Tillbaka till kapitellistan

Fjortonde kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 1-3 | 4-6 | 7-9 | 10-11 | 12-14 | 15-17 | 18 | 19-21 | 22 | 23-24 | 25-26 | 27 | 28 | 29 | 30-31 |


14:1-3 Låt ej ert hjärta oroas. Tro in i Gud, och tro in i Mig. I Min Faders bostad är många boplatser. Men om ej, har Jag * (א,* א) talat till er, att Jag går (för) att göra en plats redo åt er. Och om Jag – alltefter omständigheterna – må gå och göra en plats redo för er, kommer Jag åter och Jag skall ta er i riktning mot Mig själv till sidan av (Mig), för att varest/där Jag är, må ni och/också vara.

Ord för ord: 14:1 (13 ord i den grekiska texten) Ej låt-oroas ert '-t hjärta'/hjärtat. tro in-i '-en gud'/Gud och in-i mig tro. 14:2 (19 ord i den grekiska texten Sinaiticus) i '-en bostad'/bostaden '-ens faders'/faderns min boplatser många är. om men ej, talade-(jag) (till)-er att (jag)-går (att)-göra-redo (en)-plats (åt)-er. 14:3 (21 ord i den grekiska texten) och om-alltefter-omständigheterna (jag)-må-gå och må-göra-redo (en)-plats (åt)-er, åter (jag)-kommer och (jag)-skall-ta-till-sidan-av-(mig) er i-riktning-mot mig-själv, för-att varest (jag)-är jag och ni må-vara.


1883: Edert hjärta vare icke oroligt. Tron på Gud och tron på mig. I min Faders hus äro många boningar; om så icke vore, skulle jag hafva sagt eder det; jag går bort för att bereda eder rum. Och när jag har gått bort och beredt eder rum, skall jag komma tillbaka och taga eder till mig, på det att hvarest jag är, där skolen ock I vara.

1541(1703): Och han sade till sina lärjungar: Edert hjerta ware icke bedröfwadt; tron I på Gud, så tror ock på mig. I mins Faders hus äro många boningar; om så icke wore, säger jag dock eder, att jag går bort, till att bereda eder rum. Och om jag än går bort, till att bereda eder rum, skall jag likwäl komma igen, och taga eder till mig; hwar jag är, der skolen I ock wara.

LT 1974: Var inte oroliga i era hjärtan. Ni tror ju på Gud, tro nu också på mig. Det finns många hem där uppe, där min Far bor, och jag ska gå och göra iordning dem för er ankomst. När allt är färdigt, ska jag komma och hämta er, så att ni alltid kan vara hos mig där jag är. Om det inte var så, skulle jag ge er klart besked om det.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Israel skådade egypterna som var (och hade varit) avlidna till sidan av havets läpp/rand. Men/och Israel skådade den stora handen, (de ting) som Herren hade gjort (med) egypterna. Men/och folket fruktade Herren och de trodde (i/på) Herren och (i/på) Hans vårdare Mose. (2 Mos 14:30b-31, Grekiska GT)

(Mose och Israels söner sade till Herren: ”Du planterar Ditt folk) 'in i'/på Din arvedels berg, 'in i'/i Din redo/beredda boning, som Du helt och hållet har arbetat/utfört, Herre, en helig plats, Herre, som dina händer har gjort redo.” (2 Mos 15:17b, Grekiska GT)

(Herren säger till Mose): ”Jag själv skall gå före dig, och jag skall ’få dig att upphöra’/’ge dig stillhet’ helt och hållet.” (2 Mos 33:14, Grekiska GT)

Herrens förbundskista/förbundsark gick före förr/framför (Israel) tre dagars väg (för) att helt och hållet ägna uppmärksamhet åt en vila/viloplats åt dem. (4 Mos 10:33b, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) “Och den främmande, som inte är från ’det här’/detta Ditt folk, och/också de skall anlända och bedja i/på den här platsen, och Du skall lyssna till (honom) ut ur himlen, ut ur Din redo/beredda boning, och Du skall göra enligt alla ting, så många som den främmande – alltefter omständigheterna – må kalla emot Dig, på så sätt (att) alla folken må ha kunskap om Ditt namn och frukta Dig helt och hållet som Ditt folk Israel, och Du må ha kunskap, att Ditt namn har ’kallats (och kallas) emot’/’åkallats (och åkallas)’, emot det här huset, som jag har byggt.” (1 Kung 8:41-43, Grekiska GT)

(David) gjorde platsen redo för Guds kista/ark, och han gjorde ett tält till den. (1 Krön 15:1b, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) ”Varje främmande, som inte själv är ut ur/av Ditt folk Israel, må och/också komma ut ur ’en jord’/’ett land’ fjärran ifrån på grund av Ditt stora namn och Din mäktiga hand och Din höga/utsträckta arm, och de må komma och bedja in i den här platsen, och Du skall lyssna till (dem) ut ur himlen, ut ur Din redo/beredda boning, och Du skall göra i enlighet med alla ting så många som – om alltefter omständigheterna – den främmande ’kallar emot’/’ropar på’ Dig, på så sätt (att) alla jordens folk må få kunskap om Ditt namn och det att frukta Dig, som Ditt folk Israel (gör).” (2 Krön 6:32-33a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) ”’För att vad’/varför är du, själ, ’sorgsen runt omkring’/’väldigt sorgsen’? Och ’för att vad’/varför 'oroar du (dig) tillsammans'/'förargar du (dig) på' mig? Hoppas emot/på Gud, eftersom jag skall bekänna Honom ut/frimodigt, ett räddningsmedel av/för mitt ansikte, min Gud. Min själ oroades i riktning mot mig själv.” (Ps 42:5-6a eller 42:6-7a, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten om Juda:) “Skåda, … Jag skall göra synligt/känt för (Juda) att lyssna till (Mig), och Jag skall vara en läkare åt henne, och Jag skall göra/åstadkomma frid och tro (hos) dem.” (Jer 33:6, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Var helt och hållet stabila, varje/hela jordens/landets folk, och gör/arbeta, av det skälet att Jag är i sällskap med er … Och Min ande står på/nära i en mitt av er. Visa tillit!” … (Och angående Sitt hus sade Han:) ”Den sista härlighetsglansen av det här huset skall vara ’stor över’/’större än’ den första … och på den här platsen skall jag ge frid . . . och/nämligen själsfrid.” (Haggai 2:4b,5b,9a eller 2:5b,6b,10a, Grekiska GT)

(Budbäraren Rafael sade till Tobias:) ”Vi må springa före din kvinna och göra (din faders) bostad redo.” (Tobit 11:3a, S)

(Prästerna sade om fienderna: “Gud,) kom ihåg deras olycksbådande yttranden och Du må ej ge dem en boplats.” (1 Mack 7:38b)

Ve ett hjärta som är vid sidan av, eftersom det inte tror. (Syr 2:13a)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Salomo var kung i dagar av frid . . . och gjorde en helig plats redo in i (den kommande) tidsåldern.” (Syr 47:13)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Räta helt och hållet ut ditt hjärta i riktning mot Herren.” (Syr 49:3a)

Susannas hjärta var (hela tiden) (och hade varit) övertygat på/'för . . . skull' Herren. (Susanna v 35b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Josef, Davids son) tog sin kvinna till sidan av (sig). (Matt 1:24b)

(Jesus sade till alla som hade besvär och var – och hade varit – betungade:) ”Lyft Mitt ok emot er och lär er * (א*), att Jag är mild och ödmjuk (i) hjärtat, och ni skall finna vila (i) era själar.” (Matt 11:29)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Visa tillit. Jag är. Frukta ej.” (Matt 14:27b)

(Petrus sade till Jesus:) “Det är fint för oss att vara här. Om Du vill, skall jag göra tre tält här, ett till Dig och ett till Mose och ett till Elia.” (Matt 17:4b)

Då (Jesus) hade uppväckts/vaknat, ’hedrade . . . på’/klandrade Han vinden och talade till havet: “Var stilla, sätt på munkaveln (och låt den vara påsatt)!” Och vinden tröttnade/mojnade, och det blev ett stort lugn. Han talade till (Sina lärjungar): ”Varför är ni fega? Har ni ännu inte tro.” Och de fruktade (med) stor fruktan. (Mark 4:39-41a)

(Jesus sade till Jakob och Johannes:) “Att låta sitta ner ‘ut ur’/från Mina rätta/högra (delar) eller ’ut ur’/från ’(delarna) av ett gott namn’/’den vänstra sidan’ det är inte Mitt/’Min sak’ att ge, emellertid/utan (till dem) för vilka det har gjorts (och görs) redo av Min Fader (א*).” (Mark 10:40)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Om (א,* א) ni har Guds tro … (Den som) ej må tvivla i sitt hjärta emellertid/utan må tro, att vad han samtalar blir/sker, det skall vara/ske för honom.” (Mark 11:22b,23b)

(Simeon sade:) “Mina ögon har skådat Ditt räddande, som Du har gjort redo enligt/efter 'ett ansikte'/'en gestalt' av alla folk.” (Luk 2:30-31)

(Jesu föräldrar fann Honom i helgedomen.) . . . Och Han talade (vänd) i riktning mot dem: "Vad (är det) att ni söker (א*) Mig? Visste ni inte, att jag måste vara i ’tingen Faderns Min’/’det som hör Min Fader till’?" (Luk 2:49)

Slaven talade: “Herre, vilket/vad du 'ordnade på'/beordrade har blivit (och blir), och ännu är/finns det plats.” Och Herren talade (vänd) i riktning mot slaven: ”Kom/gå ut ’in till’/till vägarna och inhägnaderna och mana (människor) att komma in, för att mitt hus må fyllas.” (Luk 14:22-23)

(När den äldre sonen) närmade sig bostaden, hörde han musik och dansande. (Luk 15:25b)

(Jesus) talade till (brottslingen): ”Amen, säger Jag dig, i dag skall du vara i sällskap med Mig i ‘platsen vid sidan av rädsla’/paradiset.” (Luk 23:43)

Jesus talade (vänd) i riktning mot (Emmauslärjungarna): ”O dåraktiga (människor) och senfärdiga (i) hjärtat att tro på alla ting som profeterna har samtalat!” (Luk 24:25)

(Jesus sade till de elva:) “Vad/varför är och har ni varit oroade och på grund av vad stiger ’räknanden alltigenom’/överväganden upp i era hjärtan (א,* א, A)?” (Luk 24:38b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Till dem som sålde duvor talade (Jesus): "Lyft/’ta bort’ de här tingen härifrån! Gör ej Min Faders hus till ett hus av/på en handelplats.” (Joh 2:16)

Jesus (sade till judarna): "Lös upp det här templet, och Jag skall resa upp det i/på tre dagar." Judarna talade så: "Fyrtiosex år har det här templet byggts, och Du skall resa upp det i/på tre dagar?" Men Den där sade (det) med anledning av sin kropps tempel. (Joh 2:19-21)

(Jesus sade:) ” Om – alltefter omständigheterna – någon må göra tjänst åt Mig, låt honom följa Mig. Och varest/där Jag är, där kommer och/också Min tjänare att vara. Om – alltefter omständigheterna – någon må göra tjänst åt Mig, kommer Fadern att hedra honom.” (Joh 12:26)

Och Jesus utropade och talade (till folkskaran): ”Den som tror in i Mig tror inte in i Mig emellertid/utan in i Den som har sänt Mig. Och den som tittar på Mig tittar på Den som har sänt Mig.” (Joh 12:44)

Jesus (sade till Simon Petrus): ”Varest/dit Jag drar Mig tillbaka förmår du inte följa mig nu, men längre fram skall du följa mig.” (Joh 13:36b)


Hembygdens predikan:

Gud vill hava oss lediga från lekamliga bekymmer, på det vi må ägna oss åt ett verkligt bekymmer, bekymret om Guds rike. Själv vill han göra oss lediga från bekymren, därigenom att han själv sörjer för oss. . . . Gud bevisar sig som en öm fader synnerligen däruti, att han icke dröjer med att sörja för oss, till dess tron på honom är riktig och fullkomlig hos oss, utan giver oss vad vi behöva ofta emot vår förmodan. Är icke allt riktigt hos oss, barnen, så är dock allt riktigt hos honom, fadern. . . . ”Gud vet, att I behöven detta”. Vem skulle ock bättre veta än han, som skapat oss. Och vet han det, så giver han oss ock det vi behöva. Såsom ju även en moder gör med sitt sjuka barn. Hon sitter vid dess bädd för att uppfatta varje dess minsta behov, för att avhjälpa det. Men nu är Gud icke blott lik en moder, utan tusenfalt ömmare om oss än den bästa moder på jorden. Sådan tro vill Jesus med sina ord föda i våra hjärtan. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 57-59, Söndagen efter jul, Luk 12:32)

Vår tids största nöd är tilltagande oro (nervosité), hos enskilda, i hemmen och i samhället. Men sannare ordspråk har icke uttalats än, att tro giver ro; vartill kan läggas tålamod och förnöjsamhet. Lik den rotfasta eken i den sviktande skogen är en vid Gud fast vilande kristen. Uppväcke och fostre Gud i nåd många sådana i sin församling! Amen. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 171, Andra söndagen i fastan, Mark 9.14-32)

Hjärtat är så danat, att det icke har nog av sig självt. Därför talar bibeln städse om, att det uppfylles med frid, med fröjd, med helig ande, ja med Jesus Kristus och med Gud själv; men ock med orättfärdighet, ondska, onda lustar, ja med djävulen själv, t. ex. Judas Iskariot. Dess förmåga att mottaga är nästan obegränsad. Dess röst är: Giv hit; icke: Det är nog. . . . Det som uppfyller hjärtat kallas och är dess skatt. I verklig mening kan endast Gud och Kristus samt de himmelska rikedomarna uppfylla ett människohjärta och vara dess skatt. Såsom kyrkofadren Augustinus säger: ”Du, Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt, till dess det åter vilar hos dig.” (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 437-438, Femtonde söndagen efter trefaldighet, Matt 6:19-23)

Såsom en människas kropp är av jorden och lever av jorden för att till sist tagas emot av jorden, så trånar också vårt innersta väsen efter något högre och rikare än denna jordens förmultnande skatter som förr eller senare tas ifrån oss. ”Ty jorden har ej den ro vi söker, nej vi längtar till Guds stad Jerusalem.” Ty det finns hos oss alla ett nedlagt Gudsbehov och en evighetslängtan som aldrig helt kan bortförklaras eller utplånas. ”Ty den djupaste längtan i människobarm kan stoftet till vila ej söva. Man söker den döva med visor och larm men sist de ej låter sig döva.” Och denna känsla av otrygghet söker sig på olika områden fram till hjärtats innersta för att om möjligt där finna något vägmärke till Gud. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

När allt sköljer över Dig av oro och det som gör andningen så kort kan Du ta till Dig och gå in i Jesu ord: "Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig." Att praktisera det här gäller hela livet och mötet med Gud är bara Ditt. Börja praktisera nu. (Bo Svensson "Kyrkan inbjuder Dig att komma och hämta kraft"; Gudstjänster i våra kyrkor Febr-Maj 1993)

Det hände många gånger i krigets Europa, och det kan komma tider då det händer hos oss: den plötsligt sjuke är lagd i kläderna ovanpå bädden, tillkallad läkare undersöker och säger med allvarlig blick, att det måste bli intagning på sjukhus omedelbart – man ringer lasarettet och får svaret: Tyvärr omöjligt, vi har fullt även i korridorerna! Det finns en gräns för mänsklig förmåga att bereda rum. Men i Guds salar, där han samlar dem som svarar ja på hans inbjudan till gästabud, där är ännu rum. Och hans vilja är, att gästabudsalen ska bli full. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 193 i kommentar till Luk 14:16-24)

När människor slutar att tro på Gud, betyder det inte att de inte tror på någonting utan att de tror på vad som helst. (Chua Wee Hian "Ett liv i gemenskap" s 347; citat GK Chesterton)

Himlen är där Jesus är. Det är en plats för vila. Det är en plats beredd för dem som har förtröstat på Jesus Kristus. När Jesus säger: ”Tro på Gud, tro också på mig”, så uppmuntrar han sina lärjungar att vända sina tankar från fruktan för framtiden här på jorden till att tänka på sin slutliga bestämmelse i himmelen. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 141)

Jo då, visst var det sant, det där med Nangijala! Jonatan ville att jag skulle skynda mej att komma dit, för där är så bra på alla sätt, sa han. Tänk bara, det stod ett hus och väntade på honom, när han kom, ett alldeles eget hus har han fått där i Nangijala. Det är en gammal gård sa han, som kallas Ryttargården och den ligger i Körsbärsdalen, låter inte det härligt? Och tänk, det första han såg, när han kom till Ryttargården, var en liten grön skylt på grinden, och på den skylten stod det präntat: Bröderna Lejonhjärta. (Astrid Lindgren "Bröderna Lejonhjärta" s 17)

Vid 2 Mos 33:14 har Neofiti Targum, Min shekinas (”närvaros”) härlighetsglans skall följa med er och skall bereda en viloplats för er. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 457)

Ett skälvande träd är mitt hjärta. En ständigt darrande asp. Smärtans stormar skaka det vilt. Längtans vindar sorgset milt. Ett skälvande träd mitt hjärta är. En ständigt darrande asp. . . . I en natt av svartaste ångest rev jag mitt hjärta ur bröstet och kastade det för vår Herres fötter. Och jag tiggde: Trampa på det, o Gud. Förgör det med din andedräkt . . . Men vår Herre lutade sig leende ned och tog den röda tingesten i sin välsignade hand . . . Och ett ögonblick tryckte Han alltjämt leende, den lilla skälvande klumpen mot sitt eget varma hjärta. . . . Är du nu färdig för din stora resa? Därute ligger Karons båt förtöjd, och du får ressällskap. Var inte rädd! Den resan är den säkraste av alla. Se om ditt hus i tysta skymningsljuset och tag det varmaste du ägt i famn. Packa sen lugnt din ränsel och din kappsäck: blott ljuva minnen rymmes där, allt annat blir spån och aska dessa uppbrottsstunder! Och fråga intet! Var blott som ett barn, som ömt, förtroligt tar sin faders hand. (Sigvard Lindqvist "Jönköpingsdikt genom tiderna" s 105,108-109,122; citat Greta Bergholmen)

Jag skall dö och du skall leva, du mitt barn av morgonljus. Trygg och leende skall du leva i de omätliga rymdernas hus. . . . Du har en hemlig ro i ditt öga, du har en visshet jag ej vet. Himlens gårdar äro höga men ej tom oändlighet. . . . Jag är ingen. Jag är längtan än till mörker, än till ljus. Jag var ingen, blott en längtan att bedövas av makternas brus. . . . Jag måste dö för att du skall leva, allt skall dö som ej är du. På den grav skall du leende leva där det gömmes som ej var du. (Pär Lagerkvist "Jag skall dö och du skall leva" s 78)

"Adonai" är (ett av de) namn, under vilket Gud har uppenbarat sig. . . . Adonai (egentl. = "mina herrar") är pluralform till adoni (= "min herre"). Det översättes dock med "Herre", även då det står i pluralis, så vida det syftar på Gud (annars = "mina herrar"). . . . Namnet Adonai visar oss, huru oberoende vi få vara, fria från alla bekymmer, då vi göra vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, vilja. . . . Då vi betrakta Gud från denna synpunkt, känna vi behov av bön, åkallan och tacksägelse. De heliga fordom använde benämningen Adonai om Gud, då de framburo sin nöd inför honom, och det var från honom såsom deras Herre, som de väntade och mottogo all hjälp i nödens tider. (John Ongman "Kortfattad framställning av Bibelns grundsanningar" s 269-271)

Kvinnan: Jag känner din röst! . . . Jag vet vem du är! Jag tror på dig, jag! Jägarn: Du skall icke tro på mig, icke på någon människa; du skall tro på Gud. Kvinnan: Det gör jag också! Jägarn: Men endast på Gud. Människors barn äro intet att tro på. (August Strindberg ”Stora landsvägen” s 327; Mörka skogen)

Det finns blott ett, som ger tröst och ro, och det är gryningstimmans försoning . . . Din ödmjukhet och förtröstan giv, en själ, som trängtar till tro, och fyll med försoning ett vacklande liv och ett vilset hjärta med ro. (Sven Lidman "Oroligt var mitt hjärta tills det fick frid i dig" s 21; Hymn till det första gryningsljuset; år 1905)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Gör som jag, då jag icke kan böja mig in under formulerade trosläror; behåll det väsentliga; förbindelsen med Gud genom bönen, äfven om resten skall lemnas. Jag tror icke katolicismen eller någon annan bekännelse skall segra ensam. Att så många protestanter i våra dagar bli katoliker och tvertom, tror jag betyder att båda bekännarne skola lära känna och värdera hvarandras tro såsom möjliga, och det hela kommer nog att mynna ut i en enda stor kompromiss mellan alla som dyrka Gud! Så tror jag nu! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 174; brev 4 aug 1899 till dottern Karin Strindberg; BG Ask-kommentar: Jämför Joh 14:1: " . . . och tro in i Mig.")

Kära Syster. Härmed sänder jag Dig 25 kronor till julen, allt hvad jag för ögonblicket kan. Och så ett enda ord: Du är icke förföljd af menniskor, men af Någon Annan, densamme som förföljt mig i den goda afsigten att jag skulle glömma mig sjelf och något tänka på andra; nedsätta mina fordringar på menskorna och betänka min pligter mot lifvet. När jag upptäckte detta, började jag återvinna frid, och när jag insåg mina oförrätter och ångrade mig, började det gå mig väl i lifvet så att jag kunde få uppfylla mina pligter mot mina barn. Jag betraktar detta som ett underverk, och ändå är det så enkelt! God Jul! nu och sök friden på det enda ställe den fins. (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 58; brev 22 dec 1898 till Elisabeth Strindberg)

Syster Elisabeth. Du begär råd af mig. Du har fått så många jag har och du följer dem icke. Du läser mina böcker och ser att jag varit utsatt för samma pröfningar som du och du ser huru jag endast kunde bli fri genom att söka orsaken hos mig sjelf och böja mig. Du förstår att jag icke tror det du är förföljd av någon Fru B, men det är en annan, som förföljer dig, samme som förföljde mig och du har endast att göra som jag om du vill bli fri och få lugn. Förr än du gjort det, har jag intet att säga dig. . . . Antaget att någon ville dig ondt, så kan ingen skada dig om du söker hjelp på rätta stället och om du söker uppfylla dina pligter mot lifvet, så får du frid och slipper förödmjukelser af menniskor. Det är mitt sista råd. (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 361; brev 22 aug 1898 till systern Elisabeth Strindberg)

Jag blef rädd, ty jag hade inga kort sett emellan de tre sexorna. Men hjerter sexs valör står ej i Kartomacierna, ty de börja med 7:an. Det heliga talet. . . . Var hos Munch på aftonen. Ett enögdt men mildt barn satt i porten med hjerter sjuan i handen. Hejerter sju = Ljufva tankar: hjertats frid! (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896 s 251-252; brev 9 juli 1896 till Torsten Hedlund)

I Schweiz överraskades jag, blyge (?) nordbo, av att en spanska varje middag vid pensionens table d'hôte rev upp sin klänning, tog fram bröstet och gav sitt barn di! I Stockholm skulle man icke heller finna något sådant osedligt, ty där har man sådana upplysta tidningar, som göra jakt på filipstadare, men i Jönköping, där man tror på Gud och hans enfödde son, där skulle man finna det osedligt. (August Strindberg "Kvarstadsresan" s 137; Genève, september 1884)

Vi (unge i Sverige) hava förlorat tron på serafimerorden - det är sant, men vi tro ännu på Gud! (August Strindberg "Om realism - Några synpunkter" s 20)

(Herren Jesu rätte tjenare) weta hwar de hafwa sitt fädernesland, och löpa icke såsom till något owisst, då de skynda fram på den smala lifsens wäg. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar I" s 155)

Waka alltid öfwer ditt hjerta, och haf akt på ditt inre. Ty hafwer du ingen inre frid, så kan du icke wara lycklig, du må i det yttre och jordiska winna hwad som helst. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 83)

Man når (Gud) bara genom att gripa om honom med sitt hjärta, och hålla fast vid honom. Att hålla fast vid honom i hjärtat betyder inget annat än att sätta hela sin tillit till honom. . . . Vi ska inte låta våra hjärtan slitas bort från den tröst och tillförsikt han ger. För att få behålla den ska du vara villig att riskera eller avstå från allt på jorden. (Martin Luther "Stora katekesen" s 25)

Ingen skall (ut ur wårt evangelium) hemta mera nytta än den som kan stilla sitt hjerta, aflägsna alla främmande tankar och ideligen blott skåda in i tilldragelsen. Likaledes kan ett stilla watten af solen erhålla både en klar bild och en riklig wärma, då deremot ett forsande eller upprördt och swallande watten hwarken afspeglar solen eller af den uppwärmes. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 63 i kommentar till Luk 2:1-14)

Måndagen den 3 Juni år 632, mellan klockan 2-3 eftermiddagen, hade ovanligt många människor samlat sig framför moskéen å stora torget i Medina. . . . Muhammed ben Abdallah, stiftaren af en världsreligion, den ifrige förkunnaren af en enda Gud, var död. . . . Ett rykte spred sig, att Muhammed skulle återvända, såsom Moses efter fyratio dygns frånvaro återkom till Israels barn. (Muhammeds svärfader) Abu Bekr underhöll icke detta hopp. Till det på torget samlade folket bragte han underrättelsen om profetens död med orden: "den som trodde endast på Muhammed, må veta, att han är död. Men den som trodde både på Gud och Muhammed, han vet att Gud lefver". Orden voro djupsinniga och träffande. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 405-408; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Det finns många boningar i Faderns hus, såtillvida som det också finns många lemmar i kroppen. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 449)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Kö till Norrahammars Kommunala Bostäders områden med 1078 lägenheter där ingen är ledig. Bostadsbolaget har i dag kö till alla sina 18 bostadsområden och så har det sett ut de senaste två åren. (Barbro Jern "Bergslagskrönika 2003-2005" s 151; 2004-02-11)

Teologen Paul Tillich menar att det finns tre slags fruktan som alltid funnits med i människans livsvillkor, fruktan för meningslösheten, döden och att stå i skuld. Alla tre har en andlig dimension och har med Gudsrelationen att göra. Nog syns det att han har rätt, detta är tunga bördor för många i vår tid. . . . Många kan berätta om vad mötet med Jesus betytt, hur tunga bördor lyfts av och hur man med stor glädje och frimodighet blivit Jesu efterföljare. (Lennart Larsson "Ett ok som är lätt att bära"; Jönköpings-Posten den 14 september 2007)

Göte Johansson var torparpojke från Kronobergs län, den äldste i en syskonskara på fem. Han föddes den 20 jan. 1916 i Tvetaryds by, V Torsås socken, Allbo härad intill Skatelövsfjorden väster om sjön Åsnen. . . . Göte hamnade i Månsarp 1940. . . . (Han) trivdes bra i Månsarp och tyckte om folket. Han och familjen bodde först i kyrkbyn på kullen där Nils Lantz har sin stuga nu (år 2003). Sedan flyttade de till Almlövs i stationssamhället och slutligen till det fyrkantiga huset på kullen norr därom. När det skulle säljas tomter vid Ringvägen i Taberg byggde man där och som änkling bor nu Göte en trappa upp i gamla missionshuset i Taberg. Han kom snabbt med i missionsförsamlingen i Månsarp och hade där sin fasta punkt i tillvaron. . . . När man bilar upp mot Stockholm, söderifrån och ser de ohyggliga hyreskasernerna resa sig mot höjden, är det lätt att gripas av fasa. Personligen känner jag stor medömkan med de stackars människor, som skall tillbringa sin lediga tid i den här förfärliga miljön. Vi i ytterkanterna av Södra Vätterbygden har sannerligen mycket att vara tacksamma för. Det hörs också på Götes resonemang, att han satt värde på att kunna låta sina barn växa upp på en trygg och lugn ort. . . . Barnen har han bara haft glädje av säger han. Tänk om alla i storstädernas hyreskaserner kunde säga detsamma. (Lennart Gustavsson "Göte smed" s 96-100)

I januari (1991) startar det förberedande arbetet med det nya bostadsområdet på Åsa 3:2, det gamla sågverksområdet. Det är Nordiska Trähus som här skall bygga 70 lägenheer. Byggnationen omfattar både friliggande villor, bostadsrättslägenheter och hyreslägenheter. Byggföretaget anser, att en del inflyttningar ska kunna göras redan till sommaren. (Ingrid Johansson "Bergslagskrönika 1988-1991" s 149)

I Herrens sällskap, där får vi av nåd vara inneslutna. Vi får vara för framtiden till Jesus knutna. Oron ofta sprider sig i vår kropp, men tack och lov, hos Gud finns det hopp. (Ulla-Britt Sandvall "En framtid, ett hopp"; dikt skriven den 31 juli 1989)

Ännu återstår en sång före maten (på julbordet): ”Fröjdas vart sinne, julen är inne”, den som låter som ett helt klockspel av glädje. Den har nu kommit in i psalmboken, men man har tagit bort den fjärde versen, den som rörde mitt hjärta nästan lika mycket som Wallins ”Han tårar fälla skall som vi”: ”Driv ur mitt hjärta oro och smärta, Jesus, ack bliv hos mig. Världen må fara, Din vill jag vara nu och evinnerlig.” Med den sången hade vi förresten väckts tidigt på morgonen, för då fick alla kaffe på säng till sång och med tänt ljus på brickan. (Gunlög Järhult "Guds tystnad? En bok för fromma och ofromma" s 66)

18 juni (1986) fick förvaltningsbolaget Formator sitt lån på 37 milj. kr. som möjliggör en ombyggnad och upprustning av bostadsområdena Huluäng och Branten. Områdena har cirka 150 tomma lägenheter. (Inge Kvarnström "Bergslagskrönika 1985-1988" s 149)

Norrahammars Kommunala Bostäder som har hand om bostadsområdena Tallhöjden, Branten, Huluäng och Grälebo har (nu år 1982) problem med sina tomma lägenheter. Värst är det på Huluäng och Branten där ett sjuttiotal tomma lägenheter finns. (Inge Kvarnström "Bergslagskrönika 1979-1982" s 114)

Jesus har det rätta botemedlet för oroliga hjärtan. Frågan är om vi vill lyssna till Jesu ordination och följa den. Jesus talar om fadershuset - det himmelska hemmet. Där finns det många rum och flera skall Jesus gå åstad och bereda. . . . "Våga blott att tro, Våga blott att tro, Den till Jesus kommer, han skall finna ro." (Gustav Haag "Tröst för de oroliga"; Jönköpings-Posten den 26 april 1969)

Prösten hade tidigt börjat skriva Regnhults Sockenkrönika. . . . "Vöckelse och karg natur hör samman. Finns det några bönhus att tala om i Skåne? Nej, dör penningar spirar ur rik mylla ör mönniskorna trygga. Deras utkomst ör sökrad. Det ör i skogsmörkret, bland berg och dalar som hör, invid havet och under fjöllen mönniskorna ör utsatta och har ett större behov av andlig tröst." (Gunnar E. Sandgren "Tabors berg" s 134,136)

(Som präst) besöker jag en gård i min barndoms socken (Åker) och samtalar med en gammal kvinna med ett sällsport själfullt ansikte med fina skurna drag. Det är Augusta Andersson i Ljungberg, som var en särskild vän i vårt hem. Hon förtäljer på sitt stilla vis om människor, som mött Gud. Hon talar om deras vånda innan de "lämnade sig", och om den salighet, som heter frid med Gud. Hon berättar med återhållsamt register. Det heliga skall beröras med varsamma händer och beskrivas med varsamma ord. Hon tystnar, och kvar dröjer helig stillhet i kammaren. (Yngve Bredin "Från barndomsbygd och prästgårdsfönster" s 35; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1966)

(annons) Hotell Portalen. Hotellet med trivsel i centrum. Västra Storgatan 9 Jönköping Tel.: 036-11 82 00. Jönköpings och ett av Sveriges största, modernaste och vackraste hotell. 175 rum med över 300 bäddar, alla rum med bad, dusch, radio, automatisk väckning och telefon. Hotellet, som har inte mindre än fyra restauranger, tar emot konferenser, kongresser och andra evenemang av alla slag, större och mindre. ("Gudmundsgillets Årsbok 1962-1963" s 97)

Det kom in en dam (på Centrallasarettet i Jönköping. Hon) var allvarligt sjuk. Doktor Bergström rådgjorde med sina kollegor om vad man skulle göra med henne. Eftersom han var överläkare, måste han själv bestämma till sist. Hon skulle opereras. Doktorn gjorde sig i ordning och hela tiden medan han gjorde detta, visslade han en känd melodi. Damen kände igen vad doktorn visslade. Det var den kända psalmversen ”Vår Gud är oss en väldig borg”. Hon var så rädd, men när hon hörde att doktorn visslade Luthers gamla, kända psalm, kände hon sig trygg. På ronden hälsade doktorn på henne och sade: ”Javisst, där har vi Anna.” ”Ja, jag var så rädd.” ”Jag vet det, men det är över nu.” ”Ja, jag var så rysligt rädd, men jag blev så trygg när jag hörde vad doktorn visslade.” ”Ja, vad visslade jag då?” ”Doktorn visslade ju den här versen – Vår Gud är oss en väldig borg.” ”Nej, den visslade jag inte.” ”Var jag så vimsig då, visslade inte doktorn den versen?” Då tittade doktorn allvarligt på henne och sade: ”Anna, jag visslade andra versen – Vår egen kraft ej hjälpa kan, vi vore snart förströdda, men med oss står den rätte man, vi stå av honom stödda. Frågar du vad namn han bär, Jesus Krist det är. Han är den Herre Gud, som klädd i segerskrud, sin tron för evigt grundat.” Detta är en sann historia, och lycklig är den läkare och pastor, eller vilken titel han nu har, som i sitt arbete behöver vissla eller nynna på andra versen i den sången. Det har jag fått göra många gånger. (Hilding Fagerberg ”Från Grönahög ut i vida världen” s 106)

Gud har ett hem för oss alla. Jesus säger: "I min Faders hus äro många boningar - jag har berett eder rum." Någon kanske väntar dig däruppe? Skall ni mötas? Är du på väg hem? Jag är glad om du vill och kan säga: Det går uppför! (Gunnar Stenberg "Utför eller uppför" s 62; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1950)


ca 1950 - ca 1925

(annons) Denna villa (se bild) kan bli Er. Låt vår kundtjänst visa hur Ni för en egen insats - i kontanter eller arbete - av endast 3 - 4000 kr kan bli lycklig ägare till någon av WST:s vackra och trivsamma villor. Vår erfarna kundtjänst hjälper Er med alla detaljer i samband med bygget så som planlösning, tillstånd, erhållande av de nu så förmånliga statslånen etc. I vår katalog, som vi gärna översända, få Ni bra uppslag på just Er villatyp. Tala med vår kundtjänst redan idag. Välj någon av våra gedigna konstruktioner: WST:s blocksystem - i plankonstruktion. Werno - kombination av trä- och stråmaterial. Tegel-Werno - fasadtegel komb. med Werno-vägg. Aktiebolaget WST-hus Forserum. Tel. namnanrop "WST-hus". Försäljningskontor och utställning: Jönköping: Nygatan 10, telefon 5461. ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1949" s 126)

(annons) Villabyggare! Vånd eder till Ängsfors Snickerifabrikers A.-B. - Hovslått, vid behov av Snickerier, Tråvaror, Fiberplattor, Grus m. m. Omgående leverans från lager. Telefoner: Hovslått 1 och 100 Smål. Taberg 141 och 142. ("Tabergs Bergslag V" s 141)

Att vara mellanhand för fastighetsägare och hyresgäster hör nog inte till de lättare uppgifterna här i livet. Fel på ljudisoleringen, kalla och dragiga lägenheter, grannar som för oväsen - allt detta och mer till hade bostadsinspektrisen Svea Sandberg att laborera med och försöka rätta till under efterkrigsåret 1946. Jönköping hade ovanligt många dåliga bostäder, framhåller hon i artikeln. Men det är inte bara gamla lägenheter som vållar bekymmer och anmäls. I många fall är det också kritik mot nybyggda bostäder. Uppvärmningen sköts illa - enligt prejudikat skall värmen i lägenheten vara minst 16 grader på dagen och 14 på natten. "Det måste man beteckna som lågt, men om värmen hålls inom dessa gränser kan vi inget göra", säger hon. Ljudisoleringen i de nybyggda husen tycks man inte heller vara belåten med och det finns ofta fuktskador i de nya husen. Under 1945 har inte mindre än 212 nya lägenheter undersökts och av dessa var 134 behäftade med nybyggnadsfukt. Trångboddhet är i Jönköping, som på många andra platser, ett stort problem. Byggnationen har ännu inte kommit igång efter kriget. Nöjda är emellertid deltagarna i en studiecirkel som Husqvarna Vapenfabrik ordnat. Fabrikens slagord är: "Rationalisera hushållsarbetet, ge husmödrarna mer fritid!" En av deltagarna i cirkeln om bostadskunskap har nyligen flyttat in i ett nytt bostadsområde. Hon utbrister förtjust: "Det bästa av allt i de nya lägenheterna är de elektriska spisarna. Ingen ved behöver man hämta och ugnsvärmen kan regleras med en knapp!" (Sonia Gustafsson "Kvinnoliv i efterkrigstidens Jönköping" s 84-85)

En undersökning (år 1945) om behovet av nya hem gav en intressant inblick i norrahammarsbornas funderingar på egen torva. Av 110 intresserade hade 50 redan tomter, 35 ville bygga på hökhultsområdet, 22 i Björkhult och Granhult, 13 i Flahult och övriga på spridda ställen i köpingen. 51 önskade sig enrumslägenhet, 12 en- eller tvårumslägenhet, 26 tvårumslägenhet och endast 1 för större lägenhet. Förslag föreligger om att kommunen söker förvärva Lill-Åsa gård till bostadstomter i reserv. ("Tabergs Bergslag V" s 133)

Gjuteriet (på Norrahammars Bruk) hade år 1945 360 anställda, men (efter metallarbetarestrejken 5 februari - 8 juli 1945) ett ytterligare behov av inte mindre än 140 man, som delvis hade sin förklaring i att s k cylindergods för bilindustrin startades upp. Från företaget vädjade man till dom som hade möjlighet att hyra ut rum eller lägenheter till nyanställda och bostadsbaracker byggdes. Huvudsakligen blev det på detta sätt ungkarlar, som kunde anställas och en kombination av otrivsel i boendet och ibland även på arbetet drev upp personalomsättningen till en orimlig nivå. Företaget beslutade då att uppmuntra ett privat bostadsbyggande genom subventioner till husbyggarna, för att på det sättet öka upp den trogna arbetastammen. (Gerhard Johansson "Ett stycke brukshistoria" s 73-74)

Det var . . . först i och med vintertinget på nyåret 1944, som man kan säga att verksamheten (på Björksäter i Mullsjö) begynte. . . . Primitivt var det med pappesmadrasser fyllda med halm eller sågspån med bädd intill bädd på golven. En del av de närmare 100 deltagarna var förlagda i Missionskyrkan och en del i folkskolan. De nuvarande dagrummen måste ju användas både som matsalar och som samlingsrum vid bibelstudier och övriga sammankomster. För att en sådan omvandling av lokalerna skulle kunna ske måste deltagarna gå ut, hurdant vädret än var. Förtjust var man över ungdomsgården, men en sak var man överens om: Det behövdes mera utrymmen. (Gustav Haag "Björksäter - 25 år som SAU:s ungdomsgård" s 49-51; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1969)

Bostadsbristen i Norrahammar gjorde sig särskilt gällande mot slutet av år (1943). Man räknade med att det behövdes minst 100 lägenheter för att någorlunda täcka behovet. Anledningen till denna brist var givetvis den väldiga invasion av nya arbetare, som utvidgningen vid bruket givit anledning till. I ett uttalande för en tidning framhöll disponent Hedeblad, att man ändå bör ta det lugnt ifråga om bostadsbyggandet och följa den hittills förda byggnadspolitiken, som främst tar sikte på att planera nybyggena så, att köpingens karaktär av trädgårdssamhälle bibehålles. ("Tabergs Bergslag V" s 128)

En kännbar brist på bostäder i Taberg konstaterades mot slutet av år (1942). Inte mindre än 28 familjer saknade lämpliga lägenheter. Fullmäktige beslöto därför att på allt sätt uppmuntra byggnadsverksamheten. Bl. a. utlovade man förmedling av statliga tertiär- och tilläggslån för husbyggen och fria tomter till sju hus med vardera fyra lägenheter. ("Tabergs Bergslag V" s 124)

Mannen bakom (tidningen Stickan) var alltså Thor Lithman. Han var göteborgare och började sin journalistbana på den ansedda tidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Efter en kort sejour på Dagens Nyheter kom han i (1900-talets) början till Smålands Allehanda, där han blev redaktionssekreterare. . . . Thor Lithman började även en tid på Jönköpings-Posten innan han startade Stickan, som han enligt uppgift skötte på heltid. Han tycks ha varit en komplicerad människa. En bohem, en poet och sökare, som publicerade dikter redan under 1890-talets senare del. I Jönköping skrev han också epilogen till stadens gamla teaters sista föreställning. När den nya skulle invigas vägrade han emellertid författa prologen, eftersom han tyckte att det nya teaterhuset va så hiskeligt fult! Han gick bort redan 1925, endast 48 år gammal. Hans gamla tidning, Smålands Allehanda, skrev då om honom att han ägde "Rik intelligens och stilistisk begåvning av mer än vanliga mått". Man kunde också konstatera att "En orolig ande funnit frid". Det fanns hos honom ett mörkt drag som hindrade honom att helt utnyttja sina utförsgåvor. Hans livsverk blev Stickan och hur många jönköpingsbor minns den idag (år 2001)? (Lennart Dahlqvist "Stickan och Refugen - Fribytare i Jönköpings tidningsvärld" s 53)

Den 28 dec. (1924) flyttade vår vän, fru Lisa Maria Johansson, upp till övre våningen i vår Faders hus, för att för alltid vara hos Jesus. (Svenska Alliansmissionens tidning Trosvittnet den 8 januari 1925)


ca 1925 - ca 1900

Jag må säga att gymnasistmötet i Smålands-Taberg sommaren 1922 hörer till mitt livs verkligt ljusa, vackra, varma minnen. Uppfinningsrik, kärleksfull gästfrihet hos vännerna där, goda andliga möten och en skara unga med längtan att komma i personlig livsgemenskap med Fadern av evighet - sålunda minnes jag dagarna i Smålands-Taberg. Vi som då voro samlade där, "skola vi väl alla mötas" en gång i de många boningarnas saliga land? Gud give det. (Mathilda Wrede "Hälsning till svenska trossyskon" s 52; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Julkalender 1924)

Hemgården - ett bostadshus på Söder som alla andra, men kanske ändå lite originellt. Även om det inte avviker så mycket från omgivningen, så gör det ändå ett pampigt intryck vid korsningen Klostergatan-Björngatan (i Jönköping). . . . De anställda vid (skofabriken) Löfsko var starkt förknippade med företaget. När egnahemsområdet på södra Torpa byggdes fick de anställda - främst tjänstemän - på Löfsko mycket förmånliga lån för att bygga sina hus. Året 1916 bildades bostadsrättsföreninen Hemgården. Medlemmar i föreningen var arbetare vid skofabriken Löfsko, vars tillverkning började år 1911 i Jönköping. Medlemsantalet i bostadsrättsföreningen första året uppgick till 21 och 262 andelar såldes. . . . Stadgarna som upprättades talar i paragraf 6 om att "Företrädesrätt såväl till inlösen av andelar som till erhållande av bostadslägenhet i föreningens hus lämnas åt vid Aktiebolaget John Löfquist Skomanufaktur anställda personer framför andra, ej där anställda". Arkitekt Äberg gjorde ritningarna och huset skulle innehålla två butikslokaler, fem lägenheter om två rum och kök samt 20 lägenheter med ett rum och kök. . . . Huset Hemgården, som byggdes vid tiden för första världskriget, blev inflyttningsklart den 15 september 1917. (Magnus Widell "Hemgården" s 89)

Höstflyttningarna i Vaggeryd har i år (1915) varit rätt betydliga. Många familjer ha bytt om lägenheter, somliga flyttat in till samhället, andra åter utflyttat. Oaktadt ej någon större byggnadsverksamhet har ägt rum i sommar, har här ej i motsats till andra samhällen rådt någon bostadsbrist, ett fåtal lägenheter äro ej ännu bebodda, men komma nog snart äfven dessa bli fyllda. (Jönköpings-Posten 1915-10-08 "Lediga lägenheter i Vaggeryd")

Under mer än trettio år (fram till början av 1930-talet) kom Rösiö-skolan att sätta sin prägel på det lilla samhället Hovslätt. Hagaberg var ju ingen internatskola, utan de många eleverna var för sitt uppehälle helt hänvisade till folket i den närliggande bygden. Det räckte inte med bara själva Hovslätt - även hos familjer i Haga norr om Kettilstorp, i Bårarp och i Åsafors inhystes rösiöelever. Under åtskilliga år fanns det knappast någon enda familj i Hovslätt, som inte hade någon rösiöelev inneboende, oftast två i samma rum. (Erland Engdahl - Lotten Magnusson "Per J Rösiö och Hagaberg" s 70)

Den 26/6 1904 blev det stor uppståndelse bland (Norrahammars) Bruks arbetare. Bruket utsände då en skrivelse till sina anställda, vari meddelades att från den 1/7 samma år hyrorna betydligt skulle höjas. En höjning skedde från 36:- till 100 :- per år. I något fall stannade höjningen vid 80:-. . . . En del arbetare bestämde sig nu för att skaffa egna bostäder. Man fastnade för det nuvarande (år 1979) Egnahemsområdet. . . . Den 2/3 1905 hölls ett möte med intresserade för egnahemsrörelsen. . . . En interimsstyrelse valdes. . . . Nytt möte hölls den 11/3 då svar erhållits betr. köp av tomtmark. . . . Man beslöt (då) att bilda Norrahammars Egnahemsförening u. p. a. . . . Omkring år 1912 var 21 tomter bebyggda av de 26 tomter som området omfattade. (Henry Ståhlberg "Några uppgifter om den numera nedlagda Norrahammars Egnahemsförening" s 59-61)

Bostadsförhållandena ute i (Norrahammars) samhälle voro (i början på 1900-talet) minst sagt bedrövliga, vilket mest berodde på att industrin nu utvecklades i hastigt tempo och arbetarantalet ökade år från år, men inget nämnvärt byggdes i samhället. Som exempel kan framhållas, att vi voro fyra ungkarlar inlogerade hos en gumma, som hade ett rum på cirka 3 x 5 meter, och gumman själv låg i en garderob. I ett annat fall, som jag känner till bodde man, hustru och tio barn samt två ungkarlar i en lägenhet på ett rum och kök, men egendomligt nog syntes det ingen fel på någon, och barnen blevo allihop friska och kraftiga. Det var väl gott virke, kan jag tro, eller spelade väl icke de där kubikmetrarna luft, som läkarna nu (år 1943) äro så noga med, samma roll för hälsan på den tiden. (Svante Ståhl "Norrahammars-minnen" s 109)

Ynglingaföreningen har möte i Sandseryds folkskola söndagen den 16 dennes (= februari) kl. 5 e.m. Samtalsämne: "Tro." (Jönköpings-Posten 1902-02-14 "Ynglingaförening samtalar om tro")

I f.d. Carlströmska huset i Skillingaryd finnas att hyra dels 2:ne bostadslägenheter om 2 rum och kök hvardera, det hela äfven passande för en handlande, dels ett ensamrum, dels en verkstad, passande för antingen målare, sadelmakare eller snickare, och dels en större vagnbod samt en packbod. Reflekterande härå kunna vända sig till skollärare Toll, Skillingaryd. (Jönköpings-Posten 1901-04-29 "Hus med många utrymmen")

Så minns jag från sekelskiftet (år 1900) hur allvarligt det blev hemma. Man hade spritt ut de där ryktena, det var väl de amerikanska väckelsepredikanterna som hade spritt ut det, Fransson eller någon liknande, att världens undergång skulle komma just vid sekelskiftet. Jag minns när far kom hem från herrgården, det blev så dystert här hemma i stugan och man tänkte på hur det kunde bli framåt klockan 12, det tycktes närma sig klockan tolv, jag var så liten så jag minns inte riktigt hur det såg ut. Men just klockan 12 skulle världens ände komma och jag vill minnas hur far tog ned Biblen och kanske tittade i den lite, det var ju bäst att vara beredd. Men det var ju ingen som tänkte på att det var tokigt att just vår klocka skulle vara den som bestämde tiden. Och klockan blev ju tolv och sedan var all oro borta. Jag somnade ögonblickligen. (Kåre Boberg "Smålänningen och vår herre" s 99-100; Janne E. Andersson på torpet Skomakarebygget utanför Vaggeryd radiointervjuas omkring 1950 av Olof Forsén)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Jönköpings Västra Tändsticksfabrik, som grundades 1881, inköpte 1899 området Lilla Torp i Jönköping. Här uppförde man två större arbetarbostäder Torp I och II. Dessa låg på Myntgatan i omedelbar anslutning till fabiken. Den ena av dessa revs på 1950-talet och den andra 1971. Redan 1873 hade Jönköpings Tändsticksfabrik börjat uppföra bostäder för sina arbetare. I den första etappen byggdes tio bostadshus av sten, och vid sekelskiftet och på 1910-talet tillkom ytterligare tre hus. Detta var det första fabriksägda bostadsområde, som uppförts som arbetarbostäder i Jönköping. Det fanns därför redan en tradition med arbetarbostäder vid tändsticksfabriken. År 1900 uppfördes de två byggnaderna Torp I och II. De låg fritt på ett större tomtområde omgivet av en lummig vegetation. De båda husen var helt lika och hade tillsammans 56 lägenheter. . . . Många Jönköpingsbor har växt upp i arbetarbostäderna på Torp. Vid denna tid var lönerna låga, och man fick kämpa hårt för det dagliga brödet. Trots yttre besvärligheter fanns en stark sammanhållning mellan familjerna på Torp. Man hjälpte varandra i olika situationer. Det var eftersökt att få hyra bostad där, och Torp får räknas till de bättre bostadsområdena för arbetare vid 1900-talets början i Jönköping. (Bo E. Karlson "Arbetarbostäderna på Torp" s 67-68)

I början av augusti 1898 får (emigranten i Denver i U.S.A.) Viktor (Hellqvist från Hovslätt) besked om att fadern avlidit den 15 maj - på Viktors 33:e födelsedag. En djup sorg uppfyller honom och han sitter länge med brevet från brodern i sin hand. Han drömmer sig tillbaka till en mild sommardag för elva år sedan, när han vid Spånhults smedja tog avsked av sin far och såg honom för sista gången. "Eftersom han dog på en sönda så va ni vel ala hemma ni seger att han vart sjuk i 3 vicker men ni seger ej något om hans sista ord hvad han sjelv sade. Du seger att du tro han ha gåt Hem änd jag tjener mig glad deröfver jag ha tengt så myke på mit Hem å på min Far å äfven min Moder som bad mig bedja Gud för henne på sin dödsbedd jag mins så väl jag leste Johannes ev. cap. 14 eder hjerta vare icke orolig. (Erland Engdahl "Emigrationen" s 116)

Från år 1896 växte en pensionatsrörelse fram i Smålands Taberg. Den omfattade en uppbyggnadsperiod, en storhetstid på 1920- och 1930-talen samt ett borttynande under och efter kriget. Sammanlagt fanns 5 pensionat. . . . Bostadsstandarden varierade. Pensionaten ville naturligtvis så snart som möjligt kunna berätta i sina prospekt om värmeledningar, elektriskt ljus, badrum och wc, vilket man också ser i bevarade exemplar från Solliden, Furuberg och Smålandsgården. Nymodigheterna dröjde längre i en del villor. Rinnande vatten saknades långt fram i tiden. Den s.k. Västra vattenledningsföreningen startade inte förrän 1922-23. Rummen var alltså försedda med handfat och handkanna på en kommod, vari det stod en potta. För slask fanns en emaljerad hink. Man hade prydligt virkade dukar under handfaten och över vattenkannan. De flesta villorna hade utedass till mitten av 1930-talet. Uppvärmningen var den gängse, kaminer och kakelugnar. (Hjalmar Fernström-Siv Fernström-Lennart Gustavsson "Hotell och pensionat i Smålands Taberg" s 109,116)

Hos handlandena (kring Vedtorget och Båtsmansbacken i Jönköping) funnos på den tiden s. k. bondrum, där lantmännen lågo om nätterna. Det var många, som hade både fyra och sex mil till sta'n, och det kunde taga en dag dit och en dag hem och en dag för affärerna. Mat hade de rikligt med sig. Dessa långfarare gjorde då stora affärer, ty lanthandlare fanns det ej många, och dessa voro i regel dåligt sorterade. . (Gustaf Wikner "Kring Vedtorget och Båtsmansbacken mot 1800-talets slut" s 81-82)

När jag såg alla dessa höga namn och jag gick på deras grafvar kom det för mig Att Menniskan är född fåfängt. Sjukdom, nöd och elände i lifvet och efter ett sträfvande och fäcktande tar döden och med omutlig hand ändar tillvaron. Men med det samma kom det för mig de orden "I min Faders hus äro många boningar. Om så icke vore hadde jag sagt Eder det, men jag går bort att bereda Eder rum, att var jag är skall ock I vara." Då lyste ljuset från ofvan mig till möte, jag såg hvitklädda skaror vandrande på gator av guld bärande kronor på sina hufvuden och palmer i händerna, Saliga, lyckliga, sjungande, spelande, med glada röster hvilket ljöd som dånet af ett stort vatten "Och Herrens ord sade "Desse äro de som äro komna från de stora bedröfvelserna på jorden". . . . "Säkerligen, menniskan har ett högt mål, är född till en evig lycka" och med den tanken gick jag med flera kl. half sju ef.m. till Sjömanskapellet (i Liverpool) och hörde Guds ord förkunnas af en Svensk och en Norsk prädikant. Den Svenske hade till text ofvanstående ord "I min Faders hus äro många boningar" o.s.v. Sedan yttrade han ungefär följande Wårt mål skall vi icke sätta här eller i det stora landet Amerika, men lyft blicken upp mot himmelen till Fadrens hus, der har vi en plats tillredd för oss, för hvar och en. Wår kropp skall snart blifva till intet antingen i den kalla mörka grafven eller i den vida öppna famnen af hafvet hvilket betyder mindre men vår själ vill fara dit derifrån ingen återvänder, men har vi emottagit kallelsen från Gud till hans boning så får vi vara der han är ifrån nu och i all evighet. (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagböcker - En smålandsbonde berättar sitt liv" s 37-38; 4 april 1883 på väg till Amerika)

Vallområdet hade befriats från ruinresterna efter Jönköpings slott och planerats. Där höll man just på med uppförandet av läroverkets gymnastikbyggnad. 1881 var den färdig att tas i bruk. Den var dock ej uteslutande avsedd för kroppskulturen. Den genom två våningar räckande gymnastiksalen med avklädnings-, kapp- och vapenrum upptog hela nedre botten, men en trappa upp i husets båda ändar låg respektive två lektionsrum, avsedda för gymnasiets realklasser. Skolans elevantal hade vuxit till över 500. Det hade blivit trångt inom skolhusbyggnaden. Gymnasiets fyra reala klasser med sitt då för tiden rätt begränsade antal studerande hade ambulerat i för tillfället inom skolan lediga rum. De hade fått hålla till än här, än där, t. o. m. i vaktmästarens lilla "handkammare". Nu skulle de få fast bostad i gymnastikhuset. Men därmed var inte allt väl beställt. I flera av skolans klasser överskred lärjungeantalet det önskvärda, ända till ohanterlighet. När jag 1879 flyttades till övre sjätte klassen, skulle avdelningen engelskläsande latinare, L 6:2b, komma att hysa 35 alumner: det fanns ej skolsal nog stor för så många. Jag blev en av de åtta, som avdelades för att stickas in i den mindre, helt klassiska parallellavdelningen L 6:2 a. De flesta lektionerna hade vi tillsammans med grekerna, i engelska och fysik varhelst plats fanns för oss; värre var det med matematiken. Där avsåg undervisningen grekernas lägre kurs, men vi åtta var faktiskt lämnade åt självstudier. Sammanslagningen var otrivsam för alla. För oss överflyttade var den t. o. m. till stor skada. Men vad var att göra? Efter de åttas bortdragande hade L 6:2b ändock 27 gossar. Redan då var helt säkert nybyggnad för läroverket på tal. Så mycket säkrare är jag på den saken, som jag har i minnet, att herr Uddén, vår ritlärare, på ritsalen byggde upp en modell i gips över Vallområdets bebyggelse. Modellen hade tre hus: gymnastikhuset var under uppförande, residensets förläggande dit beslutat, det tredje måste ha föreställt läroverket. . . . . . . Jönköping var känt för goda hotellförhållanden och lär gärna ha brukats som övernattningsstation. Stora hotellet var av hög klass, hade många rum och god restaurant. Carl Lundbergs hotell vid Barnarpsgatan hade både rum och restaurang. Vid den öppna platsen framför järnvägsstationen låg Järnvägshotellet, ett mindre härbärge utan matservering. Mindre fordrande personer kunde utan svårighet få logi hos borgare med rumsuthyrning som binäring. (Barthold Carlson "Efterskrift till 'Minnen från Jönköpings läroverk och stad på 1870- och 1880-talet'" s 81-84)

Den första gjutningen (på Norrahammars Bruk) ägde rum 1877 med 7 anställda. . . . Att samhället Norrahammar tillkommit tack vare bruket råder det inget tvivel om. Vid företagets tillkomst fanns på denna del av dalen inte ens en landsväg och ännu mindre bebyggelse. Företagets snabba utveckling kom i början att påminna om guldgrävartiden i Klondyke med stor bostadsbrist. Kommunikationerna med omvärlden förbättrades när landsvägen kom 1884 och järnvägen 1894. (Gerhard Johansson "Från Bergslag till industribygd" s 24-25)

Patron Joh. Stenbeck från Gudhem i Skaraborgs län hade många barn. Han hyrde (i Jönköping) ett litet hus i den stadsdel, som gick under namnet Tyska maden, grannhus för övrigt till Storckenfeldtska skolan. Det rustade han upp, försedde med möbler och en äldre trotjänarinna, och där avlöste den ena barnkullen den andra, oavbrutet under 17 år, om jag inte missminner mig. Annars var skolgossarna till olika priser inackorderade i familjer. För mig betalades år 1876 kr. 37.50 i månaden. Men lampa och fotogen ingick ej i inackorderingspriset. Egen järnsäng hade jag ock. Låt oss så . . . återvända till bebyggelsen och innevånarna i Jönköpings centrum, d. v. s. staden på ömse sidor om Ö. Storgatan mellan Vindbron och Hovrättstorget, bebyggd och befolkad av dess mest kända män och kvinnor. . . . Den långa raden tvåvånings trähus längs gatans båda sidor, i allmänhet förnämligare på dess norra, litet anspråkslösare på dess södra sida. Den norra bör väl räknas sträcka sig till och med Christine kyrka, eljest var Hovrättstorget gränsen för den centrala stadsdelen åt öster. . . . Ofta promenerade . . . ståtliga herrar på Ö. Storgatans "fashionabla" norra trottoar. . . . Även för oss äldre gymnasister, som upphört med att leka på vallområdet, var den vår dagliga promenadplats, delvis säkerligen beroende på hoppet att där lyckas möta de "västgående" söta eleverna från stadens båda flickskolor. Där vandrade ock de unga notarierna från hovrätten och än yngre underlöjtnanter, en och annan kanske ute i samma ärende som vi. Tidningarna agiterade för "gå alltid på vänstra trottoaren", dock utan verkan på Ö. Storgatan med dess ringa trafik. . . . Liksom Storgatans norra trottoar var mer populär än den södra, så föreföll den södra husraden vara, man får väl icke säga parveny utan snarare litet på "dekis". (Barthold Carlson "Tillägg till 'Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet'" s 69-71,78)

Ledig wåning. 4 rum åt gatan, med tambur, kök, skaffei, hvisthusbod, wedbod och ensam wind. Wåningen kan nu genast få emottagas om anmälan sker hos Garfwaren J. W. Lindgren härstädes (i Jönköping). (Jönköpingsbladet 1861-01-03 "Ledig wåning att genast emottagas")

Några utdrag ur kapitlet Det gamla Jönköping får till sist belysa, att den fritt tänkande och upproriska unga Thecla Sköldberg på gamla dar kunde minnas sin uppväxttid med både överseende och nostalgi: " . . . icke ens trevåningshus existerade i den trevna lilla staden. De allra flesta husen hade på 1850-talet enkla eller dubbelsidiga fritrappor, som sköto ut ett gott stycke på gatan." (Ingeborg Lindqvist "Thecla Wrangel och boken 'Från forna tider'" s 41)

Sommaren 1856, alltså för etthundra år sedan skrevs "Tryggare kan ingen vara", vilken är den mest sjungna av Lina Sandells sånger. (Så här skrev Lina om "Guds barns trygghet":) "Tryggare kan ingen vara Än de Christnas lilla skara Stjernan ej på himlafestet Foglen ej i kända nästet. . . . Ej så trygg för ondskans pilar Moses i sin kista hvilar Noak ej i arken medan Syndafloden härjar redan. . . . Herren sina trogna vårdar Uti Zions helga gårdar Öfver dem han sig förbarmar Bär dem uppå fadersarmar." Under ett sekel har (sången) sjungits till oanad välsignelse för en otalig skara. . . . Den har alskats och älskas av alla. "Tryggare kan ingen vara" kommer lltid att sjungas av Herrens folk. Ty sången är odödlig. (Eric Hertz "'Tryggare kan ingen vara' - 100 år" s 111-113; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1956)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Genomgående i Jesu tal till sina lärjungar är att det handlar om tro som identitet. Lärjungarna är vad de är därför att de är Jesu lärjungar, de tror på honom, de följer honom, de har sanningens ande i sig. Det är ganska omvälvande ord Jesus ger till sina lärjungar. De kan missförstås, men de pekar på att tron på Jesus bör vara vår identitet. I vårt mänskligt sårbara samhälle är detta med identitet svårt. Det verkar som om det ständiga ropet på bekräftelse i själva verket har gjort oss mer sårbara som människor. Om vi inte får tillräckligt med bekräftelse försvinner vi, vår identitet hotas. Mot det tycks Jesus säga: ha inte din identitet i vad andra säger om dig, utan ha den i mig. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 265-266)

Vi vill förmedla goda bidrag som värnar om gudstron och hävdar den kristna trons betydelse och nödvändighet, och som gör det från olika konfessionella utgångspunkter i det kristna landskapet. Allt för att möjliggöra det centrala i vår tro och att nå ut till en alltmer sekulariserad och pluralistisk samtid med det kristna budskapet. (Peter Eriksson "Libris Media AB" s 138)

Med samma självklara pondus som (biskop Sven Lindegård) rörde sig i den lilla sockenstugan på småländska höglandet uppträdde han i Östtyskland. . . . (Då) värdarna glömt att boka rum åt adjunkten på Interhotel i Leipzig vid 6 novemberfirandet . . . lade han sin hand på adjunktens axel och förde honom med självklarhet in i hissen och sa: "Det finns säkert en extra säng på mitt rum. Det är ingen som märker om du sover där också." (Jan-Olof Johansson "Biskop Sven - ett mycket personligt minne . . . " s 19; Växjö Stifts Hembygdskalender 1995/96)

När mörkret skrämmer dig, tänk på att Gud finns. Då ljusnar det. . . . När synden tynger dig, tänk på att förlåtelse finns. Då lättar det. . . . När oron jagar dig, tänk på Jesu ord: ”Frukta icke – jag går före”. Då lugnar det. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 99; ”citat” Margareta Malmgren)

Tilliten hör med till den nya rättfärdigheten. . . . Det är fråga om att sätta all sin lit till Gud . . . så att han blir det högsta och första, den man tjänar och håller sig till, med allt vad man äger och har, allt vad man kan och vet. Han har rätt att ge och rätt att ta, och vad han än gör, kan man vara fullkomligt trygg. Gud vet vad hans barn behöver. Det är en förmån, en glädje och en lycka, att slippa tänka på pengarna och bygga sin framtid på dem. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Matteus” s 59)

Kan humanismen verkligen motivera oss till sinneslugn, när vi vet att världen inte bara kommer att förgås, utan att den även i nuet (år 1968) är skådeplats för lidande, brutalitet och vanvett? Kan människans beteende och den utveckling man kan skönja ge anledning till hoppfullhet? . . . Här får var och en söka bedöma situationen utifrån sitt eget perspektiv. Vad som därvid torde väga tungt, är den konkreta livsglädje som var och en kan observera. (H.J. Blackham "Humanism" s 116; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 224)

Ingenting är mera av nöden i vår tid än en säker tillflyktsort, en plats där människan kan finna trygghet och vila. Det var denna plats människans synd hade berövat henne, men genom försoningen i Kristus har vägen åter öppnats till denna människans enda säkra tillflykt. Evangelii glada budskap är att den står öppen för alla. En liten flicka i femårsåldern satt ensam i en av vagnarna på snälltåget som rusade fram. Hon hade tydligen ingen anhörig i sitt sällskap. En herre tilltalade henne: ”Säg, lilla flicka”, sade han, ”är du inte rädd för att åka så här ensam på tåget?” Hon riktade sina stora ögon mot honom och skrattade hjärtligt. ”Å”, sade hon så det ljöd vida omkring i vagnen, ”här finns ingenting som kan göra mig något ont. Det är min pappa som är konduktör på det här tåget.” Här rusar vi genom universum med okontrollerbar hastighet omgivna av glädje och sorg, sjukdom och hälsa, död och liv, men ändå med ostörd trygghet, ty vår himmelske fader är konduktören, såframt vi sitter under den Högstes beskärm. (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s10)

Jag tror inte på dåligt samvete. Jag tror på rädsla. Jag vet inte så mycket om någonting, men jag är (nu år 1966) rädd. Att mina barn ska bli offer för hungerkatastrofen om tio år. Eller att det ska bli krig. Det måste det ju bli om ingen gör något åt det. Det är därför jag avstått från en procent av min lön till u-hjälpen, och det är därför som jag inte gärna köper något ifrån Sydafrika. Inte för att jag har dåligt samvete, utan för att jag, personligen, är rädd. Det tror jag på. Det är egoism, så det tror jag på. (Tage Danielsson "Grallimatik" s 154; Den tigande opinionen)

Näst efter kläderna är bostadsfrågan det största problemet i Moskva. Varje moskvabo ska enligt hälsovårdsstadgan ha nio kvadratmeters golvyta till sitt förfogande, men de flesta har inte ens hälften så mycket. Det bor åtminstone 25 procent mer människor i Moskva än det borde göra och tre, fyra, fem eller ännu fler personer får tränga ihop sig i samma rum. Unga människor kan inte gifta sig för att de inte kan få tag på någon bostad. Nästan alla sovjetfamiljer har släktingar inneboende, och det är sällsynt att någon familj har eget badrum och kök. . . . En orsak till att gatorna, till och med på vinterkvällarna, är så fullpackade med folk - bulevarderna vimlar av män och kvinnor med småbarn på armen - är att hemmen är så otroligt trånga, smutsiga och obekväma. (Hilding Fagerberg "Bakom järnridån till Orienten" s 84-85; Kommunismens Mecka; år 1958)

Det är inte endast jag, som ansett att de första förslagen till de missionsstationer, det här är fråga om, varit luxuösa. . . . Såväl pastor Harald Gustafsson och så gott som alla missionärerna därute (i Afrika) var åtminstone (i september 1952) eniga med mig om denna sak. . . . I diskussionen om dessa missionsstationer har ett brev citerats från en missionär, där denne framhåller, att ett av bäddrummen i hans lägenhet enligt de uppgjorda ritningarna mäter endast 3x3 kvadratmeter. Men hela den lägenhetsyta, han där talar om, mäter 62 kvadratmeter, en lägenhetsyta, som i Stockholm och dess omgivningar motsvarar två rymliga moderna 3-rumslägenheter. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 85-86; ledare i tidningen dagen 13 oktober 1953)


ca 1950 - ca 1940

Ingenting annat än den personliga frälsningsupplevelsen utdriver ångesten och skapar frid och trygghet. (John Magnusson "Ångesten, tryggheten"; Jönköpings-Posten 1949-09-27)

Då Indien erhöll sin frihet den 15 augusti 1947, och lagen för det fria Indien skulle skrivas, så valdes en man vid namn B.R. Ambedkar att göra detta. . . . Född av kastlösa föräldrar och som en följd därav dömd till ett liv av verklig träldom bröt han igenom kastens järngaller och blev vad han blev, en man till vilken man satte sitt hopp och gav förtroendet att utarbeta lagarna för det nya Indien. . . . Denne man nekades som liten pojke att bevista skolan i sin hemby. En man i regeringens tjänst lade sig ut för honom, och han blev då inskriven i skolan som elev, men ävenså fick han sitta ensam ute på verandan, för att inte komma i beröring med pojkarna från kasthemmen, och läraren tog inget som helst intresse i om han lärde sig något eller inte. . . . Läraren, som inte ville skriva in honom i skolan i byn, klarade sig själv bara genom sjunde klassen av folkskolan och såg jämte andra lärare med förvåning, hur deras förre elev tog den ena examen efter den andra med högsta betyg. Senare fick han utmärkelser från universitet i Amerika, England och Tyskland. . . . Omsider återvände (han) som jurist till Indien. Det mottagande han fick var annorlunda än han väntat sig. . . . Med alla sina kunskaper och all sin utbildning räknades han ännu som en ovidrörbar. Här följer vad han berättade därom för Mahadev Desai, Mahatma Gandhis sekreterare: "Kan du tänka dig vilket mottagande jag fick? Jag kunde inte få hyra ett hus eller ens ett rum i Baroda stora stad. Jag sökte överallt men utan resultat. Till slut kom jag till en parsisk 'dharmshala' (en plats där resande få sova över natt) och fick löfte att stanna på villkor, att jag bytte ut mitt namn mot ett vanligt sådant bland parserna. Det gjorde jag, men det dröjde inte länge, förrän parserna fann ut verkliga förhållandet, och en dag kom de med stakar och käppar och hotade mig till livet, om jag inte genast lämnade platsen. Jag erinrade mig en inbjudan från en viss Samuel Joshi, som tidigare vid ett tillfälle inbjudit mig att komma och hälsa på, men fann, att då jag nu sökte en tillflykt hos honom, var han högst ogästvänlig. En god vän till mig, död sedan en tid tillbaka, herr Kudalkar, en bibliotekarie, förklarade sig villig låta mig få härbärge hos honom men förklarade samtidigt, att om jag stannade, skulle allt tjänstefolk han hade omedelbart lämna sin tjänst. Jag insåg, att för mig återstod inget annat än försvinna så fort som möjligt. --- Jag minns, hur jag grät bittra tårar den dagen, då jag vandrade gata upp och gata ned jagad från plats till plats i Baroda, därför att jag räknades som ovidrörbar." (Simon Johansson "Öppen dörr" s 20-24; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1963)

Hur lugnt blir det icke i hjärtat, när vår Frälsare kommer oss nära och vi få vara i samma båt som han! Hur stilla blir det icke och det långt utöver hjärtats gränser! Vi få den där ron, som vissheten om Jesu närvaro giver. (Prins Oscar Bernadotte "Med Jesus i stormen"; kommentar till Mark 6:45-52; Jönköpings-Posten 1945-09-14)

I denna höst ligger en obegriplig, ljus lycka och värmer mitt bröst, dagen kommer, rör vid mig, går förbi: på en gång väntan och fullbordan. . . . Dagarna äro så mörka och dimman fäller den gråa manteln men allt har ljus och mitt liv vilar i trygghet i en stark hand. . . . Rimfrostvita, stela grenar viska om död. Leende griper jag dem. Vi ha en hemlighet tillsammans: att mörkret inte finns men våren finns. . . . Våren som kommer så skön och låter allting vakna i längtan anar jag redan under allt i denna kalla november. . . . Gångna höstarnas dova ångest sjönk i min själ som en tung mylla. Över den öppna nu finaste blommor sina doftande kalkars stjärnor. . . . Min tro var rädd och klamrade sig fast som i en bottenlös brunn. Skam finns och skräck. Men nu tror jag! Också du finns, starkare än all skam. (Bengt Jändel ”Ljus november” s 275-276; f 1919)

(Auschwitzfångarna) Ibi och hennes syster föstes in i järnvägsvagnar fulla av "en halvmeter snö". Fångarna pressades ihop så tätt att det ofta inte fanns rum att sätta sig ned. . . . När de danska judarna återvände hem - merparten från exil i Sverige . . . - fick de ett hjärtligt välkomnande. . . . Rudy Bier och hans familj kom också tillbaka till Danmark för att finna sina lägenheter "fläckfria". Hyran hade betalats av deras vänner under åren de varit borta. "Det var en underbar känsla", säger han, "att vi förväntades komma tillbaka." (Laurence Rees "Auschwitz - Den slutgiltiga lösningen" s 326,347)

Snart är du död och vet ej att du glider på livets båt bort mot de andra landen där morgon väntar dig på dolda stränder. . . . Oroas ej. Räds ej uppbrottstimman. En vänlig hand lugnt ordnar båtens segel som för dig bort från kvällens land till dagens. Gå utan ängslan ner i strandens tystnad, den mjuka stigen genom skymningsgräset. (Pär Lagerkvist ”Livsbåten” s II:355)


ca 1940 - ca 1920

Det berättas, att Karl den store på sin tid tvingade sachsarna att övergå till kristendomen. De samtyckte - men på ett villkor som de icke ville yppa, förrän dopet ägde rum. Och det begav sig, att de vid dopet höllo högra handen högt över dopvattnet. De hade fattat det beslutet, att de skulle göra ett undantag - den högra handen, med vilken de förde sitt svärd i de inbördes fejderna, skulle icke beröras av det invigda vattnet. Det mesta kunde Vite Krist få - men något ville de behålla för sig själva. De ville göra ett undantag. Den gamla själviskheten ville de undantaga. . . . Vi tala om gudsförtröstan - men med undantag. Och så sker det att vi varken mäkta leva i nuet eller möta morgondagen utan ångest. Ty göra vi undantag, äro vi utan frid. . . . Detta (om en helhjärtad hängivenhet till Gud i dag) är till sist det enda ärende som Kristi evangelium i dag har till Sveriges folk och dess ansvariga ledare. "Den som har öron till att höra, han höre." (Algot Anderberg "Morgondagen"; tal vid riksdagens öppnande 1939-01-11; Jönköpings-Posten 1939-01-11)

(Marja) har köpt en missionstidning av Daniel, han fick sälja tre tidningar. Där var betraktelser och verser och en bild med nakna negrer utanför missionärens villa i en palmlund. På en spalt stod ett stycke som till överskriften löd: DE MÅNGA BONINGARNA. Och så ett bibelspråk. Obeslutsam än om vad hon skall läsa eller om hon skall lägga tidningen ifrån sig för i kväll stavar hon på bibelspråksmumret trubbigt som det var tryckt: Uppbe tjugeett kap sexton ve. Hon fortsätter på försök: "Och staden utgör en fyrkant, och dess längd är lika stor som bredden. Och med mätstången uppmätte han staden till tolv stadier, dess längd och bredd och höjd äro lika." "Enligt Guds egen uppgift om denna stads storhet, så räcker den till för tusen världar lika stora som vår jord och med lika många människor som levat, nu leva och komma att leva, om världen komme att stå i tiotusen århundraden" - Marja stannar. Mikael tittar ut i mörkret. Långt bort skiner ett ljus som släcks sent om natten. "Hör du?" 'Tolv tusen stadier äro lika med sju millioner sexhundratjugutusen fot. Staden (tolv tusen stadier) i kubik gör fyrahundratrettiofyra trillioner, fyrahundrafemtio tusen sjuhundratjuguåtta billioner kubikfot. Hälften av detta vilja vi taga för den himmelska tronen och hälften av den andra återstoden lika med en fjärdedel så ha vi ändock kvar etthundratio trillioner sexhundratolv tusen sexhundranittiotvå billioner kubikfot. Om vi nu dividera dessa med fyratusen noll nittiosex som utgör ett rum sexton fot i kubik, så få vi tjugutusen noll noll fem billioner fyrationiotusen trehundrasexton millioner åttahundranittiofyra tusen femhundratrettioett sådana rum. Om vi nu antaga att vår jord ägt niohundra millioner invånare och att varje generation varar blott trettiotre och ett halvt år, så få vi för varje århundrade två tusen niohundrasjuttio millioner människor. Om nu världen komme att stå i en millon år så få vi ett invånareantal av tjugunio billioner sju hundra tusen millioner. Om det nu funnes tusen sådana världar till med lika lång tillvaro och invånareantal, så skulle likväl varje inbyggare få omkring hundra rum sexton fot i kubik. Sannerligen: Där äro många boningar. (Undertecknat) E. Öblom.' "Öblom", upprepar Marja. "E. Öblom." Men därefter tillägger hon, och det hörs att nöjet av läsningen är borta: "Hu så ödsligt!" (Tage Aurell "Till och från Högåsen" s 59)

"Vad du skrev om din nya tant intresserar mig mycket", skrev (Axel) bland annat. "Jag vill hjälpa dig i förbönen för henne. Men min lilla Gun måste akta sig för en sak, och det är att tro sig kunna avgöra om en annan människa älskar Gud riktigt eller ej. De kan göra det, fast de inte visar det på samma sätt som vi eller har lika lätt som vi att ge uttryck åt sin kärlek. Nu ska du inte ta detta som ett klander mot dig, som om du skulle ha uttalat någon dom över din kära tant Eva. Du skrev ju bara kärleksfullt om henne, jag ville endast göra dig uppmärksam på den fara för att döma som kan ligga till och med i vårt bästa andliga intresse för andra. Det ligger en böjelse hos de flesta av oss troende att vilja ha andra lika oss själva för att kunna erkänna dem som trossyskon. Vi glömmer så lätt, att i vår Faders hus är många boningar." (Elisabeth Beskow "Bröllopet på Lönnvalla" s 111)

Det gläder mig alltid när jag får se, att jag ännu inte är alldeles bortglömd av de Smålands söner, som alltjämt är hembygden trogna. Själv är jag en vandrare med oro i kroppen, som aldrig känner mig ha någon varaktig stad. Mitt hem är överallt bara de fyra väggar inom vilka man sitter och läser och skriver - det enskilda helvetet och den enskilda himlen. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 127; brev från Råsunda till Carl Graneskog 1931-02-19)

I en bok av en kväkare läste jag nyligen om evighetens luffare. . . . Hans väg bär mot evigheten. Skall det finnas plats för honom där? . . . Han tänker sig, att där i himmelens slott står i ordning bostäder för alla dem det vederbör. Dit lär han icke komma. Han skulle aldrig känna sig hemmastadd bland fint folk och bland de fromma. Men bakom, längst nere i himmelsparken ligger kanske en oansenlig byggnad. Även himmelen har väl ett fattighus. Dit längtar han. Han längtar att trött och våt av vandringen få öppna dörren helt stilla en mörk kväll och gå fram till brasan, slå sig ned och draga av skorna. Fadren har gott om utrymme för alla som hitta vägen. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 311)

Under det tredje skolåret insjuknade jag helt häftigt i blindtarmsinflammation. . . . (Pastor Ongman) kom in i elevrummet, där jag bodde. Oljeflaskan hade han i sin hand. ”Jaså, du är sjuk, broder Andersson!” föllo hans ord. . . . Så kom han fram till min säng och böjde sina knän. Men han reste sig strax igen. Han mumlade ett ”nej”. Återigen kom han till sängen och böjde knä, och återigen reste han sig. . . . Han böjde för tredje gången sina knän, smorde mig med olja i Jesu namn, reste på sig, svepte schalen om sina axlar och gick hem. . . . Jag blev lugnare, men strax efter kom det ett nytt feberanfall, och jag måste ned till lasarettet för operation. Pastor Ongman var icke med, när ambulansen kom och hämtade mig. Men min kamrat talade om att han strax efter ånyo kom upp på skolan. Han gick in i mitt rum, och där stod han och såg på den tomma sängen. Så suckade han tungt, och tårarna föllo från hans ögon. När jag omsider kom hem från sjukhuset, pågick som bäst konferensen i Filadelfiakyrkan. Pastor Ongman fick se mig i hopen av deltagare. Han kom och hälsade, så sade han: ”Jaså, du kom hem igen, jag fruktade det värsta, då vi fingo lämna dig i läkares hand. Det är då egendomligt, att man icke skall ha mera tro på Gud!” ("Ongman-minnen" s 83-84; Dala-Carl: ”Att man icke skall hava mera tro”)

Torvid står där orörlig i dörröppningen. Två människor ligger på knä och beder. Hans föräldrar. Han hör varje deras ord. Det är inga upprabblade meningar. Inget lättjefullt Pris ske Gud över denna uppgörelse. Orden kommer med stor tyngsel men utan minsta spår av jämmer. Far har redan lämnat denna världens vardag. Han beder för en plats hinsides, beder endast för sin själ. Detta hem, som han under långa, svåra år i fattigdom och hårt arbete dragit samman till, har han redan lämnat. Så märkvärdigt, inte ett enda ord om att få återvända hit. Inte ett ord av grämelse finns i hans bön. Inte ett ord om att den återstående tiden måtte bli lätt att uthärda. . . . Fars skrämmande lugn och allvar säger, att han aldrig ska komma tillbaka igen. Han är kvitt detta som varit hans jordevandring. (Sven Edvin Salje "Du tysta källa" s 6-7)

I nöden prövar man vännen, säger ett gammalt ordspråk. så få vi också i tider av nöd särskilda tillfällen se, huru Gud vårdar sig om oss. Under åren i Mongoliet ha vi många gånger fått det bekräftat, men kanske aldrig så som åren 1926-1927. . . . Det fanns under dessa år ingen jordisk myndighet, som vi kunde vänta hjälp av. . . . Nog voro vi bävande och fruktande ibland men orden i 2 Krön 20:20: "Om I haven tro, skolen I hava ro" blevo så levande och aktuella för oss. (Joel Eriksson "Under den Allsmäktiges beskydd" s 89,98; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1943)

"Jag säger som Agust Mattson, som gick in vid frälsningsarmén", (sade pråmskeppar Adrian Söderbom från Harön), "han var tullvaktmästare för rexten. Han gick och fick lunginflammation och doktorn ordinerade toddy åt'en. Han sa: 'Aldrig hade jag trott att en kunde ha'et så bra så en kunde va frälst å full på en gång!' Men tror inte Engström att han blev salig ändå? Jaja så säkert ä dä inte. D'ä så många som ska in i himmelriket så dä blir väl köbildning, å alla får väl inte plass. Precis som skeppar Halldin på ångslupen Amanda sa te passagerarna som ville ombord: - I behöver inte å trängs, för I kommer inte mä alla ändån!" (Albert Engström "Praktik" s 96-97)


ca 1920 - ca 1900

En dag under bibelkursen (i Älvsbyn vintern 1919) kallades jag till ett sjukbesök i en timmerkoja. Där låg en man, som skadats livsfarligt vid timmerfällning. . . . (Jag) började tala med honom om olyckshändelsen. Han svarade då: "Bry sig inte om det, pastorn, men säg mig fort, hur jag skall få frid med Gud." Det var första gången jag satt vid en dödsbädd och skulle hjälpa en människa att kunna dö. Jag tror att mina fattiga försök och framför allt de bibelord jag läste verkligen gav honom frid. (Nils Dahlberg "Min första missionsresa" s 56-57; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1962)

Den gamle öppnade det lilla häftet med darrande fingrar. Han läste: "Varen icke bekymrade i edra hjärtan: tron på Gud och tron på mig. I min faders hus äro många boningar, om det ej vore så, skulle jag hava sagt eder det. Jag går för att bereda rum åt eder." "Kan man tänka sig", mumlade han. "Där är någon som har ett rum i ordning åt en. De vilja bli av med mig här nere, det är sanningen. Ack, jag kommer ihåg de där orden. Min mor sade åt mig att läsa dem, när hon låg för döden. Jag tror på Gud, det gör jag! Den lille pojken talade om att Gud skulle vara nära mig. Det kan ju inte skada att bedja Gud att han låter mig också få en plats. Det är en tröstande tanke att jag inte behöver vara orolig för sådana saker. 'Gode Gud, jag ber dig ödmjukt att du ville komma ihåg att se till att där finns plats för mig också. Jag bryr mig inte om något stort präktigt hus. Ett litet hus skulle vara mycket hemtrevligare. Och jag ber dig ödmjukt att inte göra dig för mycket besvär med att ställa det i ordning, för jag är bara en fattig syndare, och jag ber dig ödmjukt att du ville lära mig bedja rätt. För Kristi skull. Amen.'" (Amy Le Feuvre "Genom skog och äng" s 118-120; Barnbiblioteket Gullvivan 1919)

Mitt egentliga ärende till Rydaholm var . . . att predika evangelium. Det må vara viktigt att hos folket inskärpa hvad Gud gifvit oss i vårt fosterland och hvad vi äro skyldiga fosterlandet - detta är hos oss alldeles för mycket försummadt. Men hufvudaken bland allt, som är viktigt, är att folkets hjärta genom evangelium vändes till det himmelska fäderneslandet. (P. Waldenström "Ännu en liten resa"; Jönköpings-Posten 1911-08-19)

Jag tänker mig en resa, lång och svår, bort till ett avlägset och okändt land, dit jag måste - och ensam! Hur skulle det ej kännas att få brev därifrån, från en, som jag kände, och som lovade möta mig och ta hand om mig! Vad de breven skulle bliva mig dyrbara! . . . "Jag går bort för att bereda eder rum. Och när jag har gått bort och beredt eder rum, skall jag komma tillbaka och taga eder till mig, på det att varest jag är, där skolen I ock vara." Åter ett brev från honom, som vill ta hand om mig i det stora okända! Jag har ett rum där! Inte vet jag, hur det ser ut, icke var det ligger, icke dess storlek, men vad jag vet är nog - han har beredt det, och han har beredt det åt mig! Då måste det också passa mig bäst av alla rum. Och han skall komma och hämta mig till det, jag skall ej gå vilse, ej behöva leta mig fram. (Elisabeth Beskow "Röster" s 293,295; Ellens dagbok)

1907 kom . . . (Carl Gustav) Jungs bok om Die Psychologia des Dementia Praecox. Freud sysslade i huvudsak med neurospatienter från överklassens Wien. . . . Framför allt mötte han vad vi i vår tids språk beskriver som schizofrenipatienter. . . . För Freud och många av hans lärjungar uppfattades religionen såsom en abnormitet, en fixering vid ett regressivt stadium, vilket måste överges för att individen skall kunna mogna. För Jung är det tvärtom irreligiositeten som är abnorm. Ja, han säger att bland sina patienter över 35 år har det egentligen inte funnits en enda, vars nervösa besvär inte till sist kunde återföras till den religiösa funktionen. Vad Jung gång på gång framhäver är att religionen är ett allmänmänskligt fenomen och den individ som gör sig urarva den klassiska religiositetens myter och symboler blir en kluven människa. (Owe Wikström "Djuppsykologi och religion" s 131-133; Analytisk psykologi och religion)


ca 1900 - ca 1850

Jag talade med (den blinda, hinduiska kvinnan i Nordindien) om de kristnas hopp och tröst. "Edert hjärta vare icke oroligt. Tron på Gud och tron på mig. I min faders hus äro många boningar." . . . Då hon hörde detta, fuktades hennes ögon, och med djupt vemod sade hon: "Ack, däruti hafven I kristne redan här eder himmel, men för oss, hinduer, gifves det intet sådant hopp." ("Lilla Svenska Barntidningen" s 157; nr 20 den 17 maj 1894)

Genom en fullkomlig tillit till Gud och Jesus är det som Kristi lärjungar skola kunna behålla ett frimodigt hjerta, äfven då det för ögonen ser allra mest förtvifladt ut, såsom det gjorde för lärjungarna, när Jesus gick bort. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 507)

Egna hem för arbetare hade börjat uppföras redan på 1870-talet i några enstaka industrisamhällen, men denna bostadsform kom först senare att bli av mera väsentlig betydelse. 1899 års kommitté fann egnahemsbebyggelse vid ett tjugotal industriföretag, av vilka Husqvarna och La Vieille Montagne inom metallindustrin samt Bodafors, Katrinefors och Vulcan inom träindustrin synas ha varit de enda som i större omfattning anlagt sådana bostäder. I stor skala anlades egna hem först vid Husqvarna vapenfabrik, som under Wilhelm Thams ledning utvecklades till ett socialt mönsterföretag. Den starka ökningen av arbetarantalet - under tiden 1877-1911 från 181 till 1 517 - krävde här väldiga summor för samhällsbyggandet. Sammanlagt 5 miljoner kronor hade under dessa år investerats i fabriksbyggnader, andra anläggningar samt inventarier, medan de sociala anläggningarna krävde ej mindre än 1 136 000 kronor, som fördelade sig med 695 000 på bostäder, 241 000 på skolbyggnader, kyrka och idrottshus, 147 000 på ledningar och gatuarbeten samt 53 000 på övriga byggnader. På grund av arbetarantalets expansion under 1880-talet räckte företagets arbetarbostäder icke till, varför en del av de anställda måste hyra bostäder på ofta avlägsna egendomar. Företaget började då utlämna byggnadstomter på förmånliga villkor till arbetarna, som även erhöllo lån för att uppföra egna hem. Efter 1896 övergick fabriken till att med sin borgen hjälpa arbetarna att få lån i sparbankerna och senare - efter 1904 - från den nyinrättade statliga egnahemslånefonden. (Torsten Gårdlund "Industrialismens samhälle" s 370; Landsbygdens industrisamhällen)

Äger det påståendet fog för sig, att det nutida Sverige (1930-talet) i trångboddhetshänseende ligger sämre till än flertalet andra jämförliga länder, och är trångboddheten på landsbygden väsentligt större än i städerna . . . torde situationen på 1870- och 1880- och början på 1890-talet ha varit åtminstone lika otillfredsställande, även om en sådan presumtion icke kan socialstatistiskt begrundas. . . . Från 1880-talet förskriver sig följande bild ur livet på landet: "på landet lär det ej vara ovanligt, att drängarna under den tid av året, då hästarna hållas ute under bar himmel, såväl natt som dag få begagna djurens platser i spiltorna såsom nattläger." (Hilding Nordström "Sveriges socialdemokratiska arbetareparti under genombrottsåren 1889-1894" s 48-49)

Nu var hon här, i detta otrefliga rum och stod framför den lilla spegeln, borstande sitt hår. Var det underligt om hon suckade litet? Men Dell Bronson var inte den, som var mycket fallen för att sucka. . . . "Det här är visst inte något palats, nej för ingen del, men det är min faders hus och nu skall jag bo här och vara lycklig också." Vid uttrycket "min faders hus", drog ett ljust leende öfver hennes ansikte och hon fortfor sakta: "I min Faders hus äro många boningar. Jag går bort för att bereda eder rum." O, Dell Bronson, du får aldrig glömma att din faders hus är ett palats och att du är en Konungs dotter; det betyder ju så litet hvar du måste bo den lilla tiden, för att bli i ordning att bo däruppe. Ja, det är mycket som måste göras först." (Pansy "Konungens dotter" s 8-9)

Winny . . . hämtade en gammal, mycket begagnad bibel - en hel bibel! . . . "Hvar skall jag läsa i kväll, mamma?" frågade hon. "Kanske skall du läsa, hvad Johannes säger om de många boningarna, som beredas åt oss däruppe. Det är det fjortonde kapitlet." "Det var inte Johannes, som sade det, mamma; det var Jesus själf!" svarade Winny allvarligt. "Ja, ja, kära, men Johannes hörde det och skref ned det åt oss." Så lyssnade då Tode och hörde för första gången de välsignade orden. . . . "Hvem menar han?" frågade Tode ifrigt. "Hvems boningar är det, han bereder?" "En af dem är bestämd för mig; och det kommer att vara en till hvar och en af oss, som älska vår Herre Jesus." (Pansy "Tre människobarn" s 120-121)

Vad betydde det för (Kristina), om hon bodde i Gamla eller i Nya världen, om hon var medborgare i Sverige eller i Nordamerika? Hon hade sin varaktiga hemvist i ett land, som hon aldrig kunde förlora. Det var nu endast en flyttning, som betydde något för Kristina: Själens ur kroppen, flyttningen från ett liv till ett annat, från timligheten till evigheten. Ur sin tro fick hon sitt liv på jorden förklarat. Och sedan hon försonat sig med sitt öde kände hon ingen oro mer. Inga händelser i denna världen ängslade eller skrämde henne. (Vilhelm Moberg "Sista brevet till Sverige" s 37; Första budet för utvandrare)

Societetshuset var en oändligen lång, grön lada med vita poster och oräkneliga fönster, som gåvo traktens allmoge inblick i ett högre liv. Mången gång, då jag i mina predikningar sökt giva en bild av Guds boningar ovan molnen, har jag tänkt på den där fönsterlängan, på härligheten innanför och de gloende bondungarna utanför. Societeten var grann och som det först tycktes skuren över en kam. Men snart kunde vi - Nora och jag, väl förståendes - uppdela den på tre klasser: den bästa, den näst bästa och lanken. I den bästa räknades grevar, baroner och stora patroner; den näst bästa delades i två, brukssocieteten och handelssocieteten. Lanken slutligen räknade personer ur alla stånden, som just inte hade annat gemensamt än att de bugade och nego djupare än de andra. Jag fann också att de bälgade mera vatten än de övriga och att de ständigt ristade sina namn i trädstammar och bänkar eller skrevo dem i sanden. (Hjalmar Bergman "Herr von Hancken" s 52; lank = tunn eller aromlös dryck)

Bostadsförhållandena var i många fall ytterst otillfredsställande, något som bland annat framhölls av en offciell kommitté vid slutet av 1850-talet, då inflyttningen från landsbygden hade börjat ta starkare fart. . . . Ofta inhystes "8 till 10, ja flere, uti ett rum av vid pass 800 kubikfots rymd att tillbringa åtminstone natten tillsammans, i smuts både till personer och möbler, liggande om varandra, barn, halvvuxna och fullvuxna, med all blygsamhet bannlyst och i en luft som lättare kan tänkas än beskrivas. I detta förnedrings- och osundhetstillstånd leva tusentals människor i huvudstaden; och från dessa tillhåll utgå över samhället tiggeri, last, prostitution och brott." (Arthur Montgomery "Industrialismens genombrott i Sverige" s 26)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Vill du lyckas med själene hell, Se dig ofta i denna spegel Som jag vill dig nu sända; Ty var och en vill vara dig lika Tro ej på världen, hon vill dig svika, Till Gud skall du dig vända. ("Den gamla svenska bondepraktikan" s 133; Människones levernes-spegel författad år 1641 av Andrea Johanni Arosiandro)

"Ja, en sträng herre har han (Karl IX) ju varit", sade Lars Smed. "Visst är det många höga herrar han huggit nacken av. Men för oss borgare har han dock haft all god omsorg. I Värmlands bergsbygd, där jag är barnfödd, där var man glad åt Store Karl, såsom man kallade honom. Där drog han omkring bland bergsmännen och gästade dem och gav dem goda råd. Må tro hur det nu går med oss och riket?" "Nå", sade Mårten Färgare, "vi få väl lita på Gud och på prins Gustav Adolf." (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf - Hans liv och bragder" s 11-12; boken utgiven år 1916)

I likpredikan (år 1609) över (ärkebiskop) Olaus Martini sägs det att denne låg till sängs tre och en halv vecka i häftig bröstsjukdom. Därunder lät han sig föreläsas kapitel 14-17 ur Johannesevangeliet samt Romarbrevets 8:e kapitel jämte åtskilliga andra texter. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 41)

Om du går till torget, om du går in i ett hus, ut på gatorna, in i soldatförläggningar, in i värdshus, krogar, skepp, öar, palatser, domstolar, rådhus, skall du överallt finna ängslan inför de närvarande tingen och de ting som hör till detta livet. Och varje människa verkar för dessa ting, antingen de går eller kommer, reser eller stannar hemma, går till sjöss eller brukar jorden, är på landet eller i städerna, med ett ord i fråga om allting. Överväg därför dessa ting, både de förgångna och de framtida. Låt oss åtminstone hämta andan något lite från detta hårda slaveri och något också värdera våra själar (lika väl som de jordiska tingen), så att vi må erhålla såväl närvarande som framtida välsignelser. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:136)


Att avrunda med:

Vad har du i ditt glas, din olycka? Vad har du i ditt glas? . . . Jag har ej vad du tror, kanaljen min. Jag har ej vad du tror. . . . Så svara då, vad har du i ditt glas! Vad har du i ditt glas, din Satans hynda? . . . Jag har ej vad du tror, ditt as. Jag har ej vad du tror. . . . Vad har du i ditt glas, din lyxhybrid, vad har du i ditt glas? . . . Jag har ej vad du tror, din usling. jag har ej vad du tror. . . . Det finns ju ingenting, din tröga kossa, där finns ju ingenting! . . . Du tror jag söker strid med dig, din skojare, men jag är nöjd med livet. Jag har frid. Inte långt från allfarvägen finns en himmelsk rastplats, som de flesta far förbi, den är prydd med vilda blommor och fågelsång, som skimrar, en Herrens egen lustgård att ostörd vandra i. Mitt bättre Jag har farit, här vill jag ändå stanna som en av de förskjutna åt vilka månen ler. Här har jag alltid varit, luften är densamma, men läpparna är slutna, det är ögonen som ber. (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” alt. ”Målaren och ängeln” s 39; På en kvarterskrog – Dialog mellan en sorgklädd glädjeflicka och hennes hallick; tyvärr är jag osäker på i vilken av de båda nämnda böckerna den här dikten finns)


Sångarna:

Jag skall gråtande kasta mig ner på en kust som jag aldrig har sett. Jag vet ej var jag är, men jag vet att en boning åt mig är beredd vid ett hav, i en stad som fanns till, som fanns till innan städerna fanns, i ett land som är nytt och är före all tid och där natten har dagarnas glans. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 311:1)

En fullkomlig frälsning vi får i hans namn och öppen står alltid vår Frälsares famn. Han vägen har banat som vi har att gå, om himlarnas rike en gång vi skall nå. (F Crosby-van Alstyne-I Ström-S Larson: Psalmer och Sånger 327:2a)

Rädslan försvinner och därmed allt fördärv, Den levande oss över djupen bär. Ensam är ingen, så länge Han är där, som själva Sanningen och Livet är. (B Setterlind: Psalmer och Sånger 341:2)

Kom nära, Gud. Kom, stillhet. Ge nu mitt hjärta frid. Jesus Kristus möteross till framtid utan oro. (AH Lindgren: Psalmer och Sånger 561:3)

Vi är ett folk på vandring. När vägen blir tröttsam och lång, vi söker en äng och en källa, en rastplats för bön och sång, en rastplats för bön och sång. . . . Vi är ett folk på vandring. I oro, bekymmer och nöd behöver vi styrka och stillhet. Vi samlas kring vin och bröd, vi samlas kring vin och bröd. . . . Vi är ett folk på vandring. I tro kan vi skymta ibland ett hem för var sökande pilgrim, det saliga livets land, det saliga livets land. (BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 724:1-3)

Fast står ditt ord, när allting annat sviker. Du har berett oss rum i Faderns rike. Där skall med dig de återlöstas skara för evigt vara. (F Kaan-E Norberg: Psalmer och Sånger 730:4)

Den thron, som han bestiger, Är i hans Faders hus; Det välde, han inviger, Är kärlek blott och ljus. Hans lof af späda munnar Blott nåd och frid förkunnar. Välsignad vare han, Som kom i Herrans namn! (FM Franzén: Psalm 53:6; jfr Psalmer och Sånger 103:6)

Hur tomt är allt, hvad verlden har! Hur kort dess nöjen vara! Snart stundar natten, då en hvar Af oss skall hädanfara. Och då, hvad är all lycka här, Emot det löftet: "Hvar jag är, Der skolen I ock vara." (FM Franzén: Psalm 119:5; jfr Psalmer och Sånger 157:5)

Så kom, att i mitt hjerta bo! Till dig jag sätter all min tro, Hos dig jag finner ro. Med dig jag lugn till målet går, Och trygg på Herrans dag består. (JO Wallin: Psalm 153:14)

O helge and', gör själen from, Förnöjd och oförfärad! Gör hjärtat till en helgedom, Där Gud i allt blir ärad. Gif stöd, gif tröst i all vår brist; Hjälp, att vi tro på Jesus Krist Båd nu och alltid! Amen. (Nicolaus Tech /Decius-JO Wallin: Sång 3:3; jfr Psalmer och Sånger 18:3)

Du, som trädde in med seger I den höga helgedom Och åt din församling skänker Af din kärleks rikedom; Du, som beder för de dina På din faders högra hand Och ett rum för dem bereder Uti härlighetens land. (J Bakewell - Erik Nyström: Sång 87:3)

Att rum oss reda, Herre kär, Du går till faderns hus, Att vi må vara, där du är, Och se Guds eget ljus. (C Frances Alexander - Erik Nyström: Sång 92:2)

Här är rum, Många rum, Dukade stå borden För var själ - Märk det väl! - Uppå hela jorden. (Nils Frykman: Sång 118:3; jfr Psalmer och Sånger 598)

Kom till mig från världens vimmel, Från dess oro, synd och strid! Jag allena åt din ande Gifva kan den rätta frid; Kom till mig, kom till mig! Synderna förlåtas dig. (Svenning Johansson: Sång 121:2)

Gud uti Kristus bjuder försoning, Frälsning och rum i himlarnas boning. (PP Bliss - Erik Nyström: Sång 133:2a)

Under sorger och strid Jag i honom har frid, I min nöd jag hos honom får bo; Kommer synd eller död, Dock det har ingen nöd, Ty i Jesus mitt hjärta har ro. (Paul Waldenström: Sång 177:2)

Framåt, det går igenom Båd' ljus och mörker än! Jag lefver ej för jorden, Mitt mål är himmelen. Den väg jag här skall vandra Har Jesus stakat ut, Och han är med på resan Från början och till slut. (N Frykman: Sång 324:1; jfr Psalmer och Sånger 657:1)

Jag har hört om den gyllene stad, Som är uppbyggd, o Herre, av dig. Inom portarnes gyllene rad Torde finnas ett rum ock för mig? Det finns rum I den gyllene staden för mig. (E Gustafson: Förbundstoner 1911 nr 86:4)

Ett liv förutan trones vila Är likt ett barn, som ej kan le, En örn, som ej mot skyn kan ila, En klocka, som ej ljud kan ge. . . . Det är som insjöns lugna vatten, Som speglar himlens klara blå; Det är en lampa, tänd i natten, En flod, där livets strömmar gå. . . . Det är ett kors på pilgrimsdräkten, En Arons stav, som jämt är grön, Ett band som enar frälsta släkten I kärlek, lidande och bön. (Efter danskan-J S-n: Förbundstoner 1911 nr 346:1,4-5)

Mång' tusende vagnar, o Herre, du har, Och vilken du väljer för mig Kan vara detsamma, ty lycklig jag far Till himlen i sällskap med dig. (E Gustafson: Förbundstoner 1911 nr 381:3; jfr Psalmer och Sånger 268:3)

Låt ock mig vid nådatronen Finna himmelsk ro; Då jag sjunker ned förkrossad, Herre, lär mig tro! . . . Blott på din förtjänst jag kommer Och din nåd begär; Hela mitt beklämda hjärta, Fräls mig som jag är. (FJ Crosby-van Alstyne-E Nyström: Förbundstoner 1911 nr 389:2-3; jfr Psalmer och Sånger 211:2-3)

Bort då, all ängslan ur mitt bröst! Att tro på Herren är min tröst; Min Gud är ej en annan Gud Än den, som väver blommans skrud. Är han så blid, Vet han sin tid, Vi vill jag sörja för min frid? (JL Runeberg: Förbundstoner 1911 nr 604:4)

Vila - o, hur ljuvt det klingar, Detta ordet, för min själ! Det ger kraft åt trötta vingar, Livar vandrarns hopp jämväl, Till mitt hjärta, skönt det talar Om den frid, den sabbatsro, Som ren här i jordens dalar Finns för dem, som löftet tro. (EM Bergquist: Förbundstoner 1911 nr 605:2; jfr Psalmer och Sånger 552:1)

Skall du komma till det rum, Jesus dig berett? Skall du se den härlighet, Intet öga sett? Skall du få din segerpalm Och din harpa där? Dyra själ, besinna dig, Medan tid än är! (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 211:1)

O, vad sällhet det är I all uselhet här Att ha Jesus till broder och vän Att få vila med tröst Vid hans trofasta bröst, Att få tro, att han älskar mig än! . . . O, vad under av nåd I Guds eviga råd,Att vi sådant få lita uppå! När Guds Son är vår frid I all möda och strid, O, vi frukta, vi ängslas vi då? (Paul Waldenström: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920, sång 264:1,5; jfr Psalmer och Sånger 650:1,4)

Jag är en gäst och främling Som mina fäder här, Mitt hem är ej på jorden, Nej, ovan skyn det är. Där uppe bor min Fader I härlighet och ljus; Där ville jag ock vara Uti min Faders hus. Hem, hem, mitt kära hem, Ej finns en plats på jorden Så skön som du, mitt hem! (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 424:1; jfr Psalmer och Sånger 322:1)

Tro, när det mörknar på färden, Solen ej slocknat har! Blott några timmar och sedan Strålar en morgon klar. Himmel och jord må brinna, Höjder och berg försvinna, Men den som tror skall finna, Löftena de stå kvar. (L Pethrus: Psalmisten 1928 nr 330:3; jfr Psalmer och Sånger 254:3)

Till det härliga land ovan skyn Vi i tron skåda upp redan här, Ty ett hem, fast fördolt för vår syn, Har vår Jesus berett åt oss där. Om en kort liten tid Vi få mötas på himmelens strand, Om en kort liten tid Vi få mötas på himmelens strand. (SF Bennet-E Nyström: Psalmisten 1928 nr 625:1)

Jag vet en kraft, som helar Ett söndersargat bröst, Som skänker ro och vila, Hugsvalelse och tröst. Den mäktigt kan bevara Min klädnad vit och skär. Den kraften Jesus är. . . . Jag vet ett mål, som vinkar Så härligt ovan skyn, Och snart skall slöjan brista, Som dolt det för min syn. För det är värt att löpa På vädjobanan här. Det målet himlen är. (H Elmers: Andliga Sånger 1936 nr 678:3-4; jfr Psalmer och Sånger 678:3-4)

Se, vi gå upp till Jerusalem, Till staden den evigt klara. Oss Frälsaren sagt, att där han är Vi skola med honom vara. (P Nilsson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 70:4; jfr Psalmer och Sånger 135:4)

Vår blick mot helga berget går, Där, Jesu, du förklarad står I glans så ren Som solens sken Och pris av Fadern får. Med fäderna från löftets tid Du talar om din död, din strid, Då du ditt kall Fullborda skall Och oss förvärva frid. Du styrker här de dinas tro Med försmak av en salig ro, En helgad fröjd Från himlens höjd, Där dina frälsta bo. (E Evers: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 140:1; jfr Psalmer och Sånger 165:1)

Själv gick han åstad och beredde blid I huset, ej byggt med händer, En evig boning, med liv och frid För Herrens vänner och fränder. Där väntar han oss, om i tro vi gå Vår väg genom dödens länder. (J Johnson-OR Hallberg-CO Mannström: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 575:3; jfr Psalmer och Sånger 725)

Hört haver intet öra. Och intet öga sett Den fröjd, som Gud vill göra Dem riket är berett. De skola ohöljt skåda Guds majestät och ljus. Oändlig frid skall råda I deras Faders hus. (J Walter-Petrus Johannis Gothus-AF Runstedt: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 592:2; jfr Psalmer och Sånger 324:2)

Skälvande hjärta, han dig förstår, Stillar din oro, torkar din tår. Tankar som tynga lägg för hans fot. Villigt han tager bördan emot. Sörj ej för okänd kommande dag. Växlande öden lyda hans lag. Ömmaste kärlek skiftar din lott. Gud är din Fader, tro honom blott. (N Beskow: Sånger och Psalmer 1951 nr 40:2; jfr Psalmer och Sånger 622:2)

Jag vill sjunga om Frälsarens kärlek, Ty mitt mörker han vände i ljus. Jag vill aldrig förgäta hans godhet, Att han ledde mig hem till Guds hus. Barnaskapsvisshet, saliga ord, Bro som förenar himmel och jord. (E Rimmerfors: Sånger och Psalmer 1951 nr 66:3; jfr Psalmer och Sånger 373:3)

Kristus skänker oss en tro, Full av segerkraft och ro. Vad vi fåfängt kämpat mot Lägges kuvat för vår fot. (A Frostenson: Sånger och Psalmer 1951 nr 78:4; jfr Psalmer och Sånger 40:4)

Var, Herre, själv oss nära, Din kraft gör spord Med ljus kring nya vidder Av livets ord. Låt något fridlöst hjärta Dig möta här Och se och smaka, Herre, Hur ljuv du är. (A Ölander: Sånger och Psalmer 1951 nr 494:2; jfr Psalmer och Sånger 65:2)

Var stilla, o, själ inför Herren, han känner din kamp och din strid, och endast i tron uppå Jesus ditt hjärta får vila och frid. (H Ramsten: Kristen Lovsång 1954 nr 29:1)

Säg, varför dröja, då Jesus ses bida, Bida på dig och på mig? Rum finnes ännu vid Mästarens sida, Rum finns för dig och för mig. Kom hem, kom hem, Du som är sargad, kom hem! Jesus nu väntar och bidar och kallar, Kallar den trötte: Kom hem! (WL Thompson-översättning: Psalm och Sång 1966 nr 178:2; jfr Psalmer och Sånger 588:2)

Är Guds kärlek såsom trädet, På vars grenar fågeln byggt? Ja, Guds kärlek är som trädet. Fågeln där kan vila tryggt. (A Frostenson: Psalm och Sång 1966 nr 563:2; jfr Psalmer och Sånger 367:2)

Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn, så var det för mig att komma till Gud - jag kände att där hörde jag hemma. Det fanns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mig. Och jag kände: Här är jag hemma, jag vill vara ett barn i Guds hem. (G Strandsjö: Segertoner 1988 nr 517; jfr Psalmer och Sånger 596)


Egna kommentarer och funderingar:

Som David gick och gjorde en plats redo för Guds ark i tältet (1 Krön 15:1), så går Jesus och gör en plats redo för Sin kvinna (jfr Matt 1:24) i Honom, som är templet (jfr Upp 11:19; 21:22).

Det finns många platser i Faderns hus och inte bara på Jesu rätta/högra och 'goda namns'/vänstra sida.

Vad angår Tobias som en typ (förebild) för Jesus, jämför till exempel Joh 4:16-18.


Paulus sade till de troende i Korint: "Vi vet att om - alltefter omständigheterna - vår jordiska tältbostad må lösas ner/upp, har vi ett byggnadsverk ut ur/av Gud, en bostad som icke är gjord för hand, tidsålderslång i himlarna." (2 Kor 5:1)

Jesus har kommit in i/på (platsen innanför förlåten som) en förelöpare till förmån för oss. (Hebr 6:20a)

(Gud) har gjort en stad redo åt (dem som dog enligt tro). (Hebr 11:16b)

'Varje den'/'var och en' som förnekar Sonen har inte heller Fadern. Den som bekänner Sonen har och/också Fadern. (1 Joh 2:23)

Bröder (א,* א), om - alltefter omständigheterna - vårt hjärta ej må ha en nedstämd kunskap (med anledning av) oss (א,* א, A), har vi klarspråk/mod (vända) i riktning mot Gud. (1 Joh 3:21)


Grekiska ord:

(h)etoimazô (göra redo) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 11:3; Syr 47:13; Mark 10:40; Luk 2:31; Joh 14:2-3; Hebr 11:16 - Ester 1:1f(A6); 1:1h(A8); 1:1n(A13); 5:14; 6:4,14; Tobit 5:17; 7:15; Judit 2:7; 12:19; 1 Mack 5:11; 12:27; 13:22; Salomos Vishet16:2; Syr 2:1,17; 18:23; 33:4; 39:31; 49:12; Matt 3:3; 20:23; 22:4; 25:34,41; 26:17,19; Mark 1:3; 14:12,15-16; 15:1(?*, ?); Luk 1:17,76; 3:4; 9:52; 12:20,47; 17:8; 22:8-9,12-13; 23:56; 24:1. Apg 23:23; 1 Kor 2:9; 2 Tim 2:21; Filemon v 22; Upp 8:6; 9:7,15; 12:6; 16:12; 19:7; 21:2.

monê (boplats) 1 Mack 7:38; Joh 14:2 - Joh 14:23.


Ytterligare studier:

5 Mos 34:9; Jes 35:4; Sef 3:16; Matt 10:29-31; Luk 15:31; 16:9; 19:12; Joh 2:16; 7:33; 8:14,21,35; 12:32; 13:33; 14:18,27-28; 16:22,24; 17:24; 21:22; Apg 15:24; Fil 1:23; 1 Thess 4:17; 2 Thess 1:7; 1 Petr 1:21; 1 Joh 3:2; Upp 3:14,21; 12:6; 17:8; 22:12.


C.P. Bammel "The farewell discourse in patristic exegesis"; Neotestamentica 25.2 (1991): 193-208.

Ernst Bammel: "The Farewell Discourse of the Evangelist John and its Jewish Heritage"; Tyndale bulletin 44.1 (1993): 103-106.

John L. Boyle "The Last Discourse (Jn 13,31-16,33) and Prayer (Jn 17): Some Observations on Their Unity and Development"; Biblica 56 (1975): 210-222.

Steven M. Bryan "The Eschatological Temple in John 14"; Bulletin for Biblical Research 15.2 (Fall 2005): 187-198.

Moses Chin "A Heavenly Home for the Homeless: Aliens and strangers in 1 Peter"; Tyndale Bulletin 42.1 (1991): 96-112.

W. Robert Cook "Eschatology in John's Gospel"; Criswell Theological Review 3.1 (1988): 79-99.

William R. Domeris "The farewell discourse. An anthropological approach."; Neotestamentica 25.2 (1991): 233-250.

Anton Fridrichsen "Jesu avskedstal i fjärde evangeliet. En introduktion till den johanneiska frågan."; Svensk Exegetisk Årsbok 3 (1938): 1-16.

Herbert Giesbrecht "The Evangelist John's Conception of the Church as delineated in his Gospel"; The Evangelical Quarterly 58.2 (Apr.-June 1986): 101-109.

Aelred Lacomara "Deteronomy and the Farewell Discourse (Jn 13:31-16:33)"; Catholic Biblical Quarterly 36 (1974): 65-84.

R. Lemmer "A possible understanding by the implied reader, of some of the coming-going-being sent pronouncements, in the Johannine farewell discourses"; Neotestamentica 25.2 (1991): 289-310.

W.H. Oliver - A.G. van Aarde "The community of faith as dwelling-place of the Father: 'basileia tou theou' as 'household of God' in the Johannine farewell discourse(s)"; Neotestamentica 25.2 (1991): 379-400.

John Painter "The Farewell Discourses and the History of Johannine Christianity"; New Testament Studies 27 (1981): 525-543.

J.A. du Rand "A story and a community: Reading the first farewell discourse (John 13:31-14:31) from Narraiological and sociological perspectives; Neotestamentica 26.1 (1992): 31-46.

J.A. du Rand "Perspectives on Johannine discipleship according to the farewell discourses"; Neotestamentica 25.2 (1991): 311-326.

B.A. du Toit "The aspect of faith in the Gospel of John with special reference to the farewell discourses of Jesus"; Neotestamentica 25.2 (1991): 327-340.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-29; 2011-12-07; 2014-08-04)

Tillbaka till Start

14:4-6 "Och ni vet vägen, varest/dit jag drar Mig tillbaka." Tomas säger till Honom: "Herre, vi vet inte, var/vart Du drar Dig tillbaka. Och ( *, ,A) hur förmår vi veta vägen?" Jesus säger till honom: "Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer i riktning mot Fadern om ej genom Mig."

Ord för ord: 14:4 (7 ord i den grekiska texten) och varest jag drar-mig-tillbaka (ni)-'vet-(och-har-vetat)'/vet '-en väg'/vägen. 14:5 (14 ord i den grekiska texten Sinaiticus) Säger (till)-honom Tomas: herre, inte (vi)-'vet-(och-har-vetat)'/vet varest (du)-drar-dig-tillbaka. och hur förmår-(vi) 'veta-(och-ha-vetat)'/veta '-en väg'/vägen? 14:6 (22 ord i den grekiska texten Sinaiticus) säger (till)-honom Jesus: jag (jag)-är 'en-väg'/vägen och '-en sanning'/sanningen och '-et liv'/livet. ingen kommer i-riktning-mot '-n fader'/fadern om ej genom mig.


1883: Och hvart jag går, veten I, och vägen veten I. Tomas sade till honom: Herre, vi veta icke, hvart du går, och huru kunna vi veta vägen? Jesus sade till honom: Herre, vi veta icke, hvart du går, och huru kunna vi veta vägen? Jesus sade till honom: Jag är vägen och sanningen och lifvet; ingen kommer till Fadern utan genom mig.

1541(1703): Och hwart jag går, weten I, och wägen weten I. Thomas sade till honom: Herre, wi wete icke hwart du går; och huru kunne wi weta wägen? Jesus sade till honom: Jag är wägen, sanningen och lifwet; ingen kommer till Fadren, utan genom mig. ("Jesus sade . . . och lifwet" i fetstil)

LT 1974: "Och ni vet vart jag går och hur ni ska komma dit." "Nej, det vet vi inte", sade Tomas. "Vi har ingen aning om vart du går. Hur kan vi då hitta dit?" Jesus sade till honom: "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kan komma till Fadern utom genom mig."


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herrens budbärare talade till (kvinnan som till Abram skulle föda en son "efter köttet"): "Hagar . . . varifrån kommer du och var/vart går du?" (1 Mos 16:8a, Grekiska GT)

(Abrahams pojke/tjänare sade:) "Jag kastade mig ner inför Herren (för att hedra Honom) . . . som hade lett mig på den goda vägen i/på sannings väg (för) att ta min herres broders dotter åt hans son." (1 Mos 24:48b, Grekiska GT)

Gud talade i riktning mot Mose: "Jag är Den som är." Och Han talade: "På det här sättet skall du tala till Israels söner: 'Den som är har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.'" (2 Mos 3:14, Grekiska GT)

(Herren sade till Israels folk:) "Skåda, Jag skickar bort Min budbärare före ditt ansikte för att han må vakta dig i/på vägen, så att han må leda dig in i, in i 'den jord'/'det land' som jag har gjort redo för dig." (2 Mos 23:20, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) "Du gav mig kunskap om vägar av liv." (Ps 16:11a, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) "Visa mig vägen emot Din sanning." (Ps 25:5a, Grekiska GT)

(David sade:) "Alla Herrens vägar (är) barmhärtighet och sanning för dem som söker ut/efter Hans förbund och Hans vittnesmål." (Ps 25:10, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) "Visa mig, Herre, vägen (i) Din väg och jag skall gå i Din sanning." (Ps 86:11a, Grekiska GT)

(David sade:) "Utsätt mig för prov, Gud, och få/skaffa kunskap om mitt hjärta. Ordna/'ge anvisningar till' mig och få/skaffa kunskap om mina stigar. Och skåda om en väg av laglöshet (är) i mig, och visa mig vägen i/på en tidsåldrig väg." (Ps 139:23-24, Grekiska GT)

(Salomo sade:) "En man som leds vilse ut ur rättfärdighets väg skall föras till vila i giganters synagoga." (Ordsp 21:16, Grekiska GT)

Vatten flöt i det ödelagda (området) . . . Och det skall vara en ren väg där. Och den skall kallas en helig väg. En oren må inte/förvisso ej komma 'till sidan av'/fram där. . . . De som är (och har varit) friköpta skall gå i/på den. Och de som tillsammans kommer att anföra 'på grund av'/'med tanke på' Herren skall vända bort/tillbaka och anlända in i Sion i sällskap med glatt lynne. (Jes 35:6b,8a,9b-10a, Grekiska GT)

"Mina vägar är inte precis som era vägar", säger Herren. "Emellertid, som himlen håller sig på avstånd från jorden, håller sig Min väg på avstånd från era vägar." (Jes 55:8b-9a, Grekiska GT)

(Missarna av Guds mål) känner inte en väg av frid. (Jes 59:8a, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) "Du skall tala i riktning mot det här folket: 'Detta är vad Herren säger: Skåda, Jag har gett (och ger) före/inför ert ansikte livets väg och dödens väg." (Jer 21:8, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Jag skall ge (Mitt folk) den andra vägen och det andra hjärtat till att frukta Mig alla dagarna 'in i'/'med syfte på' gott för dem och deras barn i sällskap med dem ." (Jer 32:39, Grekiska GT)

(Tobit sade:) "Jag har gått vägar av sanning och i rättfärdigheter/'rättfärdiga ting' alla mitt livs dagar." (Tobit 1:3a, S)

(Tobit sade till sin son:) "Dra dig till minnes Herren vår Gud och . . . gör rättfärdighet (i) alla ditt livs dagar, och du må ej gå orättfärdighetens vägar. Av det skälet 'görande din sanning'/'att du gör vad sant är', skall du vara (på) goda vägar i dina gärningar." (Tobit 4:5b-6, BA)

(Tobits son Tobias sade:) "Jag har inte kunskap om vägarna, de in i Medien, (om) det att gå där/dit. (Tobit 5:2b, S)

(Tobias talade till budbäraren: "Har du) inblick i vägen 'att gå'/'som går' in i Medien?" Och han talade till honom: "Ja, många gånger har Jag blivit/varit där, och Jag har erfarenhet och inblick i alla vägarna." (Tobit 5:5b-6a, S)

(Judit sade:) "Herren lever, (Den) som alltigenom/'hela tiden' vaktade mig i/på min väg." (Judit 13:16a)

Då några av dem som följt (med) tillsammans med (Jeremia) hade kommit till/fram, så att (de) med ett tecken (skulle) märka vägen för sig själva, förmådde de . . . inte finna (den). Men som/då Jeremia, då han var missnöjd (med) dem, hade kunskap, talade han att/: "Den här platsen skall och/nämligen vara okänd ända till Gud - alltefter omständigheterna - må leda/föra tillsammans ett tillsammansledande/sammanförande uppå/'med avseende på' folket och bli sonande/nådig." (2 Mack 2:6b-7)

(Salomo sade:) "Vi leddes vilse från en väg av sanning." (Salomos Vishet 5:6a)

(Jesus, Syraks son, sade:) "'Sträva efter'/'bed till' (den) Högste, för att Han må räta ut din väg i sanning." (Syr 37:15b)

(Baruk sade:) "Det är/finns inte den/någon som har kunskap om (vishetens) väg." (Baruk 3:31a)

(Asarja sade till Herren:) "Rättfärdig är Du på/i alla ting som Du har gjort (med) oss. Och alla Dina gärningar (är) sanna och Dina vägar raka och alla Dina domar sanna och Du har gjort domsutslag av sanning." (Asarjas bön v 4-5a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Porten (är) trång och vägen är (och har varit) betryckt/ansatt som leder bort in i liv, och få är de som finner den." (Matt 7:14)

Petrus talade till (Jesus): "Herre, om Du är, uppmana mig att komma i riktning mot Dig emot vattnen." Men/och Han talade: "Kom!" (Matt 14:28b-29a)

Två blinda som är sitter till sidan av vägen . . . (hörde) att Jesus ledde/'rörde sig' vid sidan av (dem). (Matt 20:30a)

(Jesus sade till prästledarna och de äldste:) "Johannes kom i riktning mot er i/på en väg av rättfärdighet, och ni trodde inte (i/på) honom." (Matt 21:32a)

(Fariseernas lärjungar i sällskap med herodianerna sade till Jesus:) "Lärare, vi vet att Du är sanningsenlig och i sanning lär Guds väg. . . . " (Matt 22:16b)

(Jesus sade till de tolv:) "Människans Son drar sig faktiskt tillbaka helt och hållet som det har skrivits (och är skrivet) med anledning av Honom." (Matt 26:24a)

(Johannes' fader Zacharias profeterade:) "Du, lille pojke, skall kallas en Högstes profet, ty du skall gå framför, inför en herres ögon, (för) att göra Hans vägar redo . . . att helt och hållet räta ut våra fötter in i/på en väg av frid." (Luk 1:76-79)

(Jesus sade till folket i synagogan:) "Uppå/'med avseende på' sanning säger Jag till er: . . . " (Luk 4:25a)

(David säger 'in i'/'med syfte på' Jesus:) "Du har gett mig kunskap om vägar av liv." (Apg 2:28a)

(Apollos) var (hela tiden) (och hade varit) genljuden/informerad (om) Herrens väg och kokande (i) anden samtalade och lärde/undervisade han (hela tiden) exakt/grundligt tingen med anledning av Jesus. (Apg 18:25a)

(Paulus sade:) "Jag bekänner . . . att jag tjänar (Gud) enligt vägen, som de säger/kallar 'ett tagande för sig själv'/'en sekt'." (Apg 24:14a)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I (Utsagan) är (א,*א) liv, och livet var (hela tiden) människornas ljus. (Joh 1:4)

Och vi betraktade hans härlighetsglans, en härlighetsglans som av en enda avkomling från sidan av en fader, fylld med fröjdbringande (nåd) och sanning. (Joh 1:14b)

Ingen har någonsin skådat (och skådar) Gud. En enda avkomling, en Gud, Den som är 'in i'/i Faderns barm, Den där har 'anfört . . . ut'/förklarat Honom. (Joh 1:18)

Fariseerna talade så till (Jesus): "Du är vittne med anledning av Dig själv. Ditt vittnesmål är inte sanningsenligt." Jesus svarade och talade till dem: "Och om Jag - alltefter omständigheterna - är vittne med anledning av Mig själv, är Mitt vittnesmål sanningsenligt, eftersom Jag vet varifrån Jag kom och var/vart Jag drar Mig tillbaka. * (א,*א) Ni vet inte varifrån Jag kommer och och (א,*א) var/vart Jag drar Mig tillbaka." (Joh 8:13-14)

Jesus talade till (Marta): "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror in i Mig, och/också om han - alltefter omständigheterna - må dö, kommer han att leva." (Joh 11:25)

Simon Petrus säger till (Jesus): "Herre, var drar Du Dig tillbaka?" Jesus svarade: "Varest/dit Jag drar Mig tillbaka, förmår du inte följa Mig nu, men du skall följa sedermera." (Joh 13:36)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Sett i kyrkans historia har alltid Jesu anspråk på att vara den enda vägen till Gud ansetts som allmänt sant och giltigt. De som hävdat något annat har inte betraktats som renläriga. Och rent faktiskt är det väl så, att om den kristna kyrkan skulle bortförklara eller motsäga Jesus på denna punkt, skulle den snart upphöra att ha något existensberättigande. Det tillhör den kristna trons centrum att bekänna Jesus som exklusiv frälsare. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 263)

(Gud) vill att alla ska "komma till insikt om sanningen". Den kristna tron är inte en sanning bland andra, ett alternativ att välja bland andra alternativ, en möjlighet bland andra likvärdiga möjligheter. Den gör anspråk på att vara sanningen med stor S, den sanning som gör oss fria, fria att bli de människor vi var avsedda till. Allt är inte relativt, var och en blir inte salig på sin tro. Det finns en fast fixpunkt i tillvaron att hålla sig till, den sanning som Gud har uppenbarat för oss genom sin son Jesus Kristus. (Elisabeth Sandlund "Drabbad av det oväntade" s 196)

Alla (Linus-Idas) visor är ju så sorgliga . . . (som till exempel) 'I drinkarens koja'. . . . Efteråt säjer Linus-Ida: "Den drinkaren, han ångrade sej i alla fall te sist. Men Nilsson i Lugnet, han är omöjlig. Jag sär, jag sär, det kommer å sluta illa med honom! . . . Jag mötte honom häromdan, när han skulle te krogen. 'På den här vägen kommer du aldrig te himlen, Nilsson', sa jag. Och vet ni vad han sa då? 'Så långt ska jag inte heller, jag ska bara te Trill-In å få mej ett par öl.'" (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 126-127)

(Jesu) uppgift är inte i första hand att visa vägen utan att vara vägen. (Gösta Sandberg "Glädjens budskap" s 213 i kommentar till Joh 14:1-12)

En icke-kristen, europeisk professor frågade en ung indier, som nyligen blivit kristen: "Vad har du funnit i kristendomen, som du förut inte ägt i hinduismen?" Indiern behövde ingen betänketid. Han var genast färdig med sitt svar. Det bestod i ett enda ord: "Kristus". . . . I Kristus har Gud själv kommit till oss, och därför kan vi komma till honom. Kristus är inte en av vägarna till Gud utan Vägen, den enda vägen, den enda framkomliga vägen till Gud. Det är för den skull kristendomen intar en sådan särställning i religionernas värld. (Gösta Nicklasson "Kristus lever" s 92; Predikan över Matt 28:18-20 vid Svenska Missionsförbundets generalkonferens 1963)

"Om jag någonsin träffar Nonno, så ska jag tacka honom för att han gjorde flöjter åt oss", sa Jum-Jum. "Det ska jag också", sa jag. Men sedan tänkte jag, att Nonno träffar vi väl aldrig mer. "Jum-Jum, vilken väg ska vi gå nu", frågade jag. "Det gör detsamma vilken väg vi går, bara vi går den tillsammans", sa Jum-Jum. Och det var precis vad jag tyckte också. (Astrid Lindgren "Mio, min Mio" s 122-123)

"Är du inte törstig?" sade Lejonet. "Jag håller på att dö av törst", sade Jill. "Drick, då", sade Lejonet. . . . "Jag vågar inte komma och dricka", sade Jill. "Då kommer du att dö av törst." "Men oj", sade Jill och tog ännu ett steg närmare. "Jag måste väl försöka hitta någon annan bäck, då." "Det finns ingen annan", sade Lejonet. (C.S. Lewis "Det viktigaste" s 19-20; ur "Lejonet och bäcken", The Silvery Throne Kapitel 2)

Vid en väg på en sten satt en liten flicka, bara fötter, bara ben, mager som en sticka. Men hon var så glad ändå, log med skälmska ögon grå. Vid en väg på en sten satt en liten flicka. . . . Kom en liten gosse där, stannade förlägen: "Uppå vandring stadd jag är. Kan du visa vägen? Jag skall hän till lyckans land, till dess fjärran fagra strand." Kom en liten gosse där, stannade förlägen. . . . Och den lilla flickan log, hennes ögon blänkte: "Vägen dit, den vet jag nog: just där sol sig sänkte, där gå gyllne strålars spång. Över den skall gå din gång." Och den lilla flickan log. Hennes ögon blänkte. . . . "Går du spången, skall du snart hinna månens skära, där det skimrar underbart, då är målet nära. Ty på närmsta stjärnan just ligger lyckans fagra kust, där det skimrar underbart, då är målet nära." . . . Inte vet jag det, om sen gossen hittat vägen. Kanske står han kvar där än, tittande förlägen, tittande förundrad på, ögon, skrattande och grå. Inte vet jag det, om sen gossen hittat vägen. ("Min Skattkammare III" s 17; Anna Maria Roos)

Bed men arbeta; lid men hoppas; ena ögat riktadt på jorden, det andra på stjärnorna; icke sätta sig fast och slå sig ner, det är ju fotvandring; icke hem, utan gästgifvargården, skjutshåll; söka sanningen ty den finns, men endast på ett ställe, hos en, som själf är vägen, sanningen och lifvet! (August Strindberg "En blå bok II" s 833; Summa summarum)

Vi sågo stater uppkomma, med möda och strid utveckla sig, och därpå hastigt ödeläggas utan att vi kunde fatta meningen. Vi sågo stora andar stiga fram med kallelse att förkunna nya sanningar. Efter kamp och nöd segrade sanningen för att av efterkommande släkten vederläggas och slopas. Människosläktet vandrade i öknar med ruiner utan att veta vart kosan bar. Många voro vägvisarne men målet visste ingen. En trodde sig upptäcka österlandet när han for åt väster, andra menade sig stödja egen makt när de undergrävde den; en andans man var viss på att han grundade en ny religion under det att han grundade en ny stat. Med ett ord, de dödlige handlade omedvetet och utan kunskap om målet, men en medveten vilja begagnade alla stridiga krafter, andens höjdflykt och materiens jordsträvan, det goda och det onda, själviskheten och uppoffringen, söndringen och samlingen; och stundtals visade sig målet skymta vid synkretsen för att åter vika undan och ånyo visa sig. Att människorna icke veta vad de göra är deras ursäkt, men detta skulle även lära dem inse att de äro redskap i någons hand, vars avsikter de icke kunna förstå, men vilken ser till deras bästa. (August Strindberg "Världshistoriens Mystik" s 54)


ca 1900 och tiden dessförinnan

En vän frågar mig: "Vartåt pekar vår väg?" "Det kan jag inte säga, men för mig personligen ser det ut som om korsets väg skulle återföra mig till mina förfäders tro. . . . Buddhaismen, som prisas av det Unga Frankrike, har infört resignationen och en dyrkan av lidandet, vilken leder direkt till Huvudskalleplatsen." (August Strindberg "Inferno" s 134-135; Vartåt pekar vår väg?)

Åt katolicism synes ej min väg gå! . . . Hvart jag går, vet jag ej, men jag låter leda mig. (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 167; brev 22 sept 1897 till Axel Herrlin)

Så har han sett dem, far och son, ren genom många leder, slumra som barn; men varifrån kommo de väl hit neder? Släkte följde på släkte snart, blomstrade, åldrades, gick - men vart? Gåtan, som icke låter gissa sig, kom så åter! . . . . . . Tyst är skogen och nejden all, livet där ute är fruset, blott från fjärran av forsens fall höres helt sakta bruset. Tomten lyssnar och, halvt i dröm, tycker sig höra tidens ström, undrar, varthän den skall fara, undrar, var källan må vara. (Viktor Rydberg "Tomten" s 238)

Under 1870-talet tillkom . . . större delen av den lyriska diktning, som ingår i Rydbergs 1882 publicerade "Dikter". I själva verket hade Rydberg redan på 1850-talet skrivit lyrik, där han i stagnelianska former biktade den inre disharmoni, det grubbel och vemod, varom yttervärlden föga visste. Flera av Rydbergs ungdomsdikter återfinns fullständigt omarbetade i 1882 års samling. . . . Dikterna om ("Älvan till flickan" och "Tomten") hör till samma grupp inom Rydbergs idédiktning som "Vadan och varthän?", där skalden i kärleken ser det eviga och förblivande i en värld av växlingar och förgängelse. (Hjalmar Alving-Gudmar Hasselberg "Svensk litteraturhistoria" s 234)

(Jesus) säger icke allenast: Jag wisar eder wägen, utan: Jag är wägen. Det klyftiga förnuftet förwränger dessa orden, när det förstår och utlägger dem sålunda, att Christus gifwit oss goda lärdomar och bud, huru wi skola handla och lefwa, och derigenom komma in i himlen. . . . (Då wore han) ett kors wid wägen, som wäl säger, hwart man bör gå men sjelf hwarken ledsagar eller bär. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 181)

Det finnes (i min berättelse) en hjälte, som jag älskar av hela min själ och som jag försökt framställa i hela hans skönhet. Denna hjälte, som alltid har varit, är och skall fortfara att vara skön, heter sanning. (Leo Tolstoj "Skildringar från Sebastopols belägring" s 94; Sebastopol i maj månad 1855)

Vi hava (Jesu) lära och erkänna dess gudomlighet . . . men vi hava ej därför Honom själv, den av himmelen komne och ännu kommande, som ej blott visar, men är Vägen, ej blott lärer, men är Sanningen, ej blott kungör, men är Livet. Ty allt detta är Han endast för dem, som Honom i tron anamma, - dem, som känna behovet att Honom söka, erfara trösten att Honom finna, fatta beslutet att Honom följa och smaka saligheten att Honom tillhöra. Deras Frälsare är Han, och för dem allena bliver Hans evangelium en det inre livets källa, som rik och klar flödar i deras hjärtan med nåd och frid och kraft och välsignelse. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Första bandet" s 64-65; Juldagen)

För striden mot reformationen glömde (jesuiten) Loyolas lärjungar icke sin ordens egentliga ändamål: hednamissionen, och ute på missionsfälten visade de ett mod och en uthållighet som måste aftvinga alla beundran. I Goa på Malabarkusten hade portugiserna 1534 upprättat ett ärkebiskopsdöme för platsens romerska katoliker. Med inkvisitionens och jesuiternas hjälp sökte ärkebiskopen af Goa i slutet af det 16:de årh. att leda de nestorianska tomaskristna i union med Rom, och det lyckades med de flesta. Också en stor del af de persiska nestorianerna anslöt sig till påfven. Dessa "kaldeiska kristna" lyda under en patriark af Babylon, som bor i Mossul. Med den portugisiska regeringens understöd landade Loyolas ungdomsvän, Francisco Xavier 1542 i Goa såsom påflig legat för Indien. Han och de två jesuiter, som följde med honom, började först med ett väckande arbete i Goa; därefter gjorde de missionsresor till paraverna på Italiens sydspets, till det nuvarande Madras och Mysore, till Ceylon, Travankor, Malakka och flera andra platser. . . . Men blott bland parias vunno de jesuitiska missionärerna under den första tiden insteg, hvarför Kristus en tid kom att framstå för de högre kasterna såsom parias' gud. I början af det 17:e årh. uppträdde emellertid den toskanskt födde jesuiten, Robert Nobili . . . såsom en kristlig bramin med strängt iakttagande af alla kastregler, och han förmådde icke få braminer att mottaga evangelium. Nobili anknöt ofta sin förkunnelse till en hinduisk berättelse om de fyra vägarna till sanningen, af hvilka den ena hade fallit i glömska; han uppgaf sig då såsom den, som kunde hänvisa till den glömda vägen. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 457-458)

Wi måste låta Christus till sin mandom wara en Guds wäg, tecken och werk, hwarigenom wi komma till Gud, och sätta all förtröstan så uteslutande till Honom, att wi icke tillika förtrösta på Guds moder eller något helgon och uppställa en afgud i wåra hjertan. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 24 i kommentar till Rom 15:4-13)

Eho som will komma till Fadren, han måste hänga sig fast wid den käre Sonen, måste sitta Honom på axlarna; ty med denna röst afskaffas alla äretitlar. Du må pråla med fromhet och helighet, huru skönt du will, så måste det dock bort; ty inför Fadren gäller ingenting annat, än den käre Sonen allena; emot Honom är Han huld och nådig. Den som nu will wara älskad och afhållen af Fadren, han måste löpa Sonen i skötet: då kommer han till Fadren. . . . Hwem som helst som nu genom tron hänger sig fast wid Christus . . . blifwer af (Gud), likasom Christus, älskad och afhållen och blifwer ett med Fadren och Sonen. Hwarest åter detta icke sker, der är idel wrede, der hjelper ingen fromhet, ingen kraft, ingen fri wilja, hwarken bedjande, fastande eller någon annan gerning, det är allt förloradt. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 140 i kommentar till Matt 3:13-17)

Så blifwer då i alla stycken Guds blotta nåd erkänd i Christo och genom Christus oss tillagd, förvärfwad och gifwen. Detta menar Han, när Han säger, Joh. 14:6: Ingen kommer till Fadren utan genom Mig. Och i hela evangelium gör Han ingenting annat, än drager oss ut ifrån oss sjelfwa och in i Sig, utbreder sina wingar och lockar oss under Sig. . . . Förlita dig icke på dig sjelf eller på din tro, kryp till Christus, håll dig under Hans vingar, blif under Hans skygd, låt icke din, utan Hans rättfärdighet och Hans nåd wara ditt täckelse. . . . Derföre låt all andlig och werldslig rättfärdighet blänka, låt alla messepresters, munkars och nunnors stånd skina, låt alla ärliga mäns och hustrurs ärbara lefwerne lysa, huru mycket det will, låt dem ock uppwäcka döda; finnes der icke tron på Christus, så är det ett intet. Likwäl förblindar ett sådant bedrägligt sken hela werlden och förmörkar för oss det heliga evangelium och den christliga tron. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 116-117 i kommentar till Tit 3:4-7)

Käre Markianos. Jag känner till din iver att vandra i den gudsfruktan som ensam kan föra människan till evigt liv. . . . Ty en enda väg leder uppåt, upplyst av det himmelska ljuset, för alla dem som ser. Men för dem som inte ser är vägarna många, dunkla och svårframkomliga. Den ena leder till himlen för att förena människan med Gud, men de andra leder ner till döden genom att skilja människan från Gud. (Irenaeus "Bevis för den apostoliska förkunnelsen" s 13)

Salomo . . . byggde templet som sanningens typ (förebild). (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 499)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

I jugendhuset med "regnbågsveranda" föddes tre syskon att livsvägen vandra Flickan i mitten kom snabbast i mål, efter punktering - som stick av en nål . . . Den äldste ville ej vara som andra, att ro var för honom att livsleden vandra Han valde vägar som ingen förr gått, en svårgången vandring blev storebrors lott . . . Med penna i hand - sjuttiosju år på nacken - tänker jag åter på huset i backen Jag vilar en stund i min regnbågsveranda - så fortsätter livet den tid jag ska vandra . . . Mullsjö natten den 11 maj 2007 (Bror-Erik Svedlund "Anders, Ann-Mari och Bror-Erik")

Frågan är om vi fortfarande (år 1995) med både hjärta och intellekt är övertygade om att Jesus är "vägen, sanningen och livet", och att ingen kommer till Fadern utom genom Honom! Eller håller vi på att förlora den viktigaste motivationen för både mission och det vardagliga vittnesbördet? (Roland Oscarsson "Mission - ett sätt att leva!" s 8; Svenska Alliansmissionens årsbok 1995)

Jag blundade och kunde en kort minut höra sanningens toner i det mäktiga orgelbruset. På hemvägen från kyrkan var allt som vanligt igen. (Britta Linnman "Sanningen" s 106)

Herrar med playboymanér, damer med världselegans är alltid på väg - ingenstans. (Rune Henriksson "Osäkrat ord" s 61)

En katolik som går till kyrkan böjer knä vid ingången och utgången med blicken mot koret, ofta därjämte under gudstjänsten. Handen förs över bröstet i korsets tecken. Ja, hela kroppen lever med för att förmedla budskapet till själen. Mina tankar vandrar norrut till presbyterianska kyrkans nakna enkelhet, till kväkarnas stilla förbidan efter det inre ljuset (om det nu kommer till någon; annars tystnad), till filadelfiaförsamlingarnas tomma kors och enda ord: Jesus. Mer behövs ju inte. (Gunlög Järhult "Guds tystnad? En bok för fromma och ofromma" s 38-39)

"Är inte målet i sikte än?" "Nänä men." . . . "Är det långt att gå förrn vi kommer dit?" "Det är en bit." . . . "Vad lön kan vi hoppas att mödan skall ge?" "Vi får väl se." . . . "Men vart styr vi egentligen våra fjät?" "Säg det, säg det." (Alf Henrikson "Sakta mak" s 295; Framåtskridandet)

Si vilken fridsam ängd för lugn motion! Sanningens väg är stängd för motorfordon. . . . Där finns det blomster i mängd och fågelbon, ty sanningens väg är stängd för motorfordon. (Alf Henrikson "Aftonkvist" s 137; Allegori)

Guds enda frälsningsväg är Jesus Kristus, som offrade sig till försoning för vår synd. . . . Buddisterna behöver ingen frälsare. Inget är väl så förhatligt för dem, som att tala om att vägen till frälsning är nåd. Hela deras tro vilar ju på att goda gärningar och försakelser jämnar vägen till himmelen. Själavandringen är alltfort den enda framkomliga vägen till den eviga vilan och saligheten. (Arvid Almquist "Världsreligionernas förnyelse" s 102-103; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1962)

Att vandra livets väg, det är att älska Herren, att höra Hans röst och hålla sig till Honom. (Daniel Wärn "Livsvägen och den trånga porten"; kommentar till Matt 7:13-14 och 5 Mos 30:15-20; Jönköpings-Posten den 11 augusti 1962)


ca 1950 och tiden dessförinnan

"Penningar och organisationsfrågor äro andrahandssaker, under det att det andliga är det förnämsta för oss", ansåg stadsfogde Rundbäck vid (Svenska Alliansmissionens) konferens 1935. . . . I nekrologen efter Rundbäcks frånfälle framhöll de på varandra följande missionsledarna, J Blomdahl och L Vitus, att "grunden för vårt arbete alltfort är densamma som förut". Huvuduppgiften för verksamheten måste vara att "visa vägen till gemenskap med Gud". (Göran Åberg "Sällskap - Samfund" s 97-98)

Vandrar du Herrens väg, så har du gott sällskap. Ty Jesus är med dig, den vägen har han gått och den känner han så väl och så grundligt, att han - vilket härligt under! - till slut själv blivit vägen. (K.A. Rundbäck "Herrens väg" s 21-22; kommentar till Ps 86:11 i Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Julkalender för 1921)

Varje socken har sina historier, sägner, skrock och skrönor. Så ock Svenarum. Några av dem som jag minns som barn och än idag kommer ihåg har jag nedtecknat som följer. . . . Följande uttryck . . . förekom ofta i samtal och lämpliga sammanhang: "Det här går över mitt förstånd och långt in i prästens hage", sa man ofta om en sak som man inte förstod sig på. (Erik Fagerlund "Historier, uttryck och sägner" s 53,55)

"Jag är vägen och sanningen och lifvet; ingen kommer till Fadren utom genom mig." Så talar Jesus om sig själf, och hvilken annan skulle kunnat eller vågat säga något sådant om honom. - Jesus var själf medveten om hvem han var både i förhållande till Fadren, till sig själf och till den människovärld, för hvars frälsning han var utgifven. Därför var han den ende, som kunde aflägga detta för hela världen så betydelsefulla vittnesbördet. . . . Nu är (Jesus) icke blott uppstånden från de döda, utan äfven uppfaren till himmelen och (har) ingått i den himmelska helgedomen, där han för församlingen, såsom hennes öfverstepräst, står i Guds åsyn. Till denna helgedom - till Fadren - är alltså nu vägen fri och öppen i Jesus. . . . Gud är uppenbar vorden i köttet - i Jesus. Han är Guds härlighetssken och hans väsens avbild. Ebr. 1:3. (Samuel Johanson "Ingen kommer till Fadren utom genom mig" s 40,43-44)

(Gud) har skapat oss. Vi är inte Hans hantverk utan Hans konstverk. Han har signerat oss. Han har lagt evigheten i våra bröst. Man kan aldrig utplåna Gud fullständigt i ett människoliv. . . . Den svenske tänkaren Pontus Vikner skrev: "Fåfängt, fåfängt! - Jorden äger intet, som kan släcka branden av de krav, dem evigheten ristat i mitt bröst med eldskrift." Han var en stor filosof. Jämförd med honom är Hedenius en filosof i västficksformat. När Vikner mot slutet av samma dikt kommit fram till att Kristus är den ende som kan tillfredsställa själens längtan fortsatte han: "Så behöver ej min ande mer med Tomas ängsligt spörja: Var är vägen? - Så behöver ej min tanke rådvill leta efter sanningen i gruset av de ramlade systemer. - Allt jag finner, allt jag vinner i den Ende, som är Vägen, som är Sanningen och Livet." (Hilding Fagerberg "Budskap i tält och kyrka" s 43-44)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1990

Paulus bekännelse "jag följer Vägen" vittnar om hur tron aldrig kan vara något statiskt eller abstrakt. Vägen är ingen princip, inget trosdokument. Vägen är en person - den uppståndne Jesus! Den som följer Vägen övar tillvänjning till Kristus livet ut. En tillvänjning som bara kan ske i kärlek. (Peter Halldorf "Andens folk" s 395 i kommentar till Apg 24)

Många välkomnar en herre som heter "Mr Religion". För "Mr. Religion" och hans efterföljare är nämligen Jesus inte vägen - utan i vägen. "Mr Religion" predikar egentligen ett nytt budskap - det finns inget som exklusivt heter "Jesus" - det finns annat och andra lika bra också. Det finns inget som heter synd - och då behöver vi inte någon som ger förlåtelse. Det finns inte något som heter skam - och då behöver vi inte något som heter omvändelse. Jesus plockas kvickt eller successivt ner från åsnesadeln och blir en sagofigur, som kanske inte ens har levat. Alla livsfilosofier är lika värda. Alla vägar bär till himlen. Så förkunnar "Mr. Religion" och inte så få låter sig lockas och inbjuder honom gladligt att rida in på kyrkoårets första söndag. (Carl-Erik Sahlberg "Mr Religion, kameleonten och den tomma kyrkan" s 11-12; predikan i S:ta Clara kyrka i Stockholm första söndagen i advent 2005 i närvaro av bland annat drottning Silvia och prinsessan Madeleine; evangelietext Matt. 21:1-9.)

Skulle du kunna leva med att resa utan att veta varifrån du kommer, var du befinner dig eller vart du är på väg? Sanningen är att det är just så många människor lever sina liv. Vi har sakta men säkert kommit till insikt om att vi lever våra liv på den här planeten, med allt vad det innebär. Vi färdas fram genom den oändliga rymden i en hisnande hastighet. Men hur hamnade vi här, och vad går livet egentligen ut på? Kan det i längden finnas några viktigare frågor? Om jag inte har svar på dem, kommer då inte allt annat att till slut framstå som meningslöst? Om jag inte vet vart jag är på väg - spelar det då någon roll vad jag gör? Många av oss tar livet som en bussresa i det okända. Vi vet inte vem som har satt oss här, vart vi är på väg eller vad själva resan går ut på, men vi försöker underhålla oss själva så länge. Det är inte så konstigt att underhållningsindustrin är en av de största i dag. Vi behöver bedöva oss. Vi tar inte ens vårt eget liv på allvar. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 60)

Min kompis Malte som är cirkusartist . . . säger till mig att jag ska turnera med cirkus. "Du kommer att tycka om det, Carl-Einar. Det är livet. När våren kommer. Det springer i kroppen, i benen. Att åka med vagnarna. Du kommer att älska det. Det fria livet. Att det är det fria livet. Att man kommer och åker. Att man kör på nätterna. Att det är livet. Att man är fri. Alla människor vill vara fria. På fri fot. Att få göra det som är roligt. Man behöver inte fråga. Det är hela idén en väg. Livet är en väg." (Carl-Einar Häckner "Upplevelse på liv och död" s 148-149)

I mitt hjärta står det skrivet: Du är vägen, sanningen och livet. Du är vägen som är ensam och smärtsam och svår. Du är vägen som jag ändå helst av allting går. Du är sanningen, så obekväm en sanning kan bli, Du är sanningen, den enda här som gör mej fri. Du är livet som så ofta med lidande blandas. Du är livet, det enda där min själ kan andas. I mitt hjärta står det skrivet: Du är vägen, sanningen och livet. Du är vägen som är verklig och som börjar nu. Du är sanningen bland många andra sanningar här, Du är sanningen, den enda som mej alltid bär. Du är livet ibland liven, ett ord ibland orden, Du är livet som ger mening i mitt liv på jorden. (Atle Burman "En källa av ljus" s 10; I mitt hjärta står det skrivet)

Det är nu igen legitimt att uttrycka livsdilemmat med desperation och inlevelse även i offentliga sammanhang. Det är inte längre det andliga eller religiösa som är förbjudet i de offentliga samtalen, det är det givna eller färdiga svaret som inte duger. Det är sökarens attityd som lyfts fram och som lyfts upp i de offentliga rummen. Det är insikten om det omöjliga i att äga visshet som premieras. "Vi är alla sökare" heter det. Och denna jämställdhet i vilsenhet och kartlöshet bereder sig väg långt in i den kristna tron och kyrkan. Detta är ett av de tydligaste uttrycken för kyrkans sekularisering i Sverige idag. (Runar Eldebo "Kristen i landet lagom" s 49)

"Herren, Kristus, skall ni hålla helig i era hjärtan". Apologetik är mer än intelligenta resonemang. Det handlar om att hjälpa människor fram till en personlig relation till Kristus. Om Kristus inte är helig i mitt hjärta kommer mitt resonemang, även om det i sig är riktigt, sakna viktiga dimensioner. Sanningen är i kristen tro mer än teoretiska påståenden att bejaka. Ytterst sett är sanningen en person som vi är kallade till gemenskap med. Det är att förråda honom som är sanningen att skilja vårt andliga och intellektuella liv åt. . . . Sanningen är mer än rätt svar på tillvarons frågor. Sanningen är ytterst en person, inte en princip, ett ansikte, inte en abstraktion. Med Jesu egna ord: "Jag är vägen, sanningen och livet". (Stefan Gustavsson "Kristen på goda grunder" s 197-198,235)

Som pilgrim söker man både vägen till Gud och vägen till heliga platser. Men det är vägen till Gud som är viktigast. "Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också." (Mt 6:31) (Andreas Almer "Ung Pilgrim" s 92; Växjö Stifts Hembygdskalender 1996/97)

Av egen erfarenhet från arbetet med religionsdialogen inom Kyrkornas Världsråd är jag benägen att varna för att de kristna deltagarnas välvilliga och vällovliga hållning till människor av annan tro lätt övergår i en oklar och relativiserande tolkning av den kristna kyrkans tro och bekännelse. Detta gäller kanske främst i dialogen med judendomen men också med andra religioners företrädare. Belysande för hur olika uppfattningarna om religionsdialogen kan vara, är en skrift av några kända svenska exegeter om tolkningen av Apostlagärningarna 4:12, Hos ingen annan finns frälsningen (1990). Krister Stendahl hävdar där, att aposteln Petrus med dessa ord till stora rådet bara avlägger en personlig bekännelse med ett kärlekens språk, medan Edvin Larsson påstår, "att det rör sig om en tung principiell utsaga" och Birger Gerhardsson gör gällande, att Petrus liksom hela Nya testamentet talar för "exklusiviteten i tron på den ende sanne Guden och den han har sänt". (Lars Lindberg "Från konfessionell till ekumenisk tro" s 295)


ca 1990 - ca 1975

Det är inte sanningen om Jesus som är sanningen. Det är Jesus som är sanningen! (Peter Halldorf "Gå ut i strid" s 10)

Fiskarna på de Lapidariska öarna äger tillsammans en båt och ett nät. Överallt på de Lapidariska bergens sluttningar blommar ginsten. Men en av vulkanerna är i full verksamhet och avslöjar jordens inre. Den som besökt huvudstaden, sett dess fasader och bakgårdar, har sett samtliga städer, har med parlören i hand stått i världens alla gatukorsningar och undrat: I vilken riktning skall främlingen gå? (Werner Aspenström "Varelser" s 511; Lapidarisk rapport)

Saul ville få tag i "några som hörde till Vägen" (Apg 9:2). Uttrycket avser lärjungarna, de kristna. "Vägen" står här som beteckning för kristendomen, både som frälsningslära och religiös gruppering. Detta bruk av ordet "väg" är tydligen en kristen självbeteckning: Att höra till Vägen är att höra kristendomen till. Urkyrkan var, liksom GT och judendomen, förtrogen med en bildlig användning av ordet "väg". Det fick beteckna en livshållning, en vandel, en frälsningsmöjlighet. Det säregna med bruket i Apg är att ordet "väg" inte bara står för kristendomen som frälsningsväg utan också får beteckna de kristna som grupp. Uttrycket får alltså fungera som en sociologisk term. Någon exakt motsvarighet till denna användning har inte kunnat anföras. (Edvin Larsson "Apostlagärningarna" s 204)

"För två tusen år sedan" skrev swami Sivananda (Sivananda Saraswati), inkarnerade Gud på denna planet för att visa hela mänskligheten den underbara vägen till evigt liv genom att faktiskt leva det gudomliga livet här på jorden. Jesus var . . . den gudomliga makten och kärleken förkroppsligad . . . " I dessa ord om Jesus Kristus skulle miljoner hinduer kunna instämma. Det är en följd av den kristna kyrkans tjänande i Indien under två århundraden. I dag erkänner hinduiskt tänkande Kristus som gudomlig men inte som unik. Jesus betraktas som en av det gudomligas många inkarnationer - av somliga rentav som den störste. Jesus har med andra ord tolkats ur hinduisk ståndpunkt, det vill säga utifrån tanken att alla mänskliga själar är gudomliga. De flesta är inte medvetna om detta, men somliga kan liksom Jesus se längre än till illusionerna och bli medvetna om sin gudomlighet. Detta erkännande av Kristi gudom innebär i bästa fall föga mer än att han anpassas till hinduisk livssyn; i värsta fall kan det lura kristna att acceptera hinduisk monism eller polyteism. (Vishal Mangalwadi "Hinduernas syn på Jesus" s 107; författaren född år 1949 i Chhatarpur sydost om New Delhi i Indien; Sivananda Saraswati född år 1887 i Pattamadai sydväst om Mandurai i södra Indien)

Att vara kristen betyder inte att hänga fast vid vissa ord och formler utan att ha överlåtit sig till Gud genom Jesus Kristus. (Hugh Silvester "Bundenhet och öppenhet" s 338)

Vi är små människor utan överblick över hela verkligheten. (Jerram Barrs "Predestination och fritt val" s 348; författaren född år 1945 i Bighton nordost om Southampton i södra England)

Jesus säger att det finns en väg som leder till livet. Den är smal. Ingen autostrada. Man måste ut ur bussen eller personbilen och gå på egna ben. Det krävs ett individuellt beslut. . . . Människor vill bredda (vägen), göra kristendomen bekväm, acceptabel för moderna människor. Man vill känna sig vara bland många, höra till majoriteten. En tidningsnotis om lyxturistbussen, som körde ut i ett stup på hundra meter i alperna, kan säga oss att det inte är någon trygghetsgrund att vara bland många. Andra vill göra vägen smalare än Jesus har gjort den. Den moderna buddhismen förebrår kristendomen att den anvisar en alltför lätt väg. Bara helt enkelt att tro på Jesus, när frälsningen kräver så mycken möda och så höga kvalifikationer! Ja, det är faktiskt så, att det räcker med att tro på Jesus. Men är det alltid så lätt? En annan tidningsnotis nyligen berättar om en 22-årig etiopisk flicka, som blev slagen med spikklubba över hela överkroppen därför att hon trodde på Jesus. Jesus är dörren. Vägen till livet går genom honom. Försök att komma till klarhet om vad detta sällsamma evangelium egentligen innebär. Det är mödan värt. (Sven Danell "Dagpostilla" s 227-228 i kommentar till Matt 7:13-14)

Vad kan vi egentligen veta? Inte ens att vi existerar, min käre vän i nöden! Vem kan vi fråga om allt det vi brottas med? "Vad för slags värld lever vi i?" "Vart är vi på väg?" En fet gammal man ger klipska svar som bara förvillar, en spågumma blänger i kort och teblad. Kan vi erbjudas något annat? Raden av små händelser som försäkrar oss och alla andra om att vi ständigt är på väg någonstans? Men varför, och varthän? Vi hänger på en skör tråd. Vårt hem har inga permanent boende. Folk kommer och går samtidigt som hotet om vräkning ligger över oss alla. Och vart skulle vi ta vägen? Vi är ensamma. Skrämda. (Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 10; citat: Tennessee Williams född år 1911 i Columbus nordost om Jackson i sydöstra USA)

Med "den vägen" menades kristendomen. Det var judiskt språkbruk att tala om en tro eller ett livsprogram som en "väg". För de kristna låg det något väsentligt i det uttrycket. De ville inte gå med på att de var ett "parti" eller en "riktning". Jesus var vägen, den enda som ledde till Gud. Det var den vägen de vandrade, och den ville de visa för andra. (Bo Giertz "Apostlagärningarna" s 73 i kommentar till Apg 9:1-9)

En mäniska (så står det med ett "n"!) kan nå himlen utan rikedom utan hälsa utan berömmelse utan välfärd utan begåvning utan skönhet utan vänner utan tio tusen andra ting - men hon kan aldrig nå himlen utan Jesus. (Birgitta Yavari "I mitt hjärtas trädgård")

Jesus är vägen till Fadern, den fulla sanningen om Fadern, det sanna livet från Fadern. Många system och filosofier har sökt överbrygga klyftan mellan Gud och människa. Jesus är bron mellan människan och Gud. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 143)


ca 1975 - ca 1950

Tror du på en genväg utan Jesus, så förnekar du hans ord: "Ingen kommer till Fadern utom genom mej." Ej heller kan du tjäna två Herrar. Lögnens fader har många uppenbarelseformer. (Birgitta Yavari "För kärleks skull")

Om de tre (orden), "vägen", "sanningen" och "livet" är förenade med "och", så kan kai-et (och-et) mellan det första och det andra vara epexegetiskt eller förklarande (= "det vill säga"). (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 621)

glöm vart du är på väg. du är på väg till ett treoktavers sällsamt hexagram. du kommer att inse det. var inte orolig. du är Inte på väg att plocka urskogsblommor . . . som jag sa, du är på väg mot ett tre-oktavers titanskt tantagram din lille kurre, Pety, Vetestrået. (Bob Dylan "Om Ljudvallens Sprängande" s 15)

Stanley Jones kom till Indien först som lärare och ledare, men han utvecklades till indiernas vän, tjänare, en sannskyldig Guds budbärare. . . . Men denna vänskap och förtrolighet med Indien och individerna fick dock ingalunda leda till kompromisser eller nivellering av förkunnelsen. En brahman kom till honom en dag och sade i förtroende: "Era föredrag har mycket uppskattats, men en sak skulle jag vilja föreslå. Om ni ville predika Kristus som en väg, vore detta alldeles rätt, men säg, att det också kan finnas andra vägar. Om ni gör det, så kommer indierna att falla till era fötter." Tacksam för mannens intresse svarade Stanley Jones: "Jag söker icke popularitet, och frågan gäller inte vad jag lämpligen bör säga. Frågan gäller: Vad är fakta? Fakta har det avgörande ordet." Och fakta för Jones var att ställa hinduerna och indierna i allmänhet ansikte mot ansikte med en Jesusgestalt, som är den moraliska och andliga världens centrum. (Linné Eriksson "Röster från och om Indien" s 159)

Guds Sons verk innesluter i sig Faderns verk såsom förutsättning och den helige Andes verk såsom konsekvens. Den första trosartikeln är i viss mening vår vägs varifrån, den tredje dess varthän. Men den andra trosartikeln är vägen, på vilken vi befinner oss i tron. Därifrån får vi överblicka hela fullheten av Guds gärningar. (Karl Barth "Dogmatik i grunddrag" s 91)

När rabbin från Ger (Gora Kolwarya nära Warszawa) lade ut Skriften och kom till det ställe där Jakob säger till sin tjänare: "när min broder Esau möter dig och frågar: varifrån kommer, vart går du och till vem är du på väg?", sade han till sina lärjungar: "Märk väl hur Esaus frågor liknar våra lärares. Betrakta tre ting. Vet varifrån du kommer, vart du är på väg och inför vem du är ansvarig." (Martin Buber "Människans väg enligt den chassidiska läran" s 16-17)

Nu trädde jag in på en väg (Via Appia), som blivit kallad "Vägarnas drottning" och som leder från Rom till Capua. . . . Efter en stund ser vi till vänster ett litet kapell. Det är Domine, quo vadis. Legenden berättar, att på denna plats mötte Petrus, då han flydde undan döden i Rom, Mästaren, som kom gående mot den eviga staden. "Herre, vart går du?" frågade Petrus. "Till Rom för att än en gång korsfästas", svarade Kristus. Då återvände Petrus för att lida martyrdöden. (Linné Eriksson "Kristna symboler och blommande vallmon" s 26; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1959)

Jag låter blicken svepa över det väldiga människohavet (i Wembley Stadion). Stadion rymmer mer än 100,000 människor och drygt 70,000 är här i kväll (maj 1956 för att lyssna till evangelisten Billy Graham). . . . (Han) läser sin text. Det är Joh. 14:6, där det heter: "Jag är vägen, sanningen och livet." Hans predikan är så enkel, att en tolvåring lätt kan förstå vad han menar. Ja, det är knappast någon predikan. Jag kan med bästa vilja inte referera den. Hans tal är en enda inträngande maning att avgöra sig för Kristus, här och nu. (Hilding Fagerberg "Londonkryssning i SAU:s regi" s 216,220)

Båda orden (sanning och liv) är införda här som förklarande av "hodos" (väg). (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 458)

I dessa dagar, då vissa pressorgan vill avsätta Gud och för sina ateistiska doktriner söker stöd hos vetenskapen, har det sitt stora intresse att en världsberömd vetenskapsman utan later och stora ord står upp och förklarar sig tro på Gud som skapare, människan som evighetsvarelse och kristendomen som en fast grund för sedligt liv. Det är den store astronomen Knut Lundmark i Lund, som vid invigningen av Älvsbyns folkhögskola deklarerat denna sin trosståndpunkt. . . . Människan finner inte vila i tidens jäktande ytlighet. Professor Lundmark har ett ord att säga även om detta: "Ägnar man en kort, flyktig tanke åt den eviga frågan: Varifrån komma vi, varthän gå vi, vad är målet och meningen med vår tillvaro, ja, då blir väl mest svaret: 'Inte kan man ha tid med sådant trams, nej, nu måste jag se på serierna, hur Kalle Anka och Stålmannen har det'." Människornas andliga hunger mättas inte med allsköns surrogat som bjuds henne, det må vara ett förflackande och neddragande nöjesliv, en gudsförgäten vetenskap eller en religiositet som inte är förankrad i levande Gud och den Han har sänt, Jesus Kristus. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 257-258; ledare i tidningen Dagen den 22 december 1951)


ca 1950 - ca 1900

Kjell ligger och vrider sig. Det kan väl ändå inte vara meningen, att Simon ska dö nu? Ett par år till kan han väl åtminstone få leva. . . . Nej, finns det en Gud, kan han inte låta detta ske. . . . (Han) knäpper sina grova händer över huvudet. Han söker i natt barndomens gode Gud, som hotade och dömde, som lovade och hjälpte. . . . Han har glömt alla vägar, alla ord. . . . Men han ger inte upp. . . . Låt döden gå med oförrättat ärende den här gången. (Sven Edvin Salje "På dessa skuldror" s 243-244)

Mauriac fann vägen tillbaka. Han hade aldrig förnekat sanningen, men han hade förnekat att den kunde realiseras av en människa. Nu såg han att den kan nås - sanningen iklädde sig nämligen en människas skepnad, inför den förkrossade och besegrade människan står Kristus som är sanningen, vägen och livet. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 341)

Far var friare och tolerantare än de flesta av sina schartauanska trossyskon. Mor däremot hade bara en (enda) väg till himlen. Vägen gick genom kyrkan. Far hade flera vägar. Ibland diskuterade de det där. Men mor var orubblig. Kyrkan var Gud, makten och härligheten i evighet, Amen! (Eric S. Alexandersson "Heja Masthugget" s 7; 1930-talets Göteborg)

Här är mer än Salomo. Här är mer än Jona profeten. Här är mer än predikan. Här är Ordet vordet kött. Här är sanningen i levande gestalt. Jesus Kristus är sanningen. Han är vår auktoritet, vår myndighet. . . . Allt detta, som för oss är en vinning, det måste vår evangeliska kristenhet för Kristi skull räkna för ringa gentemot det, som är långt mera värt, nämligen Sanningen, som dömer och frälsar. Sanningen som är Kristus själv. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 337)

Jag nämnde Chen-li-t'ang. För mitt inre öga ser jag, hur Skölds och andra som varit här i Wuchang spärra upp ögonen och säga: "Men vad är det för ett ställe?" Därför tarvar det en förklaring. Vi ha tre predikoplatser i Wuchang. Den nyaste och bästa heter Livskyrkan. Varför ska de två gamla inte ha lika vackra namn? Någon föreslog att den ena skulle kallas Chen-li-t'ang (Sanningskyrkan) och den andra Tao-lu-t'ang (Vägens kyrka) och vi blevo alla här glada över namnen, ty de äro tagna ur Jesu ord: "Jag är vägen, sanningen och livet", och fastän namnen på svenska höras lite underliga så äro de på kinesiska utmärkta. Må vägens, sanningens och livets kyrkor här i Wuchang under detta nyår göra skäl för sina namn. (Elisabeth Björkdahl "Jul- och nyårsfirandet i Wuchang" s 276; brev från Wuchang daterat den 17 januari 1924; Missionsförbundet n:r 16 den 17 april 1924)

Ett kolsvart hus, till märgen förgiftat av stenkolsdamm och sot, ett fönster, dimmigt som en sjuklings öga, och i det: ansiktet av ett barn, en liten pojke med rädda blickar stirrande i varat, undrande - oförstående. . . . Hans bleka ansikte bet uti mitt inre. Förfäran grep mig: människor, vad är vi? vart går vi? vad har vi gjort? (Elmer Diktonius "Ett kolsvart hus" s 350; 1921)

En väg för bort från ett ställe till ett annat. Kristus är vägen bort från fiendelandet. Vid ett krigsutbrott gripas de, som bo eller vistas i fiendeland, af stor ängslan och spörja ifrigt efter någon väg, på hvilken de kunna komma bort från detta. De finna då den ena vägen efter den andra stängd och gripa ifrigt efter den enda möjliga, ehuru fruktan och fara för dem förnyas vid hvarje station. Det är den allvarligaste verklighet, att vi äro i fiendeland, då vi äro i denna värld, hvars furste är vår oblidkelige fiende. Är det möjligt att komma undan? Försöka vi på allvar komma bort från det, som fördärfvar, få vi erfara, att det ej finns mera än en enda väg, på hvilken detta kan ske. Vägen är Jesus Kristus. (Gottfrid Billing "För de gamla" s 19-20)

I natt skall jag dö. - Det flämtar en låga. Det sitter en vän och håller min hand. I natt skall jag dö. - Vem, vem skall jag fråga vart jag skall resa - till vilket land? I natt skall jag dö. - Och hur skall jag våga? (Harriet Löwenhielm "Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta." s 383; 1919/1941)

Kom med en dröm till din trötta far om världar långt bortanför världen, om blommande gårdar, om den ängd där du var till helt nyss då du började färden. . . . . . . Var det sådana blommor som marken här bär, var det träd som vissna och knoppas? . . . . . . Var det trånga, skumma vägar långt från strålande torg, var det mörker för de ensamma och stilla? Jag spörjer ej om glädje, jag spörjer dig om sorg. Du skall säga mig allt du vet, du lilla. . . . Jag skall gå snart, snart den vägen, den samma väg du gått, blott jag hittar på den långa, långa färden. Var välsignat, du mitt barn, som hit till jorden nått. Jag går famlande bort från denna världen. (Pär Lagerkvist "Kom med en dröm till din trötta far" s 76-77)

Frälsaren visste icke, att alla vägar leda till himmelen. Han visste aldrig att förkunna människorna, att det vore detsamma, vilken väg de vandrade, emedan de ändå till sist skulle komma till himmelen. Tvärtom visste och förkunnade han, och han tog aldrig tillbaka den förkunnelsen, att det är blott en väg till himmelen. Den som går på sidanom denna väg, kommer aldrig fram till himmelen, även om den avväg, han går, tycks ligga mycket nära den rätta vägen. . . . Vägen är en, och den heter Jesus. . . . Påven anser sin väg vara den rätta, när han lärer människor att anropa jungfru Maria och andra helgon samt att hava sin rättfärdighet i fastor, allmosor, späkningar, klosterlevnad, pilgrimsfärder och annat sådant. Hos vårt folk menar man, att det är den rätta vägen, när man går i kyrkan och till nattvarden samt iakttager andra fromma, i lag föreskrivna övningar. . . . O, Herre Gud, pröva oss och förnim, huru vi mena det; se till, om vi är på en ond väg, och led oss på den eviga vägen! (P. Waldenström "Smärtornas man" s 96,106-107)

Lyckligtvis finns det fortfarande människor som bryr sig om att fråga varthän historiens långa och tragiska tåg är på väg, varför det är på väg och var det kommer att sluta . . . Finns det någon punkt där historiens alla skeenden möts, där dess linjer samverkar . . . för godhetens och kärlekens syfte? Vilken är människans roll? Eller är du så lycklig med dina barn eller så engagerad i ditt arbete att du inte har tid att uppmärksamma frågan om mänsklighetens destination och öde? (David Bebbington "Patterns in History" s 5; citat P.T. Forsyth född år 1848 i Aberdeen nordost om Edinburgh i nordöstra Skottland; tidigt 1900-tal?; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 30)

Under de sista femton åren av sitt liv ångrade (Strindberg) och återkallade sitt hån mot kristendomen. Och sin andra Blå Bok låter han under rubriken "Summa summarum" utmynna i följande: "Sök sanningen, ty den finns, men endast på ett ställe, hos en som själv är vägen, sanningen och livet!" (Sven Danell "Dagpostilla" s 153 i kommentar till Joh14:1-12)


ca 1900 - ca 1800

Nu visste (Marie-Louise) plötsligt, att det var hon, som satt därutanför i det kalla, svarta mörkret, att det föll ett isande, kallt regn över hennes trasiga, jordiska klädnad, att hennes själ satt ensam och frysande i natten utanför den tunga, stängda dörren till domens och paradisets och evighetens riken. . . . Dit in gick endast vägen genom Honom, som är vägen, sanningen och livet. (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 174)

När vi efter någon predikan gick ifrån kapellet, en vandring, som tog oss en 30-40 minuter, kunde vi ibland få sällskap med farbror Johannes. . . . En gång, när vi kom från ett möte sent en kväll, yttrade han något, som stannade kvar i mitt minne. Vi hade nått skogen och närmade oss vår stuga. Nedanför i dalen, där en liten bro går över bäcken brukade det alltid vara väldigt mörkt. Det var nämligen en tjock granskog på båda sidor som gjorde det svårt att se vägen, även om det var en stjärnklar kväll. . . . Det var då någon, som påpekade hur mörkt det var. Men farbror Johannes svarade: "När man går i en mörk skog och inte kan se vägen framför sig, så skall man se uppåt! Ser man då himlen i uthuggningen, så vet man också, var vägen går!" . . . De orden . . . har många gånger framstått för mig som den visaste levnadsregel, värd att tillämpa på hela ens jordeliv. (Lewi Pethrus "Den anständiga sanningen" s 260-261; Goda grannar)

(Jesus) säger icke: en af vägarna utan vägen. . . . Att gå den vägen är att tro på honom. Sanningen är han så till vida, att i honom den sanne Gudens väsen är på ett fullkomligt sätt uppenbaradt. . . . Lifvet är han så till vida, att det eviga lifvet gifves endast i gemenskapen med honom. (P. Waldenström "Nya Testamentet" s 507-508)

Socialismen hade . . . redan vid denna tid (i början av 1890-talet) bland många av sina anhängare blivit ett slags surrogat för människans outrotliga behov av förankring i religionens irrationella känslosfär. Ett talande uttryck härför var följande inskription, som stod att läsa på en begravningskrans, som en socialistisk ungdomsklubb i Gävle - om också antagligen vid en betydligt senare tidpunkt än den förevarande - nedlade vid en förtroendemans bår: "Socialismen är vägen, sanningen och livet." (Hilding Nordström "Sveriges socialdemokratiska arbetareparti under genombrottsåren 1889-1894" s 528)

Petrus Olausson talade om den luteranska kyrkan och den reformerta, om baptismen och metodismen, och förklarade de olikheter i religionerna, som bestämde var människan skulle vistas i evigheten, i himmelen eller i helvetet. För Kristina var det hela svårfattligt och förvirrande. Men hon förstod hur lätt en människa kunde snärjas av villoläror. Gud själv gav inte så klara besked om den rätta vägen, att en olärd, simpel syndare som hon kunde hitta den utan hjälp. Därför var prästerna oumbärliga. (Vilhelm Moberg "Nybyggarna" s 64; Att plantera hemlandet)

Jonas Petter: . . . En kan sällan sova riktigt gott här på skeppet; jag ligger här och grunnar för mycket. Jag är på resa till en annan världsdel. Jag måste någonstans fara. Jag vet nog inte vart jag reser. Men ett enda vet jag: jag far efter frid. (Vilhelm Moberg "Utvandrarna" s 310; Ett skepp lastat med drömmar)

Detta vårt liv må tjänligen förliknas vid en resa - ja, vad är det väl annat? . . . Vi vandra hädan - men vart? Bär det hem, eller bär det endast längre bort - kanske ända bort i nattens, tillintetgörelsens och den eviga glömskans djup? . . . Höra vi (Kristi) röst, så finna vi (ljuset och friden) i tillräckligt mått, under allt detta levernets mörker och orolighet. Vi veta då, både vadan vi äro komna och vart vi ämna oss; och emellertid, under det vandringen pågår, veta vi ock, att vi ej äro lämnade åt oss själva, ej heller åt dem, som stå efter vår ofärd. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Andra bandet" s 21-26; Trettondedagen)

Skapare, att nalkas dig genom bönen du mig lärde. Ingen fara kan för mig äga mera tröst och värde. Stoftet ur sin vanmakt fann väg till världars upphovsman. . . . Vad mig brister i min lott får jag av den nåd begära: jordiskt liksom andligt gott har du lovat mig beskära, och för dig jag faller ner och i Jesu namn dig ber. (Gudmund Jöran Adlerbeth "Skapare, att nalkas dig" s 15; psalm 1814)

Dock klagar jag ej mina dagars tal: Snabb var, men god, deras fart. Det går ej en väg blott till gudarnas sal: Och bättre är hinna den snart. Med dödssång de ljudande böljor gå; På dem har jag levat - min grav skall jag få Uti havet. (Erik Gustaf Geijer "Vikingen" s 11; Geijer läste upp dikten vid Götiska förbundets stämma 30 april 1811)


ca 1800 och tiden dessförinnan

(Christus) är sjelf wägen, på hwilken man kommer till Fadren. Han är den enda wägen, derför må wi icke söka några sidowägar. . . . Christus är för det andra sanningen . . . för det tredje liifwet. På wägen komma wi till sanningen, och genom sanningen till lifwet, eller tydligare: den som är på wägen, han har redan sanningen och lifwet. . . . Men skall Christus wara ditt lif, så måste du ock i ditt inre förnimma honom såsom ditt lif, liksom du förnimmer hos dig det naturliga lifwet, så länge din själ ännu är förenad med din kropp. Men känner du intet sådant, är ingen tro hos dig werksam i kärleken, liksom man på lemmarnes och blodets rörelse förmärker, att en menniska har lif, så är det förgäfwes och meningslöst, att du kallar Christum ditt lif. (Amadeus Creutzberg "Gudliga betraktelser för hwarje dag af året" s 42 i kommentar till Joh 14:6)

Det hände att peterspenningen (till påven) ersattes av en mer acceptabel pålaga, en skatt som stannade kvar inom biskopsdömet och som insamlades till åminnelse av ett populärt helgon. . . . I Tveta och Vedbo härader i norra Småland samlades avgiften in till Sankt Thomas. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 385)

De (högmodiga) känner inte den väg på vilken man får stiga ner från sig själv till (Gud) för att genom Honom stiga upp till Honom. De känner inte denna väg men tror sig vara upphöjda och lysande som de stjärnor de räknar. . . . Om det skapade säger de mycket som är sant, men Sanningen, skapelsens mästare, söker de inte i ödmjuk fromhet och finner Honom därför ej. . . . O Herre, Du sanningens Gud, finner Du behag i någon därför att han äger kunskap om (de skapade tingen)? Ack, olycklig är den människa, vars vetande omfattar allt dylikt men inte Dig. Men säll är den som lärt känna Dig, även om han är okunnig om allt detta. (Augustinus "Bekännelser" s 81)

Om (Jesus är) "Vägen" behöver ni ingen som leder er vid handen. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:269)

Boken hette på engelska The coward of Thermopylae och på svenska Aristodemos. . . . Jag läste den oavlåtligen. Det fanns en tid då jag inte kunde somna utan att ha läst några sidor i den. . . . "Det var en tidig aprilmorgon 493 före Kristus. Vid soluppgången, den tid då grekerna alltid började dagens arbete, lämnade två resande, moder och son, Aten genom Thrisianska porten och beträdde den Heliga vägen. . . . Modern (som nyligen blivit änka) var spartanska. . . . Glädjen över att få återvända till Sparta . . . glödde i hennes ögon. Gossen var fullblodsatenare med intet drag ifrån sin moder, om man bortser från det guldblonda håret." (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 49-50)


Att avrunda med:

Din blick har sagt mig allt, jag vet, vad jag skall göra, så späd är din gestalt, att jag den ej törs röra. . . . Jag går i stället fram till mitt staffli och målar en ängel, allvarsam och klädd i solens strålar. . . . Den bilden blir min vän, min enda vän i livet, och namnet, Sanningen, står i dess väsen skrivet. (Bo Setterlind "Målaren och ängeln" s 74; Målaren och ängeln)

Vi är inte utlämnade åt meningslöshet, död och ondska. Det finns mitt ibland oss ett liv som ingen död rår på. . . . (Lärjungarna) förkunnar inte regler för livet eller teorier om livet. De förkunnar honom som är Livet. . . . Många har åsikter om livet. En del kan peka på det. Men Jesus har det. Allt vad du längtar efter finns hos Jesus. (Bengt Pleijel " . . . för att ni skall veta . . . En vandring genom Johannes första brev" s 18-19 i kommentar till 1 Joh 1:2)

Han är sanningen och livet. Han är ljuset på min stig. Han är vägen, står det skrivet. Han vill vara det för dig. Alla borde känna till att Gud har planerat en fest, en sabbat för sitt folk, ett slut på fångenskapen. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 29; citat Ylva Eggehorn)

Den kristna kyrkan vet, att den i sin tro på Jesus Kristus känner den enda fulla sanningen om Gud. . . . Den känner endast en väg till Gud: Jesus Kristus. (Carl Fr. Wislöff "Jag vet på vem jag tror" s 10)


Sångarna:

Jag har ofta frågor, Herre, men så sällan har jag svar. Jag står ofta vid ett vägskäl, och jag tvekar vid mitt val. Många gånger är jag ensam, mina frågor saknar ord. Jag har ofta frågor, Herre, men så sällan har jag svar. . . . Tänk om du är den som väntar just i tvivlets ensamhet, inte bara på min fråga, men som väntar just på mig. Tänk om du känt samma oro, samma tveksamhet som jag. Tänk om du är den som väntar just i tvivlets ensamhet. (T Littmarck: Psalmer och Sånger 218:1-2)

Det finns en väg till himmelen, en väg till Guds Jerusalem, den vägen är den helga tron på Jesus Krist, Guds egen Son. . . . Och vill du själv den vägen gå, så är Hans ord att lita på, men tvivla ej, allenast tro - det går en bro från tro till ro. . . . Det finns en väg till himmelen, en väg till Guds Jerusalem, den börjar här, den börjar nu, var än den går, den går till Gud. (B Setterlind: Psalmer och Sånger 303:1,3-4)

Jag vill sjunga om min vän, Herden, han som själv är vägen. Fåren känner han igen, vet var källan är belägen. Herre Jesus Krist, Guds Son, dig jag får all kraft ifrån. (E Norberg: Psalmer och Sånger 374:1)

Vem visar väg genom växlingens värld? Vem vet ett mål för min vanskliga färd när sikten är skymd eller mörkret står tätt? Kristus är vägen. Han leder mig rätt. . . . Vem giver mening åt livet på jord? Vem i reklamernas kör håller ord av alla, som lovar mig rikedom stor? Kristus är sanningen. På honom jag tror. . . . Vem hör min bön, när jag ropar i nöd. Vem bärgar själen ur grav och ur död? Jag har hört om en bortvältrad sten någonstans. Kristus är livet. All segern är hans. (E Norberg: Psalmer och Sånger 392:1-3)

Jag följer dig, Jesus, den väg du har gått, oändlig är nåden och friden jag fått: mitt hjärta du renat, dess oro har flytt. Jag tackar dig, Herre, att allt blivit nytt. (S Larson: Psalmer och Sånger 420:1)

Salig, salig den som kände, Den som trodde dig allena, Sannan Gud, och den du sände, Att med dig oss än förena. Jesu Christe! du är vorden Vägen, sanningen och lifvet; Och i himlen och på jorden Är ej annat namn oss gifvet. (JO Wallin: Psalm 45:8; jfr Psalmer och Sånger 381:4)

Du helga kraft! med nådens sken Gör viljan god, gör själen ren, Att lifsens väg vi glade gå Och, heligt rörde, sjunga må: Halleluja! Halleluja! (M Luther-JO Wallin: Psalm 134:1b; jfr Psalmer och Sånger 51:1b)

Skingra, Gud! all tviflans dimma, Låt mig ljus i ljuset se, Låt i trone mig förnimma, Att blott du kan frälsning ge, Att den väg, som Jesus banat, Är den enda jag kan gå, För att lif och räddning få. (J Åström: Psalm 168:4; jfr Psalmer och Sånger 215:2)

Dagsbördan tynger neder Min kropp och mina leder, Att de betarfva ro: Ack, Jesu! låt mitt hjerta Från syndens tyngd och smärta Snart lisas och få hos dig bo. . . . Hvad jag i dag har syndat, Af verldens flärd förblindad, O Gud! förlåt mig det. I Jesu namn jag beder, Att du mig alltid leder På lifsens väg, i Jesu fjät. (P Gerhard-H Spegel: Psalm 442:5,8; jfr Psalmer och Sånger 186:5,8)

Hvar och en, som kommer - ej finns undantag; Nåden bjudes alla, så är Guds behag; Jesus själf är vägen; kom då just i dag! (PP Bliss - Erik Nyström: Sång 130:2a)

Se, tiden flyr; hvad vill du välja, säg, Det gäller lifvet, och det gäller döden! Till himlen finnes blott en enda väg; Gå in på den, och du blir frälst ur nöden! (SS: Sång 151:4)

Vägen, sanningen och lifvet Är du själf, o Jesus kär! Led vårt lif uti din sanning, Tills vi se dig som du är! Herre kär, Herre kär, Låt oss se dig, som du är! (Fridsb.: Sång 183:4)

Tänk, när för mig är löst hvar jordens gåta, Hvart ängsligt hvarför? som jag grubblat på; När de fördolda djupen sig upplåta Och jag får Herrens vägar klart förstå! (WA Wexels-CO Rosenius: Sång 446:3; jfr Psalmer och Sånger 320:2)

Hur underlig är du i allt vad du gör! Vem kan dina vägar förstå? Men ett är dock säkert: Den väg du mig för, För mig är den bästa ändå. (E Gustafson: Förbundstoner 1911 nr 381:1; jfr Psalmer och Sånger 268:1)

Kom, Helige Ande, jag beder, Och öppna mitt hjärta för dig! Du, som i all sanning oss leder, Ack, led mig på sanningens stig! (L Lundequist-JP Norberg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 169:1; jfr Psalmer och Sånger 399:1)

Säg mig den vägen, som drager till livet, Vägen, som blivit utstakad av Gud! Säg mig det frälsningens råd som är givet Genom de helga apostlarnas bud! Jesus svarar innerlig: Kära själ, blott sök nu mig! (L Linderot: Psalmisten 247:1; jfr Psalmer och Sånger 266:1)

Jag vet en väg, som leder Till himlens sälla land. Väl för den genom mörker Och prövningar ibland, Men till den ljusa staden Den ändå säkert bär. Den vägen Jesus är. (H Elmers: Andliga Sånger 1936 nr 678:1; jfr Psalmer och Sånger 678:1)

O gode Ande, led du mig Till sanningen och livet. Skriv i mitt hjärta vad av dig I livets ord är skrivet. Styrkt av din kraft, ledd av din nåd, Jag vill ditt kärleksfulla råd Med helig vandel prisa. (J Åström: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 216; jfr Psalmer och Sånger 401)

Jag vet en gammal väg att gå, När morgon åter randas. Den leder upp mot höjder blå, Där lätt och fritt jag andas. Från kraft till kraft den vägen bär, Men sällan, sällan går jag där. (E Liedgren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 267:3; jfr Psalmer och Sånger 559:3)

Väl ingen i världen, trång och låg, Har skymtat de strålande salar, Väl själen endast i aningen såg Dess glans här i tårarnas dalar, Men vägen, vägen, den ligger klar I Jesus och ordet han talar. . . . Ja, du är vägen, vår Frälserman, Guds levande ord, oss givet. Du ensam de villade leda kan, Du sanningen är och livet; Och allt vad jag syndat min levnads dag I dig försonat är blivet. (J Johnson-OR Hallberg-CO Mannström: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 575:4-5; jfr Psalmer och Sånger 725)

Jag vet en väg som leder Till himlens sälla land. Väl för den genom mörker Och prövningar ibland. Men till den ljusa staden Den ändock säkert bär. Den vägen Jesus är, Den vägen Jesus är. (H Elmers: Sånger och Psalmer 1951 nr 282:1; jfr Psalmer och Sånger 678:1)

Må jag då ej ängsligt spörja: Herre, säg, varthän du går? Eller med en hemlig tvekan träda uti dina spår. Ack, här gäller blott att följa, ej att välja väg och stig, blott auti barnslig lydnad gå den väg, du valt åt mig. (L Sandell-Berg: Kristen Lovsång 1954 sång 639:2; jfr Psalmer och Sånger 679:2)

Förlåt min oro, Giv mig ro. Förlåt min klentro, Giv mig tro. Giv mig, när tvivlet mig förtär, Ditt evigt stora svar: Jag är. (H Blomberg: Psalm och Sång 1966:3)


Petrus sade: "Många skall följa (falska profeter och lärare) ut (i) tygellösheterna, på grund av vilka sanningens väg kommer att hädas." (2 Petr 2:2)

Och livet gjordes synligt, och vi har skådat (och skådar) och vi är vittnen och kommer bort med ett budskap till er (om) det tidsålderslånga livet, 'vilket som än'/vilket (hela tiden) var i riktning mot Fadern och gjordes synligt för er. (1 Joh 1:2)

Jag har inte skrivit till er, att ni inte vet sanningen, emellertid/utan att ni vet den, och att varje lögn inte är ut ur/av sanningen. (1 Joh 2:21)

Den som har Sonen har livet. Den som ej har Guds Son har inte livet. (1 Joh 5:12)

Vi vet, att Guds Son har anlänt och har givit (och ger) oss ett sinne, för/så att vi * (א,* א, A, B*) har kunskap om den Sanne, och vi är i den Sanne, i Hans Son, Jesus Kristus. Den här är den sanne Guden och tidsålderslångt liv. (1 Joh 5:20)


Ytterligare studier: 1 Mos 32:17; 5 Mos 1:33; 8:2-5; 32:4; Job 21:14; Ps 1:6; 119:142; Mark 12:14; 14:21; Luk 22:21; Joh 1:17; 3:21; 5:26,33; 8:25,32,44; 10:7,9; 11:16; 13:33; 17:17; 18:37; Apg 4:12; 9:2; 16:17; 18:25-26; 19:9,23; 22:4; 24:22; Rom 1:25; 3:17; 5:2; 6:4; 8:2; 1 Kor 12:31; Gal 5:7 ; Ef 2:18; 3:12; 4:18; 6:14; Kol 3:4; 2 Thess 2:10,12; 1 Tim 2:4-5; 6:5; 2 Tim 1:1; 2:25; 3:7-8; Tit 1:1; Hebr 9:8; 10:19-20,26; Jak 5:19; 1 Petr 1:22; 2 Petr 2:15; 1 Joh 1:6; 5:7,11; 2 Joh v 1,4; 3 Joh v 1,3-4; Upp 1:8,18; 3:7,14; 6:10; 7:13-14; 15:3.

Herbert Giesbrecht "The Evangelist John's Conception of the Church as delineated in his Gospel"; The Evangelical Quarterly 58.2 (Apr.-June 1986): 101-109.

David J. Hawkin "The Johannine Concept of Truth and Its Implications for a Technological Society"; The Evangelical Quarterly 59.1 (Jan.-Mar. 1987): 3-13.

D. Bruce Woll "The Departure of 'the Way': The First Farewell Discourse in the Gospel of John"; Journal of Biblical Literature 99 (1980): 225-239.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-29; 2011-12-09; 2014-08-05)

Tillbaka till Start

14:7-9 "Om ni har (och har haft) kunskap om Mig, skall ni och/också ha kunskap om Min Fader. Och från just nu har ni kunskap om Honom och ni skådar (och har skådat) Honom." Filippos säger till Honom: "Herre, visa oss Fadern, och det är nog för oss." Jesus säger till honom: "Jag är i sällskap med er så mycket tid, och du har inte (och har inte haft) kunskap om Mig, Filippos? Den som skådar (och har skådat) Mig skådar (och har skådat) Fadern. Hur (kommer det sig, att) du säger: 'Visa oss Fadern?'"

Ord för ord: 14:7 (16 ord i den grekiska texten) om (ni)-har-(och-har-haft)-kunskap-om mig, och '-n fader'/fadern min (ni)-skall-ha-kunskap. och från just-nu har-(ni)-kunskap-om honom och (ni)-skådar-(och-har-skådat) honom. 14:8 (11 ord i den grekiska texten) Säger (till)-honom Filippos: herre, visa oss '-n fader'/fadern, och (det)-är-nog (för)-oss. 14:9 (27 ord i den grekiska texten) säger (till)-honom '-en Jesus'/Jesus: så-mycket tid i-sällskap-med er (jag)-är och inte har-(och-har-haft)-(du)-kunskap-om mig, Filippos? den skådande-(havande-skådat) mig skådar-(och-har-skådat) '-n fader'/fadern. hur du säger: visa oss '-n fader'/fadern.


1883: Känden I mig, så känden I ock min Fader, och från denna stund kännen I honom och hafven sett honom. Filippus sade till honom: Herre, låt oss se Fadern, så hafva vi nog. Jesus sade till honom: Så lång tid har jag varit hos eder, och du känner mig icke, Filippus! Den som har sett mig, han har sett Fadern. Huru kan du då säga: låt oss se Fadern?

1541(1703): Känden I mig, så känden I ju ock min Fader; och nu kännen I honom, och hafwen sett honom. Philippus sade till honom: Herre, låt oss se Fadren, så hafwe wi nog. Sade Jesus till honom: Jag är så lång tid när eder, och du känner mig icke; Philippe, den mig ser, han ser Fadren; och huru säger du: Låt oss se Fadren?

LT 1974: "Om ni visste vem jag är skulle ni också veta vem min Far är. Från och med nu känner ni honom - och har sett honom." Filippus sade: "Herre, visa oss Fadern så ska vi vara nöjda." Jesus svarade: "Vet du ännu inte ens vem jag är, Filippus, efter den långa tid som jag har varit tillsammans med er? Den som har sett mig har sett Fadern. Varför ber ni då att få se honom?"


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Mose och Aron och Nadab och Abihu och sjuttio av Israels äldstes råd steg upp (på berget). Och de skådade platsen, där Israels Gud stod där. . . . Och de åt och (hela tiden) drack de. (2 Mos 24:9-10a,11b, Grekiska GT)

(Mose sade till Herren:) "Visa mig Din härlighet!" (2 Mos 33:18b)

. . . (Profeten) skådade Herren som satt uppå en tron, (som var) hög och som var 'lyft uppå'/upplyft'. (Jes 6:1a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Från nuet har Jag gjort de nya tingen hörbara för dig, (ting) som det står i begrepp att bli. . . . " (Jes 48:6b, Grekiska GT)

(Herren sade:) " . . . Mitt folk kände Mig inte." (Jer 4:22a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) "Vi leddes vilse från en väg sanning, och rättfärdighetens ljus lyste inte på oss." (Salomos Vishet 5:6a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) "Allting har getts till sidan av Mig av the (א*) Fadern, och ingen har ytterligare kunskap om Sonen 'om ej'/utom Fadern. Inte heller har någon ytterligare kunskap om Fadern 'om ej'/utom Sonen, och (den) för vilken Sonen - om alltefter omständigheterna - må önska att avslöja." (Matt 11:27)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Är även nu och/också ni obegåvade?" (Matt 15:16)

(Jesus sade:) "O släkte, (som är) trolöst och som har varit (och är) bortvänt, ända till när skall Jag vara i sällskap med er, ända till när skall Jag 'hålla upp'/'stå ut med' er?" (Matt 17:17a)

De dåraktiga (jungfrurna) talade till de förståndiga: "Ge oss ut ur/av er olivolja, eftersom våra facklor slocknar." Men de förståndiga svarade och sade: "De må ej någonsin inte/förvisso ej vara nog för oss och er." (Matt 25:8-9a)

(Jesus sade till prästledaren:) "Från just nu skall ni skåda Människans Son som sitter ut ur Förmågans rätta/högra (delar) och som kommer uppå himlens moln." (Matt 26:64b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) "Inte (så) att någon har skådat (och skådar) Fadern, 'om ej'/utom Den som är från sidan av Fadern (א,*א); Den här har skådat (och skådar) God (א*)Gud." (Joh 6:46)

(Fariseerna) sade (hela tiden) till (Jesus): "Var är Din Fader?" Jesus svarade: "'Och Ni känner Mig inte och inte'/'Ni känner varken Mig eller' Min Fader. Om ni kände Mig, kände ni -alltefter omständigheterna - och/också Min Fader." (Joh 8:19)

(Jesus sade:) "Jag är den fine Herden och Jag har kunskap om de Mina, och de Mina har kunskap om Mig, helt och hållet som Fadern har kunskap om Mig, och Jag har kunskap om Fadern." (Joh 10:14-15a)

(Jesus sade till folkskaran:) "Den som tittar på Mig tittar på Den som har sänt Mig." (Joh 12:45)


Hembygdens predikan:

Nu heter det ock: "Den som har sett mig han har sett Fadern. Och att se Jesus, mina lyssnare, det innebär att ständigt på nytt lyssna till de ord som målar hans bild för våra hjärtan. "Ty jag ser i ordet hans sköna bild." (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

("Härefter") syftar på den stund då Jesus, efter att ha fullbordat uppenbarelsen av Fadern, går bort i härlighet. De sista talen representerar som en helhet denna fullbordans "stund". (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 459)

Som min teaterplan är ny på visst sätt, vexer den med hvarje timma. . . . Intressera nu ungdomen för saken, och negociera särskildt med Mörner att börja med. Må slutligen den Store Okändes beskydd vara med och öfver oss alla, amen, och må icke Nemesis lyssna med afund på min häftigaste längtan. (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 162; brev 16 nov 1888 till David Bergström)

Vi må inte ta emot någon annan Fader utom Honom som är uppenbarad av Sonen. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 468)


Att fortsätta med:


Jfr "Jesus sade: 'Saliga är de, som förföljdes i sina hjärtan, dessa som i sanning kände Fadern. Saliga är de, som hungrar, så att de mättar magen på den, som vill.'" (Bo Frid-Jesper Svartvik s 79; Thomasevangeliet log. 69)

Utan Kristus finns ingen kristen tro. Han är ett nödvändigt villkor. Det är också bara genom Jesus Kristus som vi kan lära känna Gud. (Elisabeth Sandlund "Drabbad av det oväntade" s 47)

Magister Karlsson avslutar sin betraktelse som han alltid brukar göra, nämligen med ändstationen som i det här fallet innebär frälsning, den eviga saligheten, den rätta vägen, den garanterat spikraka till paradisets rökelsefyllda parkeringshus. (Ann-Charlotte Alverfors "Sparvöga" s 68)

Älska vi annat än ett undantag från regeln: mannen som vägrar delta i en lynchning, kvinnan som döljer ansiktet i milda händer vid fäktarspel och djurstrid? - Bortom mörkt händelseförlopp och ödslig kretsgång finns där en hemlig punkt, en livets sanna verklighet, där all splittring blir till enhet? Finns det ett hav som ingen ekolodat, ett strandlöst hav, där vågorna bli ändlös musik som viger stjärnan vid orkanen? Finns det en hoppets latitud, där jaget inte är hemlöst men kan säga: detta är nåd och frihet? Värm oss då, vårt hemvist! Gåtfulla vind, som andas mot min panna i sommarns avskedsstund, strax innan mörkret skall återvända, innan spåret viker av mot en slutstation - låt mig och alla, som treva här bland skärvor och bland törne och sträva under mörknad himmelskupa, känna som doft och dagg från dolda ängar den själens dröm, som är oss både frihet och tillflykt, både eggelse och vila: det livets liv, som inte är förgäves! (Johannes Edfelt "Skuggor i augusti" s 51; 1947)

På fredagskvällen den 12 oktober 1934 talade även Lewi Pethrus. Det var första gången i historien som han predikade i Betel (i Stockholm). Han valde texten: "Så länge har jag varit ibland eder och I kännen mig icke." Malkom Andersson, en av diakonerna i Betel, själv från Västra Tunhem som Lewi Pethrus och något slags brylling till honom, stötte mig i sidan och viskade: "Det är sig själv han åsyftar!" (C.G. Hjelm "Sådant är livet 2" s 73)

Det var på fredagskvällen (den 18) jag talade i Bor. De ha ett bönehus af den gamla, tarfliga sorten där. Och jag vet icke, huru det kommer sig att jag känner mig nästan bäst hemma i sådana. Ack, hvilka saliga stunder har jag icke haft i dessa "lador", där man icke har något annat att se på än bara Gud. (P. Waldenström "Ute på färd igen"; Jönköpings-Posten 1910-11-22)

Gunnar hade läst den där texten, som en gång i en av hans livs mörkaste stunder givit en ljusning åt tillvaron. . . . "Herre, låt oss se Fadern, så hava vi nog!" så hade en lärjunge sagt. Huru många gånger hade ej Gunnar förr läst dessa ord, men de hade varit endast ord, nu låg hans själs stora längtan i orden. Och svaret kom, ej bara till den frågande Filippus, det blev ett svar till Gunnar Strid: "Så lång tid har jag varit hos eder, och du känner mig icke, Filippus! Den, som har sett mig, han har sett Fadern." Och det var icke blott de orden, som blevo ord för och till Gunnar, han gled in i något ljust och härligt och underbart, ett täckelse föll, som hittills hindrat honom från att se "ljus i Guds ljus", djup ropade ej längre till djup, djup fann djup, han såg Guds härlighet stråla sig till mötes i Jesu anlete. Det var en syn, som han aldrig glömde, det var en härlighet, för vilken allt, vad han hittills sett, försvann såsom droppen försvinner i havets famn. Hans ljuvaste, djupaste aning i själens högtidsstunder var endast en återspegling av det ljus, den klarhet, som nu mötte honom. I sanning, det var "nog", övernog. (Hillis Grane "Mor Maj-Lenas gosse" s 52-54; Barnbiblioteket Gullvivan 1920, tidigare upplaga 1906)

Filippus begär att få se en lekamlig uppenbarelse af fadern, sådan som Mose hade sett (2 Mos 24:9f) eller åstundat att se (2 Mos 33:18). . . . Detta ord af herren ("den som har sett mig, han har sett fadern") är en omutlig dom öfver hvarje teologi, som gör en annan bild af fadern än af sonen. (P. Waldenström "Nya Testamentet" s 508; angående 2 Mos 24:9f, se också den grekiska texten ovan)

Kristus förkroppsligade det gudomliga - vägen, sanningen och livet. (Emanuel) Swedenborg citerade ofta orden i Johannesevangeliet: "den som ser mig ser fadern". De döda blir gudomliga, delar av Gud. Men där har de onda ingen plats. (Lars Bergquist "Emanuel Swedenborg" s 277)

Kristus är Fadrens ansikte: han är det synliga återskenet på jorden af Fadrens osynliga härlighet i himmelen, han är för oss den synliga bilden af Fadrens osynliga väsende. (Johann Arndt "Johann Arndts Andliga Skattkammare" s I:35)


Sångarna:

Kristus är världens ljus, han och ingen annan - född i vårt mörker, född att bli vår broder. Har vi sett honom, har vi sett vår Fader. Ära vare Gud. (F Pratt Green-BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 37:1)

En morgonstjärna, ljus och mild, Guds klarhets sken, hans väsens bild, I världen har upprunnit. Du Davids rot och släkte är, Min konung och min brudgum kär. (Ph. Nicolai-J.B.G.: Sång 27:1a)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående "kunskap om Min Fader", se Joh 10:14-15. Angående "Filippos", se också Upp 6:2a ("hippos").


Paulus sade till de troende i Kolossai: "(Jesus Kristus) är en avbild av den Gud (som är) omöjlig att skåda." (Kol 1:15a)

Jag skriver till er, fäder, eftersom ni har fått (och får) kunskap om Den/Honom från en början. Jag skriver till er, ynglingar, eftersom ni har besegrat (och besegrar) det onda (?*, ?). Jag har skrivit till er, små pojkar (och flickor), eftersom ni har (och har fått) kunskap om Fadern. Jag har skrivit till er, fäder, eftersom ni har (och har fått) kunskap om Honom från en början. (1 Joh 2:13-14a)


Ytterligare studier: Hos 6:3; Mark 8:21; 9:19; Luk 9:41; 10:22; Joh 1:1,14,18,43; 7:28-29; 10:6,30; 13:20; 17:21-23; Hebr 1:3; Upp 4:1; 10:6; 14:13.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-29; 2011-12-10; 2014-08-10)

Tillbaka till Start

14:10-11 Tror du inte, att Jag (är) i Fadern, och (att) Fadern är i Mig. De ord som Jag samtalar (P66,א,*א,A) (med) er, samtalar Jag inte från Mig själv, men Fadern, Han (א,* א, A) som stannar i Mig, gör Sina gärningar. Tro Mig att Jag (är) i Fadern, och Fadern i Mig. Men om ej, tro på grund av själva gärningarna.

Ord för ord: 14:10 (34 ord i den grekiska texten Sinaiticus) inte tror-(du) att jag i '-n fader'/fadern och '-n fader'/fadern i mig är? de ord vilka/som jag samtalar (med)-er från mig-själv inte (jag)-samtalar, '-en men fader'/'men fadern' den/han i mig stannande gör '-na gärningar'/gärningarna sina. 14:11 (20 ord i den grekiska texten) tro mig att jag i '-n fader'/fadern och '-n fader'/fadern i mig. om men ej, på-grund-av '-na gärningar'/gärningarna dem/själva tro.


1883: Tror du icke, att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord, som jag talar till eder, talar jag icke af mig själf, men Fadern, som förblifver i mig, han gör själf gärningarna. Tron mig, att jag är i Fadern och Fadern i mig; eljest tron mig för själva gärningarnas skull.

1541(1703): Tror du icke, att jag är i Fadrenom, och Fadren i mig? Orden, som jag talar till eder, talar jag icke af mig sjelf; Fadren, som är i mig, han gör gerningarna. Tror mig, att jag är i Fadrenom, och Fadren i mig; eljest, tror mig för gerningarnas skull.

LT 1974: Tror ni inte att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? Orden jag talar är inte mina egna utan är från Fadern, som bor i mig. Och han gör sina gärningar genom mig. Tro det bara - att jag är i Fadern och Fadern är i mig. Eller också - tro det på grund av de under ni har sett mig göra.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till synagogan/'de församlade':) " . . . Ni skall få kunskap om att Herren har skickat bort mig att göra alla de här gärningarna, eftersom (dessa) inte (är) från Mig själv." (4 Mos 16:28, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) "Vet Herren din Guds uppfostran och Hans storslagna ting och den mäktiga handen och den höga armen och Hans tecken och Hans förebud." (5 Mos 11:2b-3a, Grekiska GT)

(David sade:) "Lyssna till min bön, Herre . . . Jag har kommit ihåg börjans(pluralis)/'begynnelsers' dagar. Jag har 'brytt mig om i'/studerat alla Dina gärningar." (Ps 143:1a,5a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) "'Ut ur'/'med utgångspunkt från' skapade tings storlekar och förskönande på motsvarande sätt tittar deras upphovsman på (dem). (Salomos Vishet 13:5)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes' lärjungar sade till Jesus:) "Är Du Den som kommer/'skall komma', eller väntar/'skall . . . vänta' vi på 'den andre'/'en annan'?" Och 'havande svarat Jesus'/'Jesus svarade' och talade till dem: "Då ni har gått, kom/gå (då) bort till Johannes med ett budskap (om) de ting ni hör och ser. Blinda ser/tittar upp och lama vandrar omkring, spetälska görs helt och hållet rena och stumma/döva hör och döda (kroppar) reses upp och utblottade ges ett gott litet budskap." (Matt 11:3-5)

(Jesus sade till skrymtarna:) "Vad/varför dömer ni inte och/också det rättfärdiga (bort) från er själva?" (Luk 12:57)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus svarade . . . och sade (hela tiden) till (judarna): "Amen, amen, Jag säger er: Sonen förmår inte göra (något) (bort) från Sig själv, 'ingenting någonting'/ingenting (som) Han - * (א,*א,B) alltefter omständigheterna - ej må se Fadern görande/göra, ty de ting Den där - alltefter omständigheterna - må göra, de där tingen gör och/också Sonen likaså." (Joh 5:19)

(Jesus sade till judarna:) "Jag förmår inte att göra ingenting/någonting från/'beroende på' Mig själv." (Joh 5:30a)

(Jesus sade till judarna:) "Gärningarna som Fadern har gett (och ger) Mig, för att Jag må göra dem fullkomliga, själva de gärningar som Jag gör är vittnen med anledning av Mig, att Fadern har skickat (och skickar) bort Mig." (Joh 5:36b)

Jesus talade så åter (א,*א) till (judarna): "När ni - alltefter omständigheterna - må höja Människans Son, då skall ni få kunskap, att Jag är, och (att) Jag inte gör något från Mig själv, emellertid/utan Jag samtalar de här tingen helt och hållet som Fadern har lärt Mig." (Joh 8:28)

(Jesus sade till judarna:) "Gärningarna vilka Jag gör i Min Faders namn, de här är vittnen med anledning av Mig." (Joh 10:25b)

(Jesus sade till judarna:) "Om Jag inte gör Min Faders gärningar, tro Mig ej. Men om Jag gör, och ni - alltefter omständigheterna - ej tror (א,* א, A) Mig, tro gärningarna, för att ni må ha kunskap och må tro (א,* א), att Fadern (är) i Mig och Jag i Fadern." (Joh 10:37-38)

(Jesus sade till folkskaran:) " Jag inte har samtalat ut ur/av Mig själv, emellertid/utan Den som har sänt Mig, en Fader, Han har gett (och ger) Mig 'ett bud'/'en befallning', vad Jag må tala och vad Jag må samtala." (Joh 12:49)


Hembygdens predikan:

Så ett med fadren var Jesus, att varje ord han talade var fadrens ord, och varje gärning han gjorde var fadrens gärning. Det är således, som hade vi haft Gud själv bland oss på vår arma jord. När vi höra Jesu ord och se hans gärningar, är det, såsom Luther säger, som om vi lade vårt öra intill fadrens mun och stode och såge, huru han själv verkar. Vilken större visshet om Gud och om hans verk till vår frälsning kunna vi åstunda! (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet - början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 258-259, Tredje söndagen efter påsk, Joh 14:1-12)


Exegeter, evangelister med flera:

Jfr "(Jesu) lärjungar sade till honom: 'Vem är du, som säger detta till oss?' 'Av vad jag säger er, fattar ni inte, vem jag är, utan ni har blivit såsom judarna, ty de älskar trädet, de hatar dess frukt, och de älskar frukten, de hatar trädet.'" (Bo Frid-Jesper Svartvik s 65; Thomasevangeliet log. 42)

Från Jesu synpunkt är både ord och gärning uppenbarande, men från åhörarnas synpunkt har gärningar större värde än ord. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 622)

De gamla rabbinerna brukade säga om vissa människor att de "uppnådde evigheten på ett ögonblick". Så karkteriserade de dem som i ett enda heroiskt beslut rättfärdigade hela sitt liv. Intellektuellt sett gör traditionalisten (bland de troende judarna) detta. Han utför en enda men oerhörd trosakt, han postulerar en enda men gigantisk förutsättning. Han hävdar att traditionen är gudomligt inspirerad alltigenom. Därefter finns det endast en sanning för honom, endast en väg är öppen att gå. Modernisten (bland de troende judarna) närmar sig Toran från diametralt motsatt håll. För honom är det första kriteriet på sanningen hos ett påstående eller värdet hos en princip inte dess samstämmighet med traditionen utan dess överensstämmelse med förnuft och erfarenhet. I stället för att mäta allting annat med Torans måttstock, mäter han Toran med samma måttstock som allting annat. Och endast i den mån som Toran består provet accepterar han dess auktoritet. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 32-33)

När (prosten) Nathanael Thenstedt (i Stora Tuna socken i Dalarna år 1792) skrev om hur odlingen av potatis hade kommit igång påpekade han att vägen att få allmogen att acceptera denna nyttiga gröda varit lång, vid pass femtio år, och inldeningsvis hade de flesta ansett potatisodlingen "både omöjlig och onödig. Så dömer ofta allmogen, då det är något nytt". Betydelsen av att göra erfarenheter med sinnena, framför allt genom egna synintryck, hölls som avgörande för de ändringar i allmogens tillvaro som trots allt sporadiskt ägde rum. Andra bönder måste gå före och visa vägen, då man ändå fäste viss uppmärksamhet vid vad grannsocknens bönder företog sig. . . . Prosten Magnus Torén (konstaterade) i en beskrivning av bohuslänska Forshälla pastorat på 1780-talet . . . att det var traktens ståndspersoner som utgjorde de bästa förebilderna, men att folket sällan var ivrigt att ta efter dem. I Forshälla hade således majorerna Simmingschöld och Gereith gjort avsevärda förbättringar på sina jordar utan att man följt deras exempel. "Fördomen och gamla vanan gjorde väl sina grimacer och hoppades, at detta kätteriet af sig sjelft skulle utrotas; men man måste dock nu tåla att se detta tilltag vara af Gud välsignadt med mycken frukt", skrev Torén. (Maria Adolfsson "Fäderneslandets känning" s 340-341; Ideal och farhågor kring bonden)

"Kantänka?" sade mäster Pedro. "Minst sextio tusen nyheter har jag här i min marionetteater. Det säger jag bara, ers nåd, att den är något av det mest sevärda som finns i hela världen just nu, och 'operibus credite, et non verbis' (tro åtminstone på gärningarna, om ni inte tror på mina ord)." (Miguel de Cervantes "Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha" s 615-616)


Paulus sade till de troende i Korint: "Apostelns tecken arbetades/utfördes faktiskt helt och hållet i/hos er i/med varje/all uthållighet, både (med) tecken och förebud och förmågor." (2 Kor 12:12)


Ytterligare studier: Matt 11:21; Luk 10:13; Joh 2:11; 5:17; 7:16; 14:11,20,24; 15:24; 17:21; Upp 2:27(28).


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-30; 2011-12-10; 2014-08-11)

Tillbaka till Start

14:12-14 Amen, amen, säger Jag er, den som tror in i Mig, den där skall och/också göra de gärningar som Jag gör, och större än de här skall han göra, eftersom Jag går i riktning mot Fadern. Och vad än ni - alltefter omständigheterna - må begära i Mitt namn, det här skall Jag göra, för att Fadern må förhärligas i Sonen. Om - alltefter omständigheterna - ni må begära någonting (av) Mig i Mitt namn, skall Jag göra (det).

Ord för ord: 14:12 (25 ord i den grekiska texten) Amen amen säger-(jag) er, den troende in-i mig de gärningar vilka/ som jag gör och-den-där skall-göra och större (än)-de-här skall-(han)-göra, eftersom jag i-riktning-mot '-n fader'/fadern går. 14:13 (18 ord i den grekiska texten) och vad något/än alltefter-omständigheterna (ni)-må-begära i '-et namn'/namnet mitt det-här skall-(jag)-göra, för-att må-förhärligas '-n fader'/fadern i '-en son'/sonen. 14:14 (10 ord i den grekiska texten) om-alltefter-omständigheterna någonting (ni)-må-begära mig i '-et namn'/namnet mitt jag skall-göra.


1883: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror på mig, äfven han skall göra de gärningar, som jag gör, och större än dessa skall han göra, ty jag går till min Fader; och allt hvad I bedjen i mitt namn, det skall jag göra, på det att Fadern må blifva förhärligad i Sonen. Om I bedjen något i mitt namn, skall jag göra det.

1541(1703): Sannerliga, sannerliga säger jag eder, den der tror på mig, de gerningar som jag gör, skall ock han göra; och skall göra större än dessa, ty jag går till Fadren. Och allt det I bedjen i mitt namn, det skall jag göra; på det att Fadren skall prisad warda i Sonenom. Hwad I bedjen i mitt Namn, det skall jag göra.

LT 1974: Med allt det allvar jag har, säger jag er: "Var och en som tror på mig ska göra samma under, som jag har gjort, och till och med större under, för jag går för att vara hos Fadern. Ni kan be honom om vad som helst i mitt namn, och jag ska göra det. Och Fadern kommer att bli ärad på grund av vad jag, Sonen, ska göra för er. Ja, bed om vad som helst, och använd mitt namn, och jag ska göra det."


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade:) "Herre, Herre, Du har börjat visa Din vårdare/tjänare Din stabilitet och Din förmåga och den mäktiga handen och den höga armen. Ty vem är en gud i himlen och uppå jorden, vem som än skall göra alltefter som Du har gjort och enligt/efter Din stabilitet." (5 Mos 3:24, Grekiska GT)

Herren skådades för/av Salomo i en sömn (om) natten, och Herren talade i riktning mot Salomo: "Begära/begär en viss begäran åt dig själv." . . . (Salomo sade till Herren:) "Du skall ge Din slav ett hjärta att höra (med), och 'döma isär'/döma Ditt folk i rättfärdighet, (i) det att 'låta tillsammans'/uppfatta 'uppåt mitt'/mellan gott och dåligt, eftersom/ty vem skall förmå att döma det här Ditt tunga/besvärliga folk?" Och det behagade inför Herrens ögon, att Salomo hade begärt det här ordet. Och Herren talade i riktning mot honom: "'I stället för vilka'/eftersom du har begärt det här ordet från sidan av Mig och inte har begärt många dagar för dig själv och inte har begärt rikedom, inte heller har begärt dina fienders själar, emellertid/utan för dig själv har begärt förstånd (till) det att lyssna till 'ett domsutslag'/'en anklagelse', skåda, gör Jag (och har gjort) enligt ditt ord . . . och Jag ger (och har gett) dig (ting) som du inte har begärt, och/både rikedomar och härlighetsglans, som inte har blivit/hänt (och blir/händer) en man lik dig i/bland kungar." (1 Kung 3:5b,9-12a,13, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) "Och den främmande, som inte är från 'det här'/detta Ditt folk, och/också de skall anlända och bedja i/på den här platsen, och Du skall lyssna till (honom) ut ur himlen, ut ur Din redo/beredda boning, och Du skall göra enligt alla ting, så många som den främmande - alltefter omständigheterna - må kalla emot Dig, på så sätt (att) alla folken må ha kunskap om Ditt namn och frukta Dig helt och hållet som Ditt folk Israel, och Du må ha kunskap, att Ditt namn har 'kallats (och kallas) emot'/'åkallats (och åkallas)', emot det här huset, som jag har byggt." (1 Kung 8:41-43, Grekiska GT)

Elia talade (vänd) i riktning mot (Elisa): "Begära/begär vad jag skall göra för dig, 'innan eller'/innan (jag) tas upp från dig." Och Elisa sade: "Låt det redan/då bli dubbelt i/med din ande emot/över mig." Och Elia talade: "Du har 'förhärdat det att begära'/'begärt en svår sak'. Om - alltefter omständigheterna - du må skåda mig, då jag tas upp från dig, skall det och/också vara på det här sättet för dig." (2 Kung 2:9b-10a, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) "Varje främmande, som inte själv är ut ur/av Ditt folk Israel, må och/också komma ut ur 'en jord'/'ett land' fjärran ifrån på grund av Ditt stora namn och Din mäktiga hand och Din höga/utsträckta arm, och de må komma och bedja in i den här platsen, och Du skall lyssna till (dem) ut ur himlen, ut ur Din redo/beredda boning, och Du skall göra i enlighet med alla ting så många som - om alltefter omständigheterna - den främmande 'kallar emot'/'ropar på' Dig, på så sätt (att) alla jordens folk må få kunskap om Ditt namn och det att frukta Dig, som Ditt folk Israel (gör)." (2 Krön 6:32-33a, Grekiska GT)

(David bad Herren:) "Vad beträffar Ditt namn, Herre, må Du och/också sona min miss (av Ditt mål), ty den är mycken/stor." (Ps 25:11, Grekiska GT)

(David sade:) "Ett ting har jag begärt från sidan av Herren. Det här skall jag söka ut/efter, det att 'bo mig'/'jag skall bo' i ett Herrens hus alla mitt livs dagar, det att 'titta mig'/'jag skall titta' på Herrens rolighet/förlustelse och granska Hans tempel." (Ps 27:4, Grekiska GT)

(David sade:) "Herren är nära alla de som 'kallar på'/anropar Honom, alla de som 'kallar på'/anropar Honom i sanning." (Ps 145:18, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten: "Jag är Den) som 'torkar upp'/'låter . . . torka' ett ljusgrönt trä/trästycke och får ett torrt trä/trästycke att skjuta skott. Jag, Herren, har samtalat (och samtalar), och Jag skall göra (det)." (Hes 17:24b, Grekiska GT)

(Tobit sade till Tobias:) "Välsigna Herren Gud i varje läglig tid och begär från sidan av Honom på vilket sätt dina vägar må bli raka, och alla stigarna och rådslut(en) skall ledas på en god väg." (Tobit 4:19a, BA)

(Jesus, Syraks son, sade: "Herren är) den Store 'till sidan av'/'i jämförelse med' alla Sina gärningar. . . . Förunderlig är Hans högsta förmåga. Då ni förhärligar, höj/upphöj Honom. . . . Vem gör Honom stor 'helt och hållet'/precis som Han är?" (Syr 43:28b,29b,30a,31b)

(Jesus, Syraks son, sade:) "'Varje utsaga överträffade inte'/'ingen utsaga överträffade' (Elisa) och i ett sovande (tillstånd) profeterade hans kropp. Och i sitt liv gjorde/uttalade han förebud, och på/efter sitt slut (var) hans gärningar förunderliga." (Syr 48:13-14)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Ni må så ej bekymra er och säga: 'Vad må vi äta?' eller 'Vad må vi dricka?' eller 'I vad må vi hölja oss?' Ty nationerna söker efter alla de här tingen. Ty er himmelske Fader vet, att ni av de här tingen behöver allesammans. Men sök först Hans (א,*א) rike och rättfärdighet, och alla de här tingen skall sättas/läggas till er. Så ni må ej bekymra er 'in i'/för den följande dagen." (Matt 6:31-34a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: "Ett scharlakansrött senapskorn) är faktiskt småare/mindre än alla (andra) säden/frön, men när det - alltefter omständigheterna - må öka/växa, är det större än köksväxterna och blir ett träd." (Matt 13:32a, jfr Joh 15:1-5)

I sällskap med en ed bekände/lovade (Herodes) att ge (Herodias dotter), vilket/vad - om alltefter omständigheterna - hon måtte begära. (Matt 14:7)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Jag säger er: 'Begär och det skall ges åt er, sök och ni skall finna, bulta och det skall öppnas för er. . . . Om så ni som är (א,* א) onda vet att ge goda gåvor till era barn, hur mycket hellre skall (då inte) er Fader ge helig ande * (P75,א,*א) ut ur en himmel till dem som begär/ber Honom?'" (Luk 11:9,13)

(Jesus sade till Sina apostlar:) "Ni kommer att ta förmåga, då den helige Ande har kommit emot, emot er, och ni kommer att vara Mina vittnen både i Jerusalem och i varje/hela Judeen och Samarien och ända till jordens sista/slut." (Apg 1:8)

(Man bar ut) de svaga 'in i'/på gatorna . . . för att då Petrus kom, skuggan och/nämligen - alltefter omständigheterna -måtte överskugga någon av dem. (Apg 5:15)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Natanael:) " Eftersom Jag talade att Jag skådade dig nedanför fikonträdet, tror du. Du skall skåda större ting än de här." (Joh 1:50)

Jesus svarade så och sade (hela tiden) till dem: "Amen, amen, Jag säger er: Sonen förmår inte göra (något) (bort) från Sig själv, 'ingenting någonting'/ingenting (som) Han - * (א,*א,B) alltefter omständigheterna - ej må se Fadern görande/göra, ty de ting Den där - alltefter omständigheterna - må göra, de där tingen gör och/också Sonen likaså. Ty Fadern är vän med Sonen, och Han visar Honom alla ting som Han själv gör. Och större gärningar än de här skall Han visa Honom, för/så att ni förundrar (א,* א) er. Ty precis som Fadern reser upp de döda (kropparna) och gör dem levande, på det här sättet gör och/också Sonen levande dem som Han vill." (Joh 5:19-21)

Jesus (sade till judarna): "Jag har talat till er, och ni tror inte. Gärningarna vilka Jag gör i Min Faders namn, de här är vittnen med anledning av Mig." (Joh 10:25)


Hembygdens predikan:

Vad är då att bedja i Jesu namn? För att förstå det måste vi ännu få reda på, vilka dessa lyckliga I äro, som få löftet. Vilka äro de? Naturligtvis icke alla människor, icke ens alla som bedja. Detta bevisas därav, att Jesus uttalade orden i sitt avskedstal, sålunda till lärjungarne. Jesu lärjungar äro alltså dessa lyckliga som få löftet. Vad säges nu till dem? Jo intet mindre än att de få begära vad helst de behöva, och det skall givas dem. Vad detta innebär i verkligheten, förmår nog ingen människa att fullt fatta, än mindre stadigt tro. På det att dock något av innehållet må upplåtas för oss, låt oss använda en bild. Det finnes, särdeles i de stora kulturländerna Tyskland och andra, mäktiga ingenjörsfirmor, som bedriva arbeten på vitt skilda trakter på jorden, t.ex. bygga järnvägar i Kina eller Afrika, bygga elektricitetsverk, utföra torrläggningsarbeten, vattenledningar o.dyl. Dessa arbeten kunna utföras på flera hundra, ja tusentals mils avstånd från firmans huvudort. Ritningarne, arbetsplanerna och materialberäkningarne verkställas på firmans huvudkontor, men själva arbetet verkställes av till ort och ställe utsända ingenjörer och arbetare, anställda i firmans tjänst. Verktyg, materialier och proviant medhava de, men enär de äro i ett främmande, kanske obebott land, så taga deras förråd snart slut. Men icke avbryta de därför arbetet. De stå nämligen i ständig förbindelse med huvudkontoret - genom telegraf eller post - och säga därför till, så ofta något fattas dem för arbetets utförande. Man kan icke säga, att de egentligen bedja därom, ty det är ju firmans eget arbete de utföra. De anmäla blott, att det eller det behöves, om företaget icke skall avstanna. I firmans eget namn begära de det, då det ju är om hennes vinst och ära saken rör sig. Alldeles avgjort är därför, att de få vad helst behövligt de begära, så vitt det icke överstiger firmans förmåga; även att de få just det de begära, icke något annat, icke t. ex. järnbalkar om de bett om träspiror, icke materialier, om de bett om arbetare o. s. v. Nej just det de begärt få de. Och de få det icke på grund av någon förtjänstfullhet i framställningen, såsom vältalighet eller annat, icke heller på grund av personliga förtjänster, utan i firmans eget välförstådda intresse. Egentligen göra de ju henne en lika stor tjänst därmed att de begära det som att de arbeta, ty genom bägge främjas företaget och firmans vinst och ära. . . . Liksom frälsningsverket har sin ursprungsort i himmelen, så har det ock sin outtömliga kraftkälla däruppe, nämligen i Jesus Kristus, som sitter vid Guds högra sida. Han bär ansvaret för verket, det är ju hans eget verk. Hans blir ock äran. . . . Nyttan, kraften och saligheten av bönen i Jesu namn kunna vi få endast i mån som vi äro intet i oss själva och sålunda redo att giva honom hela äran. Hava vi egna planer, vilka vi vilja få förverkligade genom Kristi sak, såsom egen framgång och ära, så lämnas vi nog i sticket, huru mycket vi än åberopa oss på hans löfte. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet - början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 63-66, Nyårsdagen, Joh 14:13)

"Ännu större gärningar" - Här har vi den förmånen oss given, att vi får förkunna om den uppståndne och levande Kristus. Mark 16:15-16; 1 Kor 15:1-4; Mark 16:19-20. . . . Vi läste ju "och vadhelst i bedjen om". O vänner, här har vi den gamla vägen, bönevägen, som vi så ofta har hört talas om, och som jag hoppas vi också alla väl känner till. Ty ser du, i släkte efter släkte och generation efter generation har det funnits människor, också i de här bygderna, som har använt sig av denna väg, både sig själva och andra till välsignelse och glädje. Och det märkliga är, mina vänner, att trots att denna väg är så gammal, så är den dock inte avstängd eller ur funktion, utan vi erbjudes alltfort att vandra fram på den även under dagar som möjligt ligger framför. O, vi må med tacksamhet ta emot denna inbjudan, ty det är en väg som vi alla så väl behöver vandra fram på, inte minst i vår tid, där oro och ångest så ofta vill gastkrama oss, slå ner vårt mod och förta vår verksamhetslust. . . . Och det förunderliga är att denna väg behöver inte som alla andra vägar moderniseras, breddas eller läggas om, ty dess grund håller trots de många årens påfrestningar. Och den är därför alltfort framkomlig även år 1967. O Gud hjälpe oss i vår verksamhet att vi aldrig blir så moderna av oss, så att vi anser att denna gamla väg inte längre duger eller passar oss. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1950

Jämför Tredje Baruk 1:6; 2:1a: “Och härskarornas ängel sade till mig: ‘Kom och jag skall visa dig större hemligheter.’ ... Och Herrens ängel tog mig och ledde mig (från den första himlen) till en andra himmel.” (Leif Carlsson “Round Trips to Heaven s 358)

Att göra framsteg i bönen innebär att du ber om allt väsentligare ting. Tidigare bad du om många saker. Nu instämmer du kanske med psalmisten: "Ett har jag begärt av Herren, efter det strävar jag; att jag må få bo i Herrens hus i alla mina livsdagar, för att skåda Herrens ljuvlighet" (Ps 27:4). Tidigare bad du med oro, ibland med ångest. Du var inte säker på Gud, inte helt övertygad att han skulle ge vad du behövde. Nu vet du att han både kan och vill ge dig det allra bästa. Och att du i grunden redan fått det. (Wilfrid Stinissen "Tillbedjan" s 129)

Bön är att nalkas Gud, att delge Honom sina bekymmer och glädjeämnen. Bön är att umgås med Gud. Att leva i rik bönekontakt med Gud är en ömsesidig kontakt. Gud vill höra vår röst. Han känner igen den. Jag förutsätter att bedjaren vill höra Guds röst och lära sig älska och känna igen den. . . . Det är Guds rike och Guds viljas skeende som måste stå i centrum. Vad som är Guds vilja, det blir bedjarens största angelägenhet att förstå. (Josef Carlsson "Bönens väg"; Församlingsnytt - Betaniaförsamlingen Nyhem april 1983)

De få som ännu kan katekesen, kan ge svar på frågan vad det är att bedja i Jesu namn. Det är att bedja i Jesu gemenskap, efter hans vilja och i förlitande på honom. Det är tre svar i ett. Det moment jag oftast hör betonas, är att det är att bedja efter hans vilja. Och det är visst och sant, att detta är en viktig punkt att lära sig. En liten pojke kom till sin morfar när denne läste Bibeln och frågade vad morfar läste. Svar: Fader vår. Ny fråga: Kan inte morfar Fader vår? Nytt svar: Nej jag har inte kunnat lära mig tredje bönen än. Nej, morfar hade rätt, det kan ta ett människoliv att lära sig bedja: Ske din vilja. Ändå är det viktigaste det tredje momentet: i förlitande på honom. Vore det inte så att Jesus har lovat mig att för hans skull få lov att komma inför den himmelske Fadern, så skulle jag alls inte kunna komma. Men nu har han lovat det, och han har beseglat det löftet med sitt heliga och dyra blod och sitt oskyldiga lidande och död. (Sven Danell "Dagpostilla" s 40 i kommentar till Joh 14:13)

När Jesus har stigit upp till himmelen, kommer hans tjänst inte längre att vara begränsad till Palestina. Genom bönens makt kommer den troende att få se större ting utföras än vad som skedde medan Jesus var här. Dessa gärningar kommer att vara större i den meningen , att de inte är begränsade till en viss plats. De kommer också att vara större också därför att upplevelse av den nya födelsen och gemenskap med Gud genom Jesus Kristus var möjliga först sedan Jesus hade dött, stått upp och stigit upp till himmelen. . . . "Bön i Jesu namn" måste betyda bön i enlighet med hans vilja. . . . Det avser också en bön som inte ger uttryck för själviska önskningar utan har Guds ära i sikte. Den praktiske aposteln Jakob skrev en gång: "Ni får inte vad ni vill, därför att ni inte beder om det. Eller, om ni beder, får ni ändå ingenting, därför att ni beder illa. Det ni får vill ni slösa bort i edra njutningar" (Jak 4:2-3). (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 145)

När vi hade lagt oss en kväll strax före jul, så sa Lotta: "Jag har bett pappa om en kälke, nu ska jag bara be Gud, att det blir snö, annars kan jag inte åka." Så här sa hon: "Käre gode Gud, gör så att det blir snö nu mesamma. Tänk på dom stackars blommorna, dom behöver ett varmt täcke, när dom ligger i jorden och sover och har så kallt." Sedan kikade hon opp över sängkanten och sa till mej: "Den här gången var jag väl finurlig, jag sa inte, att snön skulle vara till min kälke." Och tänk, dan därpå när vi vaknade, så hade det börjat snöa." (Astrid Lindgren "Barnen på Bråkmakargatan" s 95)


ca 1950 - ca 1900

För att en bön skall vara verksam (enligt traditionen inom judendomen) måste den vara ärligt menad. Den måste vittna om äkta, inte låtsade känslor. . . . (och vara) levande. . . . Den måste bygga på en riktig föreställning om Gud och verkligheten. . . . Den måste sätta Guds vilja högre än människans och, när de två står i motsättning till varandra, underordna den senare under den förra. Alltid måste den börja med den uttalade eller underförstådda förutsättningen: "Måtte det vara din vilja." Och alltid måste den sluta med den uttalade eller tysta tanken: "Ske din vilja." . . . (Bönen) måste vara etisk . . . (och) den måste komma från en människa med rena händer eller från en som ärligt önskar att bli rentvådd. . . . Bönen måste sträcka sig mot det högsta och ädlaste, inte mot det näst bästa en människa kan eftersträva. . . . Slutligen får en bön, om den skall vara verksam, inte söka uppnå det omöjliga. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 102)

Jag tycker alltid, att jag gör något orätt, då jag ligger sjuk. I den gamla tiden betraktades visst alltid sjukdom som synd. I Bibeln säger Jesus alltid till de sjuka: "Dina synder förlåtas dig." Och mer behövs inte för att den lame skall bli gående och den blinde seende. Jag har alltid undrat över detta. Vill du verkligen bilda en liten Oxfordförening med mig, men bara med mig och bedja om Jesu nåd för mig mellan 6 och 7 på morgonen? Då skall jag ha mina tankar hos dig. Jag tror mycket på förböner. . . . . . . Jag kan bara lova (att) i stillhet bedja Gud om kraft att göra något dugligt: "Vishet, O Herre, giv oss av höjden." . . . . . . Jag har hela mitt liv bett Gud om råd och hjälp i svåra fall. Och nu tyckte jag mig höra hans röst. Kanske var det självbedrägeri, men det vill jag inte tro. Allt hittills har han då skyddat mig, så att jag inte har blivit förkyld eller smittad. . . . Jag avskyr att vara sjuk och vanmäktig. Jag vill skriva, skapa. Denna lust är stark. . . . . . . Jag bad till Gud, att han skulle förlåta mig mina synder, mot honom och mot alla människor, framför allt mot dig, som jag gjort så olycklig förra natten. Nej, jag bad inte om någon särskild nåd för dig, jag bad bara om förlåtelse för mig, fattig, syndig människa. Och jag tyckte det var en så enfaldig och tarvlig bön, för vem var jag att jag skulle be Gud förlåta just mig. Jag ville, att jag hade kunnat bedja om fred och om att hela världen skulle slippa krigets elände, men jag förmådde blott bedja, "Förlåt mig mina synder", om och om igen. Och under detta hade jag visst ingen tanke på, att detta kunde hjälpa mitt sjuka hjärta. Jag hade velat bedja mycket vackrare, mera rörande med större ödmjukhet. Men dock, kan du förstå detta, så blev jag hjälpt. Den svåra smärtan i hjärtat försvann. Det var inte detta jag hade bett om, jag hade bara bett om förlåtelse för mina synder. Men under denna bön försvann den kroppsliga smärtan. Jag blev så förvånad och så glad och så tacksam. Det var bönen, som hjälpte mig, och det är du, kära, lilla Röpecka, som har lärt mig bedja. Du måste ha någon del i detta. Det är därav jag vet du lever. Idag måtte du ha sänt starka förböner till Gud för din Svalört, som håller av dig väldigt mycket. Tack. . . . . . . Måtte Gud skydda oss! Mig har Han gett mycket mer gott, än jag förtjänat. Måtte Han hålla sin hand beskärmande över dig, som spritt så mycket lycka omkring dig. (Selma Lagerlöf "Brev 2 - 1903-1940" s 349,353,355,359-360,366; brev 19 juni 1938, 30 okt 1938, 13 nov 1938, 27 aug 1939 och 20 dec 1939 till Ida Bäckmann; Ida Bäckmann brukade kalla Selma Lagerlöf för Svalört på grund av hennes, som hon tyckte, svala temperament)

Bön är förvisso inte att tigga om vissa saker eller att försöka förmå Gud att foga sig efter min vilja. Att bedja är inte att jag blir märkvärdig, stor och stark och kan göra allahanda kraftgärningar. . . . (Bön) är att vara villig att lämna sitt eget "lilla" och i stället få komma in i Guds stora plan. . . . Att få bedja "icke min vilja", att få komma i verklig harmoni och samklang med Guds vilja. Det är förvisso att bedja i Jesu namn. (Lars Vitus "Jag sträcker mig!"s 57; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1938)

Vi behöva, att Herren får lära oss bedja: "Ske din vilja." Men när vi bedja, säga vi ofta: "Ske min vilja." Vi kanske inte säga detta med våra läppar, men med våra handlingar visa vi, att det är just detta vi önska: "Ske min vilja." Men detta är motsatsen till Kristi ande. Och det är icke bön. . . . Ibland komma de små barnen till mamma och bedja och bedja. Men kanske det icke alls är något särskilt de önska. De vänta blott att få sitta i mammas knä. De önska att få njuta av moderns närvaro, få sitta i modersskötet. Och det är nog för dem. På samma sätt är det med Guds välsignelse. De vilja sitta vid Herrens fötter, vara i gemenskap med honom. Och då känna de, att det är det härligaste. Men då vi bara bedja om saker och ting och välsignelse, då äro vi bara tiggare, icke Guds barn. (Sundar Singh "Om bönen"; predikan i Värnamo kyrka 1922-05-05; Jönköpings-Posten 1922-05-12)

Kära du, vi få bedja Gud om fred. Kanske han inte finns, men jag tror ändå, att det är bra att bedja. (Selma Lagerlöf "Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan" s 425; svar på brev 10 maj 1915)

Människor bedja om mångahanda, och det må de göra, men hålla de för envist på just det de bedja om, böra de nog påminnas om Mark Twains betraktelser över bönens rimlighet, då man på tvänne varandra mötande fartyg beder om god vind. Men så är dock ej de kristnes mening. Den tredje bönen förändrar ju alltsamman. Det är visserligen naturligt, att den som är i sorg, fäster sina tankar just vid sina egna bekymmer och beder om just deras avhjälpande. Det är svårt att bedja så där in abstracto utan att tänka på någon särskild önskan. Men bakom alla böner ligger dock den tredje. Den verkligt troende beder i allting blott den bönen. Är bönens innersta innebörd då icke den, att den bedjande böjer sig under den gudomliga viljan? Bönen är en viljeberedelse, en sinnesförfattning. "Bönen är det käril, vari människan uppfångar Guds gåvor" - har jag sett någonstädes, och det finner jag riktigt sagt. (Hans Larsson "Att bedja" s 153-154)

Skall jag säga dig, att jag är en kättare, så vitt, att jag inte tror, att det tjänar till något att bedja Gud att hjälpa oss från en olycka, som hotar. Jag tror verkligen inte detta. Jag tror inte, att det tjänar något till att bedja om något jordiskt. Jag har många gånger gjort det, och det brukar ju gå mig väl i detta timliga, men jag vågar inte säga, att det har varit för mina böners skull. Jag har inga bevis för det. Men däremot tror jag och vet, att man kan be om själslugn, om kraft till försakelse och att bära bittra lidanden. Detta kan man få genom bön, det har jag märkt. Och måste det inte vara så? Inte kan världsordningen rubbas för vår skull. Men tålamodet och självövervinnelsens kraft, det kan bönen ge. . . . Bara det minsta bevis man finner för att Gud lever och finns till, fyller oss med ökat livsmod. Han finns nog, men han har lämnat åt oss människor att själva arbeta oss till en dräglig tillvaro i denna värld. Det är vårt stora mogenhetsprov. Vi ha löst det dåligt allt hittills, men med tiden skall det lyckas bättre och bättre. (Selma Lagerlöf "Brev 2 - 1903-1940" s 103; brev 2 maj 1912 till Kaja Hansen)

En fattig student, utan hem och föräldrar måste stanna öfver julen i universitetsstaden. Han ägde inga pengar att köpa ved för, ingen kamrat fanns i staden. Han frös på sin vindskammare, och i sin stora nöd bad han med hög röst till Gud att han måtte hjälpa honom att få ved. Därpå gick han ut att gå sig varm. När han kom tillbaka på kammaren, stod en skön brasa i kakelugnen och brann. Han föll på knä och tackade Gud för bönhörelsen, troende på ett underverk. Men så kom en enfaldig grinare, som fått reda på sammanhanget, och ville grina bort bönhörelsen och underverket. Han visste nämligen berätta, att två tjänsteflickor genom dörren hört den fattige studentens bön och medan han var ute skaffat ihop brasan. Därmed skulle Guds existens och bönens kraft vara bortresonerade. Men studenten förstod bättre än så. Herren hade hört hans bön och begagnat de två välvilliga tjänarne som mellanhand eller redskap. Det är min mening också, bekräftad af oändligt många erfarenheter i samma riktning. (August Strindberg "En blå bok III" s 947; Naturliga föreklaringar eller närmare och fjärmare orsaken.)

Jesus har satt bönens syfte så oändligt högt, att det icke kan sättas högre. Ty vad är väl större, än att Fadern blivit förhärligad? Detta är ändamålet med hela världsskapelsen, med hela återlösningen, med hela Andens helgande verksamhet. Det yttersta syftet med allt Guds verk är hans eget förhärligande. Har Herren givit bönen en sådan betydelsefull plats i sitt rike, att hans eget förhärligande är bundet vid densamma, då veta vi, vad Gud tänker om bönen. Sedan må människor tänka sina små, arma, eländiga tankar. Gud har sina stora, härliga rikstankar för sig. Dem kan ingen förhindra. (Fredrik Hammarsten "Sådd på Guds åker - Predikningar Första årgången" s 103; kommentar till Joh 14:13 Nyårsdagen)

(1900 Maj) 3:e. På morgonen mötte jag en fattig gumma, som begärde en slant; hon fick en större sådan. Hon gret, sade att hon sofvit på en trappa om natten, och bedt Gud att få möta en barmhertig menniska. Jag bad henne icke glömma att tacka Gud. Hon frågade om jag lidit mycket. . . . Jag svarade att jag varit så fattig som hon och "begärt". . . . . Samma gumma och samma scen, samma plats och samma ord, år 1901, den 31.a Maj. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 114)


ca 1900 - ca 1800

Begagna bönen: det är miraklet, och som jag slutligen upptäckte. Den är så underbar, att vi få allt vi bedja om, blott vi bedja förståndigt. Det är sanningen, Karin, att jag slutligen fått allt jag skulle ha. (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 327; brev 20 juni 1898 till dottern Karin Strindberg)

En afton får doktorn se bönboken på mitt nattduksbord och far ut i fullt raseri: "Fortfarande den där religionen! Det är ett symptom, begriper du!" "Eller ett behov som andra!" "Stopp! Jag är inte någon ateist, men jag tänker att den Allsmäktige inte mer vill veta av sådan där förtrolighet som i forna dar. Det är slut med det där fjäskandet för den Evige, och jag håller på muhammedanernas grundsats att ej bedja om någonting annat än att med undergivenhet kunna bära tillvarons börda." (August Strindberg "Inferno" s 77; Helvetet)

Om du kan, så för Jesus skull, sänd de 200 Kr. nu, i dag, eljes är jag dödens man. (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 403; brev 28 dec 1889 till August Lindberg)

Inte ens (Paisij) denne stränge och misstrogne man hade under läsningen, när han med rynkade ögonbryn tog del av nyheten om "underverket" (med den "helbrägdagjorda" flickan), helt kunnat undgå att röja en viss inre rörelse. Ögonen lyste på honom och hans läppar rördes plötsligt av ett värdigt och genomskådande leende. "Skall vi få bevittna märkliga ting?" lät han plötsligt liksom undslippa sig. "Vi skall bevittna ännu märkligare ting, ännu märkligare ting!" upprepade munkarna runt omkring, men fader Paisij rynkade åter sin panna och bad dem alla att tillsvidare icke förtälja om detta för någon, "innan ytterligare bekräftelse kommit, emedan ju i denna värld så mycken lättrogenhet förekommer och därtill kan den här händelsen mycket väl ha en naturlig förklaring", tillade han försiktigtvis liksom för att freda sitt samvete men utan att egentligen tro på sitt eget förbehåll, vilket hans åhörare mycket väl kunde märka. Vid det här laget hade naturligtvis nyheten om "undret" redan hunnit spridas över hela klostret och till många som kommit utifrån för att deltaga i gudstjänsten. (Fjodor Dostojevskij "Bröderna Karamazov" s 185-186)

Tisdagen kom och släpade sig fram under samma tröstlösa stämning i den lilla köpingen Sankt Petersburg. Ännu hade man inte funnit barnen. Man hade bett för dem offentligt i kyrkan, och mången hade enskilt sänt upp en bön för dem, i vilken den bedjande lagt in hela sin själ. Dock, fortfarande hade inga som helst goda underrättelser kommit från räddningsmanskapet i grottan. (Mark Twain "Tom Sawyers äventyr" s 108)

Gode Gud, om vi ofta bedja dig för frukten på jorden, än mer böra vi bedja för den frukt som tillhör himmelen. Välsigna och föröka den, giv tillväxt o mognad. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Andra bandet s 127; Sexagesima)

Vi se blott vår dag, den närvarande, innan kort försvinnande; Han överser hela vår evighet. Vi bedja så ofta blott om det, som för dagens övergående timmar eller för vår upprörda sinnliga känsla, vårt inskränkta, enstaka läge är angenämt, lockande, bekvämt eller önskvärt; men Han giver det, som viktigt är för vårt oändliga tillkommande, det, som står i sammanhang med vår varelses yttersta mål och med den stora, hela och heliga, i ljus och fullkomlighet allt slutligen förenade världsordningen. Äro vi ej då bönhörda, även om Han ej, enligt vårt svaga begrepp och flyktiga begär, skulle avhjälpa vad nu oss närmast trycker? - Är det förenligt med Hans höga vishet, som är idel nåd och sanning, så veta vi, att Han har tusende medel i sin hand; och bästa medlet väljer Han, vägen och målet känner Han. Vi se upp till den evigt gode, bedjande men överlåtna, - väntande men tåliga. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Tredje bandet" s 172-173; Bönsöndagen)

Wår Frälsare har i Evangelium gifwit denna utwidgning för trons dristighet i bönen, då han brukar det ordet "allt", och säger: "Allt det I bedjen Fadren i mitt namn, skall han gifwa eder." Wår Frälsare har med ett sådant ord lemnat hela nådesförrådet öppet, och den sanna tron kan således deruti gripa så djupt som den will, och taga till sig så mycket som den förmår bära. . . . Börja med att bedja derom, att du må kunna bedja, så skall den Helige Ande blifwa för dig en bönens Ande och lära dig att bedja. . . . Trakta icke efter någon slags andelig fullkomlighet i din bön, utan låt det wara din högsta angelägenhet i denna delen, att du måtte lära så känna din Frälsare, att du må kunna bedja i hans namn. Då först är din bön rätt, och då skall derpå följa full bönhörelse. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar I" s 301,303)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Den som beder i Jesu namn, han beder efter Guds sinne och wilja. . . . Om timliga ting bedja sanna Guds barn sin himmelske Fader, att han nämligen må gifwa dem desamma, så wida hans ära, nästans nytta och själarnes wälfärd derigenom befrämjas. . . . Herre Jesu, min Frälsare! . . . Om det är din heliga wilja, så gif mig ock kroppens helsa, på det att jag må till din ära anwända mina lemmar samt med mina händer uträtta något godt till de nödlidandes hjelp. . . . Nedslå hos mig all wrede och owilja mot min nästa samt allt twifwel på dig. (Amadeus Creutzberg "Gudliga betraktelser för hwarje dag af året" s 76-77 i kommentar till Joh 14:13-14)

Nuförtiden består wår bön endast uti att mumla på bestämda stunder, läsa böner efter radband och annat sådant ordaslammer. Ingen tänker deremot med allwar på att begära och få något af Gud. Man förrättar bönen blott såsom en skyldig gerning och låter derwid blifwa. Såsom en tröskare slår med slagan, så slå de med tungan och förtjena dermed endast bröd för buken. Så mycket mindre bekymra de sig så om, att dermed tjena Gud eller bedja för christenhetens allmänna nöd, utan de allrabästa mena, att det är wäl gjordt, om de för sig sjelfwa äro fromma och bedja. Såsom skrymtare förtjena de derföre och med sitt bedjande endast mera helwete; ty de tjena dermed hwarken Gud eller menniskor, utan endast sin buk och sin egendom. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 120 i kommentar till Luk 2:33-40)

Att mycket pladdra ur bönböcker eller skråla i kyrkan kallar icke Paulus att bedja. Ur en bönbok lärer du aldrig rätteligen bedja. Du må wäl läsa derutur och så göra dig underrättad, huru och hwad du skall bedja, samt upptända dig till andakt; men bönen måste gå fritt ur hjertat, utan alla gjorda och föreskrifna ord och måste göra sig sjelf ord, allt eftersom hjertat är brinnande. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 156 i kommentar till Rom 12:6-16)

(Af bönen Fader wår) weta wi, hwad och huru man skall bedja, hwilket nu, Gud ske lof, nästan hwarje barn wet, då deremot förr alla, isynnerhet wi munkar, marterade oss med mycket och långwarigt läsande och sjungande och likwäl icke bådo mer, än nunnorna, när de frampladdra Psaltaren, eller gässen, när de snattra i hafrehalmen. Jag har ock welat wara en helig och from munk och har med stor andakt beredt mig till bön och messa. Men när jag war som allramest andäktig, gick jag såsom twiflare till altaret och såsom twiflare derifrån. När jag hade sagt min syndabekännelse, så twiflade jag ändå; och gjorde jag det icke, så twiflade jag åter. Ty wi woro rentaf i den inbillningen, att wi icke kunde bedja och icke blifwa hörda, om wi icke woro alldeles rena och utan synd, som helgonen i himmelen; så att det wore mycket bättre, att alldeles låta bli att bedja och göra något annat, än att så fåfängligt umgås med Guds namn. Likwäl hafwa wi munkar och alla, som kallas andliga, så bedragit folket och för deras penningar och egodelar lofwat dem wår förbön och sålt det, som wi icke sjelfwa wetat, om det warit rätt bön eller behagat Gud. Nu deremot weta och förstå wi, Gud ware lof, icke blott hwad och huru wi skola bedja och åkalla Gud, så att wi icke behöfwa twifla, utan kunna lägga ett kraftigt amen dertill och sluta, att Han efter sin tillsägelse wisserligen skall höra oss. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 466 i kommentar till 1 Kor 1:4-9)

(I landet Utopia) beder man . . . (inga) böner som inte vem som helst, vilken riktning han än tillhör, skulle kunna göra till sin. (Thomas More "Utopia" s 167)

Vår bön borde mynna ut i Thomas a Kempis' bön: "Herre, ge mig vad du vill - och som du vill - och när du vill." (Bertil Alberius "Var och en som ber . . . "; Jönköpings-Posten den 6 maj 1988)

Till och med på de kyrkliga bruken har österlandet genom korstågen utöfvat någon inverkan. Ett bevis därpå är bland annat radbandet eller rosenkransen. Radbandet uppkom först bland de indiske buddhisterna och spred sig från Indien till araberna, bland hvilka det kom i så allmänt bruk, att man än i dag (år 1888) knappt ser någon muhammedan, som icke bär det med sig, och äfven när det icke gäller att läsa det föreskrifna antalet böner, låter det glida mellan sina fingrar. Bruket af rosenkransen eller radbandet kom under korstågstiden från muhammedanerna till de kristne. En saga, som möjligen är riktig, förmäler, att det var det första korstågets ryktbare predikant, Peter af Amiens, som medförde den förste rosenkransen från Palestina till Italien och Frankrike. Bruket har icke varit till religiöst gagn. Det har stadfästat det mekaniska läsandet af böner som en helig och förtjänstfull sak, och detta är en principiellt farlig uppfattning, som gör bönen till en slags fetisch, medan den skall vara umgänget mellan Gud och människan. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 434-435; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Hesychasten är en person som ägnar sig åt bön i tystnad - åt bön som, i så hög grad som möjligt, är fri från alla bilder, ord, allt analytiskt tänkande. . . . Makarios' homilior (som anses skrivna på 380-talet i Syrien eller kanske i Mindre Asien) stöder en . . . biblisk tanke om människans person: inte en själ fängslad i en kropp (som i grekisk filosofi), utan en enda förenad helhet, kropp och själ tillsammans. . . . Makarios använder den hebreiska föreställningen om hjärtat. Ändringen i betoning är betydelsefull, för hjärtat innefattar hela personen - inte bara intellektet, utan viljan, känslorna och även kroppen. Genom att använda ordet "hjärta" i samma betyelse som Makarios talar ortodoxa ofta om "hjärtats bön". Vad betyder detta uttryck? När en person börjar be, först med läpparna, måste hon göra en medveten intellektuell ansträngning för att inse meningen i det sagda. Men om hon håller ut, och ständigt ber med tankarna samlade, blir intellekt och hjärta förenade, när människoanden finner "platsen för hjärtat", får hon kraft att "bo i hjärtat", och då blir bönen "hjärtats bön". Det blir någonting som inte bara sägs med läpparna, inte bara tänks, utan uppsänds spontant av hela vår varelse - läppar, intellekt, känslor, vilja och kropp. Bönen fyller hela medvetandet, och behöver inte längre tvingas fram utan framsägs av sig självt. En sådan hjärtats bön kan inte uppnås enbart genom egna ansträngningar utan är en gåva som förlänas genom Guds nåd. När ortodoxa författare använder uttrycket "hjärtats bön", avser de vanligtvis en särskild bön, Jesusbönen. Bland grekiska andliga författare var det först Diadochos av Fotis (mitten av 400-talet) och senare Johannes Klimakos av berget Sinai (579?-649?) som rekommenderade det ständiga upprepandet eller hågkomsten av namnet "Jesus" som en särskilt värdefull form av bön. Med tiden utkristalliserades "åkallandet av Namnet" i en kort mening, känd som Jesusbönen: Herre Jesus Kristus Guds Son, förbarma Dig över mig. På 1200-talet (om inte tidigare) hade Jesusbönen blivit knuten till vissa fysiska övningar, som avsåg att bidra till koncentrationen. Andningen reglerades noggrant i takt med bönen, och en särskild kroppsställning rekommenderades: huvudet sänkt, hakan vilande mot bröstet, blicken riktad mot platsen för hjärtat. Detta kallas ofta "den hesychastiska bönemetoden", men man får inte tro att dessa övningar utgjorde det väsentliga i bönen för hesychasterna. De betraktades inte som ett mål i sig utan som en hjälp till koncentration - som ett hjälpmedel till nytta för somliga, men inte obligatoriskt för alla. Hesychasterna visste att det inte finns några mekaniska sätt att uppnå Guds nåd, och att ingen teknik automatiskt leder till det mystiska tillståndet. För Bysans hesychaster var den mystiska erfarenhetens höjdpunkt synen av det gudomliga och oskapade Ljuset. . . . Hesychasterna trodde att detta ljus som de upplevde var identiskt med det oskapade ljus som de tre lärjungarna såg omge Jesus vid hans förklaring på berget Tabor. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 69-71)

Genom åkallan av Jesu Kristi namn, han som blev korsfäst under Pontius Pilatus, avlägsnas Satan från människorna. Och var det än händer att någon av dem som tror på honom och gör hans vilja åkallar och anropar honom, kommer han nära och står bredvid och uppfyller så deras böner som anropar honom med rent hjärta. (Irenaeus "Bevis för den apostoliska förkunnelsen" s 75)

Israels djupaste bön, den där en helt osjälvisk tro framträder tydligast, är den som lyder: "Välsignad vare Guds ära!" Det är samma bön som Jesus upprepar då han säger att äran icke skall vara hans utan Faderns. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 208)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1975

Att be i Jesu namn är helt enkelt att be att han ska göra som han vill. (Peter Zettergren "Bön i Jesu namn - motsatsen till magi"; kommentar till Joh 14:13-14; Jönköpings-Posten den 28 december 2001)

(Gud) verkar i sin tid. Ibland kommer bönesvaret direkt, ibland efter en tid och ibland först i himmelen. Men kom ihåg: ärlig bön i Jesu namn blir alltid besvarad. (Ola Larsson "Välsignad uppkoppling"; Jönköpings-Posten den 26 maj 2000)

När du beder så breddar och ökar du Guds möjligheter att verka med sitt goda här på jorden, du står på Guds goda sida! (Martin Björk "Bön - du står på Guds goda sida"; Jönköpings-Posten den 14 maj 1993)

Vad skönt att slippa övertala Gud om att ge oss vad vi behöver! Han vet det ju redan! Med den utgångspunkten är det lockande att börja be. (Anders Blåberg "Glöm inte bort att be"; Jönköpings-Posten den 22 maj 1987)

Hur ska vi med någon frimodighet våga träda inför Gud? Endast därför att vi får komma i Jesu namn. Namnet är i Bibeln oupplösligt förbundet med personen som bär det. Att komma i Jesu namn är alltså att komma i förlitande på allt vad han är och vad han gjort. Men det är också att be i gemenskap och i enlighet med hans vilja. . . . Vi måste minnas att Gud vet vad som är bäst för oss och därför bör all vår bön mynna ut i orden "Ske din vilja". Förbön är att be för sina medmänniskor. GT ger många exempel på hur profeter och andra gudsmän bad för sin omgivning och för hela sitt folk. Dit hör bland annat Abrahams bön för Sodom (1 Mos 18.16ff) och Moses kamp med Gud sedan Israel tillbett och offrat guldkalven (2 Mos 32:30ff). I NT möter vi Jesu översteprästerliga förbön (Joh 17), den märkligaste av alla böner. (Paul Wern "Gud - vem är du?" s 209-211)

När man talar till någon man älskar betyder varken orden eller meningarnas längd någonting för kärleken. Det som betyder något är att ordet och meningen speglar mitt hjärta. Så är det också med vår bön till Gud att det blir vårt hjärtas bön. (Bo Gustafsson "Att samtala med Gud"; Jönköpings-Posten den 6 maj 1983)

Vid flera tillfällen har jag mött människor . . . (som sagt:) "Det är ju som om (Gud) inte lyssnade på bönerna!" Vid nästan varje sådant tillfälle har vi i samtal kommit fram till att bönen borde vara mer fylld av tack och lovsång till Gud. (Sven Holmquist "Tack betyder så mycket"; Jönköpings-Posten den 18 september 1976)

All bön borde bäras av glädjen, glädjen över att vi får be till vår Herre och Frälsare. (Sune Svensson "Tacksamhet inför Gud; Jönköpings-Posten den 10 oktober 1975)


ca 1975 - ca 1950

Kom ihåg att om det är stängt för dig på alla sidor, uppåt är det aldrig stängt. Bönernas himlabro håller. (Gunnar Tetzell "Bön - eller en mascot?"; Jönköpings-Posten den 17 maj 1974)

1974 bör bli ett böneår för varje enskild bedjare och Guds församling, ty det är inte främst mer verksamhet eller nya idéer vi behöver, utan djärv bön och tro på bönens möjligheter. Genom bönen får vi leva ett rikt liv, som ger trygghet i en otrygg värld. (Gunnar Siljehult "Ett nytt år med Jesus"; Jönköpings-Posten den 29 december 1973)

Operationsdagen bestämdes till den 5 augusti 1969. . . . Jag bad . . . till Gud att Han skulle hjälpa mig under det som förestod. Jag kände att om jag skulle ha den minsta chans så skulle jag behöva all kraft som någon kunde ge mig, jordisk eller himmelsk. Jag började förstå, att från och med nu var det bokstavligen en kamp om livet det gällde. Och jag förstod också att jag behövde all hjälp jag kunde få av Gud och människor. . . . Det led mot slutet av augusti. . . . Jag blev sämre och sämre. . . . Jag bad mycket till Gud, bad att han skulle hjälpa mig, bad om kraft att härda ut. Men det har aldrig föresvävat mig att Gud skulle handla mot naturen. Jag har aldrig kunnat uppfatta någon som helst konflikt mellan Guds vilja och vetenskapens. Däremot har jag ofta upplevt idiotiska vetenskapsmän, som feltolkat naturen. Dessutom finns det inskränkta vetenskapsmän, som till och med är högfärdiga över sitt lilla vetande. Som väl var träffade jag mycket få sådana medicinska besserwisser under min batalj med sjukdomen. . . . Jag bad Gud om kraft. Det har sagts, att om de som föll på knä och bad till Gud när Titanic sjönk istället hade byggt flottar så hade de haft en liten chans. Därmed vill man bevisa att bön är bortkastad energi. Som så många andra av tidens dumma hånflin bygger detta på den uppfattningen, att bönen skulle upphäva naturlagarna. Det gör den inte. Däremot kan Gud säkert "upphäva" vår lilla vetenskaps "lagar" om han vill. Men det är inte det det är frågan om. De som bad till Gud på Titanic bad naturligtvis inte för att de trodde att Gud skulle rätta upp fartyget. Så dumma är inte ens de förkättrade kristna. De bad för att i bönen överlämna sin själ och sitt liv åt Gud. Den fysiska döden kan och vill han inte frälsa oss ifrån, men väl den andliga. De som inte har någon ande bör inte göra sig besvär med att förstå passagerarnas handlande på Titanic. När jag bad i mitt sjukrum bad jag att Gud skulle göra mig frisk - inte till kroppen, för det var naturens sak, med något bistånd av läkarna, utan frisk till själen. Förhållandet mellan själen och kroppen är jag nästan helt okunnig om - men jag vet att det finns ett förhållande. Och jag kände att det inte vore mycket mening med att en frisk kropp levde vidare med en sjuk själ. . . . Jag använder inte här Gud som en amulett, som man bör ha i ett band om halsen för att allt ska gå bra. Med Gud menar jag tillvarons herre, som i allt för befälet över mig - inte jag över honom. Och jag upplevde Gud som någon som lugnade, men också ställde villkor, jag kanske räddar dig, men då får du leva bättre än hittills. . . . Möjligen tänker någon, att det finns ett annat slags under, Guds under. Guds under skulle då vara ett direkt ingripande av Gud, genom vilket han ändrar de s.k. naturlagarna. Det är min personliga tro, att Gud är i stånd till sådana ingripanden. Det är också möjligt, att ett sådant "personligt" ingripande föreligger i mitt fall. . . . Det är för övrigt inte frågan om att du anropar Gud, utan att Gud enligt sin gudomliga vilja räddar dig vare sig du vill eller inte. Gud är starkare än alla läkare, Gud är starkare än Socialstyrelsen, och han är starkare än du. Men du ska inte bedja för att sätta Gud på prov eller lura honom - då visar du bara att du är en stolt och obotfärdig smart liten besserwisser. (Martin Allwood "Jag bar döden i min kropp" s 36-37,53-55,66,109-110)

Det är så lite jag begär. Bara en evig vår. Tjugo grader varmt ungefär och ett sus som i björkarna går. Jag vill inte ha stenhus och guld och sånt där. Det är så lite jag begär. . . . Det är så föga jag begär. Bara glädje som aldrig tar slut. Bara lycka som ingen mask förtär och som ingen bacill äter ut. Blott ett paradis utan ståhej och besvär. Det är så föga jag begär. (Alf Henrikson "Medan göken tiger" s 50; Förnöjsamhetens sång)

Du och jag ska inte genom vår bön besegra Gud utan Gud skall genom Anden segra i våra liv. Vi vill så gärna bestämma över stora delar av vårt liv. Vi vill ofta bli stora och märkvärdiga. Huru stora områden av vårt liv är lagda under Andens herravälde? (Gustaf Bjerkander "Pingstens gåva"; kommentar till Joh 14:15-21; Jönköpings-Posten den 1 juni 1963)

Bed om helig Ande! Det är själva kärnan i allt vårt bedjande. (Holger Forsberg "Så skall du bedja"; kommentar till Luk 11:1-13; Jönköpings-Posten den 20 maj 1960)

Det är uteslutet att det genom alla tider skulle ha funnits bedjande människor, om det inte hade funnits en Gud som hör bön. Skulle det inte ha funnits en sådan, så hade bönen för länge sedan dött ut av sig själv. . . . När det inte längre finns någon luft, då slutar människan att andas. När det inte finns någon Gud längre, som hör bön, då slutar mänskligheten att vara bedjare. (Per-Arne Aglert "Tankar inför bönsöndagen"; kommentar till Luk 11:1; Jönköpings-Posten den 25 maj 1957)


ca 1950 och tiden dessförinnan

I bönen utgjuter en kristen sitt hjärta för Gud. Den, som på rätt sätt beder i Jesu namn, har givit upp allt motstånd mot Gud och låter Honom verka efter sin egen heliga vilja. Bönen i Jesu namn giver uttryck för vad hjärtat känner. En sådan bön är framförallt uppriktig. Den blottar allt för Gud. . . . Pastor F.B. Meyer berättar om en liten flicka, som tillsammans med sin mor vistades på ett pensionat. Den lilla hade börjat lära sig spela piano, och hon fann ett nöje i att ofta slå sig ned vid instrumentet och med ett finger spela en ton eller ett ackord åt gången. Så snart människorna sågo barnet komma in och rusa iväg till pianot, gingo alla ut och lämnade den lilla som ensam herre på täppan. Så kom en av landets förnämsta pianister dit, och han förstod genast situationen. Men i stället för att försvinna med de andra, tog han en stol och satte sig bredvid barnet vid pianot, och för varje ton, som flickan spelade, slog han an det mest underbara ackord. Han slog an den ena tangenten efter den andra, och hela tiden improviserade han det ljuvligaste ackompanjemang. Tonerna strömmade ut genom fönstret, och för första gången hörde gästerna verklig musik från det pianot. Genast kommo de in igen. Barnet fortsatte att klinka, och mannen fortsatte att ackompanjera. Och när barnet spelade mera orätt än vanligt, improviserade han några ännu vackrare tongångar. Och så fortsatte det i 20 minuter. Då tog han barnet i handen och ledde henne runt till gästerna, som sutto där och hörde på, och sade: "Mina damer och herrar, jag ber att få presentera för er denna unga dam, som ni ha att tacka för aftonens musik." Pastor Meyer säger: "Jag har varit det där barnet vid Guds sannings instrument. Jag har gjort mitt bästa för att åstadkomma samma musik med mitt ena finger, och oupphörligt har jag gått därifrån och känt, att jag alldeles kommit till korta. Men jag har ock erfarit, att Herren Jesus suttit vid min sida, och för varje falsk ton, som jag spelat, har Han slagit an en skönare." . . . Genom bönen giva vi Herren tillfälle att utföra sitt verk i oss och göra oss till rik välsignelse. (Efraim Palmqvist "Klippan som följde dem" s 139-141)

Ynglingaföreningen (i Norrahammar) har bönemöte i morgon kväll kl. 8. (Jönköpings-Posten 1902-11-10 "Ynglingaföreningen har bönemöte"; BG Ask-kommentar: Bönemötet sker sannolikt i anslutning till den samtidigt hållna Internationella böneveckan)

Vid bibelkursen på Götabro mötte (min mor Anna) Amanda från Fåglarvik, och de drog ut, de två i sällskap som unga flickor, evangelister, först till Uppland, sedan till Småland. . . . I Uppland fick de vad hennes dagbok säger "bryta mark". Ingenstans ville man till en början ta emot de vandrande flickorna, som i nästan fransiskansk enkelhet, kom med vägarna. Inga hem öppnades. Reskassan smalt snart ihop. När de var mellan Tierp och Dannemora böjde de knä vid en sten i skogen och bad om tio öre till ett frimärke, så att de skulle kunna posta brevet till Helgelseförbundet, brevet, som inte innehöll någon segerrapport men en bön om ny utrustning. När de såg upp efter bönen, låg det en tioöring på stenen . . . Hade den legat där förut? Ja, det frågade jag mor . . . men jag kan inte komma ihåg vad hon svarade. (Verner Malmsten "Prosa Poesi Prologer Foton" s 45)

I Salen vid Kungsgatan hålles bönemöten i dag måndag, tisdag och onsdag kl. 8 e.m. (Jönköpings-Posten 1893-01-02 "Bönemöten i Salen vid Kungsgatan")

I Salen vid Kungsgatan (i Jönköping) hålles bönemöte i morgon tisdag kl. 8 e. m. (Jönköpings-Posten 1892-01-04 "Bönemöte i Salen vid Kungsgatan")

Bönemöte. Föräldrar och lärare, som hafwa sig anförtrodda det uppwäxande slägtet, inbjudas wänligen att samlas till ett bönemöte för de unga Torsdagen den 5 Jan. kl. 1/2 11 f.m. i Wiktoriasalen (Jönköping). Torsdagen har walts emedan den dagen är af den Evangeliska Alliansens styrelse anslagen till förböner för de unga öfwer hela jorden. Måtte många bedjare komma och i korta bönerop nedkalla wälsignelse öfwer wåra kära, unga söner och döttrar, ihågkommande att Herren hörer bön. Alla äro wälkomna, men i synnerhet de som wilja utgjuta sina hjertan för Gud i bönen. (Jönköpings-Posten 1882-01-04 "Bönemöte för de unga")


Att fortsätta med ('nationerna'):


ca 2000 - ca 1975

När man ber, så skapar man utrymme för Gud att agera. (Rafael Miller "Att påverka Gud"; Jönköpings-Posten den 9 november 2007)

I slutet av mars (2001) hade vävnadsexpandrarna utvidgat huden på (de vid födseln sammanvuxna) tvillingarnas huvuden till dubbla storleken. Vincent Yeow Kok Leng sa åt Keith Goh att det inte gick att få fram mer hud än så. . . . Efter middaen gick Champon Chan ensam till sitt arbetsrum för att förbereda sig mentalt. Klockan nio gick han till sängs och sedan låg han och tittade i taket medan han gick igenom vartenda moment av operationen. Eftersom han var djupt troende kristen bad han till Gud. Med en självdisciplin som han hade utvecklat under sina 23 år som hjärnkirurg trängde han därefter undan alla tankar, somnade och sov gott hela natten. . . . Förutom Chumpon Chan och Keith Goh fanns där (i operationssal M3 i Singapore) två andra neurokirurger, fem plastikkirurger, fyra narkosläkare, två neurologer, tre radiologer och femton operationssköterskor. Klockan 16.10 bad Keith Goh en tyst bön och så höjde Vincent Yeow Kok Leng sin skalpell. "Då sätter vi i gång", sa han. "Lycka till." . . . Efter 99 timmar var historiens längsta hjärnoperation över. För första gången i sitt liv sov de två flickorna i var sin säng. (Jim Hutchison "Två liv, en kropp" s 121-122,134)

När du sitter i en bönegrupp tillsammans med dina kollegor och medarbetare, så hör du dem tacka för än det ena, än det andra. - en drogmissbrukare har blivit upprättad, en student har blivit en personlig kristen eller en gudstjänst har varit full av Guds manifestationer. Vad händer? Du blir glad. Du blir inspirerad. Du inspireras att möta framtiden! Gud är helt tydlig med oss och ingenting är omöjligt! (Carl-Erik Sahlberg "Den växande kyrkan - ett bibliskt, historiskt och pastoralt perspektiv" s 68)

En kyrka med romanska valv speglar sej i dammen. Jag hade tur som fann den öppen. "Tack", satt jag i en bänk och sa. Det räcker, behövs inte fler ord. Jag tycker ju inte att man ska be om en massa saker när man beder, till exempel att få femtitre år till. Önskelistan bör man inte trötta Vår Herre med utan den kan man gott spara åt jultomten. Det väsentliga, menar jag, är att inte glömma att tacka för det man redan fått. (Stefan Andhé "Anlag för vemod" s 67-68)

Pingstpastorn och skribenten Peter Halldorf skriver följande sanna och tänkvärda ord i sin bok Jungfrumark: "Bön är aldrig att ropa till sig Gud genom bönerop, utan att bli närvarande och tillgänglig för den Gud som alltid är närvarande i våra liv. Först då, när båda är närvarande kan det verkliga och djupare mötet ske." (Göran Madeland "Ge respons"; Jönköpings-Posten den 10 maj 1996)

Som dallerstrå på vindsvept krön är orolig själ utan bön. Som gräset sover när vind mist sitt ljud, så tryggt är hjärtat tillsammans med Gud. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 89-90; citat Majken Ekman-Atterlöf)

Förenta staternas president Lincoln brukade tillbringa en timme, kl. 4-5 om morgonen, i bibelläsning och bön före sin arbetsdag och fick då inte störas. Alla kan inte förverkliga detta. För många kan det få räcka med några minuter. Men det är viktiga minuter. "En liten stund med Jesus, o vad den jämnar allt." Det är ju brukligt att stämma instrumentet före konserten, inte efteråt. (Sven Danell "Dagpostilla" s 161 i kommentar till Ps 143:8-10)

Abraham kände inte bönen i Jesu namn. Men han snuddar profetiskt vid Kristus-verkligheten i slutet av sin förbön för städerna. När han hunnit ner till tio rättfärdiga och fått löftet att katastrofen uteblir om det finns så många, ger han sig till tåls i tro att tio skulle stå att uppbringa. Så var som vi vet inte fallet. Men drar man ut linjen i Abrahams förbön, kommer man till tanken, att det skulle finnas en enda rättfärdig och att i så fall alla skulle kunna skonas för hans skull. Linjen, utdragen så långt det går, hamnar vid korset på Golgata. Och därför är Abrahams förbön en bön som pekar framåt mot bönen i Jesu namn, i förtröstan på vad han gjort och lidit för allas skull. (Sven Danell "Dagpostilla" s 161 i kommentar till 1 Mos 18:20-33)

Att bedja i Jesu namn betyder att bedja i full tillit till honom allena och i överensstämmelse med hans vilja och allt det hans namn står för. . . . Bön i Jesu namn är alltid i harmoni med det som han har uppenbarat om sig själv. Den som ber i Jesu namn önskar inget annat än vad Jesus önskar. (Studiebibeln II:653)

"större gärningar än dessa skall han göra" Större i utsträckning (genom den världsvida förkunnelsen av evangeliet) och verkan (skaror av människors andliga befrielse och inplacering i Kristi kropp alltsedan pingstdagen). Detta skall göras genom bön i Hans namn. (C.C. Ryrie "The Ryrie Study Bible. New American Standard." s 1629)


ca 1975 - ca 1950

Våra rabbiner lär oss att böner om förlåtelse liksom tacksägelseböner alltid blir besvarade. Den berömde rabbinen av Medziburg sa: "Vi har fått lära oss att 'tårarnas port inte är stängd'. Med det menas att ångerfyllda böner till Gud om nåd alltid beviljas av Honom." . . . Det är inte fel att be Gud om någonting som man vill ha, men det är viktigt att man vill be om de rätta sakerna. De slags ting vi önskar oss berättar mycket om oss som människor. En människa som bara ber om saker till sig själv . . . är självisk. Det är bättre att be om något till någon annan som verkligen behöver det. (Seymor Rossel "Judisk bön" s 38,41)

(Natten efter söndagen den 22 maj 1955) kände jag mig alltmera ensam och orolig. . . . När jag gick där i mörkret, var det som om jag hade träffats av blixten: en röst talade till mig: "Varför börjar du inte om än en gång?" . . . På sjukhuset träffade jag nattsköterskan. Hon var kristen. Jag bad henne bedja för mig. . . . När hon avlägsnat sig, kände jag behov av att bedja själv. . . . Jag hade aldrig förmått bedja i Jesu namn, eftersom jag hade ansett Jesus som en människa. Men nu använde jag för första gången namnet Jesus. "Jesus, förlåt mig för att jag har stått dig emot! Nu tror jag på dig." Halleluja! Detta var mitt livs förvandling. O, vad den bönen gjorde mig lycklig! Då jag ropade Jesus från djupet av mitt hjärta, skedde undret. Mitt förut så tomma hjärta flödade över av Guds oändlig kärlek, och under tårar prisade jag Gud. (Yngve Ydreborg "Japaner vittnar" s 70-71; vittnesbörd av Saburo Kamada, pastor i Wakayama evangeliska församling)

"tror på Mig". Vi har nu "eis" ("på") med ackusativ, vilket anger den sant troende som litar på Kristus. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 460)

Fastän (Johannes) utan tvivel godtog sin tids under, trodde (han) på (gärningarna) främst som handlingar i vilka Guds makt och karaktär görs kända, jfr 13:15,35. De större gärningarna är därför samlandet av många omvända in i kyrkan genom lärjungarnas (jfr 17:20; 20:29) verksamhet, som emellertid endast är verksam genom den fortsatta makten i Jesu ord och i den helige Andes verk (15:26f). . . . (Lärjungarnas) verk är större inte därför att de själva är större utan därför att Jesu verk nu är fullbordat. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 460)

"i Mitt namn". Johannes tanke är ingalunda magisk, jfr 1 Joh 5.14 . . . och v 15, där det förutsätts att lärjungarna skall älska Kristus och hålla hans bud. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 460)

Det må förlåtas en stackars protestant, att han sätter mera tilltro till diplomatiska förhandlingar än till s.k. uppenbarelser av helgon, pilgrimsfärder till s.k. heliga platser eller nattmässor vid stora mäns grifter. Och ändå tror han på bönens makt, men bara då den bedes i Jesu namn och i Jesu sinne. (Tage Ståhlberg "Goa och portugisen"; Jönköpings-Posten 1954-08-14)

Berättelsen som började i Jerusalem . . . har slutat i Rom. Det är inget mindre än ett Guds under. Kyrkan som i början av Apostlagärningarna kunde räknas i tjogtals kan nu inte räknas tiotusentals. (William Barclay "The Acts of the Apostles s 193 i kommentar till 28:30-31)

Ingenting var mer signifikativt för pingstväckelsens framträdande än den underbara förändring som skedde i de troendes böneliv. Den överväldigande orsaken till Filadelfiaförsamlingens (i Stockholm) bildande var den lilla medlemsskarans behov efter frihet i bön. Och intill denna dag så är detta något, som kännetecknar pingstfolket i stort. Filadelfiaförsamlingen är förvisso tacksam till Gud för sin omfattande och vitt utgrenade verksamhet, men det finns ingen punkt i denna, som är av så stor betydelse som just församlingens förhållande till bönen. I detta avseende har verksamheten varit utsatt för mycken kritik. Även det motstånd som rests emot vår verksamhet under senare år har varit riktad på denna punkt. Inför frågan: Hur skall en verksamhet när den är 40 år gammal kunna bevaras levande och framgångsrik? kan svaret förenklas. Man behöver icke tänka på så många saker för att där möta farorna. Vill man endast uppmärksamma denna enda faktor, församlingens böneliv, kan man få uppleva ett positivt svar. Man skulle kunna svara med ett kort ord av Jesus: "Den som beder han får." ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 40-41; ledare i tidningen Dagen den 19 augusti 1950)


ca 1950 - ca 1925

När bönen är äkta, drar den oss in i gemenskapen med Gud lika verkligt som söndagsseglarens båtshake drar hans farkost intill bryggan. (Frank Mangs "Vad är bön?"; Jönköpings-Posten 1949-05-21)

En herdegosse, som var ute och vaktade fåren, hade gått bakom en buske för att bedja. Han älskade Jesus och ville så gärna bedja. Nu visste han icke, hur han skulle bedja, men han böjde sina knän, knäppte sina händer och läste: a, b, c, d, e, f, g, o.s.v. hela alfabetet ut, och då han läst det en gång, begynte han om igen. En man, som kom och gick förbi, stannade och lyssnade på gossen. "Vad gör du", sade mannen. "Jag beder", svarade gossen. Beder? Kallar du detta bön, du läser ju bara alfabetet." Då svarade pojken: "Jag läser upp bokstäverna för Gud, och så sätter han ihop dem till ord åt mig, för det kan jag inte själv." Säkert förstod Gud gossens hjärta och lyssnade till hans enkla bön. (Harry Frödin "Glimtar från barnens värld" s 12-13)

Vid tredje koppen (kaffe) var (Skrik-August) framme vid handlanden Janssons bortgång: Ja, missionsföreningens medlemmar hade ju haft en halv bönenatt för Jansson förra veckan, när urinstämman inte ville släppa honom. En halv natt hade missionsvännerna bett till Vår Herre att den gamle specerihandlanden skulle få låta sitt vatten. Men det hade inte hjälpt. Ja, vad nyttade det människan när hon var kommen i sådan nöd, att hon hade trettiotusen riksdaler på banken och första inteckningar i fastigheter för tjugutusen? Nej, det hjälpte inte. Men den fattige mannen kunde ha någonting att tacka sin Gud för, när han gick och ställde sig bakom sin stugknut om morgnarna. Gösta fnissade åt gubben, den ljushåriga Rut lät sig inte bekomma, men Sigrid knep förargad ihop munnen och frågade, varför August alltid skulle prata så lett. (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden!" s 122)

Farmor ber Gud om det som hon behöver. Kajsa har bett Gud om pengar att resa till Stockholm för, att resa till mamma för. Men hon har inte fått några. Gud som är allsmäktig och kan skapa sig hur många pengar han vill, tjugufemöringar och enkronor, han kastar inte ner någon portmonnä från himlen ändå. Men man skall bara be om det som är nyttigt för en människa, säger farmor. Hon har själv bett Gud att han skall ta bort värken, som hon har i magen ibland. För hon kan inte sova så bra om nätterna, när hon har den. Men Gud har inte gjort som hon har bett. Så är det inte nyttigt för farmor att slippa värken i magen. Hon skall ha ont och ligga vaken om nätterna. Det är det nyttigaste för en människa, kan man förstå. Och det är inte nyttigt för henne själv att resa till sin mamma. (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden!" s 116)

Bland alla besök, som vi (i Helsingfors på 1930-talet) hade från Sverige, skall jag här berätta (ett) för (dess) rolighets skull. Ernhard Gehlin kom och lade 800 kronor i kollekten, som han samlat i sin församling i Stockholm. Vi hade tre möten på dagen. Hemma hos Petter Malmqvist hölls därtill tre andakter. Maria var lika from som Petter men mera intellektuell. När tredje andakten skulle hållas, utbrast hon: "Nu får det vara slut på detta evinnerliga bedjande. Jag går och lägger mig." (C.G. Hjelm "Sådant är livet 2" s 64)

Ivar Claesson brukade inleda mötena. En kväll efter det att jag under dagen skrivit ihop ett utkast över Pilati fråga: Vad skall jag göra med Jesus? hör jag till min förskräckelse att Claesson läser samma text. "Gode Gud", bad jag desperat där jag satt på estraden, "låt honom inte få något att säga över den. Du vet att detta är min predikan, den får han inte ta för mig . . . " . . . Oroligt såg jag på Claesson som lugnt och på sin genuina småländska läste "min" text. Claesson lade ihop bibeln, tog av sig pincenén, tittade ut över folket och harsklade sig. Med bävan väntade jag på vad han skulle säga. Eller om han skulle säga något. Käre Gud, suckade jag, låt honom inte få nåt att säga över den texten . . . Jag blev bönhörd! Claesson gjorde gång på gång en ansats att kommentera texten, men kom ingen vart. När jag efteråt bekände vad jag bett om, log han och svarade: "Kunde tro det var något sådant. Allt jag i förväg tänkt säga försvann för mig." Men någon liknande bön har jag inte bett sedan dess. (John Hedlund "Med Gud i hågen" s 186-187)

(Gun) berättade . . . om den överenskommelse (hon och Axel) i den svåra avskedsstunden slutit med varandra, överenskommelsen att var kväll mötas inför Herren i förbön för varandra. . . . "I början", (sade Gun), "höll vi noga på klockslaget, men så en kväll glömde jag det och kom ihåg mig mer än en timme för sent. I nästa brev bekände jag det för Axel, och då skrev han och sade, att det inte alls betydde så mycket med klockslaget. Bönen är inte beroende av bestämda tider." . . . Som om hon läst innantill citerade Gun följande ur Axels brev: "Det är nog uppfostrande för vårt andliga liv att anslå vissa tider till bön, t.ex. morgon och afton. Men bönen är något mycket mer än framförda önskningar. Den bör vara för vår ande, vad andningen är för vår kropp, en oavbruten, ständig gemenskap med Herren så väl under nattens undermedvetna liv i sömnen som under dagens medvetna liv i verksamhet av skilda slag. 'I Honom leva vi, röras och hava vår varelse.' Den innerliga bönen är ofta ordlös, därför att den är för rik för ord. Den är ett vilande i Herren. Lever vi i sådan gemenskap med honom, har vi också gemenskap med alla som på samma sätt lever i hans närhet." (Elisabeth Beskow "Bröllopet på Lönnvalla" s 82-83)

Under mina evangelistår var jag en gång i svår sjönöd. Ett par fiskare rodde mig över en svensk insjö. Stormen var starkare än man hade beräknat. Vattnet slog över båten och den lilla utombordsmotorn slocknade. Båten kastades redlös på vågorna, innan de båda männen lyckades dra igång motorn igen. Jag kände mig i de kritiska ögonblicken helt trygg i Guds hand, men mina tankar gick till dem därhemma. Jag hade inte tänkt berätta om olyckstillbudet, när jag veckan därpå besökte barndomshemmet, men plötsligt frågade mor: "Vad gjorde du klockan två i torsdags?" Jag antydde lite försiktigt vad jag varit med om. "Jag kunde tro det", sa mor. "Jag var på symöte den tiden hos Larssons i Koby. Plötsligt kom det en sådan förunderlig ångest över mig, att jag måste lämna rummet där vi satt, och gå in i ett annat rum och böja mina knän och bedja för dej." (Einar Rimmerfors "Årsbarn med seklet" s 27)

'Det har kommit telegram, att Manfred (Björkquist) ligger döende på Örnsköldsviks lasarett. Han har galopperande tuberkulos, och det finns inget hopp.' . . . Det kändes faktiskt de där dagarna, hur böner från hela landet omslöt Manfreds sjuksäng. När jag tog avsked av honom, sade han: 'Hälsa kamraterna i Studentförbundet, att det vände den dagen de var samlade för att be för mig.' (Olle Nystedt "Strövtåg i minnet och dagboken" s 91)

Jag satt där i kyrkbänken och nästan skalv av vrede, att man skulle få höra en sådan torr och tråkig och träaktig predikan, när man längtade efter att bliva uppmuntrad och underhållen. . . . Men mitt som jag så en gång satt där och kände vreden rasa i mitt hjärta och bet samman tänderna och förgrymmades och önskade att prästen åtminstone skulle sluta så fort som möjligt - mitt som jag satt där så i min gudlösa, naturliga grymhet och okunnighet - var det en röst som mycket tydligt och stilla och klart och alldeles lidelsefritt talade mitt i mitt lidelseupprörda hjärta: "Tänk om du skulle bedja för honom!" . . . Det var första gången jag bad för en predikant. . . . Det underbara var, att mitt hjärta blev bättre och bättre. . . . Om predikanten blev bättre, det vet jag inte, men jag blev bättre. . . . Välsignelser från höjden strömmade i allt rikare flöde ned i mitt hjärta. (Sven Lidman "Betlehemsstjärnan och båglampan" s 240-242)

För cirka tjugo år sedan . . . bestämde jag mig för att resa till Schweiz för att besöka den gamle patriarken Samuel Zeller i Männedorf. På sitt "andliga sanatorium" vid Zürichsjön tog han emot folk, som önskade få vila inte bara för sin kropp utan också för sin själ. . . . Det starkaste intrycket fick jag av Zeller i bön. . . . Jag har säkert aldrig hört någon vänta så mycket av Gud och så litet av sin egen bön. Han nöjde sig med att tala om för Gud, vad som behövdes, och så visste han, att Gud skulle klara det övriga. Hans bön var ett vördnadsfullt men naturligt samtal med Gud, ungefär som om Gud skulle sitta på första bänken och Zeller stå framför honom. . . . Allteftersom jag hörde dessa hans böner, måste jag säga till mig själv: "Han beder ju i grund och botten endast en enda bön, nämligen den, att Guds namn måtte bli förhärligat." Han bad ofta om direkta under men aldrig utan att tillfoga: "Om det förhärligar ditt namn." Han var inte heller rädd för att bedja om en ögonblicklig helbrägdagörelse, men alltid med det nämnda tillägget. Det rörde sig alltså inte om något försök att kommendera Gud eller tvinga honom med hans egna löften. Den helbrägdagörande bönen var för Zeller inte något medel att smyga sig undan lidanden utan i stället ett medel att förhärliga Guds namn. Därför sade han också ofta: "Men om det förhärligar ditt namn mera, så låt dem vara sjuka, men giv dem då kraft att förhärliga dig genom sin sjukdom." . . . Luthers gode vän Fredrik Myconius blev under året 1540 dödssjuk. Han själv och alla andra väntade, att han snart skulle dö. En natt skrev han med skälvande hand ett hjärtligt farväl till Luther, som han så innerligt älskade. När Luther fick brevet, skrev han ögonblickligen tillbaka: "Jag befaller dig i Guds namn att leva, därför att jag ännu har så stort behov av dig för kyrkans förnyelse. . . . Herren låte mig slippa höra, medan jag lever, att du är död, utan låte dig överleva mig! Detta beder jag om, detta vill jag, och måtte min vilja ske, ty den söker endast Guds namns ära!" Myconius hade redan förlorat tungans bruk, då Luthers brev kom, men han blev efter kort tid alldeles frisk och överlevde alldeles riktigt Luther - två månader! (Ole Hallesby "Från bönens värld" s 97-98,101-102)


ca 1925 - ca 1900

"Man får hålla tillbaka sina lustar", (sade kyrkoherde till David Enblom), "och det kan ske genom bönens makt - och Gud lyssnar alltid till böner ur ett fromt och uppriktigt hjärta." "Men si kyrkoherden, när en inte har ett fromt och uppriktigt hjärta - och det är väl Gud som ger en ett sådant om han vill - hur skall en bära sig åt då?" . . . "Enblom skall vara lugn och inte bryta ut . . . " "Lugn?" "Just lugn, och det är bönen som ger lugn. Se bönen har en förunderlig makt. Man måste ropa på Gud ända tills han hör en . . . " "Hör han inte mäsamma? När en sjunger ut? Nej hör nu kyrkoherden, så där får det inte gå till ombord. Den som inte hör opp när det sjungs ut, den tar tusan vid. Jag vill inte svära, för det passar kanske inte i prästgården, men så mycket smörja som kyrkoherden pratar har jag inte hört förut." (Albert Engström "En skilsmässa" s 58-59)

Jag vet, den högsta av jordens böner ropar ej på seger, men ber om fred. (Erik Axel Karlfeldt "Inför freden" s 476; dikten ingick i ett tal som Karlfeldt höll i Svenska Akademien och som trycktes utan titel i "tal vid Svenska Akademiens årshögtid den 20 dec. 1919" och som publicerades i Svenska Dagbladet den 23 dec samma år)

"Vad skall morfar väl säga, när jag talar om för honom att jag har förlorat hans porträtt!" (sade Olga). "Du skulle bedja Jesus om att du må hitta medaljongen", sade Eva. "Ja, du borde nu allra först bedja honom om förlåtelse för att du gick till Möllers i dag." "Tror du då verkligen att jag i så fall får medaljongen åter?" frågade Olga tvivlande. "Ja, det tror jag." "Men jag förstår inte alls att bedja till honom", sade Olga, alltjämt gråtande. "Du måste säga så här", och Eva knäppte ihop sina händer: "Förlåt mig, käre Jesus, och var icke ond på mig för min olydnad, och hjälp mig att hitta min medaljong." Olga sade orden efter, varpå Eva kärleksfullt lade sin arm om kusinens hals och kysste henne god natt. Märkvärdigt tröstade gingo de därpå båda två till sängs. . . . . . . Olga utstötte ett skri av glädje, då hon såg medaljongen i mosters hand. Tänk, då hade ju Jesus verkligen hört hennes bön! (Adolphine Fogtmann "Hos moster Hanna" s 48,56; Barnbiblioteket Gullvivan 1920, tidigare upplaga 1905)

Mellan tuvorna ett stycke in låg en flat sten som bara höjde sig några tum över marken. . . . (Den tolvårige Anders) tittade sig försiktigt kring, utåt (järnvägs)banlinjen, fast ingen gärna kunde komma där. Så lade han sig ner på stenen och bad. . . . Han bad till samme Gud som de där hemma, det var ingen skillnad. Men han hade sitt här ute. . . . Det lönade sig inte för honom att bedja hemma, där blev det inte ivrigt nog, upphetsat och trosstarkt nog för att han skulle kunna bli bönhörd. Det fordrades mycket för att säkert bli hörd. . . . Kinderna brände hetare och hetare. Han låg med händerna hårt hopknäppta. Men han bad inte om mer än ett enda: Att han inte skulle dö, att ingen av dem skulle dö, säkert ingen! Att far skulle leva, mor, syskonen - räknade upp dem - de gamla ute på landet, alla, alla! Att säkert ingen skulle dö! Att det skulle vara så som det var. Att ingenting skulle ändras! Hela hans lidelse för livet gick ut på att det inte skulle höra upp. Han utbad sig inga fördelar för övrigt. Bara leva. Så fick det sen bli hur som helst. Det gjorde ingenting. Det kunde ingen hjälpa. Ja, han riktigt underströk att det annars kunde få bli hur som helst, för att riktigt visa hur lite det betydde. Så skulle han väl så mycket säkrare få vad han bad om, det som betydde allt. . . . Bad och bad att det skulle få vara som det var, att det inte skulle ta slut. . . . Det ljöd som en hymn till livet inom honom, en märkvärdig hymn som inte blev till någon jublande sång, som bara räknade upp allting, bara höll allting förtvivlat fast. Och väl ändå en hymn. (Pär Lagerkvist "Gäst hos verkligheten" s 72-76; år 1903?)


ca 1900 - ca 1850

Vill du blifva bönhörd, så försök att klart förstå Guds vilja; ty "om vi bedja något efter hans vilja, så hör han oss". 1 Joh. 5:14. Allt, som har afseende på din egen och andra själars frälsning, är enligt Guds vilja. Bed aldrig om ditt eget eller andra människors förhärligande, utan bed i ödmjukhet, att Gud måtte vara ärad! Då har du löfte om bönhörelse. Joh. 14:13. . . . Om Gud skall blifva förhärligad genom bönhörelsen, får vårt tack icke uteblifva. De nio otacksamma spetelske, hvilka Herren botade (Luk. 17), framstår såsom varnande exempel för alla tider. De hafva dock allt för många bröder och systrar, som förgäta tacksägelsen till Gud. (Teodor Lindhagen "I räta spår - Ljus på vägen för unge män" s 85)

(Underverken) voro icke det väsentligaste i (Jesu) gerningar. Herren talar om sin och apostlarnas hela verksamhet i verlden till syndares frälsning, och i detta avseende kunde det sägas, att apostlarna gjorde större verk än Kristus, alldenstund deras verksamhet hade en ofantligt mycket större omfattning och framgång än hans. "Ty han tog för sig allenast en liten vrå, der han predikade och gjorde under, dertill ock allenast en kort tid, apostlarna deremot och deras efterföljare hafva kommit öfver hela verlden" (Luther). Han sådde, de skördade (kap. 4:38). (P. Waldenström "Nya Testamentet" s 509)

Att bedja i Jesu namn är ett uttryck som endast förekommer hos Johannes och endast i herrens afskedstal till sina lärjungar. . . . Att göra något i någons namn betyder i allmänhet att göra det å dennes vägnar, i hans ställe såsom hans representant eller ställföreträdare (jemför t.ex. kap. 10:25). I öfverensstämmelse härmed bör äfven det här i fråga varande uttrycket fattas. . . . Frälsaren talar . . . om (lärjungarnas) embetsverksamhet, och han vill, att de skola i denna verksamhet känna sig såsom hans representanter, hvilka handlar å hans vägnar. . . . När apostlarna såsom Jesu sändebud verkade för fullföljandet af hans verk till syndares frälsning, då verkade de i Jesu namn. Och när de i denna egenskap vände sig till honom i bön för att af honom få allt, hvad de för denna verksamhet behöfde, då bådo de honom i hans eget namn. (P. Waldenström "Nya Testamentet" s 509-510)

Märk, huru här såsom öfver allt faderns förherrligande framställes såsom det yttersta och högsta målet för hela Kristi verk. I förhållande till detta mål tjenar äfven menniskans frälsning såsom medel. (P. Waldenström "Nya Testamentet" s 509)

Far och mor hade tidigare gått i Missionshuset. . . . Såvitt jag minns, var jag aldrig med i Missionshuset. Däremot togs jag med i kyrkan. Tydligen inträdde någon förskjutning i vanorna. Av betydelse var väl, att mormor aldrig hört till missionsförbundskretsen. Hon och hennes bekanta var kyrkliga, och det övade väl sitt inflytande småningom. Så långt jag minns tillbakahade vi också bänkplats. . . . Det enda som står riktigt klart och som var en oföränderlig sed hela uppväxten, var att vi barn följde far i kyrkan på julafton, medan mor gjorde i ordning för den fest, som väntade. . . . Den krets av Missionsförbundet som far och mor hade beröring med, skulle ju vara påverkad av Waldenström, och någon gång nämndes hans namn. Men om stridiga trosläror hörde jag intet. Överhuvudtaget ingenting om trosläror alls, utom att Gud beskyddade oss för all farlighet och Jesus också hade något att göra därmed. Vi skulle tryggt överlämna oss i Guds hand, så behövde vi inte vara rädda för någonting. Men Gud fick inte missbrukas till småsaker. Det skulle ha varit hädiskt att anropa honom eller lita till hans beskydd mot råttor eller fula karar, men när åskan gick svårt, tog mor oss små till sej och sa, att vi skulle inte vara rädda, för det var bara Gud. Hon sa det lika mycke till sej själv. Vi fick lära oss om kvällarna läsa Gud som haver, och far läste alltid bordsbön: I Jesu namn till bords vi gå, välsigna Gud den mat vi få, men vi hade mycke växlande och oregelbundna mattider för skolornas och arbetets skull, så det var ingen vana i vardagslag. Far satt och läste Bibeln för sej själv, och mor hade väl tidigt någon bok med betraktelser. För oss barn var religionen praktiskt taget sammanfattad i tron på en Gud, som skyddade oss, om vi gjorde det som var rätt och ingenting av det fula, som gav Den Onde makt över oss. (Ernst Wigforss "Minnen I - Före 1914" s 47-48: 1880- och 1890-talen)

På ett så kallat eftermöte i ett småländskt missionshus lät en kvinna höra sig i ett slags "bön". Denna "bön" innehöll både förmaningar till slarviga kristna, påminnelser till oomvända att i tid beställa om sitt hus och undervisning om hur Gud skulle bära sig åt för att stäcka de fräckas syndalopp och mycket mera i ett oredigt ordflöde. Då "bönen" blivit mer än tillräckligt långrandig, höjde Carl Andersson (i Vaxholm) sin milda stämma och sade så högt, att alla hörde det: "Amen, kvinna! Gud har hört din bön för länge sen." (H. Myrbäck "Carl Andersson i Vaxholm - Några minnesblad till hundraårsdagen av hans födelse" s 144-145)

"Gud vet allt", (sade modern), "både det som nu sker och det som kommer att ske. Han har själv bestämt alltsammans. Och när du ber till Gud, Martin, skall du inte tro, att du med dina böner kan förmå honom att ändra en prick i sina beslut. Men Gud tycker ändå om att man ber till honom, och därför skall du göra det. Du skall aldrig sluta upp med att läsa din aftonbön var kväll innan du somnar, om du blir aldrig så stor och förståndig. Men när du blir stor och skall reda dig på egen hand i världen, då får du aldrig glömma, att du först och främst måste lita på dig själv. Gud hjälper bara den som hjälper sig själv. Och om det en gång i livet händer dig, att det är någonting som du rätt innerligt önskar dig, så att du tycker att du aldrig kan vara glad mera, om du inte får det - så skall du inte be till Gud att han ger dig det. Försök hellre skaffa dig det själv; men om det är möjligt, så bed honom om styrka att försaka det du önskar. Han tycker inte om andra böner." Så talade Martin Bircks moder, medan de gingo på vägen. Och sommarens vind susade omkring dem och strök fram över fälten, och säden gick i vågor. Hjalmar Söderberg "Martin Bircks ungdom" s 51-52; år 1876?)

Brand: Att bedja? - Hm! - Till torgs man bär det ordet utan stort besvär, det skyltas med, vart man sig vänder. Bön är, som den tycks mängden båta, att tigga nåd hos gåtors gåta, till Kristi kors med bördan fly. Att sträcka uppåt sina händer med fötterna i tvivlets dy! Ha! - Vore därmed allting gjort, då tordes jag, som andra här, väl klappa på den Herres port, som "fruktansvärd att lova" är. Och dock - när smärtans kalk mig räcktes i sorgens stora ångeststund, då döden gick sin tysta rund, och barnet ur sin sista blund ej mer av moderskyssar väcktes. Vad var det? - Bad jag icke då? . . . Vad vet jag? Nu är låst och stängt, nu har sig mörkret åter sänkt. (Henrik Ibsen "Brand" s 167-168)


ca 1850 - ca 1500

Den ädle aposteln Jakob bestraffar . . . sådana människor som ber Gud endast om sådant som hör enbart till detta jordiska liv, och inte ber om det, som vore mer nödvändigt och nyttigt för själen, nämligen andliga ting, såsom tro, hopp och kärlek. . . . Även tjuvar kan tacka Gud för att deras tjuvnad har varit framgångsrik. Och fyllhundar välsignar även den giftiga drycken som vållar dem döden i förtid. Även krögare ber till Gud, för att deras sprithandel skulle ha framgång. . . . Men kan någon annan än ett förkrossat hjärta frambära sådana suckar som behagar Gud? Kan någon annan än en botfärdig och troende själ lita på hans förtjänst och be i hans namn? Om den döda trons bekännare kan be med munnen, kan de dock inte av hjärtat sucka: "Abba, käre Fader!" (Lars Levi Laestadius "Nya Evangeliepostillan" s 174-175 i predikan 1848 över Jak 4:3)

Det enskilda bedjandet icke blott försummas av (laestadianerna) utan förkastas rent av. De betrakta det enskilda bedjandet såsom ett verk av egenrättfärdighet, varför aldrig någon uppmaning till enskild bön förekommer i deras föredrag. "Det är", säga de, "endast de kyrkokristna, som bedja till en död Gud, en Gud, som har sitt tillhåll bakom molnen, och från vilken intet svar kommer. Han bor icke i himmelen, såsom de egenrättfärdiga förmena, utan han bor i de kristna." (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 148)

Gud-Kristus visar sig (enligt Emanuel Swedenborg) för människan som en ständigt inströmmande vishet och kärlek. Pånyttfödelsen ger ökad öppenhet för denna inströmning. Denna fyller henne med lycka och insikt - men endast om hon söker leva i praktisk kärlek till sin nästa. Tro utan gärningar leder ingenstans. Guds verkan i människolivet visar sig just i denna inströmning. Den gudomliga kraft som finns latent i människan mobiliseras. Gud ingriper ej direkt i skeendet. Böner om mirakel, konkreta åtgärder, hjälp undan olyckor, om underverk, förklingar ohörda. Teodicéproblemet - hur Gud kan tillåta det onda - är betingat av fel ställda frågor. Gud hör - och beviljar - endast bön om kärlek och kunskap. (Lars Bergquist "Emanuel Swedenborg" s 275)

Även bönböckerna blevo med tiden, alltså fram på 1700-talet, lekmannens uppbyggelselitteratur. De innehöllo specialböner för alla yrken och stånd, för olika tillfällen och sysselsättningar. Denna bönbokslitteratur, som (nu år 1950) först nyligen uppmärksammats av forskningen, utgjordes till största delen av översättningar eller bearbetningar av utländska förebilder. Den införde eller kanske rättare höll vid liv mycket av den fromhet som medeltiden frambragt. För folkets flertal utgjorde dessa böner och psalmer den källa, varur man hämtade tröst i motgången, ledning i livets skickelser och hjälp i dödens närhet. De kunde så göra med rätta, ty de präglades av en levnadsvisdom och en människokunskap som för tankarna till den moderna psykologiens metoder. Det var också detta som gjorde att denna litteratur höll sig som "levande litteratur" långt efter det att samtida mera litterära verk voro glömda. (Hilding Pleijel "Det gamla växjöstiftet under hustavlans tid" s 118-119)

Under åren 1707-08 mörknade det över Arvid Horns familjeliv. På våren 1707 dog hans son Carl Fredrik, sju år gammal. . . . (Hans hustru) Ingas hälsa försämrades också. Grevinnan gick igenom en brunnskur på Medevi sommaren 1707 men blev inte mycket bättre. . . . Mot slutet av året bands hon till sängen av en smygande bröstsjukdom. . . . Horn städslade allt han kunde hitta av läkare och apotekare och lät be för sin fru i alla Stockholms kyrkor. Det hjälpte inte - efter svåra plågor dog Inga Törnflycht den 20 februari 1708. (Gunnar Wetterberg "Från tolv till ett - Arvid Horn" s 135-136)

Rådet skrev redan den 25 februari 1701 till Piper och Polus och bad dem övertala Karl (XII) att sluta fred med (den polske konungen) August. Kungen svarade att han aldrig mer kunde lita på "den trolöse kung Augusts ord och löften", och att han därför inte tänkte lyssna på något fredsanbud; likadant förhöll det sig med (den ryske) tsaren. När kungens svarsbrev lästs upp i rådet den 13 april var Johan Gabriel Stenbock den ende som vågade invända: "Det är visserligen sant att både tsaren och konungen i Polen hava angripit oss på ett ganska trolöst sätt. Jag önskar ock, att Gud ville hädanefter som hittills med sin allmakt underbarligen främja våra vapen och vår rättvisa sak. För Gud är visserligen ingenting omöjligt. Men man måste ock bedöma sina angelägenheter efter mänskligt förstånd och ej utan nödfall göra anspråk på Guds omedelbara hjälp; vilket sker, om man blottställer sig för två fiender, då man kan slippa ifrån den ena." (Gunnar Wetterberg "Från tolv till ett - Arvid Horn" s 127-128)

I stormaktstidens kyrkliga litteratur intog bönen en stark ställning. Psalmer och predikningar fick ofta bönens form och psalmböcker och katekeser gavs gärna ut tillsammans med bönböcker. I kyrkorna var såväl de vanliga som de för särskilda tillfällen anbefallda bönerna många och utförliga, men det var framför allt i det privata andaktslivet som bönen fick ett stort utrymme. Ett stort antal handskrivna bönböcker tillkom för enskilt bruk. Bönernas innehåll och ändamål förändrades till viss del. Förr hade bönerna bestått av begärande bön, syndabekännelse, tacksägelse och lovsång. Efter reformationen hade det jordiska livets angelägenheter fått större plats i den enskilda bönen. Med lutherdomens lära om kallelsen och dess positiva inställning till det jordiska livet kunde detta inordnas i den kristnes helgelse. Därmed fanns det utrymme för böner för hemmet, den världsliga överheten, freden, trons befästande och evangeliets framgång, om ståndaktighet och inte minst förböner för olika individer. Vi finner också ett polemiskt syfte bakom en del böner. Även katolikerna gav ut polemiska bönböcker och inom båda kyrkorna bad man fromt emot varandra. Den för vår tid (i början av 2000-talet) främmande kombinationen av dogmatik, polemik och innerlighet som möter i många av tidens psalmer och böner tedde sig förmodligen självklar för stormaktstidens kristna. Bönböckerna kan betraktas som en tillämpande kommentar till predikningarna, där den bedjande införlivar det predikade ordet med sin egen tanke- och känslovärld liksom formulerar sig om sin egen situation med hjälp av predikanternas ord. Johannes Gezelius den äldre beskrev en riktig bön som "ett med Gud fört ödmjukt och ångerfullt samtal, i vilket vi omtalar vår nöd, såsom en trogen vän anförtror sin nöd för den andra." En självklar förutsättning var att böner och betraktelser mestadels lästes högt eller halvhögt. Aposteln Paulus skriver om hur tron kommer av predikan, av "hörandet". För stormaktstidens kristna innebar även den enskilda andakten en form av hörande. (Anders Jarlert "Kyrka och tro" s 272-274)

Skymning vilade över de vida slätterna kring Leipzig. Men å fästet brunno klara stjärnor; ute på marken flammade de röda vakteldarna. Här lågo de lägrade, båda härarna: den svenska och den sachsiska. När mogonen grydde, skulle de rycka an mot fienden. . . . Svenska hären stod uppställd i slagordning. Och konungen red utmed leden till en sista mönstring. Och medan han nu till vart regemente riktade några uppmuntrande ord, tänkte han på huru troget och tappert de tjänat honom, alla dessa: befälhavare såväl som knektar. . . . Mönstringen var slutad. Och konungen red fram mitt för fronten, lyfte sin hatt från huvudet, sänkte sin värja mot jorden och bad till härskarornas Herre om seger för sin heliga sak. Så stark ljöd hans stämma, att den nådde nästan hela hären. Och var de trosvissa, segervissa orden förnummos, där tändes hopp och förtröstan. (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf" s 78-82; Slaget vid Breitenfeld 7 september 1631)

Gud ser icke efter många ord i våra böner, utan han förbjuder oss många ord. Han vill hava ett gott hjärta med våra böner. (Olaus Petri "En handbok på svenska där dopet och annat mera står" s 140)

Tanken på Guds ära intager en central plats i Calvins teologi. "La gloire de Dieu" är målet för hela den gudomliga världs- och frälsningordningen liksom också för människans handlande. . . . Den kristnes gärningar skola tjäna syftet att föröka Guds ära. Den absoluta underkastelsen under Guds vilja och lydnaden för hans lag är fundamentet i den calvinska tron. Genom en idog verksamhet i kallelsen och genom aktiv medverkan i Guds rikes sak skall den kristne bevisa sin tro och samtidigt främja Guds ära. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 238)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Den högsta formen av bön är riktad mot Guds godhet. . . . Av allt som vi kan tänka på när det gäller Gud är det tankarna på hans godhet som behagar honom mest och som gör själen gott. . . . Det är vår natur att längta efter honom, och det är hans natur att längta efter oss. . . . Jag lärde mig en viktig läxa om kärleken genom denna härliga uppenbarelse. Främst av allt fick min begrundan och kärlek till Skaparen mig att bli mindre i mina egna ögon. Min själ fylldes av ödmjuk fruktan och saktmod och av djup kärlek till mina medkristna. (Julian av Norwich "Utdrag ur Revelations of Divine Love" s 69)

Låt oss föreställa oss en lantförsamling någonstans i mellersta Sverige under 1400-talet och först se på vad som hände i kyrkan under veckans vardagar. Sockenkyrkan vaknade till liv tidigt på morgonen. Skulle det bli mässa - vilket nog skedde de flesta dagar - hade prästen inte ätit någon frukost, för mässan skulle firas på fastande mage. Prästgården låg nära kyrkan, och han gav sig dit till fots, och detsamma gjorde klockaren som var hans närmsta granne. Klockaren låste upp kyrkdörren och ringde i klockan som ett tecken på att dagens böner nu hade börjat. Kyrkan låg i halvdunkel, eller på vintern helt i mörker, och man måste tända ljus för att kunna orientera sig och läsa i i bönbok och mässbok. . . . Från sin plats i koret sjöng eller läste prästen dagens tideböner: "matutin" (på natten eller den tidiga morgonen) och "laudes" (i gryningen), i varje fall om det var en dag av betydelse. Den långa matutinen kan han eventuellt ha läst redan kvällen innan. Kanske fick han hjälp av klockaren med sången som följde enkla melodier. Den viktigaste delen av denna tidegärd bestod av psaltarpsalmer, men där fanns bland annat hymner och i "laudes" det nytestamentliga "canticum" som kallas Benedictus ("Välsignad är Herren . . . ") det vill säga Sakarias lovsång i Lukasevangeliets första kapitel. . . . Varje stift hade sin egen helgonkalender. Vissa helgons dagar firades med egen mässa, andra helgon blev ihågkomna (kommemorerade) med en bön. Efter att ha fallit på knä framför altaret för en kort bön började prästen göra sig i ordning för mässan. . . . För varje plagg som prästen iförde sig bad han en särskild bön. På altarets södra sida (epistelsidan) låg mässboken (missalet) som innehöll allt som behövdes för en mässa: dess ständigt återkommande text (ordo), de återkommande lovsångerna (ordinarium) och de stycken som växlade med kyrkoåret (proprium), inklusive mässans bibelläsningar. Också mässans vanligaste melodier fanns utskrivna eller angivna, eftersom prästen skulle kunna dem utantill. . . . Det var sedan tid att börja mässan. . . . Nedanför altartrappsteget bad (prästen) så de första bönerna tillsammans med klockaren, gick upp till altaret och läste dagens "introitus", en ingångspsalm med "antifon". Sedan följde "Kyrie" ("Herre, förbarma dig") och "Gloria" ("Ära vare Gud i höjden") med den fortsättning som nu ofta kallas "Laudamus" (utom under advent- och fastetiden, då "Gloria" tystnade). Efter att ha hälsat församlingen med salutation, läste han dagens kollektbön och epistel. . . . Mässboken låg . . . uppslagen vid inledningen till mässans "kanon", eukaristibönen, markerad med en helsidesbild av Jesu korsfästelse. Den bads tyst, och församlingen föll på knä i väntan på konsekrationen. Här följde nu förböner för påven, biskopen, kungen och för alla närvarande troende. Prästen ihågkom jungfru Maria, apostlarna och de främsta romerska martyrerna, han bad att Gud skulle ta emot detta offer och helga det till Kristi kropp och blod. . . . Som en förberedelse för kommunionen bad prästen "Pater noster" ("Fader vår") och flera andra böner liksom hymnen "Agnus Dei" ("O Guds lamm") och gav sedan sig själv kommunionen. . . . Efter en avslutande bön ("postcommunio") gav prästen välsignelsen. (Per Beskow "Gudstjänstliv i en medeltida kyrka" s 232-235)

Från 1200-talets mitt och fram till mitten av 1500-talet var bönböckerna . . . det mest producerade slaget av böcker över huvud taget. Bönböckerna var till och med fler än bibelutgåvorna. Under de drygt hundra åren efter det att boktryckarkonsten gjorde sitt intåg (alltså under tiden från 1480 till 1600) räknar man med att det trycktes nära 1800 utgåvor av bönböcker. . . . En sådan bönbok trycktes i Vadstena kloster 1495. Bönböckerna var först och främst lekfolkets - det läskunniga och utbildade lekfolkets - böcker. Dessutom tyder källorna att det var mer kvinnornas än männens böcker. I varje fall är det långt fler kvinnor än män som uppträder som beställare av bönböcker under 1300- och 1400-talen. Ofta fick kvinnor en sådan bok i bröllopsgåva, och böckerna gick gärna i arv från mor till dotter. . . . Bönboksgenren . . . är ett av de allra bästa exemplen på lekfolkets efterbildning av den monastiska elitens religiositet. . . . Man imiterar klosterlivets fromhetsideal för det inre livet i bön och bot. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 245; Lekfolkets kristendom)

I vart ögonblick måste Gud och helgonen höra tusentals bedjande och om de då skulle ge sig tid till att svara alla skulle det bara bli oreda. Hur många enfaldiga böner framförde inte människorna i vart ögonblick om jaktlycka, om lyckad affär, om att få en son, om att vara kvar i jordelivet? Och hur många tusen gånger hade inte Arn bett Vår Fru om beskydd för Cecilia och hans och hennes barn? Hur många gånger hade han inte bett om krigslycka? . . . Nästan alla böner hade ett själviskt uppsåt. Men denna gång bad Arn . . . att inte allt det guld och all den kunskap han nu hade i sin hand måtte falla på hälleberget. (Jan Guillou "Riket vid vägens slut" s 23-24)

Detta skulle vara det största av under, att hela världen, utan några under, ivrigt skulle komma att tas upp i tolv fattiga och olärda människors nät. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:5)

"Att åtminstone skuggan av Petrus då han gick förbi" etc. Detta hade inte hänt under Kristi historia, men se här att vad Han hade berättat för (lärjungarna) verkligen kom att inträffa, att "de som tror på Mig, de gärningar som Jag gör skall de också göra; och större gärningar än dessa skall de göra." (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:77 i kommentar till Apg 5:15)

Tertullianus ansåg att de nya och större ting som den av Jesus utlovade Anden skulle uppenbara var just strängare normer för kyrkan och de kristna i det hedniska samhället. (David F. Wright "Montanisterna" s 428; författaren född år 1937 i Hayes sydost om London i England; Tertullianus född ciirka år 160 i Africa, Tunisien)


Att avrunda med:

"Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så må ni bedja om vadhelst ni vill." Joh. 15:7. Denna gemenskap med Gud uttrycker Johannes så här: "Eftersom vi håller hans bud och gör vad som är välbehagligt inför honom." Nyckelordet här är: Inför honom. När jag lever där händer det något med mig. Min vilja förändras. Det blir samklang mellan min vilja och Guds vilja. Se Joh. 5:14. Jag ber inte om sådant som degraderar Gud till en springpojke eller en automat som skall uppfylla allt vad mitt själviska hjärta begär. Nu ber jag om stort och smått med en enda avsikt: Att Fadern skall förhärligas. Joh. 14:13. (Bengt Pleijel " . . . för att ni skall veta . . . En vandring genom Johannes första brev" s 123 i kommentar till 1 Joh 3:21-22)

Detta är det första i bönen. Se på Jesus. Se vad Gud givit oss genom honom. Gå sedan fram i bönen i Jesu namn. Inte i ditt eget namn. Det som ger dig frimodighet i bönen är att bedja i Jesu namn, tillsammans med honom och i förtröstan på honom. "Om vi beder om något efter hans vilja, så hör han oss." Bed inte om sådant som strider mot kärlekens bud. Bed om sådant som behagar kärlekens Gud. . . . Låt oss också peka på den hemlighet som ligger i ordet "vi". Vi vet . . . vi vet . . . vi har det . . . vår bön . . . Gud vill att vi kommer samman i bön. Det finns många löften om bönhörelse där två eller tre ber i Jesu namn. Matt. 18:19-20. Bröderna och systrarna i Guds familj behöver varandra. Både för att kunna be. Och för att kunna se hur Gud svarar på vår bön. (Bengt Pleijel " . . . för att ni skall veta . . . En vandring genom Johannes första brev" s 184-185 i kommentar till 1 Joh 5:14-15)

Detta var vad Salomo framför allt önskade sig: ett lydigt hjärta. Ett hjärta som var lyhört för det som Gud ville säga. Gud gladde sig över den bönen. Han som känner allas hjärtan vet vad människor brukar önska sig. De ber om ett långt liv, de önskar sig rikedom - och de önskar gärna olycka över sina fiender. Men allt detta har du inte bett om, sade Gud till Salomo (1 Kung 3:11). Därför skulle han få det som han bad om. Ett lydigt hjärta var vad han önskade sig. Hjärtat är det allra innersta i vår personlighet. Salomo ville bli sådan att han var lydig när Gud talade. Det var en mycket klok önskan. Det ljuder många röster här i världen. Satan talar många språk och lockar från många olika håll. Lycklig är den som har lärt sig lyssna till Guds röst. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 285-286; kommentar till 1 Kung 3:5-9)

Mor Augustin hade sökt sig till Småland, därför att det påminde henne om hennes hemland, Norrland. Skogarna, bergen och vattnen var ett med hennes själ. Kanske också för de frommas skull. Hon ville vara en av dem, och av hjärtat. . . . Barnet, som hon väntade, var redan åttonde månaden gammalt. Ingen visste, om det var en pojke eller en flicka. Men i drömmen kanske en flicka, ty en pojke fanns redan. . . . Livet var inte alltid fest, minst för den hårt fostrade. Men ibland lystes det upp av önskningar. Och Mor Augustin hade lärt sig att man skulle framsäga dem på rätt plats, inte bara under stjärnorna eller i starkt månljus. Ville man, att en önskan verkligen skulle slå in, skulle man önska något för någon annan, inte åt sig själv, och helst skulle man uppsöka kyrkogården. De döda hade ett gott inflytande på de levandes öden. Och Mor Augustin trodde på bönhörelse. Hon hade också bevis. . . . På en . . . mera anspråkslös plats låg skaldegraven, där hon uttalade sin önskan. . . . Hon tyckte sig skönja framtiden. Gjorde därför många återbesök. Om det mot förmodan skulle bli en pojke. Hennes dröm var i så fall, att han skulle bli diktare. Och det blev han. (Bo Setterlind "Besök på gamla begravningsplatsen i Växjö" s 159-163; sommaren 1923)

(Det är) omöjligt att i det opånyttfödda tillståndet kunna bedja i Jesu sinne, att hafwa af hjertat samma angelägenheter och böner som Herren Jesus sjelf, hwilket . . . hörde till att bedja i Jesu namn, ty till bön hör sjelfwa hjertats begär och angelägenhet. (Carl Olof Rosenius "Betraktelser" s 522 i kommentar till Joh 14:13)


Sångarna:

Du stadgat ordningen för tingen, Du satt en gräns för pröfningen; Men för vårt hopp, vår sällhet ingen, Ty du, o Gud! är kärleken. Du allt på Faders händer bär, Och bönhör hvarje fromt begär. (AA Afzelius: Psalm 28:3; jfr Psalmer och Sånger 22)

Kärlekens Ande, hand i hand Lär oss som syskon att vandra. Samman oss bind med fridens band, Hjälp oss att älska varandra. Styr våra steg i Jesu spår, Lär oss att bedja Fader vår. Kärlekens Ande, led oss. (P Nilsson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 129:4; jfr Psalmer och Sånger 161:4)

Sänd av himlens sol en strimma, Herre, över mödans dag. Skänk åt varje dagsverkstimma Kraften av ditt välbehag. Fyll vårt hjärta med den tro, Varur trogen tjänst kan gro. . . . Giv att vi, vadhelst vi verka, Tjäna dig, men ock varann, Och i samfälld gärning stärka Allt, som binder man vid man Till gemensam ädel strid I en hård och söndrad tid. . . . Vare det vår levnads lösen: Ej på eget bästa se. Bröder, ur Guds kärlek ösen, Kraft till tjänst blott den kan ge. Så blir livets mening skön: Kraft till tjänst är tjänstens lön. (O Ahlén: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 502:1-3; jfr Psalmer och Sånger 291:1-3)

Den som tror på Herren blir i honom stark, Mäktig till att strida uppå löftets mark. Hövdingen oss lovat har uti sitt ord: Större ting än dessa gören I som tron. Seger, seger, härlig, blodköpt seger! Seger, seger, seger alla dar! Visst som Herren lever, Gudakraft han giver Och åt den som lyder, Seger alla dar. (CH Morris-Översättning: Segertoner 1960 nr 81:1)

Inget större än Guds kärlek Finns i höjd, på jord, i hav. Störst är den i Jesus Kristus, Som sitt liv på korset gav. (A Frostenson: Psalm och Sång 1966 nr 563:4; jfr Psalmer och Sånger 367:4)

Hör oss, Gud, du själv har bett oss: vi skall bedja med varann, för varandra och för alla som ej vägen till dig fann. De som dig i dag behöver, fast de själva det ej vet, låt vår bön till dem bereda väg för din barmhärtighet. (M Hewlett- A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 528:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Jesus hade av Fadern skickats till Israels hus (Matt 15:24). Lärjungarna kallades att gå ut till nationerna utanför Israels gränser. Genom tron på Jesus förs så människor från alla nationer in i Honom som är Guds tempel, en plats som tidigare hade varit reserverad för Israels folk. Till helgedomen, med dess förgård för nationerna, hade alla haft tillträde, men nu ges alla också möjlighet att som präster komma in i själva templet, in i Honom som i helighet är större än helgedomen. Jfr Matt 12:6.

Genom kyrkans utbredning är de större gärningarna nära förbundna med lärjungarnas välkomnande till varandra (Joh 15:13 "Större välkomnande har ingen än det här, att han (P66,א*) må sätta/gravsätta sin själ till förmån för sina vänner."; 17:23). Jesu verksamhet bland lärjungarna hade först uttryckt en herres relation till sina slavar (Joh 15:15) och Guds välkomnande till missare av Hans mål/världen. Sedan Anden getts är det i stället fråga om en ömsesidig vänskap (Joh 15:15), som återspeglar det himmelska välkomnandet mellan Fadern och Sonen. Det är detta ömsesidiga välkomnande som gör fröjden fullkomlig (Joh 15:11). I ljuset av Syr 43:28-31 är detta också ett sätt att upphöja den Herre som är större än Sina gärningar. Se också Exegeter, evangelister med flera till Joh 5:19-21.

Jesu tecken karakteriseras som "många" (Joh 10:32; 12:37; 20:30) och "utsmyckningen/'den utsmyckade världen' har gått bort bakom Honom" (Joh12:19). Lärjungarnas gärningar, inspirerade av Anden, är större. Nu förs människor in i Honom, Vinrankan och Templet. Jämför Elias dubbla lott av hans herre Elias ande. Se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 15:7-8.

Angående "amen, amen", se också Joh 1:51a med Mina kommentarer och funderingar. Angående "i Mitt namn", se också Joh 16:23-24.


Jakob sade: "Om någon av er lämnar/saknar vishet, låt honom begära från sidan av Gud, som ger till alla klart/'utan förbehåll' och som ej förebrår, och det skall ges honom." (Jak 1:5)

Jakob sade till de troende: "Är någon i/bland er svag, låt honom kalla till (sig) de äldste av/i (församlingen) av utkallade och låt dem, då/sedan de har besmort honom, be emot/över honom (with) olivolja i Herrens namn, och trons 'högtidliga löfte'/försäkran skall rädda/bevara den som är utmattad, och Herren skall resa honom upp. (Jak 5:14-15a)

Vad vi - om alltefter omständigheterna - må begära, tar vi från Honom, eftersom vi må (א,*א,A) hålla Hans bud(pluralis), och (eftersom) vi gör de behagliga tingen inför Hans ögon. (1 Joh 3:22)

Det här är klarspråket/tillförsikten, som vi har i 'riktning mot'/'fråga om' Honom, att - om alltefter omständigheterna - vi må begära något enligt Hans vilja, hör Han oss. Och om vi - alltefter omständigheterna - vet, att Han hör oss, vad vi - om alltefter omständigheterna - må begära, vet vi att vi har de begäran/önskemål som vi har begärt (och begär) från Honom. (1 Joh 5:14-15)


Ytterligare studier:

Ordsp 10:23; Salomos Vishet 16:25; Matt 7:7; 18:19; 21:22; 28:18; Mark 11:24; Joh 5:41; 7:18,33; 8:50,54; 13:1,31-32; 14:16,26,28; 15:7,13,15-16; 16:23-24,28; 17:1,4,23; Rom 16:27; Gal 1:5; Ef 3:21; Fil 2:11; Upp 2:19; 5:8; 8.3-4; 13:13.


P.T. O'Brien "Prayer in Luke-Acts"; Tyndale Bulletin 24 (1973): 111-127.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-30; 2011-12-13; 2014-08-14)

Tillbaka till Start

14:15-17 Om - alltefter omständigheterna - ni må välkomna Mig, må ni hålla (P66,א,*א) Mina bud. Och Jag skall fråga Fadern, och Han skall ge er en Annan, En som är kallad till sidan av (er), för att Den må vara i sällskap med er in i (den kommande) tidsåldern, sanningens Ande, som utsmyckningen/'den utsmyckade världen' inte förmår att ta, eftersom den inte tittar på Den, inte heller har den kunskap. Ni har kunskap om Den, eftersom Den stannar vid sidan av er, och Den skall vara i er.

Ord för ord: 14:15 (8 ord i den grekiska texten) Om-alltefter-omständigheterna (ni)-må-välkomna mig, '-en bud'/buden de mina må-(ni)-hålla. 14:16 (16 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) och-jag skall-fråga '-n fader/fadern och (en)-annan (en-som-är)-kallad-till-sidan-av skall-(han)-ge er, för-att i-sällskap-med er (den)-må-vara in-i '-n tidsålder'/tidsåldern. 14:17 (27 ord i den grekiska texten) '-n ande'/anden '-ens sannings'/sanningens, vilken/som '-en utsmyckning'/utsmyckningen inte förmår ta, eftersom inte (den)-tittar-på den inte-eller har-(den)-kunskap. ni har-kunskap-om den, eftersom vid-sidan-av er (den)-stannar och i er (den)-skall-vara.


1883: Älsken I mig, så hållen mina bud. Och jag skall bedja Fadern, och han skall gifva eder en annan Hugsvalare, att han skall förblifva hos eder evinnerligen, sanningens Ande, hvilken världen icke kan undfå, emedan hon icke ser honom, icke heller känner honom; men I kännen honom, ty han förblifver hos eder och skall vara i eder.

1541(1703): Älsken I mig, så håller min bud. Och jag skall bedja Fadren, och han skall gifwa eder en annan Hugswalare, att han skall blifwa när Eder ewinnerliga; Sanningenes Anda, den werlden icke kan undfå; ty hon ser honom icke, och känner honom icke; men I kännen honom; ty han blifwer när eder, och skall wara i eder.

LT 1974: Om ni älskar mig, så lyd mig. Och jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan tröstare, som aldrig ska lämna er. Han är den helige Ande, den ande som leder in i den fulla sanningen. Världen som sådan kan inte ta emot honom, för den söker inte efter honom och känner inte igen honom. Men ni gör det, för han bor hos er nu och kommer en dag att vara i er.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud talade: "Vi må göra en människa enligt/efter Vår avbild." (1 Mos 1:26a, Grekiska GT)

(Gud sade till Sitt folk:) "Jag är Herren, Din Gud, en ivrig Gud, som ger tillbaka fäders missar (av Mitt mål) emot barn ända till tredje och fjärde släkte/släktled till dem som hatar mig och gör barmhärtighet in i antalet av tusenden med dem som välkomnar mig och med dem som vaktar/håller Mina befallningar." (2 Mos 20:5b-6, Grekiska GT)

Mose säger till (folket): "Visa tillit, ty vad beträffar det att pröva er har Gud blivit/kommit i riktning mot er till sidan av (er), på så sätt (att) fruktan av/för Honom - alltefter omständigheterna - må bli i er, för att ni ej må missa (Guds mål)." (2 Mos 20:20, Grekiska GT)

Då Mose och Josua/Jesus, den som stod vid sidan av honom, hade stått upp, steg de upp 'in i'/på Guds berg. Och han talade till de äldste: " Var stilla . . . ända till dess att vi kommer att vända tillbaka i riktning mot er." . . . Och Mose och Jesus/Josua steg upp 'in i'/på berget. (2 Mos 24:13-14a,15a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) "Du skall välkomna Herren din Gud och vakta/hålla Hans vaktanden/instruktioner och Hans grundlagar och Hans domar alla dagarna." (5 Mos 11:1, Grekiska GT)

Mose, en medlem av Herrens hushåll, kom till ett slut i Moabs jord/land. . . . Jesus/Josua, Nuns son, var uppfylld med förstånds ande, ty Mose hade satt/lagt sina händer emot honom. (5 Mos 34:5a,9a, Grekiska GT)

Alla de (som var) kallade av (den falske kungen) 'stod ut ur sig själva'/'blev utom sig'. Och de 'stod upp ut ur'/'reste sig' och (varje) man gick bort in i/på sin väg. (1 Kung 1:49, Grekiska GT)

(Nehemja sade till Herren: "Du vaktar) förbundet och barmhärtigheten mot dem som välkomnar (Dig) och mot dem som vaktar (Dina) bud." (Neh 1:5b, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) "Du skall ge (människors söner) att dricka strömmen av Din utsökthet. Vid sidan av Dig (är) en källa av liv." (Ps 36:8b-9a eller 36:9b-10a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) "Från sidan av Herren (är) hjälpen." (Ordsp 21:31b, Grekiska GT)

(Herren sade till Sin pojke:) "Jag skall ge vatten i törst till dem som går i (ett land) utan vatten. Jag skall sätta Min Ande emot, emot din säd och Mina välsignelser emot Dina barn." (Jes 44:3, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Och nu har Herren skickat (och skickar) bort Mig och Sin Ande." (Jes 48:16b, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Mitt folk skall ha kunskap om Mitt namn i/på den där dagen, att Jag är Den som samtalar: 'Jag är vid sidan av.'" (Jes 52:6, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Då må du ropa, och Gud skall lyssna på dig . . . och skall tala: "Skåda, Jag är vid sidan av." (Jes 58:9a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Min ande, som är på dig och orden, som jag har gett in i din mun må inte/förvisso ej 'lämna ut'/försvinna ut ur din mun och ut ur din säds mun, ty Herren har talat från nuet och in i (den kommande) tidsåldern." (Jes 59:21b, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Jag skall ge Min Ande i er, och Jag skall göra (så), för att ni må gå/vandra i Mina grundlagar, och Mina domsutslag må ni vakta/iaktta och göra." (Hes 36:27, Grekiska GT)

(Budbäraren) Rafael (vars namn var Asarja, som betyder "Herren har hjälpt") skickades bort (från Guds härlighetsglans) (för) att bota (Tobias' föräldrar). . . . (Tobias' fader sade till sin kvinna:) "En god budbärare skall komma tillsammans med (Tobias)." . . . (Rafael) sade till (Tobias): "Du skall rädda (Sara)." . . . (Och Rafael sade till Tobias och hans fader:) "Jag skall visa varje/hela sanningen inunder/'i hemlighet' för er, och jag skall inte/förvisso ej gömma varje/något ord från/för er." (Tobit 3:17a; 5:22; 6:18; 12:11a, S)

(Salomo sade:) "En uppfostrans helige ande kommer att fly svek." (Salomos Vishet 1:5a)

(Salomo sade: "Den rättfärdiges) själ var (hela tiden) behaglig för Herren. På grund av det här skyndade han ut ur en mitt av ondska, men folken som hade skådat och ej förstått hade 'men . . . ej'/'ej heller' satt/lagt det (som var) av sådant slag på sinne/'sina sinnen'. (Salomos Vishet 4:14)

(Salomo sade: "Vishetens) början (är) . . . ett välkomnande av uppfostran. Välkomnande (är) ett hållande av (vishetens) lagar." (Salomos Vishet 6:17-18a)

(Salomo sade:) "'Enligt släkten'/'från släkte till släkte' stigande/stiger (visheten) över in i fromma själar och bereder (människor) helt och hållet till Guds vänner och profeter, ty Gud välkomnar ingenting 'om ej'/utom den som har sin bostad i (vishet) tillsammans med (henne)." (Salomos Vishet 7:27b-28)

(Salomo sade till Herren:) "I sällskap med Dig (är) visheten . . . Skicka ut henne ut ur heliga himlar och sänd henne från Din härlighetsglans' tron, för att då hon är tillsammans (med mig) vid sidan av mig, hon må ha besvär, och jag må få kunskap om vad som är välbehagligt vid sidan av Dig." (Salomos Vishet 9:9a,10)

(Salomo sade till Gud:) "Vem har fått kunskap om Ditt rådslut, om ej Du har gett vishet och sänt Din helige Ande från högsta ting?" (Salomos Vishet 9:17)

(Salomo sade: "Herre,) att vara storligen stabil/stark är alltid 'vid sidan av'/'inom räckhåll' för Dig." (Salomos Vishet 11:21a)

(Salomo sade:) "Herre, enligt/angående alla ting har Du gjort Ditt folk stort, och Du har förhärligat och inte 'skådat över'/föraktat (det), då du står vid sidan av (det) i varje läglig tid och plats." (Salomos Vishet 19:22)

(Jesus, Syraks son, sade:) "De som fruktar Herren 'kommer inte inte att lyda'/'kommer att lyda' Hans ord, och de som välkomnar Honom kommer att tillsammans hålla/iaktta Hans vägar. De som fruktar Herren kommer att söka Hans tillfredsställelse, och de som välkomnar Honom kommer att uppfyllas i/med lagen." (Syr 2:15-16)

(Jesus, Syraks son, sade:) "Herrens givande stannar vid sidan av vördnadsvärda." (Syr 11:17a)

(Jesus, Syraks son, sade:) "Ingenting (är) sötare/ljuvligare (än) det att ge akt på Herrens bud." (Syr 23:27b)

(Jesus, Syraks son, sade:) "Den som är stabil (att ge) på/med sin hand håller bud." (Syr 29:1b)

(Jesus, Syraks son, sade:) "I varje gärning tro (med) din själ, ty det här är och/nämligen ett hållande av bud." (Syr 32:23)

(Jesus, Syraks son, sade: "Barn,) låt (dig) kallas till sidan av i (den döda kroppen) i/'med hjälp av' hans andes 'väg ut'/bortgång." (Syr 38:23b)

(Jesus, Syraks son, sade:) "O, att de tolv profeternas ben må skjuta skott ut ur deras plats, ty de kallade Jakob till sidan av och friköpte (folket) i/med en tro av hopp." (Syr 49:10)

Baruk sade: "Visa tillit, Jerusalem, Den som har benämnt/'gett . . . namn' dig skall kalla dig till sidan av (Sig)." (Baruk 4:30)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till lärjungarna:) "Lyckliga de som är bedrövade, eftersom de skall kallas till sidan av." (Matt 5:4)

(Jesus sade till Sina lärjungar: "Ut ur hjärtat) kommer onda 'räknanden alltigenom'/överväganden, mord, äktenskapsbrott, otukter/'otuktiga handlingar', stölder, falska vittnesmål, hädelser. De här är de ting som som gör människan gemensam/oren." (Matt 15:19-20a)

(Jesus sade till en rik människa:) "Håll buden." "Av vad/vilket slag?" yttrar (א,* א) han. Men/och Jesus talade: "Du skall inte mörda. Du skall inte begå äktenskapsbrott. Du skall inte stjäla. Du skall inte vara ett falskt vittne. Hedra fadern och modern, och du skall välkomna din granne/nästa som dig själv." (Matt 19:17b-19)

(Jesus sade till prästledarna och fariseerna:) "Himlarnas rike har liknats vid en människa, en kung, vilken som än gjorde bröllopsmåltider/bröllopsfestligheter för sin son. Och han skickade bort sina slavar (för) att kalla dem som var kallade (och hade kallats) in i/till bröllopsmåltiderna/bröllopsfestligheterna, och/men ('hela tiden'/'gång på gång') ville de inte komma. . . . Ty många är kallade, men få (är) utvalda." (Matt 22:2-3,14)

(Jesus sade till lärjungarna): "Då ni har gått * (א,* א, A) var/gör lärjungar (av) alla nationerna, och döp dem/lärjungarna in i Faderns och Sonens och den helige Andens namn och lär dem att hålla alla ting så många som Jag har ålagt er." (Matt 28:19-20a; BG Ask-kommentar: Walter Bauer säger i sitt "Greek-English lexicon" - s 485 - att det grekiska ordet för "vara eller bli en lärjunge" som transitivt verb har betydelsen "göra en lärjunge". Kanske är det så att alla översättare har samma mening. Men jag är inte säker på att detta är den johanneiska synen. Att vara lärjungar i ett sällskap av alla nationer kan få lärjungaskaran att växa. Jfr Joh 17:21-23.)

(Jesus sade till en rik människa:) "Du känner buden: 'Du må ej mörda. * (א*). Du må ej stjäla. Du må ej vara ett falskt vittne. Du må ej beröva bort (med våld). Hedra din fader och din (א*) moder.'" (Mark 10:19)

(Jesus sade till lärjungarna:) "Barn, hur påfrestande det är att komma in i, in i Guds rike! . . . Vid sidan av människor '(är det) oförmöget'/'förmås det inte', emellertid/men inte vid sidan av Gud. Ty vid sidan av Gud '(är) alla ting förmögna'/'förmås allting'." (Mark 10:24b,27b)

(En av de skriftlärda utfrågade Jesus:) "Av vad slag är ett första bud av alla?" Jesus svarade att/: "Först är 'Hör, Israel! Herren vår Gud är en Herre. Och du skall välkomna Herren din Gud ut ur/av hela ditt hjärta och ut ur/av hela din själ och ut ur/av hela ditt sinne och ut ur/av hela din stabilitet.' Ett andra är (א,* א) det här: 'Du skall välkomna din granne/nästa som dig själv.' Större än de här är inte ett/något annat bud." (Mark 12:28b-31)

(Symeon) en rättfärdig och vördnadsvärd (א*) människa som 'tog emot i riktning mot'/'väntade på' en kallelse till sidan av Israel, och helig ande var (hela tiden) emot/över honom. (Luk 2:25b)

(Den äldre sonen sade till sin fader:) "Skåda, i så många år 'är jag'/'har jag varit' din slav, och jag har inte heller någonsin kommit vid sidan av ditt bud. . . . " (Luk 15:29a)

(Jesus sade till en rik människa:) "Du känner buden: 'Du må ej begå äktenskapsbrott. Du må ej mörda. Du må ej stjäla. Du må ej vara ett falskt vittne. Hedra din fader och din (א*) moder.'" Men den/han talade: "Alla de här tingen har jag vaktat/hållit 'ut ur'/alltsedan min (א,* א, A) ungdom." (Luk 18:20-21)

Då Jesus hade närmat sig, gick Han (hela tiden) tillsammans med (de två lärjungarna). (Luk 24:15b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Jag skickar bort Min Faders löfte emot er. Men ni, sitt ner i staden ända till (den tid i) vilken ni må sjunkas/klädas i förmåga ut ur höjd(en)." (Luk 24:49)

(Jesus sade till Sina apostlar:) "Ni kommer att ta förmåga, då den helige Ande har kommit emot, emot er, och ni kommer att vara Mina vittnen både i Jerusalem och i varje/hela Judeen och Samarien och ända till jordens sista/slut." (Apg 1:8)

(Församlingen) av utkallade . . . fullgjordes/ökade (hela tiden) (i/'med hjälp av') den Helige Andes kallelse vid sidan av (dem). (Apg 9:31)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus) var (hela tiden) i utsmyckningen/'den utsmyckade världen', och utsmyckningen/'den utsmyckade världen' hade blivit genom Honom, och utsmyckningen/'den utsmyckade världen' hade inte kunskap om Honom. (Joh 1:10)

(Jesus sade till kvinnan:) "En stund kommer emellertid, och den är nu, när de sanna 'nerkastarna' skall kasta sig ner inför Fadern (för att hedra Honom) i ande och sanning. Ty Fadern söker (förvisso) och/också av sådant slag dem som (i tillbedjan) kastar sig ner (vända i riktning mot Honom). Gud (är) ande, och de som kastar sig ner * (א*) måste kasta sig ner i sannings (א*) ande." (Joh 4:23-24)

(Folkskaran) talade så (vända) i riktning mot (Jesus): "Vad må vi göra, för att vi må arbeta (för) Guds gärningar?" Jesus svarade och talade till dem: "Den här, det är Guds gärning, för att ni må tro in i Den som Den där har skickat bort." (Joh 6:28-29)

Jesus utropade/'ropade . . . högt' så i helgedomen, då Han lärde/undervisade och sade: "Ni och/både känner Mig och vet varifrån Jag är? Och/men jag har inte kommit (och kommer) från Mig själv. Den som har sänt Mig är emellertid sanningsenlig (P66, א,* א), Den som ni inte känner. Men (P66,א,*א) Jag känner Honom, eftersom Jag är från sidan av Honom, och Den där har skickat (och skickar) (P66,א,*א) bort Mig." (Joh 7:28-29)

Jesus talade så ( *, ) till (de judar som till att börja med trodde Honom:) "Om Gud (hela tiden) var er Fader, 'välkomnade ni'/'skulle ni . . . välkomna' - alltefter omständigheterna - Mig (hela tiden)." (Joh 8:42a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Ett nytt bud ger Jag er, för att ni må välkomna varandra." (Joh 13:34a)


Hembygdens predikan:

De som stodo på högra sidan (av Jesus) hade tänkt vid det goda de bevisat dessa hans bröder: De må vara värdiga eller icke värdiga, och de må vara tacksamma därför eller icke, så göra vi det dock för Jesu skull, han som gjort oss själva så outsägligt mycket gott. De andra åter - vad hade Jesus i verkligheten betytt för dem? Intet. De hade därför sett endast på den nödställde själv och då icke funnit honom värd kärlek och barmhärtighet. Stundom hade väl nöden gjort intryck på dem, eller en medfödd barmhärtighetskänsla vaknat hos dem, så att de gjort goda gärningar, ofta stora och lysande, t. ex. inrättat barnhem, grundat sjukhus eller hava utfört andra barmhärtighetsverk. Men detta skulle de hava gjort, även om Kristus aldrig kommit ned till jorden. . . . Allt beror sålunda på detta enda: I haven gjort det åt mig, eller I haven icke gjort det åt mig. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet - början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 457, Tjugosjätte söndagen efter trefaldighet, Matt 25:31-46)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1950

Vid Sinai gav Gud folket sin instruktion för hur förhållandet dem emellan skulle vara. Detta är Torah, manifesterad genom två tavlor med de tio budorden, dekalogen. Det var endast det judiska folket som var skyldigt att hålla Torah. . . . Olika grupper tänkte olika om de krav som skulle gälla icke-judar, och några pekade på ett mindre antal bud som ett minimum. . . . Senare skulle rabbinerna komma att utveckla tanken på 7 noakidiska bud, som gällde enbart icke-judar, och denna teologi har sedan kommit att bli dominerande i modern judendom. (Håkan Bengtsson "Tro och liv inom judendomen" s 120-121)

Ireneus, biskop i Lyon och död omkring år tvåhundra, läste ofta 5 Mosebok 33:27: "Däruppe är urtidens Gud, hit ner når den eviges armar." Då tänkte han på Treenigheten - naturligtvis med bibelversen bara som en enkel bild. Gud Fadern sträcker sin högra hand, dvs Sonen, ner till jorden. Den andra handen är den Helige Ande. De två händerna samarbetar så att den Helige Ande samlar människor i Jesushanden, som lyfter allt till Fadern. För mig är det en underbar bild. (Bo Brander i Göran Skytte-Bo Brander "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1" s 9-10)

"Enligt Gamla Testamentet", (sa pappa Jerzy), "säger Gud: 'Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid.'" "Jag har alltid undrat över vilka de andra gudomliga varelser är som inbegrips i detta 'oss'", sa jag. "Bra fråga", sa pappa. "Ytterligare en inkonsekvens i religionen, som man ibland har försökt korrigera genom att hänvisa till änglarna. Själv tycker jag att det verkar uppenbart att judendomen från början inte var en renodlat monoteistisk religion." (Stefan Einhorn "Den sjunde dagen" s 39; första samtalet - ödmjukhet)

Det grekiska adjektivet "paraklêtos", som har passiv form, borde ha betydelsen "kallad till sidan av" (dvs. med syftet att hjälpa). (Leon Morris "The Gospel according to John" p 587)

En pilkvist rotar sig snabbt när man sticker den i jorden, men innan rötterna tagit fäste sitter den lika löst som en torr pinne. Bor Kristus i vårt hjärta genom Anden, så rotar sig hans kärlek, så att den inte kan slitas därur. Den är på en gång Kristi kärlek till oss och vår till honom, men är den verklig, så är den en kärlek till var människa i vilken vi ser Herren. (Sven Danell "Dagpostilla" s 161-162 i kommentar till Ef 3:13-21)

Ståthållaren Plinius (skrev en intressant rapport) ungefär tjugo år efter det att Johannes skrivit sitt evangelium. . . . På en bestämd dag brukade (de kristna) samlas i gryningen för att "i inbördes växelsång lovsjunga Kristus som Gud" varjämte de heligt förpliktat sig att icke stjäla, icke begå äktenskapsbrott, icke bedraga någon eller göra något annat ont. (Bo Giertz "Evangelium enligt Johannes" s 22 i kommentar till Joh 1:1-5)

Hjälparen övertar Jesu roll. Alldeles som världen vägrade att ta emot Jesus, kommer den att vägra att ta emot Hjälparen (1:10,11 och 14:17). Just som Jesus hade att frambära sitt vittnesbörd mot en bakgrund av hat, eftersom han sade den ovälkomna sanningen (7:7), måste Anden göra detsamma (16:8).Vare sig vi betraktar Andens roll i världen eller bland lärjungarna, är svaret detsamma. Den helige Ande är "en annan Jesus". Han är sänd att ersätta Jesus bland lärjungarna och göra för dem vad Jesus gjort på jorden. (Michael Green "Jag tror på den helige Ande" s 45-46)

I det fjärde evangeliet . . . är översättningarna (av det grekiska ordet "paraklêtos") många och skiftande. AV översätter det "comforter" (tröstare), men marginalen anger "advocate" (förespråkare) och "helper" (hjälpare) och noterar att grekiskan är "paraclete". RSV översätter det "counsellor" (rådgivare). J.B. Phillips översätter det "someone to stand by you" (någon att stå bredvid dig). . . . Det står klart att detta är ett svårt ord att översätta. Vi skall komma att se att svårigheten ligger i det faktum att ordet betyder så mycket att det inte finns något enskilt engelskt ord med vilket det adekvat kan översättas. . . . "Paraklêtos" är i sig självt ett ord som är passivt i formen. Det betyder bokstavligen "en som är kallad in". Men fastän det är passivt i formen är det nästan alltid aktivt i betydelsen. . . . I grekiskan var "paraklêtos" den anklagade personens vän. . . . Ordet "paraklêtos" har en viktig bakgrund i Septuaginta i det slags tröst och tröstande som håller en människa på fötter, när, lämnad åt sig själv, hon skulle falla ihop. Det är den tröst som förmår en människa att passera bristningsgränsen utan att bryta samman. (William Barclay "New Testament Words" s 215-222)

Om vi äro Guds barn böra vi icke så mycket bedja att Anden skall komma och bo i oss; ty han gör det allaredan. Vi böra hellre erkänna hans närvaro, hans nådiga och härliga inneboende, och giva honom fullständig kontroll över det hus som han redan bebor och sträva efter att leva så att vi icke såra denne Helige, gudomlige gäst. (R.A. Torrey "Vad Bibeln lär" s 257)


ca 1950 - ca 1900

Av en icke-jude fordras (för frälsning) bara att han uppfyller "de sju budord som föreskrivs för Noas söner", de principer om fromhet och moral som av de gamla rabbinerna ansågs bindande för hela människosläktet: Att avstå från (1) avgudadyrkan, (2) incest och äktenskapsbrott, (3) blodsutgjutelse, (4) missbruk av Guds namn, (5) orättfärdighet och laglöshet, (6) plundring och (7) omänsklighet, t.ex. att skära av en lem på ett levande djur.Därtill kommer att den talmudiska litteraturen är full av berättelser om hedningar som sägs "ha fått rätt till den kommande världen" genom enstaka handlingar av utomordentlig godhet och redbarhet. Judarna däremot förväntas för sin frälsning åtaga sig att av de 613 budorden i Toran fullgöra vart och ett av dem. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 87-88)

Min dikt liksom mitt liv hava . . . omedvetet blivit en berättelse och ett vittnesbörd om att det finnes någon som hör bön - någon som hör barnets kvidan i natten och den drunknandes rop ur djupet - en barmhärtig Fader, en kärleksfull Frälsare, en allvis Hjälpare. (Sven Lidman "Oroligt var mitt hjärta tills det fick frid i dig" s 6; Förord)

Vem läser väl för att nå ett mål, hur önskvärt det än må vara? Finns det inte en del sysselsättningar som vi ägnar oss åt därför att de är goda i sig själva, och en del nöjen, som rymmer sitt eget ändamål? Och är inte denna en av dem? Jag har åtminstone ibland drömt, att när domedagen gryr och de stora erövrarna och lagstiftarna och statsmännen stiger fram för att ta emot sina belöningar - sina kronor, sina lagrar, för att få sina namn outplånligt inristade på oförgängliga marmorplattor - att den Allsmäktige då kommer att vända sig till Sankte Per och inte utan viss avund se på oss, som kommer där med våra böcker under armen, och säga: "Se, dessa behöva ingen lön. Vi ha intet att giva dem här. De ha älskat att läsa." (Virginia Woolf "Hur skall man läsa en bok?" s 163)

De kom där utför backen, och ned mot kvarn det bar, en del med säck på nacken, och andra körde par. Från Bårarp och från Ängen, från Röret kommo de. Nog åker nämnd'mansdrängen, men många gick bre've. . . . Och vet du vad som hände vid högmässan i går? Ett husförhörselände pålystes för i vår. Jag kanske klarar buden men inte "Vad är det", och om treente Guden jag ännu mindre vet. (Åke Torkelsson "Den gamla kvarnen" s 6)

I söndagsskolan gick vi många år (under 1910-talet) och lärde oss väl också (det kyrkliga) språket. Det var fyra söndagsskollärare. En kamrer med mustascher, en trädgårdsmästare med svart pipskägg, en trädgårdsmästare med vitt helskägg och så prästfrun. Det blev för oss i nämnd ordning Fadren, Sonen, Den Helige Ande och Jungfru Maria. Barn föreställer sig så lätt ett och annat. (Gunnar Ericsson "Barn i Bullerbyn" s 47; Gunnar Ericsson var bror till författarinnan Astrid Lindgren)

Johannes frågade: Kan du bevisa Treenighetens existens och möjlighet? - Läraren svarade: Kan du matematik? - Mycket litet! - Då blir det svårt för dig att mottaga mitt bevis, Men om du vill skall jag bevisa dig att: "Hvart och ett prisma som har en triangulärbas, kan delas i tre pyramider, som äro lika stora sins emellan och hafva triangularbaser" (Euclides XII:7). - Möda dig icke, ty jag kan ej följa din bevisning. - Väl, då skall jag förenkla problemet. Du vill betvifla, hör jag, att tre kan vara ett? Nåväl tre tredjedelar äro ju lika med ett, icke sant? - Jo, visserligen! - Nåå? - Du har rätt! - Nej, det har jag icke, och nu skall du se hur lätt narrad du var. Om du nämligen tar tredjedelarne af olika storheter, så blir de icke ett. Nu skall du se vidare hur svag matematiken är som bevisningsmedel. Hur mycket är 50 mått och 50 mått? - Det är 100 mått. - Icke alltid dock, ty 50 mått vatten och 50 mått svafvelsyra ger mig 97 mått i stället för 100. Alltså kan 50 och 50 bli 97. Kanske vi behöfver en högre matematik för att bevisa Treenigheten? Kanske den är så enkel att vi bevisa den med att tre tredjedelar af ett och samma äro lika med ett, det ena och samma; eller kanske det är ett axiom, som icke kan bevisas. - Nej, själfklart är det icke. - Icke för mig, skall du säga. Men tror du att en prisma med triangularbas kan delas i tre pyramider, som äro lika stora sins emellan? - Det tror jag, emedan Euclides har bevisat det. - Det kallar man auktoritetstro! Ser du! Ser du! Men - på ett annat plan; i ett rätt äktenskap äro man och kvinna e t t ; och när barnet kommer till, äro de tre ett. Det finner vi klart! Icke sannt? (August Strindberg "En blå bok I" s 14; Euclides sjunde i tolfte)

Lärjungen: När (vedantismen) blef på modet 1890, störtade alla renegater till och sökte fylla sin religiösa tomhet. . . . De som nyss förnekat uppståndelsen, funno reinkarnationen själfklar. . . . Krishna fyllde sin mission och bekämpade de onda makterna, samt led frivilligt döden. Det gick an! Treenigheten Brama-Vishnu-Siva, det gick an, men Fadren-Sonen-Den Helige Ande gick icke an! Krishna gick också an, men Kristus icke! Det var kostligt! (August Strindberg "En blå bok I" s 191; Det går an)

Älskade, älskade! Hör mitt rop, Örnens, fri, fri, fri! Kom till mig, dufvan min, jag skall sitta på bergets kamm och vakta! Trälarne stifta lagar nu om tider, men Jarlarne stå utom lagen! Väl, låtom oss stå utom lagen under Evige Gudens omedelbara hägn! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIV 1901-mars 1904" s 68; brev 16 april 1901 till Harriet Bosse)


ca 1900 - ca 1600

Du hade en mening för tre år sedan då jag kom hem till Sverge, och Du uttalade den så: "Ditt äktenskap måste upplösas ty din hustru har detta rykte: att hon super och älskar qvinnor (Du citerade två damer som vittnen) och hon har varit dig otrogen." Det var din mening då (för tre år sedan). Hur kan Du nu jäfva vittnesintyg på att Fröken David är en buger, (jag har förintat ett sodomitbref från henne till Fru Strindberg! Men jag har Fru Sgs skamliga verser till Fr. D. qvar ehuru jag är nog feg att ej förete dem för kyrkorådet!) hur kan Du jäfva Doktor Rambergs intyg på att han sett henne full på ångbåten! Hur vågar Du jäfva Kyrkoherden Källberg som gifvit Fru Strindberg skrapa derför att hon uppträdde beskänkt vid första kyrkorådsvarningen? . . . Jag står på mina barns sida hela vägen och der skall jag stå om det vore mot fan sjelf! (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 297; brev 21 juni 1891 till Ossian Ekbohrn)

Sonen sändes in i världen, däremot ej den Helige Ande. Vidare, världen tar inte emot den Helige Ande. eftersom den inte känner Honom. . . . Kristus kom i Faderns Namn som den förste Parakleten, som Hans representant. Den Helige Ande kommer i Kristi namn som den andre Parakleten, Kristi representant, (representanten för) Honom som är i Fadern. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 516-517)

I går var det Karl-dagen, och oppe på gymnastiken hörde jag, att de talade om att en utmärkt vacker krans hade blivit nerlagd utanför Bernadotteska gravkoret. De visste inte av vem. Men det är väl någon, som hade älskat Karl XV. Jag kan rakt inte förstå vad kärlek är för något, men det är alltid vackert att höra talas om den. (Selma Lagerlöf "Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf" s 49; 29 januari 1873)

Teologiska lektionerna urartade nu till disputationer med läraren. Denne var präst och ateist och var road av invändningarne, men även han tröttnade och befallde snart att man skulle svara med läroboken. "Hur många personer i gudomen?" "En!" "Ja, men vad säger Norbeck?" "Han säger tre!" "Nå, så säg det, då!" I hemmet var det tyst. Johan fick vara i fred; man såg att han var förlorad, och det var för sent att gripa honom. En söndag gjorde fadren ett försök i den gamla stilen, men fick svar på tal. "Varför går du aldrig i kyrkan mer?" frågade han. "Vad ska jag där att göra?" "En god predikan har alltid något gott med sig." "Predika kan jag göra själv." Klippt! Läsarne läto en präst hålla förbön för Johan i Betlehemskyrkan, sedan de fått se honom i skarpskytteuniform en söndagsförmiddag. (August Strindberg "Tjänstekvinnans son" s 209-210)

Stig in, vandringsmän, och vila er, medan regnet går över! Vi hörsammade denna gästvänliga inbjudning, som gjordes oss av Guldbrand Christoffersen, ägare av gården Forr (i Gudbrandsdalen), framför vars manbyggnad, belägen omedelbart vid landsvägen, vi nu befunno oss. . . . Guldbrand upphov sin röst och frågade, vad slags folk vi vore, varifrån vi komme och varthän vi ämnade oss. På dessa frågor fick han ärligt besked. "Jaså, du är en Tysk", sade han till doktorn, "det var besynnerligt, att du skulle vara den längste i laget. Annars äro vi Norrmän kända för vår höga växt, bör du veta. Nå, hur går det med Slesvig-Holstein? En vacker dag tager ni väl den landbiten från Dansken, eller hur?" . . . Guldbrand var ingalunda Eiderskandinav. "Må Tysken taga hela Danmark", sade han; "vi Norrmän böra icke hindra honom därifrån, om vi också kunde det. Dansken har gjort oss mycket ont den tid han var herre i Norge. Nu må han stå sitt kast. Oldenburgarna gjorde aldrig annat än plundrade och misshandlade Norge." Jag fann det icke löna mödan att söka bringa Guldbrand på bättre tankar i detta hänseende. Såvitt jag kunde erfara, är hans åsikt den allmänna, åtminstone bland bönderna. Deras politiska resonemang smakade mycket av egoism. I de så kallade högre stånden torde känslorna för Danmark icke vara särdeles varmare. "Om Skåne sjunke i havet", sade till mig en gammal amtman, "så förlorade ni svenskar ett bördigt landskap, men ni vunne det, att Öresund bleve bredare, och jag tror, att den vinsten skulle uppväga förlusten. Gud bevare oss för ett treenigt Skandinavien!" (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 84-85; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)


ca 1600 - ca 1000

"Fritt ur hjärtat" var församlat. Dess sammanträde hölls som vanligt i mäster Gudmunds rymliga och behagligt inrättade målarestuga. . . . Herr Sven slog klubban i bordet och uttalade de sedövliga formler, med vilka sammankomsterna öppnades: "Ärad vare den heliga treenigheten! Hedrade vare våra skyddspatroner, den helige Tomas av Aquino och Johannes Scotus, som funnit sina olika åsikters enhet i den himmel, där även vi med Guds nåd skola skåda de våras! Jag lyser frid och glädje över detta möte, där meningarna böra få tumla om i fullständig frihet, utan slagsmål. Vi dricke den heliga treenighetens skål!" (Viktor Rydberg "Vapensmeden" s 93,96; Samfundet "Fritt ur hjärtat")

Hugswalare, eller som det heter i grekiskan Parakletos, . . . betecknar en sådan man, som är den beskylldes eller anklagades bistånd, som antager sig honom, för att förswara honom, och göra hans sak god samt tjenar honom med råd och hjelp, förmanande och styrkande, hwar det är honom af nöden. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 4)

"Den werlden icke kan undfå; ty hon ser Honom icke och känner Honom icke." O, det är ett förskräckligt ord: icke kunna undfå den Helige Ande; ty deraf måste följa, att hon hafwer ingen del i Guds rike, är ewigt skild från Honom, samt förblifwer i djefwulens wåld och helwetets band. Men detta är ock ett billigt, wälförtjent straff öfwer den förstockade werlden, som icke will hafwa det annorlunda, enär hon så skändligen föraktar, försmädar och förföljer Christus, Guds Son, samt Hans ord och Helige Ande. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 7)

Det är en enda, ewig Gud, och likwäl finnas tre personer uti detta enda, ewiga Gudomswäsende . . . nemligen så, att Fadren är en ifrån Sonen och den Helige Ande åtskild person; att Sonen är en ifrån Fadren och den Helige Ande åtskild person; och att den Helige Ande är en ifrån Fadren och Sonen åtskild person. Dock är Fadren icke utan Sonen och den heliga Ande; så har ock hwarken Fadren eller den Helige Ande, utan Sonen, blifwit menniska. . . . Likwäl äro alla tre personerna en enda, ewig allsmäktig Gud. . . . I gamla testamentets tid, före Christi ankomst och födelse, war denna artikel icke så tydlig och uppenbar. . . . Patriarkerna och profeterna hafwa wäl förstått denna artikel, men folket har i enfald stannat wid tron på den ende Guden. Så har ock ibland oss det fåkunniga och enfaldiga folket förblifwit derwid, att Gud är en enda, ewig, allsmäktig Gud, och kan egentligen icke, såsom de lärda, fatta åtskilnaden emellan de tre personerna i det enda Gudomswäsendet. . . . Adam och alla fäderna, alltifrån werldens begynnelse, hafwa haft denna tro, och alla heliga skola hafwa denna tro allt intill werldens ända. . . . Uttrycket trefaldighet är ganska dålig (swenska), ty Gudomen är den högsta enhet. Äfwen Augustinus beklagar, att han ej kunde finna något lämpligt ord. Ty jag kan ej säga, att likasom tre menniskor eller tre änglar äro tre, äfwen i Gudomen finnas tre gudar, utan jag måste säga, att det är en enda, ewig Gud. Det finnes wisserligen ett tretal i Gudomen, men detta tretal är den enda Gudomens personer: icke tre Gudar, icke tre Herrar, icke tre Skapare, utan en Gud, en Herre, en Skapare, eller, såsom wi säga: ett enda Gudomswäsende, men tillika tre olika personer, Fader, Son och Helige Ande. Jag kallar det ett tretal, ty Trefaldighet låter så äfwentyrligt, och jag kan ej finna det rätta namnet. . . . Wi christna äro icke sådana galna gäss och ankor eller sådan dumhufwuden, som icke begripa, att det wore icke blott en dårskap, utan ock ett afguderi att tillbedja mer än en Gud. Wi säga, att det är en enda Gud och alla warelsers Skapare, och antaga ej tre gudar; utan wi tro och bekänna en enda Gud, men det oaktadt säga wi ock, att densamme ende Guden will blifwa känd och ärad i tre personer, Fadren, Sonen och den Helige Ande. . . . Icke uti Hans skapelse äro tre åtskilda personer; ty der är Han en enda; utan i Hans inre, gudomliga wäsende äro tre åtskilda personer. . . . Wi tillbedja . . . en enda Gud. Dock erkänna och ära wi denne ende Guden sådan, han sjelf uppenbarat Sig. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 118-119,121,123-124 i kommentar till Luk 9:28-36)

Likasom när domaren åt en tjuf, som förtjenar galgen, gifwer nåd och frihet, så kallas det att upphäfwa rätten genom nåd. Om nu tjufwen wille rusa åstad i sitt trots och säga: jag är under nåden och får derföre göra, hwad jag will, ty jag har nu ingen rätt, för hwilken jag behöfwer frukta; hwem skulle wäl tåla en sådan? Ty rätten är wäl nu upphäfd, så att han icke blifwer straffad, såsom han förtjent, och han är genom nåden frälst ifrån repet och swärdet och har återfått sitt lif, men icke på det, att han nu må fritt stjäla och mörda, utan på det att han allt framgent må vara from och göra det rätt är; om detta icke sker, så kommer rättwisan åter öfwer honom och straffar honom efter hans förtjenst. Korteligen: om rätten upphäfwes och nåd skänkes, så tillåtes dermed ingen, att sedan göra orätt på nådens räkning, utan han är så mycket mer skyldig, att för den erhållna nåden skull hädanefter så lefwa, att han icke åter hemfaller under rättwisans straff. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 383 i kommentar till Rom 6:19-23)

Om jag än kunde göra (det onda), om jag hade tid och tillfälle dertill, och ingen blefwe det warse eller kunde straffa mig derför, så wille jag dock underlåta det, Gud till lydnad och min Herre Christus till ära, att jag icke åter må komma under syndens wälde. . . . Likasom den fromme Joseph gjorde, 1 Mos. 39:7,10,13, då han af sin herres hustru blef frestad och lockad; han lopp ifrån henne och lät sin mantel ligga qwar efter sig, då däremot en annan wäl hade blifwit glad, om en sådan begäran blifwit ställd till honom. Joseph hade wisserligen också kött och blod, kände wäl ock dess rörelse på samma gång som frestelse af tid och ställe och derjemte wänskap och winning; men han wäpnade sig sjelf deremot, så att han icke med en enda tanke samtyckte dertill. Detta heter nu att döda det ondas eller syndens hufwud. Derom wet nu förnuft och mensklig wishet intet, ty det sker icke med lagar, straff, fängelse eller swärd, utan allena genom tron och Christi nåds kunskap, hwarigenom wi dö synden och werlden och bryta wår wilja, så att wi icke göra ondt, om det ock aldrig blefwe straffadt eller någon finge weta det. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 384-385 i kommentar till Rom 6:19-23)

Det är de christnas egna konst och det, som förnämligast åtskiljer dem och hedningarna, att de weta och erkänna, att sådana gåfwor, embeten och krafter (som omtalas i 1 Kor 12:1-11) äro Guds, Herrans Christi och den Helige Andes. Ty sådant ser och begriper werlden icke, ehuru äfwen hon har Guds gåfwor; men hon brukar alla Guds skapade ting icke annorlunda, än såsom swinet, som löper till sin ho och med sina fyra fötter trampar deruti; hon tänker ej mer derpå, än huru hon skall gräfwa omkring och fråssa uti dessa gåfwor; ja, hon förmår icke en gång upplyfta sina ögon eller tankar till att besinna, hwarifrån hon fått dem, eller hwem hon skall tacka derför. En menniska, som icke är en christen, blifwer alltså inför Gud alldeles förfäad och lik swinen; och werlden är intet annat, än ett stort hus fullt med swin, som hwarken fråga efter Guds rike eller tänka på att tacka Honom för Hans rika gåfwor till kropp och själ, utan blott trakta efter sina hoar och sin draf, hwaruti de wältra sig såsom lata gödswin till slagtning. . . . Men ehuru nu de christna måste lefwa ibland sådana swin och en tid bortåt låta sig af dem trampas med fötterna och stötas med trynet, så hafwa de dock en annan förträfflig härlighet, så att de kunna lyfta sina ögon emot höjden och med rätt blick se på både deras Herre och Hans gåfwor. Derföre höra de icke till swinhopen, som blott är bestämd till att slagtas; utan de weta, att de är Guds barn och af Honom smyckade med nåd och gåfwor; och det icke blott timligen, utan emedan Han gifwit dem lif och lemmar, hwilket de ej hafwa utaf sig sjelfwa, så skall Han ock widare gifwa dem, hwad de behöfwa, ja, ock ewigt försörja dem. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 411-412 i kommentar till 1 Kor 12:1-11)

Om man måste utelämna allt som kan låta uppseendeväckande eller opassande . . . då måste man hemlighålla nästan alla Kristi läror för de kristna, allt det som enligt hans vilja under inga omständigheter fick förtigas. Han befallde ju att till och med det som han viskade i lärjungarnas öron, det skulle öppet ropas ut på taken. Det mesta av hans undervisning avviker mer från människors livsföring än vad innehållet i mitt tal gör. Men . . . när människorna inte ville rätta sina liv efter Kristi bud annat än högst motvilligt, då anpassade man läran efter livet, som om den vore mjuk och formbar. På så vis kunde åtminstone något gå ihop. Jag kan inte se att (predikanterna) har åstadkommit något annat än en möjlighet för människor att fortsätta synda fast med gott samvete. (Thomas More "Utopia" s 68-69)

Säll den, som vet hvad det är att älska Jesus och försaka sig själf för Jesu skull. (Thomas a Kempis "Uppmaningar till ett invärtes lefverne" s 58; Älska Jesus öfver allt)

Nykomligen trädde blott fram inför befälhavaren, som brukade säga: "God dag du! Tror du på Kristus?" "Det gör jag!" svarade nykomlingen. "Och på den heliga treenigheten också?" "Ja!" "Och du går i kyrkan?" "Visst går jag i kyrkan!" "Gör då korstecknet!" Nykomlingen gjorde korstecken. "Nå, det är bra!" förklarade befälhavaren. "Du kan slå dig ner i vilken av kosackbyarna du själv önskar." (Nikolaj Gogol "Taras Bulba" s 192; skildrad tid: 1400-talet)


ca 1000 och tiden dessförinnan

När latinarna tänkte på Treenigheten, utgick de från Gudomens enhet, grekerna från personernas tre-het. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 54)

Inget är så välbehagligt för Gud som en utmärkt livsföring. "Om ni älskar Mig" (Joh 14:15), förklarar Han. Han sade inte "utför under", utan vad då? "Håll Mina bud." Och vidare: "Jag kallar er vänner" (Joh 15:14), inte när ni kastar ut demoner, utan "om ni håller Mina ord." (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:136)

I mina föregående föreläsningar har jag haft flere tillfällen framhålla hur mycket den grekiska filosofien hade verkat för monoteismens utbredning. Läran, att det gifves en enda högste Gud, som ensam är värdig detta namn i dess verkliga betydelse, förkunnades och spreds af alla filosofiskolor, utom den epikureiska, och särskildt hafva vi sett, huru framgångsrikt stoicismen hade arbetat för att utbreda den monoteistiska idéen äfven till folkmassorna. Nyplatonismen däremot slår in på en annan och motsatt väg. Stoicismen hade fört alltför många öfver till kristendomen, för att icke nyplatonismen skulle betraktat en fortsättning af stoicismens reformarbete som farligt för den gamla religionen. Nyplatonismen arbetade på mångguderiets återställande i hela dess gamla glans, ehuru polyteismen numera icke skulle framträda i den naiva form, som folktron gifvit honom, utan höljd i filosofmantel och görande anspråk på rang, heder och värdighet af en filosofisk världsåskådning. Och i viss mån kunde den nyplatonska polyteismen verkligen göra anspråk därpå. Äfven nyplatonikerna erkände att det i ordets stränga mening blott gifves en enda Gud, ur hvilken allt, som är, är vordet. . . . Bildligt taladt liknade de Gud vid ett intellektuelt ljus, en andlig sol, ur hvilken ljusfloder utströmma, aftagande i kraft och glans i samma mån som de aflägsna sig från sin källa. Ur det gudomliga väsendets fullhet utflödar först en afbild af Gud själf, och denna afbild, i det han vänder sig till sin urbild för att skåda honom, är förnuftet. I förnuftet innebo idéerna, och ur förnuftet utströmma åter andra krafter, enhvar i sin ordning en afbild af den kraft, hvarifrån den utstrålat; den sista och svagaste kraftutströmningen är materien. Med andra ord: ur Gud utströmmar andevärlden, ur andevärlden sinnevärlden, och sinnevärldens lägsta skede är materien. . . . Ett slags treenighetsbegrepp finner man redan inom den nypytagoreiska filosofien, och anlopp till en liknande dogmbildning skönjer man tydligt äfven bland nyplatonikerna. Det inses lätt, huru denna nyplatonikernas lära om emanationen kunde räcka handen till en försoning mellan monoteismen, hvilken de som filosofer icke kunde öfvergifva, samt den hedniska polyteismen, till hvars försvarare och sakförare de hade utkorat sig. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 115-118; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

Trinitetsläran intager en viktig plats i Tertullianus' teologi. . . . När Gud sade: "Varde ljus", föddes ordet. Kristus är ett med Gud men ändå en annan än Fadern. Han har framgått ur Guds väsen såsom solstrålen ur solen, växten ur roten, floden ur källan. Därför står Sonen under Fadern. Han är den som uppenbarar Gud, medan Gud själv är osynlig. Tertullianus . . . betonar starkt att Sonen och Anden är ett med Fadern men samtidigt något annat än Fadern. "Fadern är en annan än Sonen: han är större än Sonen, ty den som föder är en annan än den, som födes, den som utsänder en annan än den som utsändes." . . . Dock förbliva de tre personerna ett, såsom solstrålen är ett med solen. . . . De tre personerna äro preexistenta i Gud. Men när de framgått ur Guds väsen i tiden, har detta skett i enlighet med frälsningsordningen. . . . De tre personerna betecknar olika stadier i Guds uppenbarelse, men äro likväl ett, - liksom roten frambringar växten och växten frukten, emedan de tillsammans utgöra en och samma växt. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 38-39)

Fastän de som var av omskärelsen fortfarande inte lydde Guds ord, ty de var föraktare, var de ändå tidigare undervisade att inte begå äktenskapsbrott, inte (bedriva) otukt, inte stöld, inte bedrägeri och att vad som än görs till vår nästas förfång var ont och avskytt av Gud. Därför samtyckte de verkligen också beredvilligt att avstå från dessa ting, eftersom de hade undervisats på så sätt. Men (apostlarna) var bundna att undervisa hedningarna just detta, att gärningar av en sådan natur var gudlösa, skadliga och onyttiga och nedbrytande för dem som ägnade sig åt dem. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 495)

Fadern är i sanning över alla, och Han är Kristi huvud, men Ordet är genom alla ting och är själv Kyrkans huvud, medan Anden är i oss alla, och Han är det levande vattnet, som Herren skänker dem som rätt tror på Honom och som älskar Honom och som vet att "det finns en Fader, som är över alla och genom alla och i oss alla". (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 546)

Eftersom Ordet . . . grundar, det vill säga ger kroppslig gestalt och verklig existens, men Anden skapar ordning och formar makternas mångfald, kallas Ordet med full rätt Guds Son och Anden hans visdom. . . . Fadern är över alla, men Ordet är med alla, ty genom det har allt blivit till av Fadern, men i oss alla är Anden, som ropar: Abba Fader (Rom 8:15) och danar människan till Guds likhet. Anden pekar på Ordet, och därför förkunnade profeterna Guds Son, men Ordet förbinder sig med Anden och är därför den som själv tolkar profeterna och för människorna upp till Fadern. Detta är vår tros huvudpunkter, byggnadens grundval och den trygga vägen: Gud, Fadern, oskapad, ofattbar, osynlig, en enda Gud, alltings skapare. Detta är den första huvudpunkten i vår tro. Den andra huvudpunkten är Guds Ord, Guds son, Kristus Jesus, vår Herre, som uppenbarades för profeterna allt efter deras sätt att profetera och enligt ordningen i Faderns frälsningsplan. Genom honom har allting blivit till och vid tidens fullbordan har han blivit människa bland människor, synlig och påtaglig för att sammanföra allt, förinta döden, låta livet träda fram (2 Tim 1:10) och skapa gemenskap mellan Gud och människor. Den tredje huvudpunkten är den helige Ande genom vilken profeterna profeterade, fäderna undervisade om Gud och de rättfärdiga leddes på rättfärdighetens väg. Vid tidernas ände har han på ett nytt sätt blivit utgjuten över mänskligheten för att över hela jorden förnya människan inför Gud. (Irenaeus "Bevis för den apostoliska förkunnelsen" s 17-18)

Den romerska kejsartiden är det skede i historien, hvarunder en af de mest genomgripande omhvälfningarna ägde rum i vårt släktes andliga lif, nämligen kristendomens uppkomst, utbredning och politiska seger samt de hedniska religionernas och den antika odlingens undergång. . . . En mäktigt ingripande faktor i denna rörelse var den grekiska filosofien. . . . På stoicismens sida finner man under denna tid alla - och de voro dock jämförelsevis få - som under inbördeskrigens fasor och under trycket af enväldet bevarat något af gammalromerska tänkesätt och republikanskt sinnelag, män och äfven kvinnor, som ännu satte värde på oegennytta och rena seder och ännu kände behofvet af tro på Gud och en moralisk världsordning. Ofta tillhörde dess män och kvinnor Roms älsta och ädlaste ätter, men hvar helst de funno liktänkande, där räckte de dem handen i broderlig jämlikhet till samarbete i det goda, och ehuru de voro misttänkta af regeringen och hofvet i samma mån som de genom dygder skilde sig från hopen, och ehuru de icke sällan förföljdes med landsflykt och död, såsom under Neros och Domitianus' styrelser, hade de dock tillfälle att utöfva en mäktig inverkan på det romerska samhällslifvet under kejsartiden, i synnerhet på lagstiftningens område, emedan kärnan af de romerske juristerna tillhörde denna skola, den stoiska. Roms historia visar i stora drag, att de som söka lefnadsglädjen icke finna honom, och att de som söka dygden, finna lefnadsglädjen eller åtminstone sinnesfriden. . . . Sådana människor (som stoikerna) känna, att vissa handlingar till själfva sin natur äro låga och nedriga, och denna känsla drifver några och borde drifva alla att utan afseende på njutning, lust eller jordisk sällhet eller himmelsk lön eftersträfva att handla ädelt och undvika att handla lågt. . . . Gossen (Marcus Aurelius) valde . . . att aldrig söka egen lycka, men lefva för att göra andra lyckliga. . . . Han iklädde sig vid tolv års ålder den stoiske filosofens enkla dräkt, för att därmed bekräfta sin föresats, och han höll den troget till sin död. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 163-168; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Hade den romerske resanden eller den romerske soldaten lyckligt återkommit till hemmet, så var han i och med att han beträdde sin egen tröskel, beklädd med den prästerliga värdighet, hvilken tillkom honom som husfader. . . . Medelpunkten i husandakten var den kult, som ägnades husets lar och penater. Såväl penaterna som laren voro hemmets skyddsgudomligheter. Om deras ursprungliga betydelse och åtskillnad kan ingenting med full visshet afgöras. Penaterna voro alltid två i hvarje hem; laren var alltid en. Hemmets eldstad var tillika altar åt penaterna och uppbar deras bilder. Laren synes ha haft sitt eget lilla kapell, som dock kunde vara öppet äfven för penaterna, hvilka då hade sin plats en å hvardera sidan af laren. . . . När familjen spisade, glömdes aldrig laren. Sedan första rätten spisats, bjöds tystnad, och familjefadern lade något af maten i elden på härden såsom offer åt laren, eller om denne hade sitt eget kapell, dukades åt honom ett särskildt litet bord med en brinnande lampa. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 44-46; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Det är otvifvelaktigt, att det öfver allt i de grekiska och romerska städerna fanns ett större eller mindre antal verklige proselyter. Man skilde mellan två slag af sådane, de s. k. rättfärdighetens proselyter, hvilka hade underkastat sig alla fordringar, för att varda upptagna i judiska församlingens sköte och bekände sig till alla läror och bruk i judendomen, samt portens proselyter, hvilka endast förpliktat sig till de sju så kallade noakidiska buden, bland hvilka det främsta var att afhålla sig från afgudadyrkan. Portens proselyter voro monoteister, och åtskillige bland dem torde hafva delat tron på en kommande stor lärare och konung Messias. Det är antagligt, att många af desse portens proselyter, när de voro bekanta med kristendomen i hans paulinska form, också anslöto sig till Jesu lära, som ju erbjöd dem allt, hvarpå de i den judiska satt värde, utan att pålägga dem den mosaiska lagens ok och de efterexilske stadgarnes än tyngre börda. Om de s. k. rättfärdighetens proselyter, hvilka redan påtagit sig detta ok och denna börda, påstår Justinus martyren, att de i allmänhet uppträdde fientligare än hvad de egentlige judarne gjorde mot kristendomen, hvilket också har sin enkla psykologiska förklaring, ty på de lidanden och de tvång, som desse proselyter underkastat sig för att vinna lika arfsrätt som Abrahams barn, satte den paulinska, i Rom mest spridda formen af kristendom, intet värde alls, om icke såsom bevis på en uppriktig, men missriktad tro. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 85-86; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

(De kristna) hade för vana att på en bestämd dag samlas före gryningen och i tur och ordning uppläsa ord till Kristus som Gud och att de band sig med en ed att icke begå något brott utan i stället avstå från stöld, rån eller äktenskapsbrott, att icke svika ett löfte och att icke heller neka ett lån, när någon så krävde. (Edwin Yamauchi "De första kristnas värld" s 79; Plinius brev till kejsar Trajanus)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1975

Under försommaren i år (2007) har ett par av mina predikningar utgått ifrån tron på "Den treenige guden", Fadern, Sonen och den heliga Anden. Det kan ibland kanske kännas lite tungt att säga denna fras, men för mig har den inneburit några "Aha-upplevelser". Det har känts så stort att tänka på Gud utifrån detta perspektiv, det handlar verkligen om hela livet, tron är inte bara ett intresse vid sidan om allt det andra i livet. Tron på den treenige Guden blir livets grund. (Håkan Johansson ""Den breda tron!" s 2)

Det finns en vän, av många inte känd, ej någon har till honom gått förgäves. Om du är ensam - dig till honom vänd, din övergivenhet av honom häves. . . . . . . Den vän som närmast oss på jorden står kan inte genast vara vid vår sida, men denne vän på ett ögonblick oss når, det är ett uttryck för hans kärlek vida. (Erik Herneby "Livets höga visa och andra dikter" s 56; Det finns en vän)

Många föräldrar är osäkra och villrådiga. De vet inte vilka normer och värderingar de skall ge sina barn. Den kristna etiken anses omodern. Tio Guds bud ersätts i stället av anvisningar från Socialstyrelsen, som talar om att vi ska äta sex skivor bröd om dagen, motionera mer och röka mindre för att leva rätt och bra. (Alf Svensson "Sverige - ett u-land för barn?" s 24; Alf Svenson = Alf B. Svensson; Svenska Alliansmissionens årsbok 1985)

Missionsbefallningen talar om att döpa i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Ordet namn står i ental. Det vill säga att Guds namn är ett men omfattar tre personer. För det mänskliga förnuftet är detta obegripligt. Ibland har man försökt förklara det genom att säga att Gud uppenbarat sig som Fader FÖR sitt folk i Gamla testamentet, som Sonen MED sitt folk i evangelierna, och som den helige Ande I sitt folk i Apostlagärningarna och breven. Men det täcker bara en liten del. (Stig Wikström "Tillsammans kring Bibeln" s 13)

Jesus har bevisat sin kärlek till oss. Hur skall vi bevisa vår kärlek till honom? Jo, säger Jesus, genom att älska varandra. Jesus är uppfinningsrik i sin kärlek. Må vi också bli det! (Ruth Carlsson "Guds lag -kärlekens lag"; Jönköpings-Posten den 11 juli 1980)

I min gamla skolkorridor hängde - och hänger väl än (1975) - en plansch, utgiven av FN, med titeln "De mänskliga rättigheterna". En dag frågade jag mina elever, om de inte tyckte, att det fattades ytterligare en plansch. Ingen förstod vad jag menade, förrän jag svarade: "Det fattas en, som borde heta "De mänskliga skyldigheterna." (Helmer V. Nyberg "Jaget - och dess omgivning" s 163)


ca 1975 - ca 1950

Anden kallas Hjälparen. Grundtextens ord säges betyda "En Gud till hands, En vid vår sida, En som vi kan kalla på i trångmål." Den Helige Ande framställes för oss som en närvarande, alltillräcklig Gud. Om Jesus, heter det, att han tog sin boning ibland oss. Om Hjälparen säges det, att han skall vara i oss. Och han kommer för att stanna för alltid. Anden bor i Kristi församling på jorden lika verkligt, som Jesus bodde ibland oss under sitt liv här nere. (Knut Svensson "Medan dagen varar" s 32)

Den helige ande skulle alltså (enligt Joh 14:15-16) vara hos dem som trodde för alltid. Ett underbart löfte, men ett löfte som fordrar något. Det är fråga om att älska Jesus. (Hans Paulsson "Lyssnar vi?"; Jönköpings-Posten den 24 maj 1969)

Om (Sanningens Ande) får vi (i Joh 14:15-17) veta tre ting: 1) Världen kan inte ta emot honom. Det överraskar inte hans trogna. Världen tog inte heller emot sin Frälsare. . . . 2) Jesu lärjungar känner honom. . . . 3) Han överger inte dem som älskar Jesus och håller hans bud. (Ingvar Hector "Inför Sanningens Ande"; Jönköpings-Posten den 28 maj 1966)

Lagens uppgift är att driva oss till Kristus. Och när en människa kommer till Kristus och tror på honom, blir hon frälst från synden och sätts i stånd att hålla Guds bud. (Enok Magnusson "Samarittjänst"; kommentar till Luk 10:23-37; Jönköpings-Posten den 22 augusti 1964)

Innan du kan få visshet om Guds kallelse till tjänst, måste du få visshet om barnaskap hos Gud. Vidare skall du veta att man inte kan vara Guds barn utan att samtidigt tjäna Gud. . . . Du behöver aldrig fråga: Är jag kallad? Utan din fråga blir nog hellre: Till vad är jag kallad? (Stig Wikström "När Gud kallar" s 77-78; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1962)

Varför förkunnas läran om treenigheten? Därför att den bygger på verkligheten. Och vi behöver Faderns makt, Sonens utgivande till försoning och vi behöver den helige Ande att levandegöra Guds och Kristi makt åt oss. (Wilborn Ågren "Att förbliva i Kristus"; kommentar till Joh 15:1-9; Jönköpings-Posten den 23 maj 1959)

Anden har tagit sin boning i våra hjärtan, heter det. Så nära har himmelens Gud kommit oss människor. Under sitt kötts dagar vandrade Jesus vid sina lärjungars sida, nu bor han genom Anden i våra hjärtan. (Knut Svensson "En för alla" s 65)


ca 1950 och tiden dessförinnan

Gud kom . . . och slog sällskap med Grell. De var ju väl bekanta och den gamle ville ha svar på många frågor. Han ville att Gud skulle hjälpa honom med ett och annat och Gud lät honom tala ut. De hade inga hemligheter för varandra, utan kunde gå rakt på sak. . . . Så gick de tillsammans uppåt smedjorna. . . . När de andra gått till vila och det var stilla och tyst i huset, gick Grell ut. . . . Och rätt som det var gick Gud vid hans sida. . . . De gick nära intill varandra. . . . Och Gud lyssnade och log ofta, när de gick sida vid sida kring dammarna. (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 69-74)

"Blir det inte ensamt här i skogen för mor Sofi?" kunde inte pastorn låta bli att låta slippa ur sig. "Kära pastorn, hur kan pastorn säga så?" utlät sig den lilla gumman. "Jag är väl inte ensam. Här bor ju fyra stycken, vet jag." "Hur menar mor Sofi då?" frågade pastorn och såg undrande ut. "Jo, Fadern och Sonen och den helige Ande - och så förstås jag, min ynkedom", utlät sig mor Sofi. "Det trodde jag pastorn förstod av sig själv." (Margit Assarsson "Under tindrande stjärnor" s 211; år 1888)

(Val) fortsatte att mumla: "Fädernas missgärningar på barnen - fädernas . . . " Då tog Abraham ett par steg framåt och sade: "Men som gör nåd intill tusenden, när man mig älskar och håller mina bud . . . " Val såg hastigt upp. Det var rent otäckt att se hans ögon i denna stund. "Va?" ropade han. "Vad säger du, Abraham?" "Nåd intill tusenden", upprepade gubben, och hans röst steg till ett högt rop. "Nåd - nåd, hör du, Val! Nåd intill tusenden!" (Harry Sjöman "Vinden blåser vart den vill" s 179)

Jag minns än i dag ett par trevliga paschasor från ett husför uppe i Bankeryd, där jag var med och själv prövades i min kristendomskunskap. . . . "Hur många personer ha vi i gudomen, Måns?" sporde pastorn. "Hm!" lät gubben (i Klenbo) och spände till att räkna på fingrarna och nicka med huvudet. När han hållit på en stund öppnade han munnen och svarade: "Vi ha la sex, vet ja!" "Sex?" inföll pastorn i yttersta förbluffelse. "Sex? Vilka ä de då?" "Abrahams Gu, Isaks Gu och Jakobs Gu och Fadren, Sonen och den Helige Ande!" skrek Måns och tittade sig omkring som om han velat säga: Här hör ni vilken maffe ja ä! (Ture Sällberg "Kuggade i prövningen" s 11-12; omkring år 1870?)

Emilia (Petersén) på Herrestad och Pauline (Westdahl) i Jönköping skrev till varandra . . . I ett brev, sannolikt från början av 1840-talet, skriver Emilia: " . . . Vår käre Arvid i Sunnerbo, läsarnas ledare, salig pastor Hoofs vän, och utsänd och utkorad af honom till en apostel, . . . (menar, att roparrörelsen) var en utgjutelse av den helige Ande . . . Skilja sig kan man icke från (dessa läsare), ty de hafva Christus kär, men de skilja sig från dem som ej tro på pigorna, ty de kalla det 'strida mot Gud'." ("Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö" s 12; Andens utgjutelse eller Satans tillställning)

Det gästfria Rosenlunds byggnad skiner (som en pärla i landskapet) mellan stammarna av de långa rader höga, raka , lövrika träd, som skaparen av detta sköna gods, framlidne Gustav Mauritz Posse, i livstiden - en ny nestor i både ålder och anseende - under sin mannastyrkas dagar på (17)80-talet, med egen hand planterat. Om pennan kunnat återgiva vad ögat skådat och själen känner, så skulle läsaren ej ångra att haa gjort sällskap på ett flyktigt besök i dessa hänryckande nejder, där människovilja småningom torde förändra vad människokraft frambragt; men där naturen, evig i själva sin omväxling, förtjusande även i sina nycker - om icke, kanske, just mest i dem - uti varje av sina uppenbarelser rest sig ett tempel, där hon - den tillbedjansvärda gudomligheten - njuter en odelad och frivillig dyrkan . . . "Du som min barndom gav din omsorg och din stämpel, ditt minne lever än, o, hembygd! i mitt bröst. Mitt öra längtar än till dina ekos röst, och fjärran dyrkar jag ditt skogbevuxna tempel, där du bland klippor reser opp din bild, gigantiskt dristig och poetiskt vild . . . " Ja, jättestor och skaldeskön är naturtreenighetens Tabergs, Vätterns och Huskvarnas hembygd! (Magnus Jacob Crusenstolpe "Morianen eller Holstein-Gottorpska huset i Sverige, del I" s 129-130)


Att fortsätta med ('nationerna'):


De närmaste åren efter år 2000 - ca 2000

I vår tid då man tenderar att överbetona den ena eller andra av de tre personerna i gudomen är det hälsosamt att ständigt återvända till de tre personerna. Det är viktigt att påpeka att Bibeln redan i de allra tidigaste verserna vittnar om treenigheten. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 15 i kommentar till 1 Mos 1:2)

Grekiskans "Parakletos" . . . är ett ord med många nyanser och kan därför översättas på olika sätt: hjälpare, försvarare, tröstare, rådgivare, förmanare, medlare, vägvisare, uppmuntrare. (Peter Halldorf "Andens folk" s 180)

Genom att ge människan sin Ande öppnar Gud en ny och oväntad möjlighet att leva efter lagen, trots att hon nu inte längre står under lagen. Det innebär inte att lagen avskaffas, snarare att den uppfylls. Tecknet på att människan vandrar i Anden är att hennes liv vittnar om lagen. (Peter Halldorf "Andens folk" s 409 i kommentar till Apg 25)

De personliga pronominas system skapar ett decentraliserat nätverk av symmetriskt omkastningsbara relationer mellan första, andra och tredje person. Om emellertid först de sociala relationer som alter ego etablerar med talaren möjliggör egots självreferentiella relationer, utgör de till sin natur relationerade referensinstanserna beroende variabler i ett övergripande kommunikationssystem. Visserligen kan "jaget" förstås som en social konstruktion, men därmed är det ännu inte någon illusion. I jagmedvetandet reflekteras så att säga den individuella hjärnans anslutning till kulturella program, som endast reproduceras genom samhällelig kommunikation, alltså fördelade mellan talares, addressaters och iakttagares kommunikationsroller. Första, andra och tredje persons ömsesidigt utbytbara roller tjänar också den enskilda organismens inbäddning i det offentliga "skälens rum", där de socialiserade individerna tar ställning till giltighetsanspråk och överlägger som ansvariga upphovsmän, det vill säga kan handla fritt. (Jürgen Habermas "Frihet och determinism" s 105-106)

Den kristna församlingen är sänd till världen för att göra Jesus Kristus känd, trodd och älskad. (Gudstjänstboken - Handbok för församlingarna i Evangeliska Frikyrkan, Pingströrelsen, Svenska Alliansmissionen och Svenska Baptistsamfundet 2005; Förord)

Den maltesiska fromheten är intensiv och tar sig en mängd synliga uttryck. Bussarna är prydda med helgonbilder och kolorerade bibelspråk, stundom till övermått. Föraren sitter äventyrligt långt ut på kanten av förarsätet för att bereda den osynliga jungfru Maria plats vid sin sida. Det är hon som svarar för trafiksäkerheten. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 209)

Jfr "Jesus sade: 'Den som smädar Fadern, han skall förlåtas och den, som smädar Sonen, han skall förlåtas, men den som smädar den heliga Anden, han skall inte förlåtas varken på jorden eller i himlen.'" (Bo Frid-Jesper Svartvik s 65; Thomasevangeliet log. 44)

Bibelns ordval för att beskriva Guds Ande är det hebreiska ordet "ruach" som innebär närhet, likt andedräkten av någon. Så nära intill vill Gud vara i ditt liv. . . . Om vi inte blir delaktiga av den gudomliga närvaro som Guds Ande ger, då är vi ändå utlämnade i andlig vilsenhet och utan möjlighet till en verklig gemenskap med Gud! Detta trots Jesu försoning, som gav oss förlåtelsen och möjligheten till gemenskap med Gud. Men den relationen kan endast fungera genom den helige Ande. Du är lika beroende av Guds Ande som av att ha en TV-mottagare eller mobiltelefon för att kunna uppfatta en sändning eller kommunicera med någon som söker dig på ditt telefonnummer. (Stanley Sjöberg "Guds ande och vår andliga erfarenhet" s 60-61)


ca 2000 - ca 1990

Vi har inte längre kyrkoherdens skräckinjagande husförhör att fasa för, ej heller helvetets flammor. Men skulden kan vi inte undvara, så nu drabbar oss samvetet om vi av misstag råkat kasta en glasflaska i tunnan för skulor, om vi inte borstat tänderna enligt den korrekta gnuggmetoden - hjälp! dom har väl inte ändrat sej? - om vi rökt en cigarrett - ve! - eller svalt ett jätteförbjudet wienerbröd eller glömt socialstyrelsens föreskrifter om hur mycket alkohol vi får inmundiga på en vecka, uträknat på centilitern, eller nonchalant underlåtit att använda störthjälm vid intimt umgänge. Brott mot kostcirkeln betraktas som förfärligare än brott mot nästan. Och sopor ska man vara omsorgsfull med, men människor går det bra att behandla som sopor. Reglerna skapar ordning i det kaos vi fruktar. Någon bestämmer. Det är skönt. Vi lyder när vi blir tillsagda. Tio Guds bud är glömda. I den stora saknaden efter något att hålla sej till skapar vi nya katekeser. (Stefan Andhé "Anlag för vemod" s 37-38)

Jag behöver inte längre söka Lyckan. Hon sitter alldeles bredvid mig. (Eric S. Alexandersson "Piruetter och vildrosor" s 16)

Bibelns bild av Gud som treenig innebär att Gud är en Gud, ett gudomligt väsen, men att det i denne ende Gud existerar tre personer. Det är inte logiskt motsägelsefullt. Om vi hade sagt att det samtidigt finns en Gud och tre Gudar, eller att Gud är tre personer och ändå bara en person, då hade vi sagt något motsägelsefullt. Men om vi säger att Gud är en Gud och tre personer, då finns där ingen motsägelse.Låt mig ta ett exempel från ett annat område: Om jag samtidigt talar om en apelsin och fem kärnor, så är det inga problem. Varför? Apelsin och kärnor är olika begrepp, vilka inte utesluter varandra. . . . På samma sätt är "Gud" och "person" olika begrepp, som inte utesluter varandra. Vi har bara sett en person per väsen (människan), men det betyder inte att ett oändligt väsen (som Gud) inte skulle kunna existera i tre personer. Därför är den bibliska bilden av Gud, som en enda Gud existerande i evighet i tre personer, inte logiskt motsägelsefull. Vi kan inte förstå fullheten av att Gud existerar i tre personer, men samtidigt kan vi inte avfärda den bibliska uppenbarelsen som ologisk. (Stefan Gustavsson "Kristen på goda grunder" s 220)

Under mina vandringar genom åldriga västgötabygder har jag ibland mött verkliga hjältar, men omedaljerade. Medaljer och kraschaner och sådant har nämligen inte varit till för dem. . . . Några av dessa namnlösa har dock gått till historien, och deras minne kommer att leva kvar. Gammelmor, mor Anna, var en sådan. . . . Jag frågade henne en gång . . . : "Är det inte lite långsamt för er å bo så långt ifrån stan?" "Nää då, oj oj oj, jak har så möe å gära om dara, å så har jak en löser tann, å då setter jak å lerkar på den." "Men I är ju ensammel här i stuga." "Nää då, jak ä'nte ensammel, jak har Fadern, Sonen å Den helige Ande, di bor när mäk." Just det! Det är den stora hemligheten som gammalt folk har burit i sina hjärtan. Detta var mor Annas gudstro och gudsuppfattning i ett nötskal. (Västgöta-Bengtsson "Västgöta-Bengtsson bläddrar i sin dagbok" s 97; Gammelmor)

"allon" (i Joh 14:6) sägs betyda "en annan av samma slag", medan däremot "heteron" lär betyda "en annan av ett annat slag". Sålunda försäkrar J.B. Lightfoot att "heteron" "innebär en skillnad i slag, som inte innefattas i 'allo'. Den primära skillnaden mellan orden förefaller vara, att 'allos' är en annan som 'en dessutom', 'heteros' en annan som 'en av två'. . . . 'allos' lägger till, medan 'heteros' åtskiljer." . . . H.B. Swete är bestämd: Anden är "en annan av samma slag och inte av en annan ordning". Han säger vidare: "Det är omöjligt att föreställa sig 'heteron paraklêton' stå i det här sammanhanget." . . . Det tycks bäst att förstå Jesus som en paraklet (så mycket mer som denna term faktiskt används av honom, 1 Joh 2:1) och Anden som en annan. (Leon Morris "The Gospel according to John" p 576)

Kristen tro och övertygelse är att Jesus är identisk med Gud, inom en Gudomlig helhet som det mänskliga förnuftet inte kan fatta. (Stanley Sjöberg "Koranen och Bibeln" s 45)


ca 1990 - ca 1980

Fadern, var är han? På sin tron i himlen! Och Sonen, var hittar vi honom? På Faderns högra sida! Men den helige Ande är inte i himlen. . . . Han är bland oss! . . . Fadern, Sonen och Anden är ett. De samarbetar ständigt och uppträder aldrig ensamma. Det innebär att överallt där Fadern är, där är också Sonen och Anden. Och överallt där Jesus är, där är Fadern och den helige Ande. Och överallt där Anden är, kan du vara säker på att även hitta Fadern och Sonen. Ändå är de tre skilda personligheter som gör sina egna insatser och spelar huvudrollen under olika skeden av historien. (Peter Halldorf "Gå ut i strid" s 56-57)

Inte minst i den ortodoxa kyrkan har man velat finna antydningar om treenigheten redan i Gamla testamentet, t ex i pluralformerna i gudsnamnet Elohim eller i skapelseberättelsens Guds-ord: "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika" (1 Mos 1:26). Berättelsen om de tre männens eller änglarnas besök hos Abraham och Sara vid Mamres terebintlund har med sin säregna växling i pronomina, "du - ni", "din - er" uppfattats som en föregripande uppenbarelse av treenigheten (1 Mos 18). (Lars Lindberg "Ny skapelse" s 108; obs! den grekiska versionen av 1 Mos 1:26: "Vi må göra en människa enligt/efter Vår avbild.")

Finns det då en särskild kristen etik? Nej, samma etik gäller alla människor. (Lars Lindberg "Ny skapelse" s 229)

Är vi religiösa av ren vana, eller använder vi religionen för att uppnå andra mål, t ex att göra goda affärer? Eller är det så att religionen är ett mål i sig, någonting som man inte bara skall tro på utan även leva efter? I det första fallet talar forskarna om extrinsikal religiositet, medan man i det andra fallet talar om intrinsikal religiositet. . . . Amerikanska forkare (har) konstaterat att intrinsikal religiositet är förknippad med icke-hotfulla och positiva tolkningar av sig själv, Gud och världen. Extrinsikalt religiösa människor däremot använder gärna tolkningar som speglar relativ hjälplöshet och känslan av att vara ett offer för yttre krafter.Ett viktigt påpekande . . . är att vi sällan möter "renodlad" extrinsikal eller intrinsikal religiositet. Man är inte antingen det ena eller det andra utan snarare både-och. (Antoon Geels "Människan som en tolkande och meningssökande varelse" s 68)

För somliga (av kyrkfolket) är Fadern, Sonen och den heliga Anden i praktiken tre särskilda Gudar. Andra är i princip unitarier: enligt deras tro är Fadern allena Gud, Jesus Kristus betraktas som en speciell människa som uppenbarar Fadern och den heliga Anden som en kraft, inte som en gudomlig person. . . . På en del ställen (i Gamla testamentet) används pluralformer av Gud. En namnform för Gud, Elohim, är pluralis. Detta är anmärkningsvärt med tanke på Gamla testamentets betonande av Gud som en. Det kan inte förklaras som en "pluralis majestatis", eftersom detta inte förekommer i hebreiskan. Det har betraktats som en parallell till orden för "vatten" och "himmel", som också är pluralformer på hebreiska. Man kan tänka sig vatten som enstaka droppar eller som havets vattenmassa. I det fallet anger pluralformen "mångfald i enhet". En del menar att detsamma kan sägas om pluralformen "Elohim". Men det finns också ställen där Gud talar om sig själv i pluralis. Det gäller särskilt de första kapitlen i Bibeln. "Gud sade: 'Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika.'" "Och Herren Gud sade: 'Se, mannen har blivit som en av oss . . .'" . . . Gamla testamentet ger alltså ett underlag som gör det möjligt för tron på en treenig Gud att uppstå och formuleras klarare i Nya testamentet. . . . I läran om treenigheten möter vi ett mysterium bortom allt mänskligt tänkande och språk. Augustinus skrev följande berömda ord: "När någon frågar: Vilka tre? saknar det mänskliga språket kraft. Ändå säger vi: Tre personer, inte därför att vi bör säga så utan för att inte tiga." Naturligtvis är termen "person" inte heller adekvat. . . . Om man använder det i samband med treenigheten låter det som om man talade om tre gudar. Många föredrar därför att tala om tre "existensformer". Gud, den ende, finns till på tre olika sätt. Jag anser att denna kritik är riktig. . . . Det finns inte tre individuella personligheter i Gud. Det finns bara en enda gudomlig personlighet, och den omfattar en trefald. Men samtidigt måste vi ha fullständigt klart för oss att denna enda gudomliga personlighet finns till på tre olika personliga sätt. (Klaas Runia "Treenigheten" s 163,166-167,170-171; författaren född år 1926 i Oudeschoot sydost om Heerenveen och nordost om Amsterdam i norra Nederländerna; Augustinus född år 354 i Tagaste i Numidien i norra Afrika)

Jesu Ande är sanningens Ande. De bästa kristna jag har sett har också varit de sannaste jag lärt känna. Världen känner inte till detta sätt att leva, är främmande för det och kan inte tänka sig annat än att all kristen gemenskap är gemenhet. Denna världens klokskap har av ålder ugglan som symbol. Överst på stången till Uppsala universitets standar sitter en förgylld uggla. Ugglan ser utomordentligt väl i mörker, men dagsljus bländar henne, och i fullt solsken flyger hon, om hon blir skrämd från sitt gömställe, mot träd och grenar. Så blind är den naturliga människan för salighetens ljus. Hennes snille ser djupt in i världsgåtans mörker men är blint för Kristusverkligheten. En stockholmare, som en vacker sommarsöndag på kyrkobacken i Djura frågade en gammal dalmas, om det verkligen var möjligt, att alla människorna på kyrkbacken tänkte gå in i kyrkan en så vacker dag, fick av masen svar med psalmens ord: Ack saliga dag, ej uppenbar för världens fåfängliga trälar! (Sven Danell "Dagpostilla" s 177 i kommentar till Joh 14:15-21)

Om dem som förnekar att Jesus är Guds Son står det, att världen lyssnar till dem. Den stora majoriteten kommer mer och mer att säga: Det är en kristendom som en modern människa kan acceptera. Men en dag kommer då det ska bli uppenbart vem som blir accepterad av Gud. Enligt hans eget ord är det den som förtröstar på Sonen, född av Fadern före allt tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern. (Sven Danell "Dagpostilla" s 230 i kommentar till 1 Joh 4:1-6)

När detta skrivs går genom pressen ett meddelande om en 22-årig flicka, bekännande kristen, i Etiopien. . . . Hela den kyrkokör som hon tillhörde arresterades nyligen, och hon, som ansågs ha en ledande ställning, blev slagen med spikklubbor på den nakna överkroppen, upphängd vid vristerna och pryglad. Ännu i halvdött tillstånd bekände hon sin tro. Medan sex bödlar misshandlade henne, såg hon tortyrkammaren bli alldeles ljus. Kristus i vit klädnad stod vid hennes sida. (Sven Danell "Dagpostilla" s 234 i kommentar till Matt 10:16-22)

Hela den del av Mose lag som vi brukar kalla morallagen var en självklarhet också bland de hednakristna. (Bo Giertz "Apostlagärningarna" s 119 i kommentar till Apg 15:6-21)


ca 1980 - ca 1970

I de exempel Jesus nämner (i Matt 15:19), ser man en tydlig hänsyftning på femte, sjätte, sjunde och åttonde buden. Därtill nämner han "hån" (eller "hädelse" som det också skulle kunna översättas). (Bo Giertz "Evangelium enligt Matteus" s 120)

(Rabbinen sade till kvinnan som beslutat sig för att bli kristen:) "Kristendomen är det motsatta till det centrala budskapet i uppenbarelsen 'Hör, Israel, Herren, vår Gud, Herren är en'. Om Gud är en, Fadern, varifrån har vi fått de andra gudarna, Kristus och den Helige Ande?" Jag blandade mig också i diskussionen. "Herr, rabbin, påståendet att Gud är en är en del av talmystiken. Detta påstående polemiserar med dualisternas påstående, att Gud är två, och med polyteisternas påstående, att gudsuppenbarelsen är mångfaldig. Om Gud är identisk med talet ett, måste Hans egenskaper vara i överensstämmelse med detta tal. Att likna Gud vid en siffra är detsamma som att erkänna, vilken stor hjälp matematiken är för förståelsen av de gudomliga sanningarna. Alla filosofer, från Pythagoras och Platon till Augustinus och Boëthius, har hävdat, att ingen kan mäta eller förstå de gudomliga tingen, om han är helt främmande för matematiken. . . . Ni talar om Guds enhet. Men den mosaiska religionen har frambragts genom en misstolkning av Bibelns förklaring av detta uttryck. Det hebreiska språket har två uttryck för ordet 'ett': 'jachid', som betyder 'absolut enhet', och 'echad', som betyder 'sammansatt enhet'. . . . I Bibeln kallas Gud 'Echad', en sammansatt enhet. Maimonides gör i sina 13 trosartiklar språnget från 'Echad' till Jachid' utan något stöd från Bibeln. Först hos honom blir Gud en absolut enhet, något som är absurt utifrån matematisk och filosofisk synpunkt. Man kan snarare säga, att den trosbekännelse, som tusentals judiska martyrer haft på sina läppar i dödsögonblicket, i korrekt översättning skulle lyda så: 'Hör, Israel, Jehova, våra gudar' (Eloheinu är ett flertalsord, såsom om Gud hade kallat sig Jag är Jehova, av en sammansatt enhet). Kan ni bestrida detta, herr rabbin?" Rabbinen var rätt och slätt handfallen. Även om han var en mycket kultiverad man, var den kristna apologetiken i förhållande till den mosaiska trosläran helt främmande för honom. I detta ögonblick segrade hans nyfikenhet: "Det, som Ni säger, är nytt och intressant för mig. Var snäll och fortsätt!" . . . Jag fortsatte: "Om jag hävdar, att Gud är en, hävdar jag, att Han är delbar, ty siffran 1 är delbar. Han kan vara Fadern, Sonen och den Helige Ande." (Richard Wurmbrand "Kristus på judarnas gata" s 175-176)

Ordets (paraklêtos) grundbetydelse är "någon som är tillkallad för att bistå". Jesus är den som är kallad till Faderns sida för att bistå oss, enligt Johannes brev. Anden är den som är kallad från Faderns sida för att bistå oss, enligt evangeliet. (Michael Green "Jag tror på den helige Ande" s 44)

Gud är både en och tre. Han är den ende . . . Guden . . . Fadern, Sonen och den helige Ande. Hans enhet kan inte ifrågasättas. . . . Denne Gud har uppenbarat sig i tre epoker (först som Israels Gud, sedan som förkroppsligad Herre och därefter som den helige Ande). På detta sätt visar han, att han existerar evigt i dessa tre personliga väsendeformer. Den uppståndne Jesus har befallt oss att döpa de ny omvända "i Faderns, Sonens och den helige Andes namn" (Matt. 28:19. Lägg märke till singularformen). ("Lausannedeklarationen" s 11; John Stott kommenterar "Guds väsen" i avsnittet om "Guds syfte")

Jag är inte ensam. Det står någon vid min sida. Jag känner inte hans namn, men han finns i närheten av varje redlig, lojal strävan, hur svag individen än kan vara för ögonblicket. . . . Kanske når jag inte målet men jag har i stället på ett sätt som jag inte rätt fattar fått någonting annat. Vad då? Jag är inte ensam. Någon står vid min sida. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 27)

Gud har visat oss Sin kärlek genom att ge oss lagar att följa, och vi hoppas att vi ska finna glädje i att följa dem. Om en översittare säger: "Du måste göra vad jag säger åt dig att göra", så tycker du inte om att följa hans lagar. Men om någon som du älskar ber dig att göra något, så gör du det gärna. Ibland gör vi till och med tråkiga saker bara för att det är någon som vi älskar som ber oss om det. . . . Gud älskar oss mycket och det är därför han har gett oss lagar att leva efter. . . . Älskar du Gud tillräckligt mycket för att följa Hans lagar varje dag? Älskar du Gud tillräckligt för att tjäna Honom? (Seymor Rossel "Judisk bön" s 26-27)

(Apodiktiska rättsutsagor) till vilka dekalogen hör . . . består av korta, i regel negativt formulerade bud, som förbjuder (eller mera sällan påbjuder) vissa handlingar eller förhållningssätt. . . . De meddelar absolut formulerade gudomliga krav. Den som överträder dessa ställer sig utanför gemenskapen med Jahve och hans folk och måste dö. . . . (2 Mos 20:15) har en begränsad innebörd och avser stöld av människor. . . . Förbudet mot att röva bort fria israeliter, antingen för att göra dem till trälar eller för att sälja dem, finns klart formulerat i Ex. 21:16 och Deut. 24:7. Först senare har dekalogbudet, troligen i samband med en omtolkning av det tionde budet kommit att avse stöld i allmänhet. (Gillis Gerleman "Ur Pentateuken" s 55,58 i kommentar till 2 Mos 20:1-17; jfr Mark 10:19)


ca 1970 - ca 1960

Kulturrevolutionens budskap i Shanghai 1966. Bönder, arbetare, soldater är den trenighet som skall bygga landet. (Tore Zetterholm "Kina - Drömmen om människan")

Som en del av hinduismens stora treenighet har Siva utövat djupgående inflytande på otaliga miljoner indier. På hinduismens firmament är Brahma herre över allt skapat, medan Vishnu är bevararen, Siva, den tredje i triumviratet , är förstörelsens och återskapelsens gud. . . . Vi trängdes (i Benares) med den mest egendomliga blandning av människor, och då och då stötte vi ihop med någon Siva-dyrkare eller Vishnu-dyrkare, vilka man kan känna igen på märkena i pannan. Siva-dyrkarna har ett eller flera vågräta streck och Vishnu-dyrkarnas kännemärke har formen av ett V. (Linné Eriksson "Det heliga lortvattnets stad" s 112,115)

I (Hes 36) v. 27 fastställdes den nye Andens speciella verkan och verkningsfält. Anden åstadkommer "att I vandren efter mina stadgar och hållen mina rätter och gören efter dem". Det finns alltså ingen motsats mellan Andens närvaro och ett liv inom Guds ordningar. Se därom när det gäller NT Rom 8:4; 10:4; Hebr 8:8f; 10:16. Det har varit en sida av den kristna trons tragedi inom historien, att dess företrädare haft förfärligt svårt - både praktiskt och teoretiskt - att sammanhålla Andens nya liv och dess uttryck i Guds goda ordningar. Rätt gärna har man bedömt varje allvarlig strävan att låta trons liv komma till levande livsvarma uttryck som moralism, fariseism eller legalism. Både i GT och NT hör Andens nya liv i hjärtat och det yttre livets utgestaltning till etisk-sedlig hållning nära samman. (Gösta Sandberg "Nyskapande verklighet"; kommentar till Hes 36:26-28; Jönköpings-Posten den 9 maj 1964)

Den 21 april (1964) förklarade "Vår kyrka":s chefred. C.G. Boethius i en TV-intervju, att han ansåg tiden vara mogen att avskaffa bibelns moralbud. Han betraktade dem som förlegade. Sitt ställningstagande motiverade han med, att det nu för tiden finns så mycket "hygglig" ungdom, som visat sig kunna bära det ansvar som föräktenskapliga förbindelser medför. I fortsättningen skulle det alltså räcka med kärleksbudet som rättesnöre. . . . Guds rike befrämjas icke av att man i stället för att förkunna att "Gud är kärleken", talar om att kärleken är god. Och när man dessutom ordar om kärleken, som om den vore motsatsen till normer och regler har vi anledning misstänka, att våra högljudda meningsmotståndare förväxlat kärlek med ohämmad översexualitet. . . . Kanske vår ungdoms största behov idag är att få möta, inte den frispråkige kulturradikalen och inte heller den moraliserande kristne dogmatikern, men väl den levande kristendomen: Jesu frigörande och livgivande evangelium. (Yahn Westh "Kärlek och moral" s 7; tidningen Missionsbaneret 28 maj 1964)

Helt och hållet som människor har avböjt Jesu verklighet, skall de fortsätta att avböja Andens. Samma sak verkar hos båda. (Gösta Sandberg "Glädjens budskap" s 250 i kommentar till Joh 14:15-21)

Liksom Guds Ande i tidernas morgon svävade över vattnet bidande sin stund att låta liv bryta fram därur, så trängtar den helige Ande att förvandla människans liv från mörker till ljus, från död till liv. (Sven Danell "Kyrkoårets vardag" s 275 i kommentar till Joh 14:15-21)

Följande dokumentariska händelser och uttalanden under de två senaste åren (1958-1960) är endast stickprov på allt som den kristna kyrkan genomgått i den Kinesiska Folkrepubliken. . . . "Den sanna kyrkan har tvingats under jorden. Den statsunderstödda kyrkan föreslår en ny hädelsefull treenighet med Lenin som ställföreträdare till Fadern, Stalin för Sonen och Mao för den Helige Ande." (Mathilda Malmvall "Röster från Kina" s 40-41; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)


ca 1960 - ca 1950

Mot den kristna treenighetsläran har man ofta invänt, att den är orimlig, eftersom den innehåller en motsägelse. Någonting kan ju inte, menar man, vara på en gång ett och tre. I gudsbegreppet skiljer emellertid teologien mellan väsendet och personerna. Treenighetstanken behöver alltså lika litet innebära någon motsägelse som påståendet att triangelns yta är en men dess sidor tre. (Rudolf Johannesson "Att tänka logiskt" s 11; Tankelagarna)

De hinduiska lärda braminerna säger oss att det det finns en treenighet i den hinduiska religionen precis som det finns i den kristna tron utom det att de tre gudarna är åtskilda . . . medan det i kristendomen finns tre personer i en. Brahma antas vara Skaparen; Shiva, Förstöraren och Omskaparen och Vishnu, Bevararen och Beskyddaren. . . . (En) lärd bramin sade mig att hinduismen började med tre gudar Brahma, Shiva och Vishnu. Dessa är de tre från vilka de andra mer än tre hundra millioner gudarna alla har sin härkomst. Den lärde braminen sa mig att fastän Brahma anses vara Livgivaren, så tillbeds han inte i Indien och tillåts inte ha något tempel. . . . Muslimen tror på Guds enhet, allmakt och barmhärtighet. Den första satsen i den muslimska trosbekännelsen är: Det finns ingen Gud utom Allah. (Frank B. Rehnstrom "An Outline of Missionary Enterprise in India, Nepal & Pakistan" s 22-24,28-29)

Johannes låter aldrig kärleken övergå i en stämning eller i en stark känsla. Dess uttryck är alltid moralisk och uppenbaras i lydnad. Detta gäller även Sonens kärlek till Fadern, jfr 15:10. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 461)

Ordet som är översatt med "Hjälparen" betyder långt mera än detta. Det betyder bokstavligen "en som kallas till en annans sida". Meningen är den att en är till hands för att ta vara på en annans sak. . . . Tanken är att den helige Ande är en som kallas till vår sida, en som alltid är redo "att bistå oss", att anta sig vår sak. . . . När vi tänka på den helige Ande så synes han vara så långt borta, men när vi tänka på Parakleten, eller i vanligt språk vår "Hjälpare", eller vår "sakförare", huru nära är han icke då. (R.A. Torrey "Vad Bibeln lär" s 249-250)

I Rom 13:9 läsa vi (att alla buden) sammanfattas i ett ord: "Du skall älska din nästa såsom dig själv." De olika (i bibeltexten) nämnda buden sammanfattas i kärleksbudet - kärleksbudet innehåller alltså i verkligheten även det femte budet! Kärleksbudet kan sålunda (med tanke på vad som sägs i abortdebatten) omöjligen ställas i motsats till femte budet. (David Hedegård "Mot undergången"; Jönköpings-Posten 1953-02-07)


ca 1950 - ca 1900

Judendomen säger om Gud . . . att Han är människans hjälpare. Guds hjälp till människan visar sig inte bara, eller ens i främsta rummet, i dramatiska och avgörande ögonblick. Det är mycket mera fråga om vad den traditionella bönboken beskriver som "Dina mirakel som är med oss varje dag, dina under och välgärningar som du utför vid alla tidpunkter, kväll, morgon och middag", dvs. om normal mänsklig erfarenhet. Genom den fysiska världens resurser och pålitlighet hjälper Gud sålunda för evigt människan. Han hjälper henne vidare genom hennes egen kropp med dess skicklighet, anpassningsförmåga och spänst; genom hennes sinne med dess iver och uppfinningsförmåga; genom hennes hjärta med dess livsglädje, mod och längtan. Han hjälper människan genom andra människors förmedling. . . . Han hjälper människan genom själva tanken på Honom, en förklarande, meningsfull och hoppingivande tanke. Hjälper Han människan också genom underverk; genom att inskrida i naturens gång, upphäva dess lagar för människans skull? På denna fråga svarar nästan alla traditionalister ja och nästan all modernister nej. Och, som traditionen lär och nästan alla troende judar är övertygade om hjälper Han människorna direkt genom att ingjuta Sin ande i deras hjärtan, som svar på bön eller genom mystisk gemenskap eller under själens normala andhämtning. I det att Han uppfyller dem, gör Han dem starka med en styrka som de aldrig tidigare ägt, Han gör dem klarsynta med märkliga insikter, Han gör dem barmhärtiga med ett medlidande som de aldrig annars upplevt. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 47-49)

Bara en enda liknelse fångar verkligen något av Guds samtidiga immanens och transcendens. Det är den bild som man så ofta möter i judisk religiös litteratur, där Gud framställs som Fader. En fader är å ena sidan skild från sitt barn, å andra sidan - eftersom han har givit barnet liv och karaktär - är han i det. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 52)

Det står om Gud att Han är en hjälpare i nöden, väl beprövad. Det står om Jesus att därigenom att Han var frestad i allting likasom vi kan Han hjälpa dem som frestas. . . . En tid här i livet går man och tror, att det finns människor, som äro starka i sig själva. Men det är bara att slå in en sten i den där starkhetsskimrande ytan, så är starkheten borta, och djupens tunga flöden av oro, nöd och kval, vanmakt och svaghet bölja upp i ljuset. . . . Jag tänkte på bibelordet om Hjälparen, som står i Johannes 14:e kapitel. Tänk att det finns En, som kan hjälpa dig och mig i våra sorger, i våra lidanden, i våra kval, i våra frestelser, i vårt elände och i våra svagheter. - Hjälparen - den Helige Ande. . . . Tänk, att Han finns och kan förvandla allt. Ära vare Jesus! . . . Gud hjälpe oss alla att möta Hjälparen i Jesu namn! (Sven Lidman "Glädjebudbärare" s 25-33; Flykten till Hjälparen)

(Tysken Ernst Bergman i Leipzig hyllade med sin germanreligion) denna formulering av ett känt bibelspråk: "åkalla dig i nöden, så får du hjälp av dig, och du skall tacka dig." . . . Nazismen ställde frågor till teologin inte bara beträffande människosynen, utan också i fråga om naturen. . . . (Bergman) förkunnade en treenighet bestående av naturen, människosjälen och det tyska folket. (Olov Hartman "Klartecken" s 123,169)

Vad myten om det socialistiska framtidsparadiset varit i den proletära kompensationsmytologien blev nu myten om det tredje riket i den nationalsocialistiska mytologien. . . . Man betecknar . . . "det heliga romerska riket av den tyska nationen", Hohenstaufernas och Habsburgarnas rike som det första riket. Det andra var Bismarcks skapelse och det tredje är det ännu i vardande stadda Hitler-riket. Men själva beteckningen "det tredje riket" har dessutom en hemlighetsfull, löftesrik klang. Den anknyter till urgammal religiös mystik, den påminner dunkelt om Hegels dialektiska trader, som låter utvecklingen fortgå genom tes, antites och syntes, den erinrar den litterärt bildade om den gåtfulla visdom, som mystikern Maximos förkunnar i Ibsens "Kejser og Galilaeer". Det heliga tretalet och den gåtfulla framtidens soluppgång anas i detta ord "det tredje riket". Ett ord att bygga obestämda och obegränsade framtidsförhoppningar på, ett ord med sällsam klang och sällsam makt. (Alf Ahlberg "Tysklands ödesväg - Varför segrade nationalsocialismen" s 35-36)

Den unga flickan klappade med båda händerna säckarna på sitt lass: "Vi tror på dä här." "Vad är det?'" "Kväve, kali och superfosfat. Dä tror vi på. Dä här ä vår treeniga gudom." Och det var det yttersta allvaret över Betty Eskilsson, där hon stod bredvid sitt lass: I lantmannaskolan hade hon fått lära sig hela gödselkemien. Men hon menade nu inte bara konstgödningen. Den var bara så att säga sammanfattningen av allt, som hon trodde på, allt som skulle befria landsbygdens folk. . . . (Knut) stod undrande inför bondflickan där, som talade så självsäkert och rättframt och erfaret. . . . Hon förbryllade honom. Vad visste hon egentligen om sådant? Hon hade ju någonting kvar av barnets ögon. Det här var inlärt och låg bara i munnen. (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 298-301; Mannen i byn)

En ny treenighet håller på att växa fram: Stanley Jones såg nämligen på den lägsta trappavsatsen i en skola i Ryssland en väldig bild av Marx, i nästa vånings trappavsats en liknande bild av Lenin och på den därefter en bild av Stalin - alla av samma storlek och lika imponerande: "Marx som lagt planen och grundat dess etik; Lenin som tolkat Marx och grundlagt hans rike; Stalin, som tillämpat tolkningen och håller på att genomföra dess grundläror - den ateistiska kommunismens fader, son och helige ande - tre personer, och dessa äro ett." I det antireligiösa museet i Leningrad äro dessa ord inristade i postamentet till Lenins staty: "Tio år efter Lenin, och hans ande är ännu hos oss." Kommunismen är ett nytt religiöst system med sina riter och sin renlärighet. (Aug. E. Lernberg "Det råder kaos i världen . . . "; rescension av Stanley Jones bok "Kristus och kommunismen"; Jönköpings-Posten 1936-06-17)

Riktigt stort pådrag blev det då Nathan Söderblom i (Stockholm 1921) föreläste om dåtidens omvändelselitteratur. . . . (Han) förkunnade, att Ivan Oljelund blivit omvänd till Gud Fader, Ragnar Jändel till Jesus från Nasaret och Sven Lidman till den helige Ande. (Lidman) hade anslutit sig till pingstväckelsen. Hela trosbekännelsen med dess tre artiklar levde opp igen. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 1" s 123)

Valter Strängs recensentskap påverkades tydligt därav, att han i princip närde den misstanken, att den mänskliga storhet, som allmänt erkändes och hyllades, på något sätt måste vara förknippad med humbug. Och en av journalistens främsta uppgifter var att genomskåda humbug. Han hade roat sig med att börja utarbeta en Journalistens Katekes och hunnit med tre budord: Första budet: Du skall inga andra gudar hava framför sanningen. Andra budet: Du skall inte missbruka Fria Ordets namn. Tredje budet: Tänk på att du genomskådar all humbug! Och han funderade över ett fjärde budord. Det skulle gå ut på att man skulle hedra och upphöja Konsten över den politiska kampen. En partivän som uppträdde och sjöng utan att ha någon röst borde - ehuru i mild form - upplysas om att han inte kunde sjunga, och även en violinist, som röstade med högern, borde få erkännande för djup inlevelse i sitt spel, om en sådan inlevelse var ett faktum. (Vilhelm Moberg "Soldat med brutet gevär" s 588-589; Fria ordets tjänare; 1919-1921)

(Valters) första nattvardsgång skulle bli i pingsthelgen. Han lät sy sig en ny svart konfirmationskostym och köpte sig svarta handskar och vit rosett. Det var en idiotisk utklädsel; hur han än klädde sig så var hans själ en fritänkares. Men han måste vara klädd som alla andra, om han skulle bli framsläppt - om han slutligen skulle bli kvitt Gud och kyrkan. . . . Konfirmanderna stod framför altarringen och förhördes i salighetsläran och skulle betyga sin tro i församlingens närvaro. Om tron skulle alla pojkarna svara på en gång, men Valter stod stum, när frågorna om treenigheten kom. . . . Valter kunde inte förmå sig till att stå här och ljuga inför hela församlingen och säga, att han trodde på Gud och sonen och den helige ande. (Vilhelm Moberg "Soldat med brutet gevär" s 160-162; Det måste vara hans eget verk; 1910-15)

(USA: Los Angeles; Indonesien) Under ett tältmöte 1913 nära Los Angeles hävdade en pingstvänsbroder att han haft en uppenbarelse. Fader, Son och Ande var bara gudomliga titlar: Guds namn är Jesus. Denna episod gav upphov till Jesusnamnets pingstvänner som avvisar treenigheten och av utomstående kallas Enhetspingstvänner. Utstötta av sina treenighetstroende bröder och systrar lever och verkar Jesusnamnets pingstvänner särskilt inom den svarta pingströrelsen. De dominerar pingströrelsen i Indonesien och utgör (nu år 1985) nästan 10 procent av hela världens pingstvänner. Den största Jesus-namngruppen är United Pentecosal Church International. (Russell P. Spittler "Barn av tjugonde århundradet" s 81; författaren professor i Nya testamentet, dekanus för Academic Systems vid Fuller Theological Seminary i Pasadena nordost om Los Angeles i USA)

I proföfversättningen 1882 behöll man den vanliga öfversättningen af ordet "paraklätos", så att det i Joh. evang., då det handlade om den helige ande, betydde "hugsvalare", i Johannes första bref däremot då det handlade om Kristus, betydde "försvarare". Jag påpekade det oriktiga i detta och visade, att ordet betyder en, som är tillkallad till någons hjälp. (P. Waldenström "Den nyaste öfversättningen af Nya testamentet"; bref från Stockholm daterat 1913-01-21; Jönköpings-Posten 1913-01-24)


ca 1900 - ca 1850

Det blef en djup tystnad, som stördes endast af snyftningar från den gamle Stevens, hvilken slagit sina armar om Andreas' hals och grät som ett barn af glädje att ha funnit sin gamle älskade lärjunge. Andreas kände sitt hjärta underbart rördt vid detta oväntade möte, men han kunde behärska sina känslor. Vändande sig till folkskaran, sade han: "Vänner, om I älsken mig för min faders skull, så gån bort från detta hus och öfverlämnen denne man åt mig." (R.H. Moncrieff "Den unge Andreas' hämnd eller En skotsk martyrs son" s 103)

"Din uppfattning synes mig bra ensidig", sade (Robert till Anna). "Du anser tydligen för gott endast det, som är en följd av kärleken till den ende, till Kristus, men jag har sett människor, som inte känt eller erkänt honom, men vilkas liv ändå varit välsignelsebringande i stor skala. Har då inte, vad de gjort för sin samtids väl, det ringaste värde?" "Jo, på sätt och vis. Men endast den gärning, som är framsprungen av kärlek till Kristus, kan bestå i evighetens eldprov. . . . Det hör till den vishet, som för mången är en galenskap," svarade hon med ett fint leende och ett vackert skimmer i blicken. (Elisabeth Beskow "Vardagsliv" s 245-246)

(Lisa) visste nog, att hon inte kunde mäta sig med den andra - hon var inte någon fröken - men därför att man inte kunde spela piano eller hade några versböcker att låna bort var man väl ändå inte en "sådan där" . . . och fastän man kallades Skytte-Lisa, så hade man väl ändå sin ärbarhet . . . Och fast man inte sprang till gudliga församlingar, så kunde man ändå sina tio Guds bud och var - inte en "sådan där". (Karl Gjellerup "Kvarnen" s 197-198)

Den helige anden kallas sanningens ande, emedan han såsom Guds och Kristi ande är den ande, som leder menniskan i den gudomliga, frälsande sanningen. . . . Att känna anden är att sjelf i sitt hjerta erfara hans tillvaro. (P. Waldenström "Nya Testamentet" s 510)

Hjertat är det Herren Jesus först och framför allt will hafwa. All gudstjenst och alla goda gerningar behaga Honom intet, der Han icke får ega hjertat. Derför liknas Han ock i Skriften wid en brudgum.Hwad en brudgum framför allt begär, det är brudens hjerta, ty winner han hennes hjerta, då wet han, att han ock får hennes hand, men räckte hon honom sin hand, medan hon icke wille gifwa honom sitt hjerta, så skulle han stöta hennes hand tillbaka. . . . (Herren) säger: "Detta folket nalkas mig med sin mun och hedrar mig med sina läppar, men deras hjertan äro långt ifrån mig." . . . Men å andra sidan: eger Han först ditt hjerta, så äro alla dina gerningar, som du gör åt Honom, behagliga för Honom; det största med det minsta, wore det ock icke mer du kunde göra för Honom än räcka en af hans bröder en bägare kallt watten, allt, allt är då för hans hjerta kärt. (P. Waldenström "Högmessotexter II" s 2-3 i kommentar till Joh 14:15-21)

Det ord, som i wår swenska bibel här är öfwersatt med ordet hugswalare, betyder egentligen en, som är tillkallad (till någons hjelp), en hjelpare eller biträde t. ex. wid en rättegång eller wid ett annat tillfälle, der hjelp behöfwes. Med detta ord benämnas i nya testamentet både Kristus och den Helige Ande. (P. Waldenström "Högmessotexter II" s 5 i kommentar till Joh 14:15-21)

"Jag vet bara en sak", (sade Jakob till Grelin), "och något annat bryr jag mig inte om att veta, det är att Amélie är en olycklig människa. Och då vet jag min plats som är vid hennes sida. Det är min plikt att hjälpa olyckan och, om Gud vill, vända den till det bättre." . . . "Inte för ja tror du läser mycke i din bibel men likväl e du en ordets görare", (sade Grelin). "Du e - du e en . . . " Han letade i sitt fattiga förråd efter ett ord att lägga all sin vördnad och beundran i, fann det äntligen och slöt med varmt eftertryck: " . . . en kristen." (Fritiof Nilsson Piraten "Bokhandlaren som slutade bada" s 276-277)

(Viktor) Rydbergs "Bibelns lära om Kristus" kom ut på våren 1862. Den innebar ett genombrott för den religiösa liberalismen. . . . Syftet var att utröna om kyrkans lära om Kristus överensstämde med Nya testametets. Rydberg hävdade att så inte var fallet. Dagens kyrka styrdes av dogmer som formulerats på kyrkomöten. Det finns inget belägg i Nya testamentet för den främsta av dogmerna, treenighetsläran, hävdade Rydberg. Han ville visa att urkunderna inte framställde Jesus som något annat än människa, den syndfria människan. (Olle Gellerman "Viktor Rydberg och S.A. Hedlund" s 9)

Åren runt 1860 hade Viktor Rydberg i olika böcker argumenterat mot kristendomens grunddogm: treenighetsläran som sade att Jesus var Gud. Rydberg ville se honom endast som en etiskt framstående rabbin. På 1860- och 70-talet utkom unitariern Theodore Parkers (1810-1860) samlade skrifter i svensk översättning. . . . Redan filosofen C.J. Boström hade förkastat skapelsetron, treenigheten och Kristi försoning. Fritänkarna såg kristendomen som ett bedrägeri. I Lund fick Parker, Rydberg och Boström en stridbar talesman i filosofiprofessorn Axel Nyblaeus (1821-1899). . . . . . . Unitarismen är en religiös åskådning som gör förnuftet och den moraliska nyttan till norm för den religiösa sanningen. Unitarismen avvisar den kristna treenighetsläran - att Gud är en och samtidigt Fader, Son och helig Ande, och uppenbarat sig i Jesus Kristus. Denne uppfattas endast som en människa med hög moralisk kvalitet. Unitarismens idéinnehåll är präglat av tanken på Guds kärleksfullhet, mänsklighetens gemenskap och själens odödlighet. Theodore Parker ville göra unitarismen till en verklig religion där moralen, medmänskligheten och samhällets bästa stod i fokus. Bibeln tillmättes inte i någon mening en normativ funktion och nutidsmänniskan skulle ses fristående från dess tankar om frälsningen. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 166)

Det swenska ordet Hugswalare betyder detsamma som tröstare, och kommer deraf, att den Helige Ande så att säga swalar deras hug, när hugen eller sinnet är warmt af bekymmer och bedröfwelse, det må wara öfwer bönens brist, eller bristande andelig insigt, eller hwad brist och skröplighet som helst. (P. Fjellstedt "Biblia" s 291)

(De som hör werlden till) wilja sjelfwa wara kloka och finna sanningen hos sig sjelfwa. Der har icke den helige Ande rum. Derföre förarga dig icke om wäldiga, lärda och förståndiga menniskor icke anamma utan förkasta evangelium. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 186)

Det var alltid (Kristinas) far som svarade (på hennes brev), eftersom modern också var en kvinna och inte kunde skriva, och han skrev lika korta brev (som Karl Oskar) med kärva bibliska ord: Dottern i Nordamerika skulle förtrösta på Herren, hon skulle uppfostra sina barn i Herrens tuktan och förmaning, som hon själv blivit fostrad i föräldrahemmet, hon skulle åtlyda Tio Guds bud och vandra ostraffat, så att de en gång råkades i himmelriket. . . . "Har folket i nybyggena glömt de Tio budorden?" frågade (pastor Törner). "Finns Guds ord att läsa här?" . . . Det fanns vuxna män och kvinnor, som inte kunde räkna upp mer än två eller tre av Tio Guds bud, ändock han försökte hjälpa dem på traven. En arm gammal gubbe som stapplade vid gravens kant kunde inte ett enda av dessa bud. (Vilhelm Moberg "Nybyggarna" s 67,82-83; Att plantera hemlandet resp. Gäster i eget hus)


ca 1850 - ca 1600

"Göran blir aldrig min vän", (sade Ellin), "om han nu icke gör som jag säger. ... Låt icke föra någon enda till Jönköping, herr Göran: hör han det, om han vill vara min vän! Ty där hava de en så dålig arrest." "Dålig? där är den bästa arrest i hela länet." "Nej. Det har jag hört tjuvar säga, att där är den sämsta; ty man tar sig aldrig ut ur den. I Värnamo är den bästa arresten, Göran! där går en stackare med bekvämlighet ut och in. Och en människa bör alltid hava sin bekvämlighet." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 173)

Roman, romanesk kommer af romance och icke af romare. . . . Svårare än ordets derivation är dess betydelse att riktigt fastställa. . . . Den som älskar vackra gärningar, ända till att med offer af mödor och fördelar själf göra sådana, han är romanesk. . . . Den som inbillar sig att vänskapens plikter fordra något annat än visiter, famntag, försäkringar och bjudningar, han är romanesk. . . . Den som drifver kärleken för ordning, upplysning, samhällsväl - ända till verkställighet, han är romanesk. (Carl Gustaf af Leopold "Om det romaneska" s 227,235)

(Förr i tiden) måste det (före Lucia) stöpas alla talg-, vax- och blandade ljus till stakar, lyktor, kyrkbänken, finljus och stora grenljus. Grenljusen kallades också treenighetsljus. (Ebba L. Lewenhaupt "Det heliga året" s 85; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1954)

Göra wi då Lagen om intet med tron? . . . Nej, säger Apostelen: bort det! beware oss Gud för en sådan willfarelse, hwilken så mycket mindre kan följa af rättfärdiggörelsens evangeliska lära, som wi twärtom upprätta lagen genom tron, styrka och stadfästa honom på det kraftigaste. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 566 i kommentar till Rom 3:31)

Det genomgående temat i Voltaires (1694-1778) författarskap var hans angrepp på kyrkan, som han betraktade som bålverket för allt slags baksträveri, övertro, hyckleri och barbari och som ett hinder för all sund mänsklig kulturutveckling. . . . Voltaire själv var närmast deist och hade stor veneration för Jesu ord, men kyrkans dogmer kunde han inte på något sätt godta, de kunde varken motiveras med Jesu egna ord eller med förnuftets hjälp. (Svend Erik Stybe "Idéhistoria - Vår kulturs idéer och tankar i historiskt perspektiv" s 270)

En tid var herrnhutismens föreställningsvärld i fara att förlora sin sedliga karaktär och urarta till rent svärmeri. Denna svärmiska period inom herrnhutismen kallades sedermera av anhängarna själva för "sållningstiden". Då framställde Zinzendorf treenigheten som en småborgerlig familj, där Gud är fadern, den Helige Ande modern och Kristus det lilla barnet. (Hilding Pleijel "'Stortron' och de religiösa rörelserna" s 94)

Herre Jesus! Till det som war behagligt för din Fader, därtill har du sagt ja. Till allt det, som du säger, därtill säger ock jag mitt ja, dig till pris. . . . Du är saktmodig och ödmjuk af hjärtat, därför will jag gärna lära af dig. (Johann Albrecht Bengel "Bönesuckar till Nya Testamentet" s 16; bön till Matt 11:25-30)

Bort vare det, vare bort, att du Guds varelse rena, det obegripliga ljus och det treeniga ena, tänkte beteckna med ord, och i tal ene ande förklara! Slut dig i tysthet och bön, bön skall dig i tysthet bevara. Var du med honom i råd, då morgonstjärnorna tändes, då det stormande hav vitt ut på rymderna sändes? Vet du, hur vädret skops och hur skyarna vända, när, var, varför och hur beslöt han världenes ända? Här förlore vi oss, här, här bli tankarna fjärran, säga vad Herran han är, det hörer allena till Herran. (Jacob Frese "Om Gud" s I:61; 1690-1729)

Någon gång i början på 1700-talet . . . utkom ett litet skillingtryck med titeln "Twenne andeliga wijsor, i rijm författade för hwar stund om dagen". . . . Här heter det t.ex. om talet tre: "Tre personer känn i en gudom, tre hufwuddygder tig giöra from. Tre store stånd har Gud insatt, tre blad betrachta dag och natt." . . . (Treståndsläran kom) att under (1600- och 1700-talen) bli de "självklara förutsättningar" från vilka den svenska lutherdomens företrädare utgick, när de hade att bedöma eller över huvud taget yttra sig om frågor av samhällelig innebörd. (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 30-31; Hustavlan eller läran om de tre huvudstånden)

Vari består då dygd, medan dygden är själenes hälsa? Dygd är att älska Gud, hans bud och stadgar hålla. (Georg Stiernhielm "Hercules" s 49; 1598-1672)


ca 1600 - ca 1500

Temat den gammaltestamentliga Treenigheten, som ofta återkommer i den ortodoxa kyrkans bildvärld, utgår från en episod i Gamla Testamentet (Genesis 18:1-16). Där berättas hur Abraham och Sara i Mamres lund får besök av tre män, vilka rikligen undfägnas av värdfolket. Dessa gudasända gestalter, som kommer med budskapet att Sara trots hög ålder skall bli havande, tolkas som Bibelns första bild för treenighetstanken. Då Gud Fader i det gamla ikonmåleriet inte fick avbildas - liksom i medeltida handskriftsilluminationer ser man i ikonerna en välsignande hand sticka fram ur molnen som tecken för Gud - grep man i stället tillbaka på detta motiv för att i bild kunna framställa Treenigheten, det vill säga Fadern, Sonen och den Helige Ande. Den nytestamentliga Treenigheten projiceras således genom den gammaltestamentliga - över den centrala ängelns huvud på denna ikon står till och med Kristus-namnet. Att detta motiv blivit så betydelsefullt i rysk ortodoxi beror även på att det viktigaste av det gamla Rysslands många kloster just var helgat åt den gammaltestamentliga Treenigheten, nämligen Sergejs Treenighetskloster i den lilla staden Zagorsk strax utanför Moskva. Det grundades på 1300-talet av Sergej av Radonets. Det var just till detta kloster som Andrej Rubljov tidigt på 1400-talet målade den mest bekanta, och samtidigt skönaste, framställningen av detta tema. Upphovsmannen till den här avbildade ikonen (1500-tal) har i uppbyggnad, teckning av änglarna med mera följt Rubljov, men i jämförelse med hans starkt koncentrerade, teologiskt inriktade tolkning är denna mer folkligt berättande och genrebetonad. Bordet är här dukat med diverse föremål (hos Rubljov finns enbart en kalk), de tre änglarna uppvaktas av både Abraham och Sara och dessutom finns slaktandet av kalven medtagen. (Ulf Abel "Ikonmålningen 'Den gammaltestamentliga Treenigheten'" s 199)

Till dessa lagens två bruk (som Luther förkunnade) lägger Melanchton ett tredje. Hos den pånyttfödda människan visar lagen vilka gärningar som behagar Gud. Lagen är en vägvisare för den troende människan. "Lagens tredje uppgift . . . består däri, att den undervisar om goda gärningar, som behagar Gud, och att den föreskriver bestämda gärningar, i vilka (de troende) övar sig i lydnad mot Gud." (Alf Tergel "Från Jesus till Mao" s 207; ur Melanchton, Loci, 2 uppl, 1535)

Calvin formulerar sin tanke på följande sätt: "Dessa ord, Fader, Son och Helig Ande, betecknar för oss en verklig skillnad, så att ingen må tänka att de är olika titlar som har tillskrivits Gud för att helt enkelt beteckna honom på flera sätt. Men vi måste observera att det är en skillnad, inte en uppdelning." . . . Det är traditionen som (Calvin) åberopar när han definierar egenskaperna hos treenighetens tre personer: "Till Fadern tillskrivs begynnelsen av varje handling och alla tings källa och ursprung; till Sonen, visheten, planen och ordningen i vilken alla ting är ordnade; till den Helige Ande, all handlings dygd och ändamålenlighet." (François Wendel "Calvin" s 168-169; Calvins teologiska lära)

Efter det att somliga klerker äro så enfaldiga i deras förstånd att de icke veta huru de skola begynna deras predikan, de må bruka detta efterskrivna sätt. Men huru predikan skall lyktas finnes vi ändan i denna bok. "Allsmäktig Gud, vår himmelske fader, med sin käre son Jesu Kristo, vår herra, och den helge ande, vare med oss, styre och regere oss efter sin helga vilja i dag och var dag. AMEN. (Olaus Petri "En liten postilla" s 189-190)

Vid detta sättet hålles en evangelisk mässa på svenska . . . Nu säger (prästen): "Böjen edra hjärtan till Gud och anammar välsignelse. Herren välsigne oss och bevare oss, han upplyse sitt ansikte över oss och vare oss nådelig. Herren vände sitt ansikte till oss och give oss en evig frid. I namn faders och sons och den helge andes. Amen." (Olaus Petri "Den svenska mässan son hon nu hålles i Stockholm med orsaker varföre hon så hållen varder" s 176,183)

Brudgummen tager ringen och säger till bruden: "Jag N. tager dig N. nu till mina äkta hustru, till att älska dig i nöd och lust, och till ett vårdtecken giver jag dig denna ring." Bruden svarar: "Jag N. tager dig N. nu till min äkta bonde, till att älska dig i nöd och lust, och till ett vårdtecken tager jag av dig denna ring." Sedan sätter brudgummen ringen på hennes hand, först på det främsta fingret, så på det längsta och sedan på det därnäst och där bliver ringen, och vid han så sätter ringen, säger han: "I namn faders, och sons, och den helge andes." (Olaus Petri "En handbok på svenska där dopet och annat mera står" s 151-152)


ca 1500 - ca 1000

Enligt de manualen som är bevarade från svenskt 1400-tal och början av 1500-talet har vigselritualet bestått av . . . vigsel och brudmässa. Inledningen . . . tycks i Sverige i regel ha ägt rum framför kyrkdörren. . . . Efter en bön om välsignelse över ringen, vilken hade bestänkts med vigvatten, tog brudgummen denna och satte den först på brudens tumme, därefter på pekfingret och slutligen på långfingret medan han sade: "I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen." Vigselringen bars på vänstra handens långfinger, trolovningsringen på högra handens ringfinger. (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 137)

En framstående kännare av den svenska medeltidskyrkan, framlidne Växjöbiskopen och ärkebiskopen Yngve Brilioth, har betecknat den folkliga kristendomen under medeltiden som "en moralisk kultreligion", där det främst gällde att hålla buden, att göra sin plikt mot kyrkan och att bruka dess salighetsmedel. (Lars-Olof Larsson "Växjö stift under 800 år" s 51; Medeltida fromhetsliv)

De tre i särklass viktigaste personerna i den kristna världsbilden sådan den avtecknar sig i dessa (medeltida svenska) predikningar är Maria, Jesus och djävulen. . . . Det är påfallande vilken ringa plats Fadern intar i denna populariserade teologi. Jesus benämns emellerid ofta skapare i den medeltida litteraturen, och om Sonen på detta sätt övertar funktioner vi idag tillskriver Fadern, kan fördelningen ges en förklaring. (Roger Andersson "Användningen av exempla i den svenska medeltidspredikan" s 283)

(Den heliga) Birgitta kände (påven Clemens VI) väl. . . . Vi har en mycket kritisk uppenbarelse - dvs. ett veritabelt skällebrev, inlett med den vanliga formeln att det är "allas Skapare" som har ordet. . . . Med en stark, äkta birgittinsk vändning sammanfattar hon kritiken i följande hårt drabbande formel: "Den här tidens präster har tagit mina tio budord och slagit ihop dem till ett enda. Vilket är detta enda ord? Räck ut din hand och ge pengar!" I vilken grad Birgitta här konkret tänker på alla de avgifter, skatter (och mutor) som kurian i Avignon utkrävde av alla katolska kyrkor i världen må vara osagt. Men uppenbarligen är hon skakad och förtvivlad över att se påvemakten i landsflykt förvandlas framför allt till en världslig makt, där de avpressade skatterna till stor del användes för fåfäng prakt och storhet. (Sven Stolpe "Birgitta i Rom" s 91-92; Clemens VI)

Gud almaegtige! Du, som styrer englenes kor og alle mennesker, uten trang til tid eller stade, hvilende i dit stilhetsvaelde, fyldende altet, favnende altet, åpnende avgrunden, løftende blået - du vaere priset, du sande, du rene livets kilde! Tre-enige ene! (Eystein Åsgrimsson "Lilja" s 237)

Maektige fader! Herligste sønn! Hellige himlens ånd! Dig som har skapt os, dig jeg ber: frels os fra det onde! ("Solsången i den poetiska Eddan" s 236)

Heliga Trefaldighets fest, som infaller på söndagen efter pingst, uppstod omkring år 900 i Frankrike och togs upp av cistercienserna. Först 1334 påbjöd påven att den skulle hållas som högtid för hela kyrkan. På många håll blev det brukligt att man räknade de följande söndagarna med utgångspunkt från högtiden (söndagar efter Trefaldighet) så som ännu är brukligt i svenska almanackan. (Per Beskow-Jan Arvid Hellström-Nils Henrik Nilsson "Den kristna kyrkan - Från apostlarna till renässansen" s 159)

(Bernhard af Clairvaux) hade en märkvärdig förmåga att följa det religiösa lifvet i dess hemligaste tillväxt, och denna förmåga fick tidigt en rik utveckling genom hans studium af Pseudo-Dionysus och Augustinus. . . . Hans begrundande gick icke ut på, huru man bäst kan lära känna Gud, utan huru man bäst lär att älska honom, ty kärleken är den sanna kunskapen om Gud. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 782)


ca 1000 - ca 500

Nu skall man ock veta, att i förtiden haver detta landet, som ock alla andra land och riken, varit fullt med avguderi. . . . Alla dessa tre gudarna (Tor, Oden och Frigga) hava stått i templet, Tore mitt itu och en av de andra på varje sidan. . . . Dessa förskrivna gudar, Tor, Oden, Frigga och till äventyr Ceres med, hava haft var för sig sina besynnerliga präster, som dem på deras dagar offer gjorde. Och vart nionde år hade de med deras konung av hela riket en allmännelig samkväm, där de kommit tillhopa med deras offer och skänker till förberörda tempel, och gjorde där deras gudar offer för hela landets välfärd. Och voro då några levandes offer gjorda, både av människor och andra djur, dock allt mankön och deras blod vart utgjutet gudarna till ära. Och kropparna både av människor och andra djur upphängde de i en helgelund, som hart vid avgudatemplet var, där nu står bondkyrkan, som en allmännelig mening är. (Olaus Petri "En svensk krönika" s 265-268)

Vår förre biskop (i Växjö), Jan Arvid Hellström, hann just före sin bortgång (julen 1994) färdigställa boken Vägar till Sveriges kristnande. Den kom ut i våras (1997) och ger hans bild av kristningsprocessen. Som tidigare professor i Uppsala hade han initierat ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt om kristnandet. . . . Jan Arvid Hellström ser kristnandet som ett fredligt, långsamt skeende, utdraget över århundraden. Hedniska och kristna riter går in i varandra. Den hedniska treenigheen Oden-Tor-Frö kan rentav ha den kristna som förebild. (Lars Ahlberg "Barnarps kyrkas historia med några utblickar bakåt kring kristningsprocessen" s 3-4)

Den första huvudpunkten i (Korans) lära är, att det finnes endast en Gud. Han kallas Allah. Detta framhålles både emot det hedniska mångguderiet och mot den kristna kyrkans treenighetslära. Muhammed fattade denna senare på ett mycket groft sinnligt sätt. Han trodde nämligen, att de kristna räknade till treenigheten Gud, Jesus och jungfru Maria. Islams första trosartikel finnes i Suran 112 och lyder så: "Han är Gud en enda, den oberoende guden; han har icke födt och är icke född, och aldrig har det funnits något med honom beslägtadt väsen." Att tala om "Guds son" är för Muhammed och hans anhängare en styggelse, då ju "Gud icke har eller kan hafva någon hustru". (P. Waldenström "Till Österland" s 67)

(I Islams lära) står Muhammed öfver alla föregående profeter. Han har icke gjort några underverk såsom Jesus. Men det har icke heller varit behöfligt. Hans lära är ett underverk och det största af alla. Han är den af Jesus utlofvade hjelparen (Joh. 14:16), som skulle leda de troende till hela sanningen. Han bekräftar den uppenbarelse, som Gud gifvit genom Moses och Jesus. Derför är det alla judars och kristnes pligt att omfatta hans lära. Att de det icke göra, förklarar Muhammed bero på afund öfver, att Gud givit honom en högre uppenbarelse än dem. Derför hvilar Guds förbannelse öfver dem. Detta är nu den yttersta orsaken till muhammedanernas hat mot judar och kristna. Men dertill kommer äfven en annan. Muhammed påstår nämligen, att både Moses och Jesu hafva profeterat om honom, men att judarne och de kristne ur sina heliga böcker uppsåtligt strukit ut eller förfalskat de ställen, som handlat om honom. Och det är naturligtvis en förskräcklig dödssynd, som måste ådraga dem Guds och alla rättrognas hat. (P. Waldenström "Till Österland" s 68-69)

Även om Gud Fader genom själva fadersnamnet antyder ett mänskligt utseende, ansågs det från början omöjligt att avbilda honom som människa. I den forntida konsten ser vi av honom bara en uppifrån himlens moln nedsträckt välsignande hand - ingenting skulle få röjas av hans ansikte, som var lika höjt över varje återgivning som den helige Ande. Men ordets makt är stor, och när man på 1100-talet gjorde de första försöken att gestalta Fadern som människa i Treenigheten var vitskäggigheten given. Den bysantinska typen visar oss en åldrig man med ett barn i sitt knä, och barnet håller helt troskyldigt en duva i sina händer. . . . Också i väster vinnlade man sig länge om att hålla treenighetsframställningarna på ett dogmatiskt oantastligt plan. Treenighetens uppenbarelseformer var ju tänkta som olika sidor av samma väsen, och i princip borde det därför inte råda någon skillnad mellan bilden av Fadern och bilden av Sonen. Detta tänkande finns föredömligt illustrerat i en engelsk Psaltare från 1200-talets mitt, som Nationalmuseum nyligen (1970-talets början?) förvärvat. Miniatyren, som utförts av William de Brailes i Oxford, hänför sig till den 110-e psalmen, som börjar med de gåtfulla orden: "Herren sade till min herre: 'Sätt dig på min högra sida . . . '" Genom sin antydan om existensen av mer än en enda Herre hade denna psalm blivit den klassiska platsen för treenighetsframställningar. Med beundransvärd konsekvens målar därför William de Brailes två identiska Kristusgestalter placerade bredvid varandra med den helige Andes duva emellan sig. . . . Detta är höggotikens Gud i hela sin komplexa enhet. Nästa steg var att framställa Treenighetens alla tre komponenter som identiteter. Det innebar att Fadern, Sonen och den helige Ande återgavs som trillingar eller som ett Janushuvud med tre Kristusansikten. I en 1400-talshandskrift från Norditalien förekommer ett sådant emblem. Även om detta skulle bli ganska vanligt, tedde det sig efterhand allmera absurt, och 1628 påbjöd påven Urban VIII att man inte mera skulle få använda sig av så monstuösa sinnebilder. Vilket inte hindrade att man fortsatte att använda dem ännu en tid. Men i den grekisk-ortodoxa världen hade man under tiden funnit en diskretare utväg för att klargöra Treenighetens väsensenhet, nämligen genom att erinra om de tre änglar som besökte Abraham (1 Mos. 18 kap.). Ty liksom Psaltarens 110:psalm hade också detta ställe länge burit vittne om gudomens flerfaldiga och samtidigt unika väsen. . . . Man skall vid läsningen (av psalmen) vara uppmärksam på växlingen mellan en och tre personer. . . . I den grekisk-ortodoxa världen blev detta Herrens besök hos Abraham helt enkelt bilden för treenigheten. . . . Sublimast är de ikoner som efter 1400-talsmästaren Rublevs förebild utelämnar Abraham, Sara och tjänaren: man ser då bara tre änglar grupperade kring ett bord. Viktigt är att de framställs fullständigt lika varandra - ingen skulle här kunna utpeka vem som är vem. Samtidigt har de inte gjorts Kristuslika - det hade varit att ge den ene i triumviratet ett försteg framför de två andra. Liksidigheten i trons triangel fick inte rubbas. . . . Bildtypen kallas gärna den gammaltestamentliga Treenigheten till skillnad från den andra typen med den åldrige Fadern som har Kristusbarnet i sitt knä. Detta alternativ som man skulle benämna "Faderskap", kom efterhand åter i bruk, om än i reviderat skick. I stället för att leka med duvan gör Barnet ofta som Fadern: lyfter båda händerna för att välsigna oss, varvid duvan flugit upp och placerat sig mellan de två. (Patrik Reuterswärd "Jesu liv i konsten" s 12-14)

Till skillnad från vanliga kristna (inklusive de allra flesta nu levande kristna, protestanter såväl som katoliker) accepterade arianerna endast Gud som gud, medan Jesus och den Helige Ande degraderades rejält. . . . På ett arianskt kyrkomöte i Toledo år 580 förändrades den centrala arianska trosdoktrinen till att erkänna Faderns och Sonens religiösa likställdhet, medan man vägrade att medge den Helige Ande samma status. Arianerna försökte med andra ord möta katolikerna på halva vägen och kompromissa sig fram till en gemensam lära. . . . (Men) redan 587 deklarerade (kung Reccared) öppet sin katolicism och därmed var i praktiken kampen mellan lärorna avgjord. . . . Med flertalet av biskoparna och huvuddelen av befolkningen bakom sig lät Reccared påbjuda en total övergång från arianism till katolicism. Denna epokgörande händelse ägde rum på det tredje kyrkomötet i Toledo i maj 589. . . . Efter 600-talet tycks (arianismen) ha varit helt försvunnen från kristenheten. Däremot . . . återfinns idag t.ex. arianska drag i unitarianernas och Jehovas Vittnens läror. (Dick Harrison "Krigarnas och helgonens tid - Västeuropas historia 400-800 e.Kr." s 304-309)


ca 500 och tiden dessförinnan

Augustinus' egentliga förtjänst inom teologin är att han har återgivit kristendomen den karaktär av tro som ett personligt och praktiskt-moraliskt gudsförhållande, som den hade från början. ("De kristna" s 199; citat Edvard Lehmann)

(Augustinus') speciella bidrag var att uttrycka sig i analogier: Om den älskande och den älskade och kärleken som binder dem samman som en bild av förhållandet inom treenigheten. . . . Augustinus, liksom Ambrosius och Hieronymus, undervisade, att Anden "utgick" inte enbart från Fadern utan också från Sonen. (De grekiska teologerna uppfattade för det mesta Anden som utgången från Fadern genom Sonen.) ("De kristna" s 168-169; David F. Wright: Kyrkomöten och trosbekännelser)

(Augustinus) beskriver treenigheten såsom en inbördes nödvändig relation mellan tre sidor av det ena gudomsväsendet. Detta är för Augustinus något outgrundligt. . . . Vissa mänskliga företeelser, särskilt människosjälens struktur, kunna tjäna som bilder - om ock mycket bristfälliga - av det inomtrinitariska skeendet. Så framhåller Augustinus t.ex., att i kärleken ligger en relation mellan den som älskar och föremålet, som älskas. Därmed är en relation mellan trenne storheter given: den som älskar (amans), det som älskas (quod amatur) och kärleken (amor). En motsvarande relation finnes i Gudomen mellan Fadern, Sonen och Anden. Det egendomliga för det inomtrinitariska skeendet är, att subjekt och objekt förefinnas inom samma enhetliga väsen. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 67-68)

Ingen har tidigare betonat gemenskapens och kärlekens plats i klosterliver i lika hög grad (som Basilius den store, ca 330-379). . . . Han var den förste att fastställa den accepterade formen för treenigheten: en substans och tre personer. . . . "Varje gudomlig handling börjar från Fadern, fortsätter genom Sonen och fullbordas i Anden." ("De kristna" s 166-167; H. Dermot McDonald: Basilius den store; David F. Wright: Kyrkomöten och trosbekännelser)

En av de viktigaste diskussionerna i den första kyrkan gällde den arianska konflikten, som pågick från omkring 320 till 381. Frågan gällde om Jesus Kristus som Guds son eller Ordet verkligen eller till fullo är Gud eller ett väsen med lägre status än Gud Fadern. Arius kom från Alexandria och konflikten började när han bannlystes av sin biskop, Alexander, därför att han påstod att endast Fadern verkligen var Gud. Sonen eller Ordet var noga taget den första av de varelser som Gud Fadern skapade. Arius uttryckte det så: "Det var en gång då han inte fanns." Arius fick stöd av flera andra kyrkoledare i öster. År 325 sammankallade den förste kristne romerske kejsaren, Konstantin, ett ekumeniskt konsilium i Nicea i Mindre Asien för att avgöra frågan. Konsiliet avvisade bestämt Arius lära och formulerade en ny trosbekännelse. Denna beskriver Jesus Kristus som "Guds son . . . homousios (av samma väsen) som Fadern . . . genom vilken allting är skapat." (Alasdair Heron "Athanasius och arianerna" s 431; författaren född år 1942 i Murree nordost om Islamabad i norra Pakistan; Arius född år 250 eller 256 i Ptolemais nordost om Benghazi i nordöstra Libyen)

Origenes bidrog till läran om treenigheten genom att envist hålla fast vid att de tre personerna fanns till av evighet och inte blev till av en enda i skapelseögonblicket (som Irenaeus och Tertullianus ansåg). Inflytandet från Platons filosofi fick emellertid Origenes att hävda att Sonen och Anden stod lägre än fadern, som ensam var Gud fullkomlig. Denna ståndpunkt utvecklades senare av Arius, som förnekade Kristi gudom. (Gerald Bray "Origenes" s 431; författaren född år 1948 i Montreal i sydöstra Kanada; Origenes född år 185 i Alexandria i Egypten)

(Tertullianus) lärde att Gud var ett väsen (una substantia) men tre konkreta individer (tres personae). Sonen och Anden utgick inte från Fadern genom att hans väsen delades utan som en förlängning av hans väsen - som strålar från solen. ("De kristna" s 111; David F. Wright: Vad de första kristna trodde på)

Tertullianus betonade starkt treenigheten. Han trodde att Gud hade manifesterat sig genom att i tur och ordning belysa var och en av de tre personerna i treenigheten enligt stadierna i frälsningshistorien. Fadern motsvarar sålunda Gamla testamentet, Sonen Nya testamentet och den heliga Anden den nuvarande tidsåldern. (Gerald Bray "Tertullianus" s 430; författaren född år 1948 i Montreal i sydöstra Kanada; Tertullianus född cirka år 160 i Africa, Tunisien)

Montanus var en nyomvänd kristen i Frygien i Mindre Asien som omkring 156 började vinna många anhängare till sin rörelse, den "Nya Profetian". Till honom slöt sig två profetissor, Prisca och Maximilia. De sade att "parakleten" (Johannesevangeliets benämning på den heliga Anden) talade direkt genom dem. Många anklagelser riktades mot dem, men att de fördömdes av den första kyrkan berodde främst på att de vållade oro och störningar. Deras förkunnelse var fanatisk och överdriven men knappast kättersk. De förkunnade Kristi snara ankomst. De kom med exakta förutsägelser som inte slog in, vilket avslöjade dem som falska profeter. (David F. Wright "Montanisterna" s 427; författaren född år 1937 i Hayes sydost om London i England)

En speciell form av klientel (under Julius Caesars tid) uppkom, när en förnäm man som "patronus" ställde sin auktoritet och sin vältalighet till förfogande för en klient, som hade ett mål inför domstol. För detta bistånd mottog han ingen betalning - det skulle varit djupt under hans värdighet - men han väntade sig livslång tacksamhet och återtjänster vid tillfälle. Det fanns även kollektivklientel. Besegrade folk och provinser ställde sig ofta under den segrande generalens personlig beskydd och förblev sedan i hans och hans ättlingars "clientela". . . . Vi måste göra klart för oss att i den romerska världen tacksamheten var en dygd, som värderades högre och utövades mera än fallet är bland oss moderna människor, som har uppfostrats med läran om våra oförytterliga mänskliga rättigheter. Vi tycker vi har en självklar rätt till att bli skyddade mot våld och oförrätter och hjälpt, om vi drabbas av olycka. Om tacksamhet är det ej mycket tal. I den romerska litteraturen prisas ofta tacksamhet som den grundläggande och förnämsta dygden, och otacksamheten stämplas som inbegreppet av allt ont. . . . I Senecas skrift "De beneficiis" heter det. . . . "Det må finnas mördare, tyranner, tjuvar, äktenskapsbrytare, människorövare, helgerånare, fosterlandsförrädare, men lägre än alla dessa står den otacksamme." Det var en oskriven lag, att den som mottagit en välgärning, ett "beneficium", var förpliktad till tacksamhet, "gratia obligatus". Härmed avses icke så mycket att han skulle känna tacksamhet mot välgöraren i sitt hjärta. Det väsentliga är, att denne kan göra anspråk på återtjänster, "officia", av honom. (Erik Wistrand "Politik och litteratur i antikens Rom" s 23-24; Caesar och det samtida romerska samhället)

Vi skola anföra några av de fragmenter som äro i behåll efter Heraklit. . . . "Folket skall kämpa för sin lag såsom för sin stadsmur." . . . Tron på en fast och harmonisk världsordning i förening med en djupt rotad misstro mot människor och deras meningar har kommit Heraklit att även sätta i fråga våra etiska värdesättningar och tänka sig att även det i våra ögon orätta kan vara rätt i den stora världsharmonien. . . . Denna skepsis har han dock tydligen ej gjort fullt allvar av; åtskilliga yttranden giva uttryck för hans starka lagsinne. (Hans Larsson "Den grekiska filosofiens upprinnelse" s 187,190,192; Heraklit)


Att avrunda med:

Orsaken till att vi håller hans bud är att vi älskar Gud. Och eftersom vi älskar Gud är hans bud icke tunga. Tänk dig att en ung dam säger till en ung man, som är djupt förälskad i henne: "Du skall inga andra flickor hava jämte mig". Är det ett tungt bud för honom? Tänk om hon säger: "Min vilja är att du tillbringar en av veckans sju dagar tillsammans med mig". Tror du han då svarar: "Måste jag"? Säger han inte i stället: "Jag vill vara med dig alla sju dagarna i veckan". Människor, som icke älska Gud, säger: O, dessa gamla förlegade bud. Du skall. Du skall icke. Och när de sedan låter bli dessa bud blir livet tungt för dem. Men den som älskar Gud ser inte buden som tyngder och krav. De är riktmärken som hjälper honom att leva ut sin kärlek och uttrycka sin kärlek. Men när han gör så har han upptäckt något mycket underbart: När han gav ut Guds kärlek strömmade det in ny, frisk kärlek i honom. (Bengt Pleijel " . . . för att ni skall veta . . . En vandring genom Johannes första brev" s 167 i kommentar till 1 Joh 5:1b-3)

Någon du känner vill dig alltid väl, vill i nöd och glädje gå hemlig vid din sida, aktsam om din själ. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 8; citat Bo Setterlind)


Sångarna:

Sanningens Ande, himmelskt ljus du tänder, klarhet du sprider, tröst och hopp du sänder. Kom att oss leda. Vi till dig oss vänder: Helga vår kunskap. (Z Topelius-UB Gustafsson-Pensar: Psalmer och Sånger 293:1)

I dag får du glädjas åt livet om vägen dig än synes svår, ty någon går tyst vid din sida och hjälpen av honom du får. (M Södersten-Johansson: Psalmer och Sånger 466:2)

Bo i mig, Kristus. Låt mig få bruka din kraft i min svaghet här. Din Ande nära mitt hjärta är befrielsens värld. (AH Lindgren: Psalmer och Sånger 566:4)

Stora, heliga, Outsägliga Gåfvor få vi af faderns hand; En är ock anden, Som oss vid handen Leder till hemlandets sälla strand. (JCH Holzschuher-översättning: Sång 34:3; jfr Psalmer och Sånger 127:3)

O helge ande, sanner Gud, Lär världen all din kärleks bud, Att hålla Jesus endast kär Och älska, hvad hans eget är! (AK Rutström: Sång 99:1)

Jag själv kan ej slita de banden, Som bringa mig jämmer och skam. Kom, Ande, och tag mig vid handen, Och för mig till Frälsaren fram! (L Lundequist-JP Norberg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 169:3; jfr Psalmer och Sånger 399:3)

I stormiga tider bland töcken och grus En skara dock skrider mot himmelens ljus. Det tåget, dess härlighet världen ej ser, Men Herren går för dem, Men Herren går för dem Med segerns baner. (CO Rosenius: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 490:2; jfr Psalmer och Sånger 59:2)

Hur sällt att i nöden få lita på Gud, Som tröst med sitt ord till mig sänder! Och bliver jag stilla och följer hans bud, Han nöden i salighet vänder. Ty se, vad han giver, ty se, vad han tar, Min sällhet, min lycka till mål han blott har, Och evigt densamme han bliver. (KA Modén: Psalmisten 1928 nr 405:2)

Vill du bliva lycklig, o, så lyd då Herrens röst! Må Guds Ande få sin boning i ditt bröst! Då skall du på vägen aldrig sakna himmelsk tröst. Låt hans vilja ske med dig! Hans blod förmår att all din synd avtvå. Hans kraft du får, om du hans väg vill gå. När Anden fyller dig, du då förstår, Det är bäst att följa Jesus, vart han går. (CS Nusbaum: Segertoner 1960 nr 38:2)

När Gud finns vid min sida är min vardag lycklig och trygg. När Gud finns vid min sida är min vardag lycklig och trygg. Jag vet att han leder mig. Jag vet att han följer mig. När Gud finns vid min sida är min vardag lycklig och trygg. (G Strandsjö: Segertoner 1988 nr 552:2; jfr Psalmer och Sånger 631:2)


Egna kommentarer och funderingar:

"Mina bud" i pluralis kan avse både Mose gamla bud enligt Matt 19:18-19, Mark 10:19, Luk 18:20 samt Jesu nya bud om att välkomna varandra (jfr Egna kommentarer och funderingar till Joh 13:34-35). Detta nya bud innefattar också budet om att tro på Jesu Kristi namn, Guds Son (1 Joh 3:23).

Jämför också Egna kommentarer och funderingar till Joh 20:20.


Paulus sade till de troende i Rom: "Ni är (de) av Jesus Kristus' kallade . . . kallade heliga." (Rom 1:6-7a)

Paulus sade till de troende i Rom: "Om någon inte har en Kristi ande, är 'den här'/denne inte av Honom." (Rom 8:9b)

Paulus sade till de troende i Korint: "Ingen har kunskap om Guds ting 'om ej'/utom Guds Ande. . . . En människa med (enbart) själ tar inte emot Guds Andes ting, ty det är dårskap för henne, och hon förmår inte få kunskap, eftersom det undersöks andligt." (1 Kor 2:11b,14)

Paulus sade till de troende i Korint: "(Vad som betyder något är) ett hållande av Guds bud." (1 Kor 7:19b)

Gud har själv talat: "Jag lämnar (P46,א,*א,A) dig inte/förvisso ej helt och hållet i '(en plats)'/sticket." (Hebr 13:5b)

Vad vi har skådat (och skådar) och har hört (och hör) kommer vi bort med ett budskap och/också till er, för att och/också ni må ha gemenskap i sällskap med oss. Och men/vidare (har vi) vår gemenskap i sällskap med Fadern och i sällskap med Hans Son, Jesus Kristus. (1 Joh 1:3)

Mina små barn, de här tingen skriver jag till er för att ni ej må missa (Guds mål). Och om - alltefter omständigheterna - någon må missa (Guds mål), har vi En som är kallad till sidan av, i riktning mot Fadern, Jesus Kristus, (En som är) rättfärdig. (1 Joh 2:1)

Och i/genom det här har vi kunskap, att vi har (och har haft) kunskap om Honom, om vi - alltefter omständigheterna - må vakta/’slå vakt om’ (א*) Hans bud. (1 Joh 2:3)

Men den som - alltefter omständigheterna - må hålla Hans utsaga, i den här har Guds välkomnande sannerligen gjorts (och görs) fullkomligt. I/genom det här har vi kunskap, att vi är i Honom. (1 Joh 2:5)

Och ni, smörjelsen, som ni har tagit från Honom, den stannar i er, och ni har inte behov, för att någon må lära er. Emellertid, som/emedan Hans Ande (א*) lär er med anledning av alla ting och är sann och inte är lögn, och helt och hållet som Den har lärt er, stannar ni i Honom. (1 Joh 2:27)

Vad vi - om alltefter omständigheterna - må begära, tar vi från Honom, eftersom vi må (א,*א,A) hålla Hans bud(pluralis), och (eftersom) vi gör de behagliga tingen inför Hans ögon. (1 Joh 3:22)

I det här har vi kunskap, att vi välkomnar Guds barn, när vi - alltefter omständigheterna - må välkomna Gud och hålla (א,*א) Hans bud(pluralis). Ty det här är Guds välkomnande, för att vi må hålla Hans bud, och Hans bud är inte tunga. (1 Joh 5:2-3)

Den här är Den som har kommit genom vatten och blod och ande (א,* א, A), Jesus Kristus, inte i vattnet bara, emellertid/utan i vattnet och i * (א,* א) blod och Anden är Den som är ett vittne, eftersom Anden är sanningen. (1 Joh 5:6)


Grekiska ord:

paraklêtos (en som är kallad till sidan av /någon/) Joh 14:16 - Joh 14:26; 15:26; 16:7; 1 Joh 2:1.


Ytterligare studier:

5 Mos 7:9; 1 Kung 1:41; Mark 10:19-20; Joh 1:32-33; 3:8; 7:39; 9:16,33; 10:18; 14:6,21,23; 15:10; 16:13; Apg 1:4; 2:33,38; 8:20; 10:45; 11:17; Rom 5:5; 8:26,28; 1 Kor 1:2; 12:11; 2 Kor 4:2; 13:13; 1 Joh 3:23-24; 4:6; 2 Joh v 2,6; Upp 2:4; 3:3;12:17; 13:13; 14:12; 17:14.


Daniel I. Block "How many is God? an investigation into the meaning of Deuteronomy 6:4-5"; Journal of the Evangelical Theological Society 47. 2 (June 2004): 193-212.

F.F. Bruce "Luke's Presentation of the Spirit in Acts"; Criswell Theological Review 5.1 (1990): 15-29.

F.F. Bruce "The Holy Spirit in the Acts"; Interpretation 27 (1973): 166-183.

J.C. Coetzee "The Holy Spirit in 1 John"; Neotestamentica 13.1 (1979): 43-67.

W.C. Coetzer "The Holy Spirit and the Eschatological View in Romans 8"; Neotestamentica 15 (1981): 180-198.

N.A. Dahl "Trinitariske dåpsbekjennelser och nytestamentlig teologi"; Svensk Exegetisk Årsbok 48 (1983): 118-143.

James A. Draper "The sociological function of the Spirit/Paraclete in the farewell discourses in the Fourth Gospel"; Neotestamentica 26.1 (1992): 13-30.

David W. Mills "The Holy Spirit in 1 John"; Detroit Baptist Seminary Journal 4 (Fall 1999): 33-50.

Jey J. Kanagaraj "The Implied Ethics of the Fourth Gospel: A Reinterpretation of the Decalogue"; Tyndale Bulletin 52.1 (2001): 33-60.

E.A. Russell "The Holy Spirit in the Fourth Gospel. Some Observations."; Irish Biblical Studies 2.2 (1980): 84-94.

Walt Russel "The Holy Spirit's Ministry in the Fourth Gospel"; Grace Theological Journal 8.2 (1987): 227-239.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-30; 2011-12-15; 2014-08-12)

Tillbaka till Start

14:18 Jag skall inte låta er vara lämnade föräldralösa. Jag kommer (vänd) i riktning mot er.

Ord för ord (7 ord i den grekiska texten): Inte skall-(jag)-låta er (vara)-lämnade-föräldralösa. (jag)-kommer i-riktning-mot er.


1883: Jag skall icke lämna eder faderlösa, jag skall komma till eder.

1541(1703): Jag skall icke låta eder wara faderlösa; jag skall komma till eder.

LT 1974: Nej, jag ska inte överge er eller lämna er föräldralösa - jag ska komma till er.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Israel:) "Ni skall inte behandla varje/någon änka och (någon) som lämnats föräldralös dåligt." (2 Mos 22:21 eller 22:22, Grekiska GT)

(Israel) ordnade (sitt folk) sida vid sida emot Midjan, alltefter som Herren ålade Mose, och de dödade varje/alla av manligt kön. . . . (Mose sade till krigsbefälet:) "Döda varje/alla (som är) 'förknippade med det manliga'/'av mankön bland de små' . . . och döda varje kvinna, vem som än (som) har (och har haft) kunskap om en manlig sovplats. (Men) fånga levande . . . de kvinnor, vilken som än inte vet/känner en/någon manlig sovplats" (4 Mos 31:7,17-18, Grekiska)

(Psalmisten sade till Herren:) "Du 'var . . . undsättande'/undsatte (hela tiden) (en som var) lämnad föräldralös." (Ps 10:14b, Grekiska GT)

(David sade: "Gud är) Fadern av/till dem som lämnats föräldralösa." (Ps 68:5a eller 68:6a; Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Som om en mor skall/skulle kalla någon till sidan av (sig), på det här sättet skall och/också jag kalla er till sidan av (Mig), och i Jerusalem skall ni kallas till sidan av (Mig)." (Jes 66:13, Grekiska GT)

(Folket i Jerusalem sade:) "Vi har blivit lämnade föräldralösa, 'det börjar inte under'/'det finns inte' en fader." (Klag 5:3, Grekiska GT)

(Den "rättfärdige" Tobit sade:) "Fadern hade lämnat mig helt och hållet föräldralös, och han hade dött." (Tobit 1:8b, S)

(Jesus, Syraks son, sade till sitt barn:) "Bli som en fader för dem som lämnats föräldralösa." (Syr 4:10a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Den som är vän med fader eller moder över/'mer än med' Mig är inte Mig värdig." (Matt 10:37a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Vilken är ut ur/av er, en människa, som (om) hans son kommer att begära ett bröd, (då) kommer han ej att 'ge på'/räcka honom en sten(, eller hur)? Eller och/också kommer att begära en fisk, (då) kommer han ej att 'ge på'/räcka honom en orm(, eller hur)? (Matt 7:9-10)

(Jesus sade till Jerusalem:) "Hur många gånger 'har Jag'/'har Jag inte' velat leda/föra tillsammans emot/'sökande efter' dina barn, 'vilken en vändning'/'på det sätt som' en höna emot/'sökande efter' sina fågelungar/kycklingar leder/för tillsammans inunder vingarna, och/men ni ville inte. (Matt 23:37b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Jag är i sällskap med er alla dagarna ända till tidsålderns avslutning." (Matt 28:20b)

De/man förde (hela tiden) små pojkar och flickor till (Jesus), för att Han måtte röra dem. Men lärjungarna 'hedrade på'/klandrade dem. Men då Jesus hade skådat (detta), var Han irriterad och talade till dem: "Låt de små pojkarna och flickorna vara att komma i riktning mot Mig. Hindra dem ej, ty Guds rike är/består (av dem som är) av sådant slag." (Mark 10:13-14)

(Fadern) sade till (sin äldste son): "Barn, du är alltid i sällskap med mig, och alla mina ting det är dina ting." (Luk 15:31)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Åt så många som tog Honom, åt dem gav Han (rättslig) myndighet att bli Guds barn, åt dem som tror in i Hans namn. (Joh 1:12)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Små barn, ännu en små-/liten tid (א,*א) är jag i sällskap med er. (Joh 13:33a)


Hembygdens predikan:

Vad åstundade dessa (apostlar) nu i sin innerliga kärlek till (Jesus)? Blott ett: honom själv. "Icke blott ditt, utan dig." Eller giv akt på, då en moder måste skiljas från sina små barn. "I älskade", säger hon kanske, "I haven ju mina ord och många minnen av mig". Men, svara de, dem glömma vi snart. "Men här haven I min egen bild (= fotografi)." Ja, moder, den är skön, men det är dock icke du. Du, du själv måste stanna hos oss. Just så som denna moders läge vore i förhållande till sina barn, så var Jesu läge i förhållande till lärjungarne, dessa stora barn. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet - början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 202-203, Palmsöndagen, Luk 22:14-22)

Gång på gång sade (Jesus) här (i vår text till lärjungarna): Jag måste gå bort från eder. Men hurudant skulle lärjungarnes läge då bliva? Han angiver det själv i texten med ordet faderlösa. "Jag skall icke lämna eder faderlösa." Dock uttrycker icke vår översättning den fulla betydelsen av detta ord i grundtexten. Det betyder fader- och moderlösa, sålunda barn som berövats båda sina föräldrar; därtill i regeln små barn, ty endast i fråga om sådana plägar man tala om föräldralöshet. Då Jesus här använder detta ord om lärjungarne, är därtill tydligt, att han menar barn, som lämnats ensamma i en fientlig omgivning och därför äro utsatta för lidanden av alla slag. . . . Jesus visste väl, att ord, även de ljuvligaste, icke voro nog för lärjungarne. De behövde en person till hjälp, såsom de hittills haft. Och hos Gud finns råd för allt vad hans barn behöva även i det svåraste läge. . . . Fadren . . . skall giva eder en annan hugsvalare. . . . Ordet hugsvalare är en mindre noggrann översättning av grundtextens ord paraklätos. Detta ord betyder tillkallad, d. v. s. en som är redo att skynda till hjälp, särskilt inför rätta, sålunda advokat, sakförare eller i allmänhet hjälpare. Att hugsvala och trösta är däremot blott en del av andens uppdrag. Detta inses även av ordet en annan eller ny hjälpare, nämligen sådan Kristus varit. Icke hade han blott tröstat och hugsvalat dem, utan först och sist uppenbarat sanningen, lett dem till sanningen och bevarat dem i sanningen. Detta skulle den helige anden nu göra. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet - början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 297-299, Pingstdagen, Joh 14:15-21)

I bilden av kycklinghönan målas Jesu kärlek så innerlig det någonsin kan ske. Därtill är denna bild så enkel och tydlig, att den måste förstås av varje människa. Tänk dock, huru kycklinghönan beter sig. Hon river och krafsar i jorden, och finner hon ett korn, tro ej att hon själv förtär det, utan förvandlar nu sin röst för att locka kycklingarna till sig. Och huru belåten ser hon ut, då de mättas, även om hon själv intet får. Och i köld eller regn huru rentav jämrar hon sig, icke för sin egen skull, utan till dess hon får kycklingarna till sitt varma bröst, och huru liksom uttänjer hon nu sina vingar, på det hon måtte helt betäcka dem. Och huru belåten känner hon sig över att få värma och beskydda dem. Och om hon ser rovfågeln kretsa i luften, så kommer hon nästan i dödsvånda, huru hon skall fort nog få de spridda kycklingarna under sina vingar. Och skulle rovfågeln slå ned, så giver hon hellre sitt eget liv än hon låter dem förgås. Se även vilket förtroende kycklingarna hysa till sin moder. Där de sitta under hennes vingar, sticker en här och en annan där fram sitt huvud - huru belåtet, huru lugnt och huru djärvt, ty mena de, här kan intet ont komma vid oss. Så är hon deras skydd, deras värn, deras allt. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet - början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 41-42, Annandag jul, Matt 23:34-39)

Gud själv har i Jes. 49 kap. och på andra ställen talat om modershjärtat och använt dess glöd såsom en bild av glöden i hans eget hjärta. Själv anmärker han dock, att bilden är i så måtto för matt, att om en moder förgäter sitt livs son, så att hon icke mer förbarmar sig över honom, så skall han, Gud, dock aldrig förgäta sina betryckta. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet - början av 1900-talet, Pilgrims tillfälliga betraktelser s 2; Modershjärtat eller "Kärleken är starkare än döden")


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:


ca 2000 - ca 1900

Paulus upprepade nattliga uppbrott från Thessalonike och det faktum att han inte lyckades återvända väckte mycket kritik. Det gjorde det nödvändigt för honom att försvara sig, vilket han gjorde med hjälp av ett antal målande metaforer. . . . "Vi (uppträdde) lika kärleksfullt bland er som en mor" (1 Thess 2:7). Ja, och inte bara kärleksfullt, utan även med ömhet och självuppoffring. Det är underbart att Paulus, som var så tuff till tanke och karaktär, talade om sin tjänst i dessa feminina termer. . . . "Vi förmanade och uppmuntrade varenda en av er som en far sina barn" (1 Thess 2:11). Aposteln tycks här syfta på en fars uppgift att undervisa, både genom ord och genom exempel. . . . Vårt ansvar (som är kallade till präst-/pastorstjänst) gentemot Guds folk (är) att som deras far och mor älska och uppmuntra dem. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 351 i kommentar till 1 Thess 2:10)

Pappa (Jerzy) fortsatte: " . . . Det paradoxala med karriären är att vi egentligen bara kan lyckas till fullo när vi arbetar med det som är genuint viktigt i våra liv. Psykiatern Viktor Frankl, som var fånge i Auschwitz i tre år, har sagt så här: 'Du skall lyssna till vad ditt samvete bjuder dig att göra och sedan utföra detta så bra du någonsin kan. Du skall få se att framgången i det långa loppet - just i det långa loppet - kommer till dig just för att du glömt tänka på den.' Talmud säger något liknande: 'Den som löper efter storhet får se storheten fly undan; den som flyr storheten får se den löpa efter sig.' Jag kan bara säga att båda har helt rätt." (Stefan Einhorn "Den sjunde dagen" s 56-57; andra samtalet - människans uppgift)

Låt de gamla orden om ljus, salighet, vila och hemkomst i din famn få liv på nytt. O, Du, Barmhärtighetens Far och Mor, hör oss! . . . Jesus vår Herre, vi älskar att tänka på din kropp, som liknar våra. . . . Pappa, mamma, frälsare, vän: I dina händer överlämnar jag mig, i min smärtas mörker och i dödens landskap. Min kropp, min själ och ande. (Ulla Bardh-Christina Lövestam "Gud, när du andas" s 84,86-87; Ulla Bardh: Idag skall du vara med mig; Dom)

Om man frågar vem av föräldrarna som skall vara hemma hos barnen, har man valt fel utgångspunkt. Självfallet skall båda föräldrarna vara hemma hos barnen. Det är inte bara så att barnen behöver någon som rent allmänt ser till att de får mat och kläder och sällskap. Barnen behöver både far och mor. Inte för den praktiska omsorgens skull kanske, men för sin utvecklings skull. (Sigfrid Deminger "Man och kvinna i NT" s 50)

Lärjungarna till rabbinerna sades bli föräldralösa vid deras död. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 640)

Alla Linus-Idas visor är lika sorgliga. Mammorna bara dör och dör, och papporna sitter hela tiden på krogen och super, ända tills barna dör. Då går papporna hem och gråter och ångrar sej rysligt och lovar att aldrig supa mer . . . men det är så dags då! (Astrid Lindgren "Madicken" s 18)

En främling bär alltid sitt hemland i famnen som ett föräldralöst barn för vilket han kanhända inte söker annat än en grav. (Nelly Sachs "Flykt och förvandling" s 391)

Vi föräldralösa anklagar världen: Man har huggit av vår gren och kastat den i elden - brännved har man gjort av våra beskyddare. Vi föräldralösa ligger på ensamhetens fält. . . . Vi föräldralösa anklagar världen: Stenar har blivit våra leksaker. Stenar har ansikten, faders- och modersansikten. De vissnar ej som blommor, bits ej som djur - och de brinner ej som torrved, när man kastar dem i ugnen. Vi föräldralösa anklagar världen: Värld varför tog du ifrån oss de mjuka mödrarna och fäderna, som sade: mitt barn du liknar mig! Vi föräldralösa liknar ingen mer i världen! Ack värld, vi anklagar dig! (Nelly Sachs "I dödens boningar" s 82-83; De föräldralösas kör)

I trädgården låg ett gammalt hus, och i huset bodde Pippi Långstrump . . . alldeles ensam. Ingen mamma eller pappa hade hon, och det var egentligen rätt skönt, för på det viset fanns det ingen, som kunde säga till henne, att hon skulle gå och lägga sig, just när hon hade som allra roligast och ingen, som kunde tvinga henne att äta fiskleverolja, när hon hellre ville ha karameller. . . . Pippi var ett mycket märkvärdigt barn. (Astrid Lindgren "Pippi Långstrump" s 5,8)

"Jag har aldrig varit så rädd förr", sa gossen (till sin far). "Då ni kastade trollbarnet ner i klyftan, ville trollkäringen kasta mig efter. Om inte mor då hade varit . . . När ni satte fram bröd och kött för trollungen, bjöd trollkäringen mig på ormar och tistlar. Den första veckan höll jag på att svälta ihjäl. Om inte mor då hade varit . . . Jag blev ju kastad i elden förra natten, då ni slängde in trollbarnet i den brinnande stugan. Hade inte mor då varit . . . " Bonden fick nu så brått, att han nästan sprang, men plötsligt blev han stående. "Nu ska du säga mig hur det kommer sig, att trollen har gett dig fri", sa han. - "Då mor offrade det som var henne mer värt än livet, så hade inte trollen någon makt över mig mer, utan lät mig gå", sa pojken. - "Har hon offrat det som var henne mer värt än livet?" frågade bonden. - "Ja, det har hon väl, när hon lät er gå, för att hon skulle kunna behålla trollbarnet", sa barnet. . . . (Bondhustrun) hörde återigen hur hennes man ropade på henne ifrån skogshållet. Han kom den smala stigen ner mot gården. . . . Hon kunde inte se honom. Hon hörde bara hur han gång på gång ropade hennes namn. . . . Äntligen . . . lade han ett skönt barn i hennes armar. "Här är vår son. Han har vänt tillbaka till oss", sa mannen, "och det är du och ingen annan, som har räddat honom." (Selma Lagerlöf "Bortbytingen" s 483-485)

Jesus, tänk på honom, Bon, . . . som så vitt han själv visste aldrig hade haft någon far utan på något sätt skapats av den kvinna som inte ville låta honom leka med andra barn. (William Faulkner "Absalom, Absalom!" s 289-290)

Mitt tack för er hyllning (på 60-årsdagen), småfolkets talesmän, bland hvilka jag aldrig kan upphöra räkna mig, emedan jag är Tjänsteqvinnans son. (August Strindberg "August Strindbergs brev XVII 13 juli 1908-april 1909" s 286; brev 23 jan 1909 till tidningen Social-Demokraten)

Vasilisa (och hennes gubbe Peter) hade inte på fyra år sett sin dotter. Efter bröllopet hade dottern Jefimia rest med mannen till Petersburg, skickat hem ett par brev och sedan varit som uppslukad av jorden, varken hörts eller synts. . . . Sedan den dagen då dottern hade rest sin väg med mannen hade det flutit mycket vatten, de gamla hade levt som ett par föräldralösa barn och suckat så tungt om nätterna som om de hade begravt sin dotter. (Anton Tjechov "Till jul" s 19-20)


ca 1900 - ca 1850

Låt (barnen) nu snart komma till mig, tidigt på morgonen, men nu medan vackra vädret och månskenet är qvar. Helsa barnen och säg att deras Pappa aldrig går ifrån dem, och att vi skola ses igen, om det ock dröjer någon tid. Säg dem detta, i fall frun inbillar dem att jag är död, eller icke bryr mig om dem. (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 191; brev 25 febr 1891 till barnjungfrun och tjänsteflickan Eva Carlsson)

När (modern) Pelageja dog blev den föräldralösa Vanjka utskickad i tjänstfolkets kök till morfadern, och från köket till Moskva, till skomakaren Aljachin . . . "Kom, kära snälla morfar", (sade) Vanjka, "i Jesu Kristi namn ber jag dig, tag mig härifrån. Ha förbarmande med mig olyckliga, föräldralösa barn, för här får jag smörj av alla och jag vill så gärna äta, och jag längtar hem så jag kan inte säga, och bara gråter. Och häromdan lappa husbonn till mig i huvet med en läst så jag föll omkull och kunde knappt komma till mig igen. Mitt liv är alldeles förstört, jag har det sämre än någon hund. . . . Jag förblir din dotterson. . . . Snälla morfar, kom." (Anton Tjechov "Vanjka" s 135)

Ur en kommissionärs anteckningsbok: Butuzov, före detta stabskapten, dömd till förvisning till Tomskguvernementet (i Sibirien) för förskingring och förfalskning, önskar lyckliggöra en föräldralös av adlig börd, som kan tänka sig att följa med honom till Sibirien! (Anton Tjechov "Till bröllopssäsongen" s 93-94)

Generalskan grät lite. "Vi har fått en sådan sorg!" sade hon. "Peter Semjonytj - ni minns? - finns inte mer. (Min dotter) och jag har blivit faderlösa och får reda oss själva. . . . Jegor Semjonytj tar ifrån oss allting vi syr och skänker bort det åt olika håll för sin själs frälsning. Min (dotter) Manetjka kommer att bli sittande där utan någon utstyrsel alls! . . . Vi får sy allting på nytt igen och vi är, det ska Gud veta, inga rika människor. Vi är ju faderlösa, hon och jag." "Ja, vi är faderlösa!" upprepade Manetjka. (Anton Tjechov "Hemgiften" s 142-143)

Ni vet naturligtvis, min vän, att jag är författare. . . . Tag pennan ifrån mig - och jag dör. Ni skrattar, ni tror det inte . . . Jag svär, det är så! Jordklotet är en usel plats för konst. Jorden är stor och väldig, men för diktaren finnes intet ställe där han kan leva. Diktaren är evigt föräldralös, han är en biltog, en syndabock, ett värnlöst barn. (Anton Tjechov "Bekännelse eller Olja, Sjenja, Soja" s 52)

Sin andra hustru, Sofja Ivanovna, . . . hade (Fjodor Pavlovitj) hemfört från ett annat guvernement. . . . Sofja Ivanovna var föräldralös, utan släkt och anförvanter redan som barn, dotter till någon obskyr diakon och uppvuxen i ett förmöget hus hos sin välgörarinna, uppfostrarinna och plågoande, en fin och förnäm gammal generalska, änka efter generalen Vorochov. . . . (Sofja) födde åt Fjodor Pavlovitj två söner, Ivan och Aleksej. . . . När hon dog var Aleksej på sitt fjärde år. . . . (Sönerna) blev totalt bortglömda och övergivna av fadern. . . . Jämnt tre månader efter Sofja Ivanovnas död uppenbarade sig generalskan . . . i Fjodor Pavlovitjs bostad. . . . Hon gav (betjänten) Grigorij en örfil och tillkännagav för honom att hon tänkte ta med sig de båda gossarna hem till sig. . . . (Grigorij) bugade sig till marken och yttrade med stort eftertryck: "Gud kommer att belöna henne för dessa faderlösa barn." (Fjodor Dostojevskij "Bröderna Karamazov" s 20-21)

Jag har upptäckt en tryckeripojke som kan göras något af! . . . Han är barnhusbarn alltså utan föräldrar; eger visserligen fosterföräldrar som nog vilja men ej kunna hjelpa honom. . . . Han är beläst ovanligt för sina år; qvick och framför allt vaken. Jag kan icke underlåta att finna stort behag vid tanken på att liksom få öfverflytta sig sjelf uti en annan att uppfostra ett barn utan att vara gift, att inplanta sina åsigter i ett ungt sinne, att få följa med en utveckling, se hur första tacksamheten förgår och sjelfständigheten tar ut sin rätt - o. s. v. Pojken skall uppfostras till en fri man i ungdomliga åsigter . . . och jag önskar bli i fars ställe, tills vidare, hvilket man ej må neka mig. (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 130-131; brev i december 1872 till nationskamraten i Upsala Stockholms nation Eugène Fahlstedt)

"Nils Nilsson, arbetskarl", den grundlige samhällsomstöparen, knogar långsamt, men ihärdigt med att fullgöra sin "Slutlikvid med Sveriges lag". . . . För dina barn - ifall här kan talas om dina barn har du ej att vara ängslig. Förvaltningen sörjer för dem. Under sina första två lefnadsår stannar barnet hos modern, eftersom förvaltningen då ännu icke kan rätt väl träda i hennes ställe. Men så snart det blifvit afvandt och kan tulta på egna ben, tages det från mamma och öfverlämnas åt familjens tjänstemän och offentlige uppfostrare. I Nils Nilssons samhälle är det af högsta vikt, att människan icke har något minne af sin barndom af det slags kärlek som nu kallas faders- och moderskärlek. Hon får icke ens i drömmen störas af bilden utaf ömma modersögon. Slikt kunde ju väcka fördomsfulla jämförelser mellan det slags kärlek som föräldrar äro mäktiga att gifva sina barn, och det slags kärlek, som de ifrågavarande tjänstemännen kunde ägna det. Det kunde till och med hos ynglingen frammana den brottsliga tanken på ett sådant där eget litet hem, med en egen hustru och egna barn uti, som Nils Nilsson bannlyst ur världen. (Viktor Rydberg "Nils Nilssons 'Slutlikvid med Sveriges lag'" s 353,357; Göteborgs Handelstidning 11 juni 1872)

I vårt upplästa heliga evangelium hör vi hur den himmelske Föräldern tar liknelsen om hönan, som i sanning har Förälderns hjärta. Han predikar därför om hönan, som samlar sina kycklingar under vingarna, när ovädret kommer. . . . Människans hjärta är . . . inte som hönans hjärta. Många mödrar dödar sina barn för ärans skull och slänger dem i stenröset. Många föräldrar slår obarmhärtigt sina barn i vrede, och en del föräldrar gör sina barn arvlösa på grund av samma vrede. Men hönan dödar inte sina kycklingar och inte slår hon dem i vrede, men kallar dem alltid med en kärleksfull, varnande röst eller uppfostrar dem med en synlig kärlekens böjelse. Med ett slags läte kallar hönan sin kycklingar att äta och med ett annat läte varnar hon dem för faror. Och med ett läte kallar hon dem till sig, och kycklingarna lär sig snabbt att förstå förälderns röst. De förstår fort vad som är en kärlekens röst, vad som är en varningens röst, vad som är en hård röst, vad som är en stilla röst och vad som är en förskräckelsens röst. . . . Hönan samlar så sina kycklingar under vingarna, när höken är i luften, men kycklingarna förstår inte att frukta. Men då samlar hönan kycklingarna under vingarna och för dem till någon lada. Om hönan upptäcker något korn på marken, samlar hönan det åt sina kycklingar. Om det kommer någon fiende, så varnar hönan och flyr med kycklingarna till en trygg plats. Och om hon inte kan fly, så ger hon sitt liv för sina kycklingar. . . . Kom alltså kycklingar, då ni hör när den käre föräldern, som ännu har ett rent föräldrahjärta, kallar er med ljuvlig röst, med varningens röst och med en andaktsfull röst. Hon vill samla er under sina vingar till dess, att det växer bättre vingar på er, så att ni får flytta från denna kalla luft till varmare luft. Där lyser solen över huvudet, där regnar det inte, där är det inte storm och köld som här. Där får ni sitta på grenarna i livets träd och sjunga och kvittra lovsång till den store Skaparen, som gett er livet. Amen. Halleluja. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 264-266,268 i predikan 1854 över Matt 23:34-39)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Vi vet, att Gud har ett föräldrahjärta, eftersom han har fött Sonen. Fly alltså till honom alla ni bedrövade, föräldralösa barn, som djävulen och världen lämnat nakna, att gråta på världens kalla golv. Fly till honom ni bedrövade föräldralösa barn, som era egna naturliga föräldrar för världslig äras skull slängt på dynghögen. Lyft upp era händer och klaga med så hög röst, att rösten hörs ända till himlen. Där är den Sonens fader, som idag fötts i stallet bland kreaturen, och han har ett föräldrahjärta. Han orkar inte lyssna när hans barn gråter av kyla och hunger på världens kalla golv. Han måste ta dem i famnen och låta dem dia de nådeflytande brösten. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 188 i predikan 1849 över Jes 66:9)

(Fattigvårdsstyrelsens i Stapelvik) sammanträde har redan räckt en god stund . . . då prosten och ordföranden ögnar ett papper och läser: " . . . Ordningen är nu kommen till fader- och moderlöse gossen Benoni Strand, tio år gammal." . . . Ett ögonblick därefter stod inför Stapelviks fattighusdirektion en gosse, vars raska, frimodiga utseende, fina välsittande kläder och snövita skjortkrage ingalunda antydde en novis för fattighuset. . . . Över Benonis ansikte föll plötsligt en skugga. Ordet "fader- och moderlös", så lugnt och patosfritt det av ordföranden yttrades, inträngde likväl djupt i den fader- och moderlöses hjärta, ty många voro icke de dagar som förflutit, sedan hans enda jordiska stöd, den älskade modern, blev nedbäddad i graven. Gossen kramade sin mössa, kvävde en suck, men kunde inte hindra, att ett par tårar framträngde i hans ögon. . . . "Benoni Strand", sade ordföranden (till slut) till gossen, "du har blivit intagen som fattighjon på detta arbets- och försörjningshus. Jag lägger dig på hjärtat, att du i allo iakttager ett gott uppförande och särskilt visar tillbörlig vördnad mot herr syssloman Jensson, som är denna inrättnings föreståndare. Endast därigenom gör du dig förtjänt av det medlidande, som din nödställda belägenhet tager i anspråk. Herr Jensson tillser, att du besöker lankasterskolan. Använd där väl den korta tid, som du äger till förvärvande av nyttiga kunskaper. Med denna önskan för ditt väl avfärdar jag dig nu. Gå, min gosse!" "Se, så, buga dig nu för direktionen", sade herr Jensson och nöp Benoni i armen. "Vad behagas?" utbrast Benoni med stolt uppsyn, i det han ryckte sig lös från herr Jenssons fingrar. Därefter bugade han sig för direktionen och gick. "Herr Jensson", sade rektor Mårtensson, "jag ser på den pojken, att han behöver starka tyglar. Det var ett ledsamt tecken, att han skrattade direktionen mitt i synen. Han är en bortskämd slyngel, utan begrepp om sin egentliga belägenhet; tag hand om honom, herr Jensson." Sysslomannen smålog och bugade för herr rektorn. "Herr Jensson", sade prosten och ordföranden, gossen har tydligen sett bättre dagar och har nyss förlorat en mor, som varit öm, kanske ock för släpphänt mot honom. Låt ombytet icke bliva för svårt för det stackars barnet. Para stränghet med godhet, herr Jensson." Sysslomannen smålog och bugade för herr prosten. (Viktor Rydberg "Benoni Strand" s 151-152,159-162; Viktor Rydberg i Jönköping 1839?)

"Vad heter du, pojke?" frågade den rödbrusige herrn i den höga stolen. Oliver blev så rädd vid åsynen av alla dessa herrar (i styrelsen för fattighuset) att han började darra, och kyrkvaktmästaren gav honom ett nytt rapp med käppen, vilket gjorde att han brast i gråt. Dessa båda omständigheter kom honom att svara med mycket låg och osäker röst, varefter en herre i vit väst sade att han var en dumbom, ett utmärkt sätt att inge honom mod och självförtroende. "Hör nu noga på", sa herrn i den höga stolen. "Du vet väl att du är föräldralös?" "Vad är det för något?" frågade den stackars Oliver. "Pojken är en fullkomlig idiot precis som jag trodde", sade herrn i den vita västen. "Tyst!" sade den herre som talat först, varpå han vände sig till Oliver. Du måste väl veta att du varken har far eller mor och att du har blivit uppfostrad på kommunens bekostnad?" "Ja, min herre", svarade Oliver och började gråta bittert. (Charles Dickens "Oliver Twist" s 11)

Man kunde kalla biskop Myriel (i Digne) till en sjuksäng eller till en döendes bädd vid vilken tid som helst. Han visste att det var där han hade sin viktigaste uppgift. Till änkorna och de faderlösa gick han utan att ha blivit efterskickad. Ingen förstod att trösta som han, han visste när han borde tala och när han borde tiga; en svår konst. (Victor Hugo "Les Misérables - Samhällets olycksbarn" s 14; år 1815)

(Harpolekaren) bad eller tänkte: "Herre min Gud! Jag tackar dig för den glädje du i rik mån skänkt mig, ovärdige, och för den sorg du låter flyta genom mitt bröst. . . . Vi knota så ofta över dina rådslag. Vi ville hava det så bekvämligt, och då elden bränner våra hus, då vattnen stiga och fördränka våra tegar, då blixten icke gör skillnad mellan rättfärdige och orättfärdige och pesten rycker bort den fromme, men skonar den hårdhjärtade, då döden skördar våra kära, och då våra böner icke mäkta bräcka den eviga ordning, som av ditt översvinnliga förnuft är stiftad; då äro dina fåvitska barn så benägna att säga: Vi äro faderlösa, vi hava ingen Gud. De betänka icke, att deras böner . . . oftast äro upproriska mot din ordning, glömska av din förstfödde Sons böns ödmjuka skick, då han sade: "Ske icke min vilja, utan din!" . . . Jag tackar dig för döden, som, när den skiljer oss från dem vi älska, manar oss att icke binda vår sällhet vid de flyktiga jordiska företeelserna allena." (Viktor Rydberg "Vapensmeden" s 10-13; Harpolekarens aftonbön)

"Jag will icke låta eder wara faderlösa o.s.w." Genom det lilla ordet faderlösa wisar (Christus) sjelf, hurudan kyrkans ställning är efter hennes egen känsla och i all werldens ögon, att hon icke har utseendet af ett skönt, wäl ordnadt och författadt regemente, utan är en liten söndrad och förströdd hop af arma, elända faderlösa, som hafwa intet hufwud och skydd eller bistånd på jorden, att all werlden derjemte beler och bespottar dem såsom stora dårar, i det de hålla sig för kyrkan och Guds folk. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 6)

Alla skapade ting äro arma tröstare: men Gud är rik på nåd, Han gifwer allom mildeligen och öfwergifwer icke. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 27)

"Allt tog muselmanerna", (sade Taras till kosackerna), "allt har gått förlorat; blott vi är kvar, lämnade föräldralösa, och lika övergivna som änkan efter en stark man och lika övergivet är detta vårt land, där det utbreder sig framför oss! Det var i en sådan tid, kamrater, som vi räckte varandra handen till broderskap!" (Nikolaj Gogol "Taras Bulba" s 268; skildrad tid: 1400-talet)

När t.ex. buddismens grundare tog farväl av sina efterföljare, sade han: "Ni måste vara ert eget ljus." Eller när Sokrates skulle till att lyfta den ödesdigra bägaren, klagade en av hans lärjungar över att han lämnade dem faderlösa. Ledarna för världens religioner och filosofier var ut stånd att lova, att de aldrig skulle lämna sina efterföljare. Men Jesu Kristi lärjungar blev inte lämnade ensamma. Han sade: "Jag skall icke lämna eder faderlösa." (Joh 14:18) Det är intressant, att det grekiska ordet för "faderlösa" är samma ord som Sokrates lärjunge använde, när han insåg, att hans mästare skulle lämna honom ensam. (Billy Graham "Den Helige Ande" s 12-13; Människans rop - Guds gåva)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Liksom föräldrar vill ge trygghet, omsorg, kärlek och önskar ett gott liv för sina barn, så vill också Gud det bästa för oss människor! (Etelka Paulsson "Det levande ordet"; Jönköpings-Posten den 21 februari 2003)

Bara hos dig söker min själ sin ro. . . . Du är min vila, min hemliga tillflykt, mitt hem. . . . Bara hos dig söker mitt barn sin mor. . . . Du stillar min törst och tröstar. Din mjölk är läkande nåd. . . . Du är skyddande famn för det sårbara, ofullgångna. . . . Du är styrka och rot för det nya som växer och våndas. . . . I frid vill jag lägga mig ner och i frid ska jag somna in. . . . Som ett barn kan jag vila hos dig i tillit och ro. (Margareta Melin "Du som vill att jag skall finnas" s 62-63)

I en bra föräldra-barnrelation utvecklas barnet till en trygg och självständig människa. Samma sak gäller alla relationer. (Elisabeth Nordh "Närhet och distans"; Jönköpings-Posten den 14 oktober 1994)

Av allt som Bibeln har att säga om Gud är det inget som så dominerar bilden som hans kärlek. En mor kan förgäta sitt barn. Men Gud kan aldrig glömma oss. (Paul Wern "Varken död eller liv"; Jönköpings-Posten den 29 maj 1992)

När allt kommer till allt, så är vi alla lika små hjälplösa barn inför Gud. (Arne Sundvall "Fiendesinne - barnasinne"; Jönköpings-Posten den 3 oktober 1975)

Av (filmen) "Barnen ifrån Frostmofjället", denna barnagisslande hemsökelse, blev jag så het av rädsla att mor trodde det var lungsotsfeber. Hon kunde omöjligt veta hur rädd jag var för att bli föräldralös och bortlämnad. På den tiden var barnavårdsnämnden en fruktad instans. Vi barn hotades titt som tätt med uppfostringsanstalt medan föräldrarna hotade med nervhem. . . . (Men) mor gick aldrig sin väg. På den punkten svek hon oss inte. (Ann-Charlotte Alverfors "Vem ska trösta Gösta?" s 32-33)

Den trygghet som (Getrud) trodde fanns hos de vuxna var bara ett önsketänkande. Men varför låter då de vuxna ge sken av att de har trygghet, att de vet bäst och att de lever i en egen värld, avskärmad, helt avsaknad barnens vilsenhet och rädsla. Men om det då inte finns någon, eller något att lita till, vad ska man då ta sig till? Inte kan man väl stå ensam i hela världen? Eller, är det kanske just sådant här som gör riktigt, fruktansvärt ont, och som värker lång tid efteråt, som gör att man verkligen måste hålla ihop, lita till varandra? (Ann-Charlotte Alverfors "Sparvöga" s 73)


ca 1950 och tiden dessförinnan

Fåglarna sjöngo. Träden doftade omkring dem. "Det är något särskilt med vårfruafton", sade Bertil. "Jag minns, huru jag som barn brukade längta efter den." "Hur så?" frågade Per. "Jo se, mor gömde alltid något gott till oss under kudden eller i strumpan eller på något annat ställe. Det hette, att tranan hade burit ljus i sängen. Och vi trodde fullt och fast därpå." "Nä-ä", sade Per och spände upp ögonen. Han hade ej sådana minnen, tidigt föräldralös, som han varit. (Margit Assarsson "Stjärnorna lyste i mörkret" s 72)

Johan Kristoffersson . . . övertog (omkring 1887) och bodde i Thelanders fastighet vid torget (i Skillingaryd). Efter ett par år köpte (han) Götaströms järnbruk och flyttade dit med sin familj. . . . Omkring sekelskiftet (kommer familjen) till Malmö. Efter ett par år där reser Johan Kristoffersson i all hemlighet först till sina syskon i Amerika och därefter till Nya Zeeland och lämnar så sin hustru med de 12 barnen medellösa i Malmö. . . . Han levde (i Nya Zeeland) till sin död 1933. Ingen av barnen fick ärva något av honom men det mesta av hans stora förmögenhet skulle enligt hans testamente delas mellan kyrkan i hans hemort på Nya Zeeland och födelseförsamlingen Stockaryd. För dessa pengar restes en gravvård som bär följande inskrift: Här vila Christoffer Johansson 1826-1906 och hans maka Maria 1830-1910 fr. Hetseryd. Sonen Per Johan i Nya Zeeland lät resa vården 1934. (Joel Andersson "Tofteryds första diverseaffär" s 44-45)

Få jönköpingsdiktare har varit så kända av gemene man som "naturdiktaren" John Wallin. Han föddes och växte upp i huset Fredrikshall på Dunkehalla, men när han var 15 år dog plötsligt båda hans föräldrar, varför huset såldes och den unge pojken emigrerade till Amerika, varifrån han dock återvände efter sex år "med nedbruten hälsa, bestående av fallandesjuka". . . . Många . . . erinrar sig hans originella figur på Jönköpings gator, klädd i en mössa där "NATURDIKTARE WALLIN" var tryckt med stora bokstäver. . . . Av olika anledningar blev "naturdiktaren" sällan utsatt för löje. En var hans goda hjärta. En samtida berättar att då Svenskbyborna 1929 anlände till staden, var han bland de första att möta dem, och gjorde det med en fråga om bland dem fanns några föräldralösa barn. (Jämför hans eget öde.) De två som utpekades tog han med till en klädesaffär och utrustade väl med de 53 kr han just fått in på sina dikter - plus handlarens goda vilja. (Sigvard Lindqvist "Jönköpingsdikt genom tiderna" s 65,71)

Hur var det då att vara barn (i Vaggeryd på 1920-talet)? Ja, jag tror inte att vi funderade så mycket på vår situation, utan lekte och var tämligen bekymmerslösa, som barn i allmänhet är, åtminstone vi som var lyckliga nog att ha både far och mor i livet, någorlunda friska. Detta var ännu viktigare än nu (1984) i en tid då man levde utan socialt skyddsnät, och båda föräldrarnas liv och hälsa var så oerhört viktiga för familjen. Att gå till det sociala kunde man visserligen göra då också, men möttes där av en fattigvårdsordförande, som i allmänhet ställde sig hård och oförstående och fordrade redogörelse för hur vartenda öre skulle användas. De flesta svalt nog hellre eller sökte hjälp hos anhöriga, fast också det kostade på. (Anna-Lisa Hermansson "Att växa upp i 20-talets Vaggeryd" s 74)

Det fanns inte några bilar på den tiden, utan man åkte efter häst. Och när man skulle till eller från stan hade man tåget. Det var åtskilliga, som steg av och på vid Lyckåsgårds station, där min far var stins,och där jag växte upp. Just nu tänker jag på predikanterna som på den tiden besökte Norra Missionshuset. . . . Några gånger varje år hölls väckelsemöten kväll efter kväll. Oftast var det fullt hus och religiöst mottagliga lyssnare. . . . Sen mötet var slut och folket gått, blev det ofta för predikanterna själva nyttigt med själavårdande samtal med den märkliga vaktmästarinnan Sofi i Missionshuset. Hon var något av en moder i Israel, som kände ansvar för dessa Ordets förkunnare. Hon var en andligt levande människa och hade alltid mycket att ge. Jag räknar det som en stor förmån, att ha gått i söndagsskolan för henne. (Olof Thulin "Barndomsminnen från Skärstad" s 7)

Den 11 maj 1911 flyttade (fröken Ellen Källsén) tillsammans med sina föräldrar till fastigheten Skogshyddan i Vaggeryd. . . . I fastigheten startade hon Fridhem "anstalt för obildbara sinnesslöa barn". Det första barnet kom den 21 september 1911. Barnet var barnhemsbarn nummer 202. N.N. född 22/6 1900 i Stockholm, son till O.G. N.N. . . . Agda Johansson . . . kom till Vaggeryd första gången 1918 och arbetade som piga. Arbetade i omgångar på Fridhem. Började 1919. . . . Det var 23 barn intagna. Dom kom från hela landet. Personalen bodde på hemmet, vilket även föreståndarinnan gjorde. Barnen hade ingen kontakt med sina föräldrar, och frågade aldrig efter dom. (Sivert Allansson "Vårdhemmet Fridhem - En historik om Omsorg" s 79,82-83)

"Jean i Harfall" berättar . . . om den sista utauktioneringen av föräldralösa barn i socknen. Det skedde på kommunalstämma så sent som 1905 då en pojke och en flicka auktionerades ut till lägstbjudande. "Jag minns att det bjöds 40 kronor för en av dem", säger vår sagesman, som då var med på sin första stämma i Åker. "Men då steg jag upp och föreslog 50 kronor för vardera barnet, och att de skulle få komma till samma familj, och så blev det." (Rune Storck "Så minns jag Skillingaryd, del IV" s 51)

Barnauktioner var mycket vanliga. . . . Barnen visades upp vid kommunalstämmans slut och såldes till lägstbjudande, som då åtog sig att ge dem mat, kläder och husrum och i förekommande fall svara för deras skolgång. På kommunalstämman (i Bondstorp) den 22 september 1872 utackorderades tolv barn från socknen. Gossen Johan Lindberg från fattighuset såldes till skomakaren Anders Jönsson på Gullberget i Angerdshestra socken för 20 riksdaler om året. Den trettonårige pojken var en av två oäkta söner till pigan Johanna Petersdotter från Bungebo kvarn, som var inhyst i fattigstugan. Nästa utrop gällde bröderna Bror och Malte Bylander från Palsbo Söregård. Bror hade tidigare varit utackorderad till Anders Erik Andersson i Stora Holabo. Denne ropade in 11-åringen på nytt för 30 riksdaler. Hans två år äldre broder Malte utackorderades till Johan Johannesson i Palsbo Norregård för 15 riksdaler. Pojkarna var söner till sergeanten Alexander Bylander. Denne rymde 1869 till Nordamerika från sina sju barn och sin hustru Ulrica, som väntade den åttonde. De fyra som sedan gick under klubban var bröderna Jonas och Sven Anders Johansson och deras systrar Emma och Johanna från Lilla Bungebo. . . . (Fadern) hade avvikit till Amerika 1870 och hans hustru kunde inte ensam försörja sina tio barn. . . . Sedan kom turen till den 14-årige pojken Justus Johansson, hans systrar 12-åriga Lovisa och 9-åriga Inga Maria. Justus ropades in av hemmansbrukaren Svening Johansson i Mosshults Norregård. Eftersom pojken var i arbetsför ålder erbjöd sig Svening att hysa honom utan ersättning. . . . (Fadern) hade rymt från hustru och sju barn till Nordamerika. . . . Nästa i raden var flickan Augusta Strand från Palsbo soldattorp. Hon hade förut bott hos sin bror Johannes Strand. Även den här gången åtog sig brodern vården av sin lillasyster. . . . (Fadern hade begått) självmord hösten 1868. Sista barnet till utackordering var gossen Alfred från fattighuset. Han var bara drygt två år gammal och bror till den förut nämnde Johan. Han hade vårdats av hustru Maria Johannesdotter på torpet Långhult. Eftersom pojken var sjuk hade man redan tidigare beslutat uppskjuta försäljningen och transportera honom till läkare för undersökning. Maria på Långhult följde med den lille till stadsläkare Engstrand i Jönköping. Drygt ett år senare dog Alfred. (Lennart Davidsson "Fattigvård i Bondstorps socken under gången tid" s 128-129)

Teater. Fredagen den 3 Jan. (1862), för första gången, Therese eller Den fader- och moderlösa flickan från Geneve, skådespel i tre akter, öfversättning från franskan. - Derefter gifves, för första gången, En timme i Söderköping, lustspel i en akt med kupletter. Spektaklerna börjas kl. 7 och slutas omkring kl. 10 e. m. Söndagen den 5 Jan. gifves nästa representation. W. T. Gille. (Jönköpingsbladet 1862-01-02 "Den fader- och moderlösa Therese")

Visst hade de mycket att samtala om, de två kvinnorna, den 45-åriga Aurore Storckenfeldt och hennes sexton år yngre väninna Lina Sandell, när de stod utanför Fridhem (i Jönköping) en söndagseftermiddag sommaren 1861. Säkerligen hade de varit i Missionshuset på predikan och var på väg hem till Aurore Storckenfeldt för att dricka kaffe. Innan de gick in stannade de till ett ögonblick för att slutföra samtalet de var inbegripna i, det ögonblick av förtroligt samtal som konstnären Margareta Engström så kongenialt återgett i skulptural form. . . . Den 1 mars (samma år hade) det tidigare Traktatsällskapet (ombildats) till Jönköpings Missionsförening. . . . Två av de ledande i detta arbete var häradshövding (T.H.) Odencrants, som utsågs till ordförande, och fröken Storckenfelt. . . . För häradshövding Odencrants kom Aurore Storckenfeldt att betyda oerhört mycket. De hade blivit nära vänner redan på 1840-talet, och när Odencrants förlorat sin mor, betygade han att Aurore Storckenfeldt blivit ett slags ersättning "ty hon förstår mig, såsom min dyra moder gjorde". I den andliga verksamheten stödde de varandra helhjärtat, liksom de var Lina Sandells förtroliga vänner. Så snart Lina Sandell skrivit en dikt eller sång sände hon den till Odencrants på Torpa för genomläsning och kommentarer. Därom ger drygt 200 besvarade brev i båda riktningarna klart besked. Säkerligen hände det mer än en gång att Odencrants gick de få stegen från sin arbetsplats . . . till Storckenfeldtska skolan för att tillsammans med Aurore Storckenfeldt läsa vad den gemensamma vännen åstadkommit. För Lina Sandell (vars far fallit över bord i Vättern och drunknat den 24 juli 1858) var Odencrants överhuvudtaget ett slags fadersgestalt, en faderlig rådgivare såväl i andliga frågor som i många andra sammanhang. (Göran Åberg "Aurore Storckenfeldt och Lina Sandell och deras samtal en sommarsöndag 1861" s 37,43-44)

Lucie von Krusenstjerna var född den 24 december 1844 i Karlskrona. . . . (Hon) blev tidigt föräldralös då modern dog 1847 och fadern 1849 efterlämnande två söner och fyra döttrar. Lucie vistades därför under sin uppväxt först hos släktingar och sedan som inackorderingselev på Aurora Storckenfelts flickskola i Jönköping. Aurora hade ett starkt religiöst intresse som präglade både undervisningen och eleverna. Lucie hade också hela livet en mycket stark religiös läggning. Kanske var det på grund av vistelsen i Jönköping som hon senare bosatte sig i Taberg. . . . (Hon ) gifte sig 1870 (med arkitekten Hugo Hammarskjöld). . . . 1878 dog Hugos fader och då bestämde Hugo sig för att ta över släktgården Tuna. . . . Lucie var varken fostrad till, eller kunnig i att sköta ett lanthushåll vilket hennes svärmor gjort med bravur. . . . (Efter det att Hugo och Lucie) fått (sitt tredje barn) år 1880, fick hon hjärtproblem och var allmänt klen. . . . 1891 blev hon liggande i så svår melankoli att hon inte ville leva längre. Hugo förde nu sin hustru mot hennes vilja till Vadstena hospital. Men det fanns ingen hjälp att ge. . . . År 1893 inackorderades Lucie hos en vårdarinna i Korsberga utanför Vetlanda, och hon träffade inte sina barn på 8 år. Men Hugo hälsade på henne någon gång vilket vårdarinnan inte uppmuntrade då hon tyckte att Lucie blev upprörd av besöken. 1902 hämtade dottern Nina (född 1873) hem sin mor och tog som sin uppgift att hjälpa henne till själslig hälsa. . . . 1906 blev Hugo ecklesiastikminister. Lucie hade varit i Stockholm den vintern och dottern Nina hade skött om henne och nu skulle alltså Lucie uppträda som statsrådinna och sköta sina representativa plikter. . . . Men när hon ville visa kung och regering hur de skulle sköta landet tyckte Hugo att det var nog och skickade henne från Stockholm. Hon fick vistas var som helst utom i hans närhet. . . . Hon bodde än här och än där, på olika vårdinrättningar. . . . 1910-11 började hon fundera på skilsmässa, som hon krävde och drev igenom. Då bodde hon i Åmål och Hugo upplevde skilsmässan som mycket pinsam. Men Lucie hade bestämt sig. Äktenskapet upplöstes genom Linköpings domkapitel 1915-02-10. Av någon anledning ville hon bygga en stuga i Taberg. Hon skriver själv. "Jag har bett Gud bygga stugan och skaffa mig lånemedel för vilka han själv går i borgen." Det blev antagligen Hugo som fick bekosta bygget och dottern Nina som stod bakom ägandet. Det blev i alla fall Stjärnslott och Lucie bodde där ensam med olika hembiträden, som hon aldrig kom överens med, så de byttes ofta ut. (Barbro Jern "Stjärnslott" s 102-104)

Då jag var tre år (flyttade) mina föräldrar år 1830 (från torpet Kjerrbo under Odensjö i Barnarp) till Bashult. . . . Mina föräldrars vilkor voro under hela min uppväxttid mycket små. . . . Serskilt var året 1834 ett mycket ruinerande år till följd af de stora uppoffringar våra föräldrar då nödgades göra. Detta år rasade neml. koleran i Bashult värre än någonstädes i Sverige. I den lilla byn bestående av 1/2 hemman, dogo nemligaen icke mindre än 34 personer, hvarvid flere stora barnskaror blefvo föräldralösa. Alla dessa olyckliga upptogos då under långliga tider i mina föräldrars hus, hvilket var det enda som skonades af den härjande farsoten. Der måste ock vid alla förrättningar som sedan följde, såsom bouppteckningar, auctioner, utmätningar m. m. öppen taffel hållas för förrättningsmännen och andra. Och detta allt utan minsta ersättning, emedan min far ansåg fordran af betalning alldeles strida mot gästfrihetens fordringar. Till följd av allt detta tillintetgjordes emellertid frukterna af flere års sträfvanden och i flera efterföljande år kändes följderna af 1834 års betydliga uppoffringar. Men aldrig hörde jag mina föräldrar deröfver beklaga sig, hvilket hedrar deras minne. Tvärtom gofvo de med gladt hjerta hvad de hade, och om de dervid äfven ibland togo sig så nära, att vi barn fingo brödet oss tillmätt för dagen att hushålla dermed bäst vi kunde, så tröstade de oss dermed, att andra barn i bygden hade det vida sämre, hvilket väl var en sanning, men föga lugnande för den hungrande barnamagen. (Abraham Rundbäck "Anteckningar från mitt lif" s 82-83)

(Komminister Siréns i Byarum) enda tankar gällde hans socken, varför han ej hade någon tid att förslösa på resor. En gång om året, veckan efter nyår, besökte han sina grannar, då väder eller väglag aldrig fick hindra. . . . Barnlösa delade han och hans hustru med varmt hjärta sina håvor med de fattiga, och många tjänare minns dem som hulda föräldrar. (J.E. Lagergren "Magnus Sirén, en 1800-talskomminister i Byarum" s 11-12; Sirén var komminister i Byarum 1790-1820)


Att fortsätta med ('nationerna'):


ca 2000 - ca 1990

En tyst läkare kommer in och säger att han antagligen kommer att dö. Han gör det när han föds. . . . Mitt ansikte och mina dagar och jag gråter äntligen. Det känns som ett nederlag, som ett svek. Jag är en far utan barn. (Marcus Birro "Svarta vykort - En bok om tröst" s 25-26)

Där tid ges till förvärvsarbete minskar tiden för de små barnen (0-2- eller 3-årsåldern), människor som befinner sig i sitt livs mest känsliga och avgörande utvecklingsskede, och som skulle behöva långt mer tid tilsammans med en förälder än vad samhällsekonomin i dag tillåter. I ett särskilt kapitel beskrivs rykande färska neurobiologiska resultat som visar att en däggdjursunge som inte "mammas" ordentligt växer upp till en osäker, stresskänslig individ, som ofta utvecklar typiska symtom på depression, en av vår tids förbryllande folksjukdomar. . . . I vårt genetiska arv finns nedlagt en förmåga till ett viktig känslomässigt samspel, först mellan mor (primärvårdaren) och barn, som senare utvidgas till andra personer i omgivningen. Barnets mamma är den enda som fullt ut kan fylla behovet. . . . Att systematiskt ersätta den tidiga moderskontakten med babydagis visar att man ännu (år 2007) inte har insett den biologiska moderns centrala roll för barnen i de lägsta åldrarna. Man förstår inte vilka allvarliga konsekvenser för barnets framtid det kan föra med sig att negligera denna utvecklingsfas. (Annica Dahlström "Könet sitter i hjärnan" s 15,17)

"Lauren och (hennes son) Tyler har en fantastiskt bra relation", säger (Greg, Laurens make). "Folk frågar vad vi ska berätta för honom om den (förfärliga dagen) den 11 september (2001, då Lauren med knapp nöd undkom med livet i behåll). Vi kommer att berätta det han behöver veta. Just nu vet han att hans mamma finns här. Det räcker." (Gail Cameron Wescott "Viljan att leva" s 114)

Budskapen om det moderna faderskapet är förvirrande och lömska: var beskyddande, var hård, tillbringa mycket tid tillsammans med dina barn. Och lägg ner 50-60 timmar i veckan på jobbet för att klara försörjningen. Och hjälp till att städa där hemma. Och bjud din fru på romantiska middagar. Och se till att pensionsspara på ett klokt sätt. Ibland känns det som om en mäktig propagandamaskin försöker definiera för en vad manlighet är trots att den själv inte vet. Men i denna täta dimma av motsägelsefulla råd och pressande krav är det meningen att man ska ge sina barn fullkomlig, osjälvisk kärlek. Man vet att det är vad som förväntas av en. Man känner det. Ibland lyckas man och då känns det som om man har blivit nedsänkt i en flod av familjefaderlig kärlek som sträcker sig bakåt i tiden ända till Adam. Att jag själv då och då under min korta karriär som pappa har lyckats uppnå detta mål har överraskat mig. (Roland Merullo "En riktigt bra pappa" s 91-92)

Uganda hyllas av FN som ett föregångsland i Afrika, men många problem återstår att lösa. En miljon människor har dött och efterlämnat en miljon föräldralösa barn. Antalet aidsfall har visserligen minskat med två tredjedelar till fem procent, men det ska jämföras med 0,3 procent i Västeuropa. Varje dag hiv-smittas över 250 ugandier. Situationen är dock (nu år 2004) betydligt värre i andra länder i södra Afrika. Enligt FN:s aidsprogram i UNAids är 20 procent av Sydafrikas invånare mellan 15 och 40 år hiv-smittade. I Zimbabwe är siffran 34 procent och i Botswana 39 procent. (John Dyson "AIDS: Lika lätt som ABC" s 46)

Eileen sjönk ner i en soffa och försökte tänka. Hur kommer mina barn att ta det om jag åker hem utan dem? Hur ska de klara sig på egen hand? I hennes ögon var de fortfarande små barn. Fatima var fjorton, hennes bror Ahmad tolv, systern Maryam tio och den yngsta brodern, Amjad, bara sju. De var födda och uppväxta i Storbritannien allihop. Radhuset i Barry var det enda hem de kände till. . . . Hemma i Barry lyckades Eileen slutligen nå sin exmake på telefon. "Allt är bra. Oroa dig inte. Jag skickar barnen i september." September 1999 kom och gick. Kamal var helt oberörd. "Barnen trivs här. De kommer hem till jul." Även det löftet bröts. Eileen talade med en advokat som förklarade att Nablus inte löd under den palestinska myndigheten och inte hade undertecknat den internationella Haagkonventionen, ett avtal om bortförande av barn. Det fanns inga möjligheter för henne att gå via domstol. . . . Ahmad längtade bort från Nablus. Han längtade efter det mjuka regnet i södra Wales, efter gator med trottoarer, efter radhuset i Barry - och efter sin mamma. (David Moller "En mors kamp, en sons mod" s 54-58)

Runt omkring talas det om döden. Barnen tänker på döden. Men det är ju sådant man funderar över mot slutet av livet, inte i början. . . . (Jag som är teaterpedagog i Mogiljov och regissör) kommer aldrig att sätta upp en pjäs om Tjernobyl. I mina uppsättningar förekommer det aldrig någon död på scenen . . . Inte ens en död igelkott eller fågel . . . Jag gick fram till en tall i skogen. Det var något vitt som lyste där . . . Jag trodde att det var svamp, men det var döda sparvar som låg med bröstet upp. Där, i zonen . . . Vi åkte till Tjernobylzonen med en skojig föreställning: "Brunn, ge vatten". En saga. Vi kom till centralorten Chotimsk där det finns ett hem för föräldralösa. De hade inte evakuerats. När det blev mellanakt applåderade de inte. De satt tysta. När föreställningen var över blev det inte heller några applåder. De reste sig inte. De satt tysta. - Mina elever var gråtfärdiga. Vi samlades bakom scenen: Vad är det med dem? Senare förstod vi att de hade trott på allt som försiggick uppe på scenen. Där väntade man hela tiden på ett mirakel. Vanliga barn, barn med ett hem, begrep att det var teater. Men de här väntade på miraklet. (Lilija Michajlovna Kuzmenkova "En monolog om en stum soldat" s 205-207; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Till de psykologiska faktorerna (i en problematisk tidig uppväxtsituation) hör . . . inte minst störningar i faders- och modersrelationen, som till exempel en frånvarande fader eller en dominerande moder. Tidiga skador påverkar starkast en människas utveckling. Könsidentiteten grundläggs redan under de första två levnadsåren. (Liselotte Johansson-Tomas Sjödin "Gud vill hela våra sår" s 151; kommentar i anslutning till citat ur psykoanalytikern Johan Cullbergs bok "Dynamisk Psykiatri")

Barn har olika behov beroende på i vilken ålder de befinner sig. Små barn behöver en fast punkt, ett hem, och tät kontakt med båda sina föräldrar. En vecka är för ett litet barn något helt annat än för en vuxen, eftersom det inte har något tidsbegrepp, och kan överblicka åtminstone några dagars separation. . . . Alla barn, hur stora de än blir, behöver föräldrar som uppriktigt intresserar sig för dem, som tar dem och deras tankar på allvar. Det gäller att försöka ta vara på skarvarna i tillvaron, den så felaktigt kallade "dötiden" kan bli en tillväxtzon för gemenskap. (Christina Halldorf "Föräldraskap" s 260)

Cirka 40 000 barn drabbas (nu på 1990-talet) varje år av den kris det innebär för dem att föräldrarna separerar. En tredjedel av dessa barn förlorar efter några år helt kontakten med den förälder barnet inte bor hos, vanligtvis fadern. Många av dessa barns högsta önskan är att det skulle bli bra igen mellan föräldrarna så att de kan leva tillsammans med båda. För det är sällan barnen som velat att föräldrarna skulle separera. Det är inte barnet som slutat älska någon av föräldrarna. Barn är alltid trogna sina föräldrar. (Alf B. Svensson "Att hålla kärleken levande" s 19; Varför har det blivit så svårt att hålla ihop?)

Ett av de största hoten mot mig som kristen och i förlängningen mot den kristna kyrkan är att vi växer ur vår identitet som barn och vårt ständiga beroende av Faderns nåd och barmhärtighet. Det är bara sanningen om oss själva som kan göra oss fria. (Tomas Sjödin "Osminkat" s 35)

Det annorlunda med Jesus var att det radikala budskapet i honom fick ett mänskligt ansikte. Han utmanade till förändring, ja, men sen lämnade han inte människorna ensamma med utmaningen. Istället kallade han dem att förverkliga ett nytt liv i gemenskap med honom. Det är detta som sammanfattas i det hisnande ordet Nåd. (Peter Halldorf "Dårarnas längtan" s 13)


ca 1990 - ca 1970

Goda föräldrar erbjuder emotionellt stöd så länge detta behövs men är redo att överlåta åt barnet att använda sina egna resurser så snart som möjligt. (Ulla Holm "Empati - Att förstå andra människors känslor" s 91)

Som ett synbart bevis som alla (deltagare i Kristna Fredskonferensen 1982) kan enas kring, nämligen vår omsorg om barnen, sätts ett litet barn i den ryske biskopen Sergij Fomins stadiga knä. (Annika Sjöqvist-Platzer "Upprustningen enar oss"; Svenska Kyrkans Tidning nr 10 1984)

Kan det tänkas en åskådligare, vackrare och mera barnsligt enkel bild av den glada gemenskapen mellan Gud och människa, mellan Gud som den gode Fadern och människan som hans barn, än i 1 Mos 3:8? Där går den himmelske Fadern omkring, när den värsta solhettan lagt sig (för även han tillåter sig att tycka att aftonens svalka är skön) och ser till sina kära barn, så att ingenting skall fattas dem. (Torsten Nilsson "Ropet och svaret" s 96)

Det skall ej ske med mänsklig makt, men genom Anden, har du sagt. Oss, Herre, med din Ande stärk, ty skört och svagt är mänskors verk. . . . Men ej med kraft och ej med makt men av din Ande har du sagt. Så ber vi: gör du oss så små, att genom oss du segra må. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 108-109; citat Per Juliusson)

Jesus hade inte lämnat (sina lärjungar) faderlösa. Han hade kommit till dem i den helige Andes gestalt, som inte bara var Messias speciella gåva till det messianska folket för att göra dem medvetna om hans fortsatta närvaro hos dem, utan som var liksom en handpenning på den kommande tidsåldern, en pant på att den yttersta tiden, som inträtt i och med Jesus av Nasaret, en gång skulle helt fullbordas enligt Guds plan. (Michael Green "Jag tror på den helige Ande" s 48)

Hittills har jag huvudsakligen talat om "kompletta" familjer med två föräldrar. Kan då dessa känslomässiga stadier genomlöpas lika bra med bara en förälder? Det är obestridligt att två föräldrar måste kunna ge en större nyansering och spännvidd åt barns självupplevelse än en ensam förälder, men de kan också, om de har ständiga konflikter, tillföra mera komplikationer. Situationen är dock rent praktiskt oerhört mycket svårare för den ensamma föräldern, vilken har begränsade möjligheter till vila och vuxenkontakter. (Johan Cullberg "Kris och utveckling" s 45)

Om "Guds familj" i Qumran: "Min fader kännes icke vid mig, och min moder har lämnat mig till dig (Gud), men du är en fader för alla din sannings (söner), och du gläder dig över dem som en moder över sitt barn, och som en vårdare sörjer du i ditt sköte för alla dina skapade verk". (1 QH IX. 35 f.). (Lars Hartman "Ur Markusevangeliet" s 65 i kommentar till Mark 3:31-35)


ca 1970 - ca 1950

Det finns (i Brasilien) massor av barn, föräldralösa eller övergivna av oansvariga föräldrar. I den trevliga staden Passo Fundo hade myndigheterna sökt att lösa frågan med föräldralösa pojkar så att man hade anställt dem som skoputsare. Skorna blev kvickt i behov av översyn i rödleran. Var det vått kletade den fast och satt i stora skovor på skorna. När det var torrt satt den som ett rött puder på dem. Men pojkarna var energiska och ville gärna utföra sina tjänster. För cirka 30 öre blev skorna blanka och fina. Medlen fick de redovisa, men de erhöll avlöning i motsvarande grad. Lions club gör bra insatser och söker att hjälpa de föräldralösa. I Londrina har de utbildat sådana pojkar till småpoliser. De såg så trevliga ut i sina ljusblå uniformer. Närmast tjänstgjorde de som handledare i trafiken. Kåren bestod av 100 medlemmar. När vi var ute på stan tillsammans med Robert Wilnerzon, träffade vi en av pojkarna som var medlem i vår församling. Han verkade mäkta glad och stolt över att få lotsa sin missionär och dennes främmande över gatan. I Presidente Prudente, staden där familjen Thure Rundell övertagit arbetet efter familjen Ola Berg, hade en troende broder inom polisen startat något som liknade polisscouter för föräldralösa och obemedlade pojkar. De fick gå i skola och dessutom lära sig en hel del av det som hör till en polismans uppgifter. Om jag fattade saken rätt, skulle den gruppen utgöra en rekryteringsbas för poliskåren i mån som pojkarna växte upp och kom i lämplig ålder. På flera platser finns det barnhem som drivs i missionens eller församlingarnas regi. Folke och Inga Engelbertsson har tidigare varit inkopplade i barnhemsarbete och känner som sin kallelse att starta pojkhemsverksamhet, när de finner lämplig plats och lämpliga lokaler. Vi besökte barnhemmet i Pelotas, Evangeliko Betel. . . . Hemmet tar emot 20 flickor och de var i åldrarna 5-20 år. . . . Hemmet är uppskattat av myndigheterna. Endast en gång på sju år har man behövt tillkalla läkare. . . . Vi ställde också kritiska frågor: Hur är det sörjt för flickornas inträde i samhället, när de lämnar barnhemmets skyddade miljö? Varför driver barnhemmet egen skola, när man kan utnyttja statens skolväsen och stöd? . . . I Esteio höll man på och byggde ett nytt pojkhem. . . . Till det nya hemmet skall höra en yrkesskola. Ute i indianområdet i Sambura har Arne och Svea Johnsson ett flickhem för tjugotalet flickor. Skolan i anslutning till hemmet är öppen också för övriga barn i trakten. Här mötte vi bl.a. en flicka på tolv år som varit "gift" två gånger. Den ansvariga på indianposten hade emellertid gripit in och tagit henne ifrån den senaste mannen. På deras uppmaning tog missionärerna emot henne på flickhemmet. Där hade hon nu på en kort tid börjat leva upp och bli en glad och trevlig flicka som kunde leka och vara tillsammans med de övriga. (Sven Alverlin "Det gäller de unga" s 90-92)

Du måste gå nu, tag vad du tror, ska leva kvar. Men vad du än vill behålla, är det bäst du tar det snabbt. Ditt föräldralösa barn med sin pistol, Gråter under solen som en eld. Se upp, helgonen är på väg Och du har nått ditt slut, Baby Blue. (Bob Dylan "Du Har Nått Ditt Slut, Baby Blue" s 41)

Som liten flicka övergavs jag av min far. Min barndom var utan hopp och glädje. Men nu har jag erfarit sanningen av orden: "Jag skall icke lämna eder faderlösa." Genom frälsningsupplevelsen har jag fått både glädje och hopp i mitt liv. . . . (Jesus) skulle inte lämna oss faderlösa. Det var verkligen sant. (Yngve Ydreborg "Japaner vittnar" s 65,68; vittnesbörd av Sakae Kurata, Wakayama)

Donegal är det nordligaste grevskapet i Irland och topografiskt sett borde det tillhöra Ulster, men det ligger inte i Nordirland. Donegal tillhör fristaten. Då den iriska republiken blev upprättad, deklarerade sex av de nio grevskapen i Ulster, att de hellre ville dö än att bli med i fristaten. De beslutade att sluta sig samman till en politisk enhet med eget parlament, och den enheten är . . . Nordirland. De tre Ulster-landskapen, som tillhör fristaten, är Donegal, Sligo och Monaghan. . . . Donegal i norr ligger mycket obekvämt, avskuret från resten av fristaten. Det ser ut som ett föräldralöst barn. Visserligen har Donegal en liten bakdörr i söder, omkring 8 km bred, men annars gränsar resten av grevskapet hela tiden till Nordirland. (Hilding Fagerberg "Säckpipa och herdelur" s 187)

För barnet är den nära kontakten med modern under barnets första år av den allra största betydelse. (Svenska landskommunernas förbund "Medborgarboken" 1960 s 240; Brita Åkerman-Johansson: Förlovning och äktenskap)

Vet ni vem som är dö? skriker (min lillebror). Nisse Smes mamma! Hon bara dog! Det var i går kväll. . . . Nu har Nisse ingen mamma, snörvlar han. Nu måste jag få va hos han så mycke jag vill och trösta han. Han är mycket snällare nu när hans mamma är dö. . . . När (min lillebror) ska springa i väg till smens säger inte pappa, som han brukar, att han inte får. . . . Om du kan muntra opp Nisse lite, så är det bra. . . . Min lillebror har inte kommit tillbaka från smens. Jag måste gå och hämta honom. Pappa säger att om Nisse vill följa med hem till oss och äta fläskkorv så får han det gärna. Det är första gången pappa säger att Nisse är välkommen till oss. . . . Jag hör röster inifrån smedjan. Det är smen och någon annan. Smens röst är tjock av gråt. . . . Ta dej en till, det behöver du, säger den andra rösten. . . . Äntligen berättar jag (för Nisse) att maten är färdig hemma och att (han) kan få äta hos oss. Min lillebror blir så förvånad att han gapar. Har pappa sagt det? frågar han många gånger. Aldrig någonsin hade han väl trott att Nisse skulle få komma med hem till oss och sitta vid vårt köksbord, Nisse som är den värsta busen i hela samhället. Det brukar pappa säga. . . . Men pappa till och med klappar Nisse på huvudet sen när han kommer och sätter sig vid matbordet. . . . Nisse stannar kvar hos oss hela eftermiddagen och kvällen. Rätt som det är, börjar han gråta och min lillebror kramar honom och tröstar honom. . . . Nisse får komma tillbaka nästa dag också. (Margareta Strömstedt "Julstädningen och döden" s 100-114)

Hur full Erik än var av spänning inför den stora hemlighetens avslöjande, hann han ändå med att sända sin far några goda tankar. Mer än en gång hade han känt och förstått, att han borde vara tacksam för en så hygglig och kamratlig far. Visst kunde han vara sträng om så behövdes, men han var alltid renhårig. (Erik Hellström "Detektiver för ett dygn" s 5)

Vem gick förbi min barndoms fönster och andades på det, vem gick förbi i den djupa barndomsnatten, som ännu inte har några stjärnor. . . . Med sitt finger gjorde han ett tecken på rutan, på den immiga rutan, med det mjuka av sitt finger, och gick vidare i sina tankar. Lämnade mig övergiven för evigt. . . . Hur skulle jag kunna tyda tecknet, tecknet i imman efter hans andedräkt. Det stod kvar en stund, men inte tillräckligt länge för att jag skulle kunna tyda det. Evigheters evighet skulle inte ha räckt till för att tyda det. . . . När jag steg upp om morgonen var fönsterrutan alldeles klar och jag såg bara världen sådan som den är. Allt var mig så främmande i den och min själ var full av ensamhet och ängslan bakom rutan. . . . Vem gick förbi, förbi i den djupa barndomsnatten och lämnade mig övergiven för evigt. (Pär Lagerkvist "Vem gick förbi min barndoms fönster" s 338; 1953)

I Israel har föräldraskapet i alla tider hållits högt i ära och barn har städse betraktats som en synnerlig Guds gåva. (David Hedegård "Femte budet gäller än"; Jönköpings-Posten 1952-10-25)

En liten händelse från en av Lennart (Risbergs) första matcher i Eriksdal (år 1952?). Lennart fick ett slag och började blöda från ena ögonbrynet. Ringdomaren ville stoppa matchen och en medelålders man från publiken rusade upp i ringen. Men (boxningsledare) Martinsson bad honom flyga och fara i sin fränaste ton, lade ett tryckförband över ögonbrynet och fick matchen att fortsätta. Nästa sommar stod Martinsson på Enskede idrottsplats och hejade på Sturebys center Lennart Risberg. Då kom en c:a 40-årig man fram och sa: "Martinsson är väl inte arg på mej? Det var jag som var uppe i ringen i Eriksdal i våras." "Ja, men vad hade ni där att göra?" "Jo, jag är Lennarts far . . . " (Harry Ginman "Bombkastaren från söder" s 72)

"Next stop" var Omaha. Där hade vi bl.a. tillfälle att bese den över hela världen kända Pojkstaden. Den grundades av Father Flanagan, en katolsk präst, som under många år arbetade bland fallna män i Omahas slum. Under denna tid sökte han finna ut vad orsaken var till att dessa män kommit ut på det sluttande planet och förlorat fotfästet i livet. Männen berättade om sin barndom och om hurusom dryckenskap, umbärande och fattigdom fört dem in på brottets väg. De flesta av dessa, nu fallna män, hade växt upp utan hem. Father Flanagan förstod med ens, att det bästa sättet att rädda män var att börja med att rädda pojkar. Och så var tanken på Pojkstaden född i hans hjärta. År 1917 öppnade han sitt första hem för föräldralösa och övergivna pojkar. De flesta av dem kom från gatan, domstolen eller tukthuset. Mottot för Father Flanagans verksamhet var: "Det finns inga stygga pojkar." . . . Inga stängsel, murar eller stängda portar omgärdade denna stad. Man kunde ju annars vänta det med tanke på det klientel, som här vårdades. . . . Alla syntes trivas väl. Staden är öppen för alla pojkar oberoende av ras, nationalitet, hudfärg och religion. Naturligtvis påverkas de i katolsk riktning. . . . En domstol finns det också i Pojkstaden. Men det sägs, att de tillmätta straffen för "brottslingarna" inte är tunga. Jag minns, att jag läste i en amerikabok, där det bl.a. fanns en beskrivning av Pojkstaden, att det största straff som ges en pojke som förbrutit sig, är att han får övervara en filmföreställning med ryggen vänd mot duken. (Hilding Fagerberg "Möte med Amerika" s 302-304; år 1950)


ca 1950 - ca 1925

Hela avskedstalet - Joh 14,15,16 - handlar i verkligheten om detta löfte (om Anden). Och innebörden i detta löfte förklarar (Kristus) kort och enkelt sålunda: "Jag skall icke lämna eder faderlösa, jag skall komma till eder." (David Hedegård "Andens kraft" s 10; Svenska Alliansmissionens-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1944)

Vem av oss alla skulle ens kunna komma på den idén att i denna vårt livs skog - just i den spöklika klyfta, som vi alla dessa månader (under andra världskriget) måste vandra igenom - förmoda att där funnes någon fader? Ter sig inte världen så fruktansvärt "faderlös", när vi tänker på de hundratusentals gravarna i Ryssland eller på alla kyrkogårdarna i de ödelagda städerna? Förefaller oss inte alla dem, som måste sova i dem, ofta som faderlösa barn, som utan någon faders beskydd omringades av döden och djävulen och sjönk ned i de kalla gravarna, innan de över huvud taget haft någon aning om vad livet ändå kan innebära? Har inte också människorna, så länge de vandrat på denna jord, ständigt på nytt gripits av skräck över denna världs faderlöshet? . . . Ju mer klarvaken människan blev, ju mer hennes vetande vidgades, ju bättre hon lärde känna livet, desto mer blev hon på det kara med hur skoningslös världen är, hur faderlös, hur fruktansvärt ödslig. När grekerna skapade sina ljusa gudabilder, som tycktes vara en avglans av en harmonisk livskänsla, så vet vi numera, att detta intryck är bedrägligt och att dessa bilder inte är något annat än en förkroppsligad längtan, som levde i tillvarons djupa avgrunder och som inte skulle ha kunnat stå ut med livet, om den inte fått skapa denna apolliniska drömvärld över avgrunderna. Och hos våra germanska förfäder förhåller det sig på liknande sätt: allt mer klarsynt och alltmer omgiven av mörker blir den blick de under historiens gång ser på världen med. I den sengermanska ornamentiken återvänder med verkligt tragisk monotoni ständigt en bild av döden och meningslösheten - Midgårdsormen, som på ett fasansfullt sätt slingrar sig kring hela vår värld. Så ser ju också världen ut, när vi betraktar den med våra ögon. Och hur mycket tingeltangel finns det ändå inte där, som inte har någon annan uppgift än att dölja för oss detta och skaffa oss en smula avkoppling. . . . De lyckliga tiderna (i historien) är som små öar i en ocean av blod och tårar. Världshistorien är ju i stort sett en historia om krig och om de spår de apokalyptiska ryttarna lämnat efter sig. Den är historien om en mänsklighet utan fader - ja, så "ter den sig". . . . Vi skulle nog gärna vilja ha en fader, men allt i världen synes vittna om att vi ingen sådan har. . . . Nej, vi kan inte säga "Fader vår"! Vi kan det verkligen inte. Blott under en enda förutsättning, som visserligen skulle vara liktydig med ett under, skulle vi ändå kunna det: om nämligen Fadern, innan vi öppnat munnen, först talat till oss; om han på ett trovärdigt sätt bevisat att han finns och vi alltså hade en garanti, att han verkligen, alla våra förmodanden till trots, vore i den mörka skogen, och att vi vid vårt anrop: "Fader, Fader!" inte fallit offer för illusioner, som skapats av vår egen längtan. . . . Det hör till evangeliets glada budskap, att det finns en Fader, som vi får anförtro vårt tvivel, ja till och med om det skulle vara ett tvivel på att det finns en sådan Fader. . . . Allt som tillhör dessa mörka makter, som han tillstädjer, måste först passera förbi honom och prövas och censureras av hans faderliga blick, om det är oss nyttigt och om det verkligen tjänar dem som älskar honom till det bästa. Allt måste passera förbi honom, varje bomb, som kanske får träffa mig, varje granatskärva, som rycker det käraste jag har från min sida, varje intrig eller varje oförrätt, som människor må tillfoga mig - allt måste passera förbi honom. . . . De stora skräcktider, då mänsklig grymhets, övermods och förblindelses furier är lösa, blir till tider av hemsökelse och hemlängtan. Döden, den "siste fienden", blir den glädjebringare, som kommer mig att "åstunda att bryta upp och vara hos Kristus" (Fil 1:23). . . . Jag lär mig att rikta blicken uppåt, emedan Gud är en Gud som har sina syften och sin stora faderliga plan för mitt liv och mitt folks och hela mänsklighetens liv. (Helmut Thielicke "Bönen som omspänner världen" s 12-22; tal i Hospitalskyrkan i Stuttgart, sannolikt 1943; predikotext: Matt 6:5-6)

Dr Janusz Korczak hade av Adam Czerniakow blivit lovad att barnen i hans barnhem skulle få förbli där de var, under Korczaks skydd. I själva verket hade Czerniakow den 18 juli (1942) fått löfte av tyskarna att inga deportationer alls skulle genomföras från gettot (i Warszawa). Trots de envetna ryktena. Nu var Czerniakow död, och deportationerna hade satt igång med en fruktansvärd intensitet. Janusz Korczak hade dessutom med stigande oro kunnat iaktta hur just barnen, och speciellt de föräldralösa barnen, tycktes hamna högt upp på tyskarnas lista. Varför, kunde man undra, var just dessa föräldralösa barn så eftertraktansvärda som arbetskraft där borta i öster? (Lena Einhorn "Ninas resa - En överlevnadsberättelse" s 87)

Tyskarna bombade (oss under andra världskriget) och hela vårt hus skakade. Det var ett litet hus med trädgård. Vi hade gömt oss inomhus och stängt fönsterluckorna. Där satt vi fyra tillsammans: mina bägge systrar, jag och vår mamma. Mamma sa att nu när vi hade stängt luckorna var det inte hemskt längre. . . . De bar hem mamma och la henne på marken. Vi kröp fram till henne . . . och ropade: "Mamma! Mamma!" Vi var redan helt nersmetade med blod, för mamma var alldeles blodig. . . . Mormor bäddade åt oss barn uppe på ugnen och åt mamma i sängen. På morgonen var mamma redan döende. Vi satt vettskrämda och kunde inte förstå: hur skulle mamma kunna dö och lämna oss, när inte pappa var där? Jag minns att mamma ropade oss till sig, log och sa: "Bli aldrig osams, barn!" Vad skulle vi bli osams om? Vi hade inget att bråka om. Vi hade varken dockor eller mamma. På kvällen lindade mormor in mamma i ett stort vitt lakan och la henne på släden. Alla fyra spände vi oss för släden. Jag växte upp och blev tyst och fåordig. Jag hade ingen lust att prata. (Zina Prichodko "Alla fyra spände vi oss för släden . . . " s 86-89; ur boken "De sista vittnena" av Svetlana Aleksijevitj)

Följande vår (år 1942) fanns det inte ett träd inom några kilometers omkrets från barnhemmet som slog ut, eftersom vi hade ätit upp alla knoppar. Vi åt gräs, vi provade i tur och ordning allt. . . . Sommaren räddade oss, men på vintern hade vi det mycket svårt. Vi var fyrtio mindre barn som flyttades till en egen förläggning och där hördes gråt långt in på nätterna. Barnen ropade på mamma och pappa. Barnskötarna och lärarna ansträngde sig för att inte uttala ordet "mamma" i vår närvaro. De berättade sagor för oss och valde sådana böcker där detta ord inte förekom. Om någon plötsligt sa "mamma" var det många som omedelbart började att gråta. Jag fick börja om i första klass. . . . I tredje klass rymde jag från barnhemmet. Jag gav mig ut för att leta reda på mamma. Morfar Bolsjakov fann mig utsvulten och kraftlös i skogen. Han fick veta att jag hade rymt från barnhemmet och tog mig hem till sig. Han bodde ensam med mormor. . . . Hela kriget talade jag om och väntade på att kriget skulle ta slut, så att jag och morfar skulle kunna spänna för hästen och åka och leta reda på mamma. När det kom evakuerade till oss frågade jag alltid: "Hade dom träffat min mamma?" . . . Kriget slutade och jag väntade en hel dag och så en till, men ingen hämtade mig. Mamma kom inte och pappa, visste jag, var i armén. Jag visste ännu inte att båda två hade omkommit. Jag väntade i två veckor, sedan orkade jag inte vänta längre. Jag gömde mig under en bänk på ett tåg och åkte iväg . . . Vart? Det visste jag inte. I min barnsliga enfald trodde jag att alla tåg gick till Minsk. Och att mamma väntade på mig där. Nu är jag femtioett år redan och har egna barn. Men fortfarande längtar jag efter mamma . . . (Zina Kosjak "Men fortfarande längtar jag efter mamma . . . " s 78-80; ur boken "De sista vittnena" av Svetlana Aleksijevitj)

Mamma och pappa trodde att vi sov, men jag bara låtsades att jag sov där jag låg bredvid min syster. Jag såg att pappa kysste mamma länge, kysste hennes ansikte och händer, och jag tänkte förvånat att så hade han aldrig kysst henne förut. De gick ut på gården och jag sprang fram till fönstret: mamma hängde runt halsen på pappa och ville inte släppa honom. Han slet sig ifrån henne och sprang, men hon sprang ikapp och höll fast honom igen och skrek något. Då började jag också skrika: "Pappa!" Min lillasyster och lillebror Vasilij vaknade, lillasyster såg att jag grät och började skrika "Pappa!" hon med. Vi sprang ut allihop på farstubron och ropade: "Pappa!" Far fick se oss och, som jag minns det nu, la han armarna om huvudet och gick, ja småsprang. Han var rädd att se sig om . . . Kriget det var när pappa var borta. Men sedan minns jag hur min mamma låg vid landsvägen med utsträckta armar. Vi bad henne resa sig, men det gjorde hon inte. Soldaterna lindade henne i en av arméns stora regnrockar och begravde henne på stället. Vi skrek och bönade att de inte skulle gräva ner vår mamma. (Jevgenija Bilkevitj "Han var rädd att se sig om . . . " s 75-76; år 1941?; ur boken "De sista vittnena" av Svetlana Aleksijevitj)

Diana kunde under långa stunder stå tyst framför moderns porträtt. . . . Hon kunde inte sakna sin mor, men hon hade en stark känsla av att något oerhört stort felades i hennes liv. . . . Var hon ledsen eller om något gick henne emot kom alltid samma tanke för henne: "Hade bara mamma levat . . . " Hennes lilla hjärta kunde värka av längtan och saknad när hon såg sin fasters ömhet och omsorg om sina flickor. Hörde hon dem skämta och prata tillsammans tänkte hon alltid: "Så skulle också min mamma ha gjort!" När hennes kusiner svarade otåligt på sin mors förmaningar kunde hon förskräckt säga till dem: "Hur kan ni svara så när ni har en mamma . . . " Diana undrade om det fanns någon mor i världen som var storsint nog att inte enbart se sina egna barns förtjänster utan även låta andra komma till sin rätt. Hon trodde inte det. I det fallet kanske även hennes mor skulle ha varit förblindad, tänkte hon med ett ljust leende. (Birgit Th Sparre "Gårdarna runt sjön" s 19-20)


ca 1925 - ca 1900

Mitt barn, mitt barn, jag kommer till dig, du är min fader och moder. Utom dig har jag intet, ingen ro, inget hem. Du skall vara min fader och min moder. . . . Jag går in i ditt hus, ditt lilla vackra hus där du leker med bjällror som sjunga. "Var välkommen, lilla far, i mitt nya vackra hus, jag har bjällror, små bjällror som sjunga." . . . Jag sätter mig ner. Du håller min hand i din. Så gjorde min moder. Du förer mig bort till ett främmande land, tillbaka till min fader och moder. (Pär Lagerkvist "Mitt barn, mitt barn, jag kommer till dig" s 75)

"Ja, femtio år just i år", upprepade fru Ståhle tankfullt. "Det var då jag förlorade både far och mor - - ." Åter tystnade hon. "Stackars fru Ståhle", sade Barbro. "Det kanske är för svårt att tala om . . . ?" "Det var långa år efteråt som jag ej skulle kunnat göra det. "Men nu kan jag det. Min himmelske Fader har fått lära mig att allt är nåd - både ljusa och mörka dagar. Och även den svåra tid jag nu syftar på var en nådens tid. . . . Mina föräldrar hade rest till staden dagen före julafton; på hemresan togs genväg över en sjö - isen brast, och jag var fader- och moderlös. Det har sedan varit mitt livs törntagg, att jag satte så litet värde på mina föräldrars kärlek, medan jag hade dem. - Men Herren är trofast i förlåtelse." (Anna Ölander "En kostelig ting" s 33; Barnbiblioteket Gullvivan 1919)

Efter släden, som kördes bort till kyrkogården, gingo barnen i grindstugan och deras mor med förgråtna ögon. Det var deras far, som var död. Den synen kunde Einar inte glömma. Det gjorde honom så ont om barnen i grindstugan, som mistat sin far, att han ej hade någon lust vidare att gå bort till backen och åka kälke. Han kunde inte begripa, hur barnen därbora kunde uthärda, när deras far var död, och han tänkte på hur förskräckligt det skulle kännas, om det varit hans käre fader, som burits bort i den svarta kistan. Och nu funderade han varenda dag på hur han skulle bära sig åt för att visa sitt deltagande för barnen i grindstugan. . . . Så gick han en kväll in i sin fars rum och frågade honom, om han trodde, att farfar (som han hade fått sin kälke av) skulle bli ledsen, om han gav sin kälke åt Einar i grindstugan. . . . Pastorn drog sin gosse ännu närmare sig och kysste honom ömt. "Mitt älskade barn, farfar blir nog inte ledsen, om du talar om för honom, varför du ger bort kälken." (Anna Ölander "En glad givare" s 37-38; Barnbiblioteket Gullvivan 1919)

(Fru Eks) tankar gingo nu såsom ofta tillbaka till den tid, då Gud hade tagit hem till sig (hennes make), som hon älskade mest på jorden, hennes trofaste make och barnens gode far och vän. Hon tänkte på, hur stor hade ej den himmelske Faderns och Vännens godhet varit emot dem alla. Han hade ej ryggat sitt löfte att bära omsorg om dem. Detta lilla, vackra hem hade han så underbart givit dem, och goda vänner och grannar, och allt vad de behövde, fingo de rikligen varje dag på nytt. Stort, dubbelt stort hade ansvaret känts henne, då hon blev lämnad ensam att fostra barnen, men hur snälla och lydiga hade de icke varit hela denna tid, och hur ivriga att glädja henne. Deras faders sista ord till dem: Älsken Gud och lyden honom och bliven mor till glädje", tycktes ha gjort ett djupt intryck på dem. . . . Friska hade de ock alla fått vara hela tiden, ja, det var mycket, oändligt mycket, hon hade att tacka sin Gud för. (Anna Jennings "Ett år på Granliden" s 44-45; Barnbiblioteket Gullvivan 1922; tidigare upplaga 1915)

Du skall överge din gamla väg, din väg är smutsig: där gå män med lystna blickar och ordet: lycka! hör du från alla läppar och längre fram på vägen ligger en kvinnas kropp och gamarna slita den sönder. . . . Du har funnit din nya väg, din väg är ren: där gå moderlösa barn och leka med vallmoblommor, där går kvinnor i svart och tala om sorg och längre fram på vägen står ett blekt helgon med foten på en död drakes nacke. (Edth Södergran "Två vägar" s 109)

Liksom på jorden så finns det i himmelen inga andra jättar än - "barnen". Aldrig stiger där en fot över tröskeln till "Guds tempel" utom barnfoten. Stor-skanken är för liten för att taga det stora steget. (N.P. Wetterlund "Andens lag II" s 882)

Den enda mänskliga varelse, som var synlig (bland cirkustälten), var en liten gosse, som högt snyftande satt på trappsteget till den bredvid stående vagnen. . . . "O, om mina döda föräldrar ändå hämtade mig!" utropade han (slutligen). . . . "De slå mig bara allesamman och trampa mig på fötterna. De skulle vara glada, om de bleve av med mig." . . . (En) pastor lade sin hand på gossens mörklockiga huvud. "Stackars lilla föräldralösa barn!" sade han sorgset. . . . "Du hör väl till det cirkussällskap, som slagit upp sitt tält bakom kyrkan här?" "Ja, jag är hos Lukas Braun. . . . Min far var hos honom, då han dog, och då behöll Lukas mig. Han säger, att jag inte kan vara honom nog tacksam för att han gjorde det, ty jag är en mycket dålig pajas och förtjänar inte de pengar mitt underhåll kostar. Och ändå försöker jag göra så gott jag kan. Han skulle inte slå mig så mycket - just fördenskull gör jag det många gånger galet för att jag är så rädd . . . " "Slår han dig verkligen?" "O, ja!" svarade gossen, och tårarna stego honom i ögonen. "en gång gjorde han det så hårt, att jag hade röda strimmor över hela kroppen därför att jag hade fallit ned av ponnyn." . . . "Skulle du önska att få lära något, mitt barn?" Thomas nickade ivrigt med sitt lilla huvud, i det han svarade: "O ja, det ville jag så gärna, och så vill jag slippa att alltid fara omkring med vagnen, då det är så förskräckligt kallt, så att man tycker sig inte kunna uthärda längre. De andra ha det bättre. De få en madrass och något att hölja på sig, men jag måste ligga på golvet i köket och kan ofta inte hitta något att hölja om mig." (Amanda M. Blankenstein "Den lille konstberidaren" s 4-12; Barnbiblioteket Gullvivan 1920; tidigare upplaga 1910)

"Gud skall nog sörja för oss", (sade signora Guttobendrio till Luigi). "Du är ett föräldralöst barn, och sådana stå alldeles särskilt under Guds beskydd." (Amanda M. Blankenstein "Ginlio Guttobendrio eller Lydnadens välsignelser" s 42; Barnbiblioteket Gullvivan 1922; tidigare upplaga 1909)

Lille Anton såg olycklig ut. Han hade icke hört, att någon kom, utan ryckte till, då hans öra nåddes av orden: "Varför är du så ledsen min lille vän? . . . Jag skall sätta mig bredvid dig, så kunna vi lugnt talas vid litet. Är du från värdshuset där?" (sade) pastorn. . . . "Ja, där bor jag", genmälde barnet. "Är du bror till Greta? Jag visste inte, att värden hade två barn." "O, nej", svarade Anton, "jag är inte deras barn; värdinnan är min moster. Jag har inte några föräldrar mer - ingen i hela världen som bryr sig om mig." . . . I gossens stora, svarta ögon lästes ett djupt vemod, och det hängde tårar i de långa ögonhåren. . . . Ack, om blott någon ville smeka och kyssa mig som morbror gör med Greta, då han kallar henne sin älskling. . . . De gräla bara på mig och kalla mig 'den besvärliga krymplingen, som ingen nytta kan göra'. . . . De säga nu ofta, att det är förskräckligt att de skall behöva föda en sådan stackare, som ingenting kan göra, och att det inte får fortgå längre på det här sättet. . . . Pappa dog för fyra år se'n. . . . Han föll ned från en stege och bröt nacken av sig.. . . . Jag fick fötterna under (stegen och blev ofärdig)." . . . Det var nu två år, sedan Anton stått vid den grav, i vilken man lagt hans älskade mor. Hans lilla syster hade dött flera månader förut i en barnsjukdom. . . . "Håller Greta inte av dig då?" frågade pastorn. "Jag kan inte tänka mig, att hon kan vara hård emot dig. Hon tycks vara ett så älskligt, gott barn." "Åh nej, hon är aldrig hård emot mig, men hon bryr sig inte om mig. . . . Hon är nästan rädd för mig." (Amanda M. Blankenstein "Den ofärdige Anton" s 4-10; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; tidigare upplaga 1909)

Gamle patron Berg hade dött och blivit begraven, och likföljet, som bevisat honom den sista hedersbetygelsen, hade nyss återvänt till den stora, vackra herrgården, som under två mansåldrar varit i Bergs ägo. . . . Ingen tycktes tänka på fostersonen Alfred. . . . "Min sons far var sjöofficer", (sade änkan Brun), "men vad var hittebarnets far?" . . . (Sakföraren Kolding) närmade sig nu (Alfred och änkans son Harald), men fann att det även bland dem rådde misstämning. Det syntes på Alfreds bleka ansikte med de av vrede lågande ögonen samt av Haralds uppretade min och knutna händer. "Hur är det fatt", frågade Kolding småleende, "kunna ni två inte hålla fred? Vad är det, som är på tok med er, gossar?" "Han där inbillar sig att han skall vara herre här", svarade Harald, "en sådan stackare, som inte har varken far eller mor!" (Adolphine Fogtmann "Testamentet" s 3-8; Barnbiblioteket Gullvivan 1920; boken ursprungligen utgiven på danska år 1907)

Ett felades: Herrens fruktan, som är begynnelsen till vishet, bodde icke i huset; det var icke ett Guds tempel på jorden och Guds ord brukades icke derinne. Vägen till qvarnen höll mjölnaren öppen och banad, om ovädret rasade aldrig så svårt, men vägen till himmelen var det sällan hans själ beträdde. De bibelspråk, gossen lärde i skolan, voro ett dödt kapital, som låg insvept i minnets svetteduk. Der var ingen, som med bön och Kristi kärleks lifvande flägt skulle kunnat få sädeskornet att spira upp. Den ende, som försökte vårda sig om gossens själ, var Andreas. När Karl då och då kom på besök till qvarnen eller Andreas kom öfver för att aflägga räkenskap, tog han gossen afsides och frågade i trofast kärlek: "Du beder väl flitigt, Karl?" Då stirrade gossen på honom och svarade: "O ja, Andreas, vi bedja i skolan." Men Andreas sade: "Det är icke nog, barnet mitt. Om söndagen är du icke i skolan, och då beder du således inte. Och när du blir stor, skall du ju inte gå i skola längre och då kommer du aldrig att bedja. Men bönen är lika nödvändig som det kära brödet." Derpå läste han för barnet alla de barnaböner han kunde utantill. Men hur skall det gå med ett barn, som icke har någon att lära sig bedja annat än en gammal mjölnardräng i en avlägsen qvarn, isynnerhet när verlden slår sina fjettrar så hårdt om detsamma, som den gjorde om den fader- och moderlöse Karl. Hans morbror var nemligen en passionerad spelare. Nästan hvar enda afton hade han spelbröder hos sig. . . . Skolan och kyrkan planterar, men hemmet måste vattna. (Friedrich Ahlfeld "Spelarens lif och ändalykt eller Faren icke vilse; Gud låter icke gäcka sig" s 6-8)

Fyra af de föräldralösa barnen (i San-Shui), är jag ledsen att säga, hafva lämnat oss, på grund af att deras släktingar blifvit inbillade att vi skulle tag dem till Pin-chow, samt sedan till utlandet. Jag tog fotografi af fem af de föräldralösa barnen, hvilket visar, hurudana de voro då de kommo, samt sedan efter det de blifvit rentvättade och påklädda litet ordentliga kläder. Jag skall sända dessa kort till de syskon och vänner, som visat största intresset för Kinas frälsning. . . . Det är skönt att se, huru kineserna nu längta efter europeisk och amerikansk kunskap. (Philip och Lizzel Nelson "Bref från Pin-chow, Shensi, Kina"; brefvet daterat 1905-12-29; Jönköpings-Posten 1906-04-07)

Ett sorgebudskap ändrade min plan (att resa till Sverige). Min yngsta dotter, som är gift i Dresden, hade plötsligt förlorat sitt enda barn, en liten älsklig flicka, och min hustru telegraferade till mig i Sunderland, att jag måste resa till den sörjande unga modern, hvilket ock skedde. (P. Waldenström "Bref från Stockholm"; brefvet daterat 1905-09-28; Jönköpings-Posten 1905-09-30)


ca 1900 - ca 1850

Utan Jesus och hans Ande skulle Guds folk på jorden vara såsom små fader- och moderlösa barn, som icke ägde någon att i kärlek sluta sig till. . . . Men nu äga de den, som är mer än fader och moder här på jorden. Jesus är när dem varje ögonblick. "Jag skall icke lämna eder faderlösa, jag skall komma till eder." . . . Du är i honom såsom han är i fadren. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 146; nr 19 den 10 maj 1894)

"Svarten" travar genom skogen, travar muntert uppför backar, kry är lilla bergslagshästen, ivrig, så att svetten lackar. Far och son på kärran sitta, lustigt färden hemåt går, stolt är lille sjuårspilten, ty han tömmen sköta får. . . . Bruna ögat modigt blixtrar, ljusa lockar fladdra rika, gnistor spraka under hjulen, skugglikt träden undanvika, tall och gran att snabbt försvinna skymta fram som genom flor, gossen tröttnar ej att köra, gossen tycker han är stor. . . . Blott när vägen plötsligt kröker, där den svänger nedåt strömmen, oförmärkt med ena handen far ibland tar tag i tömmen, annars kunde det väl hända, att i ån det bure ner - taget sker så lätt och varligt, att den lille knappt det ser. . . . Tycker någon, han ej ensam skulle kärran kunna köra? Sådant för en sjuårs gosse är, kan tro, ett enkelt göra. Redan synes hemmets stuga vid den granomslutna älv, pilten ropar åt sin syster segerstolt: "Jag körde själv". . . . Raske gosse, snart att färdas ut i livet är du mogen, men en annan häst än Svarten skall du köra genom skogen. Ack, vi alla på den färden skulle stjälpa kull ibland, toge ej som nyss i tömmen oförmärkt en faders hand. (Carl David af Wirsén "En liten körsven" s 197; 1888)

Alldeles som en jordisk fader, hwilken står färdig att lemna sina barn efter sig i denna werlden, tröstar och förmanar (Herren lärjungarna) emot de frestelser och lidanden, som framdeles skola komma öfwer dem. O huru brinner icke hans hjerta af kärlek och deltagande för dem, så att ingenting af det, som Han lemnar efter sig, är Honom så wigtigt som dessa barnen. Och dock hwad är den bäste jordiske faders hjerta emot Herrens Jesu hjerta? Det är såsom en liten gnista i jemförelse med solen, ja såsom is i jemförelse med en stor eld. (P. Waldenström "Högmessotexter II" s 1 i kommentar till Joh 14:15-21)

Lars Landgren var redan till det yttre en kämpagestalt, och storvulen var han till hela sin läggning. . . . Ryktbar blev han såsom kyrkoherde i Delsbo pastorat i Hälsingland, en bygd, som, när han kom dit, var illa beryktad såsom tillhåll för tjuvar, lönnbrännare och vilda slagskämpar, vilka icke hade långt till kniven. Oförfärad tog Landgren upp kampen med det barbari han mötte, stämplingar mot hans liv dämpade icke hans iver, respekt vann han slutligen till och med hos de mest förhärdade. Men omslaget i församlingen kom icke endast genom den överväldigande kraften, utan främst genom det varma, av kristlig tro och kärlek genomlysta sinnelag, som besjälade mannen. När han 1876 kallades till biskop i Härnösand, såg Delsbo församling med sorg och saknad honom draga bort: det var, som om en far hade lämnat sina barn. (Edvard Rohde "Kyrkans utveckling och de religiösa rörelserna" s 61)

(Den helige Ande) både hugswalar och bestraffar hjertat, såsom en moder tröstar, straffar och kysser sitt barn, ty han är icke en wredens utan en hugswalelsens Ande, en hugswalare. Han förblifwer hos ett sådant barn hela dess lif igenom. Ja, den helige Ande wet ännu hwar barnet ligger i likkistan. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 186)

Den helige Andes namn har ock en särskild betydelse; när någon blir faderlös, så förordnas för honom en förmyndare, en wän, en rådgifware, som i hans ställe åtager sig honom eller besörjer hans angelägenheter, korteligen ett biträde. . . . Den helige Ande är för oss wårt biträde alltid och öfwerallt; der wi icke komma fram, der är han till hands. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 190)

(Kristina) krävde av Gud att Han skulle finnas till. Skaparen hade skyldighet att ta vara på sin Skapelse, liksom en far var skyldig att sörja för de barn han avlade. Och förutan en fader i himmelen förmådde hon inte framleva sitt liv på jorden. . . . Intet ljud trängde fram uppifrån. . . . (Ljudet) kom inifrån boningshuset, och det var ett litet barns gråt. . . . Ett gott, tröstande lugn sänkte sig över Kristina, medan hon gick in till sitt barn: I natt behövde hon fly till en levande varelse, som var hjälplösare än hon själv. (Vilhelm Moberg "Nybyggarna" s 512-513; Som om Gud inte funnes)

(Lars Levi) Laestadius skildrar sitt hem sålunda: "Kvinnan", såsom han kallar sin moder, "hade ett melankoliskt temperament, men mannen hade ett hetsigt och utmärkte sig för glättighet, kvicka upptåg och infall, men var därjämte, då han smakat spirituosa, utmärkt för elakt ölsinne, vilket den ängsliga, för stilla ensamhet böjda kvinnan fick betala med bittra tårar. Men aldrig hördes hon klaga, ty hon bar sitt kors med tålamod". Hans moder synes ha haft sitt hjärtas tröst i Herren, vadan hon kunde med undergivenhet bära sin tunga lott. . . . Den moderliga kärleken inlade redan tidigt i sonens hjärta ett frö, som till sist spirade upp och bar en välsignelserik frukt. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 121)

Hör du, de gråtande barnens Fader, de små barnens suckar, som är så små att de ryms i Förälderns famn. (Lars Levi Laestadius "Nya Evangeliepostillan" s 210 i predikan 1855 över Joh 3:11)

Det sjöng och klingade så lustigt både ute och inne, att Lisen ej hörde fru Arnbergs knackning; hon trädde därför utan vidare in. "Jag kommer så tidigt, mitt kära barn; men ser du, det är något riktigt angeläget, som jag måste tala med dig om. Du vet, att vi ofta under våra små samkväm i mitt hem samtalat om de föräldralösa barnens lott. De utackorderas af församlingen åt den minstbjudande. Och hvad för slags folk är det? För det mesta sådana familjer, som genom lättja och last blifvit utfattiga, och som nu vilja komma åt de 60 kronor, som församlingen betalar för de stackars barnen? och hvad få dessa väl höra och se där? Och huru behandlas de? Är det underligt, om de blifva lata, trotsiga, listiga och odugliga? . . . (Men) kan du tänka dig, (den rika holländska fru von Kraak) har testamenterat 40.000 kronor till "de föräldralösa" barnen i vår stad och bestämt, att jag skall inköpa ett hus för ändamålet och i öfrigt ombestyra allt. . . . Vi kunna ej finna en bättre husmoder för barnhemmet än dig, kära lilla Lisen! Du får då också bo i närheten af dina fattiga, och arbete skall ej fattas dig, tvärt om." Lisens ansikte strålade. . . . "Detta är just, hvad jag länge önskat mig. Men bed för mig, att Gud måtte skänka mig krafter och förmåga till verket." . . . Strax efter pingst var allt så i ordning, att hemmet kunde öppnas och åtta barn intagas i detsamma. Pastor Reinhold höll invigningstalet. Lisen var alldeles kommen på sin rätta plats. Att för dessa små föräldralösa söka vara som en moder, tycktes henne vara en den allra härligaste uppgift. (Minna Blümmer "På olika vägar" s 64-65; 1850-talet, före 1856)

(N.) Keyland har (i sin bok "Svensk allmogekost") som belysande tidsdokument citerat en Värmlandsskildring från 1852. Författaren tittar in i ett pörte i finnskogarna och träffar ett par ensamma barnungar; då de börja gråta, går han sin väg. "Men kommen ett par hundra steg utåt vägen", fortsätter han, "rann det mig plötsligen i sinnet att de tårar, jag nyss sett, möjligen haft en annan och svårare orsak än fruktan eller blyghet - att kanske hungern utpressat dem. I ett nu var jag åter vid pörtet och fann min aning bekräftad. Föräldrarna hade redan på söndagen gått hemifrån och därvid givit barnen fem marker mjöl att livnära sig med till deras återkomst. Nu var det onsdag, mjölet var slut, men de bortavarande väntades ej åter förrän nästa söndag. När jag återkommer till vägviserskan, beklagande det fattiga folkets öde i denna bygd, som oaktat all möda och strävan ändå icke mäktade anskaffa ett dagligt bröd åt sina värnlösa små, svarade mig denna helt lugnt, att det här vore en tämligen vanlig sak, att barnen förgingos av hunger under föräldrarnas frånvaro på arbetet. Så hade det hänt hennes egna bröder, medan hon ännu var liten. När barnen så där lämnas ensamma i hemmet och den knappa kosten börjar tryta, då - berättade kvinnan - inträder alltid det förhållandet, att den äldre av de små självmant tar den mindre portionen, varföre också hungersnöden vanligen träffar denne först." (Albin Widén "Goda år och nödår" s 249-250)


ca 1850 och tiden dessförinnan

George Müller . . . hade 1829 anslutit sig till brödrarörelsen och blivit känd för diakonal filantropisk verksamhet. Han var en säregen gestalt, som på sitt vis bidragit till att ge "Brethren" en charmerande profil. Han arbetade en tid i Bristol som "Fader för faderlösa" . . . i förvissning att erforderliga medel skulle ges efter intensiv bön till allas himmelska far. Men hans och (John Nelson) Darbys vägar skildes vid den första stora splittringen av brödrarörelsen. (Gunnar Hillerdal "Plymouthbröderna - En annorlunda gren av kristenheten" s 40)

Barnamordsplakatet (år 1778) gav ogifta mödrar möjlighet att föda sina barn anonymt och därigenom kunde de hemlighålla både sin egen och barnafaderns identitet. . . . Vid riksdagen 1828 lade prosten (Gustaf) Nibelius (senare biskop i Västerås 1840-1849) fram en motion som väckte stort gensvar och livlig debatt inom ståndet. I motionen föreslogs att "lägrade" kvinnor skulle åläggas att uppge barnafaderns namn så att även fadern kunde bidra till barnets försörjning. Motionen vann inte lagutskottets gillande och något gehör från de övriga stånden fick motionen inte heller. Motionen avvisades med motiveringen att kvinnan inte alltid visste vem som var barnets fader och att kvinnan, även om hon visste vem som var barnets fader, ofta saknade bevismedel. Lagutskottet menade att sådana obevisbara anklagelser endast ledde till förargelse och snarare borde förekommas än framkallas. Det kan tilläggas att rädsla för lögnaktiga kvinnor aldrig tidigare bekymrat lagstiftare på sexualbrottens område. Före Barnamordsplakatets tillkomst hade kvinnans utsaga om barnafadern alltid utgjort grunden för domstolarnas rannsakning. Besvikelsen över avslaget blev stor inom prästeståndet. Överhovpredikanten Hedrén begärde ordet för att yttra sig i detta ämne, som han ansåg var ett av de allra viktigaste i hela lagstiftningen, av vikt för själva den kristna samhällsgrunden. . . . Med ironi konstaterade Hedrén att plakatet som skulle skonat den fallna kvinnans blygsamhet, nu efter ett halvt sekels förlopp tydligen lett till att blygsamheten så förstörts att kvinnan inte längre skulle känna den man hon haft sexuellt umgänge med. En annan talare, biskop (Pehr) Thyselius (biskop i Strängnäs 1829-1838), sade sig gärna ha sett kraftfullare botemedel mot den allt mer tilltagande lättfärdigheten, men den avslagna motionen skulle i alla fall ha varit ett steg i rätt riktning. Men att förföra den ena kvinnan efter den anra utan att behöva vårda sig om henne och barnet i deras nöd, var visst "ett herreligt privilegium, som måste försvaras i det yttersta". Biskoparna (Carl Fredrik) af Wingård (biskop i Göteborg 1818-1839, ärkebiskop 1839-1851) och (Wilhelm) Faxe (biskop i Lund 1811-1854) instämde med Thyselius. Kanske satte Thyselius med sina ord fingret på den ömma punkten. Uppluckringen i sexuallagstiftningen hade onekligen inneburit fördelar, och kanske "ett herreligt privilegium" för många män. När allt kom omkring var det kanske inte så många män utanför prästeståndet som saknade att ha kyrkotukten och generande rättsprocesser som ett hot över sig. (Marie Lindstedt Cronberg "Den ogifta modern och hennes barn - en reform och dess konsekvenser" s 261,269)

"Ni bör tänka på dem, som ha det ännu svårare än ni", (sade dödgräfvaren till mor Anna), "och som drabbats af samma lidanden, blott ännu bittrare. Se till exempel på Bagar-Anders' hus! Både far och mor äro bortryckta, den ena strax efter den andra af febern, och ligga bredvid hvarandra på kyrkogården. Och barnet, den lilla Mari, är föräldralös; må Gud förbarma sig öfver henne. I morgon skall hon bortauktioneras till den, som för billigaste pris vill föda henne; då kan ni nog tänka er, huru det skall bli." (Emil Frommel "Trohet" s 7; början av 1800-talet)

De enda som ägde möjligheter att påverka gemene man var prästerna. I både högtid och vardag smälte de samman med sin församling till en oupplöslig enhet. Sockenprästen uppträdde (under 1700-talet), som (Samuel) Ödmann skriver om sin morfar Vislandaprosten, såsom en fader ibland en stor barnskara. (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 206)

Vid tio års ålder (1635?) var (Erik Dahlberg) både fader och moderlös. Han fick då sin farbror till förmyndare. Denne sörjde för att Erik fick en god utbildning. . . . Men hur pass oegennyttigt farbrodern förvaltade sin lille brorsons arv, det är en annan fråga. Själv gjorde denne i sin dagbok följande reflexion om vad som skedde, när deras vägar för alltid skildes: "Vid avskedet förärade han mig fyra riksdaler, vilket då var min hela rikedom, därmed jag min vandring igenom denne onda och arga världen begynte. Sannerligen en ringa gåva av en sådan rik faderbroder, som sedan vid sin avgång (= bortgång) efterlämnade åt sina barn uti bara penningar hundrade tusende riksdaler jämte hundrade tjugu bonnegårdar!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1611-1660" s 513-514)

Det är ett vittnesbörd af den heliga Ande, att Herren Gud är en sådan nådig och mild Gud och konung, hvars första, högsta och förnämsta verk är, att han allramest gifver akt på dem, som allramest behöfva förbarmande, det vill säga, på sådana personer, öfver hvilka man billigt bör förbarma sig, emedan de äro af världen förlåtna, hjälp- och tröstlösa, hvilka ingen sig åtager, sådana som änkor och faderlösa. (Johann Arndt "Johann Arndts Andliga Skattkammare" s I:316)

Så snart ryktet om (Johan) Hus' bålbestigning (1415) nådde Böhmen, uppstod där en stark rörelse. . . . Många husiter övergåfvo hofvet, bland andra den tappre Johan Ziska. . . . Efter Ziskas död (1424) gingo hans anhängare, "de föräldralösa", med hänsynslös våldsamhet vidare i hans spår, och husitismen till och med i dess radikala gestalt vann senare anslutning i Tyskland, där valdenserna och Wyclifs skrifter hade banat vägen. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 966-968)

Från 1200-talets mitt och fram till mitten av 1500-talet var bönböckerna . . . det mest producerade slaget av böcker över huvud taget. . . . Innehållet i bönböckerna var ganska konstant. . . . Huvuddelen i bönböckerna var den tredje delen, Jungfru Marias tider. . . . Ett fast led i bönboken var två Mariaböner. I den ena, Obsecroto te ("Jag bönfaller dig" efter inledningsorden) tilltalas Maria på följande sätt: "Jag bönfaller dig, Maria, . . . du de föräldralösas mor, du de ensammas tröstare . . . du som är . . . källan till frälsning och nåd . . . (och) till glädje." . . . Skyddsmantelmadonnan . . . spelade en central roll under senmedeltiden. . . . Under jungfruns stora mantel finner alla skydd: män och kvinnor, barn och vuxna, lekfolk och präster. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 246,249; Lekfolkets kristendom)

När barnet blivit omskuret, fått namn och invigts till Gud var det de första åren helt beroende av sin moder; de judiska fäderna var inte så roade av småbarn. Det förhöll sig avgjort så att de judiska kvinnorna var utmärkta mödrar, tillgivna, ömma; Bibeln är full av exempel på mödrakärlek. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 85)

I provinserna dyrkades Augustus jämte dea Roma som gud, i Italien hans genius jämte larerna. Till sitt tjugofemårsjubileum som Augustus (år 2 f. Kr.) mottog han slutligen ärenamnet pater patriae, fäderneslandets fader. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 246)

I (Platons) väktarklass (i skriften Staten) veta föräldrar och barn icke av varandra. . . . De uppfostras tillsammans i barnkrubbor med gemensamma vårdarinnor. Alla barn skola omhändertagas med lika stor omsorg, ingen får känna sig föräldralös eller sämre än andra eller bli berövad sitt stöd genom någon enskilds död. . . . Barnalagarna (i skriften Lagarna) röja den största ömhet om alla föräldralösa, ja, också om grova brottslingars barn. "Det barn som ödet gjort föräldralöst" skall ha en förmyndare, som ålägges att älska det "med lika stor kärlek som sina egna barn, och han skall med all iver vårda sig om dess egendom, ja, mera än om sin egen". (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 62,77; Platons båda stater)


Att avrunda med:

"Jag ska inte lämna er ensamma. Jag ska komma till er." Om vi inte skulle minnas något annat från Johannes 14 och 15, är det ändå mer än nog. Här finns ett löfte om närvaro och bistånd. Den Helige Ande anges i den grekiska texten med ett specifikt ord, som när det skrevs ner ännu inte hade fått någon "religiös" klang utan var en yrkesbeteckning: Parakleten. Ordet syftar på en person som inkallas för att vara någons förespråkare i en trängd situation. Parakleten kallar man på när man behöver bistånd av någon som står på ens sida och förstår en inifrån, känner till alla fakta i målet, har överblick och inblick. En som inte vill att jag ska straffas, dömas, stötas ut. En som talar för mig - det kunde användas om försvarsadvokater. (Ylva Eggehorn "Rösten av en som talar för oss" s 18)

(Det) finns ett guldkorn i psalm 32 i Psaltaren. Bakgrunden är att psalmens författare David har kraschlandat mitt i livet. Utan att riktigt förstå hur det gick till har han gjort sig skyldig till äktenskapsbrott och har dessutom orsakat en mans död. Gud tycks inte ta till storsläggan mot David, men inväntar hans omvändelse till dess den kommer. När David står på benen igen och darrande skall fortsätta sitt liv, då säger Gud: "Jag vill ge dig insikt och lära dig den väg du skall gå. Jag vill ge dig råd, min blick skall följa dig." Inte ens här märks några storebrorsfasoner, i stället förtroende från Guds sida för en vuxen människa som vågar börja om. Det är gott föräldraskap. (Liselotte J Andersson "Skatter dolda i mörkret" s 36; När änglar går genom köket)


Sångarna:

Halleluja! Ingen ensam, ingen hjälplös lämnats kvar. Halleluja! Tron sin tillflykt och sitt ljus i Jesus har. Fastän skyar honom lyfte bort och ingen honom ser, glömmer vi ej vad han lovat: "Alltid skall jag bo hos er." (A Frostenson: Psalmer och Sånger 15:2)

Jag är hos dig, min Gud, som barnet hos sin mamma. Jag är hos dig som fågeln i sitt bo. Jag är hos dig, min Gud. Jag är hos dig, min Gud, när natten börjar komma. Bli kvar hos mig, så har jag lugn och ro. (M Melin: Psalmer och Sånger 550)

Gud, som vård om sparven tar i sin stora nåd, väver liljans vackra dräkt som av silkestråd, kan ej glömma sina små här i främlingsland, de i trygghet vandra få vid hans fadershand. (E Amnefors: Psalmer och Sånger 620:1)

Lofva vill jag Herran, Herran, Ty han hafver hört min röst. Han är, då all hjelp syns fjerran, Dock min starkhet, sköld och tröst. Han de ondas kraft förtager Och sitt barn ur faran drager. (G Ållon: Psalm 264:1; jfr Psalmer och Sånger 8:1)

O sällhet stor, som Herren ger R'en här på denna jord! I nåd han städs till barnen ser, Dem föder vid sitt bord. Där får vi sitta hvar minut, Och nåden, den tar aldrig slut. Halleluja, halleluja, Halleluja, vår Gud! (N Frykman: Sång 208:1; jfr Psalmer och Sånger 262:1)

Herren hjälper, hjälper alla, Som förtrösta på hans namn, Älskar mer än någon moder, Bär sitt folk i fadersfamn. Herren hjälper, Herren hjälper Dem, som trösta på hans namn. (C Boberg: Sång 329:3)

Tryggare kan ingen vara Än Guds lilla barnaskara, Stjärnan ej på himlafästet, Fågeln ej i kända nästet. (L Sandell-Berg: Förbundstoner 1911 nr 230:1; jfr Psalmer och Sånger 248:1)

Skönt det är i kvällens timma, Då all dagens oro dör, Att få Herrens röst förnimma Som det sista ljud jag hör, Och att sen mitt huvud gömma Under modersvingen varm Och som barnet ljuvligt drömma, Skild från världens kiv och larm. (EM Bergquist: Förbundstoner 1911 nr 605:2; jfr Psalmer och Sånger 552:1)

Själv han är mig alla dagar nära, För var särskild dag med särskild nåd. Varje dags bekymmer, vill han bära, Han som heter både Kraft och Råd. Att sin dyra egendom bevara, Denna omsorg har han lagt på sig. "Som din dag, så skall din kraft ock vara", Detta löfte gav han mig. (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 339:2; jfr Psalmer och Sånger 249:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Tobit (vars namn säger att han ansågs vara en god man) och barnen i Midjan berövades sina föräldrar. I ett återställelseperspektiv ser vi nu hur barn får föräldrar. Människan Jesus är både som en far och en mor för sina barn. Jfr Egna kommentarer och funderingar till Joh 19:33-37 angående Jesu revben.


Grekiska ord:

orfanos (lämnad föräldralös) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 1:8; Syr 4:10; Joh 14:18 - 2 Mack 3:10; 8:28,30; Syr 35:14(17); Jeremias brev v 37; Jak 1:27.


Ytterligare studier: Is 49:14-15; Matt 18:4-5; 19:14-15; Luk 18:16-17; Joh 12:15; 14:3,28; 15:2-3; 19:26; 20:19,26; Upp 1:4,8; 3:19.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-01; 2011-12-16; 2014-08-16)

Tillbaka till Start

14:19-21 Ännu en små-/liten (stund) och utsmyckningen/'den utsmyckade världen' tittar inte längre på Mig. Men ni tittar på Mig, eftersom Jag lever, och ni skall leva ‘(medium)’/’med engagemang’ (P66,א,*א,A). I/på den där dagen skall ni få kunskap, att Jag (är) i Min Fader och ni i Mig och Jag i er. Den som har Mina bud och håller dem, den där är den som välkomnar Mig. Men den som välkomnar Mig skall välkomnas av Min Fader. Och Jag skall välkomna honom och göra Mig själv tydlig för honom.

Ord för ord: 14:19 (18 ord i den grekiska texten) ännu (en)-små/liten och '-en utsmyckning'/utsmyckningen mig inte-längre tittar-på, ni men tittar-på mig, eftersom jag lever, och ni skall-leva-(med-engagemang). 14:20 (19 ord i den grekiska texten) i den-där '-en dag'/dagen skall-få-kunskap ni att jag i '-n fader'/fadern min och ni i mig och-jag i er. 14:21 (29 ord i den grekiska texten) den havande '-en bud'/buden mina och hållande dem den-där är den välkomnande mig. den men välkomnande mig skall-välkomnas av '-n fader'/fadern min, och-jag skall-välkomna honom och göra-tydlig (för)-honom mig-själv.


1883: Ännu en liten tid, och världen ser mig icke mer, men I sen mig, ty jag lefver, och I skolen lefva. På den dagen skolen I förstå, att jag är i min Fader, och I i mig, och jag i eder. Den som har mina bud och håller dem, han är den, som älskar mig; och den, som älskar mig, skall varda älskad af min Fader, och jag skall älska honom och uppenbara mig för honom.

1541(1703): Än är en liten tid, och werlden ser mig icke mer. Men I skolen se mig; ty jag lefwer; I skolen ock lefwa. På den dagen skolen I förstå, att jag är i minom Fader; och I i mig, och jag i eder. Den min bud hafwer, och håller dem, han är den mig älskar; och den mig älskar, han skall warda älskad af minom Fader; och jag skall älska honom, och honom skall jag uppenbara mig.

LT 1974: Om ett litet tag ska jag lämna den här världen, men jag ska fortfarande vara närvarande hos er. För jag lever - och det ska ni också göra. Då kommer ni att veta, att jag är i min Far och att ni är i mig och jag i er. Den som lyder mig är den som älskar mig, och därför att han älskar mig kommer min Far att älska honom. Det kommer jag också att göra, och jag ska visa mig för honom.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(I Refidim) ropade Mose i riktning mot Herren: "Vad skall jag göra (med) det här folket? Ännu en små-/liten (stund) och de kommer att kasta ner sten (emot) mig." (2 Mos 17:4, Grekiska GT)

(Mose sade till Herren:) "Om jag så har funnit (och finner) fröjdbringande (nåd) mitt emot Dig, gör Dig själv tydlig för mig. Jag må skåda Dig på ett känt/bekant sätt på så sätt, o, att då jag - alltefter omständigheterna - finner (och har funnit) fröjdbringande (nåd) mitt emot Dig och/också må ha kunskap 'för att'/att Ditt folk (är) den här stora nationen." . . . (Herren talade i riktning mot Mose:) "Du har funnit (och finner) nåd inför Mina ögon, och jag känner dig 'till sidan av'/'i jämförelse med' alla." Och (Mose) säger: "Visa mig Din härlighetsglans." (2 Mos 33:13,17b-18, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) "Det skall vara vid den tid då ni - alltefter omständigheterna - må höra alla de här grundlagarna och vakta/hålla och göra dem . . . (att Herren din Gud) kommer att välkomna dig." (5 Mos 7:12a,13a, Grekiska GT)

(Herren sade:) "De som förhärligar Mig, skall Jag förhärliga, och den som föraktar Mig skall icke hedras." (1 Sam 2:30b, Grekiska GT)

(Elihu sade till Job:) "Stanna (hos) mig ännu en små-/liten (stund) för att jag må lära dig." (Job 36:2a, Grekiska GT)

(Visheten säger:) "Jag välkomnar dem som är vänner med mig." (Ordsp 8:17a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) "Uttalat lycklig (är) den som vaktar/håller lagen." (Ordsp 29:18b, Grekiska GT)

(Herren sade till folket i Jerusalem:) "Ännu en små-/liten (stund) och vreden (mot er) skall upphöra, men Min lidelse (skall riktas) emot (assyriernas) rådslut." (Jes 10:25, Grekiska GT)

(Profeten sade till Guds folk:) "Träd fram, mitt folk! Kom in i, in i dina förrådshus och stäng till dina dörrar. Göm dig undan en små-/liten (stund) . . . ända till Herrens vrede - alltefter omständigheterna - må ha kommit vid sidan av." (Jes 26:20, Grekiska GT)

(Jesaja sade:) "Är det ännu inte en små-/liten (stund) och Libanon skall 'sättas i sällskap med'/förändras?" (Jes 29:17a, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Mitt folk skall ha kunskap om Mitt namn i/på den där dagen, att Jag är Den som samtalar: 'Jag är vid sidan av.'" (Jes 52:6, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Ännu en små-/liten stund och (Babylons) mejande/slåtter skall anlända." (Jer 51:33b, Grekiska GT)

(Judarnas fiende) falla/föll från vagnen. . . . Ingen förmådde till sidan av hemföra (den som) en små/liten (stund) förr/förut tänkte röra himlarnas stjärnor. (2 Mack 9:7b-10a)

(Salomo sade:) "(Herren) görs tydlig för dem som 'ej icke tror'/tror (i/på) Honom." (Salomos Vishet 1:2b)

(Salomo sade:) "Då han hade blivit välbehaglig för Gud, välkomnades den rättfärdige, och då han lever mellan/'under mellantiden', sattes han i sällskap med missare (av Guds mål)." (Salomos Vishet 4:10)

(Salomo sade: "Visheten) är lätt att 'tittas på'/uppfattas av dem som välkomnar henne och (lätt) att finnas/'bli funnen' av dem som söker henne. (Salomos Vishet 6:12b)

(Salomo sade: "Vishetens) början (är) . . . ett välkomnande av uppfostran. Välkomnande (är) ett hållande av (vishetens) lagar." (Salomos Vishet 6:17-18a)

(Jesus, Syraks son, sade:) "Herren välkomnar dem som välkomnar (visheten)." (Syr 4:14b)

(Jesus, Syraks son, sade:) "Herrens ögon (är) emot/över dem som välkomnar Honom." (Syr 34:16a eller 34:19a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till en rik människa:) "Om du vill komma in i, in i livet, håll buden." "Av vad/vilket slag?" yttrar (א,* א) han. Men/och Jesus talade: "Du skall inte mörda. Du skall inte begå äktenskapsbrott. Du skall inte stjäla. Du skall inte vara ett falskt.vittne. Hedra fadern och modern, och du skall välkomna din granne/nästa som dig själv." (Matt 19:17b-19)

Då (många av de heligas kroppar som hade somnat och sov) kommit ut, ut ur minnesgravarna efter (Jesu) uppresande/uppståndelse, kom de in i, in i den heliga staden, och de gjordes tydliga för många. (Matt 27:53)

(Jesus sade till Sina lärjungar:)"Kom hit ni själva 'enligt det egna tinget'/'för er själva' in i en ödelagd/ödslig plats och förs/kom till vila få/lite." . . . Och de gick/for bort i båten 'in i'/till en ödelagd/ödslig plats 'enligt det egna tinget'/'för att få vara för sig själva'. (Mark 6:31a,32)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "(Den) som - om alltefter omständigheterna - må skämmas för Mig och Mina utsagor i det här släktet, äktenskapsbryterskan och en missare (av Guds mål), för honom skall och/också Människans Son skämmas, när - alltefter omständigheterna - Han må komma i sin Faders härlighetsglans i sällskap med de heliga budbärarna." (Mark 8:38)

(Jesus sade:) "Varför kallar ni Mig 'Herre, Herre, och inte gör vilka/'de ting' Jag säger?" (Luk 6:46)

(Jesus sade till en viss laglärd:) "Gör (vad som är skrivet i lagen) och du skall leva." (Luk 10:28b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till folkskaran:) "Det här är Min Faders vilja, att 'varje den'/'var och en' som tittar på Sonen och tror in i Honom må ha tidsålderslångt liv." (Joh 6:40a)

(Jesus sade till judarna:) "Den som tuggar Mitt kött och dricker Mitt blod stannar i Mig och Jag i honom. Helt och hållet som den levande Fadern har skickat bort Mig, och Jag lever på grund av Fadern, och den som tuggar Mig, och/också den där skall leva på grund av Mig." (Joh 6:56-57)

Jesus talade (till judarna): "Ännu en små-/liten tid är Jag i sällskap med er. Och Jag drar Mig tillbaka i riktning mot Den som har sänt Mig." (Joh 7:33)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Tro Mig att Jag (är) i Fadern och Fadern i mig. . . . Om - alltefter omständigheterna - ni må välkomna Mig, må ni hålla (P66,א,*א) Mina bud." (Joh 14:11a,15)


Hembygdens predikan:

Vem vågar anse det för överdrivet eller otillbörligt att älska Gud, den i sig älskansvärde, av vilken vi därtill undfå allt gott? Om en hög och älskad konung skänkte ett fattigt barn allt det goda han förmådde och därtill upptoge det till sin arvinge och läte det fostras så, men barnet icke älskade honom och prisade honom, så skulle man ju knappt anse det barnet värdigt att leva. Vad vore dock en konungs gärningar emot vad Gud av evighet planlagt och i tiden utfört genom sin son för vår eviga lycka - att nu icke nämna alla de lekamliga välgärningar vi dagligen erhålla! Visst är han värd att älskas ur hela vår varelse. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet - början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 195, Femte söndagen i fastan, Joh 8:31-45)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Det är när vi lyder Jesus som vårt förhållande till honom övergår från att vara en bekantskap till att vara en gemenskap. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 144 i kommentar till Joh 7:1-24)

Det är uppenbart att uttrycken "i Kristus" och "Kristus i oss" (hos Paulus) används omväxlande med varandra och alltså måste beteckna en och samma sak. Det är i verkligheten fråga om den inre människans förening med Kristus. Denna förening sker genom att vi mottar honom i tron och som en följd därav får uppleva att han fyller vårt inre med sin förnimbara närvaro genom Anden. (David Hedegård "Glädjens brev" s 8-9)

(Konsulinnan Buddenbrook i Lübeck) grundade (i mitten av 1850-talet) . . . "Jerusalemsaftnarna". . . . En gång i veckan satt vid det långt utdragna bordet i matsalen i skenet från lampor och levande ljus ungefär tjugo damer i den åldern då det är dags att se sig om efter en bra plats i himlen, drack te eller bischoff, åt smörgås med fint pålägg och pudding, högläste andliga sånger och avhandlingar och förfärdigade handarbeten som i slutet av året såldes vid en basar, varpå behållningen skickades till Jerusalem för missionsändamål. . . . (Mycket) märkliga . . . medlemmar (var) ett tvillingpar, två besynnerliga gamla ungmör som iförda schäferhattar från 1700-talet och sedan åtskilliga år redan urblekta klänningar gick omkring i staden hand i hand och gjorde gott. De hette Gerhardt och bedyrade att de i rakt nedstigande led härstammade från Paul Gerhardt. Folk sade att de inte alls var medellösa; men de levde i största elände och gav allt åt de fattiga . . . "Kära ni!, sade konsulinnan Buddenbrook, som emellanåt skämdes lite över dem, "Gud ser till hjärtat, men era kläder är föga propra . . . Man måste hålla på sin värdighet . . . " Men då kysste de bara sin eleganta väninna, som inte kunde förneka världsdamen, på pannan . . . med den ringes hela överseeende, kärleksfulla och medlidsamma överlägsenhet över den förnäme som söker frälsning. . . . De uttalade ordet "Herren" med lättheten och ursprungligheten hos sådana kristna som ur mästarens egen mun förnummit detta "En liten tid, och I fån se mig." De hade de märkvärdigaste teorier om inre ljus och aningar, om hur tankar kunde överföras och vandra . . . ty Lea, den ena av dem, var döv men visste likväl nästan alltid vad det talades om. (Thomas Mann "Buddenbrooks - En familjs förfall" s 242-244)

Inga andra, än sina wänner, har (Jesus) lofwat uppenbara sig, och werldens barn, som icke älska honom, hafwa icke heller något begär efter en sådan uppenbarelse. Underligt nog, jag tycker, om jag wisste, att det wore en wän, som i många år hade frånwarande gjort mig mycket godt, en wän, som jag hade att tacka för mitt lif, min wälfärd, allt det goda jag har, allt det goda jag kunde wänta mig, så skulle jag en gång tänka: ack jag wille gerna se den wännen, tacka honom, älska honom! Så tänker jag om mina jordiska wänner, jag kan aldrig nog ofta få se dem. Mången gör sig rätt mycken möda för att se sin jordiska öfwerhet, men har ingen längtan, gör sig slätt intet beswär för att få se Jesus, den store, den sköne, mägtige och härlige himlakonungen. Dock, man kan icke hafwa synnerligt begär att se den, man icke älskar, helst man har så mycket annat, som ens håg leker på, som ens begär är stäldt på, som också långt mera förlustar både öra och hjerta. . . . (Jesus) uppenbarar sig för sina wännes hjertan, och det på ett så klart, så kraftigt, så saligt och öfwerswinneligt sätt, att om man wille omtala och kunde utsäga det för werldens oförfarna barn, så skulle de fälla ett dylikt omdöme om dem, som det fälldes om lärjungarne: Desse äro fulle med sött win, Ap. G. 2; ja, i sanning druckne af Guds huses rika håfwor, fulle af det sötaste kärleks- och fröjdewin. (L.C. Retzius "Christeliga predikningar öfwer de årliga Sön- och Högtidsdagarnes Evangelier 1781-96" s 389-390 i predikan 1784)

(Gud) will, att du skall hedra fader och moder, icke dräpa, icke göra hor, icke bedraga, förfördela, beljuga eller baktala din nästa. Öfwa sådant och tag din tro och bön till hjelp, så har du nog till att lära, att du icke blott må tala derom med munnen, utan ock med werk och gerning fullborda det, ja, göra det med lust och gamman samt gerna lida något, såsom martyrerna, hwilka gingo med glädje till sina marter och kallade glödande kol rosor. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 200 i kommentar till Matt 13:24-30)

Hwarest man nu upphöjer något annat, än det enda hufwudet Gud eller Christus, der måste ock wara en annan lära och ett annat ord, än Christi lära och ord. Der måste det då också wara ute med Christi tjenst, samt Christus wara förkastad och ett nytt herrawälde i stället upprättadt. Hwar och en kan väl förstå, att dessa twenne ting icke kunna stå tillsamman: wara Christi tjenare och predika sitt eget ord? Eller huru kan någon lära sitt eget ord, då han skall lära Christi ord? Lärer han sitt eget ord, så är han sin egen herre och tjenar icke Christus. Lärer han Christi ord, så är han icke sin egen herre. (Martin Luther Kyrko-Postilla Andra Delen s 32 i kommentar till 1 Kor 4:1-5)


Att fortsätta med:


ca 2000 - ca 1950

Lydnad för buden var Israels bidrag till förbundet. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 61 i kommentar till "De tio budorden")

Jfr "(Jesu) lärjungar sade: 'Visa oss den plats, där du är, för det är nödvändigt för oss att söka den.' Han sade till dem: 'Den, som har öron, han höre! Det finns ljus inne i en ljusmänniska, och hon (alt. det) lyser upp hela världen. Lyser hon (alt. det) inte, är hon (alt. det/den) mörker.'" (Bo Frid-Jesper Svartvik s 57-59; Thomasevangeliet log. 24)

Jfr "(Jesu) lärjungar sade till honom: 'Vem är du, som säger detta till oss?' 'Av vad jag säger er, fattar ni inte, vem jag är, utan ni har blivit såsom judarna, ty de älskar trädet, de hatar dess frukt, och de älskar frukten, de hatar trädet.'" (Bo Frid-Jesper Svartvik s 65; Thomasevangeliet log. 42)

Jfr "Jesus sade: 'Sök och ni skall finna. Men det ni frågade mig om i de dagarna, sade jag inte till er då (egentligen: den dagen). Nu vill jag säga det, och ni söker inte efter det.'" (Bo Frid-Jesper Svartvik s 87; Thomasevangeliet log. 92)

Jag önskar ej annat att bliva än det du här kallat mig till, dig livet till egendom giva och vilja alltmer vad du vill. O helige Ande, du läre mig lovsångens saliga ljud. Till tronen min önskan du bäre: min levnad en lovsång till Gud! (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 17; citat Harry Johnson)

Somliga kristna är ständigt på jakt efter känslomässiga upplevelser. De samlar på sådana ungefär som andra samlar på souvenirer och semesterminnen. De kan ju bli något att visa fram och berätta om i olika sammanhang. Andra följer Jesus utan att fika efter erfarenheter. De vandrar i hans fotspår, därför att han har kallat dem och därför att de älskar honom. Jesus själv betyder mer för dem än allt annat. (Ragnar Samuelson "Medelpunkten - Jesus i centrum" s 47)

Den som en gång varit under Guds hand har förlorat sin oskuld: han ensam känner eftergiftens fruktansvärda sprängkraft. Men hur stark är han inte i den samling, utom och över, som är hans när Gud är i honom därför att han är i Gud. Stark, och fri, därför att han själv inte längre är. (Dag Hammarskjöld "Vägmärken" s 84; 1955)

När Jesus är död och begravd, kommer världen inte mer att se honom; men lärjungarna, för vilka han skall visa sig i sin uppståndna kropp, skall se honom. Ändå är orden också tillämpliga . . . på hela den kristna historien, där kyrkan hela tiden är förenad med Jesus, medan världen inte känner honom. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 464)


ca 1950 och tiden dessförinnan

De moraliska bud som Gud förkunnar genom profeterna känner inga gränser som betecknas av ras, folk eller nation, de är giltiga för alla människor. . . . Redan de tio buden, som tillhör begynnelsen av det israelitiska folkets tillvaro och redan från början gav den moraliska normen för judiskt handlande, vänder sig till alla människor. Profeterna blev profeter icke blott för Israel: "Jag satte dig till en profet för folken". (Jer 1:5). (Leo Baeck "Judendomens kärna" s 11)

Trots sin massiva intellektualism sätter (judendomen) moralen framför logiken, strävan efter rättvisa och barmhärtighet framför den korrekta idén. . . . Den har koncentrerat sin uppmärksamhet på att ge människorna noggranna instruktioner om hur de skall uppträda, särskilt i sitt umgänge med varandra och lämnat åt dem själva att inom vissa gränser bestämma hur och vad de skall tro. . . . Det står skrivet hos profeten Jeremia: Ty så säger Herren, Israels Gud: "De har glömt mig och har inte hållit min lag." Denna vers uttydde en gammal rabbin sålunda: "Må människorna glömma mig, bara de inte glömmer min lag." (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 39)

En liten blind gubbe stod 1944 på ett kaserngolv i Stockholm där övriga flyktingar oavlåtligt gick fram och åter. Han var 90 år gammal och hade nyss suttit som vördad och älskad gammelfar på sin gård på Ormsö. Att se honom stå där, ensam i vimlet, blind, övergiven, var hjärtslitande. Jag gick fram för att växla några ord med honom. Allt vad han hade att säga var, att han under sitt långa liv, också nu, var förundrad över att få vara föremål för Guds kärlek i Kristus. Ja, underlig är kärleken! (Sven Danell "Dagpostilla" s 159 i kommentar till Joh 15:10-17)

(Farbror Per) var tvillingbror till den olyckliga faster Charlotte, och innanför hans dubbelknäppta svarta bonjour brann det något av samma mörka eld, som under åratal dolt sig bakom hennes efter sista Köpenhamnsmodet sydda klänningsliv. Hetsigheten, intensiteten hade han ärvt av snörmakaren, den tyska innerligheten däremot var fältskärns. Av honom hade han väl också fått det religiösa sinnelaget. Och detta hade redan under hans tidigaste barndom ytterligare stärkts och utvecklats genom intimiteten med den gamle swedenborgaren, vegetarianen, rusdryckshataren och renlevnadspredikanten. . . . Att han blivit waldenströmare, berodde väl närmast på en tillfällighet. Det är knappast troligt att den store lärofaderns från statskyrkan avvikande uppfattning i fråga om Försoningsläran spelat någon utslagsgivande roll vid hans val. Teologiska hårklyverier voro antagligen hans natur främmande likaväl som intellektuella intressen överhuvudtaget. Förhållandet var helt enkelt det, att han som gesäll lämnat sin fädernestad och gett sig av norr ut. Omständigheterna hade låtit honom hamna hos en snickare i en liten stad, där waldenströmarna just då bildade en ung och livaktig friförsamling, till vilken hans nye mästare anslutit sig. Men det var också antagligt, att om ödet placerat honom i ett samhälle, där baptister och metodister utvecklat ett lika brinnande trosliv, han skulle slutit sig till en av dessa rörelser. Ty för honom betydde intensiteten och innerligheten allt. Hade han funnit dessa egenskaper inom statskyrkan skulle han helt säkert aldrig ha dömt den så hårt som han kom att göra: som det verkliga, det djupa religiösa livets största fiende. (Gustaf Hellström "Snörmakare Lekholm får en idé" s 197-198; omkring år 1900?)

"På den dagen skolen I förstå" - det är "att jag är i min Fader, och I i mig, och jag i eder." Hvilken dag? Pingstdagen. (E.W. Moore "Hvilket är rummet för min hvila?" s 41; föredrag och kommentar till 2 Kor 6:16 vid Keswick-konferensen i norra England juli 1898)

Utan Jesus och hans Ande skulle Guds folk på jorden vara såsom små fader- och moderlösa barn, som icke ägde någon att i kärlek sluta sig till. . . . Men nu äga de den, som är mer än fader och moder här på jorden. Jesus är när dem varje ögonblick. "Jag skall icke lämna eder faderlösa, jag skall komma till eder." . . . Du är i honom såsom han är i fadren. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 146; nr 19 den 10 maj 1894)

Detta wår Frälsares uppenbarande utgör det förtroligare umgänget med honom, och består i en klarare wisshet om delaktigheten i honom, uti en större erfarenhet af hans nådeskraft, och i åtnjutande af den dermed följande andeliga glädjen. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar I" s 250)

G.T. har hos Calvin en annan ställning än i den lutherska teologin: Den ceremoniella mosaiska lagen är avskaffad i och med Kristi framträdande. Däremot gäller den gammaltestamentliga morallagen även för de kristna. De stå under dess förpliktelse och skola inrätta sin vandel i enlighet med de föreskrifter, som kunna läsas ut ur Skriftens lagförkunnelse. Likaså skall samhällslivet inrättas efter de bibliska lagarnas rättesnöre. Den mosaiska lagen har sålunda för Calvin i viss mån beständig giltighet. . . . Trots den ställning som lagen intar hos Calvin, betonar han dock med största skärpa, att vår rättfärdighet inför Gud icke består i laggärningar, ej heller i den förnyelse, som verkar genom Anden. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 241)


Sångarna:

Att tjäna nu och här och följa dina bud, så att jag i en tro som bär blott lyder dig, min Gud. (C Wesley-översättning: Psalmer och Sånger 468:2)

O Herre! dig jag vill åkalla, När aftonstjernan framgår skön; När morgondaggens perlor falla, Till dig jag höja skall min bön, Och aldrig glömma dina bud, O Fader, Skapare och Gud! (AA Afzelius: Psalm 28:6; jfr Psalmer och Sånger 22:5)

Välkommen var, o Herre kär! En gäst när oss du vorden är; I fattigdom, för menskors skuld, Du kom, och Gud är oss nu huld. (M Luther-Olaus Martini-JO Wallin: Psalm 63:8; jfr Psalmer och Sånger 125:8)

O, att min lefnad kunde bli En vandring helt med Gud, Så att, från hvarje boja fri, Jag älskade hans bud! (W Cowper - Erik Nyström: Sång 272:1)

Gif mig den frid, som flödar likt ett vatten, Att lifvets öken blomstrar ljuf och blid; Som skänker himmelskt ljus i sorgenatten Och lär oss vänta än en "liten tid"! . . . En liten tid det gäller här att lida Och möta faror utaf tusen slag, Att under tårar så sin säd och bida Med tålamod den stora skördens dag. . . . En liten tid, att droppe efter droppe Från bäcken hämta uti jordiskt kar, Tills vi en gång i fulla drag där oppe Få dricka evigt utur älfen klar. . . . En liten tid det gäller lampan sköta, Med ljus och olja stå på trogen vakt, Tills bröllopstimmen slår, och vi få möta Vår himlabrudgum uti härlig prakt. (J Crewdson-E Nyström: Sång 377:1-4)

"Här nere du vet ej, mitt barn, vad jag gör, Men du skall få se det en gång. Oroliga härta, vad sörjer du för? Ej prövningens dag är så lång." (E Gustafson: Förbundstoner 1911 nr 381:2; jfr Psalmer och Sånger 268:2)

Giv mig den frid, som du, o Jesus, giver, Den frid, som stillar allt slags strid Och gör, att öknen själv en lustgård bliver Och främlingstiden blott "en liten tid"! . . . "En liten tid" att kämpa vid den sida, Varunder hult du viska: "du är min": "En liten tid" att så sin säd och bida Den dag, då kärvarna få samlas in. . . . "En liten tid" av törst och rop och längtan, Med några droppar blott från livets älv; Och se'n ett evigt nog för all min trängtan, En evig fullhet invid källan själv! . . . "En liten tid" att hålla lampan färdig. "En liten tid" att vänta dig ännu; Och se'n ett evigt jubel: "Du är värdig Att hava lov och pris och tack - blott du!" (L Sandell: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 316; jfr Psalmer och Sånger 659)

Det ordet skall vara min tröst och mitt ljus. I morgon det ljuder ännu i ditt hus. Jag dit med de fromma så gärna då vill, Och själen hon längtar och trängtar därtill. (JO Wallin: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 453:3; jfr Psalmer och Sånger 437:4)

Välkommen hit i jul igen, Du som blev barnens store vän. Kom, följ oss alltid på vår stig Och lär oss att bli lika dig. (J Oterdahl: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 516:5; jfr Psalmer och Sånger 117:5)

Är du redo, själ, jag frågar, Är du redo möta Gud? Lever du för Herren Jesus, Älskar du hans helga bud? Må vi alla hava olja Uti våra lampor då, Att vi må, när Jesus kommer, In uti hans rike gå. (JA Hultman: Sånger och Psalmer 1951 nr 765:2a; jfr Psalmer och Sånger 738:2a)

O lär mig då älska, ja, älska dig så, Att ingenting mera kan skilja oss två. Du är ock för evigt densamme som nu. Och ingen, nej ingen, mig älskat som du. (WR Featherstone/L Sandell-Berg/bearb: Psalm och Sång 1966 nr 75:3; jfr Psalmer och Sånger 646)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett ömsesidigt välkomnande är det Gud som välkomnar den mänskliga varelsen och den mänskliga varelsen som välkomnar Gud. I en sådan ömsesidighet är det inte den mänskliga varelsens lidelse att välkomna sig själv. Inte heller är det Guds lidelse att välkomna sig själv. Det himmelska välkomnandet ligger välkomnandet av varandra. Den mänskliga varelsen har sin trygghet i att vara välkomnad av Gud.

För första gången i Sinaiticus har vi här det grekiska ordet "mikron" (= små-/en liten stund) utan det följande ordet "chronon" (= tid). Tidigare har vi haft uttrycket "en små-/liten tid", på grekiska "mikron chronon", i Joh 7:33; 12:35; 13:33. Och i Joh 4:23 säger Jesus: "En stund kommer emellertid, och den är nu, när de sanna "nerkastarna" skall kasta sig ner inför Fadern (för att hedra Honom) i ande och sanning." (jfr Joh 4:21; 5:25,28; 16:2,25,31).

Angående "liten", se också Joh 7:32-34.


Paulus sade till de troende i Korint: "(Vad som betyder något är) ett hållande av Guds bud." (1 Kor 7:19b)

Paulus sade till de troende i Galatien: "Jag lever inte längre, men Kristus lever i mig." (Gal 2:20a)

Och i/genom det här har vi kunskap, att vi har (och har haft) kunskap om Honom, om vi - alltefter omständigheterna - må vakta/’slå vakt om’ (א*) Hans bud. (1 Joh 2:3)

'Varje den'/'var och en' som gör/praktiserar missen (av Guds mål) gör/praktiserar och/också laglösheten, och missen (av Guds mål) är laglösheten. (1 Joh 3:4)

Vad vi - om alltefter omständigheterna - må begära, tar vi från Honom, eftersom vi må (א,*א,A) hålla Hans bud(pluralis), och (eftersom) vi gör de behagliga tingen inför Hans ögon. (1 Joh 3:22)

Den som håller Hans bud(pluralis) stannar i Honom, och Han i honom. Och i det här har vi kunskap, att Han stannar i oss, ut ur/av Anden, av vilken Han har gett oss. (1 Joh 3:24)

I det här har vi kunskap, att vi stannar i Honom och Han själv i oss, eftersom Han har givit (och ger) oss ut ur/av Sin Ande. (1 Joh 4:13)

Om - alltefter omständigheterna - någon må tala att/: "Jag välkomnar Gud" och (om) han må hata sin broder, är han en lögnare. Ty den som ej välkomnar sin broder, som han skådar (och har skådat), den förmår inte välkomna Gud, som han inte skådar (och inte har skådat). Och det här budet har vi från Honom, för att den som välkomnar Gud också må välkomna sin broder. (1 Joh 4:20-21)

I det här har vi kunskap, att vi välkomnar Guds barn, när vi - alltefter omständigheterna - må välkomna Gud och hålla (א,*א) Hans bud(pluralis). Ty det här är Guds välkomnande, för att vi må hålla Hans bud, och Hans bud är inte tunga. (1 Joh 5:2-3)

Vi vet, att Guds Son har anlänt och har givit (och ger) oss ett sinne, för/så att vi * (א,* א, A, B*) har kunskap om den Sanne, och vi är i den Sanne, i Hans Son, Jesus Kristus. Den här är den sanne Guden och tidsålderslångt liv. (1 Joh 5:20)


Grekiska ord:

emfanizô (göra tydlig) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 1:2; Matt 27:53(en-); Joh 14:21 - Ester 2:22(en-); 1 Mack 4:20(en-); 2 Mack 3:7(en-); 11:29(en-); Salomos Vishet 17:4(en-); Joh 14:22; Apg 23:15,22(en-); 24:1(en-); 25:2(en-),15(en-); Hebr 9:24; 11:14.


Ytterligare studier: 5 Mos 10:12-13; Ps 19:9-11(10-12); Mark 10:17-19; Luk 18:18-20; Joh 10:38; 14:23; 15:10; 16:16,22-23,26-27; 17:21,23; 20:20; Hebr 10:37; 1 Joh 2:5; 2 Joh v 6; Upp 1:5; 2:26; 3:19; 12:17; 14:12; 20:4; 22:17.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-01; 2011-12-17; 2014-08-17)

Tillbaka till Start

14:22 Judas - inte Iskariot - säger till Honom: "Herre, och vad/hur 'blir det'/'kommer det sig' (och har det blivit/'kommit sig'), att Du står i begrepp att göra Dig själv tydlig för oss och visst/förvisso inte för utsmyckningen/'den utsmyckade världen'?"

Ord för ord (19 ord i den grekiska texten) Säger (till)-honom Judas, inte '-en Iskariot'/Iskariot: herre, och vad blir-(och-har-blivit)-(det) att (för)-oss (du)-står-i-begrepp-att göra-tydlig dig-själv och visst-inte (för)-'-en utsmyckning'/utsmyckningen.


1883: Judas, icke Iskariot, sade till honom: Herre, hvaraf kommer det, att du ämnar uppenbara dig för oss och icke för världen?

1541(1703): Sade till honom Judas, icke den Ischarioth: Herre, hwad är det då, att du skall uppenbara dig oss, och icke werldene?

LT 1974: Judas (inte Judas Iskariot, utan den andre lärjungen med samma namn) sade till honom: "Herre, varför ska du bara visa dig för oss lärjungar och inte för hela världen?"


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Mose och Aron och Nadab och Abihu och sjuttio av Israels äldstes råd steg upp (på berget). Och de skådade platsen, där Israels Gud stod där. (2 Mos 24:9-10a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) "(Herren) görs tydlig för dem som 'ej icke tror'/tror (i/på) Honom." (Salomos Vishet 1:2b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus valde ut tolv av lärjungarna) . . . Judas, Jakobs (son), och Judas Iskariot, som blev en förrädare. (Luk 6:16)

(Paulus sade till folket i Kornelius' hus:) "Gud reste upp (Jesus) i/på tredje dagen och gav Honom (för) att bli tydlig, inte för varje/allt folket, emellertid/utan för vittnen (till vilka) handen i förväg hade sträckts (och sträcktes) av Gud, för oss vilka som än åt och drack tillsammans med Honom efter 'det att stå upp Honom'/'Hans uppståndelse' ut ur (de) döda (kropparna)." (Apg 10:40-41)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesu) bröder talade så (vända) i riktning mot Honom: "Stig över härifrån och dra Dig tillbaka in i Judeen, för/så att och/också Dina lärjungar tittar på * ( *) gärningarna som Du gör. Ty ingen gör någonting i det gömda. Man söker och/också själv vara/'uttrycka sig' i klarspråk. Om Du gör de här tingen, gör Dig (då) själv synlig för utsmyckningen/'den utsmyckade världen'." (Joh 7:3-4)


Exegeter, evangelister med flera:

Herren hade sagt, att han skulle uppenbara sig för den som har hans bud och håller dem! Detta tillämpar Judas på sig och de andra lärjungarna. (P. Waldenström "Nya Testamentet" s 512)

De utwalda förundra sig och weta icke hwarföre Gud inlåter sig med dem. Att tro föll sig icke lätt för dem, som för werlden; den är snart färdig med salighetssaken, hon menar, det måste wara den rätta tron, som man råkar få och i hwilken man födes. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 189)

(Den fromme apostelen Judas) måste så tänka: hwad will det blifwa för en konung, som ej will se sig af någon? Hittills har Han ju gått omkring blott som en tjenare, ehuruwäl Han offentligen predikat och gjort under, och nu will Han begynna sitt rike så hemligt och fördoldt, samt inskränka det inom så trånga gränser, att ingen skall kunna se eller känna Honom, utan allenast de få, som älska Honom. Jag mente dock, wille han gerna säga, att Du skulle först uppenbara och låta se Dig äfwen för dina fiender, så att de alla måste falla Dig till fota. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 7)

Ytterligare studier: Apg 1:13.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-02; 2011-12-18; 2014-08-18)

Tillbaka till Start

14:23-24 Jesus svarade och talade till honom: "Om - alltefter omständigheterna - någon må välkomna Mig, skall han hålla Min utsaga, och Min Fader skall välkomna honom, och Vi skall komma i riktning mot honom och göra en boplats vid sidan av honom. Den som ej välkomnar Mig håller inte Mina utsagor. Och utsagan som ni hör är inte Min, emellertid/utan Faderns som har sänt Mig."

Ord för ord: 14:23 (28 ord i den grekiska texten) svarade Jesus och talade (till)-honom: om-alltefter-omständigheterna någon må-välkomna mig '-n utsaga'/utsagan min må-(han)-hålla, och '-n fader'/fadern min skall-välkomna honom och i-riktning-mot honom skall-(vi)-komma och (en)-boplats vid-sidan-av honom skall-(vi)-göra. 14:24 (22 ord i den grekiska texten) den ej välkomnande mig '-na utsagor'/utsagorna mina inte håller. och '-n utsaga'/utsagan som (ni)-hör inte är min emellertid '-ens havande-sänt mig faders'/'faderns havande-sänt mig'.


1883: Jesus svarade och sade till honom: Om någon älskar mig, skall han hålla mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skola komma till honom och taga vår boning hos honom. Den, som icke älskar mig, håller icke mina ord; och det ord, som I hören, är icke mitt utan Faderns, som har sändt mig.

1541(1703): Swarade Jesus, och sade till honom: Den mig älskar, han warder hållandes min ord, och min Fader skall älska honom; och wi skole komma till honom, och blifwa boende när honom. Men den mig icke älskar, han håller icke min ord; och det ordet I hören, är icke mitt, utan Fadrens, som mig sändt hafwer.

LT 1974: Jesus svarade: "Därför att jag enbart ska visa mig för dem som älskar mig och lyder mig. Fadern kommer också att älska dem, och vi ska komma till dem och bo hos dem. Den som inte lyder mig älskar mig inte. Och kom ihåg, att jag inte har diktat ihop det här svaret på er fråga! Det är det svar jag fått genom Fadern, som har sänt mig."

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud talade: "Vi må göra en människa enligt/efter Vår avbild." (1 Mos 1:26a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) "Du skall göra en helig plats (ett tält; jfr 2 Mos 26:9) åt Mig, och Jag skall skådas i/bland er." (2 Mos 25:8, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Jag skall sätta/sluta Mitt förbund i/med er, och Min själ skall inte avsky er. Och Jag skall vandra omkring i/ibland, i/ibland er, och Jag skall vara er Gud, och ni skall vara Mitt folk." (3 Mos> 26:11-12, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) "De här orden samtalade Herren (vänd) i riktning mot varje/hela er synagoga/samling." (5 Mos 5:22a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) "Det skall vara vid den tid då ni - alltefter omständigheterna - må höra alla de här grundlagarna och vakta/hålla och göra dem . . . (att Herren din Gud) kommer att välkomna dig." (5 Mos 7:12a,13a, Grekiska GT)

(Herren sade: "Saul) har bakifrån vänt sig bort från Mig och har inte hållit Mina utsagor. . . . " (1 Sam 15:11b, Grekiska GT)

(Herren sade till David:) "Skall inte du bygga Mig ett hus (till) det att bo/hysa Mig? . . . (Din son) skall bygga ett hus åt Mitt namn." (2 Sam 7:5b,13a, Grekiska GT)

(Visheten säger:) "Jag välkomnar dem som är vänner med mig." (Ordsp 8:17a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) "Uttalat lycklig (är) den som vaktar/håller lagen." (Ordsp 29:18b, Grekiska GT)

(Folket i Egypten sade till profeten:) "Vi kommer inte att höra din utsaga, som du (i) Herrens namn har samtalat (vänd) i riktning mot oss." (Jer 44:16, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Min viloplats skall vara i/hos (Judas och Israel). Och Jag skall vara Gud för dem, och de skall vara Mitt folk." (Hes 37:27, Grekiska GT)

"Roa dig och gör dig glad, Sions dotter; av det skälet, skåda, att Jag kommer och skall slå upp ett tält i din mitt", säger Herren. (Sak 2:10, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) "De som fruktar Herren 'kommer inte inte att lyda'/'kommer att lyda' Hans ord, och de som välkomnar Honom kommer att tillsammans hålla/iaktta Hans vägar. De som fruktar Herren kommer att söka Hans tillfredsställelse, och de som välkomnar Honom kommer att uppfyllas i/med lagen." (Syr 2:15-16)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till en rik människa:) "Om du vill komma in i, in i livet, håll buden." (Matt 19:17b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Jag är i sällskap med er alla dagarna ända till tidsålderns avslutning." (Matt 28:20b)

Vingårdens herre talade: "Vad skall jag göra? Jag skall sända min välkomnade son. Kanske skall de 'vända sig i sig själva'/'komma att skämmas' (i riktning mot) 'den här'/denne." (Luk 20:13)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus svarade (judarna) så och talade: "Min lära är inte Min, emellertid/utan Dens som har sänt Mig." (Joh 7:16)

(Jesus sade till judarna:) "Jag och Fadern är ett." (Joh 10:30)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Den som har Mina bud och håller dem, den där är den som välkomnar Mig. Men den som välkomnar Mig skall välkomnas av Min Fader. Och Jag skall välkomna honom och göra Mig själv tydlig för honom." (Joh 14:21)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

O min Gud, jag älskar dig, eftersom du är det högsta goda, eftersom du är oändligt värd att bli älskad, eftersom du är den Fullkomlige. O min Gud, jag älskar dig, i rikedom och fattigdom, i lycka och motgång, i hälsa och sjukdom, i liv och död, i tid och evighet. O min Gud, jag älskar dig, i gemenskap med alla helgon och änglar som älskar dig i himlen, med den kärlek som du själv ger dina trogna, med den kärlek, varmed din Son älskade oss. O min Gud, jag älskar dig. (Torgny Wirén "Under ytan II" s 72; bön Gunnar Rosendal)

Att frälsaren begagnar detta uttryck (att göra oss en boning hos honom), torde hafva sin grund uti gamla testamentets lära om huru Gud bodde bland sitt folk. (P. Waldenström "Nya Testamentet" s 512)

Det är en swår konst, att så alldeles förtwifla på sig sjelf och låta fara allt, hwad man har, ware sig godt eller ondt lefwerne, samt blott och bart hålla sig till Christi ord och derpå wåga lif och själ. Hwilket förnuft kan utforska och lära sådant, om man ock genomletar hela werlden? Försök det blott på allwar och i rätt samwetsnöd, så skall du nog få erfara det. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 318)

Nej, käre Judas, will (Christus) säga, det skall icke så tillgå, som du menar. Werlden har här på jorden sin ära och härlighet, sin makt och wälde, hwarmed hon bringar menniskorna till hörsamhet; men sådant angår icke eder och Mig; utan derpå kommer det an, att man älskar Mig och håller mina ord. Hwar sådana menniskor finnas, der will Jag regera, och för sådana kan Jag allena uppenbara och wisa Mig, o.s.w. Ty mitt regemente är icke att herrska med twång och wåld, såsom man måste göra ibland de arga skalkarna i werlden, utan Jag will regera menniskornas hjertan och hafwa sådant folk, som gerna och willigt kommer till Mig; men det göra icke de andra, som icke tro på Mig. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 7-8; skalkarna = skurkarna)

Det måste wara en stor härlighet och nåd för de menniskor, som aktas wärdiga att wara en sådan härlig boning, slott och sal, ja, paradis och himmelrike, der Gud bor på jorden . . . att de äro Guds rätta hus och kyrka, icke en sådan, som är af någon wigbiskop bestruken med härsk smörja, utan genom den Helige Ande sjelf inwigd, der Gud har lust att hwila och blifwa. . . . Och hwar skulle ock Gud eljest bo? Han finner eljest intet herberge på jorden; de andra förträffliga, höga, stora, sjelfwuxna helgonen äro Honom mycket för stolta, mycket för höga, wisa, kloka och heliga; derjemte alltför wida uppfarna genom och öfwer himmelen, för att de skulle kunna wara Hans boning på jorden, ehuruwäl de dock prisa sig allena såsom kyrkan och Guds folk. Så är ock Han i sin ordning mycket för ädel och granntyckt, för att Han skulle wilja eller kunna wara och bo hos sådana högfärdiga och stortaliga helgon, hwilka, i likhet med sin afgud djefwulen, wilja sitta lika högt med Gud och pockas med Honom på sin helighet, samt aktar dem icke den äran wärda, att Han skulle se uppå dem med all deras sköna sjelfgjorda helighets prakt, berömmelse och prydnad. Deremot infinner Han sig i de fattigas och föraktades fattiga och ringa hyddor, de der höra och tro Christi ord och gerna wille wara christna, men hålla sig sjelfwa för alltför oheliga, owärdiga syndare. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 11-12)

(Gud) kan icke lida, att man älskar något öfwer Honom; men wäl kan Han tillåta, att man älskar något under Honom. Likasom en man wäl kan lida, att hustrun älskar pigor, hus, husgeråd, boskap och mera sådant; men med den kärlek, hon bör hysa emot honom, unnar han henne icke att älska någon annan, än honom allena; ja, han will, att hon skall för hans skull öfwergifwa allting. Och detsamma will äfwen hustrun å sin sida hafwa af mannen. På samma sätt kan ock Gud lida, att wi tycka om Hans skapade werk, ja, de äro derföre skapade och så förträffliga. Solen är en härlig skapelse; guld och silfwer och allt, som är täckt och skönt, drager naturligen till sig wår kärlek, och det unnar Gud oss gerna; men att jag hänger wid de skapade tingen och anser dem lika wärda min kärlek som Han, det will och kan Han icke tåla; ja, Han will, att när Han fordrar det af mig, så skall jag försaka och lemna allt sådant samt wara nöjd, om jag ock aldrig mer skulle få se sol, penningar och gods. Kärleken till de skapade tingen bör stå långt, långt under kärleken till Honom; och såsom Han är det högsta goda, så will Han ock framför allt annat godt wara högst älskad. Will Han nu icke, att jag skall älska något lika med Honom, mycket mindre will Han, att något skall älskas högre, än Han sjelf, ehuruwäl det kommer på ett ut. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 171-172 i kommentar till Luk 10:23-37)

Anwänden edra wälgerningar på de lefwande helgonen, angående hwilka I af Gud hafwen fått befallning. Om de andra (som äro aflidna) finnes icke någon befallning; men der ingen befallning är, der kan man icke wara wiss, om det behagar Gud eller icke. . . . Wi hafwa ju i Guds namn nog att skaffa med de ting, som äro oss anbefallda; hwarföre skulle wi då betunga oss jemwäl med mycket annat? Nu säga de: ack, jag gör det i en god mening. Ja, lycka till! Du gör med din goda mening alldeles som (de som) slogo Christus, Guds Son, till döds och sade sig ock mena mycket wäl dermed. Gud will icke hafwa din goda mening och icke heller göra afseende på densamma. Du skall hålla dig efter Hans ord och bud och icke göra hwad dig tyckes godt wara. . . . Men, såsom wi ofta sagt, är rätta sättet att ära de aflidna helgonen i korthet följande. Will man ändtligen ära dem och ingenting annat, så är deras egen åstundan, att man tager dem till ett exempel och följer deras fotspår samt bestyrker läran med deras gerningar. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 323 i kommentar till Matt 5:1-12)

Vad har Kristus lovat oss? Inte att vi skall få solen att stå still, eller månen; inte heller att solen skall vända tillbaka samma väg, utan vad? "Jag och Fadern skall komma till honom." (Joh 14:23) Vad har jag för behov av solen och månen och av dessa under, när Herren själv av alla kommer ner och blir kvar hos mig? Jag behöver inte dessa. Till vad behöver jag något av dessa ting? Han skall själv vara Sol och Ljus för mig. Ty, säg mig, om du hade kommit in i ett palats, vilket skulle du välja, att kunna ändra på några av de ting som har blivit fastställda där, eller att få kungen till en förtrogen vän, vad beträffar att övertyga honom att ha sin hemvist hos dig? Mycket hellre det senare än det förra. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:489-490)

Skriften omtalar . . . att Kristus, Guds son som blev till före hela världen, är både hos Fadern och nära människorna och tillsammans med dem. (Irenaeus "Bevis för den apostoliska förkunnelsen" s 49)

Den högsta hedern för en lärjunge (inom rabbinismen) var att han kunde liknas vid en välmurad cistern, varifrån det inte hade läckt ut en droppe av vad som hade hällts i den. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 381)


Att fortsätta med:


I första Mosebok talar Gudomen alltid i formen "oss", "låt oss","en av oss". Jag tror inte det var änglarna eller likartade andeväsen som var Gudomens samtalspartner. (Dan Johansson "Treenigheten ställd under debatt" s 12)

Jfr "Jesus sade: 'Där det finns tre gudar, är det gudar. Där två eller en finns, är jag med honom." (Bo Frid-Jesper Svartvik s 61; Thomasevangeliet log. 30)

Jfr "En kvinna sade till (Jesus) i mängden: 'Välsignat moderlivet, som bar dig, och brösten, som närde dig.' Han sade till (henne): 'Välsignade de, som hörde Faderns ord. De bevarade det i sanning. Ty dagar skall komma, då ni säger: "Välsignat moderlivet, som inte blev havande och brösten, som inte gav mjölk."'" (Bo Frid-Jesper Svartvik s 83; Thomasevangeliet log. 79)

Kärlek betraktas i detta evangelium inte som en abstrakt känsla utan som något ytterst praktiskt. Det innefattar lydnad. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 581)

Kristendomen är inte en lära, utan ett liv i gemenskap med Kristus. (Sven Danell "Dagpostilla" s 212 i kommentar till Matt 16:13-20)

"mitt ord", ty der är fråga om Jesu trogna, som betrakta Hans ord såsom ett sammanhängande helt, såsom en gyllene kedja, i hwilken de beskåda hwarje länk med odelad wördnad, kärlek och lydnad. Hwarföre ock Jesus nu åter, när Han talar till sina lärjungar och med afseende på dem, icke säger "de orden", utan "det ordet som I hören". (P. Fjellstedt "Biblia" s 292)

Det enskilda bedjandet icke blott försummas av (laestadianerna) utan förkastas rent av. De betrakta det enskilda bedjandet såsom ett verk av egenrättfärdighet, varför aldrig någon uppmaning till enskild bön förekommer i deras föredrag. "Det är", säga de, "endast de kyrkokristna, som bedja till en död Gud, en Gud, som har sitt tillhåll bakom molnen, och från vilken intet svar kommer. Han bor icke i himmelen, såsom de egenrättfärdiga förmena, utan han bor i de kristna. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 148)

"Älsken I mig, så hållen I min bud!" . . . Denna (helgelsens) wäg är icke swår, när Christi kärlek får twinga en, när man håller honom stadigt wid handen. . . . Johannes säger: detta är kärleken, att wi hålle hans bud, och hans bud äro icke swåra. Han hade försökt det, ty han war den lärjunge, som war utmärkt för att älska, och hwar och en, som går på den wägen, med ett hjerta uppfyldt af kärlek till Jesus, kan intyga detsamma, att han är lätt, ljuflig och skön. (L.C. Retzius "Christeliga predikningar öfwer de årliga Sön- och Högtidsdagarnes Evangelier 1781-96" s 411 i predikan 1785)

Liksom ett godt barn noga aktar sig att göra en kärleksfull fader emot, så beflita sig Guds barn att för den himmelske Fadren, hwars närwaro de så tydligt förnimma, frambära kärlekens och lydnadens frukter. (Amadeus Creutzberg "Gudliga betraktelser för hwarje dag af året" s 438 i kommentar till Joh 14:23)


Att avrunda med:

Hör! - "Wi skola blifwa boende när honom". Det står werkligen så, det kan icke annorlunda öfwersättas. Och detta är af Christi egen mun. Han säger icke: wi skola besöka honom, utan: "wi skola blifwa boende när honom". (Carl Olof Rosenius "Pietisten november 1853" s 163)

Företogo wi oss nu en wandring genom det Gamla Förbundets dagar, så hade wi att med ögonen skåda, huru den käre Frälsaren gått med sina fattiga syndare ut och in och byggt sig hyddor ibland stoft och aska. Wi skulle då gå till den öknen, der Han besöker Hagar, den Egyptiska tjenstepigan från Abrahams hus, och talar så wänligt med henne; wi skulle gå till Mamres lund och se det älskeliga skådespelet, huru Herren om aftonen sitter till bords med Abraham under de swalkande träden; wi skulle gå widare till Bethel och derifrån till Pniel och till Horeb, hwarest Herren wisar sig i den brinnande busken; sedan skulle wi ock beskåda den underbara moln- och eldstoden och äfwen der skåda Hans ansigte. . . . Wi kunde gå widare till Ophra, hwarest Gideon ser den käre Frälsaren sitta under en ek, och sedan till Jerusalem och templet, der Han bor öfwer nådastolen. Men hwartill en sådan lång resa? Wi hafwa Honom nu närmare. Gud är uppenbar worden i köttet . . . och bodde ibland oss. O, ewiga nådsunder! . . . Och det är nu ett boende och icke blott ett gästande mer, icke att hafwa blott herberge, icke att komma och fara, utan att bo; derföre säger Han ock, att såsom Han bor i helgedomen och i höjden - och der är Han ju beständigt - så bor Han ock hos de sina 4på jorden, således äfwen der beständigt. Christus säger uttryckligt: Jag är när eder alla dagar! Wi (jag och Fadren) skola komma till honom (den mig älskar) och blifwa boende när honom. Han är wår husförwandt - lof, tack och pris! (Carl Olof Rosenius "Pietisten november 1851" s 173-174)


Sångarna:

Gud som haver barnen kär, Se till mig, som liten är! Vart jag mig i världen vänder, Står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går, Den Gud älskar lyckan får. (Okänd svensk författare: Psalmisten 1928 nr 616:1; jfr Psalmer och Sånger 193)


Egna kommentarer och funderingar:

Helgedomen i öknen var tabernaklet. Det hebreiska ordet för "tabernakel" har betydelsen av en "boplats". Som Herren tidigare var med Sitt folk i tabernaklet och i templet, så skall Han nu som ett tempel stanna hos Sina lärjungar tillsammans med Sin Fader.

Jämför Salomos Psalmer 17:32: "(Davids son) kommer att vara en rättfärdig kung emot/över (Israel), lärd av Gud. Det (finns) inte orättfärdighet i hans dagar, i deras mitt, eftersom alla (är) heliga och Herrens Kristus (är) deras kung."


Paulus sade till de troende i Korint: "Vi är en levande Guds tempel (pluralis)(א*) , helt och hållet som Gud talade att/: 'Jag skall ha Min bostad i/bland dem och skall vandra omkring i/bland (dem). Och Jag skall vara deras Gud, och de skall vara Mitt folk.'" (2 Kor 6:16b)

Den som säger att/: "Jag har (och har haft) kunskap om Honom" och ej håller Hans bud, är en lögnare, och * (א,*א) är inte Guds (א,*א) sanning. Men den som - alltefter omständigheterna - må hålla Hans utsaga, i den här har Guds välkomnande sannerligen gjorts (och görs) fullkomligt. I/genom det här har vi kunskap, att vi är i Honom. (1 Joh 2:4-5)

'Varje den'/'var och en' som förnekar Sonen har inte heller Fadern. Den som bekänner Sonen har och/också Fadern. Ni, vad ni har hört från en början, låt (det) stanna i er. Om - alltefter omständigheterna - vad ni har hört från en början må stanna i er, kommer och/också ni att stanna i Fadern och i Sonen (א,*א). (1 Joh 2:23-24)

Den som håller Hans bud(pluralis) stannar i Honom, och Han i honom. Och i det här har vi kunskap, att Han stannar i oss, ut ur/av Anden, av vilken Han har gett oss. (1 Joh 3:24)

I det här har vi kunskap, att vi välkomnar Guds barn, när vi - alltefter omständigheterna - må välkomna Gud och hålla (א,*א) Hans bud(pluralis). (1 Joh 5:2)


Ytterligare studier:

2 Mos 20:1; 29:45; 5 Mos 5:5; 1 Kung 8:27; Joh 1:14; 3:34; 8:51; 14:10,15; 15:10,20; Rom 8:9-10; Ef 3:17; 1 Joh 2:24; 5:3, 2 Joh v 6,9; Upp 2:26; 3:3,8,10,20; 21:3.


W.H. Oliver - A.G. van Aarde "The community of faith as dwelling-place of the Father: 'basileia tou theou' as 'household of God' in the Johannine farewell discourse(s)"; Neotestamentica 25.2 (1991): 379-400.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-02; 2011-12-19; 2014-08-18) Tillbaka till Start



14:25-26 De här tingen har Jag samtalat (och samtalar) (med) er, då Jag stannar vid sidan av er. Men Den som är kallad till sidan av (er), den Helige Ande, som Fadern skall sända i Mitt namn, Den där skall lära er alla ting och erinra/påminna er alla ting som Jag har talat till er.

Ord för ord: 14:25 (6 ord i den grekiska texten) De-här-(tingen) har-(jag)-samtalat-(och-samtalar) (med)-er vid-sidan-av er stannande. 14:26 (26 ord i den grekiska texten Sinaiticus) den men som-är-kallad-till-sidan-av, '-n ande'/anden den helige, som skall-sända '-n fader'/fadern i '-et namn'/namnet mitt, den-där er skall-undervisa alla-(ting) och skall-erinra er alla-(ting) vilka/som (jag)-talade (till)-er.


1883: Detta har jag talat till eder, medan jag har varit kvar hos eder. Men Hugsvalaren, den Helige Ande, hvilken Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära eder allt och påminna eder allt, hvad jag har sagt eder.

1541(1703): Detta hafwer jag talat till eder, medan jag hafwer warit när eder. Men Hugswalaren, den Helge Ande, hwilken Fadren skall sända i mitt Namn, han skall lära eder all ting, och påminna eder allt det jag eder sagt hafwer.

LT 1974: Jag säger er detta medan jag fortfarande är hos er. Men när Fadern sänder tröstaren för att representera mig - och med tröstaren menar jag den helige Ande - så kommer han att lära er mycket och påminna er om allt, som jag har berättat för er.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Aron:) "'Du skall 'dra en slutsats'/lära Israels söner alla de lagenliga ting som Herren har samtalat i riktning mot dem genom Moses hand." (3 Mos 10:11b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) "Du glömde Gud . . . ." (5 Mos 32:18b, Grekiska GT)

Mose, en medlem av Herrens hushåll, kom till ett slut i Moabs jord/land. . . . Jesus/Josua, Nuns son, var uppfylld med förstånds ande, ty Mose hade satt/lagt sina händer emot honom. (5 Mos 34:5a,9a, Grekiska GT)

Josafat (var) uppå/'satt över' (Davids) erinrare/påminnare. (2 Sam 8:16b, Grekiska GT)

Josafat (var den) som erinrade. (1 Kung 4:3b, Grekiska GT)

(Några leviter sade till Herren:) "Du har gett Din gode Ande (för) att göra (våra fäder) begåvade." (Neh 9:20a, Grekiska GT)

(David sade:) "Ge mig kunskap om Dina vägar, Herre, och lär mig Dina stigar." (Ps 25:4, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) "(Våra fäder) . . . glömde (Herrens) gärningar." (Ps 106:13a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) "De som söker Herren 'låter tillsammans'/förstår 'i varje'/'alla ting'." (Ordsp 28:5b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) "Från sidan av Herren (är) hjälpen." (Ordsp 21:31b, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Nu har Herren skickat (och skickar) bort Mig och Sin Ande. På det här sättet säger Herren, Den som frälsar dig, Israels Helige: 'Jag är din Gud. Jag har visat (och visar) dig det att finna/'låta . . . finna' dig vägen, i/på vilken du skall gå i/på den.'" (Jes 48:16b-17a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) "Jag är, Jag är Den som kallar dig till sidan av (Mig)." (Jes 51:12a, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) "Och alla dina söner (skall vara) lärda av Gud." (Jes 54:13a, Grekiska GT)

Herren yttrar: "Då Jag ger, skall Jag ge Mina lagar in i (Mitt folks) sinne . . . Och var och en må inte/förvisso ej lära sin landsman och var och en sin broder och säga: 'Få/skaffa kunskap om Herren', eftersom alla skall känna Mig, från en små-/liten av dem och ända till en stor av dem, eftersom Jag skall vara sonande mot deras orättfärdigheter, och Jag må inte/förvisso ej längre komma ihåg deras missar (av Mitt mål). (Jer 31:33b-34, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) "Jag, Herren, har samtalat (och samtalar)." (Hes 5:13b och 5:15b, Grekiska GT)

(Budbäraren) Rafael (vars namn var Asarja, som betyder "Herren har hjälpt") skickades bort (från Guds härlighetsglans) (för) att bota (Tobias' föräldrar). . . . (Tobias' fader sade till sin kvinna:) "En god budbärare skall komma tillsammans med (Tobias)." . . . (Rafael) sade till (Tobias): "Du skall rädda (Sara)." . . . (Och Rafael sade till Tobias och hans fader:) "Jag skall visa varje/hela sanningen inunder/'i hemlighet' för er, och jag skall inte/förvisso ej gömma varje/något ord från/för er." (Tobit 3:17a; 5:22; 6:18; 12:11a, S)

(Tobit sade till sin son:) "Dra dig till minnes mina bud och låt (dem) ej 'torkas ur'/'strykas ut', ut ur ditt hjärta." (Tobit 4:19b, BA)

(Mackabaios) uppmuntrade (judarna) ut ur lagen och profeterna men (var) och/också (den som) hade erinrat/påmint i riktning mot dem (om) tävlingarna/striderna som (hela tiden) var (och hade varit) förda till ett slut. (2 Mack 15:9a)

(Salomo sade:) "Vishet lärde mig, ty det är/finns i henne en förståndig, helig ande." (Salomos Vishet 7:21b-22a eller 7:22a)

(Salomo sade till Gud:) "Vem har fått kunskap om Ditt rådslut, om ej Du har gett vishet och sänt Din helige Ande från högsta ting?" (Salomos Vishet 9:17)

(Salomo sade till Herren:) "Därför överbevisar Du dem som faller vid sidan av enligt/'på grund av' få/lite, och i dem som missar (Ditt mål) erinrar Du och påminner, för att, då de har ändrats/skiljts från det onda, de må tro emot Dig, Herre." (Salomos Vishet 12:2)

(Salomo sade till Herren:) "'In i'/till en erinran om Dina utsagor inympades (Dina söner) (hela tiden) (av ormarna). . . . Din utsaga, som botar alla ting, (gav dem vård)." (Salomos Vishet 16:11a,12b)

(Salomo sade: "Den oklanderlige mannen) besegrade gallan, inte (med) en kroppens stabilitet, inte (med) vapens verksamhet emellertid/utan (med) en utsaga ordnade han tuktaren under fäders eder och då han hade erinrat om förbund." (Salomos Vishet 18:22)

Gud uppväckte en ganska ung liten småpojkes helige ande, (en pojke) 'i vilken'/vid namn Daniel. (Susanna v 45b, Theod)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sin lärjunge:) "Tänker du att Jag inte förmår kalla till sidan av Min Fader, och Han skall här (א*) just nu få att stå vid sidan av Mig mer än tolv legioner budbärare?" (Matt 26:53)

(Jesus sade till lärjungarna): "Då ni har gått * (א,* א, A) var/gör lärjungar (av) alla nationerna, och döp dem/lärjungarna in i Faderns och Sonens och den helige Andens namn." (Matt 28:19; BG Ask-kommentar: Walter Bauer säger i sitt "Greek-English lexicon" - s 485 - att det grekiska ordet för "vara eller bli en lärjunge" som transitivt verb har betydelsen "göra en lärjunge". Kanske är det så att alla översättare har samma mening. Men jag är inte säker på att detta är den johanneiska synen. Att vara lärjungar i ett sällskap av alla nationer kan få lärjungaskaran att växa. Jfr Joh 17:21-23.)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "När de - alltefter omständigheterna - må leda er och ge (er) till sidan av, bekymra er ej i förväg (om) vad ni må samtala, emellertid/utan vilket/'vad som' - om alltefter omständigheterna - må ges er i den där stunden, samtala 'det här'/detta. Ty ni är inte de som samtalar, emellertid/utan den Helige Ande." (Mark 13:11)

Det blev/hände efter de här utsagorna, 'som om'/omkring åtta dagar, då Jesus hade tagit Petrus och Johannes och Jakob till sidan av, (att) han steg upp 'in i'/till berget (för) att bedja. (Luk 9:28)

Då Herren hade vänt sig såg/'fäste . . . blicken' Han i/på Petrus. Och Petrus erinrade sig Herrens ord, som Han hade talat till honom att/: "Innan en tupp 'höja sin röst'/gal idag, skall du tre gånger förneka bort mig." (Luk 22:61)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Jag skickar bort Min Faders löfte emot er. Men ni, sitt ner i staden ända till (den tid i) vilken ni må sjunkas/klädas i förmåga ut ur höjd(en)." (Luk 24:49)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

När (Jesus) så var 'rest upp'/upprest ut ur döda (kroppar), kom Hans lärjungar ihåg att Han ('hela tiden'/'gång på gång') hade sagt det här. Och de trodde (på) skriften och (på) den utsaga som Jesus hade talat. (Joh 2:22)

(Jesus sade till judarna:) "Jag har kommit (och kommer) i Min Faders namn." (Joh 5:43a)

(Jesus sade till judarna:) "Det är (och) har varit (och är) skrivet i profeterna: 'Och alla skall vara lärda av Gud.'" (Joh 6:45a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Från just nu säger/talar Jag till er, innan det blir/händer, för att när det - alltefter omständigheterna - må bli, ni må tro, att Jag är." (Joh 13:19)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Jag skall fråga Fadern, och Han skall ge er en Annan, En som är kallad till sidan av (er), för att Den må vara i sällskap med er in i (den kommande) tidsåldern, sanningens Ande, som utsmyckningen/'den utsmyckade världen' inte förmår att ta, eftersom den inte tittar på Den, inte heller har den kunskap. Ni har kunskap om Den, eftersom Den stannar vid sidan av er, och Den skall vara i er." (Joh 14:16-17)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Johannes evangelium innehåller löftet att den heliga Anden skulle påminna lärjungarna om allt som Jesus hade sagt (Joh 14:26), och säkert trodde författaren att Gud gjorde just detta genom honom, hjälpte honom att komma ihåg och på nytt uttrycka det viktiga i vad Jesus hade sagt för nya generationer av troende. (Howard Marshall "Är Bibeln trovärdig?" s 35)

Parakleten kommer att göra alla Jesu uttalanden verkliga för lärjungarna, han kommer att tolka dem i deras situation och ger alltså upphov till nya insikter och erfarenheter. I princip är inte denna nyhet ny, eftersom Parakleten i all sin 'påminnande' verksamhet är bunden av vad Jesus tidigare har sagt lärjungarna. Kristus ensam är Uppenbararen, med bestämd artikel, medan Parakleten är Läraren och Tolkaren. (Birger Olsson "Structure and Meaning in the Fourth Gospel" s 269)

I Johannes påminner inte Parakleten (den helige Ande) den troende om någonting inom Sig själv utan om Jesu talade, fastän inte fullt förstådda, ord. Det finns ingen oberoende uppenbarelse genom Parakleten, utan bara en tillämpning av uppenbarelsen i Jesus. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 467)

Skriften är en sådan bok, till hwars förstående icke blott läsande och predikande, utan ock den rätte utläggaren och uppenbararen, den Helige Ande. . . . Till en sådan upplysning fordras ock sådana lärjungar, som gerna låta lära och underwisa sig . . . Ty denna lära är sådan, att hon will göra wår wishet till dårskap och sticka ögonen ut på sjelfklokheten, om hon annars skall blifwa trodd och förstådd. Hon har icke heller sitt ursprung från mensklig wishat, såsom andra läror och wetenskaper på jorden, hwilka hafwa upprunnit ur förnuftet och derföre med förnuftet kunna fattas. Derföre är det omöjligt, att med blotta förnuftet fatta denna lära. . . . De få själar, som med hjertans enfaldighet hålla denna wägen och säga: Gud har så sagt, derföre will jag tro det, de allena kunna fatta och förstå Guds ord. . . . Så är det ock fåfängt, att wilja för det kloka folket och det högdragna förnuftet göra de underbara sanningarna om Christus begripliga. . . . Si, hwad för folk brukade Han wäl för att först uppenbara och kungöra detta höga werk, sin uppståndelse? De arma, oförståndiga qwinnorna, hwilka, när de hade köpt den dyra smörjelsen och gjort sig en onödig kostnad, med beswär kommo till grafwen, . . . (dessa) hwilka Han gjorde till predikanter och wittnen derom. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 269-270 i kommentar till Luk 24:13-35)

(Det är) som wille (Christus) säga: . . . Nu är det wäl sannt, att trösten af de ord, som Jag talat, är ganska stor och hög, men emedan Jag ännu är hos eder, gå de eder icke så till hjertat, att I kunnen känna deras sötma och kraft, utan det förblifwer wid blotta ordet, att Jag talar det till eder, och heter ännu icke mer, än taladt och hördt. Men att det ej skall stadna allenast wid mitt ord och tal, utan ock komma i eder känsla och erfarenhet samt blifwa icke blott och bart ett tomt ljud eller ton, utan en lefwande tröst i edert hjerta, det kan ej ske så länge Jag är hos eder; ty I hafwen ännu allenast den lekamliga och köttsliga trösten af min närwarelse; derföre måste Jag tagas ifrån eder, på det att sådan tröst må werka i eder, och den Helige Ande lära eder detta. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 18)

Harmonins ordning leds tillbaka till en Gud, ty Gud är En. Det är Fadern som befaller och Sonen som lyder och den Helige Ande som ger insikt; Fadern som är över allt och Sonen som är genom allt och den Helige Ande som är i allt. . . . Fadern ville, Sonen gjorde, Anden uppenbarade. Hela Skriften förkunna alltså denna sanning. (Hippolytus, The Ante-Nicene Fathers V:228)

På den dag som kallas söndag, kommer vi alla som bor i städer eller på landet samman till en plats, och apostlarnas minnen eller skrifterna eller profeterna läses så länge som tiden medger. (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 186)

Apostlarna förvarade rikhaltigt i (kyrkans) händer, likt en rik man (som deponerar sina pengar) i en bank, alla ting som hänför sig till sanningen. . . . Dessa är apostlarnas röster. Dessa är rösterna av Herrens, den sant fullkomliges, lärjungar, vilka, efter Herrens upptagande, fulländades av Anden. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 416,431)

(Faderns) avkomma och (Sonens) likhet tjänar (Fadern) i varje avseende; det vill säga, Sonen och den Helige Ande, Ordet och Visheten, som alla änglarna tjänar och är underordnade. . . . Jag har också i hög grad visat att Ordet, nämligen Sonen, alltid var med Fadern, och att också Visheten, som är Anden, var närvarande med Honom före all skapelse. . . . Det finns en Gud, som genom Ordet och Visheten skapade och ordnade alla ting. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 470,488)


Att fortsätta med:


Lägg (i Joh 14:26) märke till att Anden inte kommit för att tala om sin egen person. . . . Det stora ämnet är Herren Jesus Kristus. (Gösta Fredensjö "Nådens gåvor"; Jönköpings-Posten den 29 juli 2005)

Formeln ("dessa ting har jag samtalat och samtalar med er") återkommer sex gånger i fortsättningen av avskedstalet: Joh 15:11; 16:1,4,6,25,33. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 345)

Jesus har sagt, att hans ord skall bestå, när himmel och jord förgår (Matt 24:35) och att hans ord skall döma oss på den yttersta dagen (Joh. 12:48). Har han ändå sörjt så illa för att bevara sina ord att vi nu inte rätt veta, vad han har sagt? Han gav också apostlarna löftet om Anden, som skulle påminna dem om allt som han hade sagt (Joh. 14:26). Höll han inte det löftet? (S. Erlandsson-G.A. Danell-D. Hedegård "Det står skrivet" s 36-37)

Anden är en gudomsperson - och inte t.ex. apostlarnas religiösa medvetande under annat namn. I samma mån som Anden under kyrkans historia har blivit identiskt med något mänskligt - t.ex. med ett kyrkligt läroämbete - har det alltid betytt avvägar. (Gösta Sandberg "Glädjens budskap" s 246 i kommentar till Joh 14:23-31)

Man kunde korteligen säga, att (Jesu) avskedstal (kap 14-16) handlar om pingsten. Det handlar om Andens sändande och om Andens verk. Jesu fullbordade försoningsverk är förutsättningen för Andens sändande. (David Hedegård "Glädjen i Nya testamentet" s 33; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1947)

Jag kom in på tåget Krylbo-Örebro en morgon vid 8-tiden, gick längs korridoren och såg mig omkring och fick till min glädje se pastor Ongman i en kupé. Han såg upp, nickade åt mig och gjorde en rörelse med handen, att jag skulle komma in. "Jag känner igen dig från konferensen men minns ej vad du heter", sade han. "Ja, svarade jag, "det är bra många konferenser, jag fått var med på". Då frågade han helt hastigt: "Minns du något av vad jag sagt - har något månne blivit till välsignelse?" Jag talade då om huru konferensbesöken alltid tillfört min själ välsignelse. "Ja, men minns du något?" avbröt han, "tala om något som du minns!" Jag kom då ihåg något av ett föredrag 1914. Han hörde noga på, när jag berättade det. Sedan sade han: "Det är Gud, som skickat ut dig i dag, ty jag har hela resan frestats så gruvligt. Den tanken har plågat mig, att intet av vad jag sagt blivit till nytta och välsignelse, men kanske flera än du minns något." Så reste han sig, tryckte min hand till avsked och log. "Tack ska du ha", sade han. (Ongman-minnen s 98-99; Hilma Larsson: "Jag har frestats så gruvligt.")

Såsom Jesus kom i sin faders namn, d.v.s. såsom hans representant och ställföreträdare, så kommer, när han går bort, den helige anden i hans namn, sänd av fadern. . . . Herren hade sjelv icke kunnat lära dem allt, men anden skulle göra det. (P. Waldenström "Nya Testamentet" s 513)

Pastor Karl Palmberg förberedde sig med största noggrannhet. . . . En ordets förkunnare måste oavlåtligen genom trägna studier öka sitt vetande. Främst skulle han känna sin bibel. Den helige ande hade då material, som han kunde använda. Han skall påminna om allt vad Jesus sagt och gjort. Den klassiska uppbyggelselitteraturen satte han högt och uppmanade predikanterna att läsa Luthers, Arndts, Scrivers och Spurgeons skrifter. . . . . Den kände teologen Godets arbeten rekommenderade han till noggrant studium, och han var väl förtrogen med såväl kyrkohistorien som den allmänna historien, vilka gav, som han sade, ett vidgat perspektiv. Utan sådan kunskap blev man lätt en trångsint sektmakare. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 343-344)

(Hugswalaren skall) påminna dem allt, det Jesus redan sagt, men som de ännu icke klart insett och fattat; derom skall Han påminna eller erinra dem, d.w.s. göra för deras inre klart, hwad som redan war inlagdt i deras inre, men låg der till stor del ännu dunkelt och outredt, såsom ett himmelskt frö, som först i sinom tid kunde bringas till mognad i deras andeliga medwetande. (P. Fjellstedt "Biblia" s 292)

Utvandrarna ensamma for på sjön . . . övergivna och bortglömda av världen för övrigt. . . . Så en dag upptäcktes det på akterdäck att briggen Charlotta hade fått en ny passagerare. . . . En fågel! . . . Ingen ibland fartygets passagerare eller besättning kände igen denna fågel, ingen visste namnet på hans släkte. . . . Den plötsliga uppenbarelsen av den lilla fågeln på däck tedde sig för utvandrarna som ett Bibelns underverk. . . . Den kom till dem som ett budskap från fasta land: det var ett under. Hur kunde detta lilla flygkräk hitta fram till deras lilla ensamma fartyg? . . . Och utvandrarna undrade: Varifrån hade fågeln kommit? Vad hade han för ärende till dem? . . . Orädd spatserade han omkring bland alla dem som matade honom. När en våg sköljde in över däck flydde han undan på sina trådsmala ben - han var så kvick att en vattendroppe aldrig blötte hans fötter. . . . En liten fågel kom in i folkets tillvaro på utvandrarfartyget och förvandlade det liv som de levde i tanke och dröm. Han kom med bud till jordens folk på havet: från marken, från blommorna, från skogens träd och åkrarnas säd. . . . I sin ensamhet och övergivenhet på havet hade utvandrarna fått besök av en nära släkting. . . . Kanhända var det en kung eller en prins, som de matade med sina hårda skeppsskorpor? . . . Så betraktades den lilla fågeln av passagerarna med vidskeplig vördnad. De föreställde sig att ett högre väsen bodde innanför fjäderskruden i denna kropp. . . . Innerst inne trodde de . . . att hans ankomst skulle bli dem till välsignelse. Och besättningskarlarna sade: De hade haft medvind alltsedan den dagen, då fågeln första gången syntes på däck. . . . (Fågeln) förtäljde för bönderna på havet om deras gemensamma hemvist. De levde ett liv, som inte var deras, men detta lilla välsignade flygfä blev deras tröst. När de såg fågeln upplivades de och kom ihåg: de skulle inte stanna här instängda på detta skepp i alla tider. Det fanns ett annat liv. Fågeln påminde dem om alla de ting som de visste fanns kvar på fasta land. Aldrig hade ett så litet kräk berett så mycket glädje åt så många stora vuxna människor, som denna fågel gjorde på utvandrarskeppet Charlotta under några dagar av dess seglats till Nordamerika. .(Vilhelm Moberg "Utvandrarna" s 402-406; Bönder på havet)

I romerska riket fortfor församlingens lärare att (under 300-talet) begrunda gudaktighetens hemlighet, och allt eftersom den helige Andes förhållande till Fadern och Sonen mera bestämdt blev indraget inom den kristliga spekulationen, kom denna att syssla med hela treenighetens mysterium. De grekiska fäderna lärde i öfverensstämmelse med det nicaensk-konstantinopolitanska symbolum, att den helige Ande utgår från (ek) Fadern genom (dia) Sonen men icke från Fadern och Sonen. Augustinus, som uppfattade treenighetens verkande såsom oskiljaktigt lärde däremot, att den helige Ande icke allenast utgår från Fadern utan ock från Sonen. Denna lära tillägnade Västerlandet sig, och i de latinska öfversättningarna af Nicaeno-Constantinopolitanum blef därför tidigt i satsen om Andens utgående insmugladt: "och från Sonen" (filioque). Af Augustini skrifter och i synnerhet af hans bok om treenigheten kunna vi se, att äfven han hade grubblat mycket öfver detta stora mysterium. Han var oafhängig af grekerna, den nicaenska trosregeln hade icke absolut auktoritet för honom, och det nic.-konst. symbolum kände han troligtvis icke. Af sig själf slog han in på samma väg som Atanasius och biskoparne i Nicaea hade gått, och äfven på denna punkt fick hans andliga arbete varaktig betydelse. Hans trinitariska spekulationer, som uppburos af en ödmjuk tro, blefvo ständigt lästa och begrundade i Västerlandet. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 350-351; Den arianska striden)


Sångarna:

Gud vill vi prisa högt, Gud och ingen annan. Gud vill vi prisa, Fader, Son och Ande. Gud vill vi prisa, Gud fördold ibland oss. Ära vare Gud. (F Pratt Green-BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 37:4)

Om för en broder jag har stängt mitt sinne, och än vill glömma vad din kärlek säger, så låt din Ande liva upp mitt minne och störa mig uppå mitt viloläger. (RP Olofsson: Psalmer och Sånger 554:3)

Jag lyfter mina händer Upp till Guds berg och hus, Från dem han hjelpen sänder Och skickar ut sitt ljus. Mig Herren hjelp bejakar, Som jord och himmel gjort; Min bön han ej försakar, Men skyddar mig allt fort. (J Arrhenius-J Svedberg: Psalm 33:1; jfr Psalmer och Sånger 238:1)

Han upp till Fadren for igen Från denna verlds elände, Och i mitt bröst Hugsvalaren, Den Helga Anda sände, Den i min nöd skall trösta mig, Mig stödja på min bättringsstig Och i all sanning leda. (Luther: Psalm 46:7)

Gamla, unga Må lofsjunga Fadrens makt och herrlighet, Och hembära Sonen ära För så stor barmhertighet; Prisa Anden, Som vid handen Förer oss till salighet. (Venantius Fortunatus-SA Forsius-JO Wallin: Psalm 106:4; jfr Psalmer och Sånger 147:4)

Pris vare dig, o Gud! o Fader, Son och Ande! Högtlofvad, store Gud, af oss i allo lande, Du som af evighet treenig Gud förvisst Har varit, är och blir! Högtlofvad först och sist. (M Rinkart-J Svedberg: Psalm 272:3; jfr Psalmer och Sånger 5:3)

O Jesus, ditt ord är vårt ljus och vår lykta, Den strålande stjärna, som följa vi må. Ditt ord skall förbliva, hur tiderna flykta, Dess kraft och dess sanning för evigt bestå. . . . Ack, hjälp, att ditt ord så i hjärtat vi gömma, Så följa dess ledning och akta dess bud, Att det, oss till godo, får trösta och döma Och visa oss vägen till levande Gud! . . . Besegla ditt folk i din Ande, din lära Så helt, att vår vandel ditt insegel får, Då skall ock ditt ord bli vår eviga ära, Den grund, varpå hela vår salighet står! (A Bohman: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 548:1-3; jfr Psalmer och Sånger 417:1-3)

Saliga lydnad, fullhet av fröjd! Glimtar jag ser av den himmelska höjd. Anden mig lär Guds eviga råd. Viskar om kärlek, viskar om nåd. Jesus jag funnit. Löst från allt tvång. Honom jag prisa vill med min sång. (F Crosby-van Alstyne-A Ölander-bearbetning: Psalm och Sång 1966 nr 438:2; jfr Psalmer och Sånger 259:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Kieffer uppmärksammar på att formeln "dessa ting har jag samtalat (och samtalar) (med) er" återkommer sex gånger i avskedstalet (se Exegeter, evangelister med flera). Eftersom talen sex (= det ofullkomliga) och sju (= det fullkomliga) hör till de tal som har en särskild teologisk innebörd hos Johannes, bör det prövas, om detta gäller även här. Sjätte gången formeln förekommer är i Joh 16:25, där Jesus säger att bilderna skall ersättas av en öppen förkunnelse. Sjunde gången i Joh 16:33 talar Jesus om att Han hur besegrat utsmyckningen/'den utsmyckade världen'. Den vanliga teologiska innebörden av talen sex och sju tycks alltså gälla även här. Lägg vidare märke till hur orden om Jesu frid till lärjungarna förekommer både i början (Joh 14:27) och i slutet (Joh 16:33). Jämför Herrens ord till sitt folk i Jes 46:10: "Jag kommer förr/'i förväg' fram med ett budskap (om) de sista tingen innan de bli/blir."

Vad angår "Den som är kallad till sidan av (er)", se också Joh 14:16.


Paulus sade till de troende i Korint: "Vi har inte tagit utsmyckningens/'den utsmyckade världens' ande emellertid/utan den Ande (som är) ut ur/av Gud, för att vi må veta de ting som av fröjdbringande (nåd) getts oss av Gud, ting vilka vi och/också samtalar, inte i/med utsagor lärda av mänsklig vishet, emellertid/utan i/med (utsagor) lärda av en ande, som andligt 'dömer tillsammans med'/jämför andliga ting." (1 Kor 2:12-13)

Ni har smörjelse från den Helige, och ni 'vet alla'/'har alla kunskap'. (1 Joh 2:20)

Och ni, smörjelsen, som ni har tagit från Honom, den stannar i er, och ni har inte behov, för att någon må lära er. Emellertid, som/emedan Hans Ande (א*) lär er med anledning av alla ting och är sann och inte är lögn, och helt och hållet som Den har lärt er, stannar ni i Honom. (1 Joh 2:27)

Grekiska ord:

hypomimnêskô (påminna) 1 Kung 4:3; Salomos Vishet 12:2; 18:22; Luk 22:61; Joh 14:26 - (4 Mack 18:14); 2 Tim 2:14; Tit 3:1; 2 Petr 1:12; 3 Joh v 5; Judas v 5.


Ytterligare studier:

Ps 25:9; 78:11; Matt 7:28;10:19-20; 11:1; 13:11,53; 19:1; Mark 13:6; Luk 12:11-12; 24:8,49; Joh 1:33; 2:17; 12:16; 14:13; 15:11,26; 16:1,6-7,13,25,33; Apg 1:4; 2:33; 1 Kor 2:10; Gal 4:6; 2 Petr 1:13; 3:1; 2 Joh 9; Upp 2:24; 13:12.


James A. Draper "The sociological function of the Spirit/Paraclete in the farewell discourses in the Fourth Gospel"; Neotestamentica 26.1 (1992): 13-30.

L. Floor "The Lord and the Holy Spirit in the fourth Gospel"; Neotestamentica 2:1 (1968): 122-130.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-03; 2011-12-21; 2014-08-19)

Tillbaka till Start

14:27 Frid 'låter . . . vara'/lämnar Jag åt er. Min frid ger Jag er. Inte ger Jag er helt och hållet som utsmyckningen/'den utsmyckade världen' ger. Låt inte ert hjärta oroas. Men/och låt det ej vara fegt.

Ord för ord (23 ord i den grekiska texten): Frid låter-(jag)-vara (åt)-er, frid den min ger-(jag) er. inte helt-och-hållet-som '-en utsmyckning'/utsmyckningen ger jag ger er. ej låt-oroas ert '-t hjärta'/hjärtat men/och-ej låt-(det)-vara-fegt.


1883: Frid efterlämnar jag åt eder, min frid gifver jag eder; icke gifver jag eder, såsom världen gifver. Edert hjärta vare icke oroligt, ej heller försagdt.

1541(1703): Friden låter jag eder; min frid gifwer jag eder; icke gifwer jag eder, såsom werlden gifwer. Edart hjerta ware icke bedröfwadt, ej heller rädes.

LT 1974: Jag lämnar er med en gåva - frid i sinnet och i hjärtat. Och den frid som jag ger är inte ohållbar, som den frid världen ger. Var därför inte oroliga och rädda.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Israel:) "Krig skall inte komma igenom, genom 'er jord'/'ert land', och Jag skall ge frid i 'er jord'/'ert land', och ni skall somna, och det skall inte vara/finnas 'den som'/någon för er att frukta ut/mycket. Och Jag skall fördärva små onda djur ut ut jorden/landet. (3 Mos 26:6, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) "Skåda, vid sidan av er har Herren, er Gud, gett (och ger) jorden/landet före/framför ert ansikte. Då ni har stigit upp, skall ni ärva (det) som en vändning/levnadssätt, har Herren, era fäders Gud talat till er. Frukta ej men/och ni må ej fega." (5 Mos 1:21, Grekiska GT)

Herren talade till (Gideon): "Frid åt dig! Frukta ej (och) du må ej dö." (Dom 6:23, Grekiska GT, A)

"I det här (nya templet) skall Jag ge frid", säger Herren Allsmäktig, "och/nämligen själsfrid." (Haggai 2:9a eller 2:10a, Grekiska GT)

(Den utländske kungen sade: "Jag har sökt) att föryngra/återupprätta den åt alla människorna efterlängtade freden." (Ester 3:13bb/B2b, GT)

(Psalmisten sade till Herren:) "Ledare 'förföljde . . . helt och hållet'/jagade mig som (om det var) en förmån, och mitt hjärta var fegt från/'beroende på' Dina utsagor." (Ps 119:161, Grekiska GT)

Judas talade (med) de män (som var) i sällskap med honom: "Frukta ej (fiendernas) mängd och ni må ej vara fega (inför) deras stormning. Kom ihåg våra fäder, som/då de räddades i ett rött hav, när Farao förföljde dem i/med förmåga/makt." (1 Mack 4:8-9)

(Judas) kallade dem (som var) tillsammans med honom till sidan av . . . att vänta på den seger som skall vara/komma till dem från sidan av den Allsmäktige. (2 Mack 15:8)

(Jesus, Syraks son, sade:) "Ve, fega hjärtan och händer som har stått vid sidan av och en missare (av Guds mål) som stiger emot, emot två stigar." (Syr 2:12)

(Jesus, Syraks son, sade:) "Ett hjärta som har satt/stått (och sätter/står) fast alltigenom uppå/vid ett rådsluts märkande/uppfattning kommer inte att vara fegt i en läglig/kritisk tid." (Syr 22:16b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Lyckliga (är) fridsgörarna/fridsskaparna, eftersom de skall kallas Guds söner." (Matt 5:9)

(Jesus sade:) "Kom hit i riktning mot Mig, alla som har besvär och som är (och har varit) betungade, och Jag skall föra er till vila." (Matt 11:28)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Ha salt i er själva och lev i frid i/med varandra." (Mark 9:50b)

(En budbärare tillsammans med en himmelsk här sade:) "Härlighetsglans åt Gud i högsta ting/himlar och uppå jord frid 'i tillfredsställelses människor'/'bland människor som finner behag i goda ting'." (Luk 2:14)

(Jesus sade till kvinnan som botats från sina blödningar:) "Dotter, din tro har räddat (och räddar) dig. Gå in i frid!" (Luk 8:48b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Det kommer från nuet att vara (så att) fem i ett hus som har varit (och är) delade isär, tre på/'för . . . skull' två och två på/'för . . . skull' tre, kommer att vara delade isär." (Luk 12:52-53a)

(En kung) frågar/ber (den andre kungen) 'i riktning mot'/'i fråga om' (א*) fred. (Luk 14:32b)

(Jesus sade till ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem:) "Om du hade fått kunskap om . . . tingen 'i riktning mot'/'i fråga om' frid, men nu var det gömt från/för dina ögon." (Luk 19:42b)

(Jesus sade till de elva och de andra lärjungarna:) "Frid till er. Då de hade fruktat (א,* א) och blivit förskräckta, tänkte de, att titta/'de tittade' på en ande. Och/men Jesus talade till dem: "Vad/varför är och har ni varit oroade och på grund av vad stiger 'räknanden alltigenom'/överväganden upp i era hjärtan (א,* א, A)?" (Luk 24:36b-38)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det är skrivet: "Frukta ej, dotter Sion. Skåda, din Kung kommer." (Joh 12:14b-15a)

(Jesus sade till lärjungarna:) " Låt ej ert hjärta oroas. Tro in i Gud, och tro in i Mig." (Joh 14:1)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1950

"Frid/fred" får i Bibeln en vidare och djupare betydelse än i andra grekiska skrifter. För grekerna (liksom för oss) var frid/fred i allt väsentligt negativ, frånvaron av krig. Men för hebreerna betydde det en positiv välsignelse, särskilt då ett rätt förhållande med Gud. Detta ser man också i Gamla Testamentet, och det överförs in i det nya. Ordet har här sin rikaste innebörd. (Leon Morris "The Gospel according to John" p 584)

(Den johanneiska friden) har naturligtvis inget gemensamt med den frid världen kan erbjuda, inte heller det man på den tiden kallade för pax romana, den romerska freden. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 361)

Jag vet en frid som varar, då annat allt förgås. För guld den kan ej vinnas, för penningar ej fås. Den är mig skänkt som gåva av Gud, min Fader kär. Den friden Jesus är. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 22; citat Hildur Appelberg)

Tvenne konstnärer målade var sin tavla, som skulle föreställa friden. Den första valde till motiv en ensam, stilla sjö långt borta bland bergen. Den andra återigen målade på sin duk ett forsande vattenfall, vid vars rand en späd björk stod, böjande sina grenar över skummet. På en av grenarna, nästan våt av vattenstänket, låg en liten fågel i sitt bo. - Den första tavlan kunde kallas stillestånd, den andra vila. . . . Frid är icke en helig känsla, som griper oss, då vi sitta i kyrkan; den är vilan hos ett hjärta, som funnit sitt djupa fäste i Gud. - Drummond (Chas. E. Cowman "Källor i öknen" s 223)


ca 1950 - ca 1900

En konstnär har målat en tavla, som han kallar "Frid". Vad väntar man att få se? Kanske någonting sådant som en lövomkransad, stilla insjö i sommarkvällens fred. I verkligheten föreställer den tavlan något helt annat: ett litet fågelbo, som gömmer sig i en klippskreva mitt ute i den dånande, skummande forsen. Sådant är vårt liv, sedan vi vunnit personlig klarhet i frågan om Kristus. Runt omkring oss skummar och rasar och dånar världshändelsernas ursinniga, vilda fors. Men i den ärliga Kristustrons rede har vårt hjärta funnit trygghet - mitt i vågsvallet, mitt inför förstörelsens hot. (Torsten Bohlin "Den fria människan" s 21; boken utgiven 1943)

Hörde du radio i går afton? Jag blev så gripen av Hitlers 25-åriga fredsanbud. Det är ju möjligt, att han bara tänker på Tysklands fördel. Att Locarnopakten skulle uppsägas, det visste man ju före talet, och det var ju mycket, mycket troligt, att uppsägandet skulle efterföljas av krig. . . . Men nu följdes uppsägandet av detta märkliga erbjudande om fred i 25 år och om Tysklands återinträde i Nationernas Förbund. . . . Men fördelen skulle inte bara ligga på Tysklands sida. Vi skulle få den känslan av att Europa var en enhet, en ständigt grälande enhet visserligen, men dock något, som hörde samman och där en fast kultur rådde, högre än hos andra folk. Så hade vi det före kriget och så skulle det åter bli. Ack vilken lycka. . . . Det rådde ett starkt jubel i min själ. Jag är så gammal och jag behöver fred. Det har jag alltid önskat. Och jag slutade med att tacka Gud för denna lilla gnista av hopp och jag bad honom också om något annat. Jag bad honom att han skulle låta det råda god trygg fred mellan dig och mig. . . . Låt det bli ett Locarno mellan oss, som inte kan uppsägas. Du skall se, att intet kan ge ditt hjärta sådan ro som detta. (Selma Lagerlöf "Brev 2 - 1903-1940" s 332-333; brev 8 mars 1936 till Ida Bäckmann)

Älskade i vår Herre Jesus! Vi fråga, huru Ni må? Vi leva väl i Herren. Församlingen, i vilken vi arbeta, lever väl också. Det är dock en sak, som oroar, nämligen tröghetens ande bland de troende. Vi tro det är Antikrists ande. Men även för den saken anförtro vi oss åt Herren. Må Han hjälpa oss, att vi ej på nytt bliva bundna av Satan! Ja, det är gott att vara i Guds hand, ty Satan får ingen plats hos oss, om vi äro i Herrens hand. Jesus sade: "Min frid giver jag eder, icke giver jag eder såsom världen giver!" Ja, älskade syskon, det bringar oss glädje att höra, att Ni ständigt komma ihåg oss svarta i bön. Om vi aldrig få se varandra lekamligen, kunna vi dock se varandra genom Herrens Ande, som är i Eder och oss. Församlingen hälsar och tackar för alla välsignelser vi genom missionärerna få mottaga. Vi hälsa Eder med 2 Kor. 9:8; 1 Joh 3. Leven i Frid! Edra i Herren Lydia och Josefa Ngoza. (Lydia och Josefa Ngoza "Hälsning från evangelist Josefa Ngoza och hans hustru Lydia" s 28; brev från södra Afrika skrivet år 1935 till Tabergskretsen av Svenska Alliansmissionen med anledning av kretsens 35-årsjubileum)

I den glädje som jag känner har det . . . blandat sig en droppe malört, i det att jag fått en ny påminnelse om min egen eländiga feghet. Jag är inte feg jämt, jag är inte rädd för åska, inte för att åka på vilka vägar som helst, jag vågar uppträda och tala inför vilken publik som helst, men det finns saker, som mina nerver inte tåla vid. Jag skakar av rädsla i hela kroppen, då jag får se en huggorm, jag går lugnt in till en vanlig läkare för att opereras, men jag darrar i en tandläkares förmak, och jag törs inte inlåta mig på något som kan leda till tidningspolemik. Jag kan inte minnas, att jag någonsin har försvarat mig själv för kritik och inte heller för osanningar, som spritts om mig i pressen, det har inte så mycket berott på klokhet och tålamod som därpå att jag är feg. Det är ömkligt att säga det, men att ge mig in i tidningspolemik, det är något, som jag inte står ut med. Det är som att leka med en huggorm. (Selma Lagerlöf "Brev 2 - 1903-1940" s 271-272; brev 28 okt 1930 till Ida Bäckmann)

Det mulnade frampå dagen och på eftermiddagen började det rentav snöa. Snöflingor stora som plommonträdets blommor virvlade omkring i luften, och bland all röken och ivern (med förberedelserna för nyårsfesten) förvandlade (min hemby) Luzhen till en enda stor röra. När jag återvände till Fjärde farbrors studerkammare var takteglet redan vitt av snö. Inne i rummet var det också ganska ljust, vilket gjorde att den stora röda avklappningen av tecknet för långt liv, som hängde på väggen, framträdde mycket klart. Det är visst skrivet av den kände mästaren Chen Tuan. Den ena av ett par kalligrafrullar hade ramlat ner och låg löst hoprullad på det långa bordet, medn den andra med texten "Om tingens väsen förstås till fullo får sinnet frid" fortfarande hängde kvar på väggen. (Lu Xun "Gott nytt år!" s 19; nyårsdagen 1924; Lu Xun 1881-1936)

Jag kan väl ändå inte låta bli att säga några ord om freden. Det som mest intresserar mej är naturligtvis fenomenet Wilson. Ser du, det är något särskilt med denna fred och det har nog fallit dig i ögonen. Det är att den är så elak. Alla artiklar äro avfattade så att föraktet liksom lyser fram ur den obetydligaste mening. Kände nu inte Wilson detta? Kunde inte han, som kom för att stifta frid och samdräkt ha fått bort alla dessa små nålstygn. Och på det stora hela hur han känner sig till mods. Jag vill inte underkänna mannens förtjänster. Han har ju troligen gjort en hel del för att mildra. Förstår han vilket fiasco man har låtit honom lida. Jag är mycket nyfiken. Han förefaller mej i denna stund mer tragisk än någon av de besegrade. Är han stor? Är han en nolla, som man för vart man vill. Förklara honom för mig. (Selma Lagerlöf "Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan" s 467; brev 27 juni 1919)

Marsmånaden 1917 började i en nöd, förtvivlan, hopplöshet och smärta utan namn och gräns. . . . Utestängd! Jag tillhörde inte livet längre - jag var ett förspillt liv - ett misslyckat liv - ett förfelat liv. . . . (Jag skrev:) "Brus i bruset av Din viljas vind, ljus i ljuset, av Din klarhet blind, sjunker jag i tårar till Din fot, för att fri från skräck och fri från fruktan taga straff och taga tuktan ödmjukt tigande emot." När jag skrev denna sista strof hände det sällsammaste av allt detta sällsamma, som nu strömmat in över mig. Jag fylldes med ljus och jag förvandlades till ljus. . . . Så småningom vek ljuset ifrån mig - och jag befann mig åter i min gamla kropp och i mina gamla kläder - men en stor, djup, lugn, stilla frid förblev i mitt hjärta och i hela min varelse. (Sven Lidman "Guds eviga nu" s 311-319; Kontakt)

I Sobieskis sköld fann Pater Secchi en stjärnfläck med geometriska anordningar. "De äro till största delen ordnade i spiralformiga bågar, hvari man kan räkna så många som tio eller tolf stjärnor av 9:e och 10:e storleken, som följa hvarandra i en kroklinje, likt pärlorna på ett snöre. Ibland bildas strålar som synas divergera från ett gemensamt fokus, och, hvad som är särdeles egendomligt är, att man antingen vid strålarnas midt eller vid kurvans början finner en stjärna af röd färg, som synes leda tåget. Det är omöjligt att tro det en sådan anordning kan vara tillfällig." Hvarför tron I det, då? Fega människor, och usla, som skämmas för Gud! (August Strindberg "En blå bok II" s 458; Himmelens skönhet)

Till sist knäppte (Ingmar) sina händer och bad till Gud. "Nu ber jag dig, Gud, att du låter mig följa dina vägar", sade han. "Inte vill jag stå dig emot, om du behöver folket från min socken här ute (i Jerusalem)." Knappt var detta sagt, förrän Ingmar kände en besynnerlig frid inom sig. Men på samma gång föll all vilja inom honom alldeles bort, och Ingmar började handla efter en vilja, som inte var hans egen, utan någon annans. Han märkte detta så tydligt, som om någon hade tagit honom vid handen och lett honom. "Det är Gud, som för mig", tänkte han. (Selma Lagerlöf "Jerusalem II" s 410; I armodets dagar)

Dagson jagade människorna fram på detta sätt, genom eld och rök och förtvivlan. Eld hade de framför sig, eld bakom sig och eld på alla sidor. Man såg intet annat, än att man måste förgås. Men genom all denna förfäran förde han dem fram till en grön plats i skogen, där allt var lugn och svalka och trygghet. Mittpå den blommande skogsängen satt Jesus, han sträckte ut sina armar över de flyende och jäktade människorna, och de lade sig ner vid hans fötter, och all fara var över, och det fanns inte mer nederlag eller förföljelse. Dagson talade, såsom han själv kände det. Bara han fick lägga sig ner vid Jesu fötter, erfor han frid och lugn och fruktade ingen av alla livets farligheter. (Selma Lagerlöf ”Jerusalem I” s 106)


ca 1900 - ca 1875

Vad skulle ni anse som den största olyckan? Svar: Att sakna sinnets frid och samvetsro. (August Strindberg "August Strindbergs självbekännelse" s 205; år 1899)

Har nyss läst Jonae bok; undrar om jag icke är en Jonas, som motstår kallelsen, af lättja, af feghet. Den Evige säger till Jonas: Gå in i Nineve och säg att de skola dö! Men Jonas gör det icke, utan rymmer med ett skepp. Så blir han vräkt i sjön, räddas och går helt flygtigt in i Nineve, och profeterar helt kort: Bättren Er, ty I skolen dö! - Det är allt! Och så smiter han ut och sätter sig i solskenet under kurbitsen. . . . Trött sticker solen min hjessa, sedan kurbitsarna och tjället äro sin kos. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 205; brev 5 juni 1896 till Torsten Hedlund)

En engelsk skald säger, att det är de fega, som äro grymma, men att tappre män glädjas öfver att kunna visa skonsamhet och barmhärtighet. Människonaturen är alltför skiftande och alltför komplicerad för att denna åsikt skulle kunna angifva en regel utan undantag. Alla tappra äro icke barmhärtiga; ehuru feghet och grymhet som oftast följas åt. Medeltiden var just icke känslig af sig i fråga om krigföring och behandling af besegrade; men ingenstädes möta oss så talrika exempel på bestialisk grymhet som i konungariket Jerusalems historia. Att skära näsa, läppar, fingrar och tår af muhammedanska fångar var vanligt; det förekom också, att man uppspikade dem på kors. Det ansågs som en mildhet, när man lät muhammedanska kvinnor och barn dö för stygn med lansen och icke tillfogade dem värre lidanden; man torterade på fasansfullt sätt fångar, om hvilka man trodde, att de visste hvar skatter voro gömda, och sedan man pinat dem till döds, skar man upp dem, för att leta i deras inälfvor efter sväljda ädelstenar. Och samma människor, som så behandlade sina fångar, kunde man, om de själfva blifvit tillfångatagna, få se krypa i stoftet af sina muhammedanska besegrare och med anropande om Guds barmhärtighet tigga för sina lif. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 229-230; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888; konungariket Jerusalem = furstendömena Jerusalem och Antiokia samt grefskapen Tripoli och Edessa)

Jag tror på drömmar, ty mitt hufvud tänker skarpast när jag sofver. Min kamp mot öfverklassen hotar mig med undergång. . . . Albert Bonnier är så förföljd att han icke vågar förlägga mina arbeten. Och hvarje förläggare som får misstankar om att han skall göra det, skyndar sig att rentvå sig för beskyllningen! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 406; brev 24 dec 1884 till Jonas Lie)

Har (min hustru) icke lidit nog för min skull, då hon fått afbryta en bana för hvilken hon gifvit så mycket! Nu synes ju en försoning mellan mig och samhället möjlig! - Skall jag rifva upp såren igen? Icke kunna komma hem till mitt land i sommar utan att helsas med skymford i jernvägskupéer, på ångbåtar och offentliga ställen! Och mina barn äro nu så vuxna att de förstå hvad folk talar! Det är fegt, ja, men det öfverstiger mina krafter, och jag har rätt att få lugn efter sådana stormar! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 103; brev 7 april 1884 till Karl Otto Bonnier)

O, vad är väl all fröjd på jorden mot en droppe av Jesu frid! Är du därav delaktig vorden, rör dig föga all världens strid. Han är friden - de dyra orden, trösta städse i nödens tid. (Lina Sandell "Blott en dag" s 49; Trons frid)

Att vara modig är i våra dagar en lifsfarlig sak, framför allt att hafva öfvertygelsens och öppenhetens mod. Någon annan tapperhet än den moraliska kan åtminstone icke i fredstider och under vanliga förhållanden komma i fråga. Men den moraliskt tappre ha att motse lejonets öde som sönderslites af hundar. (Viktor Rydberg "Strödda anteckningar" s 160 samt "Rättelser" s 567 i Varia (tal samt valda uppsatser och anföranden i kyrkliga, teologiska, politiska och strödda ämnen); 1870- och 1880-talen?)


ca 1875 - ca 1850

Just som de gick förbi där jag satt, stannade fröken S, och la handen på morbrors arm. "Jag hade allt bra gärna velat höra vad Oriel tänker om positivismen," sa hon. . . . "Vad i all världen!" sa morbror. "Sitter (fröken) och funderar på att gå in i mänsklighetens religion?" "Ja, något ska man väl ha att lita till, och när jag nu inte tror på . . . " Morbror gjorde en hastig rörelse och hyssjade på henne. "Prenez garde aux enfants!" sa han med låg röst. (Jag blev så full i skratt. Jag tänkte på Ugglefar i "Det är ganske vist" av Andersen. Han sa också: "Prenez garde aux enfants", alldeles som morbror.) . . . Ja, visst vet jag, att (fröken) inte tror på de där gamla historierna om djävulen," sa morbror, "och jag tycker för min del också, att man gärna kunde stryka dem." Det hördes så förfärligt väl på morbrors ton, att han bara sa det där om djävulen för att blanda bort korten, men det var alldeles för sent, för jag hade mycket väl förstått, att fröken S. hade velat säga, att hon inte trodde på Gud. Morbror hade nog sett hur skrämd jag blev. . . . Morbror och fröken S. ämnade visst gå vidare, men då reste jag mig opp och grep tag i morbrors rockärm. För se, det kom för mig, att när jag nu visste vad fröken S. hade ämnat säga, så borde jag svara något, så att hon förstod, att jag höll fast vid min tro på Gud, även om hon talade aldrig så mycket om positivismen, men jag var ju litet blyg och stammade förstås. . . . Kusin Elin kom springande i detsamma och ropade, att jag skulle komma med in i barnkammarn och måla påskägg. Och då sa jag ingenting mer till morbror och fröken S., utan följde med Elin. Och det var bra fegt gjort av mig. För jag borde bekänt min tro på Gud och inte smugit mig undan. . . . Jag skulle ha vittnat alldeles som de gamla kristna martyrerna. Ja, det borde jag ha gjort. Jag kände mig allt så förfärligt enkel, då jag kom in i barnkammarn. . . . (Då) jag kom hem och hade lagt mig och släckt ljuset och skulle läsa mina böner . . . tyckte jag, att jag inte tordes läsa Fader vår, därför att jag hade varit så förfärligt feg. Jag undrar om Gud någonsin ska förlåta mig eller om han ska straffa mig med många hårda olyckor. . . . (Några veckor senare.) Uppsala domkyrka är bra ståtlig. . . . Tänk jag, som hade gått och väntat på att Gud skulle straffa mig för att jag inte hade bekänt min tro på honom om påskaftonen! Liksom om Gud skulle vara så småaktig! Nej, den rädslan för Gud försvann i samma ögonblick, som jag kom in i katedralen. Då förstod jag, att allt, som jag förut hade tänkt om Gud, det var bara barnsligt och enfaldigt. (Selma Lagerlöf "Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf" s 170-173,212-214; I barnkammarn hos morbror Oriels natten mellan påskafton och påskdagen 1873; lördagen den 10 maj 1873)

Omkring 1870 hade svenska litteraturen blivit en sista homeopatiska förtunning av akademiska, romatiska avlevor. Ett fegt släkte som endast skrev, med ena ögat på Akademien, med det andra på befordran, vågade icke röra vid eldfarliga saker: "Konsten att skriva om ingenting" utvecklades då i en mycket hög grad. (August Strindberg "Georg Brandes 70 år" s 197; Illustrert Tidende nr 19/1912)

Det viktigaste hindret för en härskare i Frankrike att (nu år 1869) hänsynslöst öppna krigets portar ligger . . . ligger i den märkvärdiga, enligt alla iakttagare djupgående fredliga sinnesstämning, som bemäktigat sig franska folkets alla klasser. . . . (En engelsk korresondent från Paris), som särskildt sysselsätter sig med lifvet i de högre samhällslagren, påpekar bland annat det talande faktum, att en "fils de famille" numera sällan inträder i arméen, utan i stället söker på politikens fält tillfredsställelse för sin ärelystnad. . . . I alla händelser är det glädjande, att sinnesstämningen i Frankrike gör detta intryck på en skarpsinnig iakttagare. Detta i förening med den omständighet, att Tyskland, som väl skulle vara det egentliga föremålet för krigsfunderingarne, är väl rustadt och har nationen själf till arméreserv, utgör, synes det oss, goda anledningar till det hopp, att Napoleon III skall akta sig för att bringa Europas fred till offer åt sin dynasti. (Vikror Rydberg "Krig eller fred?" s 317-319; Göteborgs Handelstidning 23 juni 1869)

Storm var det där ute i nyårsnatten, storm var det i hennes inre. Hon kände alla livets och dödens kval bryta sig inom henne. "Ångest!" suckade hon. "Ångest!" Men ångesten vek, och friden kom, och hon viskade sakta: "Kristi kärlek - bästa kärlek - Guds frid - det eviga ljuset!" . . . Nästa dag var det sorg över Sveriges land, sorg över vida delar av jorden. Fredrika Bremer var död (1865). (Selma Lagerlöf "Vägen mellan himmel och jord" s 81-82; Ur Osynliga länkar; Mamsell Fredrika)

Vad handlade breven (till väninnan) om? Om allt. Om Jesus, om kampen mot synden, om livet, döden, kärleken, vänskapen, tvivlet. Ehuru hon var läserska, umgicks hon med fritänkare och led av tvivel, tvivel på allt. . . . Några översättningar av de franska kriorna kunna ge ett begrepp om oredan i bådas inre. . . . Sålunda skrev han över ett självvalt ämne: Egoismen styr alla våra (= världsmänniskors) handlingar. " . . . Det var en tid då min avsikt var att bli präst, i själva verket en god avsikt. Men vilket motiv hade jag därtill? Var det för att tjäna min frälsare och arbeta för honom, eller endast av kärlek till honom? Nej, jag var feg och jag ville göra min börda och hans kors lätta och undvika de stora frestelser, som mötte mig överallt. Jag fruktade mänskorna. Se där motiven. - Tiderna förändras. Jag insåg att jag icke kunde föra ett liv såsom en kristen i sällskap med sådana kamrater, vilkas gudlösa samtal jag dag ut och dag in m å s t e åhöra, och så valde jag en annan bana, på vilken jag kunde vara mera oberoende eller åtminstone . . . " Här är krian avbruten. Den är även orättad (av väninnan). Skulle den röra de nya sergeant-intentionerna? Möjligen. (August Strindberg "Tjänstekvinnans son" s 138-144; 1860-talet)

Werldens frid warar ofta icke öfwer ett halft år, och är i grunden likwäl icke någon frid. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 191)


ca 1850 - ca 1600

Att våga är att förlora fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sig själv. (Lilla boken om kristen tro s 11; citat Søren Kierkegaard)

"Gosse, säg mig, plär du ljuga?" Den tillfrågade teg. "Svara!" sade landshövdingen med höjd röst; "är det din vana att ljuga?" "Nej." "Har du aldrig ljugit?" "Jo." "Många gånger?" "Åja, det är nog många gånger sammanräknat, men oftast talar jag sanning." . . . (Pojken har köpt en skrift som landshövdingen uppmanar honom att läsa ur:) "Jag minns den ljuva tiden, jag minns den som i går, då oskulden och friden tätt följde mina spår." . . . (Landshövdingen fortsätter:) "Du har erkänt, att du emellanåt ljuger. Varför ljuger du? Tycker du, att det är rätt eller roligt?" "Visst icke." "Det är väl då för att undgå näpst, när du gjort något, som ej var rätt?" "Ja." "Du har kanske inte besinnat, att den som gör så handlar fegt. Du är således en feg pojke." "Nej", svarade gossen, röd av harm och blygsel, "jag är icke feg. Jag har aldrig flytt ut ur ett slagsmål mellan pojkar. Jag tar hellre stryk än jag flyr. Jag flyr icke för övermakten." "Men du är feg inför dina överordnade. Således ändå en rädd pojke. Moraliskt rädd. Det är just den sämsta rädslan. En rädd pojke är icke värdig att bära namnet svensk. Du vill väl ändå vara värdig det namnet?" "Ja." "Min vän", sade den gamle herrn, " . . . jag vill lägga dig på hjärtat, att Gud fordrar sannfärdighet och att ditt land behöver sanningskäre, modige män. De behövas i konungens råd, i riksförsamlingen, i krigarnes led, i ämbetsverken, på predikstolen, i handel och vandel och vid plogen. Vad du än blir med tiden, behöver fosterlandet i dig en sannfärdig och orädd man. . . . Du är ju nu i den ljuva tiden, som du på äldre dagar skall minnas som i går. Varje barn får till ledsagare de goda andarna Oskulden och Friden. Du har dem här (landshövdingen pekade med spanskröret, som om han med lekamliga ögon skådat dem i närheten), se till att de icke övergiva dig." (Viktor Rydberg "Pojkarne" s 125-128; omkring år 1839)

En gång hade (Benoni) djupt bedrövat (sin mor). Det var då hon ertappade en osanning på hans läppar. Detta minne var sorgligt. "Blott den fege ljuger", hade hon förebrående sagt till honom. Han lutade sig till graven och viskade ned: "Jag lovar dig, mamma, att aldrig vara feg, att aldrig ljuga." (Viktor Rydberg "Benoni Strand" s 166)

Jag har alltså skrivit ner våra upplevelser, käre morbror, men de har redan fått mig att förlora det lugn jag hade uppnått tack vare havsbaden och vår vistelse här (i Le Croisic i Bretagne). (Honoré de Balzac "Ett drama vid kusten" s 273; brev daterat 20 november 1834)

Medan de unga gjorde det angenämt för sig lyfte gubben Lobbs ner sin pipa och tog sig ett bloss, och det var rent märkvärdigt vad just den här pipan var god, det var faktiskt den mest lugnande och goda pipa tobak han någonsin rökt. Nathaniel Pipkin tyckte det var bäst att behålla sina tankar för sig själv, och genom att göra det vann han så småningom gubben Lobbs höga gillande och lärde sig av honom att röka, och många år efteråt brukade de sitta ute i trädgården under vackra kvällar och röka och dricka av hjärtans lust. (Charles Dickens "Pickwickklubben I" s 270-271; sista åren av 1820-talet)

Högt på himlen lyste solen mellan böljande vita moln, och havet var lugnt. Försjunken i tankar låg jag vid rodret drömmande, ruvande - och nästan vaken, halvt i slummer såg jag Kristus, världens Frälsare. I böljande vit klädnad rörde sig hans jättegestalt över land och hav; hans huvud räckte upp till himlen, välsignande sträckte han sina händer över land och hav. . . . O under av frid! Hur stilla låg ej (den högt belägna) staden. Tystnat hade det dova bruset av allt tjattret, av de ängslande bestyren, och genom de rena, ekande gatorna vandrade människor vitklädda med palmkvistar i händerna, och där två av dem möttes, såg de på varandra djupt förstående, och bävande, i kärlek och ljuv försakelse kysste de varandra på pannan och blickade upp mot Frälsarens solhjärta, som glädjebringande och försonande göt ned hans röda blod med sina strålar, och trefalt saliga läste de: Lovad vare du, o Jesu Krist! (Heinrich Heine "Friden" s 190)

Den friden som werlden gifwer, har ingen säker grund, och har derför icke heller bestånd, utan förwandlas oförmodadt i oro och ängslan. Den falska friden kommer ibland deraf, att den säkra menniskan håller sig undan från Guds ord, så att det icke kan oroa henne; och ibland härrörer den falska friden deraf, att den säkra menniskan genom falska slutsatser fördrifwer den oron, som den Helige Andes wäckelser åstadkomma hos henne, och bringar sig derigenom i den förra säkerheten tillbaka. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar I" s 327-328)

Den främste och störste av 1800-talets staretser (i Ryssland) var Serafim av Sarov (1759-1833), som av alla ryska helgon kanske är den mest omedelbart tilltalande för icke-ortodoxa kristna. . . . En av Serafims "andliga barn", Nikolaj Motovilov, beskrev vad som hände en vinterdag när de båda samtalade med varandra i skogen. Serafim hade talat om nödvändigheten av att förvärva den Helige Ande, och Motovilov frågade hur någon kan vara säker på att "vara i Guds Ande": "Då tog fader Serafim ett fast grepp om mina axlar och sade: 'Min son, vi är båda i detta ögonblick i Guds Ande. . . . Vad känner du?' . . . 'Ett oändligt välbehag', svarade jag. . . . 'Jag känner ett sådant lugn . . . en sådan frid i min själ att jag inte har ord för att uttrycka det.' 'Min vän, det är den frid som Herren talade om när han sade till sina lärjungar: Min frid ger jag er. Jag ger er inte den som världen ger. . . . Vad känner du mer?' 'En oändlig glädje i hela mitt hjärta.' Och fader Serafim fortsatte: 'När Guds ande kommer ner till någon och överskuggar henne med sin närvaros fullhet, då överflödar denna persons själ av outsäglig glädje, för den Helige Ande uppfyller med glädje allt som han berör . . . ' (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 123-125; starets = ortodox munk som besitter andlig klarsyn och visdom och som andra tar till vägvisare och andlig ledare)

Säga vad man vill om denna (pietistiska) anda, ett är visst: de människor, för vilka den var allvar, utmärkte sig på ett värdigt sätt. De ägde det högsta, som människan kan besitta: den ro, den glädje, den inre frid, som inga passioner kunna oroa. (Sven Lidman "Pingstväckelsens gåta" s 3; citat: Immanuel Kant)


ca 1600 - ca 1000

Detta är skilnaden mellan werldens frid och den andeliga friden. Werldens frid består deruti, att det utwärtes onda, som oroar oss, blifwer borttaget. Såsom när en fiende ligger utanför en stad, då är der ofrid; men frid åter, när fienden är borta. Så är det ock ofrid, när fattigdom och sjukdom trycker dig; när deremot sådant är borta, och du blifwer din olycka qwitt, då har du åter din utwärtes frid och ro. Men den, som lider sådant, blifwer dock icke förwandlad, utan är lika försagd, ware sig denna olycka är öfwer honom eller icke; undantagandes allenast, att han mera känner henne och ängslas deröfwer, när hon är förhanden. Den christeliga eller andeliga friden åter wänder alldeles om detta förhållande, så att, ehuru utwärtes olycka, såsom fiender, sjukdom, fattigdom, synd, djewul och död ständigt äro förhanden och kringhwärfwa oss, så är dock inwärtes i hjertat frid, styrka och tröst, så att det ingen olycka frågar efter, utan är muntrare och gladare, när hon är förhanden, än annars. Med rätta heter också detta en frid, som öfwergår allt förstånd. Ty förnuftet förstår och söker ingen annan frid, än den, som kommer utifrån, från de egodelar, som werlden kan gifwa, och förstår icke, huru man i nöden skall tillfredställa och trösta hjertat, när allt detta swiker. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 272)

(Werlden) förmår icke gifwa sådan frid och förmån (som Christus gifwer), alldenstund hennes frid och förmån är ej allenast förgänglig, utan ock ostadig och alla stunder föränderlig; ty hon bygger sin frid och tröst allenast på timliga penningar och egodelar, på makt, ära, menniskors wänskap o.s.w., och när detta går sin kos, så är ock frid, hjerta och mod sin kos. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 20)

Hwad tröst du än må söka utom (Christus), så går den dock icke till hjertat, om du än toge alla skapade warelser till hjelp och hade all werldens glädje och lust samlad i en hög. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 83 i kommentar till Luk 15:1-10)

Man finner icke heller något mer modlöst folk på jorden, än . . . alla, de som hålla sig wid gerningarna. Om de allenast få en bulnad, så måste apotheket anlitas, och då är det ett sådant rännande, löpande och qwacksalwande, som skulle de på ögonblicket gifwa upp andan; så förskräckta och försagda äro de. Och ingen förskräckes så mycket för den yttersta domen, som just detta andeliga folket. Detta wisa de ock ganska tydligt, då de umgås med sina gerningar, att de alltid göra den ena gerningen efter den andra och hålla sig aldrig wid ett. . . . Jag har ock warit en sådan och blickat djupare in i detta apotheket än mången annan. . . . Det förekom mig tungt och swårt att äta kött om fredagarna, och att påfwens lagar och förordningar ingenting skulle gälla. Ack, min Gud, huru kostade det icke på, innan jag tordes wåga det! Derföre om någon will wara fri uti sitt samwete från allt detta kram och förakta påfwens stadgar, så måste han sannerligen hafwa en fast och stadig trosgrund; och har han det icke, så lär han wäl först se sig om några gånger, innan han törs wåga det. . . . Sitt i frid, käre påfwe! Faren wäl, käre biskopar, munkar och messare! Aldrig behöfwer jag mer edra läkemedel, edra gerningar och förtjenster, edra bud och stadgar; länge nog hafwen i marterat mig dermed. Jag har nu funnit en, som gifwer mig för intet, hwad jag tillförene nödgades köpa af eder för mycket penningar. . . . God natt, faren wäl! Aldrig kommer jag mer igen till eder. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 263-264 i kommentar till Matt 9:18-26)

Jesus säger: Jag är din ende och utwalde wän; jag är din ganska stora lön (1 Mos. 15:1). War ödmjuk när wäl går, och oförfärad när det går illa. (Tomas a Kempis "Lilla Kempis" s 28-29)

Den ena söker det, den andre ett annat: få äro de, som odeladt och enfaldeligen söka det Enda - derföre finna de ingen beständig frid. . . . Du må wända dig hwart du will, skall du finna qwal och wedermöda, utom då du återwänder till Gud: Han är din frid och trygga hwila. (Tomas a Kempis "Lilla Kempis" s 31)

Ärkebiskop (Thomas Becket) predikar i katedralen (i Canterbury) julmorgonen 1170. "Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människorna ett gott behag." Evangelium enligt Lukas, andra kapitlet, fjortonde versen. I Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Amen. Kära församling . . . låt oss ett ögonblick stanna inför betydelsen av ordet frid. Finna ni det icke underligt, att änglarna förkunnade frid, när världen oavlåtligen har plågats och plågas av krig och fruktan för krig? Tänka ni icke ibland, att änglarna togo miste, att deras löfte var förhastat och bedrägligt? Besinna då, på vad sätt vår Frälsare själv talade om frid. Han sade till sina lärjungar: 'Frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag eder.' Menade han då frid såsom vi fatta den: England i fred med sina grannar, husfaderns frid vid den trygga härden, bästa vinet framme, hustrun sjungande för barnen? De som voro hans lärjungar visste därom intet: de foro långt bort, till främmande land, de hade att utstå vedermödor till lands och till sjöss, de upplevde tortyr, fångenskap och missräkningar och ledo till sist martyrdöden. Vad kunde han då mena? Om ni ställa den frågan, minns då, att han även sade: 'Icke giver jag eder den såsom världen giver.' Han gav alltså sina lärjungar frid, men icke den frid som världen giver. . . . Vi fira julen icke endast till åminnelse av vår Frälsares födelse och död. I morgon fira vi nämligen minnet av den förste martyren, den helige Stefanus. Tro ni det är en tillfällighet, att den förste martyrens dag följer omedelbart efter dagen för vår Frälsare födelse? Ingalunda. . . . Ingen kristen lider martyrdöden . . . av en tillfällighet. Ännu mindre är den kristna martyrdöden resultatet av en människas önskan att bliva helgon, så som en man genom ihärdig strävan kan höja sig till härskare över andra människor. . . . Icke så i himmelen. . . . Den sanne martyren är endast ett Guds redskap, han har förlorat sin vilja i Guds vilja, nej, icke förlorat den utan funnit den, ty han har blivit fri genom att underkasta sig Gud. . . . (Helgonen) se icke sig själva såsom vi se dem utan i ljuset av gudomen, i vilken de leva och hava sin varelse. (T.S. Eliot "Mordet i katedralen" s 50-53)

Entusiastiska vandringspredikanter började uppträda under (den tysk-romerske kejsaren) Konrad Salierns första regeringsår efter år 1027. De förklarade, att de fått af Gud i uppdrag att förkunna en uppenbarelse för folket, att Gud icke mer ville tillstädja, att vapnen anlitades utan rast och ro; af veckans sju dygn, hette det, hade Han förordnat, att de fyra, räknade från torsdagens siste timme till måndagens siste, skulle vara fridsdagar; och freden, som då borde råda, skulle bära Guds namn, och kallas Guds frid, treuga Dei, trève de Dieu. . . . År 1034 (efter en treårig hungersnöd) började det franska prästerskapet en ifrig verksamhet för Gudsfredens införande. . . . Klereciet stiftade vapenbrödraskap, hvilkas medlemmar edligen förpliktade sig att gå till kamp mot alla störare af Gudsfreden. . . . Gudsfreden predikades samtidigt i flere länder. År 1041 kom den officielt till stånd i Frankrike förnämligast genom abboten i Cluny, hvars munkar voro ifrige fredspredikanter, samt genom biskoparnes i Arles och Avignon nit. I hela franska klereciets namn tillkännagafs i alla kyrkors namn, att "från aftonen på fjärde dagen i veckan bland alla kristna, vänner och fiender, grannar och främlingar, en helig och okränkelig fred skall råda intill andra dagen i veckan, det är till soluppgången om tisdagen, så att enhvar vid hvarje timme på dessa fyra dagar och nätter åtnjuter fullständig trygghet och fri från all fruktan för sina fiender under den gudomliga fridens skydd kan uträtta hvad som för honom är af nöden". De som bröto häremot hotades numera ej blott med kyrkliga, utan ock med världsliga straff. Snart utvidgades Gudsfreden till adventstiden och de stora festerna. . . . (Förutom i Frankrike) vann den seger äfven i Tyskland, Italien, England och Spanien. . . . Brotten mot densamma, huru många de voro, utgjorde under 1000-talet och största delen af 1100-talet undantag från regeln, och den förändring i alla förhållanden, som genom Gudsfreden skapades, var utomordentlig och man kan nästan säga underbar. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 368-370; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

År 994 . . . finner man för första gången i medeltidens krönikor Gudsfreden omtalad. . . . Alltifrån 994 till 1041 höllo biskopar, grefvar och baroner möten, för att införa "Guds vapenhvila", såsom detta påbud kallades, och trygga dess tillvaro, men till en början med föga verkan. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 15-16; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)


ca 1000 och tiden dessförinnan

Du frågar varför jag häckar på det azurblå berget. Jag ler men svarar inte - mitt hjärta har funnit frid. Persikeblomman flyter med vattnet mot fjärran. Det finns en annan värld än den där mänskor dväljs. (Li Po "Samtal på berget" s 84-85; Li Po 701-762)

Stor är Du, Herre . . . Du gör det till en fröjd för (denna människa) att prisa Dig, ty Du har skapat oss till Din avbild, och vårt hjärta är fridlöst tills det får frid i Dig. (Augustinus "Bekännelser" s 9)

Till sin adoptivfader, Antoninus, som år 138 uppsteg på tronen, stod Markus Aurelius i det innerligaste sonliga förhållande. Själf har Marcus Aurelius i sitt efterlämnade verk "Samtal med mig själf" skildrat denne utmärkte furste: hans med sträng rättvisa parade mildhet, hans mogna vishet som rikshufvud, hans outtröttliga omsorg om stort och litet i det ofantliga rikets ärenden, hans anspråkslösa duglighet, hans nyktra förstånd och glada lynne, hans från vidskepelse fria, men innerliga gudsfruktan och hans vänlighet mot alla, äfven mot dem, som velat honom illa. . . . Så kom ändtligen denne store kejsares sista dag, då han på sotsängen till den vakthafvande officern, som begärde dagens lösen för lifvakten, gaf till lösen ordet "själsfrid" och kort därefter insomnade i döden. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 170-171; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Till oraklet i Delfi ställdes främst frågan, hur man skulle vinna frid med gudarna. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 128)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1975

Uttrycker orden (frid och fred) samma sak? Nej, inte för oss äldre. Man kan ha frid men inte fred och ha fred men sakna frid. Svenskan har förmånen att kunna uttrycka ett inre och ett yttre tillstånd av ro och harmoni med två enkla ord för att förklara vad slags fred man menar. . . . Vi äldre säger att vi har frid med Gud. Att få det är en stor andlig gåva. Många unga säger när man frågar hur de har det: "Det är lugnt." (Eva Spångberg "Jag bara undrar" s 30)

Stora grupper av människor tycks ha en given åsikt om något som tidigare har varit helt annorlunda och med hjälp av enkäter via TT eller telefonintervjuer verkar alla plötsligt ha samma åsikt. . . . Låt mig . . . få sätta ett namn på fenomenet trender: "Det är att följa eller gå en lätt väg utan att behöva motivera sig eller tänka på följderna." Men det finns också de som vågar gå en annan väg i vårt samhälle. . . . Att bli en efterföljare är egentligen att möta den sora övertygelsen och sedan arbeta för att föra denna övertygelse vidare. . . . Att en efterföljare till Jesus Kristus innehåller allt det som Livet med stort L behöver för att bli meningsfullt. (Curt Ankarberg "'Följa efter eller efterfölja?'"; Jönköpings-Posten den 5 juli 2002)

Finns det en trygghet och en frid trots alla bekymmer? Svaret är Ja. Han som den första julen kom till vår jord och för vars skull vi alltsedan dess firat jul, Jesus Kristus, Han kan ge den tryggheten och den friden. . . . Den ängsliga och oroliga människan blir inte trygg förrän hon fått syn på den verklighet, som inte vacklar och är föränderlig, Jesus Kristus. (Donald Kennemark "Jul - utan bekymmer" s 5)

Världen skrämmer oss till feghet, till att förneka Jesus, till att skapa en jordisk trygghet (med pengar). Bekänn Kristus inför människorna, i ord och gärning. (Maj-lis Wahlström-Janehed "Vaksamhet och väntan"; Jönköpings-Posten den 16 november 2001)

Visst gör vi alla fel ibland. Så ärliga kan vi väl vara mot varandra. Både de som tror på Gud och de som inte gör det. Tyvärr! Men låt inte det hindra dig att söka Gud, som längtar efter att fylla ditt liv med Sin Frid. (Jan Klehn "Äkta och falsk fromhet"; Jönköpings-Posten den 1 september 2000)

Du Herre, som är av evighet, vi prisar dej, i all vår enkelhet. Du fyller vårt hjärta med kraft och mod, O Jesus, det är blott du, som är så god. (Ulla-Britt Sundvall "Tankekorn" s 21)

Jag tror på EN GUD som har skapat oss till gemenskap i frid, glädje och harmoni. Han själv vill ge förutsättningar för detta. Därför är vi beroende av gemenskapen med honom för att all annan gemenskap skall fungera. . . . Synd är trasighet. Synd är bruten gemenskap med Gud. Det var människan som rev sönder gemenskapsbandet när hon vände sig bort från Gud. Påskens och långfredagens budskap till oss är att det trasiga kan helas och vi får FRID. Jesus led och dog för våra synder. Genom Hans förmedling kan vi återfå gudsgemenskapen. Jesus led och dog . . . " . . . för att vi skulle få FRID, och genom Hans sår blir vi helade." Jes 53:5 (Carl-Åke Carlsson "För att vi skulle få frid"; kommentar till Ef 2:14-18 i församlingsbladet Kontakt med Korskyrkan, Jönköping 1977:2)

När Nya testamentet talar om frid, ro, sätts de i samband med vårt djupaste behov: det av förlåtelse, försoning, därför att vi upplevt vår skuld, inte andras, utan vår egen som den största av alla bördor. Vår ånger har blivit medveten. Vi ropar efter förlåtelse. Då står han där: "Kom till mig med din börda. Och för att ni skall förstå att Människosonen har makt att förlåta synder . . . Jag säger dig: Gå i frid och synda icke härefter." (Gunlög Järhult "Så är det då att vara människa" s 112-113)


ca 1975 - ca 1950

En stor hop av den himmelska härskaran sjöng om frid på jorden bland människor som är föremål för Guds nåd. . . . Stora skaror av enskilda människor i alla länder . . . har fått uppleva den frid som övergår allt förstånd. Må vi öppna våra hjärtan för den stora julgåvan Jesus Kristus. (Carl Wilson "Frälsaren född åt oss!"; Jönköpings-Posten den 22 december 1972)

All frid är borta när man skriver, så man måste skriva för att återfå sin frid. (Martin Allwood "Bildande konst - Liberal arts" s 89; år 1971)

När jag var fattig som en lus och slet och ville opp, så tycktes världen skön och ljus och full av fröjd och hopp. . . . Men när jag kom mig opp till sist och fick det lugnt och bra, var världen redan tom och trist och ingenting att ha. (Alf Henrikson "Bit för bit" s 39; Styrelseordförandens aftonsång)

Jesus Kristus ger människorna själatröst. Sant skrev Einar Billing: O Jesus, den frid som vi alla behöver, blott finnes hos dig. (Gunnar Fjellestad "Hjärtefrid för hjälpsökande"; kommentar till Matt 9:36-38; Jönköpings-Posten den 5 maj 1962)

Vid ett samtal med John Steiner, framhöll han med skärpa: "Vi får inte glömma, att det som drev Dag Hammarskjöld var en kristen tro." . . . Dag Hammarskjöld förolyckades som sagt (i september) 1961. Vid hans bortgång ordnade skolorna i Jönköping ett fackeltåg från Dag Hammarskjölds barndomshem till Rådhusparken. Ordföranden i dåvarande Folkskoleseminariets elevråd Siewert Öholm - nu (år 1989) under många år känd TV-producent - yttrade då i sitt minnestal bl a: "När vi i dessa dagar sörjer Dag Hammarskjöld, gör vi det därför att han symboliserade vad vi alla hoppades på: fred och avspänning. Men vi har inte råd att passivt sörja. Dag Hammarskjölds minne och gärning kan inte hyllas bättre än att vi alla låter oss gripas av fredens tanke. Den tanken var onekligen också John Steiner gripen av. Att han också med sina entusiastiska insatser även hyllade den alltför tidigt bortryckte generalsekreterarens i FN minne och gärning vet vi alla. (Agne Ydrefelt "Retreat och Hammarskjöld i Immanuelspastors fokus" s 66)

När jag så i den nattliga timman kom till det enskilda vårdrummet, såg den döende kvinnan på mig med inträngande blick och så kom den fråga, som brände i hennes inre: "Säg, pastorn, är det riktigt säkert, att jag får komma till himmelen, när jag nu dör?" - I mitt inre bad jag "Herre, ge mig de rätta orden, och så sade jag så övertygande jag kunde: "Ja, för Jesu skull!" "För Jesu skull", upprepade den svårt sjuka kvinnan. Ångesten i hjärtat och det ängsliga ansiktsuttrycket försvann och Guds frid, som övergår allt förstånd, sänkte sig ned i hennes själ. . . . När vi skildes hörde jag henne säga: "För Jesu skull." Den natten gick hon över livets gräns till Gud. (Gunnar Fjellestad "Frälsningens grund"; kommentar till Luk 2:22-32; Jönköpings-Posten den 4 februari 1961)

Jesu kallelse innehåller . . . ett värdefullt löfte. Han lovar ro för själen. Min käre vän, är det inte det Du behöver? Är det inte ro Ditt hjärta ropar efter? Du har sökt det på många sätt och på många ställen. Lyssna till Jesu kallelse, kom till honom, och du finner ro och vila. (Ingemar Ringsvåg "Vid den tiden talade Jesus . . . "; kommentar till Matt 11:25-30; Jönköpings-Posten den 20 september 1957)


ca 1950 - ca 1900

"(Frid) bland människor till vilka han har behag", så lydde änglahälsningen. . . . Denna frid, som Kristus ägde, har han givit oss. "Min frid giver jag eder." Joh 14:27. Den själ, som kommer till Kristus med sin synd och nöd, upplever friden. Harmonien återställes, ty synderna äro förlåtna och Guds välbehag vilar över alla dem som äro i Kristus Jesus. . . . Den friden är mer värd än alla jordens skatter, ty den skänker oss barnaskapets rikedom här och himmelens salighet där. (Arvid Almquist "Frid på jorden" s 10-11; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1948)

(Birger Florén) kom så väl ihåg det där föredraget på diskussionsklubben om den segrande och välsignelsebringande kulturen, vid vilket tillfälle föredragshållaren, en av lärarna, öppet proklamerat religionernas och även kristendomens undergång. De voro endast de fegas tillflykt, de som ej vågade dö utan att ha skaffat sig tak över huvudet på andra sidan. Nej, hade föredragshållaren sagt, då var det ärligare att kalla var sak vid sitt rätta namn och att se sanningen i ögonen. Och sanningen, det var den, att det ej fanns något mera på andra sidan. . . . Det blev en diskussion efteråt. Också några kristligt sinnade kamrater hade yttrat sig och påvisat, huru tomt allt blev utan tron på Gud. De hade också sagt, att det var fegare att icke våga tro än att tro. Ty den som icke trodde, han höll sig ju bara till de ting som syntes, och det var inte precis något hjältemod att våga förfäkta deras existens, ej heller att dö som vilket oskäligt djur som helst. Men att taga trons vidunderliga språng, därtill krävdes mod. Det var som att slunga sig ut i det okända; men den som vågade göra det, fick förnimma, huru en fadersfamn öppnades mot honom och huru han fick vila tryggt i den. (Margit Assarsson "Fröjda dig, det är advent!" s 43-44; Skingra, Gud, all tvivlans dimma . . . )

Det var i Kölingared. . . . Där var en syster i tältet som höll på att bliva andedöpt. Hon förde ett förfärligt väsen. . . . Hon vräkte sig över åt sidan, där bredvid henne vid bänken en broder låg i bön. Hon lutade sig fram, hon grimaserade med ansiktet och såg så upprörd, rörig och trasig ut, att jag tänkte vid mig själv: "Så där behöver man väl i alla fall inte bära sig åt för att bli andedöpt." Hade jag varit Gud, hade jag kört ut den stackars kvinnan. Efter en stunds bortovaro kom jag in i tältet igen. Kvinnan låg på knä vid sin bänk alldeles stilla. Hon var som en stilla, brinnande ljuslåga, samlad och rofylld. I det där förfärligt sönderslitna, upprivna, heta och svettiga ansiktet var allt stilla, lugnt, förklarat, genomstrålat av en fullkomlig inre frid. Det var som att se ett helgons ansikte. (Sven Lidman "Glädjebudbärare" s 236)

Jag läste i en tidning en intressant världshistorisk översikt omfattande tretusenfyrahundra år. Statistiken visade att av dessa år hade tre tusen varit krigsår. Under denna tid hade det slutits icke mindre än åttatusen "evigt gällande fredspakter", vilka emellertid haft liten eller ingen betydelse. Gud har slutit ett förbund, men det skall bestå, när himmel och jord förgås. Om detta förbund säger Herren själv: "Ja, om än bergen vika bort och höjderna vackla, så skall min nåd icke vika ifrån dig och mitt fridsförbund icke vackla, säger Herren, din förbarmare." (Efraim Palmqvist "Klippan som följde dem" s 176)

Käre kristen, jag förstår så väl, att modet vill sjunka inför allt detta, som vi nu uppleva. Krigets åskor mullra. Mörka ovädersmoln betäcka himlen, och natten står för dörren. Därtill kämpa vi en kamp på liv och död mot synden, som så hårt omsnärjer oss. Dagligen stå vi i fara att tröttna och uppgivas i våra själar. Vi måste därför se bort från oss själva, se bort från vår synd och svaghet, ljumhet och brist och se på Jesus. Vi behöva vända oss bort från vad vi äro och vad vi åstadkommit och fördjupa oss i vem Han är och vad Han gjort och skall göra. Vi måste släppa greppet om vår egen svaghet för att med trons hand vidröra Hans väldiga styrkas kraft. Lammets blod är den brännpunkt, bildligt talat, där Guds gränslösa makt, kärlek och nåd strömmar oss till mötes. Vi äro små och svaga - Kristus är stor och mäktig. Han kan fylla våra liv med sin nåd och hela evigheten med sitt strålande ljus, med sin härlighet och rikedom. (Efraim Palmqvist "Klippan som följde dem" s 243-244; obs! boken skriven 1939)

Vid församlingsmötet i Mullsjö den 28 juni (1933) beslutades bland annat om mötestiderna vid sommarkonferensen. . . . "Evangelist Olle Andersson, som för tillfället besökte Mullsjö, avlade ett gott vittnesbörd, om att vi som Guds barn bör vara frimodiga för att kunna göra Guds vilja och få vad utlovat är. (Han) betonade särskilt, (att man) för att äga frimodighet måste vara både fri och modig, och att man inte kan äga det ena och sakna det andra, utan för att en kristen skall kunna vara frimodig, måste man vara både fri och modig. Som avslutning talade Pastor Johansson om att vi som Guds barn skall föra en vandel som är värdig Kristi evangelium enligt Fil 1:27. Sade att det är väldigt allvarligt, att vi vandra fram som verkliga av Kristus dyrköpta barn." ("Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö" s 361-362)

Här ligger staden, här på näset som slammats upp av sjöar tre, och runtomkring den susar gräset, och skogarna och bergen le. En liten stad bland många andra, en samling hus som radats opp. Och tröttnar du i världen vandra, här får du ro för själ och kropp. . . . . . . Här slåss vi så för glatta livet och tala illa om varann och njuta ganska gott av kivet, som väl får gälla vad det kan. Här härjas vilt och här predikas i massor utav bönkapell. Vi slåss ibland, och vi förlikas och ta och ge varandra skäll. . . . En liten stad, en liten klunga av låga hus och gamla hus, där dagens gälla röster sjunga men bli om kvällen till ett sus, som oss till ro och vila söver och för oss in i sömnens hamn. Här finns ju allt vad man behöver: en boning, mat, en kvinnas famn . . . (Agne Hamrin "En liten stad" s 42-43; Här finns ju allt vad man behöver . . . )

Allenast genom Kristus skolen folken finna varandra i frid. (K.A. Rundbäck "Fridens budskap" s 11; Svenska Alliansmissionen- Jönköpings Missionsförenings missionskalender 1930)

Att i lydnad och aktning böja sig för föräldrar, husbönder och andra överordnade kan (nu på senare tid) knappast komma ifråga, då skulle man ju bliva utpekad som en feg stackare, som icke äger en skymt av frimodighet. . . . Den frimodighet som Ebreerbrevets författare . . . avser . . . har sin grund uti sann och levande tro på Gud och den han sänt, Jesus Kristus. (Reinhold Sandell "Frimodighet och dess lön" s 151-152; kommentar till Hebr 10:35 i Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Julkalender för 1920)

Ack, att människorna trodde på Jesus - huru skulle icke då all deras oro vika och en stilla frid lägra sig i deras hjärtan och över deras drag. . . . Må andra tro på samfund och system. . . . Men du må gå in i detta nya år med det beslutet: I år skall jag tro på Jesus! Och vandrar du sedan trons väg, så får du ro och frid hela året. (K.A. Rundbäck "Några nyårstankar" s 14; Jönköpings missionsförenings julkalender för 1917)

En gripande jordfästning skedde i går å Månsarps kyrkogård, då stoftet efter smedmästaren Sven Johan Strömblad i Strömsdal under Renstorp af Månsarps socken invigdes till den eviga hvilan. . . . (Bland gärden af kransar) märktes äfven en från Månsarps fredsförening, af hvilken han var medlem. Meddelaren afslutar detta meddelande med densammas sista hälsning: "Hvile fredsvännen i frid!"(Jönköpings-Posten 1904-12-05 "Fredsväns hvila i frid")

Allmänt fredsmöte hålles i Månsarps missionshus nästa söndag kl. 5 e.m. hvarvid jämte val af länsombud till fjärde nordiska fredsmötet i Norge innev. sommar förekommer diskussion öfver frågan: Hvad är orsaken till att allmänheten för närvarande mera verkar för ett förstärkt försvar än för fredsverksamheten? (Jönköpings-Posten 1901-05-31 "Allmänt fredsmöte i missionshus")


ca 1900 och tiden dessförinnan

Emilia Broomé föddes 1866 i Jönköping som enda dotter till hovrättsrådet Isaac Lothigius och hans maka Emilia Stridbeck. . . . 27 år gammal var hon änka och ensamstående mor. . . . På 1890-talet bildades en lokalförening (av Svenska freds- och skiljedomsföreningen) i Jönköping, där Emilia Broomé var sekreterare. . . . Tanken att kvinnorna spelade en avgörande roll för fresdsarbetet ledde till att Sveriges kvinnliga fredsförening bildades 1898. Emilia Broomé blev ordförande och lednde kraft under hela dess tillvaro, tills den efter 13 år, 1912, uppgick i Svenska fredsförbundet, som i sin tur 1919 uppgick i Svenska föreningen för Nationernas Förbund. Hela tiden fanns Emilia Broomé med i de olika styrelserna; fredsarbetet blev hon trogen hela livet. . . . Däremot hade hon redan vid sekelskiftet av principiella skäl utträtt ur Svenska freds- och skiljedomsföreningen. När visionerna blev alltför luftiga eller åsikterna gick på tvärs med hennes övertygelse avgick hon, ett mönster som skulle upprepas i andra sammanhang. (Ingeborg Lindqvist "Emilia Broomé - Jönköpingsflickan som blev samhällsreformator" s 45-50)

I tidningen Sanningsvittnet ger (prästen Karl) Palmberg under rubrik "Vad jag minnes" en livfull skildring av ett (kvartalsmöte i Jönköpings stora missionshus). . . . (Efter det att komminister Appelblad från Hjärtlanda) slutat (sin predikan), reste sig på läktaren, nära talarstolen, en lång, kraftfull man och en annan litet mindre man men mycket undersätsig. Det var kyrkoherde Lundén och sångaren Blomqvist. "Och nu begynte ljudvågorna kraftigt och innerligt föra tonerna och orden till den sköna sången 'O, vad är väl all fröjd på jorden mot en droppe av Jesu frid' genom missionshuset. De tolkade vad vi kände. Jesu frid smög sig sakta och oemotståndligt in i våra hjärtan. O, vilka gåvor från Gud sången och musiken äro!Liksom havets vågor stillas genom olja, så stillas genom sången, där den utföres i anden, det mest oroliga hjärtas ångest." (Efraim Palmqvist "Karl Palmblad och hans samtida" s 317-318)

Ljuvligt som dag på en torr mark föll trons gåva ned i mitt hjärta. . . . Frid och glädje fyllde mitt hjärta men ock djup blygsel över min ovärdighet gent emot (Guds) stora nåd. . . . Nyss vilade ett sorgdok över allt; nu ljus, frid, glädje och välsignelse. Hemkommen sade jag icke mycket om min lycka. Dels var den för stor att tala om, och dels var jag rädd att mista den samt att min vandel icke skulle svara mot mina ord. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 23-24; Palmbergs egna anteckningar pingsttid 1856)

Jordmånen var förut beredd; den skulle nu besås med den goda säden; den såddes och bar frukt. Jesu evangelium började gripa flera hjertan, hwilket snart uppenbarade genom den frid och frimodighet, som evangelii ord om Jesus såsom den ende och tillräcklige frälsaren för syndare skänkte hjertat. När Jesus blev sänd som den ende frälsaren, så blef han äfwen bekänd inför menniskor, och derigenom blef det snart uppenbart, att en stor förändring hade skett hos dem, som smakat den frälsande nåden i Kristus Jesus. (Swening Johansson "Herrens werk" avd. I)

Tidigt en morgon då wi åkte genom en skogstrakt i Smålands stora skogar satt en gammal qwinna utmed landswägen och sjöng på en andlig sång. Det förwånade mig, att den gamla qwinnan sjöng en sådan sång, hwilket på den tiden (i mitten av 1800-talet) ansågs för en wanära inför werlden. Jag frågade henne, hwarför hon satt wid wägen sjungande. Hon sade: "Jag har gått ett långt stycke wäg i dag och känner mig trött, men det lättar, då jag sjunger en sång om min käre Jesus." Jag frågade henne, om hon wille sitta upp och åka ett stycke wäg med mig. - Det är Gud som beredt mig denna hjelp. Här reste en man förbi mig med twå hästar, och jag bad honom, att jag skulle få åka med honom, men han swarade mig icke utan reste sin wäg, och nu får jag åka, då jag ej har bedt derom, sådant är från Gud." När hon hade satt sig upp i åkdonet, wände hon sig till mig och i en wänlig ton frågade hon mig, om jag trodde på Jesus. Jag bejakade hennes fråga samt frågade henne tillbaka: "Tror ni werkligen på Jesus?" Den gamla qwinnan swarade: "Jag tror på Jesus och jag är frälst." Då sade jag till henne: "Säg mig, huru ni kommit till tron på Jesus, ty det skulle wara roligt att få weta det." Hon swarade: "Gud har gifwit oss en prest, som tror på Jesus. . . . (Han) gifwer sig ut i socknen på söcknedagarne och går i husen och talar med folket. Han är icke högfärdig, han har intet anseende till personen. Jag bor i en liten ringa stuga, men han gick ej förbi min lilla stuga utan kom in till mig och talade med mig om Gud. När han en stund hade talat med mig om Gud, föll han på sina knän och bad, att Gud skulle frälsa mig. När han bad till Gud, då kände jag att Herren war nära och jag kom i en gruflig nöd öfwer mina många stora synder. Efter några dagar fick jag frid med Gud och nu mår jag wäl." (Swening Johansson "Herrens werk" avd. V)

Ahnfelt (sjöng) den lilla sången: "O Jesu, din dufwa hon har ingen ro i marken, Kom tag henne till dig och låt henne bo i arken." O hwilka ljufliga minnen från denna stund. Wi kände, att Herren war ibland oss och uppfylde wåra hjertan med salig frid. Wi kunde ej annat än fröjdas ofwer Guds stora nåd i Jesus, wår dyre frälsare, som hade tagit oss till barn efter sin wiljas goda behag. (Swening Johansson "Herrens werk" avd. I; möte i Jönköping, sannolikt 1851)

I sin bok "Herrens werk" skriver lekmannapredikanten Svening Johansson 1885 bland annat följande: "Det andliga tillståndet i Småland före början av fyratiotalet war i allmänhet en andlig sömn och en stor likgiltighet om själens wäl. . . . Det war wisserligen en och annan prest som predikade med mera nit och allwar än presterna i allmänhet, och deras kyrkor woro wanligen fulla med folk hwarje söndag. Men evangelium om den korsfäste Kristus fick man ej höra utan en gerningslära med många goda förmaningar, som ej kunde skänka hjertat någon frid." ("Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö" s 10; Småland såsom sovande)

Med Viktor Rydberg kom (läraren) Olof Thalin (som undervisade Jönköpings skolas lägre klasser), vanligen kallad Smocken, vid ett tillfälle (i början av 1840-talet?) i konflikt, varom följande är berättat: "En dag hade Viktor begått något okynne: på skämt påstått för en kamrat, att ett ord - förmodligen inget guldord - stått att läsa på kartan. "Smocken" lägger för honom karta och ris: 'Nu letar du under rasten fram ordet på kartan eller också får du smaka på riset'. Men den som försvann under rasten var Rydberg, och till en kamrat förklarade han, att han inte tänkte återvända till skolan. 'Jag är för stor att taga emot stut. Jag ger mig av.' Läraren, som underrättades härom, blev nu förskräckt och skickade en kamrat efter rymlingen. Han återfördes, men sände det beskedet till magistern, att han inte tänkte komma upp, förrän han först fått tala med honom. 'Det var väl tusan, vill han inte komma upp!' Emellertid bekvämade den stränge 'Smocken' sig verkligen att gå ner för att parlamentera med flyktingen, och detta med resultat, att de efter en stund återvände försonade. 'Vad sade du till honom?' frågade kamraterna. 'Jag sa, att jag inte tar emot stut mera.' 'Det skulle ingen av oss andra vågat', tillade min hemulsman, 'och från det ögonblicket hade vi alla stor respekt för Viktor Rydbergs mod." (Göran Åberg "Viktor Rydberg i Jönköpings lärdomsskola 1838-1845" s 20)

(Tveta härads höstting 1716:) "Kyrkioherden . . . Sven Nidelström klagar, dhet en och annan tagit sig owanan att föröfwa åwärkan och hygge på en prästegårdz skogztract, Fredsparken kallad, in till Moobro masugn belägen. Fördenskulld blifwer allt slijkt . . . wid laga plicht förbudet." (Olof Sjöstrand "Barnarps kyrka och prästgård - Tidsbilder enl. Tveta härads domböcker 1675-1725" s 104)

En kväll i början på sommaren kom ridande bud från Linköping till gardianen (vid Franciskanerklostret). . . . Han var av judisk börd och kom från Visby, men visste inte vart han skulle. "Jag söker frid", sa han till Jödde. Jödde svarade att det inte var fridsamt i Jönköping. Mycket folk strömmade ut och in i stan. "Jag menar fred", sa Herman. "Fred att leva nånstans där man inte vill göra mej illa." (Gunnar E. Sandgren "Jödde - en 1300-talspojke" s 50)


Att fortsätta med ('nationerna'):


ca 2000 - ca 1990

Seretonin är en mycket viktig transmittor för livsvilja, glädje, harmoni, fokusering/koncentration och planering. Seretonin ger även lugn. (Annica Dahlström "Könet sitter i hjärnan" s 25)

Sen följde 1945 och fred i världen. Nåja, fred och fred. Riktig fred är visst något som aldrig infinner sej. (Stefan Andhé "Enkla nöjen" s 13)

Frid är ett ord som talar om balans och harmoni: alltings rätta tillstånd. När jag vet att jag är fullständigt beroende av Guds generositet och att Gud inget annat vill än att möta mig med sitt goda, då infinner sig en form av frid. Jag kan vila. Det är bara att försöka ta emot. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 68)

"I dag," (sade Snape), "ska vi blanda ihop en dryck som stillar ängslan och lindrar oro." . . . Precis som Harry, Ron och Hermione hade förutsagt kunde Snape knappast ha gett dem en svårare, mer invecklad trolldryck. Ingredienserna måste tillsättas i kitteln i exakt rätt ordning och kvantitet, blandningen måste röras exakt rätt antal gånger, först medsols och sedan motsols, värmen på lågorna som den puttrade på måste sänkas till exakt rätt nivå under ett bestämt antal minuter innan den sista ingrediensen tillsattes. . . . Hjärtat sjönk i bröstet på Harry. Han hade inte tillsatt nysrotssaften (som det stod om på tredje raden) utan hade fortsatt till fjärde raden i anvisningarna efter att ha låtit drycken puttra i sju minuter. . . . Innehållet i Harrys trolldryck försvann och han stod där med snopen min bredvid en tom kittel. (Joanne Kathleen Rowling "Harry Potter och Fenixorden" s 275-277)

Jfr "Jesus sade: 'Människorna tror väl, att jag kom för att ordna fred (alt. frid) i världen, och de vet inte, att jag kom för att ordna söndringar på jorden, eld, svärd, krig. Ty fem skall finnas i ett hus. Tre skall vara mot två, och två mot tre. Fadern mot sonen, och sonen mot fadern. Och de kommer att stå ensamma.'" (Bo Frid-Jesper Svartvik s 53; Thomasevangeliet log. 16; jfr Joh 10:30)

Jfr "Jesus sade: 'Om två åstadkommer frid med varandra i samma hus, kan de säga till berget: "Flytta dig bort" och det skall flytta sig.'" (Bo Frid-Jesper Svartvik s 67; Thomasevangeliet log. 48)

Under den förrädiskt lättillgängliga ytan låter dikterna oss ana djupen. När Ulla Olin når högst som diktare, intas man som läsare av ett stort lugn, en förtröstan utan egentliga skäl. Här råder en överlåtelsens frid i fulländade dikter med nära släktskap till Goethe och Pär Lagerkvist. "Bara sitta tillsammans på trappan, se ut över landskapet, lyfta ögat mot fåglarna som ilar förbi. Utan skräck höra orden: Snart finnas ej heller vi." (Siewert Carlsson "Dikt som liv, liv som dikt - Ulla söker de rätta orden" s 195-196; Ulla = Ulla Olin)

För att kunna skapa nytt behövs alltid mod, trots att man redan har den inre tryggheten. Ingen kan vara kreativ utan att samtidigt vara modig, eftersom kreativitetens pris alltid är sårbarhet. När vi låter vår personlighet synas i det vi gör tar vi alltid en risk. Kreativitet är ju egentligen att utmana de rådande strukturerna och våga tänka och handla på ett nytt sätt. Det skapar otrygghet bland dem som klamrar sig fast vid hur det brukar vara. De börjar alltså motarbeta kreativiteten. Det finns alltid ett visst mått av hjältemod i verklig kreativitet. Vi kan alltså konstatera att mod i kombination med vila skapar en paradoxal effektivitet: människan gör mindre men åstadkommer mer. . . . Hon har fått en inre trygghet som leder till att hon besitter ett nytt och annorlunda mod. . . . Effektiviteten uppstår alltså i vilan. Ju mindre du gör, desto mer får du gjort! (Tommy Hellsten "Ju mindre du gör desto mer får du gjort - om livets paradoxer" s 119)

Skandalen nådde sin kulmen den 13 november 2000 när det filippinska representanthuset vände sig till senaten och krävde att president (Joseph) Estrada skulle ställas inför riksrätt misstänkt för mottagande av mutor, korruption och maktmissbruk. . . . Vad händer om jag vittnar?" frågade (Clarissa Ocampo). Mario Bautista (vd för den ansedda advokatbyrån Poblador Bautista och Reyes) vara tvungen att vara uppriktig. "Om du vittnar kommer ditt liv att vara i fara. Och president Estrada kan fortfarande bli frikänd." De följande fyra dagarna var bland de värsta i Clarissa Ocampos liv, men hon kände att hon måste träda fram och säga sanningen. "Jag har tänkt igenom det", sa hon när Mario Bautista kom hem till henne den 17 december. "Jag tänker inte smita undan." . . . Josph Estrada har (sedan också) ställts inför rätta, åtalad för förskingring av statliga medel, ett brott som kan ge dödsstraff. Clarissa Ocampo har erbjudit sig att vittna även i denna brottmålsrättegång som fortfarande (i november 2003) fortfarande pågår. (Floyd Whaley "Clarissa Ocampo: Hon fällde presidenten" s 17-21)

Jag kallar den kristna tron i den öppna kyrkan för lågprofilerad. Det betyder en kristen tro vars annorlundahet är så liten som möjligt i förhållande till det omgivande samhället och där det sökande draget, även hos den troende själv, överväger. Det betyder ett kyrkligt sammanhang där de försiktiga formuleringarna av kristen tro är de mest accepterade. Inte sällan uttrycker predikanten i dessa gudstjänster och predikningar det svåra med att tro, det problematiska med att förstå vad Bibeln egentligen menar och det undflyende äventyret att gestalta det kristna livet i vår moderna tid. I denna kyrka och tro är det naturligt och mänskligt att tvivla. Steget mellan att inte tro och att tro är ett vagt steg och det finns ett stort utrymme för den som inte så enkelt kan ta de stora orden om tro i sin mun. Det finns en generositet i denna kyrka och tro som borde attrahera den som minst tror. Samtidigt är det att märka att just dessa öppna kyrkor och uttryck för kristen tro ibland verkar minst lockande på människor som inte tror. (Runar Eldebo "Kristen i landet lagom" s 78-79)

Nu till sist vill jag tacka Dej Herre för särskilda stunder som nu, jag tackar för friden, för ljuset, jag vet att dess källa är Du. (Atle Burman "En källa av ljus" s 54)

När vi (efter gudstjänsten i Hohhot 1997) blev bjudna på lunch satt en kvinna i 45-årsåldern bredvid mig. När vi ätit bad jag Jan-Endy hjälpa mig att intervjua henne. "Berätta hur du kom till tro på Jesus", var mitt utspel. Hon berättade: "När kulturrevolutionen pågick dyrkade jag Mao. Han var verkligen solen i mitt liv. . . . Men det blev kaos. Efter några år dog Mao. "De fyras gäng", som tillsammans med honom drev kulturrevolutionen, arresterades. Nu vaknade jag upp över att jag blivit lurad. . . . Någon gång i mitten av 80-talet frågade en kvinna, som arbetade på samma fabrik som jag, hur jag mådde. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna och sa, att jag mådde dåligt. . . . "Du", sa hon stilla, "jag har varit i precis samma situation. Men så träffade jag människor som trodde på Jesus. . . . Jag började be till Jesus och fick frid i mitt hjärta". . . . Så kom jag i kontakt med kristna. . . . Så smånigom öppnade jag mitt hjärta för Jesus. Att vara kristen i Kina är inte lätt. Man blir trakasserad av grannar och på arbetsplatsen. Men det tar jag gärna nu när jag har fått frid i mitt inre och när mitt liv fått en helt ny mening." (Eskil Albertsson "Många tårar - stor skörd. Om församlingstillväxten i Kina." s 66)

Den (judiska) traditionen säger att fred/frid är så viktig att en person får hitta på en berättelse för att bevara den, precis som (Josefs) bröder hittade på faderns önskan för att hålla fred mellan Josef och dem själva (1 Mos 50:16-17). (Michael E. Williams "Genesis" s 197; Genesis Rabbah 100.8)


ca 1990 - ca 1980

Gudsrikets värderingar går inte att förena med denna världens filosofi. Därför har sanna kristna alltid varit revolutionärer. Människor som likt sin mästare vågat säga och göra det andra inte vågat. (Peter Halldorf "Gå ut i strid" s 68-69)

Jag var ingenjör på fabriken "Konstfiber", där det fanns en grupp tyska specialister som installerade ny utrustning. Jag såg hur andra människor, utlänningar, betedde sig . . . När de fick reda på haveriet (i Tjernobyl) krävde de läkare, dosimetrar och kontroll av maten. De lyssnade på tysk radio och visste vad som borde göras. De fick förstås ingenting. Då packade de sina kappsäckar och tänkte resa hem. Skaffa biljetter! Skicka hem oss! Vi reser eftersom ni inte kan garantera vår säkerhet. De strejkade och skickade telegram till sin regering. . . . De slogs för sina hustrur och barn (de bodde hos oss med sina familjer). För sitt liv. Men hur betedde vi oss? Åh, de där tyskarna, alltid välpressade och nystärkta - de är hysteriska! Riktiga mesar! De mäter strålningen i rödbetssoppan . . . I kotletterna . . . Gud så löjligt! Våra karlar - de är ryska karlakarlar! Starka! Djärva! Kämpar med reaktorn . . . Fruktar inte för sina liv . . . Tar sig upp på det nedsmälta taket barhänta och i presenningsärmar (det hade vi sett på TV). Våra ungar går med små vimplar i händerna i förstamajtåget! Och krigsveteranerna . . . Det gamla gardet! Men det är också en typ av barbari - att man inte är rädd för egen del. Vi säger alltid "vi", inte "jag": "Vi visar sovjetiskt hjältemod", "vi visar sovjetisk karaktär". Visar det för hela världen! Men det här är jag! Jag vill inte dö . . . Jag är rädd. (Natalja Arsenjevna Roslova "En monolog om offer och offerpräster" s 230; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

En företeelse som (nu år 1985) är vida spridd i nästan alla Östeuropas länder är de så kallade "fredsrörelserna". De är i regel inspirerade av (det kommunistiska) partiet, och kyrkorna förväntas ansluta sig. Den kristna fredskonferensen i Prag grundades 1958 av kyrkornas råd i Tjeckoslovakien under ledning av professor L. Hromadka, som emellertid drog sig tillbaka 1968, då konferensen prisade den ryska armén för att den slagit ned "Pragvåren". Sedan dess har rörelsen alltmer blivit ett redskap för kommunismen och har även utsträckt sin verksamhet till Tredje världen. H. Basarak, fredskonferensens vice ordförande, förklarar: "Den främsta fienden i kampen för freden är i dag imperialismen." På senare år har fredsrörelsen vuxit fram i Östtysklands kyrkor. Den protesterade mot kärnvapenupprustningen på båda sidor och råkade därmed i konflikt med staten. "Fred" tycks i Östtyskland lätt bli ett politiskt redskap för den kommunistiska staten, och kyrkorna förväntas stödja statens ideologiska propaganda. Detta är symboliskt för kyrkans vacklande ställning. Det finns emellertid också hoppingivande tecken. I början av 1984 opponerade den största protestantiska kyrkan i Tjeckoslovakien mot att Sovjet med regeringens medgivande utplacerade SS-20-missiler i landet. (Klaas Runia "Europas kristna" s 214-215; författaren född år 1926 i Oudeschoot sydost om Heerenveen och nordost om Amsterdam i norra Nederländerna)

Alla trådarna därinne som bara vill trassla ihop sig till en omöjlig härva, alla tankar som likt vilsna fåglar flaxar runt i kaotisk oreda, alla bubblande känslors oroliga källor som väller upp från mina okända djup . . . Allt det namnlösa på min själs botten, allt bråte jag stoppat undan . . . Jag samlar ihop det denna stund och släpar det fram inför Dig, så att Du får reda ut, bringa ordning, sortera bort . . . och så ge mig den Frid som övergår allt förstånd! (Mait Hedberg "Älskad" s 16)

"Jahve är fred", försäkrade forna tiders israeler med glädje. När Jesus kom och dog för vår frälsning visade han ännu klarare vad det var för slags fred. Genom sin död stiftade Gud fred mellan sig och människorna och mellan de människor som tillhörde Guds folk. Eftersom han själv utförde det offer som åstadkom fred blev orden "Jahve är fred" inte bara en benämning utan en djup sammanfattning av vad Gud är. Detsamma gäller om alla Guds "namn". Det märkliga är att Nya testamentet på ett eller annat sätt låter de olika gudsnamnen gälla Jesus Kristus. Att Nya testamentets författare använder gudomliga namn och attribut om Jesus hjälper oss att förstå både hurdan Jesus är och hurdan Gud är. (Donald A. Carson "En personlig Gud" s 159)

Det ord som bättre än något annat täcker buddhismens natur är ordet ro. De tre stora kristna dygderna är tro, hopp och kärlek. Buddhismen använder inte sådana termer, men de kan kanske översättas till något som en buddhist skulle förstå: Tro innebär för honom den fasta övertygelsen om att i "dharma", läran, har han nått sann insikt och är på väg till befrielse. Hopp är den lugna förvissningen om att han någon gång - kanske i dag, kanske i en avlägsen framtid - kommer att nå det tillstånd, som kallas "nirvana". En av buddhismens stora dygder är "metta", den lugna, lidelsefria välvilja som riktas mot alla slags varelser. Kristna och buddhister använder inte samma språk men borde kanske kunna förstå varandra bättre än de i regel gör. (Stephen Neill "Gud i andra religioner" s 202; författaren född år 1900 i Edinburgh i Skottland)

När jag var nykommen präst i Källby vid foten av Kinnekulle, kom jag en stormig höstkväll och knackade på hos gamle Lundgren, som bodde alldeles ensam i sin stuga i skogen på bergkanten. Det var ett sådant oväder, att då och då ett träd med brak föll till marken. Hos Lundgren lyste en enda liten oljelampa. Jag vågade en undran, om det inte kändes lite ensamt här uppe på berget en sådan kväll. Lundgren såg upp, och hans rynkiga ansikte lystes upp, inte bara av lampan, utan av ett hemlighetsfullt leende: "Jag är inte ensam!" Och i detsamma tog en vindkåre och gjorde ett lyft i stugan, så att virket knakade. Det var Far i himmelen som sade sitt amen. I denna visshet ligger glädjen. Genom den kan vi bli bevarade. I den finns den frid som världen inte kan giva, den frid som världen inte förstår, den frid som övergår allt förstånd: Friden med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. (Sven Danell "Dagpostilla" s 23-24 i kommentar till Fil 4:4-7)

Fred, fred är den återkommande parollen hos stormakter som underhåller terror. Fred utan frid med Gud är kvacksalveri, säger Guds ord. Man vill avskaffa rasism utan att kännas vid Honom som skapat människosläktet av ett blod, man predikar allas broderskap, men vill inte veta av att Han är allas Fader. Uppror i stället för omvändelse (som är uppror mot vårt eget jag), nya samhällsstrukturer i stället för nya hjärtan - sådant tal är populärt, men det är inte Guds sanning. (Sven Danell "Dagpostilla" s 241 i kommentar till Matt 11:20-24)


ca 1980 - ca 1975

Var finns den frid, som vi alla begära? Finns det någon vrå i världen, där vi skulle kunna gömma oss undan allt det som oroar? Nej, den vrån kan vi aldrig finna. Själva människohjärtat är ett oroligt ting. . . . Visst kan vi . . . önska den frid, som döden kan skänka en plågad människa. Men för många innebär denna sista hälsning "vila i frid" något mer än gravens vila. . . . Blomman och ljuset, som vi sätter på graven, lyser som en protest mot vissnandet och mörkret. Detta hör till vårt kristna allhelgonafirande. Ljuset lyser genom Honom som "fört liv och oförgänglighet fram i ljuset". (Magnus Bergman "Alla Helgons Dag" s 98)

Vad har världen för frid att erbjuda? Är du orolig och bekymrad och går till en läkare, som inte är någon kristen, och frågar vad du skall ta dig till för att få frid och ro i ditt inre, vad tror du han svarar? Han kanske säger: "Far till Hawaii! Res bort från alltsammans eller med andra ord: ändra på (dina) förhållanden, byt miljö. Ge (dig) iväg till någon plats, där (du) inte behöver bekymra (dig) för något, där (du) får lugn och ro omkring (dig). Då blir (du) också lugn och får frid. Men så säger inte Jesus. Han ger frid mitt i all oro och trots allt som kan skapa bekymmer. "jag ger ditt hjärta frid just där du är", säger Jesus, "och jag ger inte så som världen ger." (Ray C. Stedman "Sista kvällen med Jesus. Tankar kring Jesu avskedstal." s 87)

Herre, för din egen skull har du skapat oss, och vi finner inte ro föränn vi finner ro hos dej. (Birgitta Yavari "I mitt hjärtas trädgård"; citat Augustinus)

Hellre än sömnen bland blundande städer och vindlös Kyrkogårdsro ville jag mitt i de hårdaste väder äga en vingbred tro! (Birgitta Yavari "I mitt hjärtas trädgård"; citat N Bolander)

(Trofim) satt på britsen och småpratade med flera fångar. . . . Pjotr satte sig hos dem. Snart lade han speciellt märke till en fånge som kommit in efter honom. . . . Det lugn, den inre frid som lyste i hans ansikte förundrade Pjotr. Den stilla glädje som strålade ut från honom gjorde att man knappt kunde slita blicken från honom. "Om inte han tror på Gud, då är han en ovanlig personlighet", tänkte Pjotr. Just då sade en fånge till Trofim: "Jag tror ju inte på Gud, men om han existerar ser jag honom i vår troende här!" Honom måste Trofim och Pjotr genast få träffa! De gick bort till honom. "Vi skulle vilja önska dig Guds frid", sade Trofim. "Du är väl kristen?" "Ja, Gud vare tack", sade fången glatt. Jag heter Nikanor. Kommer från en pingstförsamling." "Vi är evangeliska baptister." "Herre!" bad Nikanor. " . . . Må din frid följa oss och bevara våra hjärtan i Kristus Jesus! Amen. (Hermann Hartfeld "Trots KGB" s 129-130; Välkommen till lägret)

Vad jag längtar efter - ja, inte efter bättre status och högre standard, inte efter lyxvillor och fartåk, inte efter den obegränsade frihetens vindsvepta vidder, efter äventyr bortom hank och stör . . . Vad jag längtar efter är något så nära, på samma gång ouppnåeligt, något i släktskap med rottrådar, bladflikar och stjärnornas still växande om kvällen. Vad jag längtar efter är frid - frid i mina händer, i mina fotsteg, i mina ögon, i mitt hjärta. Frid, mitt under tidens larmande orosvind. (Ingegerd Ahlin "Med nya ögon" s 39)


ca 1975 - ca 1950

Jesus var min Herrre, var min herde, tack att du mättar min själ. Din kärlek är svaret på min längtan. Jag vill vara dej tillägnad, låt vart steg var handling vara för dej vara av dej. För jag har smakat glädjen i dig, glädjen friden och kärleken ej denna värld kan ge. Unik är din kärlek. (Birgitta Yavari "För kärleks skull")

Fega är alltid folk som saknar mod. Och vad slags mod gäller det? Modet att lida, att bli föraktad och smädad, modet att mista livet. De fega vill bevara sitt liv och det som för dem är livet. . . . De vill rädda sin lycka, sin ära, sina inkomster, sin angenäma ställning. Därför viker de undan, så snart allt detta blir hotat. . . . Hur övervinner jag min feghet? En väg är att acceptera lidandet. . . . Och då hos Gud lidandet aldrig är det sista, kommer han sedan att bevisa dig så mycket mera gott. . . . Den andra vägen . . . (är att) klamra sig fast vid . . . denna hans försäkran (att han har övervunnit världen). Då kan ångesten inte längre behärska mig, utan hans frid drar in i mitt hjärta. (M. Basilea Schlink "Så blir man en ny människa" s 76-78)

I want to tell you, that you have thousands of friends and readers in Sweden, who have the greatest admiration for the moral courage that you have shown in different occasions. This is a rare thing to find in authors of all countries. Personally I esteem you most of all writers now alive in the world, as I have publicly expressed. . . . . . . As narrator you are equal to Tolstoj. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död" - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 343,345; brev till Aleksandr Solzjenitsyn från Grisslehamn, Sweden 1971-09-17 och från Stockholm 1972-02-24)

Suhn In Su: "Jag var bara 5 år då min far, som var president för Seouls största universitet, kidnappades av Nordkorea. . . . Det var en chock för min mor, ensam fick hon ta hand om 6 barn av vilka jag var det yngsta. . . . Jag tyckte allting var orättvist. . . . Det hela slutade med att jag fick ett nervsammanbrott och måste vistas på sjukhus. Där ropade jag ut: "Gud, jag hatar dig!" Under alla år var jag olycklig och ensam. . . . En dag nu i vinter undrade en av mina klasskamrater om jag inte ville följa med till ett kristet studentmöte hos missionärerna Jeans. Jag följde med och jag tyckte om det. . . . Där upplevde jag något som jag inte kan förklara - jag kan bara säga att för första gången i mitt liv är det lugnt i mitt inre. Jag har fått frid." Ett par veckor senare var vi med på Seouls Kvinnliga Universitet då In Su tog sin examen som bästa student. Om några månader far hon till USA för fortsatta studier. . . . Han som gav henne frid följer med henne. (Ingegärd och Frank Jean "Ungdom som söker och möter Gud i Korea" s 97-98; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1969)

Jag är varken för eller emot. Jag avsäger mig de yttre, de inre ögonblicksbilderna av onda och goda, den knappa tidens maktkonstellationer. Gud själv, inte tanken på Gud skänker frid . . . (Östen Sjöstrand "De nödvändiga motstroferna" s 510; 1967)

Min frid giver jag eder, säger Jesus. Jesus har visserligen dött för alla människor, men därför har inte alla frid med Gud. Vilka är det då som har frid med Gud? Det är endast de, som gått in på fredsvillkoren och som har kommit till en fredsuppgörelse med Gud. Människan som hon är, även om Jesus dött för henne, lever i ett krigstillstånd med Gud. . . . När en människa flyr till Jesus och upplever honom som sin Herre, Frälsare, då får hon uppleva allt det förunderliga som ligger i ordet: Jesu frid. (Lewi Pethrus "Under den Högstes beskärm" s 14-15)

Den frid Guds Ande ger påminner om lugnet i världshaven, där vågrörelsen inte ens vid de våldsammaste stormar kan tränga djupare ned än 200 meter - därunder, tusentals meter ner, råder ett ständigt lugn. (Sven Danell "Kyrkoårets vardag" s 272 i kommentar till Joh 14:23-31)

Lyckan står den djärve bi. (Im. Björkhagen "Engelsk läsebok för mellanstadiet" s 172; Proverbs)

Vad gjorde (Adolf) Kloo till den väldige själasörjare han blev, enskilt och på predikstolen? Vet inte. Inför en personlighet av sådana mått blir man litet famlande. Men kanske äktheten imponerade mest. Han kunde te sig som en posör i predikstolen - om man inte visste hur nerverna spelade under huden, och det rådde han inte över. Hans talgåva hade en dramatisk uttrycksfullhet, en konstnärlig gestaltningsförmåga, en kräsenhet i ordvalet, som skulle hedrat en diktare eller en skådespelare. men i själva verket var han ju blyg, ömsint och taktfull och den anspråkslösaste människa jag har träffat. (Olof Henricson "Tre episoder" s 95)


ca 1950 - ca 1940

Helig den frid, hjärtat hyser mitt i den virvlande blodstormens larm! Slut är din strid. Månen lyser. Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm! (Evert Taube "Nocturne" s 272; 1948)

Jag hoppas innerligt att jag inte kommer att göra Dig alltför ledsen eller, vilket jag fruktar lika mycket, alltför besviken genom det här brevet. Jag tycker inte om att skriva det. Därför och av feghet har jag dröjt så länge med att skriva det. Jag hade nämligen in i det sista hoppats att något slags vändning skulle inträda. Den har emellertid inte inträtt, och jag orkar inte längre. Jag känner att jag misslyckats med en uppgift som jag aldrig borde ha åtagit mig och jag vet att jag gjort orätt (mot mina uppdragsgivare och mig själv) när jag så länge sökt intala båda parter att jag "egentligen" är journalist. . . . Nu återstår ingenting annat för mig än förödmjukelsen att be Dig och mina övriga uppdragsgivare att befria mig från mitt franska uppdrag. . . . Själv ämnar jag återvända hem så snart jag vågar och gå under jorden för en tid. . . . . . . Så lev väl och var framför allt inte feg, för ingenting äcklar mig mer än människors feghet. (Stig Dagerman "Brev" s 165,167,282; brev från Kerné, Bretagne till Ivar Harrie 1948-07-03 samt brev från Stavsnäs till Anita Björk 1951-01-29)

Du skall ej möta dessa gamla ord om nyfödd vilja och helig frid, med bittert hån, fast all vår mörka jord är sudlad hårt av en förtvivlans tid. Ty denna dröm om en försonad frid och om en vilja, gudaledd och god har burits djupt bland oss från tid till tid, stod renad upp ur varje bad av blod. Möt dessa ord med allvar och med mod, de skälver djupt i seklers dunkla skri och speglas mörkt i årens tunga flod. All mänsklighetens längtan bor däri. (Bengt Jändel "De gamla orden" s 293; f. 1919)

En klämmig pojke visar . . . vördnad för Gud och hans ord, även om andra pojkar skrattar åt honom för det. De är fega, men han är modig, och det önskar varje pojke i VP (= Våra Pojkar) vara. (John Sjögren "Efter inskrivningen - Handledning för ingångsproven i VP" s 12; VP var en scoutrörelse inom Svenska Missionsförbundet; handledningen är tryckt år 1947)

Det är ett begrepp, som man har skjutit fram i stället för Guds frid: friden på jorden skulle betyda den stora världsfreden, menar man. Men det är ett stort misstag. Något dylikt har Jesus aldrig lovat. Nej, tvärtom: "Icke giver jag den, såsom världen giver." I den värld, där Jesus föddes och levde, höll faktiskt den stora världsfreden på att i allra högsta grad organiseras och realiseras bland människorna. Det mäktiga Rom hade erövrat det ena medelhavsriket efter det andra, krossat och slagit sönder den ena kulturen och statsformen efter den andra och lagt alltsammans under något som kallades pax romana - den romerska freden. Den omfattade alla folk Medelhavet runt och uppåt Rhen, Atlanten, Engelska kanalen och Nordsjön. Här var världsfreden praktiskt realiserad. Människorna fingo leva i yttre fred. Alla voro avväpnade som folk, riken, stammar och tungomål. Städerna hade romerska garnisoner till polisbevakning, som tillsåg, att det inte blev några uppror och stridigheter. Här fingo gemene man driva köpenskap, gifta sig, fortplanta sig och dö i yttre fred. Bara man betalde sina skatter och lydde polisen. . . . Men det var aldrig den friden och freden, som Jesus kom för att giva. Den är till sitt väsen, sin art, sitt liv, sin ande något helt annat. (Sven Lidman "Ingen lurar Gud" s 136-137; Världsfred och Gudsfrid)

Friden är kvittot på syndernas förlåtelse, och jag ska' säga, att det är härligt att ha kvittot med, när själafienden kommer. Han skäms inte för att gå på vem som helst. Han kommer ibland till mig och säger: "Är du bättre, du, än de andra?" "Nej, det kan hända, att jag inte är bättre, men jag har det så ställt, att i hjärtat har jag Guds frid." Men då går han sin väg, ty sådana rår han aldrig på. . . . Men djävulen är en riktig ficktjuv och försöker röva friden från oss. . . . Men låt inte djävulen lura dig med en falsk frid. Vet du, han är inte bara en stor buse utan en stor konstnär också, han kan skapa en frid så lika Guds, så det kan du aldrig tro, men den är falsk. Det finns de, som kunnat göra pappersblommor så förvillande lika levande blommor, så de kunna lura nästan vem som helst, åtminstone mig kunna de lura. Jag har i alla mina da'r älskat blommor, och en gång, när jag kom till ett hem, fick jag se en vacker ros på en krukväxt, och jag sade till frun i hemmet: "Det var en väldigt fin ros." "Ja, och som den doftar se'n", sade hon. Och då ville jag ha något av doften och böjde mig ner, men döm om min förvåning, den hade ingen doft! Det var en pappersros, som var fäst vid kvisten. Så är det med djävulens frid, den har ingen doft. Men den äkta fridens ros har en underbart skön och härlig doft, men den växer endast vid Golgata kulle, vattnad av Jesu blod. Har du fått din frid vid Golgata, då är den äkta. (Emil Malm "När Gud välsignar" s 79-81)

Botvid har livet bakom sig, han vet vad det rymmer, och nu då han står vid gravens kant är det utan rädsla och förtvivlan. Han är lugn och trygg. Han har den frid över sig som ett gott livsverk alltid skänker. (Sven Edvin Salje "På dessa skuldror" s 295)

När det sista biktbarnet hade gått, gick (prästen) tillbaka till bungalown: han såg att lampan brann och att miss Lehr satt och stickade, och han kände lukten från hästhagens gräs, som vätts av de första regnen. Det borde vara möjligt att leva lyckligt här - om man inte vore så bunden vid fruktan och lidande; olyckan kan liksom fromheten bli en vana. Kanske det var hans plikt att bryta den vanan, att upptäcka friden. Han var full av avundsjuka mot alla människor som nu hade biktat sig och fått absolution. (Graham Greene "Makten och härligheten" s 204)

När en jude tog avsked, sade han "frid vare med dig!" Det var hans "farväl". Jesu farväl till sina lärjungar och vänner var en fridsönskan, men "icke såsom världen giver". Hans farväl var intet tomt ord utan ett ord fullt av tröst, ett livets och kraftens ord . . . som kan övervinna tidens ångest och oro. (Anton Fridrichsen-Per Lundberg "Ur Bibeln" s 229-230)

Svenskbykvinnorna sjunga som i det förgångnas frid. De prisa med samfälld tunga den signade blomstertid. . . . En fläkt av lavendel duggar med doftande daggblå stänk. Vad är det som överskuggar deras kyrkobänk? . . . Det är som ett hägn från ovan, en stilla och sällsam ro. De äga den dyra gåvan att sjunga och tro. . . . I stormiga år de dignat för mödornas gisselslag. Hur kunde de så välsignat sjunga i dag? (Gustaf Larsson "Havet sjunger" s 28; Svenskbykvinnor)


ca 1940 - ca 1930

Stig flinade retsamt. . . . "Ja tror du e feg. Ja, de tror ja . . . " Jag ilsknade till, klämde hårt om påken och reste mig. Jag var rädd för att bli ansedd som feg. Det var värre än allt. Jag hötte med påken mot Stig och fräste: "Feg nej . . . De kan du skriva upp att ja inte e. Jag ska nog visa både dej å dom andra." Stig lämnade skrämt grottan. Jag stod kvar och darrade av mig den värsta ilskan. Påken kändes hemsk i mina händer. Jag blev rädd för den och för mig själv. (Eric S. Alexandersson "Heja Masthugget" s 37; 1930-talets Göteborg)

Knut (Toring) trodde på människan och hennes jorderike. Hans mor trodde på Gud och hans himmelrike. . . . Hans mor var kvitt med jordelivet och trygg i sin väntan på det eviga livet. Och det var gott för henne, att hon kunde dö lugn och förtröstansfull på sin tro.Därigenom blev hon hjälpt ur dödsnöden. Om hennes tro var falsk eller inte betydde ingenting. . . . Nej, mor skulle aldrig bli besviken. Frid skulle bli hennes sista förnimmelse. . . . Att sitta hos Hilda och tala med henne tynger inte ned sinnet på någon. Efter en stund glömmer man nästa bort vad som skall ske med henne; det känns bara stillsamt och fridfullt, det blir ingenting kvar som kan förskräcka. . . . Det rinner kraft till henne från fördolda, hemlighetsfulla källådror. Han står undrande inför detta, men varifrån denna kraft än kommer, så finns den där. (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden!" s 266-267,271)

På gölens södra strand ligger torpet Lyckemålen, ett gammalt ödeställe. . . . Här skedde (Knut Torings) närmande till kvinnan. Där på åkern mejade han havre en dag, Bruns Ebba tog upp åt honom, och vid dagens slut överlämnade de sig åt varandra på åkerrenen. . . . Inför detta ställe har han inte blivit främmande. Här kommer han plötsligt det förgångna nära. Här flyter det förgångna och det närvarande ihop för honom. Inför uppenbarelsen av Lyckemålen strömmar andakt in i hans bröst. Ebba - hon ville med sina händer smeka in jordens stora lugn i hans bröst, det stora, outgrundliga lugn, som hon själv ägde. Hennes händer ville smeka in i honom detta, som vatten, träd, gräs, jord och blommor utströmmar, om man kommer dem nära: detta som klingar i rinnande vatten och susar i skälvande löv, detta som om människobröstets ängslan intet vet, den förblivande ron och friden. . . . Men annars är ingenting i byn som det var på Knuts tid. Knut Toring strövar omkring i Lidalycke. Och Sigrid, hans svägerska, säger till (sin man) Gösta: "Din bror går omkring här alldeles som om han letade efter nånting." . . . Knut sov inte gott om nättena. Och hans föräldrar märkte att han inte hade någon riktig ro i sina sinnen. (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 225-228; Mannen i byn)

Barnen får vara uppe en stund till, eftersom det är jul, och de är tysta och nöjda nu efter julklapparna och ställer inte till något bråk. Allt är frid och ro och enighet och tillfredsställelse i hemmet. . . . (Kajsas) fråga kommer kort och direkt och överraskande: "Varför är mamma och pappa onda på varann?" Aina skiftar hy. Knut (Toring) tycks inte ha hört vad hon sade; han ser strängt på barnet: "Du ska vara tyst, när vi hör på radio. Har jag inte sagt det?" "Men mamma och pappa är onda på varann. Det har jag sett många gånger, så." . . . Fadern ryter till, vredgat: "Nu tiger Kajsa!" "Men när jag vet det. Men när ni är onda . . . " "Va, lyder du inte?" infaller modern befallande och skarpt. "In i barnkammarn med dej, unge!" säger modern. Och när hon inte vill lyda och gå, brusar fadern upp och han ger henne en smällande örfil. Så kommer Kajsa till sist i säng inne i barnkammarn. Därifrån hör man hennes gråt i början, men hon tystnar så småningom. Barnets gråt upphör så småningom och stör inte längre familjefriden. . . . Så stillnar det i hemmet, och allt blir ro och sämja. Julkvällen är kommen med friden - Herrens välsignade frid. (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 108-111; Grop i mannens bröst)

En påskafton fick Ivar Claesson bud från en socken fyra eller fem mil från Beted. En lantbrukare låg sjuk och nu ville man att Claesson skulle komma och be för denne. Varken Claesson eller jag hade bil, så vi fick ta en taxi. På såphala vägar och med högsta hastighet åkte vi till den sjuke för att be trons bön. Hela familjen var samlad i sjukrummet när vi kom. Claesson gick fram till sängen med den sjuke och hälsade. Denne var vid fullt medvetande. Jag stod och väntade att min vän skulle börja be för den sjuke, men inget sådant skedde. Slutligen vänder sig Claesson till mig och säger: "Jag orkar inte be för brodern, be du om du kan." Jag försökte men kände hur bönen om tillfrisknande liksom stöttes bort. Då började jag be att Gud skulle välsigna vår broder. Claesson instämde och plötsligt lättade stämningen. Den sjukes ansikte utstrålade frid och den krampaktiga och kvävande stämningen som förut rått kring sjukbädden försvann. På hemvägen förklarade Ivar Claesson att han känt som om all kraft i bönen runnit av honom så fort han försökte be om mannens tillfrisknande. Men bönen om att Gud skulle välsigna den sjuke, öppnade himlen för oss. På natten gick brodern hem till Herren. (John Hedlund "Med Gud i hågen" s183-184)

Jag kom till Rösa, Solberga och Holsby vintern 1933. . . . Det blev inte långa predikningar, men Gud var med och många frälsningsunder skedde. Jag minns mycket väl när Gustav Bäckstrand gav sitt hjärta åt Gud. Han gick sakta fram till den första bänken, tog av sig sin rock och hatt, silverkäppen lade han på bänken.Vi böjde våra knän, och Gustav bad: "Käre Jesus, ge mig lite frid". Han blev inte bönhörd på det sättet att han fick bara lite frid, utan han fick frid som havets ström. I många år gick han sedan i Rösa missionshus, där han brukade samla in kollekten. Jag bodde ofta hos honom vid mina predikobesök.(Hilding Fagerberg "Från Grönahög ut i vida världen" s 47)

Den yra staden kan ej gå till sängs. Den dras mot blänk och bloss, den dränker sömnen i ett glas och dagens slit i surret omkring nöjeshjulet. En stad för starka. Ingen stad att åldras i. . . . . . . Nu lägger svallet sig vid Stadshuskajens rand, och tornets gyllne kronor slockna efter hand. Men bakom mig i kvällens sista skumma lågor står Strindberg tyst och spöklik, utan jordisk tröst, med pannan tyngd av alla olösbara frågor och händerna förtvivlat tryckta mot sitt bröst som för att stilla högre svall än Mälarvågor. (Bo Bergman "Vid vattnet" s 320; 1931)

Den 17 april 1930 är det fest. (Missionär) Elisabet (Öberg) ska fylla 60 år. . . . På gården har barnen arrangerat, av staplat cypressträ, ett landskap omgivet av röda ljus. Senare på kvällen skall ett fyrverkeri avfyras. Men först vill alla barnen träffa "mor", och så ordnas en parad från trädgården in genom sängkammaren, var och en bugar vid sängen med ett "p'ing-an" (frid). (Anna-Maria Claesson "Elisabet från Sammekulla" s 94)


ca 1930 - ca 1920

Kyrkoförnyelsen i sextonde århundradet medförde genomgripande följder för kyrkan och vetenskapen och det borgerliga samfundet. Men i djupet rörde sig reformationen endast om hjärtats frid. För friden kämpade Martin Luthers hjärtesjäl. Han vann friden, så Gud uppenbarade för honom, att "Vår egen kraft ej hjälpa kan." (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 358)

Erik Axel Karlfeldt, född 1864, död 1931, skald, ledamot av Svenska Akademien, efter sin död tillerkänd Nobelpriset. . . . I Bibeln är han hemmastadd, och mycket av hans diktning är obegripligt utan bibelkunskap. . . . Mer än en gång gav han uttryck åt ett möte med Kristus. . . . I diktsamlingen Hösthorn ingår (dikten) Höstpsalm: "I aftonlandet är min ro belägen, mitt Emaus bland kullarna vid vägen. Det är din närhet som gör trygg min stig, att gå i mörkret är att gå med dig." (Sven Danell "Sagt inför döden" s 48-49)

Det vilade över pastor Ongman en sådan förunderbar ro och frid, ja för oss nykomlingar (på bibelskolan i Örebro) verkade det, som om han kommit Herren så nära och stod på så innerlig och förtrolig fot med honom, att han fått svar på alla sina frågor och fått alla sina problem lösta. (Ongman-minnen; Erik Skoglund: Det finmalda mjölet)

Från Jesus går en ström av frid ut i världen, in i människornas hjärtan, uppenbar ännu i martyrbålens lågor och skönjbar i brustna flikar hos varje människosjäl, som på sin ringa post ärligt strider hjältestriden, För det sanna goda. Jesus giver icke såsom världen giver. Därför måste han strida för friden. "Och viljen I dela friden, Då måsten I dela striden, Och viljen I vara barn hos Gud, då måsten I leva och dö för hans bud. Frid är ej drömmar och syner och ljud, Frid är: i livet och döden att vilja som Gud." . . . "Har jag dig i hjärtat inne, Allan godhets källa vid, Ingen sveda når mitt sinne, Ingen oro stör min frid. Herre, när jag haver dig, Intet mer kan fattas mig. Den sitt allt i dig har funnit, Han har lyckligt övervunnit." (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 37-38)

(Vid) berget Wasserkoppe . . . invigdes en söndag ett monument över de flygare, som stupat i första världskriget. . . . Evenemanget utnyttjades till nationalistiska tal om revanschkrig. . . . Även kommunisterna lät sig ibland lockas att deltaga i protesterna mot Versailles-freden, som ansågs vara upphovet till allt ont. (Björn Hallström "Jag trodde på Stalin" s 20; mitten av 1920-talet?)

Jag kom så småningom hem till Brjussovskij (i Moskva), där man trodde att något farligt hade hänt mig. Men man är väl inte smålänning förgäves. Intet kan hända en sådan, om han söker bibehålla sina skogars lugn. (Albert Engström "Moskoviter" s 29; resa i Ryssland år 1923)

Margareta hade alldeles upphört att resonera över Jesus Kristus, hon försökte ej längre som förr med förståndet analysera hans gåtfulla väsen för att stöta sig på allt som övergick ett begränsat och förmörkat mänskligt förnuft, hon gjorde nu vad bättre var, hon förblev andligen i den mottagande och tillbedjande ställning hon intagit den ödesdigra kväll, då hon tagit steget ut och knäböjt för honom vid hans nattvardsbord. Sådan han var, både med vad hon kunde fatta och inte fatta, tillbad hon honom och lade fram för honom sig själv, sådan hon var, med all sin oro, sorg och nöd, sin dolda och uppenbara synd. Till svar fick hon den frid, som övergår allt förstånd och som endast han kan giva. (Elisabeth Beskow "Hans ögons ljus" s 147-148)

I filosofi bör man icke ge sig förrän man själv sett. Med all försiktighet i den vägen kommer man ändå lätt i sin ungdom att suggereras in i någon tankegång som man icke sen kan frigöra sig ifrån. En filosof måste ha modet att bekänna sin tvekan och sin fattningströghet - och synas dum inför kejsarens nya kläder. (Hans Larsson "Kants transcendentala akter" s 18)


ca 1920 - ca 1910

Bland gärdesgårdens pilar i skuggan jag vilar. Alla bygdens kyrkor ringa söndagsfrid. En stalldörr ljudligt smäller, i byn en gårdvar skäller - nu ligger slätten tyst och vid i midsommartid. . . . I luftens varma blånad en mjukande trånad drömmer, som i ungmöns blick, i jungfrufin glöd. Röster hör jag locka, viska och pocka; det är som om en gammal vän mig välkommen bjöd. . . . Uti min själ det tåras, tinar och våras med samma tysta jubel, samma innerliga frid, som förr som barn jag kände, när ljusen man tände i alla byar slätten runt i julaftontid. . . . Du mäktiga ro, du lena, du kyska och rena, min hembygds och min barndoms modersvarma ro, jag skall dig aldrig hinna, jag ser dig långsamt svinna, hos mig du icke mer kan finna hem eller bo! . . . Ty vad som kommit sedan i ny eller nedan av ont och av gott och av jubel och kval, vid själens port det sakta sig lägrat att vakta att ingen hemmets brasa tänds i vinterkylig sal. (Ola Hansson "Ur Hembygdsvisor" s II:96-98; 1860-1925)

Jag vill inte bli missförstådd. Jag menar att människan är förutbestämd att ha det dåligt på jorden därför att hon har mer i sig än vad som behövs för att ha det bra här, det vill säga för att leva i frid och vara tillfreds. Och att det verkligen rör sig om något för mycket för denna jord, det som människan har i sig (och som gör att hon är en människa och inte en primitiv varelse), det framgår av det faktum att detta - detta alltför myckna - aldrig lyckas finna ro i någonting och inte heller nöjer sig med det som är här nere, utan söker och begär orsakerna till och kompensationen för sitt lidande någon annanstans, utanför jordelivet. Ju mer människan vill använda sitt överflödiga på denna jord till frenetiska konstruktioner och komplikationer, desto sämre finner hon sig till rätta. (Luigi Pirandello "Kameran går - kameramannen Serafino Gubbios dagboksanteckningar" s 12)

Bort, längtande vekhet ur sotiga bröst, vik, bekymmer ur snöhöljda bo! Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst, här är helg, djupt i skogarnas ro! (Dan Andersson "Helgdagskväll i timmerkojan" s 326; 1915)

(Annie Mörk) sökte honom, som allena kan giva ett oroligt, arbetande människohjärta den frid, som världen ej kan giva. Och (hon) fann vad hon sökte. (A-der "Slottet och grindstugan samt andra berättelser" s 71; Ingenting att leva för; A-der = Anna Ölander)

Det var synd om de arma krypen som låg där. Man måste ömka dem. De var klassväldets offer. Men de fick inte stå i vägen för rörelsen. De måste sopas bort. . . . Valter var tvungen att säga ett avskedsord: "Ni ska härifrån. Vi ska laga att ni kommer härifrån!" - "Ånä! Ni törs inte!" sa den gamla kvinnan retfullt." Även gubben repade mod, när han märkte att de ämnade gå sin väg: "Nää. Ni törs inte röra oss. Dä sa disp'nenten!" - "Sa han? Att vi inte törs?" - "Jaa. Ni hotar bara", tuggade kvinnan. - "Ni hotar. Men ni ä fega!" skrockade gubben. - "Kallar du oss fega? Du, jävla guling!" Valter rusade mot gubben med höjd, knuten hand. . . . Han hade stått några ögonblick lutad över den gamle. Så sänkte han sin knutna hand, lät den slappt falla ner på låret, stoppade den slutligen i byxfickan. . . . Varför slog han inte till? . . . Han ämnade slå till - och det kunde ha varit hans mors mun. Det var den största förnedringen, för honom själv, för hans folk. . . . Hade han inte bestått provet? Och tvivlets fråga kom: Dög han inte till klasskämpe? (Vilhelm Moberg "Soldat med brutet gevär" s 270; Det måste vara hans eget verk; 1910-1915)

Nu skulle hon vittna, den unga frälsningsofficern som (Anders) kände. . . . Det lyste kring henne. Hon talte om hur hon hade blivit frälst, hur Jesus hade kommit till henne. - Tack och lov! Pris ske dig! Hur han hade rest henne ur hennes synd och nöd och givit henne ett nytt liv. Nu hade hon det så mycket bättre. Nu kände hon ingen oro för någonting, som världens barn gör. Alla bekymmer fick hon lägga på honom. Hon sade det så enkelt att det inte blev något under kvar. Och ändå strålade det kring henne. . . . Det fanns något hos vissa mänskor som var förfärande därför att det påminde om fullkomligheten, därför att det tycktes vilja innebära en visshet, en fullkomlig frid. Då man mötte detta, då lades allt ännu mer öde. Det gav en plötslig värme åt livet som det i sig själv inte ägde och som bara gjorde det mycket svårare, mycket tyngre att leva. (Pär Lagerkvist "Gäst hos verkligheten" s 144,152; omkring år 1910)


ca 1910 - ca 1900

Gud ger (somliga) erfarenhetens visshet på jämna, alldagliga vägar. Den djupa friden smyger sig över dem. . . . Det är, som om den frälsare, som går genom lyckta dörrar, en dag stode där och viskade till dem: "Frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag eder." Trycket lättas; oron stillas; dimmorna skingras; de bli glada i Gud - de veta ej hur. . . . (Det är en) erfarenhet av sötman i Guds gemenskap och därmed förvissning om Guds nåds verklighet. (C. Skovgaard-Petersen "Ungdomens bok" s 192)

Ett sammanträffande med en skara troende kineser skildrar (Waldenström) i följande ordalag: "Efter mötets slut följde ett intressant skådespel. Alla, både män och kvinnor, trängdes om varandra för att få komma fram och hälsa på mig och min hustru. Det var ett bugande och hälsande samt ett uttalande av "Pingan, pingan", d.v.s. frid, frid, frid, så att det klingade vida omkring i lokalen. Med den största värme uttalade våra kineser sin glädje över, att vi kommit. (M. Karlgren "P.W. i helg och söcken" s 221)

"Var nu ingen stackare längre, Per Olof", sade skolläraren, "låt ej binda edra vingar på ett så där ömkligt sätt. Vill inte far taga reson, så ge er i väg. . . . Begif er ut i lifvet och skapa er en framtid!" . . . Per-Olof tvekade i alla fall; han var innerst så djupt fästad vid fädernas gård och sina kära. "Vet ni, hvad hänsyn är, djupast sedt?" frågade läraren efter en stund. "Jo, det är bara ett vackert namn på den fula egenskapen feghet." "Jag är ej feg", kom det häftigt och uppbrusande från Per Olof, och hans ansikte blef med ens prupurrödt. "Nå, låt se då!" blef svaret, åtföljdt af ett litet gäckande löje. Å, hvad de orden och det leendet förföljde Per Olof! Hvarje gång han gick ur vägen för fadern eller gjorde något annat, som han innerst ej var med om, hörde han lärarens ord och såg hans leende. Han började tro själf, att det var feghet, som gjorde, att han var hänsynsfull i hemmet. (Hillis Grane "När de unga togo vid - Andra delen" s 89)

Han var ju feg . . . Stackars Thure-Gabriel, han hade en fantasi, som omdiktade en hund till en tiger och en häst till en drake. (Sven Lidman "Thure-Gabriel Silfverstååhl" s 76)

(Sadhu Sundar Singh) kunde Bhagavad Gita utantill i stora stycken och läste sikhernas Granth, muslimernas Koran och hinduernas upanishader. De kristnas falska religion, västerlandets religion, avvisade han. . . . Han hade den 16 december 1904 rivit sönder och bränt en bibel och andra kristna skrifter men började fundera på att ta sitt liv för att få frid i nästa. Snälltåget från Ludhiana passerade kl 5 på morgonen. På natten vaknade Sundar kl 3, badade kallt och bad. Om och om igen bad han: "O Gud, om det finns en gud, visa mig den rätta vägen. Annars tar jag mitt liv." Kl 4.30 såg han i rummet ett starkt ljus, tänkte att huset stod i lågor men såg i ljuset Kristus som frågade: "Hur länge ska du förfölja mig? Jag har kommit för att frälsa dig." Sundar fylldes av frid och glädje och fast den himmelska synen, brukade han säga, försvann fanns friden kvar. . . . Jag tror inte att sadhu Sundar Singh är så fel ute när han säger: "Hjärtats frid är det största undret i denna värld. Endast i Kristus finner vi denna frid. Han har skapat vårt hjärta för friden. Därför finner det ingen ro, förrän det äger denna frid." (Dag Sandahl "Krogpostillan" s 93-94,97)

Läsningen tystnade. Jag hade stannat helt och hållet och hörde nu husfadern högt och klart och med förvånande väl valda uttryck tacka Gud för dagen och maten och särskilt för att han fått erfara aatt det finnes ro hos Jesus för själen. "Tack", sade han, "att jag efter så mycken oro fick ro hos dig." . . . "Jag ber er att säga mig, hur man får denna ro", (sade jag). . . . "Jag är en tvivlare, och tvivel ger ingen ro." . . . Han öppnade bibeln, fick fatt i stället han läst. "Se här", sade han, "vad det står: 'Kommen till mig . . . (och i skolen finna ro till edra själar)!' Har ni gjort (kommit till Jesus)?" "Nej, Hur gör man det?" "Hur kom ni hit till mig?" Jag log i mitt bekymmer: "Jag gick hit." "Välan, den som sagt dessa ord, är när oss, hos oss. Tala om för honom vad ni sagt mig. Säg, att ni tvivlar och att själen är sjuk. Säg att ni ej själv kan finna ro och bed honom giva er det. Och bed honom om tro. Jag tror inte jag behöver säga eder att ni skall kasta bort spetsfundigheter och komma som ett barn som behöver lära. . . . Må ni få frid." Jag gick inte längre än till skogsbrynet, och där lade jag mig ned. Kampen där under de lummiga kronorna av de åldriga furorna är inte för dessa blad. Men liksom för Jakob efter natten vid Jabbok gick solen upp. (Röl Gording "Ismael Hagarson" s 250-251)

"Ja, ser du", (sade Rosalie), "Dikens mamma, hon var kristen efter vad jag kan förstå - så där onaturligt kristen så att hon levde efter Kristi bud." "Kristi bud - Kristi brud!" (sade Marie-Louise). "Vet du, Rosalie, att Gerhard brukade alltid säga om läsarna - du kanske kommer ihåg den rörelsen i Stockholm på (artonhundra)femti- och sextitalet - komminister Wadström och Rosenius - det var både fint och förmöget folk med - som ledo smälek för Kristi skull - vet du, Gerhard brukade säga ibland till mig - de ha rätt, Marie-Louise - de ha evangelium, men vi ha bara lagen - de ha nåden och vi ha straffet. Tänk, att Gerhard kunde säga: vi ä för fega och blyga för att kunna älska Gud på det rätta sättet, Marie-Louise, men vi ska straffas därför!" (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 158)

Jag påpekade att allt vad civilisation etc. etc. var, var feghet, idel feghet, en feghetens och bekvämlighetens reaktion mot de starkes kuvande och förintande av de svage. Rädsla! (Gustaf) Oxenstierna citerade därvid ett yttrande av sin regementskamrat på reserven Ludvig af Ugglas: "Människorna födas original och dö apor." Det finns tydligen intelligent folk inom den svenska armén. (Sven Lidman "Mandoms möda" s 166-167; dagboksanteckning 10 nov 1901)

. . . Men avskild från de andra gick en man i styrkans år. Guds klara sommar var hans blick och bjugg i sol hans hår. Nu kom han till min sida: "Si, jag går bort att lida. Försaka världen, tag min frid, och följ mig dit jag går." . . . Då svallade mitt hjärta, på stranden sjönk jag hän och daggen låg i gräset och vätte mina knän. Jag ville upp och vandra, så fattig som de andra i fiskarlaget, som försvann bland mörka oljoträn. (Erik Axel Karlfeldt "Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim" s 271-272; Dalmålningar, utlagda på rim: Den rike ynglingen)


ca 1900 - ca 1875

(Svenska Baptistmissionens förste) missionär (i Belgiska Kongo från 1892) (E.V.) Sjöbloms namn har blivit vida känt på grund av hans modiga avslöjanden av de grymheter, som av samvetslösa ämbetsmän under Leopold I:s regim utövades mot de infödda i vinninglystnadens intresse. Sjöbloms korrespondenser till tidningar i England, Amerika och Tyskland väckte ett oerhört uppseende, och följden blev att en officiell undersökningskommission tillsattes, vilken i sin rapport bestyrkte de av Sjöblom och även av andra missionärer blottade missförhållandena. Att det så snart som skedde sattes en gräns för dessa berodde ej minst på Sjöbloms modiga kamp. (Nordisk Missionshistoria s 71; J.E. Lundahl: Sveriges yttre mission)

Guds frid! Guds frid! Ack, visste världen bara, Hvad salighet den friden innebär, Sin falska frid hon snart då låte fara För att få se, hur ljuflig Herren är. Ack, visste världen, hvad det är att ligga Benådad i Guds kärleks trygga famn, Hon skulle snart om denna lycka tigga Och söka frid i Jesu helga namn. (Carl Boberg "I moll och dur" s 130; Guds frid)

Kom, Jesus, låt mitt hjärta smaka Den frid, som världen ej kan ge, Drag mig från syndens väg tillbaka, Och fräls min själ från ångst och ve! Ack, mina synders många minnen Som alpberg torna sig mot skyn Och innestänga mina sinnen - O drag mig, Herre, upp ur dyn. (Carl Boberg "I moll och dur" s 16; Vid grafven)

Gatorna och torgen lågo vita, snön föll mjukt och tyst. . . . Nu stod han där i hennes kammare, han stod stel och tyst och betraktade henne. . . . "Nå", sade hon, "skall du inte klä av dig?" . . . Han mumlade något om att han inte mådde bra, lade några kronor på kommoden och gick. . . . Det liv han levde, den fattiga glädje han sökte och stundom också fann, föreföll honom i detta ögonblick som en dårhusfantasi. Och likväl var detta liv det normala. De flesta män han kände levde så. Han var tjugotre år. (Hjalmar Söderberg "Martin Bircks ungdom" s 101-104; Söderberg föddes den 2 juli 1869)

År 1876 öppnade några kvinnor ett bibelkvinnohem i Stockholm. . . . Elsa Borg var föreståndarinna för bibelkvinnohemmet och det var hon som byggde upp och drev verksamheten. Där utbildades bibelkvinnor för missionsverksamhet på Södermalm; de gjorde hembesök, arbetade socialt och grundade ett flertal institutioner. Under årens lopp öppnades fem barnhem samt ett skyddshem för prostituerade kvinnor. . . . Elsa Borg utgav under åren 1885-1909 den månatliga tidskriften "Trons Hvila. En fridshelsning från Hvita Bergen". Hon publicerade även ett antal mindre skrifter - bland annat traktatserien "Inbjudning till Jesus" (1885-1912) - och berättelser om sin missionsverksamhet. . . . (Elsa Borgs) gudsförtröstan gjorde henne trygg och orädd i svåra och hotfulla situationer, som kunde uppstå i arbetet. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 90)

Pastor Manders: Men finns där inte en röst i ert modershjärta som förbjuder er att krossa er sons ideal? Fru Alving: Ja, men sanningen då? Pastor Manders: Men idealen då? Fru Alving: Åh . . . idealen, idealen! Om jag bara inte vore så feg! Pastor Manders: Kasta inte bort idealen fru Alving, det straffar sig. Det kommer att gå ut över Osvald. Osvald har nog inte så många ideal kvar dessvärre. Men så mycket tycker jag mig ha förstått som att hans far står för honom som ideal. Fru Alving: Det har ni rätt i. Pastor Manders: Och det är en uppfattning som ni själv har byggt upp hos honom genom era brev. Fru Alving: Ja för plikten och hänsynen tvingade mig, därför ljög jag för min pojke år ut och år in. Åh vad jag har varit feg . . . vad jag har varit feg! Pastor Manders: Ni har befäst en lycklig illusion hos er son fru Alving - och det är ingenting ni behöver skämmas över. (Henrik Ibsen "Gengångare" s 83-85)

I övergången till det välsignade (18)80-talet sker stora ting . . . speciellt i Jönköpings län. . . . Under åhörandet av en begåvad lekmannapredikant från Småland, fick den unge kandidaten (sedermera prästen Svening Henriks) frid. . . . Ur Henriks brevskörd lämnas (ett) utdrag, som belyser läget: "Har haft mina kära nattvardsbarn 3 dagar. Av 35 flickor är det blott 5 eller 6 som ännu saknar frid med Gud." (Edgar Sundberg "Kronobergsmissionen 1926-1976" Förord)

I Joh. 14 kap. 27 vers finns ett löfte som är mycket dyrbart för mig. Herren säger: " . . . Min frid gifwer Jag eder." . . . Många menniskor söka sin frid i det jorden tillhör; men winna de hwad de fara efter, hafwa de föga hugnad deraf. . . . Men om wi söka friden hos Jesus, då få wi hwad wi behöfwa; wi få ro för wår själ. Men förr än wi gå till Honom, få wi det aldrig. Det finnes många ting, som störa friden hos oss; men intet kan störa friden hos Gud. Kunde du taga hela detta land och kasta det i hafwet, så skulle det wisserligen förorsaka rörelse och wäldiga skakningar på denna jord; men jag tror ej att det skulle det minsta rubba Gud, der Han sitter på sin tron af ewighet. Det skulle icke störa Honom i himlarna, der Han, höjd öfwer denna jord, har sin boning. (D.L. Moody "Föredrag under wäckelserna i England och Skottland" s II:110)


ca 1875 - ca 1850

Herr Sten, den trogne Sture, han föll vid Åsunda sjö. Och om mig så vingar bure nu flöge jag dit att dö. När slagen han låg på båren, och yrsnön lekte i såren, de sina han blitt såg an: "Vi bleknen I, män, för döden? - Friskt mod! Ty när störst är nöden nog finner väl Gud sin man!" (Edvard Bäckström "Sången om Sten Sture" s I:452; 1841-1886)

Vi sutto och samtalade i min gamle väns trevna hem. . . . Frälst blev han för snart femtio år sedan. . . . "Nå, farbror, huru gick det till, då ni blev Guds barn", frågade jag. . . . (Han svarade:) "Under det (predikanten J.) Utter bad till Gud före predikan, stegrades min syndasorg, så att jag ville begära förbön, men det föreföll, som om en hand skulle hålla så hårt om min hals, att jag inte kunde få fram ett ljud, men just som Utter stod färdig att börja predikan, skrek jag till så mycket jag förmådde: 'Bed för mig, ty jag förgås annars.' . . . Just som jag ropade . . . kändes det som mitt hjärta öppnats för himmelsk frid och outsäglig sällhet, som jag inte kan förklara men som fyllde hela min varelse." (Anton Sandberg "Huru det gick till för snart femtio år sedan" s 750-751; Missionsförbundet n:r 45 den 6 november 1924)

Innan vi lämnade (Eidsberg, Smallenes Amt, Norge) hölls ett missionsmöte i deras missionshus, eller "bedehus", som de kalla missionshus eller missionskyrka i Norge. Aldrig har jag varit med om något slikt. . . . De norska, mera bundna, sågo med sneda blickar på svenskarne, då de kommo över gränsen och predikade. De kallade, vad de predikade, "svenskevangeliet". . . . (Vid mötet) brötos de olika meningarne på det bjärtaste sätt. Så snart en svensk varit uppe och vittnat, kom en norsk efter och rev ned, vad han sagt, och sammalunda hände, då en norsk varit uppe. Det är klart, att ingen välsignelse följde av sådant, utan sorg och suckan hos många. Bland andra fanns en fattig torpare, som de kallade för "Klunttorphytten" (efter) det torp han bodde på. . . . Han var en frigjord själ och levde det innerligaste liv med Gud. Han led gruvligt av detta andliga gräl. När så middagsrasten kom . . . steg han upp mitt på golvet och under det de sorlade och bjäbbade mot varandra, knäppte han sina händer, blickade upp mot himlen och begynte sjunga Waldenströms sång: "O, vad sällhet det är I all uselhet här" o.s.v. Bara att se på mannen var en predikan, som grep ens innnersta och emellan varje strof drog han en lång suck, liksom han ville dricka in innehållet i fulla drag. . . . Dess längre han kom i sången, dess härligare lyste hans ansikte, tills han syntes vara redo att explodera av salighet. Nu lade sig stormen, och det blev en annan luft i mötet, så att frid och sämja intogo sinnena. (E. Aug. Skogsbergh "Minnen och upplevelser" s 45-46; vintern 1871)

Carl Olof Rosenius, född 1816, död 1868, . . . ledare av den nyevangeliska väckelsen i Sverige. . . . När Rosenius drabbats av sitt tredje slaganfall, skrev han till sina vänner . . . och slutar med att säga: "Jag lämnar det alldeles åt Gud, är alldeles ledig och lugn, ligger och vilar och vill se vad han gör. Hälsa mina vänner detta." (Sven Danell "Sagt inför döden" s 98-99)

August Strindberg . . . var i sjunde klassen (vid Fjellstedska skolan i Uppsala), då jag var i sjätte, varför han ock blev student ett år före mig eller våren 1867. Men i flera ämnen läste de båda klasserna tillsammans, och då blev det alltid så, att vi sutto hos varandra. . . . Han var mycket tyst och sluten, icke därför att han icke hade något att säga, utan därför att han hade för mycket att säga. . . . I det andliga hade vi mycket gemensamt. . . . Han ansågs av många för en troende. . . . Själv hade han flera gånger kämpat med Gud i bön om att få frid och bliva ett Guds barn. . . . Vad levnadskallelsen beträffade, var tanken på att bli präst icke fjärran. Redan hade han liksom jag uppträtt en gång med offentlig predikan. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 70-71; Palmbergs egna anteckningar)

Hur levde luteranerna i Sverige, undrade Ulrika. Därhemma gällde Guds bud bara för fattig och simpelt folk. Prästerna vågade aldrig tadla de höga herrskaperna, vad de än gjorde. Om de höga herrarna bröt emot alla Tio Guds bud hundra gånger om dagen, så blev de aldrig tillrättavisade från predikstolarna. Och om biskopen i Växjö vid sina visiteringar knullade pigor i prästgårdarna, så att sängbottnarna brakade sönder, så var det ingen präst i stiftet som vågade knysta något om det. . . . Sådant var det luteranska prästerskapet, och sådant skulle det förbli, sade Ulrika. (Vilhelm Moberg "Invandrarna" s 403-404; Mor ska baka brö)


ca 1850 - ca 1800

Världens Frälsare är så fattig, att han måste vara i ett stall, han har ingen plats i härbärget. Så fattig blir också människan, när samvetet rätt vaknar. Han känner, att han inte är värdig att besöka häststallet, där världens Frälsare ligger. Ändå måste han gå dit. När den andliga nöden tvingar, måste han gå dit. Han får ändå ingen frid, innan han får se detta barn som ligger i krubban. En ångrande syndare får ingen frid, innan han sett detta barn och kysst honom. Gå frimodigt in i stallet ni bedrövade själar, och kyss barnet, fast han är fattig och föraktad, fast världens konungar vill döda honom. Han är ändå er Frälsare, och om ni skulle få komma honom så nära, att ni skulle få se honom, skulle ni erfara en sådan glädje, att den tidigare bedrövelsen och förskräckelsen skulle försvinna. Gå frimodigt, ni bedrövade själar och se inte på att ni är ovärdiga att gå dit. Eftersom änglarna sagt åt er, att ni skall finna Frälsaren i krubban, så dröj inte. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 183 i predikan 1847 över Luk 2:1-20)

Kom Harmoni! Och fyll med din Klang mitt trogna bröst! Kom Harmoni Och fyll med din Klang mitt bröst! Den som åt din tjusning rätt ägnar sitt liv Han känner i sitt hjärta En frid, som världens gny ej stör. Själens strängar darra sakta Och deras spel harmoniskt är. Glädjens toner ljuda rent där inne Uti samklang med dig, Natur! Bröstet livas, Och sig sluter kärleksfullt till likstämt bröst - Själva Sorgen Smälter bort i Harmoni. (Erik Gustaf Geijer "Harmoniens makt" s 222)

Jordens Oro Wiker för den frid som varar, graven allt förliker, himlen allt förklarar. (Johan Olof Wallin "Gravskrift" s 145)

Stojande värld! Du mig plågar. Var finnes stillhet? Dit vill jag vandra. På allt vad hjärtat frågar Ej får du svar av dig själv ej av andra. Hellre i skogen jag vankar Aftonens fläkt genom kronorna susar. Men mina stilla tankar, Hör jag ändå, fastän skogen brusar. (Erik Gustaf Geijer "Salongen och skogen" s 200)

Jag vet en hälsning mera kär än, värld, vad du kan ge: den heter frid - Guds frid det är, och därom vill jag be. . . . Dröj då, o frid, dröj i mitt tjäll! Bliv bästa gästen min! Ty dagen skrider, det blir kväll, och natten bryter in. (Erik Gustaf Geijer "Första aftonen i det nya hemmet" s 225; 1837; det berättas, att en trotjänarinna mötte Geijer med hälsningen "Guds fred", när han 1837 flyttade in i den s.k. Geijersgården i Uppsala. Kvällen förut hade den litterära societeten i staden - diktens "värld"? - anordnat en välkomstfest där.)

Den som undfått rätta modet Ej må han för faran vika, Om också dess tusen pilar Riktas alla mot hans blottade bröst. (Erik Gustaf Geijer "Varning, hopp och bön" s 197; nyårsdagen 1837)

Synden föreföll mig förfärlig, omätlig. Den nedbröt mig inför Herren. Just då kom till mitt hjärta med en flod av ljus följande bibelord: "I skolen åkalla mig och gå åstad och bedja till mig, och jag vill höra eder. I skolen söka mig, och I skolen ock finna mig, om I frågen efter mig av allt edert hjärta." Jag grep ögonblickligen tag om detta med mitt hjärta. . . . Hur skulle jag förklara friden i mitt hjärta? Jag sökte att åter få känna den syndabörda, under vilken jag tidigare hade kämpat, men det lyckades inte. All syndanöd hade försvunnit, och friden i mitt hjärta var obeskrivligt stor. Tanken på Gud var ljuvlig för min själ, och den mest underbara frid hade tagit mig helt i besittning. (Charles Finney "Självbiografi" s 20-22)

Herrans trogna . . . icke allenast önska friden öfwer Jesu rike, utan de äro ock försäkrade att der få åtnjuta denna förmånen, som är en försmak af roligheten i det himmelska riket. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar I" s 2)

Det är träldomsfruktan och otrosräddhågan, som wår Frälsare lofwar sina lärjungar att slippa. Han försäkrar dem med detta sitt löfte, att de icke hafwa något att befara från Guds sida, och att de icke heller hafwa någon skada att frukta af sina fiender. Ingen werklig olycka skall träffa dem, och derför behöfwa de icke heller frukta för något ondt. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar I" s 331)

I den hemliga journal över Gustav IV Adolfs fångenskap, som fördes av överstelöjtnanterna Karl och Gustav von Otter . . . framstår den fångne konungen såsom lugn och tålig. . . . De sedvanliga söndagspredikningarna åhörde han "med mycken sinnesrörelse", och ibland föll han efteråt i häftig gråt. . . . Jämt och samt talade han om sin längtan efter att få träffa sin gemål och önskade för övrigt bara att få resa till Slesvig och bosätta sig hos herrnhutarne i Kristiansfeld, där han hoppades att bäst kunna sörja för barnens uppfostran. På denna fridens ort hade Gustav Adolf år 1805 på genomresa vistats en dag och, som han säger, "njutit en tillfredsställelse, som så vida överträffat allt vad denna världen kan skänka oss". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1809-1859" s 50; Den kunglige fången på Gripsholm)

Immanuel Kant, född 1724, död 1804, tysk filosof, en av de stora tänkarna. De föremål vi genom de fem sinnena uppfattar, är inte självständigt existerande, säger Kant. "Tinget i sig" nås inte av våra sinnen. Vi kan inte med rationella skäl bevisa existensen av en Gud, av ett liv efter detta o s v. Det finns emellertid andra skäl än de rationella att hålla för sant att Gud är till och att ett liv finns efter döden. . . . Under flera år före sin död var Kant senilt dement. Till sist kunde han inte ens skriva sitt eget namn. Men under sin krafts dagar hade han i en föreläsning för sina studenter sagt hur han såg på döden. Han sade: "Mina herrar! Jag är inte rädd för döden; jag skall veta att dö. Jag försäkrar er inför Gud, att om jag denna natt kände att jag måste dö, så skulle jag upplyfta mina händer, knäppa dem och säga: Gud vare lovad!" Vid ett annat tillfälle yttrade Kant: "I alla de tusende böcker jag i mitt liv har läst, har intet tröstat mig så mycket som psalmens ord: 'Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, så fruktar jag intet ont, ty du är med mig, din käpp och stav de trösta mig.'" (Sven Danell "Sagt inför döden" s 13-14)


ca 1800 - ca 1500

Förgäves av fåglarnas kvitter jag manas att stämma min röst; en fläkt i den skugga, jag sitter, ej hinner att svalka mitt bröst. Vad båtar mitt ljuvliga läger, som våren med blommor beströr, när hjärtat den stillhet ej äger som nöjena smakliga gör? (Hedvig Charlotta Nordenflycht "Våroro" s I:73; 1718-1763)

Klart är ju, att en så vågsam ryttare som Karl XII allt emellanåt måste råka i fara. Men å andra sidan har hans djärva ryttarskap ännu oftare räddat honom ur livsfara. . . . Och för övrigt är det, såsom en av Karl XII:s minnestecknare anmärker, ej alltid de, som äro rädda om sitt liv, som få behålla det. Tvärtom blir det helt naturligt de, som vid hastigt påkommen fara, sådan som krigarlivet ideligen bjuder på, klara sig sämst. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara äventyr - 1660-1709" s 538; Kriget i Polen)

Christian Scriver (1629-1693) berättar om en schweizisk bonde, som för sin evangeliska tro blev dömd att brännas levande. Vilken fruktansvärd död detta är, har vi fått en påminnelse om genom den svenske lastbilschaufför som, fastklämd efter en vurpa och med bilen antänd av bensinen, tiggde och bad sin kamrat att slå honom i huvudet så att han dog. När bonden stod bunden på bålet, läste han trosbekännelsen och sade sig vara en syndare, men inte en kättare. Sedan begärde han att få tala ännu en gång med sin domare, och denne trädde fram till honom. Han uppmanade domaren att lägga handen på sitt, bondens, bröst och sedan på sitt eget och därefter säga vilkens hjärta som slog häftigast. Domaren vägrade att följa uppmaningen, föreföll mycket nervös och befallde att man skulle skynda på med att tända elden. Vi har i vår tid flera martyrer än någon föregående tid har haft, och från skilda håll i världen inberättas, hur dessa under tortyr och inför döden visat sig ha denna frid. (Sven Danell "Dagpostilla" s 305-306 i kommentar till Rom 5:1-8)

Salviati (till Simplicio): "Medelmåttiga begåvningars feghet (tillåt mig använda detta ord) har nått så långt att de inte enbart blint ger sitt bifall till skänks, utan rentav i tribut till de författare deras lärare rekommenderade dem när de var nybörjare i studierna. De vägrar till och med att lyssna på, och så mycket mer att undersöka, varje nytt påstående eller problem, trots att deras författare inte enbart har undvikit att vederlägga dem; de har inte ens undersökt eller beaktat dem. . . . Om ni vill kan jag få er att begripa att ni själv gör det svårt för er, och är skräckslagen för något som alls inte är fasansfullt. Ni är nästan som en liten gosse som är rädd för häxsabbaten, utan att känna den annat än till namnet, eftersom den inte är något mer än ett namn." (Galileo Galilei "Dialog om de två världssystemen" s 462-463; Filippo Salviati 1582-1614 var en florentinsk adelsman som stod Galileo nära och som blev medlem av den berömda Linceo-akademin på Galileos rekommendation; Simplicio kan inte utan vidare identifieras som en bestämd historisk person och har i dialogen den otacksamma rollen som försvarare av den traditionella skolfilosofin, byggd huvudsakligen på Aristoteles' skrifter.)

Salig är den själ, som har sin ro och frid allena i Gud, hon skall öfvervinna världen, och all bedröfvelse, som i världen är. . . . Så snart världen, detta stormiga haf, oroar dig, så ila till Gud med suckan och bön och med stilla ande; du skall hos honom och i honom helt visst finna en salig själaro. (Johann Arndt "Johann Arndts Andliga Skattkammare" s I:333)

Det var min gamle vän Kejne, offer för ett justitiemord, som först väckte mitt intresse för Olaus Petri (han kände sig som om han gått i denne store mans fotspår - och det låg en del i det.). Och ju mer jag läst om Olaus Petri, desto mer växer min beundran för honom: Hur modig han var! Han levde verkligen i en farlig tid! Vår tids demonstrant-ungdomar skulle veta vad det kostade att göra uppror på 1500-talet! Ja, den mannen inspirerar mig verkligen. Han lever ju i dikt hos Strindberg - det är ju dock en diktad gestalt, och mycket av Strindberg själv - men den historiske Olaus Petri har ingen gjort rättvisa. Och i det sammanhanget vill jag ställa några frågor till Dig i Din egenskap av expert i ämnet: 1. Finns det verkligen ingen större biografi över svenska 1500-talets märkligaste man? 2. Finns det ingen bild eller något porträtt av något slag av honom? (Statyn utanför Storkyrkan är ju enligt Murray utförd efter en korpral vid Svea livgarde som modell . . . !). 3. Vart tog originalet till hans Svenska Krönika vägen? 4. Vad är egentligen orsaken till att krönikan inte trycktes förrän 1818? (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 313; brev från Stockholm till Henrik Sandblad 1969-03-29)

Bondefreder är historikernas sammanfattande beteckning, men den är oegentlig, eftersom i flera fall både adelsmän och borgare var med om att sluta dessa avtal, som stundom upprättades av sockenpräster. Och parterna var enheter av mycket olika art och storlek: det slöts landskapsfreder, häradsfreder och sockenfreder. De sistnämnda var lokalt begränsade angelägenheter och ingicks väl i regel utan att lämna några skriftliga spår efter sig. Möjligen kunde de vara rent muntliga, och i deras fall förblir eftervärlden helt ovetande. Enskilda landskaps separatfreder under pågående krig emellan rikena är kända i Norden redan från 1000-talet. . . . Bondefredernas stora tid är medeltidens båda sista årtionden, 1505-1525, då krigstillståndet emellan Sverige och Danmark var så gott som konstant. Ett 10-tal fredsavtal mellan gränsborna från denna tid är historiskt kända, och bevarad text belägger oomtvistligt två av dem. De flesta bondefrederna slöts emellan smålänningar och blekingar, och en väsentlig orsak var behovet av fredlig handel över gränsen. Smålänningarna kunde inte umbära salt, sill och kryddor som kom från Ronneby, medan blekingarna behövde kött och smör från det boskapsuppfödande Värend. "Oxen mäklade fred", lyder ett gammalt folkuttryck från gränsbygden; i bilden kan ingå det faktum att oxen är ett fromt och fridsamt djur. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 182-183)

Germund kunde inte förlika sig med tanken att behöva återvända hem. Han kände ett behov av trygghet som världen därutanför inte kunde ge honom. Klostret (i Nydala) var som en lugn oas där allt gick sin gilla gång. Sällan blev det långtråkigt och enahanda. Istället främjade miljön hans andliga växt. Germund fick tid att tänka. (Allan Rydén "Martyrerna i Nydala - Roman från Christiern Tyranns tid i Sverige" s 23; Ekesiöhovgård)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Det nya med 1200-talets monarki är att det svenska kungadömet framträder med institutionell och ideologisk skärpa. . . . En av de allra största förändringarna gällde kungens uppfattning av sin egen roll. Nu skulle han bli kristenhetens och kyrkans försvarare, en sann fridsfurste. Guds frid, på latin "pax Dei", skulle råda i Sverige! Stormännens orättfärdiga våld skulle tyglas, de svaga beskyddas. Den nya härskarfunktionen och -logiken framträdde markant i mitten av 1200-talet, då Birger jarl stiftade sina ryktbara edsöreslagar. Lagarna handlade just om frid, hemfrid, kvinnofrid, tingsfrid och kyrkofrid. Jarlen förbjöd även svenskarna att hämnas efter eget kynne: rikets frid var inte betjänt av att stormännen förde privata släktfejder. Vad fader Birger sålunda slagit fast upprepades senare i sonen Magnus lagstiftning och stadganden. . . . Genom fridstanken och de nya lagarna fick kungen en strukturell självmedvetenhet som tidigare saknats. Han mutade in alltfler samhällssfärer att bestämma över. . . . Den som bröt mot lagarna förverkade rätten till all egendom och dömdes fredlös. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 125,203)

Den "ursprungliga" betydelsen hos begreppet frid på nordiskt språkområde har varit föremål för åtskillig diskussion . . . utan att man på denna punkt kommit till någon avgörande klarhet. "Frid" tycks emellertid av gjorda etymologiska utredningar "ursprungligen" ha haft endast betydelsen inhägnad eller stängsel och först senare - möjligen på grund av det inhägnade, avgränsade områdets karaktär - fått betydelsen skonad, skyddad. (Bertil Nilsson "Frids- och asylföreskrifter rörande den medeltida sockenkyrkan" s 485)

För svearna gällde (enligt Adam av Bremen) Tor som den förnämste guden: han stod mitt i salen. En av de två bredvid honom - den andre var Wodan eller, som vi säga, Oden - var Fricco, d.v.s. Frö eller Frej, som skänkte de dödliga fred och välgång. . . . (Frö) älskade friden. Det är det genomgående draget i all tradition om honom, att han gav fred i landet och därjämte god årsväxt. (Thede Palm "Tro och kult vid vikingatidens slut" s 301,305)

Nordgermanernas religion, asatron, lärde dem att betrakta tapperheten såsom den största dygd, feghet såsom den största last. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 600; Missionen i Norden)

Alla människor vill alltså ha fred i sitt eget samhälle, och alla vill ha fred på sina villkor. När de för krig, så är deras önskan att, om de kan, göra fienderna till sina egna och påtvinga dem segrarens vilja, och kalla det en fred. . . . Den syndiga människan hatar alla människors jämlikhet under Gud och älskar att tvinga sin myndighet på sina medmänniskor, som om han vore Gud. (Elaine Pagels "Adam, Eva och ormen" s 210; citat: Augustinus "De Civitate Dei 19,12")

När andra förorättas, och vi inte tar deras parti, utan håller tyst, så är detta feghet. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:290)

(Atanasius) dog i frid (år 373). Hela hans lif hade varit ett efterlefvande af ett ord, han mitt under striden (mot arianerna) skref till en munk, som af svaghet ville undandraga sig valet till en biskopsstol: "Vi skola icke tjäna tiden utan Herren." (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 349; Den arianska striden)

Augustus åtnjöt en popularitet som ingen annan härskare och förtjänade den. Han hade återskänkt fred och ro åt det av blodiga strider sönderslitna riket och blomstring åt provinserna. . . . Han byggde sin makt på freden, ingen hedersbevisning var honom kärare än det altare åt kejsarfreden (pax Augustus), som invigdes år 9 f. Kr. och är det förnämsta monumentet av tidens oändligt behagfulla men något klassicistiskt kyliga konst. . . . Trot sin fredsvänlighet förde Augustus många krig och utvidgade rikets gränser mer än någon annan. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 247-248)

Feghet (i Kina) karakteriseras med insikt i vad som är rätt utan mod till dess fullgörande. (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 34; Det gamla Kina)

Kong (en av Kinas vise) säger: " . . . Att se det rätta men ej öva det är feghet. Den som vill förverkliga begreppet människa måste äga mod!" (Fride Hylander "Lagen och nåden" s 43; Svenska Alliansmissionens och Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1939)


Att avrunda med:

Låt mig gömma mig i dikten och dess lustgårds fägring njuta, inga moln får skymma sikten, månen sjunger, ljusa luta. Vad är världen utanför mot den frid som aldrig dör. . . . Låt mig gömma mig i dikten och mitt hjärtas oro stilla, djup är tron och tillförsikten, Andens barn är vittnesgilla. Vad är världen utanför mot den frid som aldrig dör. . . . Sådan var jag, sådan är jag, och min själ har lämnat striden, ingen längtan mera bär jag efter allt som hör till tiden. Vad är världen utanför mot den frid som aldrig dör. . . . Ljuva frid som aldrig dör! Ljuva frid som aldrig dör! (Bo Setterlind "Den inre himlen" s 7; Fridens lov)

Fridens stilla, milda källa, Själens vän i evighet! Fridens stilla, milda källa - Du, som vet! . . . Hur jag än i världen drömt, har jag ändå Dig ej glömt. Ljuva frid! . . . Fridens vågor fritt framvälla i mitt inre som på lek, i mitt inre, i mitt inre som på lek. . . . Fridens stilla, milda källa, Själens vän i evighet! (Bo Setterlind "Trosvisst" s 255; Fridens källa)

Vårt liv är ej att som en låga av vind och mörker plånas ut, men tänd av Gud för andra våga svepa fram över mörka djup. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 23; citat Bo Setterlind)

Guds frid är en makt. Det är hjärtats ofrid som gör sinne och tankar oroliga. Det är den som saknar rikedom i Gud, som alltid söker sin rikedom någon annanstans. (Fredrik Wislöff "Vilen eder litet" s 38)

Den lilla örnungen skall lära sig flyga. Mellan höga klippor är redet. Fjället är brant åt alla håll. Hur kan den väl våga kasta sig utför ett sådant stup! Tänk om vingarna inte bär! Den har ju aldrig prövat dem. Men örnmor "lockar sin avkomma ut till flykt" (5 Mos 32:11). Hon kretsar omkring ungen och lockar den till att försöka flyga. Då vågar ungen språnget. Och i sanning - vingarna bär. För första gången. Den svävar över djupet. Men så blir den trött. Vingarna sviktar. Den som åter var uppe i redet! Men örnmor har vakat över flygningen. Nu dyker hon ner under ungen, breder ut sina vingar, tar den och bär den på sina fjädrar. Och den trötta lilla örnungen vilar tryggt på moderns starka vingar. Örnungen är du! Var inte rädd för djupet! Våga i alla fall språnget. Det är en som vakar över din flygning. Blir du trött, kan du bara slappna av och sjunka ner, även om du känner och ser avgrunden under dig. Gud själv skall gripa in och bära dig fram till ditt trygga rede. (Fredrik Wislöff "Vilen eder litet" s 203)

Du är den ende, som hemligen ser mig, fast ingen har talat, du vet vad jag ber dig. Min längtan är bara du. Blott du mig ger ett enda litet ord, är jag din. Du är den ende, jag aldrig kan glömma, din mun, dina ögon, din lugnande stämma. Och därför jag ber dig nu: Blott du mig ger ett enda litet ord, är jag din. Ingen som du, fast du hör till en annan, du skänker mig kärlek, hos dig vill jag stanna! Mitt öde det är att bli din i min fantasi, del av den värld som är din. . . . Du är den ende, som får mig att drömma, den ende som anar, vad tårarna gömma. Min längtan är bara du. Om blott du ger ett enda litet ord, är jag din. Du är den ende, jag aldrig kan glömma, din mun, din ögon, din lugnande stämma. Och därför jag ber dig nu: Blott du mig ger ett enda litet ord, är jag din. Ingen som du . . . (Bo Setterlind "Du är den ende" s 448; 1966)

Wi hafwa en werklig och grundad frid i samwetet. Wi hafwa frid med Gud, "Guds frid" - det är ändå de troende nådabarnens egna, eller dem särskildt förbehållna lycka och salighet på jorden, som ingen annan kan taga eller berömma sig af - och en lycka som tusenfaldigt öfwergår all annan lycka i werlden. O, det är "ett halft himmelrike på jorden", såsom Luther säger, ett paradis i jemmerdalen, ett "dagligt gästabud". Gud ware ewigt lof! (Carl Olof Rosenius "Nytt och Gammalt från Nådens Rike" 1847 s 32)


Sångarna:

Give då Gud, var än vi är alltid när klockorna ljuder, att vi går dit och delar där glädjen som Herren oss bjuder: Världen ej ser vad ni får se. Allt vad jag sagt er, det skall ske. Frid vare med eder alla. (NFS Grundtvig-BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 56:6)

När min tanke, tvivelstrött, obetvingligt motstånd mött och ej mera mäktar strid - inneslut den i din frid. (E Malmeström: Psalmer och Sånger 217:4)

Så låt oss i världen ej rädas att leva som Mästaren lär, Guds källa oss kraften förunnar att vara Hans tjänare här. (B Setterlind: Psalmer och Sånger 236:5)

Ej ens änglar anar eller vet de djup som ryms i Guds barmhärtighet: den frid som han en skuldtyngd mänska ger. Gud är en av oss vid detta bord. Gud är en av oss vid detta bord. (RJ Stamps-A Frostenson: Psalmer och Sånger 434:3)

Dödens portar kunde ej hålla honom fången, inte vakter och sigill. Men i soluppgången kom han, bland de tolv han är. Än han ut oss sänder, är bland oss och ger den frid som ej världen känner. (Johannes av Damaskus-JM Neale-A Frostensson: Psalmer och Sånger 518:4)

Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. . . . Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet. (Psalmer och Sånger 781)

Huru länge skall mitt hjerta Sucka, söka efter friden, Och, med outsäglig smärta, Aldrig finna den i tiden? Huru länge skall mitt öga Efter ljus förgäfves spana I det molnbetäckta höga Och på lifvets dunkla bana? (Wallin: Psalm 45:1; jfr Psalmer och Sånger 381:1)

Ack, Herre Jesu! hör min röst: Gör dig ett tempel i mitt bröst; Uti mitt hjerta blif och bo, Så har jag tröst och evig ro. (M Luther-Olaus Martini-JO Wallin: Psalm 63:13; jfr Psalmer och Sånger 125:13)

Se på Jesum, när du döden, När du domen för dig ser. Jesus än i sista nöden Ger den frid, ej verlden ger. (Franzén: Psalm 127:7a)

Jesu! jag af din förening, Har, i allt mitt lefnadslopp, Själens ljus och hjertats rening, Samvetsro och saligt hopp. Dolda skiften mot mig ila: Men den frid, i dig jag fann, Ingen vexling lida kan; Denna själens sabbatshvila Helga skall min vandringsstig Och till himlen följa mig. (JO Wallin: Psalm 212:4)

Alltså Guds hjelp förbida, Och räds ej menskors hot. Är Herren på din sida, Ho kan dig stå emot? Sin kraft han dem förlänar, Som vandra i hans bud. Allt till det bästa tjenar För dem, som älska Gud. (JO Wallin: Psalm 224:7; jfr Psalmer och Sånger 247:7)

Snart våren är förliden: Men, Jesu! när oss blif. Med oskulden och friden Du oss din anda gif: Att hjertats stormar tystna, Och själen uti ro Till dina bud må lyssna, På dina löften tro. (JO Wallin: Psalm 392:5; jfr Psalmer och Sånger 197)

Hwar ros här på jorden sitt törne ju har, Men den friden, Som Jesus dig ger, intet törne har qwar, När dagen en gång är förliden. (Ahnfelt "Andeliga Sånger" s 325; Lina Sandell: Sång 137:4)

Vår Gud är oss en väldig borg, Ett fäste uti stormens tid; Där frukta vi ej nöd och sorg; I honom har vårt hjärta frid. Ja, Jesus är vår klippa i ökenland, i ökenland, i ökenland. Ja, Jesus är vår klippa i ökenland, Vårt fäste uti stormens tid. (VJ Charlesworth-E Nyström: Sång 348:1)

Min Jesus, du vill skänka ro, Så giv den då åt mig! Ack, giv mig ro ifrån mig själv Och giv mig allt i dig! . . . Mitt gamla jag - hur strävar det I oavlåtlig strid Att komma mellan dig och mig Och röva bort min frid. . . . Med sken av klok försiktighet Det ständigt reser sig, Som vore det ej tryggt att tro Och vänta allt av dig. . . . Jag längtar efter helig ro Och segerkraft jämväl. O Herre, härska du i mig Till ande, kropp och själ! (Uppåt: Förbundstoner 1911 nr 293:1-4)

Om jag ägde allt men icke Jesus, Vore livet värt att leva då? Kunde väl mitt hjärtas oro stillas Med de ting, som dock till sist förgå? Om jag ägde allt men icke Jesus, Vore vinsten värd en livslång strid? Är väl jordefröjden värd att nämnas Mot en enda stund av Jesu frid? (A Ölander: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 241:1; jfr Psalmer och Sånger 391:1)

O, min Jesus god, Hjälp du mig och alla; Giv oss kraft och mod, Låt oss icke falla! Du vår starkhet är, Du ditt rike bär. Du ditt rike bär. /N Frykman: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 301:6)

Hjälp mig då att vila trygg och stilla Blott vid dina löften, Herre kär, Och ej trones dyra tröst förspilla, Som i ordet mig förvarad är! Hjälp mig, Herre, att evad mig händer, Taga av din trogna fadershand Blott en dag, ett ögonblick i sänder, Tills jag nått ditt goda land. (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 339:3; jfr Psalmer och Sånger 249:3)

Säll är den själ, som i Herren Funnit förlossning och frid. Aldrig den klippan skall svikta Under bekymmer och strid. Jesu namn den klippan är. Bygg, min själ, din hydda där! Stormen genom världen går, Men den klippan säker står. (W Sarwe: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 341:1; jfr Psalmer och Sånger 637:1)

Frid, Guds frid! O hälsning ljuva, Frid, Guds milda himladuva, Frid, så stilla, djup och blid. Frid, som icke världen känner, Frid, som skänkes Jesu vänner, Frid, som stillar hjärtats strid. (JT Jacobsson: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 356:1)

Kom, helge tröstare, Store hugsvalare, Guds Ande god! Låt ordets ljuva röst Fylla med frid vårt bröst, Skänk oss din kraft och tröst, Giv heligt mod. (Engelsk förf.-E Nyström: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 413:3; jfr Psalmer och Sånger 340)

Ringaste barn, som beder, Lever oändligt tryggt, Mäktar långt mer än hjälten. Som starkaste fästen byggt. Måtte vi aldrig glömma, Var vi i världen gå, Att till Guds eget hjärta Den bedjandes suckar nå! (A Lönborg: Psalmisten 1928 nr 273:3; jfr Psalmer och Sånger 212:3)

Jag vet en frid, som varar, När annat allt förgås. För guld den kan ej vinnas, För penningar ej fås. Det är en dyrköpt gåva Utav vår Fader kär. Den friden Jesus är. (H Elmers: Andliga Sånger 1936 nr 376:2; jfr Psalmer och Sånger 678:2)

Vila jag sökte i världen vid. Allt, vad jag fann, var blott kamp och strid. Slutligt jag kom till min Jesus blid, Han gav mitt hjärta frid. Vila, vila, Vila hos Jesus, min trötta själ! Vila, vila, Vila, och allt blir väl. (L Pethrus: Andliga sånger 1936 nr 423:1)

Och dock är mitt hjärta oförskräckt, Min ande bidar förskoning. I liv och i död är en hand mig räckt, Som bjuder frid och försoning, Ty Kristus, Guds Son, mig lovat har I fadershuset en boning. (J Johnson-OR Hallberg-CO Mannström: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 2; jfr Psalmer och Sånger 725:2)

Se, han kommer, full av frid, Såsom solen ljus och blid. Såsom daggen törstig jord Vederkvicker oss hans ord. (H Spegel-JL Runeberg: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 242:2; jfr Psalmer och Sånger 99:2)

O kärlek, som är Det eviga livet i växlingen här, Smält om våra hjärtan i altarets glöd Och rena vårt stoft från all krankhet och död, Att glada vi känna, som eld i vårt blod, De levandes mod. (NFS Grundtvig-E Liedgren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 332:7; jfr Psalmer och Sånger 258:7)

Ringa är var skatt på jorden. Mot den frid som Jesus ger. Salig är den mänska vorden, I vars själ den strömmar ner. Våga blott att tro, Våga blott att tro. Den till Jesus hjälplös kommer, Han skall finna ro. (J Gustafsson: Sånger och Psalmer 1951 nr 194:4; jfr Psalmer och Sånger 587:4)

Giv mig mod att inför världen Visa att jag hör dig till. Giv mig mod att helt dig följa, Kosta vad det kosta vill. Du som korsets väg har vandrat, Fast dig världen hånfullt klandrat, Hjälp mig varje dag som går Följa tätt i dina spår. (I Aspberg: Sånger och Psalmer 1954 nr 645:2)

Jag vet en kraft som helar Ett söndersargat bröst, Som skänker ro och vila, Hugsvalelse och tröst, Som ger mig mod att vandra På ökenstigen här. Den kraften Jesus är, Den kraften Jesus är. (H Elmers: Sånger och Psalmer 1951 nr 282:3; jfr Psalmer och Sånger 678:3)

Fast i Herrens sanning stå, Gud i sinnet bär, Slut dig till de trogna få I Herrens lilla här! Fatta mod som Daniel, Våga ensam stå! Fatta nu ett fast beslut Att med Herren gå. . . . Mången som är svag till mods, Då han ensam är, Skulle kämpa intill blods Med Herrens lilla här. Fatta mod som Daniel . . . (PP Bliss-T Truvé: Segertoner 1960 nr 10:1-2)

Det bringar himmelsk frid till kvalda hjärtan, Skänker uti sorgen tröst, Det bjuder vind och vågor vara stilla, När det stormar i mitt bröst. Namnet framför andra namn är Jesus. Ej skönare på jorden fanns. Ty intet annat namn kan giva frälsning, Intet annat namn än hans. (A Törnberg: Segertoner 1960 nr 90:3; jfr Psalmer och Sånger 47:3)

Rening från synd du ger, frid som förbliver, Kraft för var dags behov år efter år. Framtiden, ljus och lång, Möter jag nu med sång, Tills jag hos dig en gång Vid målet står. Stor är din trofasthet! Stor är din trofasthet! Ny är var morgon din nåd emot mig. Var dag du åt mig ger Det som du nyttigt ser. Stor är din trofasthet, Herre, mot mig. (TO Chisholm-D Hallberg: Segertoner 1960 nr 512:3; jfr Psalmer och Sånger 637:3)

Saliga trygghet, slut är all strid, Jag i min Jesus har sällhet och frid. Väntande honom, uppåt jag ser, Kärlekens fullhet ren han mig ger. Jesus jag funnit. Löst från allt tvång. Honom jag prisa vill med min sång. (F Crosby-van Alstyne-A Ölander-bearbetning: Psalm och Sång 1966 nr 438:3; jfr Psalmer och Sånger 259:3)

Hur gott det är att äga sann hjärtefrid. Tänk vad man då är lycklig, trots nöd och strid. Guds frid, Guds frid så dag som natt, Guds frid, o vilken dyrbar skatt! Hur gott det är att äga sann hjärtefrid. (J Blomqvist: Segertoner 1988 nr 543:1)

Jag funnit en Frälsare, mäktig och god, en Mästare härlig och blid. Försonad och renad igenom hans blod jag nu har förblivande frid. Underbar frid, underbar frid, frid som ej världen kan ge. När han förde min själ ifrån mörker till ljus, fick jag underbar, underbar frid. . . . All ofrid och oro min själ hade bränt försvann vid hans ljuvliga ord. Hans frid är den bästa jag någonsin känt, hans glädje den bästa på jord. Underbar frid . . . (Okänd-E Waermö: Segertoner 1988 nr 546:1-2)

I min andes fördoldaste djup tonar fram en så underbart skön melodi, som en försmak av himlens oändliga frid när all oro och nöd är förbi. Frid, frid, ljuvliga frid som min Fader i himmelen ger. Som en våg ur den eviga kärlekens hav i min ande Guds frid strömmar ner. . . . Jag får vila så trygg i Guds ljuvliga frid, vila stilla i Jesu förvar. Ingen fara mig når, varken dag eller natt, i hans kärlek min trygghet jag har. Frid, frid . . . . . . När en dag jag når fram till den himmelska stad där, i klarhet, jag fridsfursten ser, skall jag glad stämma in i de saligas sång om den frid som vår Fader oss ger. Frid, frid . . . (WD Cornett: Segertoner 1988 nr 548:1-3)


Egna kommentarer och funderingar:

Det grekiska verbet för "vara feg" förekommer bara här i NT. I GT finner vi det första gången i 5 Mos 1:21 i samband med intåget i det utlovade landet.

Vad angår "frid", jämför sambandet med namnet "Salomo", ett namn som betyder "fredlig/fridsam".


Paulus sade till de troende: "Guds frid som har/'håller fast' över allt förstånd skall bevaka era hjärtan och era uppfattningar i Kristus Jesus. . . . Låt Kristi frid tilldela skiljepris i era hjärtan . . . Må fridens Herre själv ge er friden genom varje/allt i/på varje plats. (Fil 4:7; Kol 3:15; 2 Thess 3:16a)

Paulus sade till Timoteus: "Gud har inte gett oss en feghets ande." (2 Tim 1:7a)


Grekiska ord:

deiliaô (vara feg) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 4:8; Syr 22:16; Joh 14:27 - Syr 34:14(16).

eirênê (fred/frid) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 3:13b(B2); Luk 2:14; 8:48; 14:32; 19:42; Joh 14:27 - Ester 8:12h(E8); Tobit 7:11-12(12-13); 10:12; 12:17; 14:1(2); Judit 7:15; 8:35; 1 Mack 5:54; 6:58; 7:13,28,35; 8:20,22; 9:70; 10:4; 11:51; 12:4,52; 13:37,40; 14:11; 16:10; 2 Mack 1:1,4; 3:1; 4:6; 12:12; 14:10; Salomos Vishet 3:3; Syr 1:18; 13:18; 38:8; 41:14; 44:14; 47:13,16; 50:23; Baruk 3:13-14; 4:20; 5:4; Jeremias brev v 2. Matt 10:12( *)-13,34; Mark 5:34; Luk 1:79; 2:29; 7:50; 10:5-6; 11:21; 12:51; 19:38; 24:36; Joh 16:33; 20:19,21,26; Apg 7:26; 9:31; 10:36; 12:20; 15:33; 16:36; 24:2(3). Rom 1:7; 2:10; 3:17; 5:1; 8:6; 14:17,19; 15:13,33; 16:20; 1 Kor 1:3; 7:15; 14:33; 16:11; 2 Kor 1:2; 13:11; Gal 1:3; 5:22; 6:16, Ef 1:2; 2:14-15,17; 4:3; 6:15,23; Fil 1:2; 4:7,9; Kol 1:2; 3:15; 1 Thess 1:1; 5:3,23; 2 Thess 1:2; 3:16; 1 Tim 1:2; 2 Tim 1:2; 2:22; Tit 1:4, Filemon v 3; Hebr 7:2; 11:31; 12:14; 13:20; Jak 2:16; 3:18; 1 Petr 1:2; 3:11; 5:14; 2 Petr 1:2; 3:14; 2 Joh v 3; 3 Joh v 14(15); Judas v 2; Upp 1:4; 6:4.


Ytterligare studier:

4 Mos 6:26; 1 Sam 1:17; 20:42; 29:7; Ps 29:11; 85:9(10); Jes 9:6-7; 52:7; 54:13; 57:19; Hes 37:26; Dan 10:19; Mark 4:39-40; Joh 22:15; Kol 1:20; Upp 21:8.


Paul R. House "The God Who Gives Rest in the Land: Joshua"; Southern Baptist Journal of Theology 2.3 (Fall 1998): 12-33.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-03; 2011-12-23; 2014-08-24) Tillbaka till Start

14:28 Ni hörde att Jag talade till er: "Jag drar Mig tillbaka, och Jag kommer i riktning mot er." Om ni (hela tiden) välkomnade Mig, hade ni - alltefter omständigheterna - fröjdat er över att Jag går i riktning mot Fadern, eftersom Min (א*) Fader är större än Mig/Jag.

Ord för ord (27 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) (ni)-hörde att jag talade (till)-er: (jag)-drar-mig-tillbaka och (jag)-kommer i-riktning-mot er. om (ni)-(hela-tiden)-välkomnade mig fröjdade-(ni)-er alltefter-omständigheterna (över)-att (jag)-går i-riktning-mot '-n fader'/fadern, eftersom '-n fader'/fadern min större (än)-mig är.


1883: I hafven hört, att jag har sagt eder: Jag går bort och kommer åter till eder. Haden I mig kär, så skullen I hafva gladt eder, att jag går till Fadern, ty min Fader är större än jag.

1541(1703): I hörden, att jag sade eder: Jag går bort, och kommer åter till eder. Haden I mig kär, då gladdens I ju, att jag sade: Jag går till Fadren; ty Fadren är större än jag.

LT 1974: Kom ihåg vad jag sade till er - jag ska gå bort, men jag ska komma tillbaka till er igen. Om ni verkligen älskar mig, ska ni glädja er med mig, för jag går till Fadern, som är större än jag.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Israel:) "Hedra din fader och modern." (2 Mos 20:12a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) "Barns föremål för beröm (är) deras fäder." (Ordsp 17:6b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de tolv:) "Människans Son drar sig faktiskt tillbaka helt och hållet som det har skrivits (och är skrivet) med anledning av Honom." (Matt 26:24a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Med anledning av den där dagen eller stunden vet ingen, inte heller budbärarna i en himmel, inte heller Sonen, 'om ej'/'utan bara' Fadern." (Mark 13:32)

(Sonen sade:) "Då jag har stått upp, skall jag gå i riktning mot min fader." . . . (Fadern sade till sina slavar): "Då vi har ätit må vi göra oss glada, eftersom den här min son (hela tiden) var (en) död (kropp) och/men har 'levt upp'/'återvänt till liv'." (Luk 15:18a,23b-24a)

Det blev i det att (Jesus) välsignade (Sina lärjungar, att), Han stod isär/'en bit bort' från dem * (א*). Och då de hade kastat sig ner (i tillbedjan) (vända i riktning mot) Honom, återvände de in i Jerusalem i sällskap med stor fröjd. (Luk 24:51b-52)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) "Vad Fadern har gett (och ger) Mig är större än alla (א*). Och ingen förmår att röva bort ut ur Faderns hand." (Joh 10:29)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Om Jag - alltefter omständigheterna - må gå och göra en plats redo för er, kommer Jag åter och Jag skall ta er i riktning mot Mig själv till sidan av (Mig), för att varest/där Jag är, må ni och/också vara." (Joh 14:3b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Amen, amen, säger Jag er, den som tror in i Mig, den där skall och/också göra de gärningar som Jag gör, och större än de här skall han göra, eftersom Jag går i riktning mot Fadern." (Joh 14:12)


Exegeter, evangelister med flera:

Att Fadern uppfattas som större betyder enbart att allt utgår från honom och leder tillbaka till honom, både Sonens sändning och hans förhärligande. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 362).

Då fadern är större än (Jesus), så utgör hans gång till fadern ett upphöjande, ett förherrligande för honom. . . . Inom det guddomliga väsendet är fadern större än sonen. Fadern är fader, den födande, sonen är son, den födde; fadern är den som gifver sonen att hafva liv i sig sjelf (kap. 5:26), fadern är grunden till sonens lif (kap 6:57), sonen beder till fadern, äfven efter sin upphöjelse (kap. 14:16), enligt Guds beslut skall allting underläggas sonen, och när allt en gång blifvit honom underlagdt, då skall sonen sjelf underläggas fadern (1 Kor 15:27f.). (P. Waldenström "Nya Testamentet" s 513)

En av de viktigaste diskussionerna i den första kyrkan gällde den arianska konflikten, som pågick från omkring 320 till 381. Frågan gällde om Jesus Kristus som Guds son eller Ordet verkligen eller till fullo är Gud eller ett väsen med lägre status än Gud Fadern. Arius kom från Alexandria och konflikten började när han bannlystes av sin biskop, Alexander, därför att han påstod att endast Fadern verkligen var Gud. Sonen eller Ordet var noga taget den första av de varelser som Gud Fadern skapade. Arius uttryckte det så: "Det var en gång då han inte fanns." Arius fick stöd av flera andra kyrkoledare i öster. År 325 sammankallade den förste kristne romerske kejsaren, Konstantin, ett ekumeniskt konsilium i Nicea i Mindre Asien för att avgöra frågan. Konsiliet avvisade bestämt Arius lära och formulerade en ny trosbekännelse. Denna beskriver Jesus Kristus som "Guds son . . . homousios (av samma väsen) som Fadern . . . genom vilken allting är skapat." (Alasdair Heron "Athanasius och arianerna" s 431; författaren född år 1942 i Murree nordost om Islamabad i norra Pakistan; Arius född år 250 eller 256 i Ptolemais nordost om Benghazi i nordöstra Libyen)

Origenes bidrog till läran om treenigheten genom att envist hålla fast vid att de tre personerna fanns till av evighet och inte blev till av en enda i skapelseögonblicket (som Irenaeus och Tertullianus ansåg). Inflytandet från Platons filosofi fick emellertid Origenes att hävda att Sonen och Anden stod lägre än fadern, som ensam var Gud fullkomlig. Denna ståndpunkt utvecklades senare av Arius, som förnekade Kristi gudom. (Gerald Bray "Origenes" s 431; författaren född år 1948 i Montreal i sydöstra Kanada; Origenes född år 185 i Alexandria i Egypten)

Att vi på ett förnuftigt sätt tillber (Jesus Kristus), då vi har lärt oss, att Han är Sonen till den sanne Guden själv, och att vi räknar Honom på den andra platsen, och den profetiske Anden på den tredje, det skall vi styrka. (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 166-167)

Fadern är i sanning över alla, och Han är Kristi huvud, men Ordet är genom alla ting och är själv Kyrkans huvud, medan Anden är i oss alla, och Han är det levande vattnet, som Herren skänker dem som rätt tror på Honom och som älskar Honom och som vet att "det finns en Fader, som är över alla och genom alla och i oss alla". (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 546)


Paulus sade till de troende i Korint: "Ett huvud av kristusen/'den smorde' (är) Gud." (1 Kor 11:3b)

Paulus sade till de troende i Korint: "När - alltefter omständigheterna - alla tingen har underordnats (Sonen), då skall och/också Sonen själv underordna sig Den som har ordnat alla tingen under Honom." (1 Kor 15:28a)


Ytterligare studier: Matt 24:36; Mark 14:21; Joh 5:26; 6:57; 7:33; 13:1; 14:16,18; 16:16-17,22,28; 20:17; Fil 2:6-7; Kol 2:9.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-03; 2011-12-26; 2014-08-25)

Tillbaka till Start

14:29 Och nu har Jag talat (och talar) till er, innan det blir/sker, för att när det - alltefter omständigheterna - må bli/ske, ni må tro.

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): och nu har-(jag)-talat-(och-talar) (till)-er innan '(att)-bli'/'(det)-blir', för-att när-alltefter-omständigheterna (det)-må-bli (ni)-må-tro.


1883: Och nu har jag sagt eder det, förrän det sker, på det att I skolen tro, när det har skett.

1541(1703): Och nu sade jag eder det, förr än det sker, att I tro skolen, när det skedt är.

LT 1974: Jag har berättat detta för er på förhand, så att ni ska tro på mig när det inträffar.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Josefs) fader 'hedrade på'/klandrade honom och talade till honom: "Vad (är) den här drömmen som du har drömt? Då vi har kommit skall följaktligen både/såväl jag och/som din moder och dina bröder under alla förhållanden komma och kasta oss ner inför dig emot jorden?" Men/och hans bröder var ivriga/avundsjuka (på) honom, men hans fader 'höll alltigenom'/'bevarade hela tiden' ordet. (1 Mos 37:10b-11, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) "Jag är den Gud . . . som kommer fram med ett budskap (om) de sista/senare tingen innan de bli/blir och tillsammans/'vid samma tidpunkt' fördes det till en avslutning." (Jes 46:9b-10a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Jag kom fram med ett budskap till dig (om) 'ting för länge sedan'/'gamla ting'. Innan komma/'de kom' emot dig, gjorde Jag (dem) hörbara för dig, att du ej måtte tala att/: 'Mina avgudabilder gjorde (det).', och du ej måtte tala att/: 'De skulpterade avgudabilderna och de smälta avgudabilderna ålade mig.'" (Jes 48:5, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Falska 'kristusar' och falska profeter skall resa sig upp . . . så att och/också - om förmöget/möjligt - de utvalda skall ledas (א,* א) vilse. Skåda, Jag har talat (och talar) till er i förväg." (Matt 24:24-25)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Från just nu säger/talar Jag till er, innan det blir/händer, för att när det - alltefter omständigheterna - må bli, ni må tro, att Jag är. (Joh 13:19)


Petrus sade till de troende: "Så ni, välkomnade, då ni har kunskap i förväg, vakta/'var på er vakt'." (2 Petr 3:17a)


Ytterligare studier: Jes 41:23; 44:7-8; Joh 16:1,4.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-03; 2011-12-26; 2014-08-25)

Tillbaka till Start

14:30-31 Jag skall inte längre samtala många ting i sällskap med er, ty utsmyckningens/'den utsmyckade världens' ledare kommer, och i Mig har han inte ingenting/någonting. Emellertid för att utsmyckningen/'den utsmyckade världen' må få kunskap, att Jag välkomnar Fadern, och helt och hållet som Fadern har ålagt Mig, på det här sättet gör Jag. Res er upp. Vi må leda/'förflytta oss' härifrån.

Ord för ord: 14:30 (17 ord i den grekiska texten) inte-längre många-(ting) skall-(jag)-samtala i-sällskap-med er, kommer ty '-n -ens utsmycknings ledare'/'utsmyckningens ledare'. och i mig inte har-(han) ingenting. 14:31 (20 ord i den grekiska texten) emellertid för-att må-få-kunskap '-en utsmyckning'/utsmyckningen att (jag)-välkomnar '-n fader'/fadern, och helt-och-hållet-som ålade mig '-n fader'/fadern, på-det-här-sättet gör-(jag). res-er-upp, (vi)-må-leda härifrån.


1883: Härefter skall jag icke tala mycket med eder, ty världens furste kommer, och i mig har han intet. Men på det att världen må förstå, att jag har Fadern kär och gör, såsom Fadern har bjudit mig: stån upp, låtom oss gå härifrån.

1541(1703): Härefter talar jag icke mycket med eder; ty denna werldens Förste kommer, och i mig hafwer han intet. Men på det att werlden skall förstå, att jag hafwer Fadren kär, och så gör som Fadren mig budit hafwer, står upp, låter oss gå hädan.

LT 1974: Jag har inte mycket mer tid att tala med er, för denna världens onda furste närmar sig. Han har ingen makt över mig, utan jag kommer att fritt göra vad Fadern väntar sig av mig, så att världen ska veta, att jag älskar Fadern. Kom, låt oss gå.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren Gud ålade Adam och sade: "Från varje trä/träslag i 'platsen vid sidan av rädsla'/paradiset må du äta förtäring/frukt, men från träet/träslaget av det att ha kunskap om fint och ont, från det skall ni inte äta. Men/och (i/på) vilken/'den . . . som' dag ni - alltefter omständigheterna - må äta från det kommer ni att dö (i) död." (1 Mos 2:16-17, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) "Stig ner härifrån (med) snabbhet, ty ditt folk, som Du ledde/förde ut, ut ur Egyptens jord/land, har handlat i strid mot lagen." (2 Mos 32:7b, Grekiska GT)

Och Salomo välkomnade Herren. (1 Kung 3:3, Grekiska GT)

(Gud sade:) "Du, Israel, Min pojke Jakob, som Jag har utvalt, en säd av Abraham, som Jag har välkomnat." (Jes 41:8, Grekiska GT)

(Slaven/tjänaren sade:) "Herrens uppfostran öppnar Mina öron, men/och jag lydde 'icke inte'/-." (Jes 50:5a, Grekiska GT)

(Herrens slav) hade inte gjort laglöshet, inte heller fanns det svek i hans mun. (Jes 53:9b, Grekiska GT)

Tobias svarade och talade till (Tobit): "Fader, jag skall göra alla ting, så många som du har ålagt (och ålägger) mig." (Tobit 5:1, BA)

(Salomo sade: "Visheten har i förväg kunskap om) utsteg/utgångar av lägliga tider och tider/tidrymder." (Salomos Vishet 8:8b)

(Asarja sade:) "(Herre), må ej Din barmhärtighet stå på avstånd från oss på grund av . . . Abraham, som var (och hade varit) välkomnad av Dig." (Asarjas bön v 12)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Res er upp. Vi må leda/'förflytta oss'. Skåda, den som 'ger Mig till sidan av'/'överlämnar Mig' har närmat sig (och är nära)." (Matt 26:46)

Runt omkring den nionde stunden/timmen ropade Jesus uppåt (med) stor/hög röst och sade: "Eloi, Eloi, (א,*א,B) lema sabachtani?" det här är/betyder: "Min Gud, Min Gud, 'för att vad'/varför har Du helt och hållet lämnat Mig i '(en plats)'/sticket?" (Matt 27:46)

(Lärjungarna) var oroade. Men rakt/strax samtalade Han i sällskap med dem, och Han säger till dem: "Visa tillit! Jag är, frukta ej!" (Mark 6:50b)

(Jesus sade till Petrus, Jakob och Johannes:) "Res er upp, vi må leda/'gå före'. Skåda, den som 'ger Mig till sidan av'/'överlämnar Mig' har närmat * (א,*א) sig." (Mark 14:42)

(Några fariseer sade till Jesus:) "Kom ut och gå härifrån, eftersom Herodes vill döda Dig." (Luk 13:31b)

Jesus talade (vänd) i riktning mot dem som hade blivit/kommit till sidan av (Honom), prästledare och helgedomens officerare och äldste (som hade kommit) (vänd) i riktning mot (א*) Honom: " . . . Enligt/'dag efter' dag då Jag var i sällskap med er i helgedomen, sträckte ni inte ut händerna emot Mig. Den här stunden är emellertid er, och/likaså mörkrets (rättsliga) myndighet." (Luk 22:52a,53)

("Ledarskapet för hundra man" sade om Jesus:) "Förvisso var den här Människan (hela tiden) rättfärdig." (Luk 23:47b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Fadern välkomnar Sonen och har gett (och ger) alla ting i Hans hand. (Joh 3:35)

(Jesus sade till folkskaran:) " Nu är en dom av/över den här utsmyckningen/'utsmyckade världen'. Nu skall den här utsmyckningens/'utsmyckade världens' ledare kastas ut utanför." (Joh 12:31)

(Jesus sade till folkskaran:) "Jag inte har samtalat ut ur/av Mig själv, emellertid/utan Den som har sänt Mig, en Fader, Han har gett (och ger) Mig 'ett bud'/'en befallning', vad Jag må tala och vad Jag må samtala." (Joh 12:49)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Detta är det enda ställe i Nya Testamentet där Jesu kärlek till Fadern uttryckligen nämns. Det finns naturligtvis många ställen där det hänvisas till Faderns kärlek till Sonen, och Sonens kärlek är överallt förutsatt. Men detta är det enda ställe där det kommer till uttryck. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 586)

Satan, denna världens furste, kan väl vara mäktig, men han har ingen makt över Jesus (v 30). Han gjorde allt för att föra Jesus bort från lidandets väg. Men Jesus Kristus visste, att friden vinnes bara genom att älska Gud och göra hans vilja, vad det än kostar (v 31). (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 150)

I en Boråskonferens berättade (prins Oscar): En man i Södertälje sa en morgon till mig: "Jag har blivit så underbart välsignad av ett Guds ord i dag." "Vilket av Guds härliga löften?" frågade jag. Han svarade: "Jo, jag läste 1 Petr 5:8: "Eder vedersakare djävulen går omkring som ett rytande lejon, och söker vem han må uppsluka." "Det må jag säga var ett underligt ord att bli välsignad av. Jag tycker det är rysligt, om man läser det isolerat. Du får förklara dig." "Jo det står i versen att själafienden 'går omkring'. Det finns alltså en plats som är så skyddad att den onde inte kan komma in. Han måste gå omkring. Jesus sa ju: 'Denna världens furste kommer, och i mig finns intet som hör honom till.' Nu är jag i honom och han i mig, och jag hör honom säga till mig: 'Håll dig nära mig.' Det vill jag göra, och då får den onde nöja sig med att 'gå omkring'." (Axel Gustafsson "Livsbilder 2" s 42)

Emot Christi menlöshet har djefwulen stött sönder sina horn, den har brutit halsen på honom. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 194)

Världens furste som har guldkrona på huvudet och granna kläder, en stor nergrävd skatt och en brännvinsskopa i handen, se, han passar bättre till konung (för sina tjänare än Frälsaren). . . . Det är många som tjänar denna världens furste, för dessa ägodelars skull, som han ger sina tjänare till köttets förnöjelse och som han låter dem njuta av. (Det är många som tjänar denna världens furste) för ärans skull som de får av världen, för grannlåtens skull som de bär på kroppen, för läckerheternas skull som de får äta och för brännvinets skull som de får dricka. . . . (Frälsaren) har inte kommit för att glädja sig med världen, men han uppenbarar sig särskilt för dem, som känner att natten är lång, och väntar att dagen skall gry i deras hjärtan. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 176 i predikan 1845 över Luk 2:1-20)

(Denna werldens) furste regerar werlden, wredgas och rasar, är galen och ursinnig och kan ej lida, att en christen har någon framgång; ja, det bör ju ej heller af honom tålas; ty derigenom sönderbrytes hans rike och sönderslites hans nät, hwarföre han ock, så mycket han kan, hindrar menniskan från att blifwa christen. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 238-239)

Wi äro herrar öfwer djefwulen och döden och dock tillika ligga under deras fötter. Det ena måste tros, det andra kännas. Ty werlden och hwad som hörer till hennes wäsende måste hafwa djefwulen till herre, hwilken med all makt hänger sig wid oss och är oss wida öfwerlägsen; ty wi äro hans gäster såsom i ett främmande herberge. . . . Just då djefwulen efter känslan är min herre, måste han wara min tjenare, och när jag ligger under och hela werlden ligger öfwer mig, så ligger jag öfwer. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 418 i kommentar till 1 Kor 15:1-10)

Wi äro här på jorden midt i (djefwulens) land eller kejsaredöme och hafwa herberge i hans eget hof, der han allestädes har utställt sitt hoffolk emot oss och skickar en hop djeflar hit, en annan hop dit, hit en furstedjefwul, dit en adelsdjefwul, hwilka alla äro wäldiga herrar. Och wi usla stackare skola ligga i wår fiendes herradöme och herberge, såsom i en mördarekula, och i hans egen borg strida emot honom, änskönt wi eljest icke kunna emotstå en wred furste eller herre. Dock måste wi här drista oss dertill och berömma oss, att wi icke slåss med en wäldig konung på jorden, utan med sjelfwa helwetets kejsare, likasom wore de jordiska herrarna för ringa åt oss, för att wi skulle lägga oss i fält emot dem. Men emedan wi äro Guds stridsmän, måste wi hafwa andra och större herrar emot oss och så kämpa med dem, att wi nederslå dem och behålla segren, icke blott öfwer en enda, utan öfwer alla djefwulens furstar och hela hans här, och skola de ingenting förmå emot oss. . . . I denna strid är hos oss sjelfwa ingen här, intet wärn eller wapen, ingen makt eller styrka, utan idel swaghet och brist på alla werldsliga och timliga ting, ja, platt intet utom det ewiga Ordet, som dock är Guds andeliga, oförgängliga kraft och wårt enda harnesk. . . . Wi hafwa att skaffa med . . . en ond och illistig fiende, hwars lillfinger är listigare och klokare, än hela werlden. . . . Wi äro emot honom såsom en domnad fluga emot en grym björn eller ett lejon. Likwäl gifwer Herren honom icke makt att fråntaga oss lifwet och alla Guds gåfwor. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 495,498-499 i kommentar till Ef 6:10-17)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

Jag är tolv år och invalid. Brevbärarn kommer hem med pensionen till mig och farfar. När flickorna i klassen fick reda på att jag har blodkräfta vågade de inte sitta bredvid mig eller komma åt mig . . . Läkarna sa att jag blivit sjuk för att pappa arbetat i Tjernobyl. Jag föddes efter det. Jag älskar pappa . . . ("En barnkör" s 239; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Djävulen hade ingen inteckning i Jesu rena liv. Han hade intet att ångra, intet att be om förlåtelse för. Han lärde sina lärjungar bedja: "Förlåt oss våra skulder . . . " Själv bad han aldrig om förlåtelse, ty "han hade ingen synd gjort, och intet svek fanns i hans mun." 1 Petr 2:22. (Knut Svensson "En för alla" s 49)

En ung man, hård i sin livshängivelse. Den som kom honom närmast berättar att han den sista kvällen stod upp från måltiden, lade av sin livklädnad och tvådde sina kamraters och följeslagares fötter - en ung, hård man ensam inför sitt slutliga öde. . . . Sista kvällen alltså. En ung, hård man: Förstår ni vad jag gjort med eder? - Redan nu, förrän det sker, säger jag eder det. - En av eder skall förråda mig. - Dit jag går dit kan du inte följa mig. - Ditt liv vill du giva för mig! Sannerligen -, - Den frid jag äger ger jag eder. - Detta sker för att världen skall förstå att jag älskar fadern och gör som han bjudit mig. Stån upp, låt oss gå härifrån. Är hjälten i detta eviga, brutalt enkla drama "Guds lamm som borttager världens synder"? Behärskad av trohet mot en anad möjlighet - i den meningen en återlösare. En ung man, hård i sin livshängivelse, som går sin möjlighets väg till slutet utan självömkan eller behov av medkänsla i det öde han själv valt - offrande också gemenskapen när de andra icke följa, in i en ny gemenskap. (Dag Hammarskjöld "Vägmärken" s 57-58; 1951)

Ogräset, ondskan, olyckan? Jesus har ingen förklaring utom denna: fienden har gjort det. Det är främmande för Guds värld. På senare tid har man funnit det tidsenligt att avskriva djävulen från teologins konto. På papperet går det lätt för sig. Jesus tog saken grundligare. Hans liv var en enda kamp mot den onda eller missledda viljan, mot förvecklingen, nöden och döden i världen. Han ville avskaffa djävulen. Varje planta, som min himmelske Fader icke har planterat, skall uppryckas med roten. - Guds blir regementet. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 237)

"Jag tror på Satan." Det var Sylvias nästa ord, och det kom så oväntat, att Monica ryckte till. . . . "Satan är inte bara till namnet "denna världens furste", han är det i verkligheten. Det var nog inte bara på ironi Jesus själv kallade honom så. Han regerar. Det är han, som ger oss välstånd för att försoffa oss och framgång för att förhäva oss. . . . I allt leds han av sin fiendskap mot Gud. . . . Men nu kommer jag till det ljusa. Gud har inte övergivit oss, den starkare skall rycka rovet från den starke, och han har redan börjat. Gud har insatt sin Son i världen för att övervinna världens furste. I Kristus hade denna världens furste intet, fast ingen varit så ansatt av Satan som han." . . . . . . Det blev en brinnande bön, fylld av Guds Ande. . . . Triumferande såg (frälsningsoldaten) Sylvia sin dödsfiende Satan driven på flykten. Men han vek ej långt bort. Han lurade i hennes närhet, vaksam på hennes hjärtas hemligaste rörelser för att se, om där ej var något, som kunde ge honom makt över henne. Ty så ren var hon då ej, att hon kunde säga som sin Mästare: "Denna världens furste kommer, men i mig har han intet." (Elisabeth Beskow "Av jordens stoft" s 154-155,189)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Märk huru uttryckligt Jesus här framställer sitt förestående sista lidande såsom en verkan af satan, som i sina tjenare kommer emot honom. Det var ormen som skulle krossa qvinnans säds häl på samma gång som qvinnans säd krossade ormens hufvud. (P. Waldenström "Nya Testamentet" s 514)

De sista uppmaningsorden synas wisa, att Jesus nu stod upp med de sina från nattwardsbordet, och hwad Jesus i de trenne följande capitlen talar, synes wara sagt antingen i nattwardssalen efter uppståendet, eller under wägen, innan de gingo öfwer bäcken Kidron. (P. Fjellstedt "Biblia" s 293)

Ingen enda gnista af syndig lusta fästade sig i wår Frälsares rena och heliga själ. Intet enda af den ondes listiga förslag blef af wår Frälsare antaget. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar I" s 171)

Tre år till - och jag kommer att vara hela världens herre. (Citat) Napoleon 1812. (Per Anders Fogelström "Krigens barn" s 376)

När de närvarande bådo (prästmannen Anders Nohrborg) att ej tala för mycket, så att en blodstörtning ej måtte påkomma, svarade han: "Låten mig förkunna Jesus för eder, så länge jag lever. Härefter talar jag icke mycket med eder, ty min stund är kommen". Och så gick han i frid över gränsen. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 164)


Egna kommentarer och funderingar:

Som fadern Abraham välkomnades av Gud (Jes 41:8 Grekiska GT), så välkomnas Fadern i himlen av Honom som är Gud (jfr Joh 1:1; 20:28). Och som Herren välkomnades av sonen Salomo (1 Kung 3:3), så välkomnas Han av Sonen Jesus, Han som är Herren (jfr Joh 20:28). Fadern välkomnar Sonen (Joh 3:35) och Sonen välkomnar Fadern. Det himmelska välkomnandet är ömsesidigt, och de kristna är kallade att uppenbara denna härlighetsglans sinsemellan.

Den första gången verbet "entellô" (ålägga) förekommer i GT är i 1 Mos 2:16 i samband med texten om kunskapens träd (Grekiska GT: träet av det att veta/'ha kunskap om') "till död". Den första gången "entellô" förekommer i Johannes evangelium (Sinaiticus) är här i 14:31, omedelbart före texten om vinrankan, det nya kunskapens träd (Grekiska GT: "träet av det att veta/'ha kunskap om') "till liv". Och i de johanneiska böckerna förekommer "entellô" endast i samband med den här texten.

Angående "den här utsmyckningens/'utsmyckade världens' ledare", se också Joh 12:31. Angående "härifrån", se Egna kommentarer och funderingar till Joh 19:18.


(Vi har en prästledare) som har prövats (och prövas) enligt/angående alla ting, enligt/angående homogenitet/enhetlighet (dock) skild från miss (av Guds mål). (Hebr 4:15b)

Ni är ut ur/av Gud, små barn, och ni har besegrat (och besegrar) dem, eftersom Den i er är större än den i utsmyckningen/'den utsmyckade världen'. (1 Joh 4:4)

Vi vet att 'varje den'/'var och en' som har avlats (och avlas) ut ur Gud inte missar (Hans mål), emellertid/utan att den som har avlats ut ur Gud håller/'är rädd om' sig själv (א,* א), och den onde rör honom inte. (1 Joh 5:18)


Grekiska ord:

entellô,-omai (ålägga; bokstavligt: "sticka i") (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 5:1; Joh 14:31 - Ester 2:15,20; 8:9; Tobit 14:3; 1 Mack 1:51; 3:28,34; 4:27; 5:19,42; 7:9,26; 9:55; 12:17,23; 15:39; 2 Mack 2:2; 11:20; Syr 15:20; 17:14; 24:8,23; 45:3; 48:22; Baruk 2:9,28; Asarjas bön v 7; Matt 4:6; 15:4( *); 17:9; 19:7; 28:20; Mark 10:3; 13:34; Luk 4:10; Joh (8:5); 15:14,17; Apg 1:2; 13:47; Hebr 9:20; 11:22.


Ytterligare studier: Ps 22:1(2); Mark 15:34; Joh 4:34; 6:70; 8:23,46,55; 10:18; 13:2,27; 16:11; 18:1,36; 2 Kor 5:21; Ef 6:12; 1 Joh 5:18; Upp 11:15.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-05-03; 2011-12-28; 2014-08-26) Tillbaka till Start

Valid XHTML 1.0 Strict      Valid CSS!