Tillbaka till kapitellistan

15:1 Jag är den sanna vinrankan, och Min Fader är jordbrukaren/vinodlaren.

Ord fär ord (13 ord i den grekiska texten): Jag (jag)-är '-n vinranka'/vinrankan den sanna och '-n fader'/fadern min '-n jordbrukare'/jordbrukaren är.

1883: Jag är det sanna vinträdet, och min Fader är vingårdsmannen.

1541(1703): Jag är ett sant winträ, och min Fader är en vingårdsman.

LT 1974: Jag är det sanna vinträdet och min far är trädgårdsmästaren.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren Gud planterade ’en plats vid sidan av rädsla’/’ett paradis’ … ... och tog människan ... och satte henne i (den/det) (för) att arbeta/bearbeta den och vakta (den/det). (1 Mos 2:8a,15, Grekiska GT)

Herren Gud ålade Adam och sade: “Från varje trä/träslag av det i ‘platsen vid sidan av rädsla’/paradiset må du äta förtäring/frukt, men från träet/träslaget av det att ha kunskap om fint och ont, från det skall ni inte äta. Men/och (i/på) vilken/'den ... som' dag ni – alltefter omständigheterna – må äta från det kommer ni att dö (i) död.” (1 Mos 2:16-17, Grekiska GT)

(”Ni skall inte äta) från frukt av/på träet (av det att veta/'ha kunskap om' på fint och ont), som är i en mitt av ’platsen vid sidan av rädsla’/paradiset”, talade Gud (till mannen och kvinnan). ”Ät inte från det, ’inte heller ej’/’inte heller’ rör det, för att ni ej må dö.“ Och ormen talade till kvinnan: ”Ni kommer inte att dö (i) död!” … Då (kvinnan) hade tagit dess frukt, åt hon. Och hon gav och/också till sin man (som var) i sällskap med henne, och han åt. Och de tvås ögon öppnades alltigenom, och de fick kunskap, att de (hela tiden) var nakna. Och de sydde löv av/från ett fikonträd och gjorde åt sig själva (kläder som) omgjordade (dem) runt omkring. Och de hörde Herren Guds röst, då Han på eftermiddagen vandrade omkring i ‘platsen vid sidan av rädsla’/paradiset. (1 Mos 3:3-4,6b-8a, Grekiska GT)

(Förste munskänken sade till Josef:) ”I min sömn var (hela tiden) en vinranka mitt emot mig, men i vinrankan (var det) tre bottnar/rötter. Och då det sköt skott/upp, ’förde det upp’/’kom det fram’ skott (och) 'vindruvas druvklasarna'/vindruvsklasarna (var) mogna.” (1 Mos 40:9b-10, Grekiska GT)

Mose talade i riktning mot Gud: “Skåda, jag skall komma i riktning mot Israels söner, och jag skall tala i riktning mot dem: ’Era fäders Gud har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’ De kommer att fråga mig: ’Vad (är) ett namn till Honom?’ Vad skall jag tala i riktning mot dem?” Och Gud talade i riktning mot Mose: ”Jag är Den som är.” Och Han talade: ”På det här sättet skall du tala till Israels söner: ’Den som är har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’” (2 Mos 3:13-14, Grekiska GT)

(Asaf sade till Herren:) ”Du 'lyfte efteråt'/planterade en vinranka ur Egypten. … Granska den här vinrankan. … Låt Din hand bli/komma emot en man vid Din rätta/högra sida och emot en människas son.” (Ps 80:8a,14b,17a eller 80:9a,15b,18a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) "Lyckliga alla de som fruktar Herren. ... Som en vinranka som har framgång (är) din kvinna ." (Ps 128:1a,3a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall sjunga för den som var (och hade varit) välkomnad, en sång (om) min välkomnades vingård. Det blev en vingård för den som var (och hade varit) välkomnad ’i ett horn’/’på en bergstopp’, i/på en fet/bördig plats. Och jag satte en inhägnad runt omkring och jag försåg (den) med pålar och jag planterade en vinranka, en ädel vinranka, och jag byggde ett torn i dess mitt, och jag grävde en reservoar i den för den lilla vinpressen. Och jag stannade till det att 'göra vindruva'/'få vindruvor' men den gjorde/gav törnen.” (Jes 5:1-2, Grekiska GT)

(Herren sade: ”Slavarna med det nya namnet) ... skall välsigna Gud, den Sanne.” (Jes 65:16a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) ”Jag planterade dig, en fruktbärande vinranka, varje/alltigenom sann. Hur har du vänts/förvandlats in i bitterhet, den främmande vinrankan?” (Jer 2:21, Grekiska GT)

(Herren sade till sitt folks prästledare:) “I/på den där dagen (då jag skall leda min slav Uppstickande) ... skall var och en kalla tillsammans sin granne/nästa nedanför en vinranka och nedanför ett fikonträd. (Sak 3:10, Grekiska GT)

(Visheten sade:) ”Jag sköt upp som en vinranka (med) fröjdbringande (nåd). Och mina blommor (gav) en frukt av härlighetsglans och rikedom.” (Syr 24:17)

Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus sade till folkskarorna:) "Himlarnas rike ... blir ett träd." (Matt 13:31b-32a)

Petrus talade till (Jesus): ”Herre, om Du är, uppmana mig att komma i riktning mot Dig emot vattnen.” Men/och Han talade: ”Kom!” (Matt 14:28b-29a)

Tidigt på dagen då (Jesus) hade (א*, B*) 'lett upp på'/återvänt in i staden, var Han hungrig. Och då Han hade skådat ett (ensamt) fikonträd uppå vägen, kom Han emot det och fann inte något i det, ’om ej’/utom löv endast, och Han säger till det: ”O att (א,* א) det ej längre må bli frukt ut ur/av dig in i (den kommande) tidsåldern.” Och omedelbart torkades/förtorkades fikonträdet. (Matt 21:18-19)

(Jesus sade till prästledarna och folkets äldste:) ”… En människa var (hela tiden) en husmästare/husföreståndare, ’vem som än’/som planterade en vingård ... och han gav/arrenderade ut den till jordbrukare och for utomlands.” (Matt 21:33)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Från just nu må jag inte/förvisso ej dricka ut ur/av den här * (P37*,א*) frambringandet/produkten av vinrankan, ända till den där dagen när Jag – alltefter omständigheterna – må dricka det nytt i sällskap med er i Min Faders rike.” (Matt 26:29b)

(Jesus) 'sade (hela tiden)'/'fortsatte med att berätta' den här liknelsen: “En viss (person) hade (hela tiden) ett fikonträd som var (och hade varit) planterat i hans vingård. Och han kom och sökte frukt i det, och han fann inte. Men/och han talade (vänd) i riktning mot vinodlaren: ’Skåda, tre år från/efter vilken (tid) jag kommer/’har kommit’ och söker/sökt frukt i det här fikonträdet, och jag ’finner inte’/’har inte funnit’. Skär/hugg ut det, (för) att, ’för att vad’/varför ”gör den”/”skall den få göra” och/också jorden overksam/ofruktbar?’ Men då han 'hade svarat'/svarade, säger han till honom: ’Herre, låt (fikonträdet) vara och/också det här året, ända till (den tid) ’vilken som än’/’i vilken’ jag må gräva runt omkring det och kasta/lägga (på) gödsel. Och om det – alltefter omständigheterna – faktiskt må göra/bära frukt in i ’(året) som står i begrepp’/’det framtida (året)’, (fint); men om ej, skall/må du under alla förhållanden ’skära ut’/’hugga ner’ det.’” (Luk 13:6-9)

(Jesus sade: ”Guds rike) är liksom ett scharlakansrött senapskorn, som, då en människa hade tagit (det), kastade/sådde (det) in i sin trädgård. Och det ökade och blev ’in i’/till ett träd.” (Luk 13:19a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Från nuet må Jag inte/förvisso ej dricka från vinrankans produkt ända till (den tid i) vilken Guds rike må komma.” (Luk 22:18)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus talade till (Natanael): “Eftersom Jag talade att Jag skådade dig nedanför fikonträdet, tror du. Du skall skåda större ting än de här.“ (Joh 1:50)

(Tresängsledaren sade till brudgummen:) “Varje människa sätter/’sätter fram’ det fina vinet först, och när de – alltefter omständigheterna – må ha gjorts druckna det mindre/ringare. Du har hållit/behållit (och håller/behåller) det fina vinet ända till just nu.“ Den här början av tecknen, (en) första (א*), gjorde Jesus i Kana av/i Galileen, och Han gjorde Sin härlighetsglans synlig. (Joh 2:10b-11a)

Hembygdens predikan:

Huru skön är dock en vingård i söderns länder! För vingården – dessa länders största rikedom och förnämsta inkomstkälla – väljes det bästa jordstycket. Detta beredes med synnerlig omsorg. Gärna omskyfflas varje mullkorn. Vid mognaden gömmes nästan rankornas lövverk av druvornas rikedom. Vilken färgrik skönhet! I druvorna färdigkokar solens glöd den ädla vinsaften, stundom till vattnets klarhet. När så över allt strålar en azurblå himmel, undrar då någon om man här tycker sig se en kvarleva av det Eden, som varit men försvunnit? ... Vad Jesus menar med vingården, har uppfattats olika av bibeltolkare. Somliga hålla före, att härmed åsyftas själva judendomen med dess höga företräden och gudomliga anordningar; andra, att därmed förstås Guds rike. Tydligen är denna senare mening den rätta. Ty vid tillämpningen av liknelsen säger Jesus, att Guds rike skall tagas från dessa vingårdsmän o. s. v. ... Med husbonden menas Gud själv. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 476-477, Tjugonde söndagen efter trefaldighet, Matt 21:33-46)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

(I tredje Baruk, grekiska versionen) mottar Baruk instruktion angående vinrankan som en gång var i Edens trädgård och orsakade Adams och Evas fall. ... (I tredje himlen) ber Baruk att få se det träd som vilseförde Adam. Trädet, som är en vinranka, planterades en gång av Samael i Edens trädgård. Vinrankan ledde till människosläktets fördärv (4:8) men är nu användbart (4:9). ”Och jag Baruk sade till ängeln, ’Herre, om Gud har förbannat vinrankan och dess säd, hur kan den då nu vara till nytta’.” ... ”Dess bitterhet kommer att förvandlas till sötma, och dess förbannelse skall bli en välsignelse, och dess frukt skall bli Guds blod, och precis som mänskligheten har fördömts genom den, så skall (människorna) genom Jesus Kristus i den motta en kallelse och en ingång i paradiset” (4:15). ... Efter floden fann Noa en gren av vinrankan. Eftersom han var medveten om de tidigare negativa följderna som den orsakat, bad han till Gud och frågade vad han skulle göra med grenen. Han mottog ett svar från ängeln Sarasael att plantera om den. Man skall genom dess frukt komma nära Gud genom Jesus Kristus, Immanuel (4:15). ... Denna (tredje) himmel betonar dualismen mellan ont och gott. Läsaren måste göra ett val. Valet gäller ett liv av goda och onda gärningar och avgör huruvida man må fortsätta till fjärde himlen eller man må stanna kvar i den tredje. ... Resan genom den tredje himlen återspeglar ... den resa som man gör redan här i detta livet. Genom att utföra riktiga handlingar medan man lever når man paradiset i fjärde himlen efter döden. (Leif Carlsson “Round Trips to Heaven” s 278,318-321)

Jag har ofta undrat om det var vingårdens sång (Jes 5) Jesus hade i tankarna när han utvecklade sin liknelse om vinträdet och grenarna (Joh. 15). Förvisso uttrycker båda metaforerna samma förhoppning om fruktbärande, liksom Paulus senare skrev om Andens frukt. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 102 i kommentar till Jes 5:2)

Det grekiska GT hade i Ps 80:14-15 redan identifierat vinrankan med ”människans Son”, och så kan identifikationen av vinrankan med Jesus ha haft rötter, så att säga, i en äldre tradition. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s CVIII)

Af Londons 14,516 ståtliga poliskonstaplar hade, enligt en räkning, gjord för ett par år sedan (omkring år 1893), 11,606 vuxit upp i landtmannahyddor. De fleste invandrarne från landsbygden tillhöra gräddan af dess befolkning: kraftige män, mellan 20 och 25 år, jordarbetare till yrket ofta nödgade att lämna sina hem, därför att åkern mer och mer af de store jorddrottarne förvandlas till betesmark och jaktområde. . . . Det är till regeln den bästa delen af storstädernas arbetarebefolkning, dess ypperste i sedligt och kroppsligt afseende, som förstärkes genom invandringen. (Viktor Rydberg "De hvite och de gule" s 399)

Adam och Kristus äro såsom tvenne trädstammar. Gud planterade den första i paradiset. Ormen högg sin tand i den. Den blef förgiftad, och sedan tränger giftet in i alla grenar och kvistar, blad och blommor och frukter, som växa fram ur densamma. Gud planterade den andra i Kanaans land. Ormen försökte att hugga sin giftiga tand äfven i den. Det misslyckades. Och nu strömmar guddomlig rättfärdighet och lif genom honom till alla de grenar, som varda inympade i honom. O underbara Guds frälsningsråd! (P. Waldenström "Till Österland" s 410; hösten 1894)

Från Gustaf Wasa hafva mer än tre århundraden förflutit, som bragt mycket ve öfver Sveriges bonde, dock icke gjort honom urarfva från Sveriges jord. Den från urtiden räckande gyllene kedjan af frie själfägande bondemän har aldrig i Sverige varit bruten, om också spänd till det yttersta af hennes sammanhållningsförmåga. En tyst, men stundom hård och förtvifvlad kamp har stundom den nordiska anden under denna tid måst fortfara mot de utländska, på ofrihet grundade föreställningssätt, som oupphörligt inträngt och sökt göra sig gällande inom våra landamären. I samma kamp har även svenska språket varit ingripet och är det ännu. Ur bondens stuga har det hämtat sin motståndskraft, medan skolan intill denna dag omedvetet gjort allt för att kväfva den svenska språkkänslan under bördan af minnesläxor ur främmande tungomål, och medan de s. k. bildade klasserna lidit af en, man kan säga hardt när brist på själfaktning gränsande åhåga för det utländska än i tysk, än i fransk ombonad. . . . De som nu flitigast smäda Sveriges bonde böra icke . . . lämna ur sikte, att de därmed smäda, vi vilja icke säga sina egna förfäder - ty, eget nog, synas de värste skriblererna bära utländska namn - men Sveriges folk. Ty från den svenske bonden leder mängden af de andra folkklassernas släkter sitt upphof. . . . Hvad som måhända kräfver längre tid att öfvervinna, det är den själföfverskattning, hvartill den yttre formella bildningen gör sig skyldig, och än mer den mot bonden riktade "jargon", som återfinnes - icke hos bildningens sanne uppbärare - men hos en mängd folk som tror sig bildadt. . . . Den ifrågavarande "jargonen" synes för första gången hafva uppdykt i vårt land med de många vid förakt för den lifegne utländske jordarbetaren uppfödde tyskar och andra främlingar, som under medeltiden inströmmade till våra städer och blandade sig med alla klasser utom bondens. Det kan vara tid på att detta främmande ogräs uppryckes, och det är vårt hopp, att, så ymnigt det nu för ögonblicket frodas i vissa skribenters alster, det dock redan har mognat till skörd. (Viktor Rydberg "Hvar äro trälarne?" s 370-375; Göteborgs Handelstidning 8 april 1873)

Värdhusets namn är varken mer eller mindre än "Paradiset", och vid det matta skenet från en sömnig lykta kan man se en ovanför den låga dörren hängande skylt, som föreställer Adam och Eva i oskyldighetens tillstånd, den förre hållande en kolossal ölmugg och den senare ett spetsglas fyllt med en röd vätska, vars namn och beskaffenhet vi överlämna att uforska åt den som grundligare än vi studerat vinkulturens förekomst före syndafloden (att Noak var den förste vingårdsmannen antages numera blott av fanatiska ortodoxa, som äro döva för de mest talande skäl). . . . "Jag undrar", (sade Kunz), "om (Heinrich) finner sig lika väl i det himmelska paradiset som han gjort i Rastatts 'Paradis' där änglar i soldatskepnad dricka Weissbier." . . . Den väldige Kunz sitter vid ett bord med en flaska av Paradisets dyrbaraste druvor framför sig. (Viktor Rydberg "Positivspelarne" s 62,171,202)

Såsom han som gjordes till en levande själ förverkade livet när han vände sig åt sidan till det som var ont, så skall, å andra sidan, samme person när han återvänder till vad som är gott och mottar den livgivande Anden, finna liv. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 538)

Några av rabbinerna föreställde sig, att vinrankan hade växt i Paradiset, och att nasareernas avstående från dess frukt på något sätt hade samband med det paradisiska tillståndet och med vårt fall. (Alfred Edersheim “The Temple” s 371)

I Gamla Testamentet, och delvis i judisk tankegång, var vinrankan symbolen för Israel, inte i deras (egenskap) av nation utan i deras egenskap av kyrka. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 520)

Om prins Siddharta hade återvändt till jordelifvet (nu år 1888) och lärt känna vår europeiska vetenskap, dess forskningsmetoder och försök att systematisera de vunna kunskaperna i enlighet med utvecklingsteorien - hvilka slutsatser skulle han draga af hvad han sålunda inhämtat? Med ledning af grundtankarna i den världsåskådning, som tillskrifves buddhismens upphovsman, kan man måhända gifva ett sannolikt svar på denna fråga. Själfva utvecklingsidéen förvånar honom ej. Den är för honom icke ny: han hyllade den för inemot 2.500 år sedan, och den fanns många århundraden före honom hos hans och hans ariska förfäder i den form, som då var alla idéers form: den mytiska. För forntidens aningsrike grubblare, hvilkas tankar icke fortspunno sig i abstraktionstrådar, utan länkade sig till kedjor af konkreta bilder, hade utvecklingsidéen uppenbarat sig i skepnader av världsträdet, som grodde ur ett i rymdens afgrund befintligt frö och med odödlighetsmjödet som safve växte allt högre och genom tidens och rummets oändligheter utbredde grenar, hvilkas kvistar och blad äro världsepokernas skiftande varelseformer. (Viktor Rydberg "Om Buddha återvände" s 12-13)

Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1905

Hagabergs-skolan norr om Hovslätt var riven i februari (1973). Den spelade länge en viktig roll i bygdens historia, denna P. Jönsson-Rösiös berömda skola för småbrukets välfärd. ("Tabergs Bergslag X" s 99)

År 1912 var en lantmannaskola förlagd till huvudbyggnaden (på Åsen i Jönköping). Senare flyttades den till Tenhult, där den fortfarande (år 1991) finns. (Inga Johansson "Liten historik över Åsens egendom" s 11)

1910 flyttade far och mor till Läsäng. . . . Den odlade arealen var cirka 12 tunnland i åker och därutöver skogsmark. . . . Så blev det dags att börja nyodla mark, dels till åkerer, dels till bete. Marken utmed Lillån var sumpig och måste dikas ut. Det blev hundratals meter täckdiken att gräva för hand. I botten skulle läggas längsgående rundvirke i dikets hörn. Mellan dessa lades korta trolor på tvären för att bära ett lager trolor i dikets längd. Detta tätades med eneris och därpå återfylldes. Att nyodla var ett tidsödande och arbetskrävande företag. Först skulle skogen avverkas och allt riset brännas. Därefter stod stubbarna på tur. Till hjälp fanns en s k stenjätte eller stubbrytare. En sådan var gjord med fyra träben, cirka 3 m långa och sammanlänkade i toppen. Mellan två av benen satt ett kuggspel, som drogs med två vevar. En stålvajer löpte från spelet över en trissa i toppen ner till stubben eller stenen.Vajern lades om en rot i taget. De lyftes och höggs av så att hela stocken lossnade och kunde blottas. Så blev det dags att plöja och plocka bort rötter och stenar. Efter fyra till fem harvningar var allt klart för sådd av råg, i regel midsommarråg, som kunde betas första året och skördas till bröd året efter. All körning utfördes med häst och med en plog, som var specialgjord för nyodling. . . . Vi är nu framme i slutet av 1930-talet. Åkermark och betesvallar har ökat till cirka 16 hektar (32 tunnland). Som läsaren förstår var far en man, som aldrig tröttnade på att odla upp ny mark. (Bengt Leion "Minnen från Läsäng" s 84-86; Tabergs Bergslag XVII)

Skillingaryds landtmannaförening bildades den 14 dennes (= februari) vid möte med intresserade å sparbankens lokal. ... 21 personer antecknade sig som medlemmar och erlade bestämd inträdesafgift, 1 krona. Föreningen, som afser att omfatta Tofteryds och Åkers socknar och har sitt säte i Skillingaryd, har till ändamål att befrämja medlemmarnas intressen såsom jordbrukare, dels genom att för medlemmarnas räkning mot kontant likvid inköpa varor af fullgod beskaffenhet till möjligast billigaste priser hufvudsakligen sådana, som jordbrukaren behöfver för ett rationellt bedrifvande af sitt yrke, såsom för spannmål till utsäde, konstgjorda gödningsämnen, kalk, kraftfodermedel, redskap och maskiner, m.m., och dels genom att på alla sätt arbeta för jordbrukets och boskapsskötselns jämte därmed sammanhängande binäringars höjande genom anordnande af föredrag och diskussioner samt af lämplig litteratur o.s.v. ... Till föreningens ordförande valdes landtbrukaren Edvard Johansson, Häradsköp. (Jönköpings-Posten 1907-02-16 "Landtmannaförening bildad i Skillingaryd")

Byarums sockens landtmannaförening höll den 27 mars halfårsmöte i Byarums sockenstuga. Af styrelsens berättelse öfver föreningens verksamhet under år 1905 från dess bildande den 28 jan. till och med den 31 dec. inhämtades, att föreningen som bildades med endast 24 medlemmar, vunnit storartad tillslutning, så att medlemsantalet vid årets slut uppgick till 83, hvaraf största delen småbrukare. (Jönköpings-Posten 1906-03-31 "Storartad tillslutning till landtmannaförening i Byarum")

"Det var så fint i Sanna", säger Gunnar Axelsson (född 1898). "De talar ju (nu på 1980-talet) om statarna, att de hade det dåligt. Men i gårdarna kring Jönköping är det ingen sanning där. I regel hade statarna det bättre än fabriksarbetarna, som gick på Tändsticksfabriken. Min far var en modern stalldräng. På gårdarna började de ha maskiner och han kunde sånt, så han var mycket eftersökt. Han hade vatt på flera ställen, t ex Strömsberg. . . . Gunnar berättar vidare om två bröder Engdahl från Österängens gård. "Vid morgonens upprop (i skolan) kunde det hända att Karl Johan, den äldste inte svarade. Då tittade läraren försynt på den yngre brodern. 'Han är hemma och vaktar Greta', sa' brodern. 'Jaså, det var bra!' sa' läraren. De t var nämligen så, att kvinnorna de mjölkade ju, de brukade vara ute och arbeta, ibland i skörd, höskörd och så där. Och det där räknade de med att det var en Gudi behaglig gärning. Då kunde barnen gärna skolka om de gjorde någon nytta hemma. Det var andra tider." (Elvy Nilbratt "Drottning Sofias besök i Vättersnäs anno 1905" s 39)

Kvarteret Diplomaten, parkeringsplatsen (år 2006) intill Stadsbiblioteket i Jönköping, ligger omedelbart sydväst om Östra Torget. . . . I tomtens södra del närmast Odengatan hade kvarterets enda stenhus stått. Det uppfördes 1906 av grosshandlare Oscar Johnsson och rymde bl.a. spannmålsmagasin och lokaler för Lantbrukarnas mejeri. (Jens Heimdahl-Claes Pettersson "De minsta pusselbitarna - Växtrester som historisk källa i kvarteret Diplomaten" s 69,73)

ca 1905 - ca 1900

Ett av våra mest uppskattade nöjen (i Norrahammar i början av 1900-talet) var att hålla Rösiös lantbrukselever på behörigt avstånd från bruket. Denna vakthållning får nog ses mot bakgrunden av det förhållandet, att bitanniafabriken låg mellan Norrahammar och Hagaberg, och på den fabriken fanns det gott om flickor, som putsade skedar. Vi ansågo, att dessa flickor hörde till våra jaktmarker, och jag minns icke, att "stutarna" någon gång vågade sig längre än till Ängsfors, men sista slaget stod vid Rörets missionshus en höstkväll anno 1904, och då gick det galet för brukspojkarna. På mandagen kommo de flesta av dem till arbetet illa medfarna, en del utan framtänder och andra sönderrivna i ansiktet, och det berättades, att de sprungit i vild flykt kvällen förut. Detta ansågs vara en stor skam för bruket, och efter den dagen hörde man icke talas om "stutarna" vidare. (Svante Ståhl "Norrahammars-minnen" s 111; BG Ask-kommentar: I detta gränsområde - nuvarande år 2007 Huluäng - mellan Hagaberg/Hovslätt och Norrahammar hade jag mitt hem under min barndom och ungdom mellan år 1942 och 1961)

P.J. Rösiös tredje kostnadsfria kurs för folkskollärare och lärarinnor (å Nordiska Landtbruksskolan, Hagaberg pr Jönköping) hålles 25-29 juli. Medlemskort från dir. Rösiö berättigar till fram och återresa mot enkel afgift. ... ... Kursdeltagarne äro omkring 50, däraf blott två kvinnliga. Nära nog hvarje af södra och mellersta Sveriges landskap, från Skåne och upp till Dalarne, äro representerade. (Jönköpings-Posten 1904-07-04 och 1904-07-22 "Landtbrukskurs för folkskollärare och lärarinnor")

I Bjurbäcks missionshus blifver (jordbruks)föredrag den 25 juni kl. 1/2 11 f.m. af direktör P. Jönsson Rösjö från Hagaberg. (Jönköpings-Posten 1903-06-20 "Rösjö i Bjurbäcks missionshus")

Nordiska landtbruksskolan å Hagaberg har i dag afslutat sin 18:de kurs. 63 elever har besökt kursen, däraf 10 från Jönköpings län, 3 från Finland och 1 från Danmark. En af de 63 var frielev. (Jönköpings-Posten 1902-04-30 "Frielev vid Nordiska landtbruksskolan")

Jönköpings omnäjds landtmannaförening hade den 3 d:s på e.m. sitt första möte för året å Hagaberg. . . . Landstingsmannen A. Johansson från Bårarp föredrog den vid föregående möte wäckta frågan: "Hvilken växtföljd är för vår åkerjord lämpligast och för ekonomien mest gynnsam?" Öfver frågan utspann sig en längre, intressant och liflig öfverläggning, hvaraf framgick, att lämpligast och för ekonomien mest gynnsam blefve växtföljden å åkerjorden då vid utsädena en ständig omvexling ägde rum, så att säd ej omedelbart finge efterföljas af säd utan omväxla med rotfrukter, balj- och foderväxter, hvaraf följden då gifvetvis måste blifva den, att jorden komme att erhålla en oftare och mera förnuftig gödning än eljest samt att landtmännen behöfde billiga artificiella gödningsämnen. Samme talare, som framhöll detta senare, uttalade också önskvärdheten af, att Jönköpings läns hushållningssällskap toge exempel af mosskulturföreningen, hvilken tillhandahåller sina medlemmar billiga jordanalyser. I diskussionen deltogo utom inledaren, landstingsmannen A. Johansson, hrr J. Brandin, Torpa, Ludvig Tullgren, Kaptensbo, J. Andersson, Smedsbo, A. Andersson, Tormenås, samt ordf. direktör P. Jönsson-Rösjö, hvilken i frågan hade ett längre anförande och genom flera exempel påvisade, huru en omväxlande växtodling lämpligen kan utföras. Sedan en del medlemmar antecknat sig för åtskilliga inköp till vårsådden, afslöts det tämligen talrikt besökta sammanträdet vid 7-tiden på e.m. (Jönköpings-Posten 1901-04-06 "Diskussion om lämplig växtföljd")

Nordiska lantbruksskolans elevkår, 45 man stark, företog i måndags (den 4 februari) med sin lärare i spetsen ett slädparti på tolf skjutsar från Hagaberg till Taberg och vice versa. Efter återkomsten till Hagaberg var elevkåren inbjuden på supé och förfriskningar. (Jönköpings-Posten 1901-02-06 "Ett större slädparti utan damer")

Julafton erhöll Nordiska landtbruksskolans föreståndare P. Jönson-Rösjö af sin elevkår en stor praktfull, trearmad, konstnärligt utförd silfverskål med inskription såsom ett bevis på lärjungarnes tack och tillgifvenhet. (Jönköpings-Posten 1900-12-28 "Lärjungarne på Nordiska landtbruksskolan ger sin föreståndare silfverskål som julgåfva")

"Svea" månadsskrift för alla, organ för landtbrukets lyftning och utbredning af P. Jönsson-Rösjö (märket P.J.) prenumereras å alla postkontor a 2 kr, pf. år plus postbefordringsafgiften. Ett nummer i månaden - ett 130 a 160-sid. januarihäfte (en stor bok, afhandl. allmänna frågor) och 11 st. 16-sid. N:r (landtbruksuppsatser). Januarihäftet kan köpas särskildt till 1 kr, plus porto och reqv. hos Nordströmska Bokhandeln, Jönköping. - Landtmannens Bok, del 7-10, fås hos Central-Tryckeriet, Stockholm, för tillsammans 5 kr. . . . Tillståndsbevis har meddelats landtbruksskoleföreståndaren P. Jönson-Rösjö att i Jönköping utgifva (tidskriften) "Svea". (Jönköpings-Posten 1900-12-01 och 1900-12-12 "Ny lantbrukstidskrift")

Jönköpings omnejds landtmannaförening hade i går ett talrikt besökt sammanträde å Hagaberg. . . . Särskildt anmärkningsvärda voro de skördar af Victoriaärter, korn, hafre och Top Squareheadhvete, som uppvisades från A. Petersson, Tokarp, Schlavstedterråg från Jakobson, Bårarp m. fl. m. fl. Antalet medlemmar i föreningen är nu 60 eller flera än vid någon landtmannaförening inom riket. (Jönköpings-Posten 1900-07-28 "Jönköpings omnejds landtmannaförening har Sveriges högsta medlemsantal")

Direktör P. Jönson-Rösjö höll den 17 d:s i Österstads stora missionshus i Östergötland på anmodan föredrag öfver ämnet: "Nutidens och framtidens landtbruk." Ej mindre än 350 a 400 personer från skilda delar af Östergötland hade kommit för att höra denne talare. (Jönköpings-Posten 1900-04-20 "Nutidens och framtidens landtbruk")

En serie föreläsningar i hälsovård och kulturhistoria kommer med början i morgon afton kl. 6 att hållas i Nordiska landtbruksskolan, Hagaberg, af direktör P. Jönson-Rösjö. . . . Föredragen de 2 första dagarne, resp. 7 och 9 april, röra sig om hemmets angelägenheter (luft, mark, vatten, värme, ljus, bostaden, födan, klädedräkten, arbete, tidsfördrif och i samband därmed hälsovård). Föredraget nästa tisdag behandlar gamla tidens tidigare del och särskildt: Kina, Japan, Vestasien, Egypten (korta drag rörande land, folk, stat, kultur, hem). (Jönköpings-Posten 1900-04-06 "Undervisning i hälsovård och kulturhistoria på landtbruksskola")

ca 1900 och tiden dessförinnan

Tisdagen den 4 Jan. kl. 3 e. m. håller Skillingaryds agrarfärening mäte i Skillingaryds missionshus. (Jänkäpings-Posten 1899-01-03 "Agrarfärening håller mäte i missionshus")

Livet på de gamla bergmansgårdarna (i Tabergs Bergslag) förändrades mycket när bergsbrytning och masugnsdrift upphörde som inkomstkälla, och jordbruket betraktades som en av staten påbjuden bisyssla. Bergshanteringens nedläggning blev nog på många håll ganska kännbar, en säker om än liten inkomstmöjlighet var borta, och därtill många arbetstillfällen med körning, kolningsarbete och masugnspassning. Bergsmännen fick inrikta allt arbete och omsorg på jordbruket och gårdens skötsel, som nu blivit deras enda levebröd. De gamla bergsmännen hade blivit enbart bönder och jordbrukare. Många däribland farfar och far startade nyodlingsarbeten och ökade därmed gårdens åkerareal väsentligt. Att bryta ny mark var en säker investering för ökade skördar och därmed bättre försörjningsmöjligheter. Det var dock oerhört tungt och slitsamt att med hacka och spade bereda den nya åkern samt med handkraft bryta sten och stubbar och gräva kilometerlånga diken. Den till gården hörande skogen, som under bergslagstiden huvudsakligen avverkats för framställning av kol till masugnarna, kunde nu skötas på ett bättre sätt. Men man fick ingenting gratis från jord eller skog, allt krävde ett hårt och omsorgsfullt arbete. Själv hade jag tränat upp mig och klarade alla förekommande arbeten inom jordbruket och även i skogen. (Eskil Jonsson "Minnen från barn- och ungdomsår i sekelskiftets Barnarp" s 131-132)

Undan för undan har (Liljeholms)kärret (i Jönköping) utfyllts. I författarens barndom (på 1880-talet) gick det ända fram till Rosenbergsgatan och betydligt längre upp mot Storgatan än nu (år 1941). En liten gräsbeväxt remsa vid förstnämnda gata kallade "Gröne plan" och den utfyllda kilen vid rosenlundsbacken "Nabots vingård". Parkområdet vid Järnvägsgatan, den s. k. knektaparken, fylldes och iordningställdes på 1890-talet. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 21)

Jag har hittat femton torp och lika många backstugor under Flahults gårdar i delvis mycket otydliga kyrkoböcker. . . . Antalet torp och backstugor når sin topp omkring 1864 med nitton stycken. Dessförinnan går det att följa en kraftig ökning som startade i början av 1800-talet. . . . De flesta av dessa torp och backstugor anläggs intill viktiga vägförbindelser, precis som 1700-talstorpen gjorde. Däremot anläggs många av dem närmare gårdarna. Detta till skillnad mot 1700-talstorpen, som oftast låg långt från gårdarna vid ägornas ytterkanter. Under senare delen av 1800-talet blir jordbruket alltmer effektivt och det kräver allt mindre arbetskraft. Dessutom har järnframställningen vid Taberg som delvis försörjt bönderna och en del av torparna börjat bli olönsam och den ser sitt definitiva slut i slutet av 1890-talet. Industrin tar mer och mer över antalet arbeten inom området och främst då genom tillkomsten av Norrahammars Bruk 1877. Många av dem som bott vid torpen och backstugorna får anställning inom industrin och då främst vid Norrahammars Bruk. Detta leder till att många av dem bosätter sig nere i ådalen närmare Bruket. Därmed är torpens och backstugornas tid inom området i princip slut. (Lars-Johan Jarnegren "Torp och backstugor under Flahults gårdar" s 124-126)

Kronofogdarnas till länsstyrelsen (i Jönköping) afgifna polisrapporter för sistlidne Januari månad förmäla: . . . Från Östbo härads fögderi: . . . att spannmål fortfarande försäljes till uppköpare från Kronobergs, Christianstads och Blekinge län. (Jönköpingsbladet 1846-02-10 "Spannmålsuppköpare till Östbo från Kronobergs, Christianstads och Blekinge län")

Genom auktion som förrättas i Torarp Fredagen den femte nästkommande Juli, utbjudes till försäljning förmedlat till 1/2 Mantal säteri rusthåll Torarp med tullsåg samt Blomsfors tullmjölqwarnar med twå par stenar, i Swenarum socken, Westra härad; med rätt för blifwande köpare att egendomen tillträda fardagen 1845. Egendomen innehar enligt 1836 års karta 231 tunnland åker och äng samt 996 tunneland skog och betesmark med betydliga odlingstillfällen. Sommar och winterfoder 27 (-) 30 boskapskreatur 2 (-) 3 hästar samt 20 (-) 30 får lemnar i afkastning omkring 140 tunnor spannemål och 100 tunnor potater. Under gården ligga dessurom åtta stycken torp som årligen på egen kost utger 647 karls och 200 qwinsdagswerken, utom andra tjenstbarheter, att gårds-bruket skötes af en rättare, samt 2 pigor. Egendomen är bebygd för ståndspersoner, med wäl och beqwämt anlagda och inrättade åbyggnader. Först utbjudes hela egendomen och om antagligt anbud derå ej göres, försäljes den styckad i 10 serskilda, beqwäma och till det mesta redan bebyggda; större och mindre lotter efter det skifte, som Herr Ingenieur Nyander i wår förrättat. Betalningswilkoren lämpas efter köpares beqwämlighet, samt tillkännagifwes wid auktion och dessförinnan af undertecknad egare, som äfwen under hand emottager köpeanbud, såwäl å hela egendomen som styckewis. Jönköping & Torarp den 15 Maj 1844. I. Im. Tellander, CommisionsLandtmätare. (Jönköpingsbladet 1844-05-25 "Egendom bebygd för ståndspersoner utbjudes till försäljning")

Jag skall bli åkerbrukare, på det Torp som här kallas BiskopsGård. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 227; brev från Tufvan vid Växjö den 2 april 1827 till Carl Adolph Agardh)

(Jost Henrik Kunckel, tysk till börden och född 1672, en typisk preussare av känd typ, hade gift sig med) änkan efter Anders Granatenhjelm till Odensjö och blev sålunda ägare till säteriet och härigenom (Barnarps) sockens mäktigaste man. Här blev han snart illa känd som en bondplågare och bråkmakare. På en (socken)stämma 1723 "Dom Septuagesima" (9 söndagen före påsk) uppträdde han som om han var "jus Patronatus" (tillsättare av den prästerliga tjänsten, vilket han icke var), samt bråkade om att några fattiga fick utdelning av härför hopsamlade medel, vilket bara det visar, vad för person han var. Dessutom beskyllde han en bergsman, Anders i Hyltena, för att ha hindrat en son till änkan Carin i Odensjö för att ta tjänst hos Kunckel. Barnarps bönder ville dock ej tåla dylika fasoner, utan gav Anders "skottzmål" i frågan, d. v. s. tog honom i beskydd enligt gammal svensk rättsordning. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 49)

När bergslagen inrättades var man angelägen om att bönderna inte skulle ha större jordbruk än att de också hade tid för alla nya sysslor: kolning, malmbrytning, masugnsarbete, körslor. Allt efter som bergsbruket utvecklades och masugnarna gick allt längre del av året krävdes det mer och mer arbetskraft. Om man granskar husförhörslängderna konstaterar man att det blev fler bönder i byarna på 1700-talet. Månsarps kyrkby, Kåperyd och Porteshult är exempel på byar som fick ungefär dubbelt så många bönder som förut. Tillståndet att spjälka upp gårdarna lär ha kommit omkring 1740. (Lennart Gustavsson "Sjöhults och Porteshults byar" s 113)

Som backstuga räknades de lägenheter som inte förmådde föda en ko, men till torpen hänfördes de jordlägenheter som på sina åkerlappar, slåtterställen och betesmarker kunde föda ett eller flera kreatur. Redan Per Brahe förordade år 1581 dagsverkstorpen för att få arbetskraft till adelns gods och adeln sökte hindra ofrälse hemmansägare att anlägga torp. Bönderna förbjöds att städsla mer än ett visst antal tjänare och tidvis ägde de inte ens rätt att behålla kvar sina barn på hemmanet. De förbjöds att klyva sina hemman för att på den utbrutna hemmansdelen kunna bosätta en son eller måg. Det var stämman, bystämman, som bestämde byns alla angelägenheter. 1647 års skogslag stadgade att ingen byaman hade rätt att på oskiftade ägor bygga nya torp, det fanns därför ingen plats för nyodlare och ej heller för byns jordlösa. Dessa fick bosätta sig i backstugor på ofri grund. . . . Småland var ett bondeland och ett småbondeland. De små dagsverkstorpen dominerade torpbebyggelsen och det var bönder som merendels anlade dem. Under århudradet fram mot 1860-talet ökade bönderna ytterst obetydligt i antal, möjligen med en tiondel. Men jordbrukets underklasser tre- och fyrdubblades, ja, backstugusittarna nära sjudubblades. Vad dagsverkstorparna beträffar befann de sig under hela århundradet i en oavbruten och stark tillväxt, de ökade med 260 (procent). Nittonhundratalet kom med den stora industialiseringen och denna sög till sig arbetskraften från landsbygden och torpen avfolkades. Många gick till industrien och många reste över till Amerika. (Tore Fasth "Om torp och torpare, backstugor och backstugusittare" s 36-37)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Många typiska innehållsliga och strukturella element (i Jesu avskedstal, Joh 14-17) som läsarna känner igen i ett litterärt testamente finns redan i 1 Mos 47:29-49:33. ... 5 Mos 31-34 och faktiskt hela femte Moseboken är ett avskedstal. ... I NT är Paulus avskedstal i Apg 20:17-36 en intressant jämförelsepunkt. I Apg är det stiliserat som ett litterärt testamente. ... Betecknande nog är Luk det av synoptikerna som kommer närmast till att presentera Jesu sista måltid med lärjungarna som scen för ett avskedstal (Luk 22:14-38). (Kari Syreeni "Att leva i tiden efter Jesus. Det johanneiska avskedstalet - Joh 13-17 - i hermeneutisk belysning" s 460-461)

Fra de synoptiske evangeliene kjenner vi lignende bilder, men der er det vingården og ikke vintreet som benyttes, og da som bilde på Guds rike i verden. (Anfin Skaaheim "Johannesevangeliet" s 276)

I 2 Baruk 39:7 sägs det om den messianska tiden: ”Vid fullbordans tid … kommer min Messias' makt att uppenbaras, han som är liksom en källa och ett vinträd.” (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 364)

Det är ganska egendomligt att Herren Jesus omtalar sig själv såsom det sanna vinträdet. ... Jag kan inte låta bli att i detta sammanhang citera några ord från Jesajas profetia om Jesus. Du finner dem i det femtiotredje kapitlet av hans bok: "Han sköt upp såsom ett rotskott ur förtorkad jord." (Frank Mangs "Vinträdet och grenarna" s 63)

Ett av ytterst få ställen i världen av idag där man kan leva ett nästan lyckligt liv . . . i djup harmoni med sina medmänniskor . . . är den kinesiska jordbrukande folkkommunen. (Lars Gustafsson "Kinesisk höst" s 55)

Vinstocken, liksom fikonträdet och olivträdet, uppfattades som symboler för Israel. Från mackabéertiden har man funnit myter i vilka Israel framställs som ett vinträd. I alla avsnitt vari GT använder vinträdet som symbol för Israel, är det märkligt nog Israels avfall och den dom som skall komma över folket som avses. När Messias skjuter upp som en rot, är han representant för den ”heliga kvarleva” som skall förverkliga Israels höga kall. Han är det sanna vinträdet. (Studiebibeln II:677)

Jag skall gömma en druvkärna djupt ned i myllan den varma, och jag kysser var vinranka innan jag plockar dess bär. Jag skall bjuda till fest, och mitt hjärta är inställt på kärlek. Annars - varför har vi nånsin fötts till vår eviga värld? (Bulat Okudzjava "Georgisk visa" s 305)

I ett brev till Atterbom den 13 september 1837 skriver C. J. L. Almqvist: "Du vet att jag är en förklarad vän av bondfolk." Almqvist hade själv prövat bondens tillvao och sannolikt kände han på sin tid bättre än någon annan inom den bildade klassen allmogens levnadsvillkor, även om han idealiserade dem i sina berättelser. . . . Almqvist överskattade den politiska frihet, som svensk allmoge åtnjutit. Men medeltidens feodalsystem medförde allmänt livegenskap för bönderna i europeiska länder, däribland ett land i Skandinavien: Danmark. Almqvist hade dock kunnat se "sakens märkvärdighet" hos ett folk som han inte nämner: schweizarna. Endast i tre länder på Europas fastland - England intar här en särställning - Sverige, Norge och Schweiz, har folkmenigheten undgått det verkliga feodala förtrycket. Som en väsentlig orsak härtill ser jag naturens beskaffenhet i de tre länderna. År 1291 grundade urkantonerna Schwyz, Uri och Unter-Walden Edsförbundet och därmed den schweiziska bonderepublik, som inte kunde betvingas av de habsburgska furstarnas ryttarhärar. Redan under tidig medeltid blåste frihetens friska vindar över alplandet. Det lilla riket var omgivet av starka, militärt överlägsna makter, som gång efter annan försökte erövra det, men folket försvarade sig framgångsrikt bakom de ypperliga värn som de höga bergen utgjorde och bevarade sin frihet. Det förefaller som ett stort underverk att den lilla bonderepubliken kunde uppstå mitt ibland medeltidens rovlystna furstestater och att den sedan oavbrutet bestått under nära 700 år. Norge har sina fjäll och i de djupa dalarna emellan dem hade bönderna sina boplatser, där de var oåtkomliga för intränglingar: det fanns inga vägar, där landsknektar till häst kunde komma fram. Landet saknade inhemsk adel och hade ett fåtaligt danskt frälse, varjämte det låg mycket avlägset, långt från självhärskarens huvudstad, Köpenhamn; norrmännen kunde inte effektivt övervakas av sin danska överhet. Och Sverige var ett land, vidsträckt och ödsligt, där skogen gjorde människorna samma tjänst som de schweiziska alperna och norska fjällen. Denb "märkvärdighet" som Almqvist framhåller omfattar sålunda den schweiziske alpbonden, den norske fjällbonden och den svenske skogsbonden. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 121-123)

Vad angår Natanael nedanför fikonträdet så nämner Raymond E. Brown (s 83) J Jeremias som tänker på symboliken med kunskapens träd i paradiset, ett träd som den sena judendomen menade var ett fikonträd. Brown hänvisar också till Midrash Rabbah över Pred 5:11, där det sägs att rabbinerna ibland undervisade och studerade under ett fikonträd.

Gud flyttade Israel som ett vinträd från Egypten till Palestina. Han skapade alla förutsättningar för vinträdets trivsel! Vidriga öden drabbade emellertid Guds plantering. Psalmisten beder om beskydd för vinträdet. I Jer 2:21 föres tanken vidare. Israel har degenererat. Av det ”ädla vinträdet” blev ett ”främmande vinträd” med ”vilda rankor”. I Jesu tid är denna förvanskning alldeles uppenbar. Israel tar inte emot gudsuppenbararen. Nu säger Jesus, att ”han är det äkta, sanna vinträdet”. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 260-261 i kommentar till Joh 15:1-9)

Vinstocken ... var nästan ett med Palestinas rikedom och bördighet; Moses spejare kom tillbaka och rapporterade om vinklasar så kolossala att det kringirrande folket mäktigt sporrades att kasta sig över Kanaans land. ... Vinstocken var livets symbol. Inte för intet liknas i Gamla Testamentet det utvalda folket vid den eller jämför sig Jesus vid den. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 24)

Jord- och skogsbruk med binäringar har haft en mycket stark och dominerande ställning i Småland långt in på 1900-talet. ... Självägande bönder med små brukningsenheter, där boskapsskötsel och utkomster från skogsmarken varit av minst lika stor betydelse som själva jordbruket, är ... utmärkande för Småland. Under 1860-talet var det småländska jordbruket ännu inne i ett expansivt skede. Laga skifte och förbättrade jordbruksredskap tillsammans med ett nytänkande kring konstgödning och nya växtföljder höjde kvaliteten avsevärt i det småländska jordbruket. Bakom detta nytänkande stod inte sällan länens hushållningssällskap som också var pådrivande när det gällde att skapa nya jordbruksarealer genom stenröjning, mossodling och dränering. Ännu en bit in på 1940-talet svarade jordbrukssektorn för över hälften av sysselsättningen i Kronobergs län. Även om siffrorna var något lägre i Jönköpings och Kalmar län är jordbrukssektorns dominans i Småland långt fram i modern tid mycket påfallande. Även de små brukningsenheterna dominerade till långt fram under efterkrigstiden. Småbrukarlänet framför andra var Kronoberg, där brukningsenheter med 2-10 hektar åkermark ännu 1960 utgjorde i runda tal 85 procent av gårdarna. Detta är en häpnadsväckande hög siffra och kan bara förklaras med att ängsmarken var betydligt större och att skogsmarken gav det nödvändiga komplementet till en rimlig försörjning. ... Under de senaste decennierna har många av de mindre gårdarna försvunnit. ... Det gäller inte minst marginalbygderna där landsbygden bokstavligen förmörkats genom avfolkning och granskogens utbredning över åker- och ängsmark. (Lennart Johansson "Den nya tiden möter den gamla" s 229-232)

ca 1950 - ca 1800

Just i vår tid (år 1949) synes förhållandena mellan bonden och kyrkan genomgå en kris, som kan bli ödesdiger för båda. Särskilt på slättbygdsområdena (här med Skara stift särskilt i åtanke) ha jordbruk och kreatursskötsel rationaliserats och blivit en hel vetenskap. Detta hektar av åkern innehåller lera eller mylla av denna beskaffenhet och kräver gödningsämnen av detta och detta slag samt bearbetning på just detta vis, och det är sädesslag av denna art, som skall användas, om det hela riktigt skall bära sig. Och nästa hektar och nästa ha sin art och tarva brukning därefter. Och vidare: denna ko i ladugården behöver hö av viss mängd och beskaffenhet och kraftfoder av vissa slag och viktsatser, om mjölkavkastningen skall löna sig. Och kon i båset intill måste ha andra ransoner o. s. v. Detta kräver studium och tar tid och intresse i anspråk, som tidigare bondegenerationer stodo tämligen främmande för. Och vem sköter det hela? Jordbrukarehemmens ungdom söker sig i en jämn ström till städer och fabriksorter, där kortare arbetstid och högre avlöning bjudes, och där också eget hem ojämförligt lättare bildas. Kvar på gården är bonden själv och hans hustru, kanske något av barnen ännu, på större arealer möjligtvis en tjänare. Och för denna lilla arbetsstyrka gäller det att hänga i. För tjänaren existerar visserligen åttatimmarsdag, men för husets egna sannerligen icke. Men där har ju kommit en hel arsenal av maskinell utrustning i stället för den tidigare personliga kraften. Visserligen. Det vimlar av traktorer, plöjnings-, sånings- och skördemaskiner, förnämliga tröskor, rensningsinrättningar och kvarnar, allt motoriserat. För att inte tala om mjölkningsmaskiner, vattenledningar, belysnings- och uppvärmningsanordningar och jag vet inte allt vad. Men maskiner och tekniska underverk måste skötas, ingenting går av sig självt. Därför blir det mången hemmansägares och hans hustrus dagliga gärning att ila mellan de tekniska hjälpmedlen, trycka på elektriska knappar, vrida på kranar och lägga om spakar och hävstänger i ett. Och därav blir man bunden från klockan fem på morgonen till klockan åtta - nio på kvällen. Lämnar man sin plats någon stund, stannar det hela av, lanthushållningen bär sig inte mer. Bonden är nu knappast "kung på sitt hemman"; det lutar starkt däråt, att han blir "träl under sin gård". Undra då på, om han inte kommer till kyrkan som förr. Det ser ut som skulle hans gamla grundmurade kärlek till fädernas kyrka slappna av eller vittra sönder. Man frågar bekymrat, hur långt denna utveckling skall fortskrida, innan en vändning eller stabilisering till sund livsföring och andlig hälsa inträder. Men "Gud, vår hjälp i forna tider" vet råd ock för nutidens problem. (Adolf Kloo "Kyrkan och bonden" s 391-392)

Jag funderar på att skaffa mig en bostad någonstans i Minnesota, svenskstaten, i en trakt, där det finns natur ungefär som här hemma, så att jag kan leva det liv under bar himmel i naturens närhet, som jag är van vid ute på min bondgård på Väddö. . . . I alla fall så ville jag bo i en typisk svensk åkerbrukstrakt, där det sedan minst 100 år tillbaka funnits svenska farmare och där svenskar ännu i dag driver jordbruk. Det är bonden i mig, som trår till jorden! Jag kan svenskt jordbruk, jag är oerhört intresserad av att lära mig amerikanskt. Och någon av huvudpersonerna i min bok skall vara en smålandsbonde, som förvandlats till farmare. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 277-278; brev från Stockholm till Edgar Swenson 1947-12-14)

Vår svenska bibelöversättning talar om ”vinträd” i Joh. 15:1. Jag diskuterar aldrig översättningar men bara undrar, om inte ordet ”träd” vilseleder tankarna en aning. Borde det inte heta ”Jag är den sanna vinrankan”, som det gör i engelska och amerikanska översättningar? ... Ett är säkert. Under mina resor i Israel såg jag ingenstans ett vinträd med fristående stam. ... Vildrankan t. ex. klänger utefter marken och de förädlade arterna kommer inte mycket högre utan stöd. I Ein Gedi spänner man kraftiga järntrådar cirka 1 meter över marken. Vinstocken växer alltså rakt upp, tills den nått stödet. Där gör den en skarp krök och följer sedan tråden så långt vingårdsmästarens kniv tillåter. Vinstocken bär frukt först sedan den kommit i horisontalt läge. Och märk! Alla grenarna växer neråt! Jag kommer att tänka på den märklige bypredikanten Gabriel Andersson. Han sa alltid: ”En kristen skall växa neråt!” (Josef Stenlund "På luffen i Kanaans land" s 22-23)

När jag blev gammal nog att veta vem ("farbror" Philip) var, drev han en filantropisk organisation som hette Det heliga trädet och som ägnade sig åt att förbättra villkoren i (Shanghais) kinesiska distrikt. Han hade alltid varit vän till familjen, men under de år som mor bedrev sina kampanjer mot opium var han som jag sagt en särskilt ofta sedd besökare i huset. (Kazuo Ishiguro "Vi som var föräldralösa" s 90; början av 1900-talet?)

Tionde småbrukarekursen vid Hagaberg började i går med 320 deltagare från nästan alla Sveriges län. Kursen hålles i missionshuset vid Hofslätts station, enär skolans lokaler äro otillräckliga. ... Direktör P. Jönsson Rössjös 10:de småbrukarekurs å Hagaberg pr Jönköping den 15-19 dennes (= mars), har varit besökt af omkring 330 deltagare förutom landtmannaskolans ordinarie vinterkurselever, hvilkas antal är 57. Af dessa 330 deltagare voro 224 egna småbrukare med under 25 tunnland odlad åker (däraf ett 50-tal med endast helt litet jord, såsom torpare, landthandtverkare m.fl.), 38 egna småbrukare med 25-40 tunnland åker, 9 större jordbrukare, 19 bonddrängar (i tjänst) och lösa jordbruksarbetare, 23 småbondesöner, som arbeta såsom drängar i hemmen, 4 landtbruksbiträden samt 3 från andra yrken, alltså idel småfolk. Ungefär hälften har utgjorts af gamla män, ja gråhårskämpar med ända upp till 70 års ålder. Betecknande är, att en del bönder tagit sina drängar och torpare med sig, och att jämväl kvinnor förekommo bland deltagarne. ... Rikast representerade (län) voro ... Jönköpings 148, Kronobergs, Skaraborgs, Elfsborgs (alla öfver 30). ... Många hade måst uteslutas på grund af bristande bostäder. ... Isynnerhet var afslutningen särdeles gripande. ... Alla ville ha ett handslag eller ett famntag af den afhållne läraren, skrifver en entusiastisk deltagare. ... Utanför missionshuset uppställde sig deltagarne på två led. När sedan hr Rössjö vid utgåendet passerade genom leden utbragtes af kronojägare Boring från Kronobergs län ett "lefve direktör Rössjö", hvarpå följde ett kraftigt fyrfaldigt hurra. (Jönköpings-Posten 1904-03-16 och 1904-03-23 "Småbrukarekurs i missionshus vid Hofslätts station"; BG Ask-kommentar: Missionshuset torde med all sannolikhet vara det s.k. Rörets missionshus en bit söder om järnvägsstationen; ett fyrfaldigt hurra vid denna tid associerar närmast till den hyllning som tillkom en kunglig person)

Från första början har det warit djefwulens göromål att ingifwa menniskan dåliga tankar om Gud. Redan i paradiset inbillade han wåra första föräldrar, att Gud endast av missunsamhet och elakhet förbjudit dem att äta av kunskapens träd, och sedan han sålunda hade bragt dem på fall, så ingaf han dem den tanken, att Gud nu bara wille dem ondt. Denna tanke är det ock, som ännu i dag trots allt, hwad Gud wittnat både med ord och gerningar om sitt hjertelags oföränderlighet, likwäl gör, att syndare bäfwa och fly för honom, der de dock borde med den förlorade sonen gå hem och falla i hans armar. (P. Waldenström ”Högmessotexter II” s 158 i kommentar till Matt 16:13-19)

David skriver om sig själv, att fågeln fann ett näste och svalan ett bo i Herrens hus. Jag har sett, att kråkor och skator ibland bygger sitt bo i klockstapeln. Men jag har också sett, att svalorna bygger sitt bo i kyrkan, och mesarna bygger sitt bo i springorna på det levande vinträdet. ... Vänd alltså tillbaka, ni bedrövade föräldrar, då ni tappat bort Jesus. Vänd tillbaka till Herrens gårdar som David, som flydde till Herrens altare då han var bedrövad, och där han sjunger: ”Fågeln har funnit ett hus och svalan sitt bo”, då hon får fly till Herrens hus. Vänd tillbaka ni småfåglar, ni svalor och snösparvar, näktergalar och sädesärlor. Hasta, sträva längta och skynda er till era bon då åskan dundrar hårt på Sinai berg. Göm er i springorna på det levande vinträdet, då höken förföljer er. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 380-382 i predikan 1853 över Luk 2:42-52)

Under hela adertonhundratalet har Westfalens röda jord varit växtbotten för bonderomantiken. Här diktades den tyska litteraturens klassiska bonderoman, "Der Oberhof", av Karl Immermann, som var jurist i Münster och teaterchef i Düsseldorf. Den förhärligar i byfogdens ståtliga gestalt "idén om det odödliga folket", bondeståndet, som är "graniten i det borgerliga samhället"; symboliskt kommer den konservativa historismen till uttryck däri, att byfogden tror sig äga Karl den stores domarsvärd. Ännu så sent som 1812 skola bönderna i Westfalen ha samlats till nattliga ting för att döma i sina egna angelägenheter efter urgammal sed. Det var de sista spåren av den försvinnande samhällsordningen. Men i poesiens och idyllens form levde det rustika idealet länge kvar, och det blomstrade upp under adertonhundratalet i Düsseldorfkonsten. Att Düsselforf blev den artistiska medelpunkten för hela denna riktning, som fick så många efterföljare i Norden och påverkade hela kulten av allmogelivets pittoreska former, hade givetvis sin orsak i det geografiska grannskapet till Justus Mösers och Immermanns Westfalen. I dessa nejder, där de levande traditionerna voro obrutna, hämtade målarna inspiration. Vi ha en erinran om det ännu i "Hans Alienus", ty det glada konstnärskotteriet, i vars krets Hans Alienus avger det högtidliga bragelöfter, håller till "i en sorglös by som sov på slätten - fullkomligt gömd bland frusna äppelträd", och det heter uttryckligen: "Det var en tyst westfalisk vrå på landet, som härbärgerade det muntra bandet." Man gissar, att det var målare på utflykt från Düsseldorf. (Fredrik Böök "Bil till Belgien" s 82-83)

ca 1800 och tiden dessförinnan

En händelse bör noteras, nämligen biskoparnas klädsel vid Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas kröning i Stockholm 1751. Efter reformationen brukades inte biskopskåpor i någon större utsträckning. Efter vad som framgår av måleri från tiden bars de utan mässkjorta dirket över prästdräkten. Mitra användes inte alls. Till kröningen inköptes - på uppdrag av hovet - i Paris nya kåpor till samtliga biskopar och superintendenter. Kåporna tillverkades i olika prislägen och prakt efter stiftens rang och plats i processionen. Ingen symbolik förekom utom på den dyrbaraste kåpan, som var ärkebiskopens, och som var av vitt siden med rika guldbroderier. Symboliken utgjordes emellertid endast av ett sädesax i ett i övrigt rikt mönster av växtornamentik. ... År 1788 skänkte Gustav III en ny praktfull ärkebiskopskåpa och mitra till Uppsala domkyrka. Kåpan är utan kyrklig symbolik. På mitrans framsida finns ett latinskt kors. Kalkdukarna förändras under den senare hälften av 1700-talet. En ny ikonografi med hörnbuketter av sädesax och vinrankor samt en stråltriangel som mittornament blev allt vanligare. (Inger Estham "1700-talets kyrkotextilier" s 206)

Bönder ansågs (under frihetstiden) oförmögna att se bortom den egna torvan och var mottagliga för allehanda inflytelser. Som ett slags samhällets barn var de inte mogna att hantera svåra politiska frågor och gjorde bäst i att hålla sig till plogen. Bönder kunde visserligen vara dygdiga, men de ägde inte de dygder som var lämpliga i politiken. Allt fler började emellertid omfatta de ideal som tidigare förbehållits adeln. Många kände en stark kärlek till fäderneslandet, hade rättvisepatos och förstod att uppföra sig på rätt sätt. Många eftersträvade att vara dygdiga män som agerade i det offentliga - de sade sig ledas av sin egen moral och skulle inte låta sig svepas med i korruption, mutor eller intriger. Den för politiken lämpliga kombinationen av manliga, kristna, aristokratiska och borgerliga dygder gick att förvärva. (Karin Sennefelt "Frihetstidens politiska kultur" s 44; Patrioten och proselyten)

Det var jordbruket som var grunden i den svenska ekonomin. I slutet av 1600-talet hade den "lilla istiden" lett till missväxt och dåliga skördar. Under Karl XII hade utskrivningarna och skatterna åderlåtit jordbrukets arbetskraft och kapital. Nu blev klimatet bättre, krigsmakten skars tillbaka till sin indelta storlek och bondeståndet höll emot skatterna under frihetstidens första årtionden. Det banade väg för goda skördar under 1720- och 1730-talet, även om landet fortfarande måste köpa mycket spannmål utifrån. (Gunnar Wetterberg "Från tolv till ett - Arvid Horn" s 486)

Bonden kunde vara skattebonde och ägde då den jord han brukade. Skattejord fanns i hela riket men dominerade i norra Svealand och i Norrland, medan de skånska slättbygderna och delar av södra Finland hade relativt sett lite jord av det slaget. I runda tal var i början av 1700-talet ungefär en tredjedel av Sveriges och en knapp fjärdedel av Finlands jord skattejord. När vi säger att skattebönderna ägde sin jord är det en sanning med modifikation. Bondens äganderätt var ännu vid mitten av 1700-talet försedd med inskränkningar. Hans rätt att sälja till någon han inte var släkt med var begränsad, liksom hans rätt att jaga, avverka och svedja i den skogsmark han hade andel i. Om bonden försummade att betala grundskatten under tre år förlorade han äganderätten till jorden. Gården kallades då skattevrak. Att detta inte var något tomt hot från kronans sida visas av utvecklingen i Finland, där många bönders skatterätt gått förlorad under missväxt- och svältperioder på 1600-talet, den svåraste så sent som på 1690-talet. I början av 1700-talet var mer än hälften av bönderna landbor, det vill säga brukare av gårdar de inte själva ägde. Landborna dominerade i större delen av Götaland, södra Svealand och Finland, medan de var få i Dalarna och Norrland. Landborna delades in i två huvudkategorier: kronobönder som brukade kronans jord, och frälsebönder som brukade jord ägd av adeln. Skattejorden, kronjorden och frälsejorden stod vid mitten av 1700-talet för ungefär en tredjedel vardera av jorden i egentliga Sverige, medan kronojorden i början av 1700-talet blivit den dominerande jordnaturen i Finland. För att få bruka sin jord erlade landbon avrad - ett slags arrende - till jordägaren. Den avrad kronobonden betalade till kronan motsvarade till sin storlek och form ungefär skattebondens skatt. ... Skillnaden mellan landbor och jordägande bönder bör inte överbetonas. Landbon och skattebonden delade vissa grundläggande villkor. För att få lov att bo kvar på sitt hemman måste bonden betala de räntor och avgifter som krävdes, antingen som skatt eller som avrad. I början av 1700-talet tycks skilnaderna mellan de tre bondekategorierna ha varit ganska små.Dock hade landbon en osäkrare ställning. Hans lega förnyades sex år i taget, och han kunde således sägas upp med relativt kort varsel. ... I motsats till andra svenska bönder fick frälsebönderna en osäkrare ställning under 1700-talet, en tendens som kom att tillta under följande århundrade. Efter mitten av 1700-talet framstod den traditionella godsdriften, med en stor del av jorden utlagd till frälsebönder, som alltmer olönsam. ... Många frälsejordsägare valde ... att utvidga sina huvudgårdsjordar på landbogårdarnas bekostnad, en utveckling som skulle accentueras under 1800-talets förra hälft. Frälsebönder avhystes, bondgårdarna revs och tidigare landbobrukad jord lades under huvudgården. Torpare trädde i frälseböndernas ställe. ... Att öka huvudgårdsjordens omfång var inte den enda lösningen för adliga jordägare som märkte av minskande inkomster. De kunde också sälja jord, många bönder köpte frälsejord efter det att de fått denna rättighet 1789. Särskilt vanligt blev dett i västra och södra Sverige. (Carl-Johan Gadd "Jordbruket och livet på landet" s 300-302,309-310)

Det Sverige som hade inträtt i det trettioåriga kriget var visserligen till ytan en av Europas största stater, men till folkmängden en av de minsta. I det dåvarande Sverige och Finland bodde minst 95 procent av befolkningen på landsbygden och försörjde sig på jordbruk. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 100)

Gustav Vasas ... verksamhet för lantbruket (har) förskaffat honom hedersnamnet "Sveriges förste rationelle jordbrukare". Men under både storhets- och frihetstiden gick boskapsskötseln i likhet med åkerbruket på ett sorgligt sätt tillbaka, ty de styrande hade andra saker att tänka på, nämligen utrikespolitik och industri. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 439)

Vid medeltidens slut fanns det uppskattningsvis 10 000 gårdar i Småland och kanske bodde 60 000-70 000 människor i landskapet. Det absoluta flertalet av dessa hade sin utkomst från jorden. På vissa håll i Småland låg bebyggelsen koncentrerad i byar med ibland upp till tjugo gårdar samlade. ... Jorden brukades i två- eller treskiftessystem. Det innebar att hälften eller en tredjedel av jorden låg i träda varje år samtidigt som den betades och gödslades av kreaturen. Spannmålsodlingen dominerades av råg och korn. Gårdarna hade ofta en åkerareal på tio till elva tunnland. Betesmark och skog ägdes och nyttjades gemensamt. Redskap som årder och harvar var av trä, kanske fanns en smidd årderbill på gården. Plogen var fortfarande okänd. I skogsbygderna och blandbygderna, som dominerade i Småland, förekom ensamgårdar och olika typer av byar. ... Här dominerade enskiftesbruket. Åkrarna såddes varje år och ingen åkerjord lades i träda. ... Svedjebruk spelade en viktig roll, inte minst på sydsvenska höglandet. Skogen höggs ner och brändes och sedan sattes rovor i askan. Därefter odlades råg på svedjan. Svedjan gav högre avkastning än vanlig åkermark men tillät bara två-tre skördar. Sedan var marken tvungen att betas och en ny svedja tas upp. På många håll tillämpades ett ständigt cirkulerande svedjebruk. (Olle Larsson "Det småländska bondesamhället" s 174-175)

De tidiga 1300-talskalkarna (i Skara stift) bibehålla i allmänhet den sönderklyftade skaftknappen och den runda foten (t. ex. kalken i Vads kyrka), men den senare prydes nästan regelbundet av ett graverat eller gjutet litet krucifix, vilket framgår av kalkarna i Remmene, Humla och Alingsås' landsförsamlings kyrkor. Den sistnämnda har också en latinsk inskrift runt foten: "DE VERA VITE FERT HOC VAS POCULA VITE" (Från det sanna vinträdet bjuder denna kalk livets dryck). . . . Under 1300-talets lopp blir kalkarnas form allt rikare och mera varierad. Den utomordentligt eleganta och säkert utförda kalken i Götene kyrka bär samma graverade latinska inskrift och gjutna lilla krucifix som kalken i Alingsås, men foten är åttkantig med insvängda sidor i stället för rund. (Aron Andersson "Kyrksilver" s 216-217)

Ett gammalt träd på en gård, ett "vårdträd", betrakta vi (på 1930-talet) som ett naturminnesmärke, väl värt att skyddas och bevaras. Därvid spelar den tanken in, att detta träd har stått grönt i många vårar, då generationer, som nu äro borta, levde och verkade och bodde på gården i trädets skugga. Det är vackert att på så vis se vårdträdet som ett slags skydd för goda traditioner. Men trädet självt är fördenskull inte heligt. Det var det emellertid förr. Då vårdade man sig om trädet, därför att dess växt betydde gårdens livskraft. Så länge vårdträdet stod, stod gården. Om någon i fyllan och villan fällde sitt vårdträd - nykter gjorde det ingen - kunde han taga farväl av gården: den brann eller gick under på annat sätt. Men om man bara gjort trädet liten skada, kunde man sona den saken genom att offra till det. Uttryckt på annat sätt kunde man säga, att medan vi behöva en hel naturskyddsförening, för att trädet skall få stå kvar för vägbyggare och andra, kunde trädet förr, endast genom sin egen inneboende helighet, reda sig självt. ... Träddyrkan i någon form har funnits hos alla germanska folk. Man har påstått, att det viktigaste redskap, som en kristen missionär måste tänka på att ha med sig, när han skulle omvända hedniska germaner, var en yxa. Kom han åt att fälla det heliga träd, som alldeles säkert fanns i trakten, då hade han slagit ned hedendomens starkaste stöd. Det är typiskt, att det berättas åtskilliga eddamyter om ett "världsträd", Yggdrasil. Ett av de mest berömda träden fanns annars inte i sagan utan i verkligheten: det stod i Uppsala. Härom skriver ... Adam av Bremen ... : "Nära templet står ett ovanligt stort träd, som sträcker sina grenar vitt omkring och som alltid är grönt, både vinter och sommar. Men ingen vet av vad slag det är". Man har in till våra dagar gissat mycket över detta trädets art men har ändå inte kommit sanningen närmare. (Thede Palm "Tro och kult vid vikingatidens slut" s 326-327,330)

Nu var tiden mogen för människornas skapelse, och en dag då Bors söner vandrade längs stranden fick de syn på två trädstammar som låg i vattnet. De drog upp trädstammarna på land och skapade de första människorna, Ask (”ask”, ”träd”) och Embla (”slingerväxt”, ”ranka”), av dessa. (Lars Magnar Enoksen ”Fornnordisk mytologi enligt Eddans lärdomsdikter” s 86; Den fornnordiska skapelsemyten)

I Skandinavien introducerades jordbruket omkring 4200 f. Kr. Övergången från jakt och insamlande till jordbruk brukar kallas för den neolitiska revolutionen. Det var en mycket långsam process och på många håll var troligen jakt och insamlande viktigare än jordbruk fortfarande under delar av bronsåldern (1800-500 f. Kr). ... Till Småland kom jordbruket troligen genom kontakter söderifrån. Att sådana kontakter förekom vet vi genom den handel eller det utbyte med flinta som förekom redan under jägarstenåldern (före 4000 f.Kr.). ... Under bronsåldern fick troligen jordbruket en ökad betydelse medan jaktens och fiskets roll minskade. ... Den tidigare bronsålerns jordbruk beskrivs ibland som vandrande. Med detta menar man att åkrarna flyttade runt i landskapet. Det var ett sätt att låta tidigare odlad åkermark återhämta sig. ... Under yngre stenålder (1100-500 f. Kr.) skedde en tydlig odlingsexpansion. (Olle Larsson "Det förhistoriska Småland" s 23-29)

Att avrunda med:

”Ingalunda skolen I döden dö”, heter det. Men ... skulle Gud hafwa sagt ... att Han icke tillräknar mig synden ... och deremot tillräknar mig en rättfärdighet, som jag icke har och känner hos mig? (Carl Olof Rosenius ”Betraktelser” s 504 i kommentar till 1 Mos 3:4)

Den dyre Frälsaren är död för allt hwad menniska heter, för ”hela werlden”, för alla menniskobarn, onda och goda utan åtskilnad. ... Alla menniskors syndaskuld blef då afplanad, (så) att ingen för denna skuld fördömes, utan hwar och en står nu sitt eget prof wid det nya profträdet Christus. ... Du kan hwarje stund få det ewiga lifwet för intet. (Carl Olof Rosenius ”Pietisten augusti 1853” s 116-117)

Gud måtte nu ställa hwar och en menniska på sitt eget prof, wid det nya prof-trädet, Christus; ty nu skall ewigt lif eller ewig död icke bero af delaktighet i Adams skuld (hwilken med hela slägtets synd är af Guds Lam borttagen), utan af hwar och ens förhållande till Christus, af tron eller otron. (Carl Olof Rosenius ”Pietisten - Nytt och Gammalt från Nådens Rike” Fjerde Årgången s 11)

(Kungasonens) farmor hade berättat för honom, då han ännu var helt liten och just skulle börja sin skolgång, att varje blomma i Paradisets lustgård var den sötaste bakelse och ståndarsträngarna det finaste vin. ... Östanvinden tog prinsen på sina armar och bar honom över (till Paradisets lustgård). ... Och prinsen drack av det skummande vinet, som flickorna räckte honom, och han kände en lycksalighet som aldrig förr, och kunskapens träd stod där i en glans, som bländade hans ögon; sången därifrån var mild och skön som hans moders stämma, och det var, som om hon sjungit: ”Mitt barn! Mitt älskade barn!” (H. C. Andersen ”Sagor och berättelser I” s 235,246-252; Paradisets lustgård)

Sångarna:

O sårade kropp som aldrig kan dö, som högt lyftes opp, o kärlek från Gud, du eviga ljus och skapande ord, låt frihetens träd slå rot på vår jord. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 716:4)

Ädla vinträd, Jesu Kriste, Du har blivit allt för mig, Vad vi än i Adam miste, Mer vi återfå i dig. Livets saft i rika flöden Åt min arma själ du ger, Tills hon aldrig törstar mer. (KP: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 67:1)

Egna kommentarer och funderingar:

Lägg märke till det nära sambandet mellan fikonträdet och vinrankan/vinet i Profeterna (Mika 4:1a,4a; Sak 3:10), i Synoptikerna (Luk 13:6-9) och i Joh (1:50; 2:10). Fikonträdet har en negativ nyans i Synoptikerna och hos Johannes, vinrankan/vinet en positiv. Jämför också Jakob 3:13. Det är därför naturligt att kontrastera fikonlöven på det dödsbringande trädet i Eden i 1 Mos 3:7 med den sanna vinrankan i Joh 15, en vinranka som ger fint vin (Joh 2:10) och tidsålderslångt liv. Kunskapens gamla dödsbringande fikonträd, förbjudet för människor, är ersatt med en kunskapens nya livgörande vinranka, se Joh 17:3. Och en vinranka kan inte bära dödsbringande fikon! Jfr Jakob 3:12. Och fikonlöven som människor skyler sin nakenhet med har ersatts av ett boende inne i en vinranka, något som innebär en ständig öppenhet mot Honom som är Ljuset (jfr Joh 3:20-21).

Vingården-Guds rike i Synoptikerna kan jämföras med Guds trädgård/’plats vid sidan av rädsla’/paradis (jfr Palmbergs predikan ovan om vingården som ett Eden). Vinrankan Jesus i Johannes' evangelium kan jämföras med fikonträdet i paradiset. Lägg också märke till skillnaden mellan Faderns ansvar för kunskapsträdet (Grekiska GT: trået av det att veta/'ha kunskap om') och människans ansvar för de andra träden i trädgården. Fadern är den som odlar kunskapens träd, vilket på ett särskilt sätt är Hans välkomnade träd. De andra ”hedrade” träden i Guds skapelse är människan satt att odla.

Kontakt i otro med det förbjudna fikonträdet ledde till ett utdrivande från fikonträdet ut ur paradiset. Som kontrast leder kontakt i tro med den påbjudna vinrankan till en förening in i vinrankan och till sist in i ett nytt Jerusalem. Förtalaren lyckades övertala människan att äta av det förbjudna. Nu lyckas han ofta få människan att avstå från att äta av det påbjudna. Skulle Gud ha sagt, att just vinrankan Jesus leder till liv? Det finns ju så många andra träd att äta av!

Paulus talar i Rom 11:13-25 om världens försoning (jfr Rom 11:15) och nationernas förening (jfr Rom 11:13,25) med ett olivträd. Här i Joh 15 talar Johannes om de troendes ömsesidiga gemenskap i en vinranka. Olivträdet ger en bild av nationernas delaktighet i Jesu död och uppståndelse, vinrankan en bild av de troendes delaktighet i Jesus och Hans nuvarande härlighetsglans.

Vad angår ”Jag är”, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:25-26.

(Jakob sade:) ”Mina bröder, ej förmår (väl) … en vinranka (göra/bära) fikon?” (Jak 3:12a)

Grekiska ord:

ampelos (vinranka) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 24:17; Matt 26:29; Luk 22:18; Joh 15:1; Jak 3:12 – 1 Mack 14:12; Mark 14:25; Joh 15:4-5; Upp 14:18-19.

geôrgos (jordbrukare) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 21:33; Joh 15:1 – Salomos Vishet 17:16(17); Matt 21:34-35,38,40-41; Mark 12:1-2,7,9; Luk 20:9-10,14,16; 2 Tim 2:6; Jak 5:7.

Ytterligare studier:

1 Mos 9:20; Jes 5:7; 27:2-3; Hes 17:5-6; Hos 10:1; Mika 4:4; Matt 20:1-16; 21:28-31; Joh 8:24; Rom 6:5; 11:17-18,24; 1 Joh 5:20; Upp 1:8; 6:6; 14:18-19.

Gary W. Derickson "Viticulture and John 15:1-6"; Bibliotheca Sacra 153 (Jan-March 1996): 34-52.

David J, Hawkin "Orthodoxy and Heresy in John 10:1-21 and 15:1-17"; The Evangelical Quarterly 47.4 (Oct. - Dec. 1975): 208-213.

Aelred Lacomara "Deteronomy and the Farewell Discourse (Jn 13:31-16:33)"; Catholic Biblical Quarterly 36 (1974): 65-84.

Francis J. Moloney "The Structure and Message of John 15:1-16:3"; Australian Biblical Review 35 (1987): 35-49.

J.C. de Smidt "A perspective on John 15:1-8"; Neotestamentica 25.2 (1991): 251-272.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-04; 2011-12-29; 2014-08-31; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

---

15:2-3 Varje kvist i Mig som inte för/frambringar frukt, den ’lyfter Han’/’tar Han upp’. Och varje (kvist) som för/frambringar frukt, den renar Han, för att den må föra/frambringa mer frukt. Ni är allaredan rena på grund av den utsaga som Jag har samtalat (och samtalar) (med) er.

Ord för ord: 15:2 (20 ord i den grekiska texten) varje kvist i mig ej förande frukt lyfter-(han) den, och varje '-en frukt'/frukten förande renar-(han) den för-att mer frukt (den)-må-föra. 15:3 (10 ord i den grekiska texten) allaredan ni rena är på-grund-av den utsaga som (jag)-har-samtalat-(och-samtalar) (med)-er.

1883: Hvar och en gren i mig, som icke bär frukt, den tager han bort, och hvar och en, som bär frukt, den rensar han, att den må bära mera frukt. Redan nu ären I rena för det ords skull, som jag har talat till eder.

1541(1703): Hwar och en gren i Mig, som icke bär frukt, den tager han bort; och hwar och en, som bär frukt, den rensar han, att han mer frukt bära skall. Nu ären I rene, för det tals skull, som jag hafwer talat med eder.

LT 1974: Han skär av varje gren, som inte bär frukt. Och han beskär de grenar, som bär frukt, så att de kan ge större skördar. Genom de bud jag gav er, har han redan skött er och klippt ner er till större styrka och användbarhet.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Noa byggde ett offeraltare åt Herren ... och förde upp heloffer av frukter emot offeraltaret. Och Herren Gud kände lukten av en doft av vällukt. (1 Mos 8:20-21a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Ni skall vakta/hålla sabbaten, eftersom den är (gjord) helig av Herren för er. Den som vanhelgar den skall tas död på (med) död. Varje/’var och en’ som kommer att göra en gärning i/på den, den ’själen’ skall fullständigt tillintetgöras ut ur mitt(en) av sitt folk.“ (2 Mos 31:14, Grekiska GT)

(Männen som skickats ut för att bespeja Kanaans land) kom ända till en vindruvsklasravin och de ägnade helt och hållet sin uppmärksamhet åt den och därifrån skar de en kvist och/med en vindruvas druvklase. … (När de återvände) visade de (synagogan) jordens/landets frukt. … (De sade: ”Jorden/landet) flöt (av) mjölk och honung, och det här (är) dess frukt. ... (och) nationen som bor uppå det (är) djärvt, och städerna (är) fasta, är (och har varit) invallade och (är) oerhört stora. Och vi har skådat (och skådar) Anaks släkte där.” (4 Mos 13:23a,26b,27b-28 eller 13:24a,27b,28b-29, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Skåda, skåda att/: ’Jag är.’ Och det är/finns inte en gud mer än Mig. Jag skall döda, och jag skall göra levande. Jag skall slå till, och jag skall bota.” (5 Mos 32:39a, Grekiska GT)

Och skåda, husets dörrvakt renade/rensade vetena/vetet. (2 Sam 4:6b, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Du steg upp in i en höjd, då Du fört en fångenskap i fångenskap. Du tog gåvor i en människa, ty och/också de som icke lyder (skall) slå upp ett tält.” (Ps 68:18a eller 68:19a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Då Herren uppfostrade mig, uppfostrade Han mig, och till döden ‘gav Han mig inte till sidan av’/’överlämnade Han mig inte’.” (Ps 118:18, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Ge en vis en utgångspunkt, och han kommer att vara visare. Ge kunskap åt en rättfärdig och han skall ’sätta till’/’föresätta sig’ det att ta emot.” (Ordsp 9:9, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Före skörden, när – alltefter omständigheterna – en blomma må föras till en avslutning, och en blomma ... må sätta upp en omogen vindruva, skall (Herren) ta av de små, små druvklasarna med skärorna, och Han skall ta av vinkvistväxterna och skära ner (dem).” (Jes 18:5, Grekiska GT)

(Herren sade: “Den där dagen skall Gud leda den heliga och den stora och den stabila dolken emot, emot draken, en flyende orm, emot draken, en slingrande orm, och Han skall “ta ... upp för Sig själv’/’göra sig av med’ draken. (På) den där dagen (skall det finnas) en fin vingård. Begärande (skall) ’börja ut ur’/utgå nedifrån/emot henne. Jag (är) en stabil stad, en stad som är belägrad, (men) Jag kommer att vattna den fåfängt/förgäves. Ty den skall tröskas en natt, men/och en dag skall muren falla.” (Jes 27:1-3, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag, Herren, (är Den som låter) hjärtan (undergå prov) och utsätter njurar för prov, av/'med utgångspunkt från' det att ge åt var och en enligt/efter hans vägar, enligt frukterna av hans strävanden.” (Jer 17:10, Grekiska GT)

(Människan sjunken/klädd i linnekläder sade till Daniel:) "Ut ur/av dem som ’låter tillsammans’/förstår skall (några) förstå alltigenom/’från början till slut’ in i’/’med syfte på’ det att göra sig själva rena och ’in i’/’med syfte på’ det att utväljas och ’in i’/’med syfte på’ det att göras rena ända till en avslutnings lägliga tid." (Dan 11:35a, Grekiska GT)

(Amos sade till Israels folk:) “Hör den här utsagan som Herren har samtalat mot er.” (Amos 3:1a, Grekiska GT)

(Simon) ’lyfte ut’/’tog bort’ orenheterna ut ur (Jerusalems utkant/borg). … (1 Mack 14:7b)

(Salomo sade:) “Ha begärelse till mina utsagor. Längta efter (dem) och ni kommer att uppfostras.” (Salomos Vishet 6:11)

(Jesus, Syraks son, sade: “En kvinna som helt och hållet har lämnat sin man) kommer inte att föra/frambringa frukt.” (Syr 23:25)

(Visheten sade:) ”Jag sköt upp som en vinranka (med) fröjdbringande (nåd). Och mina blommor (gav) en frukt av härlighetsglans och rikedom.” (Syr 24:17)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herrens) gärningar (är) i (Hans) utsagor.” (Syr 42:15b)

(Jesus, Syraks son, sade: ”Gud) utvalde (Aron) från varje levande ting (för) att ’leda i riktning mot’/’ta med sig’ ett offer av fruktoffer åt Herren, en rökelse och en vällukt ’in i’/till en hågkomst till att utsona med anledning av Ditt/Hans folk.” (Syr 45:16; att offra förstlingsfrukter hörde till de frivilliga offren)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade till fariseerna och saddukeerna:) ”Gör/ge så frukt värdig sinnesändringen.” (Matt 3:8)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Lyckliga de (som är) rena (i) hjärtat, eftersom de kommer att skåda Gud.” (Matt 5:8)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Det ‘för tillsammans’/’är till fördel’ för dig, ’för att’/att en av dina lemmar må fördärvas, och (att) ej hela din kropp må kastas in i Gehenna.” (Matt 5:29b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Vem som än har, åt honom skall det ges, och det skall vara utöver/’mer än nog’. Men vem som än inte har, och/också vad han har skall lyftas/’tas bort’ från honom.” (Matt 13:12)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som har såtts emot den klippiga (marken), den här är den som hör utsagan och strax tar den i sällskap med fröjd, men inte har rot i sig, emellertid/utan är övergående. Men/och då det har blivit betryck eller förföljelse på grund av utsagan, fås han strax att snava.“ (Matt 13:20-21)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den som har såtts emot den fina jorden, den här är den som hör utsagan och ’låter tillsammans’/uppfattar (den).” (Matt 13:23a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”På det här sättet skall det vara i tidsålderns avslutning; budbärarna skall komma ut och genom en gränslinje skilja de onda ut ur de rättfärdigas mitt.” (Matt 13:49)

Den mest/’mycket stora’ folkskaran spred (hela tiden) ut sina kläder i/på vägen, men/och andra skar (hela tiden) grenar/kvistar från träden och spred * (א*) ut i/på vägen. (Matt 21:8)

Då (Jesus) hade skådat ett (ensamt) fikonträd uppå vägen, kom Han emot det och fann inte något i det, ’om ej’/utom löv endast, och Han säger till det: ”O att (א,* א) det ej längre må bli frukt ut ur/av dig in i (den kommande) tidsåldern.” Och omedelbart torkades/förtorkades fikonträdet. Då lärjungarna hade skådat (detta), förundrade de sig och sade: ”Hur (kommer det sig att) fikonträdet torkades upp omedelbart?” Men/och ’Då Jesus hade svarat’/’Jesus svarade och’ talade till (lärjungarna): ”Amen säger Jag er, om ni – alltefter omständigheterna – må ha tro och ej må tvivla, skall ni inte endast göra det ting (som gjordes) av/med fikonträdet, ’emellertid och’/’utan också’ – alltefter omständigheterna – må ni tala till det här berget: ’’Var lyft’/’res dig upp’ och ’var kastad’/’kasta dig’ in/ut i havet’, (och) det skall bli/ske.” (Matt 21:19-21)

(Jesus sade till prästledarna och folkets äldste:) “Guds rike skall lyftas från er och ges åt en nation som gör/ger dess frukter.” (Matt 21:43b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Människorna) hade inte kunskap ända till dess att översvämningen kom och lyfte/’tog bort’ allesammans, på det här sättet skall Människans Sons ’varande vid sidan av’/närvaro vara.” (Matt 24:39)

(Jesus undervisade folkskaran:) ”Hör! Skåda, den som sår kom ut (för) att så. … (En del utsäde gav ingen frukt). … Andra (utsäden) föll in i den fina jorden ... och förde/frambringade frukt ’in i’/intill (א,* א) trettio/trettiofalt och ’in i’/intill (א,* א) sextio/sextiofalt. (Mark 4:3,8a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna - din hand må få dig att snava, skär/hugg (då) av den! Det är fint/’bättre för’ dig att komma in i, in i livet vanskapt, eller/än att havande/med de två händerna komma in i (א*), in i Gehenna, in i den outsläckliga elden. … Och om – alltefter omständigheterna - din fot må få dig att snava, skär/hugg (då) av den! Det är fint/’bättre för’ dig att komma in i, in i livet lam, eller/än att havande/med de två fötterna kastas in i Gehenna.” (Mark 9:43,45)

Då (Jesus och Hans lärjungar) tidigt på dagen gick till sidan av (fikonträdet), skådade de, att det hade torkats (och torkades) upp ut ur rötter(na). (Mark 11:20)

(Johannes Döparen sade till folkskarorna:) “Gör/bär så frukter värdiga sinnesändringen och ni må ej börja säga i er själva: ’Vi har en fader, Abraham,’ ty jag säger er, att Gud förmår att ut ur/av de här stenarna resa upp barn åt Abraham.” (Luk 3:8)

Herren talade (vänd) i riktning mot (en farisé): “Nu gör ni fariseer bägaren och tallriken ren 'det utifrån'/utanpå, men ert 'det inifrån'/inre är fullt av rövande och ondska. Tanklösa (människor)! Gjorde inte Han som har gjort ’det utifrån’/utsidan och/också ’det inifrån’/insidan? Ge tingen som är inom/inuti (som) allmosa/barmhärtighetsverk, och skåda, alla ting är rena för er.” (Luk 11:39-41)

Den andre (slaven) kom och sade: “’Din mina’/’dina 100 denarer’, herre, gjorde/gav fem minor/’500 denarer’.” Men/och (hans herre) talade till den här: ”Och du, bli/’var herre’ ovanför/över fem städer.” (Luk 19:18-19)

Lärjungarna fullbordades/uppfylldes (hela tiden) (med avseende på) fröjd och helig ande. (Apg 13:52)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Judarna inringade så (Jesus) och sade till Honom: “Ända till när ’lyfter Du’/’tar Du bort’ vår själ? Om Du är kristusen/'den smorde', tala till oss (i) klarspråk.” (Joh 10:24)

(Jesus sade till Simon Petrus:) ” Den som har badats (och badas) har inte behov * (א,*א) att tvätta sig emellertid/utan är ren hel/'helt och hållet'.” (Joh 13:10a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Jag skall inte låta er vara lämnade föräldralösa. Jag kommer (vänd) i riktning mot er." (Joh 14:18)

Hembygdens predikan:

Skulle väl den himmelske fadren brista i vård om sitt eget kära vinträd? Detta är ju omöjligt. Eller – för att tala utan bild – skulle Gud hava uppväckt Kristus ur graven och upphöjt honom till härlighet men sedan försumma att vårda, skydda och främja det verk, som grundlagts genom samme hans son? Nej, en sådan inkonsekvens – för att tala mänskligt – finnes icke hos Gud. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 455, Tjugoförsta söndagen efter trefaldighet, Matt 16:1-4)

I bildhuggarens studio eller verkstad stod en skön byst. Ännu var han dock blott halvfärdig. Överkroppens former voro redan utmejslade i sina minsta detaljer. Men där underkroppen skulle bildas, var marmorblocket ännu blott grovt tillhugget. Dock, om man såg nogare efter, voro kroppens former även här redan bestämda genom tydligt dragna linjer, utmärkande knänas, benens och fötternas minsta detaljer. I tanken kunde man därför se bildens nedre delar lika fullkomnade som de övre. Det var endast på tiden det kom an. Vilken enkel men talande bild! Du är ett Guds barn, och något är vordet och något håller på att varda. ... Samma gudomliga hand, som dragit linjerna, skall verkställa ditt formande efter dem, såsom aposteln säger: Trofast är den som kallar eder; han skall ock göra det. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Pilgrims tillfälliga betraktelser s 292-293; De dragna linjerna eller ”Vad är visst i det som kommer att ske”)

(Herren säger:) ”Om mitt folk ... ödmjukar sig och beder och söker mitt ansikte ... så vill jag höra det från Himmelen och förlåta deras synd.” ... Här måste det alltså börja, mina lyssnare, ty hos oss finns så mycket av synd, förtal och avundsjuka och mycke annat av de' som inte alls är en frukt från andens träd men som tyvärr växer och blommar i vingården. Och här behöver sannerligen den store vingårdsmannen rensa och till och med skära bort en hel del som kanske visserligen ser tilldragande ut för en tillfällig besökare men som stjäl kraften ifrån oss och liksom hindrar fruktbildningen. ... Det berättas om en kvinna som en kväll i samband med ett möte säger till sin pastor: ”Pastorn, nu har väckelsen kommit, ty den har börjat här.” Och så lade hon handen på sitt hjärta. Tänk, mina lyssnare, om vi den här kvällen finge uppleva detta även i våra hjärtan. ... Det är vi som bekännande kristna som i den tid och situation vi lever i skall vara det synliga beviset på vad han, den store vingårdsmannen, kan göra och får göra i de människoliv som han får vård och hand om. Ty den gren som verkligen förbliver i Kristus bär också frukt. Men vår text säger oss också en annan mycket viktig sak för att bevaras fruktbärande, och det är själva rensningen. Och när det gäller vinträdet, som vår text handlar om, så är det ju så, att ju hårdare grenarna beskäres desto finare blir frukten. ... Och vi kan vara fullt förvissade om att Gud gör inga misstag, då han ibland använder prövningens kniv för att göra oss mera fruktbärande. Men allvarsordet i vår text är detta, att grenarna också kan bli torra och livlösa. ... Och här frågar vi oss under heligt allvar. ... Bär vi månne frukt eller håller vi på att förtorka? (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Petrus säger (i 1 Pet 2:4-10) att församlingen är ett husbygge. Det finns alltså något ”halvfärdigt” med församlingen. ... Jag är pastor i Fiskebäck. Våren 2003 invigde vi en ny kyrka. Under hela byggtiden gick vi runt och tittade på de olika lokalerna och försökte föreställa oss hur allt skulle se ut i färdigt skick. Trots att lokalerna var fyllda med damm och smuts, och trots att det stod byggställningar och spackelbyttor överallt, var det med förväntan och glädje som vi gick dit. Vi försökte se framför oss hur det skulle se ut när det blev klart, och det var en fantastisk tid. Många blev smutsiga om händerna, många fick ägna all sin tid åt att städa eller bära ut skräp. Ändå klagade ingen för vi visste vart vi var på väg. Vi byggde en kyrka. så är det med församlingen och dess medlemmar. Allt är inte färdigt, vi befinner oss mitt i en mödosam byggtid. Men vi vet att församlingen är ett ”välsignelsens hus”. Därför finnes det ingen mer värdefull gemenskap än församlingen, och det finns inget bättre än att vara en del i det husbygget. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 122-124)

Församlingen skulle egentligen kunna definieras som de människor som Gud utvecklar genom att de öppnar sig för varandra, de döps, konfirmeras, vigs och begravs, de går i gudstjänst och själavård, de blir en del av varandras liv och de korrigerar, kritiserar och modifierar varandras livsval och livsväg. ... Det är egentligen inget konstigt som en människa vinner genom att vara med i en församling utan detta som inte finns någon annanstans och är märkligare och vackrare än något annat, insikten om och erfarenheten av hur Gud förvandlar och utvecklar våra liv genom de människor som tillsammans med hans ”text” försöker att leva tillsammans. (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 201-202)

En nöjd Dorati senior trivs utmärkt med den unge gästen och säger: "John, nu är det dags för rankornas beskärning. Strax ska vi gå ut. Följ med! Förresten, var är Marie ...? ... Där är du. Följ med oss på vår promenad medan vi rankorna beskär nu ..." Och arm i arm, som på parad, går trion in i vinets lundar medan Mike omsorgsfullt begrundar var han bör sätta in sin sax. ... "Se på nu, John - här har du grunden - vinodlingens praktik och mål har alltid saxen som symbol. Allt avgörs just i denna stunden. Den som beskär med god rutin får goda druvor och gott vin." ... John lär sig snabbt att rätt beskära vinrankor med korrekt teknik: här gäller det att snittet sätta över den knopp som är den rätta. (Vikram Seth "Golden Gate" s 230-231)

Av remsor, lump och trasig tråd väver den himmelske Mästarn sin våd. Vem skönjer mönstrets hemlighet? – Bara i aning och dröm vi vet: bilden, som växer fram, skall en dag bära hans drag. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 26; citat Anders Frostenson)

Löftena i Nya Testamentet att Gud tar ansvar för sin plantering är många och otvetydiga. Det är väl också det som gör att exempelvis Karl Barth så dristigt kan hävda, att den som en gång blivit en kristen han är alltid en kristen. (Olle Olofsgård "Guds och människors rike" s 14)

Jag skall bliva för Israel såsom dagg ... Hos. 14:6. Dessa ord beskriver begynnelsen i Guds barns varje erfarenhet. Daggen är nödvändig för trädens och blommornas liv och växt. Herren har lovat att själv vara såsom dagg för oss. (Watchman Nee "Ett dukat bord i öknen" s 25)

Bär (lärjungarna) inte frukt, får de riskera att smaka vingårdsmannens kniv. Bär de frukt, löper de samma risk – att smaka kniven – fast med annan motivering. De får aldrig vila ut vid uppnådda resultat. Finns frukt, vill Gud mera frukt! Lärjungen får aldrig avnjuta sig själv som fruktbärande. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 261 i kommentar till Joh 15:1-9)

Bärandet av frukt är helt enkelt en kristen lärjunges liv (se Joh 15:5,8); kanske särskilt praktiserandet av den inbördes kärleken (Joh 15:12). (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 474)

Det är som Du säger att själen mår bäst när den "aslika kroppen" pinas. Och äfven själslidanden bidraga till fructificationen. I Schweiz säges att valnötsträdet skall slås med störar, när man tar ned nötterna, slås så att blad och qvistar ryker om det; "för då ger trädet mer frukt nästa år." För tre år sen led min själ så enormt, att lifvet blef mig sublimt, hvarje hvardag, och jag pinades så ut från detta helvetet, att jag lefde i himlen. Emellertid, ålderdomen är inne; varningar och förkänningar har jag fått. ... Önskar ingenting, hoppas intet - på den här sidan. Det kommandes natur är jag icke viss på: en rysk bastu väntar jag mig som renande bad; men inte kan det väl likna det här eländet! Det är orimligt! ty här kan man icke realisera sin goda afsigt, icke praktisera sina vackra läror. (August Strindberg "August Strindbergs brev XIX juni 1910-maj 1911" s 318; brev 27 april 1911 till Nils Andersson)

ca 1900 och tiden dessförinnan

Var icke rädd för de stora förtryckarne! Den store och starke är ädel, men den lille är elak och lumsk och dum! ... Man skall gå igenom (befruktas af) N(ietzsche) och sedan rensa sig ifrån honom. ... (Jag har) uttalat min fruktan för Demos och Demokratisk Aristokrati. ... Om jag nu skulle säga namn på min ståndpunkt, vore det kanske: Kateder-anarkist! Det är frihet för de bäste att också få råda. ... Hvilket samhälle! Demokratien efter 1792! 1848! Ja, så har samhället vuxit som ett snår emedan de millionerna Små aldrig tålt en trädgårdsmästare, lika litet som sax i håret! (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 36; brev 22 april 1890 till Georg Brandes)

Om nu någon will i anledning af de Andans frukter, som uppräknas i Gal. 5:22, utan betänkande straxt sluta, att de christna måste wara saktmodiga, milda, tåliga och kyska, menar att sådant är bud och lagar, och will icke tro, att de äro christna, hos hwilka sådana icke finnas utan all brist; si, så kan han icke tro, att Christus är der, hwarest Han dock sannfärdeligen är, utan måste obetänksamt döma och klaga, att christna ingenstädes finnas. Således förargas han i sin inbillade wisdom på Christus och berömmer sig enligt Skriften, såsom den der will känna de christna utan deras frukt, då ju ock Christus säger, Matth. 7:16, att man af frukten känner trädet. Derwid håller han sig fast. Gissa nu, hwad som fattas denne. Honom fattas, att han allsintet förstår sig på Christi rike. Ty han fattar de språk, som äro talade om de christna, på följande sätt: de christna skola wara milda och saktmodiga, det är, de skola aldrig wredgas, utan fördraga allt, icke heller wara otåliga emot någon, nej, icke mot en enda menniska; i annat fall äro de ej christna, ty de äro utan frukter. Käre, hwad annat än hans egen blindhet nödgar honom till en sådan mening? Han drömmer sig in i den tanken, att christenheten skall wara ett fullkomligt heligt stånd, hwaruti intet fel finnes, såsom det skall wara i himmelen bland änglarne. ... De christna böra wara milda, detta är deras syftemål och ögonmått, hwarefter de fara. ... Det heter wäl: wi böra wara milda; men det heter ännu icke: wi äro milda; utan det heter: wi warda milda och hålla på att warda. ... Derföre wet, att Christus är underlig i sina helgon, och tag dig till wara, att du ingen dömmer med mindre, du uppenbarar ser och hör, att han talar och tror emot evangelium. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 178 i kommentar till Kol 3:12-17)

(Paulus) sätter den oskrymtade kärleken emot de lata christna, som wäl hafwa rätt tro och ett sinne i helig andelighet, men äro dock lata, kalla, ja, falska i kärleken. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 206 i kommentar till 2 Kor 6:1-10)

Wi se ju, hurusom många willoandar, i synnerhet de stora kloklingar och otidiga sjelfwuxna helgonen, bitterligen förargas och stöta sig, om de se eller spörja något felaktigt på den hop, som äro christna och hafwa evangelium, och drömma sig sjelfwa en sådan kyrka, på hwilken intet fel skall wara, något som på jorden och i detta lifwet icke är möjligt och icke heller finnes hos dem sjelfwa. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 243 i kommentar till 1 Kor 5:6-8)

Där det förekommer en ökning av kärlek, där skrivs en större härlighet ut genom Guds makt åt dem som älskar (Gud). (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 529)

Privata tackoffer (kunde vara) “frivilliga offer” (3 Mos 7:16) ... älskande hjärtans fria gåva, som även användningen av samma term i 2 Mos 25:2; 35:29 antyder. Uteslutande i detta fall kunde ett djur offras som hade antingen något ”bristfälligt” eller ”överflödigt” (Lev 22:23). (Alfred Edersheim “The Temple” s 135)

Att fortsätta med (hembygden):

ca 1850 - ca 1950

Samtidigt som helgelsen framställs som ett Guds verk från början till slut, så förutsätts en aktivitet också från människans sida. ”Må han som är fridens Gud helga er helt igenom”, skriver Paulus i 1 Thess 5:23, medan han på en rad andra ställen uppmanar sin medkristna till ett heligt liv (t ex Ef 5:1ff). Att det egentligen inte är fråga om någon motsättning framgår av orden: ”Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning – Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte” (Fil 2:12f). Djupast sett kan vi ingenting göra utan att det blir oss givet. (Paul Wern ”Gud – vem är du?” s 156)

Åsamon sträcker sig mellan Taberg o St. Åsa. . . . Åsamon är egentligen ett alldeles underbart område. Det är lättgången mark. Trots mokaraktären ger den inget intryck av torr magerhet, som man ser på så många andra håll. Den är bevuxen av skog i skilda åldrar, genomkorsad av mjuka barrskogstigar. Det är bondeskog av den sort det borde finnas mer av. Den har inte mycket gemensamt med det livsfientliga moderna storskogsbruket med dess maskiner, gifter och jättelika kalhyggen. Solljuset strilade ner mellan träden och glittrade i daggen på bärriset en morgon, när grävarlaget satt och njöt sin medhavda matsäck. En i skaran sade något som stannat i mitt minne; att det var synd om framtidens människor, vilka kanske aldrig skulle få se hur vacker en riktig skog kan vara. Den tanken ligger nära till hands på Åsamon. Det syns lätt, att det varit en vanlig inställning bland åsabönderna, att man skulle försöka göra skogen så frisk och vacker som möjligt, behålla de fina träden och ta bort de dåliga. Nog vore det roligt, om utvecklingen finge gå i hävdvunnena lugna banor inte minst med hänsyn till de skador en ovarsam insats av maskiner kunde åstadkomma på minnena från de gamla kolarnas och järnsmältarnas verksamhet. Det borde vara självklart, att kulturminnesmärken av det här slaget skulle hanteras lika varsamt som domarringar och stendösar. Åsamon är ett veritabelt friluftsmuseum över gångna tiders skogsdrift och järnhantering. Det är ett märkligt område väl värt att skydda ovh vårda. (Lennart Gustavsson "Bergstinget och forskningen" s 18)

Hemma i trädgården står ett gammalt fruktträd. Under vintertid brukar de knotiga grenarna digna under snömassornas tyngd. Då är det ganska svårt att tänka sig, att efter några månader samma träd skall stå i blom och frampå höstsidan bära ganska god frukt. Men det sker, oftast varje år. Ibland är det minst lika svårt att hålla för sant, att det skall ske en evigt avgörande förvandling i en kristens liv, vars "grenar" ibland är nog så knotiga och lätt blir nedtyngda av denna tidens omsorger. Men det skall ske genom ett Guds handlande. (Verner Zimmergren "Om du ej handlat så ..." s 61; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1970)

Prästen hade tidigt börjat skriva Regnhults Sockenkrönika. ... "Nästan varenda vedstack här i Regnhult vittnar genom sin perfekta form, liksom ordningen på ladugårdsbackar och tun och i trädgårdarna, om ett ursprungligen kalvinistiskt drag. Det klanderfritt synliga, ansade och välskötta, är liktydigt med Guds synnerliga bevågenhet - ett bevis utåt på att man befinner sig i nåden." (Gunnar E. Sandgren "Tabors berg" s 134,136)

(Svenska Alliansmissionens missions)styrelse utser årligen ett beredningsutskott där samtliga yttre missionens ärenden blir föremål för en noggrann prövning. De största och viktigaste avgörandena gäller ju missionärskårens rekrytering. Det är alltid gripande att i sin hand få skriftliga ansökningar från unga män och kvinnor, som önskar utgå som missionärer till de olika fälten. ... Det är alltid med vemod Beredningen stundom måste beskära vad som äskats. ... Hemmavarande missionärer deltager ofta i sammanträdena som rådgivande instans. ... Vid beredningens behandling av ärendena förnimmes alltid en stark och fruktbärande gemenskap med de kämpande systrarna och bröderna i fjärran land. (Carl Wilson "Kommittén för yttre missionens beredning" s 79-81; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

"Vingårdsmannen" måste ibland ta till "vingårdskniven" för att skära bort "vildskotten", som vill skjuta upp och fördärva det goda hos oss. Det kan vara högmod, syndiga begärelser och tankar, orenhet, avund, förtal, bitterhet, vrede och oförsonlighet, lögn, oärlighet och mycket annat som förgiftar oss och inte alls hör ihop med ett sant lärjungaliv. Allt detta behöver rensas bort för att lärjungen ska kunna bära andelivets frukter. (Stig Falk "I gemenskap med Kristus"; kommentar till Joh 15:1-9; Jönköpings-Posten 1956-05-26)

ca 1950 och tiden dessförinnan

Norrahammar-Hovslätts fruktodlareförening, som i många år bedrivit en framgångsrik verksamhet och detta år (1946) hade 360 medlemmar, beslöt dela sig på två föreningar, en för vart samhälle. Intresset för rationellt trädgårdsbruk har stigit betydligt, och numera försumma få trädgårdsägare så viktiga åtgärder som beskärning, besprutning och effektiv kamp mot ogräs och skadedjur. ("Tabergs Bergslag VI" s 115)

Vid sidan av yrket som läkare hade Sven Lindblom (1896-1938) ett stort intresse för blommor, växter och trädgårdsanläggningar. På tomten Klastorp lät han uppföra ett mindre drivhus för tomater bl.a. och ett större, där han drev vindruvsodling. Det sista var ju något nytt och ovanligt för vaggerydsborna. Dessa vindruvsplantor krävde ju skötsel och ans. Greta Magnusson, som var anställd i hushållet, berättar att hon bl. a. fick arbeta i drivhuset med att rensa och gallra, så att dessa eftersökta och välsmakande druvor blev så fina som möjligt. Det kunde hända då och då - och det gällde väl i huvudsak barn - att doktorn kunde ge barnen några vindruvor efter läkarbesöket, och detta hade väl en god psykologisk effekt. (Georg Boberg "Sven Henrik Lindblom. Läkare. Trädgårdsarkitekt. Motorman." s 13-14)

Endast genom nyskapelse - frälsning i Jesu blod - kan människan komma i rätt förhållande till Gud och till verket, gärningen. Hans verk äro vi, skapade i Kristus. Detta är mottot för den enskilde såväl som för hela församlingen. Endast då, och då allena, har han kommit på det plan, att Gud kan bruka. Detta skapade verk fullbordar Gud sedan och alltid efter Hans Ord. Därvid är det inte verket som säger hur det skall vara, utan Mästaren formar efter sin vilja. Varje individ, såväl som hela församlingen, är således utsatt för bearbetning och förvandling. Aldrig på samma plan utan ständigt nytt. Hans verk förnyas, och förnyelsen sker genom den Helige Ande efter Hans Ord. Men icke bara verket utan även gärningen är beredd av Gud – ”goda gärningar, vilka Han förut har berett”. Således Guds verk - Guds gärningar. Och dessa måste passa för varandra. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 325; Pastor Ivar Johanssons årsberättelse för Mullsjö Missionsförsamling 1931)

Vi skola icke blott frälsas ifrån syndens skuld utan även ifrån dess herravälde. Vi skola omplanteras i en ny jordmån, och där skola vi bära frukt för Guds rike. Om icke förlåtelsen blir inom oss som en källa med springande vatten, så är den gagnlös. (F. Lundahl "Förlåtelsens sinne - kärlekens sinne"; predikan i Stora missionshuset, Jönköping; Jönköpings-Posten 1924-05-02)

1912 blev jag kallad av styrelsen för Jönköpings Missionsförening att medverka i midsommarmissionsmötena. Mina kamrater blev pred. Lindberg och Oskar Dahlström. ... Predikant Dahlström var som jag på sin första resa i Jönköpings Missionsförening. Han var fylld av Rosenii budskap om synd och nåd. Han var rädd för all gärningslära och självgjord helgelse - helgelsen var från början till slut en Guds gärning. (Bengt Gustafson-Luther Peterson "Veteranerna berättar" s 21; Luther Peterson berättar; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1955)

Kretsmöte med Ynglingaförbundets ... krets blifver v.G. (= vill Gud) i Ekhult söndagen den 17 aug. med början kl. 10 f.m. då medlemmarna inom kretsen samt missionsvännerna i öfrigt torde närvara. Samtalsämne: Joh 15:2. (Jönköpings-Posten 1902-08-08 "Samtalsämne Joh 15:2")

Det har alltid warit många anmärkningar från werlden öfwer Herrens folk. Att mycke elände finnes bland dem, som hafwa en andlig bekännelse kan ingen, som will blifwa wid sanningen, förneka. (Swening Johansson ”Herrens werk” avd. VII)

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Kanske kan det under 70-talet ganska livligt idkade föreningslivet sägas ha haft någon betydelse för vår utbildning till medborgare. . . . Talrikast besökt och antagligen mest betydande som uppfostrare var föreningen "M. V.", Modersmålsvännen. Där deklamerades, hölls tal och diskuterades självvalda eller tilldelade ämnen; alla borde vara närande, ingen enbart tärande inom sällskapet. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50,69)

Skogvaktarskolan på Råslätt (i Jönköping) startade 1861 (och verkade där i 25 år). . . . Noteras kan att (skolans föreståndare Herman) Gadamér fäste stor vikt vid att en skogvaktare skulle kunna trädgårdsskötsel. I utbildningen ingick därför bland annat beskärning av fruktträd, ympning och okulering samt kompostering. (Dag Kihlblom "Råslätts skogvaktarskola" s 58-59)

Missväxt är i allmänhet, åtminstone i Kronobergs län, vårt eget fel. Vi sköta och gödsla ej vår stenbundna jord som hon bör. "Flit och skit" är i korthet grunden för allt åkerbruk, och utan gödsel växer intet i en jord som är så stenig att om jag kunde gräva till jordens medelpunkt jag ej skulle finna annat än klapper. Också hade jag första året jag kom hit 70 (Tunnor) af bostället, i fjol 250. Men jag har också odlat 40 - 50 Tunnland, som kostat mig mycket; men det är ju redan betalt i en ökad afkastning; och lemnar mig dessutom den glädjen att kunna lemna min efterträdare en väl häfdad prestegård. Icke heller må du föreställa dig att jag derigenom försummar min dyrbara tid, eller personligen går vid plogen. Jag ger endast mina Ordres åt rättarn, mest likväl åt min Prest, Oeconomus Episcopi, hvartill jag alltid väljer praktiska karlar, och har haft den lyckan hittills att finna dem alldeles utmärkta. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-145" s 99-100; brev från Östrabo i Växjö den 17 april 1842 till Carl Gustaf von Brinkman)

Nu är årstiden för sen. . . . Jag har redan måst insätta mina dubbelfönster (dubbla fönster äro bättre än dubbla menniskor) och gått i vinterquarter. . . . Jag har redan länge misstrott mitt öde och väntar mig ej mer någon glädje i lifvet. . . . Det var en dumhet att drömma om själens ungdom, om en oförgängelig vår i hjertat; sådant hör till poesien, icke till verkligheten. Med ett ord, felet var mitt: jag ursäktar - och föraktar henne. Emedlertid är mitt lif aflöfvadt och förtorkadt: det är mig likgiltigt huru länge den nakna stammen ännu står och brottas mot stormen. Jag har verkeligen gått i vinterquarter - för lifstiden. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 60-61; brev från Östralid i Växjö den 10 oktober 1836 till Martina von Schwerin)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1990

Vi är frälsta – men inte riktigt ”färdiga” än. Allt i oss är inte genomsyrat, förändrat, märkt eller genomstrålat. Det är ett bygge som pågår i ditt och mitt liv. I detta bygge samarbetar du med Gud. Du kan säga ”ja” och du kan säga ”nej”. Du är en moraliskt tänkande varelse med fri vilja. ... Vägen till himlen kräver himlens genomgripande påverkan på våra liv – på alla områden. ... Om man påstår att det enda som är riktigt viktigt är att vi är kallade till frälsning, kan man möta reaktioner av olika slag. ”Kallade till frälsning, visst, men sedan då? Vad kommer sedan?” Sedan kommer helgelse. Detta är vad vi egentligen är kallade till. ”Men berätta något häftigare ...” Nej, det finns inget ”häftigare”. Vi måste se upp så att vi inte lurar oss själva och vår identitet blir ytlig och felaktig. (Ulf Ekman "En helig kallelse" s 17-18,28)

Vilka är då hemligheterna bakom fruktbärande? Den första är ansningen av vinstocken. Gud är den outtröttlige trädgårdsmästaren. Han ansar varje fruktbärande gren för att den ska bära ännu mer frukt. Denna ansning är en bild på lidande. Och ansningen är en drastisk åtgärd. Busken eller vinstocken skärs ner rejält, vanligtvis på hösten. För den oinvigde ser det väldigt brutalt ut. Ibland lämnas bara en liten stump kvar – naken och sargad. Men när våren och sommaren återvänder dignar den av frukt. Den vassa sekatören har uppenbarligen hanterats av goda händer. Ett visst mått av lidande är absolut nödvändigt för att uppnå helighet. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 235 i kommentar till Joh 15:5)

När jag tänkte tillbaka på händelserna under det gångna dygnet tänkte jag också på alla de timmar som jag hade tillbringat på sjukhus och i väntrum tillsammans med (min son) Sean när han växte upp. Men nu var det för första gången jag som hade rollen som patient. Den här gången skulle han köra mig hem och det var jag som hade kryckor och gips. Den slutliga uppgiften för en förälder är att bli överflödig. Ensam i skogen den natten funderade jag över mitt beroende av en person som en gång i tiden hade varit så beroende av mig. Jag undrade hur väl jag med stigande ålder skulle kunna hantera min förändrade livssituation och hur mycket jag hade kvar att lära. När min son hjälpte mig in i bilen och körde mig hem slog det mig: Kanske är jag en av dem som Gud inte är färdig med. (Eric Maurice "Ombytta roller" s 119)

Jfr ”Jesus sade: ’Den, som har i sin hand, åt honom skall ges, och den, som inte har, också det lilla han har skall tas ifrån honom.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 65; Thomasevangeliet log. 41)

Jfr ”Jesus sade: ’Kom till mig, ty gott är mitt ok, och mitt herravälde är milt, och ni skall finna en vila åt er.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 85; Thomasevangeliet log. 89) Jfr också Svartvik s 262: Det finns många parlleller till detta logion i såväl kristna som judiska texter: I judisk tradition liknas förbundstroheten, Skriften, buden och omvändelsen vid ett ok. I m.Berakhot 2.2 betonas att juden först tar på sig himmelrikets ok ... d.v.s. villigheten att tjäna Gud och först därefter budens ok ... d.v.s. den praktiska tillämpningen av detta beslut. ... (Jfr också Didache 6.2:) Om du kan bära hela Herrens ok, är du fullkomlig, men om du inte kan göra det, så gör vad du förmår (samt Salomos oden 42:7f.:) Ty jag har förkastat dem som förföljer dem, och jag lade på dem min kärleks ok. Såsom brudgummens arm över bruden, så är mitt ok över dem som känner mig.

Ibland när jag har sett Svenska kyrkans väl tilltagna resurser har jag i mitt stilla sinne undrat om man inte också här skulle må bra av lite kris! Jag vet att vissa församlingar har det jobbigt - men ändå. Vinrankor som tvingas växa i en karg och stenig mark lär ge den bästa frukten. Var finns i dagens värld de livaktigaste kyrkorna? Det är inte i de rika i-länderna. Det är i stället i områden där de yttre förutsättningarna förefaller sämst, där man överhuvudtaget inte har några pengar att fördela. ... Idel solsken ger öken, säger ett arabiskt ordspråk. (Karl-Johan Hansson "Kyrkan i framtiden" s 47-48; Växjö Stifts Hembygdskalender 1996/97)

Att låta vinstocken växa fritt ger inte speciellt bra vindruvor. Alltför mycket energi går åt för att utveckla nya rankor, grenar och rötter. Därför måste rankan beskäras hårt. Ju tuffare vinodlaren är, desto mer kraft kan vinrankan mobilisera för att ge bra druvfrukt. ... Beskärning och uppbindning av vinrankorna är ett viktigt hantverk för att få ut det bästa av druvorna. Egentligen är det en hel liten vetenskap. ... Alla kvalitetsviner kommer från vinstockar som beskurits hårt. (Mikael Möhlstad-Bengt Frithiofsson "En värld av vin, Vinskolan" s 76,80)

(Det grekiska ordet) klêma förekommer i Nya Testamentet bara på det här stället (v. 2,4,5 och 6). Termen betecknar inte en gren i vår mening av ordet (klados), utan en vinrankas rör eller skott. ... Johannes använder (det grekiska ordet) karpos 8 gånger i versarna 1-16, och två gånger i resten av evangeliet. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 594)

En av de ledande näringsgrenarna i Kalifornien är vinodling. Franciskanmunkar började framställa vin i Napa/Sonoma-regionen under 1780-talet. Omkring år 1850 producerade missionsvingårdarna 58,000 gallon vin årligen. . . . En stor del av (Kalifornien) är planterad med vinstockar; Kalifornien producerar i själva verket 90 (procent) av nationens vinskörd. Det mesta av druvorna säljs som bordsvin eller görs till russin eller grapejuice. Idealiska mark- och väderförhållanden i Sonoma-Napa regionen resulterar emellrtid i vinsorter av världsklass. (Deborah Dinzes "A Guide to California's historic sites and museums" s 37)

Hva frukt er sies ikke direkte, men sammenhengen viser at det er et liv som gir utslag i kjaerlighet till hverendre. (Anfin Skaaheim "Johannesevangeliet" s 277)

En fyra hektar stor vingård i Gageac i Dordogne, en vacker liten by med sex boningshus, en kyrka och ett chateau. Vi kom hit i maj 1990. ... Gillis lär mig att beskära vinrankorna och jag konstaterar att jag måste välja ett ledskott som ska ge mig en bra skörd nästa år. (Patricia Atkinson "Min franska vingård" s 120,128)

ca 1990 - ca 1965

Det finns ett vackert iranskt talessätt som handlar om ödmjukhet. Vad är ödmjukhet? Ödmjukhet är ett träd, som bär frukt i lagom mängd och vars grenar långsamt böjer sig mot marken. "Dagens Iran", sa en bitter man i Teheran, "är ett träd som inte ger frukt utan skjuter sina grenar upp mot himlen, tills vinden knäcker dem och trädet dör. Vi planterade en planta för framtiden när shahen störtades. Nu, med prästerna vid makten, måste vi börja om och plantera på nytt." (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 218; Iran 1979)

Den frukt som avses är otvivelaktigt här som på andra ställen i NT de karaktärsegenskaper som även benämns ljusets frukt, Ef. 5:9; rättfärdighetens frukt, Fil. 1:11; Andens frukt, Gal. 5:22; jmf. Matt 7:20; Rom 6:22. Genom att de på Kristus troende bär god frukt, blir Fadern förhärligad, och det är Faderns ära som alltid är Sonens högsta mål. (Studiebibeln II:679)

Att ”bära frukt” var för juden det stående uttrycket för att tjäna Gud och bli vad han velat. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Matteus” s 159)

Vedantafilosofin i Indien beskriver Gud såsom orelaterad, utan bindningar. Han har inga relationer med några mänskliga varelser. Och eftersom han är utan relationer, har han inga besvär. Men vår Herres Jesu Kristi Gud och Fader är en Gud med relationer. Han står i relation till människan i självutgivande kärlek. Vadhelst som drabbar människan, drabbar honom. Därför är hans glädje den glädje, som delar allt, som människan får uppleva. En hinduisk läkare, ledare för ett av mina möten i Indien, sade: ”Vi får inte snärja in Gud i de mänskliga relationerna. Om han bleve insnärjd i mänskliga relationer, så skulle han vara inblandad, därför olycklig, därför ofullkomlig, därför inte Gud.” De försöker hålla Gud fullkomlig genom att hålla honom fullkomligt isolerad. ... Varje självcentrerad person är olycklig. Om Gud skulle vara orelaterad, skulle han vara olycklig. Han skulle vara medelpunkten i ett kosmiskt elände. Men Gud ”snärjer” frivilligt in sig i världen för att så kunna vidarebefordra sin egen glädje av självutgivande kärlek, såsom en Gud, som känner till den djupaste och underbaraste glädjen i denna värld. (Stanley Jones "Guds ja" s 105-106)

Du vill inte kalla mig till stora uppdrag, till vardagsförvaltare kallar Du mig till trohet i en liten cirkel, trohet i det lilla som en del av det stora Guds rike omfamnande hela världen ... hur skall jag orka? hur skulle jag orka om någon annan än Du varit min arbetsgivare? en ständig dom över ett ständigt misslyckande skulle varit summan av varje dagsverk ...men Du fyller i, bygger på, fullkomnar allt det hantverk jag lämnar i Dina händer. (LisBeth Wedin "Tanke-sträck" s 49; vardagsförvaltare)

Ingenting är så grundfalskt som den moderna läran att barn inte skall utsättas för hämningar och att de bör få utveckla sig fritt, som de vill. Planterar jag i min trädgård ett fruktträd – det må vara av den allra ädlaste art – så måste det beskäras. Att trädet är ädelt innebär nämligen inte att det av sig självt växer på ändamålsenligaste sätt. Om jag sade till trädgårdsmästaren: ”Det här trädet är så ädelt att det varken behöver eller får tuktas”, så skulle han svara mig: ”Får jag inte beskära det så är det inte mycken nytta med att det är så ädelt, som det är. Men tillåter ni mig att använda kniven, då kommer ni att få den rikaste avkastning som är möjlig av dess goda frukt.” (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 172)

Vid (arbets)skiftets slut fick (fångarna) lämna ullen till en tjänsteman, som noterade vikten och lämnade uppgifterna till bokföringen. ... När lastbilen med fällarna kom, utspelades otroliga scener. Likt en bisvärm störtade sig fångarna över högarna och rev till sig de bästa styckena, vilket vanligen slutade med handgemäng. Ullen växer olika på varje får, och det beror också mycket på när man klippt det första gången. (Hermann Hartfeld "Trots KGB" s 144; Arbete, fritid, nya bröder)

ca 1965 - ca 1950

Om trädet hade blod och hjärta, det säkert skulle känna smärta, när trädgårdsmästaren klipper, skär. Man frågar sig: Behövs det där? När han skär av båd skott och grenar, är det ej något som försenar dess växtlighet, dess vidd och höjd? Kan man väl därmed vara nöjd? Ja, mästarn vet vad han bör göra. Han skall ej trädet alls förstöra. Med kniv och sax, med ans och tukt skall trädet bära mera frukt. Av detta må vi alla lära, att om vi riklig frukt skall bära, om hjärtats godhet vi skall få, vi tukt behöver, vi också. (Florentinus Hällzon "Trädbeskärning" s 39)

Före sin predikan bad (Gustaf) Landmér ofta en i förväg formulerad bön, som han kände särskilt för och som han kunde lägga hela sitt hjärta i. Han hade flera sådana böner som han bad i predikstolen år efter år. Några exempel: Fader, jag vill bedja Dig att Du genom den helige Ande skänker åt detta ord en levande och ohöljd låga, en låga som lyser och vägleder oss, en låga som värmer och inspirerar oss, en låga som bränner och renar oss, på det att vi må varda frälsta och mer frälsta och att genom oss fler må bli frälsta. Amen. ... Jag beder Dig, Gud, att mitt liv får vara som en åker som ligger åt solsidan, där tjälen tidigt går ur jorden, där kornet gror, där brodden spirar, och där skördarna kommer till mognad innan höstregnen faller. Amen. ... Vi beder Dig, Gud, inte om en skön, stilla stund. Vi beder Dig om en virvelvind, en riktig orkan som blåser genom församlingarna och som bryter sönder det murkna och ruttna och renar trädet så att nya skott kan skjuta fram. Amen. (Helge Lööf "Gustaf Landmér - förkunnare med färg" s 202)

Trasiga redskap tar (Gud) i sin hand och arbetar med i sitt åkerland. ... Plogar som ingen kan plöja med ställer han i ordning denne mästersmed. ... Han spelar en låt på en sprucken mandolin så att man aldrig glömmer melodin. ... Den som människor inte förstod utvalde Gud i sin redskapsbod. ... Den som i världen ingenting är utväljer Gud i sin legohär. (Ernst Lindblom "I evangelii tjänst" s 43-44; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1961)

Allt vad som säges om helgelsen måste orienteras ut ifrån det faktum, att en kristen allaredan är helig inför Gud i Kristus. ... I rättfärdiggörelsen finns det inga grader, sade de gamla lärarna i vår kyrka. Det vill säga: Man kan inte bli mer eller mindre rättfärdiggjord. Antingen är man rättfärdiggjord eller också är man det inte. Och när man har blivit rättfärdiggjord, så är man så helig inför Gud som det är möjligt att bli. Ty då är man iklädd Jesu fullkomliga rättfärdighet. Med helgelsen är det annorlunda. Här finns det ”grader”. Man både skall och kan växa i helgelse, man skall bli mer och mer helgad till ande, själ och kropp. (Carl Fr. Wislöff "Jag vet på vem jag tror" s 145,147)

En dag under korståget (i min födelsestad, Filipstad 1954) samtalade jag med en äldre dam som sade sig ha känt mina föräldrar under deras tid i staden. Vid slutet av vårt samtal frågade jag om hon var kristen. Jodå, det var hon, men hon tillhörde ingen frikyrkoförsamling. ”Jag har ännu inte träffat någon församling där medlemmarna varit sådana som de bör vara”, svarade hon lite kärvt. ”Det finns inga fullkomliga församlingar ... ” Det var inte svårt att hålla med om detta. Men var det anledningen till att hon inte blivit medlem i någon församling? ”Jo, det var det.” ”Har ni inte tänkt på hur ensam ni skulle komma att känna er i en församling av fullkomliga människor?” undrade jag. Hon tog hastigt adjö. Jag hoppas hon förstod undermeningen i min fråga. Guds församling är ingen utställningshall med färdiga helgon. Den är en verkstad där Gud arbetar med ofullkomliga människor. (John Hedlund ”För Guds skull” s 15)

Ser du den vackra, tunga druvklasen! När människor går förbi, fröjdas de. Först är druvorna gröna, så kan det hända att de börjar liksom glöda, och till sist är klasen vackert röd. En dag hamnar den på ett bord, och människorna omkring bordet får släcka sin törst ... Men se – är inte kniven också (på den gren som bär frukt)! Jo, där kan finnas fel och ovanor hos dem, som måste skäras bort. De är som blad, som stjäl kraft och skymmer bort solljuset. Kvisten rensas för att den skall bära mer frukt. (A.G. Joelsson "Andra kyrkoåret på Tallbacken" s 91)

En underkuvad nation hade påtvingats våldsmaktens mynt med dess härskares bild. När frihetens timme slog var man angelägen om förändring. Man samlade tillhopa alla mynt – i smältdegeln. Där försvann snart den förhatliga bilden. Och nu kunde den egna konungens bild präglas in – det blev verkligen förnyade och gångbara mynt. Det är i ångerns, den sanna omvändelsens smältdegel människan måste ner. Det glöder och bränner. Den ogudliga prägeln försvinner emellertid, och den helige Ande, som är en oförliknelig myntmästare, intrycker Kristus-konungens levande bild: ”Kristus tillhör jag.” – ”(Nu) lever icke mera jag, utan Kristus lever i mig.” Ingen har ångrat denna helomläggning. ... Men om den nya prägeln fördunklas, nedsmutsas! Den måste bevaras tydlig och klar. Jag fick i min hand en tvåkrona, men kunde för smuts och vanvård ej se dess prägel eller valör. Den måste rengöras först. – Själen kan tyvärr smutsas och vanvårdas, så att Kristusbilden ej mera framträder. Världens väsen, köttets lusta och själviskhetens ärg kan övertäcka, ja sönderfräta allt. Herrens ande måste få hålla Kristusprägeln vid makt. Det svider, när han fejar och renar, men så bevaras livets äkthet och valör. (Adolf Kloo ”Hänt och sagt” s 98)

Jesus vill inte se (hjärteåkern) ytligt skött och vårdslösad. Laga därför, att hjärtat luckras upp och tar emot evighetssädet och bär frukt i tålamod! Men kan du verkligen göra något för din frälsning? Är det inte Gud som gör vad som skall göras? Visserligen. Och han infinner sig ofelbart med en mycket förnämlig arbetare: den helige ande. Och står gärna till tjänst med skarp plog, som går genom märg och ben och vänder upp och ned på ditt obekymrade liv. Och allt hårt och giftigt och själviskt i ditt innersta, allt listigt ogräs och all otäck bråte ämnar han rensa ut. Han har för övrigt en hel arsenal av lämpliga borr samt sprängande lidandesdynamit därtill för att komma ner genom hjärtats stengrund och så bereda en god jordmån. Men nog måste du själv vara med och släppa till både ytan och det dolda djupet för denne gudomlige åkerman. Hans besök äro välsignade tillfällen, som inte få försummas, de äro möjligheter till luckringens och vårsåddens under i ditt liv. (Adolf Kloo ”Hänt och sagt” s 135-136)

ca 1950 - ca 1925

Ser du den vackra, tunga druvklasen! När människor går förbi, fröjdas de. Först är druvorna gröna, så kan det hända att de börjar liksom glöda, och till sist är klasen vackert röd. En dag hamnar den på ett bord, och människorna omkring bordet får släcka sin törst ... Men se – är inte kniven också (på den gren som bär frukt)! Jo, där kan finnas fel och ovanor hos dem, som måste skäras bort. De är som blad, som stjäl kraft och skymmer bort solljuset. Kvisten rensas för att den skall bära mer frukt. (A.G. Joelsson "Andra kyrkoåret på Tallbacken" s 91)

Under vinträdets beskärningstid, då kniven tränger djupt och smärtan är svår, är det outsägligt trösterikt att läsa: ”Min Fader är vingårdsmannen.” Doktor Vincent berättar, att han en gång besökte ett stort växthus, där vinrankorna hängde fulla av läckra druvklasar. Ägaren omtalade för honom följande: ”Då min nya trädgårdsmästare kom, sade han, att han ej ville ha något att göra med dessa vinstockar, om han icke först fick beskära dem ända in till stammen. Han gjorde det också, och vi hade inga druvor på två år, men detta är nu resultatet.” Denna erfarenhet tillämpad på det kristliga livet är mycket betecknande och lärorik. Det ser ut, som skulle kniven förstöra vinrankan. Trädgårdsmästaren synes skära ned den helt och hållet. Men han tänker på framtiden, ty han vet, att slutresultatet skall bli ett rikare liv och mera frukt. – Dr. Miller (Chas. E. Cowman "Källor i öknen" s 343-344)

Den själ, som valt att gå korsets väg, av Gud beredes till åkerteg. Det gäller eviga livet hinna. Blott genom död kan hon livet vinna. Och vill hon vetet skall bära frukt, hon måste först känna dödens lukt. ... ... Den brodd, som växer i Guds behag, den blir ej frukt på en enda dag. Men Gud åt axet dess växtkraft giver, om blott det troget och ödmjukt bliver och tager mot ifrån Herren allt – så bär det sexti- ja, hundrafalt. Linnea Hofgren (Chas. E. Cowman "Källor i öknen" s 347)

Genom sina prövningar undfick Job sin arvedel och erhöll beviset för sin fromhet. Äro mina prövningar avsedda att fördjupa min karaktär och utveckla de kristliga dygder, som jag tidigare ägt blott i ringa mån? Min väg till härligheten går genom mörker, tårar och död. Invid den skrovligaste muren mognar frukten bäst. (Chas. E. Cowman "Källor i öknen" s 362)

En sammetsmjuk gräsmatta erhåller man endast genom att upprepade gånger klippa den; och endast då Guds lie gått över våra liv, frambringas mildhet, saktmod och deltagande med andra. (Chas. E. Cowman "Källor i öknen" s 411)

Min vän, du måste ha överseende med mig - du måste förstå, att jag i detta nu är en människa, som ur det förflutnas djupa träsk söker få tag i ett barn som drunknat där. Ja, än mer - som är så fåvitsk att jag ej blott söker få tag i det och få upp det - nej, jag försöker få liv i det lilla döda barnet - något slags konstgjord andning - för att få det att tala om och yppa för mig, den fullmogne och åldrande, vad han var för en sorts liten varelse och huru han kände och tänkte och hur det gick till när han växte upp - att han blev sådan han blev - och vad det var för möjligheter hos honom som beskuros eller dödades för att andra skulle växa och bära frukt. (Sven Lidman "Blodsarv" s 308; Främlingskap)

De redskap, som ligga helt överlämnade i (Mästarens) hand, dem skickliggör Han för sin tjänst, dem slipar, formar och danar Han, för att Han genom dem skall kunna utföra sina planer. ”Han skall sätta sig ned och smälta silvret och rena det; Han skall rena Levi söner och luttra dem såsom guld och silver; och sedan skola de åt Herren frambära offergåvor i rättfärdighet” (Mal. 3:3). (Alex Olovson "En levande väg" s 29-30)

ca 1925 - ca 1900

Det var på kvällen, första gången jag kom till Kölingared, bibelstudieveckan 1921. ... Det var några män som talade om fioler och fiolspelning, och en av dem sade ungefär följande: "Jag känner den, som gör de bästa fiolerna här i Sverige, och jag har talat mycket med honom om varpå det beror om en fiol blir bra eller dålig. Han sa, att om man skall välja ut lämpligt virke till en fiol, så skall man välja ut ett träd, som står högt, helst på en mot söder vettande höjd, just där sluttningen nedåt börjar. Ett sådant träd får inte ha för god jordmån, inte vattenrik jord eller stå på för vindar skyddad plats, ty då bliva årsringarna inte tillräckligt täta och fasta utan lösa och sladdriga, och därigenom blir virket odugligt. Ett gott träd skall ha haft karg jordmån, lagom av storm och vind men också av sol. Av ett sådant träd tar man ut till fiolvirke den del som varit vänd mot söder, ty där solen lyst starkast blir trädet särskilt fast och torrt. Men även om man fått tag i ett sådant utmärkt och utvalt virke, händer det att, när man prövar det som fiolbotten, så finner man, att det är för hårt, att det på ett egendomligt sätt liksom behåller och gömmer på den ton, som det skulle giva ifrån sig. Och då måste man mycket försiktigt urholka trät, tills man fått det så tunt, att det tvingas sprida tonerna och ej behålla dem för sig själv." När jag hörde denne okände broders berättelse, så var det mig som hörde jag berättelsen om huru vår himmelske Fader, Rättfärdighetens Herre, måste gå tillväga för att dana ett männsikohjärta och ett människoliv till ett tonande instrument i Hans hand. Det är en berättelse om mödans karga jordmån, om smärtornas och prövningarnas vindkast och stormbyar, om värmen från Guds kärleks sol och om Fadershanden, som för kniven för att beröva oss allt det, som kommer oss att gömma Hans musik för oss själva till egen njutning. (Sven Lidman "Personlig frälsning" s 137-139)

(En vingårdsman) dödar icke den minsta ansats till liv annat än för att bereda rum för än rikare liv och än större fruktbarhet. (Karl Fries "Vinträdet och grenarna" s 97; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Julkalender för 1921)

Hösten (1919) bearbetade Lewi Pethrus helgelsefrågan och ... betonar att helgelsen är Guds verk som människan tar emot i tro ... (samt) balansen mellan kris och process, mellan helgelsen som Guds gåva och som ett liv i överlåtelse där människan vilja och medvetande hade avgörande betydelse. I denna livslånga vandring i helgelse är det Gud som med olika medel driver människan att komma längre i sin fullkomning. ... Den vanligaste synen på helgelsen inom pingströrelsen ligger nära det som Durham lanserade som ”The finished work on Calvary”. Pingstväckelsens riktlinjer (Lewi Pethrus 1917) talar om att den rening som mottogs i rättfärdiggörelsen kan ”fasthållas endast genom det fortsatta utövandet av samma fullkomliga tro på den oavbrutna verkan av Kristi offerdöd och medlarämbete”. Pånyttfödelsen inkluderar alltså heliggörelsen. Man väntade sig inte någon ytterligare erfarenhet som skulle leda till en högre grad av helighet. Däremot menade man att helgelsen var en livslång process av mognad och kampen mot synden var en kamp mot något utanför den pånyttfödda människan. En fördjupad helgelse innebar alltså en gradskillnad snarare än en artskillnad. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 84-85)

(Herren) arbetar på dig och ställer och styr för dig och sekundligen sysslar med dig, som om han icke hade att göra med någon mer än dig. Ja, han lägger i dagen en så rörande trohet mot dig och ömhet mot dig för att rädda löftet åt dig, att Städjan kunde gråta en Dalälv därvid. (N.P. Wetterlund "Andens lag II" s 785)

Sylvia hade ofta tänkt, hur ont det skulle göra i marmorblocket, om det kunde känna, när hammaren slår och mejseln skär så att flisorna ryka och dess otympliga skapnad förvandlas till en gestalt av skönhet och harmoni. Ej under då att mänskligheten måste lida under den stora mästarhandens omdanande arbete! Sylvia tyckte sig skönja en mening i lidandet. Den nya tanken föreföll henne så stor och härlig - hon ville gå helt upp i den och villigt lida sin andel av det stora lidandet, som frambringar Guds härliga verk. Ty var ej också hon en del av Guds material? Kunde hon ej få tro att också av henne, det oformliga marmorblocket, något kunde göras? Var denna nya tanke, som gjorde henne lyckligare än hittills något gjort, det första medvetandet om, att hon höll på att danas? Hon blev ivrig och längtade efter att få känna den store Mästarens hammare hugga bort kantigheterna och hans mejsel skära linjerna rena. Det får gärna göra ont, blott också jag får danas till något, får bli ett den store Mästarens levande, odödliga konstverk som Monica, Sorolainen och Febes pastor, tänkte Sylvia. (Elisabeth Beskow "Av jordens stoft" s 107-108)

Må de unga låta säga sig. Det är härligt när man ser ett äppelträd blomma. Det ingifver glada förhoppningar. Men huru många blommor skola blifva äpplen? Och huru många af äpplena skola falla af såsom kart? Huru många af dem, som mogna, skola bli maskstungna? ... Det blommande äppelträdet ser vackrare ut än det af frukten nedtyngda. Men må vi icke låta förvilla oss. Det är icke blommorna utan frukterna, som skola församlas in i förrådskammaren, när sommaren är öfver och skörden kommer. (P. Waldenström "Bref från Lima prästgård"; brefvet daterat 1906-10-19; Jönköpings-Posten 1906-10-20)

"Du tyckte icke om, hörde jag, att tant klippte vinrankan", sade fru Smith leende. "Jag tycker det är förfärligt att se alla de vackra grenarna avklippta", svarade Ester. "Ja, men ser du, mitt barn, de hindra solen att komma åt de små druvklasarna, och därför var det nödvändigt att taga bort dem." "Jag visste inte, att det fanns några druvklasar på den", sade Ester uppriktigt. "Nej, det var nästan mörkt då du såg på den i går afton", sade fru Lindholm, "och somliga av dem doldes av löven. Men gå nu ut och se, vilken präktig skörd vi få i år." Ester gjorde så och blev förvånad över den massa små gröna druvklasar hon såg. Hon försökte räkna dem, men kunde icke. Likväl var det bedrövligt att se, hur naken och bar den stackars vinrankan såg ut efter den förhärjande saxen. ... Medan hon stod och betraktade vinrankan och gång på gång böjde sig ner och tog upp en avklippt gren, hörde hon fru Smith sakta säga: "Varje gren, som bär frukt, rensar han, på det att den må bära mera frukt." "Ja", svarade fru Lindholm med en suck, "och vi behöva komma ihåg detta, när vi se goda människor prövas och lida. ... Det är gott, att vi icke alltid få som vi vilja ... eljest skulle vi nog ofta skona grenarna och fördärva frukten. Lovad vare Gud, att han alltid sänder sina barn, vad som är bäst för dem." ("Månstensringen" s 23-25; Barnbiblioteket Gullvivan 1923; tidigare upplaga 1905)

ca 1900 - ca 1850

Vi veta, att rensning kan komma på många olika sätt. Tvifvelsutan skall den komma i hvarje kristens lif mer eller mindre genom aga: "Om I ären utan aga, ären I icke söner", säger aposteln. När Guds vilja korsar din egen vilja, så tag villigt emot korset, som bildas därigenom. Hasta icke, utan lägg dig ned längs utmed den korsande linjen, så att korset icke må blifva ett själfvaldt kors i ett konstladt religiöst lif. Så länge som det är det kors Herren utvalt för dig, är det hammaren, som smider kronan. Var glad däråt, och vänta icke otåligt, att det snart skall tagas ifrån dig. ... Tag villigt emot (korset), när det kommer, ty det är hans medel till rensning. (Handley Carr Glyn Moule "Vingårdsmannens förhoppning" s 12-13; föredrag och kommentar till Joh 15:2 vid Keswick-konferensen i norra England juli 1898)

"Vad säger du, barn?" frågade gumman förskräckt, "vill du vara utan Guds aga? Bed inte att få slippa undan det, som luttrar själen. ... Den naturliga människan ryggar tillbaka därför. 'All aga synes för tillfället icke vara till glädje utan till sorg, men sedermera bär hon den rättfärdighetens fridsfrukt för dem, som genom henne blivit övade.'"(Elisabeth Beskow "Vardagsliv" s 143-144)

Efter Abrahams död wälsignade Gud hans son Isak. Med Guds utkorelse följer dock alltid lidande och tuktan. Ett naturens barn såsom Ismael får ofta i likhet med en wild wäxt fritt utweckla sig, till dess det faller för skördemannens lie; men ett nådens utkorade barn såsom Isak underkastas wingårdsmannens rensning likt den odlade winrankan, hwilken skarpt beskäres för att gifva ymnigare frukt (Joh. 15). (Fr. Sandberg "Troswittnen i Gamla Testamentet - Första delen Abel-Josef" s 171)

Kristi kyrka är de heligas samfund. ... Till detta ... sluta sig wäl ock (sådana som) icke kunna afskiljas, förrän Herren kommer, men ... lika litet som en byggnad upphör att wara en byggnad derför, att på densamma här eller der wexer mossa, lika litet blir det en byggnad af en hög mossa för det, att i den mossan ock finnes en eller annan mursten. (P. Waldenström ”Högmessotexter II” s 160 i kommentar till Matt 16:13-19)

(Vinrankans) stora grenar måste få den rätta riktningen och bindas upp vid passande stöd. De döda och odugliga grenarna måste afskäras och uppbrännas. (Richard Newton "Det bästa af allt" s 37)

Min moder ... drömde ... om natten, strax före min födelse, att ur hennes hjärta rann upp ett ljus. Dess veke tändes utav sig själv, och det brann till en början med allt klarare och klarare sken. Men skenet avtog dock igen, ty skaren blev allt större och större, och då började det osa illa som utav dålig får- eller bocktalg. Då tog hon med sin hand och snoppade det, varpå det åter lyste med ännu klarare låga. Men snart rök det och luktade åter illa, varföre hon ånyo måste snoppa det. Så upprepades det gång på gång, men för varje gång blev skaren allt mindre och lågan allt klarare. Och slutligen behövde ljuset ej mera snoppas, utan dess sken tilltog i klarhet och styrka allt mer och mer, så att det ej allenast upplyste stugan, utan hela torpet, och snart spredo sig dess strålar ut över byn och den vida socknen, så att allt, himmel och jord, sam uti ljus. Strax därpå föddes jag som ett hjälplöst litet barn hit till världen. Men min moder gömde drömmen i sitt hjärta, och hon uttydde den så, att barnet, som hon födde, skulle bliva ett andligt ljus ej blott för det lilla hemmet, utan för byn, ja, för hela socknen. Men det behövde vårdas, ja varför icke agas, det var snoppningen, på det att icke det onda, skaren, skulle förkväva det goda, lågan! Hon tillämpade också denna sin uttydning, ty när jag under barnaåldern en eller annan gång gjort något, vilket ej var såsom sig borde, så sparade hon inte alls riset, utan "snoppade" mig ganska eftertryckligt. Men det var alltid den ömma moderns hand, som förde riset, och jag tackar henne av allt mitt hjärta för agan, ty det var ju genom den, som hon skulle få se sin dröm i fullbordan. (August Bondeson "Skollärare John Chronschoughs memoarer" s 17-18; "skare" är väl den ljusmassa som av värmen blivit flytande men som sedan återgått till fast form)

Vi hoppas, (att) Herren låter sin nådiga sol lysa och hugger bort ofruktsamma grenar, så att solen lättare kommer åt att lysa på de grenar som bär frukt, så att de skulle bära en rikligare frukt. Då Herren rensar dem, såsom han lovat att göra med dem som bär frukt, hoppas vi att de få vinbär som växer här skall vara behagliga för Herren, då de till slut mognar. Vi hoppas att Herren skall smaka av det vinträdets frukt som vuxit i Nordanland. Väx ni röda vinbär! Väx och mogna innan frosten kommer. ... Den store Vingårdsmannen ... bevare dem från snöfall, köld och storm, så att de skulle kunna mogna före skördetiden, så att vingårdens Uppbyggare skulle ha några röda vinbär att sätta på bordet, dä gästerna kommer från himlen. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 482-483 i predikan 1853 över Matt 20:1-16)

Om det nu ens skulle vara en fjärdedel av den stora åkern, som är en god och fruktbar jord, så hade såningsmannen något slags hopp, att hans möda inte helt går till spillo. När han nu först hackat och sedan grävt diken och sedan spettat upp de mindre stenarna, som han kan rubba med järnspettet, skulle det inte vara mödan värt, att börja spränga stora stenbumlingar. Sedan har odlaren vänt jorden, och därefter också sått och täckt dessa välsignade frön under mullen. ... O, Herre Jesus, du store såningsman och himmelske åkerman, hur lite frukt får du inte av din stora möda? Men tröttna inte ännu att så och vattna åkertegen, så länge som nådens sol ännu är uppe, att inte allt jordbruk alldeles skulle ta slut i Nordanland. Hör de fattiga åkermännens suckan, när de är i tungt arbete. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 495-496 i predikan 1849 och på 1850-talet över Luk 8:4-15)

ca 1850 och tiden dessförinnan

Gode Gud, om vi ofta bedja dig för frukten på jorden, än mer böra vi bedja för den frukt som tillhör himmelen. Välsigna och föröka den, giv tillväxt o mognad. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Andra bandet s 127; Sexagesima)

En blomma rinner upp ur mull, av väder blåses hon omkull, ell' vissnar hon och får sitt slut när sommartiden lupit ut. Så är det ock med skönhets prakt, hon äger ej fullkomlig makt: hon lider oundviklig nöd av sjukdom, ålder, tid och död. En skönhet är allena till, som evigheten gilla vill: en ren, en klar, en helgad själ, hon växer till, och prydes väl av himlaprakt, en skönhets skrud, som gör att hon behagar Gud. (Hedvig Charlotta Nordenflycht ”Skönhet en bräcklig glans” s 88; 1718-1763)

Jag har, sedan jag kom till Nimptschen, läst, att det är rysligt och farligt att taga våra själars uppfostran ut ur Guds händer i våra egna. Knifven, hvarmed han rensar sin vingård, måste ibland såra och skenbart göra oss fattiga, men i våra händer skär den och sårar och gör oss fattiga men rensar icke. Vi kunna visserligen själva ålägga oss smärta, men blott Gud kan göra smärtan helande och lärorik. Jag kan blott bedja, att, huru mycket än somliga må hafva misstagit sig, då de inmurade sig själfva här (i klostret), du, som är den gode läkaren, måtte taga oss med alla våra själfgjorda sår och att du måtte uppfostra oss, sådana vi äro, för dig själf. ... Jag fortfar att undervisa noviserna, men ibland kommer den vemodiga frågan för mig: "För hvad undervisar jag dem?" Lifvet har ingen framtid för dem - blott en enformig fortsättning af det enformiga närvarandet. Jag försöker tänka: "Jag uppfostrar dem för evigheten." Men hvem utom Gud kan göra detta, han, som är af evighet och ser de länkar, som förena hvarje ögonblick af tidens små cirklar med den omätliga omkretsen af ett evigt tillkommande?" (Elizabeth Charles "Familjen Schönberg-Cotta - Skildringar ur Luthers och hans samtids lif" s 221-222; Evas berättelse; 1517, första kvartalet)

I (Vadstena kloster) föreläste en nunna under hela måltiden uppbyggelseskrifter och helgonlegender. ... Man får höra, hur aposteln Jakob för var lem som hugges av honom glad utropar: "Nu kan jag inte längre synda med den lemmen", och påminner om att "man beskär ju vinstocken, för att den skall bära frukt". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 403)

Låt inte den som tillrättavisas bli kränkt, ty vi är människor och vi har brister. Låt inte heller den som tillrättavisar göra det så att han triumferar över honom och gör en uppvisning, utan privat, med mildhet. Den som tillrättavisar behöver en stor mildhet, så att han kan övertyga till att uthärda skärandet. Ser du inte hur läkarna när de bränner, när de skär, med vilken stor mildhet de utför sin behandling? Så mycket mer borde de som tillrättavisar andra handla så. Ty tillrättavisning är till och med skarpare än eld och kniv och gör att (människor) rycker till. Av det skälet gör sig läkarna stor möda att få dem att uthärda skärandet på ett lugnt sätt, och utför det så varsamt som möjligt, att de till och med ger efter lite och då ger tid att hämta andan. Så borde också vi lägga fram tillrättavisningar, så att den tillrättavisade inte ryggar undan. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:505)

Att avrunda med:

En klump av glas vi är, tills Gud av oss begär att vid sin eld få blanda med oss sin skaparanda. ... Vi formas som Han vill och slipas skönt därtill. Strax står vi mönsterfyllda och lyser som förgyllda. ... Så gör Han oss av glas, som lätt kan gå i kras, för att vi ej skall klandra men ta oss an varandra. (Bo Setterlind ”Kärlekens lov” s 79; Glas)

Eftersom du är ett barn – behöver du tukt. Men glöm inte, att den som tuktar är Herren, din himmelske Fader. Emellanåt kan Herrens tuktan vara hård. Den som är föremål för den kan ofta sucka och fråga: Herre, har du alldeles övergivit mig? Är denna tuktan till döds för mig? Men alltid kommer han till sist att göra samma erfarenhet som psalmisten: ”Väl tuktade mig Herren, men han gav mig icke åt döden.” Nej, Herrens tuktan bringar dig inte döden utan en rikare fullhet av livet. (Fredrik Wislöff "Vilen eder litet" s 44)

Hwad uppgifwer nu Herren såsom utmärkande tecken, hwarigenom de äkta goda grenarna skola skiljas från de odugliga? Det första och wäsentliga tecknet han sätter på de sanna trogna är, att de bära frukt. Märk detta: de bära frukt. – Då blifwer det den wigtigaste frågan, hwad Herren menar med frukt. ... Att wi måtte gifwa ett lifligt exempel på, hwad som är andens frukt, betraktom blott den första af de andens frukter, som Paulus på anförda ställe (Gal. 5) uppräknar, nemligen kärleken. Nu har derjemte Kristus sjelf i samma tal, der wåra textord stå, uttryckligen sagt: ”Deraf skola alla förstå, att I ären mina lärjungar, om I hafwen kärlek inbördes.” Och wi weta, huru Joh. i sin 1 Ep. oupphörligt talar om kärleken till bröderna såsom det utmärkande tecknet på Guds barn. Wi må då först tala om den broderliga kärleken. Är det icke sannt, att mången trogen nu redan tänker, hwad så många swara, när man talar om denna kärlek: ”Hwad är det för tecken? kärleken till de trogna – den är en allt för lätt sak. Om någon förbjöde mig älska dem, det skulle blifwa swårt; men att jag älskar dem, som söka Gud, det är alldeles mitt hertas behof, det går af sig sjelft” o.s.w. – Men, min käre broder! icke tycker werlden så ... Att älska någon wiss kristen, för något timligt godt, hwarmed han intagit dem, det kunna de; att älska sitt eget parti, det kunna de; men att hjertligt älska ”alla, som älska och söka Gud”, det kunna de icke. De kunna hellre efterapa allt annat i kristendomen, men icke denna kärlek; här blifwa de uppenbara genom en djup, ofta fördold, men oförtänkt framstickande fiendskap mot de trogna, isynnerhet emot dem, som mest nitälska för Kristus och Hans ära – en fiendskap, hwarigenom de med spejande blick uppsöka, omtassla och förstora allt, hwad felaktigt, som kan uppsnappas i de kristnas hop; och åt sådant glädjas de, såsom öfwer ett kärt fynd. Så gör icke kärleken. (Carl Olof Rosenius ”Pietisten – Nytt och Gammalt från Nådens Rike” 1854 s 62-64)

Den goda grenen rensar Han. Den gren, som icke bär frukt, rensas icke, den får växa fri och såsom det will sig, ty den skall blott brännas. Men den som bär frukt, den skall skötas, och den rensar Han. Huru sker det? Christi bild (Joh. 15) är lärorik. Han talar om en trädgårdsmästares rensande. Detta sker icke med watten, utan med en knif och en skrapa, hwarmed torrt ris, mossa, öfwerflödiga qwistar och blad, som blott hindra de goda grenarnas fruktbarhet, bortrensas. Detta tyder ganska wäl på, hwad de trogna erfara. Känna wi icke ofta denne trädgårdsmästarens knif? ... Han ”plågar icke menniskorna af hjertat”, utan endast ”hwar så behöfwes”; såsom Christus säger: Han rensar den goda grenen, att den skall bära mer frukt. Detta är det goda ändamålet. (Carl Olof Rosenius ”Betraktelser” s 379-380 i kommentar till Hebr 12:6)

Påskalammet ... skulle ätas med bitter salso – som egentligen war en sallad af bästa och skarpa örter. Detta betecknar de lidanden och sorger, de kors och tuktoris, som alltid följa med ett sannt anammande af den Korsfäste. ... ”Den grenen, som bär frukt, rensar Han, att den mer frukt bära skall.” Derföre äro den Korsfästes efterföljare alltid ett tuktadt och böjdt folk. De äta Lammet med ”bitter salso”. Den som härtill är för ömtålig och icke will lida något, utan klemar med sin gamle Adam och aldrig will göra honom emot, lär aldrig i sanning anamma Lammet. Låtom oss älska Herrens tuktan. ”Äro wi utan aga, så äro wi oäkta och icke barn.” Lammet skall ätas med ”bitter salso”. (Carl Olof Rosenius ”Pietisten maj 1852” s 76-77)

Sångarna:

Krukmakarskivan svänger runt. Se av en lerklump grå kan bli en vackert formad skål. Krukmakarn glädes då. ... Får han den inte som han tänkt, han börjar en gång till och formar om den, tills den blir just sådan som han vill. ... Så är vi leret i Guds hand. Han liv åt oss har skänkt. Ja, forma oss, o Gud, till det som du bestämt och tänkt. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 362:1-3)

Vinträd och fruktträd är bara till glädje när de ger druvor och frukter och bär. Ägaren själv söker frukter på träden, vårdar och vattnar, beser och beskär. ... Herre, förbarma dig! Rensa och rena! Du är vår Herre och vet vem vi är! Låt oss få växa till levande grenar, rika på druvor och frukter och bär. (Från danskan-JA Hellström: Psalmer och Sånger 806:2-3)

Men, Herre Jesus, lär du mig Att lefva mera helt för dig Den lilla tid jag har igen På vägen hem till himmelen! (N Frykman: Sång 328:5; jfr Psalmer och Sånger 302:5)

O Jesus kär, låt städs min själ Sitt lif i dig blott ha; Låt icke ve, ej heller väl Mig från dig, Herre dra! Jag är en liten gren i dig, För storm mig skydda då! O, sköt och vårda äfven mig, Att jag må hemmet nå! Mitt hem, mitt hem, mitt hem! Jag längtar hem. Mitt hem, mitt hem, mitt hem! Jag längtar hem. (EJ Ekman: Sång 518:3)

O Jesus, låt mig vara En liten gren i dig Och härligt uppenbara Ditt rika liv i mig. Låt mig i dig tillväxa, Som gren i ädel stam, Att dina dygder glänsa Uti min vandel fram. ... Fördjupa i mitt hjärta Ditt liv, o Herre kär, Att Andens rika frukter Jag till din ära bär! Och för att jag med åren Må bära mera frukt, Jag vet, du ej vill spara Din kärleks milda tukt. ... Om bland de större grenar Jag knappast synlig är, Du ser mig dock, o Herre, Och omsorg om mig bär. Hjälp mig att bland de ringa Med glädje räkna mig Och aldrig söka tvinga Mig fram på ärans stig! (C Björkman: Förbundstoner 1911 nr 404:1-3)

Fadern själv i kärlek sörjer För sin vingård, för var gren, Tuktar, rensar, att man spörjer Ökad frukt hos var och en. Må jag då till Faderns ära Bära god och ädel frukt Genom Andens kraft och tukt! (KP: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 67:2)

Mer renhet, o, giv mig, Mer salighetshopp, Mer frihet från världen, Mer trängtan dit opp; Mer nyttig ock gör mig, På frukter mer rik, Mer mogen för himlen, Mer, Jesus, dig lik! (PP Bliss-L Lundequist: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 276:3; jfr Psalmer och Sånger 281:3)

Mera av Jesus! O, min Gud, Lär mig förstå hans helga bud! Helige Ande, lär mig se Mer av vad Jesus har att ge! Mer, mera av Jesus, Mer, mera av Jesus! Mer av hans kärlek hjärtat giv, Mer av hans kraft i vardagsliv. (EE Hewitt-V Witting: Psalmisten 1928 nr 315:2; jfr Psalmer och Sånger 683:2)

Tog han, var det för att ge Oförtjänt välsignelse. Vingårdsmannens vassa kniv Tuktade till evigt liv. ... Ljusa visshet, stor och sann: Tager han, så giver han. Sorgepost och glädjebud: Prisad vare Herren Gud! (N Bolander: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 381:3-4)

Egna kommentarer och funderingar:

I NT förekommer det grekiska ordet ”klêma” (kvist) endast i Joh 15. I GT förekommer det första gången i 4 Mos 13:23(24).

Frukten på kvisten i Kanaan avsågs ge tro till Guds folk. I ett återställelseperspektiv avses nu frukten på kvisten i Kristus ge tro till utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Om Jesu lärjungar är ett i Honom genom att välkomna varandra, kan utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ tro att Fadern har skickat bort Honom. Jfr Joh 17:21.

Fadern ”lyfter” kvisten som inte bär frukt liksom fikonträdet/berget som inte bar frukt lyftes (med roten Mark 11:20; se också Matt 21:19-21). Här i Joh 15:2 har vi en kontrast jämfört med Matt 21:43, där ”Guds rike” lyfts från dem som inte bär frukt. I Johannes lyfts de som inte bär frukt upp från Honom som är ”Guds rike”. Vad beträffar översättningen av det grekiska ordet ”airô” (lyfta), jämför Joh 19:14b-16a med Egna kommentarer och funderingar.

Det är Fadern, och inte människor, som tar bort de kvistar som inte bär frukt. Gud avgör själv, när stunden för borttagandet är lämplig. Den kristnes uppgift är att göra allt för att hennes medsyskon skall kunna bära frukt. Jfr Luk 13:6-9.

Se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 15:5.

Paulus sade till de troende i Efesos: “Kristus välkomnade (församlingen) av utkallade och ’gav Sig själv till sidan av’/’överlämnade Sig själv’ till förmån för henne, för att Han måtte helga henne, då Han gjort henne ren (med) vattnets bad i/med ett ord, för att Han själv måtte få (församlingen) av utkallade att stå vid sidan av Sig själv, härlig, och ej ha smuts eller rynka eller något av sådana slag, emellertid/utan att hon måtte vara helig och fläckfri.“ (Ef 5:25b-27)

Paulus sade till de troende i Filippi: ”Det här ber jag, för att ert välkomnande må vara utöver ännu ’hellre och hellre’/’ mer och mer’, i/med ytterligare kunskap och varje/all förnimmelse/klokhet.” (Fil 1:9)

Paulus sade till Titus: ”För de rena (är) alla ting rena.” (Tit 1:15a)

Jag skriver till er, små barn, eftersom missarna (av Guds mål) har lämnats (och är lämnade) (i fred) åt er på grund av Hans namn. Jag skriver till er, fäder, eftersom ni har fått (och får) kunskap om Honom från en början. Jag skriver till er, ynglingar, eftersom ni har besegrat (och besegrar) det onda (א,* א). Jag har skrivit till er, små pojkar och flickor, eftersom ni har (och har fått) kunskap om Fadern. Jag har skrivit till er, fäder, eftersom ni har (och har fått) kunskap om Honom från en början. Jag har skrivit till er, ynglingar, eftersom ni är stabila och Guds utsaga stannar i er, och ni har besegrat (och besegrar) den onde. (1 Joh 2:12-14)

Grekiska ord: kathairô (rena) 2 Sam 4:6; Joh 15:2 – Jes 28:27.

klêma (kvist) (NT + ett exempel i GT) 4 Mos 13:23; Joh 15:2 – Joh 15:4-6.

Ytterligare studier:

3 Mos 17:10; Ps 92:14(15); Jer 18:1-6; Matt 3:9-10; 15:13,18-20; 23:25-28; Mark 7:20-23; 11:12-14,21-23; Joh 6:63; 17:17; Apg 15:9; Rom 1:16; 8:28; 11:22; 1 Kor 5:1b,5; Gal 5:22-23; Ef 5:9; Jak 1:18; 1 Petr 1:23; 1 Joh 2:24; Upp 2:5; 3:19; 14:15-20; 15:6.

G.K. Beale "The Old Testament Background of Paul's Reference to 'the Fruit of the Spirit' in Galatians 5:22"; Bulletin for Biblical Research (Spring 2005): 1-38.

Gary W. Derickson "Viticulture and John 15:1-6"; Bibliotheca Sacra 153 (Jan-March 1996): 34-52.

M.A. Kruger "'Tina Karpon', 'Some fruit' in Romans 1:13"; Westminster Theological Journal 49.1 (1987): 167-173.

J.C. de Smidt "A perspective on John 15:1-8"; Neotestamentica 25.2 (1991): 251-272.

Charles R. Smith "The Unfruitful Branches in John 15"; Grace Journal 9.2 (Spring 1968): 3-22.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-04; 2012-01-01; 2014-09-01; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

---

15:4-6 Stanna i Mig, och Jag (stannar) i er. Helt och hållet som kvisten inte förmår föra/frambringa frukt från sig själv, om – alltefter omständigheterna – den ej må stanna i vinrankan, på det här sättet (förmår) inte heller ni, om – alltefter omständigheterna – ni ej må stanna i Mig. Jag är vinrankan, ni (är) kvistarna. Den som stannar i Mig – och Jag i honom – den här för/frambringar mycket frukt, eftersom skilda från Mig förmår ni inte göra ingenting/någonting. Om – alltefter omständigheterna – en viss (person) ej må ha stannat i Mig, har han kastats utanför som kvisten och torkats/förtorkats. Och de/man leder/för den (א,*א) tillsammans (med andra kvistar) och kastar (dem) in i elden, och det bränns.

Ord för ord: 15:4 (29 ord i den grekiska texten) stanna i mig, och-jag i er. helt-och-hållet-som '-en kvist'/kvisten inte förmår frukt föra från sig-själv om-alltefter-omständigheterna ej (den)-må-stanna i '-n vinranka'/vinrankan, på-det-här-sättet inte-heller ni om-alltefter-omständigheterna ej i mig (ni)-må-stanna. 15:5 (25 ord i den grekiska texten) jag (jag)-är '-n vinranka'/vinrankan, ni '-na kvistar'/kvistarna. den stannande i mig och-jag i honom den-här för frukt mycket, eftersom skilda-från mig inte förmår-(ni) göra ingenting. 15:6 (23 ord i den grekiska texten) om-alltefter-omständigheterna ej någon/'en-viss-(person)' må-stanna i mig kastades-(han) utanför som '-en kvist'/kvisten och torkades och (de/man)-leder-tillsammans den och (de/man)-kastar in-i '-en eld'/elden och (det)-bränns.

1883: Förblifven i mig, och jag i eder. Såsom grenen icke kan bära frukt af sig själf, med mindre han förblifver i vinträdet, så icke heller I, med mindre I förblifven i mig. Jag är vinträdet, I ären grenarna; den som förblifver i mig och jag i honom, han bär mycken frukt, ty mig förutan kunnen I intet göra. Om någon icke förblifver i mig, är han utkastad, såsom grenen, och förtorkad, och man samlar dem tillhopa och kastar dem i elden, och de brinna.

1541(1703): Blifwer i mig, och jag i eder; såsom grenen kan icke bära frukt af sig sjelf, med mindre han blifwer i winträt, så kunnen icke heller I, utan I blifwen i mig. Jag är winträt, I ären grenarna; den som blifwer i mig, och jag i honom, han bär mycken frukt; ty mig förutan kunnen I intet göra. Hwilken som icke blifwer i mig, han skall bortkastas, såsom en gren, och förtorkas, och man binder dem samman, och kastar i elden, och de brinna.

LT 1974: Se till att ni lever i mig, och låt mig leva i er. En gren kan ju inte bära frukt, om den är skild från trädet. Inte heller kan ni bära frukt, om ni är skilda från mig. Ja, jag är vinträdet, och ni är grenarna. Om någon lever i mig och jag i honom, så ska han bära rikligt med frukt, för utan mig kan ni inte göra något. Om någon lämnar mig, kastas han bort som en oanvändbar gren, och vissnar och hamnar på sophögen tillsammans med alla de andra och bränns upp.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Lots) kvinna såg emot (Sodom), in i tingen bakom, och hon blev en saltpelare. (1 Mos 19:26, Grekiska GT)

(Förste munskänken sade till Josef:) ”I min sömn var (hela tiden) en vinranka mitt emot mig, men i vinrankan (var det) tre bottnar/rötter. Och då det sköt skott/upp, ’förde det upp’/’kom det fram’ skott (och) 'vindruvas druvklasarna'/vindruvsklasarna (var) mogna.” (1 Mos 40:9b-10, Grekiska GT)

Det kommer att vara en ledare i den som välkomnas (och har välkomnats), då folks ledare har letts/förts tillsammans, Israels stammar tillsammans. (5 Mos 33:5, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “De som helt och hållet lämnar Herren i (‘en plats’/sticket) skall föras till en avslutning. ... De skall vara som en terebint som har ’kastat från’/fällt (och ’kastar från’/fäller) löven och som ’en plats vid sidan av fruktan’/’ett paradis’ som ej har vatten. (Jes 1:28b,30, Grekiska GT)

(Judas sjöng för Herren:) ”Ge oss fred, ty Du har ’gett tillbaka’/utfört alla ting åt oss.” (Jes 26:12b, Grekiska GT)

(Profeten sade om Juda:) "In i’/med en omskärelses röst/ljud fäste/gjorde Herren upp eld emot henne, det stora betrycket emot (henne), hennes grenar blev onyttiga." (Jer 11:16b, Grekiska GT)

(Herren sade till Hesekiel:) ”Kommer de/man att ta trä ut ur (vinrankan) till det att göra ’in i en syssla’/något? … (Som) vinrankans trä i/bland ekskogens trän/träslag, samma (skog) som Jag har gett (och ger)’in i’/till upplösning/bränsle åt elden, på det här sättet har jag gett (och ger) dem som bor (i) Jerusalem.” (Hes 15:3a,6b, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten: "Jag är Den) som 'torkar upp'/'låter ... torka' ett ljusgrönt trä/trästycke och får ett torrt trä/trästycke att skjuta skott. Jag, Herren, har samtalat (och samtalar), och Jag skall göra (det)." (Hes 17:24b, Grekiska GT)

(Herren sade till Israels furstar:) ”Din moder (var) som en vinranka, som en blomma i ett granatäppelträd som är (och har varit) planterat i/vid vatten. Dess frukt och dess skott blev/kom ut ur/av mycket vatten. … Och/men den ’styckades ned’/’bröts itu’ i lidelse. Den slängdes emot jorden/marken, och den heta vinden torkade dess utvalda (frukter). Dess stabila käpp/stam utverkades rättvisa och den torkades. Eld upplöste/förtärde den. Och nu är den (och har den varit) planterad i det ödelagda (området) i ’en jord’/’ett land’ utan vatten. Och eld har kommit ut, ut ur dess utvalda käpp/stam och ätit ner/upp den, och det var/fanns (hela tiden) inte en/någon stabil käpp/stam i den.” (Hes 19:10,12-14, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jordbrukarna torkades/försmäktade ... Vinrankan torkades/förtorkades.” (Joel 1:11a,12a, Grekiska GT)

De som har övertygats (och övertygas) ’på Herren’/’för Herrens skull’ är tillsammans med sanning, och de trofasta skall förbli (i) Honom i välkomnande.” (Salomos Vishet 3:9a)

(Salomo sade:) “Då (vishet) är en, förmår hon alla ting, och då hon stannar/förblir i sig, gör hon alla ting nya.” (Salomos Vishet 7:27a)

(Jesus, Syraks son, sade: “En kvinna som helt och hållet har lämnat sin man) kommer inte att föra/frambringa frukt.” (Syr 23:25)

(Visheten sade:) ”Jag sköt upp som en vinranka (med) fröjdbringande (nåd). Och mina blommor (gav) en frukt av härlighetsglans och rikedom.” (Syr 24:17)

(Jesus, Syraks son, sade: ”Barn,) låt (dig) kallas till sidan av i (den döda kroppen) i/’med hjälp av’ hans andes ’väg ut’/bortgång.” (Syr 38:23b)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade till fariseerna och saddukeerna:) “Varje träd som som ej gör/bär fin frukt skärs/huggs ut och kastas in i eld.” (Matt 3:10b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ni är jordens salt. Men om – alltefter omständigheterna - saltet görs dåraktigt/smaklöst, i/på vilket (sätt) skall det saltas? Det är inte längre stabilt in i något ’om ej’/utom, då det har kastats utanför/utomhus, att trampas ner av människorna.” (Matt 5:13)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Er Fader vet vilka ting ni har behov (av), innan 'av det er begära'/'ni begär' (i riktning mot) Honom.” (Matt 6:8b)

(Jesus sade till de tolv:) "Varje/’var och en’ vem som än kommer att bekänna i/med Mig framför männniskorna, kommer och/också Jag att bekänna i/med honom framför Min Fader, Den (som är) i himlar (P19, א,* א) ." (Matt 10:32)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som har såtts in i törnena, den här är den som hör utsagan och/men tidsålderns bekymmer och rikedomens bedrägeri förkväver utsagan, och han blir utan frukt.” (Matt 13:22)

De kastade de ruttna/dåliga (fiskarna) utanför. (Matt 13:48b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Var två eller tre har letts/förts (och leds/förs) tillsammans in i Mitt namn, där är Jag i deras mitt.” (Matt 18:20)

(Jesus) säger till (fikonträdet): ”O att (א,* א) det ej längre må bli frukt ut ur/av dig in i (den kommande) tidsåldern.” Och omedelbart torkades/förtorkades fikonträdet. (Matt 21:19b)

(Jesus undervisade folket:) ”Hör! Skåda, den som sår kom ut (för) att så. … (En del utsäde) föll emot den klippiga (marken) … och ’på grund av’/eftersom det ej ha/hade en rot, torkade/förtorkade det. … (Andra utsäden) föll in i den fina jorden … och förde/frambringade ’in i’/intill (א,* א) trettio/trettiofalt och ’in i’/intill (א,* א) sextio/sextiofalt och ’in i’/intill (א,* א) hundred/hundrafalt.” (Mark 4:3,5a,6b,8a)

(En ut ur/av folkskaran sade till Jesus:) “Varest/där * (א*) (anden) må ta/bryta ner (min son), bryter han ’i stycken’/samman * (א,* א) och tuggar fradga och kvittrar/gnisslar tänderna och torkas/förtorkas.” (Mark 9:18a)

(Jesus sade till folkskaran: “En del) föll i törnenas mitt, och då törnena hade frambringats/vuxit tillsammans kvävde de bort det.” (Luk 8:7)

(Jesus) 'sade (hela tiden)'/'fortsatte med att berätta' den här liknelsen: “En viss (person) hade (hela tiden) ett fikonträd som var (och hade varit) planterat i hans vingård. Och han kom och sökte frukt i det, och han fann inte. Men/och han talade (vänd) i riktning mot vinodlaren: ’Skåda, tre år från/efter vilken (tid) jag kommer/’har kommit’ och söker/sökt frukt i det här fikonträdet, och jag ’finner inte’/’har inte funnit’. Skär/hugg ut det, (för) att, ’för att vad’/varför ”gör den”/”skall den få göra” och/också jorden overksam/ofruktbar?’ Men då han 'hade svarat'/svarade, säger han till honom: ’Herre, låt (fikonträdet) vara och/också det här året, ända till (den tid) ’vilken som än’/’i vilken’ jag må gräva runt omkring det och kasta/lägga (på) gödsel. Och om det – alltefter omständigheterna – faktiskt må göra/bära frukt in i ’(året) som står i begrepp’/’det framtida (året)’, (fint); men om ej, skall/må du under alla förhållanden ’skära ut’/’hugga ner’ det.’” (Luk 13:6-9)

(Jesus sade:) “Gjordes inte de tio rena? Men var (är) de nio? Fanns de inte som hade återvänt (för) att ge härlighetsglans till Gud, ’om ej’/utom den här, den av annan härkomst?” (Luk 17:17b-18)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den dag Människans Son avslöjas … låt ej den (som är) i/på ett åkerfält vända sig intill, in i tingen bakom. Dra er till minnes Lots kvinna!” (Luk 17:30b,31b-32)

Den andre (slaven) kom och sade: “Herre, skåda ‘din mina’/’dina 100 denarer’. ... (Herren) säger till honom: ” ... onde slav.” ... Och han talade till dem som stod vid sidan av (honom): ”Lyft/ta minan/’de 100 denarerna’ från honom och ge till den som har de ’tio minorna’/’1000 denarerna’.” (Luk 19:20a,22a,24)

(Jesus sade:) “Åt varje/’var och en’ som har skall ges, men från den som ej har skall lyftas/tas och/också vilket/vad han har.” (Luk 19:26b)

Saulus våldförde sig (hela tiden) på (församlingen) av utkallade. ... (Jesus sade till honom:) ”Saulus, Saulus, vad/varför förföljer du Mig?” (Apg 8:3a; 9:4b)

(Paulus sade till männen i Athen:) “I (Gud) lever vi och sätts vi i rörelse och är vi.” (Apg 17:28a)

(Paulus, nationernas apostel, sade:) “Jag skådade enligt/nedåt vägen ett ljus från himlen, över/’mer än’ solens lyster/glans, som hade lyst runt omkring mig och dem som gick/färdades tillsammans med mig.“ ... Och han sade: “Vem är Du, Herre? Och Herren sade: “Jag är Jesus, som Du förföljer.“ (Apg 26:13b,15)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Alla ting blev genom (Utsagan), och skild från Den blev ingenting (P66, א*) som har blivit (och blir). (Joh 1:3)

(Jesus sade till judarna:) ”Den som tuggar Mitt kött och dricker Mitt blod stannar i Mig och Jag i honom.” (Joh 6:56)

(Jesus sade:) ”Amen, amen, säger jag er, om – alltefter omständigheterna – det scharlakansröda brödsädskornet som har fallit in/ner i jorden ej må dö, stannar det ensamt. Men om – alltefter omständigheterna – det må dö, för/frambringar det mycket frukt. Den som är vän med sin själ fördärvar den. Och den som hatar sin själ i den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’ skall vakta den in i ett tidsålderslångt liv.” (Joh 12:24-25)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”I/på den där dagen skall ni få kunskap, att Jag (är) i Min Fader och ni i Mig och Jag i er.” (Joh 14:20)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Varje kvist i Mig som inte för/frambringar frukt, den ’lyfter Han’/’tar (Min Fader) bort’.” (Joh 15:2a)

Hembygdens predikan:

Nu var Kristi liv ett enda offer, därför måste även varje hans efterföljares liv vara ett offer. Är det icke så, så blir han utan frukt, huru mycket han än beder därom, och själv vinnlägger sig därom. Det finns nämligen vissa grundlagar i Kristi rike liksom i de jordiska rikena, och efter dessa måste det gå. Den som skall bära frukt, han måste vara utgiven till ett offer, det är, han måste vara död sin egen ära, sin egen bekvämlighet och sin egen vinning. Han måste likt offerdjuret ligga stilla på altaret, vad man än företager sig med honom. Kan han icke det, så kan han icke heller bära frukt. Synnerligen gäller detta Jesu efterföljare i egentligaste mening, predikanter, församlingsföreståndare och dylika. Begynna de se mer på sin eller sina anhörigas fortkomst och ära än på Kristi, så är deras tid att bära frukt ute. Sedan stå de som avlövade eller förtorkade träd på den plats de innehava. De kunna väl rycka upp sig en och annan gång, liksom man plägar röra om i sädesbingen, men icke är detta att vara utgiven likt kornet i mullen. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 142-143, Fastlagssöndagen, Joh 12:23-33)

Vi må höra huru Rosenius beskriver girighetens fara. Vi anföra orden blott med en och annan förkortning. Han säger: Girigheten uppslukar själar så mycket lättare, som den icke synes ryslig, utan har så vackert sken och så många ursäkter. Vem vill vidkännas girigheten! En kristen, som börjar intagas av denna begärelse, vet det föga. Vare sig han ser på själva begärelsen eller på föremålen därför, så ser han idel oskyldiga saker. ... Då (Kristus) omtalar vad som förkväver ordets goda säd i hjärtan, så nämner han blott världens bekymmer, rikedomens svek och livets vällust, men inga grova synder eller brott, ingen oärlighet, stöld, bedrägeri eller dyl. ... Här kunna vi då lära graden, när en eljest lovlig omsorg om det jordiska icke blott övergått till girighet utan ock medför döden. ... När (detta jordiska) förkväver den goda säden i ditt hjärta, då är det dig till döds.” ... Så långt Rosenius. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 295-297, Första söndagen efter trefaldighet, Luk 12:13-21)

Det vanligaste hindret för mottagandet och fruktbärandet är vad Jesus sade om det säde, som fallit bland törnena: De gå bort och förkvävas av bekymmer och rikedom och livets vällust och bringa intet till mognad. Hjärtat kan icke samtidigt bekymras för ting av olika slag. Fylles det därför av världsbekymmer, vare sig av brist eller av överflöd, så är det icke i stånd att varaktigt bekymras om något andligt och evigt. En sådan själ blir andligen, såsom någon har sagt, som ”martallen på den ödsliga mossen” eller som den redan urbrända och övergivna ”kolmilan”. Hos en sådan själ kunna inga andliga frukter frambringas. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 65, Nyårsdagen, Luk 13:6-9)

O vid detta (Jesu) hjärta, som så älskar, och vid dessa tårar, som rinna, besvär jag dig: kom, ja kom till honom! Och har du kommit, så förbliv hos honom. Du behöver kärlek, du behöver tålamod, du behöver förbarmande. Och ingens kärlek, ingens tålamod och ingens förbarmande är såsom hans. Amen. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 11, Första söndagen i advent, Matt 21:1-9)

En såningsman gick ut till att så sin säd. ... Och somt föll ibland törnena, och törnena växte med upp och förkvävde det. Ordet ”växte med upp” tyckas angiva, att törnerötterna vid såendet voro dolda under jordytan och sedan sköto upp. Man kan nämligen icke förstå, huru en van såningsman kunde låta säden falla i törnbuskarna om dessa varit synliga. Slutligen föll somt i god jord och bar frukt. Men icke heller detta berodde av såningsmannen. Han sådde i hopp. Men att hans hopp uppfylldes, berodde icke av honom utan av den goda jorden. ... (Där) säden såtts ibland törnen ... var allt gott: sädet gott, jorden djup och god, ty endast i sådan jord växer törnet. Såningsmannen sådde därför här viss om god skörd. Och god visade den uppväxande säden sig. Allt var gott. Men – o ett betydelsefullt men! – här kom något till. Törnerötterna hade icke borttagits vid åkerns tillredande, och nu växte törnet med upp och snärjde sig in bland sädesstråna, till dess allt var en enda hopsnärjd massa. Ännu en tid kämpade den goda säden med törnet, men snart tog detta överhand, och allt var förlorat. Jesus, som visste att välja de rätta uttrycken, har här ett betydelsefullt ord: törnet förkvävde eller strypte säden. Den som kväves eller strypes hindras att andas. Det vill säga: det andliga livet får icke längre livsluft för det sammantryckande eller kvävande. Och vi lämnas icke i okunnighet om vad detta är. Det är, säger Jesus, bekymmer och rikedom och livets vällust. Och må vi härvid betänka, att det är Kristus som talar. Han känner oss och våra faror. Bekymmer, nämligen för vad vi skola äta och dricka. ... Ett annat kvävande törne är rikedomen och livets vällust. Nu äntligen skall jag bliva lycklig och kvitt bekymmer, menar den som börjar bli rik. Men detta är misstag, såsom de kunna intyga som samlat och blivit rika. Skälet är, att människoandens behov och rikedomen höra till olika områden: det förra till den andliga världen, rikedomen åter till den materiella. Skillnaden mellan dessa områden är kanske ännu större än t. ex. mellan människovärlden och djurriket. Lika litet därför som en människas behov tillfredsställes med vad djuret behöver, lika litet tillfredsställes människoanden med de jordiska tingen. Men om rikedomen och vad övrigt jorden bjuder icke kan tillfredsställa andens behov, så kan det dock kväva och döda den. Såsom Jesus här säger om det bland törnet sådda: De gå bort och förkvävas av rikedom och livets vällust och bringa intet till mognad. Intet till mognad, intet i ladan! ... Så hava törnena tagit överhanden och himmelrikets säde förkvävts. Gud hjälpe oss, att detta icke må sannas på någon av oss! (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 115,119-121, Söndagen sexagesima, Luk 8:4-15)

Nära uppfylld av väderkvarnar är den öländska sandåsen. Men vilken gåta! Ehuru vinden strök fram ganska hård, stodo somligas vingar stilla, under det de andras snodde häftigt omkring. Ännu olösligare blev gåtan då just några av de mindre och lättaste kvarnarna stodo stilla, under det större och tyngre rörde sig. Gåtan löstes äntligen. Det var en järnkedja som band en av vingarna. Så var förhållandet med alla de stillastående kvarnarna, blott med den skillnaden att kedjan hos somliga var fästad omedelbart vid jorden och hos andra vid en tung sten, liggande på marken. Byggda till att röra sig, närhelst vinden blåste, fingo dessa kvarnar icke göra det för kedjans skull. Här äro målade för våra ögon tvenne olika förhållanden i Kristi rike, särskilt i andliga besökelsetider. Genast i början komma somliga själar i rörelse ... till verksamhet för Herren. Andra åter bliva, om icke oberörda, dock orörliga, ja, någon gång ännu stummare än de varit förut, trots det att de påverkas av samme helge andes nådevind som de förra. Vad kan här vara orsaken? Du vet det väl, du, som icke kommer i någon rörelse. Liksom varje kvarn här var byggd för att till gagn vrida omkring sina vingar för vinden, så blev du en gång född på nytt för att i anden och genom anden flitigt röra dig i bekännelse, bön, lovsång och yttre kärleksbevisning. Men mitt under det de övriga troende komma i rörelse, förblir du tyst och stum. Det kan väl rycka till litet även i dig, liksom vinden ryckte i även den stillastående kvarnens vingar. Dock kommer du icke likt de andra i rörelse, ty – du är bunden av något. ... Hos somliga är det nästan ett tvingande begär att få mer av jordiskt gott. ... Du ursäktar dig med att det där förhållandet icke egentligen är synd. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Pilgrims tillfälliga betraktelser s 59-60; Kvarnvingen och kedjan eller ”Vad är det som binder din ande?”)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Det är förvånansvärt hur många kristna som fått för sig att detta med att bära frukt betyder att man vinner många människor för Kristus. Evangelisation är visserligen en oerhört viktig del av den kristnes kallelse. Men om vi jämför Skrift med Skrift, så finner vi att druvorna i Guds vingård var rättfärdighet och rättvisa, medan Andens frukt i Nya testamentet är Kristus-likhet. Se Jesaja 5; Galaterbrevet 5:22-23 och Kolosserbrevet 1:10. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 235 i kommentar till Joh 15:5)

I den nya skulpturen Livets träd (i Växjö domkyrka) får vi tolka vinklasarna i motsats till den förbjudna frukten i Paradisets trädgård. (Gunnar Weman "Tal vid Växjö domkyrkas återinvigning den 8 juni 1995" s 26; Växjö Stifts Hembygdskalender 1995/96)

(Jesus) säger att han är vinträdet, roten, stammen och grenarna. Samtidigt är de troende grenarna. ... Om det skulle finnas dåliga grenar i detta vinträd, så betyder inte detta att själva trädet är dåligt. (Studiebibeln II:661)

Nu kryper jag ner i min sköna säng Det är skönt att somna Du är här Gud Du är när mej som mina lakan Du omsluter mej på alla sidor ... Det är skönt att veta. (Margareta Melin "Jag vill tala med Gud" s 15)

J Foster har antytt att Polykarpos, biskop i Smyrna i det tidiga 100-talet och en lärjunge till Johannes (enligt Irenaeus …) fick sitt namn i ljuset av utmaningen i dessa versar. Han var en lärjunge som bar mycket frukt. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 661)

På ett träd kunna finnas torra grenar som sitta kvar. Samtidigt sitta kanske avbrutna kvistar i vas med prunkande blom. Intetdera slaget kommer att bära frukt. De torra äro en bild av människor i yttre kyrkogemenskap men utan inre livsgemenskap med Herren. De avbrutna, blommande kvistarna påminna om de individualistiska människor som vilja vara ”kristna på egen hand” utan gemenskap med Herren i hans församling. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 282 i kommentar till Joh 15:1-9)

(Körsbärs)trädet blev en vän och förtrogen för både Mäster Samuel och hans kära. I sin stora galenskap vandrade folkskolläraren dit redan i februari för att beskära grenarna, en stympning till hjälp och kraft, ty han trodde sig finna att trädet dignade och bröts ner av sin fruktsamhet: det var tacken när det lät livet råda. Han vankade hem den långa vägen med grenarna i famnen, ömt burna som skogens arma, förhungrade barn, en sällsam uppenbarelse som alltid. ... Han kom hem och visade upp sin börda med sirligt allvar, och familjen samsades sedan om att placera kvistarna i vatten, i vaser, kastruller och höganäskrus, tills miraklet inträffade en vintermörk natt och kvistarna slog ut i förtid av stugvärmen, kroppsvärmen, och där över kärlen stod nu vita moln av sommarblom, medan senvinterns solnedgång lyste röd över frostiga rutor. ... Men de blommade flyktigt och vissnade länge, dessa förtidiga blommor i Mäster Samuels hem. Och Elin grät när Cecilia kastade grenarna på sopbacken, och Rebecka plockade tegula, skrumpnade kronblad från trasmattan och såg dem med förundran i sin hand: så gåtfull denna skönhet, som inte bar liv och frukt! (Sven Delblanc "Samuels döttrar" s 8-9; början av 1920-talet)

ca 1900 - ca 1800

Min (pjäs) Erik XIV räddades och De Wahl slog sig igenom. Stormarne ha rasat, rensat luften och gifvit lugn. ... (De Wahl) är nu utnämnd till en stor karakterskådespelare, och är det! Men vi skulle gå igenom en helsosam skräckmånad, då allt gammalt agg mot mig uppsamlades i en Dacke-figur som hette Paul, ett ris som kastades på elden sedan det tjenat! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 234-235; brev 3 dec 1899 till Nils Andersson; Adolf Paul påtalade i en artikel "Strindbergska anakronismer" i Nya pressen 29 okt 1899 vissa historiska och kronologiska felaktigheter i pjäsen Gustav Vasa.)

Religionen vill åstadkomma sympati och gemensamhet mellan människorna med avseende på deras djupaste aningar om mänsklig bestämmelse. . . . På sympatiens väckande och utbredande i vidare och vidare kretsar beror människosläktets framtid. Mer träffande och, man kan säga, skönare och konstnärligare har denna känslas väsen aldrig blivit uttryckt än i Jesu liknelse om vinträdet och dess grenar. (Viktor Rydberg "Konstnären och konstverket" s 55)

Mina vänner (?) hålla undan tidningar för mig, ty de hålla mer på (Björnstjerne) Björnson än på mig. ... Du sade sant, vän, jag har inga vänner! Får väl lefva ändå! Att ha gjort den nytta jag gjort och vid så unga år bli bortkastad som en utsliten qvast! Man vill gå förbi mig om man kan! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 402; brev 17 dec 1884 till Isidor Kjellberg)

Inte såg du om mina törnrosor blommade? På Kymendö? Blef det någon frukt på träden? Några bär? (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884 s 318; brev 5 sept 1884 till brodern Axel Strindberg)

(Kusin Kristofer) går åter in i kavaljersflygeln, tänder brasan och gömmer uniformen. Åter slår han sig ner i spiselvrån, och för var dag blir han alltmer ruggig och grå. Han dör så småningom, som gamla örnar bruka göra i fångenskap. Han är ingen fånge längre, men han bryr sig inte om att begagna sin frihet. Rymden står honom öppen. Slagfälten, äran, livet vänta honom. Men han har inte mer kraft att breda ut sina vingar till flykt. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 211; Kusin Kristofer)

ca 1800 - ca 1500

Hela mitt hjärta längtar efter att veta var det sanna goda finns för att följa det. Ingenting är för dyrt för mig när det gäller evigheten. Jag avundas de människor som fick trons gåva och som trots detta inte alls bryr sig om att leva efter den. De gör ett så dåligt bruk av en nåd som jag tror att jag skulle utnyttjat långt bättre. (Blaise Pascal "Tankar" s 73)

Vår vördade (biskop) Johannes Matthiae (som arbetade för en försoning mellan luterska och reformerta kyrkan) ... är ohjälpligt snärjd i frestarens garn", sade (kyrkoherde) Suenonius med djup röst. "De 'Olivekvistar' (religiös tidskrift) han utstrött i församlingen äro vordna till trätofrön, till ett ogräs ibland vete. ... Vi skola avskära vinträdets torkade grenar, vi skola upprycka ogräset och bränna det i eld. (Viktor Rydberg "Fribytaren på Östersjön I" s 50-51)

Bassanio (till köpmannen Antonio i Venedig): Gratiano kan tala ändlösa mängder om ingenting, mer än någon annan i Venedig. Och det förnuftiga han har att komma med är som två vetekorn gömda i två skäppor agnar: man söker hela dagen innan man finner dem - och när man har dem är de inte värda besväret. (William Shakespeare "Köpmannen i Venedig" s 535-536)

En god drufwa på winträdet äter sig icke sjelf, ej heller äter hon oss, utan tillåter oss att äta sig, är allenast till nytta, men ingen till skada. ... Gif mig en rock, gif mig att äta, gif mig att dricka, besök mig i min sjukdom, trösta mig emot mina synder; detta kan hjelpa mig. (Martin Luther Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen, s 133 i kommentar till Matt 7:15-23)

Det är hugneligt, att (Paulus) så talar om de Christnas död och aflidande och kallar det, att warda inplanterad o.s.w., för att wisa, att de christnas död och lidande här på jorden icke är någon död eller någonting skadligt eller förderfligt, utan är en lifsplantering, i det att wi, genom uppståndelsen alldeles förlossade både ifrån död och synd, skola ewinnerligen lefwa. Ty hwad som planteras, det planteras icke till död och förderf, utan till ... något godt, att det derefter skall uppwäxa och bära frukt. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 120 i kommentar till Rom 6:3-11)

De fria andar, som gå såsom rätta christna och kunna tala wäl om Christus, men äro wårdslösa i sina gerningar och icke se, huru de alldeles inte wårda sig om sin nästa, (dessa) hjelpa icke de torftiga, straffa icke de onda, utan låta allt gå såsom det går och bära ingen trons frukt, så att det sanna Guds ord hos dem (är) förqwäfwes, likasom säden ibland törnena, såsom Christus säger. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 153 i kommentar till Rom 12:6-16)

Fastän Gud så wänligt leker med (Sitt folk), som en fader med sina barn, slår Han dock med döden sedermera så förfärligt ned ibland dem, emedan de wille missbruka nåden och icke bära några trosfrukter, utan högmodas och hoppas derpå, att de woro Guds folk, Abrahams barn, omskurna och hade ensamt åt sig Christus utlofwad, hwarföre Guds rike och nåd wisst icke kunde gå dem förbi. ... Låtom oss spegla oss i dem och uti deras exempel se en warnagel, så att wi betänka, att om wi berömmer oss af Christus, syndernas förlåtelse och Guds nåd, så böra wi ock tillse, huru wi må blifwa derwid och icke åter förlora, hwad wi hafwa undfått och således falla i Guds straff och fördömmelse. Ty wi hafwa ännu icke kommit alldeles igenom och ditöfwer, der wi skola wara, utan wi gå ännu på wägen, der wi alltid måste fortsätta den påbegynta striden emot alla faror och hinder, som möta oss. Wår förlossning är wisserligen påbegynt, men icke ännu på oss alldeles fullbordad. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 400 i kommentar till 1 Kor 10:6-13)

ca 1500 och tiden dessförinnan

Det påfliga utlåtandet (om tempelordens upphäfvande) afgafs i maj 1312. Tio månader därefter afslöts detta sorgespel i Paris med en gripande scen. Ordensstormästaren Jakob de Molay och fyra andra höge tempelherrar hade slutligen blifvit dömda af den påfliga kommissionen därstädes. Domen ansågs mild; den lydde på lifstids fängelse. Den skulle offentligen och högtidligt förkunnas öfver de dömde framför Notredamekyrkan på ön i Seinefloden, i folkets närvaro. En mängd åhörare hade samlats, och de fem tempelherrarne framfördes. När domen var uppläst, begärde stormästaren de Molay att få säga några ord, och han förklarade med hög röst, att tempelorden och han voro oskyldiga, han återkallade de bekännelser, som blifvit honom afpinade och som blifvit offentliggjorda som hans. Därefter uppträdde en annan tempelherre, Veit d'Auvergne, och förklarade likaledes de anklagelser, som gjorts mot orden för lögner och sina aftvungna bekännelser för ogiltiga. Sådana förklaringar efter fastställd dom belades af lagen med dödsstraff. Konung Filip och hans råd dömde också omedelbart därefter Jakob de Molay och Veit d'Auvergne till att lefvande brännas. Domen verkställdes följande dag på särskildt grymt sätt: de båda tempelherrarne stektes till döds på sakta eld. När Molay besteg bålet, skulle han hafva utropat, att han förtjänte döden, därför att han af fruktan för plågor och för att rädda sitt lif ljugit på sitt eget brödraskap. Det berättas vidare, att han på bålet kallade påfven och konungen att snart infinna sig inför Guds domstol. Konung Filip dog följande år; likaså påfven Clemens V, och detta betraktades allmänt som en gudsdom. . . . . Det funnos de, som trodde på en förnyad gudsdom, en historisk Nemesis, då Filip den skönes ättling, den olycklige Ludvig den XVI, med gemål och son inspärrades som fånge i "le Temple", det gamla tempelordenshuset i Paris, som Filip gjorde till kronans egendom. . . . Först i våra dagar (år 1888) hafva röster börjat höja sig för den åsikt, att tempelorden dock var skyldig till flere af de svåraste anklagelserna, som riktades mot densamma. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 291-293; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Vad då, säger du, om jag då inte kan göra barmhärtighetens gärningar? Men du har ”en bägare med kallt vatten” (Matt 10:42), hur fattig du än är. Men du har ”två skärvar” (Matt 12:42), i vilken fattigdom du än är. Men du har fötter, så du kan besöka den sjuke, så du kan gå in i ett fängelse. Ty det finns ingen ursäkt, nej, ingen för den som inte gör barmhärtighetens gärningar. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:509)

Vi antaga, att tilldragelsen äger rum i slutet af det första eller början af det andra århundradet. . . . Samlingsplatsen är . . . en sal i ett enskildt hus. . . . Gudstjänsten, som nu hölls i denna enkla sal, hade undervisning och uppbyggelse till ändamål. . . . När alla förberedelserna (för nattvarden) voro träffade, framträdde en församlingstjänare och sade: upphöjen edra hjärtan till Gud! Församlingen svarade: till Herren upphöja vi våra hjärtan! Församlingstjänaren helgade därefter vinet, i det han upplyfte däröfver sina händer och sade: "Fader vår! Vi tacka dig för att du genom din tjänare Jesus har lärt oss känna din tjänare Davids heliga vinträd! Dig vare ära genom alla tidehvarf!" (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 208,210,215; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Emedan Guds Son alltid är en och densamme, ger Han till dem som tror på Honom en brunn av vatten (som springer upp) till evigt liv, men Han låter det ofruktbara fikonträdet omedelbart torka upp; och under Noas dagar påförde Han rättvist översvämningen med syfte att avskaffa den högst avskyvärda människoras som då fanns, som inte kunde bära frukt åt Gud ... men (att på samma gång) Han måtte bevara urtypen, Adams danande. Och det var Han som, under Lots dagar, lät eld och svavel regna från himlen på Sodom och Gomorra, ”ett exempel på Guds rättfärdiga dom”, så att alla må veta, ”att varje träd som inte bär god frukt skall huggas ner och kastas i elden”. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 516)

(En del) skall räknas till de otrogna. Andra erkänner inte den helige Andes gåvor och avvisar den profetiska nådegåvan genom vilken människan vattnas och får gudslivet som frukt. Det är om dem som Jesaja sade: ”De skall bli som en terebint vars löv fallit och som en trädgård utan vatten" (Jes 1:30). Sådana är onyttiga för Gud när de inte kan bära frukt. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 77)

Alla människor, säger den kejserlige skriftställaren (stoikern Markus Aurelius i sina skrifna självbetraktelser), utan att känna, att aposteln Paulus och andra af nya testamentets författare haft samma tanke - alla människor bilda en enda lekamen, och den som säger sig lös frän en enda af sina medmänniskor, han skiljer sig själf som en avhuggen lem frän mänsklighetens stam. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 175; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Såväl från första som från andra århundradet efter Kristus har man vittnesbörd om att vägen till essen-samhället vid Engaddi (fem svenska mil från Jerusalem och icke långt från Döda hafvet) vandrades af talrike pilgrimer, som önskade stanna där för hela sitt lif. . . . Hade en essen hårdt förbrutit sig mot förbundets stadgar, så var man berättigad att utesluta honom ur sekten. Men en sådan åtgärd var ej heller en lätt sak. Stadgarne kräfde, att domstolen i sådant fall skulle bestå af minst hundra ledamöter, och så långt möjligt var fick nåd gå framför rätt, när icke essenförbundets anseende och dess fredliga sammanlefnad ställdes därigenom på prov. En utstötning ur essenförbundet gällde lika med dödsstraff och kallades så. Också berättas, att en utstött essen liknade en gren, som afhuggits från sitt träd. Det lugn, hvari han ditintills lefvat och hvarifrån han nu var bannlyst, de vanor, som i förbundet blifvit hans andra natur, men som han i sammanlefnad med icke-essener ej kunde följa, de förpliktelser han iklädt sig och som oroade hans samvete, äfven sedan han blifvit löst från dem, gjorde, att det sällan dröjde länge, innan han tvinade bort och dog, såvida icke, hvilket också kunde hända, en essenbroder, som lärt känna hans elände, kom till honom och förde honom tillbaka till hans fristad. Detta lät sig under vissa villkor göra, och barmhärtigheten sökte göra dessa villkor gällande, när helst det kunde ske. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 93,100-101; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Ovanför ingången till det heliga (i templet) hängde den där symbolen för Israel, en jättelik vinranka av rent guld, och gjord av offergåvor – varje druvklase hade en människas höjd. (Alfred Edersheim “The Temple” s 58)

Den relation i vilken Gud presenterade Sig för Sitt folk som deras Fader skulle ge särskild styrka och helighet åt det band som knöt samman jordiska föräldrar med deras avkomma. ... Det sades att den som inte hade något barn var lik en död. (Alfred Edersheim “Jewish Social Life” s 98)

Att dö innan femtio år förflutit var att skäras av. ... För tidig död liknades vid omogen frukt som föll ned eller vid utsläckandet av ett ljus. Att gå bort utan att ha en son var att dö, annars var det att somna. (Alfred Edersheim “Jewish Social Life” s 165)

Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Vad kan vi svaga människor göra? Han har ju sagt det, Herren: "Utan mig kan ni ingenting göra." Så vi kan bara be: Förlåt oss Herre för de skrumpna små frukter, som vi bär fram. (Rose-Marie Johansson "Inget kan Du utan Gud!"; Jönköpings-Posten den 8 juni 1990)

I vinträdet är vi grenar, friska eller halvt vissna, ditplanterade för att nytta göra, hjälpa andra som inte kan gå eller har svårt för att höra. (Ulla-Britt Sundvall "Grenar i vinträdet"; dikt skriven den 5 juni 1988)

Det är ett axiom i det andliga livet, att vi står inte stilla. Antingen växer vi till i nåd och kärlek, trettio, sextio eller hundrafalt och bär fram en riklig skörd, eller också förvissnar vi i likgiltighet och ljumhet och dör till slut. (Gabriel Moran "Har Du öron - så hör!"; Jönköpings-Posten den 11 februari 1977)

Bara som gren i Kristusträdet = Kyrkan går det att leva i ansvar inför den kallelse som den Helige Ande förmedlar. (Günther Liebisch "Tungor såsom av eld"; Jönköpings-Posten den 4 juni 1976)

(Aron och Emia) satt tysta ett slag. "Och Linnea tröt", sa (Aron). ... "Så är hon frånkvistad, så har hon lämnat livets gren och stam. För så sa min mor när nån dött. Och hon talte om vården, det ljus som omger varje människa och utsläckes i dödens stund. ... Ibland, Emia, ser jag dödens rike som torr, sprucken lera och mitt i leran står en buske utan blad och skugga. En enda buske så långt blicken når." (Gunnar E. Sandgren "Tabors berg" s 85)

Det är denna frukt (som omtalas i Gal 5:22-23) som grenarna är bestämda att bära. Dr (David) Hedegård sade till oss elever på Missionsskolan (i Kortebo, Jönköping) vid ett tillfälle: "Det är fråga om druvor eller eld." (Aldor Josefsson "Vinträdet och grenarna"; kommentar till Joh 15:4-6; Jönköpings-Posten den 12 juni 1965)

Biskop Malmeström uttalade vid den avslutande högmässan och visitationsstämman i går förmiddag (år 1956) i Åkers kyrka, som för övrigt var nära nog fullsatt, sin belåtenhet över det kyrkliga arbete som nedlägges av Åkers och Kävsjö församlingar och som han hoppades skulle bära riklig frukt. (Rune Storck "Biskopsvisitationen i Åker blev stora vackra högtider" s 61)

ca 1950 och tiden dessförinnan

Johannes (Hansson) har odlat upp Västragärde. De som var gamla i min ungdom berättade om en ljungbeväxt kulle. När man ser alla stenmurarna vid åkrarna förstår man vilket oerhört arbete han gjort. ... Johannes var mycket intresserad av träd. I trädgården finns olika slags fruktträd, t.ex. körsbärsträd, klarbärsbuskar, plommonträd, päronträd och äppelträd. ... Min far köpte sedan Västragärde. ... (Han) högg ned en halvdöd enbuske vid köksfarstun. Johannes, som tyckte mycket om träd, blev förargad och tyckte det hade varit bättre om far hade kastat ut krukväxterna i fönstret. (Märta Claessson "Minnen från Åker" s 105)

Skillingaryds godtemplare hålla ordinarie möten i lokalen söndagarne den 22 och 29 april samt den 6 och 13 maj kl. 5 e.m. De medlemmar som utan giltigt förfall uteblifva vid dessa möten uteslutas från logen och orden. (Jönköpings-Posten 1906-04-21 "Frånvaro utan giltigt förfall leder till uteslutning")

Pastor (Karl) Palmberg ville gärna i umgänge med människor göra dem förlägna. Flera gånger blev jag kallad att tala vid missionsmöten i Månsarps kyrka. Vid ett sådant tilfälle blevo pastor Palmberg och jag jämte flera andra inbjudna till kyrkvärden Lindqvists gästfria hem. Bland andra var där en nyinflyttad fru C-t, som av Lindqvist blev presenterad både för församlingens pastor och för mig. Palmberg riktade sina ögon mot den unga frun och stod där framför henne i hela sin värdighet. Och så sade han: " ... Jag har ju skrivit in makarna C-t i kyrkboken, men vi ha inte sett varandra förr. Välkomna till Tabergs samhälle såväl som till socknen!" "Tack!" sade den milda och så vackert blyga frun. Så återtog (Palmberg): "Är frun verkligen så snäll invärtes, som hon utvärtes ser ut att vara?" Frun rodnade, och det kan man göra för mindre än så: "Jag måste bedja pastorn få slippa att svara på den frågan. Är det så att min man och jag komma att stanna här i Taberg, visar det sig väl med tiden hurudan jag är." Den som frågat, frågade inte om igen utan bet sig i underläppen, som hans sed var vid dylika tillfällen. Så gick han en lov på golvet, begrundande det svar han fått. Det var tydligt att den unga frun vunnit aktning både hos (Palmberg) och övriga, som voro närvarande. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 122-123)

Första gången jag satte min fot i Liljeholmens trädgård (på öster i Jönköping) var under skoltiden (omkring år 1890). Gamle hovrättskommissarie Westberg arrenderade då huvudbyggnaden och trädgården. Det var en solig eftermiddag i slutet av september. Efter skolans slut kl. 4 voro vi på hemväg, vi österpojkar, och hela gatan genljöd av våra trätofflor. Som vanligt, när vi kommo mittför Liljeholmens trädgård, måste vi ta en överblick av den förbjudna härligheten, och där stodo vi med näsorna mellan staketspjälorna. Inne i trädgården gick kommissarien och mönstrade sin fruktskörd. Det grå helskägget lyste vitt i solen, och han myste, då han betraktade de dignande träden. Kommissarien var ej god att råka ut för, om han fann obehöriga i sitt paradis, och vi hade vederbörlig respekt för den gamle mannen, eller åtminstone för hans bastanta käpp. Men i dag såg farbror Westberg snäll ut, och vi avlossade på måfå: "Får vi hjälpa till att plocka äpplen?" Westberg tittade på de höga träden och fick tydligen en idé, ty han kom fram till staketet och sa', medan han pekade på mej: "Kan du klättra, får du hjälpa mig att plocka äpplen." Det var just ingen modig pojke, som gick mot porten. Kanske låg det något annat under den där vänligheten. Snart satt jag emellertid i ett högt äppelträd med en korg bredvid mig. Men jag glömde nästan att plocka för utsiktens skull. Där låg österut Zimmergrens, Söderströms, "Enhörningens", Tjäders samt slutligen Sahlströms. I söder kärret och kyrkogården, i väster Rosenberg och skolan och i norr den blånande, vida Vättern. Det var en stolt parvel, som den kvällen kom hem till mor. I famnen bar jag en påse, full av röda granna äpplen, som den goda kommissarien begåvat mig med. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 19-20)

Genom (Guds) kraft, bevaras vi genom tron till Salighet ej genom vår kraft. Alenast vi blifva grenar i stammen, Så veta ju vi att grenarne erhålla vextkraften från stammen. (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagböcker - En smålänning berättar sitt liv" s 95; brev 29 maj 1888 från brodern Johan)

Den 16 juni (1878). Trefaldighetssöndag. I dag har jag varit i Kyrkan (i Skärstad) och Beskov har prädikat om Winträdet och grenarne. (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagböcker - En smålandsbonde berättar sitt liv" s 21)

Jönköpings Missionsförening höll i weckans twenne första dagar ett qwartalsmöte. . . . I tisdags började kolportören Wigoff de andliga föredragen, tagande till text 1. Tim. 1:15, 16 och 17 v. Sedan i följande ordning, talade; pastor Sandberg öfwer Ef. 43:21, 22 o 25 v.; pastor Sandblad öfwer Ps. 42:6 v.; pastor Edmark öfwer Luk. 12:32; kolportör Toll öfwer Joh. 15: 1 och 4 v.; kolp. Malm öfwer Luk. 2:25 o. f.; hwarefter kolp. Sw. Johansson höll föredrag öfwer Ebr. 10:35 o. f. och afslutade det wälsignelserika mötet. (Jönköpings-Posten 1875-01-02 "Andliga föredrag öfwer Joh 15:1,4 med flera texter")

Samtalet kom in på Herrens ord till Israel genom profeten Osea: "På mig skall man finna din frukt." På grund av de orden påstod (f. löjtnanten Karl August) Klingspor (i Hjorted 3 mil söder om Västervik), att en kristens frukt äro att finna hos Kristus och inte hos den kristne själv. ... Trots den vördnad jag hyste för Klingspor och andra närvarande, måste jag med all kraft sätta mig emot ett så orimligt påstående. ... Icke sitter ett träds frukter på stammen utan på grenen. ... Denna (deras) uppfattning var fröet till den lära, som sedan tydligare utvecklades inom Nordöstra Smålands missionsförening. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 60-61; Palmbergs egna anteckningar 1865-66)

Huvudsaken är arbete, flit och ordning. Till arbete är människan född, var och en i sin stad, på sitt sätt, efter sitt yrke. "Den som icke vill arbeta, han skall icke heller äta", heter det, det vill säga han skall ej heller leva, han är en förruttnad ledamot i den mänskliga samhällskroppen, han är en onyttig börda på Guds jord. . . . Gud ska föda dig, säger du. Ja, visserligen: men i ditt anletes svett skall han föda dig. (Esaias Tegnér "Tal vid kyrkoinvigning i Gårdsby den 25 juni 1837" s 54-55,60)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1990

Igår ... beskar jag vår vinranka. Först när jag var mitt uppe i klippandet insåg jag vad jag höll på med. För mig är vinrankan en hoppets stock. En dag ska den växa ända in i himmelriket och alla vi som skildes från varandra ska återförenas i dess skugga. Jag stöder detta hopp mot profeten Sakarjas vackra framtidsvision: "Den dagen, säger Herren Sebaot, skall ni bjuda varandra till fest under vinrankor och fikonträd." (Sak 3:10) Men ska den växa måste man tukta den, och det gör man med fördel när det är kallt. Årets sista dag var ganska kall. Jag gick hårt åt grenverket, klippte i vrede över det meningslösa, förstörande, irreparabla. De obarmhärtiga klippen fick bli mitt sätt att ropa "nej" och "stopp" och "varför". Snart låg en stor hög av protester på backen. Av den gjorde jag en brasa. Jag föreställde mig att röken var alla våra böner, tårar och skrik, alla kvävda skrik och alla böner som dränktes i vågen. Alla som inte hann be eller inte visste att man kunde det. Jag såg hur de steg mot himlen som en pelare. En rökstod om dagen. Sedan stod jag vid uthuset och petade i elden med en kratta. För vad gör man? Någonting måste man göra när man ingenting kan göra. Sen den dagen upptäckte jag två domherrar vid fågelbordet. Vi har inte sett dem på länge och trodde att de hade övergett oss, men nu satt de där igen som lysande klot i allt det mörka, och jag fick för mig att de var sändebud från en annan värld. (Martin Lönnebo-Tomas Sjödin "Väder, vind och livets allvar" s 85-86; brev från Tomas till Martin den 3 jan 2005)

Jfr ”Jesus sade: ’Se såningsmannen gick ut. Han fyllde sin hand. Han kastade. Några föll då på vägen. Fåglarna kom. De plockade dem. Några föll på klippan, och de slog inte rot i marken och skickade inte ax mot himlen. Och några föll bland törnen. de förkvävde fröet, och masken förtärde dem. Och några föll på den goda jorden, och den gav god frukt upp till himlen. Den bar sextiofalt och hudratjugofalt.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 49; Thomasevangeliet log. 9)

Jfr ”Lärjungarna sade till Jesus: ’Säg oss, vad himmelriket liknar.’ Han sade till dem: ’Det liknar ett senapskorn. Det är litet i jämförelse med alla frön. Men när det faller på marken, som odlas, utsänder den en stor gren och den blir ett skydd för himlens fåglar.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 55; Thomasevangeliet log. 20)

Jfr ”(Jesu) lärjungar sade till honom: ’Vem är du, som säger detta till oss?’ ’Av vad jag säger er, fattar ni inte, vem jag är, utan ni har blivit såsom judarna, ty de älskar trädet, de hatar dess frukt, och de älskar frukten, de hatar trädet.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 65; Thomasevangeliet log. 42)

Enligt traditionen var Lasaros från Betania Cyperns förste biskop. Sedan Jesus uppväckt honom från de döda beslöt översteprästerna att döda honom. Tillsammans med Marta och Maria flydde han då till Cypern och landsteg vid Kition strax söder om nuvarande (år 2003) Larnaca. På väg till staden gick han in till en kvinna, som ägde en vingård, och bad om några druvor för att stilla sin hunger och törst. När hon nekade honom detta, förbannade han vingården, som blev en ofruktbar saltsjö. Den finns fortfarande kvar söder om Larnaca och den fromme cyprioten är angelägen om att framhålla att man funnit förstenade vinstockar där. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 145)

För många av oss har tron varit tvådemensionell, något man betraktar på avstånd och sedan går bort ifrån. Man kan vara med om fantastiska gudstjänster och möten som verkligen berör, men när man går därifrån så lämnar man det bakom sig. Tron och Gud är som en film man tittar på, den kan både beröra och engagera, men det är inget jag själv är en del av. Genom den heliga Anden ändras hela bilden så att tron blir själva det rum som jag lever och finns i. Det spelar ingen roll om det är gudstjänst eller vardag. Var jag än rör mig, rör jag mig i trons rum. Anden gör också tron tredimensionell. Det betyder att Gud är närvarande i alla livssammanhang genom Anden. Framför allt leder Anden oss till en djupare gemenskap med Jesus. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 50-51)

Gud är inte en sak i universum som det gäller att tro på utan en relation som väntar på en människas goda vilja. På detta sätt blir kristen tro inte en religion bland alla andra utan ett stort och stötande anspråk på att kunna erbjuda en relation med den Gud som alla religioner söker och mer eller mindre försöker att skönja konturerna av. Kristen tro talar inte i första hand om mysteriet Gud, utan erbjuder varje människa att komma nära Gud, att bli intim med den ende Guden. (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 112)

Att berövas de troner vi med stor möda bestigit väcker instinktivt ett motstånd inom oss. ... Vi vill så gärna unna vårt eget namn en flik av äran, helst lite mer än vi gjort oss förtjänta av. Dag Hammarsköld skriver: ”Gud ger oss ibland äran för sitt verk. Eller behåller den i sin ensamhet. Åt våra krumsprång på scenen ler han ironiskt – så länge vi ej fuskar med vikterna.” Det är när vi faller för frestelsen att lysa ikapp med Gud, som han måste ingripa. (Peter Halldorf ”Dårarnas längtan” s 153)

ca 1990 - ca 1975

Det var 1987. ... Innerligheten (i sångerna), bland mycket annat, var borta. För publiken måste det ha varit som att gå genom en övergiven fruktträdgård och över dött gräs. ... Under min musikaliska vandring hade jag stött på alltför många splittrande faktorer och hamnat i en djungel av slingerväxter. Jag hade följt inarbetade rutiner, men de fungerade inte längre. Fönstren hade varit igenspikade i åratal och var täckta med spindelväv, och jag visste om det. ... De föregående tio åren hade gjort mig ganska urlakad och professionellt nedsliten. ... Det är trevligt att bli betraktad som en legend, och folk betalar gärna för att se en sån, men för de flesta räcker det med en gång. Man måste bjuda på den äkta varan, inte slösa bort sin egen och alla andras tid. ... Vägen hade blivit smalare. ... Jag hade inte försvunnit ännu. Jag dröjde mig kvar på trottoaren. ... Jag kände mig färdig, ett tomt utbränt vrak. ... Allt som funnits i början hade försvunnit och skrumpnat ihop. ... Allt var sönderslaget. Mina egna sånger hade blivit främlingar för mig. ... Det var inte längre min stund i historien. (Bob Dylan "Memoarer - Första delen" s 143-146)

Jesus säger inte att han är vinstockens rot och att de som tror på honom är grenarna. Han säger att han är vinträdet, vilket betyder roten, stammen och grenarna. Samtidigt är de troende grenarna. Den som tror på honom är så ett med honom som grenarna i trädet eller lemmarna i kroppen. (Erik Bernspång "Johannes" s 365-366)

Döda havet är världens lägst belägna sjö, ca 400 meter under havet. Det har bara tillflöden, inga utflöden. Vattnet innehåller 25 proc salt. Det finns inga fiskar eller andra djur. Havet är dött. Så är det för en kristen, som bara tar emot och inte ger vidare till andra. Det blir något osunt och onaturligt. (Anders Ekstedt "Vägen till frälsningen"; Jönköpings-Posten den 8 oktober 1982)

Gud har liv i sig själv, han är bokstavligen full av liv. Några av de äldsta kyrkofäderna använde ett märkligt uttryck. De sade: "Gud är fruktsam." Hos Gud som är treening finns alla möjligheter till jag-du-kommunikation. (Klaas Runia "Treenigheten" s 171)

Paulus talar om att de kristna är i "Kristus". Kristus är den sfär de lever i. Paulus använder dessa ord med olika betydelsenyanser, men han vill först och främst säga att de kristna på något sätt är förenade i Kristus - deras tillvaro bestäms av hans. Han talar om kyrkan som kroppen, vars huvud Kristus är, och detta påminner mycket om liknelsen med vinträdet, som Johannes återger: "Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom, bär han rik frukt." (Howard Marshall "Vem var Jesus?" s 60-61)

Tupparna gal i Toscana när solskivan stiger. Blå lyser himlen och hög över fjäderfät. Vinrankan räcker mig stilla sin klase och tiger. Kunde den kackla så gjorde den troligen det. (Alf Henrikson "Dikter" s 102)

Det påstås i en gammal bok, att om man klyver en fruktträdsgren, lägger in en bit kanel och låter grenen läka, får frukt från den grenen alltid kanelsmak. Sant eller ej, ett är säkert: får Jesus läka in i vårt liv, får våra ord smak av honom. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 252 i kommentar till Matt 12:33-37)

”Ve den bägare som krossas, innan den vederkvickt någon törstig. Ve det hjärta som brister utan att ha skänkt någon sin kärlek.” Mången frågar efter livets mening, mången förnekar att någon mening finns. Djupt i vårt samvete anar vi människolivets innebörd: att vara en bägare i vilken Guds kärlek skänks åt andra. En kristendomsfientlig kulturtidning skrev för en del år sedan: ”Det enda praktiska krav, varigenom Kristi moral höjer sig över andra tiders och folks moralläror, är budet om obetingad kärlek till nästan. Skada bara, att vi i våra dagar aldrig ser det budet förverkligat hos de s k kristna.” Om tidningen hade utbytt ordet ”aldrig” mot ”alltför sällan”, hade den talat sanning. Alla ateismens våldsamma anstormningar tillsammantagna skadar inte Kristi kyrka så mycket som brist på kärlek hos oss som bekänner oss som kristna. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 289 i kommentar till 1 Joh 2:7-17)

Inget hindrar oss från att i våra dokument förutom - eller t.o.m. i stället för - förslag till institutionell förbättring framlägger förslag till "parallella" medborgaraktiviteter, som möjliggör en förbättring av det rådande tillståndet. Om bearbetandet av dokument upphör att vara ett mål i sig och betraktas som en del i en bestående strävan efter att utforska orsakerna till det olyckliga samhällstillståndet och efter att genomföra en förbättring, så hotas Charta 77 definitivt inte av faran att bli steril och bara bli ett producerande av "högar av papper". (Vaclav Benda "Det alternativa polis" s 47; 1978-05-17)

I det här kapitlet talar Jesus om att Gud har för avsikt att utföra sitt verk i denna värld genom sitt folk – inte bara som individer utan som medlemmar i en gudomlig gemenskap, som grenar i ett vinträd. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 151-152)

ca 1975 - ca 1950

Lärjungen kan redan nu sägas vara ”sammaninsatt med Kristus i det himmelska”. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 292 i kommentar till Ef 2:1-10)

Pär Lagerkvist tolkar sin ofruktbarhet på följande sätt: " ... Jag är alldeles ensam. Alla det levandes källor har tystnat. Övergiven, övergiven!" ... Fruktbarhet kräver ... kontakt med andra. "Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten", säger aposteln Paulus. Det är ur detta samarbete med andra människor som fruktbarheten och växandet födes fram. Den alltför isolerade och självtillräckliga människan bryter de befruktande kontakterna med omvärlden och hamnar förr eller senare i vissnandets sterila ofruktbarhet. Gemenskapen som en väg till fruktbarhet är en så naturlig väg, att man närmast förvånar sig över att man inte mera allmänt har förstått detta. (Erik Sollerman "I Vår Herres ateljé" s 42-44; Ofruktbarhet)

Törnena har grunda rötter. ... När törnbusken försvinner, kan det rent av se ut som om rötterna luckrat upp jorden för sådd. (Herbert Jacobson "Såningsmannen"; kommentar till Luk 8:4-15; Jönköpings-Posten den 7 februari 1958)

Bitterhet är ofruktbar. (Einar Wallquist "Midnattstimme" s 224)

År 1953 hade jag . . . sammanförts med Ture Jansson i Ängelholm, utgivare av Nordvästra Skånes Tidningar. Han hade under kriget hört till Tredje rikets argaste vedersakare. . . . Vår första kontakt resulterade i att jag för åtskilliga år framåt blev en flitig medarbetare i NST. . .. . Hos Ture Jansson utvecklade sig ett allt större intresse för Sydafrika. Som han stod i harnesk mot det mesta i samhället, kunde han självfallet inte acceptera den officiella inställningen till landet i söder. Det var detta hans intresse, som drev mig att söka nå fram till en riktigare uppfattning av problemen, sådana de låg till i verkligheten. Jag fick material från legationen i Stockholm. Särskilt fäste jag mig vid en programskrift, tryckt i serien Face Papers, som utgjorde en av regeringen godkänd sammanfattning av apartheidideologin. Den utgick från en beskrivning av de olika etniska grupperna som "lemmar i Kristi mystiska kropp". Bakom den sydafrikanska nationalismen står ursprungligen boerkyrkan. Talet om lemmarna i Kristi kropp är vanligt på fornkyrkans tid men har veterligen icke tidigare tagits upp på protestantiskt håll. Det går tillbaka till liknelsen om vinträdet och grenarna. Varje etnisk grupp har sin speciella egenart, som vuxit fram under en lång historisk process. Denna process bör fullföljas. Varje grupp bör utvecklas utifrån sina egna psykologiska förutsättningar. Men då de olika grupperna står på mycket varierande kulturnivå, är det de bätre ställda gruppernas skyldighet att i den kristna människokärlekens namn hjälpa de sämre ställda upp till samma nivå som de själva. Jag har aldrig sett denna officiellt hallstämplade skrift refererad vare sig i en svensk tidning eller i radio-TV. Dess bild av apartheidteologin är en helt annan än den vi fått oss serverad därhemma. Skall man kritisera Sydafrika, bör man utgå från denna ideologiska förutsättning. Men det har aldrig skett. (Per Engdahl "Fribytare i folkhemmet" s 293-294)

Oro, oro, oro - Därför: att - där möjligheten ger dig skyldigheten att skapa - du nöjer dig med att fylla stundens krav, dag för dag, att - angelägen om andras uppskattning och svartsjuk på deras möjligheter till "ära" - du sänkt dig till undran över det öde som skall vederfaras vad du gjort och varit. Hur död kan inte en man vara bakom en fasad av stor duglighet, plikttrohet - och ambition! Prisa oron som tecknet på att där ännu finns liv. (Dag Hammarskjöld "Vägmärken" s 109; 1956)

Kanske ansättes du inte av själafienden just nu. Och du har måhända intet tyngande kors att dras med just nu. Men du har mycket om dig. Allt det timliga skall ju skötas. Och under allt jäktet sveper världens väsen omkring dig och sliter i dig, tidsandan tränger på, och livets mångahanda behov hänvisa ganska bestämt till penningen. Orkar din invärtes människa med allt detta? Eller skall den dras ner av det, bli träl under det, visserligen med gyllene bojor? Sannerligen ingen tilltalande utsikt. (Adolf Kloo ”Hänt och sagt” s 121-122)

Jag minns i detta ögonblick min upplevelse av den öländska beteshagen med dess blommande nyponbuskar: hur alla dessa vita blekt, blekt rosa blommor i försommardagens fägring sågo på mig som ett lika stort antal ögon - oskuldsögon, jungfruögon - himmelska blickar från en renare och oskyldigare värld. ... Men sex sju veckor senare återsåg jag dem alla som små runda bulliga nyponkart - med en svagt, svagt gryende rodnad inne i sin fasta grönskande fullhet - förberedelser till septembers fullmogna, röda nyponskörd. Inför denna syn frågade jag helt plötsligt mig själv om alla skälvande vita och sköna oskuldsfrågors innersta krav och svar ligger i detta lilla ord: fruktsättning ... om all skönhets innersta avsikt och mål är att bära frukt - att leda till fruktbärande gärning. ... (Ändå) äro inte både den sköra, skira törnrosblomman och det bulliga, matdugliga nyponet verk i samma skapelse av samme Skapare - i samma livets tjänst under Livets Herre? (Sven Lidman "Lågan och lindansaren" s 24-25; Törnros och nyponkart)

Uppe i bergen ligger ännu snö, men på sluttningarna har man kommit igång med vinet, saxarna klipper, kvistar faller, man binder upp stockarna. Jag går förbi huset där vi bodde ett par år. Mimosatelningen som vi räddade när den stora akacian blåste omkull har tagit sig bra, den blommar. I uppbundna rankor hänger blommande glyciner - blåeld - i den lilla vingården mittemot. De farligaste grenarna på stora fikonträdet är avsågade. (Eyvind Johnson "Söndagsvandring till Mergugno" s 295; tidningen Vi 1951-05-25)

ca 1950 - ca 1925

"En stigande frostighet har väl tillvaron kommit att utmärkas av för oss alla, i den mån vi blivit äldre", skrev (1933? Dag Hammarskjöld), tjugoåtta år gammal, till mig. Och han fortsatte: "Att nu gå sin väg betyder väl mer än någonsin att gå sin väg ensam. ... (Men) vi ha icke råd att förlora något av en gemenskap för de konflikter slumpen arrangerar åt oss - och även om vår vänskap är "död" - för att använda den term du brukade i ett brev en gång - är den dock omistlig, om den betyder att de ensamma vägarna något stycke löpt parallellt." Jag minns inte, att jag sagt honom att vår vänskap var död - kanske gällde uttrycket någon annan, kanske var jag i ögonblicket irriterad av någonting, som jag uppfattade som en misstanke från hans sida. För mig betydde denna dumma klyscha inte så mycket. För Dag gjorde den det. Jag visste det inte då, men jag fick från en nära vän till oss båda ett brev, som röjde hur förtvivlad han blivit. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 281-282)

Den bekante Gust. F. Johnson skriver: "Lyssna till skriftens varning att vara redo. Giv akt på varningen, då Herren Jesus säger: 'Kommen ihåg Lots hustru.' Ser du icke att han vill visa oss, att även de, som kommer ut ur Sodom, står i fara att se sig tillbaka.'" . . . Men vilka är då de religiösa bekännare, som tages upp, när Herren kommer igen? Först, de är de ofruktbara grenarna. De kommer icke att tagas med hem, då Herren hämtar den sanna vinrankan. En amerikansk författare påstår . . . att en kristne, som icke bär frukt, den tager Gud hem till himmelen, emedan han ingen nytta har av honom här på jorden. Om detta vore sant, bleve det många begravningar i församlingarna detta år. Om detta vore rätt, skulle Gud belöna de grenar, som icke bär frukt, ty det är väl ingen olycka att få gå hem? (Florentinus Hällzon "Vad skall ske när Jesus kommer?" s 48-49; BG-Ask-kommentar: Till stöd för "den amerikanske författaren", jämför mina kommentarer till Upp 14:18b-19 samt Paulus ord i 1 Kor 3:13-15 om att "räddas som genom eld")

Gud vare lov! Det nya livet är en underbar verklighet ännu i dag. Det går fram på sina egna sällsamma vägar och följer sina egna övernaturliga lagar. Det kan vårdas och utvecklas, men det kan aldrig konserveras, ty då dör det. (Frank Mangs ”Mästarens väg” s 31)

Vår hjälplöshet skall knyta oss till Gud i ett beroende som aldrig kan målas i för starka färger. Tänk bara på ett ord av Jesus som detta: ”Mig förutan kunnen I intet göra.” Joh 15:5. I en enda rad säger han här något som vi behöver ett helt liv för att lära oss. Och ändå har vi inte lärt oss det till fullo, ens när vi har kommit till dödens port. (Ole Hallesby "Från bönens värld" s 19)

De kommo ut ur kyrkan med alla andra - det var prat och nyårsönskningar: "Gott nytt år!" hördes överallt. Men Nanna hade ingen lust att prata, och så gingo de direkt hem, farmor och hon. ... Och det var en tanke, som fyllde Nannas själ: "Frukt är det i vårt liv, som Gud får." ... Pastorns allvarliga predikan hade ... gjort ett djupt intryck. ... När hösten kom med glödande frukt och mognadens välsignelse i den yttre naturen - då låg Nanna Bergen på sin bädd, blek och stilla, gripen av en hetsig feber. ... Den unga flickan låg i feberyrsel, och det var underliga ord hon talade - om frukt, som aldrig blev mogen. (Anna Ölander "Vildtörne" s 85,87; En nyårshistoria)

ca 1925 - ca 1900

Därigenom (att trädet bär god frukt) blir ock Herren ärad, och detta är egentligen den frukt han söker i tid och evighet. Äran tillkommer honom och honom allena. (J. Nyrén "Frukt till Herrens ära" s 51; kommentar till Luk 13:6-9; Missionsförbundet den 24 januari 1924)

Ingen kan förbliva i det nya livet, om ej gemenskapen med Kristus får vara som grenens i vinträdet. Joh. 15:1-6. Här hålla många på att förtorka och dö, fastän de hava namn av att leva. Hur är det möjligt? Jo, den första kärlekens eld har slocknat. Djävulens svek och tidens många omsorger har gjort, att denna ljuvliga och fruktbärande kärlekens värme avsvalnat. (A. L:son Thomas "Vandringen med Kristus" s 3; Missionsförbundet n:r 1 den 3 januari 1924)

En dag, då (rörmokaren) för trötthet och hunger slagit sig ned i ett dike vid landsvägen, sade en röst i hans hjärta till detta barn av Londondjungeln, som först vid sin frälsning fått den enda bibel han ägt och läst: "Jag är vinträdet och I ären grenarna." Och han fick känna och förstå, att han själv var en gren i det levande vinträdet. (Sven Lidman "Utvald av Gud" s 46)

Det är inte ungt, detta mitt andliga högmod, jag har ovetande hyst det länge, det inser jag nu. ... Jag inser, att alltefter högmodet tillväxt har välsignelsen avtagit, tills den alldeles upphört och arbetet tagits ifrån mig. Och nu står jag här, en avhuggen gren utan frukt! Nej, jag står inte, jag ligger i stoftet, utkastad. (Elisabeth Beskow "Vid skiljevägen" s 95)

Det kristna livet skulle enligt pingstvännerna (i den tidiga pingströrelsen) levas i förvandling som grundades på Guds nåd i frälsningen, uttrycktes i livet genom att människans vilja och strävan samverkade med Guds nåd, och sträckte sig mot den kommande och fullständiga förvandlingen i härligheten. Denna förvandlingsprocess kan beskrivas som helgelse. Helgelsen var identitetsbärande genom att den gav ett övergripande perspektiv på utvecklingen av hela det kristna livet. Man skulle kunna betrakta helgelsen som tecknet på att den personliga frälsningen var fungerande. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 247)

I en glimt fattar fröken Agathe det förskräckliga spektaklet af hela sitt onyttiga lif. En torr gren, som icke burit ett blad till välsignelse. Ja, när man i tankarne vänder om, pröfvar man sig själf ... Men endast en glimt, som hon inte längre orkar fasthålla, ty hon har med ens blivit mycket trött. (Marika Stjernstedt "Oktoberkväll" s 11; tidningen "Hvar 8 dag" den 4 oktober 1914)

Många stå i våra (medlems)matriklar, som räkna med börsnoteringar, fackföreningar och politik, men som glömma att räkna med Gud och följaktligen andligen tvina bort. Hvad dessa och vi alla behöfva är något som kan bota från den andliga tvinsoten. (Gustav Mosesson "Andlig tvinsot, dess yttringar och orsaker"; kommentar till 1 Sam 7; Jönköpings-Posten 1914-02-07)

Flickan uppläste med allvarlig röst, vad som (i Johannes evangelium) står om grenen i vinträdet. Hon hade lärt det utantill. "Förstår du också vad Jesus här menar med att bära frukt?" (frågade hennes pappa). "Ja, det tror jag att jag gör. Men vet du, pappa", tillade Maria efter en kort tvekan, "ibland känner jag mig helt ängslig och undrar om jag skall kunna hålla ut med att älska Jesus, ända tills jag blir gammal. ... Vill du ge mig en sparbössa att samla pengar i till missionen, pappa? ... Karl talade om för mig, att han länge hållit på och samlat pengar till missionen och att det gläder honom så mycket, varje gång han lämnar ifrån sig sina små besparingar dit. Karl berättade mig, att redan för flera år sedan talade hans mamma ofta med honom om de stackars okunniga hednabarnen, i synnerhet om dem i Afrika och han sade då, att han ville bli missionär, när han blev stor. Men en dag underrättade Karls mamma honom om, att han nog inte kunde bli så frisk, så att han stod ut med att vistas i det osunda klimatet där borta. Då Karl blev mycket bedrövad däröver, tröstade hans mamma honom med, att han inte behövde fara ut till hedningarna för att bli missionär. Han kunde även vara det här hemma, ty också här finns det mycket synd och okunnighet. Ej heller behövde han vänta därmed, tills han blev stor, utan han kunde börja när som helst och Karl försöker nu att vara en liten missionär och tala om Gud. Han sade till mig, att jag också kan få vara det. Tycker du inte, att Karl är bra god", slutade Maria sitt långa tal. "Jo, mycket! Han är verkligen ovanlig för sina år och jag hoppas att han kommer att utöva ett välgörande inflytande på Rudolf." "Ja, det tror jag att han gör. Karl uppmanade mig att bedja varje dag för Rudolfs och de andra gossarnas frälsning. Och det gör jag också, pappa", tillade Maria stilla. "Gud välsigne dig, mitt barn", utbrast fadern rörd. (Anna Hellström "Karl" s 54-55; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; tidigare upplaga 1906)

O, min läsare, är du redo att möta den kommande Kristus? ... Är du innesluten med Kristus, såsom Noa var innestängd i arken, eller är du utestängd? (T. Truvé "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 85)

Rop av nöd och ingen skördesång från bergen. Rankan tynar, druvan faller bränd av glöden; eken tärs och cedern, gulnande till färgen, bär i trötta grenar vissnandet och döden. ... Solen brinner, haglets stenar slagit vetet. Fåglarna ha lämnat fältets frätta korn, och från hjordarna på sönderbrända betet höras törstig tackas skri och herdars horn. (Sven Lidman "Källorna" s 65)

"Ni har gjort mycket gott", sade (pastor Froste), "men det har fattats något väsentligt: det rätta sinnet. ... Det är gott, mycket av det som ni har gjort, men bär det någon frukt för evigheten? Kan någon gren bära vinträdets frukt utan att vara i vinträdet?" "Vad menas då med att vara i vinträdet?" frågade Nina. "Att vara i honom, som säger: "Jag är vinträdet, I ären grenarna." (Elisabeth Beskow "Nina finner sin väg" s 154)

ca 1900 - ca 1850

Jag är den sjuka linden, som ung ännu förtorkar. Att strö torrt löv för vinden är allt min krona orkar. – Löv, fall, vind, för bort! Det prasslar bland löven på marken torrt. ... ... När gren förtorkar och ej mera grönskar och vårens tårregn på hans dödskval gråter, då är hans liv blott det, att liv han önskar, att längtan finns med liv att fyllas åter. Du kära vår, finns livet i din tår, så gråt mig grön, du kära, ljuva vår! (Gustaf Fröding ”Ge liv och grönska” s II:93-94; dikten skriven någon gång 1898-1905)

Herren ville (med denna liknelse) erinra sitt folk om deras lifs orsak och ändamålet med deras tillvaro. Deras lifs orsak i den bemärkelse, i hvilken lif i sanning är lif, det är just Jesus själf. Han är vinträdet; de äro grenarna. Grenen kan icke hafva en oberoende tillvaro; den kan icke lefva annat än såsom en del af och förenade med vinträdet. ... I honom lefva vi, om vi alls lefva för honom. (Handley Carr Glyn Moule "Vingårdsmannens förhoppning" s 7; föredrag och kommentar till Joh 15:2 vid Keswick-konferensen i norra England juli 1898)

(Med dessa ord ”mig förutan kunnen I ingenting göra”) utesluter herren allt tal om den naturliga menniskans förmåga att göra det sanna goda. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 515)

Inför en tätt packad människomassa höll professor Bredemann i universitetskyrkan sin första predikan för terminen. ... Texten var Joh. Ev. 15:5. "Jag är vinträdet. I ären grenarne: den som förblifver i mig och jag i honom, han bär mycken frukt, ty mig förutan kunnen I intet göra." I inledningen erinrade talaren sina åhörare därom, att de alla såsom födda af kristna föräldrar voro genom dopet intagna i den kristna kyrkan och sålunda grenar i den sanna vinstocken, och han visade hvilka frukter vingårdsmannen väntade af dessa grenar. En särskild vikt lades på förblifvandet i vinstocken, därvid strängt varnades för "separatistiskt väsen", "frikyrklighet" och "osund fromhet". Föredragets glanspunkt var skildringen af huru en högskola vore brännpunkten, från hvilken det mänskliga vetandets ljusstrålar skulle strömma ut och sprida Guds ära öfver hela världen. (Anna Thekla von Weling "Studentkamraterna" s 89-90)

En gång försökte jag tala vid mor, om det kunde vara någon sjukdom hon hade. Men hon sade bara att det var som det var, någon sorts svaghet var det väl men ingenting som angick någon annan och särskilt ont hade hon icke, ingenting sker utom Vårherres vilja. Men än i denna dag vet jag icke vem det var som ville att hon skulle dö, om det var hon själv eller du Vårherre. Hon levde till i början av sommarn. Men andra söndagen i juni då vi vaknade då var hon död. Och jag minns att vi satte oss därvid bordet då Johanna kom in borti fuset och jag slog opp och läste predikotexten för den dagen. Var och en gren i mig, som icke bär frukt, den rensar han, att den måtte bära mera frukt. Redan nu ären i rene för det ords skull, som jag har talat till eder. (Torgny Lindgren "Ormens väg på hälleberget" s 124)

"Jag skall inte själv göra mig till en gren", hade Hudson Taylor sagt, - ord, som missionär Judd aldrig kunde glömma. "Herren Jesus säger mig, att jag är en gren, är en del av honom och endast har att tro detta och handla i enlighet därmed. ... Jag såg, att vinträdet var inte bara rot utan allt - stam, grenar, kvistar, blad, blommor och frukt. (Howard Taylor "Hudson Taylor och Kina Inlandsmissionen" s 102,105; år 1869)

Hugg ned det ruttna! Är ej den vida jorden Guds svedjemark, där yxan beständigt dånar mot trädens rot, och människan häpnar dock, att kornet gror ur askan af det förgångna! (Zacharias Topelius "Gamla året till det nya" s 6; 3 januari 1867)

Johannes Döparens ämbete var hundens ämbete och vi vet bestämt, att han inte var en stum hund, som Gud genom profeten Jesaja anklagar en del lärare i Gamla Testamentet för att vara. De är stumma hundar, de skäller inte på någon. För en del lata hundar är sådana, att då Husbonden kallar dem att skälla på sitt folk, så gömmer sig hunden under sängen och inbillar sig väl, att han får vara där. Men vi vet, att sådana stumma hundar, som inte skäller på någon stryps. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 154 i predikan 1855 över Joh 1:19-28)

Fast människans blinda ögon öppnas, så att hon ser var vägen går till himlen, betyder det inte att hon orkar vandra på den, eftersom hon är halt och lytt. Många har verkligen öppna ögon, men de har ingen kraft att vandra eftersom benen domnar, och därför lämnas de att sitta på vägen. De ser nog att andra går förbi, men de har ingen kraft att följa med. Dessa trötta vandringsmän sitter på vägen och ropar till dem som går förbi: ”Lämna inte oss!” Men de svarar: ”Ni är halta och lytta och orkar därför inte vandra på livets väg. Varför har ni inte krupit till nådastolen? Varför ropar ni inte med så hög röst, att den hörs från djupet till himlen, att den nådige Herren Jesus skulle bota era ben, så att ni också skulle komma med de andra, innan snödrev och oväder tar bort vägen och innan det blir mörkt.” (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 92 i predikan 1850 över Matt 11:2-6)

I den (fuktiga och bördiga) jorden borde det växa bra, men där finns så mycket törne och tistel, som kväver den goda säden. Den har nog strå och skal, men den har inte födoämne under skalet. Enligt Frälsarens förklaring är törne och tistel levernets bekymmer, världskärlek och vällust som många inte vill avstå från. Den kristna tron fordrar, att människan skall bli fri från världen, men man ser ändå att världskärleken vill stjäla hjärtat från Frälsaren. Det brukar vara ett stort hinder på livets väg, också för dem som med fullt allvar strävar mot det stora målet, att de skulle komma till evighetens ljuvliga strand. Världskärleken ... är så vacker, att många inte märker något, förrän de är fast i världen. En del inbillar sig nog, att de är fria från världen, men denna inbillning kan vara bedräglig, så länge självkännedomen inte blivit klar och levande. Hur skulle det finnas rätt självförnekelse, när det inte finns rätt självkännedom? (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 494 i predikan 1849 och på 1850-talet över Luk 8:4-15)

ca 1850 - ca 1500

Begråtne fader, här du fordom lyfte din ädla blick, ditt sinnes ljusa spegel, av manlig kärlek och förtröstan klarnad, vid bönens timma till naturens Gud. Du vördsamt blottade din böjda hjässa, din son med ödmjukt sammanknäppta händer framjollrade de böner, dem du lärde hans späda tunga och hans rena själ. ... Med lynnet lika glatt som ömt du bar på modig skuldra Kristi kors; ej torrt, ej kalt för dig var dess försoningsträd; var morgon bar det friska rosenknoppar och höll sig dygnet om i ständig blomning. Din kristendom var lik den altarprydnad, som sinnrik din församlings kyrka smyckar: en tavla där, som i högtidligt allvar den första nattvard föreställer, vilar på pelare, kring vilka glättig lek fått slinga gyllne rankor, fulla druvor. Så, ljuv budbärare åt fridens förste, när i det gamla templet upp du trädde, hans himmel återglänste i ditt öga, din vigda tunga bar dess lösenyckel. (Per Daniel Amadeus Atterbom "Minnesrunor" s 233)

Nådens werk har hos dem (som warda förqwafde af omsorger och rikedomar och lifsens wällust) framgång en tid bortåt, och det är först i längden, som det förhindras och förstöres. De jordiska bekymren, som med den andeliga omsorgen omwäxla, taga omsider öfwerhanden, så att det sluteligen blir det jordiska, som utgör den förnämsta angelägenheten, som sysselsätter menniskans omtanke. De himmelska egodelarne äro till en tid föremålet för hjertats önskan; men då menniskan derjämte faller med sin håg på den jordiska förmögenheten, så tager det synliga företrädet framför det som icke synes, så att de osynliga himmelska egodelarne omsider hos menniskan förlora allt wärde. Den andeliga förnöjelsen, som menniskan af ordet åtnjuter, och den himmelska glädje, som hon enligt ordet wäntar, äro i början hennes högsta goda; men till slut intages hon af werldens nöjen, och förgäter försmaken som hon haft af himmelens fröjd. Det blir för henne som när man skall färdas öfwer en trakt upfylld med kullar. Det går än up och än nedför, och innan den ena höjden slutar tager en annan åter wid. Än äro de intagne af jordiska fördelar under medgången, och än åter äro de under motgången sysselsatte med att öfwerwinna swårigheter. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar I" s 160-161)

”Somt föll ibland törnen.” ... En del menniskor äro flitige och uppmärksamme ordets hörare; ja, de höra ofta med böjda och känsloömma hjertan, med rörelse och tårar, med önskningar och beslut till omwändelse; men derwid stannar det ock: längre komma de aldrig; de blifwa gående lika så långt borta ifrån Herran, som de woro förut. ... Deras hjertan äro så intagna af kärlek till werlden, af begär till rikedomar och wällust, eller så insnärjda uti näringsbekymmer och detta lefwernets omsorger, att dessa törnen taga öfwerhanden och förqwäfwa allt det goda, som ordets kraft emellanåt hos dem uppwäcker. (L.C. Retzius "Christeliga predikningar öfwer de årliga Sön- och Högtidsdagarnes Evangelier 1781-96" s 109 i predikan 1794 över Apg 2:37)

”Somt af den utsådda säden föll i god jord.” ... Lycklige de ibland oss, som kunna känna sig igen uti det fjerde slags ordets hörare, som höra det gerna och behålla det i ganska godt hjerta och bära frukt i tålamod. Herren känner dem och gläder sig öfwer dem. Wi wilja troget bedja: Låt för din död, wi önska, oss wäxa, blomstras, grönska och dig till fröjd och ära, allt bättre frukter bära! (L.C. Retzius "Christeliga predikningar öfwer de årliga Sön- och Högtidsdagarnes Evangelier 1781-96" s 109,111 i predikan 1794 över Apg 2:37)

Winträdet är i sig sjelft en oansenlig och skrynklig wäxt och har intet annat som behagar ögat, än de gröna och hwita bladen samt de sköna drufworna. Så framträdde ock Herren Jesus på jorden i en oansenlig och för världen föraktlig skepelse, hwaremot hans gudomliga lära och heliga lefwerne buro så härliga frukter, att sådana icke warit sedda bland menniskor ifrån werldens begynnelse. Will du nu wara en lefwande gren i Christo, så får du icke eftertrakta ära och anseende i werlden; du måste blott bemöda dig att genom den saft och kraft, som utan din förtjenst och wärdighet från honom tillflödar dig, bära trons, hoppets och kärlekens ädla frukter. Winstocken beskäres om wåren och gifwer då ifrån sig en vätska liknande tårar; derefter bindes han wid en påle, på det att hans drufwor så mycket bättre må wäxa. Så lät ock Jesus Christus, som är det sanna winträdet, af kärlek till menniskorna sig gisslas och sargas, så att blodsdroppar framträngde i mängd ur hans heliga lekamen; ja han lät sig icke allenast bindas af sina fiender utan ock uppspikas på korset, att wår återlösning såsom en mognad frukt derigenom måtte framkomma. (Amadeus Creutzberg "Gudliga betraktelser för hwarje dag af året" s 214 i kommentar till Joh 15:5)

Med kraft och praktisk duglighet grep (biskop Johannes) Rudbeckius in på alla områden, där reformer voro av nöden. Av stor betydelse för den svenska undervisningen var hans omdaning av Västerås' skola i både inre och yttre måtto. ... Uppfostraren skulle här bygga sitt arbete på ungdomens kärlek och tillgivenhet, "ty", säger Rudbeckius, "där icke ömsesidig kärlek råder, där ingen av fri vilja fullgör sitt åliggande utan allt sker av tvång och fruktan för straff, där blir frukten otroligt ringa". ... Föräldrarne få icke skrämma barnen för skolan eller föra dem till skolmästaren, "såsom en kalv föres till slaktaren", utan lära dem förstå, att läraren vill dem väl, samt tala med de små om "vad för ett kosteligt ting det är att få gå i skola och något lära". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 275-276; En storman i andens värld)

Vid sekelskiftet (till 1600-talet) kallades (Johann) Arndt som pastor till lutherdomens gamla högborg Braunschweig. ... Den nye stadspredikanten ivrade som förut för en etisk rigorism. "Vad är dock lära utan leverne?" frågar han själv och svarar: "Ett träd utan frukter, en brunn utan vatten, skyar utan regn." (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 151)

Särskilt viktigt för de reformerta var att trons frukter skulle vara synliga bland de kristna. ... (De) förutsatte att en troende skulle leva efter Kristi lag, och på detta sätt visa världen vem Kristus var och delta i att främja Kristi herradöme i världen. Genom att göra detta var de troende också med om att främja Guds ära. Tanken på Guds suveränitet och Guds ära har spelat en central roll inom kalvinsk tradition. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 305-306; Protestantisk kristendom)

ca 1500 och tiden dessförinnan

När påven Clemens (VI 1342-1352) låg sjuk och väntade på döden, råkade klockorna i Peterskyrkan brinna upp. Det är uppenbart att man uppfattade detta som ett symboliskt tecken. (Den heliga) Birgitta antecknade: "Se, nu brinner klockorna, och det är som om alla skulle ropa: 'Den höge herrn är död, herr påven har gått bort. Vare den här dagen välsignad - men inte den herrn!'" Detta är straffet för att påven uppträtt som en världslig furste: "Kom och se mig större än Salomo i min ståt och min ärelystnad! Kom till min kuria och töm där edra pengar ..." (Sven Stolpe "Birgitta i Rom" s 92; Clemens VI)

Jag ser många som efter sitt dop lever mer vårdslöst än den oinvigde och som inte har något särskilt som utmärker dem i deras livsföring. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:26)

Ser du inte de ofruktsamma träden, hur starka de är, hur ansenliga, hur stora också, och släta, och av stor höjd? Men om vi hade en trädgård, skulle vi mycket hellre ha granatäppelträd eller fruktbara olivträd, ty de andra är till för att behaga ögat, inte för vinst, vilken i dem bara är liten. Sådana är de människor som bara ser till sina egna intressen: nej, inte ens sådana emedan dessa personer bara passar till att brännas, medan de där träden går att att använda både till att bygga med och till säkerhet för dem som är därinne. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:133)

Vänta inte på att älskas av en annan utan ... var den förste att börja med det. Ty så skall du också skörda lönen av dennes kärlek. ... Det finns ingenting som gör människan älskad så mycket som heder och omtänksamhet. Ty att älska är inte nog, utan det måste också vara detta. ... Det finns många som älskar i sinnet, men ändå når inte handen fram. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:503)

Låt oss inte ... sträcka ut (våra händer) ohederligt, inte för att gripa tag i (något) utan för att ge gåvor. Låt inte våra händer vara ofruktbara eller förvissnade, ty den hand som inte ger gåvor är förvissnad, och den som dessutom griper tag i är fördärvad och oren. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:480)

(De äldste som såg Johannes, Herrens lärjunge, kom ihåg, att de hade hört från honom hur Herren undervisade i fråga om de där tiderna och sade:) ”De dagar skall komma då vinrankorna skall växa, då var och en har tiotusen grenar, och i varje gren tiotusen kvistar, och i varje sann kvist tiotusen skott, och i vart och ett av skotten tiotusen klasar, och på var och en av klasarna tiotusen druvor, och varje druva skall, då den pressas, ge tjugofem mått vin.” (Papias, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 153)

De kristna sarkofagerna ger oss de första sammanhängande skildringarna av Jesu liv. . . . Frälsarens uppståndelse . . . var det viktigaste momentet vid denna tid. Grundläggande är här den gamla tanken på en identifikation med guden. Liksom man i Egypten kunde nå det eviga livet genom en identifikation med guden Osiris, hade i Rom Dionysus, eller Bacchus som han kallades där, erbjudit samma möjlighet - på åtskilliga sarkofager bär vinguden därför den dödes individuella drag. På liknande sätt uppfattade de första kristna vägen till evigt liv - ett eko av detta tänkande lever ännu kvar i den för många så abstrakta formuleringen "genom Kristus". (Patrik Reuterswärd "Jesu liv i konsten" s 20)

Att avrunda med:

Om Guds kärlek får komma in i oss ger det oss en förvissning om att vi är i honom, i hans kraftfält, omslutna på alla sidor av hans närvaro. ”Den som säger sig förbliva i honom ..” Här är ett av Johannes älsklingsuttryck. Vi hör det 11 gånger i Johannesevangeliets 15:e kapitel. – Förbliv i mig. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 51 i kommentar till 1 Joh 2:5-6)

Märk detta: Blifwen i mig! – Blifwen i min kärlek! Det måste ligga något besynnerligt wigtigt i dessa ord, efter Herren sjelf så ofta upprepar dem. Det är icke mindre än tio gånger efter hwarandra, som Herren i Joh. 15 brukar det ordet om blifwandet i Honom. ... Gif då akt på, huru Han talar, och betänk, att Han icke säger: Blifwen i min tjenst, blifwen i min efterföljelse, eller blifwen i bön till mig – nej, Han talar om ett mycket innerligare förhållande, då Han säger: ”Blifwen i mig;” ”om I blifwen i mig.” ... Det talar om den allrainnerligaste förening med Honom – sådan Han ock uttryckt den med bilden af grenar i ett träd. Men hwad wi kunna förnimma af denna förening och hwarigenom den uppkommer, det antyder Herren med de förklarande tilläggen: ”Om mina ord blifwa i eder – blifwen i min kärlek.” (Carl Olof Rosenius ”Betraktelser” s 287 i kommentar till Joh 15:4,9)

Det är anmärkningswärdt, att i grundtexten står här ett dubbelt nekande, som uttrycker: ”alldeles intet.” Jag will icke glömma, att Herren sjelf här sagt: ”I kunnen alls, alls intet göra”. Och han har ännu härtill lagt en bild, som på det starkaste uttrycker detta ”alls intet”, nemligen i den från stammen afbrutna grenen, som ligger på marken och förtorkas; det är ju omöjligt, att en sådan gren skulle i detta tillstånd bära frukt. ... Allt bedjande, allt allwar, all kamp och strid äro fruktlösa, tilldess I ären först inympade i mig.Utan I blifwen i mig, kunnen I ingen frukt bära. Så talar Christus här. (Carl Olof Rosenius ”Betraktelser” s 709 i kommentar till Joh 15:5)

(Kristus) säger uttryckligt, att de, som mer troget och beständigt blifwa i honom, skola till och med bära mycken frukt (v. 5). Wi se ock, att det häruti är en stor skilnad mellan olika kristna; såsom ock Herren säger om den goda åkrens säd: ”Somt bär hundradefald frukt, somt sextiofald och somt trettiofald.” (Carl Olof Rosenius ”Pietisten – Nytt och Gammalt från Nådens Rike” 1854 s 87)

Är jag rik och deraf frestas att göra mig ett paradis på jorden, börjar göda köttet och lefwa werldsligt; då får jag genom anden de starkaste slag, blifwer förskräckt för min rikedom och wällefnad och lider deraf mera, än då jag war fattig. Går det icke så, utan jag börjar hylla och följa köttet och göra mig goda dagar uti sinnlighet, då blifwer der sjelfwa döden. (Carl Olof Rosenius ”Nytt och Gammalt från Nådens Rike” 1849 s 82)

Thomas (säger till Johannes). ”Men har icke helgelsen äfwen sina wissa steg och grader?” ... Johannes: ”Äfwen det har den. Dessa helgelsens grader har Apostelen utmärkt med olika andliga åldrar under namn af barn, ynglingar och fäder i Christo, 1 Joh. 2:12-14. Hit hörer också liknelsen om winträdet, hwarom Jesus sade: Jag är winträdet, I ären grenarna; den som blifwer i mig och jag i honom, han bär mycken frukt; ty mig förutan kunnen I intet göra, Joh. 15:5. Begge dessa liknelser gifwa en både skön och lärorik målning af en sann helgelse, i det de 1:o wisa på inplanteringen i Christus, som måste gå förut; ty likasom ett barn och en gren ju icke kunna tillwäxa, arta sig wäl och wara nyttige, innan de blifwit till, så kunna icke heller några trons frukter, någon helgelse finnas hos en menniska, innan hon först fått lif i Christus; här heter det: Mig förutan kunnen I intet göra. 2:o Wisa de på graderna i helgelsen. ... Om barnen i Christo säger (Apostelen): Eder äro synderna förlåtna. ... Om barnen sade han blott, att de hade syndernas förlåtelse och kände Fadren. ... Om ynglingar i nåden säger Apostelen: ... De äro starke, och Guds ord blifwer i dem. De förstå icke blott att åtskilja ondt och godt, utan de äro i stånd att ”öfwerwinna den onde”. Korteligen, orden tyda här på förökade nåda-krafter. Tron stannar ej med blomman, eller med den första glädjen och fröjden öfwer den undfångna nåden, utan bär ock i sin tid allehanda frukter i kraft och gerning. ... Thomas. ”... Men säg mig nu något om ... fäderna i Christo.” Johannes. ”Apostelen säger: I fäder hafwen känt Honom, som är af begynnelsen; det will säga: fäderna hafwa en gammal bekantskap med Gud; de äro wane wid Honom och Hans hushållning. ... De äro komne till ett mera öfwersinligt, Gud undergifwet och uppoffradt tillstånd. (Carl Olof Rosenius ”Nytt och Gammalt från Nådens Rike” Fjerde Årgången s 92-96)

Sångarna:

Grenarna är många, trädet är ett, trädet – Jesus Kristus, grenarna är många, trädet är ett, vi är ett i honom! (A Frostenson: Psalmer och Sånger 61:2)

En såningsman går där i regn och sol. Den säd som han sår är Guds levande ord. ... En del föll bland törnen. Det kvävdes och dog. ... En del föll i god jord och där bar det frukt. ... Låt psalmen vi sjunger och ordet vi hör, o Gud, i vårt liv bli en sådd som ger skörd. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 66:1,2b,3b,5)

Då till ditt bord jag träder fram, Låt mig den trösten finna, Att ock för mig på korsets stam, Ditt blod du låtit rinna. Att du, som fullgjort Herrens lag, Åt mig beredt Guds välbehag, Då jag i dig förblifver. (Lindblom: Psalm 151:3)

Ack, jordens barn! vår tid är kort, Och våra dar förrinna. De, som en skugga, hasta bort, Och, som en rök försvinna. Vi se oss om; och åter är Ett år till ända lupet: Dess nöjen, liksom dess besvär, De sjönko ned i djupet, I tidens haf, Den vida, allom öppna graf. ... Vid årets början, mångens hopp, I sköna färger brutet, Dess hela bana mätte opp: Men släcktes innan slutet. Så mången då, i sorgfritt tjäll, Med barn och maka bodde; Så mången då, förnöjd och säll, På lif och helsa trodde: Och se! nu re'n Har jorden gömt hans kalla ben. ... Åt mig du lifvet än förlänt, Än låter du mig vandra: O Herre! har väl jag förtjent Att skonas mer än andra? Ack nej! det gör din blotta nåd, Din kärlek utan ända: Att jag må se mitt öfverdåd Och hinna mig omvända; Jag syndaträl, Som tänkt så litet på min själ! ... Jag är det trädet i din gård, Som skulle sparadt blifva, Att en gång, tacksamt mot din vård, Det måtte frukter gifva. Den ömma vård, du tog derom, Från år till år du ökte; Och hvarje år du återkom Och frukt på trädet sökte: Du kom i år; Men lika ofruktbart det står. ... ”Tag trädet bort!” så talar du: ”Dess torra stam hugg neder!” ”Ack! låt det stå ett år ännu:” Så Jesus för mig beder. Ja, bed, du gode Vingårdsman! Din bön allena gäller, Och hjelp att frukt jag visa kan, Förrän mig döden fäller. O Jesu! blif Den svages kraft, den dödes lif. ... Mig föd och vattna med ditt ord Och med ditt blod, så trogen, Att jag, med nytta för din jord, Blir för din himmel mogen. Mig värdes, för din kärleks skull, Till trones frukter lifva: Ty snart, det trädet föll omkull, Der skall det ock förblifva. Låt, för ditt namn, Mig falla, Jesu! i din famn. (JO Wallin: Psalm 414:1-6; jfr Psalmer och Sånger 556:1-3)

Jesus, du åt dina grenar Ger din kärlek rik och sann. Du med Fadern oss förenar Och oss alla med varann. Ljuva band, som sammanknyter Allt Guds folk i Andens frid, Trots all jordens nöd och strid. (KP: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 67:3)

Du sanna vinträd, Jesus kär, Låt mig en gren i dig få vara, Som frukter bär men aldrig är Din vingård till en börda bara! Ack, införliva mig med dig, Och verka Andens frukt hos mig! (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 68:1)

Varför icke i dag, medan än du har tid Att få leva för Jesus ditt liv? Drag åstad i den heliga troshärens strid! Ja, en gren uti vinträdet bliv, En gren, som bär evighetsfrukter! (A-der: Psalmisten 1928 nr 586:3)

Där ej bönens låga brinner, Tron förgår i köld och natt, Kärlekseldens glöd försvinner, Hoppets stråle lyser matt, Andens frukter inom kort Falla av och vissna bort: Bedja är dig högst av nöden, Att ej slutet bliver döden. (S Alin: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 339:2)

Fram skrider året i sin gång, Nu gulna lund och lid. Farväl med all din lust och sång, Du korta sommartid. ... Snart suckar vinterstormens röst: Allt vissnar och förgår. Men vissnar allt, jag vet en tröst, Som under allt består. ... Låt gulna varje blad på kvist, Låt falna varje strå; Guds rika nåd, det vet jag visst, Den skiftar ej ändå. ... Jag vet ett träd så friskt och grönt, När döden råder här: På Golgata det blommar skönt, Och evig frukt det bär. ... Det liv, som fram ur graven går, Skall aldrig mera dö, Mig Kristus lovar evig vår Trots död och vintersnö. (CJ Boye-JA Eklund: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 478:1-3,5-6; jfr Psalmer och Sånger 203:1-3,5-6)

Lik den svaga gren jag är, Vissnar om ej du mig bär. Hjälplös som ett barn jag står, Tills från dig jag hjälpen får. (C Wesley-svensk översättning: Sånger och Psalmer 1951 nr 284:2; jfr Psalmer och Sånger 684:2)

Och sedan träda fram för Gud, ej i sin egen dräkt Men resa sig i Kristi skrud Uppstånden, återväckt. (E Wendel-Hansen: Psalm och Sång 1966 nr 276:5; jfr Psalmer och Sånger 422:5)

Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv ser vi hur den uppbrända vinrankan Israel upprättas i vinrankan Jesus. Johannes ser en vinranka med mycket frukt liksom den vinranka som förste munskänken såg i den dröm som han berättade för Josef.

Och som säden gav upp till trettiofalt och upp till sextiofalt och upp till hundrafalt, så skall träden frambringa frukt och mer frukt och mycket frukt. Vad angår säden vid sidan till vägen (Matt 13:19), se Joh 6:66-69; 8:31-47. Vad angår säden på den klippiga marken (Matt 13:20-21), se Joh 9:18-23; 12:42-43. Jämför också Egna kommentarer och funderingar till Upp 14:18b-19 och 16:8-9a.

Vi kan lägga märke till att Jesus i Johannes' evangelium är hela vinrankan inklusive kvistarna. Jämför Paulus som ser Jesus som huvudet till kroppen, (församlingen) av utkallade. Jämför Kol 1:18 och Ef 5:23. Jämför också hur Anders Frostenson helt riktigt ändrade texten i sin vackra sång ”Grenarna är många, stammen är en” till ”Grenarna är många, trädet är ett.”

Den som tror in i Jesus Kristus förenas med Honom. Han är inte bara tillsammans med Honom i Hans hem (Joh 1:38-39) eller inne i Hans hand (Joh 10:28) eller tätt intill Hans bröst (Joh 13:25). Han är inuti Honom. Vilken salig vila och trygghet! Vilken orsak till tacksamhet och fruktbärande!

Lägg också märke till skillnaden mellan att kastas in i elden som en torkad gren och som en ”levande gren” (jfr 2 Mack 7:5-7; Upp 19:20).

Angående ”skilda”, se också Joh 1:3. Angående ”leder/för tillsammans”, se också Joh 4:35-36.

Paulus sade till de troende i Rom: “Om några av grenarna ’styckades ut’/’bröts ut i bitar’, men du, som är ett lantligt/vilt olivträd, inympades i (israeliterna) och blev en i gemenskap tillsammans med dem av/från olivträdets fetmas/överflöds rot, beröm dig (då) ej nedifrån/emot grenarna.” (Rom 11:17-18a)

Paulus sade till de troende i Korint: “Elden skall utsätta var och ens gärning för prov, av vilket slag den är. ... Om någons gärning kommer att brännas ner, kommer han att skadas/’lida skada’, men han själv kommer att räddas, men på det här sättet som genom eld.” (1 Kor 3:13b,15)

Paulus sade till de troende i Korint: ”Vet ni inte, att ni är ett Guds tempel?” (1 Kor 3:16a)

Paulus sade till de troende i Korint: ”Ni är Kristi kropp och lemmar ut ur/av en del. … Inte eftersom vi är lämpliga från oss själva, att räkna någonting som ut ur/av oss själva, emellertid/utan vår lämplighet (är) ut ur/av Gud.” (1 Kor 12:27; 2 Kor 3:5)

“Den som sår skonsamt/sparsamt kommer och/också att skörda skonsamt/sparsamt, och den som sår på/’för ... skull’ välsignelser/lovprisningar han skall och/också skörda på/’för ... skull’ välsignelser/lovprisningar.” (2 Kor 9:6b)

Paulus sade till de troende i Filippi: “(Min bön är att ni) är (och har varit) fullbordade till en rättfärdighets frukt, den genom Jesus Kristus, in i en härlighetsglans och ’ett lov uppå’/’en lovprisning av’ Gud.” (Fil 1:11)

Om vi – alltefter omständigheterna – må tala, att vi inte har en/någon miss (av Guds mål), leder vi oss själva vilse och sanningen är inte i oss. (1 Joh 1:8)

Den som välkomnar sin broder stannar i ljuset, och det är/finns inte en/någon stötesten i honom. (1 Joh 2:10)

Jag skriver till er, små barn, eftersom missarna (av Guds mål) har lämnats (och är lämnade) (i fred) åt er på grund av Hans namn. Jag skriver till er, fäder, eftersom ni har fått (och får) kunskap om Honom från en början. Jag skriver till er, ynglingar, eftersom ni har besegrat (och besegrar) det onda (א,* א). Jag har skrivit till er, små pojkar och flickor, eftersom ni har (och har fått) kunskap om Fadern. Jag har skrivit till er, fäder, eftersom ni har (och har fått) kunskap om Honom från en början. Jag har skrivit till er, ynglingar, eftersom ni är stabila och Guds utsaga stannar i er, och ni har besegrat (och besegrar) den onde. (1 Joh 2:12-14)

Ni, vad ni har hört från en början, låt (det) stanna i er. Om – alltefter omständigheterna – vad ni har hört från en början må stanna i er, kommer och/också ni att stanna i Fadern och i Sonen (א,*א). (1 Joh 2:24)

Om – alltefter omständigheterna – Han må göras synlig, må vi ha klarspråk/frimodighet och ej (behöva) dras skam över från Honom ’i Hans varande vid sidan av’/’vid Hans ankomst’. (1 Joh 2:28b)

Den som – om alltefter omständigheterna – må bekänna att/: ”Jesus är Guds Son”, i honom stannar Gud, och han själv i Gud. (1 Joh 4:15)

Om – alltefter omständigheterna – någon må skåda sin broder ’missa (Guds mål)/göra en miss (av Guds mål), ej i riktning mot död, skall han begära och han skall ge liv till honom, till dem som ej missar (Guds mål) i riktning mot död. Det är/finns en miss (av Guds mål) i riktning mot död. Jag säger/talar inte med anledning av den där missen (av Guds mål), för/så att ni må fråga/be (för den). (1 Joh 5:16)

Vi vet, att Guds Son har anlänt och har givit (och ger) oss ett sinne, för/så att vi * (א,* א, A, B*) har kunskap om den Sanne, och vi är i den Sanne, i Hans Son, Jesus Kristus. Den här är den sanne Guden och tidsålderslångt liv. (1 Joh 5:20)

Grekiska ord:

xêrainô (torka) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 21:19; Mark 4:6; 9:18; Joh 15:6 – Syr 40:13; Matt 13:6; 21:20; Mark 3:1; 5:29; 11:20-21; Luk 8:6; Jak 1:11; 1 Petr 1:24; Upp 14:15; 16:12.

pyr (eld) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 15:6; Matt 3:10; 1 Kor 3:13,15 - Ester 8:12x(E24); Judit 13:13; 16:17; 1 Mack 6:39; 2 Mack 1:18-21(18-20),33; 2:1,10; 9:7; 10:36; 13:8; 14:41; Salomos Vishet 10:6; 13:2; 16:16-17,19,22,27; 17:5-6; 19:20; Syr 2:5; 3:30; 7:17; 8:3,10; 9:8; 15:16; 16:6; 21:9; 22:24; 23:16(17); 28:11; 36:8(11); 39:26,29; 40:30; 43:21; 45:19; 48:1,3,9; 50:9; 51:4; Baruk 4:35; Jeremias brev v 54,61(62); Asarjas bön v 2,26-27; De tre männens lovsång v 43,65; Matt 3:11-12; 5:22; 7:19; 13:40,42,50; 17:15; 18:8-9; 25:41; Mark 9:22,43,48-49; Luk 3:9,16-17; 9:54; 12:49; 17:29; 22:55; Apg 2:3,19; 7:30; 28:5; Rom 12:20; 2 Thess 1:8; Hebr 1:7; 10:27; 11:34; 12:18,29; Jak 3:5-6; 5:3; 1 Petr 1:7; 2 Petr 3:7; Judas v 7,23; Upp 1:14; 2:18; 3:18; 4:5; 8:5,7-8; 9:17-18; 10:1; 11:5; 13:13; 14:10,18; 15:2; 16:8; 17:16; 18:8; 19:12,20; 20:9-10,14-15; 21:8.

Ytterligare studier:

Jes 10:16-18; Mal 4:1; Matt 7:16-20; 13:6-8,23; 28:20; Mark 9:43-47; Luk 3:9; 8:7-8; 23:31; Joh 5:19,29; 14:20,23; 15:8,16; 21:4-6; Rom 11:22; 12:4-5; 1 Kor 12:12; 13:2; Ef 5:30; Fil 2:13; 4:13; Kol 1:23; 2:19; Hebr 6:8; 1 Joh 2:6; Upp 2:5,22,25; 14:15-20; 19:40; 22:2.

Gary W. Derickson "Viticulture and John 15:1-6"; Bibliotheca Sacra 153 (Jan-March 1996): 34-52.

P.J. Hartin "Remain in me (John 15:5). The foundation of the ethical and its consequenses in the farewell discourses"; Neotestamentica 25.2 (1991): 341-356.

John F. O'Grady "The Good Shepherd and the Vine and the Branches"; Biblical Theological Bulletin 8 (1978): 86-89.

J.C. de Smidt "A perspective on John 15:1-8"; Neotestamentica 25.2 (1991): 251-272.

Charles R. Smith "The Unfruitful Branches in John 15"; Grace Journal 9.2 (Spring 1968): 3-22.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-05; 2012-01-06; 2014-09-03; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

---

15:7-8 Om ni – alltefter omständigheterna – må stanna i Mig och Mina ord må stanna i er, vad – om alltefter omständigheterna – ni må vilja, skall (א,* א) ni begära och det skall bli/ske för er. I det här förhärligades Min Fader, för att ni må föra/frambringa mycket frukt, och ni skall (א,* א, A) bli lärjungar till Mig.

Ord för ord: 15:7 (18 ord i den grekiska texten) om-alltefter-omständigheterna (ni)-må-stanna i mig och '-en ord'/orden mina i er må-stanna, vad om-alltefter-omständigheterna (ni)-må-vilja skall-(ni)-begära, och (det)-skall-bli (för)-er. 15:8 (14 ord i den grekiska texten) i det-här förhärligades '-n fader'/fadern min, för-att frukt mycket (ni)-må-föra och (ni)-skall-bli (till)-mig lärjungar.

1883: Om I förblifven i mig, och mina ord förblifva i eder, allt hvad I viljen, skolen I bedja, och det skall ske eder. Därigenom är min Fader förhärligad, att I bären mycken frukt, och I skolen blifva mina lärjungar.

1541(1703): Om I blifwen i mig, och min ord blifwa i eder, allt det I wiljen, mågen I bedas, och det skall ske eder. Derutinnan är min Fader prisad, att I bären mycken frukt, och warden mine Lärjungar.

LT 1974: Men om ni alltid är i mig och lyder mina bud, så kan ni be om vad ni vill, och det kommer att ges åt er. Mina sanna lärjungar bär riklig frukt och därigenom blir min Far ärad.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren skådades för/av Salomo i en sömn (om) natten, och Herren talade i riktning mot Salomo: ”Begära/begär en viss begäran åt dig själv.” … (Salomo sade till Herren:) ”Du skall ge Din slav ett hjärta att höra (med), och ’döma isär’/döma Ditt folk i rättfärdighet, (i) det att ’låta tillsammans’/uppfatta ’uppåt mitt’/mellan gott och dåligt, eftersom/ty vem skall förmå att döma det här Ditt tunga/besvärliga folk?” Och det behagade inför Herrens ögon, att Salomo hade begärt det här ordet. Och Herren talade i riktning mot honom: ”’I stället för vilka’/eftersom du har begärt det här ordet från sidan av Mig och inte har begärt många dagar för dig själv och inte har begärt rikedom, inte heller har begärt dina fienders själar, emellertid/utan för dig själv har begärt förstånd (till) det att lyssna till ’ett domsutslag’/’en anklagelse’, skåda, gör Jag (och har gjort) enligt ditt ord … och Jag ger (och har gett) dig (ting) som du inte har begärt, och/både rikedomar och härlighetsglans, som inte har blivit/hänt (och blir/händer) en man lik dig i/bland kungar.” (1 Kung 3:5b,9-12a,13, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) “Och den främmande, som inte är från ’det här’/detta Ditt folk, och/också de skall anlända och bedja i/på den här platsen, och Du skall lyssna till (honom) ut ur himlen, ut ur Din redo/beredda boning, och Du skall göra enligt alla ting, så många som den främmande – alltefter omständigheterna – må kalla emot Dig, på så sätt (att) alla folken må ha kunskap om Ditt namn och frukta Dig helt och hållet som Ditt folk Israel, och Du må ha kunskap, att Ditt namn har ’kallats (och kallas) emot’/’åkallats (och åkallas)’, emot det här huset, som jag har byggt.” (1 Kung 8:41-43, Grekiska GT)

Elia talade (vänd) i riktning mot (Elisa): “Begära/begär vad jag skall göra för dig, ’innan eller’/innan (jag) tas upp från dig.” Och Elisa sade: ”Låt det redan/då bli dubbelt i/med din ande emot/över mig.” Och Elia talade: ”Du har ’förhärdat det/att begära’/’begärt en svår sak’. Om – alltefter omständigheterna – du må skåda mig, då jag tas upp från dig, skall det och/också vara på det här sättet för dig.” (2 Kung 2:9b-10a, Grekiska GT)

(David sade:) “Ett ting har jag begärt från sidan av Herren. Det här skall jag söka ut/efter, det att 'bo mig'/'jag skall bo' i ett Herrens hus alla mitt livs dagar, det att 'titta mig'/'jag skall titta' på Herrens rolighet/förlustelse och granska Hans tempel.” (Ps 27:4, Grekiska GT)

(David sade:) “Lev helt och hållet utsökt (inför) Herren, och Han skall ge dig ’ditt hjärtas begäran(pluralis)’/’de ting ditt hjärta begär’.” (Ps 37:4, Grekiska GT)

(David sade:) “Herren är nära alla de som ’kallar på’/anropar Honom, alla de som ’kallar på’/anropar Honom i sanning.“ (Ps 145:18, Grekiska GT)

(Tobit sade till Tobias:) “Välsigna Herren Gud i varje läglig tid och begär från sidan av Honom på vilket sätt dina vägar må bli raka, och alla stigarna och rådslut(en) skall ledas på en god väg.” (Tobit 4:19a, BA)

(Salomo sade:) “Då (vishet) är en, förmår hon alla ting, och då hon stannar/förblir i sig, gör hon alla ting nya.” (Salomos Vishet 7:27a)

(Visheten sade:) ”Jag sköt upp som en vinranka (med) fröjdbringande (nåd). Och mina blommor (gav) en frukt av härlighetsglans och rikedom.” (Syr 24:17)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren är) den Store ‘till sidan av’/’i jämförelse med’ alla Sina gärningar. ... Förunderlig är Hans högsta förmåga. Då ni förhärligar, höj/upphöj Honom. ... Vem gör Honom stor ’helt och hållet’/precis som Han är?” (Syr 43:28b,29b,30a,31b)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Låt ert ljus lysa på det här sättet framför människorna på så sätt (att) de må skåda era fina gärningar och förhärliga er Fader i himlarna.” (Matt 5:16)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Er Fader vet vilka ting ni har behov (av), innan 'av det er begära'/'ni begär' (i riktning mot) Honom.” (Matt 6:8b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ni må så ej bekymra er och säga: ’Vad må vi äta?’ eller ’Vad må vi dricka?’ eller ’I vad må vi hölja oss?’ Ty nationerna söker efter alla de här tingen. Ty er himmelske Fader vet, att ni av de här tingen behöver allesammans. Men sök först Hans (א,*א) rike och rättfärdighet, och alla de här tingen skall sättas/läggas till er. Så ni må ej bekymra er ’in i’/för den följande dagen.” (Matt 6:31-34a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Alla ting så många som ni – om alltefter omständigheterna – må vilja för att människorna må göra er, gör och/också ni på det här sättet mot dem, ty det här är lagen och profeterna.” (Matt 7:12)

Jesus talade till ”ledarskapet för hundra (man)”: “Dra dig tillbaka! Som du har trott, (låt det) bli för dig.” (Matt 8:13a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – två ut ur/av er tillsammans kommer att (א,* א) höja era röster uppå jorden med anledning av ’varje angelägenhet’/’vad som helst’, som – om alltefter omständigheterna – de må begära, skall det bli/ske för dem från sidan av Min Fader, Den (som är) i himlar(na).” (Matt 18:19b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Alla ting så många som ni – alltefter omständigheterna – må begära i bönen, då ni tror, skall ni ta (dem).” (Matt 21:22)

Herren yttrade till (sin slav): “Väl (gjort), gode och trofaste slav. Du var (hela tiden) trofast emot/över få ting. Jag skall ’få ... att stå ner’/tillsätta dig uppå många ting. Kom in i, in i din herres fröjd.” (Matt 25:21 och 25:23)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag säger er: ’Begär och det skall ges åt er, sök och ni skall finna, bulta och det skall öppnas för er. … Om så ni som är (א,* א) onda vet att ge goda gåvor till era barn, hur mycket hellre skall (då inte) er Fader * (P75,א,*א) ut ur en himmel ge helig ande till dem som begär/ber Honom?’” (Luk 11:9,13)

Den förste (av slavarna) blev/kom till sidan av (sin herre) och sade: ”Herre, ’din mina’/’dina 100 denarer’ ’arbetade till’/gav ’tio minor’/’1000 denarer’. Och (herren) talade till honom: ”Väl/’väl gjort’, gode slav, eftersom du blev trofast i ett minsta ting, ’var havande’/ha (rättslig) myndighet ovanpå/över tio städer. (Luk 19:16-17)

Aposteln, den åttonde och en av de sju: Jesus sade så (’hela tiden’/’gång på gång’) (vänd) i riktning mot de judar som trodde (och hade trott) (i/på) Honom: “Om – alltefter omständigheterna – ni må stanna i Min utsaga, är ni sannerligen Mina lärjungar.” (Joh 8:31)

När (Judas) så hade kommit ut, säger Jesus: “Nu har Människans Son förhärligats, och Gud har förhärligats i Honom.” (Joh 13:31)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”I/’med hjälp av’ det här skall alla få kunskap om att ni är lärjungar åt Mig, om ni – alltefter omständigheterna – må ha ett välkomnande i sällskap med (א,*א) varandra.” (Joh 13:35)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Vad än ni – alltefter omständigheterna – må begära i Mitt namn, det här skall Jag göra, för att Fadern må förhärligas i Sonen. Om – alltefter omständigheterna – ni må begära någonting (av) Mig i Mitt namn, skall Jag göra (det).” (Joh 14:13-14)

Hembygdens predikan:

Himmelske fader, såsom din son lovat i texten, att allt vad vi vilja må vi bedja, och det skall ske oss, så bedja vi dig, att du icke måtte spara utan rensa oss, dina arma, skröpliga grenar, att vi må bära mycken frukt. Drag oss ännu innerligare till Kristus och till dig, att du måtte kunna förhärliga oss hos dig, då du förhärligar honom. Gjut ut din kärlek rikt i våra hjärtan, att vi, såsom grenar i honom må innerligt älska varandra, och du så bliva prisad genom oss. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 293, Trefaldighetssöndagen, Joh 15:1-9)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

Det är en hisnande tanke (att ”Be om vad ni vill och ni skall få det!”), men kraften i detta ligger inte i våra böner utan i Jesu omsorg och hans förmåga att kunna ge allt. Jag är inte säker på att Moder Teresa skulle ha fått en bungalow i Mexikanska golfen, även om hon bad om det. Men den största bönhörelsen är att få bära frukt till världen. Frukt som är kärlek, glädje och frid. (Bo Brander i Göran Skytte-Bo Brander "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1" s 109)

Efter de ihållande oktoberregnen ställde vi alla, i ett gyllene dagsljus, färden mot vinfälten. ... Plötsligt kom alla barnen, den ena efter den andra, springande och skrek: "En druvklase! En druvklase!" På en gammal vinstock vars långa slingrande rankor ännu bevarade några svartnade och rödaktiga vissna löv tändes i det skarpa solskenet en frisk, ljus klase med druvor i bärnstenens färg. Och alla ville ha den! ... På klasen fanns fem stora druvor. En gav jag åt Victoria, en annan åt Blanca, en åt Lola, en åt Pepe och den sista - under skratt och handklappningar av alla - åt (åsnan) Silver som raskt nafsade till sig den med sina väldiga tänder. (Juan Ramon Jiménez "Silver och jag" s 80-81; Den glömda druvklasen)

En af Kristi ord sålunda bestämd och genomträngd vilja skall alltid få, hvad hon begär. Ty hon vill intet annat, än hvad herren vill. Se Ps 37:4. Enligt sammanhanget med v.5 och v.8 innebär löftet här närmast allt hvad som hör till det att bära frukt. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 516)

(Genom att bära mycken frukt) måsten I således äfwen söka att ära Gud, icke blott genom yttre ceremonier, knäböjningar, kyrkoprydnader, hwilka hos de flesta christna intaga lydnadens ställe; löfwen skola hos dem ersätta hwad som brister i frukter! (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 197)

(Artonhundra)fyrtio- och femtiotalets litteratur hade vuxit på franska frihetsträd som burit saftiga frukter fulla av grobara kärnor. Almqvist propagerade de första socialisternas frätande läror, vilka gingo ut på att upplösa det gamla samhället för att få göra ett nytt; Blanche predikade revolution, Jolin angrep klass-skillnaden, fru Carlén förkunnade kärlekens eviga rätt, Fru Schwartz försvarade underklassens berättigade egoism gentemot överklassens oberättigade, Strandberg drog harnesk mot tyrannerna i allmänhet, Louise Granberg utsatte pietismen för teaterpublikens offentliga ogillande. Det var med ett ord en livskraftig reformatorisk litteratur som satte problem under debatt, ehuru den visserligen ännu kompromissade med lagstiftarne i det skönas värld. (August Strindberg "Den Litterära Reaktionen i Sverige. Efter 1865." s 341; Fragment)

Den häftiga sinnesrörelsen hade satt (Karl-Arturs) inre i skakning, och en dörr hade kastats upp till ett rum i hans själ, som han hittills aldrig hade skådat. I detta rum var väggarna behängda med rika klasar och skönt blommande rankor. Men dessa klasar och rankor var ord, härliga, ljuva, formfulländade. Han behövde endast stiga fram och bemäktiga sig dem. Allt detta stod till hans förfogande. En rikedom, en oerhörd rikedom. (Selma Lagerlöf ”Charlotte Löwensköld” s 141)

Det borde sannerligen wara så, som Antonius ofta lärer de sina, att ingen företoge sig att göra något, som icke Gud i Skriften befallt eller tillrådt, på det wi alltid måtte förblifwa i templet. ... O, ett christligt lefwerne kan ej lida menniskoläror! De äro för detsamma förargelsebringande och farliga, såsom en snara i wägen. Man måste blifwa i templet och aldrig gå derutur. ... Man måste (inte) hafwa eller hålla något mera, än det, som står i bibeln. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 118-119 i kommentar till Luk 2:33-40)

(Wåra motståndare) mena, att wi skola göra idel underwerk, ja, uppwäcka döda, och att der christna gå fram, der wäxa idel rosor, så att der alltsammans är helighet. Men om så wore, hwad behöfde wi då bedja? Ty hwad jag redan har, det behöfwer och kan jag icke bedja om, utan bör tacka Gud derför. Men emedan Paulus och Skriften befalla oss att bedja, så wisas dermed, att det måtte fattas oss styrka, hwarföre skulle Skriften eljest yrka på något, som i detta fall wore ett onyttigt munpladder? ... Änskönt wi äro något swaga, så är wäl icke allt förloradt. På motsatta sidan är ju ingenting annat, än dy och orenlighet, som de gerna wilja öfwerskyla med wår swaghet; och derföre måste allt, hwad deras är, wara en kostelig sak, och allt, det wårt är, lukta illa. Så låt dem nu fritt fortfara med sitt dömmande. Wi bekänna, att wi icke alla äro starka; men det är ock sannt, att om ingen swaghet funnes ibland oss, så behöfde wi icke heller bön eller åkallan eller förmaning eller daglig predikan. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 454-455 i kommentar till Ef 3:13-21)

Grunden för all en christens lära och allt hans lefwerne och hans höga ewiga skatt inför Gud måste alltid wara tron på Christus, den tron nemligen, som allena annammar syndernas förlåtelse och gör menniskor till Guds barn. Om wi nu hafwa densamma, så bör man ock drifwa på dess frukter, hwarmed de christna ådagalägga och bewisa, att de äro sådana menniskor, som lefwa Gud till ära och lyda Honom, på det att Han derigenom måtte warda prisad och upphöjd; hwaraf de ock sjelfwa inför Gud och menniskor hafwa ära och ewig belöning. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 459 i kommentar till Ef 4:1-6)

Genom åkallan av Jesu Kristi namn, han som blev korsfäst under Pontius Pilatus, avlägsnas Satan från människorna. Och var det än händer att någon av dem som tror på honom och gör hans vilja åkallar och anropar honom, kommer han nära och står bredvid och uppfyller så deras böner som anropar honom med rent hjärta. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 75)

Jag meddelar här några tänkespråk ur stoiske författares skrifter. . . . Själf skrev Marcus Aurelius: "Att fordra lön för dygden är detsamma som om ögat fordrade lön för att det ser, och foten, för att den går." "Människan skall göra det goda af inre drift, likasom rankan framdrifver sina härliga drufvor, utan att kräfva vederlag därför." (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 169-170; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Den troende juden skulle när han bad svepa in sig i tallit, en bönemantel ... ett stort band, som ... om möjligt var sytt i vackert vitt siden, ofta med en druvklase ... broderad i djupblått. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 162)

Att fortsätta med (hembygden):

Så står de stora rikedomarna och möjligheterna oss till buds i Kristus. I hans gemenskap kommer vi in i ett sammanhang med evighetsperspektiv. (Gustav Gustavsson "Våra möjligheter och Guds" s 60; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1967)

Du må lita på (Kristus), hans ord, hans löften. Lita mer härpå än på dig själv och ditt hjärta, dina känslor, din ånger och din bättring. Det gäller att bygga sin frälsning på det nakna ordet. Men du må också förtro åt honom, överlämna dig med alla bekymmer och frågor i hans hand. (Gunnar Björkborg "Vill du bli frälst?"; kommentar till Joh 6:37-40; Jönköpings-Posten den 10 november 1956)

Doktor Sven Lindblom (i Vaggeryd) ... mötte mor med den blödande gossen i famnen. Inne på mottagningen syddes såret ihop med 16 stygn. Vad som sedan hände minns jag tydligt. Doktorn hämtade i köket en stor brun papperspåse, sen bar det av till drivhuset där han klippte ner en stor vindruveklase. För 60 år sedan (omkring 1930) var vindruvor en delikatess som bara kunde avnjutas när Julhandeln kommit igång. (Torsten Nygren "Hela livet hänger på en pinne" s 16)

En gammal odlare, som bokstavligen fått vildmarken att blomma och bära rika skördar, gick på måndagskvällen ur tiden. Det var hemmansägaren Carl Blad, Trummebo, Åker. ... Den bortgångne var något över 81 år gammal. ... (Han) var född i Svenarum (1872), men bosatte sig så småningom i Åker. ... Han köpte på sin tid det lilla knekttorpet Trummebo, där den odlingsbara marken tycktes vara obefintlig. ... Terrängen går i vågor på Trummebo (men) den nye ägaren började sänka kullarna och fylla dälderna och på detta sätt lyckades han år från år bygga upp nya åkrar. Orden "bygga upp" är verkligen berättigade i detta sammanhang. Det är rent otrolig vad denne odlare kunnat åstadkomma. Trummebo förvandlades under hans händer. Han förde en enveten kamp mot vildmarken och vann seger. (Gideon Torarp "Grenadjärtorpet nr. 39 Anderstorp för Torarps rote, Svenarums socken" s 89; minnesruna)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Göran Skytte: Jag rökte i fyrtiosex år, kedjerökare. En morgon faller jag på knä, ber kort men intensivt: ”Gud, befria mig från detta slaveri, jag vill inte vara slav.” Reser mig upp, och har sedan dess, under snart två år, inte en enda gång känt något som helst behov av att röka. Och då har jag varit förgiftad i ett helt liv, av något som betraktas som ett starkt gift. Bo Brander: Det är ett under! Det kan jag bekräfta, för jag kämpar just med att försöka sluta röka. Det menar jag på allvar. (Göran Skytte-Bo Brander "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1." s 159)

Vissa djur har huggtänder. Andra mal och mal. Många är upptagna av att krypa undan eller kamouflera sig. Några prålar med stjärtfjädrar. Sengångaren klamrar sig fast. Bara med våld kan den fastkloade slitas från grenen ... Mot sengångaren har anmärkts att varken sorg eller glädje speglas i hans ögon. På det kan sengångaren svara: Nej, mina känslor skiftar inte, min passion är konstant, att klamra sig fast ... Såsom ni själva vid "livets träd" eller "kunskapens träd" eller gårdsträdet ... och såsom era grånade fingrar griper efter den skönaste frukten, äpplet ... (Werner Aspenström "Varelser" s 516; Sengångaren)

Vad tror de ortodoxa? Deras tro anges av själva namnet. Ordet "ortodox" har de själva skapat. Det är sammansatt av det grekiska "orthos" (rätt) och doxadzein (förhärliga). De ortodoxa betecknar sig alltså som de som rätt förhärligar Gud. (Paulos Mar Gregorios "De ortodoxa familjerna" s 46)

Lärjungen kan bedja om vad han vill, därför att hans vilja är samstämd med Kristi vilja. (Studiebibeln II:663)

Som den första stora representanten i Sverige för "associationsväsendet" framstår Erik Gustaf Geijer, som tidigt betecknade fria folkliga sammanslutningar som "ett räddningsmedel" i den industriella tidsåldern. Han kunde dock inte ana att folkrörelserna i våra dagar skulle växa ut till att bli en hel skog av jätteträd, i vilkas hägn medborgarna odlar sina gemensamma intressen och kan plocka de rikaste frukter. (Svenska landskommunernas förbund "Medborgarboken" 1960 s 45; Herman Stolpe: Samarbete och laganda)

En sant lydig kristens bön kan inte misslyckas, då han inte kan be något i strid mot Guds vilja. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 475)

Vi har en kallelse, som är stor och härlig och det verk vi är samlade omkring är underbart i sina frukter. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 383; ledare i tidningen Dagen den 31 december 1952)

Isak fick hundrafaldig skörd, då han sådde i Sydlandet. Att Palestinas jord var fruktbar även på Jesu tid framgår av hans liknelse om såningsmannen, då han säger, att somt som föll i den goda jorden gav hundrafalt. Även i vår tid (nu år 1950) börjar jorden ge rika skördar både i Negev och på den forna filisteerslätten. (Florentinus Hällzon "Jag såg Israel - En skildring i ord och bild av en resa till det heliga landet" s 116)

En sådan torka som rått och råder här har jag inte varit med om förut i mitt liv. I juli regnade det en dag, i augusti har det regnat en enda skur. Allting vissnar ner, potatisstjälkarna är längesedan vissnade och betet är förtorkat. Åkerjorden är som aska, vi är i alla fall lyckliga som har vatten, för alla brunnar är sinade annars. Men sedan jag borrade brunn tryter aldrig vattnet för oss. . . . Vi har alla hälsan och må bra eljest. Det enda som gläder oss i höst är att vi får en bra fruktskörd, det är så mycket äpplen, att vi inte vet vad vi ska göra av dem, jag tror vi får tusentals kilo. De är inte maskätna heller i år. Varje morgon ligger marken skyld av alla som faller ner. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 269; brev från Tomta, Grisslehamn till Vilhelm Mobergs föräldrar 1947-08-31)

Ingen av oss kan mäta bönens makt och det hemlighetsfulla sammanhanget mellan den troende, rena, gudshängivna viljans erövrande kraft i bönen och Guds ordning. Tanken förlorar sig i den förening mellan Kristus och själen, som är den kristna erfarenhetens hemlighet. Jesus talar därom i liknelsen om vinträdet och grenarna. Bedjaren och Kristus träda gemensamt inför Gud. Hur kan en människa påverka Guds världsstyrelse? Aposteln vet, att vi äro Guds medarbetare. Intet medarbete med Gud är viktigare än bönen. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 129)

Vad skulle hon taga sig till! Hon vågade ej stanna här, men nu var ju lantstället så långt borta, och hon orkade ej gå vägen tillbaka. Den stackars flickan betäckte ansiktet med sina händer, och tårar sipprade fram mellan hennes små fingrar, medan hon snyftade: "Mamma, söta snälla mamma! Varför stannade du inte kvar hos din lilla Amy?" Men då kom hon plötsligt att tänka på något av det, som farbror Vulf berättat för henne om den käre frälsaren Jesus. "Om du endast knäpper ihop dina små händer", hade Vulf sagt, "och ber Jesus stanna hos dig, då behöver du aldrig vara rädd för något." "Stanna hos mig, käre Jesus, då är jag ej rädd mera." Och hon hade knappast slutat sin bön, förrän ångesten vek bort, ty hennes vän i himlen skickade sina änglar ned till hennes skydd. De bredde ut sina stora, vita vingar över henne, och några minuter senare sov barnet så tryggt, som om hon legat därhemma i sin egen säng. (Adolphine Fogtmann "En liten askunge" s 24; Barnbiblioteket Gullvivan 1918; tidigare upplaga 1913, första utgäva i Danmark 1912)

Bladen gulnat, och trädens frukt sjunker mot skördarens hand. Jorden ångar av höstens fukt, vissnade vassen vid vikens strand bruten på vattnet flyter. ... Allt, som sommaren drömde om, hösten hämtat i dignande fång: blom som vissnat och frukt som kom, höstens vind över väg och vång fångar, famnar och bryter. ... Dagen drömmer i regngrå rymd, stjärnorna slocknat och månen skymd anas bland slitna skyar. (Sven Lidman "Källorna" s 66)

ca 1900 och tiden dessförinnan

(Karl Oskars) kropp hade stelnat i ålderdomens köld och falnade ner och vissnade som löv på gren om hösten. Till slut förlikte sig kanhända lövet med att falla. Men han sörjde över att han skulle vandra bort ur livet utan att ha fått veta vad det var ämnat till. På det sättet var det omåttligt snopet att dö. (Vilhelm Moberg ”Sista brevet till Sverige” s 300; Kartan från Ljuder)

Mod solnedgangs-blået højne frugtblomsterne deres pragt. Foran mig to undrende øjne, foran mig din barm og din nøgne arm mig om nakken lagt. Du er våd om din fod, du rene, og krydret som frukthavens lugt. Lad os kysses tyst og alene! Vi er selv som to aeblegrene, skal blomstre och baere frugt. (Sophus Claussen "I en frugthave" s 83)

Alla äkta par, som inte bjudit Jesus till bröllopet har fått erfara, att brännvinet inte leder till kärlek utan till oenighet mellan äkta par. Men det vinet, som Jesus gjort av vatten, är det bästa vinet som Brudgummen sparat till sist. Det är ett rent, oblandat vin, som nyligen kommit ur vinpressen, och som beretts av dessa röda vinbär, som växer på det levande vinträdet. Detta vin värmer kalla hjärtan, mjukar upp hårda bröst och åstadkommer kärlek. Be, ni fattiga drinkare, att den rike Krögaren som förvandlar vatten till vin, skulle spara det bästa vinet till sist, så att ni skulle få glädjas och fröjdas på Lammets bröllop nu och för evigt. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 394 i predikan 1849 över Joh 2:1-11)

I den stora salen å Stockholms slott voro riksens ständer församlade. . . . Så begynte konung (Gustav II Adolf) åter tala. . . . "Efter det jag nu i många farligheter för Sveriges rikes välfärd haver måst utgjuta mitt blod, måste jag ock på sistone låta mitt liv. Därför vill jag före min avresa hava eder samtliga när- och frånvarande Sveriges undersåtar och ständer Gud den allrahögste till själ, liv och all välfärd allernådigst befallda. Eder av riksens råd önskar jag att eder aldrig må tryta goda råd till fäderneslandets trygghet och fred. . . . Allmogen vill jag hava önskat, att deras ängar må grönska och deras åkrar bära hundrafalt." (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf" s 54-56; år 1630)

Barmhärtighet och godhet är likasom ett sädeskorn, som uppväxer i rika frukter. ... Genom mildhet och godhet kan en människa hos Herren vår Gud i förvar nedsätta en skatt, hvilken sedermera i sinom tid gifver en riklig ränta, och är såsom ett skepp, som far öfver hafvet, och återkommer lastadt med stora ägodelar. (Johann Arndt "Johann Arndts Andliga Skattkammare" s I:52)

Tanken på Guds ära intager en central plats i Calvins teologi. ”La gloire de Dieu” är målet för hela den gudomliga världs- och frälsningordningen liksom också för människans handlande. ... Den kristnes gärningar skola tjäna syftet att föröka Guds ära. Den absoluta underkastelsen under Guds vilja och lydnaden för hans lag är fundamentet i den calvinska tron. Genom en idog verksamhet i kallelsen och genom aktiv medverkan i Guds rikes sak skall den kristne bevisa sin tro och samtidigt främja Guds ära. ... Det finns en tendens hos Calvin att göra helgelsen till rättfärdiggörelsens syfte. Helgelsen i sin tur fattas såsom ett medel till Guds äras förökande. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 238)

Då jag ser att rättfärdighetens gudomliga frukter överflödar ibland er, fröjdar jag mig oerhört och över måttan i era lyckliga och hedrade andar/(sinnelag), eftersom ni med sådan verkan mottog den inympade andliga gåvan. (Barnabas' brev, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 137)

Att avrunda med:

”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så må ni bedja om vadhelst ni vill.” Joh. 15:7. Denna gemenskap med Gud uttrycker Johannes så här: ”Eftersom vi håller hans bud och gör vad som är välbehagligt inför honom.” Nyckelordet här är: Inför honom. När jag lever där händer det något med mig. Min vilja förändras. Det blir samklang mellan min vilja och Guds vilja. Se Joh. 5:14. Jag ber inte om sådant som degraderar Gud till en springpojke eller en automat som skall uppfylla allt vad mitt själviska hjärta begär. Nu ber jag om stort och smått med en enda avsikt: Att Fadern skall förhärligas. Joh. 14:13. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 123 i kommentar till 1 Joh 3:21-22)

Sångarna:

Hjälp, Gud, att den som ensam går i dig en rik gemenskap får och finner mening med sitt liv och nya, öppna perspektiv. (CCL von Pfeil-JA Hellström: Psalmer och Sånger 294:5)

Himmelriket är som den säd som myllas ner. I den goda jorden en riklig skörd den ger. ... Det är såsom skatten som låg i åkerns mull. Lycklig den som sålde allting för skattens skull! ... Det är såsom pärlan, och den som känt igen himmelrikets pärla vill alltid äga den. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 680:3-5)

O ädla ljus! gör med ditt sken Vår tro på Jesum sann och ren Och den sjelf upplifva Att frukter gifva. Hjelp oss att i denna tro Till ändan faste blifva. O Gud! förbarma dig. (M Luther-Olaus Petri?: Psalm 135:2; jfr Psalmer och Sånger 403:12)

Sänd av himlens sol en strimma, Herre, över mödans dag. Skänk åt varje dagsverkstimma Kraften av ditt välbehag. Fyll vårt hjärta med den tro, Varur trogen tjänst kan gro. ... Giv att vi, vadhelst vi verka, Tjäna dig, men ock varann, Och i samfälld gärning stärka Allt, som binder man vid man Till gemensam ädel strid I en hård och söndrad tid. ... Vare det vår levnads lösen: Ej på eget bästa se. Bröder, ur Guds kärlek ösen, Kraft till tjänst blott den kan ge. Så blir livets mening skön: Kraft till tjänst är tjänstens lön. (O Ahlén: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 502:1-3; jfr Psalmer och Sånger 291:1-3)

Vi ber för varandra, för alla som lider, som drabbats av sorger och tunga slag. Vi ber för de utstötta, dömda och glömda och ber om en kärlekens solvarma dag. ... Vi ber om försoning där osämja råder, om skapande liv där glädjen flytt. Vi ber om förståelse, mod att förlåta, att våga ta steget och satsa på nytt. (S Janson: Segertoner 1988 nr 484:1-2)

Egna kommentarer och funderingar:

Att begära ”vad ni – om alltefter omständigheterna – må vilja” har en synoptisk bakgrund i Matt 7:12 (Luk 6:31). En sann bön synes vara inriktad på gärningar för andra människors bästa och vad gäller Johannes främst för andra kristna i ömsesidigt välkomnande.

Paulus sade till de troende i Korint: ”Judar begär tecken.” (1 Kor 1:22a)

Paulus sade till de troende i Filippi: “(Min bön är att ni) är (och har varit) fullbordade till en rättfärdighets frukt, den genom Jesus Kristus, in i en härlighetsglans och ’ett lov uppå’/’en lovprisning av’ Gud.” (Fil 1:11)

Jakob sade: ”Om någon av er lämnar/saknar vishet, låt honom begära från sidan av Gud, som ger till alla klart/’utan förbehåll’ och som ej förebrår, och det skall ges honom. Men låt honom begära i tro och ej ’döma isär’/tvivla någonting.” (Jak 1:5-6a)

Jakob sade: ”Ni begär och tar inte, av det skälet att ni begär dåligt, för att ni må förbruka (det) i era njutningar.” (Jak 4:3)

Petrus sade till de troende: “Ha ert bortvändande/uppträdande fint i/bland nationerna, för att i (det här i) vilket de samtalar ner/emot er som (människor) som gör dåliga ting, då de synar (er) ’ut ur’/’till följd av’ de fina gärningarna, de må förhärliga Gud i/på en dag av besök/granskning.” (1 Petr 2:12)

Vad vi – om alltefter omständigheterna – må begära, tar vi från Honom, eftersom vi må (א,*א,A) hålla Hans bud(pluralis), och (eftersom) vi gör de behagliga tingen inför Hans ögon. (1 Joh 3:22)

Det här är klarspråket/tillförsikten, som vi har i ’riktning mot’/’fråga om’ Honom, att – om alltefter omständigheterna – vi må begära något enligt Hans vilja, hör Han oss. Och om vi – alltefter omständigheterna – vet, att Han hör oss, vad vi – om alltefter omständigheterna – må begära, vet vi att vi har de begäran/önskemål som vi har begärt (och begär) från Honom. (1 Joh 5:14-15)

Ytterligare studier:

Ps 2:8; Salomos Vishet 16:25; Matt 7:7-11; 9:8; 14:7; Mark 10:35; 11:24; Luk 6:31; 11:10-12; Joh 5:38; 11:22,42; 15:16; 16:23-24,26; Ef 3:20; Upp 3:8; 4:9; 5:8; 8:3-4.

J.C. de Smidt "A perspective on John 15:1-8"; Neotestamentica 25.2 (1991): 251-272.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-05; 2012-01-07; 2014-09-04; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

---

15:9-10 Helt och hållet som Fadern har välkomnat Mig, har och/också Jag välkomnat er. Stanna i välkomnandet, (i) Mitt (välkomnande). Om – alltefter omständigheterna – ni må hålla Mina bud, stanna i Mitt välkomnande, helt och hållet som och/också (א,*א) Jag har hållit (och håller) Min Faders, Mina (א*) bud, och stannar i Hans välkomnande.

Ord för ord: 15:9 (14 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) Helt-och-hållet-som välkomnade mig '-n fader'/fadern, och-jag välkomnade er. stanna i '-t välkomnande'/välkomnandet det mitt. 15:10 (25 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) om-alltefter-omständigheterna '-en bud'/buden mina (ni)-må-hålla, stanna i '-t välkomnandet'/välkomnandet mitt, helt-och-hållet-som och-jag '-ns faders'/faderns min '-en bud'/buden mina har-hållit(-och-håller) och stannar hans i '-t välkomnande'/välkomnandet.

1883: Såsom Fadern har älskat mig, så har ock jag älskat eder; förblifven i min kärlek. Om I hållen mina bud, så skolen I förblifva i min kärlek, såsom jag har hållit min Faders bud och förblifver i hans kärlek.

1541(1703): Såsom Fadren hafwer älskat mig, så hafwer jag ock älskat eder; blifwer i min kärlek. Om I hållen min bud, så blifwen I i minom kärlek; såsom ock jag hafwer hållit mins Faders bud, och blifwer i hans kärlek.

LT 1974: Jag har älskat er på samma sätt som Fadern har älskat mig. Lev i min kärlek. När ni lyder mig, lever ni i min kärlek, liksom jag lyder min Far och lever i hans kärlek.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade till Abraham:) “Tag din välkomnade son Isak, som du har välkomnat, och gå in i den höga jorden/landet och för upp honom där ’in i’/till ett brännoffer.” (1 Mos 22:2a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) ”Du skall välkomna Herren din Gud och vakta/hålla Hans vaktanden/instruktioner och Hans grundlagar och Hans domar alla dagarna.” (5 Mos 11:1, Grekiska GT)

(Gud sade till Salomo:) ”Om du – alltefter omständigheterna – må gå i/på Min väg, vakta Mina bud och Mina befallningar, som din fader David (namnet betyder ”välkomnad”) gick, skall Jag och/också fullgöra/’göra ... fulltaliga’ dina dagar.” (1 Kung 3:14, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Min slav David (= välkomnad) … vaktade Mina bud och gick bakom Mig i/av varje/hela sitt hjärta till det att göra utom/endast (det som var) rakt/rättsinnigt i Mina ögon.” (1 Kung 14:8b, Grekiska GT)

(Nehemja sade till Herren: ”Du vaktar) förbundet och barmhärtigheten mot dem som välkomnar (Dig) och mot dem som vaktar (Dina) bud.” (Neh 1:5b, Grekiska GT)

(Daniel sade till Herren:) ”Herre, store och förunderlige Gud, som vaktar/’håller fast vid’ Ditt förbund och barmhärigheten mot dem som välkomnar Dig och mot dem som vaktar/håller Dina bud.” (Dan 9:4b, Grekiska GT, Theod)

(Salomo sade:) ”De trofasta skall förbli (i) (Herren) i välkomnande. … ” (Salomos Vishet 3:9b)

Den Senare Uppenbarelsen:

Skåda, en röst ut ur himlarna som sade (om Jesus): “Den här är Min välkomnade Son, i/med vilken Jag har varit tillfreds.“ (Matt 3:17)

(Jesus sade till en rik människa:) “Om du vill komma in i, in i livet, håll buden.” (Matt 19:17b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Fadern välkomnar Sonen och har gett (och ger) alla ting i Hans hand. (Joh 3:35)

(Jesus sade till judarna:) ”Fadern är vän med Sonen och visar Honom allt vad Han Själv gör.” (Joh 5:20a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ett nytt bud ger Jag er, för att ni må välkomna varandra, helt och hållet som Jag har välkomnat er, för att och/också ni må välkomna varandra.” (Joh 13:34)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Om – alltefter omständigheterna – ni må välkomna Mig, må ni hålla (P66,א,*א) Mina bud.” (Joh 14:15)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag skall inte längre samtala många ting i sällskap med er, ty utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ledare kommer, och i Mig har han inte ingenting/någonting. Emellertid för att utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ må få kunskap, att Jag välkomnar Fadern, och helt och hållet som Fadern har ålagt Mig, på det här sättet gör Jag. Res er upp. Vi må leda/’förflytta oss’ härifrån.” (Joh 14:30-31)

Exegeter, evangelister med flera:

Jfr ”Jesus sade: ’Ett vinträd planterades utanför (eg ”på utsidan av”) Fadern, och då det inte växte sig starkt, skall det ryckas upp med rötterna och förstöras.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 65; Thomasevangeliet log. 40)

(Stanna i Mitt välkomnande) I den grekiska texten används aor imp och inte pres imp, kanske för att tydligare uppmuntra lärjungarna att avgöra sig för Jesus. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 366)

I (Kristus) lever lärjungen för Gud. Dessa trons tankar skall nu den döpte öva sig i att tänka: ”Så mån i hålla före, att I ären döda från synden och leven för Gud i Kristus Jesus!” Tänk så, tänk endast så! Låt det som skett i omvändelse och dop också påverka er i ert sätt att betrakta tillvaron! (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 447 i kommentar till Rom 6:3-11)

I Jesu liv är kärlek och budhållning organiskt förenade. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 220 i kommentar till Joh 15:10-17)

(Gustaf Landmér:) ”Eroskärleken är som när det brinner i en torr enbuske: den flammar snart över. Men agapekärleken, som vi får genom den helige Ande, varar. Den är som när det brinner i en ekstubbe: det moler lite jämt.” (Helge Lööf "Gustaf Landmér - förkunnare med färg" s 189)

Kärleken och lydnaden är ömsesidigt beroende. Kärleken uppkommer ur lydnaden, lydnaden ur kärleken. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 476)

Om vi troget förbliva i hans kärlek, så kunna vi bedja i hans namn. Då blir det också mer kraft och sanning i vår bön. Vad skola vi bedja? ... Herre, hjälp mig att i dag öva kärlek med rent hjärta, gott samvete och en oskrymtad tro! (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 169)

Tror du icke, att om ett menniskohjerta finge rätt känna detta Guds wälbehag till Christus, som så tjenar oss, det skulle af fröjd springa sönder i hundratusen stycken? Ty då skulle det få blicka in i det faderliga hjertats djup, ja, in i Guds bottenlösa, ewiga godhet och kärlek, som Han till oss bär och af ewighet burit. Men wi äro för kalla och hårda, köttet ligger oss för tungt på halsen, så att wi icke rätt fatta, icke rätteligen begrunda detta ord (att Christus är Hans käre Son) eller lägga på hjertat, hwilken dyr och outsäglig kärlek och salighet deruti ligger; annars skulle wi twifwelsutan deruti få se, att himmel och jord äro fulla af gudomlig kärlekseld, fulla af lif och rättfärdighet, fulla af ära och härlighet, så att helwetet med sin eld, med synden och döden, skulle deremot wara ingenting annat, än en målning. Men wi äro kalla, lättjefulla, otacksamma skälmar, låta sådana ord, såsom ringa ting eller såsom woro de menniskoord, gå oss förbi, eller ligga i boken, eller stå skrifna på papperet, likasom woro de döda och längesedan förbi, ja, såsom anginge de Christus allena och icke oss, så wi likwäl borde se, att de alldeles icke angå Christus, utan oss, och att de för wår skull äro talade. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 141-142 i kommentar till Matt 3:13-17)

(Gud) försonade oss, när vi var Hans fiender, låt oss nu, då vi har blivit Hans vänner, stanna kvar så. Han banade vägen, låt oss åtminstone följa. Han älskar oss inte till Sin egen fördel – ty Han behöver ingenting – låt oss åtminstone älska Honom till vår nytta. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:280)

Sångarna:

Säg mig, om en vän du känner, Öm och varm som ingen ann, Vännen framför alla vänner, Och som aldrig svika kan? I hans kärleks djup och höjd Finner själen evig fröjd. (John Newton – Erik Nyström: Sång 58:1)

Paulus sade till de troende i Korint: ”(Vad som betyder något är) ett hållande av Guds bud.” (1 Kor 7:19b)

Och i/genom det här har vi kunskap, att vi har (och har haft) kunskap om Honom, om vi – alltefter omständigheterna – må vakta/’slå vakt om’ (א*) Hans bud. (1 Joh 2:3)

Den som säger (sig) stanna i Honom är skyldig, och/också han, att vandra omkring alldeles på det här sättet som Den där vandrade omkring. (1 Joh 2:6)

Men den som – alltefter omständigheterna – må ha utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ tillvaro och (som) må titta på sin broder som har behov och (som) må stänga sina inre ädla delar från/för honom, hur stannar Guds välkomnande i honom? (1 Joh 3:17)

Vad vi – om alltefter omständigheterna – må begära, tar vi från Honom, eftersom vi må (א,*א,A) hålla Hans bud(pluralis), och (eftersom) vi gör de behagliga tingen inför Hans ögon. (1 Joh 3:22)

Den som håller Hans bud(pluralis) stannar i Honom, och Han i honom. Och i det här har vi kunskap, att Han stannar i oss, ut ur/av Anden, av vilken Han har gett oss. (1 Joh 3:24)

I det här har vi kunskap, att vi välkomnar Guds barn, när vi – alltefter omständigheterna – må välkomna Gud och hålla (א,*א) Hans bud(pluralis). Ty det här är Guds välkomnande, för att vi må hålla Hans bud, och Hans bud är inte tunga. (1 Joh 5:2-3)

Ytterligare studier: 1 Kung 8:61; 11:34,38; 2 Kung 18:6; 2 Krön 34:31; Ordsp 7:2; 19:16; Mark 12:6; Luk 20:13; Joh 8:29,31,55; 10:18; 12:49; 14:21,23-24; 17:23-24; Fil 2:6-8; 1 Joh 2:4; 2 Joh v 6; Upp 2:4-5,26; 3:10; 12:17.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-05; 2012-01-08; 2014-09-05; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

---

15:11 De här tingen har Jag samtalat (och samtalar) (med) er, för att fröjden, Min (fröjd), må stanna (א,*א) i er, och (att) er fröjd må fullbordas.

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten): De-här-(tingen) har-jag-samtalat-(och-samtalar) (till)-er för-att '-en fröjd'/fröjden den min i er må-stanna och '-en fröjd'/fröjden er må-fullbordas.

1883: Detta har jag talat till eder, på det att min glädje må förblifva i eder och eder glädje varda fullkomnad.

1541(1703): Detta hafwer jag talat till eder, att min glädje skall blifwa i eder, och eder glädje fullkommen warda.

LT 1974: Jag har talat om detta för er, för att ni ska fyllas av min glädje. Ja, er glädjebägare kommer att flöda över.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) ”Om – alltefter omständigheterna – Herren, din Gud, må välsigna dig i alla dina frambringanden/avkastningar och i varje dina händers arbete, och/då kommer du att ’vara görande’/göra dig glad.” (5 Mos 16:15b, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) ”Du gav mig kunskap om vägar av liv. Du skall fullborda mig (med) glatt lynne i sällskap med Ditt ansikte.” (Ps 16:11a, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) “Jag, Herren, har samtalat (och samtalar).” (Hes 5:13b och 5:15b, Grekiska GT)

“Roa dig och gör dig glad, Sions dotter; av det skälet, skåda, att Jag kommer och skall slå upp ett tält i din mitt“, säger Herren. (Sak 2:10, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Lyckliga är ni när – alltefter omständigheterna - människor) må tala varje/allt ont nedifrån/emot er, då de ljuger vad beträffar Mig. Fröjda er och jubla, eftersom er lön (är) mycken/stor i himlarna.“ (Matt 5:11b-12a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som har såtts emot den klippiga (marken), den här är den som hör utsagan och strax tar den i sällskap med fröjd, men inte har rot i sig, emellertid/utan är övergående.” (Matt 13:20-21a)

(Mariam (א,*א) från Magdala och den ’en annan’/andra Maria hade snabbt gått) bort från minnesgraven i sällskap med fruktan och stor fröjd. (Matt 28:8a)

(Jesus sade till de sjuttio:) ”Fröjda er ej eftersom andarna är underordnade er, men/utan fröjda er eftersom era namn är (och har varit) inskrivna i himlarna.” (Luk 10:20b)

Det blev i det att (Jesus) välsignade (Sina lärjungar, att) Han stod isär/'en bit bort' från dem * (א*). Och då de hade kastat sig ner (i tillbedjan) (vända i riktning mot) Honom, återvände de in i Jerusalem i sällskap med stor fröjd. (Luk 24:51b-52)

Lärjungarna fullbordades/uppfylldes (hela tiden) (med avseende på) fröjd och helig ande. (Apg 13:52)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Johannes svarade och talade: “Brudgummens vän, som står och hör Honom, fröjdar sig (med) fröjd på grund av brudgummens röst. Så har ’den här’/denna min fröjd fullbordats (och är fullbordad).” (Joh 3:29b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Allaredan tar den som skördar lön och leder/för tillsammans frukt ’in i’/till tidsålderslångt liv, för att och/både (א,* א, A) den som sår och den som skördar må fröjda sig tillsammans.” (Joh 4:36)

Hembygdens predikan:

”Glädjens icke däröver, att andarne äro eder underdåniga, utan glädjens, att edra namn äro skrivna i himmelen.” Alltså bättre grund för glädjen och därför rikare och varaktigare glädje. Om en man står på en tuva i ett gungfly och till och med glädes över att han står trygg där, så är det ändock en god gärning, om någon rycker honom därifrån upp på en bergfast klippa. Så gör Jesus här. Glädjens däröver, säger han, att edra namn äro skrivna i himmelen. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 158-159, Första söndagen i fastan, Luk 10:17-20)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Den tidiga församlingens gudstjänster präglades av såväl glädje som vördnad. Att de var glada går inte att ta miste på. Det grekiska ordet ”agalliasis” i (Apg 2:46) betyder ”sprudlande glädje”. För Andens frukt är glädje, och ibland en mer ohämmad glädje än våra traditionella gudstjänster uppmuntrar till. När jag besöker vissa gudstjänster tror jag att jag av misstag har hamnat på en begravning. Alla är klädda i svart. Ingen ler eller pratar. Psalmerna eller sångerna går i snigelfart, och hela stämningen är dyster. Den kristna tron är glädjefylld, och varje samling eller gudstjänst bör präglas av glädje. Samtidigt var den tidiga församlingens tillbedjan aldrig vanvördig. Och ändå är det så i dag, att om vissa gudstjänster inte är begravningar så saknar de fullständigt respekt för det heliga. Men om glädje är ett kännetecken på en levande församling, så gäller det även vördnad. Vi läser att ”alla människor bävade” (v. 43). Den levande Guden hade besökt Jerusalem, och de böjde sig inför honom i denna blandning av förundran och ödmjukhet som vi kallar tillbedjan. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 310 i kommentar till Apg 2:42)

Från tusen och en sorters oro blir jag befriad. Bottenglädjen räcker för alla bottenlägen. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 81; citat Majken Johansson)

Jag inser mer och mer i detta rehabiliteringscenter, som inte är underlägset, att det görs försök att finna glädje på det profana sättet genom profana metoder. Men jag ser inga tecken på glädje hos dessa människor, som är samlade här för rehabilitering. Deras ansikten är döda ansikten. Korsets glädje är glädje ”trots”, inte ”tack vare”. När slaget förstörde de muskler hos mig, med vilka man ler, betydde det, att jag inte längre kunde le, eftersom jag inte hade apparaturen för det. Nu håller jag på med att skapa en apparatur, så att jag kan uttrycka den djupa glädje, som ligger i löftet att jag skall få både de muskler och det budskap som erfordras. Jag ler det inre skrattets leende. (Stanley Jones "Guds ja" s 96-97)

E.G. Gulin, finländsk biskop och exeget, säger: ”Konsthistorien känner till den märkliga brytning, som inträder, då den nya tron framträtt bland antikens rolösa och plågade människor. Vår utmärkte konsthistoriker, professor Okkonen, skriver om huru den nya trons befriande budskap ’ofantligt vidgade människosjälens känsloskala’ och skapade ’en fin och själfull ny skönhetskänsla’. Då han analyserar kristen katakombmålning, skriver han om denna konst: ’Den trånga gravkammaren förvandlas till paradisets lustgård, där blommor lysa och änglabarn leka och där de troende gå till de saligas fröjdebord’. Denna nya glädje har i sista hand sin upprinnelse i Jesu person. I honom har denna grundton framträtt liksom förkroppsligad ... Där han står, har i världen nya och enastående glädjekällor sprungit fram mitt i livets tröstlösa grå vardag. Varhelst han rör sig, spirar där upp ett nytt vårligt liv.” (Nils Tägt ”Vi tror på den helige Ande” s 143)

Människor menar ibland, att bud och ordningar betyder en tvångströja för vackra, spontana livsyttringar sådana som fröjd och frid. Jesus säger raka motsatsen. Orden om budens hållande har han yttrat just för att hans egen ”fröjd skall bo i dem och för att deras fröjd skall bli fullkomlig”. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 220 i kommentar till Joh 15:10-17)

När jag blev kristen, fann jag att glädje och fröjd icke tillhöra oss först i nästa värld, utan redan här på jorden kan man säga, att man har himmel. (Sundar Singh "Jesu tillkommelse"; predikan i Stora missionshuset, Jönköping, 1922-05-07; Jönköpings-Posten 1922-07-14)

Eget är, att när man ”har lof” att glädjas med sina vänner, så smakar allt så förträffligt; intet fattas på bordet, vinet är underbart fastän så enkelt, kaffet väcker beundran, utan att vara beundransvärdt: man känner en god välvillig ande i rummet som unnar en ett ögonblicks hvila och hugsvalelse, och som stämmer in sinnen och förenar hjärtan. (August Strindberg ”En blå bok II” s 734; Fariséer)

När Ingmar Ingmarsson såg det stora, väl upplysta rummet och de många glada och förnöjda människorna, kunde han inte låta bli att tänka: ”Det är säkert, att dalbönderna är lyckliga här (i Jerusalem), och att de inte längtar hem. De här amerikanarna förstår sig mycket bättre på att ställa det trevligt för sig och andra, än vi gör. Jag förstår, att det är för det goda hemlivets skull, som kolonisterna kan bära alla sorger och försakelser. Det är sant, att de, som förr ägde en hel gård, nu får nöja sig med ett rum, men så får de till gengäld mycket mer glädje och munterhet än förr.” (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 378)

ca 1900 och tiden dessförinnan

Glädjeämnena i tjänsten var egenkärlekens glädjeämnen; de sociala glädjeämnena var fåfängans glädjeämnen; men Ivan Iljitjs verkliga glädjeämne, det var att spela vint. Han brukade säga att det trots alla olyckliga händelser i hans liv fanns en glädje så stor att den brann som ett ljus framom alla andra - det var glädjen att få slå sig ner till ett parti vint tillsammans med goda ocgh sansade medspelare, till varje pris på fyra man hand (spela fem är ofta pinsamt, även om man låtsas att man tycker om det), och spela ett intelligent och seriöst parti (med goda kort) för att sedan supera och dricka ett glas vin. Efter ett parti vint gick Ivan Iljitj alltid till sängs på särskilt gott humör, i synnerhet om han gjort en mindre vinst (stora vinster är obehagliga). (Leo Tolstoj "Ivan Iljitjs död" s 33; början av 1880-talet)

En enda droppe af den himmelska fröjden är bättre än tre stora haf af jordisk vällust; en enda liten droppe af den himmelska fröjden kan göra många sjöar af bedröfvelse söta. (Johann Arndt "Johann Arndts Andliga Skattkammare" s I:196)

Fröjd(en i Herranom) är en frukt, som följer av tron, såsom (apostelen) säger, Galat. 5:22. ... Ty det är icke möjligt, att ett hjerta skulle fröjda sig i Gud, innan det tror på Honom. Der tron icke är, der är idel fruktan, skygghet, flykt och bedröfwelse endast man tänker på Gud eller nämner Honom. Ja, hat och fiendskap emot Gud är i ett sådant hjerta. Orsaken är den, att hjertat finner sig skyldigt i sitt samwete. ... Att för sådana hjertan wilja mycket tala om fröjden i Gud, är alldeles detsamma, som att wilja öfwertala wattnet till att brinna. ... De, som skola fröjda sig i Herranom, måste wara rättfärdiga och rättskaffens. Derföre är denna epistel icke skrifwen för syndare, utan för de helige. Syndare måste man först säga, huru de skola blifwa fria från synden och få en nådig Gud (d.v.s. misströsta på alla sina gerningar och omfatta Gud i Christo, anamma evangelium och sätta tro, till hwad det lofwar). Så följer sedan fröjden af sig sjelf, när de blifwit befriade från sitt onda samwete. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 43-44 i kommentar till Phil 4:4-7)

Derföre (att fröjden är en glad, wäldig tillförsigt till Gud och Hans ynnest) kallas den en fröjd i Herranom, icke i silfwer och guld, icke i fråsseri och dryckenskap, icke i lättfärdighet och sång, icke i starkhet och helsa, icke i konst och wisdom, icke i makt och ära, icke i wänskap och gunst, ja, icke ens i goda gerningar och helighet. Ty allt detta är idel bedrägliga, falska fröjder, som aldrig går till hjertats grund och der låta känna sig. Och om dem må man wäl säga: han fröjdar sig, men hans hjerta wet intet deraf. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 44 i kommentar till Phil 4:4-7)

Herren sade till sina lärjungar: ”Aldrig skall ni vara glada, om ni inte ser med kärlek på er broder.” (Bertil Gärtner "Apokryferna till Nya Testamentet" s 15; Hebréerevangeliet)

Enligt ... rabbinska auktoriteter är det endast genom fröjd som den Helige Ande bor i en människa. (Alfred Edersheim “The Temple” s 280)

Att fortsätta med (hembygden):

Ängeln sade till herdarna: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje." Den stora glädjen - vart tog den vägen? Julängelns budskap om frid på jorden och en stor glädje låter ju så vackert, ja, får nästan ett romantiskt skimmer över sig. Men betyder det något i den brutala verkligheten. Det kan vara svårt i dag. Men det finns något som är värre. Det är att inte tro, ty då har vi inget hopp längre. Då är det bara mörker. Kristendomen säger, att det finns bara en sak, som kan hjälpa en människa undan tomhet, gråhet och ondska - och det är, att det i själva hjärtegrunden planteras en ren och stark glädje. Glädje - detta förunderliga ord och denna förunderliga verklighet som det finns alldeles för litet av på vår jord. Men den allra mesta och allra bästa glädje som ändå finns, den strålar ut till oss och in i oss från honom, som föddes under Betlehemsstjärnan. Han var den store glädjebudbäraren och i hans närhet kan en människa än i dag få in glädje i sitt hjärta, glädje över att ha fått en Frälsare. ... Jesus kom för att ta våra synder på sig och ge oss den förlåtelse som öppnar gemenskapen till Gud och hans glädje. (Donald Kennemark "Den stora glädjen" s 3)

För ett tag sedan skulle jag träffa en grupp sjätteklassare. Läraren hade bett mig säga något om självförtroende. ... Jag startade med att kalla fram två av eleverna till tavlan. De skulle ... skriva upp allt det som de andra kamraterna sa. Sedan fick eleverna börja ”kasta fram” egenskaper som de gärna ville vara bra på, saker som kunde ge ett gott självförtroende. Nästan direkt var det en kille som ropade: bra på fotboll. ... Till sist var hela tavlan så full som en tavla någonsin kan bli. ... Jag bad eleverna ställa sig i ett långt led. ”Nu skall ni få välja bort något”, sa jag. ”När det blir din tur går du fram till tavlan och stryker en sak, den egenskap du tycker är minst viktig att vara bra på.” ... Till slut ... stod vi där och tittade på de tre orden som nu fanns kvar på tavlan. På sitt sätt var vi nog lite förvånade allihop. Det var ju inga märkvärdiga saker som stod där(snäll, glad och förmåga att göra andra människor glada). För inte krävs det väl direkt några specialbegåvningar för att vara snäll eller glad. Ändå var det just det som hela klassen behållit. (Torgny Wirén ”Under ytan” s 124-125; Vad är viktigast att vara bra på?)

En sak är säker: vårt gensvar, vårt ja på (Jesu) kallelse till gudsgemenskap, skapar jubel och glädje. (Göran Åberg "Om överraskande utspel"; Jönköpings-Posten den 6 juli 1973)

Frälsningsfröjden får inte förväxlas med glädjen över yttre framgång och naturlig glättighet. Glädjen i Gud känns igen på tonen. ... De första kristna var glada. När man piskade deras ryggar gick de ut från rådsförsamlingen glada över att de aktades värdiga lida smälek för det namnets skull. ... Det är tungt att vara ett Guds barn och inte känna glädje. Ty glädjen i Gud är som oljan omkring axeln på livets vagn, den gör det möjligt att komma fram, även i kuperad och svår terräng. ... Det finns glädje i världen också, men den är av en sådan kvalité att det kan diskuteras om man skall kalla det glädje. (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 14-15,48)

Är man kristen har man mycket att glädjas åt. Det står i Bibeln om glädje. De som skåda upp till Herren stråla av fröjd. Strålar du inte så är det därför att du ser åt fel håll. Se inte på dig själv. Det är inget att stråla över. Se inte heller på andra. Det gjorde jag i många år, men inte blev jag strålande av det. Jag såg idel dystra profiler. Nej, uppåt var det vi skulle se. I en annan psalm heter det: En ström går fram vars flöden giva glädje åt Guds stad. Det gäller alltså att flytta inom stadsgränsen. Många kristna vill leva på allmänningen. Där finns ingen ström. Strömmen går fram i Guds stad. (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 59)

Själv är jag oerhört tacksam över att få vara en av dessa vars liv (Jesus) fyllt med djup glädje och evig trygghet. (Karl-Göran Zettergren "Han vandrade vidare"; Jönköpings-Posten den 17 augusti 1968)

Framtiden – det är också en fråga om kvalitet. ”Vi måste gå djupare för att nå längre”, har Stanley Jones sagt vid ett tillfälle. Det borde vara ett lösenord för oss under dag som kommer. SMJ:s framtid ligger förvisso icke däri att gränsmärken vidgas och idealen suddas ut. En strävan att söka samla de många genom att i verksamhetsprogrammet acceptera allt skall aldrig leda oss till en ljusnande framtid. I vårt arbete skall vi visserligen ha ”roligt” men det i ordets djupare mening. Den förening, som blir ett dåligt surrogat för ett otal andra nöjesföreningar, har tagit miste på sin uppgift och förlorar snart greppet över de unga. Djupare för att nå längre! Det måste betyda en allt starkare koncentration av vårt arbete omkring Kristus. Att i allt och genom allt ställa Honom inför de unga sådan han verkligen är: Inte en glädjedödare eller för de ungas intressen oförstående och främmande, utan som den, hos vilken den sanna glädjens källa finnes i överflödande mått. ... ”Tag mina händer, tag mina fötter, öga och öra, tag Herre kär! Hela mitt hjärta vill jag dig giva, dyraste Jesus, blott din jag är.” (Gunnar Dahlberg "Med blicken mot framtiden" s 33-34; Tabergsjuniorerna 1902-1952)

(Vid Ynglingaföreningens i Bjurbäck diskussionsmöte i missionshuset den 9 sept 1904) framhölls, att den högsta glädjen var att alltid hafva sin fröjd i Herren, eftersom värdet af den glädjen gäller både i lifvet och i döden. Orsaker till glädje kunde man också finna i naturen under olika årstider, i kroppsrörelse och i lekar i det fria. På så sätt kunna kroppen härdas och sinnet uppfriskas. Ett annat sätt att blifva lycklig och tacksam är att ”besöka fattiga och sjuka, bevisa dem litet vänlighet och deltagande samt genom små kärlekstjänster som vi kunna utföra i lifvet.” (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 131-132)

Vid ett kretsmöte var ämnet: ”Kunna kristna ungdomar deltaga i lekar?” Vi voro mycket oroliga för samtalet. Men så mycket gladare voro vi efteråt, ty samtalet hade givit rum för ungdomlig ren, sann glädje, men tagit avstånd från allt otillbörligt skämt och glam samt betonat vikten för de kristna att vara salt och ljus. (Jacob Blomdahl "Hälsning till Tabergs- och Bondstorpskretsarna av SAU" s 6)

I 1928 års historik skildrade (missions)församlingens (i Bjurbäck) dåvarande ordförande Emil Henriksson ”ett kärt minne” från prästhemmet i Bönared hösten 1882: ” ... Då vi anlände, voro flera av rummen fyllda av mötesdeltagare. Man märkte redan på sången, att det var andlig luft i mötet. Pastor (Stalén) var också jublande glad. ... Magnus i Lid sjöng med varm känsla sången: ’Är det sant, att Jesus är min broder.’ ... Johan i Södervik vittnade med varmaste inspiration om huru han själv blivit frälst och lycklig i Jesus. ... Vi föllo på knä inför Gud, somliga med tack och jubel, andra åter under tårar och rop om frälsning och förbön. Ja, vilka stunder, då Gud vinner seger och himlen kännes så nära. ... Vi skildes sedan åt, och under hemfärden genom skogarna fortsatte vi med sång och jubel. Tack, o Gud, för vad som varit.” (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 50-51; Prästen Stalén och de troende i Bjurbäck)

I maj 1876 kom Karl Palmberg till Sandseryd. Vid hans första gudstjänst var kyrkan så proppfull av människor att Palmberg med möda kunde tränga sig in. Gudstjänsten började med psalmen ”Hela världen fröjdas Herran” och den psalmen sjöngs sedan nästan varje söndag. Palmbergs predikan var allvarlig och gripande, ”vill di tjäna satan, så ta' ut ert goda medan ni kan, ty det är snart slut med glädjen”, predikade han bland annat. (Alfred Jonasson-Oskar Ängfors "Väckelsens folk" s 51)

Det war icke blott på en enda punkt i Småland som ett sådant Herrens werk war börjadt, utan det blef snart uppenbart, att på flera ställen hade Herren barn, som hade gemensamma behof och storligen fröjdades då de lärde känna hwarandra. ... Det war i allmänhet blott fattiga och ringa menniskor, som fröjdade sig öfwer Guds nåd, och dessa woro, af de så kallade bättre, hållna för stora dårar. Herrens wänner, som älskade sanningen, woro ej så många; de hade ej tillfälle att ofta sammanträffa med hwarandra, ty de bodde långt i sär. Men de kände hwarandra på en stor omkrets, så att den bekantskap, de hade med hwarandra, förwånade många otrogna. Kärleken mellan Guds barn war brinnande; den war en Herrens låga, som Gud hade tändt i deras hjertan. Det war en sådan glädje, när de sammanträffade med hwarandra, att den ej kan beskrifwas. (Swening Johansson ”Herrens werk” avd. I)

1846 blev (skolläraren Carl Johan) Lindberg i (Ödestugu) i sitt inre medveten om att Gud hade gjort honom rättfärdig av nåd. Lindberg skriver: ”Det där nogräknandet med kläder och färger, vartill tjänade det, då vi fått den yppersta klänningen till skänks? Vartill denna trälaktiga fruktan för Gud, då han ej skonat sin egen Son utan givit ut honom för oss alla? Nej, bort med allt eget! Nu Jesus allena – nu måste man glädjas och fröjdas!” (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 14; Skolläraren Lindberg)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Andens glädje är av en annan art än den som stramar i reklambildernas ansikten. Den djupaste glädjen erfar vi när vi ger, inte när vi får. Det är det återupprättade paradisets glädje som får lovsången att ljuda och ger omvärlden ett förebud om vad som väntar allt skapat. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 40-41)

Det sägs om Henry Venn, den anglikanske kyrkoherden på 1700-talet, att när han fick veta att han var döende, så höll hans glädje honom vid liv ytterligare fjorton dagar! En sådan orädd, glädjefylld inställning till dödens faktum är möjlig endast tack vare Jesu Kristi uppståndelse och hans seger över döden. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 283 i kommentar till 2 Tim 1:10)

”Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat.” ... Gläd er med mig! Med-glädjen. Den är vi dåliga på. Medlidande, det vet vi vad det är, det är lättare. Svårare är att dela lycka än lidande. ... Glädje, det handlar om glädje. Glädje skall njutas med andra. Delad glädje är dubbel glädje. Det är evangeliets anvisning. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 200)

Vi kommer aldrig att förstå Gud förrän vi förstår den här sanningen om honom: ”Gud är den lyckligaste varelsen i universum.” Gud vet också vad sorg är. Jesus är, bland mycket annat, ihågkommen som ”en plågad man, van vid sjukdom”. Men Guds sorg är, liksom hans vrede, en temporär reaktion på en fallen värld. Sorgen kommer för alltid att vara försvunnen ur hans hjärta den dagen då världen återupprättas. ... Det har visat sig att det är de som vigt sina liv åt något som är större än den egna personliga lyckan, som får uppleva den verkligt sanna glädjen. Tydligast kan man se det hos helgon och martyrer och andra som levt ett liv utöver det vanliga. Men det är precis lika sant för vanliga människor som vi. Ett prov på glädjens äkthet är om den går ihop med lidande eller inte. Glädjen i denna världen är ofta en glädje ”trots” något annat. Glädjen är, enligt Karl Barths formulering, ett ”trotsigt likafullt” som vägrar släppa in bitterhet och agg. ... Det är i stor utsträckning ett visst sätt att tänka som får glädjen att flöda fram. Den kognitiva psykologin säger att mellan de händelser vi möter och det vi gör med dem ligger vår uppfattning om, och vår tolkning av, dessa händelser. De nytestamentliga författarna hängav sig inte i första hand åt någon form av positivt tänkande, utan snarare åt vad man skulle kunna kalla ett ”eskatologiskt tänkande”. Det vill säga, de såg på allt som hände i ljuset av uppståndelsen och den slutgiltiga seger som den uppståndne Kristus hade vunnit. (John Ortberg ”Livet jag längtar efter” s 69,76,81)

Ortodoxa judar håller (alla buden i torah) in i minsta detalj. De finner en glädje i att lyda Guds vilja, och för dem är dessa seder meningsfulla på ett sätt som en utomstående inte alltid förstår. (David Harley "Det utvalda folket: Judendomen." s 273)

Du får lägga på Jesus din börda, du får tala med honom som vän. Dina böner av honom blir hörda, du får jubla och sjunga igen. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 99; citat David Wickberg)

Berndt Gustafsson, född 1920, död 1975, präst, sociolog, direktor för Svenska Kyrkans centralråd, författare. ... När han i juli 1975 fick veta att han hade en elakartad cancer, bildades en bönekedja, som sträckte sig runt hela Sverige. Vi bad om ett under, om helbrägdagörelse genom ett Guds ingripande. Bönen blev inte hörd på det sätt vi önskat. Men hans sjukdom blev till Guds förhärligande, Joh 11:4. Under svåra plågor kan han glädjas, tala i tungor, skratta. Han finner det underbart, när Thielicke skriver: ”De medeltida kristna, som ännu inte var förstenade av liturgiskt allvar, visste vad de gjorde, när de sedan uppståndelsetexterna lästs, brast ut i risus paschalis, ’påskskrattet’”. ... Hans hustru säger: ”Vad du kan vara glad, som snart får träffa Jesus.” – ”Ja”, svarar Berndt, ”jag skall få tala ut med honom om allt.” Efter en stund säger han: ”Å så skönt.” När hon frågar vad det är som är så skönt, svarar han: ”Vilken glädje, vilken glädje.” Hustrun tror det var det sista han sade. De som var med vid jordfästningen i S:ta Clara kyrka i Stockholm berättar om den som en stor glädjefest, där alla, från pingstvänner till katoliker, förenades i den jublande sången: ”O hur härligt att få vandra hemåt till vår Faders hus ...” (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 25-26)

ca 1975 - ca 1950

Det ges en ”den yttersta tidens frälsning”. Gud har den i beredskap. Den skall fullborda allt, som nu är på väg. Verkligheten av dessa ting lever nu som en jublande glädje i lärjungarnas hjärtan. Det har med rätta sagts, att ordet, som i våra biblar är översatt med ”fröjda eder” är ett det mest typiska uttryck för den jublande, överjordiska glädje, som kännetecknar urkristendomen. Mitt i allt jordiskt betryck lever de fromma i ett himmelskt glädjecentrum. Himlen är glädje och det förnimmes redan här. Den glädjen omöjliggöres inte av ”bedrövelse under allehanda prövningar”. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 220-221 i kommentar till 1 Petr 1:3-8)

Uppmaningen ”Varen alltid glada” brukar betecknas som en av de mera omöjliga. Man skulle kanske kunna omskriva så: Lev så försänkt i den kristna verkligheten, att du får ha glädjen kvar! Intet kan egentligen förstöra den kristnes innersta hopp, när han förblir i Guds goda vilja. Gud har räknat med allt som möter och bevarar genom allt. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 436 i kommentar till 1 Thess 5:14-23)

Då jag var i katakomberna i Rom grep det mig mycket att tänka på de första århundradenas kristna, som levde under svåra förhållanden. ... Det är många som trott att de hade sina möten där för att vara dolda för sina förföljare, men så var icke förhållandet. Det fanns en romersk lag som tillförsäkrade alla romarrikets medborgare gravfrid, och ingen hade rätt att störa dem som var samlade på en gravplats. Denna rätt kom de kristna till godo. ... Dr Rossi berättar att han själv personligen samlat 1.500 gravskrifter från de kristnas gravar, som han granskat. I dessa gravskrifter, säger han, har han icke funnit ett ord som tyder på sorg, skräck eller klagan, utan allt talar om uppståndelseliv, glädje och hopp. De var kristna som ... skulle utrotas som samhällets ohyra, som parasiter och illgärningsmän. ... Samme katakombforskare säger att under de första århundradena blomstrade i Rom och i dessa katakomber en kristendom så glad att man har svårt att finna ett motstycke därtill i hela historien. (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 341-342)

Nils Holmberg berättar om en fotbollsmatch på Klintagården på Öland mellan ledare och juniorer. (Gustaf) Landmér var målvakt i ledarnas lag, där också Holmberg ingick. Landmér levde sig in i matchen med hela sin själ och eldade på sina lagkamrater med ivriga hejarop. Efter matchen skulle Landmér leda ett bibelstudium i lägertältet. Han satte sig på första bänken, torkade svetten från pannan och utbrast: ”Tänk, att man får ha så här roligt på denna sidan pärleporten!” ... Förutom andens kärlek var glädjen i Gud en drivkraft i Landmérs personliga arbete för människors frälsning. ”Denna sanna glädjen i Gud är en av själavinnarens mästarnycklar”, säger han. Landmér hade fått mycket av den djupa, härliga frälsningsglädje som kan låsa upp igenbommade hjärtedörrar. Den ”mästarnyckeln” fick han, då han som nyfrälst ”uppfylldes av fröjd genom den helige Ande”. Och han kunde omedelbart konstatera att ”mästarnyckeln” passade till alla människors hjärtan – på fabriken, på krogen och i Första Missionskyrkan. Landmér fortsatte att använda ”mästarnyckeln” med stor framgång, och han var synnerligen rädd för att förlora den. Han brukade säga: ”Förlorar jag min frälsningsfröjd, så har jag fått mitt andliga körkort indraget.” (Helge Lööf "Gustaf Landmér - förkunnare med färg" s 175,207)

Söndag eftermiddag åkte vi med (missions)stationens lastbil till byn Nganza (i Kongo). På flaket satt en utvald skara av unga lärare, scouter och några kvinnor. Det var ett glatt lag. Den ena sången avlöste den andra. I alla byar vi åkte igenom borde de bli övertygade om, att kristen ungdom är glad ungdom. (Astrid Gustafsson "100 dagar i Kongo" s 62)

Omvänt är den av Gud givna gudstjänsten till för att skänka glädje och frid. När vi gör gudstjänsten till ett högtidligt allvar, så är det därför att vi ej helt förmår vara med i den himmelska gudstjänstens sfär. I gudstjänsten firar vi ej syndafallet utan förlossningen. (Hugo Odeberg ”Skriftens studium, inspiration och auktoritet" s 144)

Det är en förfalskad kristendom som för med sig en atmosfär av dysterhet. Den äkta varan utstrålar fröjd. (William Barclay ”The Acts of the Apostles” s 65 i kommentar till Apg 8:5-13)

När jag (omkring 1950) gick i realskolan i Nyköping, blev jag mycket jazzintresserad. Vi var några stycken, som tillsammans ”spisade plattor”. ... Vi började spela tillsammans. Lyssnade på skivorna och försökte låta likadant. Ett av de stycken vi spelade – vi kallade dem låtar – hette ”Go down, Moses”. ... Sången handlar om Israels folk och uttåget ur Egypten under Moses ledning. Den börjar med att skildra bibelns händelser så som de berättas i Andra Moseboken. Men så småningom i beskrivningen av slaveriet i Egypten glider skildringen över från ett fjärran land till att handla om den amerikanske negerslavens situation. ”Världen är en ödemark fylld av klagan. Vi ska inte alltid behöva släpa och bära dessa eländiga bojor”. ... Den sista versen i sången fick mig att stanna till på allvar. Den lyder så här: ”Jag tror verkligen utan ett tvivel att en kristen har rätt att jubla.” Hur kunde man säga detta? ... En glädje, en förtröstan – trots allt? ... Denna förtröstan måste jag försöka finna. – Det var föga dramatiskt. Kändes egentligen inte på något särskilt sätt. Plötsligt fanns bara ett slags visshet där som kanske kunde uttryckas: Om det finns en sådan förtröstan i livet, så vill jag berätta om den för andra människor. (Lars Åke Lundberg "En kristen har rätt att jubla" s 99-100)

ca 1950 - ca 1900

Vad ler hon mot? O, är det mytens ljus som tände leendet på dessa läppar? Ur åldrars tystnad ler hon – kände hon en glans mot vilken solens är en skugga? Var hennes dag som dagg och diamant? Som bärnsten måste hennes kvällar varit. – Ljusräddningsbragd i täta skuggors hav: så är de flestas dag. Ledsagarinna, o, att vi bländades i frostig natt av dina läppars bud i gåtfull eldskrift: det finns en källa, och dess sorl är frid, det finns ett leende, som aldrig slocknar. (Johannes Edfelt ”Arkaisk bild” s 407-408; 1943)

Märk ... att Jesus här talar om SIN glädje – om den glädje som bodde i hans eget inre. Han var smärtornas man, vår lidande och blödande försonare, och likväl flödade en glädjeström genom hans ande. Han kunde tala om SIN glädje. Han var ju på en gång Gud och människa, och om Gud säger Skriften, att han är SALIG. ”Den salige och ende härskaren”, kallar Paulus honom i 1 Tim 6:15. Guds väsen är fullt av salighet. Och ”hos Gud är idel glädje”. (David Hedegård ”Glädjens brev” s 11)

Jag hade inte lärt känna Stockholm riktigt, om jag inte blivit bekant med “Glada Stockholm”, alias frälsningssoldaten Malmström, stadens gladaste själ, som gick med Halleluja på läpparna överallt i fullt naturlig stämning och välsignade alla människor. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 2" s 216)

Pastor Barratt i Oslo berättar att han en gång vid besök i London blev så fylld av salighet där han gick på gatan att det riktigt sjöng inom honom. Han mötte en fattig, trasig pojke, hälsade och log så gott mot honom och önskade honom Guds välsignelse. Pojken stannade några ögonblick och bara stirrade. Efter någon minut kände Barratt att någon drog honom i rocken. När han vände sig om upptäckte han pojken. ”Vad vill du, gamle vän?” skämtade Barratt. Svaret kom blygt: ”Smile on me so kindly once more, sir (le så där vänligt mot mig en gång till, farbror).” Vi behöver inga påklistrade leenden eller konstlade manér, men vi har inte råd att förlora frälsningsglädjen. (Axel Gustafsson "Livsbilder 3" s 161)

Om någon ville fråga mig hvad som utgjort grunddraget i alla mina erfarenheter sedan den dag jag mottog Jesus Kristus såsom min egen personlige frälsare och mästare, så skulle jag kunna sammanfatta allt i ett enda ord: Fröjd. (R.A. Torrey "Fröjd i Herren"; hälsningstal 4 februari 1905 vid öppnandet af väckelsemötena i Albert Hall, London; Jönköpings-Posten 1905-03-04)

ca 1900 - ca 1850

Fagra små blommor där bjuda till dans. Kom hjärtansfröjd! Vill du, så binder jag åt dig en krans. Kom liljor och akvileja, kom rosor och salivia! Kom ljuva krysmynta, kom hjärtansfröjd! ... ... Uti vår hage finns blommor och bär. Kom hjärtansfröjd! Men utav alla du kärast mig är. Kom liljor och akvileja, kom rosor och salivia! Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd! (Den Svenska Sångboken s 130; Uti vår hage; 1890)

Gläds, ja gläds, ty vad Jesus vunnit är en vinning jämväl för dig. Han en evig förlossning funnit, när i döden han utgav sig! Snart all fruktan, all nöd försvunnit, snart allt mörker blir ljust för dig! (Lina Sandell "Blott en dag" s 50; Trons frid)

Du, lärka, som sjunger så högt i sky, hur lågt du bygger dock nästet! Vart år du kommer med vårfröjd ny, när solen stiger på fästet. O, må jag då tacksamt lära av dig att sjunga av hjärtat, men gömma mig och gärna bo lågt och i skuggan! Men skulle du sättas i bur en dag, då bleve det slut med sången. Blott fri du sjunger, ack du som jag, du kan ej sjunga som fången. O, må jag ej bunden vid jorden bli, nej, avskild för Herren och glad och fri, jag sjunge om honom allena! (Lina Sandell "Blott en dag" s 64; Lärkan)

Att älska Jesus eller att älska hans bud är ej något dagswerke, någon börda, hwarmed man först will göra sig förtjent, utan en nåd, en salighet, en njutning som han förwärfwat och skänkt oss, på det att wi skola wandra deri. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 198)

Många hedningar blev kristna därigenom, att de hade sett, med hurudan glädje en kristen dör. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 195 i predikan 1854 över Joh 14:26)

Det sorglösa folket kan inte tåla denna glädje (som troende har), och därför anser det sorglösa folket att hans hus är som ett rövarnäste. Eftersom den sorglöse inte har någon glädje i Herrens hus, som hon annars föraktar, tar hon illa vid sig av de kristnas glädje. ... Djävulens ... hjärta tar anstöt av de troendes glädje. ... Då börjar den onde vrida på kroppen, som om han skulle sitta på glödande kol. ... Nog har den onde verkligen stor orsak att klaga, att Herrens hus blivit ett rövarnäste, då den onde inte längre har någon ro ens i kyrkan, som tidigare under sorglöshetens tid. Då satt den onde i kyrkan allvarlig och frimodig, dygdig, och efter gammal kristen vana lutade han sitt huvud mot bröstet för att försöka sova och vänta tills det sägs amen, så att han bakom kyrkan genast skulle få ta kyrksupen, som består av djävulens skit. Då har den ondes träl en söt sömn i kyrkan och god djävulsskit bakom kyrkan. ... Alla sorglösa ... orkar nog ännu vara glada i världen och skratta. En del orkar ännu supa och horas. ... Skulle man då predika evangelium åt sådana? Då skulle nog hela Bibeln ha blivit upp och nervänd. ... För de betryckta skulle detta ljuvliga evangelium predikas, att åt de ödmjuka ger han sin nåd. ... För de fattiga skulle det också predikas evangelium om ett nådens år från Herren, om här skulle finnas sådana som är andligen fattiga. Men det finns ju inte många sådana här. För de nakna skulle det också predikas evangelium att de får bröllopskläder, om de kommer till bröllopet. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 51-54 i predikan vid 1850-talets början över Jes 56:7)

(Ulrika) tog hastigt ett sista torkande tag med förklädessnibben över sina ögon: Nu hade hon fått gråta och njuta, nu hade hon fått gråta ut så sjungande härligt – nu hade hon gråtit färdigt i sin glädje över att det gamla var förgånget, över att allt var vordet nytt. Hon som burit namnet Gladan hade aldrig förrän nu varit glad. (Vilhelm Moberg ”Invandrarna” s 470-471; Ogifta Ulrika i Västergöhl gråter)

ca 1850 och tiden dessförinnan

Vi vet bestämt, att denna stora glädje, som Frälsaren berett åt allt folk, inte kan vara en världslig glädje eller köttslig förnöjelse. Det kan inte vara en sådan glädje som orsakas av brännvin eller av köttslig kärlek eller av världens nöjen, utan det är bestämt en andlig glädje som den himmelska budbäraren uppenbarade. ... En del får glädje av mycket små saker. Särskilt är världens barn glada och skrattar, när brännvinet stiger i huvudet, när någon märklig historia berättas åt dem när de festar. En del gläds också över en annan människas olycka, en del gläds över att de med list kan bedra enfaldiga, och en del gläds över att någon annan människa faller i synd. Eftersom sådana är väl fostrade av sin fader, den onde anden, så är de alltid glada så länge världens glädje räcker. ... Tänk om en världsmänniska skulle komma till ett hus, där en del gråter av glädje, en del skrattar för sig själva, en del suckar, faller i slummer eller svimmar, en del sjunger en vacker psalm, en del predikar om Guds nåd, och andra sitter med knäppta händer och lyssnar. Säkert skulle det se underligt ut, och den tanken skulle utan tvivel uppstå i världsmänniskans sinne: ”Är dessa människor nyktra, eller svamlar de?” ... Har en sådan glädje setts i dessa trakter? Vi har hört att det ännu finns en del sådana människor på vissa platser i Danmark, i Sverige men också på Finlands udde som anses vara tokiga, eftersom de på söndagarna samlas på någon plats, där de får vara i fred för världens barn, och där läser någon andlig bok och därför kallas läsare. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 171-172 i predikan 1845 över Luk 2:1-20)

Efter Oscar Ahnfelts död skrev hans brorsdotter en längre dikt om honom, i vilken hon fångar något av ungdomstidens stämning i dessa ord:

”Han växte upp. I sång och spel och dikt

sig lyfte ofördärvad ynglings sinne.

I toner sjöng han ut sitt hjärtas bikt

och vad fröjd i hjärtat bodde inne.

Men än det var blott ungdomsfröjd, som log

igenom tåren, när han zittran slog.” (Oscar Lövgren "Oscar Ahnfelt" s 26)

Främst bland (de pietistiska) prästerna (under frihetstiden) stod kyrkoherden Erik Tolstadius i Stockholm. Om honom skrev Carl Gustaf Tessin: ”Guds kärlek lyste ur hans glada ögon: talte sällan om Gud utan att fälla glädjetårar; vänlig emot alla, givmild emot de fattiga, hans och deras bröd var gemensamt; nitisk om Herrans lära, vältalig, skarp, uppbygglig i sin predikstol, oförliknelig i sitt leverne.” (Carl-Henric Tillhagen ”Kyrka och religiositet under frihetstiden” s 58)

Fasliga skuggor, i samlade skrov ur skymtande hallar, köttlösa knogar och rankotte (= rankiga, ostadiga) ben, förmultnade skallar, ack, var finnes er förriga fröjd här i bleknade lunder? Natten är inne, er glädje är all, och dagen är under. Måste då människan så förgås och i jordene rinna? Bräckliga mull, skall aska och grus ditt väsende vinna? Dock, väl oss, det vanskliga väl med vinst vi beslute, ändan är allt, ty glädjen begynns, när glädjen är ute. (Jacob Frese ”Över ett benhus” s I:61-62; 1690-1729)

Att hafva Kristi rättfärdighet, Kristi helighet, Kristi oskuld, och därjämte hela Kristus själf med all hans kärlek, all hans eviga rikedom och härlighet, att äga hela den af heliga änglar fulla himmelen och allt hvad som är Guds och Kristi, skulle det icke göra oss glada? Hvad felar då, att vi icke fröjda oss? Jo det, att vi icke rätt känna vårt himmelska goda och vår eviga skatt, eller icke rätt hafva erkänt det. Att hafva Kristi rättfärdighet öfverträffar ju alla änglars rättfärdighet och helighet: att äga Kristus såsom en skänk af Gud, är mer än att besitta himmelen och jorden. (Johann Arndt "Johann Arndts Andliga Skattkammare" s I:71)

Omkring 1205 inleddes en omvändelseprocess som förde (Fraciskus av Assisi) från livet som borgarson till ett nytt liv, vigt åt Kristus. ... Han levde bland leprasjuka och fattiga och tvingade sig att stå ut med synen av de leprasjukas lidanden som han förut hade flytt undan. Men Franciskus och de som slöt sig till honom blev också kända för sin glädje och bekymmerslöshet som förvånade omgivningen. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 216,218; Munkar, nunnor och mendikanter)

(Min moder sade:) ”Vet du, min son, vad mig angår så har detta livet ingen glädje mer att bjuda. Jag vet inte vad jag skall göra här eller varför jag ännu är här, när jag ingenting längre har att vänta på i denna världen. Det var en sak för vars skull jag längtade att få dröja en tid här: att jag skulle få se dig som en troende kristen innan jag dog. Gud lät sin nåd flöda över mig så att jag till och med fick se dig som Hans tjänare försmå den jordiska sällheten. Men vad har jag sedan att göra här?” (Augustinus "Bekännelser" s 184-185)

Det är inte möjligt för den som fröjdar sig på världens sätt att också fröjda sig på ett fromt sätt: ty var och en som fröjdar sig på världens sätt har sin fröjd i rikedom, i lyx, i heder, i makt, i förmätenhet: men den som fröjdar sig efter Guds sinne har sin fröjd i vanheder för Guds skull, i fattigdom, i brist, i fasta, i sinnets ödmjukhet. Ser du, hur motsatta (fröjdens) orsaker är? (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:104)

Att avrunda med:

En kristen är inte en kameleont. Kameleonten tar färg från sin omgivning. Är det grönt omkring den blir den grön. Är det rött blir den röd. Anpassa er inte efter denna världen. Var inte som alla andra. Allt som är fött av Gud får färgen inifrån. Ett förvandlingsunder har skett. ... Jag har fått en kraft inom mig, som gör att jag kan stå emot trycket från omgivningen. Jag vågar vara annorlunda, därför att Jesus har gjort mig annorlunda. Jag vågar gå mot strömmen därför att Gud fött in ett nytt liv i mig. ”En död fisk följer med strömmen. Det är bara levande fiskar som simmar motströms”. Men kom ihåg: Laxarna leker sig motströms. Man kan surmulet och anklagande göra tvärtemot vad alla andra gör. Laxen lär oss Guds barns lekfullhet. En kristen – en glad lax! Där finns humor och värme och glimten i ögat. Vi har hittat något nytt och spännande. Vi har tappat intresset för att göra som alla andra gör. Vi går mot strömmen därför att vi vet var källan finns. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 168-169 i kommentar till 1 Joh 5:4-5)

Ja Herrens förlossade vänder nu åter och kommer jublande till Sion, och evig glädje kröner våra huvuden. Glädje och fröjd vi har undfått, och suckan och sorg har flugit bort. (Ylva Eggehorn ”En sång, ett folk”; Herrens förlossade)

Ljudet av Hans fotsteg gör min glädje fullkomlig, fyller mitt liv med en sällsam musik, vare sig den kommer till mig om dagen eller om natten, väcker den hos mig en längtan efter Honom, som har skapat mig. ... Ljudet av Hans fotsteg kommer mig att lyssna efter det budskap som fängslat människor i alla tider, Kärlekens budskap: att ingen lever förgäves, så länge Han går ut och söker. ... Hjärtats Älskare vare Hans namn! Oförstörbara Musik! Vandrande Land! ... Ljudet av Hans fotsteg gör min glädje fullkomlig, fyller mitt liv med Evighetens sötma, vare sig den kommer till mig om dagen eller om natten, väcker den hos mig en åtrå till Honom, som har skapat mig. (Bo Setterlind "Stryk molnet från din panna" s 108; Dikter 1954-1963; Glädjen i Jesus)

Det finnes ock en djupare glädje, än känslans, en medvetandets, en trons glädje, som säger: ”dock likwäl är jag glad”! – ”fastän jag icke nu känner synnerlig glädje, är jag dock glad, att jag hafwer en Herre, en wän, en skatt, som wida öfwerwäger allt”. ... Sådant som wår själ skådar och umgås med, sådant uppfyller hjertat. Det är en beklaganswärd sjuklighet hos wissa christna, att de så litet betrakta det stora, herrliga, som skulle uppfylla dem med frid och fröjd; deremot försänka de hela själen i sådant, som uppfyller dem med allt ondt, samt med qwal och oro. Det man mest betraktar, af detsamma har man intryck. Gud hjelpe oss! (Carl Olof Rosenius ”Pietisten october 1853” s 148,157)

Sångarna:

Alla Guds barn, sjung nu för Herren! Sjung nu för Gud och var glada! Tack för allt du ger och gör. Tack för att vår bön du hör. Tack, du gode Gud! ... Alla Guds barn, klappa i händer! Klappa i händer, var glada! Tack för allt ... Alla Guds barn, spela för Herren! Spela för Gud och var glada! Tack för allt ... Alla Guds barn, dansa för Herren! Dansa för Gud och var glada! Tack för allt ... (BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 617:1-4)

Han lär oss att leva, han ger oss allt gott. Den djupaste glädjen av honom vi fått. En skönare hyllning vi där honom ger, när Kristus, vår konung, vi jublande ser. Pris ske Gud, pris ske Gud! Sången stiger mot höjd. Pris ske Gud, pris ske Gud! Hjärtat sjunger av fröjd. O sprid till all världen vår Frälsares bud, att nåd och förlåtelse finnes hos Gud. (F Crosby-van Alstyne-I Ström-S Larson: Psalmer och Sånger 327:3)

Glad att få leva, att bara få finnas i denna Guds sällsamma värld. Glad att få känna hur livet fungerar, se ängarnas blommande flärd. Glad att få gå under regntunga skyar och lyssna till lärkornas drill. Glad att få sjunga i livets sekunder, ty glädjen hör mänskorna till. ... Glad att få leva de solljusa stunder, när livet är blommor och sång. Glad att få leva, när prövningen kommer, och dagen blir töcknig och lång. Glad att Gud lyssnar på bönen jag beder och vet vad mitt hjärta begär. Glad att Gud svarar och hjälpen mig sänder. Han vet vad som bäst för mig är. ... Glad varje morgon som solen mig väcker, Guds kärlek var morgon är ny. Glad att Guds nåd skall mig följa och bära till evighetsdagen skall gry. Glad att få leva och fröjdas i hoppet: det väntar ett hem på mig där. Glad skall jag då med den himmelska släkten få prisa min Frälsare kär. (S Janson: Psalmer och Sånger 644:1-4)

Betänk då, själ! hvad glädje Gud vill gifva Dem, som i tro och kärlek faste blifva: En evig ro, en oförgänglig fröjd, Som redan här i hoppet gör dig nöjd. ... Men fröjda dig, mitt hjerta och mitt sinne! Min tunga! sjung, så tidt mig förs till minne, Hvad herrlighet hos Gud hans helgon få; Ack, hjertans fröjd, när jag det tänker på! (Lucidor-Spegel: Psalm 465:9,12)

O, tindren, I stjärnor, I glänsande vakter, Som gån där på post kring den gyllene borg! Snart far jag förbi edra strålande trakter På hemlof från världen, dess strider och sorg. Ack saliga hopp, som förgyller Min utsikt kring dalar och höjd Och hela min varelse fyller Med jublande sällhet och fröjd! (C Boberg: Sång 512:5)

När full av salig fröjd jag faller neder Vid nådens tron och tackar för Guds frid, Att han min själ på rätta vägar leder Och frälsar mig från all min synd och strid, Då brister själen ut i lovsångsljud: O käre Gud! O käre Gud! (C Boberg: Förbundstoner 1911 nr 12:8; jfr Psalmer och Sånger 11:5)

Gläd dig då, du lilla skara, Jakobs Gud skall dig bevara! För hans vilja måste alla Fiender till jorden falla. (L Sandell-Berg: Förbundstoner 1911 nr 230:5; jfr Psalmer och Sånger 248:4)

Jesus, lär mig rätt betrakta Ordet, som blev kött i dig, Och all världens lust ej akta Mot den fröjd, du bjuder mig; Fröjd av sanning, nåd och frid, Fröjd, som blir i evig tid, Då du Faderns råd förklarar, Fadern själv oss uppenbarar. (FM Franzén: Psalmisten 1928 nr 74:1)

Nu gläd dig, min ande, i Herran, Upp, jubla, min själ, i din Gud. Låt ängslan och sorg vika fjärran På Guds, den Allsvåldiges, bud. Väl andra må sucka och kvida, Men dig som har Gud vid din sida, Dig höves blott lovsångens ljud. (E Billing: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 380:1; jfr Psalmer och Sånger 272:1)

När Jesus för lärjungaskaran sig ter Uppstånden och härlig tillika Och åter envar av dem Frälsaren ser, De prisa sig sälla och rika. Ty fröjden i Herren vår styrka dock är, Vad här än må möta, den kraften oss bär. När Jesus för lärjungaskaran sig ter, Den fröjdas och jublar och rädes ej mer. (L Pethrus: Segertoner 1960 nr 4:3)

Han vill fylla all din längtan, Bära bördorna och dig, Låta jubelklockor ringa, Giva frid på stormig stig. Jubelklockor ringa i min själ, Jubelklockor ringa i min själ, Giv ditt allt åt Jesus, Giv dig fullt och helt, Då skall jubelklockor ringa i din själ. (R Harkness: Segertoner 1960 nr 558:3)

Paulus sade till de troende i Filippi: ”Fullborda min fröjd för att ni må anse detsamma och ha samma välkomnande … och anföra (att andra) har/är över er själva.” (Fil 2:2a,3b)

Paulus sade till de troende i Thessalonika: “Fröjda er alltid ... i Kristus Jesus.” (1 Thess 5:16-18a)

Och de här tingen skriver vi, för att vår glädje må vara varande (och havande varit) fullbordad. (1 Joh 1:4)

Ytterligare studier: Ps 126:3-6; Jes 35:10; 55:12; 65:18; Sef 3:14; Matt 2:10; 7:28; 11:1; 13:44,53; Mark 4:16-17; Luk 1:14; 8:13; Joh 1:33; 14:10; 16:20-22,24; 17:13; 20:20; Apg 8:8; Rom 14:17; 15:13; 2 Kor 2:3; 7:4; 8:2; 13:11; Gal 5:22; Fil 1:25; 2:17-18,29; 4:4; Kol 1:11-12; 1 Thess 1:6,8; Filemon v 7; Hebr 10:34; Jak 1:2; 2 Joh v 12.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-06; 2012-01-09; 2014-09-06; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

---

15:12-13 Det här är budet, Mitt (bud), ’för att’/att ni må välkomna varandra, helt och hållet som Jag har välkomnat er. Större välkomnande har ingen än det här, ’för att’/att han (P66,א*) må sätta/gravsätta sin själ till förmån för sina vänner.

Ord för ord: 15:12 (12 ord i den grekiska texten) Det-här är '-et bud'/budet det mitt, för-att (ni)-må-välkomna varandra helt-och-hållet-som (jag)-välkomnade er. 15:13 (14 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) större (av/än)-det-här välkomnande ingen har, för-att '-en själ'/själen sin (han)-må-sätta/gravsätta till-förmån-för '-na vänner'/vännerna sina.

1883: Detta är mitt bud, att I älsken hvarandra, såsom jag har älskat eder. Ingen har större kärlek än den, att man låter sitt lif för sina vänner.

1541/1703: Detta är mitt bud, att I skolen älska eder inbördes, såsom jag hafwer älskat eder. Ingen hafwer större kärlek, än att en låter sitt lif för sina wänner.

LT 1974: Jag uppmanar er att älska varandra lika mycket som jag har älskat er. Och detta är måttstocken: Den största kärleken visar sig när någon ger sitt liv för sina vänner.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Israel:) “Din hand skall inte utverka rättvisa och du skall inte förtörnas över ditt folks söner, och du skall välkomna din granne/nästa som dig själv. Jag är Herren.” (3 Mos 19:18, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel: ”Herren) välkomna/välkomnade dina fäder.” (5 Mos 4:37a, Grekiska GT)

Herren välkomnade (sonen Salomo). (2 Sam 12:24b, Grekiska GT) … Och Salomo välkomnade Herren. (1 Kung 3:3, Grekiska GT)

(David sjöng:) "Skåda 'emellertid eller'/emellertid redan, vad fint eller vad roligt (det är) det att 'bo bröder'/'bröder bor' 'emot sig själva'/tillsammans ... eftersom (på den plats där de bor i enhet) där har Herren ålagt/'gett befallning om' välsignelsen och (om) liv ända till (den kommande) tidsåldern." (Ps 133:1,3b, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Jag välkomnade er.” (Mal 1:2, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) "En kamrat är tillsammans med en vän i vedermöda till ’fröjdbringande (nåd)/förmån för moderliv/buk, (men) ’mitt emot’/inför ett krig kommer han att ta (sin) sköld. Du må ej glömma en vän i din själ, och ’ej icke’/- dra dig till minnes honom i ’dina saker’/’ditt välstånd’." (Syr 37:5-6)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Och/också Människans Son har inte kommit (för) att göras/motta tjänst emellertid/utan (för) att göra tjänst och ge sin själ (som) en lösen i stället för många.” (Mark 10:45)

(En av de skriftlärda utfrågade Jesus:) “Av vad slag är ett första bud av alla?” Jesus svarade att/: “Först är ‘Hör, Israel! Herren vår Gud är en Herre. Och du skall välkomna Herren din Gud ut ur/av hela ditt hjärta och ut ur/av hela din själ och ut ur/av hela ditt sinne och ut ur/av hela din stabilitet.’ Ett andra är (א,* א) det här: ’Du skall välkomna din granne/nästa som dig själv.’ Större än de här är inte ett/något annat bud.” (Mark 12:28b-31)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Jag säger er, Mina vänner, ni må ej frukta från/för de som dödar kroppen.“ (Luk 12:4a)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Allaredan tar den som skördar lön och leder/för tillsammans frukt ’in i’/till tidsålderslångt liv, för att och/både (א,*א,A) den som sår och den som skördar må fröjda sig tillsammans.” (Joh 4:36)

(Jesus sade till fariseerna:) “Jag är den fine herden. Den fine herden ger (P45,א*) Sin själ till förmån för fåren.“ (Joh 10:11)

(Jesus sade:) ”På grund av det här välkomnar Fadern Mig, eftersom Jag sätter/gravsätter Min själ, för att Jag åter må ta den. Ingen lyfte (P45,א*,B) den från Mig, emellertid/utan Jag sätter/gravsätter den från Mig själv. Jag har (rättslig) myndighet att sätta/gravsätta den, och Jag har (rättslig) myndighet att åter ta den. Det här budet har Jag tagit från sidan av Min Fader.” (Joh 10:17-18)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ett nytt bud ger Jag er, för att ni må välkomna varandra, helt och hållet som Jag har välkomnat er, för att och/också ni må välkomna varandra.” (Joh 13:34)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Amen, amen, säger Jag er, den som tror in i Mig, den där skall och/också göra de gärningar som Jag gör, och större än de här skall han göra, eftersom Jag går i riktning mot Fadern.” (Joh 14:12)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Abbe blir vild, när Madicken kommer med tant Nilssons tidning och visar honom annonsen, han får nästan tårar i ögona. "Jämmer och elände, varför har man inte hundra kronor? Tänk den som fick flyga!" ... Flygaren står bredvid sin maskin och ... svarar artigt på alla frågor och vill så gärna sälja rundtursbiljetter för hundra kronor. Men det finns visst ingen som vill betala så mycket. ... Då går han fram till pappa och frågar om inte redaktörn skulle vilja följa med på en tur. Alldeles gratis. ... "Pappa, vad du är lycklig", ropar Madicken, innan pappa ens har hunnit tacka ja. ... Flygaren tittar förtjust på henne. "Så ska det låta! Du kan få komma med du också, om du vill." ... Ja, det vill hon! ... Men just i det ögonblicket ser hon Abbe. Han står kvar vid flygmaskinen och kan inte ta sina ögon ifrån den. ... "Pappa, jag har ångrat mej", viskar hon, "kan inte Abbe få flyga i mitt ställe?" ... Pappa förklarar för flygaren, och sen ropar han på Abbe. ... Abbe går knappt att tala med, när han kommer ner på jorden igen. ... Roligt! Det räcker inte. ... Det går inte att beskriva hur det var. ... Tidigt en söndagsmorgon kommer tant Nilsson storgråtande. ... Vad är det (hon) säjer? ... att Abbe har drunknat. ... "(Nilsson) gick och drullade i ån sent i går kväll. ... Det var Abbe som hoppade i och drog opp honom, så pass kommer Nilsson ihåg. ... (Abbe) blev väl kvar i ån, han!" ... (Madicken) ser hur de kommer bärande på Abbe. ... Inte lever han mycket. Inte så att det märks. ... Han är vit i ansiktet och kall som is. ... (Nilsson) står där ... (och) ser (Abbe), som har räddat hans liv och som han till tack har lämnat ensam i natt och mörker. (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 197-208)

Det är (i kulturrevolutionens Kina) ett helt nytt och bländande skönt samhälle, tillklippt och sömmat med allra största omsorg. ... Den nya människan har också skapats, en mönstermänniska, en menig soldat, som heter Lei Feng, en föräldralös ung man, som har vuxit upp under den röda fanan, som inte vet vad individualism vill säga, och som ger sitt liv för att rädda andra. När denne hjälte, som har avsvurit sig alla själviska ambitioner, har lärt sig skriva, tecknar han ner de intryck som läsningen av Mao Zedongs verk har gett honom. Han känner en oändlig tacksamhet mot Partiet och önskar inget hellre än att tjäna som en polerad skruv i det maskineri som skall forma alla medborgare efter samma mall. Alla måste lära av honom. (Gao Xingjian "En ensam människas bibel" s 150-151)

Det sägs inte att (de kristna) skall älska sina fiender (jfr Matt 5:44), och Johannes har anklagats för att begränsa den kristna kärlekstanken. … Det kan inte sägas att Gud, i Johannes, inte älskar världen (se 3:16), men hans kärlek till världen leder till att en grupp (vänner) skiljs ifrån den (5:14). I en särskild mening slösades Jesu kärlek på dessa ’vänner’ i avsikt att kärleken i sin tur skulle kunna växa bland dem och i dem. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 476)

Kärleken till fiender, fastän en av de högsta formerna för etisk handlande, är inte ett exklusivt kristet ideal; som ett ädelt exempel, se Sofokles, Antigone, 522f. Kristen kärlek är ny i sin tillkomst och grundval, och kristnas ömsesidiga kärlek är en återspegling av Jesu kärlek till dem, och mer än så, av den ömsesidiga kärlek som i evighet finns mellan Fadern och Sonen. Den eviga gudomliga kärleken nådde sitt fulla och oöverträffliga uttryck i Kristi död, som samtidigt var en människas död för sina vänner. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 476)

(Det) hördes ett skarpt dvärgrop: - Halt! Vem där? och ett plötsligt tumult. Ett ögonblick senare sade en röst som Caspian kände väl: - Sakta i backarna, jag är obeväpnad. Grip mig gärna om handlederna, grävlingar, men bit inte av dem. Jag vill tala med kungen. – Doktor Cornelius! ropade Caspian förtjust och rusade fram för att hälsa på sin gamle lärare. Alla skockades omkring dem. – Tvi! sade Nikabrik. En halvdvärg! En överlöpare! Ska jag skära halsen av honom genast? – Tyst med dig, Nikabrik, sade Trumpkin. Sin börd rår han inte för. – Det här är min bästa vän i världen, sade Caspian. Han har räddat mitt liv. Den som inte trivs i hans sällskap kan lämna min armé – genast! Kära doktor Cornelius, vad det gläder mig att se er igen! (C.S. Lewis ”Caspian, prins av Narnia” s 74)

Nu väntar jag på Påskflickans (d.v.s. Dina) minnesbilder. ... Om denna nya bild, bara två ord i förväg: Eros är icke hufvudmotiv; den symboliserar endast Caritas, den stora Kärleken, som lider allt, öfverlefver allt, som förlåter, hoppas, tror, äfven när allt svikit! Bättre uttryckt i Styfmoderns karaktersförändring - bäst i slutscenen: Kärleken starkare än döden! Mera kärlekens väsen i sinne och håg än i skön form och yttre behag. (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 juli 1908" s 296; brev 5 maj 1908 till Anna Flygare)

”Du, Smirre, borde ändå tänka på om det är rätt av dig, som är väpnad med både tand och klo, att på detta sätt förfölja oss, som är försvarslösa,” sade (förargåsen) Akka. Smirre tyckte, att Akka lät rädd, och han sade hastigt: ”Om du, Akka, vill ta och kasta ner till mig den där Tummetott, som nu så många gånger stått mig emot, så lovar jag att sluta fred med dig. Jag ska då aldrig mer förfölja varken dig eller någon av de dina.” – ”Inte kan jag ge dig Tummetott,” sade Akka. ”Från den yngsta till den äldsta av oss vill vi gärna ge våra liv för hans skull.” – ”Håller ni honom så kär,” sade Smirre, ”då lovar jag dig, att han ska bli den första av er, som jag ska kräva hämnd på.” Akka svarade inte mer, och sedan Smirre hade uppsänt ett par vrålanden till, blev allt tyst. Pojken låg alltjämt vaken. Nu var det Akkas ord till räven, som hindrade honom från att sova. Aldrig hade han trott, att han skulle få höra något så stort, som att någon ville våga livet för hans skull. Från den stunden kunde det inte mer sägas om Nils Holgersson, att han inte tyckte om någon. (Selma Lagerlöf ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” s 115; Vid Ronneby å)

Du förrådde mig, en gång, åt mina fiender, Du bar fram mitt hufvud på ett fat och mitt hjerta i en skål åt dessa verldens herrar, och derför kan det aldrig bli det som varit! Att vara vän med sin fiende? Hur skulle jag kunna? Rör icke vid mitt öde med okynniga händer! Hur ofta varnade jag icke? Men Du i ditt öfvermod skulle dit - som de andra! Jag gret i fyrtio dagar öfver ditt förräderi, när Du hånade utikring den som ville bara lyfta Dig. Du ville neråt, men jag vill uppåt! Du kan icke följa mig, och jag vill inte följa Dig! Der är nog hemligheten! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIV 1901-mars 1904" s 335; brev 1 jan 1904 till Harriet Bosse)

ca 1900 - ca 1800

Hur oändligt ensam (den finlandssvenske författaren Karl August Tavaststjerna) kände sig ser man av de ... rader han någon månad (före sin död 20 mars år 1898) kastat ned på ett papper: "Giv mig ett språk och giv ett land, giv mig att älska älskade band, giv mig en krets, till vilken jag hör, giv mig ett mål att stupa för!" (Henning Söderhjelm "Finlands svenska diktning" s 406-407)

Jag har icke råkat någon af menniska född som älskat sin fiende, såvida nemligen icke denna fiende varit af motsatt kön, eller då fienden varit slagen till marken och det varit i glädje deröfver man blifvit ädelmodig, och förlåtit. Den dag jag skulle älska mina fiender, skulle jag ju hata mig sjelf. ... Jag har aldrig begärt kärlek af menniskor, endast begärt att få gifva kärlek, och jag har märkt att alla elaka pocka på kärlek, och de som predika kärlek och fordra kärlek göra detta i en så elak ton. Jag har aldrig sett så hatfulla menniskor som "läsarne", hvilka tro att de älska! (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 259; brev 11 juli 1896 till Torsten Hedlund)

"Och dessutom", säger med basröst doktorn, som får uppstötningar av seltervattnet, "äkta män, det är en så'n tråkig historia med dem, så att det bästa de kunde göra var att de alltid sov. Ack, till detta kära vatten skulle det vara skönt med ett glas vin! ... Skada, att man inte säljer spirituosa på apoteken! För övrigt ... ni är ju tvungen att sälja vin som medicin. Har ni vinum gallicum rubrum?" "Det har vi", (svarar apotekarfrun fru Tjernomordik). "Nå, se där! Ge oss det! Fan anamma, ro hit med det!" "Hur mycket vill ni ha?" "Quantum satis! ... Först ger ni oss nå'ra uns i vatten, och sen får vi se ... Obtesov, äh? Först med vatten och sedan per se ..." Doktorn och Obtesov sätta sig vid disken, tar av sig uniformsmössorna och börja dricka det röda vinet. "Och vinet, de måste medges, är det mest avskyvärda! Vinum uruslissimum! För övrigt, i närvaro av ... hm-hm ... förefaller det som nektar. Ni är förtjusande, min nådiga! Jag kysser er lilla hand i tankarna." "Jag skulle velat ge mycket för att få kyssa den i verkligheten!" säger Obtesov. "På mitt hedersord! Jag skulle vilja betala det med mitt liv!" "Det får ni allt låta bli", säger fru Tjernomordik i det hon rusar upp och låtsar sig vara mycket allvarlig. (Anton Tjechov "Apotekarfrun" s 61-62)

"Kärleken? Begär naturligtvis!" svarade den unge greven sin gamle mentor. ... "Nej, unge herre!" svarade magister Franciskus Olai. "Det är allt något annat och något mer, som varken den höga theologia eller den djupa philosophia ännu kunnat utsäga. ... Vänskap mellan folk av olika kön, det är just kärlek det." (August Strindberg "Svenska folkets öden och äventyr 2"; novellen "Herr Bengts hustru" från 1883)

Jag var sjuk och I övergåfven mig icke! Det glömmer jag aldrig! Detta är det förflutna årets vackraste minne för mig! Eder vänskap mot mig har varit så stor att jag icke nu kan annat än förtvifla då jag tänker på sättet att visa min tacksamhet. ... Jag kommer till eder i morgon-middag, 20 år äldre - fredlös - arflös - moder- och faderlös - ensam i hela vida verlden - men trogen mitt löfte vid friskt lynne - Hafven öfverseende med mig! Varen vänliga för Guds skull om ock I hafven Edra sorger. I ären två - Jag är ensam! ... Nu påminnes jag af gåfvor från vänliga händer om att jag icke är så ensam. ... Hade jag icke haft Ert hem i går så hade jag varit ohjelplig! ... Hvad I ären lyckliga som kunnen vara vänliga! Tack! ... Jag var sjuk och i bedröfvelse och I öfvergåfven mig icke - jag hade motgångar och sorger och I flydden icke! ... Hvad som skall glömmas skall varda glömdt så att blicken blir klar som dagens ljus, som den vänskap hvilken grundar sig på ett ömsesidigt obegränsadt förtroende! (August Strindberg "August Strindbergs brev I" s 269-279; brev nyårsnatten, 10 januari och 6 februari 1876 till makarna Siri von Essen och friherren och kaptenen vid Svea Livgarde Carl Gustaf Wrangel)

(Den tyske filosofen Edvard von) Hartmann tror, att vänskapen, som är ett alster af medvetenhet och reflexion, är långt oumbärligare för äkta makars lycka än hvad den snart försvinnande instinktiva kärleken kan vara. Äfven två sanna vänner kunna icke lefva utan hvarandra, och de äro i stånd att bringa hvarandra hvilket offer som helst, alldeles som två älskande. Men hvilken skillnad mellan vänskap och kärlek! Den ena är en ljuf skön höstafton af mild och mättad färg, den andra en rysligt förtjusande vårstorm; den ena en klar och ren harmoni, den andra eolsharpans hviskningar och sorl, det evigt ofattliga, onämnbara, outsägliga; den ena ett upplyst tempel, det andra ett i evigt mörker höljdt mysterium. Intet år förflyter, utan att det förekommer i Europa en mängd själfmord, dubbelmord och fall af galenskap i följd af olycklig kärlek. De många genom kärleken krossade existenserna bevisa tydligt nog, att man vid kärleken icke har att göra med ett narrspel, ett romantiskt skämt, utan med en demonisk makt, som, då hinder läggas henne i vägen, kräfver blodiga offer. . . . Hartmann anser vänskapen pålitligare och mindre smärtsam (än kärleken); men anser ej heller denna känsla särdeles lyckobringande. Hon beror dels på den mänskliga svagheten, som ej kan bära sin börda ensam, utan kastar en del af den på den medlidsamme vännens axlar, beredande denna härmed större plåga än sig själf lättnad; dels beror vänskapen på gemensamheten uti intressen, hvarför man också ser den skenbart starkaste vänskap förrinna i sanden, när denna gemensamhet i intressen upphört. Den starkaste gemensamhet af sådant slag är äktenskapsbandet. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 167-168,182; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)

Som nämndt - marseljäsen hördes den 2 December 1851 på Paris' gator. Hon sjöngs då af de unge män, studenter och arbetare - intelligensens och arbetets adel - som hade beslutat att gifva sitt lif för friheten och manligt höllo sitt löfte. Sedan dess var hon tystad, men icke förgäten. Hon skall ljuda igen - så sade frihetens vänner - när den stora återupprättelsens dag kommer, när den kejserliga despotismen mognat för den revolutionära skörde-lian. Då skall friheten återställas, och Frankrike räcka Europas nationer handen till en allmän mänsklig förbrödring, förutan hvilken friheten och civilisationen hafva ingen trygg grundval. Ur dessa drömmar, hvilkas förverkligande ännu för några månader sedan syntes nära, väcktes franska folket plötsligt genom krigsförklaringen mot Tyskland. (Viktor Rydberg "Marseljäsen" s 349-350; Göteborgs Handelstidning 12 augusti 1870)

”(Jan i Skrolycke) la sin hand på min arm å fråga mej om jag trodde, att di skulle bli hårda å svåra mot kejsarinna, di, som hade fört bort'na.” ”Di, som hade fört bort mej!” upprepade Klara Gulla med undran i rösten. ... ”Klara Gulla förstår, att hennes far inte grät, därför att han hade blitt övergiven å lämnad ensam, utan därför att han trodde, att Klara Gulla var i fara.” Linnart Björnsson hade haft litet svårt att få fram de sista orden. ... Men Klara Gulla förstod det ännu inte. Hon hade bara tänkt på fadern med avsmak och förskräckelse, alltsedan hon kom hem. Hon mumlade för sig själv någonting om att far var en stolle. Linnart Björnsson hörde vad hon sa, och det sårade honom. ”Jag vet just inte om Jan var så tokig”, föll han in. ”Jag sa te'n, att jag inga fångvaktare hade sett omkring Klara Gulla. ”Såg inte min snälla Linnart Björnsson”, svara han då, ”hur di gick vakt omkring'na, när ho for härförbi? Det var Högfärda å Hårdheta, det var Last å Lusta, det var alla di, som ho har te å kämpa emot där borta i sitt kejsarrike.” Klara Gulla stannade och vände sig mot honom. ”Nå?” sa hon endast. ”Jag svara'n, att di fienderna hade jag också sett”, genmälde Linnart Björnsson barskt. Klara Gulla skrattade till. ”Men jag ångra strax, att jag hade sagt detta”, fortsatte bonden. ”För nu börja Jan gråta rent förtvivlat. ’Å, bed Gud, min snälla Linnart Björnsson’, sa han, ’att jag må kunna frälsa den lilla flickan från allt ont! Det gör detsamma hur det går mä mej, bara ho blir hjälpt.’ ... Ja, det blev alltså liksom hans avskedsord, detta”, sa Linnart Björnsson. ”Å sen dröjde det inte länge, innan han fick visa, att han mena vad han sa. Klara Gulla ska aldrig tro, att Jan sprang i sjön för te å komma ifrån sin egen sorg. Det var bara för å rädda Klara Gulla från hennes fiender, som han kasta sej efter ångbåten.” ... (Vid begravningen) riktade prästen också ett par ord till Klara Gulla. Hon hade fått större kärlek av sina föräldrar än någon annan han visste, och en sådan kärlek måste vändas i välsignelse. (Selma Lagerlöf ”Kejsarn av Portugallien” s 175-176,184)

Själv hade jag redan såsom barn lärt älska Herren och drevs vid sexton års ålder fram att vittna om honom. ... På den tiden visste vi intet om ”den rena läran” eller ”ett högre liv”, men vi gingo den högre vägen: älskade varandra, så att vi – åtminstone kände jag det så – kunnat dö för varandra. Detta var vårens knoppning. (Stig Abrahamsson "Emil Gustafson - en Guds profet" s 15-16; citat ur Emil Gustafsons dagbok)

"Jag är inte alls kär i er . . . ", sade plötsligt (Aglaja till fursten), det lät mycket bestämt och övertygande. Fursten svarade ingenting; de blev åter tysta en liten stund. "Jag är kär i Gavrila Ardalionovitj . . . ", sade hon hastigt och nätt och jämnt hörbart och sänkte huvudet ännu mer. "Det är inte sant", yttrade fursten, även han i nästan viskande ton. "Skulle jag ljuga alltså? Det är sant; jag gav honom mitt löfte i förrgår, just på den här bänken." Fursten såg förskräckt ut och funderade ett ögonblick. "Det är inte sant", upprepade han i bestämd ton, det där hittar ni bara på." "Ni är verkligen artig. Han har bättrat sig, förstår ni; han älskar mig mer än sitt eget liv. Han brände sin hand mitt framför mig bara för att visa att han älskar mig mer än sitt eget liv. . . . Han tände ljuset (som han höll i sin hand) och så höll han fingret över det i en halvtimme minst." . . . "Jag träffade honom i går; det var inte något fel på hans fingrar då." . . . . . . "Herr furste!" (sade generalen). "Högt ärade furste. Inte bara pengar, denne man skulle jag, så att säga kunna skänka mitt liv . . . nej, förresten jag vill inte överdriva, inte mitt liv, men om jag säger en feber, en böld eller till och med hosta - det skulle jag, faktiskt, kunna ta på mig för hans skull, om det kunde vara till hjälp för honom i en nödsituation; jag betraktar honom nämligen som en storartad, men förfallen människa! Just det; men bara inte pengar!"(Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 535-536,555)

(Karl-Artur) talade mycket stilla och blygsamt, ingen (i kyrkan) kunde tvivla på sanningen av varje hans ord. ... ”Mitt i min värsta nöd, fick jag en natt se Kristus. ... Jag såg en sjö med ett blått, skinande vatten och en stor skara människor samlad på dess strand. ... En ung man trädde fram till Jesus ... (Den rike ynglingen) frågade mästaren vad han skulle göra för att få evinnerligt liv. ... Han svarade att han hade hållt (buden) alltifrån ungdomen. ... Men Jesus ... sade ännu några ord ... : ’Vill du vara fullkomlig, så gack bort och sälj det du haver och giv de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen. Och kom och följ mig!’ Men då den rike ynglingen gick sin väg, såg Jesus efter honom med en lång blick. Och i den blicken läste jag då ett sådant medlidande och en sådan kärlek. Ack, mina åhörare, något så himmelskt läste jag däri, att mitt hjärta började klappa av glädje, och ljuset vände åter till min förmörkade själ. Jag sprang upp, jag ville själv störta fram till honom och säga honom, att nu älskade jag honom över allting. Nu var hela världen mig likgiltig. Jag begärde endast att få följa honom. ... Men I, mina åhörare, bedjen för mig, ty jag måste leva i denna världen såsom I alla, och världen vill locka mig, och jag bävar och fruktar, att den skall vända min håg från Kristus och göra mig till en av de falska profeter.” ... I kyrkan utbrast människorna i höga snyftningar. Med en enda predikan hade Karl-Artur gjort sig till alla dessa människors älskling. De hade velat bära honom på sina händer, de hade velat i sin ordning offra sig för honom, såsom han offrade sig för sin frälsare. (Selma Lagerlöf ”Charlotte Löwensköld” s 270-272)

Tiggaren borta vid dörren hade lyssnat, och orden hade för ett ögonblick förtagit ljudet av de eviga skogarnas lockande sus. Se, denna mäktiga fru, hon gjorde sig till hans like i synd, hans syster i förtappelse för att ge honom mod att leva! Så skulle han lära, att det låg sorg och skuld över andra huvuden än hans. Han reste sig och gick bort till majorskan. ”Vill han leva nu, Gösta Berling”, frågade hon med en stämma, som bröts i tårar, ”vad skulle han dö för? ... Vill han leva?” ... Hon, som nyss hade varit vred och hotande, satt i stilla förklaring, och hennes ögon lyste av förbarmande, medlidsam kärlek. ... ”Gösta Berling!” sade hon högtidligt. ”Jag har kämpat om honom som om mig själv.” (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 22-24; Tiggaren)

ca 1800 och tiden dessförinnan

"Gråt inte, miss Manette!" sade (mr Carton). "Det är jag inte värd. Men i mitt inre kommer jag alltid att känna för er som jag nu gör, fastän jag till det yttre uppför mig som förut. Och så har jag en sista bön till er. Försök att tänka vänligt på mig också hädanefter. Tänk någon gång på, att det finns en man, som skulle vilja offra sitt liv för att göra er lycklig." Han tillade: "Farväl! Gud välsigne er!" och gick. (Charles Dickens "Två städer" s 101; 1780-talet)

Petrus Löfling (var Karl von) "Linnés mest älskade lärjunge". ... På nyåret 1756 hade han på missionsplatsen Merercuri i Guyana fallit offer för förnyade anfall av klimatfeber. Hans reseskildring blev ... utgiven av (Linné) själv. I företalet ger den store mästaren uttryck åt sin saknad och smärta med dessa ord: "Ingenting har varit mig bedrövligare än att hava mistat min käraste och bäste discipel, just då jag som mest genom hans flit tänkte rikta vetenskapen. Med försynens beslut måste vi dödelige vara nöjda; men aldrig kan jag förgäta min Löfling. Han uppoffrade sig för Flora och dess älskare; de sakna honom. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden och äventyr - 1739-1772" s 378-380)

Dermed att Christus bjuder sina lärjungar lägga fram brödet för folket, antyder Han åter, att Han likwäl genom medel och menniskors tjenst will utföra sitt werk och gifwa sina gåfwor. Sålunda påminner Han då dem, hwilka hafwa ett embete eller en befattning (isynnerhet predikoembetet) och skola förestå andra, att deruti i lydnad för Herren Christus flitigt och troget tjena menniskorna och af det, som Gud åt dem anförtrott och gifwit, gerna och wänligt gifwa och dela med sig åt andra, isynnerhet åt den fattiga christna hopen, samt med sitt exempel både i tro och i kärlek wara andra till tröst och nytta, och så styrka äfwen sin egen tro o.s.w. Ty Han wisar här, att Han både will gifwa och gifwer rik wälsignelse dertill, så att ett sådant embete och en sådan tjenst må skaffa mycken nytta och frukt. ... Sådant har ock alltid många fromma menniskors erfarenhet wisat, hwilka före wår tid rikeligen anordnat och gifwit milda gåfwor till predikoembetet, skolor, de fattigas underhåll o.s.w. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 117 i kommentar till Matt 8:1-9)

Såsom wille (Christus) säga: så helt och hållet har Jag gjort alla mina gerningar eder till godo, att Jag ock låter mit lif för eder, hwilket är den allrastörsta kärlek, det will säga, det största kärlekswerk. Om Jag wetat någon större kärlek, så hade Jag welat bewisa eder äfwen den; derföre skolen ock I älska och göra hwarandra allt godt. Jag fordrar intet mer af eder; sägen icke, att I skolen bygga Mig kyrkor, företaga pilgrimsfärder, fasta, sjunga, blifwa munkar och messeprester samt gifwa eder uti det eller det ståndet; utan då gören I min wilja och tjenst, när I inbördes gören hwarndra godt, och ingen söker sitt eget utan andras bästa; och häruti består det nu alltsammans. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 181 i kommentar till Luk 17:11-19 och Joh 15:12-13)

Den som wid sitt bord bryter åt sin broder ett bättre bröd, än åt sig sjelf, han spisar Jesus med kärlekens rätter. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 57)

När de (tre munkarna) hade tillfångatagits (nära Kharga i Egypten) sade (en av dem) Abba Johannes till barbarerna (från Mauretanien): "För mig till staden så skall jag få biskopen att ge er tjugofyra guldstycken." ... Men biskopen kunde endast finna åtta. ... (Det fanns) inget annat val än att lämna över Abba Johannes ... (som) fördes bort till barbarernas tält. Abba Leo .. råkade vara (där) vid den tiden. Tre dagar senare tog han de åtta guldstyckena och gick ut till barbarerna ... (och sade:) "Tag mig och dessa åtta guldstycken och låt de där tre munkarna gå. De är sjuka och kan inte arbeta för (er), så (ni) kommer att bli tvungna att döda dem. Men jag är frisk och jag kan arbeta för (er)." Då tog barbarerna både honom och de åtta guldstyckena och lät de andra munkarna gå sin väg. Abba Leo fördes bort av barbarerna, och när han var utmattad och inte förmådde gå längre, högg de huvudet av honom. På så sätt uppfyllde Abba Leo skriftens ord: "Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner." (William Dalrymple "Från det heliga berget" s 457; citat från Johannes Moschos bok "Leimonarion - Den andliga ängen" från år 615)

En älskar, eftersom han är älskad, en annan eftersom han har hedrats, en tredje eftersom en sådan har varit honom till nytta i någon annat världslig sak, en fjärde av något annat liknande skäl. Men det är svårt att finna någon som älskar sin nästa innerligt för Kristi skull och som han borde älska honom. Ty för det mesta är den ene bunden till den andre genom sina världsliga angelägenheter. Men Paulus älskade inte så utan för Kristi skull. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:374)

Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1900

Väntjänsten börjar hitta formen. Den 25 april (2005) öppnade Väntjänsten sin telefon för erbjudan till sällskap vid promenader, läkarbesök, eller någon att prata med. Det är ett 20 tal personer som ställer upp gratis med syfte att vara ett komplement till hemtjänsten. (Barbro Jern "Bergslagskrönika 2003-2005" s 158; 2005-11-21)

(A 6 Försvarshistoriska Museum i Jönköping) har en mycket hög tillgänglighetsgrad och mer generösa öppettider än till och med de största riksmuséerna. Är det till och med så att man med sitt dagliga öppethållande mellan kl 10.00 och 17.00 har mest öppet i landet? Trots att muséet har endast en person anställd lyckas man hålla dessa öppettider. Detta är möjligt genom ett storartat ideellt engagemang av medlemmarna i A 6 Musei Vänner. (Sven Engkvist-Börje Ottosson "A 6 Försvarshistoriska Museum - Ett stadshistoriskt museum i Jönköping" s 48)

Kärlek är att ge och få taga emot något av din vän, när han stått utanför din port. Han har klappat på dörren, frågat kanske, får jag komma in, sitta bara en liten stund, i stugvärmen din? ... Han kanske inte hade någon pryl att ge, bara något av sin personlighet, där han satt på sin stol, och drack sitt te, som du gett honom, av vänlighet. ... Han behövde bara vara, finnas till, för att du skulle känna, att här finns det en till, som blott med sin närvaro, kunde sprida lite ljus, sitta en stund, tala vänligt, innan han gick från ditt hus. (Ulla-Britt Sundvall "Tankekorn" s 34)

Det kostar en del att vara en bekännande kristen och därför rusar inte massorna till korset. Men många dras sakta men säkert till Kristus genom att de inte kan glömma budskapet om en kärlek, som nådde sitt klimax på korset. (Eskil Albertsson "Ungdomscentrum - en inkörsport till Guds rike" s 110; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1974)

Ett nytt band knyts mellan människor som har tron på Jesus Frälsaren gemensamt. Men är den gemenskap, som församlingen erbjuder, sådan att människor som söker Gud känner sig hemma och blir inneslutna i Jesu vänners gemenskap? Detta är en av kyrkans viktigaste frågor i dag. (Anders Andrén "Gemenskap i Guds rike"; Jönköpings-Posten den 8 januari 1972)

Ett större ungdomsmöte var söndagen den 11 d:s (= juli) anordnat i Boarp, Byarum. Härvid höllos sakrika och gripande predikningar af pred. Edvard Pettersson, Vaggeryd, öfver ämnet: "Vänskap och vänner" och (af) handl. J.A. Karlsson, Skillingaryd. (Jönköpings-Posten 1915-07-15 "Vänskap och vänner")

Oaktadt det (efter unionsupplösningen) troligen icke finnes synnerligen många norskvänner här på (militär)lägret, är dock hela andan inom manskapet mot ett eventuellt krig med Norge. Hade det varit fråga om ryssen eller någon annan stormakt, som sökt göra intrång på vår frihet, ja, då - - - men inte mot Norge. (Jönköpings-Posten 1905-09-29 "Bref från Skillingaryds läger")

ca 1900 och tiden dessförinnan

Vid de lysande balerna på Munksjö (under de senare årtiondena av 1800-talet) var gästfriheten vidsträckt, det skall till den godhjärtade brukspatronens heder sägas. . . . Otaliga bevis för att (Knut Ottonin Ljungquist) också var en god och mycket hjälpsam vän för sina vänner och arbetare, gives också. "Hjälp till självhjälp" är (nu år 1936) ett modernt motto, men just efter det älskade Ljungquist att hjälpa. Att ge en häst eller en ko till en person, som därmed skulle kunna försörja sig, eller en symaskin till en arbetsam änka eller ett startkapital åt en företagsam man, det var välgörenhet i Ljungquists stil! . . . Till sina arbetare, för vilka han ställde till jättefester med mat, dryck och underhållning på gammalt patriarkaliskt vis, överlämnade han ett antal aktier i bruket, vilka, förvandlade till räntebärande obligationer, för all framtid skulle bli en fond till deras bästa. Den kloka principen hyllade han och inpräglade i sina barn: ge så långt Ni ha råd till, men låna aldrig bort pengar och gå inte i borgen! (Sigrid Westberg "Knut Ottonin Ljungquist" s 53-54)

Från Dresden gick färden (hösten 1882) till Herrnhut, där (prästen Karl) Palmberg kände sig riktigt hemma. Därom skriver han: " ... Nu har jag framför mig den plats, där den salige Zinzendorf bott och verkat. Mig tilltalar Zinzendorf jämte Whitefield mest av alla, i vilka Kristus under de senaste århundradena tagit gestalt. ... Ack vad jag måste fördöma hela mitt liv även som kristen och anse det onyttigt, då jag tänker på vad denne Jesu lärjunge uträttat. Börd, ära, titlar, bekvämlighet, ja, livet, gav han för sin Frälsare. Zinzendorfs valspråk var städse 'För Frälsaren'. För honom kunde han försaka allt. Med honom gick han och talade, ofta dagarna igenom som med en innerlig, trofast vän. ... I min själ mognade mer än någonsin det beslutet att icke fråga efter något annat än blott Frälsarens ära." (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 116)

Synnerligen har det roat mig att läsa dina bref under Biskopsfejden. För din verksamhet dervid bör jag så mycket mera tacka dig som du dervid handlade mot din öfvertygelse, således blott och bart af uppoffrande vänskap för mig. Och af alla uppoffringar anser jag ingen större än den af sin egen mening, för en sjelfständig man. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-145" s 99; brev från Östrabo i Växjö den 17 april 1842 till Carl Gustaf von Brinkman)

Jag vet ej rätt hur jag skall kalla den känsla jag har för dig. Jag tror det är bäst att lemna henne odöpt, en hedning som jag sjelf. Jag skall åtminstone söka öfvertala mig att det är vänskap. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 158; brev från Göteborg den 2 augusti 1837 till Hilda Wijk)

Helsa din dotter och Brinkman, Öfverstinnan, Gref Sparres (EmbetsBrodrens) samt öfriga gemensamma vänner. Choleran i Stockholm tycks vara mildare än den härvarande. Iakttag emedlertid all nödig försiktighet, och var ej rädd. Tro mig, lifvet är icke värdt det pris vi sätta derpå. Måtte emedlertid Gud bevara dig. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835; brev från Östrabo i Växjö den 7 september 1834 till Sophie Myhrman)

Bäste Brinkman! Dina begge bref af d. 3 December och 3 Febr. äro ännu obesvarade. Jag förebrår mig detta så mycket mer som din sista melankoliska skrifvelse, ehuru så skonsamt som möjligt, visar ditt missnöje med denna försummelse, hvarvid jag annars trodde att du å min sida ej skulle vara så ovan. Du gör mig åtminstone mycken orätt om du anser den såsom bevis på likgiltighet eller glömska af hvad jag är skyldig den vänskap du i så många år visat mig. Men jag har alltid tänkt och tänker ännu att man kan både älska och värdera sina vänner utan att så ofta skrifva dem till. Härtill kommer äfven den omständigheten att dina bref äro, framför andras, icke blott lefvande och interessanta utan äfven i allmänhet så rikhaltiga att det nästan fordrar en egen sinnesstämning för att besvara dem, eller deltaga i det hälften poetiska, hälften vetenskapliga umgänge hvari du lefver med dina Korrespondenter. En sådan sinnesstämning är nu mera hos mig sällsynt. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 145; brev från Östrabo i Växjö den 13 februari 1834 till Carl Gustaf von Brinkman)

Min "älskade" Grefvinna låter först och främst vida bättre än min "högvälborna", och har sedan, relatift till mig, sanningen för sig. Anse icke heller detta Epithet för näsvist. Man rår icke för sina tycken, och jag har tyvärr! alltför många skäl som rättfärdiga mitt. Den som är älskvärd måste finna sig i att bli älskad, stundom äfven att höra eller åtminstone läsa det. Det är således icke jag, utan egenteligen Grefvinnan sjelf som har orätt i denna sak. Var blott litet mindre liflig och glad och hänförande; var mindre vän af sina vänner och litet obilligare mot ovänner; gör mindre godt eller skryt åtminstone litet dermed; tag något mindre befattining med sitt hus och sina barn, som dock egenteligen ej passar för en förnäm Dame; var mindre vänlig och förekommande mot alla, aflägg i synnerhet i sitt umgänge den godhet som kommer ifrån hjertat, och afspisa oss i stället med den förnäma höflighet som är dess Pajazzo. Ändra med ett ord hela sitt väsende; och jag ger Grefvinnan mitt hedersord att jag genast skall ändra Titulaturen. Men till dess tillåt mig att bibehålla den, så i bref som i hjertat. . . . Således ännu en gång min älskade Grefvinna, låt mig med all mitt hjertas värma tacka för sednast. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VI 1830-1832" s 21; brev från Växjö den 31 januari 1830 till Therese af Ugglas)

Jag säger väl ofta sottiser, men icke om mina Vänner, ännu mindre om mina Mästare; och skulle det ske så sker det säkerligen först till dem sjelfva. Uppriktigt taladt så har jag dock den farhågan att du någon gång är litet sensibel äfven för de vänskapsfullaste anmärkningar. De stöta icke din egenkärlek, ty du har ingen, men de göra värre, de nedslå dig. Du har gått genom lifvet utan att veta ditt eget värde, icke ens det poetiska; och derföre är du kanske också retligare än vi andra som Naturen gifvit hårdare nerfver och starkare, fast mindre rättvis tillförsigt. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VI 1830-1832" s 13-15; brev från Växjö den 10 januari 1830 till Frans Michael Franzén)

Jag är ej rätt säker på huruvida (professorn i österländska språk Bengt Magnus) Bolmeer ännu är quar i Lund eller ej. Jag har måst lofva honom några rader öfver Baron (Nils) Trolle (som dog den 30 Juli 1827, rader) som nu medfölja under Cousins adress. Skulle han vara i staden så var god och skicka honom dem till tryckning. I annat fall torde de lämnas till (docenten vid teologiska seminariet i Lund Henrik) Reuterdal som väl icke undandrar sig besväret med correcturen. Dylika uppdrag äro mig i öfrigt icke rätt angenäma, helst nu då jag på så mångfaldigt sätt är occuperad. Jag vill göra ett förbund med mina vänner, bestående nemligen deruti (för det första) att de ej dö före mig, (för det andra) att de i annat fall låta intrycka i sitt Testamente att de befria mig ifrån att skrifva öfver dem. Jag har nog bekymmer ändå af deras bortgång. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 209; brev från Östrabo i Växjö den 13 augusti 1827 till Helena Faxe)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1990

Paulus kände sig ensam. Han skrev till Timotheos: ”Gör allt du kan för att snart komma till mig” (2 Tim 4:9). Samma apostel som hade fäst sin kärlek och sitt hopp vid Kristi återkomst (v. 8), längtade samtidigt efter Timotheos ankomst. ”Jag minns dig ständigt i mina böner, dag och natt” (1:4). Överandliga kristna kanske skulle hävda att de aldrig känner sig ensamma och inte har något behov av mänskliga vänner, eftersom gemenskapen med Kristus är nog för dem. Men Paulus skulle inte ha hållit med dem. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 384 i kommentar till 2 Tim 4:7)

Det var i ett tältmöte i Nordingrå jag fattade beslutet att viga mitt liv åt Ordets tjänst. Naturligtvis hade det ögonblicket en förhistoria. Till den hör att döden på ett ovälkommet och brutalt sätt gjorde entré i mitt liv när jag var arton år gammal. Och därmed också på allvar frågorna om meningen med och i livet. Jag var inblandad i och orsakande till en trafikolycka som tog min bäste väns liv. Han hette Göran och vi var två lekkamrater som tillsammans höll på att bli vuxna. Görans död slet upp ett hål i Filadelfia. Och i mig, ett hål som ännu gapar öppet. (Martin Lönnebo-Tomas Sjödin "Väder, vind och livets allvar" s 61; brev från Tomas till Martin den 16 dec 2004

Mel Gibson: "(Filmen 'The Passion of the Christ') skildrar det allra största uttrycket för kärlek. Ingen människa i världen känner större kärlek än den som är beredd att ge sitt liv för sina vänner." (Peggy Noonan "Möte med Mel Gibson - Med tro, hopp och kärlek" s 60)

Innan jag blev kristen trodde jag mig kunna konstatera att det där med att få nära vänner var något som var ett passerat stadium i mitt liv och snarast tillhörde ungdomen. Något som har förbluffat mig är att jag på de knappt fem år som gått kunnat forma så många vänskapsband med personer i olika åldrar, sådana som jag kunde vara mamma till, mer eller mindre jämnåriga eller sådana som tillhör min föräldrageneration. När man delar det viktigaste av allt med varandra, den kristna tron, blir skillnader i ålder, utbildning och erfarenheter mycket mer oväsentliga än vad jag någonsin kunde föreställa mig. (Elisabeth Sandlund ”Drabbad av det oväntade” s 116-117)

Vad vore man utan sina vänner! Ingenting, egentligen. De är minst lika viktiga som familjen! Detta stod klart för mig redan i mycket unga år, såväl i skolan som på Barnteatern och IOGT. Och på gården där hemma på Spångatan! Innan jag fick vänner var jag ju ensammast i världen . . . "Ensamheten är det enda man inte kan dela med någon." Dessa ord hade jag skickat in som "Dagens Ord" till en Stockholmstidning, som hade bett mig om några klokord". Där var en massa kloka filosofer - och så jag! Ibland kan visserligen ensamheten vara åtråvärd, men påtvingad blir den ofta ett lidande. För att få en vän, måste man vara en! Därför har jag i alla livets skeden försökt visa mina släktingar och vänner, huru mycket de betyder för mig. (Eva Rydberg "Eva Rydberg" s 92)

Frank Mangs berättar att han under (andra världs)krigets år besökte den finska fronten i Karelen och höll väckelsemöten för soldaterna. Det fanns ryska fångar som lyssnade till Mangs och dessa tog emot budskapet och strålade av glädje, omfamnade de finska soldaterna och sade: "Hälsa våra bröder i Finland" (med) budskapet om Kristus "Gör fiender till vänner och förena i sann gemenskap." I Guds stora famn är alla bröder och syskon i Jesus Kristus. (Uljas Melander "Är vi ett?"; Jönköpings-Posten den 11 september 1998)

"Res hem, Harry Potter, res hem!" (skrek alfen gällt). "Jag tänker inte resa nånstans!" sade Harry ilsket. "En av mina vänner är mugglarfödd, hon kommer att vara först i kön om (Hemligheternas) kammare verkligen har öppnats ..." "Harry Potter riskerar sitt liv för sina vänner!" jämrade sig Dobby i ett slags olycklig hänförelse. "Så osjälviskt! Så tappert!" (Joanne Kathleen Rowling "Harry Potter och Hemligheternas kammare" s 228)

"Jo", (sade Harry), "Voldemort sa att han bara dödade min mamma för att hon försökte hindra honom från att döda mig. Men varför skulle han över huvud taget vilja döda mig?" ... "Din mamma dog för att rädda dig", (sade professor Dumbledore). "Om det finns nånting Voldemort inte kan förstå, så är det kärlek. Han insåg inte att en kärlek som är så stark som din mammas kärlek till dig lämnar sitt eget bevis efter sig. Inte nåt ärr, inte nåt synligt tecken ... att ha älskats så djupt ger oss nån form av skydd för alltid, även om personen som älskade oss är borta. Det finns i själva huden hos dig. Quirrell, som var fylld av hat, snikenhet och ärelystnad och delade sin själ med Voldemort, kunde inte röra dig av det skälet. Det var fruktansvärt smärtsam för honom att röra vid en person som präglats av nånting så kärleksfullt." (Joanne Kathleen Rowling "Harry Potter och De Vises Sten" s 367)

Uttrycket "ensam är stark" stämmer inte. Ensam är aldrig stark. Att vara ensam betyder i många fall att vara svag. Vi behöver varandras stöd. Vi behöver familj och nära vänner. Naturligtvis kan man föredra att leva ensam. Man kan också utan egen vilja ha hamnat i den situationen. Men vi behöver vänner omkring oss. ... Den som har någon vid sin sida uthärdar nästan allting. Att ha någon att dela glädjeämnen och besvikelser med är värt hur mycket som helst. Min mormor sa en gång, att det ibland var svårt att komma till ett tomt hus när hon varit ute och kom hem fylld av intryck och upplevelser. sådant vill man gärna dela med sig av - effekten blir dubbel då. Men hon kom hem till sitt hus och "fick ingenting sagt". (Ewert Mårtensson "Fortsättning följer ..." s 109)

Överste Jarosjuk är döende nu . . . Kemist och strålningskontrollör. Det var en kraftig karl, men nu ligger han förlamad. Hustrun vänder på honom som en kudde . . . Matar honom med sked . . . Han har njursten också, stenarna måste krossas, men vi har inte råd med en operation. Vi är fattiga, vi lever på vad folk donerar. Staten beter sig som en skojare, den har lämnat de här människorna i sticket. När han är död kommer man att uppkalla en gata, en skola eller ett militärförband efter honom, men det blir först efter hans död . . . Överste Jarosjuk . . . Han gick omkring till fots i zonen och fastställde gränserna för de svårast kontaminerade fläckarna, det vill säga: man bokstavligen utnyttjade en människa som biologisk robot. Han insåg det själv, men likafullt gick han där, från själva atomkraftverket och sen radialt, sektor för sektor. Till fots. Med dosimeter i handen. Han kände av en "fläck" och rörde sig utmed "fläckens" kanter för att kunna fixera den exakt på kartan . . . Ett tag fanns det risk för kärnexplosion och det blev nödvändigt tappa ut tungvattnet under reaktorn så att den inte sjönk ned i det; tungt vatten är en direkt kärnbränslekomponent. Kan ni tänka er?! Man frågade: Vem åtar sig att dyka ned i tungvattnet och öppna luckan till utsläppsventilen? Man utlovade bil, lägenhet, sommarstuga och livstids underhåll till närmaste anhöriga. Man sökte frivilliga. Och sådana fanns! Pojkarna dök, de dök många gånger innan de lyckades få upp luckan. Hela gruppen fick 7.000 rubel att dela på. Inte tal om några lägenheter! Och det var inte heller därför de hade dykt! Det var inte av ekonomiska skäl, minst av allt ekonomiska skäl. De människorna finns inte längre . . . Kvar finns bara dokumenten i vårt museum . . . Namnen . . . Men tänk om de inte hade gjort det? När det gäller självuppoffring är vi utan motstycke. (Sergej Vasiljevitj Sobolev "En monolog om längtan efter en roll och ett tema" s 144-146; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

ca 1990 - ca 1975

Vad ger vi? Vår själ. Den får vi ge till (Gud). Det betyder att älska honom, att göra hans vilja och leva för honom. (Axia Gustafsson "Har Du råd till ett offer?"; Jönköpings-Posten den 14 september 1984)

Var kommer den starkaste kärleken från? Från det kors där Guds Lamm blev offrat att borttaga allas vår synd. Där flödar den fram. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 36; citat Anders Frostenson)

Här växlar det av dagar, år, av vinter, sommar, höst och vår, och knappt är livets middagstid, förrn aftonen tar vid. ... Men Jesus är densamme än, förblir och är min bäste vän. Hans nåd av ingen växling vet, den är av evighet. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 101; citat A. Nilsson)

Guds rike är som när en pojke finner sitt människovärde. Han växer upp i en familj, där fadern är stressad och upptagen av sitt arbete. Hans bidrag till pojkens uppfostran är en aldrig sinande ström av dyra grejor och ständiga påpekanden av pojkens svagheter och misslyckanden. Hur pojken än är tycks han aldrig falla pappa på smaken. Inte heller hans mamma kan hjälpa honom. Ängsligt försöker hon uppfostra honom så att han skulle kunna tillfredsställa pappans förväntningar och krav. Men hon misslyckas och kan inte alltid dölja sin besvikelse. I skolan går det inte alls bra. Ofta vet han inte riktigt vad han vill. I kamraternas lek och upptåg vågar han för det mesta inte delta. Oftast blir han bara stående på skolgården som ensam åskådare. ... Mönstret förändras inte under hela skoltiden. Med sina svaga betyg och sitt osäkra uppträdande går han från arbetsplats till arbetsplats utan att få något arbete. Ingen behöver honom. Under hela sin tonårstid är han utanför och ensam. Till sin stora förvåning och än mer andras får han kontakt och blir god vän med en fd skolkamrat. Inte minst hennes vänner frågar sig: Hur kan hon vara ihop med honom? Vad ser hon i honom? Men deras vänskap djupnar, dock inte utan kriser. Hon har svårt att tro att någon älskar honom. Han oroas ständigt av tanken att hon ska upptäcka hans svagheter och lämna honom. När han är som mest nere ber han henne lämna honom. Men varje gång får han till svar: ”Jag förstår hur du har det, men jag behöver dig. När du blir vad du innerst inne är, då kommer du själv att förstå vad jag redan upptäckt.” Så är det med Guds rike. (Lennart Thörn "Fem liknelser om Guds rike" s 12-13)

Att ha riktigt goda vänner omkring mig och känna att jag är omtyckt precis som jag är, är mycket viktigare än alla prylar i världen. Att älska och bli älskad tillbaka är ett livsvillkor för oss människor. (Birgitta Janalm "Gör Dig inga bekymmer"; Jönköpings-Posten den 21 september 1979)

Guds kärlek är givande, självutgivande, slösande, utan tanke på egen fördel. Den kärleken fyller hans rike. Den får man och den skall man ge vidare. ... Jesus vill inte ha intresse och sympatier. Han vill ge oss Guds rike, som verkligen är ett nytt rike med ett nytt sätt att leva. ... Lärjungen blir en förvaltare, som inte äger något själv. Den konventionellt kristne blir på sin höjd en arrendator, som ger Gud en måttlig avgift och räknar resten som sitt. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Lukas” s 83 i kommentar till Luk 6:32-35 samt s 170-171 i kommentar till Luk 14:25-35)

När alla kyrkor och stater i framtiden självklart måste ses som självständiga storheter, kan inte missionen fortsätta som om vissa folk är skyddslingar och vårdtagare. Däremot kan ett ömsesidigt utbyte av nådegåvor och tillgångar vara självklart. Låt oss känna ansvar och frändskap med vänorter och "vänförsamlingar". Vi kan utbyta erfarenheter och personliga resurser med församlingar i skilda delar av världen. (Gösta Lundberg "Morgondagens SMF" s 285; SMF = Svenska Missionsförbundet)

Jag hade blivit lite skadad i foten av en rullande trappa på mitt jobb så jag hade en utgjutning i foten. Då jag kom hem lade jag mig att vila för att avlasta foten. Mina barn, 4 och 6 år gamla, kom in i rummet och fick se min grön-blå-gula fot och blåste lite på den, så var de inne i sitt rum och prasslade med något och sedan sprang de iväg. Efter några minuter kom de tillbaka och hade köpt en chokladkaka, för de visste att deras gamle far älskade detta! De hade varit inne på sitt rum och hämtat sina veckopengar och skulle köpa något för att glädja sin far med. Finns det någon större kärlek? Kära vänner som läser detta, slösa med kärlek och omtanke på varandra, det är ju detta som gör oss rika! (Gustav Lindström "Ett barndomsminne" s 71)

Älskade bröder, här är ett exempel på dåliga proportioner: skelettet av en dinosaurus som tornar upp sig framför er. Kära vänner, till vänster svansen, oändligt lång, till höger halsen likadan - Ärade kamrater ... Hedervärda medborgare ... Jag ber, observera dess löjligt lilla huvud ... Bästa damer och herrar ... Aktade församling ... Värderade gäster ... Utvalda delegater ... Höga kommission ... Beslutande råd, vilka flinka händer, vilken vältalig mun, och hur mycket huvud på halsen - Högsta instans, vilken ansvarskänsla, i stället för svans. (Wislawa Szymborska "Skelett av en dinosaurus" s 55-56; Polen under 1970-talets kommunisttid)

Kan man lära sig att älska systematiskt? (Gustav och jag) talar samma språk, vi förstår vad vi säger, men vi är inte alltid överens. När vi kommer in på kärlek som kallas den stora är vi inte överens. Jag talar om integritet och värdighet och interaktion mellan jämlika parter, om nödvändigheten av att hålla på sig. Gustav talar om självutgivelse. "Den som vill bevara sitt liv ska mista det", citerar han, "men den som mister sitt liv för min skull han ska bevara det - "psyche" står det, det betyder väl snarare 'sig själv'." Den som mister sitt liv för hans skull ja, men det betyder ju inte för andra människors skull, i varje fall inte bara för en annans." "Varför inte?" "Jaså? ja, i så fall." Sig själv? Uppge sig själv? Inte längre vara helt och hållet och enbart Martina: förlora och förlösas, förändras - är det möjligt? "Nå, det där är ju i alla fall bara metafysik. Allt det här dom kallar kärlek, det är ju bara en sorts påhitt, metafysiska överbyggnader på de fysiska realiteterna." "Det är klart det är överbyggnader", svarar Gustav lugnt. "Hur kan du leva utan metafysik om du inte ens kan leva utan fördomar? Kärlek är ett metafysiskt påhitt som man väljer eller inte väljer." (Gun-Britt Sundström "Maken - En förhållanderoman" s 38-39)

ca 1975 - ca 1960

herr koester känner alla personligen från den yngsta praktikanten till inköpschefen. han är mer som en vän än en överordnad för sina anställda. du kan vända dig till honom med allt käre pojke och kära flicka. flåsande av glädje ilar gerda till herr koester hennes vän. hon säger god dag herr vän. i dag ska de nya praktikanterna nämligen så att säga introduceras med en liten fest. herr koester säger god dag mina vänner. ... på festen säger herr chefen något trevligt. han säger samma sak till alla. ändå tror alla att han inte sade det till någon annan. ... på kvällen finns det små gratiskorvar och cola åt praktikanterna öl åt de äldre. gerda sörplar redan i sig som ett svin, hon är också ett svin. herr chefen säger ändå att han är glad att det smakar. han tittade då alldeles särskilt på gerda. trots att hon beter sig som ett svin. vilket vackert väder jubileumsväder säger herr koester. gerda är helt säker på att han med det bara kan ha syftat på henne. (Elfriede Jelinek "michael - en ungdomsbok för det infantila samhället" s 38,42)

Den nya vänstern hade ursprungligen två olika fundament: nymarxismen och nuliberalismen. Den fick sin huvudsakliga förankring i akademiska kretsar. . . . Sammanblandningen av marxistiska och liberala synpunkter ledde emellertid till ständiga brytningar inom nyvänstern. Vänsteranhängare pendlade ibland mellan de mest motsatta ytterligheter. Ett typexempel är Armas Lappalainen, som i Dagens Nyheter (från mitten av 1960-talet) proklamerade "trolöshetens filosofi", en extremindividualistisk ståndpunkt, enligt vilken människan bara hade nuläget att ta hänsyn till. Förändrades detta, måste människan ändra sina attityder, sina tänkesätt och sina förbindelser. Att svika någon, som förut varit ens vän, framstod som något högst naturligt. Samme Lappalainen hamnade så småningom i en av de mest kollektivistiska grupper, som någonsin funnits i Uppsala. (Per Engdahl "Fribytare i folkhemmet" s 287)

Alla trombonerna faller i bitar, xylofonerna spricker & flöjtblåsare förlorar sina förtrogna . . . just som hela bandet suckande kastar bort takter & hjärtslag medan det lönar sej att veta vilka ens vänner är men det lönar sej också att veta att man inte har några vänner . . . liksom det lönar sej att veta vad ens vänner inte har - det är vänligare att ha fått vad man betalar för. (Bob Dylan "Preludium Till Plektrumet" s 18)

Jag blev så småningom mycket god vän med den unge Dag Hammarskjöld, som i mig, enligt vad jag förstått, såg ett hållfast men samtidigt utomordentligt känsligt temperament. Jag träffade honom på flera cocktail-parties och var säkert hans allra bästa vän. (Tage Danielsson "Bok" s 45; Tågklareraren och framstegskämpen Q.S. Eks memoarer)

(Kristina Ahlmark-Michanek) propagerar (i sin bok "Jungfrutro och dubbelmoral") för "samlag för vänskaps skull"! Författarinnan Viveka Heyman kritiserar (henne) i sin bok "Vad vet Kristina om vänskap?". Viveka Heyman tokar den sistnämndas tes som så, att hon helt enkelt inte har förmåga att ge eller ta vänskap, d.v.s. uppleva gemenskap och därför söker fly in i erotik, (se även Heymans artikel "du vill ha samlag för vänskaps skull - menar du inte 'i stället för' vänskap?" i "Aftonbladet" den 27.1. 1963). (Sune Lyxell "Kärlek -72? - En socialpsykologisk analys av samlevnaden" s 121)

Minus: "Vid alla djävlar, vad är det jag tänker göra. Offra livet! För vad? För evigheten. För det fulländade konstverket. För kärleken! Har jag blivit galen?" Karin: "Jag väntar." Minus: "Konstnär! Vem ser mitt offer. Jo döden. Vem mäter min kärleks storhet. Jo ett spöke. Vem tackar mig? Jo, evigheten." (Ingmar Bergman "Såsom i en spegel" s 22; Rättvik den 12 maj 1960)

ca 1960 - ca 1950

De tio närmaste grammofonskiveaffärerna vittjades systematiskt enligt ett schema som Erik lagt upp. Affärerna bestals i medsols ordning. ... Vinsterna fördelades rättvist eller gick till kollektiva inköp av sidenjackor med drakmönster och andra nyttigheter. Det var förstås en tidsfråga innan det hela skulle spricka. Men dom var ju hans enda vänner. Man måste ställa upp för sina vänner. Man kan inte dra sig ur om vännerna behöver en och gänget skulle inte klara sig utan ens organisation, det skulle åtminstone inte bli samma gäng trodde han. Man måste ställa upp för varandra och han ställde alltid upp för dom och han hade nyligen fått fem stygn sydda snett över vänster ögonbryn som bevis för den saken, att han alltid ställde upp för en kompis. (Jan Guillou "Ondskan" s 43-44; senare delen av 1950-talet)

Idrotten skulle kunna vara en god propaganda mot krig och örlog, om den verkligen ville eller rättare sagt mäktade, men så länge internationella mästerskap och landskamper inte kan hållas fria från upplopp, slagsmål och skandalscener under nationalfanatismens allt annat än kalla stjärna, så blir den det aldrig. Och likaledes måste man ta det där om "en enda stor familj" med en nypa salt - försåvitt det inte skall anses helt i sin ordning och fullt berömvärt i ett ordinärt familjesammanhang, att några av medlemmarna lever "som grevar och baroner", medan andra inte har sovel till brödet - eller kanske hellre: boll till snörremmen. Men åtminstone en sak kan med fullt fog läggas i bankettalarnas mun såväl som till idrottens heder, nämligen att kamratskap odlas och vänskapsband knytas i en utsträckning och omfattning som i ingen annan folkrörelse. Utbytet, tävlandet, samvaron på och utanför vädjobanorna föder förståelse, trivsel, sympati och ömsesidig hjärtevärme och blir ibland till upphöjda känslor, som varar livet ut och kan ta sig de mest imposanta och rörande uttryck. (Harry Lundahl "Det goda hjärtats match" s 30)

"Tror du att jag är en sann vän till dig eller inte?" (sade Ulla). "Jag hoppas du är en sann vän till mig", sa Berit i mycket ödmjukare ton än hon använt förut under kvällens lopp. "Det finns ingen av flickorna jag har ett sådant förtroende för som för dig i alla fall." "Tror du jag vill ditt bästa då?" "Så klart!" "Då får du faktiskt tåla höra sanningen. Jag anser det vara bästa beviset för sann vänskap, att man törs säga varandra rent ut, om man märker, att det kan hjälpa den andra. Vet du, jag tror uppriktigt sagt inte, att din fästman hyser äkta kärlek till dig! ... Om hans kärlek till dig vore äkta, så vore den ren och osjälvisk och i så fall ville han givetvis tillmötesgå dina önskningar före sina egna. Då skulle han ha så mycket vördnad för din andliga inställning, att han till intet pris ville bedra dig på den styrka du har i att vara Guds barn, och säkert ville han visa intresse då för den församling du tillhört sen du var barn! Men en man, som bara fordrar och fordrar, han är inte värd en sådan flicka som du, Berit!" (Eva Furst "Ung och kär" s 43-44)

(Joh 15:13) hävdar inte att kärlek till vänner är bättre än kärlek till fiender; endast att det inte finns något större man kan göra för sina vänner än att dö för dem. Liv offrat i döden är den största gåvan och kärlekens tecken. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 476-477)

När det stora uppdraget från Förenta nationerna kom, fick det för (Dag Hammarskjöld) genast karaktären av en kallelse, i religiös mening. ... Han förstod nu att han måste offra sitt privatlivs lyckomöjligheter - på vissa fält - för att kunna fullgöra sin världshistoriska uppgift. Han löste sitt personliga livs problem med ledning av den kristna offertanke som bl a Ingemar Hedenius, Olof Lagercrantz och Tora Dahl så häftigt har förhånat och betecknat som sjuk, pervers och livsförnekande. Nu nådde han verklig storhet. Han fördjupade sig i de kristna klassikerna och fann, att i evangeliets och helgonlitteraturens offerkrav låg den enda framkomliga vägen. ... Han kunde rakt på sak säga, att han icke skulle vilja vara gift, om han inte fick och kunde ge sin hustru allt; men gav han sin hustru allt, skulle han icke kunna ge sitt verk allt. Alltså måste detta offer göras. Jag mötte honom en gång i mellanakten på en teater i Stockholm, där en pjäs av T S Eliot spelades. Han var utomordentligt upprörd över stockholmskritiken, som avvisat stycket som perverst och sjukligt. Det gällde just ett kristet offer. ... "Det här landet börjar bli outhärdligt", ropade han. ... Hade kritiken av Eliot rätt, skulle han egen livslösning ha varit ett förräderi, en feghet, någonting sjukt. Han visste, att så icke var fallet - han offrade sig, därför att han ville få kraft att ge. Det har slagit mig, att det finns vissa höga ord i evangeliet, som man i regel aldrig finner användning för i samtiden. Låt mig välja ordet om att älska sina ovänner, att utge sig för sina fiender, att dö för sina fiender. ... Vi vet, att Kristus och hans apostlar gjorde detta - också senare många helgon, kända och okända. ... (Dag Hammarskjöld fick lida, han blev smädad och förföljd, ja utmålad som korrumperad lakej i den amerikanska kapitalismens tjänst. ... Det är många som stupar för att frälsa sina vänner. Dag stupade för att frälsa och rädda också sina fiender, de som förföljde och hatade honom. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 284-286; BG Ask-kommentar: Observera Stolpes uttryck "dö för sina fiender" och jämför med det johanneiska "gravsätta sin själ för sina vänner".)

Slående är att den man som så många trodde vara alltför distanserad för att efterfråga någons egentliga vänskap i djupet av sin person brottades med vänskapens problem. I viss mån var Dag Hammarskjöld offer för sin egen framgång. Vi ser alltid upp till den framstående, till den mycket framgångsrike. ... Vi utgår alltid från att vi själva inte har något att ge och att den framstående ... intet behöver. Besynnerligt nog riskerar vänskap att bli en knapp tillgång i den framståendes förrådskammare. ... Den som själv valt, eller livet valt åt, att leva ensam blir mycket sårbar. (Mats Svegfors "Dag Hammarskjöld" s 102-103; Den livslånga ensamheten; Vägmärken 34:1,36:2)

Missionärerna har ej kommit för att taga utan för att giva, giva evangelii rikedomar, giva sin kärlek, ja sitt liv för Afrikas folk. (Florentinus Hällzon "Tvärs genom Afrika - Skildring i ord och bild av resor i de svartas världsdel" s 54)

Hunger är min hemort i lidelsernas land. Hunger efter gemenskap, hunger efter rättfärdighet -en gemenskap byggd på rättfärdighet och en rättfärdighet vunnen i gemenskap. Endast liv täcker livets krav. Och denna hunger mättas blott genom att livet gestaltas så att min särart förverkligas som en brygga till andra, en sten i rättfärdighetens himlabygge. ... "Ske Din vilje -." Att låta det inre ha försteg framför det yttre, själen framför världen - vart det än för. Och att därvid icke låta ett inre värde bli masken för ett yttre - utan att göra sig blind för det värde ett inre kan ge det yttre. ... Det svåraste: att dö rätt. - En examen ingen undgår - hur många bestå den? Och du själv, bed om kraft för det provet - men också om mildhet hos domaren. ... - - - "de heligas samfund" och - i detta - evigt liv. ... Jag vågar inte, vet inte hur jag skulle kunna tro: att jag inte är ensam. (Dag Hammarskjöld "Vägmärken" s 46,67-71; 1950-52)

ca 1950 - ca 1925

Pingstväckelsen är nämligen en lekmannarörelse, något som den också vill vara. Man använder sig också på vissa håll av förtal och osanna rykten för att hindra deras verksamhet. Men allt detta synes inte avskräcka pingstväckelsens ungdom. De går in för sin uppgift såsom de, vilka har upptäckt tillvarons högsta värden och önskar ge sina liv för att vinna dem. ... Den kristendom, som är förenad med offer och självförnekelse, har i vår tid samma makt att fängsla och hänföra, som den hade i urkristendomens dagar. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 46; ledare i tidningen Dagen den 1 december 1948)

Det var något fantastiskt med denna kommunism (som Wang-tsu-yi i Tientsin i Kina) hade mött på flera håll, särskilt under sista tiden (nu år 1948). Och han kunde inte slita sig ifrån tanken på kommunistflickan, som man hade hämtat på skolgården och transporterat bort i militärernas fångbil, och som sagt honom innan hon fördes bort: "Jag kan dö för min idé, men vad kan du egentligen för din kristendom?" (Stig Wikström "Vi möts igen" s 60; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1958)

Ingenting är ömtåligare än att offentligt uttala sig om en vän. Det har ingen betydelse, om det gäller beröm eller klander, kritik eller lovord. Vänskapen är privat och inte en offentlig angelägenhet, en sak mellan två i det enskilda livet. ... Ogärna säger man till en vän det han "inte tycker om" att höra, men man kan bli tvingad just av vänskapen. ... Men offentligen är det en annan sak. Där böra vänner inte delta eller uttala sig om varandra, men väl glädja sig i framgången och hjälpa i motgången. (Ivan Oljelund "Vänner emellan"; Jönköpings-Posten 1945-11-05)

I sin fina bok "Miracle on the River Kwai" berättar G McDonald om en fruktansvärd episod i ett japanskt fångläger under andra världskriget. De engelska fångarna kom tillbaka till lägret efter en dags hårt arbete på järnvägen i Burma. Som vanligt räknades spadar och andra redskap. Befälhavaren fick veta att en spade fattades. Fångarna ställdes upp och blev tillsagda att lämna fram den saknade spaden. Ingen rörde sig. Officeren befallde att ett maskingevär skulle riktas mot fångarna. "Om den skyldige inte träder fram blir ni alla skjutna", skrek han. Fortfarande rörde sig ingen. Just som befälhavaren skulle ge order om att skjuta steg en man fram. Han blev bortförd och skjuten. Nästa dag när redskapen lämnades ut befanns det att ingen spade fattades: en av de japanska soldaterna hade räknat fel. Den där fången dog verkligen för sina vänner. Han var oskyldig men dog som en sann ställföreträdare; om han inte hade dött hade kanske alla måst dö. (George Carey "Det glada budskapet om frihet" s 327; författaren född år 1935 i London, England)

Anund går en rond över golvet, innan han sätter sig på stolen som Sigrid satt fram åt honom. Här är förändrat sedan han var här sist. ... På det nyskurade golvet ligger nya hemvävda mattor, och på väggen mittemot köksdörren hänger en väggklocka med en flygfärdig örn som prydnad. På väggen över soffan vid fönstret hänger en väggbonad: "God vän är alltid välkommen." ... Dörrarna står öppna. Där Anund sitter kan han se neråt sjön. ... Sigrid ställer om kaffe, som de dricker ute i syrenbersån. Nere i de täta buskarna vid sjön spelar näktergalen. (Sven Edvin Salje "Dimmorna lyfter" s 26-27)

Du gick ofta in till Emil för att få tröst. ... Emil var gravallvarlig och tungsint och tog inte livets tristesser med en klackspark. ... Det fanns onda ögonblick när du hade det svårt med andningen i all hans präktighet. ... Emil var en bättre människa än du och den sanningen hade du svårt att erkänna. ... Emil är en god människa och olik dej i så mycket att du känner samvetskval. Första gången du märkte detta på riktigt allvar var när ni läste Dostojevskijs Bröderna Karamasov tillsammans. Det var små högtidsstunder och ni kom varandra så nära. Allt slutade illa och det var ditt fel. Emil fyllde sexton år och du gav honom några näsdukar i present. Utanpå paketet hade du lite tanklöst skrivit: "Till min gode vän Aljosja" Emil kände sig förolämpad och det blev tvärstopp i umgänge och ett brått slut på vänskapen. Tydligen var den ryske romanynglingen lite för idealistisk också för Emil. Kanske var det också din innersta mening med födelsedagsadressen. I alla fall så ångrade du dej djupt efteråt, men var för stolt att be om förlåtelse. I stället var det Emil som räckte fram försoningshanden. Och ni blev vänner på nytt samma dag som vuxet folk röstade bort förbudskravet i folkomröstningen. (Folke Fridell "Något skymmer vägarna" s 13-15)

På söndagen var jag också på gudstjänst i den vackra slottskyrkan i Graastens gamla slott. . . . Den predikan, jag där fick höra, var mycket intressant. Vad jag mest fäste mig vid och som stannade i mitt minne var hur vi skola vinna andra människor för Gud. Vi kunna inte göra det bara genom att tala med dem, utan först och främst måste vi leva gudslivet och sedan öva oss i den kristna kärleken till nästan och därefter äro vi tillräckligt duktiga att börja tala med människor. Jag tycker förstås, att jag aldrig skulle kunna bli så duglig om jag skulle följa det rådet, men nog behöver vi tänka på vårt eget liv och våra egna handlingar litet mera innan vi gå åstad och tala med våra juniorkamrater. Vad vi aldrig få glömma, vi som äro frälsta juniorer, det är att bedja till Gud för våra kamrater. (Sten Nilsson "Jungman Stens reseskildring" s 40; Juniorkamraten 15 juni 1934)

Det gick en vecka, det gick två. (Båten) "Dumbarton" kom inte tillbaka. . . . Stackars hustrur och flickor, som varje dag kom in i butiken för att höra sig för om det hade kommit några underrättelser från fartyget. . . . Elisabeth, Bernhard Thomsens syster, vars fästman också var med "Dumbarton", gick och grät och jämrade sig öppet för alla så det var ett elände att se. . . . Bernhard visste inte hur han skulle trösta den förtvivlade flickan. Det var svårt att se hur hon kämpade mot sin olycka som en drunknande mot vattnet utan att man kunde ge henne den minsta handräckning. En dag, när Elisabeth snyftande kom in i butiken, gick Egon fram till henne, tog henne i armen och sade med en underlig, främmande klang i rösten: "Gråt nu inte längre, Elisabeth! Kom ihåg att Jesus dog för dig." Flickan tittade förvånad på honom och gjorde en knyck med nacken. "Vad skulle nu det tjäna till?" frågade Bernhard och närmade sig bodbiträdet. Egon rodnade och kröp ihop. Men strax därpå kom han fram och stirrade Bernhard rakt in i ögonen. "Det borde ni också tänka på", sade han. "Jesus har låtit sitt liv för oss på det att vi skola bli frälsta!" (William Heinesen "Gryningsvindar" s 161-163; Färöarna i början av 1930-talet)

Om vi äro Jesu fiender böra vi gå in under hans vittnesbörds dom och söka frälsning, komma i vänskap med Gud. (Fritz Peterson "Jesu trefaldiga vittnesbörd"; kommentar till Joh 10:23-30; Jönköpings-Posten 1930-11-06)

Den som icke vill vara din vän därför att du icke i allt har samma öertygelse som han, den vännen skall du icke bry dig om. ... Jag begär icke att alla skola tro som jag, men jag begär att vi skola forska i skrifterna för att få veta sanningen. Man skall kunna diskutera så att det blixtrar om ögonen, men ändå kunna vara vänner. I gamla, snälla gubbar, som icke kunna diskutera med varandra utan att I bliven osams, hören, I behöven bestämt erhålla en andra välsignelse. (Gustav F. Johnson "Josef från Arimatea II"; predikan hållen i Edgewater, Chicago, kommentar till Matt 27:57-60; Mark 15:42-46; Luk 23:50-54; Joh 19:28-42; Jönköpings-Posten 1927-09-07)

ca 1925 - ca 1900

Karlsson är den bästa och trognaste kamrat man kan finna, om man så genomletade kasernen med förstoringsglas. ... Ja, han är en god och trevlig kamrat, n:r 485. För en sådan vän är jag villig offra mitt liv, ja, till och med min sista 50-öring till kaffe, om det skulle knipa för honom. (Vilhelm Moberg "I vapenrock och linnebyxor" s 61-62)

Jag har ofta, när jag sänt bidrag till olika tidningar, bett om ett omdöme angående mina snillefoster, men sällan fått något sådant. Ni har däremot haft överseende med mina fel och brister, givit mig rättelser och goda råd. Nybörjarna på den törnbeströdda författarbanan behandlas annars överlägset av tidningsredaktörerna. Ingen hjälper dem till rätta. Ni däremot uppmuntrar mig att fortsätta. Det är därför jag har fått så stort förtroende för Eder. Ni är icke blott en god lärare för mig utan (har) även visat Eder vara min verklige vän. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 30; brev till Pälle Segerborg 1919-09-11)

(Chefen för den kommunistiska nyhetsbyrån i Köpenhamn berättade för mig:) "Under inbördeskriget efter ryska revolutionen, då bolsjevikerna fick kämpa för arbetarstatens existens mot vita arméer och imperialistiska invasionsarméer inträffade en märklig händelse. En av revolutionens kämpar blev nedskjuten i Ukraina på order av en av sina bästa vänner. Kamraten ifråga hade varit ledare för en patrull, som bevakat en by en natt. Då patrullen skulle avlösas en morgon, var den försvunnen. Inga strider hade utkämpats under natten. Men några människor i byn hade sett patrullen marschera iväg. För kommissarien på platsen gällde det att statuera ett exempel. Han samlade ihop sina soldater, höll ett tal och brännmärkte rymmarna inför alla. "Om man får tag i dem, skall de utan vidare arkebuseras." Strax därefter infann sig den bortkomne patrullledaren. Kommissarien kommenderade några soldater att omedelbart arkebusera honom. "Hans dom har ju redan fallit." Patrull-ledaren skrek högt att han ville ha ett samtal med kommissarien mellan fyra ögon. Det beviljades, och han berättade att han alls ej deserterat, utan förföljt en fientlig trupp. Men kommissarien bara sade: "Du är kommunist och är skyldig att vara ett föredöme. Och det gäller att statuera exempel för att inga skall desertera. Jag har redan utpekat Dig som desertör och dömt Dig till döden i partiets namn. Det vore farligt för disciplinen, om jag lät Dig leva." Den dödsdömde ropade att han inte ville dö på det sättet. Han ville stupa i striden men inte gå till eftervärlden som förrädare och desertör. Kommissarien övertygade honom efter ett långt samtal om att en individ kan ha fel men aldrig partiet. Därför var det patrull-ledarens skyldighet att bekänna sitt föregivna disciplinbrott inför hela truppen och att låta sig arkebuseras. Genom att dö en ärelös död gjorde han i denna situaion Partiet den största tjänsten. Han accepterade kommissariens resonemang, avgav en "bekännelse" och föll för en kula. Kommunisterna skriver dikter och reser monument över kämpar, som gått till döden under sång och utbragt leven för revolutionen i samma ögonblick exekutionsplutonen skjutit. Men det finns andra martyrer, som gått ännu längre i uppoffring. De har låtit sig arkebuseras av sina egna kamrater, i Partiets intresse, i medvetande om att man "kan offra mer än sitt liv för Partiet". (Björn Hallström "Jag trodde på Stalin" s 102-104)

Kriget är någonting ohyggligt. ... Men att offra hem och liv och blod för hem och fosterland, när sådant påfordras, för värn af det heligaste ett folk äger, det är något helt annat: Det är därför ett stort fel när den svenska katekesen säger, att vårt lif är den största timliga gåfva, som Gud gifvit oss. Det finnas ting, hvilka en kristen måste anse större, och för hvilka han alltså måste vedervåga och offra sitt lif, när så påfordras. (P. Waldenström "Från Tyskland"; brev från Lidingö daterat 1915-05-27; Jönköpings-Posten 1915-05-29)

ca 1900 - ca 1800

"Har ni många vänner, farmor?" (frågade Dimple). "Pappa sade att han hade ej en enda sann vän i hela London, och jag hade ingen mer än (min katt) Kitty. Fru Briggs var inte någon sann vän, för hon slog mig en gång, och jag sade henne att hon inte var min vän mera." (Amy Le Feuvre "Rosor" s 37; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; boken ursprungligen utgiven på engelska år 1899)

Och när jag dansar i lunden gröna, jag plockar blommor med dig, min sköna. Bland dem, jag plockar, du bad mig gömma blott en, som kallas förgät mig ej. Stor tack för kyssen, du lilla tärna! Jag är så glad och jag vill så gärna. Men om du bad mig förlora livet, o, vilken sällhet att dö för dig! Du är min vän och skall bli min maka. Här är mitt hjärta! Giv ditt tillbaka! Förty jag finner, att det är omöjligt att leva lycklig förutan dig. (August Bondeson "Visbok I" s 121; visa upptecknad efter uppgift år 1898 av August Bondesons mor Lisa Bondeson från gamla klockarhemmet i Sandvik sydväst om centralorten Gislaved i Småland)

Derigenom att de troende älska hvarandra, är det alltså de skola förblifva i hans kärlek och ega hans kärlek. I samma mån som kärleken mellan dem slocknar, blifva de otillgängliga för hans kärlek och mista hans glädje. Och tvärtom: i samma mån som deras inbördes kärlek växer i samma mån få de ock mer erfara hans kärlek och smaka hans glädje. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 517)

(Rosa) var i goda, fromma händer; hennes unga hjerta fostrades för himmelen. Men hon (modern Rahel) måste med uppoffring af sin egen lycka köpa sitt barns säkerhet. Rosa var förlorad, om hon ej kunde betvinga den gränslösa längtan, som ofta nästan öfvermäktigt betog hennes hjerta. Jesus, den trogne herden, ville dock icke återvända hem till sitt himmelska, eviga rike, innan han hade utfört sitt verk och fullbordat sin uppgift. Han utgaf hela sitt lif för oss. Rahel måste gifva sitt lif för Rosa. (Hesba Stretton "I lifvets storm" s 106-107)

"Hvem beder ni till?" frågade (Tode) kort. ... "Jag beder naturligtvis till den käre Herren, som skapade mig och frälste mig och lefver för mig alltid", (sade kvinnan). Todes kinder blossade och hans ögon strålade. "Jag känner honom", sade han kort och allvarligt. "Nej, gör du det, min vän - beder du till honom?" Han nickade blott. "Då skall du också få lof att låna spisen och kaffepannan och ugnen och därtill vara hjärtligt välkommen, och jag skall hjälpa dig, så mycket jag kan. Troligtvis är du en af Herrens minsta, som blifvit hitsänd för att få en bägare kallt vatten, stort eller litet gör ju detsamma, när det blott gifves åt en lärjunge i Jesu namn." ... (Tode) hade verkligen talat med en af dem, som kände Herren, och han skulle få lof att se och träffa henne hvarje dag, ja, flera gånger dagligen. ... Och så hade de kommit öfverens om, att hon skulle baka kakor åt honom, alldeles utmärkta kakor. (Pansy "Tre människobarn" s 110)

Stämningen vid (vårt) möte var så innerlig, att den kunnat giva upphov till ett det älskligaste poem. Vi föllo i varandras famn och tryckte nästan livet ur varandra. Sådan skall vänskapen vara! (August Bondeson "Skollärare John Chronschoughs memoarer" s 161)

Gud blir känd, allt eftersom han själv gör sig känd. Det gör han i Jesus Kristus. Men därför att han antagit mänsklig gestalt och talat till oss med mänskliga ord, kommer Gud till oss i Kristus incognito. Vi kan lära känna honom – men bara genom tron. Den tro som betyder något är den som vågar riskera allt för Guds skull och leva ett liv i personligt lärjungaskap. Det var (Sören) Kierkegaards (1813-55) svar på de totalitära system som den idealistiska filosofin och kyrkopolitikerna hade utformat. (De kristna s 544; Colin Brown: Människans utveckling)

När (Kristina) hade ätit frukost, tackat för gästfriheten och skulle ta sin fullpackade handelskorg på armen för att ge sig i väg, kom Ulrika fram till henne med en annan korg, en vidjeflätad, alldeles ny och obegagnad. Korgen var övertäckt med ett skynke. ”En liten skänk från oss, Krestina.” ... Bakom Ulrika stod pastor Jackson och nickade instämmande som om han hade förstått orden. ... (Kristina) gav till ett häpet rop: ”Köcklingar ...! En köcklinghöna ...!” ”Håll te godo! Pullan har kläckt ut tolv stöcken!” ... Glädjegråt steg upp i Kristinas hals. Om det var något som hon känt djup saknad efter på nybygget, så var det en kycklinghöna. Det blev så fullt i strupen på henne, att hon inte kunde tacka ordentligt, hon bara mumlade litet. ... Hon hade gästat ett hem, där mannen hade varit tjuv och hustrun hora. Men bland oskylda människor var den forne tjuven och den forna horan hennes bästa vänner i Amerika. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 58-61; Hora och tjuv)

En tjugutre års man med ett ganska gott ansikte och en öppen, glad blick steg upp och satte sig i en schäskärra av tarvlig beskaffenhet. ... (Han) kom efter en liten stund ut på landsvägen, som löper till Vassmolösa. ... Han hade nyss blivit prästvigd i Kalmar stifts härliga domkyrka, vilken i arkitektonisk skönhet äger få sina likar i Sverige. Med djup och andaktsfull glädje gick han ännu en gång i tankarna igenom hela den stora akt, varigenom han invigts till Herrans tjänare och en människornas bästa vän på jorden. Det hade för honom icke varit en ringa glädje att straxt därefter bekomma missiv såsom adjunkt till en av de vackraste socknar i södra Möre, i själva skären nedåt Blekingsgränsen. Han reste nu till denna sin bestämmelse. (Carl Jonas Love Almqvist "Kapellet" s 74)

(Carl Gustaf von) Brinkmans bref återfölja. Hans deri yttrade tänkesätt och känslor i afseende på Friherrinnan äro visserligen sådana som de böra vara; men förhållandet Er begge emellan, ehuru hedrande å ömse sidor, hör dock till det sällsyntaste emellan karl och fruntimmer. Det är sant, Vänskapen har intet kön, det är en Androgyn af den sort som Plato omtalar: men när Adam nyss var skapad nedsteg till honom Vänskapens Genius. Hvilken glädje var det icke för den arma Eremiten att sålunda äga ett väsende med hvilket han kunde meddela sina känslor och sin obestämda trånad! Enda olyckan var den att Adam sjelf ej var någon Engel och att den gamle Adam redan då var verksam i den unga. Det hände derföre att han fann sin sällskapsbroder stundom litet tråkig, och hans längtan växte med hvar dag. Då bad han Jehovah att skänka sig en varelse som vore den samma och dock derjemte något helt annat, likaså hjertlig och förtrolig som den närvarande, men ömmare och skönare än han. Se, då låt Engeln sin vingklädning falla, och Eva stod framför honom med något bättre - än vingar. Det var rätt förnuftigt gjordt; ty annars hade bland annat, ej vännen i Lund varit till för att dikta sottiser, i hvilka likväl en smula sanning gunstbenäget torde upptäckas, om också ej medgifvas. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 326; brev från Lund den 20 mars 1823 till Martina von Schwerin)

Ja, du har rätt, min käre Lindfors, jag är en förtviflad lätting mot alla mina vänner. Från alla håll inkomma klagomål emot mig. Man talar om köld, om glömska, om tusende andra dylika vänskapsbetygelser. Hur skall jag nu kunna bestå i domen? Jag kunde väl anföra till mitt försvar, att om jag är lat, så hör jag också till akademistaten, och att ingen gerna sjelf försakar sina privilegier; att jag såsom medlem i en lärd intelligibel verld piquerar mig att vara för mycket solid för att ha något intressant eller roligt att säga mina herrar korrespondenter, som till större delen hållas sig ideligen fast vid sinnesverlden; att om jag skrifver sällan, har det troligtvis samma grund som att fula fruntimmer sällan visa sig för spegeln; att - men fortfar jag att på detta sätt längre försvara mig, fruktar jag, att mina vänner mer än gerna förlåta mig min tystnad och begära som ett ytterligare vänskapsprof att jag måtte fortsätta den beständigt. Hvad dig angår, min käre Lindfors, så må du ge min försumlighet mot dig hvad namn som helst, blott ej namn af köld; det vore, vid Gud, på en gång både falskt och sårande. Töm vattnet ur en butelj, min bror; ju mindre det är i honom, ju mera buller gör det, när det skall ut. Hjertat är butljen och vattnet är vänskapen. . . . Skrif mig nu genast till. Jag kan lofva dig hädanefter ha en mera ackurat korrespondent, men icke en trognare vän än du haft och evigt har i din Es(aias) T(egnér). (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 64-65; brev från Ulriksdal den 18 juli 1803 till Anders Otto Lindfors)

ca 1800 och tiden dessförinnan

Det är en stor skillnad mellan gunstlingar och vänner. Man vill högaktas af en vän, blindt tjänas af en gunstling.Favoriter väljas då helst bland dem man föraktar och inför hvilka man ej behöfver rodna för sina fel. Häraf förklaras hvad någon gång händt, att en kung af mycket snille valt gemenligen till gunstlingar de dummaste vid sitt hof. Då Nero i nåder befordrade sin häst till borgmästare i Rom, var det icke en vän, men en favorit som han upphöjde. . . . Största vänskapsprof var i gamla tider att gå i döden - nu (år 1792) i borgen för en vän. (Johan Henrik Kellgren "Filosofen på landsvägen" s 205-206)

Låt din ungdom dig påminna Dina fordna wänners wal! Märk! nu deras brutna tal, . . . Se dig om . . . . och tungt besinna, hur der Barnens lek och stim, Fordom hördes örat fägna, Snart man skal dit stoft inhägna, under hwalfwets hwita lim. Kära wän! I dag hwad wänner, Ser du skalkas kring dit bord? Knapt din glada måltid gjord, för'n du dödens kyla känner I dit nyss upwärmde blod; och knapt du dit timglas släpper, För'n din graf-dörr man tiltäpper, och slår kull din minnes-stod. (Carl Michael Bellman "Zions högtid" s 36; betraktelse över evangelium femte söndagen efter trettondedagen; Matt 13:24)

Arbete till gagn för medmänniskor och kommande släkten var (Urban Hjärnes) högsta glädje. Det fick gå före allt annat. ... Över sitt arbetsrum hade han med stora bokstäver tecknat följande sentens på latin: "Vänner äro tjuvar, som stjäla tid, och värre än andra, enär de ej kunna återställa det stulna." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 420; Urban Hjärne)

Fram ur dimman (i Lützen den 6 november 1632) sprängde en rad kyrassierer i mörka rustningar. Främst red deras överstelöjtnant, Moritz von Falkenberg. Han igenkände konungen och lyfte sin karbin, i det han ropade: Dig har jag länge sökt. Skottet träffade. Det gick igenom livet. Men i nästa ögonblick föll Falkenberg för en svensk kula. Med matt stämma sade konungen till hertig Frans Albrekt: "Broder, sök att rädda ditt liv! Jag har fått så mycket jag behöver." Och då i detsamma hela skaran av kyrassierer störtade emot dem, övergav hertigen honom och flydde. . . . Av dem som åtföljt konungen hade nu alla endera stupat eller flytt, med undantag av den unge Leubelfing. Han var från Nürnberg, och då han tillika med sina landsmän i jublande glädje hälsat räddaren från Norden, hade han inom sig, i sin varma ungdomliga hänförelse, tänkt, att högre lycka kunde han icke önska sig i denna värld än att få tjäna en så ädel herre och - om så krävdes - giva sitt liv för honom. Och när han fått tjänst hos konungen som page, hade det högeligen fröjdat honom. Nu hade den unge pagen själv i striden fått flera sår, men då han såg sin herre släpas bort av den uppskrämde springaren, red han efter. Han hoppade av, böjde sig ned mot konungen, som blödande låg på marken, och bad honom försöka sitta upp på hans häst. Konungen ansträngde sig för att resa sig, men var alltför matt av såren. Och Leubelfing, som försökte hjälpa honom, ägde icke styrka nog till att lyfta konungens tunga kropp. Nu nalkades åter en skara ryttare. "Vem där", ropade de, då de sågo den sårade och ynglingen som försökte hjälpa honom upp. "Det synes fullväl, att det är en officer", svarade pagen käckt. Men Gustav Adolf svarade: "Jag är konungen av Sverige." Den ene av ryttarna rände sin värja igenom pagen. Den andre sköt en kula genom konungens huvud. Så drogo de av konungen hans kyller och kläder och redo bort. (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf - Hans liv och bragder" s 128-129)

(Juvelerare) Stadenberg (i Stettin) tog fram bibeln och läste Jesu avskedsord till sina lärjungar, varpå Fridstén och han, såsom de brukade, utbytte tankar däröver. De andra lyssnade. "Ingen har större kärlek än den, att han låter sitt liv för sina vänner", anförde Stadenberg och fortsatte: "Jag skulle tro, att endast få kunna konsten att giva sitt liv för sina vänner. Emellertid har jag i dessa dagar gripits av eder konung (Gustav II Adolfs) stora, vittfamnande kärlek, ty så långt jag nu har förstått, så är det ett verkligt offer att komma hit över till tusen mödor för att kanhända inom kort stupa på ett slagfält, och detta endast för betryckta trosbröders frihet. Jag vet, att den svenske konungen har slagit alla sina fiender och hade nu i fred och ro kunnat vila på sina rika lagrar - hela världen vet, att han behärskar norra Europa. Men det kommer ett rop från Macedonien: 'Kom över och hjälp oss', och han offrar fred och ro och går ut emot mäktig och segervan fiende. Och var viss om, att icke alla småkonungar här i Tyskland komma att göra som hertig Bogislaus, trots att de äro protestanter. Han lär nog få draga dem i håret, om han skall få dem mot kejsaren. Därför finner jag hans tro på Gud och hans kärlek till bröderna dubbelt stor, och den är en sann illustration till dessa Jesu dyrbara ord här." "Sant, vän Stadenberg", svarade Fridstén, "Gud give blott så visst, att varje man hade det höga målet för ögonen. Men däremot tror jag ej, att många ha det högre målet i sikte, utan endast små, lumpna mål, såsom befordran, rikedom med mera, ehuru, vad det senare beträffar, utsikterna äro ganska små nu. Vore däremot varje ryttare och varje musketerare genomträngd av den tanken: 'Jag vill kämpa och segra eller låta mitt liv, på det att Guds ljus må segra över världen', då skulle vi ej behöva en man mer, än vi hava, för att driva fienden och hela Belials avkomma bort från detta hemsökta land. Då skulle icke krigets förbannade "dagen efter" finnas, då plundrings- och mordlustan rasar som vådeldar efter en härs framfart." "Ja, men eder konung håller ju manstukt i sin här, så att inga plundringar få förekomma." "Visserligen, men då en här skall tvingas med utsikt till galgen att låta bli den förbjudna frukten, så är dess moraliska värde lika med noll. Annat vore det, om en helig drift hade gripit den - - - vilken härlig makt! För övrigt saknar hela mänskligheten kristendomens A och O, fastän den skryter över en 1600 år gammal kristendom. Människan sätter livet med dess enklare eller mera sammansatta njutningar i första rummet - Kristi lära sätter utgången, d.v.s. vårt vardande efter detta livet, i första rummet. Alldeles som soldaten i allmänhet för krig för att genom framgångar skaffa sig njutningar och under denna materialsms inflytande är oförmögen att fatta den idé, som har funnit en fruktbar jordmån i vår konungs hjärta. ... Kristi ande och nåd har ej trängt in i kristenhetens själ; läran och formerna har den lydigt mottagit, men på grund av att den egentliga kraftkällan, Kristus själv, saknas, blir livet så fullt av kristliga motsägelser, som det är." (Carl Fr. Peterson "Guldkonungen" s 63-65)

Efter dansk förebild krävde kung (Gustav Vasa) att en klocka i varje kyrka skulle tagas i anspråk för statens finanser: 1530 gällde det städerna och klostren, följande år begärdes densamma av landsbygdens kyrkor. ... I Bergslagen och Dalarna mottogos kungens ombud i klockfrågan med "yxhamrarna" och drevos bort. ... (Men) Gustav Vasa kunde ostörd ... hålla räfst med de genstörtiga dalkarlarna vid Kopparberget i februari 1533. Han gick hårdare fram än någon gång förr. Bland resningens talesmän voro några av de män, som hade stått honom bi i början av hans bana, bl.a. Anders Persson på Rankhyttan. De - liksom andra av ledarna - dömdes till döden. Ingen vet hur Gustav Vasa reagerade, då hans rikstanke krävde hans gamla vänners blod. ... Gustav Vasas väg var blodig, men den ledde till målet. (Ingvar Andersson "Sveriges historia" s 147)

Nu få vi, Gud ske lof, bekänna, att på detta ställe, d.v.s. i Upsala, vid alla tider, men särskildt den 19 maj, hållas katolska predikningar öfver de gudomliga religionssanningarna ... på samma ställe där fordom så många gudlösa och afskyvärda skändligheter bedrefvos och så många människor grymt slaktades, hvarvid man ej ens sparade sina kära fränder och vänner. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 141-142; Om vidskepelse och afgudadyrkan hos de nordiska folken)

Då Fabiola under tårar återigen tackade den dyra väninnan, som varit villig att gifva sitt lif för hennes, svarade Mirjam lugnt: "Hvad har jag då gjort annat än helt enkelt min plikt? Du hade ju full rätt till mitt lif, det tillhörde dig." (Nicholas Wiseman "Kristna troshjältar" s 265; början av 300-talet)

Låt oss återgälda härlighetsglans till vår barmhärtige Gud, inte genom ord bara, utan mycket mer genom gärningar, så att vi i det tillkommande må erhålla de goda tingen. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:40)

I Nya Testamentet ses vanligen egenkärlek inte som en begränsning utan snarare som en stimulans till att älska sin nästa. Barnabasbrevet, som använder Jesu kärleksbud i många uppmaningar till att följa ”Ljusets väg”, visar sig i detta avseende närmare Jesu sinne än många mer moderna teologer, när det utlägger det: ”du bör älska din nästa mer än ditt liv” (19:5). (Rudolf Schnackenburg “The Moral Teaching of the New Testament” s 219)

Att avrunda med:

Bara kärleken kan hålla ihop alltsammans så att det blir helhet och mening. Och vi kan inte ensamma skapa den kärleken. Den måste få komma till oss och växa genom tröst och bekräftelse utifrån och inifrån. Därför har mina vänner börjat betyda mer och mer för mig. Vänskapen är medelålderns sakrament, tror jag. Vi känner varandra och har inga ambitioner att styra och ställa i varandras liv - vi har lärt oss lyssna till varandra och vet att det räcker långt. Att anstränga sig lite mitt i tröttheten för att få tid att mötas, om så bara för en lunch eller en kopp kaffe eller ett extra långt mail, är en möjlighet som blir alltmer dyrbar för mig. (Ylva Eggehorn "Det sköra livet" s 161)

(Profeten) Daniel har vänner. Till dem går han i nödens ögonblick, med dem delar han sin bön. De kommer från samma land, Daniels Gud är vännernas Gud. En stark värdegemenskap finns dem emellan och det är en styrka. Inte att i allt tycka och tänka desamma. Det är en omogen tro. Något annat är det att med andra dela omistliga värden, att kunna dra av sig skorna när man närmar sig helig mark. Att som Daniel och hans vänner lyda Gud före människor när det verkligen gäller. (Liselotte J Andersson "Skatter dolda i mörkret" s 100)

Hej, timmerman, häng inte läpp, men se mot himlen, yxan släpp! ... Allt arbete på skeppet gått mot sin fullbordan, du har nått ditt mål och kan med välbehag se slutet på din arbetsdag. ... Nu förestår en ny strapats, du reser på ditt livs seglats till sista hamnen man kan nå. ... Må färden lugnt och lyckligt gå! ... Hej, timmerman, häng inte läpp, men se mot himlen, yxan släpp! ... Blott vänner väntar och från dem vårt lösenord: Välkommen hem! (Bo Setterlind ”Målaren och ängeln” s 67; Timmermännens avsked)

"Och har jag icke dragit dig upp ur dyn, allt för det mörkret där kring ditt ögonbryn, och har jag icke skaffat dig lön och stat och gjort dig till korpral från gemen soldat? Och har du ej fått stå i varenda strid som en kamrat och like mig närmst invid, och har jag ej berömt dig som färm och rask?" så talte (major) Konow vredgad till korpral Brask. ... "Bliv, som du var, min närmaste man och kund, en sådan har man gagn av i nödens stund." ... Han fick knappt ur mustaschen sitt sista ord, när för en trumf (= slag) av Brasken han damp till jord; det var dock nästan mera än svar på tal, det hade han ej väntat av sin korpral. ... Men korpral Brask stod lugn i sitt gamla skick. "Håll in er värja, herre, ett ögonblick, tills jag fått mäta honom hans skäppa full, som höll på er och sköt, då jag slog er kull." Med dessa ord han lade geväret an. I samma stund såg Konow en skäggig man bakom en buske störta till marken ned, knappt tjugu alnar långt från hans jägarked. "Och var det den, vars kula mig pep förbi det ögonblick jag föll, må vi vänner bli. Ett tag som ditt det kallar jag karlatag, och aldrig lär jag glömma det, tänker jag." Nu lever Brask hos Konow sen många år, den ena går alltjämt där den andra går; som kära vänner får man dem ofta se, och nästan lika ofta så träta de. (Johan Ludvig Runeberg "Von Konow och hans korpral" s 57-60)

Sångarna:

Vi skall inte räkna med vårt eget först. Vad vi har tillsammans, det är alltid störst. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 358:4)

Har du, menniska! ett hjerta, Är din bästa vän dig kär, Känn din syndaskuld med smärta, Ty för den han korsfäst är. Så, som Jesu smärta var, Aldrig någons varit har. (J Qvirsfeld-AP Amnelius-C Dahl-FM Franzén: Psalm 92:5; jfr Psalmer och Sånger 142:5)

O Jesu! än de dina Du vill omkring dig se, Och af din bittra pina En salig frukt dem ge. Dem in i döden älskar du, Och i din Faders rike Vill undfå dem ännu. (FM Franzén: Psalm 150:1; jfr Psalmer och Sånger 70:1)

Låt mig höra, hur du säger: ”Kom, mitt barn! och blif hos mig: Ingen bättre vän du äger, Än den vän, som dött för dig.” Ja, mitt rörda hjerta känner, Att din Ande är mig när; O! jag vill bland dina vänner Följa dig och ha dig kär. (FM Franzén: Psalm 352:4)

Jag fordom gick och tänkte på bättring, bön och tro, Men det ej hjärtat skänkte hugsvalelse och ro. Nu tänker jag på Jesus, hur ömt han älskar mig – Af kärlek han offrade sig. (N Frykman: Sång 209:2; jfr Psalmer och Sånger 649:2)

O, hvad sällhet det är I all uselhet här Att ha Jesus till broder och vän, Att få hvila med tröst Vid hans trofasta bröst, Att få tro, att han älskar mig än! (P Waldenström: Sång 347:1)

Kom, kärlekens Ande! Allt söndrat förena Med fridens och kärlekens mäktiga band; Från avund och tvedräkt du värdes oss rena, Att hemåt vi vandra som barn hand i hand. Påminn oss, påminn oss, vårt hjärta dock beder, Påminn oss det budet av Mästarn vi fått: ”Ack, älsken varandra, som jag älskat eder! Ert lärjungaskap har då världen förstått”. (C Björkman: Förbundstoner 1911 nr 114:4)

Jag har en vän, som älskar mig, Av kärlek han lät offra sig I korsets död på Golgata. Mitt hjärta, sjung halleluja! Halleluja, jag har en vän, Som följer mig till himmelen; Han hela vägen med mig går, Och av hans hand jag kronan får. (N Frykman: Förbundstoner 1911 nr 187:1, jfr Psalmer och Sånger 372:1)

Gud ske lov, min vän han blivit, O, vilken vän! Han, som sig för mig utgivit, O, vilken vän! Han, som så av kärlek glöder, Att för oss han dör och blöder, Att han kallar oss för bröder. O, vilken vän! (CO Rosenius: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 262:1)

Nej, Jesu kärlek, den är det tvång, Som alstrar offer och föder sång. Jag skall få älska, som Jesus gjorde, Jag skall få bliva allt, vad jag borde. (N R-n: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 278:1)

Älska såsom Jesus, ömma såsom han! Jesus till sitt redskap dig begagna kan. (JB Carlin-F Engelke: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 554:2b, jfr Psalmer och Sånger 467:2b)

Oss Jesu död förkunnar Guds kärleksfulla råd, Och tusen, tusen munnar Besjunga nu hans nåd. Guds kärlek är en källa Av liv och godhet full,Vars rika flöden välla För varje mänskas skull. (J Grytzell: Psalmisten 1928 nr 29:2; jfr Psalmer och Sånger 361:2)

Skynda, ila åter I hans öppna famn! Arma barn, som gråter, Hör hans ljuva, kära namn: Han är fader, vän och broder, Är ditt liv, din kraft, din frid, Älskar mer än någon moder Nu och uti evig tid. (L Almqvist: Psalmisten 1928 nr 298:3)

Tro, när dig vännerna svika, Tro, när blott en står kvar! Jesus, din vän, skall dig följa, Alla, ja, alla dar. Himmel och jord må brinna, Höjder och berg försvinna, Men den som tror skall finna, Löftena de stå kvar. (L Pethrus: Psalmisten 1928 nr 330:5; jfr Psalmer och Sånger 254:5)

Ingen har mer Kärlek än den Livet här ger Ut för sin vän; Frälsaren tog Bördan på sig, Villigt han dog Även för mig. (N Frykman: Förbundstoner 1911 nr 206:5)

Det finns ingen vän lik Jesus, Det finns ingen vän lik Jesus! Till din bön han lyssna skall Och bevara dig från fall – O, det finns ingen vän lik Jesus! (Andliga sånger 1936 kör nr 4)

Hos dig vi leva bröders liv. Din kärlek är vår lag. Ditt namn åt oss till lösen giv För varje arbetsdag. (LF Benson-JA Eklund-E Åkesson.Bearbetning: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 526:5)

Herre, lär mig älska, älska såsom du! Med din egen kärlek, fyll mitt hjärta nu. (L Hellzon: Kristen Lovsång 1954 sång 298:2; jfr Psalmer och Sånger 569:2)

O kom, låt oss sjunga om Jesus, Vår dyre, vår trofaste vän. Som älskat oss allt intill döden. Och älskar, ja, älskar oss än! (L Sandell-Berg: Psalm och Sång 1966 nr 69:1; jfr Psalmer och Sånger 390:1)

Jesus, jag dig älskar, du som älskar mig. Du på korset lider, jag tillbeder dig. (Engelsk text-I Johnsson/B Pleijel: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 359:1)

Han är min sång och min glädje, han är min Herre och Gud. Jesus, i dina händer jag vilar till livets slut. Jag kan minnas en tid i mörker, utan mening levde jag då. Men så hörde jag rösten av honom, som vill visa den väg vi skall gå. Efter den yttersta dagen, i det nya Jerusalem, då böjer jag mig inför honom och han säger: ”Välkommen hem!” (P Karlsson: Segertoner 1988 nr 353:1)

Egna kommentarer och funderingar:

Det ömsesidiga välkomnandet mellan Herren och Salomo är en gammaltestamentlig förebild för det ömsesidiga kristna välkomnandet.

Att ge sin själ till förmån för sina vänner är det största uttrycket för det ömsesidiga välkomnande som råder i Guds härlighetsrike, i det rike där inga fiender finns. Att välkomna sin fiende kan kanske ses som det största uttrycket för det ensidiga välkomnande som finns i de hedervärda handlingar som kännetecknar vad som är fint i denna tidens värld.

Paulus sade till de troende i Efesos: ”Bli Guds efterbildare som välkomnade barn och vandra omkring i välkomnande, helt och hållet som Kristus och/också välkomnade er (א*,A,B) och ’gav Sig själv till sidan av’/’överlämnade Sig själv’ till förmån för oss.” (Ef 5:1-2a)

Petrus sade: “Före alla ting havande/ha det ivriga välkomnandet in i er själva, eftersom välkomnande kommer att (P72,א,*א) beslöja en mängd av missar (av Guds mål). (Var) gästfria mot vänner ’in i’/’med syfte på’ varandra utan knot.” (1 Petr 4:8-9)

Vi vet, att om - alltefter omständigheterna - Han må göras synlig, kommer vi att vara lika Honom, eftersom vi skall skåda Honom helt och hållet som Han är. Och 'varje den'/’var och en’ som har det här hoppet på/till Honom luttrar sig själv, helt och hållet som Den där är luttrad. (1 Joh 3:2b-3)

I det här har vi (och har haft) kunskap om välkomnandet, eftersom Den där satte/gravsatte Sin själ till förmån för oss. Och/också vi står i skuld att sätta/gravsätta själarna till förmån för bröderna. (1 Joh 3:16)

Små barn, vi må ej välkomna (med) utsaga och (א,*א) tunga emellertid/utan i/med gärning och sanning. (1 Joh 3:18)

Det här är Hans bud, ’för att’/att vi må (א,*א,A) tro (i/på) Hans Sons, Jesu Kristi, namn, och välkomna varandra, helt och hållet som Han ’gav oss ett bud’/’befallde oss’. (1 Joh 3:23)

Välkomnade, låt oss välkomna varandra, eftersom välkomnandet är ut ur/av Gud, och 'varje den'/’var och en’ som välkomnar är (och har varit) avlad ut ur/av Gud och har kunskap om Gud. (1 Joh 4:7)

I det här är Guds (א,*א) välkomnande, inte att vi välkomnade (א,*א) Gud, emellertid/utan att Han själv välkomnade oss och har skickat (och skickar) (א,*א) bort Sin Son (till att vara) en soning med anledning av våra missar (av Hans mål). Välkomnade, om Gud välkomnade oss på det här sättet, står och/också vi i skuld/tacksamhetsskuld att välkomna varandra. (1 Joh 4:10-11)

Vi välkomnar Gud (א,* א), eftersom Han själv först välkomnade oss. (1 Joh 4:19)

Ytterligare studier:

Matt 20:28; Luk 20:13; Joh 10:15,17-18; 13:14; 15:9,17; Rom 5:7-8; 8:37; 9:13; Gal 2:20; 6:2; Ef 5:25; Kol 3:14; 1 Thess 4:9; 1 Joh 3:11; 4:21; Upp 2:19.

K.-J. Illman "Vän och fiende i bönepsalmerna"; Svensk Exegetisk Årsbok 54 (1989): 90-100.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-06; 2012-01-10; 2014-09-07; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

---

15:14-15 Ty (א*) ni är Mina vänner, om – alltefter omständigheterna – ni må göra de ting Jag ålägger er. Jag säger inte längre ”slavar” till er, eftersom slaven inte vet vad hans herre gör. Men Jag har talat/sagt (och talar/säger) ”vänner” till er, eftersom alla ting som Jag har hört från sidan av Min Fader har Jag gett er kunskap om.

Ord för ord: 15:14 (11 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) ni ty vänner mina är om-alltefter-omständigheterna (ni)-må-göra vilka/de-(ting) jag ålägger er. 15:15 (28 ord i den grekiska texten) inte-längre säger-(jag) (till)-er slavar, eftersom '-en slav'/slaven inte 'vet-(och-har-vetat)'/vet vad gör hans '-n herre'/herren. (till)-er men har-(jag)-talat-(och-talar) vänner, eftersom alla-(ting) vilka/som (jag)-hörde från-sidan-av '-n fader'/fadern min har-(jag)-gett-kunskap-om (till)-er.

1883: I ären mina vänner, om I gören allt, hvad jag bjuder eder. Numera kallar jag eder icke tjänare, ty tjänaren vet icke, hvad hans herre gör; men eder har jag kallat vänner, ty allt hvad jag har hört af min Fader, har jag kungjort för eder.

1541(1703): I ären mina wänner, om I gören hwad jag bjuder eder. Härefter säger jag icke att I ären tjenare, ty tjenaren wet icke hwad hans herre gör; men wänner hafwer jag kallat eder, ty allt det jag hafwer hört af minom Fader, hafwer jag kungjort eder.

LT 1974: Ni är mina vänner, om ni lyder mig. Jag kallar er inte längre slavar, för en herre anförtror sig inte åt sina slavar. Nu är ni mina vänner, och det bevisas av att jag har sagt er allt som Fadern har sagt mig.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Herren: ”Kom ihåg) Abraham, Isak och Israel, ’Dina husmedlemmar’/’Ditt husfolk’.” (2 Mos 32:13a, Grekiska GT)

Herren samtalade (vänd) i riktning mot Mose, ’inför ögon inför ögon’/’öga mot öga’, som om någon måtte/skulle samtala (vänd) i riktning mot sin vän. (2 Mos 33:11a, Grekiska GT)

(Herren sade till Aron och Mirjam:) ”Om det – alltefter omständigheterna – må bli en profet (av/ibland) er åt Herren, skall Jag fås/ge kunskap åt honom i en syn. Jag skall samtala (med) Honom i rn sömn. Inte på det här sättet (med) den som ’ger Mig vård’/’har omsorg om Mig’, Mose. Han är trofast i hela Mitt hus. Jag skall samtala (med) honom mun enligt/mot mun, i 'en gestalt'/’ett skådande’ och inte genom gåtor. Och han har skådat Herrens härlighetsglans.“ (4 Mos 12:6b-8a, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) ”Du gav mig kunskap om vägar av liv.” (Ps 16:11a, Grekiska GT)

(Gud sade:) “Du, Israel, Min pojke Jakob, som Jag har utvalt, en säd av Abraham, som Jag har välkomnat.“ (Jes 41:8, Grekiska GT)

Herren Gud må inte/förvisso ej göra en angelägenhet/sak, om – alltefter omständigheterna – Han ej må avslöja Sin uppfostran i riktning mot Sina slavar profeterna. (Amos 3:7, Grekiska GT)

(Kungens män sade till juden Mattathias:) ”Kom till/fram först (av alla) och gör kungens befallning … Du och dina söner skall (då) vara kungens vänner.” … (Men Mattathias sade: ”Vi kommer inte) att helt och hållet lämna lag och grundlagar.” (1 Mack 2:18a,21b)

(Salomo sade: “Vishet) är en outtömlig hög/skatt för människor, vilken de som har förvärvat (den) i riktning mot Gud har skickats/utrustats (med) vänskap.” (Salomos Vishet 7:14a)

(Salomo sade: ”Visheten) bereder (människor) helt och hållet till Guds vänner och profeter, ty Gud välkomnar ingenting ’om ej’/utom den som har sin bostad i (vishet) tillsammans med (henne).” (Salomos Vishet 7:27b-28)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Om en medlem i hushållet ‘är till’/tillhör dig, låt honom vara som du, eftersom du skaffat honom i blod.” (Syr 33:31)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Varje vän skall tala: ‘Jag har och/också varit vän med (dig).’ Emellertid/men ’en vän är en vän’/’många vänner är vänner’ endast (med) namn. ... En väns kamrat njuter i glatt lynne och/men i en läglig tid av betryck kommer han att vara ’från mitt emot’/’en motståndare’.” (Syr 37:1,4)

Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus säger till (prästledarna och de äldste): “Läste ni inte heller någonsin i skrifterna: ’En sten som de som byggde förkastade, den här blev ’in i’/till ett hörns huvud/början, från sidan av Herren blev den här, och den är förunderlig i våra ögon?’” (Matt 21:42)

De som var redo kom in, i sällskap med (brudgummen), ’in i’/till bröllopsmåltiderna, och dörren stängdes. Men sedermera kommer och/också ’resten (av)’/’de övriga’ jungfrurna och sade: ”Herre, herre, öppna för oss!” Men ’då han hade svarat’/’han svarade och’ talade: ”Amen, säger jag er: ’Jag känner er inte.’” (Matt 25:10b-12)

(Judas sade till Jesus:) “Fröjda Dig, Rabbi, och han ’var helt och hållet vän med’/’kysste ... innerligt’ Honom.” Men Jesus talade till honom: “Kamrat, emot vilket/vad är du vid sidan av?” (Matt 26:49b-50a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Lär de blivande lärjungarna) att hålla alla ting så många som Jag har ålagt er; och skåda, Jag är i sällskap med er alla dagarna ända till tidsålderns avslutning.” (Matt 28:20)

(Lukas sade: ”Jag har skrivit) till dig, mäktigaste Teofilus (vad ögonvittnen och utsagans roddare/tjänare har gett vid sidan av oss), för att du må ha ytterligare kunskap med anledning av säkerheten av vilka/de utsagor som du har genljudits/’fått höra’.” (Luk 1:3b-4; namnet Teofilus betyder ”Guds vän”)

(Herdarna sade:) “Vi må skåda det här ordet, det som blev (och hade blivit), om vilket Herren har gett oss kunskap.” (Luk 2:15b)

(Jesus sade:) ”Min moder och mina bröder, de här är de som hör Guds utsaga och gör (den). (Luk 8:21b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Jag säger er, mina vänner!" (Luk 12:4a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Gör/skaffa vänner åt er själva ut ur orättfärdighetens mammon, för att, när – alltefter omständigheterna – den må utelämna/försvinna, de må ta emot er in i de tidsålderslånga tälten.” (Luk 16:9b)

(Herren sade till dem som stod vid sidan av honom:) ”’Mer än’/emellertid de här mina fiender som ej har velat (ha) mig att vara kung emot/över dem, led/för dem här/hit och slakta dem helt och hållet framför mig.” (Luk 19:27)

(David säger ’in i’/’med syfte på’ Jesus:) “Du har gett mig kunskap om vägar av liv. Du skall fullborda mig (med) glatt lynne i sällskap med Ditt ansikte.” (Apg 2:28)

(Paulus sade till de äldste i Efesos:) ”Jag ’skickade inte under att ej’/’underlät inte’ att komma fram med ett budskap till er (om) varje Guds rådslut.” (Apg 20:27)

(Julius) gav (Paulus), då han hade gått i riktning mot vännerna, tillåtelse att ‘nå fram till’/få omsorg. (Apg 27:3b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Fadern är vän med Sonen, och Han visar Honom alla ting som Han själv gör. (Joh 5:20a)

Jesus sade så (’hela tiden’/’gång på gång’) (vänd) i riktning mot de judar som trodde (och hade trott) (i/på) Honom: “Om – alltefter omständigheterna – ni må stanna i Min utsaga, är ni sannerligen Mina lärjungar. Och ni skall få kunskap om sanningen, och sanningen skall göra er fria.” (Joh 8:31-32)

(Jesus sade till Sina lärjungar): “Vår vän Lasaros somnar/sover (och har somnat) …” (Joh 11:11b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Amen, amen säger Jag er, en slav är inte större (än) sin herre.” (Joh 13:16)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ett nytt bud ger Jag er, för att ni må välkomna varandra, helt och hållet som Jag har välkomnat er, för att och/också ni må välkomna varandra. I/’med hjälp av’ det här skall alla få kunskap om att ni är lärjungar åt Mig, om ni – alltefter omständigheterna – må ha ett välkomnande i sällskap med (א,*א) varandra.” (Joh 13:34-35)

Hembygdens predikan:

Är det då skillnad mellan att Gud vandrar med en människa och att en människa vandrar med Gud? Ja, stor skillnad, såsom alla erfarna kristna veta. Det var en tid, då du bestämde och styrde och gick din egen väg och fick mycket lida. Men det har kommit en annan tid – och saligt om den verkligen har kommit – då Gud får bestämma och styra, och du följer efter och lyder. Under den först nämnda perioden var din bön ungefär så: Gud hjälp mig; Gud, stå mig bi; Gud, låt det och det, som jag planlagt, lyckas. Så hålla troende på att bedja många, många år. Och nog är det en from och gudlig bön. Men som synes, är det alltjämt ”jag” som bestämmer och styr; visserligen icke som den ogudaktiga världen utan Gud, nej med Gud, d. v. s. understödd och hulpen av honom; dock i alla fall ”jag”. Du går här före Gud, att så säga. Du har dina planer, dina tankar och dina beslut. Gud vill du dock hava med dig, på det att, om saken misslyckas, du icke må behöva ensam bära skulden. Emellertid, med växande erfarenhet och växande ödmjukhet, väl ock bittra förödmjukelser, kommer en tid, då Gud får gå före och bestämma, och du följer efter och lyder. Din bön blir då icke så mycket: Hjälp mig; utan: Gud, visa mig din väg, välj du åt mig. Jag vill intet det du icke vill, visa mig därför din vilja genom ditt ord och din ande. Såsom David, ”mannen efter Guds sinne”, beder: Herre, visa mig dina vägar, lär mig dina stigar. Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Dagligen förbidar jag dig. Detta är en from bön, men det är därjämte en mycket, mycket gudfruktigare bön än den förut nämnda. Så länge du går före Gud, och han endast får hjälpa dig med dina självvalda planer, så är du alltid i fara att komma vilse. Och då han icke kan fara vilse med dig, kommer han och du ifrån varandra. Därpå följer mörker, nöd och återvändande, men vanligen också lidande och förödmjukelser. Allt detta sluppe du, om du läte Gud gå före dig, och du, lydig hans vilja, vandrade efter honom. Men detta är korsets väg, vilken du icke väljer av fri vilja, nej dit måste Gud föra dig. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 84-85, Andra söndagen efter trettondagen, Joh 2:1-11)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Gud ger sig själv åt oss på ett nytt och verkligare sätt. Han ger nu inte bara sina gåvor, han ger sin vänskap! Den vänskap som inte begär något i gengäld – utom vänskap! (Peter Halldorf ”Andens folk” s 368 i kommentar till Apg 22)

Det är sant att Jesus hade särskilda vänner. Den unge Johannes, kallar sig själv ”den lärjungen som Jesus älskade”. Det är också riktigt att han favoriserade en särskild familj som bestod av tre syskon, Marta, Maria och Lasarus. Han hade också en speciell och förtrolig vänskap med den lilla grupp av män och kvinnor, pojkar och flickor som följde honom överallt där han drog fram. Men så måste det ju vara, för han var en sann och äkta människa. (Edin Lövås "Gud har ett ansikte" s 54)

Guds vänskap är inte som människors vänskap. De flesta vill lämna en gammal vän när det kommer en som är ansenligare eller rikare. Inte så med Gud. Gud är en trofast vän till Israel, även om det finns nationer att tillgå som är rikare, ansenligare och mäktigare. (Michael E. Williams ”Exodus-Joshua” s 152; Numbers Rabbah 20.20)

Det hände att slavar nådde höga befattningar till och med vid kungliga hov, och de kunde stå i ett nära och förtroendefullt förhållande till sina herrar, men det ändrade inte deras förhållande till dem. De hade även i fortsättningen egentligen ingen rätt till sig själva som ägare. När Jesus inte längre kallar sina lärjungar douloi, slavar, betyder det inte att han inte längre väntar lydnad av dem. Men en slav lyder under ett visst tvång och med ett visst mått av fruktan. Det skulle inte lärjungarna göra. De skulle vara Jesu vänner, som lydde av fri vilja och med glädje (v 14). (Studiebibeln II:665)

Sann vänskap är den minst svartsjuka formen av kärlek. Två vänner gläder sig över att få med en tredje, och tre åt att få med en fjärde, om bara nykomlingen har förutsättningar att bli en sann vän. De kan då säga som de välsignade själarna hos Dante: ”Här har vi en som kommer att förstärka vår kärlek.” Ty i den här kärleken betyder en delning inte något bortfall ... ... I denna typ av kärlek betyder, enligt Emerson, Älskar du mig? egentligen Ser du samma sanning? – eller åtminstone ”Bryr du dig om samma sanning?” Den människa som håller med oss om att en viss fråga, som andra kanske inte bryr sig om, är av stor betydelse, kan bli vår vän. Hon behöver inte vara enig med oss om svaret. (C.S Lewis ”Det viktigaste” s 145-146; ur ”The Four Loves” Kapitel 4)

För övrigt tackar jag alla goda människor som underlättat mitt arbete och visat mig vänskap. Vänskap är den dyrbaraste juvel som är åtskomlig på jorden Den är oförstörbar om den är äkta och strängt taget det enda en arbetare med lugn kan vila sig mot. (Albert Engström "Strix" s 201)

(Johanssons) moral var: Gud ser dej, för Gud ser allt. Han hade trälrädsla för gudar, för makter. Rallarmoralen var inte så, nej, den kunde vara så här: Ingen ser mej nu, men jag får lov att va renhåri för det. I alla fulla fall. Vid sågverk hände det att folket satte i gång och arbetade som slavar bara en kvartsfaktor eller en åttondelsbas kom i närheten, bara man kände vittringen av något basaktigt. På anläggena hände det att folk tog rast och satte sig ett tag på sina kärror och spadar och spett när storbasen, överingenjörn, kom; och de kunde resonera som de gamla rallarna: Tror 'an int att vi arbetar, då måtte 'an allt tro bra starkt på Gud - den gud som byggt den här banan - och då är det bäst 'an skeckar iväg hela laget och låter gudfader va ensam om knoget ett par vicker - då får vi si hur det går. (Eyvind Johnson "Här har du ditt liv!" s 154-155; år 1915)

Då man slutligen erkänt det fria utbytet mellan arbete och lön, då städsel och tjänstehjonsstadga, husaga äro borta, borde väl tjänarens ställning i ett hus vara grundat på något annat än husbondevälde och städsel. Tjänaren ger sitt arbete i utbyte mot lön och kost, och avtalet är fritt. Varför då behandla hustjänaren som underhavande, då husbonden är lika beroende av tjänaren och således står i beroende av denna. Varför skall hon duas därför att hon gjort ett arbetsavtal, och varför förlora sitt borgerliga namn; med vad rätt lägger man sig i hennes privata liv? - Det behövs ju bara att en tjänare går ur tjänsten för att man skall märka hur hjälplös man är, när huset står på huvet; man kan ju rakt ingenting, icke tända en brasa eller lampa, icke bädda en säng, diska och allra minst laga mat, som är en stor konst. Det är då man får en känsla av vilken tack man är skyldig denna oumbärliga, utan vilken livet är omöjligt att leva - för de övre. (August Strindberg "Människans Rättigheter i ett civiliserat och kristet samhälle" s 182; Social-Demokraten 1912-01-22)

(1908 Juni 13:e) Vänner! De hörde till lifvets kompromisser! Man kan ju inte vara ensam! Då alla menskor ega stridiga intressen, kan man ju inte vara vänner! får inte! Alltid skär det sig på något intresse. Nils Andersson var min trognaste, och jag hans: Kanske mest derför, att vi icke gingo på samma bana! (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 299)

(Duvan) sjöng så fagert om Jesu Krist och om himmelrikets glädje och härlighet, och hon bjöd alla välkomna som voro betungade och fått nog av detta livets vedermödor. ... Nu skingrades dimman igen; himlen var blå som en linåker och lärkorna höjde sig. Då fingo (modren och barnet) se, rätt ut i havet, en grönskande ö med vita sandständer, där vitklädda människor vandrade hand i hand. Och den nedgående solen belyste det gyllne taket på en pelargång, där vita eldar brunno under heliga offerskålar; och över den grönskande ön sträckte sig en regnbåge i rosenrött och vassgrönt. – Vad är det mamma? Modren kunde icke svara. – Är det himmelrik som duvan sjöng om? Vad är himmelrik, mamma? – Det är det ställe, barn, där alla människor äro vänner, svarade modren; där ingen sorg och ingen ofrid är. – Då vill jag komma dit, sade barnet. – Det vill jag också, sade den trötta, övergivna, prövade modren. (August Strindberg ”I midsommartider” s 87-88,95)

(1904 September 3:e) Lifvet är nog ett straff! Ett helvete; för somliga en skärseld, för ingen ett paradis. Man rent af tvingas göra ondt och pina sina medmenniskor. Bara sken och villor, lögn, trolöshet, falskhet, autokomedier. "Min kära vän" är min värsta fiende. "Min älskade" borde skrifvas "min hatade". (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 211)

ca 1900 - ca 1800

Född med hemlängtan till himlen, grät jag som barn över tillvarons smutsighet, kände mig som en främling bland mina anförvanter och i samhället. Jag har sökt min Gud alltifrån barndomen och har funnit demonen. Jag har burit Kristi kors i min ungdom, och jag har förnekat en Gud, som nöjer sig med att härska över slavar, som krypa för sina bödlar. (August Strindberg "Inferno" s 68; Helvetet)

Broder Sven! Doktor Albert Bååth reser i dag till Göteborg, och jag begagnar tillfället att göra honom en god tjenst, i det att jag anbefaller honom åt dina sympatier. Du bör läsa hans "Marit Vallkulla", en skildring från Dalarne på 1600-talet, hvilken nu utkommer i bokhandeln. Det är ett verk, utan öfverdrift sagdt, af sällspord skönhet och natursanning i förening. Den vänskap du visar denne förträfflige skald och hedersman visar du din egen vän Viktor Rydberg. (Viktor Rydbergs brev I "Viktor Rydbergs och S.A. Hedlunds brevväxling" s 335; brev 9 dec 1887 till S.A. Hedlund)

Den äldre broderns (tankar) var en tjänares tankar: om tjänst och gentjänst; den yngre broderns (glädje) var välkomnandet av en son med en Faders barmhärtighet och eviga kärlek. Och detta för oss och för alltid! (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 263 angående Luk 15:11-32)

"Jag fick höra att ni var här också", avbröt Jevgenij Pavlovitj, "och eftersom jag länge varit mycket angelägen om att söka vinna inte bara er bekantskap utan också er vänskap, ville jag inte förlora någon tid. Ni mår inte så bra? Jag hörde just . . . " "Tack, jag mår utmärkt och jag är mycket glad att göra er bekantskap, jag har hört mycket talas om er och jag har till och med talat med furst Sjtj. om er", svarade fursten och räckte fram sin hand. (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 319)

Efter operadebuten i Paris (år 1864) fick (sångerskan Chistina Nilsson) mottaga lyckönskningar av sin konfirmationslärare (Peter Wieselgren) i Göteborg. I ett svarsbrev skriver det tacksamma nattvardsbarnet ...: "Måtte jag få behålla min barnatro, min ungdoms Vän, och måtte aldrig något i världen utsläcka min första kärlek, hvars rena låga, jag hoppas och känner ännu brinner på mitt hjärtas altare. Många äro dock de frestelser som omgifva mig, och ber derföre fortfarande om Domprostens innerliga förböner, och tid efter annan några kärleksfulla förmanings- och uppmuntringsord." Christina Nilsson behöll livet igenom sin barndoms gudstro. (Stig Tornehed "Christina Nilsson - En stjärna på konstens himmel" s 62)

När det slutligen blev tyst i rummet och fadren sade: mamma är död, då var det tröstlöst. ... Fadren ... var nu mjuk. Han tog de två sönernas händer och sade: "Gud har hemsökt oss; nu skola vi hålla tillsammans som vänner. Människorna gå i sin självtillräcklighet och tro sig nog, så kommer slaget, och man ser hur mycket man behöver varann alla. Låt oss vara uppriktiga mot varandra och överseende." Gossens sorg tog av i ett ögonblick. Han hade fått en vän, och en mäktig, klok, manlig vän, som han beundrade. Huset kläddes nu med vita lakan för fönstren. "Du behöver icke gå i skolan, om du icke vill", sade fadren. Om du icke vill! Det var ett erkännande av hans vilja. ... Om söndagen läste fadren en predikan av Wallin över texten: Vår vän är icke död, men han sover. Med vilken oerhörd förtröstan tog han icke dessa ord bokstavligen och hur visste han icke att riva upp såren och på samma gång läka dem! Hon är icke död, men hon sover, upprepade han glatt. (August Strindberg "Tjänstekvinnans son" s 92-93; mars 1862)

Att göra (Herrens vilja) mera gällande än världens lusta och vår egen begärelse, det är vad Kristus både med lära och eftersyn oss förevisat; och vi äro Hans vänner, om vi göra det Han bjuder. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Första bandet" s 36-37; Tredje söndagen i advent)

ca 1800 och tiden dessförinnan

Om wänskap och kärlek är en ibland de ljufligaste böjelser på jorden ibland menniskor, som sammanbinder deras hjertan och gör jemmerdalen till ett paradis, i jemförelse emot det elände, som följer med fiendskap och kärlekslöshet ... så will wänskap och kärlek emellan himmelen och jorden, emellan Gud och menniskor säga något ännu mer, isynnerhet när wi betänke hwad Gud är, och hwad wi äro. ... Då (Adam) öfwerträdde Guds bud, så wek Gud strax ifrån honom med sin nådefulla närwarelse; han föll utur Guds wänskap och förening. ... Han råkade i trälaktig fruktan för Gud; denna fruktan gjorde, att han flydde för Gud och undstack sig ibland trän i lustgårdenom. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 134 angående ”ett köttsligt sinne såsom en fiendskap emot Gud”; s 138 i kommentar till Joh 3:1)

"(Min lilla hund) är ingen egoist", (sade drottning Ulrika), "utan han vet att matmors vänner äro hans, det vill säga att jag menar, om de icke äro direkt hans vänner, så äro de hans sanna vänner ändå." ... (Hunden) avklippte den trassliga ordhärvan med ett sakta bjäbb, som kunde betyda att han var sann vän med vem som helst, bara han fick en bit kandisocker. (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 2" s 423; novellen "Stråmannen" från 1891)

Jesus säger: Om du är willig och hörer mig, så skall du erfara allt godt. Om du gör hwad jag dig säger, så skall du wara min wän. Om du utwäljer mig, och älskar mig öfwer allt, så skall min Fader gifwa dig allt, det du bedja må. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 32)

Slafveriet kunde Muhammed icke afskaffa. Han förefann densamma, ehuru i den mildaste och mest humana form, i judarnes heliga skrifter, men han inskärpte strängt, att slafven skulle betraktas om en medlem af familjen, och på herrarnas rättigheter öfver slafvarnes lif och död gjorde han slut genom att för dråpet af en slaf stadga böter, som knappast kunde erläggas. Den milda behandling de muhammedanske slafvarne än i dag (år 1887) röna är förnämligast Muhammeds verk. I själfva verket betraktas de till regeln som familjemedlemmar, behandlas med vänlighet och utan högdragenhet och kunna med lätthet förhvärfva sin frihet. Det vidriga negerslafveriets enda ljusa sida är den välvilliga behandling och den relativt goda uppfostran de negrer få, som kommit under muhammedanske herrar. . . . (Muhammed) tyckte inte om att bli uppassad. Om slafven ville påtaga honom hans sandaler, tog han dem från honom och påtog dem själf. Märkte han, att en tjänare hade brådt om och han själf för tillfället var sysslolös, skickade han tjänaren bort och gjorde arbetet själf. Det roade honom att själf putsa och laga sina kläder. Till slut hade han inga slafvar, utan blott frivillige tjänare, emedan han gifvit alla sina slafvar friheten. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 397-400; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

(Allmosor) är som en klar och ren ström i ett paradis. ... Bredvid denna källa (är) ... vänskap med Gud. Detta är den källa genom vilken kärlekens planta får sin näring. ... Den får dess grenar att lyfta sig mot höjden. Denna källa är bättre än den i paradiset (1 Mos 2:10); en källa som inte delar sig i fyra utan som når in i själva himlen; denna ger upphov till den flod ”som springer upp till evigt liv” (Joh 4:14). ... Låt inget ofruktbart träd stå bredvid den, så att den förlorar sin kraft. ... Det är bättre att äga en sådan källa än att ha källor som rinner med guld. Bättre än all guldhaltig mark är den själ som bär detta guld. Ty den för oss, inte in i dessa jordiska palats, utan in i de som är därovan. Guldet blir en utsmyckning till Guds kyrka. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:147-148)

"Alexander", sade Karmides till sin unge kammarslav, "jag reser bort och torde icke återkomma så snart. När, vet jag icke själv. Om därför juden Baruk infinner sig i morgon för att föra dig bort, så bryt detta brev och visa honom det." Alexander såg förundrad ut, ty hans herre hade under dagens lopp icke nämnt ett ord om någon resa, ej heller voro förberedelser för en sådan träffade. Men än mer än han undrade förskräcktes han av den oförmodade utsikten, att Baruk skulle komma och föra honom bort. Vad betydde detta? Hade hans herre, som hitintills visat sig så god mot Alexander och nöjd med hans tjänster, nu plötsligt ledsnat vid honom och sålt honom till Baruk, den rike köpmannen, som med sina fartyg utförde slavar, till alla delar av jorden, ja, även till barbarerna, där, såsom man trodde, deras öde var att slaktas på blodtörstiga gudars altaren? . . . "Herre", frågade Alexander med försagd röst, "har du sålt mig till Baruk?" "Huru kan du komma med ett sådant infall? Nå, för att lugna dig, må du veta, att brevet, jag räckte dig, är ditt frihetsbrev. Du är fri, min gosse, fri som fågeln under himmelen. Du är icke slav längre. Förstår du mig?" . . . Alexander hade svårt att hämma utbrottet av sin tacksamhetskänsla. . . . "Men fastän jag är fri, tillåter du mig väl att stanna i ditt hus och vara dig nära?" vågade Alexander tillägga i det hans tillgivenhet speglades i hans ansikte. . . . "Omständigheterna bjuda, att vi måsteskiljas, min vän. I morgon är Baruk ägare till detta lanthus. Jag reser i natt från Aten, och det kan hända, att du icke mer får återse din forne herre. Det var fördenskull jag gav dig friheten. Det är nu din egen sak, huru du skall nyttja din frihet för att slå dig fram igenom världen. Följ din natur och fatta lyckan, när du kan, i lockarne! . . . Bed Hermione utverka dig en plats bland hennes fader (Krysanteus') bokskrivare. . . . Krysanteus skall förelägga dig något verk, som, medan du avskriver det, kan inviga dig i hans vetenskap, ifall du tänker, medan du skriver. . . . Och märker han, att du begagnat dig av detta tillfälle, så skall han från avskrivare göra dig till sin lärjunge, föra dig ut till Akademia och giva dig rum bland patricier och söner av romerska senatorer. Därmed är ju din lycka gjord, Alexander. Du varder, vad kejsar Julianus är, en lärjunge av Krysanteus." (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 5-8)

Lagen (drar själen), som av en boja, till att lyda dess bud, så att människan måtte lära sig att tjäna Gud. Men Ordet frigör själen ... så att slaveriets bojor skulle tas bort, vid vilka människan nu hade blivit van, och så att hon skulle följa Gud utan fjättrar. ... Barnen visar större tillit (än tjänarna), såtillvida som frihetens verksamhet är större och härligare än lydnadens som ges i (ett tillstånd av) slaveri. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 477)

I det som (Herren) säger: “Jag kommer inte nu att kalla er tjänare”, anger Han på det mest påfallande sätt att det var Han själv som ursprungligen verkligen bestämde för människor den där träldomen med avseende på Gud genom lagen, och sedan efteråt skänkte dem frihet. ... När Han benämner Sina lärjungar ”Guds vänner”, betygar Han klart Sig själv vara det Guds Ord som Abraham följde frivilligt och utan tvång, på grund av den ädla naturen av hans tro, och så blev ”Guds vän”. ... Ordet talade till Mose och visade sig inför honom ”just som någon skulle kunna tala till sin vän”. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 478,490)

Såväl från första som från andra århundradet efter Kristus har man vittnesbörd om att vägen till essen-samhället vid Engaddi (fem svenska mil från Jerusalem och icke långt från Döda hafvet) vandrades af talrike pilgrimer, som önskade stanna där för hela sitt lif. . . . Filo yttrar om essenernas ställning till slafveriet: "Ej en enda slaf är att träffa ibland dem; alla äro fria, och själfva tjänareskyldigheterna fullgöras med frihet i form af ömsesidigt tjänande. Essenerna fördöma slafägarne, ej blott som orättfärdige, emedan de kränka en billig jämlikhet, utan som ogudlige, emedan de upphäfva en i naturen nedlagd lag, hvilken gör alla människor till syskon ej blott till orden utan i verkligheten. Att den lagen ej blifvit härskande, det beror, säger essenerna, därpå, att det i människohjärtat finnes list och vinningslystnad, som öfvermodig af sin framgång, förnekat och sönderslitit brodersbandet och därmed åstadkommit, att större eller mindre privat egendom, att fiendskap nu verkar, där trofast vänskap skulle verka, och att hat nu råder, där kärlek skulle råda." (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 93,103-104; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

För en hvar, som ville gälla något, var det (under den romerska kejsartiden) nästan nödvändigt att uppträda omgifven af en tjänareskara. Man skulle tro att bland slafvarna inbördes skulle råda en viss jämlikhet. Så var dock ej förhållandet. Slafvar, som fått en högre skolbildning, tjänstgjorde som sekreterare, kassörer, bibliotekarier och informatorer, och bemöttes vanligen med aktning af sina husbönder. Ofta frigjordes de efter några års slafveri och förvärfvade sig icke sällan ansedd samhällsställning. Närmast dem i rang kommo de slafvar, som voro artister eller konsthandtverkare: musici, målare, bildhuggare, konstmöbeltillverkare. Närmast dem kommo trädgårdsmästarne. Därefter lakejerna, som följde sin husbonde på gatorna, öfverkocken, kökspersonalen, slafvarne och slafvinnorna, som påklädde och afklädde sitt herrskap, de vid middagsbordet tjänstgörande, så bärstolsslafvarne. Alla dessa räknades till slafvarnes aristokrati. Efter dem kom en mängd andra grader, såsom springbud, renhållningsslafvar, samt allra längst ned de så kallade vikarierna. Dessa voro slafvar åt slafvar, ty det kunde hända, att de högre ställde slafvarne för de pengar de samlat själfve köpte sig slafvar, som buro en del af deras tjänstebördor och passade upp dem inom slafkasernen. Värst var emellertid landtslafvens lott. (Viktor Rydberg "Kroppsarbetarnes ställning i Rom" s 236-237)

Temat om nyttan av vänner är ofta uppe. Sokrates förvånar sig över att man så ivrigt eftersträvar hus, slavar, boskap och dylikt, medan man föga strävar efter att vinna och behålla en vän, som dock är det värdefullaste av allt. Man hämtar läkare till slaven men bekymrar sig ej om vännen, sörjer förlusten av den förre men tror sig ingenting förlora om vännen dör. Och dock, med vilken annan tillgång kan en god vän jämföras. Ty vilken häst och vilka dragare gör de tjänster som en god vän gör, vilken slav vill en så väl och är så trogen, eller vad annat, som man äger, är i så hög grad nyttigt? (Hans Larsson "Ett genombrott i etiken" s 200)

Den tredje kampen var i brottning. Här uppsatte Akilleus som pris en trebent kittel, som värderades till tolv oxar, och den förlorande skulle som tröstpris få en slavinna, kunnig i husligt arbete och värd väl omkring fyra oxar. Bägge priserna utställdes till beskådan för folket. ... Store Aias reste sig och likaså den mångförslagne Odysseus, en man som förstod sig på alla konstgrepp. Bägge gjorde sig redo för kampen. (Homeros "Iliaden" s 434-435)

Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Djupare än tältpinnen är inte Jesus förankrad på någon speciell plats på jorden. Istället väljer han att bo hos sina vänner. (Kjell Danfors "Att bygga på fast grund"; Jönköpings-Posten den 27 juli 2007)

(Jag) hamnade på vinden i ett litterärt dödsbo bland kartonger fyllda med brev, recensioner, artiklar, samt en del annat. ... Kartongerna var välfyllda. Brev från skolelever, läsare, radiolyssnare, tevetittare, vänner av olika slag: framgångsvänner, motgångsvänner. (Ann-Charlotte Alverfors "Vem ska trösta Gösta?" s 40-41)

Om man vill finnas till och möta människors behov på grund av kärlek blir tjänandet kravlöst. Det är en stor nåd att ha kärlek som motivation för sina tjänster. (Etelka Paulsson "Nåd och tjänst"; Jönköpings-Posten den 21 januari 2005)

Advent betyder ankomst och det är alltså Jesu Kristi ankomst som på ett trefaldigt sätt står i blickpunkten för texter och böner under den här kyrkoårstiden. Det gäller Herrens ankomst här och nu i sin kyrka och församling. Det är en uppmaning till oss alla att leva i en sådan andlig öppenhet att vi är beredda att ta emot Kristus som vår frälsare och vän och uppleva det gudomligas närhet mitt i vår vardag. (Malte Blaxhult "Tankar inför helgen; advent - pingst" s 5; 1:a Advent)

Charlie blev rasande. ... Veronicas försvar av Johan var stöten som fick stenen i rullning, det kände han. ... "För fan kamrater, vad för stil är det här." Återigen var det Ismet som försökte plåstra om såren och täta sprickorna. Som alltid när han var nervös eller hade bråttom placerade han de svenska orden lite bakvänt. Trots det fick den retoriska frågan avsedd effekt och flera av de ej direkt inblandade upprepade i anklagande ton Ismets fråga. "Så här ska vi väl ändå inte bete oss mot varandra? Har vi inte kommit hit för att ha trevligt tillsammans? Skrämda av sin egen rädsla för vad som skulle kunna bli följden om denna cancersvulst tilläts växa till sig, höll man med föregående talare. En efter en bekände sig studiedeltagarna till vänskapens- och broderskapets lära. ... Till slut var det bara Charlie och Johan som inte hade anslutit sig till den världsomspännande rörelsen. Men några brutna länkar accepterades inte och efter en lång stunds övertalning tryckte Charlie och Johan varandras händer. ... Ännu en gång hade solidaritetens och broderskapets fana fyllts av vänskapens och förlåtelsens friska vindar. (Ragnar Järhult "Bakslaget" s 57-59)

Säg, vem är den höge gästen, ryttaren på vita hästen, klädd i mantel röd som blod. Han som kommer och som strider under världens sista tider och som kallas för ”Guds ord”? ... Han var med i morgonväkten, då, när jordens folk och släkten danades och fick ett hem. När de stred i syndens vågor, hotades av Hades lågor, kom han som en vän till dem. (Ragnar Samuelson "Medelpunkten - Jesus i centrum" s 96)

Retreater anordnas ibland av olika grupper inom olika kyrkor men de flesta retreater har deltagare från olika samfund. ... Vi har mötts som lärjungar till samme Mästare, vi har upplevt varann som lemmar i Kristi kropp, som grenar i det sanna vinträdet. ... Att vara i retreat tillsammans är att uppleva tyst och innerlig gemenskap med Jesus och alla dem som hör honom till. Särskilt blir vänskapens sakrament lyft fram i centrum genom förbönen och i omsorgen om till exempel någon som är fysiskt, psykiskt och moraliskt handikappad i kretsen av retreatvänner. ... Den inbördes kärleken växer på ett naturligt sätt. (John Steiner "Skapande paus - Wettershus retreatgård" s 64-65; Ekumeniken)

Gubben blir stundom chockerad ännu och tycks aldrig vänja sig vid att de unga damerna säger du utan betänketid. ... Förmodligen gör de väl alldeles rätt när de säger du på stubben men att bums bli förtrolig känns icke lätt för den väluppfostrade gubben. (Alf Henrikson "Aftonkvist" s 138; Grågosse)

Så har jag hållit min första serie som JA:s (Jönköpings Ansgariiförenings) evangelist. Det andliga resultatet har väl inte blivit vad vi hoppats, med avseende på möjligheterna att nå utåt och få människor till korsets fot. Men mycket har skett på den inre fronten till andlig förnyelse, och därför var tacksamheten stor bland vännerna. (Karl-Ivar Hillås "Evangelistnytt från Kråkshult" s 10; Givande serie i Kråkshult 1963)

(Flahultarn) Sven Ingemarsson (i Norrahammar) avled 26/4 1956 och det något oväntade dödsfallet gav upphov till en mängd spekulationer, t ex att man medvetet misskött honom och inte givit den medicinska hjälp, som stod till buds, eftersom läkarkåren i gemen inte såg honom med blida ögon. Så var dock ingalunda fallet, journalen lämnar klara besked, och dessutom hade lasarettsläkare Hasselström och naturläkare Ingemarsson funnit varandra och blivit mycket goda vänner. Några dagar före sin död lämnade Sven över faderns vackra silver(snus)dosa till sin läkare och vän med orden "den skall Du ha som minne av mig - vi är ju i alla fall kolleger". (Per Rickardsson "Flahultarn" s 61)

Fram till år 1955 var Långserum vändstation för lantbrevbärarlinjen. Linjen utökades därefter, och vändstationen blev Stensjö. ... Vid snörika vintrar var det många, som tog del av värmen i vårt kök, när de väntade på posten. ... Jag minns ... (då) Jenny (Andersson) i Kvarnagården berättade om ett husförhör, när hon sa Du till prästen och fick en tillrättavisning. Men Jenny förklarade, att hon var Du med Vår Herre, och han står över oss alla. (Sigvard Eckerström "'Posthuset' i Långserum" s 59-60)

I sitt hem i Norrahammar avled i fredags efter en längre tids sjukdom gjutare Oskar Andersson i en ålder av 74 år. Han var född i Svenarum och kom till Norrahammar 1904 och började då i gjuteriet, där han gjorde sig känd som god yrkesman och plikttrogen arbetare. Ett gott hjärta och ett ungdomligt sinnelag gav honom en stor vänskara. (Smålands Folkblad 1950-01-02 "Gott hjärta och ungdomligt sinnelag gav stor vänskara")

ca 1950 - ca 1900

Vad kan väl vara mer värt än Guds vänskap? Den varar icke bara en kort stund för att sedan förflyktigas. Den sträcker sig genom tiden in i evigheten. Och när våra jordiska vänner ej längre kunna göra något för oss och världens vackra bild en gång försvinner i fjärran, då håller och bär Guds vänskap från evighet till evighet. (Philip Assarsson "Världens vän - Guds ovän"; kommentar till Jak 4:4-6; Jönköpings-Posten 1939-11-24)

Inte förrän Adolf Hitler började möblera om i Tredje riket och det kom flyktingar till Sverige kände vi på oss att det var därifrån vi hade kommit. När Erik Nykvist en dag på hösten 1933 kom till Otto Lemke med en tysk socialdemokratisk flykting - Ernst Keil - så förstod vi vad som höll på att hända i vårt ursprungsland. Men aldrig hände det att någon i ord eller handling sårade oss för vad vårt ursprungsland ställde till med. De 13 svåra åren från 1932 till 1945 hade kunnat bli betydligt obehagligare om våra vänner svikit oss under de åren. Men de var och förblev våra vänner. (Walle Lemke "Ett invandrarbarns minnen från Stensö i Åker" s 63-64)

Den skälvande nattens mening är dock ny dag och (bonden Gunnar) såg den komma; advent med en strimma blod i himmelsranden bortom Tabors berg. Förlåtelsens morron. ... Ville Alvar förlåta? Ja, fast han hade börjat snusa på nytt och hans hänförelses rop hade glött ner till små suckar och pustar. Det han upplevat gav honom likväl förmåga att förstå och glimtvis tändes känslan från förut i hans ögon. "Vi ä bröder, inte ä du mi dräng", sa Gunnar. Och Alvar svarade: "Så ä dä, ja, tack käre Jesus." En overklig värld av ny frihet, förlåtelse och någon frid; skimrande lång och utsträckt som om den i sej rymde världars oändlighet, men allt det kända och alla döda och levande ting tycktes genomlysta underifrån och i nya former - detta var den annorlunda, men ej av förändring och rädsla skälvande värld han måste lära känna och vara i. (Gunnar E. Sandgren "Förklaringsberget" s 137-138)

Wänskapsklubben Vaggeryd (stiftades) den 9/12 1922 (med mottot): ÄRLIG-TROFAST-VÄNSKAP. ... (Det) andra medlemsmötet ägde rum den 28 januari 1923 på Hotell Rosander. ... (Mötet avslutades med att medlemmarna) genom att hålla varandra i händerna bildade en kedja, i vilken de nyintagna infördes som en del av en sammansvetsad brödrakedja. ... Vid möte den 11 mars 1923 beslutades på förslag av broder Gunnar Claesson "att vid varje sammanträde upptaga en frivillig kollekt att användas till välgörande ändamål". ... Vid årsmötet den 21 januari 1933 antogs ett reviderat och fullt genomarbetat stadgeförslag, som nästan är identiskt med de stadgar som gäller i dag (2003). ... Klubben är helt fristående. Medlem i klubben vinnes endast av manliga individer genom kallelse från klubbens styrelse, på rekommendation av två medlemmar. (Roland Almström "Wänskapsklubben Vaggeryd 1922-200" s 108-111,114)

Söndagsskola hade vi i Torarps missionshus, det hörde till att vi gick dit trots att vi hade lång väg, jag tror att det är gott och väl en halv mil. Söndagsskollärarna stiger fram på min näthinna. Efraim Thorell, Simon Edenblom, Gustav i Fiskaby m fl. Åh vad jag beundrade dem. Simon Edenbloms mörka röst fick minsann mitt lilla flickhjärta att klappa extra varmt. Ofta lät han oss sjunga sången: "Med Gud och hans vänskap och ande och ord, och bröders gemenskap och nådenes bord" ... Än i dag kan jag den utantill och jag har förstått att han liksom jag älskade just den sången. (Märta Berg "Några glimtar från min hembygd" s 78-79)

Julfesten å Hooks herrgård hölls därstädes sistlidne julafton, då gårdens samtlige tjänare, omkring ett 30-tal, inbjudits. Brukspatron Schramm höll till de församlade gästerna ett anslående välkomsttal, hvilket uttryckte samförstånd och ömsesidig belåtenhet emellan husbondefolket och tjänarne. Därpå vidtog julklappsutdelningen, då hvar och en erhöll sina julpresenter, hvarpå aftonen tillbragtes under bästa stämning till allas belåtenhet. (Jönköpings-Posten 1905-01-02 "Ömsesidig belåtenhet mellan husbondefolk och tjänare?")

Vid teologiska föreningens sammanträde den 20 d:s (= november), hvilket bevistades äfven af biskop von Schéele, redogjorde denne för det besök han gjort bland de s.k. Larssoniterna, den lilla koloni af dalfolk, hvars öden utgöra motivet för Selma Lagerlöfs "Jerusalem". Den lilla församlingen, som räknar ungefär 170 medlemmar, bor i närheten af Oljeberget, där de tro, att Herrens tillkommelse, hvilken de bida, skall komma att inträffa. Själfva kalla de sig "sällskapet Jesu vänner". De lefva i frid och endräkt under en husfaders styrelse, bibehålla i det mesta Dalarnes gamla seder och bruk, man hör dem sjunga på dalmål sina psalmer och sånger. Mest tala de Palestinas språk, arabiska, men förstå sig äfven på engelska. (Jönköpings-Posten 1902-11-24 "Sällskapet Jesu vänner")

ca 1900 och tiden dessförinnan

Både (E. Th.) Sandquist och (G. A.) Brogren gjorde gesällprov. Den förre arbetade då hos målaremästare Wetterling. Han målade en droska, vilket ansågs som ett gott gesällprov. Den senare, som gått i lära hos sin fader, G. B. Brogren, målade en klocka och ett par skyltar m. m. Det började med en fest på den s. k. Teaterkällaren och slutade sedan frampå morgonsidan på verkstaden. Först genom gesällprovet blev man upptagen i de äldre kamraternas krets och fick säga "du" till gesällerna, något som aldrig annars fick förekomma. (Gustaf Wikner "Hantverksminnen från 90-talets Jönköping" s 43; målaremästarna G. A. Brogren och E. Th. Sandquist berättar)

Jag kom i lära 1879 hos snickaremästare Ljunggren. Till att börja med var det att springa ärenden åt mästaren och gesällerna, ofta fick man gå och köpa brännvin, som då kostade 50 öre halvstopet. Så skulle man elda i fyren, värma trä och tolador, hala virke upp i taket och annat. När jag varit med i ett par år, tog mäster mig en vacker dag i örat och sa: "Nu gör du ett par sängar på tre veckor, du som de andra pojkarna." "Det kan jag inte", sa jag, "för jag får passa för mycket." "Du ska' slippa att passa nu," sa mäster. . . . Började en ny gesäll på verkstaden, måste han bjuda på inkilning, om han ville bli vän med kamraterna. Det fanns många sätt att plåga en gesäll, som ej ville bjuda på inkilning. Han blev utstött från kamratlaget, och man blev ej gärna du och bror med en sådan person. Han blev en enstöring, som fick gå för sig själv. (Gustaf Wikner "Möbelsnickeriet i Jönköping på 1880-talet" s 62; snickaremästare F. A. Haugwitz, 90 år, berättar år 1951)

Begäret efter Guds ord war jemt i tilltagande och en stor hunger hade blifwit wäckt i mångas hjertan efter sanningen. Hade man många swåra fiender, så hade man äfwen många kära wänner, som älskade sanningen och sökte att bereda wäg för evangelii predikan. (Swening Johansson ”Herrens werk” avd. II)

Bildandet av Jönköpings Stadsmissionsförening år 1880 blev utan tvivel den betydelsefullaste händelsen ifråga om den frikyrkliga utvecklingen i länet. Om dess tillkomst berättas i Stadsmissionsföreningens 25-årsskrift. ... "Genom ett djupare studium af Nya testamentet och större personlig förtrogenhet med dess läror, funno snart Herrens vänner, att han gifvit sitt folk många flera gåfvor och förmåner, som de ägde, icke blott rättighet utan äfven skyldighet att bruka. Sålunda uppstod behofvet af bibliskt församlingslif i alla dess olika former och yttringar." (Manne Zettergren-Em. Sandmark "Benådade bygder" s 13-14)

Fredagen den 8 Januari uppföres å härvarande Teater (i Jönköping), för första gången: Många vänner litet vänskap, komedi i 4 akter; fri öfversättning från franska pjesen "Nos Intimes" af Victorien Sardou. . . . Biljetter säljas hos Vaktmästare Strömmers, boende i Enkefru Winqvists gard på Svenska Maden, samt representationsdagen från kl. 5 eftermiddagen i Teatrns biljettkontor. (Jönköpingsbladet 1864-01-07 "Mänga vänner litet vänskap")

Är det sant, hvad jag hört, att du haft några tvistigheter med dina Consistorialer? Det hade jag också i början, men lyckades att ta gadden af dem, och nu äro vi de såtaste vänner. Men det förstås af sig sjelf att jag behandlar dem liberalt, och låter dem ha rätt - när de har det. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 107; brev från Östrabo i Växjö den 20 februari 1837 till Carl Adolph Agardh)

Han är en mäktig man, grev Per (Brahe). Genom köp från kronan och enskilda har han utvidgat sitt grevskap, genom en frikostig drottnings förläningar har det växt än mer. Nu äger han allt land runt södra delen av Vättern, undantagandes Jönköping. Det bildar ett sammanhängande område av flere socknar i både Västergötland, Småland och Östergötland; och därtill har han ansenliga besittningar i Finland och Uppland. Han är landets rikaste greve. ... Han är grevskapets högste domare, som på Visingsö till och med har makt över sina "undersåtars" liv. Dock hör man ingen klaga, att greven missbrukar sin myndighet till vrång dom eller utpressningar. Nej, bättre herre finns icke. Betecknande är, vad han en gång skrev till en av sina fogdar i Finland där han var generalguvernör: fogden borde så behandla bönderna, "att ingen trälaktig räddhåga hos dem finge uppstå". Under färder genom grevskapet brukar grev Per med egna ögon förvissa sig om att allmogen har det bra. Han har förbättrat tillvaron för sig och dem genom att anlägga hamnar och vägar, han har låtit plantera tusentals fruktträd kring slottet och kring alla underhavandes stugor. Grenna rödpäron påstås härstamma från moderträd, som Per Brahe införskrivit från Frankrike. Än i dag torgföres (1915) i staden en läcker äppelsort under namn av "grev Pers bordsäpplen". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 420-422; Greven till Visingsborg)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1990

Det finns bara en sak som aldrig rasar i värde. Vänskapen. Vi har tidigare läst hur den romerske officeren ... ”lät (Paulus) gå till sina vänner” (Apg 27:3). ... Det är i den mänskliga vänskapen vår tillhörighet till Gud djupnar. Apostlagärningarna må vara ett tempofyllt referat över Guds rikes landvinningar, men det är i lika hög grad en berättelse om den andliga vänskap som är den första församlingens inre hemlighet. Den unga lärjungarörelsen bestod inte av en samling individualister som alla gick sin egen väg med Gud. De var visserligen ytterligt olika – som Petrus och Paulus – men de var ”ett hjärta och en själ” (Apg 4:32). Det är ingen ensamseglare vi möter i de många berättelserna om Paulus och hans resor. Det är alltid Paulus och hans vänner. De vänner som reser tillsammans med honom, som Lukas och Aristarchos på resan till Rom. De vänskaper som uppstår på olika platser, som under tumultet i Efesos: ”Några i provinsrådet som var hans vänner ...” (Apg 19:31). Ensam är inte stark. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 442 i kommentar till Apg 27)

Många typiska innehållsliga och strukturella element (i Jesu avskedstal, Joh 14-17) som läsarna känner igen i ett litterärt testamente finns redan i 1 Mos 47:29-49:33. ... 5 Mos 31-34 och faktiskt hela femte Moseboken är ett avskedstal. ... I NT är Paulus avskedstal i Apg 20:17-36 en intressant jämförelsepunkt. I Apg är det stiliserat som ett litterärt testamente. Paulus kallar till sig de äldste från Efesos och håller ett tal, där han först påminner dem om sin tidigare verksamhet som apostel och säger sig nu vilja fullborda sitt lopp och uppdrag. Sedan kungör han att de äldste aldrig mer kommer att se honom och att bojor och lidanden väntar honom. Paulus tillkännager att falska profeter ur de kristnas egna led skall uppstå, manar åhörare att hålla sig vakna och hänvisar till sitt oklanderliga liv i evangeliets tjänst. (Kari Syreeni "Att leva i tiden efter Jesus. Det johanneiska avskedstalet - Joh 13-17 - i hermeneutisk belysning." s 460-461)

Endast i vänskapen med Kristus finns dörren mot fullkomningen. Endast i den vänskapen är den stora potentialen. I den vänskapen erfar vi vad godhet och frihet är. Där vi som enskilda och gemenskap är fyllda av hans kärlek finns heller ingen anledning till rädsla för dom och vrede. (Per Mases "Ryttaren på vita hästen" s 19)

"Ingenting jag har sett ute i världen", (sade Voldemort), "har bekräftat era berömda uttalanden om att kärlek är mäktigare än min sorts magi, Dumbledore. ... Vill ni låta mig dela med mig av min kunskap åt era elever? ... Befall över mig, jag är er ödmjuke tjänare." Dumbledore höjde på ögonbrynen. "Och vad ska det bli av dem som du befaller över? Vad skall hända med dem som - enligt vad ryktet säger - kallar sig Dödsätarna?" Harry förstod att Voldemort inte hade väntat sig att Dumbledore skulle känna till det namnet, han såg hur Voldemorts ögon lyste röda igen och hur de smala näsborrarna fladdrade. "Mina vänner", sa han efter ett ögonblicks paus, "kommer att fortsätta utan mig, det är jag övertygad om." "Det gläder mig att höra att du betraktar dem som vänner", sa Dumbledore. "Jag hade fått det intrycket att de snarare fungerar som tjänare." (Joanne Kathleen Rowling "Harry Potter och Halvblodsprinsen" s 451-452)

Familjen Bush - George W. och Laura, och hans föräldrar George Herbert Walker och Barbara - har alltid tyckt illa om uttrycket "klan", som i "Kennedyklanen" eller "Bushklanen". Ordet för tankarna till den gamla väldens privilegier, uppblåsthet och pretentioner. Men något som de säkerligen skulle ställa upp på är det uttryck som använts inom Bushfamiljen i flera generationer: tro, familj och vänner. (David Aikman "George W. Bush - En man och hans tro" s 23-24)

(Att jag skulle vara urtypen för en fadersgestalt) det är något som media har hittat på. Jag har alltid velat vara en vän. Jag tycker att en vän är bättre än en fadersgestalt. Jag vill inte vara den där föräldern som inte ställde upp för dig, jag vill vara den där vännen som fanns där. (Alvin F Poussaint "Bill Cosby - västvärldens egen favoritpappa" s 32)

Jfr ”Jesus sade till sina lärjungar: ’Jämför mig och säg mig, vem jag <lik>nar.’ Simon Petrus sade till honom: ’Du liknar ett rättsinnigt sändebud.’ Matteus sade till honom: ’Du liknar en vis filosof.’ Thomas sade till honom: ’Mästare, min mun kan alls inte uthärda, att jag säger, vem du liknar.’ Jesus sade: ’Jag är inte din mästare, för du drack, du blev berusad av denna sprudlande källa som jag mätte ut.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 51; Thomasevangeliet log. 13:1-5; jfr Joh 4:13-15 och 7:38-39)

Vänner kallar jag er, säger Jesus. Ett av de underbaraste Jesusorden. Livets innersta relation är kartlagd. Lärjungaskapets verkliga innebörd. ... ... Vänskap är inget för de fega i tron. Man kan inte gömma sig i vänskap. Det krävs mod att utlämna sig själv. Att våga ge av sig själv, bjuda på sig. ... ... Nu delas vänskapens sakrament med varandra. Nu skall deras liv framöver grundas på vänskap. De gör inget för att de måste, de är inga tjänare. Det de gör, gör de frivilligt på vänskapens basis. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 152,156)

Varför skall vi vara kristna? Gud har kommit oss till mötes. Han har sänt sin Son, Jesus Kristus, som samlade människorna till en gemenskap, kyrkan, kring sig. Han säger hur vi skall leva, inte för oss själva, utan för honom som dog och uppstod för oss. Vänskapen med honom fortsätter i all evighet, i saligheten. (Anders Pilz "Kort katolsk katekes" s 7)

ca 1990 - ca 1950

Domens ord talas aldrig till ... syndarna. ... Frälsningens omfattning är lika stor som skapelsens. Detta bör kyrkan förkunna och samtidigt påminna människor om att den som är domare är vår vän och broder. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 204-205)

Du får lägga på Jesus din börda, du får tala med honom som vän. Dina böner av honom blir hörda, du får jubla och sjunga igen. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 99; citat David Wickberg)

Septembersolens ljusa skimmer strilar mot grus och grönska mellan trädens blad, och markens kummel i förflutna stilar bär välbekanta namn i rad vid rad. Ja, hela svenska romatiken vilar i samlad skara i sin vilostad. Envar som varmt för dikt och kunskap känner befinner sig bland idel gamla vänner. (Alf Henrikson "Anacka" s 48; På Uppsala kyrkogård)

Mauriac beklagar att denna känsla av andligt frändskap inte alltid kännetecknat den kristna gemenskapen. ”De kristna består ofta av en samling ensamma människor – ja, värre än så, av fiender, av mot varandra fientliga världar ...” Har kristendomen möjligen inte förmått lösa gemenskapsfrågan? Visst talar vi gärna och ofta om ”den kristna gemenskapen”, men var är denna gemenskap och detta andliga frändskap, när det verkligen gäller? ... Fördjupningen av den andliga gemenskapen till ett vänskapens sakrament och en vänskapen ödesgemenskap hör enligt Eivind Berggrav endast ihop med de stora katastroferna. ... ”I vanliga fall är vi så upptagna med våra privata intressen, att vi inte hinner odla vänskapen.” (Erik Sollerman ”Livets kamp och dödens drama” s 39)

(Den fariseiska teorin kunde säga:) ”Den som bemödar sig med Tora för dess egen skull, han blir värdig många ting, ja, han är värd att världen skapats för hans skull. Han kallas för vän, älskad, en som älskar Gud och en som älskar allt levande, en som gläder Gud och människor.” (Aboth R. Meir 6:1). Här är det alltså fråga om ett uttalande om den rättfärdige och gudssökaren. (Hugo Odeberg ”Fariseism och kristendom” s 32)

Då jag en gång kom till en plats för att där bosätta mig, sade någon: "Här är vi alla så upptagna av våra arbetsuppgifter, att vi inte hinner med något umgänge med varandra. Vi får nöja oss med att träffas i officiella och vardagliga arbetssammanhang." Denna deklaration var kanske menad att imponera på mig, men jag kände omedelbart en viss kyla strömma emot mig. Inget umgänge vid sidan av arbetet och verksamheten! Ingen verklig vänskap! Inga förtroliga samtalsstunder vid kaffebordet! Inga promenader! Ingen finess över livet! Ingen konstnärlighet över samlivet! Ingen personlig värme! Vi skulle alla vara ämbetsmän, tjänstemän och expeditionsmänniskor! Vilket perspektiv för en ung människa! Och vilket missförstånd av livet! Vad är livet utan vänskap, utan fest, utan värme, utan förtrolighet, utan kärlek! ... Gud har skapat människan för gemenskap och för vänskap! (Erik Sollerman "I Vår Herres ateljé" s 165-166)

Kristus är alla människors vän. (Lewi Pethrus "En såningsman gick ut" s 103)

Det är betecknande för Johannes, att det som (enligt honom) skiljer vännen från slaven är kunskap, och att kunskapen bör stå i en mycket intim relation till kärleken. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 477)

Polisinspektör Jenks var mycket god vän med allihop - De fem deckarna och Spårhunden som de själva kallade sig. Han brukade ofta berömma dem när de hade lyckats lösa något riktigt knivigt mysterium. Men han kunde vara sträng också, exempelvis när Fatty gick för långt i sina försök att skoja med bypolisen, konstapel Goon. (Enid Blyton "Mysteriet vid Ekallén" s 23)

Jag vill att Du skall veta, att jag ingenting innerligare önskar än att Du och barnen får ett nytt riktigt hem och en trygghet som är större än den vi alla haft, för jag vet nu vad trygghet är värd. Tro bara inte att detta är tomma ord! Trots eller kanske på grund av allt som hänt känner jag nu, hur mycket det skulle betyda för oss, om jag fick behålla Dig som vän. Men har jag förstört för mycket för Dig för att det skall vara möjligt? I varje fall vill jag göra allt jag förmår för att Ditt liv skall bli så lätt som möjligt och att våra pojkar skall få en framtid som gör dem till fina fria raka människor. Tro inte att det bara är av ansvar och plikt jag vill fortsätta att stå vid er sida, fast vi inte mer lever tillsammans; det är av vänskap för Dig och av kärlek till barnen. (Stig Dagerman "Brev" s 286; brev från Juleboda till Annemarie Dagerman 1951-07-30)

När han oförmedlat sade mig att han hade många vänner, lätt kunde få nya och tillsammans med dem hade "hur kul som helst", tog det hårt som ett slag som måttats mycket väl. En fråga hade varit meningslös. Förstod gjorde jag först långt senare. Förstod att orden bränt så därför att min vänskap ännu hade en lång väg att gå innan den mognade till - vänskap. Förstod att han intuitivt reagerade i berättigat självförsvar, anande min rätta väg och sin. (Dag Hammarskjöld "Vägmärken" s 37-38; 1950)

ca 1950 - ca 1925

En våg av kärlek slog upp emot oss, och vi kände, att dessa vänner är vårt folk, de har vårt hjärta, och hos dem är vårt hem, fastän vi nu skiljas åt en tid. De hårda handtryckningarna, de varma kramarna, de vänliga orden och alla blommorna och avskedsgåvorna, var inte allt detta ett vittnesbörd om den kärlek vi alla behöver ibland och som vi ofta går och längtar till, stunder då allting är ljuvligt och ingenting bittert? De sista blickarna från de allra käraste, de sista orden från gamla systrar och bröder, som aldrig kunnat annat än visa kärlek och godhet, de goda välmenta gåvornas villiga givare. ”Välsignat bandet är som knyts av kärleken emellan kristna hjärtan här, det liknar himmelen.” Denna psalm skrev baptistpredikanten John Fawcette för långt över hundra år sedan i Winsgate i England vid avskedet från sin församling. (C.G. Hjelm ”Genom mina amerikanska glasögon” s 25)

Jag sände Dig nyss som en liten julgåva en bok, som mina vänner i Sverige skrev samman till min 50-årsdag i höstas, för att roa gamlingen. Men den gick inte som luftpost, varför jag är rädd att den inte kommer fram till helgen. Nå, den kan läsas efteråt. I den får Du se mig genom mina svenska vänners ögon - det är inte någon hyllningsskrift, och därför gladde den mig så mycket mer: Vänner emellan ska man vara uppriktig, och detta är en uppriktig bok: I den får Du veta åtskilligt om mig, både om mina fel och eventuella förtjänster. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 313; brev från Carmel till Edgar Swenson 1948-12-22)

Förr i världen var Hanneli och Sanne mina båda bästa väninnor, och när folk såg oss ihop brukade de alltid säga: "Där går Anne, Sanne och Hanne." Jacqueline van Maarsen lärde jag känna först på Judiska lycéet och numera är det hon som är min bästa väninna. Ilse är Hannelis bästa väninna och Sanne går i en annan skola där hon har egna vänninnor. . . . . . . Jag har nu inte för avsikt att någonsin låta någon få läsa det här häftet med dess styva pärmar som går under den storvulna beteckningen "dagbok", förutsatt att jag inte någon gång i livet får en vän eller väninna med stort V, så torde inte någon enda människa bry sig om det. Nu har jag nått till den punkt där hela tanken med en dagbok tog sin början: jag har ingen väninna. För tydlighetens skull bör här följa en förklaring, eftersom ingen kan begripa att en trettonårig tjej står helt ensam i världen. Det stämmer inte heller. Jag har två snälla föräldrar och en sextonårig syster, sammanlagt har jag gott och väl trettio bekanta och vad som brukar kallas väninnor. Jag har ett helt följe av beundrare som brukar kasta blickar på mig, och som om inget annat hjälper försöker uppfånga en glimt av mig i klassrummet med en trasig fickspegel. Jag har släktingar, snälla tanter och ett bra hem. Nej, som det kan tyckas saknar jag ingenting, frånsett den här väninnan. Inte med någon av mina bekanta kan jag göra annat än skoja, jag får aldrig tillfälle att tala om annat än alldagligheter eller att bli en smula mer intim, vilket är själva knuten. Den här bristen på förtrolighet kanske är mitt eget fel, men hur som helst är det ett faktum som det dessvärre inte heller går att göra något åt. Därför denna dagbok. För att i fantasin föra upp idén om den så länge efterlängtade väninnan på ett högre plan, tänker jag inte nöja mig med att som alla andra skriva in torra fakta i dagboken, utan i stället låta den vara väninnan själv, en väninna som heter "Kitty". (Anne Frank "Anne Franks dagbok" s 10,14-15; 14 resp. 20 juni 1942)

Vi predikade för fulla hus från morgon till kväll hos Osvald Tärk i Kalemaja baptistförsamling (i Estland). Jag visste, att församlingen praktiserade broderskyssen. Jag gick direkt ner från predikstolen och kysste rakt in i närmaste helskägg, yvigt som en fläderbuske, risigt som en stångkvast. Då var det färdigt. Alla brast ut i gråt och snyftningar, dessa ljuvliga känslor av gemenskap mellan Jesus och hans vänner. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 2" s 66)

"Jag hyser varm vänskap för dig", (sade Ernst Faste till Anna Stjernarm), "och skulle ingenting hellre vilja än veta, att jag hade din. ... Att vänskap övergår i kärlek, tror jag är möjligare än tvärtom, men kanske vårt fall skall komma att visa sig vara ett undantag. Jag vill göra allt jag kan, för att det ska bli det och din önskan om endast vänskap å båda sidor bli uppfylld." Hon såg på honom med varmare tillgivenhet i de vackra ögonen än någonsin förr. "Endast vänskap, säger du! Som om det vore mindervärdigt! Jag tycker vänskap är något heligt och stort och förmer än mycket som kallas kärlek." Hon stod där framför honom vacker och rent känslig och var alltigenom den han dyrkat så länge. Vid hennes ord om kärleken undrade han tyst, om hans varit av det slag som ej tål jämföras med vänskap. Om han skulle döma efter hur den fjättrat honom själv kanske, men annars ej. Som om hon anat hans tankegång och blivit medveten om, hur följdriktigt det vore av honom att se sin kärlek till henne i ljuset av hennes sista ord, tillade hon: "Det bästa i din kärlek till mig, är just vänskapen. Det är den jag inte vill mista, och det är för att rädda den som jag kommit hit upp. Av det kan du förstå hur mycket stort värde jag sätter på den." (Elisabeth Beskow "Förnyelse" s 118-119)

En hustru kom (1932) upp med sin man och ville prompt ha honom frälst. Han brukade stadigt hålla sig till ett visst program: vara full varje lördag och sova ruset av sig på söndagen. Nu hade han brutit mot vanan och kommit hem full en måndag. Det gick för långt. Frun kunde inte gå med på denna utveckling. Hon tog resolut mannen med sig och for från Berghäll genom hela stan till Betelkyrkan, kom upp på expeditionen och anhöll hos mig att få sin man frälst omgående, åtminstone så pass att han inte söp sig full på måndagarna. Hon var en resolut, bestämd människa, van att sköta sina jordiska åligganden med plikttrohet. Hon hade inte några frälsningsbehov för egen del. Det var mannen som skulle bli frälst och det genast. Då jag anmärkte på, att karlen var väl mycket full, fick jag till svar: ”Då skulle pastorn ha sett honom, när vi gav oss iväg!” Jag predikade en stund för herrskapet. Hon, som var så skötsam, behövde lika väl bli frälst som han, som hade så svårt att klara biffen. Guds ord föll i god jord. Båda böjde sig för Herren. Makarna förvandlades till de trogna medlemmar och trofasta vänner, som vi i alla år har stått i förbindelse med. I varje möte under åtta år stod han vid dörren och väntade på mig, räckte mig handen, önskade mig frid och anhöll att bli ihågkommen i förbön. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 2" s 57)

I vårt hem kallas de (Jehovas) vittnen som kommer till gemensamt bibelstudium för "vännerna" rätt och slätt. I och för sig naturligt, men kanske också i viss mån en markering mot omvärlden. Man skiljer mellan vänner till "Sanningen" - tidskriften Vakttornets budskap - och motståndare. De som kommer är mera budskapets vänner än våra egna. (Ragnar Thoursie "Ditt ord är ljus" s 132)

Hösten 1925 utbröt revolution på Betelseminariet (i Stockholm). Den utbrutna gruppen kom som en stormtrupp till Örebro. ... (Pastor O.A. Larsson i Immanuelskyrkan) tog emot (dem). Här strålade några dåtidens arga gudfruktiga män samman i opposition mot Seminariets ledning. Inte ens den gudfruktige rektorn Benander dugde. Jag frågade om han ändå inte var Guds barn. Jo, kanske det, men inte mera heller. ... Fröken Andreen måste (1928) genom sin omvändelse och sitt dop lämna den strängt kyrkliga krets, där hon hade sina vänner. Jag uppmanade henne att göra som Jesus bjudit oss, göra fest i sitt vackra hem för sådana som inte kunde bjuda igen. Sådana som sällan eller aldrig blir bjudna på herrskapernas fester. Andreen fick en ny stor vänkrets. ... Juldagen och nyårsafton (1928) hade vi som gäster (bl a) Mimmi Sjökvist. Hon skulle ses och höras. Med ett aldrig döende leende bakom aldrig torra ögon predikade hon på svensk-amerikanska metodistisk helgelse, baptistiskt dop, Barrats andedop och A.B. Simpsons helbrägdagörelse. Hon hade sitt namn skrivet i himlen. Därför kunde hon inte ha det skrivet på jorden. I stället kom hon på tillfälliga besök i alla församlingar. Hur som helst kunde vi två icke låta bli att umgås med varandra. Vi var de bästa vänner och kom aldrig överens. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 1" s 194,259-261)

ca 1925 - ca 1900

Det var tolv män, som den morgonen stakade ut sina vagnar över flyet, och den tolfte i (torvkörar)laget var soldatens Valter. Han hade blivit kamrat med sina kamrater. Det var för honom beseglat med sju kronor och för de andra med två liter brännvin. Kamrat var ordet som förpliktade, det största ordet på jorden. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 205; Det måste vara hans eget verk; 1910-1915)

För Axel tedde sig mörkret än mörkare i jämförelse med ljuset kring (Gun). ... Hon såg på Axel med en ny uppfattning av hans lidande. ... "Axel, att du inte förstår vad det är Herren håller på att göra med dig! Det är ju hans kalk du smakar. ... Förstår du då inte att han för dig så till innerligare gemenskap med sig? ... Tänk efter! Vad säger Skriften?" Han behövde inte det tryckta ordet, ty det hade nötts in i honom under hans liv i dess umgänge alltifrån barndomen. Därför behövde han nu bara tänka efter för att finna, att där talas om tjänareskap, men också om vänskapsförhållande mellan Herren och hans lärjungar. (Elisabeth Beskow "Vid skiljevägen" s 89-90)

"Jag bad herr Sander följa med för att vara vittne, då jag bad om ursäkt", (sade Bernt), "ty han var med då jag förolämpade er. Jag hoppas ni är villig att glömma hela den otrevliga historien." "Det gör jag med nöje, min herre", (sade inspektor Lindner). "Tack skall ni ha. Och låtom oss nu även glömma allt gammalt groll och bli vänner. Det betalar sig inte att gå ut och se ut som ovänner. Och för övrigt äro vi inte flera bildade unga män härute, än att vi behöva varandra för att kunna ha trevligt." "I det fallet har ni rätt, men det svåra i saken är, att vi icke ha samma idé om det som är trevligt. Er åsikt är en helt annan än min. ... Vänskap är någonting stort och skönt, och man bör inte slösa med den. Jag vågar därför icke lova något i den riktningen; men vi kunna ju komma överens om att vara män, som leva så att vi kunna vinna varandras aktning och förtroende, och då torde vänskap bli följden." (Leonard Strömberg "Inspektor Lindner" s 262-263)

En person kom in på ett ställe, där man ville gälla för att vara riktigt evangelisk. På bordet stod en korg med "bibelkort". Han tog ett. Och på det stodo dessa ord: "I ären mina vänner". Men bibelspråket i sin helhet lyder så: "I ären mina vänner, om I gören vad jag bjuder eder" (Joh 15:14). Man hade alltså tagit blott den förra delen. Ty den var "evangelium". Den senare fick icke vara med; ty den var "lag". Och detta fastän Herren sagt: "mina ord äro ande och liv", och därmed också sagt, att den utelämnade delen "är ande och liv", d.ä. evangelium. (N.P. Wetterlund "Andens lag I" s 312)

"Du Nils, - har du och Robert Düring blifvit så rysligt goda vänner nu?" frågade (Margrethe). "Vänner? Vänner? - Det är som man tar det. En man, som vill något, har inga vänner. I morgon förändras kanske intressena, och då är man konkurrenter, kanske fiender . . . Man har förbindelser, relationer. Men vänner!" utbrast han. (Jonas Lie "Ulfvungarna" s 32)

Då voro bokarna ljusa, då var ån av simmande vit ranunkels öar sållad, ljus sin krona häggen gungade här där gosse jag vandrat. - ... Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på glesa kronor. En vissling; tåget sätter åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag färdas vänlös. (Vilhelm Ekelund "Då voro bokarna ljusa" s 53; 1902)

ca 1900 - ca 1850

Efter att under några minuter hafva suttit i stilla begrundande, skref (pastor Henry Maxwell) följande: "Några saker som Jesus troligen skulle göra i sin församling. ... 6. Visa sig som en vän till de lastbara menniskorna i Rektangeln (den fattigaste stadsdelen i Raymond). (Charles M. Sheldon "I hans fotspår eller Hvad skulle Jesus göra?" s 79-80)

Den som icke lyder herren är icke hans vän. … Trälen kan väl se sjelva den yttre gerningen som hans herre gör, men dess innersta väsen och betydelse känner han icke. Husbonden förtror sig icke åt honom. Sådant är det allmänna förhållandet i verlden mellan herrar och deras trälar. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 517)

Nyevangelismens kraftiga kritik mot kyrkan gällde att prästerna inte utövade en tillräckligt tydlig "kyrkotukt", som uttryckligen förbjöd och hindrade uppenbara syndare att gå fram till nattvarden. Det hände att en nyevangeliskt sinnad präst vid pålysningen om nattvardsgång kunde tillägga att "endast Jesu vänner inbjudas till nattvardsgång", varvid orden "Jesu vänner" skulle uppfattas som synonymt med de nyevangeliskt väckta. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 66)

Kommen, säger (Christus), kommen till mig, eder wän, som för eder upptäcker allt hwad han läst i Fadrens hjerta. Der står idet godt skrifwet för eder. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 200)

"Vet du, Emilia," (sade Åke Hjelm), "att sjelfva uttrycket smekmånad har för mina öron något riktigt osmakligt! Om man håller hvarandra verkligt kär, bör det väl vara för en längre tid än en månad; och om man icke gör det, så . . . " " . . . är smekmånaden ännu dummare, menar du?" "Det var icke precist det jag ville säga - men din tanke, min vän, är slående." "Nåväl", återtog Emilia, "om jag nu antager att du håller mig kär - och det tror jag att du gör - så bör du väl tilltala mig på ett menskligt sätt?" "Min gud, gör jag då icke det?" "O nej, allt annat! Jag, som älskades och fjäsades i hemmet, är van vid smeknamn, som uttrycka ömmare känslor. Men i stället att kalla mig älskade, dyraste, ljufvaste eller rätt och slätt min engel - och en engel bör väl hvar nygift hustru vara för sin man - så heter det aldrig annat än min vän, kära barn och så vidare." "Hör på, Emilia lilla . . ." "Ja, se der åter igen: Emilia - helt allvarsamt Emilia . . . Hemma heter det Mimmi. Mitt hjerta mins så gerna det lilla namnet." "Men, mitt gull, du är ju ett riktigt barn, och detta är för mig långt säkrare än att du är en engel, hvilket ej kunnat utredas på fyra dagar." "Åke, Åke" - den unga frun slog med talande afsky ihop sina händer - "mitt gull . . . har du väl någonsin hört annat än småfolk ge hvarandra dylika kärleksnamn?" "Nå, hvad äro då egentligen vi för slags folk?" "Pappa är adelsman, major, riddare och godsegare!" "Godsegare - ja, så till vida att han förvaltar sina kreditorers gods . . . Men det hör icke hit." "Åhjo, ty det erinrar mig att du fick en hustru utan hemgift . . . Men hör nu, Åke, hvad jag vill förklara dig - och mins det väl! Min natur är häftig. Jag är stolt och ofördragsam emot hvem det vara må, som vill nedsätta mig inför mig inför mig sjelf, men mild och mjuk i dens hand, som behandlar mig med ömhet." (Emilie Flygare-Carlén "Ett köpmanshus i skärgården, del I" s 10)

Bittida en söndagsmorgon på nyåret kom makarna Olausson oväntat på besök. ... Petrus Olausson (sade): ”Vi äro komna hit i ett viktigt andligt ärende. ... Vi äro komna för att varsko och öppna ögonen på våra kära grannar och medkristna! ... Vänner! ... Denna din vän (Ulrika) är geft till baptistpastorn i Stellwater. ... Vi måste noga avskilja oss från sekteristerna! Därför måste du (Kristina) avskilja dig från denna hustru of baptistprästen i Stellwater!” ... Det stockade sig i halsen på (Kristina) när hon skulle svara: ”Farbror Petrus ...! Vet han ... vet ... han ... att han talar om min bästa vän i Amerika?” ... ”Missis Jackson räcker dig sin hand, och du märker icke vilddjurets klor!” ... Kristina hade blivit flammande blodröd. Vad var det grannen begärde av henne? ... De begärde att hon skulle offra sin vänskap för Ulrika och stänga sin dörr för henne! Denna vänskap ... hon mindes klart vad Ulrika en gång hade sagt till henne: Jag har sålt min kropp för en kaka bröd, men min vänskap kostar mer än någon man eller kvinna kan betala. Den kastar jag inte bort på vem som helst. Men du har den, Kristina, du har fått den för alla tider. Det kan du lita på! Du fick den när du en gång delade ditt bröd med mig på resan. Du har fått det dyraste som jag har att ge någon människa. Så hade hon sagt. ... Och nu kom dessa människor och fordrade, att hon skulle löna gott med ont och i gengäld förneka sin vänskap för Ulrika, att hon skulle begå vänskapssvek, att hon skulle förråda sin bästa vän ...! ... ”Nu vill jag tala ut med dej, farbror Petrus: Du kommer här och vill skelja gamla vänner åt! Du fordrar att jag ska köra ut den trognaste vän jag har! Och du talar om söndring och tvedräkt! Vem är söndraren? Vem vill anstifta ovänskap? Ingen annan än du själv!” (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 175-181; Öppna icke mer din dörr ...!)

ca 1850 - ca 1750

Det låg i hans sätt en överlägsenhet - aldrig i ord eller manér, men i tankens jämnhet och sedligt upphöjda stämning - som gjorde, att Aurora mer och mer frågade Medenberg till råds över allting, och ifrån att vara inför henne blott en tjänare, såsom han kanske bort, stod han där snart som en bror, och inom kort såsom mer än bror - dock icke såsom älskare. (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 256)

"(De tre fruarne", sade Alexander Medenberg till Göran Edeling), "de hålla utav mig så - så - alldeles så, som jag håller av dem. Du skall få bliva vittne till det. Ädlare, varmare, mera renhjärtade människor finnes icke. De äro icke förnäma till följe av sin börd, utan - och de - erkänna sig vara vad alla människor äro. Sådana tycker jag om!" "Och min syster Maria?" "Hon är en obetydlighet emot dem. ... Hon förstår sig föga på universum. ... Men ser du, Göran! det förhåller sig så, att jag älskar henne. Ack! jag älskar Maria, de tre fruarne, däremot, håller jag allenast av." ... "Jag förstår dig, Medenberg! det är alldeles någonting dylikt med mig också. Jag älskar icke alls Maria, jag; hon är min syster. Jag håller blott utav henne: men det likväl så, att det förslår." ... "Alexander! du tycker ju också om (Ellin)? ... Hon sätter även mycket, mycket värde på dig. ... Men jag skall säga huru det befinner sig med mig i anseende till Ellin: jag håller icke utav henne. Gud, vad jag börjar tycka om den urskillnad du lärt mig att göra, Medenberg! Nej, vid Gud, jag håller icke utav Ellin! vad vore icke det för ett obeskrivligt lappri? Men jag älskar henne - jag älskar henne av liv och själ, och hon skall vara evigt min." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 430-432; lappri = något obetydligt)

I dag ger jag min afskedsmiddag här i staden. Jag har länge protesterat häremot, men min hustru försäkrar att så är vanligt och att man skulle få förmycket att säga i fall jag undandroge mig en sådan vänskapspligt. Derföre har jag blåst ihop så mycket vänskap som mitt ringa hus kan rymma. All vänskap luktar stek här i staden: hon skärs i skifvor och bjudes omkring på tallrikar: ju fler rätter ju större vänskapsprof: tillgifvenheten talar intet annat språk än kokboken. Alla som jag i några och tjugu år ätit med och bjudit snus, måste i dag äta och snusa med mig. De fleste af dem har jag aldrig kunnat tåla: lika godt, middagen är den rätta försoningens hemlighet. Det är dock ingalunda slutet, det är endast början till den rätta jämmern: ty under de två månader jag ännu har att dväljas i Lund vet jag att tacksamheten och saknaden bryter ut i skinkor och pastejer nästan dagligen. Gud gifve blott min mage står ut med alla dessa ömhetsbetygelser! I forna dar, och så länge det roade mig att dricka, var ändå ett sådant lif drägligt: men nu vet jag icke hur det skall gå. Men se - derkommer redan den första, det vill säga den hungrigaste vännen, och styrer kosan rakt till vänskapens tempel - till smörbordet. . . . . . . I söndags gjorde jag, eller rättare min hustru, ett afskedskalas. Det var en vänskapens begrafningsfest. . . . De ömma vännerna åto och drucko och vore glade. Jag var det äfven; ty jag slipper nu att se dem vidare, i mitt hus åtminstone. Men nu börjar väl snart hämndeverket. Tacksamhet, saknad, vänskap blifva snart liksom "Ordet" hos Johannes, som "vardt kött", och lägges för min skuld för på fat och tallrikar. Icke heller kommer "Andan" att saknas: men här i staden är all "Esprit" tappad på buteljer. . . . Ack! Jag längtar hädan. Det är pest i luften som jag andas. . . . . . . Ehuru jag icke kan lemna Lund förr än i dagarna före Pingst, ha dock afskedskalasen börjat och fortgå alltjemt. Gud gifve denna pröfningstid vore väl öfver. Jag är redan ledsen vid början. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 47-48,50,58; brev från Lund den 12 mars 1826 till Carl Gustaf von Brinkman, brev från Lund den 16 mars 1826 till Martina von Schwerin samt brev från Lund den 7 april 1826 till Anders Gustaf Ahlstrand)

Jag mins den ljufva tiden, jag mins den som i går. Då oskulden och friden Tätt följde mina spår; Då lasten var en häxa, Och sorgen snart försvann; Då allt, utom min läxa, Jag lätt och lustigt fann. ... Uppå min mun var löjet, Och helsan i min blod, I själen bodde nöjet, Hvar menniska var god; Hvar pojke, glad och yster, Var strax min hulda bror; Hvar flicka var min syster, Hvar gumma var min mor. ... ... Af falskheten och sveken Jag visste intet än, I hvar kamrat af leken Jag såg en trogen vän; De långa lömska kifven Dem kände icke vi; När örfilen var gifven, Var vreden ock förbi. (Anna Maria Lenngren ”Pojkarne” s 128; 1797)

Kärleken var en framträdande komponent i relationen mellan monark och undersåtar. Det var kungens ... altruistiska kärlek till undersåtarna och fäderneslandet som motiverade (honom) till ett gott styre och legitimerade (hans) ställning. ... Gustav III:s valspråk, som stod att läsa på alla svenska mynt, var Fäderneslandet. ... Kärleken till fäderneslandet och monarken, snarare än fruktan för överheten och dess straffmaskineri, var det sammanhållande kittet i samhällsordningen enligt denna syn. I den kungaroll som Gustav III skapade och marknadsförde ... var det inte en triumferande övermakt över undersåtarna som dramatiserades i olika former, utan en relation som skapades. ... Här antyds en ny typ av härskarskap som under påverkan av upplysningens krav närmar monarken till de underlydande. Man hävdade inte längre rätt och slätt att monarkens makt var av Gud given som ett argument för hans eller hennes legitimitet, men man kunde säga att regenten hade fått sina goda egenskaper och oöverträffliga härskardygder av den allsmäktige. Vi skall alltså inte tro att Gud saknade sin roll i politiken vid denna tid. ... Etablerandet av en mycket distanserad kungaroll vars person var otillgänglig för andra än de närmaste och mest förnäma inom hovet var vid 1700-talets slut en föråldrad strategi som Gustav III inte hade någon nytta av. Kungen skulle inte längre bara var upphöjd, synlig för sitt folk endast i form av bilden på mynt, genom monumentalarkitektur, lokala myndigheter och lagar. Kungen skulle också vara nåbar som person, han skulle kanske till och med vara nästan som andra människor. ... Den nya tonvikt som lades vid kärleken mellan undersåtarna och monarken skall ändå inte sammanblandas med något slags demokratisk tendens hos de upplysta härskarna eller önskan hos dem att se makten som given av folket, även om det i samtiden redan fanns de som hyllade sådana ideal. Snarare var det ett uttryck för att allmänheten hade blivit en legitim kraft att söka stöd hos också för monarker. (Henrika Tandefelt "Den politiska kulturen" s 26-28; Kärlek, enighet, upplysning hos Gustav III)

Skall man immerfort twinga sig på ett trälaktigt sätt att tjena Gud, utan att drifwas af tro och kärlek, så blir gudaktigheten ett odrägligt ok, hwarwid man omsider tröttnar. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 153 i kommentar till Matt 22:15)

När (drottning Lovisa Ulrika) kom åkande i sin vagn från Drottningholm genom Stockholms gator och hennes trogna undersåtar nyfiket trängdes i fönstren för att skåda hennes härlighet, då tyckte sig de, som voro rädda om det fria statsskicket, i hennes ögon läsa en vänlig önskan: "Ack, om ni vore mina trälar!" De adliga fröknarna, som uppvaktade henne, behandlade hon som tjänstehjon och gav dem uppsträckningar, som om de varit pigor. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 107; Tronskiftet 1751)

ca 1750 - ca 1500

Gör mig rätt hörsam emot din Faders wilja, ty jag beder af allt hjärta att blifwa funnen ibland dem som äro dina nära anhöriga. (Johann Albrecht Bengel "Bönesuckar till Nya Testamentet" s 16; bön till Matt 12:43-50)

De som fick namnet ”kväkare” kallade sig själva för ”Ljusets barn”, ”Sanningens förkunnare” eller helt enkelt Friends, Vänner, enligt Jesu egna ord: ”Ni är mina vänner, om ni gör allt som jag befaller er.” När det blev lagligt att avvika från Church of England, kallade kväkarna sig för ”Vännernas Samfund”. Det är vad de ännu kallas, fast i många delar av världen heter de ”Vännernas kyrka”. Vännerna är spridda över hela världen, och en tredjedel har icke-europeiskt ursprung. (De kristna s 480; Arthur O. Roberts: George Fox och kväkarna)

Starkast märktes (under Karl XI:s envälde) skillnaden mellan förr och nu i Livland och Estland, där bönderna äntligen befriades från livegenskapens bojor, i och med det att de kommo direkt under svenska kronan. Karl XI beslöt nämligen vid tiden för reduktionens början att upphäva denna kvarleva av medeltida barbari från Tyska ordens tid. Och på en lantdag för Livland år 1681 hemställde han till adeln att på sina gods följa kronans exempel, "ty livegenskapen", yttrade Karl, "strävar emot den kristliga kärleken, hindrar ömsesidigt förtroende mellan herrar och underlydande samt förtager all lust till inflyttningar i landet." ... (Bönderna) skulle anses och behandlas "icke såsom livegne eller slavar utan såsom svenske bönder". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 199; Bistra tider för storfolk)

Ett lysande mottagande erhöll Axel Oxenstierna, när han (efter freden i Brömsebro 1645) i spetsen för fredskommissarierna gjorde sitt intåg i Stockholm. Den unga drottningen, som året förut tillträtt regeringen, utnämnde honom i närvaro av de övriga riksråden till greve av Södra Möre i Kalmar län med ett grevskap, som innefattade ej mindre än elva socknar och lämnade en årsinkomst av 200,000 riksdaler specie. ... De ord av tacksamhet och erkänsla, som drottningen vid detta högtidliga tillfälle riktade till sin faders gamle vän, teckna på ett träffande sätt den store rikskanslerns livsverk. "Såsom min käre herr fader", yttrade hon, "haver varit en stor konung, vars like aldrig hos oss tillförne varit haver och kanske härefter icke så snart kommer, så haven I ock varit den där med råd och dåd hulpit honom i hans stora planer, haft den äran att vara den store konungens minister, så att det är ej lätt att säga, vilkendera som haver varit lycksaligare, antingen I att hava haft en sådan herre eller han att bliva tjänt av en sådan tjänare." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 379)

Bredvid konung Gustav Adolf satt Per Brahe till häst. Det var icke ofta som Per Brahe förde an sitt småländska rytteri; konungen hade en stor vänskap för honom och ville nästan ständigt hava honom vid sin sida; därför måste greve Per för det mesta lämna befälet över sina smålandsgossar till Fredrik Stenbock. Han var reslig och ljushårig och blåögd, greve Per, liksom hans vän och frände konungen, och den som såg hans kloka, godlynta blick, kunde ej undra på, att konungen trivdes så väl i hans sällskap. . . . Nu lyfte (Per Brahe) sin kikare för att nogare följa fiendens rörelser. I detsamma kom en kula vinande. Den kom från byn och träffade konungen i axeln. Han dignade ned ur sadeln. Men Per Brahe hade i samma ögonblick sprungit av hästen och mottog honom i sina armar. . . . (Han) befallde strax konungens livknekt att i fyrsprång rida till lägret och hämta en fältskär. . . . Fältskären sade: "Kulan har gått in under nyckelbenet och sitter nu under skulderbladet. Men jag vet icke, huru jag skall få ut den." "Så låt den sitta där", sade konungen. "Den må sitta som ett minne av en levnad, som ej förflutit i sysslolöshet och veklighet." (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf - Hans liv och bragder" s 48; slaget vid Dirschau 7-8 augusti 1627)

Jesus Kristus ... har drivit och tvingat oss att sluta ett broderskaps- och vänskapsförbund med varandra. (Karl Kilsmo "Den tredje reformationen" s 57; Conrad Grebels brev till Thomas Müntzer den 5 sept. 1524)

ca 1500 och tiden dessförinnan

Om de goda kristna, dem som Birgitta kallar "Guds vänner", heter det en gång: "De är snabba och ivriga till att söka det gudomliga, ja som den rörliga luften; de längtar efter Gud som bruden efter den älskades armar. De är raska och starka som hjortar till att löpa förbi världens njutningar, samvetsgranna som myror i sina göromål och vaksamma som väktare." (Sven Stolpe "Birgitta i Rom" s 143-144; Människokännaren Birgitta)

Henrik Seuse (Suso) (omkring 1295-1366), en schwabisk riddareson, växte upp i Konstanz och blef vid 13 års ålder upptagen i stadens dominikankloster på en liten ö i Bodensjön. ... Vid 28 års ålder lämnade han Konstanz för att studera i Strassburg och Köln. På den sistnämnda platsen träffade han (mäster) Eckehart, och han blef den store mystikerns trofaste lärjunge. ... Efter hemkomsten till Konstanz blev Suso klostrets läsemästare, senare dess prior. ... En tid inträdde, hvarunder han blef ifrigt eftersökt af de stilla i landet, som då efter Joh. 15:13-15 kallade sig "gudsvänner". Från Nederländerna till långt ned i Schweiz funnos fromma män och kvinnor, som i hemlighet "öfvade sig i att öppna sina själar för Gud", och de stodo i nära förbindelse med hvarandra. Än sände de hvarandra bref, böcker, helgonlämningar, läkemedel, pepparkakor eller hvita näsdukar med Jesu namn i röda stygn, än företogo de resor för att besöka hvarandra. Men det hvilade något hemlighetsfullt öfver dem; "ingen kunde säga hvarken ondt eller godt om dem". Henrik Suso, minnesångaren bland mystikerna, blef snart alla gudsvännernas synnerligt gode vän, och de lyssnade med beundran till hans tal. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 941-942)

(I 1200-talets Västgötalag) öppnar sig en avgrund mellan (de fria männen) och trälavärlden. En träl står utanför äran, han kan varken kränka eller kränkas. ... Ej ens om han tagit en fri mans liv, kan han inför samhället tilltvinga sig existens som dråpare: "Träl må ej heta ättad mans bane." Så vanärande vore detta, att varje vederlag för dråpet uppgives, hellre än att trälen nämnes. (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 86-87; Från landskapslagarnas brytningstid mellan kristen åskådning och forngermansk)

Stor omväg är det till svekfull vän, fast han i vägen bor; men genvägar ligga till trofast vän, fast han bor fjärran. ("Havamal" s 30)

Kristus tvingar inte, utan ber enträget för att vara skonsam mot oss. ... Ty om någon var domare vid tävlingarna och hade en vän i deltagarlistorna, så skulle denne inte önska kröna honom av välvilja endast, utan också för hans egna ansträngningars skull, och särskilt av detta skäl, eftersom han älskar honom. Så är det också med Kristus. De som Han mest älskar, dessa vill Han helst av allt behöva godta också genom deras egna tillgångar, och inte endast på grund av Hans hjälp. Men se hur Han på samma gång inte gör vad Han säger till något smärtsamt. Ty han tvingar dem under inga förhållanden ... (utan) säger: ”Om någon vill”, vare sig det är kvinna eller man, styresman eller medborgare, låt honom komma den här vägen. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:339)

Inget är så välbehagligt för Gud som en utmärkt livsföring. ”Om ni älskar Mig” (Joh 14:15), förklarar Han. Han sade inte ”utför under”, utan vad då? ”Håll Mina bud.” Och vidare: ”Jag kallar er vänner” (Joh 15:14), inte när ni kastar ut demoner, utan ”om ni håller Mina ord.” (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:136)

Abraham, titulerad “vännen”, befanns trofast, eftersom han visade lydnad mot Guds ord. (Klemens av Rom till korintierna, Ante-Nicene Fathers Vol I, s 7)

(Stoikern) Plinius betraktade till och med slafvarne såsom sina "tjänande vänner". (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 16; De sedliga och sociala förhållandena på Kristi tid)

I många fall har (Confucius, f 551 f. Kr.) utvidgat synkretsen och höjt (de gammalkinesiska) idealen. ... Han har fördjupat uppfattningen af vänskapen, som ju af ålder spelade en så stor roll i Kina. Han säger: ”Haf inga vänner, som icke äro dig värdiga!” Detta låter egoistiskt och är det äfven till en viss grad, men det är det slags högre egoism, som eftersträfvar den egna fullkomningen – liksom kärleken, hvilken ju äfven af en spirituell fransk dam kallats en ”egoism för två”. (A. Conrady "Kina" s 537-538; Kinas forntid)

Att avrunda med:

Så mycket mer av vårt sociala liv utspelas ... på våra arbetsplatser i dag - kollegerna är ofta samtidigt vänner, vilket innebär att varje par har sin vänkrets att sköta, i stället för en gemensam krets som utgår från det gemensamma familjelivet. Den utgör i så fall en "tredje" krets. Så finns också släkten eller rättare sagt två, där föräldragenerationen behöver mer och mer hjälp ju äldre de blir. Och så finns barnen och deras vänner, kärleksaffärer, klasskamrater, jobbarkompisar och problem, problem ... Hur duktiga orkar vi vara? Många av oss lever också med styvfamiljer, halva och hela syskon, exmän och -fruar och inte minst ex-släkter, ex-vänner, ex-förhoppningar och ex-besvikelser ... Hur länge till ska vi orka? ... Jag älskar en Gud som kunde blivit vår upplyste despot: Men han valde ömsesidighetens lyssnande väg och blev den hemlige vännen. (Ylva Eggehorn "Middle Age love" s 113,115)

Din blick har sagt mig allt, jag vet, vad jag skall göra, så späd är din gestalt, att jag den ej törs röra. ... Jag går i stället fram till mitt staffli och målar en ängel, allvarsam och klädd i solens strålar. ... Den bilden blir min vän, min enda vän i livet, och namnet, Sanningen, står i dess väsen skrivet. (Bo Setterlind ”Målaren och ängeln” s 74; Målaren och ängeln)

Jag fann en blomma i den djupa snön, en silvrigt blå med namnet Underbar. Den blomman blev min vän. Jag ser den för mig än. Den står i Själens vinterrike kvar. ... Jag fann en blomma i den djupa snön, en silvrigt blå, som lyste himmelskt klar. Den talte till mig som ett inre mörker, som fyllt av evighetens stjärnor var. (Bo Setterlind ”Kärlekens lov” s 98; Blomman i snön)

Sångarna:

O Jesus Krist, där du går fram sjungs hoppets nya sånger. Du frihet ger från synd och skam. Till kraft du vänder ånger. O låt oss då få leva så att världen ser och känner att vi är dina vänner. (T Littmarck: Psalmer och Sånger 350:2)

Sion lyss till väktarns maning, vart hjärta fylls med salig aning. Till festen ilar folket nu. Jesus Krist, kom till din kyrka! I kärlek, sanning, nåd och styrka ett evigt majestät är du, och dock en vän och bror för var och en som tror. Halleluja! O salighet som är beredd för oss hos dig i evighet! (H Sachs-P Nicolai-BGT Hallqvist: Psalmer och Sånger 743:2)

Då blef hjertat rikt begåfvadt Af en himmelsk Far och Vän. Kan jag glömma, att jag lofvat Bli hans trogna barn igen? Lofvat, under tro och hopp, Egna mina dagars lopp Åt hans dyrkan, och allena Honom älska, honom tjena? (JO Wallin: Psalm 146:5)

Jesus är min vän den bäste, Hvilkens like aldrig är; Skall då jag så med de fleste Öfvergifva honom här? Ingen skall mig kunna skilja Ifrån den mig har så kär; En skall vara begges vilja Alltid här och evigt der. (J Arrhenius: Psalm 213:1; Sång 194:1; jfr Psalmer och Sånger 43:1)

Säg mig, om en vän du känner, Öm och varm som ingen ann, Vännen framför alla vänner, Och som aldrig svika kan? I hans kärleks djup och höjd Finner själen evig fröjd. (John Newton – Erik Nyström: Sång 58:1)

Liten tid, liten tid, Återstår af jordens nöd och strid; Sedan kommer jag igen. Vännen finner då sin vän, Och vid bruset af den nya sången Ifrån död till lif sker öfvergången. Allt är väl, allt är väl! (SS: Sång 203:4)

Jag har förlossning igenom blodet, Och barnaskapet jag återfått; En plats jag äger vid nådabordet, ibland Guds vänner – hvad härlig lott! (Nils Frykman: Sång 212:3; jfr Psalmer och Sånger 648:3)

Ej under då, om jag nu vill sjunga Om vännen Jesus med lossad tunga Och börja litet att sjunga här, Tills jag för evigt får sjunga där. (A Nilsson: Sång 239:8; jfr Psalmer och Sånger 641:8)

O, hvad ljuflig fröjd, hvilken salig lott Att med Gud i vänskap stå; Att som vän till vän uti stort och smått Få med allt till honom gå! (FJ Crosby-van Alstyne/E Nyström: Sång 248:3a; jfr Psalmer och Sånger 647:3)

Jag har i himlen en vän så god, en vän så god, en vän så god; Han har mig löst med sitt eget blod Från satan, synden och världen. Han hörer alltid mitt hjärtas bön; Han har mig lofvat en krona skön, Den jag skall bära som nådelön, Se'n jag en gång lyktat färden. (N Frykman: Sång 321:1; jfr Psalmer och Sånger 606:1)

Vad mer, om jag är arm och svag Och stundom mörk min prövningsdag, Så länge Jesus är min vän, Jag lycklig är och sjunger än: Halleluja! Jag har en vän, Som förer mig till himmelen. Han hela vägen med mig går, Och av hans hand jag kronan får. (N Frykman: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 59:4; jfr Psalmer och Sånger 372:4)

Vilken vän vi ha i Jesus! Han vill hjälpa och förmår. All vår börda själv han lättar När vår bön till honom går. Ack, vi ofta friden mista, Sorg och mörker blir vår lön, Blott för det, att vi ej bära All vår nöd till Gud i bön. (JM Scriven-T Truvé: Psalmisten 1928 nr 376:1; jfr Psalmer och Sånger 48:1)

Blott Jesus kan mätta min hungrande själ Och trösta i sorgernas natt. Han har mig gjort fri från att vara en träl Och blivit mitt liv och min skatt. (C Yongqvist: Psalmisten 1928 nr 659:2)

Ängsliga hjärta, upp ur din dvala! Glömmer du alldeles bort vad du har: Frälsarens vänskap, Nåd och gemenskap. Ännu han lever, densamme han var. (CO Rosenius: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 379:1; jfr Psalmer och Sånger 667:1)

I Kristus finns ej öst och väst, Ej heller syd och nord, Men en gemenskap, hög och rik, Varhelst man tror hans ord. (J Oxenham-WA Dunkerly-J Sörenson: Psalm och Sång 1966 nr 238:1; jfr Psalmer och Sånger 405:1)

Egna kommentarer och funderingar:

Jesus tolv apostlar var Hans slavar. Elva av dem var verkligen Hans lärjungar genom att de stannade i Hans ord. Och de gavs kunskap om allt som Jesus hade hört av Sin Fader. Därför kallade Han dem för Sina vänner. Judas, som ville framstå som en vän, kallades “kamrat” av Jesus (jfr Matt 26:49-50).

Paulus sade till de troende i Kolossai: ”Ni som en gång var (och) hade varit (och var) gjorda till främlingar från/för (Gud) och (var) fiender (i) sinnet, i de onda gärningarna … har Han nu, nu ’förändrat helt och hållet från’/försonat.” (Kol 1:21-22a)

Jakob sade: ” Skriften fullbordades, då den säger: ’Men Abraham trodde (i/på) Gud, och det räknades honom ’in i’/till rättfärdighet. Och han kallades en Guds vän.’” (Jak 2:23)

Jakob sade: ”Äktenskapsbryterskor, vet ni inte att den här (א,*א) utsmyckningens/'(utsmyckade) världens' vänskap är fiendskap till (א,*א) Gud? Den som – om alltefter/’hänsyn tas till’ omständigheterna – må önska vara utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ vän ’fås att stå’/framstår (som) en Guds fiende.” (Jak 4:4)

Ni har smörjelse från den Helige, och ni 'vet alla'/'har alla kunskap'. (1 Joh 2:20)

Grekiska ord:

gnôrizô (ge kunskap) (NT + ett exempel i GT) Ps 16:11; Luk 2:15; Joh 15:15; Apg 2:28 – Luk 2:17; Joh 17:26; Rom 9:22-23; 16:26; 1 Kor 12:3; 15:1; 2 Kor 8:1; Gal 1:11; Ef 1:9; 3:3,5,10; 6:19,21; Fil 1:22; 4:6; Kol 1:27; 4:7,9; 2 Petr 1:16.

Ytterligare studier:

Matt 7:21; 11:19; 12:50; Mark 3:35; Luk 6:46; Joh 3:11; 8:26; Apg 1:1; 19:31; 1 Kor 2:16; Hebr 2:11; 3 Joh v 14(15); Upp 3:7,19; 7:3.

K.-J. Illman "Vän och fiende i bönepsalmerna"; Svensk Exegetisk Årsbok 54 (1989): 90-100.

Edwin Yamauchi "Slaves of God"; Bulletin of the Evangelical Theological Society 9.1 (Winter 1966): 31-49.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-06; 2012-01-13; 2014-09-08; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

---

15:16-17 Ni utvalde inte Mig, emellertid/utan Jag utvalde er, och satte/insatte er, för att ni må dra er tillbaka och föra/frambringa frukt och (att) er frukt må stanna. * (א*) Vad ni – alltefter omständigheterna – må begära till Fadern i Mitt namn skall (א*) Han ge er. De här tingen ålägger Jag er, för att ni må välkomna varandra.

Ord för ord: 15:16 (34 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) inte ni mig utvalde, emellertid jag utvalde er och satte er för-att ni må-dra-er-tillbaka och frukt må-föra och '-en frukt'/frukten er må-stanna. 'vilket något'/vad alltefter-omständigheterna (ni)-må-begära (till)-'n fader'/fadern i '-et namn'/namnet mitt skall-(han)-ge er. 15:17 (6 ord i den grekiska texten) de-här-(tingen) ålägger-(jag) er, för-att (ni)-må-välkomna varandra.

1883: I hafven icke utkorat mig, utan jag har utkorat eder, och jag har bestämt eder, att I skolen gå åstad och bära frukt, och att eder frukt skall förblifva; på det att hvadhelst I bedjen Fadern i mitt namn, det skall han gifva eder. Detta bjuder jag eder, att I älsken hvarandra.

1541(1703): I hafwen icke utkorat mig, men jag hafwer utkorat eder, och tillskickat eder, att I skolen gå, och göra frukt, och eder frukt skall blifwa; på det att hwad I bedjen Fadren i mitt Namn, det skall han gifwa eder. Detta bjuder jag eder, att I älsken eder inbördes.

LT 1974: Det är inte ni som har valt mig. Jag har valt er. Jag utsåg er att gå ut och ständigt bära kärlekens goda frukt, och vad ni än ber Fadern om i mitt namn, det ska han ge er. Jag uppmanar er att älska varandra.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Abraham:) ”Jag har satt (och sätter) dig (till) en fader av/för många nationer.“ (1 Mos 17:5, Grekiska GT)

(Moses svärfar Jetro sade till honom: ”Du skall) ’ägna uppmärksamhet åt’/’välja ut’ från varje/hela folket gudfruktiga (män) förmögna/’som förmår’, rättfärdiga män, som hatar övermod. Och du skall ’få ... att stå ner’/sätta dem uppå/över (folket), ledare för tusen (man) och hundra (man) och femtio (man) och tio (man).” (2 Mos 18:21a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Du är ett heligt folk för din Gud. Och Herren din Gud har utvalt dig att bli ett folk ’runt omkring från’/’mer än’ alla de nationer (som är) uppå jordens ansikte/yta.“ (5 Mos 14:2, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Herren, din Gud, har ’sagt emot’/utnämnt (prästerna, leviterna till) att stå vid sidan av Honom och välsigna på/i Hans namn, och på/’under herraväldet av’ deras mun skall varje motsägande/tvist och varje föreningsband vara. (5 Mos 21:5b, Grekiska GT)

(Gud sade:) “Du, Israel, Min pojke Jakob, som Jag har utvalt, en säd av Abraham, som Jag har välkomnat, som jag har tagit ’i stället för’/’parti för’ från/’bort från’ jordens utkanter och kallat dig ut ur dess utkikstorn och talat till dig: 'Du är Min pojke. Jag har utvalt dig och har inte helt och hållet lämnat dig i ’(en plats)’/sticket.'“ (Jes 41:8-9, Grekiska GT)

(Jeremia sade:) "En Herrens utsaga blev/kom i riktning mot mig och sade: ... 'Innan det 'dig komma ut'/'att du kom ut', ut ur moderliv(et) hade Jag helgat (och helgade) dig. Jag hade satt (och satte) dig (till) en profet in i nationer.'" (Jer 1:4,5b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren) ålade (människorna), var och en, med anledning av grannen/nästan.” (Syr 17:14b)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade: “Ingen) har någon ytterligare kunskap om Fadern ’om ej’/utom Sonen, och (den) för vilken Sonen – om alltefter omständigheterna – må önska att avslöja.“ (Matt 11:27b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – två ut ur/av er tillsammans kommer att (א,* א) höja era röster uppå jorden med anledning av ’varje angelägenhet’/’vad som helst’, som – om alltefter omständigheterna – de må begära, skall det bli/ske för dem från sidan av Min Fader, Den (som är) i himlar(na).” (Matt 18:19b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Lär de blivande lärjungarna) att hålla alla ting så många som Jag har ålagt er; och skåda, Jag är i sällskap med er alla dagarna ända till tidsålderns avslutning.” (Matt 28:20)

(Jesus sade till folkskaran:) “Andra (sädeskorn) föll in i den fina jorden ... och förde/frambringade ’in i’/intill (א,* א) trettio/trettiofalt och ’in i’/intill (א,* א) sextio/sextiofalt och ’in i’/intill (א,* א) hundred/hundrafalt” (Mark 4:8)

(Jesus utvalde från lärjungarna) tolv, som Han och/också benämnde apostlar. (Luk 6:13b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Gör/skaffa vänner åt er själva ut ur orättfärdighetens mammon, för att, när – alltefter omständigheterna – den må utelämna/försvinna, de må ta emot er in i de tidsålderslånga tälten.” (Luk 16:9b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Allaredan tar den som skördar lön och leder/för tillsammans frukt ’in i’/till tidsålderslångt liv, för att och/både (א,*א,A) den som sår och den som skördar må fröjda sig tillsammans.” (Joh 4:36)

(Jesus sade till de tolv): “Utvalde Jag inte er?” (Joh 6:70a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den som stannar i Mig – och Jag i honom – den här för/frambringar mycket frukt, eftersom skilda från Mig förmår ni inte göra ingenting/någonting.” (Joh 15:5b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Om ni – alltefter omständigheterna – må stanna i Mig och Mina ord må stanna i er, vad – om alltefter omständigheterna – ni må vilja, skall (א,* א) ni begära och det skall bli/ske för er.” (Joh 15:7)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Det här är budet, Mitt (bud), ’för att’/att ni må välkomna varandra, helt och hållet som Jag har välkomnat er.” (Joh 15:12)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

Det vanlige var at disipler till rabbinere selv oppsökte og dermed valgte den laerer de helst vill laere av og följe. For Jesu disipler var det motsatt. Han valgte dem, Joh 1:43. (Anfin Skaaheim "Johannesevangeliet" s 281)

Vi inbillar oss gärna, att det viktiga är att man ”avgör sig för Kristus”. Jesus säger här, att det är han som har utvalt de sina och bestämt om dem att de skall få tjäna honom och bära frukt. Att vara lärjunge är alltså ett privilegium, något man fått genom Guds kärlek. Genom Jesu kärlek har man kommit in i en syskonkrets, som han älskar. Då skall också syskonen i den kretsen älska varandra. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 157)

Vi måste förlita oss på (Herren) tillsammans. Vi måste lära oss att be till Gud på det kristna broderskapets grund, ty endast då kan vi vinna den verkliga och slutliga segern för Gud. (Watchman Nee "Ett dukat bord i öknen" s 233)

All världens träd tycktes tåga mot Aslans kulle. Men ju närmare de kom, desto mindre liknade de träd, och när hela skaran, bugande och nigande och vinkande med långa smala armar åt Aslan, stod där, såg Lucy ett vimmel av människoliknande gestalter. ... Där var en ung gosse ... med vinlövskrans kring sitt lockiga hår. ... Hela tiden blev det fler och fler vinlöv. Snart var det inte bara vinlöv utan vinrankor. De bredde ut sig överallt. De slingrade uppför trädmänniskornas ben och smög sig kring halsen på dem. Lucy lyfte handen för att skjuta undan håret och upptäckte att hon sköt undan vinrankor. Åsnan var ett enda virrvarr av vinrankor. Svansen var alldeles intrasslad, och något mörkt vippade mellan hans öron. Lucy tittade efter en gång till och såg att det var en vindruvsklase. Och sen var det nästan bara vindruvor – över deras huvuden och under deras fötter – överallt. ... Alla började äta, och hur fint drivhus du än har hemma hos dig, så har du aldrig smakat sådana druvor. Verkliga praktdruvor, fina och fasta utanpå men sprickande till kylig sötma så fort de kommer i munnen, var något som flickorna aldrig hade fått nog av förut. Här fanns fler än man kunde äta, och ingen bekymrade sig om bordsskick. Överallt såg man kladdiga och smetiga fingrar, och fast alla hade munnen full slutade aldrig skratten och de jublande ropen: ”Evoe! Evoe!”, tills alla med ens kände att leken (eller vad det nu var) och festen måste få ett slut och andfådda sjänk ner på marken och vände blicken mot Aslan för att lyssna till hans ord. ... ”Pojken med det vilda ansiktet är Bacchus”, (sade Lucy). ... ”Jag skulle ha blivit nästan rädd för Bacchus och alla hans vilda flickor, om vi inte hade haft Aslan med oss”, (sade Susan). ”Jag med”, sade Lucy. (C.S. Lewis ”Caspian, prins av Narnia” s 126-128)

(Rickard Stenberg) ihågkom plötsligt Fénelons bön och började bedja den högt för att överrösta sig själv: "O Herre, jag vet ej vad jag bör bedja av Dig. Du allena vet vad jag behöver, och om jag är Din vän, så älskar Du mig högre, än jag kan älska mig själv. O Herre, giv mig, Ditt barn, vad som passar mig, vad helst detta än må vara. Jag vågar ej begära vare sig kors eller vederkvickelse. Jag blott framträder inför Dig. Jag öppnar för Dig mitt hjärta. Se mina behov, som jag ej själv känner, men se dem, Du, och gör efter Din barmhärtighet. Slå eller hela! Nedtryck eller upplyft mig. Jag prisar alla Dina avsikter utan att känna dem. Jag tiger och erbjuder mig själv till offer. Jag överlåter mig åt Dig. Jag har ej längre någon önskan än att fullgöra Din vilja. Herre, lär mig huru jag skall bedja! Måtte du själv bo i mig genom Din Helige Ande!" (Sven Lidman "Såsom genom eld" s 94)

Låt mig glömma allt hos Jesus, allt vad i mig själv jag är, allt som hägrar för mitt öga, allt som ej hans prägel bär, allt som hindrar mig att taga fullt och fritt vad han beskär! Låt mig sen gå ut att bära någon broders börda än, plocka någon sten ur vägen för en Jesu Krist vän, och av Jesu fullhet taga dag för dag på nytt igen. (Lina Sandell "Blott en dag" s 47; Låt mig andas ut hos Jesus)

Det ålägger jag eder … att i låten tron och kärleken systerligt gå med hwarandra hand i hand. Men af werlden skolen I icke wänta eder någon kärlek. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 200)

Att fortsätta med (hembygden):

Största tjänst vi kan göra varandra är att målmedvetet och uthålligt bedja för varandra. ... Förbönen är en helig kallelse till oss. ... Om Job heter det, att när han bad för sina vänner, upprättade Herren åter honom själv. (Knut Svensson ”Apostolisk tro” s 53)

Enskildt möte (i Smålands Taberg) med ynglingaförbundets 7:de krets. Samtalsämne: Joh. 15:16. (Jönköpings-Posten 1903-03-28 "Joh 15:16 som samtalsämne")

Att fortsätta med ('nationerna'):

Bön är ofta inget annat än fromt tiggeri. (Eric S. Alexandersson ”Piruetter och vildrosor” s 53)

Eftersom banden mellan far och son i Guds rike är så starka, kan aldrig frihet vara att ständigt göra som man vill, utan att mer och mer förstå att vår djupaste vilja sammanfaller med Hans vilja när jag lever i gemenskap med honom. Ofta begränsar vi vår vilja till att bara handla om den ytliga viljan, den som styrs av det beryktade paret ”jag känner för” och ”jag känner inte för”. Verklig frihet går betydligt djupare än så. Den befriar oss till att göra det vi egentligen vill. Det vi är skapade till. (Tomas Sjödin ”Osminkat” s 53-54)

Du får lägga på Jesus din börda, du får tala med honom som vän. Dina böner av honom blir hörda, du får jubla och sjunga igen. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 99; citat David Wickberg)

Under många år har Navigatörerna bett Gud om en medarbetare i Malmö-Lundområdet, en som särskilt kunde ägna sig åt kontakten med den studerande ungdomen. Nu har Herren svarat på bön genom att sända Noel Nelson, en reslig, 30-årig amerikan, född och uppväxt i Fort Worth, Texas. ... I februari i år (1963) gifte han sig med svenskättlingen Karin och makarna Nelson kom till Sverige i oktober. ... När dessa nya medarbetare nu bosätter sig i Skåne, vill vi uppmana Dig att tacka Gud för dem. Bed att de snabbt kan lära sig svenska och att de får kontakt med ungdomar, som de kan presentera Jesus Kristus för. "I haven icke utvalt mig, utan jag har utvalt eder; och jag har bestämt om eder att I skolen gå åstad och bära frukt, sådan frukt som bliver beståndande, på det att Fadern må giva eder vadhelst I bedjen honom i mitt namn" (Joh 15:16). Denna vers är Karins och Noels särskilda löftesvers i Sverige. Åberopa den i Dina böner för dem. (Karl Erik Freed "Nya medarbetare" s 1; tidningen Navigatören hösten 1963)

Ingen kan säga mig vad mitt liv är ämnat till, om det nu överhuvud är ämnat till någonting bestämt. (Vilhelm Moberg "Din stund på jorden" s 26)

Det är ett underbart faktum att varthelst Paulus kom, så fann han en kristen gemenskap som välkomnade honom. Om det var sant under Paulus' tid, är det ännu mer sant idag. En av de största förmånerna med att tillhöra kyrkan är det faktum att vart en människa än kommer, så är hon säker på att finna en gemenskap av likasinnade människor där hon kan komma in. Den människa som är i kyrkans familj har vänner över hela jorden. (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 154)

Arne Fjellbu var en av mina allra närmaste vänner. Få människor har jag känt en så djup gemenskap med. En gång han kom, sade han: ”Jag har kommit för att ta farväl. Häromdagen fick jag veta, att jag har cancer, och läkarna säger, att jag har högst ett år kvar att leva.” En tid efter skrev han: ”Gud har det inte lätt för min skull. Jag ber honom, att jag skall få dö, och mina vänner ber, att jag skall få leva.” Några månader senare skrev han: ”Det har skett ett mirakel. Tumören tycks vara borta enligt vad röntgenplåten visar.” Han kände det nästan svårt att vända åter till livet. ”Det var så skönt att leva i det korta perspektivet och ha evigheten nära.” (Olle Nystedt "Strövtåg i minnet och dagboken" s 198)

En underlig förnimmelse griper mig när jag svänger om vid hörnet. Vad händer egentligen, vem är jag, varför går jag här? Det faller ett milt regn, jag slår upp kragen på min rock. Jag ser herrar med portföljer bana sig väg genom trängseln, alla tycks ha viktiga saker att bestyra utom jag. Jag ser bilar och spåvagnar, alla har ett mål utom jag. Mekaniskt går jag vidare, allt flyter bort i regnet, konturer och färger löses upp, det hela blir så overkligt. Genom larmet som når mig som dyningar från havet, hör jag en stämma, varifrån och vems? ”Från evighet till evighet varar mitt rike, allt annat är en dröm, är meningslöst och tillfälligt. Utan att du vet, stackars själ, vad saken gäller, går du hemliga ärenden för mig. Jag måste välja dig, du var den ende på hela gatan som för tillfället hade ledigt. (Hjalmar Gullberg ”Han som hade ledigt” s 233-234; 1932)

Det är i själva verket Jesus i (lärjungarna) som kommer inför Fadern. Och vad allt de då bedja om, det kan icke vara något annat än det som är ett uttryck för hans vilja. Och den syftade i Jesus alltid till Faderns förhärligande. (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 277)

Så började Valter Sträng att skriva igen – denna gång utan att söka avsättning i pressen för sitt resultat. ... Det var ett djupare inre allvar i detta arbete. Här registrerade han inte dagens fenomen, de strax försvunna. Här sökte han sig till något mera beståndande: Han sökte sig djupare ned i människans verklighet på jorden. Det var det förblivande han strävade att uppnå. ... Att komma utöver det tillfälliga och betydelselösa och uppnå det förblivande – det var och förblev den yttersta meningen. ... Gud kunde finnas, det var längesedan han upphörde att förneka det. ... (Valters) önskan sträckte sig efter en stark, suverän och oövervinnelig Gud, som med ömhet och mildhet, oändlig fördragsamhet och en kärlek utan gräns utövade sin allmakt på jorden. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” 624-627; Fria ordets tjänare; 1919-1921)

År 1852 bodde en man, Joh. Larsson, i Waltorp Westergötland, han war känd som en redbar men ogudaktig menniska, särskildt war han en grof swärjare. Denne man kom i tillfälle att få höra Guds ord och genast blef han gripen af sanningen, så att han kände sin dom och bekände sina synder. Han kom i gruflig nöd, att det gränsade till förtwiflan. Men Gud kom honom till hjelp, och gaf honom den tröst, som icke werlden kan gifwa. Han fick frid med Gud, och det blef uppenbart för alla, som kände honom, att han hade blifwit en annan menniska. Lika allwarligt som han hade tjenat synden, så blef han nu rättfärdighetens tjenare. I hans själ brann en eld af kärlek till Jesus och hans wänner, och han önskade af hela sitt hjerta, att syndare måtte warda saliga i Jesu namn. Han hade ej någon gåfwa att predika, men han gjorde allt hwad han kunde att skaffa Guds ord till menniskor derigenom, att han kallade predikanter samt derigenom att han köpte och utdelade goda skrifter. ... Hans hus war alltid öppet för Herrens ord, och hos honom hade alla, som trodde på Jesus, sitt hem. Han war en owanligt werksam man, och hans werksamhet kröntes med wäsignelse. Han hade förstört sin ungdomstid i synden, och deröfwer war han många gånger bedröfwad, men han fick tjena Herren i sin mannaålder i femton år. Under dessa åren war han så brinnande i sin ande, att hwar och en, som kom i hans närhet, måste bekänna, att han war en owanlig man. Efter några dagars sjukdom lemnade han denna jorden och gick in i hwilan år 1867 för att se hwad han här trodde. Det blef ett stort tomrum efter honom och många sörjde honom som en älskad fader. Det står Herrens folk en sabbatshwila åter. (Swening Johansson ”Herrens werk” avd. III)

Den 9 Maj 1760 dog brödrakyrkans förnyare greve Ludvig Nikolaus von Zizendorf. På hans gravsten på Hutbergets kyrkogård står det: ”Han var satt att bringa frukt i världen, en frukt som förbliver.” De orden är verkligen med sanningen överensstämmande. (Gunnar Olén "Kristna klassiker" s 52; Nikolaus Ludvig von Zinzendorf och herrnhutismen)

Sångarna:

Att bedja Gud, han sjelf oss böd: Det fordrar ock vår egen nöd. Den, som med troget hjerta ber, Blir hörd af Gud, som hjertat ser. Kan någon sällhet likna den, Att gå till Gud, som till en vän? ... Med andakt fall för Herran ned, Men för dig sjelf ej endast bed; Försonlig, broderlig och öm, Uti din bön ej nästan glöm; Hans nöd, ack! som din egen känn, Han vare ovän eller vän! (v 1 okänd författare, v 5 JO Wallin: Psalm 258:1,5)

Hör oss, Gud, du själv har bett oss: vi skall bedja med varann, för varandra och för alla som ej vägen till dig fann. De som dig i dag behöver, fast de själva det ej vet, låt vår bön till dem bereda väg för din barmhärtighet. (M Hewlett- A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 528:1)

Egna kommentarer och funderingar:

Som Abraham, Guds vän, var insatt av Herren, så var Jesu vänner insatta av Honom som är Herren. Kanske har vi en skillnad i Johannes' syn på att vara utvald (det grekiska ordet ”eklegomai”) och att vara insatt (det grekiska ordet ”tithêmi”). Judas var utvald av Jesus men inte insatt av Honom.

Vi ser vilket nära samband det finns mellan bära förblivande frukt, välkomna varandra och ha böner besvarade. Jfr 1 Joh 3:22-23. Se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 13:34-35 och Joh 14:12-14.

Beträffande ”välkomna varandra”, se Joh 13:34-35.

Beträffande ”ha böner besvarade”, se Joh 15:7-8.

Beträffande ”i Mitt namn”, se Joh 16:23-24.

Paulus sade till de troende i Rom: “Jag har många gånger satt mig för att komma’ i riktning mot er’/’åt ert håll’ ... för att jag måtte ha någon frukt och/också i/hos er helt och hållet som och/också i/hos ’resten av’/’de övriga’ nationerna.” (Rom 1:13b)

Paulus sade till de troende i Korint: ”Gud satte/insatte i (församlingen) av utkallade först apostlar.” (1 Kor 12:28a)

Välkomnade, jag skriver inte ett nytt bud till er emellertid/utan ett gammalt bud, som ni (hela tiden) hade från en början; det gamla budet är den utsaga som ni har hört. (1 Joh 2:7)

Vad vi – om alltefter omständigheterna – må begära, tar vi från Honom, eftersom vi må (א,*א,A) hålla Hans bud(pluralis), och (eftersom) vi gör de behagliga tingen inför Hans ögon. (1 Joh 3:22)

Det här är Hans bud, ’för att’/att vi må (א,*א,A) tro (i/på) Hans Sons, Jesu Kristi, namn, och välkomna varandra, helt och hållet som Han ’gav oss ett bud’/’befallde oss’. (1 Joh 3:23)

Det här är klarspråket/tillförsikten, som vi har i ’riktning mot’/’fråga om’ Honom, att – om alltefter omständigheterna – vi må begära något enligt Hans vilja, hör Han oss. Och om vi – alltefter omständigheterna – vet, att Han hör oss, vad vi – om alltefter omständigheterna – må begära, vet vi att vi har de begäran/önskemål som vi har begärt (och begär) från Honom. (1 Joh 5:14-15)

Ytterligare studier: 5 Mos 4:37; 10:15; 1 Kung 11:34; Ps 33:12; Mark 3:13; 13:20; Joh 4:36; 13:18,34; 14:13; 15:19; 16:23; Apg 1:2; 13:17; Rom 4:17; 1 Kor 1:27; Ef 1:4; Fil 1:22; 1 Tim 2:7; 2 Tim 1:11; Jak 1:5-6; 4:3; 1 Joh 3:11; 4:10-11; 2 Joh v 1; Upp 2:19; 14:15-20.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-06; 2012-01-14; 2014-09-09; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

---

15:18-19 Om utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ hatar er, ha kunskap om att den * (א*) först har hatat (och hatar) Mig. Om ni (hela tiden) var ut ur utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, var utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ – alltefter omständigheterna – (hela tiden) vän med det egna. Men eftersom ni inte är ut ur utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ – Jag utvalde er emellertid/förvisso ut ur utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ – på grund av det här hatar utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ er.

Ord för ord: 15:18 (10 ord i den grekiska texten) Om '-en utsmyckning'/utsmyckningen er hatar, ha-kunskap-om att mig först (den)-har-hatat-(och-hatar). 15:19 (31 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) om ut-ur '-en utsmyckning'/utsmyckningen (ni)-(hela-tiden)-var, '-en utsmyckning'/utsmyckningen, alltefter-omständigheterna det egna (hela-tiden)-var-vän-med. eftersom men ut-ur '-en utsmyckning'/utsmyckningen inte (ni)-är, emellertid jag utvalde er ut-ur '-en utsmyckning'/utsmyckningen, på-grund-av det-här '-en utsmyckning'/utsmyckningen hatar er.

1883: Om världen hatar eder, så veten, att hon har hatat mig förrän eder.Voren I af världen, så älskade världen sitt eget; men emedan I icke ären af världen, utan jag har utkorat eder ur världen, därför hatar världen eder.

1541(1703): Om werlden hatar eder, så weter, att hon hafwer hatat mig förr än eder. Woren I af werldene, så älskade werlden det hennes wore; men efter det I icke ären af werldene, utan jag hafwer eder utwalt ifrå werldene, derföre hatar werlden eder.

LT 1974: ... för ni kommer att möta tillräckligt av hat från världen. Men den hatade mig, innan den hatade er. Världen skulle älska er, om ni tillhörde den. Men det gör ni inte – för jag utvalde er till att lämna världen, och därför hatar den er.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel: “Det var) inte eftersom/’på grund av att’ ni var en mycken/månghövdad mängd ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla nationerna (som) Herren tog er för sig före (dem) och tog ut er, ty ni är endast ett fåtal ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla nationerna.” (5 Mos 7:7, Grekiska GT)

Mose sade till Israel: ”Avskyvärdheterna som Herren har hatat, har (nationerna som du går in till för att driva bort) gjort till sina gudar, eftersom de bränner ner/upp sina söner och döttrar i eld åt sina gudar.” (5 Mos 12:31b, Grekiska GT)

En orättfärdig man är en avskyvärdhet för rättfärdiga. (Ordsp 29:27a, Grekiska GT)

Hör Herrens ord, de som skälver (på grund av) Hans utsaga: ”Tala/’låt ... tala’ våra bröder, de som hatar oss och avskyr (oss) för att Herrens namn må förhärligas och skådas i deras glada lynne.’ Och/men över de där skall skam dras.” (Jes 66:5, Grekiska GT)

(De ogudaktiga säger om den rättfärdige:) “Han blev för oss ’in i’/till en vederläggning av våra tankar. Det är och/också tungt/plågsamt för oss seendes/'att se' (honom), eftersom hans tillvaro är olik (jämförd med) de andra.“ (Salomos Vishet 2:14-15a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Den som har (rättslig) myndighet i (saker och ting) kommer att hatas.” (Syr 20:8b)

(Herren) helgade (Mose) i tro och saktmod. Han utvalde honom ut ur varje/allt kött. (Syr 45:4)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ingen förmår vara slav till två herrar, ty eller/antingen kommer han att hata den ene och välkomna den andre, eller kommer han att hålla sig intill en och ‘anse ner’/nedvärdera den andre. Ni förmår inte vara slav till Gud och mammon.” (Matt 6:24)

(Jesus sade till de tolv:) “’Ge akt på från’/’akta er för’ människorna, ty de skall ’ge er till sidan av in i’/’överlämna er till’ rådsförsamlingar och piska er i sina synagogor.” (Matt 10:17)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni kommer att vara varande hatade av alla på grund av Mitt namn. … Det är nog för lärjungen ’för att’/att han må bli som sin hans lärare, och slaven som sin herre. Om de har kallat till sig (א*) husets mästare (som) Beesebul (א,*א,B), hur mycket hellre/mer (då) de som ’(är) av’/’hör till’ hans bostad.” (Matt 10:22a,25)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) ”Ni är vittnen (om) er själva, att ni är söner av/till dem som hade mördat profeterna. Och fullborda ni era fäders mått!” (Matt 23:31-32)

(Jesus sade:) “Jerusalem, Jerusalem, den (stad) som dödar profeterna och kastar sten på dem som har skickats (och skickas) bort i riktning mot henne! Hur många gånger ’har Jag’/’har Jag inte’ velat leda/föra tillsammans emot/’sökande efter’ dina barn.” (Matt 23:37a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ” Ni kommer att vara ’varande hatade’/hatade av * (א*) nationerna på grund av Mitt namn.” (Matt 24:9b)

(Apostlarna) hade ansetts helt och hållet värdiga att vanhedras till förmån/försvar för Namnet. (Apg 5:41b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina köttsliga bröder): “Utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ förmår inte hata er, men den hatar mig, eftersom jag är vittne med anledning av den, att dess gärningar är onda.” (Joh 7:7)

(Jesus sade till judarna): “Ni är av den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’. Jag är inte av den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’.” (Joh 8:23a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ni utvalde inte Mig, emellertid/utan Jag utvalde er.” (Joh 15:16a)

Hembygdens predikan:

När (lärjungarne) gingo åstad och själva möttes av hat och fiendskap ... så kunde de lätt bliva missmodiga, såsom ”hände något nytt”. Men nej, säger Kristus, då går det just, såsom jag har sagt, bereden eder därför därpå. ... (Kristus) säger (att) den som älskar fader eller moder eller son eller dotter mer än (honom) är (honom) icke värd. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 49-51, Annandag jul, Matt 10:32-39)

Vänta aldrig erkännande av världen, icke ens av de frommaste världsmänniskorna, i fall du själv hör till Kristus och bemödar dig om att följa honom. Vänta hellre snö en varm julidag eller vatten ur en sten. Fördenskull känner världen eder icke, ty hon känner icke honom, sade Johannes. Och Kristus: Voren I av världen, så älskade världen det som vore hennes, men emedan I icke ären av världen, därför hatar världen eder. Det bästa du gör måste ofta heta ont. Och skulle världen nödgas erkänna att det är gott, så skola varjehanda orena bevekelsegrunder angivas som orsak till att du gjort det. Harmas dock icke världen, när sådant sker. I viss mån rår hon icke för det. Hon är andligen färgblind. Det är besynnerligt, då den lekamligen färgblinde med två öppna ögon förväxlar rött med grått, grönt med brunt o. s. v. Men han rår icke för det. Han är färgblind. Det skär en djupt i hjärtat, när man hör somliga predikanter överösa de ogudaktiga nästan med ovett för det att de äro som de äro, i stället för att predika Kristus till frälsning för dem, eller då troende knappt unna sin ogudaktiga omgivning ett gott ord, emedan den icke ännu givit sig åt Herren. ... Att höja, bilda och förädla världen, i avsikt att den andliga färgblindheten skall botas, lyckas icke. Bildning, förädling och själsodling äro goda på sin plats och för sitt ändamål, men den andliga färgblindheten borttaga de icke. En människa kan lära sig att tänka och handla annorlunda i jordiska ting genom dessa medel, men icke att förstå Guds rikes hemligheter och än mindre att älska dem. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Pilgrims tillfälliga betraktelser s 103-104; Färgblind eller ”Fördenskull känner världen eder icke, ty hon känner icke honom”)

Under och genom allt så är det dock något förunderligt stort att få leva sitt liv redan här i tiden under mottot: ”I världen, fast icke av världen; av Himmelen, fast ännu icke i Himmelen”, och det är under vandringen dit som vi skola lysa såsom Himlaljus, enskilda eller en liten grupp, här och där. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

ca 2000 - ca 1950

Petrus beskriver (i sitt brev) de reaktioner som det kristna livet ibland väcker hos omgivningen i form av förvåning, kritik och kanske förtal. Petrus vill göra (de kristna) medvetna om att det kan bli så. Lika främmande som stora delar av den här världen är för Gud och hans ord, lika främmande är man för hans folk. Därför är främlingskapet en dimension i det kristna livet. ... Det finns en form av lidande eller svårigheter som faktiskt är nödvändig för att vi ska röra på oss. Ligger du i en skön soffa tillräckligt länge är oddsen stora att du somnar, men om du sitter på en pall utan ryggstöd i ett kallt rum kommer du ganska snart att se dig om efter möjligheter att förändra situationen. Lidandet i Kristi efterföljd håller oss ständigt vakna och beredda. Det gör att vi ständigt måste pröva vår hållning och våra argument. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 139,149 i kommentar till 1 Petr 2:9-10; 3:18-21)

(Joh 15:19) Jfr Ryle: "Det är inte de kristnas svagheter och inkonsekvenser som världen hatar, utan deras älskvärdhet." Likaså Barclay: "Det är farligt att ha och praktisera en högre norm än världens norm." Han tillägger: "Nuförtiden kan en människa förföljas för att hon arbetar för hårt eller för länge." (Leon Morris "The Gospel according to John" s 602)

Den som kniper käft och ler, han får va' med på festen, men den som bakom masken ser, den hatar man som pesten. (Magnus Malm ”Under mandelträdet” s 25; Elak visa)

Sedan slutet av andra världskriget har västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet varit föremål för en våg av kristendomsfientlig propaganda. I regel har man riktat angreppen mot all tro på en verklighet utanför de fem sinnenas räckvidd, fastän kristendomen som huvudfiende alltid har varit i blickpunkten.För den som har någon kunskap om kristendomens huvudstycken och därjämte någon erfarenhet av kristenliv i hem och församling, kan det inte vara särskilt svårt att upptäcka hur mycket osant tal den propagandan rymmer. ... Om en nyandlig rörelse lär oss att hata eller att bry oss om bara oss själva, så är detta ond frukt, likaså om den lär fri utlevelse av våra drifter eller berömmer sig av att inte ta kollekt vid sina möten. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 226-227 i kommentar till Matt 7.15-21)

De som inte vill veta av Gud upplever Gud som en fara, ett hot mot sitt oberoende. De reagerar med spontan olust när de möter Gud. Och när Gud kommer så nära, som han gör i Jesus – och i dem som tillhör honom – skärps deras ovilja och blir till hat. På sätt och vis är det ett självförsvar, ett försök att göra slut på något som kan bli farligt. Bakom den reaktionen står ”denna världens furste”. Han vet vad det gäller. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 157)

Den som älskar Gud, älskar ej världen. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 142 i kommentar till Jak 1:12-15)

Det första jag minns av mitt liv är att jag inte såg någon lekplats när vi svängde in på parkeringsplatsen till det hus i Värnamo som vi skulle flytta till. Dött. Ingenstans att ta vägen. Bara stora röda hus. ... Jag tänker på en tant som försökte lära mig sanningen om Jesus. Hon bjöd mig på pepparkakor och berättade om Jesus. Hon hade tavlor på väggarna. Små lamm i Jesu famn. Sen luktade det hemtrevligt hemma hos henne. Jag behövde inte stanna längre än jag ville. När hon flyttade från stan blev hon sjuk. Hon låg i en säng i Svalöv och tänkte på mig. Hon skickade mig en bok. Nej, så här: hennes syster skickade mig en bok när tant hade dött. I brevet stod det att min pappa inte ville att jag och tant skulle vara vänner. Pappa ville inte att jag skulle få träffa Jesus. "Därför får du boken nu." Så skrev hon, tants syster. (Magnus Utvik "Hata regnet Hata livet" s 251-252; Igelkottarna)

En halvtimme före klockringningen (inför påskprocessionen kring patriarkkyrkan i Peredelkino ett halvt sekel efter revolutionen) ser gången utanför Kristi förklarings kyrka ut som platsen framför en dansbana i en avlägsen arbetarby. Flickor med bjärta halsdukar och skidbyxor (nåja, i kjolar också) går tjattrande tre och tre, fem och fem; än skuffas de inne i kyrkan, men det är tjockt där inne i vapenhuset, gummorna är på plats sedan tidiga kvällen, flickorna slänger glåpord till dem och går ut; än kretsar de omkring på kyrkplanen, skriker fräckheter, ropar till varann på långt håll och skärskådar de gröna, rosa och vita små lågor, som tänts vid ytterfönstren och på prostarnas och domprostarnas gravar. Och ynglingarna - sunda och osnutna - går omkring med triumferande min (vem har de triumferat över i sina femton-sjuttonåriga liv? - annat än möjligen med ishockeypucken), nästan alla har keps (de som är barhuvade har inte mössan av för att de är här), var fjärde har druckit, var tionde är full, varannan röker, röker motbjudande med papyrossen kletad vid underläppen. Och redan före rökelsen, i stället för rökelsen, stiger gråblå puffar av tobaksrök i det elektriska ljuset från kyrkplanen upp mot påskhimlen med dess bruna, stillastående moln. De loskar på asfalten, knuffar varann skojfriskt, visslar högljutt, mumsar och svär, några tar in dansmusik på sina transistorapparater, andra kramar sina väninnor på själva gången och skiljer flickorna från varann och granskar dem tupplikt, och det är nästan så de drar blankt: först mot varann och sedan mot de ortodoxa. Därför att alla dessa ungdomar inte betraktar de ortodoxa som yngre betraktar äldre eller som gäster betraktar sitt värdfolk utan som värdfolket betraktar flugor. ... Trängda mot kyrkogårdsstaketet och kyrkväggarna står de troende och de protesterar inte utan ser upp så de inte blir knuffade eller avkrävda sina klockor med vilka de kontrollerar de sista minuterna före Kristi uppståndelse. Här utanför templet är de, de ortodoxa, betydligt färre än den hädiska orosskaran. De är skrämda och värre trängda än under tataroket. Antagligen ansatte tatarerna dem aldrig så på den välsignade påskdagen. Gränsen för det brottsliga har inte överskridits och rövarlivet är oblodigt, men det skymfliga är av andlig art och finns i dessa läppar som är bovaktigt förvridna, i det skamlösa sättet att tala, i skrattet, i kurtisen, i petandet, rökandet och spottandet ett par steg från Kristi lidande. I denna föraktfullt triumferande min med vilken snorvalpar har kommit för att titta på hur de gamla upprepar de ålderdomliga cermonierna. ... De tänder sin röda påskljus - och med ljusen, med dessa ljus tänder de sina fimpar, just det! ... En gumma står avsides och gör korstecknet och säger till en annan: "I år var det bra, inga ligistfasoner. Så många milismän ..." Aha! Det är det som gör ett år bättre? (Alexander Solsjenitsyn "Påskprocessionen" s 124-127)

En resolution från liberala världskongressen i Uppsala till de mänskliga rättigheternas försvar är ett ord i rätt tid. ... Kongressen vill stödja dem som varit slav- och koncentrationslägrens offer likaväl som politiska flyktingar, som undkommit från länder där deras mänskliga rättigheter liksom deras fysiska existens varit hotad av förintelse. Varje rättänkande medborgare måste önska ett initiativ som detta all framgång. ... (Men) man behöver ej ha varit i något koncentrations- eller slavläger eller vara någon politisk flykting för att få sina mänskliga rättigheter kränkta. Man behöver bara vara medlem i en rörelse som pingstväckelsen i Sverige, enkannerligen Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, för att av vissa liberala tidningar bli berövad sitt goda namn och rykte på ett sätt som i hög grad är ägnat att hota ens existens. ... (Förföljelsen) har allt mer och mer blivit en personförföljelse som icke synes sky några medel och som synes lita sig till att vi kristna icke kan göra vår rätt gällande på detta område. Men man tar mycket miste härvid. Vår uraktlåtenhet att i dessa sammanhang hålla på vår lagliga rätt beror nog på att vi hoppats att dessa tidningar och personer själva skulle komma till insikt om sina misstag i detta avseende. Vi tycks dock ha sett alltför ljust på denna sak. De ärekränkande angreppen synes snarare till- än avta. Ingen kristen behöver emellertid känna sig bunden av bibelordet och sitt samvete så att han icke gör sin rätt gällande. Skriften varnar för att dra kristna bröder inför rätta, men där de som kallar sig kristna tar heder och ära av sina medmänniskor där kan man säkerligen inte tillämpa Pauli ord i det åsyftade bibelordet och räkna med att dessa är verkliga bröder. ... Det finns en gräns för allting. Så också för dessa personförföljelser. Vi hoppas att den illustra församling som är samlad i Uppsala till denna liberala kongress må vinna stor anslutning till sin ovannämnda proklamation. Om den i det sammanhanget på något sätt kunde inverka på sina ledande tidningar så att även de tog någon hänsyn till andras mänskliga rättigheter, skulle därmed mycket vara vunnet. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 338-339; ledare i tidningen Dagen den 11 augusti 1951)

ca 1950 - ca 1800

Varför hatets svarta svar på att du finns, Israel? Främling du, en stjärna längre bortifrån än de andra. Såld till denna jord för att ensamhet skall gå i arv. ... I de andras kör sjöng du en ton högre eller en ton lägre. (Nelly Sachs "Stjärnförmörkelse" s 135)

(För traditionalisten inom judendomen) är utkorelsen (av Israel) tron på att Gud bland alla världens folk utvalt Israel till att motta Hans uppenbarelse, till samlande symbol i det mänskliga frälsningsdramat. ... Förbundet är överenskommelsen mellan Gud och Israel. ... Det är fara, inte trygghet som åtföljer Utkorelsen. Förkämpen för rättvisa och barmhärtighet måste vänta sig angrepp från onda människor och fiendskap från illasinnade institutioner. Mot honom kan mörkrets makter inte annat än sammansvärja sig för att utplåna hans namn, tysta hans sanning. Sådana är Förbundets villkor. Det är en hård uppgörelse som för all framtid insätter ett folk i rollen som Guds tjänare, villigt att lida bara det får tjäna, som det beskrivs i de senare kapitlen av Jesaja. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 81-82)

Om vi, som är här nu, visste, att vår gudstjänst när som helst kunde avbrytas av soldater och polis, som skulle släpa bort några av oss - vi vet inte till vad - skulle vi då vara lika många, skulle vi då kunna sjunga lika jublande? Ja, vore vi rätta Kristi lärjungar, så vore jublet i våra hjärtan ännu starkare. I olika länder är det ett stort antal Kristi lärjungar, som sitter i fängelse och koncentrationsläger. De kan inte deltaga i några adventsgudstjänster, men kanske är det ändå därifrån som den renaste tonen kommer i adventshymnen till Kristus, mänsklighetens Konung; kanske får de uppleva en glädje över Kristus, som vi inte kan känna i vår lugna och belåtna värld. (Natanael Beskow "Den heliga striden" s 95; Första söndagen i advent 1942. Djursholms kapell.)

Läraren fortfor: I denna dårskapens värld får man beständigt se huru dårarne le, äfven när deras opinioner bekräftas; det är ju ett fånigt leende! Dåren säger: vi äro här för att utvecklas. När de få se en man, som med åren blir visare och mera rättrådig, så skulle de ju glädjas att se sin teori bekräftad. I stället grina de ondt och håna honom; ja, nu när du är gammal! – ja, - ja, men vi utgingo ju båda därifrån, att visdomen skulle komma med åldern; låtom oss glädjas tillsammans att så väl är; och om djäfvulen verkligen alltid blefve munk på ålderdomen, hvilken lycka och välsignelse för mänskligheten att ha en plågoande mindre! Icke sannt? Hvarför grinar ni åt det? – Voltaire som var en spefågel och icke så litet lymmel ända in på ålderdomen, återfick slutligen sitt förnuft, alldeles som galningarne på dårhuset strax innan de skola dö. Och då sjöng han om mänskliga lifvet: ”Vällust i min ungdoms brånad Sökte jag din läckerhet --- Jag vid lifvets vintermånad Funnit din fåfänglighet. Lust till ryktbarhet och ära Mannahjärtat sönderslet; --- O, hvad gick jag att begära? Äran är fåfänglighet Kunskapsrymden genomtåga Snillets stolthet sig förlet --- Hvad jag vet är till min plåga, Kunskap är fåfänglighet.” Men galningarne grina, när en af dem får igen förnuftet, och då säga de, han blifvit tokig. – Lärjungen svarade: Ja, jag vet af det. (August Strindberg ”En blå bok I” s 75; Dårskapens lof)

Broder. Ditt bref innehöll ju många visdomens ord. Men Du är ett denna verldens barn, och derför älskar verlden Dig. Men vi - ! "Derför att I icke ären af denna verlden, derför hatar verlden Eder." Du är väl i din miliö, och derför har Du harmoni. Men är det säkert, det? ... Har Du haft det så rart? Alltid? Emellertid, vi äro icke samma andas barn, som Du vet; och det är svalget; men som medvandrare på träckostigen ha vi ju hållit till godo med hvarandras sällskap när ensamheten slöt sig om en. (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 113; brev 23 mars 1905 till Leopold Littmansson; "svalget" kan vara en anspelning på Luk 16:26 och kanske också på den danske filosofen Kierkegaards betoning av "Valgets" betydelse för en människa, jfr not 2 s 114)

Luther var ju den första frikyrkliga i norden, och nu står hans frikyrka som de frikyrkligas värsta fiende. Hedningarne älska den ruttna statskyrkan, ty de älska allt ruttet, och de frisinnade hata de frisinnade läsarne, det är en bizarr situation. För att utnämnas till frisinnad skall man vara så pass liberal att man mottager ordnar med eller utan halsband, går på slottsbalen, är intolerant mot olika tänkande. (August Strindberg ”Svarta fanor” s 166)

Presten hatar jag och vill ej se! för(e) min död! (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 330; brev 14 dec 1894 till Leopold Littmansson; not 8: Möjligen åsyftas med ... "Presten" dåvarande pastorn i svenska församlingen i Paris Nathan Söderblom, (som) hjälpte Strindberg till hans sjukhusvistelse i januari 1895 genom att stimulera en insamling inom den skandinaviska kolonin)

Saulus såg Kristus, och hans omvändelse var om omvändelse från människogunst och själfrättfärdighet till ödmjukt martyrskap för en hånad tro. (Viktor Rydberg "Pessimistiska hugskott af en optimist" s 145)

Hvad skyller jag Sverge! Har man icke drifvit ut mig? Har man inte förföljt mig, min hustru och (jag skäms att tala om det) mina barn! ... Hvad har jag i Sverge att längta efter! Inte en slägting, inte en vän, inte en familjegraf en gång! Jag har några äppelträn på Kymendö och två vinrankor, det är alltihop, men jag vet inte om icke den skälmen Eriksson (= Carlsson i Hemsöborna) har låtit dem frysa bort i vinter i förlitande på någon tidningsnotis att jag var död eller satt på dårhus, såsom hände året förut, då man på en historia i Figaro bröt sig in i ett kontor och slet våra och barnens kläder, begagnade vårt husgeråd m.m., som sedan hittades i spillror kring backarne! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 127-128; brev 22 april 1884 till Carl Larsson)

Om wi förnimma werldens hat, så låtom oss förakta det och säga: Är det något nytt? Hon har ju gjort likaså åt Herren? Woren I af werlden, woren I falska predikanter, smickrare och skrymtare, som wända kappan efter winden, som mer älska ära hos menniskor än hos Gud … så skulle (werlden) älska eder såsom sitt eget, bära eder på händerna, lägga under eder sammetshyenden, hänga på eder stjernor och ordnar, prisa eder såsom menniskowänner o.s.w. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 201)

Smycken av guld, kläder av siden hade han givit henne, fint vett och boklig lärdom hade han låtit inplantas hos henne. Hon hade varit hans stolthet, hans ära. ... Hade han sparat något för henne? Hade han inte hållit sig rent för simpel att vara hennes far? Å, Marianne, Marianne! Ska han inte hata henne, när hon är förälskad i Gösta Berling? ... Glansen över henne är borta. Glansen över hans liv är borta. ... Gösta skakade sin knutna hand mot det mörka huset. ”Ni hatets barn”, ropade han, ”ni hagelskurar, ni nordanstormar, ni förhärjare av Guds lustgård!” (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 78,83; Balen på Ekeby)

Korruptionen är således de otaliga medelmåttornas vapen, vars spets tränger in överallt. ... En människa, som är hederlig är allas fiende. Men vem tror ni då är hederlig? I Paris är den hederlig som tiger och vägrar att dela rovet. Jag talar inte om dessa stackars heloter som arbetar utan att få lön för sin möda och som jag brukar kalla ”De heliga tofflarnas brödraskap”. Där blommar visserligen dygden i sin dumhets hela prakt, men där finns fattigdomen och eländet. Jag skulle vilja se, vilken min dessa stackars hederliga dumhuvuden sätter upp, om Gud spelar oss det fula sprattet att vara frånvarande på den yttersta dagen. (Honoré de Balzac "Pappa Goriot" s 119-120)

ca 1800 - ca 1500

(Werlden) hatar, afundas och förföljer de fromma och står efter deras gods, ära, lif och lefwerne, ja, will begagna dem såsom sina skotrasor. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 92 i kommentar till Luk 5:1-12)

Ingen människa på jorden är wäl så hatad som en christen; än anfäktar honom påfwen; än de galna biskoparna med sina tokiga apostlar; än de ursinniga, rasande furstarna, helgonen, lärda och wisa; alla dessa hata honom bittert. De hafwa ej nog dermed, att christna blifwa dödade och mördade, utan de wilja alldeles utrota och tillintetgöra dem, så att man (såsom de förmena) aldrig mer skall ihågkomma dem. Detta är de christnas art och hoffärg. ... (Men) Christus wår Konung skall rädda och förlossa oss från dem som äro oss hätska. Detta gör Han ock ganska härligt och bewisar sin makt midt uti werlden, midt uti köttet, mitt ibland djeflarna; ty en christen har intet annat skydd och ingen annan frid, än allenast uti sin Herre Christus. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 310 i kommentar till Luk 1:57-80)

Det blir dock, om man än ewigt tjenar werlden, intet annat deraf, så att hon skulle kunna tåla det och tacka derför; ty hon kan icke annat, än förfölja, utskämma och smäda fromt folk, som gerna göra henne allt godt, om ock alldeles utan orsak, så att hon måste upptänka något, som hon kan få klandra, om hon ock skall taga det af en gammal gärdesgård. Så gjorde de emot Herren Christus sjelf. ... Tänk derföre aldrig, att werlden skulle erkänna wåra goda werk och låta dem wara oklandrade; ty om de ock lysa som allraklarast, så måste hon dock med sitt förwrängande och sina försmädelser likasom gömma dem under en sophög, så att man måste tillskrifwa dem sjlefwa djefwulen. Den som ej will finna sig deruti, han må låta Christus fara, eller sjelf rymma ur werlden. Men den som will wara en christen, han måste trösta sig dermed, att det ej kan eller skall wara annorlunda, emedan det går Herren Gud sjelf så, och göra såsom ett godt äpleträd, som räcker sina frukter åt hwar man, ja, öppet bär och utströr dem äfwen ibland swin och andra onda djur, som sönderbita trädet. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 326 i kommentar till 1 Joh 4:16-21)

Det är icke möjligt, att en menniska skulle kunna göra hwar man till lags, och att werlden icke skulle tadla och döma hans gerning, om han ock wore den allrafrommaste och fullkomligaste. Men den som will se derpå, huru menniskor döma, samt försöka att bringa det derhän, att werlden prisar honom, honom kan jag intet annat råd gifwa, än att han påtager en grå rock och löper bort i öknen ifrån alla menniskor och blifwer en eremit, så skall man nog hålla honom för helig. Men mig behagar icke en sådan helighet, ty den skall icke bestå till slut inför Guds dom, ej heller hafwa den berömmelsen, att den har blifwit i kärleken. Men om du är en christen, så måste du icke bry dig om, huru werlden ställer sig emot dig; ty det blifwer dock intet annat af, så att hon icke skulle något tadla eller döma, skulle det ock ej wara annat, än en liten blemma under ögat, om ock hela ansiktet och kroppen för öfrigt wore alldeles rent och skönt. Ja, hon kan ej underlåta att belägga de trogna med falsk dom, förakt och otack för deras wälgerningar och goda werk. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 333 i kommentar till 1 Joh 4:16-21)

Hwad hafwa de kära apostlarna syndat (werlden) emot, hwilka ju icke eftertraktade någons olycka eller skada, utan drogo omkring i största fattigdom och med tungt arbete och lärde menniskorna, huru de genom tron på Christus skulle från djefwulens rike och den ewiga döden blifwa förlossade och saliga? Detta kan werlden icke höra eller tåla, utan då ropa alla med en mun: dessa menniskor måste dö, dö; bort med dem af jorden utan all nåd! o.s.w. Hwad är då orsaken? Käre, de wilja hjelpa werlden från hennes afgudadyrkan och fördömliga wäsende. Sådana goda gerningar will hon icke tåla, utan endast hafwa sina onda gerningar berömda och prisade, så att Gud måste säga: hwad I gören, det är rätt och täckes Mig wäl; I ären de fromma barnen; fortfaren endast på samma sätt och dräpen frimodeligen alla dem, som predika mitt ord och tro derpå. ... Det kunna de allsicke tåla, att man icke sätter deras otrogna gudstjenst i bredd med Christus, och att man lärer, att ej förtrösta på egen wärdighet, utan på Guds nåd, och att tacka Honom för densamma. ... Här är ingen enighet eller förlikning att hoppas till ewig tid. Werlden will icke öfwergifwa sitt afguderi eller taga wid tron, utan will twinga oss att öfwergifwa Guds ord och prisa hennes cainiska gudstjenst, eller ock skola wi alla utan barmhärtighet dö för hennes mordiska händer. ... Hon gör efter sin fader Cains art och kan icke annat; ty hon will wara allt, Abel skall wara intet. Ty werlden är den stora hopen af höga, wisa, lärda och wäldiga. Dessa afmålar Skriften så, att de måste hata och förfölja Christi kyrkas fattiga och klena hop för dess goda gerningars skull. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 339 i kommentar till 1 Joh 3:13-18)

(De christna) måste för sin tro och bekännelse skull mycket lida, och de kallas Christna just derföre, att de måste af hela werlden beswikas, hatas, förföljas, förtryckas och plågas, såsom Christus har förutsagt dem, Matth. 10:22: I skolen warda hatade af alla för mitt namns skull. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 378 i kommentar till 1 Petr 3:8-15)

De christnas berömmelse kan och bör icke bestå i det, som werlden högt ärar och upphöjer; ty werlden hwarken will eller kan hedra Gud och Hans ord. Derföre böra de christna icke förskräckas eller blygas öfwer lidandet, utan snarare wara glada och trotsa och berömma sig deraf ... ty så har det jemwäl gått Christus sjelf. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 451 i kommentar till Ef 3:13-21)

ca 1500 och tiden dessförinnan

En Christens lefwerne begynnes med werldens förakt och sjelfförsakelse, och tilltager deruti, ända till dess helgelsen fullbordas i Guds beskådelse. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 22)

För den, som wändt sig till det yttre och fåfängliga, blifwa alla Christi andeliga hemligheter osmakliga. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 403)

De nordiska vikingarne visade sig äga en god kännedom om den politiska ställningen i de kristna länder, som kunde bli föremål för deras angrepp. De lämnade de frankiska kusterna till en början i fred, ty under Karl den stores kraftfulla styrelse var äfven kustförsvaret tillgodosedt. . . . Större utsikt till framgång hade nordmännen, om de angrepe sina kristnade angelsaksiska fränder i England, och redan 789 landstege nordiska vikingar i Essex och några få år senare i Northcumberland, där de framforo härjande och särskildt lade an på att förstöra kyrkor och kloster. . . . År 795 bemäktigade sig vikingarne en ö på Nordirlands nordöstra kust, deras skepp behärskade snart irländska sjön, likasom öfriga farvatten kring de brittiska öarna, och under de därpå följande sextio åren erövrade skandinaviska skaror hela ön, förstörde kyrkor och stift, gjorde den inhemska kristna befolkningen till trälar och bildade en Odensdyrkande aristokrati därstädes. . . . År 836 anlände en dansk vikingaflotta af 35 små skepp till engelska sydkusten och landsatte sitt manskap. Konung Egbert tågde danerna till mötes men led ett fullständigt nederlag vid Carrum i Dorset. . . . Landets celtiske innevånare hälsade skandinavierna som sina befriare och kämpade vid deras sida i ett fälttåg år 838. . . . Sålunda skönjer man, att de nordiska folken ordentligt och i stort organiserat sig, för att besegra sina kristna frändefolk och åter utbreda nordisk nationalitet, gammalgermaniskt folkskick och gammalgermanisk tro öfver en betydande del af Europa. . . . I England, liksom i Frankrike, bära de nordiska härfärderna karakteren af ett religionskrig, på samma gång som de afse byte, landvinningar och kolonisation. . . . För nordmännen stod saken så, att de antingen måste invänta ett af franker och angelsakser förberedt korståg mot dem eller själfve taga initiativet och återförskaffa åt Odensläran dess gamla besittningar på fastlandet och vid atlantiska hafvets kuster. Angelsaksiska krönikorna tala sällan om andra härjningar från skandinavernas sida än de som riktades mot kyrkor och kloster. Öfvervunna angelsaksiske stormän fingo nåd, om de öfvergingo till Odensläran. Frankiska krönikor förtälja detsamma. Befolkningarna på de frankiska kusterna uppmanades att öfvergå till tron på asarne; gjorde de det, hvilket i icke ringa mån verkligen skedde, så skonades de. Gjorde de det icke, så behandlades de med all den grymhet som öfvervunna befolkningar hade att vänta af segrande fiender, antingen desse vore hedningar eller kristne. . . . År 876 angrepo danerna både till lands och från sjösidan Wessex. . . . (Den angelsaksiske konungen) Alfred räddade (i ett befrielsekrig) den angelsaksiska nationaliteten. . . . När (danerna) förlorat hoppet att fullständigt besegra de kristne angelsaksarne, så fanns för en fredlig sammanlefnad mellan den nordiska och den angelsaksiska nationaliteten ingen annan möjlighet öppen än att danerna antoge kristendomen. Så gjorde också en af deras förnämste ledare, konung Guthorm, och flere nordiske stormän med honom. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 178-186; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Någon tid efter (Julianus') död, under kejsar Valens' styrelse, utbrusto häftiga förföljelser mot nyplatonikerna och deras vänner, särdeles inom de högsta klasserna. Tillåtelsen att offra rökelse i templen upphäfdes. Oraklen förbjödos. Därefter också alla tempelbesök. Under de följande kejsarne utkom lag efter lag, som ställde hedningarne i medborgerligt afseende allt sämre. Så t. ex. inskränktes deras arfs- och testamentsrätt. Icke dess mindre förblefvo de tämligen talrika, och åtskilliga fall omtalas, då högt ställde och filosofiskt bildade män, hvilka i egenskap af provinsguvernörer, prefekter o. s. v. hade medverkat till dessa lagars handhafvande och hedendomens förföljande, återgingo på dödsbädden till den gamla religionen, erkännande att de i sitt hjärta alltid varit henne tillgifna. Kejsar Teodosius II sökte krossa den återstående hedendomen genom att reta folkmassornas vidskepelse emot dem. Han förklarade i en kungörelse, att den hedniska trons fortvarande bestånd var orsaken till de dåliga skördarne, de dyra tiderna, hungersnöden, som flerestädes rasade. Man kan föreställa sig följderna av en sådan kungörelse på vidskepliga, fanatiska och hungrande folkhopar. Först i sjätte århundradet var den gamla religionen till fullo nedtrampad. Hennes återstående anhängare måste nu dölja sig under det kristna namnet. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 140; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

Den gamle filosofen Ädesios skrev en dag till Krysanteus: "... Eusebios understödde kejsaren, när denne utrotade sin släkt, endast skonande deras barn, Gallus och Julianus. Men jag trodde, att Eusebios' brottslighet var för Julianus okänd. Så var det icke. Det erfor jag, när Julianus fattade min hand och sade: "Jag hatar kristianerna. Han, som undervisade mig i deras lära, ryker av min faders blod. Jag kastar nu till dina fötter den mask, som dolt min avsky för honom och dem alla. Han ville intvinga min själ i de formler, som han och hans likar pånödga världen. Nu är jag fri. ... (Kristianerna) är en gräslig samling av blodsmän, ränksmidare, hycklare och dumhuvuden. De sönderslita världen och varandra i tvister om ord utan mening, men det vari de alla överensstämma är det jag mest avskyr: alla bannlysa de förnuftets frihet, alla lära de, att härskarens makt och folkets träldom äro av Gud. Friheten är försvunnen ur verkligheten, men dessa människor förneka henne även i tanken. ... Jag älskar mina fäders tro och republikens ärofulla minnen. Vill du undervisa mig i Platons vishet och i myternas mening?" - Så talade Julianus. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren I" s 69-70)

Till de grekiska apologierna kan man ... räkna "Brefvet till Diognetus", hvars författare är okänd. ... Äldre än början af 3:dje årh. är brefvet knappast, men det är troligen heller icke mycket yngre. ... ... I brefvet ...läsa vi: "De kristna äro hvarken genom bostad, språk eller seder skilda från andra människor. De bo i grekernas eller barbarernas städer, eftersom deras lott har fallit, och de följa landets bruk både i klädedräkt, lefnadssätt och allt annat; men dock utmärka de sig genom en vandel, som väcker förundran och är i ögonen fallande för alla. De lefva i sitt eget fädernesland men såsom främlingar; de taga del uti allt såsom medborgare men uthärda allt såsom utländingar. Hvarje främmande land är deras fädernesland, och hvarje fädernesland är såsom ett främmande land för dem. De gifta sig såsom alla andra och föda barn, men de utsätta icke sina barn. De äro gästfria, men deras bord är rent. De äro i köttet men lefva icke efter köttet. De uppehålla sig på jorden, men de lefva i himmelen. De åtlyda de gällande lagarna, men deras lif öfverträffar lagarna. De älska alla och förföljas af alla. Man känner dem icke, och dock fördömer man dem. De föras till döden, men därigenom blifva de lefvande. De äro fattiga men göra många rika. De sakna allt och hafva öfverflöd på allt. De blifva vanärade, men vanäran är deras ära. De blifva bekämpade af judarne, såsom folk af en annan stam, de förföljas af hedningarne, och dock kunna de, som hata dem, icke säga, hvarför de hata dem. Kort sagdt, hvad själen är i kroppen, är de kristna i världen." (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 125,236-237; församlingslifvet under friförsamlingstiden)

Under de första lyckliga åren af Neros styrelsetid stod stoicismen . . . för en kort tuid vid statens roder. Men ett häftigt omslag inträffade, sedan Burrus aflidit och Seneca blifvit aflägsnad från hofvet. Epikuréerna med Tigellinus i spetsen hade sedan dess fått Nero i sitt våld. "Kejsare, du är allsmäktig; begagna då, såsom din plikt bjuder, och såsom statens lugn kräfver, din makt för att tysta dessa stoiska deklamatörer. De göra med sina dygdefraser folket galet. De slunga sina vilda deklamationer mot samhällets grundvalar." Man tröttnade icke att upprepa dessa råd ända intill Domitianus' död, och råden buro frukter i förföljelser, som drabbade den stoiska skolans framstående män med landsflykt eller död. . . . Tysta desse filosofiske predikanter var emellertid icke möjligt. . . . Det var dem en njutning, att den världslige härskarens s. k. allmakt kunde blifva till vanmakt inför en oförfärad bekännare af sanningen. Hvad kan en tyrann göra mer än fråntaga oss hvad vi äga, eller lägga oss på pinbänken eller rycka tungan ur vår mun eller döda oss, och hvad är detta sedan vi en gång beslutat att finna oss däri? Besegra vårt förakt för hans föraktliga gärningar eller vårt medlidande med hans själs elände det mäktar han icke. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 188-189; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1900

Vad gör det, om världen klandrar och kallar mig dåre och svag, om blott jag härnere vandrar till min Frälsares behag. ... Vad gör det, om människor tycka, att den är enfaldig, min sång, om blott jag i tiden rycka en själ ifrån undergång. ... Vad gör det, om törnen sårar på stigen jag vandra får, om blott den leder mot vårar, som alltid i blomning står. (Erik Herneby "Livets höga visa och andra dikter" s 23; Vad gör det)

Vindar, mina nyckfulla bröder, samla ihop era stormtrupper bakom hemligstämplade klippor i landet X; gör er redo för en rasande invasion; timmen H har slagit; fienden är tillräckligt murken. ... ... Blås timret ur statskyrkans väggar och kåpan över prästens huvud så att hans lögner förkvävs i sin linda. Bruka er mäktiga kyrkstöt på de församlade soffsittarna, spill ut deras drömda kyrkkaffesurrogat över gravarna och välsigna de spefullas ärliga ögon. Låt ert ansikte lysa över oss vindbröder! ... Rulla upp frikyrkornas kvävande matta från folkets själ, och flyg predikanterna till skogs med deras hundögda kvinnor och flytande bibelcitat! Vädra ut de tusen förbigångna jungfrurnas lukt som blandas med epileptiska hallelujarop i tusen vita filadelfior! (Martin Allwood "Katedralernas kyrkogård" s 12-13; Stormtrupper)

Varför hatade världen (Jesus)? Svaret har Han själv givit, då Han säger, att människorna älskade mörkret mer än ljuset; ty deras gärningar voro onda. (Efraim Palmqvist ”Klippan som följde dem” s 134)

I novellen I början av trettitalet har Martin Allwood skildrat skolvardagen vid Jönköpings läroverk vid den tid, då nazismen började uppträda vid skolan och då framför allt judiska ungdomar trakasserades. ... Speciellt inriktade sig (Eriks) förföljelse på en judisk flicka, ”inte precis vacker och inte något skolljus heller, men hon läste alltid på sina läxor ordentligt och gjorde så gott hon kunde”. Henne trakasserade den unge gymnasisten. ”Varje gång den stillsamma judiska flickan fick frågan härmade han henne ganska ljudligt, med ett slags bräkande ljud. Han gjorde det inte så högt att lärarna direkt hörde vad han sa, men tillräckligt högt för att de flesta i klassen skulle vara medvetna om det hela tiden.” (Göran Åberg ”HÖGRE ALLMÄNNA LÄROVERKET I JÖNKÖPING 1878-1968” s 159)

Jag besökte ett hem i närheten av Furusjö för ett arbete. Där förde man ivrigt på tal något, som man hade varit med om på söndagen och tyckte underligt. Frun och flickorna berättade med iver: ”Vi var till Mullsjö i helgen. Då fick vi se utefter sjön något underligt. En hel del människor gick ut i vattnet i vitklädda dräkter och döptes. Det såg både vackert och underligt ut”. Jag lyssnade och de väntade naturligtvis min kommentar. – Ja, sa jag, då skall jag berätta för er, att jag var en av de där som döptes! – På några sekunder förändrades minerna. Anletsdragen förändrades till nästan förakt hos frun och flickorna försvann ut ur rummet. Frun svarar: ”Ja, var och en blir salig på sin tro, som man säger.” (Britta Eskdal "Så var det då" s 11)

Att spy ut sin galla över sina medmänniskor (i brev) utan att våga sätta ut sitt namn vittnar om en ynkedom utan like. Ordets förkunnare bruka ofta, särskilt under väckelsetider, mer eller mindre få kläda skott för sådana krypskyttar. Själv har jag dessbättre inte fått mottaga många brev av det slaget. ... (Två av dem) voro fulla av elakheter, dock inte så mycket emot mig personligen, fastän även jag fick mina snärtar, utan de flesta beskyllningarna riktades mot den hjord, som var mig anförtrodd, och därvid skonades varken de gamla kristna eller de nyomvända. ... Sådana brev har jag behandlat i enlighet med Jes. 37:14, där det heter att konung Hiskia fick mottaga brev, som inte voro av bästa slag. Då gick han upp i Herrens hus och bredde ut brevet inför Herrens ansikte ... överlämnar allt i Herrens hand och beder att Gud må frälsa honom från fiendernas våld och förhärliga sitt eget namn. (Viktor Johansson "Minnen från färdevägen" s 263-264)

På något sätt skärps motsättningarna också inom arbetarrörelsen. "En indisk socialdemokrat" gästade Jönköping, och hans framträdande förlades till söndag kl 11, vilket måste ha uppfattats som en utmaning av de många religiösa arbetarna. "Vi hade allt för höga tankar om vår stads arbetare. De närvarandes antal räknades till 100." (Smålands Folkblad 1909-06-14) (Sigvard Lindqvist "Jönköpings första Folkets park 1906-11" s 69)

Vid Hofslätt hade natten till i onsdags å missionsföreningens anslagstafla samt å flera platser uppsatts affischer. Å dessa meddelades, att en konsert skulle hållas i Rörets missionshus onsdagen den 1 april kl. 8 e.m. af vissa namngifna både kända och okända personer. Af affischernas innehåll fick man den tanken, att det ej endast var ett otillbörligt aprilskämt, utan var ämnadt såsom ett förlöjligande af den andliga verksamheten och dess ledare. Vissa personer, på hvilka misstankarna äro riktade, bekräfta äfven detta. Glädjande är emellertid att ej misstankarna äro riktade mot traktens ungdom, säger vår meddelare. (Jönköpings-Posten 1908-04-04 "Ett otillbörligt aprilskämt")

Arbetarrörelsen i Jönköping gick vid denna tid på kollisionskurs inte bara med de nationella strömningarna utan även med de religiösa. Samma dag som de två parkfesterna (sommaren 1906) refererades fanns på första sidan (av Smålands Folkblad 1906-07-02) en artikel, där det bl. a. hette: "Pietismen har varit och är den småländska allmogens värsta kräfta, och i dess mörker har naturligtvis ock den politiska fördummelsen frodats förträffligt", och vidare: "denna döda, endast av den grövsta religiösa vidskepelse impregnerade massa". (Sigvard Lindqvist "Jönköpings första Folkets park 1906-11" s 64)

Angående förföljelsen tror jag (nu år 1906) näppeligen att den kommer i framtiden att blifva i egentlig mening blodig. Den skall mera bestå i förförelse än i våld. De troende skola från alla hålla motas ut ur samhället - man skall ej taga deras lif men man skall på allt sätt hindra dem att lefva. Man skall ej synnerligt sönderslita deras kroppar, men föraktets och hånets gissel skall sönderslita deras själar. På alla sätt skola de tillbakasättas, utmotas och utstötas, de och deras barn, så att barn skola förbanna sina föräldrar för att de varit troende. Detta tro vi stundar. Men äfven det stundar att kristen tro och kärlek kommer att segra och öfvervinna äfven i denna sista och mest djävulska af alla förföljelser. (S.E. Hagberg "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 120)

Bland de gamla, som min hustru och jag besökte under Tabergs-tiden (1928-30) var fru Maria Engelke, änka efter den kände teckningsläraren, sångförfattaren och söndagsskolmannen Fredrik Engelke. ... Det var högintressant att höra Maria Engelke berätta. Både hon och hennes make hade haft betydande svårigheter i det schartauanska Halmstad, där Engelke var lärare vid läroverket, på grund av sin anslutning till läseriet och frikyrkligheten. En av lärarna, om det inte rentav var rektorn, vägrade konsekvent att hälsa på Engelke. En dag mötte makarna Engelke honom ute på en gata i Halmstad. Fredrik Engelke lyfte artigt på hatten. Den andre låtsades inte ens se sin kollega. ”Då blev jag upprörd”, berättade fru Engelke, ”jag var inte på långt när så ödmjuk som min man, och jag frågade varför han lät förödmjuka sig på det här sättet. Han behövde åtminstone inte gå och lyfta på hatten.” ”Om han är oartig, behöver väl inte jag vara det”, svarade Fredrik Engelke stillsamt. Och så tillfogade han, nästan för sig själv: ”Det är förresten mera synd om honom än om mej.” (Einar Rimmerfors "Årsbarn med seklet" s 109-110)

ca 1900 och tiden dessförinnan

I föraktade läsare, som man så försmädligt kallar er; och just det, att I ären så försmädade, är icke minsta beviset för att I ären Kristi rätta efterföljare! (Efraim Palmqvist ”De som bröto marken” s 205; Knut Wilhelm Almqvist 1819-78)

En sen februarikväll år 1842, drar sig en hop människor bort till den lilla backstugan bortom Dammens kvarn i Hagshult. Där bor Karl Hallberg, en av roparerörelsens ledare i Hagshult. Hallberg som rymt från sitt hem var efterlyst av myndigheterna på grund av sin tro och förkunnelse. Några av hans meningsfränder hade emellertid sport att han smugit sig hem och bud hade utgått, man skulle samlas på Drammen sent på kvällen. Så kommer de, liksom rädda för att synas, de kommer från olika håll i församlingen, ja även från Fryele kommer några. De tillhör den rörelse som kallas för ropare eller hoppare. Denna rörelse lär ha börjat i Hjälmseryds församling något år tidigare och hade, som det står i sockenstämmoprotokollen, "smittats till barn och pigor" inte bara i Hjälmseryd utan i hela Småland och andra landskap. Dessa människor, det var inte bara barn och pigor, predikade bot och bättring för sina medmänniskor och inte minst för myndigheter. Det hade nu gått så långt att Kungl. Befallningshavande utfärdade förbud för roparnas verksamhet. Oftast kom de från egendomslösa, fattiga torpare och backstugusittare. Den lilla gruppen i Hagshult gjorde väl inget större väsen av sig, de samlades i hemlighet i de små stugorna på sena kvällar och nätter, ibland som denna kväll hos Karl Hallberg, ibland hos Nesse på Sjöbo, ibland på Kulleryhytt, någon gång hos trossyskon borta i Musebo, åhörande någon som fått gåvan att predika. En sådan verksamhet var förbjuden, ännu gällde det Kungl. Konventikelplakatet från år 1726 som förbjöd bönemöten och predikningar som inte leddes av en präst. Hagshultsborna i allmänhet lät roparna vara i fred, de hade ju inget ont gjort och de hade i sina sammankomster en gemensam glädje i all sin fattigdom. Nu hade Fryele sockenmän lagt sig i och bett kronofogden om hjälp att "skydda vårt samhälle för söndring och villfarelse", som de uttryckte det. Hagshult var vid denna tid i kyrkligt avseende underställt Fryele, där också en del ropare uppträdde. Roparna i Hagshult hade märkt att de på senare tid varit bevakade vid sina sammankomster, någon hade hört att församlingen med fryeleborna som hårda påtryckare ämnade ta till hårdare tag mot "de smittade". På andra håll hade roparna blivit dragna inför domstol, och blivit dömda till fängelse och tvångsmedicinering, roparna i Hagshult var medvetna att samma åtgärder kunde användas mot dem. Under marsstämman i församlingen (i Hagshult) detta år beslutades om åtgärder för att bota de smittade i Hagshult, medicin skulle ofördröjligen hämtas i Värnamo, som innehöll bl.a. kraftigt laxermedel, det bestod myndigheterna med gratis!!! ... Några vakter var ej ute, denna sena februarikväll. . . . (Roparna) fick ha sin sammankomst ifred. ... Då Hallberg var "försvunnen" ännu en tid vistades han hos trosfränder i Svenarum. Men myndigheterna var honom på spåren, vid ett besök i hemmet blev han fasttagen och blev jämte ett par andra av roparna transporterad av kronobetjäningen till länslasarettet i Jönköping, för av medicinalstyrelsen rekommenderad behandling. (Lennart Olsson "Roparerörelsen i Hagshult under 1840-talet" s 92-93,95)

När den andliga rörelsen tog sin början på fyratiotalet, war det en stor fiendskap hos werlden till alla dem, som blefwo omwända till Herren Jesus. Den som wågade tala om Jesus, blef wanligen hånad och begabbad. Den som wågade sjunga en andlig sång, blef ansedd som en dåre. Då war werlden och de omwända skilda från hwarandra, och det war uppenbart, hwilka som af hjertat wille tillhöra Herren. (Swening Johansson ”Herrens werk” avd. VII)

(Arwid Zakrissons i Sunnerbo) werksamhet war wida känd, ehuru han sällan predikade för andra än omwända själar. Werldens fiendskap mot honom gaf sig till känna på många sätt. Många wederwärdiga lögnhistorier sändes ut om honom, och det war ej sällan att de, som besökte honom, öfwerföllos af hugg och slag. På lördagsafton kunde många långwäga komma till honom och han härbergerade så många han kunde i sitt hus. Der möttes wänner från alla håll, som lärde känna och älska hwarandra. (Swening Johansson ”Herrens werk” avd. I; Zakrisson, f 1790, var lärjunge till prästen Jakob Otto Hoof)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Liknande attityder som vi kan finna att romare i allmänhet kunde hysa mot judar, kan man även lägga märke till i Tacitus beskrivning av de tidiga kristna. Hans förakt lyser speciellt igenom i beskrivningen av hur de kristnas ledare blivit korsfäst som kriminell brottsling av de romerska myndigheterna och i det att kristustroende beskylls för vidskepelse, låg moral och hat till människosläktet. (Mikael Tellbe ”Grekisk-romerska religioner och filosofier” s 98)

Förföljelserna av de kristna ökar. Från hela Indien kommer (nu år 2000) rapporter om trakasserier: kyrkor bränns ner, kristna arbetare misshandlas, hotas och dödas, och de missionärer som finns kvar i landet hotas av utvisning. Mitt i allt detta växer den kristna kyrkan i Indien som aldrig förr! (Roland Oscarsson "Indien - Nya utmaningar i gammalt missionsland" s 32-33)

Verdens hat til Jesus er ikke noe som tilfeldig oppstår i bestemte situasjoner, men noe som vedvarer fordi det er utslag av en grunnholdning til ham, som kom til uttryck ved at verden avviste ham, Joh 1:5,10-11. (Anfin Skaaheim "Johannesevangeliet" s 282)

Vi skall inte bedra oss: När världen talar väl om de kristna är något på tok! En kyrka som inte är en lidande kyrka när den fullgör sitt uppdrag är inte Jesu Kristi kyrka. Detta är precis vad Jesu Kristi kyrka i Latinamerika i dag (år 1985) får upptäcka och erfara. Den är på många håll en lidande kyrka. . . . Det tragiska i allt detta är att här, liksom många gånger tidigar i kyrkohistorien, förföljs de kristna inte av en materialistisk ideologi utan av myndigheter som påstår sig vara kristna, regeringar som handlar i den "kristna västerländska civilisationens" namn, "kristna" torterare som bär ett kors runt halsen, likadant som det som bärs av offren för deras omänskliga tortyr. (Mortimer Arias "Den lidande kyrkan" s 236)

När England under andra världskriget var mycket nära sin undergång, sade premiärministern i ett radiotal: Situationen är stimulerande. När Guds kyrka i Sverige är så illa däran att dess fiender jublar över att den är praktiskt taget likviderad, står vi i den stimulerande situationen att kunna bereda dem en överraskning: ryktet om vår död är överdrivet. Man har glömt att räkna med den viktigaste faktorn: att vi har en levande Herre. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 70 i kommentar till 2 Tim 1:7-10)

Att de kristna ska bli hatade av alla folk är en högt prioriterad målsättning hos ateistiska diktaturer och – i Väst – hos rationalistiska kulturpersonligheter. Sällsamt låter det att evangelium om riket ska bli predikat i hela världen samtidigt med framväxandet av detta globala hat mot de kristna. Men vi ser den situationen i vardande, när genom kortvågssändare budskapet om Jesus når genom järn- och bamburidåer och genom andliga murar som hittills isolerat av islam dominerande områden. Allt detta är födslovåndor. Vad som genom dem föds fram är det nya riket, där Gud är sol och Guds lamm är ljus. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 327 i kommentar till Matt 24:1-14)

Den troende skall inte vänta sig att vinna världens sympati, ännu mindre göra sig någon samvetsförebråelse över att han inte vinner den, ty detta var Jesu egen erfarenhet. Världens hat är ett hat utan orsak. Det är mörkrets reaktion mot ljuset. (Studiebibeln II:693)

Den etiopiska kyrkans blomstringstid inföll från 1200-talets mitt till slutet av 1400-talet. Under kungahusets beskydd utvecklades bl a ett rikt klosterväsen med en betydande litterär och kulturell produktion. På 1500-talet gick en muslimsk terror över landet, vilken också drabbade kyrkan. Otaliga kristna dödades eller tvingades övergå till islam. Därefter kom etiopierna under stark press från den katolska kyrkan, vilket skapade en stark antieuropeisk attityd bland Etiopiens kristna. Revolutionen på 1970-talet, då kejsaren avsattes, blev katastrofal för den etiopiska kyrkan, som förlorade hela sitt betydande jordinnehav. Detta drabbade främst klostren och lantprästerna, som förlorade sitt livsuppehälle. Patriarken och de flesta biskoparna avsattes. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 84)

ca 1975 - ca 1950

Man möter i (Hebr 11:26) uttrycket ”Kristi smälek”. Man har undrat huru förf. med någon rätt kan tala om Kristi smälek redan i samband med Mose liv. ... Moses gick med öppna ögon in i den smälek, som drabbar Guds folk och dess Messias. Den smäleken betraktade han som en rikedom större än Egyptens förmögenheter. Tron drev honom nämligen att se på det osynliga målet och vedergällningen. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 107 i kommentar till Hebr 11:23-27)

(Sven) Lidman är den enda svenska författare, som har kunnat fatta att en fullt normal och klok människa kan vara djupt religiös, vara Jesu lärjunge, frikyrklig och pingsvän. Alla andra författare från Pär Lagerkvist till Ingmar Bergman framställer de på Herren troende som låghalta, harmynta, imbecilla, skelögda, lungsiktiga, efterblivna, missbildade, sexuellt sjukliga. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 1" s 116)

Olaf Moe ("Johannes Uppenbarelse" s 194) citerar i ett annat sammanhang Brevet till Diognetus 5:5: ”(De kristna) bo i sina egna fädernesland, men såsom gäster; de hava del i allt såsom medborgare, men de uthärda allt som främlingar. Varje främmande land är deras fädernesland, och varje fädernesland är dem främmande.”

Följande dokumentariska händelser och uttalanden under de två senaste åren (1958-1960) är endast stickprov på allt som den kristna kyrkan genomgått i den Kinesiska Folkrepubliken. ... "Under sommaren 1959 blev en pastor i Nordkina tillsammans med 51 medlemmar i (den kristna) församlingen arresterade och anklagade för att vara amerikanskvänliga högermän. Pastorn tvingades att stå upprätt under sju dygn i följd och även under två hela nätter medan han förhördes. Men han vägrade erkänna de falska anklagelserna. Han höll nästan på att förlora förståndet innan han föll samman och dog. Kyrkan, där han så troget predikat Guds ord, stängdes. Många av dem som tillsammans med pastorn arresterades sändes till arbetsläger. Sjutton andra kristna, som protesterade mot dessa handlingar, behandlades på samma sätt. Pastorns yngste son, som var i 20-årsåldern och hade haft en 10-årig kommunistträning, sade: 'Min fader var en herde för fåren. Jag vill aldrig lämna min kristna tro.'" (Mathilda Malmvall "Röster från Kina" s 40,42-43; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

Stockholms stads gatukontor har ... avslagit Filadelfiaförsamlingens i Stockholm begäran om upplåtelse av den sedvanliga för midsommarkonferensen avsedda tältplatsen på Ladugårdsgärde. Detta är det fjortonde året, som församlingen avsett att ha tältmöten. Under de tretton år, som dessa möten hållitis under mycket stor tillslutning, har aldrig någon anmärkning gjorts emot dem varken från allmänhetens eller myndigheternas sida. ... Den motivering för avslaget, som Gatunämndens platsupplåtelsedelegerade anger, är så verklighetsfrämmande den gärna kan vara. Då det sägs, att orsaken till avslaget är "de stora inskränkningar i allmänhetens möjligheter att fritt få ströva omkring på de stora ytorna", som tältet skulle uppta, verkar detta högst egendomligt. Den som något har vistats ute på Ladugårdsgärde vet mycket väl, att allmänheten just inte strövar omkring på de öppna stora ytorna av Gärdet. De håller mest till i skogsbackarna och i utkanterna av den stora grässlätten. Man kan på en sommarsöndag därute knappast se några människor som fritt strövar omkring. Gatukontorets motivering i detta fall är fullkomligt uppdiktad. Det finns ingen som helst anledning till avslaget på den grund som är angiven. Den verkliga orsaken torde vara, att bland dem som har bestämmanderätt i detta avseende sitter någon eller några personer, vas inställning till pingstväckelsen är fientlig. ... Ett annat ganska fult drag skymtar också i behandlingen av detta ärende. Man har legat på saken i mer än två månader. Därigenom har man hindrat oss att utnyttja klagotiden hos Överståthållarämbetet och om så skulle behövas hos kmt. Man har därigenom ställt oss i en mycket obehaglig situation. På grund av gatunämndens dröjsmål med behandling av ärendet och då vi alltid förut fått vår begäran beviljad har vi redan annonserat tältmötena och hunnit att göra andra kostsamma arrangemang för desamma. Det är i varje fall 6.500 av Stockholms medborgare, som man härmed frånkänner deras rätt att bli behandlade som andra. Parkdansen och idrottstillställningar borde inte ha företräde framför en frikyrkoförsamlings verksamhet. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 128-129; ledare i tidningen Dagen den 31 maj 1952)

Det är många tecken som tyder på att en verklig kristendomsförföljelse är under uppsegling. Inte mot den kristendom som går arm i arm med världen och som kryper för att få dess gillande, utan mot den, som försöker treva sig tillbaka till urkristendomens mönster. ... Det har stått klart för oss i många år att nästa kristendomsförföljelse skulle sätta in just på den punkt där den nu rasar . frågan om helbrägdagörelse genom tron. ... Pingstvänner blir avskedade från sina platser, den som har makt söker skada pingstvännerna i deras ekonomiska verksamhet. Lögnkampnjen skapar på många håll svåra förhållanden för dem som bekänner denna tro. En morgontidning satte nyligen ordet förföljelse inom citationstecken när den talade om angreppen mot pingstväckelsen. Men vad är kristendomsförföljelse om inte detta är det? ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 105-106; ledare i tidningen Dagen den 4 februari 1950)

ca 1950 - ca 1925

Republiken (Albanien) utropades (den 11 januari) 1946 med Enver Hoxha som president. Den nya författningen proklamerade religionsfrihet och alla religiösa institutioners jordinnehav konfiskerades. Kampen mot de kristna inleddes omgående och riktade sig främst mot katolikerna. All offentlig religionsutövning förbjöds. . . . Under en lång hetskampanj av unga (kommunistiska) rödgardister plundrades över 2.000 moskéer, kyrkor och kloster. Biskopar och präster avsattes, torterades och avrättades. Endast ett fåtal överlevde. År 1967 förklarade presidenten att all religion var utrotad och proklamerade Albanien som världens första rent ateistiska stat. Kristna och muslimska högtider avskaffades och all religion förbjöds, liksom alla kristna och muslimska förnamn. . . . Sovjet och andra kommuniststater kritiserades för att med sin mjuka linje mot kristna och muslimer undertrycka proletariater och de arbetande massorna. . . . Från staden Korca, som hade varit ortodoxt centrum och biskopssäte, rapporterades vid mitten av 1970-talet att ingen gick till arbetet under påskhelgen fast man var mitt i vårsådden. Även de kommunistiska partimedlemmarna lär ha stannat hemma. Regeringen tvingades motvilligt erkänna att den inte hade haft en total framgång i sin kamp mot "religion och bakåtsträvande sedvänjor". Misstaget var att man bemött religionen på det politiska planet och inte på det filosofiska. Man hade iakttagit att den religiösa aktiviteten hade tilltagit särskilt bland ungdomar, vilket man fann oroande. För att råda bot på detta befalldes alla att som en medborgerlig plikt delta i ateistiska seminarier. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 137-138)

Efter revolutionen (i Spanien) 1868 kunde protestantiska församlingar bildas i Madrid, Sevilla, Cordova och några andra städer. Revolutionen 1931 gav protestanterna nya möjligheter men när Franco kom till maakten stramades tyglarna åt. Protestantiska kyrkor och skolor stängdes och bibelspridningen förbjöds. Det teologiska seminariet i Madrid stängdes 1956. Det berättades från en sydspansk stad 1945 att en protestant, som vägrat knäfalla när en kyrklig procession passerade, dömdes till så dryga böter att han inte kunde betala utan måste gå i fängelse. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 225-226)

När Jesus vandrade härnere, var han ringaktad och föraktad och missförstådd till och med av sina närmaste. På samma sätt går det med oss. En del bli missförstådda och ringaktade. Jag har sett och hört mycket på det området, men aldrig något så fult och hemskt, som det hände i Motala förra året. Det var en stackars man, som blev frälst, och han blev bjuden på ett kalas, där det bjöds sprit. Men han sade: ”Nej tack, jag vill inte ha sådant.” Men då blev hans hustru så förbittrad, att hon sade: ”Jag vill inte vara sammanvigd med en sådan, som inte törs ta ett glas.” Och så blevo de skilda från varandra. Jag träffade mannen för några dar se'n, och han sade, att nu var det dömt, att halva boet skulle hustrun ha, och så skulle han betala 50 kr i månaden, så länge hon lever. ”Men kära du”, sade jag, ”är det inte ett stort offer?” ”Jo, men hellre än jag förlorar Jesus, går jag med på det. Jag ber för min hustru var dag.” (Emil Malm "När Gud välsignar" s 44)

Om (Mose) läsa vi, att han ville hellre lida förakt med Guds folk än att ha lust i synden, och han värderade Kristi smälek som större rikedom än Egyptens skatter. Om Mose inte hade valt att vandra i umgänge med Gud, är jag säker på att han blivit en stor monark i världens ögon, och därnere i Egypten skulle säkert stått ett stort monument över honom, där det skulle stått: ”Härunder vilar den store monarken Mose.” Men nu gick det inte så för honom, att han fick en väldigt storslagen begravning, ty det står, att Gud begrov honom, och vi veta inte, var det skedde. Inte syntes en enda blomma på hans grav. (Emil Malm "När Gud välsignar" s 89)

Jag citerar här några uttaladen av ledande bolsjeviker om deras antireligiösa instälning: Stalin: "Kampen mot tron är partiets och regeringens största uppgift. Mellan kommunismen och religionen är varje kompromiss utesluten. Tron måste dö ut i Ryssland. Kyrkor, synagogor, moskéer och buddhisttempel få endast existera som minnesmärken från förgångna tider. Den nya generationen måste stå fri från varje religiöst inflytande." Kalinin säger i ett brev, som upplästes i alla skolor i Leningrad: "Jag och mina barn ha länge varit gudlösa. Gudlöshet betyder mod, hjältedygd ocgh käckhet. Alla barn måste vara gudlösa, om de vilja arbeta med i Stalins stora verk. Föräldrar, som tvinga sina barn till religiösa ceremonier, måste angivas." Molotov, den nye utrikeskommissarien: "Ateismens frågor intressera mig i hög grad. Gudlöshetsrörelsen är intet privatföretag, utan en hundraprocentig statlig organisation. Det är i statens intresse att ungdomen, som avlöser den äldre generationen och övertager sovjetstatens framtid, vinnes för gudlösheten. Alla anställda i Sovjetunionens utrikespolitik äro goda gudlösa." (Florentinus Hällzon "Profetord och tidstecken" s 173-174; boken utgiven 1940-42)

Jag gjorde min rekryt i tunga plutonen (på I 12 i Eksjö 1940). ... En dag hade vi orientering, som bestod i att vi skulle gå igenom en skogsdunge. Det gällde att hålla kompassriktningen och gå 1000 meter, och där på platsen skulle vi sätta ner en pinne. När jag startade sade en kamrat lite spydigt: ”Gå nu inte och sätt dig i ett missionshus, för det kommer nog ingen på mötet idag”. Det skulle vara en gliring för att jag var kristen och evangelist. Jag minns att det skar litet i hjärtat. Jag tyckte att han var dum, och många av kamraterna tyckte detsamma. I alla fall lyckades jag bra. Furiren frågade: ”Har 42 Fagerberg orienterat förut? Fagerberg är faktiskt tvåa, och det är mycket bra.” Det blev återsamling och gruppcheferna lämnade av, men det fattades en i en grupp. Det var den där pojken, som hade pratat om mötet och missionshuset. Vi befalldes på stället vila, och ”en plus två” skickades ut att leta efter den saknade, men de fann honom inte. När vi lyfte upp våra ögon, såg vi grabben komma över heden. Han var illröd i ansiktet. Han hade gått alldeles fel, precis åt motsatt håll, och ändå var han van orienterare. När han närmade sig gruppen, skrek alla på en gång: ”Har du varit i missionshuset? Var det många på mötet? Vad hade predikanten för text?” Jag har aldrig sett någon skämmas som han gjorde, när han skamset kröp in i ledet. (Hilding Fagerberg ”Från Grönahög ut i vida världen” s 117-118)

(Förföljelserna av den ortodoxa kyrkan i Ryssland) har nu pågått i 20 år och äro en av de mest långvariga och grymma förföljelser, som kunna uppvisas i kyrkans historia. ... Kyrkor stängas och antingen rivas de under förevändning att de verka störande på städernas "kommunistiska utseende", eller också göras de om till nöjesetablissemang och klubblokaler. Präster anklagas för att vara "folkfiender", fascistagenter" och "spioner" samt deporteras - i de flesta fall för att aldrig återkomma levande. Antalet ortodoxa präster, som antingen redan äro dödade eller som hålla på att gå en långsam men säker död till mötes i tvångsläger och fängelser, överstiger nu 40,000. ... Målet är alltid detsamma: kristendomens fullständiga utrotande i Sovjetunionen. ... Den ortodoxa kyrkan har blivit en martyrkyrka och en ny passions- och martyrtid måste man nu genomleva. Men mitt i förnedringen höra vi ett martyrernas budskap, som säger, att det övergår mänsklig kraft att utrota tron i människohjärtat. (Arne Christoffersen "Den ryska kyrkan"; Jönköpings-Posten 1939-02-27)

Ingegärd hade blivit frireligiös och kommit med i missionsföreningen redan i sin första ungdom; (Knut Toring) hade sedan dess känt sig fjärran från systern. Nu bedömde hon hans skilsmässa från kristlig utgångspunkt. Han hade övergivit hustru och barn i Stockholm - hon ville väcka broderns samvete, så att han upptäckte vad han hade gjort. Han svarade att ingen utanför stående kunde döma om hans äktenskap. (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 276; Mannen i byn)

I tidningarna har under de senaste dagarna varit synligt ett telegram från Berlin, vilket meddelat, att den tyske riksungdomsledaren nu efter en tids förhandlingar gjort ett par "avsevärda tillmötesgåenden" mot de kristna organisationerna. Hitlerjugends ledning har nämligen meddelat de lokala ungdomsorganisationerna, att dessa böra "i särskilda fall efter anhållan bevilja permission för hitlerjugendungdomar att få deltaga i kyrkliga eller andra religiösa tillställningar." ... Vidare har en förordning utfärdats, vari "möjligheten till undantag" från det hittills gällande förbudet för den tyska ungdomen att samtidigt tillhöra Hitlerjugend och något kristligt ungdomsförbund bekantgöres. Så ser ett "avsevärt tillmötesgående" ut i tredje riket. (Bernhard J:son Ernestam "Permission för kyrkobesök"; Jönköpings-Posten 1937-07-02)

Enligt uttalanden, som gjorts av ledare i De gudlösas förbund, skulle religionen vara utplånad från Rysslands yta den 1 maj 1937, och detta skulle proklameras samtidigt som man förklarade den antireligiösa femårsplanen vara avslutad. Men den 1 maj 1937 var icke religionen utplånad. ... I början av 1938 fattades beslut om en tredje antireligiös femårsplan, omfattande åren 1938-1942. ... "Pravda" framhöll: "SSSR:s ungdom måste bli ateister - alla utan undantag." (Elis Düring "Kampen mot kristendomen i Sovjetunionen"; Jönköpings-Posten 1941-02-06)

Redan 1936 märkte man att något var i görningen. Medan vi firade påsk, samlades i Prag en internationell ateistkongress, där en världsunion av gudlösa bildades. ... Stalin hade i ett tal uppdragit riktlinjerna. "Vi måste nu ändra vår taktik mot kyrkan", sade han. "Under de forna tjugo åren har kampen mot religionen förts med användandet av alla slags våldsmedel. Denna period är nu avslutad. Den som kommer nu skall bli en andlig kamp mot religionen. Efter denna period kommer sedan en tredje, då religionen inom Sovjetunionen skall finnas blott som ett historiskt minne." Denna nya kamp kommer att inledas med den nu samlade världskongressen av gudlösa i Moskva. ... Nu skall hela den moderna teknikens alla resurser ställas i gudlöshetskampanjens tjänst. Över hela jorden skola antireligiösa trycksaker i mängder spridas. (Ernst Sandgren "I medvetandet om att Gud lever ..."; Jönköpings-Posten 1937-03-13)

Syster Greta, vår församlingssyster (i Degerfors), sa en dag (under åren 1929-31) till mig: ”Vill du ta några kuvert och gå ner till bruket med?” ”Gärna, men finns det någon särskild orsak?” ”Det gör det, särskilt en familj är jag nästan rädd för att besöka.” ”Berätta lite för mig. Vad vet du om familjen?” ”Mannen är arbetslös sen ett år tillbaka. Politiskt är han eldrött radikal och tillhör Kilboms-kommunisterna. Han säges ha ett hett humör.” Det hände en del vid denna tid. Sprängattentatet mot brukets matservering var hett tidningsstoff i månader. Jag tog kuverten med inneliggande två tior i vardera. Familjen bodde på andra våningen. ... Jag talade om vem jag var och sa att jag ville frambära församlingens julhälsning och en liten gåva. Jag räckte fram kuvertet. Då såg han upp, och med en blick som om han velat spika mig vid väggen tog han sedan kuvertet med de båda tiorna, rev det mitt itu och väste iskallt: ”Här har du mitt tack, frimickel!” ... Stillsamt plockade jag upp bitarna och sa: ” ... De här pengarna är inte smulor från den rike mannens bord. I vår församlings insamling har många givare deltagit som lever på existensminimum. Det är pengar som getts av varma hjärtan, som känt plikten att dela med sig till dem som har det värre. ... Så skulle jag vilja säga: Vår situation här på bruket och för övrigt i hela vårt land är inte vi skuld till mer än ni. Har jag fel så bevisa det, men kom då med fakta, inte med smädelser.” ... Vi hade ett stundom hett men intressant samtal. När vi skildes var vi väl inte vänner men inte heller ovänner. Jag hade fått berätta om min fattiga barndom, om statarlivet i Småland, men även om hur sann tro på Gud är livets stora rikedom. I januari började församlingens söndagsskola. ... Två (av familjens) barn ... hälsades (då) välkomna till söndagsskolan. ... Föräldrarna kom ofta till våra möten i sällskap med våra vänner från järnverkets hyreskaserner. (Axel Gustafsson "Livsbilder 3" s 125-127)

ca 1925 - ca 1900

Arbetet i hemlandet har fortgått under lugna förhållanden. På missionsfälten har det varit mera oroligt. I Franska Kongo ha svårigheterna genom myndigheternas hållning till verksamheten icke upphört och i Ost-Turkestan har en förföljelsestorm gått över församlingen. ... Flera av de infödda församlingsmedlemmarna ha häktats, och hela verksamheten var under flera månader förbjuden av myndigheterna. Troligen till följd av de ganska kraftiga åtgärder, som dels genom Svenska Utrikesdepartementet, dels med stöd från Internationella Missionsrådet i London ha vidtagits hos regeringen i Peking, ha myndigheterna nu återtagit förbudet mot missionens verksamhet, och även frigivit största delen av de fängslade. Ett par, eller tre sitta dock ännu kvar, när detta skrives, så vitt vi veta, men vi ha förhoppning, att även de snart skola bli fria. I allt detta se vi Guds nåderika svar på missionsvännernas och missionärernas böner. Även i Jarkend var ett mindre upplopp för ett par månader sedan, varvid missionär Nyström och en av de infödda kristna blevo utsatta för övervåld. Genom den kinesiske mandarinens kraftfulla ingripande blev dock lugnet återställt och upprorsmakarna straffade. ("Missionsförbundet 1924" s 362-364; n:r 22 den 29 maj 1924; Missionstyrelsens verksamhetsberättelse för 1923)

När den stora förtalskampanjen mot pingstväckelsen i januari-mars 1922 flödade som värst, och en ung man blev vansinnig på en tre, fyra vitt skilda platser i nästan varje landskap i vårt långsträckta land, fick jag ett starkt intryck av att någon hemlighetsfull propagandacentral måste finnas någonstädes - liknande den för de belgiska grymheterna under (första) världskriget - från vilken lögnnotiserna metodiskt spriddes vårt land runt att förgifta ett helt folks opinion. Nu tror jag mig en liten smula förstå, hur saken förhåller sig: den svenska pingstväckelsen är föremål för ett sådant organiserat hat från själafiendens sida, därför att Guds egen kraft alltjämt är verksam i den. Allt det levande spontana Kristushat, som vår samtid rymmer - och som världen alltid rymt alltifrån den tid, så varje bildad och obildad hedning visste berätta tusen sanna historier om det fruktansvärda otuktsliv, som de första kristna förde - allt detta hat utlöses ej mot gamla erkända, mot förstenade eller förstelnade religiösa bildningar utan just mot den levande väckelsen, där gudslivet, gudstron, gudsviljan starkast äro i verksamhet, och där följaktligen brytningen mellan det gudomliga och det mänskliga starkast träder i dagen och grellast skär i ögonen. (Sven Lidman "Pingstväckelsens hemlighet" s 10-11; ord skrivna febr 1926)

Om nya yttringar av den svärmiska väckelserörelse ... som i huvudstaden särskilt satts i samband med Lewi Pethrus' och hans anhängares verksamhet har en meddelare lämnat Dagens Nyheter en av allt att döma verklighetstrogen relation. Korrespondenten har hämtat sina intryck från en småländsk socken, Svenarum, där pingstväckelsen synes ha vunnit fast mark. ... Ur kulturens och den psykiska hygienens synpunkt bör man villigt instämma i den här nedan uttalade önskan att rörelsen ej måtte sprida sig alldeles obehindrat. ... Då det hela urartar till något andligen osunt och sjukt, utan ett spår av uppbyggelse, då är det ens rätt och plikt att reagera. ... Vid dessa (möten) får man ovillkorligen den föreställningen att man framför sig har en samling psykiskt sjuka individer. En predikant kommer upp, läser ett bibelspråk och börjar utan en paus framstöta ett ’föredrag’ i vilket ”Jesu dyra blod och sår” samt hallelujarop förekomma i var och varannan mening. Ju mera gripen av anden talaren blir, dvs ju fortare han kan få sina talorgan att arbeta, desto bättre är det, eller ’saligare’ – för att använda pingstvännernas egen term. Under föredraget utstöta de troende ideligen högljudda rop: Ack, min käre Jesus! – Tack för blodet! – Halleluja! – med oartikulerade läten. Predikan avslutas ej med bön utan med att de närvarande sjunger en kort sångvers. Följer så vittnesbörd. En efter en reser sig upp och framstammar med darrande kropp och vibrerande stämma ett svammel av bibelspråk, utrop och obegripliga ljudsammansättningar. Ju mer de sistnämnda komma att dominera, desto saligare blir det. ... Vid en efterforskning har det visat sig att det mestadels är personer med svag psykisk konstitution som först falla offer för pingströrelsen. I ett fall har resultatet redan blivit fullständigt utbildad sinnessjukdom och i flera andra stå vederbörande tydligen mycket nära sådan. ... Dess anhängare igenkännas bl a därpå att de hälsa en mötande med ett uppstyltat: Frid, broder. I sitt dagliga liv använda de fasta, och det har hänt att deras små barn gråtande kommit ned till grannarna och klagat över att de varit ’så hungriga’. (Artikel i Dagens Nyheter 27 september 1921) ... (Georg och de andra nytända lärjungarna i Karlfors) var inställda på att bli föraktade och sedda över axeln av samhällets förståsigpåare. Men det bekymrade dem inte ett dugg. Herren var med dem, Andens kraft var verksam ibland dem. De drog fram i Kristi segertåg. Mer behövde de inte veta. (Ivar Lundgren "Georg - Revolutionären" s 135-139)

(Gustaf) Landmér var rädd om tillfällena att söka vinna människor för Gud. När han som nybliven pastor cyklade i sin hembygd, fick han sällskap med en mycket frågvis man. När denne fick veta att Landmér var pastor blev han tyst och försökte cykla ifrån honom. ”Men det var jag inte så hågad att låta honom göra, ty när han nu visste vem jag var, så skulle han inte komma ifrån så lätt. Men efter en stund stannade han och låtsades att hans cykel hade gått sönder. Han ville inte ha min hjälp med att ’laga den’ ... ” (Helge Lööf "Gustaf Landmér - förkunnare med färg" s 207-208)

De östsyriska, västsyriska och armeniska kyrkorna har överlevt i Turkiet under svårt tryck från de turkiska muslimerna. . . . Svåra förföljelser drabbade främst den östsyriska kyrkan i början av 1840-talet. Mellan åren 1915 och 1918 dödades och förvisades 1,5 miljon kristna, bland dem en miljon armeniska kristna. Under senare tid har trycket ökat på nytt och lett till en ökad emigration, främst av syrier. . . . Den armenisk-ortodoxa kyrkan har haft närmare 80.000 medlemmar i Turkiet, men antalet torde ha minskat avsevärt genom emigration. De är nu (år 2003) omkring 67.000. Genom flykt, landsförvisning och den våldsamma massakern mellan 1915 och 1918 minskade armenierna i östra Turkiet från 1,8 miljoner till omkring 100.000. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 238,242)

En Jesu lärjunge kan ej slippa ifrån världens hat. ... (Hatet) visar sig (bl.a.) däri att (världen) söker hos dem finna alla möjliga fel. Den letar med ljus och lykta efter fel för att kunna klandra och misstänkliggöra dem, för att bevisa att de ej kunna vara Jesu lärjungar eller att kristendomen ej har något värde. Hatet kan visa sig däri, att de ställa på Jesu lärjungar orimliga anspråk. Världen fordrar helt enkelt att de skola vara fullkomliga. (O. Carling "Världens hat"; kommentar till Joh 15:18; Jönköpings-Posten 1911-05-26)

Det pratades mycket om pingstväckelsen, då den (1907) bröt loss i Oslo. Tidningarna hade långa spalter om den, och några slogo ned på den. När man läste en del artiklar, särskilt i de politiska tidningarna, märkte man, hur fientligt man var inställd mot den. Nu måste man ju också medge, att det i början under den stormande hänförelsen kunde förekomma sådant, som inte har något med den helige Ande att göra. Ofta var det väl det själiskt-religiösa känslolivet, som släpptes löst. Och några kommo kanske med, som inte voro renade från ett falskt sinne, det fanns lögn på botten. (Severin Larsen "På färden genom världen i åttio år" s 129)

De tio Helgelseförbundet tillhörande missionärer, hvilka enligt telegram, mördats den 29 juni i Shipingfu äro hr och fru S.A. Persson, hr O.A. Linus Larsson, fröknarne Justina Engvall och Jenny Lundell, missionärerna Ernst Petersson, G.E. Karlberg och Natanael Carleson samt fröken A. Johansson från Schanai, jämte fröken Hilda Johansson, Sze-chuan. Samtliga dessa är jämförelsevis ungt folk och ha vistats i Kina endast kortare tid. . . . En af de mördade är bördig från Småland, nämligen fröken Jenny Lundell. Hon anlände till Kina förlidet år. . . . . . . Underrättelsen om nya mord å missionärer och kristna ingå fortfarande. En fröken Ris blef på flykten från Hankow kastad omkull på marken, hvarefter en tung vagn upprepade gånger drogs fram och tillbaka öfver hennes kropp. Därefter blef hon ihjälslagen med klubbor. (Jönköpings-Posten 1900-10-06 och 1900-10-08 "Mördade missionärer i Kina"; BG Ask-kommentar: Namnet "Ernst Petersson" är i annat sammanhang "ändrat" till "Emma Petersson".)

ca 1900 - ca 1800

Väckelsen (i Hjo 1876) hade de marknadsdagarne ett sådant inflytande, att krögarne, som annars togo in stora penningsummor, denna gång totalt misslyckades så, att en av dem bekände, att han inte hade sålt brännvin för mer än för femtio öre en dag. ... Ja, Hjoboarna klagade gruvligt på mig för den där marknaden och skrevo i tidningarne, att jag hade förstört marknaden för dem. Men det rådde Herren för, ty det var han, som spelade dem det sprattet, som jag ock sade dem. (E. Aug. Skogsbergh "Minnen och upplevelser" s 117)

1862 anfölls (i England) 642 manliga och kvinnliga frälsningssoldater. Ett 60-tal av Arméns byggnader skadades. Mycket av oppositionen kom från en ”spökarmé”, som parodierade Booths verksamhet och stöddes av bryggerier som kände sig hotade av Arméns helnykterhetsprogram. (De kristna s 516; John H.Y. Briggs, bearb.: Frälsningsarmén; författaren född år 1938 i London, England)

Den tiden (på 1800-talet) gingo de troende under namnet ”läsare”. ”Läsarne komma”, ropade världsmänniskorna, då de fingo se de troende. Allehanda lögnhistorier utspredos om dem. Så t.ex. gick ryktet, att de inte ville arbeta, utan då de behövde mat, satte de sig till bords, knäppte sina händer, blickade mot himlen och bad, och så kom maten ned i faten. Rykten voro ock i omlopp, att de voro långfingrade, - d.v.s. stulo, där de drogo fram. Detta gjorde, att, då de kommo hem, jag följde dem noga för att se om det var sant, vad som sades om dem. ... Ju mera jag kom i beröring med dem, dess mera klart blev det för mig, att de voro varken fantaster eller tjuvar utan i stället lyckliga människor. ... Efter detta dugde det icke att tala illa om de kristna. Jag försvarade dem, så att jag fick ovänner därigenom. (E. Aug. Skogsbergh "Minnen och upplevelser" s 11-12)

Jag var informator hos landshövding Skjöldebrand (i Kalmar) för hans son och en ung Hultenheim, gossar om 9-10 år. Det var 1857. ... (Landshövdingen) hade fått höra, att jag brukade om kvällarna gå till fattighuset och läsa för de fattiga och bedja med dem. Det var ju förfärligt. Han for ut emot mig på det mest brutala sätt. Han ropade, så att det dånade genom hela huset. Om jag icke slutade gå på fattighuset, så skulle jag lämna hans hus ”inom 24 timmar”. ... En kväll kom landshövdingen in på mitt rum. Jag höll på att bedja med mina disciplar. Han blev ursinnig. Han röt, att jag måste sluta. Huru rädd landshövdingen var för läseri, kan man förstå därav, att han i stor häftighet sade till mig: ”Jag vill hellre se min ende son som brottsling på cellfängelset än såsom läsare i edra kretsar”. Precis så föllo hans ord. (M. Karlgren "P.W. i helg och söcken" s 25-26; citat Waldenström)

I dessa tider har de sorglösa samma klarhet (som judarna) att se de kristnas fel. Och vem har gett dem så skarpa ögon att se de kristnas fel? Inte någon annan än samme glasmästare, som under Jesu tid gav judarna skarpa ögon att se hans fel. ... Kan inte sorglösa nu tänka sig, att de är fiender till Jesu kors? Men det är dem fördolt för deras ögon. Kristna vet nog, att världen inte kan låta bli att hata och förfölja. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 276 i predikan 1859 över Matt 23:34-39)

Profeten Jesaja säger ännu vidare om den kommande Frälsaren: ”Han var så föraktad, att ingen behagade se på honom.” Det som profeten då predikade om föraktet har blivit uppfyllt, inte bara under Frälsarens tid, utan Guds Son har även blivit föraktad under vår tid, fast alla sorglösa säger: ”Vi föraktar inte honom, utan vi föraktar dem som säger sig var kristna, och ändå inte är det.” Vem vet, om Guds Son skulle vandra här som han då vandrade runt och skällde på människor, vem vet hur mycket vi skulle tycka om honom. Jag tror, att de flesta skulle säga att han också är en falsk profet. ... För de sorglösa har inte heller nu ett bättre leverne än då Frälsaren vandrade på jorden. ... Om sorglösa skulle komma för att se av nyfikenhet eller för att se under, skulle de ändå inte tro att en sådan är Guds Son. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 230-231 i predikan 1859 över Jes 53:2-3)

Ännu war konventikellagen gällande, och på flera ställen anwändes denna lag att skrämma enfaldiga menniskor, på det de ej skulle wåga besöka sådana sammankomster, som woro olagliga och olofliga. Det war synnerligen enskilda personer, som ansågo sig hafwa myndighet, hwilka lade hinder i wägen för dem de hade under sitt wälde, på det de ej måtte höra Guds ord. O. Ahnfelt, som reste omkring och predikade och sjöng sina sånger, ansågs för en farlig willfarande man, som gjorde stor skada öfwerallt, der han werkade. Man hade många öfwerläggningar, hur man skulle kunna hindra honom i hans werksamhet. Man försökte på alla lögnaktiga sätt framställa honom som en farlig willoande. Slutligen blef han instämd till sju domstolar, derför att han hållit olofliga sammankomster, ty han hade läst sin bibel och sjungit sina sånger för menniskor, som wille höra honom. Han blef dömd wid hwarje domstol att plikta etthundra kronor för sitt arbete i Herrens wingård. Sanningen, som war förkunnad i wårt land af både prester och lekmän, hade wunnit många hjertan, i hwilka den bewisade sin härliga makt. Denna sanningens makt framträdde slutligen inför statsmakterna, fordrande mera andlig frihet. Guds ord, herskande och regerande uti menniskan, har alltid warit en makt, som ingenting kunnat motstå, och så war det äfwen nu. Huru gerna många fiender wille stänga wägen för werksamheten genom den gamla konventikellagen, hade den tiden dock kommit, då denna gamla lag skulle rödjas ur wägen och ej längre ware en plågoande för Herrens folk. Många hjertan ropade till Herren om större frihet på lagstiftningens område, och Herren hörde dessa bönerop. År 1858 den 20 Oktober blef det gamla konventikelplakatet, sedan det i mer än 130 år plågat och bekymrat många fromma och kära Guds barn inom wårt land, upphäfdt genom en ny förordning. Det war nu mera icke något brott mot gällande lag att samlas omkring Guds ord. Lekmän hade nu en laglig erkänd rätt att få leda andliga sammankomster utan att wara lagöfwerträdare. Sanningens påträngande makt hade banat wäg för en större frihet, denna seger war en ingång till fri werksamhet på ett område, der snart skulle framkomma nya fordringar på ännu större rymlighet för det stora härliga werk, som Herren wille utföra bland wårt folk. Detta gladde mångas hjertan, som med glädje prisade Gud för den wunna lagliga friheten. (Swening Johansson ”Herrens werk” avd. V)

Om det skulle predikas ett sådant evangelium, att (sorglösa och nådetjuvar) genom Kristus skulle vinna stor rikedom och ära i världen, så skulle hedningarna strax komma till den tron. Men om det skulle predikas till de sorglösa, att för Kristi skull blir ni hatade och förföljda av världen, så skulle ingen oomvänd människa gå till den tron. Fast det är sant som Jesus säger till lärjungarna: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall allt annat ges åt er.” (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 457 i predikan 1857 över Matt 8:23-27)

Det har alltid varit den rätta kristendomens kännetecken, att djävulens apostlar hatat och förföljt de kristna. Trösta er själva med det ordet, ni få Jesu lärjungar, som sett Jesu stora och kraftfulla gärningar, ni som erfarit den förunderliga förändring som Jesus åstadkommit. När världen hatar, smädar och förföljer er på grund av denna kristendom, så har det skett enligt Guds Ord och enligt forna kristnas erfarenheter. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 105 i predikan 1854 över Jes 42:6-7)

Somliga menar, att kristendomen är en ohygglig villfarelse, som ingen förnuftig människa kan tro på. Somliga världsvisa har påstått, att världen skulle vara mycket lyckligare, om det kristna svärmeriet inte hade kommit till världen. Andra har påstått att Jesus från Nasaret var ett dygdemönster, som ville lära människorna att leva dygdigt och förnuftigt. Andra har påstått, att Jesus från Nasaret var en bedragare, som ville väcka uppseende och locka till sig den enfaldiga mängden. Andra har påstått att Kristus hade ett större förstånd än andra människor, och att han så till vida kan kallas Guds Son, men att han ändå inte var mer än en människa han heller. ... Om världen har fällt så vrånga omdömen om Frälsaren, hur kan då en kristen vänta ett bättre omdöme av världen. Har de kallat mästaren Belsebub, vad skall de kalla hans lärjungar? Kristendomens ljus har i alla tider varit förhatligt. Mörkrets andar, som ända från barndomen varit vana att leva i svarta mörkret, måste dels frukta för ljuset, dels också hata ljuset. Men de som vistas i mörkret, har stor lust att se vad de, som bor i ljuset företar sig. Fastän mörkrets andar gör mörkrets gärningar, har de ändå fått klara ögon och en skarp syn att se de kristnas fel. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 212-213 i predikan 1852 över Joh 1:1-14)

Kain hade vredgats på sin broder för kristendomens skull. Han fick ett ont sinnelag för att Abel var frommare än han. Han tänkte kanske: ”Skall nu denne snorunge vara bättre än jag?” Och fast Gud förmanade honom och befallde honom att behärska sin vrede, så fick Kain ändå inte sinnesfrid förrän han hade dödat sin broder. Ty ormens säd tål inte alls, att kvinnans säd skulle vara bättre än de själva. Egenrättfärdighetens blod stiger upp i huvudet och den andliga vreden förändrar deras gestalt. Kain var den förste som sög de kristnas blod. När Gud frågade honom: ”Var är din broder Abel?”, svarade han: ”Jag vet inte. Skulle jag taga vara på min broder?” Så svarar även nu Kains köttsliga bröder och kusiner, när någon kristen frågar dem: ”Var är din broder?” De svarar då: ”Skulle jag ta vara på min broder? Var och får väl hålla reda på sig själv. Jag är inte skyldig att ge råd åt någon.” (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 239 i predikan 1849 över Matt 23:34-39)

I det sorglösa tillståndet trodde (människan) sig vara den bästa kristna, Guds bästa vän och Jesu bästa lärjunge. Men efter väckelsen, då hjärtat känns hårt, ont och elakt, får hon den insikten, att hon har hatat Gud, men inte älskat. Hon har älskat världen, men inte Gud. Hon har varit djävulens bästa vän, men inte Guds. ... Hon är inte längre dygdig, hon kan inte ens tro, att Gud bryr sig om henne. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 176 i predikan 1848 över Joh 16:23-33)

Hur mycket lidande skulle icke en Murbeck, en Elfving, en Nyman undvikit, om de visat större anpassningsförmåga gent emot tidsandan eller om de velat bilda parti. Men det föll dem icke in att genom någon ackommodation söka undvika lidandet. Detta ansågo de såsom något självfallet och ofrånkomligt för en Jesu kristi lärjunge och efterföljare. De kristna av denna typ har alltid varit korsmärkta. Det blev ingen partibildning eller sektbildning för förföljelsens skull. . . . Här ha vi ett utmärkande drag för all gammalkyrklighet: troheten mot fädernas kyrka, troheten mot kyrkans bekännelse och kyrkans ordning. Man vill undvika det, som leder till söndring. För kyrkans yttre förhållanden har man i allmänhet mindre intresse. Huvudintresset gäller det rent andliga, det som direkt främjar själens frälsning. (Josef Gustafsson "Gammalläsarna i Småland (II)" s 282)

ca 1800 - ca 1600

Moses Mendelsohn kallades ”det bildade Europas biktfader”. Furstar, statsmän, filosofer, prästmän, politiker vände sig till honom med sina tvivel och sin oro. Han spränger gettot och etablerar sig utanför, men 1771 får Mendelsohn ett meddelande, att kungen av Preussen, Fredrik den Store, strukit hans namn från den kungliga vetenskapsakademiens föreslagna lista. Med ens blir han på ett brutalt sätt påmind om att han fortfarande betraktas som gettojude. Aldrig förr hade han så tänkt på den historiska ödesgemenskap som tvångsmässigt binder alla judar samman. Det kungliga pennstrecket blir för honom en utmaning: Du är en stor tänkare. Du är en det tyska språkets mästare. Du är en god människa. Men du är jude. Det är en fläck, som ingen vishet, ingen själsadel kan tvätta bort. (Erik Sollerman ”Livets kamp och dödens drama” s 79)

Den jordiske upphovsmannen till den berömdaste (väckelsen) av dem alla, metodisternas store ledare, John Wesley, skriver i sin dagbok om sin samtids kyrkliga och civila myndigheter: "De vilja inte låta mig besöka ett dårhus, därför att de säga, att jag gör patienterna tokiga, eller ett fängelse, därför att jag skulle fördärva fångarna." (Sven Lidman "Pingstväckelsens gåta" s 18)

I Dresden vägrade grefve Zinzendorf att emottaga de nya värdigheter som erbjödos honom; hela hans begär gick ut på att mer och mer komma lös ifrån verldens fåfänga och prakt. ”Hvarför hatar verlden er?” frågade honom några år senare konungen af Preussen. ”Det är icke verldens fel”, svarade grefven: ”det är jag sjef som har vändt mig bort ifrån henne.” ... Hvad hans rang och yttre förhållanden beträffade, så skattade han detta nu mera icke högt. Han skref: ”Det som man kallar rang och hög börd, är ingalunda något, som är af Gud inrättadt; det är en sak införd af menniskors högmod, och hvilken fortplantar sig såsom en medfödd sjukdom. Jag vill räkna alla andra yppare än mig, och jag kan icke inse, hvarför jag ej skulle kunna sätta hvarje troende Guds barn vid mitt bord, vore det nu äfven en tiggare.” (E-n "Grefve Zinzendorf" s 71)

I början av 1723 framträdde så pastorsadjunkten i Jacob, Erik Tolstadius, snart kyrkoherde i Skeppsholms församling, som pietistisk förkunnare. Tolstadius har betecknats som ”Sveriges Francke” (Linderholm); av samtiden blev han icke alltid så välvilligt bedömd. Gjörwell menade, att han hade ”en alltför liten dosis af det som hör till hufvudet”. (Berndt Gustafsson ”Svensk Kyrkohistoria” s 122)

Ett är att wara i werlden, ett annat att wara af werlden. Både fromme och gudlöse äro i werlden, men endast de senare äro af werlden. Att wara i werlden är att såsom menniska, en av Gud skapad warelse, lefwa på jorden, men att wara af werlden är att med hjerta och håg fasthänga wid denna werldens ting, älska dess fåfänglighet och lefwa efter det syndiga köttets lustar. ... Du behöfwer icke gömma dig i en wrå eller stänga dig in i en kammare för att blifwa befriad ifrån werlden. Drif blott ut werlden ur ditt werldsligt sinnade hjerta, och war sedan der din kallelse will hafwa dig. ... Käre Herre Jesu! ... Bewara mig för werldens kärlek och wänskap, emedan jag derigenom måste råka i fiendskap mot dig. (Amadeus Creutzberg "Gudliga betraktelser för hwarje dag af året" s 51-52 i kommentar till Joh 15:19)

Intet gifwer oss mera styrka till att med tålamod bära werldens förakt och de ogudaktigas fiendskap än betraktelsen af det hat, den förföljelse och det förakt, som Herren Jesus oskyldigt led af den arga werlden. Du kan wäl icke wänta, käre christen, att få inkomma i himmelens härlighet på någon annan wäg än den som din Frälsare har wandrat. ... Om werlden smickrade, älskade och berömde dig, så wore du i stor fara att blifwa insnärd i hennes nät, men då hon nu förföljer dig, så drifwer hon dig ifrån sig, hwarigenom du får så mycket större anledning att hålla dig till Christum. ... Skulle ock dina fienders förföljelse wara lika länge som ditt lif, så måste den dock snart upphöra, ty ditt lif är kort och deras likså, huru mycket de än rasa. (Amadeus Creutzberg "Gudliga betraktelser för hwarje dag af året" s 433-435 i kommentar till Joh 15:18)

Jag ger världen med högfärden, vällustflärden, ja, med pick och pack god dag, ger bå plåten och smulgråten uppå båten; allt ihop bespottar jag. Säger mången, att den sången skämmer bort min födekrok och gör mig till världens tok. Låt så vara, låt det fara, jag vill svara: Var en tycker han är klok. Stora herrar ha sin’ narrar, som dem följa ut och in. Jag och världen ha var sin. Vill du hörat och utförat, må du görat: Jag är hennes, hon är min! (Johan Runius ”Ur Över världenes fåfängligheter” s I:59; 1679-1713)

Även i (Stockholm) var Hallestudenter förmedlare av den nya strömningen. Botpietistiska kretsar fanns här i början av 1700-talet. Likvidationskommissarien i Svea hovrätt Elias Wolker sökte i ett brev till Francke 1702 anknytning till Halle. Han behövde stöd utifrån i ett land, ”varest Kristi efterföljare måste passera för ett underligt djur och ett dåraktigt kreatur”. (Berndt Gustafsson ”Svensk Kyrkohistoria” s 121-120)

(Prosten) Jakob Boëthius (i Mora) var väl den mest oförfärade botpredikant, vårt land någonsin ägt. ... han författade tvenne skrifter, vilka han tillställde kungen och ärkebiskopen. Det var statens makt över kyrkan, som han fann oförenlig med bibeln och all sann kristendom. ... Boëthius fördes (1697) som fånge till Stockholms slott. ... Sommaren 1698 föll domen i enlighet med fiskalens senaste yrkande. Boëthius fördes till Smedjegårdens fängelse. ... Kort därefter ledsagades han till skampålen vid Stortorget, varifrån han skulle se, när (hans) skrifter brändes. ... I sista stund ändrade konungen domen till livstids fängelse. ... Ytterst märklig är Boëthius' sista skrift: ”En välment påminnelse om de förnämste fehl uti wåre Swenske församblingar och hos des Tjänare.” Han vänder sig med skärpa mot de präster, som, utan att vara födda på nytt, ”opstiga på Prädikstolen”. ... 1710 ingick ett frihetsår för Boëthius, Rådet, ej konungen, gav honom lös. ... (Hans) sista år förflöto i familjekretsens lugn och ro. (N. Odenvik "Elias Wolker" s 14-18)

Trösta dig däraf, att världens omdöme icke är Guds omdöme, och att världen icke har makt att döma dig, emedan den själf med dess förste är dömd. Joh. 16, v. 11. Hvad kan hela världens ogunst skada dig, då du har Guds nåd? Hatar dig världen, så trösta dig af Guds kärlek och trohet. Vägrar hon dig jorden, så kan hon dock ej betaga dig himmelen. Beröfvar hon dig lif, ära och gods, så kan hon dock icke döda din själ, eller beröfva dig det eviga goda. Föraktar hon dig på jorden, så har du dock din ära hos Gud i himmelen. Måste du någon tid lida, så skall Gud åter låta sin nåd skina öfver dig. (Johann Arndt "Johann Arndts Andliga Skattkammare" s I:160)

ca 1600 och tiden dessförinnan

På 1580-talet började kalla vindar blåsa (i Japan). Härföraren och hövdingen Hideyoshi beslutade sig plötsligt för att driva alla missionärer ur landet. Nu började en fruktansvärd tid. De kristnas egendom beslagtogs. Kyrkor och skolor förstördes. Flera hundra missionärer och japanska kristna stuvades ombord på skepp som boskapshjordar och deporterades. Det finns en japansk martyrhistoria från den tiden som är skakande. Tortyrmetoderna var många och grymma. De kristna stektes levande, sågades sönder med bambusågar, halshöggs, korsfästes, begravdes levande eller kastades i glödande kratrar och heta källor. Föräldrar korsfästes. Medan de led och väntade på sin förlossning, kunde de få bevittna hur deras barn slaktades vid deras fötter. Bland de första martyrerna var 20 japaner och sex missionärer, som korsfästes utanför Nagasaki. Först amputerades deras näsor och öron, och sedan fick de gå omkring i flera städer såsom skådespel. Utanför staden, dit de slutligen fördes, korsfästes de. Nu (1965) står där en kyrka rest till deras minne i Nagasaki. Många hundra brändes på bål. Över hela landet flöt de kristnas blod. Mellan åren 1614 och 1653 avrättades över 280.000 kristna för sin tros skull. Fastän de visste att det skulle kosta dem livet, kom ändå nya missionärer till Japan. Efter ett bondeuppror med grymma massavrättningar av både kristna och andra stängde Japan sina dörrar till yttervärlden under drygt 200 år. Men kristendomen i Japan dog inte med martyrerna. En kristen historieskrivare säger: "Man försökte stoppa floden, men källan fanns kvar." (Linné Eriksson "Reflexioner i ett missionärsrum" s 145-146)

(Den heliga Birgittas) problembarn var äldste sonen, Karl, som länge,intensivt och hånfullt protesterade mot och förlöjligade moderns och syskonens fromma liv. Ingen människa har Birgitta ställt större förhoppningar till; ingen har heller vållat henne större besvikelser. (Sven Stolpe "Birgitta i Sverige" s 42; Birgitta och Ulf)

I slutet av 1100-talet levde i Lyon en rik köpman vid namn Valdes. Då en vän till honom plötsligt bortrevs av döden, greps han av djup sorg. Han började flitigt studera bibeln och i synnerhet blev han härvid gripen av Herrens ord till den rike ynglingen: "Gå och sälj allt vad Du har och giv det åt de fattiga. Kom sedan och följ mig!" Valdes gjorde så. Snart samlade sig omkring honom en skara anhängare, som följde hans exempel. De gåvo sig namnet "de fattiga från Lyon" och uppträdde runt om i södra Frankrike som lekmannapredikanter. I sin förkunnelse lade de stor vikt vid bibeln. Innocentius III försökte binda valdensarna, som de också kallades, såsom en orden vid katolska kyrkan men misslyckades. Han lät predika korståg mot dem. En nordfransk riddarhär med Simon av Montfort som anförare drog år 1209 ner i södra Frankrike, där invånarna till största delen voro valdensare. Stora sträckor lades öde, städer och byar plundrades, och befolkningen mördades. Kättarförföljelserna, som skulle rasa under de följande århundradena, hade börjat i stort omfång. Inkvisitionen bidrog mycket att tränga tillbaka kätteriet, men det största arbetet härmed uträttades av tiggarmunkarna. ("Illustrerad världshistoria - Andra bandet - Medeltiden" s 252)

I juli år 710 landsteg den arabiske härföraren Tariq vid en väldig klippa på Spaniens sydligaste udde. . . . Erövrarna gjorde Cordova till sin huvudstad. Där byggde de ut Sankt Vincentkatedralen till den ståtliga moské, som än idag är det stora minnesmärket över morernas välde. . . . De kristna ledarna fick ofta anledning att klaga på att de kristna visade en olämpligt stor förtjusning över arabisk kultur och litteratur. Men på djupet låg en stark spänning. Bland de kristna fanns ett hat mot främlingarna och muslimerna smädade gärna de kristna symbolerna. På 800-talet övergick spänningen i ren förföljelse. Då blev 8.000 kristna halshuggna, kristna kultplatser ödelades och klockorna i katedralen i Santiago di Compostela fördes till moskén i Cordova. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 218-219)

Med (judarne) kunde Julianus mötas i ett gemensamt hat till "galileerna". Så småningom kom hans palats att likna ett tempel. Hvarje morgon och afton lät han frambära offer åt solen, och såsom överstepräst sökte han att reformera hedendomen - delvis efter kyrkans förebild. De hedniska hierofanterna och öfversteprästerna fingo befallning att vaka öfver de hedniska prästernas lefnad och ämbetsförvaltning, såsom de kristna biskoparne hade uppsikt öfver de kristna klerkerna. Härbärgen blefvo upprättade för främlingar, och Julianus förmanade till kärlek emot alla människor och till vördnad för gudarnes tempel, altare och bilder. I ljuset från de kristna församlingarna såg han bristerna hos hedendomen. Han sökte till och med reformera den hedniska gudstjänsten. Själf höll han tal till solen och till gudarnes moder för att på hedendomens grund skapa en religiös förkunnelse, som var ett motstycke till den kristliga predikan. För att också få ett motstycke till psalmsången lät han hedniska präster lära sig att sjunga hymner, i förhoppning att "den gudomliga musiken" skulle befordra själarnas rening. Han sökte tillika att själf efterlikna de kristnas stränga afhållsamhet; han lefde tarfligt såsom en cyniker. ... Församlingarna ålades att återbära eller ersätta det tempelgods, som blifvit skänkt till deras kyrkor, och de förlorade rättigheten att mottaga arf. De kristna ämbetsmännen vid hofvet fingo afsked; alla kristna blefvo utestängda från provinsstyrelsen och den därmed förbundna rättskipningen, "alldenstund deras egen lag förbjuder dem att bruka svärdet", och hären fick åter hedniska tecken i stället för korsfanan. Genom en skollag sökte han att hålla de kristna lärarne alldeles borta från retorssysslan. De, som icke själfva trodde på de gamla gudarne, fingo icke undervisa i Hesiodus och Homerus; "de göra bäst uti", skref Julianus, "att gå till galileernas församlingar och utlägga Matteus och Lukas". Vid sitt regeringstillträde hade kejsaren skrifvit ett satiriskt stycke, hvari han prisade Marcus Aurelius men riktade ett starkt tadel mot Konstantin; nu skref han emot kristendomen ... och hånade bibeln och dopet, "som icke kan borttaga spetälska och vårtor men likväl skall kunna utplåna sedliga fel". Han sade däri, att uppfyllandet af Kristi ord att gifva allt till de fattiga (Luk. 12:33) skulle tillintetgöra stat, folk och familj, och han kallade Paulus "en man, som öfvergick alla andra gycklare och bedragare". Tillika berömde han judarne på de kristnas bekostnad och visade dem välvilja genom att gifva dem tillåtelse och understöd att återuppbygga Jerusalems tempel. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 261-263; Julianus affällingen)

Den östsyriska eller assyriska kyrkan utvecklades snabbt i öster. Enligt en uppgift, som dock ifrågasätts, fanns det på 90-talet inte mindre än 19 östsyriska biskopsstift. Mera trolig är uppgiften att det vid 200-talets början fanns 20 stift. Kyrkan hade många problem under landets hedniska statsrelgion. Det berättas att kyrkans ledare och fem biskopar avrättades år 339 för sin vägran att tillbe solen. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 227)

Att avrunda med:

Han skrev psalmer, därför vände man honom ryggen, inte ens natten hade sjunkit så djupt. ... Sådan är världen utan sång, obarmhärtig som sveket, hårdare än en fläckfri mänsklighet utan fantasi. ... De skall frukta för Sanningen mer än för sitt eget liv. Så sade mig drömmen, när jag vaknat. ... O, David, David, låt det hämnande Ordet drabba dem som slitit vingarna av språket! (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 57; Livets lag)

Må jag då wara föraktad af hela werlden, jag har ett brödraskap, som är tusenfaldigt ärofullare, wissare och lyckligare, en stor skara af syskon och äkta wänner. (Carl Olof Rosenius ”Pietisten november 1853” s 170)

Sångarna:

För att du inte tog det gudomliga dig till en krona, för att du valde smälek och fattigdom, vet vi vem Gud är. (O Hartman: Psalmer och Sånger 38:1)

Jesu! gör mig så till sinnes, Såsom du till sinnes var. I all nöd mig för till minnes, Hur ditt kors du tåligt bar. Och om menskor hata mig, Jesu! lär mig likna dig: Deras brott och nöd begråta, Deras oförrätt förlåta. (J Hjerthén: Psalm 129:1; jfr Psalmer och Sånger 274:1)

Jag ser, hur verlden väpnar sig, Med arghet, lögn och flärd mot mig Och lägger ut sin snara; Men, Herre! du Skall mig ännu Uti din nåd bevara. (Reusner/Ausius: Psalm 226:5)

Ändock det stundom tyckas må, Som Gud mig ej vill vårda, Och verldens barn emot mig stå, Så hätska och så hårda: Så vet jag visst, Att han mig sist Upprätta skall och hjelpa. Den på Gud tror, Han trygger bor: Ho kan mig då nedstjelpa? (K Schmucker-P Brask: Psalm 230:5)

Drif ur mitt hjärta Oro och smärta, Jesus, ack, blif hos mig! Världen må fara; Din vill jag vara Nu och evinnerlig. (N Frykman: Sång 45:5; jfr Psalmer och Sånger 118)

Visst aktar världen mig mycket ringa, Och af dess skatter har jag just inga, Men jag ej byter med hvem det var: I himlen har jag en riker far. (A Nilsson: Sång 239:5; jfr Psalmer och Sånger 641)

Lammets folk och Sions fränder, Lilla hop af köpta får, Som till himlens arfveländer Uppå törnestigar går; Salems barn och Guds församling, Lilla skepp och klena hjord, Som i världen är en främling Och ett mål för våld och mord. (AC Rutström: Sång 527:1; jfr Psalmer och Sånger 411:1)

Dem som i världen vilse gå, De trötta och de gamla, De sjuka, fattiga och små Du vill kring dig församla. Av det i världen intet var Åt dig ett folk du utvalt har, Som du vill rikt benåda. (E Lönegren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 237:2, jfr Psalmer och Sånger 91:2)

Jag är en kristen och vill det vara, tills sol och måne ej skifta mer. Jag är en kristen, så vill jag svara, om hela världen än åt mig ler. Jag är en kristen och trogen bliver, jag älskar Kristus, som gjort så väl. Min första kärlek jag honom giver, han är det värd, han har frälst min själ. (J Grytzell-norsk översättning-R Eimir: Sånger och Psalmer 1951 nr 305:1)

För den korsfästes skull Vill jag trogen och glad Nu bära båd skymf och förakt, Tills han kallar en dag Mig till himmelens stad Att dela hans ära och makt. (G Bennard-A Aleby: Sånger och Psalmer 1951 nr 91:4a; jfr Psalmer och Sånger 511:4)

Om du av vänner misskänd är, om världen hånfullt ler, din Frälsare är likväl när och lyssnar, när du ber. Och det skall ske, att vem som helst av Herren nåd begär skall från all synd och nöd bli frälst och vara , där han är. (C Lundgren: Kristen Lovsång sång 202:2; jfr Psalmer och Sånger 597:2)

Egna kommentarer och funderingar:

Som Herren utvalde Mose ut ur allt kött, så utvalde Jesus Sina lärjungar ut ur utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Här är Herren snarare än Mose en typ (förebild) för Jesus, medan Mose är en typ för lärjungarna.

Som Israel är bland nationerna, så är den kristna (församlingen) av utkallade i nationen.

Paulus sade till de troende i Rom: ”Vi har blivit som utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ’runt omkring’/omkringliggande avfall, (som) allas smörja ända till ’just nu’/’denna stund’.” (1 Kor 4:13b)

Jakob sade: ”Äktenskapsbryterskor, vet ni inte att den här (א,*א) utsmyckningens/'(utsmyckade) världens' vänskap är fiendskap till (א,*א) Gud? Den som – om alltefter/’hänsyn tas till’ omständigheterna – må önska vara utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ vän ’fås att stå’/framstår (som) en Guds fiende.” (Jak 4:4)

Petrus sade till de troende: ”Om ni förebrås i/med Kristi namn, (är ni) lyckliga, eftersom härlighetsglansens och förmågans (א,* א, A) Ande, och/nämligen Guds (Ande), förs till vila emot/över er.” (1 Petr 4:14)

Förundra er ej, bröder, om utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ hatar er. (1 Joh 3:13)

Själva är de ut ur/av utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. På grund av det här samtalar de ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, och utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ hör dem. (1 Joh 4:5)

I det här är (och har ... varit) välkomnandet i sällskap med oss gjort fullkomligt, för att vi må ha ’klarspråk i’/’mod med hjälp av’ domens/rättvisans välkomnande (א,* א), eftersom alldeles som Den där är, skall (א,* א) och/också vi vara i den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’. Fruktan är/finns inte i välkomnandet. (1 Joh 4:17)

Ytterligare studier: Ps 74:18; Matt 5:10-12; Luk 6:22-23; 16:13; 21:12,17; Joh 6:70; 13:18; 17:14,16; Apg 9:14; 14:22; 26:9; 1 Thess 2:15; Hebr 10:32-34; 1 Petr 4:12-16; 1 Joh 3:1; 4:6.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-07; 2012-01-16; 2014-09-10; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

---

15:20a Dra er till minnes utsagan som Jag talade till er: ”En slav är inte större (än) sin herre.” Om de har förföljt Mig, skall de och/också förfölja er.”

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten): dra-er-till-minnes '-n utsaga'/utsagan som jag talade (till)-er: inte är (en)-slav större (än)-'-n herre'/herren sin. om mig (de)-förföljde, och er (de)-skall-förfölja.

1883: Kommen ihåg det ord, som jag har sagt eder: en tjänare är icke förmer än hans herre. Hafwa de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder;

1541(1703): Kommer ihåg min ord, som jag hafwer sagt eder: Tjenaren är icke förmer än hans herre; hafwa de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder;

LT 1974: Kommer ni ihåg vad jag sade till er? ’En slav är inte förmer än sin herre.’ Eftersom de förföljde mig, så kommer de naturligtvis att förfölja er.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jakob sade till Laban:) ”Vilken (är) min orättfärdiga gärning och vilken (är) min missgärning, eftersom du har jagat bakom/efter mig?” (1 Mos 31:36b, Grekiska GT)

(Egyptens kung) ’förföljde helt och hållet bakom’/jagade Israels söner, men Israels söner gick ut i/med ’hög hand’/’stor makt’. (2 Mos 14:8b, Grekiska GT)

(Alla de ledande prästerna och folket i Jerusalem bemötte) Guds budbärare hånfullt, bemötte Hans utsagor föraktligt och ’skojade i/med’/hånade Hans profeter. (2 Krön 36:16a, Grekiska GT)

(Mordekaj) ... dragande/drog sig till minnes alla Herrens gärningar. (Ester 4:17aa/C1a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) ”Alla Dina bud (är) sanning. (De som är vid sidan av lagen) har orättfärdigt 'förföljt ... helt och hållet'/jagat mig. Undsätt mig!” (Ps 119:86, Grekiska GT)

Judas talade (med) de män (som var) i sällskap med honom: “Frukta ej (fiendernas) mängd och ni må ej vara fega (inför) deras stormning. Kom ihåg våra fäder, som/då de räddades i ett rött hav, när Farao förföljde dem i/med förmåga/makt.” (1 Mack 4:8-9)

(Salomo sade: “De gudlösa säger:) ’Vi må ligga i bakhåll för den rättfärdige ... (ty) han lovar/’gör anspråk på’ att ha kunskap av/om Gud och benämner sig ”Herrens pojke/slav”.’” (Salomos Vishet 2:12a,13a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Enligt/som folkets domare på det här sättet (är) och/också hans (tjänare) som utför samhälleliga plikter.” (Syr 10:2a)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Lyckliga de som har varit (och är) förföljda (Grekiska: diôkô) vad beträffar rättfärdighet, eftersom himlarnas rike är deras. Lyckliga är ni när (människor) – alltefter omständigheterna - må förebrå (er) och de skall (א,*א) förfölja er och de må tala varje/allt ont nedifrån/emot er, då de ljuger vad beträffar Mig. Fröjda er och jubla, eftersom er lön (är) mycken/stor i himlarna, ty på det här sättet förföljde de profeterna, de (som var) före er.“ (Matt 5:10-12)

(Jesus skickade bort de tolv och sade till dem:) ”En lärjunge är inte över/’mer än’ sin (א,* א) lärare, inte heller en slav över/’mer än’ sin herre.” (Matt 10:24)

(Jesus sade till folkskarorna:) “Den som ej är i sällskap med Mig är nedifrån/emot Mig, och den som ej leder/för tillsammans med Mig den skingrar Mig (א*).” (Luk 11:23)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Dra er till minnes Lots kvinna!” (Luk 17:32)

Det blev ... en stor förföljelse emot (medlemmarna i församlingen) av utkallade i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem. ... (Apg 8:1b)

(Paulus sade till de äldste i Efesos:) “På det här sättet måste ni, då ni har besvär, ta ’i stället’/’parti för’ de som är svaga, att både/också dra er till minnes Herren Jesu utsagor, att Han själv talade: 'Det är lyckligt att ge hellre än att ta.'” (Apg 20:35b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det var därför judarna förföljde Jesus, eftersom Han (hade sagt till honom som botades, att han skulle lyfta upp sin madrass) på sabbaten. (Joh 5:16)

Då människorna så hade skådat tecknet, som (Jesus) (hela tiden) hade gjort, sade de att/: “Den här är sannerligen profeten som kommer/’skall komma’ in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’!” Då Jesus så har kunskap, att de står i begrepp att komma och röva bort Honom och visa upp (א*) en kung, flyr (א*) Han (själv) ensam åter ’in i’/till berget.” (Joh 6:14-15)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Amen, amen säger Jag er, en slav är inte större (än) sin herre.” (Joh 13:16a)

Hembygdens predikan:

Det är bittert för fågeln, då han bidat hela natten och dagen äntligen inbryter, att se nattugglorna förskräckta fly undan för samma ljus, varefter han längtat. Dock sjunger han sin sång, trots de tyckas, att han är från sina sinnen, då han prisar den sol, vars strålar göra deras ögon så ont. De pressa sig in, så djupt de kunna, i den ruttna, ihåliga trädstammen. Han åter måste upp, riktigt högt upp, på grenen för att se, huru ljust det blir i öster. De fly, tjuta och krympa ihop. Han vill närmare solen, hans bröst sväller, hans tunga måste röra sig. Så kunde intet anstötligare tänkas för lärjungarne än det, att världen gladdes, då deras älskade mästare lämnade dem. Förstod då icke denna värld, varför han kommit, huru god han var, vad han gjort och vart han nu gått! Dock, världen skall ändra tankar, så snart de, Jesu vittnen, hunnit frambära sitt budskap om sinnets ändring och syndernas förlåtelse. Så tänkte väl lärjungarne. Men ack, käre lärjungar, fromt bedrägeri! Världen skall i stället kasta ut eder från sina synagogor och därtill sjunga Gud tack och lov, att han hulpit dem att bliva eder kvitt. En stor välgärning skola de anse sig hava bevisat Gud, då de hudflängt, gisslat och stenat eder. Visst måste han giva dem en plats i tredje himmelen, för det att de kastat edert namn ned till avgrunden. ... Detta världens hat kan mottagas på olika sätt. Somliga Jesu lärjungar äro så litet inne i vad Jesus sade här och annorstädes i avskedstalet, att de, när världen hatar dem, anse det såsom något ”nytt och främmande”, såsom Petrus säger, och förbittras och mista sin frid samt stanna i loppet eller rentav vända tillbaka. ... ”Men” – säger du – ”skall jag härda ut med allt detta, så måste jag till mitt inre vara rikligt uppfylld med det goda.” ... (Ja,) du måste kunna vara god även mot en ond och t. ex. förtalande människa, liksom sångfågeln sjunger lika glatt trots ugglornas tjut och låter dem höra samma sång som andra få höra. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 262-266, Sjätte söndagen efter påsk, Joh 15:18-27)

Nu vet jag väl vad de flesta av eder närvarande invänden, nämligen: Icke gäller detta oss, ty icke förfölja och dräpa vi Herrens vittnen. ... Men minnes då, vad Jesus sade: Den som icke är med mig, han är mot mig. Kristus och världen äro så mot varandra som ljuset och mörkret, elden och vattnet. Du måste därför vara helt på hans sida, annars är du på fiendernas sida. I denna sak gives intet jämkande och intet dagtingande. Antingen helt med honom eller icke alls med honom. Ett tredje gives icke. Betänk detta och betänk det, medan ännu är tid. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 44, Annandag jul, Matt 23:34-39)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Lidandet kännetecknar den messianska troendegemenskapen. Enligt den åttonde saligprisningen, till exempel, som Matteus nedtecknade, är förföljelse ett oundgängligt kännetecken på Messias lärjungar. Så är det än i dag. Enligt Paul Marshall i hans väl underbyggda bok ”Their Blood Cries out”, blir i dag mellan 200 och 250 miljoner kristna förföljda för sin tro, och ytterligare 400 miljoner lever under religiösa restriktioner. Lidandet är sålunda en hedersbeteckning på både Messias och hans lärjungar. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 252 i kommentar till Luk 24:25-26).

Efter en stund tog vi av huvudvägen genom Övre Egypten och satte kurs in mot staden Sanubu. ... Det var (i denna stad som) ... sju koptiska bönder (hade mördats) ute på deras egna fält; sju andra låg ihjälskjutna på gatorna. ... Jag hoppade ur bilen och leddes snabbt in i prästens hus som låg bredvid kyrkan. ... (Prästen berättade:) "Det hela hade börjat flera år tidigare, när en kopt bestämde sig för att sälja sitt hus. En av de ledande muslimska familjerna i byn ... hade velat köpa huset. Men det pris de erbjöd var oförskämt lågt, och en förhållandevis förmögen kopt, Munir, ... bjöd över dem. ... Den muslimska familjens huvudman förklarade att han, om han var storsint nog att låta köpet gå igenom mellan de båda kopterna, åtminstone förväntade sig att få en försvarlig andel av köpesumman. Munir vägrade att betala. Två veckor senare sköts Munirs son, en tjugofemårig ingenjör, ihjäl när han stod hukad under motorhuven på en bil i faderns verkstad. Samtidigt blev Munir skjuten i foten och måste få benet amputerat. Men han vägrade fortfarande att betala. Sedan (mördades) en annan av Munirs släktingar som arbetade i Asyut. ... Tidigt på morgonen den 24 april 1992 (skedde massakern i Sanubu). ... Över hela staden kunde man höra hur folk skrek och grät." (William Dalrymple "Från det heliga berget" s 444-446; 18 dec 1994)

På sina håll i världen dag får människor lida rent fysiskt för sin lojalitet mot Kristus. Men för många av oss kommer förföljelsen i form av ett höjt ögonbryn, ett hånfullt ord, ett överlägset leende, en pik om religiös mani, en föraktfull axelryckning från någon bekant, ett uttryck för förtrytelse från våra föräldrar eller t. o. m. någon religionslärare. En kristen bör aldrig underskatta styrkan i det motstånd han möter. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 158)

En ohörsam mänsklighet ... möter Jesu lärjungar med ”förföljelser” och ”trångmål”. De tillgriper alltså våld. – Jesu efterföljare svarar blott med ”ståndaktighet” – de kvarhåller sin inställning – och med ”trohet” – de sviker inte Gud och hans Rike. De tillgriper inte våldets arsenal. Detta Jesuslika förhållningssätt gör, att Gud aktar dem värda Guds Rike. Nu lider de osjälviskt och hatlöst för Riket – då får de Riket. Just deras sätt att möta hårdheten är en profetia huru det skall gå. När Kristus kommer, gäller hans verk också dem som orsakat Rikets barn trångmål. Nu tillskyndas de själva trångmål. Också detta är rättfärdighetens väg. Också deras förhållningssätt är tecken. Ur övermodet kommer tuktan, när allt ställes till rätta. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 468 i kommentar till 2 Thess 1:3-10)

I alla tider har det funnits jordiska makthavare, som sett sin ställning hotad av Jesus Kristus. De har inte kunnat komma åt honom själv, men så mycket mer hans tjänare och vittnen. Instinktivt har de förnummit, att deras makt, byggd på våld och orättfärdighet, inte kan bestå, om han får makten över människornas samveten och viljor. Kanske försöker de något slags kompromiss med honom, om de kunde få honom till bundsförvant eller åtminstone få honom till att hålla sig neutral. När det inte går blir det en kamp på liv och död. Men man behöver inte alls vara en härskare för att känna, att Jesus hotar det slags liv som man för och till varje pris vill föra. Hur kommer det sig, att de mäktiga, när de vill söka att förstöra Kristi välde, genom att förfölja och misshandla hans vittnen, har så lätt att vinna bifall och få villiga hantlangare? Det finns hos många människor en latent ovilja mot Kristus och den väg, på vilken han vill leda mänskligheten och denna latenta ovilja är lätt att mobilisera. Så är det, när Jesus dödas i Jerusalem. Så är det historien igenom, när det blåser upp till storm mot Kristi församling. (Natanael Beskow "Den heliga striden" s 98-99; Trettondedagen 1943, S:t Jacobs kyrka)

(Israel) håller stånd emot de världsreligioner, som framgå ur dess sköte: den världserövrande kristendomen och den segrande islam. Det bortspolas icke av de tyska korstågen och den spanska inkvisitionen: det härdar ut medeltidens förföljelser, utdrivningar och kättarbål. Det samarbetar med oförminskad kraft och obruten livstro med världens nyare folk, till den dag som är. Det hemsökes tid efter annan av rättskränkningar, undantagslagar, pogromer – och lever. Som en gåta och som ett under går Israels folk genom en ogästvänlig värld, utrustat med sin Tora, den äldsta uppenbarelsen av religiösa och etiska läror, som kommit mänskligheten till del. ... Det stupar hundra gånger på vägen och reser sig igen. Det besegras av övermäktiga fiender och överlever dem. (Nils Tägt ”När han kommer” s 89; citat Marcus Ehrenpreis)

Museer för religion och ateism öppnades (i Sovjetunionen), ofta i tidigare kyrkor som Kazan-katedralen i S:t Petersburg. På 1920-talet genomfördes råa och motbjudande antireligiösa processioner på gatorna, särskilt vid påsk och jul. ... Det var inte bara så att kyrkorna stängdes i stor omfattning under 1920- och 1930-talen. Ett stort antal biskopar och präster, munkar, nunnor och lekmän sattes i fängelse och koncentrationsläger. Hur många som avrättades eller dog av misshandel går inte att beräkna. ... Det totala antalet prästmartyrer måste uppgå till tiotusental. ... Ingen av förföljelserna under den romerska kejsartiden kan tillnärmelsevis jämföras med vad som hände här. ... Det är inte förvånande att oerhörda mängder övergav kyrkan i förföljelsens stund, för detta har alltid skett och skall utan tvivel hända igen. Det är långt mer förvånande att så många förblev trogna. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 152-154)

(Fröken Björnberg) berättade mig, att en affärsman i Lidköping ... hade stått i sin affär, där det var fullt med folk, och ... skämtat om att han ville sälja ett halvt dussin barnvagnar åt mig. ... En (annan) predikant ... blev beskylld för att vara far till ett barn, och det var flickan själv, som spred ut detta rykte om honom. ... Socknens landsfiskal fick hand om saken, och predikanten uppfördes som barnets fader och dömdes som försörjningspliktig. Han nekade, men både myndighetspersoner och andra skrattade honom mitt i ansiktet och sade, att det var ingenting att göra. Han hade helt enkelt att finna sig i situationen. Det hände sig dock inom kort, att flickan fick lungsot, och inför döden tillkallade hon myndighetspersonerna, som haft hand om saken, och bekände, som det var, att predikanten var oskyldig. Hon uppgav också den rätte barnafadern. ... Men då hade denne oskyldige unge man fått sitt namn nedsvärtat och fått utstå oändligt mycket lidande. Sådana saker som dessa kan en väckelses bärare få genomleva. Det är den slags förföljelse det hyggliga moderna samhället består den, som tar sin kristna religion på djupaste allvar. Det är de pinoredskap, som man under humana tider använder i stället för sträckbänk, spiktunnor och bål. (Lewi Pethrus "Medan du stjärnorna räknar" s 166-168)

Några kämpa förgäfves, andra finna hjälparen, och det gifs blott en: Jesus Kristus heter han, demonbetvingaren. Du vet att jag var en och gick igenom kampen, som dock icke är slut. Äfflingarne (= ”apmänniskorna”) predika tolerans, därmed menande att man skall ha fördrag med dem i all oändlighet, låta dem ostördt predika och göra propaganda, under det de mer eller mindre hemligt förfölja de kristna. Så fort de vädra kristet blod så rysa de, sedan börja de att ”utesluta” den ”otrogne”; hans namn nämnes icke, och förekommer det i tryck, så klipps det bort; har han förr tillhört äfflingarnes församling, så kallas han nu affälling, och måste dö som en förrädare. (August Strindberg ”En blå bok I” s 258; Vasspipan skrämmer; ordet "äffling" använder Strindberg för att beteckna "de svarta fanorna", anhängarna av 80-talets förlegade naturalistiska och darwinistiska åskådning; jfr "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 91)

Så kloka människor som kolonisterna (i Jerusalem) sade naturligtvis till sig själva, att härvid ingenting var att göra, att de fingo låta folk prata, att deras vedersakare med tiden nog skulle komma att inse, att de hade orätt. ... De tröstade sig med att de hade varandra, att de voro eniga och lyckliga. ”Jerusalems fattiga och sjuka har inte ännu börjat sky oss”, sade de. ”Vi måste låta detta gå förbi; det är en prövning, som Gud har sänt över oss.” Strax i början buro alla svenskarna det hårda förtalet med mycket stort lugn. ”Om de är så förvillade här ute”, sade de, ”att de tror, att vi fattiga bönder har uppsökt just denna stad, där vår frälsare har dött, för att där föra ett dåligt liv, så är inte deras mening mycket värd, då kan det just göra detsamma vad de säger.” Då folk alltjämt fortfor att visa dem förakt, hade de sin stora glädje att tänka på att Gud höll dem värdiga att lida förföljelse och smälek i samma stad, där man hade hånat och korsfäst Kristus. (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 285-286)

ca 1900 - ca 1600

"Vad har du här (i Vittinge i Uppland) att göra, din långhalsade trana?" var den välkomsthälsning som (1890) bestods mig. Icke just uppmuntrande för en, som kom från Jönköpings religiösa samhälle. Men hälsningen avskräckte mig ej heller. Folket var synnerligen ohyfsat. Jag vet inte om det i hela Sverige fanns något mer osympatiskt folk än landsborna i Uppland. Förhållandena ... i synnerhet i Knutby och i Faringe voro ej mycket bättre än i Vittinge. Bönderna gåvo sina drängar brännvin, för att de skulle störa våra möten och vi såmedels bli tvingade att upphöra med vår verksamhet. När man kom ner i lokalen för att ta upp kollekt, kunde de sparka och nypa en i benen. Även kvinnorna togo del i denna ädla sport. ... Ligan, som arbetade emot oss, hade sin "kapten" och sin "löjtnant". De trängde sig alltid in i lokalen utan att betala något inträde. ... Långfredagskvällen står särskilt fram som en fruktansvärd erfarenhet. ... Vid detta tillfälle anordnade de "möte". "Löjtnanten" ledde, det var en slaktare vid namn Haglund, som sedan blev frälst och under någon tid officer. ... Så tog man upp kollekt, vilken anslogs till inköp av en rakkniv åt kaptenen, för att han skulle kunna raka av sig sitt röda skägg. ... Två soldater skulle (vid ett annat tillfälle) fira bröllop. ... Socknens präst, som skulle utföra den legala vigseln, hade före mötet tagit plats i värdens kammare. Plötsligt kom en sten susande genom fönstret alldeles förbi hans näsa. I trots av luckorna krossades den kvällen tjugusex fönsterrutor i lokalen. Femtiotvå år senare besökte jag Vittinge. Vårt möte hölls i kyrkan, som var fullsatt av den mest uppmärksamma publik som tänkas kan. En underbar kontrast. (Karl Larsson "Under order 1 - Kommendör Karl Larssons minnen" s 70-72)

Förföljelse kan och får således icke uteblifwa för en sann tjenare, emedan Christus bestämdt förutsagt, att de som äro hans, skola såsom han förföljas. Man bör och får emellertid icke söka den; den kommer nog af sig sjelf; man behöfwer blott odeladt predika eller bekänna Christus och wandra lika med honom. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 201)

Under den bittra kyrkokamp, som bildar det dramatiska slutet på Kierkegaards författarverksamhet, betonar han allt skarpare anstötens nödvändighet. Världens hat och förföljelse voro ofrånkomliga för den kristne. ... I ”Øjeblikket” 1855 uttalar Kierkegaard sin övertygelse, att den ”officiella ” kristendomen är en skändlig förfalskning, att N.T.:s kristendom upphört att finnas till. En radikal brytning med det bestående vore ett ofrånkomligt krav för den som ville vara kristen. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 353-354)

”Jag vill tillägga”, sade (Schagerström till Charlotte), ”att jag börjar förstå fröken Löwensköld. Jag har en smula undrat över att ni så högt kunde älska unge Ekenstedt och att ni för hans skull har utsatt er för allt detta förtal, all denna förföljelse, för jag begriper ju, att ni endast tänker på honom. Men i dag, sedan jag har hört honom predika, förstår jag, att han måste skyddas. Han är ämnad till något stort.” Han fick sin belöning. Hon gav honom en blick. Hon fick litet färg på kinderna. ”Tack!” sade hon. ”Tack för att brukspatron förstår!” Därpå sjönk hon åter ner i hopplöshet. Det fanns ingenting vidare för honom att göra. Han bugade sig djupt och begav sig ut ur rummet. (Selma Lagerlöf ”Charlotte Löwensköld” s 275)

(Jesper Svedbergs) mäktigaste jordiske vän svek honom aldrig, vad (hans) avundsmän än kunde påstå om honom. En dag då Karl XI och hovpredikanten samtalade med varandra uppe på slottet, sade konungen: "Du har många ovänner." Svedberg svarade: "En Herrens tjänare , Eders Majestät, duger icke mycket, om han icke har ovänner. Sen på profeterne, apostlarne och Kristum själv! Vad ovänner och fiender hade icke de?" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 275)

Trolldomsraseriet tilltog ... så våldsamt, att regeringen (1676) fann sig föranlåten tillsätta en stor rannsakningskommission. ... Märkeliga ting kommo fram: en femton års flicka, som tillsammans med en mängd andra personer, äldre och yngre, vittnat mot (en anklagad), erkände under tårar, att hon bara ljugit. Hon hade aldrig varit i Blåkulla, "men det är nu", klagade hon, "sådana tider, att den, som icke säger sig föras (dit), så bliver han förföljd". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 373,376)

ca 1600 - ca 1500

Det är nu de christnas och isynnerhet predikanternas tröst, att de kunna wara wissa och böra bereda dig derpå, att om de hafwa och predika Christus, så måste de lida förföljelse. Det blifwer ej annat af, och det är ett ganska godt tecken, att deras predikan är rätt och christelig, när de blifwa förföljda, synnerligast när det sker af de stora, heliga, lärda och kloka män. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 190 i kommentar till Matt 8:23-27)

Wi måste framgent hafwa det heliga korset, och deras hop, som förfölja de christna, förblifwer alltid större. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 295)

(Werlden) hatar, afundas och förföljer de fromma och står efter deras gods, ära, lif och lefwerne, ja, will begagna dem såsom sina skotrasor. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 92 i kommentar till Luk 5:1-12)

En christen behöfwer icke se sig om efter korset; det ligger honom snarare om halsen, än han tänker såsom Paulus, 2 Tim. 3:12, säger: Alla de der gudeligen wilja lefwa i Christo Jesu, måste lida förföljelse. Detta är just hoffärgen i Christi rike; den som will skämmas derför, han tillhör icke denne konungen. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 174 i kommentar till Luk 10:23-37)

Sådant är alltid Guds mästerliga sätt, att Han allrabäst genom sina owänner fullbordar sin wilja. Och då de rasa för att utrota Hans ord och folk, så måste de just dermed utrota sig sjelfwa samt wara Guds ord och Hans folk allenast till nytta. Det är fördenskull mycket godt, fördelaktigt och helsosamt att för tron och Guds ord skull hafwa owänner och förföljare, ty deraf flyter en outsäglig tröst och wälsignelse. ... Fördrifwa de en, så skall denne framskaffa många tusen. Släcka de på ett ställe, så skall det tända på tio ställen, till dess att du, deras tack och wilja förutan, har söner och döttrar öfwerallt i hela werlden. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 134 i kommentar till Jes 60:1-6)

Med dessa ord tager Christus hela skulden på Sig sjelf och befriar oss från all fruktan. Likasom will Han säga: icke I, utan mitt namn, som I prediken och bekännen, är orsaken, att werlden med wåld och list förföljer eder. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 228)

Emedan det nu icke kan wara annorlunda, än att den, som will bekänna Christus och hjelpa werlden, måste för sin tjenst och wälgerning ... draga öfwer sig owänskap af djefwulen och alla dem, som hänga wid honom; så måste wi ock wara betänkta på att hafwa tålamod, när werlden är wår lära och wårt lefwerne på det allrabittraste hätsk och afwog och på det högsta derföre försmädar, lastar och förföljer oss. ... De christna skola inför werlden wara ett sådant fördömdt folk, som man är på det högsta ogunstig, och wara dertill skickade och satte, att de af djefwulen och werlden skola plågas. ... I måsten wara i detta herberget, der djefwulen är huswärden och bor i det hus, som öfwerallt är fullt med rök. Här heter det: will du hafwa eld, så måste du ock hafwa röken. Will du wara christen och Guds barn, så måste du ock lida, hwad dig derföre wederfares. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 258-259 i kommentar till 1 Petr 2:21-25)

Man ser och förnimmer dagligen, huru de fromma plågas och förföljas och måste wara werldens fottrasa. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 349 i kommentar till 1 Petr 5:6-11)

(Det är) likasom (Paulus) wille säga: det är wäl många christna, som gerna wille wara medarfwingar och med Herren Christus hafwa gemensamma egodelar, men de wilja icke lida med Honom, utan skilja sig i detta stycke ifrån Honom, så att de icke wilja taga del i Hans lidande. Men så tillgår det icke, säger apostelen; arfwet följer icke, så framt icke lidandet går förut. Orsaken är, att Christus, wår Käre Herre och Frälsare, sjelf måste först lida, innan Han kom till härligheten. På samma sätt måste ock wi wara martyrer och tillika med Herren Christus hånas, försmädas, bespottas, törnekrönas och dödas af hela werlden, innan wi komma till arfwedelen. På annat sätt blifwer det aldrig. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 364 i kommentar till Rom 8:18-23)

Ju kristligare någon är, desto flera slag av olycka, lidande och död är han underkastad, såsom vi finna hos Kristus själv, den främste och förstfödde, och alla hans heliga bröder. ... Kors och död tvingas att tjäna mig och samverka till min frälsning. ... Intet är så gott, intet så ont, att det icke samverkar till mitt bästa, om jag blott tror. (Martin Luther ”Om en kristen människas frihet” s 73-74)

I (Augsburg) skulle (Pilgram Marbeck) utföra den del av sitt livsverk, som skulle bestå inför eftervärlden. Genom sitt författarskap skulle han samla, vägleda och försvara den kristna frikyrka, som utsattes för de blodigaste och brutalaste utrotningsförsök, som någon kyrkobildning utsatts för sedan urkristendomens dagar fram till den moderna kommunismens anstormning mot den kristna församlingen efter år 1917. (Karl Kilsmo "Den tredje reformationen" s 333)

ca 1500 och tiden dessförinnan

Den der i sanning älskar den Korsfäste, rädes icke att lida wedermöda, eller blifwa hädad af de onda, hwarigenom han warder Christus lik i korsets bärande; ty för den, hwars lif Christus är, är lida och dö för Christi skull den största winning. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 45)

År 250 igångsatte kejsar Decius (249-251) den våldsammaste förföljelse mot de kristna som kyrkan dittills hade upplevt. Kejserliga edikt befallde alla romerska medborgare att offra åt de traditionella romerska gudarna. De som gjorde så fick intyg (libelli på latin) på att de lytt kejserlig order. De som vägrade att lyda och inte kunde (eller ville) skaffa sig falska libelli fran sympatiserande eller korrumperade ämbetsmän avrättades. ... Mot slutet av kejsar Valerianus (253-260) regering några år senare återupptogs förföljelserna med ny våldsamhet. ... De kristna förbjöds vid dödsstraff att hålla gudstjänster eller att besöka kristna kyrkogårdar. Slutligen föreskrev ett synnerligt svårt edikt dödsstraff för alla kyrkliga ledare och konfiskering av deras egendom samt slaveri och även döden för andra kristna, som vägrade att överge sin tro. ... Nu följde några decennier med relativ fred och ett visst välstånd, men de avbröts år 303 av den svåraste förföljelse som kyrkan fått uppleva. ... Enligt 303 års påbud skulle alla kyrkobyggnader förstöras, kristna böcker konfiskeras, de kristna avskedas ur armén och regeringstjänster och prästerskapet fängslas. Ett senare edikt 304 befallde alla kristna att offra till de hedniska gudarna. ... I Rom blev kyrkans egendom konfiskerad, och många kristna led martyrdöden. De kristna i Palestina, Syrien och Egypten tycks särskilt ha varit utsatta för våld. (De kristna s 77-78; W. Ward Gasque: Kyrkan expanderar: Från Jerusalem till Rom)

Från Palestina spred sig kristendomen tidigt till Alexandria och vann under årens lopp många anhängare. Utbrotten af religiös fanatism minskades naturligtvis icke, utan ökades därigenom. När kejsar Decius år 251, af fruktan för att den romerska staten skulle genom kristendomen omstörtas, offentliggjorde sitt förföljelseedikt, hade alexandrinerna kommit honom med ett helt år i förväg. Eggade af en gatuprofets vilda improvisationer hade de öfverfallit sina kristianske medborgare och massakrerat dem i mängd. Sådant var Alexandria. Vid hamnen, i fabrikskvarteren och på handelskontoren ett energiskt, feberaktigt arbete som fortgick under dagens lopp och väckte förvåning hos dem från Rom komne, vid en lat och intet uträttande folkmassa vande främlingarne, på aftnarne förlustelser och vilda orgier, samt allt emellanåt gatuupplopp, som kräfde den romerska garnisonens ingripande och ofta föranledde afskyvärda scener och stor blodsutgjutelse. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 69; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

David ... led förföljelse av Saulus för rättfärdighets skull och flydde från kung Saul och skulle inte själv hämnas sin fiende. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 498)

Bedrövelse är nödvändig för dem som räddas ... (så att) de må vara lämpliga för den kungliga festmåltiden. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 557)

För att göra slut på onda rykten lät Nero anhålla och på ett utstuderat sätt avliva några människor som var hatade för sina onda förehavanden, de som kallas kristna. ... En del sveptes in i djurhudar och sönderslets av hundar. En del spikades fast vid kors. Andra fick brinna som facklor i nattmörkret. Nero upplät sina egna trädgårdar för denna förevisning. (De kristna s 71; ur Tacitus' Annaler, strax efter år 100)

Att fortsätta med (hembygden):

Jag minns från tolvårsåldern hur jag utan yttre anledning överväldigades av hemlöshet och fick hjälp av orden i en psalm: ”Jag är en gäst och främling som mina fäder här. Mitt hem är ej på jorden ...” När jag ett par år senare hörde att Jesus sagt: ”Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud”, tänkte jag: Inte han heller! Det gav mig hopp. (Margareta Melin ”Hitta sitt livs mittpunkt” s 13)

I likhet med tidigare år hade vi (på Kortebo missionsskola) inbjudit till valborgsmässofirande också 1970. ... Mot slutet av mötesstunden intervjuades ett par ungdomar. Den ena av de intervjuade kom från Holland via Österrike. ... Min fråga löd ungefär så här: "Nå, hur fick du frälsningsvisshet?" Det var svaret jag då fick som var något chockerande. Som den naturligaste sak i världen svarade hon: "När jag fick fiender." På begäran om ett förtydligande svarade hon: "Ja, det är sant. Jag blev viss om min frälsning, när jag fick fiender. För den som inte har några fiender därför att han är kristen, han är inte heller någon verklig kristen." Det var många vid vår samling som fick en tankeställare. Kanske någon fick Jesu ord återupprepade för sig: "Ve eder, när alla tala väl om eder", eller också orden "Hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder". (Stig Wikström "Glimtar från Kortebo" s 41-42; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1970)

Gamla människan minns ibland vad läraren sa för sjuttio år sen i skolan; hans avlägsna ord har satt märke i gamla människans liv och i andra hand satt spår hos gamla människans barn och kanhända hans barnbarn vilka aldrig hört talas om läraren alls, och om tusen år kan alltjämt ett oanat intryck bestå från en flyktig stund i en längesen avliden småskoleklass där en förmiddagssol linjerade strimmor av ljus genom luftens damm från lantliga innanfönster. (Alf Henrikson "Aftonkvist" s 112; Gamla människan)

Var står det skrivet, att vägen till himmelen är lätt att vandra? Den människa, som i ensamhetens och förtvivlans mörka natt i Kristus funnit frid och ljus, hopp och segerkraft begär ingen lätt väg. För henne är det nog att ha funnit Kristus och att få vara på väg till evig gemenskap med honom. Det enda som åstundas är att få nåd och kraft att nå fram. (Erik Sonesson "På väg att vinna" s 27)

På verkstaden i Huskvarna satt jag en dag (1921?) och smärglade frihjulsnav. Jag började sjunga på en populär sång. Ett par kamrater gick förbi, stannade och lyssnade. En stod med nävarna i byxfickorna och såg ut som om han ägt hela ”bolaget”, som om allt förstånd var inlastat under hans plattmössa. Han sa till kamraten: ”Hör du, den här bondgrabben, han är bestämt läsare.” Det låg hela berg av förakt i orden. Jag var blyg och försagd och kände mig rätt tilltufsad. Då reste sig en man från en sidomaskin, steg fram och sa: ”Ja, gäller det den saken, pojkar, så är här en till. Ville ni något särskilt?” Stor och stark var han, och han nästan spetsade mina hånare vid väggen med blicken från sina bruna pepparkornsögon. Jag tyckte jag växte två tum på en gång. Här var man inte ensam. ”Blygs inte för din kristna tro, unge man”, tillade han. Gud kan nog få skämmas för både dig och mig ibland, men vi behöver aldrig skämmas för honom.” Mannen blev mig till stor hjälp. (Axel Gustafsson "Livsbilder 1" s 143)

I Skärstad, där jag kom till tro på Gud, var det vanligt i vissa möten, när vi hade bönestunder, att man böjde knä. Det var en bekännelse för både Gud och människor. Hur skulle jag göra på mitt logement? På A 6? I det civila, på mitt rum böjde jag alltid knä när jag bad aftonbön. Jag beslöt mig för att följa min vana. En kväll skulle en kamrat roa sig på min bekostnad och bestod mig med en massa smädelser när jag böjde knä vid min säng och bad. Men det höll på att sluta illa för min plågoande. Till batteriet hade kommit en man, 38 år gammal. Vi kallade honom först skämtsamt ”pappa”. Det gillade han inte även om han satte värde på ett gott skämt. Han hade varit sjöman, farit på världens alla hav men nu utbildat sig till plåtslagare och var bosatt i Nässjö. När han gifte sig kom det fram att han inte gjort sin värnplikt. Han blev inkallad och placerad på A 6 för visst arbete. Det var en säregen människa, storväxt med armar som släggor, god boxare, vig som en apa, snabb som en panter, stark som en björn, men lugn som en skogssjö. När jag skulle be min aftonbön sa nr 54 helt lugnt, samtidigt som han fixerade min antagonist med sina djupt liggande ögon. ”Be du din aftonbön, nr 40, så som du vill och brukar. Det har du rätt till.” Så vände han sig till den andre och tillade: ”Och du min vän, knip ihop din fula trut. Behöver du hjälp med det så säg till, så är jag redo för tjänst. I detta land har vi, som du vet, frihet både att omfatta religion och att avstå från religion. Vi är väl överens om det?” Hans ögon glimmade farligt. Då var det stilla på ”luckan” som kl 23.59 i kyrkan en nyårsnatt. Sen fick jag vara i fred. ... Gud var för (nr 54) personligen annars inte ens ett namn. Men friheten att leva, vara och tro efter sin övertygelse var hos honom en lidelse. (Axel Gustafsson "Livsbilder 1" s 134-136; sannolikt 1921)

(I Jönköping) under adress (Kortebovägen) nr. 17, Lövings hus, i en källarlokal fanns en urmakare, en liten mansperson, som hette Birgner, som vi grabbar döpte till "lille Jesus". (Carl-Erik Berg "Min väg hem från skolan år 1919" s 23)

(Jost Henrik Kunckel, tysk till börden och född 1672, en typisk preussare av känd typ, hade gift sig med) änkan efter Anders Granatenhjelm till Odensjö och blev sålunda ägare till säteriet och härigenom (Barnarps) sockens mäktigaste man. Här blev han snart illa känd som en bondplågare och bråkmakare. På en (socken)stämma 1723 "Dom Septuagesima" (9 söndagen före påsk) uppträdde han som om han var "jus Patronatus" (tillsättare av den prästerliga tjänsten, vilket han icke var), samt bråkade om att några fattiga fick utdelning av härför hopsamlade medel, vilket bara det visar, vad för person han var. . . . Vid stämma samma år "Doninica 4:ta Adventus" (4 söndagen i advent) föredrogos räkenskaperna och ingen anmärkning förekom mer än av Kunckel, som sade, att han ej förstod sig på detta. Han anklagade pastor och kyrkonämnd för att ha delat ut penningar till de fattiga, sedan sista stämman hölls, vilket dessa nekade till. (Kyrkoherde Gislo) Unnerus undervisade nu kaptenen i frågan "med gott beskied", men det hjälpte inte. Han påpekade, att den nu avlidna, i "lijfztiden älendiga Brita i Låkebo" fått flera gånger av kyrkans medel i stället för av "armbyssorna" (fattigbössorna), varom nu var fråga. Unnerus var visserligen en fattig prästman, men han krusade på intet sätt den "välborne Capitainen", utan då denne fortsatte att bråka om saken, befallde han honom utan vidare att lämna stämman och ej "bry sin järna i otijd". Det temperamentsfullt avfattade protokollet förtjänar här att citeras: "Pastor (bad) H:r Capitainen wille göra afträde, såsom dhen ther ingen lemb i församlingen är, lefwat förbannadt illa med sin Fru, hanterar sina bönder och Torpare som ingen rätt Christen bör, att han altså wille lämbna wijsa sin otijdighet på en allmän Sochnestämma. Men när han blef befalt gå sin wäg beskyllade han Pastor offentel, att han war drucken. Nu tå Herre Jessus wet bäst hwar af jag drucken war, Nembl. af Sorg slagen och då skiänckte H:r Capitainen mig en mächta full bägare uppfylt med watn bittrare än dhe drucko i Mara. Herren Näpse Satan! Ty att sittia på en allmän Socknestämma och skämma ut Prästen i församblingen . . . ." . . . På hösten (1724) klagade många över Kunckel , som gick omkring med bössa och sköt efter svin och andra kreatur "och i synnerhet Pastoris Soo". Det omtalas dock inte om han lyckades skjuta kyrkoherdens svin, men även på andra områden förföljde Kunckel Unnerus. Han försökte på allt sätt undanhålla kyrkoherden hans lön, som ju mest utgick i spannmål, de s. k. tionden. "Decimanterna", (tiondebetalarna ), i Odensjö by förbjöd han helt enkelt att lämna prästen dennes rättmätiga del. . . . När (Unnerus) dog 1729 var han så utarmad, att han med "nöd kunde med anständig heder komma till graven". Säkert var det ej utan risker - åtminstone vid denna tid då ännu adelsväldet stod i sitt flor - att komma i delo med en dylik person som Kunckel, som dessutom, vill det synas, förstod att ha de maktägande på sin sida. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 49-50)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1980

Många typiska innehållsliga och strukturella element (i Jesu avskedstal, Joh 14-17) som läsarna känner igen i ett litterärt testamente finns redan i 1 Mos 47:29-49:33. ... 5 Mos 31-34 och faktiskt hela femte Moseboken är ett avskedstal. ... I NT är Paulus avskedstal i Apg 20:17-36 en intressant jämförelsepunkt. I Apg är det stiliserat som ett litterärt testamente. Paulus kallar till sig de äldste från Efesos och håller ett tal, där han först påminner dem om sin tidigare verksamhet som apostel och säger sig nu vilja fullborda sitt lopp och uppdrag. Sedan kungör han att de äldste aldrig mer kommer att se honom och att bojor och lidanden väntar honom. Paulus tillkännager att falska profeter ur de kristnas egna led skall uppstå, manar åhörare att hålla sig vakna och hänvisar till sitt oklanderliga liv i evangeliets tjänst. (Kari Syreeni "Att leva i tiden efter Jesus. Det johanneiska avskedstalet - Joh 13-17 - i hermeneutisk belysning." s 460-461)

Djävulen tål inte att Jesus Kristus blir upphöjd, och därför hetsade han Sanhedrin att börja förfölja apostlarna. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 315 i kommentar till Apg 3:12-13)

Djävulen har aldrig gett upp sitt försök att förgöra församlingen med våld. Fortfarande i dag i många kulturer förföljer man församlingen. Men vi behöver inte frukta för dess överlevnad. Som Tertullianus skrev i sin Apologi: ”Döda oss, tortera oss, fördöm oss, mal oss till grus ... Ju mer ni mejar ner oss, desto mer växer vi; fröet är de kristnas blod.” (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 317 i kommentar till Apg 5:41)

Göran Skytte: Visst finns det väl underlag för martyrium även i vårt samhälle? Bo Brander: Ja, det gör det. Det finns i alla samhällen. Tortyr och direkt förföljelse av kristna finns i många länder. Det finns också i Sverige. Men här är det mer sofistikerat. Här ställs ingen upp på torget för att få fingrarna avshuggna. Hos oss är förföljelsen mera medial, mera på det psykiska planet. Det finns ett lidande för Kristus som många kristna bär i vårt samhälle. Göran Skytte: Och i den stora världen är martyrskapet ingenting som är förbehållet forna tider? Sovjetunionen med miljontals kristna som förföljdes i nästan ett sekel. Bo Brander: Så här långt är nittonhundratalet den största martyrtiden i den kristna kyrkans historia, utan tvekan. Du kan tänka på Sovjet, du kan tänka på Kina, och ett antal andra totalitära regimer under förra seklet. (Göran Skytte-Bo Brander "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1." s 305 i anslutning till Matt 10:16-22)

Jfr ”Jesus sade: ’Ni är saliga , när man hatar er och förföljer er, och de skall inte finna plats där som de förföljt er.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 77-79; Thomasevangeliet log. 68; Svartvik s 232-233: Klemens av Alexandria refererar i Stromateis 4.41.2 till en utsaga som är så likartad att både den och log. 68 torde gå tillbaka till en gemensam källa. Innebörden i Klemens version är att de som förföljs för Jesu skull saligprisas därför att de ska få en ”plats” där de inte ska bli förföljda.)

Jfr ”Jesus sade: ’Saliga är de, som förföljdes i sina hjärtan, dessa som i sanning kände Fadern. Saliga är de, som hungrar, så att de mättar magen på den, som vill.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 79; Thomasevangeliet log. 69)

Inget århundrade har som 1900-talet sett så många kristna lida för sin tro – i östeuropa, i nazityskland, i Kina, i Uganda, i Indien, i Etiopien. År 1959 hade t.ex. den lutherska Mekane Yesuskyrkan endast 20.000 medlemmar. Idag (år 2000), efter år av hård opposition, restriktion och förföljelse, har kyrkan över 4 miljoner medlemmar. I Uganda blev ärkebiskop Charles Luvum och tusentals andra kristna dödade av Idi Amin. I Etiopien dödades generalsekreteraren i den lutherska Mekane Yesuskyrkan, Gedison Tumsa, och tusentals medkristna med honom under Menghistuz ateistiska och kommunistiska regim. I f.d. Sovjetunionen skall Lenin och Stalin ha dödat uppskattningsvis 15-30 miljoner, bland dem många kristna. ... I Rumänien skrev den lutherske prästen Richard Wurmbrand många böcker om den tortyr han och andra kristna måste möta, men många i väst trodde han överdrev. Idag vet vi bättre. ... Genom 2.000 år av missionshistorien har törnena följt kyrkan. Vi kan egentligen inte finna en stark kristen rörelse, som förvandlat folk och samhällen, som fått applåder och blommor från omgivningen: ”Gratulerar! Vi önska er lycka till!” Nej, istället har dessa rörelser fått allt – rykten, lögner, förföljelse, tortyr, död. Den tragiska bilden är, att förföljelsen mot en kristen rörelse alltid tycks ha kommit från två håll – mobben – och de religiösa ledarna! (Carl-Erik Sahlberg "Den växande kyrkan - ett bibliskt, historiskt och pastoralt perspektiv" s 56)

Klart är att religion och kultur är oupplösligt förenade med varandra, och många vill nog gå längre än så och hävda att om alla kulturer är likvärdiga så är också alla religioner i grunden jämlika. ... Det är viktigt att lägga märke till att kristna som har mycket längre erfarenhet av livet i ett multireligiöst samhälle sällan delar dessa atityder. I Mellanöstern har de kristna upprätthållit sitt lärjungaskap i århundraden utan att medge någon sådan fundamental identitet mellan islam och kristendomen. Om de hade hyst sådana föreställningar skulle de inte ha haft någon anledning att för egen del förkasta islam, men de har valt att finna sig i en lägre status i samhället och tillfällig förföljelse hellre än att betrakta de två religionerna som likvärdiga. (Chrisopher Lamb "Anspråk på särställning" s 358)

En del kristna (i Kina) tillhör den officiellt erkända Tre-själv-kyrkan. Andra tillhör husförsamlingar som inte har någon officiell ställning men åtnjuter ett visst skydd genom statens erkännande av Tre-själv-kyrkan. Dock utsätts många alltjämt (nu år 1985) för förföljelse. . . . Det finns ingen offentlig statistik för antalet kristna nu (i Kampuchea och Vietnam), men rykten har läckt ut om hjältemodiga vittnesbörd för Jesus Kristus trots svår förföljelse i båda dessa länder. . (Vinay Samuel-Chris Sugden "Asiens kristna" s 167-168)

I Rumäniens ortodoxa kyrka finns en väckelsegrupp, "Herrens Armé", med (nu år 1985) minst en halv miljon medlemmar. Denna rörelse, som grundades 1923 som en lekmannaväckelse i den ortodoxa kyrkan, har lidit svår förföljelse efter kommunisternas maktövertagande 1947. Dess främste ledare, Traian Dorz, också skald och psalmförfattare, har suttit sjutton år i fängelse, varpå följt år av husarrest, husundersökningar och övervakning. Trots alla hinder fortsätter Herrens Armé med bön, bibelstudier och predikan och trycker biblar och kristen litteratur. (Peter Kuzmic "De kristna i Östeuropa" s 206-207)

Det har ofta sagts att förföljelse inom vissa gränser gör kyrkan starkare. Så har det förvisso varit i Centralamerika. Trots de svåra mänskliga lidanden den inneburit har förföljelsen lett till djupare engagemang och trohet mot Jesus Kristus och hans kyrka. (Pablo E. Perez "Centralamerika - ett slagfält" s 223)

Sedan det på 1940-talet förekommit att människor i koncentrationsläger avlivats genom en metod som påminner om korsfästelse, har talet om korset fått en bakgrund av realiteter. Låt oss inte lättvindigt tala om en smula sjukdom eller sorg som ett korsbärande. Med kors menas i första hand sådana lidanden som kommer över oss därför att vi bekänner oss till Kristus. Människor som bär ett sådant kors finns i dag i större antal än någonsin. Låt oss aldrig i våra böner glömma våra trossyskon under korset i Latinamerika, Etiopien, Sovjetunionen och dess satellitstater. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 194 i kommentar till Luk 14:25-35)

Den smärta som missionärerna upplevde ... bara tilltog under 1950-talet när rapporter om hänsynslösa ”rättegångar” mot kinesiska kristna ledare sipprade ut. Hela bilden var liksom att djävulen själv tagit över i Kina, fast besluten att utrota allt vad kristendom heter. ... 1966-69 attackerades allt som hörde till religion och kultur hänsynslöst av de så kallade rödgardisterna. Initierade kinakännare i Hongkong sa 1969, att allt tyder på att den kristna kyrkan i Kina är helt krossad. ... Före middagen (på Hohhot Hotel 1981) skulle vi träffa guiden och prata om vårt program. Hon hade flera förslag men inget föll oss i smaken. ”Det är söndag i morgon och då vill vi gå på gudstjänst i den protestantiska kyrkan som nyligen öppnats”. Lin, vi kan kalla guiden så, visade upp ett perfekt pokeransikte när hon svarade att det inte fanns några kyrkor. ”Men ett buddhistiskt tempel har just öppnats efter renovering och vi kan åka förbi en gammal moské.” (Eskil Albertsson "Många tårar - stor skörd. Om församlingstillväxten i Kina." s 18-19)

ca 1980 - ca 1970

Man bör lägga märke till, hur självklart det är för Jesus, att de som tror på evangeliet får lida förföljelse. Redan profeterna fick göra det. Så har det alltid varit med Guds ”fattiga” och så kommer det att förbli. Förföljelsen är i hela Nya Testamentet något som man normalt måste räkna med. Det är ett tecken på att man är på rätt väg. ... Det kommer alltså att bli förföljelser. Det gäller inte bara i undantagsfall. Det är vad den måste räkna med som tar emot evangeliet. Det ligger alltid något oroande och utmanande i en kristen tro, något som flertalet helst vill tysta ner. Motståndet kan ta sig olika former. På ena sidan järnridån kan man hamna inför domstol och dömas till fängelse. På den andra kan man bli utfrusen och dömas som en trångbröstad fanatiker. Och domen fälls – nu som på Jesu tid – kanske hårdast av moralisterna, de som litar på sina goda gärningar och ingen frälsare behöver. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Matteus” s 43,83)

Det har också inom den ortodoxa kyrkan (i Sovjetunionen) växt fram en rörelse för religionsfrihet. Den uppstod i mitten av 1960-talet och har omfattat både präster och lekmän. 1976 grundade Fader Gleb Yakunin Kristna Kommittén för försvar av troendes rättigheter i Sovjet. Man skickade över 3 000 sidor dokumentation till väst med exempel på hur den konstitutionella rätten att utöva sin religion beskurits för ortodoxa, katoliker, baptister och andra protestanter. Kommittén blev ett av offren för en omfattande våg av arrestering av oliktänkande. (Peter Kuzmic "De kristna i Östeuropa" s 206; författaren född år 19?? i Slovenien)

Efter 1974 har Etiopiens ortodoxa kyrka under militärregimen förlorat många privilegier. 1976 avsattes kyrkans överhuvud av regeringen, och andra ledare har satts i fängelse eller förflyttats till andra platser. Dess ungdomsorganisationer har upplösts. Religiösa publikationer och radioutsändningar har blivit starkt begränsade. I vissa områden har mycket värre saker hänt. Den marxistiska regeringens politik är att motarbeta religionen, men den går försiktigt fram mot den ortodoxa kyrkan på grund av dess starka folkliga stöd. Förhållandena för kyrkan kan emellertid (nu år 1985) förväntas bli allt värre. (Roger Cowley "De historiska kyrkorna i Afrika" s 155; författaren präst, docent, Oak Hill college, Southgate, London, England)

Med (Kristi) kärlek i sitt bröst seglade Ansgar mot Norden. Vikingarna överföll honom. Slog sönder hans skepp. Med knapp nöd klarade han livhanken, men vad han sådde här bar frukt. Kyrkorna växte upp som svampar ur jorden och psalmsången steg över granskogen. ... Den myndige hövdingen bland batakerna på Sumatra röt: Ge er i väg, annars slår vi armar och ben av er! Missionären drog fram sin dolk, räckte den till hövdingen och sa: Den kan du sticka i mitt bröst men lämna dej kan jag aldrig. Då mumlade hövdingen: Ett underligt folk har kommit till vår by. De är inte en gång rädda om sitt liv. ... Käre vän, om det är svårt för dig att vara kristen, skall du komma ihåg att nära hamnen är det många skär. I dag möter dig en lots. Han vill ta hand om ditt roder och föra dig säkert i land. Livets krona skall räckas dig av Jesu hand. (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 33-34)

Jag var med och tog initiativet till namninsamlingen i frågan (om kristendomsundervisningen i de svenska skolorna), fortsätter (Sven Danell). Vi fick 2,1 miljoner namn, och ändå lyckades vi inte kamma igenom hela svenska folket. Det är den starkaste opinionsyttring vi någonsin haft i detta land. Dåvarande ecklesiastikministern Ragnar Edenman tog vänligt emot delegationen, som överlämnade listorna, men han förklarade senare att denna opinion inte skulle påverka frågans behandling. Ungdomsdemonstrationen i Båstad av några hundra själar och den ungdomliga ockupationen av studenternas kårhus i Stockholm uppmärksammades mycket mer av regeringen än 2,1 miljoner kristna människors underskrifter. Man frågar sig om det är detta man kallar jämlikhet. (Samuel Sollerman "Hos biskop Sven Danell och fru Miriam på Drota" s 17)

Jag reste hem till Vetlanda efter den helgen (i november 1970) som en ny skapelse, men mina föräldrar mottog det hela med förtvivlan och oförståelse. ... Jag vittnade om min frälsning i Vetlanda-Posten, hjälpte alkoholister på gatan, skrev till Femina och sa upp vidare uppdrag och berättade att jag mött Jesus och ville ställa min tecknargåva i Hans tjänst. Mina föräldrar, som stolta sett mina framgångar som illustratör, och min syster som skådespelare blev helt förskräckta. Hur skulle jag nu försörja mej själv och min dotter? Teckna kärleksnoveller var ju det enda jag kunde, menade de omtänksamt. ... Jag älskar mina föräldrar och vet att det var kärlek även bakom deras bön att få mej intagen för vård, då jag blev frälst. Till vad jag fick gå igenom var mina föräldrar ändå de minst skyldiga. ... Då jag själv hade en önskan att få vittna och sjunga på ett mentalsjukhus, där jag visste att en tysk judinna var intagen på ”stormavdelningen”, gick jag med på mina föräldrars önskan att bli intagen. Jag hade naturligtvis bara tänkt att stanna över dagen. Jag var ju inte sjuk och visste inte om att min mamma fått skriva på papper att jag var i behov av vård. Min önskan att just komma till ”stormavdelningen” trodde man väl var min egen bekräftelse på det hela. ”Jag har beslutat att följa Jesus” sjöng jag för patienterna med åtföljande vers: ”Jag följer korset och lämnar världen.” Efter att jag sjungit en sådan sång som intagen på en stormavdelning, var ju all eventuell undersökning eller utfrågning onödig. Då jag skulle åka hem på eftermiddagen, svarade sjuksystrarna, att det var doktorn, som inte kom förrän följande morgon, som skulle skriva ut mej. Då hon kom, hade hon fått rapport från sjuksystrarna, som alltså tjänade som specialister att bedöma, om jag var sjuk eller inte, och hennes enda utlåtande var: ”Fru Yavari, det finns en oskriven lag här på sjukhuset om att man inte får sprida religiös propaganda.” Och så blev jag omedelbart ordinerad att spännas fast i min bädd med bälte. Jag fick injektion på injektion, tills jag snabbt blev medvetslös och råkade mer eller mindre i något slags komatillstånd. Jag förblev så fysiskt och psykiskt bunden i en veckas tid, för att behandlingen antagligen skulle vara så effektiv som möjligt. Och det var den ju ur deras synpunkt. Jag vaknade upp ur detta och mindes sakta att jag på avdelningen sjungit om Jesus och jag skämdes. Jag stammade, då jag försökte tala, var stel och halvt förlamad i hela kroppen. Jag upplevde det, som om man våldfört sej på min natur och mer eller mindre berövat mej det allra värdefullaste jag sökt och funnit i livet. Efter den veckan förflyttades jag till en avdelning för gamla, i de flesta fall sängliggande och döende, där det inte fanns någon att tala med eller personal som hade tid att ”valla” mej för att jag skulle få frisk luft utanför avdelningens låsta dörrar. Satan kan verkligen vända på sin kappa och inte bara visa sej vitklädd. Allt verkligt liv kändes som avklippt och jag somnade mer eller mindre apatisk vid fyratiden varje dag efter all medicinering. Då jag efter fjorton dagars instängdhet fick gå till vävterapi, var min längtan efter min dotter så oerhört stark. Jag tog chansen, och snubblande sprang jag allt vad mina krafter orkade från sjukhusområdet för att på något sätt ta mej hem till min lilla dotter i Vetlanda. Jag kände mej som en kriminell, mentalsjuk rymling och såg rubriker framför mej: ”Rymt från mentalsjukhus!” Då en bil jag ville lifta med stannade, var det sjuksystrar, sända för att hämta mej. Det här skulle ju bara förlänga min vistelse, sa de. Men någon dag senare, dagen före julafton, fick jag skrivas ut på försök med de mest nedslående, pessimistiska kommentarer, som man skulle behövt vara psykiskt stark för att bära, och med medicinordination, som inte fick missas en enda dag resten av mitt liv. Varje dag sedan den vistelsen har visat även det felaktiga i den ordinationen. Man borde vara mer försiktig, ha större respekt och erkänna sin litenhet, när det gäller att fatta de Guds verk som människor ändå är, för att mindre döma de människors beteende, behov och upplevelser som inte liknar ens eget mönster. Men lidandet skulle förvandlas i glädje, ty för Guds kärlek är lidandet aldrig det sista. På en förbönens första bänk mötte mej Jesus på nytt med helig Andes kraft och helade fullkomligt det som känts som ett avklippt evighetsband och har sedan aldrig lämnat mej. (Birgitta Yavari ”I hans händer dög jag” s 156-158)

ca 1970 - ca 1960

Den 14 september 1969 hade jag förmånen att predika i två stora, till trängsel fyllda kyrkor i Riga i Sovjetlettland. Det hör till mitt livs största upplevelser. Den brusande sången, den mättade tystnaden, de av tårar sköljda ansiktena, de många händer som sträcktes mot mig – nej, det kan inte beskrivas. Under 1950-talet hade regimen i Sovjet proklamerat, att all religion skulle vara utrotad inom imperiet år 1960. Nio år senare kunde man uppleva detta, och i dag (1981) är religionen i Sovjet ännu starkare. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 351 i kommentar till Matt 21:14-17)

Den förföljda församlingen är ... ett religiöst tecken. ... Genom evangelium möter folken Guds kärlek. Folken möter församlingen med hat. Frid och strid, kärlek och hat – i detta dubbla tecken drar Kristus segrande genom världen. ... I våra dagar (1960-talet) upplever församlingen en av de svåraste förföljelsetiderna i kristendomens historia. ... ”Det öppna och uttalade hatet mot Kristus, hans kyrka och evangelium organiseras med väldiga maktmedel och fullföljer medvetet syftet att utrota kristendomen och lägga folken under en satanisk gudlöshets välde” (Fridrichsen). ”Vi lever mitt uppe i alla tiders ohyggligaste kristendomsförföljelse, och den pågår överallt i den tredjedel av världen där kommunismen härskar” (Hedegård). Om vår tid säger Hendrik Kraemer, att det aldrig i historien har funnits ett så beslutsamt, ihållande och världsomspännande försök att för all framtid utrota kristendomen. ... Församlingen har alltid levat i martyriet. Den har varit utsatt för förföljelsens stormar. Eljest skulle den inte vara en sann Kristi församling. (Nils Tägt ”När han kommer” s 78-79)

(Jias) hem (i Kina) genomsöktes (1966) av flera grupper av rödgardister. De slog hål i innerväggar och innertak för att leta efter gömställen för kapitalistiskt eller kristet ”gods”. ... Med naken överkropp och med en tung träskylt hängande runt halsen i en ståltråd paraderades han genom Baotous smala gator medan beskyllningar och glåpord haglade över honom. Han togs till en aula där en vild folkmassa samlats. Där tvingades han böja knä på glasflisor. Ledaren för förhöret skrek: ”Erkänner du att du är en usel kapitalist som sugit ut folket?” Jia svarade: ”Jag har bedrivit affärer på ett hederligt och öppet sätt och använt mycket av det jag tjänat till skol- och hjälpverksamhet”. En kraftig bambukäpp landade hårt över den nakna ryggen. ”Vi har bevis mot dig att du spridit den imperialistiska kristna läran både i Baotou och hela distriktet. Erkänn att du spridit avskyvärd propaganda och samarbetat med utlänningar”. Smärtan var olidlig och halsen torr. Jia harklade sig: ”Jag har vittnat om Jesus Kristus, som har förlåtit min synd och gett mitt liv mening”. Rödgardisterna upphävde ett djuriskt vrål. Ledaren, rödblå i ansiktet skrek: ”Avsäg dig all beröring med kolonialmakternas Jesus annars skall vi slå honom ur dig!” Jia: ”Jag kan inte förneka Jesus. Han har gjort så mycket för mig”. En av rödgardisterna började slå vilt med bambukäppen. Ryggen blev blodig, Jia sjönk ihop. Han rycktes upp: ”Avsäg dig den där Jesus!” Jia fick först inte fram något ljud. Sen kom det svagt: ”Det kan jag inte”. När tortyren fortsatte gav plötsligt Jias son, som tvingades bevittna misshandeln, upp ett skri och kollapsade. Jia hade sjunkit ihop och var näst intill medvetslös. Rödgardisterna och folkskaran skingrades. Vänner till Jia tog hand om honom och sonen. En läkare, som i hemlighet kom till hemmet och undersökte Jia, konstaterade skador på flera ryggkotor. Sonens sammanbrott ledde till mental sjukdom, som gjorde att han satt apatisk i hemmet från 1966 till 1993, då han upplevde ett helandeunder och åter började fungera normalt. (Eskil Albertsson "Många tårar - stor skörd. Om församlingstillväxten i Kina." s 83-84)

Rikets barn äger del i ljusets väsen och ådrar sig därmed mörkrets fiendskap. Därför ”lider de förföljelse”. Martyriet är därför en av de möjliga utgångarna. För Jesus var korset nödvändigt på grund av högre syften. Men också hans lärjungar får fullborda sitt lidandesmått. Därvid skall de betänka, att de delar alla heligas lott. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 493 i kommentar till Matt 5:1-12)

Början av sextiotalet innebar också början på en ny våg av förföljelser mot de troende. Nikita Chrustjevs regering hade satt som mål att förinta allt vad religion hette. Till denna "slutstrid" hade man trummat samman en hel armé av ateistiska funktionärer. Fackföreningar, Komsomol och partiet beväpnade sig med propaganda mot de kristna. Och snart kopplades också åklagarmyndigheten och KGB in ... Kampanjerna mot de troende fick en omfattning utan like. När det statliga rådet för religionsfrågor började befatta sig speciellt med baptisterna, försmäktade redan tusenden från den sanna ortodoxa kyrkan, från katolska kyrkan, pingstvänner, reformadventister, sabbatister, Jehovas vittnen och troende från andra riktningar i fängelser och läger i Sovjet. (Hermann Hartfeld "Trots KGB" s 45; Säll är den man som inte vandrar i de ogudaktigas råd)

Varför kämpar Sovjet med gudlöshet på sin fana? Detta folk spelar en roll i världshistorien, men deras historia talar om massakrer, om oskyldigt blod som ropar från flera länder. De vida områdena i Sibirien har sett skaror av utmärglade människor dö. De snöiga skogarna talar å de dödas vägnar och ropar på hämnd! Det spökar väl i hjärnan på de höga herrarna, och då förefaller det tryggast att tugga på dårars sats: ”Det finns ingen Gud”. Även Chrustjov håller på att hjärntvätta sina undersåtar, men sista ordet har han inte sagt. Hans folk är människor med munkavel, men sannolikt är det rätt många som i sitt hjärta säger: ”Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss?” Vi minns då Chrustjov blev bjuden till USA. Han tackar gärna, då han blir bjuden att sitta vid ett runt bord tillsammans med andra av världens store. Presidenten Eisenhower tog sig också friheten att bjuda honom med till söndagens förmiddagsgudstjänst. Men se det gick inte. Ryssen Chrustjov var sitt lands högste chef. En personifierad figur för makt och på pricken en representant för det sovjetiska kungaväldet. Eisenhower, även han en stor regeringschef, hade för vana att gå in genom kyrkporten vid gudstjänsttid. Han föreslog sin gäst att bli kamrat med honom på kyrkbänken. Nej, det gick inte! Till en balett eller vad som helst, men inte till en plats som hade något samröre med Gud. Det såg ut som om den store kungen Människofruktan tagit in hans hjärteborg. Han menade sig ömma för sitt folks nerver därhemma. Vännerna – han hade väl sådana – kunde ju bli chockade, om det i middagsnyheterna samma söndag meddelats, att deras Krusse suttit i presidentens kyrka och tummat på en psalmbok. Den kyrkvane presidenten vågade komma utan sällskap till kyrkan. (Hjalmar Arvidsson "Spegelbilder" s 71-73)

När JOHAN HUSS fördes till bålet satte man på hans huvud en kättarmössa av papper på vilka djävulsansikten var målade jämte inskriften ”Ärkekättare”. När Spurgeon på sin tid sade londonborna mer sanning än de tyckte om att höra framställde skandaltidningarna honom bärande en toppmössa på huvudet. Och på den satt massor av kvinnor i flugors skepnad. Detta för att håna den unge predikanten för att folk gärna ville höra honom.. ... Vår lott i dessa dagar är att möta motstånd, men låt oss komma ihåg att vi är i gott sällskap. Jesus och alla hans sanna och ärliga efterföljare har gått korsets väg. Och ingen större ära kan vederfaras oss på denna jorden än att följa i deras spår. (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 339-340)

Sedan kommunisterna hade fått makten därborta (i Kina) fick missionärerna sluta. Marx och Lenin skulle göra det inte Kristus fick. Broderskapet troddes skulle fungera utan Bergspredikan och så hade Golgata-blodets röda färg blivit en kulör i partifanan. Nu var ju förföljelserna i Kina inte något nytt för missionsfolket i socknen. De gamla läsarna kom väl ihåg boxarupproret, då många missionärer fick sätta livet till. ... "Vad de hava gjort mot mig, det skola de ock göra mot eder ..." (Folke Nordangård "Sju systrar" s 48-50)

Efter de framgångsrika motionerna i kristna anslagsfrågor 1963 sade en av riksdagens bekännande ateister: ”Vi måste få slut på den kristna terrorn här i kammaren.” (John Hedlund ”För Guds skull” s 238)

När troende (i Sovjetunionen) blev presenterade för (sovjet- och kommunistledaren) Chrustjev och beklagade sig över förföljelserna på grund av deras tro, hånade han: Kristus har ju sagt: "Som de har förföljt mig, så kommer de också att förfölja er! Fröjda er och var glada, ty er lön är stor i himmelen." Ateisterna uppfyller ju Kristi önskan vad det gäller hans lärjungar! (Hermann Hartfeld "Trots KGB" s 132; Fängelse i fängelset)

(Vanja Lapin) tänkte på församlingen. ... Igår hade en syster kommit till honom och beklagat sig. Man tvingade hennes lilla dotter att vara med i pionjärerna, trots att hon inte ville. Läraren hade hetsat upp hela klassen mot henne: "Hon ber till Gud och stoppar i sig sovjetiskt bröd!" Gråtande hade hon sprungit hem med de andra efter sig. Barnen hade kastat en bit av en takpanna på henne. Hon hade blött svårt. (Hermann Hartfeld "Trots KGB" s 64; Församlingsföreståndaren)

Som vanligt sköt kritikerna (också i Karlstad 1962) in sig på korstågsreklamen. Och kollekterna. Mina gester och påstådda drastiska uttryck etc. ... Forna tiders stenkastning har i dag ersatts av smutskastning i tidningarna. Men resultatet har blivit detsamma: ökat intresse för både talaren och mötena! Hur var det Billy Sunday på sin tid sade: ”Djävulen får ofta slipa den yxa som Gud hugger med!” (John Hedlund ”För Guds skull” s 212-213)

ca 1960 - ca 1940

Folkrepubliken Kina grundades (1949). Maos regering ansåg att kristendomen var knuten såväl till västerländsk kolonialism och Vatikanen som till amerikansk antikommunism. Den utvisade därför alla utländska missionärer, upplöste kyrkliga organisationer och utsatte de troende för intensiv förföljelse. ... I Albanien utrotades all religion. Kyrkorna i Bulgarien och Rumänien fick arbeta under svåra inskränkningar. År 1959 ökade förföljelserna i Sovjetunionen avsevärt. De ryska baptisterna kom att splittras i frågan om de skulle fortsätta att underkasta sig statlig reglering av deras andliga arbete. (De kristna s 589; Richard Pierard: Ideologiernas tidsålder)

Sommaren 1955 utsattes (pastor Wang Mingdao i Kina) för ... en enorm förtalskampanj. Den spred sig över hela landet. Detta andliga och psykologiska tryck klarade han av. Den 8 augusti arresterades han och anklagades för motstånd mot regeringen. Detta trots att han varit noga med att vare sig i tal eller skrift kritisera regeringen. Det han vägrade var att gå in under en politiskt styrd kyrka. Efter 13 månader släpptes han. Då var han en knäckt man. Han hade inte klarat tortyren och förhören som pågick både dag och natt. Han hade alltid två personer i sin cell som oavbrutet attackerade honom. När han kom ut ur fängelset deklarerade han att han var en brottsling. På detta följde en djup depression. Han gick omkring på Beijings gator och ropade: ”Jag är Petrus! Jag är Judas!” Den 29 april 1958 gick han tillsammans med sin fru till polismyndigheten och förklarade att den bekännelse han skrivit på inte var i enlighet med hans övertygelse. Både han och hustrun fängslades. Där vistades hon i 17 år och han i 22 år. (Eskil Albertsson "Många tårar - stor skörd. Om församlingstillväxten i Kina." s 165-166)

Ofta använder (satan) en falsk kyrkas ledare och bekännare att förfölja på Jesus troende. Det får evangeliska kristna erfara i flera katolska länder i vår tid (nu år 1952). Protestantiska missionärer i Spanien och Sydamerika kan berätta därom. I andra länder använder satan gudlösa regimer, som nu har makten, att bekämpa de evangeliska kristna. Så sker t. ex. i Sovjetunionen och dess vasallstater samt i Kina. I ett brev berättade en kinamissionär nyligen om hur tre kinesiska predikanter blev korsfästa på grund av sin tro på Jesus. Man målade ett kors på marken och bad dem spotta på detta kors och om de gjorde så skulle de slippa korsfästas. De var dock ståndaktiga och fick lida martyrdöden. Deras lidande på korset räckte tre dagar. Kristendomshatet tar olika former men det glöder starkt i länder där de gudlösa har makten. (Florentinus Hällzon "Står vi inför nytt världskrig? s 47-48)

Den som säger något dumt om min pappa är bara avundsjuk. När man ser alla spinkiga pappor som finns och när man tänker på hur pappa var den där gången i Mossaryd. Det var den gången när tre pojkar från fabriken bråkade så hemskt på mötet och en av dem skrek: Håll käften, predikantdjävel! Och pappa tystnade och gick ner i salen mitt i predikan och ställde sig framför dem och sa: Här talar vi i tur och ordning och den som vill får gärna använda predikstolen. Gå fram och säg vad det är du vill! Det blev dödstyst i hela missionshuset och alla tittade på busarna. Men ingen av dem sa någonting. Men när han vände ryggen till för att gå upp på estraden igen och fortsätta med predikan så skrek en av busarna så det hördes i hela salen: Jävla predikantskit! Du kan dra åt helvitte! Hela församlingen ryste. Pappa närmade sig busarna igen. Han tog först den ene och sedan den andre och lyfte dem högt ut i mittgången ... och drog iväg med dem åt dörren till. ... Ni är välkomna tillbaks när den rätta andan faller på, sa han och kastade ut dem. Den tredje smög längs sidogången. ... Det var mycket skrik den kvällen efter oss när vi cyklade förbi kaféet nere i kröken. Jävla predikant! Jävla predikantungar! (Margareta Strömstedt "Julstädningen och döden" s 35-37)

Det var ett hårt slag (för Svenska Baptistmissionen) då missionär Thoong under de kommunistiska oroligheterna 1946 blev skjuten under en resa (i Kina). (Nordisk Missionshistoria s 71; J.E. Lundahl: Sveriges yttre mission)

(Egon Åström i Svenska Metodistkyrkans mission) fick sitt arbete (på Sumatra) bland de talrika kinesiska immigranterna. ... Det var ett hårt slag, (då han) under revolutionen i december 1945 blev dödad under upprörande förhållanden. (Nordisk Missionshistoria s 87; J.E. Lundahl: Sveriges yttre mission)

Så kom det andra världskrigets ofärd. ... En man som (den lutherske superintendenten i Cieszyn i Schlesien, Karol Kuliz) kan icke få fortsätta som hittills. ... Vid porten till Buchenwald tas han emot av omänskliga vaktare med klubbor och järnbattonger som tortyrredskap. Vid första slaget far Kulisz' ena öga ut, och för det andra krossas käken. ... Så bollas han av grymma stötar, tills han dignar på golvet därinne. Men snart reser han sig på knä i bön för sitt land och för sina plågoandar. Medfångarna gripas av helig vördnad: Vi ha en sannskyldig gudsman ibland oss, Herren välsigne och bevare honom! ... En av medfångarna, som undkommit med livet, berättar: Det var som när Mästaren själv bad på korset eller när Stefanus bad för sina bödlar – de sågo hans ansikte som en ängels ansikte. Fram efter midnatt gav han upp sin ande. (Adolf Kloo ”Hört och sett” s 79-80)

Vi skall inte slå oss till ro, förrän vi utrotat kristendomen. (De kristna s 585; citat nazistledaren Heinrich Himmler)

ca 1940 - ca 1920

Sedan italienarna år 1936 ockuperat Abessinien, blevo alla svenska missionärer utvisade. Missionsstationerna beslagtogos och användes för andra ändamål. ... Sedan italienarna fördrivits och Abessiniens kejsare återvänt till sitt land, inbjöd han sällskapets missionärer att återupptaga sitt arbete. (Nordisk Missionshistoria s 96; J.E. Lundahl: Sveriges yttre mission)

Under augusti månad (1935) besöktes Stockholm enligt pålitlig källa av en deputation, representerande flyktingar från Östra Karelen och Ingermanland. Det var enligt Nya Dagligt Allehanda två kraftfulla och förtroendeväckande allmogemän, enligt sina papper åtnjutande det bästa rykte i sina hemtrakter, och den tredje i deputationen var en finländsk lärd, vilken skulle hjälpa dem att framföra deras sak först här i Sverige för kulturella och kyrkliga auktoriteter och därefter i de större kulturstaterna. . . . Sedan i maj 1935 har en ny våg av förföljelse brutit in över en del av de ryska undersåtarna. Förföljelsen har denna gång drabbat särskilt innevånarna i Ingermanland och Öst-Karelen. Ur de ovannämnda representanternas berättelse om förhållandena i Ryssland just nu citera vi ur ovannämnda tidning följande: " . . . Betecknande för den nya förföljelsen är, att den i främsta rummet träffar dem, som haft mod att hålla fast vid sin kristna tro. Det är icke nog med att gudstjänst upprätthålles blott i en enda av Östkarelens 120 kyrkor och att endast två präster och fyra lekmannapredikanter lämnats kvar i Ingermanlands 32 lutherska församlingar. Även andakt i hemmen är strängt förbjuden. Skolbarn tvingas att spionera på sina föräldrar och ange dem, som hemma våga anropa den Högste i sin nöd. Den karelske representanten visste att berätta om fall, då landsmän till honom straffats med förvisning för att de befunnits bära ett kors på bröstet eller för att de haft Frälsarens bild på sin vägg." . . . Man har ändå inte kunnat utrota kristendomen. Det beräknas, att omkring 30 - 35 millioner ryssar tillhöra de s.k. sekterna, d.v.s. de grupper av troende, som icke äro anhängare av den grekisk-katolska kyrkan. De kunna icke bedriva någon offentlig verksamhet men samlas i grupper i hemmen. De äro ständigt efterspanade av hemliga polisen men övergiva icke sin tro och ej heller sina små sammankomster, fastän det är förenat med fara för långa och hårda fängelsestraff, landsförvisning eller måhända avrättning. . . . "De gudlösas förbund" i Sovjet-Unionen planlägger med anledning av sitt 10-årsjubileum ett nytt fälttåg mot kristendomen. En gudlöshetskonferens kommer att hållas i Moskva. Jubileumsskrifter skola utgivas, antireligiösa utställningar anordnas och nya antireligiösa plakat på alla språk utgivas. (Lewi Pethrus "Kristendomsförföljelserna i Ryssland" s 390-394; Evangelisk Tidskrift 1935:11 - november)

Fjärdedag påsk (1930) reste frun och jag till Neuruppin. Dit hade fem tusen mennoniter hunnit från den stora förföljelse, som rasade i Ryssland mot de fria troende. De flesta av dessa martyrkristna hade endast det nödvändigaste på kroppen. Vid en stor gudstjänst läste vi i korus: ”Saliga äro de som lida förföljelse.” Jag viskade till min hustru: ”O Ruth, detta är en ny kristendom, den stilla, vemodiga, segrande, lidande kristendomen, okänd i vårt land, sedan baptistmartyrerna gick ur tiden från fängelse på vatten och bröd! ... I Helsingfors hade vi (1932) stor sångarkonferens. Vi hyrde gamla riksdagshuset, Heinola, och hade 70 sångare från Reval, Estland. Ledare för gruppen var sekreteraren i estniska baptistsamfundet, H.V. Dahl, byrådirektör i staten, predikant på estniska, ryska, tyska och svenska. Han var ett levande helgon, som blev martyr för sin tro under kommunismen i andra världskriget. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 1" s 298; C.G. Hjelm "Sådant är livet 2" s 48)

Ingen beskyllning har varit för grov och ingen lögn för svart att användas i kampen mot de kristna. Och inga tortyrredskap har varit för grymma att brukas mot Guds församling. De heliga har ofta blivit berövade sina ägodelar, och deras namn och rykte har trampats i smutsen. De har fått försmäkta i landsflykt och fångenskap. De har blivit stenade och korsfästa, hängda och halshuggna. De har kastats framför blodtörstiga vilddjur och väsande ormar. De har blivit söndersågade och sönderskruvade. Insydda i djurhudar och överdränkta med olja har de fått tjäna som flammande facklor vid nattliga fester. De har fått sina lemmar stympade, sina tungor avskurna och sina ögon utstungna. De har fått dricka kokande beck och sjudande metall. Men de har med glädje gjort allt för sin älskade Herre, och ofta har lovsångerna skallat från flammande bål och mörka fängelsehålor. ... Det är alldeles naturligt, att förföljelsen kommer. Ty aldrig har en verklig vårflod brutit fram utan att möta motstånd från vinterns väldiga istäcke. Och ju mäktigare floden är, desto våldsammare blir braket, när isbarriären brister. (Frank Mangs ”Mästarens väg” s 75-76)

I en nyutkommen liten biografi över (P.G. Ahnfelt) läste jag utdrag ur ett 1851 av Rosenius skrivet brev, i vilket bland annat fanns att läsa: "Nu stod mitt namn alla veckor i tidningarna och de grövsta galenskaper om våra sammankomster ... Omsider grep världen till samma medel som när den hatade metodistprästen skulle göras ännu ner förhatlig. Man uppförde på Mindre Teatern en pjäs, som hette 'läsarprästen'. Visst bävade vårt svaga kött. Vi kunde vänta att bli stenade." ... "Den hatade metodistprästen" ... (hade nio år tidigare) sett sin predikolokal ... stormas av den luterskt-ortodoxa och renlärighetsivrande Stockholmspöbeln. Han själv hade med fara för sitt eget liv lyckats rädda sig undan och nödgades i hemlighet med en ångare begiva sig till England, utan att ens hinna medtaga sin familj. ... Jag kallades för ej så länge sedan till en gammal kvinnas sista sjukläger - en gammal åttiosjuårig dam ... mest känd såsom en av banbrytarna på den svenska flickskoleundervisningens område. ... Hon hade kallat mig till sitt sista sjukläger bland annat för att höra litet talas om pingstväckelsen. ... Plötsligt sade hon: "Vet ni, jag tycker, att pingströrelsen påminner så mycket om den där tiden - när jag läst notiserna om er i tidningarna, har jag ofta tänkt: det är precis, som de tänkte och talade om väckelsen på 1850-talet. Det skulle verkligen vara roligt att få råka några pingstvänner." (Sven Lidman "Förgängelsens trälar och frihetens söner" s 58-63)

Precis som under tiden i Värnamo fortsatte vissa tidningar att göra sitt yttersta för att smutskasta pingstvännerna i allmänhet och Georg i synnerhet. Dessutom dök det snart upp fiender på nära håll. Georg förkunnade med skärpa att det gick en klar gräns mellan Guds församling och världen. Världens väsende hörde inte hemma i Guds församling, och om någon gav sig hän åt uppsåtlig synd och inte ångrade sitt handlingssätt, så uteslöt man vederbörande ur församlingens gemenskap, enligt de exempel som Nya Testamentet ger i sådana fall. Mer än en av de uteslutna försökte hämnas på Georg genom att sprida ut förtal om honom. Det gick så långt att polisen tog honom i förhör för påstådda sedesförbrytelser. Tjänstvilliga människor skrev skvallerbrev till Lewi Pethrus och Sven Lidman i Stockholm och till slut drogs själve statsminister Per Albin Hansson in i ärendet och förklarade att det skulle utredas. Till en början brydde Georg sig inte så mycket om dessa angrepp, eftersom han visste hur han hade det. Men när Per Albin tagit upp saken tyckte han att det gått för långt. Han beslöt sig för att gå inför Gud i bön och fasta och be honom göra slut på detta motstånd. Strax efteråt insjuknade en av de främsta ryktesspridarna, en f d församlingsmedlem som uteslutits. På sin dödsbädd kallade han Georg till sig och förklarade att de uppgifter han spridit om honom var falska och att han gjort alltsammans för att hämnas. Han bad både Georg och Gud om förlåtelse – och strax därefter gick han över gränsen. ... Polisens undersökningar ledde till att alltsammans avskrevs för deras del. Hela smutskastningsattacken mynnade ut i ingenting. Men för Georg var den givetvis en stor påfrestning. (Ivar Lundgren "Georg - Revolutionären" s 192)

Kina hade en av sina stora orosperioder med inbördeskrig och en farlig anti-vit propaganda, påverkad av kommunismen. Under det svåra krigs- och olycksåret 1927 visade det sig att propagandan hade fångat några av eleverna och ett par av bröderna (vid brödrahemmet i Nanking). Det gällde särskilt en språklärare ... och en f.d. munk. Då de kommunistiska soldaterna kommo, blev brödrahemmet förvandlat till en kommunistexpedition, och korset över porten höggs ner. Soldaterna sökte efter de två missionärerna för att skjuta dem och en f.d. tjänare planerade lönnmord. Men Gud ville något annat. Goda och vänliga kineser, elever och grannar dolde dem. (Nordisk Missionshistoria s 333-334; Emil Birkeli: Norges yttre mission)

Vintern 1926 ledde jag en serie väckelsemöten i Årjäng i västra Värmland. ... (En kväll) när jag inbjöd till avgörelse reste sig en man, en av de största jag sett. Bred över axlarna var han som en mindre ladugårdsdörr, och han hade händer som släggor. Han tillhörde rallargänget. ... Fri och glad kom han (sedan) med på våra möten. En eftermiddag någon vecka senare kom han till mig och bad om ett samtal. ”Vad är det som oroar dig?” frågade jag. ”Tala ut bara! Du vet att det stannar mellan mig och dig.” ”Nej, det är inte fråga om bikt, men det är så mycket jag inte förstår.” ”Hur så?” ”Jo, morgonen efter det jag böjt mig för Gud fick jag sitta ensam vid mitt bord. Ingen ville kännas vid mig. När jag söp och slogs var jag ofta gängets hjälte. Nu fryser man ut mig.” ”Berätta vidare! Vad du säger är högst intressant.” ”I dag på frukosten satt jag ensam vid min vällingtallrik. Några kamrater gick förbi och spottade i min tallrik. Du förstår vad det kliade i de här nyporna.” ”Hur bar du dig åt för att inte ryka på dem?” ”Jag bad till Gud. Det blev så konstigt. Jag blev plötsligt så lugn och varm i mitt inre och tyckte synd om dem. ... Säg pastorn, varför ska det vara så här?” ”Det kan jag säga dig. Se här, läs Matteus 5:11.” Han läste: ”Saliga ären I när människor för min skull smäda och förfölja eder och sanningslöst säga allt ont om eder.” ”Jaså”, blev hans spontana reaktion. ”Då är det ju bara som det ska vara. Tack så mycket, pastorn!” (Axel Gustafsson "Livsbilder 2" s 123-124)

Med några få undantag ... behandlades pingstvännerna (av tidningspressen) som ett slags samhällets avskum. Ovederhäftiga berättelser fördes vidare från tidning till tidning utan att man besvärade sig med att kontrollera dem. Samma motiv varierades i olika tappningar i skilda landsändar, precis som folksagornas huvudmotiv går igen hos många olika folk. Berättelsen om hur djävulen spikades in i en låda och fördes bort är ett sådant motiv som fick flera variationer. Detsamma gällde skildringarna av hur pingstvännerna krälade över varandra eller till och med kröp på väggarna liksom uppgifterna om att människorna blev sinnessjuka på grund av pingstvännernas verksamhet. Stormklockan skrev exempelvis i mars 1926: ”Vill man se vansinnet renodlat är det bara att gå på pingstmötena.” Och Brand hade i februari 1926 rubriken: Pingströrelsen leverantör till dårhusen. I artikeln som följde stod det bl a: ”Den största leverantören av dårar till sinnessjukhusen har under de sista åren varit pingströrelsen och övriga religiösa galenskapssekter.” Artikeln slutade: ”Till kamp mot pingströrelsen och kristendomens nedbrytande läror! Det är vår lösen! Men lagstiftning hjälper icke! Upplysning är medlet. Ljus över landet!” (Ivar Lundgren "Georg - Revolutionären" s 160)

I maj 1924 utfärdade de ryska myndigheterna utvisningsorder för missionärerna inom hela norra Mongoliet. Slaget var bedövande. Denna del av landet har sedan dess varit tillsluten för evangeliet. (Nordisk Missionshistoria s 78; J.E. Lundahl: Sveriges yttre mission; boken utgavs 1949)

Svenska Israelsmissionen (grundade en missionsstation) 1920 i Wien. Detta vållade emellertid oro i den judiska församlingen. Rabbinerna varnade i synagogorna för missionen och den 2 december 1922 stormade en uppviglad judehop predikolokalen vid Seegasse, så att gudstjänsten måste avbrytas. Myndigheterna lämnade dock erforderligt skydd, och arbetet kunde sedan fortgå obehindrat. (Nordisk Missionshistoria s 105; J.E. Lundahl: Sveriges yttre mission)

När Alexandr Jakovlev undersökte händelsen med bönderna i regionerna Tambov och Voronesj, som gjorde revolt mot bolsjevikernas regim i början av 1920-talet, fann han att Röda armé-befälhavaren Michail Tuchatjevskij hade beordrat att "skogarna där banditerna gömmer sig ska rensas med giftgas ... alla som gömmer sig där ska dödas". "Dokomenten visar att munkar, nunnor och präster korsfästes på slottsgrindar och sköts i säkerhetspolisen Tjekans källare", sa Alexandr Jakovlev till pressen. "Jag blev extra chockad över berättelserna om präster som förvandlades till isstoder på vintern." Hittills (år 2004) har över 4,5 miljoner människor fått upprättelse. Ytterligare omkring 400 000 fall ska undersökas, men snart är (återupprättelse)kommissionen (för den ryska federationen med Aleksandr Jakovlev som ordförande) klar med sitt arbete. (David Satter "Uppgörelsen med det kommunistiska förflutna i Sovjetunionen" s 105)

ca 1920 - ca 1900

År 1919 torterades den ortodoxe metropoliten Platon ihjäl av kommunistiska bödlar i en källare i Dorpat (Tartu). Hans kamrater i granncellerna hörde bödlarnas okvädingsord, men inte ett ljud av klagan från Platon. Den tortyr som hans döda kropp vittnade om var så fruktansvärd, att normalt ingen människa kan utstå den utan att skrika. Platon hade fått den nåd, som Petrus här manar oss alla att bedja om. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 145 i kommentar till 1 Petr 2:21-25)

Motstånd och utanförskap förväntades föra pingstvännerna (i den tidiga pingströrelsen) närmre Jesus och öka deras beroende av Gud. Man uppfattade motstånd som ett friskhetstecken. Sann kristendom skulle alltid gå mot strömmen. Denna vandring mot strömmen skapade konflikt och lidande, men också mycket glädje. I en historieteckning (Evangelii Härold 1916; Lewi Pethrus) med anledning av Rosenius hundraårsminne konstaterades att all sann andlighet har förföljts. Kontentan blev att ”församlingen har aldrig upplevt lyckligare tider än då hon rönte motstånd och förföljelse”. ... Men pingströrelsens bild av det goda motståndet är inte entydig. Argumentationen kring att radikala och sanna kristna alltid förföljs ger bilden av en principiell lagbundenhet. Samtidigt kan man ana en längtan efter ökad respekt. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 298-299)

Korsets Seier var (T.B.) Barratts banér i pingststriden. Han anfölls i alla bättre kulturella och humanistiska blad. Norska avisor målade ut honom som en beskedligare djävul på väg genom luften till Blåkulla med en svärm av påskkäringar på stångkvastar efter sig. ... Präster påstod att Barratt talade samma språk som kråkorna. Någon oförtänksam, fientligt inställd predikant med hög upplysning hade sagt, att Barratt fått gåvan att tala idoters tungomål. (C.G. Hjelm "T.B. Barratt - pingstväckelsens apostel" s 32)

Lärda och olärda, åldringar och barn samlas nu (år 1906) i skaror kring otrons och Kristusföraktets fanor, hvilka häftigare än någonsin fladdra för olika vindar. Och i dessa samlade trupper äro alla besjälade af tro på gudsförgätenhetens eller det själfgjorda gudsbegreppets välsignelse. Forskarne tro, att de genom bekämpande af gudsfruktan och kristen tro skola göra vinster för vetenskapen. De egendomslöse tro, att de på den vägen ofelbart skola föra sig och andra till timligt välstånd. Konstnärer och kulturdyrkande bärare af det offentliga ordet mana af glödande öfvertygelse till krig för utrotande af kristen tro såsom första villkoret för upplysning och framåtskridande. Och med stormsteg arbetas fram en opinion, som inom alla samhällslager växer i Kristusfientlighet. ... Hatets eld glöder med en fruktansvärd kraft hos uppeggade och för blodsdåd disponerade skaror. ... Hvad den närvarande tiden sålunda varslar för Guds folk, det är förföljelse, trångmål och lekamlig nöd af många slag. (J.P. Norberg "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 20-21)

Tisdagen kom jag till Värnamo, där jag predikade kl. 5 e.m. i den väldiga kyrkan, som var alldeles fullpackad af folk. Äfven vapenhusen vid de begge ingångarna voro fulla. Jag undrade verkligen, nu såsom många gånger förr, om då aldrig de myckna och oändligt upprepade lögnhistorier, otidigheter o.a.d. (= och annat dylikt), hvarmed en så stor del af tidningspressen söker trampa ned mig, skola bära frukt, så att människorna bli rädda för mig. Det ser ej ännu så ut. De få väl gripa i och taga bättre tag. (P. Waldenström "Bref från Värnamo"; brefvet daterat 1905-08-15; Jönköpings-Posten 1905-08-17)

(Helgelseförbundets) verksamhet (i provinsen Shansi i Kina) hade framgång. ... Så kom plötsligt genom boxarupproret det stora slaget. Den 19 juni 1900 dödades 10 missionärer vid Sopings stadsport. (Nordisk Missionshistoria s 66; J.E. Lundahl: Sveriges yttre mission)

Missionärerna (i Svenska Mongolmissionen) Karl Helleberg och hans maka samt Emil Wahlstedt blevo dödade under boxarupproret 1900, innan de ens nått fram till missionsfältet. (Nordisk Missionshistoria s 77; J.E. Lundahl: Sveriges yttre mission)

ca 1900 - ca 1875

I början av sitt liv tänkte (Theodor) Herzl aldrig en tanke på sin judiska börd. Som journalist blev han skickad till Paris för att övervara rättegången mot Dreyfus. Den hemska antisemitismen, som han bevittnade här, skakade honom så djupt, att besöket blev den stora vändpunkten i hans liv. Dreyfus var en fransk kapten, som var dömd till Djävulsön för spionage. Hela världen visste att han var oskyldig. Man plockade av honom hans epåletter och gradbeteckningar, trampade dem i sanden, och utsatte honom för offentlig skandal. Den unge Herzl förstod att han fick lida för att han var jude. Det är sant vad Golda Meir säger i sin bok: ”Vi har fått lida, inte för vad vi har gjort, utan för vad vi är.” (Hilding Fagerberg ”Från Grönahög ut i vida världen” s 153)

På sin första resa till Amerika 1889 sammanträffade (Waldenström) på Atlanterångaren med en fru, som åtagit sig att skriva en skildring av resan till en viss tidning i Stockholm. (Till) denna kvinnliga reporter gav P.W. följande råd: ”Bästa fru, när ni skriver, så undvik för all del att i edra brev säga något fördelaktigt om mig.” ”Varför det?” sade hon, ”jag skall väl skriva om allt vad som har passerat här ombord.” ”Nej”, svarade jag, ”om ni skriver något fördelaktigt om mig, så kastar redaktionen edert manuskript i papperskorgen. Hitta i stället på, om ni kan, att säga något elakt om mig. Det skall smaka den tidningen väl, och då kan ni vara viss att få in edra korrespondenser i dess spalter.” ... Efter P.W.:s död konstaterar man (dock) med tillfredsställelse, hurusom så gott som hela svenska pressen bringar den borne hövdingen sin hyllning och beundran. (M. Karlgren "P.W. i helg och söcken" s 197)

Vid 1885 års riksdag hade (Waldenström) väckt en motion om rätt för prästman ”att på kallelse även utan nödfall utdela Herrens nattvard å annan lokal än i kyrkan”. På lagutskottets enhälliga avstyrkan blev motionen av båda kamrarna avslagen, men dessförinnan (anförde) motionären ...(bl a följande): ”Om lutheraner vilja samlas till spel, dans och dryckjom, så möter något hinder därför icke i svensk lag, och om en präst vill vara med därom, så är det ingenting, som hindrar. Men om de vilja sammankomma för att enskilt till uppbyggelse i tro och gudaktighet fira den heliga nattvarden, och en präst därvid betjänar dem, så blir han straffad. Jag har själv blivit straffad för detta brott. Kan sådant vara rätt?” (M. Karlgren "P.W. i helg och söcken" s 142)

Jag minns i vår baptistiska martyrhistoria berättelsen om en av Hollands baptister som flydde från sina förföljare. En flod hade frusit, och (baptisten) gick säkert över, men hans fiende var av större omfång, och isen gav vika under honom. Baptisten, som det Guds barn han var, vände sig om och räddade sin förföljare just som denne höll på att sjunka ner inunder isen till en säker död. Och vad gjorde den stackars mannen? Så snart han äntligen var i säkerhet på stranden, grep han den som hade räddat hans liv, och drog honom med sig till fängelset, varifrån han togs bara för att avrättas. Vi förvånar oss över en sådan omänsklighet. (C.H. Spurgeon "Flashes of thought" s 227)

De första predikanterna fingo utstå åtskilligt motstånd. ... Då (Fjellstedts) Johannes stod på stenar vid vägarna och predikade, blev han ofta överfallen med stenar och stakar och måste fly in i skogar och moras undan förföljarne. Ibland instängdes de i svinhus. ... Även pastor Olof Olson ... fick lida icke så ringa hån av världen och ämbetsbröder. Det hjälpte ej, att han var statskyrkopräst. Ingen prästkappa och krage kunna skydda någon från förföljelse, då man blott har livet i Gud. Så hände, att då han hade predikat i en grannkyrka, de hotade att röka kyrkan med enris, så att villfarelsen icke smittade. ... Vid ett tillfälle förföljdes fem av oss, som blivit troende, med sten och störkastning under en tre eng. mils väg. ... Vi hade en söndagskväll besökt en av våra sjuka bröder, och när vi skulle gå hem på söndagskvällen och nådde Elgå kyrka, kom en skara ungdom och blockerade bron över Elgån vid Elgå bruk. ... Vi marscherade dock på, sjungande, som om vi ej sett dem, och de flydde åt sidan. Men nu började striden. De läto som vilddjur och kastade sten och vad de fingo tag uti. Där vi kommo till gärdesgårdar bröto de ned dem och förföljde oss med stakar. ... Till slut blev striden så het, att en del av vårt sällskap greps av fruktan. Då stannade vi för att hålla ett bönemöte på vägen. Medan vi bådo, blev vapenvila. ... Vid ett annat tillfälle blev en av de troende jungfrurna anfallen av några vilda ynglingar, som sökte tvinga henne att dricka brännvin. ... Och då de förgäves försökte hälla brännvinet i henne, döpte de henne med brännvin. Men hon var glad och vittnade ändå. (E. Aug. Skogsbergh "Minnen och upplevelser" s 26-29)

ca 1875 - ca 1850

Det var konung (Oskar I:s) verkliga avsikt att stifta en sådan lag, som skulle skydda alla religionsbekännare, så att ingen skulle bli förföljd för sin tro. Det måtte nu vara turk eller hedning, papist eller lutheran. ... Ingen skulle anklagas eller dömas av världslig lag för sin andliga övertygelse. ... Vi har tyvärr alltsedan Uppsala möte 1593 inte haft någon samvetsfrid, ty lika som i påvedömet alla olika trosbekännare förföljs för sin tro, så har man även i Sverige förföljt olika trosbekännare, inte blott katoliker, utan även reformerta; fastän det i själva huvudsaken inte är någon stor skillnad mellan reformerta och lutherska läran. Men vad som i synnerhet har väckt alla rättsinniga kristnas förundran utomlands, har varit den omständigheten, att äkta lutheraner kommit i misshugg i stället för papister. Just de, som bekänt lutherska läran, har blivit förföljda i Sverige för sin lutherska tro. ... De har nu blivit förföljda i Sverige, förnämligast under namn av läsare och pietister. ... (Konungen) ville landet väl, men hans välmenande avsikter misskändes, föraktades och smädades, ty inför världen behövs inte mera än ivrandet för religionsfrihet och samvetsfrid, för att bli ansedd för tokig. (Lars Levi Laestadius "Nya Evangeliepostillan" s 426-427 i predikan 1859 över Ps 39:3)

Vilka är de som särskilt förföljer de kristna? Hororna och tjuvarna är de första som förföljer de kristna, därefter drinkare och krögare, sedan svärjare och slagskämpar, och till sist munkristna och dygdiga. ... Det är inte så underligt att uppenbara horor och tjuvar hatar de kristna för skällandets skull. Men det är mer underligt att också dygdiga människor förargas på de kristna. ... Denna tids sorglösa säger, att de kristna vill omintetgöra Luthers tro. Men dessa stackare vet inte vad Luthers tro är och varifrån den har sin början. ... De kristna får vara i fruktan, ångest och trångmål för dessa sorglösa, som för trons skull hatar dem. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 273-274 i predikan 1859 över 1 Joh 3:15)

(Bengt Carl) Rhodes av brinnande nitälskan besjälade verksamhet (i Mölndal under slutet av 1850-talet) hade icke blivit utan frukt. Den bland barnen uppkomna andliga rörelsen spred sig från dem till de äldre. ... I synnerhet blev förbittringen stor hos de talrika krögarne på platsen, vilkas hantering och anseende ledo stort avbräck. ... Slutligen lyckades fienderna uppreta fabrikssamhällets dåvarande disponent D.O. Franke emot Rodhe. Högeligen förbittrad skickade denne sålunda bud till Rodhe, att han ögonblickligen skulle infinna sig på brukskontoret. ... Disponenten utbrast: ”Jag hör, ni är läsare. Som det är ett folk, vilket jag på inga villkor kan fördraga, har ni att genast gå från platsen. Ni är portförbjuden och får ej träda inom områdets gränser, och ingen får härbergera er på platsen. Gå, gå utan att säga ett ord”! (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 441)

Det var en stor glädje för de troende i landet, att alla fyra stånden (den 26 okt 1858) förenade sig om avskaffandet av det föråldrade konventikelplakatet genom en ny förordning, som medgav en skälig frihet att få samlas omkring Guds ord för gemensam uppbyggelse. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 652)

Den engelska presbyterianska kyrkans synod, församlad i London den 23 april 1855, avsände till konung Oscar I ett memorial ... (angående de) lagar (som) för närvarande äro gällande inom (Sverige) (som förbjuda) hållandet av konventiklar i avsikt att uppbygga varandra genom läsning av Guds ord och andra fromma övningar. ... Samma år skickade den skotska frikyrkan ett underdånigt memorial till ... Oscar I, däri det bl.a. säges: ”... Vi hava med djup sorg förnummit, att ännu i dag gälla inom Sveriges rike lagar ... (som) i ett avseende äro mera ofördragsamman än de påviska rikenas förföljelsestadgar, i det de icke allenast förbjuda avvikelse från statskyrkans samfund och tro utan även förbjuda dem, som äro dess redliga och hängivna lemmar, att hålla enskilda och tillfälliga sammankomster i akt och mening att bland edra undersåtar utvidga kunskapen om och fördjupa inflytelsen av dess läror. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 623-624)

Uti den engelska tidningen ”The Witness” för den 21 febr. 1855 stod följande annons att läsa: ”Förföljelser i Sverige. En föreläsning över det andliga tillståndet i Sverige och de nyaste förföljelserna därstädes kommer att hållas av pastor James Lumsden från Barry i frikyrkan S:t Lukas (i Edinburg) torsdagskvällen den 22 febr. kl. 7. – En kollekt upptages vid dörrarna till understöd för dem, som nu lida förföljelse i Sverige”. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 622)

Även där myndigheterna ej direkt förföljde (de religiöst intresserade), var dock den allmänna meningen så emot dem, att de funno det obehagligt och olidligt. Många sökte sig därför ett hem i (Amerika), där större andlig frihet var rådande. De s. k. Jönköpings-läsarna slogo sig sålunda ned i Iowa, där pastor C.A. Björck samlade dem omkring Herrens ord. Deras huvudort var från början en liten plats, som är känd under namnet Swede Bend. En annan skara av dessa läsare slog sig ned i Chicago, där en viss Pettersson blev deras andlige ledare. (J. Nyrén "På Nya Vägar och Gamla Stigar" s 56)

Om det betryck och de förföljelser, för vilka de norrländska läsarne voro utsatta i början av 1850-talet, få vi ytterligare en föreställning av följande utdrag ur brev från dem från början av år 1853: ”För 8 år sedan blåste här (i Hudiksvall) en nådevind, så att evangelii nådeljus uppgick för några få av den stora likgiltiga massan. ... Här har nyligen varit marknad, och många vänner från alla håll hava hälsat på oss. Märkvärdigt är, huru Herrens verk går fram i de fria församlingarna här. Och även på flere ställen äro de i begrepp att övergiva statskyrkan och bilda egna församlingar, och märkligt är, att prelaterna själva hjälpa härtill, då de i sina predikningar uttala så svåra omdömen om oss och i så arga och fräcka uttryck, att folket mer och mer tager deras förhållande i betänkande, så att här är en stor välvning i kyrkan.” Huru man gick till väga inom de fria församlingarna, beskrives i korthet sålunda: ”Vi samlas först varje söndagsmorgon kl. 8 eller 9, då vi begynna med bön och sång och fortsätta med barnaundervisning i bibeln till kl. 10 eller 11. Sedan samlas vi omkring kl. 1 eller 2 för att höra predikan och anamma Herrens heliga nattvard ...” Kyrkoherde Hammar skriver med anledning härav i Evangelisk kyrkovän bland annat följande: ”Det är sådant folk, som ordningens väktare i Sverige anklaga, döma, utplundra och undfägna med vatten och bröd. I sanning skulle man tro, att de icke hava nog att göra med drinkare, tjuvar, våldsverkare av alla slag, efter de hava tid att anklaga och döma fredliga människor, som icke våldfört eller kränkt någons rätt; och detta sker i Sverige, vars hjältekonung Gustaf II Adolf för 200 år sedan dog för samvets- och religionsfrihetens heliga sak.” (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 550-552)

Religionsförföljelserna i Sverige och den pågående kampen för vidgad religionsfrihet kunde ej undgå att väcka uppseende även i utlandet. År 1851 på hösten sammanträdde Evangeliska alliansen i London. Representanter från nästan alla olika denominationer av kristna voro samlade för att lära känna varnadra och ... rådgöra om sådant, som kunde främja Guds rikes utbredande. Även Sverige var vid detta möte representerat genom tvenne män. ... Den ene var ärkebiskop Wingård, den andre baptistpredikanten F.O. Nilsson, som blivit landsförvist för sin tros skull. Ärkebiskop Wingård infann sig dock icke personligen utan sände en skrivelse, vari han som svenska kyrkans primas uttryckte sin ”hjärtliga välvilja för Evangeliska alliansen och sin livliga smärta över, att hans höga ålder och skröplighet icke tilläto honom infinna sig”. Nilsson åter var personligen närvarande och uttalade inför denna storartade församling hela den ömkliga historien om de förföljelser, han fått utstå. Kyrkoherden Hammar, som i ”Evangelisk kyrkovän” refererade mötet, skriver härom bland annat: ”Skaror av kristna nedföllo i bön för oss, för vårt land, vår konung och de förföljda religionsbekännare, som tillhöra vårt folk”. Och han avslutar sin framställning med följande bön: ”Herren give oss nåd att snart vakna och med kärlek möta de otaliga ögon, som från alla håll, synliga och osynliga, kärleksfullt se på oss och vänta på vårt uppvaknande”. Denna tilldragelse vid det stora mötet i London blev icke okänd för Sveriges regering, ty lord Palmerston, Englands dåvarande förste minister, avsände en skrivelse till vår regering med varm och hjärtlig uppmaning att mildra vår ofördragsamma lagstiftning med avseende på olika tänkande i religionsfrågor. Även från Frankrike sändes samtidigt en dylik skrivelse till vår regering. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 619-620)

De sorglösa kommer till bönhuset och smädar de kristnas tårar och skrattar också i kyrkan och visar sin narraktighet i bönhuset. En del flyger som ugglor bakom knutarna och fångar möss. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 59-62 i predikan vid 1850-talets början över Matt 21:1-9 Sak 11:4,7)

(Oscar) Ahnfelt reste till Jönköping i slutet av 1850. (Han) predikade, spelade och sjöng i fru Winbergs stuga vid Mattorget. Hans sång lockade många, som inte förut velat besöka sammankomsterna. Och för många blev dessa stunder till rik välsignelse. Emellertid var stadens vice pastor, Carl Rydén, motståndare till lekmannaverksamheten. ... I egenskap av präst och själasörjare ansåg han sig böra göra allt för att hindra den. Han kom nu i sällskap med polisen och förbjöd på det strängaste vidare samling. ... Ahnfelt fick befallning att upplösa sammankomsten, såvida han ville undkomma lagens dom. ... Flera av stadens ”myndiga män” lovade, att om han återkom ännu en gång, skulle han få veta hur sträng lagen var mot sådana sammankomster. ... Något år senare kom emellertid Ahnfelt för andra gången till Jönköping. ... (Han) bodde denna gång hos en fru Rydberg. Där fick han besök av två polismän, som tillsade honom, att han genast skulle infinna sig hos stadens vice pastor, ty denne ville tala med honom. Ahnfelt menade, att om pastorn hade något, som han ville tala med honom om, så kunde denne komma till honom. Om en stund kom pastorn med två poliser i sällskap. Ahnfelt sökte tala allvarligt med pastorn, men han fick blott vreda svar. (Oscar Lövgren "Oscar Ahnfelt" s 37-40)

ca 1850 - ca 1800

Danjel (Andreasson) sade (till sin hustru): Den människa som icke uppväckte förargelse och åsamkade sig förföljelser av prästerskapet och kyrkan och andra av denna världens mäktige, hon vandrade icke i Jesu blodiga fotspår. (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 91; Åke kommer tillbaka från dårhuset)

Det var särskilt mot de ”baptistiska villolärorna”, som kyrkliga och världsliga myndigheter under förföljelsetiden (under mitten av 1800-talet) vände sig med formligt ursinne. Här ansåg man sig träffa laglösheten i dess högsta potens: baptismen betraktades som en revolt mot både kyrklig och världslig ordning, den var en landsfördärvlig propaganda, som med de yttersta medel måste slås till marken. Ej ens landsförvisning skyddes som vapen vid dess bekämpande. Lekmannaverksamheten och konventikelväsendet i övrigt ansågs i jämförelse med baptismen som tämligen ofarligt och blev aldrig föremål för den hätska förföljelse, som kom baptismen till del. ... Den baptistiskt sinnade sjömannen F.O. Nilsson ... hade år 1847 blivit döpt i Elbefloden av den Hamburgska baptistförsamlingens äldste. ... Nilsson vandrade härefter omkring såväl i Halland som i södra Västergötland och verkade för Kristi rikes utbredande i överensstämmelse med sin uppfattning. ... (Nilsson) blev den 1 jan. 1850 arresterad, misshandlad och inkastad i Skeneds häradshäkte, ”där han led både av köld och hunger”. ... (Göta hovrätts i Jönköping) dom föll den 26 april 1850 i överensstämmelse med allmänna åklagarens påstående, vadan Nilsson dömdes ”att varda riket förvisad”. ... Det dröjde så länge med domens delgivande och straffets verksatällande, att han först den 4 juli 1851 lämnade Göteborg och begav sig till Danmark, där konung Fredrik VII utfärdat en ganska vidsträckt religionsfrihetslag. ... I maj 1853 avreste icke mindre än 21 personer från Halland och Västergötland till Nordamerikas västra stater, där de slogo sig ned i ett nybygge, som kallades ”Skandia”. Den första svenska baptistförsamlingen hade den 22 april 1847 bildats i Göteborg. ... Varje söndag samlades de till gemensam uppbyggelse trots all den fiendskap som uppenbarade sig emot dem. Denna fiendskap var så stor, att då de gingo fram efter gatan, kunde de få höra uttryck sådana som detta: ”Det kostar icke mer än 18 skilling att slå ihjäl en baptist”. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 545,571-575)

Vid 1849 års vårting med Konga häradsrätt dömdes hemmansägaren Danjel Andreasson i Kärragärde för brott mot sakramentslagen och förordningen om olovliga sammankomster att böta 200 daler silvermynt. Alla de personer, som anammat den heliga nattvarden i hans hus, dömdes att böta 100 daler silvermynt vardera. Då de flesta av de dömda var obemedlade och icke kunde gälda böterna, förvandlades dessa straff till fängelsestraff, och de fick vardera undergå 28 dagars fängelse på vatten och bröd. (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 158; Med Guds hjälp och genom kronobetjäningens försorg)

I spetsen för en extatisk sekt med över tusen medlemmar upprättade (bonden Erik Jansson) 1846-50 en kommunistisk-teokratisk, dvs. gudsstyrd, jordbrukskoloni i Illinois. Efter grundarens födelseort, Biskopskulla, fick den namnet Bishop Hill. Dessa ”Erik-Jansare” utgjorde den första större grupp som emigrerade av religiösa skäl under trycket av den först omkring 1860 reviderade religionslagstiftningen. Efter dem följde en betydelsefull baptistisk utvandring. (Sten Carlsson ”Den stora folkvandringen västerut” s 35)

Oviljan mot (engelsmannen och predikanten Georg) Scott ökades allt mer, och en mängd falska rykten utspredos om honom. Man karikerade honom på allehanda sätt, och på teatern uppfördes ett stycke benämnt ”Jesuiten”, i vilket Scott och hans verksamhet hånades under åskådarnes skratt och applåder. Palmsöndagen 1842 bröt fiendskapen handgripligen lös, då Scott på aftonen beträdde talarstolen i Engelska kyrkan (i Stockholm). Först inslungades i kyrkan en sten, varefter en rasande pöbelhop under vilda skrän försökte tränga in. Med möda lyckades det några av Scotts vänner att stänga dörrarna, och genom en bakdörr flydde han från predikstolen upp på sina rum. ... Med anledning av detta uppträde stängdes kapellet och Scott avreste från Sverige, emedan myndigheterna ej ansågo sig kunna tillförsäkra honom nödigt skydd. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 232-233)

Hauge insattes i Hokksunds häkte, och på kvällen den 25 oktober (1804) lades bojorna på honom. ... ”Jag blir både lockad och hotad, för att jag skall överge Guds ord. Men jag svarar, att om jag hade tusen liv, så skulle de alla villigt motta bojorna. Ja, jag blir hotad med långvarigt fängelse och med skarprättaren, men jag svarar, att fängelset blir inte evigt, och döden som skarprättare kommer en gång över alla, och därefter domen ...” Så skrev Hans Nielsen Hauge till sina vänner dagen efter det första förhöret, som hölls den 1 november 1804. ... Det var år 1804 han sattes i fängelse. I december 1813 föll domen. Då var det över 4½ år, sedan saken togs upp till behandling. Och domen lydde på två års straffarbete och erläggande av rättegångskostnaderna. (Alfred Hauge "En Guds vandringsman - Hans Nielsen Hauge" s 101,103,115)

ca 1800 - ca 1600

En av pietismens ädlaste gestalter var (prästsonen) Sven Rosén. ... 1740 blev Rosén ställd inför Svea hovrätt. Den 28 januari 1741 resolverade hovrätten, att ”Studenten Sven Rosén skall alltså sig till straff och androm till varnagel ofördröjligen ur riket utvisas” och ”hans skadliga tractater insamlas och alldeles ur vägen skaffas”. Två av hans trosfränder blev genast inmanade i häkte och församlingens verksamhet förbjöds. Rosén fördes i fångskjuts till gränsen och förpassades över till Köpenhamn utan pass. Han verkade sedan flitigt som predikant och författare, först i Tyskland, där han övergick till herrnhutismen, senare i Amerika. Han avled 1750 som diakon i brödraförsamlingen i Bethlehem nära Philadelphia. (Carl-Herman Tillhagen ”Kyrka och religiositet under frihetstiden” s 60-61)

Zinzendorf, herrnhutismens grundare, bannlystes i maj år 1736 från Saxen. ... Wesley kritiserades många gånger i början av sin tjänst av präster, som stängde sina kyrkor för honom och på gatorna attackerades han av mobben, som försökte döda honom. I sin dagbok berättade John Wesley om allt som han mötte under sina öppna friluftsgudstjänster. Mobben kastade stenar, ruttna tomater och döda katter på honom. Några gånger lyfte hans vänner upp honom från marken i tron att han var död. (Carl-Erik Sahlberg "Den växande kyrkan - ett bibliskt, historiskt och pastoralt perspektiv" s 55)

I juni 1734 föll Kungl. Maj:ts utslag. (Prästsönerna Jakob och Erik Eriksson) skulle ”skiljas ifrån riket och all däruti ägande förmåns och rättighets åtnjutande”. Det var första gången i vårt land landsförvisning skedde på grund av religiös tro. De följdes ur landet av en rad anhängare, som gick i frivillig landsflykt, då de kände den svenska marken bränna under fötterna. Sammanlagt 87 personer utvandrade och anslöt sig till Erikssönernas samfund. ... Så utfärdades 1735 års religionsstadga (påyrkad av prästeståndet), den strängaste vi haft i vår historia. Man kunde nu inskrida vid blotta misstanken, medan tidigare gällt, att endast person, som ertappats med att sprida avvikande läror, ställts under rannsakan och dom. För olutherska meningar misstänkta personer kunde anhållas och förhöras i sin kristendom. ... Den dippelska huvudströmningen inom radikalpietismen i Stockholm hade 1734 under Strokirchs ledning bildat den första friförsamlingen i Sverige, genom att flytta samman i det s. k. ”Mommas hus” vid Vollmar Yxkullsgatan på Södermalm. Hit slöt sig nu också Sven Rosén, och han blev snart den verklige ledaren, från april 1735. Det var en filadelfisk societet, med egendomsgemenskap och stark religiös entusiasm. ... Stadsfiskalen anmälde nu för stadskonsistoriet att husets invånare var misstänkta ”uti religionsmål” och ... processen slutade med Roséns landsförvisning 1741. Därmed hade också den radikala pietismen som rörelse i vårt land fått dödsstöten. (Berndt Gustafsson ”Svensk Kyrkohistoria” s 132-133)

Att myndigheterna menade allvar med sitt konventikelförbud (1726) fick mången from man och kvinna erfara. ... Ett exempel på de styrandes religiösa intolerans och hårdhet är Lars Ullstadius, som fick tillbringa 44 år i tidens omänskliga fängelser för sin tros skull. Detsamma skedde den 25-årige studenten Leopold, som 1729 dömdes till fängelse på Bohus fästning. han fick stanna där till sin död, 42 år senare; hans enda brott var hans fromhet. (Carl-Herman Tillhagen ”Kyrka och religiositet under frihetstiden” s 59)

(Konventikelplakatet) innebar, att den konservativa pietismen som en kyrkovänlig rörelse tvingades upphöra. År 1727 betecknar därför en viktig vändpunkt i den svenska pietismens historia. Samma år avled Francke, varmed den viktigaste förbindelselänken mellan Halle och den svenska pietismen brast. (Berndt Gustafsson ”Svensk Kyrkohistoria” s 125)

Den stora revolutionen (i England) vid mitten av 1600-talet medförde en radikal förändring i det kyrkliga läget. Först dominerade presbyterianerna under långa parlamentets tid och senare independeterna under Cromwells protektorat. William Laud (ärkebiskop av Canterbury från 1633) fängslades och blev efter långa rättsförhandlingar avrättad 1645. Efter några år fick Karl I, episkopalkyrkans främste understödjare, röna samma öde (1649). Båda dessa män – och ej minst Karl I – betraktade sig därvid och ansågos också av sin samtid såsom martyrer för den anglikanska kyrkans sak. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 272)

ca 1600 - ca 1500

Några av de puritanskt sinnade (bland presbyterianerna i England) ... ville genomföra en reformation utan beroende av stat eller hierarki. De ansågo den kristna församlingen – som skulle bestå av idel troende – vara ensam bärare av den styrande makten inom kyrkan. ... Detta genomfört demokratiska kyrkoideal – som brukar betecknas med namnet kongregationalism eller independentism – skisserades bl.a. av Robert Browne, som 1582 flydde till Holland för att undkomma förföljelse, men senare återupptogs i statskyrkan, samt av Henry Barrowe, som 1593 led martyrdöden för kongregationalismens sak. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 271)

Troligen blev (Leopold) Scharnschlager omvänd och medlem av församlingen samtidigt med Marbeck. När det blev känt konfiskerades hans gods (nära Kitzbühel) och ägodelar. Makarna måste fly och begav sig direkt till Strassburg, där de vistades 1530-34. Scharnschlager var mycket aktiv i församlingen i Strassburg, och hans verksamhet utsträckte sig ända till Speyer i norr. År 1534 utvisades han från Strassburg. Han begav sig då till Augsburg och kunde hålla sig dold där till mitten av 40-talet, då han upptäcktes av myndigheterna. Han utvisades och fick betala 40 gulden i böter. Följande år finner vi familjen Scharnschlager på en liten ort benämnd Ilanz i Graubünden i Schweiz. Där fick Scharnschlager arbete som skollärare och förblev där till sin död 1563. Han samlade omkring sig en liten frikyrkoförsamling, som arbetade i det tysta, varför han aldrig ofredades av myndigheterna. ... (Till Rådet i Strassburg skrev Scharnschlager 1534:) ”Låt oss, som flytt till eder på grund av påveväldets intolerans, få njuta edert förbarmande för Guds kärleks skull. Låt oss få tjäna vårt bröd i hederlighet. Låt oss bo och leva i eder stad fritt och utan tvång för vår tro och vårt samvete.” (Karl Kilsmo "Den tredje reformationen" s 326,329)

I vår kejserliga maktfullkomlighet förordna vi och befalla, kungöra och bestämma följande: Varje omdöpare och varje omdöpt, man eller kvinna i mogen ålder, skall dömas och föras från det naturliga livet till döden med eld eller svärd eller liknande allt efter de personliga omständigheterna och utan föregående utfrågning av prästerliga domare. ... Vi vilja också att alla skola döpa sina barn, enligt kristen ordning och sed. Men den som föraktar och icke gör detta och håller barndopet för intet, skall behandlas enligt vår ovan nämnda lag, om han vågar trotsa detta. (Karl Kilsmo "Den tredje reformationen" s 322; beslut vid riksdagen i Speyer den 23 april 1529)

Klosterväsendet (i Sverige) började avvecklas strax efter Västerås riksdag 1527, då klostren ställdes under statlig ledning. ... Tiggarordnarnas kloster drabbades först och tömdes snart. ... Till hospital gjordes (bl a) gråbrödraklostret i Jönköping 1529. ... (Vadstena kloster) blev den medeltida katolicismens sista högborg i landet. ... Vid en razzia i klostret 1549 fördrevs de flesta av munkarna. ... 1595 besglades klostrets öde. Riksdagen i Söderköping beslöt att Vadstena kloster skulle nedläggas. Nunnorna ålades att övergå till evangelisk bekännelse och när de vägrade drevs de ut ur klostret. Den 13 december 1595 lämnade de sista nunnorna Vadstena, klostrets skatter beslagtogs och det en gång så förnämliga klosterbiblioteket skingrades. (Berndt Gustafsson ”Katolicismens avveckling” s 58-59)

Efter (en) sista (sjätte) tortyr (i Augsburg i oktober 1527) hade (frikyrkoledaren Hans) Hut i medvetslöst tillstånd släpats tillbaka till sin cell, kedjats fast vid en bänk och lagts på en halmbädd på golvet. Ett brinnande ljus hade lämnats kvar på bänken. Då Hut vaknat upp ur sitt medvetslösa tillstånd efter tortyren, hade han stött emot bänken så att ljuset föll omkull och antände halmbädden. Eftersom Hut var fastkejdad vid bänken kunde han icke komma ut utan kvävdes till döds av röken. Så berättar Huts son, att det tillgått. Dagen efter denna dödsolycka föll domen över Hans Hut. Det är en av de grymmaste hämndeakter, som historien känner. Som död band man fast Hut vid en kärra och förde honom till rättssalen. Fastän han var död, läste man upp domen över honom. Hut skulle brännas på bål. Liket fördes därefter ut till avrättningsplatsen, surrades fast vi brandpålen och brändes, som om det varit levande! ... Inom loppet av två år hade de flesta av deltagarna i ”martyrsynoden” måst lida martyrdöden för sin tro. (Karl Kilsmo "Den tredje reformationen" s 302-303)

Den första frikyrkomedlemmen (i Schleitheim i norra Schweiz) kastades i fängelse den 18 sept. 1527. År 1544 utdömdes böter för den, som härbärgerade en frikyrkomedlem. Församlingen hade byggt en stuga utanför Scleitheim. Det var sannolikt det första ”missionshuset” i världen. Den upptäcktes 1560 och revs ned. År 1595 ockuperade militären staden för att tvinga frikyrkomedlemmarna att besöka statskyrkan och ävenså för att tvinga dem att döpa sina barn i kyrkan. Då detta icke lyckades förbjöd man dem att använda de gemensamma kobetena. 1612 utvisades alla män i församlingen från staden. Även kvinnor utvisades. Men då två av dessa vägrade lämna sina hem, kom myndigheterna och konfiskerade deras möbler. Dessutom tog man bort alla fönster i husen, där de bodde. Då församlingen trots allt fortlevde och t.o.m. blomstrade, konfiskerade myndigheterna all boskap för församlingsmedlemmarna. År 1641 blev militären på nytt beordrad att fängsla alla män i församlingen och föra dem till Schaffhausen och ”placera dem i järn”. År 1648 beordrades alla församlingsmedlemmar att sälja sin egendom och lämna staden. De vägrade att sälja. Då försökte myndigheterna själva att göra det. Men de fann inga köpare. Från denna tid började församlingsmedlemmarna att bege sig till Pfalz. År 1680 flyttade den siste församlingsmedlemmen med två barn till Pfalz. De amerikanska mennonitfamiljerna Pletscher och Bechtel härstammar från den förföljda frikyrkoförsamlingen i Schleitheim. (Karl Kilsmo "Den tredje reformationen" s 192)

De österrikiska myndigheterna hade beslutat, att rättegången (mot frikyrkoledaren Michael Sattler) skulle hållas i Rottenburg. ... (Den 17 maj 1527) upplästes domen, som löd: ’Mellan hans majestät kejsarens åklagare och Michael Sattler har såsom rätt fastställts, att Michael Sattler skall överlämnas i skarprättares hand. Denna skall föra honom till avrättningsplatsen. Han skall skära av tungan på honom. Därefter skall han smidas fast vid en vagn. Vidare skall man två gånger med glödande tänger slita stycken från hans kropp. Och efter det att han förts utanför stadsporten, skall man på samma sätt (dvs. med glödande tänger) ytterligare fem gånger slita bitar ur kroppen.’ Sedan allt detta blivit utfört, såsom här beskrivits, brände man honom såsom kättare till aska. Hans medbröder avrättades med svärd och kvinnorna dränktes. (Kar Kilsmo "Den tredje reformationen" s 211,219)

Ferdinand (I) uppmanade enträget myndigheterna att icke visa någon nåd mot de tillfångatagna (av frikyrkans anhängare). Så småningom blev ”människojägarnas” byte ganska stort. Ända upp till 700 människor per år lyckades de fånga in. Innan slutligen döden befriade ”jaktbytet”, torterades de infångade offren på det grymmaste. (Karl Kilsmo "Den tredje reformationen" s 178)

Redan i början av 1526 började mandat utgå till de enskilda orterna runt Bern och i synnerhet till Emmenthalområdet, vari det påbjöds, att ”ogräsen skulle utrotas”. I detta område var frikyrkoförsamlingarna eller grupperna särskilt talrika. Medlemmar, som en gång flytt men återvänt skulle ”utan förskoning dränkas”. Detsamma gällde ledarna och predikanterna. Ingenstans fick man tolerera dessa människor. De skall obönhörligen ”utrotas och krossas”. Den ständiga förföljelsen mot frikyrkan i detta område fortsatte i 320 år! ... Efter franska revolutionen lättades trycket något. Men ännu 1811 förde man 27 frikyrkomedlemmar till Langnau och lät tvångsdöpa dem! Men i Langnau finns ännu en församling med 400 medlemmar, avkomlingar från den första martyrkyrkan i dessa trakter! (Karl Kilsmo "Den tredje reformationen" s 174-175)

(I slutet av december 1525) kastades (Balthasar Hubmaier) i det fruktansvärda tortyrfängelset Wellenberg, beläget i floden Limmat, som går rakt genom staden Zürich. Samtidigt kastades också Hubmaiers hustru i samma fängelse. Där träffade de båda makarna många andra olyckliga fångar, som skulle plågas till döds. ... Här vistades nu Hubmaier och hans hustru omkring en månad. Under den tiden skulle skarprättaren använda sina argument för att övertyga Hubmaier om att Zwingly hade rätt. Argumentet att kärleken skulle vara den yttersta domaren i trosangelägenheter ... var helt okänt här. Däremot torterades Hubmaier mycket svårt. Han fick flera gånger erfara, vad en sträckbänk betydde. Armar och fötter kunde vridas ur led på sträckbänken. Därefter drogs de rätt, varpå urledvridningen fortsatte. ... I mitten av mars 1526 hade plågoandarna nått sitt mål. Efter tortyr tvingades sålunda Hubmaier att (nedskriva att han) ”tänkt mycket på kärleken och ... slutligen känt (sig) tvingad att lämna (sin) tidigare lära att man icke borde döpa barn, och (att han) ifråga om omdop ... tagit fel.” ... Som alla under tortyr framtvingade bekännelser är även denna ett dödsskri från mörkret. Men mörkrets skugga faller icke över Hubmaier utan över hans plågoandar. ... Men ingenting kunde (till sist) rädda Hubmaier från kung Ferdinands dödliga hat mot kättare. ... Efter tortyr dömdes han att brännas på bål. Domen gick i verkställighet den 10 mars 1528. Tre dagar senare dränktes hans trogna hustru i floden Donau. (Karl Kilsmo "Den tredje reformationen" s 251-252,254,306)

På kvällen den 21 januari 1525 samlades hos en man vid namn Felix Mantz en liten grupp personer för att diskutera det beslut, som staden Zürich råd hade fattat och offentliggjort samma dag med den innebörden, att alla barn, som ännu inte var döpta, inom åtta dagar skulle döpas. Den som icke åtlydde detta dekret, skulle landsförvisas. Två av de församlade, Conrad Grebel och Felix Mantz, hade dessutom ålagts förbud att tala offentligt och undervisa i och om bibeln. ... Det första steget mot frikyrkoivrarna var taget. Det gällde för dessa att vidta motåtgärder. (Karl Kilsmo "Den tredje reformationen" s 13)

Hans Hut hade kommit fram till att det icke fanns någon mening i barndopet, och då ingen – icke ens teologerna – kunde förklara dess mening, vägrade han att låta döpa det nyfödda barnet. Därmed började den förföljelse mot honom, som skulle räcka livet ut. Det första utslaget av denna förföljelse var lindrigt. Myndigheterna befallde Hut att låta döpa sitt barn eller att sälja sina ägodelar och lämna sin hemort för alltid. Han valde det sistnämnda. Han släpptes då ut från fängelset, sålde vad han ägde och tog sin hustru och sina fem barn och lämnade Bibra. Detta skedde 1524. (Karl Kilsmo "Den tredje reformationen" s 280)

ca 1500 - ca 500

Då Jan Hus brändes på bål sågs en blid liten gumma komma med ett knippe ris och lägga det på elden. (Per Ahlmark "Det öppna såret - Om massmord och medlöperi" s 7; Albert Camus i Anteckningar 1942-1951)

(Den heliga Birgittas äldste son) Karl Ulfssons andliga fysionomi står nu klar för oss. Han är en ofrom, mondänt inställd, livsbejakande och för moralens krav tämligen likgiltig ung aristokrat, som häftigt reagerar mot allt fromleri han fått uppleva i familjen och är fast besluten att utrota alla sådana tendenser i sitt eget hus. (Sven Stolpe "Birgitta i Rom" s 95; Mor och son)

(Under 830-talet?) drabbades den lilla församlingen i Birka av en katastrof. Legenden uppger att svearna greps av rasande nitälskan och började förfölja biskop Gautbert. De trängde fram mot det hus där han bodde och dräpte med svärd hans frände Nithard, som blev en Guds martyr, mördad av hat till det kristna namnet. Biskopen själv och hans följeslagare plundrades och drevs under skymf och smälek ut ur landet. Vad som ligger bakom dessa händelser vet vi inte. Rimbert framhåller dock att det skedde inte efter kunglig befallning utan genom ett folkupplopp. Snart drabbades missionen av en ny motgång. År 845 angreps Hamburg av en stor vikingaflotta. Kyrkan lades aska och Ansgar måste fly från staden. (Alf Åberg ”Ansgar, kristendomens förste förkunnare i Sverige” s 210)

Den (egyptiska) koptiska kyrkan godtog inte besluten vid kyrkomötet i Chalcedon 451 angående Kristi natur. Den är därför en av de "icke-chalcedonska" eller "orientaliska" ortodoxa kyrkorna. (Dessa kyrkor kallas också ibland 'monofysitiska" men förkastar själva den beteckningen.) Från och med den muslimska invasionen år 642 utsattes den koptiska kyrkan för hårt tryck av arabiska muslimska härskare, och många kristna blev muslimer. Denna förföljelse fortsatte under turkarna hela medeltiden. (Roger Cowley "De historiska kyrkorna i Afrika" s 155; författaren präst, docent, Oak Hill college, Southgate, London, England)

(Muhammeds) förkunnelse möttes med stark misstro och fiendskap. Häri såg han själv en bekräftelse på äktheten i sin kallelse. Sin tröst fann han i Gamla testamentet. Dess profeter hade fått utstå samma förföljelse som han själv. Sitt eget liv såg han i ljuset av det som hade hänt Noa, Abraham, Mose, Johannes döparen och Jesus. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 108-109)

ca 500 och tiden dessförinnan

Låt oss då inte söka avkoppling, ty Kristus lovade sina lärjungar bedrövelse. Och Paulus säger: ”Alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus kommer att lida förföljelse.” (2 Tim 3:12) Ingen ädelmodig brottare söker, när han skall tävla, efter bad och ett bord fullt av mat och vin. Detta är inte för en brottare utan för en latmask. Ty brottaren strider mot damm, mot olja, mot hettan från solens stråle, mot mycket svett, mot press och tryck. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:392)

Den deciska förföljelsen blev mycket blodig. Biskopen av Rom, Xystus, och alla hans diakoner dog under den deciska förföljelsen. Origenes dog till följd av de sår han fått efter tortyr och biskop Cyprianus i Kartago, som flydde under den deciska förföljelsen, dödades under den följande valerianska förföljelsen (253-260) och såg, som så många andra kristna, martyriet som en gåva av nåd. Den slutliga förföljelsen i hela romarriket inträffade under kejsar Diokletianus, som avslutade en framgångsrik period som kejsare med ett ödesdigert beslut att förfölja de kristna. Kyrkor förstördes över hela imperiet, biblar och kristna manuskript brändes och speciellt kristna ledare torterades och dödades. (Carl-Erik Sahlberg "Den växande kyrkan - ett bibliskt, historiskt och pastoralt perspektiv" s 53)

Under Valerianus (254-260) utkom ett edikt, som förbjöd de kristna att beträda sina församlingshus och "sofplatser" ...; och alla, som icke dyrkade Roms gudar; skulle tvingas att offra. ... I Rom led biskop Sixtus martyrdöden. Kort efter Sixti död utfärdade Valerianus ett nytt edikt, som bjöd, att alla biskopar, presbyter och diakoner genast skulle afrättas, alla senatorer och riddare miste sin värdighet och egendom och, om denna framfart icke bragte dem till affall, också lifvet; kvinnor och barn skulle däremot slippa med att mista sin egendom och sändas i landsflykt. ... (År 260) blef Valerianus tillfångatagen på ett tåg mot perserna, och under hans sonGallienus (260-268) upphörde förföljelsen. (Fredrik Nielsen "Den gamla kyrkan och medeltiden" s 103-104)

Från sitt palats i Nikodemia (i Bitynien), dit Diocletianus ofta förlade sitt residens, kunde han se stadens invånare strömma upp till den stora kyrkan, som låg på en höjd midt emot slottet. Hans hustru och dotter hyste sympatier för kristendomen, om de än icke voro kristna, och till och med bland dem, som hade viktiga poster i palatset, funnos flera, som hade slutit sig till den kristna församlingen. Allt detta väckte oro hos Diocletianus, och hans ängslan närdes på flera sätt. Då befallning hade utgått om, att alla soldater skulle offra, trädde många kristna ut ur hären, en och annan till och med på ett demonstrativt sätt. Det blef till följd av sådana uppträden klart för kejsaren, att, ifall rikets enhet skulle upprätthållas, ett val måste ske mellan Kristus och solens gud, och inför ett sådant val stod icke Diocletianus villrådig. Bland hans närmaste funnos också flera, som gjorde allt för att nära hans ovilja mot kyrkan. ... På gränsguden Termini festdag (d. 23 febr.) 303 bröt ovädret lös öfver de kristna. Den hedniska öfverheten trängde i daggryningen in i Nikodemias stora kyrka och brände de heliga skrifterna. Nästa dag befallde ett kejserligt edikt, att alla kyrkor skulle jämnas med marken, att de kristnas heliga böcker skulle brännas och alla församlingsmedlemmarne förlora medborgerliga rättigheter. Både högre och lägre ställda kristna skulle nedflyttas i trälarnes klass, och alla kristna slafvar miste utsikten till frigifvelse. Diocletianus hoppades, att denna genomgående degradation i politiskt hänseende skulle uträtta likaså mycket som en blodig förföljelse, och den hade den fördel att icke skapa de för den kristliga propagandan så betydelsefulla martyrskapen. Men Diocletianus hade med detta edikt kommit in på ett sluttande plan, och han gled snart längre ned. Då en eldsvåda utbröt i palatset, fingo de kristna skuld för att hafva anlagt elden, och nya edikt påbjödo att lägga alla kristna församlingsföreståndare i bojor, men däremot skulle de fängslade kristna, som ville offra frigifvas. ... År 304 blef alltså omsider ett edikt utgifvet, till följd af hvilket alla medborgare i hela riket utan undantag skulle tvingas att offra. Därmed började en förföljelse, under hvilken förföljarnes djäfvulska uppfinningsförmåga växte i kapp med de förföljdas fanatism. Blott Constantinus Chlorus, som bodde än i Trier, än i York, visade fördragsamhet mot de kristna; "de som förrådde sin Gud, kunde också förråda sin furste", sade han. Men utanför hans rike rasade man mot de kristna med svärd och bål samt vilda djur. (Fredrik Nielsen "Den gamla kyrkan och medeltiden" s 108-110)

Den deciska förföljelsen ... bröt lös, då pannoniern Decius (249-251) besteg kejsartronen. ... År 250 befallde ett kejserligt edikt alla kristna att inom en viss tid mötas inför öfverheten och offra till Roms gudar. De, som icke mötte, blefvo efterspanade och straffade med fängelse och marter; de flyendes egendom blef konfiskerad; biskoparne blefvo ofta dödade. ... Förföljelsen synes hafva börjat i Rom, hvars biskop blef martyr, men därifrån gick den vidare från provins till provins. Jerusalems och Antiokias biskopar måste också offra sina lif i denna förföljelse. ... Förföljelsen rasade i synnerhet i Afrika, alldenstund evangelium där med synnerlig styrka hade gjort sig gällande som en andemakt och Filippus arabern där hade haft många anhängare. ... Decius måste dock snart upphöra med förföljelsen, emedan riket måste försvaras mot goterna. Han bragte före striden sina gudar stora offer men föll i ett slag (251), och de kristna blefvo således efter få års förlopp befriade från den kejsare, som för dem framstod såsom "ett afskyvärdt odjur." (Fredrik Nielsen "Den gamla kyrkan och medeltiden" s 101-103)

(De kristna) förnedras, men just därigenom vinner de ära. ... Fast de gör gott, blir de straffade som missdådare, men när de får utstå straff, gläds de som om de fått nytt liv. Både judar och greker betraktar dem som främlingar och förföljer dem, fast de inte kan ge något skäl till varför de hatar dem. (De kristna s 69; ur Diognetosbrevet, en apologetisk skrift av okänd författare från 2:a eller 3:e århundradet)

Om Tibern stiger ända till stadsmurarna, om Nilen inte utbreder sig över åkerfälten, om väderleken inte vill slå om, om jorden bävar, om hungersnöd eller farsoter uppstår, genast hörs ropet: ’Till lejonen med de kristna!’ (De kristna s 72; ur Tertullianus Apologi)

Den 86 år gamle Polykarpus, den andlige sonen till aposteln Johannes, kom att föras fram till en romersk tjänsteman och ombads förneka sin tro på Kristus. Polykarpus svarade: ”I 86 år har jag tjänat honom och han har inte gjort mig något ont, varför skulle jag förneka honom nu?” På ett sådant svar fanns bara en konsekvens – döden. Biskop Ignatius av Antiokia blev i början av 100-talet tillfångatagen och förd till Rom. I hans sju brev till församlingarna i mindre Asien, uppmanar han bestämt sina vänner att inte hindra honom från att få uppleva sitt martyrium. Han liknar sina kedjor med ”andliga pärlor”. År 177/178 anklagades de kristna i Lyon att vara ateister, som firade kannibalfestivaler och bedrev incest. De betraktades som rebeller, förrädare och ateister. Under en stor festival startade en jakt på de kristna. En av medlemmarna i domstolen, Vethius Epagathus, var modig nog att kalla sig själv kristen – och blev naturligtvis dödad i likhet med många andra kristna. (Carl-Erik Sahlberg "Den växande kyrkan - ett bibliskt, historiskt och pastoralt perspektiv" s 53)

Mnemosyne (minnet), musernas moder, var den som inspirerade poeterna. (David Bellingham "En introduktion till Grekisk mytologi" s 86; Grekiska diktare)

Sångarna:

Guds vittnen fängslas nu som förr, det går dem liksom Herren. Men efter pina, fängsel, död, o hör, de talar ännu tills morgonen gryr och helvetet flyr. Ty tron på hans kors skall överleva oss. Den övervinner världen. (O Hartman efter M Luther: Psalmer och Sånger 529:4)

Ty ditt kors är all min ära, Och ditt blod min högsta skatt: Ja, jag har mig föresatt, Att jag vill din smälek bära, Lida förr med dig förakt, Än behaga verldens prakt. (Spegel: Psalm 75:17)

Du bar ditt kors, o Jesu mild! Då dödsens väg du trädde Till frälsning för den verld, som vild Och full af hat dig hädde. O kärleks höjd! Du blöder, böjd, För dem, som dig förfölja. (EG Geijer: Psalm 89:1; jfr Psalmer och Sånger 140:1)

Ty lär oss lefva, lida, Som du, och dö din död; Låt oss din hjelp få bida, I kampen var vårt stöd. Blott den, som delar striden, Skall dela segren, friden Och himlens ro med dig. (Geijer: Psalm 105:4; jfr Psalmer och Sånger 150:4)

Är det nödens tagg dig sårar: Suckar du på plågans bädd; Pressar otack dina tårar; Är af verlden du försmädd; Glöms, förnekas du af vänner; Se, hvad Jesus utstått har, Hvilken ren som ljuset var. (FM Franzén: Psalm 127:6)

När hån och smädelser mig kränka Och törnestigen blir mig lång, O, lär mig tyst och tåligt tänka På vad du led för mig en gång! (G: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 312:2)

Tro, när dig världen förföljer! Med dig i ugnen het Vandrar en gudason härlig, Prövade själ, det vet! Himmel och jord må brinna, Höjder och berg försvinna, Men den som tror skall finna, Löftena de stå kvar. (L Pethrus: Psalmisten 1928 nr 330:4; jfr Psalmer och Sånger 254:4)

Det blod, som i döden I givit, I tappra och heliga strider, Ett levande säde har blivit Till skördar för eviga tider. ... I strålen i himlarnas rike, Guds vittnen, som här haden pina. Nu haven I fröjd utan like, Där Herren har undfått de sina. ... Ty den som vill smäleken bära Och Kristus för mänskor bekänner, Skall han ock bekänna i ära En gång inför Gud och hans vänner. (S Gabrielsson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 150:4-6; jfr Psalmer och Sånger 163:4-6)

Paulus sade till de troende i Galatien: ”Precis som (det var) då (att) den som har avlats (och är avlad) enligt/efter kött förföljde den (som har avlats och är avlad) enligt/efter ande, på det här sättet (är det) och/också nu.” (Gal 4:29)

Paulus sade till Timoteus: ”Alla som vill leva vördnadsvärt i Kristus Jesus kommer att förföljas.” (2 Tim 3:12)

Vi vet, att om - alltefter omständigheterna - Han må göras synlig, kommer vi att vara lika Honom, eftersom vi skall skåda Honom helt och hållet som Han är. Och 'varje den'/’var och en’ som har det här hoppet på/till Honom luttrar sig själv, helt och hållet som Den där är luttrad. (1 Joh 3:2b-3)

I det här är (och har ... varit) välkomnandet i sällskap med oss gjort fullkomligt, för att vi må ha ’klarspråk i’/’mod med hjälp av’ domens/rättvisans välkomnande (א,* א), eftersom alldeles som Den där är, skall (א,* א) och/också vi vara i den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’. Fruktan är/finns inte i välkomnandet. (1 Joh 4:17)

Grekiska ord:

mnêmoneuvô (dra sig till minnes) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 4:17a(C1); Luk 17:32; Joh 15:20; Apg 20:35 – Ester 2:1; Tobit 4:5,19; 14:7,9; Judit 13:19; 1 Mack 12:11; 2 Mack 9:21; 10:6; Salomos Vishet 2:4; Matt 16:9; Joh 16:4,21; Apg 20:31; Gal 2:10; Ef 2:11; Kol 4:18; 1 Thess 1:3; 2:9; 2 Thess 2:5, 2 Tim 2:8; Hebr 11:15,22; 13:7; Upp 2:5; 3:3; 18:5.

Ytterligare studier: 2 Mos 14:4,9,23; Salomos Vishet 16:16; 19:2-3; Syr 6:17; Matt 10:23; 23:34; Luk 6:26,40; 11:49; 21:12,17; Joh 8:51; Apg 7:52; 9:4-5; 14:22; 22:4,7-8; 26:11,14-15; Rom 12:14; 1 Kor 4:12; 15:9; 2 Kor 4:9; Gal 1:13,23; 5:11; 6:12; Fil 3:6; Upp 1:9; 12:6,17.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-07; 2012-01-18; 2014-09-11; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

---

15:20b-21 Om de har hållit Min utsaga, kommer de att hålla er och/också. Alla de här tingen kommer de emellertid att göra * (א*) på grund av Mitt namn, eftersom de inte känner Den som har sänt Mig.

Ord för ord: 15:20b (9 ord i den grekiska texten) om '-n utsaga'/utsagan min (de)-höll, och den er kommer-(de)-att-hålla. 15:21 (14 ord i den grekiska texten) emellertid de-här-(tingen) alla kommer-(de)-att-göra på-grund-av '-et namn'/namnet mitt, eftersom inte (de)-'känner-(och-har-känt)'/känner den havande-sänt mig.

1883: Hafva de hållit mitt ord, så skola de och hålla edert. Men allt detta skola de göra eder för mitt namns skull, ty de känna icke den, som har sändt mig.

1541(1703): Hafwa de hållit min ord, så warda de ock hållande edor. Men allt detta skola de göra eder för mitt Namns skull, ty de känna icke honom, som mig sändt hafwer.

LT 1974: Och om de hade lyssnat på mig, så borde de lyssna på er. Världens människor kommer att förfölja er, därför att ni tillhör mig, för de känner inte Gud som har sänt mig.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Salomo sade till Herren:) ”Varje främmande, som inte själv är ut ur/av Ditt folk Israel, må och/också komma ut ur ’en jord’/’ett land’ fjärran ifrån på grund av Ditt stora namn och Din mäktiga hand och Din höga/utsträckta arm, och de må komma och bedja in i den här platsen, och Du skall lyssna till (dem) ut ur himlen, ut ur Din redo/beredda boning, och Du skall göra i enlighet med alla ting så många som – om alltefter omständigheterna – den främmande ’kallar emot’/’ropar på’ Dig, på så sätt (att) alla jordens folk må få kunskap om Ditt namn och det att frukta Dig, som Ditt folk Israel (gör).” (2 Krön 6:32-33a, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni kommer att vara varande hatade av alla på grund av Mitt namn.” (Matt 10:22a)

(Jesus sade:) “Allting har getts till sidan av Mig av * (א*) Fadern, och ingen har ytterligare kunskap om Sonen ’om ej’/utom Fadern. Inte heller har någon ytterligare kunskap om Fadern ’om ej’/utom Sonen, och (den) för vilken Sonen – om alltefter omständigheterna – må önska att avslöja.“ (Matt 11:27)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Ni kommer att vara 'varande hatade'/hatade av * (א*) nationerna på grund av Mitt namn." (Matt 24:9b)

(Jesus sade till lärjungarna): “Då ni har gått * (א,* א, A) var/gör lärjungar (av) alla nationerna, och döp dem/lärjungarna in i Faderns och Sonens och den helige Andens namn och lär dem att hålla alla ting så många som Jag har ålagt er.“ (Matt 28:19-20a; BG Ask-kommentar: Walter Bauer säger i sitt "Greek-English lexicon" - s 485 - att det grekiska ordet för "vara eller bli en lärjunge" som transitivt verb har betydelsen "göra en lärjunge". Kanske är det så att alla översättare har samma mening. Men jag är inte säker på att detta är den johanneiska synen. Att vara lärjungar i ett sällskap av alla nationer kan få lärjungaskaran att växa. Jfr Joh 17:21-23.)

Vingårdens herre talade: “Vad skall jag göra? Jag skall sända min välkomnade son. Kanske skall de ’vända sig i sig själva’/’komma att skämmas’ (i riktning mot) ’den här’/denne.” (Luk 20:13)

(Lärjungarna sade till Gud:) ”Ge Dina slavar att samtala Din utsaga i sällskap med varje/allt klarspråk, att ’sträcka ut Dig i/med’/’Du sträcker ut’ Din hand ’in i’/’med syfte på’ botande och (låta) tecken och förebud bli/ske genom Din helige pojkes Jesu namn.” (Apg 4:29b-30)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Fariseerna) sade (hela tiden) till (Jesus): “Var är Din Fader?” Jesus svarade: “’Och Ni känner Mig inte och inte’/’Ni känner varken Mig eller’ Min Fader. Om ni kände Mig, kände ni –alltefter omständigheterna – och/också Min Fader.“ (Joh 8:19)

Exegeter, evangelister med flera:

”Mitt namn ur eder mun skall vara för dem idel gift och död.” (Luther). Att lida för Jesu namns skull var sedermera för lärjungarna icke en sorg utan en berömmelse (Rom 5.3, 2 Kor 11:23f., Gal 6:17, 1 Petr. 4:12f.), en glädje (Fil. 2:17f.). (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 518-519)

Sångarna:

Hör, han ber, Ömt, han ber: ”Gif mig nu ditt hjärta! Dig jag vill Höra till, Uti lust och smärta.” (Nils Frykman: Sång 118:5; jfr Psalmer och Sånger 598:3)

Hans visdom outgrundlig är, Ej världen den förstår, Men den som håller honom kär, Hans planer veta får. Förtro dig därför mer och mer, Min själ, åt fridens Gud, Tag mot med glädje, hvad han ger, Och vandra i hans bud! (C Boberg: Sång 422:4; jfr Psalmer och Sånger 531:4)

Ditt ord, o Jesus, skall bestå, Ditt rike kan ej falla; Hur vilt än otron rasa må Och syndens vågor svalla, Du har ändock för evig tid Uti rättfärdighet och frid Ett härligt rike grundat. (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 486:1; jfr Psalmer och Sånger 413:1)

Räds ej bekänna Kristi namn, Om världen än det skyr. Det är ett fäste och en hamn, När allting annat flyr. ... Blygs ej vid Kristi ord, ty vet Att i det ordet bor Guds kraft till frid och salighet För var och en som tror. (EN Söderberg: Sånger och Psalmer 1951 nr 307:1-2; jfr Psalmer och Sånger 88:1-2)

Petrus sade till de troende: ”Om ni förebrås i/med Kristi namn, (är ni) lyckliga, eftersom härlighetsglansens och förmågans (א,* א, A) Ande, och/nämligen Guds (Ande), förs till vila emot/över er.” (1 Petr 4:14)

Skåda av vilken beskaffenhet Fadern har givit (och ger) er ett välkomnande, för att ni må kallas Guds barn, (vilket) ni och/också är. På grund av det här har utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ inte kunskap om er (א*), eftersom den inte hade kunskap om Honom. (1 Joh 3:1)

Ytterligare studier: 1 Sam 12:22; Jer 14:21; Mark 13:13; Luk 10:22; Joh 8:55; 16:3; 17:25; Apg 2:38; 3:17; 4:17; 5:41; 8:16; 9:14,16; 10:43; 26:9; 1 Joh 2:12; 3 Joh v 7; Upp 1:9; 2:3; 3:8.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-07; 2012-01-18; 2014-09-12; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

---

15:22-23 Om Jag ej hade kommit och samtalat (med) dem, hade/’hade ... haft’ de (hela tiden) inte miss (av Guds mål). Men nu har de inte (någon) förevändning med anledning av sin miss (av Guds mål). Den som hatar Mig hatar och/också Min Fader.

Ord för ord: 15:22 (18 ord i den grekiska texten) om ej (jag)-kom och samtalade (med)-dem miss-(av-Guds-mål) inte hade-(de)-(hela-tiden). nu men (en/någon)-förevändning inte (ni)-har med-anledning-av '-en miss'/missen-(av-Guds-mål) sin. 15:23 (8 ord i den grekiska texten) den mig hatande och '-n fader'/fadern min hatar.

Den annorlunda imperfektformen "eichosan" av verbet "echô" (ha/hava) förekommer här i Joh 15:22 samt i Joh 15:24. Denna form är mycket vanlig i det grekiska Gamla Testamentet (jfr C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 481).

1883: Hade jag icke kommit och talat till dem, så hade de icke synd; men nu hafva de ingen ursäkt för sin synd. Den som hatar mig, han hatar ock min Fader.

1541(1703): Hade jag icke kommit, och talat med dem, så hade de icke synd; men nu hafva de ingen ursäkt för sina synd. Den mig hatar, han hatar ock min Fader.

LT 1974: De skulle inte vara skyldiga, om jag inte hade kommit och talat till dem. Men nu har de ingen ursäkt för sin synd. Den som hatar mig hatar också Fadern.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade till Herren:) ”Du må ej luta/böja Mitt hjärta ut/’åt sidan’ in i utsagor av ondska, till det att använda ’en förevändning förevändningar’/förevändningar i/för missar (av Ditt mål) tillsammans med människor som arbetar/utövar laglöshet.” (Ps 141:4a, Grekiska GT)

(Salomo sade: ”Den) som ’anser ner’/nedvärderar en angelägenhet/händelse, skall ’anses ned’/nedvärderas av den.” (Ordsp 13:13a, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) ”Om (Israel) - alltefter omständigheterna - må höra (dig) eller må fruktas/förskräckas – av det skälet att det är ett hus som förbittrar ’vid sidan av’/omgivningen – skall de ha kunskap, att du är en profet i deras mitt.” (Hes 2:5, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till den myckna/månghövdade folkskaran: ”Se från/’bort från’ de skriftlärda) som äter ner/upp änkornas bostäder och ber länge (som) en förevändning.” (Mark 12:40a)

(Jesus sade:) “Den som icke upptar/’tar emot’ Mig, upptar/’tar ... emot’ inte Den som har skickat bort Mig.“ (Luk 10:16b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den där slaven som hade kunskap om sin herres vilja och ej hade gjort redo eller gjort ‘(vänd) i riktning mot’/’i fråga om’ hans vilja, skall flås (med) många (slag).” (Luk 12:47)

(Då Jesus befann sig nära Jerusalem sade Han:) ”Landsmännen (till mannen som var av ädel härkomst) hatade honom (hela tiden) och skickade bort en delegation bakom/efter honom som sade: ’Vi vill inte att den här skall vara kung emot/över oss.” (Luk 19:14)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) “Den som ej hedrar Sonen hedrar inte Fadern som har sänt Honom.” (Joh 5:23b)

Jesus sade till (fariseerna):: “Om ni må vara blinda, hade ni (hela tiden) – alltefter omständigheterna – inte (någon) miss (av Guds mål). Men nu säger ni att/: 'Vi ser.' Er miss (av Guds mål) stannar.“ (Joh 9:41)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den som tar Mig tar Den som har sänt Mig.” (Joh 13:20b)

Exegeter, evangelister med flera:

Här måste vägarna skiljas. Endera följer man Vägen, eller också förkastar man Sanningen och visar ifrån sig Livet. Man kan inte stå neutral och oberörd. Det visar sig också att evangeliet ständigt på nytt väcker förbittring också bland människor som berömmer sig av sin tolerans och vidsynthet. Många som blivit kristna har fått uppleva, att man i umgängeskretsen brukade ha överseende med det mesta av deras egennytta och försummelser. Men deras försök att börja ett nytt liv kan man inte fördra. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 158)

Den naturliga menniskan kan älska den bild af Gud, som hon gör sig sjelf, emedan denna bild alltid, såsom gjord af henne sjelf, öfverensstämmer med hennes eget tycke. Men den sanne Guden hatar hon, och detta hat framträder i fiendskap och förföljelse mot dem som förkunna henne den sanne Guden. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 519)

Om vi – alltefter omständigheterna – må tala, att vi inte har en/någon miss (av Guds mål), leder vi oss själva vilse och sanningen är inte i oss. (1 Joh 1:8)

Och Han är en soning med anledning av våra missar (av Guds mål), men inte med anledning av våra endast, emellertid/utan och/också med anledning av hela utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. (1 Joh 2:2)

'Varje den'/’var och en’ som förnekar Sonen har inte heller Fadern. Den som bekänner Sonen har och/också Fadern. (1 Joh 2:23)

Grekiska ord: profasis (förevändning) (i NT + ett ex i GT) Ps 141:4; Mark 12:40; Joh 15:22 – Luk 20:47; Apg 27:30; Fil 1:18; 1 Thess 2:5.

Ytterligare studier: Matt 11:20-24; Luk 11:29-32; Joh 15:24; 16:9; Rom 1:20; 2 Joh 5:9.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-07; 2012-01-19; 2014-09-14; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

---

15:24-25 Om Jag ej hade gjort i/bland dem de gärningar, som ingen annan hade gjort, hade/’hade ... haft’ de (hela tiden) inte (någon) miss (av Guds mål), men nu har de och/både skådat (och skådar) och har hatat (och hatar) och/både Mig och Min Fader. Emellertid (händer detta) för att utsagan må fullbordas, den som har skrivits (och är skriven) i deras lag att/: ”De hatade Mig som (om det var) en förmån.”

Ord för ord: 15:24 (26 ord i den grekiska texten) om '-na gärningar'/gärningarna ej (jag)-gjorde i dem vilka/som ingen annan gjorde, (en/någon)-miss-(av-Guds-mål) inte (de)-hade-(hela-tiden). nu men och (de)-har-skådat-(och-skådar) och (de)-har-hatat-(och-hatar) och mig och '-n fader'/fadern min. 15:25 (15 ord i den grekiska texten) emellertid för-att må-fullbordas '-n utsaga'/utsagan den i '-en lag'/lagen deras havande-varit-(och-är)-skriven att de-hatade mig som-en-förmån.

1883: Hade jag icke gjort sådana gärningar bland dem, som ingen annan har gjort, så hade de icke synd: men nu hafva de sett det och dock hatat både mig och min Fader. Men detta har skett, på det att det ord skulle fullbordas, som är skrifvet i deras lag: ”De hafva hatat mig utan sak.”

1541(1703): Hade jag icke gjort de gerningar ibland dem, som ingen annan gjort hafwer, så hade de icke synd; men nu hafwa de sett det, och hata dock både mig och min Fader. Dock är det skedt, att det talet fullkomnas skall, som i deras lag skrifwet är: De hafwa hatat mig utan sak.

LT 1974: Om jag inte hade gjort så mäktiga under bland dem, skulle de inte vara skyldiga. Men som det är nu, såg de dessa under och ändå hatade de oss båda – mig och min Far. Så har det uppfyllts, som profeterna förutsagt om Messias: ’De hatade mig utan orsak.’

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

En profet som Mose har ännu inte stått upp i Israel ... i/med alla de tecken och förebud som Herren hade skickat bort honom till att göra dem i jord/landet Egypten, till farao och till alla hans vårdare/tjänare och till varje/hela hans jord/land. (5 Mos 34:10a,11a, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) ”De som hatade mig som (om det var) en förmån och som alltigenom/’hela tiden’ nickade/blinkade med ögon.” (Ps 35:19b, Grekiska GT)

(David sade till Gud:) ”De som hatade mig som (om det var) en förmån fullgjordes/överflödade över/’mer än’ mitt huvuds hår/hårstrån.” (Ps 69:4a eller 69:5a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) “Ledare ’förföljde ... helt och hållet’/jagade mig som (om det var) en förmån, och mitt hjärta var fegt från/’beroende på’ Dina utsagor.” (Ps 119:161, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Den som har (rättslig) myndighet i (saker och ting) kommer att hatas.” (Syr 20:8b)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de tolv:) ”Ni tog som en förmån, ge som en förmån!” (Matt 10:8b)

(Johannes' lärjungar sade till Jesus:) “Är Du Den som kommer/’skall komma’, eller väntar/'skall ... vänta' vi på ’den andre’/’en annan’?“ Och ’havande svarat Jesus’/’Jesus svarade’ och talade till dem: “Då ni har gått, kom/gå (då) bort till Johannes med ett budskap (om) de ting ni hör och ser. Blinda ser/tittar upp och lama vandrar omkring, spetälska görs helt och hållet rena och stumma/döva hör och döda (kroppar) reses upp och utblottade ges ett gott litet budskap.“ (Matt 11:3-5)

(Jesus sade till folkskaran:) “Ni fick inte makt över Mig. (Detta händer) emellertid för att skrifterna må fullbordas.” (Mark 14:49b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) “Gärningarna som Fadern har gett (och ger) Mig, för att Jag må göra dem fullkomliga, själva de gärningar som Jag gör är vittnen med anledning av Mig, att Fadern har skickat (och skickar) bort Mig.“ (Joh 5:36b)

(Jesus sade till judarna:) “Om Jag inte gör Min Faders gärningar, tro Mig ej. Men om Jag gör, och ni – alltefter omständigheterna – ej tror (א,* א, A) Mig, tro gärningarna, för att ni må ha kunskap och må tro (א,* א), att Fadern (är) i Mig och Jag i Fadern.“ (Joh 10:37-38)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående verbet ”fullborda”, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 19:33-37.

Om vi – alltefter omständigheterna – må tala, att vi inte har en/någon miss (av Guds mål), leder vi oss själva vilse och sanningen är inte i oss. (1 Joh 1:8)

Grekiska ord:

dôrean (som en förmån) (i NT + exempel i GT) Ps 35:19; 69:4(5); 119:161; Matt 10:8; Joh 15:25 – 1 Mos 29:15; 2 Mos 21:11; 1 Sam 19:5; Job 1:9; Ps 35:7; 1 Mack 10:33; Syr 20:23; 29:6-7; Rom 3:24; 2 Kor 11:7; Gal 2:21; 2 Thess 3:8; Upp 21:6; 22:17

Ytterligare studier: Joh 3:2; 6:36; 7:31; 8:17; 9:32,41; 10:25,34; 11:17; 12:38; 13:18; 14:9; 15:21; 17:12; 19:24,36; 1 Joh 2:19.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-08; 2012-01-19; 2014-09-15; slutlig version 2018-05-08)

Tillbaka till Start

---

15:26-27 När – alltefter omständigheterna – Den som är kallad till sidan av (er) må komma, som Jag skall sända er från sidan av Fadern, sanningens Ande, som går ut från sidan av Fadern, skall Den där vara vittne med anledning av Mig. Men och/också ni är vittnen, eftersom ni är i sällskap med Mig från en början.

Ord för ord: 15:26 (24 ord i den grekiska texten) när-alltefter-omständigheterna må-komma den som-är-kallad-till-sidan-av som jag skall-sända er från-sidan-av '-n fader'/fadern, '-n ande'/anden '-ens sannings'/sanningens vilken/som från-sidan-av '-n fader'/fadern går-ut, den-där skall-vara-vittne med-anledning-av mig. 15:27 (10 ord i den grekiska texten) och ni men är-vittnen, eftersom från (en)-början i-sällskap-med mig (ni)-är.

1883: Men när Hugsvalaren kommer, hvilken jag skall sända eder ifrån Fadern, sanningens Ande, som utgår ifrån Fadern, han skall bära vittnesbörd om mig. Men I bären ock vittnesbörd; ty I hafven varit med mig från begynnelsen.

1541(1703): Men när Hugswalaren kommer, den jag skall sända eder af Fadrenom, sanningenes Ande, som utgår från Fadrenom, han skall bära wittnesbörd om mig. I skolen ock desslikes wittna; ty I hafwen warit med mig af begynnelsen.

LT 1974: Men jag ska sända tröstaren till er – den helige Ande, all sannings källa. Han kommer till er från Fadern och han ska berätta allt om mig. Och ni måste också berätta för alla om mig, för ni har varit med mig från början.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till synagogan/’de församlade’:) “… Ni skall få kunskap om att Herren har skickat bort mig att göra alla de här gärningarna, eftersom (dessa) inte (är) från Mig själv.“ (4 Mos 16:28, Grekiska GT)

(Herren sade till Sin Son:) “Begär från sidan av Mig, och jag skall ge Dig nationer till Din arvedel.” (Ps 2:8a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Från sidan av Herren (är) hjälpen.” (Ordsp 21:31b, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Bli Mina vittnen, och/också Jag (är) ett vittne ... och den pojke som Jag har utvalt, för att ni må få kunskap och tro och uppfatta att Jag är.“ (Jes 43:10a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sin pojke:) “Jag skall ge vatten i törst till dem som går i (ett land) utan vatten. Jag skall sätta Min Ande emot, emot din säd och Mina välsignelser emot Dina barn.” (Jes 44:3, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Från en början har Jag inte samtalat i/på en gömd (plats), inte heller i/på en mörk plats av 'en jord'/'ett land'. Vid den tid då det blev, var Jag (hela tiden) där. Och nu har Herren skickat (och skickar) bort Mig och Sin Ande.” (Jes 48:16b, Grekiska GT)

Skåda, Herren går ut, ut ur Sin plats, och Han skall stiga ned och stiga emot, emot jordens höjder. (Mika 1:3, Grekiska GT)

(Herren sade till Betlehem:) ”Den skall komma ut, ut ur dig åt Mig (till) att vara ’in i’/till en ledare i Israel, och Hans ’vägar ut’/uttåg (är) från en början, ut ur en tidsålders dagar.” (Mika 5:2b, Grekiska GT)

(Budbäraren) Rafael (vars namn var Asarja, som betyder ”Herren har hjälpt”) skickades bort (från Guds härlighetsglans) (för) att bota (Tobias' föräldrar). … (Tobias' fader sade till sin kvinna:) ”En god budbärare skall komma tillsammans med (Tobias).” … (Rafael) sade till (Tobias): ”Du skall rädda (Sara).” … (Och Rafael sade till Tobias och hans fader:) ”Jag skall visa varje/hela sanningen inunder/’i hemlighet’ för er, och jag skall inte/förvisso ej gömma varje/något ord från/för er.” (Tobit 3:17a; 5:22; 6:18; 12:11a, S)

(Salomo sade till Gud:) “Vem har fått kunskap om Ditt rådslut, om ej Du har gett vishet och sänt Din helige Ande från högsta ting?” (Salomos Vishet 9:17)

Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus säger till (prästledarna och de äldste): “Läste ni inte heller någonsin i skrifterna: ’En sten som de som byggde förkastade, den här blev ’in i’/till ett hörns huvud/början, från sidan av Herren blev den här, och den är förunderlig i våra ögon?’” (Matt 21:42)

(Jesus sade till lärjungarna:) “Barn, hur påfrestande det är att komma in i, in i Guds rike! … Vid sidan av människor ’(är det) oförmöget’/’förmås det inte’, emellertid/men inte vid sidan av Gud. Ty vid sidan av Gud ’(är) alla ting förmögna’/’förmås allting’.“ (Mark 10:24b,27b)

(Jesus) gående/gick ut, ut ur helgedomen. (Mark 13:1a)

(Lukas sade:) “De som från en början hade blivit utsagans ögonvittnen och roddare/tjänare har ’gett ... vid sidan av’/överlämnat (de ting som hade fullbordats och fullbordades ibland oss) till oss.“ (Luk 1:2)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ni är (א,* א) vittnen av/till de här tingen. Och skåda, Jag skickar bort Min Faders löfte emot er. Men ni, sitt ner i staden ända till (den tid i) vilken ni må sjunkas/klädas i förmåga ut ur höjd(en).” (Luk 24:48-49)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ni kommer att ta förmåga, då den helige Ande har kommit emot, emot er, och ni kommer att vara Mina vittnen.” (Apg 1:8a)

(Petrus sade till bröderna:) ”En av de män som har kommit tillsammans med oss i varje/all tid (i) vilken Herren Jesus kom ’in i’/in och kom ut emot/intill oss – som har börjat från Johannes dop intill (א,* א, A) den dag som Han togs upp från oss – en av de här måste så tillsammans med oss bli ett vittne av/till Hans uppståndelse.” (Apg 1:21-22)

(Petrus sade till judarna:) ”Då (Jesus) så hade höjts (vid) Guds rätta/högra (sida) både/och tagit från sidan av Fadern löftet av/om den Helige Ande, ’hällde ... ut’/utgöt Han det här som ni ser och hör.” (Apg 2:33)

(Petrus och apostlarna sade till prästledaren och Rådet:) “Vi är vittnen av/till de här orden. Och (det är också) den Helige Ande, som Gud gav åt dem som lyder Honom.“ (Apg 5:32)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) “Om Jag - alltefter omständigheterna - är vittne med anledning av Mig själv, är inte Mitt vittnesmål sanningsenligt. Det är en Annan som är vittne med anledning av Mig, och ni (א*) vet, att det vittnesmål (till) vilket Han är vittne med anledning av Mig är sanningsenligt.“ (Joh 5:31-32)

(Jesus sade till lärjungarna:) ”Emellertid, ut ur/av er är några som inte tror.” Ty Räddaren (א,*א) visste från (P66, א,* א) en början, (att) några är de * (א,*א) som tror och (att) någon (hela tiden) var den som stod i begrepp (P66, א,*א) att ’ge Honom till sidan av’/’överlämna Honom’. (Joh 6:64)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Om – alltefter omständigheterna – ni må välkomna Mig, må ni hålla (P66,א,*א) Mina bud. Och Jag skall fråga Fadern, och Han skall ge er en Annan, En som är kallad till sidan av (er), för att Den må vara i sällskap med er in i (den kommande) tidsåldern, sanningens Ande, som utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ inte förmår att ta, eftersom den inte tittar på Den, inte heller har den kunskap. Ni har kunskap om Den, eftersom Den stannar vid sidan av er, och Den skall vara i er.” (Joh 14:16-17)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den som är kallad till sidan av (er), den Helige Ande, som Fadern skall sända i Mitt namn, Den där skall lära er alla ting och erinra/påminna er alla ting som Jag har talat till er.” (Joh 14:26)

Hembygdens predikan:

Uttrycket bära vittnesbörd (här: vara vittne) är hämtat från de jordiska rättshandlingarna. En person står anklagad inför domaren, och vittnen framträda till hans försvar. Den anklagade är här Jesus Kristus, hatad och förföljd av världen. Liksom i en rättssal allt rör sig kring den anklagade – om han är skyldig eller oskyldig, om förmildrande omständigheter finnas o. s. v. – så rör sig, djupare sett, allt i denna världen omkring Kristus. Är han Guds son eller blott en bedragare? Kan han hjälpa och frälsa eller äro hans ord därom blott tomt tal? Dessa frågor komma aldrig att tystna så länge människor tänka och hjärtan synda och lida. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 239, Sjätte söndagen efter påsk, Joh 15:26-16:4)

Exegeter, evangelister med flera:

Enligt romersk-katolsk teologi - som den uttrycks till exempel av Augustinus av Hippo (360-430) eller av konciliet i Florens (1438-39) - utgår den Helige Ande evigt från Fadern och Sonen (filioque). Denna lära är känd som Andens "dubbla utgående". ... Den ortodoxa ståndpunkten bygger på Johannes 15:26. ... Kristus sänder Anden, men Anden utgår från Fadern: det är vad Bibeln lär, och detta tror ortodoxin. Vad ortodoxin inte lär, och vad Bibeln faktiskt inte säger, är att Anden utgår från Sonen. ... När Augustinus förklarade att Anden utgår från Fadern och Sonen var han noga med att förtydliga detta genom att understryka att Anden inte utgår från Sonen på samma sätt som han utgår från Fadern. Anden utgår från Fadern "principaliter", "till sitt väsens källa", förklarar Augustinus, men han utgår från Sonen endast "per donum Patris", "som en gåva av Fadern". Andens utgående från Sonen är således någonting som Fadern särskilt tilldelat Sonen. Alldeles som Sonen får allt som en gåva från Fadern, är det också från Fadern som han får makten att "överföra" eller "inblåsa" Anden. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 216,220)

Den troende kan utifrån sin egen inre erfarenhet bekräfta sanningen i det vittnesbörd som ges om Sonen. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 142)

(Anden) vittnar inte om sig själv. Han vittnar om Kristus. Där han finns och verkar, där blir bilden av Jesus levande och Jesu ord börjar tala till oss. Luther säger det i förklaringen till Tredje artikeln: Andens verk är att föra oss till Jesus och lära oss att tro på honom. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes s 159)

Vi kan inte smälta samman religionerna, som om vi alla vore ärliga sökare efter en dold Gud. Jag tror att det är av största betydelse att Nya testamentets författare inte tillskriver den helige Andes inspiration vad som är gott och ädelt i hednisk etik eller i andra religioner. Ty Andens uppgift är att vittna om Jesus. Han är Jesu Ande. Detta betyder inte att det är föga sanning i andra trosföreställningar. Det finns mycket som är sant, vid sidan av det som inte är det. Det innebär inte att Gud har misslyckats i att genom ”morallagen inom oss och stjärnhimlen över oss” avslöja något av sitt väsen. Det betyder inte att den helige Ande inte kan verka på människor med annan religion och rikta deras innersta längtan mot Kristus. ... Är det inte hans uppgift att övertyga världen om synd, rättfärdighet och dom? ... Men det är en helt annan sak att, såsom sker inom vissa kretsar, begagna sig av den från exegetisk synpunkt ohållbara metoden att skilja Anden från Jesus och för att undvika det som stöter nutidsmänniskan tillskriva Andens verksamhet allt som förefaller vara värt att beundra i andra religioners trosföreställningar och sedvänjor. Om vi tror på Guds Andes ledning, skall vi finna att han alltid leder till Kristus. (Michael Green "Jag tror på den helige Ande" s 50-52)

I likhet med den romerska kyrkan står också den grekiska kyrkan i läran om frälsningen på en lagisk ståndpunkt. Deruti äro de alltså hvarandra fortfarande (år 1894) lika. Den förnämsta läropunkt, hvari de skilja sig åt, är läran om den helige Ande. Medan den romerska kyrkan säger, att den helige Ande utgår af Fadren och Sonen, så lärer den grekiska kyrkan, att den helige Ande utgår endast af Fadren, dervid strängt fasthållande frälsarens egna ord i Joh. 15:26. Och hvarför skulle hon uppgifva dem? (P. Waldenström "Till Österland" s 106)

Den kristna dogmatiken säger . . . att sonen är faderns logos eller förnuft och faderns afbild, samt att den helige ande utgår från fadern och sonen. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 117; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

(I Kristendomen) utgår (Anden) både af Fadren och Sonen, en djupsinnig bild, som betecknar, att han är begges gemensamma tanke, att han sammanbinder det gudomliga med det högsta menskliga; der är han, hvad vi, såsom en särskilt personlighet, kalla för den Helige Ande. (Esaias Tegnér "Tal vid en prestvigning" s 30)

Fadern har av evighet fött Sonen, Sonen är av evighet född av Fadern, och den Helige Ande utgår av evighet av Fadern och Sonen. (Martin Luther "Luthers Lilla Katekes" s 62)

Derföre har (Gud) sändt sin käre Son, att Han skulle dö och utgjuta sitt blod för wåra synder, från hwilka wi genom wåra krafter och gerningar icke kunna blifwa lösgjorda. Men till en sådan predikan hörer ock, att man sätter tro dertill. Derföre gifwer Gud derjemte sin Helige Ande, som intrycker denna predikan i hjertat, att den derinne stannar och lefwer. Ty det är ju wisserligen sannt, att Christus har uträttat allt, borttagit synden och allt öfwerwunnit, så att wi genom Honom skola wara herrar öfwer allting. Der ligger skatten i en hög; men den är icke derföre öfwerallt utdelad och anwänd. Om wi derföre skola hafwa den, så måste den Helige Ande komma, som gifwer oss det i hjertat, så att wi tro och säga: jag är ock en, som skall hafwa detta goda. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 295-296 i kommentar till Apg 2:1-13)

En så enfaldig mun och tunga skall (den Helige Ande) hafwa och bruka, att Han intet annat wet att predika, än den ende Christus. Skall han wittna om Christus och förklara Honom, så måste Han icke komma upp med andra ting, som fördunkla Christus och frånröfwa Honom Hans ära. Den som detta gör, han talar förwisso icke af den Helige Ande, om han ock har aldrig så stora gåfwor och kallas en lärare, biskop, påfwe, concilium eller ock en apostel eller ängel från himmelen; såsom förhållandet war ibland de Corinthier, hwilka underläto att predika Christus allena och i stället hänwisade till apostlarnas personer, föredragande den ene Cephas, den andre Apollo, den tredje Paulus o.s.w. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 407)

I Konstantinopel hölls år 861 ett kyrkomöte, som bekräftade Ignatius' afsättning och Fotius' värdighet af patriark. . . . (Påfven) Nikolaus förklarade den synod, som ägt rum i Konstantinopel, för en avskyvärd tillställning, och han sammankallade en annan af västerländska biskopar till Rom och till den helige Petrus' graf därstädes. . . . Fotius förklarades för en kyrkoröfvare och ej allenast afsatt från patriarkatet, utan utstött ur prästeståndet och hotad med den svåraste kyrkliga förbannelse, om han icke genast nedlade sina andliga värdigheter. . . . Med kejsar Mikaels bifall utfärdare (sedermera Fotius) en rundskrifvelse, hvari han inbjöd österlandets patriarker och biskopar till ett kyrkomöte år 867 i Konstantinopel. Fotius talar i denna rundskrifvelse så som om han, icke påfven, vore den som nu vore kallad att gripa in och ordna hela den kristna kyrkans angelägenheter. Han underrättar om att västerländske biskopar vändt sig till honom med svåra beskyllningar mot den romerske biskopen och med en bön, att han, patriarken i Konstantinopel, ej skulle gifva västerlandet till spillo åt denne maktlystne man. Fotius lät desse västerländske biskopars skrifvelser åtfölja hans encyklika: det var två tyska ärkebiskopar och ärkebiskopen Johannes af Ravenna, som riktat till honom denna anhållan. Fotius anklagade därefter påfvedömet för att hafva infört fem kätterier. Ett af dessa kätterier vidkom trosläran och gällde den sedan år 809 i västerländska kyrkan allmänt antagna formeln, att "den helige ande utgår både af fadern och sonen", medan den äldre, af den österländska kyrkan bibehållna formeln endast talar om att anden utgår af fadern. Prästernas celibat och lördagsfastan hörde till de öfriga kätterierna. . . . Från detta kyrkomöte i Konstantinopel kan man datera skilsmässan mellan den romerska och den ortodoxa kyrkan, ehuru det sedermera och äfven strax därefter gjordes försök att åter närma dem till hvarandra. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 166-170; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Sångarna:

Gud fader du oss känna lär Och vittnesbörd om Sonen bär. Till Gud du visar vägen bäst, Till Gud du visar vägen bäst, Du som af Gud utgången äst! (O Petri-JO Wallin: Psalm 133:6)

Han är min ledare, han mig hugsvalar Och är mig när på resan varje dag. Uti min sorg han om min Jesus talar, Och vid det talet blir jag åter glad. (O Ottander: Psalmisten 1928 nr 652:4)

Nu stunden är kommen, o saliga fröjd, Den stund, som bebådad är vorden, Då Anden sig sänker från himmelens höjd Att bygga Guds kyrka på jorden. Vad tröst och vad trygghet det budet beskär, Att Hjälparen, sanningens Ande, är när, Som lovats i mästareorden. (O Bergqvist: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 128:1)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “en som är kallad till sidan av (er)”, se också Joh 14:16. Angående “från en början” (ap´ archê), se också Joh 6:60-65.

Och livet gjordes synligt, och vi har skådat (och skådar) och vi är vittnen och kommer bort med ett budskap till er (om) det tidsålderslånga livet, ’vilket som än’/vilket (hela tiden) var i riktning mot Fadern och gjordes synligt för er. (1 Joh 1:2)

Jag skriver till er, fäder, eftersom ni har fått (och får) kunskap om Den/Honom från en början. Jag skriver till er, ynglingar, eftersom ni har besegrat (och besegrar) det onda (א,* א). (1 Joh 2:13)

Vi har betraktat (och betraktar) och är vittnen, att Fadern har skickat (och skickar) bort Sonen, en utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ Räddare. (1 Joh 4:14)

Den här är Den som har kommit genom vatten och blod och ande (א,* א, A), Jesus Kristus, inte i vattnet bara, emellertid/utan i vattnet och i * (א,* א) blod och Anden är Den som är ett vittne, eftersom Anden är sanningen. (1 Joh 5:6)

Ytterligare studier:

Hes 47:12; Matt 10:18-20; Mark 13:9,11; Luk 21:13-15; Joh 1:14; 4:23-24; 8:42; 13:3; 16:4,7,27-30; 17:8; 19:35; 21:24; Apg 1:4; 4:31,33; 10:37,41; 15:28; 2 Kor 1:21-22; 1 Joh 1:1; 2:1,14;24; 4:13; 3 Joh v 12; Upp 1:2,9; 3:1; 12:11; 13:12; 16:13; 20:4; 22:8,16.

Jonathan A. Draper "The sociological function of the Spirit/Paraclete in the farewell discourses in the Fourth Gospel"; Neotestamentica 26.1 (1992): 13-30.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-08; 2012-01-20; 2014-09-16; slutlig version 2018-05-08); kod uppdaterad 2020-10-04

Tillbaka till Start

---