (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 167-168)

Kristi kyrka i Kongo har blivit till. Det skedde stora ting på Kongos Protestantiska Råds 49:e årsmöte. Fyrtiofem samfund enades. ... Händelsen ägde rum den 8 mars (1970) kl. 4 på morgonen efter en hel natts överläggningar. Nu gå Jesu ord i Johannes evangelium i uppfyllelse: "För att de skola vara ett ... " (Joh. 17:22-23). ... Varje delsamfund skall behålla sin tro och lära. Likaså skall varje delsamfund välja sina ledare i full frihet och även ha en självständig juridisk status. Delsamfunden skall ha rätt att stå i direkt förbindelse med sina "modersamfund". Men det praktiska resultatet, och det är nog så viktigt, är att kyrkan från och med nu uppträder som en inför staten. (Daniel Luyindu "En kyrka föds" s 206; artikel i Ansgarius 1970, återgiven i Svenska Missionsförbundets 100-årsjubileumsbok 1978)

Om jag finge börja om igen skulle jag ... arbeta mera målmedvetet för den kristna församlingen på fältet. Det är församlingen som skall fortsätta verket. Den utländska missionen är av tillfällig och grundläggande karaktär, åtminstone i den omfattning den nu fått. Dess ställning har många gånger varit stark, ja, imponerande. Den har stått där mäktig som bokskogen. Men i dess täta skugga har det varit svårt för markens blomster att få sol och ljus för att växa. Församlingen måste komma till sin rätt. Nu har man insett detta, men ofta för sent för att hinna göra något åt saken i tid. Den politiska utvecklingen har här fått komma till som ett tvingande och korrigerande moment. När missionen drar sig tillbaka, kommer det an på om församlingen på fältet fungerar som ett ljus i mörkret, som ett salt i förruttnelsen, som sanningens bärare och grundfäste. (Sigurd Ohlsson "Om jag finge börja om igen" s 13; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1962)

Jag hade blivit i tillfälle att stanna på en plats för att ha några möten, men jag hade inte varit där så länge, förrän jag var alldeles rådlös och visste inte, vad jag skulle göra. Väl samlades det lite folk på våra möten om kvällarna, men det kändes så oemottagligt och igenstängt, ordet formligen studsade tillbaka. ... Men så en kväll stannade en yngling kvar, när de andra hade gått ut. ... Han berättade för mig, att det var särskilt två män - båda innehade ledarställning i församlingen - som vore så till den grad osams och bittra motståndare, så de kunde inte tåla varandra. ... Jag fick en sådan stark förnimmelse av att Gud ville, att jag skulle gå och besöka den ene av de där två. ... Så underligt detta må låta, han gick och väntade på mig. ... Han förstod, i vad ärende jag kom. ... "Du kan aldrig tro, vilken svår människa han är, den där som jag har kommit på kant med. Han är så till den grad självisk och egensinnad, tjurhuvad och enrak." ... Jag frågade honom helt stilla och försynt: "Är han ensam skuld till att det är så illa ställt mellan er två?" "Ja, det kanske han är väl inte alldeles ensam om, för en har ju var och en sina fel. Men se, han är ju alldeles omedgörlig." Då sade jag till honom: "Tag på dig en rock, så skall vi gå bort till den där mannen och tala med honom." ... Han följde verkligen med mig. ... Vi träffade (den andre mannen) i köket. ... (Efter) en stund tog den mannen, som jag haft med mig, till orda och sade till den andre: "Hör du, jag har allt gått och tänkt på att jag har inte alltid handlat så rätt emot dig. Jag har varit orättvis och oresonlig många gånger. Nu har jag följt med hit för att fråga dig, om du kan förlåta mig, för att jag varit så där elak och svår?" Då svarade den andre: "Det är nog inte du, som behöver bedja om förlåtelse utan i stället jag, som har handlat illa och burit mig skamligt åt mot dig. Kan du förlåta mig?" ... De togo varandra i famn som tecken på att de ville av hjärtat förlåta, vad de brutit mot varandra. Sedan kröp de ner vid var sin stol och började bedja till Gud, att Han i sin stora nåd måtte förlåta dem för att de varit så stygga och avoga mot varandra. De bad även om nåd att härefter av oskrymtad kärlek kunna älska, bistå och hjälpa varandra, så att de kunde leva och vandra som bröder den tid som möjligen stod dem åter här i tillvaron på jorden. Få gånger i mitt liv har jag känt Guds närhet så förnimbar som nu. Vi fingo erfara något av himlens salighet. ... Klockan tre på em. var det utlyst möte i missionshuset. Huru det kom sig vet inte jag, men stora salen var så gott som fullsatt av människor. På främsta bänken där i salen sutto nu dessa två, som förut hade varit så bittra motståndare, sida vid sida. Då vi sjungit en gemensam sång, steg den äldste av dem upp och sade till de församlade: "I veten nog alla, som är här inne, huru tvedräkt och osämja har varit rådande och orsakat så mycket ledsamt här. Nu är jag så glad, så att jag kan inte uttrycka min glädje. Gud har hjälpt oss, så att vi i dag har fått nåd att förlåta varandra. Vi har även bett Gud om förlåtelse, för att vi varit så där svåra mot varandra. Så är det vår innerliga önskan och bön till Gud, att Han i sin stora barmhärtighet må hjälpa oss att leva som bröder i kärlek och endräkt till Guds ära." ... Det var mer än en uppgörelse, som skedde den söndagseftermiddagen. ... Huru många som kom över på Herrens sida i den väckelse, som nu började, det känner jag inte till, men det var många, som blev förda från mörker till Guds underbara ljus. Det vet jag. Äran den skall Jesus ha! (Eric Carlsson "I evangelii tjänst" s 82-89; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

Moody bibelinstitut i Chicago ... är byggt i centrum av staden inte så långt från den plats, där Moodys gamla kyrka stod. Här undervisas tusentals elever varje år. De kommer från olika delar av världen. Hudfärg, ras, nationalitet och språk betyder här ingenting. Alla dessa, många gånger så svåröverkomliga murar, raseras hänsynslöst vid Moodys bibelinstitut. Här är alla ett - förenade i Kristus. (Hilding Fagerberg "Möte med Amerika" s 262-263; Kyrkor och missioner i Chicago; år 1950)

Utom sin stora lärdom och sin estetiska begåvning förde (Johan Andersson, biskop i Växjö 1879-1894) i det andliga bagaget till Östrabo även med sig pedagogens blick och synpunkter. Hans arbetsförmåga var enorm. . . . Men det kunde även behövas en kraftnatur som denna i det ämbete, som han här gick att övertaga. De svårigheter, som mötte honom i hans biskopstjänst, var nämligen då särdeles stora. Klyftan mellan å ena sidan kyrkan och å andra sidan de nyevangeliska och frikyrkliga rörelserna hade under de senaste årtiondena allt mera djupnat. På många håll i stiftet kunde man tala om en öppen fiendskap. Särskilt i vissa delar av Jönköpings län hade de nämnda rörelserna med våldsam kraft utbrett sig. Det hade gått så mycket lättare, som församlingslivet flerstädes stelnat till i ortodoxa sextonhundratalsformer. I sin strävan att släcka de levande ljusen inom kyrkan hade Heurlin (biskop i Växjö 1847-1860) tyvärr på många håll lyckats över hövan. Sådden hade mognat till skörd. Kyrkorna hade blivit allt tommare, medan missionshusen hade tagit hand om åhörarna. I en mängd församlingar kämpade prästerna en förtvivlans kamp för bibehållandet av den urgamla enheten omkring kyrkan och församlingsordningen, men ofta utan framgång. Prästerna hoppades mycket av Andersson, men rida spärr mot tidsutvecklingen kunde ju inte heller han. Ännu (år 1950) ha vi nog inte uppnått det erforderliga avståndet från dessa brytningstider för att riktigt lidelsefritt kunna döma om orsakssammanhangen. Det blir en kommande historieskrivnings uppgift att därutinnan med oväld söka klarhet och sanning. Ju längre vi ha kommit i förmåga att skilja mellan huvudsak och bisak, desto djupare måste vi dock förnimma smärtan över, att så mycken god kraft på ömse sidor blivit offrad i den söndrande stridens tecken i stället för den enande fridens. (Martin Sjöstrand "Biskopar på Östrabo" s 303)


ca 1950 - ca 1900

I haven samlats i en tid, då kravet på att de kristna av skilda samfund, bekännelser och folk skola stå samman, bilda en gemensam front, föra en enig kamp, är mer trängande än någonsin. Det gäller den inre fronten i folket, där det moderna barbariet hotar vår gamla kristna odling på mångfaldiga vägar; det gäller den stora världen, där Kristi kyrka mer än någonsin skulle behöva göra sin röst hörd, som en enda klar och genomträngande stämma, för att bjuda frid och försoning bland folken. Låt oss icke glömma, att under dessa dagar bedja Gud om frid i folket och i världen. ... Man har stundom i kristenheten velat i själva söndringen se ett tecken på kristen mognad. Vi veta, att det var så redan i de paulinska församlingarna. Och detsamma har upprepats under skilda tider i kyrkans historia. Det är den enskildes uppror mot vad som synes honom som en död vanekristendom. Han har trampat ur barnskorna, han har tröttnat på att upprepa, vad andra ha sagt. Han känner sig själv lärd av Anden, förd från barnaåldern in i den manliga mognadens ålder. ... När Luther, mot sin vilja, tvangs att bryta den gamla kyrkans enhet - då var det för visso därför, att han förts till ett djupare grepp om trons innersta hemlighet, till en manligare mognad än de kristna i hans samtid och före honom. Men vi stå väl undrande, om detsamma gäller om all söndring i kristenheten - om man inte stundom tagit ett ungdomligt överdåd och en ensidig upplysning för en verklig andens mognad. ... Under förra årets (1937) världskonferens i Edinburgh ... blev det tydligt, att kristendomen ofta synes framträda starkast och mest äkta hos kristna, som äro helt upptagna av det ena väsentliga, men som till det väsentliga räkna också ting, som för andra synes oväsentliga. Den som helt gripits av den kristna enhetens sak ... måste fråga sig, om icke kristendomen till sist endast kan leva i egenartade utgestaltningar, i fast utmejslade samfundstyper, som icke utan att gå till spillo kunna sammanföras till ett kristet samliv utöver samfundets gränser. ... Det har blivit klart för oss, att det ges ingen väg till kristen enhet förbi den djupaste och mest egenartade kristendom, som kristenheten rymmer i alla sina många avdelningar. Men det har också blivit klart för oss, att det brister något också i den djupaste och mest allvarliga kristendom, om den vägrar att se ut över den egna gruppens trånga gränser, och med misstro betraktar andra samfund, där det måhända leves ett lika djupt och äkta kristet liv. ... Också den andliga erfarenheten kan bli en avgud, (så) att den kristna eller kyrkliga nitälskan kan rymma en förklädd kärlekslöshet. ... Vi ville (slutligen) dröja vid tanken, att vägen till kristen enhet, för människor och kyrka är den inre mognadens, det inre växandets väg. Så skulle all kristen enhetssträvan till sist bli ett stort väckelserop, att fatta det eviga livet, att göra allvar av omvändelsen, bättringen och helgelsen, att tränga in i Guds fördolda värld. Men väckelseropet skulle klinga falskt och ihåligt, om det inte tillika främst bleve ett bönerop - till Jesu Kristi fader, till kyrkans Herre, att han ville göra det uppenbart, att den kristna kyrkan är hans eget verk, och icke människors påfund - att han ville göra sin Ande verksam i våra hjärtan och i de kristtrognas hjärtan överallt på denna jord, så att "vi allesammans komma fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds son, till manlig mognad, och så bliva fullvuxna, in till Kristi fullhet". Amen. (Yngve Brilioth "Kristen mognad" s 18-25; predikan i Kristine kyrka i Jönköping vid aftongudstjänst den 18 sept. 1938 i samband med Ekumeniska föreningens möte)

Med uppbjudande av alla sina krafter och utnyttjande alla sina utländska förbindelser började (Nathan) Söderblom att förbereda ett ekumeniskt möte, till vilket ledande kyrkomän från alla kyrkor skulle samlas för att därmed manifestera och utbygga den kristna gemenskapen. År tog det med förarbetena, men den dag randades dock, då det ekumeniska mötet blev en verklighet. Det samlades i Stockholm i augusti 1925. Man såg här en verkligt enastående samling av kyrkorepresentanter. Märkvärdigast var, att Söderblom hade fått de grekisk-ortodoxa kyrkorna att deltaga i mötet. I spetsen för den ortodoxa representationen stod den åldrige, vördnadsvärde patriarken Photios från Alexandria. Blott Rom höll sig borta. ... Mötet gav en oförglömlig vision, det skapade ett nytt ideal, det ekumeniska. Det ekumeniska sinnelaget betydde icke, att man skulle bortse från de olika kyrkosamfundens individualitet. Denna skulle bevaras och utvecklas, men såsom ett instrument för samspelet inom en kristenhet, förenad i "life and work" - det var det ekumeniska mötets valspråk - undanträngande inbördes misstrogenhet, konkurrensavund och småskurenhet. (Edvard Rohde "Kyrkans utveckling och de religiösa rörelserna" s 85-86)

(Sångerskan) Christina Nilsson (som dog i Växjö 1921) behöll livet igenom sin barndoms gudstro. "Far var också religiös och från honom har jag kvar min förtröstan på försynen. Jag har en bibel och en bönbok, som äro väl trasiga nu, men så har jag också läst dem var morgon och var kväll i hela mitt liv. Gift med katoliker har jag varit i båda äktenskapen, men övergå från min gamla protestantiska tro - nej, aldrig! Man har sin kung och sitt land och sin Gud." (Stig Tornehed "Christina Nilsson - En stjärna på konstens himmel" s 62)

Bland småländska herdar och lärare fanns det även präster, som ställde sig välvilliga till den frambrytande nyevangeliska väckelsen. Ingen av dessa var så känd som komministern i Månsarp, Karl Palmberg, död 1920. Han var mera riksevangelist inom frikyrkan än församlingspräst inom svenska kyrkan. Han räknade hela landet som sitt missionsfält. . . . Sitt hjärta hade Palmberg i Svenska Missionsförbundet. Man har förvånat sig - både på kyrkligt och frikyrkligt håll - över, att han icke tog steget fullt ut, lämnade prästämbetet och anslöt sig till frikyrkan. Kanske att han till sist ändå icke kunde slita bandet med den kyrka, vars vigde tjänare han var. . . . Den präst, som näst Palmberg betydde mest för den fria andliga verksamheten i Jönköpings län var. . . . Sven Emil Hagberg, kyrkoherde i Rogberga, död 1927. . . . Han var en självständig man, som stod för sin mening. Han älskade sin kyrka. Han ville bevara väckelsen inom kyrkan. Därför kämpade han. När Hagberg dog, gick en hövding för missionsfolket bort, men också en kyrkans trogne och hängivne arbetare. (Josef Wahlgren "Herdar och lärare" s 344-345)

Fridsam, djupt fridsam till sin natur, blev (Karl Palmberg) aldrig en stridens man vare sig på lärofejdernas eller kyrkopolitikens mark. Hans förhållande till Gud var klart, klart som den klaraste sommardag, likaså känslan av ett djupt släktskap med alla dem, som av allt hjärta åkalla Herrens namn. Ett med Gud och hans folk var han alltid och allestädes. ... Han stannade kvar i sin tjänst i statskyrkan till sin död. ... Han gick visserligen in i de troendes församling i sin hembygd men lämnade aldrig prästämbetet i statskyrkan. ... Att det ej var av ekonomiska skäl vet jag, då han i sin krafts dagar var i tillfälle att erhålla välbeställda befattningar som kyrkoherde men avböjde dessa för att ägna mera tid och frihet att tjäna de troende i landet. ... Med ej ringa smärta var han medveten om, att han var en främling bland de flesta av sina egna, under det att han visste sig ha sina verkliga vänner bland de frikyrkliga. Att hans hans hjärta var i de troendes församling framgick tydligt av ett yttrande, varmed han avslutade en predikan vid Värmländska Ansgariiföreningens möte. Han sade: "Tre stora högtidsdagar har jag haft i mitt liv. Den första var, då jag prästvigdes, den andra var min bröllopsdag och den tredje, då jag blev medlem av Månsarps Friförsamling. (J. Nyrén "Karl Palmberg" s 123-124)

Gudstjänsterna (i Månsarps församling) hölls fr.o.m. 1917 tidvis på vintern i Månsarps alternativt Tabergs missionshus, ett förhållande som domkapitlet till slut förbjöd. Restaureringsförslag förelåg 1920, innefattande bl.a. nytt värmesystem för att möjliggöra gudstjänster i kyrkan även vintertid. ... Huruvida man kan tala om ekumenik på (komminister) Karl Palmbergs tid är diskutabelt. Visserligen inbjöd han vid gudstjänsterna i Månsarps kyrka på söndagsförmiddagarna till möte i missionshuset på eftermiddagen. När vid vissa tider kyrkans gudstjänster dessutom var förlagda till missionshusen i Månsarp alternativt Taberg, var det ibland svårt att skilja mellan kyrklig och fri andlig verksamhet. Kanske den situation som rådde i Månsarp var exempel på verklig ekumenik, ett uttryck för förverkligande av Jesu bön att hans lärjungar är och bör utgöra en enhet. Efter pastor Palmbergs död 1920 skedde i flera avseenden en profilering på båda håll mellan Svenska kyrkan och missionsföreningarna. Söndagsförmiddagsgudstjänster firades regelbundet i Tabergs missionshus, frikyrkligt nattvardsfirande blev alltmer vanligt, frikyrklig bibelskola infördes, särskild pastor anställdes osv., liksom Månsarps församling lade allt större vikt vid kyrkliga uttrycksformer, liturgi m.m. ... Ett speciellt uttryck för de kristna enhetssträvandena, om ock inte främst avseende de lokala förhållandena, utgjorde Bergtempelmötet. År 1925 tog Anders Hultman, predikant i Svenska Alliansmissionen och bosatt i Taberg, initiativ till den missionsmötestradition som under sex decennier årligen kom att hållas i Bergtemplet, en plats på bergets sluttning mot samhället Taberg, senare på Ungdomsborgen. Talare kallades från såväl Svenska Kyrkan som andra samfund. (Göran Åberg "Månsarps kyrka och församling under ett och ett halvt sekel" s 38,127-128)

(Klara Gulla) blev så lugn. Hon hade kommit in i en värld av kärleksfullhet, nu sedan hon kunde se (sin far), som han var förr. Hur kunde hon tro, att han hatade henne? Han ville bara förlåta. Var hon gick och var hon stod, ville han vara omkring henne och skydda henne. Det var det enda han ville. Än en gång kände hon den stora ömheten skölja upp ur hjärtat som en stor våg och fylla hennes varelse. Och med detsamma visste hon, att nu var allt gott igen. Nu var hon och fadern ett som förut. Nu, när hon älskade honom, var det ingenting mer, som behövde försonas. (Selma Lagerlöf ”Kejsarn av Portugallien” s 183-184)

Det torde vara ganska klart, att den sista stora striden i denna tidsålder kommer att stå på följande punkter. Först: Är bibeln Guds ord eller innehåller den Guds ord? För det andra: Skola de grundläror, vilka hittills (1910) uppburit kristenheten och under århundraden skänkt skaror av levande kristna mod att trotsa allehanda lidanden för Kristi skull, fasthållas, eller skola så kallade nyteologiska åskådningar segra? Och slutligen för det tredje: Skall den gudomliga uppenbaelsen helt och hållet förkastas och massorna hejdlöst rusa in i den krassa otrons och förnekelsens armar? Det kommer att till sist finnas blott två slags människor i våra samhällen: de som i anda och sanning tjäna Gud, och de som i mer eller mindre utpräglad grad hängivit sig åt att tjäna synden och trätt i opposition mot både Kristi lära och anhängare. Nåväl, borde då icke alla, som i sanning vilja tjäna Gud förena sig till ett i kampen? Om det icke är möjligt för oss att uppgiva våra respektive kyrkosamfund och sammansmälta till ett enda, så bör det väl vara möjligt, att vi i broderlig endräkt och kärlek hålla tillsammans i ovan berörda livsfrågor och som en man gå till strids mot mörkrets makter. Och då må även statskyrkan villigt erkänna frikyrkosamfunden såsom nödvändiga faktorer för framförandet av kristen tro i världen. Detta innebär, att denna kyrka måste upphöra med beklagandet över att "sekterna" draga ifrån kyrkan. Det innebär ock, att hon måste upphöra med att anse sig äga ett större berättigande att existera än frikyrkorna, och att hon både enskilt och offentligt erkänner dessa. Om så skedde, skulle hon skaffa sig både större respekt och ett större inflytande. Det är i högsta grad ovisligt av statskyrkans representanter att, såsom merendels sker, göra allt för att hålla sig på avstånd från frikyrkorna. Man borde alltid å båda sidor komma ihåg, att vi behöva varandras hjälp i den ovan omtalade striden, vilken redan börjat. Ja, vi behöva varandras bistånd för att om möjligt segra över alla ondskans element, vilka i våra dagar arbeta vart och ett på sitt vis för att avkristna vårt svenska folk. (John Ongman "Varningsrop i avfallstider" s 226-227)

Missionärerna, som nyss betraktades med löje, upptäckas nu af de stora upptäcktsresande öfverallt i öknar och ödemarker, där de stiftat oaser af mänsklighet och barmhärtighet, där den utplundrade vandraren kan hvila sitt uttröttade hufvud i ro, säker på att ha råkat en hederlig människa. Den som vill veta hur kristendomen verkar på en afgudadyrkare bör läsa ”Ur en japans dagbok”, eller ”Huru jag blef kristen” af Kanso Utschimura. De som predika den glada hedendomen kunna där få se hur söndersliten en polyteist lefver i tvifvel och kval, kastad mellan de många gudarnes motsägande bud, 80 millioner gudars. (August Strindberg ”En blå bok I” s 227; Hedniska inbillningar)

Vid (18)90-talets slut fingo vi (förra seklets barn) hälsa religionskongresserna, där alla jordens folk och bekännelser böjde knä tillsammans (Chicago, Paris, Stockholm). Bossuet och Leibniz, som sökt en sammanslutning (synkretism) mellan alla kristna kyrkor, skulle här ha funnit sig som sanndrömmare och mer än så. Och vad kongresserna åsyftat fullföljes av religionsvetenskapen, som söker sikta ut de eviga sanningarne från agnar och strå, vilka dock en gång varit till skydd för växtligheten, men slutade med att dölja och kväva. Att kyrkorna stängas i Frankrike, betyder icke religionens förfall, men väl att formerna falla. Formarna, styckformarne, i vilka gjutningen skett skola slås sönder, och när varje bekännelse lämnat sitt bidrag av gjutgodset, står framtidens ena, enda religion på ett postament, kring vilket alla folk kunna samlas. Detta synes väl vara den reeligiösa utvecklingens gång mot målet - en monistisk bekännelse, "utan dogmer, utan teologi", alltså mot evolution genom dissolution. (August Strindberg "Bevittna vi en upplösning eller en utveckling av den religiösa känslan?" s 100-101; mars-april 1907)

Eliahu hade redan hunnit att se många slag av människor, men inga sådana som dessa (gordonister i Jerusalem). De uppträdde mycket enkelt, och Eliahu trodde inte, att de i sitt land innehade några höga värdigheter eller njöto något stort anseende, men han kände ändå den allra största vördnad för dem. Han tyckte, att det låg något av den glans och myndighet över dem, som tillkommer sådana, som äro födda att styra över människor. Detta måtte ha berott därpå, att de alla visade ett stort herravälde över sig själva. De fällde aldrig ett ovänligt ord varken till hvarandra eller till den lägsta av de syriska tjänarna. De visade aldrig missnöje, kommo aldrig i dåligt humör, fördrogo regn och hetta med samma jämnmod. Det rådde en sådan glädje och ett sådant friskt mod ibland dem, att Eliahu mången gång sade till sig själv: ”Ack, att alla resande vore som dessa!” (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 262)

(De som var kvar i missionshuset) fortsatte att tala om att de ville höra nya predikanter och undrade vilka de skulle inkalla. De stredo redan om vilketdera det skulle bli, Waldenströms eller Evangeliska fosterlandsstiftelsens folk. ... Skolmästarn sänkte åter blicken till kyrkoherden. Där satt han lika stilla med samma glans i ögonen och såg på honom. ”Han tänker nog på den kvällen för fyra år sedan, då jag sa honom, att jag ville bygga missionshuset”, tänkte skolmästarn. ... Skolmästarn lade ner nyckeln, tog sin hatt och gick rakt fram till kyrkoherden. – Jag får tacka kyrkoherden så mycket, som kom och hörde på mig i kväll, sade han. För hade det inte blivit i kväll, hade det aldrig blivit. (Selma Lagerlöf ”Jerusalem I” s 85-86)


ca 1900 - ca 1600

Jag ... har blivit ateist under årens lopp, när jag märkt hur de okända makterna lämnat världen åt dess öde utan att giva livstecken ifrån sig. (August Strindberg "Inferno" s 8)

Vad jag, efter att ha använt mångåriga studier i vetenskaplig metodik, med visshet kan försäkra den ungdom jag här ser framför mig är, att ingen vetenskaplig upptäckt är gjord eller någonsin kan göras, som skulle nödga oss att för sanningens skull avstå från vår tro på det högsta ideal, som människans tanke, fantasi och känsla i samarbete ha bildat, vår tro på Honom, som "bor i det ljus, det ingen tillkomma kan", "ändock att han icke är långt ifrån oss, ty i Honom leva vi, röras och hava vår varelse". Och då denna ungdom en gång får höra talas om sanningskriterier, om prövostenar för tankarnes halt, så vill jag lägga den på hjärtat, att en sådan - och av experimentell art även den - finns även för andliga, för moraliska sanningar. Även de ha en prövosten för sin giltighet, nämligen i de verkningar, som uppstå, om man följer eller icke följer dem. (Viktor Rydberg "Tal vid avslutningar i Djursholms samskola" s 169)

Enighet bland Guds folk är en försmak av himmelen. (D.L. Moody "Enighet"; Jönköpings-Posten 1924-01-17)

Jag har solat mig vid Er lycka Er kärlek - jag har sett i den huru det kan finnas något af evigheten redan här på jorden - jag har sett detta och nu - tror jag - åter! ... Gud välsigne Er, goda menniskor, på Er bröllopsdag och alltid!" (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 223-224; brev 17 augusti 1875 till makarna Siri von Essen och friherren och kaptenen vid Svea Livgarde Carl Gustaf Wrangel)

Kyrkolärornas strider föras på en grund, som sviktar under dem alla. Hade icke den ena eller den andra större politiska sympatier att påräkna, vore icke den ena fördragsam med, den andra fientlig mot tankens frihet, så skulle deras strider bliva i det närmaste likgiltiga för den bildade världen, som ej mer av dem, utan av den strikta vetenskapen väntar lösningen av mänsklighetens fundamentalfrågor. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 18; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

Ur (Evangeliska Alliansens) stiftelseurkund (London 1846) må citeras följande: "Denna konferens, bestående av bekännande kristna av många kyrkosamfund, som alla hävda rätten till självständigt omdöme, uttalar med glädje enstämmigt sin anslutning till den härliga sanningen att den levande Gudens församling, trots de olika åsikter som - i följd av vår svaghet - skilja oss åt i fråga om troslära och kyrkoförfattning, utgör en enda kyrka som aldrig förlorat eller någonsin kan förlora sin väsentliga enhet. Vi ha därför kommit samman, icke för att åstadkomma enhet, utan för att giva uttryck åt den enhet som finnes." (Karl Fries "Något om Evangeliska Alliansen" s 13-14; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1934)

(Karl-Artur) talade mycket stilla och blygsamt, ingen (i kyrkan) kunde tvivla på sanningen av varje hans ord. ... ”Då den rike ynglingen gick sin väg, såg Jesus efter honom med en lång blick. Och i den blicken läste jag då ett sådant medlidande och en sådan kärlek. Ack, mina åhörare, något så himmelskt läste jag däri, att mitt hjärta började klappa av glädje, och ljuset vände åter till min förmörkade själ. Jag sprang upp, jag ville själv störta fram till honom och säga honom, att nu älskade jag honom över allting. Nu var hela världen mig likgiltig. Jag begärde endast att få följa honom. ... Men I, mina åhörare, bedjen för mig, ty jag måste leva i denna världen såsom I alla, och världen vill locka mig, och jag bävar och fruktar, att den skall vända min håg från Kristus och göra mig till en av de falska profeter.” ... I kyrkan utbrast människorna i höga snyftningar. Med en enda predikan hade Karl-Artur gjort sig till alla dessa människors älskling. De hade velat bära honom på sina händer, de hade velat i sin ordning offra sig för honom, såsom han offrade sig för sin frälsare. (Selma Lagerlöf ”Charlotte Löwensköld” s 141,270-272)

En annan tingens ordning inträdde (i och med utbredandet av Kristi evangelium), i vilken det inre mänsklighetens liv, väckt och vårdat av den gode Anden, utvecklade sig i alla riktningar till ljus och förädling och fullkomlighet. En helig, allmännelig kyrka utbredde över jorden sin vänliga famn och inbjöd till de Kristi trognas osynliga samfund både visa och enfaldiga, höga och låga, rika och arma, när de, i känslan av sin själs högsta behov, vände sig med bön och förtröstan till den ende Frälsaren. Om ock skilda till tungomål och orter, om ock för varandra obekanta, voro de likväl förenade i samma tro, kärlek och hopp. Alla voro de ett i Kristus. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Första bandet" s 86; Annandag Jul)

Kristna kyrkan har länge stått på sin fasta grund, och i vår världsdel finnas få, som icke åtminstone med läpparna bekänna kristendomen. Men (anden) sammanhåller ännu församlingarna inom sig själva. Väl är det icke nu som förr "ett hjärta och en själ i hela hopen", tvärtom är kristenheten delad mellan olika bekännelser, och inom varje särskild bekännelse finnas även många olika tänkesätt; men i det väsentliga stämma dock alla överens, det är ännu som i alla tider ett osynligt band, som förenar alla bättre och ädlare människor, om icke till gemensam andakt, likväl till ett gemensamt mål; och detta band är, vad det alltid varit, den gode, den helige anden, Guds ande, den förädlade, den renade mänsklighetens ande. (Esaias Tegnér "Tal vid kyrkoinvigning i Berg den 9 augusti 1835" s 48-49)

Jesu lärjungar hålla sig med hwarannan tillhopa, men lemna hwar och en derwid sin fulla frihet, äfwen då derunder hos någon wisar sig skröplighet. Liksom hos Jesu förste lärjungar kan der upkomma twist, så att sinnena blifwa skingrade på några stunder; men skingringen warar icke så länge, icke heller går den så långt, att de fly hwarandra; ty så länge de äro ett med hwarandra i Herren, så förlåta de hwarandra, och förena sig med hwarandra å nyo, liksom Jesu förste lärjungar woro med hwarandra församlade efter Jesu död, oaktadt der, under wägen från Jerusalem till Gethsemane, hade warit twist mellan dem om företrädet. Änskönt de hålla sig tillhopa i anseende till umgänget, så lemna de likwäl hwarannan sin fulla frihet, utan att wilja wara hwarandras regerare eller domare, likasom Jesu förste lärjungar icke gjorde derpå avseende, att Thomas saknades i deras sällskap, då Jesus första gången kom till dem, utan emottogo honom, när han åter hos dem infann sig. Likaså det icke förorsakade något missnöje hos Jesu lärjungar, att Thomas twiflade på deras berättelse, att de hade sett Herren, likaså låta icke Jesu rätte lärjungar hos sig upwäckas mishag till någon, hos hwilken der wisar sig andelig skröplighet. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar I" s 260-261)

Jag kan icke underlåta att gå något tillbaka till min tidigare ungdom (under senare delen av 1760-talet?) för att klargöra, hur den kyrkliga religionens stora angelägenheter måste behandlas i följd och sammanhang för att visa sig så fruktbärande, som man väntar sig av dem. Den protestantiska gudstjänsten har för litet fullhet och konsekvens för att kunna sammanhålla menigheten; därför händer det lätt, att medlemmar avsöndra sig från den och antingen bilda små församlingar eller, utan samband med kyrkan, lugnt leva sitt borgerliga liv bredvid. (Johann Wolfgang von Goethe "Dikt och sanning II" s 36)

(En) storartad tanke, för vilken Leibniz verkade, var de katolska och protestantiska kyrkornas återförening. . . . Han trodde sig i sitt eget filosofiska system äga nyckeln till en endräktsformel, som kunde förena lutheraner och reformerte med hvarnndra och bådadera med katolikerna. Emellertid visade det sig efterhand, att man från katolsk sida icke var böjd för några allvarligare jämkningar; det sken mer och mer igenom, att om man ville underhandla med protestanterna, så var det endast för att förmå dem till ren underkastelse. Ifriga försök att omvända Leibniz till den katolska läran saknades för ingen del. Han kunde med uppoffring af sin religiösa öfvertygelse lätteligen fått välkomna och indräktiga platser i Paris, Wien eller Rom, där styrelsen öfver det Vatikanska biblioteket till detta pris erbjöds honom. Men han emotstod alla omvändelseförsök. . . . Desto mer riktade han nu sin verksamhet på en försoning mellan lutheraner och reformerte. . . . Att äfven detta försoningsförsök strandade var icke underligt, när man betänker, att det till största delen var främmande, för religionen likgiltiga furstliga och själfviska intressen som gjordes till de ledande synpunkterna vid förhandlingarna. Det fanns t. ex. furstliga giftermål, som främjade, och furstliga giftermål, som hindrade protestanternas enhetssträfvanden. Det vardt Leibniz' sorgliga lott att nödgas vara med om alla dessa rörelser och att, såsom en af hans lefnadstecknare, Kuno Fischer, anmärker, marionettartadt försvinna från skådeplatsen, när de furstliga intressenas trådar insnärjdes i saken och drogo den än åt det ena, än åt det andra hållet. Men den ande, som lifvade och ledde dessa Leibniz' försoningsförsök, skola vi återfinna i hans Teodicé, och den anden förklarar mycket af denna skrifts egendomligheter så väl af det goda, som af det svaga slaget. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 27,29, 31-32; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)


ca 1600 - ca 1500

Emedan nu Christus, den käre och välbehaglige Sonen, som så är i Guds hjerta och wälbehag innefattad, är med allt sitt talande och görande din och tjenar dig dermed, såsom han sjelf säger, så är du wisserligen också i samma wälbehag och lika djupt i Guds hjerta, som Christus, och åter Guds hjerta och wälbehag lika djupt i dig, som i Christo, så att nu Gud med sin käre Son är hel och hållen i dig, och du hel och hållen i Honom, och allt är tillsammans ett, Gud, Christus och du. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 142 i kommentar till Matt 3:13-17)

Den fattiga qwinnan ... håller sig fast och orubbligt wid sin tillförsigt till det goda rykte, som hon hade hört och trott om (Christus), och släpper det icke. Så måste ock wi göra. Wi måste lära oss att hålla oss fast vid Ordet allena, om ock Gud med alla skapade warelser skulle ställa sig annorlunda, än Ordet säger om Honom. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 223 i kommentar till Matt 15:21-28)

Denna allraljufligaste lära är det, som i detta och alla andra evangelier, ja, genom hela kyrkoåret förekommer. Men utan Ordet kom icke den fattige mannen härtill, ty de som förde honom till Christus måste hafwa hört talas om denna Christi kärlek och derigenom blifwit bewekta att fatta förtroende till Honom. Wi lära således, att tron kommer genom Ordet. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 225 i kommentar till Luk 11:14-28)

Gud behöfwer icke dina gerningar, Han har nog af din tro; men Han will hafwa dem gjorda, på det att du derigenom både inför dig sjelf och inför hela werlden må lägga din tro i dagen. Ty Han ser wäl tron, men du och andra menniskor se den icke. Derföre bör du rikta alla dina gerningar derhän, att du må tjena nästan. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 249-250 i kommentar till Matt 18:23-35)

Ett sådant pris will Gud att wi skola gifwa Honom, i det wi wårda oss om hwarandra, och hwar och en låter nästans sak wara sin egen. Derigenom blifwa menniskorna uppmuntrade till att tro, och de, som redan hafwa tron, blifwa deruti styrkta. Men hwarest finner man nu i hela werlden exempel härpå? (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 25 i kommentar till Rom 15:4-13)

Ingen av lemmarna lefwer eller arbetar för sig sjelf, utan den ene är den andre underdånig och hans tjenare, och isynnerhet tjena de förnämste som allramest. Likasom wille de allesamman säga: jag önska icke wara någonting annat. Det är nog för mig, att jag är en lem i samma lekamen och har lika stor rätt till honom och lika stor ära af honom, som alla de andra. Fördenskull will och behöfwer jag icke arbeta, på det jag måtte blifwa en lem och delaktig i lekamen, ty det är jag redan och är nöjd dermed; utan mina gerningar skola tjena lekamen och dess lemmar, mina kära bröder och medbröder, och jag will icke företaga mig något synnerligt eller anställa twedrägt och partier. ... Så se nu till, att du må blifwa en lem i Christo, hwilket du kan blifwa utan gerningar genom tron allena. Och sedan du blifwit detta och nu har en syssla af Gud efter ditt mått, så laga, att du må förblifwa deruti och icke låta bortrycka dig eller hålla dig något bättre än andra, utan tjena andra dermed och låta deras gerning och embete så wäl täckas dig, som ditt eget om de än äro mindre. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 148 i kommentar till Rom 12:6-16)

(Det) förargar hedningarna ... att några wilja genom evangelium wara fria och sätta sig upp emot werldslig öfwerhet, görande af andelig frihet en werldslig. Derföre måste då evangelium bära skammen, såsom lärde det sådant; och det förargar hedningarna eller de werldsliga menniskorna, så att de blifwa afskräckta och utan orsak hätska mot Guds ord och tron och desto mindre omwända sig, emedan de hålla de christna för onda, lösaktiga bofwar. Härtill äro då sådana förargare orsaken och skulden. ... Wi böra låta (wåra gerningar och trosfrukter) lysa för menniskorna, att de må se dem och derigenom äfwen uppmuntras till tron ... på det att hedningarna, Judarna, de swaga och herrarna i werlden icke må säga: si, hwilka bofwar och lösaktiga menniskor dessa äro! Deras lära måste icke wara rätt. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 204 i kommentar till 2 Kor 6:1-10)

En christen, det är, en menniska, som nu genom sin tro har förlossning från synd och död och är försatt i nådens och det ewiga lifwets rike, att hon hädanefter må lefwa så, att man kan märka, det hon har fattat en sådan skatt och blifwit en ny människa. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 282 i kommentar till 1 Petr 4:7-11)

(Petrus) delar dessa (de christnas) frukter i twenne slag: först och främst de gerningar, som christna skola öfwa emot hwarandra; och för det andra dem, som de äfwen skola bewisa emot fiender och förföljare. ... (De christna) skola allesamman lefwa med hwarandra i christelig kärlek såsom bröder och systrar i ett hus. Och ställer så fram en stor mängd af de ädlaste och förträffligaste dygder och gerningar, hwarmed han målar en skön älskelig kyrka med dess utwärtes wackra prydnader, på det att den må lysa inför menniskorna, och Gud med wälbehag få äran deraf, samt både änglar och menniskor med glädje och lust kunna se derpå. Ty hwad skulle en menniska på jorden högre önska att få se, och hwad fröjdefullare och ljufligare sällskap skulle hon hellre söka, än att få wara uti en sådan hop, der hon ser så mycken dygd, endrägtigt hjerta, sinne och wilja, broderlig kärlek, saktmod, wänlighet, tålamod jemwäl emot fiender? Wisserligen är dock ingen menniska så ond, att hon icke måste berömma sådant och gerna wara tillsammans med sådana menniskor. ... De christnas hjertan måste först och främst wara ett och med hwarandra förbundna. Ty utwärtes i werlden och i det menskliga lifwet kan icke allt wara enahanda; det måste blifwa mångfaldig åtskilnad mellan personer, stånd och gerningar. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 371 i kommentar till 1 Petr 3:8-15)

Det är en swår föragelse, som christenheten ser allrawärst ut, att inom densamma finnes så mycken twedrägt och parti, hwarpå isynnerhet de bästa och wisaste i werlden stöta sig och skria: ja, wore läran rätt, så wore de wäl ense, men nu afundas, bita och uppäta de hwarandra inbördes. Ty ehuru werlden bär sin egen stora bjelke i ögat, så kan hon dock ej lemna wårt grand odömdt, för att sålunda smycka sig sjelf, likasom wore hon ren och skön. Detta kunna wi nu ej förhindra. Ibland eder måste ju wara parti, säger apostelen Paulus i 1 Corinth. 11:19, på det de rättsinniga skola warda uppenbara ibland eder. Der Guds ord är, der måste djefwulen alltid genom sitt anhang bredwid Guds tempel eller kyrka uppbygga sin krog och sitt skökohus. ... Den som nu will förarga sig häröfwer eller, när han sådant ser, straxt deraf sluta, att der ingen kyrka finnes, han skall slutligen gå miste om både kyrkan och Herren Christus. Ty du skall aldrig finna någon kyrka så ren, att alla der lära, tro och lefwa utan den ringaste twedrägt. ... Man bör här, så mycket man kan förhindra sådan olycka, ehuru man icke kan alldeles förekomma och utrota densamma. Ty om man alldeles icke wille motarbeta detta onda, så skulle djefwulen få öfwerhanden och tillställa idel twedrägt; men om man står honom emot, så gifwer dock Gud nåd och wälsignelse, så att någon frukt och förbättring följer derpå. Och om man än intet kunde uträtta, så böra dock trogna predikanter icke tiga stilla, för såwidt de icke wilja wara lata legoherdar, som fly för ulfwen, Joh 10:12. ... Det ena (partiet) will wara bättre än det andra. Såsom ock allthitintills funnits så många ... munkpartier och helgons, som icke warit ense det ena med det andra; utan hwarje parti höll sitt eget sätt och sina egna wägar och wille wara heligare, än det andra. Och likwäl stadfästade påfwen dem alla. ... På så sätt kan man aldrig blifwa wiss om, hwilket som är det rätta och bästa. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 403,405-406 i kommentar till 1 Kor 12:1-11)

I, som i Christo hafwen allt, hwad I behöfwen, påminnen eder nu sjelfwa detta och betänken, att I ären kallade till något helt annat och mycket högre, än andra menniskor, och lefwen så, att man må se, det I trakten efter större egodelar, ja, redan hafwen ernått något mycket bättre, än werlden, och med eder lefnad är en ära och berömmelse för den Herren, som gifwit eder en sådan skatt. Ja, gifwen icke någon menniska skälig anledning att tadla och lasta eder skatt eller förakta Guds ord; utan fastmer locken och uppmuntren dermed hwar man, så att de genom eder wandel och edra goda gerningar må warda bewekta till att tro på Christus och prisa Honom. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 459 i kommentar till Ef 4:1-6)

Det övervägande flertalet (i landet Utopia) ... anser att det bara finns ett enda högsta väsen som är okänt, evigt, oändligt, oförklarligt och icke gripbart för mänsklig fattningsförmåga. ... Detta väsen kallar de fader. Alltings uppkomst, tillväxt, utveckling, skiftningar och ändamål tillskriver de detta enda väsen, och de ägnar ingenting gudomlig dyrkan utom honom. ... Men sedan de hört oss berätta om Kristus, hans lära, hans liv och underverk, och inte minst om alla martyrers förundransvärda mod och frivilliga död, som överallt förmått folken att anta den kristna tron, då blev de otroligt intresserade av kristendomen. Antingen var det Gud som i hemlighet inspirerade dem, eller också tyckte de att kristendomen befann sig närmast den trosuppfattning som de flesta utoperna hyllar. Det väsentligaste skälet till deras öppenhet tror jag dock är att de hört att Kristus velat att hans lärjungar skulle leva i gemenskap, ett bruk som fortfarande iakttas i de kretsar där kristendomen är som äktast. (Thomas More "Utopia" s 155-156)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Det s. k. fjärde korståget . . . var afsedt att vara ett korståg, men blef i stället ett eröfringståg mot det byzantisnka riket. Konstantinopel föll i korsfararnes händer, det grekiska kejsardömets europeiska provinser utstyckades till län åt västerländska riddare, den ortodoxa kyrkan förklarades i bann, en katolik gjordes till patriark af Konstantinopel, och massor af västerländska präster och munkar invandrade i det s. k. latinska kejsardömet, för att där emottaga biskopsstift, abbotstift och prebenden i de grekiska prästernas ställe. Påfvedömet hade gjort en, som det vill synas, omätlig vinst härigenom, och den romerska kyrkan tycktes bestämd att behärska hela det kristna Europa. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 405; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Den 13 April (år 1204) besatte (det fjärde korstågets) korsfarare kvarteren kring Sofiakyrkan (i Konstantinopel), ur hvilken skaror af besegrade tågade mot (de katolska) segervinnarne och bönföllo om nåd. En förskräcklig dag, en af kulturhistoriens olycksdagar, var nu inne. . . . Banérherrarne hade blifvit ense om att förfara skonsamt och ej befläcka sin seger med förstörelse och onödig blodsutgjutelse. Men de hade icke tillräcklig kraft att hålla sina trupper i styr. . . . Katolikernas hat och förakt för den grekiska ortodoxien visade sig särskildt i det sätt, hvarpå de vilda skarorna förforo med kyrkor och kloster. Att man plundrade dem på deras guld, silfver och smycken låg i sakens natur; det kunde katoliker göra äfven med katolska kyrkor. Men man också hånade och besudlade dem och förstörde deras målningar och mosaiker, förvandlade dem till stall och gjorde dem till skådeplatser för vilda orgier, hvarunder altarkärlen fingo tjänstgöra som dryckesskålar och grekiska gudstjänstritualet förlöjligades. Vid kyrkornas plundring var det framför allt relikerna man eftersträfvade; de hären medföljande katolske prästerna satte sig i besittning af helgonskrin och helgonben, för att undanskaffa dem till västerlandet, där, såsom bekant, sådana skatter hade ett oerhördt värde. De olika nationaliteternas skaplynne visade sig också, i det sätt de foro fram. Venetianernas lösen, säger en samtida, var plundring och pengar; fransmännens var håna och skända; tyskarnes var frossa, dricka och förstöra. . . . Den 9 Maj kröntes grefve Balduin (af Flandern) till kejsare och besteg under pomp och ståt Konstantin den stores tron. . . . Så slutade det s. k. fjärde korståget. Dess skapelser blefvo icke varaktiga. År 1261 blef det latinska kejsardömet störtadt, och Konstantinopel såg åter en byzantinsk kejsare inom sina murar. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 397-398,403-404; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

I Konstantinopel hölls år 861 ett kyrkomöte, som bekräftade Ignatius' afsättning och Fotius' värdighet af patriark. . . . (Påfven) Nikolaus förklarade den synod, som ägt rum i Konstantinopel, för en avskyvärd tillställning, och han sammankallade en annan af västerländska biskopar till Rom och till den helige Petrus' graf därstädes. . . . Fotius förklarades för en kyrkoröfvare och ej allenast afsatt från patriarkatet, utan utstött ur prästeståndet och hotad med den svåraste kyrkliga förbannelse, om han icke genast nedlade sina andliga värdigheter. . . . Med kejsar Mikaels bifall utfärdare (sedermera Fotius) en rundskrifvelse, hvari han inbjöd österlandets patriarker och biskopar till ett kyrkomöte år 867 i Konstantinopel. Fotius talar i denna rundskrifvelse så som om han, icke påfven, vore den som nu vore kallad att gripa in och ordna hela den kristna kyrkans angelägenheter. Han underrättar om att västerländske biskopar vändt sig till honom med svåra beskyllningar mot den romerske biskopen och med en bön, att han, patriarken i Konstantinopel, ej skulle gifva västerlandet till spillo åt denne maktlystne man. Fotius lät desse västerländske biskopars skrifvelser åtfölja hans encyklika: det var två tyska ärkebiskopar och ärkebiskopen Johannes af Ravenna, som riktat till honom denna anhållan. Fotius anklagade därefter påfvedömet för att hafva infört fem kätterier. Ett af dessa kätterier vidkom trosläran och gällde den sedan år 809 i västerländska kyrkan allmänt antagna formeln, att "den helige ande utgår både af fadern och sonen", medan den äldre, af den österländska kyrkan bibehållna formeln endast talar om att anden utgår af fadern. Prästernas celibat och lördagsfastan hörde till de öfriga kätterierna. . . . Från detta kyrkomöte i Konstantinopel kan man datera skilsmässan mellan den romerska och den ortodoxa kyrkan, ehuru det sedermera och äfven strax därefter gjordes försök att åter närma dem till hvarandra. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 166-170; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Utan en tidig och stark enhetsprocess hade kyrkan inte vid 300-talets början haft den tyngd och det genomslag som framtvingade ett politiskt erkännande. Det var inte genom sin numerära styrka (man brukar uppskatta att drygt 10% av befolkningen var kristna omkring år 300) utan snarare genom sin starka sammanhållning och kompromisslösa tro som de kristna blev en faktor att räkna med. När kejsar Konstantin år 325 inbjöd samtliga rikets biskopar till Nicea i Mindre Asien var de som möttes inte främlingar för varandra, trots att de kom från helt olika politiska, sociala och etniska sammanhang och trots att de representerade mycket olika traditioner. De läste nu samma texter, de berättade likartade historier om apostlar, profeter och martyrer, och de krävde i stort sett samma bekännelse till en treenig Gud av dem som skulle döpas. De hade en likartad syn på hur församlingarna skulle ledas och upprätthöll samma slags gränsdragning gentemot ”hedningar”, d.v.s. de som inte var judar och inte heller kristustroende. De hade liknande regler för hur en medlem skulle leva och likartade sanktioner mot dem som inte levde så. Inget av detta var givet från början och inget var heller påtvingat av högre makthavare. (Samuel Rubensson "Mångfald och enhetssträvanden" s 372-373)

(Guds son) uppfyllde det löfte som hade blivit givet åt Abraham, när Gud lovade att göra hans avkomma som stjärnorna under himlen. Det gjorde Kristus genom att födas av henne som stammade från Abraham, jungfrun, och genom att sätta dem som tror på honom till ljus i världen (Matt 5:14; Fil 2:15) och genom att rättfärdiggöra hedningarna tillsammans med Abraham genom samma tro. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 36-37)

Detta (budskap) är livets väg som profeterna lärde och Kristus bekräftade. Apostlarna förde den vidare och kyrkan i hela världen överlämnar den till sina barn. Den skall man bevara med all fasthet, med sund vilja och genom att vara välbehaglig för Gud genom goda gärningar och sund vilja på alla sina vägar. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 76-77)

Vad beträffar Hans storhet är det inte möjligt att lära känna Gud, ty det är omöjligt att Fadern kan mätas, men vad beträffar Hans kärlek (ty det är denna som leder oss till Gud genom Hans Ord), när vi lyder Honom, lär vi oss verkligen alltid att det finns en så stor Gud, och att det är Han som genom Sig själv har ordnat och utvalt och utsmyckat och som innefattar alla ting; och bland alla tingen både oss själva och denna vår värld. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 487)

Vi skall nu med några ord känneteckna den stoiska filosofi, som (kejsare) Markus Aurelius hyllade. . . . Människan kan genom en stark och ren vilja och genom undergifvenhet under Gud vinna fullständig lycksalighet. Människorna bestå egentligen endast af två klasser: de visa, det vill egentligen säga de gudsförtröstande och plikttrogna, som allena äro lyckliga och fria, och dårarne, som äro ofria och olyckliga, om än alla andra yttre förmåner äro deras lott. Däremot hafva alla andra skrankor människorna emellan, såsom stånd, folkstam, intet annat att betyda, än allenast det, att de medföra vissa särskilda plikter, som böra uppfyllas, plikter mot fosterland, kommun, släkt o. s. v. Men i grunden äro alla människor lika, så till vida som de äro alla skapade till att vara förnuftiga väsen, om än långt ifrån alla varda det; de äro af lika börd, ty de är alla af gudomligt släkte och hafva Gud till fader; de hafva alla samma bestämmelse och äro ställda under samma lagar. Hela mänskligheten är ett folk, hela världen en stat, hvars styresman är Gud och hvars författning är den eviga världslagen. Ju mer människan underordnar sig Guds lag, dess friare är hon, dess orubbligare är hennes sinnesfrid, dess mindre tänker hon på sig själf, dess gladare uppfyller hon sina plikter mot mänskligheten, fosterlandet och alla sina bröder och systrar. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 173-174; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Det viktigaste intyget för judendomens utbredning under det första århundradet af vår tideräkning lämnas oss af en skriftställare, som själf var jude, nämligen Josephus. I en bok, som han riktat mot en egyptisk smädeskrift, författad af . . . Apion, yttrar han: "Vår fromhet har redan länge vunnit efterföljd bland massorna; det finns ingen grekisk eller barbarisk stad eller provins, till hvilken icke vår sabbatshvila har trängt och där man icke iakttager bruken att fasta och illuminera och afhålla sig från de oss förbjudna födoämnena. De som sålunda söka likna oss, söka också efterlikna den endräkt, som råder bland oss judar, och den gifmildhet, som vi öfva, och vår arbetsamhet och flit i alla handtverk och vår ståndaktighet, då det gäller att lida för vår religion. Och hvad som är underbarast: vi hafva icke eftersträfvat att omvända någon med sinnenas lockelsemedel - Josephus torde härmed anspela på Isistjänstens prunkande ceremonier - utan det är vår lag, som visat sig stark i sig själf, och likasom Gud har gått genom all världen, så har också lagen vandrat bland alla folk." (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 84; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

(Uppfostran i Israel) meddelas genom påverkan och exempel, innan den sker genom undervisning; den förvärvas genom vad som ses och hörs, innan den mödosamt lärs från böcker. Dess verkliga avsikt känns instinktivt, innan dess mål medvetet söks. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 227)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1990

Mission är ingenting annat än livets lag i Kristi kropp, den ena, heliga och allmänneliga Kyrkan. Det är denna Kyrka - ej någon konfession, organisation eller institution - som löftet gäller. "Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket." (Lukasevangeliet 12:32) (Magnus Lönnberg "Kretsen är sluten"; Jönköpings-Posten den 5 januari 2006)

I den kristna tron är gemenskapen central. Vi som tror, lite, eller mycket, behöver varandra och får hjälpa varann fram på livets och trons väg. ... Var och en är med och ger av sin talang, och sin förmåga. ... Pingstvän, missionare, EFS:are eller svenskkyrklig. Alla hör vi samman och skall vara ett. ... Jag tror att Jesus i sin bön (i Joh 17) menar att vi ska vara förenade i kärleken till honom. ... Gemensamt ska vi bekänna att Jesus Kristus är vår Herre. "Då ska världen förstå ..." (Helena Ask "Enade vi stå?"; Jönköpings-Posten den 19 september 2003)

Himlen betyder för mig att få vara med Gud alltid innesluten i kärlekens centrum. ... "(Att vara helgon) handlar om att genom Jesus bli förenad med saligprisningarnas folk. Det börjar med att vi erkänner varandras betydelse. Att vi lär oss ta emot varndra med samma allvar som när vi överlåter vårt liv till Kristus, inte bara i oss, utan också mellan oss ska världen få se, lukta, smaka och känna Guds rike", skriver Ylva Eggehorn. (Ann-Marie Hugoson "Ett fönster mot himlen"; Jönköpings-Posten den 3 november 2000)

Gåvan från Bankeryds församling till Bankeryds missionsförsamling och dess nya kyrka för några år sedan, det tomma korset, som dominerar fonden och därmed kyrkolokalen i sin helhet, var och är ... ett konkret uttryck för något verkligt substantiellt. Korset är enhetstecknet mellan Svenska kyrkan och Alliansmissionen men också det kännetecknande och bärande för Jönköpings Traktatsällskap/Jönköpings Missionsförening/Svenska Alliansmissionen under snart ett och ett halvt sekel! (Göran Åberg "Jesus Kristus och honom korsfäst ..." s 9; Svenska Alliansmissionens årsbok 1999)

De senaste åren firas inte gudstjänst varje söndag i (Bjurbäcks) kyrka. Men det finns tillfällen då kyrkan fylls till brädden av gudstjänstbesökare. Det är t ex första söndagen i advent, då vi har gemensam gudstjänst med Betaniaförsamlingen. Att fira gudstjänst tillsammans i sann ekumenisk anda stärker gemenskapskänslan, detta att känna att vi har något tillsammans som bär och som ger livet tro och hopp. (Bo Hellsmark "Att vara präst i Bjurbäck" s 89)

Enheten i Kristus är ingen organiserad kyrkoekumenik i första hand utan en hjärtats kärleksgemenskap mellan människor som personligt förenats med Jesus Kristus och tror på honom. (Göran Axelsson "Enheten i Kristus"; Jönköpings-Posten den 27 augusti 1997)

Utifrån uppståndelsen kan jag aldrig förstå hur det är möjligt, att vi som lärjungar kan fortsätta att bygga skrankor mellan varandra på grund av skiljaktigheter i obetydliga lärofrågor, försaamlingssyn, i ämbetssyn, i detaljer i fråga om sättet att leva. ... Jag tror på syndernas förlåtelses, de dödas uppståndelse och ett evigt liv. (Malte Blaxhult "'Blod, svett och tårar'"; Jönköpings-Posten den 4 april 1996)

Evangelisation och socialt ansvar måste med nödvändighet bli en integrerad del av församlingens liv. Det handlar inte i första hand om enskilda aktiviteter och en speciell verksamhet, utan att människor i församlingen möter något som ger dem anledning att tro att det församlingen talar om är sant. Det är genom att människor ser hur de kristna lever med sin tro, som vittnesbördet om Kristus blir begripligt. (Bengt Westh "Församlingen i morgon - Ett framtidsperspektiv" s 46)

Min bön och önskan är, att Hovslätts Missionsförsamling får fortsätta med att vara ett brinnande ljus, som lyser och värmer och drager människor till Jesus Kristus. (Lennart Jacobsson "Några minnen från Hovslätt" s 24)

Någon gång i höstas (1990) ringde telefonen hos pastor Arvidsson. En icke helt ovanlig händelse. "Hej det är Thomas" - och så några inledande fraser från prästen i Svenarums församling vilka vördnadsfullt besvarades av allianspastorn. - "jo, i vår församling har vi pratats vid om det kunde va tänkbart för er i Hoks missionsförsamling att vi fick hyra in oss i missionshuset för att där ha gudstjänster, barnarbete, syföreningsmöten och en del andra samlingar. Tror du att det vore möjligt?'" "Möjligt!" "Amen!" "Halleluja!" Det är ett bönesvar, så det är mer än möjligt. Inte för att jag kan bestämma det, men ett bönesvar säger man inte nej till i Hok", blev frikyrkopastorns svar efter några sekunders tystnad, då den bönhörde tog tillfället i akt att svälja klumpen i halsen och ur ögonvrån torka bort några hastigt framsprungna tårar. Pris ske Gud för hans godhet! Beslutsfattandet gick snabbt. Några veckor senare hade både Svenska kyrkans församling i Svenarum och SAM-församlingen i Hok konstaterat att detta måste vara Guds vilja, så därför är detta samarbete självklart. ... "Då skall världen tro ... då den gudomliga kärleken blir uppenbarad genom vittnesbördet 'se hur de älskar varandra'." ... Tillsammans med Svenska kyrkan och (samhällets tredje lokalförsamling) Filadelfiaförsamlingen har SAM-kretsen gemensam söndagsskola i Hubbestads missionshus. När detta skrivs har den helekumeniska ungdomskören just premiärsjungit. Gemensamma kampanjer och gudstjänster har ökat markant den sista tiden. (Zeth Arvidsson "Rivna gränser i Hok" s 21-22; Svenska Alliansmissionens årsbok 1991)

Betelkyrkan och missionskyrkan i Norrahammar har (nu år 1990) planer på att bilda en gemensam församling. (Ingrid Johansson "Bergslagskrönika 1988-1991" s 145)

Traditionen (med husförhör) var (i Bjurbäck) i stort sett obruten sedan gamla dagar, fick jag veta; möjligen hade en kortare tids avbrott förekommit på 20-talet, tror jag. Det var verkligen något visst med dessa husförhör i oktober/november. De hölls i var och en av de sex rotarna och gårdarna turades om med värdskapet. På somliga ställen vankades ostkaka, det var en nymodighet för vår del (Ingegerd följde ofta med på husförhören). Alldeles särskilt positivt var det att pingstvännerna gärna deltog i husförhören. På detta sätt knöts många fina kontakter. Pingströrelsen är ju nästan folkkyrka i Bjurbäck. Jag uppskattade mycket Betaniaförsamlingens många medlemmar och gläder mig i trons gemenskap också med dem. Skall jag nämna några så blir det pastor Josef Carlsson och hans hustru Gun. Nyhemsveckan sätter ju en viss prägel på hela bygden hela året. Jag vill inte gärna försumma att besöka åtminstone något möte under veckan. (Gunnar Blomgren "Att vara präst i Bjurbäck" s 88; Blomgren var präst i Bjurbäck 1970-1990)


ca 1990 - ca 1985

Den kristna enheten är ett faktum. Det glömmer vi ofta. Den är inget vi behöver eller kan besluta om eller organisera fram. Vi är grenar i samma träd. (Ragnar Samuelsson "Att ha enhet i Kristus"; Jönköpings-Posten den 2 september 1988)

En stor ekumenisk satsning skedde i början av november (1987) i Folkets Hus, Norrahammar. Det var Sv. Kyrkan och frikyrkorna i samhället som gått samman om denna två veckors kampanj. Bland de inbjudna talarna märktes invandrarminister Georg Andersson och den kände miljökämpen och författaren Stefan Edman. Det förekom olika samlingar varje dag under kampanjveckorna. (Inge Kvarnström "Bergslagskrönika 1985-1988" s 156)

I 10 års tid har Sv. Kyrkan och frikyrkorna bedrivit en ekumenisk verksamhet med kristna skolgrupper vid Flahultsskolan. I början av maj (1987) var det årsmöte och då avtackades skolpastorerna Thomas Lundberg och Thomas Henning. Nya skolpastorer blev pastor Leif Larsson från Betel (i Norrahammar) och kyrkoadjunkt Tore Karlsson, Sandseryd. (Inge Kvarnström "Bergslagskrönika 1985-1988" s 154)

Genom skriften lär vi känna de första lärjungarna, hur olika de var som människor. Men en sak hade de gemensamt och det var kärleken till Gud och varandra. (Monica Wirén "Enheten i Kristus"; Jönköpings-Posten den 6 september 1985)

Vi håller (nu år 1985) på att få en ny sångbok. Den kommer till stora delar att vara gemensam för 15 samfund/rörelser. Det är en utomordentligt stor ekumenisk händelse. ... Första gången tanken på en gemensam psalm/sångbok diskuterades brett av Sveriges kristenhet var i Sigtuna 1976. Då började en process som ovanligt snabbt utvecklades till en glad, målmedveten och förhoppningsfull tro på SAMPSALM-projektet. (Gunnar Melkstam "En framtid full av sång" s 9; Svenska Alliansmissionens årsbok 1985)


ca 1985 - ca 1975

Blir vi inte allt fler som smittas av en helig nyfikenhet av att få lära känna varandra allt mer, försöka förstå varandra och ärligt vilja försöka förstå varandras uppfattningar. ... Vad vi är kallade till här, är att proklamera framtidslivet - det som en gång vi Kristi återkomst till fullo skall vara livet bland människor. (Stig-Arne Tengmer "Jesus Kristus - världens hopp" s 16; Svenska Alliansmissionens årsbok 1983)

(En "röst":) "Man behöver aldrig annonsera att det brinner. Folk dras dit ändå. Är det kärlek och liv i Guds församling behövs det inte så mycket konstlade dragplåster. Folk dras alltid till det som är äkta." (Gunne Oscarsson "Om evangelisation ... Röster från en studiegrupp" s 11; Svenska Alliansmissionens årsbok 1983)

Vätterbygden är under dessa dagar präglad av det stora ekumeniska riksmötet (J83 = Jönköping 1983). I gudstjänster, lovsånger och förtroendefulla samtal får vi mötas från skilda kyrkor och samfund för att stärkas i samhörigheten men också för att besinna den gemensamma uppgiften och kallelsen i vårt eget folk och i hela världen. ... Vi har sagt vårt ja i Jönköping. Men det kan lätt bli ett nej därhemma. Vi glider på nytt in i det vanliga missmodet och den vanliga missunnsamheten, där vi vaktar på varandra och det kan vara så långt till generositet, hänsyn och förståelse. Där vi rör oss med de många vackra orden som får så litet av följdverkningar. Då är det kanske inte så underligt om människor vänder sig borg. För det man söker hos kristna är helheten. (Sven Lindegård "J83 - men sedan då?"; Jönköpings-Posten den 12 augusti 1983)

Sök Jesus! Men sök honom på rätt plats. Inte bland de döda. Han lever! Sök inte bland döda religionsstiftare, han finns inte bland dem. Sök honom bland de levande, hos sådana som har en levande tro på honom. Han lever! Genom tron på hans namn kan du få liv! (Jan Klehn "Han var död - men lever!"; Jönköpings-Posten den 8 april 1982)

När vi träffar andra kristna, skall vi vara glada för detta. Skulle det vara frågor vi ser lite olika på, finns det mycket mer som förenar oss. Låt oss tacka Gud för varandra. Då skall världen tro. (Stig Utter "Hur hade Jesus gjort?"; Jönköpings-Posten den 2 maj 1980)

Överlag har det varit lätt att (som pastor) få församlingsmedlemmarna engagerade. Kanske skulle man önska något mer av vi-känslan och en större frimodighet att leva ut sin tro i vardagen. (Ragnwald Reinsjö "Examen - och sen!" s 53: Svenska Alliansmissionens kalender för 1978)

Öppna din bibel och läs 1 Kor. 12:23-26. Där får vi veta, att Jesus vill att vi skall ha omsorg om varandra i församlingen. Att ha omsorg innebär att bry sig om varandra, att vilja hjälpa, att umgås för att uppmuntra. Vidare betyder det att vi är beroende av varandra. När omsorgen uteblir uppstår lätt söndring. Det behöver inte innebära osämja, utan söndring är även när vi kommer ifrån varandra, när vi blir som främlingar från varandra, när min systers eller broders ve och väl inte angår mig längre. Jesus vill att vi skall vara ett med varandra och ett med honom. Vi skall känna för varandra. Vi skall ge omsorg och ta emot omsorg. I vår gemensamma omsorg känner vi varandras lidande och varandras glädjeämnen. "Om en lem lider så lider alla de andra lemmarna med den, om en lem äras så glädja sig alla de andra lemmarna med den." (Carl-Åke Carlsson "Omsorg"; kommentar till 1 Kor 12:23-26 i församlingsbladet Kontakt med Korskyrkan, Jönköping 1975:4)

Vi kristna är kallade att ingå i Guds plan att tjäna varandra, dela varandras nöd och rikedom. Då visar enheten resultat - enheten mellan bröder. (Ivar Stenlåås "En historia om kärlek"; Jönköpings-Posten den 9 maj 1975; kommentar till Joh 17:18-23)

Den Andens enhet som redan förefinnes mellan alla sanna kristna och vilken enhet aposteln uppmanar oss att bevara, skall en gång bliva uppenbar och underbar verklighet. (Knut Svensson ”Apostolisk tro” s 65)


ca 1975 - ca 1960

När 1974 års avgångsklass utexaminerades den 31 maj var det något av en unik klass som lämnade skolan. Den bestod av 13 elever från alliansmissionen, metodistkyrkan, örebromissionen och pingströrelsen. ... Trots detta - eller kanske just därför - har det varit en oerhörd fin gemenskap dem emellan. Just så som man ville det skulle vara. Att de kommit från olika samfund har bara vidgat perspektivet, gett nya impulser och berikat lektionerna. (Stig Wikström "Från SAM-hjärtats pulsslag" s 35; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1974)

Den 9 nov. 1972 passade församlingens pastor Karl-Erik Andersson på att fylla sina femtio år. . . . Med anledning av pastorns högtidsdag skrev församlingens ordförande: "Ett av hans stora intressen då det gäller tro och liv är den ekumeniska tanken. För den är han lyhörd, som för en hjärtesak. En sådan inställning är värdefull i en församling, som vår, vilken är ansluten till två samfund och dessutom har medlemmar från andra väckelserörelser." . . . Agne Josefsson - en av församlingens medlemmar och TMU-are från barndomen, med ungdomsledaretjänst en tid också i Tumba Missionsförsamling - prästvigs (år 1974) i Skara domkyrka. (Karl-Erik Andersson "Arvet från Kåperyd" s 91)

Vi kommer icke undan. En utjämning måste komma till stånd också i de kristnas syn på varandra. Våra egna hjärtan är ett närliggande missionsfält. Vårt mål där är icke att sträva bakåt för att kopiera den första kristna församlingen, men för att kunna se klart i nuet och in i framtiden torde det också i våra dagar behöva sägas: "Se hur de älska varandra!" (Harry Olsson "En utjämning skall ske"; kommentar till 2 Kor 8:13-15; Jönköpings-Posten den 29 juni 1968)

För Svenska alliansmissionen var samfundstrohet och samarbetsvilja riktgivande. Missionsföreståndare Knut Svensson sammanfattade detta (1968) i boken Gemensam väg på följande sätt: ”De historiskt givna kyrkorna och samfunden har i sin särart och gudagivna uppgift sin legitimation. Inget trossamfund i vårt land kan göra anspråk på att ensamt representera Kristi kyrka i Sverige. Förvisso går Guds verk fram mer effektivt genom flera samfund än genom en enda kyrka med ensamrätt till evangelisation och mission. Samfundstrohet och samarbetsvilja kan gå hand i hand.” Han anslöt sig därmed till den gamla synen på enhet och på förhållandet till andra organisationer inom Alliansmissionen: ”Många av oss tror på och upplever en gränsöverskridande kristen gemenskap i den levande organism, som är Kristi församling, men vi tror inte på möjligheten av någon enhetsorganisation och är ej heller övertygade om att en sådan väsentligen skulle gagna Guds rike. Däremot vill vi pröva framkomliga vägar för en motiverad och effektiv samverkan såväl på riksplanet som i lokala sammanhang.” (Göran Åberg ”Sällskap – Samfund” s 265)

Tacksam är jag också för nåden att få resa över hela vårt land med det glada buskapet, att större delen av året få besöka olika samfund, rörelser och skolor för bibelstudier, seriemöten och missionsmöten. Perspektiven har vidgats. Den sanna ekumeniken, som känner släktskap med alla pånyttfödda, river ner samfundsmurarna. Det är den organiska enheten som förenar, men icke den organisatoriska. (Arvid Almquist "Pensionär berättar" s 70; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1965)

(Föreståndaren för Huskvarna Missionsförsamling: "Ett ekumeniskt korståg till våren (1964) med pastorerna John Hedlund och Arthur Eriksson planeras. ... Vi ser det redan som en stor evangelisk seger, att samtliga frikyrkoförsamlingar i Huskvarna gör gemensam sak i detta korståg." (Filip Wallin "5 minuter med Filip Wallin" s 8)

Ett nytt år föder önskningar och planer. Personligen är det mycket jag hoppas på inför 1964. ... Min första önskan är en tid av andlig förnyelse. ... Med överflödande, personligt, segerrikt liv för alla i våra led. Med verklig dragningskraft till Kristus för de många utanför. Herre, låt det ske detta år! Detta vare vårt dagliga böneämne! ... Herren give oss ett gott 1964! (Gunnar Björkborg "Inför 1964" s 3)

Husförhörstraditionen hade hållits vid liv i Bjurbäcks församling genom tiderna medan denna gamla kyrkliga sed hade försvunnit på många håll runt omkring. Månne det var de gästfria och ekumeniskt sinnade församlingsbornas förtjänst? I alla händelser var husförhören något av ett sammanhållande band, en kärlekens tåga, som alltid samlade många församlingsbor i hemmen - och detta utan hänsyn till kyrklighet eller frikyrklighet. Vi fick uppleva mycken vänlighet just från dem som hade sitt andliga hem i frikyrkan. Och själv glömmer jag aldrig den spontana vänlighet som jag mötte vid besök i olika hem. (Harald Buch "Att vara präst i Bjurbäck" s 80; Buch var präst i Bjurbäck 1958-1962)

Att grunda en enhet på något annat än Kristus och hans Ord är en konstgjord enhet. (Einar Göth "Kristi kyrkobön"; kommentar till Joh 17:13-23; Jönköpings-Posten den 27 maj 1960)


ca 1960 - ca 1950

Efter drygt 9 års intensivt arbete (från den 1 okt. 1950) som föreståndare för Skillingaryds missionsförsamling kommer pastor Gunnar Johansson med större delen av familjen att lämna Skillingaryd inom kort. . . . På lördag och söndag hålls stora avskedsmöten. . . . På (söndag) eftermiddag hålles offentlig avskedshögtid då representanter för Frälsningsarmén, (Svenska) Kyrkan och Filadelfia deltager, och församlingens egna sång- och musikkrafter medverkar. Pastor G. Johansson vill poängtera den gemenskap hans familj känt i Skillingaryd. . . . Tilläggas bör att pastor Gunnar Johansson och hans familj blivit allmänt omtyckta under de nio åren i Skillingaryd. (Rune Storck "Så minns jag Skillingaryd, del IV" s 73-74)

De gamla krucifixsmidarna hade rätt, när de avbildade den korsfäste som härlighetens konung med krona på huvudet och såsom den triumferande och förhärligade segerherren. ... Då Johannes var på Patmos ... fick han se Kristus i hans härlighet, och hans ansikte var såsom solen när den skiner i sin fulla kraft. ... Till dess den stora förklaringsdagen inbryter förhärligas Kristus i och genom sin församling redan här och nu. (Eric Hertz "Kristi förklaringsdag"; kommentar till Joh 13:31,33; Jönköpings-Posten den 11 juli 1959)

Det är i omsorgen om ”brodern” som vi kristna har svikit. Det är här vi har uraktlåtit att undanrödja stenar för den kristendomens makt, som vi ordar så mycket om. Vi har talat om tron och dess rikedom utan att låta den gå hand i hand med Jesu vilja och befallning om trons gärning. ... Så får kristendomen träda i bakgrunden för de surrogatreligioner, som ur våra uteblivna goda gärningars tomrum vuxit fram. Och genom människolära och människomakt utföras nu de gärningar, som Kristi kärlek genom trons folk icke fick gjorda. Därför äras ock människorna, där Gud skulle ha varit ärad. (Erik Sonesson "På väg att vinna" s 46-47)

Någon har sökt tyda allt till det bästa med att säga, att de kristna samfunden och grupperna är som olika truppförband i samma armé. Ja, bilden är bra om vi kämpar på enad front mot samma fiende. Men tyvärr vändes ibland vapnen också mot varandra och det är detta som orsakar den största förvirringen i det andliga läget. Det talas ofta så vackert om ekumenik i högtidliga sammanhang, men det är svårare att praktisera i vardagsarbetet. (Em. Sandmark "Förenade till ett"; kommentar till Joh 17:18-23; Jönköpings-Posten den 1 juni 1957)

Biskop (Elis Malmeström) uttalade vid den avslutande högmässan och visitationsstämman i går förmiddag i Åkers kyrka (år 1956) . . . sin belåtenhet över det kyrkliga arbete som nedlägges av Åkers och Kävsjö församlingar och som han hoppades skulle bära riklig frukt. . . . Biskopen höll en uppfordrande predikan över Johannes 17 kapitel, där han betonade hur litet en människa förmår av egen kraft men hur tron på Kristus binder oss samman. Faran är dock, sade biskopen, att egenkärlek och högmod hos oss människor ligger i vägen för den erforderliga ödmjukhet, som måste till för att ena församlingar och för att vi skall kunna bli till välsignelse för Guds sak. Han betonade också att världens ande inte är Kristi ande, och att den världsliga glädjen är förgänglig, medan glädjen i Gud hör evigheten till. Jesus Kristus vill vara de sinas enhet, styrka, kraft och glädje, som måste bringas till uttryck i sanningens och kärlekens anda för att lösa människors gemensamhetsproblem. (Rune Storck "Biskopsvisitationen i Åker blev stora vackra högtider" s 61-63)

5.9.1954 § 3: Från Betania (i Jönköping; Baptistsamfundet) förelåg inbjudan till gemensamt möte i Betania torsdagen den 9 september. Eftersom inte alla var eniga om att acceptera denna inbjudan, beslöts att bönemöte skulle hållas i Saron (Örebromissionen) nämnda kväll och samtidigt ge tillfälle till dem, som önskade medverka i Betania. ... I mitten av 1950-talet orsakade de baptistiska enhetssträvandena delade meningar i församlingen. Ett gott samarbete hade de senaste åren utvecklats mellan Betania och Saron, och man hade ganska ofta gemensamma möten. Samarbetet kom emellertid att ifrågasättas av somliga. ... Medlemsantalet har fortsatt att öka genom dop och inflyttning. ... Bönegrupperna har alltmera funnit sin form och betyder åtskilligt för församlingens utveckling. Ser man tillbaka på församlingens historia, kan man inte annat än förundras över, att församlingen i dag är vad den är. Med tillförsikt ser vi framåt. (Arne Rundqvist "Baptistförsamlingen Saron, Jönköping, 40 år, 1941-1981" s 8-9,16)

I den uppsökande själavården (i Vaggeryd) tog (missionsförbundspastorn Emanuel Sandmark) ett stort ansvar. Ofta, när min far berättade för mig om mors sista dagar, så berättade han alltid hur det värmde den gamla helgelseförbundsevangelisten dessa besök, som Sandmark gjorde. Den gamla helgelseförbundsevangelistens sista dagar värmdes av gemenskapen med människan och missionsförbundet. (Verner Malmsten "Vaggeryds Gamla missionshus och dess series pastorum" s 15; tal i Missionsparken i Vaggeryd söndagskvällen den 22 augusti 1954)

Kristi kropp utgör en organisk (inte organisatorisk!) enhet av alla av Ordet och Anden födda. ... Mer än någonsin behöva vi såsom kristna varandra. Vi behöver uppleva en kärlek som står över principerna. (Stig Abrahamsson "De heligas samfund"; Jönköpings-Posten 1951-06-20; BG Ask-kommentar: Angående "av Ordet och Anden födda", jämför Joh 3:5 "vatten och ande")

Pastorsfrågan . . . fick sin lösning i att den trygge och initiativrike "norrlänningen" Holger Forsberg jakande besvarade (Tabergs Missionsförsamlings) kallelse. Den 3 mars (1951) hölls välkomstmöte för honom och hans familj. . . . Han har gett oss följande minnesbilder från sin pastorstid här: " . . . En allmän erfarenhet av förhållandet SMF och SAM är den att samarbetet mellan samfunden fungerade utmärkt,när vi samlades omkring det som förenar. Vid välkomstfesten till Taberg deklarerade jag min ställning med att citera 1 Kor 2:2 'Ty jag hade beslutat mig för, att medan jag var bland eder icke veta om något annat än Jesus Kristus, och honom såsom korsfäst.' (1917 års översättning). Med det riktmärket kan församlingen hålla samman och arbeta i endräkt." (Karl-Erik Andersson "Arvet från Kåperyd" s 76)

Det har gjorts gällande, att nyevangelismen tappat bort inte blott vissa delar av den tredje trosartikeln utan till stor del även den första artikeln. Den öppenhet för kulturlivet och hela skapelsen, som möter oss t. ex. hos den vördade fröderydsprosten (Jonas Sandell) saknas så gott som helt hos hans dotter, nyevangelismens benådade sångerska. En känsla av främlingskap på jorden förenas här med en stark längtan till det himmelska hemmet. Allt koncentreras till andra artikeln, frälsningsfrågan och försoningen. Det blir något av en "ställets" teologi, där det allenast gäller att förbliva på den fasta grunden. Jonas Sandell däremot representerar "vägens" teologi; genom Guds Andes upplysning och ledning skrida vi framåt. Vidare har nyevangelismen dragit upp en markerad, synlig gräns mellan "döda präster" och "nattvardsgäster av den vanliga sorten". Här möter oss den lilla gruppen av kristna, som vill ha monopolställning, och som dömer eller omedvetet ser ner på oliktänkande. Allt koncentreras till den enskilda människans omvändelse och frälsning. För det kristna samfundet (Kyrkan) saknar nyevangelismen däremot djupare förståelse. Denna förträngning av det kristna budskapet gav rörelsen dess slagkraft men var samtidigt det pris, Rosenius måste betala, för att evangeliet om syndernas förlåtelse på nytt skulle kunna bliva en salig verklighet för många människor. (Olof Thulin "Om den nyevangeliska väckelsen" s 188)


ca 1950 - ca 1925

Statskyrkan, som fordom i stor utsträckning skulle hindra den fria andliga verksamheten, är ofta i vår tid mera tolerant än frikyrkosamfunden. ... Liksom man fordom ansåg det vara nödvändigt för själens salighet att vara lutheran, så är medlemskapet i ett visst samfund för många människor rent av saliggörande. (Enock H. Skooglund "Hemmissionen - en öppen dörr?" s 25-26; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1947)

En mycket väsentlig del av missionens inkomster härleda från missionssyföreningarna eller missionssykretsarna, som de riktigare böra kallas. Ty de äro i regel icke föreningar med stadgar och styrelse, utan helt enkelt fria sammanslutningar av kvinnor i en församling eller ett samhälle, som inrikta sig på att med sina händers arbete tjäna missionens sak. De göra sig icke sken av att vara 'andliga' eller bättre än andra. De vilja blott tjäna. Många, ja flertalet av dem äro hårt arbetande och bundna husmödrar eller yrkeskvinnor, och ändock taga de sig tid för det som vid sidan blivit dem en ofrånkomlig och kär plikt. De samlas regelbundet med sina handarbeen i varandras hem eller i prästgården eller församlingshemmet, där sådant finns, och lyssna med stickor och nålar i gång till högläsning av såväl missionslitteratur som annan värdefull sådan i omväxling med sång. Men vad gör man då med alla dessa hopade arbeten: strumpor, vantar, förkläden, barnkläder, linnesaker, dukar och grytlappar? Vi låter filmregissören Gösta Stevens, som i Rhodesia såg missionen på nära håll, svara: "Ett löjligt tal, som även bokligt bildade gör sig skyldiga till, är att karakterisera missionen som att sticka yllestrumpor till negerbarn. Sanningen är den, att man stickar för att sälja och med de influtna medlen stödja missionen." Ja, så är det. I regel varje år hålles en försäljning av det förfärdigade jämte andra skänkta varor, ofta naturaprodukter. Då komma ock männen med. Och att överbetalning skall ske står för en var klart. Från att tidigare varit blott sparsamt förekommande torde numera i vårt land knappt finnas en enda församling utan en eller flera syföreningar för missionen, flerstädes gynnande även andra kyrkliga ändamål tillika. Deras arbete och betydelse kan icke överskattas. Deras årliga sammanskott täcka närmare 1/3 av missionens hela budget. I detta nu stå syföreningsmedlen från Växjö stift i högsta planet bland stiften och uppgingo 1948 till 153 465 kronor. . . . M

Jag har nu och då bevittnat, att till (Holsby) brunn ha kommit sådana, som hållit på egen ära och värdighet, men i regel ha de inom 8 dar tröttnat och i någon mån upptäckt sig själva samt börjat smälta samman med den ande som varit rådande på platsen. Vid Holsby brunn kan ingen vara stor men ingen heller liten. Här går det som det heter i profetian: Dalarna höjas, berg och höjder sänkas - - - och så varder Herrens härlighet uppenbarad, och allt kött skall tillsammans se Guds frälsning. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 77-78)

Taberg (1940-42) . . . Det var åren då ytterligheterna i SMF och SAM ingick livslångt förbund i det att Jacob Blomdahl och Ester Birke förenades till ett. Den alliansen lyckades väl. (Karl-Erik Andersson "Arvet från Boeryd" s 66; citat: Yngve Löf)

Orsaken till den stora splittringen bland de kristna beror på att man är mera angelägen om att söka finna något som kan skilja de kristna åt, än man är angelägen att samlas omkring det stora, som gör oss alla till ett. I texten framhåller aposteln uteslutande det som vi hava gemensamt, allt det som borde förena oss till ett. Alla kristna stå i en organisk enhet med varandra. Församlingen är Kristi kropp. Lika orimligt som det vore att de olika lemmarna i en människokropp bekrigade varandra, lika orimligt är det att de kristna träta och strida sinsemellan. Det finns blott en kropp, vilken är församlingen och för denna är Kristus huvudet. Det är en och samme Ande, som bor i varje kristens bröst. Det är icke Andens gåvor, som förena oss, ty de äro många, utan det är Anden själv, och Han är en och densamme. (Efraim Palmqvist ”Klippan som följde dem” s 210 i kommentar till Ef 4:1-6)

Min egen morfar var mycket from och deltog varje vecka i ... samlingar med bön och bibelutläggningar. ... Klaes Nygren hörde också hemma i den småländska frikyrkovärlden och fungerade bl a som söndagsskollärare. Vi barn tyckte nog att han var ganska tråkig och skulle nog valt bort lektionerna om vi kunnat. Efter så där femton år (senare delen av 1930-talet) måste jag dock som vuxen göra mitt livs kanske största omvärdering. Nu såg jag vad jag inte sett som barn; allvaret och äktheten i den tråkige mannens tro och livshållning. Jag ser honom än, där han kommer över gården med sin slitna bibel under armen för att besöka min gamle sjuke morfar. Han hade nog aldrig läst en enda bok om själavårdspsykologi, men han kunde lyssna till den sjukes klagan och uttalade bekymmer. Än i dag kommer minnet av Klaes Nygren att samtidigt minna mig om Mästarens ord från Matt. 25: "Jag var sjuk och i fängelse och ni besökte mig." (Gustav Engström "Som jag minns Hagafors" s 31-33)

Jesus själv är det centrala. Honom kan intet ersätta, men han själv ersätter allt. Jag tänker på följande bild. Om man lägger en liten kula på en svängande skiva, så kommer kulan att röra sig i riktning ut mot skivans periferi. Detta kan inte undvikas, såvida inte kulan placeras i den svängande skivans själva centrum, den enda punkt där den utåtdragande kraften icke är verksam. Så länge de kristna lägga huvudvikten på det centrala i evangeliet, kunna de vara ett hjärta och en själ. Men så länge enhetens villkor är, att alla huvuden bringas in under en och samma hatt, låter den nog vänta på sig. Varhelst och närhelst det periferiska gives stark betoning söndrar det; men därest det centrala göres till ögonmärke för livet, enar det Guds husfolk. (K. Abramsson "Tag sikte på huvudsaken"; kommentar till Joh 3:22-36; Jönköpings-Posten 1937-12-17)

Omkring 1930 gjorde isoleringstendenser sig gällande inom pingströrelsen gentemot samfunden. Lewi Pethrus höll ett föredrag med titeln "Vår ställning till andra kristna". En tid därefter framträdde Johannes Hydehn i Uppsala med ett föredrag som hade rubriken "Varför vi icke deltaga i alliansmöten". År 1930 ställdes pingstförsamlingen i Jönköping inför valet att deltaga i alliansmöten eller ej. En alliansmöteskampanj planerades nämligen i Jönköping med den kände väckelseevangelisten Frank Mangs som talare. Pingstförsamlingens ställningstagande blev "att ej deltaga då skiljomeningar ej fick betonas. Just det som skiljer oss åt är för oss så dyrköpt. I händelse av samarbete vore det ju meningslöst att en gång ha tagit ställning genom utträde ur de olika samfunden". Mangs skriver i en dagboksanteckning vid mötesseriens begynnelse, att "tre missions-, en baptist-, en metodistförsamling, Alliansmissionen, Libanon och delvis Armén står bakom denna serie. Pingstfolket erbjudna, men sade nej". De av pingstförsamlingarna angivna skälen för att inte deltaga i alliansmöten får onekligen anses vara träffande och tungt vägande. Väckelsekampanjen med Frank Mangs rönte stor uppmärksamhet och bland de stora skaror, som sökte sig till mötena, var det många som blev väckta och omvända. Efteråt visade det sig at de flesta av de nyomvända sökte sig till gemenskapen i pingstförsamlingen. De fann där en liknande andlig atmosfär som hade förekommit i Frank Mangs möten. (David Stavenheim "Pingströrelsens första tid i Jönköping" s 83)

Många äro missmodiga över att Missionsförbundet och Alliansmissionen ej kunna samarbeta bättre. Samtidigt som vi hade årsmöte (1929) hade skaraborgsdistriktet af Missionsförbundet samlats till distriktsmöte. Där sades det bland annat om Alliansmissionen: ”De ville icke ens vara med om att en kommitté tillsattes för att undersöka möjligheterna för en sammanslagning. Den utsträckta brodershanden har stötts tillbaka. Frågan har fallit. Tänk om vi finge tro, att den fallit framåt.” (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 283)

Så blev Smålands Taberg (1928) mitt verksamhetsfält på heltid. Där fick jag göra den sällsamma upplevelsen att tjäna två samfund, utan att dock tjäna två herrar. Med lite smidighet och anpassningsförmåga, parad med inbördes kärlek, gick det bra. Vi hade sparbössetömningar och missionsfester på olika dagar för de båda missionssällskapen. Det blev en inbördes tävlan om att nå ungefär samma goda resultat åt båda hållen. Vi kallade ”främmande” talare från både Alliansmissionen och Svenska Missionsförbundet och jag hade en känsla av att det slog väl ut. Särskilt vid de väldiga ”Bergtempelmötena” var besättningen fulltalig. (Einar Rimmerfors "Årsbarn med seklet" s 105)


ca 1925 - ca 1910

Kyrkoherde Bredin (kyrkoherde i Byarum 1922-1940) kom ... från gammalkyrklig miljö, en fromhetsriktning som var vanlig i Kronobergs län. Han hade säkert under uppväxtåren fått lära sig att se med en viss misstro på den nyevangeliska väckelserörelse som satte sin prägel på Jönköpings län. Men när han i sin prästtjänst kom att närmare lära känna denna fromhetsriktning insåg han att den gammalkyrkliga och den nyevangeliska fromhetstypen sprungit ur samma källa, nämligen 1700-talets pietism, som länge levde sitt liv under ytan, förkvävd av myndigheternas misstro. Utan att ge avkall på troheten mot den kyrka han lovat tjäna kom han att visa stor förståelse för väckelsens folk, han var ofta kallad som talare vid missionsmöten runt om i bygdens bönhus. Han fullföljde därvid traditionen från en av sina föregångare, komminister K.O. Eriksson, som sedermera blev kyrkoherde i Tofteryd. Vår socken undgick på detta sätt de uppslitande strider, som på andra håll förekom mellan statskyrka och frikyrka. (Anna-Lisa Hermansson "Kyrkogårdsvandring" s 24)

1921 ingick (skräddaren i Månsarp) Carl Johan Engstrand (född 7 maj 1873 i Ekornahult, Bondstorps socken) äktenskap med Anna Jansson från Sjöhults Södergård i Månsarps socken, född 28 januari 1891. . . . Både skräddaren och hustrun var religiöst intresserade. Han var kyrklig. Om han var frisk, gick han normalt sett till kyrkan på söndag förmiddag. I skräddarehemmet var man noga med att iakttaga helgfriden vid de större högtiderna. Man fick inte gå bort eller ha gäster t ex på långfredagen. Hustrun var med i missionsförsamlingen. Lojaliteten mot de här olika samfunden vållade aldrig några problem. Hon följde honom till kyrkan, och han följde henne till missionshuset. Var och en visste vart de ville höra, men det var ingen allvarlig skillnad. (Lennart Gustavsson "Skräddaren i Månsarp 1906-1937" s 81,83)

Vårt missionssällskaps upprinnelse räknas från 1853. Årtalet 1919 manifesterade enighet. Den andliga släkten i stora delar av Småland, Väster- och Östergötland ville bo under samma tak, bärande samma namn. Det var allt. (Fritz Hägg "Sammanslagning av tre till ett 1919" s 18; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1959)

Den inre missionen är ... grundläggande. Den är roten till det yttre. Hur skulle ett träd utan rot kunna växa? ... (Den inre missionen) är alla troendes moder. (S.E. Hagberg "Något om förhållandet emellan den inre och yttre missionen" s 12-13; Jönköpings missionsförenings julkalender för 1918)

Missionshuset (Skillingaryd). ... Tisdagen den 5 (febr.) kl. 8 e.m. börjar en serie väckelsemöten gemensamt med frälsningsarmén med möten hvarje kväll, den ena kvällen i missionshuset och den andra i frälsningsarméns lokal. Mycken sång och musik. Kom, hör och bli frälst. Mötena ledas af pastor Rüdhmer och arméns officerare gemensamt. (Jönköpings-Posten 1918-02-02 "Gemensamma väckelsemöten i Skillingaryd")

Då (predikant) Josef Eriksson under (första) världskriget reste i sin förenings tjänst, kom han till L-s stationssamhälle. ... Före avresan därifrån gick predikanten, sin vana trogen, ut i vedboden för att hugga ved. Till sin häpnad fann han där endast några få stora vedträn. Dessa sågade han och högg sönder. Sedan tog han sig en promenad ut genom samhället. Där mötte han en bonde, som körde ett vedlass med stor och bra tallved. ... Han sade till bonden: "Kör till min värd 2 lass ved för 60 kronor. Jag kan inte nu betala ... men här lämnar jag 10 kronor i handpenningar, och när jag om någon vecka kommer hem, skickar jag strax de 50 kronorna." ... Nardusen spred sin vällukt. Bonden, som förut haft en helt annan inställning till lekmannaverksamheten, gick nu vart han kom och förkunnade, huru dessa predikanter kunna handla mot fattiga trosbröder. Naturligtvis nämnde han då särskilt Josef Eriksson från Smålandsstenar. På detta sätt röjdes vägen, och undan för undan började verksamheten vinna större förtroende. När Josef Eriksson slutat denna sin predikoresa och kom hem, vände han sig till en troende broder och vän - densamme som berättat händelsen för mig - och sade: "Du, min käre O-n, är rik men det är inte jag. De 10 kronorna äro min insats i denna affär, men de återstående 50 kronorna hoppas jag att du offrar." Vännen O-n sade till mig: "Det var inte svårt för mig att ge vad han begärde och på det sättet dela både utgift och kanske vinst." ... Någon tid förflyter. Josef Eriksson har åter sin restur åt dessa trakter. ... Det varma tack han fick mottaga behöll han ej för egen räkning utan omtalade, att han vänt sig till en förmögen broder, som var villig att giva största delen. När stunden var inne för mötets hållande, hade så mycket folk samlats, att ett sådant stormöte aldrig förr hållits på denna plats. Det var inte allenast vedleverantören, som ville höra, utan många av dem, som han omtalat vedaffären för. Fördomarna började så småningom vika. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 114-116)

Insamling af Skillingaryds missionsförening till förmån för dess egen verksamhet på platsen, hölls förliden söndag och inbringade något öfver 388 kr. Kyrkoherden A. Bredin, Åker, höll vid samma tillfälle en mycket god predikan. (Jönköpings-Posten 1917-10-16 "Kyrkoherde Bredin predikar i Skillingaryds missionshus")

Årsmöte med Skillingaryds missionsförening hölls den 22 dennes (= januari). ... I likhet med hvad förut skett beslöts att kalla kyrkoherdarna K.O. Eriksson, Tofteryd, och Alfr. Bredin, Åker, att predika en söndag i månaden hvardera. (Jönköpings-Posten 1916-01-26 "Kyrkoherdar kallas att hvarje månad predika i Skillingaryds missionshus")

Ynglingaföreningens (i Jönköping) 60-årshögtid fortsatte kl. 5 på lördagens afton under ledning af d:r Karl Fries, den framstående exegeten. ... Samkvämet hölls kl. half 8 - half 11 på lördagskvällen. ... Med ledning af de ord i Jesu öfverprästerliga förbön, som stå upptecknade i Joh. 17:20-21 och utgöra K.F.U.M.:s motto, utvecklade d:r F. ... enhetstankens stora betydelse för de kristna och faran af att låta "gruppfåfängan" få en att se det skiljande men icke de stora gemensamma intressena. (Jönköpings-Posten 1915-11-15 "Att se det stora som är gemensamt")

(K.A. Rundbäck:) "Det visar sig allt emellanåt hos ledande missionsförbundspredikanter ett begär att få behärska all fri missionsverksamhet, som vi motsätta oss. Från det hållet lät man vid missionsföreningens senaste årskonferens förstå, att det skulle kunna hända, att åtskilliga missionshus hädanefter stängas för Jönköpings missionsförenings predikanter. Ja, vi få då finna oss i det. Andra dörrar öppnas i stället. Föreningens första predikanter fingo hålla till i stugorna på landet; jag vet, att dess nuvarande predikanter äro beredda att gå tillbaka dit. Det hände sig för ett par tre år sedan, att en af Skandinaviska allinasmissionens missionärer, en mycket ödmjuk och stilla man, kom till en plats uppe i landet på besök hos en vän, som tillhörde en till missionsförbundet ansluten församling. Men predikanten där ville icke upplåta missionshuset för en alliansmissionens missionär. Detta kom till kyrkoherdens i socknen kännedom, och han erbjöd missionären kyrkan. Missionären fick där för proppfullt hus hålla ett missionsföredrag, som slog lifligt an. Alliansmissionen har många vänner på den platsen sedan det besöket. Ja, så där kan det ställa sig. det bästa vi härnere i Jönköpings län nu kunna göra är att troget och stilla arbeta hvar på sin åkerteg och sluta upp med att bekriga varandra. Då vill Herren nog än en gång välsigna oss. " ... (P. Waldenström:) "Någon har i J.-P. skrifvit, att det skall hafva händt, att en friförsamlings predikant stängt bönehuset för en Jönköpings missionsförenings predikant. Sådant bör icke framkastas, utan att det meddelas hvem den predikanten var, hvem han stängde för, och af hvilken anledning han gjorde det. Gjorde han det verkligen bara därför att den utestängde var en Jönköpings missionsförenings predikant? Den frågan torde skribenten anse sig skyldig att besvara." (K.A. Rundbäck "Jönköpings missionsförening och Svenska missionsförbundet" samt P. Waldenström "Jönköpings missionsförening och Svenska missionsförbundet"; Jönköpings-Posten 1911-03-24 resp. 1911-04-04)

Sockenkyrkans gudstjänster (här i Barnarp) ansågs nog i allmänhet vara tillräckligt för folkets andliga behov. Men så småningom bildades i Moliden en frikyrkoförsamling. . . . Ingen i vår familj eller ens i vår by tillhörde församlingen. Men far skänkte i alla fall en tomt till det missionshus som församlingen byggde. . . . Någon rivalitet mellan sockenkyrkan och den s.k. fria församlingen minns jag inte. Deras arbetssätt var kanske lite olika, men de respekterade varandra och arbetade för samma mål. (Eskil Jonsson "Minnen från barn- och ungdomsår i sekelskiftets Barnarp" s 127-128)

I söndags f.m. höll (predikant) Sahlin sin egentliga afskedspredikan öfver dagens text. Kl. 5 e.m. hölls allmän fest. ... Hr Sahlin uttalade sin glädje öfver att kyrkoherde Sjöstrand hedrade festen med sin närvaro. ... Han uttalade särskild belåtenhet öfver det goda förhållande, som städse varit rådande mellan honom och ortens prästmän. ... Kyrkoherde Sjöstrand höll ett tal, i hvilket han tackade hr Sahlin för det goda arbete han nedlagt till församlingens bästa. ... På måndagen afreste hr Sahlin till sitt blifvande hem i Växjö. (Jönköpings-Posten 1910-10-04 "Afskedsfest för predikant Sahlin i Norrahammar")


ca 1910 - ca 1900

Missionsmöte hölls den 29 dennes (= september) i Tofteryds kyrka, anordnadt af kyrkoherde K.O. Eriksson. Att med ordets förkunnelse tjäna vid detta möte hade kyrkoherden kallat samtlige inom pastoratet boende predikanter, nämligen V. Johansson, Skillingaryd, samt G. Ling, R. Sandell (som på grund af predikoresa var hindrad att närvara), B. Gustafsson och A. Nilsson, samtlige från Vaggeryd. ... Kyrkoherden hälsade dem välkomna i prästgården med Dav(id) ps. 133, (hvarefter) mötet började i kyrkan kl. 11, därvid kyrkoherde Eriksson inledde med en kort betraktelse, hvarefter mötet fortsatte med predikan af Ling, Johansson, Gustafsson och Nilsson. På eftermiddagen voro samtliga predikanterna med deras fruar jämte några andra inbjudna till middag å prästgården, hvarefter aftonen tillbragtes tillsammans med den gästfria kyrkoherdefamiljen under bibelsamtal, sång och bön. Såväl mötet i dess helhet som särskildt stunden i prästgården lämnade det allra bästa intryck och blef en trogen och värdig illustration till den af kyrkoherden på förmiddagen lästa vallfärdssången af konung David. (Jönköpings-Posten 1909-10-02 "Kyrkoherdes betraktelse och predikanters predikan i Tofteryds kyrka")

Man måste af det, hvari man skiljer sig, ej göra så mycket buller, utan desto mera glädja sig öfver det, hvari man är ense, nämligen i Guds stora nåd och hemlighetens hopp. På detta sätt blifva vi hvarandra uppenbara, och detta alstrar broderskärlek och församlingssinne. Må fridens Gud skänka oss i församlingarne detta heliga sinne allt mer och mer samt ständigt innerligare förena oss till ett "de heligas samfund", att vi må varda ett hjärta och en själ i den heliga Andes gemenskap! Det gifve Gud. (C.M. Johansson "Något om de kristnas enhet"; Jönköpings-Posten 1907-12-20)

Afskedsfest för kyrkoherde Hagberg anordnas af Rörets och Tabors missionsföreningar samt Sandseryds ungdomsförening i Tabors missionshus söndagen den 21 d:s (= april) kl. 4 e.m. Tesupé. Ett begränsat antal biljetter, 35 öre (per biljett), säljas hos folkskolläraren Johnsson och J.A. Nyrén, Ängsfors, före torsdagen den 18 dennes. (Jönköping-Posten 1907-04-12 "Missionsföreningar anordnar afskedsfest för kyrkoherde i Tabors missionshus")

Sandseryds missionsförening ... kunde nu (år 1906) fira sin 40-årsfest, enär föreningen bildades redan år 1866, och det var det sista årsmötet föreningen firade tillsammans, då den nu delades i två: Föreningen Tabor för västra delen af församlingen och Sandseryds missionsförening för Bårarp, Röret, Hålan och Åsa. Många fördelar hade föreningen haft framför andra. Ett fulltonigt evangelium hade under långa tider ljudit i kyrka, missionshus och andra lokaler, och föreningen hade förskonats från alla inre slitningar och tvedräkt. ... År 1892 byggde föreningen Rörets missionshus och 1898 var det skuldfritt. Till sist frambar ordföranden, (förre landstingsmannen A. Johansson i Bårarp) ett hjärtligt tack till föreningen Tabor för den gångna tiden. Härpå svarade kyrkoherde Hagberg, att den sistnämnda föreningen betraktade sig som barnet, och detta ville ej skilja sig från sin moderförening. Han hoppades, att båda föreningarnes gemensamma mål hädanefter som hittills skulle blifva detsamma: själars vinnande för Herren, och han uttalade ett varmt och hjärtligt tack till ordföranden för det nit och den villighet, hvarmed han ledt föreningen. (Jönköpings-Posten 1906-03-01 "Som ett barn till sin moderförening")

Inom Bjurbäck är det lyckliga förhållandet ännu rådande, att de troende, och dessa äro icke så få, äro ett, såsom ju i enlighet med Kristi öfverprästerliga förbön de troende böra vara. (Jönköpings-Posten 1903-12-11 "Ett i enlighet med Kristi öfverprästerliga förbön")

En minnes- och tacksägelsefest var till måndags utlyst med anledning af Skillingaryds missionsförenings tjugofemåriga verksamhet. ... Predikanterna J.P. Johansson från Sonarp och Tufvesson från Skåne samt kyrkoherdarne Henriks från Svartorp och Hagberg från Sandseryd framburo lifvets och frälsningens budskap till väckelse och varning, tröst och förmaning. (Jönköpings-Posten 1903-12-02 "Predikanter och kyrkoherdar frambär budskap vid missionsförenings minnesfest")

Vår ställning till kyrkan och samfunden är densamma som vi från början intagit, d. v. s. helt och hållet neutral. Vårt arbete är ett verkligt alliansarbete. På samma gång vi kraftigt betona fördelen för våra bröder af församlingsgemenskap lemna vi hvar och en full frihet att välja hvilken församling han af hjärtat och samvetet känner sig dragen till. Härvid råka vi ej sällan ut för egendomliga motsatser. De frikyrkliga säga att vi utgör kyrkans ungdomsförening, och de kyrkliga påstå att vi tillhöra de frikyrklige. Vi svara att våra föreningar äro både de kyrkliges och de frikyrkliges, och likväl höra de hvarken till statskyrkan eller någon friförsamling. Vi äro glada att bland våra mest verksamma och intresserade medlemmar hafva flera prester, ett stort antal skollärare och många kyrkligt sinnade. Vi äro lika glada att få räkna som nitiska medarbetare predikanter och medlemmar i de olika församlingarna, och vi tro att denna ställning är den bästa, då den åstadkommer det mångsidigaste arbetet och lemnar största resultatet. Åt hvilket håll vi än bunde oss skulle en mängd goda krafter, som nu till allas bästa i våra föreningar kunna utvecklas, komma att läggas ned. Det är därför icke af trots utan för det allmännas bästa och framför allt därför att vi genom mångårig erfarenhet sett att Guds välsignelse hvilar öfver oss i denna ställning som vi bestämdt vägra att binda oss vid något särskilt samfund, och hålla före att den dag något sådant skedde skulle Jönköpingskretsens ynglingaförbund förlorat sin uppgift, och då må det gerna, om Gud så vill, försvinna och ersättas af något som bättre i sin tid uträttar hans vilja. (Stig Dominique "Vinna ungdom för Gud - Svenska Alliansmissionens Ungdomsförbund genom 60 år 1892-1952" s 77-78; Jönköpingskretsens Ynglingaförbunds årsberättelse 1901)

En sed har fastslagits att friförsamlingarne, som finnas hitom Falköping i Västergötland, och de som finnas här i Småland åt Falköpingshållet, mötas två gånger om året till gemensamma möten, där snart sagdt allt som främjar andelig kunskap, uppbyggelse, förmaning och varning handhafves. Denna gång hölls mötet i Mullsjö sistlidne lördag och söndag. . . . Lärdomarna af (lördagens) diskussion voro i hufvudsak (bland annat) följande: Alla medlemmar böra bedja Gud om nåd att bevara andens enhet genom fridens band, icke bilda kotterier inom församlingen, så att de mera framstående i socialt afseende bilda en grupp för sig och de fattigare en för sig och så göra en ond åtskillnad. (Jönöpings-Posten 1901-10-07 "Andlig gemenskap utan kotterier")

Redan under 1800- och början av 1900-talet fanns s.k. läsarpräster, som i praktiken arbetade inom de nya väckelserörelserna av frikyrklig och nyevangelisk art. Inte minst allianssträvandena i Jönköpingstrakten under denna tid kan nämnas i sammanhanget. Läsarprästerna betraktade flera av de aktuella samfunden som inomkyrkliga väckelserörelser. Detta gäller t.ex. i Jönköpingstrakten Jönköpings missionsförening. Prosten Alfred Bredin i Jönköping var exempelvis styrelseledamot i Alliansmissionen. Tillsammans med en grupp andra präster med liknande inställning deltog han i ett slags gemenskapsgrupp, kallad Brödramötet, av delvis samma typ som numera (1972) finns inom högkyrkligheten. På många håll uppfattade läsarprästerna de frikyrkliga som församlingens kärna, och dessa utgjorde ofta de trognaste kyrkobesökarna också i svenska kyrkans församlingar. (Jan-Arvid Hellström "Växjöstiftet sedan 1915" s 114)

Vid sina besök i Sverige påverkade (Fredrik) Franson upp till ett fyrtiotal yngre personer, framför allt från Småland, att fara till Kina. Någon svensk organisation som stödde dem ansågs inte nödvändig, och det ekonomiska stödet kanaliserades på olika vägar. Både Erik Folkes Svenska missionen i Kina och Svenska Missionsförbundet avvisade Fransons önskan om stöd för sitt projekt. Inom Jönköpings missionsförening förklarade sig styrelsen emellertid villig at ta ansvar för "de fransonska missionärerna", vilket skulle betyda att den organiserade en egen mission. När detta blev känt för E.J. Ekman gjorde han sin mening klar: det gick inte att till "världens äldsta kulturfolk" utan vidare sända ut "en sammanrafsad hop okunnigt folk". Om Jönköpings missionsförening stödde Fransons missionsverksamhet ansåg han att Svenska Missionsförbundet var oförhindrat att starta en egen verksamhet inom missionsföreningens område i Småland. Kritiken ledde till att Jönköpings missionsförening avvisade förslaget om stöd till kinamissionärerna. Däremot bildades 1900 i staden det fristående "Skandinaviska alliansmissionens svenska kommitté" med samma syfte. Som ett svar på detta organiserade SMF 1902 ett Jönköpings läns söndagsskolförbund, som blev dess spjutspets i norra Småland och basorganisation för den SMF:s Ansgariiförening i länet som grundades 1911. ... År 1913 antog ("Skandinaviska alliansmissionens svenska kommitté") namnet "Svenska alliansmissionen". (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 249-250)

Svenarum. Måndagen den 15 Okt. kl. 1/2 7 e.m. blifver predikan i Hagafors missionshus af predikanten C.P. Eriksson från Östra Smålands missionsförening. (Jönköpings-Posten 1900-10-05 "Predikant från Östra Smålands missionsförening i svenarumsbygden")


ca 1900 - ca 1850

Så utbröt ... boxarupproret i Kina. ... Mot slutet av år (1899) hemkommo från Kina till Sverige några missionärer, som undgått döden. Dessa meddelade (Fredrik) Franson, att de voro villiga att återgå till det blodbevattnade fältet, så snart dörrarna åter öppnades. Franson vände sig till Svenska Missionen i Kina och Svenska Missionsförbundet med en hemställan, att de borde antaga dessa missionärer. Båda organisationerna lämnade ett avböjande svar. De ansågo sig för tillfället icke kunna påtaga sig denna börda. Då reste Franson till Jönköping och började underhandla med Jönköpings Missionsförenings styrelse om samma sak. ... Till att börja med möttes han av förståelse. ... (Vid ett sammanträde den 22 febr 1900 bifölls förslaget och en särskild kommitté tillsattes för att föra frågan vidare.) ... (Men) vid ett samtal med missionsföreståndare E.J. Ekman i Stockholm hade denne meddelat (Jönköpings Missionsförenings ordförande Karl) Palmberg, att i händelse Jönköpings Missionsförening upptog egen yttre mission, Svenska Missionsförbundet ansåg sig tvunget att bilda en ansgarieförening i Jönköping för att tillvarataga förbundets intressen i bygden. Det behövdes icke mer än att Ekman framförde sin synpunkt, som helt visst var dikterad av omtanke för det egna sällskapet, förrän Palmberg slog till reträtt. Vid sammanträde den 12 mars frångick styrelsen föregående beslut. Skälet härför anger Palmberg i protokollet vara "allenast fruktan för svår splittring på fältet. Styrelsen ville icke blott bedja om endräkt utan även förverkliga sådant i allt sitt görande." Konferensen biföll efter en lång debatt styrelsens förslag. ... (Men Franson lät inte) frågan förfalla. ... "(Med en) fullkomligt oemotståndlig (bön till Gud) söndersmulade (han) alla invändningar och smälte hjärtana (hos de närvarande medlemmarna i den särskilt tillsatta kommittén)." ... Den 25 maj 1900 konstituerades i Jönköping kommittén för svenska avdelningen av Skandinaviska Alliansmissionen. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 169-171)

Det bästa förhållande råder emellan de troende i nejden. Kyrkoherden i hufvudförsamlingen D. Timner, och komministern på platsen, den anspråkslöse, blide pastor Stahlén, äro båda varma missionsvänner, liksom skolläraren Blomqvist. Ynglingaföreningen har i dessa alltid haft de värdefullaste stödjepelare. Den gamla, nu rifvna kyrkan har mer än en gång upplåtits till ungdomsmöten. De äldre och de yngre samarbeta äfven i största enighet. Mycket af verksamheten är derföre äfven här gemensam mellan ynglingaföreningen och de andra troende. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 111; Jönköpingskretsens Ynglingaförbunds årsberättelse 1897-1898)

I juni hade vi biskopsvisitation här i Sandhems pastorat. Biskopen framhöll vigten af att nattvardsgemenskapen ej fick brytas. Och när han frågade, om det fanns några villfarelser i pastoratet, räknade man in Missionsförbundet bland dessa. Att Jönköpings Missionsförening kom undan, berodde väl på att flera prester stödja dess verksamhet. Till dessa hör ju bland andra prosten Strand i Habo. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 104; år 1896)

Någon föreslog, att jag skulle under hösten (1894?) resa till pastor Kihlstedts bibelkurs för att få bättre bibelkunskap. Jag följde rådet och tackar Gud därför. Under den kursen begärde HF:s styrelse att jag tillsammans med en broder Olsson, som varit ute på fältet (tidigare ett år), skulle resa ut som evangelist. ... Pastor Kihlstedt (förmanade) oss att ej söndra Guds folk, där vi gick fram. (Bengt Gustafsson-Luther Peterson "Veteranerna berättar" s 10-12; Bengt Gustafsson berättar; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1955)

Det har hänt en hel del (i Mullsjö) det här året (1891). Efter många om och men hafva vi afskiljt en liten sal i missionshuset, så att vi kunna hafva våra församlingsmöten och fira Herrens måltid der. ... (Man får) förstå de af missionsvännerna som icke så gärna ville, att vi skulle göra den häringa afskiljningen. Det här är inga lätta saker. De känna ju för sin del, att de icke vilja bryta med kyrkan och de troende som samlas der. Och det vardt nog aldrig tal om, att vi skulle hafva sådana här samlingar, när de (1878) hjelpte till med att bygga missionshuset. Men vi som ville hafva den här lösningen äro ju ändå de flesta, och vi hafva lofvat, att om de andra icke blifva nöjda med arbetet, så skola vi återställa det i ursprungligt skick. Men lite spänningar i föreningen hafva ej helt kunnat undvikas. Redan förra året bildade några en arbetsförening i Julared som har anslutit sig till Fosterlandsstiftelsen. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 82)

När (pastor) Karl Palmberg 1886 övertog ledarskapet för Jönköpings Missionsförening, var han angelägen om att proklamera fullständig neutralitet i förhållandet kyrka – frikyrka. I ett brev till okänd adressat i februari-mars 1886 skriver han därför, att ”verksamheten bör vara praktisk och då huvudsakligen i samma riktning som hittills. Varken kyrklighet eller frikyrklighet som sådan bör befordras utan endast själarnas frälsning. ... Detta är efter noga betänkande den enda möjliga vägen. Ty åt vilken sida vi taga parti, spränga vi sönder föreningen. Frågan om bekännelsen bör icke behandlas, ty då få vi strid. Kristus och missionen, den yttre och inre, må ensamt stå på vår fana.” (Göran Åberg ”Folkväckelse och frikyrklighet i Jönköpings län” s 26-27; Den nyevangeliska väckelsens splittring i länet)

(Jönköpings Missionsförenings) årsmöte 1886 antog (under prästen Karl Palmbergs ledning) i princip den nya programförklaringen, som något senare utsändes till biträdesföreningarna. ... Cirkuläret, som upphöjdes till något slags grundlag, hade i huvudsak följande lydelse: " ... Föreningen må, utan att direkt verka för vare sig kyrklighet eller frikyrklighet, söka få evangelium om Kristus predikat till syndares omvändelse samt till de troendes helgande och stadfästande i Guds nåd. ... I fråga om sammanhållningen bland de troende erinren er särskilt Spurgeons sats: 'Med hundra käppar kan jag icke hålla tio får tillsammans, men med en hötapp kan jag hålla 1,000 får förenade.'" (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 310-311)

I samband med en debatt om prästerna skulle få rätt att stoppa möten, som ledde till kyrklig splittring, utvecklade (Östbo härads riksdagsman A.W.) Wigardt sin syn på väckelserörelsen: "Det torde icke vara obekant att kolportörväsendet är mera utbredt i Småland än i någon annan provins i Sverige. I Småland äro kolportörerna öfverallt välkomna. Aldrig heller hafva de åstadkommit någon söndring inom kyrkan eller någon oordning. Tvärtom hafva de både i andligt och lekamligt hänseende verkat godt på folket, hvars religiösa känslor de väckt och utvecklar. Men till min stora sorg och bedröfvelse har jag hört, att på andra håll kyrkoråd bannlyst sådana andliga talare. Dylikt har icke förekommit i min hemort (Byarum), ty der får kolportörerna lyckligtvis predika huru mycket de behaga, både i skolhus, kyrkor och bönesalar, söndagar såväl som hvardagar. Och dermed är folket belåtet." (12 april 1881) (Rolf Fredriksson "En riksdagsman och hans bygd" s 58-59)

Bibelstund hålles i (Jönköpings) Missionshus (söndagen den 31 Januari 1869) kl. 9 f.m. af Pastor Elfström och kl. 5 e.m. af kyrkoherde I. Strandh. (Jönköpings-Posten 1869-01-30 "Bibelstund i missionshus hålles af kyrkoherde")

Det är långfredagsafton 1853 i Skede kyrka i Östra härad, icke långt från Vetlanda. Menigheten lyssnar gripen till komminister Per Petersons utläggning av sjätte akten ur Kristi pinas historia. Man märker att pastorn vill något. Han talar om "att plantera rosor på Kristi grav". Man samlas utanför kyrkoporten för att få närmare besked. Vilka rosor skulle fattiga skedebor kunna plantera? Pastorn har svar tillhands. Han pekar på de skaror av värnlösa barn, som gingo från dörr till dörr och tiggde sitt bröd. De voro Herrans minsta små och vad man gjorde för dem, det gjorde man också för honom. En barnhemsförening bildas. Samma år bli barn mottagna och inackorderade i skedehem. 1857 bygger man barnhem. Redan följande år blir det fråga om utvidgning. En inbjudning till aktieteckning utsändes. I detta dokument heter det bl. a.: "Gud har mildeligen välsignat denna lilla barmhärtighetsinrättning, och den har redan vunnit både det förtroende och den bekantskap att vi överhopas med böner och tårar av fattiga föräldrar och barn att få begagna sig av inrättningen. Tio barn äro nu antagna och vi hava ej plats för flera, som anmäla sig, rummet är för oss för trångt och inrättningen i övrigt för inskränkt. De arma barnens nöd har gått oss till hjärtat och vi kunna ej se dem växa upp i tiggeriets elände, i lättja, oduglighet och last, utan hava inför Herren beslutat att utvidga vårt kära barnhem." Längre fram antydes, att hemmet "kunde bliva en vänlig tillflyktsort för en och annan utav fattigdom, sjukdom eller ålderdom trött och oförmögen äldre Jesu vän, som annars skulle falla i den allmänna fattigvårdens händer". Planerna sträcka sig ännu längre: "Ja, det lilla barnhemmet kunde ju efter hand utvidgas till Guds barns hyddor i denna trakt på jorden, bliva en stad på berget, som skall synas genom sin kärleksglans och vänligt bjuda mången fråämling in till sig." . . . Nödåret 1868 och de närmast följande åren inhystes där mer än 40 barn samtidigt. Många räddades undan säker undergång. (Lars Gösta Stensson "Stiftskyrkan och diakonien" s 546-547)

Till vår glädje skulle vi få en väckt lärare i vår egen socken. ... (Komministern Per Petersson i Kävsjö) blev vald och den 1 maj 1851 kom han och förblev i Skede till den 1 maj 1862. ... Emedan pastorn var ensam om verksamheten, koncentrerade sig allt kring hans person. Vördanden för honom var mycket stor, och kärleken till honom - särskilt hos de väckta - icke mindre. Fick man se de små rödbruna hästarna komma och den halvtäckta vagnen, så ansågs det för en lycka att vara i närheten för att få hälsa; och för en dubbel lycka ansågs det att mötas av hans blick och få en återhälsning. Kom han gående mot kyrkporten med bibeln under armen, så öppnades en bred väg genom den vördnadsfullt hälsande skaran. Tilltalade han någon, men denne icke förstod att hålla mössan i handen, så länge samtalet varade eller till dess han fick tillsägelse att sätta på den, så hölls den allmänt för en mycket obelevad människa. ... När någon blivit omvänd, kallades han sällan såsom nu (i början av 1900-talet) för troende, än mera sällan för läsare; man sade helt enkelt: "Han har blivit med prästen." Detta gällde icke för smädelse utan för ett gott kännetecken, synnerligen de första åren av rörelsen. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 13-14; Palmbergs egna anteckningar)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Särskilt skarpt framträder divergensen emellan (biskop Tegnér och biskop Heurlin) i det sätt, varpå de reagerade mot väckelserörelserna. Tegnér (biskop i Växjö 1824-1846) hade genom sin vidsynthet lyckats bevara de av Sellergren och Nyman framkallade kraftflödena inom kyrkans råmärken. Heurlin (biskop i Växjö 1847-1860) hade på ett tidigt stadium velat få Nyman avsatt. Om han fått sin vilja fram, hade väl en likadan motsättning uppstått mellan kyrkan och dessa väckelserörelser, som fallet sedan blev med 1850-talets, då Heurlin var oförhindrad att emot dem förfara efter sitt eget sinne. Även de sistnämnda väckelserörelserna lågo i begynnelsen till god del i prästerliga händer, men Heurlin lyckades genom sina förföljelser skapa en klyfta mellan dem och kyrkan, som sedan aldrig kunnat överbryggas. (Martin Sjöstrand "Biskopar på Östrabo" s 295-296)

"Det fanns", säger Böök, "inte den minsta ansats till hierarkisk maktfullkomlighet, ingen benägenhet för andligt förmyndarskap i Tegnérs (biskop i Växjö 1824-1846) biskopsvärdighet, hur suveränt personligt han än uppträdde. Klarast visade han det i sin hållning mot väckelserörelsen och pietisterna. Han stod kritisk mot dem, och han stod främmande för deras uppfattning av kristendomen, men han visade sig tolerant och högsinnad, han tillgrep aldrig förföljelsen i någon som helst form; tvärtom, han lät det inte fattas personlig välvilja och fördomsfri uppskattning." Han var tillräckligt vidsynt för att kunna urskilja även det positiva i det folkliga fromhetslivet. Konsekvent vägrade han att göra bruk av konventikelplakatet. Han insåg, som Stenvall framhållit, redan från början, att förföljelse endast skulle förbittra i stället för att förbättra. (Martin Sjöstrand "Biskopar på Östrabo" s 295-296)

Ur brev den 16 dec 1840 från Mormor (på Herrestad) till (prästfrun) Pauline Westdahl: .. Nämnde vår Herre Jesu testamente visar från den 21:te versen till slutet (Joh 17) huru viktigt enhetens band är bland de trogna, och att om det ej hålles, så förlora vi allt, emedan en stympad lem förtorkas, och vittnesbördet inför världen omintetgöres genom vår oenighet. ... Den gemensamma tron på Jesum Christum är alldeles tillräcklig till enhetens upprätthållande bland samfunden i alla confessioner. ... (18 dec) Lägg i allt frivilligt ned dina stora gåfvor och och följ i andeligt och lekamligt den förnedrade frälsaren i frivillig lekamlig och andelig fattigdom. Ställ dig under den ringaste af dina bröder och systrar, så skall du blifva upphöjd, min kära Pauline. - Skingrad från hjorden får du ingen säkerhet; Herren har ej lofvat att sköta utan att uppsöka fåret i öknen och hembära det på sina axlar till hjorden. En ensamhetskristendom är en farlig sjukdom. (Anders Hultman "Helig eld" s 118-122)

Pauline Westdahl ivrade för union mellan kristna, lutheraner, reformerta, metodister, en tanke som Emilie Petersen avvisade med kraft. ... Visserligen sade hon sig "vara unierad i andanom och sanningen med alla, men ej i formen". Hon hänvisade därvid till sina erfarenheter från Tyskland, där lutheraner och reformerta på kunglig order förenats till ett samfund. (Hon skriver den 31 mars 1840 till Pauline Westdahl:) "Min önskan, att ingen union må bliva av, grundar sig på sättet, som den saken bedrivs i Tyskland och på den fasta övertygelsen, att Herren ensam kan ena sin kyrka, att han vill vara herde och samla oss i ett fårahus. Alltså, en union, som Överherden har åstadkommit, eller åstadkommer efter löfte, till en sådan bekänner jag mig, om en sådan beder jag dagligen, då jag beder om kyrkans enhet, men den väntar jag mig icke av en sammanblandning av konfessioner, av Preussens konung eller andra överheter injagad i en kyrka, där trosbekännelser ej enas, utan skola stå bredvid varandra till en oerhörd babylonisk förbistring, varav vi hava, systematisk sammanblandning förutom, nog i vår arma kyrka." (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 201; 'Mormor' som människa och kristen)

"Det fanns", säger Böök, "inte den minsta ansats till hierarkisk maktfullkomlighet, ingen benägenhet för andligt förmyndarskap i Tegnérs (biskop i Växjö 1824-1846) biskopsvärdighet, hur suveränt personligt han än uppträdde. Klarast visade han det i sin hållning mot väckelserörelsen och pietisterna. Han stod kritisk mot dem, och han stod främmande för deras uppfattning av kristendomen, men han visade sig tolerant och högsinnad, han tillgrep aldrig förföljelsen i någon som helst form; tvärtom, han lät det inte fattas personlig välvilja och fördomsfri uppskattning." Han var tillräckligt vidsynt för att kunna urskilja även det positiva i det folkliga fromhetslivet. Konsekvent vägrade han att göra bruk av konventikelplakatet. Han insåg, som Stenvall framhållit, redan från början, att förföljelse endast skulle förbittra i stället för att förbättra. (Martin Sjöstrand "Biskopar på Östrabo" s 295-296)

Om kröningen talas mycket och jag fruktar den ej kan undvikas. (Johan Olof) Wallin vill att presterskapet skulle vägra den på den grund att Drottningen är Catholik. Till en sådan intolerans lånar jag mig aldrig. Jag har i dag ätit alldeles privat med Wallin, då han sökte omvända mig; men deraf blir ingen ting. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 227; brev från Stockholm den 24 juli 1829 till Anna Tegnér)

Vi är nu 4 Biskopar i staden (Lund), neml. (Frederik) Münter från (Köpenhamn), (Marcus) Wallenberg (från Linköping), (Wilhelm) Faxe (här i Lund) och jag. Visserligen behöfver Protestantiska Kyrkan ett Concilium Oecumenium, och Münter är en lärd man; men Gud bevare oss för de öfrige tre Kämnärerne. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 285; brev från Lund den 14 augusti 1825 till Anders Carlsson af Kullberg)

Dominica Occuli (4. Sönd. före Påsk) år 1722 antecknar (kyrkoherde G.) Unnerus (i Månsarp), att . . . "inga irregulariteter i Församlingen wara förlupne". Året därpå meddelades emellertid "att i Porteshult förlijkas the sällan". Nu lovade dock åboarna här bättring och skulle de plikta 10 dal. Smt om de ej höllo sig i styr. 1724 hände sig, att Anders i Älebäcken och Jöns i Tolls förliktes, varpå "slutades med välsignelse". På stämma 29 augusti 1736 omtalades den oenighet, som rådde emellan Anders och Erik i Hökhult. "Efter trogen förmaning förliktes och sattes Tijo dahler Silwermynts wite för den af dem, som med ord eller gierningar den andre förolämpar". Året därpå hölls stämma 23 januari. Då frågade kyrkoherde P. G. Kexerus "effter hwad sqwaller och oenighet sig yppat utj Smörwik emellan Ander Andersson och Sven Ambiörnsson". Bergsmännen svarade, att de aldrig hört något sådant för Svens vidkommande, mer än småsaker. Det kom dock fram, att det var Svens hustru Britta och Anders dotter Elin, som tillvitade varandra "åtskilliga inbyrdes skälzord, som ingendera rätteligen kan bewisa". Pastor vidtalde båda parter trogen "förmaning till fridsamhet, enighet och Christelig kärlek", varpå vederbörande förliktes med handslag och försäkran, att varken de själva eller deras barn skulle förolämpa varandra vidare. För säkerhets skull sattes vite av 20 dal. Smt för den, "som antingen själv, eller genom sitt folk här emot bryter". (Sigurd Lindgren "Ur Månsarps hävder" s 76)

Om det borgerliga samhället böra även några ord anföras. Det är sant och visst, att enighet är bäst för att bevara välden och giva stadga åt regenters makt, ty genom enighet bliva små ting mäktiga, men genom oenighet splittras de största. Vårt Jönköping tillämpar framför allt denna regel på sig, ty det är för den orsaks skull som Göta rikes högsta domstol dit blivit förlagd, att enigheten mellan samhällets medlemmar skall upprättas och freden utan kiv blomstra. Ty genom den bevaras samhället och växer det sig dag för dag större. Aristoteles, den allraförnämste av tänkare, skattar den staden lycklig som lever efter dygdens bud, och med rätta. Men om i någon stad dygderna blomstra, så är det framför allt i Jönköping, ty där avvakta brotten sitt straff och dygderna sin givna belöning. Härav framgår, att staden Jönköping är mycket lycklig som ej blott närmast nalkas dygden utan även i hög grad vinnlägger sig om lugn och samhällelig värdighet. Men de bästa och och oväldigaste rättvisans förvaltare ha även genom gudomlig nåd kommit denna lyckliga stad till del, genom vilkas flit och vaksamhet lagarna bevara sin kraft. . . . Då den räknas för tapper som kan tygla och sporra sitt mod efter omständigheterna, hava jönköpingsborna förstått, att hellre önska sig fred än krig, i minnet erinrande sig detta sannspråk: "Genom krig vinnes ingen välfärd, vi åstunda alla freden", varför de ej förmätet störta sig i krigsoroligheter, utan hellre avvända de iråkade. (Petrus M. Nicander "Lovtal över Jönköping" s 36-37; tal med den Högstes bestånd offentligen hållet den 11 juni 1670 vid Karolinska akademien i Lund)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2007 - ca 2003

Människor är egentligen inte så intresserade av vad vi tror på i alla enskildheter, men de är mycket intresserade av hur vi lever. ... (Jesus Kristus) led ställföreträdande för oss på korset men det finns ett medlidande som fortsätter, inte bara för världen, utan också för församlingen. ... Det finns en typ av lidande som förmedlar styrka till Kristi kropp och bygger upp kroppen. Där något saknas i kroppen behövs ett lidande, ett offer eller en försakelse, för att den delen av kroppen ska kunna byggas upp. Den här typen av lidande eller uppoffrande talar vi nästan aldrig om. Men Bibeln talar mycket om det. .... Det är rädsla för lidande och försakelse och den här typen av livsstil, som håller väckelse och förnyelse tillbaka. ... Jag tror inte på en ”lätt-som-en-plätt-kristendom”. ... Vi behöver inte bara allmänt glada människor, utan uppoffrande människor som går in i en livsstil där de är beredda att offra hela sina liv för Jesus och hans Kropp här på jorden. ... Kristi kropp är stor, härlig och underbar. Även om olika delar av Kristi kropp inte kommer överens om en del saker, är de inte desto mindre Kristi kropp i alla fall. Du och jag kommer inte överens hela tiden och ibland kan det till och med vara så att jag inte ens är överens med mig själv. Vi måste ändra inställning och acceptera att kroppen är en, även om vi inte är överens om alla detaljer. ... När vi ser på Kristi kropp runt omkring oss, måste vi urskilja kroppen på ett positivt sätt. ... Kärleken uthärdar allt och det betyder ju även de saker runt omkring mig som vi inte är vana vid eller som kanske inte är helt perfekta. Vi är ju faktiskt inte helt perfekta själva! Vi kan alltså bedöma om vi vandrar i kärlek eller inte genom hu vi bemöter varandra när vi tycker olika och när vi ser annorlunda på saker och ting. Det är då kärleken testas och prövas. (Ulf Ekman "En helig kallelse" s 38,73,75-76,84,87)

Ljuset från evigheten vällde in i tiden. Och sedan Jesus själv, efter fullbordad korsfästelse och bevittnad gravläggning, hade återvänt till livet – bevisad uppstånden – skulle världen aldrig mer vara sig lik. Den härbärgerade nu en gemenskap som utgjorde ett envetet tecken på en ny värld. ... Pingstdagens andliga väckelse skapade inte konfrontation och misstro i förhållande till de många som ännu stodo utanför. Den väckte sympati och tilltro i de breda leden. Det var något tilltalande över denna nya gemenskap, fjärran från sluten exklusivitet och svärmisk självgodhet. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 15,41)

Våra handlingar kan aldrig ersätta våra ord. Man kan inte förklara att Jesus dött för våra synder genom att le och tindra med ögonen. Något måste faktiskt sägas. Du måste kunna svara var och en som kräver besked. Men dina handlingar kan stryka under dina ord så att trovärdigheten ökar, eller stryka över dina ord så att inget går hem. Någon har sagt att den som är kristen läser Bibeln, men den som inte är kristen läser de kristna. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 144 i kommentar till 1 Petr 3:15-16)

Söndagen då Anders (som var fackombud och som inte vuxit upp i en kristen familj) gick in i församlingen kommer en av de mer välbärgade medlemmarna fram till honom. Han har glansig kostym, vit skjorta och sidenslips och ägde ett av stadens företag. Anders står där i svart skinnjacka med vanliga jeans och tittar på honom. Det är församlingens ordförande. Så räcker mannen i kostym fram handen till Anders, och när Anders sträcker fram sin blir han omfamnad av direktören som böjer sig fram och viskar i hans öra: Broder. Detta var en viktig händelse för Anders. De gamla motsättningarna mellan arbetare och kapitalister, mellan ägare och anställda, kunde inte längre skilja den ena människan från den andra. I Kristus är man ett. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 179)

I praktiken handlar ekumenik om att göra saker tillsammans, ordna gemensamma gudstjänster, dela på bördorna för konferenser och kurser, besöka varandras kyrkor, helt enkelt bli vänner med varandra. I en bra församling råder en atmosfär där sådant uppmuntras och där man insett att om vi ändå ska tillbringa evigheten tillsammans med varandra är det lika bra att börja träna redan nu. (Elisabeth Sandlund ”Drabbad av det oväntade” s 119)

Bilden av den kristna minoriteten (i Israel) är mycket komplex eftersom de flesta kristna kyrkor och samfund sett anledning att etablera sig i Israel. Troligen finns minst ett fyrtiotal kristna kyrkor, samfund och sekter i landet. De större kyrkorna delar rätten till de heliga platserna enligt ett mycket invecklat system. Sin rätt till Gravkyrkan i Jerusalem hävdar inte endast de ortodoxa och katolska kyrkorna utan även de syriska, arameiska, koptiska och etiopiska. Födelsekyrkan i Betlehem delas av greker, armenier, kopter och syrier medan katolikerna är hänvisade till födelsegrottan. Också i Nasaret visar de kristna kyrkorna stor aktivitet. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 178)


ca 2003 - ca 2000

Jfr ”När ni känner er (själva), då skall man känna er, och ni skall veta, att ni är den levande Faderns barn. Men om ni inte kommer att känna er (själva), då är ni i fattigdom, och ni är fattigdomen.” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 45; Thomasevangeliet log. 3:4-5)

Jfr ”Jesus sade: ’Inte skall människan gammal i sina dagar tveka att fråga ett litet barn på sju dagar om livets plats, och hon skall leva. Ty många av de första skall bli de sista, och de ska bli en (alt. ett) enda.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 45; Thomasevangeliet log. 4; Angående ”människan gammal i sina dagar”, ”ett litet barn på sju dagar” och ”livets plats/leva”, jfr Joh 3:4-5)

Jfr ”(Jesus sade:) ’När ni kommer (egentligen: blir till) i ljuset, vad skall ni göra? På den dagen ni är en (alt. ett), har ni gjort (blivit?) två. Men när ni blir två, vad skall ni göra?’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 49; Thomasevangeliet log. 11:3b-4)

Jfr ”Jesus såg barn, som diade. Han sade till sina lärjungar: ’Dessa små, som diar, liknar dem, som går in i riket.’ De sade till honom: ’Om vi är små, skall vi gå in i riket? Jesus sade till dem: ’När ni gör de två till en (alt. ett) och gör det inre som det yttre och det yttre som det inre och översidan som undersidan, och så att ni gör mannen och kvinnan till en (alt. ett) enda, för att mannen inte skall vara man och kvinnan kvinna, när ni gör ögon i stället för öga och hand i stället för hand och fot i stället fot, bild i stället för bild, då skall ni gå in (i riket).’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 57; Thomasevangeliet log. 22; jfr s 162-163: 2 Klemensbrevet ... åberopar samma jesusord och ger oss dessutom en tolkning ...: ”Ty när Herren en gång blev tillfrågad när hans rike skulle komma sade han: ’När de två blivit ett och det yttre som det inre och det manliga liksom det kvinnliga blir varken man eller kvinna. De två blir ett när vi talar sanning med varandra och en enda själ finns utan förställning i två kroppar. Och det yttre som det inre betyder detta: själen betyder det inre och kroppen det yttre. Såsom din kropp är synlig, så skall din själ vara synlig i goda gärningar). Och att det manliga såväl som det kvinnliga blir varken man eller kvinna betyder att när en broder ser på en syster tänker han inte på kvinnan i henne, och hon tänker inte på mannen hos honom. När ni gör detta, säger han, så skall min Faders rike komma.’”)

Jfr ”Jesus sade: ”Jag skall utvälja er, en utav tusen och två utav tiotusen, och de skall stå, då de är en (alt. ett) enda.” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 57; Thomasevangeliet log. 23)

Jfr ”Jesus sade: ’När ni gör de två till en (alt. ett) skall ni bli människans barn. Och om ni säger: ”Berg, flytta dig bort” skall det flytta sig.”’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 91-93; Thomasevangeliet log. 106)

Den enhet Jesus beder om för sitt folk, är en enhet som liknas vid enheten mellan Fadern och sonen. Den har denna gudomliga enhet som sitt mönster, som sitt motiv och som sitt ursprung. (Paavo Koski "Enheten i Kristus"; Jönköpings-Posten den 22 september 2000)

Efter frukost (juldagen den 7 januari 2000) ... beger vi oss till kyrkan (i Zinejevka), den svenska och ukrainsk-ortodoxa. Det är juldag och gudomlig liturgi som börjar klockan 9.00. Kyrkan är överfull. I slutet av den härliga gudstjänsten, där en ung pojke utantill reciterar hela julevangeliet och litet till, får jag tillfälle att framföra en hälsning från Sverige och till prästen Alexander Kvitka överlämna en del av kung Carl XIV Gustafs julgåva, de 5 000 kronor som är avsedda för kyrkobyggnaden. Huvuddelen av gåvan, 35 000 kronor, har tidigare delats ut till svenskarna. ... Så ställer vi upp för procession ut till det monument som skall invigas - det över kristendomens 2000-åriga tillvaro. ... När vi kommer har redan processionen från den grekisk-katolska kyrkan nått fram. Det är också en stor skara. Men ändå rör det sig om betydligt färre människor än de ukrainsk-ortodoxa kan ställa upp med. Klockan har hunnit bli elva. Själva invigningsgudstjänsten leds gemensamt av fader Stepan från den grekisk-katolska och fader Alexander från de ortodoxa. Den senare sekunderas av sin svärson. Två körer, en från vardera kyrkan, deltar. Någon liten irritation förmärks. Man är inte riktigt samövad. ... Tal hålls av borgmästaren ... (vidare av) byggnadskommitténs ordförande och en representant från Berislavs kommun. Själv får jag också säga några ord och liksom Stepan och Alexander med vatten välsigna monumentet (korset) och den jord som jag har haft med mig från Stenkyrka prästgård på Gotland och nu lägger under en torva. En barnkör från den tyska evangelisk-lutherska församlingen sjunger liksom en improviserad kör bestående av några svenska kvinnor. Det är ett uppskattat inslag och betyder mycket för den svenska självkänslan. ... Så är det dags för banketten, som hålls för ett femtontal gäster i en kall sal i byns barndaghem. ... I stort sett är det bara folk från den grekisk-katolska kyrkan, (föreståndaren på ålderdomshemmet) Natasja Zabluda och vi två från Sverige. De ortodoxa lyser med sin frånvaro. ... Under kvällen (den 8 januari) samtalar vi om ... förhållandet mellan kyrkorna såväl på nationell som lokal nivå - Kvitka tillhör den ukrainsk-ortodoxa kyrkan under patriark Filaret i Kiev. Konkurrensen med den rysk-ortodoxa kyrkan är på vissa håll knivskarp. Kvitka menar att de ukrainska myndigheterna inte alltid, för att inte säga sällan, tar den ukrainska kyrkans parti. Det finns många ryssar i Ukraina med sympatier hos den store grannen liksom många som fortfarande i själ och hjärta är kommunister och därför ryss- eller rättare sagt sovjetvänliga. På lokal nivå är det emellertid den unierade kyrkan som är närvarande. Det hör samman med en tidigare inflyttning från västra Ukraina. Under sovjettiden fick den unierade kyrkan föra en mer eller mindre underjordisk tillvaro. Det märks att förhållandet mellan prästerna Alexander och Stepan kunde ha varit bättre. Kvitka tycker att Stepans myckna tal om de kristnas enhet är litet väl retoriskt. Verkligheten talar ett något annat språk. Kvitka känner sig litet stött över att gudstjänsten vid monumentet helt genomfördes på fader Stepans villkor. Det hade gott räckt med något betydligt kortare, särskilt som människor uppenbarligen huttrade i det kyliga vädret. Detta speglar vad en del ortodoxa med rätt eller orätt upplever, att den unifierade kyrkan många gånger uppträder väl självmedvetet för att inte säga aggressivt. Alexander Kvitka har alltid visat stor ekumenisk välvilja mot oss svenskar. För honom är det tron på Jesus Kristus som är det avgörande. Därför är han skeptisk mot de starkt hierarkiska och exklusiva dragen inom den romerska kyrkan. Han kan sin Dostojevskij.(Karl-Erik Tysk "Skymningsland - Ljusglimtar från Gammalsvenskby" s 29-32,36)


ca 2000 - ca 1990

Det räcker inte med solnedgångar och vintersolstånd för att locka en människa till kristen tro. Det behövs en bred och djup information om vad kristen tro har att tillföra en människas liv. Det pedagogiska avståndet måste överbryggas. Det är först efter en sådan information som ett större intresse hos allmänheten kan väckas för kyrka och kristen tro. (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 182-183)

För mig är kanske den största drömmen att teologins traditionella sätt att tänka i motsatser blir ifrågasatt. Genom att lyssna till exempel till kvinnors teologi tycker jag att jag har lärt mig att kvinnor ofta har ett organiskt tänkande – holistiskt, ömsesidigt interdependent eller vad vi vill kalla det. Kvinnor tänker som Johannesevangeliet om tillvaron som ett samspel. När Johannes talar om enhet är det ju samspelet mellan Gud och Kristus och lärjungarna – ett ömsesidigt givande och tagande – som gäller. Tänk på förbönen som avslutar Jesus farväl till lärjungarna (Joh. 17:20-23). (Modern svensk teologi s 411; citat Krister Stendahl)

Johannesevangeliet kallar undren för tecken. Det är lättare att se tecken än att tro på under. Ett tecken visar på något, pekar åt något håll. ... Stå inte och klamra dig fast vid riktningsvisaren. Gå dit skylten pekar. Jesus visar ett livsmönster. Att vara kristen är att vilja dela med sig av allt. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 80)

Fribaptistsamfundet hade minskat starkt vid början av 1990-talet. ... Samfundet kontaktade Helgelseförbundet, som också hade minskat. De två samfunden gick 1994 samman i Helgelseförbundet/Fribaptistsamfundet. ... År 1994 kontaktades Örbromissionen och ett samarbete inleddes. Vid de olika årskonferenserna 1995 beslöt man att gå vidare med samtalen, och följande år fattades beslut om ett samgående från den 1 januari 1997. Det nybildade samfundet fick namnet Nybygget - kristen samverkan, från 2002 Evangeliska Frikyrkan. Vid bildandet hade Nybygget 354 församlingar med 28 200 medlemmar. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 285)

År 1975 bildades "De Fria Kristna Samfundens Råd (FRISAM, senare SAMRÅD). Det omfattade de tolv samfund, jämte Bibeltrogna Vänner, som ingått i Sveriges Frikyrkoråds Samarbetsnämnd (SFRS). Uppgiften var att ta tillvara samfundens intressen i den andliga vården vid skolor, sjukhus och fängelser och att utgöra ett gemensamt remissorgan för frikyrkligheten. År 1993 fördes Frikyrkorådet och SAMRÅD samman i "Sveriges Frikyrkosamråd" (FSR). Detta hängde samman med att "Sveriges Kristna Råd (SKR) bildats 1992 som samordnande ekumeniskt organ för kristna kyrkor, samfund och församlingar i Sverige. Det gällde invandrar- och flyktingarbete, delar av Sjukhuskyrkan, andlig vård vid kriminalvårdsanstalterna och högskolearbetet. FSR hade vid bildandet 1993 elva medlemssamfund. Det bestod av SFR:s ursprungliga åtta samfund jämte Adventistsamfundet, Frälsningsarmén och Pingstförelsen. Sedan Fribaptistsamfundet och Helgelseförbundet förenats 1994 blev medlemssamfunden tio; tillsammans hade de cirka 250 000 medlemmar. Sedan Fribaptistsamfundet/Helgelseförbundet år 1997 gått samman med Örebromissionen i Nybygget - kristen samverkan (från 2002 Evangeliska Frikyrkan) ingick detta nya samfund i FSR. Sveriges kristna råd såg sig som "kyrkorna tillsammans" på främst fyra områden: ekumenisk teologi, mission och evangelisation, socialetik och ekumenisk diakoni. Utåt kunde SKR framträda som representant för den samlade kristenheten i Sverige. Detta blev än tydligare då Sveriges Frikyrkosamråd integrerades med SKR år 1999. Rådet fick då 25 medlemskyrkor och därtill 2 med observatörsstatus. ... Årsmötet väljer styrelse. SKR är en gemenskap av kristna kyrkor, samfund och församlingar i Sverige som med Bibeln som grund utifrån olika traditioner bekänner den treenige Guden. Genom bildandet av SKR avslutades en lång ekumenisk process då de fyra stora kyrkofamiljerna nu var samlade som "Kyrkorna tillsammans" - en helt ny svensk situation. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 282)

Kyrkan är en institution som inte är till för sig själv. Den är till för att uppenbara Kristus för världen. Varje lem i kroppen måste hjälpas till att gå in i sin kallelse: att bygga upp och stödja kroppen i kärlek (Ef 4:16), så att hela kroppen, hela församlingen, hela kyrkan, kan leva i sin kallelse i världen. (Lillemor Hallin ”Ösa ur varandras källor” s 157)

När folket (i 2 Mos 24:3) svarade “med en röst”, säger rabbinerna, i det ögonblicket blev de som hade låg ställning och de som var rika och mäktiga ett inför Gud. (Michael E. Williams “Exodus-Joshua” s 99; Plaut s 595)

Visst skulle man kunna dra slutsatsen att bästa sättet att inte bli påverkad av allt det nedbrytande i världen är att hålla sig undan den så mycket som möjligt. Om jag har hela mitt umgänge bland de redan troende behöver jag ju inte riskera att bli ”världslig”! Men det försåtliga med den tanken är att den nästan ofelbart slutar i isolering. ... Den andra ytterligheten är kristna som skryter med hur mycket de lever i världen. De flesta av deras vänner är inte kristna och de tycker inte frågan om hur man ska förhålla sig till världen är något att göra en massa väsen av. Risken finns då för en aningslöshet som hindrar oss att se farorna med att leva i den här världen. ... Både den som varnar för världen och den som uppmanar till ett större engagemang i världen har en viktig poäng i det de säger. Den ene är rädd för att hamna i en flummig och otydlig kristendom. Den andre skräms av tendenser till moralism och lagiskhet. Ändå riskerar båda att bli enögda, var och en på sitt sätt. Den som med en nedlåtande attityd talar om sin trångsynte broder som stängt sina kontaktytor till världen, står i farozonen för en likgiltighet som är lika kylig som den andres påklistrade ”andlighet”. ... Visst ställer evangeliet oss inför ett mycket radikalt antingen-eller, dock inte så att det skulle gälla ett för alla förutsägbart livsmönster. Vad det handlar om är vår trohet mot Gud-sanningen. Där får aldrig finnas utrymme för någon kompromiss. (Peter Halldorf ”Dårarnas längtan” s 79-81)

Utgangspunktet for den enhet Jesus her taler om er enheten mellom Faderen og Sönnen. … Konklusjonen … må bli at vekten ikke ligger på en ytre enhet som skal ha en slik trosskapende virkning. (Anfin Skaaheim "Johannesevangeliet" s 301-302)


ca 1990 - ca 1985

Sedan 1900-talets mitt har (den syrisk-ortodoxa) kyrkans ställning stärkts genom ekumeniska kontakter. Sommaren 1984 möttes den syriske patriarken Mar Ignatios Zakka I och påven Johannes Paulus II. I en kommuniké efter detta möte bekräftade de båda kyrkoledarna att det inte längre finns några meningsskiljaktigheter i kristologin mellan de båda kyrkorna. ... Vid mitten av 1960-talet började arbetet med att närma de orientaliska och ortodoxa kyrkorna till varandra. Den östsyriska kyrkan deltog dock inte. En rad konferenser och konsultationer ledde efter ett intensivt teologiskt arbete år 1989 till den avslutande konferensen i det koptiska klostret Anba Bishoi mellan Kairo och Alexandria. Konferensen leddes av en ortodox patriark och en koptisk biskop. Delegater från 13 ortodoxa och orientaliska kyrkor förklarade att man hade enats i den gamla kristologiska kontroversfrågan och erkänt varandra som rättrogna ortodoxa trosbekännare. Alla bekände sig till den oskiljaktiga och odelbara enheten av Kristi gudomliga och mänskliga natur. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 80,85)

Enhet är lätt att skapa om alla ger upp sin självständighet och underordnar sig en eller ett fåtal ledare. Detta är den auktoritära modellen för enhet. Den är inte ovanlig i kristna sammanhang. Ändå tillhör den inte Guds rike. Orsaken ligger i att den förkväver mognadsprocessen hos de enskilda kristna som ledarskapet skall leda. Människorna får inte en växande förmåga att urskilja och pröva. De blir i stället auktoritärt knutna till sina ledare och berövas i längden förmågan att mogna till Kristi fullhet. (Sven Reichmann "Pröva profetiskt tal" s 67-68)

Jag frågade Robert Osterman (pastor i en internationell församling i Peking) vad Guds Ande vill säga oss genom det som händer i Kina idag. Svaret kom snabbt: ”Give me back my church!” Den helige Ande säger: ”Ge mig min församling tillbaka.” ... Vi har stulit församlingen från Gud. ... Styrkan med väckelsen i Kina är att den inte är knuten till några speciella personligheter. Det är den helige Andes väckelse, betonade Robert Osterman, för oss som lyssnade. (Peter Halldorf ”Gå ut i strid” s 54)

Jag frågade pastorn vad som hänt i den tidigare så deprimerade församlingen ... Man började bekänna synd, grävde ner oenigheten som varit ett hinder i arbetet och beslutade samarbeta på ett nytt sätt. Genast började människor komma till tro. Nu såg man de kristnas kärlek till varandra och drogs därmed oemotståndligt till Kristus. (Thage Drewitz "Väckelsescener i Zimbabwe" s 17; Svenska Alliansmissionens årsbok 1985)

Ortodoxa kristna har varit föregångare i ekumeniken. Tanken på ett Kyrkornas Världsråd framfördes första gången av den ekumeniske patriarken av Konstantinopel 1920. Ärkebiskop Germanos av Tyatira (London), patriarken Athenagoras av Konstantinopel, Sarah Chacko från Indien (tidigare president för Kyrkornas Världsråd), metropoliten Nikodim av Leningrad och ärkebiskop Iakovos i Amerika hör till de ortodoxa kristna som gjort viktiga insatser för den ekumeniska rörelsen. Den grekiska och den indiska ortodoxa kyrkan var med bland grundarna av Kyrkornas Världsråd. De västerländska kyrkornas överdrivna själavinnarnit har varit till stor skada för de ortodoxa kyrkorna i det förflutna. Detta har gjort dem försiktiga i sina relationer till andra kyrkor. Numera (år 1985) har man emellertid kommit överens om regler för att hejda medlemsvärvning, och där dessa iakttas är relationerna mellan östliga och västliga kyrkor goda. De ortodoxa känner sig närmast besläktade med dem som alltjämt kompromisslöst bekänner sig till Kristi sanna gudom och sanna mänsklighet. (Paulos Mar Gregorios "De ortodoxa familjerna" s 51-52)

Lutheranerna är angelägna om kyrkans enhet. Flertalet tillhör kyrkor som är medlemmar av Kyrkornas Världsråd. De står i dialog med många andra kyrkosamfund, och dialogen med katolikerna har krossat gamla stereotyper och öppnat nya möjligheter. Predikstols- och altargemenskap blev möjlig mellan lutheraner och reformerta i Europa genom Leuenborg-avtalet (1973). I USA kom tre lutherska kyrkor och den episkopala (anglikanska) kyrkan 1982 överens om "nattvardsgemenskap tills vidare". Flera liknande steg kommer snart att tas, men hittills (år 1985) har mycket få egentliga sammanslagningar skett. Det finns de som utan att förneka behovet av enhet ställer frågan om vilken form den enheten bör ta och om den inte kunde ha formen av försonad olikhet, som i en familj, i stället för en fullständig sammanslagning av kyrkor. (Joseph A. Burgess "Hur ser dagens lutheraner ut?" s 58; författaren direktor för teologiska studier, Lutheran Council, USA)

Den anglikanska andan vill när den är som bäst i sig samla de skilda riktningar som våra fäder lite missvisande kallade hög-, låg- och bredkyrklighet. Närmare bestämt: Den försöker hålla samman den mer katolskt inriktade tradition som är angelägen om historisk kontinuitet och liturgi; den evangelikala betoningen av Bibeln, förkunnelsen och den personliga omvändelsen; och den mer liberala öppenheten för ny sanning och ny uppenbarelse. Strävan att hålla dessa skilda riktningar samman kan inte undgå att medföra spänning och ibland konflikt. Men när anglikanismen fungerar som bäst kan dessa spänningar bli kreativa; de kan inspirera till upptäckt av nya sanningar och djupare mening i de gamla traditionerna. Det är just denna mångsidighet som ger anglikanerna en särskild iver i arbetet för hela kyrkans enhet. Man vill räcka handen till de urgamla och historiska romerska och ortodoxa kyrkorna och samtidigt söka nyskapande relationer till de reformerta. Det anglikanska samfundets unika ställning som en föreningslänk mellan katolskt och reformert har lett till djupgående teologiska samtal med de romerska katolikerna men också till lokala projekt, där kristna från många olika samfund förenas i gudstjänst och socialt arbete på gräsrotsnivå. Den karismatiska rörelsen har starkt påverkat de anglikanska kyrkorna i många delar av världen, och detta har bland annat lett till att de murar raserats som förut hållit kristna med denna bakgrund åtskilda. Effekterna av detta gör sig alltjämt (år 1985) gällande. Återupplivandet av anglikanska ordnar och grundandet av religiösa kommuniteter hör också till utvecklingen på senare år. Detta har bidragit till att åstadkomma en enhet i liv och bön som överskuggar skillnaderna mellan kyrkliga attityder. Man kan bara hoppas att den sortens inflytelse under de närmaste åren kommer att stärka det anglikanska samfundet i dess roll som främjare av kristen enhet. (Donald Coggan "Det anglikanska samfundet" s 89-90)

Under större delen av kyrkans historia har söndringar bland de kristna åstadkommit ännu oläkta sår. 1900-talet har medfört en märklig omsvängning, en ihärdig strävan att ena delade kyrkor. I dag (år 1985) hör ungefär 20 miljoner kristna till kyrkor som bildats genom att samfund som tidigare varit åtskilda av konfessionella murar gått samman. Och denna siffta tar inte med alla. Den räknar inte med de många kyrkor som bildats genom återförening av samfund som hör till samma konfessionella familj men som av någon anledning skilts åt. Detta gäller till exempel skotska kyrkan som återförenades 1929. I USA blev United Methodist Church en enhet 1939 och vidgades 1968 till att omfatta även United Brethren. Och den presbyterianska kyrkan i USA återförenads så sent som 1983. (Lesslie Newbigin "Kyrkor förenas" s 91)

(Den karismatiska rörelsen) har ekumeniska dimensioner som är unika i den världsomfattande kyrkan, särskilt genom de broar som byggts mellan katoliker och protestanter och pingstvänner. Den karismatiska rörelsen utgör en av de mycket få ljuspunkterna i den annars dystra bilden av bitter splittring på Nordirland. Denhar lett till ny insikt och dynamik när det gäller gemenskapen i kyrkan. Kristna har lärt sig vad det innebär att vara en lem i Kristi kropp och fungera harmoniskt tillsammans med andra. (Michael Harper "Förnyelse i den heliga Anden" s 105)

De evangelikalas stora antal och deras kraftfulla arbete för Guds rike har väckt intresse hos ledarna för både (Kyrkornas Världsråd) och romersk-katolska kyrkan som gärna samarbetar med dem på det internationella planet. Det är till stor del tack vare evangelikalt inflytande som (Kyrkornas Världsråd) nu (år 1985) är mer övertygat än tidigare om evangeliseringens centrala betydelse. (Waldron Byron Scott "De evangelikala vid skiljevägen" s 112-113)

För närvarande (år 1985) råder ömsesidig respekt mellan Vatikanen och (Kyrkornas Världsråd), och man samarbetar på vissa områden, men det förefaller osannolikt att den romersk-katolska kyrkan kommer att söka medlemskap i (Kyrkornas världsråd), även om den i vissa länder och områden (som Brasilien och Västindien) kanske redan är medlem i anslutna nationella och regionala kyrkoråd. (John Briggs "Enhetsrörelsen" s 129)

De kristnas splittring är också en utmaning (i Mellanöstern). Steg för steg hålller kyrkorna på att lära sig att samarbeta. Kyrkornas råd i Mellanöstern har utvecklats sedan 1974 från att ha varit en samlingspunkt enbart för protestantiska kyrkor till ett forum för ortodoxa och protestantiska (även några evangelikala) kyrkor som (nu år 1985) arbetar och växer tillsammans. (John M. Clark "Kristna, judar och muslimer" s 164)

Irland, en gång "helgonens och lärdomens ö", har tyvärr i mångas ögon blivit en mörk fläck på den kristna världskartan. . . . Många kristna har insett att det är nödvändigt att arbeta tillsammans på att läka de djupa sår som sargar Irlands kyrka. Modiga initiativ har tagits för att dra de båda sidorna närmare varandra till ömsesidig förståelse. Man har experimenterat med gemensamma skolor, framför allt i Lagan College i Belfast. (Cecil Kerr "Det förtvivlade läget i Ulster" s 199)


ca 1985 - ca 1982

Åren kring 1970 hade de första ekumeniska församlingarna bildats. Vid slutet av 1980-talet användes benämningen gemensamma församlingar. Detta blev den vanliga benämningen på lokalförsamlingar som samarbetade med två eller flera frikyrkosamfund. Svenska Missionsförbundet och Svenska Baptistsamfundet publicerade år 1984 dokumentet "På väg mot kristen enhet - PM för de församlingar som planerar att förenas". ... (En) arbetsgrupp publicerade år 1991 "Gemensamma församlingar - Tecken om enhet". Skälen till att bilda gemensamma församlingar var främst tre: teologiska, tidigare goda ekumeniska erfarenheter och praktisk-ekonomiska skäl. I stort sett alla frikyrkosamfund berördes. Endast Frälsningsarmén stod utanför. Fram till mitten av 1980-talet var den vanliga samfundskombinationen Svenska Missionsförbundet och Svenska Baptistsamfundet. ... Därtill kom 40 samarbetskyrkor mellan Svenska kyrkan och Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen - distriktskyrkor i respektive församling inom Svenska kyrkan. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 284-285)

Att vi alla som tror på Jesus och tillhör samma kropp skall vara tillsammans i kärlek, det bad Han om en gång. När vi ser upp till Honom som givit oss allt i sitt ord. Då vill Han sända sin tanke genom sin Heliga Ande. Då vill Han ge oss sin kraft att tillsammans göra Hans vilja på jord. (Kerstin Midnäs "Du tänder sång i mitt hjärta" s 75)

Efter den första apostlagenerationen fanns det egentligen inte någon organiserad mission i fornkyrkan, utan kristendomen spreds i de dagliga sammanhang människor rörde sig i. De flesta av de första kristna var fattiga, slavar och arbetare, som berättade om Kristus för sina kamrater i verkstäder och gruvor, i de antika städernas myllrande gränder och förslummade hyreskaserner. ... De första kristna församlingarna erbjöd verkligen gemenskap och sammanhållning. Man hade tät kontakt, nära relationer, man hade med varandra att göra. ... Jag tror att ensamheten är ett av vår tids största sociala problem. Den är ofta orsaken till missbruk och psykiska sjukdomar. Att erbjuda gemenskap är en av våra allra viktigaste uppgifter. (Vibeke Olsson "Dagsmejans hopp" s 10-11)

De kristnas enhet kan inte åstadkommas genom organisatoriska åtgärder eller teologiska kompromisser. Grundförutsättningen är att vi är helt förenade med Kristus genom tron, förenade i den sanning han kommit med. Enheten behöver inte nödvändigtvis betyda att vi är ett i uppfattning. I många frågor kan vi se olika. Men det är nödvändigt att vi är ett i liv, ljus och kärlek. Där splittring och söndring förekommer beror det på att de troende bara delvis eller inte alls tagit emot den sanning och det ljus som Jesus kom med. ... Det finns ingen möjlighet till enhet bland de troende om de inte är ett med Gud i Kristus Jesus. ... "Bli ett" ... tycks inte vara den bästa översättningen. "Vara ett", som de flesta översättningar har, är bättre. (Erik Bernspång "Johannes" s 401)

Växtmiljön för en kristen är en gemenskap som är präglad av kärlek, sanning och enhet. Enheten det gäller är inte en enighet som bygger på att man tycker om samma slags musik, har samma klädstil eller liknande saker. Den djupa enheten bygger på att vi har samme Herre - Jesus Kristus. Tvärs igenom alla åsikter och smakriktningar finns denna enhet. Vi är kallade att kämpa sida vid sida för tron på evangeliet. Det är därför vår uppgift att genomskåda alla dessa åsikter, som så ofta skiljer oss åt, så att enheten blir synlig. Ta dig därför tid att prata t ex med någon av de äldre i församlingen. Du kommer då att upptäcka, att trots alla olika åsikter har vi Jesus gemensamt. Detta förenar oss. (Karl-Erik Lundin-Anders Sjöberg-Lars-Martin Lund "Matsäcken - Tonårsandakter för dagligt bruk" s 21)

SAM (Svenska Alliansmissionen) samarbetar i Egypten med Svenska Journalens Läkarmission och Hjälpverksamhet och Den Koptiska Evangeliska Kyrkans Sociala Service i Egypten. (Karl Frandell "Årsrapport 1982 - Yttre missionen" s 58; Svenska Alliansmissionens årsbok 1982)

Ända från första början var människolivet avsett att levas i grupp. (C. René Padilla "En tro för folket" s 47)

I Nya testamentet gäller löftet till Abraham (om ett land att bo i) inte längre bara hans fysiska efterkommande av samma nation utan alla som tror på Kristus. Landet, som Gamla testamentet talar om, syftar då inte längre på Palestina som ett territorium. Men ordet är ändå teologiskt betydelsefullt: Det hänger ihop med den kristna trons sociala demensioner, särskilt de troendes inbördes kärlek. Liksom landet i Gamla testamentet är denna gemenskap ett påtagligt vittnesbörd om relationen till Gud. (Christopher Wright "Landet" s 313)


ca 1982 - ca 1980

Nu är det inte så vanligt med ateister. Dom växer inte på trän precis. Visst träffar man på personer som deklarerar sej som gudsförnekare men vid närmare undersökning visar det sig att det mer är kyrkan än Gud och Kristus de tvivlar på. Återigen andra visar sig vara agnostiker dvs. de förklarar sig stå neutrala inför gudsfrågan, ”man kan inget veta” etc. (John Hedlund ”Med Gud i hågen” s 185)

Man ger Augustinus och Calvin rätt, när man läser orden om hur psalmisten gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse i högtidsskaran. Man kan icke vara kristen på egen hand. Även den som är avsidestagen, har behov av församlingens gemenskap. De som är fångar för Kristi skull behöver vår gemenskap genom förbönen. Men även världsmänniskan, om hon är eftertänksam, erkänner att världens hopp står förtvinat, som blomman i sanden. Varför då inte söka den levande vattenkällan, Kristus? (Sven Danell ”Dagpostilla” s 115 i kommentar till Ps 42:2-12)

General Booth sade sig beredd att stå på huvudet på toppen av S:t Paulskatedralens kupol, om han därmed kunde locka en enda syndare till Gud. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 207 i kommentar till Rom 14:1-18)

Med alla opinionsundersökningar och enkäter och all statistik står kyrkan idag på ett berg som inte kan döljas. Vår svaghet och våra tillkortakommanden avslöjas utan förbarmande, och det är bäst så. Men inom allmänheten finns också tänkande människor. Och dessa måste göra sig frågan: Hur kommer det sig att trots allt kyrkan lever och lever så starkt som hon ändå gör? (Sven Danell ”Dagpostilla” s 354 i kommentar till Matt 5:13-16)

Likt staden som vida man skåda får, vars glans icke snarligen glömmes, likt ljuset som fritt uppå staken står och ej under skäppan förgömmes, så lyse Guds folk på den mörka jord med gärningar, födda av livets ord, till Krist, vår Frälsares ära. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 24; citat A.F. Runstedt)

Har jag dig i hjärtat inne, Du all godhets källa vid, ingen sveda når mitt sinne, ingen oro stör min frid. Herre, när jag haver dig, intet mer kan fattas mig. Den sitt allt i dig har funnit, han har lyckligt övervunnit. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 113; citat E. Norenius)

Att följa Jesus Kristus gör Guds rike synligt i världen, så att människor i världen kan tro på evangelium. (Lennart Thörn "Fem liknelser om Guds rike" s 6)


ca 1980 - ca 1978

Lärjungarna är förpliktade till enhet. Splittringen beror på att man inte tagit emot sanningen eller bara delar av den. Söndringen kan inte övervinnas genom att man kompromissar samman samfund och åskådningar, som var för sig rymmer både sant och falskt. ... Naturligtvis kan man samorganisera kristna samfund, men det betyder inte att man nått fram till den enhet, som Jesus här ber om. Den finns bara, där människor är ”helgade i sanningen”. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 171)

Vad jag har haft svårare att förstå är, att samfundet (Svenska Missionsförbundet) under "samtal att uppnå samarbete/sammanslagning o.d." hållit två alternativ öppna, dels en enad frikyrka och dels ett närmande till Svenska kyrkan. Är det verkligen möjligt, om man nu menar allvar med det ena eller det andra alternativet, att föra sådana förhandlingar? Kan dessa tvåfronts-sonderingar ha försvårat realiserandet av en enad svensk frikyrka? Eftersom jag i ekumeniskt samarbete själv företräder uppfattningen "unity" och inte "union" - d.v.s. enhet i Anden och samarbete över gränserna som bröder och systrar, men inte sammanslagning av alla samfund till ett - så är jag övertygad om, att ett så äktsvenskt trossamfund som Missionsförbundet har sitt berättigande även i framtiden. Ett flertal av de övriga frikyrkosamfunden, Frälsningsarmén inberäknat, har ju ett nära och förpliktande samarbete på det internationella planet i högre grad än Missionsförbundet, vilket också präglar våra funktioner och arbetssätt och därför skiljer sig mer eller mindre väsentligt från SMF. (Harry Tyndal "Så ser ledare för andra samfund på Svenska Missionsförbundet" s 294-295; ord av kommendören i Frälsningsarmén)

Upplevelsen av att vår kunskap är ett styckverk och att helheten endast finns hos Gud tror jag ... alltmer skall lära oss att både förstå varandra och älska varandra. Och detta är förutsättningen för att vi skall kunna komma vidare mot en sann enhet i tro och gärning. (Torsten Wiberg "Så ser ledare för andra samfund på Svenska Missionsförbundet" s 293; ord av missionsföreståndaren i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen)

Det viktiga är (inte hur medlemsutvecklingen blir inom Svenska Missionsförbundet utan) i stället om de medlemmar som räknas verkligen är medlemmar i Kristi kropp och om Missionsförbundet - oberoende av hur det går med det formella medlemskapet - för ständigt nya individer och grupper kommer att fungera som Kristi levande kyrka. (Jan-Erik Wikström "Morgondagens SMF" s 286)

Ska Kristi kyrka kunna fullfölja sitt uppdrag att föra evangelium ut i världen, behöver den människor som står för en kristen livssyn i alla sektorer av samhällslivet. Sådana människor behöver ständigt hämta ny kraft och kunskap i församlingens gemenskap och vara villiga att ge av sig själva åt den gemenskapen. Kan vi med glädje gå till vår församlingsgemenskap, då är det ett vittnesbörd om att församlingen är attraktiv. Det innebär, att församlingen genom olika aktiviteter bör öppna famnen för människor som söker gemenskap. Det kan gälla unga och gamla men också i större utsträckning än hittills människor i produktiv ålder som av olika anledningar är i skriande behov av gemenskap. (Linnea Hörlén "Morgondagens SMF" s 281-282; SMF = Svenska Missionsförbundet)

Det är en skandal, att Kristi kyrkas enhet inte kunnat göras synlig, och felet är inte bara andras. Teologiskt klarar nog SMF (Svenska Missionsförbundet) de ekumeniska proven, men psykologiskt? Lillebrorskomplexet gentemot Svenska kyrkan finns där, och - som ett kvardröjande fenomen - många frikyrkopastorers mindervärdeskänsla inför akademiskt utbildade präster. Och hur mycket frikyrklig ekumenik har inte stupat på SMF:s storebrorsattityd? (Bernt Jonsson "Morgondagens SMF" s 279)

Så länge stat-kyrkafrågan är olöst är Missionsförbundet en nödvändighet. Därefter beror framtiden av vilket förhållandet blir till Svenska kyrkan. Med en fri svensk folkkyrka har Missionsförbundet så mycket gemensamt att en bibehållen särställning skulle innebära betydande risker för isolering och sekterism. Teologiskt har Missionsförbundet (nu år 1978) med sin frihet från dogmatiska låsningar, sin samhällstillvändhet och sin enkla, friska lekmannafromhet mycket att berika en samlad svensk kyrka med. (Bertil Zachrisson "Morgondagens SMF" s 279; SMF = Svenska Missionsförbundet)

Samverkan mellan trossamfunden blir nog ofrånkomlig om evangeliet skall fungera i storstadsklimatet. Det blir dock inte fråga om vilket samfund som skall ta emot ett annat. Man får inte glömma, att alla samfundsformer är byggnadsställningar kring uppgiften att förverkliga evangelium om Guds rikes tillvaro i tiden. Målet är större än medlet. Personligen tror jag mest på ett samgående mellan Baptistsamfundet och SMF (Svenska Missionsförbundet). Dopet är inte en i mina ögon särskiljande nådegåva, men det är inte heller enbart en lydnadshandling. Det är framför allt Guds besegling av en personligt mottagen tro. Att barndop alltjämt kommer att ske borde inte för alla tider vara en särskiljande gräns mellan trons folk. Mer och mer tränger f.ö. vissheten om det riktiga i troendedopet fram. (Einar Genitz "Morgondagens SMF" s 262)

Visst önskar jag ett närmande mellan våra samfund. Jag hör till de många som gladdes åt Ansgar Eeg-Olofssons och Gösta Nicklassons "utspel" 1968 om samfundsupplösning för bildande av ett svenskt frikyrkosamfund. Men initiativet var för bra för att gå igenom alla kyrkopolitiska instanser med livet i behåll. Nu pågår sedan länge samma profilering inom samfunden som inom de politiska partierna, vilket ju innebär att man fjärmar sig från varandra i stället för att närma sig till varandra. För närvarande (1978) kan jag endast sen en fusion mellan Svenska Alliansmissionen och SMF (Svenska Missionsförbundet) som realistisk. Men jag skulle helst se en sådan mellan pingströrelsen och SMF. ... Ungt folk väljer inte gemenskap efter dogmatiska principer. Renhårighet sätts framför renlärighet. (John Hedlund "Mogondagens SMF" s 259-260)

På ekumenikens område är väl utvecklingen för mig personligen en viss besvikelse när det gäller de många ansträngningarna att få till stånd ett frikyrkoförbund eller en svensk frikyrka. Men allmänt sett har ju samfunden kommit varandra mycket närmare än förr. Och inom SMF (Svenska Missionsförbundet) har vi förstått att vi (nu år 1978) har mycket att lära av pingströrelsen, något som ytterligare förstärkts genom Jesus-folkets framträdande och den karismatiska vågen. (Gösta Nicklasson "Morgondagens SMF" s 256)

Det är naturligtvis av stort intresse om ett samgående kan komma till stånd mellan SMF och några av de övriga fria samfunden. Men kanske ett samgående mellan SMF och Svenska kyrkan vore lika riktigt? En präst sade mig en gång, att han kunde tänka sig att kasta loss från staten om Svenska Missionsförbundet ville ansluta sig till kyrkan. Är det kanske vår största uppgift i dag (år 1978) inom svensk kristenhet att låta SMF och Svenska kyrkan gå samman igen? (Johan Ahlsten "Morgondagens SMF" s 257)

För min del kan jag inte upphöra att hoppas på framväxten av "Svenska gemenskapskyrkan" genom ett samgående av alla de samfund som har den personliga tron (avgörelsen, omvändelsen) som grund för församlingsgemenskapen. Till dess detta sker kommer troligen SMF (Svenska Missionsförbundet) att existera och fungera ungefär som nu. Och det har alltjämt sitt berättigande därför att det så målmedvetet betonar den personliga friheten och integriteten i fråga om lärosatser. Utöver personlig bekännelse till Kristus som Herre och Frälsare ställs inte några krav för församlingsgemenskap. Detta är något omistligt. (Ansgar Eeg-Olofsson "Morgondagens SMF" s 257-258)

Islam är en hjärnans religion - hur många gånger hörde vi inte den meningen. Allah, den ende, finns innesluten i människans tankar liksom den troende är innesluten i Allah. För den kringvandrande beduinen var Allah ett allestädes närvarande väsen, i vilket den troende är innesluten vid varje tillfälle och på varje plats: ett väsen som inte överger den troende även när hon felat och som kan nås genom de dagliga fem bönerna utan hjälp av präster eller tempelbyggnader. När beduinen var nära sitt slut, överlämnade medresenärerna hans ande till Gud och hans kropp till öknen och reste vidare. (Lars-Ola Borglid-Annty Landherr "Revolution i Allahs namn - En bok om Libyen" s 187-188; I Allahs namn)


ca 1978 - ca 1975

Världen har ganska oberörd sett oss bygga kyrkor, samla in pengar, organisera hjälpstationer, sjunga och tala i både änglars och människors tungomål ... – genom er kärlek till varandra ska världen förstå att ni är mina lärjungar. ... Ingen går förbi kärleken utan gensvar, därför bjöd Han det vidare som mest skulle påminna om sej, dra de hungriga till sej och pånyttföda världen ... att ni älskar varandra. ... Då behövs ingen annan organisation än som den bland lärkorna – de känna igen varandra på sången; och vi, vi borde känna igen varandra på kärleken. (Birgitta Yavari ”Två gånger född”)

Religiös är (Gustav), men konfessionellt alldeles promiskuös: går i vilka kyrkor som helst, tycks läsa predikoturerna som man läser bioannonserna och går till katolikerna och kväkarna och Roseniuskyrkan och jag vet inte vad, fnns det en moské med en god förkunnare skulle han säkert gå i den också. Jag har aldrig sett något sådant, de religiösa som fanns i skolan till exempel var helt samfundspräglade, var någon baptist så var det baptist han var och hade inget att skaffa med kyrkliga gymnasieföreningen som var så kyrklig så det kallades "högkyrklig". Det är inte bara det som är förvirrande, han har över huvud taget samma egenartade distans till sin religion som till sin politiska inställning och driver glatt med sina egna idoler. Sina favoritpredikanter imiterar han lika respektlöst som om han härmar universitetslärarna. Dostojevskij citerar han med förtjusta gapflabb. Politiskt intresserad säger han sig inte ha varit så länge, bara sen han började läsa filosofi, och Vietnam förstås. Hans socialism tycks i grunden var asamma idé som hans kristendom, nånting med kärlek helt enkelt. (Helt enkelt!) (Gun-Britt Sundström "Maken - En förhållanderoman" s 37-38)

Den lilla mikrofonen (i den stora baptistkyrkan i Wichita, Kansas) fångade upp mina ord och förmedlade dem till åhörarna: "Efesierbrevet (4:16) säger att vi skall bry oss om andra kristna, därför att vi är ett med dem. Vi uppmanas aldrig att bli ett; vi är redan ett och förväntas handla därefter." (Joni Eareckson-Steve Estes "Ett steg vidare" s 34; vintern 1975)


ca 1975 - ca 1970

Det är omöjligt säger du och ändå är ni hos varandra och när ni rör varandra rör ni vid världen och kanske värms den och skäms lite för att den aldrig kan röra er och värma er som ni kan värma varandra. (Lars Forssell ”Det är omöjligt säger du” s 514; 1974)

Under år 1971 hade jag brevkontakt med Solsjenitsyn. Det skedde naturligtvis inte på vanliga, normala vägar, och med hänsyn tagen till brevskrivarens belägenhet i sitt hemland har jag inte givit den någon offentlighet. I sina brev ger han emellertid uttryck för samma övertygelse som han sedan utförligt utvecklat i sitt Nobeltal - den orubbliga tron på konstnärens stora uppgift i världen i dag, på den ordens makt som förmår övervinna dem som har makten. Och han ser författarnas internationella samarbete, deras gemenskap över land- och språkgränsen, som en enstaka ljusets företeelse i vår tids mörknande, våldbehärskade värld. Solsjenitsyns Nobeltal, publicerat hösten 1972, är en historisk händelse, ett förblivande dokument. Det utgör en gripande hänvändelse till hans kolleger, det är adresserat till alla diktare i världen, det är en uppmaning: Förlora inte tron på Ordet! (Vilhelm Moberg "Nobels ofredspris" s 112)

I ett eftermöte (under mötesserien Offensiv Nytt Liv i Tranås 1972) tog en medhjälpare till orda. Han hade en ung grabb vid sin sida. ”Han har lämnat sig åt Gud under offensiven”, berättade medhjälparen. ”Men hans fosterföräldrar har stora alkoholproblem och vår nyfrälste vän klarar inte den miljön just nu. Finns det någon som kan ställa upp ...” En prydlig herre i övre medelåldern räckte upp sin hand. Han och hans fru var beredda att ge den nyomvände en fristad i kristen miljö så att han kunde växa sig stark. En annan av de nyfrälsta betraktade det etablerade församlingsparet, som rörda till tårar öppnade famnen för en ny familjemedlem, och kommenterade högt: ”Se vilken kärlek! Se vilken kärlek!” Och visst var det kärlek. Gudomlig kärlek. (Birger Thureson "I korselden - en biografi om Berthil Paulson" s 210-211)

Historiskt sett hade den ekumeniska rörelsen haft sin upprinnelse på missionsfälten i Indien under senare delen av 1800-talet. Där verkade mer än ett hundratal missioner av olika konfession: anglikanism, lutheranism, metodism, presbyterianism, kongregationalism, baptism m fl. Alla konkurrerade med varandra. ... Vilken förvirring bland hedningarna! Vilken anstöt! Vilket hinder för evangeliets utbredning! Missionärerna och de indiska kristna själva började inse, att så kunde det inte få fortsätta. Det var ju samme Herre och Frälsare de alla trodde på och ville tjäna. Man började komma samman till gemensamma konferenser och överläggningar. Man övergick från kritik till brödragemenskap, från konkurrens till samarbete. ... Det var ... med den största tillfredsställelse jag fann, att det är i samma anda arbetet vid (retreatgården) Wettershus bedrives. (Sigfrid Estborn "Dröm blir verklighet" s 79-80)

Genom riksdagsbeslut 1954 hade det blivit möjligt att genom allmänna skattemedel ge bidrag från stat, landsting och kommun till samfundens ungdomsorganisationer, skolverksamhet och sociala institutioner samt till studie- och fritidsverksamhet. Dessa bidrag omfattade år 1970 omkring tio procent av frikyrkornas totala inkomster. Det var här fråga om ett "riktat" ekonomiskt stöd. Inom frikyrkorna började man argumenterra för ett "generellt" ekonomiskt stöd i likhet med det partistöd som införts 1964. År 1971 genomfördes detta generella stöd genom riksdagsbeslut. Det syftade till "att öka förutsättningarna för ekonomiskt svaga församlingar att hålla lokaler samt erbjuda religiös service i form av gudstjänst, själavård och liknande". Sveriges Frikyrkoråds Samarbetsnämnd (SFRS) inrättades 1971 för att fördela dessa statliga medel. Sju av de åtta medlemssamfunden utsåg ledamöter till nämnden. Senare anslöt sig Frälsningsarmén, Pingströrelsen, Adventistsamfundet och Bibeltrogna Vänner; 13 samfund ingick därmed i överenskommelsen och tog emot statliga bidrag. Pengarna fördelades i proportion till samfundens storlek och gällde: 1) lönebidrag till pastorer i små församlingar 2) bidrag till lokalkostnader och 3) stöd för samverkan mellan församlingar. Tillkomsten av Samarbetsnämnden blev viktig för den frikyrkliga samverkan. Statens pengar drev på ekumeniken och möjliggjorde en expansion av Sveriges Frikyrkoråds verksamhet. Samtidigt uppstod ett ekonomiskt beroendeförhållande till staten. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 240-241)

Konferensen i Nairobi, där Internationella Kongregationalistrådet och Presbyterianska Världsalliansen gick samman, var historisk ur flera synpunkter. Det var första gången två konfessionella världsorganisationer förenades. Det var första gången en konferens av denna art hölls på den afrikanska kontinenten. ... Jag vet att jag talar också för missionsföreståndaren, när jag säger, att mötet med den reformerta-presbyterianska kyrkofamiljen blev en stor och glädjande upplevelse. Det intensiva engagemanget i bibelstudierna, som hade en central plats i konferensens hela program. Värmen i den personliga trosgemenskapen. Känslan av att församlingssynen, trots olikheter, långa stycken är densamma, främst genom den självklara betoningen på den personliga trons nödvändighet. (Olle Engström "SMF medlem i den nya alliansen?" s 207; artikel i Svensk Veckotidning nrf 38 den 18 sept. 1970, återgiven i Svenska Missionsförbundets 100-årsjubileumsbok 1978)

Mellan de tre äldre frikyrkosamfunden fortsatte samtalen som ett "Tresamfundssamtal". Man var tillbaka i samma situation som före 1947. År 1970 fanns ett förslag om en federativ "Sveriges Frikyrka". De medverkande samfunden skulle leva kvar som självständiga enheter, men alla funktioner skulle vara gemensamma. Förslaget kom från Svenska Baptistsamfundet och hade tillstyrkts av Metodistkyrkan. Svenska Missionsförbundet hade egentligen velat förverkliga sin egen vision om ett nytt frikyrkligt samfund. Långt utarbetade planer fanns att förverkliga Sveriges Frikyrka då bakslaget kom. Orsaken härtill var den nyutnämnde metodistbiskopen Ole Borgen, som deltog i samtalen för första gången. Metodistkyrkans kyrkoordning medgav inte en kyrkounion, menade Borgen. Den nordiska metodistiska traditionen lade också hinder i vägen liksom kyrkans episkopala struktur. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 239)


ca 1970 - ca 1968

”att du älskat dem” Bernard … tolkar detta att betyda att världen skall förstå att Gud har älskat den, men mer troligt betyder det, att världen skall förstå att Gud har älskat de kristna troende. Guds kärlek för världen nämns bara som en förberedelse till Sonens inkarnation i Joh 3:16. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 771)

Frälsningens idé är för juden enhetens idé, helhetens idé. Judendomen är full av motsatser. Jakob Wassermann sade en gång: ”Juden är skådespelare och sann människa, skön och ful, lysten och asketisk, charlatan och dobblare, fanatiker och feg slav, allt detta är juden.” Juden längtar därför efter enhet i sitt eget väsen. Juden representerar här i sitt kluvna väsen hela mänsklighetens frälsningslängtan och frälsningshunger, men han upplever det som ett psykologiskt fenomen. Han upplever sin inre verklighet som en levande substans, som strävar mot två poler, han upplever sin inre väg som en vandring från korsväg till korsväg. Judens strävan efter enhet gör judendomen till ett mänsklighetens fenomen och gör judefrågan till en mänsklighetens fråga. Därför har judens inre lidande ofta varit större än hans yttre. Och detta inre lidande har varit tvedräktens lidande, splittringens lidande. Judens monoteism, detta att ”Gud är En”, är ett svar på hans egen mångfald och dualism. Gud måste vara En, då människan är kluven. (Erik Sollerman ”På resa till mig själv” s 64-65)

Den kristna församlingen har i dag att leva mitt i en splittrad värld, i en söndersliten mänsklighet och genom sin blotta existens vara ett budskap om samhörighet och gemenskap. Hurdan är gemenskapen t ex i den lokala församlingen? Är den präglad av medlemmarnas generösa inställning till varandra, av omtanke och omsorg om varandra? Finns i dag anledning att fälla samma omdöme om de kristna som i urkristen tid: Se hur de älskar varandra! (Gösta Nicklasson "Kristus lever" s 163; Predikan över Joh 5:17; 20:21b och Matt 16:18 vid Svenska Missionsförbundets generalkonferens 1969)

En tvålfabrikant och en rabbin var en gång ute och gick tilsammans. Tvålfabrikanten sa: "Vad är det för bra med judendomen? Se så världen ser ut: hungersnöd, krig, sjukdom, elände, människor som hatar sina medmänniskor. Allt detta efter 4 000 år av judendom!" "Vad är det för bra med kristendomen? Efter nästan 2 000 år av kristen lära ser vi fortfarande länder som slåss mot varandra, folk som svälter i världen, människor som förföljer varandra och ett ständigt hot att någon trycker på en knapp och utplånar mänskligheten genom atomdöden. Vad är det för bra med judendomen? Vad är det för bra med kristendomen? Vad är det för bra med religion?" Rabbinen var tyst under deras fortsatta promenad. Snart fick de syn på ett smutsigt barn, som lekte i rännstenen. Rabbinen sa: "Titta på det här smutsiga barnet. Vad är det för nytta med tvål? Miljoner tvålar lämnar fabrikerna, men se hur den här ungen ser ut. Vad gör tvål för nytta?" Tvålfabrikanten blev arg. Han protesterade: "Tvål gör ingen nytta om den inte används." Rabbinen sa: "Det är samma sak med judendomen och kristendomen, min vän. Religionen är inte av stort värde om den inte tillämpas!" (William B. Silverman "Judendom Kristendom" s 148)


ca 1968 - ca 1965

Som en följd av Andra Vatikankonciliets (1962-65) reformprogram skedde förändringar inom katolska kyrkan världen över. ... Denna nya öppenhet kom också till uttryck vid Kyrkornas Världsråds möte i Uppsala 1968. Vid Stockholmsmötet 1925 hade katolska kyrkan uteblivit. I Uppsalamötet 1968 deltog ett fyrtiotal katoliker som observatörer. En del katoliker deltog också i gemensamt nattvardsfirande i Uppsala domkyrka, vilket var i strid med den officiella katolska inställningen. Den svenska katolicismen fick i praktiken en mer ekumenisk inriktning än den som utformades av enhetssekretariatet i Rom. Biskop (John F.) Taylor inrättade en ekumenisk kommission, och katolska kyrkan i Sverige blev medlem av Svenska ekumeniska nämnden - sedermera Sveriges kristna råd. En officiell ekumenisk katolsk-luthersk samtalsgrupp bildades år 1970 och började föra samtal om relationerna mellan katolska kyrkan i Sverige och Svenska kyrkan. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 242-243)

Den 11 november (1967). ... Vi hade varit på tältmöte i Paraguacu Paulista, en stad (i Brasilien) på 20.000 invånare. Där arbetar Assar och Kerstin Berggren. De hade haft tältmöten i två månader och sett ett 25-tal komma till tro. Missionsförsamlingens hornmusikkår och pingstförsamlingens nybildade kör medverkade förtjänstfullt. (Linné Eriksson "Ur min brasilianska dagbok" s 111)

Prästen var alltid välkommen också i de hem, där man annars hade sin andliga hemvist i frikyrkan. Bjurbäck har ju alltid varit starkt präglat av den frikyrkliga väckelsen. Vi respekterade varandra och kunde mötas på det personliga planet. Bl.a. märktes detta vid höstens husförhör. Då gick man man ur huse i de olika rotarna för att få uppleva ett par timmar av kristen gemenskap. Andakt, "kontroll" av kyrkoböckerna (för syns skull), avsmakande av dignande kaffebord med glatt umgänge för att till sist samlas kring något aktuellt ämne i vår kristna tro. En gammal fin tradition väl värd att bevara för framtiden. (Per-Axel Jonzon "Att vara präst i Bjurbäck" s 84; Jonzon var präst i Bjurbäck 1966-1971)

På kvällen talade Pjotr om för sina vänner, att det hade kommit ytterligare en troende (till lägret). Denne var från den sanna ortodoxa kyrkan, och Pjotr föreslog att de skulle söka upp honom tillsammans. Kostja rynkade pannan: "Men han är ju ortodox!" Pjotr blev generad. Hur kunde Kostja reagera på det viset? ... (Nikanor) blev ombedd att säga sin mening: "Ja bröder, den är inte jude som i yttre mening ser så ut, utan den som är jude (är det) i inre bemärkelse. Under min första tid i fängelse lärde jag känna ortodoxt troende, vilkas moral stod mycket högre än många baptisters och pingstvänners." "Men de är ju inga pånyttfödda kristna", protesterade Kostja. "Jag bestrider inte att en stor del av dem inte är födda på nytt. Men de som jag lärde känna levde helt för Kristus. De flesta anser det inte vara synd att dricka lite vin vid en fest. Och vad gäller ikonerna, korstecknen osv, så har de helt enkelt uppfostrats på det viset. ... Vet du att Spurgeon - den bekante, engelska baptistpredikanten - rökte, och du som är så förtjust i hans predikningar, eller rättare sagt, var det när du var fri. Han rökte och Gud använde honom ändå till underbar välsignelse. När Herren plötsligt lät honom förstå att rökning var en synd, då upphörde han genast så vitt jag är riktigt informerad. Det är inte någon orsak för oss att börja röka eller dricka, men vi har inte rätt att döma människor för att olika saker är förborgade för dem." "Amen!" sade vännerna, och tillsammans begav de sig till Semjon. ... Pjotr presenterade Lapin. ... "En gammal bekant!" utbrast Semjon glatt. "Vi var kompisar i KGB-cellen i fängelset i ---! Han gav mig en omgång för ikonerna, korstecknet och över huvud taget hela ortodoxin!" Lapin log mot honom, och Semjon omfamnade honom och kysste honom tre gånger. "När en ortodox kysser en adventist står det inte alltför illa till med oss", skrattade Pjotr. (Hermann Hartfeld "Trots KGB" s 148-152; Arbete, fritid, nya bröder)

(Jesus) kallar och utväljer människor, som är helt olika varandra men som inför den store Mästaren upplever den dyraste gemenskap. Kolerikern och flegmatikern finner varandra i en höghelig uppgift, sangvinikern och melankolikern bildar den bästa tänkbara arbetsgemenskap. Slaven arbetar sida vid sida med sin herre, och den urgamla generationsbrytningen försvinner. (Evert Axelsson "Korset - kärlekens yttersta bevis" s 8)

I och med att (Lewi Pethrus) från 1960-talets mitt tillbringade alltmer av sin tid i USA kom han tidigt i kontakt med den så kallade karismatiska förnyelseväckelsen och blev positivt inställd till den. Han introducerade den i Sverige och försvarade den i tidningen "Dagen" samt varnade pingstvännerna för att bete sig som samfundens folk gjort vid Pingströrelsens framväxt. Pethrus visade också i detta sammanhang prov på ett ledarskap med en förmåga till omvärldsanalys och känsla för vilka som var de styrande krafterna och vilka idéer i samtiden som hade framtiden för sig. (Carl-Gustav Carlsson "Lewi Pethrus och den svenska Pingströrelsen" s 384)

Det var söndagseftermiddag. Jag hade just ätit middag i en restaurang på översta våningen i ett av Tokyos många stora varuhus. ... Plötsligt hörde jag en röst bakom mig. Det var någon som på engelska sade: "Ursäkta mig." ... Vi talade lite om Japans religioner. Dem tycktes (den unge mannen) inte ha mycket till övers för, i varje fall inte shintoismen. "Jag hatar shintoismen", sade han, "ty den upphöjde kejsaren till en gud, och fick japanerna att blint lyda ledningens order fram till undergångens brant under andra världskriget." Så ställde han mig frågor om kristendomen. Han tycktes ha haft mycket litet kontakt med kristendomen tidigare. En av frågorna löd: "Vad är det för skillnad på protestantismen och katolicismen? " Jag försökte utan att säga något ont om katolicismen att förklara de viktigaste skillnaderna. Så kom vi in på frågan om Gud. (Åke Walfridsson "'Varje moln har silverkanter'" s 90-92; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1965)

Svensk kristenhet står i dag inför utomordentligt ansvarsfulla och krävande uppgifter. I ett allt mer sekulariserat samhälle har den att frambära och leva ut sitt budskap om Jesus Kristus som Herre och Frälsare. Inom Svenska Missionsförbundet är vi förvissade om att de kristna kyrkornas och samfundens insats såväl religiöst som socialt och kulturellt bäst kommer till förverkligande, om den utföres i djup gemenskap och i ett förtroendefullt samarbete. Liksom inom andra kyrkor och samfund är vi medvetna om att splittringen försvagar de kristnas insatser både när det är fråga om att nå den enskilde med budskapet om Jesus Kristus och när det gäller att påverka det allmänna skeendet i vårt land. ... Jag vill ... föreslå att Sveriges Frikyrkoråd snarast låter utreda om möjligheter nu finns för bildande av ett frikyrkoförbund. ... En GOD utgångspunkt för överläggningarna är att de samfund som tillhör rådet består av församlingar, vars medlemmar bekänner Jesus Kristus som Herre och Frälsare. (Gösta Nicklasson "Pröva frikyrkoförbundet igen" s 169; artikel i Svensk Veckotidning Nr 38 24 sept 1965, återgiven i Svenska Missionsförbundets 100-årsjubileumsbok 1978)

Inga mallar eller religiösa konfektionskostymer passade för (pastor C.G. Hjelm). Han hade sina egna regler, sina egna åsikter och sin egen stil. Stadigvarande samfundsabonnemang passade honom inte alls. Han började som metodist, blev senare baptist, så pingstvän och slutligen baptist igen, men egendomligt nog var han inte bara accepterad utan eftersökt av alla. Han predikade i statskyrkor och pingstkapell, i armétempel och hos missionarna i Jönköping, han framträdde på stora konferenser, där han omedelbart dominerade. (Harry Sjöman "En predikokonstens mästare" s 20-21; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1965)

År 1054 bannlyste påven och patriarken (i Konstantinopel) ömsesidigt varandra. Korstågen gjorde inte situationen bättre. Hären som var på väg till Jerusalem 1204 dirigerades om till Konstantinopel ... och där härjade korsfararna i staden som de värsta barbarerna från folkvandringstiden. Det skulle grekerna aldrig glömma. Först 1965 upphävde påven och patriarken bannlysningen i högtidliga former. Den katolska och den ortodoxa kyrkan närmar sig nu på olika vis varandra men en återförening är inte i sikte. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 137-138; Kristendom under tidig medeltid)

Från åren mellan 6 och 13 bevarade jag några goda regler: ... Tag inte anstöt av dåliga läsare! Goda kristna finns tillräckligt många för att jag skall veta vägen till himlen. Att skylla sin egen obenägenhet till frälsning på kristnas dåliga liv är de obotfärdigas förhinder, trasor med vilka man söker skyla egna synder. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 1" s 21)


ca 1965 - ca 1960

Inom frikyrkoekumeniken var några frågor ständigt återkommande. ... Det gällde främst frågan om associativt medlemskap, vilket hade konsekvenser på lokalplanet. Om någon flyttade till en ort, där det egna samfundet inte hade någon församling, borde man kunna bli associativ medlem i annat samfunds församling på inflyttningsorten. 1964 års frikyrkomöte antog en normalstadga för sådant medlemskap. Praxis etablerades snabbt och blev en naturlig form av lokal frikyrkoekumenik. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 238)

I det evolutionära perspektivet behöver ingen känna sig som ett obetydligt kugghjul i det sociala maskineriet eller som ett hjälplöst offer för opersonliga krafter. Nej, här kan man utveckla sin egen personlighet, upptäcka sina gåvor och möjligheter, skapa personliga och fruktbärande relationer och upptäcka något av sin egen betydelse. Om man på detta sätt upptäcker de evolutionära möjligheterna i sin egen person, bidrar man med sina kvalifikationer till att fullborda mänskligheten för sin bestämmelse. Garantin för den enskildes värde finns i den omfattande och mer bestående helhet som varje individ är en del av. (Julian Huxley "Essays of a Humanist" s 89; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 218)

I våra dagar (1964) med den ringa förståelsen för historiska motiv och traditioner har vi ... i de olika samfunden allt arbete att förklara för de unga människor, som tillförs våra församlingar, vad som skiljer just vårt samfund från andra. Det är ingenting, som upplevs naturligt och självklart, snarare tvärtom. Även om läroskillnaderna numera är minimala eller helt borta (bortsett naturligtvis från t. ex dopfrågan), finns det något man alltid kan hänvisa till, nämligen "samfundets särart". ... Man kan nog inte komma ifrån, att de många små församlingarna och samfunden lätt får ett drag av sekterism över sig, vilket begränsar evangelisationsräckvidden. Dessutom tycks storstädernas ytterområden knappast kunna evangeliseras av de olika samfunden var för sig, av olika skäl. Detta är ju bakgrunden till försöken med s.k. associativt medlemskap. Över huvud taget motiverar det religiösa läget i vårt land en omprövning inom de frikyrkliga leden. Vi har alltså all anledning att ta en smula allvarligare på den frikyrkoekumeniska frågan även inom (Örebromissionen) än vad hittills varit fallet. Vi har inte heller någon anledning att uttala förkastelsedomar över dem, som arbetar med ekumeniska frågeställningar. De angår oss liksom frikyrkligheten i övrigt i allra högsta grad. (Arne Rundqvist "Angår den frikyrkoekumeniska frågan oss?" s 1,3; tidningen Missionsbaneret 28 maj 1964)

Låt mig säga några ord om församlingen. Bröder i Amerika, jag måste påminna eder, såsom jag har sagt till så många andra, att församlingen är Kristi kropp. När församlingen är trogen sitt sanna väsen, vet den av varken söndring eller oenighet. Jag har hört, att det inom den amerikanska protestantismen finns mer än tvåhundrafemtio samfund. Det tragiska är inte endast, att ni har en sådan mångfald av samfund, utan att många grupper gör anspråk på att äga den absoluta sanningen. En sådan snäv sekterism fördärvar enheten i Kristi kropp. Gud är varken baptist, metodist, presbyterian eller medlem av episkopalkyrkan. Gud står över samfunden. ... Ännu en sak, som oroar mig beträffande Amerikas kyrka, är att ni har en kyrka för vita och en för negrer. Hur kan segregation förekomma i Kristi sanna kropp. Jag har hört att integrationen är mera genomförd inom nöjesvärlden och andra världsliga institutioner än inom den kristna kyrkan. Hur förfärande är inte ett sådant förhållande! ... Kyrkan måste träda fram på de sociala reformernas arena. Först och främst måste ni se till, att kyrkan kastar av segregationens ok från sin nacke. (Martin Luther King jr "Vägen heter icke våld" s 153-155; ”Paulus' brev till Amerikas kristna”)

Det står inte ... att Jesus bad, att de må BLIVA ett ... utan att Jesus beder att de MÅ VARA ETT, som jag och Fadern är ett. (D.O. Belfrage "Daniels profetior och Uppenbarelseboken" s 29)

Alla humanister strävar efter en bestående samstämmighet som grundval för ett sekulärt samhälle. (H.J. Blackham "Objections to Humanism" s 15-18; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 221)

Vi hade i god tid fått en vänlig inbjudan från Svenska Missionsförbundets missionär Manne Lundgren att hälsa på i Brazzaville. Efteråt är jag ofantligt tacksam för denna inbjudan, som beredde oss tillfälle till nya och värdefulla kontakter. För övrigt fanns det all anledning att hälsa på våra vänner - missionsförbundarna i Kongo - och säga dem ett förnyat tack för visad vänlighet mot vår mission i gången tid. (Linné Eriksson "Kontakt med Kongokyrkan" s 190)

Vi blev ytterst välvilligt mottagna i Bangui (i Centralafrikanska republiken). Vår missions fältsekreterare i Afrika, Stig Axelsson, hade ordnat för oss på bästa sätt. Madame de Luze, maka till den reformerte franske fältprästen, var oss till mötes med bil. Denna familj har gjort vår mission åtskilliga tjänster, och även vi blev föremål för deras omtanke och gästfrihet. Vi hade räknat med att få bo på hotell, men vi hade i stället den angenäma förmånen att få vårt högkvarter hos the Brethren Chrurch - den amerikanska brödramissionen - där rev. J.P. Kliever med maka står i ledningen för en rätt betydande mission i Afrika. ... I Bangui finns en församling på närmare 900 medlemmar och en stor ändamålsenlig kyrka. (Linné Eriksson "Framme i Afrika" s 15; år 1962)

Demokrati har småningom blivit ett hedersord. Och nu brukar man det till angrepp mot fackföreningarna. De har ju medlemmar, som inte gillar socialdemokratins politik, som röstar mot höger, folkparti, bondecenter eller kommunisterna. Är det då inte övergrepp mot dem, när föreningarnas fanor får ge glans åt demonstrationerna och när föreningarnas pengar brukas till att bekosta socialdemokratiska valrörelser? Det låter kanske inte oresonligt. Innan man gjort klart för sig att det betyder, att man vill ta ifrån fackföreningarna deras frihet att på den politiska vägen föra fram, vad de anser vara medlemmarnas rätt och deras uppenbara intressen. ... Den enkla sanningen är att om inte ett socialdemokratiskt parti hade funnits i vårt land, skulle fackföreningsrörelsen ha varit tvungen att uppfinna det. Såsom faktiskt skedde i England för 60 år sedan, då Labour kom till. (Ernst Wigforss "Förstamajtal 1962" s 145,147; tal vid 1-majdemonstrationen i Göteborg)

(Evangelisten och missionsledaren Ida Andersson) var uppburen bland baptister, erkänd av pingstvänner, respekterad av de kyrkliga, uppskattad av missionare och alliansare, älskad av salvationister och metodister och högeligen omtyckt av sina grannar oavsett vilken konfession de hade. (Samuel Sollerman "Ida Andersson - en glädjens budbärarinna" s 42)

Panortodoxa konferensen är det högsta gemensamma organet för den ortodoxa kyrkofamiljen. Den har ersatt det ekumeniska konciliet, som på grund av kyrkans splittring inte kunnat fungera efter konciliet i Nicea 787. Panortodoxa konferensen samlades första gången 1961. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 58)

Vid (Kyrkornas Världsråds) möte i New Delhi 1961 ... uttrycktes ekumenikens målsättning på ett nytt sätt. Kyrkornas Värdsråd syftade inte till att bli en "överkyrka" utan en enhet mellan alla döpta kristna "på samma ort": "Vi tro, att den enhet som är både Guds vilja och hans gåva till sin kyrka synliggöres, då alla på samma ort, som är döpta till Jesus Kristus och bekänner honom som Herre och Frälsare, genom den Helige Ande föres till en fullständigt förpliktande gemenskap med varandra." I New Delhi blev ett stort antal ortodoxa kyrkor medlemmar av Kyrkornas Världsråd liksom ett par latinamerikanska samfund av pingstväckelsekaraktär. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 270)


ca 1960 - ca 1955

Att (gammalkyrkligheten) ännu ägt kraft att förnya sig visa namn som Bo Giertz och Olov Hartman, sinsemellan tämligen olika men med det gemensamt att de båda kämpat sig fram till en gammalkyrklig fromhet med bevarande av hela den äldre gammalkyrkliga själavårdstraditionen. Det är inte så litet av pietism i denna tradition och här kunna ej sällan de yngre väckelserörelserna i gammalkyrkligheten se en frände, hur stora motsättningarna än varit, inte minst på västkusten. (Berndt Gustafsson "Gammalkyrkligheten"; Jönköpings-Posten den 26 september 1956)

Kristus bad om att Hans lärjungar skulle bliva ett, såsom Han och fadern är ett. Att det här är frågan om en andlig enhet är självklart. (Lewi Pethrus "En såningsman gick ut" s 37)

Det är tydligt att Johannes har föga intresse av kyrkan som institution, och till skillnad mot Ignatius vädjar han inte om enhet i institutionella ordalag. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 512)

Låt mig ... anföra d:r Åke Holmbergs slutord vid ett föredrag i Holsbybrunn: "När vi fråga vad missionen skall göra åt världens nöd, tror jag ett av de viktigaste svaren är att just i de triviala vardagsproblemen låta himmelrikets krafter bryta igenom, om också bara i en glimt. Så är kyrkan salt och ljus för hela världen, för alla samhällen och mänskliga gemenskaper. Det är när vi leva den kristna församlingens liv och inbjuda varje människa att träda in i de återlöstas gemenskap, som vi föra fram Guds svar på världens nöd." (Arvid Almquist "Världsnöd och världsmission"; Jönköpings-Posten 1955-05-04)


ca 1955 - ca 1953

Till det som verkade som en besvikelse var ju, att ortodoxa kyrkan vid ett par tillfällen demonstrerade sin särställning. Den kunde för det första inte rösta för världskyrkorådets rapport om Kristus som världens hopp. Dels ansåg man, att den kommunistiska faran inte tillräckligt starkt betonades i budskapet, och dels ansåg man, att för litet plats hade givits läran om den Helige ande som genom kyrkan är verksam i byggandet av riket. ... För de ortodoxa finns endast en möjlighet i att alla andra omvända sig och komma åter till den, enligt deras åsikt, rätta läran och därmed den rätta kyrkan. ... Det glädjande är ju, att ortodoxa, i motsats till romerska kyrkan, gärna förblir i den ekumeniska gemenskapen. (Odd Hagen "Några intryck från Evanston"; Jönköpings-Posten 1954-09-10; Evanston-konferensen - 15-31 aug 1954 i North Western University nära Chicago - var Kyrkornas världsråds generalförsamlings andra sammankomst)

Tydligt är att det ekumeniska läget under de senaste årtiondena (boken skriven 1954) utvecklats till mera förtroendefullt närmande samfunden emellan. Förr kunde ju i kyrkan avkunnas gruvliga domar över inträngande villoandar, och från motsatta hållet dundrades väldeliga mot den babyloniska sköka, som kyrkan var. Detta verkade visserligen inspirerande på den kyrkliga, respektive frikyrkliga nitälskan. Men i samklang med det gudomliga kärleksbudet stod det just inte. Nu förekommer det, Gudskelov, inte mer. Många av de skiljande lärorna framhållas ej nu. Det centrala: Guds frälsande nåd i Kristus och ett nytt leverne i hans kraft är samlingspunkten. (Adolf Kloo ”Hänt och sagt” s 54)

Från hösten 1948 växte tankarna på "Frikyrkan i Sverige" fram. Vid Fria kristna riksmötet 1950 uppdrogs åt Frikyrkliga Samarbetskommittén att undersöka möjligheterna att skapa en federativ (förbund av olika samfund) svensk frikyrka. År 1953 presenterades för det åttonde allmänna frikyrkomötet ett förslag till konstitution för "Sveriges frikyrkoförbund" jämte en promemoria om det lokala samarbetet. Bakgrunden var att främst de tre äldre samfunden upplevde att det andliga klimatet i Sverige hade hårdnat samtidigt som samhällets sekularisering blev alltmer märkbar. Församlingarna riskerade att bli isolerade från samhällslivet. De äldre samfundens medlemstal minskade och ungdomsarbetet hade stagnerat. På lokalplanet konkurrerade samfunden om en liten grupp människor. Medvetandet om den kristna förpliktelsen utifrån evangeliet att visa enhet gjorde ekumeniken nödvändig. Det var framför allt (ordföranden i Frikyrkliga samarbetskommittén) Olle Engström som drev det senare motivet. I det förslag som behandlades vi 1953 års frikyrkomöte handlade det om ett "förbund av samfund som genom ett närmande till varandra önska giva uttryck för den gemenskap de äga i Kristus". ... Ett något reviderat förslag antogs av Frikyrkomötet och publicerades med titeln "På väg mot frikyrklig enhet", 1954. Förslaget behandlades av varje samfund för sig vid deras general- eller årskonferenser. Svenska Missionsförbundet, Metodistkyrkan och Svenska Baptistsamfundet tillstyrkte förslaget. De fem yngre samfunden bordlade samtliga frågan med olika motiveringar. Frikyrkliga samarbetskommittén konstaterade två år senare att hela frågan fallit. Motivet för de fem samfunden var att de inte ansåg sig kunna överblicka konsekvenserna. Om de tre äldre samfunden i denna situation gått vidare och verkligen bildat Frikyrkoförbundet skulle de ha sprängt den enhet som nyligen skapats i Frikyrkliga samarbetskommittén. Samfundsledarna hade uppenbarligen inte förankrat visionen om Sveriges Frikyrkoförbund i församlingarna. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 237)

Den baptistiska rörelsen här i landet är äldst bland de nu existerande frikyrkliga sammanslutningarna. Den har egentligen ingen anledning att kapitulera i fråga om sin trosuppfattning. Det är detta en hel del inom Örebro missionsförening och Baptistsamfundet ser och det är helt naturligt detta, som skapar meningsskiljaktigheter. Vi som är övertygade om att de troendes dop och en troende och döpt församling är det bibliska mönstret för en kristen verksamhet, dömer inte andra kristna i deras syn på dessa frågor. Men den hållningslöshet, som kännetecknar massor av kristna i vår tid, då det gäller trosfrågor, kan man därför inte rekommendera. Då det för några år sedan var fråga om enhet mellan döparrörelserna här i landet, låg saken till på ett annat sätt än den nu gör för frikyrkoförbundet. Vi som då sökte närma oss varandra, var eniga i dop- och församlingsfrågan. Vi borde haft större förutsättningar för enhet än det nu påtänkta frikyrkoförbundet. Våra enhetssträvanden strandade dock på andra saker. Vi tänkte nog inte då på en organisatorisk enhet, utan en enhet som närmast uttryckes i Pauli bevingade ord: "Andens enhet genom fridens band". ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 321; ledare i tidningen Dagen den 29 december 1953)

Då förbundet mellan de svenska frikyrkosamfunden bildades vid frikyrkomötet förliden sommar förstod var och en att avsikten med detta föetag var att ena de skilda grupperna av svenskt frikyrkofolk. Bland dem som anslöt sig till detta initiativ var också Örebro Missionsförening. Dess styrelses ordförande, pastor Birger Eriksson, förordade samgåendet ifråga. Pastor Eriksson har emellertid vid närmare eftertanke och genom omständigheter, som uppkommit förliden sommar, intagit en ny ståndpunkt till frikyrkoförbundet och yrkar nu på, att Örebro Missionsförening inte bör ansluta sig till detsamma. ... Inom ÖM är meningarna delade, vilket tydligt framgår av missionsföreningens veckotidning. Tidningens redaktör hävdar med skärpa på ledarplats en motsatt åsikt mot den som styrelsens ordförande företräder. Även för övrigt har man riktat skarp kritik mot Birger Eriksson för hans ändrade ståndpunkt. ... De frikyrkoorgan, som angripit Birger Eriksson för hans ändrade inställning till frikyrkoförbundet, har i detta sammanhang gjort upprepade angrepp på pingstväckelsen, som om den hade någonting att göra med denna sak. Vi har till dags dato inte sagt ett ofördelaktigt ord om frikyrkoförbundet och ej heller haft någon förbindelse med Birger Eriksson eller ÖM i denna sak. ... Avser (dessa frikyrkoorgan) måhända att befrämja de enhetssträvanden, som är frikyrkoförbundets målsättning? I så fall borde man avstå från att på detta fräna sätt angripa dem, som inte har det minsta att göra med denna de frikyrkligas oenighet angående de kristnas enhet. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 318-320; ledare i tidningen Dagen den 21 december 1953)

Jag skådar en högst förnämlig samling ämbetsbröder över hela landet: lärda, fromma, skarpa eller milt humorfyllda. Och där har vi frikyrkopastorerna, till synes ganska självmedvetna, men innerst ödmjuka och pålitliga vänner. ... Gud vare tack för hela sällskapet, som ger liv och färg åt 72-åringens levnadsdag! (Adolf Kloo ”Hört och sett” s 70-71)

Det var den kristna kärleken och det gemensamma intresset för en stor gemensam sak, som höll de stora urkristna församlingarna tillsammans. ... Varje söndersplittring i grupper och små församlingar är ett hot mot den kristna kärleken och sammanhållningen och samtidigt ett hot mot församlingens slagkraft. ... En stor församling utövar ett långt större inflytande, än vad dess medlemmar skulle göra, om de uppdelades i flera församlingar. Dessa stora gemensamma möten, stora ekonomiska resurser och den samlade kärleken och erfarenheten representerar en andlig styrka, som ingen liten grupp kan ha. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 180; ledare i tidningen Dagen den 26 september 1953)

I Jerusalem samlades de gruppvis men höll ändå tillsammans i en församling. ... När man kan samlas i grupper på ett sådant sätt och ändå ha verklig enhet och sammanhållning i den stora församlingsgemenskapen, då upplever man den verkligt kristna enheten, den som höjer sig från det mänskliga planet till det gudomliga. ... Den enhet som Nya Testamentet värnar om med ... stränga föreskrifter och varningar ... är ett livsvillkor för att en Guds församling genom en ostörd förkovran och tillväxt skall kunna vara till välsignelse för sina medlemmar och bevara och öka sin slagkraft, då det gäller dess mission i hem- och hednaland. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 176-177; ledare i tidningen Dagen den 9 april 1953)


ca 1953 - ca 1950

Ur ekumenisk synpunkt är det glädjande, att den italienska valdenskyrkan betonar sin samhörighet med evangeliskt kristna i hela världen. Också svensk kristenhet har anledning att glädjas åt denna deklaration från världens äldsta evangeliska kyrka, som kan visa hän på en ovanligt lärorik historia och på en omutlig trohet mot evangeliet. (Harry Hermerén "En märklig kyrka"; Jönköpings-Posten 1952-08-12)

Att Svenska kyrkan inte är en kristen församling i nytestamentlig mening framhålles av framstående kyrkomän. Men att den bedriver en kristen verksamhet och på många platser i vårt land arbetar i ett verkligt broderligt förhållande till övriga kristna och även till pingstvännerna är ofrånkomligt. Ja, i mycket stor utsträckning har de kyrkliga varit mer toleranta i sin inställning till pingstväckelsen, än frikyrkorna under vissa tider och vissa förhållanden varit. En sådan verksamhet, även om den inte till alla delar sammanfaller med vår egen, har väl ingen av oss lust att på något sätt skada. Inte skulle vi vilja skada något av de frikkyrkliga samfundens verksamhet. Förhållandet är naturligtvis detsamma med avseende på den kyrkliga verksamheten, där den är vänligt inställd till vår egen verksamhet. Där den är avogt inställd och där den även går till angrepp och i vissa avseenden gör sig skyldig till förföljelse, där är naturligtvis förhållandet ett helt annat. Vi har meddelanden från olika håll i landet, att kyrkans präster uppträder överlägset och obroderligt mot representanterna för de fria andliga rörelserna och då kanske i första hand mot pingstvännerna. Ett sådant förfaringssätt är mest till skada för kyrkan själv. Vi hör från platser i Halland och Bohuslän, där kyrkligheten är stark, att man där gör allt för att skada väckelsekristendomen. Det är att djupt beklaga, att det finns en så efterbliven statskyrklighet i vårt land. Att sådant förekom under senare hälften av 1800-talet är allmänt bekant. Men att det finns präster i vår tid, som inte har bättre omdöme, än att där de har makt och inflytande förfölja eller åtminstone motstå och hindra exempelvis pingstvännerna i deras verksamhet, kan man inte annat än djupt beklaga. Att pingstvännerna där går ur kyrkan som en man är inte att undra på. För vår del skulle vi också lämna kyrkan, om vi nödgades bo i en sådan trakt och verka i en sådan andlig atmosfär. Sådana präster och sådant kyrkfolk är inte värda gemenskap med levande Guds barn. Vad vi emellertid önskar är, att så många dörrar som möjligt må stå öppna för väckelsens budskap. I stora delar av vårt land står också kyrkorna öppna för de fria församlingarna. På dessa platser kan ett förtroendefullt förhållande mellan kyrkans ledare och de fria andliga rörelsernas folk bli till stor välsignelse. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 309; ledare i tidningen Dagen den 29 mars 1952)

Frikyrkliga samarbetskommittén utgav 1952 skriften "Religionsfrihetslagen - med kommentarer". ... Frågan om medlemmarna i frikyrkosamfunden borde gå ut ur Svenska kyrkan eller behålla sitt dubbla medlemskap diskuterades också. Resultatet blev en försiktigt formulerad rekommendation till frikyrkofolket att gå ur Svenska kyrkan. Tidigare hade ledningarna för Metodistkyrkan och Baptistsamfundet kommit med tydligare rekommendationer till utträde av principiella skäl, "inte av antikyrkliga grunder". Lewi Pethrus uppmanade medlemmarna att stå kvar. Men samfunden överlät åt de enskilda medlemmarna att ta ställning. Man var rädd för att utträdesfrågan skulle splittra frikyrkoförsamlingarna. Ledande företrädare inom (Svenska Missionsförbundet) meddelade dock i "Svenska Morgonbladet" att de skulle utträda. Ärkebiskop Yngve Brilioth höll ett tal i radion nyårsdagen 1952, den dag den nya lagen trädde i kraft, och uppmanade svenska folket att inte gå ur kyrkan. Han uppmanade lyssnarna "att besinna allvaret i detta steg, att fråga sig, gör jag rätt i att slita bandet med mina fäders kyrka och undandra henne mitt stöd i hennes strävan att förkunna den kristna tron". Antalet utträden under det första året sedan den nya lagen trätt i kraft blev endast några promille. Tio år senare, 1962, hade drygt 30 000 utträtt, vilket innebar knappt en halv procent av Svenska kyrkans medlemmar. Då inräknades alla utträdda, oberoende av om de var medlemmar i ett frikyrkligt trossamfund eller inte. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 258-259)

För ett par år sedan fattades beslut att bilda "The Khandesh-Nasik Christian Church" (Khandesh-Nasiks Kristna kyrka). ... Redan i början av år 1952 kunde stadgarna tryckas för att utdelas i de olika församlingarna. Den nya kyrkoorganisationen omfattar i huvudsak församlingar i de tre disktrikten, Östra och Västra Khandesh samt Nasik. Dessa församlingar sorteras under de två missionerna, SAM (Svenska Alliansmissionen) och Evangeliska Alliansmissionen, den senare förr kallad Skandinaviska Alliansmissionen. Det är dock givet att församlingar tillhörande andra missioner också är välkomna att ansluta sig, om de så önskar. ... En styrelse bestående av nio personer, alla indier, som väljes av årskonferensen, leder och övervakar den nya kyrkoorganisationens verksamhet. (Nath. Gustafsson "Vår nya kyrkoorganisation i Indien" s 63-65; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1954)

I samband med kommunsammanslagningen 1952 bildades ett rätt stort antal hembygdsföreningar och orsaken härtill var väl, att man i dessa föreningar ansåg sig ha funnit ett medel att bevara dels en del fondmedel till den gamla sockenenheten, dels något av den särart och den bygdekänsla, som smålänningarna otvivelaktigt besitter i hög grad. De "små landens" innevånare har visserligen alltid varit separatister, men en sak är säker, då smålänningar träffas utanför sitt landskaps gränser uppträder de som en enad front. "Röd lyser stugan ... " sjungs lika starkt och med lika stor känsla av alla dem, som har sina rötter i de olika småländska folklanden. (Jan Erik Anderbjörk "Glimtar från landsantikvariens vardag" s 306; Svenska Turistföreningens årsskrift 1968)

Verksamheten är ny (i Usumbura). Här har generalguvernören för Ruanda -Urundi sitt residens och likaså finns här en del statliga institutioner. Då katolikerna har en högborg i denna stad, är det ingalunda lätt att upptaga evangelisk verksamhet men en god början har skett. Myndigheterna har upplåtit för ett par skolklasser. Nya skolbyggnader i samband med en lämplig gudstjänstlokal är planerade. De borde komma till stånd snarast. I detta sammanhang bör det nämnas, att myndigheterna är mycket intresserade för att missionen skall medverka med skolundervisning. Staten lämnar bidrag vid uppförande av skollokaler upp till 50 procent av kostnaderna. I städerna lämnas 70 procent. Pingstmissionen står inför ett omfattande skolprogram. Det gäller ej blott att lösa lokalfrågan inom de nämaste åren utan också lärarfrågan. En mängd lärare måste utbildas för missionens skolor. Kommer därtill att vid varje stationsskola skall finnas en skolutbildad svensk övervakare eller skolföreståndare. En folkskollärare eller lärarinna i Sverige får genomgå en ettårig kurs i Belgien för att få diplom att bli en sådan skolföreståndare på en missionsstation. Förhållandena i Tanganyika är delvis annorlunda. Det är förvisso ett svårlöst problem att ordna hela detta mångsidiga skolprogram. Men missionsvännerna skall säkert inte svika. Det vore illa, om den lovande utvecklingen på missionsfältet skulle hämmas genom att skolprogrammet inte kunde följas. Följden skulle bli, att den katolska missionen skulle ta hand om barnen, ty de har verkligen outtömliga resurser. Och finge katolikerna hand om skolundervisningen, skulle det omöjliggöra evangelisk mission i framtiden. Det är detta som gör, att skolproblemet helt enkelt måste lösas inom de närmaste åren. Detta gäller även Tanganyikafältet. (Florentinus Hällzon "Tvärs genom Afrika - Skildring i ord och bild av resor i de svartas världsdel" s 39; resa sensommaren 1951 - början av 1952)

För min del kom det andliga genombrottet i samband med en ganska märklig väckelse i början av 1950-talet. ... Min far kom hem och talade om hur någon suttit och prisat Gud på latin, trots att han inte kunde ett ord av detta språk. Sjuka människor blev helade. ... Samtidigt började gamla pastorer i pingstförsamlingarna att räcka varandra handen – efter att tidigare ha varit bittra fiender i kyrkopolitiska drabbningar. De var ju bara några år innan den här väckelsen kom, som Lewi Pethrus och Sven Lidman hade duellerat i offentlighetens ljus. Min far blev betraktad som lakej åt Sven Lidman och blev därmed utestängd från pingstförsamlingarnas gemenskap. Egentligen vittnar gamla brevkopior om att han var lika bestämd i sin kritik mot Sven Lidman som han gick emot Lewi Pethrus. Han manade båda två att samtala i en mjukare ton och inte ta avstånd från varandra i en bitter strid. I 50-talets förnyelseväckelse skedde också en islossning i dessa frågor och den kristna kärleken blev manifesterad på ett nytt sätt. (Stanley Sjöberg ”Som utlösningen av en katapultstol” s 136-137)

Under senare tid har det ordats åtskilligt om de kristnas enhet. Denna tanke har nu utkristalliserat sig i ett förslag om en svensk frikyrka. Denna skulle väl innebära att alla olika kristna riktningar inom landet sammanslöte sig till ett samfund. Eljest skulle man ju inte kunna tala om en frikyrka. ... Enhet är värdefull när den är verklig och den är eftersträvansvärd framför mycket annat. ... Men ingen skall tro att detta mål uppnås genom organisation, snarare då genom avskaffande av en del av vad som redan finns i den vägen. Om man lägger aldrig så mycket av organisation utanpå de kristna församlingarna så enar man dem inte på något sätt. Allenast Bibeln ger lösningen och den heter: Andens enhet genom fridens band. Endast på grundvalen av djupare andliga erfarenheter kan en verklig kristen enhet byggas. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 316,318; ledare i tidningen Dagen den 1 april 1950)

Här i Jerusalem verkar (nu våren 1950) sedan länge flera västerländska kyrkor. Utom den romersk-katolska vill jag nämna följande: Den engelska kyrkan (The Anglican Church), Skotska kyrkan (the Church of Scotland), Kyrkomissionen (The Church Missionary Society), Kyrkomissionsalliansen (The Church Missionary Alliance) ansluten till Amerikanska Frikyrkan samt Vännernas mission (The Friends Mission) även denna amerikansk. Jag har förut omnämnt Svenska Jerusalemsföreningen och Svenska Israelsmissionen, vilka båda länge bedrivit verksamhet i Jerusalem, den förstnämnda genom en omfattande och uppmärksammad skolverksamhet. Vidare kan nämnas Amerikanska Evangeliikyrkan (The American Gospel Church) samt en kanadensisk bibelmission och en förut omnämnd mission av engelska pingstvänner. I anslutning till den sistnämnda verkar en svensk missionär, Margot Boman, underhållen av Israels Vänner i Malmö och Israels Vänner i Göteborg. Den engelska pingstmissionen har en präktig kyrkolokal och ett bibelrum jämte bostadshus, belägna mycket centralt vid King George V ave. KFUM:s Central (Young Mens Christian Association) har till sitt förfogande en majestätisk byggnad i bysantinsk renessansstil. . . . Byggnaden, som är en gåva av en amerikan Jarvis, New York, torde vara den ståtligaste byggnaden i Nära stern. Den dominerar stadsbilden. . . . Då påsken gått till ända var det tid för mig att säga farväl till mina vänner i missionshemmet vid George V ave. (Florentinus Hällzon "Jag såg Israel - En skildring i ord och bild av en resa till det heliga landet" s 56)

Men fråga vi till sist: Är då stiftskyrkan alltigenom den givande och missionen allena den mottagande? Förvisso icke. Missionen har blivit ett bärande inslag i kyrkolivet. . . . Människor av skilda klasser och intressen i övrigt ha i den funnit ett gemenskapsintresse, kring vilket de kunnat mötas. Detta har verkat till församlingslivets förkovran och fördjupande och blivit ett incitament, en eggelse till aktivitet och medansvar i hela kyrkogärningen. . . . Den har ökat kunskapsnivån i fråga om andra folk på vår jord med deras seder och förhållanden och framkallat nyttiga jämförelser. Den verkar ock ekumeniskt, vidgar hjärtan till att utöver församlings- och kyrkogränserna famna något av Frälsarens slutmål med sin Kyrka på jorden: "Att de alla må vara ett, för att världen skall tro." (Gunnar Brundin "Stiftskyrkan och missionen" s 542)


ca 1950 - ca 1948

Jag anlände till Chicago den 22 oktober (1949). ... Utanför spärren (vid järnvägsstationen) väntade min brorsdotter ... (som) är anställd hos det Internationella Rådet för Religiös Undervisning. Det var för mig en intressant upplevelse att lära känna detta kristna arbete av osekterisk art. Det måste vara i Amerika för att ett sådant arbete skall vara möjligt. I Sverige skulle ett sådant arbete helt enkelt vara otänkbart. Med allt tal om förutsättningslös ekumenism är den ande av förståelse och uppskattning som karakteriserar vissa rörelser i Amerika icke tillfinnandes i Sverige. (Enock H Skooglund "Västerut - Österifrån" s 29)

En glädjande företeelse har varit den anda av förståelse och vilja till samarbete (i Skara stift), som mångenstädes präglat förhållandet mellan kyrkan och de fria religiösa folkrörelserna. I alldeles särskild grad har givetvis detta varit fallet i de trakter, där Evangeliska Fosterlandsstiftelsen varit starkare företrädd och fått sätta sin prägel på fromhetslivet. Men även annorstädes ha de fria religiösa rörelserna i regel arbetat i gott samförstånd med kyrkan. Den tendens att draga en skarp gräns mellan de frikyrkliga och kyrkan, som på sistone gjort sig märkbar inte minst inom Svenska Missionsförbundet, är beklaglig, framsprungen som den synes vara ur rena partiintressen och utan egentligt stöd i vare sig tradition eller folkstämning i dessa bygder. (Gösta Carshult "Kyrka och folkrörelser" s 419)

Naturligtvis saknar inte heller nutidsmänniskan gemenskapsbehov. Men om detta förr tillfredsställdes i kyrkor och bönehus, får det numera (i slutet av 1940-talet) sin mättnad i föreningar av olika slag, på idrottsplatser och dansbanor. Sommarens festplatser bli självklara samlingspunkter för unga och gamla. Var skall man annars träffa folk? heter det. Seden att mötas inom helgade murar har brutits sönder. Och om den sekulariserade nutidsmänniskan händelsevis skulle komma innanför kyrkans port, är allt så främmande och obegripligt: bilder, ceremonier, språk. Hon förstår föga. Och det man inte förstår, kan inte intressera. Slutpunkten är nådd: likgiltigheten för andliga värden. . . . Också frikyrkan utför troget sitt värv i vårt stift. Om detta yttrade biskop Gustaf Ljunggren vid 1947 års prästmöte i Skara: "Vi få på intet sätt underskatta den gärning, som genom frikyrkofolket uträttas ibland oss. Detta förutan skulle nog fördämningarna, som hålla emot sekulariseringens frambrusande flod, vara väsentligt svagare än vad nu är fallet. Icke minst i denna hårda tid är det angelägnare än någonsin att med alla dem, som vilja höra Kristus till och arbeta för hans rike på jorden, bevara Andens enhet genom fridens band." (Åke Dahlberg "Stiftets andliga geografi" s 50; Skara stift)

Michigan är ganska olikt t. ex. Minnesota, där tyskar och skandinaver dominerar bland invandrarna. Katoliker har här en stark ställning, och katoliker och protestanter ligger i bittra fejder och kalla varandra okristliga. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 306; brev från Iron Mountain till Eyvind Johnson 1948-10-09)

Den moraliska upplösning, som gör sig gällande inom snart sagt alla områden, håller även på att tränga in bland vårt lands kristna bekännare. sådana synder som avund, förtal, girighet och högmod florerar tyvärr också i de kristnas led till obotlig skada för kristendomens sak. Men vad skall man då säga, när äktenskapsbrott inte längre anses nedsättande för den kristna karaktären utan äktenskapsbrytare, trots sina allmänt kända utsvävningar, framhålles som mönster i kristna dygder. ... Inom pingstväckelsen har den ande, som leder till ett sådant syndaliv, sökt rycka till sig ledning och inflytande, men misslyckats. Istället har den manövrerat sig själv ut från gemenskapen med pingstförsamlingarna. Ett enigt pingstfolk har vägrat ge rum åt den ande, som i det långa loppet visat sig vara av ovannämnda slag. Det är också viktigt, att var och en tar ett klart avstånd från denna hemska andemakt. Det kan inte vara många, som har något intresse kvar för den opposition, som visat sig vara ledd av en sådan ande som denna. Men om det finns sådana och dessa håller fast vid sin förvillelse, så är det ett livsvillkor att församlingarna blir befriade från dem. Ingenting kan vara farligare för en kristen verksamhet än att se mellan fingrarna med avvikelser av detta slag. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 255-256; ledare i tidningen Dagen den 8 oktober 1949)

Kyrkornas Världsråds första världskonferens hölls i Amsterdam år 1948 med mottot "Mänsklighetens kaos och Guds världsplan". ... I Kyrkornas Världsråd integrerades "Faith and Order" och "Life and Work" som egna kommissioner. Ärkebiskop Yngve Brilioth blev ordförande i den förra. ... Förutom Svenska kyrkan blev Svenska Missionsförbundet medlem från 1948. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 270)

Under århundraden sökte man avspärra den judiska församlingen från omvärlden. Den hindrades och avstod från att missionera. Då lärde den sig inse, att den genom sin blotta existens och genom att hålla fast vid sin tro kunde verka för sitt budskap. Genom att noga efterleva sin religions bud och på detta sätt visa dess inre kraft skulle judarna förkunna denna religion för världen. ... Även ett litet samfund kan ha en historisk uppgift. Det kan framföra minoritetens sedliga idé: att rättfärdighet är uppfylld först när den också kommer de få och de svaga till del. Inte genom sin utbredning utan genom sitt innehåll och sin inre kraft får då judendomen sin betydelse. (Leo Baeck "Judendomens kärna" s 45-46)


ca 1948 - ca 1945

Den första förenade kyrkan i världen kom till i Asien. (Den 27 september) 1947 bildades Sydindiens kyrka som förenade presbyterianer, kongregationalister, anglikaner, brittiska (inte amerikanska) metodister och en del lutheraner. 1970 bildades sedan Nordindiens kyrka på en något annorlunda grundval. Betydelsen av dessa sammanslutningar kan knappast överskattas. I ett samhälle som är splittrat, med olika etniska grupper och med ständiga religiösa spänningar mellan olika fraktioner och kaster, kunde de kristna uppvisa enhet. (Vinay Samuel-Chris Sugden "Asiens kristna" s 178)

Älska vi annat än ett undantag från regeln: mannen som vägrar delta i en lynchning, kvinnan som döljer ansiktet i milda händer vid fäktarspel och djurstrid? – Bortom mörkt händelseförlopp och ödslig kretsgång finns där en hemlig punkt, en livets sanna verklighet, där all splittring blir till enhet? Finns det ett hav som ingen ekolodat, ett strandlöst hav, där vågorna bli ändlös musik som viger stjärnan vid orkanen? Finns det en hoppets latitud, där jaget inte är hemlöst men kan säga: detta är nåd och frihet? Värm oss då, vårt hemvist! Gåtfulla vind, som andas mot min panna i sommarns avskedsstund, strax innan mörkret skall återvända, innan spåret viker av mot en slutstation – låt mig och alla, som treva här bland skärvor och bland törne och sträva under mörknad himmelskupa, känna som doft och dagg från dolda ängar den själens dröm, som är oss både frihet och tillflykt, både eggelse och vila: det livets liv, som inte är förgäves! (Johannes Edfelt ”Skuggor i augusti” s 51; 1947)

En del präster och dess anhängare uppträder, som om de levde ett århundrade tillbaka i tiden. ... Det är särskilt i norra Bohuslän, i de mest förbenade schartauanska trakter, man stöter på dessa religiösa fornlämningar. ... Nyligen gick genom pressen en historia om en klockare, som måste göra avbön i kyrkan för att han privat besökt en familj, där makarna måste göra avbön i kyrkan för att han besökt en familj, där makarna är pingstvänner. En lärarinna tog sig före att i ett samhälle riva ner pingstvännernas mötesaffischer. Då pingstvännerna omedelbart satte upp nya, rev hon ner även dessa, när hon senare på dagen kom samma väg tillbaka. Då sedan de kyrkliga var samlade och lärarinnan berättade om sin bragd, blev hon storligen prisad och detta även av prästen, som var närvarande. Alla, som på något sätt är beroende av prästens ynnest, vågar aldrig bevista en andlig sammankomst utom kyrkan. Deras religion är till största delen vidskepelse, men dess grepp över själarna är järnhårt. Det andliga slaveri, vari det präktiga bohuslänska folket i dessa trakter hålles fånget, kan man finna motsvarighet till endast i de mest efterblivna katolska länder. Och prästerna synes här vara beslutna att till varje pris bevara mörkläggningen och därmed sitt envåldsregemente. Det är märkligt, att inte kyrkan själv griper sig an med en avveckling av detta föråldrade religionstvång. Nog borde väl kyrkans ledning förstå, att prästerna i norra Bohuslän och deras anhängare är Svenska Kyrkans främsta dödgrävare. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 253-254; ledare i tidningen Dagen den 21 juni 1947)

(Tidningen) "Vår Kyrka" har anmärkt på att pingstvännerna inte ville låta sig representera vid det kyrkliga mötet i Stockholm. ... Inom pingströrelsen är det omöjligt, att någon kan representera sitt "samfund" av den enkla anledning, att man inte har något "samfund" utan alltfort är en fri väckelserörelse, som uppbäres av från varandra fristående församlingar. Därför kan endast enskilda församlingar låta sig representeras. I ekumenismen vill dock säkerligen ingen pingstförsamling i Sverige låta sig representera. ... Vad nu gäller det kyrkliga mötet så har säkerligen pingstvännerna ingen lust att sitta där tillsammans med katolska kyrkan. Denna kyrka var nämligen inbjuden till det kyrkliga mötet, fastän den inte officiellt var representerad. En av orsakerna till att pingstvännerna ända från ekumenismens början här i landet tog avstånd från densamma berodde inte minst på dess samgående med romersk-katolska kyrkan. Vi ansåg att man gick för långt i gemenskapssträvandena, när man gjorde gemensam sak med den kyrka, från vilken reformatorerna och deras meningsfränder under så mycken kamp separerade. I Italien och Mexiko går katolikerna fram med den våldsammaste förföljelse mot våra trosfränder. I Brasilien var förhållandet detsamma, så länge katolikerna hade makt därtill. För närvarande uppträder deras kyrka synnerligen humant i Sverige. Men vi bör inte låta oss bedra av den gamla skökans söta leende. Hennes utsträckta hand dryper ännu av kristna martyrers blod, och hon utgör utan tvivel ett hot mot vårt lands andliga och sociala frihet. Det är frågan om man inte t.o.m. bör hålla sig borta även från sådana, som vill göra gemenskap med henne. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 315-316; ledare i tidningen Dagen den 14 juni 1947)

För den troende juden är Toran ... inte bara upphov till vad han är som jude och troende människa, den är också en levande beståndsdel i honom. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 28)

Om det blir nödvändigt att återupptäcka Gud eller återvända till Honom, måste varje människa (enligt judendomen) åstadkomma detta själv. ... Har hon gått vilse? Hon måste själv finna vägen hem. Andra människor kan hjälpa henne. De kan ge henne mod, ledning, undervisning. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 56)

Detta är det goda enligt (den judiska) Traditionens formulering: ... Att uppenbara (Guds) härlighet; dvs. människorna skall frammana ett ädelt sinnelag hos sig själva, varandra och sitt samhälle så att det gudomliga i alla ting uppenbaras och människosläktet får anledning att förundra sig på samma sätt som Jakob gjorde: ”Förvisso är Herren på denna plats; och jag visste det icke.” Omvänt innebär, enligt den judiska mystikens terminologi, den onda gärningen att ”Guds närvaro förvisas från världen” eller att ”Gudomens storhet förminskas”, dvs. att det blir svårt för människorna att förnimma Gud och tro på Honom. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 59)

Israel lever (enligt traditionalisten inom judendomen) inte bara för att känna Gud och göra Hans vilja utan också för att genom förkunnelse och föredöme förmedla Hans sanning och Hans väg för folken så att blinda ögon blir seende, fångarna kommer ut ur fängelsehålorna och alla människor till sist sammanförs i en enda stor familj som gör det rätta med fullkomligt hjärta. Målet och de slutliga syftet med Kallelsen är alltså inget annat än att förlossa mänskligheten. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 82)

Den sedvanliga västerländska uppfattningen av den ortodoxa kyrkan måste på väsentliga punkter revideras. Man måste hysa beundran för den sega trohet, varmed österns kristna under många århundraden av betryck, stundom av förföljelse bevarat sitt heliga arv. Den värld, i vilken vi fingo blicka in, rymde spänningar och motsatser; man kan ställa mot varandra söndagsskolelektionen i Aténs domkyrka, eller ett ungdomsmöte i samma stad, där stämningen närmast påminde om en sammankomst i ett svenskt församlingshem eller en frikyrkolokal, och klipphelgedomen i det syriska bergsklostret. Ej minst bevara vi i tacksamt minne den personliga vänlighet, den vinnande öppenhet, som mötte oss. Man kan hysa olika meningar om de ekumeniska organisationernas betydelse. Att kristna från vitt skilda kyrkor lära känna och förstå varandra, har i varje fall sin betydelse. Likväl ville jag understryka, att våra erfarenheter hos oss befäste övertygelsen, att Kyrkornas världsråd svarar mot ett verkligt behov, både i österns och i västerns kyrkor. (Yngve Brilioth "Till Österns kyrkor" s 57; Växjö Stifts Hembygdskalender 1947)

Alla mänskliga gruppbildningar, såväl de primära som de sekundära, ha vissa gemensamma drag. ... Om ett antal personer få vara tillsammans under en tid, så utbilda de så småningom vissa gemensamma vanor och handlingssätt. ... Ju intimare den personliga kontakten mellan medlemmarna i (arbets)laget är, desto mer påfallande blir detta. ... Gruppen bildar en andlig enhet, och man kan ej förstå den enskilde gruppmedlemmens beteende utan att se honom i relation till gruppen som helhet. ... Om en grupp får bestå en viss tid, komma dess vanor och betraktelsesätt att fortleva ganska oberoende av de enskilda individerna. ... Det utbildas en känsla hos de enskilda medlemmarna för gruppen som helhet. De känna sig solidariska med gruppen, identifiera sig med den och anse sig ha ett ansvar för dess fortsatta existens. ... (Den enskilde) känner sig lycklig, när han tror sig offra sina egna begränsade intressen för något högre och större - nyttan för den bestående gruppen. (Sune Carlson "Företagsledning och företagsledare" s 77-79)


ca 1945 - ca 1940

Vi äro många arbetslag representerade (vid Fria Kristna Riksmötet i Stockholm 1944). Jag skall ej här upptaga frågan om den religiösa splittringen, ty ämnet som förelagts mig är ”gemenskapen i Kristus”, ej splittringen i kristenheten. Jag vill blott beröra en enda sak. Vi ha olika syn på andliga och bibliska frågor och på metoderna i det andliga arbetet. Men vi skola fördenskull ej bestrida varandras gudomliga kallelse i missionens verk. Ifråga om vår trohet mot Gud och Hans ord få vi, såväl var och en personligen som de församlingar vi tillhöra, svara inför Gud, som är missionens Herre, och Han dömer rätt. Men jag får ej framträda och förklara, att andra icke ha en gudomlig kallelse att tjäna Herren, eller att jag har gudomligt monopol på det hela. Bevisligen välsignar Gud också ”de andra”. Därför erkänner jag deras rätt att vara arbetslag i Guds verk, och jag begär samma erkännande för det arbetslag, där Gud enligt sin bestämda kallelse ställt mig. Mycket gott vore vunnet, om denna enkla regel allmänt tillämpades i vårt land. (John Magnusson "Gemenskapen i Kristus" s 24)

”Ja”, säga en del, ”det där (du säger om att välja den röda blodslinjen) är så sant och bra, men det finns så många sekter. Man vet inte, vilken sekt man skall sluta sig till.” Jag brukar alltid säga till sådana: ”Vad du gör, slut dig aldrig till någon sekt, ty det är farligt, utan slut dig till de levande, ty det är härligt.” ”Var äro de då?” ”Ja, det är inte svårt att veta, ty de har märket.” ”Äro de märkesbärande, som äro de levande?” ”Å nej, himmelsmärket sitter inte utanpå!” ... Men var ha vi då himmelsmärket? Jo, det säger Johannes: ”Ty vi älska bröderna.” Se där ha vi märket, kärleksmärket, det är Guds Ande utgjuten i våra hjärtan. (Emil Malm "När Gud välsignar" s 73-74)

I och med det (andra) världskriget inträdde en ny epok i den japanska kyrkans historia. Flera olika kyrkosamfund hade vid den tiden hunnit få fotfäste i landet. Men nu tvingades dessa av regeringen att sluta sig samman och bilda en enhetlig kyrka. Detta var att föredra för myndigheterna. Men för de olika kyrkorna var det knappast hälsosamt. ... Denna enhetskyrka stod i stor utsträckning under statens kontroll och överinseende. Och ett kompromissande mellan troheten till Gud å ena sidan och fullgörandet av statens krav å andra sidan blev därför i många fall resultatet. Vidare kom gammaltroende evangeliska kyrkor och mer eller mindre modernistiska sådana att här stå sammankopplade. Och något sådant kan inte vara lyckligt. Det kan nog sägas, att båda dessa förhållanden medverkade till att Guds församling i Japan försvagades i stället för att växa sig starkare, som så väl hade behövts. Efter kriget finns enhetskyrkan fortfarande kvar, men då det nu råder fullständig frihet, har flera evangeliska kyrkor lämnat densamma för att gå sin egen väg. Och i och med krigsslutet kan man tryggt säga att kristendomen i Japan trätt in i ännu ett nytt skede. (Karl Frandell "Japan och kristendomen" s 87-88; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1955)

Under (andra världs)kriget hade över 30 kyrkosamfund (i Japan) gått samman och bildat Japans Förenade Kristna Kyrka (Enhetskyrkan). Sammanslutningen var delvis ett resultat av ett dekret från undervisningsministern vari det sades, att inget kyrkosamfund med mindre än 50 församlingar och 5000 medlemmar hädanefter skulle få existera som ett fritt verkande kyrkosamfund. Det är emellertid fel, då man påstått, att kyrkosammanslagningen endast var en följd av statliga påtryckningar. Redan på ett tidigt stadium i den japanska kyrkans nu (1957) 85-åriga historia fördömdes västerlandets kyrkosplittring, och man började smida planer på en japansk enhetskyrka. Ja, man skulle rent av kunna säga, att fröet till den japanska enhetskyrkan såddes, redan då Japans första kristna kyrka bildades i Yokohama 1872. I den bekännelse, som de första elva medlemmarna antog, heter det: "Vår kyrka hör ej till någon slags sekt; den tror blott på Kristi namn, i vilket vi alla äro ett." ... När amerikanerna 1945 ockuperade Japan och började reformera Japans lagstiftning, upphävdes också den under kriget utfärdade religionslagen. Därmed öppnades möjligheter för de kyrkosamfund, som i grund och botten hela tiden vantrivts i Enhetskyrkan, att lämna den och på nytt bli självständiga samfund. Bland de grupper, som utnyttjade tillfället, var den lutherska kyrkan och den anglikanska kyrkan, för att nu nämna endast ett par av de större. ... Enhetskyrkans tillblivelse fick också till följd att åtta amerikanska och två kanadensiska missionssällskap, som varit upphov till och förut understött de samfund, vilka utgjorde huvudgrupperna inom Enhetskyrkan (metodister, presbyterianer, reformerta, kongregationalister m. fl.), efter kriget nödgades samordna sitt missionsarbete i Japan. Eftersom Enhetskyrkan redan fungerade som en självbestämmande kyrka, önskade den ej återgå till att bli en missionärsstyrd kyrka utan ville också i framtiden självständigt planera sitt arbete. (Thore Lyreskog "Kristendomens ställning i nutidens Japan" s 108-110)

Jag vill älska mitt land, jag vill tjäna mitt land, med mitt Sverige jag vill vara ett. ... Jag vill bo i mitt land, jag vill tro på mitt land, jag vill dö i mitt svenska land. (Felix Körling "Fosterlandssång" s 11; nr 1 i Lantbruksförbundets Tidskriftsaktiebolags sångbok 1942/1950)

Torsdagen den 23 juli (1942) åkte jag med buss från Särna till Idre. . . . Jag blev mycket vänligt mottagen i nämndeman Ola Kristofferssons gästvänliga hem. Hans hustru, Alma, var pingstvän, men själv tillhörde han missionsförsamlingen på platsen. Här kände jag mig riktigt hemmastadd. Och till min stora glädje hörde jag att hon skulle bjuda på äkta bönkaffe. (Lapplandsmissionärerna äro i regel mycket förtjusta i gott kaffe.) (Konrad Nilsson "I Lapp-Lisas fjäll" s 11)

Tänkom oss, att vi (nu år 1940) nått en utsiktspunkt så högt belägen, att vi kunde se alla (Sveriges kyrkor) på en gång ... lotsarnas och fyrfolkets kapell ... skånska trappgavelskyrkor ... Gotlands alla kyrkor ... Birgittas Blåkyrka i Vadstena ... Varnhems klosterkyrka ... Vreta kloster ... Leksands kyrka med lökkupolen ... Mäster Olofs kyrka ... (och) höra dem på söndagsmorgonen ringa ut över bygderna till högmässa. Tillsammans utgöra dessa kyrkor Sveriges kyrka, fädernas kyrka. De bilda ett system av kraftpunkter, sammanhållande vårt folk till en andlig enhet. ... På nipan i älven står den åldriga stenkyrkan. Också dess andliga fasthet skall ställas på prov. Den representerar ej minnena blott ur vår nations historia, utan framför allt ett omistligt andligt arv. Därjämte, i strid och motsättning mot gamla eller skenbart nya ideologier, vilka med nödvändighet söndra och utfordra till kamp mellan nationer och raser, ett stort framtidsmål, det enda verkligen universella, alla raser, folkslag och tungomål till slut samlande och enande. "Människan utan fruktan" (dvs. den i sekulariseringens mening frigjorde) skall icke komma förbi henne. (Oscar Krook "Svenska kyrkan inför samtiden" s 43-44,70; Krook - 1879-1949 - var kyrkoherde i Ulrika Eleonora församling i Stockholm)

Svenska Ekumeniska Nämnden ... inbjöd formellt de nordiska nationella ekumeniska organen att gemensamt bilda Nordiska ekumeniska institutet. ... Styrelsen konstituerade sig i februari 1940. ... Institutets främsta uppgift under krigsåren blev att vara kontrapunkt mellan kyrkorna och samfunden i Norden. ... Att institutet placerats i det neutrala Sverige underlättade kontakterna inom Europa under krigsåren. Under kriget blev Sigtunastiftelsen, där institutet hade sina lokaler, en betydelsefull mötesplats för den ekumeniska rörelsen och de kyrkliga tyska motståndsgrupperna. Det talades om Sigtunastiftelsen som "den ekumeniska brevlådan" där viktig information kunde bytas och dit man kunde resa från olika kyrkor i Europa. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 165)

I samhällsfrågorna har (filosofen) Hans Larsson varit klart och trofast liberal. Den platonska principen "suum cuique" ("var och en må ha sitt") har varit hans ledstjärna. Men här som annorstädes har han ej nöjt sig med att klargöra principen, utan han har med förkärlek sökt visa hur den skall tillämpas i en konkret fråga. "Individuell frihet" är något som ser ut att radikalt upphäva samhällets ordning, men tänk dig noga in i vad frihet betyder i ett särskilt fall, t.ex. tankefrihet, och du skall finna att det är en bestämd ordning som kräves. I Hans Larssons konvergenstanke har idealismens övertygelse om "förnuftets samstämmighet" fått en ny gestalt. Han betonar ofta, att den icke innebär åsikternas sammanjämkning utan i stället ett krav på fördjupning av varje enskild ståndpunkt, ända därhän, att man blir varse grunden för ett samförstånd. (Elof Åkesson "Tankelinjer vid århundradets början" s 21)

Genom Sveriges historia går det en röd tråd, en menande linje, och den linjen pekar fram mot Nordens enhet. . . . Endast ett starkt folk kan bygga upp en stark försvarsmakt, ett folk, som är berett att i avgörandets ögonblick också göra bruk av sina vapen. Och endast en stark svensk försvarsmakt kan garantera Nordens enhet. . . . Det svensk-finska försvarsförbundet måste innebära en likriktning av Sveriges och Finlands yttre politik liksom deras militära organisation. Det får inte betraktas som slutstenen i en utveckling utan som upptakten. Sverige och Finland utgöra tilsammans den naturliga kärnan i en nordisk gemenskap. (Per Engdahl "Sveriges ödesväg genom seklerna mot framtiden" s 70,164-165)


ca 1940 - ca 1930

1938 beslöt dessa tre rörelser ("Världsmissionskonferenserna", Faith and Order, Life and Work) att bilda Kyrkornas världsråd, en sammanslutning av kyrkor som bekänner att Jesus Kristus, vår Herre, är Gud och Frälsare. Den första generalkonferensen där mer än hundra kyrkor var representerade, dominerades av västerländska kyrkor. Men så småningom har varje kontinent och nästan varje land blivit representerade i Världsrådet. Bortsett från den romersk-katolska kyrkan, som ännu (år 1982) inte anser sig kunna gå med, är alla större kyrkosamfund med i gemenskapen. Världsrådets mål är oförändrat - att arbeta för kyrkans enhet och förnyelse. (Stephen Neill "Ekumeniken" s 454)

Under mellankrigstiden skedde ett närmande mellan Svenska kyrkan och flertalet av de frikyrkliga organisationerna. Mot osedlighet, populärkultur och ungdomens nöjeslystnad gjorde man gemensam front. Kampen mot dansbaneeländet tog sin början i Växjö stift genom en skrivelse till regeringen sommaren 1938 undertecknad av biskopen Yngve Brilioth. I skrivelsen påtalades ungdomens utsatta läge och krav restes på att en statlig utredning skulle tillsättas för att hejda ett fortgående förfall. (Lennart Johansson "Den nya tiden möter den gamla" s 276)

Life and Worklinjen höll sin världskonferens i Oxford i juli 1937. ... Det stora ämnet var "Kyrka, folk och stat" med anledning av utvecklingen i Tyskland och Sovjetunionen. Konferensen slöt samfällt upp kring den tyska Bekännelsekyrkan och den ryska ortodoxa kyrkan. ... Mot de expanderande statsmakterna ställde kyrkorna krav på frihet. Kyrkorna måste bevara sin egenart i relation till samhälle och stat. Den tyska evangeliska kyrkan hade förhindrats att medverka liksom den ryska ortodoxa. Konferensen riktade därför solidaritetsförklaringar till dessa. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 161-162)

Bönemötet (med pastorskollegerna i Ljungby) var fyllt med ord utan kraft. Symboliskt nog låg vi i en ring med ryggen mot varandra. Inte så litet misstänksamma följde vi kollegerna ut i tamburen. Där blev det ett hostande och nysande, ty så gott som samtliga av oss hade snuva. Vädret var också ett riktigt förkylningsväder. Då hände det! Spontan som alltid tog (missionsförsamlingens pastor) E.N. (Gustavsson) fram en butelj innehållande ammoniaklösning: ”Jag brukar då och då sätta den här till näsan och dra in allt vad jag förmår”, sade han, ”och det rensar näsan från snuvan.” E.N. satte resolut flaskan till näsan och andades in ammoniakdoften. Han fick tårar i ögonen av den starka lukten. ”Får jag pröva”, sa en av bröderna. Han upprepade samma procedur och lämnade med rensad näsa och tårade ögon över flaskan till närmaste kollega. I ett slag hade stämningen i gruppen förändrats. All reservation var som bortblåst. Flaskan gick från näsa till näsa och med tårade ögon såg vi på varandra, skrattade och skämtade och dunkade varann i ryggen och tyckte det var en härlig stund. ... Egentligen skulle vi gått tillbaka in i vardagsrummet och samtalat och bett. Ty nu hade vi hamnat på jämnställd grund. Nu var vi inte främst pastorer utan människor. Tyvärr måste bröderna gå och under skämt och glam hjälpte vi varann med överrockarna. När vi blev ensamma lyfte E.N. flaskan med ammoniak och sa: ”John, den här enade oss mer än själva bönemötet!” (John Hedlund ”Med Gud i hågen” s 216-217)

Det är nu rätt länge, sedan "samfundsfrågan" var riktigt brännande i vårt land. Från vår sida inom pingstväckelsen har under de senaste åren rätt litet sagts om samfundsorganisationerna. Men samfundsmännen själva synas vilja uppliva debatten om samfundsväsendets värde och nytta. I flera artiklar har signaturen Mgn (John Magnuson) och redaktionen av Missions-Baneret, Örebrobaptisternas tidningsorgan, tagit till orda angående samfundsväsendets förträfflighet. I en Örebroartikel, som kommit mig till handa, heter det: "Vad ligger bakom ett starkt och levande intresse för samfundet? Jo, i många fall heliga minnen från gångna tiders väckelse och andliga ledare." Dessa ord kunna lätt uppfattas på ett sådant sätt att de bliva en ren osanning. Den som läser dem och icke känner förhållandena skulle kunna tro, att de nuvarande frikyrkosamfunden varit orsak till och bärare av den stora folkväckelsen, läsarväckelsen, från förra århundradet. Men detta är ju icke förhållandet. Då denna väckelse kom, existerade intet av frikyrkosamfunden i vårt land. . . . Om det hade stått gångna tiders väckelser, skulle man kunnat tänka sig lokala väckelser i frikyrkoförsamlingarna, men när det talas om minnen från gångna tiders väckelse (i ental), så måste man ju tro, att här åsyftas den stora folkväckelsen från 1800-talets senare hälft. Och den har ingenting att tacka samfundsväsendet för. Hellre motsatsen. Man kan utan att överdriva säga, att frikyrkosamfunden varit läsarväckelsens likkista mer än dess vagga. Mgn säger: De s.k. pingstförsamlingarna här i landet äro också, vad det konstitutiva beträffar, uppbyggda såsom baptistförsamlingar. . . . Min erfarenhet som församlingslärare och medlem säger mig, att en baptistförsamling är det bästa kärl, som finnes för mottagandet av pingstväckelsen och omsättandet därav i praktiskt missionsarbete." Så långt Magnuson. Hur vågar man säga något sådant, som "att en baptistförsamling är det bästa kärl, som finnes för mottagandet av pingstväckelsen"? Har det icke varit en oavbruten strid inom baptistförsamlingarna, allt sedan pingstväckelsen kom i beröring med deras samfund? . . . Från Örebrohållet söker man att på detta sätt förgylla samfundets traditioner och minnen. Men intet Guds ord anföres som stöd för samfundsorganisationen. . . . Vad vi icke finna något stöd för i Nya Testamentet är en samfundsorganisation, som kan intaga och utesluta församlingar, d. v. s. en organisation som ställer sig över församlingarna. Vi äro nöjda med efter Herrens ord ordnade församlingar. (Lewi Pethrus "Samfundsväsendet och pingstväckelsen" s 241-244 Evangelisk Tidskrift 1935:7 - juli)

På söndagen var jag också på gudstjänst i den vackra slottskyrkan i Graastens gamla slott. . . . Den predikan, jag där fick höra, var mycket intressant. Vad jag mest fäste mig vid och som stannade i mitt minne var hur vi skola vinna andra människor för Gud. Vi kunna inte göra det bara genom att tala med dem, utan först och främst måste vi leva gudslivet och sedan öva oss i den kristna kärleken till nästan och därefter äro vi tillräckligt duktiga att börja tala med människor. Jag tycker förstås, att jag aldrig skulle kunna bli så duglig om jag skulle följa det rådet, men nog behöver vi tänka på vårt eget liv och våra egna handlingar litet mera innan vi gå åstad och tala med våra juniorkamrater. Vad vi aldrig få glömma, vi som äro frälsta juniorer, det är att bedja till Gud för våra kamrater. (Sten Nilsson "Jungman Stens reseskildring" s 40; Juniorkamraten 15 juni 1934)

Den kyrkliga torkan i vårt land under 1800-talets senare hälft gav upphov till den starka frikyrkorörelse, som grep djupt i vida folklager. Men frikyrkligheten har varit präglad av anglosachisk mentalitet i alltför stor utsträckning. Lutherdomens kärva saklighet har i betydligt högre grad hört hemma i svenskt folkmedvetande. Det är visserligen sant, att vi västerifrån fått mottaga väckande och värdefulla religiösa impulser, och att också frikyrkorörelsen medfört åtskilligt av värde, som icke bör få gå under, men den grundton, som är äkta luthersk, är samtidigt äkta svensk, och den kommer aldrig att kunna utplånas ur svensk religiositet. Det sunda och livskraftiga, som frikyrkligheten fört med sig, har emellertid så gott som helt sugits upp av den svenska statskyrkan, där ett nyväckt liv börjat sjuda. Kravet på aktivitet ute i livet är en reformert impuls, som blivit anammmad av den svenska kyrkan, och givit den förnyad kraft i kampen om själarna, inte minst i den moderna storstaden. Men den kärva andan hos Martin Luther, den andligt en smula tillknäppta och aristokratiska livsstil, som var hans, stämmer mera överens med svenskens förtegna väsen än den hallelujaglada vittneskristendom, som visserligen på många håll kan vara äkta, men som på de flesta ibland oss verkar teatralisk och utmanande. (Per Engdahl "Sverige och det tjugonde århundradet" s 342)

Dåvarande biskopen i Oslo, Johannes Lunde, uttalade sig till en av Norges största tidningar på följande sätt (om väckelsen i Oslo 1932): ”Väckelsen har kommit till vårt land. Den har kommit till Oslo. En okänd predikant, Frank Mangs, har kommit till staden. Tusenden samlas omkring honom och vi vill gärna sluta upp omkring honom.” Detta allianssinne bidrog i hög grad till att väckelsen grep omkring sig som den gjorde. Detta trots att det aldrig från början var arrangerat eller organiserat något slags samgående. Det var en församling som hade kallat Mangs, men det hela blev genom Andens verkan till en väckelse för allt Guds folk. (Stig Hällzon "Frank Mangs - livets förkunnare" s 82-83)

Ett ”julbrev” från prästen (i Furuby), daterat 23 december 1930: ”Fröken Sonja Lindberg. Såsom Furuby församlings pastor får jag härmed inlägga en allvarlig gensaga emot Edert tilltag att annonsera gudstjänst i ’Sion’ på Juldagens morgon. Jag vill på det bestämdaste protestera emot den söndringslusta och det partisinne, som ni härmed lägger i dagen. Det är första gången i Furuby församlings månghundraåriga historia, som söndring och splittring gör sig gällande å själva Juldagen, den heligaste av alla dagar. Jag tvekar ej att säga, vilken ande som behärskar Eder. Det har jag förstått under hela Eder verksamhetstid här. Det är söndringens, splittringens och hatets onda ande. Det är hemskt ledsamt för en församlingslärare att få in sådana människor uti sin församling. Och förut har Ni vid många tillfällen visat Eder lögnaktig. ... Give Gud att Edra ögon måtte öppnas, så att Ni innan det blir försent, måtte inse det fördärvliga uti splittring och söndring i religionssaker. Enighet däremot ger styrka. Gustav Nilsson, Komminister i Hofmantorps pastorat” (Edgar Sundberg ”KM bryter ny mark i södra Småland och Blekinge”)

En av sångerna (på studentmötet i Volda i Nord-Norge omkring 1930) tog tag i mig: ”En underfull Frelser jeg eier, men lenge forsto jeg det ei. Nu synger jeg glad om hans seier, at alle må se ham som jeg.” Det var uppenbart, att sångerna sjöngs spontant och inifrån. Och ansiktena lyste under sången. Det här stämde inte med mina föreställningar om religiösa människor som instängda och tråkiga. Nu fick jag intryck av fria och glada människor, av harmoni och rymd. ... En morgon satt jag och ... förstrött lyssnade till ett föredrag. Då lösgjorde sig plötsligt några ord ur föredraget och nådde rakt in i min själ: ”Borde inte du också öppna ditt hjärta för Gud – och bli en kristen?” ... Med den nya lovsången inom mig somnade jag. Då jag vaknade till en ny dag, märkte jag, att jag var som ny invärtes. ... Och då jag deltog i avslutningsdagens program, upptäckte jag en sak till: nu hörde jag förkunnelsen liksom inifrån, med ett nytt sätt att fatta och förstå, nu sjöng jag med i sångerna på ett nytt sätt. Nu var jag inne i gemenskapen. (Margareta Malmgren ”Det oväntade” s 115-118)


ca 1930 - ca 1925

Katolska kyrkan uppfattade sig som den enda sanna kyrkan. Den tog avstånd från all ekumenik. I encyklikan "Mortalium animos" 1928 inskärpte påven Pius XI den katolska kyrkans ställning som Kristi sanna kyrka. Encyklikan var riktad mot andra kyrkor, inte minst mot protestantismen. En svensk konvertit tog i och med sin konversion helt avstånd från det samfund han eller hon lämnat och betraktade detta som heretiskt. I samband med upptagningen i katolska kyrkan bekände sig konvertiten till katolsk tro men bekräftade också muntligen och skriftligen sitt avståndstagande från det tidigare samfundet. Konversionen föregicks av undervisning och prövning, en process som tog åtminstone ett år. Den föregicks också av generalbikt. Konversionen medförde en underordning under kyrkans läromyndighet. Prästernas uppgift var bland annat att förhindra impulsiva och förhastade konversioner. Deltagandet i katolsk gudstjänst, där liturgin spelar stor roll med sin högtidlighet, andakt och sina estetiska kvaliteter, har haft stor betydelse för konversionen. Det avgörande var dock en växande övertygelse, intellektuellt och emotionellt, om att den katolska kyrkan och dess lära var den rätta. Den synen utvecklades till personlig tro. Svenska konvertiter vid denna tid har uppgett att det katolska lärosystemets fasthet och oföränderlighet var ett stöd för det personliga livet. Många har upplevt den katolska auktoritetsprincipen som en trygghet. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 114)

En dag sitter jag i Vargöns baptistkyrka och lyssnar till väckande ord av en ungdomlig pastor. Efteråt följer dopförrättning. Låt vara att vuxendop närmast är dopkandidatens egen bekännelse eller lydnadshandling, så nog är det i alla fall värt både aktning och heder. Jag reser mig alltså och står i andakt. Andra följa mitt exempel. Fram ilar emellertid en tjänande broder och kungör: ”Kära vänner! Ni ska inte vara nyfikna och ställa er upp, utan sitt stilla och andäktigt! Jag sjunker förstås ner, gränslöst snopen. Mycket svårt har jag att åter komma i andaktsstämning. Därtill bidrar kanske det rätt omotiverade suckandet liksom de överraskande utropen omkring mig. Det kom en dag, då hela menigheten i Salem reser sig och hälsar den inträdande prästen som broder i Kristus. Grunden till denna impulsiva hyllning känner jag inte. Men kanske bidrog i någon mån ett par samtal om dopet, som jag nyss haft. (Adolf Kloo ”Hänt och sagt” s 49-50)

Jag fruktar, att min självuppoffrande själasörjare kom att känna sig besviken på lärjungen. Det framskymtade stundom, att han av sin skyddsling hoppats på en apologet, en den gamla goda trons försvarare. Men apologetiken låg inte för mig. En positiv förkunnaregärning utan skarpare framhävande av läroskillnader har tilltalat mig mer. Bristerna känner Gud bäst. Mig är de heller inte fördolda. Men Gud vare tack för hans nåd och för hans nådes redskap, som hulpit mig. (Adolf Kloo ”Hört och sett” s 65)

(Nathan) Söderblom hade uppfattningen att kyrkans enhet skulle genomföras i två stadier. Det första stadiet som i viss mening var "federativt" skulle genom att ett ekumeniskt kyrkoråd tillskapades, ena kyrkan i gemensam handling för rättsstaten och freden samt mot sociala orättvisor och krig. Det andra stadiet, som var "organiskt", skulle leda fram till en enhet i lära och kyrkoförfattning. (Sven-Erik Brodd "Nathan Söderblom - religionshistoriker, ärkebiskop och internationell ekumenisk kyrkoledare" s 380)

När vi följa Jesus och glömma oss själva under ivern att tjäna bröderna och sträva framåt, så skola vi komma närmare vår Mästare och således ovillkorligen nästan omedvetet komma närmare varandra och bliva ett. ... De kristnas enhet är för visso icke utan vittnesbörd. Den visar sig först och främst i kärlekens gärningar, i kärlekens hängivenhet, i självförglömmelsen, i kärlekens uppoffring och tålamod. ... En kropp och en ande, enligt apostelns ord, finnes över allt, i alla länder. Vi böra därför nu och i framtiden icke längre tala om den svenska kyrkan, den anglikanska, lutherska, wesleyanska, romerska, grekiska kyrkan, liksom om det funnes flera kyrkor. Ty Kristi kyrka och församling är en och omfattar alla kristtrogna hjärtan. Därför bör vi i stället tala om kyrkan i Sverige, i Tyskland, i England, i Rom, liksom Nya Testamentet talar om kyrkan i Jerusalem, i Korint, i Smyrna, i Philadelphia. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 249-250)

Bliva vi lärjungar för himmelriket, så kommer en djup inre enhet till stånd. Mångahanda olikheter finnas och måste finnas. Envar ser endels. Vi behöva samråda, taga råd och giva råd. Men gemensamma program åstadkomma icke nödvändigtvis någon verklig enhet. Jesus anvisar här enda vägen till sannskyldigt samförstånd. Vet man om en människa, att hon är en lärjunge till himmelriket, då har man en ljuvlig visshet om samförstånd i det väsentliga, när det på allvar gäller. Man behöver icke sammanträffa och komma överens. Man vet ändå, vad Guds rike kräver. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 281)

En av Värnamos ledande personer som bjöd in (pingstvännen) Georg och hans familj för ett särskilt farväl var stadens kyrkoherde, Johan Wilstedt. Han tackade Georg för det välsignelserika arbete han utfört för folket i Värnamo. ”Och det är en sak som jag särskilt vill tacka Gustafsson för”, sa han. ”Det är att Gustafsson aldrig har sagt något ont om Svenska kyrkan.” ”Hur vet kyrkoherden det”, undrade Georg. ”Jo, jag har haft mitt folk på era möten för att lyssna, och de har sagt att ni bara talat gott om oss.” ”Ja, det är nog riktigt. Jag har inte haft anledning att syssla med andra kristna. Jag har haft fullt arbete med mig själv och de våra. Därför har jag inte kritiserat andra.” Kyrkoherden tog fram en minnesgåva och när han skulle överlämna den började han gråta. Under tårar tackade han Georg för att han så rakryggat förkunnat evangelium och varit ett föredöme i kristen vandel. Och både Georg och Gärda var djupt rörda över kyrkoherdens oväntade kärleksbetygelser till dem. (Ivar Lundgren "Georg - Revolutionären" s 177)

I Faderns och Jesu inbördes förhållande är normen för den enhet varom Jesus beder. ... Huru annorlunda är icke den av Jesus här utpekade vägen för enhetens vinnande och, om den brustit, till dess återställande än yttre anordningar, yttre sammanslutningar, överenskommelser med åtföljande kompromisser och dylikt. (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 334)

(C. Skovgaard-Petersen:) "Att bli husvill mellan dagens många kyrkor är ofta det pris man måste betala för att vara ekumeniskt stämd. Jag för min del betalar det priset. Men jag känner smärta därvid." (Erik Sollerman "I Vår Herres ateljé" s 205)

En av de tidigaste och mest ambitiösa prestationerna i den protestantiska strävan efter "organisk enhet" finner man i Canada. 1925 bildades United Church of Canada: metodister, presbyterianer och kongregationalister gick samman. Församlingar som tillhör United Church finns (år 1985) i nästan varenda by i Canada. (Richard J. Mouw "De kristna i Nordamerika" s 252-253)


ca 1925 - ca 1920

Särskilda spår av Guds kraftiga närvaro skönjas ej sällan till väckande av hedningarna till besinning, om att frälsningens dag är för handen. Än är det Guds påtagliga beskydd av missionärernas liv, då Gud genom märkliga händelser förhindrar fienderna att fullfölja sitt onda uppsåt, än är det hans underbara välsignelse över läkaremissionärens operation eller medikamenter, som öppnar hedningarnas ögon, så att de se att något nytt och ovanligt är å färde. Stundom hava de genom drömmar och syner fått underbara budskap, som förbereda missionärernas mottagande. ... Stundom ingriper Gud med påtagliga straff över oavgjorda hedningar och fientliga trollkarlar och uppenbarar, att han icke låter gäcka sig. Sådant väcker räddhåga och vördnad för den levande Guden. Bland sökande hedningar är det ej sällsynt, att dessa ställa Gud på prov, och Gud går dem tillmötes på ett sätt, som ej synes vara vanligt i den kristna världen. Han går dessa människor tillmötes på ett gammaltestamentligt sätt och tillåter dem pröva sig även här, som det heter hos profeten Malaki. Och här är det mänskligt att döma ännu mera nödvändigt än någonsin. Då evangelium intränger på nya områden, komma dessa förhållanden det till hjälp och bana väg till det barnsliga och okunniga folkets ståndpunkt. I den mån kunskapen kommer och enskilda sluta sig till evangelium och församlingar bildas, synes sådant ingripande av Gud mera sällsynt. (J. Nyrén "Missionens andliga sida" s 703-704; Missionsförbundet n:r 42 den 16 oktober 1924)

Här i Jarkend (i Ost-Turkestan i augusti 1924) ha vi varit lyckliga nog att få en mycket präktig reskamrat, som jag måste presentera, en amerikanare vid namn Zovitski. Han hade kommit över till Kashgar några dagar innan vi reste därifrån, och nu sammanstöta vi med honom här på denna plats. ... Som han är stor och stark ... blir han oss säkert till stor hjälp på bergresan. ... Denne vår nyförvärvade vän är visserligen katolik, men i handling en god kristen. (David Gustafsson "Över öknar och berg" s 713; Missionsförbundet n:r 43 den 23 oktober 1924)

Det går ej för oss att fara till Värmlands Ansgariiförenings stora sommarmöte eller till Vanneberga backe. Men nu är undertecknad i alla fall på väg till kinesernas stora årskonferens i Wuchang ... nu på ångslup över Yang-tsi-floden. På dessa små båtar är det ofta smått om utrymmet. ... Jag såg mig omkring efter en bra plats - till en bänk där en fin herre satt jämte två soldater. ... Herrn i den fina sidenrocken makade genast åt sig åt soldaterna till, men de sutto som de varit fastvuxna vid bänken. Genast frågade den sidenklädde herrn på god engelska, var jag predikade. I staden Hwangchow, svarade jag. Vidare frågade han: Vilken mission tillhör ni? Svenska Missions-Förbundet, svarade jag. Å, sade han, samma mission som "Sen-ming-tang" (= livskyrkan)? ... Men till vilken mission hör Ni? sporde jag. Till den amerikanska högkyrkans, blev svaret. Men sak samma, säger han, huvudsaken är, att vi äro frälsta och tro på Jesus Kristus. Och nu kom kollektören för att ta upp betalningen för övergången, och jag började genast leta efter slantarna. Nej, sade min gode bänkkamrat, nu är det jag som betalar för oss båda, och så sade han på äkta kinesiska: Pastorn arbetar hårt, har arbetat i över 30 år för vårt folks bästa, talar vårt språk som en inföding och ändå är det inlärt. Efter detta hans anförande flyttade även soldaterna på sig, så att jag fick mer rum än jag behövde. Jag såg på min nyförvärvade broder och sade: Ska ni verkligen betala för mig? Det är färdigt, sade han, i det han rev av två biljetter ur sin biljettbok. Stick ned Edra pengar till en annan gång. ... Nu lade båten till på bryggan, och jag tog mina 3 kolly och gick gladeligen i land. ... Jag hade ej gått länge, förrän samme man kom och nästan med våld tog från mig den tyngsta av mina kolli och sade: Låt mig hjälpa er med den tunga bördan. Jag sade, att jag orkade med allt. Men han sade: Låt mig dela eder börda. Denna hans gärning var den vackraste av allt, ty det är ej många sidenklädda herrar, som vilja hjälpa oss missionärer att bära bördor. Och månne även vi ej glömma apostelns ord ibland, där han säger: Bären varandras bördor. (Nils Kullgren "På resa till Kineskonferensen i Wuchang" s 496-497; brev från Hwangchow den 23 maj 1924; Missionsförbundet n:r 30 den 24 juli 1924)

Vi har haft en underlig jul. För något mera än fem veckor sedan kom en norsk baptistmissionär, en fröken Karlsen, hit till oss. Hon skulle upp till Hög-Kongo, men som hon saknade passande sällskap och till följd av att hennes bagage ej kommit, måste hon stanna i Nedre Kongon någon tid. Som hon var skandinav, inbjödo vi henne att bo här. Hon var en stark, frisk dam, utbildad sjuksköterska. En vecka före jul insjuknade hon i influensa. ... Medan I hemma sjöngen kring tända granar, sutto vi, en katolsk sjuksyster, min hustru och jag, vid hennes dödsbädd, hennes som kom till Kongo endast för att dö. ... Tillsammans med den katolska systern var jag kvar till slutet. På (juldagens) e.m. förde vi den döda till graven. Dagen var het. Det var bara tre, som ville utsätta sig för den ansträngande promenaden till kyrkogården. Vi, pastor Eriksson från Amerikanska Baptistsamfundet, min hustru och jag följde henne till Kinkanda begravningsplats, där hon nu vilar, en främling bland främlingar. (Sam. Hede "Huru vi fingo fira julen vid Londe" s 165-166; brev från Matadi den 23 januari 1923; Svenska Missionsförbundet n:r 10 den 6 mars 1924)

På lördagseftermiddagen (hösten 1922) nådde jag Slättvik. ... Slättvik är ett ställe med ett utsökt vackert läge vid foten av en utlöpare av fjället i norr och med en förtjusande utsikt över den närbelägna sjön, Överst-Juktan, i söder. Jukt-Eriks stuga var gammal och väderbiten av sol och fjällstormar. ... Om jag inte tar fel, härstammade Jukt-Erik, från de så kallade örträskfinnarna, som någon gång under 1600-talet kommo över från Finland och slogo sig ner i trakten av Örträsk, där de började svedja och röja mark. ... I religiöst hänseende var Jukt-Erik waldenströmare. Han talade mycket om andliga ting. Ibland kom han också med spetsfundiga frågor rörande de problem, som för tillfället diskuterades. Han hade alltid själv en förklaring till hands, som han inhämtat från Waldenströms bibelförklaring. Ehuru orubblig i sin religiösa uppfattning var Erik dock mycket vänlig och tolerant mot oliktänkande. Hans hem stod därför öppet för alla. Här var prästen, predikanten och pingstevangelisten lika gärna sedda. Och allt gjordes för deras traktering och trevnad. (Gottfrid Alenius "Bland kåtornas folk - Minnen och intryck från missionsresor i lappländska fjälltrakter" s 22-24)

Då jag nu har ... vägt skälen för och emot ett utträde ur baptisternas broderskap för att inträda i ett annat, så är det omöjligt för mig att inse, vad jag härmed skulle vinna för min egen andliga förkovran och för Guds rikes utbredande i världen. Ginge jag ut, så kunde jag icke i något avseende bli friare, än jag är i dag. Icke heller vore det möjligt för mig att uträtta något mera gott för Guds rike. Jag skulle i stället komma att stå på en ståndpunkt, där jag icke kunde bliva till någon välsignelse för mina kära trossyskon i hela landet, och på grund härav måste jag stanna, där jag är. Jag är också på det klara med att var och en, som följer mitt exempel och opartiskt överväger skälen för och emot, skall komma till samma resultat som jag. Gud vare tack, att jag både kan och vill älska alla Guds barn; men alla dessa slitningar ha smärtat mig mycket, mest därför att de äro mera mänskliga än gudomliga. (John Ongman "Det resultat jag kommit till" s 718; Missions-Baneret den 17 aug. 1922)

När jag åkte förbi Essen fick jag en hastig överblick av de Kruppska verken. . . . Överallt sticker kyrkspiror upp mellan bolmande fabriksskorstenar. Jag blev av en medresande upplyst om att industrikungarna här nere gärna bygger kyrkor och anlägger kyrkor åt sina arbetare. . . . Det sorglustiga är dock att de som tillhör katolska kyrkan ej vill begravas i de evangeliska kyrkogårdarna. (Eyvind Johnson "Västöver Tyskland" s 60, resebrev daterat "Oberhausen i april 1922")

På senaste tiden hade jag lidit av en viss ovilja gent emot pingstvännerna på grund av deras ovisliga verksamhetssätt att åstadkomma slitningar inom våra församlingar. ... Denna känsla ville jag icke hava, emedan jag visste, stt den var synd, och jag bad ofta till Gud att bli den kvitt. Om de göra orätt, är det likväl min uppgift att älska dem, och jag blev den också kvitt. Då jag satt och tyckte mig se på den där (pappers)listan (på vilken jag skrivit en mängd namn på olika synder som jag haft i mina tankar), sade jag inom mig själv: "Allt detta har jag tagit avstånd ifrån, jag hatar det." Då tyckte jag, att någon sade: "Skriv ditt partisinne också!" "Ja", svarade det inom mig, "gärna, jag hatar det också." Då smög sig ett ljuvligt lugn in i mitt hjärta, och jag tyckte mig bokstavligen se, vad det innebär att vandra i ljuset såsom Gud är i ljuset, renad från all synd genom Jesu Kristi, Guds Sons, blod. O, jag förnam, att hela väsendet var tvaget rent och var vitare än snö. (John Ongman "Dopet i den helige Ande" s 452-453)


ca 1920 - ca 1910

Om Guds barn skola bliva ett, så måste de skrankor, som skilja dem åt, nedrivas. Vi inse naturligtvis, att detta icke kan ske på en gång, men vi måste hava det som ett av målen för vårt andliga arbete och icke göra såsom de frikyrkliga bygga samfundsmurarna allt högre och högre. Vi önska, vi finge se en enhet, som icke består uti att skaka hand över skiljemuren, utan en som har bortskaffat murarna, så att de, som öga samme Frölsare och gå mot samma himmel, må vara ett i Ande och sanning. Detta ör vad vi tro vara Nya testamentets program i fråga om församlingarnas inbördes förhållande till varandra. (Lewi Pethrus "Hönryckningens tid" s 129; Lewi Pethrus svarar rektor Gust. Mosesson i Svenska Morgonbladet 1919 eller 1920)

Baptistsamfundet önskade en återförening med den alltmer expanderande pingstväckelsens församlingar. ... Men Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och Lewi Pethrus, som "gått ut i härlig frihet", avvisade försöken att återgå till "träldomsoket", det vill säga återgå till Baptistsamfundet som uteslutit dem några år tidigare. Konsekvent drev Pethrus kongregationalismen till sin yttersta spets. Den samfundsfria församlingssynen var oåterkallelig. Vid Pingströrelsens rikskonferens 1919 avvisades definitivt Baptistsamfundets återföreningsförsök. Enligt Pingströrelsen skulle enhet och gemenskap med andra kristna och mellan kristna församlingar grunda sig på en andlig enhet utan organisation. Endast en sådan enhet var biblisk och berättigad. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 98)

Mellan Svenska kyrkan och den samlade svenska frikyrkligheten fanns både en stark motsättning men också samförstånd. Motsättningen rörde framför allt bibel- och församlingssyn, men också synen på dop och nattvard och statskyrkans fortbestånd. Det ekumeniska arbetet kyrkor och samfund emellan följde två helt skilda huvudlinjer: en för Svenska kyrkan i relationen till andra kristna kyrkotraditioner utomlands, något som manifesterades i det internationella kyrkomötet i Stockholm 1925; den andra linjen dominerades av Svenska Missionsförbundet, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan, som tog initiativ till Frikyrkomötena och Frikyrkliga samarbetskommittén 1918. Men det fanns också ett samförstånd när det gäller de kristna värdena i samhällslivet. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 13)

(Randal) förnam i sin själ ekot av en bedjande stämma: " ... Det är icke för världen jag beder, utan för dem som du har givit mig... jag i dem och du i mig - ja för att de skola vara fullkomligt förenade till ett, så att världen kan förstå, att du har sänt mig och att du har älskat dem såsom du har älskat mig ..." Kristus i de sina, det är segern. Kristus allt starkare i de sina i alla land, är det enda hoppet om folkens förbrödring och världens förvandling till Fridsfurstens rike ... (Elisabeth Beskow "Sif 2" s 41)

Nu förstår jag passionen hos gamla mystiker, som trodde lite mera än vi kunna tro och därför sökte djärvare än vi törs söka. Att, om också blott för en sekund under ett liv, vara ett med skapartanken - vad är upptäckandet av jordpoler och världsdelar emot detta, och vad är världens ljuvaste ljuvlighet emot denna sekund. (Hans Larsson "Hemmabyarna" s 163; Slungaren)

Helgelseförbundets, Svenska missionens i Kina, Skandinaviska alliansmissionens m. fl. sällskaps verksamhet är icke utförd av något samfund utan av enskilda trossyskon inom landet, men se huru tappert dessa hava kämpat, och Gud har krönt deras arbete med rik välsignelse. Härmed är det alls icke sagt, att vi skola uraktlåta att deltaga i den gemensamma samfundsmissionen, ty den är ju av stor betydelse. Men det ha vi velat säga, att vi därmed icke hava fyllt vår av Gud givna kallelse. (John Ongman "Filadelfiaförsamlingens i Örebro verksamhet" s 708; Svenska Tribunen 1911)

Psalmisten säger: "Se, huru godt och ljufligt det är, att bröder bo endräkteligen tillsammans." ... O, att Herrens trogna i våra dagar komme att lefva så, att världens barn om dem måste säga: "Se, huru de älskar hvarandra!" (O. Carling "Herrens trognas inbördes kärlek"; kommentar till Joh 17:20; Jönköpings-Posten 1911-05-20)

Biskop (Personne) säger (i sitt herdabref): "Hur ofta ser man icke, att människor ingenting lärt af historien. Oftast beror detta nog på okunnighet, men det kan ibland också 'vara pengar värdt' att blunda för historien." Den personligt ytterst kränkande antydan, som i dessa ord ligger, är det svårt att karaktärisera med ett riktigt namn. ... Hela biskopens herdabref är en sorglig företeelse. Det visar, huru föga svenska kyrkan förstår den tid som nu är, och huru litet hennes ledare lärt af historien! Men så har det ju alltid varit. Intet nytt under solen. (P. Waldenström "Biskop Personnes herdabref"; Jönköpings-Posten 1910-10-18)

Jag kan icke underlåta att erinra om samtidens märkligaste missionsfält, Korea. Det var först 1884, som kristendomen här började förkunnas. Och nu finns det i "Morgonlugnets land" 200,000 kristna anhängare. Och de äro inga "brödkristna" dessa koreaner. Tvärtom. De utmärka sig för en offervillighet som är storartad. De äro icke blott villiga att bära utgifterna för sin egen kyrka och skola, utan de bedrifva t.o.m. redan en omfattande missionsverksamhet bland sina landsmän. Man häpnar öfver denna enastående framgång som söker sin likhet i kristendomens historia, apostlatiden icke undantagen. ... Det är Gudsordet som så genomgripande och mäktigt håller på att omskapa våra dagars Korea. ... Missionen har lärt oss och lär oss att älska och använda vår bibel. ... Splittringen måste vika för enhet och samverkan, partisinnet ge plats för broderlig samverkan. ... Så mötas missionärer och infödda kristna tillhörande de mest olika riktningar inom den protestantiska kristenheten för att uppbygga hvarandra på deras allra heligaste tro. ... Äfven (i vårt eget land) skönja vi missionens enande betydelse. (Enok Hedberg "Den yttre missionens återverkan på den missionerande församlingen och kristendomen i stort"; Jönköpings-Posten 1910-09-06 och 1910-09-08)


ca 1910 - ca 1900

För prästfamiljens barn kan hemförsamlingen . . . växla åtskilliga gånger under uppväxtåren. Själv räknar jag tre hemförsamlingar inom Växjö stift. . . . Många av (Nävelsjö) församlings innevånare voro "missionsvänner" och missionshus funnos i några byar. Några verkliga motsättningar mellan dem, som helst sökte sig till församlingskyrkan, och missionsvännerna kan jag ej minnas. Även missionsfolket sökte sig gärna till kyrkan och min fader höll ofta andaktsstunder i missionshusen. . . . Att flytta från Nävelsjö till Nässjö var för en ung man, som nyss börjat småskolan, mera än en upplevelse. . . . Splittringen i religiöst hänseende var stor, missionsförbundare, baptister, metodister och frälsningsarmén hade sina egna gudstjänstlokaler och representanter för egendomliga sekter, t. ex. Efraims budbärare, gästade ofta samhället och predikade sina överspända läror. Motsättningarna mellan de olika religiösa riktningarna föreföllo starka och den ekumeniska tanken torde inte ha haft någon djupare jordmån. Några alliansmöten e. d. kan jag ej minnas. Trots motsättningarna fanns dock en ganska stor förståelse för kyrkans arbete och även i radikala kretsar, som då betraktades med oro och bekymmer, visade man ett visst intresse för den kyrkliga verksamheten. Att misstron mot statskyrkan ej var alltför stark, framgår också därav, att kyrkans högmässor höllos omväxlande i missionskyrkan och metodistkyrkan på vanlig högmässotid. Dessa kyrkors samfund avstodo alltså varannan söndag från sina gudstjänster till förmån för högmässan. . . . Knappast var (den nya) kyrkan i Nässjö invigd (år 1909), förrän flyttningen till Norra Sandsjö kom. . . . En befolkning mötte, som väl inte var präglad av stadsbons oro, men dock var rörlig och livaktig och ganska markant kännetecknades av småländsk klipskhet. De frikyrkliga rörelserna levde ett starkt liv och splittringen var, särskilt i Bodafors, nästan lika framträdande som i Nässjö. Missionsvännerna voro delade i en gammal och en ny riktning, nya sekter började tränga fram. Även om misstro mot kyrkan fanns på många håll, möttes dock min fader med stort förtroende från olika riktningar och ombads ofta att medverka vid de olika samfundens sammankomster eller tala i deras gudstjänstlokaler. Någon direkt fientlighet mot kyrkan kunde knappast förmärkas. (Thorwald Bergquist "Minnen från min hemförsamling" s 219-222)

Ledig tid tillbringade prinsparet Bernadotte efter 1907 på godset Malmsjö utanför Tumba som fick ersätta Fridhem (utanför Visby) som fritidsresidens. . . . (Folke) Bernadottes svåger, Hugo Cedergren, har berättat hur man på söndagen oftast gick till sockenkyrkan, "Grödinge gamla medeltidstempel". Men med det "allianssinne" som utmärkte familjens överhuvud var det dock också självklart att gudstjänstbesök skulle göras i de små missionshusen runt om i bygden. Cedergren fortsätter: "Och på eftermiddagen hölls en andaktsstund i missionssalen i Malmsjö, då hela familjen med dess gäster och hela personalen fanns med. Det hörde till det självskrivna, så Folke och hans syster lärde sig att hitta i Sions toner lika bra som i Psalmboken, för att inte tala om "Uppåt", KFUM-sångboken, som alltid användes vid husandakten." Det religiösa arvet hade Oscar Bernadotte fått från sin mor, drottning Sofia. Fadern, Oscar II, var konventionellt kristen och kunde knappast acceptera ständiga husandakter med Sions toner. Gustaf V var i detta avseende mer lik fadern än modern. (Stig Hadenius "Vem var Folke Bernadotte?"s 24-25)

De stora frikyrkliga samfunden som etablerats under 1800-talet hade levt sida vid sida och på vissa punkter haft motstridiga uppfattningar. År 1904 beslöt styrelserna för Metodistkyrkan, Svenska baptistmissionen och Svenska Missionsförbundet att inbjuda till ett gemensamt allmänt frikyrkomöte för gemensamma överläggningar. Året därpå samlades över 500 ombud från hela Frikyrkosverige i Immanuelskyrkan i Stockholm under baptistledaren Jakob Byströms ordförandeskap. Man markerade på så sätt en gemensam frikyrkoidentitet som alternativ till svenska kyrkan. En av kritikpunkterna var Luthers lilla katekes, som ansågs som en opedagogisk lärobok för skolan och därtill "katolsk besmittad". Likaså var religionsfrihets-, nykterhets- och missionsfrågorna sådana ämnen där man nu behövde ett brett samråd. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelse och kyrkoförnyelse" s 258)

Efter två månader, redan i dec. 1904, räknade man, att 70,000 människor blivit förda till Gud genom denna allestädes i Wales sig spridande väckelse. ... (Evan Roberts) var varken ledare, organisatör eller predikant. Här saknades hela den moderna väckelseapparaten och väckelsepredikanten med, vars förkunnelse alla vilja höra. Evan R. predikade ytterst sällan, han blott sade några ord, frambar ett budskap, manade de församlade till lydnad mot Anden och tro på Jesu blod och Guds kärlek. Han bad, och summan därav var: ”Böj församlingen och fräls världen.” ... Ingen kör förekom, men hela församlingen var som en kör, i Andens enhet sammansmält. ... Av berättelserna från väckelsetiden framgår intet annat, än att pastorerna i församlingarna rent av underbart osjälviskt funnit sig i den märkliga oordning att hela menigheten profeterade, och att gudstjänster höllos utan program och fastställd ordning, allteftersom den Ande manade, som menigheten framför någon människa sökt att lyda. ... Den helige Ande (bar) med pingstkraft vittnesbörd om korset. (Efraim Rang "Väckelsetider" s 151-157)

Den frikyrkliga verksamheten bryter så småningom igenom i Kalmar stift, som annars har varit synnerligen konservativt. ... Stiftet har en biskop, som väl är som två. Men biskoparna förmå nu ingenting; möjligen att hålla prästerna under ok, men folket går sin egen väg. Svalget mellan "Kyrkan" och folket tyckes växa oupphörligt. Och prästerna - äfven de flesta troende - synes arbeta på att vidga det allt mer och mer. De förstå ej bättre. Att få se en präst med på de stora andliga, frikyrkliga mötena i vårt land det är lika ovanligt som att få se en fluga på nyårsdagen. (P. Waldenström "Bref från Sköfde"; brefvet daterat 1904-07-02; Jönköpings-Posten 1904-07-04)

Hela socknen därhemma (i Simtuna på upplandsslätten) visste att Hylander var ”läsarpräst”. ... Prästen och missionsförsamlingens pastor kom tillsammans till mötena. Gemensamt förkunnade de frälsningens budskap, och när eftermötet började gick de ut på ”bänkfiske” tillsammans. ... Jag kan aldrig glömma åsynen av (en ung flickas) syndasorg och troskamp, där hon låg böjd vid en av de ohyvlade plankorna i bondköket, medan den silverhårige kyrkoherden och missionsförsamlingens unge predikant böjde knä på var sin sida om henne. ... Jag samtalade en gång på senare år med Hylander om den framstormande pingstväckelsen. Det visade sig då, att han hade en mycket stor respekt också för det, som där skedde. Han berättade att han själv en gång, ungefär vid sekelskiftet, satt som åhörare på läktaren vid ett möte i Blasieholmskyrkan. ”Mitt under predikan blev jag så överväldigad av anden”, sade han, ”att jag var helt borta från världen. En stor välsignelse fyllde hela min varelse. Hade det varit nu”, tillade han, ”skulle man kanske ha kallat det andedop.” (Einar Rimmerfors "Årsbarn med seklet" s 37-38)

Den dag skall komma, då troende präster och frikyrkliga lekmän skola stå i samma led gent emot otro, rationalism och ett dött statskyrkoväsende. (M. Karlgren "P.W. i helg och söcken" s 50; citat Waldenström)

Vid sekelskiftet 1900 hade Svenska kyrkan, liksom övriga nordiska lutherska kyrkor, sina främsta ekumeniska kontakter med de tyska lutherska kyrkorna. En milstolpe i denna konfessionella lutherska utveckling var "Allmänna Evangelisk-Lutherska konferensen" i Lund 1901, som sammanförde de nordiska lutherska folkkyrkorna med den övriga lutherdomen. ... I sin helhet företrädde konferensen en moderat konservativ lutherdom med stark tonvikt på bekännelsen. Försök att föra fram en mer liberal teologi avvisades bestämt. Detta möte blev ett första steg på vägen att bilda Lutherska Världsförbundet 1947. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 80)


ca 1900 - ca 1875

När J.A. Eklund blev domkyrkovicepastor i Uppsala 1896 kom han till en församling där ansatser till en tydlig distriktsindelning redan fanns. Distrikten fick lokaler för bibelstudier och församlingsaftnar. Mer än någon annan skulle han betona "församlingen" och "församlingssinnet" som basen och grunden för kyrkans arbete på lokal nivå, i "territorialförsamlingen". Här såg han motvikten till individualism och den lågkyrkliga allianskristendomen. Eklund markerade hur det var nödvändigt att bryta med "den individualistiska tankegången" i nyevangelismen. Den "kom egentligen aldrig längre än till individen". Församlingslivet måste sträva efter gemenskap: "Under tiden fick folkmassan växa kyrkan över huvudet. ... Man måste fråga: bli församlingsbehoven fyllda? ... Församlingen bär i sista hand ansvaret för sin egen uppbyggelse. Denna gemensamma ansvarskänsla, som också börjat yttra sig i gemnsamt arbete och gemensam arbetsglädje - det är den vi behöva." (J.A. Eklund, "Församlingssinne", 1902) (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 218-219)

(Jesus) talar ljuft om gröna betens ro, Där han sin hjord i nåd och kärlek vallar, Och alla dem, som på hans hjärta tro, Han sina får och sina bröder kallar. Det är hans bön, de skola vara ett Och med hvarandra dela ljuft och ledt. (Carl Boberg "Bilder och drömmar" s 154; Fridens fest)

Ändamålet med de troendes enhet är alltså, att verlden må blifva troende. Men skall denna enhet kunna verka sådant, då måste den vara en i det yttre framträdande enhet, som kan ses af verlden. … Hufvudinnehållet af den kristna tron är att Jesus är den oundgängliga grundvalen för all personlig tillit till honom. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 530)

Midsommaren 1887 hölls ett stort offentligt möte på Torp (i Närke). Det blev den första Torpkonferensen. Man bildade ett förbund, Helgelseförbundet, med mottot: "att församla med Jesus, vittna om honom och arbeta för förverkligandet av Jesu bön, att alla troende må vara ett". (Per-Arne Axelsson "Läsarna i Närke lever vidare" s 171)

Det är mitt eget liv, som jag här i förväg (genom min fars dagboksanteckningar 1881-84) genomlever i honom. Vi äro oskiljaktiga. Jag är i honom och han i mig, och om oss båda gäller i sanning ordet: "De tu äro ett." (Sven Lidman "Gossen i grottan" s 23)

Tanken på en sammanslutning mellan predikanter och församlingsföreståndare i Gävle uppkom våren 1891. (Prästen komminister Gustaf Wilhelm) Mårdberg blev en dag ombedd att vara med på ett bönemöte. Dessa hade turvis hållits i Betlehemskyrkan och i metodist- och baptistlokalerna, och nu tillkom Frälsningsarmén och kyrkan. På pastorsexpeditionen talade Mårdberg med kyrkoherden om dessa möten och frågade, om han ville närvara och fick till svar: "De skall hållas i kyrkan." "Nej, vi omväxlar på de olika lokalerna." "De skall hållas i kyrkan." Predikanter från de skilda församlingarna möttes en morgon klockan åtta i kyrkan. De knäböjde vid altarringen och bad den ende efter den andre, kyrkoherden sist. Han gjorde en kritisk sammanfattning av de andras böner, som gjorde ett obehagligt intryck. Den ene efter den andre uteblev i fortsättningen, och Mårdberg stod en dag ensam i kyrkan. - Det var den tidens ekumenik. (Karl Linge "Prästen som blev frälsningsofficer" s 32; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1964)

Efter en gudstjänst 1885 räknade (prins Oscar Bernadotte, Oscar II:s och drottning Sofias näst äldste son) sig som omvänd kristen - "Jag trodde. Jesus var nu min Frälsare" - och började ett livslångt engagemang i allianspräglade kristna sammanslutningar. För honom framstod denna typ av interkonfessionalism som kristendomens framtidsväg och han blev 1908 ordförande i Evangeliska alliansens svenska kommitté. År 1898 hade han besökt Keswick-konferensen i England och tog sedan initiativet till liknande möten i Sverige, de så kallade Södertäljekonferenserna. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 165)

Den bryska kritik mot Svenska kyrkan och dess präster som fanns hos Ekman och Waldenström saknades hos förebilden Moody. Medan Waldenström med SMF syftade till en principiellt motiverad antikonfessionell församlingsbildning med Bibeln som enda dokument var det hos Moody fråga om en överkonfessionell gudstjänstgemenskap. Moody bejakade alltså att det fanns olika konfessioner, som kunde förenas till gemensam gudstjänst. För Waldenström borde alla konfessioner smälta samman i en odogmatisk Jesus-gemenskap, dit också de i hans mening troende i Svenska kyrkan skulle räknas. Waldenström uppfattade på sitt sätt Moodys kristendomsform som ett embryo till en fastare gemenskap av alla i hans mening troende i landet. De "Fria predikantmötena" som anordnades 1876, 1877 och 1878 var ett led i denna strävan. Den angloamerikanska allianskristendomen skulle senare få överkonfessionella organisationsformer med "kristet" prefix i sådana rörelser som KFUM/K (Kristliga föreningen av unge män/unga kvinnor) eller Kristliga studentförbundet. Men det var då inte fråga om fria församlingsbildningar av det slag som Waldenström eftersträvade. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 158-159)


ca 1875 - ca 1850

Man kan anta, att Rosenius inte skulle ha haft stor förståelse för dagens (1975) ekumenik i betydelsen kyrko-ekumenik. Däremot är han ekumenisk på ett för många på den tiden (omkring mitten av 1800-talet) stötande sätt. Utan att förringa lärans betydelse ansåg han, att man måste skilja mellan punkter i läran, som hade direkt samband med människans förhållande till Kristus, och andra punkter, där man kunde ha olika meningar, utan att förhållandet till Kristus gjordes om intet. Han är rädd för den nitälskan om läran, där man utan att märka det, till sist glömmer Kristus för önskan att ha en rätt lära. Och ständigt återkommer han till detta, att även i och för sig viktiga ting i lärodiskussionerna blir fördärvliga, när de för bort människor från den enkla enfalden i tron på Kristus. Även i sin ekumeniska attityd återkommer hos Rosenius det vi tidigare ofta pekat på: Jesus allena. (C.O. Rosenius för vår tid "Bok 6 - Bröders gemenskap" s 8; introduktion av Torsten Nilsson)

"Liksom det emellan oss lutheraner", skrev Rosenius till svar på en väns fråga, "är en stor skillnad, så ock emellan baptisterna. Det är ju uppenbart, att ibland dem finnas trogna, lefvande kristna. Om nu dessa låta oss vara i vår mening och blott behålla sin tro när sig själva för Gud (Rom. 14:22), så att de icke fördärfva dem, som Kristus har lidit döden för (v. 15), såsom vi se, att en del trogna på Pauli tid kunde göra blott genom ovishet - om de undvika detta, skola vi kunna älska dem såsom bröder för evigheten, älska dem mycket närmare än sådana lutheraner, som lefva i obotfärdighet, då den trogne baptisten oaktadt sin villomening är en Jesu vän och efterföljare. Men att vi nu så förstå saken och känna en stor del baptister såsom kristna, det hindrar icke, att vi ej böra stå dem uppenbarligen emot, såsom Paulus gjorde med brodern Petrus (Gal. 2), och såsom Kristus kallade samme sin trogne Petrus en satan och sade till honom: 'Gack ifrån mig; ty du är mig till hinder', d(et) ä(r) jag har icke gagn utan hinder af din villomening." ("C.O. Rosenius - hans lif och verksamhet" s 272)

Det är intressant att observera den strävan till samverkan med olika riktningar som de tidiga baptisterna uttryckte. Ett citat från (Anders) Wiberg vid det första årsmötet i missionsföreningen i Örebro år 1859 understryker detta: "Det är min övertygelse, att alla troende kristna böra samverka för Kristi rike. Var och en, som har Kristi Ande, bör samverka med Kristus. En annan gränslinje kan ej uppdragas. Jag skulle tro, att det ej finnes två, som i alla stycken tänka lika, och man får icke ur sin kärlek utesluta de olika tänkande." ... ... Ett närmast enhälligt konferensbeslut 1934 innebar att samfundet inte skulle engagera sig i det ekumeniska arbetet... Många inom den traditionella baptismen fann det svårt att godkänna enhetssträvanden som inkluderade Svenska kyrkan, vars motstånd baptismens pionjärer så tydligt fått erfara. Det är inte svårt att ana den vånda de tidiga baptistiska ekumenerna upplevde ... som genom personliga erfarenheter, bland annat i det kristna studentarbetet, lärt sig respektera och samarbeta med medkristna utanför döparrörelsen. (Birgit Karlsson "150 händelserika år" s 27,30)

Kyrkorådet blev genom kyrkostämmoförordningen (1862) ett förvaltnings- och beredningsorgan. Det fick också en helt ny uppgift att tillsammans med prästen värna församlingens andliga enhet och vaka över att "kyrklig tvedräkt och söndring förhindras". Kyrkorådets uppgift var emellertid inte att bevara samhällets lugn, utan att upprätthålla kyrkoförsamlingens andliga enhet. ... Det avskaffade konventikelplakatet från 1726 hade lagt ansvaret för den religiösa enheten hos polismyndigheten. I 1858 och 1868 års konventikelförordningar hade ansvaret flyttats över till den lokala kyrkliga nivån. Ur väckelserörelsernas perspektiv var skillnaden mellan konventikelplakat och konventikelförordning inte lätt att uppfatta. Kyrkoherden ansågs av många ha trätt i länsmans ställe, och kyrkoråden kunde bli förhörsinstitutioner. Tillsammans med kyrkoherden skulle således kyrkorådets ledamöter nu göra en teologisk bedömning av vad som gentemot evangelisk-luthersk tro var "villfarande läror". Att detta var församlingsprästens uppgift var tydligt klargjort av den prästed som styrde hans agerande. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 75-77)

Redan i slutet av 1850-talet började en väckelse i södra delen av Kolbäck. Den första lekmannapredikant , som uppträdde här, var en baptist Hanner. Att börja med höllos sammankomsterna i hemmen men sedan i regel i skolorna. Det motstånd från prästerskapets sida, som rörelsen under sitt tidigare skede rönte på många håll, tycks man här inte ha haft någon erfarenhet av. Församlingens kyrkoherde, Häggman, synes tvärtom ha stått i vänskapligt förhållande till läsarna. Däri har man ju också förklaringen till att skolorna upplätos för deras möten. Prästen gick själv med på sammankomsterna. Då han vid ett tillfälle blev anmodad att avsluta en sådan, yttrade han: "Det här är så bra, så jag har ingenting att tillägga." ("Den frikyrkliga verksamheten i Kolbäcksorten" s 452; Missionsförbundet n.r 27 den 3 juli 1924)

Denna tids hedningar säger som gamla hedningar: ”Vi överger inte vår tro. Vi vet inte vad detta är för ny lära, som nu tvingas på oss, och vi förstår inte, vilka som är de rätta kristna i dessa tider. De kristna för inget bättre liv än hedningarna.” En hedning har redan under andra århundradet skrivit, att de kristna horar så mycket, att man inte kan nämna det. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 220 i predikan 1858 över Jes 53:1-2)

H.B. Hammar (kyrkoherde i Mjällby från 1851 och ordförande i Christianstads Traktat-Sällskap från 1857 till sin död 1862) erkände ... mormonerna som kristna, fastän "mycket vilsefarande kristna", och betraktade mormonernas villfarelser som "både färre och mindre djupt gående och vitt omfattande än de påviskas". (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 173)

Särskilt skarpt framträder divergensen emellan (biskop Tegnér och biskop Heurlin) i det sätt, varpå de reagerade mot väckelserörelserna. Tegnér (biskop i Växjö 1824-1846) hade genom sin vidsynthet lyckats bevara de av Sellergren och Nyman framkallade kraftflödena inom kyrkans råmärken. Heurlin (biskop i Växjö 1847-1860) hade på ett tidigt stadium velat få Nyman avsatt. Om han fått sin vilja fram, hade väl en likadan motsättning uppstått mellan kyrkan och dessa väckelserörelser, som fallet sedan blev med 1850-talets, då Heurlin var oförhindrad att emot dem förfara efter sitt eget sinne. Även de sistnämnda väckelserörelserna lågo i begynnelsen till god del i prästerliga händer, men Heurlin lyckades genom sina förföljelser skapa en klyfta mellan dem och kyrkan, som sedan aldrig kunnat överbryggas. (Martin Sjöstrand "Biskopar på Östrabo" s 295-296)


ca 1850 - ca 1800

Om bland tusen stjärnor någon enda ser på dig, tro på den stjärnans mening, tro hennes ögas glans. Du går icke ensam. Stjärnan har tusen vänner; alla på dig de skåda, skåda för hennes skull. Lycklig du är och säll. Himlen dig har i kväll. (Carl Jonas Love Almqvist ”Du går icke ensam” s 145; 1849)

De första stegen mot ett enat kristet vittnesbörd togs på 1800-talet. 1846 bildades den Evangeliska Alliansen och nio år senare KFUM's världsförbund. (John Briggs "Enhetsrörelsen" s 129; författaren född år 1938 i London, England)

Konversionen till katolicismen var för (J.H.) Newman inte ett uttryck för personlig smak eller ett subjektivt själsligt behov. Härom yttrade han sig 1844, så att säga på tröskeln till sin konversion: "Ingen kan ha en mer ogynnsam uppfattning om de romerska katolikernas nuvarande tillstånd än jag ..." För Newman gällde det tvärtom att lyda den insedda sanningen mer än den egna smaken. Det är betecknande att Newman vid rangordningen av dygderna satte sanningen före godheten. (Joseph Ratzinger "Kallad till gemenskap" s 137-138)

Man kan vänta att en väckelse upphör, när de kristna mister broderkärlekens ande. Jesus Kristus vill inte fortsätta längre med människorna i en väckelse än de utövar broderlig kärlek. När de kristna har väckelsens ande, då känner de denna hängivna kärlek. Jag har aldrig sett en väckelse, och säkerligen har det inte heller funnits någon, där det inte har varit på det sättet. Men så snart detta börjar att upphöra, blir Guds Ande bedrövad och lämnar dem. (V. Raymond Edman "Finney lever ännu" s 150; citat Charles Finney)

Här har varit en mängd Orationer i anledning af Kungens död. . . . Först kom Rector, den sista April, som ej är bättre än den första. Hans tal skall ha varit på Svenska, ehuru omdömena i detta afseende äro delade. Den 1. Maj talade Prof. Lindfors, i 3 goda timmar på Latin, och d. 2dra . . . Adj. Lidfors, likaledes på Latin. . . . Min olycka ville att jag ej fick tid att höra något af allt detta; men jag hoppas det blir tryckt, ehuru det väl icke blir läst. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 43-44; brev från Lund den 3 maj 1818 till Carl Georg Brunius)

Besinna att vår kyrka har namn af den Latinska, och att Grekiska kyrkan är kättersk. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 34; brev från Lund den 12 april 1818 till Carl Georg Brunius)

År 1817 genomdrev Fredrik Wilhelm III av Pressen en union mellan de lutherska och de reformerta kyrkorna. En del såg positivt på den preussiska unionen, och deras efterkommande i dag (år 1985) tillhör alltjämt unionskyrkan. Andra reagerade negativt och emigrerade till USA, bildade en ny kyrka och lade stark vikt vid traditionell luthersk teologi. (Joseph A. Burgess "Hur ser dagens lutheraner ut?" s 54; författaren direktor för teologiska studier, Lutheran Council, USA)

Samma dag som ärkebiskop Lindblom 1809 undertecknade beslutet om den nya regeringsformen, lämnade han in ett memorial om fullbordandet av arbetet med katekes, psalmbok, handbok och kyrkolag. ... Föga anade väl den gamle ärkebiskopen att det skulle dröja ända till 1992 innan en ny kyrkolag antogs. ... (I kyrkolagsförslaget 1828) talas ... om "tidevarvets fria håg, som omfattar fördragsamhet och evangelisk frihet". Den gamla uppdelningen mellan lutherskt och reformert ansågs inte längre relevant, och reformerta präster skulle därför kunna få tillstånd att utdela sakramenten även åt andra än sina egna församlingsmedlemmar. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 46-47)

Med kronprinsessan Joséphine (Josefina) (1807-76, drottning 1844) fick katolikerna en förebild och livlig understödjare. Hennes biktfar Jacob Laurentius Studach (1796-1873) var 1823-33 uteslutande verksam som hovkaplan åt kronprinsessan. Hon hade visserligen blivit försäkrad fri religionsutövning i Sverige, men måste samtidigt delta i det officiella , lutherska kyrkolivet. Vid äldste sonens födelse begärde Stockholms stads konsistorium att den knappt 20-åriga kronprinsessan skulle kyrkotagas i Storkyrkan, vilket beviljades av Carl XIV Johan, trots att tidigare kungliga mödrar kyrktagits på slottet. Ett samtida vittne skriver att kronprinsessan "grät mycket över denna tvångsakt, och även för hennes furstliga gemål var det hela mycket smärtsamt". Under dessa och andra svårigheter fick hon klokt stöd av Studach som nästan dagligen läste mässan på slottet. Åren 1833-73 var han apostolisk vikarie för Sverige, och utnämndes 1862 till biskop. Studach har kallats den romersk-katolska kyrkans skandinaviske återuppbyggare efter reformationen. Hans milda läggning och kulturella inställning blev en tillgång för den katolska kyrkan i Sverige. Studach byggde församling såväl i andlig som i fysisk mening, och i september 1836 fastställde kungen ritningarna till S:ta Eugenia kyrka som uppfördes 1836-37. För såväl kyrkobygget som för tillkomsten av katolska barmhärtighetsinrättningar var kronprinsessan Joséphine mycket aktiv och gjorde omfattande donationer. För den katolska församlingen betydde kyrkbygget ett uppsving som kännetecknade 1830-talet. 1800-talets första hälft innebar att katolikerna i Stockholm övergick från den tidigare bindningen till de utländska legationerna till att framträda som en romersk-katolsk församling. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 70-71)

Helsa (Johan Olof) Wallin. Jag tycker i det hela rätt bra om honom för hans sjelfständighet och allvar. . . . Men, en smula för gudelig synes han mig också. När man af Davids arfskap fått harpan kunde man väl lemna ruelsen åt andra syndaträlar. Vidrigt är det för mig också att äfven han så ofta deltager i de moderna förhastade jubelropen om en nu först vaknad religiositet, som skall förbättra verlden från grunden, och hvaraf vi för 5 el. 6 år sedan ej skall ha vetat någon ting. Tror han då verkeligen att tidens sår ej ligga djupare än att de så där lösligen borttvättas, vore det äfven med vigvatten? Tror han att de fromma minerna i Tidens banditansigte betyda något annat än hyckel? Tror han att den moderna gudaktigheten är annat än den omvända sidan af narrkåpan, sedan fritänkeriet blifvit utslitit? Jag tror så fast som något menskligt hjerta på religion och andakt, liksom jag tror på mitt bättre väsende, på konst och odödlighet; men på den färska omvändelsen, på psalmen under galgen, tror jag ingalunda, förr än jag får se dess frukter? Det vore väl om heligare, renare hjertan klappade nu i manligare bröst än fordom; men hvaraf skulle vi sluta det, hvaraf skulle vi ens hoppas en anledning dertill i framtiden? Se på tidens tecken i norr och söder! Vet du en nedrighet, ett barbari, en vanvettig fördom hvars upplifvande de ej förebåda? Ser Du någonstädes gerningen bättre, tanken ljusare, hjertat renare? Tidens orm byter ofta om skinn; men vederstyggligare än nu, just nu, har jag aldrig sett den, så långt historien räcker tillbaka, hväste han också idel psalmer, och voro också hans rygg fullmålad, som en grafsten, med bibelspråk. - Men nog och för mycket härom. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 331; brev från Lund den 8 mars 1817 till Carl Peter Hagberg)

Den 10 oktober 1810 mottogs kronprins Carl Johan i Helsingör av en svensk deputation med ärkebiskop Lindblom i spetsen. Innan han anlände till sitt nya hemland skulle kronprinsen enligt successionsordningen bekänna sig till "den rena evangeliska läran" (lutherdomen). Efter den nödvändiga trosbekännelsen höll Carl Johan ett oväntat tal, där han upplyste de närvarande om att han alltsedan sin barndom varit förtrogen med den reformerta läran, och att han under sina fälttåg i Tyskland genom tankeutbyte med protestantiska präster blivit övertygad om att den oförändrade augsburgska bekännelsen inneslöt den sanna kristendomen. Han sade sig alltså konvertera inte bara av politiska skäl, utan av inre förvissning. Detsamma hade han också meddelat ärkebiskopen omedelbart före den högtidliga akten. ... Kronprinsessan Desirée (Desideria) övergick däremot inte (från sin katolska tro) till lutherdomen. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 19)

I den hemliga journal över Gustav IV Adolfs fångenskap, som fördes av överstelöjtnanterna Karl och Gustav von Otter ... framstår den fångne konungen såsom lugn och tålig. ... De sedvanliga söndagspredikningarna åhörde han "med mycken sinnesrörelse", och ibland föll han efteråt i häftig gråt. ... Jämt och samt talade han om sin längtan efter att få träffa sin gemål och önskade för övrigt bara att få resa till Slesvig och bosätta sig hos herrnhutarne i Kristiansfeld, där han hoppades att bäst kunna sörja för barnens uppfostran. På denna fridens ort hade Gustav Adolf år 1805 på genomresa vistats en dag och, som han säger, "njutit en tillfredsställelse, som så vida överträffat allt vad denna världen kan skänka oss". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1809-1859" s 50; Den kunglige fången på Gripsholm)


ca 1800 - ca 1750

En viktig uppgift, som fick viss kyrkopolitisk betydelse, var att förse den nye kungen (Gustav IV Adolf) med en drottning. Förhandlingar inleddes med den ryska kejsarinnan Katarina II, Gustav III:s förtrogna brevvän, om att hennes sondotter skulle bli svensk drottning. Det hela misslyckades då kejsarinnan krävde ett skriftligt löfte att prinsessan skulle ha full frihet att utöva sin rysk-ortodoxa religion i Sverige. Det kunde inte kungen acceptera. Det var emot svensk lag. Kungens tanke var att prinsessan efter ankomsten till Sverige skulle bli lutheran, något som Katarina II:s krav på skriftligt löfte hindrade. Därtill var kungen själv mycket mer religiöst engagerad än sin far och företrädde en blandning av fanatisk luthersk ortodoxi och känslosam herrnhutism. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 171)

Prosten Magnus Torén (konstaterade) i en beskrivning av bohuslänska Forshälla pastorat på 1780-talet ... att det var traktens ståndspersoner som utgjorde de bästa förebilderna, men att folket sällan var ivrigt att ta efter dem. I Forshälla hade således majorerna Simmingschöld och Gereith gjort avsevärda förbättringar på sina jordar utan att man följt deras exempel. "Fördomen och gamla vanan gjorde väl sina grimacer och hoppades, at detta kätteriet af sig sjelft skulle utrotas; men man måste dock nu tåla att se detta tilltag vara af Gud välsignadt med mycken frukt", skrev Torén. (Maria Adolfsson "Fäderneslandets känning" s 341; Ideal och farhågor kring bonden)

Gustav III hade år 1784 för Sveriges räkning förvärvat den lilla västindiska ön Saint-Barthélemy. Från början kom den kyrkliga förvaltningen att utgöra en viktig del av den koloniala förvaltningen, och bland de kolonialtjänstemän som tillsattes redan hösten 1784 fanns den förste svenske prästen Sven Thunborg. Han kom från Växjö stift och hade skaffat sig en gedigen akademisk bakgrund men även hunnit med en längre utlandsresa. ... I likhet med Gustav III omfattade Thunborg upplysningens religionsfrihetsideal och när på kungens direktiv en kyrka uppfördes i den nybyggda staden Gustavia skulle den även få användas av katolikerna, som saknade kyrka. Den stora majoriteten av öns invånare var franska katoliker, men det fanns även anglikaner, reformerta och presbyterianer. Alla inbjöds av Thunborg att i en anda av religiös tolerans få använda kyrkan. Thunborg hade en inställning som tvåhundra år senare skulle kallas ekumenisk. Han såg främst det gemensamma i de kristna kyrkornas tro och tradition. Den svenska religionsfrihetspolitiken avvek tydligt från den som tillämpades på närliggande öar i Västindien, men den var enligt Thunborg direkt förankrad hos kungen personligen. När Saint-Barthélemy år 1878 avträddes till Frankrike hyllades religionsfriheten under den svenska tiden på ön. Kyrkan hade varit en i sitt slag unik samlingsplats för människor från olika kyrkotraditioner. (Gunnar Granberg "Den svenska kyrkan utanför landets gränser" s 217)

På sin födelsedag den 24 januari 1781 utfärdade (kung Gustav III) en kungörelse. I denna utvecklades fördelarna med att öppna landet för flyktingar, som för sin trosbekännelses skull fördrivits från sina länder. De hade i vårt land infört "sin ansenliga förmögenhet" och med sina kunskaper förbättrat "rikets nyttigaste näringar". Någon fara för den lutherska religionen behövde man inte riskera då den var "fullkomligen stadgad i svenska mäns hjärtan". ... Främmande trosbekännare fick inrätta skolor för sina egna; deras präster fick besöka trosfränder ute i landet där egna församlingar inte fanns och betjäna dem; förbudet mot processioner gällde endast på offentliga platser, gator och torg, men inte inom eget område. Beträffande förbudet att bli riksdagsman hade man upptäckt att de reformerta i kungörelsen 1741 tillerkänts sådan rätt. Detta ville man nu inte ändra på, men för övriga främmande trosbekännare var det däremot inte möjligt att bli vald, men de fick rätt att delta i riksdagsmannaval. När de genom en kunglig resolution1791 tilläts delta i prästval, om de ägde hus och fastighet i någon församling och därmed bidrog till prästens lön, fann många detta mer än skäligt liberalt". Enligt samma villkor som gällde för att bygga lutherska kyrkor, det vill säga förordningen från 1776, hade främmande trosbekännare rätt att bygga egna kyrkor och förse dem med klockor och kyrkogård. Alla av kristen religion tillförsäkrades rätt att begrava sina döda på allmänna kyrkogårdar och använda kyrkans klockor. Främmande trosbekännare fick kalla egna präster med rätt att döpa och förrätta vigsel efter tre lysningar enligt svensk lag. ... Svenskarna fick betala böter om de deltog i "främmande gudstjänst", och främmande trosbekännare skulle se till att de inte släppte in andra än sina egna. Däremot hade främmande "religionsförvanter" fritt tillträde till offentlig gudstjänst i svenska kyrkor. (Tolerans)ediktet innehåller också ett avsnitt om gällande religionslagar. Kungen hade, förklarades det, granskat alla efter reformationen utkomna stadgar, brev, förordningar och beslut i religionsfrågor. Vissa av dem fann han stridande mot en fri "religionsövning" och upphävde därför alla som inte kunde förenas med ediktet. Någon närmare uppgift om vilka författningar som avsågs lämnas inte. Gustav III hade skapat osäkerhet som gav honom möjlighet att handla friare, en metod han ofta använde. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 146-147)

Många av (de katolska) väveriarbetarna (som hade lurats att komma till Sverige under förespeglingar om god lön och religionsfrihet) kom från områden som löd under den österrikisk-ungerska monarkin. En av (de) till Stockholm utsända diplomaterna, Christopher Theodor d'Antivari, upprördes över deras öde. Han uppmande enträget ministerierna i Wien att förhindra svenska värvare att locka fler människor till Sverige. ... D'Antivari blev förmögen genom delägarskap i Ostindiska kompaniet och Mariebergs keramiska fabrik och ägde flera fastigheter i Stockholm. Som övertygad och from katolik försökte han hjälpa sina trosfränder. ... En stor del av sin förmögenhet avsatte han till en stiftelse vars avkastning skulle användas till avlöning av en särskild präst för de tysktalande katolikerna och till deras fattigvård. Sina fastigheter donerade han till Serafimerlasarettet, Stockholms nyligen inrättade sjukhus, under villkor att två rum där alltid skulle hållas beredda för gratis vård av sjuka katoliker. Donationen var den största som lasarettet dittills mottagit. Den stadfästes 1759 av kung Adolf Fredrik som i donationen såg d'Antivaris "goda välmening för Vårt land och Rike, varest han nu under lång tid vistats under ett uppförande, som alltid varit Oss till nöje". Dessutom utfärdades samtidigt ett särskilt brev vari kungen gav denne utländske diplomat naturalisation och upptog honom bland Sveriges ridderskap och adel. Att d'Antivari var katolik - och säkert avsåg att så förbli - ansågs alltså inte utgöra något hinder för att han blev svensk adelsman. Han ansökte emellertid aldrig om introduktion på det svenska riddarhuset. D'Antivari avled 1763 och gravsattes i ett av honom anskaffat gravkor, som ännu finns kvar, på Klara kyrkogård i Stockholm. De detaljerade stadgar han föreskrivit för stiftelsen skulle inte komma att följas. Mycket snart efter hans död förskingrades stiftelsekapitalet och varken präst eller fattiga fick några pengar. (Barbro Lindqvist "Katolska invandrare - kulturskapare och arbetare" s 259)

Vid riksdagen 1741 föreslog adelsståndet att de reformerta borde ges "skälig religionsfrihet". På samma sätt som lutheranerna hade religionsfrihet i England och Holland borde Sverige ge de reformerta och de som tillhörde "den engelska kyrkan" samma frihet. Det skulle både visa en toloerant inställning och vara bra för landets industri. Alla utom prästerna höll med. Bland dem fanns dock enstaka positiva röster. Jacob Serenius, som varit präst i London, betraktade den engelska kyrkan som en systerkyrka med en särställning bland främmande trosbekännare. Ständernas majoritetsbeslut omsattes i en kunglig förordning i augusti 1741 i vilken bekännare av engelska och reformerta kyrkan, det var den något diffusa term som användes, fick rätt till fri religionsutövning och tillstånd att uppföra egna kyrkor i alla sjöstäder, utom Karlskrona, som undantogs av militära säkerhetsskäl. För prästeståndet var nederlaget svårt att acceptera; de lyckade förhindra att förordningen nämndes i Adolf Fredriks kungaförsäkran 1751. ... Förordningen blev (dock) kvar, och 1752 kunde de reformerta inviga en egen kyrka i Stockholm. Den drog så mycket folk, att ärkebiskop Henric Benzelius år 1756 klagade över att han på påskdagen sett fler än 30 vagnar utanför den reformerta kyrkan. Han misstänkte att även "våra religionsförvanter torde ha infunnit sig vid denna gudstjänst, vilket är förbjudet". Förordningen om religionsfrihet gällde endast reformerta bekännare som tidigare bott i Sverige och invandrat efter 1741. Inga åtgärder vidtogs dock. Borgarna såg inte att förordningen vållat någon skada och ville ha den kvar av merkantilistiska skäl. ... I den akademiska världen ... betonade några starkt att eftersom enhet i religionen var samhällets grundval fick denna inte äventyras genom att invandrare fick utöva sin religion fritt. De kunde fira sina gudstjänster i stillhet. Ingen kunde tvinga dem att anta landets religion. Andra hyste den uppfattningen att staten väl kunde tåla avvikande religionsutövning så länge den inte utgjorde någon fara för det allmänna lugnet och ordningen i samhället. Tolerans kunde i stället leda till att den lutherska läran vann om den fick visa sin styrka att övertyga utan något stöd i tvångsåtgärder. ... Vi möter varierande uppfattningar på dessa två grundteman vid 1700-talets mitt, men omkring 1770 kom en mera öppet tolerant syn att dominera. Alla var likväl överens om att den frihet som diskuterades inte gällde "landets egna barn" eller katoliker; "munkar och jesuiter" borde inte tillåtas att komma in i landet. De förnekade överhetens befogenhet i andliga saker. ... Formellt hade katolikerna inga rättigheter om de inte tillhörde personalen vid de tre katolska beskickningarna Österrikes, Spaniens eller Frankrikes. Förbudet för andra att besöka deras gudstjänster hade dock uteslutits i Adolf Fredriks kungaförsäkran 1751. ... På 1760-talet minskade (Stockholms domkapitels) vaksamhet gentemot katolikerna. Den tilltagande otron och herrnhutarnas verksamhet krävde ökad vaksamhet, och ledamöterna tröttnade på att anmäla vad de betraktade som de katolska prästernas självtagna friheter, eftersom myndigheterna inte stödde deras förslag. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 107-109)


ca 1750 - ca 1700

Vid början av 1740-talet hade redan herrnhutismen börjat gå fram på den radikala pietismens marker, och den herrnhutiska väckelsen kom på flera håll, som i Stockholm och Västergötland, där radikalpietismen haft en stark ställning i Vänersborgstrakten, i St. Mellby och St. Bjurum, att försona radikalpietisterna med kyrkan. (Berndt Gustafsson ”Svensk Kyrkohistoria” s 133)

Vakthållningen omkring den rena läran demonstrerades på olika sätt. Teologiska fakulteten i Uppsala kunde 1727 inte delta i firandet av 200-årsjubileet av tillkomsten av Marburgs universitet - det första protestantiska universitetet. Universitetet hade blivit reformert, och att delta i ett sådant firande kunde uppfattas som om Uppsalafakulteten gynnade synkretismen. Att anordna en egen fest sommartid var dessutom omöjligt, eftersom professorerna då drack brunn och studenterna var skingrade. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 77)

(Nikolaus Ludwig von Zinzendorf) räknade med tre (Guds uppfostringsformer): den mähriska, den lutherska och den reformerta. Inom dem kunde trossyskonen leva. Där det blev nödvändigt och möjligt kunde församlingar bildas eller syskonen sluta sig samman i sällskap, societeter. De som levde utanför herrnhutarförsamlingar fick besök av trosbröder, som efter judisk förebild kallades diasporaarbetare, arbetare bland de kringspridda. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 83)

I maj (1727) beslöt kolonin (i Herrnhut) enhälligt anta en församlingsordning i 42 statuter, som skapade endräkt i mångfalden. Zinzendorf hade själv slagit sig ned där, och det var på hans förslag man beslöt, att Herrnhut inte längre skulle vara en ”moderkupa för sekterister” utan en levande kristen församling. ... Enheten beseglades vid en nattvardsgång de 13 augusti, då de församlade ”förnam Andens närvaro mycket stark”. ... Helt spontant omfamnade de i tårar varandra. De växte samman i en helig förening. (De kristna s 443-444; A Skevington Wood, bearb.: Uppvaknande)

Redan under diskussionerna om frihetstidens grundlagar hade förslag förts fram om vidgad religionsfrihet, men de hade avvisats. Frågan återkom utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Landet industriella näringar krävde invandring av kunniga hantverkare, men dessa hade ofta en annan bekännelse. Prästerskapet menade i stället att lutherska arbetare kunde flytta in "ty ... att hantera en fil är bunden mera vid den ena religionen än vid den andra, det kunna vi intet inbilla oss". Därtill framhöll man att det fanns frihet för främmande religioner att besöka gudstjänsterna vid ambassaden. Man kunde inte ens tänka sig invandring av protestanter som fördrivits från katolska områden. Däremot gjordes insamlingar till protestantiska flyktingar från Salzburg. Det första försöket till en utvidgad religionsfrihet kom att gälla Alingsås manufakturverk, grundat 1724 av Jonas Alström (adlad Alstömer). Han importerade vävstolar från Holland och började väva ylletyger. Arbetarna som var av reformert bekännelse fick tillåtelse att hålla gudstjänst i sina hus. Några egna kyrkor fick de inte bygga och inte använda kyrkklockor. Inte heller fick de hålla gudstjänster på svenska, och för att inte väcka uppmärksamhet skulle de fira gudstjänst på samma tider som svenskarna. Inga svenskar fick delta. Bestämmelserna utgjorde ett privilegium, en undantagsförmån, för arbetarna vid manufakturverket i Alingsås. ... Någon reell betydelse fick privilegierna inte, även om rådet uppenbarligen tänkt sig tillämpning på fler orter. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 107)

Två schismer i den katolska kyrkan har givit upphov till kyrkor, som kallar sig gammalkatolska och som därmed gör anspråk på att företräda en ursprunglig katolsk tro. Den s k Utrechtkyrkan uppstod 1723 ur de jansenistiska striderna. Övriga gammalkatolska kyrkor bildades efter Första Vatikankonciliet (1870) i protest mot dogmen om påvens ofelbarhet. Gammalkatolikernas grundsats är att endast det är sant katolskt, som "alla trott, alltid och överallt". Som normerande betraktar man därför endast läroutvecklingen fram till brytningen mellan Rom och Konstantinopel 1084. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 96)

Efter Karl XII:s död fanns det ingen arvinge till tronen. Kungens syster Ulrika Eleonora gjorde anspråk på kronan men hennes arvsanspråk underkändes. Ständerna valde henne i stället till drottning år 1719, men hon abdikerade följande år till förmån för sin make Fredrik av Hessen. ... Fredrik I övergick till luthersk tro och övergav därmed den reformerta bekännelsen, som gällde i Hessen. I hans kungaförsäkran 1720, som i stort sett var densamma som den Ulrika Eleonora avgett, bestämdes den lutherska tron, som den religion som utövats under Gustav Vasas sista och Johan III:s första regeringstid och som bekräftats vid Uppsala möte 1593 och 1693. Ingen annan religionsutövning skulle tillåtas, varken offentligt eller privat. Sändebud från främmande makter fick i sina hem utöva sin egen religion tillsammans med sitt husfolk, liksom invandrande hantverkare och andra näringsidkare. De fick dock inte ha egna lärare och barnen skulle uppfostras i den evangeliska läran. Därtill bekräftade kungen äldre religionsstadgar, särskilt 1655 års stadga och kyrkolagen 1686. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 35)

Behofvet af enighet och broderskap imellan de kristna, önskan att till en enig hjord förena alla Guds barn, som voro utspridda här och der i verlden eller åtskilda af fördomar och olika systemer, stod alltid klart för Zinzendorfs blick och utgjorde städse en af hans älsklingstankar. Man förstår då lätt, hvad han måste lida af att se Halle och Wittenberg stälda fiendtligt emot hvarandra. I hjertats tro voro de ett, och likväl förslösade de sina krafter på att tillintetgöra hvarandras inflytande. ... Luther säger: ”Alla, så många vi äro som hafva blifvit tvagna och renade i Jesu Kristi blod, utgöra vi den rätta kyrkan; vi äro alla Kristi lemmar, och vi äro bröder, antingen vi befinna oss i Rom, Wittenberg eller Jerusalem.” Denna stora sanning, den verkligt protestantiska, hade på ett märkvärdigt sätt efter Luthers tid gått förlorad, och vid början af det adertonde århundradet ljöd den som det värsta kätteri (såväl) i Wittenberg, Jerusalem (som) Rom. Det var gifvet åt Zinzendorf att åter framdraga den i ljuset; och han kunde det bättre än någon annan; ty hos honom var det ej blott teologisk grundsats, utan resultatet af personlig erfarenhet. (E-n "Grefve Zinzendorf" s 24,40)

(Den svenske prästmannen Björck skriver efter det att han kommit hem från Amerika år 1714:) "När någon talar åt (indianerna), att de måtte bliva kristna, så svara de: 'Om de kristne efter sin religion levde bättre, än vi leve, så skulle vi bliva kristne. Men vi kunna intet finna det. Ty vi se och höra dem dricka, dundra, slåss, mörda, hora, stjäla, ljuga, bedraga, vara girige, obarmhärtige, orättrådige och dylika synder tillgiva. Sådant have vi aldrig vetat utav förr, än som I kommen hit; ty förblive vi hellre vid det vi äre etc.' Således bliva de arma hedningar intet omvände för de elaka kristnas slemma levernes skull." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 218)


ca 1700 - ca 1600

De ortodoxa var naturligtvis irrläriga i vissa stycken. Men de var ändå ganska goda kristna. Petrus Bång, som 1679 blev luthersk superintendent i Narva, skriver om de ortodoxa: "De ha de heliga Sakramenten liksom vi och många vackra ord av fäderna. De tro på den gudomliga naturens enhet och även på Treenigheten av personerna. Gud beskriva de vackert såväl till Hans egenskaper som till naturens och nådens gärningar. Om synderna bekände de sanningen och de talade vackert om Guds nåd och Kristi förtjänst. Kristus allena höllo de för sin Frälsare och till syndaförlåtelsen inblandade de ingalunda helgonen och de egna gärningarna ... Hos oss är kunskapen större och bättre, men hos dem är livsföringen i några stycken värd att upptagas" (modern språkdräkt av författaren). (Christofer Klasson "Ortodoxa kyrkan" s 108-109)

Strax efter Kristinas trontillträde hade den teologiska utvecklingen fått en stark dragning mot den konkordieortodoxi som efter häftiga konfessionella motsättningar skulle få sitt definitiva genombrott på 1660-talet. ... Själv följde Kristina en mer allmänprotestantisk och öppen linje som främst var präglad av Johannes Matthiaes teologi. Av sina teologiska motståndare kom denne senare att kallas synkretist. Han och hans meningsfränder ville försöka ena de olika kyrkoriktningarna och framhäva det grundbudskap som var gemensamt för dem. Mot bakgrund av de religionskrig som präglade Europa var det många humanister och teologer som på detta sätt ville skapa fred och förståelse. Amos Comenius och de böhmiska bröderna hade gjort denna ekumeniska tanke till sin livsuppgift. ... På sina studieresor ute i Europa hade Matthiae i unga år tagist starka intryck av de strömningar som i erasmisk-humanistisk efterföljd hade uppstått på skilda håll och som syftade till att förena de stridande kyrkorna. Särskilt nära stod han det böhmiska brödraskapet och dess ledare Johann Amos Comenius. ... För Johannes Matthiae ... blev Kristinas övergång till katolicismen 1655 ett svårt slag. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 117-118)

I ett brev till den franske ministern i Brienne från 1648 beskriver den franske ministern i Stockholm, Chanut, (drottning) Kristina som person. ... "Det är anledning tro, att hon lätt skulle inse sanningen i våra tvister med luteranerna, om hon såg vår tro i dess renhet. Hon blir stundom överraskad, när, efter det att hon förebrått mig de villfarelser, för vilka protestanterna beskylla oss, jag instämmer i att fördöma dem, emedan de inte är våra. Kalvinisterna kan hon icke tåla för deras predestinationslära och har ofta sagt dem i min närvaro, att de evangeliske vore i grund och botten mindre skiljaktiga från katolikerna än från de reformerta." (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 106)

En egendomlig episod i landkriget mot Norge är införlivandet av de två nordligaste Dalsocknarna, Särna och Idre, med Sverige. Fastän de lågo öster om fjällryggen, tillhörde de Norge. Men svenska regeringen tyckte nu, att man borde passa på och göra en ändring. Det voro Morakarlarna med om, och ett par hundra man samlade sig, beväpnade med spjut, bågar och jaktbössor, en marsdag år 1644, och tågade i väg upp genom Älvdalen. Som anförare hade de den allmänt avhållnie kaplanen i Älvdalen, vällärde herr Daniel Buscovius, som av landshövdingen förordnats till "major" för den uppbådade landstormen. ... Efter fyra dagars färd på skidor kom skaran tidigt en morgon fram till Särna kyrkoby och kringrände de oförberedda inbyggarne. Hit kallades nu även folket från Idre för att få höra Morakarlarnas anbud. Men det fick också höra en präst förkunna Guds ord, och det var en i dessa nejder alldeles för ovanlig tilldragelse, för att den ej skulle ha åsyftad verkan. Härom sjunger skalden Edvard Fredin i diktcykeln "Vår Daniel": "Och gamle Bröms Mikels till orda tog, den äldste i byalaget: 'Vi leva i armod i villande skog; vad frosten icke om hösten slog, oss varder av fogden taget. ... För fyra år sen, som sällsynt gäst, kom senast hit till vår bygd en präst att döpa, viga och jorda. Men nu så lovas oss lag och rätt och gudstjänst och annat på bästa sätt, som här vi hörde Daniel orda." ... Det var tyst för en stund; men snart där hördes från mund till mund: 'Bröms Mikels han vet att tala! Han utlagt oss saken med sans och vett, och därföre vilja vi varda till ett med de gode männer från Dala.'" ... På detta oblodiga sätt erövrades tvenne stora kyrksocknar för alltid åt vårt land. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 374-375; En fredlig erövring)

Bekännelsetroheten hävdades av kyrkomännen redan vid skotten Johannes Duraeus' besök i Sverige 1636-1638. Duraeus var påverkad av Acontius' toleransidé med skiljande mellan fundamentala och ickefundamentala trossatser. Själv stod Duraeus mitt emellan kalvinismen och anglikanismen. ... Kyrkomännen bemötte honom aggressivt. Teologiska fakulteten i Uppsala menade, att den enda vägen till enhet var att kalvinisterna blev lutheraner. Vid ett biskopsmöte i Stockholm 1637 ... examinerades Duraeus och uppmanades slutligen att övergå till rätta läran. Prästerskapet begärde till sist hans utvisning. Kring (drottning) Kristina och Johannes Matthiae, (hennes) lärare, skapades emellertid ett antiortodoxt oppositionscentrum. Matthiae kom snart att framstå som ortodoxiens främste motståndare, och hans 1644 tryckta kyrkoordningsförslag ... väckte en våldsam opposition, då han använt en förlaga, som var ”skrifven av calvinisterne eller husiterne i Böhmen och hos dem brukas”. Den ansågs därför strida mot Uppsala mötes beslut och gjorde Matthiae misstänkt för dragning till kalvinism. ... Kristina stod kanske länge på ungefär samma linje som Matthiae, sin lärare, men kom snart att dragas till en friare, men dygdebetonad katolicism. ... Redan 1651 fattade ... Kristina beslut att konvertera. Det torde numera få anses bevisat, att hennes konversion främst var en revolt mot den ortodoxa lutherdomen. ... Någon rätttrogen katolik blev hon aldrig. (Berndt Gustafsson ”Svensk Kyrkohistoria” s 101-102)

Den ortodoxa kyrkan har inga bekännelseskrifter i västerländsk mening. Den enda officiella bekännelsen är den nicenska trosbekännelsen, som bevarats i sin lydelse från konciliet i Chalcedon 451. . . . Som skydd mot hotet från katolska och protestantisk teologi tillkom på 1600-talet två dokument, som också fått viss normerande betydelse, Confessio orthodoxa (1633-47) av metropoliten Peter Mogilas i Kiev och Confessio Dosithei (1672) av patriarken av Jerusalem. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 61)

I mitten av maj (1632), nästan ett år efter Magdeburgs förstöring, höllo svenskarne sitt intåg i München, vars ringmurar och torn ej förmått trotsa en sådan erövrare som Gustav (II) Adolf. En gränslös ångest bemäktigade sig borgerskapet, ty nu trodde man att vedergällningen för Magdeburgs förstöring skulle komma. Men konungen blott utskrev en ansenlig brandskatt och behandlade för övrigt staden med sin vanliga mildhet. Han förbjöd allt störande av den katolska gudstjänsten och besökte själv den katolska mässan. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 145; Svenskarne i Bajerns huvudstad)

Under första hälften af 17:de årh. inträffade en märkvärdig episod i den grekiska kyrkans historia, i det man en tid syntes vilja förena sig med protestantismen till gemensam strid mot Rom. ... Hufvudmannen var Cyrillus Lucaris från Kreta. ... Cyrillus blef patriark först i Alexandria, därefter i Konstantinopel; han fick alltså den högsta befattningen i sin kyrka och blef därigenom - då den orientaliska kyrkorna nästan likaså mycket är nationella som religiösa institutioner - sitt folks representant hos sultanen. Cyrillus gjorde, hvad han kunde för att knyta förbindelse med Västern; sålunda brefväxlade han med ärkebiskopen af Canterbury och skänkte den s.k. alexandrinska bibelhandskriften (Codex A) till England, så att den kom i British Museums ego. Till att börja med förstod Cyrillus knappast riktigt den protestantiska kristendomsuppfattningen, och ständigt ansåg han nog, att det icke behöfvdes en brytning med den grekiska kyrkans forntid för att kunna ansluta sig till reformationen. Men så småningom tillägnade han sig Calvins teologi och sökte i en confession, som utkom först på latin och senare på grekiska, att lämpa den efter grekisk tankegång. I jesuiterna, som också voro i verksamhet i Konstantinopel, hade Cyrillus bittra fiender, och de funno understöd hos den franske gesandten. Omvändt understödde den holländske och den engelske gesandten Cyrillus; med engelsk hjälp fick han inrättadt ett tryckeri i Konstantinopel, men hans fiender bevekte turkarne att ödelägga det, i det de intalade dem, att det härifrån skulle utgå skrifter mot koranen. Flera gånger blef Cyrillus förvisad men kom ständigt tillbaka. Slutligen lyckades det hans ovänner att få sultanen att tro, att han upphetsade kosackerna till uppror; sålunda lät sultanen strypa honom 1638. Cyrillii försök till reformer och anslutning till protestantismen hade väl vunnit sympati hos åtskilliga andlige, men på den grekiska kyrkan i sin helhet kunde han icke utöfva någon varaktig verkan. Hon förblef vid sin Johannes från Damaskus och vid sin mysteriekult. Redan 1638 fördömde en synod i Konstantinopel den aflidne patriarken genom 12 anatemaer, och den rörelse, han hade uppväckt, föranledde nya symbolbildningar. Patriarken i Kiev, Peter Mogilas, författade en "Rättroende bekännelse", som 1643 blef godkänd af de andra patriarkerna. Något senare utkom "Rättrogenhetens sköld", som antogs på en synod i Jerusalem 1672. Här fastslås den traditionella läran i motsats till protestantismen. (Valdemar Ammundsen "Den grekisk-ryska kyrkan" s 786-788)

Då Göteborg 1620 efter kriget mot Danmark skulle återuppbyggas inbjöd Gustav Adolf köpmän och hantverkare från främst Holland att bosätta sig där. De fick härvid löfte om samma rättigheter som de svenska invånarna och de som var reformerta fick därtill löfte om samvetsfrihet. Dock fick de inte hålla offentlig gudstjänst. Staden Göteborg blev således den första plats i Sverige som tolererade och respekterade ett större antal främmande trosbekännare. Den nya staden fick en egen kyrklig administration. Då Andreas Prytz 1629 utsågs till superintendent i Göteborg utfärdade kungen ett särskilt memorial för hur han skulle sköta sin tjänst. I det skrev kungen, att eftersom religionen i Göteborg var "åtskillig" så krävdes det en utomordentlig taktkänsla av superintendenten. Han fick inte såra någon genom att angripa eller klandra dennes religion, utan i stället skulle han genom övertalning, gott exempel och framhållande av det som var gemensamt för de bägge religionerna, få dem som hade en annan uppfattning att frivilligt bli lutheraner. Detta var kungens sätt att på praktisk väg försöka skapa existensmöjligheter för den expertis som landet så väl behövde utan att ge avkall på den evangeliska lärans företräde och principen att landet bara skulle ha en religion. Under Gustav Adolfs regering var det inte längre lika självklart att uppfatta landets innevånare som odiskutabelt trogna lutheraner. Men eftersom frågan om den reformerta lärans ställning i landet också hade en teologisk sida bad kungen 1623 ärkebiskop Petrus Kenicius och biskoparna Johannes Rudbeckius och Laurentius Paulinus Gothus om ett betänkande om hur man i kyrkligt avseende skulle bemöta de reformerta. Biskoparnas svar låg helt i linje med kungens önskningar. ... De reformerta tilläts att döpa sina barn, gå till nattvard och till sist bli begravna efter den svenska lutherska kyrkans ordning om de intog en positiv hållning och lät sig undervisas, dock utan att det ställdes krav på formell övergång. Detta gällde alltså dem som visade sig lugna och, i varje fall till en viss gräns, samarbetsvilliga. De andra ville man inte ha något att göra med och när de dog skulle de inte bli begravna på en svensk kyrkogård. Detta var dock inte prästerskapets allmänna hållning mot de reformerta. Den var ... strängt avvisande. ... Personligen stod Gustav Adolf i ett mycket gott förhållande till sin reformerte svåger, pfalzgreven Johan Kasimir, som han inbjöd att slå sig ned i landet. Han lät honom till och med bli riksskattmästare, något som stred mot kungens egen försäkran. Utrikespolitiskt hade Gustav Adolf goda kontakter med de reformerta furstarna i Tyskland. Hans svärfar Johan Sigismund av Brandenburg, som sympatiserade med de reformerta, hoppades länge att Gustav Adolf skulle gå över till den reformerta läran. ... Det var genom en allians 1614 med det reformerta Holland som Gustav Adolf först lyckades bryta Sveriges politiska isolering och öppna vägen för vidare kontakter med andra evangeliska stater. Det var också i Holland han lyckades uppta Sveriges första statslån. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 78-80)

Vid tiden för freden i Stolbova (1617) beräknades antalet grekisk-ortodoxa i Kexholms län vara c:a 30000 personer. Fredsfördraget förbjöd ortodoxa präster att flytta till Ryssland vilket kunde tolkas som ett tillstånd för de ortodoxa att utöva sin religion. Bakom förbudet låg en rädsla för att bönderna - liksom prästerna - skulle flytta till Ryssland. ... Den svenska religionspolitiken skärptes med tiden. De ortodoxa var tvungna att delta i byggandet av lutherska kyrkor och att bidra till de lutherska prästernas avlöning. Dessutom måste de lyssna till deras predikningar. När ortodoxa präster dog tillsattes inga nya. Därför började den ortodoxa befolkningen redan på 1620-talet flytta till Ryssland. ... Biskop (Bjugg) ansåg att språket skulle utgöra religionsgräns: de finskspråkiga skulle "frälsas från den ryska irrläran" till "den rena lutherska läran" som predikades på deras eget språk. På initiativ av Bjugg utarbetades en finsk katekes som trycktes med kyrillisk skrift i Stockholm år 1644. Bjugg föreslog regeringen att de finskspråkiga ortodoxa skulle åläggas att gå i "finska", det vill säga lutherska, kyrkor medan de ryskspråkiga även i fortsättningen skulle få gå i "ryska", det vill säga grekisk-ortodoxa kyrkor. Omvändelsepolitiken misslyckades totalt. Den gemensamma religionen visade sig vara starkare än det gemensamma språket. (Simo Heininen "De finländska stiften" s 218)

Georg Calixtus (1586-1656) var en tysk luthersk teolog. År 1614 blev han professor i Heimstedt. Han var anhängare till Philipp Melanchton, och ville medla mellan katoliker, lutheraner och reformerta genom att söka sig tillbaka till teologin under den kristna kyrkans fem första århundraden. (Ingun Montgomery "Sveriges historia - Enhetskyrkans tid" s 131)

Det var många skäl som talade för en viss öppenhet mot de reformerta. Helt annorlunda var förhållandet gentemot katolicismen. En positiv hållning gentemot katolikerna kunde tolkas som en utsträckt hand mot Sigismund och ett tecken på att man inte höll fast vid att det var hans katolska tro som var den främsta orsaken till att han hade tvingats lämna Sveriges tron. Den hållning som hade uttryckts i regeringsförsäkran 1611 slogs uttryckligen fast i Örebro stadga den 17 februari 1617, som med tiden skulle följas av flera liknande religionsförordningar. I Örebro stadga lades riksdagens officiella hållning mot katolicismen fast. ... Ständerna hade i sitt förslag önskat att också "de calviner" skulle räknas upp i stadgan bland dem som var hemfallna till straff. Gustav Adolf satte sig emot detta och hänvisade i stället till sin kungaförsäkran. Det fanns åtminstone två skäl för kungen att inte vilja stöta sig med reformerta trosbekännare: dels hade deras tro egentligen aldrig inneburit något hot för svensk fromhet, dels skulle en sådan bestämmelse också betydligt ha försvårat Sveriges europeiska politik. Bland annat skulle handelsförbindelserna med Nederländerna i hög grad ha hindrats och Sverige blivit ännu mer isolerat. Samma hållning till de reformerta hade Karl IX givit uttryck för vid Uppsala möte och vid ständermötet i Örebro 1606. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 70-71)


ca 1600 - ca 1500

Under 1500-talets orostider splittrades den gamla östsyriska kyrkan och framträdde därefter som dels den assyriska, dels den kaldeiska kyrkan. Under dessa strider anslöt sig den senare kyrkan vid 1600-talets slut till Rom och blev den kaldeiska eller assyrisk-katolska kyrkan. Den är numera (år 2003) den största assyriska kyrkan och står under den kaldeiske patriarken av Babylon med säte i Bagdad. Den kaldeiska kyrkan har sitt främsta fäste i Irak, där det finns c 400.000 kaldéer. Den mest berömde av dessa är Saddam Husseins vicepresident Tariq Aziz. Den kaldeiska kyrkan har en systerkyrka i den syro-malabariska kyrkan i Indien. I Syrien har i dag den östsyriska assyriska kyrkan omkring 17.000 medlemmar och den kaldeiska nästan 7.000. Kaldéerna har sitt centrum i Aleppo, där den stora kaldeiska katedralen ligger. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 227-228)

Efter långa förhandlingar med hugenotterna kom det berömda nantesiska ediktet till stånd (15 april 1598), hvilket innebar en ny epok i den kristna kyrkans historia. För första gången gjordes nu inom denna ett försök att ställa medborgarne i en stat, hvilka tillhörde olika bekännelser, som lika berättigade vid sidan af hvarandra. Det är liksom morgonrodnaden till en bättre tid, ett ärofullt minnesmärke för sin upphofsman, som förvisso här visade sig vara långt före sin egen tid. Ediktet stadfäste den katolska kyrkans karaktär af egentlig statsreligion, men gaf de reformerte full medborgerlig jämlikhet. Hugenotterna vunno ännu mer. De behöllo i sin ego två hundra befästa platser, hvilkas garnisoner, som endast utgjordes af hugenotter, konungen själf måste besolda. De bibehöllo vidare sin politiska och kyrkliga organisation i provinsial- och generalförsamlingar, hvilka visserligen skulle rådpläga under statens kontroll. (M. Philippson ”Motreformationen i Syd- och Västeuropa” s 607)

För egen del var Karl (IX) särskilt intresserad av teologiska spörsmål. Han författade själv en katekes och utgav en psalmbok. En stor del av sin levnad tillbragte han med att söka förena den luterska och reformerta trosbekännelsen. Han växlade stridsskrifter i dithörande ämnen med självaste ärkebiskop Olaus Martini, och ingalunda visade sig konungen som den i lärdom och skarpsinne underlägsne. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1521-1611" s 477; "Bondekungen")

(Uppsala) mötes beslut undertecknades (i mars 1593) av hertig (Karl), riksråden och tre dussin präster, biskopar och professorer. Det fick konsekvenser för livet i Sverige i flera hundra år och fastslog bland annat att "the, som någon kättersk lärdom hafva, icke skall tillstadt eller efterlåtidt vara att hålla några uppenbara samqvemder i hus eller annorstädes". Avskrifter skickades omedelbart ut till alla landsorter och underskrevs där på städernas, häradernas och församlingarnas vägnar av ett par tusen myndighetspersoner, därav femtonhundra präster. ... I februari (1594) ägde Johan III:s begravning rum i Uppsala, där de katolska prelaterna i Sigismunds följe fick lämna tåget innan det trädde in i domkyrkan. Det hela avlöpte emellertid utan bråk, och begravningen var ytterligt imposant med bortåt femhundra präster i processionen. De hade samlats till riksdag tillsammans med de övriga ständerna, ty den nye konungen skulle krönas i detta sammanhang, och från svenskt håll krävde man nu att han skulle bekräfta Uppsala mötes beslut innan det blev någon kröning av. Sigismund erbjöd sig att i stället lova vidmakthålla religionen i Sverige sådan den varit i Gustav Vasas tid, och han ville alltså tillförsäkra sina katolska undersåtar fri religionsutövning, vilket undertecknarna av mötesbeslutet naturligtvis inte kunde gå med på. ... Kungen föll (till sist) till föga och stadfäste Uppsala mötes beslut. Han utfäste sig att inte till något riksens ämbete bruka andra än lutheraner. Till sina katolska rådgivare avgav han emellertid en hemlig protest och betecknade stadfästelsen som avtvungen. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 358-361)

I fråga om bekännelsen (vid Uppsala kyrkomöte 1593) bröt det sig, inte minst mellan (hertig) Karl och de ortodoxa. ... Karl önskade en fredlig samverkan mellan alla evangeliska, även de reformerta. Professorspartiet, som intog en mellanståndpunkt, kom här att bidra till den kompromisslösning, som mötet stannade inför. Redan vid mötets början, hade emellertid alla förklarat sig ”vilja förbliva vid Guds rena och saliggörande ord” som rättesnöre för tron. ... Allvarlig blev också brytningen, när det blev tal om att även zwinglianers och kalvinisters villfarelser skulle fördömas. Ordförande blev ”högeligen förtörnad” och nedlade sitt ämbete, men till sist gav hertig Karl med sig, och i mötets beslut infogades också deras läror som förkastade villfarelser. ... Striden mellan (ärkebiskopen) Olaus Martini och Karl fortsatte på det litterära planet, med den 1604 av Karl utgivna ”Några synnerliga bevis” och Martinis Antibevisbok. Karl kämpade här för en melanchtonsk, allmänprotestantisk uppfattning och önskade en enad protestantisk front mot Rom. (Berndt Gustafsson ”Svensk Kyrkohistoria” s 88,90)

Ännu den 4 augusti 1580 skrev (den påvlige legaten jesuiten Antonio) Possevino till Johan (III) och underströk det lägliga tillfället att utse en person med apostolisk succession till ärkebiskop. ... Nu hade emellertid läget svängt. Johan betonade i stället i sitt svarsbrev att han varken önskade romerska katoliker eller lutheraner som biskopar. I stället ämnade han vända sig till Konstantinopel, där både biskopar och präster ägde apostolisk succession. ... Det är möjligt att detta endast var ett påtryckningsmedel från Johans sida i förhandlingarna med Rom, men man kan inte bortse från att Johan verkligen menade allvar. Hela hans förmedlingsteologi byggde på kyrkofäderna och här förelåg nära teologisk släktskap med de ortodoxa kyrkorna. ... I början av 1590-talet förändrades läget. Johans hälsa var vikande. Det europeiska stödet för förmedlingsteologin hade försvunnit och den stridbara lutherska ortodoxin nådde Sverige via tryckpressarna och kanaliserades via Strängnäs stift. Växjö stift begärde befrielse från Liturgin ("Röda boken") och erhöll långtgående medgivanden. Västerås stift begärde samma frihet strax före Johans död. Förmedlingsteologin hade hamnat i kris. (Åke Andrén "Sveriges kyrkohistoria - Reformationstid" s 198,206)

Det framgår tydligt efter "Tridentinum" (Tridentinska kyrkomötet 1545-1563) att fullmakt som utdelats av en världslig (furste) bryter successionen eftersom fullmakt endast kan ges av påven. Det kan vara förklaringen till att Johan III år 1580 har planer på att anhålla hos patriarken i Konstantinopel om att få svenskar biskopsvigda. Man kan också påminna om att det förekom en ekumenisk dialog mellan patriarken av Konstantinopel och den teologiska fakulteten i Wittenberg under åren 1576-1581. Här menade de ortodoxa teologerna att det biskopsämbete som erhållits genom världsliga makter är en nullitet. . (Sven-Erik Brodd "Kyrkans ämbete under reformationstiden" s 277)

Kalvinisterna i Tyskland antog 1563 Heidelbergskatekesen som sin bekännelseskrift, som mera betonar det som förenar än skiljer mellan de evangeliska riktningarna och som har utövat ett enastående inflytande över den reformerta världen. (De kristna s 377; James Atkinson, bearb.: Omdaning)

För lutheranerna i Sverige verkade det oroande, att kung (Gustav Vasa), utan att fråga efter konfessionella motsatser, till Sverige inkallade bärare av den från lutherdomen nu allt klarare åtskilda kalvinska åskådningen. Så inkom fransmannen Buerreus som lärare för kronprins Erik. ... Även om Erik var väl förtrogen med Melanchtons teologi och ej saknade kännedom om Calvin, betraktade han alltid Luther som den egentlige reformatorn. ... Erik XIV bröt (som kung) med faderns ytterst konservativa politik gentemot katolsk tradition i fråga om kyrkobruk och ceremonier och ville mera radikalt än förut utrensa en del av den gamla magiska och mysteriösa kvarlåtenskapen. Kring honom samlades i denna fråga en grupp av ultralutherska reformivrare, som här fingo stöd av antilutherska kalvinister. ... Den kalvinska gruppen ... hade en representant vid konungens sida i dennes förre lärare och förtrogne Beurreus, med agitation för sin trosåskådning, som den klart proklamerade genom att på svenska framlägga de franska hugenotternas trosbekännelse, med det första förslaget till en kalvinsk församlingsordning i Sverige. Kalvinismen fick också i viss mån anhängare inom själva det svenska episkopatet genom kyrkoherde i Stockholm och snart biskopen i Västerås Hans Ofeegh. Särskilt framfördes en kalviniserande uppfattning beträffande nattvarden i samband med frågan, om man vid vinbrist kunde ersätta vinet i nattvarden med annan materia såsom vatten, saft eller mjölk. ... Efter en omfattande och klargörande litterär strid med betydelsefulla inlägg på båda sidor hembar ärkebiskop Lars .. segern. Ett av honom sammankallat kyrkomöte i Stockholm 1565 ogillade den kalvinska nattvardsläran; Ofeegh uppgav striden, och Erik XIV, som sökt medla, fast han mera höll på Luther, fann på grund av läget i Tyskland bäst att genom ett mandat ansluta sig till kyrkomötets uppfattning. Han släppte dock icke den ursprungliga svenska toleranslinjen från Västerås utan sörjde för att samvetstvång mot kalvinisterna icke fick utövas. De skulle få "bliva vid sin villfarelse", blott de ej åstadkommo allmän förargelse, ty konungen "kan icke råda över någons samvete". Det blev en grundsats, som skulle följa Vasadynastiens kungadöme i Sverige och till sist bli grundläggande för förhållandet mellan statsmakt och religion i vårt land. (Hjalmar Holmquist "Religion, kyrka och skola under reformationstidevarvet" s 124-127)

Under det sista decenniet av sitt liv visade Gustav Vasa en påfallande konservativ inställning. Inga onödiga religiösa förändringar skulle äga rum. Han hyste politisk oro för de svärmiska rörelser som under denna tid spreds över Europa. Helt annorlunda var hans förhållande till de landsflyktiga kalvinisterna. Som dugliga ämbetsmän och skickliga hantverkare var de välkomna och ett icke obetydligt antal landsflyktiga kalvinister slog sig under denna tid ned i Sverige. ... Calvin hade till och med dedicerat en av sina bibelkommentarer till Gustav Vasa. (Åke Andrén "Sveriges kyrkohistoria - Reformationstid" s 137,143)

Om människan är skapelsens nuvarande syfte, så är dess slutliga orsak, liksom varje uppenbarelse av den gudomliga viljan, sammanfattad i Guds härlighet. Den gudomliga härligheten visar sig sålunda som ett yttersta mål som sätter sig över den omedelbara avsikten med det mänskliga finalsammanhanget. Alla människor, goda och dåliga, måste bidra till att förhöja hans glans. (François Wendel "Calvin" s 171; Calvins teologiska lära)


ca 1500 - ca 600

Förhandlingarna i Ferrara (mellan Västerlandets och Österns kristna), som i synnerhet rörde sig omkring läran om skärselden och filioque, fingo en plötslig afslutning genom pestens utbrott i Ferrara. Då fiorentinerna samtidigt erbjödo stora summor för att få fäderna i Ferrara till sin stad, blef mötet (1439) förlagdt till Firenze. Där afhandlade man också påfvens primat och det osyrade brödet i nattvarden, och många gånger gingo vågorna högt. Genom tvång och bestickning kom man dock omsider till enighet, och den 6 juli 1439 hölls i Firenzes domkyrka ... en högtidlig gudstjänst, vid hvilken (kardinal) Cesarini uppläste unionsdokumentet på latin, (ärkebiskop) Bessarion (af Nicaea) på grekiska. Därpå omfamnade de två prelaterna hvarandra såsom symbol af föreningen. Grekerna godkände i unionsdekretet den dogmatiska riktigheten af filioque, men det blef dem icke ålagdt att upptaga uttrycket i deras symbolum. Båda partierna medgåfvo, att nattvard kunde hållas både med syradt och osyradt bröd, och äfven om skärselden uppnådde man en viss enighet. Grekerna erkände vidare påfven såsom hela kyrkans hufvud och alla kristnas fader och lärare under förbehåll af alla de östliga patriarkernas privilegier och rättigheter. Därefter reste grekerna hem med en tryckande känsla af, att det var latinarne, som hade "reformerat" dem. ... Bessarion föredrog att stanna kvar i Västerlandet, men (ärkebiskop) Markus Eugenikus (af Efesus) (som hållit fast vid den grekiska uppfattningen) blef öfverallt i Grekland firad såsom en trons hjälte, och patriarkerna i Jerusalem, Antiokia och Alexandria utsände gemensamt en rundskrifvelse, i hvilken de kallade synoden i Firenze en röfvaresynod och Konstantinopels patriark en modermördare och kättare. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 974-975)

När korsfararna år 1204 plundrade Konstantinopel, tillsatte de en romersk kejsare och gjorde en romersk biskop till patriark. Därmed var brytningen mellan (östkyrkan och västkyrkan) oåterkallelig. Vid koncilierna i Lyon 1274 och i Florens 1438 gjordes misslyckade försök till försoning. Påven och patriarken av Konstantinopel träffades inte förrän Paulus VI och Athenagoras I möttes 1964. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 52)

Genom Adam av Bremen känna vi ... en viss Osmund, som visserligen var engelskfödd, men som vigts "av någon polsk ärkebiskop", emot Roms vilja. Detta betyder helt visst, att han tillhörde den grekisk-bysantinska kyrkan. Han uppträdde i Sverige under Olof Skötkonungs andre son, Emund den gamle. Adam såg inte på den ortodoxe Osmund med blida ögon. Han kallar honom "kringstrykaren Osmund" och "biskop utan huvud", enär han ju ej var invigd av en påvetrogen biskop. Han beskylldes för falsk lära och sades fördärva de nyomvända. Osmund har - med rätt eller orätt - ansetts vara densamme som den vid 1000-talets mitt i Uppland verksamme runristaren Asmund Karesson. Ett bysantinskt inflytande kan även spåras arkeologiskt. Vid Ryssbyle intill Vallentunasjön i Uppland finns sålunda en runsten, rest under förra hälften av 1000-talet och på mitten försedd med ett inristat kors av bysantinsk typ ... detta bara för att endast nämna ett enstaka exempel. ... Olof Skötkonungs efterträdare, Anund Jakob, får av Adam av Bremen lovord för sitt kristendomsnit, under det hans efterträdare och halvbroder, Emund, betecknas som "ljum kristen", måhända därför att han tycks ha gjort ett försök att befria den svenska kyrkan från Bremens överherrskap. Vi sågo också, att han intresserade sig för den grekisk-ortodoxa kyrkan. Den tidigare omtalade Osmund betecknades ju som hans "hovbiskop". (Erik Floderus "Från hedendom till kristendom" s 60-61,64)

De ortodoxa är inte romerska katoliker. De betraktar den romersk-katolska kyrkan som den västliga gren av världskyrkan som en gång bröt sig ur den. De betraktar inte påven i Rom som annat än överhuvud för en lokalt begränsad kyrka, i likhet med deras patriarker och ärkebiskopar. Men de anser också att den romersk-katolska kyrkan har avvikit från kyrkans rätta lära då den hävdar universell domsrätt och ofelbarhet för biskopen i Rom och belastar de kristna med onödiga dogmer och regler. För den orientaliska ortodoxa grenen skall brytningen ha ägt rum på 500-talet (som en följd av kontroverserna i Chalcedon), och för de östliga ortodoxa skedde den under 1000- och 1100-talet. Dock uppstod redan på 800-talet en schism mellan den bysantinska och den latinska kyrkan (den fotiska schismen). (Paulus Mar Gregorios "De ortodoxa familjerna" s 48,51)

Man har ofta hävdat att (de) verkliga orsakerna (till kyrkans) brytning var en fråga om maktkamp mellan biskoparna i kristenhetens två viktigaste poler - Rom och Konstantinopel. ... (Men) viktigare är det dogmatiska motivet ... frågan om Kyrkans väsen. Kortfattat skall endast sägas att man i Västern drev tesen, att Kyrkan var auktoritativ med ett auktoritativt läroämbete vilket hade sitt centrum i påvemakten. I Östern betonade man starkare Kyrkans korporativa väsen. Kyrkan var en levande kropp, där auktoriteten låg i samstämmigheten i tro och liv, en samstämmighet född och fostrad av Den Helige Ande. (Christofer Klasson "Ortodoxa kyrkan" s 33-34)

På Leo IX:s tid (1049-1054) hade den stridslystne och äregirige Mikael Cerularius blifvit patriark i Konstantinopel, och han dolde inte sitt hat till latinarne. De latinska kyrkorna och klostren i den grekiska hufvudstaden blefvo stängda. En av Mikaels präster tillät sig att trampa på en invigd hostia för att därigenom visa sitt förakt för latinarnes invigning, och Mikaels vän, ärkebiskop Leo af Akrida (i Bulgarien), sände en apulisk biskop ett bref, hvari han gaf sin ovilja mot latinarne luft. Han talade märkvärdigt nog icke i detta bref om filioque men tadlade latinarne, i synnerhet därför att de använde osyradt bröd i nattvarden, "ty det osyrade är icke verkligt bröd utan blott att likna vid en liflös sten eller torrt lim". ... Den energiske påfven tänkte först att bemöta grekens bref i en apostolisk skrifvelse, men, då fredliga bref anlände från den konstantinopolitanske kejsaren och hans patriark, beslöt han att sända en beskickning till Konstantinopel för att befästa freden. Ledaren för denna beskickning blef kardinal Humbert. ... Humbert författade en dialog mellan en konstantinopolitaner och en romare. Denna dialog ... innehöll dock åtskilligt, som upphetsade grekerna, och slutligen blef Mikael Cerularius så förbittrad, att han icke mer ville förhandla med romarne. Under sådana förhållanden funno de påfliga sändebuden klokast att framkalla en fullständig brytning. Den 16 juli 1054 gingo de in i Sofiakyrkan under gudstjänsten och nedlade i prästerskapets och folkets åsyn på altaret ett dokument, i hvilket de högtidligt i sårande och skarpa uttryck lyste bann öfver Mikael Cerularius och alla dem, som delade hans villfarelser. Tillika uttalade de anatema öfver enhvar, som vågade motsäga den romerska stolens tro, och kallade sådana "prozymiter" (d.v.s. människor, som använda syradt bröd). Därefter gingo de ut ur kyrkan och skuddade stoftet af sina fötter. ... Efter deras afresa höll Mikael Cerularius en synod, som uttalade bannlysning öfver de ogudaktiga romerska azymiterna (d.v.s. människor, som använda osyradt bröd) och klagade öfver de skamlösa människor, hvilka "liksom blixt, storm och hagel eller snarare liksom vildsvin" hade kommit från Hesperiens mörker till "fromhetens rike och rättrogenhetens källa, hvarifrån den rena lärans vatten strömmar ut öfver alla världens trakter". Därmed var den stora schismen mellan den romerska och den grekiska kyrkan ett fullbordadt faktum. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 586-588)

(Adam av Bremen) kände ... en helig lund i Uppsala. ... Den heliga lunden har funnits där, liksom vi veta, att sådana stått i hela östra Sverige. Detta framgår av ortnamnen; sammansättningar med "-lund" ha funnits från Skåne till Uppland men ha däremot varit sällsynta i Västsverige. Lundarna ha ofta blivit invigda åt gudar, särskilt många åt Tor och Frö. Detta namnskick återger - åtminstone mycket ofta - förhållanden, som rådde vid viktingatidens slut. Då dyrkade man sannolikt i stor utsträckning sina gudar i lundar. ... Kan det förklaras, hur en lund, alltså en enstaka trädgrupp, har kunnat bli särskilt helig? ... Träddyrkan i någon form har funnits hos alla germanska folk. Därvid har för övrigt det heligaste trädslaget alltid varit eken, men både ask och andra träd ha kunnat bli utvalda. En grupp av ett och samma trädslag, helst av någon sådan sort, har alltså haft naturliga förutsättningar att bli utmärkt framför andra. Det bör undestrykas, att det varit fråga om en grupp. När Adam om Uppsalalunden skrev, att "varje enskilt träd hölls för gudomligt" av en viss anledning, får man inte fatta detta som en individualisering hos träden, så att en person föredragit att offra vid ett träd, en annan vid ett annat. Det har varit trädgruppen inom ett gemensamt område, som varit helig. Detta sammanhänger i sin tur med en annan sak. ... Man har helgat lunden genom att hägna in den åt alla sidor, och där innanför ha träden stått som levande bevis på livskraften i den bygden. Själva avgränsningen, lika mycket som träden, har gjort lunden helig. Att det förhållit sig så, kan man se genom andra bevis på inhägnadens betydelse för en orts helighet. Tingsplatsen skulle t.ex. inhägnas med snören, innan tinget kunde hållas. ... Och "stavgärdet" slutligen, vars åkallan ... förbjudes i Gotlandslagen (omkring 1220), betyder just inhägnad, en gammal form för samlingsplats och kultplats, som helgats genom att den avgränsats. (Thede Palm "Tro och kult vid vikingatidens slut" s 330-332)

(En stor) konfrontation kom under senare delen av 800-talet, då påve och patriark ömsevis bannlyste varandra. När de förtecknade varandras kätterier kom syndaregistren att omfatta ett femtiotal olika punkter. Motsättningarna gällde främst fastebruken, som var olika i väst och öst, prästernas celibat, som inte accepterades i öst, skiljandet av dop och konfirmation, som genomförts i väst men inte i öst, tron på skärselden, som förnekades i öst, västkyrkans bruk av osyrat och östkyrkans av syrat bröd vid nattvardsfirandet och framför allt ordet "filioque", som den västerländska kyrkan hade lagt till den nicenska trosbekännelsen. . . . 1) Enligt den nicenska trosbekännelsens ursprungliga formulering utgår den helige Ande av Fadern (ex patre). 2) I väster gjorde man på 500-talet den ändringen att Anden sades "utgå från Fadern och Sonen" (ex patre filioque). 3. Denna formulering avvisade Konstantinopel såsom ett förringande av Anden och ett hot mot den harmoniska balansen inom treenigheten, som förutsätter att Anden - liksom Sonen - utgår av Fadern. 4. De västerländska kyrkorna har följt Rom: Anden utgår av Fadern och Sonen. Numera (år 2003) har flera västerländska kyrkor medgivit att uttrycket "och Sonen" i vissa sammanhang må kunna uteslutas. . . . Den definitiva brytningen mellan öst och väst förläggs till år 1054, då Rom bannlyste patriarken Mikael Cerularius. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 51-52)

Den tidigaste organiserade missionen mot göta- och svealandskapen ägde rum i Birka. Det skedde vid Ansgars första vistelse där under ett och ett halvt år, antagligen från och med år 830. ... Initiativet till Ansgars första missionsresa hade egentligen tagits i Birka. Därifrån skickades sändebud från svearna till kejsar Ludvig den fromme. Deras budskap var att det fanns många som önskade övergå till kristendomen bland deras folk. Kungen i Birka hade enligt dem en positiv inställning till att kristna präster skulle komma att vistas bland hans undersåtar. ... Missionen framställs som framgångsrik i ett initialskede. För det första tog kungen välvilligt emot missionärerna. Samtidigt får man intrycket att han inte var helt på det klara med vilka de utsända var och varför de hade kommit. Det är därför svårt att hävda att expeditionen kommit på just kung Björns uttryckliga uppdrag. Enligt (Ansgars efterträdare som ärkebiskop av Hamburg-Bremen) Rimbert hade kungen inte möjlighet att själv fatta beslut om missionärernas verksamhet i Birka. I stället underhandlade han med sina undersåtar, varefter missionärerna fick tillstånd att vistas i Birka och predika. (Bertil Nilsson "Sveriges kyrkohistoria - Missionstid och tidig medeltid" s 43-45)

En smålänning som rest längre än någon annan av dem som vi möter på runstenarna är Sven från Erikstad. Stenen berättar att han dog österut hos grekerna. Vad vi ser här är belägg för långväga kontakter mellan Småland och andra delar av världen. Troligen spelade dessa kontakter en mycket viktig roll för det religionsskifte som ägde rum i övergången mellan yngre järnålder och medeltid. ... Runstenarna berättar för oss att det fanns kristna människor vid den tid då stenarna restes, alltså under 1000-talet. ... Kristnandet var en långsam process som pågick i flera hundra år. Enligt en äldre uppfattning tog Sveriges kristnande sin början i och med missionären Ansgars första besök på Birka 829-830. I modern forskning har missionens roll i religionsskiftet tonats ner betydligt och i stället lägger man tonvikten på andra typer av kontakter med kristen kultur nere på kontinenten. I och med denna förskjutning av fokus har också tidpunkten för kristnandeprocessens början tidigarelagts. Numera urskiljer man tre olika faser på vägen mellan de första nordbornas möte med kristen kultur och etablerandet av kristendomen som majoritetens religion och skapandet av ett kristet kungadöme. Under första fasen, ofta kallad infiltrationsfasen eller den individuella fasen (cirka 400-800), kom enskilda svenskar i kontakt med kristen kultur genom handelsförbindelser eller krigståg. Genom arkeologiskt material vet vi att kontakter mellan det hedniska Norden och det kristna Europa förekom. Troligen hände det att en del skandinaver tilltalades av den nya religionen och därför lät döpa sig. På detta sätt förde de med sig kristendomen hem. Det innebar att det fanns kristna människor i Sverige innan de första missionärerna anlände. ... Hur ser det då ut om vi tillämpar ovanstående resonemang på det småländska området? Det mesta tyder på att smålänningarnas första möte med kristendomen skedde genom hemvändande handelsmän och krigare. Kanske hände det att enskilda smålänningar anammade den nya läran utomlands eller hade med sig kristna människor hem för att använda dem som trälar på sina gårdar. (Olle Larsson "Småland i den historiska tidens gryningsljus" s 48-51)

Islam tror på en Gud, på Jesus som Guds son född av jungfru Maria, på änglarna, profeterna, skrifterna och yttersta domen. Det finns i koranen ett 100-tal citat från Gamla Testamentet och ett tjogtal från Nya. Muhammeds mor lär ha varit en nestoriansk kristen, och han säges från henne ha erhållit starka intryck av kristen lära och tro. Vad som föranledde hans avståndstagande från moderns tro uppges ha varit de kristna kyrkornas inbördes fejder. Hur är det möjligt, att en religion, som såg dagens ljus flera århundraden efter Kristus, kunnat samla omkring 320 miljoner anhängare? - Rörelsen svepte likt en präriebrand över urkristna områden och lade Främre Asien, Egypten och Nordafrika under sin spira. - Var det kanhända en Guds straffdom över en ljum och liknöjd kristenhet? ... I sanning ett av de sorgligaste kapitel i kyrkohistorien och en varningssignal för vår tids kristna folk. (Arvid Almquist "Muhammedanismen och kristen mission" s 69-70; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1959)


ca 600 och tiden dessförinnan

Det finns i dag (år 1985) 150 miljoner ortodoxa kristna i världen. De bildar två familjer, ibland omtalade som de "östliga" och de "orientaliska" ortodoxa kyrkorna. . . . De två familjerna separerade på 500-talet som en följd av kulturkonflikter och lärotvister om huruvida Kristi enda, förenade, gudomligt mänskliga natur skulle räknas som en eller två. De som sade två (nu Konstantinopel-familjen) kallade de andra "monofysiter", medan de som sade en (de orientaliska ortodoxa) kallade de andra "diofysiter". Det var framför allt en konflikt mellan asiatisk/afrikansk kultur och hellenistisk. Det kom till en brytning vid kyrkomötet i Chalcedon (år 451), där en definition av Kristi natur formulerades som sedan har fått stor betydelse. Den accepterades inte av de orientaliska ortodoxa. I dag har de två familjerna blivit överens i grundläggande teologiska frågor, men de har ännu inte nattvardsgemenskap med varandra. (Paulus Mar Gregorios "De ortodoxa familjerna" s 46)

Vid konciliet i Konstantinopel 381 upprättades patriarkatet där och i Chalcedon 451 blev patriarken av Konstantinopel i rang jämställd med påven i Rom. Därmed skapades en spänning mellan Rom och Konstantinopel, som kom till uttryck då påven Felix III år 484 hotade patriarken Akacius med bannlysning. Motsättningen gällde inte bara den högsta makten inom kyrkan. Det var två olika världar, som ställdes mot varandra. De politiska och teologiska skiljaktigheterna hade en kulturell bakgrund. De traditioner i lära och liturgi, som den östliga och västliga kyrkan var för sig hade utvecklat, hade sin bakgrund i olika mentalitet och synsätt. I anslutning till platonsk filosofi hade kyrkan i öster utvecklat en särskild känsla för mystik och tillbedjan. I väst hade man mera sinne för disciplin och ordning. Utgångspunkterna var helt olika. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 51)

Med Edessa som centrum utvecklades den tidiga syriska kristendomen. Dess store teolog var Efraim Syrern, som levde i Edessa på 300-talet. Genom honom och hans efterträdare biskop Rabbula blev staden ett teologiskt centrum, jämförbart med patriarkstäderna Antiokia och Alexandria. Motståndet mot de teologiska besluten vid konciliet i Chalcedon 451 var koncentrerat till Edessa. Två teologiska skolor utvecklades, som gav upphov till olika kyrkor, den östsyriska, assyriska eller nestorianska kyrkan och den västsyriska eller jakobitiska kyrkan. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 51)

Inte de gudlösas förtal, utan vårt goda liv, kommer att tilldra sig uppmärksamhet (hos alla dem som väljer att räddas). Ty ingen basun är i sanning så klar som det bevis som ges genom våra gärningar. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:99)

En tiondel (i staden) består av rika och en tiondel av de fattiga som inte har någonting alls, och resten av det mellersta slaget. ... Inte desto mindre, fastän det finns så många som skulle kunna föda de hungriga, så går många hungriga till att sova, inte på grund av att de som har inte med lätthet skulle kunna undsätta dem utan på grund av deras grymhet och omänsklighet. ... Se på hur många änkor (kyrkan) undsätter varje dag, hur många jungfrur, ty listan på dem har faktiskt redan nått antalet av tretusen. Tillsammans med dessa undsätter hon dem som bor i fängelset, de sjuka i härbärgen för karavaner; de friska, de som är borta från sitt hem, de som är lemlästade till sina kroppar, de som väntar uppå altaret; och med avseende på mat och kläder de som tillfälligtvis kommer varje dag, och hennes tillgångar minskar inte i något avseende. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:407)

En passande härlighetsgåva till Gud ... ges, inte med ord bara, utan mycket mer genom handlingar. Ty Han säger: ”Låt ert ljus så lysa inför människorna, att de må se era goda gärningar, och förhärliga er Fader som är i Himlen.” (Matt v. 16) (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:46)

Himlens portar öppnar med stor säkerhet för (barmhärtigheten). Och som när en drottning kommer in, att ingen av vakterna som är utsatta vid dörrarna vågar fråga vem hon är, och varifrån, utan alla genast tar emot henne, så är det också verkligen med barmhärtigheten. Ty hon är verkligen i sanning en drottning, som gör människor lika Gud. Ty (Jesus) säger: ”Ni skall vara barmhärtiga, som er himmelske Fader är barmhärtig.” (Luk 6:36) ... Ingenting kännetecknar en kristen så som barmhärtighet. Det finns ingenting som både icke troende och alla människor så beundrar som när vi är barmhärtiga. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:513)

Konstantin var vidskepligt ängslig att Gud skulle hålla honom personligt ansvarig för splittringen och tvisterna bland de kristna. Hur skulle kristendomen kunna vara lämplig religion för kejsaren, om det inte fanns någon sammanhållning och endräkt bland de kristna? ... Konstantin följde ett tillvägagångssätt som redan utvecklats hos de kristna för att lösa meningsskiljaktigheter lokalt eller inom ett begränsat område. Han sammankallade ledarna för hela kyrkan till att möta upp i hans närvaro och för att komma överens om vad som var rätt tradition och definiera detta. ... Vad kristna ledare kom överens om vid något ekumeniskt konsilium förklarade kejsaren genast vara lag. Kyrkliga ledare med meningar om lära och gudstjänstbruk som avvek från det som ett kyrkomöte förklarat vara riktigt stämplades som ”kättare” eller ”schismatiker” och fråntogs sina ämbeten. Myndigheterna grep sedan in och deporterade de avsatta ledarna till någon avlägsen vrå av kejsardömet, där deras inflytande skulle ha ringa verkan! ... Med tiden började kyrkan anse rätt tro vara mycket viktigare än rätt uppförande. Rätt uppförande hos prästerna inskränktes så småningom till en ritualistisk livsstil. Denna innefattade bara de traditionella prästerliga plikterna och sådana yttre ting som särskild klädedräkt och hårklippning. Man fäste stor vikt vid förkunnelsen, särskilt på 300- och 400-talen. Den syftade till att stärka det kristna engagemanget. (De kristna s 238-240; Harley Kay Gallatin: Den bysantinska kyrkan)

(Det Ena) är kraftkällan, varifrån alla strålar komma, solen, som - efter vad Plotinos trodde - utan att själv förändras sänder ut sin rikedom. Det är denna utstrålade glans som tar former, först och närmast idéernas värld, därefter världssjälen som är närvarande i en och var av oss och blickar oss till mötes i naturen. Därför råder mellan alla väsenden en universell sympati och människans ställning i tillvaron anvisas henne genom denna samhörighet med alla och med det Ena. (Hans Larsson "Det Ena" s 248; 200-talet e. Kr.)

"De kristna hålla före", skrev Origenes (i sitt genmäle mot Celsus), "att deras främsta uppgift är att verka för människors frälsning, och deras fasta övertygelse är, att detta sker bäst i och genom församlingen. Men i denna gärning vilja de, genom sina förböner och genom sin fostran av de unga, vara ett stöd för den rättfärdige regenten." (George Fridén "Den första pennan mot kristendomen"; Jönköpings-Posten 1949-12-28)

Låt oss hålla fast vid dem till vilka nåd har getts av Gud. Låt oss klä oss med endräkt och ödmjukhet, alltid utöva självbehärskning och stå långt ifrån allt tisslande och tasslande och ont tal. ... Det är skrivet “Håll fast vid de heliga, ty de som håller fast vid dem skall (själva) göras heliga.” ... Låt oss hålla fast vid de oskuldsfulla och rättfärdiga, då dessa är Guds utvalda. (Klemens av Rom till korintierna, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 13,17)

Det fanns en mängd relationer mellan (de judiska) församlingarna (i romarriket på Jesu tid): de växlade brev, som sedan gav uppslaget till de första kristnas berömda ”epistlar”. Men det fanns ingen regelrätt representation för alla de förskingrade, ingen centralregering. Där gick gränsen. Om ett beslut som drog med sig obehagliga konsekvenser fattades i Palestina, så var det de förskingrade som fick betala räkningen. Men de hade ingen del i själva beslutet. Det sammanhållande bandet i denna judiska värld var av religiös karaktär. ... Från och med tjuguårsåldern betalade varje jude sin avgift till templet; en speciell beskickning, som romerska lagen beskyddade, förde hem ”de heliga pengarna”. Jerusalem var alltså inte judendomens politiska centralort men väl dess andliga metropol – den plats där judafolkets hjärta slog. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 46)


Att avrunda med:

Världen lyser av människor, som trots allt hoppas, och i dörren sjunger framtidens barn sången, som smyckar vårt liv: Hosianna, Davids Son! Hosianna i höjden! ... (Bo Setterlind ”Den inre himlen” s 34; Under akacian)

Blott Jesu Kristi kärlek kan ge vår kärlek röst, den är oss lika nära som hjärtat i vårt bröst. Ack, måtte världen inse, vad gott den har i Gud! De troendes gemenskap är Himlens förebud. (Bo Setterlind ”Trosvisst” s 218; Himlens förebud)

När vi dras in i Kristi rike dras vi in i en gemenskap. ... När vi blir inställda mot vår käre himmelske Fader, han som i Jesus Kristus öppnar sin fadersfamn emot oss, lyfts vi upp ur vår isolering och ur fållor och murar som finns mellan oss människor. När vi blir uppfyllda av våra egna väldiga gärningar blir vi splittrade från varandra, talar förbi varandra, missförstår varandra. 1 Mos 11:1-9. När vi blir uppfyllda av Guds väldiga gärningar, dem som han gjort och gör i Jesus Kristus, då hittar vi varandra, förstår varandra och kan möta varandra. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 21 i kommentar till 1 Joh 1:3)

Den sanna kristna kyrkan är Jesu brud (Upp 19:7). Han har bara en enda brud. Hans troende vänner finns inom olika kyrkor och samfund. Den yttre enheten kan visserligen vara viktig, men det är bara den andliga enheten i tron på Jesus som är omistlig. Må Gud hjälpa sin troende församling att inse detta. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 321-322; kommentar till Joh 17:20-21)

Menneskehedens haap er idag Jesus. Aa, om verden saa det! Aa, om den saa noget mere end juletrae og straalande lys - om den saa Jesus, sin trofaste frelser. Skal vi fors(ö)ke att vise verden ham, kjaere kristne venner! (J.M. Wislöff "Slaegtens haap" s 55; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Julkalender 1924)

Hwarje kristlig församling är satt till ett werldens ljus, för att wisa Guds helighet och kärlek, och sålunda tjena till att locka syndare till Frälsaren. Om någon församling icke sålunda framter något werldens ljus, som står i åtskilnad mot den onda, förmörkade werlden rundtomkring, så förtjenar den icke namn af Kristi församling. ... Låtom oss taga en enkel liknelse: Då några wedträn föras tillsammans och påtändas, så gifwa de både ljus och wärme. och både ljuset och wärmen äro mycket starkare genom wedträdens sammanfogade stick, än de skulle wara, om dessa trän låge kringspridda här och der; men nu bidrager hwarje kol till det andras uppeldande. Detta är nu bilden af en församling af lefwande kristna. (Carl Olof Rosenius ”Pietisten – Nytt och Gammalt från Nådens Rike” 1856 s 4-5)


Sångarna:

En ångest går fram och ofreden rister i livsträdets stam. Då kallar Guds Ande de kristna till bot, att bedja sig samman att världen må tro. O, lyft i vår söndrings och vilsenhets natt försoningens kalk. (O Hartman: Psalmer och Sånger 62:6)

Med starka kärleksband Guds folk förenas här. Vår förebild är himlens land och helgonskaran där. (J Fawcett-B Olsson: Psalmer och Sånger 406:1)

Advent är mörker och kyla. På jorden är krig och kallt. Man drömmer om fred och om vänskap, men bråkar och slått överallt. ... Advent är väntan på Kristus: Kom, Herre, kom hit i tid. Och lär oss ta hand om varandra och leva tillsammans i frid. (M Melin: Psalmer och Sånger 484:1,3)

Han själv är soluppgången, ja, han är liv och ljus. Han värmer dem som fryser, han följer oss på vägen, han lyser i Guds hus. (BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 515:4)

Sjung om Guds Andes fullhet, segrande liv och frid, hopp i allt sorgens mörker, kraft i all livets strid. Sjung om en ny gemenskap, helande, varm och ren, som här i världen vittnar om kärleken. (G Melkstam: Psalmer och Sånger 654:3a)

Som du ett med Fadren var, Fadren, i dig uppenbar: Så vi ett med dig må vara, Dig i allt vårt verk förklara. (FM Franzén: Psalm 48:7b)

Deras tro skall öfvervinna Tidens otro, jordens flärd; Deras kärlek skön skall brinna I den kärlekslösa verld: Deras hopp, i lifvets skiften Och i lifvets aftonstund, Hvilar på sin klippas grund. (JO Wallin: Psalm 73:5; jfr Psalmer och Sånger 34:5)

Si huru godt och ljufligt är, Att bröder kunna sämjas, Att en den andra hafver kär Och allas välgång främjas. Som helsokraft af balsam går, Likså ett folk af endrägt får Sin rätta kraft och helsa. ... Som daggen gör stor fruktbarhet, När den af Hermon rinner, Så trefnad föds af enighet, Der Christi kärlek brinner. Der skall välsignelse och fröjd Och allt, hvad själen gör förnöjd, I råd och dåd förspörjas. (Spegel: Psalm 307:1-2)

Nu är jag nöjd och glader, nu kan jag andas ut, Nu bor jag hos min fader: min träldomstid är slut, Se'n han mig lärde känna sitt eviga förbund I ordet, den klippfasta grund. (Nils Frykman: Sång 209:1; jfr Psalmer och Sånger 649:1)

Ja, låt mig bo uti din kärlek, Och låt din kärlek bo i mig, till dess min själ har öfvervunnit Och hvitklädd får gå hem till dig! (H Bonar-C Boberg: Sång 412:5; jfr Psalmer och Sånger 682:5)

Om du kan fröjdas, spela, sjunga; Om du kan gråta, tigga,be; Om du ej röra kan din tunga, för hjärtats oro, sorg och ve. Så säger Jesus, vännen kär, som dig har köpt från syndens smärta och öppnat dig sitt fadershjärta: Jag älskar bruden som hon är. (Sång 214:3)

Evigt sprider faderns fyrbåk Nådens ljus kring haf och land, Men åt oss han ger att vårda De små ljusen längs kring strand. Låt de mindre ljusen tindra Med sitt sken på stormig sjö! Någon väderdrifven sjöman Kan det rädda från att dö. ... Syndens natt sitt dunkel breder Öfver vågens vilda brus, Men där ute månget öga Ser mot stranden efter ljus. Låt de mindre ... ... Broder, putsa lilla lampan, Så att klart den lysa må! Någon seglare i natten Annars kan förlorad gå. Låt de mindre ... (PP Bliss-E Nyström: Sång 584:1-3; jfr Psalmer och Sånger 458:1-3)

Hur ljufligt är, då bröder I Jesu Kristi tro Endräktigt bo tillsamman I kärlek, frid och ro! ... Då knytas barnen samman Som lemmar i en kropp, Och nya skaror samlas I kärlek, tro och hopp. (FG Wetzel-E Nyström: Sång 607:1,3)

O bröder, söndren icke er; Försöken hellre blifva fler I dessa sista tider! Med maning hållen i alltfort, Snart nå vi vår bestämda ort – Se, huru tiden lider! (AM Gullbransson: Sång 610:1)

Kom, kärlekens Ande! Allt söndrat förena Med fridens och kärlekens mäktiga band; Från avund och tvedräkt du värdes oss rena, Att hemåt vi vandra som barn hand i hand. Påminn oss, påminn oss, vårt hjärta dock beder, Påminn oss det budet av Mästarn vi fått: ”Ack, älsken varandra, som jag älskat eder! Ert lärjungaskap har då världen förstått”. (C Björkman: Förbundstoner 1911 nr 114:4)

Men icke blott utav tal och sång Väckas här själar ur syndens tvång, Nej, av en vandel i Herrens bud Förs mången själ till liv i Gud. Gå, gå, skördeman, gå! Gå, gå, skördeman, gå Ut att den ädla säden så! Gå, gå, skördeman, gå! (E Bergquist: Förbundstoner 1911 nr 572:5; jfr Psalmer och Sånger 479)

Led oss, Jesus, lär oss lida, Lär oss verka såsom du Och ett evigt liv förbida Efter detta korta nu. Som du ett med Fadern var, Fadern i dig uppenbar, Så vi ett med dig må vara, Dig i allt vårt verk förklara. (FM Franzén: Psalmisten 1928 nr 74:4)

Icke kan den staden döljas, Vilken ligger på ett berg. Icke kan den tro fördöljas, Varav livet har sin färg. (L Sandell-Berg: Psalmisten 1928 nr 250:3; jfr Psalmer och Sånger 584:2)

Slut oss, Herre, så tillsamman, Som du ett med Fadern är, Att ej söndring mer må vara Mellan Kristi lemmar här! Du allena vare ljuset, Som oss lyser på vår stig, Då skall det i världen spörjas, Att vi äro ett med dig. (L v. Zinzendorf: Psalmisten 1928 nr 521:4)

O, underbara enhet: En enda Kristi kropp, Och uti hjärtats renhet, En Ande och ett hopp; En Herre vi åkalla, En tro, ett dop det är. Och i och över alla En Gud och Fader kär. (SJ Stone-P Ongman: Andliga Sånger 1936 nr 153:2; jfr Psalmer och Sånger 404:2)

Allt kött är hö. Allt flyktar här, Och snart förvissna gräsen. Hos dig allena, Herre, är Ett oförgängligt väsen. Min ande giv Det nya liv, Som aldrig skall förblomma, Fast äng och fält stå tomma. (CD af Wirsén: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 476:4; jfr Psalmer och Sånger 201:4)

Och därför lyser än för oss Hans stjärnas underbara bloss. Var gång vi följer glatt hans ord Det lyser bättre för vår jord. (J Oterdahl: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 516:4; jfr Psalmer och Sånger 117:4)

I Kristus sluta öst och väst Och syd och nord förbund. I Kristus äro alla ett På hela jordens rund. (J Oxenham-WA Dunkerly-J Sörenson: Psalm och Sång 1966 nr 238:4; jfr Psalmer och Sånger 405:4)

Komme ditt rike, Fader vår. Alla som namnet bära Fyll med den ande, som förmår Världen ge Kristus ära. Giv att som ett ditt kristna folk Blir för all jorden Guds kärleks tolk. Amen, ja, kom, Herre Jesu. (J Dahl: Psalm och Sång 1966 nr 323:2; jfr Psalmer och Sånger 572:2)

Vi är ej längre utanför. I dig vi lever, dör och uppstår till ett evigt liv. Du är i oss. Vi är i dig. (Latinsk text-A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 497:2)

Vi är Kristi medarvingar och vi ärver vår Far. Vi är barn av Guds rike, vi är en familj, vi är ett. ... Vi är rena, vi är heliga genom blodet som han göt. Vi är födda av hans Ande och nu kallas vi för hans barn. (J och C Owens-N-E Bergman: Segertoner 1988 nr 393:1-2)

Herren kallar sin församling till ansvar idag; vi ska låta hans rike växa fram mer och mer. Han vill ge sitt folk en ny position. Då ska riket synas, så världen det ser. (R Johansson: Segertoner 1988 nr 425:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Förr var människors söner ett. Men Gud skingrade dem. Nu – i ett återställelseperspektiv – samlar Jesus skingrade Guds barn så att de alla må vara ett.

Förenandet av nationerna skedde - enligt textversionen "Sinaiticus prima manus" (Apg 2:5-17, observera särskilt att det grekiska ordet för "judar" inte förekommer i v 5) - redan vid den första pingsten efter Jesu död och och uppståndelse. Jämför Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidevarfvet" s 729: "Luther ansåg, om än icke alldeles konsekvent, att evangeliets tillbjudande redan hade skett till alla folk; normalt skall det därför icke upprepas; när det berättas om förkunnelsen för hedningarne, menas därmed kristna af hedningarot. De andra reformatorerna står ungefär som han." Se också vad Paulus skriver i Rom 10:17-18 och Kol 1:23.

Berörandet i tro av vinrankan Jesus och de troendes enhet, vinrankans frukt, är av avgörande betydelse för att människor skall få evigt liv. Jämför 1 Mos 3:3. Jämför också med Rom 10:17 där Paulus säger att tron kommer av en hörsägen, vilket i ett johanneiskt sammanhang kan betyda att människor få höra att de kristna älskar varandra. Kan det kanske också finnas en möjlighet att människor genom att se hur de kristna älskar varandra kan komma till tro? I så fall bör väl detta närmast anknyta till vad Paulus i Rom 2:14-15 säger om att människor kan ha vad lagen kräver skriven i sina hjärtan och då också lagen om att älska varandra. Jämför också citatet ovan från Alfred Edersheims bok "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 227.

Mycket kan säkert vinnas i ekumeniskt avseende genom att kyrkor på olika sätt söker närma sig varandra, men sedan vi fått tillgång till Sinaiticus-handskriften (version "prima manus") borde framsteg framför allt kunna göras om våra kyrkor låter sina ögon öppnas för de johanneiska skrifternas i denna version väl sammanhållna teologiska innehåll.


Paulus sade till de troende i Rom: “Följaktligen (kommer) tron ut ur/av en hörsägen, men hörsägnen genom ett ord av Kristus.“ (Rom 10:17)

Paulus sade till de troende i Korint: ”Ni (är) av Kristus, och Kristus (är) av Gud.” (1 Kor 3:23)

Paulus sade till de troende i Korint: “Den som fäster sig vid Herren är en ande (med Honom).“ (1 Kor 6:17)

Paulus sade till de troende i Kolossai: “Välkomnandet … är ett fulltalighetens sammanhållande band.” (Kol 3:14b)

Paulus sade till de troende i Thessalonika: ”Men vi frågar/ber er, bröder, ’till förmån för’/’vad angår’ varandet vid sidan av vår Herre Jesus Kristus och vårt tillsammansledande/sammanförande emot, emot Honom.” (2 Thess 2:1)

Petrus sade till de troende: “Ha ert bortvändande/uppträdande fint i/bland nationerna, för att i (det här i) vilket de samtalar ner/emot er som (människor) som gör dåliga ting, då de synar (er) ’ut ur’/’till följd av’ de fina gärningarna, de må förhärliga Gud i/på en dag av besök/granskning.” (1 Petr 2:12)

Petrus sade till de troende: “(Männen) kommer att vinnas genom kvinnornas tillbakavändande/livsstil utan (någon) utsaga.” (1 Petr 3:1b)

Vad vi har skådat (och skådar) och har hört (och hör) kommer vi bort med ett budskap och/också till er, för att och/också ni må ha gemenskap i sällskap med oss. Och men/vidare (har vi) vår gemenskap i sällskap med Fadern och i sällskap med Hans Son, Jesus Kristus. (1 Joh 1:3)

Ingen har någonsin betraktat (och betraktar) Gud. Om vi – alltefter omständigheterna – må välkomna varandra, stannar Gud i oss, och Hans välkomnande har gjorts (och görs) fullkomligt i oss. (1 Joh 4:12)

Vi har fått (och får) kunskap och vi har trott/’anförtrott oss åt’ (och tror/’anförtror oss åt’) det välkomnande som Gud har i oss. Gud är välkomnande, och den som stannar i välkomnandet stannar i Gud, och Gud stannar i honom. (1 Joh 4:16)

Vi vet, att Guds Son har anlänt och har givit (och ger) oss ett sinne, för/så att vi * (א,* א, A, B*) har kunskap om den Sanne, och vi är i den Sanne, i Hans Son, Jesus Kristus. Den här är den sanne Guden och tidsålderslångt liv. (1 Joh 5:20)


Ytterligare studier:

Mark 12:6; Luk 20:13; Joh 1:14; 3:17,35; 5:20; 6:56; 10:36,38; 11:42; 13:35; 14:9; 17:3,18,23-25; 20:30-31; Rom 1:7; 5:5; 8:10,30; 10:9; 2 Kor 3:18; Gal 2:20; 3:28; Ef 1:6; 4:4; Fil 2:9; 2 Thess 2:16; 1 Petr 1:21; 2 Petr 1:4; 1 Joh 2:5; 3:24; 4:17-18; Upp 3:2,9; 17:13,17.


David Alan Black "Paul and Christian Unity: A Formal Analysis of Philippians 2:1-4"; Journal of the Evangelical Theological Society 28.3 (1985): 299-308.

Anton Fridrichsen "Missionstanken i Fjärde evangeliet"; Svensk Exegetisk Årsbok 2 (1937): 137-148.

Herbert Giesbrecht "The Evangelist John's Conception of the Church as delineated in his Gospel"; The Evangelical Quarterly 58.2 (Apr.-June 1986): 101-109.

Birger Olsson "Mission a la Lukas, Johannes och Petrus"; Svensk Exegetisk Årsbok 51 (1986): 180-191.

C. Scouters "The People of God - Its Unity and Glory. A Discussion of John 17:7-24 in the Light of Patristic Thought"; Greek Orthodox Theological Review 30 (1985): 399-420.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-18; 2012-02-22; 2014-10-19; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

17:24 Fader, vad Du har gett (och ger) Mig, vill Jag (ge) för att varest/där Jag är, och/också de där må vara i sällskap med Mig, för att de må titta på Min härlighetsglans, som Du har gett (och ger) Mig, eftersom Du välkomnade Mig före en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning.

Ord för ord (28 ord i den grekiska texten): Fader, (det)-som/vad (du)-har-gett-(och-ger) mig, vill-(jag) för-att varest (jag)-är jag och-de-där må-vara i-sällskap-med mig, för-att (de)-må-titta-på den härlighetsglans den min, som (du)-har-gett-(och-ger) mig eftersom (du)-välkomnade mig före (en)-grundläggning utsmycknings.


1883: Fader, jag vill, att hvarest jag är, där skola ock de vara med mig, hvilka du har gifvit mig, på det att de må se min härlighet, som du har gifvit mig; ty du har älskat mig före världens grundläggning.

1541(1703): Fader, jag will, att der jag är, skola ock de wara med mig, som du mig gifwit hafwer; att de skola se mina härlighet, den du mig gifwit hafwer; ty du hafwer älskat mig, förr än werlden war skapad.

LT 1974: Far, jag vill ha dem med mig – dessa som du har gett mig – så att de kan se min härlighet. Du gav mig härligheten, därför att du älskade mig innan världen kom till.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) “Du har funnit (och finner) fröjdbringande (nåd) inför Mina ögon, och Jag känner dig ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla.” Och (Mose) säger: "Visa mig Din härlighetsglans." (2 Mos 33:17b-18, Grekiska GT)

David sade till Herren: “Jag skall utfodras/bespisas i att det att skåda Din härlighetsglans.” (Ps 17:15b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Skåda, Min pojke skall vara tillsammans (med Mig), och han skall höjas och oerhört/’i högsta grad’ förhärligas.“ (Jes 52:13, Grekiska GT)

En ledare för byggnadssnickare (betänker) hela grundläggningen (av ett nytt hus). (2 Mack 2:29a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Skåda, en röst ut ur himlarna som sade (om Jesus): “Den här är Min välkomnade Son, i/med vilken Jag har varit tillfreds.“ (Matt 3:17)

(Profeten sade:) “Jag skall öppna min mun i/med liknelser. Jag skall rapa/tala de ting som har gömts (och göms) från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning.” (Matt 13:35b)

När Människans Son – alltefter omständigheterna – må komma i Sin härlighetsglans … (skall Han säga:) ”Kom hit, de (människor) som har välsignats (och är välsignade) av Min Fader, ärv riket som har gjorts (och görs) redo åt er från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning.” (Matt 25:31a,34b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Jag ’sätter isär’/’ställer i ordning’ åt er, helt och hållet som Min Fader har ’satt isär’/’ställt i ordning’ ett rike åt Mig, för att ni må äta och dricka uppå/’med avseende på’ Mitt bord i Mitt rike, och ni skall sitta uppå troner och döma Israels tolv stammar.” (Luk 22:29-30)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Vi betraktade hans härlighetsglans, en härlighetsglans som av en enda avkomling från sidan av en fader, fylld med fröjdbringande (nåd) och sanning. (Joh 1:14b)

(Jesus sade till lärjungarna:) ”Jag kommer åter och Jag skall ta er i riktning mot Mig själv till sidan av (Mig), för att varest/där Jag är, må ni och/också vara.” (Joh 14:3b)

(Jesus) sade: ”Fader, stunden har kommit (och kommer). Förhärliga Din Son, för att Sonen må förhärliga Dig, helt och hållet som Du har gett Honom varje/allt kötts (rättsliga) myndighet, för att varje (nation?) som Du har gett (och ger) Honom, till den må Jag (א*) ge tidsålderslångt liv.” (Joh 17:1b-2)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”Förhärliga nu Du Mig, Fader, vid sidan av Dig själv (med) den härlighetsglans som Jag (hela tiden) hade vid sidan av Dig, innan utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ var vid sidan av Dig.” (Joh 17:5)


Hembygdens predikan:

Genom Ems – den bekanta badorten i södra Tyskland – flyter Lahnfloden lugn och majestätisk ned mot Rhen, med vilken hon förenar sig nedanför staden. Från mitt fönster hade jag nästan ständigt följande syn. Ned mot Rhen flöto stora båtar, tungt lastade med marmor och andra föremål. De hade inga roddare, inga segel och ingen ånga. Vattnet flöt och de bara flöto med. Och detta alltid, i regn som i solsken, i storm som i vindstilla, under natten som dagen. I båtarna voro en eller två man för att tillse, att de höllo sig mitt på floden, ty gjorde de det, kommo de ovillkorligen fram. Under hela sommaren såg jag ingen enda båt stanna. Vad man märkte var, att så ofta båtarna genom styrmännens försummelse närmade sig endera stranden, fingo de stötar och skråmor, dem de nog alltid fingo behålla. Höllo de sig åter mitt på floden, så gick allt väl. I denna enkla bild ställes oss klart för ögonen orsaken till att ingen som tror på Jesus kommer på skam, d. v. s. bedrages i sitt hopp om evigt liv. ... Även den allra eländigaste av dem som fadern givit åt Jesus skall hinna fram. ... Ännu en lärdom giver oss vår bild. Kraften, som drev båtarna, var icke deras, utan flodens. Hon drev, de drevos. Därför hade de blott att bliva i flodstråket och kommo så till sitt mål, ut på den väldiga Rhen. Så är ock kraften, som driver dig som tror på Kristus, icke din utan hans. ... Sist en sanning, om vilken vi bedja att den måtte gå igenom märg och ben hos alla, som läsa detta. Ingen frälsas för det han blott talar om Kristus och hans blods kraft, vare sig det sker med största glädje eller djupaste allvar. Ingen av oss som gingo på Lahnflodens strand och sågo och talade om flodens kraft, kom ned till Rhen, när vi dock aldrig stego ombord och lämnade oss åt floden. ... Du, som läser detta och befinner dig i den ställningen, besinna dock, att det icke hjälper att blott tänka på och tala om saken. Du måste, om du en gång skall ingå i himmelen, själv och för egen del giva dig åt Jesus. Varje sak måste ju hava en början, så ock denna. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Pilgrims tillfälliga betraktelser s 74-77; På floden eller ”Ingen som tror på honom skall komma på skam”)


Exegeter, evangelister med flera:

Många typiska innehållsliga och strukturella element (i Jesu avskedstal, Joh 14-17) som läsarna känner igen i ett litterärt testamente finns redan i 1 Mos 47:29-49:33. ... 5 Mos 31-34 och faktiskt hela femte Moseboken är ett avskedstal. ... I NT är Paulus avskedstal i Apg 20:17-36 en intressant jämförelsepunkt. I Apg är det stiliserat som ett litterärt testamente. ... Betecknande nog är Luk det av synoptikerna som kommer närmast till att presentera Jesu sista måltid med lärjungarna som scen för ett avskedstal (Luk 22:14-38). (Kari Syreeni "Att leva i tiden efter Jesus. Det johanneiska avskedstalet - Joh 13-17 - i hermeneutisk belysning." s 460-461)

Herre jag vill vara Din fågel som kan lyfta sej över hönsnäten men ändå ha kontakt med marken. ... Du som klätt min själ med vingar, tillåt inte världens väsen och förorening att förlama dem. ... Nej, hjälp mej fästa hjärtat vid himlen och inte slå ner tältpålarna för hårt utan att jag hinner lätta på dem då du kallar. ... För mitt hem är Din närvaro. ... Hjälp att jag följer Dej, då man av misstag prisar mej som då man hamrar ner mej. ... Din kärlek är min livslust. (Birgitta Yavari ”För kärleks skull”; Din fågel)

Jesus skall själv slutligt återgå till härlighetslivet i Faderns gemenskap. Men han vill ha sina lärjungar med sig dit. Denna värld blir aldrig genom någon naturlig utveckling Riket, som bjuder lärjungarna det sista målet. Blott hos Fadern och genom Faderns avslutande verk kommer härlighetslivet. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 231 i kommentar till Joh 17:24-26)

Söndagen den 24 aug. blifver, v.G. (= vill Gud), kretsmöte för 8:de kretsen af Jönköpingskretsens ynglingaförbund i Munkabo missionshus. ... Kl. 2 e.m. enskildt möte för föreningarna. Samtalsämne: 1 Petr. 1:3-9, Joh. ev. 17:24-26, Es. 6:10-20. (Jönköpings-Posten 1902-08-20 "Samtal öfver bl. a. Joh 17:24-26")

Det härliga är något som i alla tider tilldragit sig människornas uppmärksamhet. Och även för den, som åt det goda i och för sig icke tillerkänner något synnerligt värde, får ändå det härliga behålla sin plats såsom någonting i sanning eftersträvansvärt. Att människorna därvid ofta göra sig ett falskt begrepp om det härliga såväl som om det goda, det är en sak för sig: vi veta väl, att endast det goda är härligt och att det härliga såväl som det goda i sin fullkomlighet finnes endast hos den Härlige och Gode: hos Gud. ... Ja, den eviga härligheten - dit är det således som våra strävanden böra riktas. ... Han, som på Tabor framstod förklarad, lever ännu ... och där Han är, där är härlighet! (Pontus Wikner "Predikningar I 1859-1877" s 20-24; predikan 1859 på Kristi förklarings dag med kommentar till Joh 17:24)

Du wet, Herre, huru gerna jag hos Dig wore, och jag kan icke nog uttrycka, huru innerligt jag det åstundar. Detta beder jag, icke allenast då mig illa går; utan det må gå mig så wäl som helst, så önskar jag dock heldre att wara hos Dig. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 56)

Plato var den, som riktade uppmärksamheten på nödvändigheten af en vetenskapligt noggrann, allmängiltig definiering af de geometriska grundbegreppen, hvarförutan geometrins stora byggnad, till hvilken enskilde forskare framburit och då ännu höllo på att frambära byggnadsmaterialet, skulle sakna den fasta oomkullstötliga grundvalen. Det är all anledning antaga, att Plato klarare än någon annan fattat idéen om att samtliga matematiska, särskilt geometriska sanningar, bildade, så att säga, a priori och i sig själfva en enda stor förnuftsbyggnad, hvars grundvalar voro de sanningar, hvilkas allmängiltighet och oemotsäglighet bero därpå, att de ej äro annat än specifikationer af tankelagen, tillämpade på storheterna i rummet; på dessa grundsanningar skulle åter de sanningar hvila, som lättast läte sig vinna och bevisa medels konstruktion och deduktion ur grundsanningarna; på dessa åter, i allt högre och högre lag, de andra, allteftersom de kräfde ett större underlag af bevisade förutsättningar, tilldess att ändtligen detta väldiga tanketempel stode färdigt med grunden lagd på den evigt bestående tankelagen, med arkitraven lyftad i himmelens eter. Denna syn på matematiken som ett stort systematiskt helt af tankar var ju i själfva verket en pendant och en motbild till Platos syn på universum som ett systematiskt helt af oförgängliga substanser, en harmonisk värld af eviga idéer, af hvilka vår sinnesvärld är blott en i tiden och rummet projicerad skugga. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 23-24; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)


Sångarna:

Du död, hvar är din udd? Hvar är Din seger, afgrundsskara? Det lif, som Jesus mig beskär, Kan ingen död befara. Evigt hör jag honom till, Som sade: ”Der jag är, jag vill, att mine skola vara.” Halleluja! (JO Wallin: Psalm 103:3)

Hur tomt är allt, hvad verlden har! Hur kort dess nöjen vara! Snart stundar natten, då en hvar Af oss skall hädanfara. Och då, hvad är all lycka här, Emot det löftet: ”Hvar jag är, Der skolen I ock vara.” (Franzén: Psalm 119:5; jfr Psalmer och Sånger 157:5)

Hvad kan mig nu fördärfva? Guds ögonsten jag är! Han mig beredt ett rike, Och dit han själf mig bär. Hur satan sig nu vänder, Hvad världen tar sig till, Till godo allt mig tjänar, Ty så min fader vill. (N Frykman: Sång 324:2; jfr Psalmer och Sånger 657:2)


Paulus sade till de troende i Efesos: ”(Gud) utvalde oss i (vår Herre Jesus Kristus) före en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning, att i välkomnande vara ... helt och hållet heliga och fläckfria inför Hans ögon.” (Ef 1:4)

Välkomnade, nu är vi Guds barn, och det har ännu inte gjorts synligt, vad vi kommer att vara. Vi vet, att om – alltefter omständigheterna – Han må göras synlig, kommer vi att vara lika Honom, eftersom vi skall skåda Honom helt och hållet som Han är. (1 Joh 3:2)


Grekiska ord:

katabolê (grundläggning) 2 Mack 2:29; Matt 13:35; 25:34; Joh 17:24; Ef 1:4 – Luk 11:50; Hebr 4:3; 9:26; 11:11; 1 Petr 1:20; Upp 13:8; 17:8.


Ytterligare studier:

Mark 12:6; Luk 20:13; Joh 3:35; 4:34; 5:30; 6:37-39; 8:58; 12:26; 17:2,6,22; Rom 8:17; 2 Kor 3:18; 1 Thess 4:17; 2 Tim 2:11; Upp 1:6; 3:14,21; 15:8; 21:19-20.


Herbert Giesbrecht "The Evangelist John's Conception of the Church as delineated in his Gospel"; The Evangelical Quarterly 58.2 (Apr.-June 1986): 101-109.

C. Scouters "The People of God - Its Unity and Glory. A Discussion of John 17:7-24 in the Light of Patristic Thought"; Greek Orthodox Theological Review 30 (1985): 399-420.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-18; 2012-02-23; 2014-10-20; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

17:25-26 Rättfärdige Fader, utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ har och/nämligen inte fått kunskap om Dig, men jag har fått kunskap om Dig, och de här har fått kunskap, att Du har skickat bort Mig. Och Jag har gett dem kunskap om Ditt namn, och Jag skall ge kunskap, för att det välkomnande (med) vilket Du har välkomnat Mig må vara i dem och Jag i dem.

Ord för ord: 17:25 (19 ord i den grekiska texten) Fader rättfärdige, och '-en utsmyckning'/utsmyckningen dig inte fick-kunskap-om, jag men dig fick-kunskap-om, och de-här fick-kunskap att du mig skickade-bort. 17:26 (20 ord i den grekiska texten) och (jag)-har-gett-kunskap-om dem '-et namn'/namnet ditt och (jag)-skall-ge-kunskap, för-att det välkomnande vilket (du)-välkomnade mig i dem må-vara och-jag i dem.


1883: Rättfärdige Fader, världen har icke känt dig, men jag har känt dig, och dessa hafva känt, att du har sändt mig. Och jag har kungjort dem ditt namn, och jag skall kungöra det, på det att den kärlek, hvarmed du har älskat mig, må vara i dem och jag i dem.

1541(1703): Rättwise Fader, werlden hafwer icke känt dig; men jag hafwer känt dig; och desse hafwa förstått, att du mig sändt hafwer. Och jag hafwer kungjort dem ditt Namn, och skall kungörat; på det att den kärlek, som du hafwer älskat mig med, skall wara i dem, och jag i dem.

LT 1974: Rättfärdige Far, världen känner dig inte, men det gör jag, och dessa lärjungar vet att du har sänt mig. Och jag har uppenbarat dig för dem och ska fortsätta att uppenbara dig, så att den mäktiga kärlek du har visat mig kan vara i dem och jag i dem.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade till Abraham:) “Tag din välkomnade son Isak, som du har välkomnat, och gå in i den höga jorden/landet och för upp honom där ’in i’/till ett brännoffer.” (1 Mos 22:2a, Grekiska GT)

(Josef) (lästes)/'gav kunskap uppåt'/’gav sig åter till känna’ ('hela tiden'/'gång på gång') för sina bröder. … (Och) Josef talade i riktning mot sina bröder: ”Jag är Josef.” (1 Mos 45:1b,3a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose, Israels ledare:) “Jag skall skicka dig bort i riktning mot farao, Egyptens kung, och du skall leda/föra ut Mitt folk, Israels söner, ut ur Egyptens jord/land.“ … Herren kom vid sidan av före/inför (Moses) ansikte och kallade/utropade: “Herren Gud, medlidande och barmhärtig, långmodig och mycket barmhärtig och sann.“ (2 Mos 3:10b; 34:6)

(Mose sade om Herren:) ” Alla Hans vägar (är) domar. En trofast Gud och Han är inte orättfärdig. Rättfärdig och from/okränkbar (är) Herren.” (5 Mos 32:4b, Grekiska GT)

(Mordokaj sade:) ”Rättfärdig är Du, Herre!” (Ester 4:17nb/C18b, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) ”Låt de som har kunskap om Ditt namn hoppas emot Dig.” (Ps 9:10a eller 11a, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) ”Jag skall beskriva Ditt namn för mina bröder, i en mitt av en (församling) av utkallade skall jag sjunga lovsånger till Dig.” (Ps 22:22 eller 22:23, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) ”Rättfärdig är Du, Herre.” (Ps 119:137a, Grekiska GT)

(Judit bad till Herren: “Assyrierna) hade inte kunskap om att Du är Herren som krossar/’gör slut på’ krig. Herren (är) Ditt namn.” (Judit 9:7b-8a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Skåda, en röst ut ur himlarna som sade (om Jesus): “Den här är Min välkomnade Son, i/med vilken Jag har varit tillfreds.“ (Matt 3:17)

(Jesus sade:) “Allting har getts till sidan av Mig av * (א*) Fadern, och ingen har ytterligare kunskap om Sonen ’om ej’/utom Fadern. Inte heller har någon ytterligare kunskap om Fadern ’om ej’/utom Sonen, och (den) för vilken Sonen – om alltefter omständigheterna – må önska att avslöja.“ (Matt 11:27)

(Husmästaren/husföreståndaren sade till de sysslolösa:) “Vilket/vad som – om alltefter omständigheterna – må vara rättfärdigt, skall jag ge er.” (Matt 20:4b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag är i sällskap med er alla dagarna ända till tidsålderns avslutning.” (Matt 28:20b)

Herdarna samtalade (hela tiden) (vända) i riktning mot varandra: ”Vi må redan/genast komma igenom ända till Betlehem och vi må skåda det här ordet, det som blev (och hade blivit), om vilket Herren har gett oss kunskap.” … (Och) de gav kunskap med anledning av det ord som hade samtalats (med) dem med anledning av den här lille Pojken.” (Luk 2:15b,17b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus utropade/’ropade ... högt’ så i helgedomen, då Han lärde/undervisade och sade: ”Ni och/både känner Mig och vet varifrån Jag är? Och/men jag har inte kommit (och kommer) från Mig själv. Den som har sänt Mig är emellertid sanningsenlig (P66,א,*א), Den som ni inte känner. Men (P66,א,*א) Jag känner Honom, eftersom Jag är från sidan av Honom, och Den där har skickat (och skickar) (P66,א,*א) bort Mig.” (Joh 7:28-29)

(Jesus sade:) ”Jag är den fine Herden och Jag har kunskap om de Mina, och de Mina har kunskap om Mig, helt och hållet som Fadern har kunskap om Mig, och Jag har kunskap om Fadern.” (Joh 10:14-15a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Helt och hållet som Fadern har välkomnat Mig, har och/också Jag välkomnat er. Stanna i välkomnandet, (i) Mitt (välkomnande).” (Joh 15:9)

(Jesu lärjungar sade till Honom:) ”Nu vet vi, att Du vet alla ting och inte har behov ‘för att’/att någon må fråga/be Dig. I/’med hjälp av’ det här tror vi, att Du har kommit ut från Gud.” (Joh 16:30)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”Jag har gjort Ditt namn synligt för de människor som Du gav Mig ut ur utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (Joh 17:6a)


Exegeter, evangelister med flera:

(Uttrykket Rettferdige Far) henger trolig sammen med at det i denne sammenhengen er viktig å understreke at Gud er rettferdig i sin dom over dem som ikke kjenner ham, som også her betegnes som verden. Dommen over verden er at den ikke tar imot Jesus og erkjenner ham som sendt av Faderen. (Anfin Skaaheim "Johannesevangeliet" s 303)

Författaren beskriver de två grupper som står inför Faderns rättvisa, nämligen världen som inte vet och de människor som har fått veta. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 773)

Lärjungarna skall veta, att de lever i en härlighetslös, gudsfientlig värld. Där finns intet av Guds kunskap. Jesus däremot känner Gud. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 232 i kommentar till Joh 17:24-26)

Kyrkan är inte ett kotteri av gnostiker som njuter av kunskap förbehållen de invigda utan en gemenskap i kärlek. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 515)

(F.L.) Godet kommenterar: "Denna Jesu utsaga är den som leder oss längst in i de gudomliga djupen. Den visar kristen begrundan på vilken stig den måste söka lösningen till treenighetens relationer; kärleken är nyckeln till detta mysterium." (Leon Morris "The Gospel according to John" s 652)

Under påskhelgen 1836 ... predikade (Rosenius) med biskopens tillåtelse i Stigsjö kyrka långfredagen. ... Pastorn i socknen tyckte att hans predikan var för ”bondsk”. ... Då (pastorn) dagen därefter reste till Härnösand och sammanträffade med den gamle filosofie doktor B., frågade denne, huru Rosenius hade predikat, varpå prosten hade svarat, att både ämnet och avhanlingen voro ”svärmiska”. Doktor B., som tillhörde konsistorium, hade förut allvarligt förmanat Rosenius att ej börja predika ”unio mystica” eller den inre, för förnuftet hemliga föreningen med Frälsaren. Det är en sådan predikan, som för den andligt döda världen alltid har varit en förargelseklippa. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 260)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”kunskap om (Fadern)”, se också Joh 10:14-15.


Paulus sade till de troende i Efesos: ”Gud … är rik i/på barmhärtighet, på grund av Hans stora välkomnande (med) vilket Han har välkomnat oss.” (Ef 2:4)

Mina små barn, de här tingen skriver jag till er för att ni ej må missa (Guds mål). Och om – alltefter omständigheterna – någon må missa (Guds mål), har vi En som är kallad till sidan av, i riktning mot Fadern, Jesus Kristus, (En som är) rättfärdig. (1 Joh 2:1)

Om – alltefter omständigheterna – ni må veta, att Han är rättfärdig, har ni och/också kunskap, att 'varje den'/’var och en’ som gör/praktiserar rättfärdigheten är (och har varit) avlad ut ur/av Honom. (1 Joh 2:29)

Skåda av vilken beskaffenhet Fadern har givit (och ger) er ett välkomnande, för att ni må kallas Guds barn, (vilket) ni och/också är. På grund av det här har utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ inte kunskap om er (א*), eftersom den inte hade kunskap om Honom. (1 Joh 3:1)

Den som ej välkomnar har inte fått kunskap om Gud, att Gud är ett välkomnande. (1 Joh 4:8)

Det fullkomliga välkomnandet kastar emellertid fruktan utanför, eftersom fruktan har/’har med sig’ en tuktan, men den som fruktar är inte (och har inte varit) gjord fullkomlig i välkomnandet. (1 Joh 4:18)


Ytterligare studier:

Ps 7:11(12); 116:5; 145:17; Jer 12:1; Salomos Vishet 8:4; Mark 12:6; Luk 10:22; 20:13; Joh 3:17; 7:39; 8:55; 14:20; 15:21; 16:3,7; 17:3,8,11,18,21,23; Rom 3:26, 5:5; 8:9-10,39; 2 Kor 13:5; Gal 2:20; Ef 3:17; 2 Tim 4:8; 1 Joh 1:9; 2:14; 4:16; Upp 13:17-18; 16:5.


Herbert Giesbrecht "The Evangelist John's Conception of the Church as delineated in his Gospel"; The Evangelical Quarterly 58.2 (Apr.-June 1986): 101-109.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-18; 2012-02-24; 2014-10-21; slutlig version 2018-05-08); kod uppdaterad 2020-10-05

Tillbaka till Start