Tillbaka till kapitellistan

Sextonde kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 1-2 | 3-4a | 4b-6 | 7 | 8-9 | 10 | 11 | 12-13a | 13b | 14-15 | 16-19 | 20 | 21-22 | 23-24 | 25 | 26-27 | 28 | 29-30 | 31-32 | 33 |


16:1-2 De här tingen har Jag samtalat (och samtalar) (med) er, för att ni * (א*) må ‘fås att snava’/snava. De kommer att göra/få er bortledda/bortförda från synagogan. Emellertid/förvisso kommer en stund, ‘för att’/då 'varje den'/’var och en’ som har dödat er må tänka (att) han för/utför en gudstjänst till/åt Gud.

Ord för ord: 16:1 (5 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) De-här-(tingen) har-(jag)-samtalat-(och-samtalar) (med)-er för-att (ni)-må-fås-att-snava. 16:2 (16 ord i den grekiska texten) bortledda-från-synagogan (de)-kommer-att-göra er. emellertid kommer (en)-stund för-att 'varje den'/'var och en' havande-dödat er må-tänka (en)-gudstjänst föra-till '-en gud'/Gud.


1883: Detta har jag talat till eder, på det att I icke mån taga anstöt. De skola utesluta eder från synagogorna, ja, en tid kommer, då hvar och en, som dräper eder, skall mena sig göra Gud en tjänst.

1541(1703): Detta hafwer jag sagt eder, på det att I icke skolen förargas. De skola utskjuta eder af Synagogorna; men den tid skall komma, att den eder dräper, skall mena sig göra Gudi tjenst dermed.

LT 1974: Jag har sagt er allt detta för att ni inte ska vackla under allt som ligger framför er. För ni kommer att bli utestängda från synagogorna, och den tid ska komma, när de som dödar er ska tycka att de gör Gud en tjänst.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Pinehas) var ivrig för sin Gud, och han utsonade ’med anledning av’/’för ... skull’ Israels söner (genom att döda Simri och Kosbi). (4 Mos 25:13b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) ”Du skall frukta Herren din Gud och du skall tjäna Honom.” (5 Mos 6:13a, Grekiska GT)

(Elifas sade: ”Den människa som Gud överbevisar) må komma i en grift/grav precis som brödsäd som skördas i en läglig stund enligt/under en läglig tid.” (Job 5:26, Grekiska GT)

(Jesaja sade till Israel: “Herren) skall för dig vara ’in i’/till en helig plats, och ni skall inte mötas tillsammans (med) Honom som ’en sten skärande i riktning mot’/’en anstöt’, inte heller som en klippa till fall. Men Jakobs hus (skall vara som) i is och sitta i en urholkning i Jerusalem. På grund av det här skall många i/bland dem vara oförmögna och falla och krossas. (Jes 8:14b-15a, Grekiska GT)

Hör Herrens ord, de som skälver (på grund av) Hans utsaga: ”Tala/’låt ... tala’ våra bröder, de som hatar oss och avskyr (oss) för att Herrens namn må förhärligas och skådas i deras glada lynne.’ Och/men över de där skall skam dras.” (Jes 66:5, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) “Jag, Herren, har samtalat (och samtalar).” (Hes 5:13b och 5:15b, Grekiska GT)

(Människan sjunken/klädd i linnekläder sade till Daniel:) "Ut ur/av dem som ’låter tillsammans’/förstår skall (några) förstå alltigenom/’från början till slut’ in i’/’med syfte på’ det att göra sig själva rena och ’in i’/’med syfte på’ det att utväljas och ’in i’/’med syfte på’ det att göras rena ända till en avslutnings lägliga tid." (Dan 11:35a, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Slå till herdarna”, och fåren drog ut. ”Och Jag skall leda/föra Min hand emot, emot herdarna.” (Sak 13:7b, Grekiska GT)

Många från Israel var tillfreds med (den utländske kungens) gudstjänst och offrade till avgudarna och vanhelgade sabbaten. (1 Mack 1:43)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Den som hycklar kommer att ‘fås att snava’/snava i (en lag).” (Syr 32:15b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Den Högste är inte tillfreds i/med gudlösas offranden.” (Syr 34:19a eller 34:23a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus säger till (förtalaren): “Dra dig tillbaka, motståndare! Ty det har skrivits (och är skrivet): 'Du skall kasta Dig ner (vänd i riktning mot) Herren, din Gud (för att tillbe Honom), och Honom ensam skall du tjäna.'“ Då låter förtalaren Honom vara. (Matt 4:10-11a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – du så må föra din gåva till, emot offeraltaret och du där må komma ihåg att din broder har någonting nedifrån/emot dig, låt (då) din gåva vara där framför offeraltaret och dra dig tillbaka. ’Var först annorlunda’/’förlika dig först’ (med) din broder och då du har kommit för då/sedan din gåva till (offeraltaret).” (Matt 5:23-24)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Människorna) skall piska er i sina synagogor. … Broder kommer att ‘ge broder till sidan av’/’överlämna broder’ ‘in i’/’med syfte på’ död, och en fader ett barn, och barn kommer att stå upp emot, emot föräldrar och ta död på dem.” (Matt 10:17b,21)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som har såtts emot den klippiga (marken), den här är den som hör utsagan och strax tar den i sällskap med fröjd, men inte har rot i sig, emellertid/utan är övergående. Men/och då det har blivit betryck eller förföljelse på grund av utsagan, fås han strax att snava.“ (Matt 13:20-21)

(Petrus sade till Jesus: ”Det här (att Du skall dödas) skall inte/förvisso ej vara/hända Dig.” Men då (Jesus) hade vänt sig, talade Han till Petrus: “Dra dig tillbaka bakom Mig, motståndare! Du är en stötesten för Mig, eftersom du inte anser/besinnar Guds ting emellertid/utan människornas ting.” (Matt 16:22b-23)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Många skall ‘fås att snava’/snava och de skall ’ge varandra till sidan av’/’överlämna varandra’ in i betryck (א,*א).” (Matt 24:10b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni skall alla ‘fås att snava’/snava i/på Mig i den här natten, ty det är (och har varit) skrivet: 'Jag skall slå till herden, och hjordens får skall skingras isär.'“ (Matt 26:31)

(Jesus sade till folkskaran:) ”Hela/allt det här blir/sker (och har blivit/skett) för att profeternas skrifter må fullbordas.” Då, då alla lärjungarna hade låtit Honom vara, flydde de. (Matt 26:56)

Alla i synagogan uppfylldes av lidelse, då de hörde (Jesus säga) de här tingen. Och då de hade stått upp, kastade/'förde ... snabbt' de Honom ut utanför staden och ledde/förde Honom till krönet av det berg uppå vilket deras stad var (och hade varit) byggt, så att (de skulle kunna) kasta Honom ner för en brant. (Luk 4:28-29)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “ ... De må föra er in i, in i (א,*א) synagogorna.” (Luk 12:11a)

(Pilatus) talade (vänd) i riktning mot (prästledarna och ledarna och folket): “Ni har fört den här Människan till mig.” (Luk 23:14a)

Och (folket) kastade (hela tiden) sten på Stefanos, som ’kallade emot’/anropade och som sade: “Herre Jesus, tag emot min ande.“ ... (Och) han somnade. Men/och Saulus var (hela tiden) varande/- tillfreds tillsammans med (dem med) hans ’tagande upp för sig själv’/borttagande. (Apg 7:59,60b; 8:1a)

Saul, som ännu blåste/andades hotelse och mord ’i, in i’/’med syfte på’ Herrens lärjungar, ... (ville) leda/föra dem (bundna) in i Jerusalem. (Apg 9:1-2)

(Judarna sade om Paulus:) “Lyft den (som är) av sådant slag från jorden, ty det var (hela tiden) inte tillbörligt (för) honom att leva.” (Apg 22:22b)

(Paulus sade till rådsförsamlingen:) “(I) varje ’god gemensam kunskap’/’gott uppsåt’ har jag varit (och är) medborgare åt Gud intill den här dagen.” (Apg 23:1b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Då så många ut ur/av Hans lärjungar hade hört, talade de: “Den här utsagan är hård. Vem förmår höra den?” Men Jesus, som i Sig själv visste att Hans lärjungar knotar/knotade med anledning av det här, talade till dem: ”Får det här er att snava?” (Joh 6:60-61)

Judarna hade allaredan ’satt (och satte) tillsammans’/’ordnat (och ordnade)’ för att om – alltefter omständigheterna – någon må bekänna honom (vara) kristus/smord, han måtte bli bortledd/bortförd (från synagogan). (Joh 9:22b)

Prästledarna rådgjorde, för att de och/också måtte döda Lasaros, eftersom många av judarna, på grund av honom, (hela tiden) drog sig tillbaka och (hela tiden) trodde in i Jesus. (Joh 12:10-11)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Dra er till minnes utsagan som Jag talade till er: 'En slav är inte större (än) sin herre.' Om de har förföljt Mig, skall de och/också förfölja er." (Joh 15:20a)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1600

Dessa utsagor (Joh 9:22-23; 12:42-43; 16:2-3) kan tolkas så att de Johanneskristna levde inom den offentliga judiska synagogan, även om de bildade egna föreningssynagogor. Såsom judar var de befriade från romersk militärtjänst, de tvingades inte dyrka kejsaren och de kunde ha sina religiösa seder och fester. Utestängda från synagogan hade de inte längre detta skydd. ... De Johanneskristna började skingras samtidigt som Johannesskrifterna slutredigeras och kom till användning utanför den johanneiska gemenskapen. (Birger Olsson ”Messiasbekännare i Johannesskrifterna” s 360)

I Midrash Rabba Numeri 21,3 som kommenterar 4 Mos 25:13 om Pinehas' nitälskan, står det: ”Detta vill lära dig att var och en som utgjuter blodet av de gudlösa är som någon som frambär ett offer.” (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 369)

Och fallet sker för uppstigandets skull. (Nelly Sachs "I dödens boningar" s 33; citat ur Sohar-skriften)

Kyrkhults Betaniaförsamling har sitt ursprung från det arbete, som upptogs 1934, och som utpost till Karlshamn. Som evangelister verkade Ester Haglund-Hult och Lydia Lindgren. Betaniakapellet byggdes 1937. Också här stort motstånd. Prästen sa: ”Om jag så skall ge mitt blod, så skall jag sköta denna (kyrko-)församling ensam.” När evangelisterna kyrkobokfördes sa han: ”Evangelister, det finns bara fyra: Matteus, Markus, Lukas och Johannes.” De fick skrivas för ”predikanter” i stället. (Edgar Sundberg ”Blekinge – Ett KM-fält”)

I Vasa hade vi (1932) ekumeniskt möte. Prosten B. Serenius önskade, att vi alla skulle samlas på den augsburgska bekännelsens grund och i Martin Luthers anda. Jag begärde ordet och bad att få reservera mig. Jag var baptistpredikant och kunde inte godkänna förslaget. I augsburgska bekännelsen uttalas tjugotre gånger förbannelse över baptister. Luther rekommenderade i sin underskrift på furst Albrechts brev halshuggning eller bränning. Jag ville inte bli utsatt för dylik åverkan. Mötet blev så upphetsat och debatten mot mig så frän, att den gudfruktige direktören, baptisten E.J. Berglund i Bäcken, Vasa, som tillsammans med en annan broder valts att justera protokollet, vägrade att skriva under. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 2" s 52)

När det svåra förtalet om Gordonisterna hade uppkommit, överlade flera av de amerikanska missionärerna med varandra om hur de skulle tvinga dessa sina landsmän att lämna Jerusalem. Och de beslöto att uppsöka Baram pascha och tala med honom om hans hyresgäster. De sade honom allt det onda de visste om dem, och de frågade honom hur han kunde tillåta, att sådana föraktliga människor fingo bo i det hus, som han hade byggt åt sin hustru. ... Baram pascha (sade): ”Om de än skylde sin ondska med änglavingar, ska jag dock driva dem ur mitt hus.” ... Han vände sig till sin tjänare och sade: ”Hör hur spelare och danserskor sorlar i mitt hus!” Men när han red om hörnet, såg han alla slags sjuka och sårade sitta nerhukade framför ingången till huset. De talade med varandra om sitt lidande, och ett par av dem utstötte jämmerrop. Och Machmud, hans tjänare, tog mod till sig och sade: ”Här ser du de spelare och danserskor, som du hörde sorla i ditt hus. Dessa kommer hit varje morgon för att rådfråga Gordonisternas läkare och förbindas av deras sköterskor.” Baram pascha svarade: ”Jag ser att dessa Gordonister har bedårat dig, men jag är för gammal att låta mig bedragas av deras lögner. Jag säger dig, att om jag ägde makt, skulle jag hänga dem alla runtom taklisten av mitt hus.” (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 305-308)

Hos (Luthers) efterföljare har den mening i ordet ("tro") kvarstått, som det lyckades den katolska kyrkan att i detsamma inlägga och rotfästa. Ty "försanthållandet af den antagna lärosatsen" d. ä. dogm-tron, var och förblef denna kyrkas (vi kunna ej säga denna "församlings") första fordran på sina lärjungar. De som antogo denna, de voro : "rättrogne" (ortodoxe); de som därifrån afveko, då de t. ex. påyrkade äfven en moralisk renhet, de blefvo stämplade med spenamnet "rene" (katharoi) eller "kättare". Åt de förra saligheten, åt de senare fördömelsen! Och man väntade i det fallet icke på Guds dom: de borde utrotas äfven från jorden. (Viktor Rydberg "Kristlig tro och dogm-tro" s 152; Göteborgs Handelstidning 17,21,23 maj 1861)

Det naturliga förnuftet var så stort hos Paulus i hans blinda tillstånd, att han ansåg att kristendomen var en falsk lära och en verkan av den onde anden. Eftersom han var så vred på de kristna inbillade han sig, att han gjorde Gud en tjänst, då han förföljde och hatade de kristna. Han var så blind, att han trodde sig förtjäna saligheten genom att han sög de kristnas blod. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 283-284 i predikan 1848 över Luk 2:33-40)

(Kavaljererna på Ekeby) hade ingen misskund med (den gamla majorskan). Led var hon dem som en häxa, där hon gick längs vägen. Om en olycka hade träffat henne, skulle de inte ha sörjt mer än den, som på påskaftonen skjuter av en bössa, laddad med mässingshäktor, sörjer över att han har råkat träffa en förbiflygande trollkäring. En salighetssak var det dem, de stackars kavaljererna, att förfölja majorskan. Människor ha ofta varit grymma och pinat varann i stor hårdhet, då de bävat för sina själar. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 87; De gamla åkdonen)

Under den protestantiska Elisabeth i England var sträckbänken lika mycket i rörelse som under den katolska Isabellas. Under Cromwell befalldes Irlands prästerskap med hotelse af dödstraff lämna fäderneslandet om de voro olydiga. Hvar och en som dolde en katolsk präst måste lida döden. Puritanerna i det fria Amerika straffade alla som icke fasthöllo vid deras religion. I Massachusetts ”blefvo kväkarna piskade och brännmärkta, deras öron afskuros, deras tungor genomstungos med glödgade järn; de landsförvistes och i händelse de återvände, hängdes de.” Enligt Örebro stadgar af 17 februari 1617, bestämde Gustaf II Adolf strängaste straff för öfvergång till kristna läran. Jag kallar den katolska för den kristna emedan lutheranerna voro en sekt af den protesterande kyrkan. Elfva dagar efter stadgans utgifvande torterades Johannes Hammerus och afrättades. År 1624 afrättades Behr, Anthelius och Campanius, emedan de icke ville öfvergifva sina fäders tro, af Guldkonungen; det är ett vackert exempel på protestantiskt frisinne! (August Strindberg ”En blå bok II” s 623)


ca 1600 och tiden dessförinnan

(I 1571 års kyrkoordning) fanns kyrkodisciplinära stadganden, ett första utkast till en luthersk-svensk kyrkotukt, där de medeltida formerna bevarades, med skrift (privat bikt), vid behov varning, vidare utestängande från nattvarden (lilla bannet) och som hårdaste straff uteslutning från den kyrkliga gemenskapen (stora bannet). (Berndt Gustafsson ”Svensk Kyrkohistoria” s 84)

Man kan icke annorlunda afmåla korset, än det här är måladt; ty här se wi det i dess rätta färg. Att ligga hemma i sängen och wara sjuk, will ingenting säga häremot. Sådant anses wäl ock för ett lidande, men ett gyllene lidande är förföljelsen, då wi warda dödade under den försmädelsen, att wåra förföljare hafwa pris, lof och heder samt anses hafwa rätt, wi deremot anses hafwa orätt och måste således lida skam och försmädelse af werlden, som dermed tror sig förswara Guds ära. Härwid säger nu hela werlden, att det sker oss rätt, och att Gud, Skriften och alla änglar äro emot oss. Så behöfwer man då icke åklagare eller dom och ransakning emot oss, utan wi måste dö såsom fördömda och skändliga menniskor. ... Det wärsta af alltsammans är, att, när de handlat med eder på det allraskändligaste, skola de mena sig göra wäl derutinnan och låta sig tycka, att I hafwen Gud emot eder och skola deröfwer sjunga: O Gud, wi lofwa Dig! likasom om de nu just hade uträttat Guds wilja och wälbehag. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 341,343)

Gud låter det understundom få ske, att hans helgon snafwa och plågas, på det deras tro må styrkas och förökas, och de sjelfwa alltmer lära känna sin swaghet. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 134 i kommentar till Matt 7:15-23)

Den, som (kallar eller utgifwer det för gudstjenst, som Gud sjelf icke utgifwit eller så kallat), hwad gör han wäl annat af Gud, än en afgud? Han menar, att Gud är af samma tanke, som han, och bildar sig sjelf en gud efter sitt tycke, såsom han will; och skall få Gud, menar han, wilja och låta sig behaga, hwad han har uttänkt. Si, detta är ju ingenting annat, än att förwandla Guds wilja och mening och ombilda dem efter wår wilja och mening. Det kallas att taga Gud wid hakan och fläta åt Honom ett skägg af strå och akta Honom såsom en tok eller ett trädstycke, hwilket wi kunna förändra, som wi wilja. Detta är då för Honom en olidlig sak. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 130 i kommentar till Jes 60:1-6)

Det kan icke uppgifvas, hur mycket blod som utgöts, i det 12:te och 13:de århundradet i kyrkans namn och på hennes anstiftan. Kyrkan sökte visserligen för egen del hålla sina händer rena från blod, i det hon öfverlemnade de dömda kättarne till den världsliga myndigheten för bestraffning, men den världsliga myndigheten, som gaf den olycklige i bödelns våld, handlade på uppdrag af kyrkan. På Laterankonciliet 1215 genomdref Innocentius II det beslutet, att de världsliga myndigheterna af hvad slag som helst ... skulle förpliktas genom ed att inom sina jurisdiktionsområden utrota alla de personer, som de kyrkliga domarne betecknat som kättare. ”Den, som vägrar denna tjenst, skall exkommuniceras af provinsens ärkebiskop och biskopar.” ... Det fruktansvärdaste var, att inkvisitionsdomstolen beröfvade den anklagade så godt som hvarje möjlighet att rättfärdiga sig. (Kaufmann "Kejsardöme och påfvedöme intill 13:de århundradets slut" s 274)

Detta är tiden för strid och kamp, därför också för att såras och för att vara blodig och i smärta. ... Den kristnes liv måste var fullt av blodsutgjutelse, jag säger inte i att utgjuta andras blod utan i att vara beredd att utgjuta sitt eget. ... Det är ingen förföljelse nu, och Gud give att det aldrig må vara så, men det finns ett annat krig, det som gäller begäret efter pengar, missunnsamheten, lidelserna. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:392)

Hieronymus hade i eggande ord påyrkat (tvångsprincipen); andre kyrkolärare hade följt hans föredöme; men man anade då ännu icke, till hvilka följder den skulle leda. Man föreställde sig till en början tvånget som det tvång, en fader utöfvar mot ett tredskande barn. Men tingens logik låter icke hejda sig af godtyckligt dragna skrankor; en i historien införd princip sträfvar att där göra sig i sina yttersta följder gällande. Och den yttersta följden var dragen redan i (ärkebiskopen i Milano) Ambrosius' dagar. Katastrofen kom plötsligt, öfverraskande och slog de ädlare sinnena med fasa. Det var år 385. En manikeisk asketisk sekt hade uppstått i Spanien. Dess upphofsman eller ledare var en biskop Priscillianus, en för sin fromma och stränga lefnad aktad lärd och vältalig man. Anklagad af en fiende, en annan spansk biskop, Ithacius (känd som en egennyttig och sedeslös människa), vordo Priscillianus och hans anhängare bannlyste på en synod i Saragossa; Priscillianus vädjade då till det kejserliga konsistoriet i Trier, där usurpatorn Maximus, Theodosius' rival och kollega på kejsartronen, då residerade. Ithacius skyndade dit och vann gehör hos Maximus och lyckades utverka en dom, som förkunnade dödsstraff öfver Priscillianus och hans förnämste anhängare. Domen verkställdes, och en from kristen, hvars enda förbrytelse var, att hans kristna världsåskådning bar en annan färgton än den gällande, fördes till stupstocken och dog under bödelsvärdet. Två presbyterer och två diakoner följde sin älskade mästare i döden, glädjande sig åt martyrkronan; så äfven skalden Latronianus och en kvinna af hög börd, Eukrosia, änka efter retorn Delfidius. Det var första gången dödsdom afkunnades för villfarande mening; första gången som blod å lagens vägnar utgöts i renlärighetens namn. . . . Biskop Ambrosius af Milano och biskop Martinus af Tours uttalade offentligen sin afsky öfver odådet. Fördömelsedomar hade äfven de förkunnat öfver kättare; men domens bekräftelse hade de öfverlämnat till den himmelske domaren. . . . Emellertid var nu det första ödesdigra steget taget. Dödsdomar öfver kättare varda efter hand till laglig sed och uppröra icke mer det kyrkliga samvetet. På dödsdomar öfver enskilde följa utrotelsedomar öfver hela befolkningar. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 90-92; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Medan alla judiska grupper, till och med essenerna, tillät sig att dras in i kriget (när det judiska upproret bröt ut år 66 e.Kr.) som ytterst sett var messianskt i sin natur emot Rom, deltog inte de kristna. Som ett resultat dödades de som förrädare i hela Palestina av upprorsmännen. Jerusalemsförsamlingen flydde till Pella i det transjordaniska landet. (Leonard Goppelt "Apostolic and Post-Apostolic Times" s 60)

Under det första judiska kriget 66-70 e Kr flydde kristna från Jerusalem till Pella, 100 km nordöst om staden. Judarna föraktade de kristna ännu mer, när de inte ville ta aktiv del i kriget mot romarna. Omkring år 90 e Kr grundades ett nytt judiskt lärosäte i Jamnia och man upprättade nya regler för judendomen. De kristna förbjöds att fira gudstjänst i synagogorna och man läste t o m förbannelser över dem i bönerna. Kristendom och den judiska religionen hade gått helt skilda vägar. (Edwin Yamauchi "De första kristnas värld" s 32)


Att fortsätta med (hembygden):

De prester, som woro omwända och predikade evangelium, hade sina kyrkor fulla med folk hwarje söndag. Men afwen dessa prester fingo erfara werldens fiendskap ganska allwarligt. Många af deras egna embetsbröder ansågo dem för dårar och uttalade sitt ogillande deröfwer, att de kunde samwerka med lekmän och predika på annat ställe än i kyrkan. Det fans unga prester, som blefwo förbjudna af sina förmän att predika i kyrkan någon annan tid än wid den allmänna gudstjensten. (Swening Johansson ”Herrens werk” avd. V)

Presterna i allmänhet warnade folket för dessa sammankomster (i stugorna omkring Guds ord), ty de fruktade, att folket skulle dragas från kyrkan och göra den sanna kristendomen stor skada. Några ansågo att alla, som deltogo i dessa sammankomster borde ställas för kyrkoråd och allwarsamt tillrättawisas. Men under det att många öfwerläggningar höllos om rätta sättet att hindra dessa sammankomster, så tillwäxte den lilla skaran af sanningens wänner allt mer och mer. Herren hade lofwat att ej utsläcka den rykande weken eller sönderkrossa det bräckta röret, och han war trofast och sannfärdig. ... För att kunna få sammanträffa och säga hwarandra några uppmuntrande ord, stämde de ofta möte wid kyrkan, der de efter tjenstens slut kunde komma i tillfälle att en stund samspråka med hwarandra. Men dessa möten blefwo snart kända af werlden, som icke glömde att häda och försmäda på alla sätt. Det war ej sällan, då några Guds barn talade med hwarandra, att de blefwo omringade af en skara fiender, som uppenbarligen smädade dem på alla sätt. Man kunde få höra de gröfsta beskyllningar högljudt uttalas, under det att andra skrattade och skämtade utan gräns. Man må ej mycket undra på ett sådant uppträdande af folket, då det hade hört de allwarligaste förmaningar att akta sig för den nymodiga andligheten, som skulle wara folkets förderf. Folket fick äfwen höra, att olofliga och olagliga sammankomster skulle Gud straffa i sin stränga rättfärdighet, och att ingen sann kristen kunde tåla dem. (Swening Johansson ”Herrens werk” avd. I)

Till de väckta (i Jönköping under senare delen av 1830-talet) hörde även den tjugoåriga prostdottern Hilda Wetterling, som enligt den muntliga traditionen en söndag gick till nattvard utan sällskap av övriga familjemedlemmar, som hävdvunnen sed föreskrev. Denna händelse blev av allt att döma utslagsgivande för förhållandet mellan pastor (Per Magnus) Elmblad och hans förman, hos vilken adjunkten var inneboende. Ett våldsamt uppträde uppstod, varom Elmblad berättar i brev till sin mentor och välgörare Peter Wieselgren: "Paulus stridde med vilddjur; jag har ock stridit med vilddjur i människoskepnad. Vilddjuret är pastor loci. Jag har sökt att i Herrens kraft och Sebaoths namn rätt dela sanningens ord, men Ordet och Ordets förkunnare hava varit föremål för smädelse och förföljelse, i synnerhet av stadens synlige överherde. Ordet har dock banat sig väg till någras hjärtan som anammat det till bättring och till tro. Bland dessa är prostens egen dotter en av dem, som gått ut ur lägret att bära Kristi smälek. Hon anses av fadern för en galning och svärmerska, men lider tåligt som en martyr. Denna förbittring sträcker sig antagligen även till läraren som 'förvänder folket'. Vid uppstigandet från middagsbordet slog åskan ned först över dårbarnet, sedan över 'den förbannade läraren och upprorsstiftande läran'. Domen sändes: 'res och predika aldrig från Jkpgs predikstol'. Utan skäl dömer och fördömer han mig och mitt predikande som konsistorium sänt mig." (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 177-178; 'Vidare nätverk')

1 april 1836 kom till Jönköping prästen Per Magnus Elmblad som ämbetsbiträde åt stadens kyrkoherde, prosten Johan Wetterling. ... Följden av Elmblads verksamhet blev en väckelse av lagisk pietistisk typ med evangeliskt inslag. Bland dem som greps av hans förkunnelse var en av prosten Wetterlings döttrar, som av fadern karakteriserades som ”en galning och svärmerska”. Detta resulterade i att Elmblad i augusti 1837 förflyttades från Jönköping till Åkers pastorat, ett par mil norr om Värnamo. Under det år Elmblad verkade i Jönköping hade en liten krets av väckta bildats kring honom. ... Utan överdrift kan man nog säga, att kyrkans reaktion på levande kristen tro skapade en bitterhet, som gjorde denna samling till ett första steg i separatistisk riktning i Jönköping. (Väckelsens folk s 12-13; Göran Åberg: Folkväckelse och frikyrklighet i Jönköpings län)

(Krukmakaren Stephan Christoffersson Glantz i Jönköping) förkunnade (i mitten av 1700-talet) " ... att predikoämbetet är Satans tjänare - att kyrkan vore ett komedihus, varuti folk hade apespel och gör kyrkan till babyloniska skökan ... att ingen borde döpas förrän han bleve så stor att han förstod vad döpelsen hade att innebära - att yttre döpelsen med vatten är inledningen eller nyckeln till den heliga andedöpelsen." ... (Glantz) uppgav 1749 att "han sig till ingen religion bekänner" och skulle därmed kunna kallas fritänkare. Men han kan inte ha varit opåverkad av samtidens stora andliga strömningar, pietismen och herrnhutismen. Mot radikalpietister och herrnhutare kom 1726 års konventikelplakat, som t o m förbjöd det offentliga bruket av ordet pietist, och 1735 års religionsstadga, som medgav rättsåtgärder mot villomeningar i trosfrågor, till flitig användning. ... Den år 1750 utvisade herrnhutledaren Arvid Gradin uppgav ... 1741 att "auch i Smaland und besonders in Jonkoping gibst erweckte Leute" och åsyftade då systrarna Margareta och Magdalena Clerck, änkor efter respektive greve Erik Fredrik Stenbock och överstelöjtnant Erik Cederberg. De bodde 1739-1741 periodvis på Klemmestorp utanför Jönköping och hade omvänts av radikalpietisten C.M. von Strokirch, vilken ofta gästade dem, men sedan Margareta (liksom von Strokirch) 1740 anmälts för Göta hovrätt, blev systrarna 1741 herrnhutare. En av de väckta kan också ha varit Märta Ruda, tullskrivaren i Jönköping Jacob Plantas änka och moder till Petter Jacob Planta, som 1759 blev herrnhutisk läkarmissionär på Jamaica. Pietismen - den andra av källådrorna till 1800-talets väckelserörelser - hade på 1710-1720-talet på allvar kommit till Sverige, bl a med från Rysslande hemvändande karoliner och studenter från Halle. Redan 1701 hade dock landshövdingen erhållit en skrivelse från Kungl. Maj:t om pietismens utrotande i Jönköpings län. Till denna trosuppfattning bekände sig kanske tullskrivaren i Jönköping Jonas Sandahl, i vars bouppteckning 1769 fanns den av pietisterna älskade Sions sånger, som utkommit på svenska 1743. (Per Ericsson "Den apostoliske krukmakaren" s 81-83)

(Krukmakaren Stephan Christoffersson Glantz i Jönköping) var född 1707 i ett romersk-katolskt hem i Steiermark i Österrike. Här lärde han sitt hantverk och kom sedan att arbeta hos släktingar i Salzburg, där han omvändes till lutheran. Ärkebiskopsdömet Salzburg var under århundraden ett centrum för den katolska kampen mot reformationen och striden nådde en kulmen 31 oktober 1731, då det s.k. emigrationspåbudet utfärdades, vilket ålade alla lutherskt-evangeliska över 12 år att inom 8 dagar utvandra. Flera 10.000-tals personer flyttade från Salzburg och mottogs med sympati, framför allt i Preussen. Men även i Sverige uppmärksammades denna religiösa utrensning och i kyrkorna upptogs 1732 en allmän kollekt för de fördrivna. Tillsammans med fyra andra gesäller sökte sig Glantz till Stockholm, där han 1733 av Samuel Wilcke vid Tyska församlingen upptogs i den lutherskt-evangeliska religionen och 1735 av Kungl. Slottskansliet erhöll pass som "salzburgisk emigrant". För emigranterna, som spreds över landet, hade utfärdats ett kungl. brev "huru de sig försörja måge och i städerna intagas". I september 1736 anlände emigranten Peter Paul Hering till Jönköping, där han på rådhuset visade sina pass, bevis och rekommendationer från utrikes och inrikes orter och fick, förutom rekommendation till invånarna om benägen ihågkomst och hjälpsamhet, 6 dlr smt av fattigpenningen. En annan av de fördrivna som passerade Jönköping var en viss Silfverstein, som glömde att visa sitt pass vid tullporten när han kom till staden 1747. Glantz arbetade några år på skilda orter, bl a i Jönköping 1738 hos krukmakare Nils Ryberg på Tyska maden 22. Påföljande år kom han till Kalmar. ... Efter det att (Glantz) 1745 nekats burskap i Kalmar begav han sig till Alingsås. ... Sedan stadens präster ej kunnat förmå honom att överge sina "villomeningar" kallades Glantz 1747-1748 tre gånger till förhör inför Skara domkapitel för att "han icke låtit befordra sina barn till dopet, eftersom han var i den villfarande meningen att dopet icke var till saligheten nödigt, och var därutinnan något ivrig". För domkapitlet "tillgav han sitt fel" och släpptes med en förmaning att icke åstadkomma någon förargelse. Då han senhösten 1748 blev instämd för rådstugerätten emedan han fortsatt med sina "villofarelser", uttog Glantz pass, "såsom ville han begiva sig till utrikes orter", men reste i stället till Kalmar, där han åter förgäves sökte burskap den 12 december 1748. ... Han förhördes den 16 augusti 1749 av domkapitlet i Kalmar. Han uppgav sig vara utan hemvist och att "han sig till ingen religion bekänner utan allenast till den korsfäste Kristus och under försakelse av sig själv söker att bliva i fred med Gud och människor". ... 1751 reste han till hovrätten i Jönköping för sin rättstvist. På grund av sin skrift angående predikoämbetet som han ingivit till magistraten i Kalmar kallades han den 16 maj 1753 ånyo inför domkapitlet, där han förhördes den 10 augusti. Glantz klagade där över att magistraten meddelat Kommerskollegiet att "han ingen hjälp är värd, vilket är emot Guds ord eftersom han velat sig redligen nära". ... Glantz begav sig ånyo till Jönköping för att bevaka sin process i hovrätten. I juni 1755 anhöll Glantz att som kakelugnsmakare få bli borgare i Jönköping. ... Glantz inlämnade ett av prosten Carl Tiliander den 10 juli utfärdat intyg om hans stilla och kristliga leverna. Magistraten beslöt att tillåta Glantz "att sig i stillhet lovligen försörja med sina händers arbete, utan någons förfång eller intrång i en eller annan måtto". ... (Rådhus)rättens beslut blev i slutet av mars (1756) att Glantz inte skulle beviljas bliva krukmakare i staden. ... Hur Glantz och hans familj försörjer sig de följande åren är okänt. I februari 1759 beviljas emellertid Glantz och hans hustru 4 dlr smt av fattigpengarna på grund av deras usla och fattiga tillstånd. ... (1761) beslöt hovrätten att Glantz skulle ... i något hospital intagas och där sin övriga livstid förbliva, samt därunder hindras ifrån umgänge och samtal med enfaldigt och i kristendomen mindre grundat folk, samt av prästerskapet flitigt besökas och om salighetsläran underrättas, samt således försökas att föra honom ifrån hans villosatser och irring i religionen". (Per Ericsson "Den apostoliske krukmakaren" s 71-80)

1660 hade den jönköpingsfödde Erik Jöransson - vilken uppgav att "Gud hade skärat och renat honom i sitt hjärta, att det var så hett som en låga, och han inbillade sig det vara den helige andes låga" och som därför på 1650-talet "predikat ordet i Stockholm för folket och sagt dem efter andens uppenbarelse varutinnan de foro vill" - på släktingarnas begäran och med stöd av Jönköpings rådhusrätt och Göta hovrätt 1659 insatts i Jönköpings hospital, där han förblev till sin död 1685. 1687 dömde Svea hovrätt "den svenska pietismens föregångare" Daniel Anander - son till komministern i Jönköping 1633-1646 Håkan Anander - för bl a hans stridsskrift mot den ortodoxa lutherdomen till internering på Danvikens hospital, där han avled 1697. (Per Ericsson "Den apostoliske krukmakaren" s 80)

Utaf (Jönköpings) Stads Egna och i archivo förwarade Handlingar, finner man inga äldre än på 12-åratalet efter Christi födelse, men af dem ser man dock, att Staden så lång tid tillbaka warit i det anseende och belägenhet, att Slott och Fästning därwid blifwit anlagt. . . . Slottet och Fästningen luta nu (år 1770) till sin undergång, som fordom warit för den Danska Krigsmackten en swår stötesten och en oöfwervinnerlig Bom. (Carl Peter Thunberg "Tahl om staden Jönkiöping" s 61-62,65; talet hållet på "Småländska Nations salen (i Upsala) den 9:de Dag Maji 1770")


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Paulus hade tidigare inlett sitt tal inför Sanhedrin med att peka på sitt ”goda uppsåt”, inte bara som en Jesu apostel utan också under den tid av sitt liv när han var en förföljare och hädare av Vägen. ”Jag har alltid, intill denna dag, tjänat Gud med gott uppsåt” (23:1). (Peter Halldorf ”Andens folk” s 379 i kommentar till Apg 23)

En fåfäng person kan lätt fångas i en fälla och bringas på fall. Det är helt enkelt så att en fåfäng människa har en falsk självuppfattning, en uppblåst syn på sig själv. En sådan människa kan kontrolleras och manipuleras totalt om man bara vet vilken knapp man ska trycka på. (Bob Dylan "Mmoarer - Första delen" s 167; Oh Mercy)

Ofta har den kristna kyrkan accepterat makthungriga politiker att uppträda i kristendomens namn. Men deras handlingar har skadat de värden som kristen tro handlar om och förfalskat den tro vi har. Därför är det i vår tid en stark rörelse bland de kristna över hela världen, att återvända till det ursprungliga i kristen tro och be om förlåtelse för de perioder när Kyrkan har gått hand i hand med Staten, i politisk förföljelse mot judar och muslimer. (Stanley Sjöberg ”Koranen och Bibeln” s 15)

Jesus förutsäger att världens motstånd skall mogna till regelrätt förföljelse. Det är här inte blott tal om tillfälligt motstånd från enskilda människor, utan om organiserad förföljelse från religiösa och civila myndigheter. – Att bli utstött ur synagogan innebär både en bannlysning och uteslutning ur folkgemenskapen. (Studiebibeln II:695,697)

När vi för sex år sedan (1964?) började med vårt missionsarbete, fanns det ingen frikyrklig verksamhet i Spittal eller i byarna mellan oss och Lienz i Östtyrolen. Naturligtvis blev vi från början ansedda som kättare, och den katolske kyrkoherden varnade för oss, och man förbjöd varje kontakt med oss. Man talade emot oss i kyrka och hem. ... En dag kom vår hyresvärd och meddelade oss, att han hade fått många protestbrev, och att man också hade erbjudit honom en större summa pengar, om han ville säga upp vårt hyreskontrakt och därmed den lägenhet som vi bebodde. Det vore nämligen en stor skam för staden Spittal, att vi skulle förföra folket här. Därför hade han kommit, ty han förstod oss, och att Ferrari har många motståndare, och därför skulle han hjälpa oss och till och med bygga ett kapell som vi sedan kunde hyra. Så skedde också. (Alexander Ferrari "Med evangelium i katolskt land" s 38; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1970)

Tåget startade. Bänkarna var upptagna av kristna som hade stigit på vid tidigare stationer och bagagehyllorna var fyllda av resväskor. Chassiderna stod i grupper. Några försökte sätta sig på sina korgar och knyten. De pratade, gestikulerade och drog sig i skägget. En av chassiderna ryckte en annan i rockslaget för att försöka få honom att förstå rabbinens ord. En jeshivapojke tog upp en flaska vodka ur sin korg och bjöd runt för att fira någon rabbins födelsedag. ... Ockaå Ezriel bjöds på en sup. Han läste välsignelsen och de svarade med amen. De uttryckte en förhoppning om att han skulle förbli chassid och inte, Gud förbjude, fjärmade sig från sina förfäder. Två kristna damer började fnittra. En kristen man med ljus mustasch öppnade munnen. ”Jaså, ni super, judegrabbar? Ni är fulla, va? De kristna har inte en brödbit att mätta magen med, men ni slöfockar, ni häller i er vodka. Man borde göra likadant som man har gjort i Ryssland – köra ut er.” ”Vart skulle de köra ut dem?” frågade en herre med plommonstop och stora genomträngande ögon. ”Vem vill ta emot den här ohyran? Preussarna? De släpper ut all sin lort här i Polen.” Chassiderna låtsades inte höra eller också hörde de och låtsades kanske att de inte hörde. De förstod mycket litet polska. ... Mannen med plommonstopet fortsatte: ”De kommer att dränka oss, de där djävlarna! De kommer att göra samma sak som de gjorde i Egypten. De jagades bort som råttor från Ryssland och här spottar de på det polska folket och tar ifrån dem deras bröd. Skapar livsmedelsbrist. Vad ska vi ta oss till med deras tjatter? Titta på dem bara – vildar! Värre än tatarerna! Fullständigt ohyfsade!” (Isaac Bashevis Singer "Godset" s 323)

Staden Silves är ledsam. Den ligger något vid sidan av allmänna farvägen. Gatorna är smutsiga och husen fula. Den lilla gruppen av troende kämpar en hård kamp. Man har en liten lokal, men i vanliga fall är det svårt att få den fullsatt och omvändelser äro ganska sällsynta. Den kvinnliga evangelisten där och flera av syskonen i ett grannsamhälle ha suttit fängslade, därför att de inte brytt sig om prästernas hot utan predikat evangelium. Det sker mycket bakom kulisserna i de katolska länderna, som världen i övrigt har föga reda på. (Tage Ståhlberg "Resa i Portugal på såphala vägar"; Jönköpings-Posten 1956-02-03)

”Dessa ting” (i Joh 16:1) syftar på världens hat (15:18-27), som åter är nämnt mer detaljerat i nästa vers.” (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 484)


ca 1950 - ca 1900

Alla såg fram mot (särskilt ett av de) ordinare församlingsmötena (i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm 1948, ett måndagsmöte). ... Efter en inledande sång och bön tar (Lewi Pethrus) till orda och börjar med den vanliga mötesrutinen. ... Det blir en kort paus, Pethrus samlar sig, reser sig upp, och säger till församlingen: "Ja, syskon, idag är det väl inte den rätta tidpunkten att syssla med vanliga församlingsärenden. Vi har ju alla kommit hit tillsammans i kväll på grund av den chock vi upplevt av broder (Sven) Lidmans avskedsansökan i Aftonbladet. ... Gycklarna har vaknat och som en här av fladdermöss och vampyrer har de hävt sig över oss. De har öst ur sig skurar av lögner. ... Om jag under min tid i församlingen har gjort mig skyldig till synd så mycket att det kunde rymmas på ett knappnålshuvud skulle jag inte stå här." ... Någon försöker tydligen tränga sig upp på plattformen. ... Adrian Holmberg börjar med stor upprördhet över Aftonbladsartikeln och Sven Lidmans ofattbara handling. Efter en stund har han fått hela församlingen med sig. Alla känner ju likadant. Men så plötsligt byter Adrian Holmberg grepp och vinklar in händelsen från ett annat håll. "Men syskon, när en man som Sven Lidman tar ett sådant här steg, gör någonting så här ofattbart måste han ha haft mycket allvarliga skäl. Sven Lidman har ju tjänat rörelsen, som vi alla vet, i över 25 år. Han måste ha upplevt saker som tvingat honom att handla som han gjort. Han måste ha upplevt missförhållandena av en sådan art att han inte ansett sig kunna handla på annat sätt. ... Och det ska jag säga er syskon, att jag har suttit i den här styrelsen i 30 år, och jag kan säga er att här framför er - och han gör en svepande gest mot de 60 på podiet - sitter en samling KÄRINGAR!" ... Lewi Pethrus reser sig upp, mycket blek men fattad, lägger den högra armen om Adrian Holmbergs axlar, och gör med den vänstra en uppfordrande gest ut mot församlingen. "Syskon, känner vi inte alla i den här stunden att det är karlar som Adrian Holmberg vi behöver?" Lewi Pethrus känner i den stunden att kraften och kontakten med publiken finns hos Adrian Holmberg, att denne för ögonblicket är folkets man. Pethrus får också omedelbart gensvar från den stora publiken. Genom 4 000 själar går en stötvåg: Adrian Holmberg är stark, vår ledare satsar på Adrian Holmberg, vår ledare är stark! ... Ingen i den stora församlingen kunde ju veta att Adrian Holmberg före församlingsmötet hotats av Pethrus: "Yttrar du dig på församlingsmötet i kväll, utesluter vi dig!" ... Adrian Holmberg, det en gång fattiga barnhusbarnet, den ständigt obekväme opponenten, sanningssägaren, blir plötsligt förstådd och hyllad. Han tappar totalt tråden och resten av hans anförande blir en känslofull tacksägelse till Pethrus, för allt vad denne betytt för hans personliga frälsning. ... De följande veckorna ägde Fars slutliga utstötning ur Filadelfia rum. Det skedde i etapper, församlingsmöte efter församlingsmöte och under stor uppmärksamhet från pressens sida. ... Lidmans-oppositionen tystades slutligen med hjälp av en nyskapad, auktoritativ doktrin, fastställd på ett församlingsmöte: "Den medlem, som har en gentemot församlingsmajoriteten avvikande uppfattning i andliga frågor, begår synd." Bara några veckor efter måndagsmötet uteslöts Adrian Holmberg ur den församling han tjänat sedan första världskriget, och med olika argument utrensades andra viktiga Lidman-anhängare undan för undan. (Sven Lidman "Fadern, sonen och den härliga bokbranschen" s 99-104,109-110; Sven Lidman = pingstledaren och författaren Sven Lidmans son)

Fritzchen gick i den kristna folkskolan, som alla andra barn i vår stadsdel. De hade fått en ny lärare, mycket ung, jag säger det som en ursäkt, herr doktor, han vikarierade för den ordinarie, som var sjuk. Det föll honom in att ropa fram en av de judiska pojkarna, vilken som helst. De hörde väl på tonen att det var fråga om att pina dem, ingen lydde, rösten blev skarpare. Då reste sig Fritzchen. Han kommenderades upp på en stol – gråt inte, gnädige Frau, det är över nu, han har inte ont av det längre – och läraren uppmanade de kristna barnen att peka ut hans judiska rasdrag. De kom fram med allt vad de kunde finna på: hår, hy, näsa, fötter, gester ... till sist var det ingen som hade mer att säga ... då frågade han – mannen hade andats djupt och sett långt framför sig med sin melankoliska blick – då frågade han: ser ni inte den förljugna blicken i dessa ögon? Han har aldrig ljugit, vår gosse, inte sant, herr doktor, ni vet det. Det blev för mycket för honom, han hade stått som på glödande kol inför allas blickar, han sjönk ihop och grät, han grät i timmar. En pojke skickades hem med bud, min hustru och jag tog en bil och hämtade honom. Sen dess var han sig inte lik, han var som en skugga, och när han fick ett nytt influensaanfall nu i maj, gick det inte längre. Han dog den tjugotredje, klockan åtta på morgonen. Jag klippte av en lock av hans hår, om ni skulle bry er om det, gnädige Frau. (Jeanna Oterdahl "Bukett i november" s 142-143; När kommer Benjamin?)

Förintelsen av Europas judar är på flera sätt unik bland folkmorden. Dess omfattning, avsikt och systematiska genomförande är utan motsvarighet. Tanken var att utrota varje jude som nazisterna kunde komma åt. Judarnas politiska åskådning var oviktig. Om de var obeväpnade och i varje mening totalt ”oskyldiga” var likgiltigt. Deras brott: att vara jude. Hitlers slutgiltiga lösning var antisemitismens mest förfärande utbrott i kallt ursinne. Alla nazisternas offer var förvisso inte judar, men alla judar var utsedda till offer. Tredje Riket ställde väldiga resurser till främst SS förfogande för att spåra upp, transportera och avliva varje judisk man, kvinna och barn. Ansträngningarna var så stora att de gick ut över Tysklands förmåga att segra i andra världskriget. I själva verket prioriterade man utrotningen av judarna. (Per Ahlmark "Det öppna såret - Om massmord och medlöperi" s 55)

6 miljoner levande mänskliga varelser ”eliminerades” under andra världskriget, bara därför att de var judar. Europas judar blev så gott som utplånade. En tredjedel av alla världens judar dödades. Detta dråpslag mot all trygghet och tro och allt förnuft har fått oöverskådliga följder. (Geoffrey Cowling "Berättelsen om ett folk" s 291)

Det är en av de många förtjänsterna hos Karl Müllers Kirchengeschichte, att den givit en välförtjänt plats i framställningen åt den i sitt slag storartade, men till det yttre anspråkslösa baptiströrelsen. Som ingen annan har den lidit under en obarmhärtig förföljelse från alla kyrkorna, emedan den ville vara en sekt i ordets egentliga betydelse (enl. vår teminologi). Ännu efter fem generationer var den diskrediterad i hela världen (t ex England) på grund av misslyckandet med dess eskatolgiska riktning i Münster. Och, ständigt undertryckt och skrämd under jorden, har den först långt efter sin uppkomst kunnat göra en sammanhängande formulering av sina religiösa idéer. Så har den framställt ännu mindre "teologi", än som skulle varit förenligt med dess principer, som varit avvisande mot att göra tron till Gud till en speciell "vetenskap". Detta föll inte de äldre fackteologerna, redan på den tiden, i smaken, och det imponerade föga på dem. Men även bland de yngre finns samma inställning. Hos Ritschl (Pietismus, I, 22f.) (1880) t ex, behandlas "vederdöparna" föga objektivt, ja nästan hånfullt. Man frestas nästan att beteckna inställningen som teologiskt borgerlig. Och ändå hade Cornelius' utmärkta arbete (Geschichte des Münsterschen Aufruhrs) funnits sedan årtionden. Ritschl ser här överallt ett återfall, utifrån hans ståndpunkt, till "katolicism" och misstänker direkta påverkningar från de radikala franciskanerna. Även om något sådant kunde påvisas, så skulle dock förbindelserna vara mycket svaga. (Max Weber "Den protestantiska etiken och kapitalismens anda" s 135-136)

Vendlas tanke var att den något avsides liggande stugan skulle bli ”kyrka” och bostad. Denna nyhet slår ned som en bomb i det ultrakonservativt kyrkliga Urshult. I ett av de första mötena är kyrkoherden och en kyrkorådsledamot med och gör anteckningar om allt som förekommer, som om konventikelplakatet alltjämt vore i kraft. I kyrkan varnas sedan för dem som dristat sig att besöka villoandarnas sammankomster. ... Men verket fortsätter och evangelisterna är okuvliga. De beder och kämpar för vänner och förföljare, t.o.m. för präster som i ovisligt nit strider för den kyrka, där deras hjord ska vårdas och bevaras för villfarelse. (Edgar Sundberg ”’Villoandar’ öppnar bageri i Urshult – En milstolpe”)

Vid tiden för den första protestantiska kongressen i Panama 1916 hade de protestantiska kyrkorna i Latinamerika ungefär 3000 000 medlemmar. Men en mycket stor procent av deltagarna i Panamakongressen var utländska missionärer och ledare som representerade kyrkor i USA, Canada, Storbritannien, Spanien och Italien. Tydligen hade protestantismen ännu inte fått riktigt fäste i latinamerikansk jord. Den utsattes också ständigt för diskriminering och förföljelse från den katolska kyrkan med påföljd att det bland protestanterna utvecklades starka antikatolska tendenser som ännu (år 1985) finns kvar. . (C. René Padilla "Latinamerikas kristna" s 221; författaren född år 1932 i Quito i Ecuador)


ca 1900 - ca 1860

Hvem kan säga den plats på jorden, dit satans inflytande icke sträcker sig? ... Har du under ditt lif, gifvit akt på den sällsamma sanningen, att Gud och satan stundom synes verka efter samma plan och i själfva verket göra det genom samma tilldragelse? Du kan säga: ingen annan än en fiende kunde hafva gjort detta. Men småningom börjar du inse, att det icke är fienden, utan att det är fadershanden. Läs början av Jobs bok, denna märkliga bok, som är så föga förstådd, men som intager en plats och återgifver förhållanden, som ingen annan bok i bibeln gör. ... Satan föresätter sig att bringa denne man på fall och får tillåtelse af Gud, att till en viss utsträckning fresta honom. Gud tillåter det, emedan han ser, att han har ett tillfälle att få välsigna. Jag är viss om att utan denna satans frestelse, så förskräcklig och ihållande den än var, skulle Job aldrig hafva varit den man han sedan blef. Så är det äfven i ditt och mitt lif - må Gud hjälpa oss att förstå hans handlingssätt och handla visligen, ty fienden anfaller oss, och det tyckes, som om det endast vore hans verk; men Gud tillåter det, emedan han ser det vara något, som han kan göra bruk af. Satans anfall på Paulus skedde genom något, som kallas "en påle i köttet". Tro icke, att det var något af det alldagliga lifvets små bekymmer, som du lika litet behöfver fästa dig vid som Paulus. Samma ord förekommer på ett ställe hos profeten Hesekiel, där "påle" betyder något, på hvilket en människa kan korsfästas eller spetsas; för Paulus var det någon stor pröfning. ... Satan sände sin ängel för att bring aposteln på fall, och Gud hviskade till honom: "Min son, det är min gåfva till dig." Gud såg, att Paulus behöfvde det. Paulus skulle aldrig kunnat vara den man han var, om han icke hade blifvit så djupt förödmjukad. ... Gud kan icke verka i dig eller i mig, förrän har har gifvit oss ett förkrossadt hjärta. (J. Elder Cumming "Guds gåfva: en satans ängel" s 70-72; föredrag och kommentar till 2 Kor 12:7 vid Keswick-konferensen i norra England juli 1898)

Vid bibelkursen på Götabro mötte (min mor Anna) Amanda från Fåglarvik, och de drog ut, de två i sällskap som unga flickor, evangelister, först till Uppland, sedan till Småland. ... Motståndet kom från alla håll. Unga pojkar störde deras möten, men det står ofta (i mors dagbok) att de lugnade sig när evangelisterna började sjunga. ... Folket i byarna stängde sina dörrar. Prästerna varnade för besmittelse. ... Ofta fick de höra, att bibeln bara känner fyra evangelister. Lika ofta, tror jag, svarade de, att det var två kvinnor, som först bar uppståndelsebudet från graven – en tidig morgon ... Ja, det hände så småningom, att de fick hjälp av kyrkans män och att de samarbetade med någon prästman. De bokstavligen sjöng sig genom bygderna. (Verner Malmsten "Prosa Poesi Prologer Foton" s 45)

I de gamla judiska rabbinernas skrifter läses uppenbart: ”Hvar och en som utgjuter de gudlösas blod är lik den som frambär ett offer.” På samma sätt menade ock hedningarna, att de gjorde sina gudar en tjenst, när de dråpo Jesu lärjungar. Äfven de förföljelser, som utgått från de kristna kyrkosamfunden hafva burit samma prägel. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 520)

"Den förste baptisten i Sverige", (sade predikanten Anders Johansson till Sven-Johan), ... (han) hette Fredrik Olaus Nilsson. ... (Han) blev landsförvist från Sverige för det han predikade evangelium i de västra delarna av landet. ... Han var varken den förste eller den siste (som blev landsförvist). Den siste, det är inte så länge sedan han förvistes. Det blev förresten en sådan skandal den gången, att man avstod visst från att landsförvisa fler endast för att man skämdes inför utlandet för den affärens skull. ... (Det var) prästerna förstås (som ställde om det). ... Och så regeringen och kungen, Oscar I, den man kallat för upplysningens konung och vän. ... Men det är inte bara baptisterna, som varit ute för prästernas förföljelse. ... Präster ha ej heller skonats då de blivit troende på Herren och vågat bekänna sin tro." Han talade om de förföljelser, som präster som Tollstadius och Ruthström fått röna från de tongivande inom kyrkan på sin tid. ... (Men) till sist blev det en ren världsangelägenhet, som tilldrog sig alla kristna folks uppmärksamhet, frågan hur Sverige behandlade de kristna. ... Englands statsminister, lord Palmerston, skrev (1851) till den svenska regeringen och besvor den att ändra lagstiftningen. ... Det hölls föreläsningar i England om religionsförföljelserna i Sverige. ... Från Frankrikes evangeliska kristnas ledare kom ett hjärtskärande brev till ärkebiskopen med bön att han ville inställa förföljelserna, men det lämnades obesvarat. ... Vid riksdagarna härhemma kom det titt fram förslag om lagarnas ändring. Men prästerna och biskoparna satte sig däremot. (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 94-99; 1870-talets Blekinge)

När Fredrik Nilsson skulle komma och förkunna baptismen för luteranerna vid Chisago Lake påbjöd deras pastor från predikstolen: Intet rum finge upplåtas åt denne råe och olärde sjöman, som inte var invigd till prästämbetet! Ingen medlem av nybyggarnas församling finge öppna sitt hus för denne falske religionslärare, som försökte nästla sig in även i deras ort! Johannes Stenius, deras nye pastor, var strängare mot sekterister än sina företrädare i tjänsten. Han fattade det som en själaherdes första plikt att bekämpa villoläror och övervaka att den honom ombetrodda hjorden inte skingrades. I nästan varje predikan varnade han sina åhörare för de villfarande andar, som fick fritt fara omkring och härja i landet. Han beklagade bittert, att lagstiftarna i Nordamerika hade haft ett orätt begrepp om den andliga friheten: De försummade att upprätta ett värn för den enda sanna och rätta läran, den luterska. I Sverige åtnjöt luterdomen ett säkert skydd av polismyndigheten, men här i Amerika var den alldeles oskyddad och folket var i sin enfald och okunnighet blottställt mot trosförförare. I Sverige utvisades falska apostlar eller sattes i häkte på vatten och bröd, men härute hyllades och hedrades de mera än de förkunnare som var av Gud invigda till prästmannens kall. (Vilhelm Moberg ”Sista brevet till Sverige” s 105-106; Flod eller vattenskål?)

Prosten J. Otterström i Warola lät sina tre kyrkor stå öppna för lekmäns predikan under hela sin tjenstetid i omkring 23 år. I hans tre församlingar fans ej något missionshus under hans tjenstetid, utan lekmän, som folket wille höra, fingo fritt predika i hans kyrkor. Men då han af sjukdom och ålderdom icke längre kunde sköta tjensten utan måste lemna sin tjenst åt en vice pastor, då blef kyrkan genast stängd för lekmän, och samlingshus måste byggas. I Wexiö stift war fiendskapen i början mot den fria werksamheten mycket större hos presterna än i Skara stift, men flera prester i Wexiö stift hafwa sedan blifwit omwända till Herren och gjort gemensam sak med den fria werksamheten. De hafwa äfwen för denna sin werksamhet fått uppbära owilja och fiendskap. (Swening Johansson ”Herrens werk” avd. VIII)

1867 flyttade kakelugnsfabrikör J.E. Eriksson och hans hustrukarin från Göteborg till Skövde. De var medlemmar i Göteborgs Baptistförsamling och blev genom flyttningen till Skövde stadens första baptister. Ordet ”baptist” var på den tiden ett skräckinjagande ord. Man till och med undrade om dessa som kallade sig ”baptister” var lika alla andra människor. ... Fyra personer ... beslöt att i Skövde bilda en församling efter nytestamentligt mönster. Detta skedde den 11 febr. 1874. ... Det var i början inte många som vågade gå på baptisternas möten. ... Ett vanligt uttryck på den tiden i dessa varningar var, att man ”kunde lätt blifva besmittad”. Den lilla församlingen mötte redan i början mycket svårt motstånd, men fortsatte likväl i förtröstan på Guds hjälp. En tid var svårigheten så pass kännbar, att makarna Eriksson ämnade lämna Skövde. De stod dock kvar på sin plats. (Gustav Bühlund ”Skövde Baptistförsamling 1874-1964” s 5-7)

Det var 1865 som (prästen) E.J. Ekman kom till Simtuna (på upplandsslätten). ... Han nöjde sig inte med att förrätta de ordinarie gudstjänsterna utan började dessutom att samla folk till bibelförklaringar och möten på andra tider och ute i byarna. Det väckte en oerhörd storm och förbittring. Motståndarna beskyllde honom för att inte predika lutherskt och några spred till och med ut att den nya prästen var mormon! ... Vid de extra gudstjänsterna i kyrkan på söndagskvällarna måste de troende själva bekosta ljusen som användes i kronorna. Kyrkorådet hittade nu på att kräva en borgen på 60 000 kronor av pastorn och de troende, i händelse att eldsvåda skulle uppkomma i kyrkan! De fattiga missionsvännerna och den lika fattige prästen hade inte råd att ställa denna borgen, varför mötena måste flyttas till den närbelägna skolan. Kyrkorådet passade då på att stänga skolan för mötena, eftersom man fruktade att golvbjälkarna inte skulle hålla! Så var då den unge prästen utestängd från både kyrka och skola i sin egen församling. ... Samma eftermiddag som skolan stängdes för prästen, kom en förmögen rusthållare från närmaste by och meddelade pastor Ekman att hans gård från och med nu stod öppen för verksamheten. Denne man tillhörde inte själv väckelsefolket, men han var en rättsinnig man. (Einar Rimmerfors "Årsbarn med seklet" s 35)

Utdrag av protokollet, hållet vid kyrkorådets sammanträde i Öster-Våla sockenstuga (i Uppland) den 12 febr. 1860. ... Possessionaten Tottie ansåg (läsarnas) sammankomster högst skadliga ... (och) lätt kunde inverka på de enfaldiga samt därigenom bana vägen för baptister och mormoner. ... Nämndemannen Per Olsson yttrade: ” ... Får det oförnuftiga läseriet ohejdat fortgå, så skall inom kort statskyrkan falla över ända och samhället därigenom upplösas. ... Vår tids s.k. läsare förakta ju kyrkan, enär de öppet uttala, att det är bara stenmurar och andligen döda lärare. Likaså leder deras lära till söndring i samhället och framkallar tvedräkt ... så att samhället slutligen varder upplöst.” (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 562-564)


ca 1860 - ca 1850

Man hoppas alltid, att ondskan och fiendskapen till sanningen skall störtas och oskulden segra; men man misstager sig, tiden med hela sitt omfång och sin längd är werldens tid; de christnas tid är ewigheten. … Man tror sig följa ljuset och har likwäl sitt eget mörker till wägwisare. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 204-205)

Alla som hatar, smädar och föraktar de kristna, är ormens säd, och rätta kristna är kvinnans säd. Herren säger i 1 Mos. 2: ”Jag skall sätta fiendskap mellan din säd och ormens säd.” Men detta andliga hat i sorglösas och nådetjuvars hjärtan är så fördolt, att de själva inte erfar att det är för fiendskapens skull som de förföljer de kristna, utan de tror att de gör en gudstjänst då de dödar Jesu lärjungar. Den onde har förvänt deras ögon, så att de skall tro, att kristna är falska profeter och villoandar. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 119-120 i predikan 1858 över 1 Mos 3:15)

Vid Evangeliska alliansens möte i Paris i aug. 1855 var kyrkoherde Bergman i Vinslöv närvarande och redogjorde för den religiösa ställningen i Sverige. I detta föredrag visade han genom exempel från olika delar av vårt land, huru beskaffade de förföljelser voro, som då pågingo. Vid samma möte voro tvenne andra svenska präster tillstädes, prosten Nejdel från Östergötland och kyrkoherde Lundbergsson, och det, såsom det synes, för att försvara och förmildra avskyn för de vedervärdiga förföljelserna. Den förre sade sig ”icke ha hört, att någon präst blivit förföljd, därför att han predikat den rena, evangeliska läran”. De närvarande åhörarne, vilkas antal var ganska stort, voro emellertid icke av samma åsikt, vilket de tillkännagåvo genom ett sorl av harm, under det från flere håll ropades: ”Här är icke fråga, om prästerna bli förföljda, utan om de förfölja”. Allas blickar riktades nu på de svenska prästerna i synbar väntan, att någon av dem skulle taga till ordet. Men de förblevo stumma. Emellertid uppträdde kyrkoherde Lundbergsson sedermera under mötet och förklarade, dels att kyrkoherde Bergmans föredrag innehöll ogrundade uppgifter, dels att det väl förekomme förföljelser i Sverige, men att prästerna lede de svåraste, enär de av läsarne försmädades och förtalades. En stunds tystnad följde härpå, varefter pastor Fredr. Monod tog till orda i ett föredrag, varunder han flere gånger avbröts av de närvarandes bifallsrop. ... När han ... utropade: ”Skam åt den romerska förföljelsen men tredubbel skam åt den protestantiska”! uppstod en storm av handklappningar och bifallsrop av hela församlingen. Då han strax därpå erinrade, att den romerska kyrkan vid sina förföljelser endast handlade konsekvent enligt sin princip, men att den protestantiska kyrkan vid varje förföljelse för religionens skull handlade i strid emot sin, förnyades samma högljudda uttryck av hela församlingens instämmande. ... Detta (och mycket annat som skildras) visar, vilken sorglig uppmärksamhet religionsförföljelserna i Sverige hade väckt inom hela den protestantiska världen, och vilken brännande förödmjukelse vårt folk fick lida inför andra länder för dessa medeltidsgärningars skull. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 624-625)

Den onde är noggrann med att lyssna om man i kyrkan skäller på honom och kallar honom hora eller tjuv, så att han efteråt skulle kunna anklaga prästen för ärekränkning. Men han tål inte heller höra, då nådevalparna börjar gnälla. Därför är den bästa utvägen, att alla de som tjänar den ondes ande går ut ur kyrkan tills det kommer en annan präst, som predikar så vackert och ljuvligt, att alla dygdiga horor får tillfälle att gråta, alla nyktra drinkare får skratta och alla ärbara krögare får glädja sig. Då får också alla skamlösa och obotfärdiga horor komma in i himmelriket, men botfärdiga, betryckta och de som suckar i andlig fattigdom döms till helvetet. Skynda er alltså, som David säger i psalm 84, alla mesar och svalor och näktergalar, skynda, sträva och längta, skynda er till boet, tillflyktsorten! Nådevalpar, fly till Herrens gårdar, innan det kommer en sådan nådesutdelare, som ger smörgåsen åt hundarna, och kastar fiskben åt barnen. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 378 i predikan 1853 över Tobit 4:6)

Denna tids fariséer tror sig vara Frälsarens bästa vänner. Men deras leverne visar att de är av fadern djävulen. När de super, svär, slåss, bedriver hor och stjäl, då är de Frälsarens bästa vänner. Men de som ångrar sig och gör bättring, de torde vara djävulens vänner. Så tror och tänker den blinda världen. De tror att fyllhundarna och krögarna är de främsta i himmelriket. Därefter kommer dygdiga horor och ärliga tjuvar, men allra sist kommer de kristna som kallas med öknamnet skörtfolket. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 139 i predikan 1853 över Matt 27:63-64)

Betecknande för prästerskapets hållning gentemot Ahnfelt är en skrivelse av den 4 dec. 1852 från biskop C.J. Heurlin i Växjö till häradsprosten J. Sandell, vari det heter: ”Till min kunskap har kommit, att den bekante skåningen O. Ahnfelt uppehåller sig inom Västra harad och därstädes hållit olovliga sammankomster senast den 29 sistlidne november på Nyholm i Sandsjö socken. Till min stora bedrövelse har jag ock förnummit, att flere prästmän långt ifrån att avstyra detta ofog tvärt om understött och befordrat detsamma samt själva övervarit dessa sammankomster. En gräns mot detta ofog måste sättas och av mig beroende lagliga åtgärder däremot vidtagas. ... Jag ber Herr Häradsprosten uppgiva, vilka präster vid dessa sammankomster varit närvarande. ... Måhända vore ock en anmälan hos konungens befallningshavande icke olämplig.” (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 340-341)

Denna blinda stackare (som gör den gamle Adams hemsynder lovliga) fattar inte att det är synd, att hon hatar och förföljer de kristna, som uppmanar henne till bättring. Den onde har förvänt den blinda stackarens ögon så aviga, att hon tror att hon gör en gudstjänst, då hon förföljer de kristna. Är inte dessa tecken i solen och månen förskräckliga tecken, eftersom det inte endast är påviskt troende biskopar, utan även de som bekänner Luthers tro med sin mun, som bär ett andligt hat mot Guds barn? De förklarar Bibeln på ett avigt sätt med sitt blinda förnuft, så att förföljandet av de kristna inte bara blir lovligt, utan det blir även ett samvetskrav. Samvetet kräver att världens barn skall förfölja de kristna, och de får ingen samvetsfrid förrän de får suga de kristnas blod. Så mörk blir kristendomens ljus, då månen eller det naturliga förnuftet får komma framför solen (som är kristendomens ljus). ... Det naturliga förnuftet blir till slut så blint, genom de lustar och begärelser som stiger upp från levern, mjälten och ändtarmen. Hordomen förvandlas till kärlek, dryckenskap till medicinering, girighet förvandlas till ett lovligt sätt att försörja sig på. Vreden förvandlas till nit för sanningen, grannlåt förvandlas till skydd för kroppen, och skamligt leverne till ära. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 76,80 i predikan 1852 över Luk 21:25-36)


ca 1850 - ca 1600

Danjel Andreasson samlade husfolk och grannar nattetid inom lyckta dörrar i Kärragärde och utdelade Herrens heliga nattvard. ... Det olyckliga folket i Kärragärde var nu så långt förledda av Djävulen, att de skiftade och kommunicerade sig själva. De dyra nådemedeln, Kristi lekamen och blod, kyrkans heligaste klenod och uteslutande egendom, dessa nådemedel missbrukades av en okunnig bonde, besudlades av en rå och brottslig mans händer. Andreasson var uppblåst av andligt högmod. Sedan han börjat med att förklara bibeln och därmed inkräktat på predikoämbetet, fortsatte han och gick så långt i förmätenhet, att han i sitt hus inrättade sin egen församling och sin egen kyrka. Nu upphävde sig Danjel Andreasson i Kärragärde över både gudomlig och mänsklig ordning. Om Gud fortfarande dröjde och icke själv tog sin heliga och allmänneliga kyrka i försvar, så måste världsliga myndigheter träda till, rätta de villfarande och näpsa förledaren och orosmakaren. ... Bonden i Kärragärde visade ett överdrivet och skadligt nit för sådant, som i sig själv var gott, och därmed förvände han synen på godtroget folk. ... Den allra yttersta grundvalen för samhällets bestånd och den allmänna ordningen var endräkt i religionen. En Gud, en kyrka, en församling, en menighet som var såsom en enda själ – först när mänskligheten en gång uppnådde denna fullkomning hade det Gudsrike upprättats på jorden, som för evigt skulle bestå. (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 138-143; Med Guds hjälp och genom kronobetjäningens försorg)

(Prosten) Brusander kände sin höga, heliga plikt: Ingen fläck fick vidlåda den enda sanna och rätta läran, ingen skrynkla fick henne besudla. Den evangelisk-luterska kyrkan, fädernas tro, skulle inom hans församling bevaras obemängd hädanefter som hitintills. Under den gudfruktige konung Karl XI hade avvikelser från den rätta tron bestraffats med gatlopp och spöslitning och kanske någon enstaka gång med livets förlust, vilket för en senare tid kunde synas vara ett något strängt förfarande; man måste dock betänka att det gällde Augsburgska bekännelsen och den evangelisk-luterska lärans renhet. ... (Men) Danjel Andreasson framhärdade och fortsatte sina olovliga bibelförklaringar. Då tillgrep Brusander kyrkotukten mot honom: Hemmansägaren Danjel Andreasson i Kärragärde och allt hans husfolk utestängdes från Herrens heliga nattvard och uteslöts från kyrkans förrättningar och gemenskap. (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 99; Åke kommer tillbaka från dårhuset)

(Prästerna i allmänhet) började (i Sverige i mitten av 1800-talet) såväl på predikstolen som vid husförhören på ett fientligt sätt tala om ”läsarne” och den villfarelse, som kommit in i socknen, såsom ett ont av allra värsta slag, för vilket de förmanade folket att akta sig. Därigenom uppstod en icke ringa förföljelse mot de stilla i landet. I allmänhet var det de ogudaktiga prästerna, som gingo i spetsen för förföljelsen mot evangelii vittnen. De hade därvid ett kraftigt stöd i den då gällande passlagen och konventikelplaketat. Predikanterna blevo nästan vana vid att under sammankomsterna bli antastade av präster och länsmän. Icke sällan inträffade, att de blevo gripna och införpassade till vederbörande länsfängelse för att där underkastas förhör inför landshövdingen. Under fängelsetiden voro de ofta utsatta för okvädingsord och en mycket rå behandling. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 512)

Särskilt den svenska statskyrkan på 1840- och 1850-talen såg amerikafararna som avfallna kristna, värda att utvisas och fördömas. Det religiösa förtryck som rådde i Sverige så länge Konventikelplakatet gällde, fram till år 1858, var en av de främsta orsakerna till emigrationen under denna tid. Erik Jansarnas utvandring på 1840-talet utgör ett oemotsägligt bevis på den andliga ofriheten i vårt land. Här har vi ett mörkt kapitel i den svenska kyrkans historia, som ännu ingen har skrivit. - Varför? Jag tror att ingen har vågat det. Jag känner en uppsaliensisk historiker, som ämnade skriva en avhandling i ämnet, men blev bestämt avrådd från högre ort. Fädernas kyrka är ännu i flera avseenden en helig ko i konservativa, akademiska kretsar. Rikt material om den svenska kyrkans förtryck föreligger eljest i prof. George M. Stephensons stora verk om förföljelserna i hemlandet mot de första utvandrarna. Det kom ut i Amerika redan 1932, men är helt okänt i Sverige. . . . Vid mitten av 1800-talet var religionsförföljelserna i Sverige så allvarliga, att starka protester emot dem framfördes från Förenta Staterna och flera länder i Europa. De kan jämföras med de protester som i dag (år 1971) sänds till regimen i Sydafrika. Vidare är det intressant, att Esaias Tegnér i Växjö, nationalskald och den svenska kyrkans mest berömde biskop, uppträdde som en ivrig förkämpe för sin kyrkas religiösa förtryck. Han hävdade statskyrkans "oföränderliga renhet" och yrkade på det strängaste straff för "svärmare och villoandar". Säkerligen följde prästerskapet i Växjö stift sin biskops höga föredöme i fråga om ofördragsamhet mot dem som ådagalade "villfarelser i religionen". Det förekom också landsförvisningar av baptister och andra sekterister, som hade begått brott mot Konventikelplakatet. För över 20 år sedan publicerade jag de fakta som föreligger härom i en artikel "Hur kyrkan förföljde de första emigranterna" (D.N. 9 (mars) 1951). (Vilhelm Moberg "Folkvandringen som historikerna glömde" s 35-36)

Den 2 augusti 1843 firade (Rosenius) sitt bröllop med Agata Lindberg i hennes föräldrahem vid Umeå. Under vistelsen i Norrland fick han göra rätt bedrövliga erfarenheter av den misstro, som hade gripit de kristna mot honom. Så t.ex. förvägrades han att tala vid vännernas sammankomster, ja, de kallade honom rent av en avfälling, och Rosenius kunde aldrig glömma den för hans hjärta bittraste stund, när han aftonen före avresan från Umeå skulle följa sin maka till några samlade vänner, som önskade säga henne farväl, och han icke ens fick slippa in utan måste vänta i köket, till dess hans hustru återkom. Men med tålamod fördrog Rosenius dock allt detta, tagande även denna underliga ledning från Guds hand. Sedermera förändrades ju detta förhållande till de norrändska vännerna, vilka insågo och avbådo sina fel. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 279)

(I Örshult i Kinda härad) predikade (Helena Ekblom år 1808) två gånger i Jean Staffanssons stuga. ... Petter Jeansson från samma ort ... följde med (henne) till nio andra platser inom häradet, där "Vita jungfrun" förkunnade ordet för ständigt växande skaror. ... Den nitiske kronolänsmannen Elg fick reda på saken och instämde dem till Kinds häradsrätt. ... Den 20 febr. föll domen: S. fick plikta 200 daler kopparmynt och Jeansson 60 mark. De bötfällda ingåvo strax en besvärsskrift till Göta hovrätt. ... Även Helena Ekblom skriver till hovrätten (i mars), ord till förmaning och uppbyggelse. "En tid kommer, då var och en som, som dräper eder, skall mena sig göra Gud en tjänst" (Joh. 16:2). Helena tillämpar. Fårahjorden hungrar och törstar efter vatten men tränges undan av domar och lagar. Världen är lik Judas: säljer oskyldig för penningar. (Nathan Odenvik "'Vita Jungfrun' - en svensk martyr under 1800-talet" s 50-51)

År 1708 upprättade censor liborum (i Sverige) en lista över böcker, som inte borde få saluföras i boklådorna. I denna lista fanns flera skrifter av Spener och Francke, men också av Baxter, Arndt, Böhme och Arnold. Bland ortodoxins väktare i övrigt gjorde överkyrkorådet över de tysk-svenska provinserna, den strängt ortodoxe Johann Friedrich Mayer i Greifswald, sig känd för sin fanatism och oböjlighet. (Berndt Gustafsson ”Svensk Kyrkohistoria” s 119)

I tre veckor (år 1707) pågingo förhandlingarna (mellan kejsar Josefs sändebud och Karl XII). ... (Karl) fordrade av Tysklands kejsare en försäkran om religionsfrihet för luteranerna i Schlesien, sådan som westfaliska freden givit dem. Jesuiterna hade nämligen under tidernas lopp förmått österrikiska regeringen att i uppenbar strid mot denna fred fråntaga luteranerna en mängd kyrkor och överlämna dem åt katolikerna, stänga de luterska skolorna i flere församlingar samt tvinga barnen att gå i katolska processioner och åhöra mässan, ja föra bort dem i kloster och uppfostras av jesuiter. Blott djupt inne i skogarna och på andra undangömda platser hade de förföljda kunnat samlas till gudstjänst. ... Josef fick ... underteckna det fördrag, Karl fordrade. Det var konventionen i Alt-Ranstädt av den 1 september 1707. I kraft av detta fördrag blevo 117 kyrkor och en mängd skolor återlämnade till luteranerna och jesuiternas makt i Schlesien bröts, till dessas innerliga harm. ... Av påven fick Josef förebråelser men lär ha svarat: "Jag får vara glad, att konungen av Sverige inte begärde, att jag själv skulle bli luteran; ty sannerligen jag vet, hur det då skulle ha gått." Utan att spilla en droppe blod hade Karl XII genom sin viljefasthet och i kraft av sitt rykte för oövervinnerlighet vunnit en betydelsefull seger för samvetsfrihetens sak. Schlesiens luteraner bevara än i dag (1916) Karl XII:s kraftiga ingripande i tacksamt minne och se i honom räddaren av den trosfrihet, som Gustav Adolf en gång förvärvade åt dem. ... Sedan Sachsens kurfurste övergått till katolicismen, var Sveriges konung av alla luteraner erkänd som deras främste beskyddare. Överallt sågo de evangeliska upp till Karl XII, liksom förut till Gustav Adolf, såsom sin hjälpare. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden" s 559-562; Sveriges sista bragd som evangelisk stormakt)

(Kyrkolagen 1686) tillerkände prästerna en utomordentligt stark ställning som församlingarnas ledare och statsreligionens övervakare. Betecknande är det svar, som den engelske ambassadören Whitelocke 1654 fick av ärkebiskop Lenaeus, då han frågade, om ej var svensk fick tänka som han ville i andliga saker: ”Ingen må gå efter sina egna inbillningar eller nya tankar som äro stridande emot den antagna läran, och gör någon det, så bestraffa vi honom strängeligen.” ... 1694 utfärdades ett plakat som vid äventyr av stränga straff förbjöd religiösa ”privata sammankomster i husen och andra hemliga conventicula”. (Carl-Herman Tillhagen ”Kyrka och religiositet under frihetstiden” s 56)

Det fanns ... vid sidan av (kyrkoplikt och stockstraff) en mera religiöst inriktad kyrkotukt. Det var kyrkans bann. ... Redan kyrkans mindre bann, som innebar utestängning från nattvarden och andra förmåner, såsom fadderskap och en hederlig begravning var vanligen tillräckligt för att böja även den mest motspänstige. Sällan behövde man därför tillgripa det s.k. större bannet, som uteslöt den skyldige från "den heliga kristna kyrkans delaktighet". Detta var vid denna tid så gott som liktydigt med fredlöshet och drev den dömde ut ur byalagets och socknens gemenskap och nödgade honom söka en skyddad plats i de stora skogarna. (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 21)

En olycklig följd av restaurationens (1660) kyrkopolitik blev att även presbyterianerna drevos ut ur den anglikanska statskyrkan och gjorde gemensam sak med independenterna. Därmed vidgades den sociala och teologiska klyftan mellan anglikaner och presbyterianer. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 273)

En kyrkostadga för Kalmar stift av Johannes Ungius från omkring 1620 låter oss se, hur kyrkan arbetade med sikte på den enskilda församlingsvården i Kalmar stift. . . . Den som icke tog lärdom av denna kyrkans verksamhet var hemfallen under kyrkstraff och offentlig bot, vars tre huvudformer anges 1) lilla bannet, utestängning från nattvarden, 2) medelstora bannet, att stå i vapenhuset till predikan börjat, sedan inom kyrkodörren, vid nattvardsmässans början åter i vapenhuset, 3) stora bannet, uteslutande ur församlingen. Kollektivt kunde sådant bann träffa hela församlingen, då kyrkan stängdes, nycklarna fråntogs församlingen och inga kyrkliga handlingar fingo förrättas. Ett sådant fall föreligger från Smedby på Öland. Bönderna hade 1654 kommit i strid med sin kyrkoherde om smörtionde, och då domkapitlet ställde sig på dennes sida och kapitlets stämningar endast bemöttes med "spotska och hånliga svar", tillgreps stora bannet. Efter ett par veckor togo bönderna till bönboken och fingo sin gudstjänst åter. (Bror Olsson "Kalmar stift" s 123-124)


ca 1600 - ca 1550

I 1571 års kyrkoordning åläggas biskoparne särskilt att öva uppsikt med den, som "bedriver trolldom, svartkonst, lövjan eller andra sådana djävulshandlingar". Och på 1572 års kyrkomöte i Uppsala beslöts, att "alle lövjekäringar och lövjegubbar" skulle ur församlingens gemenskap uteslutas. "Var de ock dö, skola de bortkastas uti dy och kärr och icke komma till de kristnes lägerstäder." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 349; Det stora trolldomsraseriets tid; lövja = besvärjelse)

När den katolska Maria (Tudor) kom på tronen var (Thomas) Cranmers öde beseglat, på grund av såväl hans kätteri som hans deltagande i komplotten mot henne. Flera hundra protestanter brändes på bål med början på våren 1555. Cranmers tur kom 1556. Kort före sin död återkallade han mycket av det han sagt, men vid den sista rättegången bekräftade han på nytt sin protestantiska övertygelse och förklarade att vad han skrivit om sakramentet (nattvarden) skulle bestå till världens slut. Han mötte modigt döden på bålet utanför staden Oxfords murar. (Colin Buchanan "Thomas Cranmer" s 442; författaren född år 1934; Maria Tudor född år 1496 i London, England; Thomas Cranmer född år 1489 i Aslockton öster om Nottingham och norr om London i England)

Drottning Maria Tudor (i England, 1553-58), en intolerant katolik men ändå uppriktigt religiös kvinna, försökte återställa katolicismen och påvens auktoritet i England med hjälp av kardinal Pole. Hon misslyckades kapitalt och gjorde mer för att stärka protestantismen än att försvaga den. Omkring tvåhundra biskopar, teologer och andra män och kvinnor brändes på bål. Bland dessa var protestantismens främsta ledare – Cramner, Latimer och Ridley. Många flydde till det europeiska fastlandet. ”Blodiga Maria” dog som en hatad kvinna. (De kristna s 387; James Atkinson, bearb.: Omdaning)

Den mest bekanta bland kättarprocesserna – men långt ifrån den enda – i det calvinska Genève, var den, genom vilken antitrinitariern Miguel Servet (år 1553) dömdes till bålet på grund av sina avvikelser från den kyrkliga bekännelsen. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 242)


ca 1550 - ca 1500

William Tyndale, född 1490, död 1536, engelsk präst och reformator. Hans största gärning var hans engelska översättning av Bibeln. Wicliff hade på sin tid gjort en översättning till engelska, men denna var gjord från den latinska version, kallad Vulgata, som inom den romerska kyrkan var ansedd som ofelbar. Tyndale är den förste som överfört Bibeln till engelska direkt från grundspråken. Man började offentligen bränna hans Nya testamente 1526. Att sprida Bibeln på folkspråket var redan på Wiclifs tid förenat med stora risker. Blotta innehavet av en sådan Bibel kunde vara tillräckligt skäl för en dödsdom, och ofta var dödssättet ett av de mest fruktansvärda som kan tänkas: att bli levande bränd. År 1536, innan Tyndale ännu hunnit få sin översättning färdig, blev han dömd att dö på bålet. I dödsstunden, med lågorna redan runt omkring sig, bad han som sin sista bön: ”Herre, öppna konungens av England ögon.” (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 89)

(Anabaptisterna) ansåg att Nya testamentet krävde att kyrkan inte skulle vara bunden av staten genom någon form av stöd eller kontroll. Det var den sistnämnda ståndpunkten som särskilt framkallade andra kristnas ovilja. Genom dopet upptogs varje nyfödd i en församling som i stort sett sammanföll med det borgerliga samhället, och den fasta förbindelsen mellan kyrka och stat betraktades av andra kristna som ett av Gud förordnat medel för stabilitet och sammanhållning. Många betraktade därför anabaptisternas verksamhet som samhällsomstörtande. Följaktligen blev de från första början utsatta för svåra förföljelser, och deras ledare blev ofta avrättade. De fick aldrig tillfälle att utveckla en gemensam ståndpunkt eller något anabaptistiskt samfund. 1534-35 fick en grupp av dem makten i den tyska staden Münster och försökte där med våld skapa det Nya Jerusalem. Anabaptisterna i Münster utgjorde en liten minoritet inom rörelse, men deras tilltag bekräftade andra kristnas värsta farhågor, och förföljelserna skärptes. (Barrington Raymond White "Anabaptister och baptister" s 443; författaren född år 1934 i grevskapet Kent i sydöstra England)

Patrik Hamilton, en skotsk adelsman, som studerat hos Luther i Wittenberg, blev 1527, endast 24 år gammal, levande bränd i sitt hemland. Bunden på bålet, såg Hamilton den dominikanermunk vid namn Cambell, som hade torterat honom under förhören. Han ropade från bålet: ”Cambell, du vet i ditt samvete att evangelium är sanning. Jag stämmer dig inför den levande Gudens domstol.” ... Cambell blev kort därefter vansinnig och dog. (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 88)

En värdefull upplysning, som kom fram under förhören med de tillfångatagna (frikyrkomedlemmarna i Passau 1528), var, att de ivrigt läste profeternas skrifter. Men hur kunde det hänga ihop, eftersom Luthers första översättning av profeterna inte utkom förrän 1532? Förklaringen är, att Ludwig Hätzer och Hans Denck redan 1527 tillsammans hade översatt samtliga profeter – sålunda redan fem år före Luther. Översättningen blev färdig, medan Hätzer och Denck arbetade tillsammans i Worms, där översättningen också trycktes för första gången. Den spreds mycket snabbt och omtrycktes inte mindre än tolv gånger. Uppgiften att församlingen i Passau läste profeterna tyder på att bokförsäljaren Hans Hut hade haft den första tyska profetöversättningen med sig i bagaget. Luther hade Dencks och Hätzers profetöversättning som förebild, då han senare tog itu med sin översättning. Den var mästerligt gjord, vilket Luther också senare erkände. Men samtidigt förklarade han, att det måste vara något fel med den, eftersom den gjorts av kättare och eftersom endast rättroende kan förstå Guds ord rätt. Under tortyrförhören i Passau avsade sig flera medlemmar sin tro. Men Dorfbrunner ... Hans Glut, Hermann Keil och bröderna Steglitz härdade alla ut tortyren och blev alla avrättade den 15 mars 1528. En av församlingsmedlemmarna lyckades fly till staden Linz. Hans namn var Wolfgang Brandbuber. Han verkade i Linz med omnejd till början av 1530, då han tillsammans med 70 andra tillfångatogs och med dem halshöggs. Det är säkerligen ofattbart för alla, hur grymt man kunde gå tillväga för att utrota frikyrkans anhängare vid denna tid. Men domstolsprotokoll och domsutslag talar sitt otvetydiga språk. Förundran över den otroliga grymheten blir inte mindre, när man kan läsa om hur man utifrån kyrkornas egna trosföreställningar motiverar massmorden. (Karl Kilsmo "Den tredje reformationen" s 286-287)

Förföljelsen mot församlingen i Horb fortsatte, tills denna var helt utrotad. ... Den 17 juli 1527 hölls ett nytt domstolsammanträde, där inte mindre än 24 nya (frikyrkomedlemmar) skulle dömas. Genom våld lyckades man emellertid få dem att avsäga sig sin tro och lova att vara trogna den katolska kyrkan till sitt livs slut. Men trots detta pålades de ett hårt straff. Förutom att de ålades att betala höga böter, skulle de sju söndagar å rad samlas inför altaret vid den tidiga mässan. De skulle komma barfota, barhuvade och med utslaget hår. De skulle bära en svart sorgedräkt, på vilken en barndopsfunt skulle målas i vitt. Som tecken på ånger skulle de i vänstra handen ha en käpp och i den högra ett tänt ljus. De skulle knäböja framför altaret och motta syndaförlåtelse genom att prästen gav dem tre slag med påken. Och de skulle förbli stående på knä tills mässan var slut. Sorgedräkten måste de bära ett år och en dag. (Karl Kilsmo "Den tredje reformationen" s 220-221)

(1527?) utsattes flera (fri)församlingsmedlemmar i Königsberg för det s.k. skamstraffet eller kyrkoboten, som innebar, att den straffade var tvungen att stå barfotautanför kyrkan till allmänhetens beskådande och med en säck på huvudet. Under predikan skulle den straffade stå med böjt huvud framför predikstolen. Efter predikan skulle offentlig bekännelse avläggas inför allt folket. Men denna förödmjukande tortyr räckte inte till för att tillfredsställa de hämndlystna. De anklagades ägodelar skulle konfiskeras dessutom. Alla försök att bortförklara kyrkoledarnas grymhet och hämndlust med hänvisning till ”tiden” är misslyckade. (Karl Kilsmo "Den tredje reformationen" s 283)

Den 5 jan. (1527) föll (i Zürich) dödsdomen över (frikyrkoledaren) Felix Mantz. ... Mantz skulle överlämnas till skarprättaren för att dränkas. All hans egendom skulle tillfalla staten. I dödsdomen föreskrevs också en alldeles särskild tortyr vid själva dränkningsakten. ... Domen gick i verkställighet lördagen den 5 jan. 1527. ... Händelsen väckte förklarligt nog stort uppseende långt utöver Schweiz' gränser. Så vitt man vet, var det första gången, som en protestantisk statskyrka slagit in på kättarmordets väg. (Karl Kilsmo "Den tredje reformationen" s 132-134)

Ärade Herr Borgmästare! Just idag har stora rådet beslutat att åter kasta upprorsmakarna i tornet, där de också förut ha suttit. Där ska de få smörja kråset med vatten och bröd, antingen tills de ge upp andan eller bedjande lyfta sina händer (till bön om förskoning). Det bestämdes vidare: Var och en, som i fortsättningen låter döpa sig, skall dränkas. Domen har redan fallit. Äntligen har tålamodet, som så länge satts på prov, tagit slut. (Karl Kilsmo "Den tredje reformationen" s 128; Zwinglys brev 7 mars 1526 till borgmästaren i Zürich angående stadens frikyrkoförsamling)

”Jag skulle ... vilja erinra Eder om att borgerlig och statlig rätt varken försvagas eller förbättras genom dopet. Därför måste jag bedja Eder på det allvarligaste: Besudla icke edra händer med oskyldigt blod och mena, att Ni göra Gud en tjänst, om Ni dödar eller landsförvisar någon. Allt oskyldigt blod från Edra händer skulle kunna komma tillbaka över Eder.” ... Den 18 januari 1525 publicerade rådet (i Zürich) ett s. k. mandat, som stadgade, att barndopet var en borgerlig plikt. ... Alla, som hade odöpta barn, skulle inom åtta dagar låta döpa dem. ”Och den, som icke efterkommer denna befallning, skall med hustru, barn och ägodelar utvisas från denna stad och detta område.” Detta var en mild början. ... Den 21 januari stadgade rådet förbud för alla sammankomster, varvid stadgades särskilt förbud för Grebel och Mantz att undervisa. ... Vidare stadgades i detta mandat, att (fyra andra namngivna personer) ... skulle inom åtta dagar lämna landet. ... Problemet gällde, huruvida man i samvets- och trosfrågor skulle rätta sig efter rådets diktat eller den heliga Skrift? ... Skulle man ge upp och underkasta sig Zwingli och rådet och gå tillbaka till den vrångbild av en kristen kyrka, som den moderna statskyrkan var? (Karl Kilsmo "Den tredje reformationen" s 93,96-99; Fredrik Mantz' skrift i december 1524 till staden Zürichs råd samt rådets beslut)


ca 1500 - ca 1000

Medeltidens folk inrättade sitt liv efter den kristna kyrkans föreskrifter och litade helt på sina själasörjare. Mot bakgrunden av den orubbliga, allmänna fromheten hos allmogen är händelsen med bonden som brändes för att han tvivlade på sakramentet ett markant fall. Det är belagt i urkunderna; domen är bevarad. År 1311 inträffade det att en bonde vid namn Botolf från Östby by i Gottröra socken i Uppland förnekade Kristi närvaro i nattvarden. Då prästen räckte honom hostian förklarade han att den inte var Kristi sanna lekamen – ty i så fall skulle prästen ensam för längesedan ha förtärt honom: ”Han ville för sin del ej vara med om att äta Kristi lekamen, men väl ville han i övrigt visa kyrkan sin tjänst. Det ansåges vara illa att äta av en annan människas kropp, huru mycket värre vore det icke då att äta av Guds.” Botolf förhördes av ärkebiskopen, som manade honom att återta sin förnekelse, eljest skulle han som kättare dömas på bålet. Bonden vägrade, han sade: Elden skulle snart vara utbrunnen. Och skärtorsdagen 1311 fällde ärkebiskopen i Uppsala, Nils Kettilsson, kättardomen över Botolf från Östby, som kallades ”denne Satans lem”. Han överlämnades därefter av kyrkan till den världsliga myndigheten, som verkställde dödsstraffet och lät bränna honom. ... År 1412 uppträdde inom Birgittas klosterstiftelse i Vadstena en bonde vid namn Hemming, ”en enfaldig man”, och förkunnade vissa irrläror som stred mot kyrkans förkunnelse och birgittinerordens regler. Han påstod att jungfru Maria hade skickat honom för att korrigera Birgittas villomeningar. Hemming förhördes av biskopen i Linköping och kastades i fängelse, där man svalt honom tills han av hunger återtog sina påståenden. Han dömdes därefter att gå i en procession med prästerskap och menighet kring stadens domkyrka med blottad överkropp och en vedbörda på ryggen: Veden skulle påminna honom om att han skulle brännas på bål, om han återföll i sitt kätteri. Men kättare och tvivlare som bönderna Botolf och Hemming var undantagsvarelser i sin tids Sverige. Om rikets allmoge kan inte sägas annat än att den var kyrkan och prästerskapet trogen, lydig och underdånig. (Vilhelm Moberg ”Min svenska historia” s 259-260)

En ny serie pogromer började i slutet av 1200-talet. I södra Italien blev de judiska kolonierna nästan utplånade mellan 1290 och 1293, och många tvingades att övergå till kristendomen. Judarna fördrevs från Frankrike 1306 och 1348 kom nya förföljelser. De stora insater judar gjort i medeltidens Frankrike avbröts därmed. Orimliga anklagelser riktades mot judarna, som att de förgiftade brunnar och orsakade pesten, svarta döden, som 1347-50 gjorde slut på en tredjedel av Europas befolkning. ... I det kristna Spanien nådde angreppen mot judarna en höjdpunkt år 1391. Många judar bekände sig till kristendomen och fick då det nedsättande öknamnet marranos (svin). Mängder av judar lämnade Spanien. 1492 ställdes judarna inför valet att omvända sig eller lämna landet. (Geoffrey Cowling "Berättelsen om ett folk" s 286,288)

Petrus från Verona, inkvisitor i Milano, blev 1252 överfallen och dödad av katarerna som han förföljde. Redan följande år blev han helgonförklarad som ”inkvisitionens furste” och är sedan omtalad som Petrus martyren. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 262; Kyrkan och dess fiender: judar och katarer)

Från 1233 tog påven (Dominikan)orden i sin tjänst för att bedriva inkvisitionen, det vill säga spåra upp och förhöra kättare. Däremot hade de ingen rätt att bestraffa dem, det var den världsliga maktens uppgift. (Per Beskow-Jan Arvid Hellström-Nils Henrik Nilsson "Den kristna kyrkan - Från apostlarna till renässansen" s 126)

Den tysk-romerske kejsaren Fredrik II (1194-1250) följde upp den kyrkliga kampen mot kättare med världsliga kättarlagar. ... ”Utövandet av det herradöme vi har mottagit från himlen, och av den upphöjda kejserliga värdighet vi har mottagit från Gud, kräver vi att vi tar i bruk det världsliga svärdet som vi, till skillnad från de andliga, har ansvar för mot trons fiender för att utrota det förfärliga kätteriet. ... De som har den världsliga makten på platsen (skall), efter anvisning av inkvisitorerna eller andra katoliker, gripa (kättare) och hålla dem fängslade, och sedan – efter det att de har blivit dömda av kyrklig domstol – straffa dem med döden, eftersom de har fördömt trons och livets sakrament. Vi fråntar också kättarna och alla dem som hjälper och beskyddar dem varje rätt till överklagande och appell, för vi vill att den kätterska oseden skall utrotas fullständigt från det tyska riket, där den sanna tron alltid har förhärskat. I kraft av vår kejserliga makt fråntar vi också arvingar och efterkommande efter dessa kättare och efter dem som stöder dem, intill nästa generation, all världslig egendom och alla offentliga ställningar och yrken, så att de utan uppehåll får plågas av sorg över minnet av sin faders förbrytelse och inse att Herren är en nitälskande Gud, och att han vedergäller fädernas synder med makt på deras söner (2 Mos 20:5). (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 260; Ur Fredrik II:s kättarlagar, utfärdade i mars 1232; det tyska riket omfattade vid denna tid större delen av Italien, Tyskland, Böhmen, Polen, Ungern, Frankrike, Aragonien och Portugal – alltså nästan hela Syd- och Mellaneuropa med undantag av Kastilien och England)

När albigenserna i Sydfrankrike ökade i antal och inflytande beslöt (påven) Innocentius (III) att tillgripa vapenmakt mot dem. Det korståg han igångsatte 1208 blev det första verkliga kriget mellan bekännare av den kristna läran. ... 1226 utfärdade den franske kungen en förordning som ålade biskopar att döma kättare och den franska rättvisan att verkställa straffen. 1220 hade Fredrik II utfärdat ett liknande dekret och 1224 befallde han att kättare skulle brännas. ... Avrättning genom världsliga myndigheter hade till slut blivit officiellt erkänd påvlig politik. Under Gregorius fick inkvisitionen sin slutliga praktiska utformning som kyrklig institution, och påven använde med förkärlek de nya tiggarmunkordnarna, framförallt dominikanerna, som redskap för inkvisitionen. Det tillkom Innocentius IV att lägga sista handen vid inkvisitionen, när han i en bulla ”Ad extirpanda” (1252) införlivade alla tidigare påvliga uttalanden om dess organisation och därtill visade överseende med användande av tortyr. ... Inkvisitorn och hans ställföreträdare brukade plötsligt dyka upp i en stad och hålla en predikan för stadsborna och uppmana alla att rapportera var och en som kunde misstänkas för kätteri. ... Tortyr var ett mycket effektivt sätt att framkalla ånger. ... (För) de ”oförsonade” – klassificerade som uppstudsiga, obotfärdiga eller återfallna ... återstod – särskilt efter mitten på 1200-talet – bara en möjlighet: döden på bålet. Den bestraffningen överlät inkvisitorn åt de världsliga myndigheterna, som avkunnade och verkställde domen, eftersoim kyrkan själv inte fick beröva någon människa livet. (De kristna s 318,321; Ronald Finucane, bearb.: Förföljelser och inkvisition)

De första stora "kättarförföljelserna" ... anställdes i början av tolvhundratalet mot en del sekter i södra Frankrike, bland vilka en var katarerna, en halvhednisk villolära, efter vilka "kättar"-namnet kommit, medan andra av de förföljda sekterna voro de frommaste och ärligaste evangeliska kristna, som i avsky för den fullkomligt nedruttnade och osanna officiella kyrkan, efter det ljus de fått, strävade efter ett liv i sanning och renhet och Kristuskärlek. Men dessa fromma människor jagades, piskades, mördades, plundrades, skändades av medmänniskor, vilka voro livligt övertygade, att de med dessa grymheter gjorde Gud en tjänst och vandrade i Kristi efterföljd. ... Jag tänk(er) på förhör och frågor som dessa: "Tror du inte att Jesus Kristus är närvarande i nattvarden?" "Jo." "Tror du inte att Han är kroppsligen närvarande?" "Nej." "Vägrar du tro på att Han är kroppsligen närvarande i oblaten?" "Ja." "Bränn honom." (Sven Lidman "Personlig frälsning" s 186,188-189)

Valdenserna utgjorde en av tidens många asketiska rörelser och uppvisar drag som vi senare möter i franciskanrörelsen. Köpmannen Petrus Valdes genomgick 1175 en omvändelse och samlade omkring sig en grupp trogna. De levde i fattigdom och predikade bot och bättring, särskilt för städernas befolkning. Så långt kan valdensrörelsen ses som en av flera föregångare till franciskanerna. När valdenserna började kritisera kyrkans egendomsinnehav och prästerskapets livsföring, stötte de emellertid på allt större motstånd från kyrkoledningens sida och excommunicerades 1184 av påven. ... Under reformationstiden övergick valdenserna till en reformert protestantism och är i dag den största protestantiska kyrkan i Italien. (Per Beskow-Jan Arvid Hellström-Nils Henrik Nilsson "Den kristna kyrkan - Från apostlarna till renässansen" s 144)


ca 1000 och tiden dessförinnan

I det kristna Frankrike behandlades judarna tämligen väl under 800-talet. Men därefter blev judehat och förföljelser vanliga. Vid korstågen till det ”Heliga landet” plundrade och dödade härarna särskilt judar längs sin väg. Erövringen av Jerusalem, som i hela den kristna världen hälsades som en stor triumf, betydde bara döden för judarna där – de brändes i sina synagogor. Livet i det kristna Europa blev hårt för judarna. Judarna själva betraktade detta som ett martyrium, den högsta formen av vittnesbörd eller ”förhärligande av Namnet”. En del begick självmord hellre än att förneka sin tro. Det visade sig att även vänligt inställda myndigheter var hjälplösa mot den kristna massan. (Geoffrey Cowling "Berättelsen om ett folk" s 286)

Konstantins övergång till kristendomen 313 var inte till fördel för judarna. Judendomen förklarades visserligen aldrig olaglig, men det blev mycket svårt att vara jude. (Geoffrey Cowling "Berättelsen om ett folk" s 284)

Vid hemkomsten höll (juden Gabriel spjutet) i handen, undersökte det noga och övade sig i att hantera det. Döda någon ville han väl icke, åtminstone hade han icke en sådan avsikt klar för sig, men han ämnade tillfoga Decius ett sår, som skulle plåga honom kanske hela livet och bliva ett kval för Domitianus, som ju hyste en förvånande kärlek till gossen. Redan länge hade alla dessa onda lidelser legat slumrande i judens bröst, nu hade de genom motgången och hånet, som drabbat honom, vuxit till en förfärlig höjd. Ja, egentligen ända sedan den stund då han i Jerusalem förrått sin gynnare, den unge juden (som omvänt sig till kristendomen), var det liksom om hans goda ängel övergivit honom. Hans fanatism, tillät honom icke att se synden i detta förräderi, han trodde sig tvärtom med detsamma hava bevisat judarnas Gud, Jehova, en tjänst. (Adolphine Fogtmann "På underbara vägar" s 75-76; Barnbiblioteket Gullvivan 1920; Rom 70-talet e.Kr.)

Hegesippus, Justinus och andra fornkyrkliga författare har förmedlat uppgifter om judekristna grupper i Östjordanlandet och Syrien från tiden efter år 70 och framåt. Dessa kretsar gjorde anspråk på att vara avkomlingar till urförsamlingens medlemmar. Det är från dessa grupper traditionen om flykten till Pella härstammar. Av allt att döma skulle denna berättelse styrka deras ställning som legitima efterföljare till urförsamlingen i Jerusalem. ... Judekristendomen ... splittrades snart i en rad sekter. De mest kända är ebjoniterna (”de fattiga”) och nasoréerna. ... En del av (dessa sekters) läror kom att leva vidare bl.a. genom monofysiterna. Det var en kristendom i denna judekristet-monofysitiska utformning, som mötte Muhammed. Via den har de kristna elementen i Islams lärosystem förmedlats. (Lars Hartman "Nytestamentlig isagogik" s 336; kommentar till Fil 2:1-11)

(Sulla) valdes (82 f.Kr.) till ständig diktator för att giva lagar och ordna staten, en diktatur, som stod i skarpaste strid med den romerska författningens anda och bokstav. Sina motståndare undanröjde han genom proskriptioner; deras namn anslogs offentligt, den som dödade dem, erhöll belöning, deras egendom konfiskerades och användes att försörja veteraner med jord och att belöna anhängare. Ett stort antal veterankolonier anlades i Italien, och de första praktbyggnaderna uppfördes i Rom. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 231)


Sångarna:

Lammets folk och Sions fränder, Lilla hop af köpta får, Som till himlens arfveländer Uppå törnestigar går; Salems barn och Guds församling, Lilla skepp och klena hjord, Som i världen är en främling Och ett mål för våld och mord. (AC Rutström: Sång 527:1; jfr Psalmer och Sånger 411:1)


Att avrunda med:

Måtte alla christna i denna tid flitigt bedja för kyrkan! Någon betydande förändring förestår. Derom wittna de mäktiga rörelserna både från ljusets och mörkrets makter. Söndringar från statskyrkan och religionsfrihet, som för den kyrkans målsmän alltid warit en fasa, blifwa nu just af desamma på det kraftigaste befordrade – genom de förföljelser, som de anställa emot dem, hwilka, om de ock icke alltid träffa det rätta, dock för sitt samwetes skull göra hwad de straffas för. Då nu för så beskaffade förbrytelser sådana straff som böter, arrestering och ända till 28 dygns watten och bröd i dessa dagar blifwit tillämpade, som händelsen warit uti Dalarne och Norrland – hwad medel skulle wäl kunna upptänkas kraftigare att bortjaga och förskingra de arma fåren? Eller kan man fordra, att de skola anse dem, som anwända sådana wapen i andliga mål, för rätt gode herdar? (Carl Olof Rosenius ”Pietisten april 1953” s 64)

Prestkonferens (inträffade) i slutet av (juli 1851) för södra Swerige i Helsingborg ... uti Helsans brunnssal, (varvid sammanträdde) omkring 30 prester samt ett stort antal lekmän. ... Sedan prosten Ahnfelt uppläst ett föredrag, angående prestens förhållande till politiken, uppträdde kyrkoherden Hammar och förklarade, att hufwudsyfter med sammankomsten afsåg att framkalla ett högre intresse hos såwäl prester som lekmän för kyrkliga ämnen samt föreslog följande thes till behandling: ”Ingen förföljande kyrka kan wara en christlig kyrka, ty i samma mån den är förföljande, upphör den att wara en christlig kyrka.” Efter en längre och liflig diskussion, hwaruti både prester och lekmän deltogo, bifölls ofwanstående thes, modifierad till följande lydelse: ”Hwarje kyrka, som förföljer olika tänkande, är uti den delen icke en christlig kyrka.” Under föregående diskussion framkastade prosten Herslow några ord om nödwändigheten af inskränkande lagar i anledning af det allt mer omkring sig gripande läseriet. Detta yttrande föranledde ett obehagligt intryck. (Carl Olof Rosenius ”Pietisten september 1851” s 143)


Egna kommentarer och funderingar:

Läsningen i א* står i motsats till nästan alla andra vittnen. Jesus säger – enligt א* - ”de här tingen” för att Hans lärjungar skall snava. Detta är en svår men, om jag får säga så, möjlig läsning, fastän jag inte har funnit någon exeget som godtagit eller ens diskuterat detta alternativ. Kanske Barrett i sin kommentar till Joh 18:7-9 (s 521) öppnar en möjlighet till att förstå א*: ”(Johannes) framställer lärjungarna i ett mer gynnsamt ljus, de springer inte helt sonika i väg som i Markus (14:50), utan flyr på Jesu egen befallning.”


Paulus sade till de troende i Korint: “Vi kungör Kristus, som har varit (och är) korsfäst, för judar faktiskt en stötesten.” (1 Kor 1:23a)

Paulus sade till de troende i Korint: "För att jag ej må 'vara överträffad'/'känna mig alltför upphöjd', gavs det mig en påle (i) köttet, en motståndares budbärare, för att den måtte smälla till mig * (א,* A). (2 Kor 12:7b)

Paulus sade till de troende i Korint: ”Om jag ännu kungör omskärelse, vad/varför förföljs jag (då) ännu? Följaktligen har korsets stötesten gjorts (och görs) overksam.” (Gal 5:11b)

Ni må välkomna varandra, inte helt och hållet som Kain, (som) (hela tiden) var ut ur/av den onde, och han slaktade sin broder. Och till nåd/förmån av/för vad slaktade han honom? Eftersom hans gärningar (hela tiden) var onda men hans broders rättfärdiga. (1 Joh 3:11b-12)


Grekiska ord:

latreia (gudstjänst) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 1:43; Joh 16:2 – 1 Mack 2:19,22; Rom 9:4; 12:1; Hebr 9:1,6.

prosferô (föra till) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 5:23-24; Luk 23:14; Joh 16:2 – Judit 4:14; 9:1; 1 Mack 4:56; 12:11; 2 Mack 1:8; Syr 7:9; 35:2(3); Jeremias brev v 40. Matt 2:11; 4:24; 5:23-24; 8:4,16; 9:2,32; 12:22; 14:35; 17:16; 18:24; 19:13; 22:19; 25:20; Mark 1:44; 2:4; 10:13; Luk 5:14; 18:15; 23:36; Joh 19:29; Apg 7:42; 8:18; 21:26; Hebr 5:1,3,7; 7:27(א,*א,A); 8:3-4; 9:7,9,14,25,28; 10:1-2,8,11-12; 11:4,17; 12:7.


Ytterligare studier: Ps 6:7-8; Jes 6:9-10; Matt 5:10-11; 7:28; 10:28; 11:1,6; 13:5-6,53; 21:12; 24:9-10; Mark 4:17; 8:31-35; 13:9,12-13; 14:27,29,50; Luk 2:34; 4:8; 6:22; 12:4,50-53; 18:31-33; 21:12,16; Joh 4:21; 5:25; 12:42-43; 16:25; Apg 7:54-8:3; 12:1-3; 17:5-6; 18:12; 23:12; 26:10-11; Rom 9:32-33; 1 Kor 15:9; Gal 1:13-14,23; Fil 3:6; 1 Petr 2:7-8; Upp 2:9-10,13-14; 3:9; 6:9; 12:17; 13:10; 16:6; 17:6; 18:24; 19:2; 20:4.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-08; 2012-01-21; 2014-09-17)


Tillbaka till Start

16:3-4a Och de här tingen må (א,* א) de göra er (א,* א), eftersom de inte har fått kunskap om Fadern, inte heller om Mig. De här tingen har Jag emellertid samtalat (och samtalar) (med) er, för att när – alltefter omständigheterna - * (א*) stunden må komma, ni må dra er dem till minnes, att Jag har talat till er.

Ord för ord: 16:3 (11 ord i den grekiska texten Sinaiticus) och de-här-(tingen) må-(de)-göra er eftersom inte (de)-fick-kunskap-om '-n fader'/fadern inte-heller mig. 16:4a (15 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) emellertid de-här-(tingen) har-(jag)-samtalat-(och-samtalar) (med)-er för-att när-alltefter-omständigheterna må-komma '-en stund'/stunden (ni)-må-dra-er-till-minnes dem att jag talade (till)-er.


1883: Och detta skola de göra eder, emedan de icke känna Fadern, ej heller mig. Men detta har jag talat till eder, på det att, när den tiden kommer, I mån komma ihåg, att jag har sagt eder det.

1541(1703): Och detta skola de göra eder; ty de känna icke Fadren, ej heller mig. Men detta hafwer jag sagt eder, att när den tiden kommer, skolen I komma ihåg, att jag hafwer det sagt eder.

LT 1974: Det beror på, att de aldrig har känt Fadern eller mig. Ja, jag säger er detta nu, så att ni, när det händer, ska komma ihåg att jag förberedde er.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Josefs) fader ’hedrade på’/klandrade honom och talade till honom: ”Vad (är) den här drömmen som du har drömt? Då vi har kommit skall följaktligen både/såväl jag och/som din moder och dina bröder under alla förhållanden komma och kasta oss ner inför dig emot jorden?” Men/och hans bröder var ivriga/avundsjuka (på) honom, men hans fader ’höll alltigenom’/’bevarade hela tiden’ ordet. (1 Mos 37:10b-11, Grekiska GT)

(Mordekaj) ... dragande/drog sig till minnes alla Herrens gärningar. (Ester 4:17aa/C1a, Grekiska GT)

(Elifas sade: ”Den människa som Gud överbevisar) må komma i en grift/grav precis som brödsäd som skördas i en läglig stund enligt/under en läglig tid.” (Job 5:26, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Bli Mina vittnen, och/också Jag (är) ett vittne ... och den pojke som Jag har utvalt, för att ni må få kunskap och tro och uppfatta att Jag är“ (Jes 43:10a, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) “Jag, Herren, har samtalat (och samtalar).” (Hes 5:13b och 5:15b, Grekiska GT)

(Tobit sade till Tobias:) “Välsigna Herren Gud i varje läglig tid och begär från sidan av Honom på vilket sätt dina vägar må bli raka, och alla stigarna och rådslut(en) skall ledas på en god väg.” (Tobit 4:19a, BA)

(Salomo sade: “Människorna) ... ledas/leddes vilse ’runt omkring Guds kunskap’/’i förhållande till kunskapen om Gud’.” (Salomos Vishet 14:22a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) “Allting har getts till sidan av Mig av * (א*) Fadern, och ingen har ytterligare kunskap om Sonen ’om ej’/utom Fadern. Inte heller har någon ytterligare kunskap om Fadern ’om ej’/utom Sonen, och (den) för vilken Sonen – om alltefter omständigheterna – må önska att avslöja.“ (Matt 11:27)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Falska ’kristusar’ och falska profeter skall resa sig upp … så att och/också - om förmöget/möjligt – de utvalda skall ledas (א,* א) vilse. Skåda, Jag har talat (och talar) till er i förväg.” (Matt 24:24-25)

(Petrus) började fördöma och svära, att/: ”Jag känner inte Människan!” Och genast ‘höjde ... sin röst’/gol en tupp. Och Petrus kom ihåg Jesu ord, då Han hade talat (och talade) att/: “Innan en tupp ‘höja sin röst’/gal, skall du tre gånger förneka bort Mig.” (Matt 26:74-75a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Dra er till minnes Lots kvinna!” (Luk 17:32)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Sätt/lägg ej i era hjärtan att i förväg bekymra er (om) att försvara er.” (Luk 21:14)

(Petrus sade till judarna:) ”Jag vet att ni praktiserade/handlade ’enligt icke’/utan kunskap, precis som och/också era ledare.” (Apg 3:17b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Fariseerna) sade (hela tiden) till (Jesus): “Var är Din Fader?” Jesus svarade: “’Och Ni känner Mig inte och inte’/’Ni känner varken Mig eller’ Min Fader. Om ni kände Mig, kände ni –alltefter omständigheterna – och/också Min Fader.“ (Joh 8:19)

(Jesus sade:) ”Jag är den fine Herden och Jag har kunskap om de Mina, och de Mina har kunskap om Mig, helt och hållet som Fadern har kunskap om Mig, och Jag har kunskap om Fadern.” (Joh 10:14-15a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ” Och nu har Jag talat (och talar) till er, innan det blir/sker, för att när det – alltefter omständigheterna – må bli/ske, ni må tro.” (Joh 14:29)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Alla de här tingen kommer de att göra * (א*) på grund av Mitt namn, eftersom de inte känner Den som har sänt Mig.” (Joh 15:21)


Exegeter, evangelister med flera:

Bo Brander: Om en politiker skulle säga om ni följer mig kommer ni att piskas, då skulle han säkert hamna fyra procent under fyraprocentspärren. Men Jesus är så ärlig att han säger att det blir konflikter och det blir skiljelinjer. Det blir förföljelser och det blir martyrer. Göran Skytte: Så i fridsfurstens spår finns detta hemska. Bo Brander: Men det hemska fanns i ännu större grad innan Jesus kom i världen. jag skulle nog inte vilja leva i Sverige före kristendomens ankomst hit. Trots allt har fridsfursten gjort världen ljusare. Människovärdet har blivit större. Om alla levde som fridsfursten verkligen sade, skulle världen vara god. Så enkelt tror jag att det är. (Göran Skytte-Bo Brander "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1." s 307-308 i anslutning till Matt 10:16-22)

Jfr ”Jesus sade: ’Fariséerna och de skriftlärda har (mot)tagit nycklarna till kunskapen. De har gömt dem, och de har inte gått in, och dem, som vill gå in, har de inte tillåtit. Men ni skall vara kloka som ormar och oskyldiga som duvor.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 64-65; Thomasevangeliet log. 39)

Där består världens blindhet, att världsherrarna och översteprästerna tror sig göra Gud en tjänst, då de dräper Jesu lärjungar. Och varför har de en sådan tro? Jo, därför, säger Jesus, att de känner varken Fadern eller mig. De känner inte Fadern i hans rättfärdighet. De känner inte Jesus i hans kärlek. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 189 i predikan 1851 över Joh 15:26-16:4)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”kunskap om Fadern”, se också Joh 10:14-15.


Paulus sade till de troende i Rom: ”Jag är ett vittne för (Israel), att de har Guds iver emellertid/men inte enligt en ytterligare kunskap.” (Rom 10:2)

Petrus sade till de troende: ”Så ni, välkomnade, då ni har kunskap i förväg, vakta/’var på er vakt’.” (2 Petr 3:17a)

Ni har smörjelse från den Helige, och ni 'vet alla'/'har alla kunskap'. (1 Joh 2:20)

'Varje den'/’var och en’ som förnekar Sonen har inte heller Fadern. Den som bekänner Sonen har och/också Fadern. (1 Joh 2:23)

Skåda av vilken beskaffenhet Fadern har givit (och ger) er ett välkomnande, för att ni må kallas Guds barn, (vilket) ni och/också är. På grund av det här har utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ inte kunskap om er (א*), eftersom den inte hade kunskap om Honom. (1 Joh 3:1)


Ytterligare studier: Mark 13:23; 14:72; Luk 10:22; 22:61; Joh 8:55; 13:19; 17:3,25; Apg 13:27; 1 Kor 2:8; Kol 1:15.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-09; 2012-01-22; 2014-09-18)


Tillbaka till Start

16:4b-6 De här tingen talade Jag inte till er ut ur en början, eftersom Jag (hela tiden) var i sällskap med er. Men nu drar Jag Mig tillbaka i riktning mot Den som har sänt Mig. Och ingen ut ur/av er frågar Mig: ”Var drar Du Dig tillbaka?” Eftersom jag emellertid har samtalat (och samtalar) de här tingen (med) er, har sorgen fullbordat/fyllt (och fullbordar/fyller) ert hjärta.

Ord för ord: 16:4b (11 ord i den grekiska texten) De-här-(tingen) men (till)-er ut-ur (en)-början inte (jag)-talade, eftersom i-sällskap-med er (jag)-(hela-tiden)-var. 16:5 (15 ord i den grekiska texten) Nu men (jag)-drar-mig-tillbaka i-riktning-mot den havande-sänt mig, och ingen ut-ur er frågar mig: var drar-(du)-dig-tillbaka? 16:6 (11 ord i den grekiska texten) emellertid eftersom de-här-(tingen) (jag)-har-samtalat-(och-samtalar) (med)-er '-en sorg'/sorgen har-fullbordat-(och-fullbordar) ert '-t hjärta'/hjärtat.


1883: Men detta har jag icke sagt eder från begynnelsen, emedan jag var med eder. Men nu går jag till den, som har sändt mig, och ingen af eder frågar mig: Hvart går du? Men emedan jag har sagt eder detta, har bedröfvelsen uppfyllt edert hjärta.

1541(1703): Detta hafwer jag icke sagt eder af begynnelsen; ty jag war med eder. Men nu går jag till honom, som mig sändt hafwer; och ingen af eder spör mig, hwart jag går. Men efter det jag hafwer detta sagt eder, är edert hjerta wordet fullt med bedröfwelse.

LT 1974: Jag sade det inte till er tidigare, eftersom jag då skulle vara hos er lite till. Men nu ska jag gå bort till den som sände mig, och ingen av er tycks vara intresserad av varför jag går bort, ingen undrar varför. I stället är ni bara fyllda av sorg.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren) talade till kvinnan: ”Då Jag fullgör, fullgör Jag dina sorger och ditt suckande. I sorger skall du föda fram barn.” (1 Mos 3:16a, Grekiska GT)

Mose, en medlem av Herrens hushåll, kom till ett slut i Moabs jord/land. … Israels söner grät/begrät Mose i/vid Moabs vadställe uppå/vid Jordan enligt/nedåt Jeriko trettio dagar. Och Moses dagar av gråts bedrövelse fördes till en avslutning. (5 Mos 34:5a,8, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Från en början har Jag inte samtalat i/på en gömd (plats), inte heller i/på en mörk plats av 'en jord'/'ett land'. Vid den tid då det blev, var Jag (hela tiden) där. Och nu har Herren skickat (och skickar) bort Mig och Sin Ande.” (Jes 48:16b, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) “Jag, Herren, har samtalat (och samtalar).” (Hes 5:13b och 5:15b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Ett hjärtas sorg kommer att kröka/rubba stabilitet. ... Du må ej ge ditt hjärta ’in i’/till sorg.” (Syr 38:18b,20a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus talade till (Johannes lärjungar): ”Inte förmår (väl) brudkammarens söner vara bedrövade emot/’ända fram till’ så lång (tid) som brudgummen är i sällskap med dem? Men det skall komma dagar, när – alltefter omständigheterna - brudgummen må lyftas bort från dem, och då skall de fasta.” (Matt 9:15)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Människor) skall döda (Människans Son) och (i/på) tredje dagen skall han resa sig upp.” Och de var oerhört sorgsna. (Matt 17:23)

(Jesus sade till de tolv:) “Människans Son drar sig faktiskt tillbaka helt och hållet som det har skrivits (och är skrivet) med anledning av Honom.” (Matt 26:24a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Människans Son ’ges till sidan av’/överlämnas in i människors händer, och de skall döda Honom, och då Han har dödats, skall Han stå upp efter tre dagar.” Men de hade (hela tiden) icke kunskap om ordet, och de fruktade (hela tiden) att utfråga Honom. (Mark 9:31b-32)

(Lukas sade:) “De som från en början hade blivit utsagans ögonvittnen och roddare/tjänare har ’gett ... vid sidan av’/överlämnat (de ting som hade fullbordats och fullbordades ibland oss) till oss.“ (Luk 1:2)

Vingårdens herre talade: “Vad skall jag göra? Jag skall sända min välkomnade son. Kanske skall de ’vända sig i sig själva’/’komma att skämmas’ (i riktning mot) ’den här’/denne.” (Luk 20:13)

Då (Jesus) hade stått upp från bönen (och) hade kommit i riktning mot lärjungarna, fann Han, att de somnat från/’bort från’ sorgen. (Luk 22:45)

Jesus talade i riktning mot (Sina lärjungar): “De här Mina utsagor, som Jag samtalade i riktning mot er, då Jag ännu var tillsammans med er, att/: ’Alla de ting som har varit (och är) skrivna i Moses lag och i (א,*א) profeterna och psalmer(na) med anledning av Mig måste fullbordas.’” (Luk 24:44b)

(Den uppståndne Jesus sade/talade till Sina apostlar) tingen med anledning av Guds rike. (Apg 1:3b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus talade: ”Ännu en små-/liten tid är Jag i sällskap med er. Och Jag drar Mig tillbaka i riktning mot Den som har sänt Mig.” (Joh 7:33)

Simon Petrus säger till (Jesus): ”Herre, var drar Du Dig tillbaka?” (Joh 13:36a)

Tomas sade till (Jesus): ”Herre, vi vet inte vart du går.” (Joh 14:5a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Och/också ni är vittnen, eftersom ni är i sällskap med Mig från en början.” (Joh 15:27)


Exegeter, evangelister med flera:

Det är märkvärdigt att Jesus i kap. 17 nästan framträder som en himmelsk varelse: ”Jag är inte längre kvar i världen ...” (17:11). Inledningen till den senare hälften av andra avskedstalet framkallar likaså en överjordisk bild av Jesus: ”Jag sade det inte från början, eftersom jag var hos er” (16:4b; ett snarlikt uttryck finns i Luk 24:44, från den uppståndne Jesus). ... Möjligheten att den uppståndne Jesus gav sina lärjungar nya instruktioner var ... känd för Luk:s författare. Enligt Apg 1:1-11 undervisade Jesus sina lärjungar under fyrtio dagar efter uppståndelsen, till sist vid en gemensam måltid. (Kari Syreeni "Att leva i tiden efter Jesus. Det johanneiska avskedstalet - Joh 13-17 - i hermeneutisk belysning." s 461)

Vem mötte du i grinden? – Du såg: en gammal gumma. Hon smekte dej om kinden? – Jo; och ögonen var skumma. ... Kan du veta vad hon heter? – Ja, det tänker jag såvisst; men du må ej vara frågvis när det lövas på kvist. ... När det lövas ska man glädjas, vara fråglös och le, för det blir så mycket ljust i naturen att se. ... Snart så blänker det av blommor så i dunge som på torg ... Men den gråa gamla gumman hon heter fru Sorg. ... Hon vandrar i sitt huckle all världen omkring. Och aldrig har hon tiggt eller stulit någonting, blott gåvor har hon lämnat – så vid vagga som grav. Åt diktaren hans underliga ögon hon gav. ... ... Hon är så gammal adel att knappast du förstår, fast hon döljer med sitt huckle guldspännet i sitt hår. ... Det var henne som jag mötte och som skrämde dej vid grind. Jag är stolt för hennes smekning om min kind. (Nils Ferlin ”Fru Sorg” s 68-69; 1944)

Diana satt stilla och lekte med fjädern. "Sorg", sa hon plötsligt. "Vad är sorg?" Kapten Rudenfeldt smålog. "Barn", sa han, "det ordet borde du ännu inte uttala. Sorg ... det är när den stjärna slocknar i vars glans vi levde. Det är när den skugga faller över vårt liv som heter ensamhet. Sorg, Diana, det är när smärtan blir så djup, saknaden så stor, ensamheten så tung att vi inte mäktar bära dess tryck." Henrik Lorenz hade rest sig. Han gick några steg utåt rummet men stannade framför Diana. "Sorg", upprepade han igen, "det är när vi mister den vi älskade mest. När livet förlorat sitt värde och vi inte orkar leva längre." (Birgit Th Sparre "Gårdarna runt sjön" s 53)


Sångarna:

Hvart går du, hvart går du? O människa, säg, Hvad söker du efter i världen? Hvart ämnar du dig, och hvart leder din väg? Hvad talar du om under färden? Hvar har du din skatt och ditt hjärta? (EJ Ekman: Sång 113:1)


Paulus sade till de troende i Korint: ”Sorgen enligt Gud arbetar/verkar en sinnesändring ’in i’/’med syfte på’ ett räddande (som) inte ångras.” (2 Kor 7:10a)


Grekiska ord:

lypê (sorg) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 38:18,20; Luk 22:45; Joh 16:6; 2 Kor 7:10 – Tobit 3:6,10; 7:17; 1 Mack 6:4,8-9,13; Salomos Vishet 8:9; 11:12; Syr 12:9; 18:15; 22:4; 30:23; 36:20(22); 37:2; 38:17,19; Joh 16:20-22; Rom 9:2; 2 Kor 2:1,3,7; 9:7; Fil 2:27; Hebr 12:11; 1 Petr 2:19.


Ytterligare studier: Matt 7:28; 11:1; 13:53; Mark 2:19; 14:21; Luk 5:34; Joh 4:28; 6:64; 13:33; 14:1; 16:10,17,28,33; 1 Joh 1:1.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-09; 2012-01-23; 2014-09-19)


Tillbaka till Start

16:7 Jag säger er emellertid sanningen. Det 'för tillsammans'/'är till fördel' för er, ’för att’/att Jag må gå bort. Ty om – alltefter omständigheterna – Jag ej må gå bort, skall inte Den som är kallad till sidan av (er) komma i riktning mot er. Men om – alltefter omständigheterna – Jag må gå, skall Jag sända Den i riktning mot er.

Ord för ord (28 ord i den grekiska texten): emellertid jag '-en sanning'/sanningen säger (till)-er, (det)-för-tillsammans (för)-er för-att jag må-gå-bort. om-alltefter-omständigheterna ty ej (jag)-må-gå-bort, den som-är-kallad-till-sidan-av inte skall-komma i-riktning-mot er. om-alltefter-omständigheterna men (jag)-må-gå, skall-(jag)-sända honom i-riktning-mot er.


1883: Dock säger jag eder sanningen: det är nyttigt för eder, att jag bortgår, ty om jag icke bortgår, kommer icke Hugsvalaren till eder; men när jag har gått bort, skall jag sända honom till eder.

1541(1703): Dock säger jag eder sanningen: Eder är nyttigt, att jag bortgår; ty om jag icke bortgår, kommer icke Hugswalaren till eder; men går jag bort, så skall jag sända honom till eder.

LT 1974: Men det är faktiskt bäst för er att jag går bort, för om jag inte gör det, så kan inte tröstaren komma. Om jag går bort, så kommer han – för jag ska sända honom till er.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Mose, en medlem av Herrens hushåll, kom till ett slut i Moabs jord/land. … Jesus/Josua, Nuns son, var uppfylld med förstånds ande, ty Mose hade satt/lagt sina händer emot honom. (5 Mos 34:5a,9a, Grekiska GT)

Elia talade (vänd) i riktning mot (Elisa): “Begära/begär vad jag skall göra för dig, ’innan eller’/innan (jag) tas upp från dig.” Och Elisa sade: ”Låt det redan/då bli dubbelt i/med din ande emot/över mig.” Och Elia talade: ”Du har ’förhärdat det/att begära’/’begärt en svår sak’. Om – alltefter omständigheterna – du må skåda mig, då jag tas upp från dig, skall det och/också vara på det här sättet för dig.” (2 Kung 2:9b-10a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Från sidan av Herren (är) hjälpen.” (Ordsp 21:31b, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Nu har Herren skickat (och skickar) bort Mig och Sin Ande. På det här sättet säger Herren, Den som frälsar dig, Israels Helige: ’Jag är din Gud. Jag har visat (och visar) dig det att finna/’låta ... finna’ dig vägen, i/på vilken du skall gå i/på den.’” (Jes 48:16b-17a, Grekiska GT)

Mackabeus nickade på/åt alla ting som Lysias ’kallade till sidan av’/framförde och betänkte det som förde tillsammans. (2 Mack 11:15a)

(Salomo sade till Gud:) “Vem har fått kunskap om Ditt rådslut, om ej Du har gett vishet och sänt Din helige Ande från högsta ting?” (Salomos Vishet 9:17)

(Jesus, Syraks son, sade: ”Barn,) låt (dig) kallas till sidan av i (den döda kroppen) i/’med hjälp av’ hans andes ’väg ut’/bortgång.” (Syr 38:23b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Det ‘för tillsammans’/’är till fördel’ för dig, ’för att’/att en av dina lemmar må fördärvas, och (att) ej hela din kropp må kastas in i Gehenna.” (Matt 5:29b)

(Kvinnan) talade varje/hela sanningen till Jesus. (Mark 5:33b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag skickar bort Min Faders löfte emot er. Men ni, sitt ner i staden ända till (den tid) i vilken ni må sjunkas/klädas i förmåga ut ur höjd(en).” (Luk 24:49)

(Petrus sade till judarna:) ”Då (Jesus) så hade höjts (vid) Guds rätta/högra (sida) både/och tagit från sidan av Fadern löftet av/om den Helige Ande, ’hällde ... ut’/utgöt Han det här som ni ser och hör.” (Apg 2:33)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Nu söker ni döda Mig, en människa som har samtalat (och samtalar) sanningen till er, som Jag hörde från sidan av Gud. … Eftersom Jag säger sanning, tror ni Mig inte.” (Joh 8:40a,45)

Kajafas sade till (prästledarna och fariseerna): “Ni vet inte ingenting/någonting, inte heller räknar ni (med) att det 'för tillsammans'/'är till fördel' * (א,*א) 'för att'/att en (enda) människa må dö till förmån för folket, och (att) ej hela nationen må fördärvas.” (Joh 11:49b-50)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag skall fråga Fadern, och Han skall ge er en Annan, En som är kallad till sidan av (er), för att Den må vara i sällskap med er in i (den kommande) tidsåldern, sanningens Ande, som utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ inte förmår att ta, eftersom den inte tittar på Den, inte heller har den kunskap. Ni har kunskap om Den, eftersom Den stannar vid sidan av er, och Den skall vara i er.” (Joh 14:16-17)


Exegeter, evangelister med flera:

Hur kunde det överhuvudtaget vara för lärjungarnas bästa att Jesus lämnade dem? De hade tillbringat tre fantastiska år i hans sällskap. Vi avundas dem. Om bara vi hade fått vara med Jesus! Om bara vi hade fått se när han mättade de hungriga, helade de sjuka och uppväckte de döda! Vad kan Jesus ha menat? Jo, apostlarna levde med två stora nackdelar. För det första: När Jesus fanns hos dem på jorden var hans närvaro lokalt begränsad. Så ibland kom de ifrån varandra, till exempel när de satt i båten och han bad uppe på berget. De hade ingen obruten gemenskap med honom. Låt oss föreställa oss då att han inte gick bort till Fadern. Låt mig uppdatera hur Henry Drummond, den skotske författaren och evangelisten på 1800-talet, uttryckte det: Föreställ dig att Jesus fortfarande var kvar i Jerusalem. Vartenda plan, varenda båt skulle vara fullproppad med kristna pilgrimer. Föreställ dig att du var en av dessa. Med stor svårighet landade du. Men varenda väg var igenkorkad. Mellan dig och Jerusalem ser du bara en mörk, sjudande folkmassa. Du har kommit för att få se Jesus, men du når aldrig så långt. Det var just för att undvika en sådan frustration som Jesus återvände till Fadern och sände den helige Ande istället. För vad den helige Ande har åstadkommit är att han möjliggjort Jesu närvaro överallt samtidigt på jorden och gjort honom tillgänglig för alla människor överallt. Apostlarnas andra nackdel var att medan Jesus fanns hos dem på jorden var hans närvaro inte bara lokalt begränsad, utan också enbart ett yttre fenomen. Han var oförmögen att komma in i deras personligheter, förändra dem inifrån och nå in till deras djupaste tankar, motiv och önskningar. Men senare skulle han kunna det, sa Jesus, ”eftersom han (Anden) förblir hos er och skall vara i er” (14:17). (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 236 i kommentar till Joh 16:7)

De som inte intar (Anden) ... bortvända från sanningen ... (når) de aldrig en välgrundad kunskap, då de är mer angelägna om att vara sofister av ord än lärjungar av sanningen. Ty de har inte grundats på den enda klippan, utan på sanden, som i sig har en mängd stenar. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 458)


Egna kommentarer och funderingar:

Vad angår ”den som är kallad till sidan av (er)”, se också Joh 14:16.


Paulus sade till de troende i Korint: ”Till var och en ges Andens synliggörande ’i riktning mot’/’i fråga om’ det som för tillsammans.” (1 Kor 12:7)

I det här har vi kunskap, att vi stannar i Honom och Han själv i oss, eftersom Han har givit (och ger) oss ut ur/av Sin Ande. (1 Joh 4:13)


Ytterligare studier:

Syr 48:12; Matt 3:11; Mark 1:8; Luk 3:16; Joh 7:39; 8:46; 14:26; 15:26; 16:26; 18:14; Rom 9:1; 1 Kor 7:35; 10:33; 1 Tim 2:7; Hebr 12:10; 1 Joh 3:23.


L. Floor "The Lord and the Holy Spirit in the fourth Gospel"; Neotestamentica 2:1 (1968): 122-130.

James A. Draper "The sociological function of the Spirit/Paraclete in the farewell discourses in the Fourth Gospel"; Neotestamentica 26.1 (1992): 13-30.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-09; 2012-01-24; 2014-09-20)

Tillbaka till Start

16:8-9 Och då Den har kommit, skall Den där överbevisa utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ med anledning av miss (av Guds mål) och med anledning av rättfärdighet och med anledning av dom; med anledning av miss (av Guds mål) faktiskt/förvisso, att de inte tror in i Mig.

Ord för ord: 16:8 (14 ord i den grekiska texten) och havande-kommit den-där skall-(den)-överbevisa '-en utsmyckning'/utsmyckningen med-anledning-av miss-(av-Guds-mål) och med-anledning-av rättfärdighet och med-anledning-av dom. 16:9 (8 ord i den grekiska texten) med-anledning-av miss-(av-Guds-mål) faktiskt, att inte (de)-tror in-i mig.


1883: Och när han kommer, skall han öfverbevisa världen om synd och om rättfärdighet och om dom: om synd, ty de tro icke på mig;

1541(1703): Och när han kommer, skall han straffa werldena för synd, och för rättfärdighet, och för dom. För synd; ty de tro icke på mig.

LT 1974: Och när han har kommit, ska han övertyga världen om dess synd, om möjligheten att få uppleva Guds godhet och om befrielse från domen. Världens synd består i att den inte tror på mig.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Abram trodde (i/på) Gud, och det räknades för honom in i rättfärdighet. (1 Mos 15:6, Grekiska GT)

(Gud sade till Abraham:) ”Jag skonade dig (från) det att ej/- missa (Mitt mål) in i Mig. …” (1 Mos 20:6b, Grekiska GT)

(David sade till Gud:) ”Till/mot Dig ensam/endast har jag missat (Ditt mål).” (Ps 51:4a eller 51:6a, Grekiska GT)

(Käppen ut ur Isais rot) skall inte döma enligt/efter härlighetsglansen, inte heller överbevisa enligt/efter sättet att samtala, emellertid/utan med ödmjuk dom skall Han döma, och han skall överbevisa jordens ödmjuka. (Jes 11:3b-4a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Ljuda/tala orättfärdiga ting må ‘ingen ej’/ingen samtala, inte ’heller ej’/heller må rättvisan, då den överbevisar, 'gå vid sidan av en väg'/fly (Herrens vishets ande).” (Salomos Vishet 1:8b)

(Salomo sade till Herren:) ”Därför överbevisar Du dem som faller vid sidan av enligt/’på grund av’ få/lite, och i dem som missar (Ditt mål) erinrar Du och påminner, för att, då de har ändrats/skiljts från det onda, de må tro emot Dig, Herre.” (Salomos Vishet 12:2)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Den som hatar överbevisning (är) i en missares (av Guds mål) fotspår.” (Syr 21:6a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “I varje gärning tro (med) din själ, ty det här är och/nämligen ett hållande av bud.” (Syr 32:23)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Lyckliga de som är hungriga och som törstar (efter) rättfärdigheten, eftersom de själva kommer att utfodras/bespisas.“ (Matt 5:6)

(Genom profeten Jesaja sade Herren om Jesus:) “Skåda Min Pojke, som Jag har antagit, Min välkomnade, * (א*, B) (med) vilken Min själ var tillfreds. Jag skall sätta Min Ande emot Honom. Och till nationerna skall Han komma bort med ett budskap (om) en dom.“ (Matt 12:18)

(Jesus sade till de skriftlärda:) ”Den som – alltefter omständigheterna – må häda ‘in i’/’med syfte på’ den Helige Ande har inte ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ in i (den kommande) tidsåldern, emellertid/utan kommer att vara (א,*א) skyldig till en tidsålderslång överträdelse”, eftersom de hade sagt: ”Han har en oren ande.” (Mark 3:29-30)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “När de – alltefter omständigheterna – må leda er och ge (er) till sidan av, bekymra er ej i förväg (om) vad ni må samtala, emellertid/utan vilket/'vad som' – om alltefter omständigheterna – må ges er i den där stunden, samtala ‘det här’/detta. Ty ni är inte de som samtalar, emellertid/utan den Helige Ande.” (Mark 13:11)

Då Herodes, ’den ene av fyra ledare’/tetrarken, överbevisades av (Johannes Döparen) … stängde han ’helt och hållet’/in Johannes i vakt/’fängsligt förvar’. (Luk 3:19a,20b)

(Män förde/bar) uppå en säng en människa, som (hela tiden) 'var varande'/var (och havande/hade varit) ’upplöst från sidan’/förlamad. … Då (Jesus) hade skådat deras tro, talade Han: ”Människa, dina missar (av Guds mål) är (och har varit) ’låtande vara’/’lämnade i fred’ för dig.” (Luk 5:18b,20)

(Jesus) talade den här liknelsen (vänd) i riktning mot några som var (och hade varit) övertygade att de är rättfärdiga på/i sig själva och som föraktar resten/andra. (Luk 18:9)

(Jesus sade till de elva:) “En sinnesändring ’in i’/’avsedd för’ ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ av missar (av Guds mål) att/skall kungöras på/i (Kristi) namn in i alla nationerna, ’som hade börjat’/’med början’ i Jerusalem. (Luk 24:47)

(Petrus sade till folkets ledare och till de äldste: ”Jesus Kristus) är den sten som har föraktats av er, byggarna, (Den) som har blivit ’in i’/till ett hörns huvud/början. Och räddningen är/finns inte i en annan (än Honom).” (Apg 4:11-12a)

(Paulus sade till männen i Athen: “Gud) har ‘fått ... att stå’/fastställt en dag i/på vilken Han står i begrepp att döma (den bebodda) världen i/med rättfärdighet i/’med hjälp av’ en man åt vilken Han har märkt ut med gränser en tro som har erbjudits alla då Han har fått Honom stå upp ut ur döda (kroppar).” ... (Några) skämtade (hela tiden) ... men några män, som hade fäst sig vid (Paulus), trodde. (Apg 17:31-32a,34a)

(Felix) sände efter Paulus, och han hörde honom med anledning av tron in i Kristus Jesus. Men då 'hans alltigenom sade'/'han resonerade' med anledning av rättfärdighet och återhållsamhet och den ’stående i begrepp’/instundande domen ’havande blivit’/blev (Felix) förskräckt. (Apg 24:24b-25a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju: På den följande dagen ser han Jesus komma i riktning mot sig, och han säger: “Skåda, Guds Lamm, som lyfter/’tar bort’ utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ miss (av Guds mål)!“ (Joh 1:29)

Den som tror in i (Guds Son) döms inte. * (א,* א, B) Den som ej tror har allaredan dömts (och döms), eftersom han ej har trott (och ej tror) in i namnet av Guds Son, den ende avkomlingen. (Joh 3:18)

(Jesus sade till folkskaran:) ”Den här, det är Guds gärning, för att ni må tro in i Den som Den där har skickat bort.” (Joh 6:29)

(Jesus sade till judarna:) ”Jag talade * (P66,א*) till er, att ni skall dö i era missar (av Guds mål). Ty om – alltefter omständigheterna – ni ej må tro Mig (א,*א), att Jag är, skall ni dö i era missar (av Guds mål).” (Joh 8:24)

(Jesus sade till de judar som till att börja med hade trott Honom:) ”Vilken ut ur/av er överbevisar Mig med anledning av miss (av Guds mål)? Om Jag säger sanning, på grund av vad tror ni Mig inte?” (Joh 8:46)

De höjde så ‘ut ur’/’omedelbart efter’, en andra (gång), sina röster mot människan som (hela tiden) hade varit blind och talade till honom: “Ge härlighetsglans åt Gud. Vi vet, att den här Människan är en missare (av Guds mål).” Den där svarade så: ”Om Han är en missare (av Guds mål), vet jag inte. Ett ting vet jag, att jag som var blind just nu ser.” (Joh 9:24-25)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ” Om Jag ej hade kommit och samtalat (med) dem, hade de inte miss (av Guds mål). Men nu har de inte (någon) förevändning med anledning av sin miss (av Guds mål). Den som hatar Mig hatar och/också Min Fader. Om Jag ej hade gjort i/bland dem de gärningar, som ingen annan hade gjort, hade/’hade ... haft’ de (hela tiden) inte (någon) miss (av Guds mål), men nu har de och/både skådat (och skådar) och har hatat (och hatar) och/både Mig och Min Fader.” (Joh 15:22-24)


Hembygdens predikan:

Rådsherren Nikodemus kom ensam till Jesus och kom om natten. Vilken av det stora rådet ville väl följa med honom! Liksom han säkert icke heller ville hava någon med sig, för att icke bliva röjd och behöva blygas. Ännu i dag komma de lärda och de i samhället ansedda gärna ensamma till Jesus – om de nu alls komma. För ingenting, icke ens för de mest vanärande synder blygas människor så mycket som för att komma till Jesus. I väckelsetider kunna hundratals samla sig till honom, men bland dem i regeln ingen s. k. bildad eller lärd eller i ansedd ämbetsställning, utan endast de ringa i samhället. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 333, Andra söndagen efter trefaldighet, Luk 9:51-62)

Anden skall överbevisa världen om synd, säger Jesus. Märk om synd, icke om synder, d. v. s. syndautbrott. Därom kan lagen, ja även våra världsliga domstolar överbevisa. Det överbevisandet blir dock vanligen blott, som om grenarna avhuggas från ett träd, under det själva stammen får stå kvar och skjuta nya skott. Anden åter angriper trädets egenskap, den saft som den onda frukterna framgå ur. ... Att icke tro på Kristus är att förbliva i sitt gamla väsende. Att blott bortlägga en mängd yttre synder avgör intet i denna fråga, liksom en bättre dräkt icke omskapar någon människa. ... Den inre reningen måste gå före den yttre; icke tvärtom. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 217-218, Fjärde söndagen efter påsk, Joh 16:5-15)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1950

Precis som vi inte går till doktorn om vi inte är sjuka och medger det, så kommer vi inte till Kristus om vi inte förstår att vi är syndare och medger det. Ingenting håller människor borta från Guds rike mera effektivt än stolthet eller självtillräcklighet. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 217 i kommentar till Mark 2:17)

Flera av de grundtextord som vi översatt med ”synd” och liknande begrepp, visar att detta att ha begått synd och vara syndare handlar om att vara på sidan om Guds avsikt med livet. Man har inte nått fram till sin bestämmelse, man har kommit ur spår etc. (Per Gustaf Eriksson ”Själavård – kristen omsorg uttryckt i handling” s 7)

När människan upplever den Helige, då upplever hon att Gud är den rättfärdige, som har krav på henne, krav som hon inte uppfyller. Synd, det är skillnaden mellan Guds vilja och vad jag faktiskt är. I Bibeln förknippas därför ofta Guds helighet med hans rättfärdiga dom (Jes 5:16, Upp 6:10). ... När vi hör ordet "synd" tänker vi ofta på enstaka moraliska felsteg (t ex det är synd att stjäla eller att svära eller misshandla folk). Beklagligt är att "synd" och "syndare" ofta har förknippats särskilt med sexuella felsteg. ... I många länder betyder "att leva i synd" allt fortfarande detsamma som att leva ihop utan att vara vigda. Helt gåtfullt är att "synd" har kommit att förknippas med allt som är roligt. "Det här var syndigt roligt." Som om inte tråkigheten vore en mycket kvalificerad synd: den förmörkar världen! I värsta fall används "synd" även i ännu ytligare mening. "Det var synd, att du inte kunde komma på kalaset i går", kan det heta. Över huvud taget vill vi människor gärna förringa synden, åtminstone när det gäller oss själva. ... Synd är i Bibeln uppror mot Gud och den ordning Gud stadgat för universum. ... Synd är brott mot vårt innersta väsen, mot vår bestämmelse. Därför blir konsekvenserna av att bryta mot Guds lagar så ödesdigra. Det innebär att kollidera med Gud och "förlora sig själv". ... Syndens konsekvens - dvs oundvikliga följd - är döden. ... Den ordning som Gud stiftat för världen kännetecknades av harmoni: harmoni mellan Gud och människa och mellan människa och människa och människans harmoni med sig själv. Men harmonin är i detta sammanhang ingenting annat än ömsesidig kärlek. ... Vad är tro? Det är i första hand tillit, att våga lita på någon, något. ... Den som saknar tro, tillit, vågar inte öppna sig mot vare sig världen eller Gud och ta emot. Den människan är fattig. Det är mot den här bakgrunden det blir begripligt, att otron i Bibeln framställs som människans grundskada.(Torsten Nilsson "Ropet och svaret" s 82-83,101-104)

Världen har förklarat sig själv rättfärdig, Luk 18:9, men har dömt Jesus som syndare, Joh 9:24, och fört honom till korset. ... Vantron är den synd som är karakteristisk för världen ... Denna vantro betraktar världen inte bara som något förlåtligt, utan även som något berättigat. Den naturliga människan anser det lika upprörande att den som tror skall bli frälst som att den som inte tror skall bli fördömd. Endast genom den helige Andes överbevisning kan människor se det syndiga och fördömliga i vantron. (Studiebibeln II:699)

Andens verk är som dagsljusets. Öppna fönsterluckorna endast något litet och ljuset flödar in i hela rummet. Låt ditt hjärtas nödrop nå Gud; och i samma ögonblick kommer den helige Ande och börjar överbevisa dig om synd, rättfärdighet och dom – om frälsning genom tro på Jesus. (Watchman Nee "Ett dukat bord i öknen" s 17)

Vi fick det bestämda intrycket att vår brasilienmission står inför större segrar än de som (nu 1968) redan vunnits. Missionärerna och de infödda vittnena har lagt en bra grund. På den skall det byggas vidare. ... Säkert är det fel att bita sig fast på vissa områden, så som det skedde de första åren då man begränsade arbetet till enbart Rio Grande do Sul. Statistiken visar att sedan man började vidga området, har medlemsantalet fördubblats. Det fanns tendenser som tydde på risken att man skall göra beteeendefrågorna till huvudfrågor. Må vi bevaras från detta! Därigenom får man ett ytligt syndbegrepp. Det måste börja inifrån. Då kan man också få verklig hyfs på det yttre utan att därmed skapa skrymtare. ... Våra medlemmar har som regel hög kvalité. Det finns något bakom bekännelsen. Det är detta som till slut är det viktigaste. (Sven Alverlin "Öppet land" s 109)

När Anden kommer uppenbaras det, att synd framförallt är att stå Jesus emot. I honom inbryter gudomens totala verklighet i vår värld. … Detta att inte skänka Jesus hela hjärtats tro är synden i dess innersta väsen. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 216 i kommentar till Joh 16:5-15)

Abbe har berättat för (Madicken) om flygmaskinerna. I kriget finns det flygmaskiner men också här i Sverige finns det flera stycken. Madicken skulle ge vad som helst för att få se en. Fast Linus-Ida påstår att det är syndigt att flyga. "Jag sär, jag sär, om Gud ville att mänskorna skulle flyga, så hade han gjort fögglar å dom," säjer Linus-Ida. (Astrid Lindgren "Madicken" s 54)

(Världen) tror att Jesus var en syndare, rättvist straffad genom korsfästelsen; den tror å andra sidan att dess egen rättfärdighet är allt som kan begäras, och den tror att den i dessa åsikter har rätt dömt både Jesus och sig själv, och att dess dom skall få gudomlig bekräftelse. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 487)

Det är dumt att inte hoppas, tänkte (den gamle). Dessutom tror jag att det är syndigt. Tänk inte på synd, tänkte han. Det finns tillräckligt med problem nu synden förutan. Förresten begriper jag mig inte på det. Jag begriper mig inte på det och jag är inte säker på att jag tror på det. Kanske det var syndigt att döda fisken. Ja, det var det nog trots att jag gjorde det för att uppehålla livet och skaffa mat åt många människor. Men i så fall är allting synd. Tänk inte på synden. Det är alldeles för sent för det och det finns folk som har betalt för att göra det. Låt dom tänka på det. Du är född till fiskare precis som fisken är född till fisk. Petrus var fiskare och den store DiMaggios far var också fiskare. Men han tyckte om att tänka på allt det som han var invecklad i, och eftersom det inte fanns nånting att läsa och han inte hade nån radio, tänkte han mycket och fortsatte att tänka på synden. Du dödade inte fisken bara för att uppehålla livet och för att sälja till mat, tänkte han. Du dödade honom av stolthet och för att du är fiskare. Du älskade honom när han var vid liv och du älskade honom efteråt. Om du älskar så är det inte syndigt att döda honom. Eller är det ännu syndigare? (Ernest Hemingway "Den gamle och havet" s 102-103)


ca 1950 - ca 1900

Det finns ingen av oss här (i kyrkan), som inte vet, att hans liv varit en serie av misstag, tillkortakommanden, nederlag och olyckor. Men jag vill säga dig det, min vän, att det finns till slut bara ett enda stort och avgörande misstag, som en människa kan begå, och det är att taga fel på frälsningen i Jesus Kristus och på Frälsaren! Men kommer du fram till Honom sådan du är och bekänner dina synder och dina tillkortakommanden och misstag, då är Han redo och till hands att hjälpa dig, att frälsa dig. ... Min vän, kom med - bliv en av de små dropparna i denna kärlekens och återuppbyggandets eviga stora livsström. (Sven Lidman "Fjäril och vilddjur" s 92-93; Det stora demonstrationståget)

Medlemskap, film och biobesök - dessa frågor var föremål för stor debatt inom (Tabergs Missionsförsamlings) styrelse 1942 och meningarna bland ledamöterna var mycket delade. En skrivelse från (en av ledamöterna) Simon Ottosson medverkade dock till att hyfsa debatten och ge resultat i långt mildare beslut än som från början var tänkt. ... "Givetvis kan jag ej ansluta mig till väsentliga delar i förslagets första del, att film inte i någon form får visas, enär detta röjer en gammal negativ och fruktlös inställning till hela filmproblemet. Antager styrelsen detta embryo till en moderniserad upplaga av de äldstes stadgar, kommer beslutet i praktiken göra mer skada än nytta eller också bli en gömd och glömd paragraf i protokollboken. Med uppskattning av den gnutta förståelse för visst slags film, som finns i förslagets andra del, kan jag ansluta mig till denna. Jag anser det emellertid vara viktigt, att medgivandet kompletteras med skol- och bildningsfilmer från svenska skolfilmsförlag." Därtill framkastade Ottosson i sin skrivelse "att man borde vända sig till Sveriges Frikyrkoråd med förslag om att en frikyrklig filmbyrå kommer till stånd med uppgift att förmedla smal- och bredfilmer, som håller måttet ur kristna synpunkter". Därtill pläderade Ottosson för att styrelsen ska lägga förslag om att inom Frikyrkorådet bilda en kommitté, som recenserar film. I avslutningen av Ottossons brev hette det: "Vi kristna är medansvariga för, hur den geniala uppfinning, som filmen är, brukas. Den har hitintills övervägande varit i det ondas tjänst. På oss och andra ansvarskännande kristna kommer det nu an om den skall förbli detta också i fortsättningen, eller i tillbörlig grad bli ett värdefullt medel i vår propaganda mot det onda, för det goda, d.v.s. det kristna". Ottossons brev gjorde tydligen starkt intryck på styrelsens medlemmar. Det beslut, som fattades blev inte så helt negativt mot film som först var tänkt. Beslutet fick formen av ett allmänt uttalande där man förklarade sig kunna ge plats för filmer, som förmedlades via missionsorganisationer. Därtill ville man dock vädja till varje medlem att avstå från besök på biografer och inte medverka i andras besök där. (Karl-Erik Andersson "Arvet från Kåperyd" s 70-71)

Vad gäller den stora upptäckten? Svaret kunde givas på många sätt och med många ord. Men det kan ock sammanfattas och givas till hela sin fullhet i ett enda ord, i ett enda namn: Jesus Kristus. ... Det har alltid varit så att just Kristi härlighet uppenbarar synden som ingenting annat. ... Ja, vad är egentligen synd? Äro icke vi människor en produkt av nedärvda anslag och uppfostran? Är det icke samhället, som är den store syndaren och som borde omskapas för att den enskilde skulle bli bättre? Hur flyttas icke gränserna mellan synd och synd under olika tider efter människornas olika uppfattning! Har jag någon synd och skuld, så har jag den gemensam med hela min samtid. Ack, vi känna så väl igen det där talet. Det är som finnes det icke någon enda sårbar punkt i denna skickliga vävnad av advokatyr och undanflykter. Och likväl finns där en makt inför vilken också trotset och grinet gärna tystna. Det är den heliga, rena, oskyldiga kärleken. ... Erfara vi icke (inför denna) en udd i hjärtat, en röst som säger till oss: Du är icke, vad du borde vara eller vad du kunde ha blivit. Där är mycken synd, många brister, många fel. (Eskil Andrae "Den stora upptäckten"; kommentar till Joh 16:5-15; högmässopredikan i Jakobs kyrka, Stockholm, den 6 maj 1928, stenograferad för Jönköpings-Posten; Jönköpings-Posten 1928-06-22)

Edith log. Hon hade väl kommit att tänka på den nu (1978) långt avlägsna tid, i mitten av (nittonhundra)tjugotalet var det väl, när många människor och kanske mest de som tillhörde det småländska och halländska prästerskapet ansåg att kortklippt hår på en kvinnlig varelse gav en antydan om syndfullhet eller åtminstone var något misstänkt. När hon sökte plats första gången hade hon lämnat in betygen egenhändigt på socknens pastorsexpedition för att samtidigt ta en titt på skolhuset om det låg ödsligt som inte sällan var fallet eller eljest tog sig ut. Efter valet anförtrodde henne kyrkoherden: "Jag blev så glad när jag fick se frökens hårknut. Och så de utmärkta betygen därtill. Så jag såg till att skolrådet valde fröken." Edith hade faktiskt fått känslan att det var hårknuten mer än vitsorden som spelat en avgörande roll. (Ingrid Hesslander "Den sista dagen" s 169-170)

Prosten vände och vred uppgiften i sina tankar. Det var en sak som Gille satte sin lit och förtröstan till, och det var detta, att han inte hade druckit vatten ur den sjö där han lade ut sina krokar och nät. Men vad var nu detta för en tro att fästa sig vid? Den var ett falskt stöd, som skulle svika i denna natt, för prosten hade hört att man väntade Gille nere i djupet. Det var en murken planka, som inte skulle bära honom. Om han fortfor att lita på den, skulle han förgås. Prosten såg tydligt, att denna planka måste ryckas undan Gille Folkesson, innan det var för sent. Hade han bara inte den att lita på, skulle han inte längre sätta sitt hopp till sjörå och näck, utan till levande Gud. Hade han inte den att lita på, skulle han frälsas till liv och lem och komma glad och lycklig tillbaka till sin unga hustru. ... Fanns det en större synd än att lämna en människa till kropp och själ i de mörka makternas våld? (Selma Lagerlöf ”Vattnet i kyrkviken” s 428-429)

Hela söndagskvällen - efter kyrkkaffet - satt Emil som sagt i snickarboden, och han täljde sin etthundratrettionde trägubbe, innan han plötsligt kom ihåg att det ju var söndag, då fick man inte skära med kniv, det var rena hemska synden. Antagligen fick man inte dra ut tänder och måla någon blå heller. Emil ställde ifrån sig sin trägubbe på hyllan bland de andra. Han satt där på huggkubben, medan skymningen föll utanför snickarbodens fönster, och han tänkte på sina synder. Till sist knäppte han sina händer och bad: "Käre Gud, gör så att jag slutar med mina hyss! Beder vänligen Emil Svensson, Katthult, Lönneberga." (Astrid Lindgren "Än lever Emil i Lönneberga" s 66-67)

Jag tänker icke så högt om människorna; jag älskar dem inte precis, och det begär de inte, ty vi äro icke så älskvärda; jag tycker ofta synd om dem, men icke alltid; jag förlåter gärna; och dem jag håller av, i oändlighet; men den överlagda lönlösa elakheten, den premediterade lögnen och den raffinerade skadeglädjen reagerar jag emot; och det skall man! (August Strindberg "August Strindberg om sig själv" s 126)

När Du talar eller skrifver till mig, tänk att det är till en man, som icke kann, icke vågar säga ett ord som icke är sannt! Är det icke lugnt att kunna lita sig till en enda menniska? Den skall Du icke narra eller leka med! Det är synd! (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 juli 1908" s 311; brev 14 maj 1908 till Harriet Bosse)

Underligt: i konceptionens svallande glädje ser jag hela dramat luftigt, stort vackert! När jag skrifver ner, så är det ingenting eller något annat. Det är nästan synd att skrifva. Att skrifva är att dra ner! att göra prosa av poesi! Att banalisera! med ett ord - Derför lider jag af att skrifva och vänder med nöje ryggen åt det skrifna - Sommartankarne börja gå. Till Furusund eller åtminstone Östersjön. (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 242; brev 1 april 1906 till Harriet Bosse)

"Vilken synd hos mig har åstadkommit det här ni vet?" frågade (Nina). ... Vilken ryslig, okänd fiende bodde väl inom henne, ty intet av de fel hon visste med sig var stort nog att ha kunnat få en sådan följd som en människas död? "Er synd?" upprepade (pastor Froste) och betraktade henne eftertänksamt. "Det är svårt för mig att säga, men jag tror det måste ha varit den, att ni levat utan Kristus." "Är det synd?" frågade hon häpen. "Ja, jag tror man kan säga, att det är synden", svarade han. Aldrig hade hon hört ett så djärvt påstående. Var detta sanningen? Nina tyckte sig se hela världen falla samman och ändra gestalt inför detta ord. "Men hur många lever inte utan Kristus! De allra flesta gör det och är bra människor ändå", utbrast hon. "De är inte bra i Guds ögon. Inför honom gäller ingen mänsklig fullkomlighet, hur mycket den än kan gälla inför oss. För honom består vi endast i Kristus." (Elisabeth Beskow "Nina finner sin väg" s 156)


ca 1900 - ca 1880

"Vi hade en farm hemma i Connecticut", sa Adam. "I sex generationer höll vi på att bryta sten. Bland det första jag minns var hur den lades upp till stenmurar. Jag trodde att alla lantbruk var såna. Här är så annorlunda att jag tycker att det är nästan syndigt. Om man behöver en sten måste man leta länge." "Syndens vägar är underliga", anmärkte Samuel, "även om man blev tvungen att vända ut och in på sej och skaka av sej allt som man hade inombords så tror jag att man skulle lyckas gömma undan någon småsynd. Synden är det sista vi ger upp. Men man har bara besvär av den." "Den kanske är bra för att hålla oss ödmjuka. Bevara oss i tukt och Herrans förmaning," (sa Adam). (John Steinbeck "Öster om Eden" s 162-163)

"Sanningen att säga, så tycker jag inte om min kusin", (sade Matvej Terechov) och hällde upp te åt sig. "Han är äldre än jag, det är syndigt att döma och jag fruktar Herren Gud, men jag kan inte låta bli. Han är högdragen, sträng och grälsjuk, en plågoande för sina anhöriga och drängar och han går aldrig och biktar sig. Förra söndagen bad jag honom vänligt: 'Kom, kusin, så far vi till högmässan i Pachomovo!' Men han sa: 'Nej, jag far inte dit, popen där är passionerad kortspelare.' Och hit kom han inte i dag för att han säger att prästen från Vedenjapino röker och dricker vodka. Han gillar inte präster! Han håller själv högmässa och tidegärd och aftonbön, och hans syster är i stället för underdiakon. Han sjunger: 'Låtom oss bedja!' Och hon svarar med sin tunna lilla röst, som en kalkonhöna: "Herre förbarma Dig!" ... Det är synd och skam, det är vad det är. Varenda dag säger jag till honom: 'Besinna er, kusin! Gör bot!' - men han bryr sig inte alls om det." (Anton Tjechov "Dråpet" s 46)

Man tyckte om i huset när Anna Akimovna var på gott humör och hade upptåg för sig; det påminde varje gång om att gubbarna nu var döda; och gummorna hade inte längre någon makt, så var och en kunde leva som den ville utan att vara rädd för efterräkningar. Det var bara de två okända gummorna som misstroget sneglade på Anna Akimovna: hon gnolade och det var syndigt att sjunga vid bordet. ... Man anmälde att Jordlöparen hade kommit för att övernatta. Det var Pilgrimen Pasja eller Spiridonovna, en liten mager kvinna på femtio år, i svart klänning och vit sjalett, vassögd, vassnäst med vass haka. Hon hade tätt sammanpressade läppar. För sin elakhet och hätskhet hade man i köpmanshusen givit henne öknamnet Jordlöparen. ... "Vet du vad!" (sade hon till Anna). "Jag ska ta och leta upp någon avsigkommen och enfaldig person, du gifter dig med honom för syns skull och sedan - sätt i gång bara! Nå du kan ju sticka åt din man en fem eller tio tusen, och sen kan han gå tillbaka dit där han kom från, och du är själv herre i ditt hus, du älskar den du vill och ingen kan döma dig. Och sen kan du älska dina adelsmän och bildade. Å det vore inte ett liv, det vore en fest!" Jordlöparen knäppte med fingrarna och utstötte en vissling: "Sätt i gång bara!" "Men det är syndigt!" sade fastern. "Asch syndigt", småskrattade Jordlöparen. "Hon har fått uppfostran, hon förstår. Att sticka ihjäl en människa eller förhäxa en gammal man - det är synd, det är riktigt, men att älska den man har kär, det är tvärtom inte alls syndigt. Och vad skulle det egentligen vara för illa med det! Det är inte alls någon synd! Allt det där har pilgrimer hittat på för att lura enfaldigt folk. Det är vad jag också säger överallt." Jordlöparen drack ut sin likör och harklade sig. "Sätt i gång bara!" sade hon och vände sig den här gången synbarligen till sig själv. "I trettio år, små töser, har jag bara tänkt på synden och rädd var jag, men nu inser jag: jag har inte passat på tillfället, jag har låtit det gå mig ur händerna! ... Bry dig inte om vad folk säger, min vän, lev och roa dig tills du blir fyrtio år, och sedan hinner du sona det. ... Låt Gud få sitt vaxljus och släng eldgaffeln åt djävulen! Låt var och få sitt!" (Anton Tjechov "Kvinnovälde" s 84-85,87,90-91)

(Gavrila Severov) ville gå och gälla för en bildad man och talade om att han studerat vid ett prästseminarium, varifrån han relegerats för rökning. Sedan hade han sjungit i en kyrkokör och två år bott i ett kloster, varifrån han slutligen också blivit bortkörd, men inte för rökning, utan "för sin svaghets skull". (Anton Tjechov "Skräck" s 287)

Moralen här på (ön Sachalin) är egenartad, helt olik vår. Chevaleriskt uppförande mot kvinnor har nästan upphöjts till kult - men samtidigt finner ingen det stötande att låna ut sin fru mot betalning till vänner och bekanta. Eller - å ena sidan finns inga som helst klassfördomar, här umgås man som jämlike med deporterade - å andra sidan räknas det inte som synd att utan vidare skjuta ned en luffande kines i skogen eller t.o.m. bedriva smygjakt på puckelryggar. ... Genom sin auktoritet har de överordnade närmast legaliserat rymningar. I den andan har hela den sibiriska befolkningen uppfostrats - fortfarande räknas rymning inte som synd. Straffångarna själva berättar om sina rymningar skrattande eller med beklagande att de misslyckats. Att vänta sig ånger eller samvetskval från deras sida vore fåfängt. ... Det farligaste med rymningarna är att de utvecklar lösdriveriet och försätter nästan alla flyktingar i en kriminell situation, eftersom de i de avgjort flesta fall inte kan låta bli att begå nya brott. Den största kontingenten återfallsförbrytare består av förrymda fångar. De hemskaste och råaste brotten på Sachalin har utförts av rymmare. (Anton Tjechov "Sachalin" s 11,219,225; Sachalin år 1890)

"I morgon är man kallad till polisen", sa gårdskarlen (till sillhandlaren). "Ska bli förhör. Men vad vet jag för något? Har jag sett något jag? Han kallade på mig i morse, gav mig ett brev och sa: 'Lägg på det här', sa han, 'på brevlådan.' Och han var alldeles förgråten i ögonen. Hustrun och barnen var inte hemma, de hade gått ut på promenad. Och medan jag då går med brevet, så tar han och skjuter sig med revolvern i tinningen. Jag kommer tillbaka, och köksan deras gasta så det hördes över hela gården." "Det var en stor synd", sa sillhandlaren med sträv röst och skakade på huvudet. "En stor synd! ... Såna där får man inte be för", sa (han). "Varför då?" "För att det var en synd." "Det är sant", instämde gårdskarlen. "Nu far hans själ raka vägen till helvetet och de onda andarna ..." "Det var en synd", upprepade sillhandlaren. "Såna får varken begravning eller kyrkosång, utan det är precis bara som att gå bort utan att det märks något alls. ... Det är bara en dag om året som man får be för såna där, och det är på pingstafton. ... Man får inte ge något för dem till de fattiga, det är synd, men mata fåglarna för den avlidnes själ får man." (Anton Tjechov "I vagnsboden" s 189-192)

Den låghalte pojken kom in och ställde en ny talgdank i pomadaburken. "Hör du lille dräng, du borde ta in samovaren åt oss", sade mannen till honom. "Vem dricker te så här dags?" grinade den låghalte. "Det är syndigt att dricka te före mässan." "Strunt i det, lilla dräng, det är inte du som kommer att brinna i helvetet, det är vi ..." (Anton Tjechov "På vägen" s 259-260)

Jag lät (gästgivaren) gå och tog mitt tillfälliga kvarter i närmare besittning. ... Utom ottomanen fanns det i rummet en stor järnkamin, ett bord med den redan beskrivna lampan, ett par filtstövlar, en kappsäck och en skärm, som stod borta i ena hörnet. Bakom skärmen hördes de jämna andetagen från någon som låg och sov. ... Jag skulle just krypa till kojs, när något hände. Jag råkade kasta en blick åt skärmen till. Döm om min häpnad, när jag fick se ett kvinnohuvud sticka fram bakom den - ett huvud med upplöst hår, svarta ögon och vita tänder. De mörka ögonbrynen höjde sig, kinderna hade små gropar; följaktligen log hon. Jag blev djupt generad. När huvudet märkte att jag hade sett det, drog det sig tillbaka med ett förläget uttryck. Jag slog ned ögonen som om jag hade blivit ertappad med något brottsligt, gick tyst och stilla bort till min ottoman, lade mig och bredde på mig pälsen. ... Medan jag tänkte på det näpna ansiktet, började min fantasi arbeta på egen hand. Olika bilder, den ena mera lockande än den andra, trängdes i min inbillning. Plötsligt kände jag, liksom till straff för mina syndiga tankar, ett skarpt sting på högra kinden. Jag grep sta med handen utan att få tag i något, men gissade vade det var. Det luktade nämligen vägglus. (Anton Tjechov "Natten före rannsakningen" s 286-287)

Mjölnaren satt länge och lät ögonen vandra och teg, därpå fäste han blicken på munkarna som strävade med säckarna och sa med djup basröst: "Vad håller ni munkar på och fiskar i floden för? Vem har gett er lov?" Munkarna svarade inget och såg inte ens åt mjölnaren. Denne teg lite, rökte på pipan och fortfor: "Ni fiskar själva, och ni låter också köpingborna göra det. Jag har arrenderat floden av köpingen och av er, jag betalar er pengar, alltså är fisken min och ingen har rättighet att fiska den. Ber till Gud gör ni, men stjäla räknar ni inte som synd. Mjölnaren gäspade, teg ett slag och fortsatte sedan att muttra: "titta bara, vilka fasoner de har lagt sig till med! De tror att därför att de är munkar står de uppsatta på helgonlistan, så för dem gäller inga lagar. Men jag ska ta och anmäla dem för fredsdomaren! Fredsdomaren kommer inte att snegla åt några kaftaner han, hos honom bär det raka vägen i kurran." ... "Gud i himlen, vi stjäl väl inte heller?" sa (munken) Kleopa och mulnade. " ... Våra noviser har metat fisk, det är riktigt, men de har ju fått tillstånd av arkimandriten." (Anton Tjechov "Vid kvarnen" s 125-126)

Kärleken är den förbjudna frukten, ursynden, och Nordens Venus fäller aldrig sitt fikonlöv. Man drar på sig så mycket kläder för kylans skull, att man till sist känner förfäran inför nakenheten. (August Strindberg "Brev från Stockholm" s 259; Revue Universelle Internationale 1886, sannolikt den 16 maj)

Efter en gudstjänst 1885 räknade (prins Oscar Bernadotte, Oscar II:s och drottning Sofias näst äldste son) sig som omvänd kristen - "Jag trodde. Jesus var nu min Frälsare" - och började ett livslångt engagemang i allianspräglade kristna sammanslutningar. För honom framstod denna typ av interkonfessionalism som kristendomens framtidsväg och han blev 1908 ordförande i Evangeliska alliansens svenska kommitté. År 1898 hade han besökt Keswick-konferensen i England och tog sedan initiativet till liknande möten i Sverige, de så kallade Södertäljekonferenserna. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 165)

Det har funnits tider då jag ansett konsten syndig, men det kan vara 'Gengangere' från min ungdom då jag var pietist! (August Strindberg "August Strindbergs brev II 1877-1882" s 362-363; brev den 31 jan 1882 till professorskan och författarinnan Helena Nyblom)

Det finnes en stor synd, den största af alla, fastän ingen räknar med den som synd, och det är den synden: "De tro icke på mig"; men denna synd är synd mot evangelium. Alla andra synder äro synder emot lagen; men denna synd är synd mot evangelium, mot Jesus. Ebr. 2:2,3; 12:25. Om någon stjäl eller begår något annat brott, då veta alla att tala om, huru illa det är. Men om hundrade och tusende menniskor, som räknas för hederliga och beskedliga, icke fråga efter Jesus, hans kors och lidande, icke fråga efter hans evangelium och hans död, det räknar man för intet. ... Se, det är detta, om hvilket den helige Ande vill öfvertyga verlden! Det är för otrossynden, att man icke frågar efter Jesus, som Han vill straffa icke blott den uppenbart ogudaktiga, tjufaktiga, lättsinniga, utan också den hederliga, ja i sitt eget tycke rättfärdiga och heliga verlden. ("Ungdomspostilla" s 272; kommentar till Joh 16:5-16 Fjärde söndagen efter påsk)


ca 1880 - ca 1800

Jag tillbringade en livad eftermiddag med damerna och Félix. Det var verkligen behagligt att föra slottsliv och se tilldragande parisiskor roa sig utomhus en första solig sommardag, som om sällskapsrummen hade förflyttats ut i parken. . . . Det var en sorts semestersalong där ljusklädda kvinnor fritt sprang omkring i parken och män i korta jackor vågade leka som barn, och där man var så pass familjär att man struntade i konvenansens regler och i stela konversationer. Men jag som har vuxit upp på landet bland gudfruktiga människor måste erkänna att damernas beteende fick mig att häpna. När vi drack kaffe på terrassen efter lunchen tände Louise en cigarett och Berthe hävde ur sig svordomar utan att blinka. Sedan sprang de därifrån med frasande kjolar under glättiga och oblyga skratt och rop som jag fann stötande. Det kan verka fånigt, men jag som inte var van vid ett sådant uppträdande började hoppas att Louise skulle stämma möte med mig en av de stundande nätterna. (Emile Zola "Madame Neigeon" s 181-182; maj 1879)

Länge satt (Tom) orörlig och grubblade över den tröstlösa tillvaron. Han nästan avundades Jimmy Hodges, som nyligen sluppit ifrån denna jämmerdal och nu låg och slumrade och drömde fridfullt för alltid i graven, medan vinden viskade i trädkronorna. Själv skulle han gärna ha gått hädan och haft alla bekymmer undanstökade, bara han haft ett gott söndagsskolebetyg. (Mark Twain "Tom Sawyers äventyr" s 42)

Längtar Du till ditt hem eller till mig och din framtid! Anser Du Dig ha gjort något syndigt!! Är det synd att Du icke vill gräfva ner dina gåfvor och att Du älskar mig! Gör Du det så störtar Du mig, men jag reser mig igen, men ve då dem som komma i min väg hädanefter! ... Hvad blir följden om ... Du kastar dig för din mans fötter - han tar Dig i nåder till nåder ... då kan jag icke mera tro på någon qvinna! ... Är då icke min kärlek Dig nog! ... Om Du vänder om till dessa små menniskor - om Du ber en sådan person som Carl om nåd, så föraktar jag Dig. (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 336-337; brev 11 maj 1876 till Siri von Essen)

"Synder?" tänkte (Nikita) och erinrade sig sitt drickande, sina uppsupna pengar, det onda han gjort sin fru, alla svordomar, att han inte gått i kyrkan, inte hade fastat och allt det som prästen förebrådde honom när han biktade sig. Javisst hade han syndat. "Men är det jag själv som har dragit synderna på mig? Sådan har tydligen Gud gjort mig. Ja, synderna! Hur skall man kunna undgå dem?" (Leo Tolstoj "Herre och dräng" s 200; mitten av 1870-talet)

För oss barn är det allt bra svårt att få tiden att gå (i kyrkan). Emilia Wallroth har sagt mig, att hon brukar räkna spikhuvudena i kyrktaket, och Ingrid Nilsson säger, att hon sitter och ser efter hur ofta bodgubbarna nere i kyrkan bjuder varandra på snus. Emilie Nilsson, hon summerar siffrorna på nummertavlorna, och när additionen är färdig, så subtraherar hon och multiplicerar och dividerar. Hon säger, att så länge som hon det gör, så har hon då åtminstone inga syndiga tankar i huvudet. Det vore värre, om hon sutte och tittade på Hilda Wallroths vackra hatt och önskade, att hon hade maken. Men (min syster) Anna talar om, att hon brukar sitta och lära sig psalmer utantill, och då tycker vi alla, att det är ändå bättre än att multiplicera och subtrahera. (Selma Lagerlöf "Ett barns memoarer" s 117-118; Kyrkresan)

"Du är alltså Tollef Braatens dotterdotter?" (sade den främmande till Marthe Marie). Han såg på en gång vänligt och pröfvande på henne - "då tänker jag, det faller litet ära på dig också, ty gamle Tollef är med rätta hedrad och ansedd; och - har du inte märkt det - då vill man så gärna höja hufvudet, och det faller sig inte så lätt att komma som en arm syndare. Är det många faror för världens barn, så är det också faror för dem, som växa upp i kristliga hem. Det kan ofta vara svårare för dem att komma i ett lefvande, personligt förhållande till Gud. De kunna så lätt komma till att bygga på sin bibelläsning, på andaktsstunderna och de många mötena, de äro med på. Hvad sägen I, unga vänner, är det inte så, att synden gärna vill dölja sig, då man för ett utvärtes ärbart och vackert lif? Man kommer så lätt till den tron, att man förtjänar saligheten." (Bolette Margrethe Gjør "Missionsbarnet" s 23; 1860-talet?)

(Bonden Hans Nielsen) Hauges dogmatiska åsikter skilde sig icke från statskyrkans; han endast påyrkade med strängt allvar kristendomens förverkligande i det enskilda levernet. Men han var lekman och predikade. Därmed syndade han tvåfaldigt. Han störde statskyrkans ljuva lugn och han ingrep i hierarkins förmenta rättigheter. För dessa synder fick han också böta. Det heliga skrået på Zions tinnar gav sig icke ro, innan en så farlig man blev satt inom lås och bom. . . . Nu sedan mannen sedan länge är död, erkänna även prästerna, att Hauge ingjutit nytt liv i norska kyrkan, och att de orter, där Haugianerna äro talrika, företrädesvis utmärka sig för en stigande sedlighet samt ett bättre förhållande mellan gårdägare och husmän. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 86-87; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

Hela Karlstad visste, att överstinnan var religiös. Hon gick i kyrkan var gudstjänst likaså säkert som prästen, och om vardagarna höll hon en liten andaktsstund både morgon och kväll med hela sitt hus. Hon hade sina fattiga, som hon kom ihåg med gåvor inte bara om julen utan hela året runt. Hon gav middagsmat åt flera behövande skolynglingar, och gummorna på fattighuset brukade hon varje år fägna med stort kaffekalas på Beatadagen. Men ingen i Karlstad, och överstinnan mindre än någon annan, hade en tanke på att det skulle var Gud obehagligt, att hon och domprosten och rådmannen och den äldste av kusinerna Stake tog sig en fredlig boston efter familjemiddagarna på söndagarna. Och lika litet drömde någon om att det skulle vara en synd att unga damer och herrar, som brukade titta in hos överstens, på söndagskvällarna fick ta sig en liten sväng i stora salongen. (Selma Lagerlöf ”Charlotte Löwensköld” s 114-115)

(Furst Nechljudov skrev till sin moster:) "Om ni bara kunde se två av mina bönder, David och Ivan, och det liv som de lever med sina familjer, är jag säker på att blotta åsynen av dessa två stackare skulle övertyga er mer än allt det som jag kan säga för att förklara min avsikt. Är det inte min heliga och självklara plikt att sörja för dessa människors lycka, dessa sjuhundra som jag en gång skall stå till svars för inför Gud? Är det inte en synd att utlämna dem åt hårda byäldstes och förvaltares godtycke - för egna planer på njutning och egen ärelystnad?" (Leo Tolstoj "En godsägares morgon" s 210-211; år 1847)

Idag skall jag bikta mig, bli renad från alla synder", tänkte jag, "och sedan skall jag aldrig mer . . . (här tänkte jag på alla de synder som plågade mig mest). Jag skall absolut gå till kyrkan varje söndag, och efteråt skall jag läsa evangeliet en hel timme till, av de tjugufem rubel som jag kommer att få varje månad när jag börjar vid universitetet skall jag absolut ge två och femtio (en tiondel) åt de fattiga, och så att ingen vet om det, inte åt tiggare, utan jag skall söka upp sådana fattiga, ett föräldralöst barn eller en gammal gumma, som ingen har reda på. . . . Jag blir den främste vetenskapsmannen i Ryssland . . . till och med i hela Europa kan jag vara den främste vetenskapsmannen. . . . Nå, och sedan?" frågade jag mig själv, men så kom jag ihåg att dessa drömmar var högmod, synd, som jag måste berätta för biktfadern i kväll. . . . Jag höll redan på att somna, medan jag i tankarna gick igenom alla de synder som jag (vid bikten) hade blivit renad ifrån, när jag plötsligt kom ihåg en skamlig synd som jag hade hemlighållit under bikten. Orden i bönen före bikten dök upp och fortsatte att ringa i mina öron. "Men om ni döljer något, begår ni en stor synd . . .", hörde jag oupphörligt och jag såg mig själv som en så stor syndare att det inte fanns något tillräckligt strängt straff för mig. . . . Men plötsligt fick jag en god idé: så fort det blev ljust, skulle jag gå eller åka till biktfadern i klostret och bikta mig igen - och jag lugnade mig. (Leo Tolstoj "Ungdomen" s 13-14,26; mitten av 1840-talet)

När han kom fram till koret, fick han se några buntar med vaxljus. Det var bra, tänkte filosofen (från Kiev), man måste lysa upp hela kyrkan, så att allt syns tydligt som på ljusa dagen. Håhåjaja, det är synd att man inte får röka pipa i Guds hus! (Nikolaj Gogol "Vij" s 169-170)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Afanasij Ivanovitj snyftade som ett barn. "Det är syndigt att gråta, Afanasij Ivanovitj", (sade hans maka). "Synda inte och uppväck Guds vrede genom er sorg. Jag sörjer inte över att jag skall dö, det är bara en sak jag sörjer över(en tung suck avbröt för ett ögonblick hennes tal) jag sörjer över att jag inte vet åt vem jag skall överlämna er, då jag är död." (Nikolaj Gogol "Godsägare från den gamla goda tiden" s 57-58; Ukraina under 1700-talet)

(Hovnarren von) Probersten (till fårherden Corin): Har du varit vid hovet, herde? Corin: Nej, bevare mig! v. Probersten: Då blir du stekt i helvetet. ... Om du aldrig varit vid hovet har du aldrig sett goda seder, och om du aldrig sett goda seder måste du ha dåliga seder. Men dålighet är synd, och synd ger fördömelse. Du sitter illa till, herde. ... Corin: Min herre, jag är en hederlig arbetskarl. ... Min största stolthet är att se mina tackor beta och mina lamm dägga. v. Probersten: Det där är en annan simpel, tarvlig synd du begår: att tussa baggarna på tackorna och helt öppet få ditt uppehälle av kräkens parning, att vara skällgumsens kopplerska, vad? Att prisge ett litet ettårslamm åt en krumskallad gammal hanrej till gumse, vilket oförlåtligt koppleri! Blir du inte fördömd för det, så är det för att fan inte tål fårherdar. Annars vet jag inte hur du skall slippa undan. (William Shakespeare "Som ni behagar" s 633-634)

(Magister Lars) led vid tanken på att han, som ville omvända världen, hitintills icke lyckats omvända sin far. Han borde sopa rent inom egen dörr, innan han svängde kvasten framför andras. Han höll nu på att författa en trosbekännelse, en Confessio Junecopensis, i femtio artiklar, och det var hans fasta beslut att, kosta vad det ville, tvinga mäster Gudmund ned på skolbänken, för att höra, eftersäga, upprepa och bekänna dem. Kursen skulle börja, när mäster återvänt från Växjö, och Lars var man för att där skulle hans far och syster icke få stanna länge, och att inga kludderier för domkyrkan därstädes finge företagas. (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 201-202; Upproret i Jönköping)

Den sanna tron är af den beskaffenhet, att den icke förlitar sig på sig sjelf och sitt troende, utan håller sig till Christus, gifwer sig under Hans rättfärdighet, och låter denna wara sin skärm och sitt beskydd, likasom kycklingen icke förlitar sig på sitt lif och löpande, utan tager sin tillflykt inunder hönans kropp och wingar. ... O, wi måste förblifwa i Christus, på Christus, under Christus, och icke wika ifrån kycklinghönan; annars är allt förloradt! ... Gif nu akt på, huru en naturlig kycklinghöna gör. ... (Hon) låter kycklingarna krypa både inunder och ofwanpå sig och kan så wäl lida dem. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 96-97 i kommentar till Matt 23:34-39)

Med werlden menar (Christus) icke blott den stora massan och pöbeln, utan sjelfwa kärnan och det yppersta i werlden, hwarest i utwärtes måtto ingenting är att straffa; isynnerhet sådana, som wilja framför andra wara heliga. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 302)

Skall då (goda gerningar) wara ingenting, eller är det icke en skön och berömlig sak, att menniskan beflitar sig att hålla de tio buden, är lydig, tuktig, ärbar, sannfärdig? o.s.w. Swar: jo wisserligen; allt detta bör man göra, det är en god lära och ett rätt lefwerne; men så att man låter det blifwa på sitt ställe, dit det hör, och behåller dessa twå läror åtskilda, huru man skall blifwa from och rättfärdig inför Gud, samt huru och hwarföre man bör göra goda gerningar. ... Alla wåra gerningar, ehuru goda och heliga de kunna wara, äro icke den skatt och den förtjenst, för hwars skull wi blifwa täcka och behagliga för Gud och undfå det ewiga lifwet. ... (Man måste) noga göra skilnad mellan en from man ... och en christen. Äfwen wi anse det berömligt att wara en from man, ja, det finns ingenting berömligare på jorden och är jemwäl en Guds gåfwa likawäl, som sol och måne, korn och win och alla skapade ting. Men man må dock akta sig för att här göra en sammanblandning, utan lemna en from man hans tillbörliga beröm inför werlden och säga: en from man är wisserligen en förträfflig och dyrbar man på jorden, men är derföre ännu icke någon christen. ... Men om du frågar efter en christen, så måste du stiga mycket högre. Ty det är ... ett Guds barn, en arfwinge och en herre i himmelriket. Men christen heter han derföre och deraf, att han med sitt hjerta hänger wid denne Frälsaren, som stigit upp till Fadren. ... Skulle det bero på oss sjelfwa eller på wår wärdighet, nemligen derpå, att wi hafwa gjort en tillräckligt ren bättring och nog många gerningar, så skulle wårt hjerta aldrig hafwa någon ro och kunde ej heller till slut bestå. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 309-310)

När jag tror och säger, att tron på Christus gör och uträttar alltsammans, så gör jag dermed hela werldens apespel till intet; och detta kan hon ju icke fördraga. ... Nog weta de att tala om Honom och säga: jag tror på Gud Fader och Hans enfödde Son; men det är allenast på tungan, såsom lödder och skum på wattnet; till hjertat kommer det icke; ty i hjertat förblifwer likwäl ännu en tjock svullnad, som heter: lita på egna gärningar och mena, att man måste göra något, om man skall blifwa salig; Christi gerningar och förtjenst göra icke tillfyllest. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 309-310 i kommentar till Joh 15:26-16:4)

Om man nu talar med (de cainiska helgonen) om tron, så göra de begabberi och löje deraf och fråga, om man då håller dem för turkar och hedningar, så att de nu allraförst skola lära tron. Skulle så många munkar, nunnor och prester finnas, och man ändå icke förstå sig på tron? Hwem wet icke, hwad som bör tros; det weta ju till och med uppenbara syndare? Derföre mena de, såsom hade de alldeles fullt upp af tro, att man måste hädanefter gripa sig an med gerningarna, och akta så tron, som sagdt är, ganska ringa. Ty de känna henne icke, ej heller weta de, att hon allena gör rättfärdig. De kalla det tro, att de hafwa hört om Christus och hålla före, att det alltsammans är sannt. Men så tro äfwen djeflarne och blifwa dock icke fromma deraf. Detta är likwäl ej en christlig tro; nej, det är fastmer en inbillning, än en tro. ... När de cainiska helgonen höra om en sådan tro (som allenast förtröstar på Gud och Hans nåd) så korsa de sig med händer och fötter och säga: ack, beware mig Gud! Skulle jag säga, att jag är helig och from? Huru skulle jag wara så högmodig och förmäten? Nej, nej, jag är en fattig syndare! Si, så måste denna tro wara hos dem ett intet, och all sådan lära ett kätteri. ... Denna tro är nu förtegad i hela werlden, ja, såsom det wärsta kätteri fördömd och förjagad tillika med alla dem, som henne lära och hålla. Påfwe, biskop, stiftelse, kloster och högskolor hafwa nu omkring fyrahundra år stått henne endrägteligen emot och icke gjort annat, än med wåld drifwit hela werlden in i helwetet. ... Alldenstund de icke hafwa tron eller smaka Anden, så mena de, att icke heller någon annan skall få tro eller smaka. Häraf, såsom af deras egna frukter, blifwa de kända, att de äro törne och tistel, icke christna, utan alla christnas fiender och förstörare, samt den christna trons förföljare. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 86-87 i kommentar till Gal 4:1-7)

En anglonormandisk konung, Vilhelm Eröfrarens son, Henrik I (konung i England från år 1100), . . . var en af de förste västerländningarne, som upptogo det saracenska bruket att bära skägg. Detta väckte stor anstöt bland kyrkans män. Man var så van vid glattrakade ansikten, att rakknifvens bortläggande betraktades såsom en synd. En af biskoparne i majestätets omgifning angrep i sina predikningar kungens skägg, tills han slutligen tillät prelaten att egenhändigt afklippa det, sedan denne offentligen inför församlingen förklarat, att han skulle bortskaffa det från den kungliga hakan. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 484; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Våra nordiska förfäder voro vänner af bad. Det voro i allmänhet de germaniska folkstammarne. Tacitus berättar, att männen badade dagligen vinter och sommar, och han framhåller deras renlighet som ett karakteristiskt skiljemärke mellan dem och andra s. k. barbarer norr om Alperna och Donau. Ännu på 1600-talet plägade de svenska bondfamiljerna åtminstone i vissa af rikets landskap, bada en gång i veckan. Men under medeltidens första århundraden sjönk sinnet för renlighet mycket lågt, ej minst på grund af den asketiska åsikt, som redan kyrkofadern Hieronymus hyllade, att det vore syndigt att sköta sin kropp och tänka på dess renlighet i stället för på själens. Det fanns eremiter och botgörare, hvilkas anseende för helighet stod i jämnhöjd med deras osnygghet; den förra uppskattades efter den senare. Muhammedanerna åter badade flitigt, och genom deras föredöme lifvades åter hågen för bad äfven i Europa. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 432-433; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Även bland samlare är spelkort tillverkade i Jönköping unika. Om det beror på att de blivit flitigt använda och sedan kastade, spelkort är ju mer eller mindre en förbrukningsvara, eller om det beror på frikyrkorörelsens starka fäste i bygden som medfört att några kortlekar inte blivit bevarade låter jag vara osagt! (Magnus Widell "Vi synar korten - Om spelkortstillverkning i Jönköping" s 43)

Andens mission är att förhärliga Kristus, övertyga om synd, rättfärdighet och dom genom evangeliet och föda människor på nytt och forma dem i Kristi kropp. (Gunne Oscarsson "Guds mission - i Guds värld - på Guds sätt" s 9)

"Titta vad jag har med mej", fortsatte Ture överslätande och drog upp en flaska Carneval ur en grönvitrandig plastpåse. Det gick ett förväntansfullt sus genom församlingen - utom från Söndagsskolläraren som grinade buttert. ... (Ture) skakade flaskan över huvudet och vred bort säkerhetssprinten. ... Också Söndagsskolläraren tog några droppar. Antingen var champagne inte upptagen i syndakatalogen eller så förväxlade han den porlande drycken med nattvardsvin. (Ragnar Järhult "Bakslaget" s 242,245)

Den stora synden är att inte tro på Jesus Kristus. Att inte acceptera honom som Guds gåva till människorna - ett uttryck för hans kärlek. (Elon Svanell "Befrielse från skuld"; Jönköpings-Posten den 18 april 1980)

Det gamla, bibliska budskapet om hur vi skall räddas från synden, hotar att enbart bli ett budskap om hur vi politiskt och socialt ska rädda vår värld. I stället för att tala om synd mot Gud, talar man om vår synd mot nästan och våra brott mot naturen. I stället för att tala om Jesu död och försoning, talar man om försoning och fred mellan folk och nationer och i stället för att tala om Guds allmakt, talar man om människans möjligheter. (Björn Printz "Tankar king bibeltron och avkristningen" s 15; Svenska Alliansmissionens kalender för 1978)

Behovet av en andlig förnyelse ... är skriande bland kristenheten. Den måste nog börja på den gamla vägen, att den helige Ande får överbevisa om synd och bringa oss på knä i förkrosselse och syndabekännelse. ... Käre läsare! Vilket är ditt huvudintresse? Är det månne detsamma som Guds? (Erik Täringskog "Guds största intresse" s 86-87; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1966)

Botdagens text (Ps 90:1-9) berättar om hur Mose ... utan omsvep erkänner sanningen om Gud, om tiden och synden. ... Mose visste att Gud kan avslöja synden hos syndaren. (Ragnar Samuelsson "Botdag och syndaförlåtelse"; Jönköpings-Posten den 13 mars 1965)

Det är impopulärt att tala om synd i vår tid. Men Jesus har aldrig sökt göra sig populär, därför talar han om syndens verklighet även till oss. Det är synden som gör att det behövs en uppgörelse med Kristus. (Kurt Josefsson "Den som är av Gud; kommentar till Joh 8:46-51; Jönköpings-Posten den 20 februari 1965)

Manufakturhandlare Burgenholtz var en söndagsskolelärare med akustisk kompetens utöver det vanliga. För honom fanns inte ord nog att beskriva syndens farlighet. Röda läppar var synd, vin var synd, dans var synd. Allt roligt var synd. Så synd, tänkte jag och började genast leta efter synden. Med tanke på alla dystra människor som ständigt talade om den kunde det vara mödan värt. ... Vad beträffar frireligiöst folk har de varit lyhörda och uppmärksamma gentemot mig och mitt arbete. Särskilt minns jag kvinnan från Jönköpingstrakten som efter radioprogrammet Sommar sände mig några fromma rader: "Fattighjons ongadjävel! Jag hoppas djävulen tar tungan ifrån dig, ditt syndiga as!" Brevet avrundades med ett PS: "Svordomar är synd och skam." Tungan sitter där den sitter. Djävulen tog den inte. (Ann-Charlotte Alverfors "Vem skall trösta Gösta" s 24)

Frågan är ju om vi personligen mottagit Jesus som vår enda frälsningsgrund. Har vi av Guds Ande överbevisats om synd, rättfärdighet och dom samt i vår syndanöd skyndat till Kristi kors för att mottaga förlåtelse och rening - ja, då har vi byggt på den rätta grunden. Det nya livet, som gavs oss i frälsningens stund, är det inre vittnesbördet att allt är klart med Gud. (Arvid Almquist "Håller livsgrunden?"; kommentar till Matt 7:22-29; Jönköpings-Posten den 10 augusti 1957)

Nya födelsen är porten in i Guds rike. ... Att inte tro på Jesus Kristus är syndernas synd. (Lennart Berglund "Herrens vägrödjare och himmelrikets medborgare"; Jönköpings-Posten 1955-12-10)

Visst fick vi som då (under 1950-talet) tog emot Kristi kallelse även ärva en säck bråte från andliga fäder. Syndkatalogen var lång och skymde ofta de verkligt stora ödesfrågorna. Men det fanns också mycket av genuin värme och omtanke i det jag mötte. Engagemanget jag såg smittade också av sig och blev ett sätt att leva. Det finns naturligtvis alltid en risk att en gammal folkrörelse fastnar i former och arbetssätt som inte är tidsenliga. Eller att man som medlem växer in i en församling utan att riktigt veta varför man är med just där. De lite omskakande s k väckelsetiderna gjorde att man tog ställning för eller emot, och man visste sedan var man stod. Vad har vi idag som tydligt markerar för eller emot Jesus? (Hovslätts Missionsförsamling 125 år; Hasse Paulsson: Offensiver)

Man kom till Stationsskolan och blev stor. Fick cykel och kunde ta sig fram utan att fråga någon. ... Och man bad till Gud om det mesta. Vackert väder, större segrar. Mumlade om syndare och trodde att det var sådana, som hade svart hjärta och svor förbannat. (Hans Evert René "Oskuldens tid" s 178-179; början av 1950-talet?)


ca 1950 - ca 1940

Det finns åtskilliga stänk av bitterhet bland alla mina minnen (från Skillingaryd under 1940- och 1950-talen). Inte vad gäller umgänget med kamrater och jämnåriga. Men vuxenvärlden ställde andra, ibland ouppnåeliga krav på "pastorns pojkar". Slirade man till någon gång - och det gjorde man förvisso - var rapporterna hemma snabbare än blixten. Dessbättre var toleransnivån hög därhemma, långt högre än vad trångsynthetens apostlar ansåg den borde vara. Vi fick ganska stor frihet, men under ansvar. Bio var naturligtvis otänkbart, dans ännu värre, hänga på Movalla (idrottsplats) inte så bra. Det ter sig ju löjligt idag (år 1994), när SIS (Skillingaryds Idrottssällskap) och Filadelfia "gått samman". Men skulle någon då tänka sig Olle Sköld och Kalle Glad sida vid sida på (ishockey)rinken . . . ? Och vad slags "synd" det skulle vara, att vi spelade fotboll hemma på gården, har jag aldrig fattat. Ändå gjordes det till en fråga för missionsförsamlingens styrelse. Det är klart att man tyckte detta hymlande och skvallrande var orättvist. Kanske mest då - men jag kan inte annat än erkänna, taggarna sitter fortfarande kvar. Varför skulle just vi vara annorlunda . . . ? Om detta var omsorger som syftade till vår moraliska upprustning eller våra själars frälsning, fick de snarare motsatt effekt. Man lärde sig finta bort sladdermostrarna, mörklägga sina förehavanden. Skulle det "syndas" fick det ske på bortaplan. Och då blev även vissa lögner vita. Det här är naturligtvis inte rättvist till alla delar. Småskurenheten är inget utmärkande karaktärsdrag hos invånarna i Skillingaryd. Det vet jag. Men det är en bit av MITT SKILLINGARYD. (Reinhold Simmergren "Kunde man tänkt sig Kalle Glad och Olle Sköld på Movalla?" s 5-6)

"Anden överbevisar om synd" - han överbevisar såsom en domare överbevisar en brottsling om hans brott. Människan ser att hon är en syndare. ... Hon inser, att synd är något mer än enstaka förseelser. ... Gud begär, att vi skall älska honom av allt hjärta. Hela den oomvända människans liv står under Guds dom, eftersom där icke funnits någon kärlek till Gud. ... Anden talar för och sist om vår synd mot Gud, om vår synd mot det första av Tio Guds Bud. ... Vi ha avsatt honom och i stället satt oss själva och de fåfängliga tingen i världen i vårt livs medelpunkt. (David Hedegård "Den trånga porten" s 34-36; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1949)

Ett evangelistminne från den första tiden (efter det att jag gått på Missionsskolan, Kortebo, 1944-46), som har sina poänger, var ett möte en veckokväll. Jag hade förberett mig att tala över ämnet: "Ungdomen i fara". Särskilt då ville jag framhålla vådan av den moderna jazzen. Med glöd och hänförelse sökte jag den kvällen att varna för nöjeslivet och då särskilt framhålla hur syndig jazzen är för ungdomen. Vet du vad publiken bestod av i det lilla bönhuset den kvällen? Jo, 10-12 äldre gudfruktiga systrar i 50-70 års åldern. Det var inte lätt att byta text och ämne, jag hade endast detta förberett för den kvällen. Men mötet fick ändå en lycklig avslutning, ty kommen till hemmet, där jag bodde, blev två ungdomar frälsta och är ännu bevarade. ... Min önskan inför framtiden är, att väckelsens eld skall brinna i mitt eget liv och bland alla frälsta. Vår strävan må vara att hålla gränsen mot världen klar, att bära Kristi smälek och söka vinna människor för Gud. (Aldor Josefsson "I evangelii tjänst" s 59-60; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1961)

Ungdomsföreningen (i Tabergs Missionsförsamling) ville anordna dans kring midsommarstången på Ungdomsborgen år 1945. Man vågade dock inte agera utan att först fråga församlingen. Diskussion blev det givetvis och meningarna var delade. Styrelsen menade att framförda önskan var att överskrida en gränslinje i riktning mot "världen". Den trodde sig också ha belägg för att man genom att ordna lekaftnar inte vunnit någon för Gud. Bättre alternativ borde erbjudas ungdomen i Taberg än ett organiserat nöjesliv. Riksevangelisten Gustav Landmér citeras i styrelsens uttalande till församlingen: "För sin del vill han inte ta tid med sådant, då andra gråter blod för syndares frälsning. Och skall man behållas ren och obesmittad så behöver man inte bara hålla sig så långt bort från synden, som möjligt, utan också från allt ont som syns." I själva slutsummeringen av styrelsens uttalande heter det: "I över hundra år har vår missionsförsamling avrått ungdomarna från att söka tillfredsställelse i slika nöjen, och styrelsen har svårt vid att tro att våra ungdomar i allmänhet skulle önska sig någon sådan midsommarglädje. Vore det inte bättre med en midsommarfest i andlig stil, som kunde bidraga till det andliga livets stärkande och uppbyggande." Då ärendet föredrogs i församlingsmöte visade det sig att församlingsmajoritetens synpunkter sammanföll med styrelsens. Det blev således ingen midsommarstång rest på Ungdomsborgen. Tiderna förändras dock och efter några år fanns midsommarstången där, utan att någon på något sätt skulle betrakta det som ett hot för en sund andlig utveckling och en helgad gudsgemenskap. (Karl-Erik Andersson "Arvet från Kåperyd" s 72; Dans kring midsommarstång?)

Jag vill minnas att alltsedan 1915 har SAM haft en söndag i mitten av juli för ett stort missionsmöte (i Holsby brunn). ... Inte minst infinner sig troende ungdom. ... Jag vet huru (Holsby) brunns gäster ha förvånats över det goda uppförande, som utmärker dessa ungdomsskaror. Man märker t.ex. inte en enda med en blossande cigarett. Alla sitta och höra ordet med ett levande intresse och lägga rika bidrag i offerskålarna. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 71-72)

Frihet leder ofta till lösaktighet. Med strama tyglar styr man säkrast. För de ungas egen skull - lär dem lyda. Lär dem, att det finns seder och bruk, som äro strängt förbjudna! Lär dem att välja! En gång skall deras tacksamhet vedergälla eder för den mödan. (Sven Jivegård "Nutidsungdom - framtidsfolk"; Jönköpings-Posten 1943-09-27)

Det finnes icke få exempel på pastorer, som lära medlemmarna i sina ungdomsföreningar, att man visst skall besöka biografen, men att man skall välja bra filmer. Då en pastor utvecklade denna synpunkt i sin ungdomsförening för en tid sedan, svarade en av de unga männen: "Man väljer i början, men efter någon tid väljer man inte längre!" Han menade att man efter någon tid inte heller skydde att se de sämsta filmerna. Han var klokare än pastorn. (David Hedegård "Skola vi vakna?"; Jönköpings-Posten 1943-09-25)

Under mellankrigstiden skedde ett närmande mellan Svenska kyrkan och flertalet av de frikyrkliga organisationerna. Mot osedlighet, populärkultur och ungdomens nöjeslystnad gjorde man gemensam front. Kampen mot dansbaneeländet tog sin början i Växjö stift genom en skrivelse till regeringen sommaren 1938 undertecknad av biskopen Yngve Brilioth. I skrivelsen påtalades ungdomens utsatta läge och krav restes på att en statlig utredning skulle tillsättas för att hejda ett fortgående förfall. Denna stränga moralism tog sig ett mycket konkret uttryck i tidningen "Jönköpings-Posten". Tidningen fick tidigt en stark koppling till frikyrkorörelsen och senare även nykterhetsrörelsen. Allt som kunde uppfattas som synd ratades i tidningens spalter. Det gällde inte minst bioannonser. När man den 8 sept 1952 för första gången tog in annonser från samtliga biografer i Jönköping lät reaktionerna inte vänta på sig. Stadens missionsförening skickade genom sin föreståndare ett öppet brev till redaktionen där man djupt beklagade att tidningen frångått sina tidigare principer. Redaktören Yngve Hamrin tog personligen avstånd från detta beslut och ursäktade sig med att redaktionen saknade inflytande över tidningens annonsavdelning. Det var tidningens vd och ekonomiskt ansvarige Carl-Olof Hamrin, bror till Yngve, som tagit beslut om att införa bioannonserna. Den nya och alltmer sekulariserade tidsandan hade också kommit till "Smålands Jerusalem". (Lennart Johansson "Den nya tiden möter den gamla" s 276)

Bibeln förtäljer om Guds verk för oss. Men den fortsätter sedan med att tala om Guds verk i oss. Detta verk börjar med att Anden överbevisar om synd, Joh 16:8,9. Den som böjer sig för denna Andens överbevisning blir född på nytt, Joh 3. Han kommer till tro och blir beseglad med löftets helige Ande, Ef. 1:13. Den troende människan bär sedan Andens frukt, Gal 5:22f. (David Hedegård "Ungdomen och bibeln" s 39; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1936)

1933 köptes (Lundbyholm på Erikabyggets ägor invid stora vägen till Svenarum) av ett verkligt original. ... (Johan Oskar Andersson) ansåg sig själv vara av kunglig börd, son till Karl XV. ... Han hade en del underliga religiösa idéer; ansåg sig själv vara syndfri, något som han ibland vittnade om i samhällets möteslokaler. (Ingemar Ingefjäll-Anna-Lisa Hermansson "Torp och backstugor under Taglarp, Bäck och Vaggeryd samt Vaggeryds kvarn och såg" s 108)

Som alla församlingssystrar - som inte vill riskera att bli uteslutna - låter Nellie ingen sax röra vid sitt hår, eftersom Paulus skrivit "att det är en skam för en kvinna att låta skära av sitt hår", 1 Kor. 11:6. Om dagen har hon det upprullat i nacken med hjälp av en tygfodrad ståltråd, på natten flätat i en lång fläta. Att de vårdar sitt språk och avhåller sig från alla eder och fula ord, liksom från syndarnas hälsningsord "hej", är en självklarhet; bröder och systrar hälsar man med "frid!", ofrälsta bara med "gomorron" eller "godag". Alkoholhaltiga drycker förekommer naturligtvis aldrig på bordet i Källhaga, tillochmed "öl" är ett ord som smakar synd. Att gå på krog skulle vara otänkbart. "Krogen" är alkoholistens hem och som sådant omgivet av fasa; vid Värnamobesöken äter man på Mjölkbaren. Givetvis undviker man nöjen som bio, teater och dans, tvekan uppstår först när filmen börjar begagnas även i dokumentärt syfte. Det skulle dröja till TV:s genombrott i slutet av 50-talet, innan pingstvännernas syndakatalog blev mogen att avskaffas. (Josef Rydén "Fliten och fromheten" s 129)

Gruppen (i pingstförsamlingen) utövar rigorös disciplin över sina medlemmar. ... Enligt uppgift från en predikant menas med ”synd” vanligen en sexuell förseelse av den arten, att en medlem av gruppen ”går” med någon, som ej är ”frälst”. Dans betraktas som ”synd”; ingen medlem av gruppen besöker samhällets dansbana. ... Bruket av alkohol betraktas även som ”synd”. Att läsa veckotidningar ”tillhör inte oss som kristna”, för att citera predikantens ord, men betraktas ej som en ”synd” som föranleder uteslutning från gruppen. Anläggande av ondulering eller modern hårfrisyr är förbjudet. Biografbesök gillas inte. (Martin Allwood - Inga-Britt Ranemark "Medelby" s 212)


ca 1940 - ca 1900

Vi pojkar gick väl inte alltid av inre hunger att höra Guds ord. Missionshuset var samlingsplats för ungdomen. Man hade ju ingenstans att gå. Vi sökte alltid platsen längst in i bänken närmast väggen. Satt vi nära gången så sjöng vi av hjärtans lust för att predikanterna skulle tro att vi var frälsta. Man gick ofta i eftermöten och talade med folk i bänkarna. Det var inte lätt att lura Guds spårhundar. De hade fin vittring. Jag minns en predikant – han hette Gustav Mälke – som kom till mig och sa: ”Ska inte du, Axel, överlämna dig åt Gud?” ”Det där som ni talar om, syndaånger och sånt, förstår jag inte.” ”Sök Gud i bön ska du nog förstå”, blev hans svar. ”Ja, vill farbror att jag böjer knä här och ni ber för mig, så gärna det”, blev mitt svar, ”men jag stiger upp likadan.” ”Nej, du ska inte böja knä”, sa han, ”men jag ska be till Gud att hans Ande överbevisar dig om synd.” Vilken klok man! Den dagen kom när jag som Petrus på båtbottnen ropade: ”Gå ifrån mig Herre, jag är en syndig människa.” (Axel Gustafsson "Livsbilder 1" s 125)

En ung pojke på femton år låg i barnförlamning på epidemisjukhuset (i Jönköping). Han sade en dag vid min rond: "Doktorn, mina synder, mina synder! Vad skall jag göra med mina synder?" Jo, jag har stulit en sockerdricka", svarade han, "och så är det ju flickorna också." Men denna bekännelse var nog för att Herrens ord i 1 Joh. 1:9 skulle bekräftas: "Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet." (Lars Vitus "En läkare berättar" s 19; Från min lasarettstid i Jönköping; 1930-talet?)

Natten mellan lördagen och söndagen bryter stormen lös. ... Guds makt uppenbarar sig i detta storslagna skådespel. Det hade bort alla ombordvarande att stämma in i Hedborns högstämda psalm: "Höga Majestät vi alla för dina fötter nederfalla." Så är det dock inte på våra atlantbåtar. Ogudaktigheten är stor. Den uppenbarar sig i bacchidyrkan, dans, kortspel m.m. Men det finns också många hyggliga och fina världsmänniskor som föra ett anständigt liv. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 401-402; år 1936)

Ingen fin man, ingen ädel person svär. Detta svärjande i vardagslivet är icke blott fult, det är syndigt. Det är aldrig till någon nytta, blott skadligt. ... En svärjare kan man ej fullt lita på. (O. Carling "Svärjandet i vardagslivet"; kommentar till Matt 5:33; Jönköpings-Posten 1930-09-05)

Vissa ordningsregler fastställdes (den 17 sept 1928 för Folkets Hus i Hok): "Lokalerna uthyres icke till dans. Rökning må aldrig ske inom lokalerna. Hattar och mössor alltid av. Svordomar må aldrig förekomma." (Olof Stork "Hoks Folkets Husrörelse" s 87)

Då och då gjorde vi små utflykter, t. ex. till Blomdahls i Smålands Taberg. ... En gång ... skulle en av döttrarna och hennes fästman precis åka bil in till Jönköping för att se en film. Jag blev erbjuden att följa med. Mammas oro att filmen kanske skulle kunna locka lille Johannes ut på syndens väg dämpades, då alla försäkrade, att filmen handlade om en liten flickas oskyldiga äventyr i en liten amerikansk stad. ... (I Jönköping) besöktes t.ex. missionärsfrun Lizzie Liedén och hennes son, Cyril, ett år äldre än jag. Tant Lizzie var en pytteliten dam från Wales. ... Maken hade blivit kvar i Indien men väntades hem efter att ha avvecklat sin missionärsverksamhet i Dondaiche, West Khandesh, British India. En gång, när vi besökte tant Lizzie och hennes Cyril, blev vi pojkar utkörda: de båda mammorna skulle tala om ting, som inte var lämpade för våra barnaöron. Mamma och jag lämnade skyndsamt det liedénska tjället. Långt senare fick jag veta orsaken till denna gråt. ... Frans Edvard Liedén ... skulle stiga på ett fartyg för att fara hem till fosterlandet, för alltid. På tågresan blev han bestulen på alla sina värdesaker. ... (På båtbolagets) kontor i Bombay råkade en engelsk lady se honom och förstod av hans uppgivna uppsyn att något var på tok. ... Den vänliga damen erbjöd sig att betala sin nyfunne väns biljett och så steg de ombord. ... Vid ankomsten till Storbritannien bjöd den generösa damen den gode Frans Edvard att följa med henne till hennes slott i Skottland. En motorcykel köptes och paret for på den till norra delen av den brittiska ön, där missionären bröt upp för att fara hem till viv och son i Jönköping. Den tydligen stenrika skotskan gav sin nyfunna vän en summa penningar ... stor nog ... att Liedén kunde köpa en villa på sluttningen upp mot Stadsparken i Jönköping. Vad fru Lizzie sa om denna historia kom aldrig fram, men det antogs bland de få som kände till den, att hon med Guds hjälp lyckats förlåta sin make - som förresten kanske aldrig gjort något otillbörligt med sin skotska mecenat och vän, vilket de gudsfruktiga, åtminstone somliga av dem, med sina smutsiga fantasier förståss menade. (Johannes Hedberg "Åren i Vaggeryd 1920-1923" s 53-54)

Vissa spel ansågs som särskilt syndiga. Att spela kort betraktades som stor synd. En gång dröjde jag mig kvar hos pojkarna Fredriksson, och vi spelade Rödskägg. Min två år äldre bror Paul skickades ut för att leta reda på mig. När han hittade mig sade han: "Vad tror du det blir, om jag talar om för far att du spelar kort?" men så tillade han: "Om du lovar att jag inte behöver leta efter dig fler gånger, så skall jag inget säga." Löftet måste ges, men det var svårt att hålla. (Sigurd Granevik "Att vara barn och ung i Vaggeryd på 1910- och 1920-talet" s 45)

En större lifaktighet å det religiösa området har det varit i Vaggeryd den senare tiden. Möten ha hållits i missionshuset rätt ofta, ledda dels af evangelister dels af predikanter, och många människor ha beslutat öfverlämna sig åt Herren samt (har) öfvergifvit synden. (Jönköpings-Posten 1909-03-26 "Människor öfverger synden")

Du blir inte en kristen därför att du härmar en kristen, du blir därigenom bara en apa. Vägen att blifva en kristen, det är att du råkar under Guds dom och lär att känna din synd och såsom en syndare, dömd af din synd, faller till Kristi fötter förkrossad och får af honom förlåtelse för allt. Då göres du till en kristen, men då blir du ett lefvande Guds barn. (August Pohl "Se till huru du bygger"; kommentar till 1 Kor 3:10-15; föredrag hållet under Svenska missionsförbundets i Amerika årsmöte i Iron Mountain, Michigan, den 20 juni 1907; Jönköpings-Posten 1907-10-04)

Lustresan till Visingsö på söndag benämnes "missionsresa". Med anledning häraf ha vi blifvit uppmanade upplysa, att Jönköpings stadsmissionsförening hvarken denna gång eller någonsin förut befattat sig med anordnande af några slags lustresor. (Jönköpings-Posten 1900-06-29 "Inga lustresor för Jönköpings stadsmissionsförening")

Det var stilla högtid, det var vilsamt och skönt att sitta här tillsammans. Folket trivdes på den gamla vävaresalen. De troende hade nog talat om att bygga en ny samlingslokal, men det var som om de inte kunnat överge Salen. Det var en helig plats. Hit hade de kommit, tyngda av synd och skam, drivna av hjärtats nöd och vånda, och här hade de blivit fria från bördorna. ... Den nerrökta, mörka gamla Salen var en helgedom. Savarn hade i många år hållit söndagsskola här. Han undervisade barnen på sitt eget sätt, men de glömde aldrig vad hans sagt. ... Det var inte lätt att flytta från Salen. Här hade man ju förresten gott utrymme och brukspatronen krävde ingen hyra. Det brådskade inte med nybygget, det fick anstå så länge. ... Produkt gick med krage, men han var en högfärdsstropp. ... Fast nu hade de unga pojkarna också börjat skaffa sig kragar. ... Och de for till fotografen i Vreta och beställde ståtliga kort. ... Både kragarna, fotografierna och kravatterna var sådant som Hoof fördömde. Han kallade det djävlaprål och syndiga påfunder från utrikes orter. Men Hoofs stämma hördes inte längre i bygden. Hans postilla låg bortglömd på hyllorna. Grell höll på det gamla, såväl när det gällde seder som klädedräkt. ... (Arne) bad under täcket om kvällarna, därför att det skulle så vara. Det hade varit en stor synd att låta bli. Mor hade berättat om hur det gick dem, som försummade att bedja till Gud. De hamnade i avgrundens brunn. Den, som inte bad, föraktade Guds namn och sådant blev hårt bestraffat. ... Snart glömde (Arne) allt annat för Sammels sång och spel. ... (Handklaveret) var frälst av Jesus, sa Sammel Prut. Förut hade det varit ett syndigt och otäckt spel, men den tiden var nu förbi. (Harry Sjöman "Över dem var stjärnorna" s 88-89,109-111)

I (en av Värnamos) grannsocknar, där de hålla sina husförhör efter slåttern, hade de i fjol livat. En rik knase och gammal man från en annan församling hade köpt en gård där och flyttat in samt skulle, förstås, till husförhöret, där han i följd av sin mäktighet ju borde bliva en stor bjässe. Men han var i alla fall led åtet, ty läsning hörde just inte till hans talanger, och inte ville han gärna skämmas inför sina nya socknemän. Nåväl, ett par dagar före "läsemötet" gick han bort till själasörjaren och bad att få tala ett par ord i doldom med honom. "Nu ska pastorn inte bli för sträng ve mej! Ja har nog attan kunnat läsa, men ja börjar bli gammal och skrabbig nu, så det vill inte gå så bra och dä ä förargligt för en egenråannes karl att behöva stå och skämmas inför ungdomen", viskade gubben och lät undfalla sig några ord om att han skulle komma och sätta in en slaktestut i pastorns ladugård, äss han vore barmhärtig mot honom. "Ja, ja, Johannes är en gammal hederlig och ärlig man! Kan ni bara göra reda för personerna i gudomen, så ska ja inte spörja er om mer!" genmälde pastorn. "Javisst, dä ska ja nok klarera! Käringa ska få instrujera mej i'et!" log Johannes. Så kom den stora dagen och till sist fick Johannes sin fråga. "Va heter förste personen?" frågade pasorn. "Va han heter - hem - - " "Fadren!" viskade pastorn. "Fadren! ja, det förstås: fadren!" skrek Johannes. "Nå den andre då?" "Den andre, jo - hem - " "Sonen!" sufflerade pastorn. "Sonen!" röt gubben. "Ja, mötte inte pastorn honom på vägen, så har pojkrackarn min själ lett ginvägen till prästagårn mä stuten." Där blev efter den betan ett så svårt och ganska syndfullt fnissande i hörnen, och ifrån den stunden anses Johannes som en stor spektakelmakare och en ganska framstående syndare i Lungamosa socken. Men det är en orätt uppfattning, ty i själva verket är Johannes mera enfaldig än hädisk. När pastorn kom hem stod emellertid stuten i hans ladugård. Och det var ju inte något ont i det. (Ture Sällberg "Kuggade i prövningen" s 13-14; omkring år 1900?)


ca 1900 och tiden dessförinnan

(Fabriksarbetarna vid Hagafors stolfabrik, grundad 1863,) gingo inte i kyrkan så troget som de gamla - kanske mest beroende på att de icke som bönderna hade affärer att göra upp på kyrkbacken, som ju var mötesplatsen för socknens övriga befolkning. Ett år gick det t.o.m. så långt, att de icke besökte husförhöret, vilket föranledde prästen att med extra bud kalla de försumliga till sig en bestämd dag. Arbetarna lydde ordern, men på vägen hade de att passera Svenarums gästgivargård, och för att få mod till det väntade nappataget med Dahlström (komminister i Svenarum 1847-75), som i likhet med de flesta präster på den tiden var en mäkta myndig herre, hälsade de på hos gästgivaren och avprovade mycket grundligt innehållet i hans kannor, kaggar och tunnor. Följden blev, att sällskapet vid ankomsten till prästgården visserligen såg högst syndfullt men knappast botfärdigt ut, och Dahlström slog ifrån sig med båda händerna och bad det vinglande och tjoande sällskapet vända åter till sin fabrik, ty - som han sade - nog var han präst och själavårdare i socknen, men (till att) "omvända hedningar det har jag alri tatt me å". Så var den gamla traditionen att ovillkorligen besöka husförhören bruten i den socknen. (Svante Ståhl "Hagafors stolfabrik - upphovet till den svenska möbelindustrin" s 230-231)

Min äldsta syster hade varit med mig ett år i Jönköping för att studera, och hon var nu redo att återvända hem. Då jag kom att tänka på att hon ännu inte hade omvänt sig, blev jag bedrövad och tänkte: ”Blir hon inte omvänd i Jönköping, blir hon aldrig omvänd.” ... Inkommen (efter predikan) fann jag min snälla syster, som aldrig hade gjort något ont, ty hon hade alltid varit snäll och fört en mönstergill vandel och städse deltagit i andliga sammankomster, men hade aldrig varit född på nytt, gråtande. ”Vad är det fatt med dig, syster”, sade jag, ”är du sjuk?” ”Åh nej, jag är en stor synderska.” ”Åh”, mente jag, ”vad ont har du då gjort?” ”Jag har intet särskilt ont gjort, men jag har fått syn på att jag i otro har utestängt frälsaren, vilket är den största synd, o Gud, fräls mig!” ropade hon. ... Emellertid kom min syster till klarhet, så att hon kunde fröjdas i frälsningen genom Jesus och fick så återvända till Värmland (som) en ny skapelse i Kristus. (E. Aug. Skogsbergh "Minnen och upplevelser" s 75-76)

En gång störtade en lössläppt unghäst i sin lek emot och över mig, och i skrämseln utropade jag: "å kors"! Huru förskräckligt! Det kors, på vilket Jesus dött till min försoning och i vilket allena gives frälsning, hade jag nämnt så tanklöst! En lång tid förgick, innan jag kunde tro denna synd vara förlåten. Men ännu värre gick det. Min äldste broder ålade mig vid ett tillfälle att deltaga i ett arbete, som jag tyckte överstiga mina krafter, och jag bröt ut i onda ord emot honom. Nu hade jag icke blott syndat, utan, såsom jag menade, bortdrivit den trofaste Anden och fallit ur nåden. Nära en månad fick jag nu gå i mörker under samvetets anklagelser. Under denna tid måste jag tillgripa samma medel som de övriga troende, nämligen att gå till pastorn och klaga min nöd. Milt leende sade han: "Min lille gosse, så börjar fältlivet med Kristus." Därpå utvecklade han, tålmodigt och kärleksfullt, striden mellan anden och köttet enligt Rom. 7:e kap. och lämpade det, trots mina invändningar, på mitt tillstånd. Nu återkom den kännbara friden. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 24-25; Palmbergs egna anteckningar)

En straffstock skulle enligt en stadga från 1687 uppställas vid varje kyrka. Bondstorps kyrkas straffstock finns kvar och förvaras i ett utrymme i tornet. Den är avsedd för två "syndare". De synder som föranledde stockstraff var "framhärdande i fylleri och dryckenskap, överflödigt tobaksrökande vid kyrkan in på sammanringningen, skvaller och stim under gudstjänsten av självsvåldiga gossar och drängar, begivenhet för svordom och bannskap och annan otidighet, som förövades till Guds förtörnelse, predikoämbetets förakt och församlingens förargelse". Stockstraffet upphävdes genom Kungl. förordning den 10 juni 1841. (Magnus Bergman "Bondstorps kyrka" s 13-14)

Ur Post och Inrikes Tidningar 2 mars 1786: "Tofteryds Pastorat i Jönköpings Län, den 20 jan. ... Byarums församling. ... All ungdom i Församlingen til och Tjenstehjon har genom sammanskott på egen bekostnad låtit omgjuta den ena (kyrk)klockan, som fått denna påskrift, Å ena sidan: 'År 1785. ... Denna. Klocka. Omgjuten. Frukta. Gud. Ära. Konungen. Älska. Medborgare. Lyd. Lagen. Råd. Öfwer. Lustan. Och. Lasten. Si. Då. Blifwer. Den. Sanna. Äran. Din. Ofelbara. Lön.' Å andra sidan: 'Af Byarums ungdoms gifmildhet, Förbättrad är min wansklighet, Men ho du är, som hör mitt ljud, Så sucka troget til din Gud. Kom flitigt hit och hör Guds ord. Kom ät och drick vid Nådens bord; Och när du hörer mina slag, Så tänk ock på din sista dag.'" (Byarums Hembygdsförening Årsskrift 1972 s 46-47)

I sockenprotokollet 1772 klagade prosten Blidberg över att några i församlingen gjorde stor förargelse med kyrkosömn, så att de nästan varje söndag och helgdag förnötte tiden med sömn i kyrkan, och varnade dem för att fortsätta med sin fördömliga synd. Samtidigt förmanade han kyrkoväktaren att med stöten på huvudet uppväcka de sovande. För att inte frestas till sömn borde kyrkobesökarna enligt prosten inte lägga huvudet på armarna under predikan varigenom sömn befrämjades. ("Bottnaryd förr och nu" s 90-91)

På sockenstämma 1709 med "Sexmännerne kyrkiowärderne och menige allmogen i Månsarp frågade pastor om någon lever annorlunda än vad som anstår en kristen, nämligen höra Guds ord och bruka sakramenterena i Guds hus och hemma öfwa böner". Vidare förmanades alla som tänka gifta sig "att dhe ingalunda hålla nogot huushåll tillhoopa el. haa sammanlag innan wigzlen". Alla föräldrar böra låta lära sina barn läsa i bok. När kyrkoherde G. Unnerus höll sin första stämma i Månsarp 1720, varnade han alla för ett gudlöst leverne. Man bör komma med vördnad i Guds hus "och sittia der med andakt". (Sigurd Lindgren "Ur Månsarps hävder" s 75-76)

Orsakerna till småländingens religiösa böjelser skola vi ej söka analysera. Faktum är, att i Småland förekommit flerfaldiga gånger religiösa företeelser af märklig art. I Jönköping tilldrog sig 1627 följande händelse, som väckt största uppseende. Bemälda år besöktes Jönköpings skola af en lärjunge från Kulltorps socken vid namn Erlandus Laurentii. Andra böndagen inföll den 30 april. Erland kom till kyrkan klockan 6 på morgonen, sedan ringdt var till predikan. När han förnam utanför dörren, att stadskapellanen var stigen på predikstolen och läst bönen före predikan, lopp han allena med stor hast upp i trätornet vid kyrkans gafvel. ... Från sin upphöjda plats började han tala. ... Hans tal räckte omkring en timme. Hans rop var så högt, att det hördes öfver staden, och i förstone var hans röst klagelig med gråt. ... De synder, för hvilka han anklagade Jönköpings invånare, voro: 1) Folket ledsnar alldeles vid Guds ord och predikan och säger, när timglaset är utrunnet och presten dröjer längst därefter en half timme på predikstolen: Den presten vill inte gå ned, förrän vi skola bedja honom gå hädan. ... 2) Här äro många ”skindare och skaffare” i byn, som utsuga sin fattiga nästa. Det världsliga ligger dem på hjärtat, det de icke få med sig hädan: men själens gagn akta de intet. 3) Högfärd och horeri taga nu allt mera öfver hand, så att största parten det ej för synd räkna vill. 4) Mängden är villig till gästabud dag och natt; men äfven den kortaste tid, som egnas Guds ords hörande och betraktande, anses för lång. 5) När människan skall gå till kyrko eller sakrament, säger hon: Det är tids nog, att jag kommer till predikan, sedan de sjungit, liksom det hörde ingen kristen människa till att sjunga och prisa Gud. ... Pastor fick af skolynglingen bestämdt åliggande att i rätt tid varna församlingen. Om de ej lyssna till densamma, skall staden förgås genom öfversvämning. Under predikan anförde han talrika exempel ur den heliga skrift. Till sist uppläste han böner, litanian, kollekterna om syndaförlåtelse och för freden samt Herrans välsignelse. Han slöt med dessa ord: O, Gud hjälp oss! ... I stiftets alla kyrkor ... upplästes (sedermera) skolgossens predikan med bispens förmaningar. (Rudolf Björkman "Det nya Jönköping. Från stadens flyttning till slutet af sjuttonde seklet." s 315)

Mycket belysande för tillståndet i Småland är det öppna brev, som hertig Karl utfärdade i Jönköping den 26 januari 1596, "om thett hoor, mordh och monge andre ogärninger, skam och laster, som vthi Smålandh bedrifne warde". Han sade sig ha förnummit, "att monge store synder och nästan ohörlige ogärninger, både medh kätterij, hoor, mordh, mandråp, lönskeleger och andre sådane synder tage för mycketh öfwerhanden här i thenne landzänden Smålandh". För allt sådant skulle Gud vara förorsakade att sända plågor och syndastraff över landet. Fogdar och befallningsmän fingo därför stränga förhållningsregler och uppmanades att inte se genom fingrarna med förseelserna. Detta uttalande vid den tidpunkt, då ärkebiskopen Abraham (Angermannus) skulle börja sin visitation, visar, att man med kraft skulle ingripa mot det onda. Fullmakten för ärkebiskopen att visitera landet betyder, att hertigen insåg nödvändigheten av en uppryckning. (Ragnar Ohlsson "Abraham Angermannus" s 276-277)


Att fortsätta med ('nationerna'):

De närmaste åren efter år 2000 - ca 2000

Det står ”synd”, inte ”synder”. Synd är något mer än dumma handlingar; det är en inriktning, en ovilja att söka och lyda Guds vilja som gäller vårt sätt att vara och inte bara vårt sätt att handla. Handlingarna är symptom; själva synden sitter djupare. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 40 i kommentar till Joh 1:29)

Ingenting håller människor borta från Kristus effektivare än deras oförmåga att inse sitt behov av honom eller deras ovillighet att medge det. Detta är den rättframma och föga populära princip som ligger bakom Romarbrevet 1:18-3:20. Paulus pekar på universaliteten i människans synd och skuld genom att dela in mänskligheten i olika grupper och anklaga dessa en efter en. Han visar att samtliga grupper har misslyckats med att leva upp till den kunskap de har. Istället har de medvetet undertryckt och till och med levt på rakt motsatt sätt. Därför är de skyldiga och utan ursäkt. Ingen kan hävda att han står utan skuld, eftersom ingen kan hävda att han inte visste. ... Hur bör vi då svara på Paulus förödande avslöjande av människans synd och skuld? Inte med att byta samtalsämne och istället börja tala om självkänsla, som vi så ofta gör i dag, och inte heller genom att lägga skulden för vårt beteende på gener, uppväxt eller kulturell bakgrund, utan med att acceptera den gudomliga diagnosen av vårt tillstånd och ta ansvar för den. Inte förrän då är vi redo för det stora ’men nu” i Romarbrevet 3:21, där Paulus påbörjar sin förklaring av hur Gud har ingripit genom Kristus och hans kors till vår frälsning. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 354 i kommentar till Rom 3:20)

Många välkomnar en herre som heter "Mr Religion". För "Mr. Religion" och hans efterföljare är nämligen Jesus inte vägen - utan i vägen. "Mr Religion" predikar egentligen ett nytt budskap - det finns inget som exklusivt heter "Jesus" - det finns annat och andra lika bra också. Det finns inget som heter synd - och då behöver vi inte någon som ger förlåtelse. Det finns inte något som heter skam - och då behöver vi inte något som heter omvändelse. Jesus plockas kvickt eller successivt ner från åsnesadeln och blir en sagofigur, som kanske inte ens har levat. Alla livsfilosofier är lika värda. Alla vägar bär till himlen. Så förkunnar "Mr. Religion" och inte så få låter sig lockas och inbjuder honom gladligt att rida in på kyrkoårets första söndag. (Carl-Erik Sahlberg "Mr Religion, kameleonten och den tomma kyrkan" s 11-12; predikan i S:ta Clara kyrka första söndagen i advent 2005 i närvaro av bland annat drottning Silvia och prinsessan Madeleine; evangelietext Matt. 21:1-9.)

I allt väsentligt har jag haft glädje av mina frikyrkorötter. Men ibland trasslar de till det för mej, som häromsistens när jag länge stod utanför en pub i Brighton som heter The Collonade. Är det tillåtet, grubblade jag, att för en gångs skulle dricka pilsner klockan 17? ... Vad min missionsförbundsmormor ansåg om alkoholförtäring över huvud taget, det vet jag: Syndigt! Själv skulle jag nog inte tvekat om det varit en timma senare på dan, då hade det genast känts mindre förtappat. Jag gick in. Jag är ingen ängel. ... Mitt glas var tomt och jag gick ut igen. ... (Jag) kom till vila på ett sånt fint ställe i parken kring Kungliga Paviljongen. Där strövade jag sen med glorian på sned, ty jag hade ölat klockan 17. Då är man fasligt fallen. Finns det väl hopp för en syndens träl? som vi sjöng i söndagsskolan. (Stefan Andhé "Enkla nöjen" s 117,119)

"Nåden är ljus och lätt, synden mörk och tung", skriver du. Jag såg Kay Pollacks film "Så som i himmelen" för några veckor sedan, en minst sagt förkunnande film, vars budskap är "Gud förlåter inte, för han har aldrig fördömt" och "det finns ingen synd". Filmen är charmerande, men jag tror att det finns synd och behöver inte gå längre än till mig själv för att upptäcka det. (Martin Lönnebo-Tomas Sjödin "Väder, vind och livets allvar" s 34; brev från Tomas till Martin den 2 dec 2004)

För den sekulariserade medborgaren, som med lätt metafysiskt bagage tar sig före att på moraliskt "fristående" grund motivera demokrati och mänskliga rättigheter, kan det rätta utan vidare få företräde framför det substantiellt goda. Utifrån den premissen ger pluralismen i levnadssätt, i vilka olika världsbilder speglas, inte upphov till några kognitiva dissonanser gentemot de egna etiska övertygelserna. Ty ur detta perspektiv förkroppsligas bara olika värdeorienteringar i olika levnadssätt. Och olika värden utesluter inte varandra på samma sätt som olika sanningar. Därmed har det sekulära medvetandet heller ingen svårighet att erkänna att ett främmande etos har samma autenticitet och företräde för den Andre som det egna etoset för en själv. Situationen är en annan för den troende, som hämtar sin etiska självförståelse ur trossanningar med anspråk på universell giltighet. Så snart föreställningen om det riktiga livet orienterar sig efter religiösa frälsningsvägar eller metafysiska begrepp om det goda uppstår ett gudomligt perspektiv (eller en view from nowhere), varur (eller varifrån) andra levnadssätt inte bara förefaller annorlunda, utan också förfelade. När det främmande etoset inte bara är en fråga om relativiserbar värdering, utan om sanning, eller osanning, innebär kravet att visa varje medborgare samma aktning oavsett hans etiska självförståelse och livsföring en större belastning. (Jürgen Habermas "Kulturell likabehandling och den postmoderna liberalismens gränser" s 145)

Tron på Gud får (i judendomen) sin fullkomning i lydnaden för Guds lag. De tre huvudsynderna för en jude är bilddyrkan, incest och mord. En rättrogen jude skall hellre underkasta sig martyrskap än göra sig skyldig till någon av dessa synder. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 27)

Den islamiska rätten (sharia) är ett religiöst grundat regelsystem, som i islamiska stater helt eller delvis upphöjts till nationell rätt. . . . Enligt sharia kan de mänskliga handlingarna indelas i fem grupper: de påbjudna handlingarna, som inte får underlåtas, de berömvärda handlingarna, som kan underlåtas men bör utföras, de likgiltiga handlingarna, de dåliga handlingarna, som inte är straffbara men som bör undvikas, och de förbjudna handlingarna, som är syndiga och skall bestraffas. . . . För muslimen är det nödvändigt att skilja mellan det som är tillåtet och det som är förbjudet. Det är förbjudet att äta griskött, blodmat och kött från kadaver liksom att dricka alkoholhaltiga drycker. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 121-122)

"Vet du vad som är synd?" (frågade Göran). "Vet och vet", sa jag. "Jag skulle kanske vilja uttrycka det så att det är det som står emellan oss och Gud, och det som står emellan oss och våra medmänniskor. Och det kan väl vara ganska olika saker misstänker jag." Göran såg lite förvånad ut. "Jaha ... du menar så," sa han. "Nej, vad jag tänkte säga var bara att det är synd att man aldrig vinner." "Vadå?" sa jag. "På Bingolotto", sa Göran. (Magnus Sundell "Det bästa ur Jesus på McDonald's & Gud hör bön(d)er + bonustexter" s 16; Att tro eller inte tro)


ca 2000 - ca 1990

När det gäller livsföring och värderingar har stora förändringar skett. Mycket av det som tidigare generationer ansåg hörde till "synd och värld" betraktar de flesta i dag som ett fullt legitimt livsinnehåll. Mycket av det som förr sågs som nöjesliv som borde undvikas ser vi i dag som berikande kulturföreteelser. De etiska värdesystemen har förändrats under tidens gång. Det handlar inte bara om att vi lärt oss mer om människan och hennes samlevnad utan är också en frukt av en djupare förståelse av evangeliet och dess konsekvenser. (Bert Franzén "Baptistisk teologi och ideologi" s 211)

De (två gamla damerna) ställde sej leende vid (chaufförens) förarbås. "Adjö och tack så mycket", sa den ena. "Skickligt kört, smidigt och behagligt och inte så där ryckigt och tråkig", gav den andra en eloge. Han svarade inte. Han stirrade uttryckslöst rakt fram. ... Han frös ut dem så fult; ens hjärta kunde brustit. ... Jag var rädd att de gamla damerna blivit ledsna. I solig sommarkväll gick jag några steg efter dem londontrottoaren fram. ... Men de tycktes ha lagt (incidenten) bakom sej. De gladdes åt det sköna. "Ett sånt fint väder vi har", sa den ena. "Ja, vilket väder!" sa den andra. "Då är det synd att klaga", var de överens. (Stefan Andhé "Anlag för vemod" s 43-44; Synd att klaga)

Vår pastor skulle ha kunnat vara uppfylld av högmod och förakt för andra, men så länge hans förkunnelse var renlärig och församlingen växte, var inte hans jobb i farozonen. Men om han plötslig en söndag hade rökt en cigarett samtidigt som han hälsade på församlingsborna efter gudstjänsten, så hade han antagligen inte varit där nästa söndag. Varför det? Ingen i församlingen skulle ha påstått att det var en större synd att röka en enda Camel än att leva uppfylld av högmod och förakt. Men för oss hade rökningen blivit en markering av tillhörighet. Det var ett av de sätt vi hade att skilja fåren från getterna. Den känslomässiga laddning som låg i den här markeringen var oproportionerligt stor i förhållande till den teologiska betydelsen. Om pastorn hade rökt en cigarett skulle det ha orsakat en skandal – inte för att vi var så naiva att vi trodde att gärningen var ond i sig, men därför att det hade varit att överskrida en outtalad gränsmarkering. Det skulle ha varit ett hot mot vår identitetskänsla. ... Det som gör något till en gränsmarkör är att en viss grupp griper tag i det som en möjlighet att ingjuta en falsk känsla av överlägsenhet i gruppen, något som djupast har till syfte att utesluta andra. (John Ortberg ”Livet jag längtar efter” s 36)

Jag har sökt i Bibeln, men även andra böcker och artiklar där (homosexualitet) tagits upp på olika sätt. Jag har kommit fram till att Gud inte vill att man ska leva homosexuellt. Det hör inte till skapelseordningen och är inte skapat av Gud. Att vara homosexuell är inte synd i sig, men att leva ut sin homosexualitet är synd. Därför är det viktigt för mig att leva i celibat. Att leva ut sin homosexualitet är att utsätta sig för det som inte är hälsosamt. Jag tror att man far illa av det, eftersom Gud inte tänkte det så från början. ... Hur som helst tror jag att (homosexualitet) är något som inte fanns med i skapelsen från början. Det viktiga för mig är att få leva i en hel relation med Gud, och det kan jag bara göra genom hans nåd i Jesus Kristus. ... Vi i kyrkan har så oerhört lätt för att klanka ner på den som inte lever som vi själva. Alltför ofta missuppfattas poängen med vad tro egentligen är. Syndare är vi allihop. ... En människas frälsning hänger inte på om han eller hon lever helt efter Guds vilja, utan om han eller hon tror på Jesus Kristus. Det är det som är nåd. ... Kyrkan måste vara tydlig men kärleksfull i sitt språk: homosexualitet är synd. Men att förvägra människor del i församlingslivet på grund av att de lever i ett homosexuellt parförhållande är också synd. Sedan kan man nog vara skarpare när det gäller ledarskap i församlingen. ... Själv hoppas jag att få bli präst i Svenska kyrkan, och då känns det extra viktigt att försöka vara ett föredöme och inte vara till anstöt i onödan. (Erik Johansson "Därför väljer jag celibatet" s 142-145)

Den enda riktigt förfärliga synden måste väl vara att göra en annan människa illa med flit. (Stefan Andhé "Älska mig fort" s 140)


ca 1990 - ca 1980

Vi (älskade församlingsmedlemmar) har samma mål: "Gud vill att alla människor skall bli frälsta." Och vi har samma risk: att missa målet. Det grekiska ordet för synd lär just betyda detta: att missa målet. Vi kan inte bedöma varandras innersta, inte se in i varandras hjärtan. Men målet, livet med Gud, det är vår möjlighet - och den stora tomheten och meningslösheten, i evighet, det är vår risk. (Christian Braw "Brev till min församling" s 144; Växjö Stifts Hembygdskalender 1987)

(Poliskvinnan i Iran) fortsatte ... med en lång utläggning som Mahtob översatte. "Hon stoppade dig för att du har skrynklor på sockorna." Jag drog upp mina stötande sockor och polisen vände sig om för att gå. Men innan hon gav sig av kom hon med en sista förmaning till Mahtob: "Säg till din mor att hon aldrig mer får gå ut på stan med skrynkliga sockor." (Betty Mahmoody "Inte utan min dotter" s 277)

Kristendomen i Australien har präglats av att det europeiska samhälle som grundades där för (nu år 1985) nästan 200 år sedan var en engelsk koloni, delvis befolkad av straffångar. . . . Australiens kristna har alltid lagt stor vikt vid privatmoralen. Prästerskapet räknade från början med att en av deras huvuduppgifter var att höja den moraliska andan i samhället. De predikade ständigt mot sådana synder som lögn, otukt, girighet, dryckenskap, stöld och olydnad. För straffångarna framstod kristendomen inte som en källa till nytt liv eller äkta gemenskap utan som en förlängning av fångvaktarens tvång och förmaningar. Denna inriktning betydde att kristen omvändelse för senare generationer ofta blev liktydigt med att avstå från alkohol, tobak, hasardspel och liknande. (Jim Stebbins "På väg mot en australisk kristendom" s 186; författaren präst i baptistkyrka i Australien)

Apartheid i Sydafrika; den ständiga diskrimineringen av svarta, bruna och röda folk i USA; den orättvisa behandlingen av urbefolkningen i Canada, Australien och delar av Sydamerika - allt detta är uttryck för en syndig strukturell rasism. Bibeln säger oss att kyrkan skall motarbeta sådana strukturer, framför allt genom att leva i försoning, men också genom att säga ifrån och handla. (Morris Stuart "En stam, ett folk, en stad" s 243; författaren född år 19?? i Brittiska Guyana)

Synden kan beskrivas på många sätt, men det ord som Bibeln oftast använder betyder att "fela" eller inte nå upp till Guds krav. Skulden kan bestå i att man inte gör vad Gud kräver lika väl som i avsiktlig olydnad mot hans bud. Jesus har lärt oss att det är lika illa att synda i tanke som i handling. Hat är brott mot Guds lag lika väl som mord, och lystna tankar lika väl som äktenskapsbrott. Men den mest förödande av syndens följder är kanske att när människor vänder Gud ryggen börjar de själva spela Gud och forma sitt liv och sin värld som de vill i stället för som Gud vill. (David Gillett "En fallen mänsklighet" s 252; författaren född år 1945)

De som har makt kan ofta förmå domstolar och lagstiftande församlingar att genomföra lagar som gynnar dem (t ex slavhandlarna) men skadar andra (t ex slavarna). På så sätt kommer synden in i samhällssystemen. Det värsta med synd i systemet är att man så lätt förbiser den. Vi accepterar gärna det som vårt samhälle säger är acceptabelt. . . . Vår tids kristna (nu år 1982) behöver en genomtänkt biblisk syn på vad synd är. Medvetna, individuella handlingar som att ljuga och begå äktenskapsbrott är synd. Men det är också synd att okritiskt underordna sig i sociala system som är orättfärdiga. Som kristna måste vi ta avstånd från båda dessa former av synd. (Ronald Sider "Synd i systemet" s 260-261; författaren född år 1939 i Stevensville söder om Toronto i sydöstra Canada)

(Östafrika: Rwanda, Uganda, Kenya, Tanzania) En allvarligare splittring (inom den östafrikanska väckelsen), (en splittring) som har varat omkring 20 år (sett från år 1982), har orsakats av kufufuka-gruppen ("kufufuka" betyder uppstå från de döda). Denna grupp avger ett vittnesbörd om att de inte bara har blivit frälsta utan har "uppväckts ur en andlig sömn", något som de ger en rent lagisk tolkning. De förkunnar att det är synd att ta banklån, betala brudpris, hålla hundar och låta döttrar med utomäktenskapliga barn bo kvar i hemmet. Denna kontroversiella rörelse är dock mycket svagare än för tio år sedan. (David Gitari "Den östafrikanska väckelsen" s 457; författaren född år 1937 i Nginambu i Kirinyaga nordost om Nairobi i Kenya)

Skarpkantad – också detta ligger i det grekiska ord som ingår i den svenska textens ”hörnsten”. När våra förfäder byggde de första gråstenskyrkorna, hade de att leta fram frostkluvna stenar. En sten med en slät sida kunde få bilda ed del av skalmuren. Fann man någon gång en som hade två släta sidor i någorlunda rät vinkel mot varandra, hade man en hörnsten. En bra hörnsten var ett sällsynt fynd. Vana, kritiska byggmästare sökte över alla marker, granskade, vrakade och valde. Kanske gick det till på liknande sätt när man byggde stenhus i Israel. Jesus är en sådan sten. Den är skarpkantad. Bergspredikans krav har inga mjuka hörn. Talet om synd är ett slag i ansiktet på den moderna människan. Det mesta av stenen är fördolt för människoögon, vilket inte hindrar självsäkra omdömen om vem han är. Den skarpkantade stenen ligger oss i vägen. Har du efter en dagsled i fjällen tagit av dig pjäxorna och går barfota i sommarnatten för att hämta vatten i bäcken, kan du få känna på hur det är att stöta foten mot en sådan sten som sticker upp mitt i gångstigen. En stötesten! För den som inte tror finns bara en sak att göra med en sådan sten: bryta upp och vältra bort den. För den som tror är den utvald och dyrbar. Den skarpkantiga stenen visar sig vara den oförlikneliga hörnstenen. Dess make finns inte. Ingen annan duger för vårt livs bygge. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 299-300 i kommentar till 1 Petr 2:4-9)

Evangeliet skall förkunnas på ett sådant sätt att var och en som ser sin synd kan tro på Jesus och ta emot nåden i hans namn. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 458; kommentar till Matt 3:8-9)

Man är (i Pakistan) känslig för att göra någon besviken rakt upp i ansiktet. ... Man menar helt enkelt att en lögn kan vara god om den gör en annan glad. Åverhuvudtaget är det en liten synd att ljuga. Det stora brottet är att bli arg. (Monica och Bengt Svensson "Pakistan i fokus" s 78-79; Svenska Alliansmissionens kalender för 1980)


ca 1980 - ca 1970

Genom lärjungarnas vittnesbörd, som Anden för till åhörarnas hjärtan, övertygar han människorna om att de har orätt. Tre av de stora ämnena i den apostoliska predikan nämnes: synd, rättfärdighet och dom. Genom apostlarnas vittnesbörd och Andens vittnesbörd (som nu uppträder som åklagare) får människorna vetskap om att de har fel i sin moraliska uppfattning om vad synd är. Synd är väsentligen vägran att överlåta sig till Jesus, Guds Frälsare. ... Men är inte detta trefaldiga budskap, som genom Hjälparen når människorna i hans apostoliska mission, detsamma som Jesus genom hela Johannes evangelium förkunnar, särskilt i ett ställe som Joh. 9:35-41? (Michael Green "Jag tror på den helige Ande" s 45)

Det grekiska ordet för ”överbevisa”, som Johannes använder, betyder både att ”övertyga” – dvs. visa att något är fel – och att ”överbevisa” – dvs. visa att något är sant. Svagheten i vårt vittnesbörd inför världen har just att göra med detta. Vi försummar att övertyga människor om att de behöver Kristus och vi försummar att överbevisa dem om sanningen om Kristus. Den helige Ande är given åt Guds folk just för att göra dessa två ting. Vi lägger också märke till att människans största synd är att inte tro på Jesus. Endast den helige Ande kan visa människor, hur allvarligt det är med otron. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 158-159)

Framtidens stora synd blir missbruk av fritiden. ... Jag talar om all bortslösad tid. Jag menar den tid människan har för sig själv, att göra vad hon vill med. Tid hon kunde använda till att läsa Guds Ord. Tid hon kunde tillbringa i bönekammaren i samtal med sin himmelska Fader. (David Wilkerson "Synen" s 50; Ett sken av gudsfruktan)

Det mest använda hebreiska ordet för synd, ordet "chet", antyder att vi har "missat målet". (Ordet används också när pilen missat pricken på skottavlan.) De goda saker vi gör, gör också våra liv rikare. Men när vi syndar går vi miste om det som verkligen är det goda i livet. (Seymor Rossel "Judisk bön" s 36)

Så kom det hemska slaget. Hennes man hade under sitt syndaliv haft en svår böjelse för spriten. Han hade ärftlig belastning, och en kväll, det var vid en firmafest, hade han inte kunnat motstå frestelsen. Han tänkte bara ta ett enda glas och därmed skulle det vara färdigt. Men när han fick denna förbannelsens dryck inom sina läppar , var det som om hela förtappelsens makter hade ramlat över honom. Det första glaset följdes av flera och snart var han nersupen igen. De åtta senaste åren hade varit som en försmak av helvetet. Hennes för övrigt gode och ömsinte man hade kommit hem gång på gång och rasat som en furie. Under eder och förbannelser hade han vräkt omkull möbler och slagit sönder det ena efter det andra. I nyktert tillstånd efter dessa hemska utbrott blev han fullständigt nerbruten. Han lovade bot och bättring, men snart var det samma visa igen. Han föll ännu djupare. Verkningarna av Oskar Bergströms syndaliv uppenbarade sig snart på nästan alla områden i deras liv. Deras ekonomi, som tidigare varit god och stabil, var alldeles på upphällningen efter dessa syndaår. (Knut Sjöberg "Vi får en god jul!" s 24)

Kristendomen börjar med ett ja. Till Kristus. Inte med ett nej till synden och synderna och alla de vidunderligheter som ja-läppmänniskorna inventerat och katalogiserat med påföljd att det att göra Guds vilja kommit att betraktas som något människofientligt, grått och ouppnåeligt. (John Hedlund "Guds kallelse - ditt svar"; Jönköpings-Posten den 28 augusti 1971)


ca 1970 - ca 1960

Att förfela sitt mål är att avlägsna sig ifrån det Gud lär oss, att göra sådant som skadar oss själva eller andra. Den judiska uppfattningen är att när vi inte gör det Gud lär oss och vägrar att följa Guds väg, då förfelar vi vårt mål och syndar. (William B. Silverman "Judendom Kristendom" s 49)

Andra länder ... synes numera ha en högre etik än Sverige. Detta antyds bl.a. av hur svenskar och utlänningar uppfattar begreppet "den svenska synden", vilket docent Berndt Gustafsson vid Religionssociologiska Institutet i Stockholm undersökt (se hans forskningsrapport nr 38, "Den svenska synden", 1967). Han säger bl.a.: "Vid intervjuer med 250 utländska turister i Stockholm och 100 svenskar, båda grupperna lika sammansatta vad gäller ålder och kön, befanns, att de utländska turisterna i stort sett kände till uttrycket 'den svenska synden' lika väl som svenskarna ... De utländska turisterna använde emellertid oftare än svenskarna här ordet "synd" i dess gamla negativa innebörd ... medan svenskarna gav ordet en positiv innebörd av önskvärd konflikt med och frigörelse från äldre sexualtradition." (Sune Lyxell "Kärlek -72? - En socialpsykologisk analys av samlevnaden" s 96)

Ibland får missionärerna (i Brasilien) stå till svars för "synden i Sverige". De katolska tidningarna skriver ofta om det moraliska förfallet i det protestantiska Sverige. Ibland kunde man inte värja sig för tanken att det ligger en viss propaganda i detta. Man citerar skådespelare och berättar om avancerade svenska filmer. Denna högröstade kulturklick har sannerligen gjort sig hörd. Nu finns det bakom kulisserna mycket av synd och omoral också i Brasilien. Men här som i så många andra missionssammanhang får missionärerna söka sona det som andra brutit. Också till Brasilien kom den så kallade civilisationen med många avarter. Vi fick ofta frågor om det moraliska tillståndet i Sverige. Och sorgligt nog, kunde vi inte annat än tillstå att det finns en hel del att önska i det fallet. (Sven Alverlin "Missionärer i fältmiljö" s 64-65)

Passerar man gränsen till Linköpings stift, möter man i Albert Engströms hembygd, kring Emåns av naturmystik omsvävade källor, "andliga östgötar", många frikyrkliga, men en hel del med lågkyrklig inriktning. Albert Engströms barndoms hjältar föraktade kolportörer och nyevangelister som mjäkiga och omanliga, de ville gärna ha lagisk sälta, och de tycks ha sentida efterföljare. Men frikyrkorna, även Alliansmissionen, följer Emån till havet. Som bröder och systrar känner de sig alla, dessa i väckelsens led idag (år 1968). De förenades fordom ej bara av tron utan också av ett fast puritanskt motstånd mot dans, bio, romaner, tobak, sprit, pilsner m.m. Det var en rågång mot statskyrkan. När 1909 klockorna hördes från då nyuppförda Nässjö kyrka, vars främste tillskyndare var ortens källarmästare, sade elaka tungor bland läsarna, att det lät som när pilsnerflaskor slog mot varandra. Idag har gränserna genombrutits, både puritanismens mot "världen" och väckelsefolkets mot kyrkliga former och ritual. Gränserna finns, men bevakas ej som förr, kan ej bevakas som i de gamla byarna. Isynnerhet den yngre generationen passerar då och då gränsen mot världen, utan at riktigt veta om det. Det yttre betyder mindre, det inre mer. Rörligheten tilltar. Man vet mindre och mindre om hur medbröder och medsystrar i tron beter sig i det allt ofrånkomligare mötet med "världen" och dess livsstil. Idealen finns kvar, idealiteten likaså, men strängheten både mot de egna och mot de andra viker år från år. (Berndt Gustafsson "Frikyrkobröder" s 53-54)

Två mil norr om White River (i Sydafrika) ligger Alliansmissionens missionsskola, Phumelela, i Sydafrika. ... (En av eleverna vittnar om sitt motiv för att komma till skolan:) "För att jag skulle bli frälst ordnades tältmöten hemma, och pastor Kumene predikade. Nu är tältet flyttat, men medan det stod här blev jag frälst. Det var 1966. Jag började bekänna mina synder samt vittna för andra. Men varje gång jag kom hem fick jag stryk, och de sa: Vad vet du om synd? De slog mej så ofta jag kom hem från ett möte. Till sist körde de mej hemifrån. Men nästa morgon gick jag hem igen. När de såg att jag menade allvar, slog de mej inte mer. Så kom tanken till mej, att jag skulle vilja resa till en bibelskola. Jag längtade så efter att få sitta ner och studera Guds ord, för att jag i min tur skulle kunna hjälpa andra, som inte har fått syn på Jesus. Ja, jag vill hjälpa dem att lära känna Jesus och tro på honom." (Axia Gustafsson "Phumelela missionsskola" s 105-106; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1969)

Det evolutionistiska tänkandet sätter oss i stånd att åtminstone vagt urskilja konturerna till en ny religion som kommer att möta den kommande tidens behov. Liksom magen är det kroppsliga organ som genom biokemiska förlopp ombesörjer matsmältningen, är religionen den psykiska instans som besvarar de etiska frågorna om människans framtid. Detta innefattar sinnet för rätt och fel och känslan av helighet. Därför tycks någon form av religion vara nödvändig. (Julian Huxley "Essays of a Humanist" s 91-92; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 91-92)

Löpardrömmarna byttes, omärkligt mot hockeyrinken. Jag blev målvakt, som Kjell Svensson. 1963, när Sverige förlorade VM på mållinjen. Stryk med 3-2 mot tjeckerna i sista matchen. Vi skolkade från konfirmationsläsningen den söndagen. Nästa sa komministern att det kanske gått bättre om vi infunnit oss. Med sin mjuka stämma lät han ännu en synd sjunka in i vårt förtappade kött. (Roy Isaksson "Drömmar om silver och guld" s 35)

Vid en alliansvecka i Linköping blev jag ombedd att sjunga på centralfängelset. ... Vårt program led mot sitt slut. Då reser sig en av internerna, går bort till fångvaktaren och säger några ord. Jag kunde icke uppfatta vad samtalet rörde sig om, men så kommer han till mig och frågar, om jag vill sjunga sången: "Var är mitt vilsna barn i kväll." ... Jag blev så gripen, att när sista versen kom: "Sök upp mitt vilsna barn i kväll", svek mig rösten. Jag tyckte, att jag såg alla dessa föräldrar som ängsligt frågade: "Var är mitt vilsna barn." Jag uppmanade dem alla att lämna syndalivet och taga emot frälsningen i Jesus Kristus. (Karl Fransson "I evangelii tjänst" s 48-49; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1963)

Den kristna synen på synd och försoning är, jämfört med judendomen, mer sträng och realistisk, mer inriktad på människans inre liv. De yttre reglerna är färre och i mindre utsträckning relaterade till speciella omständigheter; betoningen ligger i stället på människans hjärta, ett diffust begrepp som gör den kristna läran på denna punkt svårare för en iakttagare att få grepp om. Mycket av det som den kristne kallar synd skulle i stället kunna betecknas som bristande kärlek till Gud och människor. . . . Av detta följer att juden ibland känner sig till freds med sin livsföring på ett sätt som vore otänkbart för en kristen. . . . När juden förväntar sig en gudomlig belöning för sina dygder, väntar sig den kristne endast gudomlig förlåtelse för sin synd. (Roy A. Stewart "Rabbinic Theology" s 173-174; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 151)

Det är synd att röka och dricka starkt till maten. Det är synd att dansa och gå på teatern. Det är synd att svära och läsa romaner – sade han som såg levande bilder, läste poem och sanna berättelser ur livet, tjoade folkdanser och då och då bad katten ta sig. Sade han som var snål och om sig, okamratlig i arbetet, självupptagen som en navelstirrare och skvalleraktigare än en hel middagsbjudning. ... Alldeles som om synd vore någonting så flatbottnat som att inte göra det och inte göra det och kristendomen ett beteendemönster, fastställt av AB Kristendomsmonopolet. ... Jag mötte en syndare häromsistens, som var styrelseledamot i logen Klarälvens Ros, bar antinikotinistmärke och kyrkobrödranål och aldrig sagt ett svärord ens på esperanto. ... Synd är att leva på kant med Vår Herre, att förfela det mål som Gud satt upp för ens liv, att storma på i oberedda gärningar. ”Ingen rättfärdig finnes, icke en enda.” ”Om I icke gören bättring skolen I alla sammalunda förgås.” (Nils Bolander ”Kyrkstöt” s 78-79; Det är synd)

Goda' å goda' ... ett sånt strålandes vä'r! Ack ja, nu behövs dä bå' stri'regn å hetta! Å käraste hjärtanes, inget besvär ... nä tack, si ja hinner då rakt inte setta! - Fö'rexten så kommer ja' fladder å vift direkt ifrå' Snik-Åttos Manda på Gumpen, men kaffet ja' feck va' som ormagift, fö' Manda ho'näns bare koka på sumpen ... Men här ska ja' säj'na nämndemansmor, här har ni beröm fö' bå' kaffet å maten; dä ä som di säjer i böjda å tror, att ni ä dä burgnaste folket på Skaten ... Men Åtto på Gumpen han tigger sett snus å Manda ho' går där å inte näns äta. Ho' ä som e' blo'fattig väggalus å nöttjar sett målföre bara te träta. - Ja, tänk va' vår ti' ä för syndi' å le, å ingen vell mana nått gutt för de andra; för lögn å förtal får en allri nå'n fre', hur hederlitt sen en försöker å vandra ... Dä noj bara prästen å nämndemansmor å möjli'tvis ja', som kan kallas för kristna, men alla di annre mot un'ergång ror i bräckli'a farkoster, rötna å gistna ... Som nu för exempel Karl-Petter i Fran - men ackackack, ja' sulle la tiga - ett otillåtet förhållande har, bak hustru sins rygg, må si'skinnfajra piga ... Men kom ihåg: ja' har ingenting sagt! - Å tack nu för mäj! Men nu måste ja' skynda! - Dä tur att en allti' har vatt på sin vakt mot manfolk å sånt, som di kallar för synda!" (Pälle Näver "Löpsedeln" s 211-212)


ca 1960 - ca 1950

Det finns ord som jag aldrig riktigt har begripit - t ex ordet synd. (Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 228; citat Albert Camus)

Ann hade talat om Frälsarens nåd, precis som om hon ansåg henne för en stor syndare. Hur kunde hon påstå något sådant! Vad kände hon till om hennes liv? Hon hade aldrig så mycket som tagit en tjugofemöring ur mammas portmonnä. Hon svor inte. Rökte inte heller. Hade aldrig haft något samman med en man, fastän hon redan fyllt tjugofyra år. Och ändå kunde Ann sitta där och antyda, att hon, Claire, var en stor syndare som behövde nåd. Men det var förstås dansen, som Ann tänkt på. Säkert visste hon, att hon varit ute och dansat med doktor Martin. Och Ann ansåg naturligtvis att dans var synd. Claire kände sig både upprörd och kränkt. (Uno Axelsson "Källan i öknen" s 32)

Här i skolan var (Svente - klassens primus och snälle gullgosse) nära nog alltför exemplarisk i mångas ögon. Inte ville han fuska, och aldrig hjälpte han sidokamraterna med en enda förlösande viskning. Det var inte tu tal om att han inte kunde sina saker, och det låg inte heller till för honom att vara okamratlig. Tvärtom. Men det var orätt att fuska, kantänka! Inte ville han blossa, och inte ville han smaka på den halvliter, som Nicke en dag hade knyckt från gubben där hemma och gömt nere på toaletterna, där grabbarna sedan halsade ur den i tur och ordning. Han var en sådan där läsargrabb, som sprang på larviga möten och bad "Gud som haver" om kvällarna - ackurat som en nappunge. Men han var i alla fall en rejäl och bussig kamrat. Han sladdrade aldrig som en del andra, och gällde det kunde man få hjälp av honom både med läxor och annat. (Walter Olsson "Mysteriet i Nya Real" s 7)

år 1927 flyttade familjen (Lewi Pethrus) ut till gården Bredden. ... Man lade en distans mellan sig och staden, där pressen var hård. Men allt kunde de inte lämna. "Vi växte ju upp med syndakatalogen och fick finna oss i alla paragrafer, vi som alla andra", berättar Liljen (Pethrus, född år 1925). "Men det var inte överdrivet hårt, vi fick spela kort till exempel. Vi hade en Svarte Petter lek, och det tyckte vi var vansinnigt roligt! ... Men en gång minns jag att pappa förebrådde mig för att jag hade permanentat mig. Han visste väl inte vad det var egentligen, men några tanter i församlingen hade gjort honom uppmärksam på det. ... Jag lämnade bordet och gick raka vägen till sängen utan att säga go'natt. Nästa morgon kom han in till mig och bad om förlåtelse. "Du förstår Liljen," sa han, "jag bryr mig ju inte om såna saker, men så många andra gör det." ... Den så kallade syndakatalogen tillämpades särskilt strikt under 1940-talet, då stora delar av det svenska samhället ännu präglades av en strikt moralism. Från 1960-talet minskade strängheten i fråga om församlingstukt. (Joel Halldorf "Lewis brev" s 291,303)

Kamraten från ministeriet ... hade upptäckt, att laboranten trots allt lyckats skaffa en smula utrymme på väggen och där, fri från apparatur, satt ett kolorerat urklipp, en bröstbild av en ung kvinna. Det fanns ingen text som antydde om synderskan klippts ut ur en sovjetisk eller utländsk tidskrift - hon var helt enkelt en vacker kvinna med kastanjebrunt hår och i en blus med två röda, broderade bågar. Med hakan snuddande vid de korsade armarna, som var bara upp till armbågarna, lutade hon huvudet åt sidan och tittade allt annat än ämbetsmässigt på den unge laboranten och den erfarne kamraten från ministeriet. "Och så påstår ni att ni inte har plats", muttrade denne och vände sig mödosamt för att gå. "Men på väggarna har ni vad som helst hängande." Han kastade ännu en blick på den vackra flickan och gick. Över hela tekniska skolan hade nyheten spritts att det kommit en hemsk kommission, och här och där tittade ansikten ut genom dörrarna eller skymtade till i korridoren. (Alexander Solsjenitsyn "För sakens bästa" s 163)

(Den västliga riktningen av laestadianismen) har kommit att konservera det äldre kulturstadium, som rådde i Karesuando på Laestadius tid: en västlaestadian bär inte slips, hemmiljön är ytterst torftig, inga prydnader, inga tavlor, inga broderade dukar, inga blommor, inga långgardiner. Guldkedjor, julgranar och länge också cyklar har stämplats som flärd och synd. (Berndt Gustafsson "Laestadianismen"; Jönköpings-Posten den 1 augusti 1956)

Toledo är en katolsk stad, rustad till tänderna och färdig att kasta sig över förste bäste medborgare, som vågar begå dödssynden att tvivla på den enda saliggörande kyrkan. ... En missionär härnere får vara beredd på att när som helst lida martyrdöd. (Hilding Fagerberg "Under Spaniens sol" s 104-105; Toledo - El Grecos stad; år 1956)

(Anders) kom ihåg tre flickor i församlingen som någon medlem hade sett gå in på en biograf på Drottninggatan en lördagskväll. Det blev genast rapport till en äldstebroder som kände sig manad att ta de tre i upptuktelse. Anders mindes hur de tre flickorna stod gråtande nedanför podiet framför alla vid ett församlingsmöte och bad om förlåtelse. Vad var det som gällde? Skulle det vara så här? Nej, Anders trodde inte det nu när han var beredd att trots detta gå med i församlingen. Han tyckte ändå att man kanske skulle ha överseende med sådana futiliteter, annars skulle man inte komma någonstans. Han ville vara ett föredöme och trotsa dem som fördömde. (Mats Paulson "Jesus kom aldrig till Branäs" s 22; En liten byförsamling i Värmland på 1950-talet)

Då den som skriver detta för någon tid sedan var med på prins Oscar Bernadottes begravning och hade tillfälle att på nära håll se kungen och drottningen, var det en sak, som inte kunde undgå att göra intryck på en uppmärksam iakttagare; nämligen kungaparets stora enkelhet i klädsel och uppträdande. ... I den stora Nobelfesten i torsdags kväll serverades gästerna champagne, men i kungens glas var enkelt bordsvatten. Under den allra senaste tiden har våra myndigheter börjat tala om och yrka på en större enkelhet i vårt byggnadssätt här i landet. ... Våra socialvårdande myndigheter hävdar samma tanke på sitt område. ... Märker vi inte, att vi som kristna står i stora faror på detta område även vi? Enkelheten, som ju är ett urkristet kännemärke på Jesu sanna efteröljare, håller på att försvinna från de kristnas led. Och hur förhåller det sig bland oss inom pingstväckelsen i detta fall? Hur är det med den stil vi från början hade som pingstfolk? ... Hur är det med vår garderob? Bär vi kläder, vilkas pris gärna kunde reduceras till hälften av vad de nu kostar? ... Allt vad lyx heter är synd och bör av en kristen betraktas på det sättet. Den allra oförståndigaste och fåfängaste metoden att uppenbara hjärtats avfall i detta avseende är att smycka och stoffera ut sin kropp för att därigenom imponera på sin omgivning. Detta är det sätt, på vilket människans högmod blir mest iögonfallande. När kristna gör sig skyldiga härtill, åstadkommer de mycken skada. ... Vi får aldrig glömma, att vi är Hans efterföljare, som föddes i ett stall, växte upp i ett fattigt arbetarhem och fann sina frontkämpar bland samhällets enklaste medlemmar. Även här har Hans underbara ord sin tillämpning: Följen mig och jag skall göra eder till människofiskare. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 353-354; ledare i tidningen Dagen den 12 december 1953)

Om vi med synd menar att göra det orätta, att bryta mot Guds vilja och lag, att handla mot vårt av Guds Ande och ord upplysta samvete, så kan talet om synd aldrig bli gammalmodigt. Det är något dagsaktuellt för oss alla. Men låt oss komma ihåg, att synden är en väldig makt, som vill fördärva oss. Vi blandar ihop synd med en massa oförargliga småsaker. På sina håll anses det synd att kläda sig modernt, även om det moderna är ett återupplivat 1800-talsmode. Precis som om kristendomen sitter i klänningslängd, rödgrön slips eller gardiner för fönstren! (Thorvald Källstad "Är kristendomen modern?" s 21; Är kristendomen gammalmodig?)

(En viktig) orsak till de gammalkyrkligas stora förtroende för den klassiska uppbyggelselitteraturen är, att de i denna finna svar på själens frågor. Hos Arndt och Scriver och Nohrborg och Pontoppidan möta de fromma de frågor, som röra sig i deras eget inre. Och de finna även svar, som kunna tillfredsställa dem. Den första av dessa frågor är frågan om synden. För de gammalkyrkligt fromma är denna i sanning brännande. Ty de leva under syndens tryck. De känna den som en olycka och som en skam. Och den är för dem icke ett allmänt och obestämt något, som man icke riktigt behöver taga på allvar, utan en fruktansvärd realitet i människolivet. De ha icke utrymme för en falsk optimism. Av hjärtat stämma de in i en klagosång ur Mose och Lambsens Wisor: "Store Immanuel, nådigast skåda hur din egendoms tillstånd är slätt! Se, hur de köttsliga härska och råda och djärvt förvända din sanning och rätt! Lögn och villfarelse finns hos dem alla. Oskuld och sanning de kätteri kalla." . . . En gammalläsare hör gärna synden och syndautbrotten brännmärkas. Men han ser därvid icke på dessa ting med en blott åskådares oberördhet. Han lider med och för de fallna. Han vet, att han i grunden är av samma släkt som de. Han känner sin andel i skulden. Ett nödrop pressas fram ur hans strupe: "Jesu, se till mitt elände, gör en ände på min ångest, sorg och nöd . . . " (Gustaf Linder "'Ingen hinner fram till den eviga ron' - Gammalkyrklig uppbyggelseläsning och sång" s 272-274)

Det var Kristi angrepp på synden som rörde upp Hans samtid på det sätt som skedde. ... Han hörde inte till den tidens ledare som sökte vinna skarorna genom att borttolka syndbegreppet. ... Psykiaterna har gjort stora insatser för att avskaffa synden. Numera finns det, enligt den läkekonst som här åsyftas ingen synd. ... Det, som enligt kristna moralbegrepp förr var skam och förnedring, är numera hederligt och till och med lovvärt. ... De som är villiga att bringa offret och gå till angrepp mot nedbusnings- och nedbrytningstendenserna skall ofelbart få erfara något av det motstånd, som alltid mött var och en, vilken vågat gå till angrepp mot det onda vid dess källor. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 170-171; ledare i tidningen Dagen den 13 mars 1950)


ca 1950 - ca 1940

Lidmans-oppositionen (i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm) tystades slutligen med hjälp av en nyskapad, auktoritativ doktrin, fastställd på ett församlingsmöte (år 1948?): "Den medlem, som har en gentemot församlingsmajoriteten avvikande uppfattning i andliga frågor, begår synd." (Sven Lidman "Fadern, sonen och den härliga bokbranschen" s 109-110; Sven Lidman = pingstledaren och författaren Sven Lidmans son)

Vid ett bevattningsdike fäktade en predikant och församlingen hojtade. Och predikanten rusade fram och åter som en tiger och hans röst träffade dem som piskrapp så att de krälade på marken jämrande. Han mätte dem och vägde dem, spelade på dem som på en klaviatur, och när de alla låg och vred sig på marken böjde han sig ned och med kolossala krafter tog han dem i sina armar en efter en och ropade: Ta dem, Herre Jesus! och slängde dem i vattnet. Och när alla var nere i diket och stod där med vatten till midjan och skrämda betraktade sin herre, böjde han knä vid kanten och bad för dem; och han bad att alla jordens män och kvinnor måtte få kräla på marken och jämra sig över sina synder. Män och kvinnor stod dyvåta med kläderna smetande efter kroppen och såg på honom; sedan gick de i tjafsande skor tillbaka till lägret, till tälten, och de talade med låg röst, fyllda av förundran: Vi är frälsta, sa de. Vi är tvådda och vi är vitare än snö. Vi kommer aldrig att synda mer. Och barnen gick tillsammans och viskade, blöta och uppskrämda: Vi är frälsta. Vi syndar aldrig mer. Men tänk om man visste vilka alla synder var, så man kunde pröva på allihop. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 378-379)

Det tryckta ordet i evangelii tjänst har först och främst att syssla med kristendomens grundelement: sanningarna om synden och frälsningen, gudstron och gudstjänandet. ... Det tryckta ordet talar ... lugnt och övertygande med människan, när hon är mest mottaglig för argument, nämligen när hon är ensam med sina tankar och problem. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 195-196; ledare i tidningen Dagen den 28 maj 1946)

Vi möter ungdomar från snart sagt alla religiösa läger, som ställer frågan: "Är det synd att gå på bio?" Vid litet närmare studium, inte av frågan utan av frågeställaren, skall man i så gott som i de flesta fall finna, att det är olyckliga och missräknade ungdomar, ungdomar i avsaknad av verklig frälsningsfröjd, dom kommer med denna bestickande fråga. ... Det är nog på tiden att börja ringa i våra klockor och säga, att fara är för handen för vårt uppväxande släkte, ty ingen nöjesform har en sådan förmåga att gripa de ungas fantasi som filmen. Därför är också filmen i förfärande hög grad orsak till den nutida ungdomsbrottsligheten. Tyvärr ser inte alla ungdomsledare den faran, och vad värre är, det finns även kristna sådana ledare, som har samma inställning. Det finns tydliga tecken på att den tidigare självklart absolutistiska inställningen till bio och teater börjat uppluckras. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 217-218; ledare i tidningen Dagen den 13 mars 1946)

(Tidningen) Dagens sätt att ta upp tvångsförsäljningen av preventivmedel vid apoteken har en del tidningar framställt såsom ett sensationsförsök från vår sida. Men det gällde ju en motion i riksdagen som gick ut på att tillerkänna en stor respektabel tjänstemannakår samvetsfrihet. ... Det har också framgått av en del tidningar, att de anser, att vi icke borde syssla med sådana frågor som dessa. Vi svarar: Vi har haft alltför mycket av det slags kristendom, som tagit på synden med silkeshandskar. Den stora bristen hos vår tids kristendom är, att den icke påpekar synden och framför allt icke nämner synderna vid deras rätta namn.Vårt folk har långa stycken kommit bort från medvetandet om sin synd. Det saknar i stort sett syndakännedom. ... Det som man i detta fall anklagar oss för är, att vi tagit ståndpunkt för de apotekare och apoteksbiträden, som för sina samvetens och sin heders skull icke vilja befatta sig med preventivmedelshandeln. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 247-248; ledare i tidningen Dagen den 12 november 1945)

Jag stängde min ryska grammatik och gick ut i köket och sa: "Mamma, jag tänker inte låta mig transporteras bort som en kalv i en boskapsvagn." Kastrullerna blev tysta. Hon torkade händerna på sitt vida förkläde, gav mig en lång, genomträngande blick, suckade och sa: "Nej. Jag antar att du inte gör det. Jag antar att du har rätt." Plötsligt sprang hon till gasugnen och räddade en form ur lågorna, som om hon räddade ett barn från att drunkna i Donau. "Se nu vad du ställde till med!" snäste hon. "Du fick mig att bränna vid potatisen!" I vårt hem var det ett allvarligt brott, för min mor var en stolt och skicklig kock. (Rudolf Vrba "Jag flydde från Auschwitz" s 29-30)

Om Sverige har en stor livsuppgift, så är det att bli en folkförsonande faktor. De små ländernas största synd är att tänka för smått om sina egna möjligheter. (Harry Blomberg "Påvens fem punkter"; Jönköpings-Posten 1943-06-25)

På grund av de svåra tvivel, vari jag alltså råkat rörande ledningen av vissa partidistrikt härnere på jorden, vill jag härmed till Eder i min egenskap av medlem i Stora Partiet och en del av Det Hela framställa en fråga till Eder, herr President och Styresman: Vad är det för fel med människan? Undertecknad, gammal medlem av socialdemokratiska ungdomsförbundet och partiet, har på sistone kommit till den – enligt min mening välgrundade – övertygelsen: Det måste dock vara något fel med människan. Och alldeles särskilt rör denna upptäckt mig själv: Vad kan det vara för ett konstitutionellt, obotligt fel med mig själv, eftersom jag ännu icke har något begrepp om den politiska taktiken, eftersom jag fullkomligt har missförstått tryckfriheten och eftersom jag efter alla dessa år i mitt parti ännu inte har kunnat fatta den socialistiska tanken i dess subtilare förgreningar? (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 659; Epilog: Stugbackens blomma; 1939-1944)

Vart har du fört ditt barn, du moder, vars dotter går på teatern och danssalongen där de förlora sina själar? Ack, hur mången fader är det icke, som lärt sin son att synda. Kanske det var du som lärde din son att blanda korten spelet, eller ledde du honom in i dryckenskapens förbannelse? (Frank Mangs "Fören honom till mig"; kommentar till Matt 17:7; Jönköpings-Posten 1940-08-16)


ca 1940 - ca 1925

En ny kultursyn gjorde sig tydlig bland flera frikyrkoledare vid 1939 års frikyrkomöte. Det gällde framför allt missionsförbundaren Erland Sundström (1908-1988, senare chefredaktör för "Svensk Veckotidning") och kom till uttryck i ett föredrag, som senare trycktes: "Ungdomsrörelsens väg". Han tog avstånd från den pietistiska anda många frikyrkliga ungdomar vuxit upp i med dess legalistiska moral och främlingskap inför moderna kulturyttringar. Litteratur, film och musik måste bedömas efter sitt innehåll och inte etiketteras efter genrer, som sedan fördömdes. Kultur i vid mening hörde till människans naturliga livsyttringar, också sett i ett kristet helhetsperspektiv. ... I (pingst)församlingarna ... fanns inofficiella så kallade "syndakataloger" som visade var gränserna gick. Överskreds dessa och en medlem inte ändrade sitt leverne och fick förlåtelse tillämpades uteslutning ur församlingen. ... Från 1940-talets början var (Lewi Pethrus) mycket kritisk mot folkpartiet på grund av dess kulturpolitik. ... ... Modern litteratur, teater, film, konst och nöjesliv kritiserades hårt. Tendenser inom dessa var tecken på samhällets sekularisering och avkristning. Lewi Pethrus vände sig också kritiskt mot den nya kulturöppenhet som de äldre frikyrkosamfunden börjat visa, i synnerhet Svenska Missionsförbundet. ... Från Nyhemsveckan 1945 vände man sig direkt till justitieministern med begäran att 1944 års ungdomskommittés förslag om dansundervisning i skolan inte skulle förverkligas. Dans ansågs farligt och ingick i församlingarnas "syndakatalog". Frågan om dansen kan synas som en detalj men "dansbaneeländet" var ett brännande problem för många samfund vid denna tid. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 141-145)

Första krigsåret (1939) ersattes avståndsupplevelserna (till min Far Sven Lidman) av en verklig närkontakt. Det hela började med min första allvarliga konfrontation med (pingst)rörelsens regelverk. På bio visades just en film om Fredrik den store. Mina kamrater gick och jag ville följa med. Att gå utan tillstånd var för mig uteslutet. Alltså gick jag in till Far och bad om lov. Han sa förstrött nej, hänvisande i första hand till sin ställning i församlingen. Lockelsen var emellertid för stor. Jag gick ändå. Att inte tala om det efteråt för Far var också uteslutet. Dessutom bubblade jag av intryck, helt ovan vid filmupplevelser som jag var. Jag gick in till honom och sa: "Far, jag följde med på bio i alla fall." Och innan han hann svara forsade hela filmhistorien ur mig. Och Far lyssnade. När jag långt om länge tystnade tittade Far på mig: "Som du, min son, upplever film bör du ofta gå på bio!" Några år senare skulle han bland många andra ge mig rådet "slår du inte sönder din kliché om dina medmänniskor en gång i månaden, riskerar du, min son, att bli hopplöst efter". När jag nu betraktar mitt första biobesök och Fars oväntade reaktion förstår jag att han i det ögonblicket med ett enda hugg slog sönder hela regelverket. Kanske var det den gången han fick en ny syn på den "syndakatalog" han hitintills varit lojal med och själv varit helt obesvärad av eftersom han inte hade det minsta intresse för vare sig bio, teater eller dans. En dag, årtionden senare, skulle hans mångårige läkarförtrogne, Werner Vestberg, berätta för mig hur Far under 1940-talets många konsultationer anförtrott honom sin oro över sina barns problem med rörelsens stränga regelverk. Och Vestberg tillade: "Och du ska veta att hans största bekymmer var att han saknade förmåga att ta upp ämnet med sina barn!" ... Som tjugoåring (under andra värlskriget) gick jag under stor vånda upp till församlingsföreståndaren Allan Törnberg och bad om utträde ur församlingen - Pethrus befann sig just då på sin utflykt till Amerika. Jag kunde inte se det moraliskt försvarbart att jag gick på bio och dansade och samtidigt förblev medlem i ett samfund, som fördömde de aktiviteterna som synd. Jag hade inte brutit med Gud, men med formalismen inom rörelsen. Far satt med och stödde mig med stort allvar. Om Allan Törnbergs oväntade förståelse berodde på storsinthet, eller rätt och slätt på lättnad över att den lidmanska linjen tunnades ut, vet jag inte. Hur starkt och självklart jag den gången upplevde vår dynastiska särställning framgår av mitt pompösa yttrande i slutet av besöket. När det var klart att jag utan ceremonier och formaliteter kunde lämna rörelsen och Far storsint inte heller hade något att invända, beklagade jag det oundvikliga med orden: "Jag känner mitt ansvar och vad det här betyder som exempel för församlingens ungdom, när jag nu som drottning Kristina en gång, lämnar min fars tro och livsverk." (Sven Lidman "Fadern, sonen och den härliga bokbranschen" s 92-93,96-97; Sven Lidman = pingstledaren och författaren Sven Lidmans son)

"Församlingen hade vid den här tiden (på 1930-talet) en tydlig s k syndkatalog som alla borde rätta sig efter, inte minst flickorna! Att klippa håret kort eller använda smink och läppstift var inte lämpligt. För både pojkar och flickor gällde att besök på bio, teater och dansställen var något man absolut skulle avhålla sig ifrån. Församlingen tillämpade fortfarande uteslutning av tonårsflickor som hamnade i "olycka", ogifta flickor som blev gravida fick inte vara kvar som medlemmar. Många ifrågasatte tyst församlingens handlande, men det tog tid innan praxis förändrades", berättar Gudrun Lewerth. (Sven Gunnar Lidén "Svensk baptistungdom och dess verksamhet" s 83)

Vid Stora Ljunga bodde läsare, ett snällt, fattigt folk. ... De var metodister och lärde att människan kunde frälsas bara en gång. Vid återfall var hon förtappad. De var så rädda för återfall, och det kan man inte undra på. ... Någon gång kom andra metodister på besök hos dem. ... En gång kom de ända från Amerika. En hette miss Johannesson. ... Hon gav honom ett vykort med en bild av skolan där hon var lärarinna i syndundvikandet, i vad som var synd och inte synd. I skolan utbildades missionärer. (Harry Martinson ”Nässlorna blomma” s 110-111)

Jag känner att jag kanske borde återvända ett ögonblick till hans nåds inställning till judiska människor, eftersom jag inser att hela frågan om antisetism har blivit känslig nuförtiden (på 1950-talet). . . . Det fanns många judar i min stab under alla mina år hos hans nåd, och låt mig dessutom säga att de aldrig på något sätt behandlades annorlunda på grund av sin ras. . . . Under en stor del av sommaren nittonhundratrettiotvå förekom (mrs Barnet som var medlem av sir Oswald Mosleys "svartskjorte"-organisation) på Darlington Hall. . . . En eftermiddag (sade hans nåd:) " . . . Vi kan inte ha judar i tjänstestaben här på Darlington Hall. . . . Det är för allas vårt bästa, Stevens. I våra gästers intresse. . . . Vi har väl några anställda här nu? Judar, menar jag. . . . Ni måste förstås avskeda dem." . . . Miss Kenton sade: "Jag tror inte riktigt mina öron, mr Stevens. Ruth och Sarah hade varit i min stab i över sex år nu. Jag litar fullständigt på dem och de litar helt och fullt på mig. De har tjänat det här huset utomordentligt väl. . . . Ni säger alltså att Ruth och Sarah ska avskedas för att de är judinnor? . . . Har det inte slagit er att det helt enkelt är - fel att avskeda Ruth och Sarah av sådana skäl, mr Stevens? Jag kan inte vara med om någonting sådant. Jag kan inte arbeta i ett hus där sådana saker sker. . . . Jag säger det, mr Stevens, om ni avskedar mina flickor i morgon begår ni en synd, en verkligt svår synd och jag kommer inte att fortsätta att arbeta i ett sådant hus." . . . Jag minns att (saken) kom upp en sista gång gott och väl ett år efter de båda jungfrurnas avsked. Det var hans nåd som själv återupplivade saken. . . . "Det gäller den där historien förra året", (sade han). "Med de judiska jungfrurna. . . . Det som skedde var fel och det skulle kännas bra att på något sätt kompensera dem." (Kazuo Ishiguro "Återstoden av dagen" s 157-163)

På våren, i april 1927, ryckte vi in till (Smålands husar)regemente (i Eksjö). ... Översten ville ha prydliga husarer och jag tror nog att många i det civila livet sedan hade god nytta av den ordning och snygghet för vilka regementet var berömt. ... En måndag när furir Carlsson ledde förhöret frågade han: "Vad är det så till slut som både inför Gud och översten anses som en dödssynd då det gäller klädseln?" Furir Carlsson avsåg att genom denna fråga få fram det vidriga i att till uniform modell äldre med (de tio gula) revbenen bära den trekantiga och fula karolinerhatten modell 10. En spjuver viskade: "Att bära sporrar till trätofflor", och detta blev också repeterat av den som hade fått frågan. Så skrattade vi alla, fast egentligen var ju inte svaret precis fel. (Gunnar Ericsson "Också en skola" s 49,56-57)

Det var ju synd att älska guldet. Och allt, som kunde köpas för guld, var ju blott syndiga ting. Hade ej något helgon sagt, att guld är syndens moder? Synd! Hans tanke fick en ny tråd att spinna. Alltid synd, synd! Allt var synd - varför? Var det synd att leva, att stå därute, där livets strömmar mötas och känna dess böljegång? Var detta synd - för honom? ... Var det ej givet av en barmhärtig Gud? (Arvid Svärd "Hams förbannelse" s 49-50)

Kalle Andersson öppnade det ena ögat. Han hade varit vaken hela tiden. "Vet Israel vad kyrkoherden sa när di begravde Österbom på Långöarna? Han sa: Österbom var en stor syndare, sa han, han gick aldrig i kyrkan, så kyrksam var han inte, men sjöman var han för hela betalningen. Å när en kan sitt yrke, så är det inte lönt att någon hostar kabiljo. Så fin karl var den kyrkoherden. Jaha, sa Gustav på Långviksskär, där har kyrkoherden rätt i. Österbom var den finaste karl som har fötts mellan Arholma och Arkösund. 'Men hit måste han till slut, det är livets och dödens lag. hit måste alla samlas, förr eller senare', sa kyrkoherden och stötte käppen i golvet inne i sakristian. 'Ja', sa Gustav på Långviksskär - 'dä kan hända dä, men han hade nog inte kommit nu heller om de inte burit honom hit.'" (Albert Engström "Ett besök på Harön" s 106-107)


ca 1925 - ca 1920

Jag tittade på predikantens mun. Jag visste att morbror Johannes snusade; att snusa var tillåtet för en kristen, att röka var synd. När han nu talade blottades överkäkens tandrad på honom, och jag kunde se de svarta snusfläckarna på hans tänder. åsynen av dem förde mig bort från predikan. (Vilhelm Moberg "Din stund på jorden" s 69)

Fru Davis (engelsk baptist) höll föredrag över ämnet: "Arbetet bland kvinnor i städer." Hon tog exempel från Kinshasa och sade, att där vore en kvinna på tre män, att det vore mycket svårt för kvinnorna att leva ett rättfärdigt liv, att Kinshasa vore en miniatyr av London och New York, då det gäller orättfärdighet och synd. ... Fru Bowskill uppläste en skrivelse från fru Grimstorne (presbyterian) över ämnet: "Arbetet bland kvinnor i byarna." Hon meddelade sina erfarenheter vid Aba, huru kvinnorna stå långt efter männen, huru de äro nöjda med sina gamla hedniska seder, hava litet intresse för att kläda sig och visa ingen önskan för de eviga tingen. Hon hade dock funnit att genom upprepade besök i deras byar och hus, umgänge med dem själva och deras barn och hjälp i tider av nöd även de börja lyssna till nådens ord och mottaga Kristus som sin Frälsare. De fem kvinnorna, som nyligen döpts här, skriver hon, "visa, att ett nådens verk blivit utfört i deras hjärtan. Dessa blygas ock för att gå nakna, och vi äro så tacksamma för denna förändring". (P.A. Westlind "Den allmänna missionärskonferensen i Kongo 25 sept-1 okt 1924" s 823-824; Missionsförbundet n:r 49 den 4 december 1924)

Jag läste om att den hednakristna församlingen vid Kingoyi (i Kongo) räknar över 2,000 medlemmar, att det sista året tillfört henne mer än 600 medlemmar, att endast fyra måst uteslutas för synd, att det där finns infödda kristna, som fått blicken öppen för vad som passar och icke passar för Guds folk, även om gränsen mellan synd eller icke synd ej kan dragas däremellan. ... De kristna börja mogna. Det börjar talas om vad som anstår ljusets barn i stället för: "Kunna vi åtminstone ej få se på, då hedningarna dansa?" ... Då en svart bekänner sig vilja lämna synden, visst menar han då, att han skall övergiva avgudarna och ej betjäna sig av deras präster, ty det är synd. Men tron på dessa gudar tycks för honom ej vara synd, bara han ej praktiserar sin tro. ... Betänken dock, att skildringen här ovan gäller ogräset och mellan ogrästovorna spirar ett och annat strå av den ädla säden. Det låter ej lovande, men betänk, att det är den ringa begynnelsens dag. (P. Alg. Nilsson "På den nya tegen - En missionsbild från Kongo" s 542-543; brev från Loubetsi den 4 juni 1924; Missionsförbundet n:r 33 den 14 augusti 1924)

Om synd, ty de tro icke på mig, säger Jesus. Vem besinnar allvaret i dessa ord? Det är synd, ja synden framför alla andra, att ej tro på Jesus. Ty därmed stöter man bort ifrån sig Guds gåva åt världen, den enfödde Sonen. Därmed tillbommar man hjärtedörren och hindrar ljuset att tränga därin. Domen över synden kan ej bli levande och någon längtan efter nåd och befrielse ej uppväckt. Synden, döden och djävulen behålla sitt fäste, och återföreningen med Gud omöjliggöres. Det är satans djupaste list, som uppenbaras i allt detta, synnerligen som det går an att omgiva sig med denna förskansning och ändå anses för att vara en god människa, ja religiös och därtill en i intellektuellt avseende rikt utrustad. Den mannen, heter det, tänker så mycket och så djupt. Han kan ej få de svåra problemen angående Jesu övernaturliga födelse, hans gudom och hans underverk lösta på ett tillfredsställande sätt, och därför blir det ingen avgörelse för Kristus för honom. Han bör ursäktas, menar man. Men Jesus ursäktar inte sådant. Han sänder sin Ande för att låta envar få veta sanningen. Och Fadrens vilja är, att vi skola tro på Jesus. Därför har han ock själv vittnat om honom, sägande: Denne är min älskade Son, i vilken jag har ett gott behag. Honom hören! (J. Nyrén "Guds vilja" s 130; Missionsförbundet n:r 8 den 21 februari 1924)

Timmer och omålade hus, nog så vanliga på fattiga bondgårdar (i Ottawadalen), var i familjen Grieves fall inte något tecken på fattigdom utan på livsstil. De hade pengar men spenderade dem inte. Det var vad folk sade till min mor. De arbetade hårt och var långt ifrån obildade, men de var mycket gammalmodiga. De hade varken bil eller elektricitet eller telefon eller traktor. En del trodde att det berodde på att de var cameronianer - de var den enda familjen i det skoldistriktet som tillhörde den sekten - men faktum var att deras kyrka (som de själva alltid kallade den Reformerta presbyterianska) varken förbjöd motorer eller elektricitet eller andra sådana uppfinningar, bara kortspel, dans, bio och all verksamhet på söndagarna som inte var religiös eller absolut nödvändig. (Alice Munro "Ungdomsvännen" s 9)

Där Bill satt i kyrkan emellan Ethel och sin mor i främsta bänken, lät han sina tankar vandra, som de hade lust. ... Litet förströdd började han lyssna till predikan. "Vi måste alla göra vår plikt mot andra", sade prästen, "vi måste försöka frälsa andra utom oss själva. Ingen av oss får unna sig vila, förrän han har återfört åtminstone en av sin omgivning från syndens väg. Hur många är det icke, som vandra på det ondas breda väg, som bara behöva ett ord för att återföras till dygdens stig." (Richmal Crompton "Bill alltjämt i farten" s 131)

När (Tomasz) förberedde sig för bikten, bad han att Den Helige Ande skulle stanna till ovanför honom, för det där med synderna var svårt. Han försökte räkna dem på fingrarna men villade genast bort sig, räknade om igen. Med läpparna tryckta mot det släta gallret vid biktstolen hörde han prästens flåsande och rabblade hastigt upp listan över sina synder. Redan när han var på Svenskvallarna greps han av tvivel, han gick allt saktare tills han brast i gråt i allén och i förtvivlan sprang till mormor Misia för att fråga vad han skulle ta sig till, därför att han hade glömt några synder. Hon rådde honom att gå tillbaka, men då grät han ännu värre, denna gång av ren skam. Det fanns ingenting annat att göra än att låta Antonina ta honom med till prästen och hennes närvaro lugnade honom litet. Det var kanske inte riktigt rätt, men det var bättre än att gå ensam. (Czeslaw Milosz "Issadalen" s 64-65)

Jag hade varit frälst ett par år, då jag första gången råkade kristna, som sade att det var oriktigt av mig att röka. Jag måste verkligen skratta åt dem - utom det att jag kunde åberopa många personer och helgade kristna som rökare - bl. a. den store och välsignade Spurgeon - så bestod mitt forna umgänge av människor, för vilka rökningen ej var någon synd. Men dessa mina nya bekanta voro välsignade och levande kristna, och själv hungrade jag mycket efter att få mer kraft, och de sade mig alla, att läte jag bli att röka, bleve mitt liv annorlunda - på ett helt annat sätt fyllt av andekraft och liv. Ja, en mycket välsignad broder sade mig direkt, att det var det enda Gud hade emot mig. ... Så lade jag nu ... bort att röka några veckor utan att jag på något sätt blev mera välsignad eller fick mera andekraft: Jag blev snarare tommare och tråkigare. Men så råkade jag en dag en gammal vän, som frågade mig varför jag inte rökte längre. "Jo, det är en mycket dyrbar och av Gud särskilt välsignad broder, som sagt mig att Gud inte tycker om det." - "Jaså", sade min gamle vän, "du rättar dig efter vad andra människor säger vara rätt och orätt för dig." Det gick ett svärd rakt igenom mig, och jag såg i ett ögonblick hur falsk hela min ställning var och att jag fört in ett falskt värde i mitt liv. En annans samvete var portvakt till mitt hjärtehus. Det blev att tända pipa och cigarr igen, och Gud välsignade mitt skrivbordsarbete underbart mellan rökmolnen. Så gick tiden. Mer än en talade med mig om tobaken. ... (Men så en dag sedan jag slutat med spriten) började jag tänka över det här med tobaken. ... Jag rökte ... ingenting, förrän jag några dagar senare blev av min värd vid hyrans betalande bjuden på en cigarr, vilken jag tände och rökte en bit på. Den smakade ingenting, och när jag kom ut kastade jag bort den. Sedan den stunden har jag varken rökt eller smakat sprit eller haft den minsta verkliga frestelse därtill, ännu mindre någon slags strid. ... Jag hade fått uppleva vad som står i slutet av Korinterbrevets tionde kapitel: "Men om någon då säger till eder: 'Detta är offerkött', så skolen I avhålla eder från att äta, för den mans skull, som gav saken tillkänna. - - - Bliven icke för någon till en stötesten. ... Varen såsom jag, som i alla stycken fogar mig efter alla och icke söker min egen nytta, utan de mångas, för att de skola bliva frälsta." ... Min innerligaste bön för mig själv är, att (Jesus Kristus) skall frälsa mig ifrån allt påtaget, ifrån andras ideal och samveten, men att Han skall göra mitt eget samvete så vaksamt och lyhört, att det urskiljer Hans Andes röst och maning i mitt hjärta. (Sven Lidman "Personlig frälsning" s 218-219,223-224,235)

"Vi tycka alla om (Jenny Oliver)", sade Gwendoline. "Hon är dock ingen favorit hos miss Dawson eller hos någon av lärarinnorna, ty hon är alltid i deras 'syndaregister', d.v.s. anmärkningsbok." "För vad?" "Å, hon är tanklös och slarvig och glömmer ordningsreglerna och bryter mot dem. Och hon hatar arbete och besvärar sig aldrig med att lära sig sina läxor. Och hennes tunga 'springer iväg med henne', som hon säger. Och Babs är lika omöjlig, ja, värre, mycket värre, ty hon har ett så häftigt lynne och får riktiga anfall, då hon blir tillrättavisad." "Vilka otäcka flickor!" "Nej, de äro inte otäcka", sade Gwendoline varmt. "De ha många goda sidor, och en av dessa är deras kärlek till varandra. Jag har aldrig sett något liknande. Då de äro tillsammans, lägga de knappast märke till mig." (Frances Stratton "Flickorna i Barden-skolan" s 29)

Andens gärning ... är kort och gott detta enda, att förhärliga Kristus. Och detta sker på ett trefaldigt sätt: genom att överbevisa om synd, om rättfärdighet och dom. (O. Hallesby "En andefylld kristen" s 27; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Julkalender för 1921)


ca 1920 - ca 1910

Juhani: "Vems tur är det nu att gå och stjäla rovor?" Simeoni: "Det är nog jag som igen måste begå syndens gärningar." Juhani: "För att hålla oss vid liv nödgas vi snatta lite av andras ägodelar. Om detta är synd, så är det en av de minsta som begås på denna snöda jord. Och se, dör jag utan andra syndakruxar i min bok, så hindrar näppeligen denna lilla kråkfot mig från att hamna i ett lite bättre liv. Från den verkliga bröllopssalen skulle man snarligen snäsa ut mig, det tror jag nog, men alltid skulle man ge gossen någon portvaktssyssla, och redan det är förskräckligt roligt." (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 13-14)

Juhani: "Det går inte alltid och allestädes an att på en hårsmån när jämföra våra egna dåd och våra små kanaljekonster med Guds ord och bud, utan bäst är att hålla sig där mittemellan. Grövre synder bör vi undvika, för allan del, säger jag, och be om ögonsalva, men de mindre, nämligen mindre mot Gud, bör vi inte alltid träda på samvetets metkrok, utan stå där mittemellan, mittemellan." Simeoni: "Store Gud! Just så där viskar satan i människans öra." Timo: "Just som när Ollis mora i brännvinstörsten dukar opp lögnhistorier för Mäkelämoran." Aapo: "Juhani yttrade några ord, som jag med förundran och förtrytelse åhörde. Broder, lär oss Guds bud på det viset? Ingalunda! En står inför Gud som tusen och tusen som en. Varför käxar du då om mindre synder, om mittemellan, försvarande att man tjänar två herrar. Säg ut, Juhani: vad är synd?" Juhani: "Vad är sanning? Du Jukolas Salomo, herr jubelmagister och Paavo-gubbe från Savolaks? 'Vad är synd?' Ah! 'Vad är synd?' Se hur klokt frågat, märkvärdigt klokt. 'Nog finns det huvud på våran pojk', finns sannerligen. Ja, vem vill ännu yttra sig? 'Vad är synd?' Ahah! Vad är sanning? Frågar jag." Tuomas: "Varför konstrar och krumbuktar du dig, gosse. Vet att den lära, som du förkunnade, är hin ondes lära." (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 101-102)

Mor hade ett sätt att förklara, att allt ledsamt det kom från Gud som straff för synden. - Din tannvärk, Hanna, sade hon, han kom för att du tog upp pinnstruten, som Magnus i Nygård tappa när ni gick från skolan! Det som var i den, det hade hon ätit upp, men mor hade inget vetat och därför inte heller straffat. Så hade Gud måst göra det, och sänt tandvärken på henne, fast Magnus själv, han sa, att det fick du gärna. ... Magnus och Hanna ... hade (under konfirmationstiden) samma väg till prostgården. ... De kunde ibland fastna vid något och fråga varandra: tror du verkligen, att det är lika stor synd att bli hemma från körkan som att dräpa? Jo, det måste vara så, för prosten hade ju sagt, att underlåta det Gud befallt, är lika orätt som att göra det Gud förbjudit. De grunnade mycket på detta och liknande spörsmål. "Är du kvar i döpelsenåden, tror du?" "Nej, för jag har en gång sagt fan." (Elin Wägner "Åsa-Hanna" s 18,27-28)

"Vad är synd?" utbrast (Åke). "Synd finns inte. Synd är ett konstgjort begrepp." Han lade häftigt ifrån sig cigarren och steg upp. "Dömande är också synd, ska jag säga dig (Randal)!" fortfor han efter ha gått ett par slag i rummet för att lugna sig, men i stället blott lyckats hetsa upp sig ytterligare. "Kanske större synd till och med än det du dömer mig för!" "Nu motsäger du dig själv", påpekade den logiske filosofen lugnt. "Du förklarar, att synd inte finns, utan bara är ett konstgjort begrepp. Då kan inte heller dömandet vara synd, utan också det bara ett konstgjort begrepp." "Jag talar från din synpunkt." "Det gör du inte, ty från min syndpunkt är dömandet synd, då man dömer syndaren, inte när man dömer synden." "Det där är hårklyveri." Randal svarade inte, han satt tankfull och lät cigarren slockna. Åke fortfor att gå fram och åter i rummet, tills han lugnat sig nog för att skämmas över sin häftighet. Då försökte han ursäkta sig med att förklara den. "Ser du, jag kan aldrig med det där brutala talet om synd. Det är så förödmjukande. Jag anser mig inte alls som någon syndare. Synd är något relativt. Det jag inte anser som synd, det är inte synd. Och jag anser ingen annan handling som synd än den, genom vilken jag skadar någon annan." (Elisabeth Beskow "Sif 2" s 85)

"Det är en stor syndare, Per Knutsson." "Vad, hur menar ...", säger pastorn helt förvirrad, och Bakvången svarar: "Han eder och dricker och tar till gilles, det värsta han kan." "Gör han inte något annat ont?" spörjer pastorn undvikande. "Inte de ja vidd", avslutar Bakvången. (Hans Larsson "Hemmabyarna" s 48; Predikaren)

Att den nya jaquetten inte skulle kunna ändras, tog (kammarskrifvare Klas Järve) för gifvet, ett sådant plagg skall skäras till i ett enda genialiskt snitt, och måste vara bra med detsamma. Han beslöt att hänga undan plagget i sin garderob och glömma det. Men samvetet naggade honom för att han kastat bort så mycket pengar i onödan. I dessa hårda tider (nu under världskriget), när nöden var så stor bland folket. Hur hade han inte själf ondgjort sig öfver alla lyxkvinnor, som i större antal än någonsin syntes ute på gatorna, frasande i siden, böljande af pälsverk och sväfvande på syndigt dyra skodon. Om han bara hade kunnat resa bort från alltsammans, bort till skogarna, där man inte behöfde några jaquettekostymer! Men då skulle man säga uppe i verket, att nu festade han riktigt om på arfvet. Det stackars arfvet, som strax var slut, så som han stoppat i alla hål, han orkat komma ihåg i sin tristesse! (Hugo Öberg "Jaquetten" s 342; tidningen Hvar 8 dag den 27 februari 1916)

Torparhustrun läste inte ut hela boken, det fick hon aldrig tid till, men hon trodde att Ester eller den lilla syflickan blev bra gift till slut. Och fastän hon förstod att boken var en sådan där roman som fördärvar folk, kunde hon ändå inte få sig till att tycka, att den var syndig. Och en gång hade en annan man sett på henne med skamligt nakna ögon; och hon hade, inte en hel minut, inte en halv minut men bara under det korta språng minsta visarn på silverklockan gör mellan två sekundstreck, sett in i mannens ögon med öppen, skamlös blick. Det var hennes största synd. Hon kände det inte som synd efteråt, men hon gömde minnet av det och sade sig, att det måste vara en synd. Men hon kände det inte så. Det var något annat, utanför synd och syndfrihet, utanför alla lagar och utanför hennes vardagsmänska. Om han lyft handen och rört vid henne skulle hon varit förlorad. (Eyvind Johnson "Nu var det 1914" s 67-68)

Jag har (tidigare) talat om behofvet af mer syndakännedom, som låter all synd vara synd och inte gör den ena synden värre eller mildare än den andra. - Man kan drunkna i grundt vatten lika väl som i djupt och man kan förgås i små synder likasåväl som i grofva. (P. Waldenström "Ett kapital, som vi icke ha råd att kasta bort"; Jönköpings-Posten 1914-04-27)

Det liberala partiet och dess ledare ... tillvita konungen ett attentat mot Sveriges konstitution och tillägga honom motiv, som hvar och en måste inse varit fullkomligt främmande för honom. Högst beklagligt är ock att troende och frikyrkliga riksdagsmän däruti instämt. Af dessa, och isynnerhet af dem som äro predikanter, borde man ha kunnat vänta, att de skulle inse att ett sådant handlingssätt är synd, hvem hälst det må vara riktadt mot, och att den syndens brottslighet inför Gud icke förminskas därigenom, att den är riktad mot landets konung. Nu däremot hafva de i en offentlig skrifvelse sökt försvara sitt handlingssätt, hvilket är det beklagligaste af allt. (P. Waldenström "Den nya politiska situationen"; bref från Lidingö daterat 1914-02-26)

Litet oansenligt och beläget i skymundan låg missionshuset (i Anderstorp). Dit samlades man (under 1910-talet) till "predikan" på söndagseftermiddagen kl. 5. . . . Förkunnelsen var starkt kristocentrisk och som jag nu minns den rörde det sig alltid om ett och samma ämne: omvändelse och åter omvändelse. Synden skildrades konkret och åskådligt. Den eviga döden, förtappelsens möjlighet och helvetets fasor, uteslöts icke. Världslighet i alla former: dans, dryckenskap, kortspel och yttre flärd fördömdes skarpt. Som motsats ställdes frälsningens härlighet, och det framstod tydligt för barnet, att ingenting var så stort i denna världen som att äga "frid med Gud". En stor tacksamhet och glädje utmärkte dessa läsare, som i motsats till gammalläsare kallades nyläsare. Glädjen i Gud sken i mångas ögon. Denna världens många bekymmer föll bort i den vissheten, att Gud var deras Fader och Jesus deras broder. . . . Till det yttre iakttog (ny)läsarna en klädsam återhållsamhet. Ett rätt Guds barn prålade inte i fina kläder och världslig lyx. Många av dem voro förmögna, men det syntes på intet sätt utanpå dem. (Runa Ohlander "Hemsocknen som jag minns den" s 242-243)

Två gånger ber (Knut Toring) bönen till Gud, om syndernas förlåtelse. Man skall helst bedja två gånger, säger mor, för det finns två sorters synd att få förlåtelse för: arvsynd och verksynd. Arvsynden hade man i kroppen jämt, den hade alltid funnits där, verksynden gjorde man däremot själv åt sig om dagarna. Den kunde man liksom ta på, för den hade man gjort, liksom man gjorde en stol eller ett bord. Men arvsynden kallades för det medfödda fördärvet; när Knut klädde sig om kvällarna, så tittade han ibland på sin kropp, undrande var arvsynden kunde sitta någonstans. Kanske den satt som en inälva i magen eller i bröstet. (Vilhelm Moberg "Sänkt sedebetyg" s 126; Barnet)


ca 1910 - ca 1900

Dyra vänner, är icke hädelsen i alla tider en den svåraste synd? (Fredrik Hammarsten "Herrens namn"; kommentar till 3 Mos 24:10-16,23; Jönköpings-Posten 1908-04-02)

Jag har ett minne från sommaren 1907. ... Vi var tre unga män i sällskap på väg till sjön för att fiska. ... En av mina kamrater tog upp ett etui med cigarrcigaretter, ett rökverk, som var mycket populärt på den tiden. ... Jag tackade nej. "Men du tror väl inte, att det är synd att röka", sade han till mig. "Det vill jag inte yttra mig om", svarade jag. "Ja men", sade han, "det är ingen synd. Jag hade ett samtal med överste Broady, (rektorn vid predikantskolan Betelseminariet), om denna sak, och jag frågade honom, om han kunde ge mig något ord ur Bibeln, som förbjuder rökning. Men han kunde det inte." ... "Du får ha din uppfattning för dig", sade jag, "och andra får gärna för mig ha sin. Men jag har en förnimmelse av att om jag nu skulle börja röka, så skulle jag förlora något av det jag har fått genom mina andliga erfarenheter denna vinter, och jag vill inte utsätta mig för den risken." ... Pingströrelsen har ända från sitt första framträdande överallt bekänt sig till den strängare linjen, då det blivit fråga om vad man kallar handlingar av icke väsentlig betydelse. (Lewi Pethrus "Medan du stjärnorna räknar" s 62-63; En farlig tolerans)

I medvetandet om sin stora svaghet sökte (Ulla) kraft, där hon var van att finna den: i bibeln och i bönen. ... Hon läste, där hon var i ordningen, breven till de sju församlingarna. Det var ett ord, som fastnade, kanske emedan det återkom så ofta: "Den, som övervinner." Och Ulla läste om vad allt den, som övervinner, skall få på sin lott. Det var höga, härliga, himmelska ting, vilka brukat äga Ullas längtan, men nu lämnade de hennes hjärta kallt. ... "Den, som övervinner! Vad skulle hon väl övervinna? Synden. Ja väl, men vad var synd, och vad var icke synd? Händer det inte stundom - kanske ofta - att man tar för synd det, som inte är synd, och sönderriver det, som inte bör sönderrivas? (Elisabeth Beskow "Med blicken mot det osynliga" s 207)

"(Min man, pastor Gregorius,) kunde icke döda mina drömmar", (sade hon), "han kunde bara smutsa dem. I stället dödade han så småningom min tro. Det är det enda jag kan tacka honom för, ty jag längtar icke tillbaka till den. När jag nu tänker på den, förefaller den mig bara besynnerlig. Allt det som man längtade efter, allt som var ljuvt att tänka på, det var synd. En mans famntag var synd, om man längtade efter det och gärna ville det; men om man fann det oskönt och motbjudande, ett gissel, en plåga, ett äckel - då var det synd att i c k e vilja det! Säg, doktor Glas, är det inte besynnerligt? (Hjalmar Söderberg "Doktor Glas" s 45-46)

"Jag är numera en annan människa än den, du såg smyga sig så försagd utefter gatan", (sade fotografen Mathias Wiig till Wangensten). "Det har inte vandrat någon annan dryck genom min syndiga strupe än vatten och mjölk och det tunnaste svagdricka ända sedan tidigt i våras, och jag törs säga, att jag i det afseendet nu nästan kan räknas för en normal människa. Det var inte så lätt i början att strida med en kamelmage, som fordrade litervis och buteljvis! - När man har arbetat in en galenskap i organismen, förstår du, - har själfva satan i blodet." (Jonas Lie "När järnridån faller" s 9)

Evighetstron tedde sig för den utvecklingstroende som ett hinder för framåtskridandet. Ellen Key tolkade vältaligt de känslor, som besjälade många ledande radikaler omkring sekelskiftet (år 1900): "Hur fegt ha ej människorna burit nesliga band och bojor", utropar hon, "hur halvt njutit sina fröjder, hur svagt sörjt sina sorger inför evighetstanken. Den fulla glädjen i den egna kraftutvecklingen blev synd, den rika njutningen av jordelyckan synd; den stora kärleken och den stora sorgen synd; den starka viljan synd. Varje jordiskt ting skulle hållas med lös hand, ty ju fastare grepp eller ju fullare händer, desto svårare var det att kunna dö. Och dödsberedelse borde ju livet vara. Alla jordiska önskningar skulle som sjuklingar ligga lidande framför himlens portar, alla jordiska lidanden tiga som lammet inför sin klippare - endast så luttrades ur människan evighetsmänniskan." (Elof Åkesson "Tankelinjer vid århundradets början" s 13-14)

Sven hade tagit studenten och hade ännu ej fyllt arton år. Till festens värdiga firande hade min mor också satt fram en dyrbar blomsteruppsats i kristall - en familjeklenod som var hennes stolthet. På något obegripligt sätt lyckades jag slå ikull den så att den gick sönder. Och på min mors smärtsamma utrop: - Och den som var över hundra år gammal! svarade jag överlägset och ironiskt: "Ja, har den hållit så länge, så var det verkligen på tiden att den gick sönder." Ord och gärningar som dessa kan jag aldrig i livet förlåta mig själv genom att skriva dem på några puberaldystrofiska mognadsgärningars konto. Jag måste under smärta och blygsel bokföra dem under rubriken Synd. (Sven Lidman "Lågan och lindansaren" s 239)


ca 1900 - ca 1890

Dryckenskap och otukt äro de tvänne hufvudsynder, hvari tusen falla - många för att aldrig resa sig mera. Härtill kommer den tilltagande otron, hvilken utbreder sig såsom en stjärnlös, dyster natt öfver de i sina synder vandrande och förslafvade människorna. (Carl Boberg "Hvad skall man bli? - Ungdomens viktigaste fråga" s 68)

Maud säger halfhögt åt mig: "Vill ni inte söka upp min hytt åt mig, Jack? Ni har ju tingat den åt mig, eller hur?" Två minuter senare inspektera vi första klass-hytten, som i tre dagar skall gifva tak öfver hufvudet åt den unga skönheten. . . . "Dios mio, hvilken söt äkta man ni blir, Jack! Gracias! Gracias! Min hytt är full af blomsterdoft, och jag har frukt nog för ett halft dussin rosor, och se här en stor låda cigarretter . . . också från er? Diantre! Ni visste, att jag var en filipina med filipinsk smak!" Jag skrattar. "Röker ni ännu efter fyra års vistelse i Amerika?" "Jag skulle vilja! Det är min förtjusning. Min Phil tycker inte om, att unga damer röka. Han säger, att han själf ämnar röka för hela familjen . . . Jaså, ni har inte skickat cigaretterna, Jack?" "Inte en cigarillo." "Åh vad de lukta skönt! Hvilken frestelse skall det inte bli för en filipina, som så nyligen blifvit yankee-egendom! Jag är rädd, att jag måste ta ett par bloss i smyg. Ata Tonga, min Tagal-gosse, skulle knappast tro sin egen näsa, om jag inte hade en cigarett mellan tänderna . . . Förmodligen har jag mina vänner sjöofficerarna att tacka för uppmärksamheten ", tillägger hon fundersamt. Så utbrister denna lifliga varelse plötsligt: "Madre dolorosa! Om de våga skrifva till Phil, att jag röker dem!" och biter hop läpparna så nervöst, att liljorna på hennes kinder förvandlas till rosor. . . . . . . "Mazie", säger jag ett ögonblick senare, då min älskling tändt en cigarrett och blåser ut tjocka moln, du vet ju, att jag inte tycker om att flickor röka. Mazie", tillägger jag med den största stränghet, jag förmår åstadkomma, "om du inte genast lägger bort den där cigaretten, kysser jag dig inte." Detta har alltid hjälpt vid andra tillfällen. Jag väntar mig få se cigarretten flyga ut genom fönstret, men jag väntar förgäfves. Hon pustar ut ännu ett moln och säger trumpet: "Det är kanske bäst, att du inte gör det. Då slipper jag att bikta ännu en synd för el padre!" "Du menar väl aldrig", hviskar jag häpen, "att du talar om för din biktfader hvarje gång jag kysst dig?" "Jag har inte brukat det. Det skulle bli alltför långrandigt", säger hon tankfullt, i det hennes ögon stå fulla af tårar. Men jag har hört, att det i kyrkans ögon är synd att kyssa en herre." "Inte den man, som man älskar. Den man, som skall bli ens make!" (Archibald Clavering Gunter "Det hemlighetsfulla Manila" s 38,93-94)

Slutligen, efter en kort bön om hjälp, sade (Hilda) långsamt: "Jag tror ej att någon af er skall förstå mig, och jag är ledsen att jag nyss lät så hänföra mig af musiken. Det är icke dansen i sig själf som är en synd, och jag dömer ingen af er, men jag har en bestämd förnimmelse inom mig, att dans och teaterföreställningar äro orätta för mig. De äro tecken till världslighet, de lika väl som kapplöpningar, kortspel och öfriga nöjen af liknande slag. Jag önskar hålla mig fri från dem alla, emedan jag vet, att om jag inlåter mig i det ena, skall jag småningom dragas med i det andra och snart blifva helt och hållet invecklad däruti. Själfva det bevis jag i afton fått på, att smaken för dans har lämnat mig, skall vara mig en varning att för framtiden helt afhålla mig därifrån." (Amy Le Feuvre "Hilda Thörne" s 37)

Även om prästerna i allmänhet såg som sin uppgift att arbeta för nykterhet, menade de vanligen att detta inte skulle ske i olika föreningar, utan i kyrkans församlingar. En återkommande kritik var därtill att absolutismen framställde alkoholbruket som den allt överskuggande ursynden. Biskop Rodhe kunde vid prästmötet i Göteborg 1896 tala om det självtillräckliga "nykterhetshögmod" som trätt i dryckenskapslastens ställe. Också detta sågs som en synd mot Gud. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 107)

Guds ord ... uppmanar t.o.m. att undfly det, som synes ondt, d.v.s. kan leda till frestelse och synd. En yngling, som förtröstar på Gud, tar icke plats vid teatern, på schweitzerier, bryggerier och dylika ställen. En jungfru, som vill behaga Gud, aktar sig för platser, där synden öppet öfvas; hon sällskapar ej med de gudlösa och fräcka. (Carl Boberg "Fyrbåksstrålar" s 58)

Låtom oss först ihågkomma att allt lättsinnigt nämnande af Guds namn är en stor synd. Guds namn är beteckningar för Gud själf. När vi med ringaktning eller bristande eftertanke nämna Guds namn, visar detta, att vi hafva bra liten vördnad för Gud själf, eller hvad är vanligare än höra just dessa heliga namn: Herre Gud, Herre Jesus lättsinnigt föras på tungan, när man vill uttrycka någon sinnesrörelse, häpnad eller förskräckelse. ... Låtom oss vidare komma ihåg, att det är en stor synd att svärja vid djäfvulen eller hans rike eller de andra andarne. Detta är bland oss en mycket vanlig synd. På vägar och gator, på torg, marknadsplatser och exercisfält är det ingenting alls ovanligt att höra djäfvulens namn åkallas. Mången anser, att han skall visa sig duktig med att knna föra djäfvulens namn på tungan. Unga män kunna i denna vana vinna en förskräcklig öfning. Ja, en enda svärjande yngling kan förpästa en stor hop ungdom. Var viss om, att sådana böner skola en gång blifva hörda. Den svarte furste man åkallat, jämte hans många tjänsteandar, skola en gång fordra uppfyllande af svärjarens alla böner. Låtom oss bedja Gud frälsa vår mun från denna förskräckliga synd och aldrig besmitta oss med sådan synd. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 297-298; nr 38 den 20 september 1894)

(Jenny) köpte åt pappa en pipa att sitta och röka, åt mamma en fingerborg. ... (När Jenny kom hem), tog hon fram sina gåfvor. "Du skall röka denna pipa, pappa, skall du inte göra det? (detta tilldrog sig på den tiden, när man ännu icke visste att tobak är giftig) och mamma, du skall lägga bort den gamla fingerborr'n med hålet i, där nålen alltid slinter igenom och sticker dig i fingret. (E.P.S. "Jennys gåfvor" s 92,94; Lilla Svenska Barntidningen" nr 12 den 23 mars 1893; den kursiverade texten är inskjuten av tidningens redaktör)

Hvad vann jag på den långa färden? Hvad vann jag - ack, min arma själ, Har mist sin frid, sitt hopp i världen Och blifvit otrons, syndens träl. (Carl Boberg "I moll och dur" s 15; Vid grafven)

Den pedagogiska intellektualismen har sin brist just däri, att den icke giver nog upplysning. Om de utförliga utläggningar, som bruka benämnas moralkakor, icke övertala, beror det på, att uppfostraren icke genom dem lyckas göra begripligt vad det är han vill. Han träffar icke prick. Han ernår icke på den vägen vad man i etiken kallar precision: han kan angiva ytterligheterna, som skola undvikas, och på ett ungefär säga vad som skall göras, men var precis den rätta vägen går, kan han icke säga. Å ena sidan: "På livets bana varsamt gå", å andra: "men tro ej allt vad ont man säger". ... Vad är det då som ger precisionen? Ibland något så väl funnet ord, att det lyckas konkret få fram det som åsyftas. Oftast är det sättet, tonen, varmed det säges, väsendet, personligheten hos den som talar. (Hans Larsson "Pedagogiska miniatyrer" s 120-121)


ca 1890 - ca 1870

O, kärleksrike Gud! O , Fader god! ... Om du har skapat allt, vad vi förnimma, så måste även i det onda glimma ett återsken av all din storhet kvar. Då har det onda även dig till far. Vad Gud har skapat måste vara gott. Vad människorna nämna synd och brott är synd och brott i deras ögon blott. Det är en himlens röst, som jorden falskt förstått. (Verner von Heidenstam "Österländska minnen och myter" s 51; Isissystrarnas bröllop; Epilog, Hatorprästernas sång till Ptha)

Gent emot den pietistiska riktningen, som mycket uppskattade (min far prästen Johan Aulén), var han också fri. När den värdiga mor Anna såsom en sedernas väktare seglade upp till prästgården för att förebrå kyrkoherden, att hans barn fingo spela krocket och fara på utfärd i lövskrinda "utklädda som komediantare" - vi hade nationaldräkter - hade hon icke framgång. Far nekade att förklara detta syndigt. Ty i hemmet rådde frihetens ande, och därför blev det oss så kärt. (Gertrud Aulén "Johan och Maria Auléns hem" s 71-72)

(Den Onde) fanns där (hemma under 1880-talet) och spelade en roll också i till synes oväsentliga detaljer. Mor tyckte inte om att jag lärde mig vissla. Då kallade man på Den Onde. Det är bara ett litet exempel på den rad av förbjudna ting, som hörde till vår uppfostran. Men vad jag redan sagt om mor, gör det klart att hennes religion inte lade hinder i vägen för naturlig munterhet och livsglädje. Far var av naturen mera allvarlig, men hans religiösa tro var inte förbunden med någon avoghet mot glädjeämnena i livet. ... Det var synd att svärja. Inte bara grova svordomar utan varje svagaste antydning till missbruk inte bara av Guds utan också av Den Ondes namn hörde till det otillåtliga. Detsamma gällde hela floran av förmildrande omskrivningar. Allt som hade karaktären av förstärkande uttryck fick därför nästan en skugga över sig. En av mina systrar tog sej en gång för att lite ofta bruka ordet absolut, och mor reagerade. Ett ord som lögn var förbjudet. Det hette osanning. Grova ord överhuvudtaget, från olika livsområden, var främmande för vårt tal. De var bara simpla, inte syndiga, men jag tror ändå att oviljan mot dem hade något med den religiösa atmosfären att göra. Alla kamrater jag hade, brukade svära, mer eller mindre. De båda andra av oss tre ungefär som de flesta. Jag kan inte med säkerhet säja, varför jag inte tog efter. Förmodligen spelade mors ständiga predikan om synden sin roll till en början. Sen blev det en vana. ... Närmast efter svärja i syndighet kom väl att spela kort. Mor hade från sin mor kunskaper om kortens fördärvlighet. Jag lyckades aldrig reda ut släkten riktigt på mors sida. Men det var med all säkerhet morfar, som skulle ha spelat bort hela sitt hemman. Och när den sista biten, förmodar jag, gick sin väg, då låg Den Onde under bordet som en stor svart hund med glödande ögon. Syndigheten trodde väl vi barn inte länge på. Men det dröjde ändå, tills vi blivit vuxna och egentligen för min del ett stycke uppe i medelåldern, innan kort blev något nöje. ... Näst efter korten i farlighet kom dansen. Inte ringdans med vad därtill kunde höra av dans också par om par. Men den andra, vare sig den hörde till dansbanor eller finare tillställningar. Vi fick alltså inte gå i dansskola och inte lära oss dansa på annat sätt heller. Det hängde väl inte bara samman med frågan om syndighet. Familjer utan den religiösa bakgrunden hade också barn, som inte lärde sej dansa. ... Teater var oss alldeles främmande. Jag är inte säker på att den utan vidare ansågs syndig. ... Men det var självklart att det inte kom i fråga, att någon ur familjen skulle gå på teater, när de resande sällskapen besökte stan. ... Någon häftig längtan kände jag inte heller. ... Teater var farlig, men musik var snarast uppbygglig. Att gå till enstaka konserter som hölls av berömda konstnärer, gick visserligen inte för sej på grund av ekonomin. Men alla former av musik och sång, som annars erbjöd sej, var omtyckta. (Ernst Wigforss "Minnen I - Före 1914" s 41-47)

(Schrader) letade förgäfves efter (Ely Falk). Hon brukade dock gå i kyrkan! . . . Hans blick ljusnade med ens. Där såg han det kärnfriska ansiktet bakom pelaren på andra sidan om midtelgången; hon satt halft vänd ifrån honom och hörde på. Själf hade han efter sina uttalade åsikter icke just någon lust att bli sedd, och han drog sig därför något mera tillbaka utan att dock därvid förlora Ely Falks gestalt ur sikte. Och prästen - predikade ju för civiliserade människor. "Pu-h! Den karlen vet hvad han säger . . . Nåja . . . på det viset kunde jag också vara präst . . . Kristendomen består däri, att vi är goda, kärleksfulla människor och inte bryter mot utskänkningslagen! Det är dryckenskaplasten som grasserar här . . . Åja, och så kommer hela ritualen . . . Det är dock något underbart med vanan! . . . " (Jonas Lie "Adam Schrader" s 70)

(I katekesutvecklingen 1878 har man) undvikit den lindblomska katekesens (1811) myckna tal om vägledning genom samvetet. ... Medan den lindblomska katekesen på frågan "Vad är synd?" svarar: "Allt det, som strider emot Guds lag och samvetet", svarar 1878 års utveckling endast: "Det som strider mot Guds bud." Man vill på detta sätt markera att den fallna människans samvete inte är någon tillförlitlig vägledare ens i etiska frågor. (Rune Söderlund "Teologin i 1878 års katekesutveckling" s 328)

Då (fadren) överlämnade (teater)biljetten till Dina, for en flygtig rodnad öfwer hennes kinder och hon sade: "Jag är mycket tacksam, kära farbror, för den uppmärksamhet, som bewisas mig, men jag har intet nöje af att gå på teatern." ... "Men", (sade fadren), "du tror wäl icke, att det är synd att gå på teatern, Dina?" Dina swarade: "Jag wet icke hwarföre jag skulle gå på teatern, då jag alls ingen lust har dertill, och om jag kände lust till något sådant som teater och dans, så skulle jag anse sådan lust som farlig att tillfredställa; ty jag är rädd för att mitt andliga lifs späda planta skulle dö ut i sådan lust. ... Om jag komme på teatern, skulle jag känna mig allt annat utom glad och intresserad." (J. Traasdahl "Andliga brytningar eller Är du pånyttfödd?" s 30-31)

Med förfäran tänkte jag på den stund, då alla mina barndoms synder, hwarje hemlig tanke, hwarje ondt begär, allt, som warit gjordt i mörkret, skulle blifwa framdraget i ljuset inför den församlade skaran av alla folk. Lofwad ware Herren, dessa tankar äro nu flydda! Evangelium säger mig, att mina synder äro borttagna i Kristus. ... Du är tillbjuden att göra ett utbyte; att befrias från alla dina synder och taga Kristus och hans rättfärdighet i stället för dem. ... Somliga menniskor tala om det, att de icke kunna tro, så som om detta wore en stor olycka, hwilken mot deras wilja träffat dem. Det tyckas betrakta detta såsom en slags sjukdom och anse derför att de böra röna deltagande och medlidande. Men wet, att detta är den mest fördömande synd i werlden. "När han kommer", står det, "skall han straffa werlden för synd, och för rättfärdighet och för dom: för synd, ty de tro icke på mig." Detta är werldssynden - "ty de tro icke på mig". Detta är sjelfwa syndaroten. (D.L. Moody "Föredrag under wäckelserna i England och Skottland" s 39,1+3; kommentar till 1 Kor 15:1)

Det var under denna tid (1870-90-talen), som den andliga väckelsen hade gått fram och alltfort gick fram över bygden (i Svenarum). Den förde med sig en ljus och lycklig livssyn och blev en kraft att övervinna gamla syndavanor. Svärjare blevo bedjare. (Anders Petersson "Till flydda tider går min tanke nog så gärna, där lyser än så mången vänlig stjärna" s 166)


ca 1870 - ca 1850

Sedan min far (Josef Bexell) avlagt pastoralexamen, sökte han pastorat, och den varma sommaren 1868 provade han till Långaryd ... (där) han (blev) vald med så stor majoritet, att Kungl. Maj:ts utnämning var ganska given. Nu förestod nästa år den långa flyttningen. ... Det viktigaste vid flyttningen för oss barn var ... att få med käglorna, och vi sågo därför noga till, att alla både kungar och andra storheter stoppades ner i flyttlassen. Och när vi en afton kommo fram till vårt nya hem, som vi yngre syskon ej sett förut, var det första vi sade, när vi inspekterade gårdsplanen: "Här blir bra att slå käglor." Ibland kunde även pappa deltaga i ett parti. Så hände en gång, att en from kyrkovärd just då kom på besök och lät på ett fint sätt förstå, att han ansåg det ej riktigt passande, att kyrkoherden spelade käglor. Pappa ursäktade sig med att det var så bra motion. (Bernhard Bexell "Josef och Maria Bexells hem" s 222)

Hemkommen stodo mina föräldrar redo att följas åt till mötet. ... Även jag vände mina steg mot den ruckliga bondstugan. Inkommen fann jag den full av folk. Jag blev stående vid dörren. Där framme vid ett bord vid fönstret stod en vithårig, renrakad bonde med ett helgat och imponerande ansikte. Han läste sin text och bad till Gud under djup rörelse. Nu begynte han att först framhålla synden och dess följder och tog oss med till Golgata för att visa oss, huru våra synder hade tillpyntat Kristus, frälsaren. Under det att tårar strömmade utför hans kinder, målade han Guds kärlek till oss och frågade: ”Huru kan du längre stå emot din bäste vän, som har älskat dig högre än mor och far ha älskat dig?” Han visade även, att den största synd, vi hade begått, var den, att vi i otro hade utestängt frälsaren. ”Kan du stå emot honom längre?” kom åter frågan, och den fängslade mig. Nog visste jag förut, att jag var en syndare, men aldrig hade jag förr känt mig så eländig och syndig som nu. Jag hade under hela tiden icke märkt en enda mer i huset än den gamle mannen och den blödande frälsaren på korset. ... Förr hade satan kunnat skrämma mig, men icke nu. ”Kosta vad det än vill, från denna stunden är Kristus min och jag hans”, var mitt beslut. Den aftonen gick jag hem och föll ned vid nådastolen och överlämnade mig helt åt Herren, en i själ och hjärta förändrad eller pånyttfödd yngling, om ni så vill. ... Nu öppnade sig för mitt öga en ny syn. Frälsaren som jag väl förut hade försökt att älska men icke kunnat, honom kunde jag nu icke längre låta bli att älska, emedan jag fått något att älska med. Guds kärlek hade genom den Helige Ande blivit ingjuten i mitt hjärta. (E. Aug. Skogsbergh "Minnen och upplevelser" s 15-17; 1860-talet)

Att gå till nattvarden med någon synd, som man icke bekänt och ångrat, var ett vanhelgande af den heliga måltiden. Men för en uppriktig katolik är detta den vederstyggligaste af alla dödssynder; hvarföre ock ett sådant samvete som mitt var nödsakadt att till det yttersta leta efter och pröfva hvarje äfven den minsta förseelse; annars var det slut med all frid. Visserligen uppmanades man att ej vara sjukligt samvetsgrann, och teologerna ge sig ut för att uppställa vissa regler till ens ledning. Men ack, alla sådana försök äro förgäfves, och det desto mer, ju uppriktigare man är. (Eliza Richardson "Katolicism och klosterlif" s 109)

Detta ware summan af all theologi: Tro på Herren Jesus, så warder du salig. Är detta allt? Ja! – Ingenting widare? – Nej. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 208)

"Är det inte sant då", (sade Torbjörn till Synnöve), "att det spelar i bergen där uppe varenda natt?" "Nej!" Har du aldrig sett trollen då?" "Nej!" "Men i Jösse namn ..." "Fy, så får du inte säga!" "Pyttsan, det är inte farligt", sade han och spottade mellan tänderna för att visa henne hur långt han kunde spotta." "Joho", sade hon, "för då kommer du till helvetet!" ... Hädanefter höll både (hans äldsta syster) Ingrid och modern efter honom, var gång han svor eller skröt. Ingrid och han rök ibland ihop och slogs om, huruvida "ta mig hundan!" kunde räknas som en svordom eller ej. ... Idag var många församlade på Nordhaug. Det var några dagar efter bröllopet. Men då detta skulle pågå i dagarna sex, hördes det fortfarande plötsligt skott då och då och enstaka, kraftiga hurrarop. ... Det skulle ... vara roligt att vara med", sade Ingrid. ... "Jag förstår inte vad det kan vara där borta som du längtar efter", sade Synnöve. ... "Har du aldrig dansat?" frågade Ingrid. "Nej." "Tror du att det är synd att dansa?" "Jag vet inte riktigt." Ingrid sade inte mer om saken på en stund. Hon visste ju att haugianerna strängeligen förbjöd dans. ... "Det är synd att du inte kan dansa, Synnöve!" sade hon skrattande. "Verkligen stor synd! Kom nu, det är lika bra att jag lär dig med en gång!" ... "Någon kan se oss", sade (Synnöve). "Gud signe dig för det svaret, hur dumt det än var", sade Ingrid och började redan tralla och dra Synnöve med in i rytmen. "Nej, nej! Det går inte an! ... Om det bara gick an! ... Egentligen har jag god lust, men ..." (Björnstjerne Björnson "Synnöve Solbakken" s 49,54,94-98)

Fly disputer! De äro ett stormväder från helvetet. Fly världsliga sälskaper och verldsliga nöjen! De äro djefvulens nät. Låt icke förvilla sig af Luthers artikel om dansen! Luther säger: "dansa som ett barn!" men hvem kan det? - Jo endast Guds rätte barn men de hafva annat att göra, men icke verldens barn. Werldens och Guds barn få och kunna ej trifvas tillhopa i sina nöjen, ty de äro af helt olika natur. Kommer Moster i frestelse till sådana nöjen, så tänk ej som så: "är det någon synd deri, att jag för denna gången är med?" (ty med ungefär sådana ord besvek ormen Eva i paradiset) utan tänk som så: "är det någon synd deri, att jag försakar detta nöje? Månne det ej vore bättre , att jag toge och betraktade Guds ord?" Lisma ej med köttet! . . . Läs flitigt och förnämligast Bibeln och sedan Joh. Arndt eller någon annan äkta fullständig författare, men lemna alla nutidens småböcker på hyllan! Ty dels äro de villfarande, dels innehålla de ej något helt (huru sanna och goda de föröfrigt kunna vara). (P. Waldenström "P.P. Waldenströms brev 1858-1882" s 42-43; brev till Lina Benckert våren 1858)

År 1858 lät (baptistledaren) Anders Wiberg översätta artiklar av den engelske väckelsepredikanten C.H. Spurgeon (1834-1892) som tydligt markerade den hyperevangeliska tanken att den omvända människan hade fätt "den oförlikneliga renheten av ett syndfritt liv" och var "helt friad frän synden". I tidningen balanserades detta av förkunnelse i annan riktning, som mera anslöt till den klassiskt lutherska tanken om människan som "bäde syndare och rättfärdig". ... (August) Sjödin, som till yrket var kringvandrande porträttmälare, hade blivit baptistdöpt i Enänger i Hälsingland 1857 och därefter börjat uppträda som predikant pä olika platser. ... (Han) började förkunna vad han kallade "den sanna kristna människans syndfrihet i köttet". Hyperevangelismen hade markerat sitt avständ frän det man kallade "lagträldom". För Sjödin innebar detta att den omvända människans "köttsliga begärelser" inte längre kunde anses som "syndiga"; för den troende människan var synden inte bara förläten, utan helt borttagen. Sjödin förde fram en ny kristologi, där Jesus ä ena sidan inte var fri frän synd under sitt liv pä jorden, medan hans korsdöd ä andra sidan var sä radikal, att den bäde tog bort den troende människans arvssynd och hindrade henne att utföra syndiga handlingar. Genom uppständelsen blev Jesus fri frän synd och skänkte samma totala syndfrihet ät alla troende. De troende levde som om nägot syndafall aldrig ägt rum. ... Sjödins uppfattning om "syndfriheten i köttet" innebar att den troende människan i sitt handlande inte längre var begränsad av nägon etisk norm. Syndabekännelse och bön ansägs onödiga; de var tecken pä bristande tro. Den omvända människan var "fullkomlig". ... Frägan om syndfriheten blev för (Sjödin) i bokstavlig mening det "allena saliggörande". ... (Sjödins) lära spreds i nästan alla baptistförsamlingarna i Dalarna i polemik med baptismens ledning i Stockholm. Rörelsen fick sina starkaste fästen i Dalarna och i Norrköping, där Sjödin var bosatt. Genom Sjödin själv och genom gärdfarihandlande dalfolk spreds den ocksä i Gästrikland, Södermanland, Närke, Östergötland, Smäland och pä Gotland. ... Sjödins anhängare blev uteslutna och de kolportörer som spred hans lära avskedades. År 1859 fanns nära 800 medlemmar i Dalarnas baptistförsamlingar. Ett är senare var antalet reducerat till knappt 170. ... Med tiden blev Sjödin alltmera motsagd, och det moraliska levernet hos mänga av rörelsens företrädare kritiserades starkt. Bäde den nyevangeliska och den baptistiska rörelsen argumenterade i sina tidskrifter utförligt emot hans lära; (Carl Olof) Rosenius och Wiberg fick pä sä sätt en gemensam motständare. ... När Sjödin ... emigrerade till Amerika 1865 tycks han ha varit förhällandevis ensam om sin äskädning. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 47-49)

(Karl Oskar) vände sig mot (Kristina) och sökte med ögonen hennes ansikte i mörkret. Han hördes förvånad: ”Ligger du här å grunnar på nattvarn?” ”Jag tänker på synnaskullen, som samlat sej på oss den här långa tiden.” Han svarade: De levde i ett vildmarksland utan kyrkor och helgedomar. De kunde varken komma till präst eller kyrka av deras egen religion. Då kunde de inte själva hjälpa att de hade fått undvara sakramentet i tre år. Ingen kunde ta vad han inte kunde komma åt. Det visste väl Gud, så att han tillgav dem. ”Kanhända han tillger ... Jag vet int ... Nej, ingen kunde veta, om de var försvarade med att de bodde på enslig ort”, menade hon. Och Karl Oskar hade inte tänkt på det här med skriftningen så mycket. ... ”Vad vill du att jag ska göra för min själ? Jag kan inte få avlösning för min syndaskuld.” ... De var i samma belägenhet. Och vad skulle de göra åt den. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 40-42; Främmande yxhugg i skogen)

Endast den människa som visste vad Synden var kunde rätt förstå (Ulrikas) glädje. Och ingen människa visste vad hon hade gått igenom som synderska: Synden var att förlikna vid en geting, en stor, arg, surrande geting. Synden var alldeles som en geting eller ett bi: Synden hade söt honung i munnen och en vass, stickande gadd i ändan. Först lockade den människan med sin honungs sötma, sedan stack den henne med sin gadd. Hur hade inte Synden förlett henne med den ljuveliga honungssötan i sin mun! Men hur bittert och svidande hade inte syndagadden sedan stungit henne! Ingenting i världen kunde stinga så djupa sår som Synden! (Vilhelm Moberg ”Invandrarna” s 469; Ogifta Ulrika i Västergöhl gråter)

Vad vill denna världens gud att den ogudaktige skall tro? ... Slutligen säger han: ”Att tvivla på nåden är den största synd, det är en större synd att tvivla på nåden än att synden på nåden.” Och nu far tvivlaren med fart till krogen eller dansstugan, eller till lekstugan, eller till andra syndiga nöjen eller tidsfördriv, så att han inte ens får tid att tänka på det enda nödvändiga. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 297 i predikan över Ps 34:18)

Jul firades aldrig med "julgran" i min hembygd. Att hugga ned Guds små härliga granar till lekverk ansågs av allmogen som ett brott mot naturen och en synd mot Gud. Mina föräldrar hatade detta fladderväsen. Men julen firades med "julhalm", som breddes ut över halva golvet i stugan. Detta med anslutning till den gamla psalmens ord: "Här ligger Han på halm och strå, vars makt och rike evigt varar." (N.P. Wetterlund "I de levandes land" s 46; Halland 1850-talet)


ca 1850 - ca 1800

Skriftermålet var (i enhetssamhället under 1800-talet) en ... (viktig) del av nattvardsförberedelsen. Prästen skulle förmana församlingsborna "att de väl skickade med kristligt betänkande, största gudaktighet, sannskyldig tro, vördnad, saktmodighet, sedlighet och nykterhet framträda till den heliga nattvarden och sedan undfly allt förargeligt sällskap, dans, dobbel, kort- och tärningsspel, samt annat slikt som förstör andakten och ohelgar sabbaten" (Kyrkolagen kap. 11 paragraf 9). (Oloph Bexell "Folkväckelsens och förnyelsens tid" s 16)

(Liza Hamilton) hade en fin näsa för synd. Lättja var synd, likaså kortspel som hon betraktade som en form av lättja. Hon betraktade ogillande alla slags nöjen, och dit räknade hon både dans och sång, ja, till och med skratt. Hon ansåg att den som roade sig utbjöd sig direkt till djävulen. Och det var skada ty (hennes man) Samuel hade lätt för att skratta och var följaktligen ett lätt byte för djävulen. Men hans hustru skyddade honom så gott hon kunde. ... Hon skrämde sina barnbarn genom att vara alldeles felfri. Hon genomled tappert livet, övertygad om att Gud ville ha det så och att belöningen i sinom tid skulle komma. (John Steinbeck "Öster om Eden" s 15)

En moders blick är skarpt genomskådande, då det är något, som gäller hennes käraste här på jorden, hennes eget barn. Hade jag månne verkligen i mitt hjärta några syndiga anlag till själviskhet, fåfänglighet, högmod? Ja, men då hade jag åtminstone ej själv förstått det. Jag hade, såvitt jag visste, sedan jag var barn, alltid glatt mig och tackat Gud för alla de framgångar, jag med rätt vunnit, med orätt visste jag mig intet hava varken vunnit eller förlorat. Jag hade hjälpt min vän och den behövande med vad jag hade förmått. Jag hade förlåtit mina ovänner, evad de hade gjort mig emot. Jag hade sett Guds välsignelse i vad jag företagit mig och jag hade tackat Gud därför nu som tillförene så natt som dag. Inför Gud, den allrahögste, ville jag kasta mig som det ringaste stoft i den djupaste skuggan, men för vem helst, det eljest vara månde, ville jag bära mitt huvud högt, så länge jag med Guds hjälp kunde handla efter hans rätter. Luthers lära är en sträng religion, och min moder är en sträng lutheran, även jag är en lutheran. (August Bondeson "Skollärare John Chronschoughs memoarer" s 300)

Snart förspordes det ... till prostgården om möten och underliga sammankomster borta i Möllekvarn. ... Prosten (Andrén) sökte med stöd av gällande förordningar och utfärdade föreskrifter bekämpa "sjukdomen", som i allmän länskungörelse av den 1 april 1842 t.o.m. troddes ha sin grund "uti den s.k. yrsäden i de två sista årens skördar". ... Dessa "hoppare" voro till det yttre strängt kyrkliga och höllo fast vid kyrkans gudstjänst och prästerskap, men kommo dessutom ofta tillsammans till nattliga sammankomster, varvid förelästes ur Luthers och Hoofs postillor, varefter den därpå följande timslånga bönen slöts med det "andliga lovet", exstasens höjdpunkt. Till det yttre igenkändes de lätt på sin mörka klädedräkt och enkla livsföring. Alla prydnader, smycken, moderna kläder, målning av hus och möbler, tapeter, gardiner och dylikt ansågs som synd, och en röd tråd i en klädespersedel betraktades som en dödssynd. Det fanns familjer, som offrade sitt gamla "ärvdasilver" för att icke fångas av girighetens ande och för att icke bländas av den ädla metallens glans. Silversaker och andra värdeföremål sänktes i sjön Bolmen, och i allt strävade man efter att söka uppnå en livsföring så enkel och försakande som möjligt. I stillhet och trohet skötte hopparna sin kallelsegärning och utgjorde trots de påtagliga överdrifterna ett verksamt salt inom församlingen. Prästerskapet sökte emellertid med växlande framgång "återföra de förvillade". (Lars Oscarsson "Glimtar ur församlingslivet i Södra Unnaryd under 1800-talet" s 93-94; Växjö Stifts Hembygdskalender 1947)

År 1830 kom den skotskfödde, ursprungligen presbyterianske metodistpredikanten George Scott (1804-74) till Sverige. ... Med sin puritanska uppfattning fick han svårigheter med flera församlingsmedlemmar, som när Samuel Owen lät sina ångbåtar gå i trafik på söndagar eller andra medlemmar hade gått på teatern. Som medel mot dryckenskapen använde han även uteslutning ur församlingen. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 131)

(Då) det (av hoofianerna) ansågs vara synd att ha knappar i kläderna, vore dessa hopfästade med hakar och hyskor eller ihopknutna med band. ... Stor vikt lades vid enkelhet i klädedräkten och vid hemmets inredning. Att ha kläder i lysande och då särskilt röd färg ansågs vara synd. Såsom orsak till fördomen mot den röda färgen har anförts, att detta var vilddjurets färg, som talas om i Uppenbarelseboken, "satans livfärg", och den skulle ej bäras av de kristna. Även ansågs det vara synd att vara klädd i krage i vars ställe användes halsduk. Kvinnorna flätade inte sitt hår utan hade det hopbundet med ett band. ... När fjädervagnar började komma i bruk menade sig mången i detta se ett bevis för ett i tiden tilltagande högmod. Reste någon med en dylik vagn ansågs detta med visshet vara ett tecken till att han i andlig mening befann sig på den breda förtappelsens väg. Även betraktades som synd att följa nya sedvänjor vid hemmets inredning. Då man i ett hem för första gången satt upp gardiner för fönstren och får besök av en av dessa gamla kristna, ser denne på gardinerna med missmod avtecknat i sitt ansikte och säger: "Tag bort de där syndiga förhängena." Pastor Hoof varnar ock i sina predikningar för "mångahande och främmande moder", och de hoofianska predikanterna gjorde detsamma i sin förkunnelse. När Peter Topp predikade i Kråkebo vid Ulricehamn och får se att flera av åhörarna ha knappar i kläderna, frågar han förebrående: "Finnes det inga hakar och hyskor att köpa längre?" Och i boken "En ropande röst", författad av nämnde person, bestraffas högmod och nya seder med följande ord: "Du prunkar och prålar och pryder din hud och minnes din grannlåt men glömmer din Gud. Gör bättring, du högfärdige! Tag bort dina fransar och ditt prål, ditt silke och ditt siden, dina örhängen, ringar och lysande knappar samt dina utbroderade krus och spännen: ja, vad namn det hava må och kläd dig som en Jesu tjänare och tjänarinna." Kvinnor, som använde huvudduk av silke, togo vid predikningar plats långt nere i stugan för att om möjligt undgå uppmärksamhet. ... Stränga ivrare mot alla nyheter i klädväg kunde, när de sågo barn klädda i förkläden av blommigt tyg på väg till skolan, taga av barnen förklädena. Dessa förkläden, såväl som andra kläder i lysande färger, kallades "satans ståt" och sådant skulle icke bäras av de små barnen. (Natanael Johansson "Jacob Otto Hoof och hoofianismen" s 31,42-44)

Den som (Johan Henrik Thomander) framför alla andra ville rekommendera som ett föredöme var ... Henric Schartau,, vars predikningar, "utkast", katekesförklaringar och själavårdande brev hade börjat ges ut i tryck åren efter dennes död 1825. Vad han beundrade var den "bibliska" karaktären och vad man hos Schartau kunde finna av "de snillrikaste materialier till en teologisk psykologi". Med sina lovordande recensioner bidrog Thomander till att göra Schartau känd långt över den krets i Lund där denne under sin livstid hade haft sin gärning. Men någon "Schartau-lärjunge" var han för den skull inte själv. Han tyckte att Schartau på många sätt var alltför trångsynt - ensidig i sina omdömen om andra andliga rörelser och helt oluthersk i sitt fördömande av "världsliga nöjen": lekar, spel, dans och teater. (Lars Österlin "'Själv en hel kommitté i en person.' J.H. Thomander och hans program för Svenska kyrkan" s 291)

(Geijer) beklagar (i ett brev) (under senare delen av 1810-talet?) (Per Daniel Amadeus) Atterboms kroppsliga plågor men finner roten till hans själskval i hans pjunkande med sitt eget jag, vilket han överskattar. " ... Kör ut högfärdsdjävuln; friskt mod, min broder! Sorg är synd, ty tillvarons innersta är salighet." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 248; En vitter storhetstid)


ca 1800 - ca 1700

Pietismen, som annars gjort värdefulla insatser i uppfostrans historia, var alldeles oförstående inför barnens speciella livsbehov och förklarade exempelvis deras lekar för något onyttigt och syndigt. (Arvid Gierow "Modern uppfostran och undervisning" s 269)

"Det är dans på Bråten i kväll", sade (drängpojken). ... "Följer du kanske med?" frågade han (gossen). ... "Du törs inte", sade han, "du får inte för far din." Mikkel svarade ej genast. Han satt och stirrade framför sig. "Det är synd", kom det omsider helt lågmält och stilla. Drängpojken visslade och såg ned. "Han säger så, prästen också", svarade han. ... Efter en stund började drängpojken ånyo: "Nåja, du är nog också för liten till att gå på dans, du", sade han. ... "Vart har Hans tagit vägen?" frågade drängpojken. ... "Han läser då jämt", sade han. ... "Han blir nog präst, han, med tiden", hördes pigans röst inifrån ladugården. ... "Han är minsann hemma i Guds ord", sade hon. ... "Bara han inte läser ihjäl sig", mente drängpojken. "man kan få för mycket av det slaget också. ... När man icke en gång får gå på dans." ... I samma stund kom Niels Mikkelsen själv till ladugården. ... Han såg på drängpojken (och sade): "Kan du, som bett din aftonbön, gå på dansen utan att synda - så gå! Men tag vår herre med dig!" sade han helt milt och stilla. (Jakob B. Bull "Hans Nielsen Hauge" s 4-7; slutet av 1700-talet)

Jag förundrar mig öfver huru många hundra söndagsskolor det nu (år 1895) finnas i och omkring London. Gå hvart du vill, i staden eller på landet, och du skall finna, att hvarje kyrka och hvarje kapell har sin söndagsskola, med skaror af snygga och glada barn, längtande efter att möta och behaga sina vänliga lärare och lärarinnor. Och likväl fanns där för omkring hundra år tillbaka icke en enda söndagsskola i hela London. Den beryktade Robert Raikes hade upprättat en söndagsskola i Gloucestershire år 1781; men det föll på en fattig skomakares lott att begynna en äfven i Middlesex. John Kemps hydda låg helt nära tegelbruken, och tegelbruksarbetarne bodde rundt omkring honom. Bråkigt och dåligt folk voro de, och det smärtade John mycket, att se deras syndiga lefverne. "Kan ingenting göras för dessa stackars människor?" tänkte han. "Är det något jag kan göra? De fullvuxna äro förhärdade i sina synder, men det är icke fallet med barnen. Det vore förvånande, om jag icke skulle kunna lära dem, att uppföra sig annorlunda." ... Han sjöng två-tre andliga sånger. Och därmed var denna söndagsskola börjad. ... Söndag efter söndag gick under det barnantalet i skolan växte, så att alla rummen togos i anspråk, och snart äfven förstugan. Må hända skall du träffa i himmelen många barn, som genom, hvad de hört i denna skola, anammat Herren Jesus såsom sin frälsare. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 14-15; nr 2 den 10 januari 1895)

Vid hälsokällan på Baggetofta eller, som orten från 1770-talet benämndes, Gustafsberg, fanns åtminstone från 1774 även ett badrum med dusch, beläget 75 alnar från havsstranden. Traktens befolkning sökte bot för sina krämpor i badrummet liksom vid brunnen. Läkarvetenskapen hade nämligen kommit underfund med att saltvattensbad voro nyttiga. Länge hade man dock en viss motvilja mot strandbad - av religiösa skäl. Enligt den gamla föreställningen var det rentav syndigt att bada i havet. (Carl Vilhelm Jakobowsky "Vid brunnar och bad" s 363)

"Ångrar ni er synd?" (sade Henrik). "Vad är synd?" frågade greve Falkenhorn med en axelryckning. "Allt som strider mot Guds och samvetets lag." "Jag känner ej Gud och samvetet." "Då känner jag inte heller min far." ... "Du dömer mig för strängt. Jag var så ung, när din mor blev vansinnig. Ingen kunde begära, att jag skulle framsläpa ett långt liv vid en sådan hustrus sida. Tänk dig in i mitt läge, när jag lärde känna den sköna, spirituella Blanca Stålhjelm och var länkad vid en dåre, som ej ens kände igen mig. Hur skulle du väl själv ha gjort?" Det flammade till av stolthet och förakt i Henriks blick. Den nyss återvaknade kärlekskänslan sjönk tillbaka. "Svaret ligger i mitt handlingssätt", svarade han kallt. "Jag älskade och var älskad av den sköna Maj Brette, men övergav henne för att länka mitt liv vid min vansinniga moders. Så har jag handlat." (Elisabeth Beskow "Ljudande malm" s 160-162; skildrad tidsperiod: senare hälften av 1700-talet)

Synd är ... en afwikelse ifrån Lagen, en Lagens öfwerträdelse, eller allt det, som sträfwar och strider emot Guds Lag. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 114 i kommentar till Matt 18.23)

Just då (konventikelplakatet af år 1726) utkom, tog den gudliga rörelsen ny fart. Rundt omkring i landet bildades små kretsar, som drogo sig tillbaka från statskyrkan, hvilken i deras ögon var "skökan" och "Babel". Många betraktade äktenskapet och vissa näringsgrenar såsom synd; präster nedlade sina ämbeten, och prästkandidater uppgåfvo tanken på att träda i kyrkans tjänst. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 697-698)

En särskilt vetgirig ung man var ... bataljonspredikanten Sven Agrell. Han ville gärna till en början se sig om i själva staden Bender (i Turkiet). ... Uti förstäderna hava judarne och de kristne, som alla här äro greker, vin, brännvin, öl och mjöd till överflöd, vilket turkarne är förbjudet att dricka - men det sker ändock hemligen; och har jag sett dem hava brava rus. ... Turkarne dansade intet, ty sådant veta de intet av, emedan deras kvinnfolk aldrig permitteras (= tillåtas vara med) uti något allmänt compagnie (= sällskap), varför de förnäma hava sådane ovan omtalte gycklare, som skola roga dem. Eljest drucko de kaffe och rökade flitigt sin pipa tobak. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 86-87; år 1711; Karl XII driver Turkiet till krig mot Ryssland)


ca 1700 - ca 1500

I motsats till en vid denna tid icke ovanlig, yttre uppfattning af rättfärdiggörelsen af tron betonade (Filip Jakob) Spener starkt, att tron skall visa sig i gärningar; opera sunt in fide praesentia. Han försvarade sig emellertid på samma gång kraftigt mot den missuppfattning, att han skulle lära rättfärdiggörelse af gärningar. Men hans lärjungar voro icke alltid försiktiga i sina uttalanden om gärningarnas betydelse; därför var det icke alldeles utan skäl, när de ortodoxa beskyllde pietisterna för att sammanblanda rättfärdiggörelse och framhålla helgelsen på rättfärdiggörelsens bekostnad. Pietisterna förkastade världsliga nöjen såsom dans, skådespel och kortspel, och några gingo så långt, att de också bröto stafven öfver spatserturer, tobaksrökning och all munterhet (safes comici). De ortodoxa sökte däremot ofta på ett rätt utfordrande sätt lägga i dagen, att de icke delade pietisternas ovilja med hänsyn till adiafora. (Fredrik Nielsen "Från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 659-660)

Klockringningens samhälleliga betydelse framgår inte minst därigenom att den kunde förbjudas vid vissa kategoriers begravning. Till den som uteslöts från kristlig begravning i vigd jord hörde, som den norska kristenrätten 1272-1273 visar, självspillningarna. Reformationen innebar ingen förändring härvidlag enligt kyrkoordningen 1571. Detta innebar även förbud mot klockringning, vilket betraktades som ett hårt straff. Folktraditionen omtalar, hur man kunde söka dölja självmord för att få ringt. I andra fall passade man på när aftonringningen skedde. Även efter tillkomsten av 1864 års strafflag var klockringning förbjuden. Jordfästningslagen 1894 medförde möjlighet för vissa kategorier av självspillningar att efter läkares intyg få jordfästas i vanlig ordning, varigenom de även erhöll klockringning, men i övriga fall kvarstod förbudet. Först 1908 upphävdes föreskriften om självmördares begravning i stillhet, och därmed erhöll dessa utan undantag rätt till klockringning. Också förövare av grövre brott bestraffades med neslig begravning. Frågor om jordfästningens karaktär och bruket av klockor därvid avgjordes i äldre tid av domkapitlen, men lades från 1684 under världslig rätt, vilket även stadfästes i kyrkolagen 1685. Vid de begravningar som av domaren prövades skola ske i stillhet fick klockringning inte förekomma. Först 1951 upphävdes föreskriften om sådan jordfästning för "den, som ljutit döden under förövande av grovt brott". (Nils-Arvid Bringéus "Guds basuner - Klockorna och den nya tron" s 457-458)

Innan året 1541 gått till ända, hade (Calvin) sina "kyrkliga ordonanser" färdiga. Guds ords tjänare skulle hafva en ordentlig utbildning och pröfvas både med hänsyn till lärdom och rättrogenhet. I Tyskland hade han med sorg sett, att många, "som blott hade lärt att prata om evangelium", blefvo präster i den evangeliska kyrkan. I Genève skulle det blifva annorlunda. ... Hos prästerna inskärpte han stor nitälskan. ... Ett konsistorium, bildadt af stadens präster och 12 lekmannaäldste, skulle sammanträda hvarje torsdag för "att vaka öfver Herrens hjord och se till, att Gud får den rena dyrkan". Konsistoriet skulle både hafva tillsyn öfver och döma i alla saker; men det kunde blott ådöma andliga straff, från tillrättavisning till bannlysning. Det var en aristokratisk församling, vald af det lilla oligarkiska rådet, utan att folket fick deltaga i valet. Det skulle hafva blicken riktad både på handel och handtverk, på lyx och förlustelsebegär, bröllop och barndop. Skådespel och dans, maskerader, kort- och tärningsspel voro förbjudna, tonkonstnärer fingo icke spela dansmusik. Straff stadgades för besök på värdshus; dem ville Calvin helst hafva ersatta af ett slags klubbar (Casino'er), en för hvarje kvarter i staden. I hemmen skulle hållas bordsbön, och ingen fick svärja eller inlåta sig i onyttiga dispyter. Allt skulle utföras enligt skriftens bokstaf; till och med de gamla romerska namnen måste vika för de bibliska. ... (Calvin) förbjöd strängt lyx i kläder och vid gästabud. Ingen fick bära guld, silfver, pärlor och ädla stenar; männen skulle icke gå med långt hår och öronringar, kvinnorna skulle kläda sig hofsamt. Sällskap fingo i regel blott bestå af 10 personer - vid bröllop kunde det vara ända till 30 gäster - och äfven rätternas antal var bestämdt. Tidigt och sent ifrade han mot förlustelsebegäret. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 243-245)

(Dalkarlarne klagade) över att konungen vid sitt hov brukade "så mång främmande och utländske sätt med uthackade och brokota kläder". ... Det nya modet med "uthackade och brokota" kläder, som stack dalkarlarne så i ögonen, att det (på 1520-talet) blev en anledning till uppror, hade uppkommit på det viset, att man i medeltidens snävt åtsittande mansdräkt skar upp tyget vid axeln, armbågen, höfterna och knät, för att man skulle kunna röra sig ledigare. Men naturligtvis skulle den lede vara framme även här och taga den mänskliga fåfängan i sin tjänst. Man hittar nämligen på att låta ett praktfullt, färgstarkt underplagg titta fram genom de öppningar, som sålunda gjorts i övertyget. Så blev modet med "uthuggna" eller "utskurna" kläder genast ett syndamode, "Gud till stor vanheder och oss till stort fördärv", såsom Sveriges rikes råd klagade redan år 1489. Men utvecklingens lag låter sig av ingen veklagan hejdas! Från sin jämförelsevis ringa början vid de mänskliga ledgångarna utbreda sig skårorna under 1500-talets lopp vidare, så att man - Gudi klagat - till sist icke aktar för rov att göra skåror nästan var som helst! Så var det inga gränser längre för "människors "dårhet och överdådighet". Men då kunde man ju också förstå,att världens undergång måste stå för dörren. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1521-1611" s 89-90; Dalajunkerns uppror)

Min praeceptor är mycket sträng i afseende på ordensreglerna. Öfverträdelser af dessa delas i fyra klasser - små, stora, större och de största, och för hvarje klass är en särskild grad af botgöring bestämd. Bland de mindre förbrytelserna äro: att icke gå i kyrkan så fort tecken är gifvet, att glömma vidröra golvet med handen och slå sig för bröstet, om vid läsningen i koret eller vid sången det minsta misstag blifvit begånget, att se sig omkring under gudstjänsten, att icke falla på sitt ansikte Mariae bebådelsedag och juldagen, att glömma läsa välsignelsen, då man kommer in eller går ut, att försumma lägga böcker och kläder på deras rätta ställe, att spilla ut mat eller dryck, att glömma läsa bordsbönerna, innan man äter. Bland de stora öfverträdelserna äro: att gräla, att bryta den föreskrifna tystnaden, då man fastar; att se på fruntimmer eller gifva dem annat än helt korta svar. De små reglerna äro otaliga, och det är i början svårt att lära alla de olika knäfallen och bugningarna. Noviserna tillåtas aldrig att samtala annat än i priorns närvaro eller att gifva akt på besökande; de äro ålagda att gå med nedslagna ögon, att flitigt läsa Skriften, att buga sig djupt vid hvarje gåfva de emottaga och att då säga: "Herren vare prisad för sina gåfvor." (Elizabeth Charles "Familjen Schönberg-Cotta - Skildringar ur Luthers och hans samtidas lif" s 99-100; Fritz' historia, S:t Scholastica 10 februari 1510)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Vart (den heliga Birgitta) blickade, fann hon människorna vandra i synd och laster, och sorgligast var det att se, hur förfallet trängt in bland dem som lovat ägna hela sitt liv åt Gud. ... Förbuden mot dans och kortspel inom klostren och det upprepade inskärpandet av straffen för sedlighetsbrott vittna nogsamt om vart det bar hän. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 393-394)

Det moraliska onda, synden, har (enligt Thomas av Aquino) sin grund i människans fria vilja. ... På sätt och vis har även synden sin plats i den gudomliga frälsningsplanen. Det var det mörkaste av alla brott, Judas Iskariots förräderi, som medförde den största av alla välgärningar, mänsklighetens frälsning. (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 138-139)

I början af medeltiden försvarade Gregorius den store (påfve 590-604) med kraft nödvändigheten af bot för alla de synder, som voro begångna efter dopet. En sådan bot skulle omfatta de 3 styckena: omvändelse, syndabekännelse och tillfyllestgörelse. Så småningom framträngde ock Johannes Cassiani lära om de 8 hufvudsynderna öfverallt, och kyrkan fordrade, att icke allenast de syndiga handlingarna utan ock hjärtats syndiga rörelser skulle uppenbaras för prästen och försonas genom tillfyllestgörande straff. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden"s 678)

Det var ... enstaka lifsuppgifter, som de kristna (under friförsamlingstiden) icke ville befatta sig med. Ingen kristen ville förfärdiga afgudabilder eller föremål, som skulle brukas vid den hedniska gudsdyrkan; astrolog, trollkarl eller skådespelare ville han icke vara. Tatianus kallar skådespelaren "en läromästare i äktenskapsbrott, otukt och vild hämndlystnad, och Tertullianus säger, att teatern är "Venus' särskilda helgedom". Med hänsyn till krigstjänsten voro meningarna mycket delade. En rigorist såsom Tertullianus fann, att deltagandet i krig var en öfverträdelse af Herrens ord i Matt. 26:52; men medlemmar af församlingen funnos i alla de romerska lägren, och martyrakterna säga oss, att där också funnos kristna officerare. Dock hörde soldattjänsten till de farliga anställningarna; ty när en kristen nekade att taga del i en offring, var det majestätsförbrytelse, och döden var då hans säkra straff. Likaså farlig var statstjänsten; den stod på många sätt i förbindelse med afgudadyrkan, och den kunde lätt blifva en snara för den kristliga ödmjukheten. Det fanns emellertid kristna, som påminde om Josef och Daniel, och i slutet af friförsamlingstiden läto likväl några kristna förleda sig att öfvertaga duumviratet, ehuru därmed följde uppsyn öfver de hedniska templen och prästkollegierna. Bankförrättningar afskydde de kristna, och de fördömde den, som tog ränta, såsom en tjuf, som rånade annans egendom; icke desto mindre höra vi talas om en romersk kristen, som till på köpet senare blef Roms biskop, att han höll bank. Gladiatorsyrket var naturligtvis också de kristna emot, men likväl finner man i katakomberna en gladiatorsgraf. De kristna sågo icke heller gärna, att några af deras trosfränder höllo värdshus eller krog; både inskrifter och bilder från friförsamlingstiden visa dock, att i församlingarna hafva funnits gästgifvare och krogvärdar, och vi höra under den diocletianska förföljelsen talas om en gästgifvare, hvars värdshus under de farliga tiderna blef "en frälsningens hamn och en Noas ark" för de förföljda, som där samlades till bön och nattvard. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 240-241; Församlingslifvet under friförsamlingstiden)

Seneca (död 65 e Kr) talar väl om synd, men den är icke i hans ögon en försyndelse emot Gud, blott afstånd från idealet. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden"s 6; Den romerska filosofien)

Denna af Longobarderna bevarade tradition om deras fäders uttåg från den Skandinaviska norden vinner äfven styrka af Romerska författares berättelser. Efter dessa bodde vid Elben i första århundradet af vår tidräkning ett folk, som kallades Longobarder. ... De föraktade all konst och allt prål, deremot kunde de lätt förledas genom penningar, ty de voro fikna efter egodelar. I Longobardernas på Latin skrifna lagar förekomma på saker och ting benämningar ur deras eget språk, hvilka icke mindre än flera drag af deras samhällsskick, deras laga bruk och seder vittna om detta folks nära slägtskap med Skandinaviska nordens bebyggare. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 83-84; Om Folkvandringarna och Nordens äldsta invånare)

Redan de gamla grekerna visste, att ingen synd var större än hybris. När Gud avsattes, kom förgudningen av människan, som ju intet annat är än jagförstoring, och när människan blev sitt eget mått och mål, blev hon både måttlös och mållös, hemfallen åt en maktdyrkan, som obönhörligen ändar i vanmakt. (Harry Blomberg "Har idédebatten förfallit?"; Jönköpings-Posten 1947-05-21)

Retoriken handlar om övertygelsemedlen, och av sådana ges enligt Aristoteles tre slag: antingen, säger han, ligga de nämligen i vederbörande talares sedliga författning, eller i det sätt, varpå han stämmer åhörarnas sinnen, eller slutligen i själva talets bevisning. Det första medlet är detsamma som i pedagogikerna brukar behandlas under rubriken (talarens) personlighet. ... Det tredje medlet: den sakliga bevisningen ... blir dock alltid huvudsaken. (Hans Larsson "Aristoteles contra Platon" s 219-220)

Grundtanken i den persiska religionen är dualismen, men en dualism av praktisk art, utbildad hos ett åkerbrukande folk. Motsatsen mellan det odlade landet, där lantmannens gärning kommer skördarna att växa och boskapen att trivas, och den ofruktbara stäppen, där rövare och vilddjur strövar omkring, blir motsatsen mellan det goda och det onda. Det godas furste heter Ahuramazda, vishetens ande, under honom står sex andar, vilkas namn tyder på personifikationer av olika sidor hos den högste gudens väsen. Mot det godas rike står Ahriman och hans skara, "lögnerna", ty lögnen är den största synden. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 102)


Att avrunda med:

Synd? Vad är synd? Kristligt uppfattat inte detta, att vi gör de och de sakerna, som är galna. Synd är ett tillstånd, ett rike, som Jesus kallar vantrons rike; synd är det förhållandet, att vi inte knyter livsförbindelsen med Kristus. (Kaj Munk "Hoppet förbliver" s 48; predikan Fjärde söndagen efter påsk 1941)

Märk dessa ord: För synd, ty de tro icke på mig. Här ser jag något märkwärdigt! ... Månne icke Christus här uppenbarar, att otron är den enda fördömande synden; att all synd emot de tio buden är borttagen, försonad, kan ingen fördöma, om han icke sjelf fördömer sig genom otro. ... Se wi icke äfwen Paulus betyga om många af sina bröder, att de hade nit om Gud, att de foro efter rättfärdigheten; men, säger han, de kommo dock icke till rättfärdigheten, emedan de icke sökt det af tron, utan af lagens gerningar. ... Wi lära af dessa ord ... att den frommaste, allwarligaste, gudligaste menniska kan blifwa fördömd, nemligen om hon med all sin fromhet icke tror på Christus ... att hon måste ... fara till helwetet, om hon icke ... blott i Honom (har) sin rättfärdighet och tröst. (Carl Olof Rosenius ”Betraktelser” s 35-36 i kommentar till Joh 16:8-9)


Sångarna:

O, kärlekshaf, utgjut din flod Utöfver allas hjärtan; Låt kraften af ditt helga blod Fördrifva otrossmärtan! Du hela världens nådastol, Förvandla med din ljufva sol Vår köld i evig värme! (AC Rutström: Sång 565:2; jfr Psalmer och Sånger 442:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Den som tror in i Jesus Kristus är född in i Honom och är i Honom och missar därför inte Guds yttersta mål med hans liv. Jfr 1 Joh 5:18.

Angående ”rättfärdighet”, se också Joh 16:10.


Paulus sade till de troende i Rom: "Varje/allt som inte (är) ut ur/av tro, det är miss (av Guds mål)." (Rom 14:23b)

Paulus sade till de troende i Korint: ”Om Kristus inte har varit (och inte är) rest upp, (är) er tro fåfänglig. Ni är ännu i era missar (av Guds mål).” (1 Kor 15:17)

Paulus sade till de troende i Galatien: ”Skriften stängde tillsammans/in alla tingen inunder miss (av Guds mål), för att löftet ’ut ur’/’till följd av’ tro av/på Jesus Kristus måtte ges dem som tror.” (Gal 3:22)


Grekiska ord:

dikaiosynê (rättfärdighet) (i NT + exempel i GT) 1 Mos 15:6; Matt 5.6; Joh 16:8; Apg 17:31; 24:25 - Josua 24:14; 2 Sam 8:15; Ps 15:2; 45:7(8); 71:2-3; 96:13; 106:3,31; 112:9; 118:19; Ordsp 3:9; 11:30; 13:2; Jes 10:22; 32:16; 39:8; 45:19; 46:13; 48:1,18; 51:5; 56:1; 58:2; 59:17; Jer 9:24; Hes 3:20; 33:13; Dan 9:18; Tobit 1:3; 2:14; 4:5; 12:8,9(BA); 13:6(7)(BA); 14:7(BA),9; 1 Mack 2:29,52; 14:35; Salomos Vishet 1:1,15; 2:11; 5:6,18; 8:7; 9:3; 12:16; 14:7; 15:3; Syr 16:22; 26:28; 44:10; 45:26; Baruk 1:15; 2:6,18; 4:13; 5:2,4,9. Matt 3:15; 5:10,20; 6:1,33; 21:32; Luk 1:75; Joh 16:10; Apg 10:35; 13:10. Rom 1:17; 3:5,21-22,25-26; 4:3,5-6,9,11,13,22; 5:17,21; 6:13,16,18-20; 8:10; 9:30-31; 10:3-6,10; 14:17; 1 Kor 1:30; 2 Kor 3:9; 5:21; 6:7,14; 9:9-10; 11:15. Gal 2:21; 3:6,21; 5:5; Ef 4:24; 5:9; 6:14; Fil 1:11; 3:6,9; 1 Tim 6:11; 2 Tim 2:22; 3:16; 4:8; Tit 3:5; Hebr 1:9; 5:13; 7:2; 11:7,33; 12:11; Jak 1:20; 2:23; 3:18; 1 Petr 2:24; 3:14; 2 Petr 1:1; 2:5,21; 3:13; 1 Joh 2:29; 3:7,10; Upp 19:11; 22:11.


Ytterligare studier:

Matt 9:2; 10:19-20; Mark 2:5; Luk 12:11-12; Joh 1:29; 3:19-21; 5:14; 8:11; Apg 2:37-38; 5:31; 10:43; 13:38; 22:16; 26:18; Rom 6:6,23; 7:25; 8:2-3; 1 Kor 14:24; 2 Kor 5:21; Kol 2:11; Hebr 2:17; 9:28; 10:12; 1 Petr 3:18; 1 Joh 3:23; Upp 6:10; 13:12; 16:7; 19:2,11.


John Aloisi "The Paraclete's Ministry of Conviction: Another look at John 16:8-11". Se Journal of Evangelical Theological Society 47.1 (March 2004): 55-70.

J. Duncan M. Derett "Advocacy at John 16:8-11"; Expository Times 110 (1999): 181-182.

James A. Draper "The sociological function of the Spirit/Paraclete in the farewell discourses in the Fourth Gospel"; Neotestamentica 26.1 (1992): 13-30.

Michael Fishbane "Sin and Judgment in the Prophecies of Ezekiel"; Interpretation 38 (1984): 131-150.

Harry C. Swadling "Sin and Sinlessness in 1 John"; Scottish Journal of Theology 35 (1982): 205 -.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-09; 2012-01-26; 2014-09-21)

Tillbaka till Start

16:10 ... men/och med anledning av rättfärdighet, att Jag drar Mig tillbaka i riktning mot Fadern, och ni tittar inte längre på Mig.

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten): med-anledning-av rättfärdighet men, att i-riktning-mot '-n fader'/fadern (jag)-drar-mig-tillbaka och inte-längre (ni)-tittar-på mig.


1883: ... om rättfärdighet, ty jag går till min Fader, och härefter sen I mig icke;

1541(1703): Men för rättfärdighet; ty jag går till Fadren, och härefter sen I mig intet.

LT 1974: Det är möjligt att få ta emot rättfärdighet, därför att jag går till Fadern, och ni kommer inte att se mig mer.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Adam, Set, Enos, Kenan, Mahalalel och Jered dog. Enok behagade Gud väl. Och hela tiden) fanns han inte (längre), eftersom Gud satte honom i sällskap med (Sig själv). (Metusela och Lemek dog.) (1 Mos 5:24b, Grekiska GT)

Abram trodde (i/på) Gud, och det räknades för honom in i rättfärdighet. (1 Mos 15:6, Grekiska GT)

(Profeternas söner sade till Elisa:) ”Har du fått kunskap att Herren i dag tar din herre ’uppifrån’/’upp från’ dig?” … Och Elia togs upp i en tillsammansskakning som (om han kom) in i himlen. Och Elisa skådade (det) och ropade: ”Fader, fader, Israels vagn och dess hästkarl!” Och han skådade honom inte mer. (2 Kung 2:5b,11b-12a, Grekiska GT)

(Tobit sade:) “Rättfärdig är Du, Herre, och alla Dina gärningar (är) rättfärdiga ... Du dömer in i (den kommande) tidsåldern. (Tobit 3:2, BA)

Hades (är) inte furstlig/kung uppå jord, ty rättfärdighet är icke dödlig. (Salomos Vishet 1:15)

(Salomo sade: “Visheten) är lätt att ’tittas på’/uppfattas av dem som välkomnar henne och (lätt) att finnas/’bli funnen’ av dem som söker henne. (Salomos Vishet 6:12b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Den som hatar överbevisning (är) i en missares (av Guds mål) fotspår.” (Syr 21:6a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Sök först Hans (א,*א) rike och rättfärdighet.” (Matt 6:33a; "Hans rike" = den himmelske Faderns rike, Matt 6:32)

(Jesus sade till prästledarna och de äldste:) “Johannes kom i riktning mot er i/på en väg av rättfärdighet, och ni trodde inte (i/på) honom.” (Matt 21:32a)

(Jesus sade till de tolv:) “Människans Son drar sig faktiskt tillbaka helt och hållet som det har skrivits (och är skrivet) med anledning av Honom.” (Matt 26:24a)

(”Ledarskapet för hundra man” sade om Jesus:) “Förvisso var den här Människan (hela tiden) rättfärdig.” (Luk 23:47b)

Då (lärjungarna) såg, lyftes (Jesus) emot/upp och ett moln tog Honom nedifrån, från deras ögon. (Apg 1:9b)

(Paulus sade till männen i Athen: “Gud) har ‘fått ... att stå’/fastställt en dag i/på vilken Han står i begrepp att döma (den bebodda) världen i/med rättfärdighet i/’med hjälp av’ en man åt vilken Han har märkt ut med gränser en tro som har erbjudits alla då Han har fått Honom stå upp ut ur döda (kroppar).” ... (Några) skämtade (hela tiden) ... men några män, som hade fäst sig vid (Paulus), trodde. (Apg 17:31-32a,34a)

(De äldste) ’står inte längre i begrepp att’/’skall inte längre’ titta på (Paulus') ansikte. ... (Apg 20:38b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Prästerna och leviterna) frågade (Johannes Döparen) åter (א,*א): “Vad så? Är du Elia? * (א,*א) Han säger: “Jag är inte.“ (Joh 1:21a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ” Ännu en små-/liten (stund) och utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ tittar inte längre på Mig. Men ni tittar på Mig, eftersom Jag lever, och ni skall leva (medium)/’med engagemang’ (P66,א,*א,A).” (Joh 14:19)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Nu drar Jag Mig tillbaka i riktning mot Den som har sänt Mig.” (Joh 16:5a)


Hembygdens predikan:

Kristi seger kan såsom rättfärdig aldrig göras om intet. Den kan aldrig revideras att så säga, ty den är redan godkänd av Gud själv, därigenom att han uppväckt och förhärligat Kristus. Icke heller kan en ny makt resa sig, för vilken Kristus måste vika. Ty är fursten i mörkrets rike besegrad, vem av hans underlydande skulle då våga uppträda mot den som besegrat honom? Därför förbliver Kristus segrare även i alla de strider mot hans sak, som ännu möta. Såsom det ock betygas genom aposteln: Kristus måste regera, till dess han har lagt alla sina fiender under sina fötter. Amen. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 222, Fjärde söndagen efter påsk, Joh 16:5-15)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Oversettelsen rettferdighet for rett kan lede tanken i retning av rettferdiggjörning av tro, slik at talsmannens oppgave skulle vaere å vise hva som er den rette frelsevei. Men det er ikke saken her. Bakgrunnen for disse ordene er jödenes reaksjon på Jesus, der de avviste det han sa om seg selv, 5:18; 10:33. De dömte ham till döden fordi han ga seg ut for å vaere Guds Sönn, 19:7. … Nu kan en spörre om hvordan Ånden kan gjöre klart for verden at Jesus er den han sa seg å vaere når Jesus ikke lenger er synlig. Meningen med dette må vaere at Åndens virke i verden etter pinse skal vise ved det som skjer gjennom den kristne kirke, at Jesus er herliggjort og har makt til å virke på en usynlig måte gjennom Ånden. Gjennom dette kan en se at Jesus sitter ved Faderens höyre hånd. (Anfin Skaaheim "Johannesevangeliet" s 287)

”Skyldig” sade judarna om Jesus i processen. Därför skall Jesus dö. ”Oskyldig” svarade Gud. Därför uppväckte han Jesus och lyfte honom till sin värld. (”Rättfärdig” innebär nämligen friande utslag inför domstol.) (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 216 i kommentar till Joh 16:5-15)

(Den tyske filosofen Edvard von) Hartmann . . . betraktar den i världen så vanliga orättrådigheten, som består deruti, att den själfviska människan, för att skaffa sig en njutning eller spara sig en plåga, tillfogar en eller flere andra individer en liknande eller större plåga. Hartmann visar nu, hvad som för öfrigt är självklart, att ju större orättfärdigheten är, dess större är världens elände, dess större människosläktets lidanden. Vore världen ursprungligen så inrättad, att lust och olust vägde jämt, skulle dock den mänskliga orättfärdigheten ofantligt öka tyngden i lidandenas vågskål. Det allra mesta af världseländet har sitt ursprung i människans ondska och - Hartmann tillägger: i hennes oförstånd, i det hon ofta på det bittraste pinar sin omgifning, utan att därmed åsyfta något nöje för egen räkning. Däremot är rättrådigheten ur stånd att öka världens lycka, ty den som gör rätt vet, att han därmed endast gjort sin plikt, och den som får njuta sin klara rätt, har däri intet skäl till glädje, utom i enskilda fall, då han väntat motsatsen, och det plågsamma i en sådan väntan är då större än den oförmodade glädjen. Icke rättrådigheten, endast människokärleken kan minska världseländet. Men äfven människokärleken medför sitt lidande, ja medför ofta djup smärta, och verkar endast som ett palliativ, ty det är vida sämre, att det finns en tiggare, än det är godt, att det finns en allmosegifvare. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 185-186; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)

Att en sådan skänkt rättfärdighet kan wara uti oss ... det sker allenast genom tron; ty den måste ju af oss emottagas och annammas. ... Detta är icke något utwärtes ting, som man med menskliga werk, ordningar eller öfningar skulle kunna åstadkomma, utan en hög och förborgad skatt, som icke kan ses med ögonen eller begripas med wåra sinnen, såsom (Christus) ock sjelf säger: Härefter sen I Mig intet, utan Jag måste allenast blifwa trodd. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 308)

Werlden föreställer sig en sådan Gud, som skall anamma wåra goda gerningar och finna behag i wåra messor, wakonätter, stiftelser, radband, kappor, plättar, hamptåg och hwad annan dårskap, hwarmed påfwen äflas. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 266 i kommentar till Matt 9:18-26; plätt = hårlös fläck på hjässan)


Att fortsätta med (hembygden):

Utan den (tillräknade rättfärdigheten) kan jag aldrig känna mig trygg, eftersom jag aldrig kan veta när min fromhet eller min gärning är tillräcklig. Det kan ifrågasättas om någon uttryckt detta bättre än CO Rosenius: - Jag ville så innerligt gärna att min kristendom vore fullkomlig. Det finns inget jag bett mer om än det. Men gäller det min salighet, då säger jag: Jag vill ingen annan rättfärdighet ha än min Herres Kristi. Håller inte min kristendom provet, då håller min Herre Kristus. Därför är han mig kär, kostlig och omistlig. (Paul Wern ”Gud – vem är du?” s 161)

Vid evighetens portar talar vi med små bokstäver om våra gärningar och fromhetsövningar, men vi prisar så mycket mer Guds frälsande nåd, uppenbar genom Jesus Kristus. ”Jag ville så innerligt gärna, att min egen kristendom vore fullkomlig. Jag har om ingenting bedit så mycket som därom. Men gäller det min salighet, då säger jag: Jag vill ingen annan rättfärdighet hava än min Herre Kristi. Håller inte min kristendom provet, då håller min Herre Kristus. Därför är han mig kär, kostlig och omistlig.” (C.O. Rosenius) (Knut Svensson ”En för alla” s 97)

Om djävulen och människor anklaga dig, så behöver du likväl icke ängslas däröver, ty du har en försvarare när Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig. Och Hans röst skall höjas till ditt försvar, då alla röster på jorden har tystnat. (Efraim Palmqvist ”Klippan som följde dem” s 109)

(I mitt barndomshem) skulle man läsa bibeln flitigt, gå på möten, inte dansa, inte spela kort, inte svära, inte supa, inte röka eller tugga snus. Då blev man en god människa, som skulle välkomnas i himlasalarna. Jag var nu bara tio år på den tiden. Jag hade läst igenom bibeln två gånger, t.o.m. Deuteronomion med sina odrägliga redogörelser för hur tabernaklet skulle inrättas, hur prästerna skulle vara klädda och så vidare. Men jag var så olyckligt beskaffad att jag tänkte på egen hand. Jag hade svårt att tro, att Gud satt och räknade suparna, som Skomakar-Johan eller Lille-Kalle tog, när de satt ensamma och snusiga och tyckte livet var ett elände.Då tänkte jag på fariséen och publikanen, för där stod i bibeln att de sämste skulle varda de främste. Det där med den yttre rättfärdigheten gick liksom inte ihop, för jag hade sett, att de snålaste och mest intoleranta människorna kallade sig rättfärdiga. (Helmer V. Nyberg "Jaget - och dess omgivning" s 129-130; år 1917-18)

Lägg dig aldrig någon afton, utan du slutar av din räkning med Jesus allena. När du vaknar vid midnattstid, så tänk på Jesus allena. Det är ej den stora oomvända hopen jag giver detta råd, utan blott de trogna kämparna och de trogna själarna. Du, mitt hjärtas barn, var icke ostadig i ditt sinne och vik ej med dina tankar hit och dit utan bliv stadig i lust och nöd i liv och död vid Jesus allena. Hans rättfärdighet skall ingen djävul i helvetet kunna taga från dig, om du icke hänger vid dig själv utan blott vid Jesus allena. (Jacob Otto Hoof "Jesus allena" s 49-50; Hoofs sista predikan hållen i Holtsljunga kyrka 2 sönd. efter trettondedagen år 1826)


Att fortsätta med ('nationerna'):

Lutheranerna uppfattar sig som en reformrörelse inom den universella kyrkan. Deras syfte är alltså inte att splittra kyrkan utan att dra fram i ljuset en teologisk tes: att rättfärdiggörelse sker endast genom tro på Kristus. Hittills har deras tes endast accepterats av en del av den universella kyrkan. De misströästar dock inte utan håller fast vid att deras tes, som ger Kristus hans rättmätiga ställning, hör till det centrala i den kristna tron. . . . Det behövs inget särskilt slags upplevelse eller känsla eller insikt för den här sortens tro, även om den kan vara förknippad med upplevelser, känslor och insikt. Det är detta lutheranerna menar när de håller på "rättfärdiggörelse genom tro". Samtidigt är de själva de första att erkänna att de varken i sin undervisning eller i praktiken alltid har varit trogna denna lära, men detta är i sig ett exempel på vad rättfärdiggörelse genom tro betyder. Även om en sådan tro leder till gärningar är det inte genom våra gärningar vi blir frälsta: Gärningarna är ett tacksaamt gensvar på den frihet som getts oss. (Joseph A. Burgess "Hur ser dagens lutheraner ut?" s 54-56; författaren direktor för teologiska studier, Lutheran Council, USA)

Jfr ”Lärjungarna sade till Jesus: ’Vi vet, att du skall gå ifrån oss. Vem skall leda (egentligen: vara stor över) oss?’ Jesus sade till dem: ’Dit där ni har kommit, skall ni gå till Jakob, den rättfärdige, denne, för vars skull himmel och jord blev till.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 49; Thomasevangeliet log. 12)

(Människorna) har fel i sin syn på rättfärdigheten, eftersom de förmodar att (Jesus) är en syndare som de – och en värre sådan, eftersom han slutade sitt liv på ett kors (jfr 5 Mos 21:23). Hans syndfrihet framgår klart genom uppståndelsen (”Jag går till Fadern”). (Michael Green "Jag tror på den helige Ande" s 45)

Världen behöver överbevisas om att Jesu död inte utgjorde slutet på hans mission och att den inte heller innebar ett misslyckande. Det var i verkligheten en rättfärdig handling av en älskande Gud, som därmed är i stånd att förklara syndare rättfärdiga, accepterade, i sin fulla rätt, därför att Kristus har dött för deras synder på korset. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 159)

Då Jesus genom sin död gick till Fadern var han en rättfärdig man. Ty till Fadern i hans härlighet kan icke det orena och syndbefäckade komma. ... (Jesus) dog icke under egen skuld, utan rättfärdig för orättfärdiga. (O. Carling "Jesu rättfärdighet"; kommentar till Joh 16:8; Jönköpings-Posten 1931-05-01)

Snart är det bara ett, som jag vill söka på hela denna jord. - Vad lönar det att öka med nya sländor de miljoner ord, som fladdra över skönhetsfestens bord, när tiden diktar tungt om nöd och mord och stormen går och världens grunder röka? ... Vad lönar det att föra en konstens klinga, smidd av spröda kval, när livets bilor falla utan tal och hatande varandra vi förgöra? ... Snart finns det bara ett jag vet, som återstår mig i det sista; att söka dig, Rättfärdighet, du mörka evigheters gnista. Att bära dig i skygga händers kupa igenom stormarna och hagelbrusen, hur vägarna må stiga eller stupa. ... Så kanske når jag fram till någon frusen. (Jarl Hemmer "Det enda" s 278)

Det utmärkande draget för kristendomen . . . är inte att den förkunnar en kärlekens Gud utan att den förkunnar en rättfärdig Gud. Människor har ofta skapat sig en Gud som gör väl mot alla, men har de någonsin skapat sig en Gud som är sannfärdig och rättvis? Sådan möter oss emellertid Gud i uppenbarelsen: alltigenom rättfärdig. Han är rättvis mot sig själv, och han är rättvis mot oss. En sådan Gud kan inte behandla syndare som om de inte hade någon synd. Detta är grunden till försoningens nödvändighet. (Benjamin Breckinridge Warfield "Modern Theories of the Atonement" s 386; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 104)

Gerhard Almgrens farfader hade varit indelte soldaten Alm på Sörmlands regemente, bosatt på ett av de många soldattorpen under grevarna Posses stora säteri Almnäs och i vardagslag gamle grevens kusk. ... Gerhard Almgren hade gjort en lysande snabb och välförtjänt karriär och knappa fyrtio år gammal blivit ledamot av konungens Högsta Domstol. Han hade varit en utvald typ för det gamla svenska statssamhällets yppersta ämbetsmannajurister och lagstiftare - en genombildad och välavvägd plikt- och karaktärsmänniska, för vilken rättvisans höga och heliga princip varit den enda avgörande och ledande makten genom tillvarons alla skiftande öden och uppgifter. Om någon hade Gerhard Almgren varit den statsliga rättskänslans samvetsömme och omutlige utövare, obunden av alla personliga hänsyn och sidointressen - en ödmjuk och hänförd överstepräst i gudinnan Themis' tempel. (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 59-60)

O, huru ofta hör man icke talas så: när man fruktar Gud, det will säga att gå i kyrkan och göra sina morgon- och aftonböner, när man håller Guds lag och gör hwar man rätt, så blir man wäl salig. Om så wore, hwad hade då en Frälsare behöft komma i werlden! (L.C. Retzius "Christeliga predikningar öfwer de årliga Sön- och Högtidsdagarnes Evangelier 1781-96" s 199 i predikan 1795)

Rättfärdigheten består, säger Muhammed, deri, att man tror på Gud, på den yttersta dagen, änglarne, boken och profeterna, utgifver sina egodelar, så kära de än äro, åt anförvandter, faderlösa, fattiga, vägfarande och tiggare samt till fångars friköpande, iakttager gudstjensten, betalar almosan, uppfyller den förbindelse, som man ingått, samt är tålig i nöd, motgångar och svårigheternas tid (Sura 2:172). (P. Waldenström "Till Österland" s 69-70)

Det etiska grundbegrepp, varpå statens enhet vilar och som det är statens mål att förverkliga är (hos Platon) icke pietetens, utan rättrådighetens (dikaiosyne). Hsiao, Kinas socialetiska grundbegrepp, bär ännu färg av personlig inställning; rättrådigheten är hos Platon en beskaffenhet av mera saklig, objektiv prägel. Och ändå är den inte liktydig med "rätt" i juridisk mening, utan en verklig själsegenskap, en sinnesförfattning. ... Den innebär en specialisering på den egna uppgiften av den beskaffenheten, att den förverkligas endast genom en förståelse för det helas väsen, så att det ej blott gives enskilda som "leva för det allmänna", utan själva det enskilda blir genomträngt av allmänanda. (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 43; Platons båda stater)


Paulus sade till Timoteus: ”... Stor är vördnadens mysterium: ’Som/han gjordes synlig i kött. Han rättfärdigades i ande.’” (1 Tim 3:16a)

(Med) tro sattes Enok i sällskap med (Gud) av/till det att ej skåda död. Och han fanns/påträffades (hela tiden) inte, av det skälet att Gud satte honom i sällskap med (Sig själv). Ty innan sättandet i sällskap med (Sig själv), ’hade han varit (och var) vittne’/’hade han fått (och fick) det vittnesbördet’, att ha/'han hade' behagat (och behagade) Gud väl. (Hebr 11:5)

Mina små barn, de här tingen skriver jag till er för att ni ej må missa (Guds mål). Och om – alltefter omständigheterna – någon må missa (Guds mål), har vi En som är kallad till sidan av, i riktning mot Fadern, Jesus Kristus, (En som är) rättfärdig. (1 Joh 2:1)

Om – alltefter omständigheterna – ni må veta, att Han är rättfärdig, har ni och/också kunskap, att 'varje den'/’var och en’ som gör/praktiserar rättfärdigheten är (och har varit) avlad ut ur/av Honom. (1 Joh 2:29)

Små barn, låt ingen leda er vilse. Den som gör/praktiserar rättfärdigheten är rättfärdig, helt och hållet som Den där är rättfärdig. (1 Joh 3:7)


Ytterligare studier:

Matt 3:15-17; Mark 14:21; Joh 7:33; 13:1; 16:16,19,28; 20:29; Apg 3:14; 7:52; Rom 3:21-31; 4:25; 5:1; 1 Kor 1:30; Fil 3:8-9; 1 Petr 2:24; 3:18; 1 Joh 3:10; Upp 8:10; 13:12; 15:4; 16:5,7; 19:11.


John Aloisi "The Paraclete's Ministry of Conviction: Another look at John 16:8-11". Se Journal of Evangelical Theological Society 47.1 (March 2004): 55-70.

J. Duncan M. Derett "Advocacy at John 16:8-11"; Expository Times 110 (1999): 181-182.

James A. Draper "The sociological function of the Spirit/Paraclete in the farewell discourses in the Fourth Gospel"; Neotestamentica 26.1 (1992): 13-30.

Bo Johnson "Who reckoned righteousness to whom?"; Svensk Exegetisk Årsbok 51 1986): 108-115.

J.H. Roberts "Righteousness in Romans with Special Reference to Romans 3:19-21"; Neotestamentica 15 (1981): 12-33.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-10; 2012-01-27; 2014-09-22)

Tillbaka till Start

16:11 ... men/och med anledning av dom, att den här utsmyckningens/’utsmyckade världens’ ledare har varit (och är) dömd.

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): med-anledning-av men dom, att '-n ledare'/ledaren '-ens utsmycknings'/utsmyckningens den-här har-varit-(och-är)-dömd.


1883: ... och om dom, ty denna världens furste är dömd.

1541(1703): Men för dom; ty denna världens Förste är nu dömd.

LT 1974: Det är möjligt att bli befriad från domen, för denna världens furste är redan dömd.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Israel) skall ta/'ta upp' den här klagan/klagovisan emot Babylons kung och tala i/på den där dagen: "... Hur föll (inte) morgonstjärnan, den som 'sticker upp'/'träder fram' tidigt på dagen, ut ur, ut ur himlen! Den som skickade bort (människor) i riktning mot alla nationerna må krossas 'in i'/emot jorden!" (Jes 14:4a,12, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Genom profeten Jesaja sade Herren om Jesus:) “Skåda Min Pojke, som Jag har antagit, Min välkomnade, * (א*, B) (med) vilken Min själ var tillfreds. Jag skall sätta Min Ande emot Honom. Och till nationerna skall Han komma bort med ett budskap (om) en dom.“ (Matt 12:18)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) ”Ormar, produkter av små giftormar, hur må ni fly från Gehennas dom?” (Matt 23:33)

(Jesus sade till de sjuttio:) ”Jag tittade (hela tiden) på motståndaren som hade fallit ut ur himlen som en ljusstråle.” (Luk 10:18)

(Jesus sade:) ”Om Jag kastar/driver ut de små demonerna i/med Beelsebul, i/med vem kastar era söner ut (dem)? På grund av det här skall de själva vara era domare. Men om Jag kastar/driver ut de små demonerna i/med Guds finger, har följaktligen Guds rike förekommit/’kommit i förväg’ emot/över er. När – alltefter omständigheterna – den stabile, som har varit (och är) beväpnad, må vakta den 'av sig själv'/egna gården, är hans ’ting som börjar under’/ägodelar i fred. Men alltsedan – alltefter omständigheterna – en stabilare än han är (א*), som har kommit emot (honom), må segra/besegra honom, lyfter/’tar ... bort’ han hans fulla rustning på vilken han 'var (och hade varit) övertygad'/'litade (och hade litat) och 'ger isär'/fördelar sitt byte.” (Luk 11:19-22)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till folkskaran:) ”Nu är en dom av/över den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’. Nu skall den här utsmyckningens/’utsmyckade världens’ ledare kastas ut utanför.” (Joh 12:31)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ledare kommer, och i Mig har han inte ingenting/någonting.” (Joh 14:30b)


Hembygdens predikan:

Föreställ dig, att du sitter i en domstol, där två personer, anklagade för samma svåra brott, mord, föras fram för domarens skrank. Den ene bär sitt huvud högt och ser fräckt tvärsäker ut. Det har lyckats honom att vältra skulden på den andre. Nästan samtliga i domsalen äro den förres vänner. Över den andre, som ser ädel och oskyldig ut, skulle smädelserna och förbannelserna bryta löst, om det tillätes i en domsal. Nu begynner den skicklige domaren rannsakningen. Beviskedjan knyter sig allt fastare kring den förstnämnde. Ännu trotsar han på sin oskuld, men svaren börja bliva osäkra, svetten lackar från hans panna och det stolta huvudet sjunker ned liksom av sig självt. Den andre, som oskyldig burit skuldbördan och människors dom, har med längtan bidat denna dag. Han säger icke mycket, ty domaren och vittnena säga vad som behöver sägas. Men klarare blir det ädla anletet, i mån som ljus faller över hans oskuld. Under rannsakningens gång försiggår en stark omvälvning i de närvarandes sinne. Vänskapen för den förstnämnde slocknar men lågar i samma mån upp för den sistnämnde. Äntligen är den långa rannsakningen slut. Den förre förklaras skyldig till mordet och dömes till döden, den senare frikännes och prisas av domaren för det tålamod, varmed han så länge, oskyldig, burit skuldbördan. Och nu vilken syn! Då den förre, som i början bar huvudet så högt, föres ut, öppnas en bred väg för honom trots trängseln; ty ingen vill komma honom nära, icke ens de förra vännerna. Den andre åter, som går fri ut, tilljublas lyckönskningar från alla håll, och så många som komma åt det räcka honom händerna för att få trycka hans hand. Hur ringa är denna bild; dock huru belysande. En sådan dom som fälldes i domstolen är redan fälld i himmelen och håller på att fällas på jorden. Denna världens furste är dömd och håller på att utkastas. Kristus åter, som en gång dömdes och ännu dömes, är rättfärdigad i anden och rättfärdigas varje dag även på jorden. Om denna stora omvälvning, evighetsomvälvningen, är det vår text handlar. ... Om de båda världsfurstarna gäller, att den som förnedrat sig, han skall varda upphöjd, och den som upphöjt sig, han skall varda förnedrad. Den som vakar över att så sker är Gud själv. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 214-215,221, Fjärde söndagen efter påsk, Joh 16:5-15)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

”Döma” skall här förstås i en speciell gammaltestamentlig mening. Gud avgjorde, i egenskap av domare, vilka parter som haft rätt i rättegången mot Jesus. Jesus upprättades och förklarades rättfärdig. Fadern visar detta genom att låta Jesus uppstå. Anklagelserna mot honom personligen saknade all grund. Satan däremot straffas. Hans onda planer har avslöjats. Han förlorar detta fall som åklagare. Men han förlorar mer än bara ett enstaka rättsfall. Ty Jesus, i likhet med sin namne översteprästen Josua, representerar i denna rättegång inte bara sig själv utan hela människosläktet. Han är den Messias i vars person ”Guds skingrade barn skulle samlas och bli ett” (Joh 11:52). ... Och Satan förlorar inte bara rättsfallet mot Jesus utan sitt jobb. Halleluja! Det återstår bara för Mikael att driva ut honom ur den himmelska rättssalen (jfr Upp 12:9-10). (Agne Nordlander "Korsets mysterium" s 180)

Fasan öfver franska revolutionen borde kunna mildras något af tanken, att historien skulle vara förskräckligare utan domedagar öfver orättfärdigheten och lögnen än med sådana. Låt vara, att flera af dem, hvilka här tjänstgjort som domarens straffänglar, hade mycken likhet med djäflar! Så ha de äfven på Buonarottis tafla i Sixtinska kapellet; men taflan i sin helhet, i all sin förskräcklighet framställer likväl en dom öfver orättfärdigheten. (Viktor Rydberg "Strödda anteckningar" s 157)

Fördömelsedomen är aflagd öfwer (djefwulen) och fattas nu ingenting mer, utan allenast dess utförande, så att straffet werkställes på honom i den ewiga helweteselden. ... Äfwenså låter Herren predika i hela werlden, att hwar och en, som icke will tro på Honom, skall tillika med djefwulen äfwen blifwa fördömd, huru hög, mäktig, lärd och helig han än är, om han blott understår sig att fördöma denna lära eller att undertrycka och utrota den, hette han ock romersk och turkisk kejsare eller konung och herre öfwer alla. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 313)


Att fortsätta med:

Jesus regerar. ... Han har blivit upphöjd till att sitta på Guds högra sida. ... Från denna position sände han den helige Ande på pingstdagen och sänder människor ut i tjänst. All makt i himmelen och på jorden har redan getts åt honom. Men ännu har djävulen inte erkänt sig besegrad. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 389 i kommentar till Heb 10:12)

Den dom som hos synoptikerna äger rum hos Gud vid världens slut föregrips här genom Hjälparen. Världen med dess otro framstår som förlorare i den domstol som äger rum redan i nuet. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 389)

(Människorna) har fel, då de tänker att domen uteslutande hör framtiden till. Den avgörande striden som störtade Satan från tronen hade vunnits på korset. Från och med nu var han en besegrad fiende, och de troende plundrade hans rike. (Michael Green "Jag tror på den helige Ande" s 45)

Världen behöver se, att genom Kristi död är Satan dömd och besegrad och skall till sist tillintetgöras. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 159)

Även om han är besegrad, så har denna världens furste makt över sitt eget område (se Ef 2:2; 6:12). … Det är emellertid klart, att Satan inte har någon härskarmakt över den troende. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 706)

Vintern 1926 ledde jag en serie väckelsemöten i Årjäng i västra Värmland. Då byggdes järnvägen Arvika-Årjäng-Mellerud. En stor del av arbetsstyrkan var förlagd till Årjäng. Varje kväll såg vi ett trettiotal rallare med i mötena. ... En man minns jag särskilt. Han intog en avgjort fientlig attityd. I varje möte försökte han splittra intresset. När vi sjungit, bedit och jag börjat predika kom han instövlande. Han hade en grangren som krycka, med naturvuxet handtag. Han stötte den i golvet som om han behövt knölpåkens stöd, gick långt fram, lade händerna över kryckan och suckade. Han satt blickstilla och fixerade mig rått och hånfullt. Han hade en utstrålning som var helt demonisk. När han märkte att jag tänkte sluta och dra in noten i en vädjan till lyssnarna att stå upp för Herren Jesus, steg han upp, gick sakta gången ut, såg sig omkring till höger och vänster som om han velat säga: ”Arma får.” Det var en andarnas kamp i himlarymderna och på jorden. Jag sa till bröderna: ”Så här kan vi inte hålla på. Varken ni eller jag orkar det. Jag har en plan. Låt oss försöka den.” I nästa möte upprepades ritualen. Jag stannade i min predikan och sa: ”Välkommen även i kväll, herrn. Vi har berett en plats här framme, precis som förut. Jag gör ett uppehåll medan ni kommer fram.” Han kom, men stötte inte fullt så hårt med påken. Det var dödstyst i lokalen, som var fullsatt ... Gud var med mig och det kändes underbart att vittna. Man bad så det knakade. Mot slutet sa jag: ”Om fem minuter tänker jag sluta. För att herrn här framme precis som tre kvällar förut i lugn och ro ska få gå ut gör jag nu ett uppehåll, medan han går. Var så god om det passar.” Han steg upp och gav mig blickar som kunnat döda. Tvåhundra ögonpar riktade sig mot honom på vägen ut. Han kom inte tillbaka, men just den kvällen bröt väckelsen loss. Församlingen sjöng med stor inspiration: ”Guds ord med kraft går fram i världen.” (Axel Gustafsson "Livsbilder 2" s 122-123)

"En dag skall domen komma ...!" dundrade (predikanten Grell). "Men den som är tvagen i Jesu blod, kommer icke i dom ... Domen skulle komma oväntat. ... Men det tänkte inte folk på. Några gjorde det kanske, men inte de som styrde och ställde. Tänkte de på domen här i Lomsjö?" ... Han kände dem alla så väl. Där satt sladdertackan Mina Lås och hycklade. Det var ingenting annat än svek i hennes himlande ögon. Hon trodde på Herren, påstod hon, men det var hennes lust att förtala alla människor. Hon såg bara andras fel och brister. Hon dömde och dömde, men en gång skulle hon själv ställas inför domaren. (Harry Sjöman "Över dem var stjärnorna" s 92)

På senare tiden hade jag flitigt studerat romarebrevet, isynnerhet 9:e, 10:e och 11:e kapitlen, tills jag blivit en fullkomlig kalvinist. Innehållet i dessa kapitel blev vid detta tillfälle min text. Jag dundrade på för de ogudaktige om huru Gud hade utkorat vissa till fördömelse och andra till frälsning, så att jag hade kunnat skrämma livet ur dem. Och, märkligt nog, förnams, trots min grova villfarelse, rörelse bland folket, och troligen blevo några omvända. Det är klart, att icke villfarelsen verkade denna rörelse, utan det som var enligt Guds ord i framställningen. Det är med en predikant som med såningsmannen, som går ut med såskäppan. Det är mycket ogräsfrö i skäppan kanske, men så finnes ock ädelt säde, och detta bär naturligtvis frukt. På intet annat sätt kan man förklara den omständigheten, att av en mycket villfarande predikan kan likväl komma en härlig frukt, emedan det finns även ädel säd, och emedan predikanten är besjälad med den Helige Ande, som kan leda det lilla ädla, som är i predikan, till välsignelse för någon, över vilken det faller. Detta är en ofta förekommande erfarenhet, vilket dock ingalunda försvarar villfarelsen, ej heller för predikanten, utan i stället för den gode Anden, som är mäktig att utnyttja det lilla ädla, som är i predikan, till välsignelse. Härutinnan visar sig Andens mästareskap. (E. Aug. Skogsbergh "Minnen och upplevelser" s 26)

Denna werldens förste är nu dömd genom Christi död och bortgång till Fadren, så att man icke mer behöfwer tjena honom och tjuta med ulfwarne för det man är i denna werlden. Nej, han har blifwit afwist med sina inbillade anspråk; han har förlorat processen. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 210)


Att avrunda med:

Ordet dom är inte vad vi skulle vänta oss: fördömelsen. "Ni har alla syndat, ni har alla gemensam skuld för att min värld har urartat och blivit en karikatyr av sig själv. Därför i svavelpölen med er!" Nej, domen betyder först och främst, att denna världens furste är dömd. Ännu rasar han i sin makt. Men hans dom är avkunnad, och de är på väg, de väldiga krafter, som skall binda honom; avgrunden har redan öppnat sitt svalg. (Kaj Munk "Hoppet förbliver" s 49; predikan Fjärde söndagen efter påsk 1941)


Sångarna:

Så märker nu det tecknet rätt; I skolen finna wägen lätt: I krubban är det barnet lagdt, Som har all werlden i sin makt. (M Luther-Olaus Martini-JO Wallin: Psalm 63:5; jfr Psalmer och Sånger 125:5)

Och wore werlden än så stor Och full af mörksens härar, Dock, när ibland oss Herren bor, Platt intet oss förfärar. Werldens förste är ju dömd Och hans kraft är tömd. Han på ett hufwudhår Oss skada ej förmår: Ett ord kan honom fälla. (M Luther-Olaus Petri?-JO Wallin: Psalm 124:3; jfr Psalmer och Sånger 237:3)

Nu satan fritt må rasa, och världen hjälpa till; Jag skall för dem ej fasa; det går, som Herren vill. Guds ord behåller segern, och alla segra med, Som stå uti frälsarens led. (N Frykman: Sång 209:6; jfr Psalmer och Sånger 649:6)

Vår store Gud gör stora under; Med glädje vi det skåda få. Han sopar bort de falska grunder, Som många tusen hvilat på. Han rifver sönder satans garn Och frälsar sina fallna barn. (N Frykman: Sång 587:1; jfr Psalmer och Sånger 101:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”den här utsmyckningens/’utsmyckade världens’ ledare”, se också Joh 12:31.


Paulus sade till de troende i Kolossai: ”Då (Gud) hade ’sjunkit ut ... från’/’tagit av’ begynnelserna/ledarskapen och (de rättsliga) myndigheterna deras kläder, utsatte Han dem för skam i klarspråk, då han hade triumferat (över) dem i (Kristus).” (Kol 2:15)

Paulus sade till Timoteus: ”(En granskare får ej vara) nyplanterad/nyomvänd, för att han ej, då han gjorts blind, må falla i, in i/under förtalarens domutslag.” (1 Tim 3:6)

Genom döden måtte (Jesus) göra den overksam som har dödens makt. Den här är förtalaren. (Hebr 2:14b)

Den som gör/praktiserar missen (av Guds mål) är ut ur/av förtalaren, eftersom förtalaren missar (Guds mål) från en början. ’In i’/’med syfte på’ det här gjordes Guds Son synlig, för att Han måtte ’lösa upp’/’riva sönder’ förtalarens gärningar. (1 Joh 3:8)


Ytterligare studier:

2 Petr 2:11; Judas v 9; Upp 13:3,12; 15:4, 16:5,7; 18:8,20; 19:2,11; 20:10-13.


John Aloisi "The Paraclete's Ministry of Conviction: Another look at John 16:8-11". Se Journal of Evangelical Theological Society 47.1 (March 2004): 55-70.

J. Duncan M. Derett "Advocacy at John 16:8-11"; Expository Times 110 (1999): 181-182.

James A. Draper "The sociological function of the Spirit/Paraclete in the farewell discourses in the Fourth Gospel"; Neotestamentica 26.1 (1992): 13-30.

Michael Fishbane "Sin and Judgment in the Prophecies of Ezekiel"; Interpretation 38 (1984): 131-150.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-10; 2012-01-28; 2014-09-23)

Tillbaka till Start

16:12-13a Jag har ännu många ting att säga till er. Ni förmår emellertid inte bära (dem) just nu. Men när – alltefter omständigheterna – Den där, sanningens Ande, må komma, skall Den visa er vägen i * (א*) sanningen.

Ord för ord: 16:12 (10 ord i den grekiska texten) Ännu många-(ting) har-(jag) er (att)-säga, emellertid inte förmår-(ni) bära just-nu. 16:13a (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) när-alltefter-omständigheterna men må-komma den-där, '-n ande'/anden '-ens sannings'sanningens, skall-(den)-visa-vägen er i '-en sanning'/sanningen.


1883: Jag har ännu mycket att säga eder, men i kunnen icke nu bära det. Men när han, sanningens Ande, kommer skall han leda eder till hela sanningen.

1541(1703): Jag hafwer ännu mycket säga eder; men I kunnen det icke nu bära. Men när han kommer, som är sanningenes Ande, han skall leda eder uti all sanning.

LT 1974: Det är så mycket jag vill säga er, men ni kan inte förstå det nu. När den helige Ande, som är sanningen, kommer, ska han leda er in i hela sanningen ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose och Israels söner sade till Herren:) ”(Med) Din rättfärdighet har Du visat det här Ditt folk vägen.” (2 Mos 15:13a, Grekiska GT)

(David sade: “Herren) visade mig vägen emot stigar av rättfärdighet vad beträffar Hans namn.” (Ps 23:3b, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) ”Visa mig vägen emot Din sanning.” (Ps 25:5a, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) ”Visa mig, Herre, vägen (i) Din väg och jag skall gå i Din sanning.” (Ps 86:11a, Grekiska GT)

(David sade:) “Utsätt mig för prov, Gud, och få/skaffa kunskap om mitt hjärta. Ordna/’ge anvisningar till’ mig och få/skaffa kunskap om mina stigar. Och skåda om en väg av laglöshet (är) i mig, och visa mig vägen i/på en tidsåldrig väg.” (Ps 139:23-24, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) ”Din gode Ande kommer att leda mig ’i rak jord’/’på rak väg’.” (Ps 143:10b, Grekiska GT)

(Budbäraren) Rafael (vars namn var Asarja, som betyder ”Herren har hjälpt”) skickades bort (från Guds härlighetsglans) (för) att bota (Tobias' föräldrar). … (Tobias' fader sade till sin kvinna:) ”En god budbärare skall komma tillsammans med (Tobias).” … (Rafael) sade till (Tobias): ”Du skall rädda (Sara).” … (Och Rafael sade till Tobias och hans fader:) ”Jag skall visa varje/hela sanningen inunder/’i hemlighet’ för er, och jag skall inte/förvisso ej gömma varje/något ord från/för er.” (Tobit 3:17a; 5:22; 6:18; 12:11a, S)

(Judit sade till stadens äldste:) “Ni skall inte utforska min sysselsättning, ty jag skall inte tala till er, ända till det avslutas, (de ting) vilka jag skall göra.” (Judit 8:34)

(Salomo sade: “Visheten) skall visa mig vägen i mina omdömesgilla sysselsättningar och vakta Mig i sin härlighetsglans.” (Salomos Vishet 9:11b)

(Salomo sade till Gud:) “Vem har fått kunskap om Ditt rådslut, om ej Du har gett vishet och sänt Din helige Ande från högsta ting?” (Salomos Vishet 9:17)

(Salomo sade: “Vishet) visade (fromma) vägen i/på en förunderlig väg. Hon blev för dem ’in i’/till ett skydd av/om dag(en) och ’in i’/till en stjärnors låga till natten.” (Salomos Vishet 10:17b)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Sätt (vishet) under din skuldra/överarm och bär den. Och du må ej vara upprörd över hennes band.” (Syr 6:25)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”’Sträva efter’/’bed till’ (den) Högste, för att Han må räta ut din väg i sanning.” (Syr 37:15b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar om fariseerna:) “Låt dem vara. Vägvisare är blinda(א*). Men/och om – alltefter omständigheterna – en blind må visa en blind vägen, kommer båda att falla in/ner i en grop.“ (Matt 15:14)

(De som först hade hyrts/lejts med lön sade:) ”De här sista har gjort en stund/timme, och du har gjort dem jämställda (med) oss, de som burit dagens tyngd och hettan.” (Matt 20:12)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “När de – alltefter omständigheterna – må leda er och ge (er) till sidan av, bekymra er ej i förväg (om) vad ni må samtala, emellertid/utan vilket/'vad som' – om alltefter omständigheterna – må ges er i den där stunden, samtala ‘det här’/detta. Ty ni är inte de som samtalar, emellertid/utan den Helige Ande.” (Mark 13:11)

(Jesus sade till folkskarorna:) “Vem som än (som) inte bär sitt kors och kommer bakom Mig förmår inte vara Min lärjunge.” (Luk 14:27)

(Eunucken) talade till (Filippos): “Ty hur förmår jag 'o att må'/förhoppningsvis – alltefter omständigheterna – (få kunskap i den heliga boken), om ej någon – alltefter omständigheterna – kommer att visa mig vägen?” (Apg 8:31a)

(Bröderna, både apostlarna och de äldste, skrev till bröderna i Antiokia och Syrien och Kilikien:) ”Det tycktes (rätt) för den Helige Ande och för oss att ingenting/ingen mer tyngd sätta/lägga på er mer än de här ’av nödvändigt’/’nödvändiga tingen’: att hålla sig på avstånd från (ting) offrade åt avgudar och (från) blod och (från) kvävda (ting/djur) och (från) otukt.” (Apg 15:28-29a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Nikodemos:) "Anden blåser varest/där den vill, och du hör dess röst. Du vet emellertid inte varifrån den kommer och var/vart den drar sig tillbaka. På det här sättet är ’varje den’/’var och en’ som har avlats (och avlas) ut ur vattnet och (א,*א) Anden." (Joh 3:8)

(Jesus sade till judarna:) "Det är (och) har varit (och är) skrivet i profeterna: 'Och alla skall vara lärda av Gud.'" (Joh 6:45a)

Hans lärjungar hade först inte kunskap om de här tingen. När Jesus emellertid var förhärligad, då kom de ihåg, att de här tingen (’hela tiden’/’gång på gång’) var (och hade varit) skrivna ’på Honom’/’för Hans skull’, och (att) de gjorde de här tingen (med) Honom. (Joh 12:16)

Jesus sade till (Tomas): ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom Mig.” (Joh 14:6a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Ni har kunskap om sanningens Ande) eftersom Han stannar vid sidan av er, och skall vara i er.” (Joh 14:17a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”I/på den där dagen skall ni få kunskap, att Jag (är) i Min Fader och ni i Mig och Jag i er.” (Joh 14:20)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Kristenheten måste i varje tid utmanas till förnyad överlåtelse åt den helige Ande som vår vägledare. (Olof Djurfeldt "Pingst i Sverige 2002" s 7)

Traditionen är långt mer än en uppsättning abstrakta påståenden - den är ett liv, ett personligt möte med Kristus i den Helige Ande. ... Traditionen är Andens vittne, med Kristi ord: "När han kommer, sanningens Ande, skall han vägleda er med hela sanningen" (Joh 16:13). Det är på detta gudomliga löfte som den ortodoxa vördnaden för traditionen är grundad. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 202-203)

Det händer visserligen att Anden uppmanar en människa att göra något radikalt. I regel använder han dock hellre det lilla stegets taktik. Han möter dig där du står, med dina resurser och gränser, och inbjuder dig att ta ett steg framåt. Han individualiserar evangeliet och anpassar dess radikala krav till dina personliga möjligheter. Denna oerhörda smidighet är en av Andens mest fascinerande egenskaper. (Wilfrid Stinissen ”Ledd av Guds Ande” s 76)

Om en människa verkligen förts till tro på Kristus, så är hon inte beroende av mänskliga lärare till att leda henne vidare, till hur stor hjälp dessa än kan vara. Hon har Anden från himmelen till lärare. Och hon kan tryggt söka Andens ledning i allting som ställer Jesus i skarpare fokus. (Michael Green "Jag tror på den helige Ande" s 103)

Gud sköter alltid om att det finns av honom skapade handlingsserier, som väntar på lärjungens tacksamma insats. Skaparen vet, att allestädes i hans värld finns det behov av lärjungagärning – och han lägger ut rätta handlingsräckor just utefter var lärjunges väg. Denne skall vandra i de gärningar, som Gud berett. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 293 i kommentar till Ef 2:1-10)

Guds ande är som Nilen: översvämmar och sjunker i en rytm som har beräknats i texterna från skilda tidevarv. Men Han är också oföränderlig och därför sällan observerad här. Han korsar processionens väg från sidan. Som fartyget passerar genom dimman utan att dimman märker något. Tystnad. Lanternans svaga ljussken är signalen. (Tomas Tranströmer "Epilog" s 35-36)

Himlarnes rike är syftemålet med allt Gud gjort och gör. Det har varit målet för Guds tankar och rådslut före all tid, det var orsaken till sonens utgifvande och det är ändamålet med allt andens arbete på jorden. (Karl Palmberg "Himlarnes rike"; Jönköpings-Posten 1905-03-31)

Ingen kunde träda in i ett rum mera anspråkslöst än Karin, men hur det nu var, blev det tyst, när hon kom, och alla vände sig om och sågo efter henne. ... Mrs Gordon gick några steg emot henne och räckte handen. ”Vi är samlade här för att tala om er hemresa”, sade Mrs Gordon till henne. ”Vad säger du, Karin, om den saken?” Karin sjönk tillsammans för ett ögonblick, riktigt som om hon skulle ha fått ett slag. I hennes matta ögon tände sig den allra djupaste längtan. Säkert såg hon framför sig den gamla gården och tänkte sig, att hon än en gång kunde få sitta vid brasan i storstugan eller stå vid grinden och se boskapen drivas i vall en vårmorgon. Men detta varade endast ett ögonblick. Karin rätade genast upp sig, och hennes ansikte återtog sitt vanliga uttryck av seg uthållighet. ”Jag ville fråga om en sak”, sade Karin på engelska och så högt, att alla kunde höra henne. ”Guds röst kallade oss att fara hit till Jerusalem. Har nu någon hört Guds röst befalla oss att dra härifrån?” Det blev mycket tyst i rummet efter Karins fråga. Ingen vågade svara henne ett enda ord. ... ”Märker ni inte, att alltsammans redan är avgjort?” sade Ljung Björn. ... ”Vi höll på att glömma det, men nu minns vi på nytt, att ingen annan än Gud kan bestämma över vår hemresa.” (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 329-330)

Till sist knäppte (Ingmar) sina händer och bad till Gud. ”Nu ber jag dig, Gud, att du låter mig följa dina vägar”, sade han. ”Inte vill jag stå dig emot, om du behöver folket från min socken här ute (i Jerusalem).” Knappt var detta sagt, förrän Ingmar kände en besynnerlig frid inom sig. Men på samma gång föll all vilja inom honom alldeles bort, och Ingmar började handla efter en vilja, som inte var hans egen, utan någon annans. Han märkte detta så tydligt, som om någon hade tagit honom vid handen och lett honom. ”Det är Gud, som för mig”, tänkte han. (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 410; I armodets dagar)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Är du kommen under Andens ledning helt, så visa detta genom en innerligare kärlek till dina svagare medbröder! (John Ongman "En ostrafflig arbetare" s 657; tidningen Baneret den 14 febr. 1890)

Häftet med överskriften "Levnadsregler" blev också undanstoppat tillsammans med de svarta skolhäftena. Trots att tanken på möjligheten att sammanställa regler åt sig för alla livets förhållanden och alltid låta sig ledas av dem tilltalade mig och verkade utomordentligt enkel och samtidigt storslagen och jag i alla fall ämnade tillämpa dem i livet, hade jag åter liksom glömt att det måste göras nu genast och sköt hela tiden upp det till ett annat tillfälle. Emellertid var det en tröst att varenda tanke som nu dök upp i min hjärna passade precis in i någon av underavdelningarna till mina regler och skyldigheter: antingen till reglerna beträffande förhållandet till min nästa eller till mig själv eller till Gud. "Och då ska jag föra in det här och många, många andra tankar som jag kommer på sen, om det här ämnet", sade jag till mig själv. Ofta frågar jag mig nu (i mitten av 1850-talet): när var jag bäst och hade mest rätt? Då (i mitten av 1840-talet), när jag trodde på det mänskliga intellektets allsmäktighet, eller nu, när jag har förlorat kraften att utvecklas och tvivlar på det mänskliga intellektets kraft och betydelse? - Och jag kan inte ge något bestämt svar. (Leo Tolstoj "Ungdomen" s 34-35)

Var vilja, var skola vi få den rätta anvisningen, efter vilken vi kunna ställa vår vandring? Vad vi inhämtat i det förflutna har troligen sällan eller aldrig sin bestämda tillämpning på det som skall inträffa; vad vi höra av den världsliga klokhetens råd, det trodde vi oss även fordom höra, och vi foro ändå ofta vilse. Än mindre må vi taga till vägvisare våra lustar och begärelser: de äro trolösa ledsagare, som endast plundra och fördärva den de lovade föra glad och oskadd till målet. Nej, det är en annan, en säkrare stämma, som i dag från höjden och från helgedomen utgår till varje uppmärksamt och hörsamt Guds barn: "jag vill undervisa dig och lära dig vägen, den du vandra skall; jag skall leda dig med mina ögon"; säger Herren. De ögon, som äro klarare än solen, och med en enda blick omfatta både tid och evighet, och skåda ned i människohjärtats djup, de äro våra klara ledstjärnor genom levernets dunkla skiften. ... Han förlorar aldrig oss ur sikte, utan är omkring oss, evar vi gå eller vila. ... Huru tung då natten vilar över våra kommande dagar, och huru omöjligt det för oss är att upptäcka vad som ligger i vår väg, så stiga vi dock trygga in i det obekanta framtidens land; ty vi veta, att Herren även där icke allenast går före oss utan ock alltid är med oss. Om moln och mörker stundom bortgömma Hans ansikte, så höra vi Hans röst och igenkänna den. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Första bandet" s 117-118; Nyårsdagen)

Genom (Christus) allena kunna wi komma till Fadren och till hans nåd. Och tron är liksom det öga, hwarmed wi skåda denna wäg. Genom tron inse wi, att alla andra wägar äro willowägar. På denna wäg finna wi kärleken, ödmjukheten, saktmodet, tålamodet och alla andra dygder, som Christus i sitt lif har ådagalagt, och i hwilka wi nu hafwa att efterfölja honom. (Amadeus Creutzberg "Gudliga betraktelser för hwarje dag af året" s 496 i kommentar till Ps 86:11)

Inte i vårt eget ljus utan i Guds ljus skola vi vandra. ... En allmän regel för hur man skall använda tiden väl är att vänja sig vid att leva i ett ständigt beroende av Guds ande och hans lag och från den ena stunden till den andra mottaga vad det behagar honom att skänka oss, och rådfråga honom i tveksamma fall, där det gäller att fatta beslut inom ett ögonblick. (François Fénelon "Kristliga råd och betraktelser" s 36,60)

(Den femtonårige Baruch Spinoza) eftersade med handen på Gamla testamentet följande af (kabbalisten rabbin Isak Aboab i Amsterdam) förestafvade ed: "Jag åkallar dig, allsmäktige förborgade Gud, du som gifvit ditt väsens hemligheter till Adam, Henok, Abraham och Moses, hvilka låtit dem fortbäras genom släktena intill denna dag! Låt din helige ande komma öfver mig och led mig, så att jag icke stapplar på den väg jag vill vandra! Syndar jag mot dina hemligheter, då komme öfver mig där i oändligheten alla Gehennas kval! Fördenskull led mig, o Herre, så att jag må hvila under dina vingars skugga och fröjda mig åt glansen af din härlighet! Amen! Amen!" (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 551-552; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Du hörer här, att (Christus) säger: Jag har ännu mycket säga eder. Hwilka äro dessa ”eder”? Eller med hwilka talar Han? Utan twiwel med apostlarna ... Skall nu Christus icke hafwa ljugit, så måste detta ord hafwa blifwit uppfyldt då, när den Helige Ande kom, hwilken måste i och genom dem hafwa uträttat allt, hwarom Herren här talar, samt ledt dem i all sanning. ... Att (man) under ordet ”mycket” inskjuta och deraf taga sig makt att lär ”andra saker”, det bör icke tålas. ... Det wore i sanning en wacker kyrka som ... tillwällade sig makten att lära emot Christus, hwad hon helst behagade, och sedan wille bewisa och bestyrka sådant med detta språk: Jag har ännu mycket att säga eder. ... Ty den christeliga kyrkan och den Helige Ande sjelf förblifwer allenast wid det, som Christus har sagt och befallt och gör wäl detta mångfaldigare, det är, utlägger det widt och bredt, men gör det icke till något annat. Ty orden ”mycket säga” betyda, att man på mångahanda sätt talar om ett ämne, men dock alltid drifwer enahanda sak. ... Ty det tillhör en god predikant att kunna taga för sig en sak samt i twå eller tre ord innefatta och avsluta den och sedan, om så behöfwes, äfwen utlägga och förklara den med språk och exempel och så af en enda blomma göra en hel blomsteräng. Likasom en guldsmed kan slå tillsammans ett och samma stycke silfwer till en enda klump och sedan hamra det bredt, krusigt och krokigt och till ett tunt bleck, så kan en predikan wara antingen lång eller kort och dock af samma eller enahanda innehåll. Ty Chisti ord skola rikeligen bo uti oss, säger Paulus, Col. 3:16, på det man må wara mäktig i Skriften samt kunna derur bewisa den rätta läran. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 315-316)

Förste prästen (till den döde ärkebiskopen Thomas Becket): "O, fader, fader, som vi ha förlorat, som har lämnat oss, hur skola vi finna dig, från vilken fjärran boning blickar du ned på oss? När du nu är i himlen, vem skall då skydda oss, leda oss, visa oss vägen?" (T.S. Eliot "Mordet i katedralen" s 93; Skådeplatsen Katedralen i Canterbury den 29 dec 1170)

Det var underliga skådespel man hade för ögat, medan (korsfarare)hoparne drogo landsvägarne fram. I spetsen af dem gingo munkar med korsfanan; men det kunde hända, att framför korsfanan var plats som vägvisare gifven åt något djur. En gås såg man framför en af hoparne, en get framför en annan. Urgamla hedniska föreställningar fortlefde ännu hos dessa korsfarare. Kom man till ett vägskäl och var oviss, hvilkendera vägen man borde gå, fick gåsen eller geten afgöra det. Detta i hedendomen icke ovanliga bruk hvilade på iakttagelser, att djuren, i somliga af sina handlingar ledas med förvånande säkerhet till ett bestämt mål af en inre makt, som ej kan vara ett resonerande förstånd, utan någonting annat, som man sedan kallat instinkt, och hvari man såg en hemlighetsfull gudomlig ledning. Föreställningen återfinnes såväl i de forngrekiska sagorna som i de skandinaviska. . . . Sägner, som ännu (år 1888) lefva på den svenska landsbygden, förtälja om den ena eller andra kyrkan, att den plats, hvarpå hon uppförts, anvisades på det sätt, att man spände oxar eller kor för en vagn och lät dem gå och stanna med densamme där de ville. Där de stannade, där byggdes kyrkan. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 83-84; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Gudsfruktan fördunklas och förlamas när kroppen befläckas och orenas, och den bryts sönder, besmittas och stympas när lögnen tränger in i själen, men den bevaras i skönhet och fullt mått när sanningen ständigt finns i anden och renheten i kroppen. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 14)

När det kom till fejd på lif och död emellan kristendomen och den antika religionen, var det tron på en städse flytande uppenbarelsekälla, men icke tron på myterna, som var den sköld, på hvilken hedendomen, om han ej segrade, ville falla. Hedningarne vägrade tro, att uppenbarelse förefunnes allena i ett antal heliga skrifter. Då vore uppenbarelsens källa redan försinad, menade de; då stode ju en vägg af pergament emellan gudomen och oss, och huru sanna de ord må vara, som på den väggen äro skrifna, kunna de icke ersätta det omedelbara umgänge, som vi genom divinationen, genom oraklen, genom de ingifna prästerna och prästinnorna, genom de heliga tempeldrömmarne äga med Gud. Äger icke lifvet oräkneliga fall, då vi i trots af sådana böckers moraliska vägledning stå villrådige om hvad vi skola göra? . . . Så resonerade de, som försvarade den fäderneärfvda tron. Det var divinationen, som de sist af allt ville öfvergifva, och vi ha ej att förvåna oss däröfver. Divinationen utöfvades ju af statens högsta myndigheter; Roma, världens härskarinna, böjde sig ju inför de sibyllinska böckernas utsagor; ur Dodonas heliga lund och ur Delfis tempel hade Greklands stater hämtat rättesnören för sin politik; divinationen prisades ju af skalderna, försvarades af filosoferna, anlitades af alla. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 5-6; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Gudarösten i mitt inre, som brukar tala till mig, har under hela mitt förflutna liv mycket ofta låtit höra sig och har även i de obetydligaste ting varnat mig, då jag stod i begrepp att göra något orätt. (Platon "Sokrates’ försvarstal" s 31)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

I sina radioföreläsningar hösten 1928 börjar Torsten Fogelqvist med att erinra om vilken vägvisare och uppfostare "av stora mått" Viktor Rydberg varit. Vad en Erasmus, en Lessing, en Carlyle betytt på sin tid, det betydde Rydberg för (18)60-, 70-, 80- och 90-talets Sverige, säger han, och tillägger att vi "än idag" njuter frukterna av hans folkuppfostrande idealism. Den samvetsfrihet och tolerans som präglar svensk kultur är - menar Fogelqvist - ett direkt utflöde av Rydbergs personlighet och verk. . . . En tro på människans förmåga att med Guds hjälp kunna nå ett stycke längre mot målet, en bättre värld, är nästan alltid närvarande i (Viktor Rydbergs) dikt. Detta är något som litteraturläsare 100 år efter Rydberg har svårt att tro. Kanske det är den verkliga anledningen till att Rydberg en tid noterats lågt i den svenska dikten? Hundraårsminnet manar oss inte alls till någon "Ehrenrettung" eller till välmenta försök att läsa in aktualiteter i Rydbergs diktning. Men det ställer frågor om dikt och diktens uppgift, och om tiden som gått sen det var självklart att i Rydberg se en stark personlighet, en vägvisare, som hade något att säga enskilda läsare och stora folkrörelser i behov av lyftning och inspiration. Är det alldeles säkert att vår tid inte längre har behov av sådan dikt? (Gunnar Hallingberg "Viktor Rydberg och tidens gång" s 132,140)

När jag nyligen konfirmerade en hel mängd ungdomar här i Forserum och gick runt vid altarringen i vår gamla medeltidskyrka, lade handen på huvudet på var och en av dem och uttalade önskan: "Må Guds gode Ande leda dig på alla dina vägar", då kände jag att jag fick snudda vid något stort och oförklarligt som sammanfattar hela livet från ungdomsåren fram till livets slut. (Rolf Jansson "Andens liv"; Jönköpings-Posten den 2 juni 1995)

Vi får vara inneslutna av (Guds) andes ledning, han ser till att du är med i hans förberedning, låter dig få uppleva att det är stor nåd (att) vara kristen, ge ut till andra, ge goda råd. (Ulla-Britt Sundvall "Det är nåd"; dikt skriven den 19 augusti 1990)

Låt Anden fostra dig att göra det, som Gud vill använda dig till. Han kallar oss till olika uppgifter. (Harald Nyström "När Herren ropar på oss"; Jönköpings-Posten den 13 juli 1990)

Inför årskonferens och nära framför liggande uppgifter känns det som om vi i missionsstyrelsen och våra många lokala församlingar samfällt är beredda att bedja: "Gud låt oss känna din Andes ledning, så att vi vet att din väg vi gå. Låt oss brinna i våra hjärtan, så att vi målet nå." (Allan Eddeland "Bär glädjebudet vidare" s 4; Svenska Alliansmissionens årsbok 1982)

En av de många eleverna som först sagt "aldrig Kortebo(skolan)", men sedan ändå kommit är Carina Johansson. ... (Hon säger:) "Många känner kallelsen, men det är så svårt att ge upp sitt eget. Man vill ju förverkliga sig själv. Men jag önskar att de i stället för att bli självkoncentrerade ger upp och säger: 'Visa mig Herre din väg, jag vill vandra i din sanning.'" (Stig Wikström "Missionsskolan 1980" s 53-54; Svenska Alliansmissionens kalender för 1980)

Att rätt fira pingst - det skulle vara att öppna sitt hjärta för Andens verkande, det skulle vara att ställa sitt liv helt under Andens ledning, att låta Andens frukter växa fram i sitt liv. "Andens frukt åter är kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, trofasthet." (Bertil Nordenstig "Löftet om Hjälparen"; kommentar till Joh 14:23-31; Jönköpings-Posten den 20 maj 1961)


ca 1950 och tiden dessförinnan

Robert Fur . . . var född i Björkö 1887. . . . I hemmet fanns en då nymodig möbel: ett bokskåp med glasdörrar. Där placerades Fjellstedts Bibel, Arndts Paradislustgård, Kristens resa och en från engelska översatt bok Fäll aldrig modet. De båda sistnämnda lade grunden till hans livsåskådning, påstod Robert Fur. . . . Året 1943 blev dramatiskt för (Robert Fur som då var rektor på Jönköpings Kristliga folkhögskola i Jönköping). Rektorn var i början av året sjukskriven i två månader på grund av överansträngning och erhöll på egen begäran för det kommande året befrielse från rektoratet men behöll lärartjänsten. Examensdagens kväll i maj blev ödesdiger. Skolans inspektor, missionsföreståndare Axel Andersson, delgav Robert Fur att styrelsen önskat hans avgång. Man fann honom "alltför originell och konstnärligt betonad och behövde en sakligt orienterad organisation." Chockad och djupt upprörd skrev han omgående sin avskedsansökan. . . . Efter avgången studerade Robert Fur en kort tid i Lund, var lärare vid Alliansmissionens skola i Kortebo men företog framför allt krävande predikoresor, ofta i samband med församlingsveckor. . . . (Robert Fur) kom ur läsarnas skara. Morgon, middag och kväll läste han sin bibel. Han var övertygad om att i den dagliga förbindelsen med Gud "reflekterar samvetet oupphörligt den Eviges ljus och samvetet ger klart utslag och människan hör ovillkorligt dess röst." (Gunnar Fur "Robert Fur och folkhögskoleidén i Jönköping" s 69-77)

Intet är så litet att Gud icke frågar efter det. ... Även det minsta i vårt liv har evighetsbetydelse. ... ... Herren vill framför allt, att vårt vardagsliv kommer under Andens allt bestämmande inflytande. Genom ett sådant vardagsliv blir Herren förhärligad. Det största vi kunna göra för Herren är följaktligen att låta vårt vardagsliv styras av hans Ande. (David Hedegård "Guds plan för ditt liv" s 42,48; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1940)

Det var icke blott och bart ett gott och framsynt organisatoriskt grepp, när vårt ungdomsförbunds oförglömlige grundare och mångårige förste ordförande, apotekare Efraim Sandblom, redan tidigt i förbundets tillvaro gav uppslag till och praktiskt ordnade ett sammanförande kretsvis av varandra närboende föreningar till gemensamma större uppbyggelsemöten för inbördes upplivande till tro och kärlekstjänst, utan detta visade sig snart hava stått under en Andens direkta ledning som fört fram till en rik utveckling, vilken bland annat frambringat mycken frukt för den yttre missionen. (K.A. Rundbäck "Herrens hjälp och Herrens namn" s 2; hälsningsord till Tabergskretsen av S.A.U. vid kretsens 35-årsjubileum 1935)

Måndagen den 2 oktober (1905) besöker (drottning Sofia och hennes son Eugen) Huskvarna. Sofia rider sin ponny genom disponent (Henrik Kellgrens) trädgård uppåt fallen. Torsdagen den 5 oktober åker man genom Huskvarna ut till egendomen Bråneryd. Vägvisare måste man anlita och grindslantar (90 öre) betalas. Söndagen därpå gör mor och son en utflykt till Vista kulles hotell. Två karlar som röjde vägen ersätts med 4 kr. De åker också till Strömsbergs egendom. Ägaren, kammarherren friherre Fredrik von Essen, som tillfälligtvis var hemma, visade dem runt i trädgården. Drickspengar lämnas vid Strömsberg 5 kr, till kusken från Jönköping 3 kr och vägvisare och grindslantar gick på 3 kr 15 öre. . . . Låt oss höra vad (Jönköpings Posten) har att berätta den 10 oktober 1905: "Drottningen synes efter allt att döma trifvas mycket väl på Sanna och dagligen företagas utflykter såväl i vagn som till häst och när h. maj:t är till häst, väljas ofta icke de bästa och bekvämaste vägarna, ja t o m ibland inga vägar alls, utan då synes endast ett motiv diktera, hvilka vägar som skola tagas och det är där naturen är vackrast och utsikten härlig. (Elvy Nilbratt "Drottning Sofias besök i Vättersnäs anno 1905" s 47)

Största delen av mötestiden (i Tabergs Missionsförenings ungdomsklass i början av 1900-talet) brukades till studiet av Bibeln. Härvid använde jag gärna bilder, vilket pastor Palmberg lärt oss. Jag minns en gång, då vi studerade några av Bibelns bud och förbud, att jag sökte skildra en sjöresa på havet. Vi sågo små ljus lysa här och där ute på sjön. Det var fyrar, som gav till känna, att där fanns undervattensklippor, som kunde skada båten och bringa resenärerna i livsfara. På detta följde den enkla tillämpningen: så lurar fördärv på många sätt för oss människor, men Gud har i sitt ord tänt blinkfyrar. Lycklig den som aktar på signalerna och låter Guds Ord bli en lykta på vandringen genom livet. Ps. 119:105. (Jacob Blomdahl "Ungdomsklassen - första årtiondet" s 6-7)

(Södra Solberga söder om centralorten Vetlanda) När solen sjunker bakom trädtopparna, eller de eviga stjärnorna gå sin stilla, sin himmelska gång över (människan), och själen samlar sig och blickar in i sig själv: - då anar hon att det måtte finnas något annat och bättre än blott det jordiska; Gud viskar i hennes öra, att han ännu är till, hon märker, att "Herrens ande icke är alldeles borta". Men just härigenom erinras även människan om ett högre, ett osynligt inflytande av den anden, hon påminnes om en verkan ovanifrån. . . . All verkan från en högre, osynlig värld förekommer mången, kanske de flesta, till en början antingen omöjlig eller åtminstone oviss och tvivelaktig. Och likväl är det just detta inflytande ovanifrån, och icke utifrån, ifrån himmelen och icke från jorden, som vi måste erkänna och antaga, om andens verkningar hos oss skola vara möjliga. . . . I skolen icke kunna neka, att det är heliga röster från en annan värld, som stundom låter höra sig i ert bröst. - Följen dem, följen dem, för att med varje dag bliva bättre och ädlare. Varen uppmärksamma på alla dylika rörelser; ty de äro verkningar av Guds ande i människan: de hava sinsemellan ett sammanhang, en avsikt, en betydelse: de komma icke tillfälligtvis, utan utgöra ett enda fortgående nådeverk: Er väckelse, er upplysning, er bättring, er helgelse, er själs eviga frälsning är det verkets ändamål. . . . Var och är icke (Guds och Jesu Kristi församlings) avsikt den att genom kraften av en gemensam tro, genom bandet av en gemensam kärlek, genom gåvan av ett himmelskt hopp förena alla de bästa och ädlaste människor på alla tider och ställen och genom fortfarande utveckling bilda dem för Guds rike? (Esaias Tegnér "Tal vid kyrkoinvigning i Solberga den 24 september 1837)

Platon skattar den stad verkligt lycklig, som äger de allraflesta med goda seder prydda borgarna, och då detta är sant, kommer Jönköping att vara särdeles lyckligt lottad, som hyser dygdiga borgare, vilka vinnlägga sig om goda seder, sällan öva hor och mycket sällan föröva dråp, så att knappast någonsin rån och stöld förspörjes bland dem. Detta är ej underligt, ty där kunna ej vanartiga eller gemena människor trivas, enär rättvisan, som näpser de överdådiga, och den snillrika Pallas (vishetens och den andliga odlingens gudinna), som visar vägen till dygd och lärdom, där funnit sin undangömda bostad, enligt den kända satsen, att där de bildande konsterna ärligen idkas, mildras sederna och tillåtas ej bliva förvildade. Invånarna äga även rikedomar i överflöd, men som ingen prisas för sin förmögenhet, om han ej i nödens tid bistår de fattiga, göra Jönköpings förmögna borgare förvissa detta, ty ingenstädes finnes så bevågen frikostighet, isynnerhet mot studerande. (Petrus M. Nicander "Lovtal över Jönköping" s 37; tal med den Högstes bestånd offentligen hållet den 11 juni 1670 vid Karolinska akademien i Lund)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1990

Andlig urskillning är en grannlaga uppgift. Att på egen hand orientera sig i snårskogen av tankar och känslor är inte enkelt. Men vi kan inte heller överlämna ansvaret för hur vi skall reagera åt andra. En god andlig vägvisare hjälper mig att lyssna till mitt eget inre, att känna igen Andens meddelande i det som tumlar runt inom mig. Sedan kan jag dra slutsatser utifrån de insikter jag får. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 282 i kommentar till Apg 17)

Församlingsregeln (i Qumrantexterna) innehåller instruktioner och teologi för Qumranförsamlingen. I dokumentets inledning ... återfinns läran om de två andarna, ”mörkrets ande” och ”sanningens ande”. (Håkan Bengtsson "Tro och liv inom judendomen" s 129)

Koranen är Guds ord, inte Muhammeds. Han har endast nedskrivit den. Hans egna ord och gärningar är dock av största intresse för muslimen, eftersom Muhammed tog emot uppenbarelsen från Gud och har förstått den bättre än någon annan. Muhammeds ord och gärningar är samlade i en rad legender, som kallas haditherna. Dessa traditioner är inte heliga som Koranen men är vägledande och mönsterbildande och tolkas ständigt av de islamiska teologerna. Normen för den rättrogne muslimens individuella och kollektiva handlande finns i Koranen och haditherna. Denna livsnorm kallas sunna. Om Koranen inte ger tillräcklig vägledning övertar sunna denna uppgift genom tolkning av hadithernas vittnesbörd. I modern tid händer det ofta att varken Koranen eller haditherna ger anvisning om vad som är rätt islam. Då måste man dra slutsatser utifrån analogier om jämförliga fall eller gå till den accepterade sedvänjan (idjma). I tveksamma fall får den koranlärde muftin ge besked. I varje konkret situation finns ett rätt handlingssätt, som det gäller att finna. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 118)

Anden gav (lärjungarna) insikt att ge riktlinjer och råd för hur det kristna livet skulle levas. ... Ingen klarar sig helt själv. På samma sätt behöver varje kristen Hjälparen för att klara av uppdraget. Behöver du hjälp? Då är Anden den bästa hjälp du kan få. Inte för själviska och egoistiska motiv, men om du söker att göra Guds vilja kan ingen annan tolka Faderns vilja i din situation än Anden. Ingen känner dig bättre. (Per Hörnmark "Den helige Ande, världen och du" s 69-70)

I Svenska Missionsförbundets fortsatta ömsesidiga samverkan med Evangeliska kyrkan i Kongo är det nödvändigt att tredje trosartikelns bekännelse får prägla såväl strukturer som personalutbyte. Endast så kan Anden ge sitt stöd till mänskliga strävanden och endast så kan evangeliets väg i Jesu fotspår skönjas bortom hat och hot, bortom kränkningar och missbruk av makt. Här finns en farbar väg tillsammans mot framtiden. (Krister Andersson "Tillsammans mot framtiden" s 72)

Ett litet steg i taget är allt som jag förmår, när vandringen känns oviss och vägen lång och svår. Ett litet steg i taget, jag stannar sedan till och känner var Du finns nånstans, det är ju dit jag vill. Ett litet steg i taget, så lätt det är ändå, för när jag vet att Du finns, ny kraft jag får att gå. Ett litet steg i taget, så lätt att ta det nu, när alltid tätt intill mej här, jag vet att där finns Du. (Atle Burman "En källa av ljus" s 23; Ett litet steg i taget)

Idag måste vi tänka om. Vår identitet som församling kretsar alltför mycket kring verksamheten i kyrkan. Vi kan knappast tänka oss en församling utan kyrkobyggnad och den verksamhet som är relaterad till den. ... Det är dags att på nytt söka vår verkliga identitet som församling. Vi är Kristi kropp och bärare av hans liv. Hur låter vi detta komma till uttryck? ... Hur mycket av församlingens funktion är kopplad till människornas vardagsproblem? Gud bor i sin församling genom Den Helige Ande. Källan till liv och förnyelse finns närmare än vi anar. Vill vi ta vara på möjligheterna? (Leif Carlsson "Församlingen som Kristi kropp" s 11; Svenska Alliansmissionens årsbok 1992)


ca 1990 - ca 1975

(Anden) skall göra Jesu verk levande hos lärjungarna, när denne har förhärligats hos Fadern. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 390)

Detta är den bön som en from muslim upprepar fem gånger om dagen: "I Guds den barmhärtige förbarmarens namn. . . . Led oss på den rätta vägen, deras väg, som du har bevisat nåd, och icke deras, som drabbats av vrede, eller deras, som går vilse." (Stephen Neill "Gud i andra religioner" s 198; författaren född år 1900 i Edinburgh i Skottland)

Den heliga Anden öppnar alltså vägar för oss både till Jesus och till varandra. Han låter oss redan här på jorden få del av vår uppståndne frälsares upphöjda liv, så att Jesus lever i vårt liv och vi i hans. Detta förenar oss fastare med varandra i den kärlekens och tillbedjans gemenskap som Anden skapar i kyrkan. . . . Från första början knyts vi genom Anden till ett liv samman med andra kristna i kyrkans gemenskap. (Thomas A. Smail "Livet i den heliga Anden" s 354-356; författaren född år 1928 i Glasgow i Skottland)

Vi förmår inget mot sanningen, säger aposteln, bara för och med sanningen. Man säger att tron är omöjlig för en sanningskär människa, och samtidigt finner vi att de mest sanningskära man kan finna är människor som tror. När man framställer kristen tro som hyckleri, glömmer man att hyckleriet alltid följer sann kristendom som skuggan följer kroppen. Därom gäller vad La Rochefoucauld (1613-80) sagt: Hyckleriet är lastens hyllning åt dygden. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 304 i kommentar till 2 Kor 13:5-9)

Alla dessa (Andens) gåvor är som instrument i en stor orkester. En enda människa kan inte ha alla gåvor, men hela församlingen har dem eller får dem, om Anden är den som leder orkestern. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 307 i kommentar till 1 Kor 12:4-11)

När vi (hösten 1980) kom till Zionkyrkan (i Canton/Guangzhou i Kina) var den fullsatt, men vi mottogs positivt och några reste sig och beredde oss plats. Den gudstjänsten, på den kinesiska dialekt jag förstod, glömmer jag aldrig. Vacker sång av en ungdomskör på 42 personer. En innerlig predikan om Den heliga Anden. ”Att Anden är en realitet behöver jag inte argumentera för. Att vi samlas här idag är bevis nog för hur Anden förmår bevara och leda sitt folk”, sa pastorn bland annat. Jag dröjde kvar efter gudstjänsten och fick tillfälle att samtala med pastorn som talat. ... ”Kan ni predika allt som Gud lägger på era hjärtan, eller måste ni lämna in era predikoutkast för kontroll?” Ett hjärtligt skratt. ”Vi skriver inget och vi predikar precis detsamma nu för stora skaror som vi gjort för 30-40 personer i husförsamlingar”. (Eskil Albertsson "Många tårar - stor skörd. Om församlingstillväxten i Kina." s 48)

Kan jag tro nu, att det var Gud som ledde mina steg bort från Klevamo? Bryr sej Gud om var enskild människas liv? Fanns det en plan uppgjord för mej, som jag sen av en slump råkade finna? Jag vill gärna tro att Gud leder människors öden. Men varför skulle bara jag ha Guds omsorg så omkring mej, som om jag skulle vara ett slags gunstling. ... Ändå blev jag på något outgrundligt vis ledd in på en livsbana som jag tror var den rätta för mej. (Helmer Furuholm "Återkomsten" s 129; 1970-talet?)

Det är gott för oss att tänka på att det finns vissa sanningar och vissa läropunkter, som vi inte till fullo kan förstå, förrän vi vet mer om Kristus och hans avsikter. Vi bör sträva efter att kunna komma från mjölken till den fast födan i den kristna undervisningen. Men den fasta födan är svår att smälta för små barn. ... Vi bör be om den helige Andes ledning, när det gäller att förstå och tolka (bibeln). En solvisare duger ingenting till, när molnen döljer solen. Först när solen skiner på den, kan den fullgöra sin uppgift. På samma sätt är bibelläsningen till ingen nytta, om vi inte blir upplysta av sanningens Ande. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 160-161)


ca 1975 - ca 1900

Var människas egen ande vet, vad som är i människan. Likaså vet endast Anden i Gud, vad i Gud är. När den Anden tar människan i besittning, kan den och endast den uppenbara Guds väsen och vägar. ...Den ”andliga människan” är innanför stängslet, som omgärdar Guds mysterier. Hon förstår, men ingen förstår henne. Hon grundar sin tillvaro på något, som för den blott ”psykiska människan” är okänt och obehövligt. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 360-361 i kommentar till 1 Kor 2:9-16)

Jag har aldrig fått lov att ligga länge på sofflocket, utan Anden har åter och åter drivit mig late ut på uppdrag jag inte bett om och i ärenden jag inte hade lust till. I den meningen vet jag något om vad det vill säga att drivas av Anden. Och ”alla de som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn” (Rom. 8:14). (Sven Danell ”Den 6 december 1903” s 24)

Här (i Gal 5:18) betraktas Anden som en vägvisare, för vilken den troende förväntas underordna sig. Ett sådant begrepp om Andens aktivitet är mycket mer persoligt än uttrycket "vandra i Anden' i vers 16. (Donald Guthrie "Galatians" p 136)

(Violas) känslor för Hammarskjöld vägrade släppa. Då förstod hon att det hon kände var omöjligt att undfly. Att kärlek ändå måste finnas. ... "En gång resonerade jag med din pappa om det här", sa hon plötsligt och gav mig en blick. "Han gav mig inget hopp, utan sa bara att jag skulle söka Ledning. Nog menade han väl att jag skulle be? ... För första och enda gången bad jag om Ledning förstår du. ... Sedan fick jag veta att Dag Hammarskjöld köpt huset intill mitt eget. Det var Ledning det! I första försöket om man säger så." Hon tittade uppfordrande på mig som om hon ville att jag skulle hålla med. Undret hade skett. Att Dag verkligen var hennes öde var från den stunden ställt utom allt tvivel. Nu gällde det bara att överbevisa honom själv om den saken också. (Göran Sahlberg "När tiden tog slut" s 212-214)

Minns, att då farleden är okänd för oss, är Lotsen alltid ombord. (Chas. E. Cowman "Källor i öknen" s 366)

Låt denne helige Ande fritt verka i ditt hjärta och gör därvid icke motstånd mot honom, så skall han upplysa ditt förstånd, böja din vilja till Gud och uppfylla ditt samvete med frid och fröjd. (U.L. Ullman "Bönbok" s 94; nr 74 i Dr Johan Jacob Rambachs hundra kristliga levnadsregler för ungdom)

Jesus kom att genom sin person släppa fram hela sanningen om Gud, om tingen, om människorna. Så blev han, såsom bibeln säger det, "själva verkligheten". (Gunnar Edman "Det enda verkliga"; Jönköpings-Posten 1950-01-02)

Guds nåd leder oss in under Kristi Andes heliga herravälde. När detta sker, blir lydnaden inte en prestation utan en underbar förmån. Både boten och bättreingen bli genomträngda av evangeliets frigörande kraft. (Frank Mangs "Bot och bättring"; Jönköpings-Posten 1949-03-12)

Oss pingstvänner måste den Helige Ande leda - eljest äro vi platt förlorade. (Sven Lidman "Ingen lurar Gud" s 27)

Utkommen på gatan (denna morgon) tänkte jag: Jag måste raka mig - jag är ju vidrigt skäggig. Jag har en rakstuga strax i närheten. Jag hinner nog i alla fall med den och den spårvagnen och är där och där vid den avtalade tiden. På rakstugan fanns inte en människa. Jag greps av otålighet. Jag hade ju bara en kvart på mig. Jag sprang runt i cirkel, in i butiken och ut igen. "Ja, jag får springa orakad. Nu är hela dagen misslyckad. Nu har jag spårat ur och kommit ur Guds vilja och far som ett löst spån. Den här dagen har börjat galet och kommer att sluta galet." Jag kom för sent till den rätta spårvagnen. Jag var alltså orakad och skulle ned i stan och gå på välrakade gator bland mycket välrakade människor. Jag springer nedför en gata, där jag skall besöka en person. Helt plötsligt ser jag i förbifarten en frisörsalong och tänker: "Jag springer in och rakar mig." Där fanns ingen kund före mig. Frisören bad mig sitta ned. Stolen var bra och mannen var bra; allt var behagligt. "Här är trevligt arrangerat", tänkte jag. Då han gjort i ordning sina rakdon, säger han: "Jag har haft mycket glädje av att läsa herr Lidmans 'Huset med de gamla fröknarna'. ... Den boken lever med varje kontur och detalj i mitt minne." På ett naturligt och enkelt sätt fingo vi språkas vid om frälsningen. ... Våra själar möttes, mättades och hugsvalades inför Guds ansikte. (Sven Lidman "Glädjebudbärare" s 154-155)

En annan sida av det kristna livet, som av Oxford-Grupprörelsen starkt betonas, är den enskilda själens personliga gemenskap med Gud. Man anbefaller de kristna att varje morgon avskilja minst en halv timme för stillhet inför Gud i bön och Ordets betraktelse. Under stillheten inför Gud får den kristne klarhet om Guds vilja, så väl för den närmaste liggande dagen som i allt vad Herren avser med hans liv. Som hjälp, då man söker Guds ledning, har man den Heliga Skrift, samvetet, vägledande tankar, övning i Kristi sinnelag, och i det dagliga livet har man som hjälpmedel för att utröna Guds vilja mötande omständigheter, sitt upplysta förnuft och Andens direkta ledning. De ha en utpräglad tro på den helige Ande som en peron, med vilken de räkna i mycket hög grad, när det gäller den troendes praktiska liv. . . . Härliga exempel berättas på personer, som enfaldigt lytt Andens maningar, handlat därefter och kommit fram till underbara resultat av denna lydnad för Anden. Det är som om man skulle höra pingstfolket berätta sina erfarenheter. (Lewi Pethrus "Oxford-Grupprörelsen" s 4; Evangelisk Tidskrift 1934:1 - januari)

Anden har mer, alltjämt mer att lära kristenheten, liksom den enskilde. Säkerligen sker detta ej ... genom eftergifter åt tankeriktningarna för dagen. Kristendomen kan ej lämpa sig efter tiden, då mister den sin kraft. Men den måste tala tidens språk, eljest blir den icke förstådd. Kristna tankar, som varit undanskjutna, kunna i en senare tid genom Andens ledning få en oanad betydelse. Det gäller att pejla trons och uppenbarelsens djup och lyssna till vad ordet och skickelserna lära för att få veta mera om Guds hemligheter. ... Kristus har ännu mycket att säga släktet. Kristendomen är ej en grav att vårda, utan ett liv att leva i världen. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 166-167)


ca 1900 - ca 1600

Frukten af denna Andans wägledning hafwa wi i apostlarnes heliga skrifter. ... Till hela sanningens innehåll hörer äfwen det tillkommande, det som ske skall, såsom wi nu ock finne det kungjordt i Apostlagerningarne, i de apostoliska breven, och isynnerhet i Uppenbarelseboken. (P. Fjellstedt "Biblia" s 297)

(Sekreteraren i Törnrosakademien) fröken Eleonora fortsatte. Jag säger alldeles som hovmarskalkinnan Abelcrona, att i världen nästan överallt träffas tvenne slags ytterligheter, vilka noga måste undflys. Antingen hylla människorna blott det kroppsliga, förakta det himmelska såsom en tom dikt, och skatta bibeln endast som en saga, nyttig att hålla enfaldigt folk i tygeln med, men ingenting vidare. Det är det allmännaste uppfattningssättet av kristendomen, såvida det alls förtjänar att heta ett sådant. Eller predikar man det översinnliga blott och bart, förkastar vad till jorden hörer. ... Det rätta är så lätt utsagt, men så svårt att finna. Det skall vara himmel och jord på en gång, men så likväl, att det himmelska råder fullkomligt. Vi göra då intet av begär, av jordiskt begär; men allt av lydnadens väsende; nämligen icke lydnaden för vad som helst, och minst för jordiska myndigheters själviska påhitt till "människomassans" kvarhållande i uselhet, olycka och fördärv; utan av lydnad för den Heliges (Guds) ande, som uppenbarar sig i sanningen och för vår själ. (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 489-490)

Så dog (Henrik Schartau) 1825. Några år därefter utkommo hans brev i andliga ämnen ... skrivna i själasörjaresyfte och utan tanke på publicering. Icke minst inom prästerliga kretsar förnams det, som om man erhållit en elektrisk stöt. ... Det var särskilt teologie studerande från Göteborgs stift, som i Schartau hade funnit en andlig vägledare, vilken gav dem ett nytt prästideal. ... Ett av Schartaus huvudintressen var att förebygga den uppfattningen av religionen ... att den var ett medel att komma undan det för människan obehagliga i detta livet och i livet efter detta. Gud åsyftade i stället alltid att omskapa en människa till att leva i gemenskap med Honom, leva ett liv i sanning, rättfärdighet och kärlek. Genom sin Ande utförde Gud sitt omskapande verk på människans hjärta. Därvid tog Gud människans självverksamhet i anspråk, men märk väl, den självverksamhet som var framsprungen ur beröring med Gud och den Han hade sänt till människornas frälsning, och i beröring med Gud kom man genom att under bön bruka nådemedlen, Guds ord och sakramenten, också det en art av självverksamhet. Gud utförde genom sin Ande nådens verk, men människan måste akta på detta nådens verk genom att taga emot den gåva, som räcktes, den kraft som gavs. (Edvard Rodhe "Restaurationssträvanden och väckelserörelser" s 72-74)

1700-talets största filosofiska tänkare, David Hume (1711-76) och Immanuel Kant (1724-1804), lade stor vikt vid förnuftet men tvivlade på dess förmåga. Båda trodde, var på sitt sätt, att vi måste vägledas av förnuftet. Men båda ansåg att det mänskliga förnuftet saknar förmåga till spekulationer bortanför sinnenas direkta vittnesbörd. (Colin Brown "Upplysningen" s 446; författaren född år 19?? i Bradford väster om Leeds och nordost om Manchester i England; David Hume född år 1711 i Edinburgh, Skottland; Immanuel Kant född år 1724 i Königsberg i Preussen-Tyskland, nuvarande år 2007 Kaliningrad i Ryssland)

En morgon år 1743 föll (Emanuel Svedenborg) i ett tillstånd av medvetslöshet, så att han var nästan som död. Han såg nu en uppenbarelse av ett inre ljus. ... Från denna stund står Svedenborg i ständig förbindelse med en högre makt, vars närvaro han känner, när han är på rätta vägar, men som överger honom när han är på villospår. ... Hans ängel följde honom överallt och var hans dagliga sällskap. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 293,300)

Det finns ingenting i själva objektet som kan ge oss anledning att härleda en av objektet oberoende slutsats. Det är sålunda inte förnuftet som vägleder oss genom livet, utan vanan. Det är endast vanan som får oss att förutsätta att framtiden skall gestalta sig på samma sätt som det förflutna. Oavsett hur självklart detta må förefalla, kommer förnuftet aldrig i evighet att kunna sluta sig till det. (David Hume "Treatise of Human Nature s 1:II:6; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 164,307)

Ack, gif, att jag, o Fader huld, må din i döden blifwa! Förlåt mig all min brist och skuld, Och låt din Ande skrifwa Uti mitt hjärta ditt behag, som leder mig här dag från dag Till dig från wärldens willa! (Johann Albrecht Bengel "Bönesuckar till Nya testamentet" s 26; bön till Matt 19:1-12)

Människor (i 1600-talets Europa) krävde att få veta vad de skulle tro och vad de inte skulle tor. Skulle traditionen alltjämt styra deras inställning, eller skulle den kastas över bord? Skulle de fortsätta i invanda fotspår, vägledda av de gamla auktoriteterna, eller skulle de följa de nya ledarna, som uppmanade dem att vända ryggen åt det gamla och vandra mot nya förlovade länder? Kampen om människors själar stod mellan förnuftets företrädare och religionens anhängare, och deras konfrontation bevittnades av hela det tänkande Europa. (Paul Hazard "The European Mind, the Critical Years, 1680-1715" s 8-9; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 20; Paul Hazard född år 1878 i Noordpeene sydost om Calais i nordöstra Frankrike)


ca 1600 och tiden dessförinnan

Efter det att somliga klerker äro så enfaldiga i deras förstånd att de icke veta huru de skola begynna deras predikan, de må bruka detta efterskrivna sätt. Men huru predikan skall lyktas finnes vi ändan i denna bok. "Allsmäktig Gud, vår himmelske fader, med sin käre son Jesu Kristo, vår herra, och den helge ande, vare med oss, styre och regere oss efter sin helga vilja i dag och var dag. AMEN. (Olaus Petri "En liten postilla" s 189-190)

Guds ord är sanningen. Och så som Guds ord är ett, så är sanningen icke mer än en. Och den som icke haver Guds ord, han haver ingen sanning. Ty Guds ord är allena sanningen. Och alla de som skola sannfärdiga vara, de måste vara delaktiga av Guds ord. . . . Den helge ande är den som all sanning lärer som Kristus sade. . . . Hans ord äro fulla med all sanning och visdom, och bliva till evig tid. Men människors dikt och tankar är alltid bemängda med lögn och fåvitsko som förgängliga äro, ty att som skriften säger: Var och en människa är lögnaktig, fåfänglig, oförståndig och förgänglig som gräs. Efter det nu människan är själv sådan, så måste hennes dikt och tankar vara sådana, och komma för den skull icke överens med Guds ord. (Olaus Petri "Om Guds ord och människors bud och stadgar i det andliga som är själens regemente" s 124-125,128)

I brydsamma omständigheter och vid alla vigtigare företag rådfrågades (före Christendomens införande) Gudarne och anställdes offer till dem; då dömde man af offerdjurets blod till deras nåd eller onåd, eller utrönte man deras vilja genom den heliga lottkastningen, som skedde med lotter (hlutir), stora tärningar, prydda med gudabilder eller på annat vis märkta med vissa tecken; äfven andra sätt brukades att inhemta Gudarnes råd, alla ovanliga tecken tyddes som vinkar af dem, och hvad som troddes vara Gudarnes förklarade vilja eller beslut, det underkastade sig äfven de vildaste kämpar med hörsamhet. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 514)

(I Islams lära) står Muhammed öfver alla föregående profeter. Han har icke gjort några underverk såsom Jesus. Men det har icke heller varit behöfligt. Hans lära är ett underverk och det största af alla. Han är den af Jesus utlofvade hjelparen (Joh. 14:16), som skulle leda de troende till hela sanningen. Han bekräftar den uppenbarelse, som Gud gifvit genom Moses och Jesus. Derför är det alla judars och kristnes pligt att omfatta hans lära. Att de det icke göra, förklarar Muhammed bero på afund öfver, att Gud givit honom en högre uppenbarelse än dem. Derför hvilar Guds förbannelse öfver dem. Detta är nu den yttersta orsaken till muhammedanernas hat mot judar och kristna. Men dertill kommer äfven en annan. Muhammed påstår nämligen, att både Moses och Jesu hafva profeterat om honom, men att judarne och de kristne ur sina heliga böcker uppsåtligt strukit ut eller förfalskat de ställen, som handlat om honom. Och det är naturligtvis en förskräcklig dödssynd, som måste ådraga dem Guds och alla rättrognas hat. (P. Waldenström "Till Österland" s 68-69)

Lovet tillhör Gud, världarnas herre, den barmhärtige förbarmaren, domedagens konung. Dig tillber vi, och dig anropar vi om hjälp. Led oss på den rätta vägen, deras väg, som du har bevisat nåd, och icke deras, som drabbas av vrede, eller deras, som går vilse. (Christy Wilson "Koranen" s 316; Den vanligaste av muslimernas böner, orden i sura 1 i Koranen)

Ett vittnesbörd (om urkyrkan) från filosofen Aristides i Atén på 100-talet, som utifrån betraktade de kristna: ”Kristna har Kristi bud skrivna i deras hjärtan och de håller dem i det att de ser framåt mot den värld, som skall komma. De försöker göra gott mot sina fiender ... Deras hustrur är rena, deras döttrar blygsamma. När det gäller deras slavar övertalar de dem att bli kristna och de kallar varandra ”bröder” utan åtskillnad. Falskhet kan man inte finna bland dem och de älskar varandra. Den, som har, ger generöst till den som ingenting har ... Hög och underbar är denna undervisning ... och det finns något gudomligt över det hela.” (Carl-Erik Sahlberg "Den växande kyrkan - ett bibliskt, historiskt och pastoralt perspektiv" s 45)


Att avrunda med:

(Det) finns ett guldkorn i psalm 32 i Psaltaren. Bakgrunden är att psalmens författare David har kraschlandat mitt i livet. Utan att riktigt förstå hur det gick till har han gjort sig skyldig till äktenskapsbrott och har dessutom orsakat en mans död. Gud tycks inte ta till storsläggan mot David, men inväntar hans omvändelse till dess den kommer. När David står på benen igen och darrande skall fortsätta sitt liv, då säger Gud: "Jag vill ge dig insikt och lära dig den väg du skall gå. Jag vill ge dig råd, min blick skall följa dig." Inte ens här märks några storebrorsfasoner, i stället förtroende från Guds sida för en vuxen människa som vågar börja om. Det är gott föräldraskap. (Liselotte J Andersson "Skatter dolda i mörkret" s 36; När änglar går genom köket)

Mose gick i väglöst land, men leddes dag och natt av molnstoden och eldstoden. En bild av Anden. (Liselotte J Andersson "Skatter dolda i mörkret" s 88; Att driva fåren mot Guds berg)

Kärleken tolererar inte vad som helst. Man måste berätta om faran. Säga ifrån. Ty det är verklig kärlek. ... Kristen tro är inte godtrogenhet. Den går inte på vad som helst som ser andligt ut. Det står en ständig kamp om oss människor. Vi utsätts för påverkan. Indoktrinering. Propaganda. Affärsmän, politiker, journalister, rörelser av olika slag vill styra våra tankar. Man vinklar TV-program. Man gömmer undan halva sanningen i tidningsartiklar. Man tvättar våra hjärnor. Manipulerar. Lurar. Och allt detta gör oss osäkra. Vad skall vi tro ... ”Mina älskade, tro icke var och en ande, utan pröva andarna, huruvida de är av Gud.” Kristen tro är inte kritiklös. Och inte hjälplöst utlämnad åt alla ideer och ideologier som snurrar runt. Vi har två hjälpmedel: Guds Ord och Guds Ande. Vi kan vittna om att det finns en hjälpare i världen. Den helige Ande hjälper oss att pröva vad vi läser och vad vi hör. Den som är förankrad i Skriften kan anfäktas av alla tankar som rör sig i tiden. Han kan skakas av tvivel. Han går inte oberörd av människors frågor. Men han får en inre kraft att se vad som sker i det som sker. Propagandaorden vill tvätta våra hjärnor. Anden och Ordet vill tvätta våra hjärtan. Guds Ande vill skapa i oss ett rent hjärta och fylla det med tro och kärlek. Detta vet djävulen. Han är mycket bekymrad över dem som älskar Herren. När han inte klarar den med propaganda försöker han med profetia. ... Här gäller det för Guds folk att hålla balansen: Att inte gå på vad som helst. Och inte säga nej till allt. Att inte vara överdrivet godtrogna. Och inte överdrivet misstänksamma. Den som hjälper oss att hålla balansen är Hjälparen, den helige Ande. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 130-131 i kommentar till 1 Joh 4:1)


Sångarna:

Och om jag ej mer förmår gå i tro den väg du går, led mig vid din fasta hand steg för steg mot livets land. (E Malmeström: Psalmer och Sånger 217:3)

Led mig, Gud. Herre, led mig, Herre, led mig, Herre, led mig, led mig, Gud. (Sydafrikansk sång-A Nyberg: Psalmer och Sånger 676:2)

Gud har gett oss Anden som hjälper, leder när i mörker vi famlar, gör oss glada när vi får vara tillsammans. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 347:3)

Heliga Anda! Sanningens Anda! Kom att oss ledsaga. Låt oss ej falla eller oss förvilla, men till målet draga i trones ljus, förtröstande och stilla. Vishet, o Herre! Gif oss af höjden. (Psalm 131:1)

Uti all sanning led du mig, Förståndet öppna nådelig Och lär mig, Gud, din vilja! (JO Wallin: Sång 93:2a; jfr Psalmer och Sånger 398:1a)

Du världens ljus, låt dina strålar skina, Att vi i mörker icke famla må; Ack, led oss in uti din fulla sanning Och lär oss mer och mer att den förstå! (SS: Sång 102:5)

Hela vägen Herren Jesus Leder mig, hvad vill jag mer? Kan jag tvifla på hans kärlek, Då i allt hans hand jag ser? Att vid honom blifva stilla Himmelsk trygghet ger min själ, Ty jag vet, hur helst det skiftar, Gör dock Jesus allting väl. (FJ Crosby-van Alstyne-E Nyström: Sång 334:1; jfr Psalmer och Sånger 252:1)

O fader, själf ditt folk bevara! O Jesus, vårda själf din hjord! Och i din andes ljus förklara För oss din sanning i ditt ord! Till hela sanningen oss för Och oss för evigt saliggör! (A Fernholm: Sång 532:2; jfr Psalmer och Sånger 425:2)

Herren, vår Gud, vare lov, som en Fader oss blivit, Som för vår synd har sin Son uppå korset utgivit, Sompå vår jord Leder med Ande och ord Dem sig åt Kristus hängivit! (J Neander-Z Topelius: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 20:3; jfr Psalmer och Sånger 2:3)

Tryggt kan jag lämna mitt liv i hans händer, Aldrig, nej, aldrig han vilse mig för; Allt till mitt eviga bästa han vänder, Fiendens planer om intet han gör. Hemåt det går År ifrån år; Hemåt vi vandra i Frälsarens spår. (C Boberg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 583:2)

O kom, du nådens Ande god Till oss med ljus och kraft och mod; Oss led, bevara, trösta, stärk Vid varje steg i allt vårt verk! ... Gör ordets sanning uppenbar, Att Herrens väg må bli oss klar; Med helig bävan fyll vårt bröst För allt, som ej är herdens röst! ... Oss led till Jesus, vilken dog För oss, att liv och över nog Vi skulle hava – helga oss Och hjälp, att vi ej må förgås! ... Oss led att få när Herren bo I evig frid och sabbatsro, I renhet och i helighet, I himmelsk fröjd och härlighet! (S Browne-A Fernholm: Psalmisten 1928 nr 134:1-4)

Varje steg mig Jesus leder, O, vad kan jag önska mer! Huru tvivla på hans kärlek, När jag på hans ledning ser! Himmelsk frid och ljuvlig vila Njuter nu i tron min själ. Pris ske Gud! Allt som mig händer Tjänar till mitt sanna väl. (F Crosby: Psalmisten 1928 nr 384:1)

Herre, min Gud, jag hoppas på dig, Du är min hjälp, förlossa ock mig, Led mig du själv på sanningens stig, Dig, dig förbidar jag! Salig, salig, trots all tidens tvång, Redan sjunger jag mitt hemlands sång, Högre den skall dock klinga en gång På min förlossnings dag. (J Stadling: Psalmisten 1928 nr 396:1)

Än över mörk och stenig mark, Än genom ljuvlig blomsterpark, På stormigt hav och stilla strand Jag ledes av min Faders hand. (JH Gilmore-E Nyström: Psalmisten 1928 nr 399:2a)

Nu är det pingst, nu är det tid att få Guds Ande, ljus och frid. O Ande, du oss hjälpa kan att älska helt och fullt varann. (L Sandell-Berg-C Boberg-H Lindström: Psalmer och Sånger 526:4)


Egna kommentarer och funderingar:

I den nuvarande tidsåldern är det Anden som på jorden visar vägen i sanningen. I den himmelska världen är det Jesus själv (Sonen) som visar vägen uppå vattenkällor av liv (Upp 7:17). I det Nya Jerusalem finns det inget behov av vägledning till några sådana vattenkällor. En flod av vatten av liv finns mitt i stadens gata (Upp 22:1-2). Och stadens invånare skall skåda Jesu ansikte (Upp 22:4). Och Gud själv (Fadern) skall vara i sällskap med dem (Upp 21:3).


Paulus sade till de troende i Rom: ”Jag säger sanning i Kristus. Jag ljuger inte, vilket min gemensamma kunskap är vittne (om) tillsammans med mig i helig ande.” (Rom 9:1)

Om vi – alltefter omständigheterna – må tala, att vi har gemenskap i sällskap med Honom, och vi må vandra omkring i mörkret, ljuger vi och gör inte sanningen. (1 Joh 1:6)

Jag har inte skrivit till er, att ni inte vet sanningen, emellertid/utan att ni vet den, och att varje lögn inte är ut ur/av sanningen. (1 Joh 2:21)

Och ni, smörjelsen, som ni har tagit från Honom, den stannar i er, och ni har inte behov, för att någon må lära er. Emellertid, som/emedan Hans Ande (א*) lär er med anledning av alla ting och är sann och inte är lögn, och helt och hållet som Den har lärt er, stannar ni i Honom. (1 Joh 2:27)

Välkomnade, tro ej (i/på) varje ande, emellertid/utan utsätt andarna för prov, om den är ut ur/av Gud, eftersom många falska profeter har kommit (och kommer) ut/’till ett slut’ in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. (1 Joh 4:1)


Grekiska ord:

(h)odêgeô (visa vägen) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 9:11; 10:17; Matt 15:14; Joh 16:13; Apg 8:31 – Salomos Vishet 10:10; Luk 6:39; Upp 7:17.


Ytterligare studier:

Jes 43:19; Jer 31:34; Matt 10:19-20; Mark 4:34; Luk 12:11-12; Joh 4:23-24; 14:26; 15:15,26; 19:35; Apg 10; 15:10; 1 Kor 3:1-3; 11:34; 1 Joh 1:6; 5:7; Upp 1:1; 2:7; 3:19; 22:15.


James A. Draper "The sociological function of the Spirit/Paraclete in the farewell discourses in the Fourth Gospel"; Neotestamentica 26.1 (1992): 13-30.

David J. Hawkin "The Johannine Concept of Truth and Its Implications for a Technological Society"; The Evangelical Quarterly 59.1 (Jan.-Mar. 1987): 3-13.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-10; 2012-01-30; 2014-09-25)

Tillbaka till Start

16:13b Ty Den kommer inte att samtala från Sig själv, emellertid/utan så många ting som Den * (א,*א) hör, kommer Den att samtala, och Den skall komma fram med ett budskap till er (om) de kommande tingen.

Ord för ord (14 ord i den grekiska texten): inte ty kommer-(den)-att-samtala från sig-själv, emellertid så-många-ting-som (den)-hör kommer-(den)-att-samtala och de kommande-(tingen) skall-(den)-komma-fram-med-ett-budskap (till)-er.


1883: Ty han skall icke tala af sig själf, utan allt hvad han har hört, det skall han tala, och det kommande skall han förkunna eder.

1541(1703): Ty han skall icke tala af sig sjelf; men hwad han hörer, det skall han tala, och det som ske skall, skall han förkunna eder.

LT 1974: ... för han ska inte lägga fram sina egna tankar utan ska förmedla vad han har hört. Han ska berätta för er om framtiden.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till synagogan/’de församlade’:) “… Ni skall få kunskap om att Herren har skickat bort mig att göra alla de här gärningarna, eftersom (dessa) inte (är) från Mig själv.“ (4 Mos 16:28, Grekiska GT)

(Herren sade om nationerna:) ”Låt dem närma sig (med sina avgudar) och ge informtion till er om (de ting) vilka det skall ’stigas tillsammans med’/hända.” … (Och Han sade till dem:) ”Kom fram med ett budskap till oss (om) de ting som skall komma uppå/’med avseende på’, uppå/’med avseende på’ (det) sista.” (Jes 41:22a,23a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag är, Jag är Herren, som samtalar rättfärdighet och kommer fram med ett budskap (om) sanning.” (Jes 45:19b)

(Herren sade: "Jag) kommande/kommer förr/’i förväg’ fram med ett budskap (om) de sista tingen innan de bli/blir." (Jes 46:10a, Grekiska GT)

(Kaldeerna sade:) ”Låt kungen tala (om) drömmen för sina pojkar/tjänare, och vi skall komma fram med ett budskap (om) dess ’dom tillsammans med’/tolkning.” … (Kungen svarade:) ”Tala (om) min dröm för mig, och jag skall ha kunskap om att ni skall komma fram med ett budskap (om) dess ’dom tillsammans med’/tolkning för mig.” (Dan 2:7b,9b, Grekiska GT, Theod)

Kaldeerna svarade uppå/’med avseende på’ kungen att/: ”Ingen av de (som är) uppå jorden skall förmå tala (om) för kungen vad han har skådat (och skådar).” … I/under ... natten fördes kungens mysterium ut i ljus (av Gud) till Daniel i en syn av/med gott/tydligt tecken. … (Och han sade till kungen:) ”Det här är drömmen och synen av/i ditt huvud, (då du låg) uppå din sovplats.” (Dan 2:10a,19a,28b, Grekiska GT)

(Judit sade till Holofernes:) “De här tingen samtalades (med) mig enligt min förhandskunskap ... och jag har skickats bort (för) att komma fram med ett budskap till dig.” (Judit 11:19b)

(Jesus, Syraks son, sade: ”Som) en människa inte skall/kan skåda ett vindkast, (är) mer/’de flesta’ av (Herrens) gärningar i undangömda ting. Vem skall/kan komma fram med ett budskap (om) rättfärdighets gärningar? Eller vem skall/kan ’stanna bakom’/förbida (dem)? Ty förbundet/’Hans sista vilja’ (är) långt bort. (Den som har) ett hjärta som är förminskat ’förstår alltigenom’/överväger de här tingen.” (Syr 16:21-23a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Folkskarorna var (hela tiden) ’slagna utav’/överväldigade på/’för ... skull’ (Jesu) lära, ty Han ’var lärande’/lärde dem (hela tiden) som (en) som hade (rättslig) myndighet, och inte som deras skriftlärda. (Matt 7:28b-29)

(Profeten) talade: ”Detta är vad den Helige Ande säger: ... (Apg 21:11b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Jag förmår inte göra ingenting/någonting från/'beroende på' Mig själv. Helt och hållet som Jag hör, dömer Jag.” (Joh 5:30a)

(Jesus sade till folkskaran:) ”Jag inte har samtalat ut ur/av Mig själv, emellertid/utan Den som har sänt Mig, en Fader, Han har gett (och ger) Mig ’ett bud’/’en befallning’, vad Jag må tala och vad Jag må samtala.” (Joh 12:49)


Exegeter, evangelister med flera:

Den Helige Ande talar genom en ingivelse. Denna uppfattas inte med en för örat hörbar röst, utan yttrar sig i en påträngande maning som profeten registrerar i sitt inre. Varje gång vi erfar en Andens ingivelse går orden i uppfyllelse: ”Vi tänker Kristi tankar (1 Kor 2:16).” Den Helige Ande är Guds och Kristi Ande, som vet ”vad som finns i Gud (1 Kor 2:11)” – genom en i Treenigheten talar både Fadern och Sonen! (Peter Halldorf ”Andens folk” s 355 i kommentar till Apg 21)

Hjälparen skall förkunna om ”tillkommande ting”. Detta kan uppfattas som hela den kristna läran, som i sin helhet ännu hörde framtiden till då Jesus sade detta. Men här måste det i alldeles särskild grad ihågkommas att den helige Ande är profetians ande som uppenbarar de eskatologiska sanningar som tillhör gudsrikets framtid och vilka uppenbaras i Bibelns sista bok. (Studiebibeln II:701)

(Johannes Uppenbarelse) är en uppfyllelse av Jesu löften till lärjungarna om Andens verksamhet: ”Han skall förkunna för eder, vad komma skall” (Joh 16:13). (Edvin Wirén "När han öppnade boken" s 290)

(Den helige Ande) skall icke tala af sig sjelf, såsom en menniska, som af sig sjelf uppfinner, upptäcker något om ting, som hon hwarken sett eller erfarit, och sjelf icke wet hwarom hon jollrar eller hwad hon säger. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 211)


Sångarna:

Helge Ande, pingstens gåva, Du mitt hjärta tagit in Och i Kristus mig beseglat: Jag är hans och han är min. För mitt sinne du förklarar Korsets djupa hemlighet Och uppfyller nu mitt hjärta Med Guds frid och salighet. ... Helge Ande, livets Ande, Kom till varje mänskas bröst Och Guds frälsningsråd förklara Med din egen milda röst” Skingra otrons mörka dimma Allestädes på vår jord! Sänd ditt ljus, låt kraft från höjden Ibland folken bliva spord! (CGL: Psalmisten 1928 nr 136:1,4)


Egna kommentarer och funderingar:

Särskilt i Uppenbarelseboken uppenbarar Anden ”de kommande tingen”.


Paulus sade till Timoteus: ”Anden säger i/med (tydliga) ord, att i de senare lägliga tiderna kommer några att stå på avstånd från tron.” (1 Tim 4:1a)

Petrus sade: ”(Profeterna) gjorde inte (hela tiden) tjänst åt sig själva, men/utan åt er, i ting om vilka det nu har förts fram ett budskap till er av dem som kom med ett gott litet budskap till er i helig ande, som hade skickats bort från himmel/himlen – ting in i vilka budbärare har begärelse att böja sig ’vid sidan av’/framåt (för att skåda). ” (1 Petr 1:12b)

Och det här är det budskap som vi har hört (och hör) från Honom och (som) vi kommer fram med ett budskap till er, att Gud är ljus och (att) dunkel inte ’inte något’/alls är i Honom. (1 Joh 1:5)


Ytterligare studier:

Jes 44:7; Joh 3:32; 5:19; 7:17; 8:26,28; 14:10; Rom 11:25-26; 1 Kor 2:12; 15:51-52; 1 Thess 4:15-16; 1 Joh 1:2-3; 2:27; 5:7; Upp 1:1-2,19; 4:1; 13:12; 14:13; 22:6.


James A. Draper "The sociological function of the Spirit/Paraclete in the farewell discourses in the Fourth Gospel"; Neotestamentica 26.1 (1992): 13-30.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-10; 2012-01-31; 2014-09-26)

Tillbaka till Start

16:14(-15) Den där skall förhärliga Mig, eftersom Den skall ta ut ur/av Mitt och komma fram med ett budskap till er. (Alla ting så många som Fadern har är Mina. På grund av det här talade Jag, att Den tar ut ur/av Mitt och skall komma fram med ett budskap till er.) (Joh 16:15 finns inte i P66 och א* troligen på grund av förbiseende vid skrivningen.)

Ord för ord: 16:14 (11 ord i den grekiska texten) den-där mig skall-förhärliga, eftersom ut-ur det mitt skall-(den)-ta och (den)-skall-komma-fram-med-ett-budskap (till)-er. (16:15; 18 ord i den grekiska texten: alla-(ting) så-många-som har '-n fader'/fadern mina är. på-grund-av det-här talade-(jag) att ut-ur det mitt tar-(den) och (den)-skall-komma-fram-med-ett-budskap (till)-er.)


1883: Han skall förhärliga mig, ty af mitt skall han taga och förkunna eder. Allt hvad Fadern har, det är mitt; fördenskull sade jag, att han skall taga af mitt och förkunna eder.

1541(1703): Han skall prisa mig; ty af mino skall han taga, och förkunna eder. Allt det Fadren hafwer, det är mitt; fördenskull sade jag, att han skall taga af mino, och förkunna eder.

LT 1974: Han ska upphöja mig och ära mig genom att visa er min härlighet. All Faderns härlighet är min. Det är vad jag menar, när jag säger, att han ska visa er min härlighet.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren) talade till mig: “Du är min slav, Israel, och i dig skall Jag förhärligas.“ (Jes 49:3, Grekiska GT)

Ett brev ... (från) Jeremia i riktning mot de fångar (som skulle skickas till) Babylon ... att komma fram med ett budskap till dem såtillvida som det hade 'ordnats på'/beordrats honom av Gud. (Jeremias brev ”Prologen”)


Den Senare Uppenbarelsen: (Jesus sade till Sina lärjungar:) ”De/man skall skåda Människans Son som kommer i moln i sällskap med mycken/stor förmåga och härlighetsglans.” (Mark 13:26)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det här sade (Jesus) (‘hela tiden’/’gång på gång’) (P66, א,* א) med anledning av Anden, av (P66, א,* א) vilken de som tror (א,*א) in i Honom (hela tiden) stod i begrepp att ta. Ty ande var/fanns ännu inte (hela tiden), eftersom Jesus ännu inte * (א,* א, B) var förhärligad. (Joh 7:39)

Jesus svarade (judarna): ”Om – alltefter omständigheterna – Jag må förhärliga Mig själv, är Min härlighetsglans ingenting. Min Fader är Den som förhärligar Mig, om vilken ni säger, att Han är er (א,* א, B*) Gud.” (Joh 8:54)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Hamnar alltså Jesus i bakgrunden när vi nu lämnar evangelierna bakom oss? Tvärtom! Ju mer Anden framträder, desto mer faller ljuset på Kristus. ”Han skall förhärliga mig”, hade Jesus sagt. Här är ett av de säkraste sätten att pröva andligheten: Vem faller ljuset på? Överallt där människor dras till Jesus kan vi med säkerhet veta att den Helige Ande är i rörelse. Och hur visar det sig om Anden blir bedrövad och drar sig undan? Vi blir alltmer utlämnade åt mänsklig lyskraft i den kristna församlingen. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 17-18)

En så enfaldig mun och tunga skall (den Helige Ande) hafwa och bruka, att Han intet annat wet att predika, än den ende Christus. Skall han wittna om Christus och förklara Honom, så måste Han icke komma upp med andra ting, som fördunkla Christus och frånröfwa Honom Hans ära. Den som detta gör, han talar förwisso icke af den Helige Ande, om han ock har aldrig så stora gåfwor och kallas en lärare, biskop, påfwe, concilium eller ock en apostel eller ängel från himmelen; såsom förhållandet war ibland de Corinthier, hwilka underläto att predika Christus allena och i stället hänwisade till apostlarnas personer, föredragande den ene Cephas, den andre Apollo, den tredje Paulus o.s.w. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 407)

(Kristus) säger om den helige Ande: “Han skall förhärliga Mig, ty Han tar emot av Mitt.” Men falskhetens ande predikar sig själv och talar sitt eget, ty han söker behaga sig själv. Han förhärligar sig själv, ty han är full av högmod.” (Ignatius, The Ante-Nicene Fathers Vol I s 53)


Att fortsätta med:

Pingstväckelsen förstärkte den Jesusentusiasm som förbinder oss med tidigare – och senare – väckelser. ... Pingstväckelsen har stärkt tron på den tredje gudomspersonen, den helige Ande, men också och framför allt ställt Jesus Kristus i centrum. Detta stämmer med vad Jesus själv sade om Hjälparen – ”Han skall förhärliga mig” – och med löftet till lärjungarna att de skulle få kraft att bli Jesu vittnen när den helige Ande kom över dem (Apg 1:8). Anden för oss åter till Jesus. (Olof Djurfeldt "Pingst i Sverige 2002" s 8)

Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden, alltid och i evigheters evighet. (Anders Wejryd "Ingen tid utan Gud" s 125; Växjö Stifts Hembygdskalender 1995/96)

Det vore väl att gå för långt om man skulle säga att (Johannesevangeliet) inte är en bok om Jesus, utan en bok av Jesus. Men det är hans hjärta som klappar här, hans tankar, hans ord och uttryckssätt, hans eget väsen som inpräntar hans bild på varje blad. Mänsklig fantasi kunde inte skapat den uppenbarelse som här tecknats, ty det är gudamänniskan vi möter i honom. (Studiebibeln II:633)

Liksom vi hava en försvarare när Fadern, så hava vi ock en Hjälpare här nere. Och denne hjälpare är Guds Helige Ande. Han skall taga av det Kristus tillhör och förkunna för oss. ... Den Helige Andes uppgift är hjälparens. Han förfogar över allt vad Jesus gjort och över allt vad Jesus sagt. Likasom Josef sattes över Egyptens kornbodar för att ur dess rika förråd giva hungrande människor mer än nog, så är det Hjälparens, den Helige Andes, uppgift att taga av Kristi outgrundliga rikedomar och dela ut till dem, som hungra och törsta efter rättfärdighet. (Efraim Palmqvist ”Klippan som följde dem” s 143-144)

Hela Andens verksamhet går ut på att låta Kristi bild stå fram så ljus och härlig som möjligt. (Einar Rimmerfors "Jesu bortgång och Andens ämbete"; kommentar till Joh 16:6-15; Jönköpings-Posten 1937-04-23)

Det utrymme som Anden fick (inom pingströrelsen) verkar inte ha förminskat Jesu ställning, snarare tvärtom. ... Lewi Pethrus berättade i sina memoarer om en period då han predikat mer om Anden än om Jesus. Han uppfattade att detta var problematiskt och att det hade en negativ inverkan på verksamheten. Han beslutade att kontinuerligt predika om Jesus och om evangeliets grundfrågor. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 116,133)

Allt hwad den helige Ande lärer skall endast wara en utweckling och tillämpning af (Jesu) uppenbarelse. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 190)

Guds Andas wittnesbörd i Skriften går ut derpå, att Guds Son, Jesus Christus, skall wara den saliggörande trons närmaste, första och omedelbara föremål. Och derföre heter den saliggörande tron egentligen: en tro på Herran Jesum, en tro på den, Gud utsände, en tro på Jesu namn, en tro på Sonen, en Christi tro, en Jesu tro. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 344 i kommentar till Joh 4:46)

En lekamlig närvaro (av Kristus) är (för Calvin) ej behövlig vid nattvarden. Kristi ande förmår nämligen förena den troende med den i himmelen befintlige Kristus. Ty Anden är icke begränsad, och den kan förena det som i rumsligt avseende är vitt åtskilt. Genom Andens förmedling bliva sålunda de troende delaktiga av Herrens kött och blod och därigenom levandegjorda. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 243)


Sångarna:

Din Helige Ande du sände, Som allt vad oss felar beskär, Han styrke mig i mitt elände, Han vise mig dig som du är. I ångest, i vanmakt och smärta Han säge mitt klentrogna hjärta, Att, Herre, du än är mig när. (E Billing: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 380:11; jfr Psalmer och Sånger 272:11)


Egna kommentarer och funderingar:

Vad angår Joh 16:15, jämför Joh 3:35; 5:20; 10:30.


Paulus sade till de troende i Filippi: “Vi är ... (de) som tjänar Gud i ande ... och som inte är (och inte har varit) övertygade i kött.“ (Fil 3:3)

Uppå/’med avseende på’ de här sista dagarna har (Gud) samtalat (med) oss i/’med hjälp av’ en Son … som varande/är ett återsken av Hans härlighetsglans och Hans ståndaktighets stämpel och som både/dessutom för/bär alla tingen (med) Sin förmågas ord. (Hebr 1:2a,3a)


Ytterligare studier: Dan 7:14; Matt 16:27; 24:30; 25:31; Mark 10:37; Luk 9:26,31-32; 21:27; 24:26; Joh 13:31-32; 17:10; Apg 13:2; 15:28; 1 Kor 2:8,12; 2 Kor 4:4; Ef 1:12; 3:16; Fil 4:19; Kol 1:11,27; 2:3; 3:4; Tit 2:13; Hebr 2:7,9; 3:3; 1 Petr 1:8,21; 4:13; 5.10; 2 Petr 1:16; 1 Joh 5:7; Upp 13:12.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-10; 2012-01-31; 2014-09-27)

Tillbaka till Start

16:16-19 ”En små-/liten (stund), och ni tittar inte längre på Mig. Och åter en små-/liten (stund) och ni kommer att skåda Mig.” (Några) ut ur/av Hans lärjungar talade så (vända) i riktning mot varandra: ”Vad är det här som Han säger till oss: ’En små-/liten (stund), och ni tittar inte på Mig. Och åter en små-/liten (stund), och ni kommer att skåda Mig’. Och ”att Jag drar Mig tillbaka i riktning mot Fadern’?” Och de sade så ('hela tiden'/'gång på gång'): ”Vad är det här * (P5,P66,א*), ’Den små-/lilla (stunden)’? Vi vet inte, vad Han samtalar.” Jesus hade kunskap, att de (hela tiden) stod i begrepp att (P66,א,*א) fråga Honom, och Han talade (till) dem: ”Söker/undersöker Ni i sällskap med varandra med anledning av det här att Jag talade: ’En små-/liten (stund), och ni tittar inte på Mig, och åter en små-/liten (stund), och ni kommer att skåda Mig’?”

Ord för ord: 16:16 (11 ord i den grekiska texten) (En)-små/liten-(ting/stund) och inte-längre (ni)-tittar-på mig, och åter (en)-små/liten-(ting/stund) och (ni)-kommer-att-skåda mig. 16:17 (31 ord i den grekiska texten) (de/några)-talade så ut-ur '-na lärjungar'/lärjungarna hans i-riktning-mot varandra: vad är det-här vilket/som (han)-säger (till)-oss: (en)-små/liten-(ting/stund) och inte (ni)-tittar-på mig och åter (en)-små/liten-(ting/stund) och (ni)-kommer-att-skåda mig? och att (jag)-drar-mig-tillbaka i-riktning-mot '-n fader'/fadern? 16:18 (11 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) (de)-sade-(hela-tiden) så: vad är det-här den små/lilla-(ting/stund)? inte 'vet-(och-har-vetat)'/vet-(vi) vad (han)-samtalar. 16:19 (28 ord i den grekiska texten) hade-kunskap '-en Jesus'/Jesus att (de)-(hela-tiden)-stod-i-begrepp-att honom fråga, och (han)-talade (till)-dem: med-anledning-av det-här söker/undersöker-(ni) i-sällskap-med varandra eftersom (jag)-talade: (en)-små/liten-(ting/stund) och inte (ni)-tittar-på mig och åter (en)-små/liten-(ting/stund) och (ni)-kommer-att-skåda mig?


1883: En liten tid, och I sen mig icke, och åter en liten tid, och I skolen se mig, ty jag går till Fadern. Då sade några af hans lärjungar sinsemellan: Hvad är detta, som han säger: en liten tid, och I sen mig icke, och åter en liten tid, och I skolen se mig, och: jag går till Fadern? Då sade de: Hvad är detta, som han säger: en liten tid? Vi förstå icke vad han talar. Då märkte Jesus, att de ville fråga honom, och sade till dem: Därom frågen I hvarandra, att jag sade: en liten tid, och I sen mig icke, och åter en liten tid, och I skolen se mig.

1541(1703): Någon liten tid, och I sen mig intet; och åter en liten tid, och I fån se mig; ty jag går till Fadren. Då sade någre af hans Lärjungar emellan sig: Hwad är det han säger oss? En liten tid, och I sen mig intet; och åter: En liten tid, och I fån se mig; och att jag går till Fadren? Då sade de: Hwad är det han säger: En liten tid? Wi wete icke hwad han talar. Då märkte Jesus, att de wille spörja honom, och sade till dem: Derom frågen I emellan eder, att jag sade: En liten tid, och I sen mig intet; och åter: En liten tid, och I fån se mig.

LT 1974: ”Snart är jag borta och ni kan inte längre se mig. Men det dröjer inte länge innan ni får se mig igen.” ”Vad talar han om?” frågade lärjungarna. ”Vad menar han med ’att gå till Fadern’? Vi vet inte vad det betyder.” Jesus förstod att de ville fråga honom, så han sade: ”Frågar ni er själva vad jag menar?”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(I Refidim) ropade Mose i riktning mot Herren: “Vad skall jag göra (med) det här folket? Ännu en små-/liten (stund) och de kommer att kasta ner sten (emot) mig.“ (2 Mos 17:4, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Jag känner (Israels söners) ondska, så mycket som de gör här idag, innan 'det att leda/föra Mig'/'Jag har lett/fört' dem in i ’den goda jord’/’det goda land’ som Jag svor (att ge) deras fäder.” (5 Mos 31:21b, Grekiska GT)

(David sade till Salomo:) " ... Herren låter alla hjärtan undergå prov och har kunskap om varje påfund." (1 Krön 28:9a, Grekiska GT)

(Elihu sade till Job:) ”Stanna (hos) mig ännu en små-/liten (stund) för att jag må lära dig.” (Job 36:2a, Grekiska GT)

(Profeten sade till Guds folk:) ”Träd fram, mitt folk! Kom in i, in i dina förrådshus och stäng till dina dörrar. Göm dig undan en små-/liten (stund) ... ända till Herrens vrede – alltefter omständigheterna – må ha kommit vid sidan av.” (Jes 26:20, Grekiska GT)

(Jesaja sade:) “Är det ännu inte en små-/liten (stund) och Libanon skall ’sättas i sällskap med’/förändras?“ (Jes 29:17a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Ännu en små-/liten stund och (Babylons) mejande/slåtter skall anlända.“ (Jer 51:33b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de tolv:) “Människans Son drar sig faktiskt tillbaka helt och hållet som det har skrivits (och är skrivet) med anledning av Honom.” (Matt 26:24a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:)”Kom hit ni själva 'enligt det egna tinget'/'för er själva' in i en ödelagd/ödslig plats och förs/kom till vila få/lite.” … Och de gick/for bort i båten ’in i’/till en ödelagd/ödslig plats 'enligt det egna tinget'/’för att få vara för sig själva’. (Mark 6:31a,32)

(Jesus) började lära/undervisa (Sina lärjungar), att Människans Son måste lida många ting och förkastas av de äldste och prästledarna och de skriftlärda, och dödas, och stå upp efter tre dagar. (Mark 8:31)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Människans Son ’ges till sidan av’/överlämnas in i människors händer, och de skall döda Honom, och då Han har dödats, skall Han stå upp efter tre dagar.” Men de hade (hela tiden) icke kunskap om ordet, och de fruktade (hela tiden) att utfråga Honom. (Mark 9:31b-32)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Skåda, vi stiger upp in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem, och Människans Son kommer att ’ges vid sidan av’/’överlämnas till’ prästledarna och de skriftlärda. Och de skall … döda (Honom), och efter tre dagar skall han stå upp.” (Mark 10:33a,34b)

Då (Jesus) visste (och hade vetat) (folkskarornas) uppfattningar alltigenom, talade Han till dem: ”Varje rike som har delats isär emot sig själv ödeläggs och hus faller emot hus.” (Luk 11:17)

(Lärjungarna) 'lät tillsammans'/uppfattade ingenting av (vad Jesus sagt om sin död och uppståndelse.) Det här ordet var (och hade ... varit) (hela tiden) gömt från/för dem, och de hade (hela tiden) inte kunskap om de ting som sades. (Luk 18:34)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus talade (till judarna): ”Ännu en små-/liten tid är Jag i sällskap med er. Och Jag drar Mig tillbaka i riktning mot Den som har sänt Mig.” (Joh 7:33)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ännu en små-/liten (stund) och utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ tittar inte längre på Mig. Men ni tittar på Mig, eftersom Jag lever, och ni skall leva (medium)/’med engagemang’ (P66,א,*א,A).” (Joh 14:19)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Anden skall övertyga den utsmyckade världen) ... med anledning av rättfärdighet, att Jag drar Mig tillbaka i riktning mot Fadern.” (Joh 16:10a)


Hembygdens predikan:

Lärjungarnas hjärtan är fyllda av oro inför allt de' som Mästaren talar om, ty mycket av det som han nu säger, verkar dem så meningslöst och svårt att förstå sig på. Och är det inte liknande erfarenheter som också vi såsom Jesu lärjungar gång efter annan får göra genom vår vandring genom tiden. Ty nog måste vi medge, kära vänner, att vi ofta möter sådant under färdevägen, som vi inte alls har räknat med, och vi förstår inte alltid Guds plan och mening med vårt liv. Ty ”hur underlig är han i allt vad han gör, vem kan då hans vägar förstå, men ett är dock säkert att den väg han oss för, för oss är den bästa ändå”, även om jag för stunden inte alltid ser eller upplever det så.

Vår text ger oss ett flertal bevis på hur olika Jesus och lärjungarna upplevde samma erfarenheter. Jesus vill dock genom ordet vi läst inte bara rikta våra blickar på detta närvarande, utan han vill rikta våra blickar framåt-inåt och uppåt. D.v.s. han vill liksom lära oss att se livet i dess rätta perspektiv och just sådant som det verkligen är. Men det ligger ju snubblande nära till hands för oss människor att liksom bara haka tag vid detta närvarande med dess bekymmer och påfrestningar o.s.v., och så kommer vi så lätt ned i modlöshet och förtvivlan, vilket gör att vår verksamhetslust och evighetslängtan liksom förkväves hos oss och ibland oss.

Jesus vill dock genom ordet vi läst rikta våra blickar framåt och uppåt mot de' som väntar bortom allt detta förgängliga som möter oss härnere på tidens strand. Jesus visste så väl vad hans lärjungar skulle möta och gå igenom, inte bara för dagen och stunden utan också när det gällde framtiden. Han visste om att det skulle skifta för dem av både ljus och mörker, av både med- och motgång. Men under allt och genom allt så ville han liksom trösta dem med orden ”En liten tid”. ... ”En liten tid och striden snart skall sluta, en liten tid och stormen stillar sig, sen får du evigt luta ditt huvud i hans famn som dött för dig.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:

En liten tid och I sen mig inte mer. Det sa vår Frälsare, men vi kanske bara ler åt orden som sades, men vår Frälsare han lades snart i graven ner, många trodde han fanns inte mer. Men han uppstod igen, och det blev räddningen, for oss som vill vandra med honom i tiden, men då gäller det, ta vara på den, så den inte blir förliden. (Ulla-Britt Sundvall "Livets sköra tråd"; dikt skriven den 11 augusti 1986)

När (Jesus) sade, att de ”om en liten tid” inte skulle se honom mer, så talade han uppenbarligen om sin förestående död. Men vad menade han då, när han sade, att ”sedan skall ni åter få se mig om en liten tid” och ”jag går till Fadern”? Jesus tycks här avse både sin uppståndelse och sin himmelsfärd. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 162)

"En liten tid." Detta uttryck på tre ord förekommer inte mindre än sju gånger i den citerade texten. Med dessa ord ville Mästaren trösta sina oroliga lärjungar i avskedets stund. Han skulle lämna dem - men bara för en liten tid. (Lennart Lagerquist "En liten tid"; kommentar till Joh 16:16-22; Jönköpings-Posten den 26 april 1958)

Låt (barnen) nu snart komma till mig, tidigt på morgonen, men nu medan vackra vädret och månskenet är qvar. Helsa barnen och säg att deras Pappa aldrig går ifrån dem, och att vi skola ses igen, om det ock dröjer någon tid. Säg dem detta, i fall frun inbillar dem att jag är död, eller icke bryr mig om dem. (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 191; brev 25 febr 1891 till barnjungfrun och tjänsteflickan Eva Carlsson)

Bengt Nylander, komminister i Näsby från 1838 till 1858 ... var ett tordöns barn. Hans predikan var tämligen oregelbunden men utövade stor makt över samvetena. Då han höll sin avskedspredikan i Näsby 1858 tredje söndagen efter påsk, var jag jämte far där. Jag var förvånad över, huru djärvt han lämpade Jesu ord i texten: "en liten tid, och I sen mig icke, och åter en liten tid, och I skolen se mig, ty jag går till Fadern", på sin egen avflyttning från församlingen. Men sådana personliga hänsyftningar voro icke ovanliga hos den tidens präster. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 11; Palmbergs egna anteckningar)


Sångarna:

Den mun är tyst, som bad så ömt För menskors fallna slägte, Och kärleken den kalk har tömt, Som heligheten räckte. Till ro den gode Herden går, Som gaf sitt lif för sina får; Från qval och strid och möda Han hvilar hos de döda. ... Men evigt ej, o menskors Vän! Din hjord du öfvergifver; En liten tid, och så af denDu återfunnen blifver. Det korn som dödt i jorden var, Skall, efter korta väntans dar, Stå upp och frukter bära, Att hela verlden nära. (JO Wallin: Psalm 101:1-2)

Här det ofta går den fromma, Som han mörksens gerning gjort; Här förtvinar dygdens blomma, Lastens ogräs skjuter fort. Fröjd och lycka ila bort; Vänner skiljas innan kort; Rachel sina barn begråter Och sig ej hugsvalas låter. (JO Wallin: Psalm 500:2; jfr Psalmer och Sånger 77)

Allt, vad vi till evig tid behöva, Allt för evigt har jag i min vän. Allt, som här mitt hjärta kan bedröva, Känner han och hjälper det igen. Väl försvinner ofta vännen kära, Men han sade själv: En liten tid; Se'n en tid igen, och jag är nära! Då blir åter fröjd och frid. (CO Rosenius: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 323:2; jfr Psalmer och Sånger 251:2)


Egna kommentarer och funderingar:

I Synoptikerna läser vi tre gånger om Jesu kommande död och uppståndelse. Det gör vi också i Johannes men på ett mera koncentrerat sätt; första gången i Joh 16:16; andra gången i Joh 16:17 och tredje gången i Joh 16:19. Lägg märke till likheten mellan lärjungarnas undran och tvekan i Mark 9:32 och Joh 16:17-18.


Ytterligare studier: Jes 54:7; Matt 12:25; 16:21; 17:22-23; 20:18-19; Mark 14:21; Luk 9:22,44-45; 18:31-34; Joh 2:24-25; 4:17-18; 12:35; 13:33; 16:10,22,30; 20:18,20.

J. Duncan M. Derrett "Not Seeing and Later Seeing (John 16:16)"; Expository Times 109.7 (1998): 208-209.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-11; 2012-02-01; 2014-09-28)

Tillbaka till Start

16:20 Amen, amen, Jag säger er att/: “Ni kommer att gråta och klaga, men utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ kommer att fröjda sig. Ni kommer att vara sorgsna, emellertid/men er sorg kommer att bli ’in i’/’med syfte på’ fröjd.”

Ord för ord: (22 ord i den grekiska texten) amen amen (jag)-säger er att kommer-att-gråta och kommer-att-klaga ni, '-en men utsmyckning'/'men utsmyckningen' kommer-att-fröjda-sig. ni kommer-att-vara-sorgsna, emellertid '-en sorg'/sorgen er in-i fröjd kommer-att-bli.


1883: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: I skolen gråta och jämra eder, men världen skall glädjas; I skolen varda bedröfvade, men eder bedrövelse skall vändas i glädje.

1541(1703): Sannerliga, sannerliga säger jag eder, I skolen gråta, och jämra eder; men werlden skall glädjas. I skolen warda bedröfwade; men eder sorg skall wändas i glädje.

LT 1974: Världen kommer att glädja sig över vad som ska hända mig, och ni kommer att gråta. Men er gråt ska plötsligt vändas i underbar glädje (när ni ser mig igen).


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

I de här dagarna fördes/kom judarna till vila från sina fiender. Och (detta hände) i den månad i vilken de vände/’vände om’ ... från bedrövelse in i fröjd och från smärta in i en god dag, (för) att leda/fira helt goda dagar av/med bröllopsmåltider och glatt lynne, då de skickade ut portioner/gåvor till vännerna och de utblottade. (Ester 9:22, Grekiska GT)

(Salomo sade: ”Det finns) en läglig tid för varje angelägenhet inunder himlen. … En läglig tid av det att gråta och en läglig tid av det att skratta. En läglig tid av det att skära/sörja och en läglig tid av det att dansa.” (Pred 3:1a,4, Grekiska GT)

(Herren sade till Sion:) ”Dina stabila/starka skall falla (med/för) en dolk, och din utsmycknings förvaringsplatser skall göras ödmjuka och vara bedrövade.” (Jes 3:25b-26a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sion:) “I en små/liten lidelse vände Jag bort Mitt ansikte från dig, och i/med tidsålderslång barmhärtighet skall Jag förbarma Mig över dig.” (Jes 54:8a, Grekiska GT)

(Herren sade om Israel:) ”Jag skall vända deras bedrövelse in i en boplats av fröjd. Jag skall göra dem görande sig glada.” (Jer 31:13b, Grekiska GT)

(Herren sade till Juda:) ”Var nyktra, (ni) som är druckna, ut ur/av, ut ur/av (ert) vin och gråt. Och klaga, (ni) alla som dricker vin, in i dryckenskap, eftersom det har torkats/’blivit torrt’ ut ur er mun, glatt lynne och fröjd.” (Joel 1:5, Grekiska GT)

(Tobit) kom ihåg profetens ord, så många som han talade emot Betel, då han sade: “Era högtider skall vändas ’in i’/i bedrövelse och alla era visor 'in i'/i klagan.” Och han grät. (Tobit 2:6 eller 2:6-7a, S)

(Edna sade till sin dotter:) “... Må himlens Herre ge dig fröjd i stället för din sorg.” (Tobit 7:17a, S)

Tobit började vara sorgsen. Och hans kvinna Anna ... började att gråta och klaga med anledning av sin son. (Tobit 10:3-4, S)

(Tobit sade till Herren:) “Lyckliga alla de människor som kommer att vara sorgsna ’på Dig’/’för Din skull’, på/för ... skull’ alla Dina piskor, eftersom de kommer att fröjda sig i Dig och skåda all Din fröjd in i (den kommande) tidsåldern. ... ” (Tobit 13:14b eller 13:16a, S)

(Jesus, Syraks son, sade: “När) en man (är) i goda ting, (är) hans fiender i sorg.” (Syr 12:9a)

(Baruk sade till Jerusalems invånare:) "Jag sände ut er i sällskap med bedrövelse och gråt, men Gud skall ge er tillbaka till mig i sällskap med lust och glatt lynne in i (den kommande) tidsåldern." (Baruk 4:23)


Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Fröjda er och jubla, eftersom er lön (är) mycken/stor i himlarna, ty på det här sättet förföljde de profeterna, de (som var) före er.“ (Matt 5:12)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Kom ’in i’/in genom den trånga porten, eftersom den väg som tar med sig bort in i fördärvet (är) bred * (א*) och rymlig, och många (är) (א*) de som kommer ’in i’/in genom den, eftersom (א*) porten (är) trång och vägen är (och har varit) betryckt/ansatt som leder bort in i liv, och få är de som finner den.” (Matt 7:13-14)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Människor) skall döda (Människans Son) och på tredje dagen skall han resa sig upp.” Och de var oerhört sorgsna. (Matt 17:23)

(Jesus sade till prästledarna och folkets äldste:) ”Då jordbrukarna hade skådat sonen, talade de i/med sig själva: ’Den här är arvingen. Kom hit! Vi må döda honom och ha/förvärva hans arv.’” (Matt 21:38)

(Prästledarna) ... fröjdade sig. (Mark 14:11a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Lyckliga de som nu gråter, eftersom de (א*) kommer att skratta.” (Luk 6:21b)

Då Herren hade vänt sig såg/’fäste ... blicken’ Han i/på Petrus. Och Petrus erinrade sig Herrens ord, som Han hade talat till honom att/: ”Innan en tupp ‘höja sin röst’/gal idag, skall du tre gånger förneka bort mig. Och då han hade kommit ut utanför, grät han bittert.” (Luk 22:61-62)

Kvinnor (som följde Jesus) klagade (hela tiden) (över) Honom. Men då Jesus hade vänt sig, talade Han (vänd) i riktning mot dem: “Jerusalems döttrar, gråt ej emot/över Mig, ’mer än’/utan gråt emot/över er själva och emot/över era barn.” (Luk 23:27b-28)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Eftersom Jag emellertid har samtalat (och samtalar) de här tingen (med) er, har sorgen fullbordat/fyllt (och fullbordar/fyller) ert hjärta.” (Joh 16:6)


Hembygdens predikan:

Det är synnerligen angeläget för oss alla, att verkligen söka den bedrövelse som kan vändas i glädje än den glädje som slutar i bedrövelse. Någon har sagt med avseende på detta: ”Förundren eder alls icke över bedrövelsens glödhetta. Ty sigillacket måste först in i flamman, innan det Konungsliga sigillet kan tryckas däri. Guldet måste först in i glöden innan Konungens bild kan inpräglas, och slagget måste brännas bort innan själen blir ren.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:

En gång senare samma sommar hade (Anna) frågat Viktor om farmor och bönen. Då hade han berättat om en liten svart bok där hon skrev upp allt hon bad för. Där fanns många namn. Hon hade knappt vågat fråga: "Finns mitt namn där?" "Det är klart", hade Viktor svarat. "Farmor tycker att din röst är sorgsen och hon ber till Gud att den skall bli gladare. Jag tror hon ber för din morsa med." Nu tycker sig Anna nästan höra farmors lågmälda mummel på nytt. Vad hände den dagen när hon tystnade och inte längre kunde be? Blev det någon påtaglig skillnad i Annas liv? Har böner långtidsverkan? Hon måste le lite. Så särskilt mycket gladare har inte hennes röst blivit med åren. (Liselotte J Andersson "Arvet" s 15)

Efter uppståndelsen och himmelsfärden skulle lärjungarna få glädja sig över en personlig gemenskap med Jesus Kristus. ... När Jesus kom i världen och när han vände åter till sin Fader var detta ett led i Faderns plan, när det gällde att fördjupa vår gemenskap med honom själv. ... (Lärjungarna) skall få erfara, att i gemenskap med Jesus Kristus får de äga frid och glädje och seger mitt under besvärligheter och svårigheter. Jesus frälsar oss inte undan bedrövelse, men han frälsar oss i den. Han ger oss kraft att segra trots bedrövelse och svårigheter. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 162)

En av Jesu liknelser framställer en skatt som blivit gömd i en åker. Då en man funnit den går han bort och säljer allt vad han har och köper åkern. Detta är en sann framställning av en sann kristendom. Vi bör inte söka endast skatten – det ljuvliga i kristendomen – utan vi måste köpa hela åkern. Det är att motta allt som tillhör kristendomen, ty eljest blir den styckad och blir inte för våra liv vad den skulle vara. Det är som om vi människor hade ett rum i våra liv för fröjd och ett annat för sorg och lidande. ”Men”, säger du, ”lidande har vi intet behov av”. Ja, undersök saken litet grundligare skall du få se! En människa som aldrig fått smaka något lidande, blir snart trött på allt. Det bästa för oss är att den himmelske Fadern får blanda till i livsbägaren av sötma och bitterhet efter sitt behag. (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 126)

Du kommer wisserligen att gå igenom allahanda jordiska swårigheter, men du får erfara Herrens nådeliga hjelp. Dig möta många widrigheter af de werldsligt sinnade menniskornas fiendtlighet, men du skall ock förnimma din Frälsares beskydd emot dem. Omsider skall all jordisk nöd förwandlas i himmelsk herrlighet, all frestelsestid skall förbytas uti en ewig seger, och all sorg uti en himmelsk glädje. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar I" s I:123)

Hwad hafwa då werldens barn att glädja sig öfwer i detta lifwet? Ack! det är ofta ringa och obetydliga ting. ... Ofta glädjas de öfwer en liten jordisk winning, ofta kunna de finna en så innerlig förnöjelse uti ett dåraktigt upptåg, ett lättsinnigt tidsfördrif, en fåfänglig ära eller lustbarhet. ... Allt sitt goda, hela sin skatt hafwa de här i werlden, och när den slår dem fel, så hafwa de ingenting, som kan uppehålla deras mod. (L.C. Retzius "Christeliga predikningar öfwer de årliga Sön- och Högtidsdagarnes Evangelier 1781-96" s 192-193 i predikan 1795)

Gör sorgen kort, bliv åkermans vän, lät grönska skogar och dalar. Driv torkan oss bort, giv vätskan som än mång bondes hjärta hugsvalar. Låt sjunga mång tunga om frögd igen, som nu bedröveligt talar. (Lars Wivallius ”Klagevisa över denna torra och kalla vår” s 42; 1605-1669)

Om vi gläder oss med världen, finns det skäl att frukta, att vi också skall sörja med världen. … Du (kristen) har dina fröjdeämnen där du har din längtan. … Jag tror Herren intygar, att de som sörjer är saliga, inte de som blir krönta. (Tertullianus, The Ante-Nicene Fathers Vol III, s 69,90,101)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”amen, amen”, se Joh 1:51a med Egna kommentarer och funderingar.


Petrus sade till de troende: ”(Ni) är bevakade i/med Guds förmåga genom tro in i en räddning redo att avslöjas i en sista läglig tid, i vilken ni jublar.” (1 Petr 1:5-6a)

Utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ leds vid sidan av, och dess begärelse, men den som gör Guds vilja stannar/förblir in i (den kommande) tidsåldern. (1 Joh 2:17)


Grekiska ord:

lypeô (akt: orsaka sorg; pass: vara sorgsen) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 10:3; 13:14(16); Matt 17:23; Joh 16:20; 1 Petr 1:6 – Ester 2:21; 6:12; Tobit 2:10; 3:10; 4:3; 9:3-4; 10:6,12(13); 1 Mack 10:22,68; 14:16; Syr 3:12; 4:2; 26:28; 30:5,9; Baruk 2:18; 4:8,33; Asarjas bön v 27; Matt 14:9; 18:31; 19:22; 26:22,37; Mark 10:22; 14:19; Joh 21:17; Rom 14:15,21(א*); II Kor 2:2,4-5; 6:10; 7:8-9,11; Ef 4:30; 1 Thess 4:13.

thrêneô (klaga) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 10:4; Luk 23:27; Joh 16:20 – Tobit 10:7; Matt 11:17; Luk 7:32.


Ytterligare studier: Ps 30:5,11 (eller 30:6,12); 126:5-6; Jes 61:2-3; Jer 51:33; Hos 1:4; Matt 5:4; 9:15; 11:16; 26:75; Mark 2:20; 14:72; Luk 5:35; 7:31; Joh 20:11,20; 1 Petr 5:10; 1 Joh 2:17; Upp 1:7; 5:4-5; 11:10; 18:9,11-13,15-16; 21:4.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-11; 2012-02-02; 2014-09-29)

Tillbaka till Start

16:21-22 När – alltefter omständigheterna – kvinnan må föda fram, har hon sorg, eftersom hennes stund har kommit. Men när – alltefter omständigheterna – hon må avla/föda den lille pojken eller den lilla flickan, drar hon sig inte längre betrycket till minnes, på grund av fröjden att en människa har avlats/fötts in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Nu så har faktiskt och/också ni sorg. Men Jag skall åter skåda er, och ert hjärta kommer att fröjda sig, och ingen lyfter/’tar bort’ er fröjd från er.

Ord för ord: 16:21 (29 ord i den grekiska texten) '-n kvinna'/kvinnan när-alltefter-omständigheterna må-föda sorg har-(hon), eftersom kom '-en stund'/stunden hennes. när-alltefter-omständigheterna men (hon)-må-avla/föda den lille-pojke-eller-lilla-flicka, inte-längre drar-(hon)-sig-till-minnes '-et betryck'/betrycket på-grund-av '-en fröjd'/fröjden att avlades/föddes (en)-människa in-i '-en utsmyckning'/utsmyckningen. 16:22 (24 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus prima manus) och ni nu faktiskt så sorg har. åter men skall-(jag)-skåda er, och kommer-att-fröjdas ert '-t hjärta'/hjärtat, och '-en fröjd'/fröjden er ingen lyfter från er.


1883: När kvinnan föder barn, har hon bedröfvelse, emedan hennes stund är inne, men när hon har födt barnet, kommer hon icke mer ihåg sin nöd för glädjen, att en människa är född till världen. Så hafven ock I nu bedröfvelse; men jag skall åter se eder, och edert hjärta skall glädjas, och ingen tager eder glädje från eder.

1541(1703): När qwinnan föder barn, hafwer hon sorg; ty hennes stund är kommen; men när hon hafwer födt barnet, kommer hon sin bedröfwelse intet ihåg; ty hon gläds, att menniskan är född i werldena. Så hafwen I ock bedröfwelse; men jag skall åter se eder, och edert hjärta skall glädjas, och ingen skall taga eder glädje ifrån eder.

LT 1974: Det kommer att bli samma glädje, som när en kvinna har värkar när hon ska föda sitt barn – hennes smärta byts mot hänryckt lycka, och smärtan är glömd. Ni sörjer nu, men jag ska se er igen, och då kommer ni att bli glada, och ingen kan ta den glädjen från er.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren) talade till kvinnan: ”Då Jag fullgör, fullgör Jag dina sorger och ditt suckande. I sorger skall du föda fram barn.” (1 Mos 3:16a, Grekiska GT)

(Bileam sade:) ”Jag skall visa honom och/men visst inte nu. Jag kallar honom lycklig, och han närmar sig inte. En stjärnbild skall ‘sticka upp’/’träda i dagen’ ut ur Jakob, och en människa skall stå upp ut ur Israel.” (4 Mos 24:17a, Grekiska GT)

(David sade: ”De som hatade mig) kom i förväg före mig i/på mitt betrycks dag, och/men Herren blev 'mitt stöd emot'/'min stödjepunkt'. … Han tog mig ut för Sig själv, eftersom Han var tillfreds i/med mig.” (2 Sam 22:19,20b, Grekiska GT)

(Mordokaj sade till Herren:) “ ... Vänd vår bedrövelse ’in i’/till mod.“ (Ester 4:17ha/C10a, Grekiska GT)

I de här dagarna fördes/kom judarna till vila från sina fiender. Och (detta hände) i den månad i vilken de vände/’vände om’ ... från bedrövelse in i fröjd och från smärta in i en god dag, (för) att leda/fira helt goda dagar av/med bröllopsmåltider och glatt lynne, då de skickade ut portioner/gåvor till vännerna och de utblottade. (Ester 9:22, Grekiska GT)

(Den här sången skall sjungas i Judas' land:) “Som (kvinnan) som är i födslovånda närmar sig det att föda fram och på/i sin födslovånda utropade/skrek ut, på det här sättet blev vi för Din välkomnade på grund av ’Din fruktan’/’fruktan för Dig’, Herre. Vi ’tog i moderliv’/’var med barn’ och vi var i födslovånda och vi födde fram. Din räddnings ande hade gjort/avlat uppå jorden, emellertid/men de som hade sin bostad ’i, i uppå’/på jorden skall falla. Dina döda (kroppar) skall stå upp, och de (som är) i minnesgravarna skall resa sig. Och de (som är) i jorden skall göra sig glada.“ (Jes 26:17-19a, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Skåda, de som är slavar åt Mig skall jubla i/med glatt lynne.” (Jes 65:14a, Grekiska GT)

(Herren sade till de som välkomnade Jerusalem:) ”Ni skall skåda (när Sion föder sina söner), och ert hjärta skall fröjda sig.” (Jes 66:14a, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Jag skall ’hälla ut’/utgjuta en fröjdbringande (nåds) och medömkans Ande emot Davids hus och emot Jerusalems invånare, och de skall se emot, i riktning mot Mig ... och de skall ’skära sig’/sörja emot honom ett sörjande som emot en välkomnad, och de skall orsakas/känna smärta, en smärta som på (en som) föder för första gången.” (Sak 12:10, Grekiska GT)

(Tobit sade till sin son:) “Lille pojke, kom ihåg (din mor), eftersom hon har skådat (och skådar) många faror ’på dig’/’för din skull’ i underlivet.” (Tobit 4:4a, BA)

(Edna sade till sin dotter:) “... Må himlens Herre ge dig fröjd i stället för din sorg.” (Tobit 7:17a, S)

(Tobit sade till Herren:) “Lyckliga alla de människor som kommer att vara sorgsna ’på Dig’/’för Din skull’, på/för ... skull’ alla Dina piskor, eftersom de kommer att fröjda sig i Dig och skåda all Din fröjd in i (den kommande) tidsåldern. ... ” (Tobit 13:14b eller 13:16a, S)

(Tobit sade till sin son:) “De som välkomnar Gud uppå/’med avseende på’ sanning kommer att fröjda sig. ...” (Tobit 14:7b, S)

(Salomo sade:) “Då (de rättfärdiga) har uppfostrats (i) få/små ting, skall de behandlas väl (i) stora ting.” (Salomos Vishet 3:5a)

(Jesus, Syraks son, sade till sina barn:) “På ditt betrycks dag kommer ditt (betryck) att ihågkommas uppåt/’i höjden’.” (Syr 3:15)

(Jesus, Syraks son, sade:) “I (de) första ting(en) kommer (visheten) att gå i sällskap med (den som tror på henne) på ett isärvänt/förvänt sätt. Hon kommer att leda/föra fruktan och feghet emot honom och plåga honom i sin uppfostran, ända till dess att han inte må tro i/på sin själ, och hon kommer att pröva honom i sina grundlagar. Och/men hon kommer 'enligt rakt'/strax åter att ’leda upp emot’/’vända tillbaka’ i riktning mot honom och göra honom glad och avslöja för honom sina gömda ting. (Syr 4:17-18)

(Jesus, Syraks son, sade: ”Guds folk) var i födslovånda som de som föder fram.” (Syr 48:19b)

(Baruk sade till Jerusalems invånare:) “Jag sände ut er i sällskap med bedrövelser och gråt, men Gud skall ge er tillbaka till mig i sällskap med lust och glatt lynne in i (den kommande) tidsåldern.” (Baruk 4:23)

(Profeten sade till Sion:) “Då (Gud) har lett/fört på er de dåliga tingen, kommer Han att leda/föra på er det tidsålderslånga glada lynnet i sällskap med er räddning.” (Baruk 4:29)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Jesus) hade kallat till (Sig) en liten pojke (eller flicka), fick Han honom/henne att stå i (lärjungarnas) mitt, och Han talade: “Amen, säger Jag er: Om ni – alltefter omständigheterna – ej må vända er och bli som de små pojkarna och flickorna, må ni inte/förvisso ej komma in i, in i himlarnas rike.“ (Matt 18:2-3)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Alla de här tingen (är) en början av födslovåndor. Då skall de ’ge er till sidan av’/’överlämna er’ ’in i’/till betryck.” (Matt 24:8-9a)

(Mariam (א,*א) från Magdala och den ’en annan’/andra Maria hade snabbt gått) bort från minnesgraven i sällskap med fruktan och stor fröjd. ... Och skåda, Jesus ’gick för att möta’/mötte dem och sade: ”Fröjda er.” (Matt 28:8a,9a)

(Budbäraren sade till Sackarias:) “Det kommer att vara fröjd för dig och jubel, och många kommer att fröjda sig på/’för ... skull’ (din sons) ursprung.” (Luk 1:14)

För Elisabet var hennes tid av det att föda fram uppfylld, och hon avlade/födde en son. Och de som bodde runt omkring och hennes släktingar hörde, att Herren hade gjort Sin barmhärtighet stor i sällskap med henne, och de fröjdade sig tillsammans med henne. (Luk 1:57-58)

(Budbäraren sade till herdarna:) “Frukta ej, ty skåda, jag kommer med ett gott litet budskap till er, en stor fröjd ... till varje/hela folket, att det idag har fötts fram en Räddare åt er, och Han är en kristus/smord herre.” (Luk 2:10-11a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Lyckliga de som nu gråter, eftersom de (א*) kommer att skratta.” (Luk 6:21b)

(Jesus sade till de sjuttio:) "Jag tittade (hela tiden) på motståndaren som hade fallit ut ur himlen som en ljusstråle. Skåda, jag har gett (och ger) er den (rättsliga) myndigheten att trampa ovanpå ormar och skorpioner och emot varje fiendens förmåga, och ingenting kommer att (א,* א, A) * (א*) handla orättfärdigt (emot) er. 'Mer än'/emellertid fröjda er ej eftersom andarna underordnar sig er, men/utan fröjda er eftersom era namn är (och har varit) inskrivna i himlarna." (Luk 10:18-20)

(Jesus sade till en viss ledare:) ”Sälj alla ting så många som du har och ge (א,*א,A) (det) till utblottade. ... (Ledaren) blev mycket sorgsen, ty han var (hela tiden) oerhört rik.” (Luk 18:22b,23b)

(”Ledarskapet för hundra man” sade om Jesus:) “Förvisso var den här Människan (hela tiden) rättfärdig.” (Luk 23:47b)

(Lärjungarna) vände tillbaka in i Jerusalem i sällskap med stor fröjd. (Luk 24:52b)

(Paulus och Barnabas sade till lärjungarna:) “Genom många betryck måste vi komma in i, in i Guds rike.” (Apg 14:22b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Ljuset) var (hela tiden) det sanna ljuset, som ger ljus åt varje människa som kommer in i utsmyckningen/'den utsmyckade världen'. (Joh 1:9)

Roddarna/tjänarna svarade (prästledarna och fariseerna): ”’Inte heller någonsin’/aldrig har en människa samtalat på det här sättet som Den här, Människan, samtalar (P66,א*)!” (Joh 7:46)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Eftersom Jag emellertid har samtalat (och samtalar) de här tingen (med) er, har sorgen fullbordat/fyllt (och fullbordar/fyller) ert hjärta.” (Joh 16:6)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Amen, amen, Jag säger er att/: ’Ni kommer att gråta och klaga, men utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ kommer att fröjda sig. Ni kommer att vara sorgsna, emellertid/men er sorg kommer att bli ’in i’/’med syfte på’ fröjd.’” (Joh 16:20)


Hembygdens predikan:

En liten tid? Ja, så frågade lärjungarna i fordom och så frågar många idag. Låt oss med ledning av vår text söka ge svaret, och för det första få säga varandra: En liten tid varar skilsmässan. Sedan kommer återseendet. Nog kom det en lång, mörk och dyster Långfredagskväll för alla Jesu vänner, ty de såg inte mer hans ansikte, och hans ögon hade brustit i döden, och nu låg han där död och begraven. Men hör, efter en liten tid av försagdhet och djup förtvivlan kommer Påskdagsmorgonens gryningsstund, då de återsåg honom, som de hade lärt sig älska, i ny och förklarad gestalt. Ty döden var, Gud vare lov, inte slutet och påskklockor ringde över vägen till både Getsemane och Golgata.

När nu Jesus i vår text liksom riktar lärjungarnas blick framåt, så visar han inte endast vad den ene eller andre skulle möta och gå igenom, utan han vill genom sina ord visa vad vi alla förr eller senare nödgas möta under vår färd mot evigheten. Och ingen enda av oss undgår dödens och avskedets bittra erfarenhet, då banden som har förenat oss med nära och kära klippes av och den objudne gästar och skördar sina offer än här och än där.

Det är dock Jesu uppståndelse ifrån de döda som tänder odödlighetens hopp i denna förgängelsens värld, och sorgen och saknaden blir inte längre så hopplös. Ty vi behöver inte sörja såsom de som icke hava något hopp. O, sorgenatten är, Gud vare lov, inte stjärnlös, utan det är ljus över griften, och vi instämmer alltfort med apostelns hoppfulla bekännelse, även om blicken är tårskymd understundom: ”Lovad vare vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader som efter sin uppståndelse från de döda har fött oss på nytt till ett levande hopp.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

(Madickens och Lisabets) lilla bror har tydligen bestämt sej för att komma till världen just precis på julafton. ... Pappa travar oroligt fram och tillbaka genom hela huset. ... "Lugna sej", säjer Alva (till pappa). "Jag har haft sju småsyskon, så jag vet. Det tar sin tid, men sen blir det så mycket roligare." (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 217,220)

Feuillet … fäster uppmärksamheten på 1 Mos 3:16: ”I sorg (lypê) skall du föda (tiktein) barn.” Detta är viktigt, eftersom berättelsen om Adam och Eva ibland föreslås som möjlig bakgrund till den symbolik som används av Johannes. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 721)

Hundratusende människor kommer i skockar till Kiviks marknad och trängs; våra hjordinstinkter blommar som aldrig förr i motorernas tid. Och i tidningen läses att svenskarnas uppgift i världen kunde vara att hejda befolkningsexplosionen så klokt och så klyftigt i Kina och Indialand. Vi högrationella familjeplaneringsexperter kunde bistå med råd och dåd så att vattnet och maten försattes med ämnen som bromsade nativiteten på det att den hotande svälten försvann och lyckan säkerställdes på jorden till evig tid. Jojo, omätligt är vårt förstånd som beräknar så bra vad som är bäst för vårt släkte om hundra år och kvackar så kunnigt med generationer och gener. Vi som haft lyckan att födas och dagligen äter på mjölkbar vår närande lunch, vi flockas helt lustigt i trängseln på Kiviks marknad. (Alf Henrikson "Medan göken tiger" s 40; Kiviks marknad)

Denna samma fredagskväll för 17 år sen (år 1926) låg jag i födslovåndor, oj, vad det gjorde ont! Det ska bli skönt att lägga sig nu och veta, att man åtminstone sannolikt får sova utan smärta. Och i morgon blir Lars 17 år. Bodde han i Tyskland, bleve han eller rättare vore han redan uttagen till krigstjänst, inte precis vid fronten men ändå. . . . Berlin bombas immerbadd. Senast nu i natt å det fruktansvärdaste. (Astrid Lindgren "Krigsdagböcker 1939-1945" s 198; 1943-12-03)

(Jurij Andrejevitj) fick veta att förlossningen hade börjat under natten, att vattnet hade gått i gryningen och att starka kramper oavbrutet hade förekommit sedan morgonen. Hals över huvud störtade han i väg till kliniken, och när han kom utefter korridoren hörde han genom dörren, som av oaktsamhet lämnats på glänt, Tonjas hjärtslitande skrik, så som de skriker som blivit överkörda och med lösslitna lemmar dras fram under en järnvägsvagn. ... Inifrån sjukrummet kom en syster. Kvidandet från en nyfödd trängde ut därifrån. Hon är räddad, hon är räddad, upprepade Jurij Andrejevitj glatt för sig själv. "En liten son. En pojke. En lycklig nedkomst", sa sjuksystern och drog på orden. "Just nu får ni inte komma in. Vi säger till när det blir tid. Då får ni allt vara riktigt snäll mot barnaföderskan. Hon har slitit ont. Med det första. Det är alltid svårt med det första." ... Där hon låg högre upp mot taket än vanliga dödliga, sjönk Tonja in i det genomlidnas dunster, det var som om det ångat om henne av ytterlig utmattning. Hon höjde sig mitt i rummet som en lastbåt som nyss förtöjts och lastats av mitt i en vik, insatt i fraktfart över dödens hav och till livets kontinent med nya själar som flyttar över hit, ovisst varifrån. Den hade just landsatt en sådan själ och låg nu för ankar och vilade ut med hela tomheten av sina lättade sidor. Tillsammans med den vilade dess bräckta och slitna rigg och förhydning ut och dess glömska, dess slocknande minne av var den nyligen varit, vad den överseglat och hur den lagt till i hamnen. (Boris Pasternak "Doktor Zjivago" s 113-114; år 1916?)

"Hittills har det ansetts att det viktigaste i evangeliet är de sedelärande ord och regler som finns inneslutna i budorden", (sade Nikolaj Nikolajevitj), "men för mig är det väsentliga att Kristus talar i liknelser ur det vanliga livet och förklarar en sanning i vardagens ljus." ... (Nikolaj) förde inte dagbok, men en eller två gånger om året skrev han i ett tjockt sammelhäfte in de tankar som mest hade frapperat honom. Han tog fram häftet och började fylla sidorna med kraftig, tydlig stil. Detta är vad han skrev: " ... Rom var en marknadsplats för lånade gudar och erövrade folk. ... I denna överhopning av smaklöshet i marmor och guld trädde med lätta fjät denne galilé, klädd i ljus, så understruket mänsklig, så avsiktligt provinsiell, och från detta ögonblick upphörde folken och gudarna och började människan, människan-timmermannen, människan-plöjaren, människan-herden i sin fårahjord i solnedgången, människan, vars namn inte klingar det ringaste stolt, människan som bäres ut av alla mödrars vaggsånger, av all världens tavelgallerier." (Boris Pasternak "Doktor Zjivago" s 48-50; omkring år 1905)

Dottern: "Varför födes du med smärta, Varför plågar du din moder, Mänskobarn, när du skall skänka Henne modersfröjden, Fröjden över alla fröjder?" (August Strindberg "Ett drömspel" s 93)


ca 1900 - ca 1850

Ett betänkligt tecken för (den hvita) rasens framtid är äfven, att dess fortplantning är stadd i sjunkande. . . . Det är tills vidare den årliga ökningen som minskas, och fortgår denna minskning, måste den tid komma, då den relativa minskningen blir hvad den vardt i det romerska kejsardömets Europa, absolut och västerns länder ödeläggas eller tagas i besittning af främmande aflingsstarkare folk. . . . Bland de flere orsakerna till födelsesiffrans nedgående är det kringsiggripande tvåbarnssystemet. . . . En af (hellenernas) häfdatecknare, Polybius (född år 204, död 122 före Kristus), påpekar, att den fruktsammare delen af det hellenska folket, dess åkerbrukande, hade genom invandring till städena länge minskats, och att det på hans tid kommit därhän, att hela Grekland led af barnlöshet och människobrist, så att åkrarne nu saknade armar och äfven städerna tömdes på invånare, detta "ehuru hvarken oafbrutna krig, ej heller farsoter hemsökt oss". "Ty", fortfar han, "hellenerna vilja ej mer ingå äktenskap, och om de göra det, vilja de icke uppfostra flera barn, utan blott ett eller högst två, för att låta dem uppväxa i välstånd och ärfva en odelad förmögenhet. Så har det onda ökat sig obemärkt och likväl hastigt." (Viktor Rydberg "De hvite och de gule" s 401-403)

Då min hygglige pater Henrik (i boken "Singoalla") säger, att namnet Sorgbarn är ett underligt namn, dock kändt i den heliga skrift, låter jag honom hänsyfta på 1 Mosebok 35:18, där Rakel, då hon med sitt eget lifs förlust köper inträde i världen åt sin yngste son, kallar honom "Ben-Oni". Den latinska bibelöfversättning, som patern får anses ha studerat, tolkar detta namn "filius doloris mei" = sonen af min smärta. Men då det latinska "dolor" brukas icke allenast för kroppsligt lidande, utan ock för andligt - för sorg, bedröfvelse o.s.v. - har jag funnit det naturligt, att patern, när han hör namnet Sorgbarn, tänker på uttrycket "filius doloris". ... Orsaken, hvarför jag föredrog namnformen "Sorgbarn" framför "Smärtebarn", "Smärteson", var väl väsendtligen en estetisk. (Viktor Rydbergs brev III "Brev från Viktor Rydberg 1882-1895" s 153-154; brev 20 febr 1895 till Otto Borchsenius)

Estetikern: Idealismen ger oss hänförande inblickar i en paradisisk värld. . . . Idealismen är den stämning och är den syn på tingen, som vår mänsklighet, betraktad som väntande kvinna med fostret i sitt sköte, skall hava för att lyckligt föda den "nya människan", den inom oss gömda ädlare formtypen till världen. (Viktor Rydberg "I skymningen" s 38)

De barn som fötts i deportationen kallas inte för någonting; med tiden räknas de till de beskattningsbara och kallas bönder eller borgare. F.n. fixeras deras sociala ställning på följande sätt: "oäkta son till deporterad kvinna", "dotter till kolonist", "oäkta dotter till kvinnlig kolonist" etc. När den adelsdam som gift sig med en deporterad, fick veta att hennes barn skrivits in i kyrkböckerna som son till kolonist började hon gråta bittert. Varje ny familjemedlems födelse möts med kyla; ingen sjunger vid vaggan och det enda man hör är olycksbådande klagan. Föräldrarna säger att de inte har mat att ge dem, att barnen inte kommer att få lära sig något gott på Sachalin och att "det bästa vore, om den barmhärtige Guden tog dem till sig". Om barnet gråter eller har upptåg för sig skriker man ilsket: "Var tyst, om du ändå måtte dö!" Men vad man än säger och hur man än förbannar är ändå barnen de nyttigaste, de behövligaste och behagligaste människorna på Sachalin. De deporterade inser det. Med barnen kommer en aning ömhet, renhet, mildhet och glädje in i den förråade, moraliskt nedslitna sachalinfamiljen. I sin oskuld älskar de sin lastbara mor och rövare till far över allt på jorden. Och om en deporterad som vant sig av med vänlighet blir rörd av en hunds tillgivenhet - vilket värde måste då inte ett barns kärlek ha för honom! Barnen är ofta det enda som håller de deporterade uppe, som räddar dem från förtvivlan och slutgiltigt förfall. (Anton Tjechov "Sachalin" s 173; Tjechov besökte Sachalin 1890)

Tre timmar förgår. Marja Petrovna sitter vid barnaföderskans bädd och viskar. De båda kvinnorna har redan hunnit bekanta sig med varandra, har lärt känna varann, utbytt tankar, beklagat sig ... "Ni får inte prata", säger ackuschörskan oroligt, men kommer själv med en massa frågor. Och så öppnas dörren, och sakta, med pondus träder Kirjakov själv in i sängkammaren. Han sätter sig på en stol och stryker sina polisonger. Tystnad inträder ... Marja Petrovna betraktar skyggt hans vackra men lidelsefria, träaktiga ansikte och väntar på att han skall säga något. Men han tiger envist och tycks fundera på något. Utan att bry sig om att vänta längre beslutar ackuschörskan sig för att själv börja ett samtal och säger det man brukar säga vid barnsbörder: "Och nu blir det, Gud vare lov, en människa till i denna världen!" "Ja, det är glädjande", säger Kirjakov med samma träaktiga ansiktsuttryck. "Fast å andra sidan är det ju så att för att ha överflöd på barn måste man ha överflöd på pengar. Ett barn föds varken mätt eller klätt." Över barnaföderskans ansikte far ett uttryck av skuldmedvetande alldeles som om hon bragte en levande varelse till världen utan tillstånd eller av en ren nyck. Med en suck reser sig Kirjakov och går värdigt sin väg. "Men vad har ni för en man, gu'vare med honom ...", säger ackuschörskan till barnaföderskan. "Så förskräckligt sträng, och aldrig ett leende ..." Barnaföderskan berättar att sådan är hennes man alltid. Han är hederlig, rättrådig, förståndig och god ekonom, men allt detta i så ovanligt hög grad att det trycker en vanlig dödlig till jorden. Släkten har dragit sig ifrån honom, tjänstefolket härdar inte ut mer än någon månad, bekanta finns det inga alls, och hustru och barn går i en evig spänning av rädsla för vart steg de tar. Han slåss aldrig, skriker aldrig och har långt flera dygder än fel, men när han går hemifrån känner alla sig lättade och väl till mods. Varför det är så kan barnaföderskan inte själv förstå. "Kittlarna skall göras ordentligt rena och ställas undan i handkammaren", säger Kirjakov, som åter kommer in i sängkammaren. "Och de slipade flaskorna skall också gömmas, de kan komma till användning." (Anton Tjechov "Ett unikum" s 52-53)

Det var den sista dagen i april som den unga kvinnan födde sitt barn. Värkarna kommo på eftermiddagen, vid fyratiden, just som hon höll på att stryka ett par gardiner åt fru Fauconnier. Hon ville dock inte gå med detsamma, hon stannade kvar, satt på en stol och vred sig i plågor, och fortsatte att stryka, så snart värkarna gåvo med sig något. Det var bråttom med gardinerna, hon ville nödvändigt få dem färdiga. Kanske var det bara ett anfall av kolik för resten, litet knip i magen var ju inget att fästa sig vid. Men när hon skulle ta itu med skjortorna, blev hon kritvit i ansiktet. Hon måste gå från tvättinrättningen, tvärs över gatan, medan hon vek sig dubbel och måste stödja sig mot väggarna. En arbeterska erbjöd sig att följa henne hem. Hon avböjde, bad henne endast gå in till barnmorskan bredvid, på rue de la Charbonnière. Det stod ju inte för livet heller. Det skulle säkert inte hända något på hela natten. Trots värkarna skulle hon laga middag åt mannen, då han kom hem. Så skulle hon kasta sig ett slag på sängen, utan att klä av sig en gång. Men i trappan fick hon på nytt en sådan värk, att hon måste sätta sig ner på ett trappsteg, med båda händerna tryckta mot munnen för att inte skrika högt. Hon skämdes nämligen över att bli ertappad där, kanske av några karlar som voro på väg upp. Värkarna gingo över, och med en suck av lättnad öppnade hon dörren, övertygad om att hon tagit miste. . . . Köttet bryntes redan i pannan, då hon började kallsvettas igen och fick värkar på nytt. Hon vände på köttet i stekpannan, medan hon nervöst trampade framför spisen, med blicken skymd av stora tårar. . . . Hon orkade inte längre ta sig fram till sängen, hon föll omkull och födde barnet på golvet, på en halmmatta. När barnmorskan kom, en kvarts timme senare, förlöste hon henne där. (Emile Zola "Krogen" s 126-128)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Var gång ett barn är fött, uttrycker sig glädjen i lägsta koja som i högsta palats lika hjärtlig, om än olika högljudd. Själva den plågade, nyss mellan liv och död svävande modern, när hon trycker den nykomna älsklingen till sin återlivade barm, så kommer hon sin bedrövelse intet ihåg, ty hon gläds att människan är född i världen. Men vad är allt, som i större eller mindre kretsar under försvinnande stunder utgör de dödligas korta fröjdeämne, mot den av himmelska andar bebådade stora, eviga glädje, vilken alla folk, alla människor, vederfaras skall? Vad är timlighetens högsta förhoppningar, även om de inom tidens gränser uppfyllas, mot det fullbordade och i obegränsad fortgång sig framgent fullbordande nådelöftet, att Kristus är kommen i världen, och att vi genom tron skola hava liv i Hans namn? Ty det är icke något annat namn under himmelen oss givet, i vilket vi kunna saliga varda, utan allena Jesu Krist namn. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Första bandet" s 62; Juldagen)

Under två timmar såg det ut som om nedkomsten skulle låta vänta länge på sig men framemot gryningen kom smärtorna plötsligt tillbaka med stor häftighet och blev snart förfärliga. ... Ibland blev pinan så häftig att (Jeanne) blev alldeles tom i huvudet. Styrka, liv, medvetande - allt var fyllt av plåga, inget annat än plåga. ... En fruktansvärd kramp högg tag i henne, det gjorde så ohyggligt ont att hon tänkte: Jag dör, jag dör. Hon greps av en rasande upproriskhet, hon ville skrika förbannelser och kände ett vanmäktigt hat mot mannen som hade bragt henne i fördärvet och mot det okända barnet som tog livet av henne. Hon gjorde en sista yttersta kraftansträngning och spände hela sin kropp för att kasta ifrån sig denna börda. Och med ens tyckte hon att hela hennes mage tömdes. Hennes plågor dog bort. ... Det nyfödda barnets svaga jämmer trängde in i hennes själ, i hjärtat, i hela hennes utmattade kropp och omedvetet sträckte hon ut armarna. Hon genomilades av glädje och längtade efter denna nya lycka som just hade slagit ut i blom. För ett ögonblick kände hon sig befriad, lättad och lycklig, så lycklig som hon aldrig hade varit förut. Hennes hjärta och kropp fick nytt liv, hon kände att hon var mor. Hon ville se sitt barn. ... Hon hade något att älska så högt att hon inte behövde bry sig om något annat i världen. (Guy de Maupassant "Ett liv" s 99-100; år 1820 i Frankrike)

”Nu börjar det regna igen”, (sade Fabbe). "Regn i dag, solsken i morgon, vandraren alltid glad. Tack och farväl!" (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 29; I Jönköpings slott)

(Gud) will wara de frommas Gud, nemligen deras, som Honom frukta och på Honom förtrösta och (vilka) Han äfwen gifwit stora löften. Deraf följer, att såwäl åt sina christna, som åt den andra hopen, gifwa något annat, än hwad de hafwa här på jorden. Det lär wäl ock wara en af de förnämsta orsaker, hwarföre Han låter de christna på jorden lida, att Han dermed will wisa, det Han har i sinnet att göra något annat med beggedera. Derföre måste nu både de troende christnas lidande och den gudlösa werldens ondska, tyranni, raseri och förföljelse emot de fromma wara ett säkert wittnesbörd om ett tillkommande lif och en slutlig Guds dom, hwarigenom då åt alla menniskor, onda och goda, gifwes en ewig och oupphörlig wedergällning. ... Likasom (Paulus) wille säga: o, I kära christna! Låten edert lidande wara eder kärt och dyrbart och tänker icke, att Gud derföre wredgas på eder eller har förgätit eder; ty I hafwen derutinnan en stor nytta och tröst, nemligen att I derigenom hafwen det wittnesbördet, att Gud will wara en rätt domare och göra eder öfwerswinnerligen saliga, men ock hämnas på edra förföljare. Ja, I hafwen ett oswikligt wittnesbörd derutinnan och kunnen utan det ringaste twifwel trösta och glädja eder deraf, att I hören till Guds rike och redan blifwit wärdiga dertill, emedan I för dess skull liden. Ty hwad en christen här på jorden lider af djefwulen och werlden, det wederfares honom förwisso endast för Guds namn och ord skull. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 540 i kommentar till 2 Thess 1:3-10)

Det är en skön tröst, att allt de kristnas kors tager en så fröjdefull ändalykt och glad utgång, huru bedröflig begynnelsen än må vara. Tvärt däremot har världsbarnens lycksalighet en glad begynnelse, men den tager en bedröflig och förskräcklig ändalykt. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 33)

(Jesus) sade inte “ett barn har fötts” utan “En människa”. Ty för min tanke anspelar Han här på Sin egen Uppståndelse. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:292)

När ett barn föddes i en judisk familj var glädjen stor och föräldrarna jublade. Byn eller kvarteret underrättades om den lyckliga händelsen och fick besked om att på gammalt sätt en glädjefest skulle äga rum, där grannar och vänner skulle inbjudas att kalasa. ... Lyckönskningarna blev särskilt varma om det var fråga om ett gossebarn. ... Särskilt stor var glädjen när första barnet i en familj blev en gosse. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 81-82)

Nationell stolthet ... betraktade varje israelits födelse nästan som om detta uppvägde allt annat i världen. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 353)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1900

Juninatten när de första värkarna kom hade jag tiggt mig till att ligga bredvid mor. Vi trängdes och bökade. Jag var rädd. Det gjorde ont på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig. Skulle det verkligen göra så ont? Hur skulle man i så fall stå ut? ... Förlossningen blev som den brukar bli för förstföderskor, lång och ohjälpligt smärtsam. Mor var med nästan hela tiden. Det blev en präktig pojke. Jag var lycklig. (Ann-Charlotte Alverfors "Vem ska trösta Gösta?" s 90-93)

Överrumplande som en uppvirvlande vind drar smärtan genom henne. Värkarna växer som utförsrullande snöklot. Sågande vassa emellan underliv, ljumskar och ryggslut. ... Getrud dricker en kopp kaffe, men förmår inte äta något till. Hon har svårt att sitta stilla. Som om hon försöker att hejda själva smärtan bromsar hon fötterna i golvet. "Det här är min själ ingen sinekur", säger mamma. Skyndsamt tillägger hon: "Men du kan ju trösta dej med att det tar slut det också." Getrud är rädd. Nervöst huttrande tänker hon att hon kanske kommer att dö under förlossningen. Inunder den kaffetåriga vaxdukskanten knäpper hon sina svullna händer och ber till gud. En tvivlares tvångsmässiga bön. ... Med värken som fastnupna kniptänger runt mage och rygg springer Getrud på dundrande fötter. Springer emellan köket och finrummet. ... "Hur känns det?" undrar mamma. "Är det långt mellan värkarna?" "Jag vet inte", svarar Getrud i en sammanpressad viskning. Det känns som om det värker hela jävla tiden." ... Sent på eftermiddagen rullas hon in på förlossningsrummet. Getrud biter läpparna blodiga, kränger häftigt från ena sidan till den andra. ... Kraft till att ropa har hon inte längre. Kroppen spänns i en krystande vid båge. ... Getrud vrålar, gurglar, med det blodsprängda ansiktet rinnande av saliv, tårar och snor. Tom, smärtfri, saligt utmattad hör hon skriket. ... Då hon och barnet blivit tvättade, kommer mamma tillbaka. Leende stryker hon Getrud över huvudet. ... Inför hemkomsten känner Getrud en jublande glädje. ... Hon förnimmer ett oåtkomligt högmod, en okuvlig stolthet över barnet som hon håller i sina armar. (Ann-Charlotte Alverfors "Snabelros" s 217-234)

Många har förundrat sig över krigsårens stora barnkullar. Hur vågade någon skaffa barn i en så orolig tid! Ja, vi har nog förundrat oss själva efteråt. Egendomligt nog var det helt "ute" att föda sina barn i hemmet, trots att vi hade en kompetent barnmorska i samhället. Nej, in till Jönköpings B B (nuvarande K K) (år 1986) skulle vi, trots de få och opålitliga bilarna. Jag har själv väntat några långa timmar en lördagsnatt på en bil, som skulle forsla mig in till B B. Men allt brukade som väl var gå lyckligt. Barnbördsavdelningen i Jönköping hade den här tiden, som så mycket annat, en något militärisk prägel, med stränga syster Alfrida som överste och vi mammor som förskrämda och hunsade rekryter. Inget fjäsk här inte, varken för mammor eller barn! Man åkte hem med förmaningar ringande i öronen: "Ta nu inte upp honom om han skriker! Har han fått mat, torra blöjor och rapat ska han ligga i sin säng, och därmed basta. Det andra är bara sällskapssjuka, och det ska man inte uppmuntra." Det var tydligen meningen att vi skulle fostra kärva och hårdföra soldater åt fosterlandet. Som väl var blåste de här förmaningarna snart bort under mormors och farmors överinseende. Någon mammaledighet, eller, ännu mindre pappaledighet, förekom naturligtvis inte. De få mammor som yrkesarbetade hade inte svårt att få billig hemhjälp. Att en pappa skulle ta hand om ett spädbarn var en helt omöjlig och löjlig tanke. (Anna-Lisa Hermansson "Att leva i krigsårens Vaggeryd 1939-1945" s 56)

Vid S.A.M:s (Svenska Alliansmissionens) grundläggande årsmöte i Jönköping 1919 predikade kyrkoherde Henriks över Joh. 16:16-23 om "den lilla tiden". Han sade bl.a. då: "Den lilla prövotiden och skoltiden går snart över, och sedan skola vi se Jesus, såsom han är, och ingen skall taga vår glädje ifrån oss." Själv hade han endast en kort tid kvar på jorden, då han uttalade dessa ord. (Gustaf Svensson "Henriks-minnen" s 92; Svenska Alliansmissionens och Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1939)

Svenarums socken hade (under 1910-1920-talet) anställt en barnmorska som hette Hilma Melin. ... Det har berättats för mig att när Fröken Melin ... var hos Larsson i Hagafors och Johan Larsson kom hem från sitt arbete och blev meddelad om ... (att) det kommit tre barn på en gång ... (att han då) grät. ... Han tänkte väl på sin fattigdom och försörjningsplikt (bl a för de nio barn som familjen hade redan innan de flyttat till Hagafors). Fröken Melin tröstade honom. - "Gråt inte", sa hon, "för de leva inte." (Gideon Torarp "Barnrika familjer i Svenarum" s 53,62-63)

Vistelsen i Sanna (mellan Jönköping och Huskvarna) den 19.9 till 20.12 (1905) kostasde drottning (Sofia) 23.436 kr. . . . Det kan vara intressant att titta lite närmare på utgiftsposterna i december. . . . Fattiga gumman Hillman haft 16 barn. . . . Huskvarna Missionsförening 100 kr. . . . Den 17 december Skolbarnen i Sanna till varm mjölk 100 kr. (Elvy Nilbratt "Drottning Sofias besök i Vättersnäs anno 1905" s 57)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Pigan (Beda) fick också vara med drängen vid kolning ute i skogarna. Det kunde ta både två och tre veckor innan milorna kolnat ned. ... Kolahyttan var under dessa veckor bostad för både dräng och piga, de var helt för sig sjålva i skogen. När kvällen kom slöt sig mörkret som en säck över de ensamma två. Det gick illa för Beda. Men Johan, så var drängens namn, var inte karl för sin hatt. För att frita sig själv baktalade han Beda för vem som ville höra på och svärtade ner henne på alla sätt, för att ingen skulle tro att han hade något tycke för flickan eller brydde sig om henne, ej heller att han skulle vara far till det barn som skulle komma till världen framöver. Ja, vid tinget i Sävsjö lyckades han till och med, med hjälp av en s.k. processmakare, svära sig fri från faderskapet. Beda, i sin svåra ställning, var över sig given och höll på att ta sitt liv flera gånger. När sedan väckelsen kom till (Svenarums)bygden lämnade sig Johan åt Gud och fick svår samvetsnöd för sitt förhållande till Beda. Han gick till flickan och erkände, att han var far till barnet samt överlämnade två hundra kronor. Inte mycket att föda upp ett barn på, men Beda tyckte hon fått någon form av upprättelse. För Johan som tjänade en krona om dagen som skogshuggare, var det stora pengar. För brottet att svära falskt fick Johan två månader på fästning. (Martin Ader "Så var det 1888" s 101)

Barnet dröjde och frun var illa däran. ... Det var många mil till närmaste läkare. Någon sådan hjälp var inte att tänka på. Hon måste kämpa vidare ensam. ... I evighetslånga timmar fortgick denna kamp mellan liv och död. Det led mot midnatt, men barnet dröjde ännu. Den unga kvinnan trodde säkert hon skulle dö. Hon viskade om det, hon skrek ut sin förtvivlan, hon grät och jämrade sig. ... Hon blev bitter och anklagande, kastade hårda ord omkring sig, hetsiga sårande ord. ... Så fick hon några lugna ögonblick och då sa (brukspatron) som i förbigående: I natt brinner lamporna överallt på bruket. Hon frågade i likgiltig ton varför de inte släckte ljusen och gick till sängs. "Det är för att du ligger här", sa han med en röst som fick henne att hastigt se upp. ... "Jo, det hade alltid varit så i Lomsjö bruk", förklarade han. "När det var svårt för barnaföderskorna kunde de andra inte heller sova. Kvinnorna gick uppe och vakade, männen drog sig ut på bruksgatan, gick i klungor och samtalade lågt och väntade på bud." ... Den kamp hon kämpade i natt var alla kvinnors gemensamma kamp. ... (Så) kom den svåra stunden. Alla himmelens stjärnor virvlade ner över henne i en vanvettig häxdans och hon rycktes med, virvlade bort ... bort ... Men då skedde undret. Lille Lennart Kåre kom till världen. När hans första skrik ljöd genom rummen blev det som helgdagsafton i herrgårdsbyggningen. ... Barnmorskan grät och skrattade och bad till Gud. Och pigorna i köket slamrade med vattenkittlar och satte kaffekokare över elden. Döden fanns inte längre i huset. Döden hade drivits på flykten och ett nytt liv hade tänts. Brukspatronen gick omkring med dånande steg och tände alla lampor. "Så vet de där nere vad som hänt", sa han medan lyckan höll på att spränga hans hjärta. ... Den där januarinatten var hennes livs största händelse. När hon trodde att hon höll på att sjunka ned i den bottelösa avgrunden och redan kände iskylan omkring sig, öppnades porten till himmelriket. Hon kom på en gång från den mörka, kalla vintern in i sommarlandet. (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 113-116)

Hustrun såg att (gamle Brån) tacklade av. Han borde tänka på själens salighet, sa hon. Ja, Brån tänkte väl även på detta, för när mörkret sänkt sig över bruket låg han ofta med knäppta händer och förrättade sin andakt. Men när dagen ljusnade och hans ögon kunde urskilja den nedrökta skorstenen vid Saxfallet, glömde han nattens värk och vedermöda. Storhammarens dunk var det sista Brån hörde i livet. (Harry Sjöman "Över dem var stjärnorna" s 55)

Kvinnans tacksägelse efter barnafödande genom kyrkogång hade förebilder i Gamla testamentet och innebar hennes återupptagande i den sociala och religiösa gemenskapen. Denna akt skedde allmänt i Månsarps församling fem (till) sex veckor efter förlossningen "i stadgad ordning" före gudstjänstens början fram till 1880-talet. Under pastor Palmbergs tid förekom kyrktagning allt mer sällan, år 1915 "ytterst sällan", för att så småningom helt försvinna som kyrklig sed. (Maria Jonasson, född 1846, bosatt på Kroken berättar:) "Prästen gick fram till dörren och så var det en följekvinna med. När kvinnan nu kom till dörren, fick hon inte gå innanför tröskeln, och där vid tröskeln böjde hon knä och prästen läste bönerna; sedan följde de efter prästen fram. Det slutade nog, när Palmberg kom till Månsarp." Prästerskapet omnämnde ceremonin som en tacksägelseakt efter lycklig nedkomst medan folkfromheten såg den som "en reningsakt" förenad med en gåva till kyrkan. Mödrar till 'oäkta' barn"fick gå in genom sakristian och inte den vanliga vägen". (Göran Åberg "Månsarps kyrka och församling under ett och ett halvt sekel" s 106-107)

Barnmorskan Klara Mathilda Petersson med man och två barn skall hämtas från Jönköping nästa onsdag. Maria kan få åka med dem till Tofteryd. "Du råkar väl vägen? Tag ej miste, när I kommen förbi Stigamo, utan tagen landsvägen till höger, landsvägen rakt fram gåt till Wrigstad" (Håkan Sjögren "Brev till dottern Maria 1878-09-12" s 29)

Till kyrklig ritual hörde kyrkotagning. Gift kvinnas kyrkotagning skedde sju veckor efter barnets födelse. Pallen, på vilken kvinnan skulle knäfalla, placerades i förstugan till kyrksalen, men flyttades efter en tid innanför tröskeln, ännu en tid senare fick kvinnan, åtföljd av en grannkvinna, som ställde sig till vänster, knäfalla vid altarringen. Hände sig att en kvinna, efter ett barns födelse, icke lät sig kyrkotaga, väckte detta stort uppseende, och det dröjde länge, innan denna kvinna återfick sitt anseende. Efter ett äktenskaps ingående räknades noga efter hur lång tid, som förflöt från bröllopsdagen till förste medborgarens ankomst till världen. De nio månaderna räknades till meritlistan: en förkortning av de nio månaderna betygsattes efter antal månader. Hände att en jungfru nedkom med barn före äktenskapslysning, var hon obarmhärtigt prickad för lång tid och fick till straff kyrkotagning ej som gift kvinna, trots hon hade fästman, med vilken hon skulle ingå äktenskap. Denna kyrkotagning skedde i sakristian. Först efter sedan hela församlingen intagit sina platser, inträdde "förbryterskan" och fick denna förmaning: 'Gack och synda icke härefter." Att allas blickar följde henne ingick icke minst i syndastraffet. Organisten omtalade, att han en gång efter sådan förrättning fick intonera till psalmen: "Den signade dag som vi nu här se." Efter gudstjänstens slut infann sig barnfadern och lät anteckna två kronor till kyrkan och två till de fattiga. ("Mellan Härån och Rasjön 1983" s 124; Glimtar ur allmogehem i Åker på 1850- och 1860-talet - Av en klockareson från Åker)

(Prästen i Bondstorp) herr Gudmund mindes grant vad han påmint om vid Valborgsmässo sockenstämma den 18 maj i fjor (1817). Hade barn fötts inom 38 veckor efter vigseln, vigseldagen och barnets födelsedag inräknade, måste plikt erläggas till kyrkan som sed var. Hade inte karlen med sig kvitto från klockaren att sängelagsböterna var till fullo betalda, blev hustrun inte kyrkotagen, och då stod hon sig slätt inför Vår Herre. (Lennart Davidsson "Bondstorpsprästens funderingar" s 48)

"Uplästes Kungl. Majts nådigste circulair af den 29 januari 1812 om examinerade barnmorskors antagande. Församlingen yttrade härvid, at ehuru gärna de önskade äga en sådan person ibland sig, så vore de icke i tillfälle at någon sådan undervisning och aflöning påkosta i en tid då alla tillgångar påkallas till rikets försvarsmanskap; utan måste de vid sådane tillfällen, då nöden fordrar tillita Jönköpings stads barnmorskor, hvilkas biträde också för närbelägenhetens skull ungefärligen lika snart kan ärhållas." (Olof Sjöstrand "Livet i Barnarps socken 1790-1824 enligt sockenstämmoprotokollen" s 65-66; protokoll 19 april 1812)

Jönköpings första, i Stockholm utbildade barnmorska var kanske Ulrica Ekengren. Hon hade antagits i Göteborg 1729 (och var då även där pionjär) men efter en tid flyttade hon till Jönköping, där hon i rådhusrätten den 21 juli 1735 uppvisade landshövding Jean Mentzers resolution, varmed hon "konfirmerats vid den frihet att få sig här nedsätta och den inlärda barnmorskekonsten obehindrat nyttja, med övrig tillstädjelse att uti detta hövdingadöme samma konst bruka hos dem, som henne därom anmoda". I samband med denna anmälan framförde hon klagomål mot "hustru Karins brorsdotter, Jonas Swarts änka, svarvare Kruskopps hustru och 'Trotzan', som varken slik syssla lärt eller därtill av Magistraten antagna är" och begärde att de skulle förbjudas bruka barnmorskesysslor. Magistraten utfärdade också ett sådant yrkesförbud, men ombad henne även att hon skulle antaga någon "till undervisning uti merbemälta konst och därvid icke visa sig så dyr att något klagomål däröver förorsakas må". Huruvida Ulrica Ehrengren verkligen satte upp sin barnmorskeskylt i staden är ovisst. Över huvudtaget är detta område av mänskligt liv en ganska outforskad del av Jönköpings historia. (Per Ericsson "Lögevattnets kraft. Folktro om barnafödandets magi." s 35)

"Kronebrott" war när en brud bar brudkrona vid giftermålet och i förväg intimt sammanlevat med maken. De felande dömdes då att böta till kyrkan och de fattiga. . . . Flera kronobrott skedde då och då (i Barnarps församling), för vilka böterna vanligen skoningslöst utkrävdes. 1705 blev kaplanen, (Månsarps-prästen), skriftligen förmanad att ej "taga någon i kyrkan", förrän kronebrott eller "otidigt sängelag" blivit vederbörligen gäldade. Härmed åsyftades den nu (år 1946) så gott som försvunna seden att "kyrkotaga" kvinnor efter barnsbörd. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 51-52)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Bilden av den yttersta tiden som en tid av födslovåndor var vanlig i judendomen, till exempel Jes 26:17, och Jesus lånar den här och knyter an till den konkreta situationen. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 283)

När det första leendet kommer (hos det nyfödda barnet), svarar de flesta mammor (skadade undantag finns) och vissa pappor (med lämplig kvot av kvinnotypshjärna) med spontana varma leenden och en djup känsla av kärlek väller fram (fotnot: Det är inte samma sak som vanlig glädje och pappastolthet). Det anses att dessa första ansiktsuttryck hos babyn skapas av så kallade spegelneuron i den omogna hjärnan, så att babyn verkar härma de uttryck som finns i förälderns ansikte. Förälderns lyckliga leende skapar hos barnet neuronala förutsättningar för ett socialt samspel medelst ansiktsuttryck. Babyn upptäcker så småningom att hon/han, genom leenden och joller, har en förmåga att påverka andra - en viktig förutsättning för en trygg personlighet och för ett socialt liv. ... Att det är en fantastiskt positiv erfarenhet för kvinnan att bli mamma och få pyssla om småbarn vill man inte erkänna eller inse. (Annica Dahlström "Könet sitter i hjärnan" s 16,95)

På föräldrakursen på sjukhuset satt en överpedagogisk, viskande barnmorska med ett låtsasbröst i tyg och talade om mjölkstockning. I vecka 18. Det är en evighet till eventuella problem med mjölkstockning. Ingen talade om vår oro, om risken för missfall, för förlossningsskräck, för hur man ska reagera om ens barn föds och dör samma sekund. Ingen talade om hur det skulle kännas att hålla sin nyfödde, ännu varma men döde son i famnen och känna igen sitt ansikte i hans. . . . Jag önskar att chefen för Försäkringskassan kunde se alla oss som drabbats av missfall, av komplikationer vid graviditeten och födseln, och säga till oss att vi inte drabbats av något utöver det vanliga. . . . Vad får man ut av att vägra gravida, oroliga kvinnor en sjukskrivning? Jag har så svårt att se vilka förtjänster man gör när man tvingar en illamående, orolig, eller kanske sjuk höggravid kvinna tillbaka till arbetet de sista veckorna före förlossningen, vad man tjänar på att så fullständigt medvetet utsätta henne och barnet för livshotande risker. . . . I min värld är det en ynkedom, en skam och ett bevis på en totalt havererad människosyn. (Marcus Birro "Svarta vykort - En bok om tröst" s 20,78-79)

Under hösten växte någonting fram inom honom som han aldrig tidgare hade upplevt. En glädje över den han var, en glädje som förlöste nya sidor i hans personlighet. Han insåg, att han kunde vara både rolig och underhållande. Även den tid han tillbringade i ensamhet fick ett nytt värde. Han började njuta av sina egna tankar och funderingar. En ny känsla av hemmahörande föddes inom honom. De många och långa kvällssamtalen, hennes närhet och beröring blev vägar in i ett nytt sätt att se på lycka. Han hade alltid sett lyckan som ett tillstånd som måste uppnås och behållas till varje pris. Nu började han se lyckan som de små stunderna när världen läker ihop till ett mönster. Ett mönster där skiftningarna blir det intressanta. Att lyckan inom sig bär sorgen och vemodet som en tillvarons ofrånkomliga motpol. ... Fast hon oftast leende protesterade fortsatte han att kalla henne mitt barn av höst. (Rolf Klinth "Mitt barn av höst" s 65-66)

Glädje och sorg är inte motsatser, det kan vi väl vara överens om. Syskon, är de. Människor som har nära till skratt brukar vara typen som har gråten i halsen. (Stefan Andhé "Sök ljuset" s 135)

Vad som först utgör kvinnans svåra bedrövelse blir efter födelsen upphovet till hennes största glädje. På samma sätt skall detta som nu vållar lärjungarna sorg bli deras största glädjeämne, då de snart skall återse honom och ingen skall då kunna beröva dem denna glädje. (Studiebibeln II:703)

Gudomlig plåga frambringar glädje. Vad för slags plåga är din? Är det gudomlig plåga eller en plåga, som du själv har orsakat dig? Ett uttryck säger: ”Hedningar gör inte bruk av sin plåga.” De kommer inte fram till något resultat, inget gudomligt mål. Men när det är fråga om gudomlig plåga, lik korsets plåga, är det inte en meningslös plåga utan en plåga med värdefullt resultat – likt en moders smärta, då hon föder sitt barn. ... Det sades om de första kristnas glädje, att de var ständigt i nöd men också ständigt i glädje. Detta är alltså verkligen en glädje med värde i sig. ... Världen försöker få glädje men får bara nöje – ibland och kortvarigt. Den kristne får glädje ut ur plågans innersta. (Stanley Jones "Guds ja" s 104-105)


ca 1975 - ca 1950

Feuillet föreslår att uttrycket ”in i världen” av Johannes är avsett att framkalla tanken på Jesu levnadsbana, han som kom in i världen genom sitt människoblivande och som skall återvända in i världen efter sitt lidande och sin uppståndelse som en Ny Adam. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 722)

Här (i de ortodoxa judarnas stadsdel, Mea Shearim, i Jerusalem) finns många ortodoxa riktningar. Chassidismen, ett slags väckelserörelse från 1700-talet, menar sig utgöra en förnyelse av ortodoxien. För dessa judar är sabbaten glädje och fest. De dansar och sjunger och kommer ofta i extas i sina synagogor. För satmarerna däremot är sabbaten fylld av allvar och synagogan med tårar och stönanden. ... Här i Mea Shearim är luften förtätad av religion och ortodox fromhet. (Erik Sollerman ”På resa till mig själv” s 93)

Job steg direkt från lidandet och livskatastroferna in i en fruktbar framtid. Hans sista år blev bättre än hans första, hans ålderdom mer fruktsam än hans ungdom. Thomas Mann tar ofta upp detta motiv bland annat i sina romaner kring Josef. Josef hämtades direkt från faraos fängelse till furstepalatset. Hans lidanden var investeringar i framtiden. Martin E. Marty talar om att ”söka en fruktbar framtid”. Och han menar att denna framtid växer fram, även om det måste ske över dess föregångsmäns gravar. (Erik Sollerman ”Livets kamp och dödens drama” s 140)

(Mikael) retade sig på det nya modet med fäderna i förlossningsrummet, upplevde det som om han skulle avstraffas. Kunde ju inte ens få kontakt med henne, hon var helt och panikslaget uppslukad av sin egen kamp, tog lustgas så att hon domnade bort, ansiktet rödsvullet undet hårets svettklibbiga testar, sönderbitna läppar och rösten kraxande efter allt vrålande. (Tore Zetterholm "666" s 181)

Vi tar gruvligt miste om vi tror, att kristendomen skyddar oss från det lidande och den sorg, som hör de dödliga till. Kristendomen har alltid hävdat, att det kors vi släpar på, kommer före den krona vi bär. Den som är kristen, måste ta upp sitt kors med allt vad det innebär av prövningar, smärta och sorg, och bära det, tills just själva korset har satt sin prägel på oss och öppnar för oss den försoningens högre väg, som endast lidandet bygger. (Martin Luther-King jr "Vägen heter icke-våld" s 26-27)

(Gustaf Landmér:) ”En kvinnas födslovåndor slutar inte förrän barnet är fött. Jag föder inte ”barnet” före mötet för att i predikan kunna visa fram ett vackert ”barn”, en fin predikan, utan jag vill låta folket vara med när predikan föds fram. Därför kan jag inte i förväg bestämma hur lång predikan skall bli, lika lite som en kvinna i förväg kan veta hur länge födslovåndorna skall pågår.” (Helge Lööf "Gustaf Landmér - förkunnare med färg" s 191)

De ting, som sårats och krossats, bli världen till största glädje och nytta. Vetet mals, förrän det blir bröd. Rökelsen måste kastas i elden, innan dess vällukt frigöres. Marken måste brytas upp med den vassa plogen, förrän den är färdig att besås. Det är det förkrossade hjärtat, som behagar Gud. De ljuvaste fröjderna i livet ha framsprungit ur sorgen. Den mänskliga naturen synes behöva lidande för att kunna bliva till välsignelse i världen. – F.W. Robertson (Chas. E. Cowman "Källor i öknen" s 301)

”Jag har vandrat en mil med Glädjen, under livligt samtal färden gick, men visare blev jag dock icke, av allt vad jag höra fick. ... Jag vandrat en mil med Sorgen, och icke ett ord blev sagt, men o, huru mycket jag undfick av visdom, av råd och makt.” (Chas. E. Cowman "Källor i öknen" s 344)

Det är trösterikt att veta, att sorgen blott varar en natt; den försvinner, då det blir morgon. Ett stormväder är mycket kort jämfört med långa sommardagen. (Chas. E. Cowman "Källor i öknen" s 445)

Ett ... stort arbetsfält (vid sjukhuset i White River i Sydafrika) är alla mer eller mindre svåra förlossningsfall, vi ha omkring 600 varje år. En kvinna med ett trångt bäcken går ett gruvligt öde till mötes, hon misshandlas ofta till döds under mycket brutala metoder, som de infödda doktorerna använder. (Lars Vitus "SAM har ett sjukhus" s 58; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

I Palestina var en pojkes födelse en tilldragelse med stor glädje. När stunden för födseln var inne, samlades vänner och platsens musiker nära huset. När födseln tillkännagavs och det var en pojke, bröt musikerna ut i musik och sång, och det var vanligt med gratulationer och jubelrop. Om det var en flicka gick musikerna bort, tysta och bedrövade. Det fanns ett ordspråk: "Ett manligt barns födsel orsakar allmän fröjd, men en kvinnlig orsakar allmän sorg." (William Barclay "The Gospel of Luke" s 17)


ca 1950 - ca 1900

En skön högtid är kyrktagningen, som bör vara ej blott en moders utan också en faders tacksägelsehögtid. Den har inom (Skara) stift nästan kommit ur bruk. (Gustaf Linder "Gudstjänstliv och kyrklig sed" s 406)

Det var min svåraste födsel, men vad gjorde det. Att jag hade varit så nära dödsrikets tröskel betydde ju bara att hon blev ännu dyrbarare för mig. Det var ett kraftigt barn och ett vackert barn, det sa alla som hade varit med då hon kom, inte bara jag. Och jag var så lycklig. Och tacksam, syster. Jag hade ju så mycket förut, och nu hade jag detta också, det oändligt efterlängtade. ”Det var i maj, då göken gol.” Huset var fyllt av blommor, då vi kom hem. Pojkarna hade gjort en äreport, hon togs emot som en liten prinsessa, min lilla Elsa. (Jeanna Oterdahl "Bukett i november" s 58; I mitt ställe)

När (värkarna) satte in, grep Anna tag i Karl-Axels arm, och hennes blick var vidöppen i ångest och kärlek. ... Så satt han då och smekte hennes fuktiga panna, medan hon de sista gångerna tog spjärn mot sänggaveln. Ännu ett halvkvävt rop av smärta, och det blodiga byltet vällde fram ur hennes sköte. Men hon tycktes ett ögonblick glömma att det gjorde så sönderslitande ont. "Inget skrik?" sa hon och lyfte på huvudet. "Jo då", sa barnmorskan och smällde till barnet i stjärten, "duktig pojke". Ett spätt skrik vittnade om att barnet levde. Då log Anna, och Karl-Axel tänkte på det ordet i Skriften: "när en kvinna föder barn, har hon bedrövelse, men när hon har fött barnet, kommer hon icke längre ihåg sin bedrövelse, ty hon gläder sig över att en människa är född till världen." (Olov Hartman "Död med förhinder" s 106)

Någonstans i ett indiskt hem kommer en liten nyfödd till världen. ... Glädjen är stor, särskilt, naturligtvis, om det är en pojke. Grannfruarna samlas för att se den lille. Men för all del, visa inte för stor glädje! "O, så ynklig han ser ut!" säger någon. ... Och mor, som i sitt hjärta är nog så stolt och lycklig över sin lilla skatt, nickar bifall. ... De onda andarna ha öron. De unnar ingen något gott. (Fredrik Franklin "Där onda andar ha väldet" s 100; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1943)

Det är ingen mer än Anund som förstår, att det är Oderts eget äktenskap, ett barnlöst, till hälften misslyckat äktenskap, som vidgat hans syn på livet. Det är sorgen över att hans hustru inte kan skänka honom något barn, som har tvingat in hans tankar på livets problem och mening. ... Ikväll talar Odert vackert om livet och dess mening, om unga, starka människor. Om barns och barnbarns liv långt bort i en oskriven tid. (Sven Edvin Salje "Dimmorna lyfter" s 65)

(Hans) hade de i Buchenwald, men bara för en tid. ... Jag vill veta allt i detalj och han berättar i detalj hur det var, inte utan en viss stånkande omständighet, om skadorna på lederna, dem kan han förklara och till och med visa. Och om värken i ryggen som han fortfarande har och som härrör från den tiden. ... Tortyren lämnar inte de torterade, aldrig, inte under hela deras liv. Medan de intensiva förlossningssmärtorna lämnar mödrarna efter ett par dagar så att de kan glädjas åt nästa barn. Det är verkligen viktigt vilken typ av smärtor man genomlider och inte bara hur häftiga de är. (Ruth Klüger "Leva vidare - En sann berättelse" s 15-17)

Nu ropar vipan efter sina ungar, måsarna skrattar men ett skrik likt kvinnors skrik i barnsnöd skär genom vinden. En ensam fågel flyger över myren, höstarnas gråa myr. Nu ropar vipan efter sina ungar. (Ebba Lindqvist "Liv" s 72; Nu ropar vipan efter sina ungar)

Erik Alexandersson, elev på (Missionsförbundets Missions)skola 1922-26 ... skriver om en uppdelning i elevkåren mellan ”nyteologer” och ”pingstbetonade”, och påstår att man på de extasbetonade bönemötena i ett elevrum skrek som i ett förlossningsrum. (Rune W. Dahlén "Med Bibeln som bekännelse och bekymmer" s 96)

Mer än en hade kallat (Gunnel) ett livande solsken och sagt, att hennes personlighet gav feststämning åt de samkväm hon deltog i, att ingen talade så medryckande som hon, o.s.v. i den stilen. Ingen annan kunde fylla den plats, hon fyllde, så väl som hon. Det hade man sagt henne, och hon visste med sig, att det var så. Och nu! Nu måste hon för lång tid lämna den platsen, där hon kunnat gagna de många, bara för att föda ett barn till världen - något som vilken obegåvad kvinna som helst kan göra. Hon ville det inte alls, men det gavs ingen undflykt. Hon fasade också för illamående och plågor. Det hade hon alltid gjort, men hittills hade hon inte prövat på mycket i den vägen. Hon hade ju väl vetat, att hon utsatte sig för risken av "lekamliga bekymmer" genom att gifta sig, därför skulle hon heller aldrig ha gjort det, om inte den stora kärleken kommit och tvingat henne. ... Hon grät bittert, där hon låg på sin soffa. Det kändes som om livet plötsligt blivit ett trångt fängelse utan sol och luft, och den tid, som förestod, föreföll henne omöjlig att genomleva. ... "Inte kan jag nu fortsätta med föreläsningarna, jag tänkt hålla i vinter på arbetarnas klubbaftnar och som intresserar mig så", (sade hon till sin make). "Det kan du väl inte", medgav han. "Men med åtskilligt annat kan du nog fortsätta." "Inte med mycket. För resten intresserade mig de där klubbaftnarna mest av allt arbetet. Och sedan, när den där olyckstiden är över", klagade hon, "då blir jag så bunden, så då kan jag heller ingenting göra." ... När omsider tiden fullbordats och en liten flicka blivit född, överraskade Gunnel sin man med förklaringen, att hon själv ville amma barnet. "Men då blir du ju så bunden?" invände (hennes make) trots sin glädje över det oväntade förslaget. ... "Jag är fri tre timmar i taget, och på de timmarna kan jag hinna mycket", svarade Gunnel med något av sin förra glada energi. ... "Vet du, Henning, jag skäms, när jag tänker på, hur otrevlig jag varit hela den här tiden." ... Hon gjorde en rörelse för att luta sig mot honom, och han tryckte henne hårt intill sig och kysste henne gång på gång, djupt rörd och jublande tacksam att ha sin forna Gunnel åter. (Elisabeth Beskow "Han och hans hustru" s 92-95,105-106)

Regeringen har uppdragit åt medicinalstyrelsen att skyndsamt utreda vad som omedelbart skulle kunna göras för att bereda mindre bemedlade barnsängskvinnor jämte nyfödda barn tillfälle att vid tiden omkring förlossningen erhålla vård å förlossningsanstalt eller kostnadsfri vård i hemmen av barnmorska samt hjälp jämväl av annat kvinnligt biträde. (Smålands Folkblad 1915-01-04 "Medel till vård åt mindre bemedlade barnsängskvinnor")

"Kära barn", sade (mor Vera till sin dotter), ... "du talar så vackert om bön, att jag skulle önska bli en kristen. - Men jag har nu funnit, att jag ej ens förmår fylla min plats som människa, och ännu mindre skulle jag kunna bära och fylla en kristens plikter. Ty att vara en sann kristen innebär ju mera än att bara vara en sann människa." ... "Mor lilla", sade (dottern Elsa) efter en paus, "förr i världen längtade jag så allvarligt efter att vara en sann kristen, jag arbetade så energiskt på att fylla mina plikter både som sann människa och sann kristen. Kanske kallade andra mig kristen, själf vågade jag dock ej nämna mig så. Jag, som var så full af skröpligheter och brister, huru skulle jag våga kalla mig så? - - Men ser du, mor, under konfirmationstiden gick det upp för mig, att jag dock fick nämna mig kristen för Jesu skull. ... Vi (kristna) äro nog ej bättre än andra", sade hon. ... "Vår inre människa våndas, samvetet anklagar oss, vi gå som i feber. ... Men, mor lilla. detta allt är ett oriktigt tillstånd. Guds rike är rättfärdighet och frid och fröjd i den helige Ande." (Hillis Grane "När de unga togo vid - Andra delen" s 114-116)

Marianne hade först varit så lycklig över sin lille (nyfödde) gosse, men efter en tid tycktes hon inte längre kunna glädjas över honom heller, inte över något. Melankolin tog överhand och växte till sjuklighet. (Elisabeth Beskow "Med blicken mot det osynliga" s 78)


ca 1900 - ca 1850

Efter några kvalfulla timmars förlopp var allt lyckligt överståndet, och de båda makarne gladde sig öfver, att en människa var född till världen. Glädjen var så mycket större, som det nyfödda barnet var en flicka, något som båda önskat, enär deras föregående två barn voro gossar. (U. Leander "Bilder ur lifvet - Verklighetsskildringar ur fängelsets och hvardagslifvets värld" s 60)

Pastor Samuel Eriksson, ämbetsbiträde i Fardhems, Linde och Lojsta pastorat på Gotland ... hade så när kommit för sent till kyrktagningen. Den unga blomstrande bondmoran, svällande av sund kvinnlighet i sin svarta finklänning med helgförkläde, lade sig på knä med väldigt makliga rörelser och sänkte huvudduken under hans välsignande hand. "Allsmäktige, evige Gud, som gav den välsignelse över människan, att hon skulle föröka sig och uppfylla jorden ..." Han tvekade en stund, hade så när kommit av sig. Hennes blonda hår och långa, raka hals, den moderligt breda barmen, höfterna som så nyligen burit livsfrukt ... Hon var säkert omedveten om sin skönhet, det var en kvinnokroppens egen högmodiga utstrålning av hälsa och kraft ... Och hon var så sällsamt lik Cecilia. Gråten svällde i strupen, han harklade sig och fortsatte bönen med dämpad röst. Tog så hennes svala hand mellan sina och gav henne välsignelsen: Herren ledsage dig i sin sanning och fruktan! (Sven Delblanc "Samuels bok" s 36; söndagen den 29 september 1895)

Vi ses igen - så tröstefullt han sade, Förrän han gick till faderns hus igen. Och för vårt hopp en säker grund han lade; Fast sekler gått, den grunden håller än. Där finns ett land på andra sidan Jordan, Där mötas vi, när resan nått fullbordan; Ty löftet ljuder från vår själavän: Vi ses igen. (Carl Boberg "Bilder och drömmar" s 169; Vi ses igen)

Hur mycken själsångest, hur många lekamliga smärtor har (det nyfödda barnet) icke redan kostat (modern)? Men allt, hvad hon lidit, är glömdt. ... Hon glömmer allt annat i det högtidliga ögonblicket, då hon första gången visar sin make den stora Guds gåfva, som blifvit dem båda af honom anförtrodd. ... Hvad är då anledningen till den djupa lycksalighetskänslan, som fyller hennes själ? Kristus säger: "Då kvinnan föder barn, har hon bedröfvelse, emedan hennes stund är kommen, men, när hon har födt barnet, kommer hon icke mer ihåg sin nöd för glädjen, att en människa är född till världen" (Joh 16:21). Se, detta är anledningen: Hon har födt en människa till världen. (Fanny Tuxen "Till modern från en mormoder" s 3-4)

Så skulle Lina tas i kyrke. ... Den tidiga kyrkotagningen hade ingivit (Ola) stora betänkligheter. Visserligen fanns det fall, då sådant förekommit förut. Men i Mose lag har Gud uttryckligen sagt att hennes renelses dagar skulle vara fyratio. Men den som är fattig - - Lina hade drivit igenom att nu skulle hon kyrkotas, så att det blev nån reda i huset, och Ola inte låg om nätterna och frös fördärvad och hon själv med förresten. Ty förrän hon var kyrkotagen ville Ola aldrig ligga hos henne. Det var inte värt att försöka få honom att ta reson i den vägen, det visste hon. (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 33-34; 1870-talets Blekinge)

Kyrktagningsseden som vid mitten av 1800-talet var allmänt förekommande över hela landet, började försvinna under 1870- och 1880-talen, men var ännu under början av 1900-talet intakt i Göteborgs, Skara och Kalmar stift och södra delen av Växjö stift samt i Västerbottens kustland - i vissa församlingar långt fram mot seklets mitt - det vill säga i de bygder som präglats av den gammalkyrkliga eller gammalpietistiska inomkyrkliga väckelsen. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 18-19)

En gång vaknade min bror och jag i vår kalla lya (i Norrköping) vid att Agust stod med ett ljus vid vår säng och stötte på oss helt sakta. Han gjorde tecken att vi skulle vara tysta. "Nu är det färdigt inne i kammarn", sade han. Yrvakna satte vi oss upp i sängen och lyssnade. Det var Johanna som sade något ibland och grät och stånkade och pustade. Och ibland gav hon till ett galltjut, som om hon fått en slaktarkniv mellan revbenen. "Johanna ska få barn", viskade Agust. Det lyste genom dörrspringan nere vid golvet och man talade sakta och gick i dörrarna. Vi sutto andlöst stirrande på pappdörren. Då och då upphävde Johanna ett stönande, ett skrik. ... Hela natten varade plågorna och skriken skuro genom märg och ben. ... När vi kommo hem på frukostrasten, möttes vi av madam Isaksson med kaffe och en hel korg fint bagarbröd. "Herrarna har väl inte fått sove så mycke i natt, för si vi har liksom fått främmat. Dä en pojk å han väger tolv skålpund", tillade hon med en ansats till stolthet. "Men svårt har de vuri å dä va stört omöjligt å koke moronkaffe. Men nu har ja köpt brö för en hel femtiöring, så nu har I å doppe, mens ja steker sillen." (Albert Engström "Inferno" s 33-34; början av 1870-talet?)

Regeringen har stadfästat ständernas beslut, att kyrkotagning må tillåtas fyra weckor efter barnets födelse, eller tidigare, om wederbörande kyrkoh(erde) finner giltiga skäl dertill för handen. Nästa förordning i detta hänseende torde twifwelsutan blifwa ett fullkomligt upphäfwande af denna i den kristna lefnadsordningen från judarne öfwergångna plägsed, sedan likwäl först läkaren erkänts wara den auktoritet, som eger förklara "giltiga skäl wara för handen" att barnaföderskor må lemna sitt hus före utgången af den tid som af sundhetskäl antages wara den normala, hwarunder modern bör efter barnsbörden hålla sig hemma. (Jönköpings-Posten 1866-12-15 "Kyrktagning")

Om den stora draken öppnar sitt förfärliga gap och hotar att sluka det späda gossebarnet, som den i barnsnöd ropande kvinnan föder fram i världen med sveda och värk, så ropar den rättfärdige till Herren, och han hör den rättfärdiges röst och hjälper honom ut ur all hans nöd. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 299 i predikan över Ef 3:14-18)

Där förr rådde fullständigt mörker, där vargungarna ylade, där kvittrar nu mesar och näktergalar. Där förr hördes gråt och klagomål för de berusades skull, där hör man nu glädjens och fröjdens röst. Där förr har varit förbannelser, gräl och slagsmål mellan föräldrar och barn, samt makar emellan, där råder nu kärlek och frid. Om detta vore den enda verkan av denna kristendom, så skulle man redan ha stor anledning att tacka och prisa Herren. Men vi hoppas och är fullkomligt övertygade därom, att denna kristendom sträcker sig till evigheten. ... Herren räknar deras tårar, som här har lidit för Jesu namns skull. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 235 i predikan 1856)

Sitt öttonde barn födde (drottning Victoria den 7 april 1853) med hjälp av kloroform; dö gick det bättre. Hädanefter tog hon en smula kloroform mot sjösjuka ocksö. Lady Longford skriver i sin Victoriabok: "Det kan mycket väl pöstös att drottning Victorias största göva till sitt folk var hennes vägran att godta plöga i barnsäng som kvinnans gudomliga öde." (Stefan Andhé "Anlag för vemod" s 106)


ca 1850 och tiden dessförinnan

(Varbergsfrun och köpmanshustrun) Abela Gullbransson (1775-1822) skrev ... sånger som getts ut i tolv upplagor 1823-1936. Flera av sångerna uttrycker specifikt kvinnliga erfarenheter, kanske starkast i sången "Alldeles ingen krona utan strid", där moderns erfarenhet av barnsbördens smärta får beskriva Andens verk i människan: "Inom ett köttsligt bröst, kan synden där utbrännas? Kan andans stora verk gå för sig och ej kännas. Nej! Lit på att hon känns, Guds vredes hårda kvarn, Som en lekamlig mor har känt hon fött sitt barn." (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 86)

Den s.k. kyrkotagningen (eller "En moders tacksägelse", som akten kallas i den nuvarande kyrkohandboken) hade djupa rötter i svenskt folkliv. ... Den avsåg enligt reformatorisk åskådning att vara en tacksägelse- och välsignelsehandling. Men ute i det gammaltestamentligt präglade folklivet betraktades den nästan så länge den förekom såsom en kyrklig reningsakt efter barnsbörden; man hade ju därvid Marie Kyrkogångsdag som förebild. Den blev samtidigt en stor hemmets fest. Enligt kyrkolagen skulle modern hålla sig inne vid pass sex veckor, emedan "en kristlig sedvana", heter det, "tukt och ärbarhet, så ock deras egen hälsa sådant fordrar". Därefter skulle hon "kyrktagas" och kunde sedan åter fritt deltaga i både kyrkans högtider och det vanliga umgängeslivet. Det är förståeligt om denna viktiga händelse i hemmets värld firades med stor ståt och mycken gamman. Själva kyrkotagningen försiggick i sockenkyrkan enligt handbokens föreskrift. ... I sällskap med en s.k. följekvinna, som oftast var barnets gudmor, inväntade kyrkogångshustrun nere vid kyrkdörren prästens ankomst. När denne kom vandrande utför stora kyrkogången, föll hustrun på knä på en lång pall, som kyrkoväktaren satt fram mitt på gången. Prästen läste handbokens formulär, tog hustrun i hand med en välgångsönskan och vände åter till sakristian, under det att de båda kvinnorna vandrade fram till sin vanliga bänk, där de sedan skulle traktera samtliga med karameller eller bitsocker o.d. Var det en förmögen bondhustru, bjöd hon nog i allmänhet även bänkarna framom och bakom den där hon själv tagit plats. I äldre tider brukade kyrkogångshustrun ha ett helt följe av kvinnor med sig. Efter förrättad ceremoni frambar dessa följekvinnor gåvor till kyrkan eller prästen in natura, såsom kakor, ostar, bakverk o.d. Dessa placerades på ett särskilt altare, oftast ett tidigare helgonaltare, som nu fick namnet kvinnoaltare, kakealtare eller ostaltare. Det är tydligt, att den ovannämnda seden med bitsocker eller karameller är en sentida reminiscens från äldre tiders mer påkostade traktering. Vid hemkomsten väntade ett verkligt kyrkogångsgille, där maten hopades och drycken flödade. Men även gästabudet omramades med bön och sång. ... Efter måltidens slut tillgick så här. Sedan klockaren frågat om alla var glada och mätta, knäppte alla ihop sina händer till ett tacksamt svar, och klockaren fortfor: "Låtom oss då alla tacka Gud, ty Han är god och hans godhet varar evinnerligen, Amen." Därpå lästes en bön, en psalm sjöngs, och med välsignelsen avslutade klockaren bordsandakten. Efter maten räckte alla gästerna varandra handen för att tacka, och alla tackade på detta sätt alla. (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 215-216)

När prins Gustaf (IV Adolf) föddes i januari 1746 hälsades han med jubel av svenska folket. Han var den förste svenskfödde prinsen på över sextio år, och i Stockholm sköt man salut och fyrverkerier, gav fester och höll tal, allt under pukors dån och trumpeters klang. Gatorna var fyllda av folk, och vid första kanonskottet stannade man och omfamnade varandra. (Christopher O'Regan "Ett märkvärdigt barn - Gustav III:s son" s 16; Eld och vatten)

På sommaren 1681 välsignades Karl (XI)s och Ulrika Eleonoras äktenskap med en dotter, som döptes till Hedvig Sofia. Den unga modern uttrycker sina känslor i ett brev till sin makes farbror, Adolf Johan, i följande ord: "Jag har stor orsak att tacka den gode Guden, som intet allenast mig i mitt äktenskap med Konglig Livsfrukt välsignat utan ock att jag så nådigt är förlossad vorden, att den vedermöda, som vid sådana tillfällen mycket svår plägar vara, hos mig tämmelig dräglig och lindrig är, varföre den Högstes namn evinnerlig vare lovat" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 306-308)

"Collegium Medicum" (som tillkom år 1663) var till att börja med en sammanslutning för Stockholms läkare men omvandlades efter hand till ett ämbetsverk med ansvar för medicinska frågor i hela landet. ... Barnmorskorna fångade Collegium Medicums intresse redan 1688 och ingick bland dem som Collegium skulle hålla under uppsikt då det gällde utbildning och yrkesutövning. Bara examinerade barnmorskor, för vilka stadsläkarna bar ansvar, skulle tillåtas. Tanken var god men fungerade i praktiken inte, eftersom läkarna var få och ofta saknade kunskaper i förlossningskonst. Den person som oftast förknippas med förlossningsvården är den i utlandet utbildade Johan von Hoorn, som författade en bok i ämnet, "Den Swenska Wälöfwade Jordegumman" (1697). Han propagerade länge för inrättandet av en professur i ämnet och kämpade för god utbildning för blivande barnmorskor och en central kontroll av deras verksamhet. Men att få till stånd förändringar var inte lätt, och när en lärartjänst äntligen skapades och utbildningen formellt koncentrerades till Stockholm, levde han bara några månader. von Hoorn dog i Stockholm i juni 1724. Avstånden i Sverige var stora och ansökningar om att få bedriva lokalutbildning kom från hela landet. Det var dock i de södra delarna som sådana utbildningar genomfördes. År 1777 kom en skärpning av reglementet. Barnmorskorna skulle fortsättningsvis examineras i Stockholm, även om den förberedande utbildningen kunde ske hos provinsialläkaren. ... Under (1780-talet) utbildades omkring tio barnmorskor per år. (Marie Clark Nelson "Läkekonst och sjukvård" s 133,136)

Kyrktagningen skedde i regel sex veckor efter förlossningen. Förebilden var biblisk och går tillbaka på 3 Mosebok 12 som behandlar kvinnans rening efter barnsbörd. Här betraktades barnafödandet som något orent och efter ett reningsoffer kunde kvinnan återupptagas i den religiösa gemenskapen. ... Orenhetstanken ansågs dock strida mot evangeliet och redan vid reformationen fastslogs att det handlade om tacksägelse och välsignelse medan reningstanken förklarades för "papistisk". 1686 års kyrkolag gjorde akten obligatorisk vilket säkert bidrog till att ett renodlat tacksägelsemotiv fick svårt att vinna genomslag. Själva ceremonins utformning - kravet på att kvinnan skulle vänta sex veckor på kyrktagningen och att ceremonin på vissa håll, bland annat i Skåne, förrättades vid kyrkdörren - bidrog säkert till att allmänheten fortsatte att uppfatta kyrktagningen både som en reningsakt och tacksägelse. Att kvinnan leddes in i kyrkan av prästen kan mycket väl ha konserverat en folklig uppfattning om att kvinnan dessförinnan varit utestängd från församlingens gemenskap. Kyrkogångskvinnan skulle också offra något, oftast ost och bröd, vid ett särskilt kvinnoaltare placerat vid ingången. Även om kyrktagningen i dessa delar framstår som dubbelbottnad uppfattades kyrktagningsceremonin över lag som en hedrande uppmärksamhet riktad mot barnaföderskan. Hon hamnade i församlingens blickpunkt och centrum då hon återvände till församlingen iförd sina finaste kläder och åtföljd av följekvinnor. Men denna hedrande ceremoni var förbehållen gifta mödrar. ... Genom att omge de gifta mödrarnas ceremoni med hedersbetygelser och vackra ord markerade kyrkan att det var inom äktenskapet barn skulle födas, och det var de inomäktenskapliga barnens lyckliga födelse man tackade Herren för. ... Kyrkan förde en segdragen kamp om vilken rit som skulle initiera äktenskapet och rätten att påbörja samlivet - den kyrkliga vigseln eller den folkliga trolovningen. ... Trolovade mödrar var inte uteslutna från kyrktagningen, men behandlades på ett avvikande sätt. Redan på 1670-talet föreskrev biskopen J. Gezelius att trolovade mödrar skulle stanna "längre tillbaka" för att "tukten må hava sin heder och otukten någon nesa". Och i 1686 års kyrkolag 5:2 stadgades att kvinnor som fött barn före vigseln inte skulle intagas som andra kyska barnaföderskor utan med en särskild bön som fanns i kyrkohandboken. ... Det fanns även andra sätt att markera skillnaden mellan gifta och ogifta mödrar. Ett sådant var bruket att prästen tog kvinnan i hand vid kyrktagningen. Handtagningen omnämns i alla svenska kyrkohandböcker från och med 1500-talet. Ogifta mödrar tog prästen däremot inte i hand, ej heller trolovade. Så sent som i 1854 års handboksförslag försökte man införa handtagning för trolovade mödrar men konsistoriet i Växjö opponerade sig mot förslaget. ... De gifta och trolovade mödrarna kyrktogs tillbaka in i församlingen medan de ogifta mödrarna istället absolverades, det vill säga erhöll syndernas förlåtelse för att därefter återinträda i församlingens gemenskap. De ogifta mödrarna förtjänade ingen tacksägelseritual. Här framstår ritualen snarare som ett tillfälle att tillkännage sin ånger och botfärdighet. (Marie Lindstedt Cronberg "Den ogifta modern och hennes barn - en reform och dess konsekvenser" s 263-265)

Kvinnorna (i 1600-talets Sverige) födde många barn, men dödligheten i barnsäng, pestepidemier och andra sjukdomar var stor, många dog innan de passerat klimakteriet. Bland dem som överlevde hela sin fertila period var tio eller tolv förlossningar inte ovanligt. Det finns exempel på kvinnor som födde betydligt fler barn. Generalguvernören över de skånska provinserna, Rutger von Ascheberg och hans hustru fick sjutton barn tillsammans. Vanligen födde kvinnorna barn vart annat eller vart tredje år. Om ett spädbarn dog vid eller snart efter födseln var intervallet till nästa graviditet vanligen kortare. Mindre än hälften av alla födda barn dog inom de två första levnadsåren. Även senare under barndomen och ungdomen var döden ett ständigt hot. Familjer med flera barn kunde under en epidemi förlora dem alla under kort tid. Karl XI och Ulrika Eleonora förlorade fyra av sin sju barn, tre inom loppet av ett halvår. Sjukdom och död kunde drabba alla familjer, hög som låg, men slog mycket olika. Det fanns familjer där inget barn överlevde barn- eller ungdomen medan andra hem var helt förskonade från barnbegravningar. De par som fick se tre eller flera barn växa upp och bilda egna familjer ansågs mycket lyckligt lottade. ... Den stora barnadödligheten har i tidigare forskning lett till slutsatsen att eftersom föräldrarna visste att många skulle dö fäste de sig inte vid barnen när de var små. Nyare forskning har visat att den slutsatsen var felaktig, föräldrarna älskade sina småbarn i äldre tid som nu. Många brev, gravtal och andra källor vittnar om föräldrarnas oro när barnen blev sjuka och deras djupa sorg och bedrövelse inför barnens död. ... Förlusten av ett barn beredde alltid föräldrarna stor sorg. Den under 1600-talet starkt utbredda gudsförtröstan verkar dock ha varit något som hjälpte föräldrarna att ta sig igenom den svåra sorgen igen och igen. (Kekke Stadin "De starkaste banden" s 395-396)

Kyrktagningen var den rit som återförde kvinnan till den kristna gemenskapen efter barnafödandet. Enligt Olavus Petris handbok skulle bland annat läsas: ... "Detta skall läsas när en hustru införes i kyrkan efter att ha fött barn, O allsmäktige evige Gud, du som välsignade människan när du skapat henne så att hon skulle växa till och föröka sig, du som i samma välsignelse har gjort denna din tjänstekvinna fruktsam, värdes nu se mildeligen till henne, Och liksom du har gjort henne fruktsam på grund av den lekamliga välsignelsen, så låt henne också bli fruktsam i den andliga välsignelsen, så att hon alltid må växa till i din kunskap och leva efter dina budord genom Jesus Kristus vår herre, Amen." Bönen fungerar både andaktsskapande, attitydskapande och som undervisning; den är positivt formulerad. Inget sägs om att kvinnan tas från ett ont sammanhang till ett gott, som barnet när det döps. Bönens huvudtema är Guds beskydd och bön om välsignelse. Kvinnans återvändande till församlingsgemenskapen markeras i ritualet på följande sätt: ... "Sedan tar prästen henne vid handen och leder in henne, medan han säger: 'Herren bevare din ingång och utgång från nu och till evig tid, Amen'." Kyrktagningen avslutas alltså med ytterligare en bön om Guds beskydd. (Sven-Åke Selander "Reformationen och lekfolket" s 298)

På övertygande språkliga grunder har ortnamnsforskare visat, att (byalaget) uppstod i Europa redan under folkvandringarnas tid, omkring 500 år efter Kristi födelse. . . . En barnsängskvinna blev föremål för särskilda omsorger och omhuldades på flera sätt; inom byväsendet ömmade man för släktets bestånd. Bykvinnorna bar mat till en banaföderska under den tid hon låg till sängs, och det var särskilt läcker gröt, kokad av korngryn med riklig tillsats av smör. "Där en nyfödd fanns, levdes det kalas i veckotal", skriver en folklivsupptecknare. Seden att bära gröt till en barnsängskvinna fanns kvar på småländsk landsbygd på 1900-talet. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 287,295-296)

Låt oss sörja ..., älskade, låt oss sörja för att vi verkligen må skratta, att vi verkligen må fröjda oss i den oblandade fröjdens tid. Ty med fröjden (här) är bedrövelse alltigenom blandad, och aldrig är det möjligt att finna den ren. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:442)

Älskade, det allvarliga är inte att klaga utan att göra saker som framkallar klagan. Sorg är inte det vi skall rygga tillbaka för utan att utföra det som framkallar sorg. ... Låt oss sörja här i eftertanke så att vi inte i straff må sörja där borta utan må åtnjuta de eviga välsignelserna. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:473)


Att avrunda med:

”Ingen skall ta er glädje ifrån er.” Orden i min ordinationsbibel skrevs av rektorn för den skola där jag fick min teologiska utbildning. Han kunde lagt till några ord av den indiske författaren Tagore. ”Jag somnade och drömde att livet var glädje. Jag vaknade och fann att livet var tjänande. Jag tjänade och fann att tjänandet var glädje.” ... För att hitta tjänandets glädje behöver vi meditera över Jesu ord: ”Jag ger mitt liv för att sedan få det tillbaka. Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja. Jag har rätt att ge det och jag har rätt att få det tillbaka.” Det är ett givande med rak rygg. Nära korset talar Jesus om vårt annorlundaskap som lärjungar, att vår storhet visar sig i tjänandet. Han ger denna storhet namnet ”kungavärdighet”. ... Glädjen som ingen kan ta ifrån oss har till slut en enda källa. Det är Jesus själv. Han som var, är och kommer. Vi är alla släkt med de vise männen som sökte och fann: ”När de såg stjärnan, fylldes de av stor glädje.” (Liselotte J Andersson ”Ingen skall ta er glädje ifrån er” s 11,13)

Hela mellangården ömmade och de sydde mig med sju stygn och det enda jag kunde tänka på var att jag skämdes för att jag kände mig som barnet, den behövande. Du verkade så stark. Din röst hade en kraftfull, krävande klang. Som om du bara väntat på det här tillfället att få ställa dina villkor. Barnmorskan drog åt stygnen och jag kved sju gånger under hennes barska fingrar. Herregud! Vilket solsken som plötsligt vräkte sig in genom fönstren! Rummet lyste upp som av en magnesiumblixt. ... Den här födseln var den första och den var ömsesidig. Rå, pinfärsk. Vi gjorde vårt bästa under åren som följde. ... Du satt i sandlådan, bara tre år gammal, och såg på mig under hattbrättet. Solen seglade som en vit ballong över din vänstra axel. Du sa: "Mamma, jag är en människa." Du såg ut som ett barn, men du var en människa. Du var främmande och välbekant och ibland när jag satt vid din säng och betraktade dig när du sov blev jag överväldigad av din storhet. (Ylva Eggehorn "Förlossningen" s 124-125)

Vet du att sorgen ofta är den vagn som välsignelsen sitter i? Sorgen är ofta förklädd välsignelse. Den som får sorgens kappa kastad över sina skuldror skall få höra Guds hjärta slå. Men då måste Jesus få tillträde för att uppenbara sin hemlighet. Och den härligheten är det bara trons ögon som kan se. ... (Jesus) förvandlar sorgens tårar till tacksamhetens leende. Det är ”glädjestrålar som tindrar i de ögon som gråtit”. Glädjen följde och följer alltid Jesus. ... Vill du skynda till honom med din sorg? (H.E. Wislöff "Trygg höst" s 54-56)


Sångarna:

I livets väl och ve, i glädje och i gråt, vi vill varandra kärlek ge den tid vi här följs åt. (J Fawcett-B Olsson: Psalmer och Sånger 406:3)

Är jag glad, så får jag bedja till min Fader i det höga. Han förstår mig när jag kommer, och han hjälpa förmår. Han förstår mig när jag kommer, och han hjälpa förmår. ... Är jag sorgsen får jag bedja till min Fader i det höga. Han förstår ... (S Söderbladh: Psalmer och Sånger 576:1-2)

Han är glädjen. Han är kraften. Han förvandlar gråt till sång. Han är hos dig, när du beder. Halleluja! Se, Guds Son! (AH Lindgren: Psalmer och Sånger 578:5)

Död, var är din udd? Din seger nu har blivit nederlag. Allt som liv av Fadern äger väntar sin fulländnings dag. Ångest skall i glädje vändas, jordens nöd i lovsång ändas, födas ur all farlighet saligheters salighet. (N Beskow: Psalmer och Sånger 681:2)

Jesu! lär mig, så i nöden, Som i glädjen, tro på Gud; Så i lifvet, som i döden, Tröstligt höja bönens ljud; Vara med Guds vilja nöjd, Hafva i hans ord min fröjd Och, intill min lefnads ända, Söka att hans verk fullända. (JO Wallin: Psalm 129:3; jfr Psalmer och Sånger 274:3)

Så vill jag, Jesu, korset bära med tålamod i dina spår. Att följa dig är högsta ära, och korsets väg till himlen går. Den trycktes suck af dig är hörd. Och tårars säd blir glädjens skörd. (Psalm 235:6)

Han ej sitt tryckta barn förgäter, Han älskar, äfven då han slår; Han tyngden efter styrkan mäter, Hans hjelp tillreds vid branten står; Den kalk, som dryg och bitter är, Omsider sötma med sig bär. (B Schmolck-O Kolmodin: Psalm 241:2)

På Gud, och ej på eget råd, Vill jag min lycka bygga och till hans vishet, makt och nåd Med barnsligt hopp mig trygga. Han allt förmår, Han allt förstår, Och allt, hvad han förlänar, Hans barn till nytta tjenar. ... Han täljde mina dagars tal, Den evigt kärleksfulle; Han såg hvad mått af fröjd och qval Mig evigt gagna skulle, Och sammanband, Med fadershand, Min lefnads alla skiften, Från vaggan intill griften. ... Jag vet, att både natt och dag På denna jord behöfvas, Och hjertat, efter Guds behag, Af sorg och fröjd skall pröfvas; Ty må jag nöjd, I sorg som fröjd, Den tro hos mig befästa, Att Herren vill mitt bästa. ... Hvad är all verldens herrlighet? Hur snart är den försvunnen! All nöd och brist och bräcklighet Är snart ock öfvervunnen: Väl mig, om då Jag lefvat så, I lyckan och i nöden, Att lugn jag möter döden! (CF Gellert-JO Wallin: Psalm 252:1-4; jfr Psalmer och Sånger 634:1-3)

Han är den oss hafver skapat Sig till folk och fosterfår, Frälsat det, som var förtappadt, Och är den, som med oss står, Vill oss ändtligt föra in Uti himlaglädjen sin. (J Franck-J Arrhenius-J Svedberg: Psalm 268:2, jfr Psalmer och Sånger 4:2)

När vi skole till vårt fädernesland Och skiljas vid detta elände, Befalle vi Gud vår själ uti hand, Och glade från verlden oss vände. Ja, Herren han gifve, i Jesu namn, Vår vandring en fröjdefull ände! (Nordisk medeltida visa-JO Wallin: Psalm 424:9; jfr Psalmer och Sånger 175:9)

Nu är jag redan salig Och går till himmelen, Jag njuter fröjd otalig I Gud, min bäste vän. Han själf skall mig bevara, Hans nåd är alltid ny, Och hotar någon fara, Till honom får jag fly. (N Frykman: Sång 213:3; jfr Psalmer och Sånger 13:3)

Jag vet, att min Jesus skall hjälpa mig än; Ty bidar jag stilla och nöjd. I kärlek han agar, men tröstar igen Och byter min klagan i fröjd. (N Frykman: Sång 318:3; jfr Psalmer och Sånger 616)

Och när, som Elia, i ilande fart Jag lämnar den ödsliga strand, All smärta försvinner, och allting blir klart Hos Jesus i fröjdernas land. (E Gustafson: Förbundstoner 1911 nr 381:4; jfr Psalmer och Sånger 268:4)

Hos Gud är idel glädje, Här trycker mången nöd, Här får jag ofta sucka Och äta tårars bröd. Här blandas fröjd och smärta För Herren Jesu brud, Men där skall så ej vara, Ty glädjen bor hos Gud. (NJ Brun-L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 349:1; jfr Psalmer och Sånger 719:1)

Med den Osynlige städs för mitt öga Vill jag likt Mose i tron härda ut. Tidens bedrövelser aktar jag föga, Himmelens glädje mig väntar till slut. Hemåt det går År ifrån år; Hemåt vi vandra i Frälsarens spår. (C Boberg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 583:6)

Du är min klippa, frestelsens anfall Mäktigt du dämpar; du är min borg. Helt uppå dig jag mig nu förlitar, Helt är jag din i glädje och sorg. Du är min klippa, du är mitt skydd och du är mitt stöd; Du är mitt hopp, och du är min frälsning, Du är min tröst i varje min nöd. (CE Breck-översättning: Psalmisten 1928 nr 353:3; jfr Psalmer och Sånger 619:3)

Men för hoppfull själ bliver allt så väl, Fast den mörka natt syns lång. Morgonstjärnan klar uppgår underbar, Och din klagan byts i sång. Lita på din Gud, Han är nära, Över alla djup vill han bära. Fadershandens kraft aldrig sviker. Ljuvliga, säkra tro! (G Wallteng: Andliga sånger 1936 nr 427:3)

Sorgen och glädjen de vandra tillsamman, Medgång och motgång här tätt följas åt. Skyar och suckan med solsken och gamman Skifta alltjämt på vår jordiska stråt. Jorderiks gull Stoft är och mull, Himlen allen är av salighet full. (T Kingo-O Wågman-G Thorsell-T Fogelqvist: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 365:1; jfr Psalmer och Sånger 269:1)

Lär mig, du skog, att vissna glad En gång som höstens gula blad: En bättre vår snart blommar, Då härligt grönt mitt träd skall stå Och sina djupa rötter slå I evighetens sommar. ... Lär mig, du fåglars glada tåg, Att draga hän med fröjdfull håg Mot obekanta stränder. När allt är vinter här och is, Jag till ett evigt paradis Från köld och töcken länder. ... Lär mig, du fjäril, vingad, lätt, Vad Herren ock åt mig berett, Där du mot höjd dig svingar. I går dig puppan inneslöt, I dag du glad ditt fängsel bröt: Min själ skall ock få vingar. ... O Jesu Krist, som ur din grav Stod upp med evigt liv och gav Det ut åt världen vida, Giv mig ditt liv, att även jag Må efter bitter långfredag Min påskdagsmorgon bida. (AG Oehlenschläger/E Ahnfelt-Laurin: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 572:1-4; jfr Psalmer och Sånger 304:4)

Så må Guds vänner alla, Som lida sorg och ve, Ej vackla eller falla, Men fasta sig bete, Så att de korset bära Med stadigt tålamod Och giva honom ära Som är mot oss så god. (J Walter-Petrus Johannis Gothus-AF Runstedt: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 592:7; jfr Psalmer och Sånger 324:7)

Jesus kär, Var mig när och livets väg mitt hjärta lär. När dagen gryr, när natten skymmer, Jesus kär, Var mig när. ... Håll du mig Tätt vid dig Och jämna för min fot din stig. I glädjen och i sorgen lika, Håll du mig Tätt vid dig. (L Sandell-Berg: Sånger och Psalmer 1951 nr 268:1-2; jfr Psalmer och Sånger 184:1-2)

Mitt liv vill jag leva i sällskap med Jesus som en av de många som tillhör hans skara. Jag hörde hans stämma, den bjöd mig att följa: Jag följer dig Jesus, jag följer dig. ... Vad livet än bjuder av glädje och smärta, jag lever det tryggast i sällskap med honom. I ljus och i mörker, i medgång och motgång: Jag följer dig Jesus, jag följer dig. (G Strandsjö: Segertoner 1988 nr 608:1,3)

Gud hör när jag sjunger, Gud hör när jag ber, han vet när jag gråter, och han vet när jag ler. (G Strandsjö: Segertoner 1988 nr 629:2)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv ser vi hur kvinnan upprättas från sin sorg i barnafödandet i fröjden över att en människa – Jesus – har fötts in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Jämför också fröjden över att andarna är de sjuttio underdåniga (Luk 10:17-20) och att en son fötts (Luk 1:57-58) med den större fröjden att ha namn inskrivna i himlarna samt att en människa (manlig och kvinnlig) har fötts.


Och de här tingen skriver vi, för att vår glädje må vara varande (och havande varit) fullbordad. (1 Joh 1:4)


Grekiska ord:

thlipsis (betryck) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 3:15; Matt 24:9; Joh 16:21; Apg 14:22 – Ester 1:1g(A7); 4:17r(C23); 8:12s(E20); Judit 4:13; 1 Mack 6:11; 9:27; 12:13; 13:5; 2 Mack 1:7; Syr 2:11; 6:8,10; 35:24(26); 37:4; 40:24; 51:3,10. Matt 13:21; 24:21,29; Mark 4:17; 13:19,24; Joh 16:33; Apg 7:10-11; 11:19; 20:23; Rom 2:9; 5:3; 8:35; 12:12; 1 Kor 7:28; 2 Kor 1:4,8; 2:4, 4:17; 6:4; 7:4; 8:2,13; Ef 3:13; Fil 1:17; 4:14; Kol 1:24; 1 Thess 1:6; 3:3,7; 2 Thess 1:4,6; Hebr 10:33; Jak 1:27; Upp 1:9; 2:3(א*); Upp 2:9-10,22; 7:14.

tiktô (föda fram) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 48:19; Luk 1:57; 2:11; Joh 16:21 – Syr 19:11; Matt 1:21,23,25; 2:2; Luk 1:31; 2:6-7; Gal 4:27; Hebr 6:7; Jak 1:15; Upp 12:2,4-5,13.


Ytterligare studier:

5 Mos 34:8; Ps 48:6(7); Jes 9:6; 13:8; 21:3; 66:7; Hos 13:13; Mika 4:9-10; Syr 1:23; Matt 2:10; 24:6-8; Mark 13:8; Luk 15:32; Joh 9:16; 10:33; 14:19; 16:6,16; 19:5; 20:20; Rom 14:17; Gal 5:22; Fil 4:4; 1 Thess 5:3,16; Hebr 12:11; 1 Petr 1:8; 2 Joh v 12; Upp 1:9; 2:3,10; 12:1-5; 18:20; 19:7.


John Rea "The Time of the Oppression and the Exodus"; Bulletin of the Evangelical Theological Society 3.3 (Summer 1960): 58-66.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-12; 2012-02-04; 2014-09-30)

Tillbaka till Start

16:23-24 Och i/på den där dagen skall ni inte fråga Mig ingenting/någonting. Amen, amen säger Jag er, att vad (א,*א) ni – om alltefter omständigheterna – må begära (vända i riktning mot) Fadern, skall Han ge er i Mitt namn. Ända till just nu har ni inte begärt ingenting/någonting i Mitt namn. Begär och ni kommer att ta, för att er fröjd må vara (och ha varit) fullbordad.

Ord för ord: 16:23 (25 ord i den grekiska texten Sinaiticus) Och i den-där '-en dag'/dagen mig inte (ni)-skall-fråga ingenting. amen amen (säger)-jag er, att vad om-alltefter-omständigheterna (ni)-må-begära '-n fader'/fadern i '-et namn'/namnet mitt skall-(han)-ge er. 16:24 (18 ord i den grekiska texten) ända-till just-nu inte begärde-(ni) ingenting i '-et namn'/namnet mitt. begär och (ni)-kommer-att-ta, för-att '-en fröjd'/fröjden er må-vara varande-(och-havande-varit)-fullbordad.


1883: Och på den dagen skolen I icke fråga mig om något. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Allt hvad I bedjen Fadern i mitt namn, det skall han gifva eder. Hittills hafven I icke bedt om något i mitt namn. Bedjen, och I skolen få, på det att eder glädje må vara fullkomnad.

1541(1703): Och på den dagen skolen I intet spörja mig. Sannerliga, sannerliga säger jag eder, allt det I bedjen Fadren i mitt namn, skall han gifwa eder. Härtill hafwen I icke bedit i mitt Namn; beder, och I skolen få, att eder glädje må warda fullkommen.

LT 1974: Då behöver ni inte fråga mig om någonting. Ni kan gå direkt till Fadern och be honom, och han kommer att ge er vad ni ber om på grund av att ni använder mitt namn. Ni har inte försökt det förut (men börja nu). Bed i mitt namn, och ni ska få ta emot, och er glädjebägare ska flöda över.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Mose sade till Israel:) ”Om – alltefter omständigheterna – Herren, din Gud, må välsigna dig i alla dina frambringanden/avkastningar och i varje dina händers arbete, och/då kommer du att ’vara görande’/göra dig glad.” (5 Mos 16:15b, Grekiska GT)

Herren skådades för/av Salomo i en sömn (om) natten, och Herren talade i riktning mot Salomo: ”Begära/begär en viss begäran åt dig själv.” … (Salomo sade till Herren:) ”Du skall ge Din slav ett hjärta att höra (med), och ’döma isär’/döma Ditt folk i rättfärdighet, (i) det att ’låta tillsammans’/uppfatta ’uppåt mitt’/mellan gott och dåligt, eftersom/ty vem skall förmå att döma det här Ditt tunga/besvärliga folk?” Och det behagade inför Herrens ögon, att Salomo hade begärt det här ordet. Och Herren talade i riktning mot honom: ”’I stället för vilka’/eftersom du har begärt det här ordet från sidan av Mig och inte har begärt många dagar för dig själv och inte har begärt rikedom, inte heller har begärt dina fienders själar, emellertid/utan för dig själv har begärt förstånd (till) det att lyssna till ’ett domsutslag’/’en anklagelse’, skåda, gör Jag (och har gjort) enligt ditt ord … och Jag ger (och har gett) dig (ting) som du inte har begärt, och/både rikedomar och härlighetsglans, som inte har blivit/hänt (och blir/händer) en man lik dig i/bland kungar.” (1 Kung 3:5b,9-12a,13, Grekiska GT)

Elia talade (vänd) i riktning mot (Elisa): “Begära/begär vad jag skall göra för dig, ’innan eller’/innan (jag) tas upp från dig.” Och Elisa sade: ”Låt det redan/då bli dubbelt i/med din ande emot/över mig.” Och Elia talade: ”Du har ’förhärdat det/att begära’/’begärt en svår sak’. Om – alltefter omständigheterna – du må skåda mig, då jag tas upp från dig, skall det och/också vara på det här sättet för dig.” (2 Kung 2:9b-10a, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Mitt folk skall ha kunskap om Mitt namn i/på den där dagen, att Jag är Den som samtalar: ’Jag är vid sidan av.’” (Jes 52:6, Grekiska GT)

(Tobit sade till Tobias:) “Välsigna Herren Gud i varje läglig tid och begär från sidan av Honom på vilket sätt dina vägar må bli raka, och alla stigarna och rådslut(en) skall ledas på en god väg.” (Tobit 4:19a, BA)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ni må så ej bekymra er och säga: ’Vad må vi äta?’ eller ’Vad må vi dricka?’ eller ’I vad må vi hölja oss?’ Ty nationerna söker efter alla de här tingen. Ty er himmelske Fader vet, att ni av de här tingen behöver allesammans. Men sök först Hans (א,*א) rike och rättfärdighet, och alla de här tingen skall sättas/läggas till er. Så ni må ej bekymra er ’in i’/för den följande dagen.” (Matt 6:31-34a)

(Jesus sade:) “Från Johannes Döparens dagar ända till just nu utsätts himlarnas rike för våld, och människor som använder våld rövar bort det.“ (Matt 11:12)

Jesus talade (till lärjungen Johannes): ”Hindra ej (den man som drev ut små demoner i Mitt namn), ty ingen är/finns som kommer att göra en (handling av) förmåga på/’för ... skull’ Mitt namn och (som) snabbt (därefter) kommer att förmå att ’säga dåligt’/’tala illa’ (om) Mig.” (Mark 9:39)

De sjuttio återvände (till Jesus) i sällskap med fröjd och sade: “Herre, och/också de små demonerna är underordnade oss i Ditt namn!” (Luk 10:17)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag säger er: ’Begär och det skall ges åt er, sök och ni skall finna, bulta och det skall öppnas för er. … Om så ni som är (א,* א) onda vet att ge goda gåvor till era barn, hur mycket hellre skall (då inte) er Fader * (P75,א,*א) ut ur en himmel ge helig ande till dem som begär/ber Honom?’” (Luk 11:9,13)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Vad än ni – alltefter omständigheterna – må begära i Mitt namn, det här skall Jag göra, för att Fadern må förhärligas i Sonen. Om – alltefter omständigheterna – ni må begära någonting (av) Mig i Mitt namn, skall Jag göra (det).” (Joh 14:13-14)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”De här tingen har Jag samtalat (och samtalar) (med) er, för att fröjden, Min (fröjd), må stanna (א,*א) i er, och (att) er fröjd må fullbordas.” (Joh 15:11)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ni utvalde inte Mig, emellertid/utan Jag utvalde er, och satte/insatte er, för att ni må dra er tillbaka och föra/frambringa frukt och (att) er frukt må stanna. * (א*) Vad ni – alltefter omständigheterna – må begära till Fadern i Mitt namn skall (א*) Han ge er. De här tingen ålägger Jag er, för att ni må välkomna varandra.” (Joh 15:16-17)


Hembygdens predikan:

Är det icke som löpte en varm kärlekens ström genom hjärtat, så vi höra, huru Jesus angiver just glädje som frukt av bönen i hans namn? Vi skulle hava talat om större kraft till större verksamhet i hans tjänst med allt rikare frukter, ty sällan komma vi över arbets- och verksamhetsstadiet. Jesus åter talar om glädje, ja om fullkomnad glädje. Han vill, att det måtte råda ett lyckligt brudeförhållande mellan honom och hans vänner; icke den lejde arbetarens: jag måste. En brudgum ser mera på att hans brud är lycklig än därpå att hon uträttar mycket. Så även Jesus. Han ser icke så mycket på gärningens storhet som på den rätta bevekelsegrunden. ”Min Jesus är så god, jag kan icke låta bli att göra något för honom” – se där den bevekelsegrund, som han längtar att finna hos oss. ... Då Jesus uppmanar oss att bedja fadern i hans namn, så ligger däri en dubbel försäkran om bönhörelse. ”Fadern älskar eder och jag älskar eder.” Kristus är Guds öppna dörr till oss; tron är vårt hjärtas öppna dörr för Gud. Såsom det hette: Fadern älskar eder, emedan I haven älskat mig och trott, att jag utgått från Gud. Där Kristus är och tron är, där är det sålunda som det bör vara. Där njuter själen Guds vänskap, och där går abbaropandet i Jesu namn fritt och otvunget som den naturliga andedräkten. Hjärtat andas ut sitt bekymmer, och andas in hjälp, tröst och hugsvalelse. Så blir glädjen fullkomnad. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 225-226, Bönsöndagen, Joh 16:23-33)

Någon har ju sagt, att bön är samarbete med Gud. O vänner, det ligger en väldig sanning i detta påstående. Ty Gud vill utföra sitt verk i våra hjärtan, men för att detta skall kunna ske, så måste vi överlämna oss helt åt honom. Det heter ju i textorden vi läst: ”Bedjen för att eder glädje skall bliva fullkomlig.” Och här kommer frågan till oss lite var: ”Har då vi, du och jag, verkligen fått uppleva glädjen över att Gud är vår Fader och att vi av nåd får vara hans barn?” Eller är månne vår fattigdom på glädje förorsakat av ett illa vårdat böneliv. ... När Jesus i dagens text håller sitt så kallade avskedstal för sina lärjungar, så påpekar han liksom för dem, att de ännu inte hade bett om något i hans namn. Och vi frågar, vad innebär det då att bedja i Jesu namn? Ja, det är inte bara en böneformel ”I Jesu namn” o.s.v., utan att bedja i Jesu namn är att bedja i hans sinne ... och att bedja i Jesu person. D.v.s. bönen går fram, därför att den också är hans bön. Ja, bön är helt enkelt överlåtelse åt honom, de' vill säga, jag lägger min svaga hand i hans, för att han skall fatta mig och föra mig fram till Gud. Och någon har uttryckt de' så, (att Jesus) säger: ”Här, Fader, kommer jag nu med en av mina vänner som är i behov av hjälp. Tag nu av mitt tillgodohavande hos dig och låt honom få vad hans hjärta begär.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Att bedja i Jesu namn betyder att också i sitt bedjande vara helt omsluten, helt behärskad av Jesusverkligheten. Det är bön som är ett uttryck för Jesu vilja. … Andens kommande dag (kan) kallas dagen utan frågor. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 223 i kommentar till Joh 16:23-33)

Jag skulle icke wilja gifwa ett halföre för alla ett helgons böner, om han bedit dem på grund av egen wärdighet. ... Fråge nu hwar och en sitt hjerta, huru många gånger han under sin lifstid bedit. Ty det heter icke att bedja, när man sjunger psalmer och läser Fader wår, hwilket är inrättadt för barn och helt olärda menniskor till att dermed öfwa dem och göra dem hemmastadda i Skriften. Men din bön ser och känner ingen, utan du allena i ditt hjerta, och egentligen känner du den då, när du blifwer bönhörd. ... Men de som bedja i sitt eget namn eller inbilla sig, att Gud skall höra eller se på dem derföre, att de bedja så många, så stora, så andäktiga, så heliga böner, de förtjena och undfå idel ogunst och wrede. Ty de wilja sjelfwa wara sådana, att Gud skall wara dem nådig utan medlare, så att Christus för dem gäller intet och gagnar till intet. ... (Och) sådant slagg ... bör och får icke finnas i bönen, nemligen att man föreskrifwer Gud tid, person, ställe och sätt att hjelpa, utan man bör hemställa allt sådant åt Hans fria behag och wilja. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 320-321)


Att fortsätta med:

Be för det stora, det viktiga, räddningen, det eviga livet. Be för det lilla i vardagen. Be om kraft och hjälp av heliga Ande, som Jesus har sänt oss till undervisning, tröst och vägledning. Be med Guds perspektiv, han vet ju att ge goda gåvor. Han ger oss det vi behöver egentligen, inte det vi tror vi behöver. (Henrik Jonason "Låt dig vara buren av Gud"; kommentar till Joh 16:23; Jönköpings-Posten den 18 maj 2007)

Johannes skriver: ”Bedjen att eder glädje må bliva fullkomlig.” Det slår aldrig fel utan att glädjemänniskor är bönemänniskor och bönemänniskor är glädjemänniskor. (Bengt Kindbom "Människor jag mött" s 41)

Att bedja i Jesu namn betyder först och främst att bedja i linje med Jesu målsättning. Att bedja i någons namn innebär också att framställa den begäran man gör, som om man vore den personen. Det motsvarar alltså i vårt fall att be om vad Jesus skulle ha bett om och inte om något annat efter eget val. Bön är inte ett medel att få Gud att göra som vi vill utan snarare att låta Gud få göra genom oss vad han vill. (Ray C. Stedman "Sista kvällen med Jesus. Tankar kring Jesu avskedstal." s 146)

Johannes tanke tycks vara att i den tid då den Helige Ande ges och leder de troende i hela sanningen, skall de inte längre ställa sådana frågor som, Vad betyder den ”lilla stund” som Jesus talar om? Jfr 1 Joh 2:20, (”ni vet alla”). De kristna är de sanna gnostikerna. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 494)

ca 1950 och tiden dessförinnan

På den dagen då de genom Andens inneboende undfått livet, då Jesus i Anden kommit till dem, då skola de förstå detta innerliga förhållande mellan Jesus och Fadern. (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 282)

Ynglinga- och jungfruföreningarne samlas till gemensamt bibelsamtal öfver Joh 16 och 24 i Månsarps missionshus lilla sal nästa söndag kl. 5 e.m. Medlemmarna uppmanas att medtaga biblar. (Jönköpings-Posten 1904-03-26 "Bibelsamtal öfver Joh 16:24")

Både i (lärjungarnas) bön och faderns gifvande gälde det herrens Jesu sak, det fullständiga genomförandet af hans frälsningsverk. … Förut hade de endast bedit om hvad de för egen del behöft. Nu skulle deras bön börja röra sig omkring Jesu sak, hvars bärare de voro. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 524)

Löftet ”Allt det I bedjen i mitt namn” o. s. w. förutsätter att wårt hjerta och sinne är så förenadt med Frälsaren, och att han och wi så förstå hwarandra, som när barnet utsträcker handen efter äplet, som hålles framför detsamma. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 217)


Att avrunda med:

I hans namn. På den plats där han lever, i närvarolandet, där ska jag få en glädje som ingen kan ta ifrån mig, där mättas mina djupaste behov. (Ylva Eggehorn ”De levandes ansikten” s 92)

En sak vet vi. Av Jesu egen mun har det sagts oss, att vad vi än ber Fadern om i Jesu namn, det kommer han att ge oss. ... Har du bett i Jesu namn? D.v.s. med hans fullmakt? Så, att han kan stå bakom din bön? Bönen i Jesu namn, det är en bön ur hans hjärta, det är Getsemanebönen: ge mig det och det och det, jag vill så innerligt gärna, men ändå: ske din vilja, inte min! Min är bönen, Guds är sättet att uppfylla den. (Kaj Munk "Hoppet förbliver" s 55; predikan Femte söndagen efter påsk 1941)


Sångarna:

När du mig bedja lärde I Jesu Christi namn, Du åt mitt hopp beskärde En fristad i din famn. Och hvad mitt hjerta beder, Det vet jag att du hör, Och, hvad mitt väl bereder, Det vet jag att du gör. (PO Nyström-JO Wallin: Psalm 260:2b,3a; jfr Psalmer och Sånger 209:2-3)

Och du har lofvat mig, att mina böner höra, Och intet är för dig omöjeligt att göra, Du råder öfver allt; om allt du vårdnad bär: Ho är en sådan Gud, som du, o Fader! är. (Karlberg/Arrhenius: Psalm 238:6)

Öppnas för mig den dunkla port, Bakom vars rigel förvaras Jordlivets mål på helig ort, Där alla frågor besvaras, Jublar jag högt ditt fadersnamn, Skådar jag, sluten i din famn, Fader, din kärlek förklaras. (N Beskow: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 29:5; jfr Psalmer och Sånger 26:5)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”amen, amen”, se Joh 1:51a med Egna kommentarer och funderingar.

Angående ”bed och ni skall ta”, se Joh 15:7-8.


Jakob sade: ”Om någon av er lämnar/saknar vishet, låt honom begära från sidan av Gud, som ger till alla klart/’utan förbehåll’ och som ej förebrår, och det skall ges honom.” (Jak 1:5)

Och de här tingen skriver vi, för att vår glädje må vara varande (och havande varit) fullbordad. (1 Joh 1:4)

Det här är klarspråket/tillförsikten, som vi har i ’riktning mot’/’fråga om’ Honom, att – om alltefter omständigheterna – vi må begära något enligt Hans vilja, hör Han oss. Och om vi – alltefter omständigheterna – vet, att Han hör oss, vad vi – om alltefter omständigheterna – må begära, vet vi att vi har de begäran/önskemål som vi har begärt (och begär) från Honom. (1 Joh 5:14-15)


Ytterligare studier: Matt 7:7; 21:22; Luk 9:49-50; Joh 3:29; 10:25; 14:20; 15:7; 16:13,17-19,26; 20:31; Apg 3:6; 4:7-12; 16:18; Ef 5:20; Fil 2:10; Kol 3:17; 2 Thess 3:6; Jak 5:14; 1 Joh 2:20; 3:22; 5:16; 2 Joh v 12.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-12; 2012-02-05; 2014-10-01)

Tillbaka till Start

16:25 De här tingen har Jag samtalat (och samtalar) (med) er i ordspråk. En stund kommer, när Jag inte längre skall samtala (med) er i ordspråk, emellertid/utan kommer (א,*א) bort med ett budskap till er (i) klarspråk med anledning av Fadern.

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten): De-här-(tingen) i ordspråk har-(jag)-samtalat-(och-samtalar) (med)-er. kommer (en)-stund när inte-längre i ordspråk (jag)-skall-samtala (med)-er, emellertid (i)-klarspråk med-anledning-av '-n fader'/fadern (jag)-kommer-bort-med-ett-budskap (till)-er.


1883: Detta har jag i förtäckta ord talat till eder; men en tid kommer, då jag icke mer skall tala till eder i förtäckta ord utan öppet förkunna eder om min Fader.

1541(1703): Detta hafwer jag talat till eder med förtäckt ord; den tid skall komma, att jag icke skall tala med eder med förtäckt ord, utan uppenbarliga skall jag förkunna eder om min Fader.

LT 1974: Jag har talat mycket försiktigt om dessa saker, men den tiden kommer när detta inte längre är nödvändigt, utan jag kan tala öppet med er om det.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Aron och Mirjam:) ”Om det – alltefter omständigheterna – må bli en profet (av/ibland) er åt Herren, skall Jag fås/ge kunskap åt honom i en syn. Jag skall samtala (med) Honom i en sömn. Inte på det här sättet (med) den som ’ger Mig vård’/’har omsorg om Mig’, Mose. Han är trofast i hela Mitt hus. Jag skall samtala (med) honom mun enligt/mot mun, i 'em gestalt'/’ett skådande’ och inte genom gåtor. Och han har skådat Herrens härlighetsglans.“ (4 Mos 12:6b-8a, Grekiska GT)

Mose kallade alla Israels söner och talade (vänd) i riktning mot dem: “Ni har skådat (och skådar) alla ting, så många som Herren gjorde i Egyptens jord/land ’inför ... ögon’/’inför ögonen på’ er, farao och de som ger honom vård och hela hans jord/land, de stora prövningar som dina ögon har skådat (och skådar), tecknen och de där stora förebuden. Och ända till den här dagen har Herren inte gett er ett hjärta (till) att veta och ögon (till) att se och öron (till) att höra.“ (5 Mos 29:2-4, Grekiska GT)

Ordspråk av Salomo, Davids son, som var kung i Israel. (Ordsp 1:1, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) ”Gå och tala till det här folket: ’Ni skall höra (i) en hörsägen och ni må inte/förvisso ej 'låta tillsammans'/uppfatta, och då ni ser skall ni se och ni må inte/förvisso ej skåda, ty det här folkets hjärta har tjocknats/’varit hårt’ och (med) sina öron har de hört med tyngd/plåga och deras ögon har varit slutna, (så att) de ej någonsin må skåda (med) ögonen och höra (med) öronen och 'låta tillsammans'/uppfatta (med) hjärtat och vända sig intill (Mig) och/’så att’ Jag skall bota dem.’” (Jes 6:9-10, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) “Jag, Herren, har samtalat (och samtalar).” (Hes 5:13b och 5:15b, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “Jag skall samtala i riktning mot profeter, och Jag har fullgjort/’gjort ... fulltaliga’ skådanden. Och Jag liknades i profeters händer/handskrifter.” (Hos 12:10, Grekiska GT)

(Gud) kommande/går bort med ett budskap ’in i’/till människor, Sin Kristus, och gör tidig morgon och tjocka/töcken och stiger emot, emot jordens höga ting/platser. … (Amos 4:13b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Vad vishet är, och hur den blev/gjordes, skall jag komma bort med ett budskap (om), och jag skall inte undangömma ett mysterium för er, emellertid/utan från ett ursprungs början skall jag speja. Och jag skall sätta in hennes kunskap i tydligheten och inte/förvisso ej gå vid sidan av en väg till sanningen.” (Salomos Vishet 6:22)

(Den som studerar vad profeterna har sagt) skall söka ut/efter undangömda ting av/i ordspråk. (Syr 39:3a)

(Jesus, Syraks son, sade: “Den Högste kommer bort med ett budskap om) de ting som tagits (och tas) till sidan av och de ting som skall vara, och avslöjande/'Han avslöjar' undangömda fotspår.” (Syr 42:19)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) sade ('hela tiden'/'gång på gång') till (de som var runt omkring Honom tillsammans med de tolv): “Till er har getts (och ges) Guds rikes mysterium, men för de där, de (som är) utanför, blir alla ting i liknelser, för att då de ser, de må se och ej skåda, och då de hör, de må höra och ej uppfatta, (för att) de ej någonsin må vända sig intill (Mig) och det må ‘låtas vara’/’lämnas i fred’ för dem.” (Mark 4:11-12)

I de där dagarna kom/gick (lärjungarna) inte bort med ett budskap till någon (om) ingenting/någonting (av de ting) som de hade skådat (och skådade). (Luk 9.36b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det här ordspråket talade Jesus till (fariseerna), men de där hade inte kunskap om vilka ting det (hela tiden) var som Han (hela tiden) samtalade (med) dem. (Joh 10:6)

Judarna sade till (Jesus): “Ända till när ’lyfter Du’/’tar Du bort’ vår själ? Om Du är kristusen/'den smorde', tala till oss (i) klarspråk.” (Joh 10:24b)


Exegeter, evangelister med flera:

Det är först efter uppståndelsen som lärjungarna förstår Jesu bildlika tal som klara ord. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 385).

Lärjungarnas ögon öppnades för Jesu identitet först efter Parakletens kommande. … Jesu jordiska verksamhet ses som något hemlighetsfullt. Inte förrän vid ’stunden’ uppenbaras hemligheterna. … De händelser som berättas i Johannes var, enligt 16:25, en gång något hemlighetsfullt, men i uppenbarelsens ljus utifrån en uppfattning av Jesu verk som en helhet ses de som Faderns verk. Evangeliet kan därför betraktas som en uppenbarelse av gåtfulla hemligheter. (Birger Olsson ”Structure and Meaning in the Fourth Gospel” s 271-272)

I Markus kontasteras två grupper, den ena förbryllas av Jesu undervisning, den andra griper tag i liknelsernas sanna innebörd, eftersom den har fått gudsrikets hemlighet, vilken ytterst sett är hemligheten om Jesu person. … (Johannes) låter förstå att till och med de tolv stannade kvar bland de förbryllade till slutet. För honom ligger inte kontrasten mellan folkskarorna å ena sidan och Jesu omedelbara krets å den andra, utan mellan folkskarorna och lärjungarna i lika grad under verksamheten, samt lärjungarna efter uppståndelsen. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 495)

Just nu är ”frälsningens dag” (2 Kor. 6:2), den sökande nådens ”i dag” (Hebr. 4:7), den fulla frälsningsuppenbarelsens ”timme” (Joh 16:25, ordagrant), stunden för Faderns tillbedjan i ande och sanning (Joh. 4:21-23, ordagrant). (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 109)

Jesus har en gång sagt: "Detta har jag talat till eder i liknelser; den tid kommer, då jag icke mer skall tala till eder i liknelser, utan öppet förkunna för eder om Fadern." Här talar Jesus om tiden efter pingstdagen. ... Och dock växa vi aldrig här på jorden helt ifrån symbolerna. (C. Skovgaard-Petersen "Symboler som förvandlas" s 44-45; Svenska Alliansmissionen- Jönköpings Missionsförenings missionskalender 1930)

Visst var det äkta, levande kristendom ... i (det norrländska läseriet och laestadianismen). Och detsamma måste omdömet bli om ... pietismen (som) vände sig till viljelivet och krävde heliga beslut och lagens gärningar, (om) mysticismen och herrnhutismen (som) vände sig till känslolivet och (som) framför allt sökte saliga känslor, andlig lycka och glädje (samt om) schartauanismen (som) vände sig till förståndet och krävde andlig klarhet. (E.J. Ekman "Den inre missionens historia" s 152)

Olaus Petri skriver i korthet, att "somliga räknade det för föga skada att Engelbrekt (år 1436) var ur vägen", ett milt uttryck för ett faktiskt förhållande. Rent språk talar däremot den danske historikern Erik Arup, som i "Danmarks historie" skriver att Engelbrekt Engelbrektsson mörades "til stor lettelse for det svenske aristokrati". Jag tror att han med de orden uttrycker en historisk sanning. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 43-44)


Egna kommentarer och funderingar:

Jesu bokstäver i synoptikerna förenas med Moses bokstäver i Gamla Testamentet till Utsagan i Johannes' evangelium. Jämför Joh 1:1; 5:47.

Angående “de här tingen har Jag samtalat (och samtalar) (med) er”, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 14:25-26.


Och livet gjordes synligt, och vi har skådat (och skådar) och vi är vittnen och kommer bort med ett budskap till er (om) det tidsålderslånga livet, ’vilket som än’/vilket (hela tiden) var i riktning mot Fadern och gjordes synligt för er. Vad vi har skådat (och skådar) och har hört (och hör) kommer vi bort med ett budskap och/också till er, för att och/också ni må ha gemenskap i sällskap med oss. Och men/vidare (har vi) vår gemenskap i sällskap med Fadern och i sällskap med Hans Son, Jesus Kristus. (1 Joh 1:2-3)


Grekiska ord:

apangellô (komma bort med ett budskap) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 6:22; Syr 42:19; Luk 9:36; Joh 16:25 – Ester 1:15; 4:12; 6:2; Judit 2:7; 3:5; 6:17; 11:19; 14:8; 1 Mack 4:26; 5:38; 11:21,40; 12:23,26; 14:21; 15:32,36; 16:1,21; Syr 16:25; 37:14; 44:3. Matt 2:8; 8:33; 11:4; 12:18; 14:12; 28:8,10; Mark 5:14,19; 6:30; Luk 7:18,22; 8:20,34,36,47; 13:1; 14:21; 18:37; 24:9; Joh 20:18; Apg 4:23; 5:22,25; 11:13; 12:14,17; 15:27; 16:36,38; 17:30(א*,B); 22:26; 23:16-17,19; 26:20; 28:21; 1 Kor 14:25; 1 Thess 1:9; Hebr 2:12.


Ytterligare studier: Matt 7:28; 11:1; 13:34,53; Mark 4:34; 8:32; Joh 2:22; 7:26; 11:14; 12:16; 13:7; 16:2,29; 18:20; Apg 4:29,31.

Aida Besançon Spencer "Father-Ruler: The Meaning of the Metaphor 'Father' for God in the Bible"; Journal of the Evangelical Theological Society 39.3 (Sept. 1996): 433-442.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-12; 2012-02-06; 2014-10-02)

Tillbaka till Start

16:26-27 I/på den där dagen kommer ni att begära i Mitt namn. Och Jag säger inte till er, att Jag skall fråga/be Fadern med anledning av er, ty Fadern själv är vän med er, eftersom ni har varit (och är) vänner med Mig och har trott (och tror), att Jag kom ut från sidan av Gud.

Ord för ord: 16:26 (20 ord i den grekiska texten) i den-där '-en dag'/dagen i '-et namn'/namnet mitt kommer-(ni)-att-begära, och inte (jag)-säger er att jag skall-fråga '-n fader'/fadern med-anledning-av er. 16:27 (17 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) han/själv ty '-n fader'/fadern är-vän-med er, eftersom ni mig har-varit-(och-är)-vänner-med och har-trott-(och-tror) att jag från-sidan-av gud kom-ut.


1883: På den dagen skolen I bedja i mitt namn, och jag säger eder icke, att jag skall bedja Fadern för eder; ty Fadern själf älskar eder, emedan I hafwen älskat och trott, att jag har utgått från Gud.

1541(1703): På den dagen skolen I bedja i mitt Namn; och jag säger icke eder, att jag skall bedja Fadren för eder. Ty Fadren sjelf hafwer eder kär, efter det I haden mig kär, och trodden, att jag är utgången af Gudi.

LT 1974: Då kan ni lägga fram era önskemål med mitt namn under. Och jag behöver inte be Faderna att besvara dessa önskemål, för Fadern själv älskar er innerligt, därför att ni älskar mig och tror att jag kom från Fadern.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Herren:) ”Om jag så har funnit (och finner) fröjdbringande (nåd) mitt emot Dig, gör Dig själv tydlig för mig. Jag må skåda Dig på ett känt/bekant sätt på så sätt, o, att då jag - alltefter omständigheterna - finner (och har funnit) fröjdbringande (nåd) mitt emot Dig och/också må ha kunskap 'för att'/att Ditt folk (är) den här stora nationen.” … (Herren talade i riktning mot Mose:) "Du har funnit (och finner) nåd inför Mina ögon, och jag känner dig 'till sidan av'/'i jämförelse med' alla." Och (Mose) säger: "Visa mig Din härlighetsglans." (2 Mos 33:13,17b-18, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) ”Det skall vara vid den tid då ni – alltefter omständigheterna – må höra alla de här grundlagarna och vakta/hålla och göra dem … (att Herren din Gud) kommer att välkomna dig.” (5 Mos 7:12a,13a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Herren tog/utvalde i förväg era fäder (för) att välkomna dem och utvalde deras säd i sällskap med dem, er till sidan av alla nationerna enligt/’som det är’ den här dagen.” (5 Mos 10:15, Grekiska GT)

(Visheten säger:) “Jag välkomnar dem som är vänner med mig.” (Ordsp 8:17a, Grekiska GT)

(Visheten sade: “När Herren) (hela tiden) gjorde jordens grundvalar stabila, var jag (hela tiden) trolovad vid sidan av Honom. Jag var (hela tiden) i riktning mot var/'den plats där' Han fröjdade sig.“ (Ordsp 8:29b-30a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) ”Uttalat lycklig (är) den som vaktar/håller lagen.” (Ordsp 29:18b, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Mitt folk skall ha kunskap om Mitt namn i/på den där dagen, att Jag är Den som samtalar: ’Jag är vid sidan av.’” (Jes 52:6, Grekiska GT)

(Baruk sade till Jerusalem:) “Precis som Sions utomstående kvinnor nu har skådat (och skådar) er fångenskap, på det här sättet skall de i/med snabbhet skåda er räddning från sidan av Gud.” (Baruk 4:24a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till en rik människa:) “Om du vill komma in i, in i livet, håll buden.” (Matt 19:17b)

Jesus säger till (prästledarna och de äldste): “Läste ni inte heller någonsin i skrifterna: ’En sten som de som byggde förkastade, den här blev ’in i’/till ett hörns huvud/början, från sidan av Herren blev den här, och den är förunderlig i våra ögon?’” (Matt 21:42)

(Jesus sade till lärjungarna:) “Barn, hur påfrestande det är att komma in i, in i Guds rike! … Vid sidan av människor ’(är det) oförmöget’/’förmås det inte’, emellertid/men inte vid sidan av Gud. Ty vid sidan av Gud ’(är) alla ting förmögna’/’förmås allting’.“ (Mark 10:24b,27b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Vi betraktade Hans härlighetsglans, en härlighetsglans som av en enda avkomling från sidan av en fader, fylld med fröjdbringande (nåd) och sanning. (Joh 1:14b)

(Mannen som hade varit blind sade till judarna:) ”Vi vet, att Gud inte hör missare (av Hans mål), emellertid/men om någon – alltefter omständigheterna – må vara gudfruktig och må göra Hans vilja, hör Han den här.” (Joh 9:31)

Systrarna skickade så bort (människor) i riktning mot Honom och de sade: ”Herre, skåda, den som du är vän med är svag. (Joh 11:3)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Tro Mig att Jag (är) i Fadern och Fadern i mig. … Om – alltefter omständigheterna – ni må välkomna Mig, må ni hålla (P66,א,*א) Mina bud.” (Joh 14:11a,15)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”I/på den där dagen skall ni få kunskap, att Jag (är) i Min Fader och ni i Mig och Jag i er. Den som har Mina bud och håller dem, den där är den som välkomnar Mig. Men den som välkomnar Mig skall välkomnas av Min Fader. Och Jag skall välkomna honom och göra Mig själv tydlig för honom.” (Joh 14:20-21)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Och i/på den där dagen skall ni inte fråga Mig ingenting/någonting. Amen, amen säger Jag er, att vad (א,*א) ni – om alltefter omständigheterna – må begära (vända i riktning mot) Fadern, skall Han ge er i Mitt namn.” (Joh 16:23)


Hembygdens predikan:

(Dessa ord) var ju intet mindre än ett återställande av förhållandet mellan Gud och människor, sådant detta var mellan Gud och våra första föräldrar före syndafallet; sålunda det ljuvligaste och det saligaste som tanken kan ana och hjärtat åstunda. Kristi stora gärning var utförd – han talade nämligen detta som om han redan hade dött och uppstått – förlåten var borttagen, det allra heligaste öppnat och inträde berett till Gud. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 224, Bönsöndagen, Joh 16:23-33)


Exegeter, evangelister med flera:

Det finns (i evangeliet) en sjufaldig förekomst av (uttrycket "i mitt namn": John 14:13),14,26; 15:15; 16:23,24,26. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 574)

Det är sant att från en synpunkt sett så älskar Fadern alla människor. Men det är också sant, att han har en särskild omsorg om de som tror, och det är detta som avses här. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 630)

Det skulle inte vara sant att säga att Johannes motsäger Rom 8:34; Hebr 7:25, som talar om Sonens himmelska förbön, eftersom dessa inte handlar om begärande bön utan om den kristnes ställning inför Gud, en ställning som helt vilar på de eviga följderna av Kristi prästerliga gärning. Jfr 1 Joh 2:1. (C. K Barrett "The Gospel according to St John" s 495-496)

(Johannes) utvecklar närmare språket och tankegången i 15:13-15, där lärjungarna kallas Jesu ”filoi” (vänner) eftersom de med honom bildar en unik kärlekskrets. I det nu aktuella stället är poängen att Fadern själv befinner sig inne i denna krets. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 496)

Med orden ”fadern sjelf har eder kära” (har herren) icke menat den allmänna kärlek, hvarmed Gud älskar hela verlden, utan det särskilda faderliga välbehag som han har till dem som älska Jesus. … (Lärjungarnas) kärlek hade sin rot i tron. Men trons utveckling och fullkomning berodde på den kärleksgemenskap i hvilken de stodo till honom. Man kan aldrig lära att älska Jesus annorledes än derigenom att man tror på honom; men man kan aldrig lära känna honom fullkomligt annorledes än derigenom att man älskar honom. Tron föder kärlek, och kärleken föder en förökad tro. Derför sättes här tron efter kärleken. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 525)

Sanna Guds barn behöfwa icke drifwas till bönen, lika litet som lefwande menniskor behöfwa åläggas att hemta andan. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 219)

Här äro wi nu förwissade, att Christus icke behöfwer bedja för oss. Ty Han har med sin bön redan wunnit oss, och få wi nu äfwen sjelfwa genom Christus framträda och bedja. ... Derföre säger Han: ... Jag har nu uträttat mitt embete, och I ären nu framförda genom Mig och kunnen nu sjelfwa, likasom Jag, inför Honom framträda och bedja, så att det nu är onödigt, att Jag ännu skulle en eller flera gånger bedja för eder. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 322)


Ytterligare studier: Joh 2:11; 8:42; 13:3; 14:13,23; 15:26; 16:19,30; 17:8; Upp 3:19.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-12; 2012-02-06; 2014-10-02)

Tillbaka till Start

16:28 Jag kom ut från sidan av Fadern och har kommit (och kommer) in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Åter låter Jag utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ vara och går i riktning mot Fadern.

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten): (jag)-kom-ut från-sidan-av '-n fader'/fadern och (jag)-har-kommit-(och-kommer) in-i '-en utsmyckning'/utsmyckningen. åter låter-(jag)-vara '-en utsmyckning'/utsmyckningen och (jag)-går i-riktning-mot '-n fader'/fadern.


1883: Jag har utgått från Fadern och har kommit i världen; åter lämnar jag världen och går till Fadern.

1541(1703): Jag gick ut af Fadren, och kom i werldena; åter öfwergifwer jag werldena, och går till Fadren.

LT 1974: Ja, jag kom från Fadern till världen och ska lämna världen för att återvända till Fadern.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) ”Jag har stigit ned (för) att ta ut (Mitt folk) för Mig själv, ut ur egypters hand och leda dem ut, ut ur ’den där jorden’/’det där landet’, och leda dem in i, in i en/ett gott och ’mycket jord’/’stort land’.” (2 Mos 3:8a, Grekiska GT)

(Agur sade:) ”Vem har stigit upp in i himlen och stigit ned? Vem har lett vindar tillsammans i en barm? Vem har vänt tillsammans vatten i ett klädesplagg? Vem har fått makt över alla jordens utkanter? Vad (är) ett namn åt Honom eller vad (är) ett namn åt Hans barn, för att du må ha kunskap?” (Ordsp 30:4, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus säger till (prästledarna och de äldste): “Läste ni inte heller någonsin i skrifterna: ’En sten som de som byggde förkastade, den här blev ’in i’/till ett hörns huvud/början, från sidan av Herren blev den här, och den är förunderlig i våra ögon?’” (Matt 21:42)

(Sakarias sade:) ”‘Ett uppstickande’/’en soluppgång’ skall granska oss ut ur en höjd.” (Luk 1:78b)

(Några bland folkskarorna) sökte (hela tiden) ett tecken ut ur en himmel från sidan av (Jesus). … (Han sade:) ”Det här släktet är ett ont släkte. Det söker ett tecken, och ett tecken skall inte ges det ’om ej’/utom Jonas tecken. Ty helt och hållet som Jona blev ett tecken för nineviterna, på det här sättet skall och/också Människans Son vara för det här släktet.” (Luk 11:16b,29b-30)

Då (lärjungarna) såg, lyftes (Jesus) emot/upp och ett moln tog Honom nedifrån, från deras ögon. (Apg 1:9b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ingen har stigit (och stiger) upp in i himlen ’om ej’/utom Den som har stigit ned ut ur himlen, Människans Son. (Joh 3:13)

Jesus sade till (fariseerna): ”Jag vet varifrån Jag kom och var/vart Jag drar Mig tillbaka. * (א,*א) Ni vet inte varifrån Jag kommer och (א,*א) var/vart Jag drar Mig tillbaka.“ (Joh 8:14b)

(Jesus sade till de judar som till att börja med trodde på Honom:) ”Jag har kommit ut, ut ur Gud, och Jag har anlänt. Ty inte heller Jag har kommit (och kommer) från Mig själv, emellertid/utan Den där har skickat bort Mig.” (Joh 8.42b)

(Jesus visste), att Han hade kommit ut från Gud och (att) Han drar sig tillbaka i riktning mot Gud. (Joh 13:3b)


(Paulus sade till Timoteus:) ”Kristus Jesus kom in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ (för) att rädda missare (av Guds mål) …” (1 Tim 1:15b)


Ytterligare studier: Luk 24:51; Joh 7:33; 11:27; 13:1; 14:12,28; 16:5,10,17,30; 17:8; 20:17; Apg 3:21.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-13; 2012-02-07; 2014-10-03)

Tillbaka till Start

16:29-30 Hans lärjungar säger till Honom (P5,א*,A): ”Skåda, nu samtalar Du i klarspråk, och Du säger ingenting (i) ett ordspråk! Nu vet vi, att Du vet alla ting och inte har behov ‘för att’/att någon må fråga/be Dig. I/’med hjälp av’ det här tror vi, att Du har kommit ut från Gud.”

Ord för ord: 16:29 (14 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) Säger (till)-honom '-na lärjungar'/lärjungarna hans: skåda nu i klarspråk talar-(du) och (ett)-ordspråk ingenting säger-(du). 16:30 (20 ord i den grekiska texten) nu 'vet-(och-har-vetat)'/vet-(vi) att (du)-'vet-(och-har-vetat'/vet alla-(ting) och inte behov har-(du) för-att någon dig må-fråga. i det-här tror-(vi) att från gud (du)-kom.


1883: Hans lärjungar sade till honom: Se, nu talar du öppet och säger inga förtäckta ord. Nu veta vi, att du vet allt och icke har behof af att någon frågar dig; därför tro vi, att du har utgått från Gud.

1541(1703): Sade hans Lärjungar till honom: Si, nu talar du uppenbarliga, och säger inga förtäckt ord. Nu wete wi, att du wetst all ting, och dig görs icke behof, att någor spör dig; derföre tro wi, att du är utgången af Gudi.

LT 1974: ”Äntligen talar du klart”, sade lärjungarna, ”och inte i gåtor, nu förstår vi att du vet allt och inte behöver ha någon som lär dig någonting. Därför tror vi att du kommer från Gud.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Aron och Mirjam:) ”Om det – alltefter omständigheterna – må bli en profet (av/ibland) er åt Herren, skall Jag fås/ge kunskap åt honom i en syn. Jag skall samtala (med) Honom i en sömn. Inte på det här sättet (med) den som ’ger Mig vård’/’har omsorg om Mig’, Mose. Han är trofast i hela Mitt hus. Jag skall samtala (med) honom mun enligt/mot mun, i 'en gestalt'/’ett skådande’ och inte genom gåtor. Och han har skådat Herrens härlighetsglans.“ (4 Mos 12:6b-8a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Från en början har Jag inte samtalat i/på en gömd (plats), inte heller i/på en mörk plats av 'en jord'/'ett land'. Vid den tid då det blev, var Jag (hela tiden) där. Och nu har Herren skickat (och skickar) bort Mig och Sin Ande.” (Jes 48:16b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Så mycket som är gömt och tydligt/synligt fick jag kunskap om (av vishet).” (Salomos Vishet 7:21a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Er Fader vet vilka ting ni har behov (av), innan 'av det er begåra'/'ni begär' (i riktning mot) Honom.” (Matt 6:8b)

(Jesus) sade ('hela tiden'/'gång på gång') till (de som var runt omkring Honom tillsammans med de tolv): “Till er har getts (och ges) Guds rikes mysterium, men för de där, de (som är) utanför, blir alla ting i liknelser. (Mark 4:11)

(Jesus) samtalade (hela tiden) utsagan (i) klarspråk (med sina lärjungar). (Mark 8:32a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus) hade inte behov, att någon måtte vara vittne med anledning av människan, ty Han hade själv (hela tiden) kunskap om vad som (hela tiden) var i människan. (Joh 2:25)

Det här ordspråket talade Jesus till (fariseerna), men de där hade inte kunskap om vilka ting det (hela tiden) var som Han (hela tiden) samtalade (med) dem. (Joh 10:6)

Jesus hade kunskap, att de (hela tiden) stod i begrepp att (P66,א,*א) fråga Honom, och Han talade (till) dem: ”Söker/undersöker Ni i sällskap med varandra med anledning av det här att Jag talade: ’En små-/liten (stund), och ni tittar inte på Mig, och åter en små-/liten (stund), och ni kommer att skåda Mig’?” (Joh 16:19)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”De här tingen har Jag samtalat (och samtalar) (med) er i ordspråk. En stund kommer, när Jag inte längre skall samtala (med) er i ordspråk, emellertid/utan kommer (א,*א) bort med ett budskap till er (i) klarspråk med anledning av Fadern.” (Joh 16:25)


Exegeter, evangelister med flera:

Det finns ögonblick av klarhet, som inte går att springa ifrån, ögonblick när man är tvingad att lyssna och kanske att ta ställning. ... Hos varje människa, tror jag, finns en längtan att se sina handlingar som meningsfulla i ett större sammanhang: någon som kallar en, ser mig, kallar mig vid namn. (Peter Örn "Och orden växer" s 33-34)

När . . . det politiska klimatet hårdnade i världen undet det s k kalla krigets dagar, fick kyrkoledare (i öst) av olika kulörer besöka västländerna. Deras uppgift var att ge en positiv bild av läget i kommunistvärlden och intyga att där rådde full religionsfrihet. Kyrkans ledare kom även att ägna mycket tid åt den s k "Fredsrörelsen". Deras närvaro vid internationella kongresser och möten av olika slag användes ofta för att brännmärka den amerikanska imperialismen. . . . (Men) man måste (inom Kyrkornas Världsråd) tala mera öppet och klart även om det kan innebära komplikationer för arbetet inom Världskyrkorådet. (Nils Sundgren "Religionen i Sovjet vägrar att dö" s 79-80,127)

Den judiska tanken (är) att förmågan att förutse frågor och inte behöva tillfrågas är ett kännetecken på det gudomliga. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 725-726)

(Rösten sade till Jill:) ”Vad som än kommer att hända, låt ingenting avhålla dig från att följa tecknen! Vidare vill jag förbereda dig på en sak. Här på berget har jag talat i klara och tydliga ordalag till dig – jag kommer inte att göra det så ofta nere i Narnia. Här på berget är luften genomskinlig och din hjärna klar; medan du sjunker ner till Narnia, kommer luften att tjockna. Akta dig noga för att låta den omtöckna och förvilla ditt sinne. Och tecknen som du har lärt dig här kommer inte att te sig som du väntar att de ska te sig, när du träffar på dem där borta. Det är därför det är så viktigt att kunna dem utantill och att inte döma efter skenet. Kom ihåg tecknen.” (C.S. Lewis ”Silvertronen” s 24)

Vid Jönköpings ansgarieförenings och dess ungdoms årskonferens i Jönköping talade ... i Immanuelskyrkan Svenska missionsförbundets föreståndare J. Nyrén från Stockholm. På ett ovanligt klart och hjärterannsakande sätt predikade han över dagens högmässotext. (J. Nyrén "Jesu ingång i härligheten"; tidningens "förord"; Jönköpings-Posten 1921-05-20)

Härmed frambäres till hr komminister K.G. Meijer ett i allo hjärtligt tack för det innehållsrika, klara och tydliga föredraget, som hölls i Vaggeryds missionshus sistlidne söndag (den 3 februari). Och mångas önskan är den, att hr komminister Meijer ville hålla flera dylika föredrag i Vaggeryd. Och äfven frambäres till styrelsen för Vaggeryds missionsförening ett tack för det styrelsen välvilligt upplåtit missionshuset för ofvan nämnda föredragshållande. Vaggeryd den 5 februari 1901. Många tacksamma åhörare (Jönköpings-Posten 1901-02-06 "Komminister håller innehållsrikt, klart och tydligt föredrag i Vaggeryds missionshus")

Varje profetia är före dess uppfyllelse för människor (full av) gåtor och tvetydigheter. Men när tiden har anlänt och förutsägelsen har inträffat, då har profetiorna en tydlig och säker förklaring. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 496)

Som det säkert ligger i en mors makt att ge stadig föda till sitt spädbarn, (men hon gör inte det), eftersom barnet ännu inte förmår ta emot en kraftigare näring, så var det också möjligt för Gud själv att ha gjort människan fullkomlig från första början, men människan kunde inte ta emot denna (fullkomning), eftersom hon ännu var ett barn. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 520)


Sångarna:

Han var hos oss och det var natt då han gav bort sitt liv, då såg vi målet som var satt en gång för alla ting. (O Hartman: Psalmer och Sånger 389:4)


Egna kommentarer och funderingar:

Lärjungarna vet att de inte behöver fråga Jesus, eftersom Han vet allt. Och de kommer ihåg att Fadern vet deras behov, innan de begär (vända i riktning mot) Honom (jfr Matt 6:8). Så de tror, att Jesus har kommit från Gud.


Paulus sade till de troende i Kollosai: “I (Kristus) är vishetens och kunskap(en)s alla högar/skatter undangömda.“ (Kol 2:3)


Ytterligare studier: Matt 6:32; 13:34; Joh 2:11; 6:69; 8:28; 10:24; 16:26-28; 17:25; 21:17; Upp 1:7,20; 10:7.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-13; 2012-02-07; 2014-10-04)

Tillbaka till Start

16:31-32 Jesus svarade dem: “Just nu tror ni. Skåda, en stund kommer, och stunden (א*) har kommit (och kommer), för att ni må skingras, var och en in i sina egna ting, och Mig må ni låta vara ensam. Och/men Jag är inte ensam, eftersom Fadern är i sällskap med Mig.”

Ord för ord: 16:31 (6 ord i den grekiska texten Sinaiticus) svarade dem '-en Jesus'/Jesus: just-nu tror-(ni). 16:32 (26 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) skåda kommer (en)-stund och har-kommit-(och-kommer) '-en stund'/stunden för-att (ni)-må-skingras, var-och-en in-i de/sina egna-(ting) och-mig ensam må-(ni)-låta-vara. och inte (jag)-är ensam, eftersom '-n fader'/fadern i-sällskap-med mig är.


1883: Jesus svarade dem: Tron I nu? Se, en stund kommer och har nu kommit, då I skolen förskingras, hvar och en till sitt, och lämna mig allena; dock jag är icke allena, ty Fadern är med mig.

1541(1703): Swarade Jesus dem: Nu tron I? Si, tiden tillstundar, och är redo kommen, att I warden förskingrade, hwar och en till sitt, och låten mig blifwa allena; ty Fadren är med mig.

LT 1974: ”Tror ni äntligen det?” frågade Jesus. ”Men den stund kommer – den är faktiskt redan här – när ni ska skingras och återvända var och en till sitt eget hem och lämna mig ensam. Jag kommer ändå inte att vara ensam, för Fadern är med mig.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Fadern Abraham och sonen Isak gick) båda tillsammans (till slaktplatsen). … Och Abraham sträckte ut sin hand och tog dolken (för) att slakta sin son. (1 Mos 22:8b,10, Grekiska GT)

(Profeten sade till folken:) “Om ni – alltefter omständigheterna – må samtala/uttala en utsaga, må den inte/förvisso ej stå i/fast, eftersom Herren Gud är i sällskap med oss.“ (Jes 8:10b, Grekiska GT)

(Han som kom från Edom i röda kläder sade:) ”. . . Jag har trampat (och trampar) (vinpressen) ner/’helt och hållet’ fylld med (nationerna), och av/från (dem) var/fanns det inte (någon) man i sällskap med mig.” (Jes 63:3a, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Slå till herdarna”, och fåren drog ut. ”Och Jag skall leda/föra Min hand emot, emot herdarna.” (Sak 13:7b, Grekiska GT)

(De flesta av dem som var på den heliga platsen) skingrades, var och en ’in i’/till sin plats. (1 Mack 6:54b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Herren sade till profeten:) ”Skåda, jungfrun skall ’anlända i ett moderliv’/’bli med barn’ och föda fram en Son, och de skall kalla Hans namn Immanuel" (vilket, då det översätts, är/betyder 'Gud i sällskap med oss'). (Matt 1:23)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni skall alla ‘fås att snava’/snava i/på Mig i den här natten, ty det är (och har varit) skrivet: 'Jag skall slå till herden, och hjordens får skall skingras isär.'“ (Matt 26:31)

(Jesus sade:) ”Fader, in i Dina händer sätter/lägger Jag Min ande till sidan av (Dig).” Men/och då Han hade talat det här, ’blåste Han ut’/’gav Han upp andan’.” (Luk 23:46b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus säger till (den samaritiska kvinnan): ”Tro Mig, kvinna, att en stund kommer, när ni ’och inte’/varken i/på det här berget ’och inte’/eller i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem skall kasta er ner (inför) Fadern (för att hedra Honom). (Joh 4:21)

(Jesus sade till den samaritiska kvinnan:) ”En stund kommer emellertid, och den är nu, när de sanna ’nerkastarna’ skall kasta sig ner inför Fadern (för att hedra Honom) i ande och sanning.” (Joh 4:23a)

(Jesus sade till judarna:) ”Amen, amen, Jag säger till er, att en stund kommer * (א*), när de döda (kropparna) må (P66, א,* א) höra Guds Sons röst, och * (P66, א*) då de har hört, skall de leva.” (Joh 5:25)

(Jesus sade till judarna:) “Den som har sänt Mig är i sällskap med Mig. Han har inte låtit Mig vara ensam, eftersom Jag alltid gör de behagliga tingen för Honom.“ (Joh 8:29)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”De här tingen har Jag samtalat (och samtalar) (med) er, för att ni * (א*) må ‘fås att snava’/snava.” (Joh 16:1)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”En stund kommer, ‘för att’/då 'varje den'/’var och en’ som har dödat er må tänka (att) han för/utför en gudstjänst till/åt Gud. (Joh 16:2b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”En stund kommer, när Jag inte längre skall samtala (med) er i ordspråk, emellertid/utan kommer (א,*א) bort med ett budskap till er (i) klarspråk med anledning av Fadern.” (Joh 16:25b)


Hembygdens predikan:

Lugnande tillägger (Jesus) rörande sig själv: Dock, jag är icke allena, ty fadern är med mig. Han visste nämligen, att deras hjärtan voro så fästade vid honom, att det som vederfors honom bekymrade dem lika mycket som det vilket vederfors dem själva. Liksom ville han säga: Sörjen icke för mig, ty min fader är med mig och sörjer för mig. Även sörjen icke för eder själva, ty han skall var med och sörja även för eder. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 227, Bönsöndagen, Joh 16:23-33)


Exegeter, evangelister med flera:

Här är det frestande att i hina se en innebörd att vad som hände skedde för att uppfylla Sakarjas profetia om fåren som skingrades. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 727)

”Fadern är i sällskap med mig.” Det är möjligt att Johannes här bekämpar ett missförstånd av Mark 15:34. Hela Jesu gärning, inklusive den största, utfördes i harmoni och gemenskap med Fadern; hans isolering var endast skenbar. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 498)


Sångarna:

Ändtligt kom den grymma stunden. Stunden kom, min Fräsare! Då dig verlden skulle se, smädad, hädad, sargad, bunden, sanningens och dygdens vän, räknad bland ogerningsmän. (Psalm 70:8)


Egna kommentarer och funderingar:

Här i 16:32 förekommer uttrycket “en stund kommer” för den sjätte gången i evangeliet (jfr Joh 4:21,23; 5:25; 16:2,25). Den ofullkomliga stunden är inne. Jämför också med ordet ”mikron” (en små-/liten stund) som förekommer sex gånger i Joh 16:16-19.


Ytterligare studier: Jes 7:14; 8:8; Matt 26:56; 27:46; Mark 14:27,50; 15:34; Joh 4:21,23; 5:25; 8:16; 16:25; 19:27; Upp 3:10.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-13; 2012-02-07; 2014-10-05)

Tillbaka till Start

16:33 De här tingen har Jag samtalat (och samtalar) (med) er, för att ni må ha frid i Mig. I utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ har ni betryck. Visa emellertid tillit. Jag har besegrat (och besegrar) utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.

Ord för ord: (19 ord i den grekiska texten) de-här-(tingen) har-(jag)-samtalat-(och-samtalar) (med)-er för-att i mig frid (ni)-må-ha. i '-en utsmyckning'/utsmyckningen betryck (ni)-har. emellertid visa-tillit, jag har-besegrat-(och-besegrar) '-en utsmyckning'/utsmyckningen.


1883: Detta har jag talat till eder, på det att I mån hafwa frid i mig; i världen hafven I betryck, men varen vid godt mod: jag har öfvervunnit världen.

1541(1703): Detta hafwer jag talat med eder, att I skolen hafwa frid i mig; i werldene hafwen I twång; men warer wid en god tröst, jag hafwer öfwerwunnit werldena.

LT 1974: Jag har sagt er allt detta för att ni ska ha frid i hjärtat och sinnet. Här på jorden kommer ni att möta många sorger och bedrövelser, men var vid gott mod, för jag har övervunnit världen.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(När Rakel) blev i sitt hårda att föda fram, talade amman/barnmorskan till henne: ”Visa tillit, ty och/också den här är en son åt dig.” … Men Rakel dog. (1 Mos 35:17,19a, Grekiska GT)

Mose talade (vänd) i riktning mot folket: “Visa tillit! Stå fasta och skåda räddningen, den från sidan av Gud.” (2 Mos 14:13a, A Grekiska GT)

Mose säger till (folket): "Visa tillit, ty vad beträffar det att pröva er har Gud blivit/kommit i riktning mot er till sidan av (er), på så sätt (att) fruktan av/för Honom – alltefter omständigheterna – må bli i er, för att ni ej må missa (Guds mål)." (2 Mos 20:20, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) ”Skåda, vid sidan av er har Herren, er Gud, gett (och ger) jorden/landet före/framför ert ansikte. Då ni har stigit upp, skall ni ärva (det) som en vändning/levnadssätt, har Herren, era fäders Gud talat till er. Frukta ej men/och ni må ej vara fega.” (5 Mos 1:21, Grekiska GT)

(David sade: ”De som hatade mig) kom i förväg före mig i/på mitt betrycks dag, och/men Herren blev 'mitt stöd emot'/'min stödjepunkt'.” (2 Sam 22:19, Grekiska GT)

(David sade till Herren: ”I) Dig, Herre, (är) storheten och förmågan och föremålet för beröm och segern och stabiliteten, eftersom Du är en Mästare av/över alla i himlen och uppå jorden.” (1 Krön 29:11a, Grekiska GT)

(Kungen sade till drottningen:) ”Vad är det, Ester? Jag (är) din bror. Visa tillit, du må inte/förvisso ej dö, eftersom vår befallning är (emot) (folk i) allmän(het).” (Ester 5:1f/D9-10a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) ”’För att vad’/varför är du, själ, ’sorgsen runt omkring’/’väldigt sorgsen’? Och ’för att vad’/varför 'oroar du (dig) tillsammans'/'förargar du (dig) på' mig? Hoppas emot/på Gud, eftersom jag skall bekänna Honom ut/frimodigt, ett räddningsmedel av/för mitt ansikte, min Gud. Min själ oroades i riktning mot mig själv.” (Ps 42:5-6a eller 42:6-7a, Grekiska GT)

(David sade till Gud:) ”Du må segra i 'det att dömas Dig'/'Ditt dömande'.” (Ps 51:4b eller 51:6b, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) “Jag, Herren, har samtalat (och samtalar).” (Hes 5:13b och 5:15b, Grekiska GT)

(Profeten sade till Jerusalem:) "(En) Israels kung, Herren, (är) i (Israels) mitt. ... I den där lägliga tiden skall Herren tala till Jerusalem: ’Visa tillit, Sion.’” (Sef 3:15b-16a, Grekiska GT)

”I det här (nya templet) skall Jag ge frid”, säger Herren Allsmäktig, ”och/nämligen själsfrid.” (Haggai 2:9a eller 2:10a, Grekiska GT)

(Holofernes sade till Judit:) “ ... Visa tillit, kvinna!” (Judit 11:1a)

(Visheten sade:) ”Jag gav (Adam – den utsmyckade världens fader) stabilitet att få makt (över) alltsammans.” (Salomos Vishet 10:2)

(Salomo sade: “Den oklanderlige mannen) besegrade gallan, inte (med) en kroppens stabilitet, inte (med) vapens verksamhet emellertid/utan (med) en utsaga ordnade han tuktaren under fäders eder och då han hade erinrat om förbund.” (Salomos Vishet 18:22)

(Jesus, Syraks son, sade: “En viss person) är en vän i sin lägliga tid och må inte/förvisso ej stanna vid din sida i ditt betrycks dag.” (Syr 6:8)

Baruk sade: “Visa tillit, Jerusalem, Den som har benämnt/’gett ... namn’ dig skall kalla dig till sidan av (Sig).” (Baruk 4:30)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Lyckliga är ni när – alltefter omständigheterna -) människor må tala varje/allt ont nedifrån/emot er och ljuga vad beträffar Mig. Fröjda er och jubla, eftersom er lön (är) mycken/stor i himlarna.“ (Matt 5:11b-12a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Kom ’in i’/in genom den trånga porten, eftersom den väg som tar med sig bort in i fördärvet (är) bred * (א*) och rymlig, och många (är) (א*) de som kommer ’in i’/in genom den, eftersom (א*) porten (är) trång och vägen är (och har varit) betryckt/ansatt som leder bort in i liv, och få är de som finner den.” (Matt 7:13-14)

(Herren sade:) “Ett vassrör som har varit (och är) krossat skall (Min pojke) inte bryta ned/av, och ’ett linne’/’en veke’ som ryker skall Han inte släcka, ända till Han – alltefter omständigheterna – må ’kasta ut’/föra domen ’in i’/till segrande/seger.” (Matt 12:20)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Visa tillit. Jag är. Frukta ej.” (Matt 14:27b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Då det har blivit betryck eller förföljelse på grund av utsagan ’fås ... att snava’/snavar strax (människorna utan rot). (Mark 4:17b)

Då (Jesu lärjungar) hade skådat Honom uppå havet, då Han vandrade omkring, tänkte de att/: ”Det är en vålnad!”, och de utropade/skrek upp/till, ty alla skådade Honom, och de var oroade. Men rakt/strax samtalade Han i sällskap med dem, och Han säger till dem: ”Visa tillit! Jag är, frukta ej!” (Mark 6:49-50)

(Sakarias sade: “Herren har rest upp ett räddningens horn åt oss) ... ut ur en hand av alla de som hatar oss ... (för) att, då vi har frälsts ut ur fiendernas hand, ge/låta oss tjäna Honom utan fruktan.” (Luk 1:71b,73b-74a)

(Jesus sade:) "När – alltefter omständigheterna – den stabile, som har varit (och är) beväpnad, må vakta den 'av sig själv'/egna gården, är hans ’ting som börjar under’/ägodelar i fred. Men alltsedan – alltefter omständigheterna – en stabilare än han är (א*), som har kommit emot (honom), må segra/besegra honom, lyfter/’tar ... bort’ han hans fulla rustning på vilken han 'var (och hade varit) övertygad'/'litade (och hade litat) och 'ger isär'/fördelar sitt byte." (Luk 11:21-22)

(Paulus och Barnabas sade till lärjungarna:) “Genom många betryck måste vi komma in i, in i Guds rike.” (Apg 14:22b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ” Frid ‘låter ... vara’/lämnar Jag till er. Min frid ger Jag er. Inte helt och hållet som utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ ger, ger Jag er. Låt ej ert hjärta oroas, men/och låt det ej vara fegt.” (Joh 14:27)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”När – alltefter omständigheterna – (kvinnan) må avla/föda den lille pojken eller den lilla flickan, drar hon sig inte längre betrycket till minnes, på grund av fröjden att en människa har avlats/fötts in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (Joh 16:21b)


Hembygdens predikan:

Tydligt är, att vetet (i liknelsen om ogräset) måste lida genom den nära beröringen med ogräset. Det trängdes på alla sidor och det måste utkämpa en hård kamp för sin utveckling. Dock – att trängas, kämpa och lida är icke detsamma som att förgås. Därför fick hänsynen till svårigheterna och lidandet vika. Så får alla äkta Guds barn lida. Såsom det heter: Genom många bedrövelser måste vi ingå i Guds rike. Det måste vara så genom den nära beröringen med det onda i en ond värld. Men att en kristen lider, det plågar visserligen hans känsla, men det behöver inte skada hans andliga liv, och om detta är det Herren först och sist nitälskar. Vartill även kommer, att vi fostras genom lidandet för så väl detta livet som det tillkommande. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 103, Femte söndagen efter trettondagen, Matt 13:24-30)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1950

Att bli kristen innebär inte att bekymren försvinner. Kanske blir de till och med större. Men det betyder att man kan lita på att Gud är med även när det är som jobbigast. Ändå kommer det stunder när jag undrar om det verkligen är värt mödan. En oförstående omgivning, glåpord och hånfulla tillmälen från sådana som inte tror och från medkristna som inte delar min uppfattning i den ena eller andra frågan. ... (Men) när situationen har rett ut sig, när dimmorna lättar kan jag återvända till det som är basen i min tro. Inget obehag som jag råkar ut för, inget offer som jag får göra kan gå upp mot det offer som Jesus gjorde för mig när han bar mina – och hela mänsklighetens – synder på korset. Hur besvärlig och hemsk jag än upplever min situation har det varit värre för Gud, som offrade sin ende sons liv för att jag – och du – skulle få leva. ... Frälsningen är inte gratis. Den har ett oändligt högt pris. Men det är inte jag som betalar det, utan Gud. (Elisabeth Sandlund ”Drabbad av det oväntade” s 156)

Uttrycket "tauta lelalêka hymin" ("de här tingen har Jag samtalat - och samtalar - med er") förekommer sju gånger i avskedstalet och ingen annanstans i detta evangelium (14:25, 15:11, 16:1,4,6,25,33). (Leon Morris "The Gospel according to John" s 582)

Vår värld går mot en mörknande framtid ... Tron på Jesus hjälper oss att vi inte tappar modet och inte ger upp. (Gunnar Blomgren "Gåvan till världen"; Julhälsning till hemmen i Sandhems pastorat 1989)

Från barnaår har jag i Habo kyrka sett liemannen, döden över predikstolen, den korsfäste över altaret och högst däruppe över allting påskens Kristus med segerfanan. Ju äldre jag blir dess mer har jag fått nåd att lyfta ögonen upp mot honom med segerfanan. I Sandhems kyrka älskar jag triumfkrucifixet i mittgången. Kristus upphöjd över oss i kyrkbänkarna och över vapensköldarna på väggarna där de gyllene kronorna få sänka sig inför Kristi majestät. (Yngve Karlsson "Påsk"; Hälsning till hemmen i Sandhems pastorat påsken 1981)

Den finländske biskopen Karl-Erik Forssell berättar hur han en dag åt frukost på restaurang tillsammans med en vän. Det blev tal om en del besvärligheter i livet, och vännen sade: ”I allt detta vinna vi en härlig seger genom honom som har älskat oss” (Rom 8:37). I sorlet runtomkring blev det en fin, ljus helgd kring deras bord. Ett enda ord kan göra så mycket. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 251 i kommentar till Mark 7:31-37)

Vi lever faktiskt i en tid då själva tillvarons grundvalar vacklar. Förefaller inte i våra dagar framtidsutsikterna även för kristendomen mycket dystra? Visst kommer från olika delar av världen rapporter om att Kristi evangelium går segrande fram, att en mycket påtaglig förnyelse sker inom många kyrkor. Men det finns företeelser av rakt motsatt slag. Det finns anledning att fråga om inte kristendomen är på kraftig reträtt. Håller inte Gud på att drivas ut ur den värld han själv en gång skapade? I början av vårt sekel drömde många att kristen tro och kultur skulle erövra folken i hela världen. I dag är det många som frågar om kristendomen över huvud kommer att överleva. I varje fall står det klart för alla dem som har känning med vad som sker i tiden att om den nuvarande utvecklingen fortsätter kommer kristendomen mycket snart att vara en minoritetsföreteelse. Hur skall det gå med vårt eget samfund? Allt fler frågar och gör det under fruktan och bävan. Äger vi inom samfundet den andliga klarsyn och kraft som behövs för att vara Kristi tjänare bland vårt folk? ... Hur skall församlingar, distriktsorganisationer och samfund kunna klara sig i ett ekonomiskt läge, som förefaller att bli allt kärvare? Detta är några av de frågor som oroar många av oss och kommer oss att spörja: hur skall det gå? ... Vi måste tillbaka till Kristi kyrkas ursprung, till Guds levande ord, till den helige Andes källsprång. ... Vi talar om att kyrkan skall vara samhällstillvänd, vara öppen för världen. Det är sant. Men då är det inte fråga om en andligt vanmäktig och urvattnad kyrka utan en som är fylld av helig Ande och kraft och som på en gång ödmjuk och frimodig kan profetera: Så säger Herren, Herren. (Gösta Nicklasson s 186-187,194-195; Predikan över Hes 37:1-14 vid Svenska Missionsförbundets generalkonferens 1971)


ca 1950 - ca 1900

Ibland misströstar jag om ett bättre tillstånd här på jorden; anslutande mig till Origenes mening, att jorden är skapad till ett fängelse för fallna själar. . . . En kristen människa är pessimist i sin syn på detta livet, men optimist i sin syn på det andra, det verkliga. (August Strindberg "'Allt tjänar.'" s 175; Svenska Morgonbladet 1911-10-18)

Sedan 1896 kallar jag mig kristen (se Inferno). ... Med litet religion blir det en annan kulör på livet; å ena sidan då man umgås med föreställningarna om tillvaron av ett fullkomligt annanstädes kan detta livet förefalla ohjälpligt svart, hopplöst, men i missmodets djupaste stunder fäller man ankaret Hoppet, och då börjar det ljusna inom en, och i samma ögonblick synes en gryning i fjärran; ens egna lidanden må förefalla självförvållade eller oförskylta, men man ser ett slut på dem och ett ändamål med dem. (August Strindberg "Tal till svenska nationen" s 14-15; Religion; Social-Demokraten 19 juli 1910)

Jag vill inte påstå det är lätt att lefva! Men det måste gå! Och det går med litet religio, annars gick det inte alls. Ibland sätter jag mig som Elias under Enebärsträdet och ropar: "Det är nog! Så tag nu Herre, min själ!" Så reser jag mig igen, och fortsätter! Och så i 60 år! (August Strindberg "August Strindbergs brev XVIII maj 1909-maj 1910" s 24; brev 6 juni 1909 till Nils Andersson)

"I världen liden i betryck; men varen vid gott mod, jag har övervunnit världen." En liten vårblomma i Grisslehamnsökens vinter! med nyårsönskan. (August Strindberg "August Strindbergs brev XVII 13 juli 1908-april 1909" s 257; brev 8 jan 1909 till Albert Engström; bibelcitatet från Joh 16:33 är här översatt från brevcitatets grekiska grundtext)

Damascenus kom in i en stor gymnastiksal och såg den först tom; men snart märkte han att utmed väggarne stodo människor med ryggarne utåt, så att man bara såg peruker och röda öron. – Hvarför stå de och titta i väggen, och hvarför äro de så röda om öronen? frågade hans lärare. – De skämmas, svarade läraren; i lifvet ansågos de som de största kvickhufven, men nu ha de upptäckt sin dumhet. – Hvad är dum? – Dum är för det första den, som bär sig opraktiskt åt. Dessa gymnastiserade hela sitt lif, men begagnade aldrig de krafter, som de förvärfvat. Dum är vidare den, som har svårt att fatta enkla saker, själfklara saker eller axiom, till exempel om Guds existens. Dum är också den, som icke kan begripa en logisk bevisföring, eller är oemottaglig för bindande skäl, icke kan draga en riktig slutledning. Höjden av dumhet är att icke kunna mottaga faktisk upplysning. När apostlarne upplyste Tomas om att Kristus Guds son var uppstånden från de döda, så mäktade han icke mottaga den nyheten, emedan den gick öfver hans horisont. En sådan människa brukar ni kalla tjockskallig, eller hur? – Damascenus svarade icke, utan blef röd om öronen, ty han såg borta vid språngstocken en man som han tyckte sig känna igen på hans breda nacke och små öron. – Hvad ser du på? frågade läraren. – Hvem är den mannen där borta? – Han var eller han hette Al Manssür, den Segerrike, emedan han förlorade alla bataljer utom en: den öfver sig själf; af grekerna kallades han Krysorroas, det är guldströmmen, men romarne sade Johannes från Damaskus. (August Strindberg ”En blå bok I” s 12; Al Manssür i gymnastiksalen)

Läraren talade: ... Icke allt som är gjort i förfluten tid är dåligt. De som nu för tiden förutspå kristendomens försvinnande, därför att den är gammal, de räkna nog galet. Homerus är tusen år äldre, och gamla testamentet skulle väl stryka först. Men kristendomen lefver och blomstrar, fastän den är invärtes och icke syns i tidningarna. Ännu sjunges i skolor och kaserner hvarje morgon: ”Sann tro på Gud och på hans ord och kraft att göra godt”. Men de kristne skola hafva det trångt: ”I denna världen hafven i tvång”; och genom periodisk träldom hos egyptiska faraoner få de lära sig tålamod till ökenvandringens början. ... Läraren vandrade i Kvalhem och kom till en stad. Midt på stora torget stod en bronsbild af fäderneslandets förstörare. Ungdomen hade tågat i procession för att fira hjälten. Läraren frågade ledaren: Hvarför fira de fosterlandets förstörare? – Jag vet inte, svarade ledaren. – Äro de tokiga? – Sannolikt; härnere är allting bakvändt. Denna hjälten ansågs också tokig, och det var han nog. Han förde vanvettiga krig, flydde vid nederlag och sköt skulden på andra; föll ihop i olyckan som en fåne, låg i säng och låtsades vara sjuk, intigrerade på lediga stunder, men alltid illa: gjorde slutligen falskt mynt, men skaffade sig en bulvan, som blev rådbråkad. Fäderneslandet förblef ruineradt och kunde aldrig återvinna sitt forna anseende. – Och den mannen fira de? – Ja! Men de ha flera statyer. Borta i den där parken står en med lagerkrans på hufvudet; han var den mest lastbare man på sin tid; och där längst bort vid hamnen står en tredje staty af en menedare ... – Det är ju som hos oss, nästan, sade läraren. – Ja, det är bra likt. – Hvar äro vi då hemma? – Hos denna världens furste, som är dyngherren. ”Men varen vid godt mod, jag har öfvervunnit världen!" (August Strindberg ”En blå bok I” s 62-63; Multiplikationstabellens förträfflighet; Hos denna världens furste)

Det är med kristendomen som med valnötsträdet, hvars frukt skall slås ner med störar och själf misshandlas för att bli gifvande och trifvas. Ju mörkare det ser ut, ju närmare är dagen. Man trampar ner spenatfröet för att det må växa bättre; åkern skall sargas, bultas och vältas för att kunna bära; guldet renas i eld och linet skall rötas i vatten. Korset visar uppåt, nedåt, utåt, de fyra väderstrecken på en gång, en fullkomning af kompassen; lidandet bränner själens sopor, och jag såg en människa som led alla mänsklighetens kval, men ju mer han led, dess skönare blef han. Det är korsets hemligheter, och lidandets! ”Emedan I icke ären af denna världen, därför hatar världen eder. I denna världen hafven I tvång, men varer vid god tröst, jag har öfvervunnit världen!” (August Strindberg ”En blå bok I” s 262; Korsets hemlighet)

Den gode de Wahl ... Han känner icke att lifvet bara består i svårigheters öfvervinnande! Han tror visst det är paradisets lustgård, fortfarande. (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 319; brev 7 nov 1906 till Nils Andersson)

”Gud ska bistå oss”, sade kvinnan. ”Vi är ensamma bland rovdjur och ormar”, sade mannen. ”Vi har inte mat och inte vatten. Hur ska Gud kunna bistå oss?” Han slet sina kläder av förtvivlan och tryckte ansiktet mot marken. Han var hopplös som en man med ett dödssår i hjärtat. Kvinnan satt upprätt med händerna knäppta över knäna. Men de blickar hon kastade utåt öknen talade om en tröstlöshet utan gränser. Palmen hörde, att det vemodiga suset i dess blad blev allt starkare. Kvinnan måtte också ha hört det, ty hon vände sina ögon uppåt mot trädkronan. Och i detsamma lyfte hon ofrivilligt sina armar och händer. ”O, dadlar, dadlar!” ropade hon. ... Mannen hade redan sett hur oåtkomliga dadelklasarna hängde. Han lyfte inte en gång huvudet. Han bad hustrun, att hon inte skulle längta efter det omöjliga. Men barnet, som hade tultat omkring för sig självt och lekt med stickor och strå, hade hört moderns utrop. ... Han funderade och grubblade hur han skulle få ner dadlarna. ... Äntligen flög ett småleende över hans ansikte. Han hade funnit ut medlet. Han gick fram till palmen, smekte den med sin lilla hand och sade med ljuvt barnslig röst: ”Palm, böj dig! Palm, böj dig!” ... Och palmen kände, att den lille var den övermäktig. Den kunde inte motstå honom. ... Då barnet hade tagit nog (av dadelklasarna) och trädet alltjämt låg på marken, gick barnet åter fram, smekte det och sade med den ljuvligaste röst: ”Palm, res dig! Palm, res dig!” Och det stora trädet reste sig stilla och vördnadsfullt på sin spänstiga stam, allt medan bladen spelade som harpor. ... Men mannen och kvinnan lågo på sina knän och prisade Gud. ”Du har sett vår ångest och förtagit den. Du är den starke, som böjer palmens stam såsom en rörstav. För vilken av våra fiender ska vi rädas, då din styrka skyddar oss?” (Selma Lagerlöf ”Flykten till Egypten” s 47-48)

När de ätit tog (fadern) ner bibeln och läste i den. Det var så tungt och märkvärdigt när (fadern och modern) satt och läste och ingen sade någonting. Barnen höll sig stilla, det kändes så tyst att de blev beklämda. ... (Men nu var fadern och pojken på väg till mormor och morfar.) Anders var så upplivad att han knappt kunde gå riktigt på benen. Fadern var också lustig och steg så lätt som en tjuguåring. För att muntra upp honom ändå mer ryckte pojken lite i korgen, då skrattade de bägge åt att de var ute och gick så här ihop. Det var något underligt med fadern. Han var egentligen som ämnad till att vara glad. Men det kom sällan fram, bara så här någon gång, han hade något inom sig som var för tungt. Det kunde han inte befria sig från och gick nästan alltid allvarlig och ibland liksom beklämd. Han hade många bekymmer, men därpå berodde det inte. Han bara var på det sättet, och det sorglösa i sitt väsen höll han tillbaka, som om det varit någonting orätt. Hans glädje var kuvad av hans allvar. (Pär Lagerkvist "Gäst hos verkligheten" s 14,48-49; omkring år 1900)


ca 1900 - ca 1600

"Nå, hur mår ni?" (frågade Jelena Invanovna). ... "Ja, det är en fattigdom!" sade Rodion. "Mycket bekymmer, vi arbetar men man ser inget slut på det. Nu ger Gud oss inget regn. Vi lever dåligt, man kan inte säga annat." "Ni har det svårt i detta livet", sade Jelena Ivanovna, men i gengäld blir ni lyckliga i nästa liv." Radion förstod henne inte och till svar hostade han endast i knytnäven. Men Stepanida sade: "Kära frun, den rike får det bra i den andra världen också. Den rike sätter ljus framför ikonerna, han låter läsa själamässor, den rike ger åt de fattiga, men vad kan en bonde göra? Han har inte tid att göra korstecknet för pannan, själv är han fattig som en lus, hur skall han då kunna bli frälst? Och många synder begår vi av fattigdom och av bekymmer skäller vi hela tiden som hundar, vi säger inte ett vänligt ord och vad är det inte allt som händer, kära frun, Gud nåde oss! Alltså kan vi inte vänta lycka vare sig i denna eller i nästa värld. All lycka är för de rika." ... "Det är bara en inbillning att de rika har det så lätt", sade Jelena Ivanovna. "Varje människa har sina bekymmer. Se på mig och min man, vi lever inte fattigt, vi har medel, men är vi lyckliga? Jag är ännu ung men jag har redan fyra barn, barnen är alltid sjuka och jag är också sjuk, jag måste jämt sköta mig." (Anton Tjechov "Den nya villan" s 172-173)

Sonja (20 år): "Vi ska leva vidare, morbror Vanja. Vi ska leva igenom en lång, lång rad av dagar och långa kvällar: vi ska ha tålamod och finna oss i dom prövningar som ödet sänder oss; vi ska arbeta för andra, både nu och när vi blir gamla, utan att veta av någon vila, men när vår tid kommer ska vi stilla dö, och där på andra sidan graven ska vi säga att vi har lidit, att vi har gråtit, att det har varit bittert, och Gud kommer att förbarma sig över oss och du och jag, morbror, kära morbror, vi ska uppleva en ljus tillvaro, vacker och vit, vi ska bli lyckliga, vara rörda när vi ser tillbaka på det elände som vi har nu, och le åt det - och vi ska få ro. Det tror jag, morbror, hett och innerligt ... Vi ska få ro. Vi ska få ro! Vi ska höra änglarna, vi ska få se hela himlen i diamanter, vi ska få se all jordens ondska, alla våra lidanden drunknar i nåden som uppfyller världen då, och vårt liv ska bli stilla, ömt och ljuvt som en smekning. Det är vad jag tror. ... (Torkar hans tårar med sin näsduk.) Stackars, stackars morbror Vanja, du gråter ... (Med gråt i rösten.) Du har inte fått någon glädje under ditt liv, men ge dig till tåls, morbror Vanja, ge dig till tåls ... Vi ska få ro ... (Omfamnar honom.) Vi ska få ro!" (Anton Tjechov "Morbror Vanja" s 252)

Det sägs, att vart (vandringsmannen Fantasos) kosan styr med blåklintsblomman i hatten, det även vid mulnaste himmel flyr ett sken över land och vatten. Det sägs, det viskar en melodi i hyddorna in, där han går förbi, som hugnar i dagens trälbestyr och ger vackra drömmar om natten. (Viktor Rydberg "Fantasos och Sulamit" s 27-28)

Misströsta aldrig, och tro ej jag glömt Er fastän jag ej skrifver ofta. Ni ha fått taga de onda dagarna med mig, men Ni skola äfven få de goda. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 33; brev 25 juni 1895 till barnen Karin, Greta och Hans Strindberg)

Kom ihåg att fastän jag har det svårt nu kan jag om några år vara förmögen, och dessa (mina) barn kunna en gång få ärfva mig, såvida jag ej gifter om mig. De skulle sålunda ha intresse af att underhålla bekantskapen med mig som kan bereda dem en mycket bättre framtid än Frun. Men nu skall Eva säga barnen, många gånger om, att Pappa längtar lika mycket efter dem som de efter honom, och att det endast är deras mammas elakhet som hindrar att vi få träffas. ... ... Säg barnen många gånger, att hur mörkt det ser ut, så vakar jag öfver dem, och huru länge jag än kan bli tvungen vara ifrån dem, så skola vi ses igen. ... ... Säg dem: att de ej skola vara oroliga om det blir (utrikes)resa. Jag skall resa efter och alltid vara i deras närhet. ... ... Det är rysliga tider, men synas bli bättre i fjerran! (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 212; brev 14 mars, 20 mars och 24 mars 1891 till barnjungfrun och tjänsteflickan Eva Carlsson samt brev 16 mars till Johan Oscar Strindberg)

Ju nordligare man hinner, dest mer pittoresk blir (Gudbrands)dalen. Först vid Solheim visa fjällväggarna djärvare former. Det leende och idylliska övergår småningom i allvar, allvaret i dyster vildhet. . . . Här och där hotas vägen av överhängande sandkullar, blandade med rullsten. . . . Stundom stänges vägen av remnor, i vars mörka djup en fjällbäck sjunger. Mot aftnarna insvepes dalen ofta i en stark solrök, som icke förminskade vandringens behag. Då nämligen främlingen dag efter dag vandrat mellan dessa eviga fjäll, känner han längtan till en öppnare utsikt, en friare horisont. Bergen skymma överallt den linje, där det symboliskt betydelsefulla mötet, himlens och jordens, ägr rum. Man känner sig slutligen som i ett fängelse, ty nästan aldrig livas vandringen av ett långväga perspektiv; men ett sådant behöves, likasom en långt syftande tanke, ett långt anande hopp behöves i det inskränkta begränsade människolivet. Solröken gav oss nu fritt tillfälle att fantisera bort ett stycke Dovre och öppna utsikten ända upp mot Finnmarken, samt förvandla Lougen, vars böljor, belysta av en förminskad, rödaktig sol, vandrade i purpurskrud, till en väldig insjö eller, varför icke, till ett hav. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 96-97; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

Vi skola vid anblicken eller erfarenheten av de svåraste öden finna Salomos ord bestyrkta, att där man lider i Herrens fruktan, där är rikedom, ära och liv. Vi skola röna, huru en av Kristi Ande upplivad mänsklighet alltid, även under de största ansträngningar, de kännbaraste offer, stiger i dygdekraft och ljus och bereder nya vägar för det godas och rättas seger. Vi skola i det djupaste betryck, ja, på gruset av alla jordiska förhoppningar, endast känna oss närmare himmelen, och ur förödelsens våldsammaste svall ej endast bärga, men öka våra skatter för evigheten: vår själs frid, förtröstan och förädling. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Första bandet" s 10; Första söndagen i advent)

Mycket lidande och betryck, mycken otack och även förföljelse kan ligga i din väg; du kan därvid ej vara känslolös: men såsom Kristi lärjunge vet du vad allt detta innebär och varthän det syftar. Det skall pröva din tillförsikt, det skall förädla ditt hjärta, det skall upplyfta ditt sinne över jorden och lära dig att ej bygga din lycka och din frid på dess lösa sand utan på en säkrare grund, den fasta Guds grund, som bliver beståndande och haver detta insegel: Herren känner de sina. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Första bandet" s 91; Annandag Jul)

Barmhärtige och trofaste Frälsare! ... Wärdes från din herrlighets thron genom hugswalaren, den Helige Ande, sända dina trogna ... wederqwickelse. ... Så skola de ock en gång, genom dig befriade från all ångest, tacka dig i herrligheten för nöden, som ökat för dem herrligheten, och ewigt lofsjunga dig för wederqwickelsen, som lemnat dem en försmak af den himmelska glädjen, den de hos dig njuta. Amen. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar I" s 16-17)


ca 1600 - ca 1500 (Martin Luther)

Att nu werlden tillfogar oss allehanda lidanden och hjerteqwal och iskänker åt oss en bitter, motbjudande dryck ... det måste wi låta hafwa sin gång, bita som i ett surt äple och smaka på den bittra drycken, på det den söta måtte sedan smaka så mycket bättre och wi under tiden blifwa twungna, att med så mycket innerligare längtan bedja om förlossningens dag. ... Gud bewisar oss nu den nåden, att Han gör oss trötta och utledsna wid lifwet och tröstar oss med någonting bättre, nemligen att Han snart skall komma i himmelens sky med stor makt och härlighet, uttaga oss ur all olycka och taga oss till Sig i ewig glädje. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 32 i kommentar till Luk 21:25-33)

En christen får icke wänta eller företaga sig att ställa sig så, att han må blifwa prisad och wälsignad af werlden. Nej, det är redan beslutadt, att han skall hafwa att wänta sig skam och förbannelse och underkasta sig detsamma, samt ingen annan wälsignelse wänta, än af Simeon i templet. ... (I Skriften) se wi, huru saliga de äro, som lida förbannelse, och huru osaliga de, som förbanna. De förra kan Gud icke förgäta eller öfwergifwa, de sednare will Han icke ihågkomma eller weta af. Hwad för en rikare tröst och wälsignelse wille wi hafwa? Hwad är werldens wälsignelse och tröst emot denna Simeons tröst och välsignelse i templet? (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 103-104 i kommentar till Luk 2:33-40)

Den som tror på Christus, han skall ingen brist lida och af ingen frestelse skadas, utan midt i sin brist hafwa nog och midt i sin frestelse wara trygg, ty hans Herre och Hufwud har allt sådant honom till godo öfwerwunnit, derom är han wiss efter Christi egna ord, Joh. 16:33,; ”Warer wid god tröst, Jag hafwer öfwerwunnit werlden.” Har Gud kunnat i fyratio dagar uppehålla Christus utan mat, så kan Han ock uppehålla sina christna. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 216 i kommentar till Matt 4:1-11)

Djefwulen kan icke tåla, att en christen har frid; derföre måste Christus gifwa friden på annat sätt, än werlden har och gifwer frid, nemligen så, att Han stillar och tillfredställer hjertat och inwärtes borttager fruktan och förskräckelse, ehuru utwärtes ofrid och olycka blifwer qwar. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 273-274)

I fån icke tänka och hoppas, att I skolen i welden hafwa edert rike, makt och goda dagar, eller att man skall annamma eder predikan, eftersom I ju icke förkunnen och bringen henne, hwad hon söker och gerna will hafwa; men håller eder blott fast wid (Christi) ord, så skolen I dock trots djefwulen och werlden hafwa frid; den skola de med sin ofrid icke kunna taga ifrån eder. Si, på det sättet har Christus förwarat och befredat sin kyrka, att det heter en frid, som är stadd midt ibland törnen och tistlar, det är, bedröfwelse och anfäktning, i det både djefwul och werld rifwa och stinga, martera och plåga dig för Christi ord och bekännelse skull. ... När jag har (Christus) till wän, så må djefwulen och werlden gerna wredgas och rasa med sin ofrid, så länge de icke wilja le. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 21)

Detta (att wi, frälsta utur wåra owänners hand, måtte Honom tjena utan fruktan i helighet och rättfärdighet för Honom i alla wåra lifsdagar) låter och smakar ingenting för werlden och wårt kött. Ty härtill säger werlden: ja, jag trodde, att Han skulle gifwa oss något kosteligt, en pung full med dukater, en rik hustru, wackra barn, stora hus, och hwad mera allt werlden åstundar; men i stället hörer jag, det är fråga om, att wi skola tjena Honom utan fruktan i helighet och rättfärdighet för Honom. Wälan, här behöfwas nu andeliga ögon och öron för att kunna rätt se och fatta orden. ... Låt werlden slamra och prata, tills hon blir trött; jag går henne förbi alldeles så, som hörde jag henne ej. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 312-313 i kommentar till Luk 1:57-80)

De troende måste ock hafwa bedröfwelse. Det skall icke wara idel goda dagar, sjungande och hoppande; de christna måste ock hafwa bedröfwelse och qwal, på det den gamle Adam må blifwa späkt. Dock skola de i en sådan bedröfdwelse få hugswalelse och midt i ångsten och sorgen förnimma glädje. Men de som städse äro fulla och lefwa i sus och dus, de weta icke, huru de stå hos Gud. Derföre, änskönt de fråssa, supa och le med munnen, så förnimmer dock hjertat ingenting deraf; ty det wet icke, om det har en nådig Gud eller ej, och kan derföre icke glädjas, utan der är mycket mer galla än honing. Men de som lida bedröfwelse, de blifwa inwärtes af Gud tröstade. De äro inwärtes i hjertat fulla med lust och gamman, fastän det icke skönjes utwärtes. Men de andra ... äro dock i hjertat uppfyllda och öfwergjutna med idel galla och bedröfwelse. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 326 i kommentar till Matt 5:1-12)

Hjertat är alltid gladt hos de christna, fastän de i det yttre måste lida till kropp, gods och ära för Christi skull. Ty den stora hopen, som har måttlig glädje, och djefwulen skola nog uträtta så mycket, att de christna i utwärtes måtto icke få fröjda sig åt gods och ära. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 56 i kommentar till Ef 9:2-7)

(En christen) måste genom hat, afund och allehanda förföljelse o.s.w. wara lik en döende, som hwarje stund wäntar döden i werlden ... samt röna, hwad werlden unnar honom. De bedröfwade är han ock lik; ty i utwärtes måtto går det honom illa, så att han har orsak att sörja. De fattiga är han lik; ty man gifwer honom ingenting, utan gör honom allenast skada. ... (Å andra sidan) måste en christen ju hafwa några, som ära och prisa honom och derjemte hos somliga hafwa ett godt rykte och loford, att han är sannfärdig och rättsinnig i sin lära. Några måste ock wårda sig om honom och icke blygas för honom. ... Han är glad, äfwen när det går honom som allrawärst. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 207 i kommentar till 2 Kor 6:1-10)

Hwi skulle wi då frukta, eller hwarföre skulle wi wredgas och knota, om wi komma till en sådan ära och härlighet, att wi i likhet med Gud så säga till werlden; hwad har jag gjort dig emot, att du så skändligen smädar och förföljer mig? Jag har ju alltid hulpit dig och gjort dig allt godt? Denna berömmelse wille jag icke mista för all werldens gods och ära. Ty ehuruwäl wi icke dermed förtjena himmelen, så länder dock denna berömmelse mig nu till stor tröst och framdeles till ewig ära samt tjenar dertill, att wi komma werlden att rodna af blygsel, så att hon skall nödgas stå inför oss med all skam och ej wåga upplyfta ögonen emot oss. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 327 i kommentar till1 Joh 4:16-21)

(De christna) måste för sin tro och bekännelse skull mycket lida, och de kallas Christna just derföre, att de måste af hela werlden beswikas, hatas, förföljas, förtryckas och plågas, såsom Christus har förutsagt dem, Matth. 10:22: I skolen warda hatade af alla för mitt namns skull. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 378 i kommentar till 1 Petr 3:8-15)

Ehuruwäl wi (likasom werlden) ock säga, att man icke skall råna, stjäla, mörda, afundas, hata o.s.w., så är dock ingenting uträttadt dermed, att det genom lagen är förbjudet, utan det måste ske genom Guds nåd, hwilken ej uträttar det genom wår förmåga, utan genom den Helige Ande hos dem, som tro. Men när wi så talar derom, så börjar genast den galna werlden skräfla och säga: O! är det sannt, att wårt görande intet uträttar, så låten oss wara wid godt mod och ingen god gerning göra. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 385 i kommentar till Rom 6:19-23)

Wi sitta icke här i lugn, såsom en bonde, borgare eller handtwerkare i en stad, där han lefwer i frid och icke behöfwer rädas; utan wi ligga på en farlig ort midt ibland fiender och mördare, som på fullt allvar wilja komma åt oss och, om wi begå något fel, borttaga wår skatt, och wi äro icke ett ögonblick säkra för dem. Den som derföre will wara en christen, han måste wara betänkt på att träda under sin herres fana och oupphörligen, så länge han här lefwer, stå främst i spetsen och på alla sidor speja efter fienderna. Emedan wi nu dagligen stå i sådan fara, så är det nödwändigt, att man med Guds ord, som är wåra pukor och trumpeter, wäcker, drifwer och tillhåller oss att icke sofwa eller blifwa lata och försumliga, utan alltid waka samt wara och förblifwa rustade. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 482-483 i kommentar till Ef 6:10-17)

Ingen blifwer wärdig (till Christi och Guds rike), som icke för dess skull lider. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 540 i kommentar till 2 Thess 1:3-10)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Hängif dig åt Gud, så skall det, som swårt är, hasteliga blifwa drägligt. Din frid består uti mycket tålamod. All bedröfwelse är lätt för det ewiga lifwets skull. ... Wore det wåra själar icke nyttigt och lyckligt, att i denna werlden lida wedermöda och betryck, så skulle Gud icke tillåta det att ske; ty Han är god och rättvis i alla sina wägar. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 20,64)

Det är inte möjligt att något ont kan komma från en själ som är bedrövad. ... Låt oss inte försjunka i våra bedrövelser, utan i allt frambära tack, så att vi må få en större vinst, att vi må behaga den Gud som tillåter bedrövelser. ... Bedrövelsen är vår lärare. Låt oss ... inte gärna dra på oss den , men när den har kommit, låt oss då tappert bära den, då den ju alltid åstadkommer talrika goda ting. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:262-263)

Genom dygd och insikt, så lärde denna (stoiska) filosofi (som kejsar Markus Aurelius hyllade), är människan i stånd att göra sig oberoende af allt yttre och känna själsfrid även under ödets hårdaste slag. Allt hvad som är och sker i naturen är en Guds uppenbarelse. . . . Att följa förnuftets eviga lagar är människans bestämmelse. . . . Allt annat, så vidt det icke ör medel för det godas förverkligande, är likgiltigt, så viktigt det än må synas. Hälsa, ära, lust, rikedom å ena sidan, sjukdom, smälek, smärta, fattigdom å andra, höra till dessa likgiltiga ting, ty med eller utan dem kan människan genom en stark eller ren vilja och genom undergifvenhet under Gud vinna fullständig lycksalighet. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 173-174; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1900

Genom sitt motsägelsefulla sätt att tala (i 2 Kor 6:1-10) visar Paulus att alla negativa omständigheter, såväl yttre svårigheter som inre kamp och nöd, inte mynnar ut i sammanbrott och död. Att nåden finns där mitt i nöden. ... Paulus vet att denna världens lidande har ett slut. (Roberth Johansson "Paulus' paradoxer"; Jönköpings-Posten den 10 mars 2006)

Skogen andas lugnt ... En fågel vars namn är skrivet i himlen gungar mjukt på den vassa grenen ... En joggare flämtar bland träden Dova löpsteg mot den bruna barrskogen ... Trettiotre centimeter ovanför den pärlade hjässan sitter den klarvakna fågeln obesvärad ... Det finns ingenting att vara rädd för. (Per-Johan Ask ”AskPlock”; Det finns ingenting att vara rädd för)

Hur kan Jesus då säga att vi mitt i svårigheter ska kunna vara glada och dansa? Jo, säger Jesus, ni kan ha det svårt, bli missförstådda och så vidare men ni har valt för framtiden, satsat rätt, långsiktigt. (Ingalill Ahlnér "Lycklig eller salig ..."; kommentar till Luk 6:20-26; Jönköpings-Posten den 5 november 1999)

Världen är proppfull av dumma skämt. Var likafullt inte bedrövad jämt! Världen är fattig på klarhet och vett. Var likafullt inte lessen i ett! Visst finns det skäl att få spader. Var likafullt tämligen glader./Putte Sure (Alf Henrikson "Goda råd" s 213)

Även om också Guds folk möter prövningar och lidanden, kan de i förströstan stämma in i lovsången: "Nu är min synd förlåten. Nu är min ande fri. Uti mitt hjärta tonar lovsångens melodi." Då väntar den stora glädjen när pilgrimsfärden är slut. (Carl Wilson "Julens rikaste gåva"; Jönköpings-Posten den 23 december 1983)

Lundgren med lådan, en Guds speleman (i Jönköping), hade sin sångrepertoar samlad i ett litet sånghäfte, som han kallade ”Nöd och nåd”. I den gamla goda tiden sålde han sångboken för 25 öre och sade med en träffande tillämpning: ”Det blir för 12 öre nöd och 13 öre nåd.” Ja, hur stor den mänskliga nöden än är, så är Guds nåd väldigare. (Knut Svensson ”Medan dagen varar” s 59)

(Jesus) är Herre, även om hans lärjungar lider trångmål och har det svårt. (Ingemar Milltoft "'Dock icke utan utväg'"; Jönköpings-Posten den 10 december 1966)

Men är inte denna framställning en skönmålning, och ställs inte en missionsexpedition och dess arbetare ibland inför nära nog olösliga problem? Naturligtvis har jag sovrat materialet. Jag har gjort det medvetet utan att tveka. Rikedomen på sådant som inspirerar ger mig råd att så göra. Men inte ens när svårigheterna hopas och svaren på viktiga frågor låter vänta på sig, är missionens läge hopplöst, ty Guds folk har gång på gång gjort skaldens erfarenhet, att "i djupet bor, som uti himlen, Gud". (Eric Axelsson "En dag på SAM:s expedition" s 62; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1965)

Gripande hade nattvardshögtiden varit. Mästarens avskedspredikan, en av de mäktigaste som hållits härnere, började med "Edra hjärtan vare icke oroliga" och slutade med segerfanfaren "Jag har övervunnit världen". (Arvid Almquist "Kristi förbön"; kommentar till Joh 17:9-17; Jönköpings-Posten den 24 april 1959)

Trons folks vandring mot målet är ingen nöjesbetonad söndagsutflykt. Mästaren, som kallar efterföljare, lovar ingenting sådant. Han framhåller ärligt vandringens både vinst- och förlustsida. Han lovar hjärtero, inre frid, glädje och himmel, men väl ingen fri och från bedrövelse rosenbeströdd stig. Redan i kallelsens heliga stund ger Frälsaren klart besked om att varken frälsning eller himmel vinnes utan strid. (Erik Sonesson "På väg att vinna" s 12)

Det var psalmerna 115-118 (Jesus och hans lärjungar) sjöng i den dystra natten, förnekelsens mörka natt på tröskeln till Getsemane. Lovsång trots mörker och kamp! (Gunnar Fjellestad "Lovsångsmänniskor"; kommentar till Luk 19:1-10; Jönköpings-Posten den 22 mars 1957)

Det är bara ett nyfött barn med sin mor, i nöd och armod dessvärre - Men det står en stjärna skälvande stor och bugar för världarnas herre ... Och om du den stjärnas mening fann, då ditt liv som en vilsen rännil rann, mot svindlande mörka vatten - På nytt kan du le i natten ... (Nanna Wiberg "Den stjärnans mening"; Jönköpings-Posten 1955-12-20)

Så nära äro vi förbundna med varandra, att vi få vara en lem tillsammans och verka Herrens verk härute (i Sydafrika) bland Hans minsta små! ... Men det är inte alltid vi se vår härliga ställning och uppgift. Det är mörkt ibland! Och det är så typiskt vad en av våra mest brukade syskon berättade för mig häromdagen. "Det var någon, som behandlade mig orättvist och orättfärdigt och allt blev så mörkt och svårt för mig. Jag tyckte jag kunde inte leva, jag kunde inte andas! Jag måste ut! Jag sprang upp på en hög kulle, som låg utanför missionsstationen och där ropade jag högt, ja, jag skrek ut min smärta. Då hörde jag en tydlig, stilla röst fråga mig: "Vad skriker du för? Är det av nöd för själarna, som vandra utan Gud och utan hopp? Är det för dina synder?" - "Nej, Herre, det är för att jag tycker det är så oerhört synd om mig själv!" ... O, vad jag känner igen mig i denna min kamrats bekännelse av sitt självmedlidande! Så sänder jag Eder alla denna hälsning: "Jag håller före att denna tidens lidanden intet betyda i jämförelse med den härlighet, som kommer att uppenbaras." Och jag skulle vilja säga detta en gång till med en liten förändring. Jag håller före att denna tidens lidanden intet betyda i jämförelse med den härlighet, som har uppenbarats på oss! - Vi äro ett lyckligt folk, ty vi ha en Frälsare, som har löst oss från våra synder, även ett av de värsta banden har han löst, självmedlidandet, att vi tycker synd om oss själva, för vi är så gruveligt orättvist behandlade! Det är ett av djävulens allra kraftigaste trossar, men Jesus kan; Halleluja! (Lydia och Lars Vitus "Hälsning till Tabergs- och Bondstorpskretsarna" s 29-30; år 1950)


ca 1950 och tiden dessförinnan

Räkna inte bara med det ondas makt. Då blir du förskräckt. Räkna med Kristi seger! Räkna med Gud! Då får du mod. ... Den som räknar med Gud sjunger som Luther: "Om världen vore än så stor och full av mörkrets härar, dock, när ibland oss Herren bor, platt intet oss förfärar." (B. Edwin Persson "Övervinn"; Jönköpings-Posten 1946-06-21)

I mörkret var (Jesus lärjungarnas) ljus, i bedrövelsen deras tröst, i stormen den lugna hamnen, i striden deras trygga borg. ... Efter uppståndelsen var Herren Jesus grunden för lärjungarnas frimodighet, källan till deras glädje, klippan innanför förlåten, vid vilken hoppets ankare var evigt fästad. (Efraim Palmqvist ”Klippan som följde dem” s 134-135)

Psalmverserna som kom i andra klassen (i småskolan) voro av mig förhatliga. Jag gillade inte dessa psalmförfattare, som skrivit sina alster för att unga, försvarslösa skolgossar och -flickor skulle lära sig dessa ur minnet. Ett rabblande till synes utan nytta. Första psalmversen vi skulle lära oss var psalm nr 125 i Wallinska psalmboken, som lyder: "Till härlighetens land igen, jag ser dig Jesus fara. Men jag på jorden måste än en gäst och främling vara. Långt från mitt hem jag vandrar här, mitt sällskap sorg och möda är." Ja, ett sällskap med sorg och möda var det enda som stämde med dessa psalmverser. Skolkamraterna läste med sorg och möda så att äntligen den Wallinska psalmen fastnade i minnet och sedan aldrig gått ur. (Sven Carlsson "Så minns jag denna tid" s 72; 1930-talets mitt)

Vi vilja segra - ja, om Gud annars fått grepp om vår vilja. Och därpå beror det. Herren är rädd om vår vilja. ... "Ty Gud är den, som verkar i eder både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske." Vi vilja segra, och det anförda bibelordet betygar, att vi kunna segra. ... Hur är det möjligt? "Genom honom som har älskat oss." Vår Frälsare, som älskat oss ända in i kvalfull död, har övervunnit. (Knut Svensson "Seger" s 98-99; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1928)

Ödet ville, att (författaren) Bo Bergman aldrig skulle hålla sitt väl förberedda hyllningstal till Viktor Rydberg "inför hans födelsestad" (vid minneshögtiden i Rådhusparken den 4 augusti 1928). I sista stund tvingades han lämna återbud "på grund av ett sjukdoms- och dödsfall i familjekretsen". Men vi kan läsa hans tal och ta del av hans Rydbergsuppfattning. Lars Krumlinde har i Kungl. Bibliotekets manuskriptsamling funnit Bo Bergmans aldrig hållna tal. . . . Bo Bergman älskade och beundrade lyrikern Viktor Rydberg. " . . . Poesin var Viktor Rydbergs helgedom, halvt antikt tempel, halvt kristen basilika. . . . Den rätta guldåldern är för Viktor Rydberg den ålder när guldet ännu icke var upptäckt. . . . Viktor Rydberg låter det goda segra. Denna optimism är, trots mörka mellanstunder, hans livs credo." . . . Efter många bekymmer hade man till sist lyckats få teol. och fil. dr. Rurik Holm, Nääs, att acceptera erbjudandet. Han var känd som en god föreläsare, särskilt i folkbildningskretsar. . . . Holm konstaterar (i sitt tal), att hur vittomfattande Viktor Rydbergs intresse än var, hur mångsidig hans kulturgärning, "stod dock alltid det religiösa som medelpunkten däri. För Rydberg är tillvarons innersta makt godhet och kärlek. Han ser allt med evigheten som bakgrund". (Gunvor Eriksson "Hur dags beräknas talet skola gå av stapeln" s 11-13)

Fram till Björngatan (i Jönköping) sträckte sig ett stort gärde, vilket ibland uppläts till ambulerande cirkus- eller tivoliföretag. . . . Jag har ett roligt minne från ett sådant cirkusbesök en sommarkväll i mitten av (19)20-talet. Den stora tack- och avskedsföreställningen skulle strax börja och vid ingången stod som vanligt en skara barn och tittade avundsjukt på de lyckans ostar, som var i besittning av biljetter och därmed kunde passera in genom tältöppningen. Då - just som företällningen skulle börja - kom plötsligt självaste cirkusdirektören ut från tältet med sina dressyrpiskor i handen, gjorde en grandios gest mot tältet och sade: "I kväll får alla barn gå in gratis!" Man kan knappast tänka sig en bättre illusration till drömmen om att se paradisets portar öppnas för sig. När man sedan trött och omtumlad kom hem framåt 23-tiden fick man naturligtvis en utskällning, men vad gjorde det - efter en sådan kväll. (Åke Sjöqvist "Min far var polis - Minnen från 20- och 30-talets Jönköping" s 83)

En kristens företrädesrätt består icke däri, att han undgår bedrövelser utan däri att han kan behålla modet i bedrövelserna. Vi behöva bedrövelsen. Skulle icke blomman snart vissna och dö, om hon finge stå i ständigt solsken? (Alfred Bredin "Vi fälla icke modet" s 37; kommentar till 2 Kor f4:16-18 i Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings julkalender för 1921)

Skall ädelstenen få sin rätta glans, måste den slipas. Detta är ljuset över lidandets mörka gåta, men slipningen är bitter, medan den pågår, bitter, när världen i sin fiendskap drager slipstenen, bittrare, när de troende göra det, och bittrast, när vi själva göra det genom synder och felsteg, som kunnat undvikas. (J.A. Bredin "Han som tröstar oss i all nöd" s 15; kommentar till 2 Kor 1:3-5 i Jönköpings Missionsförenings julkalender för 1919)

En öfverraskning bereddes Skillingaryds söndagsskolbarn i söndags. Vid inträdet i missionshusets stora sal, där söndagsskolan numera alltid hålles, funno de framme vid plattformen ett dukat kaffebord, hvarjämte mer än vanligt musik och sång förekom. Den vanliga textbehandlingen klassvis uteslöts och i stället talade en af söndagsskollärarne med samtliga barnen om lifvet, döden och evigheten, detta ämne med anledning af att en af söndagsskolans elever i veckan efter ett långsamt lidande fått byta ut alla detta lifvets besvärligheter mot ett härligt hem därofvan. Samtliga söndagsskolbarnen erhöllo därefter kaffe med dopp, som bekostades af en gammal missions- och barnavän i Skillingaryd. (Jönköpings-Posten 1911-04-04 "Om lifvet, döden och evigheten")

På ett flertal platser utmed den del av riksväg nr 1 som går i närheten av Vättern möter i våra dagar (år 1953) resenären den vackra synen av olika nationers flaggor smällande för vinden. Så var det också under de sista decennierna av 1800-talet och i början av detta århundrade, åtminstone på en plats, nämligen vid Sanna. Här mellan de två industriorterna Jönköping och Huskvarna låg en hel liten främlingskoloni, mellan de bördiga fälten och Vättervattnet, den berömde sjukgymnasten direktör Henrik Kellgrens "kontinentala" sanatorium. . . . Med liv och lust behandlade (Kellgren) och de av honom utbildade assistenterna allehanda sjukdomar med mekanoterapi. I varje behandling ingick tio rörelser: hade patienten t. ex. ont i benet, fick han mag-, rygg- och lätt huvudbehandling enligt detta schema. Kellgren ville även att patienten skulle ingivas mod och förhoppning. Utövarna av hans "system" måste uppöva handens känslighet. Han förutsatte, att hans assistenter skulle besitta hans egen observations- och kombinationsförmåga, och påminde dem alltid om att en skicklig hand ofta ersatte luckorna i kunskapsförrådet. Så mycket som möjligt eggade han sina assistenter till självständigt arbete under eget ansvar. . . . Kellgren dyrkades fullkomligt av sina patienter, och få sjukgymnaster, ja - kanske ingen annan, har kunnat uppvisa en sådan vidsträckt praktik eller nått en sådan fenomenal framgång som han. Ändå hade han sina motståndare. Han hade t. ex. många antagonister bland de svenska läkarna, som inte ville godta hans metoder eller system. Det stod på sin tid en hård strid mellan honom och läkarna. Man mobiliserade så gott som hela läkarkåren mot Kellgren. På grund av sin popularitet och sin hänsynslösa oräddhet gick han obesegrad ur den striden. I utlandet fann han däremot ofta förståelse från läkarnas sida. Bland dem uppskattades hans verksamhet. (Gunnar Dinnetz "Kellgren på Sanna, helbrägdagöraren och människovännen" s 21-22,29-31)

Mot (Viktor) Rydbergs ofta mycket pessimistiska syn på världsutvecklingen står hans ljusa, socialt evangeliska kristendom som ett hopp i en mörk värld. Det är i detta spänningsfält hans bästa dikt springer fram. (18)80-talets kulturdebatt hade chockerat många troende människor, både i kyrkan och frikyrkorörelsen. För första gången hade man på bred front mött en klart uttalad materialistisk livssyn. Den var inte längre en exklusiv tanke lek för filosofer och unga radikala, utan förkunnades öppet på torgen. Det fanns ogudaktiga författare. Strindberg var tills vidare en av dem. Viktor Rydberg framstod mot den bakgrunden som en kämpe i de goda makternas tjänst. (Gunnar Hallingberg "Viktor Rydberg och tidens gång" s 137)

Det war många bland folket, som hade ett stort behof efter att höra Guds ord, och de kommo gerna med på wåra små sammankomster. Men fiendskapen från werlden mot dessa små sammankomster war ganska stor, så att man fick bruka all försigtighet, om man skulle få wara i fred och icke blifwa störd. Wåra sammankomster höllos wanligen i små torparestugor, och wi woro glada att få samlas der för att med hwarandra lofwa och prisa wår Gud. (Swening Johansson ”Herrens werk” avd. I)

(Predikanten) Svening stannade, och hans röst fick en allvarlig klang. "Ingen som blir frälst får det bättre opp här på jorden!" utbrast han. "Välsignelser kunna vi få, nåden är överflödande, men djävulen glömmer oss inte. Han lägger sina snaror för vår fot. Den som kommer ifrån satan har det illa ställt med sin själ! Kom ihåg det, broder! Dem vedersakaren är säker på frestar han inte. Men även i prövningens ugn äro vi vid gott mod; ty se där - ovan stjärnorna - få vi det bättre opp ...!" Svening pekade uppåt mot den klara natthimlen, och hans följeslagare lade märke till hur den lille gubbens röst vibrerade av lycka. (Harry Sjöman "Guds bästa barn" s 228)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1990

Jag tror att det första sättet som de flesta människor närmar sig kristen tro på är diskussion. Med diskussion menar jag en sorts konfrontation där man från början betraktar den andre som konstig eller avvikande. Man är inte ute efter att själv bli övertygad, man vill bara visa hur fel motparten har. Så var det för mig när jag började gå i kyrkan. Trots att jag var intresserad ställde jag mest kritiska frågor: ”Tror ni verkligen att Jesus kommer tillbaka?” Jag tyckte att deras svar bara lät dumma och konstiga. Det jag var ute efter var att påvisa hur konstiga de kristna var och hur riktig jag var som inte trodde. Jag ville konfrontera. Det typiska med den här formen av samtal är att den nästan aldrig kommer att handla om något väsentligt. När jag själv blev kristen hamnade jag i samma sits i min gymnasieklass. Den fråga som alltid anmälde sig i en och annan form handlade om skapelsen. ”Tror du verkligen att Gud skapade jorden på sex dagar? Alltså 6 gånger 24 timmar?” På den frågan fanns det egentligen bara två möjliga svar. Antingen sa man ja, men då betraktades man som så otroligt dum att alla vidare samtal var överflödiga. Om man sa nej eller njaä, och försökte säga att det också står i Bibeln att en dag är som tusen år och tusen år som en dag, då betraktades man som en oriktig kristen, eftersom man inte trodde på det som stod i Bibeln. Därmed var också alla vidare samtal meningslösa. Hur jag än svarade så svarade jag fel! ... När någon hårdför kritiker på arbetsplatsen får läsa i en kvällstidning om en stackars frikyrkokassör som har försnillat, ja då är varenda frikyrkomänniska oärlig. Eller om det uppdagas att en präst har problem med spriten och måste uppsöka behandlingshem, så väcker det inte respekt att någon vågar tala om sina problem, utan i stället hävdar man att kyrkan är full av hycklare och skåpsupare. Jag vet, för jag har själv drivit dessa diskussioner otaliga gånger innan jag blev kristen. ... Petrus återkommer flera gånger till omgivningens hån och oförstående för det kristna livet. Det fanns ett lidande i att alltid bli missförstådd och misstolkad. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 141-144 i kommentar till 1 Petr 3:15-16)

I (den ortodoxa kyrkans) konst framställs Kristus vanligen som Segraren, tronande på regnbågen, eller som Läraren med en evangeliebok i handen. Denna bild är vanligare än den lidande och döende Kristus på korset. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 62)

Jfr ”Jesus sade: ’Salig är den människa, som mödat sig (alt. lidit). Hon har funnit livet.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 71; Thomasevangeliet log. 58)

Vi vet att stora prövningar ofta föregår stora triumfer. Bakom bekymrens moln skiner alltid Guds nåds sol. ... SAM (Svenska Alliansmissionen) Indien vill (nu år 2000) tacka alla missionärer som gav upp sin bekvämlighet hemma för att arbeta mitt ute i skogen och hjälpa urinnevånarna. De mötte svåra klimatförhållanden och med mycket små resurser kämpade de för att föra missionen fram till mognad. Vi uppskattar deras överlåtelse, hängivenhet och beslutsamhet i detta stora uppdrag. (Dennis och Kiran Gardner "SAM Indien" s 37)

Även vardagens tistlar har sina ljusa stunder då de blommar i blåaste blått. (Eric S. Alexandersson ”Piruetter och vildrosor” s 11)


ca 1990 - ca 1975

Min dotter sa nyligen: "Mamma, om jag skulle föda ett monster kommer jag ändå att älska honom." Kan ni tänka er?! Hon går i tionde klass och har redan sådana funderingar. . . . Bekanta till oss, ett ungt stiligt par, fick en son. . . . Han var efterlängtad, första barnet. Pojken har en mun som går ända upp till öronen, men några öron har han inte . . . Jag besöker dem inte längre, jag förmår inte, men min dotter springer ständigt dit - om det nu är för att vänja sig eller få en föreställning . . . Här är vi alla från Tjernobyl. Vi är inte rädda för varann, om någon bjuder på äpplen eller gurkor från sin trädgård tar vi emot dem och äter dem och stoppar inte generat undan dem för att slänga dem efteråt. Vi har samma minnen . . . Samma öde . . . På andra platser är vi främlingar. Spetälska. Alla har vant sig vid uttryck som Tjernobylbor, Tjernobylbarn, evakuerade från Tjernobyl . . . Ni vet ingenting om oss . . . Ni är rädda för oss . . . Jag har upplevt det . . . De första dagarna . . . Jag störtade i väg till Minsk med min dotter . . . Till min syster . . . Min egen syster släppte inte in oss därför att hon hade en baby som hon ammade. Kan ni föreställa er? Vi övernattade på stationen. Jag fick alla möjliga vanvettiga idéer . . . Vart skulle vi fly? Borde man kanske ta livet av sig för att slippa plågas . . . Så var det de första dagarna . . . Alla fantiserade om kusliga, ofattbara sjukdomar. Och ändå är jag läkare. Man kan bara ana hur det var för andra. . . . Jag märker det på våra barn: vart de än kommer känner de sig som främlingar bland sina jämnåriga . . . Ett år var min dotter på pionjärläger. De andra vågade inte ens nudda vid henne: "En Tjernobyligelkott. En lysmask. Hon lyser i mörker." På kvällen ropade de på henne att komma ut på gården; de ville se om hon strålade . . . Vi är rädda för allting . . . Vi ängslas för barnen . . . För barnbarnen som vi ännu inte fått . . . Folk ler mindre än förut, de sjunger inte som de sjöng på helgerna förr. . . . Alla är deprimerade . . . Känner sig undergångsdömda. Tjernobyl är en metafor. En symbol. Och samtidigt vår vardag, vårt sätt att tänka. Ibland tycker jag att det bästa vore om ni låter bli att skriva om oss. Folk skulle inte vara så rädda för oss då. I den cancersjukes hem talar man inte om hans hemska sjukdom. I den livstidsdömdes cell talar man inte om strafftiden . . . (Nadezjda Afanasievna Burakova "En monolog om ett monster som trots allt kommer att bli älskat" s 203-204; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Den första inspelningen. På byklubben. Man hade ställt upp en TV-apparat på scenen och samlat folk. De lyssnade på Gorbatjov: Allt är bra, allt går att rätta till. I byn där vi filmade höll man på och sanerade. Tvättade taken. Men hur går det till att tvätta en gummas tak om det läcker? . . . En gumma som följde bysovjetens instruktioner skyfflade bort jorden med en spade men tog vara på gödningen. Synd att jag (som filmfotograf) inte filmade det. . . . En husdjurskonsulent tog mig med till en väldig löpgrav där man grävde ner (kolchosens) kor med en bulldozer. Men det föll mig aldrig in att filma det. Jag stod med ryggen mot löpgraven och filmade i den sovjetiska dokumentärfilmens bästa anda: bulldozerförarna läste Pravda, och där lyste en rubrik med jättebokstäver: "Landet lämnar ingen i sticket." Jag hade tur dessutom: jag såg en stork landa på åkern. En symbol! Vilka olyckor som än drabbar oss segrar vi! Livet går vidare . . . (Sergej Gurin "En monolog om hur den helige Franciscus predikade för fåglarna" s 121; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Vid Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Vancouver 1983 gav en representant för en annan tro än den kristna, en av de stora världsreligionerna, följande kommentar till generalförsamlingens stora föredragningslista: ”Om Jesus har uppstått från de döda, varför är ni alla så bekymrade?” Det är en tänkvärd kommentar. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 194)

Jesus känner ångesten. Han lär oss inte som hinduiska vise, att världen endast är ett sken, en synvilla, inte som Buddha, att vägen ur lidandet är att göra sig fri från tillvaron och utslockna i nirvana, inte som den grekiska antikens stoiker, att räddningen är att göra sig oberörd av vad som sker. Tvärtom: ingen har så gått in i världens nöd och ångest som Jesus i Getsemane. Han om någon vet vad ångest vill säga. Och han säger till oss: I världen har ni ångest, men var vid gott mod, jag har övervunnit världen. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 162 i kommentar till Joh 16:23-33)

När trafiken blir för svår på denna jord, ger mig fjärran vintergator mycken tröst. Mitt i gatularmet under rusningstid går jag lycklig med en radar i mitt bröst och får in en hälsning utan ord åtta hundra tusen ljusår från vår jord. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 16; citat Karin Hartman)

Lägg ned ditt bekymmer, som trycker dig här. Lägg ned det för Jesus, din Frälsare kär. När natten dig höljer, o, stilla din själ. Gå, säg det för Jesus, och allt skall bli väl. ... Här sucka så många, mer tryckta än du i svårare mörker, Gå, trösta dem du, gå, skaffa dem solsken, lys upp deras väg. Sök hjälp blott hos Jesus och allt honom säg. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 96; citat Lilly Lundequist)

Det dyra namnet Jesus jag vill mig trygga vid, i livets solskensdagar men ock i livets strid. Och i det enda namnet jag segra skall till slut och ur den stora trängseln gå fri och ledig ut. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 135-136; citat Lina Sandell)

Den djupaste orsaken (till att judarna avgränsade sig mot alla andra) var deras övertygelse att de skulle stå för något, som världen helst ville utrota: tron på den ende sanne Guden. (Bo Giertz ”Apostlagärningarna” s 90 i kommentar till Apg 11:1-18)

Det är inte kyrkans uppgift i världen att bli populär, väl tåld eller åtminstone oförarglig. (Bo Giertz ”Lukas” s 81 i kommentar till Luk 6:24-26)

Det kristna hoppet och den svåra verklighet, som vår värld utgör, tycks motsäga varandra. Men en befrielserörelse har startat genom Jesus från Nasaret. Han har redan vunnit den avgörande segern, men ännu råder inte rättvisa på jorden. Den avgörande segern ägde rum i Kristi uppståndelse, som är Guds protest mot lidande och död, förnedring och ondska. (Lars Lindberg "Morgondagens SMF" s 268; SMF = Svenska Missionsförbundet)


ca 1975 - ca 1950

Hur skall nu en människa utan hårda armbågar klara livets kamp och strid? Ja, ingen undgår bekymmer för livets nödtorft och annat, som orsakar bekymmer. Petrus säger emellertid till martyrförsamlingen: ”Kasten alla edra bekymmer på Herren, ty han har omsorg om eder.” ... Den fromme står bredvid en tung börda, som han inte har skuldror nog starka för. Han ber den Allsmäktige – och bönen sker beslutsamt – att axla den bördan åt honom. Gud hör bön, ty omsorgen om de små ligger honom nära hjärtat. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 287 i kommentar till 1 Petr 5:6-11)

I början av vårt århundrade drömde många om att kristen tro och kultur redan under detta sekel skulle erövra världen. Men i dag torde det inte finnas någon som bär sådana tankar. Det skulle var alltför vertklighetsfrämmande. Religionssociologer och andra talar om för oss att de kristnas antal minskar kraftigt i förhållande till folkökningen i världen. År 2000 torde de kristna komma att utgöra endast 15% av jordens befolkning, om utvecklingen fortsätter som hittills. Denna siffra talar ett nog så allvarligt språk. ... Ibland har det sett ut som om (församlingen) skulle gå under. Men under allt har den bevarat hoppet och framtidstron. (Gösta Nicklasson "Kristus lever" s 159-160; Predikan över Joh 5:17; 20:21b och Matt 16:18 vid Svenska Missionsförbundets generalkonferens 1969)

(Näktergalen) är mycket liten men han sjunger alldeles kolossalt. Han uppehåller sig alltid i ett törnsnår. Där sitter han och sjunger om natten. ... Så skall det vara bland (Guds) barn. De skall sjunga till (Hans) ära, även om de befinner sig mitt inne i ett törnsnår. ... En av orsakerna till att näktergalen sätter sig i törnsnåret när han sjunger om natten är bland annat den, att han skall vara skyddad. Genom sin sång lockar han till sig många rovfåglar som lurar på honom. Men i törnsnåret är han fredad. Rovfåglarna kan ej komma dit, inte skada honom. ... Gud överger dig aldrig. Han lyssnar till din sång om natten och rätt vad det är gryr morgonen. (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 332)

När det gäller historiens mening handlar detta till sist om frågan: "Vem är människan, vilket ursprung har hon och vilket är hennes slutmål?" Utanför det som i Bibeln är uppenbarat om skapelsen, syndafallet och återlösningen i Kristus kan inget svar ges på denna fråga. Det skulle inte finnas något framtida hopp för mänskligheten eller för människans kulturella utveckling, om Jesus inte hade blivit alltings andliga mittpunkt och hans rike det slutliga målet för världens historia. Detta världshistoriens centrum och slutliga mål gäller inte bara den västerländska civilisationen. I stället orienterar det hela mänskligheten om dess sanna hemvist, eftersom världen är besegrad genom den Guds självutgivande kärlek som blivit uppenbarad. (Herman Dooyerweerd "In the Twilight of Wester Thought" s 111; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 66-67)

Genom kyrkan, och särskilt genom dess kärlek, dess fröjd i Anden och förföljelserna av den, framställs hela tiden den eskatologiska frälsningen i världen, en frälsning som i förväg anas i korsfästelsen och uppståndelsen samt en frälsning att hoppas på vid den yttersta dagen. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 498)

Johannes tänkte att det skulle bli … omvändelser från världen till kyrkan (17:20; 20:29). Inte desto mindre stannar det inom världen kvar en ondskans princip (17:15) som endast kan besegras och förstöras. I själva verket har besegrandet och förstörandet redan ägt rum. Det onda kan inte längre skada dem som hör Kristus till. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 498-499)

Snart solens rakkniv skalat vinterns fradga. Nytt ansikte har jorden, småler brett, strålande ögon glänser i varje vattenpuss. Nytt blod i ådrorna; du hörde väl hur isen small! ... Tranorna! Svalorna! Det spirar strå ur all den mull som lever. Nyskapade vi springer glatt det stränga liv tillmötes. (Elmer Diktonius ”Snart solens rakkniv” s 350; 1953)

Utan en orubblig förankring i evangeliernas och apostlarnas gudsgärning i Kristus bleve religionen ett gyckelspel, en modesak, som ändrades med varje ny idévåg. Den kristna tron är förankrad i "tidåldrarnas klippa". "Och detta är den seger som övervunnit världen, vår tro." (Einar Genitz "Från kamp till seger"; Jönköpings-Posten 1953-06-24)

Trots de svårigheter som kristendomen i Kina ... har att genomkämpa är det icke säkert, att därmed sista ordet om den saken är sagt. Kristendomens fiender kunna ha missräknat sig. Den kristna tron kan framgå ur den nuvarande tidens luttringseld renad och med ny kraft. (John Magnusson "Kommunism kontra kristen tro"; Jönköpings-Posten 1951-12-14)


ca 1950 - ca 1900

I "Hans fröjdefulla tjänst" brukade stundom Sundar Singh avsluta sina brev, skrivna under mödor, umbäranden och förföljelser av skilda slag. (Efraim Palmqvist "Då trädde Jesus fram" s 12; kommentar till Matt 28:18-20; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1947)

Efter (andra världs)kriget hade jag tillfälle att i de segrande engelska arméernas spår resa över hela Västeuropa. Överallt konstaterade jag att Kristi kyrka bestått, medan allt annat störtat. Till Buchenwalds koncentrationsläger kom jag i amerikanska arméns spår, endast några dagar efter befrielsen. Högar av lik låg fortfarande kvar, människor dog i min åsyn, jag fick se de hemska bokomslagen och andra föremål av garvad människohud. Mitt i denna ohyggliga miljö träffade jag en grupp kristna pacifister, som suttit inspärrade i hela åtta år men dock var vid gott mod, därför att deras starka tro hållit dem uppe. (Björn Hallström "Jag trodde på Hitler" s 195-196)

Varje gång man får uppleva mörker och kval, pina och bekymmer, död och sorg, så går parallellt med denna tunga törnestig en väg av salighet och nåd, frid och frihet, som man gång på gång - så att säga - får hoppa över till. (Sven Lidman "Ingen lurar Gud" s 115; Lydnadsväg - lyckoväg - livsväg)

När sjukdomen kom, den hemska, plågsamma, ville (min hustru Karla) likväl leva. För så som hon älskade skogen älskade hon också livet. Den gången läste hon ur en annan dikt för mig: "Förtvivla ej. Förtvivlan är ett nederlag. Det finns en förtröstan gömd i den grymmaste dag." Så skrev Bertil Gedda en gång under det stora (andra världs)krigets dagar. (Erik Gustavsson "Karla" s 159)

Tidigt läste jag Paul Claudels brev till den unge Jacques Rivière. ... "Tro inte dem som säger, att ungdom är till för att man skall njuta: ungdomen är inte alls njutningarnas utan heroismens tid. Ja, en ung man behöver verkligen heroism för att kunna motstå de frestelser som omger honom, för att ensam kunna sätta tro till en föraktad lära, för att utan att rygga tillbaka ett steg våga trotsa alla de argument, allt det hån och fräcka gyckel som fyller böcker, gator och tidningar, för att kunna stå emot sin familj och sina vänner, för att kunna stå ensam mot alla ... Men 'varen vid gott mod, jag har övervunnit världen'! Tro inte att ni kommer att förlora någonting, tvärtom kommer ni i stället att göra en underbar vinning." (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 337-338)

Lär mig, Gud, i Dina händer lämna livets små och stora ting - taga sorgen, som Du sänder, som en plogbill vilken vänder hjärtats hårda åker kring. (Sven Lidman "Oroligt var mitt hjärta tills det fick frid i dig" s 76; Frälsad; 1917)

Komna upp till toppen, finna vi så på den bortvända sidan doktor Helling sittande tillsammans med den nämnde "kandidaten". "Sitt, sitt", sade kyrkoherden. "Här är vackert oppe." ... "Vi sitter här och talar om djupa ting, min kamrat här och jag", upplyser doktorn. Och samtalet befinnes ha kommit opp med anledning av några ord, som kyrkoherden haft i kyrkan i dag, någonting om, att de onda ingen makt hava över den som god är - jag vet icke, om det möjligen var något bibelspråk i den vägen. (Hans Larsson "Hemmabyarna" s 225; Glöm icke)

Möjligheten till seger verkade (i den tidiga pingströrelsen) vara en ständig utmaning för pingstvännerna. Segerperspektivet blev ett livsparadigm, som motiverade till fortsatt kamp genom livet. Talet om kamp och seger gällde i första hand det kristna livet, men förutsättningen var alltid Jesu kamp och seger. Man såg på Jesus som ”segraren från Golgata” men också den som skulle komma med den slutliga segern. Den kristna människans liv i kamp och seger förankrades både i en historisk och i en framtida seger. ... Det fanns en glidning i uppfattningen om vem som var segrare. I en mening var det självklart att Jesus var segraren, men i takt med att segern gjordes till ett livsparadigm inom pingströrelsen blev alla i någon mening segrare. Genom livet med Gud uppfattades Hans seger bli människans seger. ”Herren är med och giver oss seger.” Genom att man såg sig som delaktig i Gud blev man delaktig i Hans seger och så formades en självbild där man inte bara kände en segrare eller var med i det segrande laget utan man blev en segrare. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 339-340)

Och om kampen blir hård - vad betyder det väl, Om vi falla i kämparnas lag! Den, som föll på sin post, delar segrarens lön, När vi hunnit till målet en dag. (Anna Hellström Preinitz "Tågen fram med vårt snövita, vackra banér" s 3; nr 1 i Vita Bandets sångbok 1915/1932)

Jacob Tegengrens dämpade landskapslyrik är vacker, men vackrast kommer kanske dock den andakt som bor i hans sinne till uttryck i hans religiösa diktning: "Somnar jag in med blicken fäst på stjärnornas strålande skara, drömmer jag stundom min själ är gäst hos Gud i hans himlar klara. - Evige Gud, hos dig är bäst för sorgsna själar att vara." (Hjalmar Söderhjelm "Finlands svenska diktning" s 408)

Vid ett ... tillfälle (omkring år 1900) då (fru kommendör Oliphant) skrivit till mig (jag som då var fältsekreterare) och var mycket nedstämd, emedan mötena ej givit de resultat hon hoppats på och omständigheterna varit henne emot, sökte jag uppmuntra henne. "Att det ej blev någon seger", skrev jag, "var ju nedslående. Men, kära du, om jag skulle giva mig över för varje möte, där jag ej sett det ringaste resultat av mitt arbete, och tro att Herren ej ville använda mig, då vet jag ej hur det skulle gå. Visst sörjer jag, och var och en med den rätta anden måste göra det, men jag måste fatta nytt mod och försöka igen. ... Ser du, min vän, jag är utsatt för samma frestelser som du. Vad skall jag göra? Låta dem slå ned mig? Nej! Kära du, om vi än äro eller bliva trötta och missräknade och våra hjärtan gråta, så låt oss fatta nya tag och med nytt mod gå på. Huru mycket gott har inte Gud givit oss. En kedja av välsignelser har omslutit mig, allt från den dag jag blev frälst. För övrigt är allt väl. Må Israels starke stå vid din sida med kraft och välsignelse!" (Karl Larsson "Under order 1 - Kommendör Karl Larssons minnen" s 165-166)


ca 1900 - ca 1850

Från Berga skrev (prästen Svening Henriks) flera brev. ... Den 22 juni 1879: " ... Just nu gingo härifrån ett par unga kvinnor från Voxtorp, vilka helt visst äro i Herrens hand men som ha det trångt i världen. Tänk att bo alldeles ensamma, bland många ogudaktiga människor och därtill vara en fattig tjänsteflicka, som alla anse sig kunna kommendera över och skoja med. Vecka går och vecka kommer utan att de få råka något Guds barn. Det är i sanning en hård lott. Men "denna tidens lidanden äro att akta som ett intet mot den härlighet, som för oss kommer att uppenbaras". ... Herren Jesus är oändligt upphöjd över varje målning av honom och tusen gånger bättre än den härligaste beskrivning över honom. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 145-147)

Alla träd i skogen nu så kala stå, himlen själv är mulen, molnbetäckt och grå. Men min lilla visa sjunger jag ändå, ja ändå. ... Alla blommor sova, röda, gula, blå. Och vid dikeskanten grönskar ej ett strå. Men min lilla visa sjunger jag ändå, ja ändå. ... ... Och ett korn jag finner efter (Guds) behag här och där på marken mitt i vinterns dag, och de tomma fälten rädes icke jag, icke jag. (Lina Sandell "Blott en dag" s 67-68; Fågeln på frusen gren)

Ett utmärkande drag för den amerikanska väckelsesången (under 1800-talet) var främlingskapet i världen och längtan efter ”det nya Jerusalem”. Samma motiv återkommer ofta i den svenska andliga sången från samma tid. (De kristna s 531; Jan Arvid Hellström: Sånger och psalmer och kyrklig musik)

Om det werkligen är för Frälsarens skull man lider twång af halfwa wänner, tröga, kallsinniga menniskor eller fiender, så är man salig och anbefaller sin själ åt den trogne Skaparen och fortfar att fullgöra sitt kall. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 222)

Jag vet att ni har ångest i världen, men var vid gott mod, för jag har övervunnit världen. Sitt inte lutade mot marken, utan lyft upp era huvuden, då den sista tidens tecken uppebaras på himlen. Sov inte ni visa jungfrur, då Brudgummen dröjer, för snart hörs anropet: ”Se Brudgummen kommer, gå ut för att möta honom!” (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 86-87 i predikan 1859 över Luk 21:25-28)

Vi har det hoppet och den förtröstan på Gud, att han styrker de kristnas tro, så att de orkar lida alla de plågor som djävulen och världen förorsakar de kristna. Vi tror att den store Stridshjälten, som själv kämpat ända till döds med djävulen och helvetet och som har kämpat den goda kampen, den store Korsbäraren, som även tidigare styrkt de svagas tro och hjärtan, också nu kan styrka utmattade knän och upplyfta trötta händer. Han kan ge kraft, så att de skulle orka strida och kämpa i den stora striden och kampen mot världens, dödens och helvetets krafter, väl vetande att denna världens mödor inte kan jämföras med den ära, glädje och salighet som väntar er på den andra sidan graven. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 270 i predikan 1858 över Matt 5:11-12)

Från Luther skiljer sig (Carl Olof) Rosenius genom att "köttet" eller "syndafördärvet" för Rosenius inte längre hör till den pånyttfödda människan egentliga jag, utan istället utifrån plågar den troende. Eftersom den troende i sin nya natur redan har Guds krav inom sig, får lagen inte samma plats som hos Luther. Detta tyder på reformert påverkan från George Scott. Likväl vållar helgelsen den pånyttfödda människan möda och lidande, och Rosenius helgelseuppfattning skiljer sig avgjort från "den fullkomliga helgelsen" i metodismen. I anfäktelsen får den troende lära sig att bortse från all känslofromhet och alla subjektiva upplevelser av Guds vrede och hålla sig till vad Gud har gjort och sagt. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 155)

När Paavo Ruotsalainen närmade sig slutet av sin levnad, var han ofta sjuk. Han, som fick hjälpa så många till andlig klarhet i deras salighetssak, fick under större delen av sitt liv kämpa med tunga anfäktelser. Den natt Paavo dog (den 27 januari 1852), hörde man honom säga till sig själv: "Djävulen gick hårt åt mig, men jag segrade ändå, även om han fick löfte att sålla mig som vete. Jag kan inte tacka dig, Herre, så som jag ville göra det, men var du själv mitt tack inför Gud!" (Gunnar Fjellestad "Ödemarksprofeten Paavo Ruotsalainen" s 34; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1970)

Vi ser att de tistlar som växer på åkern är mycket större och frodigare än på andra ställen. Där marken är hård och stenig, är även törne och tistel mindre, men de tistlar som växer i åkern är större och tjockare. De är nästan lika långa som mannen som sått dem, och de är mycket skadliga för åkern, för de tar så stort utrymme och de kväver också den goda säden. De få ännu inte mogna korn, som fötts av den ofördärvade säden, kan inte riktigt växa och mogna för de förbannade tistlarnas skull. ... Tjänarna hade nog lust att rycka upp detta skadliga ogräs med rötterna, men husbonden hade nekat dem att göra det, för att vetekornen genom detta inte skulle komma till skada. För åkern är inte som ett land med rovor och potatis, där människorna utan att skada kan rensa bort ogräs. Men åkern, där vetekornen växer, skulle bli nertrampad om tjänarna skulle börja rycka bort tistlarna. ... Det var inte för att tjänarna inte kan se skillnad på tistlarna och vetet. Fast i början liknar nog dessa vetet, så att den tjänaren som inte lärt sig känna igen ogräset och se skillnaden, ändå av misstag skulle kunna rycka upp vetet tillsammans med tistlarna. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 462 i predikan 1851 över Matt 13:24-30)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Djävulen frestar inte alls dem som är hans egna, de är ju alltid glada. De har nästan aldrig bedrövelse, bara mycket sällan, när brännvinet och tobaken tar slut. Men när de får brännvin och tobak, så är de åter glada. Men med de kristna försöker fienden riktigt strida. Men för den skull vinner han inte så mycket med sina hotelser, fast han river och sliter i samvetets ömmaste ställen, och gör hjärtat känsligt. Dessa sår läks ändå, så snart själens läkare droppar dit några nådens droppar. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 174 i predikan 1845 över Luk 2:1-20)

Prosten Stenhammar, som tillhörde oppositionens moderatare flygel, ... hörde till dem som ansågo de långvariga riksdagarna demoraliserande, och han kallar dem för en "olycklig och frätande landsplåga, som, oberäknat alla de kostnader, den medför, sprider oro i sinnena och söndrar nationen i fördärvliga partier". Efter att ett år ha fungerat som riksdagsman utgjuter han på nyåret 1835 sina känslor i ett brev till dem därhemma sålunda: "För min enskilda del är jag längesedan gruvligt trött. Icke att någon lekamlig nöd går åt mig, ty min hälsa är tämligen god, men jag lider till själen av de olyckliga och fördärvliga förslager och beslut som här förekomma - jag lider mer och mer av den erfarenheten, att en ärlig människa här föga eller intet kan uträtta. Ingen kan föreställa sig, huru plågsamt det är för ett känsligt sinne att leva i detta ändamålslösa kiv och mer och mer finna, att ränker, lycksökeri och lättsinnighet hava framgång." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 214-215; Oppositionens bravurnummer)

(Gammalläsarna) ha icke förlorat förmågan att se saker och ting från evighetens synvinkel. Man glömmer icke, att man går en evighet till mötes, och man tar noga med beredelsen för densamma. . . . Inom den fromhetsriktning, varom här är fråga, är man icke främmande för själens anfäktelser. Man är väl förtrogen med själens inre kamp och strider. Man vet, att tron skall prövas, ja, luttras och renas som guldet. Det sker i anfäktningarnas luttringseld. Man älskar särskilt de författare, som ofta talar om själens anfäktelser. Det berättas om Sellergren, att han ofta uppsöktes av anfäktade människor, och att han hade en ovanlig gåva att trösta dem. Han berättade därvid gärna om sina egna strider och sin egen andliga nöd. Han gör så även i sina brev. Här endast ett kort citat: "Jag har alldeles intet annat i mitt elände att luta mitt huvud till än Guds fria oförskyllda nåd i Kristus. På denna vill jag skåda, till dess jag börjar längta; efter denna vill jag längta, till dess jag börjar tro, på denna vill jag tro, till dess jag får njuta, här droppvis, i evigheten fullkomligt." . . . Men allvaret utesluter icke glädjen. Den stilla glädjen i Gud, den fasta tilliten till Gud och tryggheten i honom var grundtonen i de fromma fädernas kristendom. Om Sellergren säges det, att han alltid var glad, när ingen anfäktningsnöd tryckte honom. Detsamma kan sägas om Luther. I all äkta kristendom är glädjen och tillförsikten grundtonen. Och glädjen kan i viss mån åtnjutas även under lidandet och prövningen. Man äger det saliga hoppet, som är solen över vandringen. Man är på väg till Lammets eviga bröllopshögtid. (Josef Gustafsson "Gammalläsarna i Småland (II)" s 282-283)

Likasom stillheten råder i hafwets djup, under det att stormen uphäfwer wågorna på dess yta, likaså hafwa Jesu trogna frid i det innersta af deras hjertan, under det att motgångsstormarne medföra utwärtes oro. De mägtigas hot sträcker sig icke längre än till deras öron, att de höra hwad mycket swårt de bebåda; men till deras hjertan hinner icke werkan deraf. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar II" s 83)

Vår värde prost jag nylig såg En morgon, då han ännu låg Matt utsträckt mellan tvenne lakan. Hans kinder hade rosens färg, Hans runda armar hull och märg, Och magen, kullrig som ett berg, Sig hävde upp mot isterhakan. Vid sängen stod ett bord, där denne andans man Sin frukost redan färdig fann Av smör och kycklingar, så läcker och så härlig, Hans vördighet grep saken an Och fann likören rätt begärlig. Sen han nu visat utmärkt nit Med klunk för klunk och bit för bit, Han åter sänkte sig på mjuka huvudgärden Och ropte: "Store Gud, vad är vårt usla liv? En ständig kamp mot synd och flärden. O, Herre, mig thin styrka gif I thenna mödosamma världen! (Anna Maria Lenngren "Den mödosamma världen")

Nu sluter sig min vandring och min möda, nu, Gud ske lov, min jämmer sluter sig! Nu får jag se för dagens morgonröda, hur Gud, min sol, han evigt lyser mig. O, huru glad min själ till frid jag sänder! I tankar jag ren vistas utom mig, jag flyttar bort, och till de sälla länder; nu, Gud ske lov, min jämmer sluter sig! ... ... Som fåglar små sig ganska glada göra, när solens sken dem lockar ut till ro, men rätt så snart sig åskan låter höra, strax söka upp sitt hus, sitt hem och bo, så söker jag min säkerhet att njuta, här torde bli, ho vet, en usel tid, på det, om Gud sin grymhet vill utgjuta, jag vila må och sova sött i frid. (Jacob Frese ”Auktorens saliga förtröstan och slutsång” s I:62-63; 1690-1729)

Endast 41 år gammal lades kung (Karl XI) på dödsbädden i obotlig magcancer. Konungens dödskamp var både långvarig och svår, men han bar sitt öde med största fattning och tålamod. Det berättas att han själv fick trösta sin läkare, Urban Hjärne, när denne stod maktlös vid hans bädd. Karl XI sökte styrka i religionen. Under en hel vecka lät han hovpredikanten Jöran Wallin predika om Jesu pina och död, enligt Wallins egna ord ”såsom den rätta själaspis emot döden”. Efter en sådan predikan kunde Wallin få slå sig ned vid sängen och ”läste under tiden Davids botpsalmer och under tiden de tolv andeliga betraktelser”. Påskdagen 1697 avled konungen. (Alf Åberg ”Karl XI – envåldshärskare av Guds nåde” s 93)

Ett intressant kvinnoöde från den här tiden avspeglade sig i Agneta Horns (1629-1672) självbiografi "Beskrivning över min eländiga och mycket vedervärdiga vandringstid". ... Agneta Horn kom med hjälp av Jobs bok, som hon hade samlat citat från, fram till att Gud också hemsöker de oskyldiga och att han kan göra det i kraft av sin allmakt och outgrundliga försyn. Människan gör därför klokt i att utan frågor acceptera lidandet och förtrösta på Guds försyn. Därmed hade Agneta Horn kommit fram till "budskapet" i sin självbiografi: hennes motgångar skall inte utan vidare tolkas som Guds straff. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 66-67)

(Valentin Wudrians bok) "Kors-Schola" som utkom på svenska 1641 talar om "det kära korset", här ett favorituttryck för den kristna människans vedermöda och lidande. Så kännetecknas en kristens liv här i världen, "ty en kristen utan kors är såsom en studerande utan bok och såsom en brud utan krans". Straffet utdelas således av en kärleksfull fader. Men samtidigt står sorg och prövning här i sorgedalen i skarp kontrast till den glädje som väntar i himmelen, "i den eviga saligheten och den saliga evigheten". Ibland uttrycks det så att lidandet tänks vara förutsättning: den som vill bära härlighetens krona måste här i världen först bära korsets törnekrona. ... Den andliga litteraturen kring död och liv åskådliggör den skarpa kontrast som med 1600-talets språkliga stilfigurer varieras mer eller mindre konstfullt även i världslig litteratur och som är tydligt i tidens bildkonst. Sorgedal och fröjdesal utgör motpoler, liksom mörker och ljus, helvete och himmel, jordiskt och himmelskt. Mot den pessimistiska synen på människan och världen, företrädesvis ett medeltida arv, står längtan och en brinnande åtrå efter evigheten och den himmelska glädjen. I den andliga litteraturen blir denna kontrasteringsteknik, eller paradoxalitet, tydligast när det gäller att illustrera den gudomliga nåden och inkarnationens mysterium. (Valborg Lindgärde "Fromhetslitteraturen under 1600-talet" s 277)

‘Alla de som Herren har upptagit och mottagit in i sina barns sällskap måste bereda sig på ett liv, som är hårt, mödosamt, fullt av arbete och ändlösa slag av onda ting.’ ... Calvin går förvisso inte så långt så att han hävdar att det kristna livet endast består av lidande och bedrövelse. Men detta överväger. (François Wendel "Calvin" s 249-250; Calvins teologiska lära)

(Bildtext) Detta nästan skrämmande gåtfulla, törnekrönta och i kvalen segerleende anlete återfinns på triumfkrucifixet i Vadstena klosterkyrka. Uttrycksfullare kan ingen annan tids konst vara. Skulpturen - ursprungligen målad - anses utförd av den berömde Lübeckkonstnären Johannes Junge omkring 1440. (Rune Norberg "En storhetstid för konst och konsthantverk" s 178)

Att en människa har ett fridfullt liv i Gud, det är gott; att en människa med tålamod bär livets mödor, det är bättre; men det att mitt i livets lidande ha denna ro, det är det bästa. (Hans Larsson "Meditationens väg" s 34-35; citat Mäster Eckehart)

Den engelske benediktinmunken och senare ärkebiskopen Anselm av Canterbury (1034-1109) kom att spela en central roll för den begynnande högmedeltidens tolkning av Kristi lidande. För Anselm var lidandet först och främst en gudomlig handling. ... Människans synd måste försonas för att Guds rättfärdighet skall upprättas. Synden är emellertid så stor att ingen människa kan hoppas på att genomföra den. Bara Gud själv kan utföra den uppgiften. ... Denna tolkning av korsdöden lägger mer tonvikten på Guds handlande och hans gåva till människorna än på Kristi mänskliga lidande. Huvudvikten läggs vid Kristi gudomliga natur. Denna teologiska tankemodell svarar mot den bildliga framställningen av den korsfäste som börjar bli vanlig i Europa på 1100-talet. Här framställs Kristus som om han redan har utstått lidandet – utan att ha tagit skada av det – och som om han kommit i mål som segerherren. Korset representerar försoningen som en gudomlig gåva till människorna mer än som ett lidande. Ofta bär Kristus kungakrona i stället för en törnekrona, och ansiktet uttrycker inte lidande utan seger. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 153-154; Medeltidens Kristus)


Att avrunda med:

Du sade: Jag vet, hur Paradiset doftar. Det doftar nyskurat, och alla fönster är klara som kristall! ... Jag tror som du. Men vägen dit är kantad av fasa, och frågan kvarstår: Har livets slut ett annat mönster? ... Skall vi i sista sömnen känna dödens kyla? Finns i vårt inre rester av en storm, en iskall blåst som lever i vår andning? En själens fimbulvinter? ... Det vet den själ som varit mörkrets gäst och likt ett fruset barn sig speglat har i Paradisets fönster och gråtit, för att ingen fått gå in, förr'n allt beretts till fest för följet ifrån ångestens, räddhågans och förtvivlans labyrinter. ... Det tål att sägas omigen, för alla och för ingen. Det är vinter i nåden, min vän, det blir is under vingen. (Bo Setterlind ”Målaren och ängeln” s 24-25; Dröm med förhinder)

Vi vet att vi är på den segrande sidan när vi är i Honom och Han i oss. (Birgitta Yavari ”För kärleks skull”; citat Ylva Eggehorn)

Herren sänder oss aldrig lidanden utan att samtidigt bereda oss tröst. Annars skulle vi mista frimodigheten och glädjen, och missmodet skulle böja oss till jorden. ... Där det finns mycket lidande, finns det mycken tröst. ... Därför skall du inte misströsta. Herren har berett dig en härlig tröst. Gå till honom. Han bara väntar på att få trösta dig. (Fredrik Wislöff "Vilen eder litet" s 48)

Låt dem rasa, dessa som inte vet, Vad det kostat att finna Sanningen. (Bo Setterlind ”Målaren och ängeln”; citat Augustinus)


Sångarna:

Att leva är att fråga, att vänta på ett svar. Att leva är att lyssna, tills tvivlet tystnat har. Att leva är att ana att allt är i Guds hand, att finna frid och trygghet i själva orons land. (T Littmarck: Psalmer och Sånger 577:1)

Af hjertat hafver jag dig kär: Kom, milde Jesu! blif mig när, Och mig med dig förena; Ty i den hela vida verld Är idel oro, sorg och flärd, Men frid hos dig allena. Om än i qval min kropp och själ Försmäktade, är du likwäl Mitt hjertas tröst, min del, mitt allt; Dig har jag trygg mig anbefallt, O Jesu Christ! min Frälserman!:,: Allena du mig hjelpa kan. (M Schalling-H Ausius-JO Wallin: Psalm 221:1; jfr Psalmer och Sånger 239:1)

Var glad, min själ! och fatta mod! Gud vill sig än förbarma. Visst hjelper dig den Herren god, Som frälsa vill den arma. Är nöden hård: I rosengård Får man ej alltid vara; Den på Gud tror, Dock trygger bor, I allsköns nöd och fara. ... Var glad, min själ! haf Herran kär Och låt dig ej förföra; Ty verld och synd och satans här Skall dig ej skada göra. Si, Jesus Christ, Guds Son förvisst Dem månde öfvervinna. På Gud du bygg, Så är du trygg, Och skall din frälsning finna. (K Schmucker-P Brask: Psalm 230:1,6)

När vi skole till vårt fädernesland Och skiljas vid detta elände, Befalle vi Gud vår själ uti hand, Och glade från verlden oss vände. Ja, Herren han gifve, i Jesu namn, Vår vandring en fröjdefull ände! (Nordisk medeltida visa-JO Wallin: Psalm 424:9; jfr Psalmer och Sånger 175:9)

Jag är en pilgrim här, Går till mitt hem; En värld, full av besvär, Är ej mitt hem. Här på en okänd strand Blir det mig trångt ibland; Men se, det goda land Vinkar mig hem! (TR Taylor-L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets Sångbok 1920 nr 439:1; jfr Psalmer och Sånger 720:1)

Låt mig börja med dig, i ditt heliga namn, Som allena har frälsning i sig! Slut mig hårt intill dig, i din trofasta famn, Där är trygghet och vila för mig, Trots bruset där ute i världen! (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 703:2; jfr Psalmer och Sånger 196:2)

O, huru sällt en gång få skåda Gud! Det blir en salig dag, när jag får bud Att fara hem från allt elände här Och evigt vara, där min Fader är. (N Frykman: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 471:5)

Vid dig, min Jesus, beständigt jag bliver, Världen är bitter, men du är min ro. Aldrig, nej, aldrig jag dig övergiver; Nej, jag skall hålla dig fast med min tro, Fast i alla livets kval, Fast i dödens mörka dal. (L Linderot(?): Psalmisten 1928 nr 247:1; jfr Psalmer och Sånger 266:1)

Trång är all världen vida, Hjälplös var jordisk vän. Själen får ro och fäste Allena i himmelen. Mörkaste natt skall ljusna, Bittraste kval få ro. Lär du dig blott att vandra På bönernas himlabro! (A Lönborg: Psalmisten 1928 nr 273:2; jfr Psalmer och Sånger 212:2)

När de mörka skyar komma, Livets skuggor samla sig, Jubelklockor skola ringa, Om du blott går Herrens stig. Jubelklockor ringa i min själ. jubelklockor ringa i min själ. Giv ditt allt åt Jesus, giv dig fullt och helt, Då skall jubelklockor ringa i din själ. (R Harkness: Andliga sånger 1936 nr 398:1)

Över mörka djup, invid branta stup Går din väg till himlens land. Faror lura där och du gripen är Av förtvivlans hårda hand. Lita på din Gud, Han är nära, Över alla djup vill han bära. Fadershandens kraft aldrig sviker. Ljuvliga, säkra tro! (G Wallteng: Andliga sånger 1936 nr 427:1)

Vi har en segersång, Vi har en segersång, en sång som ger nytt mod när allt är mörkt och svårt. Den frigör hjärtats tro och tvingar mörkret bort; en glädjesång, en segersång, en lovsång.... Vi har en segerkraft. Vi har en segerkraft, en hjälpare, från Gud, som i vårt hjärta bor. Den frigörs till vår hjälp när vi på Jesus tror; för varje dag en segerkraft, Guds Ande. ... Vi har en segertro. Vi har en segertro, en tro som flyttar berg, all fruktan måste fly. Jag vilar i Guds nåd, som varje dag är ny, med framtidstro, med segertro på Jesus. ... Vi har ett segernamn. Vi har ett segernamn, ett namn som evigt är långt över alla namn. På Golgata Guds Son den största seger vann; ett härligt namn, ett segernamn är Jesus. (P Ardenfors: Segertoner 1988 nr 578:1-3)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “dessa ting har Jag samtalat (och samtalar) (med) er”, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 14:25-26.

Angående ”frid”, se också Joh 14:27.


Paulus sade till de troende i Korint: ”’Fröjdbringande (nåd)’/glädje till Gud som ger oss segrandet/segern genom vår Herre Jesus Kristus.” (1 Kor 15:57)

Paulus sade till de troende: ”Guds frid som har/’håller fast’ över allt förstånd skall bevaka era hjärtan och era uppfattningar i Kristus Jesus. … Låt Kristi frid tilldela skiljepris i era hjärtan … Må fridens Herre själv ge er friden genom varje/allt i/på varje plats. (Fil 4:7; Kol 3:15; 2 Thess 3:16a)

Jag skriver till er, fäder, eftersom ni har fått (och får) kunskap om Den/Honom från en början. Jag skriver till er, ynglingar, eftersom ni har besegrat (och besegrar) det onda (א,* א). (1 Joh 2:13)

Ni är ut ur/av Gud, små barn, och ni har besegrat (och besegrar) dem, eftersom Den i er är större än den i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. (1 Joh 4:4)

Varje det/barn som är (och har varit) avlat ut ur Gud segrar/besegrar utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Och det här är segern, den som har segrat/besegrat utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, vår tro. (1 Joh 5:4)


Grekiska ord:

tharseô (visa tillit) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 5:1f(D9); Judit 11:1; Baruk 4:30; Matt 14:27; Joh 16:33 – Tobit 8:21; 11:11; Judit 11:3; Syr 19:10; Baruk 4:27; Matt 9:2,22; Mark 6:50; 10:49; Apg 23:11.

nikaô (segra/besegra) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 18:22; Luk 11:22; Joh 16:33; 1 Joh 2:13; 4:4 – Rom 3:4; 12:21; 1 Joh 2:14; 5:5; Upp 2:7,11,17,26; 3:5,12,21; 5:5; 6:2; 11:7; 12:11; 13:7; 15:2; 17:14; 21:7.


Ytterligare studier:

Matt 7:28; 11:1; 13:21,53; 14:26; Mark 4:39; 13:19; Joh 15:18; 16:1; Apg 11:19; Rom 2:9; 8:37; 2 Kor 2:14; Ef 3:13; Upp 1:4,9; 2:3,9-10,27; 6:10; 7:14; 13:10.


Tracy L. Howard "Suffering in James 1:2-12"; Criswell Theological Review 1.1 (1986): 71-84.

John Rea "The Time of the Oppression and the Exodus"; Bulletin of the Evangelical Theological Society 3.3 (Summer 1960): 58-66.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-13; 2012-02-08; 2014-10-06)

Tillbaka till Start

Valid XHTML 1.0 Strict      Valid CSS!