Tillbaka till kapitellistan

Trettonde kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 1 | 2 | 3-4a | 4b-5 | 6-8a | 8b | 9-10a | 10b-11 | 12 | 13 | 14-15 | 16-17 | 18 | 19 | 20 | 21-22 | 23-25 | 26-27 | 28-30 | 31-32 | 33 | 34-35 | 36-37a | 37b-38 |


13:1 Men före påskalammshögtiden/påskhögtiden då Jesus visste att Hans stund hade kommit, för att Han måtte stiga över ut ur den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’ i riktning mot Fadern, då Han hade välkomnat de egna, de i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, välkomnade Han dem ’in i ett slut’/’intill slutet’.

Ord för ord (34 ord i den grekiska texten): Före men '-en högtid'/högtiden '-ets påskalamm'/påskalammets 'vetande-(och-havande-vetat)'/vetande '-en Jesus'/Jesus att kom hans '-en stund'/stunden för-att (han)-måtte-stiga-över ut-ur '-en utsmyckning'/utsmyckningen den-här i-riktning-mot '-n fader'/fadern, havande-välkomnat de egna de i '-en utsmyckning'/utsmyckningen in-i (ett)-slut välkomnade-(han) dem.


Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken: Den som i Johannesevangeliet "välkomnade in i ett slut" (Joh 13:1) benämns i Uppenbarelseboken först "(en början och) ett slut" (Upp 1:8a, Sinaiticus, prima manus) och till sist "(Början och) Slutet" (Upp 22:13). Jesus är den som "måste öka" (Joh 3:30).


1883: Men före påskhögtiden, då Jesus visste, att hans stund var inne, att han skulle gå bort ifrån denna världen till Fadern, sedan han hade älskat de sina, som voro i världen, älskade han dem intill änden.

1541(1703): För Påskahögtiden, efter Jesus wisste att hans tid war kommen, att han gå skulle af denna werldene till Fadren, såsom han hade älskat sina, som woro i werldene, så älskade han dem uti ändan;

LT 1974: Jesus visste på kvällen före påskhögtiden, att den kommande natten skulle bli hans sista på jorden, innan han återvände till Fadern. ... På samma gång älskade han sina lärjungar gränslöst djupt.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) “Herren tog/utvalde i förväg era fäder (för) att välkomna dem och utvalde deras säd i sällskap med dem, er till sidan av alla nationerna enligt/’som det är’ den här dagen.” (5 Mos 10:15, Grekiska GT)

Mose samtalade in i öronen av/på varje/hela Israels (församling) av utkallade den här visans ord ända till ‘in i ett slut’/’intill slutet’. (5 Mos 31:30, Grekiska GT)

(Elifas sade: ”Den människa som Gud överbevisar) må komma i en grift/grav precis som brödsäd som skördas i en läglig stund enligt/under en läglig tid.” (Job 5:26, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) ”Gud, ’för att vad’/varför skall Du ’tvinga bort’/förskjuta ‘in i ett slut’/’intill slutet’?” (Ps 74:1a, Grekiska GT)

Herren skådades fjärran ifrån för/av (Sitt folk Israel) (och Han sade): "Jag har välkomnat dig till ett tidsålderslångt välkommen.” (Jer 31:3a, Grekiska GT)

(Herren) skall inte helt och hållet lämna oss i ’(en plats)’/sticket ‘in i ett slut’/’intill slutet’. (Judit 7:30b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Kom ihåg att död inte kommer att fördriva tid.” (Syr 14:12a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) säger till (Sina lärjungar): ”Ty på grund av er lilla tro, amen säger Jag er: ”Om - alltefter omständigheterna - ni må ha tro som ett scharlakansrött senapskorn, skall ni tala till det här berget: ’Stig ifrån/härifrån över dit’, och det skall stiga över, och ingenting skall vara oförmöget/omöjligt för er.” (Matt 17:20)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”De mångas välkomnande kommer att ’andas ut’/upphöra. Men den som har ’stannat bakom’/’hållt ut’ ‘in i ett slut’/’intill slutet’, den här skall räddas.” (Matt 24:12b-13)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ni vet att det efter två dagar blir påskalammet/påsken, och Människans Son skall ’ges till sidan av in i det’/’överlämnas till’ att korsfästas.” (Matt 26:2)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den som har ’stannat bakom’/’hållt ut’ ‘in i ett slut’/’intill slutet’, den här skall räddas.” (Mark 13:13b)

(Jesus sade till Petrus och Jakob och Johannes:) ”Stunden har kommit. Skåda, Människans Son ’ges till sidan av’/överlämnas in i missarnas (av Guds mål) händer.” (Mark 14:41b)

(Jesu) föräldrar gick (’hela tiden’/’gång på gång’) enligt/varje år ’in i’/till Jerusalem (vid) påskalammets/påskens högtid. (Luk 2:41)

När stunden blev/kom, ’föll ... upp’/’lade sig (Jesus) tillbaka’ och apostlarna tillsammans med Honom. (Luk 22:14)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ty på det här sättet välkomnade Gud utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, så att han gav Sonen, den ende avkomlingen, för att 'varje den'/’var och en’ som tror in i honom ej må fördärvas emellertid/utan ha tidsålderslångt liv. (Joh 3:16)

Jesus svarar (Filippos och Andreas) och säger: “Stunden har kommit (och kommer), för att Människans Son må förhärligas.” (Joh 12:23)


Exegeter, evangelister med flera:

Många typiska innehållsliga och strukturella element (i Jesu avskedstal, Joh 14-17) som läsarna känner igen i ett litterärt testamente finns redan i 1 Mos 47:29-49:33. Den döende patriarken Jakob kallar till sig sin son Josef och dennes söner, välsignar dem, lovar att Gud skall vara med dem, förkunnar vad som händer i kommande dagar och befaller dem slutligen om begravningen. 5 Mos 31-34 och faktiskt hela femte Moseboken är ett avskedstal. Det innehåller en genomgång av folkets tidigare öden, framtidsvisioner, lagen samt ytterligare etiska förmaningar med välsignelser och förbannelser. ... I NT är Paulus avskedstal i Apg 20:17-36 en intressant jämförelsepunkt. I Apg är det stiliserat som ett litterärt testamente. ... Betecknande nog är Luk det av synoptikerna som kommer närmast till att presentera Jesu sista måltid med lärjungarna som scen för ett avskedstal (Luk 22:14-38). Det finns skäl att betrakta Joh 13-17 som ytterligare en tillämpning av samma genre. Också här återfinns hänvisningar till den bortgåendes livsverk, etiska bud för de efterlevande samt tröstande, manande och förvarnande utsagor inför en oroande framtid. (Kari Syreeni "Att leva i tiden efter Jesus. Det johanneiska avskedstalet - Joh 13-17 - i hermeneutisk belysning" s 460-461)

(I sin bok "Moses in the Fourth Gospel") framhåller T.F. Glasson att Femte Mosebok är Moses avskedstal, och att i dessa kapitel (Joh 13-17) finns många anspelningar till Femte Mosebok. Detta är ännu ett av de sätt på vilka Johannes ser Mose vara till hjälp för att förstå betydelsen av Jesus och vad han lärde. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 543)

Ulvarna tjuta i skyn och draga till strid sina färde, lejonens dånande vrål dovt omkring jordgloben går. Vem hade då kunnat tro att du skulle stiga i värde, stillsamma får? ... Åter vid lejonens kamp och ulvarnas glupande strider skymtar den blida gestalt mildögd i ovädret fram. Se, du var städse av vikt i apokalyptiska tider, menlösa lamm. ... Redan i flygfältens gräs, där uppfylld av saktmod du vankar betande tuvornas strån korta för bombplanens skull, vänder du utan ett ljud de stora heroernas tankar hän till din ull. ... Ja, sedan larmet är slut av skriande vilddjur som trista slicka de blödande sår envist bland tistlarnas blom, skall du förrätta ditt värv och sköta din tjänst till det sista, trofast och from. (Alf Henrikson "Vers" s 63-64; Ode till ett får; dikt skriven den 30 september 1940)

Kretsmöte med Malmbäcks, Ålaryds, Skillingaryds, Vaggeryds, Tofteryds och Svenarums ungdomsföreningar hölls den 9 dennes (= januari) i Stora missionshuset vid Malmbäck. Ett bibelsamtal öfver Joh. ev. 13:1-15 inleddes af ordföranden i Malmbäcks ungdomsförening S. Rommedahl i Jonsbo, hvari många af de närvarande deltogo. (Jönköpings-Posten 1910-01-15 "Många deltog i bibelsamtal öfver Joh. Ev. 13:1-15")

Det lider till Påsk; ris i luften; lidande, kors! (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 232; brev 13 mars 1906 till Harriet Bosse)

När Johannes tänker på tillredelsen för stunden på aftonen och sedan sitter ner där samt Jesu handlingssätt med och bland sina lärjungar, så blifver hans hjärta så uppfyldt och öfverväldigadt af Jesu kärleksbevisning, att han ej kan beskrifva det på ett bättre sätt än att säga: Såsom Jesus hade älskat de sina, så älskade han dem intill änden. Det sista kunde icke jämföras med något annat än det och hans första handlingssätt motsvarades utaf det sista. En gudfruktig och lärd man sade på ett möte för några år sedan: Johannes 13:de och 1:sta vers är en af bibelns finaste bevisningar. Så har min Jesus älskat och så han älskar än, och som han hittills frälsat, så gör han om igen. Hans blod mig ännu renar från hvarje syndafläck, och gör mig fullkomlig och täck. (F.O. Carlberg "Jesu oföränderliga kärlek" s 29)

Det är påsk, ser Du, lidandets veckor, och det Ondas Blocksbergssabbat. Ljuset strider med mörkret vid Vårdagjemningen och ljuset lär komma att segra, framåt Midsommar. Förr piskades barnen öfver lag denna tid; "det gör alltid godt i någon vrå!" menade man. ... Helsa Herrlin! Säg honom att jag aldrig "kommer fram", till harmonien! Men det ligger väl i Ökenvandringens natur och begrepp att icke komma fram! Och när det som bäst varit hafver har det varit möda och elände! ... Nå: på påsk följer pingst! Låtom oss hoppas! ... ... Stunden nalkas. ... Det blåser icke samma gunstiga vindar mot mig nu som förra säsongen. Derför är jag beredd på avoghet! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 265-266;322-323; brev 10 april 1900 till Nils Andersson samt brev 23 okt 1900 till Emil Grandinsson; "stunden nalkas" gäller premiären på "Till Damaskus", som nu beräknats bli 7 nov men uppsköts till 18 nov 1900)

Till de unga sade (Carl Andersson i Vaxholm) ofta och särskilt till nybörjare i predikokallet: ”Lären eder utantill Johannes tredje kapitel, Johannes första brev, Jesu avskedstal till sina lärjungar, hans översteprästerliga förbön och romarbrevets åttonde kapitel. Satan har mycket svårt att röva ifrån en människa de bibelord, som hon lärt sig utantill.” (H. Myrbäck "Carl Andersson i Vaxholm - Några minnesblad till hundraårsdagen av hans födelse" s 132)

Envåldskonungen (Karl XI) låg på sin dödsbädd och kämpade med svåra plågor. ... Överhovpredikanten Doktor Jöran Wallin berättar: "... Uppå påskdagen (1697), då svedan mer och mer tilltog och jag om morgonen inkom, uträckte Högsalig Konungen sin hand till mig säjandes. 'Doktor, det lider med mig nu närmare och närmare till döden.' ... Besynnerligen bekände Högsalig Konungen sig vara en stor syndare för Gud, med Paulo, och gjorde därpå sin syndabekännelse, intet liggandes, fast krafterna voro svaga, utan steg upp på sine knä. ... Såsom Högsalig Konungen av ungdomen och själva naturen var böjder till kärlek emot Herrens tjänare och i synnerhet emot sine egne själasörjare, så må jag här säga, såsom Johannes säger om Jesu kärlek emot sina lärjungar: 'Såsom han älskade sina av begynnelsen, älskade han dem ock intill ändan.' Så viste ock Högsalige Konungen sin vanliga kärlek emot mig, sin ringa tjänare, på denna sin sista levernes dag." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 317-320; Den enväldiges sista tid)

När egendomsfolket studerade sin egen historia fann det där bevis för att Gud aldrig drivit sitt krav på rättvisa till slutet, att han alltid hade förlåtit. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 210)

Dessa uttryck förekommer ofta i judiska skrifter för döende: “Stunden har kommit” ”att gå hädan ut ur den här världen.” Så i Targum över Höga Visan 1:7, ”när stunden hade kommit att Mose skulle gå hädan ut ur den här världen”; Shem. R. 33, ”vilken stund tiden kom för vår fader Jakob, att han skulle gå hädan ut ur den här världen”. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 481)

Under Kristi tid omgavs påskmåltiden av ett mycket komplicerat ceremoniel. Före själva måltiden, då påskalammet åts, var det en del förberedelser - man satte fram bittra örter och osyrat bröd som påminde om resan ut ur Egypten. Både före och efter detta förspel fylldes bägaren. Sedan skulle familjens son eller den yngste av de närvarande framställa frågan: vad betecknar dessa ovanliga bruk? Med en tacksägelsebön till Gud berättade husfadern om vad som hänt under forna dagar i Egypten och om befrielsen från mörker in i ljus, från fångenskap in i frihet (Haggada). Detta avslutades med att man sjöng den första delen av Hallel (Vulgata, Ps 112; 113:1-8), i vilken alla vid bordet förenade sig genom att svara "Halleluja" efter varje halvvers. Först därefter började själva måltiden. Husfadern tog ett av bröden från det osyrade brödet, bröt det, uttalade en liten välsignelse över det och lät det gå runt. Ceremonin med den broderliga gemenskapen i ett bröd var tecknet till att börja måltiden. Sedan åts påskalammet utan någon ritual att instämma i vid ätandet och drickandet. Men efter måltidens slut tog husfadern bägaren, som nyss hade fyllts med vin, och sittande upprätt lyfte han den något lite, medan han uttalade "nåden" efter måltiden, den verkliga bordsbönen. Sedan drack alla ur den. Detta var den tredje bägaren, som kallades "välsignelsens bägare" eller "tacksägelsens kalk". Alla sjöng sedan den andra och större delen av Hallel (Vulgata, Psalmerna 113:9 - 117:29 och 135) och, efter en sista välsignelse, drack man den fjärde ceremoniella bägaren. Till denna ordning passar vår Herres sista måltid in utan svårighet. (Joseph A. Jungmann "The Mass of the Roman Rite - Its origins and development I" s 8-9; Mass in the Primitive Church)


Paulus sade till de troende männen i Efesos: ”Männen, välkomna kvinnorna, helt och hållet som och/också Kristus välkomnade (församlingen) av utkallade och ’gav Sig själv till sidan av’/’överlämnade Sig själv’ till förmån för henne.” (Ef 5:25)


Grekiska ord:

telos (slut) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 7:30; Matt 24:13; Mark 13:13; Joh 13:1 – Judit 14:13; 1 Mack 11:35; 2 Mack 5:5; 6:15; 8:29; 13:16; Salomos Vishet 3:19; 7:18; 14:14; 16:5; 19:1. Matt 10:22; 17:25; 24:6,14; 26:58; Mark 3:26; 13:7; Luk 1:33; 18:5; 21:9; 22:37; Rom 6:21-22; 10:4; 13:7; 1 Kor 1:8; 10:11; 15:24; 2 Kor 1:13; 3:13; 11:15; Fil 3:19; 1 Thess 2:16; 1 Tim 1:5; Hebr 3:6(א,*א,A),14; 6:8,11; 7:3; Jak 5:11; 1 Petr 1:9; 3:8; 4:7,17; Upp 1:8(א*); Upp 2:26; 21:6; 22:13.


Ytterligare studier:

5 Mos 7:8; 23:5; 33:3; 1 Kung 10:9; Isa 63:9; Matt 26:45; Mark 14:1; Luk 22:1; Joh 2:4,13; 7:6,30; 11:55; 13:3; 14:12,28; 16:10,28; 17:1,11-12,15; 18:4; 20:17; Rom 8:37; Gal 2:20; Ef 2:4; 5:2; 1 Joh 3:16; 4:10, Upp 1:5; 2:4,10,26; 3:9; 15:1,8; 17:12; 18:10,17,19.


Roberto D. Bademas "The meaning of 'telos' in Romans 10:4." Se Andews University Seminary Studies 22.3 (Autumn 1984): 351.

Steven Richard Bechtler "Christ, the Telos of the Law. The Goal of Romans 10.4."; Catholic Biblical Quarterly 56.2 (1994): 288-308.

James D.G. Dunn "The Washing of the Disciples' Feet in John 13:1-20"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 61 (1970): 247-252.

William K. Grossouw "A Note on John XIII 1-3"; Novum Testamentum 8 (1966): 124-131.

Arland J. Hultgren "The Johannine Footwashing (13:1-11) as Symbol of Eschatological Hospitality"; New Testament Studies 28 (1982): 539-546.

H.A. Lombard - W.H. Oliver "A working supper in Jerusalem: John 13:1-38 introduces Jesus' 'farewell discourses'"; Neotestamentica 25.2 (1991): 357-378.

Francis J. Moloney "The Structure and Message of John 13:1-38"; Australian Biblical Review 34 (1986): 1-16.

Sandra M. Schneiders "The Foot Washing (John 13:1-20): An Experiment in Hermeneutics"; Catholic Biblical Quarterly 43 (1981): 76-92.

Fernando F. Segovia "John 13:1-20, The Footwashing in the Johannine Tradition"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 73 (1982): 31-51.

J.N. Suggit "John 13-17 viewed through liturgical spectacles"; Neotestamentica 26.1 (1992): 47-58.

J.N. Suggit "John 13:1-30: The mystery of the incarnation and of the eucharist."; Neotestamentica 19.1 (1985): 64-70.

Kari Syreeni "Partial Weaning: Approaching the Psychological Enigma of John 13:1-7"; Svensk Exegetisk Årsbok 72 (2007).

T.C.G. Thornton "1 Peter, a Paschal Liturgy?"; Journal of Theological Studies 12 (1961): 14-26.

D. Francois Tolmie "The function of focalisation in John 13-17"; Neotestamentica 25.2 (1991): 273-288.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-23; 2011-10-31; 2014-06-28)

Tillbaka till Start

13:2 Och då det blev en huvudmåltid, då förtalaren allaredan hade kastat/lagt (och kastade/lade) in i hjärtat, för att Judas, av Simon, Iskariot måtte ’ge Honom till sidan av’/’överlämna Honom’ ...

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten): och (en)-huvudmåltid blivande, (av)-'-n förtalare'/förtalaren allaredan havande-kastat-(och-kastande) in-i '-t hjärta'/hjärtat för-att måtte-ge-till-sidan-av honom Judas (av)-Simon Iskariot


1883: Och då aftonmåltid vardt, och djäfvulen redan hade ingifvit Judas Iskariot, Simons son, i hjärtat, att han skulle förråda honom ...

1541(1703): Och då Nattwarden war gjord, och djefwulen hade redo ingifwit Jude Simons Ischarioth i hjertat, att han skulle förråda honom; ...

LT 1974: Redan under kvällsmåltiden hade djävulen intalat Judas Iskariot, Simons son, att detta var den rätta kvällen att fullfölja planerna att förråda Jesus.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Kora, Datan, Abiram och On) och män av Israels söner stod upp mitt emot Mose. (4 Mos 16:2a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) ”Ge akt på dig själv (att) det inte må bli ett gömt ord i ditt hjärta.” (5 Mos 15:9a, Grekiska GT)

(Esra sade:) ”Välsignad (är) Herren Gud … som på det här sättet har gett i kungens hjärta det att förhärliga Herrens hus i Jerusalem.” (Esra 7:27, Grekiska GT)

Daniel begrundade i hjärtat, på vilket sätt han ej måtte orenas i/vid kungens huvudmåltid. (Dan 1:8a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: “Den Högste kommer bort med ett budskap om) de ting som tagits (och tas) till sidan av och de ting som skall vara, och avslöjande/'Han avslöjar' undangömda fotspår.” (Syr 42:19)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) talade till (en viss person som låg upp/’till bords’ tillsammans med Honom): ”En viss människa gjorde/ordnade (hela tiden) en stor huvudmåltid, och han kallade många.” (Luk 14:16)

En motståndare kom in i, in i Judas, den som kallades Iskariot. (Luk 22:3a)

Petrus talade: “Ananias, på grund av vad har motståndaren lemlästat (א*) ditt hjärta, att 'ljuga dig'/'du ljuger för' den Helige Ande?” (Apg 5:3a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus sade till de tolv): "Ut ur/av er är/finns det en förtalare." Han menade då Judas av Simon från Karuot (א*), ty han, som är (א,*א) en av de tolv, stod (hela tiden) i begrepp att förråda Honom. (Joh 6:70b-71a)


Exegeter, evangelister med flera:

Elisabet stod stum. Det var första gången, hon hörde sin son nämna Kristi namn. Ett under måste ha skett. "Därinne i min cell har jag upplevat, hur han lidit och dött för min skull. Han har ryckt mig ur förtvivlans mörker. Min nöd och synd, som plågat mig och gjort mina nätter sömnlösa, har han plånat ut. Nu vill jag leva för honom." ... "Det är Gud, som öppnat hans ögon och hans själ för de himmelska verkligheterna", sade pastor Strand. "Bertil har också bett mig, att i dag ta med det heliga sakramentet. Vill fru Åhlén också deltaga i den heliga måltiden?" "Ja, om jag får", svarade Elisabeth, med ögonen fulla av tårar. En större lycka hade sällan vederfarits henne än att vid sin sons sida få ta del av Kristi lekamen och blod. Den vackraste helgedom kunde ej vara mera andaktsfull än detta torftiga rum inom de grå fängelsemurarna. Bertil lyste av en överjordisk lycka över att få träda fram inför sin Herre och Mästare, som han nu på allvar mött. Den äldre, prövade kvinnan, som just nu upplevde svaret på otaliga böner för sitt barn, trängde också med trons blick ända fram till det stora nattvardsbordet i himmelen, där de saliga prisade och lovade Gud. (Margit Assarsson "En mors kamp" s 137-138)

Karin satt och tänkte på huru frigjord hon alltid känt sig, när hon vänt åter ut i livet från nattvardsbordet. Nu gladdes hon över att få vara med om den dagen, då hon och hennes make skulle få följa sina barn till Herrens heliga bord. Hon visste, vad det varit för en kraftkälla för henne själv i livets alla skiften. ... Om konfirmationsdagen varit en stor högtidsdag för familjen på Boarp, blev annandagen det ej mindre. Då skulle de unga gå fram till Herrens bord för första gången. ... (Karin) hade redan klätt sig i den helsvarta klänningen. Erik tyckte, det var som andakt över henne. ... Han satt i kyrkbänken i stilla bidan. Det var denna dag, som han skulle gå fram till Herrens nattvard. Nyss hade de kommit in från sockenstugan. Vinden hade blåst om kinderna. Nu var allt stilla. Alla läskamraterna sutto så högtidliga i sina bänkar. För Erik var det ej blott en allvarets dag, det var ock en glädjedag. ... Det var med känsla och övertygelse, Erik sjöng med i den gamla, kända psalmen, som så många konfirmander sjungit på sin stora dag: "Jesus är min vän den bäste, Vilkens like aldrig är, Skall då jag så med de fleste Övergiva honom här? Ingen skall mig kunna skilja ifrån den mig har så kär; En skall vara bägges vilja Alltid här och evigt där." ... Man hade nu kommit så långt i gudstjänsten, att den unga skaran böjde knä vid den vitklädda altarrunden. "O Guds Lamm som borttager världens synder ..." ljöd det över deras nedböjda huvuden. I den stunden tyckte Erik, att det var Frälsaren själv, som bredde ut sina armar och kom dem nära. Det var, som om en himmelsk frid sänkte sig ned över honom med en omätlig kraft och salighet. Han tyckte , han såg Frälsaren stå där framför honom. Han såg så tydligt hans himmelska gestalt och härlighet. Han såg också märkena efter spikarna från korset i de framsträckta händerna. Och han tyckte, att han talade till honom, Herren Kristus. "Detta har jag gjort för dig!" sade han. Där framme vid altaret kom en helig, obetvinglig längtan över Erik att få göra något för Honom, som gjort så mycket för honom och för oss alla, att få gå åstad och förkunna om denne härlige Frälsare ute bland människorna. Det var ett ögonblick, då han förnam Guds kallelse just till sig. Vissheten, att han skulle kämpa för Kristus, kom över honom. Han skulle viga sitt liv åt honom. Han skulle bli präst. (Margit Assarsson "Livet blommar" s 191-195)

Vad är djävulen egentligen för en person? Om han är den grymme, onyttige och skadlige fuling, som vi människor föreställa oss, hur kan då Skaparen tillstäda hans existens? Denna urgamla fråga besvarade jag efter moget övervägande sålunda: Han, som vi kalla djävulen, är ingalunda den föraktlige ande vi tänka oss. Tvärt om finns det mycket som tyder däruppå, att han räknas bland Herrens förnämste och duktigaste tjänare - men märk väl! - i det stora verket. Hur kommer det sig då, att vi i honom ser vår arvfiende? ... Klår det icke i (hans) fingrar efter att få påta vid korten (på sin gamle Husbonds patiencebord) och ställa till något bryderi för gamlen? Det känna vi igen, och jag slöt därav att djävulen i det stora verket måste motsvara, vad ungdomens dådlust, övermod och klåfingrighet är i det lilla. Övermåttan nyttigt i arbetet men betänkligt på fristunderna. ... Krönta huvuden falla, pöbeln kommer till makten, de sedliga banden slitas, jordskorpan går i kras och hiskliga vulkaner uppstå - då har han varit framme, oteringen, och påtat hemligen på korten. Och medan den Gamle brummar och bannar, kryper han fnissande under bordet och lovar att aldrig göra så mer. Men att han tills dato ej blivit eftertryckligen tagen vid örat och kastad på dörren, det bevisar att han i det stora verket är en rask och omistelig dräng. (Hjalmar Bergman "Herr von Hancken" s 19-20)

Inne i stugans enda rum låg de andra fyra feberheta med ögon som glaskulor. ... Den unge prästen dukade upp sakramenten på ett bord. Han knäböjde och bad Gud förbarma sig över detta hem, som var statt i så svår sjukdomsnöd, han bad om kraft och frälsning för alla, som var i huset. Med synbar rörelse gav Magnus därefter nattvarden åt de två äldsta barnen, som läst fram sig i våras. (Margit Assarsson "Under tindrande stjärnor" s 187; år 1887)

Särskilt högtidligt (i kyrkan) var det de dagar då nattvarden firades. Ur bänk efter bänk trädde då kommunikanterna fram, somligstädes männen för sig och kvinnorna för sig, på andra håll man och hustru tillsammans. Alla bugade och neg djupt när de kom fram till altarrunden och när de gick därifrån. På en duk på ett särskilt altare lade man i äldre tider ner en peng, de s.k. dukpenningarna, som utgjorde en del av prästens löneförmåner. Även vid nattvardsgången spelade den sociala ställningen en viktig roll. Först trädde de s.k. ståndspersonerna fram, därefter besuttna bönder och till sist fattigt folk, inhyseshjon och backstugusittare. Minst en gång om året skulle alla gå till nattvarden. De som inte gjorde detta kallades hedningar och var inte betrodda till något samhälleligt värv. Alla nattvardsgäster hade berett sig hemma genom att inte äta något morgonmål och genom ivrigt läsande av nattvardsbönerna i psalmboken. (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 211-212)

Jönköpings rådhusrätt lät hösten 1670 inkalla ett antal kvinnor till förhör med anledning av att skräddare Skrufs hustru, som för två år sedan fött barn, hade gjort hustrun till collegan Westius vid Jönköpings skola ansvarig för att både moder och barn sedan nedkomsten varit sjuka. ... Skruf anklagade, sedan målet avslutats, Westius för att ute i rådstugesvalen ha skällt honom för att vara en ogudaktig människa; detta intygades av skomakaren Anders Larsson Sting, som hört (Westius) säga, att Skruf inte varit vid nattvarden på 2 à 3 år och därför var en ogudaktig människa. (Per Ericsson "Jönköpings jordegummor" s 8)

Måltiderna i klostret (i Nydala) intas i reflektoriet, munkarnas matsal. ... Munkarna sitter utmed långsidorna på bänkar, priorn sitter på kortsidan. Abbot Arwid äter ensam i sitt abbothus. Prior Johannes välsignar måltiden och gör ett tecken. Därefter börjar bröderna äta under tystnad. (Allan Rydén "Martyrerna i Nydala - Roman från Christiern Tyranns tid i Sverige" s 65)

Medan utdelningen af nattvarden ännu vid midten af 2:dra årh. försiggick med stor måttfullhet och enkelhet, gjordes under 3:dje årh. en början till att omgifva nattvardshandlingen med en högtidlig ritual, som delvis var bildad efter de hedniska mysteriernas förebild. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 236; Dopet och nattvarden under friförsamlingstiden)


Egna kommentarer och funderingar:

Under Esras tid hade Herren ingett i Sina slavars hjärtan att förhärliga Sitt hus och bygga upp Jerusalem. Nu lägger förtalaren in i Judas' hjärta att förråda sin Herre och låta Hans kropp – Guds tempel – fördärvas (jfr Joh 2:19-21)

Angående tiden för huvudmåltiden, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 18:28-29a.


Ytterligare studier:

Neh 2:12; Matt 26:16,20; Mark 14:10,17; Joh 6:64; 13:27; 1 Kor 11:20,23; Upp 12:9.


James D.G. Dunn "The Washing of the Disciples' Feet in John 13:1-20"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 61 (1970): 247-252.

William K. Grossouw "A Note on John XIII 1-3"; Novum Testamentum 8 (1966): 124-131.

B.E. (Bertil) Gärtner "Vilken karaktär hade Jesu sista måltid?"; Svensk Exegetisk Årsbok 22/23 (1957/1958): 87-97.

J.K. Howard "Passover and Eucharist in the Fourth Gospel"; Scottish Journal of Theology 20 (1967): 329 -.

Arland J. Hultgren "The Johannine Footwashing (13:1-11) as Symbol of Eschatological Hospitality"; New Testament Studies 28 (1982): 539-546.

Sandra M. Schneiders "The Foot Washing (John 13:1-20): An Experiment in Hermeneutics"; Catholic Biblical Quarterly 43 (1981): 76-92.

Fernando F. Segovia "John 13:1-20, The Footwashing in the Johannine Tradition"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 73 (1982): 31-51.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-23; 2011-10-31; 2014-06-28)

Tillbaka till Start

13:3-4a (och) då Han visste, att Fadern hade gett Honom alla ting in i händerna och att Han hade kommit ut från Gud och (att) Han drar sig tillbaka i riktning mot Gud, reser Han sig upp ’ut ur’/från huvudmåltiden.

Ord för ord: 13:3 (20 ord i den grekiska texten) 'havande-vetat-(och-vetande)'/vetande att alla-(ting) gett honom '-n fader'/fadern in-i '-na händer'/händerna och att från gud (han)-kom-ut och i-riktning-mot '-en gud'/Gud (han)-drar-sig-tillbaka 13:4a (4 ord i den grekiska texten) reser-(han)-sig-upp ut-ur '-en huvudmåltid'/huvudmåltiden.


1883: ... och Jesus visste, att Fadern hade gifvit allt i hans händer, och att han hade utgått från Gud och gick till Gud, stod han upp från måltiden, ...

1541(1703): Wisste ock Jesus, att Fadren hade allt gifwit honom i händer, och att han war utgången af Gudi, och gick till Gud; Stod han upp af Nattwarden, ...

LT 1974: Jesus visste, att Fadern hade gett honom allt och att han hade kommit från Gud och skulle återvända till Gud. ... Han reste sig därför från bordet ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Och Herren lyssnade till Israels röst och ’gav ... till sidan av’/överlämnade Kanaan under dess hand/herravälde. (4 Mos 21:3a, Grekiska GT)

Till (en som en människas son) gavs början och hedern och riket, och alla folken, stammarna, tungorna skall vara slavar åt Honom. Hans (rättsliga) myndighet (är) en tidsålderslång (rättslig) myndighet, och Hans rike skall inte alltigenom förstöras. (Dan 7:14, Grekiska GT, Theod)


Den Senare Uppenbarelsen:

Skåda, en röst ut ur himlarna som sade (om Jesus): "Den här är Min välkomnade Son, i/med vilken Jag har varit tillfreds." (Matt 3:17)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Precis som ljusstrålen kommer ut från uppstickanden/öster och ’förs till’/ger ljus ända till sjunkanden/väster, på det här sättet skall Människans Sons ’varande vid sidan av’/ankomst vara." (Matt 24:27)

(Jesus sade till de tolv:) “Människans Son drar sig faktiskt tillbaka helt och hållet som det har skrivits (och är skrivet) med anledning av Honom.” (Matt 26:24a)

(Jesus sade:) "Alla ting har ’getts till sidan av’/’överlämnats till’ Mig av Min Fader." (Luk 10:22a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Fadern välkomnar Sonen och har gett (och ger) alla ting i Hans hand. (Joh 3:35)

(Jesus sade till fariseerna:) ”Jag vet varifrån Jag kom och var/vart Jag drar Mig tillbaka. * (א,*א) Ni vet inte varifrån Jag kommer och (א,*א) var/vart Jag drar Mig tillbaka." (Joh 8:14b)

(Jesus sade till de judar som till att börja med trodde på Honom:) ”Jag har kommit ut, ut ur Gud, och Jag har anlänt. Ty inte heller Jag har kommit (och kommer) från Mig själv, emellertid/utan Den där har skickat bort Mig.” (Joh 8.42b)


Exegeter, evangelister med flera:

Jesu återgång till Fadern ersätter judarnas ingång i det utlovade landet. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 329)


Paulus sade till de troende i Efesos: "(Gud, Fadern) underordnade alla ting inunder (Jesu Kristi) fötter, och Han gav Honom till (församlingen) av utkallade (som) ett huvud över allting. (Ef 1:22)


Ytterligare studier:

Matt 11:27; 28:18; Mark 14:21; Luk 22:14; Joh 7:28-29; 13:1; 16:5,10,17; 17:2; 1 Kor 15:27-28; Upp 1:16,20; 2:1.


James D.G. Dunn "The Washing of the Disciples' Feet in John 13:1-20"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 61 (1970): 247-252.

William K. Grossouw "A Note on John XIII 1-3"; Novum Testamentum 8 (1966): 124-131.

Arland J. Hultgren "The Johannine Footwashing (13:1-11) as Symbol of Eschatological Hospitality"; New Testament Studies 28 (1982): 539-546.

Sandra M. Schneiders "The Foot Washing (John 13:1-20): An Experiment in Hermeneutics"; Catholic Biblical Quarterly 43 (1981): 76-92.

Fernando F. Segovia "John 13:1-20, The Footwashing in the Johannine Tradition"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 73 (1982): 31-51.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-23; 2011-11-01; 2014-06-28)

Tillbaka till Start

13:4b-5 Och Han sätter/’lägger ifrån sig’ kläderna, och då Han tagit ett linnekläde, omgjordade Han sig själv alltigenom. Därnäst kastar/häller Han vatten ’in i’/i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka av (med) linneklädet, (med) vilket Han (hela tiden) var (och hade varit) alltigenom omgjordad.

Ord för ord: 13:4b (9 ord i den grekiska texten) och (han)-sätter-(ifrån-sig) '-na kläder'/kläderna och havande-tagit (ett)-linnekläde omgjordade-(han)-alltigenom sig-själv. 13:5 (20 ord i den grekiska texten) därnäst kastar-(han) vatten in-i '-et tvättfat'/tvättfatet och började tvätta '-na fötter'/fötterna '-nas lärjungars'/lärjungarnas och torka-av (med)-'-et linnekläde'/linneklädet (med)-vilket (han)-(hela-tiden)-var varande-(och-havande-varit)-omgjordad-alltigenom.


1883: ... lade af sig öfverklädnaden och tog ett linnekläde och band om sig. Sedan slog han vatten i tvättbäckenet och begynte två lärjungarnas fötter och torka dem med det linnekläde, hvarmed han var ombunden.

1541(1703): ... och lade af kläden; och tog ett linnet kläde, och band om sig. Sedan lät han watten i ett bäcken, och begynte twå Lärjungarnas fötter, och torkade med det linna klädet, som han war ombunden med.

LT 1974: ... tog av sig manteln, virade en handduk om sig, hällde vatten i ett handfat och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken, som han hade om sig.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Aron sträckte så (med) handen ut käppen och slog till jordens/markens grushög. Och stickmyggorna blev/kom både i människorna och i fyrfotadjuren. (2 Mos 8:17a, Grekiska GT)

Linnet/linet och kornet slogs, ty kornet var (och hade varit) stående ’vid sidan av’/nära och linnet/linet besående/'hade besåtts'. (2 Mos 9:31, Grekiska GT)

Då (Aron) hade helgats (och var helgad) skall han sjunkas/klädas i en linnetunika och det skall vara linne runt omkring benen uppå hans hud, och han skall omgjordas med en linnegördel och en linne(turban) skall sättas runt omkring (huvudet). Det är heliga kläder, och han skall bada varje/hela sin kropp (med) vatten och sjunka/kläda sig i dem. (3 Mos 16:4, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel: ”Om du inte må lyssna till Herren, önskar jag, att Han skall ge) regnet (i) din jord (som) ett dammoln.” (5 Mos 28:24a, Grekiska GT)

David ‘som var’/var omgjordad runt omkring i en dräkt av fint linne ... och emot/på David en dräkt av fint linne. (1 Krön 15:27, Grekiska GT)

(Kaldeerna hade) omgjordats alltigenom (med) brokiga (kläder) emot sina höfter. (Hes 23:15a, A, Grekiska GT)

(Herren dömde det stolta Tyros. Han sade:) ”Från/’beroende på’ mängden av (Babylons kungs) hästar skall deras dammoln helt och hållet beslöja dig.” (Hes 26:10a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Det skall vara i/då (prästerna, leviterna) gåendet/går in i (templets) inre gårds portar, (att) de skall sjunka/’kläda sig’ i linnedräkter. ... De skall inte omgjorda sig runt omkring (med) välde/makt.” (Hes 44:17a,18b, Grekiska GT)

(Daniel sade:) “Jag lyfte mina ögon och skådade, och skåda, en (viss) människa, en som var (och hade varit) sjunken/klädd i (kläder) av fint linne och höften/höfterna som var (och hade varit) omgjordade (med) fint linne.” (Dan 10:5a, Grekiska GT)

(Människan sjunken/klädd i linnekläder sade till Daniel:) "Ut ur/av dem som ’låter tillsammans’/förstår skall (några) förstå alltigenom/’från början till slut’ in i’/’med syfte på’ det att göra sig själva rena och ’in i’/’med syfte på’ det att utväljas och ’in i’/’med syfte på’ det att göras rena ända till en avslutnings lägliga tid." (Dan 11:35a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Ett livs början (är) vatten och bröd och ett klädesplagg.” (Syr 29:21a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) trädde tillbaka därifrån, och många följde Honom, och Han gav dem alla vård. (Matt 12:15b)

(Herren sade:) " ... 'ett linne'/'en veke' som ryker skall (Min pojke) inte släcka, ända till Han - alltefter omständigheterna - må 'kasta ut'/föra domen 'in i'/till segrande/seger." (Matt 12:20b)

(Jesus) förvandlades framför (Petrus, Jakob och Johannes). Och Hans ansikte lyste som solen, men/och hans kläder blev vita som ljuset. (Matt 17:2)

(Jesus sade till folkskarorna: ”De skriftlärda och fariseerna) är vänner med det första/förnämsta bordssällskapet i/vid huvudmåltiderna.” (Matt 23:6a)

(De tio lärjungarna) började vara irriterade med anledning av Jakob och Johannes, (men Jesus sade till dem:) “Ni vet att de som tänks/tycks börja/’vara först’ av nationerna, de är helt och hållet deras herrar ... men på det här sättet är det inte i/bland er ... den som – alltefter omständigheterna – må vilja vara först i /bland er skall vara allas slav. Ty och/också Människans Son har inte kommit (för) att göras/motta tjänst emellertid/utan (för) att göra tjänst. (Mark 10:41b,42b-43a,44-45a)

Då (kvinnan som var en missare av Guds mål) gråtande hade stått/’ställt sig’ bakom till/vid sidan av (Jesu) fötter, började hon väta Hans fötter (med) tårarna och hon torkade * (P3, א*, A) av (med) sitt huvuds hårstrån/hår och ’var helt och hållet vän med’/’kysste ... innerligt’ (‘hela tiden’/’gång på gång’) Hans fötter och besmorde (dem hela tiden med) smörjelseolja. (Luk 7:38)

Då (Jesus) hade vänt sig i riktning mot kvinnan, talade Han till Simon: ”Ser du den här kvinnan? Jag kom in i, in i din bostad; du har inte gett Mitt vatten emot/över fötterna (א,* א), men hon har vätt Mina fötter (med) tårarna och torkat av (dem med) ’sina hårstrån’/’sitt hår’. (Luk 7:44)

(Herren sade till Sina lärjungar:) ”Lyckliga (är) de där slavarna som (deras) herre kommer att finna varande vakna, då han har kommit. Amen säger jag er, att han skall omgjorda sig runt omkring och få dem att ’luta sig tillbaka’/’lägga sig ner (till bords)’. * (א*).” (Luk 12:37)

(Jesus sade till apostlarna:) ”Vem är större, den som ‘ligger upp’/’lägger sig till bords’ eller den som gör tjänst? Absolut inte den som ‘ligger upp’/’lägger sig till bords’? Men Jag är i er mitt som Den som gör tjänst.” (Luk 22:27)

... Den första utsagan gjorde jag faktiskt med anledning av alla ting, som Jesus började både göra och lära. (Apg 1:1)

Då (judarna) hade kastat ut (Stefanos) utanför staden, kastade de (hela tiden) stenar (på honom). Och vittnena satte/lade bort sina kläder till sidan av fötterna av en ung man som kallades Saulus. (Apg 7:58)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Maria (P66,א,*א) tog därför ett pund av mycket hedrad smörjelseolja, och besmorde Jesu fötter och torkade Hans fötter (med) sitt hår. (Joh 12:3a)


Hembygdens predikan:

Vore länderna icke omgjordade och kläderna uppskörtade, så inträffade gärna två ting. Dels trampade tjänaren då lätt på den sida mantelfållen och antingen föll omkull eller åtminstone hindrades i tjänandet. ... Även kunde de sida klädfållarne intaga och draga med sig stoft och orenlighet från marken och även från golven, vilka i de österländska husen i regel bestodo av tilltrampad jord eller lera. Även detta hindrade redovarandet till tjänst. Det förstörde åtminstone dräkten och nödvändiggjorde ett iordningställande, när husbonden inträdde. ... Man har förundrat sig över, att husbonden själv säges vid sin hemkomst skola omgjorda sig och bjuda tjänarne sitta till bords och själv gå fram och tjäna dem. Detta synes innebära en orimlig överdrift, varför man antagit , att det tillagts blott för att framhålla den outsägliga ära och salighet, som väntar de vakande tjänarne, utan att det i verkligheten finnes någon motsvarighet till vad som uttalas i bilden. Dock, uttrycket är ju för omständligt och för träffande, att det icke skall finnas någon motsvarighet bakom. Det heter omgjorda sig, liksom tjänarne förut omgjordat sig, samt gå fram och tjäna, såsom de gått och tjänat. ... Och var icke mästarens handlingssätt, då han den sista aftonen bland lärjungarne omgjordade sig och tvådde deras fötter, just en förebild till vad som här utlovats? (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 13-14,16-17, Andra söndagen i adventet, Luk 12:35-40)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Många typiska innehållsliga och strukturella element (i Jesu avskedstal, Joh 14-17) som läsarna känner igen i ett litterärt testamente finns redan i 1 Mos 47:29-49:33. ... 5 Mos 31-34 och faktiskt hela femte Moseboken är ett avskedstal. ... I NT är Paulus avskedstal i Apg 20:17-36 en intressant jämförelsepunkt. I Apg är det stiliserat som ett litterärt testamente. ... Betecknande nog är Luk det av synoptikerna som kommer närmast till att presentera Jesu sista måltid med lärjungarna som scen för ett avskedstal (Luk 22:14-38). (Kari Syreeni "Att leva i tiden efter Jesus. Det johanneiska avskedstalet - Joh 13-17 - i hermeneutisk belysning." s 460-461)

Befallningen (i Hes 44:17,18) är överraskande men förklaringen förståelig. De som tjänar i detta visionära tempel skall inte bära yllekläder utan linnekläder, därför att Gud i de framtida tjänstförhållandena inte kommer att acceptera ett arbete som resulterar i svettning. Vad säger detta oss? Symboliken för oss tillbaka, synes det mig, till 1 Mos. 3 kap. och människans fall. På grund av förbannelsen över marken som härefter inte skulle bära frukt med mindre än att människan ansträngde sig, blev det människans tunga lott att ”äta sitt bröd i sitt anletes svett”. (Watchman Nee "Ett dukat bord i öknen" s 227)

När Jesus lägger undan sina kläder som förberedelse för sin handling av ödmjukhet och renande, förebådar han nedläggandet av sitt liv. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 439)

Tvättandet av mästarens fötter var en tjänares uppgift som inte krävdes av den judiske slaven (till skillnad från andra nationaliteters slavar; Mekhilta Exod. 21:2 …). Uppgiftens förnedrande karaktär bör emellertid inte överdrivas. Hustrur tvättade sina mäns fötter, och barn sina föräldrars. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 440)

Den helige mannens utvalde togo vitt linne, hade bort ifrån sig allt söcknigt och gingo till badstugan att två sig till sabbat och stå med ren lekamen inför sin rebbe. (Samuel Josef Agnon "Den bortdrivne" s 11; staden Buczacz i 1700-talets Galizien)


Att fortsätta med (hembygden):

(annons) Familjens bästa inköpskälla. Linoleummattor - mjuka mattor. Gardin- och Drapertyger. Egen Gardinateljé. Linnevaror. Alla slags vitvaror. Färdiga lakan och örngott. Klänningstyger i siden, ylle och bomull. Damunderkläder, Badartiklar, Näsdukar. Nya Linnemagasinet, Östra Storgatan 25, Jönköping. Tel. 225 00, 225 01. ("Gudmundsgillets Årsbok 1957-58" s 115)

De svåra depressionsåren i början av 1930-talet medförde en arbetslöshet, som för många människor blev helt förödande. ... Som tur var fanns det en och annan påhittig och företagsam person, som inte var rädd att ta saker och ting i egna händer - det småländska kynnet har ju aldrig förnekat sig, när nöden varit som störst. En sådan person var Edvin Fredriksson. Egentligen var han Norrahammarsbo, men hade haft ett arbete i Hovslätt, som tog slut 1935. Han hyrde då ett par lokaler, som tillhört ett tidgare hönseri, och startade där i mycket blygsam omfattning en postorderfirma för försäljning av lakansväv och linnedukar. ... Det gick inte mer än två år, förrän ... han skulle börja tillverka campingtält. ... Ett par sömmeskor anställdes. ... Och så var firman Norrahammars Vävnads- & Tältindustri etablerad - i Hovslätt. (Lotten Magnusson "Norrahammars Vävnads- & Tältindustri" s 98)

Vår stora familj med far och mor och åtta syskon och en dräng flyttade till Stora Bongebo i mars 1920. Vi kom närmast från Ljungsarp. ... Vi odlade rätt mycket lin. Det var vackert när linet blommade på stugåkern. På eftersommaren skördade vi det. Sedan torkades det i linbastan, som stod där allén började. Senare på hösten hjälptes flera byar åt när linet skulle brytas. Då eldades bastan varm. (Evan Jönsson "Livet i Stora Bongebo under 1920-talet" s 19-20)

Sitt husbehov af linne tillfullo tryggat, trots bristen på varan, få lantbrukaren E. Andersson å Ekhagen (i Jönköping) underlydande i år, tack vare sin husbondes omtänksamhet och generositet. Patron Andersson har nämligen ... i år äfven låtit den gamla linodlingen komma till heders. Å sina ägor har han besått ett område med lin. Linåkern, som om allt går väl lofvar gifva en god skörd, har patron A. skiftat i tio olika lotter om c:a 60-70 kvm. mellan sina statare - gifta som ogifta. - De få själfva skörda linet i sinom tid. (Jönköpings-Posten 1918-07-13 "En vacker gåfva")

Nya Linnemagasinet, Jönköping. Försäljer till platsens billigaste priser alla sorters Linnevaror såsom Dukar, Servietter i Damast, Jaquard och Dräll, Handdukar, finare och gröfre, Linne, Lakanslärfter, Näsdukar i Linne och Bomull, Paradhanddukar, Badhanddukar, Badlakan, Theduksgarnityr, Thedukar, Theservietter, Bordlöpare, Brickdukar, Fönsterborddukar, Byrådukar, Coulörta Borddukar, Vaxdukar, Bomullstyger, Bolstervar, Blusflaneller, Blekta och Oblekta Bomullstyger till fabrikspris med hög rabatt vidköp af helt stycke. Gardiner, hvita och kulörta, stor sortering. . . . Draperier, afpassade och i metervis m. m. Billigaste men absolut bestämda priser i Nya Linnemagasinet, Östra Storgatan 25. (Smålands Folkblad 1908-01-03 "Linnevaror till billigaste men absolut bestämda priser")

Hösten 1904 flyttade min familj från Västergötland till Jönköping. . . . Snett över Östra Storgatan (från Ulfsparregården sett) nära det vackra gamla Residenset fanns Queckfeldta-gården. Inne på en gård här fanns Stenbergs väveri, där det tillverkades utsökta damastdukar med servietter och andra vävnader, mycket uppskattade och eftersökta. (Marianne Herrlin "Jönköping kring sekelskiftet" s 5,9)

På Karolinadagen i maj skulle linet sås. Det skulle helst vara en lång smal remsa så man kunde gå på båda sidor och rensa. Det skulle rensas för hand. Man fick inte trampa för mycket på linet. Det var väldigt vackert när linet blommade, det var små ljusblå blommor och det hela liknade ett blått hav. ... Linet drogs upp för hand. Det bands i små kärvar och hängdes på en stång. När det var torrt repades det så att fröet frånskildes. Fröet kallades knöpple. Sen bredde man linet på en avbetad klövervall, där det kunde ligga ett par veckor. Ibland måste man ta upp några stjälkar och gnugga dem mellan händerna så att man såg att ytterhöljet gick sönder och tågorna blev kvar. Då skulle det räfsas ihop och torkas. Linet var färdigt att brytas, därefter skulle det skäktas och häcklas. Det blev tågor, blånor och skäktefall. Tågorna användes till drälldukar, blånor användes till handdukar. Av skäktefallet gjordes mattor. ... Linberedning pågick till 1920-talet, i mindre skala kanske in på 1930-talet. Jag har varit med om samtliga etapper på linberedningen. (Märtha Klaesson "Kvinnoarbete i lanthushållet under olika årstider" s 88-89; skäkta = rensa linet från vedartade delar; häcklar = bearbeta linet genom ett slags kamning i syfte att avskilja blånor; blånor = korta fibrer som erhålls som biprodukt vid beredning av lin)

I dessa mer fredliga dagar har Jönköping blifvit "ett litet Svenskt Manchester"; här förfärdigas ylletyger, borstar, åkdon, tändstickor (i år sändes icke mindre än 40 mill. bundtar sådana till England) och slutligen, ehuru icke det minst anmärkningsvärda, damastduktyger av utmärkta mönster och ypperlig qualitet. . . . En resenär måste köpa någonting till minne af sina färder. Porslin slås sönder, skinnvaror förtäras af mal, vapen rosta bort, - när allt kommer omkring är duktyg det bästa; ena dagen tar man fram en duk från Pau, den andra servietter från Holland; allt återkallar gamla minnen och erbjuder samtalsämnen åt personer, som eljest icke ha så lätt att underhålla en konversation. (Horace Marryat "Ett år i Sverige" s 9; uppehållet i Jönköping varade den 1-2 nov. 1860)

Linet skördades genom att man ryckte upp hela plantan. Den torkades och fröna repades bort i en fröstråke (kam). Sedan skulle det ligga ute och väderpinas. Den proceduren kallades rötning. Därefter tog man in linet i en basta där det fick torka, för att senare bråkas. I linbråkan (som också kallades skäkta) slogs det hårda skalet på stjälken bort. Nästa moment var häcklingen (kamning) som föregick det sista momentet som var spånaden. (Catarina Magnusson "Smedjan som blev museum" s 49; byarumsbygden under 1800-talet)

Undertecknad emottager på Aspholmen hwarjehanda linnesömnad, ull- och linspånad samt fintwättning, deribland handskar, negligéer, under försäkran om ackuratess och billigt pris. Jönköping i Januari 1852. Louise Blomqwist. (Jönköpingsbladet 1852-01-03 "Hwarjehanda linnesömnad, ull- och linspånad m. m. emottages")

Särskilt anmärkningsvärda äro proven på det berömda Stenbergslinnet. Namnet Stenberg kommer alltid att vara förknippat med (Jönköpings) läns hemslöjd. Fru Ulla Stenberg, prästdotter från Järstorp, började nämligen sin vävnadsverksamhet som vanlig hemslöjd men utvidgade den sedan under 1840-talet till en fabriik för linnevävnader, som vunno stor berömmelse. Alster av denna berömda tillverkning finnas ännu i behåll. Särskilt bör nämnas duktyger i damast med kronprinsmönstret. Fru Stenberg hade även kungliga kunder, och varhelst hennes linnevävnader vunno insteg i hemmen, skattade man sig lycklig över, att ha fått i sin ägo sådana förnäma alster. (Birgit Åkerberg "Tabergs bergslags hembygdsförening utställning sommaren 1934" s 7-8)

Döden (i Jönköping med anledning av koleran 1834) slog så snabbt att hus, som var fullt bebodda vid middagstid, kunde vara helt öde när natten kom. Så till exempel upphörde det anrika damastväveriet vid Borgmästargränd under koleraepidemien - såväl ägarens familj som de skickliga väverskorna var bland de döda. (Per Richardsson "Dödens ängel i Jönköping" s 50)

1664 på Bartholomei dag (24 augusti) voro sockenmännen (i Barnarp) samlade i sockenstugan under ledning av kyrkoherde Petrus Nybelius (1663-73). . . . Man anställde nu rannsakan efter kyrkans tilhörigheter och skrev upp dessa. De voro: " . . . På 'lilla altaret' ett litet linnealtarekläde. " (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 43)

I det nya Jönköping, som grundlades av Gustaf II Adolf kort efter den gamla stadens brand under Kalmarkriget år 1612 blev Stora Torget, sedermera kallat Hovrättstorget, tidigt den förnämsta platsen. . . . Torgkvarteret 16 d.v.s. kvarterets östligaste gård (på norra sidan av torget) bebyggdes sist. . . . Kort efter år 1625 och i alla händelser före 1635 har Torgkvarteret 16 eller kvadraten Sjökatten, som tomten benämndes under 1800-talet, fått sin bebyggelse. Gårdens förste byggherre var med all sannolikhet Andes Pedersson. Denne var en framstående industriidkare, som i kompanjonskap med (de från Schmalkalden kommande) bröderna Struves landsman och bolagsman Påvel Pilsmed startade linväverier i Jönköping med hjälp av från Tyskland importerade hantverkare. (Stig Stenström "Kvadraten Sjökatten - En patriciergård vid Hovrättstorget 1630-1640" s 13-15)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

corporale - lat. 'för (Kristi) kropp' - vit linneduk, ca 4x4 dm, som i mässan breds ut på altarduken som underlag för kalken och oblaterna (nattvardsbröden) vid nattvardsfirandet. ... palla - linneklädd kvadratisk skiva ... som läggs över nattvardskalken för att före och efter själva mässfirandet ge stadga åt kalkklädet. Under mässan läggs pallan som ett lock över kalken för att skydda dess innehåll. (Oloph Bexell "Kyrkans textilier" s 349)

Skansen har ett linberedningsverk, som ligger i närheten av Delsbogården och kommer från Forsa socken i Hälsingland. Det är byggt omkring 1740 och ägdes gemensamt av tre bröder. Det var vanligt att man slog sig ihop om ett verk och man kunde sedan ta emot lin för bearbetning mot betalning. Linberedningsverket är vattendrivet och kan bulta och skäkta lin på mekanisk väg. Verket drivs av ett underfallshjul med vatten, som leds ner från en damm på husets ovansida. Hammaren, som bultar och bråkar linhalmen, står i undervåningen och skäkthjulet i den övre. Vattenhjulet driver hammaren så att den rör sig upp och ned och skäkthjulet så att det snurrar. Hjulet är konstruerat så att skäktknivar går ut som ekrar från mitten. Två personer kan arbeta där samtidigt på var sin sida om hjulet. Man placerar linet intill de roterande knivarna, så att de vedartade delarna skavs bort med väldig kraft. Det går mycket snabbt jämfört med handskäktningen och verket innebar en stor effektivisering. I Skansens beredningsverk bultas och skäktas årligen en stor mängd lin, som sedan kommer till användning vid demonstration av spinning och vävning. Man har av detta lin bl.a. vävt lakans- och handduksvävar, som nu pryder sin plats i de kulturhistoriska husen. . . . Intresset för linodling har gått i vågor. Under 1900-talets början hade odlingen sjunkit för att nästan helt försvinna. Men nu (år 1980) kan man skönja ett uppblomstrande intresse för denna kulturväxt och framför allt unga människor förefaller intresserade av att lära sig linets alla invecklade tillverkningsmoment. Dock är det långt till att tänka sig samma entusiasm som på 1700-talet, då myndigheterna var mycket intresserade av att uppmuntra spinningen och delade ut medaljer för att hedra duktiga spinnerskor. Vid Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas kröning 1751 delades bl.a. ut medaljer på vilka stod att läsa: "Till heder för den qvinna som fint och snällt kan spinna." (Ann Resare "Lin och linberedning" s 184-185)

Sven Olofs mamma står plötsligt i dörröppningen med fullt av snö i håret. ... "Att en ska behöva frysa om fötterna så dant fastän en tar på sig allt en har", säger hon och grimaserar medan hon gnider sin ena fot utanpå den tjocka raggsockan. "Tårna känns som isklumpar." ... "Vi ska se till att du blir varm, Lisa", säger Tage och går fram till diskbänken. Han öppnar skåpet därunder och tar fram ett handfat. Det finns varmt vatten på spisen som han häller i. Sen kavlar han upp skjortärmarna och känner efter med ena armbågen om vattnet är lagom varmt. Han böjer knä framför tant Lisa och hjälper henne försiktigt att ta av strumporna som hon knäppt upp. "Se här", säger Tage och lyfter hennes ömma fötter ner i det varma vattnet. ... "Ska en behandlas som en prinsessa hela kvällen?" skrattar tant Lisa. "I så fall vill jag ha min sidenmorronrock också och mina svandunstofflor. Och chokladasken med sorterade praliner." Tage pratar och skojar med tant Lisa medan han masserar hennes ömma fötter i det varma vattnet. Sen tar han upp först den ena och sen den andra foten och torkar dem försiktigt i en handduk som han värmt mot kakelugnen. (Margareta Strömstedt "Majken, den nittonde december" s 78-81)

Djingis khan blev lortig och dan, när han överskred Ilifloden, men hans harem kom och bytte om samt slog tvättvatten i kommoden. Hans skjorta blev ren, hans lurviga ben gneds torra med handduk av linne. "Det var som fan", sa Djingis Khan, "det var fan till ordningssinne." (Alf Henrikson "Snickarglädje" s 190; Djingis khans harem)

Ett känt rabbinskt ord lyder: ”Ingen må beträda tempelberget med penningspung, stav, skor och dammiga fötter.” I enlighet härmed skulle då Jesus vilja säga: När ni förkunnar Riket, skall ni stå, som man står i Guds tempel inför Gud. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 124 i kommentar till Matt 10:2-15)

I Palestina använde man sandaler, varför fötterna blev dammiga under en vandring. När man tog emot en gäst i ett hem, tvättade man därför först av allt hans fötter. (David Hedegård ”Nya Testamentet” s 232)

Att himlen skulle skänka åt ett fallet människosläkte en så underbar gåva som Sonen är ett stort under I sig själv, men att han ytterligare skulle ödmjuka sig själv så, att han tvår dödliga varelsers fötter är ofattbart för ett oinvigt hjärta. (G. D:son Blom "Ödmjukhet" s 50; Missionsförbundet n:r 4 den 24 januari 1924)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Från en ... herrgård berättas från 1800-talets mitt att man sommartid badade men "på vintern inskränktes renligheten till ett varmt fotbad i veckan. Vid fottvagningsproceduren ansågs en jungfru och grönsåpa növändiga". Att fottvätten inte betraktades som helt riskfritt vittnar denna replik om: "Cecilia, Cecilia, du får inte gå ut idag, för du tvättade ju fötterna i går kväll." (Jane Fredlund "Stora boken om livet förr" s 110)

Säkert är ... att den svenska industrialiseringens verkliga vagga på 1800-talet snarare kom att ligga på landsbygden och i de mindre städerna än i storstaden. På landet växte efter 1820-talet fram ett alltmer produktivt jordbruk som avkastade ett överskott och stigande inkomster. Där blomstrade även hemslöjd och annan landsbygdsbaserad industri. I Hälsingland florerade linnetillverkningen. (Lars Magnusson "Manufakturerna" s 236; Manufakturernas historiska betydelse)

Linet är en gammal kulturväxt och har funnits i Sverige sedan stenåldern. I Hälsingland har linkulturen särskilt gamla anor och man vet att ärkebiskopen i Uppsala uppbar skatt av lärft därifrån redan på 1100-talet. På 1500-talet finner man Västergötland omnämnt som stor linproducent, men höjdpunkten för linodlingen var under 1700- och 1800-talen, innan importen av bomull under senare delen av 1800-talet började slå ut linet. Finast av alla linkvaliteter anses den vara, som kom från Ångermanland. Där skördades linet grönt och tågorna blev mjukare och finare än det fullt utväxta linet. Det kalkfria vattnet, som användes till rötningen, bidrog också till att det fick så hög kvalitet. Linberedningen är en kedja av omständliga moment. Linet skärs ej som andra växter, utan det rycks upp för hand och binds till kärvar. Kärvarna reses till skylar för torkning. Fröhusen avlägsnas och sparas antingen till nästa års utsäde eller pressas till linolja. Linhanteringen i det gamla bondehushållet är ett bra exempel på hur man tog vara på alla biprodukter. Agnarna blev foder till hönsen, linfrön kunde kokas och användes som medicin. För att komma åt stjälkens fibrer måste man röta linet. Antingen gjordes det i vatten eller också breddes linet ut på stubbåkrar, där det fick ligga några veckor. När det var färdigrötat måste det torkas. Det har gjorts på olika sätt, men oftast har man haft en torkstuga. På grund av eldfaran låg torkstugor och bastuhus ofta en bit från gården. Där torkades linet på lavar och skulle sedan bråkas, medan det fortfarande var varmt. Det var då lagom sprött och de vedartade delarna skiljde sig lätt från basttågorna. Detta moment försiggick i en bråka, i vars vassa käftar linet mjuknade. Bråkningen var ett gemensamhetsarbete inom byalagen och man hjälptes åt tills alla i byn hade fått sitt lin bråkat. Det var ett dammigt och smutsigt arbete. Sedan vidtog skäktningen, som oftast var kvinnogöra. Man tog en skäktkniv och skavde bort de kvarsittande resterna av vedartade delar. Därefter kom häcklingen, då man kammade linet på en järnkam. Det var de grova och korta tågorna som fastnade i häcklans järnpinnar, de s.k. blånorna. De togs också tillvara och spanns till tråd, för att användas till grövre vävnader. Vid häcklingen fick man så fram de lintågor, som skulle spinnas till fint garn. . . . Det mest primitiva sättet att spinna linfibern var att använda en spinnkrok. Ett mer utvecklat redskap var sländan, som har använts allmänt över hela landet. Även efter det att spinnrocken konstruerats och spritts, fanns sländan kvar parallellt. Den var lätt att ta med sig och man kunde utnyttja tiden på fäbodvallen eller i skogen med att spinna på slända. De tidigaste spinnrockarna kom till Sverige på 1550-talet och blev vanliga i alla befolkningsskikt under 1600- och 1700-talen. De innebar en stor teknisk förbättring. Nästa moment var härvlingen, då man mätte upp garnet i härvor, som var lagom stora för att tvättas, blekas eller färgas. En metod att bleka lingarnet var att koka det i björkaska och hänga det i solljus. En annan var att efter kokningen i askluten lägga ut det på snön. Bländvitt linne är något man alltid eftersträvar. Sedan återstod själva vävandet, som var en kvinnogöra under den mörka delen av året. Över hela landet vävdes för eget bruk och i stort sett i varje hem fanns en vävstol. I somliga områden var produktionen så stor att man även kunde sälja sina alster. I Västergötland med omnejd tog knallarna hand om försäljningen och förde varorna vida omkring. I det norra linområdet var det vanligt att tygerna såldes direkt av bönderna vid de stora marknaderna längs norrlandskusten eller ända ner i Mellansverige. (Ann Resare "Lin och linberedning" s 184-185)

Under 1700-talets förra hälft var västen ännu långärmad, och medan rygg och ärmar ofta syddes av enklare linne kunde framstyckena vara av dyrbart och vackert mönstrat tyg. ... Under västen bars en vid vit linneskjorta, så lång att den kunde vikas in mellan benen och även tjäna som kalsong. (Carolina Brown "Mode och skönhet" s 411)

Sigismund, kvarhållen i Polen hela sommaren (1593) av diverse trassel, kom till Sverige först i slutet av september. ... Han lät strax ställa i ordning Katarina Jagellonicas katolska kapell på Stockholms slott och på Drottningholm, vilket mycket förargade det svenska prästerskapet och i all synnerhet den nye kyrkoherden i Stockholm Ericus Schepperus, norrlänning liksom nästan alla de nitälskande lutherska förgrundsfigurerna från Uppsala möte. Denne dundrade alla söndagar i Storkyrkan om papismens dårskap och vederstygglighet och lär ha fått svar på tal av en jesuit som hette Peter Justus och predikade i Slottskapellet. Påskveckan 1594, då kungen och drottningen enligt katolskt bruk tvådde tolv fattigas fötter och deltog i en del andra medeltida riter och hyss, nådde denna predikoduell sin kulmen. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 359-360)

Efter riksdagen i Strängnäs år 1547 samlade Gustav Vasa sina rådsherrar hos sig på Gripsholm och gjorde gästabud för dem "hela fjorton dagar bortåt. I synnerhet", skriver Per Brahe, "gjorde han sig en särdeles aftonmåltid, på vilken tid drottning Margareta själv bar in allehanda konfekt, och konungen bar själv dricka in, bad dem göra sig glada och lustiga, såsom ock konungen själv ville göra, därför att de nu hade känt hans söner goda för Sveriges rikes arvingar". Ceremonien bar en symbolisk prägel; det högtidliga löftet bekräftades, då konungen själv bar vinet omkring till sina män. Sönerna voro också närvarande i gästabudssalen, tackade fadern och avgåvo sina löften: de skulle hädanefter vara rikets främsta män hulda och trogna herrar. (Ingvar Andersson "Sverige under riksbyggmästaren och hans söner" s 35)

Det torde ha varit under dessa år - "medan (maken) Ulf ännu levde" - som (den heliga) Birgitta varje dag själv passar upp tolv fattiga, som få sitta vid hennes bord. Hon tvår deras fötter och betjänar dem, väl ej så mycket för att tillgodose dessa människors behov som "för Kristi skull", till dygde- och ödmjukhetsövning för henne själv. (Det var en botgöringsform särskilt mot högmod.) (Emilia Fogelklou "Birgitta" s 51; Birgitta före genombrottet)

Av särskilt intresse är (den medeltida) odlingen av växter som kunde omvandlas till textilier, så kallade spånadsväxter. I särklass viktigast var lin, följd av hampa. Odlingens betydelse framgår bland annat av att tiondet i vissa delar av Sverige, allt enligt landskapslagarna, utgick i form av lin och lärft. Det senare var ett slätt tyg, blekt eller oblekt, som enligt vad forskarna brukat anse företrädesvis var vävt av lin. Linneväv brukades under medeltiden som betalningsmedel och värdemätare i flera sammanhang, ej blott vid erläggande av tionde. ... Störst betydelse kom den svenska linodlingen att få i rikets nordliga periferi, från hälsingebygderna i söder till Ångermanland i norr. På 1200-talet förefaller emellertid odlingen inte ha varit särskilt uppmärksammad, och det är först på 1300-talet som vi får goda källor om Östersjöns linnehandel. Den stora expansionen för Norrlands linkultur inföll under senmedeltiden och 1500-talet. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 290-291)

På övertygande språkliga grunder har ortnamnsforskare visat, att (byalaget) uppstod i Europa redan under folkvandringarnas tid, omkring 500 år efter Kristi födelse. . . . Från markens gräs tog byborna foder åt boskapen och därmed näring åt sig själva, och från den odlade jorden tog de sin beklädnad. Folkets kläder växte på åkern. Linet är en av världens äldsta kulturväxter, känd sedan 2 000 år före Kristi födelse. I gravar i Egypten som anses ha en ålder av 4 000 år har arkeologer hittat linfrö. Sannolikt har denna nyttiga växt kommit till Norden redan under bronsåldern, då den för människorna medförde ett fullständigt ombyte av klädedrakten. Före linets tid höljde sig våra förfäder i hudar, först efter nedlagda rovdjur, främst varg, och därefter i skinn efter slaktad tamboskap, nötkreatur och får. När de hade lärt sig odla och bearbeta linet, började de gå i kläder av tyg. Möjligen hade de vid ungefär samma tid lärt sig utnyttja fårets ull och getens ragg för samma ändamål. I sin blå blomning lyste linåkrarna upp de gamla byarna, där de var en grann syn: jag kunde se en och annan av dem ännu i min barndom. Men beredningen av den nya växten krävde ett långvarigt, besvärligt och tålmodigt arbete. Det förflöt ett helt kalenderår från den dag då linfröet såddes på åkern till den dag då den färdiga linneväven breddes ut till blekning på marken; det var ett förlopp från vår till vår. Linet måste genomgå en mångskiftande process innan det förvandlades till kläder på kroppen och lakan och bolster i sängen. Det behandlades i inte mindre än elva särskilda stadier - jag tror att jag kan ange dem alla: 1. Sådd. 2. Skörd. 3. Repning. 4. Rötning. 5. Torkning. 6. Brytning. 7. Skäktning. 8. Häckling. 9. Spånad. 10. Vävning. 11. Blekning. I byalagets fester vid linets beredning deltog både män och kvinnor, unga och gamla. Linet behandlades i en särskild koja, en "basta", där det bröts, skäktades och häcklades. Beredningen var huvudsakligen kvinnornas lott. Männen hade hand om sådden, skörden och brytningen, men de övriga stadierna i processen var kvinnogärning. Och det var slutligen kvinnorna som med nål och tråd förvandlade linneväven till klädesplagg. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 287,291-292)


Att avrunda med:

Oljelamporna lyste upp rummet och bordet var festligt dukat med allt som hörde till: lammet, vinet, osyrat bröd, bittra örter, olja att doppa brödet i. Petrus var varm och ivrig att få börja. På botten av Johannes eftertänksamma ögon låg det glädje och förväntan. Men mitt i, när dom redan hade ätit en stund, reste han sig, Jesus. Ingen märkte vad han tänkte göra, först. Han tog av sig överklädnaden och sen band han en linneduk omkring sig precis som kvinnorna när de bakade, eller som en slav. Det blev tyst omkring bordet när han hällde upp vatten i ett handfat. Själv sade han ingenting. Han bar handfatet fram till bordet, det var tungt, men ingen vågade röra sig för att hjälpa honom, och när han ställde ner det skvätte det ut en hel del på golvet vid Jakobs plats. Han tog tag i Jakobs smutsiga fot, knöt av honom sandalen och satte ner hans fot i vattnet, fortfarande utan ett ord. Sedan tvättade han allas fötter, omsorgsfullt som om en slav skulle ha gjort det. (Ylva Eggehorn ”De levandes ansikten” s 117-118)


Sångarna:

Kristus, konung utan like, trädde in i mänskors släkt. Alla evigheters Herre klädde sig i tjänardräkt, gav sig själv åt alla, alla som i tro sin hand honom räckt. (J Gustafsson-G Almlöf: Psalmer och Sånger 385:2)

De som tar mot din mantel, Krist, hjälp dem att bedja och vaka, bruka ditt ord i helig strid utan att se sig tillbaka. Giv åt din kyrka trofasthet till dess din vilja äntligt sker. Tillkomme, Gud, ditt rike. (O Hartman: Psalmer och Sånger 464:4)


Egna kommentarer och funderingar:

Det grekiska ord som vanligen översätts med ”handduk” har en mer bokstavlig betydelse av ”linnekläde”. I ett återställelseperspektiv ser vi hur det fördärvade linet i Egypten upprättas genom att få komma nära Jesus. Jämför Joh 6:8-13; 12:24 och Egna kommentarer och funderingar till dessa ställen. Jämför också Joh 19:40.

I ett återställelseperspektiv ser vi också hur markens grus som kom över människorna i Egypten nu tas bort från lärjungarnas fötter.


Paulus sade till Timoteus: ”Låt en änka omnämnas (endast) … om hon har tvättat heligas fötter.” (1 Tim 5:9-10a)


Grekiska ord:

archô (börja) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 10:41-42; Luk 7:38; Joh 13:5; Apg 1:1 – Ester 4:17q(C22); 6:13; Tobit 2:13; 7:14; 10:4; 1 Mack 3:25; 5:2,31; 8:16; 9:73; 10:10; 13:42; 15:40; 2 Mack 9:11; Syr 18:7. Matt 4:17; 11:7,20; 12:1; 14:30; 16:21-22; 18:24; 20:8; 24:49; 26:22,37,74; Mark 1:45; 2:23; 4:1; 5:17,20; 6:2,7,34,55; 8:11,31-32; 10:28,32,47; 11:15; 12:1; 13:5; 14:19,33.65,69,71; 15:8,18. Luk 3:8,23; 4:21; 5:21; 7:15,24,49; 9:12; 11:29,53; 12:1,45; 13:25-26; 14:9,18,29-30; 15:14,24; 19:37,45; 20:9; 21:28; 22:23; 23:2,5,30; 24:27,47; Joh (8:9); Apg 1:22; 2:4; 8:35; 10:37; 11:4,15; 18:26; 24:2; 27:35; Rom 15:12; 2 Kor 3:1; 1 Petr 4:17.

diazônnymi (omgjorda alltigenom) Hes 23:15(A), Joh 13:4-5 – Joh 21:7.

(h)imation (klädesplagg/kläder) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 29:21; Matt 17:2; Joh 13:4; Apg 7:58 – Ester 4:1,17k(C13); 5:1(D1); Tobit 1:17; 4:16(BA); Judit 14:16; 1 Mack 2:14; 3:47,49; 4:39; 5:14; 10:62; 11:71; 13:45; Syr 11:4; 14:17; 39:26; 42:13. Matt 5:40; 9:16,20-21; 14:36; 21:7-8; 24:18; 26:65; 27:31,35; Mark 2:21; 5:27-28,30; 6:56; 9:3; 10:50; 11:7-8; 13:16; 15:20,24; Luk 5:36; 6:29; 7:25; 8:27,44; 19:35-36; 22:36; 23:34; Joh 13:12; 19:2,5,23-24. Apg 9:39; 12:8; 14:14; 16:22; 18:6; 22:20,23; Hebr 1:11-12; Jak 5:2; 1 Petr 3:3; Upp 3:4-5,18; 16:15; 19:13,16.

lention (linnekläde) Joh 13:4-5. Se Egna kommentarer och funderingar samt nedan (niptêr).

niptêr (tvättfat) Joh 13:5.


Ytterligare studier:

2 Kung 3:11; Jes 4:4; Mark 6:11; 12:39; Luk 14:7; 17:8; 20:46; 22:24-26; Upp 15:6; 18:11-12,16; 19:8; 21:14.


James D.G. Dunn "The Washing of the Disciples' Feet in John 13:1-20"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 61 (1970): 247-252.

Arland J. Hultgren "The Johannine Footwashing (13:1-11) as Symbol of Eschatological Hospitality"; New Testament Studies 28 (1982): 539-546.

René Kieffer "Fottvagningens tolkning mot dess judiska bakgrund"; Svensk Exegetisk Årsbok 63 (1998).

Maurits Sabbe "The Footwashing in Jn 13 and Its Relation to the Synoptic Gospels"; Ephemerides Theologicae Lovaniensis 58 (1982): 279-308.

Sandra M. Schneiders "The Foot Washing (John 13:1-20): An Experiment in Hermeneutics"; Catholic Biblical Quarterly 43 (1981): 76-92.

Fernando F. Segovia "John 13:1-20, The Footwashing in the Johannine Tradition"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 73 (1982): 31-51.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-23; 2011-11-02; 2014-07-02)

Tillbaka till Start

13:6-8a Han kommer så i riktning mot Simon Petrus. Och (א,*א,A) (Petrus) säger till Honom: “Herre, tvättar Du mina fötter?” Jesus svarade och talade till honom: ”Vad Jag gör, vet du inte just nu, men du skall få kunskap efter de här tingen.” Petrus säger till Honom: ”Du må inte/förvisso ej tvätta mina fötter in i (den kommande) tidsåldern!”

Ord för ord: 13:6 (14 ord i den grekiska texten Sinaiticus) (han)-kommer så i-riktning-mot Simon Petrus. och (han)-säger (till)-honom: herre, du mina tvättar '-na fötter'/fötterna? 13:7 (16 ord i den grekiska texten) svarade Jesus och talade (till)-honom: vad jag gör du inte 'vet-(och-har-vetat)'/vet just-nu, (du)-skall-få-kunskap men efter de-här-(tingen). 13:8a (12 ord i den grekiska texten, ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) säger (till)-honom Petrus: inte/förvisso ej må-(du)-tvätta '-na fötter'/fötterna mina in-i '-n tidsålder'/tidsåldern.


1883: Då kom han till Simon Petrus, och denne sade till honom: Herre, skulle du två mina fötter? Jesus svarade och sade till honom: Hvad jag gör, vet du icke nu, men framdeles skall du få veta det. Petrus sade till honom: Aldrig någonsin skall du två mina fötter.

1541(1703): Så kom han då till Simon Petrus. Och han sade till honom: Herre, skulle du två mina fötter? Jesus swarade, och sade till honom: Det jag gör, wetst du icke nu; härefter skall du det få weta. Petrus sade till honom: Aldrig skall du twå mina fötter.

LT 1974: När han kom till Simon Petrus, sade Petrus till honom: ”Herre, inte ska du tvätta våra fötter så här.” varade: ”Du förstår inte, varför jag gör det, men en dag kommer du att göra det.” ”Nej”, protesterade Petrus, ”aldrig ska du tvätta mina fötter!”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud skådades för Abraham. … (Abraham) talade (till de tre männen): ”Herre … låt redan/nu vatten tas/hämtas och låt tvätta era fötter.” (1 Mos 18:1a,3a,4a, Grekiska GT)

När Lot såg (de två budbärarna), ’stod han upp ut ur’/’reste han sig’ ’in i’/till ett möte tillsammans med dem och han kastade sig ner (med) ansiktet emot jorden och talade: ”Skåda, herrar, ’luta er ut’/’gå avsides’ in i er pojkes/tjänares hus och lös ner/upp (era sandaler) och tvätta era fötter.” (1 Mos 19:1b,2a, Grekiska GT)

(En gammal man) förde in (en levit och dennes bihustru) i huset … och själva tvättade de sina fötter och de åt och drack. (Dom 19:21, B, Grekiska GT)

(Abigail, Davids blivande hustru,) stod upp och kastade sig ner (med) ansiktet emot jorden och talade (till Davids pojkar/slavar): ”Skåda, din slavinna 'in i'/'avsedd att vara' en ung flicka/tjänarinna (till) att tvätta (min herres) pojkars/slavars fötter.” (1 Sam 25:41, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren) är inte bunden i riktning mot ingen/någon rådgivare.” (Syr 42:21b)


Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus blev/kom från Galileen ’till sidan av emot/’fram till sidan av’ Jordan i riktning mot Johannes (för) att döpas av honom. Och han (א*,B) hindrade Honom alltigenom och sade: “Jag har behov att döpas av dig, och du kommer i riktning mot mig?” (Matt 3:13-14)

Då Petrus hade tagit (Jesus) till (sig), började han ’hedra på’/klandra Honom och sade: “(Må Gud vara) sonande/nådig mot Dig, Herre! Inte/förvisso skall ej det här (lidandet och den här döden) vara/hända Dig!” (Matt 16:22)

(Lärjungarna) hade (hela tiden) icke kunskap om (Jesu) ord, och det var (hela tiden) (och hade hela tiden varit) beslöjat från/för dem vid sidan av, för att de ej måtte förnimma det. (Luk 9:45a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Hans lärjungar hade först inte kunskap om de här tingen. När Jesus emellertid var förhärligad, då kom de ihåg, att de här tingen (’hela tiden’/’gång på gång’) var (och hade varit) skrivna ’på Honom’/’för Hans skull’, och (att) de gjorde de här tingen (med) Honom. (Joh 12:16)


Exegeter, evangelister med flera:

Petrus tar illa upp vad Jesus gör, för han vet att om han varit i Jesu ställe, om han varit mästen, läraren, Herren, då skulle han aldrig nedlåtit sig till att tvätta en annans fötter. Det hade varit under hans värdighet. Jesus hade här gjort våld på Petrus uppfattning om en ledare, och denne kände sig besvärad och olycklig. Han vill inte att Jesus skall tvätta fötterna på honom. Själv skulle han gärna tvättat Jesu fötter. Det strider mot hans uppfattning om auktoritet att Jesus skulle göra något för honom – precis som Petrus litet senare erbjuder sig att ge sitt liv för Jesus; att Jesus skulle ge sitt liv för honom vill han inte. (Ray C. Stedman "Sista kvällen med Jesus. Tankar kring Jesu avskedstal." s 18)

Det är stiftsmöte i Skara. (Kyrkoherden Adolf) Kloo (i Västra Tunhem), den gamle kyrkovärden Edlund från Gärdhem och jag representerar pastoratet. Vi åker med Kloos Ford. Mötet pågick flera dagar och vi inkvarteras i en familj. Första kvällen gick Edlund och jag tidigt till vila, men inte Kloo, som hade mycket att bestyra. Han kom senare, då jag sov som en stock men däremot inte Edlund, varför han blev vittne till Kloos ankomst, då han ljudlöst smiter in i vårt rum och tar hand om våra skor för att ge dem en välbehövlig uppsnyggning. Då vi träffas följande morgon utbrister Edlund med tanke på det skedda: ”Nu går det för långt, kyrkoherden”. – ”Vad då, är inte jag satt att tjäna i församlingen”? – ”Jo, men inte till att borsta skor.” Under hela den dagen grämde detta Edlund, men det gavs ju tillfälle nästa natt att återgälda tjänsten. Så skedde och var säker på att inte ens Salomo i all sin härlighet ståtat i blankare skor, än Kloo gjorde den dagen! (Hugo Levin "Adolf Kloo – Församlingsprästen" s 35-36)

(Jon Holm) hade vågat föreskriva Herren de sätt och vägar, på vilka han velat mottaga hans kärlek och faderliga fostran; och när dessa vägar blevo helt andra, än dem han väntat, då hade han knotat och givit sig över. ... Herren såg i nåd till sitt frestade barn. "Vad jag gör, vet du icke nu" - det ordet gick upp i ett nytt ljus för hans själ, och han kunde tro, fastän med bävan, att alla Herrens vägar äro godhet och sanning för dem, som hålla hans förbund och hans vittnesbörd." (A-der "Slottet och grindstugan samt andra berättelser" s 124; Det har far själv sagt; A-der = Anna Ölander)

I ensamma stunder ville smärtan komma över (Göran Scotte) eller reste sig rebellen i hans inre med sina hånfulla "varför?" ... Han gick med sin upproriskhet till honom, som kämpade i Getsemane, och till honom uttalade han sina "varför?" Och blev de än ej alltid besvarade, så blev de dock där besegrade. "Vad jag gör, vet du icke, härefter skall du få veta det." - "Min nåd är dig nog!" - "Följ du mig!" (Elisabeth Beskow "Med blicken mot det osynliga" s 225)

En begrafningsakt mer än vanligt gripande försiggick i söndags i Skillingaryd, då stoftet efter (den) aflidne (unge mannen) civilingeniören Karl Ljungbergh från Skillingaryd vigdes till grafvens ro i Tofteryds griftegård. ... Jordfästningen förrättades af församlingens kyrkoherde K.O. Eriksson, hvarefter pastor Ydström från predikstolen höll en kort och till hjärtat gående betraktelse med ledning af Jesu ord till Pethrus: "Hvad jag gör, vet du icke nu; härefter skall du få veta det." (Jönköpings-Posten 1903-05-27 "Till hjärtat gående betraktelse")

"Jag tror inte, att det finns någon Gud", sade (Marta) slutligen med nästan ljudlös stämma. "O Marta, Marta", hviskade Mary upprörd, "säg inte så, det är synd att tala på det sättet! ... Han finns, han finns! Allting talar om honom. Och i ditt eget hjärta är det tusen röster, som säga så, äfven om det är någon som säger, att han inte finns! Lyssna inte på den, lyssna inte på den, Marta lilla ..." "Jo", afbröt Marta hårdt, "för det är den enda jag tror. Om Gud finns, måste han vara en god och kärleksrik fader, och om han vore god och kärleksrik, skulle han inte låta mig lida och plågas så förskräckligt. Han skulle ha förbarmande och hjälpa mig ..." "Marta, Marta, det står i bibeln: 'hvad jag gör veten I ej nu; härefter skolen I få veta!'" "Jag bryr mig icke om 'härefter'!" ropade Marta nästan vildt. "Hvad vet jag hur det blir, hvad vet jag om det alls kommer? Jag känner bara det, som är nu ... att jag nu lider ... lider ... " (Mathilda Roos "Önskekransen" s 91-92; bok nr 126 i Mullsjö Missionsförsamlings 1940-talsbibliotek)

Käre Herre Gud, hwilken ödmjukhet wisade icke (Christus och Johannes Döparen). Wi arma menniskor, när wi lärt ett ord eller ett språk, måste wi fram dermed. Ingen will wika för den andre, utan den ene alltid se den andre öfwer axeln; wi wilja ej förbida, tilldess Gud drager oss fram. Se, huru Christus förödmjukar Sig och skickar Sig såsom en annan menniska, tilldess en annan, det är Fadren, drager Honom fram. Dessa twenne män buga sig för hwarandra; den ene gifwer wika för den andre, ehuruwäl de båda äro stora män, fulla af Anda, så att man icke kunnat anse det orätt, om ingendera hade gifwit wika för den andre; ty de äro båda skickade af Gud, fulla af nåd och wissa på sin sak. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 139 i kommentar till Matt 3:13-17)

Ehuru Christus handlar så wänligt med sina lärjungar, är det oss icke tillåtet, att hålla med och gilla swagheten och synden. Ty sedan Han hade sagt till Petrus: Det Jag gör, wet du icke nu, tillade Han: härefter skall du det weta, Joh. 13:7. Och sålunda öfwade Han blott fördrag med swagheten och lemnade henne rådrum. Såsom wille Han säga: Jag will för din skull hafwa fördrag med ditt oförstånd och din swaga tro och skona dig, så wida du blifwer wid den erkänslan, att du måste komma till något bättre, samt will och tänker dig hädanefter dertill; men icke gör Jag det dertill, att du skall få förblifwa lat och säker. Derföre, när wi hafwa undfått nattwarden, böra wi taga oss tillwara för tröghet och beflita oss om att tillwäxa i kärleken, låta oss wårda om wår torftiga nästa samt räcka honom handen, när han lider och behöfwer hjelp. Gör du icke det, så är du ingen christen eller åtminstone en swag christen, om du än wille berömma dig deraf, att du i nattwarden anammat Herren med allt, hwad Han är. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 244-245)

Skärtorsdagens fotatvagning, en sed för katedraler och kloster, har utgått i sockenkyrkan. (Sven Helander "Sockenkyrkans medeltida liturgi" s 199)

Herren tvättar och gör den människa ren som hade varit fastbunden med synd(en)s (kedja). (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 498-499)

Bredvid Isthmos finns det ett klippmassiv som kallas Skirons klippor. De som kom förbi välkomnades av Skiron, blev bjudna på en dryck och ombads lägga upp fötterna. Efter denna vederkvickelse bad han dem att i gengäld tvätta hans fötter. När de sedan torkade dem knuffade han dem intet ont anandes över branten ner i käftarna på en jättelik sköldpadda som låg på lur vid foten av klipporna. När turen kom till Theseus tackade han för gästfriheten och tvättade Skirons fötter, då han ansåg att det var vad man kunde vänta sig av en prins som han. Han var en alltför skicklig brottare för att tappa fotfästet av en plötslig spark, i stället grep han tag i rövarens fotleder och slungade honom ut över branten ner till sköldpaddan, vars sista måltid han blev. (David Bellingham ”Grekisk mytologi” s 73; Grekiska hjältesagor)


Sångarna:

Jag ej allt förstår, men i tro jag går innesluten helt i Jesu nåd. Blir min vandring svår, tröst och hjälp jag får innesluten helt i Jesu nåd. Tro på Jesus, han som ditt bästa vill och vet. Tro på Jesus, han bevarar dig i evighet. (EA Hoffman/S-S Zettergren: Psalmer och Sånger 640:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Tidigare hade ”herrarna” vanligen själva tvättat sina fötter. Men Davids blivande hustru Abigail tvättade fötterna på hans slavar-tjänare. I ett återställelseperspektiv ser vi hur Jesus nu tvättar fötterna på sina slavar/vänner och sin blivande hustru.


Paulus sade till de troende i Korint: ”Då jag är fri ‘ut ur’/från alla, har jag gjort mig själv till slav åt alla, för att jag må vinna (desto) mer.” (1 Kor 9:19)


Ytterligare studier:

1 Mos 43:24; 2 Kung 3:11; Mark 8:32; Joh 7:39; 13:12-16; 14:26; 16:13.


James D.G. Dunn "The Washing of the Disciples' Feet in John 13:1-20"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 61 (1970): 247-252.

Arland J. Hultgren "The Johannine Footwashing (13:1-11) as Symbol of Eschatological Hospitality"; New Testament Studies 28 (1982): 539-546.

Maurits Sabbe "The Footwashing in Jn 13 and Its Relation to the Synoptic Gospels"; Ephemerides Theologicae Lovaniensis 58 (1982): 279-308.

Sandra M. Schneiders "The Foot Washing (John 13:1-20): An Experiment in Hermeneutics"; Catholic Biblical Quarterly 43 (1981): 76-92.

Fernando F. Segovia "John 13:1-20, The Footwashing in the Johannine Tradition"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 73 (1982): 31-51.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-24; 2011-11-03; 2014-07-03)

Tillbaka till Start

13:8b Jesus svarade honom: “Om – alltefter omständigheterna – Jag ej må tvätta dig, har du inte del i sällskap med Mig.”

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus) svarade honom '-en Jesus'/Jesus: om-alltefter-omständigheterna ej (jag)-må-tvätta dig, inte har-(du) del i-sällskap-med mig.


1883: Jesus svarade honom: Om jag icke tvår dig, så har du ingen del i mig.

1541(1703): Jesus swarade honom: Om jag icke twår dig, då hafwer du ingen del med mig.

LT 1974: ”Men om jag inte gör det, så kan du inte vara min lärjunge”, svarade Jesus.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jakob sade till sina söner:) "Simeon och Levi (är) bröder. ... Låt ej min själ komma in i deras rådslut. Låt inte ’mina levrar’/’min lever’ ’stötta på’/understödja deras ’stående tillsammans’/’gemensamma motstånd’.” (1 Mos 49:5a,6a, Grekiska GT)

Herren samtalade i riktning mot Aron: “I (Israel) skall du inte ärva och det skall inte vara en portion/del åt dig i/bland dem, eftersom Jag (är) din portion/del och ditt arv i Israels söners mitt.” (4 Mos 18:20, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Leviten uppå/vid era portar … är inte en portion/del åt dig, inte eller en arvslott i sällskap med er.” (5 Mos 12:12b, Grekiska GT)

(En man som inte dög något till) talade: ”Det är inte en portion/del åt oss i David, inte heller ett arv åt oss i Isais son …” (2 Sam 20:1b, Grekiska GT)

"Mina vägar är inte precis som era vägar", säger Herren. "Emellertid, som himlen håller sig på avstånd från jorden, håller sig Min väg på avstånd från era vägar." (Jes 55:8b-9a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Jesus) hade vänt sig, talade Han till Petrus: “Dra dig tillbaka bakom Mig, motståndare! Du är en stötesten för Mig, eftersom du inte anser/besinnar Guds ting emellertid/utan människornas ting.” (Matt 16:23)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Vem är följaktligen den trofaste och förståndige slav som herren har ’fått att stå ner’/satt uppå sin bostad (א,* א) (för) att ge dem näringen i en läglig tid? Lycklig (är) den där slaven. … (Men om slaven är dålig, skall hans herre) … klyva honom i två (delar) och sätta/ge hans del i sällskap med hycklarna.” (Matt 24:45-46a,51a)

... Några av de skriftlärda av fariseernas del (stod) upp. (Apg 23:9a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus svarade (Nikodemos): ”Amen, amen säger Jag dig: ’Om ej – alltefter omständigheterna – en viss (person) må avlas ut ur vatten och ande, förmår han inte skåda himlarnas (א*) rike.’” (Joh 3:5)


Exegeter, evangelister med flera:

Att beskriva allt i (Peterskyrkan) är omöjligt. Låt mig bara nämna att fiskaren Petrus sitter här i brons med en av kyssar mer än halvt utsliten stortå. Det är inte aptitligt att se folk ligga där och slicka och kyssa Petri tå. Och det torde inte vara hälsosamt heller. Då är det bättre med påven själv. Skall man träffa honom vilket inte är alls så svårt som många tror, måste man också falla på knä och kyssa hans tå. Numera har han morgontofflor, och över den tå som skall kyssas finns ett broderat kors i silver, som man får kyssa i stället för direkt på tån. (Hilding Fagerberg "Med Volvo till Kanaan" s 42; S:t Peterskyrkan och Vatikanen)

"Det första och viktigaste för oss, små som stora", (skrev Axel till Gun), "är att ta emot vad Herren gjort och gör för oss. Ingen, som inte först låtit sig av honom tjänas, kan tjäna honom. Petrus ville inte låta Herren två hans fötter, men fick till svar: 'Om jag icke tvår dig, har du ingen del i mig.' Då blev han ivrig att Herren skulle göra det riktigt grundligt, ty över allting älskade han sin Mästare, något värre än att inte få ha del i honom kunde han inte tänka sig. " (Elisabeth Beskow "Trettonåringar" s 127)

Jag har det hoppet, att den store Korsbäraren ännu är så ödmjuk och saktmodig, att han tvättar era fötter, på vilka syndens damm fastnar varje dag, för att vandrarnas fötter skulle bli riktigt rena innan de stiger in i bröllopssalen. Ni har ännu så styva ryggar, att ni själva inte kan böja er ner för att tvätta era fötter. Fötterna blir inte rena därigenom att ni torkar av era fötter med grankvistar, innan ni stiger in i den salen, utan ni måste låta Jesus tvätta era fötter, när han är så ödmjuk och saktmodig att han tjänar er. Oavsett hur ovärdig du är, Petrus, till att Guds Son skulle tjäna dig, så har du inte någon del i honom om du inte låter honom tvätta dina fötter. Då först blir du ren och värdig att stiga in i den salen, där Herrens nattvard hålls. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 167 i predikan 1858 över Joh 1:19-28)


Sångarna:

Du min enda tillflykt är; Fram till dig min nöd jag bär. Lämna ej min själ allen, Styrk mig, hjälp mig, två mig ren! Lär mig, Herre, dag för dag, Lefva efter ditt behag; Låt mig klart din kärlek se, o min dyre frälsare! (C Wesley – Erik Nyström: Sång 227:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Herren var Levis del. I ett återställelseperspektiv ser vi hur det nu är hans bror Simons tur att få del i sällskap med Herren


Grekiska ord:

meros (del) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 24:51; Joh 13:8; Apg 23:9 – 1 Mack 6:40; 9:11-12; 2 Mack 2:30; 8:24; 11:20; 15:33. Matt 2:22; 15:21; 16:13; Mark 8:10; Luk 11:36; 12:46; 15:12; 24:42; Joh 19:23; 21:6. Apg 2:10; 5:2; 19:1,27; 20:2; 23:6; Rom 11:25; 15:15,24; 1 Kor 11:18; 12:27; 13:9-10,12; 14:27; 2 Kor 1:14; 2:5; 3:10: 9:3; Ef 4:9,16; Kol 2:16; Hebr 9:5; Upp 8:9(א,*א); Upp 16:19; 20:6; 21:8; 22:19.


Ytterligare studier:

1 Kung 12:16; Ps 16:5; 73:26; 119:57; 142:6; Mark 8:33; Luk 12:42-46; Joh 9:7; Apg 8:21; 1 Kor 6:11; Hebr 3:14; Upp 1:9; 22:19.


James D.G. Dunn "The Washing of the Disciples' Feet in John 13:1-20"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 61 (1970): 247-252.

Arland J. Hultgren "The Johannine Footwashing (13:1-11) as Symbol of Eschatological Hospitality"; New Testament Studies 28 (1982): 539-546.

Maurits Sabbe "The Footwashing in Jn 13 and Its Relation to the Synoptic Gospels"; Ephemerides Theologicae Lovaniensis 58 (1982): 279-308.

Sandra M. Schneiders "The Foot Washing (John 13:1-20): An Experiment in Hermeneutics"; Catholic Biblical Quarterly 43 (1981): 76-92.

Fernando F. Segovia "John 13:1-20, The Footwashing in the Johannine Tradition"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 73 (1982): 31-51.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-24; 2011-11-04; 2014-07-03)

Tillbaka till Start

13:9-10a Simon Petrus säger till Honom: “Herre, ej endast mina fötter, emellertid/utan och/också händerna och huvudet.” Jesus säger till honom: ”Den som har badats (och badas) har inte behov * (א,*א) att tvätta sig emellertid/utan är ren hel/'helt och hållet'.”

Ord för ord: 13:9 (17 ord i den grekiska texten) säger (till)-honom Simon Petrus: herre, ej '-na fötter'/fötterna mina endast emellertid och '-na händer'/händerna och '-et huvud'/huvudet. 13:10a (14 ord i den grekiska texten Sinaiticus) säger (till)-honom '-en Jesus'/Jesus: den havande-badats-(och-badandes) inte har behov (att)-tvätta-sig, emellertid är-(han) ren hel.


1883: Simon Petrus sade till honom: Herre, icke blott mina fötter utan äfven mina händer och mitt hufvud! Jesus sade till honom: Den, som har badat, behöfver icke mer än två fötterna, utan han är hel och hållen ren.

1541(1703): Då sade till honom Simon Petrus: Herre, icke allenast mina fötter, utan ock händer och hufwud. Jesus sade till honom: Den som twagen är, honom görs icke behof, utan att twå fötterna; men han är all ren.

LT 1974: Simon Petrus utropade: ”Tvätta då händerna och huvudet också – inte bara mina fötter.” Jesus svarade: ”Den som har badat helt och hållet behöver bara få sina fötter tvättade för att vara fullständigt ren.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Aron och hans söner skall tvätta händerna och fötterna (med) vatten ut ur (badkaret). (2 Mos 30:19, Grekiska GT)

(Den spetälske) skall bada/tvätta sig i vatten, och han kommer att vara ren. ... (3 Mos 14:8b, Grekiska GT)

(Herren samtalade i riktning mot Mose och Aron och sade: "Samtala (med) Israels söner och tala till dem:) 'Om – alltefter omständigheterna – (någon) har ’insjuknat i gonorré’/’fått en flytning’, må han göras ren ut ur sitt flöde, och han skall räkna ihop för sig antalet ut ur/av sju dagar ’in i’/för reningen, och han skall rengöra sina kläder, och han skall bada kroppen (med) vatten, och han skall vara ren." (3 Mos 15:13, Grekiska GT)

Då (Aron) hade helgats (och var helgad) skall han sjunkas/klädas i en linnetunika och det skall vara linne runt omkring benen uppå hans hud, och han skall omgjordas med en linnegördel och en linne(turban) skall sättas runt omkring (huvudet). Det är heliga kläder, och han skall bada varje/hela sin kropp (med) vatten och sjunka/kläda sig i dem. (3 Mos 16:4, Grekiska GT)

(Herren samordnade/befallde Mose:) “Varje angelägenhet som kommer att komma igenom i eld, den skall och/också göras ren. Eller emellertid/också skall den luttras/renas (i) vattnets luttring/rening. Och alla ting, så många som – om alltefter omständigheterna – ej må gå igenom genom eld, det skall komma igenom genom vatten. (4 Mos 31:23, Grekiska GT)

Elisa skickade bort en budbärare i riktning mot (den spetälske Naaman som hade kommit från Aram) och sade/'lät säga': "Gå (och) bada sju gånger i Jordan, och ditt kött skall vända ’sig intill’/tillbaka till dig, och du må göras ren. ... (Men Naaman sade: "Är) visst/verkligen inte ... Damaskus’ floder goda över/’mer än’ Jordan och alla Israels vatten. (Är det) visst/verkligen inte (så att), då jag har gått bort, (att) jag skall bada i dem och göras ren? ... (Och till sist) steg Naaman ned och döpte/doppade sig sju gånger i Jordan enligt Elisas ord. Och hans kött ’vände sig om’/’förvandlades till’ en små/liten, en liten småpojkes kött, och han gjordes ren. Och han vände ’sig intill’/tillbaka i riktning mot Elisa. (2 Kung 5:10,12a,14-15a, Grekiska GT)

(David sade:) ”Enligt/efter mina händers renlighet skall (Herren) i stället ge mig tillbaka.” (Ps 18:20b eller Ps 18:21b, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “Bada, bli rena, ta av/bort de onda tingen från era själar (de ting som är) i motsats till Mina ögon. Upphör från/med 'era ondskor'/'er ondska'. Kom hit och vi må ‘räkna alltigenom’/överväga ... om – alltefter omständigheterna – era missar (av Mitt mål) må vara som karmosinrött, skall Jag ’vitna dem’/’göra dem vita’ som snö, men/och om – alltefter omständigheterna – de må vara som scharlakansrött, skall Jag ’vitna dem’/’göra dem vita’ som ull.” (Jes 1:16,18, Grekiska GT)

När (gästerna) hade badat och tvättat sig och 'fallit upp'/’lagt sig tillbaka’ (för) att inta huvudmåltiden, talade Tobias till Rafael: ”Broder Asarja, tala till Raguel på så sätt att han må ge mig min syster Sara (till hustru).” (Tobit 7:9, S)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Då du fastar, besmörj ditt huvud och tvätta ditt ansikte, på så sätt (att) du ej må ’föras till ljus’/’lysa fram’ fastande (bland) människorna, emellertid/utan (bland/hos) din Fader, Den (som är) i det fördolda.” (Matt 6:17-18a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “I/med vilket domutslag ni dömer, skall ni dömas. ... Varför ser du halmstrået, det i din broders öga, men inte ‘förstår ... helt och hållet’/observerar träbjälken i ditt öga? ... Kasta/tag först ut träbjälken ut ur ditt öga. Då kommer du och/nämligen att se igenom (för) att (kunna) kasta/ta ut halmstrået ut ur din broders öga.” (Matt 7:2a,3,5b)

Fariseer och skriftlärda kom till Jesus från (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem och sade: ”På grund av vad stiger Dina lärjungar till sidan av de äldstes tradition? Ty de tvättar inte sina egna händer, när de – alltefter omständigheterna – må äta bröd.” (Matt 15:1-2)

(Jesus sade:) “Blinde farisé, gör först ren ’det inom’/insidan av koppen och (din) anblick vid sidan av (koppen)(א,* א, B) för att och/också deras (א,* א) 'det utom'/utsida må bli ren.” (Matt 23:26)

(Jesus sade till lärjungarna): "Då ni har gått * (א,* א, A) var/gör lärjungar (av) alla nationerna, och döp dem/lärjungarna in i Faderns och Sonens och den helige Andens namn och lär dem att hålla alla ting så många som Jag har ålagt er." (Matt 28:19-20a; BG Ask-kommentar: Walter Bauer säger i sitt "Greek-English lexicon" - s 485 - att det grekiska ordet för "vara eller bli en lärjunge" som transitivt verb har betydelsen "göra en lärjunge". Kanske är det så att alla översättare har samma mening. Men jag är inte säker på att detta är den johanneiska synen. Att vara lärjungar i ett sällskap av alla nationer kan få lärjungaskaran att växa. Jfr Joh 17:21-23.)

(Johannes sade:) "Jag döpte er (i) vatten, men (den som kommer bakom mig) skall döpa er i helig ande." (Mark 1:8)

Fariseerna och alla judarna äter inte, om de – alltefter omständigheterna – ej flitigt (א,* א) må tvätta sina händer, då ’får makt över’/omfattar de äldstes tradition. (Mark 7:3)

(Jesus sade till fariseen:) “Du besmorde inte Mitt huvud (med) olivolja, men hon har besmort Mina fötter (med) smörjelseolja.” (Luk 7:46)

(Jesus sade till folkskaran:) "Om så hela din kropp (är) ljus, och ej har någon mörk del, kommer den att vara helt ljus, som när en lampa – alltefter omständigheterna – må ge dig ljus (med) ljusstrålen." (Luk 11:36)

Då (Jesus) hade kommit in i (huset) ‘föll Han upp’/’lade Han sig tillbaka’ (vid bordet). … Men då farisén hade skådat (detta) förundrade han sig, eftersom Jesus inte först döpte/doppade sig före frukosten/måltiden. (Luk 11:37b,38b)

(Jesus sade till fariseerna:) “Ge tingen som är inom/inuti (som) allmosa/barmhärtighetsverk, och skåda, alla ting är rena för er.” (Luk 11:41)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ut ur ert huvud må inte/förvisso ej ett hårstrå fördärvas.” (Luk 21:18)

(Paulus sade till judarna:) “Ert blod emot ert huvud. Jag (är) ren. ... ” (Apg 18:6b)

Ananias sade till Paulus: “Då du har kallat på (Jesu) namn, döpas/'låt dig döpas' och bada bort dina missar (av Guds mål).” (Apg 22.16b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Johannes var vittne och sade:) "Jag kände inte Jesus (och hade inte känt Honom), emellertid/men Den som hade sänt mig att döpa i vattnet (P66,א,*א), Den där talade till mig: ’(Den) emot vilken du – alltefter omständigheterna – må skåda Anden stiga ned och stanna emot Honom, Den här är Han som döper i helig ande.’" (Joh 1:33)

Det blev så en undersökning ‘ut ur’/av Johannes lärjungar i sällskap med judar (P66,א*) med anledning av rening. Och de kom i riktning mot Johannes och talade till honom: ”Rabbi, den som (hela tiden) var i sällskap med dig på andra sidan Jordan, för vilken du har varit (och är) vittne, skåda, Den här döper och alla kommer i riktning mot Honom.” (Joh 3:25-26)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

(Den "kortare" texten) "den som har badats har inte behov att tvätta sig" ... stöds endast av (Sinaiticus och av Vulgatas ursprungliga text) tillsammans med några gammallatinska texter och Origenes. ... Vi bör lägga märke till att v. 8b gör det omöjligt att anta att vad Jesus just har gjort skulle kunna anses som något obetydligt. Det är av fundamental betydelse och oundgängligt, det vill säga, det är inte något sekundärt 'tvättande' som är underordnat ett ursprungligt 'bad'. (Dessutom) tycks det, åtminstone i vissa kretsar, ha varit vanligt för gäster att vid en måltid ta ett bad, innan man lämnade hemmet och vid ankomsten till deras värds hus få sina fötter, men endast sina fötter, tvättade. Kunskap om en sådan sed som denna skulle kunna ha orsakat (den korta textens) utvidgning till (den långa). ... Det förefaller troligt att versens betydelse är följande: Johannes skrev texten i den (korta) formen. ... Jesus framhåller att då man en gång har mottagit förmånen av hans kärlek och död ('har döpts in i hans död') så är man 'helt ren'. ... Ytterligare tvättningar är meningslösa. Lärjungarna har nu invigts i hans död och det finns inte något mer att göra. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 441-442)

Morfars hus (i Bilgoraj), ett gammalt vitmålat korsvirkeshus med mosstäckt tak och fönsterbänkar, låg nära synagogan, ritualbadet och fattigstugan. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 116-117; Bilgoraj)

Den dagliga bättringen och den gamla människans korsfästande anses (av laestadianerna) vara en sak som icke bör framhållas för de kristna, emedan sådant hör till lagen, med vilken de troende icke ha att skaffa. ”Må djävulen och de egenrättfärdiga göra bättring”, säga de. ”Vi behöva endast bättra oss av egenrättfärdighet och otro. Vi endast tro, då bröder och systrar försäkra oss om syndernas förlåtelse. Oss kunna vi alltid se bort från oss själva och på Guds Lamm, vår Frälsare, där han hänger fastspikad på korset såsom ett försoningsoffer för våra synder, så kunna vi icke leva illa. Den Helige ande leder oss i all sanning. All annan helgelselära leder till egenrättfärdighet.” (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 148)

(En dräkt, en stola) betyder en lång, fotsid klädnad. ... Derwid må först märkas, att en sådan fotsid klädnad plägade utmärka fria, ansenliga personer – och den förlorade sonen och alla syndare, som äro klädda i Christi rättfärdighet, äro i sanning för Gud fria och höga personer, konungasöner, Christi bröder och medarfwingar. Men wi wilja ihågkomma ännu en kostlig omständighet wid denna fotsida klädnad, den nemligen, att rättfärdighetens kjortel skyler äfwen wåra fötter, d.ä. wår wandel. (Carl Olof Rosenius ”Nytt och Gammalt från Nådens Rike” 1850 s 38 i kommentar till Luk 15:22)

Det är märkwärdigt, att när den Öfwerstepresten på stora försoningsdagen skulle gå in i det allrahelgaste, så måste han wara klädd öfwer allt i hwita kläder, ifrån hufwudet till fötterna; ty dessa kläder, som woro en bild af rättfärdighet och helighet, kallades de helga kläden, som icke oftare, än allenast på denna dagen fingo brukas, och innan han fick draga dessa kläder uppå, skulle han bada sitt kött med watten, hwilket han ock efter slutad förrättning skulle göra, då han afklädt sig dessa kläderna, och lagt dem åter in i det helga, inom förlåten, till nästa år. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 18 i kommentar till Luk 2:21)

Våra nordiska förfäder voro vänner af bad. Det voro i allmänhet de germaniska folkstammarne. Tacitus berättar, att männen badade dagligen vinter och sommar, och han framhåller deras renlighet som ett karakteristiskt skiljemärke mellan dem och andra s. k. barbarer norr om Alperna och Donau. Ännu på 1600-talet plägade de svenska bondfamiljerna åtminstone i vissa af rikets landskap, bada en gång i veckan. Men under medeltidens första århundraden sjönk sinnet för renlighet mycket lågt, ej minst på grund af den asketiska åsikt, som redan kyrkofadern Hieronymus hyllade, att det vore syndigt att sköta sin kropp och tänka på dess renlighet i stället för på själens. Det fanns eremiter och botgörare, hvilkas anseende för helighet stod i jämnhöjd med deras osnygghet; den förra uppskattades efter den senare. Muhammedanerna åter badade flitigt, och genom deras föredöme lifvades åter hågen för bad äfven i Europa. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 432-433; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Det faktum att dopet kunde tolkas som en symbolisk begravning med Kristus (Rom 6:4; Kol 2:12) antyder en fullständig nedsänkning i vatten. Så var fallet med den normala judiska reningsriten, tebilah, som troligen var ... den huvudsakliga föregångaren till det kristna dopet. Den första fullständiga beskrivningen av den kristna riten, i Hippolytus' Apostolisk tradition, vilken troligen återger romersk sed i slutet av 100-talet, vittnar om en trefaldig nedsänkning. Den lilla kyrkoordningsboken som kallas Didache (”De tolv apostlarnas undervisning”), som kan återge traditioner så mycket som ett århundrade äldre än Hippolytus, troligen i Syrien, föreskriver emellertid om att hälla vatten tre gånger över huvudet, om det inte finns till hands tillräckligt vatten för nedsänkning (7:3). (Wayne A. Meeks "The first urban Christians - The Social World of the Apostle Paul" s 150-151)

Nu i de sista dagarna, när frihetens tids fullhet har anlänt, ”tvättade” verkligen Ordet självt av Sig själv ”bort Sions döttrars smuts”, när Han tvättade lärjungarnas fötter med Sina egna händer. ... Ty Han som tvättade lärjungarnas fötter helgade hela kroppen och återställde den ren. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 493)

Prästerna (i Jerusalems tempel) måste fysiskt vara absolut friska – ”ingen som hade något lyte” fick förekomma. ... När de en gång utvalts, invigdes de med en ceremoni som utmärkte sig för de mest minutiösa riter; efter ett renande bad iklädde de sig vita linnekläder, smordes med olja och förrättade sedan trenne offer – en tjur och två gumsar – som de lade händerna på innan de offrade dem. Blodet av det tredje djuret blandade den officerande prästen med olja och fuktade därmed prästkandidatens högra öra, högra tumme och högra fot; sedan lade han på hans händer och lår något av gumsens fett, av det osyrade brödet och av en oljekaka, som sedan brändes på altaret. Dessa riter går oändligt långt tillbaka i tiden och avsåg givetvis att förmedla kontakten mellan den blivande prästen och en övernaturlig makt. Sedan prästerna invigts blev de delaktiga av alla sorters privilegier, bland vilka det icke ringaste var att få bo i templet, att få livnära sig på offerdjurens kött och av skådebröden. Också deras hustrur och barn hade del i detta privilegium. ... Inne i den egentliga helgedomen måste prästerna gå med nakna fötter på stengolvet, som ständigt var vått av tvagningsvatten och det vatten med vilket man sköljde bort offerdjurens blod. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 191-192)

Det sedvanliga badet behövdes ha tagits innan den övervakande prästen kom runt, emedan det var en princip att (ingen präst) skulle gå in på gården för att förrätta tjänst, även om han skulle vara ren, såvida han inte hade badat. En underjordisk gång, upplyst på båda sidor, ledde till de välutrustade badrummen där prästerna doppade sig själva. Därefter behövde de hela den dagen inte åter tvätta sig, utom händerna och fötterna, vilket de måste göra varje gång, hur ofta de än kom in för att tjänstgöra i templet. (Alfred Edersheim “The Temple” s 149)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1900

För tusen år sedan beskrev en arabisk författare oss nordbor som de snuskigaste av alla människor. ... En riksdagsman gjorde en resa genom Jönköpings län och förvånades över att se så välbehållna och snygga täppor och stugor överallt. Hans ciceron sade: Det beror på att så många här är Guds barn. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 298 i kommentar till Hebr 10:19-25)

Ett för Skillingaryds köping i hög grad efterlängtat mål har uppnåtts genom att det nya gymnastik- och badhuset (nu år 1963) förklaras invigt och står redo att öppnas för skolans folk såväl som för köpingens övriga invånare. . . . Om man börjar med simhallen står det klart att den kommer att bli en stor tillgång. Dess hela yta är 10 x 21 meter och av detta upptar simbassängen med måtten 6 x 16,67 en stor men viktig del av det hela. Dess djup är från 90 cm till 160, detta med hänsyn till att en myckenhet av simundervisning kommer att bedrivas. Kommande åskådare kanske tycker att 30 sittplatser är i underkant, men i varje fall 100 personer får plats på åskådarutrymmena. Genom hallens talrika fönster ser vi på södersidan ett område utanför huset där möjligheter finns att anlägga en 25 meters swimmingpool och till beräkningarna hör att simhallens maskineri alternativt kan användas för uppvärmning av en sådan. För solbadsälskande skillingarydsbor innebär detta en framtidsmöjlighet till tidiga solbad och förlängd badsäsong. När man från bassängen går in i klädhytter och duschar passeras en i trappan inbyggd sköljbassäng för smutsiga fötter vilka sedan snabbt torkas över ett varmluftsgaller på vägen in i simhallen. . . . Vidare ett modernt reningsverk med sandfilter som skall hålla bassängens vatten klart och fint, utrymme för idrottsmateriel för högstadiets elever och elcentral. Slutligen rum för badmästaren och för den kvinnliga personelen med eget pentry. De båda bastubadsavdelningarna gör ett inbjudande intryck. I damernas avdelning finner vi plats i bastun för 9 gäster, rymligt tvättrum utrustat med duschar som tömmer sitt vältempererade vatten över damerna utan att stänka i deras fina frisyr. Fem hytter, en vilhytt och 20 klädskåp, ljusbad och automatisk hårtork står till deras förfogande, liksom ett karbad för den som föredrar den badformen. I herrarnas avdelning får 18 personer plats i bastun, tvättrummet har rinnande vatten inställbart för önskad värmegrad och fyra duschar. Fyra hytter, en vilhytt, en för kvartslampebehandling och 44 klädhytter hör till denna avdelning. Till utredningen kring bygget hör att man räknar med att badanordningarna skall vara tillräckliga för 21.000 badande per år. (Rune Storck "Skillingaryd med omnejd förr och nu, del VIII" s 68-69)

Åsabadets (i Norrahammar) nya anläggning invigdes 20 juni (1956) av riksdagsman Harald Almgren, omfattande hopp- och simtävlingar och festmusik inför en stor publik. Stranden har varit använd för bad i omkring ett halvsekel och tidigare haft smärre anläggningar av trä. Nu har ett stort hopptorn i betong utförts jämte nya badbryggor. ("Tabergs Bergslag VIII" s 95)

Norrahammars Varmbadhus öppnades 17 augusti (1945). Sedan brukets badhus, som öppnades 1907, och till vilket allmänheten haft tillträde, i aug. 1944 helt togs i anspråk av bruket, har köpingen saknat sådant i ett år. Det nya badhuset är närmast ämnat som ett provisorium, men fyller dock rätt höga anspråk. Det äges av en förening, som dock fått betydande anslag från flera håll, bl. a. från Norrahammars Bruk med 5,000 kr. Byggnadskostnaderna voro 19,000 kr. Det är t. v. öppet tre dagar i veckan. ("Tabergs Bergslag V" s 135)

1935 i juni månad började jag som kärnmakare (i Norrahammars Bruks gjuteri). . . . Om ackordet var dåligt så måste 80-100 (sand)bullar formas. . . . När dessa kanske 100 bullar var formade så skulle de avgjutas och slås upp, godset plockas bort och sanden vattnades till nästa dag. När det hela var klart så var flanellskjoran dränkt i svett. När veckan var slut så kunde man nästan ställa den på golvet, så stel hade den blivit av svett. Det fanns ett stort badhus. Där kunde gjutarna tvätta sig, duscha och byta kläder. Men trots det fanns det de som gick hem svettiga och smutsiga till lägenheterna på ett rum och kök. (Lars-Erik Johansson "Mitt liv som gjutare" s 92-93)

Badrum saknades (i Bäckadal i Jönköping på 1930-talet), men folk gjorde så gott de kunde för att hålla sig rena. På sommarhalvåret, varje lördag (före söndagen), stod vi i en rad vid vattenkastaren på gården och mor tvättade oss med såpa. Då var det tjut och skrik. På morgonen före konfirmationen eldade jag och en konfirmationskamrat upp brygghusgrytan och tvättade och skurade varandra, sedan var det dags för den nya konfirmationskostymen. (Lennart Andersson "Bäckadal. Påminnelse om en nästan utplånad stadsdel." s 12)

Min mor och far hade ett mycket gott förhållande, det måste jag säga. Deras gemenskap gav mig en stor trygghet. Mor var väldigt ordningsam, och när man sprang barfota om somrarna fick man inte komma innanför dörren utan att först tvätta fötterna. Det fanns ju inget badrum på den tiden, så jag satt med en balja på kökstrappan. (Ragnar Järhult "Jag smyckar diktens kläder - Bokbindaremästare Lennart Wilhelm Enander berättar om sitt liv och sin stad" s 16)

(Lucie von Krusenstjerna på Stjärnslott) hade badkar i källaren och berättade för folk om vikten av att ha ett komfortabelt badrum. Det var nog inte många som hade badrum 1916 i Taberg. Hon lär ha berättat att det inte fanns någon så bra baderska som hennes "betjänt" vilket ju förmodligen kittlade nyfikenheten i samhället, (tänk er bara badad av en karl). Någon berättar att "betjänten" kom och bar henne in från trädgården i bara ett badlakan. Det var ju så att badkaret fanns i källaren och dit fanns bara en stege från köket genom en lucka i golvet, men på utsidan av huset fanns en riktig dörr med trappa. (Barbro Jern "Stjärnslott" s 104)

År 1907 byggdes ett större badhus för arbetarne vid (Norrahammars) bruk, äfven inrymmande badinrättning för allmänheten. Den förstnämnda afdelningen är inredd med ett större antal tvättställ och duschar med varmt och kallt vatten jämte skåp för förvaring af kläder, så att arbetarna efter slutad arbetsdag kunna tvätta sig, duscha och ömsa kläder före hemgåendet. Badinrättningen är inrättad för varmbad och badstu samt har en synnerligen rymlig bassäng. ... Bolaget har äfven låtit uppföra en särskild sjukstuga för att användas i händelse af utbrytande epidemi. Den tjänar dessutom som mottagningsrum för bruksläkaren. I densamma har äfven en i bolagets tjänst anställd sjuksköterska sin bostad. Arbetarna åtnjuta fri läkarevård och fri medicin. (Jönköpings-Posten 1916-08-05 "Badinrättning och sjukstuga i Norrahammar")

Kretsmöte hölls i Skillingaryd söndagen den 13 dennes (= januari) med Malmbäcks, Svenarums, Vaggeryds, Ålaryds, Tofteryds och Skillingaryds ungdomsföreningar. ... Guds nåd ... lär oss att försaka världen med dess lustar men också att aktgifva på sig själf, och nog kändes det under samtalet att vi behöfde bekänna våra synder i detta fall, men det kändes ock godt att få gå fram till reningskällan Jesu blod för att på nytt bli tvagen ren ifrån all syndens besmittelse. (Jönköpings-Posten 1907-01-15 "Reningskällan Jesu blod")

Hösten 1904 flyttade min familj från Västergötland till Jönköping. Vi fick vår bostad i knappt färdigbyggda "Villa Esse" vid Lyckhemsgatan (då blott dålig väg!), Bäckalyckan. Det var stadens modernaste hus. Där fanns nämligen ett badrum i källaren, gemensamt för alla våningar; man fick tinga tid där ungefär som i nutidens (1985) tvättstuga. Denna anordning var något helt nytt! Varmbadhus fanns ännu ej, men man kunde få karbad på Stora hotellet. (Marianne Herrlin "Jönköping kring sekelskiftet" s 5)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Efter inryckningen till (regements)mötet (i Skillingaryd) skulle beväringens fötter besiktigas och den här gången skedde det, innan fötterna fått göra bekantskap med Lagavattnet. När den indelta halvtroppchefen såg sina mannars inte alltför välputsade fötter, utbrast han: "Tvi vale pojkar va' I ä'lortia om föttera, di ä ju svarta, som om de vöre hänner". Man hade vid den tidpunkten ej kommit så långt som till handvård, så händerna var det inte så noga med. För infanteristen voro fötterna det viktigaste. (Enar Skillius "En gammal I:12:ares minnen (senare delen)" s 63; minnesanteckningar av generalmajor Hugo Ankarcrona den 28 maj 1947; anekdot från Skillingaryd)

Våren 1882 öppnade Nya Badinrättningen i Sahlströmska Konst- och Skönfärgeriet vid Östra Storgatan 13 (i Jönköping) till ackompanjemang av en intensiv reklamkampanj av rent amerikanska mått. Innehavare var änkan Emma Sahlström, som arrenderade färgeriet av Sahlströms Fabriks AB med löjtnant Herman Ekelund som disponent. . . . Inrättningen erbjöd ett rikligt sortiment av olika bad i tre badrum för herrar och två för damer. Där fanns vanliga kalla och varma karbad med blandad eller tempererad dusch, sittbad, havstångs-, tallbars-, salt- och maltbad samt finsk bastu; mot gikt och reumatism rekommenderades bad med norrtäljegyttja och ång- och varmluftsskåp, mot hudsjukdomar gavs kli- och sodabad. Den stora nyheten för Jönköping var emellertid en kallvattenbassäng med vattnet inlett direkt från Vättern. Om bassängens temperatur var omvittnat låg, så var värmen i badlokalerna däremot besvärande hög, en olägenhet som man först 1884 lyckades komma till rätta med. Nya Badinrättningen, som från 1885 förestods av en badmästare med 30-årig erfarenhet från en vattenkuranstalt, var uppdelad på två klasser. I andraklassavdelningen, som uttryckligen rekommenderades till stadens arbetare, serverades billiga varmbad. . . . Man höll öppet alla dagar, vardagar från 8 på morgonen till 10 på kvällen och helgdagar mellan 8 och 10 på morgonen. . . . Först med Nya Badinrättningen 1882 får Jönköping ett varmbadhus med hygglig kapacitet, som också söker sina kunder bland stadens växande arbetarbefolkning. Det är också det första badhuset i staden med en inomhusbassäng. (Per Ericsson "Bad och badhus i Jönköping" s 61-65)

Jag fortsätter med min badning, men har ej varit i sjön (här i Tofteryd) denna veckan, blott i bäcken. Nu med denna dagen har jag badat 129 gånger; det lär väl ej komma upp till 150 gånger, om det ej blir vackert väder denna månaden, förlidet år var det 142 gånger, efterhvad jag såg vara antecknat. (Håkan Sjögren "Brev till dottern Maria 1879-09-04" s 29-30)

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Oxtorget kallades den stora, öppna, ej stensatta platsen mitt i Förstaden, där nu (år 1948) Sofiakyrkan ligger. Där var anordnat pålar och räck att binda boskapen vid under de båda marknaderna, en om hösten och en på våren, båda för sitt skollov av oss efterlängtade. . . . På hösten kom ångbåten Örn från Gränna med massor av frukt. Gummorna radade upp sig på kajen med sina korgar, och vi gick snålt tittande omkring bland dem, köpte ett äpple, om vi hade en slant, tiggde eller nallade ett, om vi var utan. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50,78,83)

Min far föddes den 18 augusti 1857. ... När julafton kom (i hans föräldrahem) sattes doppegrytan på tidigt. Det var rikligt med kött, korv och sylta. Till julen fick det inte snålas. Bredvid doppegrytan kokades en stor gryta med vatten, alla skulle bada efter doppet. ... Man hjälptes åt att ta in en stor balja ... (som) ställdes framför spisen. Farmor började med det minsta barnet. Därefter kom de andra fyra barnen. Sen fick pigan ta in dem i storstugan och klä dem fina. Turen var sen kommen till pigan och drängen. Om det byttes vatten berättas ej. Sist badade farmor och farfar. När allt var klart bars baljan ut och köket städades. (Märtha Klaesson "Julfirandet, som min far berättat det från sitt föräldrahem i Gimmarp i Åker" s 79)

I badrummen på Eckersholm fanns det 1843 tre stycken badkar, två baljor, dusch med malmkran och kar samt halvgardiner för fönstren. (Lennart Gustavsson "Eckersholm - ett bruk under Tabergs Bergslag" s 57)

I städerna var under medeltiden badstugor vanligt förekommande och populära inrättningar, där män och kvinnor badade tillsammans. Med tiden urartade dock många av dem till sannskyldiga glädjehus och farliga smitthärdar för syfilis. När dessutom den tidens energikris, en begynnande vedbrist, drabbade städerna började förbud mot badhus i städerna att införas, på kontinenten redan på 1500-talet och i Sverige 1725. Även i Jönköping kan möjligen ett "kommunalt" badhus ha funnits under medeltiden, i varje fall omtalas en badstuga under andra hälften av 1400-talet, men några närmare upplysningar om dess beskaffenhet finns inte. Eftersom en badstuga, som sköttes av en därtill särskilt utsedd badare, under medeltiden och ända fram till 1800-talet betecknade en lokal som var avsedd för enklare hygieniska och medicinska (t.ex. åderlåtning) behandlingar och som ibland, men inte alltid, var utrustad för bad, måste frågan lämnas öppen om Jönköpings badstuga verkligen var ett badhus. Från medeltidens slut och fram till slutet av 1700-talet saknade staden under alla förhållanden varje form av offentlig badanstalt. (Per Ericsson "Bad och badhus i Jönköping" s 53)


Att fortsätta med ('nationerna'):

Jfr ”Jesus sade: ’Grandet i din broders öga, ser du, men bjälken i ditt öga ser du inte. När du tagit bort bjälken ur ditt öga, då kan du se klart att ta bort grandet ur din broders öga.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 59; Thomasevangeliet log. 26)

Jfr ”Jesus sade: ’Varför tvättar ni utsidan av bägaren? Förstår ni inte, att den, som skapat insidan, han är också den, som skapat utsidan?’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 85; Thomasevangeliet log. 89)

Torgeir hade badat, det tillhörde den reningsprocess som alltid skulle föregå deras offerritualer. Han hade förklarat för Torgeir att allt fanns att läsa i Bibeln. Den var deras karta, deras farled. Det var viktigt att vara ren. Jesus tvättade alltid sina fötter. Ingenstans fanns att läsa att han regelbundet badade hela sin kropp. Men budskapet var ändå alldeles tydligt: man skulle gå till sin uppgift med ren kropp, alltid väldoftande. (Henning Mankell "Innan frosten" s 277)

(Barn)biblioteket låg en trappa ner och förestods av en liten smidig person som hette Olli. ... Tyvärr var hennes rent instinktiva avsky för barn lika grundmurad som hennes kärlek till det skrivna ordet. Denna avsky befästes åtskilligt när hon en dag fann en prickigkorvskiva i "De tre musketörerna". Från denna chock återhämtade hon sig aldrig helt. Med ögon som glödande kol granskade hon varje ny låntagare, fast besluten som hon var att förekomma att böckerna i barnbiblioteket besudlades av någon ung slusk. Alla barn fick visa upp händerna. Ganska ofta fann hon sig föranlåten att beordra tvagning innan hon beviljade tillträde. Vi gjorde därför alltid en liten urskuldande gest med handflatorna när vi passerade Ollis bord. Gesten hade med tiden stelnat till en fast ritual som om den handlade om inträdet i en speciell, höghelig zon. Den som väl gått över denna gräns kunde njuta nåden i fulla drag. (Göran Sahlberg "När tiden tog slut" s 119-120)

På (prästernas) förgård (av helgedomen) stå altaret och kopparbäckenet. På altaret frambäras offren, vilka äro medlet till att upprätta och upprätthålla gemenskapen med Gud. Bäckenet användes till tvagningar, vilka äro sinnebilder av den yttre och inre renhet, som Gud ger de sina och väntar av dem. Altaret och bäckenet uttrycka på samma gång Guds förhållande till folket och folkets förhållande till Gud. (Wilhelm Möller "Vad lär Gamla testamentet?" s 176)

En dagboksanteckning från måndagen 20 oktober 1919 är skriven med väldiga bokstäver, laddade av kraft och bläck: "Sex dagar sedan jag först kände friheten i Jesus. Nu vet jag att Jesus gör fri - att jag är fri i Hans blod." ... På förmiddagen hade jag mött min vän "damen från Sturegatan" på en spårvagnsplattform. ... Hon såg åt sidan med ett alldeles säreget leende kring ögon och läppar. ... "Förlåt mig att jag skrattar - men när jag såg ert ansikte tyckte och tänkte jag: Så ser ett nytvättat barn ut - jag undrar om han varit och badat. Ni ser så gränslöst nytvättad ut." "Nej, snälla fru D. D., jag har inte varit och badat - men nu är det på sjätte dygnet, som jag upplever den oavlåtliga reningen i Jesu blod." (Sven Lidman "Utvald av Gud" s 113-114)

När (American Bible Society, ABS) nekade en baptistmissionär att i en översättning av Nya testamentet till bengali få använda ordet ”nedsänkning” varje gång ”dop” förekom, drog sig de amerikanska baptisterna ur ABS och bildade American and Foreign Bible Society. (De kristna s 558; Wayne A. Detzler: Bibelsällskapen)

I Jatrib byggde Muhammed ett bönehus för sina anhängare. ... Han inskärpte hos sina vänner att företaga talrika tvagningar såsom en symbol på, att blott de rena våga närma sig den helige Guden. . (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 536)

Det vackert arbetade läderbandet (i Ivironklostret på berget Athos i Grekland) glänste gyllene i skenet från lyktan. ... Enligt den utförliga biblioteksförteckningen bestod bandet av ett antal tidiga bysantinska fromma texter. Det första foliobladet jag slog upp var tydligen en ganska bitsk predikan av den helige Hieronymus, där han gick lös på vad han såg som en alltigenom hednisk sed att bada: "Den som har blivit ren i Kristus", rasade helgonet, "behöver inte bada en gång till." (William Dalrymple "Från det heliga berget" s 18-19)

Låt oss bli rena till det yttersta av vår makt. ... Du ser att vi måste rena oss själva (Jes 1:16), och sedan renar Gud oss. Ty efter att först ha sagt: ”Tvätta dig, gör dig ren” tillade Han sedan: ”Jag skall göra dig vit.” (Jes 1:17-18) (Chrysostomos i kommentar till Hebr 7, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:426)


Sångarna:

Jag vet en källa underbar Med vatten friskt och godt. För världen dold, men uppenbar För trones öga blott. Kom hit, kom hit, hvarenda en, Som vill från synden blifva ren! Se, källan öppen är och fri! Kom, bada nu däri! (Nils Frykman: Sång 187:1)

Här den ström går fram vars flöden Giva glädje åt Guds stad. Jesu Kristi dop till döden Är det nya livets bad. Nya mänskor, Sonen lika, Klädda i hans renhets skrud, Vill du dana av oss, Gud. (E Liedgren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 186:4; jfr Psalmer och Sånger 419:4)


Egna kommentarer och funderingar:

Att bada kan för Johannes vara detsamma som att låta döpa sig. Då tar den som döper sig bort otrons bjälke ur sitt eget öga. Ty att inte tro ’in i’ Jesus är den stora bjälken i en människas öga (jfr Joh 16:9). När hon så låtit döpa sig (i både vatten och ande, cf. Joh 3:5), kan hon ta bort den lilla flisan ur sin broders öga. Detta görs genom att hon tvättar andra kristnas fötter, dvs genom att utföra en välkomnandets handling i en ömsesidig relation.

Lärjungen som har badat (i vatten och ande) behöver inte åter tvätta sig, eftersom han är döpt in i Kristus och ständigt är i tjänst i Honom som är Templet. Jämför Edersheim ovan samt Joh 16:9, 1 Joh 1:9 och Upp 7:14.


Paulus sade till de troende i Thessalonika: "Det här är en Guds vilja, er helighet." (1 Thess 4:3a)

Paulus sade till Titus: ”(Gud) räddade oss genom ett bad av pånyttfödelse och förnyelse av helig ande.” (Tit 3:5b)

Vi må i sällskap med ett sant hjärta komma till (den heliga platsen) i en tros fulla övertygelse, (med) hjärtan som har bestänkts (och bestänks) från en ond gemensam kunskap och (med) kroppen som har badats (och badas) (i) rent vatten. (Hebr 10:22)

Om vi – alltefter omständigheterna – må bekänna våra missar (av Hans mål), är Han trofast och rättfärdig, för att Han må låta våra (א,* א) missar (av Hans mål) vara för oss och göra oss rena från varje orättfärdighet. (1 Joh 1:9)


Grekiska ord:

katharos (ren) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 23:26; Luk 11:41; Joh 13:10; Apg 18:6 – Tobit 3:14; 13:16(17); Judit 12:9; Salomos Vishet 7:23; 14:24; 15:7; Susanna v 46(Theod); Matt 5:8; 27:59; Joh 13:11; 15:3; Apg 20:26; Rom 14:20; 1 Tim 1:5; 3:9; 2 Tim 1:3; 2:22; Tit 1:15; Jak 1:27; 1 Petr 1:22; Upp 15:6; 19:8,14; 21:18,21.

kefalê (huvud) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 6:17; Luk 7:46; 21:18; Joh 13:9; Apg 18:6 – Ester 4:17k(C13),w(C27); 5:1d(D7); Judit 4:11; 9:1,9; 10:3; 13:6,8-9,15,18; 14:1,6,11,15,18; 1 Mack 3:47; 7:47; 11:17,71; 2 Mack 1:16; 10:25; 15:30,32; Salomos Vishet 18:24; Syr 4:7; 12:18; 13:7; 17:23; 25:15; 27:25; 36:9(12); Baruk 5:2; Jeremias brev v 8,21,30; Susanna v 34. Matt 5:36; 8:20; 10:30; 14:8,11; 21:42; 26:7; 27:29-30,37,39; Mark 6:24-25,27-28; 12:10; 14:3; 15:19,29; Luk 7:38; 9:58; 12:7; 20:17; 21:28; Joh 19:2,30; 20:7,12; Apg 4:11; 18:18; 21:24; 27:34; Rom 12:20; 1 Kor 11:3-5,7,10; 12:21; Ef 1:22; 4:15; 5:23; Kol 1:18; 2:10,19; 1 Petr 2:7; Upp 1:14; 4:4; 9:7,17,19; 10:1; 12:1,3; 13:1,3; 14:14; 17:3,7,9; 18:19; 19:12.

louô (bada) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 7:9; Joh 13:10; Hebr 10:22 – Tobit 2:5,9; Susanna v 15(Theod),17(Theod); Apg 9:37; 16:33; 2 Petr 2:22.


Ytterligare studier:

3 Mos 15:11; Ps 24:3-4; Luk 6:41-42; Joh 15:3; Ef 5:25-26; Upp 7:14.


James D.G. Dunn "The Washing of the Disciples' Feet in John 13:1-20"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 61 (1970): 247-252.

Arland J. Hultgren "The Johannine Footwashing (13:1-11) as Symbol of Eschatological Hospitality"; New Testament Studies 28 (1982): 539-546.

Maurits Sabbe "The Footwashing in Jn 13 and Its Relation to the Synoptic Gospels"; Ephemerides Theologicae Lovaniensis 58 (1982): 279-308.

Sandra M. Schneiders "The Foot Washing (John 13:1-20): An Experiment in Hermeneutics"; Catholic Biblical Quarterly 43 (1981): 76-92.

Fernando F. Segovia "John 13:1-20, The Footwashing in the Johannine Tradition"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 73 (1982): 31-51.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-24; 2011-11-06; 2014-07-03)

Tillbaka till Start

13:10b-11 “Och ni är rena, emellertid/men visst inte alla.” Ty Han kände den som ’ger Honom till sidan av’/’överlämnar Honom’. På grund av det här talade Han * (א,*א,A): ”Alla är visst inte rena.”

Ord för ord: 13:10b (7 ord i den grekiska texten) och ni rena är, emellertid visst-inte alla. 13:11 (12 ord i den grekiska texten Sinaiticus) (han)-'kände-(och-hade-känt)'/kände ty den givande-till-sidan-av honom. på-grund-av det-här talade-(han): visst-inte alla rena är.


1883: Och I ären rena, dock icke alla. Ty han visste, hvem som skulle förråda honom; därför sade han: I ären icke alla rena.

1541(1703): Och I ären rene, dock icke alle. Ty han wisste ho den war, som honom förråda skulle; derföre sade han: I ären icke rene alle.

LT 1974: ”Nu är ni rena – men det gäller inte alla här.” Jesus visste nämligen vem som skulle förråda honom. Det var det han menade när han sade: ”Inte alla av er är rena.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) “Jag känner (Israels söners) ondska, så mycket som de gör här idag, innan 'det att leda/föra Mig'/'Jag har lett/fört' dem in i ’den goda jord’/’det goda land’ som Jag svor (att ge) deras fäder.” (5 Mos 31:21b, Grekiska GT)

(David sade till Salomo:) " ... Herren låter alla hjärtan undergå prov och har kunskap om varje påfund. Om du – alltefter omständigheterna – må söka Honom, skall Han finnas för dig. Och om du – alltefter omständigheterna – må helt och hållet lämna Honom, skall Han helt och hållet lämna dig in i ett slut.” (1 Krön 28:9b, Grekiska GT)

(David sade:) “Lycklig (är) en man av/till vilken Herren inte/förvisso ej må räkna en miss (av Guds mål), inte heller är det ett svek i hans mun.” (Ps 32:2, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: “Den Högste kommer bort med ett budskap om) de ting som tagits (och tas) till sidan av och de ting som skall vara, och avslöjande/'Han avslöjar' undangömda fotspår.” (Syr 42:19)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Lyckliga de (som är) rena (i) hjärtat, eftersom de kommer att skåda Gud.” (Matt 5:8)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”När gräset sköt upp och gjorde/bar frukt, då fördes/kom också rajgräsen/ogräset till ljuset. … Rajgräsen/ogräset är den ondes söner.” (Matt 13:26,38b)

(Jesus) talade till (fariseerna): "Ni är de som rättfärdiggör er själva inför människornas ögon, men Gud har kunskap om era hjärtan." (Luk 16:15a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus) hade själv (hela tiden) kunskap om vad som (hela tiden) var i människan. (Joh 2:25b)

Räddaren (א,*א) visste från (P66, א,* א) en början, (att) några är de * (א,*א) som tror och (att) någon (hela tiden) var den som stod i begrepp (P66, א,*א) att ’ge Honom till sidan av’/’överlämna Honom’. (Joh 6:64b)

Då det blev en huvudmåltid, då förtalaren allaredan hade kastat/lagt (och kastade/lade) in i hjärtat, för att Judas, av Simon, Iskariot måtte ’ge Honom till sidan av’/’överlämna Honom’ ... (Joh 13:2)


Exegeter, evangelister med flera:

Judas' fötter tvättades, men han förstod inte meningen i Jesu handling av ödmjukhet och kärlek. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 442)

Om (lärjungarna) är rena, varför tvättar (Jesus) deras fötter? För att vi må lära oss att vara oansenliga. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:259)


Paulus sade till de troende i Kolossai: "I (Kristus) är vishetens och kunskap(en)s alla högar/skatter undangömda." (Kol 2:3)

Paulus sade till Titus: ”För de rena (är) alla ting rena, men för dem som är (och har varit) befläckade och trolösa (är) ingenting rent, emellertid/utan och/både deras förstånd och gemensamma kunskap är (och har varit) befläckade.” (Tit 1:15)


Ytterligare studier:

Matt 13:48; Joh 1:47-48; 15:3; Apg 15:9; 1 Kor 10:1-6.


James D.G. Dunn "The Washing of the Disciples' Feet in John 13:1-20"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 61 (1970): 247-252.

Arland J. Hultgren "The Johannine Footwashing (13:1-11) as Symbol of Eschatological Hospitality"; New Testament Studies 28 (1982): 539-546.

Maurits Sabbe "The Footwashing in Jn 13 and Its Relation to the Synoptic Gospels"; Ephemerides Theologicae Lovaniensis 58 (1982): 279-308.

Sandra M. Schneiders "The Foot Washing (John 13:1-20): An Experiment in Hermeneutics"; Catholic Biblical Quarterly 43 (1981): 76-92.

Fernando F. Segovia "John 13:1-20, The Footwashing in the Johannine Tradition"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 73 (1982): 31-51.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-24; 2011-11-07; 2014-07-04)

Tillbaka till Start

13:12 När Han så hade tvättat deras fötter * (P66,א,*א,A), tog Han Sina kläder och ‘föll upp’/’lade sig ... tillbaka’ åter. Han talade till dem: ”Har ni kunskap om, vad Jag har gjort (och gör) för er?”

Ord för ord (19 ord i den grekiska texten Sinaiticus): när så (han)-tvättade '-na fötter'/fötterna deras tog-(han) '-na kläder'/kläderna sina och föll-upp åter. (han)-talade (till)-dem: har-(ni)-kunskap-om vad (jag)-har-gjort-(och-gör) (för)-er?


1883: Sedan han nu hade tvagit deras fötter och tagit på sig sin öfverklädnad och åter satt sig ned, sade han till dem: Förstån I, hvad jag har gjort eder?

1541(1703): Sedan han då hade twagit deras fötter, och tagit sin kläder på sig igen, och satt sig, sade han åter till dem: Weten I hwad jag eder gjort hafwer?

LT 1974: Sedan han hade tvättat deras fötter, tog han på sig manteln igen och satte sig ned och frågade: ”Förstår ni vad jag har gjort?”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till synagogan/’de församlade’:) "… Ni skall få kunskap om att Herren har skickat bort mig att göra alla de här gärningarna, eftersom (dessa) inte (är) från Mig själv." (4 Mos 16:28, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Jag hade kunskap om Efraim, och Israel är inte borta från mig. … Deras tankar gav dem inte det att vända sig intill, i riktning mot deras Gud, eftersom en otuktsande är i dem, men de hade inte (någon) ytterligare kunskap om Herren. (Hos 5:3a,4, Grekiska GT)

När (gästerna) hade badat och tvättat sig och 'fallit upp'/’lagt sig tillbaka’ (för) att inta huvudmåltiden, talade Tobias till Rafael: ”Broder Asarja, tala till Raguel på så sätt att han må ge mig min syster Sara (till hustru).” (Tobit 7:9, S)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till fariseerna:) ”Om ni hade (och hade haft) kunskap om vad ’det är’/’detta betyder’ 'Jag vill barmhärtighet och inte offer', hade ni inte – alltefter omständigheterna – ’skipat rätt helt och hållet’/’fällt dom mot’ de oskyldiga.” (Matt 12:7)

(Lärjungarna) hade (hela tiden) icke kunskap om (Jesu) ord, och det var (hela tiden) (och hade hela tiden varit) beslöjat från/för dem vid sidan av, för att de ej måtte förnimma det. (Luk 9:45a)

Då (Jesus) hade kommit in i (huset) ‘föll Han upp’/’lade Han sig tillbaka’ (vid bordet). … Men då farisén hade skådat (detta) förundrade han sig, eftersom Jesus inte först döpte/doppade sig före frukosten/måltiden. (Luk 11:37b,38b)

När stunden blev/kom, ’föll ... upp’/’lade sig (Jesus) tillbaka’ och apostlarna tillsammans med Honom. (Luk 22:14)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det här ordspråket talade Jesus till dem, men de där hade inte kunskap om vilka ting det (hela tiden) var som Han (hela tiden) samtalade (med) dem. (Joh 10:6)

Hans lärjungar hade först inte kunskap om de här tingen. När Jesus emellertid var förhärligad, då kom de ihåg, att de här tingen (’hela tiden’/’gång på gång’) var (och hade varit) skrivna ’på Honom’/’för Hans skull’, och (att) de gjorde de här tingen (med) Honom. (Joh 12:16)

Jesus svarade och talade till (Petrus): ”Vad Jag gör, vet du inte just nu, men du skall få kunskap efter de här tingen.” (Joh 13:7)


Exegeter, evangelister med flera:

Många typiska innehållsliga och strukturella element (i Jesu avskedstal, Joh 14-17) som läsarna känner igen i ett litterärt testamente finns redan i 1 Mos 47:29-49:33. ... 5 Mos 31-34 och faktiskt hela femte Moseboken är ett avskedstal. ... I NT är Paulus avskedstal i Apg 20:17-36 en intressant jämförelsepunkt. I Apg är det stiliserat som ett litterärt testamente. ... Betecknande nog är Luk det av synoptikerna som kommer närmast till att presentera Jesu sista måltid med lärjungarna som scen för ett avskedstal (Luk 22:14-38). (Kari Syreeni "Att leva i tiden efter Jesus. Det johanneiska avskedstalet - Joh 13-17 - i hermeneutisk belysning" s 460-461)


Paulus sade till de troende i Korint: "Ingen har kunskap om Guds ting ’om ej’/utom Guds Ande. Men vi har inte tagit utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ande emellertid/utan den Ande (som är) ut ur/av Gud. … Om vi och/också har (och har haft) kunskap om Kristus enligt kött, har vi emellertid inte nu längre kunskap (på så sätt)." (1 Kor 2:11b-12a; 2 Kor 5:16b)


Ytterligare studier:

Joh 13:4.


James D.G. Dunn "The Washing of the Disciples' Feet in John 13:1-20"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 61 (1970): 247-252.

Maurits Sabbe "The Footwashing in Jn 13 and Its Relation to the Synoptic Gospels"; Ephemerides Theologicae Lovaniensis 58 (1982): 279-308.

Sandra M. Schneiders "The Foot Washing (John 13:1-20): An Experiment in Hermeneutics"; Catholic Biblical Quarterly 43 (1981): 76-92.

Fernando F. Segovia "John 13:1-20, The Footwashing in the Johannine Tradition"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 73 (1982): 31-51.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-25; 2011-11-07; 2014-07-04)

Tillbaka till Start

13:13 Ni höjer era röster mot Mig Läraren, och Herren, och ni säger “Fint”, ty Jag är.

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten): ni höjer-era-röster (mot)-mig '-n lärare'/läraren, och '-n herre'/herren, och fint säger-(ni) (jag)-är ty.


1883: I kallen mig Mästare och Herre, och I sägen rätt; ty jag är det.

1541(1703): I kallen mig Mästare och Herre; och I sägen rätt; ty jag är ock så.

LT 1974: Ni kallar mig ”Mästare” och ”Herre”, och ni gör rätt i att säga det, för det är sant.


Den Senare Uppenbarelsen:

(Petrus sade till Jesus:) ”Herre, rädda mig!” (Matt 14:30b)

(De två blinda männen) utropade/ropade (mot Jesus) och sade: “Herre, var barmhärtig mot oss ... !” (Matt 20:31b)

(Jesus sade till de två lärjungarna:) “… Ni skall tala att/: Herren har behov av (åsnan) (א,*א).’(Matt 21:3a)

(Jesus sade till folkskarorna och till Sina lärjungar:) ”En är er Ledsagare (א*), och ni är alla bröder. … En är er Ledsagare (א*), Kristusen/'Den smorde'.” (Matt 23:8b,10)

(Jesus) talade (till Sina lärjungar): "Dra er tillbaka in i staden i riktning mot en ’den och den’ och tala till honom: Läraren säger: 'Min lägliga tid är nära.'" (Matt 26:18a)

(Budbäraren sade till herdarna:) “Det har idag fötts fram en Räddare åt er, och Han är en kristus/smord herre.” (Luk 2:11a)

Några av de skriftlärda talade (till Jesus): “Lärare, Du talade fint.” (Luk 20:39b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

*(א*) Då Jesus hade vänt sig och betraktat (de två lärjungarna) som följde, säger Han till dem: "Vad söker ni?" Men de talade till Honom: "Rabbi" - vilket då det uttyds (א*) sägs/betyder lärare - "Var stannar Du?" (Joh 1:38)

Systrarna skickade så bort (människor) i riktning mot Honom och de sade: ”Herre, skåda, den som du är vän med är svag.” (Joh 11:3)

(Marta) höjde sin röst (vänd i riktning mot) sin syster Maria (P45,P66,א,*א) och sade i hemlighet: "Läraren är ’vid sidan’ och höjer sin röst (i riktning mot) dig." (Joh 11:28b)

Simon Petrus säger till (Jesus): “Herre, ej endast mina fötter, emellertid/utan och/också händerna och huvudet.” (Joh 13:9)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

I (den ortodoxa kyrkans) konst framställs Kristus vanligen som Segraren, tronande på regnbågen, eller som Läraren med en evangeliebok i handen. Denna bild är vanligare än den lidande och döende Kristus på korset. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 62)

Man har sagt mig att grafplats redan är köpt till Swedenborgs stoft som lär hemföras snart nog. Derför önskade jag se min bok färdig till dess och få helsa min store Ledare och Lärare i en dedikation. (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 juli 1908" s 50; brev 26 juli 1907 till bokförläggarfirman Björck och Börjesson; Swedenborgs stoft fördes från England till Sverige i april 1908 och till Uppsala domkyka 19/5 samma år. En blå bok inleds med dedikationen "Till/ Emanuel Swedenborg/ läraren och ledaren/ ägnas denna bok/ af/ lärjungen/ en krans på grafven/ vid hemkomsten/ efter hundraårig hvila/ i/ främmande jord/ resurgat!")

(H.C.) Andersen håller sig, och Andersen följer mig! . . . Läs mina enkla Sagor av 1903, och se själv var jag gått i lära! Många lärare har jag haft, Schiller och Goethe, Victor Hugo och Dickens, Zola och Peladan, men jag vill likafullt underteckna denna intervju med August Strindberg (Elev av H.C. Andersen.) (August Strindberg "Andersen" s 77; Politiken 1905-04-02)

Gör mig den glädjen med nya året införa en mera borgerlig titulatur när Du skrifver mig till! Gör det! (August Strindberg "August Strindbergs brev IX 1892-jan 1894" s 374-375; brev 27 jan 1894 till Bengt Lidforss; Lidforss började alltjämt sina brev med "Herre och Mästare", trots att Strindberg tidigare undanbett sig en sådan titulatur; i fortsättningen skriver Lidforss i stället "Strindberg, Mästare")

Du får inte skrifva sådana titular i brefven! Jag är verkligen litet sjukligt misstänksam fär ägonblicket. (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 318; brev 26 juli 1891 till Bengt Lidforss; Lidforss bärjade ofta sina brev till Strindberg med orden "Herre och Mästare")

Gud hvad jag älskar Scavenius och Ploug! Jag skall hålla ett fackeltåg till deras bostäder ensam! (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 367; brev 14 jan 1888 till Edvard Brandes; De bägge danska högerpolitikerna stadsrådet Jacob Scavenius och redaktör Ploug hade 11 jan uppträtt i Landstinget mot kvinnorösträtten. I en ledare med titeln Landstingets Strindbergianere hade tidningen Politiken satiriskt behandlat dem och "deres store Herre og Mester Strindberg".)

Mannen täckte av ytterligare en bild och det såg ut att vara Sankt Paulus när han föll av hästen, med alla omständigheterna kring hans omvändelse just så som de brukar målas. Figuren var så levande utförd att det nästan såg ut som om Kristus talade till honom och Paulus svarade. "Den här mannen", sade Don Quijote, "var den kristna kyrkans fiende på sin tid, men sedan den störste försvararen som kyrkan någonsin har haft ... med himlen som sin skola och självaste Jesus Kristus som sin lärare och mästare." (Miguel de Cervantes "Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha" s 810-811)

"Så mycket är dock klart", (sade Herakleon), "att oraklet (i Delfi) ingalunda hyst agg till Jesus. Ingen, icke ens Sokrates, har av Apollon varit så prisad som den vise från Judalandet." "Han var", sade Krysanteus, "en religiös ande, genomvärmd av det gudomliga, en praktisk vishetslärare och en stor teurg. ... Jag föreställer mig, att vad Plotinus uppnådde genom att sänka sin ande i det begrepps- och formlösas hav, - det ägde Josefs son mer av naturen, och såsom något stadigvarande, så att han kunde vandra bland människorna och verka i det yttre, utan att hans skådning i det gudomliga var grumlad. Vad han ägde i högsta mån, det äga vi alla, åtminstone till möjligheten, i en lägre." (Viktor Rydberg "Den siste atenaren I" s 52-53)


Att fortsätta med (hembygden):

Den kristna församlingen är till sitt innersta väsen ett syskonskap som endast känner till en auktoritet. Det är Gud som Fader och Jesus som den av Gud sände Läraren. (Carl-Johan Elg "Att tjäna - ett livsideal"; Jönköpings-Posten den 28 augusti 1987)

Läraren lever och lär, och läraren lär lära så länge han lever av sina elever, vilka lär lättare lära den lära han lär, om läraren lär som han lever. (Alf Henrikson "Snickarglädje" s 189; Lära)

Det finns (i dag) inget fast att hålla sig till. De åsikter som för tillfället förs i topp följer man. Vi vill inte ha någon mästare. Vi är lika goda själva. Vi har gjort oss fria från auktoriteter. Vi är själva auktoriteter, trodde vi. Men vi följer omedvetet den mest högröstade. ... Vi måste få något fast att hålla oss till. Vi måste tillbaka till de kristna grundsanningarna, som var mans egendom, om vi inte skall falla för dagens självutnämnda tyckare och tänkare, som alltför väl vet hur åsikterna skall torgföras. En är eder läromästare, Kristus. Den fasta grunden är Kristus. Han är den ende som kan lära oss om livet, det verkliga livet, livet i gemenskap med Gud och vår nästa. (Donald Kennemark "En är eder läromästare"; Jönköpings-Posten den 12 augusti 1972)

"Det är visst lite fint mellan dom", så kunde man i min barndom höra gamla människor säga om ungdomar som sökte varandras sällskap. Det lät ju vackert och romantiskt, men fortsättningen på kärlekssagan kunde bli nog så besvärlig för ett par ungdomar på 1800-talet. Det var mycket som skulle stämma om det skulle leda till förlovning och så småningom bröllop. (Anna-Lisa Hermansson "Kärleksbrev" s 7)

Tanken på Småland i kyrkans och skolans värld i Amerika gör att författaren ser sig själv sitta i ett klassrum vid Augustana Seminary i Rock Island - "Svenskhjärtat i Amerika" - en vårdag 1929. Tiderna förändras och bland trettiotre, som snart skola vigas till präster, äro blott två av oss svenskfödda och endast undertecknad från Småland (född i Vislanda). I katedern sitter dock Conrad Emil Lindberg, född 1852 i Jönköping. Den själens bildning och den djupa lärdom, som omstrålade den ädla gestalten, gjorde att han sades tillhöra "kyrkans intelligensparti". Dogmatiken gav han liv och mening och lärarens mänsklighet gjorde honom älskad av alla. Han var en läromästare i teologi för många årgångar Augustanapräster. Gammal ungkarl som han var hade han blott en önskan: "Att få dö i selen." Hans önskan gick i fullbordan. (John Samuelson "Småland i Amerika" s 604)

Textutredning för söndagsskolans lärare och lärarinnor hålles i morgon Torsdag kl. 8 e.m. å den vanliga lokalen (i Jönköping) af folkskollärare J. Lönner. (Jönköpings-Posten 1900-04-18 "Folkskollärare utreder bibeltexter för lärare och lärarinnor")

Textutredning för söndagsskolans lärare och lärarinnor hålles i morgon Torsdag kl. 8 e.m. å den vanliga lokalen (i Jönköping) af stadsfogden K.A. Rundbäck. (Jönköpings-Posten 1900-03-21 "Stadsfogde utreder bibeltexter för lärare och lärarinnor")


Att fortsätta med ('nationerna'):

Imamiterna eller tolvsekten är den största shiitiska gruppen och dominerar i Iran och södra Irak. De väntar att den tolfte imamen al-Mahdi, som sedan 800-talet håller sig dold, skall återkomma, upprätta sanningen, utplåna ondskan och skipa rätt enligt Guds lag. De visar en helhjärtad uppslutning kring den gudomligt legitimerade andlige ledaren. Denne är formellt endast en lärare (ayatollah) men behandlas som en imam som står över lagen och är ansvarig endast inför Gud. I Iran finns ett hundratal ayatollor. De s k mullorna är ett kollektiv av teologer och jurister. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 113)

Ett av de bästa exemplen (på grundläggande kristna trossatser som alla kyrkor är eniga om) hittar vi redan i Nya testamentet, nämligen den enkla bekännelsen: "Jesus är Herre."När en kristen uttalade dessa ord i ett judiskt sammanhang, deklarerade han sin övertygelse om att Jesus av Nasaret var identisk med Gud - samme Gud som judarna kallade "Herren". I ett hedniskt sammanhang, där människor trodde på många olika gudar och gudinnor, gav den som bekände "Jesus är Herre" uttryck åt sin övertygelse att det bara fanns en enda sann Gud och att han uppenbarat sig i och genom Jesus. Under en tid då de romerska kejsarna gjorde anspråk på att vara gudomliga och krävde att alla medborgare i kejsardömet skulle säga "Caesar är Herre", bekände de kristna öppet sin trohet mot Jesus som den högste i himlen och på jorden, när de sade "Jesus är Herre". Denna enkla bekännelse gav alltså uttryck åt den mest fundamentala trossats som skilde kristen tro från judendomen, från de hedniska religionerna och från den romerska statsreligionen. (Colin Chapman "Var skall vi börja?" s 18-19; författaren född år 19?? i Indien)

När (vi) kom till Nordingrå, hade kyrkoherden där, Petrus Brandell, just fyllt 90 år. När jag talade i kyrkan, satt gubben bakom mig på predikstolen, och plötsligt sade han högt och ljudligt: ”Det där var bra.” Och sedan interfolierade han då och då med små utrop. Som tur var, gillade han vad jag sade. Eljest kunde han, sades det, lika ljudligt ge sitt misshag tillkänna. (Olle Nystedt "Strövtåg i minnet och dagboken" s 58)

Under en timmes tid talade Filip om rusdryckshanteringen på ett sätt som aldrig förr i hela sitt lif. ... "Jag talar i dag till eder i min Herres och Mästares namn. I hans namn talar jag så, som jag tror, att han skulle tala, därest han vore här denna stund. Högtidligt förklarar jag det vara nödvändigt för alla Kristi lärjungar i alla församlingar i Milton, att beslutsamt, orubbligt och med ens träda i öppen strid mot rusdryckshanteringen, till dess, att den blifvit utrotad ... till dess, att vi med härskarornas Herres hjälp vunnit seger." (Charles M. Sheldon "Filip Strongs hjältebragd eller Kristus och det moderna samhället" s 47,49)

Vid sin död hyllades och sörjdes (Viktor Rydberg av Oscar Levertin) som "landets store undervisare". ... Från sin anställning som fast medarbetare i (Göteborgs) ledande tidning avgick han 1876, då han på initiativ av styrelsen för Göteborgs undervisningsfond började verka som offentlig föreläsare. ... Han var som lärd i främsta rummet popularisator, men som sådan självständig, skarpsinnig och uppslagsrik. ... Den folkbildningsverksamhet Rydberg på ett så lysande sätt bedrev, var - det bör framhävas - inte avpassad för de bredare lagren. Han önskade visserligen vara en folklig skribent, men han hade, såsom han själv påpekat, på grund av sin smakriktning kommit att skriva för "den lärda och den estetiskt bildade världen". Indirekt har han å andra sidan dock haft stor betydelse för det brett upplagda folkbildningsarbete, som började växa fram i slutet av förra seklet, och som fått en sådan imponerande omfattning under det innevarande, därigenom att många av de personer, som deltagit som ledare och föreläsare i detta arbete, erhållit mer eller mindre bestämmande intryck från Rydbergs person och verk. Han kan därför med fog kallas landets store lärare. (Harald Elovson "Rydberg och hans inflytande på tänkesättet" s 93-98)

När 1842 års folkskolestadga gav kyrkoherden ansvaret för skolväsendet på lokalplanet var detta ingen nyhet. När 1862 års kommunalreform angav att skolfrågorna var en kyrklig och inte en kommunal angelägenhet var detta inte heller anmärkningsvärt. Det var endast en kodifiering av den ordning som rått i vårt land alltsedan reformationen. ... Som folkfostrare på lokalnivån hade kyrkoförsamlingen alltså två tribuner: predikstolen och skolkatedern. Kyrkoherden hade det yttersta ansvaret för dem båda. När man vid denna tid talade om "församlingens lärare" var det prästerskapet som avsågs. Lärare inom folkskolväsendet kallades skollärare. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 73)

Den undervisning studenterna erbjöds bestod av föreläsningar, kollegier och disputationsövningar. ... (Till föreläsningarna) kom kollegier, som var avgiftsbelagda och där undervisningen skedde i en mindre grupp, ofta i professorns hem, om de hölls av en sådan; kollegier gavs också av adjunkter och framför allt docenter. Ordet docent har i modern tid förknippats med forskning, men det betyder lärare och 1700-talets docenter var i eminent mening lärare; kollegierna ägnades knappast fördjupning och problematisering utan var examensförberedande. (Bo Lindberg "Den lärda kulturen" s 116; Undervisning och examination)

Var skärtorsdagsnatt kunde man få se dessa avskyvärda trollpackor på färd till sin herre och mästare i Blåkulla. Häxan satte sig gränsle över en kvast eller en ugnsraka och smorde kroppen eller fordonet med salvor, beredda av de vidrigaste ämnen, däribland fett av odöpta barn, som trollpackor mördat. Trollsalvan hade häxan förvarad i ett smörjehorn. Hon uttalade nu några hemlighetsfulla ord, och så bar det i väg genom skorsten och vidare genom luften till häxsabbaten hos den lede i Blåkulla. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 331; Det stora trolldomsraseriets tid)

Efter Trienterkonciliet ((1545-1563), som hade (Tomas' från Aqvino bok) Summa liggande på altaret vid sidan af bibeln och dekretalerna, utnämnde Pius V honom till "kyrkolärare" (D:r ecclesiae) såsom den femte i raden efter de fyra stora lärarne från den äldsta kyrkan (Ambrosius, Hieronymus, Augustinus och Gregorius den store). ... (Fransiskanen Bonaventura) var tillstädes i påfvens sällskap på kyrkomötet i Lyon (1274), där han dog, sedan unionen med grekerna hade kommit till stånd. Han fick i 15:de årh. plats på helgonlistan, och i det 16:de utnämndes han att vara den 6:te i de stora kyrkolärarnes rad. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 882,889)

Skolastikerna före Tomas (från Aqvino, född omkr. 1225) hade iakttagit en märklig tystnad med hänsyn till påfvens ställning i kyrkan. Tomas häfdade däremot med stor bestämdhet, att påfven, hufvudet för Kristi mystiska kropp, är hela världens ofelbare lärare, och att han har absolut herravälde i kyrkan. Han föranleddes att uppställa denna lära dels genom förfalskningar hos Gratianus, dels genom "Pseudo-Cyrillus", en uppdiktad samling af citat, som gåfvo sig ut för att vara återgifvanden af grekiska konciliebeslut och af uttalanden af Krysostomus, Cyrillus af Jerusalem, Cyrillus af Alexandria och en Maximus. Pseudo-Cyrillus var en förfalskning af en dominikaner, som hade satt skriften i händerna på Urbanus IV, och af denne hade öfverlämnats till Tomas, som på denna grundval byggde sin teori om påfvedömet. Tiggarmunkarne omfattade den med begärlighet, emedan den påfliga absolutismen var källan till alla mendikanternas privilegier. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 885-886)


Paulus sade till de troende i Korint: ”Ingen förmår tala ’Herre Jesus’’om ej’/ utom i helig ande.” (1 Kor 12:3b)


Ytterligare studier:

1 Mos 43:19-24; Matt 22:16; Mark 9:5; 11:21; 12:32; Luk 12:41; 22:33,38; Joh 11:2; 13:6; 20:2; Apg 2:36; Rom 1:4; 1 Kor 8:6; Fil 2:11; Upp 11:15.


James D.G. Dunn "The Washing of the Disciples' Feet in John 13:1-20"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 61 (1970): 247-252.

Maurits Sabbe "The Footwashing in Jn 13 and Its Relation to the Synoptic Gospels"; Ephemerides Theologicae Lovaniensis 58 (1982): 279-308.

Sandra M. Schneiders "The Foot Washing (John 13:1-20): An Experiment in Hermeneutics"; Catholic Biblical Quarterly 43 (1981): 76-92.

Fernando F. Segovia "John 13:1-20, The Footwashing in the Johannine Tradition"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 73 (1982): 31-51.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-25; 2011-11-08; 2014-07-04)

Tillbaka till Start

13:14-15 Om så Jag, Herren och Läraren, har tvättat era fötter, står och/också ni i skuld/tacksamhetsskuld att tvätta varandras fötter. Ty Jag har gett (och ger; P66, א,* א, A) er en förebild, för att och/också ni må göra helt och hållet som Jag har gjort mot er.

Ord för ord: 13:14 (19 ord i den grekiska texten) om så jag tvättade era '-na fötter'/fötterna '-n herre'/herren och '-n lärare'/läraren och ni står-i-skuld varandras (att)-tvätta '-na fötter'/fötterna. 13:15 (12 ord i den grekiska texten) (en)-förebild ty (jag)-har-gett-(och-ger) er för-att helt-och-hållet-som jag gjorde (mot)-er och ni må-göra.


1883: Har nu jag, Herren och Mästaren, tvagit edra fötter, så bören ock I två hvarandras fötter. Ty jag har gifvit eder ett föredöme, på det att ock I skolen göra, såsom jag har gjort eder.

1541(1703): Hafwer nu jag, som är eder Herre och Mästare, twagit edra fötter, så skolen I ock inbördes twå hwarandras fötter. Jag hafwer gifwit eder en efterdömelse, att, såsom jag gjorde eder, så skolen I ock göra.

LT 1974: Och eftersom jag, Herren och Läraren, har tvättat era fötter, så bör ni tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel som ni ska följa: Gör som jag har gjort mot er.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) "Skåda, du skall göra (de här tingen) enligt den typ/förebild som har visats (och visas) dig i/på berget." (2 Mos 25:40, Grekiska GT)

(Abigail, Davids blivande hustru,) stod upp och kastade sig ner (med) ansiktet emot jorden och talade (till Davids pojkar/slavar): ”Skåda, din slavinna 'in i'/'avsedd att vara' en ung flicka/tjänarinna (till) att tvätta (min herres) pojkars/slavars fötter.” (1 Sam 25:41, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) ”Jag har tvättat dig i/med vatten.” (Hes 16:9a, Grekiska GT)

(Eleasaros) lämnade till sin död … en förebild (att följa) … (2 Mack 6:31b)

(Salomo sade:) “Den minste är ‘kunskap tillsammans med’/ursäktad (med anledning) av barmhärtighet, men förmögna/’de som förmår’ ordnas efter bästa förmåga. (Salomos Vishet 6:6)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Enok behagade Herren väl och han sattes i sällskap/samband med en förebild av/på sinnesändring för släktena.” (Syr 44:16)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “I/med vilket domutslag ni dömer, skall ni dömas. ... Varför ser du halmstrået, det i din broders öga, men inte ‘förstår ... helt och hållet’/observerar träbjälken i ditt öga? ... Kasta/tag först ut träbjälken ut ur ditt öga. Då kommer du och/nämligen att se igenom (för) att (kunna) kasta/ta ut halmstrået ut ur din broders öga.” (Matt 7:2a,3,5b)

(Jesus sade till alla som hade besvär och var – och hade varit – betungade:) ”Lyft Mitt ok emot er och lär er * (א*), att Jag är mild och ödmjuk (i) hjärtat.” (Matt 11:29a)

(Jesus sade till lärjungarna): "Då ni har gått * (א,* א, A) var/gör lärjungar (av) alla nationerna, och döp dem/lärjungarna in i Faderns och Sonens och den helige Andens namn och lär dem att hålla alla ting så många som Jag har ålagt er." (Matt 28:19-20a; BG Ask-kommentar: Walter Bauer säger i sitt "Greek-English lexicon" - s 485 - att det grekiska ordet för "vara eller bli en lärjunge" som transitivt verb har betydelsen "göra en lärjunge". Kanske är det så att alla översättare har samma mening. Men jag är inte säker på att detta är den johanneiska synen. Att vara en lärjunge tillsammans med andra kan få lärjungaskaran att växa. Jfr Joh 17:21-23.)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den som – alltefter omständigheterna – må vilja vara först i /bland er skall vara allas slav. Ty och/också Människans Son har inte kommit (för) att göras/motta tjänst emellertid/utan (för) att göra tjänst och ge sin själ (som) en lösen i stället för många.” (Mark 10:44-45)

(Jesus talade till Sina lärjungar: “När ni – alltefter omständigheterna – må be, säg:) “Låt våra missar (av Guds mål) vara (i fred) för oss, som (א*) och/också vi själva låter varje/’var och en’ som står i skuld till oss vara (i fred).” (Luk 11:4)

(Jesus sade till apostlarna:) “När ni – alltefter omständigheterna – må ha gjort alla de ting som alltigenom/’från början till slut’ har ordnats för er, säg att/: “Vi är onyttiga slavar. Vi har gjort (och gör) vad vi (hela tiden) stod i skuld att göra.” (Luk 17:10b)

(Jesus sade till apostlarna:) ”Låt den större i/bland er bli som den yngre och den som anför (bli) som den som gör tjänst. Vem är större, den som ‘ligger upp’/’lägger sig till bords’ eller den som gör tjänst? Absolut inte den som ‘ligger upp’/’lägger sig till bords’? Men Jag är i er mitt som Den som gör tjänst.” (Luk 22:26b-27)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till fariseerna:) "Jag är den fine herden. Den fine herden ger (P45,א*) Sin själ till förmån för fåren." (Joh 10:11)


Hembygdens predikan:

Det finnes enligt Jesu ord en verklig storhet, en storhet inför Gud. ... Vägen till storhet plägar gå uppå, men till denna storhet går den nedåt. ”Vilken som vill bliva stor bland eder, han skall vara eder tjänare.” Annars plägar det vara trångt på vägarna till storhet, men här är gott rum. Gå därför här. Gå på. Bliv allas tjänare. Det blir köttets död, men andens liv. Och för varje trappsteg du tager nedåt, tager du även – förutsatt att du är en Jesu lärjunge – ett trappsteg uppåt till evig storhet och härlighet. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 153-154, Fastlagssöndagen, Mark 10:32-45)

De många uppgifter, som församlingen har att fylla, särskilt den myckna nöd, som den har att avhjälpa, ropa på en stor skara församlingstjänare. Lämpliga gåvor finnas även. Däremot saknas ofta det sinne, som vill sänka sig ned för att tjäna. Att uppamma ett sådant sinne bör vara församlingens strävan och utgöra hennes ära. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 411, Elfte söndagen efter trefaldighet, Matt 23:1-12)

Lättare kommer värme ur isen och köld ur elden, än en människa frivilligt uppgiver något företräde, som hon anser sig äga. Talar hon än om ödmjukhet, så är det ödmjuka sinnelaget likt en böjd fjäder, vilken springer tillbaka så snart det tryck upphör, som sammanböjt henne. I detta avseende voro lärjungarne helt olika sin mästare, vilken ödmjukade sig själv utan något yttre tryck. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 554, Mikaelidagen, Mark 9:33-50)

Det är en fullkomlig sanning, huru orimlig den än låter, att det icke gives någon högre ställning för en människa än den att vara ett Guds barn. Det är, tror jag, om den berömde predikanten Rowland Hill i England det berättas, att han plägade lyfta på hatten för den troende gatsoparen utanför sin dörr, och då han blev tillfrågad, varför han gjorde så, svarade: ”Emedan gatsoparen var hans närmaste lem i Kristi kropp.” Det svaret var att rätt förstå aposteln, ja, Kristus själv. ... Hör, huru (Kristus) säger: ”Vilken som giver en enda av dessa små allenast en bägare vatten att dricka för hans namn av lärjunge, sannerligen säger jag eder: Han skall icke mista sin lön. O, Herre Jesus, tänker du på och lönar något så ringa som en bägare kallt vatten? Ja, du gör det. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Pilgrims tillfälliga betraktelser s 213-214; Alpströmmen och småbäckarna eller ”Vad är stort och vad är smått i Kristi rike?)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1850

Jesus erbjuder varje människa och varje samhälle konstruktiv kvalitetskarriär. Värdeskalan förändras. Det blir mer vi än jag. Det blir mer verkande i de goda systemen än klättrande på och utnyttjande av de hänsynslösa systemen. Det innebär ett tjänande underifrån och glädje över att andra får det bra. (Bo Brander i Göran Skytte-Bo Brander "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1" s 199-200)

I Guds rike är man satt att tjäna, även om man blir satt att styra. Det stora är att vara till för andra. Vi blir oss själva och kan förverkliga våra möjligheter först när vi fogas in där Gud vill ha oss, och där är det alltid fråga om tjänst. I den fallna världen vill varje individ hävda sig, om det behövs på andras bekostnad. I Guds rike är det Gud som är allt i alla. ... Störst är den som tjänar. Där Kristus är herre, där blir det gemenskap och samarbete, en anda av kamratlighet och självklar vilja att stå till förfogande, varhelst man kan göra nytta. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Matteus” s 155,173)

"Du har dåligt blod i ådrorna, men du har växt upp under den röda fanan och är precis den sorts unge man som vi ville skapa före kulturrevolutionen. ... Partiet har gett dig den här uppgiften för att pröva din inställning till ordförande Maos revolutionära linje!" (sade Hong Taiyue till Jinlong). ... "Exakt just nu letar länsstyrelsen efter svinuppfödare som kan lyftas fram som förebilder för andra. ... Förebilder, fattar ni? Förstår ni vad det innebär? Oljefälten vid Dacquing är förebilder. Fruktodlingarna i Xiadingjia är förebilder. Till och med de dansande gamla gummorna i Xujiazhai har utnämnts till förebilder. Så varför skulle inte Ximenbyns svinuppfödare också kunna bli det? Lan Jinlong, du satte ju upp revolutionära modelloperor för några år sedan, eller hur? Och du fick Jiefang och din fars tjur att ansluta sig till kommunen. Var inte också det ett försök att bli en förebild? ... Stöd världsrevolutionen! Varje svin är en bomb riktad mot imperialister, revisionister och reaktionärer. ... Vi behöver ungdomar som ser upp till svin som om de vore deras föräldrar." (Mo Yang "Ximen Nao och hans sju liv" s 256-257)

De kristna har rätt: det är högfärden som varit den främsta orsaken till elände i alla länder och alla familjer alltsedan världens begynnelse; andra laster kan stundom sammanföra människor. Man kan finna gott kamratskap, skämt och vänlighet bland druckna eller okyska. Men högfärd betyder alltid ovänskap – den är ovänskap. Och inte bara ovänskap människor emellan utan ovänskap med Gud. I Gud konfronteras man med något som i alla avseenden är oändligt överlägset en själv. Om man inte känner Gud såsom sådan och därmed sig själv som ett intet jämfört med honom, känner man inte alls Gud. En högfärdig människa ser alltid ner på ting och människor. Och så länge man ser ner, kan man naturligtvis inte se det som står över en. (C.S. Lewis ”Kan man vara kristen?” s 102)

Genom fotatvagningens tjänarehandling, vari det innersta och djupaste grunddraget i hela Jesu personlighet och livsgärning lyser fram, inskärper han hos sina lärjungar tjänaresinnet såsom det grunddrag som skall utprägla sig i dem och deras gärning, varigenom hans och hans Faders härlighet skall lysa fram genom dem. (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 249)

Vi hava ej rättighet att utföra Guds verk på mänskligt vis, utan Guds verk skall utföras på Guds vis: "Se till, att du gör allt efter den förebild, som visades dig på berget." 2 Mos 25:40. (John Ongman "Kristlig offervillighet eller Det fördärvbringande festväsendet" s 27)

Laptjev insåg att möjligen de av faderns uppfostran bortskämda verkligen kunde anse honom som sin välgörare, de övriga såg i honom en fiende och "plantageägare". Nu kunde han efterett halvt års frånvaro inte se någon förändring till det bättre, och det märktes också något nytt som inte bådade gott. Hans bror Fjodor som förut varit en stillsam, tankfull och mycket hänsynsfull man sprang nu omkring på magasinet med minen av en mycket upptagen och affärsmässig man med blyertspenna bakom örat, klappade kunderna på axeln och skrek till bokhållarna: "Vänner!" Synbarligen spelade han något slags roll, och Alexej kände inte igen honom i denna nya roll. Gubbens röst brummade oupphörligt. Eftersom han ingenting hade att göra predikade han för kunderna hur man borde leva och sköta sina affärer och härvid uppställde han alltid sig själv som ett exempel. Detta skryt, detta myndiga, dominerande tonfall hade Laptjev hört för tio, femton och tjugo år sedan. Gubben avgudade sig själv, av hans ord kunde man dra den slutsatsen, att han hade lyckliggjort sin salig hustru och hennes släkt, att han hade belönat sina barn, varit en välgörare för sina bokhållare och anställda och hela gatan och kommit alla sina bekanta att evigt be till Gud för honom. Vad han än hade gjort hade allt varit mycket gott och om folks affärer gick dåligt så berodde det bara på att de inte ville rådgöra med honom, utan hans råd kunde ingenting lyckas. I kyrkan ställde han sig alltid främst av alla och anmärkte till och med högt på prästerna då de enligt hans mening inte officierade riktigt, och han trodde att detta var Gudi behagligt eftersom Gud älskade honom. (Anton Tjechov "Tre år" s 47-48)

Nu kifvas de om hvem som är den förste i Sverge. Rydberg vill vara det men Snoilsky vill också, och Heidenstam tror bestämdt han är det, men Wennerberg är det säkert, om inte Levertran sjelf trodde sig var näst Wirsén. O Land Land! (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 5; brev 2 febr 1894 till Bengt Lidforss)

Just i detta, att vårt väsen är sådant, att förr eller senare måste mönsterbilder, idealer för tänkandet och görandet framlysa i vårt medvetande, just däri och allena däri består det företräde vi (människor) äga framför djuren. (Viktor Rydberg "Konstens ursprung och utvecklingsläran" s 10-11)

Forntiden uppskattade bättre än vår egen tid (i mitten af 1870-talet) den sedliga inflytelsen af lefvnadsteckningar öfver utmärkta människor. I sådana skildringar träder oss det historiska till mötes med full personlighet, med klappande hjärta, med lättfattliga lärdomar och lyftande föredömen. Men huru mången yngling genomgår icke nu sina läroår, utan att få veta mer än namnen på och några torra data om människor, som dock kunna sägas hafva varit kallade och utvalda till personligt umgänge med alla kommande släkten för att undervisa och höja dem. Det är som räddes man, att umgänget med det förflutnas store andar skulle hos de unge ingjuta ett idealare sinnelag och en ädlare hug, än vårt hvardagslif vore i stånd att bära. Oändligt många väckelser till ett högre lif gå härigenom förspillda. Det personligas inflytelse är omätlig. Själfva kristendomens segerkraft låg mindre i hans läror än i den bild af hans stiftare, som strålat för människornas ögon, och störst var denna kraft i de tider då lärans grundläggare ej var ryckt utanför det mänskligas råmärken, utan framstod i allt såsom "sina bröder lik", "dock utan synd". (Viktor Rydberg "Sokrates" s 533-534; rescension af C.J. Dahlbäcks bok "Sokrates, en tidsbild", Göteborgs Handelstidning 31 december 1873; BG Ask-kommentar: Andra uppgifter om bokens utgivning 1875 gör att rescensionen av boken snarare kan ha publicerats detta år)

Pastor Unger tycker jag om. ... Han kommer (på besök) också på sådana dagar, när ingen annan vågar sig hit. Vi brukar säga, att vi inte vet hur han bär sig åt för att räkna ut vilken dag under julstöket som vi har det mest otrevligt och ostädat. ... Han följer med pappa in i matsalen. Pappa sätter sig i sin gungstol som vanligt, men pastor Unger söker ut åt sig den sämsta stol han ser och flyttar fram den till gungstolen. Och innan han har hunnit att slå sig ner där, så är han redan i färd med att tala om en rolig historia. ... Så snart som vi har satt oss till bords, så talar pastor Unger om, att han är tvungen att flytta ifrån Västra Ämtervik. Han har så dålig lön, att han rakt inte kan leva på den. Detsamma har han sagt alla jular. ... "Alfred säjer, att lönen är liten," (säger) mamma, "men tänk på alla de kalvstekar och gäddor och ostkakor och smörbyttor, som sticks in i köket! Det är allt också något att räkna med." ... "Ja, visst har Louise rätt," säger han. "Det blir nog ingen flyttning av för mig heller, förrän Gunnarskog blir ledigt. Men se, dit är jag tvungen att söka, för där har Ungrarna varit präster i allan tid, och där känner mig varenda människa." ... (Vid ett senare tillfälle säger pastor Ungers systerdotter Aline till pappa: "Farbror vet väl, att den gamla kyrkoherden i Gunnarskog dog förra hösten? ... Nu är det så ... att kyrkoherden i Gunnarskog hade varit sjuk i flera år och inte kunnat tjänstgöra. De sista fyra åren hade han haft till adjunkt en gammal gift präst, som har varit konsistorii skjutshäst, som det heter, i många år utan att någonsin få en fast plats. Han är fattig, som farbror kan förstå, och har hustru och fyra barn. ... Han behöver så väl (få Gunnarskog). ... (Morbror avstod därför från att söka tjänsten.) Gunnarskogsbönderna försökte övertyga (honom) om att hjälpprästen ville de inte ha, men morbror sa till dem, att han hoppades, att de skulle ändra sig därvidlag." (Selma Lagerlöf "Ett barns memoarer" s 163-174; Pastor Unger)

Karl Oskar satt snopen och skämdes för sina misstankar emot honom i går, och alla förundrade sig över den man som de gästade, den ädelmodige amerikanen, när de nu såg honom gå här i sitt hus. Här gick en präst och gjorde fruntimmerssysslor åt dem, en man av prästerskapet, som var kallad och invigd till det heliga predikoämbetet, gick här och bäddade och diskade och skurade och tvättade och torkade åt dem som den simplaste piga! Det var dem obegripligt. De kunde inte tänka sig mannen i det stora hushållsförklädet stående i kappa och krage i predikstolen, de kunde inte föreställa sig att den som här skurade kokkärl också kunde stå för altaret om söndagen och utdela nattvarden: Varför skulle den nedlåta sig till att rengöra grytor som var präst och kunde predika? (Vilhelm Moberg ”Invandrarna” s 210; Will no one help me?)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Ju djupare brunnen är, desto swalare och behagligare är dess watten; alltså ju djupare du förnedrar dig, desto wälbehagligare blifwer du för Gud, som blickar till det ringa i werlden, men stygges wid allt, som uppblåses och yfwes öfwer sina företräden. Om trädens grenar äro fulle af frukter, så böja de sig ned till jorden: alltså ju rikare trons och kärlekens frukter en menniska bär, desto ödmjukare är hon, desto bättre känner hon sin brist och desto djupare böjer hon sig ned. (Amadeus Creutzberg "Gudliga betraktelser för hwarje dag af året" s 442 i kommentar till Matt 18:3-4)

Uttolkaren sade till den unga flickan, som betjänade de två kvinnorna (Kristinna och Barmhärtig): ”Gå in i klädkammaren och tag fram kläder åt dessa pilgrimer.” Hon gick såsom hon var befald och lade ned framför honom vita, skinnande linnekläder, vilka han uppmanade dem att taga på. När nu kvinnorna blivit på detta sätt skrudade, betraktade de varandra, ty den ena kunde ej själv förnimma den härlighet, som hon varseblev hos den andra. Därför började de att hålla den andra för mer än sig själv. Den ena sade: ”Du är fagrare än jag”, och den andra: ”Nej, du är vackrare.” (John Bunyan ”Kristinnas resa” s 43)

Varför skulle världen vara så full av trolöshet, vanära, elände och mord, om det inte vore för att alla vill vara sin egen herre? Alla vill slippa ha någon över sig, ingen bryr sig om någon annan och var och en gör som han själv tycker. Därför straffar Gud den ene skurken med den andre. Om du bedrar och föraktar den som står över dig, kommer en annan och behandlar dig på samma sätt. (Martin Luther ”Stora katekesen” s 52)

Hwilken är då min nästa? (Christus) frågar icke: Hwem är min Gud? Som wille (den skriftlärde) säga: Gud är jag alls intet skyldig; med Honom är allt uppgjordt; ej heller tycker jag mig stå i skuld hos någon människa. Likwäl wille jag gerna weta, hwilken som är min nästa. ... Här råkar nu den arme mannen i ett swårt swettbad, så att han såg sig wara idel ondska från hjessan till fotabjellet. Hwarmed hade den höglärde, fromme mannen då så försyndat sig? Jo, han hade fört ett fariseiskt, skenfagert och skrymtaktigt lefwerne, hwilket icke ser ned till nästan, huru man må komma honom till hjelp, utan han hade dermed blott sökt sin egen ära och menniskopris samt med sin tjenst gapat uppåt himmelen. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 172 i kommentar till Luk 10:23-37)

Denna liknelse syftar på fariseernas och de skriftlärdas bud och stadga, att man skulle wisa de stora och mäktiga ära samt wika för dem och låta dem sitta främst. Men Christus wänder här om saken och säger, att den som will wara den störste, han sätte sig nederst. Icke så, som skulle en bonde sitta öfwer en furste; det will icke Christus, och det passar sig ej heller. Ty Herren talar här icke om det werldsliga, utan om det andeliga regementet; och detta kräfwer ödmjukhet af alla, ehuruwäl det werldsliga och utwärtes regementet håller den ordningen, att de yppersta sitta främst. ... Derföre will evangelium nedslå alla menniskor, hurudana och hwilka de wara må, så att ingen skall upphöja sig med mindre, han genom laglig myndighet blifwer nödgad dertill och sålunda uppsatt. Och detta menar ock Herren här med denna liknelsen, hwilken Han säger till alla; och härefter böra alla rätta sig, ehwad de äro höga eller låga. Fördenskull straffar Han ock här fariseerna och de stora kaxarna, som wille sitta öfwerst och alltid sträfwade efter högsätet. Ty först då bör man emottaga det, när man genom wederbörlig myndighet blifwit dertill utsedd och likasom wid håret dragen upp till hedersplatsen. (Martin Luther Kyrko-Postilla "Första Delen Sommar-afdelningen" s 215-216 i kommentar till Luk 14:1-11)

Emedan wi nu böra berömma oss endast af trons egendom och icke af gåfworna, så bör ock hwar och en låta en annans gåfwor wara likaså goda som sina egna, och dermed tjena den andre, som i afseende på trons egendom är lika med mig. Sålunda förblifwer då enighet i kärleken och enfald i tron, och ingen förtröstar på sin egen gerning eller förtjenst. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 145 i kommentar till Rom 12:1-5)

Zachaee, käre broder, stig ned ifrån werldslig wisdoms höjd. Kom och lär i Guds skola Hans ödmjukhets, saktmodighets och tålamods wäg; dermed kan du, om du hafwer Christum till Lärare, tryggt framgå till ewiga lifwets herrlighet. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 20-21)

Kärleken är aldrig fåfäng, han werkar stora och herrliga ting. Han nedlåter sig gerna till de ringa och föraktade; han gör med flit det ärligt är, och fägnar sig wara lydig äfwen i det lilla; han vämjes ej wid de armas sår och uselhet, han twår deras fötter och bäddar deras säng. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 52)

Jag välsignar och tackar dig, Herre Jesus Kristus, du alla heligas upphöjde konung, för detta i sanning stora exempel på djup ödmjukhet och tjenande lydnad, som du visade oss till ett efterdöme, då du, heligaste Gud, nedlät dig att med välsignade händer och böjda knän på det kärleksfullaste två, aftorka och kyssa fattiga fiskares, dina egna ringa tjenares, fötter. (Thomas a Kempis "Betraktelser öfver Kristi lif" s 40)

Låt oss praktisera ett ödmjukt sinne. Ty det finns inget som har sådan makt som detta, emedan det till och med är starkare än en klippa och hårdare än diamant, och sätter oss i en trygghet större än torns och städers och murars och som är högre än allt djävulens artilleri. Så som hänsynslöshet gör människor till ett lätt byte även för helt vanliga händelser och, som jag sade, slås sönder lättare än en bubbla och som slits sönder fortare än en spindelväv och som löses upp snabbare än en rök; låt oss, för att vi då må vandra på den starka klippan, lämna det där och ta till oss det här. Ty så skall vi i detta nuvarande liv finna vila och i den kommande världen ha all välsignelse. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:500)

Profeterna brukade inte endast profetera i ord, utan också i syner och i deras levnadssätt och i de handlingar som de utförde. ... Det var inte endast med hjälp av syner som sågs och ord som förkunnades, utan också i faktiska handlingar som (Fadern) skådades av profeterna, för att Han genom dem skulle kunna förebåda och framställa kommande händelser i förväg. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 490,492)


Att fortsätta med (hembygden):

(Janeric Johanssons) bilder finns i sjutton länder genom representation och privata samlingar. Bl a är Janeric representerad på Israels Museum i Jerusalem och Nationalmuseum i Stockholm. ... (Han säger:) "Jag har många gånger upplevt hur bilden fått fungera som en länk mellan människor. ... Plötsligt kan vi vara inne i ett samtal om väsentliga saker. ... Jag har också märkt att Gud kan använda mina bilder." (Åke Jonsson "Bildspråk" s 14-15; Svenska Alliansmissionens årsbok 1982)

Vid ett annat tillfälle (under mitt arbete som läkare på Jönköpings lasarett) var det en ung man, en duktig fotbollsspelare, som fick nåd att bekänna sin synd. Efteråt sade han: "Jag har vandrat på så orätta vägar, och mina händer har uträttat orena ting." Han ville, att vi skulle ta en grov handduk och med den torka hans händer. Men jag svarade: "Inte behöver du det, du är ju ren." Men han gav sig inte, förrän vi tagit en riktigt grov handduk och gnuggat hans händer och fötter. (Lars Vitus "En läkare berättar" s 19; Från min lasarettstid i Jönköping; 1930-talet?)

Bland de gamla, som min hustru och jag besökte under Tabergs-tiden (1928-30) var fru Maria Engelke, änka efter den kände teckningsläraren, sångförfattaren och söndagsskolmannen Fredrik Engelke. Hon hade fått högre lärarinneutbildning och var utan tvivel en aristokrat av den gamla skolan. Jag glömmer aldrig hur häpna vi blev vid vårt första besök i hennes smakfyllda hem på höjden mitt emot järnvägsstationen. Fru Engelke, vid den tiden nära nittio år gammal, satt som en drottning i sin länsstol, med den vackra spetsmössan över det silvervita håret. När hennes prydliga hembiträde kom in med kaffebrickan, vände sig värdinnan till oss och frågade: ”Tillåter Sara och Einar att mitt hembiträde dricker kaffe med oss?” Naturligtvis skyndade vi oss att ge vårt samtycke, innerst inne generade att den frågan över huvud taget kunnat framställas. Hembiträdet var, liksom fru Engelke, medlem av vår församling! Vi konstaterade bara inför oss själva, att denna djupt gudfruktiga människa var ett barn av sin tid, en tid, då klassgränserna ännu existerade på ett annat sätt än nu. (Einar Rimmerfors "Årsbarn med seklet" s 109-110)

I likhet med hvad som några gånger förr skett kommer kyrkoherde K.O. Eriksson (i Tofteryd) att hålla konfirmationsundervisning i Skillingaryd med dem af årets konfirmander, som önskar möta honom där. Det är nämligen på flere föräldrars uttalade önskan som kyrkoherde Eriksson åter underkastar sig denna uppoffring af tid och krafter. Då en afsevärd del af dem, som i vinter ämna mottaga denna undervisning, därigenom erhålla en betydligt kortare väg att gå, skall underrättelsen härom säkerligen hälsas med tillfredsställelse. (Jönköpings-Posten 1908-01-02 "Kyrkoherden och hans konfirmander")

S.M. Blomdahl . . . startade 1893 ett litet ullspinneri vid Lindhammar i nordligaste delen av Månsarps socken. (Sonen) Jakob Blomdahl blev 1899 bokhållare och senare disponent för fabriken, som under hans ledning utvecklades och blev Tabergs största industri, Tabergs Yllefabrik. Blomdahl var en god och allmänt uppskattad människa, en duglig ledare av fabriken och en bra arbetsgivare. Lönerna till de anställda var inte så höga, men disponenten själv föregick med gott exempel och nöjde sig med relativt låg lön för företagets bästa. Han deltog livligt i frikyrklig verksamhet och i det kommunala livet. (Nils Lindén "Bergets gård" s 78)

Många av de gamla bergsmanssläkterna (i Månsarps socken) hade vallonblod i sina ådror i mitten av 1800-talet. Tabergs bönder hade därför fått något av dessa vallonsmeders handlingskraft, och orädda framträdde de för att genomdriva, vad de funno rätt och riktigt. Pastor Palmberg, som väl kände sina Månsarpsbor, yttrade vid välkomstfesten för predikant (sedermera distriktsföreståndare) Sahlin: ”Kommer du hit för att styra och befalla, misslyckas du i Månsarp, men kommer du för att tjäna och samarbeta, får du mycket glädje i din gärning.” (Jacob Blomdahl "Lekmannaverksamhet inom Månsarp 1860-1920" s 26)

Måtte Jesu milda, kärleksfulla och ödmjuka ande mera blifwa uppenbar i sammanlefnaden bland Guds barn. (Swening Johansson ”Herrens werk” avd. I)

Under tiden 1874-1876 ... var pastor Karl Palmberg vice komminister i Hagshult. ... Han var då nyligen prästvigd. ... Söndagen före pastor Palmbergs ankomst till Hagshult kungjorde kyrkoherde Sjögren från predikstolen i Tofteryd: ”Nästa söndag den 2 november börjar pastor Palmberg sin verksamhet i Hagshult. Där kommer han att stanna till den 1 maj 1876. Nu ska' ni kära församlingsbor taga tillfället i akt och besöka det närbelägna Hagshult för att höra Palmberg. Han är nämligen en mycket bättre predikant än jag. När sedan Palmberg har slutat sin verksamhet där, är ni välkomna till mig igen.” Att många följde uppmaningen, det vet jag, men ändå blev det inte tomt i Tofteryds kyrka, ty på det sättet predikar man inte bort folket omkring sen egen predikstol. Emellertid står tofterydsherden som ett manande föredöme för andra ordets förkunnare uti att bereda väg för sina medarbetare i evangelium. (Viktor Johansson "Minnen från färdevägen" s 178-179)

Led mig på helgelsens och kallelsens väg, och låt mig bliva en, om än den allra ringaste, i den heliga skara, som du har utvalt till dina stridsmän. (Efraim Palmqvist ”De som bröto marken” s 205; Knut Wilhelm Almqvist 1819-78)

Emilie Petersens insatser var inte utan sprickor. I brev (från Gustaf Moberg till Ernst Newman 1926 02 28) med anknytning till godsets arrendator på Hörda skildras hon sålunda som "mycket sträng samt ej så litet härsklysten och hänsynslös i sin välgörenhet. Hon fordrade av alla att de skulle dansa efter hennes pipa. Min farbror beundrade henne mycket, ehuru han ej var blind för hennes fel; min far ansåg henne för en despot." (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 36; I ny miljö på Herrestad)

Ibland var det viktigt att statuera exempel, vilket lagläsaren Nils Eskilsson framhåller inför hovrätten i samband med en dödsdom (för dråp) som fällts i Västbo 1618: "Är av nöden för exempels skull, att sådana övermodiga, storsinniga och hämndgiriga människor måtte nypas i örat och icke fördrista sig så högmodeligen missbruka lag och rätt ..." (Lars-Olof Larsson "Småländsk historia - Stormaktstiden" s 51)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Även om det inte hade funnits något principiellt att invända mot att Paulus tagit emot ersättning från de församlingar han betjänar väljer han att helt tacka nej till all form av arvodering. ”Inte för att vi skulle sakna rätt till det, men vi har velat ge er ett föredöme att följa” (2 Thess 3:9). Ingen skulle få beskylla honom för att vara ute i egen sak. Dessutom ville han vägleda andra med sitt eget exempel. Med stolthet kunde han säga till korinthierna: ”Fri och oberoende av alla har jag gjort mig till allas slav.” (Peter Halldorf ”Andens folk” s 291 i kommentar till Apg 18)

Många typiska innehållsliga och strukturella element (i Jesu avskedstal, Joh 14-17) som läsarna känner igen i ett litterärt testamente finns redan i 1 Mos 47:29-49:33. ... 5 Mos 31-34 och faktiskt hela femte Moseboken är ett avskedstal. ... I NT är Paulus avskedstal i Apg 20:17-36 en intressant jämförelsepunkt. I Apg är det stiliserat som ett litterärt testamente. ... Betecknande nog är Luk det av synoptikerna som kommer närmast till att presentera Jesu sista måltid med lärjungarna som scen för ett avskedstal (Luk 22:14-38). (Kari Syreeni "Att leva i tiden efter Jesus. Det johanneiska avskedstalet - Joh 13-17 - i hermeneutisk belysning" s 460-461)

Följ mig! sa Jesus. Han kallar oss till lydnad. Efterföljelse är underordnande. Det kristna livet börjar med ett maktskifte. Den nya regimen avrättar det gamla livet och dess drömmar. Självförverkligande filosofi får ge vika för självförnekelsens teologi. (Peter Halldorf ”Gå ut i strid” s 10)

Vi snålade med filmen som med patroner därför att centralkommitténs förste sekreterare Sljunkov skulle anlända (till Tjernobyl). Exakt var han skulle dyka upp talade ingen om, men det kunde vi lista ut själva. Dagen innan hade vi åkt på en väg där dammet stod i högan sky, men nu höll de på och asfalterade den, och det var inte lite asfalt de lade på - ett par, tre skikt! Saken var klar: hit väntades högt uppsatta gäster! Sen filmade jag de högt uppsatta promenerande på den jämna, nylagda asfalten. Inte en centimeter åt sidan! Jag har det också på film, men tog inte med det i programmet. (Sergej Gurin "En monolog om hur den helige Fransiscus predikade för fåglarna" s 122; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

”Är också ni skyldiga” Ett typiskt rabbinskt sätt att resonera var att argumentera från det som är mindre till det som är högre. … Här resonerar Jesus i omvänd riktning, från det som är högre (han själv som Herre) till det som är lägre (lärjungarna). (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 322)

De första kristna ägnade Jesus samma tillbedjan som Gud själv. Ordet "Herre" som de använde om Jesus, förekom i själva verket i den grekiska översättningen av Gamla testamentet som motsvarighet till det hebreiska namnet på Gud ("Jahvé"). (Howard Marskall "Vem var Jesus?" s 70)

Makt och auktoritet ges av Gud för att användas till tjänande. Jesus Kristus är här vår förebild. Guds son av evighet kom till oss som en tjänare. Han hävdade inte sin ställning och slog inte vakt om sina rättigheter utan gav ut sig i tjänande för Guds rike. Han ville rädda människor från död och träldom och ge dem liv och frihet. Han delade vår svaghet och maktlöshet, att han kunde förvandla våra liv och tillintetgöra de makter som binder oss och gör oss så omänskliga. Av Jesus lär vi oss tjänandets mönster. Så som han tjänade skall vi tjäna. (John Gladwin "Makt och maktlöshet" s 262-263; författaren född år 1942 i Hertford norr om London i England)

Här i världen försöker man att hävda sig, och de som lyckas låter andra märka, vem som nu har makten. Men i Guds rike består lyckan och livets mening i att tjäna och vara till för andra. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Markus” i kommentar till Mark 10:35-45)


ca 1975 - ca 1950

Vi måste träffa vårt val: vill vi marschera i Lucifers följe, han som visade förmätenhet såsom skapad varelse och traktade efter Guds härskartron, eller vill vi vara bland dem som följer Jesus? Slutet på båda vägarna är klart. Jesu efterföljd går aldrig samman med ett liv i härsklystnad. Sålunda måste jag bli fri från denna synd, om jag vill räknas bland Jesu lärjungar och inte en gång bli utesluten från hans rike. (M. Basilea Schlink "Så blir man en ny människa" s 111)

Vad väntar vi av den nya kyrkan (i södra Afrika)? ... Nog finns det frågor som inger bekymmer för framtiden. Hur blir det med samarbetet mellan de nya ledarna? Vi har lagt märke till en tendens i distriktsråden och konferenserna, att inte låta någon inneha sin ledande post en längre tid. I regel blir det nyval. Ingen får tillfälle att öva sig ordentligt i sin uppgift. "Varför gör ni så?" frågar vi. Svaret blir: "Många bör få tillfälle att öva sig i ledarskap." De tillfällena har varit rikliga under senare år i bl.a. fältkommittén, som haft sex infödda ledamöter. (Evert Nilsson "SAM:s systerkyrka i södra Afrika - snart en verklighet" s 101-103; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1973)

Doktor Talmage återgav i en av sina predikningar (ett) exempel på föredömets makt. En liten gosse bodde i ett smutsigt hem, som var beläget i en smutsig stadsdel av en smutsig stad. Det första den pojken fick lära sig, när han en dag började skolan, var att tvötta sig ren. Han trivdes böttre med renheten, än han förut hade gjort med smutsen. Följden blev, att han började tvätta sig varje dag. Hans renlighet smittade av sig, och rätt som det var, hade hela familjen förvandlats. Alla medlemmarna i den hade blivit rena och välvårdade genom pojkens föredöme. Familjens renhet smittade av sig, och snart började alla i huset att tvätta sig. Renligheten spred sig, och så fördrevs smutsen från hela stadsdelen och hela staden. På flera ställen i Skriften uppmanas vi att vara föredömen, Kristus-brev, kända och lästa av alla människor. Föredömet har sin stora betydelse. Hur ofta har inte det goda föredömet lyckats, när predikningar, förmaningar och annan mänsklig påverkan av olika slag intet förmått. Levande kristendom är smittsam. (Lewi Pethrus "En såningsman gick ut" s 153; Föredömets makt)

Tusende arbeta på tankens byggnad. Noga avväges spanternas geometriska stålskelett till det himlastormande babelstornet. Men djupt därunder går Gud i natten, lyser med sin lykta in i de omedvetnas kammare. (Sigurd Dahllöf "Tusenden arbeta" s 19; 1954)

Vi kan knappast betvivla att evangelisten betraktade sådana handlingar som renandet av templet och tvättandet av lärjungarnas fötter som (tecken). (C.H. Dodd ”The Interpretation of the Fourth Gospel” s 142)


ca 1950 - ca 1925

Kamrater, även ledare, ha ... icke alltid svarat mot mina förväntningar. Men detta har endast inspirerat mig att så leva och handla, att jag för egen del i minsta möjliga mån skulle bli en missräkning för dem som i mig väntade att se ett exempel. ... Sysslolöshet har varit ett lidande. Under min första period i Sverige brukade jag använda mina lediga stunder till att författa eller översätta sånger. Under järnvägsresorna i tredje klass har jag översatt åtskilliga böcker. Upp till mitt fyrtiofemte år hade jag aldrig använt sovvagn för nattresorna och vanligtvis rest tredje klass även på båt. Kamrater ha sagt mig att jag bränt mitt ljus i båda ändarna, men jag kunde ej handla på annat sätt. ... Aldrig har jag ansett något slags arbete, vilket det än kunde vara, under min värdighet. ... Varje arbete utfört för Gud är värdefullt. Att bära bördor, att utföra otrevligt jordiskt arbete, att utsättas för köld, sömnlöshet eller annat i samma stil, likaväl som att villigt samtala med någon av de olyckligaste om hans nöd och hans själs behov har alltid haft samma betydelse för mig. ... Hårt arbete är kungsvägen till nyttighet och framgång. (Karl Larsson "Under order 1 - Kommendör Karl Larssons minnen" s 228-229)

Det var inte som (Aron) tänkt sig detta. Det är svårare att vara herre än han trodde. ... Om han finge ut i skogen och hjälpa till att köra ved och timmer. ... Men fru Eriksson och (hans fru) Sonja hade förbjudit honom. Han måste tänka på att han är herre här. Innan han börjar arbeta, måste han lära tjänarna se på honom som herre. Därför sitter han här på kontoret, sitter här iklädd stövlar och en grön sportkostym. Ja, folket på gården måste lära sig detta. Det är ju ingen självfallen sak. Hade han varit från en annan miljö skulle inte tjänarna behövt lära sig att han är husets herre. Men nu är han egentligen kommen från deras egna led, har gift in sig här. (Sven Edvin Salje "Människors rike" s 186)

Det är känslorna det kommer an på. Man kan kalla det fördom, fanatism, trångsynthet, så mycket man vill; om ett folk har den starka, spontana känslan att dess språk och dess kultur varit undertryckta, vanlottade, skjutna åt sidan, så bildar detta en oemotståndlig faktor, som inga förnuftiga resonemang kunna söva till ro. Det nationalistiska programmet må vara än så intolerant, det må ha sina beklagliga biverkningar; den hårda biologiska sanningen är den, att även de mest berättigade krav inte kunna genomföras utan kamp, och att ingen kamp är möjlig utan fanatisk överdrift. Förvisso, det kommer en dag, då moderationen, försonligheten, hänsynen till andras rätt måste göra sig hörda; men det är efter segerns dag, inte före den. Om de stämningarna infinna sig för tidigt, blir det överhuvud aldrig någon seger, ty bättre än så har Vår Herre inte skapat människorna. Det som böjer sig kommer aldrig att få växa rakt. (Fredrik Böök "Bil till Belgien" s 151-152; BAK-kommentar: Jämför med vad Jesus i Joh 18:36 säger om det rike som är hans och som är av ett annat slag.)

Jag är alltså i det tredje riket sedan tre veckor. Och för mig blir det föga mer än det "treveckiga riket", för jag reser härifrån om några dagar. Jag har fått nog. . . . I Sverige kan man naturligtvis mycket väl vara nazist - de är så få - men det går inte här för en anständig människa. Man skäms. Omkring 90 procent av det tyska folket har klätt sig i uniform. Och jag fick nog av att gå i uniform, när jag exercerade beväring. Jag trivs inte på platser, där varannan människa är en "führer". Individualismen har ingen plats för sina ben. . . . Man har ställt till de mest storartade skådespel för oss. 50,000 Hitlerjugend marscherade i mörka natten med facklor i händerna och 100 upplysta flygmaskiner följande dem, kastande fyrverkeripjäser - det är storartad film. . . . De enskilda individerna här är förfärligt snälla, men när de kommer tillsammans och blir ett system . . . (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 158-159; brev från "koncentrationslägret" i Travemünde till Eyvind Johnson 1935-07-02; "koncentrationslägret" = nordiskt diktarhem i Travemünde, invigt 1934)

Aina sökte efter möjligheter, som kunde skaffa det förlorade åter åt dem, som kunde återställa det gamla. ... Hon kämpade en tid, och hon raserade undan för undan sin stolthets mur. Och en kväll kom hon in till (sin man) Knut (Toring), när han lagt sig. Hon ställde sig vid hans bädd. Det var en stilla beslutsamhet över hennes ansikte och över varje hennes rörelse. Hon sade sakta: "Jag ska bli din sköka. Om du vill det." Det var kanske inte de rätta orden, inte de ord, som hon helst borde ha sagt nu, men hon sade dem. ... Häftigt drar (Knut) till sig andan, han är skakad - han är gripen. Han känner sin hustru, och han vet vilket offer hon nu frambär. ... "Men jag vill det inte. Inte om du känner det så. Inte om du känner det som om du skulle bli ... Nej, inte då ...!" Hon tänker över hans svar. Det gör henne gott. Och hennes stämma är varmare, när hon säger: "Kanske känner jag det inte så. Jag kommer för att det ska bli gott igen. Jag kommer - för att det är det enda jag kan göra." ... Aina gör ett offer för dem båda, ett stort offer - och han bävar inför det. Han är inte värd detta offer, han har ingenting gjort, som kan närma dem till varandra igen. Men den kvinna, som kan göra detta offer, är för en man värd att erövra och hålla kvar. ... Försoningens smärtblandade glädje skakar honom - den bränner i ögonen. Det är en mättad stund. Så möts de i den gemensamma känslan att de än en gång skall försöka hålla samman. De vet ju så väl, att de endast har varandra. (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 128-130; Grop i mannens bröst)

Jesu konungsskap är tjänarskap. Det är hemligheten med Jesu konungaskap. Hemligheten, varför hans anspråk kan vara så obegränsat. Ty han söker icke sitt. Intet är tydligare i Jesu historia. Han brukar ingen som medel för sina syften, utan han verkar i sin maktutövning, i hävdandet av sin konungslighet, de sinas väl. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 45)

Ibland kan jag inte låta bli att undra hur en person, som faktiskt är ett snille, kan nöja sig med att pressa kläder åt mig och sådana jobb. Om jag hade haft halva Jeeves' hjärna skulle jag ha slagit mig på att bli statsminister. (P.G. Wodehouse "Jeeves klarar skivan" s 37)


ca 1925 - ca 1900

"Har nu jag", säger (Jesus), "som är eder Mästare och Herre, tvagit edra fötter, så ären ock I pliktiga att två varandras fötter." ... Ett tjänande sinne pryder alltid en Jesu lärjunge. Vi böra göra väl mot alla men mest mot dem, som höra tron till. Det gäller i livets alla förhållanden, var vi kunna det, i ord och gärning. (J. Nyrén "Passionstankar" s 194; Missionsförbundet n:r 12 den 20 mars 1924)

Den ädle negern och filantropen, den ivrige kämpen för sitt folks bästa (i Amerika), Booker Washington ... berättade en historia om en förnäm neger, som en dag ville till järnvägsstationen och hade knappt tid. Han ville då begagna sig av en droska, men kusken nekade att köra för en neger. All right, sade negern, vill ni vara god sitta i droskan, så sätter jag mig på kuskbocken och kör, så är den svårigheten övervunnen. – Det duger, sade den vite, och så bar det av. Negern nådde sitt mål och betalade skjutsen och drickspengarna. (J. Nyrén "På Nya Vägar och Gamla Stigar" s 64)

Pétursson har ett intressant resonemang kring missionärernas förhållande till övrigt ledarskap inom pingströrelsen. Utgångspunkten är förhållandet mellan karisma och institution i pingströrelsens ledarskap. Han menar att det, när pingströrelsen börjat bli definierad i förhållande till övriga kyrkor omkring 1920, inte fanns plats för alla karismatiska ledarpersonligheter på hemmaplan. Missionsarbetet blev då för missionärskandidaterna en möjlighet att utveckla sin egen verksamhet och skapa sig frirum utan att komma i konflikt med det etablerade ledarskapet inom rörelsen. Missionärsrollen blev på detta sätt både ett uttryck för pingströrelsens expansionsiver och ett sätt att skapa utrymme för starka ledare utan att onödiga konflikter och maktkamper behövde exponeras. (Ulrik Josefsson s 258-259; Pétursson, Pétur, 1990, Från väckelse till samfund. Svensk pingstmission på öarna i Nordatlanten, s 202f.)

Det var år 1912, då Herren på ett så underbart sätt kom över oss, så att vi måste fortsätta att bedja under fjorton dagars tid. Vi voro en dag samlade till bön på fondläktaren i Filadelfia (i Örebro), där (Missions)skolan höll till ibland. Pastor Ongman låg också på sitt ansikte inför Herren och kämpade i bönen för både sig, oss och verket. Helt plötsligt ropade han: ”Kom hit, bröder, och lägg händerna på mig och bed, att Gud ger mig en förnyelse!” Det blev alldeles tyst ett ögonblick. Ingen kom. Alla kände sin egen ovärdighet. Om någon behövde handpåläggning, förbön och förnyelse, så var det vi själva. Men omsider kommo bröderna fram. Det var i sanning en underlig, för att inte säga underbar syn. Elevernas händer vilade på gudsmannens huvud och skuldror, och unga, svaga, bristfälliga lärjungar anropade himmelens Gud om förnyelse över den älskade och vördade läraren. Bäst som det var började pastor Ongman att tacka och prisa Herren högljutt för en undfången förnyelse till ande, själ och kropp. Han tog emot det utlovade i tron. Nu brast det loss bland eleverna. Tårar runno över våra kinder, hjärtan öppnades och även längtande elever började att lova sin Herre för löftena. Ej underligt, om Guds Ande faller mäktigt på sådant! ("Ongman-minnen" s 55-56; Alberth Eriksson: ”Nu gå vi vidare.”)

Nu hade (generalskan Ebba Silfverstååhl) tappat sin näsduk för tredje gången under samtalet - för tredje gången hade hon med en drottninglik nådig blick mottagit den ur Henriks hand. Det är ett maner hos henne, som Henrik redan länge iakttagit och fastslagit, att hon tappar näsduk eller servett gång efter annan vid middagsbord eller visiter för att låta någon annan taga upp den: hon känner sin överlägsenhet på detta sätt, inbillar sig att den ryggböjande betygar henne sin underdånighet. (Sven Lidman "Köpmän och krigare" s 144; På gränsen till löftets land)

Ofta hörde jag vittnesbörd av de gamla medlemmarna om Waldenströms verkligt demokratiska sätt att leda församlingen (i Gävle), vars ordförande han var i tjugufem år. Där man skulle ha väntat diktatorstendenser möter man den ödmjukaste hänsyn till var enskild medlem. En av de äldsta på min tid, boktryckaren Ahlström, berättade en gång, hur det gick till när församlingen skulle bygga sin första kyrkorgel. Waldenström talade emot förslaget. Vid röstningen visade det sig att församlingen beslutat bygga en piporgel i kyrkan. Nästa dag mötte boktryckaren sin vän Waldenström ute på gatan. ”Nå, Ahlström”, sade lektorn, ”hur mycket ger du till kyrkorgeln?” ”Jag röstade liksom lektorn emot det där förslaget”, svarade Ahlström. ”Det hör inte dit”, sa' Waldenström. ”Du hörde väl att församlingen beslöt att köpa en kyrkorgel. Då är det klart att den ska betalas. Jag har redan skrivit ut en insamlingslista och jag kommer att hjälpa till att samla in pengarna.” Det kan man kalla demokrati. Och sådan var den annars rätt bestämmande lektorn. Myndig kunde han vara, men inte på andras bekostnad. (Einar Rimmerfors "Årsbarn med seklet" s 119-120)


ca 1900 - ca 1800

Som kvällens purpur brann i Kidrons dal, Af himmelsk kärlek glödde varmt (Jesu) tal. Han tog ett fat, hvari han vatten hällde, Och tjänande sig inför alla ställde. ... Fast störst af alla, böjer han sig ner Och rentvår fötterna på sina bröder: Han därmed huld ett föredöme ger, Som likt en vårsol genom tiden glöder. Bland stoft och synd vi genom världen gå, Må vi ej glömma att hvarandra två! När domen straffet öfver världen tömmer, Barmhärtigheten, hvitklädd, sig berömmer. (Carl Boberg "Bilder och drömmar" s 153; Fridens fest)

Från Jaffa är en landsväg anlagd till Jerusalem och en till Sikem. Vid den senare ligga tvenne tyska kolonier. . . . Genom sin gudsfruktan och redbarhet, sin flit och sin skicklighet i att odla jorden hafva de gifvit landets inbyggare exempel, hvilkas välgörande verkningar sträcka sig vida omkring. Ja, man kän väl räkna dem såsom frön till en ny kultur i det heliga landet, en kultur, som kanske engång skall förvandla Palestina till ett land, som flyter af mjölk och honung, såsom det i forntiden gjort. (P. Waldenström "Till Österland" s 559; hösten 1894)

När somliga bibeltolkare mena, att herren med sin handling icke avsett att gifva ett exempel af sjelfförsakande och tjenande kärlek i allmänhet utan endast af en sådan kärlek som är verksam för andras andliga rening, så är det en alldeles ogrundad inskränkning af exemplets vidtomfattande betydelse. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 503)

Denna gång var vårt samvete rent. Då vår mor klargjorde för det uppbragta folket, att hon var syster till fru pastorskan i Puderbach, blefvo vind och vågor stilla. Vi helsades mycket höfligt och skördade välsignelsen af att vara nära slägtingar till en pastor, som alltid var redo att två sina församlingsbors fötter. Till vår stora glädje fingo vi höra, att vi blott behöfde svänga om hörnet för att se ljusen lysa i Puderbach. En af församlingsborna gjorde sig också besvär att ledsaga oss ända till prestgården. (Otto Funcke "På resa med min moder - Ett ungdomsminne" s 92-93)

År 1873 ordnades en internationell utställning i Wien, och dit hade (Arthur) Hazelius tagit med en samling av de allmogevävnader och broderier som han under sitt sökande ute i bygderna dragit fram ur gårdarnas och stugornas kistor och skåp. Denna lilla svenska manifestation väckte en så stor uppmärksamhet, att en av de ledande kritikerna och museimännen, Otto von Falke, förklarade dem vara efterföljansvärda exempel för hela Europa. Därmed var signalen given, kanske inte för Europa, men för Sverige att ta vara på vad landet ägde inom sina egna gränser - och året därpå grundades Handarbetets vänner. Genom sin samlande och till att börja med kopierande verksamhet blev denna förening en föregångare till hemslöjdsrörelsen, som på allvar startade först 1899. ... Genom seminarium och skolor gör (Handarbetets vänner) sina samlingar och sitt kunskapsstoff fruktbärande även för de generationer av ungdomar, som skall föra våra textila traditioner vidare. (Erik Wettergren "Nyttokonstens frammarsch" s 315)

Det är i sanning att ytterligt missförstå det föredöme, Herren welat gifwa oss, om wi tänka, att wi deraf äro kallade att upprepa sjelfwa den handling, Christus gjorde. Endast om der äro fötter, som behöfwa twås, enligt tidens och landets bruk, under det att ingen annan är tillstädes, som denna pligt egentligen åligger - endast då kallar oss Christi exempel att bokstafligen utföra, hwad han gjorde. Hans egen handling står framför oss icke såsom en mönstergerning, som drag efter drag skall kopieras, utan såsom en handling, hwilken påminner oss om hela raden af de kärlekstjenster, hwilka wi äro kallade att bewisa den ena efter den andra, och såsom ett wittne om det ödmjuka, sjelfförsakande sinne, i hwilket alla dessa tjenster skola utföras. Wi weta alla, att påfwen hwarje återkommande skärtorsdag twår tolf fattiga mäns fötter. En riktgare dom öfwer denna handling har aldrig blifwit gifwen, än den Bengel för många år sedan uttalade. "I wåra dagar," skrifwer han, "härma påfwar och furstar bokstafligen denna fotatwagning; men nycket mer beundranswärdt skulle det wara, om t.ex. en påfwe i ohycklad ödmjukhet twådde en konungs fötter (hans like i rang och sålunda öfwerensstämmande med lärjungarnas inbördes twående af hwarandras fötter såsom bröder) i stället för tolf fattigas." ... Huru ofta wisar sig icke högmodet i ödmjukhetens drägt! (William Hanna "Passionsweckan" s 210-211)

Stor oro uppstod i luteranska församlingen; ett tjog medlemmar som hade hört (baptistpredikanten) Nilsson predika gick bort ifrån kyrkan och lät döpa sig till baptister, och andra började vackla i sin luterska tro. Isynnerhet var kvinnorna öppna för den förre sjömannens förkunnelse. Från predikstolen ljöd pastor Stenius' allt strängare varningar: han tillhöll sin hjord att besinna sin eviga välfärd och icke låta sig blända av baptistens irrsken. ... Det uppstod häftiga dispyter i församlingsstyret. Karl Oskar Nilsson talade rättframt till deras nye pastor: Han hade nyligen kommit från Sverige och därför förstod han inte nybyggarnas sinnelag. Här i Amerika lydde de inte längre några påbud från sina präster. Pastorn i församlingen hade inte någon myndighet över dem. Han var i deras tjänst. Han bestämde inte över dem, han var inte deras husbonde; här var det inte som i gamla landet. Något nytt prästvälde ville de inte ha härute, när de väl blivit kvitt det gamla. Pastor Stenius svarade kärvt, att han inte var städslad som församlingens dräng och att han i sitt ämbete endast lydde under Gud. ... Församlingen hotades av en allvarlig söndring. Det fanns de som sade att den främst hade vållats av pastorn själv. (Vilhelm Moberg ”Sista brevet till Sverige” s 106-107; Flod eller vattenskål?)

Då (Christus) bewisade sina lärjungar en tjenares tjenster, så borde wi blygas öfwer wårt fasliga högmod, som icke wilja bewisa hwarandra samma tjenster. Denna kallelse, detta embete hafwa alla christna och Christi efterföljare, att dagligen på hwarandra aftwå den widlåtande smutsen och stoftet. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 174)

I de stilla svala lunder Blommar jag så obekant Är ibland de dolda under Främling från ett bättre land. Solens stråle icke stänkte Med sin purpur mina blad, Ibland gräsen jag mig sänkte, Steg ej främst bland blommors rad. Fast jag ej av ljuset smekas, Bor en helig eld i mig, Och min själ, som uttryck nekas, Blommar stilla inom sig. Därför uti vällukts floder Andas jag mitt väsen ut, Är bland barnen av min moder Ej den ringaste till slut. Vandrarn som förbi mig skrider Och mig ofta överser Känner dock den fröjd jag sprider - Vet ej huru honom sker. Söker ibland blommors skara Vem så ljuvlig gåta bär - Vill se'n alltid med mig vara, Har mig mest bland blommor kär. (Erik Gustaf Geijer "Reseda" s 246-247; Geijer skrev dikten till Malla Silfverstolpe, gift Montgomery, till hennes namnsdag 15 maj 1816)

Jag tycker lugnt man skulle kunna rekommendera en ung man att ta mr Elton som förebild. Mr Elton är godmodig, gladlynt, tillmötesgående och älskvärd. Jag tycker han har blivit särskilt älskvärd på sista tiden. Jag vet inte om han vill göra särskilt gott intryck på någon av oss genom att vara särskilt mjuk i sitt sätt, men det slår mig att han är mjukare nu än förr. (Jane Austen "Emma" s 45)

När konstitutionsutskottet 1810 lade fram sitt representationsförslag gick utskottet väsentligt längre än det gjort i arbetet med regeringsformen vid riksdagens början, detta, menar (Axel) Brusewitz, främst därför att det nu inte fanns några hinder för att säga ut vad man verkligen önskade. ... (Hans) slutsats blir, att de utländska förebilderna och den utländska diskussionen varit av grundläggande betydelse för arbetet och att man huvudsakligen av taktiska skäl avstått från en författningsreform av mera genomgripande slag och med mera radikala inslag än den som faktiskt kom till stånd. Mycket tyder på att denna tolkning av diskussionsläget i maj 1809 innefattar ett betydande mått av sanning. Likväl är den i sina enskildheter alltför förenklad för att kunna godtas utan reservationer. (Gunnar Heckscher "Nationell och internationell författningsdebatt 1809 och tidigare" s 121)


ca 1800 - ca 1600

Juliana, glöm aldrig din adliga ätt, lägg bort dina ofrälse miner! Minns noga de kall, dina fäder beklätt, minns grevarna, dina kusiner! ... Var högsint, min dotter, var myndig och rak, för bönder lyft aldrig på floret! Förgät ej din farfars förgyllda schabrak och vapnet, som hänger i koret!" ... Så talte majorskan, satt mäkta förnäm på herrgårdens gamla ruiner i kåpa av sammet med två fingers bräm av gulnade, nötta hermliner. ... Dess dotter, ett belät av vitaste skinn, den välborna fröken Juliana, var vindögd och lång, gick med fötterna in av födsel och ohindrad vana. ... ... I trettio jular med mormors robong för seds skull av grannarna bjuden, hon började finna sin frökentid lång och märka små runor i huden. ... Dock tröstad av äran att vara förnämst och värdig den salig majorskan, hon yvdes att sitta vid bondbröllop främst för kronfogdens fru och pastorskan. (Anna Maria Lenngren "Fröken Juliana")

Tilltron till exemplets makt var av hävd mycket stor. Redan i den klassiska pedagogiken var imitationen grundläggande. Men även modernare pedagogik lade stor vikt vid denna sida av fostran. John Lockes filosofi, som var etablerad mot slutet av 1700-talet och (som hade) vidareutvecklats av bland andra Condillac, utgick från idén om sinnets och karaktärens formbarhet genom erfarenhet och rutin. (Jessica Parland-von Essen "Flickors fostran" s 234)

Professuren i poesi i Åbo ändrades 1747 till en professur i naturalhistoria och ekonomi med Linnélärjungen, den vittbereste Pehr Kalm som innehavare. Under hans ledning utarbetades 1757 en avhandling med ämnet: "Vad kan en präst göra för det ekonomiska livets främjande?" Ämnesvalet är inte så förvånande eftersom prästen var församlingens ledare i allt, och många av studenterna blev präster. Som föredömen för deras praktiska insatser åberopas bibliska förebilder: Elia var åkerman, Moses boskapsskötare och Noa både byggmästare och trädgårdsmästare. Ekonomiska insikter skulle bidra till att prästerna förstod bibeltexten bättre och kunde förklara den till praktisk nytta för hushållningen i sin församling. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 103)

Mer och mer blef grefve Zinzendorf nogräknad att så nära som möjligt i allt rätta sig efter Frälsarens egna föredömen, och utan minsta tvekan införde han i sitt hem fotatvagningen; ty han tyckte sig i Joh. 13:14,15 se en bestämd befallning dertill. (E-n "Grefve Zinzendorf" s 98)

Ej var (kung Karl XII) karg på beröm, den för egen del så blygsamme konungen, som i sina brev aldrig talar om sig själv som segrare - alltid är det "de svenska regementena", "svenska fotfolket" eller "svenska kavalleriet", som vunnit framgångarna. Nordberg berättar också, att Karl aldrig ville veta av beröm, "så att om en discurs föll angående den eller den action och någon därvid nämnde något besynnerligit om honom själv, vände han strax talet på något annat. Eller om Hans Maj:t sköt till måls med pistol och någon sade, att han träffat fläcken eller närmast utav alla, avböjde han det strax, säjandes att det var ett lyckoskott, och till bevis sköt han andra gången förbi hela tavlan." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara äventyr - 1660-1709" s 537-538; Kriget i Polen)

Inspirerad av sina utländska vänner började (Peter I) planera en modernisering av det ryska riket. För att inhämta kunskaper och värva medhjälpare gav han sig våren 1697 ut på en 18 månader lång resa i Västeuropa. Där tog han djupa intryck inte minst av Holland och England, som blev viktiga förebilder när han inledde en omfattande modernisering av sitt rike. På förvaltningens område härmade han så småningom mycket av den Oxenstiernska kollegiemodellen. Några av de nya ryska kollegierna fick överta sina svenska förebilders namn utan vidare spisning. (Gunnar Wetterberg "Från tolv till ett - Arvid Horn" s 81-82)

Även det täcka könet kunde (under stormaktstiden) ställa till livliga uppträden, särskilt när fåfängan tog överhand med de svaga kärilen. Då kunde sådana förtjusande scener utspelas som följande i Kalmar slottskyrka. Under pågående gudstjänst inträder slottkassörens hustru och får syn på landskamrerarens fru i en av kyrkbänkarna. Då vill hon också stiga in där, i beräkning att den andra skall stå upp och åt henne lämna platsen vid bänkdörren, vilken anses som den förnämligaste. Men fru landskamrerskan gör icke min av att lämna sin plats. Slottkassörskan ger henne då en tydligare påstötning med orden: "Mak åt dig, god kvinna!" Men det skulle hon inte ha sagt, ty vid det övermodiga tonfallet råkar fru landskamrerskans blod i svallning och hon griper fru slottskassörskan om halsen för att på det sättet få henne till en plats längre in i bänken. Blossande röd utbrister föremålet för hennes omfamning med hög röst: "Du Smålandstäppa, är jag icke så god som du? Jag skall intet sitta nerom dig." Varpå den andra försäkrar: "Jag går intet nerom dig såsom din piga. Jag går, ta mig tusende djävlar, intet nerom dig, sakramenskade slyna!" Kassörskan är emellertid inte vackrare i mun, ty hennes genmäle lyder: "Den stund jag går nerom dig, tage mig tusende djävlar, kona!" Nu övergår damerna till att sparkas och riva varandra i håret. Kassörskan tycks emellertid ha varit den starkare av de två, ty hon lyckas slutligen kasta in kamrerskan i bänken. Men hennes triumf på den efterfikade ytterplatsen blir icke länge ostörd. Hennes vederdelokvinna går ut ur bänken och sätter sig i den framför varande, där hon ideligen vänder sig om och gör fula miner åt kassörskan. För omväxlings skull inlåter hon sig ett tag i samspråk med sin granne, proviantmästerskan, och anmärker högt: "Jag är i dag biten av en hund!" I anledning varav kassörskan utlåter sig: "Var du hund själv och ingen annan! Bite dig fanen!" Det blir för starkt för fru kamrerskan. Med utropet "Bite fanen dig!" rusar hon upp och kastar sig över fienden, och en ny batalj med sparkar och hårdragning vidtager. Under allt detta pågick predikan. När mässan sjöngs, blossade striden åter upp med sådan våldsamhet, att församlingen tystnade i sin sång och prästen ensam fick fortsätta. Slutet blev, att bägge argbiggorna fingo plikta för kyrkofridsbrott. Sedan detta skett, förliktes de inför konsistorium. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1660-1709" s 26-27; Ett hetlevrat släkte)

I den stora salen å Stockholms slott voro riksens ständer församlade. . . . Så begynte konung (Gustav II Adolf) åter tala. . . . "Efter det jag nu i många farligheter för Sveriges rikes välfärd haver måst utgjuta mitt blod, måste jag ock på sistone låta mitt liv. Därför vill jag före min avresa hava eder samtliga när- och frånvarande Sveriges undersåtar och ständer Gud den allrahögste till själ, liv och all välfärd allernådigst befallda. Eder av riksens råd önskar jag att eder aldrig må tryta goda råd till fäderneslandets trygghet och fred. . . . Eder av det andliga ståndet vill jag förmana, att I befliten eder om enighet och att I icke allenast prediken för edra åhörare utan ock föregån dem med ostraffligt exempel." (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf" s 54-56; år 1630)


ca 1600 och tiden dessförinnan

I själva verket var för svensk del förra hälften av 1500-talet en period av kulturell stagnation. Först efter seklets mitt tog studieresorna (söderut) åter fart och då i första hand till pålitligt lutherskt ortodoxa tyska lärosäten som Luthers och Melanchtons Wittenberg och än mer ... Grefswald och Rostock. Båda orterna ägde fördelen av att vara förhållandevis billiga att bo och studera i och var därtill lätta att nå eftersom de låg omedelbart på andra sidan Östersjön. I Rostock verkade dessutom från 1551 och fram till sin död år 1600 den ansedde teologen och Melanchtonlärjungen David Chytraeus, som inte utan fog kallas "praeceptor Sveciae", Sveriges lärare. Till honom sände svenska biskopar lovande studenter i trygg förvissning om att han skulle sätta in dem i kontroversteologins alla hemligheter och rusta dem för de faror som mötet med katoliker, kalvinister och andra kättare kunde medföra. Allt som allt inskrevs under Chytraeus professorstid i Rostock mer än 250 svenska studenter att jämföra med dryga 130 i Wittenberg och 140 i Greifswald. (Jakob Christensson "Studieresorna" s 173)

(Muhammeds) klädnad var mycket enkel, och sjelf lagade han både sina kläder och sina skor samt förrättade med egna händer de simplaste göromål, deri lemnande sina anhängare ett godt föredöme. (P. Waldenström "Till Österland" s 65)

Ni kännetecknades alla av ödmjukhet och var i inget avseende uppblåsta av stolthet, utan hängav er snarare åt lydnad än att ni framtvingade den, och var mer villiga att ge än att ta emot. ... Dag och natt bekymrade ni er för hela broderskapet. (Klemens av Rom till korintierna, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 5)

Låt oss, bröder, vara av ett ödmjukt sinne och lägga åt sidan allt högmod och all stolthet och dårskap och arga känslor; och låt oss handla enligt det som är skrivet ... och vara särskilt uppmärksamma på Herren Jesu ord, som Han talade, då Han undervisade oss om saktmod och tålamod. ... Med denna föreskrift och med dessa regler låt oss göra oss fasta, så att vi vandrar med all ödmjukhet i lydnad för Hans heliga ord. (Klemens av Rom till korintierna, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 8)

Det är bättre för er, att ni upptoge en ödmjuk men hedervärd plats i Kristi hjord, än att ni, då ni vore högt upphöjda, skulle kastas ut från Hans folks hopp. (Klemens av Rom till korintierna, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 20)

Steget mellan lära och praktik är kortare i Kina än i Västerlandet. Man räknar av gammalt exemplet som undervisningsmedlet framför andra. ... "Den ädle undervisar ej genom att gå från hus till hus och inspektera." Han undervisar i sin lära genom att förverkliga den. (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 32; Det gamla Kina)

(Skriften Lagarna) innehåller ... mera (än skriften Staten) av den visa kärlek som förstår att böja sig ned till människorna i stället för att endast höja sig över dem. ... Som diktare sökte (Platon) skönheten, som filosof visheten; nu har godheten mer och mer blivit målet. (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 66-67; Platons båda stater)


Att avrunda med:

(Jesus) tar en handduk och ett tvättfat den sista kvällen de är tillsammans, och tvättar deras smutsiga fötter. Han ställer sig på knä framför dem och blir inte högre än ett barn. Han ser in i deras ansikten och säger: Gör som jag. Ta den möjlighet som finns inom räckhåll, och tjäna varandra. Den världsberömda musikern och producenten som häromåret gick ut och köpte pizza till de andra i studion under en skivinspelning och sedan diskade efter dem, han gick i samma riktning som Jesus. (Ylva Eggehorn "Att byta riktning" s 202)

Gud du svage Lär mig att våga vara svag, som du, så jag också alltid ska vara levande. (Ylva Eggehorn ”Språk för en vuxen tro” s 50)

Har du gått i en demonstration för rättvisa, fred och frihet? Låt mig få tvätta dina fötter, min bror! Har du dansat i helig glädje hela natten och prisat Herren? Låt mej få tvätta dina fötter, min bror! La la la, la la la la la la la la la, la la la la, la la la la, la la la la la la. Har du vandrat på smutsiga gator med kärlek till fattiga syskon? Låt mej få tvätta dina fötter, min bror! Har du kommit vilse i en lockande värld av glitter och längtar hem? Låt mej få tvätta dina fötter, min bror! La la la ... O Herre Jesus du som blev allas tjänare, plantera du ett nytt och rent perspektiv i våra liv. Låt oss få tvätta dina fötter vår Gud, Låt oss få tvätta dina fötter vår Gud! (Ylva Eggehorn ”En sång, ett folk”; Låt mej få tvätta dina fötter)

De gamla svanarna böjde på halsarna för (den nya svanen). Då kände han sig helt blyg och stack huvudet bakom vingarna, han visste icke själv, hur det var fatt med honom; han var alltför lycklig, men alls icke stolt, ty ett gott hjärta blir aldrig riktigt stolt; han tänkte på, hur han hade varit förföljd och förhånad, och hörde nu alla säga, att han var den vackraste av alla vackra fåglar. Och syrenerna böjde sig med grenarna ända ned i vattnet till honom, och solen sken så varmt och så gott, då susade hans vingar, den smidiga halsen höjde sig, och av hjärtat jublade han: ”Så mycken lycka drömde jag inte om, då jag var den fula ankungen!” (H. C. Andersen ”Sagor och berättelser II” s 145; Den fula ankungen)


Sångarna:

Den kärlek som så underbar i dig, o Jesus, tog gestalt som gåva och som svar vill ha mig själv och allt som du mig gav. (I Watts-A Frostenson: Psalmer och Sånger 145:4)

Att försonlighet oss lära, ödmjukhet och tålamod, Du, så kärleksrik och god, Du, så stor i makt och ära, oss i ringhet föregår, när du andras fötter tvår. (Psalm 80:7)

En tjenarenas tjenare, Kom alla herrars Herre, Att frälsa de förtappade, Det större med det smärre. Och vid sin bortgång, skänkte han Oss detta testamente: ”I bröder! tjener så hvarann, Som jag er alla tjente.” (JO Wallin: Psalm 274:4)

Får du ej främst uti ledet stå, Verka Guds verk i det tysta då! Herren, som i det fördolda ser, Blott efter trohet lön dig ger. Gå, gå, skördeman, gå! Gå, gå, skördeman, gå Ut att den ädla säden så! Gå, gå, skördeman, gå! ... Är du än ringa som fordom Rut, Skynda dig likväl på fältet ut! Kanske att där något ax du har, Som dina bröder lämnat kvar. Gå, gå ... (E Bergquist: Förbundstoner 1911 nr 572:3-4; jfr Psalmer och Sånger 479:2)

Giv mig, o Jesus, mer av ditt sinne, Gör mig saktmodig, ödmjuk och mild! Giv mig mer kärlek, mod att försaka, Intryck hos mig din heliga bild. (J Blomqvist: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 274:2; jfr Psalmer och Sånger 280:2)

Du skänker oss ett nådens år, Du löser träldomsbanden. Där bland betryckta fram du går, Guds rike är förhanden. Du, Herre, själv dess spira bär, När du mot oss barmhärtig är. Du härskar, när du tjänar. (E Lönegren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 237:3, jfr Psalmer och Sånger 91:3)

Välkommen hit i jul igen, Du som blev barnens store vän. Kom, följ oss alltid på vår stig Och lär oss att bli lika dig. (J Oterdahl: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 516:5; jfr Psalmer och Sånger 117:5)

Ej för att låta tjäna sig Men för att tjäna oss alla Mästaren kom, gick korsets stig, Smakade bitterhets galla. Näst honom är i himmelrik Störst den som mest är honom lik I att i kärleken tjäna. ... Jorden har rum för kärleks id, Rum för var tjänandets gåva. Giv dig helt ut i manlig strid. Vill du ej Herren det lova? Arbetsvan hand och hjärta ömt, Mer skall du få än du har drömt, När du hans fotspår vill följa. ... Sänd oss din Ande, Herre god, Styrka vår vilja förläna. Giv oss i prövning tåligt mod, Kraft att med trohet dig tjäna. Lär oss att tacka först och sist För all din kärlek, Jesus Krist, Du som oss tjänat och tjänar. (GM Jensen-H Widman-H Wentz: Sånger och Psalmer 1951 nr 611:1-3; jfr Psalmer och Sånger 698:1-3)

Ack, saliga lott att förkastas och såsom ett avskräde stå, att duga till intet i världen, men duga för Jesus ändå! Ack, saliga lott att besvikas i allt vad man hoppas uppå, och sedan sig själv man förlorat få duga för Jesus ändå. ... Ack, saliga lott att förlora den kraft man förlitat sig på! Ty se'n man ett steg ej kan taga, man duger att bäras ändå. Ack, saliga lott att förminskas, bli minst ibland alla de små. och, se'n man ett intet har blivit, få vara hos Jesus ändå. (L Hofgren: Kristen Lovsång 1954 nr 259:1-2)


Egna kommentarer och funderingar:

Uttrycket ”Herren och Läraren” kan ses i ett återställelseperspektiv, om vi jämför med uttrycket ”Läraren och Herren” i Joh 13:13. Sammantagna kan uttrycken vara ett tecken som visar att Jesus är Gud.

"Att tvätta varandras fötter" uttrycker en "hetero-relation" där två personer befinner sig på olika nivåer. Det är alltså inte fråga om en "homo-relation" som till exempel att tvätta varandras huvuden. Jämför Paulus' uppmaning till de troende i Efesos att de skall underordna sig varandra (Ef 5:21). De troendes kristna gemenskap är en "hetero-gemenskap" där människor som är olika varandra finner varandra i ett ömsesidigt tjänande. Jämför här också med äktenskapet som en förebild till den kristna församlingen (Ef 5:31-32).


Paulus sade: ”Jag är den minste av apostlarna, (en) som inte är lämplig att kallas apostel. … (Jag är) mindre än den minste av alla heliga. … (Av missare av Guds mål) är jag först.” (1 Kor 15:9a; Ef 3:8a; 1 Tim 1:15b)

Paulus sade till de troende i Filippi: ”Anse/besinna det här i/bland er som och/också (var) i Kristus Jesus … (som) tömde Sig själv, då Han hade tagit en slavs utformning. (Fil 2:5,7a)

Paulus sade till Timoteus: ”Låt en änka omnämnas (endast) … om hon har tvättat heligas fötter.” (1 Tim 5:9-10a)

Petrus sade: "'In i'/till det här har ni kallats, eftersom och/också Kristus dog (P81,א,*א) till förmån för er och lämnade underifrån en förskrift åt er, för att ni måtte följa på/efter (i) Hans fotspår." (1 Petr 2:21)

Petrus sade till de troende: ”Knyt alla på er själva fast ödmjukheten mot varandra, eftersom Gud ordnar sig till strid ’i stället’/mot övermodiga men ger fröjdbringande (nåd) åt ödmjuka.” (1 Petr 5:5b)

Den som säger (sig) stanna i Honom är skyldig, och/också han, att vandra omkring alldeles på det här sättet som Den där vandrade omkring. (1 Joh 2:6)

I det här har vi (och har haft) kunskap om välkomnandet, eftersom Den där satte/gravsatte Sin själ till förmån för oss. Och/också vi står i skuld att sätta/gravsätta själarna till förmån för bröderna. (1 Joh 3:16)

Välkomnade, om Gud välkomnade oss på det här sättet, står och/också vi i skuld/tacksamhetsskuld att välkomna varandra. (1 Joh 4:11)


Grekiska ord:

ofeilô (stå i skuld) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 11:4; 17:10; Joh 13:14; 1 Joh 2:6; 4:11 – Tobit 6:13; 1 Mack 10:43; 13:15,39; Salomos Vishet 12:15,20; Matt 18:28,30,34; 23:16,18; Luk 7:41; 16:5,7; Joh 19:7; Apg 17:29; Rom 13:8; 15:1,27; 1 Kor 5:10; 7:36; 9:10; 11:7,10; 2 Kor 12:11,14; Ef 5:28; 2 Thess 1:3; 2:13; Filemon v 18; Hebr 2:17; 5:3,12; 1 Joh 2:6; 3:16; 3 Joh v 8.

(h)ypodeigma (förebild) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 6:31; Syr 44:16; Joh 13:15 – 2 Mack 6:28; Hebr 4:11; 8:5; 9:23; Jak 5:10; 2 Petr 2:6.


Ytterligare studier:

Matt 20:26-28; 23:11; Luk 6:41-42; 22:24-25; Rom 15:1-3; Gal 6:2; Fil 2:5-11; 2 Thess 3:7-9; 1 Tim 4:12; Tit 2:7; 1 Petr 5:3; 3 Joh v 9,11.


James D.G. Dunn "The Washing of the Disciples' Feet in John 13:1-20"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 61 (1970): 247-252.

Jey J. Kanagaraj "Johannine Jesus, The Supreme Example of Leadership: An Inquiry into John 13:1-20"; Themelios 29.3 (Summer 2004): 15-26.

Maurits Sabbe "The Footwashing in Jn 13 and Its Relation to the Synoptic Gospels"; Ephemerides Theologicae Lovaniensis 58 (1982): 279-308.

Sandra M. Schneiders "The Foot Washing (John 13:1-20): An Experiment in Hermeneutics"; Catholic Biblical Quarterly 43 (1981): 76-92.

Fernando F. Segovia "John 13:1-20, The Footwashing in the Johannine Tradition"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 73 (1982): 31-51.

Herold Weiss "Foot Washing in the Johannine Community"; Novum Testamentum 21 (1979): 298-325.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-25; 2011-11-10; 2014-07-04)

Tillbaka till Start

13:16-17 Amen, amen säger Jag er, en slav är inte större (än) sin herre. Inte heller (är) en apostel större än den som har sänt Honom. Om ni vet de här tingen, lyckliga är ni, om ni – alltefter omständigheterna – må göra dem.

Ord för ord: 13:16 (17 ord i den grekiska texten) amen amen säger-(jag) er, inte är (en)-slav större-(än) '-n herre'/herren sin inte-heller (en)-apostel större-(än) den havande-sänt honom. 13:17 (8 ord i den grekiska texten) om de-här-(tingen) (ni)-'vet-(och-har-vetat)'/vet, lyckliga är-(ni) om-alltefter-omständigheterna (ni)-må-göra dem.


1883: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: En tjänare är icke förmer än hans herre, icke heller ett sändebud för mer än den, som har sändt det. Om I veten detta, saliga ären I, om I gören det.

1541(1703): Sannerliga, sannerliga säger jag eder, tjenaren är icke förmer än hans herre; icke heller är sändebådet förmer än han, som honom sändt hafwer. Om I detta weten, salige ären I om I det gören.

LT 1974: Det är sant att tjänaren inte är större än sin mästare. Inte heller är budbäraren viktigare än den som sände honom. Ni vet dessa saker – gör dem nu. Det är välsignelsens väg.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Israel:) ”Ni skall vakta/hålla alla Mina befallningar och alla Mina domsutslag och göra dem, vilka, då en människa har gjort dem, hon skall leva i dem.” (3 Mos 18:5a, Grekiska GT)

(Profeten Ahia sade till Jerobeams kvinna:) ”Jag är en hård (Herrens) apostel i ’riktning mot’/’fråga om’ dig.” (1 Kung 14:6b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) ”Uttalat lycklig (är) den som vaktar/håller lagen.” (Ordsp 29:18b, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) ”Hör det här förbundets utsagor och gör dem.” (Jer 11:6b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son sade:) “Lycklig den som kommer att vända tillbaka i/med de här tingen, och då han har satt/lagt dem emot sitt hjärta görs/blir han vis.” (Syr 50:28)

(Baruk sade: “Folket) dog i onda vedermödor, i svält och i/med stort svärd och i apostlaskap/bortskickande.” (Baruk 2:25b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus skickade bort de tolv och sade till dem:) ”En lärjunge är inte över/’mer än’ sin (א,* א) lärare, inte heller en slav över/’mer än’ sin herre.” (Matt 10:24)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som – alltefter omständigheterna – må ge en av de här små (som följer Mig) endast en bägare kallt (vatten) att dricka, ’in i’/’med syfte på’ en lärjunges namn, amen, säger Jag er, han må inte/förvisso ej fördärva/förlora sin lön. (Matt 10:42)

(Jesus sade:) ”En människa hade (hela tiden) två barn. * (א*) Då han hade kommit till det första talade han: ’Barn, dra dig tillbaka (och) arbeta i dag i vingården.’ Men ’då (barnet) hade svarat’/’(barnet) svarade och’ talade: ’Jag vill inte.’ * (א*) Sedermera, då (barnet) hade ångrat sig, gick det bort (och gjorde faderns vilja). (Matt 21:28b-29)

(Jesus utvalde från Sina lärjungar) tolv, som Han och/också benämnde apostlar. (Luk 6:13b)

(Jesus sade:) “Varför kallar ni Mig ‘Herre, Herre, och inte gör vilka/'de ting' Jag säger?” (Luk 6:46)

(Jesus sade till en viss laglärd:) ”Gör (vad som är skrivet i lagen) och du skall leva.” (Luk 10:28b)

(Jesus sade till en kvinna:) ”Lyckliga de som hör Guds utsaga och som vaktar/håller (den).” (Luk 11:28b)

(Herren sade:) “Lycklig (är) den där slaven som hans herre, då han har kommit, kommer att finna görande på det här sättet.” (Luk 12:43)

(Jesus) ‘föll upp’/’lade sig tillbaka’ och apostlarna tillsammans med Honom. (Luk 22:14b)

(Paulus och Timoteus) gick genom städerna och ‘gav (hela tiden) vid sidan av’/’överlämnade (hela tiden) till’ dem att vakta de påbud som hade dömts/beslutats (och dömdes/beslutades) av apostlarna och (de) äldste i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem. (Apg 16:4)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus säger till (Sina lärjungar): ”Min mat är ‘för att’/att Jag måtte göra Dens vilja som sänt Mig och göra Hans gärning fullkomlig.” (Joh 4:34)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Det grekiska ordet apostolos, apostel ... står i NT oftast för de bemyndigade sändebud som är utsända av Herren och som utför det grundläggande arbetet i den kristna församlingen. (Studiebibeln V:191)

Det ges många tillfällen för de kristna i dag att tjäna Herren. Den moderna välfärdsstaten, som gör så mycket för att avhjälpa människors materiella och lekamliga nöd, står ofta hjälplös inför den ensamhet, fruktan och depression som många i vårt samhälle känner. En av den kristna kyrkans uppgifter är att vara med om att skapa en gemenskap, där kristna älskar varandra, har omsorg om varandra och accepterar varandra. Det kan ibland innebära, att en kristen hjälper ett par gamlingar att tapetsera om ett rum eller att reparera något som gått sönder eller att köpa hem mat. Om Jesus kunde göra en slavs uppgift och tvätta lärjungarnas fötter, så kan ingenting vara så simpelt att inte en Jesu lärjunge skulle kunna göra det. ”Då ni vet detta, saliga är ni, om ni också gör det.” (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 136)

Det är (i kulturrevolutionens Kina) ett helt nytt och bländande skönt samhälle, tillklippt och sömmat med allra största omsorg. ... Den nya människan har också skapats, en mönstermänniska, en menig soldat, som heter Lei Feng, en föräldralös ung man, som har vuxit upp under den röda fanan, som inte vet vad individualism vill säga, och som ger sitt liv för att rädda andra. När denne hjälte, som har avsvurit sig alla själviska ambitioner, har lärt sig skriva, tecknar han ner de intryck som läsningen av Mao Zedongs verk har gett honom. Han känner en oändlig tacksamhet mot Partiet och önskar inget hellre än att tjäna som en polerad skruv i det maskineri som skall forma alla medborgare efter samma mall. Alla måste lära av honom. ... Det är för din egen skull du skriver den här boken, en bok om flykten, din egen bibel. Du är din egen Herre och din egen apostel. Du offrar inte dig själv för andra och kräver inte att andra skall offra sig för dig. Ingenting kan väl vara rättvisare? Lycka är något som alla människor åstundar, hur skulle den kunna tillhöra dig ensam? Det finns sannerligen inte mycket lycka här i världen. (Gao Xingjian "En ensam människas bibel" s 150-151,207)

Om onsdag ger folkteatern repris på Hemsöborna. På förekommen anledning har jag nödgats anhålla att på affischen tryckes: "Författarens egen dramatisering av 1888". . . . Det är icke första gången jag tvingas till sådan annons för öppen ridå. . . . Jag undrar om det finns ett land, där en författare behöver utfärda sådana deklarationer som dessa, ett land där diktarnes förbund väljer en rescensent till överstyre, ett land, där litteraturhistoriens fakta och data äro så förfalskade att eleven presenteras som lärare åt läraren, och där plagiatet ställes före originalet. (August Strindberg "Mitt och Ditt" s 130-131; Afton-Tidningen 1910-09-05)


ca 1900 och tiden dessförinnan

"Nå, hur mår ni?" (frågade Jelena Invanovna). ... "Ja, det är en fattigdom!" sade Rodion. "Mycket bekymmer, vi arbetar men man ser inget slut på det. Nu ger Gud oss inget regn. Vi lever dåligt, man kan inte säga annat." "Ni har det svårt i detta livet", sade Jelena Ivanovna, men i gengäld blir ni lyckliga i nästa liv." Radion förstod henne inte och till svar hostade han endast i knytnäven. Men Stepanida sade: "Kära frun, den rike får det bra i den andra världen också. Den rike sätter ljus framför ikonerna, han låter läsa själamässor, den rike ger åt de fattiga, men vad kan en bonde göra? Han har inte tid att göra korstecknet för pannan, själv är han fattig som en lus, hur skall han då kunna bli frälst? Och många synder begår vi av fattigdom och av bekymmer skäller vi hela tiden som hundar, vi säger inte ett vänligt ord och vad är det inte allt som händer, kära frun, Gud nåde oss! Alltså kan vi inte vänta lycka vare sig i denna eller i nästa värld. All lycka är för de rika." ... "Det är bara en inbillning att de rika har det så lätt", sade Jelena Ivanovna. "Varje människa har sina bekymmer. Se på mig och min man, vi lever inte fattigt, vi har medel, men är vi lyckliga? Jag är ännu ung men jag har redan fyra barn, barnen är alltid sjuka och jag är också sjuk, jag måste jämt sköta mig." (Anton Tjechov "Den nya villan" s 172-173)

13:e augusti (1897). Råkade (här i Lund) löjtnant Ask, son till aflidne professorn. Han var 40 år, rik, lyckligt gift: uppgaf sig aldrig ha haft någon sorg. Äfven hans far, professorn, som dog vid 72 års ålder "hade aldrig haft någon sorg" (Strindberg kommenterar: Lögn!). Kände sig stundom orolig öfver all sin lycka. När jag så frågade löjtnanten "om han aldrig gjort något ondt" svarade han: "jo då, så mycket, så mycket!" (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 37)

(Laptjev) reste sig och gick fram till fönstret. "Hur det än blir så måste man avstå från alla tankar på lycka", sade han (till Julia) och såg ut på gatan. "Lyckan existerar inte. Jag har aldrig ägt den och antagligen finns den inte alls. Förresten har jag varit lycklig en gång i mitt liv, då jag satt den där natten under din parasoll. Minns du att du glömde din parasoll hos min syster Nina?" frågade han, vänd till hustrun. "Då var jag förälskad i dig och jag minns att jag satt hela natten under den där parasollen och kände mig lycklig." Invid bokskåpen i hans arbetsrum stod en mahognybyrå med bronsbeslag, där Laptjev förvarade en del onyttiga föremål, bland dem parasollen. Han tog fram den och räckte den till hustrun. "Här är den." Julia såg ett ögonblick på parasollen, kände igen den och smålog sorgset. "Jag minns", sade hon. "Då du förklarade mig din kärlek höll du den i handen." Då hon märkte att han tänkte gå, sade hon: "Om du kan, så kom snart igen. Jag har tråkigt då du är borta." Och sedan gick hon in i sitt rum och såg länge på parasollen. (Anton Tjechov "Tre år" s 112-113)

Furstinnan försökte likna en fågel då hon hoppade upp i ekipaget och nickade åt alla håll. Hon var glad, uppriktig och varm om hjärtat och själv kände hon att hennes leende var ovanligt vänligt och milt. ... Hon tänkte på att det finns ingen högre njutning än att överallt föra med sig värme, ljus och glädje, att förlåta alla oförrätter och le vänligt mot sina fiender. De mötande bönderna bugade sig för henne, kaleschen knarrade mjukt, under hjulen virvlade det upp dammoln, som av vinden drevs in över den guldglänsande rågen, och furstinnan tyckte att hennes kropp inte vaggades på kaleschens kuddar utan på moln och att hon själv liknade en liten lätt, genomskinlig molnsky ... "Vad jag är lycklig!" viskade hon med slutna ögon. "Vad jag är lycklig!" (Anton Tjechov "Furstinnan" s 132-133)

Medan de båda herrarna sålunda sakta gingo bredvid hvarandra fram och tillbaka, råkade monsieur de Ploguern trampa på något, som sprang sönder med en liten knall som en ärt. "Hvad var det?" utbrast han. Han tog upp ett radband, som glidit ned från en fåtölj, där Clorinda förmodligen tömt sina fickor. En af glaskulorna bredvid korset var krossad, och på själfva det lilla silfverkorset var en arm böjd och tillplattad. . . . Med sina darrande händer tog (Clorinda) bort glaskulan. . . . Hon halfviskade: "Det var påfven, som skänkte mig radbandet första gången mamma och jag hade audiens hos honom. Påfven känner mig mycket väl, han kallar mig sin vackra apostel, därför att jag sade honom en dag, att jag med nöje skulle dö för honom . . . Det var ett radband, som medförde lycka för mig. Nu får det inte längre någon kraft, nu kommer det att locka djäfvulen." (Emile Zola "Hans Excellens" s 52-53)

(Den tyske filosofen Edvard von) Hartmann betraktar de roller som afunden, sorgen öfver det förflutna, ångern, hatet, hämndgirigheten, snarstickenheten och vreden spela. Det behöfver icke sägas, att dessa lidelser äro plågor och vålla tusenfaldiga andra. I andra vågskålen hvilar hoppet, som är en verklig njutning, men på samma gång en illusion, en illusion, om det förespeglar individen själf lycka på denna jord, en illusion, om det förespeglar honom lycka på andra sidan grafven, en illusion, om det förespeglar en allmän mänsklig lycka genom den historiska utvecklingen. Det ligger i sakens natur, att en filosofi som Hartmanns ej kan tala om lycka i en annan medveten tillblifvelseform, emedan all tillvaro är förenad med plåga, som växer i mån af medvetandets utveckling. Och då all historisk utveckling innebär mänsklighetens utveckling till allt högre intelligens, allt högre medvetenhet, så är det likaledes från denna ståndpunkt tydligt, att framtiden skall varda för vårt släkte allt odrägligare. Historien bortrycker också för den stegrade insikten den ena illusionen efter den andra. Den grekiska forntiden med sin glada tro på ett jordelif, som konstens under och tankens bragder kunde göra nästan till ett elysium för den enskilde, motsvarar ynglingens och flickans tro på individuell lycka i denna värld. Romaren sökte därnäst lyckan i herraväldet öfver den kända världen; han vann det väldet, men endast för att finna dess lycka fullkomligt bedräglig. Därefter kom kristendomen, som till fullo genomblickade jordelifvets fåfänglighet och fäste hoppets ankar vid en högre tillvaro. Så reste sig åter vetenskapen på nytt, ifrågasättande verkligheten af en sådan tillvaro. Därefter framträder Leibniz och skänker oss, i stället för de förstörda illusionerna, en ny, i det han uttalar orden: mänsklighetens framåtskridande till högre fullkomlighet och därmed till högre lycka. När äfven denna illusion är tillintetgjord, återstår intet mer, och hela människosläktet skall då gripas af längtan till tillintetgörelse. Förr eller senare skall samma längtan gripa alla själfmedvetna väsen på alla bebodda världsklot i universum. . . . Så tröstlös ändar den Hartmannska filosofien. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 189-191; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)

Jämte och öfver (de äldstes och församlingstjänares ämbeten) stod, såsom vi alla veta, ett kyrkans ur- och grundämbete, som icke var stiftad inom och af (församlingen), utan omedelbart af Jesus själf, och icke beräknadt att fortfara i kommande tider, utan oskiljaktigt bundet vid ett antal därtill utrustade män - nämligen apostolatet. De ursprungliga tolf apostlarna voro kallade, utrustade och helgade omedelbart af sin herre och mästare. . . . Apostlaämbetet är med apostlarne utslocknadt. De löften och fullmakter Jesus gifvit dem, hafva, såvidt de icke rört detta ämbete ensamt, blifvit gifna åt församlingen och de enskilda medlemmar, icke åt något särskildt "prästestånd". . . . Att förhållandet ursprungligen var sådant det här blifvit skildradt bevarades länge i kyrkans minne, fastän hierarkin behandlade alla medel, ända till bibelordets förfalskande, för att utplåna hågkomsten af församlingens värdighet och de enskilda kristnas frihet. Mitt inne i prästväldets och formelväldets blomstringsperiod och själf en ifrig formelkämpe och hierark kände och erkände ännu Hilarius af Pictavium (omkring år 300), att en tid hade varit, då ordets förkunnande och sakramenternas förvaltande var hvarje troendes rätt. (Viktor Rydberg "Om kyrka och prästerskap" s 198-203; med anledning av kyrkomötet 1868; Göteborgs Handelstidning maj-juni 1868 samt tidskriften Framtiden samma år)

Här (i Stockholm) äro de många, som underrättelsen om riksdagsvalets utgång i Göteborg gladt. ... Lycklig du, som haft ett mål, vunnit det och nu ser nya vid din synkrets att vinna! Lycklig du, som kan så lifvas af kärlek till fosterland och mensklighet, att sjelfvet med dess pockande fordringar på enskild lycka måste underordna sig den! Lycklig du, som på din lott fått viljokraft nog att göra fruktbärande de pund, som Gud förlänat dig! (Viktor Rydbergs brev I "Viktor Rydbergs och S.A. Hedlunds brevväxling" s 68; brev 6 dec 1866 till S.A. Hedlund)

I sjätte klassen (på 1860-talet) vaknade kritiken; och nu genomskådade vi hela sveket, fastän lärarne undveko ängsligt att inlåta sig på ämnen de icke kände. Ibland kunde vi dock få höra ett utbrott mellan två lärare: "Det är för galet! Orimligt! Och det blir bara fusk med detta mångläseriet. De tar ju graden , i stället för studentexamen!" . . . Man gick (till examen), och visste att man kunde bli kuggad, ledigt, allihop, om det bara fanns god vilja (eller ond) hos examinatorn. Men nu visste man också, att man kunde mer än varje lärare, och att om man fick byta platser och pojkarne fick spänna rektor, censorer, examinatorer, så skulle de bli kuggade allihop. Man gick dock igenom, emedan det var en hederssak för examinatorerna. (August Strindberg "Mandarin-Strecket eller Vita Fyrk-Mössan" s 138-139; Afton-Tidningen 1910-09-29)

Jönköpings högre lärdomsskola gästades ett par terminer av en stockholmare, Åbrandsson. . . . En dag meddelade han mig . . . att han var yngste ledamoten av ett i Stockholm bildat ynglingaförbund, som måhända hade Sveriges litterära framtid i sin hand. . . . Dess valspråk var "Sanning, Verklighet". . . . Dess namn var Pro Veritate. . . . För ett par dagar sedan hade från förbundet till honom anlänt ett brev . . . som ålade honom att i Jönköping varda apostel för dess sak. . . . När Åbrandsson utdömde Tegnérs "Jätten" som osann, emedan inga jättar bo i bergens salar, och hans "Flyttfåglarne", emedan ingen grönmantlad skogsfru spatserar i kvällen, vart jag ond (och) gav honom vedernamnet Dumbom. . . . När jag följande söndag hörde prästens ord: "Upplyften edra hjärtan till Gud!" kom jag på den tanken, att jag skulle fråga Åbrandsson, om han ansåge i denna uppmaning ligga en osanning, emedan vi i ordets reala mening icke kunna upplyfta våra hjärtan över oss. Han svarade i milt upplysande ton, att det var en osanning, som icke borde begagnas. Vi utbytte sedan aldrig meningar i sådana ämnen. Åbrandsson tog emellertid sitt apostolat på allvar och gjorde sig till martyr för det. Han tycktes förnämligast uppfatta det så, att han borde inlägga jäv mot alla fantasihugskott och bildliga talesätt, som mötte honom på hans levnadsbana. . . . I ett hörn av kyrkplanen . . . hade vi pojkar uppfört ett snöfäste. . . . Sedan en trojansk rekognosceringstrupp vid en färd kring kyrkan blivit överrumplad och själve Hektor därvid tillfångatagen, lyckades den därpå följande stormningen. Man hörde från den intagna vallen F-ds röst: "Leve vår fana!" och såg en käpp med en vit flik svänga över vimlet. Men de närmast varande hörde också Åbrandsson, som ropade: "Det är ej en fana; det är F-ds näsduk!" "Förolämpar du vår fana?" röt banersvängaren. "Jag har icke förolämpat din näsduk", svarade Åbrandsson. Han nedsläpades från vallen av förbittrade greker och inkastades, ehuru själv grek, i valvet med de trojanska fångarna. (Viktor Rydberg "Realisten Åbrandsson" s 129-133; åren 1843-44?)

Om en bergsman hade den grundligaste insigt i bergsbruket, men wille sitta stilla i sin hydda utan att taga släggan i hand, än mindre med någon flit bruka henne, så skulle han aldrig framdraga det fördolda guldet ur jorden. Så ock – den som will med sann tro tillegna sig Christum med hans fullkomliga förtjenst samt blifwa delaktig af honom såsom den ädlaste skatt, han må icke allenast känna och erkänna honom såsom werldens ende Frälsare, utan måste ock uträcka trones händer och omfatta honom med allt hwad han är och har, samt beflita sig att i lefnad och wandel efterfölja honom. (Amadeus Creutzberg "Gudliga betraktelser för hwarje dag af året" s 225 i kommentar till Joh 13:17)

“Att veta” tillhör alla, men “att göra” inte alla. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:261)


Att fortsätta med (hembygden):

De stora ögonblicken av lycka: barnets jubel i gungan, ynglingens fröjd över äran av målet i gärdsgårdsserien, den unge älskarens vandring hem under lyriska stjärnor, den hängivne läsarens gripenhet inför sagorna, yrkesmannens glädje åt verket som lyckades väl, moderns joller med barnet i morgonsolen, åldringens pyssel med rosenrabatten som tacksamt blommar - dessa de viktiga tingen som färgar vårt liv och ger tillvaron mening ger Statistiska Centralbyrån fan. (Alf Henrikson "Snickarglädje" s 226; Till en sociolog)

Konsert hölls i torsdags förra veckan i (Vaggeryds) gamla missionshus af konsertsångaren A.W. Öwerström ifrån Stockholm, utsänd af Sv. Missionsförbundet. Af programmet må följande nämnas: Konungarnas konung ... Den store vide flok af Grieg. (Jönköpings-Posten 1916-05-15 "Utsänd konsertsångare")

(Grosshandlaren Jarl) Frykberg (i Uppsala) var vid denna tid (år 1913) engagerad i den försvarspropaganda som utgick från vad som kallades Nationalbyrån och var en frukt av den unge Uppsalastudenten och folkhögskoleläraren Manfred Björkquists insamlingskampanj för en pansarbåt. ... Grosshandlare Frykberg led av ett svårt magsår. ... Den 2 december 1913 skrev Frykberg från sin sjuksäng ett brev till jordbruksaposteln Per Rösiö, den svärmiske och praktiske ivraren för svenska småbruk. Rösiö var denna tid nära att spela en politisk roll sedan han skrivit ett öppet brev till statsministern Staaff, till sin innebörd närmast riktat mot dennes än så länge bara antydda avsikt att inget bestämma om värnpliktens längd vid infanteriet utan att invänta nyval. Rösiö hade skrivit att han hört att man skulle höra folkets röst om det ville leva eller dö. Han prisade värnplikten som ett tillfälle till en kulturell fostran av det unga manliga Sverige. "Här är numera en ganska allmän humanitetsröta i blodet", hette det, och det var ord som gick in på många håll. Officerare och underofficerare, menade Rösiö, hade inom sina led den största procenten individer med icke blott kraft, god fysisk byggnad, stark vakenhet och reda utan tillika honett anda och fin takt. De representerade ett humanitetsbegrepp av den friska, blodfulla sorten. Frykberg såg i småbrukets främjare den naturlige talesmannen för, centralgestalten i det bondetåg som redan nu medan han låg sjuk, måste ha stått före honom i en allt klarare vision. Han skrev, att Rösiö hade lärt bönderna bruka jorden - nu gällde det att försvara den. I Uppsala hade den tanken uppstått att mangrant åka till Stockholm och kungen, "efter det riksdagen hunnit samlas", tillsammans med andra hågade bönder från andra delar av landet. Det gällde att göra propaganda för anslutning. Kom och tala, manade Frykberg Rösiö. "Inga penningmedel får ligga hindrande i vägen ... Folk, penningar, bil, lokaler, allt skall ordnas." Men Rösiö nekade. I ett brev till Frykberg svarade han att han "av naturelle skäl" var alldeles oförmögen att "handla på uppdrag i slik sak". Några dagar senare var Frykberg hos sin läkare i Stockholm, förste livmedikus E.O. Lidin på Humlegårdsgatan 20. Lidin var läkare hos änkedrottning Sofia, som just dessa dagar låg på sitt yttersta. Frykberg berättade om sina ännu vaga planer. Lidin blev entusiastisk för tanken. De båda herrarna skickade på stående fot ett bevekande iltelegram till Rösiö, men denne förblev obeveklig. ... Den som gällde som en av de svenska böndernas främsta talesmän ... (hade) tackat nej till deltagande. (Jan Olof Olsson "1914" s 39-42)

"En svensk lantbruksapostel" är rubriken på en lång artikel i "Verdens Gang" af den norske landtbruksdirektören Hirsch, behandlande vår energiske småbruksskiftställare P. Jönsson-Rösiö, hvilkens verksamhet den norske fackmannen på det högsta förordar. (Jönköpings-Posten 1906-03-22 "Landtbruksaposteln P. Jönsson-Rösiö")

En landtbrukets apostel kan man med allt skäl kalla Nordiska landtbruksskolans föreståndare P. Jönsson-Rösjö, som i dessa dagar på sin föredragsturné genom en stor del af landet äfven talat på några ställen inom vårt län, skrifver Skara Tidn., som tillägger, att direktör R. inom Skaraborgs län kunnat glädja sig åt ganska stora åhörareskaror, och det har varit egendomligt att lägga märke till, med hvilken spänd uppmärksamhet, för att säga häpnad eller andakt, våra landtmän lyssnat till denne egendomlige man, som talar om landtbruk, som en väckelsepredikant, hvilket han också i sanning är. I Grästorp inbjöds talaren till en festlig kollation, hvarvid hedersgästen hyllades med tal af major Bergmark. (Jönköpings-Posten 1901-06-29 "Apostel och väckelsepredikant i sanning")

Tiden kring sekelskiftet (1900) kom att innebära en milstolpe för det unga samhället (Hovslätt). Då flyttade nämligen "jordbruksaposteln" PER JÖNSON-RÖSIÖ sin lantbruksskola från Ramsjöholm i Svarttorps socken till Kettilstorp, där godsägaren MAGNUS SVENSSON upplåtit ett lämpligt markområde i sluttningen mot Tabergsån. Rösiö gav själv platsen namnet HAGABERG. Skolan växte snabbt och snart var elevantalet på vinterkurserna uppe i 150. Eftersom NORDISKA LANDTBRUKSSKOLAN eller RÖSIÖ-SKOLAN, som den mera allmänt kallades inte var någon internatskola, måste eleverna inkvarteras i den närmaste omgivningen. Under den mest expansiva tiden fanns knappt en enda familj i det unga samhället Hofslätt som inte hade minst en Rösiö-elev inneboende. ... All verksamhet vid (skolan) upphörde 1929 i samband med Rösiös pensionering. Hustruns död året därpå blev början till slutet för den stridbare mannen. Hagaberg såldes exekutivt 1931. Per Rösiö avled 1935. I dag (1991) finns ingenting kvar av Rösiös Hagaberg. På hans heliga mark trängs nu radhus och enplansvillor längs Per Rösiös Väg. Själv står han byst lite vid sidan om och blickar ut över området. (Erland Engdahl "Hovslätt i historien" s 45-46)

I tal och skrift har (P.J. Rösiö, föreståndaren för Hagabergs lantbruksskola vid Jönköping) manat (Sveriges lantmän) att taga vara på den nya hjälp, som vetenskapen givit jordbrukaren. Så har han blivit en småbrukets apostel, som givit sina medmänniskor framtidshopp och tro på en livsuppgift. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 436)

Pålitliga och såvitt möjligt snabba förbindelser mellan över- och underordnade delar av en organisation är en nödvändig förutsättning för att denna skall kunna fungera. Inte minst viktigt är detta inom en armé. När den gamla indelta armén låg i fält var sambandsproblemen förhållandevis lättlösta, eftersom förbanden ända fram till napoleonkrigen uppträdde i sluten formering och leddes genom direkta kommandon. Annat var det i fred, när regementena "låg på rotarna" som termen löd. Sambands- och ordervägarna var långa och tidsödande. Inte minst kännbart var detta inom bataljonen och kompaniet. All kommunikation skedde till fots. Vi som är vana att lyfta telefonluren och lämna eller få direkta besked kan knappast göra oss en föreställning om hur trögt och tidsödande det var att få ut en order eller få in begärda rapporter. ... Kompanibrevbärarnas lott var ... något mindre påfrestande än deras som bar bataljonens postväska. Kompaniets brevbäring skedde på dagtid medan regementsorderna skulle gå genom natt och dag. Brådskande bud försågs med en fjäder i lacket och skulle då gå genom natt och dag snabbast möjligt. ... I de gamla bygderna, i fotvandrandets tid fanns ett nät av stigar som slingrade mellan byarna och torpen, ett nät som nu är igenvuxet och glömt. På dessa stigar mellan lingonris och blåbärsris bar kronans karlar ut kronans order, (soldaterna) gick sin mil på tre timmar, det var hastighetens mått. (Enar Skillius "Kyrkparad, postgång, arbetskommendering" s 66-69)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Många typiska innehållsliga och strukturella element (i Jesu avskedstal, Joh 14-17) som läsarna känner igen i ett litterärt testamente finns redan i 1 Mos 47:29-49:33. ... 5 Mos 31-34 och faktiskt hela femte Moseboken är ett avskedstal. ... I NT är Paulus avskedstal i Apg 20:17-36 en intressant jämförelsepunkt. I Apg är det stiliserat som ett litterärt testamente. ... Betecknande nog är Luk det av synoptikerna som kommer närmast till att presentera Jesu sista måltid med lärjungarna som scen för ett avskedstal (Luk 22:14-38). (Kari Syreeni "Att leva i tiden efter Jesus. Det johanneiska avskedstalet - Joh 13-17 - i hermeneutisk belysning" s 460-461)

All forskning som sysslar med lyckoproblemet kommer gång på gång fram till samma sak - det är inte yttre framgång som gör folk lyckliga. Det är det som händer under tiden, mellan raderna. Att städa ett skåp ger större lycka än att åka till en paradisö. Och skulle man inte bli lycklig av att städa skåpet så har man i ala fall ett städat skåp. (Bodil Malmsten "Det är fortfarande ingen ordning på mina papper" s 43)

Den islamiska tron har två huvudpunkter, läran om guds enhet och om uppenbarelsen genom Muhammed. De sammanfattas i den islamiska trosbekännelsen "Ingen gud (finns) utom Gud och Muhammed är Guds Sändebud". (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 126)

Människor i vår tid är friskare, renare och mer välinformerade än någonsin. Vi lever längre, äter bättre, klär oss varmare, arbetar mindre och leker mer än någonsin i mänsklighetens historia. Men är vi lyckligare? Eller är vi bara renare, friskare och mer välfriserade människor som ändå går omkring missnöjda? Den desperata jakten på olika former av Happy Meals som vi föredrar visar sig ha varit ett ytligt tidsfördriv och en fåfäng strävan. ... Varför sliter du ut dig på jobbet i hopp om att det är prestationer och klättring på karriärstegen som skall göra dig lycklig, när det inte är så? Varför ägnar du kvällens timmar åt att zappa mellan tv-kanaler för att hitta ett program om livet som får dig att skratta, bli rädd eller över huvud taget känna något, i stället för att leva livet? Varför skuldsätter du dig i dina försök att skaffa det som inte går att köpa för pengar? Det är naturligtvis inte bara dåligt att uträtta saker, skaffa sig ägodelar och låta sig underhållas. Allt det här kan vara riktigt goda gåvor – men som gudar är de värdelösa. De är ingenting att bygga ett liv på. De ger inte själen någon näring; de är inte bröd. (John Ortberg ”Kärleken jag längtar efter” s 97,105-106)

I Johannes förekommer två saligprisningar, denna om lyckan när man till kunskapen fogar handlandet, och i 20:29 lyckan att kunna tro utan att se. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 322)

Enligt judiskt tänkande i t ex Mishna, Berakot 5:5, gäller följande: ”Den som är sändebud för en annan människa är såsom denne.” (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 342)

(Jesus) är svaret på de frågor som han hjälper oss att ställa. ... Däremot är han inte svaret på våra frågor om hur vi skall få större framgång och makt, ägodelar och lycka. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 22)

(Jesu) berömda "saligprisningar" säger något om den oväntade innebörden i den kristna "saligheten". Det grekiska ordet för "salig" betyder inte bara en lycklig sinnesstämning utan en avundsvärd situation, något man lyckönskar en människa till. Det ger en bild av lärjungen och beskriver hans privilegier. De hänger samman med hans relation till Gud. (Richard Thomas France "Jesu liv och lära" s 100; författaren född år 1938 i Londonderry nordväst om Belfast i nordvästra Nordirland)

En "apostolos" är i allmänhet, 'en som är sänd' (ordet används I Joh 13:16), men regelmässigt i NT är han en som har mottagit ett särskilt uppdrag av Kristus. (F.F. Bruce "The Epistle to the Galatians" s 72)

Apostlar fanns av olika slag hos judarna. De var befullmäktigade sändebud som inom ramen av sitt uppdrag representerade individer, grupper eller t.ex. städer. (”Den som hör eder han hör mig”.) Fenomenet var emellertid inte begränsat till judenheten, utan fanns enligt i stort sett liknande principer hos alla antikens folk. (Lars Hartman ”Ur Markusevangeliet” s 59 i kommentar till Mark 3:13-19)

I den tidiga kyrkan ... fanns apostlarna. Deras auktoritet var inte begränsad till en plats. Deras skrifter spred sig genom hela kyrkan, och man såg upp till dem som om de i verklig mening var Jesu efterföljare. (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 91)


ca 1950 - ca 1900

Vagnarna glänste av ljusgrön lackfärg. Vi hade alla hjälpts åt med målningen, alla utom mamma och Pysen och Lilla O förstås. Den första vagnen såg ut som en liten, liten buss ungefär, fast inte så strömlinjeformad precis, utan mera fyrkantig och kanske lite tanig, om man nu ska vara kinkig. Men kinkiga var vi då rakt inte. Vi var så lyckliga att det pirrade i oss. Vi ville bara hoppa och dansa och flytta in i vagnarna bums. (Edith Unnerstad "Kastrullresan" s 35)

Nya testamentet föddes fram efter Jesu död. Det var heliga män, som talade, drivna av den helige Ande. ... Aposteln Paulus skriver: ”Uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, där hörnstenen är Kristus själv.” Det är därför inte riktigt att i våra dagar insätta nya apostlar i församlingen. Några göra det, men sådana apostlar äro inte livsdugliga. Ty de apostlar, som Herren själv satte i församlingen, de tillhöra grundvalen. Och ingen byggmästare tar med sig grunden upp i andra eller tredje våningen, när han bygger hus. (Severin Larsen "På färden genom världen i åttio år" s 128-129)

"Saken rör Anna och dej." ... Knut (Toring) hör på sin svåger i fem minuter. Här är lösningen: Villa. Knyta banden fastare. Liten jordbit att gräva i. Lyckligt äktenskap igen. Kloka, förnuftiga människor. Fastighetsköp. Man kommer närmare varandra. Man får lagfartsbevis på en tomt, hus på fri och egen grund. Man får lagfartsbevis på lyckan. Lyckan kommer. Köp en villa med trädgård! Lyckan kommer - och stannar kvar! Lyckan kommer - och går aldrig! (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 138-139; Grop i mannens bröst)

Från äldre tider har vart och ett nu kristet land sina apostlar, som kommit med Kristi evangelium till de i hedendomens mörker och okunnighet famlande människorna. Norden hade sin Ansgar, Grönland sin Hans Egede, Söderhavsöarna sin Williams o.s.v. Deras namn är nu glänsande stjärnor på historiens firmament som inga andra. De äro den kristna kulturens pionjärer, bärare av frälsningens evangelium. De ha givit det bästa, som kunde givas åt folken för tid och evighet. ... Deras lön har följt dem efter i folkens lyftning ur hedendomens träldom och försoffning till Guds barns härliga ljus. Och så är det än i dag. Detsamma upprepas i den nyare tidens missionshistoria. Indien fick sin William Carey, Kina sin Morrisson och Hudson Taylor, och för att nämna några från våra egna fält, Erik Folke, Joh. Sköld och andra. Ost-Afrika har sin C.J. Carlsson, B.P. Lundahl och A. Svensson. Kongo sin David Livingstone, Fredriksen, N. Westlind och K.J. Pettersson, Ost-Turkestan sin L.E. Högberg m.fl. (J. Nyrén "Missionärernas barn" s 71; Missionsförbundet n:r 5 den 31 januari 1924)

Arbetarrörelsen i Oberhausen har en stark ekonomisk prägel, något helt naturligt då det uteslutande är en industristad. Så är det för övrigt över hela Rhenlandet. Den ekonomiska kamptaktiken har nästan fullkomligt överflyglat den politiska. Visserligen har, som nämnts en gång förut, för en tid sedan den "kommunistiska kyrkans apostlar" i Rhenlandet och Ruhrlandet försökt utnyttja de oavhängiga, fria kamporganisationerna här nere, för sina speciella syften, men de misslyckades grundligt, tack vare att arbetarna genomskådade dem och rättade sig efter vad deras egen ställning bjöd och ej efter hans majestät i det gamla tsarrikets nya "kejsardöme" . . . (Eyvind Johnson "En blixtorientering i gruvstaden Oberhausen" s 65-66; resebrev 1922-05-06)

En uppräkning av de mera betydande friluftsmuseianläggningarna från 1900-talets början ... kan knappast sägas markera en vaknande hembygdskänslas landvinningar. Den associerar till en rad namn, vilkas bärare stundom varit något av apostlar och ledare i sina orters ännu famlande hembygdsintresse men minst lika ofta fullföljt beundransvärda pionjärbragder utan någon kollektiv anslutning eller stödet av omfångsrika organisationer: Algot Friberg (1850-1935) i Jönköping, Sanfred Welin i Skara ... (Bertil Waldén "Hembygdsrörelsen" s 318)

Mannen och hustrun voro så glada öfver äran att få visa Herrens sändebud någon gästfrihet, men deras båda döttrar ... syntes icke glada öfver besöket. Deras förnämt tillbakadragna sätt och strama, tillbakadragna hållning visade tydligt, att de helst icke ville hafva något otaldt med ett par "läsareapostlar". (Betty Janson "Guldgrufvan m. fl. svenska originalberättelser" s 213-214; Hvarför det blef storm)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Över Oceanen plöjde vår snabba båt och ilade snart in i Adenviken och genom Perimsundet - från vars östra strand det endast är 60 mil till det "heliga" Mecka - in i Röda havet vars vatten en gång lydde Moses stav. I Perimsundet stå "de tov apostlarna" med gråa huvuden och vatten upp till midjan. Det är några klippor man givit det namnet, fast de varken på ett sätt eller annat likna "apostlar". Själva formen påminner ej om apostlar, och hade de varit riktiga apostlar stodo de väl ej där utan sökte komma i land för att missionera i muhammedanismens huvudstad. Dock kanske de äro symboliska dessa sten-apostlar. Vågorna har slagit mot dem under årtusenden, men de stå kvar på sina platser, där världsdelarna mötas. (Röl Gording "Ismael Hagarson" s 241)

Omkring 1890 stod utilismen på höjden av inflytande. (Viktor) Lennstrand (som var själen i rörelsen) förklarade själv, att rörelsen var starkare än någonsin och hade hänförda anhängare i landets alla delar. Hans apostlar reste land och rike omkring och förkunnade läran och togo samtidigt socialismens idéer i försvar. Men de betraktade samtidigt socialdemokratin en smula von oben, varigenom de bidrogo till att ytterligare öka den misstänksamhet och ovilja mot utilismen, som efter hand hade börjat ge sig tillkänna, särskilt bland arbetarrörelsens främste. (Hilding Nordström "Sveriges socialdemokratiska arbetareparti under genombrottsåren 1889-1894" s 537-538)

Ellen Key, som själv var en av de mest brinnande apostlarna för den nya rörelsen (att skapa skönhet åt de moderna människorna), har lämnat en översikt över vad som på detta område uträttats under 1800-talets slut och 1900-talets början i främmande länder men framför allt i vårt eget. Författarinnan kunde härvid med rätta peka på bland annat sin egen lilla skrift "Skönhet i hemmen", som trycktes år 1889. Hon hade i den ställt fram de gamla stugorna på Skansen som beundransvärda förebilder i enkelhet, ändamålsenlighet och skönhet. (Axel Gauffin "Konsten och det moderna samhället" s 281)

Utilistiska samfundet (bildades) 1888 av Viktor Lennstrand (1861-1895). ... Lennstrand var en mycket nitisk agitator och har kallats "Nordens apostel för avkristning". (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 170)

(Missionsmannen Peter Wieselgren föddes) den 1 okt. 1800. . . . Wieselgren företog sommaren 1838, nödd och tvungen, sin första stora färd i nykterhetens intresse. Den gick genom sex län, och 25,000 personer antogos hafva åhört föredragen! Själf säger han sig hafva träffat på 30 särskilda nykterhetssällskap med bortåt 15,000 nykterhetsvänner. Riktigt hårresande voro de vedervärdigheter som mötte den märkvärdige nu i allas mun komne nykterhetsaposteln. . . . Dessa resor upprepade han nu hvarje sommar under flera år. (Karl Palmberg "Minnesstal vid Wieselgrensfesten i Jönköping den 30 sept. 1900"; Jönköpings-Posten 1900-10-01)

Uti prästgåln slamrades med mortlar: bråttom hade alla husets hjon. Pigor svängde sig i helgdagskjortlar och på spettet satt en gödd kalkon. ... Gamla prästmor sågs beställsamt trippa, hade mycket att bestyra om, tummade sin blanka nyckelknippa, nickade så fromt åt vem som kom. ... ...Hedersmågen, herr kaplan i Våla kom nu fram med verser, ett patent, som han låtit med små änglar måla, grant och vackert och förgyllt och pränt. ... ...Glad är dagen, tillfället betydligt, blanka silverkannan fylls med vin... på det drivna locket synas prydligt tolv apostlar och en karolin. (Anna-Maria Lenngren "Den glada festen")

Över gudstjänstens helgd vakade man med stränghet. ... Minst en från varje matlag skulle komma till predikningarna på apostladagarna, så länge de ännu firades (de avskaffades 1772), samt vid veckopredikningarna. (Herbert Johansson "Den svenska socknen under 1700-talet" s 56)

Bland (Karl von Linnés) lärjungar fanns det flere, som blevo berömda vetenskapsmän. Av hans unga svenska vänner gingo många ut som forskare i främmande länder, med klen utrustning, faror och lidande till mötes. Mer än en av dessa hans "apostlar", såsom (Linné) älskade kalla dem, ledo martyrdöden för sin vetenskapliga tro. Men ständigt erbjödo sig nya lärjungar "till samma svält, till samma kamp, till samma död att gå". ... Man kan ej annat än häpna över mängden av forskningsresor, som sålunda utgingo från det lilla fattiga landet i Norden. Genom dem fördes (Linnés) botaniska system ända bort till Japan. Sverige blev genom "blomsterkonungen" och hans sändebud åter en stormakt - på naturforskningens område. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden och äventyr - 1739-1772" s 373,385)

Vad (är) salighet? En fröjd förutan ända. (Lasse Johansson-Lucidor ”O syndig man!” s 61; 1638-1674)

(Bildtext) Den engelskfödde Uppsalabiskopen Henrik, som vid 1100-talets mitt medföljde Erik den helige på hans finska korståg och stannade kvar för att fortsätta omvändelsearbetet, fann redan efter ett år sin martyrdöd genom en omvänd hedning, som han för dråp ålagt kyrkobot. Över hans ben byggdes Nousis kyrka; hans kvarlevor fördes sedermera till domen i Åbo, där relikerna 1722 blevo ryskt krigsbyte. På den ursprungliga gravplatsen uppställdes ett epitafium med bl.a. en stor, i mässing graverad bild av helgonet, trampande på sin baneman. Aldrig officiellt kanoniserad, blev "Finlands apostel", landets skyddshelgon och dyrkades i hela Norden. (Eirik Hornborg "Svensk bondebebyggelse östanhavs" s 398)

De religiösa förbindelser mellan Bremen och Svrige, som markeras genom Fogelbergs Gustav Adolfsstaty, sträcka sig emellertid ännu längre tillbaka i tiderna. Nordens apostel Ansgarius slutade ju som ärkebiskop i Bremen, och han har fått ett minnesmärke inte bara på Björkön i Mälaren, utan också framför Ansgariikyrkan vid Obernstrasse. Ärkebiskop Adalbert av Bremen var ännu ett par sekler senare hela Nordens andliga överhuvud och lär ha drömt djärva, härsklystna drömmar om att bli något slags oavhängig nordgermansk påve, så att han till och med avböjde den romerska tiaran, när den erbjöds honom; domherren Adam av Bremen skrev på 1070-talet ärkestiftets historia och hade många ting att berätta om kampen mellan hedendom och kristendom på "Nordens öar", som han var en av de första att beskriva. (Fredrik Böök "Bil till Belgien" s 50-51)


Egna kommentarer och funderingar: En apostel är inte större än den som har sänt Honom. Hans tjänst är emellertid den första och den viktigaste bland de kristna (jfr 1 Kor 12:28). Vi kan lägga märke till att många av breven i NT börjar med ett omnämnande av författarens apostlaskap (se nedan). Judas talar inte om sig själv som en Jesu Kristi apostel (v 17).

I ett återställelseperspektiv kan vi se hur apostelns hårda och olycksbringande budskap (1 Kung 14:6,10) nu har ersatts av apostlarnas goda och lyckobringande budskap.

Angående ”Amen, amen”, se Joh 1:51a med Egna kommentarer och funderingar.

Angående ”lycklig”, jfr Egna kommentarer och funderingar till Joh 6:16-21. Se också Joh 20:26-29.


Den som inte har blivit en glömsk hörare emellertid/utan en gärnings görare, den här kommer att vara lycklig i sitt görande. (Jak 1:25b)


Grekiska ord:

apostolos (apostel) 1 Kung 14:6; Luk 6:13; 22:14; Joh 13:16; Apg 16:4 – Matt 10:2; Mark 3:14; 6:30; Luk 9:1(א,*א); Luk 9:10; 11:49; 17:5; 24:10; Apg 1:2,26; 2:37,42-43; 4:33,35-37; 5:2,12,18,29,40; 6:6; 8:1,14,18; 9:27; 11:1; 14:4,14; 15:2,4,6,22-23. Rom 1:1; 11:13; 16:7; 1 Kor 1:1; 4:9; 9:1-2,5; 12:28-29; 15:7,9; 2 Kor 1:1; 8:23; 11:5,13; 12:11-12; Gal 1:1,17,19; Ef 1:1; 2:20; 3:5; 4:11; Fil 2:25; Kol 1:1,23(א*,A); 1 Thess 2:7; 1 Tim 1:1; 2:7; 2 Tim 1:1,11; Tit 1:1; Hebr 3:1; 1 Petr 1:1; 2 Petr 1:1; 3:2; Judas v 17; Upp 2:2; 18:20; 21:14.

makarios (lycklig) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 50:28; Luk 11:28; 12:43; Joh 13:17; Jak 1:25 – Tobit 13:16; Syr 14:1-2,20; 25:8-9; 26:1; 28:19; 31:8; 34:15(17); 48:11; Baruk 4:4; Matt 5:3-11; 11:6; 13:16; 16:17; Luk 1:45; 6:20-22; 7:23; 10:23; 11:27; 12:37-38; 14:14-15; 23:29; Joh 20:29; Apg 20:35; 26:2; Rom 4:7-8; 14:22; 1 Kor 7:40; 1 Tim 1:11; 6:15; Tit 2:13; Jak 1:12; 1 Petr 3:14; 4:14; Upp 1:3; 14:13; 16:15; 19:9; 20:6; 22:7,14.


Ytterligare studier:

5 Mos 4:1; Matt 7:21,24-25; 12:50; 18:4; 19:17; Mark 3:35; Luk 6:40; 8:21; 22:27; Joh 12:47-48; 15:20; 20:21; Rom 2:13; Upp 18:20; 21:14.


C.K. Barrett "The Apostles in and after the New Testament"; Svensk Exegetisk Årsbok 21 (1956): 30-49.

James D.G. Dunn "The Washing of the Disciples' Feet in John 13:1-20"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 61 (1970): 247-252.

Calvin R. Mercer "Jesus the apostle: 'sending' and the theology of John"; Journal of the Evangelical Theological Society 35:4 (Dec. 1992): 457-462.

Maurits Sabbe "The Footwashing in Jn 13 and Its Relation to the Synoptic Gospels"; Ephemerides Theologicae Lovaniensis 58 (1982): 279-308.

Sandra M. Schneiders "The Foot Washing (John 13:1-20): An Experiment in Hermeneutics"; Catholic Biblical Quarterly 43 (1981): 76-92.

Fernando F. Segovia "John 13:1-20, The Footwashing in the Johannine Tradition"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 73 (1982): 31-51.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-25; 2011-11-11; 2014-07-05)

Tillbaka till Start

13:18 Jag säger/talar inte med anledning av er alla. Jag vet vilka Jag har utvalt. (Detta händer) emellertid för att skriften må fullbordas: ”Den som tuggar brödet i sällskap med Mig (P66, א,* א, A) har lyft (och lyfter) (א,*א,A) sin häl emot, emot Mig.”

Ord för ord (26 ord i den grekiska texten Sinaiticus): Inte med-anledning-av alla er (jag)-säger. jag 'vet-(och-har-vetat)'/vet vilka (jag)-utvalde. emellertid för-att '-en skrift'/skriften må-fullbordas: den tuggande i-sällskap-med mig '-et bröd'/brödet har-lyft-(och-lyfter)-emot emot mig '-en häl'/hälen sin.


1883: Icke talar jag om eder alla: jag vet, hvilka jag har utkorat; men på det att skriften må fullbordas: ”Den som åt brödet med mig, han lyfte mot mig sin häl.”

1541(1703): Icke talar jag om eder alla; jag wet hwilka jag hafwer utkorat; men på det att Skriften skall warda fullkomnad: Den der äter bröd med mig, han trampade mig med sin fot.

LT 1974: Jag säger inte dessa ord till er alla, men jag vet vilka jag har utvalt. Skriften säger: ’En som äter kvällsmat med mig ska förråda mig’, och det kommer snart att bli verklighet.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till ormen:) "Jag skall sätta fiendskap uppåt/mellan din mitt och uppåt/- kvinnans mitt och uppåt/mellan din säds mitt och uppåt/- hennes säds mitt. Han skall hålla fast ditt huvud och Du skall hålla fast hans häl." (1 Mos 3:15, Grekiska GT)

Då Guds söner hade skådat, att människornas döttrar är fina, tog de kvinnor till sig själva från alla som de utvalde. (1 Mos 6:2, Grekiska GT)

Efter det här kom (Esaus) bror ut ur (Rebecka) och hans hand ’som togs (och hade tagits)’/’tog (och hade tagit)’ uppå Esaus häl. Och (Isak) kallade hans namn Jakob. (1 Mos 25:26a, Grekiska GT)

(Isak sade till Esau:) "Då din bror hade kommit i sällskap med svek, tog han din välsignelse. Och (Esau) talade: "'Hans namn kallades'/'han gavs ... namnet' rättfärdigt/rätteligen Jakob, ty han hade allaredan slagit (och slog) mig med hälen det här en andra gång. Både/dessutom har han tagit (och tar) min förstfödslorätt och nu har han tagit (och tar) min välsignelse." (1 Mos 27:35-36a, Grekiska GT)

Slaktköttsstyckena var (hela tiden) ännu i/mellan (Israels) tänder, 'innan eller'/'innan det skulle' utlämna/försvinna, och Herren var full av lidelse ’in i’/’med syfte på’ folket, och Herren slog till folket (med) ett oerhört stort slag. (4 Mos 11:33, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Herren tog/utvalde i förväg era fäder (för) att välkomna dem och utvalde deras säd i sällskap med dem, er till sidan av alla nationerna enligt/’som det är’ den här dagen.” (5 Mos 10:15, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) ”Lycklig den nation var/där dess Gud är Herren, ett folk som Han utvalt ’in i’/till en arvedel åt Sig själv.” (Ps 33:12, Grekiska GT)

(David sade:) ” ... Alla mina fiender viskade (hela tiden) nedifrån/emot mig. … ty och/också min frids människa, emot vilken jag hoppades, den som åt mina bröd, han har ’gjort ... stort’/prisat ett slående med hälen emot mig.” (Ps 41:7a,9 eller 41:8a,10, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: ”Ledaren som var utskickad av den utländske kungen) lyfte sin hand emot, emot Sion. ...” (Syr 48:18b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till folkskaran:) “Ni fick inte makt över Mig. (Detta händer) emellertid för att skrifterna måtte fullbordas.” (Mark 14:49b)

(Jesus utvalde från Sina lärjungar) tolv, som Han och/också benämnde apostlar. (Luk 6:13b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Skåda, dens hand som ’ger Mig till sidan av’/’överlämnar Mig’ (är) i sällskap med Mig uppå bordet.” (Luk 22:21)

(Jesus) ledde/förde (Sina lärjungar) ut * (P75,א,*א,B) ända till i riktning mot Betania, och då Han hade lyft sina händer emot (dem), välsignade Han dem. (Luk 24:50)

(Petrus sade:) “Män, bröder, skriften måste (hela tiden) fullbordas, vilket den Helige Ande talade i förväg genom Davids mun med anledning av Judas, den som hade blivit en vägvisare åt dem som tillsammans hade tagit Jesus.” (Apg 1:16)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Helt och hållet som den levande Fadern har skickat bort Mig, och Jag lever på grund av Fadern, och den som tuggar Mig, och/också den där skall leva på grund av Mig. Det här är det brödet som stiger (P66, א*) ned ut ur himlen (P66, א,* א), inte ‘helt och hållet’/precis som fäderna åt och dog. Den som tuggar det här brödet skall leva in i (den kommande) tidsåldern.” (Joh 6:57-58)

Jesus svarade och talade till (א,*א) (de tolv): "Utvalde Jag inte er, de tolv? Och ut ur/av er är/finns det en förtalare." (Joh 6:70)

(Jesus sade till Simon Petrus:) “Och ni är rena, emellertid/men visst inte alla.” Ty Han kände den som ’ger Honom till sidan av’/’överlämnar Honom’. På grund av det här talade Han * (א,*א,A): ”Alla är visst inte rena.” (Joh 13:10b-11)


Exegeter, evangelister med flera:

Många typiska innehållsliga och strukturella element (i Jesu avskedstal, Joh 14-17) som läsarna känner igen i ett litterärt testamente finns redan i 1 Mos 47:29-49:33. ... 5 Mos 31-34 och faktiskt hela femte Moseboken är ett avskedstal. ... I NT är Paulus avskedstal i Apg 20:17-36 en intressant jämförelsepunkt. I Apg är det stiliserat som ett litterärt testamente. ... Betecknande nog är Luk det av synoptikerna som kommer närmast till att presentera Jesu sista måltid med lärjungarna som scen för ett avskedstal (Luk 22:14-38). (Kari Syreeni "Att leva i tiden efter Jesus. Det johanneiska avskedstalet - Joh 13-17 - i hermeneutisk belysning." s 460-461)

Ormens tid är kort. En oskyddad häl skall krossa ondskans huvud. (Liselotte Johansson ”I begynnelsen” s 14)

Det som är naturliga gester för oss kan vara förolämpande för araberna. ... Här följer några tips om vad man bör och absolut inte bör göra: "Sitt inte med benen i kors, så att du visar fotsulan, det är kroppens lägsta och smutsigaste punkt och det uttrycker förakt. ..." (Ulla Fredriksson-Kerstin Hyltmark "Syrien - Historiens port" s 124; Det arabiska kroppsspråket)

Att visa underdelen på ens fot i Främre Orienten är ett tecken på förakt. En sådan handling var särskilt allvarlig från en väns sida, en vän som man hade ätit tillsammans med.” (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 554)

Av alla markens liv var det endast ett djur som var farligt för barfotabarnen, ett kräldjur. Ormen. När vi fick se den första ormen för året ligga i ring och sola sig, så visste vi att sommaren hade kommit på allvar. Kring torpet fanns det sommartid gott om medlemmar av det reptilsläkte, som enligt bibeln har fått till uppgift att stinga människan i hennes häl. Jag tror att jag slog ihjäl minst ett hundratal ormar under min pojkårs somrar: Min äldre bror lärde mig konsten att kvickt hugga en stake och krossa reptilens huvud med ett första slag. Ett par gånger hände det mig att jag trampade på en orm med min bara fot utan att bli stungen. Men jag kan ännu när jag vill i min fot känna kylan från beröringen med kräldjuret. Och min barndoms ormskräck återkommer ibland ännu i nattens drömmar. På marken krälade också den snälla, ofarliga snoken, som man skulle låta vara i fred, men som ofta fick släppa till livet när han förväxlades med huggormen. (Vilhelm Moberg "Min barndoms somrar" s 254)

Eurydike Berg hade gått över en grön gräsmatta i ett ljust sommarlandskap, där solstrålarna spelade mellan trädens ljusgröna lövverk, då plötsligt en liten ekorre, jagad av två otäcka svarta och vita hundar, kommit springande emot henne. Å, hur hade det stackars lilla djuret ej sett ut! Alla fyra tassarna blödde efter hundarnas bett. ... Men de vackra rödbruna ögonen hade sett så stora och bedjande, så smärtfyllda och ängslade upp mot Eurydike, att hon rusat fram för att taga upp det lilla kräket i sina armar. Då hade plötsligt en stor svartklädd man i höga jägarstövlar stått vid hennes sida, hejdat henne med samma avmätta, obevekliga handrörelse, varmed hon engång i London hade blivit hejdad av en poliskonstapel, när hon av idel upprördhet velat springa ut på gatan för att hjälpa en överkörd krympling, och jägaren hade sagt med en obeskrivligt oberörd och iskall röst: "Det är bäst att taga livet av den - den kan ju aldrig bli frisk igen." Och därmed hade han satt sin ena klack på det lilla djurets huvud och trampat sönder det och kastat kroppen åt hundarna, som muntert valpaktigt lekande sprungit i väg med sitt byte. (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 123-124)

"Ni ville säga, att ni föraktar mitt förflutna, och ni har rätt", sade (Zinaida Fjodorovna till mig) häftigt upprörd. ... Alla dessa kärleksförbindelser bara dövar samvetet och bringar en ur fattningen. Enda meningen med livet är att kämpa mot. Trycka till med klacken mot den vidriga ormens huvud - kras! Det är det som är meningen. Bara det, annars finns det överhuvudtaget ingen mening." (Anton Tjechov "En okänd människas berättelse" s 75)

Judas förräderi var så nära förestående, att han liknas vid en som redan har lyft sin fot, färdig att trampa på sin herre. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 504)

Då Gud säger, att kvinnans säd skall söndertrampa ormens hufvud, så visar en kabbalistisk undersökning, att med kvinnans säd måste menas Messias, ty hopsummerar man bokstäfvernas talvärde i namnet Messias, får man summan 358, och hopsummerar man bokstäfvernas talvärde i det hebreiska ordet för "orm", får man likaledes 358. Detta anför jag blott som exempel på kabbalisternas sätt att finna en hemlig, djupare och profetisk mening i hvarje ord och bokstaf, som förekommer i Gamla testamentet. Afskrifvarne af de heliga rullarne hade att iakttaga största noggrannhet, ty där funnos hemliga meningar ej blott i hvarje ord och bokstaf utan ock i bokstäfvernas form. Om midt inne i ett ord ses en bokstaf, som skrifvits något större än de andra, så innebär också detta en vink om någon där förborgad hemlighet, och afskrifvaren hade att rätta sig därefter. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 553; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)


Sångarna:

Hur ofta jag hos dig fann tröst, När hjärtat skalv i ängslat bröst Och djupens dån jag hörde, Vid stoftet hänger dock min själ, Och ormen stinger i min häl, Fast du hans makt förstörde. (NFS Grundtvig/E Ahnfeldt-Laurin/N Beskow/Bearbetning: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 573:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Brödet som ”tuggas” är det bröd som ger liv i kontrast till det kött som tuggades till död i öknen. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 6:51a-57. Jämför också Ps 41 (Grekiska GT), där det vanliga grekiska ordet används för ”äta”. I Johannes' evangelium har det grekiska ordet för ”tugga” en särskild teologisk betydelse.

Vid sin födelse tog Jakob (som var välkomnad av sin fader) tag i hälen på sin bror Esau (som var hatad av sin fader). Nu före sin död skådar Jesus (som är välkomnad av sin Fader) hur hälen på Hans lärjunge (förtalaren och färdärvets son) Judas lyfts emot Honom.

Angående verbet ”fullborda”, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 19:33-37.


Paulus sade till de troende i Efesos: ”(Gud) utvalde oss i (vår Herre Jesus Kristus).” (Ef 1:4a)


Grekiska ord:

pterna (häl) (i NT + två exempel i GT) 1 Mos 3:15; 25:26; Joh 13:18.


Ytterligare studier:

5 Mos 14:12; Matt 10:36; 26:21-23; Mark 14:18-20; Joh 12:38; 13:21,22,26; 15:16,19,25; 17:12; 18:32; 19:24,36; Apg 1:2.


James D.G. Dunn "The Washing of the Disciples' Feet in John 13:1-20"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 61 (1970): 247-252.

Maarten J.J. Menken "The Translation of Psalm 41:10 in John 13:18"; Journal for the Study of the New Testament 40 (1990): 61-79.

Sandra M. Schneiders "The Foot Washing (John 13:1-20): An Experiment in Hermeneutics"; Catholic Biblical Quarterly 43 (1981): 76-92.

Fernando F. Segovia "John 13:1-20, The Footwashing in the Johannine Tradition"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 73 (1982): 31-51.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-26; 2011-11-12; 2014-07-06)

Tillbaka till Start

13:19 Från just nu säger/talar Jag till er, innan det blir/händer, för att när det – alltefter omständigheterna – må bli, ni må tro, att Jag är.

Ord för ord (14 ord i den grekiska texten): från just-nu säger-(jag) (till)-er, innan det '(att)-bli'/blir, för-att (ni)-må-tro när-alltefter-omständigheterna (det)-må-bli att jag (jag)-är.


1883: Redan nu säger jag eder det, förrän det sker, på det att, när det har skett, I skolen tro, att det är jag.

1541(1703): Nu säger jag eder det, förr än det sker, att, när det är skedt, skolen I tro att det är jag.

LT 1974: Jag säger det nu, så att ni kan tro på mig när det händer.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Josefs) fader ’hedrade på’/klandrade honom och talade till honom: ”Vad (är) den här drömmen som du har drömt? Då vi har kommit skall följaktligen både/såväl jag och/som din moder och dina bröder under alla förhållanden komma och kasta oss ner inför dig emot jorden?” Men/och hans bröder var ivriga/avundsjuka (på) honom, men hans fader ’höll alltigenom’/’bevarade hela tiden’ ordet. (1 Mos 37:10b-11, Grekiska GT)

Gud talade i riktning mot Mose: “Jag är Den som är.” Och Han talade: ”På det här sättet skall du tala till Israels söner: ’Den som är har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’” (2 Mos 3:14, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Bli Mina vittnen, och/också Jag (är) ett vittne ... och den pojke som Jag har utvalt, för att ni må få kunskap och tro och uppfatta att Jag är" (Jes 43:10a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) ”Jag är den Gud … som kommer fram med ett budskap (om) de sista/senare tingen innan de bli/blir och tillsammans/’vid samma tidpunkt’ fördes det till en avslutning.” (Jes 46:9b-10a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Jag kom fram med ett budskap till dig (om) 'ting för länge sedan'/'gamla ting'. Innan komma/'de kom' emot dig, gjorde Jag (dem) hörbara för dig, att du ej måtte tala att/: 'Mina avgudabilder gjorde (det).', och du ej måtte tala att/: 'De skulpterade avgudabilderna och de smälta avgudabilderna ålade mig.'" (Jes 48:5, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) ”Från nuet har Jag gjort de nya tingen hörbara för dig, (ting) som det står i begrepp att bli. …” (Jes 48:6b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Er Fader vet vilka ting ni har behov (av), innan 'av det er begära'/'ni begär' (i riktning mot) Honom.” (Matt 6:8b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Falska ’kristusar’ och falska profeter skall resa sig upp … så att och/också - om förmöget/möjligt – de utvalda skall ledas (א,* א) vilse. Skåda, Jag har talat (och talar) till er i förväg.” (Matt 24:24-25)

(Jesus sade till prästledaren:) “Från just nu skall ni skåda Människans Son som sitter ut ur Förmågans rätta/högra (delar) och som kommer uppå himlens moln.” (Matt 26:64b)

(Jesus sade:) “Många skall komma på/’för ... skull’ Mitt namn och säga att/: ’Jag är’ och skall leda många vilse.” (Mark 13:6)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Men allaredan då han steg ned, gick * (א,* א) slavarna för att möta honom och de kom med ett budskap (א,* א) att/: ”Hans pojke lever.” Han förhörde sig så från sidan av dem (om) stunden/timmen, i vilken han hade/’betedde sig’ mer förfinat. Och (א, *א, A) de talade till honom att/: “I går, en sjunde stund/timme, lät feberelden/febern honom vara. Fadern hade så kunskap, att * (P75, א*, B) (det var) den där stunden/timmen, i vilken Han (א*) talade (till) honom: ”Din son lever”. Och han själv trodde Honom, och hela hans bostad/hushåll. (Joh 4:51-53)

(Jesus sade till judarna:) ”Jag talade * (P66,א*) till er, att ni skall dö i era missar (av Guds mål). Ty om – alltefter omständigheterna – ni ej må tro Mig (א,*א), att Jag är, skall ni dö i era missar (av Guds mål).” (Joh 8:24)


Petrus sade till de troende: ”Sä ni, välkomnade, då ni har kunskap i förväg, vakta/’var på er vakt’.” (2 Petr 3:17a)


Ytterligare studier:

Jes 41:23; 44:7-8; Matt 26:29; Joh 8:28,58; 14:7,26,29; 16:1,4; Upp 14:13.


James D.G. Dunn "The Washing of the Disciples' Feet in John 13:1-20"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 61 (1970): 247-252.

Sandra M. Schneiders "The Foot Washing (John 13:1-20): An Experiment in Hermeneutics"; Catholic Biblical Quarterly 43 (1981): 76-92.

Fernando F. Segovia "John 13:1-20, The Footwashing in the Johannine Tradition"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 73 (1982): 31-51.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-26; 2011-11-13; 2014-07-11)

Tillbaka till Start

13:20 Amen, amen, säger Jag er, den som – alltefter omständigheterna - tar någon (som) Jag må sända tar Mig, men den som tar Mig tar Den som har sänt Mig.

Ord för ord (19 ord i den grekiska texten): amen amen säger-(jag) er, den tagande alltefter-omständigheterna någon (jag)-må-sända mig tar, den men mig tagande tar den havande-sänt mig.


1883: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som mottager en, som jag sänder, han mottager mig, men den som mottager mig, han mottager den, som har sändt mig.

1541(1703): Sannerliga, sannerliga säger jag eder, hwilken som undfår den jag sänder, han undfår mig; men hwilken som mig undfår, han undfår honom som mig sändt hafwer.

LT 1974: Det är sant att den, som välkomnar den som jag ska sända, välkomnar mig. Och att välkomna mig är att välkomna Fadern, som sände mig.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Herren:) “Om så (Israel) – alltefter omständigheterna – ej må tro mig ’men ej’/eller lyssna till Min röst? Ty de kommer att tala att/: ’Herren har inte skådats (och skådas inte) för dig.’” … (Herren svarade:) ”Du skall tala i riktning mot (din bror Aron) och ge Mina ord in i hans mun, och Jag skall öppna din mun och hans mun, och Jag skall dra en slutsats åt er (om) vilka ting ni skall göra.” … Och Mose kom fram med ett budskap till Aron (om) alla de Herrens utsagor med vilka Han hade skickat bort (honom). (2 Mos 4:1b,15,28a, Grekiska GT)

(Herren sade till Jeremia:) ”I riktning mot alla till vilka Jag – om alltefter omständigheterna – har skickat ut dig, skall du gå och enligt/angående alla ting så många som Jag – om alltefter omständigheterna – har ålagt Dig, skall Du samtala. Du må ej frukta från/för (folkets) ansikte/närvaro, eftersom Jag är i sällskap med dig (för) att ta ut dig för Mig själv”, säger Herren. (Och Jeremia sade:) "Och Herren sträckte ut Sin hand i riktning mot mig och rörde vid min mun, och Herren talade i riktning mot mig: 'Skåda, Jag har gett (och ger) Mina utsagor in i din mun.'" (Jer 1:7b-9, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Den som tar emot er tar emot Mig, och den som tar emot Mig tar emot Den som har skickat bort Mig.” (Matt 10:40)

(Jesus sade: "Guds rike) är likt en surdeg, som, då en kvinna hade tagit (den), hon gömde (den) i, in i tre sädesmått (13 liter vardera) mjöl, ända till (den tid i) vilken det var helt syrat.” (Luk 13:21)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Men åt så många som tog Honom, åt dem gav Han (rättslig) myndighet att bli Guds barn, åt dem som tror in i Hans namn. (Joh 1:12)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Alla må hedra Sonen helt och hållet som de må hedra Fadern. Den som ej hedrar Sonen hedrar inte Fadern som har sänt Honom.” (Joh 5:23)

(Jesus sade till folkskaran): ”Den som tror in i Mig tror inte in i Mig emellertid/utan in i Den som har sänt Mig. Och den som tittar på Mig tittar på Den som har sänt Mig.” (Joh 12:44b-45)


Exegeter, evangelister med flera:

Stor är den omsorgens gottgörelse som skänks Guds tjänare och härifrån (”enteuthen”) avkastar den åt oss sina frukter. Ty ”den som tar emot er”, heter det, ”tar emot Mig, och den som tar emot Mig, tar emot Honom som sände Mig.” (Matt 10:40) Vad kan nu liknas vid att ta emot Kristus och Hans Fader? (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:263)


Egna kommentarer och funderingar:

Vad angår ”amen, amen”, se Joh 1:51a med Egna kommentarer och funderingar.


(Paulus sade till de troende i Galatien:) ”Ni tog emot mig som en Guds budbärare, som Kristus Jesus.” (Gal 4:14b)

Gud (är) inte orättfärdig (så) 'att glömma'/'Han glömmer' er gärning och välkomnandet som ni visade/förde in ’in i’/’med syfte på’ Hans namn, då ni hade gjort tjänst åt de heliga och gör tjänst. (Hebr 6:10)


Ytterligare studier:

Matt 18:2-5; Mark 9:36-37; Luk 9:46-48; 10:16; Joh 1:18; 13:16; 14:9; 20:21.


James D.G. Dunn "The Washing of the Disciples' Feet in John 13:1-20"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 61 (1970): 247-252.

Sandra M. Schneiders "The Foot Washing (John 13:1-20): An Experiment in Hermeneutics"; Catholic Biblical Quarterly 43 (1981): 76-92.

Fernando F. Segovia "John 13:1-20, The Footwashing in the Johannine Tradition"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 73 (1982): 31-51.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-26; 2011-11-14; 2014-07-12)

Tillbaka till Start

13:21-22 Då Jesus hade talat de här tingen, oroades Han (i) anden, och Han var vittne och talade: “Amen, amen, Jag säger er, att en ut ur/av er skall ’ge Mig till sidan av’/’överlämna Mig’.” Lärjungarna såg så (P66, א*, A) (‘hela tiden’/’gång på gång’) in i varandra, då de var i bryderi med anledning av vem Han säger/talar.

Ord för ord: 13:21 (20 ord i den grekiska texten Sinaiticus) De-här-(tingen) havande-talat Jesus oroades (i)-'-n ande'/anden och var-vittne och talade: amen amen (jag)-säger er att en ut-ur er skall-ge-till-sidan-av mig. 13:22 (10 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) såg-(hela-tiden) så in-i varandra '-na lärjungar'/lärjungarna varande-i-bryderi med-anledning-av vem (han)-säger.


1883: När Jesus hade sagt detta, vardt han bedröfvad i sin ande och betygade och sade: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: En af eder skall förråda mig. Då sågo lärjungarne på hvarandra, tveksamma om hvilken han talade.

1541(1703): När Jesus hade detta sagt, wardt han bedröfwad i Andanom, och betygade, och sade: Sannerliga, sannerliga säger jag eder, att en af eder skall förråda mig. Då sågo Lärjungarna hwar på annan, och woro twehågse, om hwem han talade.

LT 1974: I samma ögonblick fylldes Jesus av vånda i sitt innersta och utropade: ”Ja, det är sant – en av er kommer att förråda mig.” Lärjungarna såg på varandra och undrade vem han kunde mena.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Då Herren Gud hade skådat att människornas dåligheter hade fullgjorts/’gjorts fulltaliga’ uppå jorden och (att) ’varje någon’/’var och en’ omsorgsfullt ’förstå alltigenom’/övervägde i sitt hjärta emot de onda tingen ’alla dagarna’/ständigt, begrundade och/nämligen Gud att Han hade gjort människan uppå jorden. Och Han ’förstod ... alltigenom’/övervägde (det) .... (och) han var full av lidelse (emot) att Han gjort dem.’(1 Mos 6:5-6,7b, Grekiska GT)

(Budbärarna sade till Jakob:) “Esau ... kommer ’in i ett möte till’/’för att möta’ dig. ... Men Jakob fruktade oerhört och var (hela tiden) i bryderi.” (1 Mos 32:6b-7a eller 7b-8a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) ”’För att vad’/varför är du, själ, ’sorgsen runt omkring’/’väldigt sorgsen’? Och ’för att vad’/varför 'oroar du (dig) tillsammans'/'förargar du (dig) på' mig? … ’För att vad’/varför går jag och ser surmulen ut i det att 'betrycka ut'/ansätta min fiende? … ’För att vad’/varför är du, själ, ’sorgsen runt omkring’/’väldigt sorgsen’? Och ’för att vad’/varför 'oroar du (dig) tillsammans'/'förargar du (ig) på' mig?” (Ps 42:5a,9b,11a eller 42:6a,10b,12a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Jag gick i min andes otålighet, och Herrens hand blev mäktig emot mig.” (Hes 3:14b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En vän är en i gemenskap med (dig) av/vid borden, och/men han må inte/förvisso ej stanna vid sidan av (dig) i/på din dag av betryck.” (Syr 6:10)

(Jesus, Syraks son, sade: “Den Högste kommer bort med ett budskap om) de ting som tagits (och tas) till sidan av och de ting som skall vara, och avslöjande/'Han avslöjar' undangömda fotspår.” (Syr 42:19)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Jesus och Hans lärjungar) åt, talade (Jesus): “Amen, Jag säger er att/: ’En ut ur/av er skall ’ge Mig till sidan av’/’överlämna Mig’.’” Och då de var oerhört sorgsna, började de säga till Honom, en ’var och’/efter en: ”Ej är (det) väl jag, Herre?” (Matt 26:21-22)

Då (kvinnorna) hade kommit in i (minnesgraven), fann de inte Herren Jesu kropp. Och det blev/hände för dem att vara/’de kom’ i bryderi med anledning av det här, och skåda, två män stod på/nära dem i en ljusstrålande beklädnad. (Luk 24:3-4)

Då Petrus tillsammans med Johannes hade stirrat ‘in i’/på (den lame mannen), talade (Petrus): ”Se in i oss.” (Apg 3:4)

Paulus' ande förargades (hela tiden) i honom, då han tittade på staden som var full av avgudar. (Apg 17:16b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Som/då så Jesus skådade, att hon grät, och att de judar, som hade kommit tillsammans med henne, grät, var han uppbragt i anden och oroade Sig. (Joh 11:33)

(Jesus sade till Simon Petrus:) ”Och ni är rena, emellertid/men visst inte alla.” Ty Han kände den som ’ger Honom till sidan av’/’överlämnar Honom’. På grund av det här talade Han * (א,*א,A): ”Alla är visst inte rena.” (Joh 13:10b-11)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ” Jag säger/talar inte med anledning av er alla. Jag vet vilka Jag har utvalt.” (Joh 13:18a)


Exegeter, evangelister med flera: Det kan vara skäl att höra något av vad Goethe skrivit om Leonardos "Nattvarden". . . . Motivet, varigenom Leonardo laddar den stilla heliga nattvarden med nervositet, är mästarens ord: bland eder är en, som skall förråda mig. Jesus har just uttalat dessa ord, som utbrett oro runt kring bordet; men han böjer sitt huvud med sänkt blick: hela tillställningen, armarnes, händernas rörelser, allt anmärker Goethe, upprepar med himmelsk undergivenhet de olyckliga orden - själva hans tystnad bekräftar, att det är så: en bland eder skall förråda mig. (Viktor Rydberg "En underbar man - Leonardo da Vinci" s 72)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”amen, amen”, se Joh 1:51a med Egna kommentarer och funderingar.


Grekiska ord:

aporeô (vara i bryderi) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 24:4; Joh 13:22 – 1 Mack 3:31; Salomos Vishet 11:17; Syr 10:27; Mark 6:20; Apg 25:20; 2 Kor 4:8; Gal 4:20.


Ytterligare studier: Ps 41:10; Mark 14:18-19; Luk 22:21-23; Joh 1:32; 4:44; 12:27; 13:26.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-26; 2011-11-15; 2014-07-13)

Tillbaka till Start

13:23-25 Men (P66,א,*א,A) det var (hela tiden) en ut ur/av Hans lärjungar, som Jesus (hela tiden) välkomnade, som låg upp/’till bords’ i Jesu barm. Simon Petrus nickar så till den här att förhöra sig vem det – alltefter omständigheterna – måtte vara med anledning av vilken Han (hela tiden) sade/talade, och han säger till Honom: ”Tala vem det är (א,* א) med anledning av vilken Han säger/talar?” Då den där så * (א,*א,A) hade ’fallit emot (P66,א*)’, emot Jesu bröst, säger han till Honom: ”Herre, vem är det?”

Ord för ord: 13:23 (17 ord i den grekiska texten Sinaiticus) (det)-var-(hela-tiden) men liggande-upp en ut-ur '-na lärjungar'/lärjungarna hans i '-en barm'/barmen '-ens Jesus'/Jesu, som (hela-tiden)-välkomnade '-en Jesus'/Jesus. 13:24 (21 ord i den grekiska texten Sinaiticus) nickar så (till)-den-här Simon Petrus (att)-förhöra-sig vem alltefter-omständigheterna (det)-måtte-vara med-anledning-av vilken (han)-(hela-tiden)-sade, och (han)-säger (till)-honom: tala vem (det)-är med-anledning-av vilken (han)-säger. 13:25 (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus) havande-fallit-emot så den-där emot '-et bröst'/bröstet '-ens Jesus'/Jesu säger-(han) (till)-honom: herre, vem är-(det)?


1883: Men det var en af hans lärjungar, som satt till bords invid Jesu bröst, och hvilken Jesus älskade. Till denne vinkade då Simon Petrus, att han skulle fråga, hvem den kunde vara, om hvilken han talade. Då lutade sig denne intill Jesu bröst och sade till honom: Herre, hvilken är det?

1541(1703): Och war en af hans Lärjungar, som satt wid bordet intill Jesu bröst, den Jesus hade kär; Till honom winkade Simon Petrus, att han fråga skulle, ho den war som han talade om. När han nu låg intill Jesu bröst, sade han till honom: Herre, hwilken äret?

LT 1974: Eftersom jag satt närmast Jesus vid bordet och eftersom jag var hans närmaste vän, bad Simon Petrus mig att fråga honom, vem det var som skulle göra denna fruktansvärda gärning. Jag vände mig därför till honom och frågade: ”Herre, vem är det?”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren Gud talade till ormen: “Eftersom du har gjort det här ... skall du gå på ditt bröst och underlivet/buken. ...” (1 Mos 3:14a, Grekiska GT)

Israel välkomnade (hela tiden) Josef ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla sina söner. (1 Mos 37:3a, Grekiska GT)

(Gud) välsignade (Josef) ... vad beträffar bröstvårtors och moderlivs välsignelser. (1 Mos 49:25b, Grekiska GT)

Josef föll emot, emot sin fader (Jakobs) hals. (1 Mos 50:1a A, Grekiska GT)

(Mose sade till Herren:) ”Ej har jag tagit varje/hela det här folket (Israel) i moderliv eller har jag fött fram dem, eftersom Du säger till mig: ’Ta det in i din barm, som om (du var) en skötare ’att lyfta’/’som lyfter’ det diande barnet in i ’den jord’/’det land’ som Du svor (att ge) deras fäder.” (4 Mos 11:12, Grekiska GT)

(Herren förkastade) Josefs tältboning och utvalde inte Efraims stam. Och/men Han utvalde Judas' stam, berget Sion, som Han välkomnade. (Ps 78:67-68, Grekiska GT)

(Asaf sade till Herren:) ”Du 'lyfte efteråt'/planterade en vinranka ur Egypten. … Granska den här vinrankan. … Låt Din hand bli/komma emot en man vid Din rätta/högra sida och emot en människas son.” (Ps 80:8a,14b,17a eller 80:9a,15b,18a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) "Precis som ett vattens otålighet/framfart, på det här sättet (är) en kungs hjärta i Guds hand. Var - om alltefter omständigheterna och (om) Han vill - (kungen) må nicka, där (var det) Han (som) lutade/böjde det. (Ordsp 21:1, Grekiska GT)

(Fadern Tobit sade:) ”Jag tog en kvinna (Hanna) ut ur/av vår ätts säd och jag avlade ut ur henne en son ... Tobias.” (Tobit 1:9b, S)

När (sonen) Tobias hörde ... att (hans kvinna var) ut ur/av sin fars hus' säd, välkomnade han henne väldigt (mycket). ... (Och Tobias' mors namn var Hanna; jfr namnet Johannes, på grekiska ” Iôannês”.) (Tobit 6:18b eller 6:19a, S)

Mackabaios nickade på/åt alla ting som Lysias ’kallade till sidan av’/framförde och betänkte det som förde tillsammans. (2 Mack 11:15a)

(Jesus, Syraks son, sade: ” ... Mose var och hade varit) välkomnad av Gud och människor. ...” (Syr 45:1)

(Jesus, Syraks son, sade: ” Samuel var och hade varit) välkomnad av sin Herre. (Syr 46:13a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Sebedaios' söners moder) säger till (Jesus): ”Tala för att i Ditt rike de här mina två söner må sitta ner, en ’ut ur’/vid * (א,*א,B) 'rätta (delar)'/'högra (sidan)' och en ’ut ur’/vid ’Dina (delar) av ett gott namn’/’Din vänstra’.” … (Jesus sade:) ”Att sitta ner ’ut ur’/vid 'Mina rätta (delar)'/'Min högra (sida)' och ’ut ur’/vid ’(delar av) ett gott namn'/’den vänstra’ * (א,*א,B) det är inte Mitt/’Min sak’ att ge, emellertid/utan de är för vilka som det har gjorts (och görs) redo av Min Fader.” (Matt 20:21b,23b)

(Jesus) gav vård åt många, så att de föll/’trängde sig’ på Honom, för att de måtte röra Honom. (Mark 3:10a)

Det/där var (hela tiden) en profetissa Hanna, en Fanuels dotter ut ur/av Asers stam. Då den här 'steg (och hade stigit) fram'/'var (och hade varit) framskriden' i många dagar, havande/hade hon levt i sällskap med en man sju år från sin jungfrulighet och hennes änka/änkestånd (var) ända till sjuttiofyra (א*) år, som/'och hon' stod inte på avstånd av/från helgedomen och/utan tjänade natt och dag (med) fastor och böner. Och då hon den här stunden hade stått på/nära ’bekände ... emot’/prisade hon Gud och samtalade med anledning av (barnet Jesus) (med) alla de som ’tog emot i riktning mot’/’väntade på’ Jerusalems friköpande. (Luk 2:36-38) Jämför Moses ord i 5 Mos 33:24 (Grekiska GT): ”Välsignad från/bland barn (är) Aser, och hans bröder kommer att vara angenäma. Hans fot skall doppas i olivolja.” Jämför också likheten mellan namnen Hanna och Johannes.

Då (sonen) hade stått upp kom han i riktning mot sin fader. Men då han ännu höll sig på avstånd långt bort, skådade hans fader honom, och han veknade i sina inre ädla delar. Och då han hade sprungit, ’föll han emot, emot hans hals’/’omfamnade han honom’ och ’var helt och hållet vän med’/’kysste ... innerligt’ honom. (Luk 15:20)

Då (den äldre brodern) hade kallat till (sig) en av ‘pojkarna eller flickorna’/pojkarna, förhörde han sig ('hela tiden'/'gång på gång'), vad de här tingen * (א,* א, A) måtte vara.” (Luk 15:26)

(Jesus sade till fariseerna:) ” … Den utblottade dog och fördes av budbärarna bort in i Abrahams barm.” (Luk 16:22a)

Då (Jesus) hade hört en folkskara som gick igenom/förbi förhörde Han sig vad det här ’o, att må’/kunde vara. (Luk 18:36)

(Folkskarorna) kallade (hela tiden) Barnabas (för) ’(den) glänsande’/Zeus men/och Paulus (för) Hermes ’redan alltsedan’/emedan han (hela tiden) var den som ’anförde utsagan’/’förde ordet’. ... Barnabas önskade (hela tiden) och/också ta Johannes, den som kallades Markus, till sidan av (sig och Paulus) tillsammans med (dem). (Apg 14:12; 15:37)

Befälhavaren ... hade nickat åt (Paulus) att säga/tala. (Apg 24:10a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ingen har någonsin skådat (och skådar) Gud. En enda avkomling, en Gud, Den som är ’in i’/i Faderns barm, Den där har ’anfört ... ut’/förklarat Honom. (Joh 1:18)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

För första gången i evangeliet nämns nu den lärjunge som Jesus älskade. ... Att en rabbi hade en favoritlärjunge var i den dåtida miljön inte något märkvärdigt. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 249,252)

(Johannes tillhörde) både det som var och det som skulle komma. (Karl Andersson "Sakarja och Johannes uppenbarelser" s 7)

Det är sant att Jesus hade särskilda vänner. Den unge Johannes, kallar sig själv ”den lärjungen som Jesus älskade”. Det är också riktigt att han favoriserade en särskild familj som bestod av tre syskon, Marta, Maria och Lasarus. Han hade också en speciell och förtrolig vänskap med den lilla grupp av män och kvinnor, pojkar och flickor som följde honom överallt där han drog fram. Men så måste det ju vara, för han var en sann och äkta människa. (Edin Lövås "Gud har ett ansikte" s 54)

Det är omöjligt att veta var Petrus ligger vid bordet. Evangelisten uppmärksammar enbart älsklingslärjungens förmån framför Petrus att kunna luta sig mot Jesu bröst och fråga honom. … Såsom i Joh 20:2-10 och 21:7,20ff har älsklingslärjungen ett försprång framför Simon Petrus. Han har ett närmare förhållande till Jesus, eftersom han skall förmedla Simons fråga och ligger närmare intill mästaren vid bordet. Även i den enda scen där han inte nämns i samband med Petrus (Joh 19:26f), kan den uppmärksamme läsaren finna en kontrast mellan hans trohet intill slutet och Petrus' trefaldiga förnekelse. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 324,333)

(Den älskade lärjungen) står i ett särskilt nära förhållande till Jesus som redan framgår av namnet och den scen som omnämns i 13:23f. (Birger Olsson ”Structure and Meaning in the Fourth Gospel” s 273)

Johannes var (den lärjunge som) var särskilt öppen för (Jesu) kärlek. Detta drag i Jesu karaktär tilltalade Johannes allra mest och därför blev han mer än de andra den lärjunge som Jesus älskade. (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 77)

Det stundade glada dagar för familjen Portolu i Nuoro. I slutet av april skulle sonen Elias, som tjänade av sitt straff i ett fängelse på fastlandet, återvända hem, och sedan skulle Pietro, den äldste av de tre sönerna, ha bröllop. ... Äntligen kom den isynnerhet av modern, zia Annedda, efterlängtade dagen. Zia Annedda var en stilla och blek, en smula döv liten kvinna, som älskade Elias mest av alla sina söner. (Grazia Deledda "Elias Portolu - En berättelse från Sardinien" s 11-12)

(Ett av de) namn, under vilket Gud ... uppenbarar sig är "El Schaddai", vilket är översatt med "Gud allsmäktig". ... "El" betyder "kraft", "Schad" betyder "bröst", egentligen "modersbröst". "El Shaddai" betecknar alltså en, som besitter inneboende kraft, vilken kraft han likaledes äger förmåga att låta framvälla till andras väl. Detta är en livgivande kraft, av vilken Gud är villig att delgiva var och en, som vandrar inför honom i tron, lik den trogne Abram. Intet är mäktigare att stilla det lilla barnets hunger och törst än moderns bröst. Ingenting gläder och hugsvalar barnet mera. Intet utövar heller på detsamma större dragningskraft. (Ex. den grekiska sagan om modern, som räddade sitt barn från att falla i bråddjupet genom att visa barnet sina bröst.) Vad kan ljuvligare måla för oss Guds självuppofrande kärlek än detta namn? Likasom modersbrösten äro skapade för det lilla hjälplösa barnets välfärd, så är Gud i detta namn framställd såsom en vilken offrar sig själv för att välsigna och frälsa andra. (John Ongman "Kortfattad framställning av Bibelns grundsanningar" s 263-265)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Somliga bibeltolkare hafva – med eller utan skäl må lemnas ovisst – i detta (att Johannes kallar sig ”den lärjungen som Jesus älskade”) velat se en anspelning på hans namn eller ett slags öfversättning deraf. Namnet Johannes betyder nämligen Gud är nådig. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 504)

"Förlåt mig, konsulinnan ... jag har glömt namnet på er andre herr son." "Christian." "Ett vackert namn! Jag älskar, om ni tillåter att jag säger det" - och herr Grünlich vände sig åter till herrn i huset - "de namn som redan i sig låter förstå att den som bär dem är en kristen. Här i familjen vet jag att namnet Johann går i arv ... vem kan då låta bli att tänka på Herrens älsklingslärjunge." (Thomas Mann "Buddenbrooks - En familjs förfall" s 83; omkring år 1840)

Hertigen (av Illyrien): Ack, när jag första gång (grevinnan) Olivia såg, det var som om hon skirat själva luften. ... (Ädlingen) Valentin inträder. (Hertigen:) Vad nytt från henne? Valentin: Ers höghet, hon tog inte själv emot mig, men jag fick svar av hennes kammarfröken: sju somrar skall förgå, förrn himlen ens tillåtes hennes anlet se till fullo: till dess beslöjad likt en nunna går hon och väter dagligt kammarns trånga krets med salt, som ögat sårar. (William Shakespeare "Trettondagsafton" s 825)

I "Singoalla", berättelsen om den unge riddarens kärlek till zigenarflickan, om deras skilsmässa och mystiska återförening, lever (Viktor Rydberg) helt och hållet i fantasiens värld, "i töckenhöljda, månskensbelysta nejder, där alla föremål te sig med ovissa, svävande linjer". Singoalla är det fulltonigaste uttrycket för den romantiska sidan i Rydbergs väsen. Framför allt är det romantikens naturmystik, känslan av människans och naturens nära samhörighet och romantikens intresse för det undermedvetna själslivet, som ger sin prägel åt denna vemodigt sköna prosadikt. Rydberg själv kallade boken sitt "älsklingsbarn", sysselsatte sig mycket med den och omarbetade den två gånger.

Vad betyder det? Vad (Johannes) säger om sig själv: ”Som Jesus älskade.” Varför säger ingen annan detta om sig själv? Ändå var de andra älskade också. Men han mer än någon annan. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:263)

Var någonting fördolt för Johannes, Herrens mest älskade lärjunge, som brukade luta sig mot Hans bröst? (Tertullianus, The Ante-Nicene Fathers Vol III, s 253)

Han som var Faderns fullkomliga bröd, erbjöd Sig själv för oss som mjölk, (eftersom vi var) som spädbarn. Han gjorde detta när Han framträdde som en människa, så att vi, då vi fick näring som om det var från Hans kötts bröst, och då vi hade, genom ett sådant förlopp av mjölknäring, blivit vana att äta och dricka Guds Ord, (att vi då) också må kunna innefatta i oss själva det odödlighetens Bröd som är Faderns Ande. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 521)

(Talmud) skildrar en (utsaga) av Rabbi Jannais skola, med innebörden att man må räkna med kunskap om Lagen hos dem som har sugit in sig den vid sin moders bröst. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 228)

Edersheim hävdar att Petrus ligger mitt emot Johannes vid ena ändan av ett bord som är format likt en förlängd hästsko. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" Se bild s 494)

"Det skulle vara mening i vad du säger om gudarna med rätta kunde sätta Hektor lika högt som Akilleus", (sade Hera till Apollon). "Hektor diade en dödlig kvinnas bröst, men Akilleus är son av en gudinna. ... "Du (Apollon) har aldrig varit en pålitlig vän." ... Zeus var inte ense med sin gemål: "Hera, så får du inte fara ut mot en av de himmelska gudarna. Det är inte fråga om att jämställa de två männen. Men det är visst, att av alla trojaner var Hektor den som var gudarna kärast - också mig var han kär, och han försummade aldrig att glädja mig med rikliga offer, både av vin och av kött." (Homeros "Iliaden" s 447)


Att fortsätta med (hembygden):

"Å, Jesus, låt mig aldrig bli så stor att jag inte får plats i din famn. Nej, jag vill alltid vara nära dig. Jag vill komma till ditt land!" Denna sång har jag sjungit sedan jag var liten i söndagsskolan. Den följer mig fortfarande för den har ett så klockrent budskap. (Annelee Thorstensson "Gud - den ende och mäktigaste!"; Jönköpings-Posten den 11 mars 2005)

"Vart ska du gå, Johanna, vart ska du gå med din bag?" "Jag ska gå till charkuteristen och köpa fläskalägg." "Vart ska du med läggen, Johanna, Vad ska du göra med den?" "Den ska jag koka med rotmos åt min allra käraste vän." "Vad heter din vän, Johanna, vad heter din älskade vän?" "Jag hoppas han heter Johannes, jag har inte mött honom än."/Osbert Qvitter (Alf Henrikson "Tittut" s 121; Låt)

Endast tre lärjungar tog Jesus med sig upp på (förklarings)berget. Varför fick inte de andra nio samma förmån? Har Mästaren speciella älsklingslärjungar, som han ger särskilda privilegier, eller hur skall vi tolka hans handlingssätt? Det finns givetvis svar på de frågorna, även om vi inte känner hela svaret. För det första har det behagat Gud att låta somliga människor uppleva mer än andra. Kyrkans historia vittnar härom. Genom särskilda erfarenheter bereder Herren sina tjänare för speciella uppgifter. Det ligger alltid en bestämd mening bakom hans handlingssätt. Herren vet vad var och en behöver. Sedan får vi inte glömma att också de andra lärjungarna fick göra upplevelser nedanför berget. Deras upplevelser har inte väckt lika stor uppmärksamhet och de var inte lika behagliga, men de var säkert inte mindre betydelsefulla. De andliga upplevelserna är inte alltid ljuvliga – de kan ibland vara oerhört smärtsamma. De sköna, andliga upplevelserna är inga premier, som Herren delar ut. De kommer inte som belöning för fromma prestationer eller gott uppförande. Här är det fråga om nåd – utan egen förtjänst eller värdighet. En kristen måste inte bli bättre för att få del av den himmelska världens andliga välsignelser. Däremot behöver vi få del av dessa välsignelser för att kunna bli bättre kristna. Vi kan inte vänta några frukter innan trädet är planterat. (Ragnar Samuelson "Medelpunkten - Jesus i centrum" s 46-47 i kommentar till Luk 9:28-36)

Socialdemokraterna talar om socialisering, medan Herr Palme ligger vid kapitalets bröst och Herr Sträng sussar vid dess navelsträng. (Ann-Charlotte Alverfors "Jönköping 6" s 76)

På våren 1900 flyttade (Per och Kristina) från Ubbared till Lilla Rydet. ... Våren 1901 var det åter dags till flyttning för dem. Det var ett litet ställe som hette Nordbo som var ledigt. ... (De) hade börjat åldras och hos dem vistades under ett par år Eva-Charlotta som då var över 80 år. Det fanns ju ingen folkpension så de fick leva av vad det lilla stället gav och så kunde de ju tjäna lite extra, men de var nöjda och tacksamma och tog en dag i sänder och dess håg stod liksom till ett bättre land. Eva-Charlotta brukade börja sin dag med att läsa denna vackra hemlandssång: "Vad det blir gott att vakna en gång i Jesu famn, och ej behöva sakna en trygg och säker hand. När Herrens domar börjar på att över världen gå. Vad det blir gott att vakna en gång i Jesu famn, när världens glädje tom och kort, vid minsta luftdrag blåser bort. Vad det blir gott att vakna en gång i Jesu famn." (Gunnar Ahlgren "En släktskildring från 1800-talet" s 35-36)

(Kinamissionären Emanuel) Olsson föddes i Hälsingborg den 20 april 1861 och "insomnade lugnt och fridfullt i Jesu armar". som en levnads tecknare säger, den 19 januari 1894, endast 33 år gammal. Han liknar en lysande meteor på en mörk natthimmel. Då (Fredrik) Franson mottog underrättelsen om Olssons frånfälle, sörjde han honom djupt. Med ingen var Franson så förbunden som med den avlidne. Båda levde i Nya testamentets värld, båda väntade Jesu snara ankomst, och båda nitälskade för själars frälsning ända därhän, att de kunde glömma sig själva. Franson var kanske den intensivaste. I hans inre brann en eld, som hade förtärande kraft. Emanuel Olsson var den djupaste, en Johannessjäl, som längtade efter att få luta sitt huvud till Jesu bröst. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 131)

Många äro de historier och anekdoter, som än i dag (år 1934) leva (i Tabergs bergslag) om det gamla bergslagsfolkets liv och upplevelser under senare delen av 1700-talet och första hälften av 1800-talet. . . . Var umgänget otvunget och gemytligt grannarna emellan i vardagslag, så var det så mycket mera tvunget och stelt vid mera högtidliga tillfällen såsom bröllop, barndop, begravningar och husförhörskalas. Då skulle gästerna placeras vid bordet efter en viss rangskala. Det var ett väldigt krusande för varandra, om de förnämsta platserna vid bordet. Vanligtvis försiggick dock placeringen utan vidare störande uppträdanden. Någon gång hände det dock, att en gäst kunde känna sig tillbakasatt av någon av de övriga vid bordet. Så var förhållandet en gång, att en från Åkers socken nyinflyttad råkade placera sig vid bordet en plats längre fram, än där meningen var han skulle sitta. Nu var det så , att de olika socknarnas innevånare voro kallade med olika vedernamn. Åkerborna kallades hankar, liksom dragspikar, tappar och korvar var vanligt vedernamn på resp. Sandseryds-, Månsarps- och Barnarpsborna. Den som kände sig tillbakasatt, ruvade på hämnd. När så risgrynsgröten serverades, läste han upp ett i hast hopkommet grötrim: "När som Åkers hankar är ute och vankar, så hasar de längst fram och vet varken hut eller skam!" (Per Johan Svensson "Bergslagshistorier" s 65,68-69)

Hvad skulle jag väl känna, då Wetterns omätliga spegel förlorade sig vid horizonten för mitt häpnande öga? Så hade jag knappast tillförne anat oändligheten, hvilken naturen dock på mångfaldigt sätt sträfvar att symbolisera människan. . . . (Jönköping), jag har återsett dig, o stad, vid mognare år och kan nu beundra, icke just dig sjelf, men väl den natur, som omgifver dig och i hvars sköte du hvilar. . . . (Här i Lilljön) ligga skeppen tryggade och lugna, då stormen rasar från Norden och Wetterns vilda hvitskummiga böljor vräka dånande mot stranden. . . . Nu först, då jag härifrån (Skinnersdal) betraktar dig, o stad, ser jag, hvad det är, som ger dig ditt egentliga intresse. Det är just den omständigheten, att du synes bero af en vild, mäktig, obetvingelig naturkraft; du synes smekande tigga ditt lif af den oroliga sjön. (Johan Anderson "Ångbåtsfärder kring Wettern - Pennteckningar på fri hand" s 7-10)

Läktarbarriären (i den Tofteryds kyrka som revs 1835) var försedd med målningar i olja, utförda av (Johan) Kinnerus 1752. (Bilderna föreställde följande personer:) 1. Andreas. . . . 2. Mattheus. . . . 3. Paulus. . . . 4. Johannes har i vänstra handen en bok och i den högra en kalk, vari synes en orm. Man tror, att denna syftar på Jesu ord i Mark. 16:18: Ormar skola de taga med händerna o. s. v." ävensom en gammal sägen, att Johannes en gång tvingats att tömma en bägare med förgiftad dryck, varav han dock icke led någon skada. I en gammal munkmässa, som användes när man på Johannesdagen välsignade vinet, lära följande ord förekommit: "Gud, vi anropa din hjälp, DU! vid vars namn ormar stelna, draken flyr och huggormen tystnar." 5. "Salvator Mundi". 6. Thomas sitter och håller vänstra handen om ett träd och stöder den sedermera under huvudet. Handen syftar på Jesu ord till Thomas: "Räck hit din hand och stick den i min sida." 7. Bartholomeus. . . . 8: Jacobus Major (Jakob d. ä.). . . . Simon pekar utåt med vänstra handen och håller en såg i den högra. Sågen syftar på hans dödssätt (ihjälsågad). Bilden avser följaktligen Simon av Cana - icke Simon Petrus. Allesammans äro barfotade, ha långt hår och långt skägg utom Johannes, som har rakad haka. De äro barhuvade utom Jacobus Major, som har en trind, slokig hatt. Thomas har även någon betäckning på benen. (Pastor) J.E. Lagergren (som lämnat dessa uppgifter) anmärker slutligen: "Man ser av målningen på Tofteryds läktare, vilka apostlar konstnären ansett för de förnämsta samt vad rang han ansett dem böra äga sinsemellan." (A.W. Rendahl "Tofteryds forna kyrkor" s 24,32-34; Salvator Mundi = Världens Frälsare)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Många typiska innehållsliga och strukturella element (i Jesu avskedstal, Joh 14-17) som läsarna känner igen i ett litterärt testamente finns redan i 1 Mos 47:29-49:33. Den döende patriarken Jakob kallar till sig sin son Josef och dennes söner, välsignar dem, lovar att Gud skall vara med dem, förkunnar vad som händer i kommande dagar och befaller dem slutligen om begravningen. (Kari Syreeni s 460)

Jfr ”En kvinna sade till (Jesus) i mängden: ’Välsignat moderlivet, som bar dig, och brösten, som närde dig.’ Han sade till (henne): ’Välsignade de, som hörde Faderns ord. De bevarade det i sanning. Ty dagar skall komma, då ni säger: ”Välsignat moderlivet, som inte blev havande och brösten, som inte gav mjölk.”’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 83; Thomasevangeliet log. 79)

Från den namnlista som ges i (Joh) 21:2 (Petrus, Tomas, Natanael, Sebedaios söner och två andra) förefaller det som om den älskade lärjungen var en av Sebedaios söner eller annars en av de onämnda lärjungarna. Om de senare avses, måste han ändå vara en av de tolv, ty han var närvarande vid den sista måltiden och det förefaller som om bara de tolv fanns med vid det tillfället (Matt 26:20; Mark 14:17,20; Luk 22:14,30). Detta utesluter förslag som Lasaros och Johannes Markus. Den älskade lärjungen synes ha stått i ett nära förhållande till Petrus (13:24; 20:2; 21:7). Av de andra evangelierna vet vi att Petrus, Jakob och Johannes bildade en trio (och att de skiljdes ut som att stå Jesus särskilt nära). Emedan Jakob led martyrdöden tidigt (Apg 12:2) kvarstår Johannes. Denna hypotes får stöd av det märkliga faktum att Johannes inte någonstans nämns vid namn i detta evangelium. Det är inte lätt att föreställa sig något skäl varför någon av de första kristna, utom Johannes själv, skulle fullständigt ha utelämnat allt omnämnande av en sådan framträdande apostel. Det är också på så sätt i detta evangelium att vi inte läser om "Johannes Döparen", vilket vi gör i de andra evangelierna, utan uteslutande om "Johannes". Det är svårt att förstå varför en välinformerad person bland de första kristna (en som måste ha vetat att det fanns två Johannes) på så sätt skulle inbjuda till förvirring. Men det skulle ha varit helt naturligt för aposteln Johannes att tala om sin namne som rätt och slätt "Johannes". Denna detalj är desto viktigare emedan människor i detta evangelium genomgående skiljs åt. Sålunda sägs uttryckligen den Judas som ställde en fråga vid den sista måltiden inte vara Judas Iscariot (14:22). (Leon Morris "The Gospel according to John" s 6-8)

I den äldsta kristna psalmbok vi känner till, Salomos Oden (som kan vara samtida med de sist tillkomna skrifterna i NT) används "moderliga" bilder av Gud på ett så öppet sätt att det kan förefalla oss chockerande. "Jag (Herren) formade deras lemmar, mina egna bröst beredde jag åt dem, så att de skulle kunna dricka min heliga mjölk, och leva av den" (Ode 8:14). "Jag blev buren (av Herren) som ett barn av dess moder, och han gav mig mjölk. Herrens dagg" (35:5). (Torsten Nilsson "Ropet och svaret" s 86)

Det finns tjugosju provinser i det anglikanska samfundet, alla med Engelska kyrkan som gemensam historisk bakgrund. . . . Provinserna är oberoende men ändå ömsesidigt beroende och är alla underställda ärkebiskopsstolen i Canterbury, vars innehavare erkänns som "den främste bland likar". (Donald Coggan "Det anglikanska samfundet" s 86; författaren född år 1909 i Highgate i norra London i England)

Gud är vår utgångspunkt, Gud är vår sista hamn. Först den som funnit hans famn känner det hemmalugnt. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 101; citat Nils Bolander)

Här är jag nu med mitt skuldregister utan något försvar. Tack att du ändå vill ta emot mig, du, min Gud och far! ... ... Letat har jag mig nästan fördärvad efter ett hjärtas tröst. Fann det aldrig på människors stigar, fann det vid ditt bröst. (Nils Bolander "Far" s 75; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1956)

Du bör väl också känna min svenska älsklingsförfattare Eyvind Johnson? (Stig Dagerman "Brev" s 264; brev från Kitzbühel till Tarjei Vesaas 1950-08-27)

Far hade ibland nämnt Lewi Pethrus. Jag gillade namnet. Säkert kom det från lärjungen Petrus. ... Johannes var hygglig på sitt sätt men lite menlös. Petrus däremot hade stuckit upp för sin herre och mästare. Klippte av örat på krigsmannen som var med för att hämta honom. Visserligen hade Petrus förnekat sin herre lite senare, men ändå ... Förresten hade ju de andra bara stuckit sin väg. De hade inte varit stort bättre. Mor var svagast för Johannes. Han var den lärjunge Jesus älskade, sade hon en gång. Då hade jag frågat om han inte älskade även de andra. Far hade kommit emellan och sagt att han älskade alla lika mycket, ja, till och med Judas. Jag tyckte det var besynnerligt att han älskade den som skulle förråda honom. (Eric S. Alexandersson ”Revolt i Masthugget” s 136)

Ynglingen (sitter tyst, blott ser på henne. Äntligen.): "Å, du är så vacker. Det är så vackert allting." - - (Upprörd, griper bägge hennes händer.): "Men det är så mycket, och jag förstår det inte! Jag vet inte vad det är! Vad är det, vad är det! Du! Du måste hjälpa mig! Du måste hjälpa mig!" (Kastar sig till hennes bröst, klamrar sig fast, gömmer sig. - Han ligger och andas tungt, stönande. Sedan stilla, lugnt. Vilar ljuvligt vid hennes bröst.) (Pär Lagerkvist "Himlens hemlighet" s 35)

(Sven Rise) satt ordentligt på en sten. Det ena benet hade han lagt över det andra, och händerna, som vilade i knäet, höll han knäppta. Han satt i sin vanliga, något framåtböjda ställning och tog så rörande liten plats i världen. Han skulle sett ynklig ut, om inte anletsdragen och framför allt de blå ögonen, som såg ut över nejden, hade förtagit detta intryck. "Rise, jag skulle vilja byta med dig", utbrast Gustaf Adolf. "Tag min styrka och hälsa, min arbetskraft och framtid, och giv mig din själsfrid i stället." Sven Rise vände sig mot honom, och Gustav Adolf tänkte, att så kunde aposteln Johannes ha sett ut, när han lyfte huvudet från Jesu bröst. "Du har ingenting att ge, för vilket du kan få själsfrid. Din kraft och hälsa står inte i vägen för den", sade Sven Rise. ... "Du flyr ju ifrån (Gud) i stället för att söka honom i tro. Tvivla inte på honom utan kasta dig i hans armar, sådan som du är med din synd. 'Ske dig som du tror', sade Jesus ofta. Man måste våga något på tron. Jag har hört en så målande bild av tron en gång. Ett litet barn var förföljt och stod vid en öppen lucka i golvet. Där nere var en djup och mörk källare, från vilken barnet hörde sin faders röst, som ropade: "Kasta dig hit ner - jag tar emot dig. Barnet såg inte fadern, bara mörkret, men lydde rösten och behövde inte ångra det. Så kan trosgreppet om Guds löften ibland vara som ett språng ut i mörkret, men ännu aldrig har det språnget förfelats för någon. Faran ligger uteslutande i att inte våga det. ... Om du i Jesu Kristi namn ger dig själv åt Gud, så står du inför Gud ren och syndfri som Jesus Kristus själv", sade Sven Rise med trons inspiration. "Men hur kan det förlikas med att jag fortfarande faller i synd?" invände Gustaf Adolf. "Fåret kan falla i dyn, men svinet vältrar sig i den. Det är stor skillnad mellan att trivas i synden och att känna den som sin bittraste plåga." (Elisabeth Beskow "På Älghyttan" s 52-55)


ca 1900 och tiden dessförinnan

O Jesus kär, Du är min skatt, Som ljus beskär Min pröfnings natt! Du är min ro, Min högsta tröst; Min själ har bo Invid ditt bröst. ... Jag lätt blir rof För ångst och nöd, Jag har behof Utaf ditt stöd. Mig ej förskjut, Ej från dig stöt, Men tätt mig slut intill ditt sköt! (Carl Boberg "Bilder och drömmar" s 125-126; Hos dig är bäst)

Johannes ligger lutad mot (Jesu) bröst, Hvart hjärta varmt af mästarns kärlek glöder; En öfverjordisk, oförgänglig tröst I avskedsstunden gjutes i hans bröder. (Carl Boberg "Bilder och drömmar" s 155; Fridens fest)

O hindra ej mitt lopp, Jag vill till honom ila Och ande, själ och kropp Uti hans sköte hvila. Så långt som tider nå, Ej finns en sådan tröst Som den att hvila få Vid Jesu helga bröst. (Carl Boberg "I moll och dur" s 114; Tröst)

Den här omtalade lärjungen (Johannes) låg närmast till höger om Jesus och så att han med sitt bakhufvud nådde till Jesu sköte. … Petrus låg icke närmast men nära Johannes. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 504)

"Det folk som inte var mitt folk skall jag kalla mitt folk, och henne som inte var älskad skall jag kalla min älskade." ROMARBREVET 9:25. ... "Vad heter du månntro?" frågade Paul D. "Älskade", sa hon med en röst så låg och sträv att var och en tittade på de andra två. Först hörde de rösten - sedan namnet. "Älskade. har du något efternamn, Älskade?" frågade Paul D. "Efternamn?" Hon verkade förbryllad. Sedan sade hon "nej" och stavade det för dem, sakta som om bokstäverna formades medan hon uttalade dem. ... Sethe hängde upp sin hatt på en krok och vände sig vänligt till flickan. "Älskade, det är ett vackert namn." ... (Denver) viskade: "Varför säger du att du heter Älskade?" Älskade blundade. "I mörkret heter jag Älskade." (Toni Morrison "Älskade" s 7,64-65,89; Ohio 1873)

(Karl XV:s utrikespolitiska) misslyckanden kvarlämnade hos honom en livlig ovilja mot Preussen, vilken tog sig uttryck under 1870-71 års fransk-tyska krig, då den svenska opinionen så gott som enhälligt var på Frankrikes sida.. En utrikespolitisk omorientering följde emellertid under den nye konung Oscar II (1872-1907), som år 1875 företog en uppmärksammad och betydelsefull resa till Tyskland. varunder han gav uttryck åt en positiv inställning till det nya tyska riket; detta skedde under samarbete med utrikesministern O.M. Björnstjerna, som ansåg att Sverige i Tyskland borde se "sin bäste vän". Från denna tid inleddes ett livligt kulturellt och ekonomiskt samarbete med det tyska riket, som låter spåra sig på många områden under tiden fram till omkring 1910: svensk vetenskap orienterade sig åt Tyskland, tull- och socialpolitik hämtade impulser därifrån, handelsförbindelserna med detta land blevo allt livligare. (Ingvar Andersson "Sveriges historia" s 359)

Apostelen och evangelisten Johannes, densamme som äfwen skrifwit de trenne epistlar, som bära hans namn, och Uppenbarelseboken, var son af den Galileiske fiskaren Zebedeus och broder till apostelen Jacoubus. Jemte denne sin broder och apostelen Petrus war han en af Jesu förtroligaste lärjungar. Särskilt är han utmärkt såsom den lärjunge, hwilken Jesus älskade. Flerstädes beprisar han sjelv detta företräde i Mästarens kärlek. Han uppnådde en hög ålder och öfwerlefde de öfriga apostlarna. (P. Fjellstedt "Biblia" s 237)

Fredrik Franson föddes den 17 juni 1852 i Pershyttan, Nora församling, Västmanland. ... Fredrik var den åttonde i ordningen bland tio syskon. ... Tidens korthet och evighetens allvar tvingade honom till eftertanke och synes ha präglat hela hans liv. Ofta drömde han, att han var utrustad med vingar, som buro honom uppåt mot den ljusa himlen. ... Både den meditativa och den verksamma läggningen komma klart till synes hos honom under hela hans liv. ... I sin livliga fantasi sysslade gossen ofta med den stunden, då Människosonens tecken skall flamma på skyn och Guds basun ljuda. I denna stund utbreder sig, så drömde han, en matta av guldmoln från himlen ända ned till jorden. På denna ljusväg tänkte han sig, att de heliga skulle ila Herren till mötes. Gossen ville skynda före alla andra för att först få falla i den gode Herdens famn. De guldglänsande molnen på den blå sommarhimlen blevo ofta det material, med vilket den fantasirike gossen byggde det nya Jerusalem - en stad av oanad skönhet. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 9-11; Barndoms- och ungdomsår)

Människan är som ett nyfött lamm i förhållande till vargen. Av ett enda vargbett dör lammet. Och somliga lamm är så galna, att de löper rätt in i vargens mun. Spring inte in i vargens gap, ni sårade får! Strid inte med draken, ni bedrövade själar! Ni orkar ändå inte kämpa mot honom, utan ni skall skyndsamt fly till Frälsarens sköte och dia en nådedroppe från hans nådefyllda bröst. ... Öppna din mun, du svalunge, Föräldern kommer med mat till dig! Öppna ditt hjärta du bedrövade själ, Frälsaren droppar nådedroppar i ditt hjärta! Fly snarast till Frälsarens famn, du av höken ansatta och sårade mes! Lämna inte denna tillflykt förrän du får kraft att flyga! (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 272,277 i predikan över Jer 4:19,18 och Luk 18:9-14)

Israels herde ... Låt (dina lamm) vila i fårahuset. Föd dem med mjölk och honung tills de blir vederkvickta och styrkta. Och lär lammen dia dina nådedrypande bröst. ... Var vid god tröst, ni bävande lamm! Den store Israels Herde, som har tagit er i sitt sköte, ska bevara er från snöyra och oväder. Må han lyfta upp och bära dessa svaga, eländiga och betryckta lamm till fårkätten. Må han skydda och bevara dem och trycka dem mot sitt bröst och lära dem dia hans nådeflytande bröst tills de börjar hoppa som hjortar på Sions berg. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 157,161 i predikan 1849 över Hes 34:17-20 och Joh 10:11-16)

Varnhems kloster ... brandhärjades år 1234 och började på allvar att återuppbyggas på 1250-talet. En av de främsta initiativtagarna och donatorerna var Birger jarl. Vid denna tid lät någon - kanske munkarna, kanske donatorn själv - placera jarlaskulpturen på höger sida om en motsvarande skulptur av Jesus. Symboliken är tydlig. Denne man, Sveriges rikes jarl, tillhör de lycksaliga frälstas skara. Han kan med lugn invänta den eviga vilan. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 205)

På den ort där herr Sigfrid lät uppslå sin hydda fanns det väna och gröna ängar. Han bjöd då också sina följeslagare att de skulle vila ut. ... Medan den gudsmannen låg där och sov kom emellertid en Guds ängel till honom i drömmen med mycket ljus och strålande ansikte, och han talade till honom och sade: Stå upp, du Guds älskade, och följ strax mig! Han tyckte att han gick med ängeln och att ängeln klarligen visade honom var någonstans han skulle bygga sin kyrka och lägga dess grundval. (Fornsvenska legendariet "Sankt Sigfrid och smålänningarna" s 80-81)


Sångarna:

Och när du nattvard hålla vill, Ditt hjerta jag mig tryggar till, Liksom Johannes vid ditt sköt, Om natten, då du brödet bröt. (Hedborn: Psalm 158:15)

Likväl ett töcken mig från honom stänger; Min bön, men ej min blick, till honom tränger. Ack! såge jag hans anlet' och mig slöte Intill hans sköte! (JO Wallin: Psalm 481:4; jfr Psalmer och Sånger 305:4)

Se, öppen står Guds fadersfamn! Han ingen vill förkasta, Som uti ende sonens namn Vill i hans sköte hasta. (Carl Boberg – Erik Nyström: Sång 111:1a)

Kom hem, kom hem! Vid din frälsares bröst Är den ljufliga hamn, Där din själ finner tröst. (EH Gates – Erik Nyström: Sång 129:4a)

Nu på (Jesus) jag tror, Och hos honom jag bor, I hans sköte jag hvilar så godt; Jag är hans, han är min. Han mig tagit till sin, Uti honom all sällhet jag fått. (Paul Waldenström: Sång 177:3)

Hur ljuft att ha i Gud sin ro Och under Herrens modersvingar bo, Att hvila trygg invid hans bröst Och ha i honom frid och tröst! Hur ljuft att ha en säker hamn, i Jesu kärleksfulla famn! Där njuter jag en himmelsk ro, Där vill min själ för evigt bo. (Carl Boberg: Sång 237:1)

I glädje och i smärta Mig skänk din nåd Att hvila med mitt hjärta Vid dina råd Och som ett barn att luta Mig tätt till dig Och mina ögon sluta Och gå din stig! (J von Hausmann-E Nyström: Sång 386:2; jfr Psalmer och Sånger 277:2)

O, jag vill mig luta Som fordom Johannes en gång Till Frälsarens sida, Där glömma allt jordlivets tvång. Nu trött utav striden, Jag längtar, jag längtar att där finna ro Och gömma i såren Min ofta så vacklande tro. ... Johannes sig lärde Att älska vid Frälsarens bröst. Jag längtar att stilla Där lyss till hans ljuvliga röst. Ja, där vill jag ligga Som levande offer på altarets härd Att helgas för honom, Som ensam mitt hjärta är värd. (E Gustavson: Förbundstoner 1911 nr 291:1-2)

Dyre Jesus, drag mitt hjärta Ifrån världens flärd och strider; Livet är så fullt av smärta, Anden utav synden lider. O, jag vill till dig mig sluta, Komma dig, o Herre, nära, Som Johannes vill jag luta Mig intill ditt bröst, det kära. (Psalmisten 1928 nr 252:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Josef är en typ (förebild) för Johannes. Liksom Josef var den välkomnade sonen av tolv bröder, välsignad från bröst och moderliv, så är Johannes den (hela tiden) välkomnade lärjungen av de tolv, välsignad från bröst och barm. Johannes är den lärjunge som Jesus (hela tiden) välkomnade och som låg i barmen på Honom som är i Faderns barm. Jfr Egna kommentarer och funderingar till Upp 1:17a.

Jämför också likheten mellan profetissan Hanna och Johannes i fråga om namn, uppgift (profetissa/profet, jfr Upp 1:3), ålder och utvaldhet (Hanna: ”välsignad bland barn”; Johannes: ”välkomnad av Jesus”).

Talet sju förkommer i berättelsen om Hanna (sju år gift med en man och därefter, från och med det åttonde året, tjänst i helgedomen) och förknippas också lätt med Johannes (se särskilt Uppenbarelseboken). Det är emellertid viktigt att också notera, att Johannes ser sig själv som den åttonde i den meningen att han i sitt evangelium redovisas som den åttonde av apostlarna (jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 6:70-71 samt uppgiften om Tomas i Joh 11:16). I judisk talsymbolik representerar talet åtta början på en ny tidsperiod. Men Johannes är också ”en ut ur/av sju” (jämför Upp 17:11) i Joh 21:2 (se Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:1-3). Ändå är han underordnad den Jesus som är "den åttonde" (dvs den förste) och "den sjunde" (dvs den siste). Jfr Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:16-18. Johannes kan i stället jämföras med det lilla vilda djuret (Upp 17:11) som beskrivs som "den åttonde" och "en ut ur/av sju". Båda lever i evighet fast på skilda platser (se Upp 20-21). Johannes har vidare ingen särskild ställning framför eller över de övriga apostlarna i det nya Jerusalem (Upp 21:14).

Med avseende på Ps 78:67-68 kan vi också se Jesu välkomnande av Johannes som en upprättelse av den förkastade Josef, som tar platsen för Judas' utvalda stam.

Se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 11:53-54.


Grekiska ord:

epipiptô (falla uppå/på/emot) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 3:10; Luk 15:20; Joh 13:25 – Ester 7:8; Tobit 11:9,13(BA); Judit 14:3; 1 Mack 1:30; 12:26; Luk 1:12; Apg 8:16; 10:44; 11:15; 19:17; 20:10,37; Rom 15:3.

stêthos (bröst) (i NT) Joh 13:25 – Luk 18:13; 23:48; Joh 21:20; Upp 15:6.


Ytterligare studier:

Luk 16:23; Joh 19:26; 20:2; 21:7,20.


Basil S. Davis "The Identity of the Disciple whom Jesus loved"; Expository Times 113.7 (2002): 230-231.

Margaret Pamment "The Fourth Gospel's Beloved Disciple"; Expository Times 94 (1983): 363-367.

Pierson Parker "John the Son of Zebedee and the Fourth Gospel"; Journal of Biblical Literature 81 (1962): 35-43.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-26; 2011-11-18; 2014-07-20)

Tillbaka till Start

13:26-27 Jesus svarar och säger * (א,*א): ”Den där är den till vilken Jag, då Jag har doppat den lilla munsbiten, 'ger på'/räcker (P66, א,* א) (den).” Då Han så hade doppat den lilla munsbiten, * (א*) ger Han (den) till Judas, (son) av Simon Iskariot. Och efter den lilla munsbiten * (א,*א) kom motståndaren in i, in i den där. Jesus säger så till honom: ”Vad du gör, gör (det) snabbare/snabbt.”

Ord för ord: 13:26 (21 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) svarar '-en Jesus'/Jesus och säger: den-där (den)-är (till)-vilken jag havande-doppat den lilla-munsbit ger-på. havande-doppat så den lilla-munsbit ger-(han) (till)-Judas (av)-Simon (av)-Iskariot. 13:27 (18 ord i den grekiska texten Sinaiticus) och efter den lilla-munsbit kom-in-i in-i den-där '-n motståndare'/motståndaren. säger så (till)-honom '-en Jesus'/Jesus: vad (du)-gör gör snabbare.


1883: Jesus svarade: Den är det, åt hvilken jag räcker det indoppade brödstycket. Och när han hade indoppat brödstycket, gaf han det åt Judas Iskariot, Simons son. Och efter det brödstycket for Satan in i honom. Då sade Jesus till honom: Hvad du gör, gör snart.

1541(1703): Swarade Jesus: Den äret, som jag räcker indoppade brödet. Och när han hade indoppat brödet, gaf han det Jude Simon Ischariot; Och efter den betan for Satan in i honom. Så sade då Jesus till honom: Det du gör, gör snart.

LT 1974: Han sade till mig: ”Det är den som jag hedrar genom att ge honom det här brödstycket, som jag har doppat i såsen.” Och när han hade doppat det gav han det till Judas, Simon Iskariots son. Så snart Judas hade ätit det for Satan in i honom. Då sade Jesus till honom: ”Skynda dig – gör det nu.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Melkisedek, kung av Salem, förde ut bröd och vin. Men/och han var (hela tiden) en den högste Gudens präst. (1 Mos 14:18, Grekiska GT)

(Mose sade till Israels äldste:) ”… Från den första dagen skall ni ’göra ... osedd’/’skaffa bort’ surdeg ut ur era hus. … Tag en bunt isop och då ni har doppat (den) från blodet till sidan av dörren ’få (den) att sitta ner’/’stryk (den)’ (på) överstycket och från blodet uppå båda ställningarna/dörrposterna ... (Då Herren skådar blodet, skall Han) inte låta förstöraren vara (i fred) att komma in i, in i era bostäder (för) att slå till (er).” (2 Mos 12:15a,22a,23b, Grekiska GT)

(Israels söner sade:) “Vem skall ge oss en munsbit slaktkött/kött?” (4 Mos 11:4b, Grekiska GT)

Kora, Issaars/Ishars son, Kahats son … (tog med sig män), och de stod upp mitt emot Mose. (4 Mos 16:1-2a, Grekiska GT).

Boas talade till (Rut): ”(Det är) allaredan stund/tid (till) det att äta. Kom till/fram hit och ät bröden och du skall doppa din munsbit i det sura vinet.” (Rut 2:14a, Grekiska GT)

Herren reste upp en satan/motståndare (till) Salomo. (1 Kung 11:14a, Grekiska GT)

(Vishet) kom in i, in i Herrens vårdares/tjänares själ och stod emot fruktansvärda kungar i/med förebud och tecken. (Salomos Vishet 10:16)

(Jesus, Syraks son, sade:) "I det att 'förbanna en gudlös'/'en gudlös förbannar' motståndaren, förbannar han sin (egen) själ." (Syr 21:27)

(Jesus, Syraks son, sade:) "Varje vän skall tala: ‘Jag har och/också varit vän med (dig).’ Emellertid/men ’en vän är en vän’/’många vänner är vänner’ endast (med) namn. ... En väns kamrat njuter i glatt lynne och/men i en läglig tid av betryck kommer han att vara ’från mitt emot’/’en motståndare’. En kamrat är tillsammans med en vän i vedermöda till ’fröjdbringande (nåd)/förmån för moderliv/buk, (men) ’mitt emot’/inför ett krig kommer han att ta (sin) sköld." (Syr 37:1,4-5)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Vilken är ut ur/av er, en människa, som (om) hans son kommer att begära ett bröd, (då) kommer han ej att 'ge på'/räcka honom en sten(, eller hur)? Eller och/också kommer att begära en fisk, (då) kommer han ej att 'ge på'/räcka honom en orm(, eller hur)? (Matt 7:9-10)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Rajgräsen är den ondes söner, men/och fienden, den som hade sått dem, är förtalaren.” (Matt 13:38b-39a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som i sällskap med Mig har doppat i handen i skålen, den här skall ’ge mig till sidan av’/’överlämna Mig’.” (Matt 26:23b)

(Judas sade till Jesus:) “Fröjda Dig, Rabbi, och han ’var helt och hållet vän med’/’kysste ... innerligt’ Honom.” Men Jesus talade till honom: “Kamrat, emot vilket/vad är du vid sidan av?” (Matt 26:49b-50a; jfr Syr 37:1,4-5)

(Jesus sade till Petrus:) “Dra dig tillbaka bakom Mig, motståndare, eftersom du inte anser/besinnar Guds ting, emellertid/utan människornas ting.” (Mark 8:33b)

(Herren) talade till sin slav: “Kom snabbt ut ‘in i’/till stadens gator och gränder. ... ” (Luk 14:21b)

Då (den rika människan i Hades) hade höjt sin röst, talade han: ”Fader Abraham, förbarma dig över mig, och sänd Lasaros för att han må doppa sin fingerutkant/fingertopp (i) vatten och svalka min tunga, eftersom jag orsakas/känner smärta i den här lågan.” (Luk 16:24)

En motståndare kom in i, in i Judas, den som kallades Iskariot. (Luk 22:3a)

(De som hade tagit emot Petrus' utsaga) ’var (hela tiden) tålmodiga mot’/’anslöt sig (hela tiden) till’ apostlarnas lära och gemenskapen, till brödets styckande/brytande och bönerna. (Apg 2:42)

Petrus talade: “Ananias, på grund av vad har motståndaren lemlästat (א*) ditt hjärta, att 'ljuga dig'/'du ljuger för' den Helige Ande?” (Apg 5:3a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus svarade och talade till (א,*א) dem: ”Utvalde Jag inte er, de tolv? Och ut ur/av er är/finns det en förtalare.” Men Han sade/menade (hela tiden) Simons Judas från Karuot (א*), ty den här, som är (א,*א) en ut ur/av de tolv, stod (hela tiden) i begrepp att ’ge Honom till sidan av’/’överlämna Honom’. (Joh 6:70-71)

Då det blev en huvudmåltid, då förtalaren allaredan hade kastat/lagt (och kastade/lade) in i hjärtat, för att Judas, av Simon, Iskariot måtte ’ge Honom till sidan av’/’överlämna Honom’ ... (Joh 13:2)


Hembygdens predikan:

Somliga av våra träd, synnerligen de mera buskartade, såsom hagtornsbusken och slånbärsbusken, hava stammen och grenarna besatta med tornar, långa, raka sylvassa spetsar. Hos andra, t. ex. törnrosbusken och krusbärsbusken, är stammen nästan fullsatt med små, vassa, klolikt krökta eller raka taggar. Huru lika varandra tornarna och taggarna ofta synas, så äro de fullkomligt olika till sin natur och byggnad. Tornen utgår likt en annan kvist från trädets märg och ved och är sålunda en del av själva trädet. Därför kan han icke borttagas, utan att stammen eller grenen, varifrån han utgår, skäres sönder ända in till märgen. Taggen åter sitter utanpå barken utan minsta sammanhang med märgen och veden i trädet och ofta ganska löst. Han kan därför bottagas, utan att trädet skadas. Själva ärret, där han suttit, växer snart bort. ... Hos Judas hade synden, liksom tornen i bilden, vuxit fram ur hans eget giriga inre. Det var därför Judas själv med vett och vilja som syndade. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Pilgrims tillfälliga betraktelser s 107; Tornar och taggar eller ”Synd till döds och synd icke till döds”)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Vad som helst kunde lura bland skuggorna ... spöken och andar, som kanske hämnades sin störda nattro genom att sträcka ut en knotig benrangelshand ur något hål i väggen, där man minst anade det, och kvävde en. ... (Eva-Lotta) skyndade framåt i den mörka gången så fort hon kunde. ... (Hon) slog vilt omkring sig för att få vägen fri. Men den här fienden var starkare. Eva-Lotta kände sina armar fjättrade i ett hårt grepp. ... Hon spände varenda muskel i sin kropp och gav honom en körare under hakan. "Aj", sa han, motståndaren! Och det var Kalles röst som sa det. (Astrid Lindgren "Kalle Blomkvist och Rasmus" s 18-19)

(Gousheng Ge, plutonchefen vid byns självförsvar) skakade på huvudet och sa (till mig): "Du känner inte till det, men varje år, när vetet står gult, kommer de japanska djävlarna för att genomföra 'upprensningsaktioner' och förstöra grödorna." . . . Dörren mot gatan stod på vid gavel. Ena dörrhalvan hade vält inåt. Över hela golvet låg stora flagor puts som hade fallit ner från väggarna. Gousheng Ge störtade genom eld och rök fram till dörren och ropade: "Kom och titta! Här är det visst en av dom djävlarna som flugit i luften! Ha! Det är till och med blod!" I dörröppningen fanns faktiskt flera mörkröda fläckar av stelnat blod. "Kyss mig i ändan om han inte har sig själv att skylla! Granaten hängde bakom dörren , men var det kanske nån som hade bett honom slå in dörren?" "Det kan man kalla ett djävulspass. Nog var du en liten satan, men över kom du inte!" (Yang Shuo "När vetet står gult" s 120,125; berättelsen "antagligen skriven under intryck a Mao Zedongs berömda tal i Yanan 1942, där författarna uppmanades att ge sig ut bland folket, lära av det och skapa en ny folklig litteratur")

Mot den mörka bakgrunden av förrädarens handling och den ljusa bakgrunden av Jesu medvetande om sin makt, sitt ursprung och sitt mål är det som fotatvagningens handling träder fram i en så mycket starkare belysning. (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 251)

Terentij hann inte tala till punkt. En dånande explosion genljöd inte långt ifrån och dränkte larmet av de berusade rösterna. Allt oväsen vid bordet tystnade tvärt. Efter ett ögonblick tog det vid på nytt med ännu mer förvirrad styrka. .. Det blev en förskräcklig oreda. Vlas Pachomovitj kastade upphetsade blickar åt alla håll för att spåra upp den skyldige. ... "Vad är det för Judas som smugit sig in i våra led för att ställa till bråk? Vad är det för lymmel som roar sig med att gå omkring och kasta handgranater? Vem han än vara må, om han så vore min egen son, ska jag strypa honom med mina egna händer, det kräket! Medborgare vi ska inte tåla den sortens dumma skämt!" (Boris Pasternak "Doktor Zjivago" s 357-358; omkring år 1920)

Jag undrar vad Heidenstam tänker i dessa dar, då han ser sina motståndare falla en efter annan. Wirsén var ju också min motståndare, men han har inte förmått hindra mig såsom han hindrat Heidenstam från både akademi och Nobelpris. (Selma Lagerlöf "Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan" s 381; brev 14 juni 1912)

Satan betyder motståndare. Han är denna världens mot-Gud. Ty han strider mot Gud på det sättet, att han överallt gör ett mot-verk till Guds verk. Han sätter in i världen en mot-ande, en mot-avlelse, en mot-födelse; sätter in världsriket mot gudsriket, den falske profeten mot den sanne profeten, det falska profetdömet mot det sanna profetdömet, skökan mot solkvinnan, paddan mot duvan, ja till sist Anti-krist såsom motsatsen till Kristus. (N.P. Wetterlund "Andens lag II" s 1047)


ca 1900 och tiden dessförinnan

"Vad er Satan beträffar, som är teologernas fasa", (sade herr d'Astarac), "så anser jag honom alldeles icke så föraktlig, mina herrar, att döma av allt vad ni ha sagt om honom, och om han händelsevis verkligen existerade, skulle jag icke uppfatta honom som ett otäckt djur, utan snarare som en liten sylf eller åtminstone en gnom med skicklighet i behandlingen av metaller, en smula skämtsam och mycket intelligent." Min gode lärare stoppade fingrarna i öronen och flydde för att slippa höra mera. "Vilken ogudaktighet, Jaques Stekvändare, min son", utropade han i trappan, "vilka hädelser! Har du förstått hur förkastliga denne filosofs åsikter äro?" (Anatole France "Drottning Gåsfot" s 60)

Få se om inte djefvulen far i mig och jag reser hem en dag och tar hand om Sverge. (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 202; brev 11 maj 1887 till Edvard Brandes)

"Tyst, fördömda racka!" skrek (uppsyningsmannen till den stora gamla vallhunden) och reste sig på armbågen, "Jag önskar du sprack, ditt djävulsyngel!" När hundarna hade lugnat sig återtog gubben sin ställning och sade med lugn röst: "Och i Kovyli dog Jefim Zjemenja på själva Heliga Korsets dag. Oss emellan sagt - det är syndigt att tänka på sådana människor, men han var en otäck gubbe. ... Usch, det var en förbannad gubbe! ... Jag märkte, att Zjemenja hade sålt sin själ och att den lede bodde i honom. ... Om den lede vill, så börjar det vissla i en sten. Före befrielsen hos oss brummade det i tre dagar och tre nätter i klippan. Jag hörde det själv. Och gäddan skrattade därför att Zjmenja hade fångat en djävul i stället för en gädda." (Anton Tjechov "Lyckan" 214-216)

I en ny bok besjunger (poeten Carl) Snoilsky tjänsteanden under öknamnet Den tjänande brodern. Han finner det inte tillräckligt att vi ge honom hans lön, han uppmanar herrarna att trycka själva handen som en broders. Dikten slutar med en hotelse, som antyder de missnöjda skarornas frammarsch: "Vad du gör, gör snart!" utropar han som en troende, vilken förutsäger det annalkande utbrottet. (August Strindberg "Brev från Stockholm" s 271; Revue Universelle Internationale 1886, sannolikt den 16 juli)

Icke är det värt att kosta ut något på mig. Vill Ni deremot rädda min familj; så gör en hastig och energisk ansträngning. ... Efter hvad jag sett kommer troligen Anarki bli framtiden och ej socialism. Inga vilja in- och underordna sig, alla gå sin väg för sig. Jag tror här komma utbrott som endast kunna sluta med upplösning af Vesterlandets kultur - och vi bli ett Orienten - utan despoter eller med! ... Än en gång, kan något göras så låt ske! Lorenska fonden lär jag ej få se något af. Det du gör gör snart! Om ännu något kan göras! (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 255-256; brev 20 jan 1886 till Gustaf af Geijerstam)

Om mina vördnadsfulla helsningar ... tecknar jag Vänskapsfullt August Strindberg, f. d. jäfvel, numera sentimental. ... Snart ska Ni djeflar i min själ se på Calle Strindberg. (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 83; brev omkring 21 mars 1884 till Leopold Littmansson samt brev den 25 mars 1884 till Claes Looström)

I allmänhet doppades brödet i salt eller i något som var saltat. ... Efter middagen skulle brödet noga sopas ihop. Annars, tänkte man sig, att demoner skulle sitta på det. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 208,210)

Det finns, tror vi, tillräckligt med bevis att (Judas) inte bara gjorde ansråk på utan också faktiskt erhöll den förnämsta platsen vid bordet närmast Herren. Denna ... var inte, som man vanligen tror, till höger utan till vänster om Kristus, inte nedanför utan ovanför honom, på de bäddar eller kuddar varpå man lutade sig tillbaka. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 493)


Att fortsätta med (hembygden):

När Skulddjävulen tar sig in i en människa, är han till en början både försynt och lågmäld. Han gör alls inget väsen av sig. Han prasslar lätt med svansen, gnolar sött, surrar som en soldrucken fluga, tisslar, mornar sig och glider genom köttet som en smord ål. Fortfarande lågmäld och försynt gör han sig hemmastadd därinne. Han luktar och nosar sig fram, bökar som en glad liten gris. (Ann-Charlotte Alverfors "Stjärneklok" s 63)

Det var ofta ett vilt liv i Hårahalla. Man drack brännvin, skrålade och slogs. ... Persson och hans stallbröder frågade inte efter vad de gjorde. En gång skulle prästen försöka tala dem tillrätta. Han for upp till Hårahalla en söndagsafton, och Persson tog emot honom hövligt och väl. ... Till slut drog prästen fram sitt egentliga ärende, men då for den onde i Persson . Han rusade upp, knöt näven under näsan på prästen och röt: "Jaså, han kommer för att omvända mig! Vet han inte hut! Tror han att jag är rädd för helvetet, vasa? Svara mig, innan jag sparkar ut honom!" ... Mot den onde själv går det inte att kämpa med ord, sade (prästen), när han senare skildrade sitt äventyr. Och det var tydligt att mörksens furste tagit sin boning i Persson. (Harry Sjöman "Guds bästa barn" s 21-22)

Värst bland trollpackor, hvilka vid (ärkebiskop Abrahams räfst 1596) stå till svars i Jönköping, äro systrarna Anna och Gunnil från Visingsö. Isynnerhet är Gunnil en svår trollpacka. ... Satan har hon mött ”vid en å i Västergötland, benämnd Svedån, och kommer han i mannaliknelse och lofvar henne många rikedomar och allt det i världen är. Satan för henne själf öfver sjön. Stundom seglar han, stundom ror han; han hafver hvad kläder han vill uppå sig, och säger, han vill hafva själen, och skall hon intet fara illa” ... ”Hon hafver tagit honom i handen och han var kall som ett järn. Första gången han kom till henne, skedde på en torsdagskväll. Han frågade, om hon ville tjäna honom, så ville han låta henne se allt det, som var till i världen. Hon bejakade honom, och då kom han som en jungfru och kallade sig jungfru Brita. En månad därefter kom han som en köpman, och för fattigdomen satte hon honom tjänst” ... ”Uti påskas var hon till sakramentet, och då slog den onde ifrån sig med afviga handen och sade, han hafver ingen makt mera utöfver henne”. I denna sak ville ärkebiskopen icke döma, utan den sköts ”till världslig öfverhet”. (Rudolf Björkman "Det forna Jönköping. Från Medeltiden till det forna Jönköpings förstörande genom brand 1612." s 402)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Ju mer premiärministern försökte koncentrera sig på texten, desto tydligare såg han framför sig det skadeglada ansiktet hos en av sina politiska motståndare. Just den här motståndaren hade framträtt i nyheterna samma dag, inte bara för att räkna upp alla de hemska saker som hade hänt den senaste veckan (som om någon behövde påminnas om det) utan också för att förklara varför varenda en av dem var regeringens fel. Premiärministerns puls ökade vid blotta tanken på dessa anklagelser, för de var både orättvisa och falska. ... "En dyster stämning har gripit hela landet", hade motståndaren sagt som avslutning, medan han nätt och jämnt dolde sitt belåtna leende. (Joanne Kathleen Rowling "Harry Potter och Halvblodsprinsen" s 7-8)

En morgon hade en bunt tidningar kommit från Sverige. I en veckotidning fanns en alltför initierad artikel om mycket personliga detaljer i Agnethas privatliv, som bara några få personer i hennes närhet kände till. Det var uppenbart att någon hade läckt. ... De som finns omkring en stor artist svär alltid trohet och vänskap. Men vem vet? Den man minst anar kan vara den som sviker. ... Problemet är universellt och lika för alla stora artister. ... Alla vill vara med och dansa omkring en guldkalv. Men hur många är kvar om framgången vänder och pengarna tar slut? Väldigt få. Ofta inga alls. (Agnetha Fältskog "Som jag är" s 98-99)

Harry kände det som om Djävulens Snara snärjde in honom så att han inte kunde röra sig ur fläcken. ... "LÖGNARE!" skrek Harry med ens. ... Det ondskefulla ansiktet log nu. ... Harry tog ett språng mot den flammande dörren, men Voldemore skrek "TA FAST HONOM! ... DÖDA HONOM!" ... Harry såg sig omkring. Han förstod att han måste vara i sjukhusflygeln. Han låg i en säng med vita linnelakan. ... (Professor) Dumbledore gnolade lite och log mot taket. ... "Voldemort kommer väl att försöka ta sig tillbaka ... Han har väl inte försvunnit, menar jag?" (sade Harry). "Nej, Harry, det har han inte. Han finns fortfarande där ute nånstans, kanske på jakt efter en ny kropp att ta boning i ... eftersom han inte är riktigt levande, kan han inte heller dödas." (Joanne Kathleen Rowling "Harry Potter och De Vises Sten" s 360-366)

Jag håller på kommunisterna! De höll på oss, på de enkla människorna. Kom inte med några sagor! Om demokrati . . . Om den fria människan . . . Fy fan! När den där fria människan dör har man inte råd att begrava henne. Hos oss dog en gumma. Ensamstående, inga barn. I två dar låg den stackarn i sin stuga . . . I en gammal jacka . . . Under ikonerna . . . De hade inte råd med en kista . . . En gång i tiden hade hon varit rekordarbetare och förman. I två dar vägrade vi att gå ut på åkrarna. Vi höll stormöten. Fy fan! Det höll vi på med tills kolchosordföranden ställde sig upp och höll tal . . . till folket . . . och lovade att när någon har dött så kommer kolchosen hädanefter att stå för en träkista och en kalv eller spädgris och två lådor brännvin till gravölet. Det är demokrati det . . . Två lådor brännvin . . . Gratis! En hela per man kallas fylleri och en halva kallas medicin . . . Mot strålningen. (Svetlana Aleksijevitj "Bön för Tjernobyl" s 214-215; monolog av anonym försvarare av sovjetmakten)

Jag minns en inledning (av prästen Adolf Kloo) till en högmässopredikan under beredskapen: ”Jag satt en dag på tåget och arbetade, då en ung man kommer in i kupén, kastar packningen på hyllan, torkar sig i pannan och suckar: ’Gode Gud!’ – och jag gläds, där jag sitter, över frimodigheten att bekänna Guds namn. Han sätter sig ned och fortsätter: ’Åh, gode Gud!’ – och jag tänker: Ingen fara med gamla Sverige, när vi har så fromma försvarare. Vid nästa hållplats stiger ytterligare en beredskapsman på tåget. De börjar språkas vid, varvid den förstnämnde säger: ’Djävlar i min själ!’ Jag ryser vid tanken på vad han rymmer inom sig. Men så kommer det igen: ’Djävlar i helvetet!’ Nu kan jag inte tiga längre, utan måste säga ifrån: ’Kära vän, det är illa nog, att du har detta ondskans anhang inom dig – men kalla inte hit några fler! Och för resten: det är inte alls nödvändigt att vara så högröstad, när du åkallar dem – du behöver bara viska, så hör de dig!” Behöver det tilläggas, att det blev mycket tyst i kupén – och i kyrkan, när han fortsätter att predika över ämnet: ”Bön och åkallan”. (Thorsten Nunstedt "Vi minns Adolf Kloo" s 115-116; Thorsten Nunstedt: En fader i Kristus)

Reser du möjligen här förbi någon gång, så glömmer du väl inte att titta upp. Jag bor nämligen på andra våningen nu! Och förresten så kan du resa bara hit, om någon jäkel skulle fara i dej någon gång. Alltid kan du få ligga i en vrå över natten. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 88; brev från Alvesta till Sven Henning Almquist 1923-12-04)

Därnere vid bordet satt en liten vacker mörklockig judepojke och åt från ett stort fat, som blivit satt framför honom. ... Han hade aldrig sett fläsk förr, och anade icke vad de kristna satt framför honom. Medan han var mitt i måltiden, kom hans långskäggige far insättande med en sådan fart att skörten på hans långa rock fladdrade om honom. Han förstod ögonblickligen vad som var på färde: spi, Macke, skrek han, spi, spi; du har fått satan i dig! Macke hade upphört att äta och stirrade med förstenad blick på fläsket. Katrina Johanna hängde över britskanten, så att hon höll på att falla ner. Jaså, där ligger satan skivad och stekt på fat, tänkte hon lättad. Då var han ju inte farlig mer. ... Hon fick inte glömma att tala om för mor, att satan var död, och att Macke ätit av honom. Mor har alltid sådan oro för satans arga list, tänkte hon. (Elin Wägner "Åsa-Hanna" s 16-17)

Tydligt är, att mannarnas liv försiggår i tre världshistoriska epoker, emedan vi ha dessa så mycket omtalade tre själar, undersjälen, mellansjälen och översjälen. När människan först var given Frestaren i våld, var det bara undersjälen det gällde. Det gick som det gick. Det är lätt att locka den som gärna vill följa. Andra gången var det mellansjälen. Den var också fort färdig, men ståtligt och vackert tedde den sig under sina tumulter, och ögonen lyste av mod och hjärtats kärlek. Tredje gången ... men, som sagt, det är en annan historia. Jag säger bara: pass på, alle redelige mannar, nu är det er tur ... Han skall komma som förr och säga: "allt detta vill jag giva dig", men när icke det hjälper, skall han komma med annat. Han skall säga: "din plikt vill jag giva dig", och du skall känna ett blixtrande svärd i din hand. Akta dig då, att du icke tar fel på rösterna. Men under tiden vill jag lyssna till den milda stämman som jag hörde: Vill du älska människor, så glöm icke att människor äro som dårar. (Hans Larsson "Hemmabyarna" s 219-220; Glöm icke)


ca 1900 och tiden dessförinnan

(Den bit som Jesus höll i sin hand) kunde vara ett stycke bröd eller kött (sannolikt det förra), som Jesus doppade i den till måltiden hörande såsen. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 505)

Gregers: Det skall jag tala om för dig att du ska nog få vittnesbörd om att den stackars misskända Hedvig älskar dig. Hjalmar: Vad kan hon ge mig för vittnesbörd? Jag törs inte tro på några försäkringar från det hållet. Greger: Hedvig vet inte av något svek. Hjalmar: Öh, Gregers, det är just det som inte är så säkert. Vem vet vad Gina och denna fru Sörby har suttit och tisslat och tasslat om? Och Hedvig brukar ha öronen med sig, hon. Kanske kom det där gåvobrevet inte så oväntat ändå. Jag tyckte jag märkte något sånt. Gregers: Men vad är det för ond ande som har farit i dig? Hjalmar: Jag har fått mina ögon öppnade. . . . Relling: Livet kunde vara ganska bra ändå om vi bara fick vara i fred för dessa välsignade indrivare, som springer omkring bland oss fattiga människor med sina storslagna fordringar. Gregers (ser rakt framför sig): I så fall är jag glad att min bestämmelse är vad den är. Relling: Förlåt . . . men vad är er bestämmelse? Gregers (i färd med att gå): Att vara den trettonde vid bordet. Relling: Fan tro't. (Henrik Ibsen "Vildanden" s 273,279)

Snart stod det hemskt tydligt för skalden (Esaias Tegnér), att han begått sitt livs stora felgrepp, då han (år 1824) iförde sig biskopskåpan. "Jag befinner mig", skrev han år 1830 till biskop af Wingård, "i en falsk ställning och måste anse mitt liv såsom förfelat." I medvetandet därom förlorade denna ärliga ande sin jämvikt. Svåra stunder av tungsinne, ärftligt i hans släkt, kommo över honom. "Då steg en mjältsjuk svartalf upp, och plötsligt bet sig densvarte vid mitt hjärta fast. Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt, och sol och stjärnor mörknade i hast. Mitt landskap, nyss så glatt, låg mörkt och höstligt, var lund blev gul, var blomsterstängel brast. All livskraft dog i mitt förfrusna sinne, allt mod, all glädje vissnade därinne." Så ger den olycklige själv i dikten "Mjältsjukan" med den ohyggliga kraften av ett jämmerskri uttryck åt ett hemskt anslag i sitt liv. Tvärt och skärande kom det, medan skalden höll på att lägga sista handen vid "Fritiofs saga". Det förvandlade ett av våra ljusaste, klaraste snillen till en svårmodig grubblare. "Han var ej mer, som förr, den glade förtjusarn, hörd av stad och land." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 354-355)

Landshövdingen fann sig föranlåten att förordna om extra ting i Älvdalen (med anledning av "den förskräckeliga trolldomshandelen"). Det hölls också under hösten 1668, och handlingarna insändes i vederbörlig ordning till Svea hovrätt för att där undergå slutlig prövning. De värsta ogärningar, som i dem tillvitades trollpackorna, voro, att de togo små barn om natten ur deras sängar och förde dem bort genom luften till Blåkulla. Satan lämnade dem nämligen ingen rast eller ro, med mindre de ideligen förde "små enfaldige barn" till honom. ... Vid ankomsten till Blåkulla, vilket här i allmänhet beskrives såsom en stor rödmålad bondgård, går trollpackan fram till satan och hälsar honom. Han skildras än som en svart, luden och ful figur, som ligger under bordet, "helt förskräckelig", än som en välmående patron, "sittande i högsätet mäkta ansenlig". Berättelserna om hans utseende växla för övrigt med socknarna och landskapen. I Älvdalen beskrivs han som klädd i "en grå jacka, röda byxor och blå strumpor, havandes rött skägg och en hög hatt med många brokota band omkring, så ock långa band på byxorne. Ut Mora", heter det i rannsakningsprotokollen, "hava de sett Satan som en allvarsam man med svarta kläder." I Värmland beskrevs han något mindre tilldragande. Här tedde han sig som "en gammal man, ungefär 50 år, klädd i svarta kläder, med eget horn och långt skägg, luden om händerna och klor uppå, ett horn i skallen och ett på vardera knä't." "För honom gör trollpackan knäfall, åtminstone niger, kallandes honom Herre, Storfurste, Gud etc., kyssandes honom än på munnen, än bak i rumpan." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 353-354; Det stora trolldomsraseriets tid)

Asarna residerade i Asgård och jättarna i Jotunheim. Mellan dem rasade den eviga kampen mellan ljus och mörker, gott och ont. I den demoniske Loke – en av den nordiska gudalärans mest sammansatta och svårgripbara gestalter – hade asarna ett slags Satan och Judas mitt ibland sig. Det är han som vållar den gode Balders död och till straff blir kedjad fast vid vassa klippor. Han slipper lös först vid ragnarök och blir då ledare för förstörelsens makter. (Peter Hallberg "Fornnordisk religion och världsbild" s 183)

Gregorius den store berättar ... om en nunna som glömde bort att göra korstecknet över ett salladsblad och därmed togs i besittning av en demon. När en abbot skyndade till för att bota nunnan genom exorcism gav sig den onde anden till känna på ett inte alltför sataniskt sätt. Den förnärmade demonen protesterade mot alla anklagelser om illvilja och lade hela skulden för den beklagliga incidenten på den glupska nunnan: "Vad gjorde väl jag? Vad gjorde väl jag? Jag satt på salladsbladet, och hon åt upp mig!" (Dick Harrison "Krigarnas och helgonens tid - Västeuropas historia 400-800 e.Kr." s 291)

Platsernas ordning var mycket strängt fixerad; evangeliet omtalar vid flera tillfällen att judarna är mycket noga med detta; det var viktigt att man inte intog en plats man inte hade rätt till. Hedersbordet var alltid i mitten, som stod vänt mot den plats där serveringen skedde. Där fanns aldrig mer än tre gäster. Hedersplatsen var, som hos romarna, platsen ”högst uppe” vid detta bord, till höger om värden (jfr dock Edersheim ovan), som låg i mitten. Sidoborden, som kunde rymma sex eller sju gäster, var mindre fina. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 134)


Sångarna:

Vem var den som dig förrådde, Då din tår för honom flöt, Dig som nyss hans fötter tvådde, Brödet nyss med honom bröt? Ack, jag själv, som från det bordet, Där ditt blod beseglar ordet, Där du mig min synd förlät, Återföll i frestarns nät. (FM Franzén: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 85:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Fastän jämförelsen med Koras två närmaste förfäder – ”Is(har)Ka(a)th” – är långsökt och inbjuder till viss berättigad kritik, kan jag inte utesluta en sådan jämförelse; detta därför att upprorsmannen Kora mycket väl kan ses som en typ (förebild) till förrädaren Judas Iskariot. Jämför till exempel Joh 18:5-6 med 4 Mos 16:31-32. Att bokstäverna inte är exakt desamma i ”Iskariot” och i ”Is(saar)Ka(a)th” bör inte vara en avgörande invändning. Jämför till exempel ”nasiré” i Dom 13:5b,7b och ”nasoré” i Joh 18:5,7.


Grekiska ord:

baptô (doppa) (i NT) Luk 16:24; Joh 13:26.

epididômi (ge på) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 7:9-10; Joh 13:26 – 2 Mack 11:17; Syr 39:5; Luk 4:17; 11:11-12; 24:42; Apg 15:30; 27:15.

satanas (motståndare) Syr 21:27; Mark 8:33; Luk 22:3; Joh 13:27; Apg 5:3 - Matt 4:10; 12:26; 16:23; Mark 1:13; 3:23,26; 4:15; Luk 10:18; 11:18; 13:16; 22:31; Joh 13:27; Apg 26:18; Rom 16:20; 1 Kor 5:5; 7:5; 2 Kor 2:11; 11:14; 12:7; 1 Thess 2:18; 2 Thess 2:9; 1 Tim 1:20; 5:15; Upp 2:9,13,24; 3:9; 12:9; 20:2,7.

psômion (liten munsbit) Joh 13:26-27 – Joh 13:30. Jämför psômos (morsel) i t ex 4 Mos 11:4 och Rut 2:14.


Ytterligare studier: Mark 5:12; 14:20; Luk 8:30; 13:26-27; 22:21; Joh 12:4; 13:18,27.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-27; 2011-11-18; 2014-07-20)

Tillbaka till Start

13:28-30 Men ingen av dem som låg upp/’till bords’ hade kunskap i ‘riktning mot’/’fråga om’ vad/varför Han talade det här till honom. Ty några tänkte (hela tiden), emedan Judas (hela tiden) hade förvaringskärlet/penningskrinet, att Jesus säger till honom: ”Köp de ting vi har behov av ’in i’/’med syfte på’ högtiden”, eller för att han måtte ge något till de utblottade. Då han så hade tagit den lilla munsbiten, kom den där strax ut. Men det var (hela tiden) natt.

Ord för ord: 13:28 (10 ord i den grekiska texten) det-här men ingen hade-kunskap (av)-dem liggande-upp i-riktning-mot vad (han)-talade (till)-honom. 13:29 (25 ord i den grekiska texten Sinaiticus) några ty tänkte-(hela-tiden), emedan '-et förvaringskärl'/förvaringskärlet hade-(hela-tiden) Judas, att säger (till)-honom Jesus: köp (av)-vilka-(ting) (vi)-har behov 'in-i'/'med-syfte-på' '-en högtid'/högtiden eller (till)-de utblottade för-att något (han)-måtte-ge. 13:30 (10 ord i den grekiska texten) havande-tagit så den lilla-munsbit den-där kom-ut strax. (det)-var-(hela-tiden) men natt.


1883: Men ingen af dem, som vid bordet sutto, förstod, hvarför han sade detta till honom; ty några menade, att Jesus, emedan Judas hade pungen, sade till honom: köp hvad vi behöfva till högtiden, eller att han skulle gifva något till de fattiga. När han nu hade tagit brödstycket, gick han strax ut; och det var natt.

1541(1703): Men ingen af dem, som vid bordet såto, förstod, till hwad han sade honom det. Ty somlige mente, efter Judas hade pungen, att Jesus hade sagt honom: Köp hwad behof görs till högtidsdagen; eller, att han skulle gifwa de fattiga något. När han då tagit hade den betan, gick han straxt ut; och det war natt.

LT 1974: Ingen av de andra vid bordet visste vad Jesus menade. Några trodde att Jesus bad honom att gå och betala maten eller att ge pengarna till de fattiga, eftersom Judas var kassör. Judas reste sig omedelbart och gick ut i natten.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade:) ”Ve ... (dem vars) gärningar kommer att vara i mörker.” (Jes 29:15a, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Som tjuvar i en natt, skall (fruktsamlare/’de som skördar frukt’) sätta/lägga sin hand uppå (idumeerna).” (Jer 49:9b, Grekiska GT)

(Tobit sade till sin son:) “Allmosa/allmosor frälsar ut ur död och medger/tillåter inte att komma in i, in i mörkret. Ty en allmosa är en god gåva för alla de som gör/ger den inför den Högstes ögon. (Tobit 4:10-11, BA)

(Jesus, Syraks son, sade:) “’Varje ... inte’/ingen märkande/tanke har kommit till sidan av (Herren). ’Inte ... en ... inte heller’/’inte heller’ är (någon) utsaga gömd från/för Honom.” (Syr 42:20)


Den Senare Uppenbarelsen:

(De förståndiga sade till de dåraktiga:) ”Gå ... i riktning mot dem som säljer och köp (olivolja) åt er själva.” (Matt 25:9b)

(Slavarnas herre sade:) ”Kasta ut den onyttige slaven in i det yttre mörkret.” (Matt 25:30a)

Då det hade blivit kväll låg (Jesus) (hela tiden) upp/’till bords’ i sällskap med de tolv lärjungarna (א,* א, A). (Matt 26:20)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Ni skall alla ‘fås att snava’/snava i/på Mig i den här natten.” (Matt 26:31a)

Prästledarna, som hade tagit silvermetallerna/silverstyckena, talade: "Det är inte tillåtet att kasta dem in i offerkistan, emedan det är en 'blodsheder'." (Matt 27:6)

Då fariseerna hade kommit ut, gjorde/höll (א,*א) de strax ett rådssammanträde i sällskap med herodianerna. (Mark 3:6a)

Strax kommer motståndaren och lyfter/’tar bort’ utsagan som har såtts (och sås) i (א,*א) (dem som är till sidan av vägen). (Mark 4:15b)

När – alltefter omständigheterna – frukten må ’ge till sidan av’/’vara mogen’, skickar (människan som hade sått) strax bort skäran, eftersom skörden ’står vid sidan av’/’är nära’. (Mark 4:29)

Då (Judas) strax hade kommit, kommit till/fram till (Jesus), säger han: ”Rabbi.” Och han ’var helt och hållet vän med’/’kysste ... innerligt’ Honom’. (Mark 14:45)

(Lärjungarna) hade (hela tiden) icke kunskap om (Jesu) ord, och det var (hela tiden) (och hade hela tiden varit) beslöjat från/för dem vid sidan av, för att de ej måtte förnimma det. (Luk 9:45a)

Gud talade till (en rik människa): ”Tanklösa (människa)! Den här natten begär de/man tillbaka din själ från dig. Men de ting du har gjort redo, till vem skall det vara?” (Jesus sade:) ”På det här sättet (är) den som lade på hög till sig (א*, B) och ej är rik ’in i’/’med syfte på’ Gud.” (Luk 12:20-21)

Jesus talade (vänd) i riktning mot dem som hade blivit/kommit till sidan av (Honom), prästledare och helgedomens officerare och äldste (som hade kommit) (vänd) i riktning mot (א*) Honom: " ... Enligt/’dag efter’ dag då Jag var i sällskap med er i helgedomen, sträckte ni inte ut händerna emot Mig. Den här stunden är emellertid er, och/likaså mörkrets (rättsliga) myndighet." (Luk 22:52a,53)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

‘Oss måste’/’det är nödvändigt för oss att’ arbeta (för) Dens gärningar som har sänt oss (P66,P75,א*), ’ända till’/’så länge som’ det är dag. Natt kommer, när ingen förmår arbeta. (Joh 9:4)

Men (Judas Iskariot) talade det här, inte eftersom han (hela tiden) brydde sig om med anledning av de utblottade, emellertid/utan eftersom han (hela tiden) var en tjuv, och då han hade förvaringskärlet/penningskrinet, bar han (hela tiden) de ting som kastades (i det). (Joh 12:6)

Då det blev en huvudmåltid, då förtalaren allaredan hade kastat/lagt (och kastade/lade) in i hjärtat, för att Judas, av Simon Iskariot, måtte ’ge Honom till sidan av’/’överlämna Honom’ ... (Joh 13:2)

Jesus svarade och sade till (Petrus): ”Vad Jag gör, vet du inte just nu, men du skall få kunskap efter de här tingen.” (Joh 13:7)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Det heter: ”Och det var natt” (Joh. 13:30). – Johannesevangeliet är ju konstnärligt, höglitterärt i bästa mening. Och detta är ett märkvärdigt målande uttryck. Förräderiet koncentreras och förenas med yttre fiendskap i ett stort, hemskt sammanhang. Det är en mänsklighetens natt. – Och i det djupaste mörkret säger Jesus: ”Nu är Människosonen förherrligad, och Gud är förherrligad i honom.” Frälsaren står i den värld hans frälsarekärlek är riktad emot. Han står i fullkomligt mörker, i maktlöshet och förintelse. I detta ögonblick förverkligas den frälsande herrligheten. (Hugo Odeberg ”Skriftens studium ... s 84)

När jag vaknade låg hågkomsen att Uriah sov i rummet bredvid tungt på mitt bröst som en mara och kvävde mig med en blytung skräck, som om jag hade fått en ondskefull djävul som hyresgäst. Dessutom trängde eldgaffeln in i mina halvslumrande tankar och ville inte lämna dem. ... Jag smög mig in i rummet bredvid för att titta på honom. ... Han var så mycket avskyvärdare i verkligheten än i mina febriga fantasier, att jag sedan drogs till honom av ren motvilja och inte kunde låta bli kika in på honom nästan en gång i halvtimmen. Ändå kändes den långa, långa natten tyngre och hopplösare än någonsin, och inget löfte om den nya dagen visade sig på den mörka himmelen. När jag såg honom gå nedför trappan tidigt på morgonen (ty han ville gudskelov inte stanna på frukost) kändes det som själva natten gick sin väg i hans person. Innan jag begav mig iväg till Doctor's Commons gav jag mrs Crupp synnerliga anvisningar att lämna fönstren öppna, för att mitt vardagsrum skulle bli ordentligt vädrat och renat från hans närvaro där. (Charles Dickens "David Copperfield" s 401-402; sista åren av 1820-talet)

Den som har ett ljus framför sina ögon, huru aflägset ifrån honom det än må wara, han ser ju, hwart han går; men den som lemnar ljuset bakom sig och wänder det ryggen, han blifwer hel och hållen öfwerhöljd med mörker. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 132 i kommentar till Jes 60:1-6)

“Efter den doppade brödbiten kom Satan in i (Judas)”, och denne ”gick omedelbart ut”. Det var en ovanlig tid att lämna påskbordet, ty med ”den doppade brödbiten” ... hade påskmåltiden just börjat. (Alfred Edersheim “The Temple” s 247)


Att fortsätta med (hembygden):

När solen nästa morgon gick upp, sov den sjuke. Kroppen hade fått ro, synerna hade försvunnit, skogen var ljus och stilla. Alla dess rovlystna djur hade uppsökt sina gömslen. Natten var deras tid. Då jagade den blodtörstiga mården. Han dödade tjädern på grenen och sörplade i sig dess varma blod. Då kom grävlingen smygande och vädrade från bergskrevan, då ilade lekatten som en blixt mellan tuvorna, då drev räven omkring, smidig och förslagen. Om natten släcktes många värnlösa liv i den mörka skogen. Men om morgonen, när solen rann upp, var allt åter stilla. Då återvände de blodlystna till sina hien, där de bidade nästa natt. (Harry Sjöman "Över dem var stjärnorna" s 50; De svarta hundarna)

Hugo hade gått i söndagsskolan på Salen. Alla bruksbarnen gick där tills de läst sig fram hos prästen. Och i söndagsskolan hade Hugo hört, att den som stal var i tjänst hos den onde. Det var djävulen, som lurade folk att stjäla och leva illa. Den onde stod bakom alla ogärningar. Djävulen var grym och listig. Han älskade mörkret och smygvägarna. Natten var hans tid. (Harry Sjöman "Över dem var stjärnorna" s 165; Det ropar ur mörkret)


Att fortsätta med ('nationerna'):

Bricken: Jag är ute och orienterar mig i livsfrågorna. God natt. ... Jag börjar i mörkret och ska utan tvekan sluta där. ... Vera: Om du famlar i mörkret mellan Tierp och Barknåre och inte vet åt vilket håll du ska gå, så låt din inre röst vägleda dig. ... Jag kan gå hur långt som helst. Jag kan gå åt helvete vilket ögonblick som helst nu. ... Bricken: Det är synd att stjärnljuset är så svagt. Vera: Nu säger jag att det är synd att månen inte lyser starkare. Bricken: Då tänder jag ett övergivet tomtebloss. Känner du dig konstig när det är fullmåne? ... Du har inte en cigarett möjligen? ... För somliga är det kanske enda sättet att tända någonting. Att få någonting att glöda i mörkret. ... Vera: Jag behöver fem kvadratmil mörker. Jag kräver fem kvadratmil ensamhet. ... Bricken: Jag tänkte bara föreslå att vi, i vår egenskap av medmänniskor, helt enkelt ska tända stormköket och sitta i mörkret och hålla varandras korsstygn sällskap en stund. ... Ögat är sinnesorganet för ljus. ... Ögonlocken är de ljusskyggas viktigaste arbetsredskap. ... Vera: Jag har ett helt svartbygge inombords. Förr i tiden ville jag alltid ta mig in i mig själv. Nu vill jag mycket hellre ta mig ut ur mig själv. Det verkar vettigare, tycker jag. ... Jag är sömnlös. Natten har inga föster. ... I morgon är det kanske tisdag, det är kanske torsdag. Men natten heter ingenting alls. ... Bricken: Natten är min blomstertid. Vera: Natten är min blomstertid. ... Bricken: Tyst! Jag tyckte precis att jag hörde någon stiga av en buss! Vera: Tänk om det var ett blomsterbud! Tänk om vi fått blommor från kollegerna! Bricken: Tror du att det var ett blomsterbud? Vera: Nej. Det var säkert bara någon som kastade en slängkyss till oss från Karlavagnen. (Kristina Lugn "Nattorienterarna" s 8-9,12,15,17,20,30,32,55,61)

Judas lämnar salen. "Det är natt", säger Johannes - natt i naturen och natt i Judas själ. Då säger Jesus: "Nu är Människosonen förhärligad, och Gud är förhärligad i honom." Det var som om alla andades lättare, då förrädaren var borta. (Tormod Vågen "Mästarens fotspår i det heliga landet" s 172)

Skamkänslan för gårdagen när medvetandet åter höjer sig ur nattens hav. Hur förintande måste icke konfrontationen mellan daglivet och livskällorna ha varit för att domen skulle bli förrädarens. Det är inte de ständiga misstagen, hela raden av förfalskningar processen gällt - fast Gud skall veta att de vore en tillräcklig grund för självförakt och oro - utan det stora misstaget, förfalskningen av det i mig som är mer än jag - i följsam anpassning efter främmande krav. (Dag Hammarskjöld "Vägmärken" s 41; 1950)

Nu (i december 1939) råder mörkrets välde. Men en kristen är kallad att bekämpa det - icke med hat och hämnd, utan med kärlek. För närvarande är också den kristnes uppgift att ge prov på osjälviskt handlande och att utså kärlek bland människorna. (Aug. E. Lernberg "Kristi evangelium - den omskapande makten"; Jönköpings-Posten 1939-12-06)

Jag går långt bort ifrån dig, långt bort dit du ej går. Jag söker vägen hemåt, djupt i natten. - En liten flöjt som skriker. Ett gällt och öppet sår i mörkrets bröst, långt bort i tunga natten. ... Gud gömmer mig i jorden. Gud ger mig frid och ro i döden, djupt i gravens tysta, tysta. - En enslig flöjt som sjunger från hög och ödslig bro emellan liv och död, av samma mörker kyssta. (Pär Lagerkvist "Vem spelar i natten om dig och mig" s 74)

Tänd intet ljus i denna svarta kväll, då rymden själv är som ett skjutet spjäll och ingen Mikael med heligt svärd vill klyva skyn för hjärtats himmelsfärd. Tänk ingen psalmton, tung av tröst och tro, i högre kor, in dulci jubilo. "Mörkt och förbi" är denna jultids dova melodi. ... En ovis jungfru lik, har världen spillt sin lampas olja, veken ryker vilt, brudgummen dröjer, ingen klockas sång förkunnar furstars tåg och stjärnans gång. I denna natt föds ingen gud på nytt, och barnens ängladröm är grymt förbytt: tills jul går ut, svartalfer stå på vakt vid stugans knut. ... Med möda håller fattig moder varm den späde sonen vid sin klena barm, och hennes juldröm är Marias nöd: härbärget ger ej rum, ej logen bröd. Herodes knektar gå från port till port - svep barnet in och hasta hädan fort! Flykt och farväl är julens ottesång, du trötta själ. ... Men juldag gryr, nu skälva sky och lund, och jorden vaknar ur sin smärtas blund, och jorden vaknar til sin smärtas syn, en tövind styker hennes ögonbryn, och tårar stänka från hans svala hand, som viftar julfrid över skumma land - nej, ett adjö till mödrars söner som stå upp att dö. (Erik Axel Karlfeldt "Svart jul" s 450-451; dikten trycktes första gången i "Hela världen" inför julen 1917; "då rymden själv är som ett skjutet spjäll" den mörka rymden liknas vid kakelugnens tillskjutna spjäll; "in dulci jubilo" latin för "i jublande fröjd"; "hennes ögonbryn" marken)

Jag nalkas natten, natten framför alla, den stora, stilla som är Jordens egen, och mörkrets tårar, isande och kalla, som dimmor falla på den vanda vägen ... där inga livets sånger muntert skalla. Jag hör blott ekot av de egna stegen och vissna blad likt vilsna själar falla till jordens sömn i dunkelsvarta tegen: ... där Hades blommor ur de dödas själar på späda stänglar stiga stolt och stilla, så bleknat blå som döda kärleksdrömmar. ... En dvalans vind bland deras kronor spelar och själar drömma utan hopp och vila i doft som tung ur deras blommor strömmar. (Sven Lidman "Källorna" s 72; Asphodelosängen)

Du frågar tveksam, varför ljus i dörrens springa lågar. Var natt, du går förbi mitt hus, du stannar och du frågar. Det är min hemlighet och väl den bästa, som jag äger, en saga, vilkens doft jag stjäl, den stund jag henne äger. ... Jag världen som förändrad ser. Jag står den åldern nära, då ingen människorna mer kan älska eller ära. Den lärdom sist dock var bär hem att Kains barn ej akta. Mot det, som högre är än dem, mitt hjärta öppnas sakta. ... Jag går likt en novis, som vet vem snart sitt liv han viger. Nu anar du den hemlighet som fåfängt jag förtiger. Då nattens himmel tindrar kall, förfärdigar jag gudar, som jag kan hålla av, när all min ungdoms gravsång ljudar. ... Men smyg ej till min port och hör, när torgen sova skumma, vid första steget utanför bli mina gudar stumma; ty deras röst och lyras sträng förnam jag blott den sena och tysta stund, när vid min säng jag grät på knä allena. (Verner von Heidenstam "Natten" s 225-226)

Snart stod det hemskt tydligt för skalden (Esaias Tegnér), att han begått sitt livs stora felgrepp, då han (år 1824) iförde sig biskopskåpan. "Jag befinner mig", skrev han år 1830 till biskop af Wingård, "i en falsk ställning och måste anse mitt liv såsom förfelat." I medvetandet därom förlorade denna ärliga ande sin jämvikt. Svåra stunder av tungsinne, ärftligt i hans släkt, kommo över honom. "Då steg en mjältsjuk svartalf upp, och plötsligt bet sig densvarte vid mitt hjärta fast. Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt, och sol och stjärnor mörknade i hast. Mitt landskap, nyss så glatt, låg mörkt och höstligt, var lund blev gul, var blomsterstängel brast. All livskraft dog i mitt förfrusna sinne, allt mod, all glädje vissnade därinne." Så ger den olycklige själv i dikten "Mjältsjukan" med den ohyggliga kraften av ett jämmerskri uttryck åt ett hemskt anslag i sitt liv. Tvärt och skärande kom det, medan skalden höll på att lägga sista handen vid "Fritiofs saga". Det förvandlade ett av våra ljusaste, klaraste snillen till en svårmodig grubblare. "Han var ej mer, som förr, den glade förtjusarn, hörd av stad och land." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 354-355)

Det är påtagligt hur ofta mörkret figurerar som en bakgrund i den traditionella folktrons sägner och berättelser om väsen som näcken, vättar, troll och mylingar. De flesta av dem hade sin hemvist i natten eller var sådana man mötte i skymningen eller i gryningen, medan det ännu var skumt ute. ... Förutsättningen för många av folktrons väsen, belysningstekniskt sett, var mörka vrår i husen, rum helt i mörker, skumma gårdsplaner, gränder utan gatubelysning och mörka skogsstigar. Berättelser om möten med näcken eller strömkarlen tilldrar sig oftast "sena kvällar och tidiga morgnar. Den helt övervägande delen av de självupplevda mötena med näcken har utspelat sig under dygnets mörkare del." Vittror fick man också syn på under dåliga ljusförhållanden och i en sägen berättas det: "en natt vaknade jag vid att jag hörde koskällor", det var vittrorna som drog förbi med sina kor. Trollen, som både till leverne och utseende var lika människorna, hörde också till natten. De kunde hjälpa bonden, till exempel med att skörda en åker, men nattetid. Djävulen visade sig också företrädesvis på natten, och den som ville sluta förbund med den Onde måste göra det just om natten, helst en torsdagsnatt. Mitt i natten hölls också de dödas egen julotta, några timmar före de levandes julottegång. Över huvud taget verkar supranormala upplevelser invid kyrkogårdar alltid ha inträffat på natten. Men de döda kunde också ge sig tillkänna utanför kyrkogården. Gastar, till exempel, var osaliga döda som man mötte nattetid. Man kunde råka gå emot dem och de kunde hänga sig på när man kom körande med häst och vagn i mörkret. Drunknade hördes skrika i natten och oäkta, oönskade och mördade barn gav sig också företrädesvis till känna med sin klagan först mot kvällen. I en rad berättelser gör de sig påminda på den bröllopsafton, då deras mor just har gift sig. (Jan Garnert "Ljus och mörker på 1700-talet" s 130-131)

Ibland kom folk (som dött och begravts) tillbaka. Enligt medeltida tro hörde det visserligen till ovanligheterna att de döda gick igen, men skrämmande undantag var en realitet. Gengångare var i regel ondskefulla individer som även efter det att de lagts i mull inte kunde låta bli att tillfoga andra skada, sjukdom, vansinne eller död. Alternativt kunde gengångare vara mördade personer med starkt hämndbegär. I vilket fall som helst var de farliga och borde undvikas. Gengångare hade för vana, trodde folk, att slå till om natten, företrädesvis under den mörka årstiden och allra helst under juletid. (Dick Harrison "Jarlens sekel - en berättelse om 1200-talets Sverige" s 69-70)


Att avrunda med:

Var är din själ idag? Är den kvar hos din bäste vän? Eller följde den strömmen mot regnbågens hav och kommer aldrig igen? ... Var är din själ idag? Är den månne hos änglar gäst? Eller irrar den fredlös i månglarnas stad, där själlösheten har fest? ... Var är din själ idag? Det är stensvart i dagens värld, och det lider mot natt i dess arkipelag, besatt av brinnande svärd. ... Var är din själ idag? (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 11; Var är din själ idag?)

Vi sutto efter slutad dag vid aftonbrasans sken, den gamle fänrik Stål och jag, det var vår vana ren. En stund flöt bort vid glam och skämt; då råkte Sveaborg bli nämnt. ... O liv! Den man, vars skuld det var, att denna tårflod rann, engång den skönsta lager skar, som någon hjälte vann: den svenska flottans största glans, dess seger vid Svensksund, var hans. Dock om sitt ljus, sin glans en värld utav hans klinga fått, om solar blekna för hans svärd, skall han föraktas blott. Det blir hans lön för hans bedrift på klippan där med Ehrnsvärds grift. Du älskar, yngling, ton och sång, vår forntid älskar du, kanhända sjunger du engång vad jag förtäljer nu; då giv hans svarta bragd sin dag, men hölj i natt hans namn som jag. Förtig hans ätt, nämn ej hans stam, välv ej på den hans brott; må ingen rodna för hans skam, den drabbe honom blott. Den som förrått sitt land, han har ej ätt, ej stam, ej son, ej far. Nämn honom blott den falska arm man ställt till Finlands stöd, nämn honom blygd och hån och harm och skuld och straff och död. Det är blott så han kallas bör, det är att skona den som hör. Tag allt vad mörker finns i grav och allt vad kval i liv och bilda dig ett namn därav och det åt honom giv; det skall dock väcka mindre sorg än det han bar på Sveaborg. (Johan Ludvig Runeberg "Sveaborg" s 105,107-108; Augustin Ehrensvärd, Sveaborgs skapare, ligger begravd på fästningen)


Sångarna:

En såningsman går där i regn och sol. Den säd som han sår är Guds levande ord. ... En del föll bland törnen. Det kvävdes och dog. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 66:1,2b)

När kvällen kommer mörk och tyst blir månen av vår sol belyst, med lånat ljus den ändå bär en glimt av sol i natten här. (Engelsk förf.-LÅ Lundberg: Psalmer och Sånger 356:3)

Någon skall vaka i världens natt, någon skall tro i mörkret, någon skall vara de svagas bror. Gud låt din vilja ske på jord! (S Ellingsen-B Hallqvist: Psalmer och Sånger 473:1a)

Så bidar jag, tålig och nöjd med min del, Till dess alla ”varför” få svar. Mitt härliga hopp, det kan aldrig slå fel: Ett arv utan like jag har. (E Gustafson: Förbundstoner 1911 nr 381:6; jfr Psalmer och Sånger 268:6)

Hur mörkret tätnar i vår värld, Så tät en natt ej fanns Som omkring Jesu sista färd Med kors och törnekrans. ... Men tag vad fagrast mänskan fann. Till natt blev all dess glans Emot det ljus, som seger vann Med kors och törnekrans. ... O kärlek, som av natt och nöd Och död ej övervanns, Vinn oss, vinn världen med din glöd, Ditt kors, din törnekrans. (B Jonzon: Psalm och Sång 1966 nr 103:1-3)


Egna kommentarer och funderingar:

Judas lämnar Ljuset och går ut i natten, tjuvarnas område.


Paulus sade till de troende i Thessalonika: ”Vi är inte av natt, inte heller av mörker.” (1 Thess 5:5b)


Grekiska ord:

epei (emedan) (i NT + två exempel i GT) Matt 27:6, Joh 13:29 – 1 Mos 15:17; Job 35:7; Matt 18:32; 21:46; Mark 15:42; Luk 1:34; 7:1(א,*א); Joh 19:31; Rom 3:6, 11:6,22; 1 Kor 5:10; 7:14; 14:12,16; 15:29; 2 Kor 11:18; 13:3; Hebr 2:14; 4:6; 5:2,11; 6:13; 9:17,26; 10:2; 11:11.

euthys (adj: rak) (i NT + exempel i Apokryferna) – Tobit 4:19(BA); Judit 8:11; 10:11; 13:20; Salomos Vishet 9:9; 10:10; Syr 2:6; 4:18; 39:24; Matt 3:3; Mark 1:3; Luk 3:4-5; Apg 8:21; 9:11; 13:10; 2 Petr 2:15.

euthys (adv: strax) (i NT + ett exempel i GT) Mark 3:6; 4:15,29; 14:45; Joh 13:30 – 1 Mos 15:4; Matt 3:16; 13:20-21; 14:27; 21:3; Mark 1:10,12,18,20-21,23,29-30,42-43; 2:8,12; 4:5,16-17; 5:2,29-30,42; 6:25,27,45,50,54; 7:25,35(א,*א); Mark 8:10; 9:15,20,24; 10:52; 11:2-3; 14:43,72; 15:1; Luk 6:49; Joh 13:32; 19:34; Apg 10:16.


Ytterligare studier: Matt 8:12; 22:13; Joh 12:5; 13:1-2; 1 Kor 11:23; Upp 21:25; 22:5.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-27; 2011-11-20; 2014-07-21)

Tillbaka till Start

13:31-32 När han så hade kommit ut, säger Jesus: “Nu har Människans Son förhärligats, och Gud har förhärligats i Honom. * (P66,א*,B) Och Gud skall förhärliga Honom i Sig, och strax skall Han förhärliga Honom.”

Ord för ord: 13:31 (17 ord i den grekiska texten) När så (han)-kom-ut, säger Jesus: nu förhärligades '-en son'/sonen '-ns människa'/människans och 'en gud'/Gud förhärligades i honom. 13:32 (11 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) och '-en gud'/Gud skall-förhärliga honom i sig, och strax skall-(han)-förhärliga honom.


1883: Och när han hade gått ut, sade Jesus: Nu är Människosonen förhärligad, och Gud är förhärligad i honom. Är nu Gud förhärligad i honom, skall ock Gud förhärliga honom i sig själf, och han skall snart förhärliga honom.

1541(1703): Då han war utgången, sade Jesus: Nu är menniskones Son förklarad, och Gud är förklarad i honom. Är nu Gud förklarad i honom, så skall ock Gud förklara honom i sig sjelfwom, och skall snart förklara honom.

LT 1974: Så snart som Judas lämnat rummet sade Jesus: ”Min stund har kommit, jag ska snart vara omgiven av Guds härlighet – och Gud kommer att bli prisad på grund av allt som händer mig. Gud ska ge mig sin egen härlighet, och det kommer att ske mycket snart.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till befälhavarna för Israels stammar och till Israels äldsteråd:) "Ni sade ('hela tiden'/'gång på gång'): 'Skåda, Herren, vår Gud, har visat oss Sin härlighetsglans.'" (5 Mos 5:24a, Grekiska GT)

(Herren) talade till mig: "Du är min slav, Israel, och i dig skall Jag förhärligas." (Jes 49:3, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Den som har förhärligats (och förhärligas) i utblottelse, hur mycket mer (förhärligas han) och/också i rikedom?” (Syr 10:31a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då folkskarorna hade skådat (att Jesus hade botat den lame), fruktade de och förhärligade Gud, Den som hade gett (rättslig) myndighet av sådant slag åt människorna. (Matt 9:8)

(Simeon sade: "Mina ögon har skådat) ett ljus 'in i'/till ett avslöjande av nationer och en härlighetsglans av Ditt folk Israel.” (Luk 2:32)

(Jesus) förhärligades av alla. (Luk 4:15b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ande var/fanns ännu inte (hela tiden), eftersom Jesus ännu inte * (א,* א, B) var förhärligad. (Joh 7:39b)

Jesus svarade (judarna): ”Om – alltefter omständigheterna – Jag må förhärliga Mig själv, är Min härlighetsglans ingenting. Min Fader är Den som förhärligar Mig, om vilken ni säger, att Han är er (א,* א, B*) Gud.” (Joh 8:54)

Jesus svarar (Filippos och Andreas) och säger: “Stunden har kommit (och kommer), för att Människans Son må förhärligas.” (Joh 12:23)

(Jesus sade:) ”Fader, förhärliga Ditt namn.” En röst kom så ut ur himlen: ”Jag och/både har förhärligat och skall åter förhärliga (det).” (Joh 12:28)


Exegeter, evangelister med flera:

Jesu avskedstal anknyter till en genre som finns på andra ställen i bibeln. I Gamla testamentet är Jakobs tal till sina söner i 1 Mos 49 ett exempel, och hela 5 Mos är till formen Moses avsked till sitt folk. I Nya testamentet är Paulus tal till de äldste i Efesos ett exempel, Apg 20:17-35. Jesu avskedstal i Johannesevangeliet innehåller både paralleller till Jesusord i synoptikerna och en hel del material som inte finns där. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 256)

Sju tal av Jesus. ... 1. Talet om den nya födelsen (Joh) 3:1-21. ... 2. Talet om det levande vattnet. 4:1-42. ... 3. Talet om likvärdighet med Fadern. 5:19-47. ... 4. Talet om livets bröd. 6:22-66. ... 5. Talet om den livgivande Anden 7:1-39. ... 6. Talet om världens ljus. 8:12-59. ... Talet om den gode herden. 10:1-18. ... Den uppmärksamme bibelläsaren saknar omdelbart ett mycket väsentligt tal i denna uppräkning på sju, nämligen Jesu avskedstal. Det finns emellertid anledning se Jesu samtal med lärjungarna den sista aftonen och hans förbön för dem som en speciell del av Johannesevangeliet som skiljer sig från de övriga talen. (Erik Bernspång "Johannes" s 22; BG-Ask-kommentar: Detta sista tal kan då ses som ett åttonde tal, ett tal som hör till en ny tid, härlighetsglansens tid.)

Användningen av tidsformerna i 12:28 och i 13:31f anger två faser eller perioder i Jesu förhärligande. … Det förefaller mest naturligt att … (tolka) aoristen (”förhärligad”) som syftande på Jesu jordiska verksamhet som en helhet och det framtida (”skall förhärliga”) på den uppståndne Kristi verksamhet, när han drar ”alla” till sig, 12:32. … Uppenbarelserna under den första fasen … ges bara i form av ”tecken” … medan de däremot koncentreras på upphöjelsens stund och perioden därefter … i (Hjälparens) form. (Birger Olsson ”Structure and Meaning in the Fourth Gospel” s 71f)

Nu hade (Johan) texten för sig att begrunda. Det var sjunde söndan i Trefaldighet, första årgången, och orden lydde i sin helhet som följer: "Jesus sade: nu är människones son förklarad, och Gud är förklarad i honom. Är nu Gud förklarad i honom, så skall ock Gud förklara honom i sig själv; och skall snart förklara honom." Det var allt. Johan vände ut och in, in och ut, men han fann ingen mening. Det var "tjockt" tyckte han. Men det vidrörde den ömmaste punkten: Kristi gudom. Om han nu toge mod till sig och förklarade bort Kristi gudom, så hade han gjort en stor bragd. Den lockade honom och med Parkers hjälp diktade han en lovsång på prosa över Kristus såsom Guds son, samt framkom ytterst försiktigt med att vi alla voro Guds söner, men Jesus, Guds utvalde, käre son, i vilken han hade ett gott behag, och vars läror vi skulle höra. ... (Johan) hade en kallelse att uppfylla. Han ville draga svärd mot dogmerna, nådens ordning och läseriet. Det var en uppgift. (August Strindberg "Tjänstekvinnans son" s 199)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “Människans Son”, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:51b.


Uppå/’med avseende på’ de här sista dagarna har (Gud) samtalat (med) oss i/’med hjälp av’ en Son … som varande/är ett återsken av Hans härlighetsglans och Hans ståndaktighets stämpel och som både/dessutom för/bär alla tingen (med) Sin förmågas ord. (Hebr 1:2a,3a)

Petrus sade: “Gud må förhärligas i alla ting genom Jesus Kristus, till vilken härlighetsglansen är och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen.” (1 Petr 4:11b)


Ytterligare studier:

Dan 7:14; Matt 8:20; Joh 1:51; 10:17-18; 11:4; 14:13; 17:1,4-5.


C.P. Bammel "The farewell discourse in patristic exegesis"; Neotestamentica 25.2 (1991): 193-208.

Ernst Bammel: "The Farewell Discourse of the Evangelist John and its Jewish Heritage"; Tyndale bulletin 44.1 (1993): 103-106.

John L. Boyle "The Last Discourse (Jn 13,31-16,33) and Prayer (Jn 17): Some Observations on Their Unity and Development"; Biblica 56 (1975): 210-222.

William R. Domeris "The farewell discourse. An anthropological approach."; Neotestamentica 25.2 (1991): 233-250.

Anton Fridrichsen "Jesu avskedstal i fjärde evangeliet. En introduktion till den johanneiska frågan."; Svensk Exegetisk Årsbok 3 (1938): 1-16.

Aelred Lacomara "Deteronomy and the Farewell Discourse (Jn 13:31-16:33)"; Catholic Biblical Quarterly 36 (1974): 65-84.

R. Lemmer "A possible understanding by the implied reader, of some of the coming-going-being sent pronouncements, in the Johannine farewell discourses"; Neotestamentica 25.2 (1991): 289-310.

John Painter "The Farewell Discourses and the History of Johannine Christianity"; New Testament Studies 27 (1981): 525-543.

J.A. du Rand "A story and a community: Reading the first farewell discourse (John 13:31-14:31) from Narraiological and sociological perspectives; Neotestamentica 26.1 (1992): 31-46.

J.A. du Rand "Perspectives on Johannine discipleship according to the farewell discourses"; Neotestamentica 25.2 (1991): 311-326.

B.A. du Toit "The aspect of faith in the Gospel of John with special reference to the farewell discourses of Jesus"; Neotestamentica 25.2 (1991): 327-340.

D. Bruce Woll "The Departure of 'the Way': The First Farewell Discourse in the Gospel of John"; Journal of Biblical Literature 99 (1980): 225-239.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-28; 2011-11-21; 2014-07-21)

Tillbaka till Start

13:33 Små barn, ännu en små-/liten tid (א,*א) är jag i sällskap med er. Ni kommer att söka Mig, och helt och hållet som Jag talade till judarna * (א*): ’Varest/dit Jag drar Mig tillbaka, förmår ni inte komma’ säger Jag (det) och/också till er just nu.

Ord för ord (25 ord i den grekiska texten): små-barn, ännu (en)-små tid i sällskap-med er (jag)-är. (ni)-kommer-att-söka mig, och helt-och-hållet-som (jag)-talade (till)-'-na Judar'/Judarna varest jag drar-mig-tillbaka ni inte förmår komma, och (till)-er säger-(jag) just-nu.


1883: Mina barn, ännu en liten tid är jag med eder; I skolen söka mig, och såsom jag sade till judarne: dit jag går, kunnen I icke komma, så säger jag ock nu till eder.

1541(1703): Kära barn, jag är ännu en liten tid när eder; I skolen söka mig; och såsom jag sade Judomen: Dit jag går, kunnen I icke komma; så säger jag ock nu eder.

LT 1974: Kära, kära barn, det dröjer bara några korta ögonblick, innan jag måste gå bort och lämna er! Sedan kan ni inte komma till mig, även om ni söker efter mig – precis som jag sade till de judiska ledarna.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade:) "Mose skall ensam närma sig i riktning mot Herren, men (de äldste) skall inte närma sig. Men/och folket skall inte stiga upp tillsammans med, i sällskap med dem." … (Men) Mose steg upp och/med Aron och Nadab och Abihu och sjuttio av Israels äldstes råd. Och de skådade platsen, där, där Israels Gud stod. … Och (Mose) talade till de äldste: ”Var stilla ... ända till dess att vi kommer att vända tillbaka i riktning mot er.” … Och Mose och Jesus/Josua steg upp ’in i’/på berget. (2 Mos 24:2,9-10a,14a,15a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Du skall stå upp ’ut ur från’/’på grund av’ ett grått ansikte och hedra en äldstes ansikte." (3 Mos 19:32a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel: “Det var) inte eftersom/’på grund av att’ ni var en mycken/månghövdad mängd ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla nationerna (som) Herren tog er för Sig före (dem) och tog ut er, ty ni är endast ett fåtal ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla nationerna, emellertid/utan Herren välkomnade er ’till sidan av’/’i jämförelse med’ (dem).” (5 Mos 7:7-8a, Grekiska GT)

(Herrens budbärare sade till Gideon:) “Du skall rädda Israel. ... Skåda, jag har skickat ut dig.” Och Gideon talade i riktning mot honom: ” ... Skåda, ‘mitt antal av ett tusen’/’min släkt’ har varit svag i Manasse, och jag är den mindre/minste i min faders hus.” Och Herrens budbärare talade i riktning mot honom: ”Herren skall vara i sällskap med dig.” (Dom 6:14b-16a, Grekiska GT, B)

David talade i riktning mot (Goliat): “Du kommer i riktning mot mig i/med ett stort svärd och i/med ett spjut och i/med en sköld, och jag går i riktning mot dig i härskarors Herres namn, Guds ’av ordnande’/’som ordnar’ Israel sida vid sida, (den Gud) som du idag har förebrått.” (1 Sam 17:45, Grekiska GT)

(David sade:) ”Kom hit, barn, och hör mig. Jag skall lära er ’Herrens fruktan’/’att frukta Herren’.” (Ps 34:11 eller 34:12, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Uppå/vid Babylons floder, där satt (det landsflyktiga och plågade folket) ner och grät. ... Det eländiga Babylons dotter ... Lycklig (den) som kommer att ’få makt (över)’/gripa och slå dina småbarn till marken i riktning mot klippan.” (Ps 137:1a,8a,9, Grekiska GT)

(David sade:) “Jag var (hela tiden) små/liten i/bland mina bröder och yngre/yngst i min faders hus. Jag var en herde för min faders får.” (Ps 151:1b, Grekiska GT)

(Daniel sade till kungen: “Den Högste) skall låta den som är föraktande/föraktad av människor stå upp emot/över (människors rike).” (Dan 4:14b eller 4:17b, Grekiska GT Theod)

(Herren sade:) “Av det skälet att Israel (var) ett småbarn älskade Jag honom och/också.” (Hos 11:1a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Då (folket) leds tillsammans, skall Jakob ledas tillsammans, tillsammans med varje/alla (folk). Då (Israel) tas emot ut ur (folken) skall Jag ta emot ut ur (folken) Israels ’helt och hållna’/hela rest. Jag skall sätta/ge emot det deras bortvändande/tillflykt. Som får i betryck, som en liten hjord i en mitt av deras sovplats, skall de hoppa ut ur människor." (Mika 2:12, Grekiska GT)

(Budbäraren sade till Tobias: “Din hustru) har varit (och är) ’delad i portioner för’/tilldelad dig före tidsåldern, och du skall rädda henne, och hon skall gå i sällskap med dig, och jag ’tar nerifrån’/avlar, eftersom små pojkar och flickor skall vara/ges åt dig ut ur henne, och de skall vara för dig som bröder ...” (Tobit 6:18b, S)

(Salomo sade:) “Den minste är ‘kunskap tillsammans med’/ursäktad (med anledning) av barmhärtighet, men förmögna/’de som förmår’ ordnas efter bästa förmåga. (Salomos Vishet 6:6)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En skriftlärds vishet (är) ledighet i en god läglig tid, och den som förminskar sig själv, honom kommer det att praktisera/lyckas att göras/bli vis.” (Syr 38:24)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Bed ni så på det här sättet: ’Vår Fader, Den i himlarna.’” (Matt 6:9a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som – alltefter omständigheterna – må ge en av de här små (som följer Mig) endast en bägare kallt (vatten) att dricka, ’in i’/’med syfte på’ en lärjunges namn, amen, säger Jag er, han må inte/förvisso ej fördärva/förlora sin lön. (Matt 10:42)

(Jesus sade till Sin Fader:) “Du har gömt de här tingen från/för visa och begåvade och avslöjat dem för småbarn.” (Matt 11:25b)

Då (Jesus) hade kallat till (Sig) en liten pojke (eller flicka), fick Han honom/henne att stå i (lärjungarnas) mitt, och Han talade: "Amen, säger Jag er: Om ni – alltefter omständigheterna – ej må vända er och bli som de små pojkarna och flickorna, må ni inte/förvisso ej komma in i, in i himlarnas rike." (Matt 18:2-3)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som – alltefter omständigheterna – må få en av de här små som tror in i Mig att snava, det ‘för tillsammans’/’är till fördel’ för honom ’för att’/att en övre kvarnsten må hängas runt omkring hans hals, och han må drunkna i ’havets pelag’/’öppna havet’.” (Matt 18:6)

(Jesus sade till de tolv:) “Människans Son drar sig faktiskt tillbaka helt och hållet som det har skrivits (och är skrivet) med anledning av Honom.” (Matt 26:24a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:)”Kom hit ni själva 'enligt det egna tinget'/'för er själva' in i en ödelagd/ödslig plats och förs/kom till vila få/lite.” … Och de gick/for bort i båten ’in i’/till en ödelagd/ödslig plats 'enligt det egna tinget'/’för att få vara för sig själva’. (Mark 6:31a,32)

(Jesus) välsignade (hela tiden) ’helt och hållet’/oreserverat (de små pojkarna och flickorna) ... (Mark 10:16b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Barn, hur påfrestande det är att komma in i, in i Guds rike!” (Mark 10:24b)

Saulus … och/också (kallad) Paulus (= den lille). (Apg 13:9)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Åt så många som tog Honom, åt dem gav Han (rättslig) myndighet att bli Guds barn, åt dem som tror in i Hans namn.” (Joh 1:12)

Jesus svarade och talade till (ledaren): "Amen, amen säger jag dig: 'Om en viss (person) - alltefter omständigheterna - ej må avlas uppifrån, förmår han inte skåda Guds rike.'" (Joh 3:3)

Jesus talade så (till judarna): ”Ännu en små-/liten tid är Jag i sällskap med er. Och Jag drar Mig tillbaka i riktning mot Den som har sänt Mig. Ni skall söka Mig, och ni skall inte finna * (P66,א,*א), och varest/där Jag är, förmår ni inte komma.” (Joh 7:33-34)

(Jesus) sade till (fariseerna): “Jag drar Mig tillbaka, och ni kommer att söka Mig, och/men ni kommer att dö i er miss (av Guds mål). Varest/dit Jag drar Mig tillbaka, förmår ni inte komma.” (Joh 8:21)

Jesus talade till (folkskaran): “Ännu en små-/liten tid är ljuset i/bland er.” (Joh 12:35a)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Med rätta har man framhållit, att psalmen ”Tryggare kan ingen vara ...” är tämligen obegriplig för barn – den är förresten inte ämnad att vara någon barnasång. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 171 i kommentar till Matt 10:24-31)

Med ”dessa små” (i Luk 17:2) menar Jesus människor som tror på honom, det visar parallellställena (Matt 18:6; Mark 9:42). Det kan röra sig om människor i alla åldrar. ”Små” är de efter världens sätt att värdera och mäta. De är på ena eller andra sättet beroende. Just därför är det en så stor synd att missbruka sin auktoritet och sitt inflytande till att ta deras tro ifrån dem. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Lukas” s 185 i kommentar till Luk 17:1-3)

(Borgmästarn) vill egentligen inte flyga alls. ... Det är hans fru som nödvändigt vill ha upp honom i luften. Och inte nog med det. Han ska göra looping också, mitt över rådhuset. För borgmästarinnan har bett fotograf Backman stå på pass på torget och ta en bild av det. "Det blir nånting för vårt familjealbum", förklarar hon för mamma. ... Upp genom luften och bort över stan flyger stackars borgmästarn och kommer så småningom också tillbaka. Och nog har han gjort looping över rådhuset, men han har gjort nånting mer också. Nånting som inte passar sej för borgmästare. Utan bara för små små barn. Snart vet hela Kvarnängen det. Det viskas och skrattas, till och med Lisabet hör en del, och hon frågar Madicken: "Varför skulle han fara direkt till varmbadhuset?" (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 202-205)

”Ursä-ä-äkta”, bräkte ett ulligt litet lamm, ”så litet att alla blev förvånade att han alls vågade tala.” – ”Vad är det om?” sade gorillan. ”Ut med språket!” – ”Ursäkta”, sade lammet, ”men jag förstår faktiskt inte. Vad har vi att göra med Calormen? Vi tillhör ju Aslan. De tillhör Tash. De har en gud som de kallar Tash.” ... Gorillan flög upp och spottade på lammet. – ”Dumma unge!” väste han. ”Dumma lilla bräkare!” Gå hem till mamma och drick mjölk. Vad begriper du av det här? Men ni andra – hör på! Tash är bara ett annat namn för Aslan. (C.S. Lewis ”Den sista striden” s 33-34; Apan i all sin härlighet)

(”Aslan!) Jag trodde att du skulle låta mig stanna hos dig”, (sade Lucy.) ”Och att du skulle kasta dig över fienderna med ett rytande och skrämma bort dem – precis som förra gången. Men nu blir allt bara hemskt.” ”Det blir inte lätt för dig, lilla barn”, sade Aslan. ”Men saker och ting händer aldrig på samma sätt två gånger. Vi har alla haft det svårt i Narnia i det förgångna.” (C.S. Lewis ”Caspian, prins av Narnia” s 116; Lejonets återkomst)

Hur stor en son än är, i moderns ögon är han också liten. Är han stor nog, ser han själv barnet - även hos andra. Luther tillhörde inte de små, men i den bön, som han sade räckte för sig, funnos de små orden: "Se till mig, som liten är." (Ivan Oljelund "Barnet i människan"; Jönköpings-Posten 1946-12-04)

Farbror Einar hade stoppat undan revolvern. Han klappade Kalle på axeln. "Jojo, min käre mästerdetektiv", sa han. "Jag skulle tro, att det är alla dina detektividéer som kommer dej att vanka omkring i sömnen." ... Farbror Einar följde honom nerför trappan och öppnade ytterdörren. Kalle bugade sig. Sekunden efteråt slank han genom planket med en fart som en såpad kanin. "Se till mej som liten är", viskade han. Han kände sig som en människa, som just blivit räddad ur svår sjönöd. Benen darrade så konstigt under honom. Det var nätt och jämnt han orkade släpa sig uppför trappan, och när han kom in i sitt rum, sjönk han ner på sängen och bara flämtade. "Se till mej som liten är", viskade han om igen." (Astrid Lindgren "Mästerdetektiven Blomkvist" s 65-66)

På jobbet fick vi idag en alarmerande nyhet genom ett brev från det lilla jesusbarnet Sven Stolpe till en kvinna i Finland. Där stod, att tyskarna censurerar posten från Finland. . . . . . . Om detta är sanning - och vi har fått en vink om det tidigare - är det ju tydligt, att hela Norden går totalt i tyskarnas ledband, härtill nödda och tvungna.Och visst gör vi det. Det kommer fram i så många brev, att hela svenska folket så gott som är medvetet om detta faktum. . . . Lilla Grekland kämpar tappert och vinner vissa framgångar. (Astrid Lindgren "Krigsdagböcker 1939-1945" s 66-67; 1940-11-06)

Är Jesus med, äro människor församlade i hans namn, i hans ande, så att han är mitt ibland dem, så förmår den lilla kretsen, som plägade sammankomma i Jerusalem i salen i övre våningen ... erövra världen. Då kunna Augustinus och hans moder Monika genomvandra himlarymderna. Valdes och hans amici, de fattiga från Lyon (Pauperes de Lugduno) bilda ett ringa samfund som intet mänsklig maktuppbåd orkat förgöra. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 260)

Allmänt bekant är berättelsen om (aposteln) Johannes, att han, då han av ålderdomssvaghet icke längre kunde uppträda i församlingen, lät bära sig ut, för att till de troende uttala denna enda förmaning: ”Små barn, älsken varandra!” (Adolf Thomander "Tankar och Vägar" s 83)


ca 1900 - ca 1600

Sina brev undertecknade (Emil) Gustafson ofta med orden ”Din ringe E. G-n”. Att detta inte för honom var en tom fras utan stod i djupaste samklang med hjärtats känsla och hans syn på sig själv, visade med all tydlighet hans liv. Ödmjukheten var hans själs adelsmärke. Hans sanna storhet låg i hans djupa ödmjukhet. (Stig Abrahamsson "Emil Gustafson - en Guds profet" s 184)

Man skall inför de alldagliga företeelserna ha något kvar av barnets undran, förvåning och nyfikenhet, för att konstnärligt eller vetenskapligt tillgodogöra sig dem. Detta är i högre mening naivitet. Och den naiviteten ägde Leonardo da Vinci. Han bevarade den hela sitt liv, liksom han hela sitt liv bevarade något av den skönhet, som bländade hos gossen och ynglingen Leonardo. (Viktor Rydberg "En underbar man - Leonardo da Vinci" s 66)

Tror mig vara undertryckt derför jag misstänktes vara en kraft! Undertrycktes i tio år av Hedberg Wijkander Edholm (som innehade ledande befattningar vid Kungliga teatern under 1870-1880-talen), alla små; hotades af de små tidningsskrifvarne och de små fruntimmerna. Blef slutligen hätsk på de små dernere och de små deruppe! Det är Kristus, den lille degenererade, asexuerade sofisten, som ställt till i verlden, att de små sitta både deruppe och dernere. Om Kristus är demokraten d. ä. den lille tyrannen, äcklig numera, sedan jag ser frihetsidealet vara frihet att tyrannisera. ... Förvexla ej de som nu sitta deroppe med de stora och starka, och derför berättigade; och förvexla ej de små dernere med de orätt undertryckta! (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 92; brev 25 maj 1888 till Verner von Heidenstam)

Jag är en av dem som tror att det hela inneslutes i det lilla. Barnet är litet, och det bär fröet till mannen; hjärnan är trång, och den rymmer tanken; ögat är endast en prick, och det omfattar stora vidder. (Alexandre Dumas d.y. "Kameliadamen" s 41-42)

Det är underligt, när jag var barn försökte jag likna en vuxen, men när jag inte längre är barn önskar jag ofta vara lik ett barn. Hur många gånger har inte denna önskan att inte verka liten i mitt förhållande till Serjosja hejdat mina känslor som ville komma till uttryck och tvingat mig till förställning. . . . Allt uttryck för känslosamhet var ett bevis på barnslighet och på att den som tillät sig något sådant ännu var bara ett småbarn. Utan att ännu ha gjort de bittra erfarenheter som får vuxna att bli försiktiga och kyliga i umgänget berövade vi oss den rena njutning som ligger i en ömsint barnslig tillgivenhet bara av en egendomlig önskan att härma de vuxna. (Leo Tolstoj "Barndomen" s 89)

Gud utöfvar sin kraft icke genom stora, ansenliga ting, utan genom ringa, oansenliga medel, ofta genom stor svaghet; ja, Gud har lust att bevisa sin styrka just i den oansenligaste svaghet, såsom vi se af Guds heliga, särdeles af David: denne ensamme man har Saul med all sin makt icke kunnat öfvervinna: ty hans styrka var stor: Gud var hans starkhet. (Johann Arndt "Johann Arndts andliga skattkammare" s I:287)

(Grevinnans sällskapsdam) Helena (till kungen av Frankrike): Han som gör underverk sin räddning sänder ej sällan genom svaga tjänarhänder - så vi, i Skriften, barn med domskraft finner där domarna som barn står; floder rinner ur ringa källsprång, stora sjöar torkar när stora män miraklen tro ej orkar. Lätt sviks förväntan, kanske oftast där den lovar mest, men träffar också prick där blott förtvivlan bor sen hoppet gick. (William Shakespeare "Slutet gott allting gott" s 764-765)


ca 1600 och tiden dessförinnan

Här äro inga lärda, inga rika, inga mäktiga, - ty sådana anamma icke evangelium. Evangelium är en himmelsk skatt, will icke lida jemte sig en annan skatt, kan icke heller komma öfwerens med någon jordisk gäst i hjertat. Derföre, den som älskar det ena, måste låta det andra fara. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 72-73 i kommentar till Luk 2:1-14)

Allt som war wist, heligt, rikt och mäktigt i folket blef af Gud förkastadt, emedan de icke wille anamma Hans evangelium, och de fåkunniga, enfaldiga, ringaste menniskor ... utwalda, hwilka ingen skulle hafwa aktat wärdiga ens att wara presternas och furstarnas drängar. Dessa blefwo qwar, likasom ett grummel på botten eller, såsom Esaias säger, likasom dräggen af det goda och kosteliga winet, sedan det bästa i folket, presterna, furstarna, de rika och mäktiga blifwit så tillsägandes aftappadt och bortslaget, såsom ett fat godt win, och allenast dräggen blef qwar, det will säga de, som Herren här kallar fattiga och krymplingar, halta och blinda. Dessa fingo alltså den nåden och äran, att blifwa Guds wälbehagliga och kära gäster, emedan de andra, de höga och stora, icke wille komma. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 64 i kommentar till Luk 14:16-24)

Allt det, som är wist, klokt, stort, fagert, mäktigt och wäldigt i werlden kan omöjligt komma öfwerens med Guds ord. Ty det är af Gud så förordnadt, att dessa alltid måste förfölja evangelium. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 257 i kommentar till Matt 22:15-22)

Att känna Guds wilja, det är icke blott att weta något säga om Gud ... att Han skapat himmel och jord, gifwit lagen o.s.w. ... Der nu detta blifwer erkändt, der måste då, om menniskan skall blifwa hulpen, en annan kännedom taga wid, den kunskapen nemligen, om hwilken Christus, Joh. 6:40, säger: Detta är nu Hans wilja, som Mig sändt hafwer, att hwar och en som ser Sonen och tror på Honom, han skall hafwa ewinnerligt lif. Så ock i Matth. 18:14,: Det är icke eder himmelske Faders wilja, att någon af dessa små (som tro på Mig) skola borttappade warda. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 521 i kommentar till Kol 1:3-14)

War menlös och oskuldsfull, såsom ett barn, och ren ifrån all ondska, så skall du wara Gudi och menniskor täck, och hafwa frid inom dig. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 135)

Ingen hete Prior, d ä, den främste, utan alla kalle sig Fratres minores, vilket betyder de mindre bröderna. Och de skola två varandras fötter. (Alf Tergel "Från Jesus till Mao" s 132; ur franciskanordens första regel 1221)

”Och den som kommer att ta emot ett sådant litet barn i mitt namn, den tar emot mig.” ... Med ”ett litet barn” menar (Kristus) här de människor som sålunda är enkla och oansenliga och eländiga och föraktliga efter gängse sätt att döma. ... Med judar och med greker blir vi ibland vänner, hellre än med kyrkans barn. ... Skäms du inte, inte heller rodnar du, när du prisger din broder, din medlem, han som har blivit delaktig i samma födsel som du, som har tagit del av samma bord? ... För att lära (Sina lärjungar) att vara oansenliga och för att trampa världslig stolthet under sina fötter, tar han ju emot (de små barnen) och tar dem i Sina armar. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:360,369,385)

(De tidiga kristna) kallade de som praktiserade en gudfruktig sveklöshet, barn. (Papias, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 153)

Vilka är de som nu räddas och mottar evigt liv? Är det inte de som älskar Gud, och som tror Hans löften, och som ”i illvilja har blivit som små barn”? (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers vol I, s 502; jfr 1 Kor 14:20)

Dessa “små” (angående Matt 10:42) var ‘barnen’, som ännu lärde sig kunskapens första grunder och som så småningom växte till ’lärjungar’. Ty, som midrashen (Ber. R. över 1 Mos 14:1) har det: ”Där det inte finns några små, där finns det inte några lärjungar, inga visa män; där det inte finns några visa män, finns det inga äldste; där det inte finns några äldste, där finns det inga profeter, och där det inte finns några profeter, där låter inte Gud Sin Shekina (Närvaro) vila.” (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 652)

Att inte sträva efter vem som skulle vara störst utan att vara fullständigt utan självmedvetande, likt ett barn – att alltså bli omvänd och helt och hållet förändrad i sinnet, ’förvandlad’, var villkoret för att komma in i himmelriket. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 119)


Att fortsätta med (hembygden):

De närmaste åren efter år 2000 - ca 2000

Barn ... ser livet på ett underbart sätt. (Pernilla Svedman "Värnlösa barns dag"; Jönköpings-Posten den 28 dec 2007)

Jesus använder barn som föredöme för oss vuxna. Barnet förlitar sig inte på sig själv utan på sina föräldrar. Barnet är beroende av hjälp från andra. (Ebbe Andreasson "Våga vara liten och betydelselös"; Jönköpings-Posten den 28 september 2007)

Jesus ser till troheten och inte till storheten. (Lennart Hedman "Trogen i det lilla"; Jönköpings-Posten den 11 augusti 2006)

Det ligger i Guds storhet att använda de små. (Carin Folkesson "Maria, flickan Gud behövde"; Jönköpings-Posten den 24 mars 2006)

Vi borde tänka på varje människa som om det vore ett litet barn som vi borde vara varsamma med och möta på ett kärleksfullt sätt. (Magnus Vallin "Kristus - ett ljus för världen"; Jönköpings-Posten den 28 januari 2005)

Hos Gud är litet stort. (Cicci Johansson "Litet är stort"; Jönköpings-Posten den 1 februari 2002)

Församlingen är inte en grupp av de stora, lyckade människorna, utan en samling små behövande barn som hittat hem till honom som har skapat dem. (Mikael Klingberg "Ta tid för barnen"; Jönköpings-Posten den 26 oktoberg 2001)


ca 2000 och tiden dessförinnan

Till sist några tankar ur boken "På alla dina vägar" av Ragnar Haak: " ... Jag önskar att det lilla kunde bli stort för dig och att det obetydliga kunde bli viktigt." (Birgit Sturewall "'Stig upp och var inte rädda'"; Jönköpings-Posten den 24 juli 1998)

Aldrig regnar det på molnets ovansida. Vissa höjder tillåts man ej överskrida om vårregnet skall kunna överbringa sin gåva. (Rune Henriksson "Osäkrat ord" s 34)

Biskopen besökte vår ort och hälsades Ers Högvördighet. Först kom vice pastorn i svart. Sist kom de enkla och små. ... Sankte Per vid Himmelens port ordnade kön. Först kom de enkla och små. Sist kom vice pastorn i svart. Biskopen syntes ej alls. Han hade gått. Ingen vet vart. (Rune Henriksson "Osäkrat ord" s 41)

(Jesus) sa, att himmelriket tillhör barnen. Det var en ganska sensationell förkunnelse på den tiden. Då räknade man inte med barnen. Men även barnen får komma. Himmelriket tillhör dessa lika mycket som det tillhör kvinnorna och slavarna. Detta ville Jesus framhålla. Barnen få alltså himmelriket på samma sätt som vi. Genom att omvända sig. Vi ska likna barnen när det gäller sättet att ta emot riket. Ett barn har inget aktivt motstånd mot Gud. ... Ett barn kan inte bära på en tagg, kan inte hysa oförsonlighet eller bära på hämnd. Vi kan se barn slåss, men minuten efter leker de tillsammans i samma sandhög. Det sinnet behöver vi ha. (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 114)

Låt mig först få berätta om mötesserien i Lilla Rökhult (i början av 1930-talet?), en av de första serierna som jag ledde. Vid denna tid hade jag egentligen blott ett par texter som jag tyckte "gick igenom". En av dem var berättelsen om Sackeus. Det står om honom att han var liten, och liten kände jag mig också när jag läste om honom. Jag följde även Sackeus exempel och skyndade mig ned. ... Ordföranden i missionsföreningen sa i samband med välkomsthälsningen, att de önskade ett långt möte, när de nu äntligen hade fått missionshuset uppvärmt. ... Vid förövningen (därhemma) hade jag fått mitt vittnesbörd att räcka i 11 minuter. Hur skulle jag kunna hålla ett långt möte. Vi började med en lång sång: Var jag går i skogar, berg och dalar. Sången har åtta verser och så sjöng vi långsamt. ... Min "predikan" om Sackeus kom snabbt till en "end", så även mötet. Det hela hade varat en knapp timma. Jag tror att jag aldrig skulle berättat detta, om inte något inträffat cirka 15 år efteråt. Jag satt på tåget mellan Falköping och Jönköping. Mitt emot mig i kupén satt en man med ett märke i rockslaget. Märket var en uppslagen bibel med två initialer. Ö.M. stod det på bibeln. Det var alltså Örebromissionens samfundsmärke som den unge mannen bar. Han kom fram till mig och sa: Är inte detta Fagerberg?" När jag jakande svarat på hans fråga sade han: "Jag var med när Fagerberg talade om Sackeus på mötena i Lilla Rökhult. Då blev jag frälst." Jag sade: "Då tar du nog fel för jag vet att vi inte fick bedja med någon under den mötesserien." "Ja", sade han, "jag blev inte frälst i ett möte utan lämnade mig åt Gud på mitt rum, men jag är ändå en frukt av dessa möten". Jag fick sedan höra att denna pojke går under namnet norrskensevangelisten och att han vunnit hundratals för Herren i Lappland. Alltså var dessa möten inte så misslyckade som jag inbillat mig. Hemkommen från det första mötet i Lilla Rökhult sa mannen i huset: "Varför har du gett dej ut egentligen? Är det för att slippa arbeta och för att få god mat?" Jag fick en klump i halsen. Jag kunde inte svara. Jag gick ut i mörkret och grät. Jag tyckte det var hårt sagt. De gamla fäderna i Christo klemade inte bort de nyutkomna evangelisterna. (Hilding Fagerberg "Två tidiga evangelistminnen" s 67-69; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1968)

Frälsningsarmén (Skillingaryd). ... Söndagen den 5 juli kl. half 4 e.m. Barnunderbefälet och barnen leda mötet, samt kl. half 9 e.m. ledes mötet af fanjunkare Tolf och smeden Johansson. (Jönköpings-Posten 1908-07-03 "Barnunderfälet och barn leder frälsningsarmémöte")

Från (Jönköpings) Missionsförenings sommarmöte 1893 beskrev en inbjuden predikant mötet med en säregen Jönköpingspublik: "Säkert finns det intet folk i norden, som det är bättre och lättare att predika för. ... Småländningarna äro lika barn. Själsrörelserna afspegla sig omedelbart i deras anleten. De be och gråta i liflig omväxling." (Sanningsvittnet 23/93). (Anna-Maria Claesson "Kinesernas vänner" s 39; Det sociala betrycket)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1990

Jesus valde att predika och samla anhängare inte i de större städerna i Galiléen, utan på landsbygden och i de fattiga byarna. (Anders Runesson ”Vägar till det förflutna” s 49)

Ofta används i Thomasevangeliet barnet som en förebild: det gäller för den vuxna människan att försöka efterlikna barnet i enkelhet och oskuld genom att avhålla sig från sådant som leder till inre splittring, för att i stället ständigt söka det som skänker insikt. (Jesper Svartvik "Gnosticerande kristendomstolkningar" s 369)

Dagisungarna som halkar på isen fångas upp av sin egen litenhet. De slår sig inte alls. (Göran Greider "Jakobsbrevet" s 11; Barvinter)

Tidningen Det Bästa: Vad skulle du vilja berätta om dig själv för dina fans? Julia Roberts: Att jag är precis som dem, att jag inte är någon fantastiskt intressant person. Jag har bara ett fantastiskt intressant jobb. Det Bästa: Vad tror du är den största missuppfattningen om dig? JR: Att jag är fascinerande. Det Bästa: Tycker du inte att du är det? JR: Min man tycker - precis som sig bör - att jag är det. Men jag är ingen extraordinär människa. Jag försöker vara en bra fru, en bra familjemedlem, en bra vän. Jag försöker uträtta små saker som påverkar min lilla hörna av världen. Men det handlar inte om några storverk. (Lynn Sherr "En strålande stjärna - Möte med Julia Roberts" s 73)

Jfr ”Mariham sade till Jesus: ’Vem liknar dina lärjungar?’ Han sade: ’De liknar små barn, som vistas på ett fält, som inte är deras. När fältets ägare kommer, säger de: ”Lämna vårt fält åt oss!” De klär av sig inför dem, för att så lämna det åt dem och så ge deras fält åt dem.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 55; Thomasevangeliet log. 21:1-4)

Predikanten talade om Jesus hela resan. Elis hade inte tänkt så mycket på honom. Men den här tycktes ha klart för sig hur Jesus bodde och vad han åt och vad han hade på fötterna. Han verkade bra barnslig. (Kerstin Ekman "Guds barmhärtighet" s 125)

Bli dig själv ibland, låt den hårdvuxna prestigen falla, släpp loss det lilla barnet inom dig och låt det få sjunga och tralla. (Eric S. Alexandersson ”Piruetter och vildrosor” s 55)

Jag stod uppe i Eiffeltornet. Från denna patetiska estrad såg jag förträffligt de ynkligt små krypen som jäktade där nere på Boulevard Champs-Elysées. Ja, det var faktiskt människor som plötsligt blivit så bedrövligt små i all sin storvulenhet. Jag log ironiskt åt det hela. Nyttigt med en sådan påminnelse om sin egen litenhet. Vi borde nog alla oftare ta en tur upp i Eiffeltornet. (Fred Myhreskog "Uppe i Eiffeltornet" s 130)

Då, i himlen, behövs inte barn längre – för då, äntligen, vågar vi vara barn allihop! Oförbehållsamma, i glädje och kärlek. Hur vore det, tror ni, om vi började öva lite försiktigt redan nu? (Christina Halldorf "Älska och vara älskad" s 85)


ca 1990 - ca 1950

Den grekiske författaren Strabo (63 f. Kr. – 21 e. Kr.) anser det omöjligt för filosoferna att föra kvinnornas och folkets stora massa till gudsfruktan – rent ut sagt anser han vanligt folk för dumt. ... Låt oss av Frälsaren lära att Guds hemligheter är outgrundliga för mänsklig tanke, vare sig vi är mer eller mindre begåvade eller lärda. Men de kan tas emot av dem som erkänner sin litenhet. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 265 i kommentar till Matt 11:25-30)

Ingen är för liten och ingen i din närhet är stor, men Du Herre räknar ofta det stort som vi dömer smått, utväljer det lilla och obetydliga som redskap för Din kraft. Och du gör ofta genom små helgon vad du inte kan göra genom stora. ... Gud gör mej ödmjuk – men låt mig inte få veta om det. (Birgitta Yavari ”I mitt hjärtas trädgård”)

När en människa, som är van att leva sitt liv för sig själv, blir döpt i den helige Ande och får någon Andens gåva och människor börjar se upp till henne och tycka att det är så underbart med henne, står hon i fara att bli högmodig och ta skada. Jag har sett detta mer än en gång. Men kärleken förhäver sig icke. Den låter oss förstå, vilka små och hjälplösa stackare vi är och att Gud allena är stor. ... Man kan ibland få med personer att göra som inte tar hänsyn till hur det ska verka på andra människor, när de använder sina gåvor. De vill inte ta emot anmärkning eller någon hjälp när det gäller denna sak. De säger, att det inte är andligt att ta hänsyn till hur gåvornas bruk verkar på omgivningen. Men är vi fyllda med Guds kärlek då skickar vi oss inte ohöviskt. (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 115-116)

Den som är mycket liten – inte mer än ett år – hittar så små små saker var han kryper och går. ... Hittar en ullgarnsända, ett visset blad och en knapp, en dockas lillfingernagel och en prasslande papperslapp. ... Håller i små små nypor små små smulor och strån. Ser på den döda myggan och dammet i barnkammarvrån. ... Den som är mycket liten hittar allt som är gömt, leker med små, förtrollade ting som de stora tappat och glömt. (Britt G. Hallqvist "Herdaminnen och barnasinnen" s 173-174; f. 1914)

Det "stora" sammanhanget fördunklar så lätt det "lilla". Men utan den ödmjukhet och värme som du måste nå i ditt förhållande till dem i vilkas personliga liv du infogats kan du intet göra för de många. ... Det är bättre att av hela sin själ göra en människa gott än att "offra sig för mänskligheten". För den mogne är detta icke alternativ utan självförverkliganden inneslutna i samma avgörande, som ömsesidigt stödja varandra. (Dag Hammarskjöld "Vägmärken" s 106; 1956)

Det har visat sig, att väckelsens folk kan åstadkomma stora ting, när det enigt går till verket. ... På grund av den offervilja, som alltid kännetecknat pingstväckelsens folk, tror den som skriver detta, att det bör vara en enkel sak att få upp vår dagliga tidning med 50 procent. Vi kom överens vid ombudens möte i Nyhem, att det antal prenumerationer det här gäller skulle slås ut på de olika ombuden, så att var och en av dem vet hur många han skall samla för att det uppsatta målet skall nås. ... Mitt förslag är, att var och en som gillar Dagens program och älskar denna väckelses framgång sätter som sitt mål att vinna en ny prenumerant för tidningen. Bara en. ... Om du inte hinner att vinna denna nya prenumerant före 1 juli, så kan du, om du har råd, prenumerera på en månad åt den person, du ämnar bearbeta som den nya prenumeranten. Detta är en uppgift, som alla kan vara med om, såväl gammal som ung. Inte minst de unga har här en intressant uppgift. Barnen brukar också vara mycket duktiga och framgångsrika, då det gäller att samla prenumeranter. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 60; ledare i tidningen Dagen den 28 juni 1950)


ca 1950 - ca 1900

Inspektör (Jenks) tvekade. "Egentligen", sade han, "är det ingenting för barn. Peterswood är inte direkt inblandat, men vi misstänker att (tjuv)bandet brukar mötas där eller lämna meddelanden till varandra. Men hur och var, det vet vi inte än." Alla barnen strålade upp. "Det kunde kanske vi lista ut", sade Fatty. "Barn får ofta se och höra saker som vuxna inte får, just därför att vuxna misstänker varandra men inte bryr sig om barn." Inspektören satt tyst en stund. "Nåja", sade han till sist. "Använd era ögon, men trassla inte in er i något farligt. Du har alldeles rätt i att ni kan snoka upp nånting just därför att ni är barn." (Enid Blyton "Mysteriet med det stulna halsbandet" s 42-43)

Du har kanske vandrat kring runt om hela jordens ring och i fjärran land du sökt att lyckan nå. Du har gråtit mången gång, när du hört en gammal sång, som du minnes ifrån hemmets lugna vrå. Barnatro, barnatro, till himmelen du är en gyllne bro! (Einar Westling "Barnatro" s 66; 1934)

Den 13 februari (1928) predikade jag för första gången på Tollered i Floda, dit jag oftast åkte cykel ... Där verkade som gruppföreståndare och söndagsskolman Edvard Andersson. Han arbetade som finsnickare på Nääs, han hade tidens yvigaste mustascher. Han kallade alla barn för små (”mina små barn”), hur stora de var. Hans son Willam möter vi idag (1965) som inre missionens sekreterare i ÖM. ... Vissa predikanter förstår inte den ofrånkomliga lagen att allt stort börjar i ringhet. Det stora döljer sig i det oändligt lilla. Alltför många har en kort tid varit väldiga andar. Slutet kom som en följd av ansträngningen att börja så där stort. ... Jag har senare i livet förstått granneligen, hur det även inom Guds rikes domäner finns bröder och systrar som satsar på att bli ledare. Jag erinrar om Stanley Jones ord: ”Enda sättet att uppnå inflytande är att avstå från ledarskap.” Jag har märkt genom åren att dessa bröder i nåden, som längtar till äran, alltid råkar ut för någon svår besvikelse till sist. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 1" s 246,268)

Det torde förefalla en och annan som en motsägelse, om jag påstår, att pastor Ongman (hade) ett barns sinnelag. ... Det är nog ej klart för alla, att han i många fall var som ett barn. Ringaktar jag honom genom att säga det? Ingalunda. Och jag är för övrigt alldeles viss om att var och en, som närmare lärt känna honom, ger mig rätt i detta påstående. Men hans barnasinne var av ädelt slag, just av den art, Jesus sade till sina lärjungar, att de måste äga, om de skulle komma in i himmelriket. ... Pastor Ongman hade som ett barn ofta behov av andras råd och hjälp. Han ägde nog psykologisk skarpblick, och ändå kunde stundom till och med simpla karaktärsdrullar skryta över att de duperat honom. Varför lyckades det? Därför att han som ett barn älskade rent och varmt. Det låg naturligt till för honom att lita på människor och tro att de voro uppriktiga. ”Kärleken tror allting, hoppas allting.” Detta är en yttring av det äkta barnasinnet, och så visade det sig ej sällan hos pastor Ongman. (Ongman-minnen s 7-8; V Liljeberg: Några karaktärsdrag)

"Hemutställningen" i Liljevalchs konsthall 1917 ... väckte stort och berättigat uppseende och ... fick många och viktiga efterverkningar. ... Trots sin stora betydelse uppnådde Hemutställningen inte sitt huvudsyfte. Det var inte de små i samhället, som övertogo de fina och engångstillverkade möblerna. Det skulle behövas ännu mycket arbete, många utställningar och mycken upplysning innan relationen utställningsföremål - verklighet skulle kunna bli riktigt avvägd. Men Hemutställningen var upptakten. (Åke H. Huldt "Bostaden och hemmet under 1900-talet" s 304-305)

Jesus var snällare än sin far. Han fanns på en tavla inne i stora rummet, ovanför fars och mors säng. Han var klädd i en blodröd mantel och hade en sol uppfästad kring sitt huvud. Han stod där barfotad, hans fötter var stora, rena och skinande vita. Knut (Toring) hade aldrig sett någon med så vita fötter som Jesus. ... Och varken i himlen eller på jorden fanns det någon varelse, som var så mycket för barn som Jesus. (Vilhelm Moberg "Sänkt sedebetyg" s 72; Barnet)

Gustaf Bergfeldt reste sig och föll på knä framför sängen, och med ögonen slutna och händerna knäppta bad han den första bön hans mor lärt honom att bedja, den bön, som han hela sitt lif igenom skulle bedja före insomnandet. Gud som hafver barnen kär. (Sven Lidman "Carl Silfverstååhls upplevelser" s 154)

De religiösa och kyrkliga motsättningarna var (vid 1900-talets början) mycket starka i Göteborg. I de frikyrkliga kretsarna hade man nog för sig, att schartauanismen var en i lära och former stelnad kristendom. Och i de schartauanska kretsarna var man övertygad om att frikyrkligheten var en andlig löslighet och villfarelse, som stod under domen. Och så var det på båda sidor så mycket av djup, äkta och allvarlig kristendom men med en järnridå emellan. En i ett schartauanskt hem fostrad kamrat har berättat för mig, att han var förbjuden att leka med grannens barn, för de sjöng ”Tryggare kan ingen vara (än Guds lilla barnaskara)”. (Olle Nystedt "Strövtåg i minnet och dagboken" s 35)


ca 1900 - ca 1850

Är då Herren i stånd att göra ett svagt liv fruktbärande? Ja, den minste skall bliva till tusen och den ringaste till ett talrikt folk. Abrahams välsignelse skall komma över den som tror. ... Världen förgås ej av brist på stora predikanter men väl av brist på små vittnen. De små skola rädda världen. (Stig Abrahamsson "Emil Gustafson - en Guds profet" s 170; citat Emil Gustafson)

César Franck var integriteten och den inre harmonin personifierad. ... ”Han skiljer sig från sina samtida som om han tillhörde en annan era”, skrev en beundrare nära sekelskiftet. ”De hånar, han trodde, de för fram sig själva, han arbetade i tystnad, de söker ära, han lät äran söka honom. De drar sig inte för någonting – eftergifter, kompromisser, rent av elakhet. Han utförde troget sitt uppdrag och utan att se på kostnaden. Därmed lämnade han oss det ädlaste exempel på redbarhet.” Som denna hyllning antyder var han en enkel och ödmjuk människa. Han undervisade och var i nästan trettio år organist i kyrkan Sainte-Clotilde i Paris. Den sarkastiske Debussy, som förlöjligade Grieg grovt, kände varmt för denne landsman och sade om honom: ”Han var alltigenom hederlig. Att upptäcka en vacker harmoni räckte för att göra honom överlycklig. Denne man som var otursförföljd och aldrig vann erkännande hade ett barns själ, och han var så alltigenom god att varken motgångar eller andras illvilja någonsin gjorde honom bitter.” ... Och när stråkkvartetten i D-dur verkligen hyllades entusiastiskt sade han stillsamt: ”Där ser ni, publiken börjar förstå mig.” Det var 1890, samma år som han dog. ... I Frankrike ... var det ofta lika viktigt vem man kände som vad man kunde, precis som nu. (Franz) Liszt gjorde antagligen en god sammanfattning av Francks liv: ”Jag tror att han saknar den värdefulla sociala talang som öppnar alla dörrar.” Franck hade säkert något bättre än social talang i sina elevers tillgivenhet och respekt. En av dem beskrev sin läromästare som ”ett glänsande geni, en lojal och karaktärsfast människa som gav intryck av att ha vistats bland änglar”. (Phil G. Goulding "Klassisk musik" s 421-424)

Svenska-norske ministerns (i Konstantinopel) bostadsvåning var treflig men enkel såsom hela huset, hvilket i mina ögon syntes såsom en heder för det svenska namnet. Sverige har ingen rikedom att ståta med och bör derför i utlandet visa sig enkelt, såsom det i sig sjelft är. Derpå förlorar det ingenting. Tvärtom. Låt de stora vara stora; och må den, som är liten, vara liten. Den lilles förmåga att utan blygsel eller afund kunna vara liten - deri ligger för resten en sann och vördnadsbjudande storhet. Först när den lille vill framträda såsom stor, först då blir han föraktlig och har skäl att blygas. (P. Waldenström "Till Österland" s 51; hösten 1894)

(David) behöll ett företräde framför Saul: han ödmjukade allt framgent sig själv och blev ett barn inför Herren. ... Denne David var det, som en gång av fullt hjärta kunde betyga: "de offer, som Gudi behaga, äro en bedrövad ande. Ett bedrövat och förkrossat hjärta varder du, Gud, icke föraktande." (Ps. 51:19) ... Gud give oss av sin stora barmhärtighet med det rätta barnasinnet den sanna storheten! Amen. (Pontus Wikner "Predikningar 1 1859-1877" s 83,103; predikan Mikaelidagen 1871 över Matt 18:1-11)

I dag på morgonen reste jag till Hjelmseryd. Där har jag varit ett par gånger förr, sista gången på sommaren 1864. Den gången glömmer jag aldrig, ty då fick jag en af de nyttigaste läxor, som Gud någonsin gifvit mig. Den torde också kunna bli nyttig för andra. Jag predikade i kyrkan. Flera kvinnor där hade små barn med sig, hvilka voro oroliga. Jag bad kvinnorna gå ut med barnen. Det gjorde det icke. Då afbröt jag min predikan igen och sade, att om de icke gingo ut med sina barn, så måste jag gå ned från predikstolen. Nu lydde de. Men efteråt sade den sedan så bekante Karl Andersson: "Så där skall du aldrig mer göra, ty kom ihåg, att det är många mödrar, som aldrig skulle få komma ut och höra Guds ord, om de icke finge taga sina små barn med sig." Dessa enkla ord grepo mig djupt och verkade en rent af mirakulös förändring hos mig. Ty från den stunden har jag aldrig en enda gång känt mig störd i mina predikningar af barn eller barnskrik. Det bekommer mig lika litet, som om en af mina åhörare snyter sig. (P. Waldenström "Resebref från 'mörkaste Småland'; bref från Lamhult daterat 1908-12-19; Jönköpings-Posten 1908-12-22)

Redan 1860 fanns dikten (Bred dina vida vingar) med i ett brev till väninnan Henrietta Rydingsvärd, där Lina Sandell formulerat bönen "Bred dina vida vingar, o Jesu, över mig, och låt din lilla kyckling få gömma sig i dig!". Liksom i flera andra dikter och sånger använder sig författarinnan av bilden av en fågelunge som får skydd under modersvingarna. ... "Vilan under modersvingen blir en symbol för själens trygghet under Gud." (Göran åberg "Lina Sandell - Folkväckelsens främsta sångare" s 70)

Hör du, de gråtande barnens Fader, de små barnens suckar, som är så små att de ryms i Förälderns famn. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 210 i predikan 1855 över Joh 3:11)

Känn igen er skapare, ni oxar och åsnor, ni mesar och svalor och näktergalar. Se hur underbart och vackert detta barn är, som kom att gästa oss, och lära oss att vi måste bli som barn, innan vi kommer in i himmelriket. Känn igen er Frälsare, ni skator och kråkor. Men inte känner väl kråkor och skator honom och inte ugglor och skogsrån, utan endast mesar, svalor och näktergalar, som kvittrar ett tack åt sin Skapare, för ljuset som kom till världen. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 201 i predikan 1850 över Joh 1:1-14)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Under sin skoltid i Växjö (omkring 1830) bytte (den blivande klockaren och prästen) Johannes Månsson namn. Han kallade sig Johan Paulin. Inte vet jag, varför han valde det namnet. Kanske det från början var ett smeknamn, påhittat av (sin frus) bror Samuel, som var känd för sitt skämtlynne. Paulin är väl släkt med det latinska ordet paulum, som betyder ringa eller obetydlig. Möjligen influerades han av "den ringaste av apostlarna", Paulus. Men detta är bara gissningar. (Bertil Svensson "En Herrens ringa tjänare" s 162; Växjö Stifts Hembygdskalender 1987)

Genom att begränsa sig till förnuftet kom (Immanuel Kant) att utesluta kristendomen. Varje människa är sitt eget ändamål och det finns ingenting som pekar utanför eller ovanför människan. Även om Kants personlighet länge höll för trycket av hans ideologier, så kom dock till sist katastrofen. ... Kant blev till sist så svag, att han inte kunde hålla sig upprätt. Själv önskade han sig döden, ty ”han kunde inte längre vara till något gagn för världen och visste inte vad han skulle taga sig till”. Han tog emot främlingar och vänner med orden: ”Mina herrar, jag är gammal och svag, ni måste behandla mig som ett barn.” (Erik Sollerman ”Livets kamp och dödens drama” s 207)

Hur gammal är bönen ("Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är")? Den blev tryckt 1780 i ett praktfullt rött saffiansband med den ståtliga titeln "Barnabok, Hans Kongl. Höghet Kronprinsen i underdånighet tillägnad av Samfundet Pro Fide et Christianismo". Det var kronprins Gustav Adolf, son till Gustav III, som erhöll boken på sin tvåårsdag. Samtidigt utdelades boken i en enklare upplaga till barnskolorna i Stockholm. Bönen är äldre; det vittnar den språkliga fomen bl.a. om. Den har levat sitt liv i folkets mun. Troligen har den kommit till oss från Tyskland eller Danmark. Den tyska bönen börjar: "Vater, der du Kinder liebst." En ungefär liknande bönetyp finns i England, skriven av Charles Wesley: "Gentle Jesus, meek and mild Look upon a little child ... " På folkets läppar levde även en aftonbön från den katolska tiden. Den har varit i bruk ända in i vår tid (1971). Jag fick lära mig den som barn: "Det går en ängel kring vårt hus." Det är egentligen en madonnabön. "Gud som haver" blev en protestantisk motsvarighet; i den går man direkt till Gud. Det som gjorde bönen levande var inte minst det faktum, att den tillkommit i barnets intresse och värnar om dess behov av trygghet och skydd. (Lennart Jansson "Gud som haver ..." s 3)

I ett brev (Zinzendorf) ... skref till en vän, finner man följande ord: ”Bed till Gud för mig, att han värdes föra mig i ledband som ett litet barn, och styra mig med sin kärlek, och bed honom att åt mig gifva här nere ett litet hörn, der jag för någon tid kan få nedsätta min vandringsstaf.” (E-n s 40)

I ett mera rikssvenskt perspektiv stod Småland och smålänningar inte särskilt högt i kurs under (Carl von Linnés) tid. Prefixet gav föga storvulna associationer och den patriotiskt nationalistiska historieskrivningen bevarade minnet av folket som "skogstjuvar och förrädare" alltsedan Gustav Vasas tid. Som skällsord var "smålänning" välkänt också i Ryssland, där tsaren Ivan IV smädade Johan III och hans fader som ättlingar till småländska bönder. Lika lite stod Småland och smålänningar för något upplyftande eller avundsvärt bland 1700-talets svenska adelsmän och litterata ståndspersoner, vilka från huvudstadens salonger betraktade den småländska periferin med upphöjt förakt. Skalden Johan Gabriel Oxenstierna ansåg att folket i Småland var "lika trögt som den jord de förgäves brukar". Linné är faktiskt den förste mera namnkunnige svensk som återkommande gjorde ett medvetet nummer av att vara smålänning, med en förmåga att se storheten och skönheten också i det lilla. (Lars-Olof Larsson "Från Stenbrohult till Växjö" s 29)

Hvad är dock, att den store Guden har lust till de små? den höge och upphöjde till de ringa? den härlige till de föraktade? den fröjderike Guden till de elända? Är det icke ett under öfver alla under, att Gud, som har en så skön boning i härligheten bland sina änglar, likväl har lust att bo i ett eländigt människohjärta? (Johann Arndt "Johann Arndts andliga skattkammare" s I:212)

Sådan var den vanornas värld på vars tröskel jag stackars gosse nu stod. ... Vem var vederstyggligare än jag, som till och med misshagade dessa människor och bedrog både informator, lärare och föräldrar med otaliga lögner för att tillfredsställa min lust att leka, mitt begär efter teatern och mitt behov att själv spela teater. ... Är nu detta barndomens oskuld? Nej, o Gud, det är i sanning ingen oskuld, det är samma drift som följer människan till senare livsstadier då man i stället för informatorer och lärare får landshövdingar och konungar och i stället för att leka med nötter, bollar och sparvar börjar leken med guldet och godsen och trälarna, liksom långt strängare straff kommer i stället för riset. Det är sålunda barnets gestalt som Du, vår Konung, godkände som ödmjukhetens sinnebild när Du sade: Sådana hörer himmelriket till. (Augustinus "Bekännelser" s 29)

Förtroligt som ett barn talade jag med Dig, Du min Herre och Gud, mitt ljus, min rikedom, min hälsa. (Augustinus "Bekännelser" s 167)

Se inte på detta att de heliga som bor hos dig till synes bara är fattiga och som tiggare och många gånger i trasor, utan kom ihåg den röst som säger: ”Så mycket som ni har gjort det för den minsta av dessa, det har ni gjort mot mig.” (Matt 15:40) Och ”Förakta inte någon av dessa små, eftersom deras änglar alltid skådar ansiktet på Min Fader som är i himlen.” (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:552)

Artemis är en naturgudinna med minoiska och asiatiska anor. ... Artemis är de vilda djurens härskarinna. ... Artemis skyddar ej blott djurens ungar utan även de små människobarnen. Ur detta förhållande kan förklaras, att hon identifieras med barnsbördens gudinna, Eileityia, som hjälper barnen till världen. (Gunnar Söderström "Den olympiska gudavärlden och dess återspegling i den svenska diktningen" s 65-67)


Att avrunda med:

En urspårad människa lyste upp spårvagnen med sitt leende. Så skiiiiiiimrande var aldrig havet, kom det. Och straaanden aldrig ... Tig! röt en medpassagerare, och vagnen slocknade. Men ett barns blick glittrade i mörkret, speglande visans fortsättning: ”...så befriande...” (Bo Setterlind ”Målaren och ängeln” s 46; Intermezzo i folkhemmet)

I Guds rike är det de ringa som är stora, och de ”stora” som är obrukbara. ”Må om mig jag aldrig tänka högre, Herre, än jag bör! Har du givit någon gåva, vare äran din därför!” (Fredrik Wislöff "Vilen eder litet" s 317)

Du lilla halmtäckta hus under kastanjerna, vad du lärt mig att älska alla små hem i Danmark! Ty det fina med dig var väl, att du inte var någonting särskilt, att far och mor i stort sett var som alla andra människor. Därför vet jag, hur ni kämpar och arbetar därinne och håller av varandra. Därför hatar jag nagellack och lyxkvinnor och all annan sorts prålande kräfta. Men du, mitt lilla barndomshem, du har lärt mig att se det stora, ja, det största i det lilla. (Kaj Munk "Hoppet förbliver" s 66; predikan Sjätte söndagen efter påsk 1941)


Sångarna:

Käre vår Herre, du tröstar, du ger oss din ro och fred. När barnet går ensamt i mörkret, gå med, gå med! (BB Hallqvist: Psalmer och Sånger 363:3)

I Guds kärlek vill jag vila, vet mig önskad, älskad, sedd. Övar mig i barnets tillit, prövar höjd och djup och bredd. (J Jonson: Psalmer och Sånger 560:2)

Det löfte jag ej glömma vill, Att himmelriket dem hör till, Som hafva barnasinne. I enkel tro och menlös ro Jag lifvets vishet finne. (JO Wallin: Psalm 145:3)

O menskor! vänder om till Gud Och varder barnen like: Blott med oskyldighetens skrud I prydens till Guds rike. Med Christlig dygd och samvetsro Ert barnaskap förklarer, Behåller kärlek, hopp och tro, Och himlens nåd bevarer Uti ett helgadt hjerta. (JO Wallin: Psalm 149:4)

Ingen, så ditt ord oss lär, Ingen kommer i ditt rike, Som ej barnsligt hjerta bär Mot sin Gud och mot sin like; Gif, att dig, som barn, vi alla Älska, lyda och åkalla. (FM Franzén: Psalm 341:5)

De små barnen, de små barnen, Som älska sin Jesus, Skola samlas under träden Vid lustgårdens flod, Liksom stjärnor, som tindra, De skönt skola glindra, I hans konungakrona En härlig klenod.(WO Cushing-E Nyström: Sång 680:3)

Låt oss som barn få vara I all vår levnadstid. Så skall ditt julljus klara Oss lysa hem i frid! (A Burckhardt?-översättning: Förbundstoner 1911 nr 45:4, jfr Psalmer och Sånger 121)

Tryggare kan ingen vara Än Guds lilla barnaskara, Stjärnan ej på himlafästet, Fågeln ej i kända nästet. (L Sandell-Berg: Förbundstoner 1911 nr 230:1; jfr Psalmer och Sånger 248:1)

Hur ljuvt att ha förlåtelse Och vara frälst från syndens dom och ve, Att vara lem i Kristi kropp Och ha ett oförgängligt hopp! Hur ljuvt att hava barnarätt Och bliva skött på barnasätt, Att bäras över djup och höjd Från tidens nöd till evig fröjd! (C Boberg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 268:2)

Gör det lilla du kan, lägg ditt hjärta däri, Gör det allt för din Frälsare blott, Och var viss, att han skall icke döma som vi, Blir det fråga om stort eller smått! Se, han själv gör ju allt, vad betyder det då, Om han ställt dig i led med de små! (L Sandell-Berg: Psalmisten 1928 nr 538:3)

Ett litet fattigt barn jag är, Men glad jag är ändå, Jag vet min gode Fader kär Bär omsorg om de små. (T Truvé: Psalmisten 1928 nr 615:1)

Gud som haver barnen kär, Se till mig, som liten är! Vart jag mig i världen vänder, Står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går, Den Gud älskar lyckan får. ... Fader, som i himlen bor, Hjälp du dem som glömt sin mor, Alla fattiga och stora, Som sin barnasjäl förlora! För dem hem från villsam stig Att bli barn och små hos dig! (Okänd svensk författare-S Dahlquist: Psalmisten 1928 nr 616:1,4; jfr Psalmer och Sånger 193)

Välkommen hit i jul igen, Du som blev barnens store vän. Kom, följ oss alltid på vår stig Och lär oss att bli lika dig. (J Oterdahl: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 516:5; jfr Psalmer och Sånger 117:5)

Nöjd som barnet uti modersfamnen, Trygg som seglarn i den lugna hamnen; Så vid Jesu kärleksfulla hjärta Från nöd och smärta vilar jag. (N Frykman: Segertoner 1960 nr 9:5)

Herre, till dig får jag komma, komma precis som jag är. Inför dig kan jag ingenting dölja, du vet varje tanke jag bär. Men trots att du ser all min svaghet och vet att jag är ett av dina minsta barn, får jag komma ändå, och jag vet det är så: Under allt är jag älskad av dig. (C Hultgren: Segertoner 1988 nr 474:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Förr befann sig de äldste nära Mose, även om de inte kunde komma Gud så nära som han.tilläts göra. De små barnen i Babylon ansågs vara av så ringa värde i sig själva, att de kunde slås mot klippan. I ett återställelseperspektiv ser vi nu hur små barn kunde vara nära Jesus, värdiga att vara Hans lärjungar, även om de inte kunde komma Gud så nära som Jesus.

I evangelierna upprättas barnen, medan de äldre ödmjukas. De ”goda” äldre försvinner, när Jesus framträder. Simeon ber att få bli befriad (Luk 2:29), och den gamla Hanna hänvisar till barnet Jesus. Och det unga vinet är bättre än det gamla. I (församlingen) av utkallade efter Jesu upptagande är det emellertid inte längre fråga om företräde för gammal eller ung. Välkomnandets handlingar styrs då efter den enskilda människans behov.

Angående ”ännu en små-/liten tid”, se också Joh 7:32-34.


Paulus sade: ”Jag är den minste av apostlarna, (en) som inte är lämplig att kallas apostel. … (Jag är) mindre än den minste av alla heliga. … (Av missare av Guds mål) är jag först.” (1 Kor 15:9a; Ef 3:8a; 1 Tim 1:15b)

Paulus sade till de troende i Galatien: ”Mina barn!” (Gal 4:19a)

Petrus sade: ”Som just nu avlade dibarn, 'längta efter emot'/'trängta efter' den sveklösa mjölk som tillhör utsagan.” (1 Petr 2:2a)

Mina små barn, de här tingen skriver jag till er för att ni ej må missa (Guds mål). Och om – alltefter omständigheterna – någon må missa (Guds mål), har vi En som är kallad till sidan av, i riktning mot Fadern, Jesus Kristus, (En som är) rättfärdig. (1 Joh 2:1)

Jag skriver till er, små barn, eftersom missarna (av Guds mål) har lämnats (och är lämnade) (i fred) åt er på grund av Hans namn. (1 Joh 2:12)

Små barn, låt ingen leda er vilse. Den som gör/praktiserar rättfärdigheten är rättfärdig, helt och hållet som Den där är rättfärdig. (1 Joh 3:7)

Små barn, vi må ej välkomna (med) utsaga och (א,*א) tunga emellertid/utan i/med gärning och sanning. (1 Joh 3:18)

Ni är ut ur/av Gud, små barn, och ni har besegrat (och besegrar) dem, eftersom Den i er är större än den i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. (1 Joh 4:4)

Små barn, vakta/'håll ... borta' er själva från avgudarna. (1 Joh 5:21)


Grekiska ord:

teknion (litet barn) Joh 13:33; 1 Joh 2:1,12; 3:7,18; 4:4; 5:21. Jfr teknon (barn) Joh 1:12-13.


Ytterligare studier: Jer 51:33; Matt 19:14; Mark 10:15; 14:21; Luk 18:17; 1 Tim 4:12; Upp 3:8; 6:11.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-28; 2011-11-22; 2014-07-26)

Tillbaka till Start

13:34-35 Ett nytt bud ger Jag er, för att ni må välkomna varandra, helt och hållet som Jag har välkomnat er, för att och/också ni må välkomna varandra. I/’med hjälp av’ det här skall alla få kunskap om att ni är lärjungar åt Mig, om ni – alltefter omständigheterna – må ha ett välkomnande i sällskap med (א,*א) varandra.

Ord för ord: 13:34 (15 ord i den grekiska texten) (ett)-bud nytt (jag)-ger er, för-att (ni)-må-välkomna varandra, helt-och-hållet-som (jag)-välkomnade er för-att och ni må-välkomna varandra. 13:35 (13 ord i den grekiska texten) i det-här skall-få-kunskap alla att (åt)-mig lärjungar (ni)-är, om-alltefter-omständigheterna (ett)-välkomnande (ni)-må-ha i-sällskap-med varandra.


1883: Ett nytt bud gifver jag eder, att I skolen älska hvarandra, såsom jag har älskat eder, på det att ock I mån älska varandra. Däraf skola alla förstå, att I ären mina lärjungar, om I hafven kärlek inbördes.

1541(1703): Ett nytt bud gifwer jag eder, att I älsken eder inbördes, såsom jag hafwer älskat eder; på det I ock skolen älska eder inbördes. Deraf skola alle förstå, att I ären mine Lärjungar, om I hafwen kärlek inbördes.

LT 1974: Därför ger jag er ett nytt bud nu – älska varandra lika mycket som jag har älskat er. Er kärlek till varandra kommer att bevisa för världen, att ni är mina lärjungar.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Noa byggde ett offeraltare åt Herren ... och förde upp heloffer av frukter emot offeraltaret. Och Herren Gud kände lukten av en doft av vällukt. (1 Mos 8:20-21a, Grekiska GT)

(Aron) gjorde tecknen mitt emot (Israel). Och folket trodde. (2 Mos 4:30b-31a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Din hand skall inte hämnas och du skall inte förtörnas över ditt folks söner, och du skall välkomna din granne/nästa som dig själv. Jag är Herren.” (3 Mos 19:18, Grekiska GT)

(David sade:) “Ett ting har jag begärt från sidan av Herren. Det här skall jag söka ut/efter, det att 'bo mig'/'jag skall bo' i ett Herrens hus alla mitt livs dagar, det att 'titta mig'/'jag skall titta' på Herrens rolighet/förlustelse och granska Hans tempel.” (Ps 27:4, Grekiska GT)

(David sjöng:) "Skåda 'emellertid eller'/emellertid redan, vad fint eller vad roligt (det är) det att 'bo bröder'/'bröder bor' 'emot sig själva'/tillsammans ... eftersom (på den plats där de bor i enhet) där har Herren ålagt/'gett befallning om' välsignelsen och (om) liv ända till (den kommande) tidsåldern." (Ps 133:1,3b, Grekiska GT)

(Profeten sade: “Det kommer att vara) en utsaga som för till en avslutning och som ’använder kniven med’/förkortar i/’med hjälp av’ rättfärdighet, eftersom Gud skall göra en utsaga som är (och har varit) ’använd kniven med’/förkortad i hela (den bebodda) världen. (Jes 10:22b-23a, Grekiska GT)

(Herren sade till sitt folk: “Jag har inte) utvalt en fasta av sådant slag emellertid/utan (detta är den fasta Jag vill ha), lös upp varje orättfärdigt sammanhållande band (och) lös alltigenom upp våldsamma/svåra trassliga situationer ’av fördrag’/’i överenskommelser’ (och) då ni har skälvt/krossat (och skälver/krossar) skicka och/också bort i ett ’låtande vara’/frisläppande (och) ryck isär varje orättfärdigt nedskrivande. ’Mal sönder’/’bryt ... i bitar’ ditt bröd till en hungrande och led/för in i, in i ditt hus utblottade ’utan tak’/husvilla. Om du – alltefter omständigheterna – må skåda en naken, hölj (honom) i (kläder), och du må inte skåda över/bort från de som tillhörande/tillhör ditt hushåll av din säd.” (Jes 58:6b-7, Grekiska GT)

”Skåda, dagar kommer”, yttrar Herren, ”och jag skall ’sätta isär/’göra i ordning’ ett nytt förbund för Israels hus och för Judas' hus.” (Jer 31:31, Grekiska GT)

(Herren/profeten sade:) “Helga en fasta, kungör en vård/gudstjänst.” (Joel 1:14a, Grekiska GT)

Många nationer skall gå och tala: "Kom hit, låt oss stiga upp ’in i’/till Herrens berg ... eftersom lag skall komma ut, ut ur Sion och en Herrens utsaga ut ur Jerusalem." (Mika 4:2, Grekiska GT)

(Tobit sade till sin son:) “Och nu, lille pojke, välkomna dina bröder.” (Tobit 4:13a, BA)

(Salomo sade:) “Gud skapade människan på/’för ... skull’ odödlighet, och Han gjorde honom/henne (till) den egna evighetens avbild.” (Salomos Vishet 2:23)

(Jesus, Syraks son, sade:) “De som fruktar Herren ’kommer inte inte att lyda’/’kommer att lyda’ Hans ord, och de som välkomnar Honom kommer att tillsammans hålla/iaktta Hans vägar. De som fruktar Herren kommer att söka Hans tillfredsställelse, och de som välkomnar Honom kommer att uppfyllas i/med lagen.” (Syr 2:15-16)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Om du – alltefter omständigheterna – må göra väl, ha kunskap om till vem du gör (det) ... Gör väl mot en vördnadsvärd och du kommer att finna/undfå vedergällning och om ej från sidan av honom, emellertid/’så dock’ från sidan av den Högste. (Syr 12:1a,2)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Ge till den vördnadsvärde, och du må ej ta ’i stället för’/’parti för’ missaren (av Guds mål). Gör väl mot en ödmjuk, och du må ej ge till en gudlös. ... att/eftersom och/också den Högste har hatat missare (av Hans mål) ... Ge till den gode och du må ej ta ’i stället för’/parti för missaren (av Guds mål). (Syr 12:4-7)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Varje levande varelse välkomnar den (som är) liksom/lik honom och varje människa sin granne.” (Syr 13:15)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En människas barmhärtighet (är) emot hennes granne/nästa, men Herrens barmhärtighet (är) emot varje/allt kött.” (Syr 18:13a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Fördärva/förslösa silvermetall/pengar ’på grund av’/’med ... för ögonen’ en broder och vän.” (Syr 29:10)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Var ständigt i sällskap med en vördnadsvärd man, som – allltefter omständigheterna – må ha ytterligare kunskap i att ’hålla tillsammans’/’hjälpa till med att skydda’ bud, som i sin själ (är) enligt din själ och (som) kommer att känna smärta tillsammans med dig, om – alltefter omständigheterna – du må ’stöta emot’/’göra ett misstag’. (Syr 37:12)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren är) den Store ‘till sidan av’/’i jämförelse med’ alla Sina gärningar. ... Förunderlig är Hans högsta förmåga. Då ni förhärligar, höj/upphöj Honom. ... Vem gör Honom stor ’helt och hållet’/precis som Han är?” (Syr 43:28b,29b,30a,31b)

(Jesus, Syraks son, sade: ”Gud) utvalde (Aron) från varje levande ting (för) att ’leda i riktning mot’/’ta med sig’ ett offer av fruktoffer åt Herren, en rökelse och en vällukt ’in i’/till en hågkomst till att utsona med anledning av Ditt/Hans folk.” (Syr 45:16; att offra förstlingsfrukter hörde till de frivilliga offren)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Det talades/sades: ’Du skall välkomna din granne och hata din fiende.’ Men Jag säger er: ’Välkomna era fiender.’” (Matt 5:43b-44a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Alla ting så många som ni – om alltefter omständigheterna – må vilja för att människorna må göra er, gör och/också ni på det här sättet mot dem, ty det här är lagen och profeterna.” (Matt 7:12)

Johannes lärjungar kommer till Jesus och säger: ”På grund av vad fastar vi och fariseerna * (א*, B), men Dina lärjungar fastar inte?” Och Jesus talade till dem: ”Inte förmår (väl) brudkammarens söner vara bedrövade emot/’ända fram till’ så lång (tid) som brudgummen är i sällskap med dem? Men det skall komma dagar, när – alltefter omständigheterna - brudgummen må lyftas bort från dem, och då skall de fasta.” (Matt 9:14-15)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som – alltefter omständigheterna – må ge en av de här små (som följer Mig) endast en bägare kallt (vatten) att dricka, ’in i’/’med syfte på’ en lärjunges namn, amen, säger Jag er, han må inte/förvisso ej fördärva/förlora sin lön. (Matt 10:42)

(Jesus sade:) ”Kom hit i riktning mot Mig, alla som har besvär och som är (och har varit) betungade, och Jag skall föra er till vila. Lyft Mitt ok emot er, och lär er * (א*), att Jag är mild och ödmjuk (i) hjärtat. Och ni skall finna vila (i) era själar. Ty Mitt ok (är) fördelaktigt, och Min last är lätt.” (Matt 11:28-30)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Var två eller tre har letts/förts (och leds/förs) tillsammans in i Mitt namn, där är Jag i deras mitt.” (Matt 18:20)

(Jesus sade till en rik man:) “Håll buden.” ”Av vad/vilket slag?” yttrar (א,* א) han. Men/och Jesus talade: ”Du skall inte mörda. Du skall inte begå äktenskapsbrott. Du skall inte stjäla. Du skall inte vara ett falskt vittne. Hedra fadern och modern, och du skall välkomna din granne/nästa som dig själv. ... Om du vill vara fullkomlig, dra dig tillbaka, sälj dina ’ting som börjar under’/ägodelar och ge till * (א,* א) utblottade, och du har en hög/skatt i en (א,* א) himmel, och kom hit, följ Mig.” (Matt 19:17b-19,21b; lägg märke till "en skatt i en himmel", inte "inträde i himlen")

En ut ur/av (fariseerna), en laglärd, utfrågade (Jesus) (för) och prövade Honom: ”Lärare, av vad slag (är) ett stort bud i lagen?” Men/och Han yttrade till honom: “Du skall välkomna din herre Gud i/med hela ditt hjärta och i/med hela din själ och i/med hela ditt sinne. Det här är det stora och första budet. * (א*, B) Ett andra (är) likt det här. Du skall välkomna din granne/nästa som dig själv.” (Matt 22:35-39)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Många skall ‘fås att snava’/snava och de skall ’ge varandra till sidan av’/’överlämna varandra’ in i betryck (א,*א).” (Matt 24:10b)

(Jesus sade till de välsignade:) “Så mycket som ni har gjort emot en av de minsta av ’de här’/dessa Mina bröder, har ni gjort Mig.” (Matt 25:40b)

(Folket i synagogan) var allesammans bestörta, så att söka/'de sökte' sig tillsammans med * (א,* א, B) sig själva och sade: “Vad är det här? En ny lära!” (Mark 1:27a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den som – alltefter omständigheterna – må ge er en bägare vatten att dricka i Mitt (א*) namn, eftersom ni är av Kristus, amen säger Jag er att/: ’Han må inte/förvisso ej fördärva/förlora sin lön.’” (Mark 9:41)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ha salt i er själva och lev i frid i/med varandra.” (Mark 9:50b)

(Jesus sade till en rik människa:) ”Du känner buden: ’Du må ej mörda. * (א*). Du må ej stjäla. Du må ej vara ett falskt vittne. Du må ej beröva bort (med våld). Hedra din fader och din (א*) moder.’” (Mark 10:19)

(En av de skriftlärda utfrågade Jesus:) “Av vad slag är ett första bud av alla?” Jesus svarade att/: “Först är ‘Hör, Israel! Herren vår Gud är en Herre. Och du skall välkomna Herren din Gud ut ur/av hela ditt hjärta och ut ur/av hela din själ och ut ur/av hela ditt sinne och ut ur/av hela din stabilitet.’ Ett andra är (א,* א) det här: ’Du skall välkomna din granne/nästa som dig själv.’ Större än de här är inte ett/något annat bud.” (Mark 12:28b-31)

(Jesus sade till dem som hörde Honom:) “Välkomna era fiender, gör fint mot dem som hatar er. ... Och om ni välkomnar dem som välkomnar er, vad slags ’fröjdbringande (nåd)’/fördel är det för er? Ty och/också missarna (av Guds mål) välkomnar dem som välkomnar dem.” (Luk 6:27b,32)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ge och det skall ges åt er.” (Luk 6:38a)

(Jesus) sade till den som hade kallat/inbjudit (och kallade/inbjöd) Honom: “När du – alltefter omständigheterna – må göra/ordna en frukost eller en huvudmåltid, höj ej din röst (emot) dina vänner, ’men ej’/eller (emot) dina bröder, ’men ej’/eller (emot) dina släktingar, ’men ej’/eller (emot) rika kringboende, 'ej någonsin'/'för att ej' de och/också må kalla/inbjuda dig i stället/’sin tur’, och det må bli en vedergällning i stället/’sin tur’ till dig. Emellertid/utan när du – alltefter omständigheterna – må göra/ordna en festmåltid, kalla/inbjud utblottade, krymplingar, lama, blinda. Och du skall vara lycklig, eftersom de inte har (något) att i stället ge tillbaka till dig, men (א*) det skall i stället ges tillbaka till dig i/vid de rättfärdigas uppståndelse.” (Luk 14:12-14)

(Jesus sade till folkskarorna:) “Om någon kommer i riktning mot Mig och inte hatar sin fader och modern och kvinnan/hustrun och barnen och bröderna och systrarna, men/och (P45, א,* א, A) ännu/dessutom och/också sin egen själ, förmår han inte vara Min lärjunge.” (Luk 14:26)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Gör/skaffa vänner åt er själva ut ur orättfärdighetens mammon, för att, när – alltefter omständigheterna – den må utlämna/försvinna, de må ta emot er in i de tidsålderslånga tälten.” (Luk 16:9b)

(Jesus sade:) “Fanns de inte som hade återvänt (för) att ge härlighetsglans till Gud, ’om ej’/utom den här, den av annan härkomst?” (Luk 17:18)

(Jesus svarade fariseerna och talade:) "Guds rike är ’inom er’/’inom era gränser’." (Luk 17:21b)

(Jesus sade till en rik människa:) “Du känner buden: ‘Du må ej begå äktenskapsbrott. Du må ej mörda. Du må ej stjäla. Du må ej vara ett falskt vittne. Hedra din fader och din (א*) moder.’” Men den/han talade: ”Alla de här tingen har jag vaktat/hållit ’ut ur’/alltsedan min (א,* א, A) ungdom.” (Luk 18:20-21)

(De som hade tagit emot Petrus' utsaga) ’var (hela tiden) tålmodiga mot’/’anslöt sig (hela tiden) till’ apostlarnas lära och gemenskapen, till brödets styckande/brytande och bönerna. ... Alla de som hade (א,*א,B) trott/’kommit till tro’ var (hela tiden) ’emot samma (plats)’/tillsammans och hade (hela tiden) alltsammans gemensamt. Och de försålde (hela tiden) ägodelarna och egendomarna och ’delade isär’/fördelade dem (hela tiden) till varje/’var och en’ såtillvida som någon – alltefter omständigheterna – (hela tiden) hade behov. (Apg 2:42,44-45)

Lärjungarna, var och en av dem, ‘märkte ut med gränser’/bestämde, helt och hållet som någon (hela tiden) fann en utväg, att sända (ett bidrag) ’in i’/till tjänst/understöd till de bröder som bodde i Judeen. (Apg 11:29)

(Lydia sade till Paulus och de som var med honom:) “Om ni har dömt/bedömt (och dömer/bedömer) mig vara trofast mot Herren, då ni har kommit in, in i mitt hus, stanna.” ... (Apg 16:15b)

(Folket i Athen sade till Paulus:) “Förmår/kan vi få kunskap om vilken den här nya läran (är), den som samtalas/diskuteras av dig?” (Apg 17:19b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I en början var (hela tiden) Utsagan, och Utsagan var (hela tiden) i riktning mot Gud.. (Joh 1:1a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Allaredan tar den som skördar lön och leder/för tillsammans frukt ’in i’/till tidsålderslångt liv, för att och/både (א,* א, A) den som sår och den som skördar må fröjda sig tillsammans.” (Joh 4:36)

(Jesus sade:) ”På grund av det här välkomnar Fadern Mig, eftersom Jag sätter/gravsätter Min själ, för att Jag åter må ta den. Ingen lyfte (P45,א*,B) den från Mig, emellertid/utan Jag sätter/gravsätter den från Mig själv. Jag har (rättslig) myndighet att sätta/gravsätta den, och Jag har (rättslig) myndighet att åter ta den. Det här budet har Jag tagit från sidan av Min Fader.” (Joh 10:17-18)

(Jesus sade:) ” Den som är vän med sin själ fördärvar den. Och den som hatar sin själ i den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’ skall vakta den in i ett tidsålderslångt liv.” (Joh 12:25)

(Jesus sade till folkskaran:) ” Jag inte har samtalat ut ur/av Mig själv, emellertid/utan Den som har sänt Mig, en Fader, Han har gett (och ger) Mig ’ett bud’/’en befallning’, vad Jag må tala och vad Jag må samtala. Och Jag vet, att Hans bud är tidsålderslångt liv.” (Joh 12:49-50a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ” Om så Jag, Herren och Läraren, har tvättat era fötter, står och/också ni i skuld/tacksamhetsskuld att tvätta varandras fötter.” (Joh 13:14)


Hembygdens predikan:

Give Gud oss besinningens och visdomens ande, så att vi låta det vara ringa som är ringa och det vara stort som är verkligt stort. Vilken omvärdering av allt skall icke ske, när Kristus återkommer från himmelen! Inför hans eldsblickar skall varje sak bliva vad den är – det jordiska vad det är, ringa och obetydligt, men det gimmelska stort och eftersträvansvärt. Om vi här vunnit millioner och åter millioner, det skall då vara förgätet. Men en beta bröd åt den hungrige eller en dryck vatten åt den törstige, särskilt om dessa varit Jesu vänner, skall då minnas, bedömas och belönas. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 557-558, Mikaelidagen, Mark 9:33-50)

Hjärtat kan förtyngas icke blott av ett behov som är tillfredsställt, utan även av ett som icke är tillfredsställt. Därför infördes egendomsgemenskap i den första församlingen. Ingen skulle tyngas ned genom att hava för mycket och ingen genom att hava för litet. Så ville den helige anden, som då var rådande i församlingen, hava det. Kunde nu detta tillstånd icke fortfara för syndens skull, så är dock Guds vilja, att de troende mer och mer närma sig detsamma genom att giva och meddela, på det att brist och nöd icke må nedtynga någon. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 16-17, Andra söndagen i advent, Luk 21:25-36)

En rik man giver ett fattigt barn en gåva, kanske mycket stor, men låter barnet sedan gå. Eller en man räddar ett barn, som håller på att drunkna, och även han låter det sedan gå. Är det en sådan kärlek fadren givit oss? Nej, o nej! Den där gärningen kan möjligen kallas barmhärtighet men icke kärlek. Däremot, om den rike eller räddaren sade till barnet: Kom in i mitt hus, bo där, bliv mitt barn, min arvinge, allt mitt är ditt från denna stund – se, det vore kärlek. Sådan är den kärlek fadren har givit oss.Vårt behov liksom vår salighet är att varda räddade från döden, men Guds lust är att hava oss som sina sälla barn hos sig att evigt älska. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 35, Fjärde söndagen i advent, Luk 2:1-20)

Vad Jesus vill lära (med denna liknelse) – sålunda (dess) kärna och huvudsyfte – angiver han själv med orden: Jag säger eder: gören eder vänner medelst orättfärdighetens mammon, på det att, när den tagit slut, de må mottaga eder i de eviga hyddorna. Det är: Liksom förvaltaren genom de båda gäldenärerna skickade en del av de ägodelar, som han hade om händer, framför sig till den tid, då han stod utan allt, så bören I, mina vänner, göra. Tagen även I av de mammons håvor, som I haven om händer, och given åt de fattiga, främst de fattiga rättfärdiga. Då skola dessa föra minnet därav med sig in i de eviga hyddorna och där mottaga eder. Tydligt är, att man icke får förstå detta så, som skulle varje fattig verkligen inkomma i dessa hyddor. Nej, Jesus tänker här på sina vänner bland de fattiga, utan att vid detta tillfälle beröra den frågan, vem som skall inkomma i de eviga hyddorna och vem icke. Viktigt är ock att besinna, att ingen gärning, vore det än den allra största, bereder oss inträde i de eviga hyddorna, nej Guds nåd allena. Därför heter det blott, att de skola mottaga eder, nämligen sedan I dit inkommit. Inkommandet måste sålunda vara avgjort förut. Då skola de arma, som vi förbarmat oss över på jorden och som nu äro därinne, möta oss och med glädje mottaga oss. Betecknande äro här orden: gören eder vänner, eller vänner åt eder. Liksom ville Jesus säga: de äro mina vänner, gören även I dem till edra vänner. Då skola de såsom vänner mottaga eder. Även är tydligt, att här icke är fråga om blotta gärningar mot de fattiga, utan om den heliga kärleken i gärningen; den kärlek, som uttalar sig så: ”Jesus har gjort mig så mycket gott, därför vill jag ock göra andra gott för hans skull.” Mången gärning, även stor och lysande, kan vara blott ett kärnlöst skal. Den rätta kärnan är kärleken till Jesus. Såsom han i den stora domedagstexten skall uttryckligt säga om gärningar, som de rättfärdiga gjort, medan de varit på jorden: I haven gjort det mot mig. En sådan gärning kan vara mycket obetydlig i sig men blir dock stor och prisvärd, emedan den gjorts för Jesu skull. Såsom han säger om välgärningar, som övats mot hans lärjungar: Vilken som giver eder att dricka en bägare vatten för det namnet, att I hören Kristus till, sannerligen säger jag eder: han skall icke mista sin lön. Det är ett viktigt kännetecken på Guds andes verk i en människa, att hon söker dem som höra Kristus till och igenkänner dem som sådana samt trofast älskar dem. Det är Kristi sinne, ty så gjorde han. Men därtill fordras dels stor ödmjukhet, född genom medvetandet om egna brister, och dels helig kärlek, född av Gud. Följer du blott kött och blod, så kommer du lätt att handla såsom den, vilken finner dyrbara ädelstenar i dyn och går dem förbi för den mörka dyns skull. Jesu vänner äro nu ringa, skröpliga och föraktade, men Kristus, deras herre, skall uppenbaras, och då skola de uppenbaras och förhärligas med honom. Då skall varje kärleksbevisning mot dem, vilken här betraktades som uppoffring och förlust, befinnas vara evig vinst. Salig du, om du då har många sådana vinster för evigheten. ... Veten, mina älskade, att givandet för hans namns skull är en outsäglig lycka. Det är det enda sätt, på vilket vi kunna få något med oss från jordelivet in i evigheten. Låt oss då flitigt öva det sättet. Amen. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 331-334, Nionde söndagen efter trefaldighet, Luk 16:1-9; fetstilsmarkering av BG Ask)

Med dessa ”mina minsta bröder” ... måste säkerligen förstås arma och nödställda människor, i synnerhet Jesu vänner och bland dessa särskilt sådana som lidit förföljelse för hans namns skull. Sådana arma och elända umgicks han själv med på jorden, och, sedan han lämnat jorden, ville han, att hans kristna måtte häruti likna honom. Dessa arma och elända erkände han i denna gripande stund såsom sina representanter. Såsom han säger: Så vitt I haven gjort det eller det mot en enda av dessa mina minsta bröder, så haven I gjort det mot mig. En enda säger han, ty det kan ju givas människor, som hava blott en enda eller huvudsakligen blott en enda av dessa Jesu minsta bröder att uppföra sig emot, såsom den rike mannen t. ex. hade Lasarus. Därmed att han säger blott en enda visas ock, huru dyrbara han ansåg dem. Liksom ville han säga: godhet och ömhet mot blott en enda, även det är icke förgätet. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 455-456, Tjugosjätte söndagen efter trefaldighet, Matt 25:31-46)

Från Hermons snöhöljda hjässa och Libanons källrika dalar skyndar Jordanfloden, ofta utför brant efter brant, ned till och in i sjön Gennesaret. Därifrån flödar hon åter, först mellan höga berg och sedan genom en vidsträckt dal, ”Jordandalen”, ned till Döda havet. Men vilken besynnerlig motsats! Gennesaret, denna härliga insjö, utmärker sig genom sin skönhet, sin klara vattenspegel, sina i synnerhet i vårens början blomstrande stränder samt även genom sin fiskrikedom. Döda havet åter avskräcker genom sin förfärande dysterhet. Vattenytan är blåsvart och vattnet bittert salt, varav det ofta använda namnet ”Salthavet”. De omgivande bergen äro svarta, såsom hade de bränts av eld. Ingen växtlighet upplyser stränderna. I djupet finns ingen fisk, icke ens ett skaldjur eller annat levande väsen. Tvärtom dödas fiskarna och annat levande som av Jordan föres ditin. Huru förklara denna gåta, då båda vattnen ligga i samma land, och samma flod strömmar in i dem? Förklaringen är denna enda, djupt tänkvärda. Jordan löper in i sjön Gennesaret men kvarhålles icke utan löper också ut. I Döda havet rinner Jordan väl in men icke ut, ty något utlopp finns icke, ehuru även det är en insjö. Jordan uppslukas och ”dödas” där, nämligen därigenom att dess vatten avdunstar genom den förfärliga hettan mellan de å ömse sidor sig högt upptornande bergen. Vilken åskådlig bild av givandets välsignelse och girighetens förbannelse. ... Sjön Gennesaret mottager men giver också. Därigenom gagnas han själv och blir till välsignelse för hela omgivningen. Sjöns vatten förbliver sunt genom det friska strömloppet. Därför blomstra stränderna, fiskstimmen trivas i djupet, och luftens vingade skaror fröjdas och prisa traktens behag med sin sång. Döda havet däremot är den omättlige mottagaren och samlaren. Det tager allt vad det får men behåller det och förtär eller dödar det. Därigenom blir det till en förbannelse och pest för hela omgivningen. Inget levande väsen trives här, inga fåglar uppstämma här sin sång. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Pilgrims tillfälliga betraktelser s 240-241; Gennesaret och Döda havet eller ”Gud älskar en glad givare”)

Kärleken, som här blott var ett styckeverk, når sin fullkomning (i Guds stad) och förbliver i evighet. ”Att älska blir vår salighet hos Gud i evighet.” ... Kärleken, såsom utgången från Gud, är vårt förblivande goda. Därav är tydligt, att blott så mycket som vi sant, rent, heligt och oegennyttigt älska, blott så mycket evighetsinnehåll äga vi. Den som därför vill bliva en evighetsmänniska redan i tiden och få full förvissning om en salig evighet, han må låta sig så genomträngas av Guds egen kärlek, att han mycket älskar. ... O, bröder, vinnläggom oss framför allt om att mycket älska. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Pilgrims tillfälliga betraktelser s 298; Avkopplingen eller ”Vad som försvinner och vad som förbliver”)

Guds ord säger oss: ”Vi veta att vi hava övergått från död till liv, ty vi älskar bröderna.” O, här är det helt enkelt fråga om kärleken till alla dem som hör Kristus till, oavsett om de inte är med i samma fårafålla som och även om de ser saker och ting lite annorlunda än jag o.s.v. O, här tror jag att vi behöver få uppleva en särskild Guds nåd till omskapelse och förvandling i våra liv, så att det kan sägas om oss som om de kristna fordom: ”Se hur de älskar varandra.” Ty, mina vänner, här har de' brustit och här brister det tyvärr alltfort i vårt liv och i vår verksamhet, och svåra skador har tillfogats Guds rike därför att vi inte har varit rädda om varandra. ... Kärlek, min lyssnare, det är just att ha tid. Tid att bedja, tid att lyssna till Guds röst och människors behov, tid till förberedelse. Ja, kärlek är att ha omsorg, en ivrig uthållig omsorg som aldrig ger tappt, även om mod och vilja ibland skulle svikta. Ja, kärlek är att ge som när en dryck bringas den törstige – ja, kärlek är att offra i tro att mina gåvor öppnar för nya insatser i Guds rikes tjänst. ... När kärleken från Gud får vara den dominerande faktorn i vårt liv, i vår verksamhet, ja, då blir de' harmoniskt och lätt att arbeta och vara till. Ty sant är sångarens ord, att när kärlek råder i Guds församling, då är hon ett fridhem för tröttad själ. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del; fetstilsmarkering av BG Ask)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1975

När Jesus talar till sina lärjungar om kärlek är det den ömsesidiga kärleken mellan dem han talar om. Det är inte kärleken till det som i Johannesevangeliet kallas världen. Den ömsesidiga kärleken mellan kristna skall vara en återspegling av kärleken mellan Jesus och Gud. ”Kärlek” är ett svårt ord, ”älska” likaså. I vår västerländska kultur är de orden så känslomässiga och – under senare år – alltmer sexualiserade. ... När Jesus uppmanar till kärlek gör han det utifrån vad han just har gjort med sina lärjungar när han tvättat deras fötter. Det är en ödmjuk kärlek. Det är föredömet. Och när Jesus hänvisar till sitt förhållande till Fadern, ligger i kärleken också ett stort mått av lydnad. Orden ”kärlek” och ”älska” är alltså ganska komplicerade. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 264)

Viktiga personer ... Huang Huzhu: ... Hennes förnamn, Huzhu, betyder "ömsesidig hjälp". ... (Tvillingsystern) Huang Hezuo: ... Hennes namn, Hezuo, betyder "samarbete". (Mo Yan "Ximen Nao och hans sju liv" s 15-16)

(I Johannesevangeliet) presenteras (kärleksbudet) – i motsats till det dubbla kärleksbudet hos synoptikerna ... – som Jesu ”nya bud” och innebär endast kärleken mellan de kristna. ... Vid sidan av kärleksbudet inskärper avskedstalet Jesu bud och ord i största allmänhet (t. ex. 14:23; 15:10). (Kari Syreeni "Att leva i tiden efter Jesus. Det johanneiska avskedstalet - Joh 13-17 - i hermeneutisk belysning." s 462)

Människan är ett djur som först tack vare sin ursprungliga inbäddning i ett offentligt nätverk av sociala relationer utvecklar de kompetenser som gör henne till en person. Om vi jämför de nyfödda däggdjurens biologiska utrustning, ser vi att ingen annan art kommer så outvecklad och hjälplös till världen och är beroende av en så lång omvårdnadsperiod i familjens skydd och av en så offentlig, av artfränder intersubjektivt delad, kultur som människan. Vi människor lär av varandra. Och det är bara möjligt i en kulturellt stimulerande miljös offentliga rum. ... Den nyföddes organism utvecklas till människa först med inledningen av social interaktion. Till en person blir barnet med inträdet i det offentliga rummet i en social värld, som väntar det med öppna armar. ... I blickarna från ett du, en andra person, som talar med mig som en första person, blir jag medveten om mig själv inte bara som ett upplevande subjekt över huvud, utan samtidigt som ett individuellt jag. Den Andres subjektiverande blickar har en individuerande kraft. (Jürgen Habermas "Offentligt rum och politisk offentlighet - Två tankemotivs rötter i en livshistoria" s 17-19)

Vi vill inte bygga "verksamhetsbaserade" församlingar utan istället "relationsbaserade" församlingar. (Curt Levin "Pionjärmissionen Skåne/Europa" s 154)

Kärleken måste vara frivillig för att vara kärlek. Jag kan faktiskt bara älska om jag har full frihet att inte göra det. (Sven Reichmann "I väntan på Messias" s 19)

Kyrkan som gemenskap innebär, att ingen kristen kan verka individuellt och utöva en direkt gemenskap med Gud. ... Vägen till Gud går genom grannen, i detta fall medlemmen i samfundet. ... Att ortodoxin inte använder termerna individualism och individ beror på att de leder till förnekandet av andra, till egocentrism och till nedgörandet av ett socialt liv. Detta går emot kyrkan som en gemenskap av troende, vilka ska leva i relation till varandra. Som Guds avbild vill människan inte endast existera som ett ontologiskt väsen, men mer som ett konkret och unikt sådant; alltså först "relatera" sig och sedan "vara". ... En person kan inte vara unik om hon inte älskar och blir älskad, vilket sker i sin fullständiga form när hon lever i gemenskap med och i relation till andra. Att unikhet och kärlek är så betydelsefulla beror på att de utgör själva kärnan i frälsningen. Det är att delta i Guds personliga existens, i likhet med orden i Nya Testamentet: "Gud är kärlek" (I Joh 4:8). (Önver Cetrez "Syrisk-ortodoxa kyrkan - en religiös och kulturell symbol" s 45,47; Kyrkans struktur är relationell; fetstilsmarkering av BG Ask)

Vilka är Jesu bröder? Han har redan sagt det (Matt 12:49f), när han räckte ut handen och pekade på sina lärjungar: Här är mina bröder! Jesus är annars återhållsam med det ordet. Först efter uppståndelsen talar han om lärjungarna som ”mina bröder” (Joh 20:17). Bland lärjungarna betydde ”broder” alltid en medkristen. Så används ordet i hela Nya Testamentet. Jesu bröder är de som hör till Guds familj och har Gud till sin Fader. Och att Jesus har en särskild omtanke om de ”minsta” bland dessa sina bröder, det har vi redan hört. Det är oändligt ödesdigert att förleda en enda av dem. Men den ”som ger en av dessa små en enda bägare med friskt vatten, därför att det är en lärjunge, han skall inte gå miste om sin lön” (Matt 10:42). Det är det löftet som här (i Matt 25:31-46) går i uppfyllelse. Här är alltså inte fråga om filantropi i vanlig mening. Det är fråga om den kärlek till Jesus, som gör hans rike och hans verk så kärt för oss, att vi självklart engagerar oss för att hjälpa och stödja alla dem som är våra syskon i tron. Och bakom de gärningarna står naturligtvis tron själv. Här finns alltså ingen motsättning till frälsningen av nåd, genom tro. Att Guds rike med sin förlåtelse tas emot i tro, och att detta betyder frälsning, det har vi hört redan i bergspredikan och sen åter och åter. Här möter vi samma tanke. Det avgörande är inställningen till Jesus, och den uppenbarar sig i sättet att bemöta hans minsta bröder. Vad man gjorde mot dem, gjorde man mot honom. Detta kan vara mycket bokstavligt menat. Jesus lever i dem som tror på honom. De är grenar i hans vinträd. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Matteus” s 190-191 i kommentar till Matt 25:31-46)


ca 1975 - ca 1965

Marianne: "Jag tror på medmänsklighet. ... Om alla mänskor lärde sig att bry sig om varandra redan från barndomen, så skulle världen se annorlunda ut." ... ... Johan: "Ibland tror jag att du älskar mig på ditt bråkiga, känslosvallande sätt. Jag tror helt enkelt att du och jag älskar varandra. På ett jordiskt och ofullkomligt sätt." ... Marianne: "Och du tror att jag älskar dig också?" Johan: "Ja, det kanske du gör. Men om vi tjatar för mycket om den saken så tar kärleken slut." ... Marianne: "Godnatt, min älskling. Och tack för samtalet. ... Sov gott." Johan: "Tack, detsamma." Marianne: "Godnatt." (Ingmar Bergman "Scener ur ett äktenskap" s 16,195-196)

När vi kom hem, packade Jonatan upp Sofias korg på köksbordet. Det var ett bröd i den och en flaska mjölk och en liten kruka med honung och ett par pannkakor. ”Håller Sofia oss med mat”, sa jag förvånad. ”Jag hade inte närmare tänkt på hur vi skulle få något att äta.” ”Ibland gör hon det”, sa Jonatan. ”Alldeles gratis”, frågade jag. ”Gratis, ja, det kan man kanske kalla det”, sa Jonatan. ”Här i Körsbärsdalen (i Nangijala) är allting gratis. Vi ger åt varann och hjälper varann allt eftersom det behövs.” (Astrid Lindgren "Bröderna Lejonhjärta" s 35-36)

Vår tid kräver en radikal och konsekvent kristendom. ... Vad är det som får mitt kristenliv att börja fungera - som får all min teori att gå över i praktik? Många svar har givits och ges. ... Felet synes emellertid ligga i själva sättet att ställa frågan: "Hur skall 'jag' fungera bättre." Jag-centreringen avslöjar en individualism som är en av västerlandets stora sjukdomar. Alltför ofta brottas vi med våra problem i ensamhet. ... Få tycks veta att den karismatiska väckelsen ursprungligen kommit som 'en' av frukterna av en levande gemenskap mellan kristna. ... Enskilda individer och kyrkor har förnyats genom dessa gruppers inverkan, och så har omvärlden konfronterats med en verklig och levande Kristus. ... I ett samhälle som bygger på konkurrens mellan individer och som samtidigt blir alltmer opersonligt, utgör dessa grupper ett verkligt behov. ... I gemenskapen med förstående vänner får man den uppmuntran och det stöd som behövs för att leva i vardagen. ... Men idén om en fast och djup gemenskap är inte ny. I Apostlagärningarna läser vi om hur en sådan gemenskap utgjorde grunden för den väckelse som spred sig och ännu fortgår över hela världen. Genom århundradena ser vi hur en radikal och djupgående gemenskap utgör en förutsättning för fortgående andlig förnyelse och verklig funktion. Faran för alla gruppbildningar är att de sluter sig inom sig själva. Motivet måste alltid vara att gemensamt lära känna och förhärliga Kristus i omvärlden. ... "Av detta skall 'alla' förstå att ni är mina lärjungar: att ni har kärlek till varandra" (Joh. 13:35). ... Behöver inte vi inom Svenska Alliansmissionen uppleva en sådan fungerande kristendom? Låt oss då söka en djupare gemenskap - en befriande och förnyande gemenskap! (Gunne Oscarsson "Fungerande kristendom?" s 64-66; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1970)

Den kristna församlingen är bäraren av det kristna hoppet. Den tillkommande världens krafter är verksamma i församlingen. Där bryter himlen in i tiden. ... Himlen är gemenskap med Gud. Men himlen är också gemenskap mellan alla dem som tror. Himlen är personligt liv, gemenskapsliv. ... Vi skall se Gud i himlen. Men vi skall också se varandra. Gudsgemenskapen kan ej brytas ned av döden, inte heller de troendes gemenskap. ... Gemenskapen skall en gång fullkomnas i himlen. I en gammal andaktsbok står orden: ”De som älska varandra i Herren, se varandra aldrig för sista gången.” ... Varför är staden symbol för himlen? Staden är en gemenskap mellan människor. (Nils Tägt ”När han kommer” s 17-18,225-226)

Jag tror på strukturer, som inte riktar in sig på maktutövningens "tekniska" sida, utan på meningen med utövandet. Jag tror på strukturer som är mera meningsfulla genom den gemensamma känslan av en viss gemenskap, än på sådana som utmärks av den gemensamma ambitionen att expandera utåt. Det kan och måste vara öppna dynamiska och små strukturer. Sådana "mänskliga bindningar" som personliga förtroenden och personligt ansvar kan inte fungera bortom en viss gräns. (Vaclav Havel "De maktlösas makt" s 155; Hradecek oktober 1978)

(Ezriel) började fundera på resonemanget bakom askes. Varför fanns det så många eremiter, fakirer, munkar och nunnor? ... Judendomen är grundad på en kompromiss mellan kropp och själ, inte på en kamp mellan dem. Det som rabbinen hade försökt säga honom var helt enkelt detta: ”Tvinga dig inte. Det är bättre att göra litet med god vilja än mycket under tvång.” (Isaac Bashevis Singer "Godset" s 321)


ca 1965 - ca 1950

Utanför församlingen (här i Centralafrika) sker många intresseäktenskap; man vill ha barn och man vill ha arbetskraft för att sköta hemmet och planteringarna. Men i församlingen ingås numera äktenskap på ömsesidig kärlek. (Simon Diankoumi "Församlingen och det hedniska tänkesättet" s 185)

På spädbarnsstadiet är det modern, som direkt måste sörja för att barnet får det lugn och den trygghet som utvecklingen kräver. Trygghet är alltså ett viktigt elementärt behov för barnet. Men moderns trygghet är beroende av många faktorer. ... Någon har i en aforism uttryckt betydelsen av det harmoniska förhållandet mellan föräldrarna: "Barnets egentliga hem är föräldrarnas inställning till varandra." (Elis G. Regnér "Skolpsykiatri" s 84-85; Barnets elementära psykiska behov)

Om jag finge börja om igen skulle jag ... arbeta mera målmedvetet för den kristna församlingen på fältet. Det är församlingen som skall fortsätta verket. Den utländska missionen är av tillfällig och grundläggande karaktär, åtminstone i den omfattning den nu fått. Dess ställning har många gånger varit stark, ja, imponerande. Den har stått där mäktig som bokskogen. Men i dess täta skugga har det varit svårt för markens blomster att få sol och ljus för att växa. Församlingen måste komma till sin rätt. Nu har man insett detta, men ofta för sent för att hinna göra något åt saken i tid. Den politiska utvecklingen har här fått komma till som ett tvingande och korrigerande moment. När missionen drar sig tillbaka, kommer det an på om församlingen på fältet fungerar som ett ljus i mörkret, som ett salt i förruttnelsen, som sanningens bärare och grundfäste. (Sigurd Ohlsson "Om jag finge börja om igen" s 13; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1962)

Jag hade blivit i tillfälle att stanna på en plats för att ha några möten, men jag hade inte varit där så länge, förrän jag var alldeles rådlös och visste inte, vad jag skulle göra. Väl samlades det lite folk på våra möten om kvällarna, men det kändes så oemottagligt och igenstängt, ordet formligen studsade tillbaka. ... Men så en kväll stannade en yngling kvar, när de andra hade gått ut. ... Han berättade för mig, att det var särskilt två män - båda innehade ledarställning i församlingen - som vore så till den grad osams och bittra motståndare, så de kunde inte tåla varandra. ... Jag fick en sådan stark förnimmelse av att Gud ville, att jag skulle gå och besöka den ene av de där två. ... Så underligt detta må låta, han gick och väntade på mig. ... Han förstod, i vad ärende jag kom. ... "Du kan aldrig tro, vilken svår människa han är, den där som jag har kommit på kant med. Han är så till den grad självisk och egensinnad, tjurhuvad och enrak." ... Jag frågade honom helt stilla och försynt: "Är han ensam skuld till att det är så illa ställt mellan er två?" "Ja, det kanske han är väl inte alldeles ensam om, för en har ju var och en sina fel. Men se, han är ju alldeles omedgörlig." Då sade jag till honom: "Tag på dig en rock, så skall vi gå bort till den där mannen och tala med honom." ... Han följde verkligen med mig. ... Vi träffade (den andre mannen) i köket. ... (Efter) en stund tog den mannen, som jag haft med mig, till orda och sade till den andre: "Hör du, jag har allt gått och tänkt på att jag har inte alltid handlat så rätt emot dig. Jag har varit orättvis och oresonlig många gånger. Nu har jag följt med hit för att fråga dig, om du kan förlåta mig, för att jag varit så där elak och svår?" Då svarade den andre: "Det är nog inte du, som behöver bedja om förlåtelse utan i stället jag, som har handlat illa och burit mig skamligt åt mot dig. Kan du förlåta mig?" ... De togo varandra i famn som tecken på att de ville av hjärtat förlåta, vad de brutit mot varandra. Sedan kröp de ner vid var sin stol och började bedja till Gud, att Han i sin stora nåd måtte förlåta dem för att de varit så stygga och avoga mot varandra. De bad även om nåd att härefter av oskrymtad kärlek kunna älska, bistå och hjälpa varandra, så att de kunde leva och vandra som bröder den tid som möjligen stod dem åter här i tillvaron på jorden. Få gånger i mitt liv har jag känt Guds närhet så förnimbar som nu. Vi fingo erfara något av himlens salighet. ... Klockan tre på em. var det utlyst möte i missionshuset. Huru det kom sig vet inte jag, men stora salen var så gott som fullsatt av människor. På främsta bänken där i salen sutto nu dessa två, som förut hade varit så bittra motståndare, sida vid sida. Då vi sjungit en gemensam sång, steg den äldste av dem upp och sade till de församlade: "I veten nog alla, som är här inne, huru tvedräkt och osämja har varit rådande och orsakat så mycket ledsamt här. Nu är jag så glad, så att jag kan inte uttrycka min glädje. Gud har hjälpt oss, så att vi i dag har fått nåd att förlåta varandra. Vi har även bett Gud om förlåtelse, för att vi varit så där svåra mot varandra. Så är det vår innerliga önskan och bön till Gud, att Han i sin stora barmhärtighet må hjälpa oss att leva som bröder i kärlek och endräkt till Guds ära." ... Det var mer än en uppgörelse, som skedde den söndagseftermiddagen. ... Huru många som kom över på Herrens sida i den väckelse, som nu började, det känner jag inte till, men det var många, som blev förda från mörker till Guds underbara ljus. Det vet jag. Äran den skall Jesus ha! (Eric Carlsson "I evangelii tjänst" s 82-89; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

Befallningen att älska nästan (landsmannen i Israel) blir kravet på ömsesidig kärlek inom kyrkan. … Den ömsesidiga kärleken har sin förebild i, och i viss mån uppenbarar, Faderns och Sonens ömsesidiga kärlek. … Ömsesidig kärlek är beviset på kristet lärjungaskap och dess påtagliga kännetecken. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 30, 452-53)

Kristendomen är nödvändig, därför att den erbjuder oss en sann gemenskap. Den öppnar dörren till ett verkligt broderskap. Dess synliga uttryck är den kristna kyrkan och församlingen. Ingen av oss kan leva som isolerad individ. Det kommunistiska kollektivet är en falsk gemenskap. Det är inte värt ordet gemenskap, därför att det är uppbyggt på tvång och våld. ... Kristi församling ... är uppbyggd på kärlek, frivillighet, vilja till förståelse och förlåtelse. ... I en tid då människan hungrar efter en levande och varm gemenskap, står den kristna kyrkans dörr öppen på vid gavel. ... Den enskilde är till för gemenskapen och gemenskapen för den enskilde. Det är trons, kärlekens och hoppets gemenskap. (Thorvald Källstad "Är kristendomen modern?" s 39-40; Är kristendomen onödig?)

- - - "de heligas samfund" och - i detta - ett evigt liv. (Dag Hammarskjöld "Vägmärken" s 70; 1952)

Richard Dybeck, kanske mest känd som författare till "Du gamla, du fria", besökte Våmhus 1847. I en artikel i kalendern "Runa" tre år senare berättar han bland annat en liten historia, som liksom i ett nötskal ger något väsentligt av lokalpatriotismen och folklynnet i Våmhus. Någon hade i Stockholm träffat en våmhuskulla, med vilken han språkade om hemsocknen. ... "Vi leva så kärliga därhemma", (sade hon). Naturligtvis skall ingen komma och påstå, att just Våmhus är ett himmelrike, där alla älskar varann och där allt är enbart frid och gamman. Men till och med en främling måste lägga märke till och glädjas över den vänlighet och hjälpsamhet som kännetecknar bygdens folk. ... Man får väl hoppas, att Axel Hambraeus har rätt, när han i sin stora roman om våmhuskullan Marit kort och gott konstaterar, att "hon var från Våmhus, den kanske renligaste socknen i Dalarna". (Einar Rimmerfors "En dalasocken"; Jönköpings-Posten 1951-08-15)


ca 1950 - ca 1925

Vi var några stycken som hade hyrt in oss hos en familj med namnet Qi. Husbonden var en mycket vanlig och samtidigt underlig gammal man. . . . Vart hans tankar gick, ja, det fanns det inte en själ som visste. Och ändå var det han som berättade en historia för oss om det kinesiska folkets ledare, kamrat Mao Zedong. . . . "Några pojkar kom från köket bärande på en stor bunt matpinnar. Men tro mig eller inte! Alla matpinnarna var ett par meter långa. Var och en fick ett par. . . . De där utlänningarna satte i gång att väsnas igen: 'Ordförande Mao! Det går inte! Matpinnarna är alldeles för långa! De är ju mycket längre än armarna!' . . . Jo, ordförande Mao kände minsann till en utväg! Han började tala igen och sa: 'Kamrater! Landsmän! Lyssna till vad jag har att säga! Alla vi kineser ska äta vid ett och samma bord. Här har vi nu det största bordet i världen. . . . Våra matpinnar är för långa, inte sant? Men från och med i dag ska vi utan åtskillnad hjälpa varandra. Män och kvinnor, gamla och unga, fattiga såväl som rika - alla ska få sig en bit mat! Och så här ska vi göra: Den ene tar ett köttstycke och stoppar det i munnen på den andre. Den andre tar ett matstycke och stoppar det i munnen på den tredje . . . och i tur och ordning kommer således var och en att få något att äta, inte sant?'" (Qin Zhaoyang "Vår ordförande Mao vet råd" s 132,137-139)

Detta står fast för kristen tro ... att ingen mer än Jesus Kristus finns i hela världen, som varaktigt kan rädda folken från det stora fördärvet och leda folkvärlden in på livets vägar. ... Över hela jorden är spänt, trots allt, ett nät av gemenskapskretsar, sammanhållna av Kristi kärlek och Guds lydnad. I många kristna kretsar, kristna församlingar och kristna kyrkor, pågår en hård kamp för värden av helt annat slag än de som är förmål för den nuvarande vapenkampen. Det är en vila för hjärtat att få tänka på detta. På samma gång innebär det en uppfordran att söka få vara med i den kretsen, i den församlingen. Vad kan jag högre begära än att få höra till den gemenskapen, få stå under samma uppdrag. Det är just vad det innebär att vara en kristen lärjunge. (Natanael Beskow "Den heliga striden" s 86-89; Palmsöndagen 1943. Aftonsång. Storkyrkan i Stockholm.)

Näst efter det heliga sakramentet är din nästa det heligaste som dina sinnen ställs inför. Om hon är en kristen nästa, är hon helig på nästan samma sätt, för i henne finns också Kristus dold – den som förhärligar och den förhärligade, Härligheten själv. (C.S Lewis ”Det viktigaste” s 61; ur ”The Weight of Glory” i Screwtape Proposes a Toast)

Johan Grell var emot fruntimmerspredikan, men han kom ändå till Salen och satt på plats längst framme. Han kom alltid till gudstjänsten vem som än predikade. ... Men nu syntes det tydligt, att han var vrång i sinnet. (Evangelisten) Anna märkte det och blev ännu rödare om kinderna. Hon hade hans stränga, granskande ögon på sig, de följde varje hennes rörelse. Och inför de ögonen höll hon inte måttet. ... Johan Grell reste sig plötsligt. ... Så stötte han käppen hårt i golvet och började gå mot utgången. ... Han hade suttit och mått illa på Salen, sa han till Gud. Flickan hade inte gett honom någonting. ... Johan Grell låg vaken (hemma) i kökssoffan. ... Någon bultade hårt på dörren. ... Ute på trappstenen stod körare Kron (om vilken man brukade säga att han tog livet lätt). ... "Jag har vatt på Salen i kväll - å nu - å nu - I får hjälpa mej ..." Kron kom mitt i natten och ville ha hjälp och då satt väckelsen inte utanpå. ... Nästa kväll kom Grell till mötet på Salen. ... Men innan han satte sig på främsta bänken, gick han fram och tog Anna i hand. Hon hade fått veta allt om körare Kron och rosorna glödde på hennes kinder. Grell klämde till som om han velat krossa hennes smala, tunna flicknäve. "Du är välkommen ...," sa han. Och det kände hon både i handen och i hjärtat, och en våg av sympati för den gamle steg upp inom henne. ... (Och) Gud stod bredvid och log. (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 203,216-217,233-237)

Celia älskade Murphy. Murphy älskade Celia, det var ett slående exempel på besvarad kärlek. Den daterade sig från de där första, långa, dröjande blickarna som utväxlades i ändan av Stadium Street, inte från deras glada vandring arm i arm eller någon senare händelse. Den var betingelsen för deras glada vandring, och så vidare, såsom Murphy hade visat henne många gånger i Barbara, Baccardi och Baroko, dock aldrig i Bramantip. Varenda sekund som Celia tillbragte utan Murphy var som en evighet i avsaknad av all mening, och Murphy å sin sida uttryckte samma tanke, om möjligt ännu starkare, med orden: "Vad är mitt liv nu annat än Celia?" (Samuel Beckett "Murphy" s 19)

I ett av de senare numren av Berliner Tageblatt framträder Tysklands ledande pedagog, Edward Spranger, med uttalanden som ha en misstänkt lukt av ideologi. Han stannar, efter att ha anslutit sig till den nya kursen, inför frågan om det kan vara bra med en "Erziehungsdiktator". Han tycks inte vara säker på det. En "tvångsherre" får denne i alla fall icke vara. "Allt uppfostringsarbete", säger han, "lär att direkt 'Gesinnungmachen' lätt väcker de motsatta krafterna." Han finner det därför icke önskvärt att grupper (Körperschaften) skola anses förpliktade att då och då offentligen tillkännagiva sitt nationalmedvetandes barometerstånd; "sann hängivenhet åt tyskheten" är något som icke får göras till monopol. Men vad säger Goebbels om detta tvivel på "Gesinnungmachen"? Ty är Spranger Tysklands pedagogiske ledare, så är Gobbels dess pedagogiske Caesar. Den store Caesar i all ära - han var ju för övrigt författare också - men den caesariska makten är icke den enda som bestämmer historien. Under den förste kejsarens tid utsändes i all stillhet ordet: "Älsken varandra." Efter några hundra år togo caesarerna korset och devisen "i detta tecken skall du segra". Men då hade också det ursprungliga ordet hanterats så att det likaväl kunde betyda: Döden varandra. Det visar idéns makt men också dess vanmakt. Om något kunde göra en led på filosofien, så är det den erfarenheten att man kan göra av varje filosofi precis vad man vill. När Spranger i sammanhang med det ovan åsyftade yttrandet energiskt höjer den tyska idealismens fana, så tror jag att han har dess anda, men vad kan icke en vulgäropinion göra av den. Filosofien är verkligen i samma läge som Platon fann den i på sin tid: affekterna och begären råda och släpa sanningen kring vart de behaga. Man kan säga: det går till en tid; historien visar oss hur den slagna idén återkommer. Men å andra sidan kommer varje ny tid att skapa sig tjänliga vulgärmeningar. Det enda vi har att hålla oss till är att kampen måste fortsättas och att det meningslösaste av allt är att kasta yxan i sjön. En tröst söker jag gripa efter. Det förefaller mig som om en filosofisk tanke alltid är riktig, när den tas så som dess upphovsman först tänkte den; det vill säga när man tar fasta på vad han ville säga, icke vad det lyckades honom att säga. Men denna innersta mening är svår att ständigt ha handfast tag på. Att den tappas bort i allmänna opinionerna är lätt att se, men kanske glider den ofta undan även i de vetenskapliga diskussionerna. Man plockar tanken utan att få med roten, den upplevelse ur vilken den spirade upp. Hålles denna i frisk åtanke, tror jag knappast att tanken så lätt kan släpas ikring vart man vill. (Hans Larsson "Historiens dom" s 141-143; april 1933; fetstilsmarkering av BG Ask)


ca 1925 - ca 1900

De närmade sig varandra. Utan ett ord fattade de varandras händer och stod stilla framför dödskallen. Den var helt visst skickad till dem av Gud. Den sade dem genom sin närvaro att Gud vårdade sig om dem, att han hade medlidande med dem och ville rädda dem. De kände plötsligt att allt annat var utan vikt. Hustrun begärde inte att mannen skulle säga henne att han ångrade sig. Hon hade alldeles glömt att hon inte mer ville leva tillsammans med honom. Mannen tänkte inte mer på vilken av dem båda som nu skulle bli den rådande i huset. De hade kunnat vara tusen gånger mer retade mot varandra, de kunde ha haft tusen gånger mer att förebrå varandra, och alltsammans skulle ha varit glömt inför den saliggörande vissheten att Gud hade vårdat sig om dem och velat rädda dem från att komma till att hata varandra. Gud ville dem väl, därför hade han sänt dem en varnare. Inför något så stort glömde de inte bara sin vrede mot varandra, de glömde också sin fattigdom, sina framtidsbekymmer. De kände den största lycka som människor kan erfara. (Selma Lagerlöf ”Dödskallen” s 537-538; fetstilsmarkering av BG Ask)

För filosofen (Hans Larsson) blir Lenin inte bara en ondskefull fantom utan ett redskap för den vedergällning, som drabbar alla brott mot den inbördes solidaritetens princip. Det finns, säger han, "en evig lag för allt liv, tillräckligt belyst både av Hegel och Darwin, enligt vilken ingen varelse, ingen tanke kan bestå utan under villkor att den i någon mån inpassat sig i harmoni med andra varelser, andra tankar." ... Jag fortsatte mina studier och blev filosofie kandidat i religionshistoria och de båda filosofierna. Min plan var närmast att gå vidare i praktisk filosofi med den allmänna sociologin som specialfack. ... Det finns, menade jag, slående motsvarigheter till analogier och homologier i organismernas värld. ... Inom en grupp och mellan två grupper kan vi skilja mellan två motsatta tendenser: samarbete eller inbördes hjälp och tävlan eller kamp om existensmedlen. (Gunnar Aspelin "Lärospån i Lund" s 93-96)

Det var den första världskrigshösten 1914 ... hösten då min hustru och jag på nytt på allvar började ordna för en verklig skilsmässa. ... Vi hade börjat vårt äktenskap i skilsmässans tecken - vi hade kommit överens med varandra, att om den ena parten kände att han eller hon verkligen älskade en annan, så vore skilsmässan det enda riktiga och rätta - ett äktenskap utan ömsesidig kärlek vore osedlighet. (Sven Lidman "Lågan och lindansaren" s 127; Känslans impotens)

(Skalden Sigurd Agrell och jag) hade hemlighetsfulla anknytnings- och beröringspunkter i våra själars omedvetna och förflutna. ... Här råkades sannerligen två lyriska gräshoppor i en värld, som obevekligt begär vackrare vardagsvara. ... Två excentriska gräshoppor som i sin hemlöshet och sitt världsfrämlingskap hjälplöst sökte sig till varandra i någon ömsesidig släktskapskänsla. Och i denna upplevelse av gemenskap bortom tid och rum möttes vi gång på gång under årens lopp. (Sven Lidman "Mandoms möda" s 84)

Den stund makarna fatta sitt kärleksförhållande som en maktkamp, då det just är motsatsen, då är helvetet i huset. (August Strindberg ”En blå bok II” s 757; Fostbrödralag)

Någon sällhet kunde hon icke skänka, ty därtill fordras båda parternas kärlek, hängifvenhet, uppoffring. Det förstod ingen af de gudlösa, utan de sökte i zoologin och fysiologin förklaringen på det enkla problemet, som så många grubblat öfver inom äkta förbund. Och det är dock så enkelt och vackert: i hat eller skepsis födes ingen sällhet, bara missräkning; och däraf det stadiga klagomålet på missräkning. (August Strindberg ”En blå bok II” s 770; Larver eller Tillfälliga materialisationer; fetstilsmarkering av BG Ask)

Jag är gammal och trött, har rätt att vara det; arbetar derför om dagen för att hinna bygga och plantera på tomterna, der jag rifvit. Måste derför sofva om natten och alltså försaka lifvets angenäma: att umgås med de menniskor med hvilka man råkas i harmonier och skönhet. (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 juli 1908" s 154; brev 20 jan 1908 till Tor Aulin)

(Ett) svenskt ögonvittne, Erik Hollingworth, har i Svenska Tribunen för den 25 mars 1908 givit en skildring av väckelsen (i Los Angeles med början år 1905/06), som är mycket värdefull och visar, hur underbart den grep omkring sig bland olika lager av människor och vilka härliga frukter, som däri kommo till synes. ... "Många sålde sina ägodelar och gåvo, där det behövdes. Alla, som blevo döpta med den Helige Ande, strävade efter att förhärliga Jesus i ord och gärning. De läste: 'Vad I haven gjort en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mig.' De sökte att se Jesus i varandra. ... Intet anseende till person, fattig och rik, svart och vit, alla älskade de varandra, alla sökte Jesu ära. Pastorn där, enögd, låghalt och svart, såg jag mer än en gång i famnen på lärde och aktade män." (G.E. Söderholm "Den svenska pingstväckelsens historia 1907-1927 Del I" s 170,173)

Jag hade i (H.C.) Andersens sagovärld fått visshet om tillvaron av en annan värld, en gyllene ålderns, där rättvisa och barmhärtighet existerade; där föräldrarne verkligen smekte sina barn och inte bara luggade dem, där något för mig absolut okänt kastade ett rosenskimmer till och med över fattigdomen och förödmjukelsen, det kallades med ett numera obrukligt ord: kärleken. (August Strindberg "Andersen" s 75; Politiken 1905-04-02)

När gudstjänsten var slut, hade de andra gått till sina sysslor, men dalfolket hade blivit sittande kvar, därför att de inte tyckte, att det var passande att företa sig något på en begravningsdag. De sutto på sina stolar raka och högtidliga, och det var nästan alldeles tyst ibland dem. Birger hade efterlämnat hustru och åtta barn, och de sutto där och småsnyftade. Till dem sade en och annan ett par ord då och då för att påminna dem om att de inte behövde vara bekymrade för sin framtid. – Det är inte så med er som med änkor och faderlösa ute i världen, sade de till dem. Ni får det lika bra som förut. Ni har nu mer än hundra bröder och systrar, som tar hand om er. ... De hade mött (en glädjefull välkomst) i kolonien. De kunde ännu inte tala med de gamla Gordonisterna, men de märkte väl, att dessa gjorde allt, vad de förmådde, för att nykomlingarna skulle känna sig hemmastadda och lyckliga. Och svensk-amerikanarna vittnade om dem, att de aldrig hade råkat bättre folk. De voro färdiga att hjälpa, närhelst de kunde, aldrig sade de ett ovänligt ord, och aldrig visade de, att de tyckte sig vara förmer än bönderna, som de hade förenat sig med. Ingen vill behålla något ensamt för sig, utan vad en ägde, ägde alla. Och det var en sådan glädje omkring dem. (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 253-255)

”Ja”, avbröt Karin, ”... det är nog så, att Gertrud nu har vänt sin håg till en annan.” Ingmar stod alldeles nere vid dörren. När han hörde detta, blev han stående och famlade framför sig, som om han inte kunde se låset. Han vände inte ansiktet mot Karin. Det dröjde inte en sekund, förrän Karin tog sina ord tillbaka. ”Gud bevare mig för att säga, att en av oss skulle älska någon med köttslig kärlek”, sade hon, ”men jag tror, att Gertrud nu älskar den ringaste av bröderna här i kolonien mer än dig, som står utanför.” (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 377)

Så förstod jag då äntligen, (sade Hellgum,) att djävulen hade tagit bort något ur bibeln, för att kristendomen skulle gå på tok. – Det kunde han väl aldrig ha makt till, sade Halvor. – Jo, han har tagit bort detta: I, som viljen föra ett kristligt liv, I skolen söka bistånd hos era medmänniskor. Halvor sade ingenting, men Karin nickade gillande. Hon hade hört på mycket noga och inte förlorat ett ord. – Så snart jag slapp lös ur fängelset, sade Hellgum, gick jag till en kamrat och bad honom bistå mig att föra ett rätt liv, och se, då vi var två, gick det genast bättre. Och snart kom en tredje och en fjärde och slöt sig till oss, och allt bättre och bättre gick det. Nu är vi trettio, som bor tillsammans i ett hus i Chicago. Vi delar allt med varandra och vakar över varandras leverne, och rättfärdighetens väg ligger slät och jämn framför oss. Vi kan handla kristet mot varandra, ty den ene brodern missbrukar inte den andres godhet och nedtrampar honom inte i hans ödmjukhet. ... (Så) spreds det ryktet genom socknen, att på Ingmarsgården hade blivit stiftad en församling, som påstod sig äga den enda rätta och sanna kristendomen. (Selma Lagerlöf ”Jerusalem I” s 115-116,120)

Bland de många olika offren (i G. test.) finna vi egentligen icke flera än tvenne till sin innebörd olika offer. Till den förra kategorin höra alla blodiga offer och till de senare alla oblodiga. De blodiga offren ... utgjordes av gåvor, givna av den offrande, för att lära honom förstå, att det kommande frälsningsoffret, Kristus, vilken alla dessa offer förebildade, var en gåva, given av honom, som först lärde oss att giva. De oblodiga offren däremot framburos av dem, som ansågos stå i nådaståndet, sådana som redan hade undfått förlåtelse för sina synder genom att först hava framburit de föregående offren. ... Dessa (oblodiga offer) framburos för att visa den offrandes innerliga tacksamhet till Gud för undfången syndaförlåtelse samt visa hans önskan att hädanefter själv vara offrad åt Gud för att tjäna honom. ... Huru tydligt har icke skriften här visat oss, varför vi böra giva och i vilken anda givandet bör ske! Om jag giver av någon annan bevekelsegrund än den att genom gåvan visa min hjärtliga tacksamhet till Gud, för den stora gåvan Jesus Kristus, som redan är utgiven, så har jag framburit ett Kains-offer inför Gud. Kains synd bestod däri, att han ej insåg nödvändigheten av att först frambära ett blodigt offer för att därigenom komma i ett gott förhållande till Gud; han ansåg sig vara rättfärdig detta förutan, vadan han i stället frambar ett tackoffer, alltså ett offer, som visade, att han redan var rättfärdig. ... Av det redan sagda kan läsaren göra sig en föreställning om vilka utsikter de kunna hava att frambringa inför Gud ett välbehagligt offer, vilka genom allehanda tillställningar söka slå an på folkets känslor, nyfikenhet, njutnings- eller sällskapsbegär för att därigenom avlocka massorna en viss inträdesavgift eller som genom bazartillställningar o.d. söka framlocka deras köplust för att såmedelst samla penningar för välgörande ändamål eller för Kristi rikes utbredande. Det är uppenbart, att alla sådana gåvor äro givna av helt andra bevekelsegrunder än de, som utgöra en välluktande doft inför Gud. ... Om nu mitt sinne är sådant, att jag icke vill giva av mina penningar, för välgörande ändamål eller för Guds rikes utbredande med mindre jag blir inbjuden på en tillställning, som i något avseende tillfredsställer mig själv eller andra människor, eller jag känner mig mer hågad att giva mitt bidrag på ett sådant sätt, så har jag därmed visat, att jag offrat för min egen skull eller för andra människors skull. ... Däremot, då gåvan frammanats av ren kärlek till Kristus, är den ett tacksamhetens offer åt honom för hans mot mig visade kärlek. ... I N.t. ... hava vi intet tionde, ingen helgedomssikel eller någon annan bestämmelse vad eller huru mycket man bör giva. Här är det alltsammans frivillighet, idel frivillighet, som läres och praktiseras. ... Nu väntar Gud, att var och en som tror på honom och mottagit den helige Ande ... ej vidare behöver lära av världen, huru den insamlar penningar för sina behov, utan vara lärd av Gud, såsom ock skriften säger. (John Ongman "Kristlig offervillighet eller Det fördärvbringande festväsendet" s 10-15; Det bibliska insamlingssättet och dess välsignelser)


ca 1900 - ca 1875

"Den ömsesidiga kärleken mellan människorna är grundlagen för det mänskliga livet", (tänkte Nechljudof). (Leo Tolstoj "Uppståndelse" s 391)

(Ariadna) längtade efter att älska på allvar, hon var rädd för ensamheten, och så var det framförallt det, att jag var ung, frisk, stark, och hon var sinnlig som kalla människor över huvud - och vi låtsade båda två att vårt förhållande byggde på ömsesidig kärlek. Sedan lärde jag mig också förstå något annat. (Anton Tjechov "Ariadna" s 278)

Hela tiden före bröllopet kände (Laptjev) sig försatt i en falsk ställning. Hans kärlek växte dag för dag och Julia föreföll honom poetisk och upphöjd, men fortfarande fanns det ingen ömsesidig kärlek, och verkliga förhållandet var att han hade köpt henne och hon hade sålt sig. Ibland då han grubblade över sin situation råkade han helt enkelt i förtvivlan och frågade sig själv, om han inte skulle rymma från alltsammans. (Anton Tjechov "Tre år" s 40)

Religionen vill åstadkomma sympati och gemensamhet mellan människorna med avseende på deras djupaste aningar om mänsklig bestämmelse. . . . På sympatiens väckande och utbredande i vidare och vidare kretsar beror människosläktets framtid. Mer träffande och, man kan säga, skönare och konstnärligare har denna känslas väsen aldrig blivit uttryckt än i Jesu liknelse om vinträdet och dess grenar. (Viktor Rydberg "Konstnären och konstverket" s 55)

I sin gränslösa lycka knäppte (Zinaida Fjodorovna) händerna och förklarade att allting var så härligt och underbart, och hon försäkrade högtidligt, att hennes kärlek var evig och oföränderlig, och dessa försäkringar och hennes naiva, nästan barnsliga övertygelse att hon också var älskad gjorde henne fem år yngre. Hon jollrade och pladddrade och skrattade åt sig själv. "Det finns ingenting så härligt som friheten!" sade hon för att säga någonting riktigt betydelsefullt och meningsfyllt. (Anton Tjechov "En okänd människas berättelse" s 22; fetstilsmarkering av BG Ask)

(Nadja) Selenina var bara sexton år och hade ännu aldrig varit kär. Hon visste, att löjtnant Gorni och kandidat Grusdjev voro kära i henne, men nu, efter (att ha besökt) operan (Eugen Onegin), ville hon helst tvivla på deras kärlek. Att vara försmådd och olycklig - tänk så intressant! Just däri, att den ene älskar mycket och den andre är likgiltig ligger det något vackert, rörande, poetiskt. Onegin är intressant därför att han inte älskar alls, och Tatjana är bedårande därför att hon älskar mycket, och om båda tyckte lika mycket om varandra och voro lyckliga, så skulle de vara riktigt ledsamma. (Anton Tjechov "Efter teatern" s 166-167)

Tack för det älskliga brefvet, som gjorde mitt hjerta godt! Ett sådant bref har jag alltid betraktat som en gåfva ofvanifrån och delar tacksamheten mellan honom, som skrifvit det, och Honom, hvars visdom yppar sig i blommans och barnens växt såsom i stjernesystemens lif, och hvars godhet är källan till allt godt, som menniskorna skänka hvarandra. (Viktor Rydbergs brev III "Brev från Viktor Rydberg 1882-1895" s 58; brev 12 nov 1887 till R. Malling-Hansen)

När kemisten visar fram kolven, som innehåller klornatrium, förklarar han för sina åhörare den kemiska föreningens fenomen: "Vi se, mine herrar, två giftiga kroppar, klor och natrium, de mest motsatta som finnas; de söka varandra som två älskande, de tillbakastöta varandra för att därefter förenas till en enda tillvaro; de förlora då sina giftiga egenskaper, och i det de för framtiden avlägga sin skadliga egoism, bilda de blott en enda varelse, känd och eftersökt av alla på grund av sina välgörande egenskaper; och sålunda få vi koksaltet, i det att klorvätet förlorat sitt väte och natron avlämnat sitt syre. Säga att den kemiska föreningen icke liknar den äktenskapliga förbindelsen, vore att göra naturen orätt. Så står det till, mina herrar!" (August Strindberg "Naturligt urval eller den fria kärleken" s 204; Politiken 1885-08-20)

Människan är, såsom Aristoteles sade, ett samfundsväsen. I samfundets själfva begrepp ligger redan något, som ställer sig begränsande och afvärjande mot den allmänna striden för tillvaron. Familjen, klanen, staten vilja vara enheter, som, när de icke mäkta hålla denna strid utanför sina råmärken, dock sträfva att omdana och förmildra den, inom familjen genom de ömsesidiga kärleksbanden, inom klanen, stammen och staten genom utbildandet af ett rättsförhållande, som åt enhvar anvisar en verksamhetssfär och söker trygga åt honom en viss mån af lefnadsnjutning. . . . Så utbildar sig vidare ur närbelägna inre anlag idealet af ett lif i skönhet, det ideal, i sträfvandet för hvars uppnående poesien, konsten, komforten i hemmet, det taktfulla och finkänsliga i umgänget mellan människorna hafva sin rot, samt idealet af ett lif i rättfärdighet och godhet, med andra ord: idealet af den fullkomliga människan, hvilken åter i sin fullständiga klarhet blir det religiösa idealet. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus" s 8-9; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1884)

Enighet bland Guds folk är en försmak av himmelen. (D.L. Moody "Enighet"; Jönköpings-Posten 1924-01-17)

Det finns inom buddahismen sekter af alla slag, teistiska, panteistiska, ateistiska, rationalistiska, mystiska och pietistiska, men alla lefva rått fördragsamt med hvarandra, erkånna hvarandra ömsesidigt för Buddhas lårjungar och lågga alla en hufvudvikt på barmhårtighet och månniskokårlek. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 173-276; förelåsningar i Göteborg höstterminen 1876)


ca 1875 - ca 1850

Djurvärlden - och icke blott den, utan äfven växtvärlden - företer ett allas krig mot alla. Arter kämpa mot arter, individer mot individer. Fejden fortgår natt och dag, hejdlöst och skonslöst. Här gälla, om någonstädes, skaldens ord: "lifvet är en strid från början" och Bismarcks sats (som han dock förnekar sig hafva sagt), att "styrka är rätt". Funnes i våra dagar grubblare, liknande de gamla gnostikerna, skulle de, pekande på detta genom århundraden fortgående blodiga skådespel, utropa: "ha vi icke rätt, då vi påstå, att denna blodbestänkta värld, denna mördarekula, icke kan vara skapad af en god Gud? Hon är den grymme världsfurstens (demiurgens) verk". Aktom oss för en sådan slutsats! Aktom oss att i naturen inlägga känslor och förnimmelser, som torde vara henne främmande! Förblandom icke själfbevarelsedriften, som tillhör allt lefvande, med kunskapen om döden, som tillhör endast människan! Vårt förutvetande om förgängelsen störer icke dessa otaliga väsen; de njuta sin tillvaro och fröjdas af lifvets gåfva mer oblandadt än vi. De känna icke vår sorgliga konst att i inbillningen åter genomlefva förflutna lidanden, samt emotse och förstora de tillkommande. . . . Själfva striden för lifvet skänker dem flera eggelser än han drabbar dem med plågor. Naturens lif får icke mätas med våra känslors måttstock. Vi kunna lugnt betrakta fejden i hennes sköte och likväl säga: Gud är god. . . . Smärtan, den fullt medvetna, den djupt sargande, möter oss först i mänsklighetens värld. Men där möter oss också först smärtans hugsvalarinna, kärleken, och budet: "älsken hvarandra inbördes", genom hvilket detta lifvet förknippas med ett annat och högre. Stängom våra själar för det budet, och "kriget för tillvaron" skall först då få det ondas prägel, ty det rasar då bland väsen, som kunna och böra genom ömsesidigt bistånd lyckliggöra hvarandra. (Viktor Rydberg "Ur naturens bok" s 549-550; Göteborgs Handelstidning 6 november 1869)

Vi öfvergå nu till att teckna den bild, som nya förbundets urkunder i spridda drag lämnar oss af det urkristna samfundet. Dess namn i dessa urkunder är "Församlingen" (ekklêsia), samma ord, hvarmed i de hellenistiska fristaterna folket betecknades, när det var samlat att rådslå och besluta om sina angelägenheter. . . . Hvad är församlingen? Hon är det af Jesu Kristi grundade samfund, i hvilket den helige ande är verksam för Guds rikes tillkommelse. Detta är, i korthet, hennes begrepp. . . . Det att släktena trampa det ena det andras graf; det att folken med skilda tungomål, lynnen och seder knappt igenkänna i hvarandra det gemensamt mänskliga; det att de oräkneliga individerna äro lika många medelpunkter för själfviska sträfvanden skymmer icke för aposteln (Paulus) blick deras andliga enhet, den han skådar som ett före tidernas begynnelse bestående system i skapelsens förstfödde, Guds afbild och mänsklighetens urbild. Genom uppenbarelsen av sin urbild skall mänskligheten förnyas. Han, som var hennes preexistentiella enhetsband, skall ock i tiden omsluta henne. De hvarandra frånstötande atomerna skola genom hans kärleks andes dragningskraft efterhand förena sig och visa sin ursprungliga organiskhet. Och det rådslut, som var fördolt för världens vise, är nu uppenbaradt; Guds son har nedträdt i sinnevärlden, han har lefvat, en förebild, och dött, ett offer för sina bröder. Genom sin död har han besegrat döden: hans ande lefver som en ny mystisk lifskraft i släktet, den förenar redan hans utvalde till ett helt. . . . Genom den helige anden, som strömmar i denna lekamen, blifva individens anlag förädlade och förklarade till nådegåfvor (charismata), som verkar till det helas och till hvarje enskild dels bästa. Lefvande i Gud, lefver här enhvar de öfriges lif, gifver hvad han själf har egendomligt och emottager hvad han saknar af de öfrigas egendomligheter. Församlingen är sålunda, enligt Paulus, den organism, i och med hvars uppkomst och tillväxt människoandarnas öfverssinnliga förhållande till Gud och till hvarandra i tiden framträder genom Jesus Kristus och förverkligas genom den af honom meddelade helige anden. (Viktor Rydberg "Om kyrka och prästerskap" s 180-182; med anledning av kyrkomötet 1868; Göteborgs Handelstidning maj-juni 1868 samt tidskriften Framtiden samma år)

"Att vara lycklig är så enkelt", (sade Angélique till Hubertine). "Vi äro ju lyckliga. Och hvarför? Jo, därför att vi älska hvarandra. Det är inte konstigare än så." (Emile Zola "Drömmen" s 50; mitten av 1860-talet)

När kärleken har smält samman två väsen i en himmelsk enhet, har de funnit livets hemlighet. Det är som två vingar av samma ängel. Att älska, att sväva fritt omkring! (Victor Hugo "Les Misérables - Samhällets olycksbarn" s 461)

"Det är detta, som är den sjuttonde augusti (här på Mårbacka, löjtnant Lagerlöfs födelsedag)", säger (ingenjör Noreen). "Det är inte sången, inte skådeplatsen, inte dansen, inte människovimlet, utan det är detta, som vi nu känner, den stilla, högtidliga lycka, som nu har trängt in i våra hjärtan, den kärlek och genkärlek, som genomströmmar natten. Det är detta, som vi längtade efter, då vi reste hit. Det är detta, som vi ska återkomma tillbaka för att söka nästa år. Kära bror Erik Gustav ... varje år lyckas det dig att för några timmar skänka oss litet salighet, litet paradis, litet av detta, som vi på vårt språk här i Östra Ämtervik kallar den sjuttonde augusti." (Selma Lagerlöf "Mårbacka" s 240; Den sjuttonde augusti; fetstilsmarkering av BG Ask)

Vår djäkne kände sig fattad av en känsla, den han förut aldrig erfarit. I kretsen av dessa genom oskrymtad gudsfruktan och inbördes kärlek förädlade naturmänniskor var det liksom om ett friskare, men allvarligare liv genomströmmat honom. . . . "Mor", (sade korporalen Brant till sin hustru), "vi hava ju så länge varit lyckliga med varandra! Vi hava från ungdomen vandrat vid varandras sida, ömsesidigt hjälpande och tröstande den ene den andre i livets svåra stunder!" (Viktor Rydberg "De vandrande djäknarne" s 28; fetstilsmarkering av BG Ask)

I fråga om Kristi verk i oss bekänner (Hans Henrik von Essen i Tidaholm) i boken ”Tilldragelser”: ”I nya födelsen ’bliver allt nytt’ (2 Kor 5:17). ... Jag har själv i nya födelsen blivit ny, - ja alldeles ny. ... Jag har fått en alldeles ny kärlek och en ganska innerlig kärlek till min Jesu vänner. De må ha sina fel, de som jag; men jag kan ej annat än älska dem storligen, endast därför att de älska min Jesus. ... Jag vill älska alla sanna kristna, Guds barn, som tillhöra Kristi andliga lekamen, även om de icke i allt kunna tänka lika med oss och vår kära lutherska kyrka.” (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 427-428)

Väckelserörelsen är kanske (av de svenska folkrörelserna) den rörelse, som är djupast rotad i svenskt väsen och innebär - allt trångsinne till trots - en väldig frigörelse av bundna själars krafter. Detta har indirekt eller direkt kommit andra folkrörelser till godo. Ur folkbildningssynpunkt var särskilt värdefull väckelsens kraft att lyfta svaga och förgätna individer upp till glädjen och kraften i gemenskapslivet. Väckelserörelsen har utformat föreningsteknik och metoder för gruppuppfostran, dess kolportörer satte äntligen böcker i händerna på Sveriges folk i hemmen. (Carl Cederblad "Det fria och frivilliga folkbildningsarbetet" s 286; fetstilsmarkering av BG Ask)

Det finns tre slag av kärlek: 1) den sköna kärleken, 2) den självuppoffrande kärleken, 3) den verksamma kärleken. Jag talar inte om den unge mannens kärlek till den unga kvinnan och vice versa. . . . Jag talar om den kärlek till människan som beroende på större eller mindre själsstyrka koncentrerar sig på en, på några eller utgjuter sig över många. . . . Den sköna kärleken består i kärlek till det sköna i själva känslan och uttrycken för den. . . . Människor som älskar med den sköna kärleken bryr sig mycket litet om ömsesidighet. . . . Den andra sortens kärlek - den självuppoffrande kärleken - består i kärlek till uppoffrandet av sig själv för den älskade utan hänsyn till om den älskade får det sämre eller bättre genom dessa offer. . . . Människor som älskar så tror aldrig på ömsesidighet. . . . Den tredje sorten - den verksamma kärleken - består i en strävan att tillfredsställa alla behov, alla önskningar och nycker, till och med laster hos den älskade varelsen. Människor som älskar så älskar alltid för hela livet, därför att ju längre de älskar, desto bättre lär de känna den älskade, och desto lättare är det för dem att älska, det vill säga tillfredsställa hans önskemål. . . . (Dessa människor) söker gensvar, bedrar villigt sig själva till och med, tror på genkärlek och är lyckliga, om de får den; men de älskar lika mycket även i motsatt fall och inte bara önskar lycka åt den älskade utan strävar ständigt efter att med alla de andliga och materiella, stora och små medel som de besitter skaffa denna lycka. (Leo Tolstoj "Ungdomen" s 01-105)

Min farbror Sven hade fått högra benet ... krossat ovanför knät. ... I en tätskriven dagbok ... får jag möta en människa vilkens tapperhet endast har ensamheten, natten och Gud till omgivning och åskådare. ... 26 oktober (1851): Har ånyo fått komplimang för mitt friska utseende och glada lynne. Vad det gläder mig - ingenting är plågsammare än dessa indifferenta beklaganden. I den civiliserade världen är deltagandet en överflödsartikel - röner man det så är det antingen oförtjänt eller plågsamt att framkalla. Jag är ej otacksam för det jag rönt av en frikostig monark, kära anförvanter och hjärtliga vänner. Men att vara föremål för barmhärtighet ett liv igenom utan utsikter att kunna återgälda någonting förmörkar det lättaste lynne. (Sven Lidman "Gossen i grottan" s 177)


ca 1850 - ca 1550

Plötsligt, utan någon anledning, fick (Nechljudov) tårar i ögonen, och en klar tanke dök upp hos honom, Gud vet på vilket sätt, den fyllde hela hans själ, och han grep efter den med tillfredsställelse - tanken att kärlek och godhet är sanning och lycka, den enda sanningen och den enda möjliga lyckan i världen. . . . "Jag och min hustru, som jag älskar så som ingen någonsin har älskat någon i hela världen", (tänkte Nechljudov), "vi skall alltid leva mitt i denna stilla, poetiska , lantliga natur, med våra barn, kanske med min gamla moster; vi har vår ömsesidiga kärlek, vår kärlek till barnen, och vi vet båda att vår bestämmelse är det goda. Vi hjälper varandra att försöka nå detta mål. Jag planerar i stort, lämnar allmän, rättvis hjälp, anlägger arrendegårdar, sparkassor, verkstäder. Och hon går, med sitt söta lilla huvud, i en enkel vit klänning, som hon lyfter över den lilla fasta foten; i smutsen till byskolan, till sjukstugan, till en olycklig bonde, som i rättvisans namn inte förtjänar hjälp, och överallt tröstar hon och hjälper." (Leo Tolstoj "En godsägares morgon" s 266-267; år 1847)

Våra själar var så samstämda att minsta beröring av någon sträng hos den ene genast väckte gensvar hos den andre. Vi fann behag i denna samklang hos olika strängar, som vi vidrörde under samtalet. . . . Carr har sagt att i varje vänskapsförhållande finns det två parter: den ena älskar, den andra låter sig älskas, den ena kysser, den andra räcker fram kinden. Detta är fullständigt riktigt; och i vår vänskap var det jag som kysste och Dmitrij som räckte fram kinden; men han var också redo att kyssa mig. Vi höll lika mycket av varandra därför att vi kände och uppskattade varandra ömsesidigt; men detta hindrade inte att han utövade inflytande på mig och att jag underkastade mig honom. (Leo Tolstoj "Pojkåren" s 244,247-248; år 1842?)

(Agnes) kröp längre in i min famn. ... "När jag reste bort, Agnes, älskade jag dig. När jag var borta, älskade jag dig. När jag kom tillbaka hem, älskade jag dig." ... "Jag är så lycklig, Trotwood - mitt hjärta är så överfullt - men det är en sak jag måste säga dig. ... Jag har älskat dig i hela mitt liv." O, vi var så lyckliga, så lyckliga! Våra tårar gällde inte de prövningar (som varit så mycket större för henne än för mig) genom vilka vi funnit lyckan, utan hänförelsen över att äga den, över att aldrig mer behöva skiljas åt! Vi vandrade denna vinterkväll tillsammans över fälten, och det välsignade lugnet inom oss tycktes delas av den frostiga luften. De första stjärnorna började tändas medan vi dröjde oss kvar, och vi såg upp mot dem och tackade Gud för att han hade gett oss denna frid! ... Fjorton dagar senare var vi gifta. ... Min kärlek var grundad på en klippa! ... O Agnes, O min själ ... måtte jag, när livets verklighet tonar bort ... alltjämt finna dig vid min sida, med handen lyft mot skyn. (Charles Dickens "David Copperfield" s 892-893,908; 1840-talet?)

Älskom varandra, görom gott, medan vi tid hava: se där en uppmaning, som självmant måste väcka sig inom varje kristligt bröst; se, där ett åliggande, genom vars trofasta fullbordan vi skola bliva allt värdigare medlemmar i Guds andliga rike och övertygas, med var dag, som framgår, att vårt arbete icke är fåfängt i Herren, att våra dagar äro beräknade och viktiga i den stora, sköna världsordningen, som en evig Kärlek upplivar och sammanhåller. ... O, medan vi ännu tid hava, låtom oss göra gott! Därav skola alla förstå att vi äro Jesu lärjungar, om vi hava kärlek inbördes. På detta insegel skall Han själv känna de sina, och i en salig stund frälsa dem till sitt himmelska rike. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Femte bandet" s 67,74; trettonde söndagen efter trefaldighetssöndag)

(Anblicken av de fattiga församlingsborna - i Södra Möre nedåt Blekingsgränsen - har gjort ett sådant intryck på den unge prästmannen, att denne helt lämnar åsido den predikan, som han förberett. I stället talar han improviserat men så innerligt, att hans förkunnelse direkt griper åhörarna.) ... Predikanten reste sig nu och uppläste dagens evangelium: det var femte söndagen efter trefaldighet och handlade om det stora fiskafänget, Luk. 5. ... Han sammanband sitt ämne med texten och talade om huru Kristus också kallat fiskare till sina förste bekännare; och att de skulle vara människors fiskare. Men huru skulle de vara det? Icke numera därigenom att de, såsom Petrus, vandrade ut och predikade ibland hedningar; utan därigenom att de inbördes och ibland varandra utförde Guds välgärningar, älskande, mättande och klädande varandra. Så vunne de varandra och vunnes alla åt Gud. ... Människors inbördes barmhärtighet är Guds egen barmhärtighet. (Carl Jonas Love Almqvist "Kapellet" s 84-85; fetstilsmarkering av BG Ask)

En staty av en vördnadsvärd kung i rent guld var uppställd. Statyn var av övernaturlig storlek men föreställde snarare en liten än en stor man. Hans välformade kropp var insvept i en enkel mantel, och en krans av eklöv höll samman hans hår. Knappt hade ormen fått syn på denna imponerande staty förrän kungen började tala: "Varifrån kommer du?" "Från bergsklyftorna där guldet bor", svarade ormen. "Vad är vackrare än guld?" frågade kungen. "Ljuset", svarade ormen. "Vade är mer vederkvickande än ljuset?" frågade kungen. "Att samtala", svarade ormen. (Johann Wolfgang von Goethe "Sagan" s 14; kommentar av Hans Blomqvist-Erik Ågren: I ett samtal med Friedrich Schiller lär Goethe ha antytt att idén med sagan var att gestalta 'makternas ömsesidiga hjälp och samverkan'.)

Afanasij Ivanovitj Tovstogub och hans hustru Pulcherija Ivanovna, som bönderna i trakten kallade Tovstogubicha - så hette det gamla par (från förra seklet), som jag nu skall berätta om. ... Man kunde inte utan rörelse betrakta deras ömsesidiga kärlek, de sade aldrig "du" till varandra utan alltid "ni": ni, Afanasij Ivanovitj, ni Pulcherija Ivanovna. "Är det ni som suttit sönder stolen, Afanasij Ivanovitj?" "Jaa, men var inte ond, Pulcherija Ivanovna, det är jag." De hade aldrig haft några barn och därför hade de koncentrerat all sin tillgivenhet på varandra. (Nikolaj Gogol "Godsägare från den gamla tiden" s 39-40)

Det allra största onda är inbördeskriget. (Blaise Pascal "Tankar" s 128)

Med kraft och praktisk duglighet grep (biskop Johannes) Rudbeckius in på alla områden, där reformer voro av nöden. Av stor betydelse för den svenska undervisningen var hans omdaning av Västerås' skola i både inre och yttre måtto. ... Uppfostraren skulle här bygga sitt arbete på ungdomens kärlek och tillgivenhet, "ty", säger Rudbeckius, "där icke ömsesidig kärlek råder, där ingen av fri vilja fullgör sitt åliggande utan allt sker av tvång och fruktan för straff, där blir frukten otroligt ringa". ... Föräldrarne få icke skrämma barnen för skolan eller föra dem till skolmästaren, "såsom en kalv föres till slaktaren", utan lära dem förstå, att läraren vill dem väl, samt tala med de små om "vad för ett kosteligt ting det är att få gå i skola och något lära". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 275-276; En storman i andens värld)


ca 1550 - ca 1500 "Martin Luther"

De påfwiske och deras lärjungar ... äro omsider derhän komna, att de på stenar och bräder, på klockor och rök anwända det, hwarmed de borde betjena sin nästa. De gå sålunda allt längre och längre, bewisa Gud och Hans helgon mycket godt, hålla åt dem fastor, införa bönestunder, låta emellertid sin nästa förblifwa ohulpen, såsom förut, och tänka: man är sig sjelf närmast. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 16)

Will du wara barmhertig, så förbarma dig hellre öfwer de arma christna (än öfwer werlden), som måste utstå så mycket ondt i werlden. ... Hwad wore det för barmhertighet, att wi skulle förbarma oss öfwer förhärdade skurkar, som icke wilja bättra sig och icke förr upphöra med sin ondska, än deras undergång inbryter och allt hopp är förloradt? Och skulle man tåla och fördraga ... att djefwulen med sitt rike skulle ega bestånd och hålla sig uppe, under det Guds rike skulle blifwa undertryckt och till intet? Nej, då wille jag hellre önska, att tio werldar måtte tio gånger förgås, än att en enda christen skulle förblifwa i sådant hjerteqwal. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 33 i kommentar till Luk 21:25-33)

(Christus) älskar och wi tro, och så warda båda en lekamen. Sammalunda ock när wår nästa tror på och tillförser sig wår kärlek, så skola ock wi älska honom och icke låta honom förgäfwes bedja och wänta på oss. ... Om du ser din nästa fara wilse, synda, lida nöd i andelig och lekamlig måtto, då, då skall du skynda till, låta allt annat fara och hjelpa honom med allt hwad du gör och har. Förmår du icke mer, så skall du åtminstone med ord och umgänge wara honom till tröst och hjelp. Ty så har Christus gjort och gifwit dig ett föredöme, att du måtte göra sammalunda. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 68 i kommentar till Luk 2:1-14)

För närwarande finnes ingenting annat i hela werlden, än idel trug och ängslande, och ingen friwillig orden och stånd; såsom det också är förutsagdt, att kärleken skulle förkolna, och werlden genom menniskoläror förderfwas. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 79 i kommentar till Luk 2:15-20)

Offret skall wara lof och tacksägelse, eller åtminstone icke utan lof och tacksägelse, om det skall wara Gud behagligt. Sker det åter utan lof och tacksägelse, så kan och will Han icke weta deraf. ... Att lofwa will nu ingenting annat säga, än att erkänna Guds wälgerningar samt tillräkna och hembära dem icke oss, utan Honom allena. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 155 i kommentar till Matt 2:1-12)

Wi äta (brödet i nattwarden) genom tron på det ord, som själen anammar och åtnjuter. Sedan äter min nästa åter mig, när jag åt honom uppoffrar gods, krafter och lif och allt, hwad jag har, och låter honom nyttja och bruka allt detta efter sin nödtorft. Så har åter jag behof af min nästa; jag är också fattig och eländig och will gerna, att han hjelper och tjenar mig igen. På detta sätt blifwa wi likasom flätade in uti hwarandra, så att den ene hjelper den andre, såsom ock Christus har hulpit oss, hwilket heter att andeligen äta och dricka hwarandra. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 246 i kommentar till 1 Kor 11:23-29)

Just derpå skall man känna igen de christna, att de älska hwarandra inbördes, och den ene bewisar den andre sådana barmhärtighetswerk. Det sade ock Herren Christus till sina lärjungar wid nattwarden, Joh 13:34. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 90 i kommentar till Luk 6:36-42)

Hwarföre står det då här (i Luk 16:9): gören eder wänner, att de anamma eder uti ewinnerliga hyddor? ... (I Matt 25:37-40) gifwer Herren tillkänna, hwilka dessa wänner äro, nemligen att det är just de fattiga och torftiga, likasom wille Han säga: om I hafwen gjort dem till edra wänner, så hafwen I ock mig till wän, ty de äro mina lemmar. ... Dock will jag härmed icke förkasta, att du ärar Petrus eller andra helgon, ty han är en Guds och Christi lem. Men man gör bättre, om man gifwer sin nästa en penning, än om man bygger en kyrka af idel guld åt Petrus; ty att hjelpa den fattige är befaldt, men att bygga en kyrka åt Petrus, det är icke befaldt. Men nuförtiden är allting så förwändt, att den ene löper till Compostella till S:t Jacob, den andre till Aachen, den tredje till Rom för att uppsöka de aflidna helgonen; men de fattiga menniskorna, som äro den rätta helgedomen, dem låter man wara, ja, ligga på gatan. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 144-145 i kommentar till Luk 16:1-9)

Detta hafwa nu wåra sofister ... lärt, att när man gör efter bästa förmåga, så ger Gud sin nåd. ... Men Christus lärer ... att wi måste med lust och kärlek göra det goda och wara helt williga dertill. Hwem wiljen I nu hellre tro, Christus eller sofisterna? Af sådana galna begrepp hafwa sedan klostren uppkommit, i hwilka man ingått i den tanken att om man blott wore derinne, med huru stor olust det än skedde, så skulle man blifwa salig. Så hafwa de lärt. Men nu fordrar Christus, att man med lust och nöje skall göra goda gerningar; derföre är det synd, så snart det sker af samwetstwång. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 175 i kommentar till Luk 10:23-37)

Sålunda hafwa då båda slag af rättfärdighet sin rätta gång, hwartdera efter sitt särskilda wäsende och wärde: det ena inför Gud i tron öfwer och före alla gerningar; det andra i kärlekens gerningar emot nästan; såsom wi ock förut ofta nog hafwa sagt. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 230 i kommentar till Matt 9:1-8)

(Gud) will, att (dina gerningar din nästa till gagn) skola blifwa gjorda fritt och för intet. ... Hwad gagn har wäl (Gud af dina gerningar)? Ingenting annat har Han derför, än att du lofwar och prisar Honom och gör, såsom Han har gjort, på det man uti dig må tacka (Honom). (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 250 i kommentar till Matt 18:23-35)

(Christus) sjelf will på den yttersta dagen komma uppenbarligen med alla änglar och försätta alla dem, som hafwa trott på Honom och öfwat kärlek mot Hans christna, i Hans Faders ewiga härlighetsrike. ... Ty att Han talar om de christtrognas gerningar, det antyder Han sjelf dermed, att Han säger: Jag war hungrig och I gåfwen Mig att äta, samt: det I hafwen gjort en af dessa minsta mina bröder, det hafwen I gjort Mig. Ty det är ju icke twifwel underkastadt, att den som skall öfwa sådana barmhertighetsgerningar emot de christna, han måste sjelf wara en troende christen. ... Huru flitigt samlade icke i begynnelsen de kära apostlarna och de, som dem tillhörde, sina egodelar till de fattiga enkor och dem, som hade intet eller blefwo förföljda och fördrifna; ty de wille icke, att någon skulle lida nöd. Såsom ock den fattiga christenheten alltid måste försörja sig inom sig sjelf. ... Detta borde wi inskrifwa i wårt hjerta och wäl besinna, hwilken stor, förträfflig gerning det är att göra en christen godt. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 274-275,277,279 i kommentar till Matt 25:31-46)

Inför menniskor kan och bör hwar och en bekänna och berömma sin oskuld, att han ingen gjort orätt. Icke heller bör han säga, att det är ondt, som han wet wara godt. Men inför Gud är berömmelsen intet. ... Goda gerningar skola wi göra, och berömma dem hos andra, men likwäl icke förklara någon rättfärdig derigenom, icke heller dömma eller sätta den ene framför den andre. Ty det händer, att inför Gud en bonde med sin plog gör en bättre gerning, än en nunna med sin kyskhet. ... Mången kan wäl förnedra sig, som dock ganska hemligen är hög i sitt hjerta, deremot kan en annan wara hög, som dock är i hjertat ganska ringa. ... Gud tillhör det att dömma, hwem som är andlig och den bäste. Och likwäl rusa de åstad och kalla sig andliga, endast derföre, att de hafwa rakade hufwuden och långa rockar. Är detta icke ursinnighet och galenskap? (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 39-41 i kommentar till 1 Kor 4:1-5)

Så är nu klart, att Stephanus har warit en skaffare, fogde eller föreståndare hos de christna öfwer timliga egodelar till att utdela dem åt sådana, som behöfde. Men i sednare tid har man gjort en evangelii- och epistellärare af honom. Och hafwa wi nu ingenting mera qwar af Stephani embete, än det lilla, som kan skönjas hos nunneprostar (dvs de prostar som i nunneklostren bestyrde klostrets timliga angelägenheter), sysslomän wid hospitaler och fattigföreståndare. Sådant folk borde ock epistel- och evangeliiläsarna wara; men icke sådana, som wore wigda, rakade, särskilt klädda och drefwe bort flugorna från altaret, utan ringa och fromma lekmän, som hade förteckning på de fattiga och den gemensamma kassan i sin wård att deraf utdela, hwarest behof gjordes. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 81 i kommentar till Apg 6:8-15; 7:54-60)

Nu säger (Paulus), det är, efter Christi tillkommelse och sedan man lärt känna Honom, är här icke mer tjänare. Ty ... barn och tjenare kunna icke stå tillsammans. De äro alltför olika till sinnes. Barnet är willigt och fritt, tjenaren owillig och twungen; barnet wandrar i tron, tjenaren i gerningarna. ... Derföre böra en christens gerningar icke, såsom en tjenares, syfta på förtjenst, utan på andras nytta och nödtorft, så att han lefwer och werkar här på jorden, icke sig sjelf, utan endast sin nästa till godo; ty dermed lefwer och werkar han wisserligen äfwen Gud till ära. Ty han har genom sin tro redan nog för sig sjelf och är rik, öfwerfull och salig. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 104 i kommentar till Gal 4:1-7)

Gud lärer dig att tro på Sig och älska din nästa i alla dina gerningar. Hwad som heter menniska deremot lärer dig göra gerningar utan tro och allenast älska dig sjelf, så att du måtte glömma bort Gud och din nästa. ... Hwarest rätta christna äro, der gifwa de sig sjelfwa och allt, hwad de hafwa, till tjenst åt Christus och Hans trogna. Och sådant se wi jemwäl här bland de wåra hafwa skett, så att stora egodelar blifwit skänkta till kyrkan och hwar och en willigt och gerna gifwer sig sjelf med allt, hwad han hafwer, åt Christus och dem, som Honom tillhöra, såsom Paulus ock skrifwer om Philipperna och Corinthierna, 2 Cor 8:5. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 131,138 i kommentar till Jes 60:1-6)

En nådens predikare lockar och uppmuntrar med Guds bewista godhet och barmhertighet. Ty han will icke hafwa några twungna gerningar eller en tjenst som sker med olust, utan han will hafwa glada och williga Guds tjenare. ... I sjelfwa, I ären Guds tempel, 1 Cor. 3:16. Märk häraf huru redligt man handlat med de christna, då man förtegat denna wår egentliga gudstjenst och drifwit hela werlden till att bygga kyrkor, altare, kloster, skaffa klockor, kalkar, beläten och mera sådant, likasom bestode de christnas gudstjenst synnerligen deruti. ... Werlden ... kan hwarken se eller höra detta offer; derföre strider hon deremot på båda sidor med tubbande och hotande, med lockande och förföljande. Och är detta henne så mycket lättare, som hon i sig hafwer allsintet af wårt sinne och Anda, men wi deremot hafwa mycket af werldens sinne och lust i oss. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 141,143 i kommentar till Rom 12:1-5)

Hwar och en lem förrättar sitt embete de öfriga lemmarna och hela lekamen till nytta. Ty ögat ser, hwar handen skall taga och foten gå. Foten går och bär lekamen, så att ingen skada må ske ögat; och är alltid den ena lemmen sorgfällig och sysselsatt för den andra och icke för sig sjelf. Så att man icke kan finna något bättre exempel af kärlek och goda gärningar, än i wår egen lekamens lemmar, hwaruti Gud med lefwande och kraftiga exempel skrifwit kärlekens lag, på det wi dagligen må bära med oss och alltid hafwa för ögonen, huru en christen bör wara, nemligen syfta med sina gerningar icke på sin egen, utan på andras nytta och wara deruti werksam och sorgfällig. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 148 i kommentar till Rom 12:6-16)

Otwunget, otwunget skall du gifwa och icke afse, söka eller begära någonting annat, än att det behagar Gud, och att menniskorna behöfwa hjelp. ... De christna skola hafwa en synnerlig inbördes kärlek utom och öfwer den allmänna kärleken till alla menniskor. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 151,154 i kommentar till Rom 12:6-16)

Kärlekens skyldighet gör en christen till hwars och ens tjenare. ... Ingen menniskolag fordrar denna skyldighet och lägger icke heller straff derpå; ej heller kräver den ena menniskan sådant af den andra; ty ingen menniska i hela werlden wet rätteligen, att kärleken är påbjuden och förstår icke heller, huru hwar och en bör tjena den andre och wara honom underdånig och pligtig. Sådant skall man ock lätt finna. Ty om någon är rik och endast afhåller sig att taga ifrån någon hans goda, att skämma hans hustru och att skada honom till hans lif och ära, så håller man honom för from efter alla lagar. Men att han lefwer sig sjelf och derjemte är girig och nidsk om sitt goda och icke lånar, gifwer och hjelper någon, eller ock kräfwer det igen, när det tages ifrån honom, sådant straffar ingen werldslig lag. Ty de lagar, som twinga den utwärtes menniskan, de wända sig allenast emot de onda gerningarna till att hindra och straffa dem. Men goda gerningar låta de wara fria och uttwinga dem icke hwarken med straff eller hotelser, utan berömma och belöna dem. Och så gör äfwen Mose lag. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 164 i kommentar till Rom 13:8-10)

Alla kärlekens gärningar äro nu hänwisade till wår eländiga och nödställda nästa. Der skall man finna och älska Gud; der bör man tjena Honom och göra Honom godt, om man will göra Honom godt och tjena Honom. Så att följaktligen budet om kärleken till Gud är helt och hållet flyttadt hit ned och indraget i kärleken till nästan. Härmed är nu wägen stängd och gränsen satt för de hala och flygande andar, som allenast uti stora och härliga ting söka Gud, trakta efter Hans storhet och likasom genomborra himmelen, menande sig tjena och älska Honom i sådana ärofulla stycken. Emellertid taga de miste om Honom och låta Honom härnere på jorden gå förbi uti deras nästa, i hwilken Han will wara älskad och ärad. ... Han har derföre afklädt Sig den gudomliga skepelsen och antagit tjenareskepelsen, att Han måtte böja den kärlek, wi hafwa till Honom, ifrån himmelen hit ned och fästa den wid wår nästa. Men wi åter låta wår nästa blifwa liggande och gapa emellertid upp till himmelen med wår kärlek under föregifwande, att wi dermed högeligen älska och tjena Gud. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 170-171 i kommentar till Rom 13:8-10)

Huru skall det nu gå dig inför Gud, om du icke älskar din nästa? ... O, huru will det då gå, isynnerhet för de andlige med deras sjungande, bedjande, kåpor, plättar, messor och dylika gycklerier? Jag will icke nämna, att de aldrig hålla detta bud; men det säger jag: när hafwa de för sitt klosterbuller så mycket rådrum och tid, att de en gång i sitt hjerta beskåda detta bud och blifwa warse det exempel, som de böra taga af sin egen kropp eller åtminstone läsa derom i utwärtes böcker eller höra det predikas? We det fattiga och usla följet. Menar du, att Gud skall för din kappa och plätt skull slå detta sitt bud i wädret, som Han så djupt och tydligt skrifwit i ditt hjerta, så förträffligt och klart förebildat med sitt eget lefwernes exempel och derjemte i så många utwärtes skrifter och ord förehållit dig, och deremot akta, hwad du sjelf emellertid har uppdiktat och gjordt? Ack, hur skändligt har icke hela werlden wändt sig ifrån detta sköna och kraftiga bud, hwaruti person, gerning, exempel och kärlekens föremål äro så mästerligt framställda, och handlar nu så grufligt twärtemot. Ty öfwerallt är seden och wanan den, att wi nu hafwa satt andra personer i wårt ställe. Munkar och prester skola å wåra wägnar wara fromma och bedja, på det att wår egen person må förskonas för det beswäret. I stället för den ädlaste dygd, kärleken, hafwa wi uppdiktat egna gerningar; i stället för wår nästa hafwa wi satt träd och sten, kläder och mat samt de dödas själar och helgonen i himmelen. Dem tjena wi; dem umgås wi med; de äro wårt föremål, derpå wi öfwa wår kärlek. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 173 i kommentar till Rom 13:8-10)

Hwad nu ikläda är, har man sagt i (Col 3:12-17), huruledes wi i tron ikläda oss Christus och Han Sig åter oss, samt huru wi i kärleken ikläda oss wår nästa och han sig åter oss. Är alltså de christnas klädning tweggehanda, tro och kärlek; likasom Christus hade på Sig twenne kjortlar, en ostyckad, hwilken betecknar tron, och en styckad, hwilken betecknar kärleken. Och här talar nu apostelen om den sednare, eller kärlekens klädning, och wisar oss christna, hwad för prydnad och kläder wi skola bära i werlden, nemligen icke silke eller kostligt guld; såsom ock Petrus bjuder qwinnorna i 1 Petr. 3:3, och Paulus i 1 Tim. 2:9. Och pryder oss wår klädning wäl, nemligen kärleken till nästan, hwarigenom wi låta oss wårda om honom och hans nöd. Detta kallas den rätta christeliga prydnaden inför menniskorna. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 174 i kommentar till Kol 3:12-17)

Isynnerhet är det en ojemförligt skamlig sak, att den ene skall alltid hjelpa, och ingen will hjelpa honom igen. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 180 i kommentar till Kol 3:12-17)

Werlden söker endast sitt och will, att man blott skall tjena henne, och önskar wäl att mottaga godt af andra, men will sjelf ingenting gifwa, om hon derföre skall något lida och fördraga. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 289 i kommentar till 1 Petr 4:7-11)

Icke så, att man derigenom (att blifwa i kärleken) får en nådig Gud; ty detta måste ju förut finnas genom tron, emedan, såsom sagdt är, ingen annan har eller är mäktig en sådan gudomlig kärlek, än den som blifwit rättfärdig af tron och har undfått syndernas förlåtelse samt förstår och i hjertat känner Guds kärlek, hwaraf han måste blifwa upptänd, så att han ock fattar en sådan kärlek till Gud och nästan. ... Icke såsom hade (menniskan) uppbyggt den stora kyrkan i Rom eller Köln, utan gjort något wida större werk, än himmel och jord äro, nemligen ett sådant som heter ett gudomligt werk och det yppersta, som det höga majestätet sjelft gör. Nu är ingen ibland oss, hwars hjerta, om hon hade byggt en kyrka eller ett sjukhus, icke skulle swälla och uppblåsas, och enhwar skulle tänka: o hwilket förträffligt och kosteligt werk, som icke hwar man kan göra; detta måste Gud med synnerligt wälbehag se och belöna, o.s.w. Men hwad wore detta emot det, som han här säger: ”Den som blifwer i kärleken, han blifwer i Gud” och gör idel sådana werk som Gud gör? Den är icke mer en blott menniska, utan en gud och bättre än sol och måne, himmel och jord, och allt det, som för ögonen är. Ty Gud sjelf är uti honom och gör sådana ting, som ingen menniska eller annan skapad warelse kan göra. Ty att bygga kyrkor och göra andra dylika gerningar, som synas wara stora och förträffliga, det kan wäl hwar och en, som har gods och penningar; men att behålla en sådan kärlek och ett ljufligt, tåligt hjerta emot hwar man, det står icke till menniskors konst eller förmåga. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 317-318 i kommentar till1 Joh 4:16-21)

(Petrus wisar) huru de christna böra med stor flit eftertrakta (ödmjukheten) och så bewisa och öfwa den inbördes, såsom wore de allena allesamman dertill pligtiga. Så måsten I, säger han, wara inbördes sammanfogade och förbundna och så ömsesidigt sammanfläta händerna, att icke ödmjukheten må kunna upplösas, åtskiljas eller sönderslitas, om ock någon af djefwulen anfäktad eller eljest genom ett ondt ord af en annan får orsak att wredgas och swara med pockande och trots: ack, skulle jag tåla sådant af denne? Jag är ju en sådan man o.s.w. Utan tänken så, att I dock såsom christna inbördes bören fördraga och gifwa efter den ene för den andre, såsom de der alla äro med hwarandra en kropp och endast derföre lefwa tillsammans på jorden, att I mågen tjena hwarandra genom kärleken. Och bör här hwar och en lära känna sin egen swaghet och besinna, att Gud jemwäl gifwit en annan något och kan gifwa mer, än han sjelf hafwer, och bör fördenskull gerna tjena och gifwa efter för andra, emedan han ock sjelf behöfwer dem. Ty hwar och en är ju skapade för den andres skull, på det wi alla inbördes skola tjena, och Gud gifwer hwar och en lika nåd och salighet, så att ingen har skäl att förhäfwa sig öfwer den andre. ... Ja, ödmjukheten är mera, än alla kronor och all prakt på jorden och är det rätta andeliga lefwernet, som behagar Gud. Derföre behöfwer ingen söka detta annorstädes, löpa i kloster eller ödemarker och påtaga sig en grå rock eller munkkåpa. ... (Med ödmjukheten) kunde man då bättre igenkänna och finna sannt heliga christna, än med alla munkars och eremiters helighet och gerningar. Ty det är ju icke särdeles stor möda att bära en grå kåpa, icke heller att ligga på marken om natten och stå upp wid midnatt. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 346-347 i kommentar till1 Petr 5:6-11)

De christna, säger Petrus, skola, såsom de der allesamman hafwa ett hjerta och en håg, låta sina bröders nöd och lidande, hwilka de än äro, och hwarhelst de befinna sig, som med dem hafwa lika tro, gå sig till hjertat, såsom måste de sjelfwa lida den, och tänka: si, dessa lida för min tro och min skatt skull och måste hålla stilla för djefwulen och likasom stå i gapet för honom, medan jag ännu har frid. Här passar det mig icke att göra fröjdesprång och wara säker. Ty hwad som wederfares mina kära bröder, det angår mig sjelf och sker just derföre, att jag icke må wara alldeles utan bekymmer. ... Ty wi äro alla så förbundna med hwarandra, såsom i en lekamen den ena lemmen med den andra, hwilket du ser och känner på din egen kropp. ... Si, huru hela kroppen gör, om tilläfwentyrs hans ena fot blifwit trampad eller en tå eller ett finger klämd, huru ögonen se bedröfwade ut, näsan skrynkas, munnen ropar, och alla lemmarna äro williga att rädda och hjelpa, och ingen kan öfwergifwa den andra; så att det heter, att man trampat och klämt, icke en fot eller ett finger, utan hela menniskan. Twärtom, när en lem njuter något godt, så gör det alla de andra godt, och hela lekamen blifwer glad deröfwer. Så bör det äfwen wara i christenheten, hwilken ock är samlad af många lemmar i en lekamen och har ett sinne och ett hjerta. Ty en sådan enighet har naturligtvis det med sig, att den ene bekymrar sig om den andres både wälfärd och olycka, likasom wore det hans egen. ... Du bör weta, att om du berömmer dig af att wara christen, så bör du ock låta dina bröders lidande gå dig till hjertat och bewisa dig såsom en, den der har ett hjertligt medlidande med dem, om du icke kan mera, så dock med tröstliga ord eller en bön. ... Ingen skall förakta den andre, utan eftersom ännu swaga, skröpliga och besynnerliga finnas ibland oss både med afseende på tron och sederna, så skola wi saktmodigt och wänligt förhålla oss emot dem med tröst, uppmuntran, förmaning och öfwerseende, såsom i ett hus bröder och systrar göra emot hwarandra, då en eller flera äro swaga, felaktiga eller behöfwande. Ty det kan ju icke annorlunda wara, än att när man skall lefwa med hwarandra, så måste man ock hos hwarandra fördraga mångfaldig swaghet, beswärlighet och obehag. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 373-374 i kommentar till 1 Petr 3:8-15)

De christna skola lefwa med hwarandra, såsom de der äro inbördes lemmar i en lekamen (såsom aposteln här säger) och hafwa alla håfwor i Christo endrägtigt och gemensamt. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 473 i kommentar till Ef 4:22-28)

Apostelen säger: den som stulit hafwer, han stjäle icke mer, utan hellre arbete med sina händer det godt är, på det han något skall hafwa att dela med den, som nödtorftig är. Dermed lärer han oss, hwad som är bättringens rätta frukt, nemligen att man måste aflåta och upphöra eller aldrig mer göra det ondt är, utan i stället göra det godt är. Så angriper och straffar han ock dermed den allmänna lusten i werlden, som är full af idel stöld och rofferi inom alla stånd, och säger, att inför Gud alla de kallas och äro tjuwar, som gå fåfänga och icke förrätta sitt arbete, hwarmed de kunde tjena och dela med sig åt nästan. Ty detta är den rätta uttydningen af det budet: Du skall icke stjäla, det är, du skall försörja dig med ditt eget arbete, på det du må hafwanågot eget och äfwen kunna gifwa åt den torftige. Detta är din skyldighet, och om du icke det gör, så lär ock Gud icke hålla dig för någon christen, utan dömma dig som en tjuf och röfware; först derföre, att du går fåfäng och icke sjelf arbetar, hwaraf du kunde föda dig, utan har tagit andras swett och blod dertill; för det andra, att du förhåller och fråntager din nästa det, som du är skyldig att gifwa honom. Men hwar finner man sådant folk, som håller detta budet, och hwar skall man säka dem, om icke der, hwarest inga menniskor bo? Nu måste dock de christna wara sådana menniskor. Må derföre hwar och en för sin del se till, att han icke bedrager sig sjelf. Ty Gud låter sig hwarken bedragas eller gäckas, Gal. 6:7. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 476 i kommentar till Ef 4:22-28)

Kyrkan är ... alla, som hafwa anammat och trott evangelium, och sålunda hjelpa hwarandra. Ty dessa (Guds) gåfwor blifwa mycket ädlare och glädjen mycket starkare, om de icke förblifwa en endas, utan många blifwa delaktiga deruti. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 511 i kommentar till Fil 1:3-11)

Apostelen berömmer Colosserna och säger sig hafwa hört ett ganska godt rykte om dem, att de hafwa tron på Christus och kärlek till alla helgon, dertill ock fasthålla hoppet om ewinnerligt lif ... och med gerningarna och frukterna bewisa sig såsom de der rätt tro, alldenstund de öfwa kärlek emot de fattiga christna och uti hoppet om den utlofwade saligheten hade lidit mycket; och sätter dem alltså till en föresyn och spegel för hela det christna lefwernet. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 520 i kommentar till Kol 1:3-14)

"Kärleken är Guds afbild", (säger Martin Luther). ... Kan det verkligen vara sant, som doktor Luther säger, att kärleken är vår största dygd och att vi behaga Gud bäst genom att älska hvarandra, just därför att där är hvad som liknar honom mest? Jag är viss, att det är sant. ... Men om detta verkligen är religion, så är det lycka, det är frihet - det är lif! (Elizabeth Charles "Familjen Schönberg-Cotta - Skildringar ur Luthers och hans samtids lif" s 204-205; Elses berättelse; mars 1513)


ca 1500 - ca 300

Den gör mycket, som gör väl, den gör väl, som mer tjänar församlingen än sig själf. Ofta synes något vara kärlek och är icke annat än köttslighet; ty naturlig böjelse, egen vilja, hopp om vedergällning och vinningslystnad torde sällan vara fjärran. Den som har den sanna och fullkomliga kärleken, ser aldrig på sig själf, utan åstundar allenast, att allt må ske till Guds ära. (Thomas a Kempis "Uppmaningar till ett andeligt lefverne" s 23; Om de verk, som komma af kärleken)

Gifwer, säger Gifwaren af allt godt, så warder eder gifwet (Luc. 6:38). Så länge du ännu eger ett stycke bröd, skall du dela det med Christo, i Hans lemmar; ty alla wälgörare skall wedergäldt warda i en till kommande werld (Matth. 25:34-40). (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 94)

I fråga om förberedelserna inför begravning anges (i Äldre Västgötalagens kyrkobalk) att prästen skulle ha ersättning för gravplats och för den vaka som han skulle hålla över liket under en natt före begravningen. En natts vaka var det normala, men det kunde av olika skäl bli flera. Blev det fler än tre, skulle prästen ersättas för var och en av de följande nätterna. När däremot en stavkarl (tiggare eller fattighjon) avled, fick prästen nöja sig med hans stav och påse. En människas bristande ekonomi fick alltså inte lägga hinder i vägen för en värdig kyrklig begravning. Det är värt att notera att lagarna inleds med generella bejakande av den kristna tron vilka innebär en principiell markering av landskapens anslutning till kyrkan. Västgötarnas lag börjar med orden: "Kristus är först i vår lag. Därnäst vår kristna tro och alla kristna (...)". På Gotland sade man "att vi skall säga nej till hedendomen och säga ja till kristendomen och alla tro på en Gud allsmäktig (...)". (Bertil Nilsson "Sveriges kyrkohistoria - Missionstid och tidig medeltid" s 150)

(Karl den stores vän Einhard skriver, att Karl) skickade penningar till Syrien, Egypten och Afrika, när han erfor, att där funnos kristna, som lefde i nöd. Då han knöt vänskapsförbindelser med konungar på andra sidan hafvet, så var det i främsta rummet därför att han därigenom skulle få lättare (att hjälpa) desses kristne undersåtar i deras nöd. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 609; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Roms övergång till kristendomen hindrade icke amfiteatern (Colosseums) blodiga spel att länge fortfara. En dag omkring år 450 (BG Ask-kommentar: andra noterade och mer sannolika årtal 391 och 404, det år då gladiatorspelen förbjöds) satt bland åskådarne en främling, en munk från Syrien vid namn Telemakos. Han hade velat se amfiteaterns så omordade prakt och se de nöjen, varåt hans kristne medbröder där överlämnade sig. Den gode munken, som i det österländska klostret levat mer i fromma drömmar än i verkligheten, kan icke tro sina ögon, när gladiatorer intåga på arenan för att roa folket med kamp på liv och död, men då skådebanan sköljes av deras blod och åskådarne jubla, när en "secutor" stöter svärdet i en fallen nätkämpes bröst, störtar munken upp från sin stol och nedför trapporna, rusar, i trots av väktarnes försök att hejda honom, in på arenan mitt ibland lik och segervinnare, lyfter sina händer mot senatorerna, riddarne och folket, brister i gråt, men kuvar tårarne och ropar med en röst, som höres av alla: "Bröder, kristne! Har då Johannes fåfängt manat oss: barn, älska varandra inbördes! Har då Jesus fåfängt lidit för oss på korset!" - Hans ord överröstas av rasande skri. Åttio tusen människor tillgripa allt, som kan nyttjas till kastvapen, och slungar det ned på honom, tills han ligger, ett lik, vid sidan av den fallne gladiatorn. Några år därefter förbjödos gladiatorspelen av kejsar Honorius. (Viktor Rydberg "Kolosseum - Vilka voro barbarerna? - Kolosseums ättlingar - Skådespelen - Rövarstycket Laureolus - Munken Telemak - Signor Rosas grävningar" s 270-271)


ca 300 och tiden dessförinnan

Det var icke allenast den kristna tron och det kristna hoppet utan också den "inbördes kärleken", som drog många till församlingarna. Hedningarne utropade ofta: "Huru dessa kristna älska hvarandra!" I sin apologi (skrifven under Antonini Pii dagar som kejsare 138-161) gifver (den ateniensiske filosofen) Aristides en skön och härlig skildring af församlingarnas inre lif, af de kristnas sedliga dygder och framför allt af deras hjälpsamhet mot hvarandra. "Den, som äger något, hjälper utan knot den, som intet äger. När de se en främling, införa de honom i sitt hus och glädja sig öfver honom såsom öfver en sann broder; de kalla icke dem bröder, som äro det efter köttet, utan dem, som äro det i anden och i Gud." Och de kristnas motståndare sade detsamma om deras apologeter. (Den sofistiskt bildade retorn) Lucianus (från Samosata, hufvudstad i det syriska landskapet Kommagene) talar öfvermodigt och bespottande om de kristnas inbördes hjälpsamhet, och han härleder deras offervillighet af dessa "stackares" tro på på det eviga lifvet och på den åskådning, som deras förste lagstiftare har inplntat hos dem, "att de alla äro hvarandras bröder, när de först en gång hafva gått öfver och förnekat de grekiska gudarne". "De ringakta", säger han, "det jordiska goda och betrakta det såsom lika mycket tillhörande alla och såsom gemensam egendom." Den första församlingen i Jerusalem fortfor länge att vara den stora förebilden för de kristna. Ännu Tertullianus kunde skrifva: "Allt är gemensamt för oss undantagandes våra hustrur." Denna egendomsgemenskap var dock likaså litet då som under den apostoliska tiden framkallad genom tvång utan blott genom frivillig kärlek. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 237-238; församlingslifvet under friförsamlingstiden)

Vår Herre Jesu Kristi nya lag är utan tvångets ok. (Barnabas' brev, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 138)

Allmän välgörenhet möjliggjordes på så sätt, att de välsituerade i den första kristna församlingen frivilligt och efter förmåga, månadsvis sköto samman medel, som användes till underhåll av fattiga, begravning av obemedlade, hjälp åt föräldralösa barn och åt åldringar etc. Detta var ett synligt uttryck för äktheten av deras broderskärlek. ... Agapen, kärleksmåltiden, skulle också i första rummet tjäna syftet att bespisa de fattiga på de rikas bekostnad. ... Sålunda fann man inte ofta någon tiggare bland de första kristna. Likaså blevo de sjuka vårdade med uppoffrande ömhet. ... Vad man för Kristi skull giver åt någon i tiden, skall man få igen i evigheten. ... Gästfriheten var visserligen redan tidigare en allmän dygd i Österlandet, men medan hedningarna blott inbjödo förnäma gäster, bjödo de kristna fattiga och ringa människor, sådana, som behövde hjälp och inte kunde återgälda den. ... "För Kristi skull omsluta vi inte endast de fridsamma med kärlekens armar utan även de oefterrättliga och anstötliga människorna", kunde de första kristna vittna. (Gottfried Arnold "Hurudana voro de första kristna? s 129-130,152)

På olika sätt avpassade (Gud) den mänskliga rasen till att stå i samklang med frälsning. Med anledning av detta betygar också verkligen Johannes i Apokalypsen: ”Och Hans röst som ljudet av många vatten.” Ty (Guds) Ande är sannerligen (lik) många vatten”, emedan Fadern är både rik och stor. Och Ordet, som drar förbi alla dessa (människor), skänkte verkligen frikostigt förmåner uppå Hans undersåtar genom att dra upp i skrift en lag som är anpassad och tillämplig på varje klass (ibland dem).” (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 479)

Herren själv i egen person talade verkligen Dekalogens (Tio Guds buds) ord till alla i lika grad, och därför förblir de verkligen beständigt hos oss på samma sätt och, med hjälp av Hans ankomst i köttet, mottar utvidgning och utökning men inte avskaffande. Träldomens lagar, en efter en, offentliggjordes emellertid för folket av Mose, avpassade för deras undervisning eller för deras bestraffning, som Mose själv betygade: ”Och Herren befallde mig vid den tiden att lära er föreskrifter och straffdomar.” Dessa ting, som var givna för träldom och till ett tecken för dem, upphävde han därför genom frihetens nya förbund. Men Han har utökat och utvidgat de lagar som är naturliga och ädla och gemensamma för alla, och förunnar människor frikostigt och utan att vara missunnsam, med hjälp av adoption, att lära känna Gud Fadern och att älska Honom av hela hjärtat och att orubbligt följa Hans ord, under det att de inte bara avstår från onda gärningar utan också från att önska dem. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 479)

Guds Ord ... har på nytt kallat människan till gemenskap med Gud för att vi genom den gemenskapen skall kunna få del i oförgängligheten. ... Genom (Kristi) död skall de som förut var fiender och motståndare till varandra få fred inbördes, när de tror på honom genom att de med sin gemensamma tro på honom uppnår välvilja och kärlek. ... Och att det inte är på grund av lagens många bud utan den enkla tron och kärleken som människorna skulle frälsas, säger Jesaja: ”Ett fyndigt och kort ord i rättfärdighet, ty Gud vill utföra ett kort ord i hela världen (Jes 10:23 LXX; Rom 10:28) (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 39,62,69)

Hade således judarne då, som alltid, många fiender, så saknade de ej heller vänner. Vanligen voro deras kommuner ganska fattiga; men så långt de förmådde, hjälpte de hvarandra ömsesidigt, och att de hade ibland sig många, hvilka äfven mot icke-judar handlade som den barmhärtige samariten, är otvifvelaktigt. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 79-80; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Privata tackoffer (kunde vara) “frivilliga offer” (3 Mos 7:16) ... älskande hjärtans fria gåva, som även användningen av samma term i 2 Mos 25:2; 35:29 antyder. Uteslutande i detta fall kunde ett djur offras som hade antingen något ”bristfälligt” eller ”överflödigt” (Lev 22:23). (Alfred Edersheim “The Temple” s 135; jfr Mikael Tellbe ”Grekisk-romerska religioner och filosofier“ s 93-94 /Det romerska/ offret måste vara helt felfritt för att passa som gåva till gudarna. ... Romarna kunde ha en närmast juridisk inställning till gudarna: do ut des, ’jag ger för att du skall ge i gengäld’”; jfr också Hebr 10:12 som talar om Jesu offer som ett offer till förmån för synder.)

Israel var alltid känt för sin gästfrihet och inte bara Bibeln utan också rabbinerna anbefaller detta i de starkaste ordalag. ... Rabbinerna framhöll att gästfrihet innefattade en lika stor och större förtjänst som att tidigt bevista en läroakademi. De kunde knappast ha gått längre, om man betänker det värde som de tilldelade studier. Naturligtvis hade också här den rabbinska ordningen företräde, och att gästfritt ta emot en vis man och sända bort honom med gåvor framhölls som lika förtjänstfullt som att ha burit fram de dagliga offergåvorna (Ber. 10, b). ... Vad gästfrihetsplikten angår, eller den kärleksfulla omsorgen om fattiga och sjuka, var det omöjligt att ta en högre ton än rabbinismens. ... En av de äldsta rabbinska kommentarerna har en mycket vacker förklarande not till Ps 109:31: ”Han skall stå vid den fattiges högra sida.” ”När än”, läser vi, ”en fattig människa står vid din dörr, så står den Helige, välsignat vare Hans namn, vid hans högra sida. Om du ger honom en allmosa, vet då att du skall ta emot en belöning av Honom som står vid hans högra sida.” (Alfred Edersheim “Jewish Social Life” s 47-48)

"Trots att vi inte haft tillfälle att utbyta åsikter", (sade Kong Zi/Konfucius till Karl Marx), "visar det sig faktiskt att ert idealsamhälle och det som jag har kallat Den Stora Gemenskapen stämmer väl överens. Låt mig citera ett avsnitt ur mina gamla skrifter för er: ' När Den Stora Normen följdes rådde rättvisa och jämlikhet i världen. De visa och dugliga valdes. I tal var man uppriktig och man vinnlade sig om vänlighet. Därför älskade man inte bara sina egna föräldrar och visade ömhet inte bara mot sina egna barn. Man såg till att de gamla hade försörjning på sin ålderdom, att de vuxna hade vad de behövde och att de unga fick en tryggad uppväxt. Man hade medlidande med änkor, föräldralösa, ensamstående, svaga och sjuka och gav dem deras dagliga bröd. Män hade arbete, och kvinnor hade hem. Man avskydde att låta något gå till spillo men gömde dock intet för egen del. Man avskydde att ej utveckla sin styrka men använde den dock inte för egen vinning. Härigenom förhindrades sammansvärjningar, och sådana uppstod icke. Rån, stöld, uppror och andra ogärningar förekom inte och därför kunde dörrarna stå olåsta. Det kallades Den Stora Gemenskapen.' Överensstämmer detta inte helt och hållet med era ideal?" . . . Men Marx var mycket kallsinnig. Han tycktes inte anse att det som Kong Zi sa var särskilt viktigt. (Guo Moruo "Marx inträder i Kong Zi-templet" s 45; citat från bok sju i Riternas bok, en av de konfucianska klassikerna)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1990

I (Selma Lagerlöfs legend) "Den heliga natten" ... lade farmor sin hand på (sitt barnbarns) huvud och sade: "Detta ska du komma ihåg, för det är så sant, som att jag ser dig och du ser mig. ... Det som är nödvändigt, det är, att vi äger sådana ögon, som kan se Guds härlighet." ... Det behövs ögon som ser, öron som hör, hjärtan som känner, fötter som går till mötes och händer som hjälper. God Jul med alla sinnen öppna för varandra önskar Elisabeth Falk Nilsson, kyrkoherde i Sandhems pastorat. (Elisabeth Falk Nilsson "Håll 'ögonen' öppna inte bara i juletid" s 3)

Bara en i mängden? Nej – tillsammans bildas helhet. ... Närhet är en gåva att ge bort men också att ta emot. (Helena Boberg Oscarsson ”Maj resp. November 2006”)

Bymarken (i Jönköping) omkring 1900 och Bymarken omkring 2000 är verkligen varandras kontraster - det har i likhet med Sverige i övrigt förändrats. Många är förändringarna till det bättre - högre standard beträffande boende och gemensamma anordningar som gator, belysning och parker, för att inte tala om enskilda trädgårdar! Men det har också skett förändringar till det sämre: gemenskapen mellan människorna var säkert större för 100 år sedan. Kraven på livet var inte så stora - man hjälpte varandra vid behov. (Nils Gruvberger "Bymarken för hundra år sedan" s 52)

Vi får leva för varandra och varandra omsorg ge. Dela med av kärlek, vänskap. Be om – ge förlåtelse. ... För sin morgondag man ej skall sörja. I Guds eget Ord det står. Tryggare än Guds lilla barnaskara kan ingen vara – på det man lita får. Teoretiskt jag vet det, men i praktiken min oro kommer – och går. (Ingegerd Norman "Alla behöver behövas" s 15,24)

Den där varma och härliga livsglädjen ... infinner sig, när vi känner att vi betyder något för varandra. (Rose-Marie Svensson "Nässlor och förgätmigej"; Jönköpings-Posten 1997-09-14)

Samtliga intervjuade (pensionärer inom Svenska kyrkan och Missionskyrkan i Jönköping 1996) vittnade om trygghet och gemenskap och beskrev sitt liv i termer av före och efter omvändelsen, där "före" stod för negativa minnen och "efter" för positiva känslor och erfarenheter. Begreppet gemenskap var vida mer frekvent förekommande i samtalen än begreppet Gud. (Eva Londos "SAMDOK och frikyrkan under 20 år" s 138)

Gnosjö kommun var 1995 inte bara länets utan också landets frikyrkligaste kommun. Inte mindre än 17.6 procent av befolkningen, dvs mer än var sjätte gnosjöbo eller drygt 1700 personer var då medlemmar i en frikyrkoförsamling. ... Begreppet gnosjöanda brukar ofta sättas i samband med den starka frikyrkligheten inom kommunen, och det med rätta. Samspel och samarbete är honnörsord för många av ortens företagare i stället för knivskarp konkurrens, liksom ömsesidig respekt och stor vilja till samförståndslösningar på olika områden. Liknande grundsyn kännetecknar företagandet också i angränsande frikyrkotäta kommuner. (Göran Åberg ”Folkväckelse och frikyrklighet i Jönköpings län” s 62)

Identitet är inte bara något man har utan något man får i relation till andra. Vi är utrustade och begåvade med varandra, och i vårt sökande efter andra söker och hittar vi också oss själva och tvärtom. Relationer är det finaste, det viktigaste men också det svåraste vi har att hantera i den här världen. ... Vi är helt enkelt konstruerade så att vi har ett behov av att sträcka oss mot varandra för att ge och ta emot, komplettera och kompletteras, ja, för att uppnå helhet och fullhet. (Per-Gustaf Eriksson ”Att mogna som människa” s 34)

Vardera är den del som gör den andre hel. ... ”Det är inget jag vill. Jag bara undrar hur det står till.” För mej var det mycket särskilt och mycket levande ord. De blev till en blombukett på mitt hjärtas blomlösa bord. ... Jag tappade ett osäkrat ord och vi sårades båda. Vi blödde ganska länge för vi saknade första förband i vår omtankeslåda. (Rune Henriksson "Osäkrat ord" s 68,73,75)

Jag minns, när jag därhemma sprang i vårens sköna tid och lyssnade till klockors klang i aftonskymning blid. Jag satte mig vid insjöns strand och såg den blanka vik, i aftonsolens gyllne brand jag hörde ljuv musik. ... ... Jag såg, hur fåglar byggde bo, och det var fröjd och sång, och kärlek rik och hopp och tro hos mig gick böljegång. Att älska och att älskad bli – så ljöd det i min barm – det utgör livets poesi, ger åt vår levnad charm. (Erik Herneby "Livets höga visa och andra dikter" s 28; Livets poesi)

Som ledare har man ... uppgiften att hjälpa andra till att vårda sina inbördes relationer. Jesus har själv sagt att vi skall älska varandra och att detta är det centrala i den kristnes liv. ... Genom detta närmande till varandra i kärleksfulla relationer, kommer församlingens medlemmar också att bättre förstå vem Gud är. (Ingemar Karlsson "Församlingens ledarskap" s 13; Svenska Alliansmissionens årsbok 1992)

Människor som vandrar i ljuset har gemenskap med varandra, säger (aposteln) Johannes. Därmed har han gett en av de bästa definitionerna på vad en kristen församling är ämnad att vara - en djup, varm, öppen, fungerande och berikande gemenskap mellan människor som av nåd blivit Guds barn. ... Men (denna gemenskap) är som en skatt gömd i en åker. Vi måste söka den med all iver. (Eskil Albertsson "Gränslös gemenskap" s 8; Svenska Alliansmissionens årsbok 1991)

Tabergs Missionsförsamling och TMU är inte och får aldrig bli en exklusiv grupp för inbördes beundran. Nej, vår uppgift är att vara en öppen famn, dit alla tabergare känner sig välkomna. Vi vill också leva i dialog med samhället, så att vi vågar tala om de vardagliga frågor som rör oss alla, på ett naturligt sätt. Vi har ju också ett ansvar för Taberg. (Karl-Erik Andersson "Arvet från Kåperyd" s 129)


ca 1990 - ca 1975

Så underbart hade Olof Lagercrantz i sin bok Från helvetet till paradiset (1964) efter fleråriga studier förmått gestalta salighetens innersta, att jag minns att jag brast i gråt: ”Paradiset är ett tillstånd av kärlek och den som nått dit vet, att landsflykten är över, att hon är hemma, att hon inte längre har behov av ett uppbrott.” (Gunlög Järhult "Guds tystnad? En bok för fromma och ofromma" s 85-86)

Om livet ska få en mening, som (Viktor E) Frankl hävdar, krävs det ett mått av vakenhet. Vakenhet innebär att man låter sig störas, att liv och människor och skeenden angår en. Därför är det anledning att minnas (Elie) Wiesels mest kända ord: ”Kärlekens motsats är inte hat utan likgiltighet.” (Gunlög Järhult "Guds tystnad? En bok för fromma och ofromma" s 96)

Sist i studiehäftet (inför det fjärde kristna riksmötet i Örebro 9-13 augusti 1989) kommer författaren Per Gunnar Evander till tals om sina förväntningar på kristenheten och vad som kan vara dess gudomliga uppdrag. Svaret finner han i ett Pauluscitat ... "Bär varandras bördor!" (Eva Cronsioe Ihlar "Människa i vägskäl" s 22; Svenska Alliansmissionens årsbok 1989)

Att skapa gemenskap är en uppgift för oss alla. Det kanske börjar med att se att ordet gemenskap börjar med stavelsen - "ge". (Lars Hult "Skapad till gemenskap" s 19; Svenska Alliansmissionens årsbok 1989)

Församlingen är till för att vi skall bära varandras bördor och vara en front mot den religiösa privatiseringen. (Bertil Alberius "Var och en som ber ..."; Jönköpings-Posten den 6 maj 1988)

Tillsammans är ett nyckelord för att förstå vad äkta kristendom är. (Eskil Albertsson "Tillsammans" s 5; Svenska Alliansmissionens årsbok 1988)

Det är i denna nya medvetenhet, att vi har att göra med självständiga kyrkor (i andra länder), som vi måste lyssna och lära av varandra. (Lars Hult "Mot en ny missionsmedvetenhet" s 24; Svenska Alliansmissionens årsbok 1987)

Låt oss visa omsorg om varandra för Kristi skull. (Lennart Lagerquist "Allt i ett nötskal"; Jönköpings-Posten den 17 oktober 1986)

(Jesus) talar (i Matt 25:31-40) om en lång rad gärningar, som visar var en människa hör hemma. Det är gärningar som gjorts mot Jesu minsta bröder. Vilka är de? Ibland har det sagts att Jesu minsta bröder är alla människor. I varje liten behövande medmänniska möter jag Kristus. ... Men jag tror inte det är det Jesus menar här. När Jesus några få gånger talar om sina "bröder" handlar det alltid om hans lärjungar. ... Det är alltså (här i Matt 25:31-40) inte fråga om hjälpsamhet i största allmänhet. (Lennart Thorsson "En tro som föder kärlek"; Jönköpings-Posten den 22 november 1985)

Tacksägelsedagen är en dag, då vi "av artighet" säger det till Gud som vi brukar säga till en medmänniska, som vi älskar och som älskar oss. "Jag är så glad, så tacksam för att du finns, för att du är här, för att du är den du är. För den godhet och den hjälp, som jag personligen har fått av dig. Gud, jag tackar dig." (Richard Appleyard "Gud, jag vill tacka Dig"; Jönköpings-Posten den 12 oktober 1984)

Att ha riktigt goda vänner omkring mig och känna att jag är omtyckt precis som jag är, är mycket viktigare än alla prylar i världen. Att älska och bli älskad tillbaka är ett livsvillkor för oss människor. (Birgitta Janalm "Gör Dig inga bekymmer"; Jönköpings-Posten den 21 september 1979)

Vi upplever ofta, hur tvivel och problem kan hämma handlingskraften. Människor blir förlamade av uppgifternas mångfald. Det är inte lönt att offra tid, pengar och kunskap. Vilken utsökt möjlighet bjuder inte då Kristi församling. Där räknas det såsom en nådegåva, en förmån att kunna få göra något för sin nästa - för Gud. ... Var och en får, inte av tvång utan såsom en förmån möjligheten att göra något positivt - att vittna om sin Herres evangelium. Och varje gång vi får gå i Guds tjänst, i livets tjänst strålar det ett himmelskt ljus över livet och gemenskapen. (Sven Dan Almqvist "Tungor såsom av eld"; Jönköpings-Posten den 1 juni 1979)

"I ären alla bröder", säger Jesus (i Matt 23:1-12) till sina lärjungar. Härmed avses de som tro på Jesus Kristus, ty de bör vara som systrar och bröder emot varandra. Och så säger Han: "Ett nytt bud giver jag eder, att I skolen älska varandra: ja, såsom jag har älskat eder, så skolen I och älska varandra." Amen. (Bror C. Packalén "'I ären alla bröder'"; Jönköpings-Posten den 9 augusti 1975)


ca 1975 - ca 1950

(annons) All framgång bygger på samarbete. Götabanken. ("Tabergs Bergslag X" s 106; 1974)

En (japansk) pastor menade, att missionärer från andra länder alltid kommer att behövas i Japan, men att det i framtiden bör bli mera på en utbytesbasis. Han menade att kristna i olika länder har något att lära varandra, och därför bör internationella kontakter alltid finnas. Vem vet, kanske vi i framtiden får räkna med japaner som missionärer i Sverige, samtidigt som vi själva fortsätter att evangelisera också i Japan. (Åke Walfridsson "Mission och samarbete i Japan" s 61; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1973)

Immanuel - Gud med oss. Det är just detta religionen syftar till - gemenskap med Gud. Och i Jesus Kristus har vi denna gemenskap. I honom har vi nått målet för vad vi längtat efter. Ty han allena, kan med Gud förena. (Bror C. Packalén "Immanuel - Gud med oss"; Jönköpings-Posten den 24 december 1971)

Ordet gemenskap kommer igen tre gånger (i 1 Joh 1:3, Hedegårds översättning). ... Målsättningen (för Missionsdagen i år) skulle alltså vara den gemenskap vi människor (var vi än i världen bor) kan känna med och för varandra, just genom att vi var och en känner gemenskap med Jesus Kristus, Guds son (känna gemenskap = ha kontakt med). Vilket härligt mål vi har att sträva mot under våra återstående dagar här på jorden! (Anders Berglund "Att ge bud från Gud"; Jönköpings-Posten den 3 juli 1971)

I stort sett är väl de flesta kristna ense om att vi ska inte blott mötas utan också känna igen varandra i himlen. Den amerikanske teologen dr J.B. Shaw säger, att vi kan inte ha större förtröstan till något av vad vi anser veta om frmtiden än till just det, att vi ska känna igen varandra i himmelen. Och dock synas de vara få som har en klar uppfattning härom. Till en del torde det bero på att vår bibel användes alldeles för litet. ... "Om vi nu ska leva i en annan värld", säger förutnämnde Shaw, "så måste vår personlighet, det är vår ande, jaget, som skiljer oss från andra, förbliva. Och om vår personlighet fortsätter bortom det närvarande, så måste vår identitet förbliva, eljest försvinner det som väsentligast bidrager till vår individualitet." ... Om liksom tron på ett liv efter detta är allmän inom alla folkslag och samhällsklasser, så synes också tron på ett återseende och ett igenkännande efter döden vara allmän om än dunkel bland alla folkslag. Forntidens filosofer och vise förnam det. Platon erkände det och italienarnas Virgilius likaså. Till och med tyskarnas Goethe med sin panteistiska livsåskådning, blottar något av denna känsla i sitt innersta, då han säger sig vara fast övertygad om att vår ande är ett väsen av oförstörbar natur. ... Den gudfruktige Isak Newton, den store vetenskapsmannen, var höjd över allt tvivel om ett igenkännande bortom graven. Våra gamla förfäder, under den tid då asagudarna dyrkades i vårt land, trodde också, att de skulle fortsätta livet i sälla jaktmarker bortom döden. ... Det kan väl inte vara möjligt, att människor i alla tider och i alla länder skulle haft denna känsla, förnimmelse och tro på en plats av återseende och salig gemenskap, om det inte funnes någon motsvarighet till det i verkligheten. Gud bedrager aldrig någon av sina skapade varelser. Då till exempel flyttfågeln instinktmässigt ställer färden mot söder, är det just vad förståndet hos de förnuftiga varelserna säger, att den bör göra. Skulle då människan, som ju också är en av Gud skapad varelse, bli besviken på den instinkt i hennes inre, som manar henne till hemmet därovan hos Gud? Ingalunda! En och annan torde kanhända trots dessa argument befinna sig under inflytande av andra åsikter. Somliga håller sålunda före, att om vi skulle föra vår identitet med oss till himlen, skulle det som en oundviklig konsekvens innebära, att den förkärlek vi haft till vissa personer här, skulle fortsätta där. Det vore, menar de, något oegentligt eller ofullkomligt, som inte ens kan tänkas i samband med den himmelska sällheten, där all brist och disharmoni är bannlyst. Men Guds Ord synes aldrig hålla en sådan uppdelning av vänskapsförbindelser för ohelig. Jesus själv favoriserade ju en del av lärjungarna, och en av dem kallades till och med "den lärjunge som Jesus älskade". Vad som inte är orätt för Gud är väl inte orätt för oss? Dr J.B. Shaw fortsätter: "Somliga påstår, att då vi inte i allt kommer att ha de kroppsliga egenskaper, genom vilka vi först och främst känner igen varandra här, ska vi inte kunna känna igen varandra där. Det är dock inte, som vi senare ska påpeka, enbart genom det materiella, som vi känner igen varandra utan också genom en viss mystisk själs- och andegemenskap, som ibland kan vara så kraftig, att vi rent av känner oss besläktade med varandra. Träffar vi inte ibland personer, där själsfrändskapen är så stor, att man känner vid första sammanträffandet, som om man varit bekant med personen hela sitt liv. Men även om så inte vore förhållandet, talar ju vårt Nya Testamente om uppståndelsekroppar motsvarande dem vi nu har. Det blir alltså inte på brister och ofullkomligheter, som vi ska känna igen varandra där, även om så kan vara fallet härnere på jorden, utan snarare på det bättre "jaget", som nu får kämpa så bittert under trycket av denna syndens och dödens kropp, Rom 7:24. ... Ingalunda ska jag förgäves söka efter dessa i den stora vitklädda skaran, som jag så ofta delat andliga välsignelser med, ty omskapelsens verk har ju redan skett i deras hjärtan. ... Då vi nu kan känna igen varandra här i syskongemenskapen trots svagheter och strider, så ska vi väl inte vara sämre där i fullkomligheten, i glädjen och segern. (Arwid Wickström "Hur skall det bli i himlen?" s 20-27; BG Ask-kommentar: Det är en glädje för mig att här i ett längre citat kunna referera till tidigare rektorn vid Kortebo Missionsskola Arwid Wickström som under år 1963 kommenterade och rättade mina svar till en brevkurs om det kristna livet författad av David Hedegård. Tänk att få leva i hoppet om ett igenkännande av varandra i himlen!)

Det är inte svårt att visa kärlek mot människorna då den både uppskattas och bliver besvarad. (Svante Nordahl "Förhållandet till nästan"; Jönköpings-Posten den 7 september 1968; BG-Askkommentar: Jämför Jesu ord i Matt 11:30 om sin lätta last/börda)

I oktober 1962 flyttade vi in (till Hovslätt) som nygifta och kan man tänka sig, nu var vi plötsligt Barnarpsbor och tillhörde Barnarps församling och Tenhults kommun. Men vi kände oss som Hovslättsbor, trivdes i samhället, kände oss också välkomna i Missionskyrkan. (Karl-Olof Angerd "Buss-grabb på 50-talet" s 119; Hovslättsbo på riktigt)

Om (hemmets högtider) firas enkelt och värdigt i inbördes kiärlek, då är hemmet ett gott hem. (Nils Hornvik "Jesus helgar hemmet"; kommentar till Luk 19:1-10; Jönköpings-Posten 1957-01-18)

Gud är kärleken. Det är hans väsen. Därför blir kärleken det kännetecknande för dem, som är födda av Gud. Aposteln (Petrus) förutsätter denna kärlek och uppmanar de pånyttfödda ”att älska varandra av hjärtat med uthållig kärlek”. (Knut Svensson ”En för alla” s 78)

Vi söker att odla det goda kamratskapet i vår (junior)förening (i Taberg), där ungdomarna i ett fritt och otvunget kamratskap lär känna varandras fel och förtjänster, men också att taga ansvar för varandra. Där det har lyckats som bäst, har ungdomen lärt sig att säga varandra sanningen utan prutmån, icke av lust att trycka varandra i skorna, utan med tanke på att lyfta och rädda varandra. Många kantigheter har på detta sätt slipats bort, och ungdomarna har lärt sig ömsesidig respekt. I förhållande de olika könen emellan vill vi se flirten och det sliskiga närmandet till varandra bannlyst. Pojkar och flickor skall lära sig att umgås med varandra på ett verkligt gentlemannamässigt sätt. (Holger Forsberg "Vad vi vill" s 4)


ca 1950 - ca 1925

I juletid möter oss sanningen om Guds stora gärning för oss genom Kristi kommande hit ned. Det är ett underbart glädjebudskap, som bör stämma oss till tacksamhet och lovsång. Men detta budskap innehåller även en kallelse till helig offertjänst. Det är "vid Guds barmhärtighet", som Paulus manar oss "att frambära våra kroppar till ett heligt, Gud välbehagligt offer". (Gustav Haag "Helig offertjänst" s 77; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1947)

Till Guds stora nåd höra ock de människor, som jag mött på min färdeväg. ... Vad ha inte dessa trofasta vänner och medarbetare både inom den mission jag tjänat och utom den givit mig! Deras aktivitet och uthållighet har manat mig att bliva deras efterföljare under tider, då jag har hållit på att tröttna. ... Dessa människor mötte jag i mitt hem och i den verksamhet, som tid efter tid blev mig given. Genom det nådemedel, som heter "Bröders gemenskap", har Gud givit mig oändligt mycket. Jag vill ock hoppas, att all denna nåd ej har varit förgäves, utan att det är som någon har sagt: "Jag är en del av det jag mött." (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 440)

(Församlingssyster Linnéa Petterssons) årsredovisningar ... utgör en intressant historieskrivning över 40- och 50-talens sociala situation i vårt samhälle. Detta var före vårdcentralernas tid och i (hennes) första årsrapport från 1941 kan man läsa följande: ”Under året har gjorts 1667 sjukbesök och 16 vaknätter. Dessutom har i mån av tid besök gjorts hos gamla och ensamma. Under juli månad gick en influensaepedemi vilken följdes av åtskilliga lunginflammationer, dessbättre ingen med dödlig utgång. Under hösten och vintern har scharlakansfeber härjat bland barnen med 10 fall i samhället och 4 i Sandseryd. Alla de små patienterna är nu åter hemma från sjukhuset utan några sviter.” Så kan det alltså låta i en församlingssysters årsrapport. Det blir ca 5 sjukbesök om dagen – ingen mjukstart precis. Vidare räknar hon upp och namnger de 12 personer som under året avlidit i Hovslätt och Sandseryd. Finansieringen av den social verksamheten baserades på ett visst kommunalt stöd från berörda kommuner, samt frivilliga bidrag från företag och enskilda. Vidare genom den årliga sociala auktionen som hade samhällsbornas stöd på alla nivåer och inbringade en bra slant. (Hovslätts Missionsförsamling 125 år s 32-33; Den sociala verksamheten)

Martin Luther nämner bland nådemedlen även bröders inbördes samtal och tröst. ... Har du ej någon kristen vän, som du helt kan lita på - gå till någon av dem som medverkat i den gångna veckans möten, eller till någon annan kristen, som du känner förtroende inför. (Olof Thulin "'Bröder, vad skola vi göra?'"; Jönköpings-Posten 1939-10-30)

Någon har sagt, att frälsningen vinnes icke genom kärlekens gärningar. Men frälsningen förbinder till kärlekens gärningar. (Efraim Palmqvist ”Klippan som följde dem” s 158-159)

Intresset för (Tabergs)kretsens verksamhet har ständigt stegrats. Gemensamt arbete har upptagits på allt fler områden till det helas bästa. Endräktig har striden varit och segrar ha vunnits. Jag lyckönskar och tackar dig (nu år 1935), min hembygds ungdomskrets. Du har betytt mycket för mig personligen. Må Din framtid kännetecknas av fortsatt god sammanhållning och endräkt samt gemensam kamp för Guds rikes sak! (Carl Wilson "Minnen och intryck" s 15)

Vi ser i detta underverk (som omtalas i Luk 7:11-17) en borgen för att alla Jesu vänner skola i och genom uppståndelse ur gravarna givas åt varandra till evigt liv i livets land. (Anders Hultman "Livet och döden mötas"; kommentar till Luk 7:11-17; Jönköpings-Posten 1928-09-28)


ca 1925 - ca 1900

"Andersson, Siringe, en säck potatis; Fru Wettermark, Norgården, vinbär; Fru Rundbäck, saft; L.P. Gustavsson, Lund, Siringe, 100 kg. vetemjöl; En elev, kål och morötter; En elev, ostkaka; En elev, potatismjöl; En elev, torkad frukt; L. Isaksson, Medalby, ostkaka; Fru Danielsson, Äng, 2 kullar ägg, 10 kg. vetemjöl; Missionsvänner i Bunn, 7 famnar ved; David Hasselgren, Lund, porslin till 15 st. lavoarer." För alla dessa gåvor bedja vi att få hembära vårt innerliga tack till varje särskild givare! "Vad I haven gjort en av dessa minsta mina bröder, det haven I gjort mig." (B. Neil "Influtna gåvor till Svenska Alliansmissionens Bibelinstitut" s 591; redovisning i Svenska Alliansmissionens tidning Trosvittnet den 6 december 1923)

Umgänge med Guds barn är ett beprövat medel för det andliga livets bevarande och stärkande. För glödande kol tillsammans och deras värme behålles och förökas, men låt dem ligga spridda, och de skola lätt svalna och slockna. (J. Lönner "'Tvinnad tråd brister icke så snart'"; ungdomsföredrag vid Svenska Alliansmissionens ungdomskonferens i Jönköping 1922-02-05; kommentar till Pred 4:12; Jönköpings-Posten 1922-03-03)

(Georg) var inte rädd för att ropa ut att han fortfarande var en proletär, men han slog samtidigt fast för sina arbetarkamrater att det behövdes en mycket mera djupgående revolution i samhället än att bara störta borgarna för att nå fram till det samhälle av broderskap och frihet som de gemensamt ville skapa. Det var en förkunnelse som vädjade till många av samhällets utstötta och misslyckade. Utsupna alkoholister lämnade sina liv åt Gud i Betelkapellet och blev förvandlade, poliskunder blev skötsamma och började leva gudfruktigt och vinna sina närmaste för Gud. Alla förenades i församlingen till en enda stor familj, som upplevde djup mänsklig och andlig gemenskap och blev till en oövervinnlig stormtrupp för Guds rike. (Ivar Lundgren "Georg - Revolutionären" s 163)

På (Nathan Söderbloms) initiativ bildades 1918 Svenska Kyrkans Lekmannaförbund. Det var en sammanslutning av män inom Svenska Kyrkan och kallades kort och gott kyrkobröderna. Några ord av Söderblom avslöjar, vilka tankar som låg bakom beslutet att bilda denna sammanslutning inom kyrkan: " ... Lekmannakyrkan och det allmänna prästadömet får ... ej stanna vid tomma ord. Prästen som lärare och församlingen som åhörare är ett mycket ofullständigt och ohållbart uttryck för den kristna församlingen. En växelverkan måste äga rum icke blott mellan präst och församling, utan jämväl mellan de prästerliga uppgifter, vartill varje medlem av församlingen är kallad." ... Vid årsmötet 1995 beslöts ... att även kvinnor skulle inbjudas att bli medlemmar såsom skett i de flesta kårer på senare år. ... Från och med 1995 har Vaggeryds Kyrkobrödrakår blivit Vaggeryds Församlingskår. (Magnus Bergman "Vaggeryds kyrkobrödrakår fyller 40 år" s 56,62)

Den 6 aug (1916) hade fru Gertrud Lindberg konsert (i Mullsjö Missionshus) tillsammans med sina barn. Det kom in 50 kr som oafkortadt gick till hennes eget behof. I det sammanhanget kan jag nämna, att familjen Emil Johansson i Höryd har varit svårt hemsökt af sjukdom och sorg, hvarför missionsföreningen i maj öfverlemnade 30 kr till deras hjelp. En insamling har vidare gjorts till missionshusbyggnaden i Johansfors i Halland. Det blef 5:42 vid Carl Adolfssons besök. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 177)

En minnesrik 10-årsfest kunde Skillingaryds kristl. ungdomsförening fira den 13 d:s (= februari) (1916). ... En återblick företogs på de gångna åren, då tio medlemmar, en från hvarje år, redogjorde för sina intryck och erfarenheter. Ett gemensamt drag för dessa vittnesbörd var den kärlek som rådde till föreningen och den stora fostrande och sammanhållande betydelse den haft för medlemmarna. (Jönköpings-Posten 1916-02-15 "Skillingaryds kristliga ungdomsförening ordnar 10-årsfest")

I juli (1911) besökte missionsföreståndare Waldenström sin gamle vän och broder från studenttiden, prosten Isak Strand i Habo. Riksdagsman Räf i Bankeryd var med, när de träffades och har beskrifvit deras möte så här: ”Jag har aldrig sett några menniskor, som till den grad klappat om och smekt hvarandra, som dessa två gubbar gjorde. Jag trodde att kyssandet aldrig skulle taga slut. Sjelf fick jag gång på gång tårar i ögonen, då jag såg huru innerligt de älskade hvarandra, de båda veteranerna, en kyrklig och en frikyrklig.” (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 159)

Gesällerna, som kunde komma (till skräddaren Caarl Johan Engstrand i Månsarp) både från Sverige och utlandet, hade nyheter med sig, som de berättade för mäster, samtidigt som de fick lära sig, hur det gick till att sy. Det blev således ett ömsesidigt givande och tagande. (Lennart Gustavsson "Skräddaren i Månsarp 1906-1937" s 82)

Norrahammars missionsförening har till sin förste lokalpredikant lyckats erhålla den förut i Jönköpings missionsförenings tjänst verkande predikanten Carl Andersson, som utom i Norrahammar äfven skall utöfva predikoverksamhet inom Sandseryds, Månsarps och Ekeryds missionsföreningar. Den 1 juni i år tillträdde Carl Andersson denna befattning och inflyttade i Norrahammars missionsförenings nybyggda predikantbostad därstädes. Vid hans tillträdande af denna tjänst hade missionsvännerna i Norrahammar inbjudit såväl honom som hans fru som Sandseryds, Månsarps och Ekeryds missionsföreningars styrelser till en enkel välkomstfest med tésupé i Norrahammars missionshus, som var smakfullt prydt och öfver hvars talarestol lästes i grönt på gult fält ordet "Välkomna". Tal höllos af såväl ordf. i platsens missionsförening Törnqvist som af kyrkoherde S.E. Hagberg i Sandseryd och pastor K. Palmberg, hvilken sistnämnde på samma gång han önskade Carl Andersson välsignelse på sin nya plats, gaf såväl honom som missionsvännerna många goda råd och lärdomar. Mötet afslutades med predikan af Carl Andersson. Under hela festen underhöll Norrahammars strängmusik med god sång och musik. Festen var i allo angenäm. (Jönköpings-Posten 1902-06-11 "Missionsföreningarna i Norrahammar, Sandseryd, Månsarp och Ekeryd får sin förste lokalpredikant")

Jönköpings Kristliga Ynglingaförening. I dag Lördag den 2 Mars (1901) kl. 8.15 e.m. bibelsamtal. Ämne: "Det inbördes tjänandet" 1 Petr. 4:9. (Jönköpings-Posten 1901-03-02 "Det inbördes tjänandet")


ca 1900 och tiden dessförinnan

Redan tidigt började de troende tänka på de fattiga och behövande, gamla och ensamma samt sjuka människor. Man besökte dem, läste, sjöng och bad. Och då de materiella välfärdsanordningarna var få och bristfälliga behövdes ofta ett ekonomiskt handtag, vilket kan vara fallet även i vår välordnade tid. Gamla räkenskapsböcker visa, att man ibland anslog medel åt behövande trossyskon. Man ordnade också bjudningar och fester i missionshuset och inbjöd gamla och mindre bemedlade. Där bjöds ett gott andligt program med tal, sång och musik men också kaffe med dopp, och till julen delade man ut julgåvor. År 1920 fick det sociala arbetet fastare form genom anställandet av en församlingssyster. Det var inte vanligt att en församling med så pass begränsad numerär åtog sig detta, men församlingen satsade djärvt för saken. ("Hovslätts Missionsförsamling 1866-1966" s 51; Församlingens sociala verksamhet; fetstilsmarkering av BG Ask)

Under oktober månad (år 1891) bildades en liten ynglingaförening, vilken sedan ombildades till ungdomsförening och ännu (år 1935) lever. Det var ju en helt naturlig sak, att dessa ungdomar måste söka gemenskap med varandra, ty det var ju rätt så långt mellan varje predikan, och några predikanter eller ledare funnos inte, utan ville vi ha gemensam uppbyggelse, voro vi hänvisade till varandra. Ja, så enkel var upprinnelsen av Barnarps ynglingaförening. (Jacob Blomdahl "Några minnen från Tabergskretsens uppkomst och verksamhet" s 14)

En liten sång jag sjunga vill och det om kärlek är. Att älska är ett kärt besvär när den besvarad är. ... Jag prövat gossar mången gång och utaf många slag, dock nu till en jag ställt min håg, i honom har jag behag. ... För honom varmt mitt jerta slår och (wist) det är som knopp i vår, jag älskar bara endast den, han älskar mig igen. ... Wist är vi skilda från varan men vi har räckt varandras hand och älska skall vi alla dar ty det är han och jag. ... När denna tiden tagit slut som vi har talat om förut då skall vi se varandra jemt om Gud har så bestämt. ... Ja skönare ej finnas här uppå denna jord än med en älskad gosse få växla kärleksord. ... De äro sockersöta och älskade alltjemt. De äro kärleksvarma det känner jag bestämt. ... När jag mig känner ledsen och trött av mången tvång jag tänker på min älskling då blir ej tiden lång. ... Ja, du förljuvar mina dagar, snart skall jag klädas i brudeskrud. Med ringens tecken vi då förenas och löfvar trohet i lust och nöd. ... Med Guds jelp detta vi vilja hålla och kärleken skall vårt valspråk bli, vi så förenas mäd varandra uti den sällaste harmoni. (Hanna Johansson "Om kärlek"; dikten sannolikt skriven i slutet av 1880-talet på gården Torarp i Svenarum; Hanna föddes 1863 i backstugan Translätta i Svenarum; hennes namn som gift var Johanna Ask, BG Asks farmor)

Såsom Herrens wänner äro (Guds barn) uttagna från werlden och äro i Kristus Jesus förenade med hwarandra. De älska hwarandra med en inbördes kärlek, så att de äro i sitt inre dragna och hängifna till hwarandra. De wilja lefwa med hwarandra för att trösta, förmana och warna hwarandra. De önska wårda alla, som blifwa omwända och wara dem till hjelp och tröst. De wilja utestänga alla falska andar så långt de förstå från sina bönehus att de ej få uppträda och göra skada. (Swening Johansson ”Herrens werk” avd. VII)

(Ynglingaföreningen) tar väl hand om de sina. Lördagskvällarnas bibelsamtal styrker gamla som nya medlemmar. ... Föreningen är organiserad i kretsar om 7-9 medlemmar med en kretsledare som håller samman varje grupp. ångbåtsutflykter, fotvandringar, sommarfesten i Torpa hage (vid regn i något av missionshusen) och julfesten, med de ståtliga julgranarna med sina tända ljus i Gamla missionshuset, skapar dock sammanhållning mellan alla de unga troende. Föredrag och språkkurser ger kunskap till den törstande. För vänner som lämnar staden - tiderna är oroliga - och reser till Stockholm, Amerika och senare till Kina och Kongo, ordnas avskedsfester. ... även i materiellt hänseende tar föreningen ansvar. En sjuk- och begravningskassa finns sedan många år. Kollekten från julfesten ges ibland till änkor efter avlidna medlemmar och föreningen kan stå för begravningskostnaderna. ... Du ska veta att Jönköpings Kristliga Ynglingaförening, bildad redan 1855, inte har många jämngamla likar i landet. ... Några besöker sjuka i hemmen eller på fattighuset. ... En och annan krona får föreningskassan avstå till de mest behövande. Nöden är stor i staden under dessa svåra år på 1880-talet, för tändsticksfabrikerna har avskedat flera hundra arbetare. (Anna-Maria Claesson "Kinesernas vänner" s 36-37; fetstilsmarkering av BG Ask)

Julafton 1883 skrev (Karl) Palmberg (som nytillträdd präst i Månsarp) ett brev till en god vän och berättar om sitt arbete: "Vad som med åren ökar sig hos mig, är kärleken till Guds barn. Icke att jag känner denna kärlek så varm, som jag ville, men jag ser Guds barn i ett allt högre och högre ljus, och därför bliva de mig så kära och dyrbara. För mig blir det så viktigt, att vara ett med dem. De äro framtidsfolket. Och såsom en framtids- och evighetsmänniska måste jag hålla mig till dem, som höra framtiden till. "Regera med Kristus i himmelsk ståt och aldrig, aldrig skiljas åt." Huru stort är det icke att få älska och tjäna dem. Och ännu större att själv få vara en av dem. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 249)

I ett brev till komminister S. Henriks, dagtecknat Sandseryd den 2 mars 1877, skriver (prästen Karl) Palmberg: "Min i Jesu kärlek omfamnade och älskade evighetsbroder! Ja, det gives en värld oberoende av hela det nuvarande världssystemet. När solen sänder ned varma strålar, drager du genast den slutsatsen, att solen själv är varm. Är försmaken av det eviga livet sådant, som vi här om söndagarna och stundom annars känna den, så måste det eviga livet självt vara något outsägligt. ... Blott ett ögonblicks vistelse i denna underbara luft, då Anden är på färde, där bröder samlas, säger att himmelen själv måste finnas och vara övermåttan ljuvlig. Vidare - vad binder ihop oss, så att vi, ehuru okända, kunna bliva varandra så kära, då vi finna, att vi vandra mot himmelen på allvar. En gång kom jag tidigt på morgonen upp på däcket under en resa på Adriatiska havet. Där satt en gammal man, om vilken jag ögonblickligen fick den tanken: han hör Jesus till. Och hur kär och intressant blev han icke för mig. Han var annars en stel engelsman. Men det att han vandrade mot himmelen, det var nog för att han skulle sätta mitt hjärta i brand." ... Den 6 mars 1880 skrev Palmberg ånyo ett brev till Henriks ...: "Ja, vet du, brodersbandet i anden är dock en väldig profetia om evigt samliv i himmelen. ... Jag tror ..., att Johannes säger sant: 'All kärlek är från Gud.' Men är det sant, är jag ock lika viss, att all kärlek (nämligen andlig, av Gud född) är till Gud. Att det sålunda skall komma en tid och ett rum, då och där allt, vad vi, som i Jesus älska varandra, velat, skall fullkomnas. Vi älska vara nära varandra, och det skall ock uppfyllas. Vi ville fullt förstå varandra och helt förstås av varandra. Det skall ske oss som vi vilja." (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 173-174,182; fetstilsmarkering av BG Ask)

I maj 1876 kom (pastor) Karl Palmberg till Sandseryd. ... Folk kom till kyrkan långt innan gudstjänsten skulle börja och de brukade sitta och sjunga medan de väntade. Man sjäng de gamla kända läsarsångerna ”Tryggare kan ingen vara” m. fl. Folk kom till gudstjänster och möten från alla håll för att lyssna på pastor Palmberg. De kom från Jönköping, Huskvarna, Byarum, Hagshult, Angerdshestra och en del kom redan på lördagen försedda med matknyten. De fick då logi hos ”läsarna” i bygden vilka Palmberg kunde namnge. (Alfred Jonasson-Oskar Ängfors "Väckelsens folk" s 51)

Kristendomsföreningen (vid Jönköpings läroverk) bildades på initiativ av Nils Sandblad den 12 oktober 1869, då ”åtta skolgossar med rektors medgivande sammanslöt sig i kristen gemenskap till inbördes uppbyggelse på vår allra heligaste tro”. Föreningen var en frukt av den i staden och bygden dominerande nyevangeliska väckelsen och anslöt sig därför 1870 till Jönköpings missionsförening. Kristendomsföreningen samlades söndagligen men också då och då på vardagseftermiddagarna i hemmen. Programmen omfattade ”sång och bön, bibelläsning och bibelsamtal, personlig, kamratlig själavård och åter bön”. ... Fr o m april 1933 och nära tjugo år framåt var Kristendomsföreningen, som oftast varit det allmänt vedertagna namnet, ansluten till den evangeliska gymnasiströrelsen på biblisk grund, senare benämnd Sveriges evangeliska student- och gymnasiströrelse, SESG. (Göran Åberg ”HÖGRE ALLMÄNNA LÄROVERKET I JÖNKÖPING 1878-1968” s 178-179)

Gästfrihet var ett av de förnämsta kännetecknen på en riktigt gammaldags jul, och hemma i stugan blev julbordet stående dukat hela helgen igenom, dels för att husets kvinnor bättre skulle få njuta "julfreden", dels för att det behändigt skulle vara mat till hands, när någon främmande, känd eller okänd, fattig som rik, kom in i stugan. ... Man besökte varandra i tur och ordning (på julkalasen), och i stora byalag kunde det därför hända, att det sista julkalaset gick av stapeln först vid kyndelsmässa, som med anledning härav mångenstädes än i dag (1922) benämns "lillejul". ... Man hjälptes åt att skapa julmystik och helgdagsstämning och sökte med de medel man hade gemensamt ernå en gedigen, över arbetsmödan och vardagslivets enahanda upphöjd, glättig och festlig men ändå så innerligt fridfull julhelg. (K.W. Johansson "Gammaldags jul" s 15-16; 1800-talets Värnamobygd)

Den andliga vårtid som under mitten av förra århundradet bröt in med ljus och värme i vårt land kom även till Skillingarydsbygden. Resultatet blev ett andligt uppvaknande och människor kom till tro på Gud. . . . Många kom till tro i bygden under denna tid och de troende slöt sig samman för att ge varandra stöd och uppbyggelse. (Sven-Olov Carlsson "Skillingaryds Missionsförsamling har en lång intressant historia" s 65)

När den andliga rörelsen tog sin början på fyratiotalet, war det en stor fiendskap hos werlden till alla dem, som blefwo omwända till Herren Jesus. ... Då war werlden och de omwända skilda från hwarandra, och det war uppenbart, hwilka som af hjertat wille tillhöra Herren. Gud uppfylde sina barns hjertan med mod, och bland dem, som trodde på Jesus, war en brinnande kärlek. De woro i sina hjertan dragna och hängifna till hwarandra, så att deras kärlek war uppenbar för alla menniskor, som kommo i deras närhet. Man hade då en ringa kunskap och mycket oförstånd, under det man med glädje fick bära sitt kors och följa Jesus. (Swening Johansson ”Herrens werk” avd. VII)

(Kyrkoherde Johannes Baazius likpredikan den 13 juli 1630 i Jönköpings kyrka över Anna Månsdotter) handlar om evangeliet på 22. Trinitat., Matth. 18: ”Om Guds stora nåd och barmhertighet att tillgifva det fallna människosläktet sin odrägliga skuld; och därmed förpliktat oss arma syndare göra mot hvar jämkristen uti hans fast mindre skuld Guds exempel efter”. (Rudolf Björkman "Det nya Jönköping. Från stadens flyttning till slutet af sjuttonde seklet." s 271)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2007 - ca 2005

Dessa (hungriga) kenyanska pojkar ... har inte en mamma som stoppar om dem om kvällen, inget hus som skydd mot nattkylan, inget skafferi att gå och småäta ur eller en dusch att tvätta sig rena i. Nej, allt de har är gatan och varandra. (Matilda Persson "Fira gudstjänst varje dag"; Jönköpings-Posten den 3 augusti 2007)

Bakgrunden (till Upp 1:6 ”har gjort oss till ett kungadöme, till präster åt sin Gud och fader”) finns i 2 Mos 19:6, där Israels identitet såsom Guds folk beskrivs i samband med uttåget. Kyrkan är nu en del av gudsfolket som en gång formades vid Sinai till ett konungsligt prästerskap. Begreppen betonar offret som gudsfolket är kallat att bära fram inför Gud och som tillämpas genom ett utgivande liv i världen. (Leif Carlsson ”Tröst och trots –Uppenbarelseboken” s 35)

(Jesus Kristus) led ställföreträdande för oss på korset men det finns ett medlidande som fortsätter, inte bara för världen, utan också för församlingen. ... Det finns en typ av lidande som förmedlar styrka till Kristi kropp och bygger upp kroppen. Där något saknas i kroppen behövs ett lidande, ett offer eller en försakelse, för att den delen av kroppen ska kunna byggas upp. Den här typen av lidande eller uppoffrande talar vi nästan aldrig om. Men Bibeln talar mycket om det. (Ulf Ekman "En helig kallelse" s 73)

Någon svarade väldigt bra en gång på frågan varför Gud är treenig. Jo, det är för att Gud är kärlek. Kärleken är aldrig sig själv nog, utan måste uttrycka sig själv gentemot någon. Guds kärlek flödar från Fadern till Sonen, från Sonen till Fadern, från Sonen till Anden och så vidare mellan de tre personerna i treenigheten. Så flödar kärleken och har alltid gjort det. Och så kommer det att fortsätta i all evighet. Någon gång i denna evighet, i detta evighetens rådslut som skedde innan tiden var till, planerade och förutbestämde Fadern, Sonen och den helige Ande att införliva oss människor i sin kärlek och dra oss in i denna treenighetens kärlek. Så skulle vi ha Gud som vår Fader, Jesus som vår Herre och broder, och den helige Ande som vår livgivare. (Ulf Ekman "En helig kallelse" s 78-79)

Gud är gemenskap och vill gemenskap. Det är treenighetens underbara hemlighet att Gud är Fader, Son och Ande. Han är en levande gemenskap, i en enda gudom. Därför kan det i sanning sägas att Gud är kärleken, eftersom han av evighet har älskat och låtit kärleken komma till uttryck inom sig själv. Inte som en möjlighet endast – en idé – som behövde människan för att kunna förverkligas, utan som en verklighet. När människan skapades inbjöds hon till den kärleken som alltid har varit och alltid kommer att vara verklig i Gud. ... Den Gud som i sig själv är allt vi behöver har valt att skapa oss på ett sådant sätt att vi också behöver varandra. Han vill att den kärlek och gemenskap som finns i honom ska kanaliseras till oss, inte enbart direkt från honom själv, utan också via andra människor. Därför är gemenskap vår bestämmelse. (Stefan Gustavsson ”Gör som Gud – bli människa” s 39-40)

Dessa tidiga kristna älskade varandra, något som knappast är förvånande med tanke på att Andens främsta frukt är kärlek. De värnade i synnerhet om sina fattigare bröder och systrar och delade med sig till dem av sitt eget. Denna princip om frivillig kristen generositet är ett oföränderligt kännetecken. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 309 i kommentar till Apg 2:44)

Paulus båda brev till thessalonikerna är välkända för sina många hänvisningar till Kristi personliga, synliga och härliga återkomst. ... Herren Jesus kommer att bli förhärligad bland sitt folk (2 Thess 1:10). Det betyder att uppenbarelsen av hans härlighet inte endast blir en objektiv erfarenhet (så att vi kan se den), utan den ska samtidigt ske inom hans eget folk (så att vi kan dela den). ... Jesus Kristus måste fram till dess (han kommer åter) börja bli förhärligad i oss (2 Thess 1:12). Jesu förhärligande i sitt folk ... börjar här och nu. Den måste börja nu om den ska kunna fullkomnas när Kristus återvänder. Den dagen kommer inte att helt plötsligt vända de processer som pågår nu, utan snarare befästa och fullborda dem. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 352 i kommentar till 2 Thess 1:11-12)

Vi är kallade att på jorden leva ut det gudscentrerade livet i himlen. Nu förväntas vi leva våra liv i ett medvetet förhållande till Guds tron tills varje tanke och handling står under hans herravälde. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 411 i kommentar till Upp 4:11)

Det är något speciellt med de där julidagarna, något som på ett sätt saknar motstycke. Jag funderar en stund över vad det är som gör Hönökonferensen annorlunda men finner att det är svårfångat. Det är så mycket. Det handlar om trivsel - vart man än går på ön hittar man någon som man känner igen och kan byta ett ord med. Det handlar om atmosfär - om den luft som skapas där människor som älskar Jesus möts. Det handlar om koncentration - att flera timmar varje dag sätta sig ner och låta det skapande Ordet bestråla sig är andlig friskvård. Det handlar om gästfrihet och öppenhet, men mest av allt handlar det nog om minnen. Heliga minnen. Vår familj bär många sådana minnen och jag vet att vi bara är en av oändligt många familjer som med åren förstått värdet av att få vara tillsammans i en andligt sinnad miljö. Allt detta finns bakom ordet "Hönökonferensen" i min kalender. (Thomas Sjödin "Dagarna i juli som sätter sina spår" s 4)

Kärleken till Gud kan aldrig vara något abstrakt, något man förhåller sig till som en idé eller lära. Begreppet ”kristendom” är främmande för Apostlagärningarna och hela fornkyrkan. Kristen är man som en del av en tillbedjande gemenskap. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 378 i kommentar till Apg 23)


ca 2005 - ca 2003

Utanför kyrkan (i Stenskogen ett par timmars resa från Kunming i Kina år 2005) pekade kvinnan, som visade sig vara församlingsföreståndare, på en tvåvåningsbyggnad. ”Den är för gamla medlemmar som inte har några släktingar”. Vi gick närmare och hälsade på en liten skara äldre kvinnor, som höll på att städa och rensa grönsaker. Det blir allt vanligare att församlingarna i Kina bygger äldreboende och vidgar sitt sociala omsorgstagande. (Eskil Albertsson "Många tårar - stor skörd. Om församlingstillväxten i Kina." s 140)

Det är aldrig förbjudet att också trösta varandra. Kanske är det det som kallas kärlek? (Margareta Strömstedt "Natten innan de hängde Ruth Ellis" s 163; Svartsjuk i Prag)

(Vid) gemenskapsoffren deltar guden och de som offrar i samma offermåltid och förenas på detta sätt i ett vänskaps- och fridsförhållande. ... De gammaltestamentliga tackoffren, bättre översättning är ”frids-” eller ”helhetsoffret”, hör till denna gruppp (3 Mos 3; 7:11ff). ... Offerterminologin appellerar till grundläggande religiösa behov hos människan. Vi behöver ett religiöst sätt att uttrycka vårt beroende, vårt tack till omvärlden, naturen, universum, livet, Gud. Detta sker i tacksägelseoffren. För den kristna människan utgör livet i Kristi efterföljelse ett lovets och tacksamhetens offer (Hebr 13:13-16). I gemenskapsoffren tillfredsställs ett gemenskapsbehov hos människan. Här förverkligas en gemenskap, där de destruktiva tendenserna i de personliga relationerna har pacificerats och försonats. (Agne Nordlander "Korsets mysterium" s 59-60,128-129)

Diakonins sociala prestationer är oundgängligen beroende av ett ömsesidigt förhållande mellan hjälparen och den som får hjälp. (Christoph Ehricht "Byggplats Europa - nya utmaningar för diakonins arbete" s 57)

Min uppfattning är att kristen tro som inte utövas tillsammans med andra människor saknar en väsentlig ingrediens. (Elisabeth Sandlund ”Drabbad av det oväntade” s 68)

Grunden för allt diakoniarbete finns i kyrkan. Diakoni är kyrkans kännetecken, en omistlig del av dess väsen. Någon har sagt, att morgondagens kyrka är en diakonal kyrka, eller så är den inte alls. Om det sista påståendet kan man ha olika åsikter, men ett är säkert, diakonin har sitt ursprung i kyrkans väsen. ... Den första kristna församlingen kännetecknades av att man brydde sig om varandra, det var en gemenskap av delaktighet och delande. ... Gemenskapens betydelse är alltså central. Jag tänker här på den gemenskap som har sitt ursprung i Guds kärlek. Teologen Per Eckerdal skriver: "När Gud uppenbarar sig för oss människor, sker det på ett sätt som givit material till den teologiska reflektionen och dogmbildningen kring Guds treenighet. ... När Gud gör sig synlig för oss i historien finns ett ständigt flöde av kärlek mellan Fadern, Sonen och Anden. ... Den kärleksfulla relationen är Guds livsluft. ... Kyrkans väsen stämmer överens med Guds väsen och framhäver relation som ett bärande element." (Karin Strandberg "Diakonins kraftkällor - gemenskap och spiritualitet" s 44-45)

Igår ... ringde en av mina vänner. Urban heter han. Oftast pratar vi vardagligheter. Men igår efter att vi hade pratat om lite allt möjligt, berättade han om det som tyngde honom just då, om oron och känslan av maktlöshet. Det blev en ganska utförlig berättelse. Jag sa mest bara "hm" och "ja". Precis innan vi avslutade samtalet sa han att det var "gott att lasta över lite". Är inte det fantastiskt? Alltså detta att det går att skicka sådana oerhörda tyngder genom en telefontråd som är så tunn att hälften inte finns! Och inte blev det tyngre hos mig för att han lastade av. Tvärtom, i modet att prata om det vi behöver prata om är det som om tillvaron lättar en aning. Det där har Bibeln vetat länge. "Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag", står det. Man skulle ju kunna tänka att det är lite omständligt att jag ska kånka på din börda och du på min. Enklare då om var och en bär sitt eget. Men himmelens vågar väger tydligen inte så. Om vi istället för att bära våra egna bördor bär varandras blir det mindre kvar. Det är en besynnerlig matematik som nog bottnar i att det är viktigare att göra saker tillsammans än att göra saker själv. ... ... Jag tror att Kärleken är starkare än döden, därför att döden inte förmår att utsläcka den dubbelriktade ström som kärleken är. (Martin Lönnebo-Tomas Sjödin "Väder, vind och livets allvar" s 30-31; brev från Tomas till Martin den 2 dec 2004 samt den 22 april 2005)

Min egen erfarenhet och det som Bibeln lär säger enstämmigt samma sak: att vara kristen på egen hand, utan en församling, är att stanna på halva vägen. Likaväl som vi är skapade till gemenskap med Gud är vi skapade till gemenskap med andra människor. De speciella gåvor som Gud har lagt ned i oss är avsedda att tas till vara och utnyttjas tillsammans med andra, som fått kompletterande gåvor. ... Kristen tro är förvisso en individuell relation mellan mig och Gud men också något som utövas kollektivt, där jag bidrar med vad jag kan, och stöder andra för att själv få stöd. ... Umgänge med andra människor är besvärligt. ... Det är lika bra att slå fast att det inte finns några idealförsamlingar, där allt stämmer på en gång och inget finns att invända mot. Jagar man efter en sådan gemenskap är risken stor att man förvandlas till en hoppjerka, som ständigt blir besviken. (Elisabeth Sandlund ”Drabbad av det oväntade” s 98-101)

Det är en återupprättad gemenskap som Gud har på agendan när Jesus tar mark i historien. ... Om du tänker på Gud som treenig (Fader, Son och Ande) betyder det att ett av Guds karaktärsdrag är gemenskap. Gud är till sitt väsen social. För oss kommer ensamheten först och gemenskapen sedan, men så var det inte från början. Det är en skada från det Bibeln kallar syndafallet. För Gud är gemenskapen själva identiteten. Gud är i sig själv alltid gemenskap mellan Fadern, Sonen och Anden. Därför är gemenskap och närhet grundtonen i hela skapelsen, och särskilt när det gäller människan som är skapad till Guds avbild. ... I Bibeln är gemenskapen aldrig bara horisontell. Det finns ingen gemenskap som bara är mänsklig. Alla relationer har en andlig sida eftersom Gud har skapat allt. Vårt förhållande till varandra och till hela naturen har andliga grundtoner. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 57-58)

Judarna har inget behov av en läromässigt formulerad bekännelse. De är ett folk, inte en kyrkoliknande organisation. Eftersom Gud inte kan definieras, kan inte heller tron formuleras i logiska definitioner. Det är i folkgemenskapen, som judarna praktiserar sin tro. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 21)

(Det ortodoxa) kyrkorummet är mötesplatsen mellan himmel och jord. Där umgås den fromme med Kristus, helgonen och sina vänner i tron. Den som träder in i kyrkorummet omsluts av helgonens saliga gemenskap och änglarnas lovsång. Där blir enheten mellan kyrkan i himlen och kyrkan på jorden, gemenskapen med alla trogna i alla tider, synlig och påtaglig. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 72)


ca 2003 - ca 2000

Att kunna prata om pengar - utan att båka - handlar i slutändan om att känna sig själv och varandra. Sven Håkansson, som är sambo sedan tjugo år tillbaka, berättar: "I dag blir jag glad när min fästmö kommer hem med en överraskning, det kan vara en present som en cd-skiva, en teaterbiljett eller något annat. Även om vi kanske inte har råd just då, så tycker jag att det är viktigt att vara spontan i ett förhållande. Och inte minst, jag vet att hon gör det för oss." Så därför, försök att lära er att uppskatta varandras olikheter och se dem som en tillgång i stället för en belastning. (Annelie Hedlund "Sluta bråka om pengar" s 30)

Jfr ”(Jesus sade:) ’När ni kommer (egentligen: blir till) i ljuset, vad skall ni göra? På den dagen ni är en (alt. ett), har ni gjort (blivit?) två. Men när ni blir två, vad skall ni göra?’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 49; Thomasevangeliet log. 11:3b-4)

Jfr ”Jesus sade: ’Älska din broder såsom din själ. Bevara honom som din ögonsten (eg. ditt ögas pupill).’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 59; Thomasevangeliet log. 25; Svartvik s 167: ”Älska” har med tiden kommit att få en helt och hållet emotionell innebörd. I de bibliska skrifterna handlade det nog mer om (1) dels praktisk, konkret handling, (2) dels relativitet: när det i 1 Mos 29:30-33 står att patriarken Jakob älskade Rakel och hatade Lea, var innebörden troligen att han älskade Rakel än mer än Lea.)

Jfr ”Jesus sade: ’Kom till mig, ty gott är mitt ok, och mitt herravälde är milt, och ni skall finna en vila åt er.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 85; Thomasevangeliet log. 89) Jfr också Svartvik s 262: Det finns många parlleller till detta logion i såväl kristna som judiska texter: I judisk tradition liknas förbundstroheten, Skriften, buden och omvändelsen vid ett ok. I m.Berakhot 2.2 betonas att juden först tar på sig himmelrikets ok ... d.v.s. villigheten att tjäna Gud och först därefter budens ok ... d.v.s. den praktiska tillämpningen av detta beslut. ... (Jfr också Didache 6.2:) Om du kan bära hela Herrens ok, är du fullkomlig, men om du inte kan göra det, så gör vad du förmår (samt Salomos oden 42:7f.:) Ty jag har förkastat dem som förföljer dem, och jag lade på dem min kärleks ok. Såsom brudgummens arm över bruden, så är mitt ok över dem som känner mig. (Jfr också Syr 6:27-31:) Till slut ska du finna den vila hon (d.v.s. visheten) ger, och hon förvandlas och ger dig glädje. (...) Ty hennes ok är ett smycke av guld, och hennes bojor är purpurband.

När vi ser helheten av kristen tro kan vi ana en viktig hemlighet. Kristen är man i gemenskap med andra. Tron har alltid en ”social kropp”. Paulus beskriver till och med församlingen som Kristi kropp! (1 Kor 12) Lika lite som vi kan tänka oss en människa utan fysisk kropp, lika lite borde vi kunna beskriva tron utan denna sociala verklighet. Vi behöver varandra. Vi ”skapar” varandra i relationer. Bibeln beskriver alltså tron utifrån gemenskapens perspektiv. ... Under en rad år har jag haft förmånen att ha bibelhelger i olika kristna församlingar. Temat har varit ”Församlingen – en helande miljö?” Ofta har jag märkt en ärlig längtan hos många efter närhet, sårbarhet och växande öppenhet. Samtalen kring temat har lockat fram både skratt, gråt och längtans blickar. Tänk, om det ändå skulle kunna bli verklighet! ... Vi behöver mötas för att lära känna varandra. Att lära varandras ”språk” är en väg till ökad förståelse. Då kan den gemensamma rikedomen breddas. Vi behöver bryta den misstro som ofta uppstår mellan olika generationer. Den äldre generationen måste våga bli brobyggare. ... Jag tror på en gemenskap av ”gudsälskare” där samfundsetiketter tonas ner. Där relationer och behovet av levande gudsgemenskap kan prioriteras. De kommer att finna varandra! En fråga värker inom mig: Går det att vara individualist i en kristen gemenskap? Är det möjligt att kombinera individualism och ”socialitet”? Eller är det kanske så här: Först när gemenskapen erkänner det personligt existentiella kan den bli ett alternativ i vår postmoderna kultur. Det är min fasta övertygelse. ... Empatin är nådens vän; Att vi kan känna in, känna igen en annans lidande och kamp. Vi är inte helt inneslutna i oss själva. Vi rör oss mot varandra. ... Människoblivandets mödosamma process finns i upptäckten av och erkännandet av ”den andre”. Utan ett Du inget Jag (Buber). ... Den kristna församlingen behöver rymma både utåt- och inåtriktade personer. Det är viktigt att vi bejakar varandra utifrån skiftande behov som växlar på grund av social situation, ålder med mera. ... Församlingen har en diakonal dimension. Diakonia står för tjänst. ... Tjänandet kan handla om något mycket konkret: dela ut mat, skaffa bostad och rättvisa. Kyrkans stora utmaning är otvetydigt Diakonia. ... I dag står den kristna församlingen inför gigantiska utmaningar på det diakonala området. Hemlösa, nyfattiga, handikappade, utslagna representerar på olika sätt dem som behöver Diakonia. Kan det bli så att samhället söker ”smita ifrån” sitt ansvar genom att lämpa över på kyrkorna det man själv vill spara in på? Ett konstruktivt samtal behövs här både social-etiskt och inte minst teologiskt. (Björne Erixon "Rymma eller rymmas? en bok om dig och församlingen." s 24,30,81,104,116,143,264-265)

Men varför sa en grunna på trôkit å på trist? En måste se dä ljusa, en sa va optimist! Vesst finns dä möe uschelt å möe jämmerlåt Men trots allt finns dä möe sum en kan glä sek åt. ... Sum nu när jula nalkas mä allt va därte hör En blir ve blotta tanken på himla gôtt humör. Nôr tômten spörjer: "Har i nu vart snälla mot varann?" Då sa en kunna svara: "Ja, åtminstone iblann!" (Bo Carlson = Bosse i Pinnahemmet "Gråvä'r" s 4)

De växande klyftorna i vårt samhälle är en utmaning till oss i dag. Vi har som skötsamma kristna lätt att slå vakt om det vi äger, men vi är kallade att dela med oss. Det måste på samma självklara sätt som förr finnas plats för de fattigaste i vår gemenskap. Behoven är en kallelse att möta nöden på samma konkreta sätt som de första kristna gjorde. (Olof Djurfeldt "Pingst i Sverige 2002" s 10)

Kejsar Julianus som levde på 300-talet skrev ett brev som säger mycket om hur de kristna agerade under de första århundradena. Han hade för avsikt att införa en ny religion som han kallade ”hellenismen” och skrev om att hellenisterna borde överträffa de kristna som han kallade ”galiléer”. Han skriver till en av sina ”överstepräster”: ” ... Grunda härbärgen i alla städer, så att främlingar kan dra nytta av vår frikostighet. Jag menar alltså inte bara för vårt eget folk utan också för andra som saknar pengar. För det är upprörande, att ingen jude någonsin har behövt tigga och att de ofromma galiléerna (de kristna) underhåller både sina egna fattiga och dessutom våra, medan alla människor ser, att vårt eget folk inte får någon hjälp från oss.” (Torsten Åhman "Drömmen om församlingen" s 33)

Om du söker evigheten, lev i dess inkarnation: lev här och nu. Lev i kärlek. (Tommy Hellsten "Ju mindre du gör desto mer får du gjort - om livets paradoxer" s 175)

"Goda grannar och trogna vänner och mera sådant" som Luther lär, det ger gemenskap utöver gränser och skapar positiv atmosfär. ... ... Det var ej mycket, men det var lite, det var ett ord - eller var det två som enligt Gullberg betydde mycket och gjorde vägen mer lätt att gå. ... När livet skiftar med ljus och mörker och sommarn byts i en dunkel höst, vi då behöver så väl varandra. Ett litet ord kan då bli stor tröst. ... P.S. Så ring en signal- titta in ett tag, det kan ge din vän en bra ny dag. (Anders Andersson "Goda grannar och trogna vänner" s 46)

Församlingen är kallad att representera Guds rike på ett föregripande sätt, så långt vi lär känna Guds vilja. (Sven Nilsson "Steget före - Berättelsen om Kjell Sjöberg" s 13)


ca 2000 - ca 1999

Föreställningen om den lilla trons primat handlar om försvaret av en förhållandevis sällsynt förekommande och lågprofilerad kyrksamhet. Företrädare för denna föreställning ... är noga med att försäkra sig om att kristen tro på inga villkor får dela upp människor i ett ”vi-och dom”-förhållande. Kristen tro, enligt denna föreställning, är en folkkyrklig verklighet och att betrakta som inklusiv, dvs. så många som möjligt omfattande, och utan anspråk på att radikalt kunna förändra eller förvandla en människas vardag. (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 18-19)

Kyrkan har utifrån sin egen text adresserat varje tid och därmed berikat varje epok med något som denna inte i sig själv har ägt. Just här befinner sig, enligt mitt sätt att se, den svenska kristenheten i en kris. Det är detta som är kyrkans sekularisering. Vi vet inte vad vi adresserar med. Vi är, på ett sätt som kanske aldrig tidigare i vårt land, vilsna omkring vår egen text. Därför är det till och med möjligt att uppleva olika kyrkors målarbete som riktningslöst. Vi är osäkra på det kyrkliga projektets huvudtanke. Men det är bara en utgångspunkt i en egen text som ger den kristna tron och kyrkan problemformuleringsprivilegium och tolkningsföreträde för sitt ärende. (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 53)

Församlingen är något omistbart i människors liv. Det handlar om inget mindre för dessa människor än att gestalta vad som är livets mening för dem. Denna sociologi skär därmed djupare in i människors existens än en frimärksklubb, idrottsförening eller brödraloge. ... Det avgörande skälet för kyrkan och församlingen är att kristen tro söker en förståelse som kräver gemenskap. ... Kristen tro letar efter mer än (en allmänmänsklig) gemenskap. ... Egentligen finns det två argument för att en kristen människa inte kan vara kristen på egen hand. För det första, därför att kristen tro söker en förståelse och en utveckling hos den kristna människan själv som kräver hennes gemenskap med andra. Det verkar vara så att den enskilda kristna människan inte kommer åt det inom sig själv som skulle vara hennes förståelse och utveckling om hon blir ensam. Hon stannar i sin växt. Och visst är det här som den moderna individualismen kanske utgör ett kraftigare hot mot kristen identitet och sälta än under någon samhällelig utmaning tidigare? För det andra, därför att det är i och genom kyrkan och församlingen som kristen tro gestaltar det annorlunda liv som för den kristna människan är djupt meningsskapande. Det är tillsammans med andra, i skapandet av en gemensam kultur med en gemensam målsättning, som en kristen människa egentligen förmår stiga ut ur sin egen värld, och in i Guds sociologi. Men visst är det också på denna punkt som den moderna individualismen hotar och tömmer kyrkan och församlingen på personlig satsning och engagemang? (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 197-199)

Församlingen är det vackraste som finns. Det vackraste som finns, enligt kristen tro, är inte solnedgångar och vintersolstånd. Det vackraste som finns är inte ens ett barn med bruna ben på en sommaräng, en man och en kvinna som i den bländande kärlekshistorien i filmen Titanic eller en åldrad människa med livserfarenheten vackert fårad i sitt ansikte. Det vackraste som finns är att Gud valde att lägga sin verklighet i de mänskliga relationer som med hans ”text” för ögonen försöker att gestalta hans avsikt med mänskligt liv. Den kristna tron är därför inte i första hand till för människor som går i kloster eller för ökenfäder som i långa tider isolerar sig från omvärlden. ... Kristen tro är till för vardagsmänniskor som du och jag. ... Vad är det som är så vackert i den kristna församlingen? Storheten med församlingen är att människor där frivilligt väljer att angå varandra därför att de redan vet att de angår Gud. Detta gör en skillnad. (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 199-200)

Två sidor är enligt (John) Stotts uppfattning konstitutiva för Gud. Men intrycket är att han hellre talar om kärleken än om heligheten. Han finner det nödvändigt av bibliska skäl att tala om heligheten men han känner sig driven att tala om kärleken, det vill säga Guds kärlek till frälsning. Temat om gudomlig kärlek dominerar på detta sätt Stotts teologi: "Love is the greatest thing in the world. For 'God is love' (1 Jn. 4:8,16) in his innermost being. Father, Son and Spirit are eternally united to each other in selfgiving love." (Per-Axel Sverker "Bibelsyn och frälsningslära i John Stotts teologi"s 133)

Kristen etik är för (Gustaf) Aulén sinnelagsetik och kommer som ett utflöde av tron. Kristen etik kan enligt Aulén aldrig bygga på allmän humanism. ... Tron och etiken blir sammanbundna med varandra. Ett kristet liv är ett liv inställt i kärlekens tjänst. ... (För Anders Nygren) kan en handling inte vara rätt eller fel, endast god eller ond, och det som härvidlag är avgörande är den handlande agentens sinnelag. Nygrens etik är således en sinnelagsetik. ... I Svensk Teologisk Kvartalsskrift ... gör (Arne) Rasmusson (under 1990-talet) en kritisk granskning av aktuell svensk teologisk etik i allmänhet och finner därvid (Göran) Bexell intressant som samtalspartner. ... Bexell vidhåller att huvudfåran inom teologisk etik grundar etiken allmänmänskligt, med människovärdet som centralt värde, och i gudstron. Mot denna huvudfåra i kristen tradition står enligt Bexell pietistiska traditioner som betonar det särskilt kristna i etiken och den kristna gruppens betydelse för etiken; Rasmusson hör enligt Bexell hemma i en sådan tradition.(Gert Nilsson "Värdelös eller värdefull? Skapelse och frälsning som problem i teologisk etik" s 191,193-194,227,229)


ca 1999 - ca 1998

Med större eller mindre ansträngning kan vi vända ansiktet mot (och visa uppmärksamhet mot) vem som helst. Men det är tillsammans med dem som vi älskar mest, som våra ansikten lyser och strålar på allvar. (John Ortberg ”Kärleken jag längtar efter” s 30)

Vi behöver ... hålla oss nära sådana människor som kan sägas vara ”nådens budbärare”. Vi behöver människor som accepterar oss, välkomnar oss och älskar oss hur det än är. Jag behöver ”nådens budbärare”, och det gör du också. (John Ortberg ”Kärleken jag längtar efter” s 153)

Robert Roberts skriver om en fjärdeklass som fick lära sig leka ballongleken. En ballong knyts fast i ett snöre runt ena benet på varje barn, och tävlingen går sedan ut på att man skall försöka stampa sönder alla andras ballonger och samtidigt skydda sin egen. Den som har kvar sin ballong hel sist av alla har vunnit. ... En ny klass släpptes in i rummet för att leka samma lek, men den här gången bestod klassen av förståndshandikappade barn. ... Det visade sig att leken avlöpte annorlunda den här gången. Instruktionerna gavs alltför snabbt för att de här barnen skulle hinna fatta dem ordentligt. Det enda som tycktes ha fastnat var att ballongerna skulle smällas på ett eller annat sätt. Men i stället för att gå runt och motarbeta varandra fick de här barnen för sig att de skulle hjälpa varandra att smälla ballonger. Alltså bildade de ett slags ballongsmällar-kooperativ. ... När den allra sista ballongen hade smällt jublade alla barnen högljutt. Alla vann. Den fråga du måste ställa dig är vilken version av ballongleken du tänker leka. (John Ortberg ”Kärleken jag läntar efter” s 160-161)

Det är viktigt att gemenskapen med de samfund som vi har missionella relationer till kan upprätthållas i ömsesidigt förtroende och till ömsesidigt gagn. (David Lagergren "Mission och internationella relationer" s 70)

Baptismen har alltid betraktats som en individualistisk trosåskådning i motsats till kollektivistiska trosformer, t ex folkkyrkor. Varje enskild människa måste fatta ett personligt beslut om dop och medlemskap. Ingen blir medlem genom födelsen eller genom att någon annan, t ex föräldrarna, fattar beslut å barnets vägnar. Dessa grundläggande principer har inte ändrats genom åren. I någon annan mening är inte baptismen individualistisk. Det betyder att församlingen och dess gemenskap står i förgrunden. ... Kristen tro och kristet liv är ett gemenskapsliv kring en gemensam tro. Gemenskapen var tät och hela livsramen var från början starkt präglad av församlingslivet. I detta avseende har stora förändringar skett. (Bert Franzén "Baptistisk teologi och ideologi" s 206)

Den som ständigt ger ut lever farligt. Lika viktigt som att ge är att ta emot. Störst av allt är kärleken, att ge och få. Livets pulsslag, som in- och utandning. ... Andlighet handlar om relationer. Att stå i förbund med tillvaron. Att relatera till livet, varandra, Gud, det ofödda barnet, själen. ... Varhelst två eller tre är församlade i mitt namn där är jag mitt ibland dem. Var det inte så han garanterade närvaron? Att söka gemenskapen, inte ensamheten. Att odla gemenskap är att odla andlighet. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 72,87,130-131)

När mor låg på Lunds lasarett vek far inte från hennes sida. Han satt där dag och natt. De älskade varandra. Vi hade en ryktare på gården, Ture Andersson; hans pojke Kalle och jag var de bästa vänner. Det roligaste som fanns var att ligga över hos honom och hans syskon som alla sov i en stor sjaggsoffa - två på ena hållet och tre på andra. När jag lyckades få tillstånd att stanna över natten, kröp jag ner där skavfots med de andra - det tyckte jag var fint. Jag är en typisk flockmänniska - jag mår egentligen bra bara när jag upplever gemenskap. (Bertil Torekull "Historien om IKEA - Ingvar Kamprad berättar" s 30-31)

En tidigare affärsbekant i Schweiz ... hade börjat studera på en managementskola och ville intervjua (Ingvar Kamprad). "Vad är basalt i ledarskapet?" frågade han. Då sa jag kärlek och han blev alldeles tyst, men det var precis det jag menade. ... På den tiden vi arbetade som en liten familj i Älmhult var vi alla liksom förälskade. Det hade inte ett skvatt med erotik att skaffa. Vi tyckte bara så förbannat bra om varandra." ... Det är tillsammans med en veteran som Lennart Molvin som (Ingvar Kamprad) kläcker idén till inköps- och förmånsklubben "Family" ... (som) nu sprids i imperiet. ... Den sanna IKEA-andan bygger fortfarande på vår entusiasm. ... Vi måste ta hand om varandra, inspirera varandra. ... Utan entusiasm försvinner 1/3 av ens liv. ... Laganda är något fint, men då måste alla i laget känna för sina uppgifter. Som lagkapten beslutar Du efter samråd med laget. Därefter finns ingen tid för resonemang. Ha fotbollslaget som förebild. (Bertil Torekull "Historien om IKEA - Ingvar Kamprad berättar" s 135-139,387)

(IKEA)-konceptet står faktiskt i "En Möbelhandlares Testamente", den lilla bibel ... (med) punkter och formuleringar som (Ingvar Kamprad) successivt slipat på och allt oftare åberopat internt. ... I nio "bud" i testamentet spaltar (han) upp vad IKEAs filosofi för företagets överlevnad går ut på. ... 2. IKEA-andan (bygger på entusiasm, förnyelselust, sparsamhet, ansvarstagande, ödmjukhet inför uppgiften och enkelhet i sättet att vara. "Vi måste ta hand om varandra, inspirera. Det är synd om den som inte kan eller inte vill vara med.") (Bertil Torekull "Historien om IKEA - Ingvar Kamprad berättar" s 184)


ca 1998 - ca 1995

Det är en flicka från en fjärran tid. Jag känner henne väl. . . . Jag är skräckslagen över ditt sätt att nalkas morgonen och hur du så medvetet stjäl all min tid och kraft. Vi har aldrig varandra. Möjligen oss själva i andras ögon men ytterst sällan medvetet och aldrig i kärlek. . . . Jag vill inte längre ditt inre någonting. Din kropp äger inga hemligheter. . . . Nu vet jag ingenting längre. Du smyger dig ut ur ljuskretsen tillbaka in i mörkret ut mot hallen. Vi hade aldrig varandra. Inte ens oss själva, och du är vackrare än någonsin. Varför förefaller mig avskedet så smärtsamt? Varför hänger jag som ett litet barn henne i kjolarna och vem är det som ser på mig genom natten? Vem vill mig illa? Det var en flicka från en fjärran tid. Jag kände henne aldrig. (Marcus Birro "Att föreställa sig undergången" s 42-44)

Guds eviga ord som bär oss och leder oss, som är gammalt men aktualiseras, blir levande i församlingens gemenskap. (Anders Wejryd "Från Ersta till Östrabo" s 60; Växjö Stifts Hembygdskalender 1996/97)

Jesus talar inte här om kärleken till alla människor utan om kärleken inom gemenskapen av troende. ... Kärleken i sig själv är inte något nytt bud utan ett gammalt (3 Mos 19:18). Det nya synes vara den ömsesidiga tillgivenhet som kristna har till varandra med anledning av Kristi stora kärlek till dem. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 562)

... Herre, vår underbara julgåva, vi vill stilla oss vid din krubba, jubla över din helande närhet i allt som synes svagt och föraktat. Förnya oss i tro och kärlek denna juletid. Förnya din kyrka i världen till att vara ett försoningens tecken, ett klart skinande ljus i världens vinternatt. Tag emot våra gåvor, du som med den andes kraft vill påskynda den dag då världen födes på nytt. Förstärk och prägla i vårt totala medvetande änglasångens ord: Gud är kommen till vår jord! (Ulla Bardh-Christina Lövestam "Gud, när du andas" s 58; Ulla Bardh: Ett skrik i vår julnatt)

För några år sen frågade vi människor, som normalt besökte vår söndagsgudstjänst, varför de valde just vår kyrka bland hundratals andra kyrkor i Stockholm. Naturligtvis visste jag, att det berodde på min fantastiska predikokonst, men jag kunde ju ändå fråga dem! Så fick jag veta, att omkring 40% sa, att de kom just till vår kyrka, p.g.a. den varma gemenskapen! Jag var deprimerad en hel vecka men blev senare glad. Vi var uppenbarligen en kyrka, som inte satsade på andlig kannibalism, att bitas på varandra! Vad svarade de resterande 60%? Något i stil med detta: ”Det är någonting i atmosfären. Vi känner som om Anden är här. Du kan känna det i väggarna!” Och en gav en gyllene orsak till att besöka just vår gudstjänst – ”budskapet i predikan!” Tack Gud, att jag åtminstone hade en klok gudstjänstbesökare! (Carl-Erik Sahlberg "Den växande kyrkan - ett bibliskt, historiskt och pastoralt perspektiv" s 32)

Att bli inbjuden till en konkret gemenskap av bröder och systrar (i en församling), där Gud är vår Far, håller på att återfå alltmer av sin urkristna laddning ju mer upplösta våra vanliga relationsnät blir. Det visar också att kristen gemenskap aldrig kan vara fråga om vackra ord från predikstolen eller en frenetisk verksamhet i kyrkan. Bara uttrycket ”den kristna gemenskapstanken” visar hur absurt vilsegångna vi ofta blivit på det här området. En gemenskap kan självklart aldrig existera som en tanke – då är den ju ingen gemenskap! Först när människor av kött och blod faktiskt vänder sina ansikten och hjärtan mot varandra kan vi börja prata om gemenskap. Och detta kan omöjligen växa fram utan de enkla och tidlösa former vi möter i fornkyrkan: små grupper som möts med hemmen som bas. (Magnus Malm ”Finns det bot för själens ensamhet?” s 47)

I spåren på den ekonomiska kris, där vi inte längre i samma takt kan hänga upp vårt liv på prylar och självförverkligande i arbetslivet, är det alltfler som står och tittar ut över ensamhetens stup med en tilltagande längtan att helt enkelt hoppa ifrån alltihop. Det är de som för länge sedan insett hur svårt det är att bara älska sig själv. Hur viktig bekräftelsen i människovärde är i förhållande till omvärlden. Det är de människor som insett att livet inte går att värdera i vare sig kronor eller ören, häftiga utmaningar eller total självutlevelse. ”Älska dig själv” har länge nog varit världens evangelium. Möjligen delvis försvarat i den bibliska tesen ”älska din nästa såsom dig själv”. Problemet ar att vi glömt att älska vår nästa, ju mer vi börjat älska oss själva. (Ulla Gabay "Ensamheten - Framtidens norm?" s 164)


ca 1995 - ca 1993

Bibeln använder många starka bilder för att beskriva hur nära vi människor står varandra. Både som människor i allmänhet, och som församling i synnerhet. ... Att markera vår samhörighet blir särskilt viktigt i en tid av allt större privatisering. ... Nyckelordet är ”tillsammans”. Tillsammans med alla de heliga skall vi förstå vem Gud är. Det är alltså inte bara min egen identitet som blir otydlig när jag väljer bort relationerna till förmån för annat. Även bilden av Gud grumlas. (Tomas Sjödin ”Osminkat” s 43,46)

Visst är det en både viktig och befriande sanning att min gudsrelation inte främst är ett arbetskontrakt utan ett kärleksförhållande. Samtidigt vet vi att ett kärleksförhållande varken består eller fördjupas om inte parterna medvetet tjänar varandra. Kärlekens måttstock är alltid villigheten till uppoffring. Eller som Scott Peck uttryckt det: ”Kärlek är vad kärlek gör.” ... Vi ser ofta en stark tro som målet för den andliga utvecklingen. Petrus påstår motsatsen (2 Petr 1:5-9). Tron är bara början, och som ett slutresultat lyfter han fram den broderliga omtanken. ... Gud försatte oss inte från början i ett tillstånd av enbart mottagande. I stället låter han oss avbilda honom genom att vårt liv får bestå av att både ta emot och ge. Han gör oss till partners med sig själv. .. Utgivandet är en del av vår identitet. Bara genom att förlora sig själv kan man finna sig själv. (Tomas Sjödin ”Osminkat” s 56-57,59,61-62)

Nåden gör att allt vad vi är och gör som lemmar i kyrkan (Kristi kropp) får ett evigt värde och kommer att bestå när allt annat har försvunnit. (Anders Piltz ”Katolsk tro” s 31)


ca 1993 - ca 1992

År 1208 fick överklasskillen Franciskus ett bud direkt från Gud. ... Han lämnade sin familj, den stenrike textilkapitalisten Pietro och hans förnäma maka. Franciskus hade fått kallelsen att leva ett naturnära, materiellt enkelt liv. ... Han utmanar dig och mig att avstå från 90-talets ytliga pryljakt – för att i stället söka glädjen i gemenskap och gudsnärhet. (Stefan Edman ”Jord att älska” s 35)

Den ende Guden är tre. Gud själv är gemenskap. I gudomen bor ett pulserande liv, där råder ett givande och tagande mellan tre. Dessa tre är intimt förenade – som vore de en enda. Till denna gemenskap är människan inbjuden. ... Treenigheten är inte lära i första hand utan erfaren gemenskap. ... Verklighetens kärna är gemenskap. Varje människas liv är utmanat av denna treenighet. Varje människa är inbjuden till denna treenighet. I Faderns och Sonens och den heliga Andens namn. Amen. (Runar Eldebo ”Guds helighet” s 103)

Det går att visa vem Gud är och vad han vill – endast i en gemenskap. (Harry Månsus ”En kyrka med bruna ben” s 142)

En vis kines fick en gång förmånen att besöka himlen och helvetet. När han var i helvetet såg han bleka, utmärglade män och kvinnor sitta samlade omkring en enormt stor skål med ris. De höll på att dö av hunger. De hade inget annat att äta med än omåttligt långa pinnar, lika långa som årorna i en stor roddbåt. I himlen såg han män och kvinnor sitta kring en lika stor skål med ris, och med samma långa pinnar. De var lyckliga och utstrålade frid. Var och gav att äta åt den som satt mitt emot honom. (Wilfrid Stinissen ”Treenigheten” s 186)

Det finns ett sakrament som vi inte räknar upp bland de övriga. Jag kallar det för ”Kyrkkaffets sakrament”. Inte för att det egentligen har så mycket med kaffe att göra, utan för att det oftare förrättas vid kyrkkaffet än vid själva gudstjänsten. Det handlar om att mötas. Många är vi som kan vittna om att mötet med en annan människa – ett ärligt, djupt och oförställt möte – har blivit till ett Gudsmöte. I samtalet, i utbytet av tankar och erfarenheter, har vi plötsligt anat Guds tilltal, Guds beröring. ... Där mellan småkakor och påtår går samtalets vågor höga, och vi möts och känner oss förbundna med varandra. Dessa möten har en avgörande funktion i den kristna gemenskapen. Kanske är det dags att se kyrkkaffet som en del av själva gudstjänsten, och inte som en trivselstund efter ”det viktiga”? (Magnus Sundell "Trött på gudstjänster?" s 228)

Vi möttes på en kurs omkring människosyn och gudsrelation. Kristna från olika håll i vårt land. De små grupperna prioriterades, och det upplevde vi mycket positivt. Det var i den lilla gruppen vi började dela livet med varandra. Inte bara det ytliga. ... Någon behövde stöd, och då fanns någon annan där – lyssnande, kärlek växte fram. Vi behövde varandra! När svagheten blev synlig blev också Guds barmhärtighet påtaglig genom att ”syskonen” fungerade. (Britt Sandberg "Befriande gemenskap" s 233)

”Gärningarna ligger färdiga och behöver inte göras av oss, men vi får gå i dem som i en lustgård.” Citatet kommer från en av de munkar som genom sina ord och sitt liv visar att umgänget med Gud får avläsbara konsekvenser. Bibeln visar oss att vårt tjänande inte bygger på att Gud behöver hjälp eller att vi måste förtjäna hans kärlek genom knog. Gärningarna är en frukt av vår gemenskap. ... Att läsa bibeln är att läsa Gud. Bilden av honom som är full av nåd och sanning är det enda som kan förvandla vår snårskog av förpliktelser till en lustgård. (Tomas Sjödin ”Läsa bibeln är att läsa Gud” s 19)

Den ene är stor och tjock och fyller ett helt rum när han kliver in. Den andre är liten och tunn och har en pipig röst. ... Helan och Halvan lever kvar, i alla fall på bio. Två stackare, som är så svaga att de behöver någon annan för att finna balansen. ... Gud, hjälp mig att våga visa mig svag. (Inger Alestig "Vänskap" s 135)

Babyloniska Talmud säger att man inte kan njuta något från Guds hand utan att i gengäld erbjuda en välsignelse. (Michael E. Williams “Exodus-Joshua” s 161; Marwin Wilson: Our Father Abraham s 156)

Låt oss bry oss om varandra, vi har ju så liten bit att vandra. Vi går tillsammans du och jag och ofta bildar vi ju ett arbetslag. ... Vi behöver inte göra så stora ting, bara finnas till, hjälpa dem som stannat upp och står still. Låta oss veta, att jag tycker om dej och du får gärna tycka om mej. ... Vi väntar så mycket av andra, varför kan vi inte hjälpa varandra. Då blir bördan lättare att bära, och vi kan träffa varandra, nära. ... Då behöver vi inte tycka si eller så, vi har hjälpts åt att bära bördan då. Vi har kommit varandra närmare något steg, där vi vandrade fram på vår åkerteg. (Ulla-Britt Sundvall "Tankekorn" s 28)


ca 1992 - ca 1990

Det kan ta slut ... men vi pratar om allting. Skulle det ändå göra det, om han skulle lämna mig, så ändras ju också mina känslor om jag vet att han inte längre tycker om mig. Kärleken måste ju vara ömsesidig. Man kan inte älska en person om det inte är ömsesidigt. Jag skulle inte kunna älska Karl om han inte älskade mig. Jag tror inte på det där att klistra sig fast vid nån och försöka hålla honom kvar. Då är det nåt annat än kärlek, då tror jag bara man gör det för sin egen skull, för att man är osäker. Jag känner att jag har min trygghet och vet vad jag vill oavsett vad som händer. Men jag önskar verkligen att det blir han och jag, för jag tycker så mycket om honom. Vi har varit och hämtat broschyrer för en jordenruntresa. (Anders Johansson "Ur Kvinnor om män" s 52; Malin, född 1970)

Slå vakt om gemenskapen! Älska! Gemenskapen är en försmak av himlen. (Nils Tägt "PREDIKA ORDET! Andra årgångens evangelietexter Advent-Pingst" s 59; kommentar till Joh 10:22-30)

”Kyrkan” finns överallt där levande människor rör sig. Den består av en gemenskap av människor som lever i tillit till Gud och i närhet till dem i den egna omgivningen som också bekänner sig till honom. Människor som tillsammans, både spontant och under ordnade former, ger tron ett kollektivt uttryck. Det är alltså inte en viss verksamhet, utan snarare denna gemenskap, som gör en församling till en församling i biblisk mening. ... Bibeln är en relationsbok mer än en lärobok. ... Den lägger tyngdpunkten på våra relationer – till Gud och till varandra. (Peter Halldorf ”Dårarnas längtan” s 39,59)

I konsistoriehallen reste sig påven Leo för att tala till församlingen. ... (Han sade:) "Efter mycken bön och samvetsrannsakan har jag beslutat ge mig in på ett program att reformera själva kurian. ... Kyrkan är de troendes familj. I djupare symbolisk mening är den ett samfund som vi alla är medlemmar av och vars överhuvud är vår Herre Jesus Kristus. Vår omsorg måste vara omsorgen om varandra i Herren. Allt som inte bidrar till den omsorgen, allt som hämmar den, måste och ska avskaffas." (Morris West "Lasarus" s 338,342-343)


ca 1990 - ca 1987

I dag är det bara vi två. Du är min och jag är din och kärleken förde oss samman. En man, en kvinna har sin egen värld. För sällskap, för stöd och för glädjen att va' här. ... Vi tar med oss den gyllene regeln och förs fram av en viskande vind. (Ulf Lundell "Kärleken förde oss samman" s 116-117)

För att klyftan mellan generationerna ska överbryggas istället för att vidgas, måste det finnas ett ömsesidigt förtroende för varandra. Förtroende uppstår när vi har tid att sitta ner och lyssna till varandra, öppna våra hjärtan för varandra, dela livet med varandra. Förtroende kännetecknar en gemenskap där inte en av parterna är färdig i alla sina ställningstaganden och uppfattningar, utan man tillsammans kan både ge och ta. Förtroende skapas när man visar varandra respekt och generositet. (Peter Halldorf "En ny ungdomsrörelse" s 14; Svenska Alliansmissionens årsbok 1988)

Fadern, Sonen och Anden är ett. De samarbetar ständigt och uppträder aldrig ensamma. Det innebär att överallt där Fadern är, där är också Sonen och Anden. Och överallt där Jesus är, där är Fadern och den helige Ande. Och överallt där Anden är, kan du vara säker på att även hitta Fadern och Sonen. (Peter Halldorf ”Gå ut i strid” s 56)

Vid sjuksängen, i krissituationen, i motgången, när depressionen lamslår - då skall vi inte fly in i fromhetsövningar. Då skall vi gå in under vår medmänniskas börda. Och vi skall lära oss att bära bördorna på ett sätt som kommer oss att uppleva gemenskap då vi gör det. Till och med i psykiatrin finns det situationer där detta är den enda väg man kan gå. Det konstaterar den välkände dr Gaetano Benedetti. Ibland kan man ingenting göra, säger han, förrän man burit bördan med patienten på ett medmänskligt sätt. (Erik Ewalds "Du behövs i församlingen" s 19)

Detta kärleksbud har tidigt uppfattats som de johanneiska skrifternas särmärke, vilket framgår av en berättelse hos Hieronymus. Aposteln Johannes upprepade som gammal i Efesos orden: ”Mina barn, älska varandra.” När lärjungarna tröttnade på detta fick de svaret: ”Det är Herrens bud. Om det ensamt följs räcker det.” (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 339)


ca 1987 - ca 1985

En gång filmade jag människor som suttit i koncentrationsläger. De undviker att träffas. Jag förstår dem. Det ligger något onaturligt i att samlas och minnas kriget. Folk som upplevt förnedring tillsammans eller insett hur människan kan vara i det undermedvetna - de undviker varann. Där, i Tjernobyl, blev jag medveten om och upplevde saker som jag helst inte vill tala om. Till exempel att alla våra humanistiska begrepp är relativa . . . I en extrem situation är människan i grunden inte alls den hon beskrivs som i böcker. Sådana människor som finns i böckerna har jag aldrig stött på. Det är precis tvärtom. Människan är ingen hjälte. . . . Ondskans mekanism kommer att fungera också vid apokalypsen. Det har jag förstått. Man kommer att intrigera och lisma inför överheten och söka rädda sin TV-apparat och sin fårskinnspäls då också. Till och med inför världens undergång förblir människan likadan som i dag. För alltid. (Sergej Gurin " En monolog om hur den helige Fransiscus predikade för fåglarna" s 126-127; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Alla kulturella yttringar är präglade av vårt förhållande till varandra. Sexuellt, inom familjen, inom gruppen, inom samhället och mellan olika samhällen. Sociala relationer styr de handlingar som resulterar i bebyggelsemönster, hustyper, gravformer och kulthandlingar, kort sagt de yttringar som i mer eller mindre bevarad form utgör det arkeologiska fyndmaterialet. Ändå är social organisation det svåraste arkeologen har att påvisa, framför allt därför att människornas förhållande till varandra lämnar mindre spår efter sig än rester efter födoämnen eller redskapstillverkning. Man har sagt att det inte går att gräva släktskapsförhållanden! . . . Inget samhälle existerar utan organisation. Den må vara hur enkel eller tillfällig som helst, med eller utan organiserat ledarskap, men den finns där alltid som ett osynligt nätverk mellan individerna i en grupp, där var och en har sin speciella plats. Människan kan endast existera i grupp. Endast i samarbete med andra kan hon skapa en någorlunda tryggad tillvaro för sig och de sina. Redan för årmiljoner sedan var någon form av social organisation en nödvändighet för storviltjagande samhällen. I ett stenålderssamfund kan man inte jaga buffel ensam. Eller ren eller mammut. Storviltjakten kräver förutom kunskap om djurets beteende, planering, samordning och gemensam handling. Denna förberedande process, uppläggningen av något som skall ske, om en minut, om en timma eller i morgon, kräver dessutom något helt annat av gruppmedlemmarna: förmåga till kommunikation. Att meddela sig med varandra genom gester och ljud, att utveckla ett språk. Kanske var det just detta som en gång gjorde att människan blev människa, att kravet på kommunikation för att överleva kom henne att höja sig över djurens instinktiva beteende, och att hon fick förmågan att tänka i futurum. Att förutse vad som skall hända, och rent av själv styra detta i önskad riktning. (Göran Burenhult "Speglingar av det förflutna" s 147-148)

Teologin och predikan bör vara politisk, dvs inte bara påvisa de individualetiska följderna av den kristna tron utan även de socialetiska och strukturella. ... Kärleken bland Jesu lärjungar kan göra att människor förnimmer hans närvaro. Det smärtsamma är att syskonkärleken inte fungerar som den skulle i Guds kyrka. ... Finns det då en särskild kristen etik? Nej, samma etik gäller alla människor. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 55,190,229)

Kristen tro är ett personligt förhållande till Gud, men det för fram till det högsta tänkbara: gemenskap. Gemenskap med Gud och hans församling. Fungerar församlingen väl, räddar den från ensamheten. Till gemenskap med Gud behöver vi inte armbåga oss fram. (Axel Gustafsson "Livsbilder 3" s 45)

Den helige Ande gör så att församlingsmedlemmarna blir varandra till nytta. De hjälper varandra. De älskar varandra. De skyddar den som är svagast. De försvarar den som blir angripen. De skrattar med den som är glad. De tröstar den som gråter. De uppmuntrar och uppbygger varandra. (Sture Hallbjörner "Livets källa - En konfirmandbok" s 169)

I och med att världen blir en global by och de mänskliga behov som försummas i det moderna teknologiska samhället alltmer träder i dagen kommer längtan efter ömsesidigt beroende och samarbete att öka. Om det är sant att västvärldens materialistiska livsstil helt enkelt inte kan fortsätta kommer intresset för alternativa livsmönster att öka. För medvetna kristna kommer behovet av gemenskap i någon form att bli akut. (Keith Harder "Allting gemensamt" s 121-122; författaren pastor, Fellowship of Hope, Elkhart, Indiana, USA)

Det (ligger) en utmaning till de kristna att vara ödmjuka i sitt personliga trosvittnesbörd och att inte lägga tonvikten på sin egen andliga upplevelse utan på att de är lärjungar till Jesus som är Gud i färd med att återlösa mänskligheten här i den värld vi känner. Lärjungaskap och vittnesbörd kan aldrig vara enbart ord; det måste vittna omen gemenskap som förverkligar Guds frälsning i livet mitt ibland människorna. (Vinay Samuel-Chris Sugden "Asiens kristna" s 178; Vinay Samuel född år 1942 i Hyderabad sydost om Bombay/Mumbai i Indien; Chris Sugden född år 1952 i West Runton norr om Norwich och nordost om Cambridge i östra England)

Den kristna kyrkan i Tredje världens länder står nästan alltid i första ledet i kampen för ekonomisk och social utveckling, och det mesta av kyrkornas utvecklingsarbete utförs av infödda kristna från respektive land. Men under de senaste fyrtio åren (räknat från nu år 1985) har man i stigande grad börjat efterlikna den första kyrkans exempel med ekonomisk hjälp mellan kyrkor i olika länder med särskild tanke på materiella behov. (John Mitchell "Bröd åt världen" s 337; författaren direktor, World Development Movement, London, England)

Den kristna missionsverksamheten aktualiserar den väsentliga frågan om ömsesidighet. Hur kan de olika delarna av Kristi kropp - kyrkan - lära sig att ge och ta emot mänskliga och ekonomiska resurser så att det blir ett verkligt ömsesidigt givande och tagande? Vissa attityder till evangelisation kan spärra vägen till full ömsesidighet. . . . Om kyrkan framför allt är inriktad på att öka sitt medlemsantal minskar kanske omsorgen om församlingens vittnesbörd om Guds rike, det centrala i Jesu gärning. (Andrew Kirk "Ord och handling" s 375; författaren född år 1937 i London, England)


ca 1985 - ca 1982

Det är en uppgift för oss som kristen församling att vara ett alternativ, en motkultur. En nära gemenskap, där vi bär varandras bördor. Det är en kamp att vara trogen. Att vara trogen också i det minsta. Att förvalta istället för att skövla. Jesus Kristus kan befria oss till att nå fram till varandra, att förstå vad som är fel och ge oss viljan att göra något. Hos mammon finns de lyckade och de utstötta. Hos Jesus blir ingen utstött, hos Jesus är vi alla barn som lever av nåd, och likväl en oerhörd unik möjlighet var och en tillsammans. (Vibeke Olsson "Dagsmejans hopp" s 51)

Guds rike är både inom oss och mitt ibland oss. Nya testamentets människosyn är mer kollektiv än vår västerländska. ... Därför behöver Jesus den kristna församlingen i kampen för Guds rike. En gemenskap där människorna blir så beroende av varandra som lemmarna i en kropp och till och med lider med varandra, det är Guds bästa verktyg, hans händer och mun i världen. (Vibeke Olsson "Dagsmejans hopp" s 91-92)

Denna grupp av lärjungar var begynnelsen till en helt ny gemenskap, och det nya i den kristna kärleken framhålls av ordet "varandra" och ännu starkare av uttrycket "så som jag har älskat er". De på Jesus troende skulle nu älska varandra med Jesu kärlek och såsom han älskat dem. ... Kärleksbudet i Gamla testamentet var rikt. Men detta nya bud var rikare. Det kunde inte tillämpas på mänskligheten i allmänhet och inte heller på alla som tillhörde Israel. Detta bud var nytt därför att det gällde ett nytt område. Endast bland dem som tillhör Jesus kan denna kärlek råda. (Erik Bernspång "Johannes" s 347)

Som kristna är vi kallade att tjäna varandra. Även den syster eller bror som inte tycker som vi i alla frågor ska vi vara beredda att lyssna på och ställa upp för. Omöjligt, säger du. Möjligt och nödvändigt, säger jag, för just i tjänandet ligger vägen till enhet. Jesus gick ju också den vägen, när han ville föra oss in i gemenskap med Gud. I dag har du många möjligheter att på ett praktiskt och vardagligt sätt tjäna de människor du möter och på det sättet vara med och fördjupa enheten i församlingen och i gemenskapen i familjen, i skolan eller på arbetsplatsen. (Karl-Erik Lundin-Anders Sjöberg-Lars-Martin Lund "Matsäcken - Tonårsandakter för dagligt bruk" s 73)

Ömsesidig hjälp är kännetecknet på trons församling. (F.F. Bruce "The Epistle to the Galatians" s 259)

Församlingen får inte bli en kyrkoinstitution med ett svalt intresse för människosjälarna. Då har vi missat församlingens kallelse och syfte. ... Församlingen måste vara en hamn för nödställda, ett hem för vilsegångna och ett hjärta för dem som lever utan kärlek och omvårdnad. I församlingen är vi beroende av varandra. Att verka för denna levande funktion, är att ha funnit dess själavårdande betydelse. ... Den öppna dörren i församlingen bör vara porten in i en själavårdande atmosfär. (Gustav Bühlund "Livsmod, livsglädje, livskvalitet" s 109-111)

Djuroffren ... uppfattades som tecken som förebådade Jesu andliga offer och som nu blev onödiga då det fullkomliga offret en gång för alla hade givits. Den kristna gudstjänsten handlade inte om offer i ett tempel. Den ville i stället ge uttryck åt tacksamhet till Gud för att han hade verkställt offret. (Howard Marshall "Kristna trosföreställningar" s 350)

Hur kommer kristendomen att se ut år 2030? Den kommer fortfarande att vara en av de mest livaktiga andliga krafterna i världen. ... Liksom medeltidens kloster bevarade en sann kristen livsstil mitt i en värld i förfall, så kommer ett nytt klosterväsen - som omfattar hela familjer och därmed bättre uttrycker en sann gemenskap - än en gång att bevara en hängivet kristen livsstil mitt i en värld av förfall. (Robert Linder "Kristendomens framtid" s 388)

Det sägs att Koranen innehåller nittionio sköna namn på Gud, men "Gud är kärlek" finns inte med. Det vore otänkbart, eftersom kärlek förutsätter en relation och Gud är alltför upphöjd för att träda i något slags relation till någon. (Stephen Neill "Gud i andra religioner" s 196; författaren född år 1900 i Edinburgh i Skottland)

I Nya testamentet gäller löftet till Abraham (om ett land att bo i) inte längre bara hans fysiska efterkommande av samma nation utan alla som tror på Kristus. Landet, som Gamla testamentet talar om, syftar då inte längre på Palestina som ett territorium. Men ordet är ändå teologiskt betydelsefullt: Det hänger ihop med den kristna trons sociala demensioner, särskilt de troendes inbördes kärlek. Liksom landet i Gamla testamentet är denna gemenskap ett påtagligt vittnesbörd om relationen till Gud. (Christopher Wright "Landet" s 313; författaren född år 1947 i Belfast, Nordirland)


ca 1982 - ca 1981

Den förste kristne martyren var diakon, och de första kvinnor, om vilka det berättas att de torterats för sin kristna bekännelse, var diakonissor. Djävulens vrede vänder sig särskilt mot dem som försakar och sliter ont för att hjälpa andra. De ateistiska diktaturerna tolererar i viss utsträckning kulthandlingar, men diakoni är för dem en kriminell handling. Om du i ditt eget liv söker praktisera ett annat slags fasta än den som består i att äta semla med mandelmassa, så får du känna av djävulen och världen och ditt eget kött. Men hellre denna vrede än världens vänskap. Och hellre denna oro vid våra gudstjänster än dödens lugn. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 110 i kommentar till Luk 4:31-37)

Vi har här ingen varaktig stad. Under senaste krig har vi sett jättestäder förvandlas till makadam. ... Vad för återverkningar på vår praktiska livsföring får det, om vi väntar på den tillkommande, eviga staden? Texten nämner två: Vi frambär ett lovsångsoffer därför att vår glädje över den tillkommande staden inte kan tiga, och vi delar med oss av våra jordiska tillgångar åt dem som behöver dem bättre än vi. Snart ska vi ju ändå lämna allt. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 150 i kommentar till Hebr 13:12-16)

Judas Iskariot var den som ville att kostnaden för nardusflaskan skulle ha gått till de fattiga, men det skulle inte ha varit avundsvärt att ha honom till socialkurator. Man har klandrat kristendomen för att den inriktar sig på kärlek till bröderna i första hand, men kärlek börjar hemma, och där man inte visar den mot de närmaste, lär det bli svagt med omsorgen om de fjärmare. Det var i hånfull ton man i romerska riket sade om de kristna: Se hur de älskar varandra, men smädaren kom kanske nästa dag och begärde dopundervisning. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 186 i kommentar till 1 Joh 3:13-18)

Det har hänt att rika personer gjort donationer till kristliga ändamål i tanke att detta skulle räknas dem till godo på domens dag. Kanske far ibland den tanken i oss, att våra hundralappar – eller tusenlappar – i missions- eller lutherhjälpskollekten skulle bidra till att ställa det väl för oss hos Gud. Hur nödvändigt det än är att ge – givandet får aldrig ses som förtjänstfullt, det är ju av tacksamhet vi ger. Som tack till Herren Jesus för vad han har gjort för oss. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 219 i kommentar till Mika 6:6-8)

Personligheternas egenart framstår i Kristus i ny glans. Var och en får tjäna med sin karakteristiska utrustning av medfödda egenskaper och förvärvad – ofta bittert förvärvad – erfarenhet. ... Vad betyder detta för dig och mig? Har du bil, så kan du låta den tjäna Guds rike på många sätt genom de möjligheter den ger dig att hjälpa människor. Har du ett piano och kan spela, så får du mesta glädjen av att glädja andra. Ett lyckligt hem – något inte alldeles självklart i våra dagar – får inte bli en borg med uppdragen vindbrygga, det skall stå öppet för ensamma och uppgivna. Gästfriheten står ju särskilt nämnd när texten talar om den mångfärgade nåden. Man kan gott säga, att Jesu lärjungar är en brokig samling. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 232 i kommentar till 1 Petr 4:7-11)

I de dagar då detta skrivs får man köa länge för att på biblioteken få låna de böcker av läkarna Raymon Moody och George G. Ritchie som beskriver vad kliniskt döda patienter berättat om sina upplevelser, sedan de återförts till jordelivet. Ett framträdande drag hos många är den oerhörda kärlek varmed de välkomnats på andra sidan om dödens flod. Lev för Jesus, och du har vänner på den andra sidan – vänner, men framför allt en Vän. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 233 i kommentar till Luk 16:1-8)

Ju mer det går upp för oss att kollekten är ett tackoffer, dess mer ger vi. Det finns många exempel på hur människor ger när en sådan grundstämning råder. Ett är den unge studenten Nils Dahlberg, senare känd som ledare för EFS, som en gång lade sin studentmössa (och därmed sig själv) i kollekthåven. Den mössan drog med sig många andra gåvor. På den tid då en krona var stora pengar kom efter gudstjänsten en man in i sakristian och bad att få pengar tillbaka. Han hade ämnat ge en femöring, men av misstag blev det en tvåkrona, som var ungefär av samma storlek. När prästen vägrade, sade mannen fromlande: Jaja, välsignelsen blir ju så mycket större. – Nej, välsignelsen blir för fem öre, svarade prästen. Och nog hade prästen rätt. Gud älskar en glad givare, inte en grymtande. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 266 i kommentar till 2 Kor 9:6-10)

Det är Gud själv som genom profeten Amos ber oss låta våra fromma böner och sånger dra så långt vägen räcker – tills vi börjar handla, leva och avstå i harmoni med våra vackra böner. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 284 i kommentar till Amos 5:21-24)

”Ve den bägare som krossas, innan den vederkvickt någon törstig. Ve det hjärta som brister utan att ha skänkt någon sin kärlek.” Mången frågar efter livets mening, mången förnekar att någon mening finns. Djupt i vårt samvete anar vi människolivets innebörd: att vara en bägare i vilken Guds kärlek skänks åt andra. En kristendomsfientlig kulturtidning skrev för en del år sedan: ”Det enda praktiska krav, varigenom Kristi moral höjer sig över andra tiders och folks moralläror, är budet om obetingad kärlek till nästan. Skada bara, att vi i våra dagar aldrig ser det budet förverkligat hos de s k kristna.” Om tidningen hade utbytt ordet ”aldrig” mot ”alltför sällan”, hade den talat sanning. Alla ateismens våldsamma anstormningar tillsammantagna skadar inte Kristi kyrka så mycket som brist på kärlek hos oss som bekänner oss som kristna. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 289 i kommentar till 1 Joh 2:7-17)

Vad Kristus gör i dag bland folken, det gör han genom sin kropp, som är kyrkan. Den totalitära staten tolererar inte detta. Den stänger inne kyrkan mellan fyra väggar, kallar den kultförening och tillåter endast kultiska handlingar. Att göra människor gott för Kristi skull är något som den totalitära staten uppfattar som illegal konkurrens. Ingen får göra gott utom den allsmäktiga staten. Sådana tankar låg säkerligen också bakom de frenetiska attackerna på kyrkans diakoni här i Sverige under 1940-talet. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 315 i kommentar till Matt 12:15-21)

Om i ödslig skog ångest dig betog, kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog. ... Giva om vägen besked, därpå skiljas i fred: sådant var främlingars möte enligt uråldrig sed. ... Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå. Alla människors möte borde vara så. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 106; citat Hjalmar Gullberg)


ca 1981 - ca 1980

(I 1 Mos 1:27) talas det om att vi är skapade till Guds avbild. Det vi då skall lägga märke till är, att det är inte mannen som är skapad till Guds avbild och inte heller kvinnan. Det är mannen och kvinnan som är skapade till Guds avbild. Mannen och kvinnan tillsammans. Tanken är ju att det är människor i ömsesidighet, i gemenskap, som kan ge uttryck för det högtstående hos Gud. Och ömsesidigheten och gemenskapen gäller då inte bara inom äktenskapets ram utan också mera allmänt. ... Det är i och genom gemenskap/ömsesidighet som ”avbilden” kan träda fram. ... Man har hävdat att Gud i Bibeln framställs som en mansperson. ... Så ser emellertid inte Bibeln det. ... Självfallet är Gud ... till sitt väsen, höjd över allt vad könsskillnader heter. ... Ett av nyckelorden i förmaningstexterna (i Paulus brev) är ordet ”varandra”. Det förekommer ca 30 gånger i Paulus brev. ”Varandra” inkluderar män och kvinnor, slavar och fria, barn och föräldrar. Detta är den nya livshållningen: att alla tjänar varandra, att alla är ödmjuka inför varandra, att alla är osjälviska inför varandra, att alla aktar den andre förmer än sig själv osv. ... (Paulus) anser inget annat vara av värde än en verklig förändring av karaktären, värderingarna och personligheten. Sker den förändringen, rensas karaktären, förvandlas personligheten, då springer nya värderingar fram ur ett nytt liv. ... Den ömsesidiga ödmjukheten, det ömsesidiga tjänandet blir en självklarhet. (Sigfrid Deminger "Man och kvinna i NT" s 11-13,19-20)

Framför allt behöver vi idag (år 1980) i våra församlingar utveckla vad jag här vill kalla "andlig friskvård". Jag tänker då på hur vi kan lära oss att förstå våra egna erfarenheter i sitt rätta sammanhang och hur vi ömsesidigt kan möta varandras behov och bli ett stöd för varandra i situationer som har betydelse för utvecklingen av vårt andliga liv som enskilda och tillsammans i Kristi kropp. I Nya testamentet är den primära själavården inte knuten till vissa tjänster i församlingen. Den var en naturlig funktion av de kristnas liv tillsammans. Det förutsättes att de känner varandra så väl att man "kan ta del av de heligas behov", "bära varandras bördor", "förmana varandra", och "uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar". ... Det lilla ordet "varandra" i en rad bibeltexter är i detta sammanhang ett betydelsefullt nyckelord. Vi är "lemmar varandra till tjänst". "Därför blir Gud ärad genom att ni tar er an varandra, liksom Kristus har tagit sig an oss." "Sätt en ära i att bevisa varandra uppskattning." "Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag." "Bekänn era synder för varandra och bed för varandra, så att ni blir botade." Tillämpningen av det här innebär i många sammanhang att vi måste frigöra oss från "experttänkandet" och att vi bryter fastlåsta mönster av givare och mottagare och börjar fungera i en ömsesidig tjänst till varandra där vi lär oss att var och en kan vara givare och mottagare växelvis vid olika tillfällen. Livet i Kristi kropp är nämligen ett kretslopp, som måste få fungera i båda riktningarna i en relation. ... Vi måste ömsesidigt ödmjuka oss inför varandra. ... Vi skall inte dra oss för att öva upp en känslighet för varandras behov. Det betyder inte att vi skall gå in i alla de behov som vi ser runt omkring oss, men det betyder att vi ställer upp på ett naturligt och konkret sätt där Herren leder mig till att ta ett ansvar för min broder och syster. (Sven Nilsson "Andlig friskvård" s 13-16)

Det största problemet i vårt samhälle idag (år 1980) är hur vi ska uppmuntra varandra att växa, utan att den vi uppmuntrar faller tillbaka till ett individualistiskt liv, vilket är detsamma som egoism. Jag tror på ett liv tillsammans i ömsesidigt förtroende med bröder och systrar, och jag tror på den helige Ande, som gör ett sådant liv möjligt. (Jean Vanier "Att återupprätta varandra" s 177)

Enligt min uppfattning är vårt mål människans och hennes gemenskaps frihet, produktiv pluralism där envar kommer att förhålla sig till de idéer som står henne närmast, ett samhälle som inte bara kommer att tolerera envars intressen och idéer utan också uppskatta dem som oundgängliga element i en föränderlig och levande samhällsmosaik, där allt skapande är möjligt och där "vanliga människor" inte är maktmanipulationens objekt utan all mer blir politikens subjekt. (Jiri Dienstbier "Omfattningen och gränserna för våra möjligheter" s 22)

Låt oss vara nåd för varandra. (Birgittasystarna i Vadstena: Var vid gott mod)

Dåliga skördar hade alltid med sig våldsamma prisstegringar på spannmål, och det var de fattiga som drabbades värst. Vi har redan hört att församlingen i Jerusalem hade ovanligt många fattiga. Det var därför man gjorde en insamling i Antiokia och lät Saulus och Barnabas överlämna pengarna. (Bo Giertz ”Apostlagärningarna” s 94-95 i kommentar till Apg 11:27-30)

I Kenkrea hade Paulus klippt håret av sitt huvud, sedan han uppfyllt ett löfte. Troligen var det ett sådant nasirlöfte, som det talas om i Mose lag (4 Mos 6). ... Den lilla notisen visar att Paulus frivilligt – och tydligen med uppbyggelse – kunde fullgöra judiska bruk som han som kristen inte var förpliktad till. (Bo Giertz ”Apostlagärningarna” s 147 i kommentar till Apg 11:27-30)

På vägen från missionshuset i Småland, över stenrösen och genom skogen ut i världen, har jag oupphörligt letat efter kärlek, närvaro och frihet - och plötsligt upptäckt den människa som i många år levt okänd vid min sida. Förvånade och skakade av livet och döden fick vi äntligen syn på varandra. (Margareta Strömstedt "Natten innan de hängde Ruth Ellis", text på bokomslag)

Den Gud (pojken) sökte fanns inte i missionshuset, men han kunde finnas också där. ... Den Guden anade han som en rörelse i sitt inre. Han dansade inom honom i frihet på lätta fötter till musiken. Den Guden band samman människor. Plötsligt fick de syn på varandra, deras ögon öppnades. (Margareta Strömstedt "Församlingen under jorden" s 140)


ca 1980 - ca 1978

Den kärlek som evangeliet talar om ... söker inte sitt. Den tänker inte på vad den kan få för egen del. Den kanske är medveten om att den aldrig kan få något igen. ... Frågan, vem man umgås med och varför man gör det, står kvar. Naturligtvis är det inte förbjudet att umgås med släkt och vänner. Men gränsen får inte dras där man själv har nytta eller behållning eller fördel eller glädje av det. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Lukas” s 167 i kommentar till Luk 14:12-14)

För världen är det viktiga att skaffa sig pengar och behålla dem. För ljusets barn är det viktiga att använda dem på rätt sätt. Det kan betyda: att göra av med dem på rätt sätt. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Lukas” s 180-181 i kommentar till Luk 16:9-15)

Enligt urkristen tradition hade (evangelisten Lukas) ingen familj. Att han upplevt välsignelsen av en frivillig fattigdom för Guds rikes skull märker man tydligt. Ingen av de andra evangelisterna talar så mycket om den saken som han. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Lukas” s 200 i kommentar till Luk 18:28-30)

Att ta emot (en apostel) betyder att ta emot Jesus själv ... Det gäller inte bara en apostel, utan också en ”rättfärdig man”, alltså någon som fått gå in i Guds rike och lever av den nya rättfärdigheten och vill föra den vidare. ... Det kan vara fråga om en stackars liten lärjunge, en av de minsta, som vandrar vägen fram i sin Herres ärende och mitt i sommarhettan ber om en mugg vatten och får den därför att han är en lärjunge. Vad man gjorde mot honom, det gjorde man mot Jesus själv. Det var han som stod bakom sin budbärare. Det är detta Jesus talar om i liknelsen om Människosonens dom över folken. Vad man gjort mot en av dessa minsta, som gick hans ärenden, det gjorde man mot honom. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Matteus” s 86-87)

När alla kyrkor och stater i framtiden självklart måste ses som självständiga storheter, kan inte missionen fortsätta som om vissa folk är skyddslingar och vårdtagare. Däremot kan ett ömsesidigt utbyte av nådegåvor och tillgångar vara självklart. Låt oss känna ansvar och frändskap med vänorter och "vänförsamlingar". Vi kan utbyta erfarenheter och personliga resurser med församlingar i skilda delar av världen. (Gösta Lundberg "Morgondagens SMF" s 285; SMF = Svenska Missionsförbundet)

Framtidens SMF (Svenska Missionsförbund) måste vara rotat i den historiska grunden, i vissheten att endast den personliga tillhörigheten till Kristus är grunden för Andens gemenskap.Denna samfundets urgrund får icke glömmas eller tummas på av senare generationer. ... Lokalförsamlingen kommer mer och mer att behövas som gemenskapscentrum. I storstadens ensamhet får gruppgemenskapen bli ersättning för den av skilda orsaker splittrade familjen. Andens gemenskap och den naturliga längtan efter närhet mellan individerna kommer att få en allt större betydelse för lokalförsamlingen som gemenskapsform. (Einar Genitz "Morgondagens SMF" s 262)


ca 1978 - ca 1975

Världen har ganska oberörd sett oss bygga kyrkor, samla in pengar, organisera hjälpstationer, sjunga och tala i både änglars och människors tungomål ... – genom er kärlek till varandra ska världen förstå att ni är mina lärjungar. ... Ingen går förbi kärleken utan gensvar, därför bjöd Han det vidare som mest skulle påminna om sej, dra de hungriga till sej och pånyttföda världen ... att ni älskar varandra. ... Då behövs ingen annan organisation än som den bland lärkorna – de känna igen varandra på sången; och vi, vi borde känna igen varandra på kärleken. (Birgitta Yavari ”Två gånger född”)

Livet är Guds gåva till dej. Vad du gör med livet är din gåva till Gud. (Birgitta Yavari ”I mitt hjärtas trädgård”)

”Allt verkligt liv är möte”, säger den israeliske filosofen Martin Buber, i sitt stora arbete ”Jag och Du”. Så har det i varje fall varit i mitt liv. Mötet med Gud, som förde mig in i det enda liv som är värt att leva, mötet med henne, som blev min livskamrat, samvaron med barn och barnbarn, mötet med diktare och drömmare, mötet med fränder och vänner runt hela vår jord, allt detta har just för mig kommit att betyda så oändligt mycket. (Einar Rimmerfors "Årsbarn med seklet" s 7)

Jag sitter tillsammans med George Fox-Holmes i Hong Kong. Georg är, så långt jag vet, den bäst informerade västerlänningen, vad gäller de kristnas situation i Kina. ... (Han säger:) "Efter revolutionen 1949 fördes massor av människor till arbets- och indoktrineringsläger. Bland dem fanns många troende. ... Man upptäckte till sin glädje och förvåning, att gemenskap kristna emellan fungerade utan någon kyrkobyggnad! Denna upptäckt var det egentliga fröet till husförsamlingsrörelsen. ... Så länge de troende inte samlas i för stora grupper får de vara i fred. Man tillmötesgår oftast deras begäran om att få hålla bröllop och begravningar i kristen stil. Men allt beror på de lokala kadrarna. ... Befallningen att man ska ta sig an änkor och faderlösa barn tar man helt bokstavligt. Hur stora de personliga offren än må vara, så tar man alltid hand om hustrun och barnen till kristna ledare, som förts till arbetsläger. ... Bara den som enligt bibeln öppet bekänner Jesus vara Herre samt mottar dopet accepteras som medlem i husförsamlingarna. (Eskil Albertsson "Kina - levande, växande och bibeltroende församling" s 88-90,93-94; Svenska Alliansmissionens kalender för 1976)

En gång sade jag till en ledande kommunist i Kerala, Sydindien: ”De två bästa sakerna i ert kommunistiska program som erbjudes människorna och som kommer kommunismen att flyta kom ut ur kristendomen. De två sakerna är: a) distribution enligt vars och ens behov, och b) medverkan från var och en i enlighet med hans förmåga. Båda dessa kommer fram i Apostlagärningarna.” Dessa två ting – distribution efter behov och medverkan efter förmåga – är de två bästa elementen i kommunismen och de kom båda ut ur den kristna tron. Jag sade: ”Ni kommunister tog fasta på dessa två ting, förkroppsligade dem i ert system och satte fysisk makt bakom dem. Men när ni satte tvång bakom dem, förstörde ni dem båda. Därför skapade ni inte en ny ordning på jorden utan ett nytt krigstillstånd på jorden. Ni försökte förverkliga dessa ting med våld och fördärvade det hela.” ... Gudsriket är det verkligt viktiga i vår värld i dag – riket, sådant det presenteras av Jesus och förkroppsligat i kärlek. Om vi inte säger vårt ja till detta, kommer vi att fortsätta att ha den oreda vi nu har. (Stanley Jones "Guds ja" s 35)

Jesu lärjungar kunde förhärliga Gud genom att älska varandra på samma osjälviska, ödmjuka, tålmodiga och uppoffrande sätt som Jesus älskat dem. Detta skulle vara kännetecknet på deras lärjungaskap, och genom det skulle människor förstå, att de tillhörde Jesus. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 139)


ca 1975 - ca 1974

När jag läser Augustinus eller Tomas a Kempis, är det inte endast skönheten i formen och kraften i tanken som jag gläds åt. De är mina ”syskon” som skriver. Här finns närheten och samhörigheten. Bibeln är inte främst en samling böcker. De är himlens fönster, genom vilket Guds ljus lyser in. (Martin Lönnebo "Varför jag är kristen" s 106-107)

I (församlingsorganismen) har inte alla kristna samma funktion, men de är alla bestämda till tjänst åt varandra. Att tänka på detta sätt är förstånd i kristen mening. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 88 i kommentar till Rom 12:1-5)

Kristus har talat vägledande om broderskärlekens innebörd. Den som lever i dessa Guds ordningar dag för dag, har verkligen att göra med Gud. Vissheten om sambandet mellan detta liv och Guds verklighet avslöjas ock av Anden, som just förblir i lärjungen. I broderskärlekens liv är lärjungen inne i Guds väsen och Guds väsen är inne i honom. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 108 i kommentar till 1 Joh 3:18-24)

Jesu offer gör alla templets offer överflödiga. Behövs det då inga ”offer” från den kristne? Jo, ”lovets offer”. ... Tacksägelsen för delaktighet i Jesu offers helgande kraft är ett av Nya förbundets offer. ”Tacksägelseoffret” skall frambäras ”alltid”. Tacksägelseoffren i templet frambars, när särskild yttre anledning var för handen. ... Till det kristna livets offertjänst hör ock: att göra gott och dela med sig. Sådana offer behagar Gud. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 217 i kommentar till Hebr 13:12-16)

Hatvågen i Kains inre växer. En dag måste den bryta fram, och dråpet sker. Bröderna är tillsammans ute på Guds mark, när hatet förblindar. Gud är där omedelbart efter dådet. Han frågar inte, så som han frågade Adam: Var är du? Han frågar i stället: ”Var är din broder?” Någon har sagt, att frågan nu blivit social. Vad Kain är, kan fastställas av, var brodern är, vad han har gjort honom. På samma gång är det en den Allsmäktiges barmhärtiga fråga, som ger Kain möjlighet till bekännelse och ånger. Han kan själv få lätta sitt hjärta. Men Kain är redan förhärdad. ”Skall jag taga vara på min broder?” Han vill låtsas vara oberörd. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 313 i kommentar till 1 Mos 4:3-13)

Brödrakärleken kan bevisas t. ex. i gästvänskap. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 333 i kommentar till 1 Petr 4:7-11)

Nu kan kärleken vara för handen hos den kristne i olika styrka och mognad. På varje stadium innebär den omtanke om och kärlek till nästan. ... Lärjungen kan leva kärlekens liv blott emedan ”han har blivit född ur Gud”. Den födde har given likhet med den som föder. Verbet ”han har blivit född ur Gud” står i tempus perfektum, vilket betyder fullbordad handling med kvarstående resultat. Ett Guds verk med en födelse som reell följd har fullbordats hos lärjungen och det verket lever vidare. Blott den som så fötts in i Guds värld och fått Guds värld infödd i sig, kan leva broderskärlekens liv. ... Utanför detta broderskärlekens liv finns ingen verklig kunskap om Gud. ... Han beredde människan till kärlekens tempeltjänst. Därför skall just här på jorden och bland kristna bröder den ömsesidiga kärleken leva. Där kan den vara ömsesidig. I världen för övrigt får lärjungen älska utan tanke på kristen genkärlek. ... Så kan till sist om kärleken sammanfattande sägas, att ”kärleken är lagens fullbordan”. Man må observera denna utomordentligt kärva och uttrycksfulla sats. Moderna människor nämner med kärlek allt som tycks dem mest njutningsfullt och kortfristigt behagligt och legaliserar sedan ofta denna kärlek genom att ge åt den kristna attribut. Kärlek innebär då oftast att i oändlig förståelse för människors krav på njutning betyga, att just i den riktningen hänvisar oss också Guds kärlek. Så talar aldrig Skriften. Där är den kristna gudskärleken fullbordan av Bibelns egna kärva, människovänliga bud. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 362-368 i kommentar till 1 Joh 4:17-21; 4:7-10 och Rom 13:8-10)

Uttrycket ”Kristi lag” är säreget. Också judarna väntar, att Messias, när han kommer skall ge en lagutläggning, en nytolkning av Mose lag, vilken inte skall vara så lätt att omedelbart igenkänna. Här talar nu alltså Paulus om ”Messias lag”. Detta är den rätta lagfullbordan. Den tar sig uttryck i en kärlekens medkänsla och aktivitet i medbroderns nöd. ... En Jesu lärjunge får ej förgäta, att Guds församlings brödraskap, som ofta är förföljt och hatat, i synnerhet skall vara föremål för godhetens omtanke. Här är öppet fält för praktisk människokärlek. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 362-368 i kommentar till Gal 6:1-10)

En jude har från barndomen god övning i att förvandla alla Guds välgärningar till tacksägelser. När Paulus blev kristen djupnade denna heliga vana hos honom. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 398 i kommentar till 1 Kor 1:4-8)

Det är dags för de kristna att bli mer "människomedvetna" än "byggnadsmedvetna". I framtiden måste vi satsa mer på den personliga verksamheten, närkontakten med människor. (David Wilkerson "Synen" s 18; De oförberedda drabbas hårt)

Jesus: Föd mina får. ... JAG VAR HUNGRIG och ni startade en humanistisk förening. Tack. ... JAG VAR I FÄNGELSE och ni smög lugnt till ert kapell i ert lugna kvarter, och bad för min befrielse. ... JAG VAR NAKEN och ni undrade: Var inte det omoraliskt? ... JAG VAR SJUK och ni böjde knä och prisade Gud för er hälsa. ... JAG VAR HEMLÖS och ni predikade för mej om Guds kärleksfulla beskydd. ... JAG VAR ENSAM ... och ni lämnade mej ensam för att be för mej. ... Ni verkar så heliga Ni verkar så nära Gud ... (Birgitta Yavari ”För kärleks skull”)


ca 1974 - ca 1972

Vi är ju alla skapade för att ha goda relationer till varandra. (Herbert Wagemaker "Varför blir dom såna? - Kontakt med tonåringar" s 27)

Sann kärlek måste vara ömsesidig. ... Ansvaret mot andra kristna är större än mot andra människor i allmänhet. (Donald Guthrie "Galatians" s 134,148; kommentar till Gal 5:13-6:10)

I ett eftermöte (under mötesserien Offensiv Nytt Liv i Tranås 1972) tog en medhjälpare till orda. Han hade en ung grabb vid sin sida. ”Han har lämnat sig åt Gud under offensiven”, berättade medhjälparen. ”Men hans fosterföräldrar har stora alkoholproblem och vår nyfrälste vän klarar inte den miljön just nu. Finns det någon som kan ställa upp ...” En prydlig herre i övre medelåldern räckte upp sin hand. Han och hans fru var beredda att ge den nyomvände en fristad i kristen miljö så att han kunde växa sig stark. En annan av de nyfrälsta betraktade det etablerade församlingsparet, som rörda till tårar öppnade famnen för en ny familjemedlem, och kommenterade högt: ”Se vilken kärlek! Se vilken kärlek!” Och visst var det kärlek. Gudomlig kärlek. (Birger Thureson "I korselden - en biografi om Berthil Paulson" s 210-211)

Människors ära och gunst ... kan redan i morgon dag förvandla sig till vanära, och människors kärlek är som dagg på gräset, som ett moln som blåser undan. Vad de skulle kunna ge oss kan redan i morgon bli en omöjlighet till följd av förändrade omständigheter. ... Därför ropar Jesus till oss: Välj mig, välj min väg, jag som i allt strävade efter att i tal och gärningar behaga Gud. ... (Då) får vi i stället kärlek från Gud och från dem som står honom nära. Ty de två motsvarar alltid varandra – ju närmare vi står Gud och hans välbehag, desto närmare blir vi också förbundna med dem som är honom nära. Är det inte värt varje form av lidande? (M. Basilea Schlink "Så blir man en ny människa" s 120-121)

Bakom varje misstro står ... något ytterst tungt vägande, nämligen den outtalade anklagelsen: Vår motpart menar ytterst inte väl med oss och vill inte göra oss något gott. Detta misstrons gift upplöser förtroendeförhållandet till den himmelske Fadern liksom till vår nästa. Ty om vi misstror Guds kärlek och vishet, hamnar vi oavsiktligt i samma attityd av misstro och förutfattad mening gentemot våra medmänniskor, vilket också ställer oss i skuld hos dem. ... Den misstrogne skänker sitt förtroende inte åt Gud utan åt Satan och handlar efter hans förföriska röst. ... Med utgångspunkt härifrån kommer den misstrogne på tankar som: den andre visar mig nog ett vänligt ansikte, men i verkligheten är han likväl avog mot mig. Så förmodar han ständigt onda baktankar och bevekelsegrunder, och det förtar honom hans glädje. ... Misstron förhindrar, att några kärlekens band knyts människor emellan, ty kärleken tror allt och tänker aldrig ont om nästan – också med risk att utsättas för besvikelser. ... Jesus, som själv upplevde idel besvikelser med sina lärjungar, skänkte dem likväl sitt förtroende ända till slutet. Ja, sedan de så smädligt lämnat honom i sticket på hans lidandes väg, hyste han efter sin uppståndelse likväl förtroende för dem igen. Han gav dem rentav nya uppdrag, och de förblev hans lärjungar. (M. Basilea Schlink "Så blir man en ny människa" s 141-143)

Församlingarna (i Hongkong), som växer fram genom evangelisationsarbetet på ungdomscentra, blir från den dag de bildas självstyrande. ... Även på planeringsnivå har de lokala evangelisterna och pastorerna stort inflytande. I ett samarbetsråd bestående av sex kineser och två svenskar handläggs alla frågor om evangelisation. Detta råd har också rådgivande status gentemot församlingarna. ... Frågan är om mission någonsin varit meningsfullare än nu, då vi får börja stava med små bokstäver - samarbete. (Eskil Albertsson "Behövs det mission i moderna, kyrkorika Hongkong?" s 22-24; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1973)

Utom i trosbekännelserna och manifesten älskar vi varandra inte särskilt mycket. Artighet varar längst. Det hade samlats en liten väluppfostrad skara för att vinka av en annan skara. I ett kupéfönster intill hängde på morsarmen ett tre tänder gammalt barn. Oväntat, utan några ideologiska eller religiösa skäl, som när en blank fisk spritter till över ett oljigt vatten, log barnet mot dem alla. (Werner Aspenström "Under tiden" s 321; Barnet)


ca 1972 - ca 1970

Anden vill ena, smälta samman det som fallit sönder. Han vill skapa en atmosfär i församlingen, i vilken den sanna gemenskapen kan blomma. ... Om de kristna i urförsamlingen sade man: ”Se, hur de älskar varandra!” De löses ur egoismens band till ett liv i tjänande kärlek. Med glädje bär de fram sina jordiska ägodelar som ett offer åt Gud. Klasskillnader, sociala skrankor försvinner. Slaven firar gudstjänst vid sin husbondes sida. De är bröder i Herren, förenade i Andens gemenskap, i kärlekens enhet. ... Helheten framträder, när de olika gåvorna kompletterar varandra. Det är betydelsefullt, att det råder ett samspel mellan de olika nådegåvorna. ... I den kristna församlingen behöver vi varandra med våra olika gåvor. Och de olika kyrkorna och samfunden behöver varandra, för att lemmarna i Kristi kropp skall kunna fungera efter Guds vilja. ... ”Man har ibland ensidigt betonat, att kyrkan skall vara ’en kyrka för andra’, för världen. Den skall direkt stå i missionens tjänst. Det är en klar nytestamentlig tanke. Men kyrkan är också ett mål i sig själv. Större delen av förmaningarna i NT avser församlingsmedlemmarnas helgelse.” (Edwin Larsson) (Nils Tägt ”Vi tror på den helige Ande” s 16,31,67-68)

Att de som hade överflöd skulle täcka bristerna hos de som hade behov var lika önskvärt mellan kyrkor som det var mellan medlemmar i en lokal kyrka. (F.F. Bruce "1 and 2 Corinthians" s 223; kommentar till 2 Kor 8:14)

(Israel) är och har alltid varit ett minoritetsfolk. Judendomen lider under minoritetsproblematiken. Redan i Egypten betraktades detta folk som en besvärande minoritet. ... Det är egentligen judarnas religion som är det stora problemet, därför att detta folk är ”religiöst” på ett speciellt sätt. Religionen är för dem inte riter och kulter utan en atmosfär, en livskänsla, en kultur, en människosyn, en gudsbild eller som (Marcus) Ehrenpreis uttrycker det ”en melodi”, där folket självt är instrumentet. Av minoritetsmentaliteten utbildades gettomentaliteten. Gettot var medeltidens koncentrationsläger. Men detta getto förvandlades dock av judarna till en kulturhärd. Innanför murarna fanns frihet och andlig lyftning, rymd och atmosfär. Den föraktade juden kände sig där som herre i sin egen värld, yttervärldens förakt nådde honom inte. I det judiska gettot blomstrade en värld för sig. ... Andaktsstunderna i bönehusen, torastudierna i lärohusen, sabbater och fester med deras minnesrika symboler var livets kärna. Det dagliga arbetet, affärerna, kampen för tillvaron – det var medel för det högre målet. (Erik Sollerman ”Livets kamp och dödens drama” s 78)

Martin Buber har ju blivit känd i vårt land genom sin bok ”Jag och Du”. Bubers tankar kommer också fram i Dag Hammarskjölds Vägmärken och han arbetade just före sin död på en svensk översättning av ”Jag och Du”. I jag och du-relationen inlägger Buber det mänskliga och det mellanmänskliga. Att verkligen möta ett du i varje människa eliminerar alla eventuella rasmotsättningar och sociala motsättningar. Och först när människan skapat relationen ”jag och du” är hon i stånd att lösa relationen ”jag och det”, relationen till tingen och till världen. ... Det är identiteten som förfäktas i Martin Bubers relationsförhållande till ett Du. Att finna ett Du, med vilket man kan träda i relation, innebär att finna sig själv och sin egen identitet. Identitet är mer än existens, mer än ”varat” i sig självt. (Erik Sollerman ”Livets kamp och dödens drama” s 80,217)

Judendomens idé är ... (bl a) ”gärningens idé”. Martin Buber menade, att detta kommer sig av att juden är mera motoriskt än sensoriskt anlagd. Han har mera personlighet i handlandet än i iakttagelsen. Därför stod redan från urtiden gärningen framför tron. Och här är också en skillnad mellan österland och västerland: för orientalen är gärningen, för västerlänningen tron avgörande. För juden blev handlingen magisk och sakral. Så uppstår ur handlingens religion ceremoniallagarna, som är handlingens lagar. ... I gärningen ser juden livets sanna mening. Gärningen har blivit religiositetens livscentrum. Och samtidigt lägges hela världens öde i den handlandes händer. Och det är denna tro på gärningen som gör juden skapande och aktiv. (Erik Sollerman ”På resa till mig själv” s 65)

Människor hungrar efter gemenskap. Det gäller människorna i explosiva tätorter såväl som de som bor i utdöende landsbygd. Här kan då bönecellerna bli en naturlig mötesplats. Gärna då vänner från olika kyrkor. (Karl Midnäs "Böneceller" s 9)

I den tidigaste kyrkan var offrandet av ens tillgångar absolut frivilligt (Apg 5:4). Följaktligen kunde ingen anse det vara en kollektiv ekonomi som centralt administrerade en regelbunden inkomst. (Leonhard Goppelt "Apostolic and Post-Apostolic Times" s 50)

Jesus lägger ‘ett ok’ på sina efterföljare, men det är hans ok, och till skillnad mot det ’budens ok’ som rabbinerna talade om, är det ett ’vänligt’ ok. Paradoxalt nog för oket med sig ’befrielse’ för själar som är tyngda av bördor. (C.H. Dodd “The Founder of Christianity” s 135)


ca 1970 - ca 1965

Det bara händer i livets spel, att lyckan vänder och det blir gräl. Det finns en mening med allt som sker, men hårda ord, de gör problemen fler och fler. Man ska leva för varandra och ta vara på den tid man har. Man ska leva för varandra för en gång finns bara minnen kvar. (Bengt Sundström "Man skall leva för varandra" s 454-455; 1968)

Det GT-liga budet förefaller att räkna även "främlingen" (hebr. "ger"), dvs. de icke-judar, som bodde inom statens gränser, till den "nästa", som man borde älska (3 Mos. 19:34). Men på Jesu tid var det vanligt, att man tolkade detta så snävt, att endast proselyterna (dvs. hedningar som fullständigt övergått till judendomen) räknades till "främlingarna" (Billerbeck I:353ff). (Torsten Nilsson "10 bud eller inga" s 77)

Någon har påstått, att man inte kan skriva sina memoarer genom att skriva om andra, men icke förty så blir det en del så, då ens liv är en väv med starka inslag från andra personer. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 3" s 120)

Så var det Indien. Vilken flod av minnen från Barhaj, Barhalganj, Chauri Chaura, Anandnagar, Tamkuhi Road, Algarah, Padrauna, Gorakhpur och nu Deoria. På alla dessa stationer hade vi blivit varmt välkomna, upplevt god gemenskap med missionärer och indiska medarbetare och glatts över vad vi fått se och höra. ... Vi blev välkomnade på äktindiskt sätt med blomster- och pappersgirlander som man hängt om halsen på oss medan man sjungit: "Welcome! Welcome! How do you do? Happy to meet you, Happy to greet you! Welcome! Welcome! How do you do?" (Linné Eriksson "Minnen från Minneskyrkan" s 188-189)


ca 1965 - ca 1960

Judendomen känner utom de nödvändiga av lagen bestämda verken också fromhetens goda gärningar. Där blommar den genom lagen fördelaktigt påverkade människan ut i allmosa, bön och fasta. Jesus debatterar icke dessa fromhetslivets uttryck. Han förutsätter dem. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 360 i kommentar till Matt 5:43-6:4)

Kärleken är det hemliga, systematiska sammanhang, som drar igenom hela Skriften som dess allt sammanhållande liv. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 394 i kommentar till Matt 22:34-46)

Varje israelit är en liten del av ett utkorat och välsignat folk. Vad han möter personligen, tillhör folket, och folkets gemensamma sällhetsarv slår upp hos den enskilde. Allt vad han äger, äger han tillsammans med Guds folk. Han får ”lustkänsla”, när han ser folkets sällhet. Dess ”glädje” är hans glädje. Dess frimodiga berömmelse i Herren är ock hans del. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 525 i kommentar till Ps 106:1-5)

Tänk vad (människorna) trasslar till livet för sig själva och för varandra. Och vilka tunga bördor många får bära! Man förstår inte, hur de kan stå ut. Beklämmande är, hur oerhört ensamma otaliga människor är. Behovet av gemenskap och av själavård är mycket stort. Bibelfrågorna är talrika. (Olle Nystedt "Strövtåg i minnet och dagboken" s 195)

Den förälder finns väl inte som kan svara intresserat, klokt och vaket på alla (barns) varför och huru från morgon till kväll. Men ändå vet vi, att om uttråkad irritation blir en vana hos oss, är det mycket illa. Kanske invänder någon, att barnen inte alltid frågar för att få veta, utan av ren sällskapssjuka. Visst är det sant. Men också sällskapssjuka är ett legitimt behov, som inte ska föraktas. När vi svarar på barnfrågor, ger vi inte bara vetande utan också gemenskap. Ibland är gemenskapen väl så viktig som vetandet. (Birgitta Petri "Mamma, hur gammal är Gud?" s 4)

Broderlig kärlek uttryckt i handling är ... det omisskännliga tecknet på vår förening med Gud. (Rudolf Schnackenburg “The Moral Teaching of the New Testament” s 327)

Lyft din avsikt, så högt som tanken når. Du får lära dig tåla din stund. Är det inte ljust nog att måla vackra bilder bör du för den skull ej glömma lägga en grund. Vårda dig om det ömma och veka; gemenskap. – Bara leka och slaska med missmod och bråten av galenskap, bränner ditt blod till aska. Nej -: ge lögnen på båten, tycka om ”uppriktighetens lycka”, vinnlägga sig om värdighet (den dyrare sorten), liksom att låta vänlighet bli vana – det är laster som om natten står din oro bi; och fyller i en maning: odla tålamod – på djupt vatten. (Axel Liffner ”Odla tålamod” s 502; 1962)

Biskop Berggrav talar i en av sina böcker om att många gärna stannar vid begynnelsens kristendom. Löper man inte särskilt i ett samfund med en församlingssyn som vår denna risk? Åter och åter talar vi om omvändelsen och pånyttfödelsen, tron på Jesus Kristus som villkor, som enda villkor för medlemskap av församlingen. Detta tal är riktigt. Och Gud give att det aldrig tystnar ibland oss! Men vi måste vara lika angelägna att framhålla nödvändigheten av helgelsen av det andliga livets tillväxt, av en tro verksam i kärlek. (Gösta Nicklasson "Kristus lever" s 70; Predikan över Joh 8:12 vid Svenska Missionsförbundets generalkonferens 1961)

Det enda vi har är varandra Varandra Varandra Varandra ... Vi är ett dubbelskrik (Lars Forssell ”Det enda vi har är varandra” s 512; 1960)

Samarbetet mellan lärare och elever blir som bäst när det präglas av ömsesidig hänsynsfullhet. (Svenska landskommunernas förbund "Medborgarboken" 1960 s 34; Herman Stolpe: Samarbete och laganda)

Genom inbördes samverkan har vi ... möjlighet att odla både materiella och andliga värden, som berikar allas vår tillvaro. En dylik samverkan kan åstadkommas genom tvång, men enligt demokratins grundsyn ger det mänskliga samarbetet sina rikaste resultat, när samarbetet är frivilligt. (Svenska landskommunernas förbund "Medborgarboken" 1960 s 74; Herman Stolpe-Ruben Wagnsson: Våra demokratiska fri- och rättigheter)


ca 1960 - ca 1955

Kyrkan är ett nytt samhällsfenomen i Indien. Islam och hinduismen har en stark gemenskap men denna gemenskapsande skiljer sig helt från anden i den kristna kyrkan. Den kristna kyrkan innehåller själva den sociala princip och den sociala dynamiska kraft som Indien behöver. ... Faktum är att varken hinduismen eller islam har någonting som verkligen är jämförbart med kyrkan. Man har ingenting som motsvarar församlingsgudstjänsten. Vi kan förvisso se ett stort myller av människor vid en högtid och fyllda tempel, men de är fyllda med enskilda tillbedjare. Den kristna tanken om en andlig gemenskap, som färgar av sig i det dagliga livet, som uttrycks i vanligt socialt umgänge, i gudstjänsten och i den heliga nattvarden som är den högsta manifestationen av broderskap, denna tanke är ett rent kristet begrepp och går tillbaka till själva grundprinciperna i den kristna läran om Gud. (Frank B. Rehnstrom "An Outline of Missionary Enterprise in India, Nepal & Pakistan" s 198-199)

Det gamla koptiska kyrkan (i Luxor) ... påminner, vad själva gudstjänstfirandet beträffar, mycket om den grekisk-ortodoxa. Här möter oss härlig österländsk gammalkyrklig sång. ... Kyrkospråket är fullkomligt obegripligt, men vi möta vänlighet och kristen gemenskap. (Olof Thulin "Resa till Palestina"; Jönköpings-Posten den 9 oktober 1956)

Må ... alla de frälstas eviga gemenskap i himmelen städse stå för vårt öga, så skall detta i intet ringa grad bidraga till att redan på jorden göra denna gemenskap till en verklighet. (Lewi Pethrus "En såningsman gick ut" s 48)

Väckelsen, som började i Franska Kongo 1947 och ännu (1955) fortgår på flera platser, åstadkom en total förändring i många församlingar. Den Helige Andes eld brände bort misstro och spirande hat, synd mot Gud och människor. Sinnena fylldes av kärlek och tacksamhet, som i sin tur framkallade ansvarskänsla och offervilja. Hundratals små kapell byggdes på afrikanernas eget initiativ. Man måste ju ha någonstans att samlas för att kunna börja varje dag med Gud. (Astrid Gustafsson "100 dagar i Kongo" s 95)


ca 1955 - ca 1950

Dessa tidiga kristna hade en djup ansvarskänsla för varandra. ... En verklig kristen kan inte stå ut med att ha för mycket när andra har för lite. (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 30 i kommentar till Apg 2:42-47)

Två ting är att lägga märke till vad beträffar (dessa tidiga kristna). (1) De hade en djup ansvarskänsla för varandra. (2) Detta framkallade i dem en verklig önskan att dela med sig allt de hade. Vi måste framför allt lägga märke till en sak – detta delande var inte resultatet av någon lagstiftning; den var ytterst spontan. Det är inte när lagen tvingar oss att dela med oss utan när hjärtat driver oss att dela med oss som ett samhälle verkligen är kristet. (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 43 i kommentar till Apg 4:32-37)

Ingen nation har någonsin haft en större ansvarskänsla för de mindre lyckligt lottade bröderna än judarna. I synagogan fanns det en sedvaneregel. Två insamlare gick varje fredagmorgon runt på torget och i de privata husen och gjorde en insamling till de behövande, delvis i pengar och delvis i varor. Senare på dagen utdelades detta. De som hade tillfälligt behov tog emot tillräckligt för att de skulle kunna förmås att klara sig, och de som varaktigt inte förmådde försörja sig tog emot tillräckligt för fjorton måltider, det vill säga, nog för två måltider om dagen till den följande veckan. Det förråd varifrån denna utdelning gjordes kallades Kuppah eller Korgen. Utöver detta gjordes dagligen en hus-till-husinsamling för dem som var i trängande behov. Denna kallades Tamhui eller Brickan. Det är tydligt att den kristna kyrkan hade tagit över denna sedvänja. ... Det är ytterst intressant att lägga märke till att de första som utsågs till att inneha en tjänst valdes inte för att tala utan till praktisk tjänst. (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 51-52 i kommentar till Apg 6:1-7)

På återresan avskiljde Paulus äldste i alla de små grupperna av nyvunna kristna. Han visade att det var hans övertygelse, att kristendom måste levas i gemenskap. Som en av de stora fäderna uttryckte det: ”Ingen människa kan ha Gud som sin far, om han inte har kyrkan som sin mor.” ... Från själva början var det Paulus' syfte att inte bara vinna enskilda kristna utan att bygga in dessa personer i en kristen gemenskap. (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 111 i kommentar till Apg 14:21-28)

Målet för varje sann kristen församling är: För det första, att den skall förhärliga Gud. ...För det andra är församlingens mål gemenskap. Den största försmaken av himlen är utan tvekan de kristnas gemenskap med varandra. (Billy Graham " Frid med Gud" s 142)

Käre Tarjei! Det var något till glädje att få Ditt brev. Vi känner oss så välkomna må du tro, och vi gör nästan ingenting annat än talar om Vinje-resan. . . . Vi är så lyckliga över att vi får komma och framför allt är vi så lyckliga över att vi känner oss så välkomna. Krama Halldis från oss alla tre och hälsa Guri eller tvärtom eller bägge. Och själv har Du våra allra varmaste längtansfulla hälsningar. Stig (Stig Dagerman "Brev" s 302-304; brev från Stockholm till Tarjei Vesaas 1952-01-17)

Det var 50-tal i Lund. ... (Jag) förstod - men det var svårt - att kärleken inte kunde bindas, att ju hetare man ältar sin kärlek, ju mindre blir den. Letade efter den svalkande likgiltigheten, lärde mig nästan läxan, gick från det patetiska ("Jag älskar dig - älskar du mig?") till det lundensiska: distans, ironi ("Jag kanske gillar dig en liten smula, men bara lite"). (Margareta Strömstedt "Natten innan de hängde Ruth Ellis" s 46)

(Pojken) vill absolut bo kvar i det övergivna huset medan reparationerna pågår. ... Glädjen över friheten som skulle bli för så lång tid sköt upp som en rosenhäck till skydd. ... (Pojken) var (mammans) älsklingsbarn och hennes sorgebarn. Han var den enda som förstod henne. ... "Se mej! Älska mej! Älska mej! Jag har också rätt till kärlek!" ... "Vi skriver till dej", hade mamman sagt till (honom) innan hon steg på bussen. "Så glömmer du inte att du ska ropa in raggsockorna på syföreningsauktionen. Det är en blå rand på dom, så dom är lätta att känna igen. Har jag äntligen lyckats få ett par sockor färdiga, så är det du som ska ha dom, kom ihåg det. De är gjorda för dej och ingen annan och jag gör ingenting som inte är ordentligt, det vet du. Såna sockor kan man inte köpa. Och så mycket arbete som jag lagt ner. Så nu lovar du det!" Jo, han lovade och bussen gick och i sin lättnad skrev han om det i dagboken på kvällen: "Koreakriget fortsätter, men det största hotet mot världsfreden uppstår om raggsockorna faller i fiendens händer." (Margareta Strömstedt "Församlingen under jorden" s 12-17)

Som Du vet, har jag aldrig sagt, att jag icke ville samarbeta med Dig. Dig har jag alltid älskat, och Ditt samarbete har alltid varit min fröjd. ... Jag hoppas att denna sak skall läggas till rätta, så att ingen klyfta skall komma upp oss emellan. Jag har älskat Dig mycket och satt stort värde på Din uthållighet och Din fasthet. (Joel Halldorf "Lewis brev" s 122,281; brev från Lewi Pethrus till pastorerna Alfred Gustafsson 12 juli 1929 resp. Joseph D. Mattson Boze 17 december 1952)

Religion är inte vetande i rationell mening, det är intuition, hängivelse, tillbedjan. Inte enbart intuition, ty den kan föra in i spekulationens ofruktbarhet! Inte heller enbart "tro", ty den kan bli benhård intellektualism. Men intuition och tro, som mynna ut i bön, leda fram till den levande gemenskap, som är all levande religiositets egenart. (Einar Genitz "Att tro"; Jönköpings-Posten 1952-01-28)

Vi vilja sluta med varann' en trofast syskonring och stå med dem som ej ha nog av denna världens ting. Vårt lystringsord det ljuder klart, det är Excelsior! ty till de ljusa höjderna vår håg och längtan står. (Karl Nilenius "Kom ungdom, kom med!" s 9)

Vad var det för ena besynnerliga mänskor? ... De för sin del hängde ihop på alla sätt och vis genom sin gemensamma tro och aktade sig väl att släppa in en som inte hörde dit. De hade sitt brödraskap och sina kärleksmåltider, där de bröt brödet samman som i en enda stor familj. Det hörde väl ihop med deras lära, med deras "älsken varandra". Men om de älskade någon som inte var som de, det var inte gott att veta. (Pär Lagerkvist "Barabbas" s 41)


ca 1950 - ca 1945

(Enligt judendomen) hjälper (Gud) människan genom andra människors förmedling; deras förmåga till samarbete; den sociala rikedom och de tekniska insikter som de gemensamt har samlat; den kärlek och den förståelse som de skänker varandra; de politiska apparater och de medborgerliga privilegier som skyddar deras liv och deras frihet; deras vetenskap, konst, religion, alla de kulturella skatter som hopbragts genom tiderna och lämnas vidare som fädernearv från släkte till släkte; kort sagt genom alla de institutioner, praktiska tillämpningar och hjälpåtgärder som förekommer individer respektive samhället och alla dess medlemmar emellan. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 48)

Judendomen i stort har aldrig godtagit eremitlivet, tvärtom har den till och med fördömt det. ... (Egoisten) förbiser den självklara sanningen att individen och samhället är oupplösligt förenade i ett gemensamt öde. Om denna sanning handlar en av rabbinernas mest slående liknelser: ”Det hände sig en gång att några män satt tillsammans i en båt på havet. Då tog en av dem fram en borr och började borra i båtens botten. ’Din dåre’ ropade de andra till honom ’vad tar du dig till?’ ’Vad angår det er?’ svarade han. ’Är det inte under min egen plats jag gör ett hål?’” ... Det finns glädjeämnen som bara kan skapas av gemenskapen med andra, dygder som blomstrar bara ur en gemensam erfarenhet och ideal som bara kan förverkligas kollektivt. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 75-76)

För traditionalisten (i judendomen) är det slutgiltiga skälet för efterlevnaden av judendomens bud Uppenbarelsens axiom. Och detta gäller inte bara de bruk som uttryckligen föreskrivs i Toran eller kan ledas tillbaka dit utan också dem som är valfria eller enbart en fråga om sedvänja. Ty de senare är kopplade till de förra och i sista hand beroende av dem. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 114)

Denna dröm (om Guds rike) är (i judendomen) överlägsen alla andra, och de förpliktelser den inrymmer är överordnade alla andra förpliktelser: att varamedveten om Riket, att söka befrämja det, att påskynda dagen för dess frambrytande över hela världen och inför alla människors ögon. ... Vem kommer att synliggöra det nu förborgade Gudsriket? Vem kommer att göra det verkligt? Messias, säger traditionen. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 139-140)

(Prästen) Gunnar Rosendahl, som är mera anglikan än lutheran, ... har tagit sina motgångar med humor. Vi var samlade i tre dagar till en ekumenisk konferens. Vi kände en allmän aversion i luften mot R. Han övervann den med att säga, sedan jag betygat honom min beundran för hans personliga men ovanliga fromhetstyp: ”Om bröderna inte är mäktiga att bemöta mig med kristlig kärlek, kanske ni ändå förmår att omgiva er själva med vetenskaplig kyla, medan jag är ibland eder!” Därmed hade han avväpnat samtliga. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 3" s 113)

Mina ögon är jag ängslig om – dina älskar jag. Blundar varligt kring mina – dina kysser jag. Jag vet inte vilka som som vore svårast att mista? Jag behöver fyra ögon för att leva. (Lars Englund ”Ögonen” s 453; 1946)

Julafton - vad ligger inte i detta ord, det längtansfullt väntas överallt på vår jord. Efter denna ljusomstrålade, härliga tid, som lyser mot släktet så ljuvlig och blid. Då samlas alla, både stora och små, kring Betlehems krubba, dit tankarna gå. Till "Gåvan" som skänktes, kärleksfullt stor, till varje själ som på "Barnet" tror. Man samlas också i Ivars hus för att minnas den dag då världens ljus gjorde sitt intåg i den mörka och fattiga värld, där människan levde så andligen tärd. Men nu blev hon rik, den gamla jorden, ty Kristus blev en människa vorden. Hans minne firas, men Han lever dock än och önskar få vara för alla en Vän. För dennes skull så övergiven satt, evangelisten, stackarn och trodde att, ingen enda förstod att han denna dag var så långt ifrån nära och käras behag. Men då når hans öra ett fröjdefullt ljud, "Kom över till oss" bjöd från dörren ett bud. "Vi är många förut, men visst har vi rum, för en till. Kom nu!" Och jag följde - stum. En sån' gästfrihet jag aldrig skådat förr. Man hinner ju knappt innanför Ivars dörr, förrn' man känner sig så hemma så ensamheten flyr. Av allt som mig möter, jag blir nästan yr. Ja, julafton, vad ligger ej i det ordet, gröt och lutfisk och skinka på bordet. Strålande ljus och glitter och gran, och julklappar fina, som är köpta i stan'. Nu fryser jag aldrig om fingrarna mer, på handskarna varma med glädje jag ser. Och strumpor så fina, de bästa jag fått, och brevpappret sen' blev också min lott. För allt jag tackar och bugar och niger. Min tacksamhet inifrån hjärtat stiger. Och för allt vad ni gjort mot någon av dessa små, skall Herren säga: "Ni får med glädje in i min himmel gå." (Evert Sundström "Julafton i Högryd-Södra Ving 1945"; tackord i Signe och Ivar Johanssons gästbok)

Nu sjunker ett döende tidevarv i det eviga intets ro, och lämnar sin ättling utan arv i härjat, brinnande bo. ... ... Allt tommare blir mig den vises tal, hans världsmedborgarkrav. Vad kvitta mig Siam och Senegal mot en kust vid ett islagt hav? ... Allt mindre jag fattar den ädles tår över fjärran länders nöd, när över hans egna grindar står en himmel, ofärdsröd. (Arvid Mörne ”Ödemarkslandet” s II:215-216; 1876-1946)

Då jag kom till Sydafrika, var jag förtjust över att få lära nya seder och bruk. Det frapperade mig, att engelsmännen aldrig tog min hand, då de hälsade. Inte heller tackade de, om de bjudits på något. ... Men jag har redan funnit att den kristna gemenskapen, som jag upplever tillsammans med dem, är långt mer värd än att vid varje tillfälle få tillämpa sitt fosterlands seder. (Axia Gustafsson "'Min barndoms Afrika' - verkligheten" s 101-102; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1946)

I slutet av år 1945 samlades en ledningsgrupp ur Baptisternas Världsallians (BWA) för att överlägga om hjälpbehovet I Europa. När ansvaret fördelades föll det på Sveriges lott att skaffa personal och material för en humanitär insats i Polen. Den nyblivne 26-årige pastorn Per-Arne Aglert utsågs till direktor för verksamheten. "Vårt första projekt gällde undernärda barn som lidit svårt under kriget", berättar Aglert. "Vi satte upp fyra barnhem, där barnen fick stanna tre till tolv månader för att återfå normala kropps- och själsfunktioner. Ca 125 barn samtidigt och totalt närmare 600 barn fick chansen till återhämtning. Baptistbarn hade företräde men ca hälften kom från katolska hem." (Olof Lindström-Agneta Magnusson "I närhet och omsorg" s 110)

Peter Krapotkin, den ryske fursten och anarkisten, ... visade, att den inbördes hjälpen är en lika giltig lag i naturen som kampen för tillvaron. ... Kanske den inbördes hjälpen måste bli en oskriven lag mellan människor och klasser, innan den får gälla mellan folken. Flugsnapparparet kom nu flygande till holken! Om fjorton dagar komma ungarna. Då börjar inbördeshjälpen på allvar. (Ivan Oljelund "Inbördes hjälp"; Jönköpings-Posten 1945-06-20) Vid ryska revolutionens utbrott 1917 reste (Peter Krapotkin) hem (från London), men blev djupt besviken över bolsjevikernas taktik. Då han konfronterades med marxismen, revolterade han häftigt mot den tolkning av människonaturen, som övertagits från särskilt Thomas Huxleys biologiska materialism och som genom tysken Haeckel ytterligare populariserades. Krapotkin hävdade, att slagordet "Kampen för tillvaron" icke kunde och fick tillämpas. Det var ett ovetenskapligt påstående. I djurvärlden fanns nämligen också "inbördes hjälp" och endast på denna faktor kunde man bygga ett bättre mänskligt samhälle. Det är här intressant att se, att Krapotkin här förfäktade alldeles samma tanke som Viktor Rydberg. (Harry Blomberg "Marxismens misstag"; Jönköpings-Posten 1947-10-24) (BG Ask-kommentar: I sin bok "Inbördes hjälp" s 4-5 betonar Krapotkin att vad han menar med en sådan hjälp "är en rymligare känsla än kärlek eller personlig sympati - en instinkt, som så småningom utvecklats hos djur och människor under ett långt tidsförlopp, och som lärt både djur och människor, hvilken kraft- och glädjekälla utöfningen av inbördes hjälp är". Den ömsesidiga kärleken kristna emellan skiljer sig från denna allmänmänskliga "inbördes hjälp" genom att till sin karaktär vara "andlig", då den ju hämtar sin inspiration från den Helige Andes ledning. Jämför t ex Joh 16:13, Sinaiticus prima manus, som framhåller den Andens ledning som sker i sanningen, dvs i Honom som enligt Joh 15:5 är den Vinranka, i vilken kvistarna, dvs de kristna, ingår)


ca 1945 - ca 1940

I den lokala församlingen ... kan den svage få stöd och den starke tillfälle att bära den svages bördor. Där lida vi tillsammans och där fröjdas vi med varandra. ... Gemenskap i andra avseenden kan vara av betydelse men är icke detsamma som gemenskapen i Kristus. ... Vårt tjänarevärv är i första hand att uppbygga församlingen, som är Kristi kropp, Ef 4:12. (John Magnusson "Gemenskapen i Kristus" s 11-12,20,27)

Det råder ingen tvekan om, att det religiösa intresset spelat den största rollen som enande och söndrande makt i Medelby – särskilt i jämförelse med politiken. Inom de religiösa grupperna har givits exempel på den innerligaste gemenskap; mellan grupperna har samtidigt konstaterats den största avoghet. Ensidiga, trångsynta och nästan inskränkta har traktens invånare blivit genom religionen; och på samma gång vore det fåfängt att förneka den karaktärens resning, inre utveckling och djupt mänskliga fördragsamhet och vilja trots allt till försoning och gemenskap, som endast kan i sista hand ledas tillbaka till det kristna inflytandet på seder och själsliv. Sekterism och splittring utmärker framför allt det andliga livet i Medelby. Då undersökningen företogs visades nog genomgående större lojalitet mot staten än mot de andliga formationerna; men inom det mindre samhälle som studerades, torde det vara riktigt att säga, att lojaliteten mot de religiösa grupperna hade företräde framför andra lojaliteter inom den geosociala gruppen. Vanligen tycktes man ej ha fullt klart för sig att även den mänskliga gemenskapen i det egna samhället krävde hängivenhet och lojalitet; samhällets väl fattades ofta som något annat och skilt från det egna andliga livets väl. (Martin Allwood-Inga-Britt Ranemark "Medelby" s 191-192)

(Den som känt igen mig där jag satt på en bänk i Haga) var en landsflyktig norsk broder, som nu skulle behandlas på Karolinska sjukhuset för sina ögon. ... I Oslo hade han tillhört Filadelfiaförsamlingen, och han kom ihåg mig från ett besök där för många år sedan. Medan vi samtalade, slöt vår Frälsare en gemenskapens ring omkring oss. Vi kände plötsligt båda, hur vi var förenade i Jesus. ... Vi voro ett. Vi hade en underbar gemenskap, en underbar glädje, en underbar frid. Främlingsskap och flyktingisolering fanns ej. ... Communio sanctorum - de heligas gemenskap - den enda levande och verkliga gemenskap som finnes - gemenskap som når över alla de själviska människovarelsernas alla politiska, teoretiska, ekonomiska, emotionella murar, staket och gränser. (Sven Lidman "Från Coventry till Betlehem" s 275-276; boken utgiven 1942)

I (boken) Väckarklocka (utgiven 1941) har Elin Wägner en lista på "bundsförvanter": "1) Gud. 2) Nöden vi råkat i. 3) Förtvivlan över nöden. 4) En hemlig längtan hos kvinnorna. 5) En hemlig längtan hos männen. 6) Deras kärlek till varandra." Och jag har en gång tillagt härunder som en tänkt 10:e punkt: "Författarnas vilja och förmåga att klä detta i ord som väcker." (Ann Margret Dahlqvist-Ljungberg "Väckarklockan ringer" s 99; artikel från 1958)

Då Birgit ska åka hem ... säger Kjell: "Mor var glad för att du kom. Jag har inte sett henne så glad, sen vi bodde vid gården." Birgit står tyst och allvarsam, så säger hon lågt: "Vi borde alla försöka lära oss att glädja varandra, och vi borde alla försöka minnas dem som glatt oss." ... Det allvarsamma glider liksom undan, och just som de små groparna i kinderna blir synliga, säger han med en röst som inte är riktigt säker: "Birgit, så lustigt detta, så lustigt du gläder." "Vi gläder väl varandra, Kjell." (Sven Edvin Salje "På dessa skuldror" s 293)

För den totalitära staten blir staten självändamål, det enda absoluta, som grupper och individer skola underordna sig. ... En sådan statsuppfattning står i oförsonlig motsättning till den demokratiska grundsynen. ... En demokrati, som blir självändamål, är sin egen vrångbild. Demokratiens samhällsideal är en folkgemenskap, som genomstrålas av respekt för den enskilde och av viljan till ömsesidig tjänst. (Torsten Bohlin "Kyrkan och demokratien"; Jönköpings-Posten 1941-08-16)

(Beredskapstiden under andra världskriget) var också en tid, då vi svenskar ställde upp i den ena kampanjen efter den andra för att hålla landet igång. Vi ställde upp för varandra, och vi glömde inte bort våra nordiska grannländer, som ett efter ett fick känna av kris och krig på ett betydligt bittrare sätt än vi. (Olof Petersson "Beredskapsminnen i Jönköping" s 35)


ca 1940 - ca 1935

Fast (Dietrich) Bonhoeffer inte vill använda ordet ("religion") om kristendomen erkände han ändå betydelsen av rätt uppfattad och utövad religion. . . . Kyrkan behövdes som en form av äkta kristen gemenskap. (Robert Banks "Tro och religion" s 358; författaren född år 1939 i Sydney, Australien; Dietrich Bonhoeffer född år 1906 i Breslau sydost om Berlin i Tyskland, nu år 2007 Wroclaw sydväst om Warszawa i Polen)

Bönderna i Lidalycke hade ju bildat sitt byalag förr i världen. De var tvungna till det - de var tvungna att hålla ihop mot tjuvarna, som stal deras matvaror, och mot vargarna i skogen, som stal deras kreatur. Nu var dagen kommen, då de måste hålla ihop i byalag mot bankerna, som tog deras produkter som räntor. De helt enkelt piskades att hjälpa sig själva - nu mot bankerna i staden som förr mot odjuren i skogen. ... Di ska upplysas bara! förklarade Betty Eskilsson. Vänta bara tills ... de fick bygdegården färdig ja, den gård, där en ny tids bönder skulle fostras. Till Ungdomens Bygge kom man ständigt igen. Huset som skulle byggas på Blotekullen, på byns högsta punkt, på det ställe som låg närmast himlen. Det var första steget emot den nya byn Lidalycke. (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden!" s 168-170)

Medel för helgedomens byggnad och utsmyckning skola insamlas genom frivilliga gåvor (2 Mos 25:2), till skillnad från tempelskatten (30:12-16), vilken alla måste erlägga till samma belopp. Ty denna skatt gäller såsom lösepenning för varje enskilds liv. Därför är varje vuxen medlem av folket pliktig att betala den, och därför är beloppet lika för alla. (Wilhelm Möller "Vad lär Gamla testamentet?" s 175)

Det djupaste naturbehovet är för vissa ropet efter gemenskap med alltets Gud och tillvarons Herre. Den är också förutsättningen för den verkliga gemenskapen med nästan. (Einar Genitz "Småländska dagar"; Jönköpings-Posten 1938-07-13)

Kristen kärlek kan icke vara något annat än full villighet att ta ansvar för andra människor. ... När skall den svenska skolan lära vår ungdom inbördes ansvar? (Sven Stolpe "Ansvar eller självhävdelse"; Jönköpings-Posten 1938-02-11)

Genom vissa andliga ledares uttalanden och förslag till åtgärder mot de samvetsömma råkade flera sådana bröder i fängelse. Nu har vi missuppfattat Jesu ord i Matt. 25: ” ... jag var i fängelse” och fått för oss att vi ska besöka alla möjliga rövare och missdådare som sitter inne. Jesus menar naturligtvis sådana som sitter där för hans namns skull. ... En av bröderna som satt på Långholmen blev av en överste tillfrågad, hur han kände det och gav svaret: ”Överste, det är ljuvligt att sitta här för Jesu skull!” Den översten var så hygglig, att han ansåg det vara otillbörligt att bura in sådana ynglingar. I rådvillheten tillsattes en kommitté för ändring av lagen för samvetsömma. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 3" s 18-19)

(Tyra) var 32 år och olycklig. Några år tidigare hade hon arbetat i köket på Missionsförbundets pastorsutbildning, Teologiska seminariet på Lidingö, och där blivit förälskad i en av studenterna. De förlovade sig. På skolan blev hon sjuk i tuberkulos, en sjukdom som redan svept in bland hennes syskon. På sanatoriet kom meddelandet att den blivande pastorn slagit upp förlovningen. Han ville inte ha en sjuklig hustru. En pastorsfru måste vara stark, sade han och gick. Tyra tillfrisknade, lämnade sanatoriets sängar och vilstolar, men var nersjunken i förtvivlan. ... Den enda vilan kom genom prasslet från de tunna bladen i Bibeln. ... Hennes tro var att den som tjänade andra var störst. ... (Föräldrarnas vandring) hade gått med hjälp av de små missionshusen i skogsbrynen. Demokratiska hus som var förknippade med en idé om gemensamt handlande, att individen måste vara stark men behövde en gemenskap där alla räknades lika för att kunna befria sig. (Per Wirtén The Crazy Swede" s 82-84)


ca 1935 - ca 1930

Regnet fortsatte. Vi anlände dyblöta till Dortmund i Tyskland (1934). Vi kom inte längre, ty där gick Forden sönder. ... Vi kröp ner i en källare och låg svarta som sotare på stenkolen. Vaktmästaren på den Fordvertretung, där vi lämnat in bilen förvisade oss dit. När vi kröp upp klockan sex på morgonen, frågade han oss, vilka vi var. Han ångrade sig djupt. Han var nämligen baptist. Hade han vetat, att vi var av samma släkt, skulle han ha öppnat sitt hem för oss, vartill jag genmälde att det inte är i egenskap av baptist utan som människa man är tacksam för en bädd något renare och mjukare än stenkol. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 2" s 78-79)

När insamlingar eller kollekter anordnades ”för behövande och nödställda inom pingströrelsen” – alltså till de egna – då var det som förgjort. Det kom nästan ingenting. Däremot tycktes rörelsens i och för sig lusfattiga medlemmar vara villiga att offra nästan allt för nödställda som icke var pingstvänner. Tanken var, på något sätt, att en pingstvän definitionsmässigt alltid skötte sig, och därför inte skulle ha hjälp. Var människor nödställda var de, på något sätt, inte pingstvänner. Det var helt klart. Lewi (Pethrus) hade bekymmer med detta ”de icke skötsamma”. Hans ståndpunkt var att nöden icke hade att göra med skötsamhet. (Per-Olov Enquist "Lewis resa" s 387-388)

Jag var en gång på ett sjukbesök. En gammal, sjuk kvinna hade bett, att jag skulle komma till hennes dödsläger. Jag kom. Jag hade en gång gjort henne en tjänst. Jag hade skaffat henne en stol att sitta på vid ett fullpackat möte i Filadelfia på Sveavägen. Det kunde hon aldrig glömma, fast det var snart tjugu år sedan. "Känner broder Lidman verkligen inte igen mig", sade hon. "Det var broder Lidman, som en gång skaffade mig en stol att sitta på." Hon talade om oss stackare, som figurera på plattformen. (Sven Lidman "Ingen lurar Gud" s 24-25)


ca 1930 - ca 1925

Med säker instinkt har (författaren Arnold Norlind) satt fingret på den avgörande punkten. De timliga tingen, t.ex. en förmögenhet, förlora i värde ju mer de delas, men om sådant som skönhet och sanning heter det med rätta att ju mer vi dela med oss desto mera ha vi kvar. I delbarheten skulle således det onda ligga, som är hinder för gemenskap. Och när vi tänka efter är det ju så Platon också säger. Alltifrån början har han just betonat odelbarheten i det sant varande. Därför att det är odelbart, är det bestående, och av samma skäl söndrar det icke dem som söka del i det och söndras ej genom delaktigheten. Här erinrar man sig också att Spinozas Etik är utstakad efter den linjen, att man byter ut begären efter det delbara mot begären efter det odelbara, det gemensamma. (Hans Larsson "Meditationens väg" s 34-35; december 1928)

En kärlek, som alltid legat som en möjlighet i (Hedvigs) veka, känsliga väsen, utvecklade sig nu i all sin lycka och andliga skönhet, det var kärleken till Människosonen. Denna kärlek gjorde livet rikt för Hedvig och gav glans och innehåll aven åt vardagslivets trivialiteter. Så var det till exempel ej endast av naturlig tjänstaktighet som hon i dag hjälpt Astrid så glatt och villigt både med städningen och med läxan, hon hade genast i dessa små uppgifter, som erbjudit sig, sett tillfällen att visa sin älskade Herre den kärlek hon kände för honom. Hon visste, att han skulle tycka om att hon gjorde detta, och det gav de små gärningarna helgd. Bland läskamraterna hade Hedvig fäst sig mest vid Elsa, inte genast, men småningom. Ty även för Elsa blev (konfirmations)läsningen något mer än ett plugg, även för henne öppnade sig genom ordet den inre världen, även hon berördes av Jesu kärlek och besvarade den. Härigenom drogos de båda till varandra, först av en hemlig, oreflekterad känsla, men snart nog av medvetet samförstånd. De hade kommit att tala på tu man hand med varandra en gång och då uppdagat den inre samstämmigheten. (Elisabeth Beskow "Förnyelse" s 33-34)

Friheten växer med underkastelsen under (Jesus). Ty den är en fri underkastelse. Någon annan underkastelse vill Jesus ej veta av. Icke ens en obligerad tacksamhet, som är honom förbunden för allt vad han gjort. ... Det enda han kan använda, det enda han vill av oss, det är kärleken, och den ger han ju oss själv. Kärleken, renad, upplyst, övervunnen, vunnen känner igen vem han är, anföraren som det allena är salighet och frihet att tjäna i liv och död. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 44)

Fastän Jesus utfört lagstiftningen i sitt sanningsrike med all önskvärd klarhet och beseglat den med sin egen tjänst, sin kärlek intill döden, så råder ännu i dag i kristenheten en tröstlös oförmåga och ovillighet att erkänna och tillämpa Kristi regel och föredöme: ”Den som vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare, och den som vill vara främst bland eder, han vare allas dräng.” Tjänare är hederstiteln i Jesu rike. Hela samlivet, dess lycka, dess styrka, består i att vi troget tjäna varandra och gärna, utan högmod, mottaga varandras tjänst. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 57)

Luther säger i Kyrkopostillan: ” ... Det är skillnad mellan goda gärningar och stora, breda, många och prunkande gärningar.” Kära människa! Gud skall i döden och på den yttersta dagen icke fråga dig, hur mycket du lämnade efter dig, utan hur mycket du gav bort. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 146)

Utan förtroende blir lydnad och disciplin en död och dödande maskinmässighet. Det är tron, tilliten, förtroendet, som Jesus prisar, och lydnaden som följd av tilliten. Lydnaden och förtroendet i Guds värld behövas såväl människor emellan som i förhållandet till Gud. ... Den kristne skall uppenbara Guds godhet och helighet genom sina ord, sitt uppförande och hela sitt väsen. Då blir enligt Luthers ord envar för den andre en Kristus. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 151-152)

Livet, säger (Paulus), skall vara ett offer, en tempeltjänst. I samma mån som vi giva ut oss helhjärtat i denna tempeltjänst, så skall glädje beskäras oss. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 304)

Samhället i allmänhet, liksom Kristi församling isynnerhet, bör ordna sig till en arbetsgemenskap, där alla behövas och genom trohet i sysslorna skola hjälpa varandra till det helas välfärd. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 352)

Kristendomen, som (Nathan) Söderblom menade vara unik bland världens religioner, var för honom inte en samling lärosatser utan "en gemenskap med Gud förmedlad av Kristus". Hans syn på förhållandet mellan individ och kollektiv, med betoningen av gemenskapen, var en av de frågor som skilde honom från liberalteologin och som blev en brygga mellan religionshistorien och ecklesiologin eftersom den historiskt givna formen för den kristna gemenskapen var kyrkan. (Sven-Erik Brodd "Nathan Söderblom - religionshistoriker, ärkebiskop och internationell ekumenisk kyrkoledare" s 379)


ca 1925 - ca 1920

Eremitlivet är en troslivets vrångbild. Lagarna för troslivet äro - att taga emot och giva ut. (K. Åström "Vårt trosliv" s 538; Missionsförbundet n:r 33 den 14 augusti 1924)

"Har nu jag", säger (Jesus), "som är eder Mästare och Herre, tvagit edra fötter, så ären ock I pliktiga att två varandras fötter." ... Ett tjänande sinne pryder alltid en Jesu lärjunge. Vi böra göra väl mot alla men mest mot dem, som höra tron till. Det gäller i livets alla förhållanden, var vi kunna det, i ord och gärning. (J. Nyrén "Passionstankar" s 194; Missionsförbundet n:r 12 den 20 mars 1924)

Fem år ha gått sedan senaste (frikyrko)möte hölls, och under den tiden ha vi fått bevittna det stora världskrigets avslutning. ... Troner ha ramlat, riken ha krossats och övermakten har satt sin fot på de besegrades nacke. ... Men liksom ofta skiljevägen fått sin löftesstjärna och det mörka molnet sin silverkant, så har ock denna mörka tavla sin ljusstrimma. Den kom bland annat till synes i vårt land under förra sommaren (1923) vid baptisternas stora världskongress. Från alla världsdelar kommo ombuden i tusental tillhörande mellan 30 och 40 olika nationer. Nyss stodo många av dessa nationer med vapen i hand emot varandra. Här föllo de i varandras armar. Det var den kristna broderskärleken, som tog ut sin rätt. (Sven Bengtsson "Hälsningstal vid frikyrkomötets öppnande" s 173; Missionsförbundet n:r 10 den 6 mars 1924)

I revyer skall det finnas en sång att minnas, nå't seriöst. Om den saknas, denna sången, det i salongen lätt blir nervöst. För att undvika detta har vi lagt in detta känsliga par, som på gamla tider bråss, jag får väl presentera oss: Det är jag och lilla Frida, det är Frida, det är jag. Vi på livets solskenssida tillsammans skrida i sön- och vardagslag. Jag är intet utan Frida, utan mig är Frida svag, men tillsammans är solida lilla Frida och jag. (Karl Gerhard "Lilla Frida å jag" s 142)

När jag tänker på dessa två, (hoofianen Arvid Zakrisson i Sunnerbo och Magnus i Tolg), så förstår jag fader Luther så väl, när han betecknar bröders samtal och inbördes tröstande som en form för evangelium rentav likvärdig med de heliga sakramenten. Borde vi icke känna oss uppfordrade litet var att mera än hittills sträva efter att bli en Kristus för varandra såsom Luther menade, att det bör vara? (Thure Peterson "En kärnkristen" s 24)

Bland minnesvärda kvinnor (i Uppsala) nämner jag Sofie Lundin, förutvarande baptist. För försmådd kärleks skull hade hon sökt annan tillflykt och fann frid hos metodisterna. Jag välsignar hennes kärleksgärningar mot mig. Hon sade vid (ljusfesten i Rybergs trädgård 1920) att hon fått min sak på sitt hjärta. Hennes kärleksgärning gjorde att jag kunde sluta i Uppsala utan skulder. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 1" s 89)


ca 1920 - ca 1915

"All vår början bliver svår." Det fick också den unge bondpojke erfara, som julen 1919 skickades upp till Dalarna som predikohjälp i en liten missionsförsamling. ... Det var den lilla socknen Aspeboda utanför Falun som jag skulle lyckliggöra med mitt besök. ... Omedelbart efter helgen insjuknade jag i lunginflammation. ... Min värdinna i missionshuset klarade inte av den febersjuke ynglingen. Följaktligen erbjöd sig en av församlingsmedlemmarna att ta hand om mig. Jag bäddades ned i en släde och fördes i denna trettiogradiga kyla till hans gård. Det blev min räddning. Ty något så självklart medmänskligt och djupt kristet som den månadens samarittjänst, utan ett öres ersättning, har jag sällan mött. Och det finaste av allt ska få bilda avslutningen på det här julminnet. När jag blev sämre, beslöt man att tillkalla en läkare från Falun. Han kom i bil, undersökte och ordinerade. Så skulle medicinen hämtas och det borde ske snart. Min värd, en ung kristen bonde, erbjöd sig att följa med doktorn till staden och sedan gå hem. Några andra fortskaffningsmedel stod inte till buds den dagen och att åka taxi kom inte ifråga. Medicinen skulle hem i tid och för sin sjuke broders skull gick han i den svinkalla vinterkvällen den tolv kilometer långa vägen till fots. ... Den månadens kontakt med enkla men helhjärtade kristna människor lärde mig mer om julevangeliets djupaste innebörd och kristendomens praktiska konsekvenser än all den teologiska och homiletiska kunskap jag sedermera lyckades inhämta på ett teologiskt seminarium. (Einar Rimmerfors "Ett praktiskt julevangelium" s 98-104; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1964)

I Kornsjö, gränsstationen till Norge, sammanträffade vi (sommaren 1919) med missionsföreståndare Aug. Abell från Kristiania. Han hade på söndagen deltagit i ett s. k. gränsmöte därstädes. ... Dessa gränsmöten avse att sammanföra de troende och befolkningen för övrigt på båda sidor till gemensam uppbyggelse i tron på Jesus Kristus och i kärleken till varandra. ... (Sådana möten) bli ock alltmer vanliga hela vägen uppför den långa gränsen mellan Sverige och Norge. (J. Nyrén "På Nya Vägar och Gamla Stigar" s 18)

Diakonin (i den tidiga pingströrelsen) motiverades (bland annat) direkt av bibelsammanhang. Det viktigaste av dessa var texten i Matt 25 som talar om att föda den hungrige, klä den nakne och besöka den sjuke och fängslade. Utifrån denna bibeltext betonades att ord och handling måste hållas samman. Texten används för att visa det riktiga i att möta och lindra nöden varhelst den framträder. Ingenstans görs en exegetisk analys av denna text som innebär att de egna trossyskonen, ”dessa mina minsta bröder”, skulle prioriteras i hjälparbetet. ... Diakonin var insatt i en spiritualitet som alltid hade själavinnande som överordnat mål. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 277-278)

Räddningsmissionens arbete motiverades delvis med ansvaret för de nyfrälsta och för utsatta trossyskon. Söderholm säger 1928 att många pingstförsamlingar i städerna hade diakonissor och att deras uppgift var ”att besöka de fattiga och sjuka inom församlingen och även, så långt det är möjligt, hjälpa utomstående samt att söka verka för att vinna sådana för Gud”. Han avslutar med ett bibelcitat från Gal 6:9-10 som talar om att göra gott främst mot de egna. Alla behövande skulle få del av diakonin, men det fanns ett särskilt ansvarstagande för de egna trossyskonen. Den täta gemenskapen och känslan av samhörighet i hela rörelsen verkar ha skapat en familjekaraktär där trossyskon verkligen var syskon, och en känsla av att inom familjen skulle man hjälpa varandra. Behövande trossyskon i olika situationer sökte ekonomiskt stöd av läsarna genom Evangelii Härold, sedan redovisades detta i tidningen. Ibland bekräftades situationen av en tredje part och stödet anbefalldes. ”En äldre, ej arbetsför, troende broder, som går omkring och sjunger och spelar om Jesus, behöver ett nytt dragspel. Den, som Gud manar att hjälpa honom därtill, må insända medel till denna tidnings exp. Vi vilja på det varmaste rekommendera vår broder.” ... Pingströrelsens diakonala arbete var inriktat mot sociala behov i allmänhet, men de egna trossyskonen hade, åtminstone principiellt, företräde. Det var inte en diakoniinstitution som hanterades utan stöd mellan syskon. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 282-283)

Först (med den uppfostringstyp Rousseau väckte till liv, med tillgodoseende av individen och utveckling av de mänskliga verktygen som syftemöl) kan man se sig inställd i ett helt där man inbördes tjänar varandra genom själva sina olikheter. Medborgerlighet kan ingen förverkliga ensam; den pekar ut över oss själva mot de andra, men ocksö mot en helsyn, inom vilken envar av oss har sitt givna rum. En södan helsyn har knappast bemäktigat sig själarna i stort sett; vi spöra endast famlande och ännu alltjämt misslyckad försök att taga gestalning i oss. Under skilda former och namn möta vi ansatserna. En södan ansats till ny samhällelighet innebär ju försöket till "nationernas förbund", drömmen om en individuellt och nationellt differentierad och dock samhörig mänsklighet. När man upplever tallösa misslyckanden för sådana idéer, ligger hopplöshet nära till hands. Och ändå äro misslyckandena betydligt fruktbarare än underlåtenheter. De röja i alla fall något av ett nödgande ideal, som söker forma ett bräckligt människoler. (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 163-164)

Särskilt välsignad är gärningen mot Jesu vänner. Även blott en "bägare vatten" får sin lön (Mark 9:41). Mest välsignad är gärningen mot den hungrige, nakne och sjuke Jesus i hans små bröder. ... (Matt. 25:34f., 46). (Nils Peter Wetterlund "Sändebrev till vänner" s 45)

Alla (här på skolan i Kastrineholm) vilja vara styvast och ingen vill vara sämst, och inte vill jag vara sämst, oaktat de flesta andra hade stora förkunskaper i språk när de kom hit och jag var nybörjare. . . . Här finns ingen kamratkänsla eller kamratliv som i Grimslöv, var och en tänker endast på sitt eget bästa. Det är bra på många vis. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 24; brev 1918-02-08 till Mobergs föräldrar)

Inbördes förtroende gör oss starka. ... Det finnes andliga skatter, som äro värda ännu mer än stat och fosterland. Om någonsin i historien är det i denna mörka stund en helig plikt att häfda det som enar utöfver gränserna och att inom riket och i folkens samfund med stark förtröstan tjäna fridens och kärlekens evangelium. ... Vi inbjuda Eder alla att (under kommande års böndagar) träda upp i Herrans hus att därstädes endräkteligen betrakta Hans heliga ord i de därtill förordnade texter under böner och lofsånger. (Gustaf V-Värner Rydén "En allvarlig maning till Sveriges folk"; Jönköpings-Posten 1917-12-19)

I (den tidiga) pingströrelsens texter om ett övernaturligt liv ... fanns en tydlig förväntan på att det kristna livet skulle präglas av övernaturlighet. Med detta menades att Gud genom Andens närvaro låter den gudomliga verkligheten bryta in i den mänskliga. Eftersom den mänskliga verkligheten är begränsad kommer närvaron av den gudomliga verkligheten att spränga den mänskliga begränsningens ramar. I valet mellan mänskligt och gudomligt värderades alltid det gudomliga högre och det var detta som kallades övernaturligt. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 344-345)

Där björkarna susa sin milda sommarsång, och ängen av rosor blommar, skall vårt strålande brudefölje en gång draga fram i den ljuvliga sommar. Där barndomstidens minnen sväva ljust omkring, och drömmarna på barndomsstigar vandra, där skola vi i sommar växla tro och ring och lova att älska varandra. Där björkarna susa, där skola vi bland dem svära trohet och kärlek åt varandra. Där skola vi sen bygga vår unga lyckas hem och göra livet ljuvligt för varandra. (Viktor Sund "Där björkarna susa" s 395; 1915)


ca 1915 - ca 1910

Må Herren hjälpa allt sitt folk att känna ändamålet med varandet här, så att vi inte trassla in oss i kärlek till denna världen och i striden om dess småting förlora samhörighetskänslan med hvarandra! (J.P. Norberg "Är det möjligt?"; Jönköpings-Posten 1914-06-03)

En predikants och missionärs lott är att tidt och tätt få göra nya bekantskaper och komma in i alldeles nya förhållanden. ... Guds folk har ju alltid så mycket gemensamma intressen, att den där "främmandekänslan" fort nog försvinner. Så ock här (hos Nordgrens i byn Ofvanmyra i Boda socken). Då vi efter ett par timmars samvaro sade god natt, kände vi att vi voro bland Guds husfolk och således "hemma". (August Berg "Med masar och kullor i Dalom"; Jönköpings-Posten 1911-09-09)

Psalmisten säger: "Se, huru godt och ljufligt det är, att bröder bo endräkteligen tillsammans." ... O, att Herrens trogna i våra dagar komme att lefva så, att världens barn om dem måste säga: "Se, huru de älskar hvarandra!" (O. Carling "Herrens trognas inbördes kärlek"; kommentar till Joh 17:20; Jönköpings-Posten 1911-05-20)

Förhållandet mellan Fadern och Sonen är kärlek. Fadern älskar först. Kärleken utgår från honom. Och han älskar Sonen av allt hjärta, all själ, all kraft och allt förstånd. Och Sonen älskar Fadern av allt hjärta, all själ, all kraft och allt förstånd. (N.P. Wetterlund "Andens lag I" s 327)

"Jag skall hjälpa (din flicka) Luise, så mycket jag kan", (sade fru Eisen). ... "Det är ju bara min plikt! ... Gud befaller oss att hjälpa varandra här i världen, så vitt det är oss möjligt. Om jag vore i nöd, kunde jag nog väntat mig detsamma av er." ... ... Fru Schwarz reste sig och fattade tvättfruns hand. ... "Ni är en ädel kvinna", sade hon. "Ni handlar i ordets sanna bemärkelse efter vår frälsares befallning: 'Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det gören I ock dem'." ... ... Luise fattade (pojkens) hand. "Wilhelm, vill du hjälpa mig?" bad hon. ... "Pappa säger alltid, att det är en vars plikt att hjälpa varandra", (sade Wilhelm). "Den som uraktlåter det, förtjänar inte att kallas en kristen." (Amanda M. Blankenstein "Den lilla husmodern" s 10,15,26; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; tidigare upplaga 1910)

"Olof", sade (Vera till sin make), "jag tror ej, att Eriks soliga ansikte har något med hans religion att göra. Han är en person, som ser lifvets solsidor, och sådan är Karin också. Du säger, att de ej voro så glada förr. Nej, då ägde de ju ej hvarandra. Men då de nu funnit hvarandra och allt för öfrigt gått dem väl i händerna, så är det ju ej underligt, om de se soliga ut." (Hillis Grane "När de unga togo vid, andra delen" s 37)


ca 1910 - ca 1900

Korståget avslutades på Allhelgonadagen (1908) i Domkyrkan (i Uppsala). ... På samkvämet efteråt fortsatte (J. A. Eklund): ”Jag var stygg mot er nyss i Domkyrkan, men jag är så glad åt er. Ni är väldigt barnsliga och gör barnsligt hastiga slutsatser, men ni har ändå rätt. ... (Men) ni måste hålla ut och tro även när det ser ut som om ni haft alldeles orätt, ty till slut skall det lyckas.” Och så slutade han med det som blev ett bevingat ord för oss: ”Ja, kära vänner, det är skönt att älska varandra!” (Olle Nystedt "Strövtåg i minnet och dagboken" s 69)

De fientliga härarnes led tätna. Stora, mörka skaror äro (nu år 1906) under uppmarsch. Och det båda intet godt för Guds folk. Ty i striden mot dem, som stå hindrande i vägen för laglöshetens ande, skola de gemensamt rikta sina vapen. Än en gång skall man ropa och skria: bort med dem, bort med dem! Och för denna strid behöfva de kristna hvarandra. Låt därför småsaker blifva småsaker, och låt oss göra det enda stora större. Låt oss räcka hvarandra handen och slå ring omkring korset. Låt alla afskrankningens skiljemurar falla, och låt oss i ren och trofast broderskärlek stödja, styrka och hjälpa hvarandra. Låtom oss blifva rädda om hvarandras namn och rykte och sätta det sköna, kristna namnet högre än alla partinamn. Låtom oss i ord och handling gent emot hvarandra inför världen visa, att vi äro barn af samme fader, medlemmar i samma failj, medborgare i samma stad, nämligen det nya Jerusalem. (Wilh. Sjöholm "Hvad varslar tiden och hvad stundar - Några slutord" s 123-124)

När vi (nu år 1906) blicka oss omkring i världen, är det egentligen på tre mörka punkter, våra ögon stanna: den växande religionslösheten, bristen på vördnad för den mänskliga ordningen och klasshatet. Dessa tre mörka punkter äro på samma gång kräftsår, som till slut bringa fördärf och undergång åt släktet. Hela vårt jordiska lif är nämligen byggdt på de tre grundvalarne: tron på Gud och hans ord, respekt för mänsklig lag och inbördes kärlek och förtroende. Rubbas dessa, så måste allt till slut falla i spillror. Människosläktets historia har skrifvit den lärdomen på hvarje blad af de särskilda folkens historia. (E. Bergström "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 92)

(Fru Gregorius) räckte mig sin hand. Jag sade: "Jag skulle så gärna vilja kyssa er kind! Får jag det?" Hon tog upp floret och böjde fram sin kind. Jag kysste den. Hon sade: "Jag vill kyssa er panna. Den är vacker." Vinden slet i mina glesnande hårtestar när jag blottade mitt huvud. Och hon tog det mellan sina varma och mjuka händer och kysste min panna - högtidligt, som en ceremoni. (Hjalmar Söderberg "Doktor Glas" s 128)

Under århundradets första decennium var den viktigaste och mest inflytelserike teologen Adolf von Harnack i Berlin (1851-1930). Han ansåg att ... kristendomens kärna bestod av tre centrala sanningar, som han funnit i Jesu undervisning: Gud som Fadern, mänsklighetens broderskap och den enskilda själens oändliga värde. ... Också Amerika hade många företrädare för en sorts optimistisk och humanistisk kristen liberalism. ... Walter Rauschenbusch (1861-1918) ... hävdade att all teologi måste utgå från det centrala begreppet om Guds rike. När Jesus talade om riket, syftade han dock inte på de frälstas gemenskap utan på en förvandling av samhället här på jorden. ... Rauschenbuschs idéer började mista sin slagkraft, när två svagheter i hans argumentering blev alltmer uppenbara. För det första kan det betvivlas att Jesus själv alls uppfattade gudsriket på detta sätt. För det andra omfattar evangeliet mycket mer än denna speciella aspekt. (De kristna s 594; Anthony C. Thiselton: Otrygghetens tid; författaren född år 1937 i Woking sydväst om London i England)

(Biskopen) farbror Edvard infogas i raden av de personer som bör omfattas av Guds särskilda omtanke: Gud bevare far och mor, farmor och farbror Edvard och så vidare. ... Edvard: "Min högsta önskan är att vi ska leva i fred med varandra. Kärlek kan inte kommenderas, men vi kan visa varandra aktning och hänsyn." (Ingmar Bergman "Fanny och Alexander" s 135; 1900-talets början)

Det föll (från Wangensten) med professionell kunnighet sådana ord som magi, - svart och hvit, - nekromanti, hypnotism, somnambulism, telepati o. s. v. Och som han till sist med sitt inre öga skådat ut öfver en större församling, bragte han det, "som var hans lifs mission - den väldiga världsidén om lifförsäkring för hela mänskligheten" - på tal, "den stora satsen om ömsesidighetens princip, - en tryggad mänsklighet, - fattigdomen krossad! - och vunnet det mäktiga, mäktiga riket, det, som ännu endast skönjes i syner och mysticism: Framtidens Land." En närmare utredning däraf skulle äga rum i den stora läsesalongen, och broschyrer från Dundee Mutual Life- Insurance blefvo utdelade. Slutande med en vacker handrörelse, gick han tankfull bort öfver däcket. (Jonas Lie "När järnridån faller" s 18-19)


ca 1900 - ca 1890

Julen 1897 firar Elisabet (Jacobson från Sammekulla gård utanför Marriannelunds samhälle i Småland samt andra missionärer) i Feng-chen (i Kina). ... Men Emils julklapp till Elisabet - en rävskinnsmössa - uteblir. Understödet från Amerika har inte kommit i tid. Det är inte första gången det händer, och de sextio missionärerna har problem med ekonomin. De lånar av varandra och tvingas skuldsätta sig hos sina kinesiska hyresvärdar och handlare. En dag ställer Emil in mötet i gatukapellet. Han befarar bråk, då några fordringsägare finns bland publiken. ... Månaderna går, ofta förs diskussioner om att byta missionssällskap, men vem kan och vill överta sextio missionärer? En och annan ger upp och åker hem på lånade pengar. (Anna-Maria Claesson "Elisabet från Sammekulla" s 82)

Som jag har tillemnat det åt alla andeliga barnen i Bjurbäcks ynglingaförening, så tänkte jag ännu att gifva eder en vink, innan jag slutar, nemligen detta: Bären hvarandras bördor och så fullborden I Kristi lag. Oh, huru skönt det är för oss här ute (i Kina), då man kan bära hvarandras bördor. Jag ville just hemta bilden naturlig för att belysa det andliga. Då man är ute på en vandring under den temligen heta solen jemte andra besvärligheter, lastad med någon börda, då är det godt att hafva en broder i sällskap, han må vara svensk eller Kines, sak samma, som kan lätta under bördan, ja, rentaf bära hela bördan och i värsta fall äfven sörja för att få mig till målet. Jag har något litet erfarit detta här. Då är det att lägga märke till, att min kamrat kan vara mycket starkare och kan hjelpa mig. Detsamma på det andliga området. Man blir icke trötta samtidigt, så man kan hjelpa varandra, och tänk huru härligt det är, om man kan få en broder med sig hem som annars skulle digna under bördan och kanske aldrig hinna fram till målet. ... (Kineserna) äro så älskliga, så att man kan i sanning omfamna dem. Då de komma till oss från (att ha) varit ute något, så är det som om man fick en svensk på besök. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 93-94; Brev, daterat Sa-la-tsi den 29 juli 1893, från missionär Olof Bingmark till Alfred Johansson i Knaggebo samt Ynglingaföreningen i Bjurbäck)

(Den judiska) konservatismen uppstod som en ny rörelse mot slutet av 1800-talet. Den ville betona de positiva historiska elementen i den judiska traditionen. I USA blev Solomon Schechter (1850-1915) en ledande gestalt som president för det nygrundade Jewish Theological Seminary. Han framhöll behovet av trohet mot traditionen, men med den anpassning som kunde bli nödvändig. Schechter hävdade att sammanhållningen mellan judarna som folk var bästa sättet att tillgodose både tradition och förändring. (Marvin Wilson "Riktningar inom judendomen" s 294-295)

Emil Gustafson fick såväl personligt som brevledes bliva sina trossyskon till mycken hjälp. Själv såg han också detta som en stor förmån och en uppgift, som han kallats till av Gud och som han genom Guds ledning med hans eget liv fostrats för. I ett brev, skrivet 1895, möta vi något av Gustafsons syn på och glädje i denna stora uppgift: ”Jag skall länge tacka Gud därför att han sammanförde oss att i någon mån bära varandras bördor. Vad som först besvärade mig, utgör nu mitt hjärtas glädje; och jag önskar blott, att vi finge rätt många stunder tillsammans i gemensam smärta. Ty den tanken har slagit rot i min själ, att Herren vill fostra mig för de lidande på jorden. Intet annat än min ovärdighet kan avhålla mig från att bedja om den nåden att bära hans törnekrona: Krönt med andras sorger. Att fröjda andra är den enda glädje som återstår för mig på jorden.” Den glädjen fick också Gustafson uppleva i rikt mått. Många äro de, som tacka Gud för ett sammanträffande med Emil Gustafson, för ett uppmuntrande ord eller ett brev, fullt av förståelse och kärlek. Att detta i sin tur haft avgörande betydelse för dessa personers andliga utveckling och gjort åtskilliga av dem till hans efterföljare i denna heliga uppgift, är tydligt. Ännu skörda vi indirekt välsignelse av Emil Gustafsons själavårdande gärning. (Stig Abrahamsson "Emil Gustafson - en Guds profet" s 177-178)

Vi hafva en förnimmelse af, att världen, äfven om alla dess rikedomar och behag tillhörde oss, icke kan bestå så länge, som själen måste lefva. Någon dag måste vi söka oss en mera varaktig boning. Om vi då ej hafva något annat hem än jorden, ack, huru olyckliga äro vi ej då! Ja, i sanning olycklig är den människa, som icke har skaffat sig några vänner, hvilka kunna mottaga henne i de eviga boningarna. (G.A. Chadwick "Personlig och social religion" s 66; Evigheten i det osynliga)

Jag tror, att vi i himmelen skola känna igen hvarandera. Men det skall då icke ske på felen och lytena, så mycket är säkert. Hvad lönar det då att fästa sig så mycket vid veck och skrynklor, som skola jämnas ut. Vi böra icke blygas för de kristna, emedan de äro våra landsmän, i en mycket högre mening än om vi bara bo under en och samma jordiska flagg. ... Vi böra icke blygas för de kristna, emedan de för det andra äro våra fäder, mödrar, systrar och bröder i en släktskap långt innerligare och verkligare än motsvarande förbindelser av jordiskt slag. (David Nyvall "En äresak!" s 87-88)

Rika och fattiga måste vara bland hvarandra; Gud har gjort dem begge, säger bibeln. Och begge äro de till för hvarandra. (P. Waldenström "Till Österland" s 498; hösten 1894)

Så småningom upptogs (på Hönö) frågan om bildandet av en friförsamling, där de troende kunde öva gemenskap med varandra i enlighet med Guds ords föreskrifter. Även från ekonomisk synpunkt ansågs en sammanslutning nödvändig, då de troende nu gemensamt ägde både fast och lös egendom. ... Denna för den andliga verksamheten så betydelsefulla tilldragelse inträffade år 1891. ("Hönö Missionsförsamlings Minnesskrift 1891-1966" s18)

Vida svårare än att tillägna sig språket är det att lära känna folket och vinna deras förtroende. Vi får ej glömma att kineserna är Asiens mest bildade hedningar och att arbetet bland dem därför ställer sig helt annorlunda än bland ociviliserade folk. Vad en missionär i Kina behöver är sund omdömesförmåga, takt, tålamod och förmåga att kunna umgås med folk. Om jag är aldrig så gudfruktig och har aldrig så stor nit, men saknar dessa egenskaper, gör jag bättre uti att stanna hemma. Jag nämner det här i den händelse det kan vara till någon nytta. Jag vill ej avkyla ivern på någon, men det är ju en gång så, att av dem som vill utgå på missionsfältet är icke alla lämpliga. (Anna Maria Claesson "Kinesernas vänner" s 73; Brev 1891 från missionär August Berg)


ca 1890 - ca 1885

Det nya i detta bud är icke kärleken i och för sig (ty kärleksbud funnos ock i gamla testamentet) utan den på inbördes gemenskap i Kristus grundade kärlek, hvars källa och mönster är Kristi egen kärlek. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 506)

Luther, denne väldige hjelteande, uppsäger rent ut i de starkaste ordalag sin tjenst åt Gud, om han icke vill återgifva helsan åt den dödssjuke Melanchton. Det är äfven ganska anmärkningsvärdt, att Frälsaren alltid utsände sina lärjungar i verlden två och två tillsammans, på det att de skulle stödja och stärka hvarandra i deras föreliggande arbeten, strider och svårigheter. (Otto Funcke "Bröd och svärd - En bok för hungrande, tviflande och kämpande hjertan" s 260)

Man må säga hvad man vill, man må höja ända upp till skyarne Ephesernas stora Diana, vår moderna kultur, likväl skulle i morgon dag den civiliserade verlden störta samman med ett fruktansvärdt brak och hela folklifvet blifva en hemsk öken, om man kastade det ut, som är kommet in genom Jesus Kristus. Och å andra sidan skulle vårt (tyska) folk, som blöder ur tusen sår, den sociala frågan och hvarje annan brännande fråga blifva löst, om detta vårt folk gåfve plats för Kristi ande, ty det vore så mycket som att öfverlemna styrelsen åt kärleken. Våra stads- och landskyrkor äro på långt när icke föreningar af kristtroende menniskor. De vilja icke heller vara det. Men hvarest en församling också blott närmar sig detta ideal såsom t. ex. brödraförsamlingen, der synes den sociala frågan vara löst. Och tusende bojor skulle falla från händerna på vårt folks barn i samma ögonblick, som detta folk blefve ett sant kristligt folk. Kanske skall man invända mot mig: "detta är kortsynthet. Vårt folk i sin helhet skall aldrig komma att intaga den ställningen till Kristus." Nå väl, om detta sker eller icke sker, det är nu icke frågan; i alla händelser kan du göra det, du och ditt hus. (Otto Funcke "Hvarför är menniskan i verlden?" 25)

"Vill du följa med - Marianne?" (frågade Börje). "Vill du dela med mig? Vill du vi ska vara två om allting? - två att se och uppfatta och döma och läsa, två att hjälpa varandra i allt?" Det behövdes inte något svar. Hennes händer hade sjunkit ned i hans knä och vilade sammanknäppta däröver. Hennes ögon stirrade ut i rymden, som emot ett långt, vidöppet framtidsperspektiv. Det skulle komma glädje och sorg om vartannat, lyckans sinnesro och hårda tider. Hon visste det nu. Hennes liv skulle se ut som andra människors: inte romantiskt och sagolikt, utan nyktert och alldagligt. Men han var henne så kär, att hon kunnat trycka hans händer mot sina ögon i överströmmande lycka över att vara hans; hans i glädjens solljus eller mörka stunder, hans i stort och smått - alltid, om de blott höll av varandra. (Victoria Benedictsson "Fru Marianne" s 311)

Himlen är den enda plats där alla villkor för en lycklig kärlek kan uppfyllas. Där är kärleken helt och hållet ömsesidig. (D.L. Moody ”Himlen” s 85)

Om vi vill komma till himlen måste vi låta oss frälsas genom tron på Jesus Kristus. Vi tar emot frälsningen som en gåva. Men vi måste också arbeta på vår frälsning, Fil 2:12, alldeles som om vi hade fått en guldgruva till skänks. Jag får inte salighetens krona genom att skriva in mig som medlem i en församling eller genom att betala en bänkplats i en kyrka. (D.L. Moody ”Himlen” s 89)

Redan 1885 kunde så det första ålderdomshemmet för sex gamla, medellösa baptistkvinnor öppnas i Stockholm - om så inte skett hade de enligt protokollsanteckningar från samma år varit hävisade till den fruktade försörjningsinrättningen på Grubbens gärde. Den första föreståndarinnan, Johanna Jönsson, tjänade i 12 år utan kontant ersättning. (Olof Lindström-Agneta Magnusson "I närhet och omsorg" s 102)

Att (J.A.) Eklunds håg stod till Uppsala och de teologiska studierna var naturligt. Men var få medel ifrån? Han vände sig till den ansedde kyrkvärden i Ryda ”Far på Tega”. Eklund berättar, hur dannemannen kallar samman bönderna i grannalaget och på korthugget västgötavis framlägger den hjälpsökandes problem. ”Han är socknas barn ... och många kan hjälpa en ...” Jo, de skulle hjälpa honom. Borde han kanske ta livförsäkring, borgenärerna till viss trygghet? ”Det är tids nog att binda om, när det blö'r, försäkrade kyrkvärden och avböjde alla extra åtgärder. Det innerliga vänskapsband, som knöts mellan den gamle sockenpampen och den unge teologen, höll sig genom åren, tills Far på Tega lyktade jordevandringen 1894. Mången aftonstund hade studenten suttit hemma hos kyrkovärden och med harm målat tidens flacka kynne. Blott kristendomens livsmakt kunde rädda samtid och framtid. Och den äldre vännen, vaken och skarpsynt, gjorde vägande inlägg. Han till och med besökte den lovande unge vetenskapsmannen i universitetsstaden vid Fyris. (Adolf Kloo ”Hört och sett” s 43)


ca 1885 - ca 1875

Arbetet vid (missions)stationen (vid Mukimbungu i Kongo) hade bröderna fördelat mellan sig på så sätt, att Fredericksen, som var föreståndare, hade hand om de praktiska göromålen, varjämte det ålåg honom att hålla hövdingar och folk i schack, vilket ingalunda var den lättaste uppgiften på den tiden (1882-85). Westlind höll skola med ett fåtal pojkar. Han inköpte och utdelade livsmedel till gossarna och arbetarna samt skötte köksdepartementet. Han hade således springgöra. Men han var nöjd med sin lott och tog allting på fullt allvar. Morgonbön turade de om att hålla. ... Westlind och Fredericksen samarbetade bra och fingo vara varandra till mycken hjälp. Fredericksen hade samlat massor av ord, men han kunde icke länka ihop dem till meningar. Hans tal blev därför rådbråkat och hackigt. Westlind kom honom här till hjälp. De satte därför högt värde på varandra. Tillsammans fingo de utföra ett gott arbete. När jag såg dem båda tillsammans, kommo mig i minnet psalmistens ord: "Huru ljuvligt är det icke, att bröder bo i endräkt tillsammans." Det var för mig ett stort och sant nöje att vistas hos dem. Mina engelska kamrater fäste sig också vid, huru lyckligt de båda missionärerna kompletterade varandra. (K.J. Pettersson "Äventyr i Central-Afrika - Skildringar från Kongomissionens första tid, del I" s 200-202)

"Jag vill häfda", sade Finsen och reste sig upp - "att skönhetsgudarna i själfva verket lefva i vårt bröst oförändrade ännu i dag - hvilket namn vi än ge dem och hur starkt man är förhånar dem! Jag tänker ingen af damerna vill påstå, att Freja, den fagra Vanadis, som gråter guldtårar af kärlekssorg, är död och borta ur världen! Nej", utbrast han varmt, "kärleken förblir dock alltid samma oförändrade, eviga gud, och han kommer att resa sina pauluner i alla tider, det må vara i Abrahams tält, en prästgård i Norge . . . en sociaslistisk kommun. De som höra tillsammans, skola veta att finna hvarandra, det är min tro - min religion!" - tillade han saktare. (Jonas Lie "Adam Schrader" s 46-47)

Johannes evangelium ... har till sitt förnämsta ändamål att framställa Fadrens och Sonens förhållande till hwarandra wid menniskornas frälsning. (P. Waldenström ”Högmessotexter II s 24)

När du har med bröder att göra, hwilka äro skröpliga, swaga och felaktiga, ware sig i förståndet eller lefwernet, så låt nu ock detta Kristi broderskap regera dig till saktmodighet, tålamod, fördragsamhet, ödmjukhet o.s.w., så att du icke lyfter foten emot dem eller wänder dem ryggen utan skyndar dem till undsättning, böjer dig ner och twår deras fötter, öfwerskyler och till det bästa uttyder o.s.w. Sägande sålunda: ”Si de äro Kristi bröder.” (P. Waldenström ”Högmessotexter I” s 157 i kommentar till Matt 12:46-50)

Låten mig säga eder, innan jag slutar, att det som i synnerhet är af nöden, är endrägt bland Guds folk. Hwarest sådan endrägt är rådande, der tror jag icke att någon makt, ware sig jordisk eller helwetisk, kan stå Guds werk emot. Så snart Guds folk, både lärare och åhörare, komma att samwerka, och de kristne blifwa alla af ett sinne, skall kristendomen som en glödande bomb med oemotståndlig kraft gå fram öfwer jorden, och alla dödens och helwetets härar skola förgäfwes söka hålla stånd deremot. ... "Deraf skola alla förstå, att I ären mina lärjungar", säger Jesus, "om I hafwen kärlek inbördes." (D.L. Moody "Föredrag under wäckelserna i England och Skottland" s 202)

(Satan) ville (i Edens trädgård) icke fresta mannen och kvinnan tillsammans; de skulle, om de voro förenade, kunna stödja och stadfästa hvarandra i lydnad och kärlek till Gud. (G.H. Pember "Jordens första tidsåldrar och deras samband med den moderna spiritismen och teosofien" s 137)


ca 1875 - ca 1860

(Predikanten) talade om den himmelska staden. ... Fullkomlig kärlek råder där. (Amy Catherine Walton "Kristoffers gamla positiv eller 'Hem, ljuva hem'" s 44; Barnbiblioteket Gullvivan 1922, boken ursprungligen utgiven på engelska 1874)

(Professor) Begriffenfeldt (till Peer Gynt): Här är man sej själv så rent förbannat! Sej själv, sej själv och ingenting annat. Sej själv till kropp och sej själv till själ! Här sätter sej alla i självets tunna och tätar hermetiskt med självets tapp. Här dyker vi till botten av självets brunnar och själviskheten skälver ikapp! Här är ingen som fattar en annans nöd och vi brukar skratta åt andras död. Ingen heter "den andra". Inget heter "varandra". Och själva är vi i tanken och tonen. Oss själva före och efter detta. Och ska vi ha oss en kejsare på tronen, så är det klart att ni är den rätta. (Henrik Ibsen "Peer Gynt" s 156)

Den stämning som vilar över (Bengt) Nordenbergs folklivsbilder kan väl karakteriseras med några ord ur Ny Illustrerad Tidning från 1872, där det heter att genom alla hans målningar går "ett drag af skär herdedikt, af hemtrefnad och glädje åt livet". I "Tiondemöte i Skåne" (1865) präglas scenen af en nästan osannolik harmoni och trevnad med tanke på att det rör sig om en beskattning. Bönderna anländer tillprästgården med de naturprodukter som utgör prästens årliga lön från församlingen. (Torsten Gunnarsson "Bengt Nordenberg" s 43-44)

Greve (Adolphe) Stackelberg (1822-1871) var en av de icke många ädlingar, vilka för Kristi skull försakat världen och allt dess väsende. Rik, förnäm och ståtlig och i hela sitt sätt uppträdande ovanligt behagligt ... (och) ehuru (han) genom börd och rikedom var självskriven att ha sitt rätta och egentliga sällskapsliv bland denna världens mäktiga, så inskränkte han sin gemenskap med dem till det oundgängligt nödvändiga, men sökte sitt umgänge bland Herrens vänner. ... Naturligtvis gladdes han, när han bland sina adliga likar kunde påträffa några få verkliga trossyskon. Men andens enhet var för honom alltid förmer än likheten i samhällsställning.” (Efraim Palmqvist ”De som bröto marken” s 349-350; pastor B. Wadström i sin bok ”Ur minnet och dagboken”)

"Warer ingen något skyldige, utan att I älskens inbördes." Rom. 13:8. Man bör söka att wedergälla hwarje kärleksbevisning, om möjligt är i dubbelt mått; men kan man icke göra mera, så bör man åtminstone ådagalägga sitt deltagande med nådesyskonen, genom att "glädjas med dem som glade äro, och gråta med dem som gråta." Rom. 12:15. De trogna äro såsom inbördes lemmar i en lekamen skyldiga att dela med hwarandra både fröjderna och smärtorna. "Om en lem lider, så lida alla lemmarna med, och om en lem warder härlig hållen, så fröjda sig alla lemmarna med." Detta är ett helsosamt motgift mot egennyttan och avundsjukan. De trogna äro delaktiga med hwarandra uti ett gemensamt gods, emedan alla åtnjuta gåfvorna af nåd och för Kristi skull. Det härliga som man ser hos en kristen, det är Kristi egendom, och uti denna har jag också min del. Och det skröpliga som jag upptäcker hos en Kristi lem måste jag äfven tillräkna mig, emedan jag är delaktig uti lekamen. ("Smålands Missionstidning" s 78; n:r 5 augusti och september 1862)


ca 1860 - ca 1850

(Sanna christna) skola allmänt och innerligt älska hwarandra, icke derföre att den eller den är efter ens tycke, ty då skulle en annan icke wara det, emedan han kanske hade en egenskap som just wore motsatsen af den som så mycket behagar en sjelf; utan wi böra älska, emedan Frälsaren bjudit oss älska, emedan det är hans uttryckliga mening och wilja. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 178)

Gamle Adam omskapar sig i (världens barns) hjärtan till sanningens förkunnare och hordomen blir kärlek. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 96 i predikan Första söndagen i Fastan 1855 över Syr 2:1)

Västerås domkapitel tillsatte (omkring 1853) en kommitté av präster, som skulle taga reda på förhållandena i Orsa och orsakerna till den religiösa oro, som yppat sig där, samt ”vidtaga alla med författning och kristlig ordning överensstämmande åtgärder till oordningens hejdande”. Man tillsatte dessutom särskilda uppsyningsmän, som skulle tillse, att inga religiösa sammankomster höllos, samt att ingen främmande besökte orten. Man ville sålunda avskära dem från all umgängelse med varandra och på detta sätt kväva den andliga rörelsen. Men Herren var mäktig att uppehålla dem även mitt i stormen. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 532)

En ... intressant företeelse, som stod i samband med (den laestadianska rörelsen), var upplivandet av de första kristnas kärleksmåltider. När t.ex. andliga föredrag höllos i enstaka bondgårdar, förde de, som i ekonomiskt hänseende voro bättre lottade, födoämnen med sig såväl för sitt eget som för sina fattiga trossyskons behov. Till följd av denna anordning kunde de dröja flere dagar vid samlingsstället. Ibland dessa läsare visade sig en märkvärdig försakelse av allt vad lyx heter. Kvinnorna revo bort örringarna från sina öron, fingerringarna från sina fingrar och guldkedjorna från sina halsar. Somliga överlämnade sina klenoder åt skolan och åt de fattiga. ”Allehanda maskiner av silver, som lappar och bönder fått betala dyrt för att därmed hälla eldvattnet i sina strupar, såsom lappkosor, tumlare, små klockor, brännvinsbägare o.d., hava blivit givna till skolan och de fattiga. Silkesdukar och annan grannlåt hava blivit föryttrade för ägarens räkning dels ock för fattiga och skolans räkning. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 136)

Angående lagen lära (laestadianerna), att Moses' lag visserligen är given av Gud men gäller alls icke de omvända, ty för den rättfärdige är ingen lag satt. Däremot anse de sig både villiga och pliktiga att lyda Kristi lag, vilken noga måste skiljas från Moses' lag. Och i sammanhang härmed säga de, att Kristus fordrar ej i sin lag av sina svaga lärjungar mer, än vad de kunna åstadkomma. Moses fordrar fullkomlighet men giver ej kraft därtill. Kristus däremot giver kraft till vad han fordrar av sina lärjungar. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 147)

Vi tror visst, att det är bästa tecknet på kärlek, när någon omfamnar de kristna och gråter vid deras hals. Men det är ovisst, hur pass varaktig sådan kärlek är. Jag tycker att bästa tecknet på kärlek är att litet besvära sig för sin nästa. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 256 i predikan över Matt 7:15-21)

Du skall icke ångra Din utvandring. Du skall älska Amerika som Din unga brud och Sverige som Din gamla mor. (Vilhelm Moberg ”Sista brevet till Sverige” s 35; Ur Utvandrarens Katekes)

Frälsaren frågade: ”Var det inte tio som renades, var är då de nio?” De har antagligen fastnat i världen, och det var bara en främling, som var sämst av alla, som kom tillbaka för att tacka Jesus. Var är ni då, ni nio, var är ni renade själar? Jesus saknar er, det är sorgligt för honom att se, att ni är så otacksamma att ni för världskärlekens skull inte har tid att komma tillbaka från världen för att tacka honom för alla hans goda gärningar mot er. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 93 i predikan 1850 över Matt 11:2-6)

I centrum för konstutvecklingen stod alltjämt vid 1800-talets mitt Målare- och bildhuggareakademien i Stockholm, men resorna till utlandet hade åter börjat tilltaga, och nu blev det icke blott Paris och Rom som lockade svenska konstnärer utan en ny, tysk konsthärd, Düsseldorf. ... Om värdet av de i Düsseldorf inhämtade lärdomarna kunde meningarna gå isär, redan bland de många nordiska konstnärer, som under detta skede sökte sig dit för längre eller kortare tid. Men om en sak rådde dock full enighet, och det gällde det stimulerande inflytande det goda kamratskapet därnere kom att utöva på de svenska konstnärerna, vilka voro vana vid att hemma mest gå för sig själva. I Düsseldorf hemsökte man gärna och ofta de många ateljéerna - tidvis studerade där mer än sexhundra målare -, och om kvällarna samlades man i det gemytliga Malkasten, konstnärernas eget kårhus, där glädjens och diskussionens vågor ofta gingo höga. (Ad. Anderberg "Düsseldorfskolan och Karl XV:s konstnärskrets" s 323,328)


ca 1850 - ca 1800

Karl Oskar blev förundrad i dag så fort han steg över dörrtröskeln hos Danjel Andreasson. Det var fullt av löst folk i gården, fattighjon och rotehjon. Främmandet satt och åt med gårdsfolket; där satt den utstraffade knekten Severius Pihl, slagskämpen och fyllhunden och där satt vanföra pigan Sissa Svensdotter, tjuvkonan, som gick som rotehjon. Men allra mest häpen blev han när han också fick se Ulrika i Västergöhl, den gamla horan, och hennes oäkta dotter där mittibland folket. Nu tänkte han först, att det hade hänt sig så, att de alla hade råkat komma på tiggargång till gården vid samma tid. Men han fick som ett slag för pannan, när Danjel sade, att detta folk hädanefter bodde hos honom i Kärragärde. ... En natt på hösten 1848 (hade det inträffat) en sällsam händelse i Kärragärde. ... På natten vaknade (Danjel) av att någon bultade på dörren och högt ropade hans namn. ... Där ute stod två män. Den ene ... var okänd för Danjel. Men den andre igenkände han genast från altartavlan i kyrkan: Det var Frälsarn, Jesus Kristus. Jesus bar en lykta i handen. ... Men från hans ansikte kom ett så starkt ljus, att Danjel icke kunde se på det; han måste slå ned sin blick. Mannen ... vid Frälsarns sida ... sade: ”Jag är Åke Svensson, din morbror. Jag dog ung och kom till min Frälsare i himmelen. ... Din Frälsare har uppväckt dig i natt för att du skall övertaga min gärning nere på jorden. Anden skall säga dig allt vad du skall göra! ... Från den stunden var hans liv på jorden förändrat. ... Tills han uppnådde 44 år hade han levat i köttet, nu började hans liv i anden. ... Alla sina ägodelar betraktade Danjel hädanefter som gåvor av Gud, som han var skyldig att nyttja gemensamt med fattiga bröder och systrar så långt de räckte. ... Alla var jämställda och jämlika som syskon i Guds barnakull. Han skilde endast mellan dem, som levde kvar i den gamla människan, och dem som var födda på nytt i Kristus – mellan de människor som levde i köttet och de som levde i anden. ... Såväl de som bodde inhyses i gården som ett par av grannarna övergick till åkianska läran. (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 87-92; Åke kommer tillbaka från dårhuset)

År 1848 blev Ebbe Gustaf Bring (1814-84) professor (i Lund) i pastoralteologi. ... Skarpt skilde man (i Lund) mellan diakonin som församlingens uppgift och diakonatet som ett särskilt ämbete, som ansågs överflödigt när ordnade förhållanden rådde. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 180)

På fjeldet vi plukked, to alene, blomster i blånende li; dem bandt jeg dig, og til dit skød bar min blomstergave. . . . Himmelrummet skiller de høje kloder, blad skiller ryg og aeg; to ånder, som elskes, kan evigheden aldrig skille ad. (Jonas Hallgrimsson "Rejsen endt" s 249,251)

(Rosenius) säger: ”Om jag även framgent i min korta livstid skulle komma att verka tillsammans med metodistpredikanter, sker sådant blott på redan antydda grunder och villkor, nämligen att jag får verka för Kristi kyrka, får offra mitt liv, mina krafter åt Kristus och hans brud, icke åt Wesley eller Luther, som äro döda, som voro tjänare, som icke ville vara huvud för församlingen, offra mitt liv åt den ena, heliga, allmänneliga kyrkan, dess medlemmar må vara barnsliga nog att vilja heta pauliska, apolliska, kefiska, - det gör mig lika, vad tillnamn de taga, blott de äro Kristi, så äro de mina bröder, och jag vill tjäna dem. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 275)

Frågar någon, vad jag lär av de många åren, som jag följer med besvär sanningen i spåren? Jo, att kärleks endräkt är sist den bästa gåva, för vars himmel jag begär städse Gud få lova. (Erik Gustaf Geijer "Kärleks endräkt" s 190)

Människan är icke ett ensamt jag, utan ett väsen, som har ett du bredvid sig, en like att hägna, att värma, att älska. (Erik Gustaf Geijer "Människan, ett jag och ett du" s 176)

Personligheten ter sig för (Erik Gustaf Geijer) meningslös, om ej jaget erkänner ett "du". Kärleken är det band, som håller samman individerna, som bildar samhället. (Victor Svanberg "Borgerlig berättarkonst" s 290)

Jesu rätte lärjungar ... ångra icke heller den kostnad som de använda på dem, som Herren Christus tillhöra, eftersom de weta att detta blir ansedt en gång af Herren Christus, likasom det hade wederfarits honom sjelf. Om ock deras jordiska wilkor icke lemna dem förmåga, att med någon anwänd kostnad wisa sin tillgifwenhet mot deras Herre Jesus, så uppsöka de likwäl något tillfälle, att på annat sätt ådagalägga sin kärlek för honom. De likna den delen af folket i Evangelium, hwilka, då de icke hade kläder att breda på wägen, skuro qwistar af trän och strödde på wägen. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar I" s 3-4)

Mänska! vill du livets vishet lära, o, så hör mig! Tvenne lagar styra detta liv. Förmågan att begära är den första. Tvånget att försaka är den andra. Adla du till frihet detta tvång och, helgad och försonad, över stoftets kretsande planeter skall du ingå genom ärans portar. (Erik Johan Stagnelius ”Suckarnas mystär” s I:316)

Hoof säger: ”När det kommer en tiggare för din dörr, så se noga efter om det är ett Guds barn. Behöver han då en tröja eller ett kläde och du har mer än det du har på dig, så ve dig om du nekar honom, ty då nekar du hela kroppen och Jesus med. Behöver ett Gud barn något till livsuppehälle, så om du icke har mer än ett bröd, så bryt det och giv honom med dig.” ... (Hoof) var fattig men givmild. Själv hade han små fordringar på livet men utövade en välgörenhet, vilken var ganska enastående. Hoof byggde flera stugor åt fattiga och fromma och underhöll dem väl, så länge han levde. Så gjorde han även med några av sina fattiga släktingar, som bodde i Floghult och underhöllos av honom. Ingen behövde gå hungrig från hans dörr, ty han levde som han lärde. Denna gästfrihet överfördes på hans lärjungar, som i detta fall troget följde i sin lärares fotspår. (Efraim Palmqvist ”De som bröto marken” s 53-54,58; prästen Jakob Otto Hoof 1768-1839)

En våg av kärlek slog upp emot oss, och vi kände, att dessa vänner är vårt folk, de har vårt hjärta, och hos dem är vårt hem, fastän vi nu skiljas åt en tid. De hårda handtryckningarna, de varma kramarna, de vänliga orden och alla blommorna och avskedsgåvorna, var inte allt detta ett vittnesbörd om den kärlek vi alla behöver ibland och som vi ofta går och längtar till, stunder då allting är ljuvligt och ingenting bittert? De sista blickarna från de allra käraste, de sista orden från gamla systrar och bröder, som aldrig kunnat annat än visa kärlek och godhet, de goda välmenta gåvornas villiga givare. ”Välsignat bandet är som knyts av kärleken emellan kristna hjärtan här, det liknar himmelen.” Denna psalm skrev baptistpredikanten John Fawcette för långt över hundra år sedan i Winsgate i England vid avskedet från sin församling. (C.G. Hjelm ”Genom mina amerikanska glasögon” s 25)


ca 1800 - ca 1750

(Carl Fredrik) Fredenheim uppger (i sin dagbok) att tiden i Neapel (på 1780-talet) var den lyckligaste perioden i hans liv. ... I Italien var teatern den givna platsen för nätverksbyggande. (Kung Gustav III:s huvudsekreterare Gudmund Göran) Adlerbeth beskriver (i samband med kungens resa till Italien 1783-1784) fenomenet: "Italienska spektaklen äro vida skilda från de franska. Man söker vid de förra icke blott ögats och örats nöjen, utan ock umgänge. Man gör, man emottager besök i logerna, man lystrar ej till det, som förefaller på teatern, oftare än när något särdeles frappant påkallar uppmärksamhet. Däraf händer ock, att aktörerna bemöda sig föga om att spela väl. De taga sig frihet att hälsa på sina bekanta i logerna eller på parterren." (Anne Marie Leander Touati "Intryck från Södern" s 342-343)

Den s.k. åkianismen i Småland på 1780-talet ... är uppkallad efter sin huvudman och ledare, Åke Svensson ... och inskränkte sig huvudsakligen till Elmeboda och Ljuders socknar. ... Efter föredömet i den första apostoliska församlingen i Jerusalem, där ingen kallade något av det, han ägde, för sitt eget, utan allting var gemensamt, hade åkianerna ett slags egendomsgemenskap. Denna ... var icke genom några juridiska förbindelser stadfästad utan helt och hållet frivillig och synes genom själva händelserna gång ha blivit framkallad. Av åkianernas huvudpersoner voro de flesta mycket nära besläktade. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 81-82)

Den allmänna hänförelsen (över statsvälvningen 1772) meddelade sig till ständerna, vilka nu voro som andra människor. Så gott som alla tycktes livade av nit att göra det bästa möjliga för riket i dess helhet, och riksdagsarbetet gick undan med fart. I bondeståndet angavs tonen vid första sammanträdet efter statsvälvningen med psalmen "Si, huru gott och ljuvligt är, att bröder kunna sämjas!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 48; Gustav III:s lyckliga år)

Wi böra såsom undersåtare i ett rike, såsom lemmar i en kropp och under ett hufwud, med förenade krafter arbeta på hwarandras wälfärd inbördes; ty detta pålägger oss den broderliga kärleken. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 46 i kommentar till Matt 21:1)

En tro, som werkar genom kärleken, sådan skall den rättfärdiggörande tron wara, fast hennes werkande genom kärleken icke går in i rättfärdiggörelsen, men är likwäl ifrån den rättfärdiggörande tron oskiljaktigt. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 178 i kommentar till Joh 21:1)

Ibland alla de ställen i den hel. Skrift, som beskrifwa för oss hwad Gud är, är intet ställe, som närmare, eftertryckligare och mera tröstefullt lärer oss det, än Apostelen Johannis ord, när han säger, att Gud är kärleken (1 Joh. 4:8). ... Kärleken hörer till Guds wäsende. ... Denna Treeniga kärleken har af ewighet älskat sig sjelf på ett för oss outransakligt sätt. ... Kärleken är en wäsendtlig del af den himmelska saligheten och glädjen, som utan kärlek wore ofullkomlig. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 585-586,594 i kommentar till 1 Joh 4:8 och Matt 22:34)

Är alltså hvart och ett skapadt ting ej endast skapadt för sin egen skull, utan fastmer för andras skull. . . . Hafvet själft genom ebb och flod måste dageligen kasta till stränderna högar av snäckor, ostron, hummer, allt till människans och djurens tjänst. Ja, låt oss människor gå till oss själfva och vår egen inrättning, få vi icke då se detsamma? Sjöfolket med mycket äfventyr förtro sitt dyraste lif åt de brusande hafsvågorna, att det en annans vinst må framföra; soldaterna uppoffra sitt hjärteblod och endaste lif för sina landsmäns frihet och välfärd; ämbetspersoner förnöta hela sin lifstid uti andras tjänst; regerande försaka sin egen frihet, tid, nöje och krafter för menighetens bästa; giriga församla det en annan skall förslösa; föräldrar med möda hoprifva det barnen ofta lätt utkasta; åkermannen plöja, så och skära den säd, som till minsta vinsten kommer i hans eget visthus. (Carl von Linné "Tal om märkvärdigheter uti insekterna" s 157)

O Gud! Att wedergälla hörer dig till: att gifwa efter och dela med sig tillkommer en warelse sådan, som jag. Gif därföre, fullkomlige Fader, att jag i kärlek må finnas ibland dina barn, som likna dig! (Johann Albrecht Bengel "Bönesuckar till Nya Testamentet" s 10-11; bön till Matt 5:38-40)

Spangenberg, som af Gud var utsedd att en gång blifva Zinzendorfs efterträdare och biograf ... säger, att (grefvens) predikningars hufvudsakliga innehåll voro: att uppväcka hos syndaren tro på Jesus Kristus samt att mana dem, som redan kommit till uppvaknande ur synden, att sätta i utöfning lydnaden till Guds ord och öfva broderlig kärlek. (E-n s 94)

Separatistisk individualism var Zinzendorf främmande. Han betonade starkt gemenskapens betydelse i kristendomen. "Jag känner ingen kristendom utan gemenskap", skrev han. Människan skulle leva som en del i en gemenskap, inte för sig själv. Herrnhutismen kunde inte fångas i lärosatser utan bestämdes mera av den gemenskap som utvecklades i vardagslivet där många arbetade tillsammans. Många sökte sig därför till den gemenskap som utvecklades i herrnhutiska centra utanför Sverige, främst Herrnhut men även Marienborn och Herrnhag. ... Särskilt stor anslutning (i Sverige) hade hernhutismen i Främmestad där nästan hela församlingen på omkring 500 personer under ledning av prästen Anders Tengbom kunde räknas som anhängare. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 86-87)


ca 1750 - ca 1700

Den dippelska huvudströmningen inom radikalpietismen i Stockholm hade 1734 under Strokirchs ledning bildat den första friförsamlingen i Sverige, genom att flytta samman i det s. k. ”Mommas hus” vid Vollmar Yxkullsgatan på Södermalm. Hit slöt sig nu också Sven Rosén, och han blev snart den verklige ledaren, från april 1735. Det var en filadelfisk societet, med egendomsgemenskap och stark religiös entusiasm. ... ”Ingen bland dem ansågs för husbonde eller matmoder, ej heller någon för dräng eller piga, utan sökte de inbördes för Guds skull att tjäna var annan och deras nästa oförskyllt, som Kristus oss tjänat haver.” (Berndt Gustafsson ”Svensk Kyrkohistoria” s 133)

Vid universitetet i Oxford blev John (Wesley år 1729) ledare för en grupp som kallade sig "Heliga klubben". Dessa samlades till bibelstudium, bön, samtal, högläsning och ömsesidig hjälp, levde och studerade efter en fast disciplin och gick regelbundet i kyrkan. (Donald English "Metodismen och den evangeliska väckelsen" s 447; författaren född år 1930 i Consett sydväst om Newcastle upon Tyne i nordöstra England; John Wesley född år 1703 i Epworth nordost om Sheffield i England)

Kärleken i allmänhet räcker inte till att ge dig någon visshet om att du har tro och är född på nytt. En sådan kärlek kan också finnas hos av naturen vänliga och goda människor. Därför måste du särskilt pröva din kärlek till Guds barn. På ett hjul närmar sig ekrarna varandra mer och mer, ju närmare de kommer navet. Ju närmare de troende kommer Kristus i tro och kärlek, desto närmare kommer de också varandra i kärlek och slutligen blir de en ande med varandra. (Erik Pontoppidan "Trosspegel" s 100)

Ph. J. Spener ... talar (i sin troslära) om pånyttfödelsens kännetecken: ”Undersök särskilt, om du i dig känner en rätt brödrakärlek – om du, när du möter en sann kristen, finner, att ditt hjärta drages till honom, lika mycket eller ännu mer än till dina närmaste. Tycker du om att umgås med troende människor? Skulle du helst vilja vara tillsammans med dem, hur oansenliga de än må vara här i världen? Förhåller det sig så, är det ett säkert tecken på att man å ömse sidor är född på nytt av samme Ande.” (Erik Pontoppidan "Trosspegel" s 101)

Från 1450 års "hamneskrå" igenkänner man det vackra lagbudet (i 1726 års hamnordning) för fiskarne, att "vid storm och oväder vara varandra behjälpeliga att komma väl i hamn med fisk och fiskeredskap". Den solidaritetskänsla, som än i dag lever så stark på våra fiskelägen, har gamla rötter. Denna solidaritetskänsla tar sig också på en annan punkt i 1726 års förordning nästan ordagrant samma uttryck som anno 1450. Det stadgas nämligen: "Var och en gäle (= skall rensa), salte och förvare sin fisk, så att sällskapet därvid icke förakt lider." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 558; Sveriges krafter växa under Arvid Horns vård)

I år (1973) har man i vårt land firat ett säreget 250-årsminne av den s k Sickla-konventikeln. I tidskriften Ordet och tron berättar Erland Sundström om denna konventikel, som hade många efterföljare. Den var betingad av den pietistiska väckelsevågen, som på olika vägar kom till vårt land från Tyskland. Ett av de utmärkande dragen för denna våg var "konventiklarna, små sammankomster med läsning, sång och bön". Men Sundström försummar inte heller påpeka att det förekom "filbunkar, pannkakor, smör och kakelbröd" i sammanhanget! (Erik Wiberg "Bönecellen - konventikel i vår tid" s 38-39; Sickla gård belägen söder om Stockholm i Nacka; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1973)

(Lärjungarna) skulle älska varandra för Kristi skull och efter hans exempel och söka vad som kan vara till andras fördel. … Men detta bud visar sig fortfarande nytt för många bekännare. Människor i allmänhet uppmärksammar vilket som helst av Kristi ord snarare än dessa. Genom detta framkommer det, att om Kristi efterföljare inte visar varandra kärlek, ger det skäl att betvivla deras uppriktighet. (Matthew Henry "Concise Commentary on the Whole Bible" s 795)


ca 1700 - ca 1500

Ömsesidig kärlek beskriven i termer av förtrolighet, vänskap, attraktion och ibland också passion uttryckte en ... mer romantisk syn på den äktenskapliga kärleken. Redan vid 1600-talets början pläderade bland andra biskop Petrus Jonae Angermannus för en uppriktig och ömsesidig kärlek som grunden för ett äktenskap. Denna syn på kärleken kom att spridas allt mer under seklets lopp och var allmän vid dess slut. Synen på äktenskapet som ett frivilligt kontrakt mellan två individer började slå igenom. Det var makarnas inbördes kärlek, inte samlaget, som enligt detta nya synsätt bildade grundvalen för äktenskapet. (Kekke Stadin "De starkaste banden" s 401)

Kyrkbacken var i äldre tider den naturliga mötesplatsen, där man i samband med kyrkobesöken fick tillfälle att träffa bekanta och släktingar, höra nyheter och diskutera gemensamma intressen. ... Fattigbössan, (eller) ”fattiggubben” som den också kallades, kom till på 1600-talet och manade menigheten att skänka en slant åt socknens sämst lottade. (Åke Andrén "Kyrka och skola" s 286; En 1600-tals kyrkbacke)

"Anno 1557 och 1558", berättar mäster Hans, " ... förmante esomoftast (kung Gustav Vasa) sina kongelige barn till att stå fasta i tron och i kärleken inbördes. Sådane förmaningar hörde man alltid med mång härlig exempel i de förenämnde tu åren." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 229-230)

Melanchton tillskrev den fallna människan fri vilja i betydelsen ”makt att låta nåden verka i ens liv”. Denna fras från Erasmus, som Luther avskydde, godkände Melanchthon. (De kristna s 375; J.I. Packer: Protestanternas tro)

(Den pånyttfödde) behöver (enligt Melanchton) lagens ord såsom ett stöd och såsom en vägvisning. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 231)

Fåret hyser medlidande med sina likar, så att när ett friskt får blir varse, att ett sjukt plågas av hettan, ställer det sig i solen för att skänka den lidande skugga. Må då den hårda och hjärtlösa människa blygas, som försmår att i barmhärtighet efterlikna detta djur! (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 775; Om husdjuren)

Kallelsetanken (hos Luther) innebär ... att den mänskliga gemenskapen präglas av ett ömsesidigt tjänande, där människor genom att fullgöra olika sysslor bliva varandra till hjälp och förmedla Guds gåvor till sin nästa. ... I ”Sermon von dem hochwürdigen Sakrament” 1519 göres gemenskapstanken till gudstjänstens centrala motiv. Gudstjänsten är församlingens sammankomst, i vilken ett ömsesidigt utbyte äger rum mellan Kristus och församlingen och mellan de kristna inbördes. Vår synd lägges på Kristus, och vi mottaga hans rättfärdighet. På ett likartat sätt gå vi in under de medkristnas bördor och bekymmer och förpliktas till att bära korset, samtidigt som vi mottaga hjälp och bistånd genom den kristna gemenskapen. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 212,216)

I detta ögonblick ser jag genom det öppna fönstret doktor Luther och doktor Melanchton långsamt gå uppåt gatan i förtroligt samtal. ... (De) liknar en sammansättning af en ung student och en gammal filosof. Gottfrid säger, att Gud gifvit dem åt hvarandra och åt Tyskland, välsignande kyrkan, liksom han gör med världen genom föreningen af motsatser, regn och solsken, hetta och köld, sjö och land, man och hustru. Huru dessa båda stora män (ty Gottfrid säger, att doktor Melanchton är stor, och jag vet, att doktor Luther är det) älska och högakta varandra. (Elizabeth Charles "Familjen Schönberg-Cotta - Skildringar ur Luthers och hans samtids lif" s 262; Elses berättelse; Wittenberg 13 juni 1520)

De s k andliga och munkarna ... tror, att de bereder Gud en stor ögonfägnad, när de som en åsna pladdrar psalmerna i ordning utan att förstå dem. På domens fruktansvärda dag ... kommer den ene att framträda med en så stor hop munk-andaktsövningar, att man knappast skulle kunna stuva dem på sju lastfartyg. Den andre kommer att förevisa sin kåpa, som är så smutsig och grov, att t o m en enkel skeppare icke skulle vilja bära den. Men Kristus kommer att avbryta alla dessa fåfänga prålerier, som annars kanske icke skulle ta något slut, och fråga: ” ... Blott en enda lag erkänner jag i sanning som min, och ni omnämner den icke med ett ord?! Jag har en gång öppet och utan omsvep utlovat min Faders arv, men icke för att man bär munkkåpor, icke för att man rabblar böneformler, icke för att man underkastar sig späkningar, utan för att man troget övar den kristna kärleken.” (Alf Tergel "Från Jesus till Mao" s 170; ur Erasmus av Rotterdam, Dårskapens lov, 1509)


ca 1500 - ca 500

Vid 1300-talets slut uppstod i Nederländerna ”Det gemensamma livets bröder”, en rörelse som ... levde i städerna och omfattade både präster och lekmän. De förvånade omvärlden genom att vilja leva ett augustinskt inspirerat gemenskapsliv (utan någon bindande regel) och samtidigt försörja sig med hantverk. Detta stred mot mendikantordnarnas fattigdomsideal – de livnärde sig som bekant enbart på gåvor – men också mot hantverksskrånas monopolkrav. ... Med sina fria och okonventionella former förebådade Det gemensamma livets bröder de nya gemenskapsformer som skulle uppstå under följande århundraden. ... (Deras fromhetsliv) var en innerlig och Kristuscentrerad fromhet som lade vikt vid den personliga andakten och vid läsning av Skriften. ... Till rörelsen hörde ... Thomas a Kempis. (Per Beskow-Jan Arvid Hellström-Nils Henrik Nilsson "Den kristna kyrkan - Från apostlarna till renässansen" s 195)

Kristendom, sade (Geert Groote, 1340-84), är att älska Gud och tillbedja honom – inte att avlägga särskilda löften. ... ”Det gemensamma livets bröder” var en klosterliknande grupp, som följde den trefaldiga regeln om fattigdom, kyskhet och lydnad men som inte var bunden av några formella löften. Alltså var alla fria att lämna brödraskapet och återgå till sitt forna liv, om de så önskade. (De kristna s 353-354; Philip McNair: Förnyelsens utsäde)

Den högsta formen av bön är riktad mot Guds godhet. ... Av allt som vi kan tänka på när det gäller Gud är det tankarna på hans godhet som behagar honom mest och som gör själen gott. ... Det är vår natur att längta efter honom, och det är hans natur att längta efter oss. ... Jag lärde mig en viktig läxa om kärleken genom denna härliga uppenbarelse. Främst av allt fick min begrundan och kärlek till Skaparen mig att bli mindre i mina egna ögon. Min själ fylldes av ödmjuk fruktan och saktmod och av djup kärlek till mina medkristna. (Julian av Norwich "Utdrag ur Revelations of Divine Love" s 69)

Cistercienserna – som blev den viktigaste klosterorden i Sverige – anlade gärna sina kloster så att de kunde odla upp förut obrukad mark (Alvastra, Varnhem). ... Gästfriheten var ett utmärkande drag hos cistercienserna liksom hos de oreformerade benediktinerna, och man hade alltid ordnat så att man kunde härbärgera och utspisa gäster. Däremot hör vi inte mycket talas om utåtriktat socialt arbete. Klostren var slutna gemenskaper, framför allt avsedda för sina egna invånare, och det gällde även klosterskolorna. ... Genom inbördes vänskapskontakter samlade (klostren) kunskaper och ideal från olika delar av Europa. (Per Beskow-Jan Arvid Hellström-Nils Henrik Nilsson "Den kristna kyrkan - Från apostlarna till renässansen" s 124-125)

Santiago hade en apostlagrav som nästan kunde mäta sig med Petrus och Paulus gravar i Rom. Jakob den äldre hörde till de tre lärjungarna som stod Jesus närmast. ... Den första resehandboken för pilgimer ... skriven vid 1100-talets mitt ... har bevarats till eftervärlden under beteckningen Codex Calixtinus. ... Den uppmanar befolkningen längs vägen att visa gästfrihet mot pilgrimerna ...: ”Pilgrimer på väg till eller från Santiago skall vare sig de är fattiga eller rika tas emot av alla med vänlighet och respekt. För den som önskar dem välkomna och sörjer väl för dem med övernattning, får inte bara den helige Jakob till gäst utan Herren själv, han som i sitt evangelium säger: ”Den som tar emot dem tar emot mig” (Matt 10:40). (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 244; Lekfolkets kristendom)

(Införandet av) kristendomen (i de nordiska länderna) medförde en social omstrukturering. Det gamla ättesamhället, knutet till enskilda gårdar förändrades till sockengemenskaper med diversifierade yrkesmän, och till detta kom att städer växte fram efter kontinentala och engelska förebilder. ... Ett uttryck för denna omstrukturering var att begravningen av de döda flyttades från släktgården till den för socknen gemensamma kyrkogården. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 148; Kristendomen under tidig medeltid)

Då det gällde sjukvården (under medeltiden) gick kyrkan i spetsen. Vid varje kloster fanns ett sjukhus avsett för klosterfolket, där även menige man ibland fick vård, och där också en inte föraktlig medicinsk erfarenhet samlades som kunde komma allmänheten till godo. Föreståndaren, infirmarius, skulle vara läkekunnig. (Carl-Herman Tillhagen ”Sjukdom, nöd och pest i medeltidens värld” s 181)

Redan i slutet av 1100-talet fanns i Flandern grupper av fromma kvinnor som ägnade sig åt bön och gemensamt liv utan att vara nunnor i egentlig mening. De kallades beginer, deras motsvarigheter (i något senare tid) begarder. ... Beginer existerar alltjämt i Belgien och Holland. (Per Beskow-Jan Arvid Hellström-Nils Henrik Nilsson "Den kristna kyrkan - Från apostlarna till renässansen" s 195)

På övertygande språkliga grunder har ortnamnsforskare visat, att (byalaget) uppstod i Europa redan under folkvandringarnas tid, omkring 500 år efter Kristi födelse. . . . Det mest positiva hos byalaget var dess oskrivna lagar om inbördes bistånd. Här var gemenskapen obruten. Människornas beteende mot varandra uttryckte sig i första hand som en naturlig hjälpsamhet: den var helt självklar. Den som behövde hjälpen skulle ha den. Regeln löd: Hjälper du mig i dag, så hjälper jag dig i morgon! Granne är grannes broder - det är ett gammalt talesätt. När en byaman insjuknade eller råkade ut för någon lyckshändelse, så att han inte själv i tid kunde beså sin åker eller bärga sitt hö, så samlades hans grannar och utförde arbetet åt honom. Och de gjorde det utan någon ersättning. Tacken för hjälpen utgick som hjälp igen. Någon kontant lön för utfört arbete utbetalades för övrigt aldrig byborna emellan. När en förrättad syssla skulle ersättas skedde det in natura med födoämnen, en brödkaka eller ett stycke fläsk. . . . . En märklig företeelse inom allmogekulturen var arbetsfesterna, längesedan försvunna. Alla viktigare sysslor inom byn förrättades som lagarbete, och inom byalaget förenades möda och glädje, slit och förlustelse, gagn och nöje. Arbetsfesterna kan härledas ända från hednisk tid. De uppstod av att sysslorna av rationella skäl ordnades som ömsesidig hjälp, men de var tjänliga för människorna även ur en annan synpunkt: arbete i sällskap, i umgänge med andra, kunde fördragas framför trälandet i ensamheten. Den som gick för sig själv i tungt arbete på åkern eller ängen kunde ansättas av dystra tankar och hemfalla åt grubbel över sin lott. I sällskap underlättades sysslorna. Samspråket i arbetslaget var en tillgång. Var och en som har erfarenhet av kroppsarbete vet vad kontakten med kamraterna i laget kan betyda som hjälp mot monotonin. Ett gott kamratskap, samtal i vänskap, har en upplivande effekt på sinnet, så att de dryga arbetstimmarna känns kortare. Man kan ge varann handtag både med händerna och munnen, enligt ett gammalt stäv. . . . Viktiga tilldragelser inom en familj firades alltid med gillen, till vilka byborna inbjöd varandra. Hela byn skulle vara med såväl i en sorgens som i en glädjens högtid. Här rådde en deltagandets gemenskap. . . . Livet i samfälligheten reglerades av byordningen, som folket självt hade stiftat och utformat. Denna byarnas egen lag är känd i Sverige sedan 1600-talet, men är sannolikt betydligt äldre. Den kunde innehålla stränga bestämmelser, och stundom ingrep den i människors rent privata angelägenheter, som inte borde ha angått kollektivet. Det finns således belägg för att en byordning tog sig rätten att förbjuda giftermål utombys. . . . Byalaget bedrev en samfälld hjälpverksamhet, som var till stort gagn för människorna i situationer och tillfällen i deras liv, då behovet av bistånd var störst. När en yngling och en flicka i byn hade funnit varandra och skulle ingå giftermål, företog laget insamling till deras bosättning. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 287-289,294-295)

En ny typ av kloster tog form i Italien under 500-talet och blev med tiden den rådande klosterformen i västerlandet. Som dess upphovsman brukar vi räkna Benedictus av Nursia (omkr 480-547). ... Liksom Pachomios' klosterregel är Benedictus' regel avsedd för ett liv i gemenskap (och alltså inte för eremiter). Munken eller nunnan skulle växa in i gemenskapen under en tid som novis. (Per Beskow-Jan Arvid Hellström-Nils Henrik Nilsson "Den kristna kyrkan - Från apostlarna till renässansen" s 84)


ca 500 - ca 300

O, min Gud, vad är du då? ... Du är utan behov och har dock lust till vinning. Du är ej girig och kräver dock ut ränta. Även om du får över Din fordran, vem har väl något som ej redan är Ditt? (Augustinus "Bekännelser" s 11)

Om du finner behag i själar, älska dem i Gud, ty även de är föränderliga i sig själva och får stadga först genom att få fäste i Honom. Eljest skulle även de gå bort och förgås. I Honom må du älska dem och dra med dig till Honom så många du kan och säga dem: ”Se Honom må vi älska. Han har skapat allt och är ej fjärran från sitt verk.” (Augustinus "Bekännelser" s 69)

Jag kom aldrig i tillfälle att som jag ville fråga (Ambrosius) om vad jag ville, då jag alltid isolerades från honom av en massa beskäftiga människor, vilkas bekymmer han skulle reda upp. Den korta tid då han inte var upptagen av dem vederkvickte han kroppen med en välbehövlig föda eller själen med läsning. (Augustinus "Bekännelser" s 100-101)

Låt ingen säga “en sådan person är inte min vän eller släkting eller granne, jag har inget med honom att göra, hur skall jag söka kontakt med, hur skall jag tala till honom?” Fastän han varken är släkting eller vän, är han ändå en människa som delar samma natur som du, äger samme Herre, är din medtjänare och ”tältkamrat”, ty han är född i samma värld. Och, om han dessutom tar del av samma tro, skåda, då har han också blivit en lem av dig: ty vilken vänskap skulle kunna åstadkomma en sådan förening som trons vänskap? (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:53-54)

Kärlek (är) mer än allt annat modern till allt gott och (Kristi) lärjungars kännetecken och det band som håller samman hela vårt tillstånd. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:111)

Som människor inte skulle kunna segla på havet, om hamnar och ankringsområden runt dessa täpptes till, så skulle inte heller detta livet kunna hålla samman, om du för människan tog bort barmhärtighet och medlidande och kärlek. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:325)

(Gud inbjuder) till broderskap, de okända, de föraktliga, med dessa menas inte bara munkarna och de som har tagit bergen i besittning, utan varje troende, fastän han är en lekman. ... Ty dopet gör en människa till en broder, och delaktig i gudomliga hemligheter. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:475)

Gemenskapen (bland de troende) var inte bara i böner, inte heller endast i läran utan också i sociala relationer. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:45 i kommentar till Apg 2:44)

Ingenting utmärker så för oss den mänskliga naturens kännetecken som att visa medlidande, som att vara vänlig mot våra medmänniskor. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:266)

Så mycket som din broder må vara minst, så mycket mer kommer Kristus till dig genom honom. Ty den som tar emot den store, gör det ofta också av högfärd, men den som tar emot den lille, gör det uteslutande för Kristi skull. ... Om det är en troende och en broder, fastän den minste, kommer Kristus till dig genom honom. Öppna ditt hus, ta in honom. ... Var intresserad, sitt framför dörrarna, ta själv emot de som kommer. Fastän du inte må önska att ta in dem i ditt hus, så (ta) i alla fall på något annat sätt (emot dem), genom att förse dem med vad de måste ha. ”Varför”, säger du, ”har inte kyrkan vad som behövs?” Hon har det, men vad hjälper det dig? Att man kan födas av kyrkans gemensamma fonder, kan det vara dig till nytta? Om någon annan beder, betyder det att du inte är skyldig att bedja? Varför säger du inte: ”Ber inte prästerna, varför skall jag då be?” ... Gör dig ett gästrum i ditt eget hus. Sätt upp en säng där, sätt upp ett bord där och en ljusstake. ... Vinn seger över kyrkan. Skulle det få oss att skämmas? Gör så här. Övertraffa oss i generositet, skaffa ett rum, dit Kristus kan komma. Säg: ”Detta är Kristi klostercell. Denna boning är avsatt för Honom.” Om den så bara är ett rum under jord, och enkel, så försmår Han den inte. ... Du borde sannerligen ta emot (den hemlöse) i den övre delen av ditt hus, men om du inte vill göra det, fastän det är där nere, fastän det är där dina mulåsnor är inrymda och dina tjänare, ta då emot Kristus där. ... Men nu är en plats avsatt för en åkvagn och en annan plats för bärstolar, men för den hemlöse Kristus inte en enda! (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:275-277)

Där det finns törnen, där finns vilda djur. Där det finns gästfrihet, där finns inga törnen, ty allmosor har kommit in. Skarpare än någon skära förstör de törnena, häftigare än någon eld. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:319)

Vänta inte på att älskas av en annan utan ... var den förste att börja med det. Ty så skall du också skörda lönen av dennes kärlek. ... Det finns ingenting som gör människan älskad så mycket som heder och omtänksamhet. Ty att älska är inte nog, utan det måste också vara detta. ... Det finns många som älskar i sinnet, men ändå når inte handen fram. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:503)

I detta ... skiljer vi oss från djuren ... (att) vi har byggt städer och torg och hus, så att vi må vara förenade med varandra ... genom kärlekens band. Ty emedan vår natur ... inte är självtillräcklig, bestämde Gud till vår fördel, att denna brist ... skulle rättas till genom det bistånd som uppstår genom ömsesidig samvaro, så att vad som saknas hos en skulle tillgodoses genom en annan. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:67)

Låt oss hålla fast vid verkliga gärningar, jag menar vid broderlig vänlighet och gästfrihet. … Det finns inget annat som så väcker grekernas anstöt som att det inte finns någon kärlek. ”Men”, säger någon, ”de andrager också mot oss frånvaron av under.” Men inte på samma sätt. … Under attraherar inte grekerna så mycket som levnadssättet, och inget för ett rätt liv med sig så mycket som kärlek. Ty de som utförde under kallade de ofta till och med bedragare, men de kunde inte få makt över ett rent liv. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:247,266)

Har du sett gåvan (kärleken till nästan)? Åstunda allvarligt denna gåva. Den är större än att uppväcka de döda. Den är långt bättre än alla de andra. Och att det är så, hör vad Kristus själv säger, då han resonerar med Sina lärjungar: ”Av detta skall alla människor veta att ni är Mina lärjungar.” (Joh 13:35) Och då han visade på vilket sätt, nämnde han inte undren, utan vad då? ”Om ni har kärlek sinsemellan.” Och vidare säger Han till Fadern: ”Härigenom skall man veta att Du har sänt Mig, om de är ett.” (Joh 17:21). Och han sade till Sina lärjungar: ”Ett nytt bud ger Jag er, att ni älskar varandra.” (Joh 13:34) ... Utan detta är inte ens martyrskap till någon nytta. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:381)

Ingen har tidigare betonat gemenskapens och kärlekens plats i klosterlivet i lika hög grad (som Basilius den store, ca 330-379). ... Han var den förste att fastställa den accepterade formen för treenigheten: en substans och tre personer. (De kristna s 166; H. Dermot McDonald: Basilius den store)

Det var i Övre (södra) Egypten som det egentliga klosterlivet tog sin början. Egyptiern Pachomios grundade ett kloster (Tabennisi) som byggde på gemensam bön och gemensamt arbete, och denna typ av egentliga kloster (cenobitiska kloster, av grek koino´s bi´os, gemensamt liv), där man också bodde och åt tillsammans, drog snart till sig tusentals munkar och nunnor. (Per Beskow-Jan Arvid Hellström-Nils Henrik Nilsson "Den kristna kyrkan - Från apostlarna till renässansen" s 49)

Det första klostret grundlades av egyptiern Pachomaios omkring 320. Här skulle munkarna inte leva sitt asketliv ensamma utan i gemenskap med andra. Denna tanke tilltalade många, och vid sin död 346 var Pachomaios högste abbot över nio manliga och två kvinnliga kloster. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 108; Från romersk sekt till romersk statskyrka)


ca 300 och tiden dessförinnan

Från församlingen i Rom finns bevarat en anteckning om att år 250 så underhöll församlingen, förutom sina övriga uppgifter, 1.500 änkor och andra fattiga människor. Fonder skapades för att stödja medlemmar med särskilda behov. (Carl-Erik Sahlberg "Den växande kyrkan - ett bibliskt, historiskt och pastoralt perspektiv" s 18)

Tertullianus framhåller, att det som särskilt väckte hedningarnas uppmärksamhet på de kristna var deras inbördes kärlek: ”Se, huru de älska varandra”. (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 264)

Hos Tertullianus ... är Kristus läraren, som förkunnar en ny lag (nova lex) och därigenom stärker människans fria vilja till att handla efter Guds bud. Vandringen efter Guds lag är målet för frälsningen. ... Genom nåden får människan kraft till det nya livets vandel. Nåden betraktas som en kraft, som skänkes åt människan och möjliggör ett förtjänstfullt handlande. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 39-40)

I huru hög grad den egna själens räddning, alltså ett utprägladt individualistiskt moment, står i medelpunkten för kristendomen, liksom för mysteriekulterna, så skiljer sig den förra afgjord från de senare i det afseendet, att kristendomen samtidigt gjort broderlighetens idé och befordrandet af solidariteten till ... (något) som ingenstädes eger sin motsvarighet. Till och med bespottaren Lukianos måste i sin Peregrinosbiografi medgifva, att de kristne utvecklade en ”otrolig ifver”, så snart ”någonting inträffade, som berörde deras gemensamma intressen”. Därför var, såsom Tertullianus med rätta anmärker, det specifika kännetecken, som för det hedniska medvetandet skilde den kristne från den öfriga världen, deras kärleksverksamhet, deras omsorg om den hjälplöse, ”det otillfredsställbara begäret att utöfva välgörenhet”, hvilket af en skrifvelse från den romerska församlingen till församlingen i Korint (år 96) prisas såsom en sann kristlig församlingsgrundstämning. ”Sann och verklig barmhärtighet utgifver på gatorna mer penningar än eder religion i templen.” Sålunda höjde sig midt under det oerhörda sociala, politiska, ekonomiska och moraliska förtrycket, med hvilket den absolutistiska staten och den plutokratiska samfundsordningen lågo öfver folkets breda lager, allestädes en af sedliga ideal fylld, folklig organisation, ”ett nytt folk”, ”ett nytt släkte”, såsom de kristne sade, hvilket mot alla betryckta sträckte en brodershand, som lofvade tröst och hjälp åt sjuka, svaga och orkeslösa, åt änkor och faderlösa, och gjorde till och med den föraktade slafven till en broder. ... I det att de kristna församlingarne icke blott öfverlemnade denna kärleksverksamhet åt den enskilde utan äfven organiserade den såsom församlingens funktion, i det att de förvandlade kyrkans egendom till fattigegendom, utvecklade de sig till formliga ekonomiska sammanslutningar, som vida öfverträffade allt hvad det dåtida föreningsväsendet åstadkommit i begrafningskassor samt understödsfonder. ... ”Åt den arbetsduglige arbete, åt den till arbete oförmögne medlidande”, d. v. s. bröd, detta var det socialpolitiska mål, som äkta kristna sammanslutningar åtminstone under de första århundradena sökte uppnå, om också med större eller mindre framgång. I hvarje fall fanns ingen annan korporation i hela riket, som så systematiskt som kristendomen bekämpade mammonismen och dess obarmhärtighet i hvarje dess yttring. ... Detta var i sanning en gärningarnes, icke en ordets religion, som redan i denna sin egenskap lät de kristnes gud för många synas såsom sann gud och de kristne såsom sant fromma och gudfruktiga, alldeles bortsedt från den omätliga dragningskraft, som själfva detta väldiga, världsomfattande understödsväsen utöfvade på massorna. Därför kan man blott alltför väl begripa, att Julianus skulle försöka efterbilda detta understödssystem i den konstlade konstruktionen af en hednisk statskyrka och att detta försök nödvändigt måste misslyckas. (Robert von Poehlmann "Romerska kejsartiden och den antika världens undergång" s 590-591)

Vi som tidigare ... framför allt värderade förvärvandet av rikedom och ägodelar, tar nu med oss vad vi har till ett gemensamt förråd, och står i förbindelse med var och en som har behov, vi som hatade och förgjorde varandra och med anledning av deras annorlunda seder inte skulle leva med människor av en annan stam, nu sedan Kristi kommande lever förtroligt med dem och ber för våra fiender. (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 167)

De välbeställda ibland oss hjälper de behövande, och vi håller alltid ihop. ... De som är välbärgade, och villiga, ger vad var och en anser lämpligt. Och vad som samlas in anförtros ordföranden, som undsätter föräldralösa och änkor och de som, genom sjukdom eller någon annan orsak, har behov, och de som sitter i fängelse och de främlingar som vistas ibland oss och med ett ord tar vård om alla som är i behov. (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 185-186)

Ett underbart vittnesbörd av Justinus Martyren (avrättad år 165) om hur enighet och renhet gick sida vid sida i den tidiga kyrkan: ” ... Vi, som över allt annat värderade förvärvandet av rikedom och ägodelar, vi för nu fram det vi har i ett gemensamt förråd och delar med oss till var och en som har behov; vi, som hatade och förstörde varandra och som p.g.a. deras annorlunda livsstil inte kunde leva tillsammans med människor av annan ras, lever nu, sedan Kristus kom in i våra liv, utmärkt tillsammans med dem och ber för våra fiender och bemödar oss om att övertyga dem som orättfärdigt hatar oss att intill slutet leva i enlighet med Kristi goda föreskrifter, så att de må få del med oss i samma glada hopp om en beröring från Gud som är allas härskare.” (Carl-Erik Sahlberg "Den växande kyrkan - ett bibliskt, historiskt och pastoralt perspektiv" s 46)

Vem förkunnade inte er sedvanliga gästfrihets storslagenhet? ... Herrens bud och förordningar var skrivna på era hjärtans tavlor. (Klemens av Rom till korintierna, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 5)

Med anledning av sin tro och gästfrihet gavs (Abram) en son på sin ålderdom. ... Med anledning av sin gästfrihet och gudsfruktan räddades Lot ut ur Sodom ... Med anledning av sin tro och gästfrihet räddades skökan Rahab. ... Låt oss vara vänliga mot varandra efter mönstret av vår Skapares milda barmhärtighet och välvilja. (Klemens av Rom till korintierna, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 7-8)

Låt den rike sörja för den fattiges behov, och låt den fattige välsigna Gud, eftersom Han har gett honom en genom vilken hans behov må tillgodoses. (Klemens av Rom till korintierna, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 15)

1 Clemensbrevet lägger stark vikt vid god ordning och vid att den kristna tron åtföljs av goda gärningar med hänvisning till att Abraham blev frälst ”genom tro och gästfrihet”. ... (Boken) blev allmänt känd och omtyckt, därför att det ansågs att författaren kände Petrus och Paulus och därför att den innehöll allvarliga uppmaningar till kristen ödmjukhet och kärlek. (De kristna s 125; Michael A. Smith: Clemens av Rom)

De flesta kyrkofäderna var förvånansvärt rationalistiska och försökte att misskreditera hednisk vidskepelse och inriktade sig snarare på ett riktigt levnadssätt än på övernaturliga ”tecken”. (De kristna s 88; Michael A. Smith: Att sprida de goda nyheterna)

Överallt där ... judiska kolonier framträdde i (romarriket på Jesu tid) uppvisade de en och samma karaktär: de bildade, som Cicero påpekade, grupper med frapperande stark sammanhållning. Judarna bodde i regel tillsammans – dock inte som om de grekiska eller romerska myndigheterna skulle ha tilldelat dem ett getto att leva i: i Rom fann man dem i flera olika stadsdelar. Överallt skaffade sig dessa samhällsgrupper en speciell administration som var oberoende av den hedniska. Den var av demokratisk karaktär; givetvis blandades där det andliga och det världsliga mycket intimt. ... Dessa diasporans judar, som levde mitt inne i det hedniska samhället, lät sig aldrig uppsugas av detta. ... Å andra sidan drog de sig inte alls för att själva absorbera så mycket som möjligt. ... De tvekade inte att dela med sig åt hedningar med god vilja av den andliga skatt Gud hos dem nedlagt. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 43-44)

Kärleksplikten (inom judendomen) definierades: ”Att hjälpa den olycklige eller nödställde israeliten med sina pengar eller med sin person, tröstande honom i hans motgångar.” Här lägger man särskilt märke till ordet israelit. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 215)

I många fall har (Confucius, f 551 f. Kr.) utvidgat synkretsen och höjt (de gammalkinesiska) idealen. ... Han har fördjupat uppfattningen af vänskapen, som ju af ålder spelade en så stor roll i Kina. Han säger: ”Haf inga vänner, som icke äro dig värdiga!” Detta låter egoistiskt och är det äfven till en viss grad, men det är det slags högre egoism, som eftersträfvar den egna fullkomningen – liksom kärleken, hvilken ju äfven af en spirituell fransk dam kallats en ”egoism för två”. Nytt är slutligen äfven budet om ömsesidigheten, hvarom Confucius säger, att den jämte uppriktigheten är den sammanhållande enheten i hans lära. Regeln lyder: ”Hvad du icke själf önskar dig, skall du icke heller tillfoga andra.” Detta är den negativa formen af Nya Testamentets ”gyllene regel”, och det är kanske Confucii största tanke. (A. Conrady "Kina" s 537-538; Kinas forntid)


Att avrunda med:

ca 2000 - ca 1985

Allt kan missbrukas. Men längtan efter tillhörighet, utan maktmissbruk, är samtidens djupaste och mest oartikulerade längtan. (Ylva Eggehorn "Ett folk ska inta landet?" s 191)

Minns du bönen som vi hittade i en av Bibelns apokryfiska böcker alldeles innan bröllopet? Bönen om att få åldras tillsammans. Det är nog en nåd att stilla bedja om. Kanske att jag alltid kommer att dras åt båda hållen. Till den goda ensamheten och till dig. Jag har inte glömt den destruktiva ensamheten, hur svårt det i längden är att "råda sig själv". (Liselotte J Andersson "Att dras åt båda hållen" s 151)

Helt ensam är ändå inte Mose. Han har sin bror Aron som mer än Mose har ordet i sin makt. Detta är en viktig del av Guds härlighet. Att inte ögat kan säga till handen: "Jag behöver dig inte." En huvudpunkt när vi försöker fokusera vårt livs kallelse är därför att lika frimodigt se vad vi har som vad vi saknar. Ensam i öknen är detta mycket svårt. Det blir tydligt först i nära relation till andra. Jag känner stor tacksamhet till en kristen gemenskap som jag delat liv och tjänst med under hela mitt vuxna liv. Våra vägar har skilts åt och strålat samman igen men vi har aldrig fullt ut kunnat överge vårt uppdrag eller varandra. I denna gemenskap kan jag ofta känna mig liten. De andra står för så mycket kunskap och skicklighet. Jag kan också känna mig stor. Det har genom någon slags "kontrastverkan" blivit tydligt vad som är mitt speciella, vad jag faktiskt äger och kan. ... Frimodigt förkunnar Predikaren att ... när det gäller relationer så är det bättre att vara två än en! "Om de faller kan de hjälpa varandra upp." (Liselotte J Andersson "Skatter dolda i mörkret" s 85,112)

Vem kan förneka att det är en människas djupaste törst, att vara igenkänd och älskad. Kan den törsten släckas? Kommer vi någonsin till ro? ... Vänner möts på olika plan. Där ömsesidighet råder, när vi ger och tar på någorlunda lika villkor kan mycket utvecklas och utväxlas. ... Vi lever och kommer att leva i halvhetens värld så länge vi vandrar på jorden. Ändå är vi på väg mot helhet och som reskost duger sannerligen psalm139 i Psaltaren. Sök Honom som kan dina höjder och djup, som kände dig innan du var till, som är förtrogen med dina vägar och prövar hjärta och motiv. Han förstår fjärran ifrån. Den som vet sig vara allt igenom känd och älskad av Gud vågar gästa hos andra människor utan att flyktfärdig ha handen på dörrvredet. Allt verkligt liv är möte. (Liselotte Johansson ”Den vita stenen” s 53,55,57)

Ej alla vet, att Kärlekens språk är av en sådan skönhet, att det aldrig kan överföras till en order. Det ljus som tänder alla andra kan ej slockna, det speglar himmelriket som en ros, som bär på frågan: Varför kom jag till? Allhelgonarosen lyser upp vårt inre med en sällan skådad oförgänglighet. Kärlekens svar. (Bo Setterlind ”Den inre himlen” s 32; Allhelgonarosen)

Huset bredvid är en himmelsk boning, månne vi får bo där engång? Det ligger så vackert i Kärlekens landskap i riktning mot stjärnornas sång. ... Alla som bor där är vänner, fyllda av en underbar frid, av lyckan att känna att där är de hemma. O, Herre, den nåden oss giv! ... Huset bredvid är vår rätta boning, månne vi får bo där engång? Det ligger så vackert på motsatta sidan, ett ögonblick från vår balkong. (Bo Setterlind ”Den inre himlen” s 56; Huset bredvid)

Våra hjärtan är skapta för att sjunga tillsammans om hur vackert livet kan vara, låt dem sjunga en sång om en gränslös kärlek, en kärlek som lever för alla. (Bo Setterlind ”Målaren och ängeln” s 49; I de älskandes ögon)

Hej, timmerman, häng inte läpp, men se mot himlen, yxan släpp! ... Allt arbete på skeppet gått mot sin fullbordan, du har nått ditt mål och kan med välbehag se slutet på din arbetsdag. ... Nu förestår en ny strapats, du reser på ditt livs seglats till sista hamnen man kan nå. ... Må färden lugnt och lyckligt gå! ... Hej, timmerman, häng inte läpp, men se mot himlen, yxan släpp! ... Blott vänner väntar och från dem vårt lösenord: Välkommen hem! (Bo Setterlind ”Målaren och ängeln” s 67; Timmermännens avsked)

"Det heliga" kan vi bara berätta om som kärlek, uttrycka som kärlek - inte som kraftgärningar, mirakler eller moralisk observans. (Ylva Eggehorn "Språk för en vuxen tro" s 64)


ca 1985 - ca 1980

Blott Jesu Kristi kärlek kan ge vår kärlek röst, den är oss lika nära som hjärtat i vårt bröst. Ack, måtte världen inse, vad gott den har i Gud! De troendes gemenskap är Himlens förebud. (Bo Setterlind ”Trosvisst” s 218; Himlens förebud)

Kärleken är ett barn, kan du leka, får du sällskap, slår du, blir du ensam. (Bo Setterlind ”Kärlekens lov” s 21; Kärleken)

När vi vandrar i bokskogen, skriver vi tillsammans! För varje steg på den mjuka mattan av löv föds ett spindelvävsord, ett daggdroppsord, ett kärleksord. Ett ljuvt, högtidligt, genomskinligt, solglittrande poem växer fram om lyckan att vandra tillsammans, om lyckan att äga ett liv tillsammans, ett djup, ett leende, en väg genom tystnaden tillsammans. Befriade nalkas vi ljuset, en glänta, en öppning i skogen – vi har vandrat från natt till näktergal. (Bo Setterlind ”Kärlekens lov” s 68; I bokskogen)

”Vi vet att vi har övergått från döden till livet, ty vi älskar bröderna.” Att kärleken börjar komma är den starkaste testen på andligt liv. Det är här inte fråga om en allmän kärlek eller en kärlek mot fiender. Det är att vi älskar bröderna. Den som fått det nya livet från Jesus hungrar efter gemenskap med andra som fått samma liv. De dras till varandra ty de är ju lemmar i samma kropp. De är syskon i Guds familj. De är gärna tillsammans, ber tillsammans, läser sin bibel tillsammans, talar med varandra om Herren, tröstar och uppmuntrar varandra. Lägg märke till att det står älska. Det står inte gilla. Det kan finnas människor i församlingen som jag har svårigheter med. Men då ger Herren mig nöd för dem. Jag börjar be för dem Och då är något av hans kärlek där. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 115 i kommentar till 1 Joh 3:14-15)

Dessa ord (i Joh 13:34-35) bär Johannes genom hela livet. Och han satsar sitt liv på att sprida denna kärlek och uppmuntra till denna kärlek. Traditionen berättar att när Johannes var mycket gammal fick han bäras in till församlingens gudstjänst. Och varje gång när han kommit fram, vände han sig mot församlingen och sade alltid samma ord: Mina barn, älska varandra. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 139 i kommentar till 1 Joh 4:7)

Vi som går i samma kyrka måste komma i en kärlekens rörelse mot varandra. Inte bara sitta och titta på varandras nackar utan se varandras ögon, höra varandras röster, möta varandra som systrar och bröder i tron, dela med oss av våra erfarenheter av Herren, bedja för varandra ... Vi är ju lemmar i samma kropp. Herren ger oss åt varandra. ... Och avsikten med att vi får upptäcka varandra är att Guds kärlek skall bli synlig. ... Denna kärlek blev synlig genom Jesus. Där Jesus är där kan man se Guds kärlek. Men här i Johannesbrevet kommer samma ord men omramat av orden att vi älskar varandra. Guds kärlek blir synlig genom Kristi kropp! Och lemmarnas uppgift är att göra denna kärlek synlig. Ja, vi är pliktiga att göra det. Och när vi gör detta, då förblir Gud i oss. Kärleken kan endast förbli i oss om vi ger den vidare. Kärleken måste vara i rörelse. Den måste flöda, tas emot och ges ut ... När den stannar hos oss, när vi vill behålla den för oss själva i någon slags gudsnjutning, då försvinner den. Den som vill bevara sitt liv han mister det. Men när vi ger den vidare då är det inte endast så att Gud förblir i oss. Då är det också så att hans kärlek är fullkomnad i oss. Guds kärlek är fullkomnad då Guds folk älskar varandra. Detta är Guds plan och Guds mening med sitt folk. Gud vill att hans kärlek skall ses här på jorden, så att människor får ”se och smaka att Herren är god”, Psalt. 34:9. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 146-147 i kommentar till 1 Joh 4:11-12)

Gud är kärleken. Det måste betyda: Gud är mer än en. Kärleken kan inte existera ensam. En människa på en öde ö kan inte älska. Man måste ha någon att älska. Gud är inte ensam. Han är Fadern och Sonen och den Helige Ande. Från evighet strömmar en kärlek mellan dem. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 153 i kommentar till 1 Joh 4:16)

Om Gud fyller oss med sin kärlek så vill han att vi skall leva ut den. Om bilen fylls med bensin måste jag vrida på startnyckeln så att bilen går igång. Det är detta som är innebörden i vers 21. Det budet har vi från honom att den som älskar Gud han skall ock älska sin broder. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 159 i kommentar till 1 Joh 4:19-21)

Vi vandrar ju inte mot himlen som ensamma pilgrimer - vi är ett folk, ett troende folk som är på väg mot samma mål. Därför behöver vi hjälpa varandra medan vi är med på vägen. De troende som är lyckliga nog att leva i en god kristen syskongemenskap bör se sig omkring. Om de ser en kristen som är ensam, så bör de ta hand om honom eller henne. Och om du är ensam på vägen till himlen där du bor, så se till att du knyter kontakter med andra troende. Det är skönt att vi kan få hjälpa varandra! (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 408; kommentar till Hebr 3:12-13)

I Nya testamentet finns bara ett enda syndoffer, och det gav Jesus på Golgata, när han var både överstepräst och offerlamm. Det offret gäller alla. Det är fullgjort en gång för alla. Har då inte vi kristna något offer att bära fram? Nej, inte för våra synder. Dem har Jesus sonat. Det offret får du bara ta emot i tro. ... Men det finns två andra slags offer som vi får lov att komma med. ... Det första är tackoffret och lovsångsoffret. Vi får prisa Herren med vår mun och tacka honom för all hans godhet mot oss. ... Det andra offret är det goda du gör mot andra, när du delar med dig åt dem. ... Den riktigt förtroliga vänskapen får vi praktisera i umgänget med andra som är med på vägen hem till Gud. Detta är en viktig sak för alla kristna. ... Det finns ett djupt samband mellan det nya livet och kärleken till syskonen. ... Det är underbart när syskonkärleken får utvecklas som den skall. Då säger de utomstående, precis som de sade på de första kristnas tid: "Se, hur de älskar varandra!" Och då går Guds rike framåt med kraft. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 68-69,73,81; kommentar till Hebr 13:15-16, Jak 4:4 samt 1 Petr 1:22-23)


ca 1980 och tiden dessförinnan

(I öknen ska) alla illusioner och säkerheter i ditt liv upplösas och ge plats för en verklig förtröstan på Gud. Och där ska du utan mellanhänder få upptäcka ömheten i hans ansikte. Att älska är inte att anstränga sig för att avpressa hjärtat kärlekens frukter innan kärlekens träd är planterat där. Att älska är att ge efter för den där ömheten i Guds ansikte, att låta sig dras in i hans närhet. I den kärleken har du din frihet och ditt liv. ... Kristus offrade sin egen kropp för att en ny mänsklighet skulle skapas i vår splittrade värld – en ny kropp där varje människa är en del. Den som lever i Kristus lever inte längre orelaterad till andra, kan aldrig mer göra det. (Ylva Eggehorn ”De levandes ansikten” s 62-63)

(Hon, vars äktenskap är slut, säger:) Vi är flera stycken som har upptäckt att vi bor väldigt nära varann i området. Familjer och ensamma. Innan vi går till jobbet på morgonen så träffas vi nuförtiden och ber tillsammans. Det har bara börjat hända. Oftast hemma hos vår pastor i hans lägenhet. Och vi har börjat tycka så mycket om varannn ... Man har ju alltid vetat det här att ”detta är mitt bud att ni skall älska varandra, och då ska världen förstå att Fadern har sänt mig”. Men nu när vi träffas mer och mer så att vi verkligen får veta varandras behov och svårigheter, nu först kan vi älska varandra på riktigt. För det är så svårt att bli rörd av det man aldrig kommer i beröring med ... (Ylva Eggehorn ”De levandes ansikten” s 155)

Träffas? Lära känna varandra? Glädjas åt varandra? Bära varandras bördor? Cedric Mayson är redaktör för tidskriften Pro Veritate i Sydafrika. Han skriver: ”Kristus byggde inte upp ett perfekt politiskt eller religiöst system, som skulle representera Guds rike. Istället skapade han ett nät av vänskapsrelationer mellan människor. När de möttes, hemma, i arbetet, på stranden, upplevde de att Guds kraft kom över dem. Detta är svaret också för oss idag ... system gör människor till nummer i en statistik, men denna gemenskap i Kristus förvandlade ett helt imperium.” Kanske vi mitt i allt det vi förlorar skall återfinna nåden i något vi miste i allt det vi en gång vann. ... I en ledare påsken 1976 målar Cedric Mayson sin centrala vision av evangelium: Kristus bygger aldrig upp ett ”perfekt system”, vare sig politiskt eller religiöst, för att uppenbara Guds rike. Istället bygger han upp personliga relationer mellan sig själv och andra människor. Dessa små grupper av människor som i Jesu kärlek ger sitt liv för varandra, förändrade en gång hela det romerska imperiet, och de är modellen för gudsriket idag: ”Systemet gör människor till statistik – men Kristus gör syndare till helgon. Bara de människor som personligen är indragna i små gemenskapsgrupper av Jesus-modellen, är kapabla att skapa ett socialt system i Sydafrika som verkligen befriar människan.” (Ylva Eggehorn ”De levandes ansikten” s 172,175)

Arthur Katz: För drygt tio år sedan var jag en radikal universitetslärare i USA. Jag var en sekulariserad jude, hade intellektuella intressen och arbetade för rättfärdighet. Jag studerade Marx, Freud och Einstein – tre judar som har förändrat vårt århundrade. ... (Så) accepterade (jag) Jesus som (min) personlige Herre och hela världens Messias. ... Vi behöver inte den helige Andes kraft för att gå till kyrkan en timme varje vecka och försöka hålla de religiösa anletsdragen i styr! Men när vi börjar förstå att vi behöver dela våra liv och vår vardag med varandra för att kunna erbjuda världen Jesu kärlek, då kan vi inte gömma oss för varandra längre. ... Den här nya gemenskapen mellan de kristna är ingen vacker tanke som ska förverkligas, utan en realistisk förberedelse för de yttersta tiderna. (Ylva Eggehorn ”De levandes ansikten” s 199)

Vi är inför din tron och ger dej vår kärlek. ... Där är vi nu. (Ylva Eggehorn ”En sång, ett folk”; Anneli Kimling: Vi är inför din tron)

Främst är kärleken ett vattenställe, och därför upprepar jag: Var rädd om vattenstället! Det skall förena oss, ej förorenas.” (Birgitta Yavari ”I mitt hjärtas trädgård”; citat Bo Setterlind)

De kristna behöver varandra. Ingen är så stark och kan så hjälpa sig själv, att han inte behöver sin broders hjälpande hand. De flesta människor går omkring och längtar efter kärlek. Och sann kärlek jagar köld och ondska på dörren. (Fredrik Wislöff "Vilen eder litet" s 352)

Det er så yndigt at følges ad for to, som gerne vil sammen vaere, da er med glaeden man dobbelt glad og halv om sorgens så tung at baere! Ja, det er gammen at rejse sammen, når fjederhammen er kaerlighed! . . . Det er vemodigt at skilles ad for dem, som gerne vil sammen vaere. Men, Gud ske lov, i Vorherres stad for evigt samles de hjertenskaere! Ja, det er gammen at leve sammen, hvor ja og amen er kaerlighed! (N.F.S. Grundtvig "Det er så yndigt at følges ad" s 35-36)

Om ditt tillstånd är sådant, att ... du trifs bäst ensam, såsom du säger, ”med Gud och Ordet”, så tyckes wisst detta wara något mycket wackert och andligt, men det har blott ett emot sig, nemligen att det alldeles strider emot hufwudtecknet på den rätta Guds nåd, och din bättring är wisserligen falsk och sjelfgjord. ... Med den ”allmänneliga kärleken” kan du önska, om det wore möjligt, att hjelpa alla menniskor till det högsta goda du känner; men med den ”broderliga kärleken” är du på ett särskildt sätt förenad med dem, som stå i förening med Frälsaren. ... Då kärleken till Guds barn ... är en frukt och ett tecken af den nya födelsen, så följer deraf widare, att en förmaning till denna kärlek icke angår hwem som helst, utan endast dessa pånyttfödda christna. Må man aldrig företaga sig att förmana ”den, som född är (blott) efter köttet”, att älska dem, som ”födda äro efter Anden”. Det blifwer alltid ett fåfängt arbete att wilja upphäfwa den gamla fiendskapen mellan ormens säd och qwinnans. Det är de trogna det angår, då Herren Christus och apostlarna förmana: Älsken eder storligen inbördes! ... Nu är det ock många omständigheter, som wilja afkyla denna kärlek. Wår afswurne fiende, som wäl wet hwad han wunnit, om han får dig afskild från brödrakretsen, stämplar alltid emot de christnas brödrakärlek. ... Då ett jordiskt sinne börjar taga öfwerhand hos en christen ... då börjar han ock med detsamma blifwa kall för bröderna och mera se deras fel, än den nåd, som i dem bor. ... Wi böra älska de trogna, emedan de äro Guds barn, och af Honom älskade och omhuldade. ... Det som wäsendtligen utmärker dem, och för Gud gäller mer än allt annat är, att de hylla och ära Sonen. ... De hafwa icke sin berömmelse i sig sjelfwa, utan uti Honom. ... Widare böra wi ock älska dem derföre, att werlden hatar dem. Werlden älskar icke wår Konung, derföre älskar hon icke heller Hans folk. ... Slutligen är ju ock det ett närgående och starkt skäl, att de äro wåra bröder – i ordets högsta, sannaste och saligaste bemärkelse, bröder. (Carl Olof Rosenius ”Pietisten juli 1853” s 99-101,105)

Ett tecken af den nya födelsen och delaktigheten af Guds natur, det tecken, som Christus och apostlarna mest framhållit, är: kärleken – först kärleken till bröderna, men ock i broderlig kärlek, allmännelig kärlek. ... Af alla den nya födelsens yttringar är wäl ingen så underbar och på naturliga grunder oförklarlig, som just denna. ... Hwad hafwa t. ex. aflägsna främlingar gjort mig, hwarför jag så fröjdas och älskar dem, när jag endast hör huru de blifwit omwända och benådade? Huru skall det förstås, att när jag på mitt ensamma rum, då ingen christen är när mig, endast af Gud, genom ett bibelord hugswalas och förwissas om min benådning, att jag då genast känner en brinnande kärlek uppkomma i mitt hjerta till alla dem, som äro födda af Gud, och äfwen en ”allmännelig kärlek”, hwarigenom jag wille draga alla, som jag förr icke det minsta brytt mig om, till Jesus – huru skall detta förstås? Det är ett så underbart fenomen, som aldrig på annat sätt kan förklaras, än med dessa Petri ord, att wi ock warda delaktiga af Guds natur – ty Gud är kärleken. Men skilj noga härifrån all naturlig kärlek, hwarigenom wi t. ex. älska dem, som blott hålla med oss (partikärlek), eller dem, som blott älska och uppskatta oss (egenkärlek). (Carl Olof Rosenius ”Pietisten november 1852” s 173-174)

”Delen edert till de heligas nödtorft.” Rom. 12:13. ... När apostelen särskildt nämner de heliga, lära wi äfwen här, såsom i Gal. 6:10, att ehuru wi enligt den allmänna kärlekslagen skola ”göra godt emot hwar man”, wi dock skola göra ”allramest emot dem, som äro wåra medbröder i tron”. ... Wi skola öfwerallt i apostlarna bref finna, att med det höga namnet ”heliga” betecknas alla troende christna. (Carl Olof Rosenius ”Betraktelser” s 375 i kommentar till Rom 12:13)

Endast då är din kärlek ett nådens tecken, när du älskar icke en och annan, utan alla ”som födda äro af Gud”, och blott derföre, att de äro födda af Gud, mera älskar dem, än alla, som hafwa de yttre älskwärda egenskaperna, men sakna livet. ... Då Kyrkan haft mera lif och mera lidande, då har ock kärleken warit mera brinnande. Så läser man om de första Christna, att under swårare förföljelsetider, när någon kom från bödlarnas händer, från marter och fängelser, tillbaka till församlingen sprungo de, skriande af glädje och kärlek, i famnen på hwarandra. (Carl Olof Rosenius ”Pietisten – Nytt och Gammalt från Nådens Rike” 1842 s 97-98)


Sångarna:

Vårt liv har vi fått för att leva tillsammans, att spegla ditt himmelska ljus, att växa i kärlek, att öppna för andra vår dörr, vårt hus. (JA Hellström: Psalmer och Sånger 85:4)

På väg till verkstad, fabrik och skola vi får ett bud att vi skall tjäna varann och dela vårt bröd från Gud. (KL Aastrup-BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 182:3)

Vi skall inte räkna med vårt eget först. Vad vi har tillsammans, det är alltid störst. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 358:4)

Dela med dig av din längtan. Dela med dig av ditt bröd. Ge den frusne av din värme. Ge den svagare ditt stöd. (T Littmarck: Psalmer och Sånger 455:3)

Lös oss ur ensamheten att i varandras liv vi återfinner livet som det oss gavs av dig. Du som gör allting nytt. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 705:5)

Hjelp, Herre! nåderik och blid, Att jag af hjertat, all min tid, Mig håller vid det ena: Att tro på Herran Jesum Christ Och öfva kärlek utan list: Min hjelp är du allena. (Schirmer: Psalm 138:3; jfr Psalmer och Sånger 398:3)

Detta året lär mig höra Rätt ditt ord, o Herre blid! Och en christlig vandel föra Utan svek i all min tid: Att jag har min nästa kär, Aldrig hat till honom bär. Gif mig nåd att heligt lefva Och i synd mig ej invevfa. (J Rist-P Brask: Psalm 413:4; jfr Psalmer och Sånger 194)

Mig värdes hoppet gifva, Som mig upphålla kan: Lär mig i kärlek blifva Emot hvar christen man; Att jag allt godt må göra Min nästa såsom mig, Och sådan lefnad föra Som kan behaga dig. (J Kohlros-översättning: Psalm 425:4)

O helge ande, sanner Gud, Lär världen all din kärleks bud, Att hålla Jesus endast kär Och älska, hvad hans eget är! (AK Rutström: Sång 99:1)

Tro och älska, det är saken, Allt på kärlek kommer an. Kärleken uppfyller lagen, Tron ej annat göra kan. Den, som tror skall salig blifva; Den, som älskar, lifvet får. Gode Jesus, värdes gifva, Att din kärlek om mig rår! (AC Rutström: Sång 527:4; jfr Psalmer och Sånger 411:2)

Nu hand i hand med hvarann vi vandra På pilgrimsfärden mot hemmets strand, Och så den ene den andre hjälper, Till dess vi hunnit det goda land. När kärlek råder i Guds församling, Hon är ett ”fridhem” för tröttad själ, Och Gud är nära, hans änglar fröjdas, Och hjärtat jublar, och allt är väl. (AG Lindqvist: Sång 608:2; jfr Psalmer och Sånger 408:2)

Kom in, du Guds välsignade, Kom in i Jesu namn! Vi hjärtlig brodershand dig ge, Vi räcka dig vår famn. (J Montgomery-E Nyström: Sång 613:1)

Hur ljuvligt det är att möta På väg till Jerusalem En återlöst syskonskara, När ensam man vandrar hem! Det är som en fläkt ifrån ovan, Som Herren oss sänder ner Att stärka den trötte vandrar'n, Som upp emot himlen ser. ... Det finns ej en jordisk släktskap, Det finns ej ett brödraband, Som knyter hjärta vid hjärta Så fast uti främlingsland, Vi hava ju alla tillsammans En tro, En Frälsare kär, Som barn utav samme Fader Vi följa hans budord här. (KD Hansen Aagaard-J Byström: Psalmisten 1928 nr 519:1-2; jfr Psalmer och Sånger 301:1-2)

Där Kristus med sin Ande bor, Där ordet rotar sig och gror, Där om Guds barn man säga kan: Se, hur de älska städs varann, Vårt land är där, Det vare fjärran eller när. (AP Stanley-L Sandell-Berg: Psalmisten 1928 nr 631:2)

Hur ljuvt det bandet är; Som knyts av kärleken! De helgas samfund liknar här Det uti himmelen. ... De frälstas syskonband, O, huru ljuvt det är! Vi vandra hemåt hand i hand, Och snart vi äro där. (J Fawctt: Andliga sånger 1936 nr 159:1,6)

Kärlekens Ande, hand i hand Lär oss som syskon att vandra. Samman oss bind med fridens band, Hjälp oss att älska varandra. Styr våra steg i Jesu spår, Lär oss att bedja Fader vår. Kärlekens Ande, led oss. (P Nilsson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 129:4; jfr Psalmer och Sånger 161:4)

Kriste, du som oss förenat Till en helig brödrarund, Lär oss, såsom du det menat, Älska till vår sista stund. Tänd i oss den helga flamman, Som all själviskhet förtär. I din sanning bind oss samman, Du som själv Guds sanning är. (NL Zinzendorf-O Mannström: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 170:3; jfr Psalmer och Sånger 58:3)

Och stor i himmelriket är Den som din kärlek tvingar, Den som ej tack och lön begär, Men tyst sitt offer bringar, Som går med glädje, där du går, Och tacksam är, att dig han får I dina bröder tjäna. (E Lönegren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 237:4, jfr Psalmer och Sånger 91:4)

Får ej i vårt hjärta bo kärleken till bröder, död och kraftlös är vår tro, ingen frukt den föder. Stängs för nödens barn vår famn, när de hjälp begära, svek det blir att Kristi namn våra läppar ära. ... Den Guds vilja göra vill, Likars bördor dela Och med saktmod giva till Vad hans bröder fela, Han av Jesu vittnesbörd Räknas till de trogna, När en gång till evig skörd Herrens åkrar mogna. (EN Söderberg: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 240:1,4)

Din glädje i mitt hjärta tänd, Mig villighetens ande sänd, Att jag må lydnad lära. Min frälsnings Gud, mig giv att jag Må i min vandel dag från dag Dig lovets offer bära. ... Gör väl mot Sion i din nåd, Och lär ditt folk i råd och dåd Till dig sin tillflykt taga. Låt det i trygghet när dig bo, Att det må bära fram i tro De offer dig behaga. (M Greiter-översättning-S Alin-JA Eklund: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 270:5-6)

En bägare med vatten, given För kärleks skull, till Guds behag, Den gåvan blir i himlen skriven, Den lönar Gud på domedag. Vad här du gav i smått och stort, Det har mot Herren själv du gjort. (P Nilsson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 413:3; jfr Psalmer och Sånger 98:3)

Kristus, Konung utan like, Lär oss leva för ditt rike, Offra, tjäna dag för dag, Villigt andras bördor bära, Troget verka, dig till ära, Burna av din kärleks lag. (CE Arwe: Sånger och Psalmer 1951 nr 537:2; jfr Psalmer och Sånger 469:2)

Kärlek från vår Gud är det stora bud. Intet större finns än den. Bliv däri alltid, och du har Guds frid, ty Gud själv är kärleken. (JNL Schjörring-översättning: Kristen Lovsång 1954 nr 497:3; jfr Psalmer och Sånger 29:3)

Det lilla jag kan göra för Jesus, vill jag göra med glädje och tacksamhet, ty han frälste mig från syndernas börda, och hans kärlek ej gränser vet. Jag vill vittna om min Frälsares kärlek, om hans nåd och hans trofasthet. Och så länge jag kan tjäna min Jesus, vill jag göra det med tacksamhet. ... Det lilla jag kan giva åt Jesus, vill jag giva i kärlek och ödmjukhet som ett tack för all den nåd han mig skänker och för skatter från evighet. Jag vill vittna ... ... Och ger jag allt jag äger åt Jesus, är det litet mot allt vad han givit mig. Därför ingenting jag vill hålla undan, Jesus kär, jag ger allt åt dig. Jag vill vittna ... (G Strandsjö: Segertoner 1988 nr 1-3)


Egna kommentarer och funderingar:

Fadern välkomnar Sonen (Joh 3:35) och Sonen välkomnar Fadern (Joh 14:31). Det himmelska välkomnandet är ömsesidigt, och de kristna är kallade att uppenbara denna härlighetsglans sinsemellan. För Johannes är det ytterst viktigt att de utblottade ingår som en naturlig del i denna ömsesidighet. Jämför Joh 12:7-8 där Jesus säger till sina lärjungar, att de alltid kommer att ha de utblottade "i sällskap med sig själva". En kristen församling som ör en församling av rika människor, där ingen behöver den andres hjälp, har tappat bort och kanske glömt sin kallelse att på jorden återspegla det ömsesidiga himmelska välkomnandet.

Det nya budet innebär, att troende på Kristus – från olika nationer och familjer – skall välkomna varandra. Dessförinnan kan dessa människor i själva verket sägas ha hatat varandra. Jfr Tit 3:3. Jämför också targumen till 1 Mos 11 där det sägs att människor började döda varandra, när Gud skingrade det förenade folket i Babel. I ett återställelseperspektiv ser vi hur människor, som en gång hatade varandra i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, nu välkomnar varandra i Kristus (jfr ovan Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 62). En kristen välkomnar en annan kristen, eftersom Kristus har välkomnat honom och inte på grund av sin medbroders eller medsysters välkomnande (jfr tulluppbördsmännens inbördes välkomnande i Matt 5:46). Se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 14:12-14.

Men alla människor (inte bara ”fader och moder”) skall hedras (jfr 1 Petr 2:17). Jämför Syr 38:1: ”Hedra läkaren ’i riktning mot’/angående hans behov (med) hedrar/hedersbetygelser, ty och/också honom skapade Herren.” Johannes (och Petrus) synes värdera välkomnandet/kärleken högre än hedern. Mot detta kan jämföras Luthers motsatta värdering: ”Hedra har en högre innebörd än att älska” (Stora katekesen s 43).

I Matteus' evangelium nämner Jesus sju bud till den rike ynglingen (Matt 19:16-21; jfr Steinberg s 86-87 om kravet för en icke-jude att uppfylla ”de sju budord som föreskrivs för Noas sju söner”). Det sjunde budet är ”det fullkomliga”. Det sjätte och ofullkomliga budet är att välkomna/älska sin nästa som sig själv. Efter dessa sju bud nämner Matteus ytterligare två bud (Matt 22:34-40), vilka Lukas sammanför till ett enda bud (Luk 10:25-28). Detta bud kan hos Matteus uppfattas som Jesu åttonde bud som kommer efter de sju som omnämns i Matt 19:16-21 (och i Mark 10:17-22). Budet om att välkomna/älska kan alltså sägas vara både det åttonde och ”ett av de sju”. Hos Lukas står detta bud före ”de sju” och är därmed det första. Och det som är det första i en ny tidsålder kan också ses som det åttonde i en gammal tidsålder. Jämför egna kommentarer och funderingar till Upp 17:9b-11.

Jesu bud i Johannes' evangelium om att välkomna/älska varandra motsvarar budet/buden om att välkomna/älska Gud och nästan. Den som välkomnar/älskar sin nästa i Kristus välkomnar/älskar också Jesus som är Gud (jfr Matt 25:40; Joh 14:15; 20:28; 1 Joh 4:20-21; jfr också ovan Luther Kyrko-Postilla Andra delen, s 170-171 i kommentar till Rom 13:8-10).

Jämför också att den kommande härligheten finns i en stad, ett nytt Jerusalem, med många människor och inte i en ödemark eller intill ett hav.


Paulus sade till de troende i Rom: ”Jag kallar er, bröder, till sidan av genom Guds ’medömkande ting’/medömkan, att få era kroppar att stå vid sidan av (som) ett levande offer, heligt för Gud, välbehagligt, er gudstjänst som tillhör utsagan.” (Rom 12:1)

Paulus sade till de troende i Rom: "På det här sättet är vi, de många, en kropp i Kristus, men 'enligt en'/'en och en' varandras lemmar." (Rom

12:5)

Paulus sade till de troende i Rom : ”Stående/stå (א*) ingenting i skuld till ingen/någon, ’om ej’/utom i att välkomna varandra. … Välkomnandet (är) så en fullbordan av lag.” (Rom 13:8a,10b)

Paulus sade till de troende i Rom: “Makedonien och Achaia var tillfreds med att göra någon/en gemenskap/insamling ’in i’/’avsedd för’ de utblottade av/bland de heliga, de (som är) i Jerusalem.” (Rom 15:26)

Paulus sade till de troende i Korint: ”Alla ting är tillåtna, alla ting för emellertid inte tillsammans. Alla ting är tillåtna, alla ting bygger/’bygger ... ett hus’ emellertid inte. Låt ej någon söka ’tinget av sig själv’/’sitt eget’ emellertid/utan den andres.” (1 Kor 10:23-24)

“Den som sår skonsamt/sparsamt kommer och/också att skörda skonsamt/sparsamt, och den som sår på/’för ... skull’ välsignelser/lovprisningar han skall och/också skörda på/’för ... skull’ välsignelser/lovprisningar.” (2 Kor 9:6b)

Paulus sade till de troende i Galatien: ”Bär varandras tyngder och på det här sättet skall ni ’fullborda ... uppåt’/slutfullborda Kristusens/'Den smordes' lag. … Vi må arbeta det goda (vända) i riktning mot alla, men helst/’i synnerhet’ i riktning mot dem som tillhör trons hushåll.” (Gal 6:2,10b)

Paulus sade till de troende i Efesos: “Välsignad (vare) vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, Den som har välsignat oss i/med varje andlig välsignelse i de himmelska (platserna) i Kristus.” (Ef 1:3)

Paulus sade till de troende i Kolossai: “Om ni så har rests upp tillsammans med Kristusen/'Den smorde', sök tingen uppåt, där Kristusen/'Den smorde' är. ... Anse/besinna tingen upp/däruppe, ej tingen uppå jorden. ... Ert liv är (och har varit) gömt tillsammans med Kristusen/'Den smorde' i Gud.” (Kol 3:1-3)

Paulus sade till de troende i Thessalonika: "Ni är själva lärda av Gud in i det att välkomna varandra." (1 Thess 4:9)

Paulus sade till de troende i Thessalonika: ”’Kalla ... till sidan av’/inbjud varandra och bygg/uppbygg ’en (till) den en’/varandra.” (1 Thess 5:11a)

Paulus sade till Timoteus: ”Håll ... budet!” (1 Tim 6:14a)

Paulus sade till Titus: "Vi var (hela tiden) ... förhatliga, (slavar) som hatade varandra." (Tit 3:3)

Vi må ‘förstå ... helt och hållet’/’ta ... till våra hjärtan’ varandra ’in i’/’med syfte på’ en ’tydlig meningsskiljaktighet’/sporre av välkomnande och fina gärningar. (Hebr 10:24)

Bli en utsagas görare och ej endast hörare som ’räknar ... vid sidan av’/bedrar sig själva. ... Den som har böjt sig till sidan av in i en fullkomlig lag, frihetens lag, och som har stannat vid sidan av och som inte har blivit en glömsk hörare emellertid/utan en gärnings görare, den här kommer att vara lycklig i sitt görande. (Jak 1:22,25b)

Petrus sade: ”Hedra alla, välkomna broderskapet.” (1 Petr 2:17a)

Petrus sade: “Före alla ting havande/ha det ivriga välkomnandet in i er själva, eftersom välkomnande kommer att (P72,א,*א) beslöja en mängd av missar (av Guds mål). (Var) gästfria mot vänner ’in i’/’med syfte på’ varandra utan knot.” (1 Petr 4:8-9)

Petrus sade till sina välkomnade: ”Kom ihåg de ord som har talats (och talas) i förväg av de heliga profeterna och Herrens och Räddarens bud (som har talats och talas av) era apostlar.” (2 Petr 3:2)

Vad vi har skådat (och skådar) och har hört (och hör) kommer vi bort med ett budskap och/också till er, för att och/också ni må ha gemenskap i sällskap med oss. Och men/vidare (har vi) vår gemenskap i sällskap med Fadern och i sällskap med Hans Son, Jesus Kristus. (1 Joh 1:3)

Välkomnade, jag skriver inte ett nytt bud till er emellertid/utan ett gammalt bud, som ni (hela tiden) hade från en början; det gamla budet är den utsaga som ni har hört. (1 Joh 2:7)

I det här är det synligt, (vilka som är) Guds barn och förtalarens barn. 'Varje den'/’var och en’ som ej gör rättfärdighet är inte ut ur/av Gud, och/’inte heller’ den som ej välkomnar sin broder. (1 Joh 3:10)

Det här är det löfte (א,*א) (om att avlas ut ur/av Gud) som ni har hört från en början, för att ni må välkomna varandra. (1 Joh 3:11)

Vi vet, att vi har stigit (och stiger) över ut ur döden in i livet, eftersom vi välkomnar våra (א,*א) bröder. Den som ej välkomnar stannar i döden. (1 Joh 3:14)

Men den som – alltefter omständigheterna – må ha utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ tillvaro och (som) må titta på sin broder som har behov och (som) må stänga sina inre ädla delar från/för honom, hur stannar Guds välkomnande i honom? (1 Joh 3:17)

Det här är Hans bud, ’för att’/att vi må (א,*א,A) tro (i/på) Hans Sons, Jesu Kristi, namn, och välkomna varandra, helt och hållet som Han ’gav oss ett bud’/’befallde oss’. (1 Joh 3:23)

Välkomnade, låt oss välkomna varandra, eftersom välkomnandet är ut ur/av Gud, och 'varje den'/’var och en’ som välkomnar är (och har varit) avlad ut ur/av Gud och har kunskap om Gud. Den som ej välkomnar har inte fått kunskap om Gud, att Gud är ett välkomnande. (1 Joh 4:7-8; lägg märke till att Johannes säger att det är Gud - och inte Fadern eller Sonen eller Anden - som är ett välkomnande)

Välkomnade, om Gud välkomnade oss på det här sättet, står och/också vi i skuld/tacksamhetsskuld att välkomna varandra. (1 Joh 4:11)

Vi har fått (och får) kunskap och vi har trott/’anförtrott oss åt’ (och tror/’anförtror oss åt’) det välkomnande som Gud har i oss. Gud är välkomnande, och den som stannar i välkomnandet stannar i Gud, och Gud stannar i honom. (1 Joh 4:16)

Om – alltefter omständigheterna – någon må tala att/: “Jag välkomnar Gud” och (om) han må hata sin broder, är han en lögnare. Ty den som ej välkomnar sin broder, som han skådar (och har skådat), den förmår inte välkomna Gud, som han inte skådar (och inte har skådat). Och det här budet har vi från Honom, för att den som välkomnar Gud också må välkomna sin broder. (1 Joh 4:20-21)


Grekiska ord:

kainos (ny) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 1:27; Joh 13:34; Apg 17:19; 1 Joh 2:7 – Judit 16:13; 1 Mack 4:47,49; 2 Mack 2:29; Matt 9:17; 13:52; 26:29; 27:60; Mark 2:21-22; 14:25; Luk 5:36,38; 22:20; Joh 19:41; Apg 17:21; 1 Kor 11:25; 2 Kor 3:6; 5:17; Gal 6:15; Ef 2:15; 4:24; Hebr 8:8,13; 9:15; 2 Petr 3:13; 1 Joh 2:8; 2 Joh v 5; Upp 2:17; 3:12; 5:9; 14:3; 21:1-2,5.


Ytterligare studier:

Ordsp 18:24; Matt 10:37; 19:19; 22:39; 25:37-39; Luk 4:18; 16:1-8; Joh 3:35; 14:31; 15:12,17; 17:21; Apg 4:32; Rom 12:9-10; 1 Kor 12:25; Gal 5:14; Ef 4:25; 5:2; Kol 3:13; 1 Thess 5:15; Hebr 13:1; Jak 13:34; 1 Petr 1:22; 2 Petr 2:21; 1 Joh 2:9-11; 3:11; 4:10; 3 Joh v 2,6,11; Upp 2:2,19; 3:7,9; 6:4; 12:17; 22:17.


F.C. Fensham "Love in the writings of Qumran and John"; Neotestamentica 6.1 (1972): 67-77.

J.A. du Rand "Perspectives on Johannine discipleship according to the farewell discourses"; Neotestamentica 25.2 (1991): 311-326.

David Wenham "The Enigma of the Fourth Gospel: Another Look."; Tyndale Bulletin 48.1 (1997): 149-178.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-28; 2011-12-02; 2014-07-28)

Tillbaka till Start

13:36-37a Simon Petrus säger till Honom: “Herre, var drar Du Dig tillbaka?” Jesus svarade: ”Varest/dit Jag drar Mig tillbaka, förmår du inte följa Mig nu, men du skall följa sedermera.” Petrus säger till Honom: “* (א*) På grund av vad förmår jag inte följa Dig just nu?”

Ord för ord: 13:36 (22 ord i den grekiska texten Sinaiticus) Säger (till)-honom Simon Petrus: herre, var drar-(du)-dig-tillbaka? svarade honom '-en Jesus'/Jesus: varest jag drar-mig-tillbaka inte förmår-(du) mig nu följa, (du)-skall-följa men senare. 13:37a (10 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) säger (till)-honom Petrus: på-grund-av vad inte förmår-(jag) dig följa just-nu?


1883: Då sade Simon Petrus till honom: Herre, hvart går du? Jesus svarade honom: Dit jag går, kan du nu icke följa mig, men framdeles skall du följa mig. Petrus sade till honom: Herre, hvarför kan jag icke nu följa dig?

1541(1703): Då sade Simon Petrus till honom: Herre, hwart går du? Swarade honom Jesus: Dit jag går, kan du nu icke följa mig; men härefter skall du följa. Sade Petrus till honom: Herre, hwi kan jag icke nu följa dig?

LT 1974: Simon Petrus sade: ”Herre, vart går du?” Och Jesus svarade: ”Ni kan inte gå med mig nu men ni ska följa efter senare.” ”Men varför kan jag inte komma med nu?” frågade han.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren) talade till Mose: "Stig upp i riktning mot Herren, du och Aron och Nadab och Abihu och sjuttio av de Israels äldste, och ni skall kasta er ner inför Herren fjärran ifrån (för att hedra Honom). Och Mose skall ensam närma sig Herren, men de skall inte närma sig." (2 Mos 24:1-2a, Grekiska GT)

Mose och Aron och Nadab och Abihu och sjuttio av Israels äldstes råd steg upp (på berget). Och de skådade platsen, där Israels Gud stod där. (2 Mos 24:9-10a, Grekiska GT)

Då Mose och Josua/Jesus, den som stod vid sidan av honom, hade stått upp, steg de upp ’in i’/på Guds berg. Och han talade till de äldste: ” Var stilla ... ända till dess att vi kommer att vända tillbaka i riktning mot er.” … Och Mose och Jesus/Josua steg upp ’in i’/på berget. (2 Mos 24:13-14a,15a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) ”En människa hade (hela tiden) två barn. * (א*) Då han hade kommit till det första talade han: ’Barn, dra dig tillbaka (och) arbeta i dag i vingården.’ Men ’då (barnet) hade svarat’/’(barnet) svarade och’ talade: ’Jag vill inte.’ * (א*) Sedermera, då (barnet) hade ångrat sig, gick det bort (och gjorde faderns vilja). (Matt 21:28b-29)

Sedermera (när de sju bröderna hade dött) dog kvinnan. (Matt 22:27)

(Jesus sade till de tolv:) “Människans Son drar sig faktiskt tillbaka helt och hållet som det har skrivits (och är skrivet) med anledning av Honom.” (Matt 26:24a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade:) ” Om – alltefter omständigheterna – någon må göra tjänst åt Mig, låt honom följa Mig. Och varest/där Jag är, där kommer och/också Min tjänare att vara.” (Joh 12:26a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Helt och hållet som Jag sade till judarna: ’Varest/dit Jag drar Mig tillbaka, förmår ni inte komma’, säger Jag (det) och/också till er just nu.” (Joh 13:33b)


Exegeter, evangelister med flera:

"Jag följer dig", sa (Jum-Jum till Mio). Han var min vän, Jum-Jum, han var verkligen min vän. Jag blev så glad, när han sa att han ville följa med mig. Men jag ville inte, att han skulle råka ut för något ont. "Nej, Jum-Jum", sa jag. "Inte kan du följa med mig dit jag nu går." (Astrid Lindgren "Mio, min Mio" s 85)


Egna kommentarer och funderingar:

Aron är en typ (förebild) för Petrus. Jämför till exempel Joh 6:68-69; 12:24; 18:25-27; 21:7,18. Ibland tillåts Aron att följa Mose. Ibland måste han stanna med folket. Så är det med Petrus. Sedermera skall han följa Jesus men inte nu.


Grekiska ord:

(h)ysteron (sedermera) (i NT + ett exempel i GT) Matt 21:29; 22:27; Joh 13:36 – Ordsp 5:4; Matt 4:2; 21:32,37; 25:11; 26:60; Luk 20:32; Hebr 12:11.


Ytterligare studier: Mark 14:21; Joh 7:34-36; 8:21; 14:2,5; 16:5; 21:18; Upp 13:10; 14:4.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-28; 2011-12-02; 2014-07-28)

Tillbaka till Start

13:37b-38 Jag skall sätta/gravsätta min själ till förmån för Dig. Jesus svarar: ”Skall du sätta/gravsätta din själ till förmån för Mig? Amen, amen, Jag säger till dig: ’En tupp må inte/förvisso ej ‘höja sin röst’/gala, ända till (den tid i) vilken du skall förneka bort (א,* א, A) Mig tre gånger.’”

Ord för ord: 13:37b (6 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) till-förmån-för dig '-en själ'/själen min (jag)-skall-sätta. 13:38 (21 ord i den grekiska texten) svarar Jesus: '-en själ'/själen din till-förmån-för mig skall-(du)-sätta? amen amen (jag)-säger dig, inte/förvisso ej (en)-tupp må-höja-sin-röst ända-till (den-tid-i)-vilken (du)-skall-förneka-bort mig tre-gånger.


1883: Mitt lif skall jag låta för dig. Jesus svarade honom: Skall du låta ditt lif för mig? Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Hanen skall icke gala, förrän du tre gånger har förnekat mig.

1541(1703): Mitt lif will jag låta för dig. Jesus swarade honom: Skulle du låta ditt lif för mig? Sannerliga, sannerliga säger jag dig, hanen skall icke gala, förr än du hafwer tre resor nekat mig.

LT 1974: ”Jag är beredd att dö för dig.” Jesus svarade: ”Dö för mig? Nej – innan tuppen gal i morgon bitti kommer du att tre gånger neka till att du ens känner mig!”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

. . . (Aron) byggde ett offeraltare helt och hållet mitt emot (den gjutne ungtjuren). (2 Mos 32:5a, Grekiska GT)

(Mariam, Moses syster, och Aron, Moses bror) samtalade enligt/angående Mose. ... De talade: "Ej har Herren samtalat (och samtalar) (med) Mose ensam/endast? Har Han visst/verkligen inte och/också samtalat (med) oss?" (4 Mos 12:1a,2a, Grekiska GT)

Herren samtalade i riktning mot Mose och sade: “Tag käppen och församla synagogan av utkallade, du och din bror Aron, och du skall samtala i riktning mot klippan mitt emot dem, och den skall ge sina vatten.” … Och Mose och Aron församlade ut synagogan av utkallade mitt emot från klippan. … Och då Moses hade lyft emot/upp sin hand, slog han till klippan (med) sin käpp två gånger. Och det kom ut mycket vatten. … Och Herren talade i riktning mot Mose och Aron: ”Eftersom ni inte trodde Mig … skall ni inte leda/föra den här synagogan in i ’den jord’/’det land’ som Jag har gett (och ger) dem.” (4 Mos 20:7,8a,10a,11a,12, Grekiska GT)

Guds budbärare talade till (Bileam): ”På grund av vad har du den här tredje gången slagit till din åsna?” … Och Bileam talade till Herrens budbärare: ”Jag har missat (och missar) (Guds mål), ty jag trodde inte/förvisso inte, att du har stått (och står) emot mig i/på vägen.” (4 Mos 22:32a,34a, Grekiska GT)

(Profeten sade: “På) den där dagen skall människorna förneka bort sina ting som är gjorda för hand.” (Jes 31:7a, Grekiska GT)

(Salomo sade: “Visheten har i förväg kunskap om) utsteg/utgångar av lägliga tider och tider/tidrymder.” (Salomos Vishet 8:8b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Tre gånger ledde/förde (Elia) ner eld.” (Syr 48:3b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Simon Petrus:) "Jag säger och/också till dig, att du är Petrus (= klippblock), och på den här klippan skall jag bygga min (församling) av utkallade, och Hades' portar skall inte vara helt och hållet stabila (med avseende på) den." (Matt 16:18)

Jesus talade till Sina lärjungar: “Om någon vill komma bakom Mig, låt honom förneka bort sig själv och lyfta sitt kors och följa Mig.” (Matt 16:24)

Jesus yttrade till (Petrus): “Amen, säger Jag dig, att i den här natten, innan en tupp ’höja/höjer sin röst’/gal, skall du tre gånger förneka bort Mig.” Petrus säger till Honom: ”Och om jag – alltefter omständigheterna – må vara tvungen att dö tillsammans med Dig, skall jag inte/förvisso ej förneka bort Dig.” (Matt 26:34-35a)

(Apostlarna och de äldste sade: “Paulus och Barnabas har gett och ger) sina själar till sidan av till förmån/försvar för vår Herre Jesu Kristi namn.” (Apg 15:26b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Johannes) bekände och förnekade inte * (א,*א) att/: "Jag är inte kristusen/'den smorde'." Och de frågade honom åter (א,*א): "Vad så? Är du Elia? * (א,*א) Han säger: "Jag är inte." "Är du profeten?" Och han svarade: ”Inte/nej.” (Joh 1:20-21)

(Jesus sade till fariseerna:) "Jag är den fine herden. Den fine herden ger (P45,א*) Sin själ till förmån för fåren." (Joh 10:11)

(Jesus sade till fariseerna:) " På grund av det här välkomnar Fadern Mig, eftersom Jag sätter/gravsätter Min själ, för att Jag åter må ta den. Ingen lyfte (P45,א*,B) den från Mig, emellertid/utan Jag sätter/gravsätter den från Mig själv. Jag har (rättslig) myndighet att sätta/gravsätta den, och Jag har (rättslig) myndighet att åter ta den.” (Joh 10:17-18a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Han bar en blå kostym, när han kom in för att köpa en tändsticksask, som han betalade en franc för. ... Han gick (sedan) långsamt in i butiken, som om han ville dra in den andre i ett samtal. Han hade hört, sade han - han ville inte tala om hur - att han ville bli libanesisk medborgare. Om så var fallet, fanns det ett enda sätt och priset, ja det kostade faktiskt en del, var två tusen pund. Lite mer än folk brukade betala, men myndigheternas hållning hade hårdnat på sistone. ... Det var mycket pengar. Några år tidigare skulle han inte gått med på att betala fjärdedelen för att söka upp någon förfader i en vänlig libanesisk by. Men genom att finna på en ny levnadshistoria åt sin farfar, Abu Salih, som efter vad han visste både föddes och dog i Rama (i Palestina), skulle han inte ha förnekat honom innan tuppen gol tre gånger. (Samira Azzam "Palestinier" s 162-163)

Ack, Israel, förstling i morgonens ångestkamp, där all nedkomst med blod tecknar sig i dunklet. Ack hanegällets knivspets stungen i mänsklighetens hjärta, ack såret mellan natt och dag som är vår hemort! (Nelly Sachs "Stjärnförmörkelse" s 124; Jakob)

(1906 Mars) 20:e. Axel och Richard Bergh hemma. Jag talade vid Axel om G. af. G. (Gustaf af Geijerstam) som vill ställa mig under förmyndare. ... Axel spelade 1:a satsen i Beethovens nionde symfoni: jag tyckte mig höra en tupp gala. Efter slutadt spel förklarar Rich. B. att i denna 9:e hör han ett uppvaknande på landet, "tuppens galande" etc. Hvad var det? En tankeöfverföring? Men hvarifrån fick jag galandet? (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 237)

Åh, när vid Niklasmäss det hölls auktion på kungatiteln där i kyrkans förhall, kan tro där var ett hyllande och rop för den som blev den nya Skepparkungen. ... Nu, detta år i festens vimmel hade till äran korats Mäster Apian. Allt vad av ungkarl fanns i Coundriéu kring honom skockades, bar kronan fram, drack nye kungen till med dunk och glamrop och slängde glasen enligt sed mot skyn. ... Med trumpen min i fören på Caburle satt Niklas huvud, snidat grovt i trä, mitran på nacken. Men vid akterhuset stod för ett år framåt det helga kors som hörde till kapellet och som Mäster själv hade snickrat och skänkt dit en vinter då envis kyla isbelade Rhône och stäckte all sjöfart. Det var målat rött. Och runt kring korsets fot sågs bredda alla passionens tillbehör: soldatens lans, svampen med galla, hostian och kalken, scharlakansmanteln, lyktan, hammaren, järnspiken, tängerna och svetteduken med helga dragen, frälsarns hjärta, duvan, törnet och gisslet, röet i hans hand, bägaren, pungen och i bild han själv, hans goda Moder, kvinnorna, Johannes, uppståndelsen, sol, måne, ondskans orm. Och över detta allt: en tupp som gol. Gal högt, sjung klart, o tupp! En ny dag randas. Väck alla upp! - ren länge var på benen färdmännen som skall skjutsa ifrån Lyon till stora marknaden i Bèu-Caire. (Frederi Mistral "Sången om Rhône" s 21-24)

Så gick min tioårige vän G. af G. (Gustaf af Geijerstam) i öppet sällskap ifrån mig häromafton - eget nog med samma ord som Mörner: "Nu går din redligaste vän" ... Eget nog! Mörner ja! Petrus förnekade sin mästare tre gånger och blef ändock "petra", och min vän M. blir väl vår Nicodemus som besöker oss om natten. (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 349; brev 5 okt 1891 till Bengt Lidforss; BG Ask-kommentar: Angående "petra", jämför gärna resonemanget om orden "petra" och "petros" i Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:42)

Nu när jag går upp till Jerusalem, kanske mitt Golgata att hålla påska, ensam, utan lärjungar - kanske en Petrus som gör på sig när hanen gal för första gången, anförtror jag dig, med förståelsens och lidandets sympati, detta bref! (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 37; brev 15 mars 1888 till Edvard Brandes; "går upp till Jerusalem" syftar på Strindbergs - sedan ändrade - beslut att till 1 april 1888, påskdagen, slå sig ned i Stockholm)

Kunden reste sig utan ett ord och gjorde sig i ordning att prova stövlarna. Men först måste han ta av sig de gamla. För att hjälpa honom lade (skomakaren) Fjodor sig på knä och drog av den ena stöveln, men så for han upp som ett skott och retirerade mot dörren. Det var ingen fot i stöveln, utan en hästhov. "Aha!" tänkte Fjodor. "Är det på det sättet!" Nu borde han egentligen ha gjort korstecken, slängt alltsammans och gett sig i väg hals över huvud. Men i detsamma insåg han, att detta var första och antagligen sista gången i livet han skulle få träffa den onde, och det vore ju dumt att inte begagna tillfället. ... "Jag tänkte be er, Hin Fanovitj, om ni skulle vilja vara så snäll och göra mig till en rik karl." "Gärna det. Men då måste du ge mig din själ! Innan tuppen galit ska du skriva på det här papperet att du överantvardar din själ åt mig." (Anton Tjechov "Skomakaren och den onde" s 246-248)

Nu hördes tuppens galande. Detta var redan andra gången den gol, men det första galandet hade de underjdordiska inte hört. De förfärade andarna rusade huller om buller ut (ur kyrkan) genom dörrar och fönster för att så fort som möjligt flyga därifrån. Men det var för sent, de fastnade i dörrar och fönster och blev hängande kvar. (Nikolaj Gogol "Vij" s 183)

Vi återvände hem, men (Sergej Michajlytj) dröjde länge med att ge sig av från oss, trots att tupparna gol, alla sov i huset och hans häst allt oftare stampade i kardborrarna och frustade utanför fönstret. Katia nämnde ingenting för oss om att det var sent, och vi satt och talade om de enklaste små ting - om vad visste vi inte - ända till klockan blev tre på morgonen. Tupparna gol för tredje gången och det grydde redan innan han gav sig iväg. Som vanligt tog han adjö utan att säga något särskilt; men jag visste att han från och med nu var min och att jag inte skulle förlora honom vidare. (Leo Tolstoj "Familjelycka" s 96)


Att fortsätta med (hembygden):

En galande tupp stör idyllen i Taberg och håller folk vakna om nätterna eller väcker dem tidigt på morgon. Ägaren har ej hönstillstånd varför grannarna klagat hos miljö- och hälsoskyddsförvaltningen i Jönköpings kommun. (Barbro Jern "Bergslagskrönika 2000-2002" s 143; 2000-12-22)

Butikens kyldisk fylls av kycklingbröst, men jag hör aldrig några tuppar gala. När jag var ung var deras ljud banala. Jämt blev jag väckt av tuppars spruckna röst. ... Den vackra sommarn gick, nu är det höst, oktobers kvällar är i sanning svala, naturens liv och krafter verkar skrala och frusen kyckling ger mig föga tröst. ... I mörka rymder kraxar eftertruppen. O, låt mig än en gång få höra tuppen som hälsar höstens sena soluppgång! ... Ja, innan smaklös broiler blir min bane, låt mig få höra sagde dumme hane ånyo väcka solen med sin sång!/Berenike Farin (Alf Henrikson "Bara broiler" s 183)

Svindeln, smärtan (kom) över Maria, det som för henne betydde att stunden var inne. ... Herren begärde att hon skulle uttolka hans vilja. Men det var ord hon inte kunde säja. Jag vill inte, kan inte, sa hon inom sej. ... "I sa vila, mor", sa Siri. "Dä ä på tin." "Ja hinner nog", svarade hon. "Ja får nog vila." I detta ögonblick, då hennes tunga lydde henne på nytt, gol tuppen första gång på lagårdsbacken. (Gunnar E. Sandgren "Löftesdalen" s 111-112)

(En minnesglimt) från ett marknadsbesök i Vrigstad någon gång på (19)20-talet. ... Jag vaknade tidigt av att jag hörde en tupp gala. Jag öppnade fönstret - nu hördes tuppen där borta på gästgivargården ännu bättre. Det såg ut att bli en vacker dag - inte ett moln på himlen - men lite kyligt var det nog. Och tuppen han gol - varken förr eller senare har jag hört en tupp gala så högt och ljudligt - det är väl därför jag minns det. Kuckelikuu - i ett - i ett - och det där sista kuu kom i en långt utdragen, klockren flöjtton. Troligen var det något som irriterade honom. Där utanför gästgivarns lagård var det nämligen ett fasligt ståhej med hästar, kor och vagnar, som bönderna hade ställt eller ställde där för att kunna gå in på gästgivargården och få sej något till livs, innan kommersen började där upp på Oxabacken. Folk kom och gick. Så där brukade det inte se ut kring ladugården. Tuppen tyckte inte om det. Han gol, och det var alldeles tydligt, att han sa: - Vad har ni här att göra? Jag är inte van vid sånt här. Här är det jag som råder. Upp till Oxabacken med er! (Sven Thunander "Vrigstad och dess marknad" s 10-11)

I undertecknads konditori wid lilla torget (i Jönköping) serveras nu och framgent under sommaren, Limonade gazense, Hallonsaft, Mandelmjölk, Selters- och sodawatten, m. m. - För älskare af fogelsång får jag derjemte underrätta, att den i mitt konditori befintliga Näktergal, wanligen börjar att sjunga hwarje morgon kl. 4 och fortsätter dermed, med korta uppehåll, hela förmiddagen. Jönköping den 21 April 1845. C. A. van der Haghen. . . . . . . Sedan den i min lokal befintliga äkta Swenska Näktergal (Hr van der Haghens är tysk), som en längre tid, under fjäderfällningen, warit något sömnig, nu, efter att hafwa hort Hr Westerdahls sång a la Catalani, blifwit fullkomligt "waken wid ljuset", och börjat framdrilla de sentimentalaste och å sensibilitetssystemet mest inwerkande stycken, får jag härmedelst, för alla älskare och älskarinnor af (sådan sång), äran tillkännagifwa. - Min Näktergal börjar wanligen sjunga då van der Haghens slutar, och slutar då den sednare börjar. Dock sjunger han som bäst och är säkrast att få höra från kl. 10 em aftnarna till kl. 4 på morgnarna. Om också icke min sångare kan, hwad en mycket trowärdig person berättat sig hafwa hort en likadan befjädrad göra, sjunga "18 teaterstycken, not efter not från början till slut"; så wågar jag dock smickra mig med hoppet af ren patriotism en helmängd åhörare komma att infinna sig. Jönköping den 25 April 1845. Sw. E(?). Hallenberg. (Jönköpingsbladet 1845-04-22 och 1845-04-26 "En näktergal börjar och en annan slutar att sjunga kl. 4 på morgnarna")


Att fortsätta med ('nationerna'):

Man kan också säga att brasilianarna är livliga och uttrycksfulla. De älskar tydligen att prata. ... Det är inte bara människorna som är högljudda. Var vi än bodde, på landsbygd eller i stad, väcktes vi av galande tuppar och skällande hundar så där klockan tre fyra på morgnarna. (Sven Alverlin "Land att erövra" s 17-18; besök i Brasilien 1967)

Då det gäller den verksamhet, åt vilken jag givit mitt liv, och pingstväckelsen i dess helhet, hoppas jag, att vad vi sett av densamma endast är en sund och livskraftig brodd, som i kommande dagar och för evigheten skall giva sin fullmogna skörd. (Lewi Pethrus "En såningsman gick ut" s 165; Föredömets makt)

Varje socken har sina historier, sägner, skrock och skrönor. Så ock Svenarum. Några av dem som jag minns som barn och än idag kommer ihåg har jag nedtecknat som följer. ... Följande uttryck ... förekom ofta i samtal och lämpliga sammanhang: "'En skulle vad en skall, en svek när det gall', sa Ville i Sörhulta." (Erik Fagerlund "Historier, uttryck och sägner" s 53,55)

Och så minns jag en strålande blå vårförmiddag i slutet av april 1917, då Stockholms borgerskap och svensk allmänhet och det politiskt intresserade Sverige uppifrån och ända ned darrade i benen inför tanken på möjligheten av en svensk bolsjevikrevolution den första maj 1917 - en värdig fortsättning av den just då påbörjade ryska! O, hur många invärtes darrbenta människovarelser fick jag ej se och skymta de dagarna bakom de officiella fasaderna! Nu gick jag där på Vasagatan och mötte min man, den blåögt solskensglittrande, ljusgult eldige patrioten - med en stor socialdemokratisk röd ros blossande i den eleganta kavajens vänsterknapphål. Jag tappade alldeles fattningen. Mina ögon stirrade fullkomligt förhäxade på den röda blomman. Mannen rodnade - dock ej så starkt, att det överglänste den röda rosen i hans knapphål. Det var en glimt innerst inne i hans blå, glittrande kämpaögon av skygg feghet och osäkerhet. Och han gick mycket snabbt förbi mig med en kort och obekant hälsning. Fjorton dagar efteråt möttes vi igen på samma gata. Då var hela den svenska revolutionsskräcken bortblåst från den politiska horisonten liksom ett lätt vårmoln från majhimlen över Stockholm. Den store patrioten kom vänligt leende emot mig och hälsade hjärtligt: "Jag såg, att herr Lidman såg litet förvånad ut, när vi möttes sist. Herr Lidman tittade på blomman i mitt knapphål." Hans blå ögon glittrade troskyldigt och muntert. Trygghetens triumf talade ur hans anletsdrag. ... "Förstår inte herr Lidman, att jag bar (rosen) för att kunna ostört gå omkring och studera förhållandena och göra mina iakttagelser." ... Jag glömmer än i dag inte uttrycket av feghet och glimten av ilska i hans ögon, då han såg att jag inte låtit bedraga mig. Ja, min vän, så såg en liten petrusfigur ut 1917 i maj, och han såg likadan ut på natten före den första långfredagen. (Sven Lidman "Uppenbarat" s 74-75; Förräderiets Judas och förnekelsens Petrus)

Jag vet inte om jag har talat om för dig vad för slags klocka våra mödrar förlitade sig på när de skulle stiga upp. ... Vad din farmor i första hand satte sin lit till var stjärnorna. ... För det andra rättade de sig efter tupparna: deras galande vid det första gryningsljuset. Denna klocka förlitade sig särskilt de lata kvinnorna på, eftersom tupparna i vår by (Ras el-Matn i Libanon) var ytterst väluppfostrade och taktfulla, inte som de oförskämda tupparna i Ras Beirut. Vår bys tuppar visste att natten var natt och att Gud skapat den för sömn, vila och tystnad. Om mörker härskade, sov vår bys tuppar en lugn, stilla sömn ända till gryningen. Då upphävde de ett välljudande och melodiöst galande i den ljusnande nattens tystnad. Och de lata kvinnorna steg upp. Men tupparna i Ras Beirut är de värsta på jordens yta: de gal på kvällen före midnatt, efter midnatt, före gryningen och efter gryningen. De har ingen uppfostran och inget vett! Men det är egentligen inte tupparnas fel utan människornas där. Ty deras natt är dag och deras dag natt. (Anis Freiha "Hör på, Ridda!" s 184; Freiha - f. 1902 - förklarar det gamla Libanon för sin son)

(Ellen) trodde och trodde - hoppades och hoppades, var ute om aftnarna och spejade efter ljuset i (Mathias Wiigs) fönster och hennes stackars hjärta jublade, när det var tändt. Och då satt han på krogen och var kvick öfver tuppen på bakgården, och påstod, att den hade delirium och galde på orätt tid. Och det var sant. Den galde, när han gick hem, och ljuset från hans lampa föll genom den öppnade dörren in bland hönsen. Men när han raglande hörde hanegället, var han icke kvick! Det förekom honom, medan han kallsvettades, som om tuppen galde öfver hans svek och förräderi mot Ellen. Det kunde drifva honom till vanvett! (Jonas Lie "När järnridån faller" s 27)

"Toa kokoreko" - tuppen gal - säger tongoanen i den tidiga morgonstunden. Samtidigt hälsa de befjädrade sångarne i urskogen dagens inbrott. Vår bruna inföding har haft en uppfriskande sömn; han reser sig från sin något hårrda rörbädd, kastar en blick ut genom dörren och säger, vänd till de sina: "e pei aleati; tunga legu!" (det är dag, låtom oss sjunga!). Den välkända melodien till den engelska koralen: "Jag är så glad, att vår himmelske fader" o.s.v. eller en annan omtyckt morgonsång höres nu ur hvarje hydda, ehuru något dämpadt, enär gräsväggarna uppfånga ljuden. (G. Kurze "Evangelii seger bland människoätarne på Tongoa" s 86; 1880-talet)

Tuppar, som väderflöjlar och prydnader på kyrktorn blevo vanliga i Sverige först på 1700-talet. Tuppen är en gammal kristen allegorisk figur som bl.a. symboliserar vaksamheten. (Hans-Eric Holger "Bevingade ord ur Bibeln" s 113)

Tappra och rättskaffens män undslipper denna fasans ort (i underjorden) och förs i stället vid sin död av valkyriorna till Odens salar. De kallas då för einhärjar. ... Beundransvärd är ... notiserna om djurlivet i asken Yggdrasil, där tuppen Gyllenkamme sitter i toppen och varje morgon väcker einhärjarna med sitt galande. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 34)


Sångarna:

Petrus sig i faran kastar, tror sig fast som klippan stå, lofvar att i döden gå. Gif, att jag ej lika hastar oförvägen på en stig, der jag lätt kan glömma dig. (Psalm 80:9)

Hvem var den, som dig ej kände, Dig, sin lärare och vän, Bröt den tro, han nyss bekände, Bröt den, tredje gången än? Ack! jag sjelf, som flera gånger Brutit löftet af min ånger, Nekat och försakat dig, Som så ofta sökte mig. (Franzén: Psalm 85:4)


Egna kommentarer och funderingar:

Som typen (förebilden) Aron ”förnekade” Herren tre gånger, så kommer Petrus att förneka Honom tre gånger. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 13:36-37a.

Lägg också märke till kontrasten mellan Johannes trefaldiga bekännelse (Joh 1:20-21) och Petrus trefaldiga förnekelse. Även om Johannes här är Johannes Döparen, så kan hans namn och hans ord ha viss betydelse med avseende på den (hela tiden) välkomnade lärjungen. Också i Joh 1:6-8 kan vi ana aposteln Johannes' närvaro (jfr Matt 17:1-9). Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:42 och Joh 6:66-69.

Vad angår ”amen, amen”, se Joh 1:51a med Egna kommentarer och funderingar.

I det här har vi (och har haft) kunskap om välkomnandet, eftersom Den där satte/gravsatte Sin själ till förmån för oss. Och/också vi står i skuld att sätta/gravsätta själarna till förmån för bröderna. (1 Joh 3:16)


Grekiska ord:

alektôr (tupp) Matt 26:34; Joh 13:38 – Ordsp 30:31; Matt 26:74-75; Mark 14:30,72; Luk 22:34,60-61; Joh 18:27.

aparneomai (förneka bort) Jes 31:7; Matt 16:24; 26:34-35; Joh 13:38 – Matt 26:75; Mark 8:34; 14:30-31,72; Luk 22:34; 22:61.

tris (tre gånger) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Syr 48:3; Matt 26:34; Joh 13:38 – Matt 26:75; Mark 14:30,72; Luk 22:34,61; Apg 10:16; 11:10; 2 Kor 11:25; 12:8.


Ytterligare studier: Mark 14:29,31; Luk 22:33; Joh 10:15; 11:16; 15:13; 18:25-26; Upp 8:13; 9:18.

Maurits Sabbe "The Denial of Peter in the Gospel of John"; Louvain Studies 20 (1995): 219-240.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-28; 2011-12-03; 2014-07-29)

Tillbaka till Start

Valid XHTML 1.0 Strict      Valid CSS!