Tillbaka till kapitellistan

Elfte kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 1-2 | 3-5 | 6-10 | 11-13 | 14-16 | 17-20 | 21-22 | 23-24 | 25-27 | 28-31 | 32 | 33-38a | 38b-39 | 40 | 41-42 | 43-44 | 45-46 | 47-48 | 49-50 | 51-52 | 53-54 | 55-57 |


11:1-2 Men det var/fanns (hela tiden) en viss (person) som var svag, Lasaros från Betania, ut ur/av Marias och hennes syster Martas by. Men/och det var (’hela tiden’/-) Maria (P66, א,* א, A) som hade besmort Herren (med) smörjelseolja och torkat av Hans fötter (med) ’sina hårstrån’/’sitt hår’, vars broder Lasaros (hela tiden) var svag.

Ord för ord: 11:1 (17 ord i den grekiska texten Sinaiticus) (Det)-var-(hela-tiden) men en-viss varande-svag, Lasaros från Betania, ut-ur '-n by'/byn dens Marias och Martas '-ens systers'/systerns hennes. 11:2 (21 ord i den grekiska texten) var-(hela-tiden) men Maria den havande-besmort '-n herre'/Herren (med)-smörjelseolja och torkade-av '-na fötter'/fötterna' hans (med)-'-na hårstrå'/hårstråna sina, vars '-n broder'/brodern Lasaros (hela-tiden)-var-svag.


1883: Och en vid namn Lasarus från Betania, Marias och hennes syster Martas by, låg sjuk. Och Maria var den, som smorde Herren med smörjelse och torkade hans fötter med sitt hår, och hennes broder Lasarus låg sjuk.

1541(1703): Och låg en man krank, benämnd Lazarus, af Bethanien, af Marie och hennes systers Marthe by. Och war Maria den som smorde Herran med smörjelse, och torkade hans fötter med sitt hår; hwilkens broder Lazarus låg sjuk.

LT 1974: Kommer du ihåg Maria, som hällde ut den dyrbara parfymen över Jesu fötter och torkade dem med sitt hår? Hennes bror, Lasarus, som bodde i Betania tillsammans med Maria och hennes syster Marta, var sjuk.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) “Du skall göra (blandningen av de milda kryddorna till) en helig smörjelse (av) olivolja, en smörjelseolja ... . Och den kommer att vara en helig smörjelse (av) olivolja. Och ut ur/av den skall du smörja vittnesbördets tält och (andra ting; se 2 Mos 30:25-28) och du skall helga dem och det skall vara de heligas heliga. 'Varje den'/'var och en' som rör vid dem kommer att helgas.” (2 Mos 30:25-29, Grekiska GT)

... Kosbi, dotter till en ledare av Midjan, (midjaniternas) syster. (4 Mos 25:18a, Grekiska GT)

En människa var/fanns (hela tiden) ... ut ur/av Efraims berg och ett namn till honom (var) Elkana. ... Och två kvinnor (var) till den här. (1 Sam 1:1a,2a, Grekiska GT)

En viss människa var (hela tiden) … ett namn åt honom (var) Job. (Job 1:1a, Grekiska GT)

(Fadern sade till Tobias: “Min dotter) ges åt dig enligt Moses boks dom, och hon har dömts (och döms) ut ur himlen att ges åt dig. Hemför din syster. Från nuet är du hennes bror och hon din syster. Hon har getts (och ges) till dig från idag och in i (den kommande) tidsåldern. ... (Tobit 7:11b eller 7:12b, S)

(Judit) smorde sig (med) tjock smörjelseolja och flätade ’sina hårstrån’/’sitt hår’. ... (Judit 10:3b)

(Judit) besmorde sitt ansikte i/med salva, och hon band ’sina hårstrån’/’sitt hår i en huvudbonad och tog en linnedräkt ‘in i bedrägeriet av’/’med syfte på att bedra’ (fiendernas ledare) ... (och) sabeln kom/gick genom hans hals. (Judit 16:7b-9)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Då du fastar, besmörj ditt huvud.” (Matt 6:17a)

(Jesus sade:) ”Vem som än – alltefter omständigheterna – må göra Min Faders vilja, Den (som är) i himlar, han är Min bror och syster och moder.” (Matt 12:50)

Då (Jesus) var i Betania i Simon den spetälskes bostad, då Han låg ner (vid bordet), kom en kvinna som hade en alabasterflaska med smörjelseolja av dyrbar nardus, förknippad med tro. Då Han hade krossat alabasterflaskan, hällde hon ner (oljan uppå) Hans huvud. (Mark 14:3)

Då sabbaten hade ‘blivit igenom’/förflutit köpte Maria av Magdala och Jakobs Maria och Salome kryddor, för att då de hade kommit de måtte besmörja (Jesus). (Mark 16:1)

Då (kvinnan som var en missare av Guds mål) gråtande hade stått/’ställt sig’ bakom till/vid sidan av (Jesu) fötter, började hon väta Hans fötter (med) tårarna och hon torkade * (P3, א*, A) av (med) sitt huvuds hårstrån/hår och ’var helt och hållet vän med’/’kysste ... innerligt’ (‘hela tiden’/’gång på gång’) Hans fötter och besmorde (dem hela tiden med) smörjelseolja. (Luk 7:38)

(Jesus sade till fariseen:) “Du besmorde inte Mitt huvud (med) olivolja, men hon har besmort Mina fötter (med) smörjelseolja.” (Luk 7:46)

'I det att gå dem'/'då de gick', kom (Jesus) in i, in i en viss by. Men/och en viss kvinna (med/vid) namn Marta tog inunder/familjärt emot Honom in i bostaden (P3, א,* א). Och ’detta är vad’/här var (’hela tiden’/ständigt) en syster som kallades/hette Mariam. (Luk 10:38-39a)

(The Lord said:) ”Marta, Marta, du bekymrar dig (om) och störs ’runt omkring’/’i förhållande till’ många ting. Men det är (en fråga) om få ting eller bara ett ting (א*), ty Maria har valt den goda portionen/delen, ’vilken som än’/som inte skall tagas av/från henne." (Luk 10:41b-42)

En viss utblottad (person) (med/vid) namn Lasaros, som hade orsakats/fått (och som orsakades/fick) varhärdar, hade kastats (och var kastad) i riktning mot (en rik människas) portgång. (Luk 16:20)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

De här tingen blev/hände i Betania på andra sidan av Jordan, varest/där Johannes (hela tiden) döpte. (Joh 1:28)

Men det/där var (hela tiden) en viss människa * (א,* א), som hade (varit) i sin svaghet trettio och åtta år. (Joh 5:5)

Maria (P66,א,*א) så hade tagit ett pund av en mycket hedrad smörjelseolja av nardus, förknippad med tro, besmorde hon Jesu fötter och torkade av Hans fötter (med) ’sina hårstrån’/’sitt hår’. (Joh 12:3a)


Exegeter, evangelister med flera:

Tre gånger möter vi syskonskaran i Betania. Deras hem var en plats där Jesus trivdes. Varje gång spelar de samma syskonroll. Jesus stärker deras unika personligheter. ... Marta argumenterar teologiskt kunnigt. Maria stannar hemma, gråter som vanligt. Lasaros är lika tyst vid alla tre tillfällena. Från Jesu första besök förändras de inte. ... Det är skönt att veta. Vi får vara som vi är. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 226)

Johannes pekar framåt mot den händelse som han beskriver i 12:1-8. Men det verkar vara klart att han kan förutsätta, att hans läsare redan kände till den. Detta antyder att de var kristna och kände till den synoptiska traditionen (eller en tradition nära besläktad med den). (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 390)

Martaförbundet är en relativt ny arbetsgren. Den söker samla kvinnor till arbetsmöten, som i regel hålles på eftermiddagen och ger dem en stunds avkoppling från hemsysslorna kring en god och nyttig underhållning. De handarbeten som utföres skänkes sedan till fromma för kårens arbeten. Martaförbundet verkar för övrigt understödjande i kårens olika uppgifter. (Eric Schiller "Så arbetar en kår inom Svenska Frälsningsarmén" s 43; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1952)

Lasarus var ... en lycklig människa, ty han hade barnarätt hos Gud. Han hade en klar och ljus utsikt mot evigheten, och det hjälpte honom att uthärda tidens lidanden. ... I sitt inre bar Lasarus trons underbara hemlighet. (Einar Rimmerfors "Under evighetsansvar"; kommentar till Matt 6:24-34; Jönköpings-Posten 1934-06-01)

Så länge farbrodern levde, hade Satish aldrig torkat dammet av hans fötter. Då Jagamohan hade dött, visade Satish honom denna vördnadsbetygelse för första och sista gången. (Rabindranath Tagore "För fyra röster" s 36; Satish)

Till herrskapet Eriksson, Månsabo, vill jag härmed frambära vårt innerliga tack för den penningsumma, som jag fått mottaga på dess silverbröllopsdag till extra förplägning åt hjonen i Betania. Skillingaryd den 19 maj 1912. Maria Vernblad, sköterska. (Jönköpings-Posten 1912-05-21 "Extra förplägning åt hjonen i Betania")

Frälsningsarmén (Skillingaryd). ... Lördag kl. 8.15 e.m. Martafest. Kaffe m.m. (Jönköpings-Posten 1912-03-28 "Martafest")

I motsats till de äldre munkordnarna är det (hos jesuiterna) Marta, icke Maria, som är förebilden. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 400)


Egna kommentarer och funderingar:

Johannes talar här om något som skall ske (12:2), som om det redan hade skett, något som inte är ovanligt i Johannesevangeliet. Jämför till exempel Joh 13:31.

I Tobits bok används ordet “adelfê/syster” om en hustru i förhållande till sin make. Jfr Tobit 5:21(22); 6:19; 7:9,11,15; 8:4,11,21; 10:6,12(13). Följaktligen är hustruns make hennes broder (jfr Tobit 7:11), som i sin tur är en broder till en budbärare (Tobit 5:13,17; 6:6,10,14; 7:1,3). Jfr också 4 Mos 25:18, där Kosbi som landsmaninna sägs vara en syster till midjaniterna.

Angående betydelsen av de båda namnen Maria och Marta, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 11:17-20.


Grekiska ord:

adelfê (syster) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 7:11(12); Matt 12:50; Luk 10:39; Joh 11:1 – Tobit 5:21(22); 6:18(19); 7:9,15; 8:4,7,21; 10:6,12(13); 13:56; 19:29; Mark 3:35; 6:3; 10:29-30; Luk 10:40; 14:26; Joh 11:3,5,28,39; 19:25; Apg 23:16; Rom 16:1,15; 1 Kor 7:15; 9:5; 1 Tim 5:2; Filemon v 2; Jak 2:15; 2 Joh v 13.

aleifô (besmörja) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Judit 16:7; Matt 6:17; Mark 16:1; Luk 7:38,46; Joh 11:2 – Mark 6:13; Joh 12:3; Jak 5:14.

ekmassô (torka av) Luk 7:38; Joh 11:2 – Syr 12:11; Jeremias brev v 11(12),23; Luk 7:44; Joh 12:3; 13:5.

thrix (hår) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 10:3; Luk 7:38; Joh 11:2 – Ester 4:17k(C13); Judit 16:8; 2 Mack 7:7; Syr 27:14; Bel och Draken v 27; Matt 3:4; 5:36; 10:30; Mark 1:6; Luk 7:44; 12:7; 21:18; Joh 12:3; Apg 27:34; 1 Petr 3:3; Upp 1:14; 9:8.

Lazaros (Lasaros) Luk 16:20; Joh 11:1-2 – Luk 16:23,24,25; Joh 11:1-2,5,11,14,43; 12:1-2,9-10,17.

Martha (Marta) Luk 10:38; Joh 11:1 – Luk 10:40-41; Joh 11:5,19-21,24,30,39; 12:2.

Maria (Maria) Luk 10:42; Joh 11:1-2 – Matt 1:16,18; 2:11; 27:56,61; 28:1; Mark 6:3; 15:40,47; 16:1; Luk 1:41; 2:19(א*,B); 8:2; 24:10; Joh 11:19-20,28,31-32,45; 12:3; Apg 1:14(א,*א,A); 12:12.

myron (smörjelseolja) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 10:3; Luk 7:38; Joh 11:2 – Salomos Vishet 2:7; Matt 26:7,9,12; Mark 14:3-5; Luk 7:37,46; 23:56; Joh 12:3,5; Upp 18:13.

pous (fot) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 7:38; Joh 11:2 – Ester 8:3; Tobit 6:2(3); Judit 2:7; 10:4; 14:7; 1 Mack 5:48; Salomos Vishet 14:11; 15:15; Syr 6:24,36; 21:19; 25:20; 26:18; 38:29-30; Jeremias brev v 16,25; Matt 4:6; 5:35; 7:6; 10:14; 15:30; 18:8; 22:13,44; 28:9; Mark 5:22; 6:11; 7:25; 9:45; 12:36; Luk 1:79; 4:11; 7:44-46; 8:35,41; 9:5; 10:11,39; 15:22; 17:16; 20:43; 24:39-40; Joh 11:32,44; 12:3; 13:5-6,8-9,12,14; 20:12. Apg 2:35; 4:35,37; 5:2,9-10; 7:5,33,49,58; 10:25; 13:25,51; 14:8,10; 16:24; 21:11; 22:3; 26:16; Rom 3:15; 10:15; 16:20; 1 Kor 12:15,21; 15:25,27; Ef 1:22; 6:15; 1 Tim 5:10; Hebr 1:13; 2:8; 10:13; 12:13; Upp 1:15,17; 2:18; 3:9; 10:1-2; 11:11; 12:1; 13:2; 19:10; 22:8.


Ytterligare studier: Matt 21:17; 26:6-7; Mark 11:1,11-12; Luk 7:13; 19:29; 24:50-51; Joh 11:18-19,21; 13:13; Upp 7:17.

Roderick Dunkerley "Lazarus"; New Testament Studies 5 (1959): 321-327.

James P. Martin "History and Eschatology in the Lazarus Narrative, John 11:1-44"; Scottish Journal of Theology 17 (1964): 332-343.

H. Sahlin "Lasarus-gestalten"; Svensk Exegetisk Årsbok 37/38 (1972/1973): 167-174.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-06; 2011-08-19; 2014-05-07)

Tillbaka till Start

11:3-5 Systrarna skickade så bort (människor) i riktning mot Honom och de sade: ”Herre, skåda, den som du är vän med är svag.” Men då Han hade hört, talade Jesus: ”Den här svagheten är inte i ’riktning mot’/’fråga om’ död, emellertid/utan till förmån för Guds härlighetsglans, för att Guds Son må förhärligas genom den.” Men Jesus välkomnade (hela tiden) Marta och hennes syster och Lasaros.

Ord för ord: 11:3 (12 ord i den grekiska texten) skickade-bort så '-na systrar'/systrarna i-riktning-mot honom sägande: herre, skåda (den)-som (du)-är-vän-med är-svag. 11:4 (26 ord i den grekiska texten) havande-hört men '-en Jesus'/Jesus talade: den-här '-en svaghet'/svagheten inte är i-riktning-mot död emellertid till-förmån-för '-en härlighetsglans'/härlighetsglansen '-ens guds'/Guds, för-att må-förhärligas '-en son'/sonen '-ens guds'/Guds genom den. 11:5 (13 ord i den grekiska texten) välkomnade men '-en Jesus'/Jesus '-n Marta'/Marta och '-n syster'/systern hennes och '-en Lasaros'/Lasaros.


1883: Då sände hans systrar till honom och sade: Herre, se, den, du har kär, ligger sjuk. Och när Jesus hörde det, sade han: Denna sjukdom är icke till döds utan till Guds förhärligande, på det att Guds Son må därigenom varda förhärligad. Och Jesus älskade Marta och hennes syster och Lasarus.

1541(1703): Då sände hans systrar till honom, och sade: Herre, si , den du kär hafwer, ligger sjuk. När Jesus det hörde, sade han: Denne sjukdomen är icke till döds, utan till Guds äro; att Guds Son skall deraf ärad warda. Och hade Jesus Martham, och hennes syster, och Lazarum kär.

LT 1974: De två systrarna skickade då ett meddelande till Jesus: ”Herre, din gode vän är mycket allvarligt sjuk.” Men när Jesus hörde det, sade han: ”Denna sjukdom ska inte leda till att han dör utan till att Gud ska förhärligas, så att jag, Guds Son, blir ärad genom detta.” Trots att Jesus var varmt fästad vid Marta, Maria och Lasarus ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Jakob ‘var vän med’/kysste Rakel, och då han hade ropat/höjt sin röst, grät han. (1 Mos 29:11, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) "Jag skall förhärligas i, i farao och i varje/hela hans armé och i vagnarna och i hans hästar." (2 Mos 14:17b, Grekiska GT)

(Mose sade till befälhavarna för Israels stammar och till Israels äldsteråd:) "Ni sade ('hela tiden'/'gång på gång'): 'Skåda, Herren, vår Gud, har visat oss Sin härlighetsglans.'" (5 Mos 5:24a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Herren tog/utvalde i förväg era fäder (för) att välkomna dem och utvalde deras säd i sällskap med dem, er till sidan av alla nationerna enligt/’som det är’ den här dagen.” (5 Mos 10:15, Grekiska GT)

(Herren) talade till mig: "Du är min slav, Israel, och i dig skall Jag förhärligas." (Jes 49:3, Grekiska GT)

"Mina vägar är inte precis som era vägar", säger Herren. "Emellertid, som himlen håller sig på avstånd från jorden, håller sig Min väg på avstånd från era vägar." (Jes 55:8b-9a, Grekiska GT)

Herren skådades fjärran ifrån för/av (Sitt folk Israel) (och Han sade): "Jag har välkomnat dig till ett tidsålderslångt välkommen. På grund av det här har jag dragit dig in i medkänsla. Ännu skall jag bygga dig, och du skall byggas, jungfru Israel." (Jer 31:3-4a, Grekiska GT)

Tobias välkomnade (sin blivande hustru som var som en syster för honom) oerhört (mycket), och hans hjärta fäste sig in i henne. (Tobit 6:18b eller 6:19b, S)

Tobias var vän med (sin blivande hustru), och hans själ fäste sig oerhört vid henne. (Tobit 6:18b eller 6:19b, BA)

(Salomo sade till Herren:) ”Du välkomnar alla de ting som är och avskyr inget som Du har gjort. … Mästare, (Du som) ’är vän med’/’tycker om’ en själ, Du må skona allt, eftersom det är Ditt.” (Salomos Vishet 11:24a,26b)

(Baruk sade till Jerusalem:) “Skåda, dina söner kommer ... som har letts/förts (och leds/förs) tillsammans ... (i) den Heliges ord och fröjdar sig (i) Guds härlighetsglans.” (Baruk 4:37)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) ”Vem som än – alltefter omständigheterna – må göra Min Faders vilja, Den (som är) i himlar, han är Min bror och syster och moder.” (Matt 12:50)

Jesus ... välkomnade (mannen som hade vaktat/hållit buden ’ut ur’/sedan sin ungdom). (Mark 10:21a)

Då en viss slav av/till ledaren för hundra man ’hade dåligt’/’var dålig’, ’stod han ... i begrepp’/’höll han ... på’ (hela tiden) att komma till ett slut, (en slav) som (hela tiden) var ädel/hedrad för honom. Då han hade hört ’med anledning av’/om Jesus, skickade han bort judarnas äldste i riktning mot Honom och frågade Honom på vilket sätt, då Han hade kommit, Han måtte rädda sin slav igenom. (Luk 7:2-3)

Petrus och de (som var) tillsammans med honom var (hela tiden) varande (och havande varit) tyngda (i/av) sömn/sömnighet. Men då de hade varit vakna alltigenom/’hela tiden’, skådade de (Jesu) härlighetsglans. (Luk 9:32a)

Då (Stefanus) hade stirrat/spanat in i himlen, skådade han en Guds härlighetsglans och Jesus som stod ut ur Guds rätta/högra (delar). (Apg 7:55b)

(Paulus sade till de äldste i Efesos:) “På det här sättet måste ni, då ni har besvär, ta ’i stället’/’parti för’ de som är svaga, att både/också dra er till minnes Herren Jesu utsagor, att Han själv talade: 'Det är lyckligt att ge hellre än att ta.'” (Apg 20:35b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus) gjorde Sin härlighetsglans synlig, och Hans lärjungar trodde in i Honom. (Joh 2:11b)

(Jesus sade till judarna:) “Ni har skickat (och skickar) bort (människor) i riktning mot Johannes.” (Joh 5:33a)

(Jesu) lärjungar frågade Honom och sade: ”Rabbi, vem missade (Guds mål), den här eller hans föräldrar, för att han måtte ha avlats/fötts blind?” Jesus svarade: “’Och inte’/varken den här missade (Guds mål), ‘och inte’/eller hans föräldrar, emellertid/utan (det var) för att Guds gärningar måtte göras synliga i honom.” (Joh 9:2-3)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Lasaros, den som Jesus älskar, framhålls troligen som representanten för alla dem som Jesus älskar, det vill säga de kristna. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 431)

Eleonora (till gymnasisten Benjamin): "Vet du att när jag var sjuk, fick jag ta in en drog av bolmört, som har den egenskapen att göra ögat till ett förstoringsglas. ... Nu kan jag se längre än andra, och jag kan se stjärnorna på ljusa dagen! ... Stackars (min bror) Elis! Stackars oss alla! Men det är påsk, och vi ska lida. Det är ju konsert i morgon? Och de ger Haydns Sju orden på korset! 'Moder, se din son!'" (Hon gråter i händerna.) Benjamin: "Vad är det för sjukdom du haft?" Eleonora: "Denna sjukdomen är icke till döds utan till Guds ära! 'Jag väntade det goda, och det onda kom; jag väntade ljuset, och mörkret kom!' (Job 30:26)" (August Strindberg "Påsk" s 30,32)


Att fortsätta med (hembygden):

Professor Hugo Odeberg i Lund hade för vana att alltid duka en extra plats till middagen - ifall det kom någon oväntad gäst på besök. ... Finns (Gud) inte där(hemma), sänd bud på Jesus - Han är redan på väg! (Per-Arne Waldenvik "Ett ombonat nattkvarter"; Jönköpings-Posten den 22 oktober 2004)

Att ha Jesus till vän, det är i sanning ett ljus i denna dödsskuggans dal. De båda systrarna (Marta och Maria) skulle ... lära sig, att även sjukdom och död kan få bli till Guds förhärligande, att allt kunde få samverka till det bästa. (Bertil Nordenstig "Dödsskuggan och livsljuset"; kommentar till Joh 11:1-7,17-27; Jönköpings-Posten 1956-09-15)

"Denna sjukdom är inte till döds utan till Guds förhärligande." (Budskap i "anden" vid Nellies sjukbädd). ... Doktor Lundskog ställde diagnosen luftrörskatarr. Erik i Målskog, den blide äldstebrodern som undfått nådegåvan att tala i tungor och även uttyda sitt tungotal, bad för (min mor) och frambar gudomliga budskap i anden. Det var en hemsk sjukdomsande som gripit henne, ropade han. Men sjukdomen var inte till döds, Gud skulle än en gång visa att Han gör under. ... Solen bröt in genom dimman och lyste på (mors) pelargonior i köksfönstret den söndagsmorgon då hon gick bort. (Min far) Aron och Margit (i Haga) låg på knä vid sängen och ropade till Gud ännu ett par timmar efter det hon slutat andas. (Josef Rydén "Fliten och fromheten" s 131,137)


Att fortsätta med ('nationerna'):

På Paulus första missionsresa kom (Johannes Markus) tillsammans med aposteln och sin morbror Barnabas till Cypern och landsteg vid Salamis (Apg 13). De fortsatte längs sydkusten och skall enligt legenden ha träffat Marta, Maria och Lasaros, som bodde i staden Kition. . . . Enligt traditionen var Lasaros från Betania Cyperns förste biskop. Sedan Jesus uppväckt honom från de döda beslöt översteprästerna att döda honom. Tillsammans med Marta och Maria flydde han då till Cypern och landsteg vid Kition strax söder om nuvarande (år 2003) Larnaca. På väg till staden gick han in till en kvinna, som ägde en vingård, och bad om några druvor för att stilla sin hunger och törst. När hon nekade honom detta, förbannade han vingården, som blev en ofruktbar saltsjö. Den finns fortfarande kvar söder om Larnaca och den fromme cyprioten är angelägen om att framhålla att man funnit förstenade vinstockar där. Lasaros fortsatte till Kition och var biskop där i 30 år. År 890 fann man hans sarkofag med inskriften "Lasaros, Kristi vän". Den finns fortfarande kvar i Sankt Lasaroskyrkan i Larnaca och har givit Kition dess nuvarande namna (larnaca=sarkofag). Relikerna lär nu finnas i en kyrka utanför Marseille. En vecka före påsk firas i Larnaca Lasaros återuppväckelse med en praktfull kyrklig procession. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 144-145)

Det är sant att Jesus hade särskilda vänner. Den unge Johannes, kallar sig själv ”den lärjungen som Jesus älskade”. Det är också riktigt att han favoriserade en särskild familj som bestod av tre syskon, Marta, Maria och Lasarus. Han hade också en speciell och förtrolig vänskap med den lilla grupp av män och kvinnor, pojkar och flickor som följde honom överallt där han drog fram. Men så måste det ju vara, för han var en sann och äkta människa. (Edin Lövås "Gud har ett ansikte" s 54)

Många handlingsmänniskor tackar Gud för att även (Marta) fått en plats i Bibeln och att det om henne står: "Jesus hade Marta kär." (Karin Landgren "Bibliska kvinnorgestalter - Marta från Betania" s 4)

Under sin sjukdom hade (Bruno) mer än en gång tyckt sig skönja en vekhet i (sin hustru Evas) sinne och en fundersamhet, som kunde tyda på att hon började få upp ögonen för den osynlige Hjälparen. Skulle hans sjukdom visa sig få denna verkan, o, vad han då bara kunde tacka för den, även om den för det målets vinnande måste bli aldrig så svår, ja, ända till döds! Så kände han. Men sjukdomen behövde ej bli till döds. Lång tid tog den, och en svag punkt kvarlämnade den i hans organism, men leva fick han. (Elisabeth Beskow "Förtröstan" s 11-12)

Hemmansägare Aron Jonasson låg i dubbelsidig lunginflammation. ... Aron hade varit medvetslös större delen av natten, men nu hade han fått sin sans igen. Fastän febern brände som elde i hans kropp föreföll han ganska redig i huvudet. De som lågo i sådan här bröstvärk brukade få sansen tillbaka strax innan de skulle dö. Och man trodde nog, att Aron Jonasson nu låg på sin sotsäng. ... (Aron) visste vad det var för slags sjukdom han hade, han visste, att det ofta var en sjukdom till döds. (Vilhelm Moberg "En sotsäng" s 78-79)

Prosten Elias Mossbäck skulle dö. Han låg till sängs och sov mest, dag och natt, vaknade upp någon gång, log och frågade: "Hur vetter det, att du sitter här fåfäng vid sängen, Lovisa?" "Därför att du är sjuk, Elias", svarade hon snyftande. "Denna sjukdom är icke till döds", sade han, "utan till Guds förhärligande, sörj inte så som de där intet hopp hava." (Elin Wägner "Åsa-Hanna" s 217)

Lucia stod ett ögonblick eftersinnande. Det kom ett vackert uttryck i hennes ansikte. "När jag ser (Sverker) nu, kommer ofrivilligt för mig bara detta: "Herre, se, han som du har så kär ligger sjuk", sade hon stilla. Dessa ord träffade Sif rakt i hjärtat och tystade upprorets viskning. "Herre, se, han som du har så kär ligger sjuk." Inget ord kunde bättre beskriva Sverker, sådan han låg där nu. Hon gjorde den bönen till sin. Den gav mer hopp, den gav förvissning, undergivenhet och tillit. Herren hade honom kär. Om han lät den han älskade lida, så var det hans hemlighet. Om hon inte kunde förstå den, fick hon inte därför tvivla på hans kärlek. Åter slog hon tacksamt armarna om Lucia, men nu utan ett ord. Sedan gick hon in till Sverker. (Elisabeth Beskow "Sif 2" s 92)

Om än Lazarus skulle dö i denna sjukdom, så var dock detta icke sjukdomens ändamål. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 486)

När den medeltida mannen eller kvinnan insåg att döden var nära gavs "sockenbud", det vill säga besked att prästen skulle tillkallas för att höra en sista bikt. Det kunde givetvis inte bli tal om botgöring, såvida man inte tillfrisknade, men den sjuke skulle likväl få förlåtelse och kommunion innan livet utslocknade. Prästen måste tala med den döende, lugnt förmana vederbörande och se till att få hans eller hennes tankar i ordning så att inga onda djävlar skulle dra ned själen till helvetets eviga eldar. Den döende måste få en rejäl chans att be om förlåtelse för alla sina dittills hemliga synder, återlämna stulen egendom, samt själv förlåta dem som gjort honom eller henne orätt. Inför detta heliga värv bar prästen och klockaren med sig nattvardsbröd (hostia) till det sorgens hus där sockenbon låg för döden. Klockaren bar dessutom ljus och klocka. Det var vanligt att de båda herrarna, när de gick sockenbud, anlände i sällskap med en hel grupp grannar, eftersom det hölls för en Gudi behaglig gärning att följa med och bedja för den döende. I samband med detta besök, då alla bekännelser och förmaningar var överstökade, gav prästen det sakrament som vi brukar omtala som "den sista smörjelsen", en term som dock syftar på en senare period än 1200-talet. Under den tidsepok som täcks av denna bok syftade ritualen snarare till att få den sjuke att tillfriskna. Efter kommunionen smorde prästen den döendes ögon, öron, läppar, näsa, händer och fötter med invigd "sjukolja" (lat. oleum infirmorum). Ibland sattes ett brinnande ljus i en av den döendes händer, varpå prästen uppsände sina böner till himlen. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 67)


Egna kommentarer och funderingar:

Herren är vän med Sitt eget folk och välkomnar det - Marta och hennes syster och Lasaros och alla andra troende - med ett tidålderslångt välkomnande. Och på ett särskilt sätt välkomnade Gud också utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ (de som inte tror in i Honom), så "att han gav Sonen, den ende avkomlingen, för att 'varje den'/’var och en’ som tror in i honom ej må fördärvas emellertid/utan ha tidsålderslångt liv". (Joh 3:16).

I ett återställelseperspektiv kan vi jämföra "Lasaros ... Marias och hennes systers" i Joh 11:1 med "Marta och hennes syster och Lasaros" här i Joh 11:5 .

Vad angår Tobias som en typ till Jesus, jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:16-18.


Paulus sade till de troende i Efesos: "Kristus välkomnade (församlingen) av utkallade och ’gav Sig själv till sidan av’/’överlämnade Sig själv’ till förmån för henne." (Ef 5:25b)

Varje orättfärdighet är en miss (av Guds mål), och/men det är/finns en miss (av Guds mål) (som) inte (är) i riktning mot död. (1 Joh 5:17)


Ytterligare studier:

5 Mos 4:37; 7:8; 23:5; 1 Kung 10:9; 2 Krön 2:11; 9:8; Jes 63:9; Mal 1:2; Joh 10:38; 11:5,11,21,32,36,40; 13:13,31; Apg 3:13; 1 Joh 5:16; Upp 1:18; 3:9.


Charles H. Giblin "Suggestion, Negative Response and Positive Action in St. John's Portrayal of Jesus (John 2:1-11; 4:46-54; 7:2-14; 11:1-44)"; New Testament Studies 26 (1980): 197-211.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-06; 2011-08-20; 2014-05-08)

Tillbaka till Start

11:6-10 Som Han så hörde, att han var svag, då stannade Han faktiskt två dagar på den plats där Han (hela tiden) var. Därpå, efter det här, säger Han till lärjungarna: ”Vi må åter leda/’gå före’ in i Judeen.” Lärjungarna säger till Honom: ”Rabbi, judarna sökte nu (‘hela tiden’/’gång på gång’) stena Dig, och åter drar Du Dig tillbaka där/dit?” Jesus svarade: ”Är de/det visst/verkligen inte tolv stunder/timmar av/på dagen? Om någon – alltefter omständigheterna – må vandra omkring på dagen, ’skär han sig inte i riktning mot’/’slår han sig inte’, eftersom han ser den här utsmyckningens/’utsmyckade världens’ ljus. Men om någon – alltefter omständigheterna – må vandra omkring på natten, ’skär han sig i riktning mot’/’slår han sig’, eftersom ljuset inte är i honom.”

Ord för ord: 11:6 (14 ord i den grekiska texten) som så (han)-hörde att (han)-var-svag, då faktiskt stannade-(han) i/på vilken/där (han)-(hela-tiden)-var (den)-plats två dagar. 11:7 (11 ord i den grekiska texten) därpå efter det-här säger-(han) (till)-'-na lärjungar'/lärjungarna: (vi)-må-leda/'gå-före' in-i '-n Judee'/Judeen åter. 11:8 (15 ord i den grekiska texten) säger (till)-honom '-na lärjungar'/lärjungarna: rabbi, nu sökte-(hela-tiden) dig stena '-na Judar'/Judarna, och åter drar-(du)-(dig)-tillbaka där/dit? 11:9 (23 ord i den grekiska texten) svarade Jesus: visst-inte tolv timmar (de)-är '-ens dags'/dagen? om-alltefter-omständigheterna någon må-vandra-omkring i/på '-en dag'/dagen inte skär-(han)-sig-i-riktning-mot, eftersom '-et ljus'/ljuset '-ens utsmycknings'/utsmyckningens den-här (han)-ser. 11:10 (15 ord i den grekiska texten) om-alltefter-omständigheterna men någon må-vandra-omkring i '-en natt'/natten, skär-(han)-sig-i-riktning-mot, eftersom '-et ljus'/ljuset inte är i honom.


1883: När han nu hörde, att han var sjuk, förblef han väl ännu två dagar på det ställe, där han var, men därefter sade han till lärjungarne: Låtom oss åter gå till Judéen. Lärjungarne sade till honom: Rabbi, nyss sökte judarne att stena dig, och åter går du dit? Jesus svarade: Är det icke tolf timmar på dagen? Om någon vandrar om dagen, stöter han sig icke, emedan han ser denna världens ljus. Men om någon vandrar om natten, stöter han sig, emedan ljuset icke är i honom.

1541(1703): När han då hörde, att han var sjuk, blef han der i samma rummet twå dagar. Derefter sade han till Lärjungarna: Låt oss åter gå in i Judeen. Lärjungarna sade till honom: Rabbi, nu wille Judarna stena dig; och åter går du dit? Jesus swarade: Äro icke tolf timmar om dagen? Hwilken som wandrar om dagen, han stöter sig icke; ty han ser denna werldenes ljus. Men den som wandrar om nattena, han stöter sig; ty ljuset är icke i honom.

LT 1974: ... stannade han där han var ytterligare två dagar och gjorde ingen antydan om att han skulle gå till dem. Efter två dagar sade han till slut till lärjungarna: ”Låt oss gå till Judeen.” Men hans lärjungar invände: ”Herre, för bara ett par dagar sedan försökte de judiska ledarna i Judeen döda dig. Ska du nu gå dit igen?” Jesus svarade: ”Det är tolv timmars dagsljus varje dag, och under varje timme på dagen kan en människa går tryggt utan att snava. Det är bara på natten som man på grund av mörkret behöver vara rädd för att snubbla.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren ledde faktiskt (hela tiden) (Israel) i/’med hjälp av’ en molnpelare (om) dag(en) (för) att visa dem vägen men/och i/’med hjälp av’ en eldpelare (om) natt(en). (2 Mos 13:21, Grekiska GT)

Resten av judarna i riket leddes/fördes tillsammans (på den trettonde dagen), och de undsatte (hela tiden) sig själva, och de fördes/kom till vila från fienderna ... (på) den fjortonde (dagen) av månaden (Adar) och ledde/firade (hela tiden) samma dag med vila i sällskap med fröjd och glatt lynne. Men judarna i staden Susa ... fördes/kom inte till vila (denna dag). Men de ledde/firade den femtonde (dagen). (Ester 9:16-18a, Grekiska GT)

(Salomo sade till Sin son): "De gudlösas vägar (är) mörka. De vet inte, hur de ’skär sig i riktning mot’/’slår sig’." (Ordsp 4:19, Grekiska GT)

(Jesaja sade till Israel: " ... Herren) skall för dig vara ’in i’/till en helig plats, och ni skall inte mötas tillsammans (med) Honom som ’en sten skärande i riktning mot’/’en anstöt’, inte heller som en klippa till fall." (Jes 8:14a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) "Ge Herren er Gud hörlighetsglans, innan det växa/blir mörkt, och före/innan det era fötter ’skära ... i riktning mot’/slår sig." (Jer 13:16a, Grekiska GT)

(Den blinde) Tobit ... ’skar ... i riktning mot’/slog sig. (Tobit 11:10a, BA)

(Salomo sade:) “En gudlös' hopp (är) som omnämnandet av en ‘upplösare (av packning)’/gäst (som) gick från sidan av en väg endast en dag.” (Salomos Vishet 5:14)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Gå ej i/på en sönderfallsväg/’förstörd väg’ och du må ej ’skära dig i riktning mot’/’slå dig’ i/på (något) stenliknande. Du må ej (heller) tro i/på en oskadad väg.” (Syr 32:20-21)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Lycklig den själ som fruktar Herren. Vem håller han på/’fast vid’? Och vem (är) hans stöd? Herrens ögon (är) emot/över dem som välkomnar Honom. (Han är) ett beskydd, en högsta förmåga och ett stöd av stabilitet, ett skydd från/mot hetta och ett skydd från/mot middagstid, en vakt från/mot ’skärande i riktning mot’ och en hjälp från/mot fall, (En som) höjer upp en själ och ger ögon ljus, (som) ger botande, liv och välsignelse.” (Syr 34:15-17 eller 34:17-20)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En skriftlärds vishet (är) ledighet i en god läglig tid, och den som förminskar sig själv, honom kommer det att praktisera/lyckas att göras/bli vis. ... (Men hur kan den som) 'leder igenom'/’förflyttar sig hela tiden’, natt som dag, (bli vis)?” (Syr 38:24,27a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Förtalaren tar (Jesus) till sidan av (sig) in i den heliga staden. Och han ’fick Honom att stå’/’ställde Honom’ emot helgedomens lilla vinge och han säger till Honom: ”Om Du är en Guds son, kasta Dig (själv) ner, ty det har skrivits (och är) skrivet att/: ’Han skall ålägga/’ge ... befallning’ Sina budbärare med anledning av Dig’ och ’Uppå händer skall de lyfta Dig, (så att) Du ej någonsin må skära Din fot i riktning mot, i riktning mot en sten.’” (Matt 4:5-6)

(Jesus sade till folkskaran:) "Ingen som har fäst/antänt en lampa, sätter in den i en gömma, inte heller inunder sädesmåttet (omkring 9 liter), emellertid/utan emot lampstället, för att de som går ’in i’/in må se ljuset. Ditt öga är kroppens lampa. När – alltefter omständigheterna - ditt öga må vara klart, är och/också hela din kropp ljus. Men så snart som det – alltefter omständigheterna – må vara ont, (må) din kropp och/också (vara) mörk. ’Håll så utkik efter’/’se så upp’ (att) ljuset i dig ej är mörker. Om så hela din kropp (är) ljus, och ej har någon mörk del, kommer den att vara helt ljus, som när en lampa – alltefter omständigheterna – må ge dig ljus (med) ljusstrålen." (Luk 11:33-36)

(Några fariseer sade till Jesus:) “Kom ut och gå härifrån, eftersom Herodes vill döda Dig.” Och Han talade till dem: ”Då ni har gått tala till den här räven: ’Skåda, jag kastar ut små demoner, och botanden avslutar Jag fullständigt idag och följande dag, och den tredje (dagen) görs jag fullkomlig.’ ’Mer än’/emellertid måste Jag gå idag och följande dag och den kommande (P75, א,* א) (dagen), eftersom det är inte möjligt för en profet att fördärvas utanför Jerusalem. Jerusalem, Jerusalem, den (stad) som dödar profeterna och kastar sten på dem som har varit (och är) skickade bort ’i riktning mot’/’i fråga om’ den.” (Luk 13:31b-34a)

(Kleopas och den andre lärjungen sade till Jesus:) "Stanna i sällskap med oss, eftersom det 'är i riktning'/går mot kväll, och dagen har allaredan 'lutat (och lutar) sig'/'gått (och går)' mot sitt slut." ... (Luk 24:29b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Åter så samtalade Jesus (med fariseerna) och sade: “Jag är utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ljus. Den som följer Mig må inte/förvisso ej vandra omkring i dunklet, emellertid/utan skall ha livets ljus.” (Joh 8:12)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”‘Oss måste’/’det är nödvändigt för oss att’ arbeta (för) Dens gärningar som har sänt oss (P66,P75,א*), ’ända till’/’så länge som’ det är dag. Natt kommer, när ingen förmår arbeta. När Jag – alltefter omständigheterna – må vara i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, är Jag ett ljus utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ljus.” (Joh 9:4-5)

Judarna bar åter stenar, för att de måtte stena (Jesus). (Joh 10:31)


Exegeter, evangelister med flera:

"Denna världens ljus". Detta betyder solen, men på den teologiska nivån finns en hänvisning till Jesus (8:12, 9:5). ("ljuset är inte i honom".) ... Judarna tänkte tydligen, att ljuset ligger i ögat (Matt 6:22-23). (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 423)

Källaren under fastigheten (på Folkungagatan i Stockholm) var spännande. ... (Vi smög) omkring i de ringlande och för våra begrepp spöklika katakombgångarna - det fanns den tiden ännu inte elektricitet i husen utan vi fick lysa oss med ljustumpar. Vi upptäckte att om man bara fortsatte riktigt länge kom man till slut tillbaka till utgången från andra sidan. Det blev för oss bröder en spännande sport att gå in i denna underjordiska och mörka värld utan ljus i handen. När man länge trevat sig fram utmed de fuktiga stenväggarna och med hjärtat bultande av skräck just var betänkt på att vända om, började det ljusna framför en - man fortsatte snubblande, och efter en krök kände man plötsligt igen sig - ljuset strömmade ned för trappan och man var lyckligt tillbaka. Men ännu mer spännande var femvåningshusets vind. ... Dörren var besvärlig att få upp, och när vi kom in, var det svårt att urskilja någonting. Först efter en stund upptäckte vi en lucka i taket som vi med stor möda baxade upp - den föll upp med ett brak och i nästa ögonblick var vindskontoret fyllt av solljus och dansande dammpartiklar. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 29-30)

Har du sett något ljus, som slår dig och tar dig och griper fast om din själ som det ljus dig möter, då kyrkdörren öppnas julottsmorgon och in du träder och tränges bland vadmal? Talgljus ryka i hundradetal och du njuter doften, klockarn spelar så fint, som det gällde hans liv och befattning, och när plötsligt församlingen står, krokryggiga gummor, darrande gubbar och flickor i blom och kraftiga drängar, upp och tar i på en gång: Var hälsad! ville du kanske sjunga, du med, men din röst är stockad i halsen av tårar! Varför? Käraste du, du är barn, om ock gubbe till åren! (Albert Engström "Julotta" s 167)

"Mitt lif är förspilldt", (sade John), "men Gud vare lof, att jag fått erfara samma nåd som röfvaren. Sant säger ordet, att de rättfärdigas stig är såsom ljuset af den uppgående solen, som lyser mer och mer, tills dagen har nått sin höjd. Men de ogudaktigas väg är såsom nattens mörker, de veta ej, mot hvad de snafva." (Selma Lagerström "Olika vägar" s 20)

Lördag: 1 november (1896) ... aftonen. Verstimmung. Kerstin föll och slog sig. När jag släckte ljuset. (August Strindberg "Ockulta dagboken"s 14)

Det gudomliga timglaset har sina wissa timmar; dem iakttager (Jesus) noga och gör icke ett steg utan att rätta (sig) efter (sin) Faders ur. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 150)

Be nu, ni vandringsmän till evigheten, att Herren av sin stora nåd måtte förlåta er, vad ni varje dag bryter mot honom. Och kom ihåg, att er kamp inte mer är långvarig. För dem är färden lång, som inte vandrar medan ljuset varar. Men för dem är färden inte lång, som vandrar om dagen och kämpar mot alla odjur, som kommer emot dem på vägen för att skrämma och fresta vandringsmännen. Guds Son har lovat att vara de botfärdigas och troendes Försvarare, vilka inte själva kan svara för sig. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 232 i predikan över Luk 6:36-37)

Ack, ack, ni trötta vandringsmän, som nu sitter på vägen, för att vänta tills vägen skall bli så slät, att det inte mer skall finnas några hinder! Varför vandrar ni inte så länge det är ljust? Varför ber ni inte Härlighetens Herre, att han skall ge er mer kraft att sträva framåt, så att mörkret inte skall hinna upp er innan ni når fram till fäderneslandet? Om det blir mörkt förrän ni ser ljuset lysa på fäderneslandets gårdar, så går ni vilse på vägen, och ni tappar bort den smala vägen som leder till livet. Ack, ni trötta vandringsmän om ni lägger er ner på vägen, och sover där tills det blir mörkt. Om ni då skulle väckas av lejonets rytande när det är mörkt, så vet ni inte längre hur långt borta era färdkamrater är. Ni vet inte var vägen går till himlen, och vem vet, roparens röst kanske avlägsnat sig så långt bort, att den inte mer hörs. ... Se därför efter ni trötta vandringsmän, på vilket sätt ni skulle nå fäderneslandet, medan dagen varar. Ännu finns det lite ljus bland er. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 148 i predikan 1851 över Joh 1:19-28)


Sångarna:

Du världens ljus, låt dina strålar skina, Att vi i mörker icke famla må; Ack led oss in uti din fulla sanning Och lär oss mer och mer att den förstå! (SS: Sång 102:5)

Jag har Gud, och jag har nog, O, vad bättre vill jag hava! Har jag då ej högsta fog Att all sorg i fröjd begrava? När min herde Herren är, Går jag trygg, vart vägen bär, Ty då skall min fot ej snava. (O Kolmodin: Psalmisten 1928 nr 363:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”de två dagarna” och Ester 9:16-18a, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 11:17-20. Angående ”den här utsmyckningens/’utsmyckade världens’ ljus”, se också Joh 8:12.


Paulus sade till de troende i Thessalonika: "Ni är alla söner av ljus och söner av dag. Vi är inte av natt, inte heller av mörker." (1 Thess 5:5)

Men om vi – alltefter omständigheterna – må vandra omkring i ljuset, som Han är i ljuset, har vi gemenskap i sällskap med varandra, och Jesu, Hans Sons blod, gör oss rena från varje miss (av Guds mål). (1 Joh 1:7)

Den som hatar sin broder är i dunklet och vandrar omkring i dunklet och vet inte var han drar sig tillbaka, eftersom dunklet har förblindat hans ögon. (1 Joh 2:11)


Grekiska ord:

epeita (därpå) Joh 11:7 – Jes 16:2; Luk 16:7; 1 Kor 12:28; 15: 5(א,*א,A),6-7,23,46; Gal 1:18,21; 2:1; 1 Thess 4:17; Hebr 7:2,27; Jak 3:17; 4:14.

proskoptô (skära sig i riktning mot) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 11:10; Syr 32:20; Matt 4:6; Joh 11:9-10 – Syr 13:23; 30:13; 31:17; Matt 7:27; Luk 4:11; Rom 9:32; 14:21; 1 Petr 2:8.


Ytterligare studier:

Ps 91:12; Ordsp 3:23; Matt 6:22-23; 20:1-16; 23:7-8; Mark 10:1; Joh 2:3-4,13; 3:22; 5:1; 7:3-9,14; 8:20,59; 9:39-41; 10:40; 12:35,46; Rom 14:13; 1 Kor 8:9; 2 Kor 6:3; 1 Joh 2:10; Upp 7:1.


Andreas J. Köstenberger "Jesus as Rabbi in the Fourth Gospel"; Bulletin for Biblical Research 8 (1998): 97-128.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-07; 2011-08-21; 2014-05-08)

Tillbaka till Start

11:11-13 De här tingen talade Han, och efter det här säger Han till dem: “Vår vän Lasaros somnar/sover (och har somnat). Jag går emellertid för att Jag må väcka Honom ’ut ur sömn’/’ur sömnen’. Lärjungarna sade så (‘hela tiden’/’gång på gång’) till Honom: ”Herre, om han somnar/sover (och har somnat), skall han räddas.” Men Jesus sade/talade (och hade sagt/talat) med anledning av hans död, men de där tänkte, att Han säger/talar med anledning av sömnens sovande.

Ord för ord: 11:11 (17 ord i den grekiska texten) De-här-(tingen) talade-(han), och efter det-här säger-(han) (till)-dem: Lasaros '-nen vän'/vännen vår somnar-(och-har-somnat). emellertid jag-går för-att (jag)-må-väcka-ut-ur-sömn honom. 11:12 (9 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) talade så (till)-honom '-na lärjungar'/lärjungarna: herre, om (han)-somnar-(och-har-somnat) skall-(han)-räddas. 11:13 (18 ord i den grekiska texten) sade-(och-hade-sagt) men '-en Jesus'/Jesus med-anledning-av '-en död'/döden hans, den-där men tänkte att med-anledning-av '-t sovande'/sovandet '-ens sömns'/sömnens (han)-säger.


1883: Detta talade han, och sedan sade han till dem: Lasarus, vår vän, sofver, men jag går för att uppväcka honom af sömnen. Då sade hans lärjungar till honom: Herre, sofver han, så blifver han återställd. Men Jesus hade talat om hans död, och de menade, att han talade om vanlig sömn.

1541(1703): Detta talade han; och sedan sade han till dem: Lazarus, wår wän, sofwer; men jag går att uppwäcka honom af sömnen. Då sade hans Lärjungar: Herre, sofwer han, så warder det bättre med honom. Men Jesus talade om hans död; och de mente, att han hade talat om lekamlig sömn.

LT 1974: Sedan sade han: ”Vår vän Lasarus har somnat, men nu ska jag gå och väcka honom.” Lärjungarna trodde att Jesus menade, att Lasarus hade fått en stunds skön sömn och sade: ”Det betyder att han är på bättringsvägen.” Men Jesus menade att Lasarus hade dött.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren Gud talade: "(Det är) inte fint (för) människan att vara ensam." . . . Och (Adam) gick att sova, och (Gud) tog ett av (människans) revben och 'fullbordade ... uppåt'/slutfullbordade kött i stället för (revbenet). Och Herren Gud byggde revbenet, som Han hade tagit från Adam, 'in i'/till en kvinna. (1 Mos 2:18a, 21b-22a, Grekiska GT)

(Israel sade till Joseph:) "Jag skall somna i sällskap med mina fäder." (1 Mos 47:30a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) " ... Led i riktning mot, i riktning mot dig själv både Aron, din bror, och hans söner ut ur/av Israels söner (för) att vara präster åt Mig, Aron och Arons söner Nadab och Abihu och Eleasar och Itamar." ... Nu ... förde Nadab och Abihu till, mitt emot Herren, främmande eld som Herren inte hade befallt dem. Och eld kom ut från sidan av Herren och ’åt ner’/förtärde dem. Och de dog mitt emot Herren. ... Och Mose ’sjönk ut’/’klädde av’ Aron hans kläder och sjönk/satte dem i/på hans son Eleasar. Och Aron dog uppå bergets topp. Och Mose och Eleasar steg ned ’ut ur’/från berget. (2 Mos 28:1; 3 Mos 10:1-2; 4 Mos 20:28, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) "Se, du må somna i sällskap med dina fäder." (5 Mos 31:16a, Grekiska GT)

Salomo somnade i sällskap med sina fäder. (1 Kung 11:43a, Grekiska GT)

Nadab och Abihu dog ’mitt emot’/inför sin fader, och söner var (hela tiden) inte åt dem. Och Eleasar och Itamar var (nu) Arons präster. (1 Krön 24:2, Grekiska GT)

En människa som har somnat må inte/förvisso ej stå upp. ’Ända till’/’så länge som’ himlen - om alltefter omständigheterna - inte/förvisso ej må braka samman, skall de och/nämligen inte väckas ut ur sömn, ut ur sin sömn. (Job 14:12, Grekiska GT)

(David sade:) “Jag somnade och ’gick att sova’/sov. Jag uppväcktes, eftersom Herren skall ta ’mig i stället’/’parti för mig’.” (Ps 3:5 eller 3:6, Grekiska GT)

Många av dem som sover ’helt och hållet’/gott i/på jordens bredd skall stå upp. (Dan 12:2a, Grekiska GT)

(Tobias och hans hustru/syster) somnade (för) natten. (Tobit 8:9a, S)

Då (Judas) ’såg i’/’fäste blicken på’ dem som somnade/avled i sällskap med vördnad ... (2 Mack 12:45a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Tung/ohälsosam klenhet kommer att ’vara nykter’/dämpas ut ur/av sömn.” (Syr 31:2b)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Före en läglig tid av tidsålderslångt sovande var (Samuel) vittne ... ’mitt emot’/inför Herren och Hans kristus/smorde.” (Syr 46:19a)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”’Varje utsaga överträffade inte’/’ingen utsaga överträffade’ (Elisa) och i ett sovande (tillstånd) profeterade hans kropp. Och i sitt liv gjorde/uttalade han förebud, och på/efter sitt slut (var) hans gärningar förunderliga.” (Syr 48:13-14)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) " ... Den lilla ögonstenen/flickan har inte dött, emellertid/utan hon sover 'helt och hållet'/gott." (Matt9:24a)

Minnesgravarna öppnades, och många kroppar av de heliga, som hade somnat (och sov), restes upp. (Matt 27:52)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Människans Son ges ’ges till sidan av’/överlämnas in i människors händer, och de skall döda Honom, och då Han har dödats, skall Han stå upp efter tre dagar.” Men de hade (hela tiden) icke kunskap om ordet. (Mark 9:31b-32a)

Petrus och de (som var) tillsammans med honom var (hela tiden) varande (och havande varit) tyngda (i/av) sömn/sömnighet. Men då de hade varit vakna alltigenom/’hela tiden’, skådade de (Jesu) härlighetsglans. (Luk 9:32a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) " ... Mina vänner." (Luk 12:4a)

Det blev/hände, (att) den utblottade (Lasaros med sina varhärdar) dog och av budbärarna fördes bort in i Abrahams barm (där han fick tröst). (Luk 16:22a)

Då (Jesus) hade stått upp från bönen (och) hade kommit i riktning mot lärjungarna, fann Han, att de somnat från/’bort från’ sorgen, och Han talade till dem: ”Vad/varför sover ni?” (Luk 22:45-46a)

Och (folket) kastade (hela tiden) sten på Stefanos, som ’kallade emot’/anropade och som sade: "Herre Jesus, tag emot min ande." ... (Och) han somnade. (Apg 7:59,60b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Men där var * (א*) (hela tiden) sex vattenkrukor av sten, (gjorda) enligt/angående judarnas rening. De hade rum uppåt för två eller tre ankaremått. Och (א,*א) Jesus säger till dem: "Fyll vattenkrukorna (av/'som innehåller') vatten." Och de fyllde dem ända till upp/brädden. Och Han säger till dem: "Ös nu upp och för (fram det) till tresängsledaren." Men/och de förde (fram det). (Joh 2:6-8)


Hembygdens predikan:

Moses hade insomnat i Guds närhet på berget Nebo, såsom rabbinerna pläga säga, ”sövd vid Guds kyss”. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 315, Kristi förklaring, Matt 17:1-8)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Jesus inkluderar sig själv, lärjungarna och Lasarus i samma vänskap genom att kalla honom ”vår” vän. Detta gör han trots att han vet att Lasarus är död. Jesus lär oss här mycket om det kristna hoppet som blivit en karakteristisk del av det kristna livet. Den lekamliga döden bryter inte den gemenskap vi har i Kristus. Också i de rabbinska skrifterna talas det om döden såsom sömn, och uttrycket förekommer ofta i NT (Matt 27:52; Apg 7:60; 13:36; 1 Tess 4.13-15). (Studiebibeln II:603)

”Hur kan det få vara så hemskt”, frågade jag, ”hur kan det få vara så hemskt att en del måste dö, när dom inte har fyllt tio år ens?” ”Vet du Skorpan, jag tror inte att det är så hemskt”, sa Jonatan. ”Jag tror att du får det härligt.” ”Härligt”, sa jag. ”Är det härligt att ligga nere i jorden och vara död!” ”Äsch”, sa Jonatan, ”det är liksom bara skalet av dej som ligger där. Du själv flyger iväg nån helt annan stans.” (Astrid Lindgren "Bröderna Lejonhjärta" s 4)

(Emil Kleen) hade som jag gått vilse, men jag fann på att gå tillbaka - till korsvägen, der visarn står, och sen var det lätt att hitta. Mig var det en glädje att få lära ut min konst till honom, som kanske med skäl ansåg mig ha gifvit orätt spår, ehuruväl jag bara följde det stora drefvet, ung som jag var. Det sades mycket godt vid Kleens graf om honom, och det är nog så rätt, ty det andra myllades ner med kroppen, och är väl i denna stund förvandladt. Ofta föreföll det mig som om han likt Stagnelius icke fann sig i öfverrocken han kallade sin hydda, utan att den stramade och var förpassad, så att han liksom fattade hat till den, och på Gnostikerns sätt ville ödelägga den för att vinna befrielsen. Jag förstår det, och jag, som var närvarande vid den stora skilsmessan, såg hur lätt den gick, då han, nästan kropplös somnade in - eller vaknade opp, hvilket lär vara detsamma. Och för mig var det en god lärdom att se huru sjelfständigt hans ande förde sin tillvaro när det materiela substratet var nästan förtärdt. Hans sinnen släcktes, hörseln försvann, synen försvagades, och nästan utan näring låg der ett barnskelett och talade: vackert, vist, godmodigt, tacksamt. När han icke kunde tala längre, tog han fram en bok och pekade på en sida. Det var Andersens saga Den Vises sten, hvilken fanns af den blinda flickan. Ja, lapis filosoforum, det var icke att göra guld bara, och icke att förlänga lifvet - det var något annat! (August Strindberg "August Strindbergs brev XXII 1893-1912 Supplement" s 102; brev 31 okt 1906 till Lännart Ribbing)

(1906 januari 20:e) (Min syster) Anna berättar att (hennes aflidne make, föreståndaren för Stockholms privatgymnasium, fil. d:r) Hugo (von) P(hilp) nu ligger lik med ett lugnt ansigte, och med ett förnöjt leende som han aldrig hade i lifvet. Han ser yngre ut än då han dog. Hans sista var sådant: 24 timmar på sängkanten sittande skrek han under plågorna: Anna hjelp mig! Slutligen tröttnade han och sade: "det är sommar ute, jag vill sofva." Blef först som ett barn i ansigtet. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 235)

(Pojken Anders låg i sin säng och) tänkte på mormor och morfar som låg där borta, hur gamla de var. ... Varför hördes inte de gamla, att de drog efter andan ...? Han hörde alldeles tydligt, hur han flämtade ... Kunde han verkligen inte höra dem? - - Nej, där var alldeles stilla! Andades de inte? Var de döda? De var kanske döda! Så gamla som de var, så nära slutet, det kunde ju komma när som helst. - De var kanske döda! Han måste upp. Upp i mörkret. - De var döda! - - Trevade sig fram ... över golvet ... fram till sängen ... Sträckte ut handen ... kände på morfadern ... den skrynkliga halsen ... på den gapande munnen ... Nej, de sov båda lugnt och tryggt. Han smög tillbaka, ner i sin säng. Tröttheten fick makt över honom och han somnade in. (Pär Lagerkvist "Gäst hos verkligheten" s 66-67; omkring år 1900)


ca 1900 - ca 1800

(Kyrkogårds)vakten stannar upp för att tända sin pipa. Han hukar sig bakom ryggen på vandringsmannen och tänder flera stickor. Skenet från den första stickan, som bara fladdrar till, belyser för ett ögonblick en del av allén till höger, en vit gravvård med en ängel och ett mörkt kors; skenet från den andra stickan, som flammar upp ordentligt men släcks av vinden, glider som skenet från en blixt över alléns vänstra sida och i mörkret avtecknar sig bara hörnet på ett galler; den tredje stickan lyser upp både till höger och till vänster, både den vita gravvården, det mörka korset och gallret runt en barngrav. "Där sover de hädangångna, de sover, de kära!" muttrar vandringsmannen och suckar högt. De sover, både rika och fattiga, både kloka och dumma, både goda och onda. De är alla lika mycket värda. Och de ska sova tills domedagsbasunen ljuder. Herren vare dem nådig och give dem evig frid." "Nu går vi här, men det kommer en dag då vi också ligger där", säger vakten. "Jaha, jaha. Alla måste vi det. Den människa är inte född som inte ska dö. Ack-ack-ack. Våra handlingar är onda, våra tankar orena! Bara synder! Själen är omättlig, den är fördömd, kroppen är njutningslysten. Jag har förtörnat Herren och får ingen frälsning, varken i denna eller den andra världen. Jag är fast i synden som masken i jorden. ... Det finns olika slags vandringsmän. Det finns riktiga som är Gudi behagliga och vaktar över sin själ, men det finns också sådana som driver omkring på kyrkogårdar på nätterna och gläder djävulen ... Jo-jo! En sån där vandringsman skulle smälla till dig i skallen med en yxa om han ville, och så var det slut med dig." (Anton Tjechov "I onda ärenden" s 152-153)

(Ivan Iljitj) letade efter sin gamla skräck för döden men fann den inte. Var var döden? Vilken död? Där fanns ingen skräck, för det fanns ingen död. I stället för döden var ljus. "Jaså, är det så!" sade han plötsligt högt. "Så härligt!" För honom skedde detta på ett enda ögonblick, och betydelsen av det förblev oförändrad. För de närvarande däremot fortsatte hans dödskamp ännu i två timmar. Det sjöd i hans bröst och ryckte i hans pinade kropp. Så blev sjudandet och rosslandet allt svagare. "Det är slut!" sade någon över honom. Han hörde dessa ord och upprepade dem i sin själ. "Döden är slut!" sade han sig, "den finns inte mer." Han hämtade luft, hejdade sig mitt i sucken, sträckte på sig och dog. (Leo Tolstoj "Ivan Ilitjs död" s 68; 4 februari 1882)

Det tillhör vår mänskliga natur att svårast känna de slag som senast drabba. Medvetandet att de som lämnat oss, lefva fastän de döda äro, lefva i Gud och i sitt folks tacksamma och beundrande hågkomst, må lindra de kvarvarande vännernas sorg, men mäktar icke gifva svar på frågan, huru sådana förluster kunna i längden ersättas. (Viktor Rydberg "Direktörstal i Svenska Akademien" s 45; tal på Akademiens högtidsdag den 20 december 1879)

Jag hade alltid hoppats få drömma om livet i själva döden. Men det här var förmodligen inte döden. Jag skulle säkert vakna om en stund. Jo, om en stund skulle jag luta mig fram, ta Marguerite i min famn och torka hennes tårar. Vilken lycka att återförenas! Nu skulle vi älska varandra ännu mer! Jag skulle vila några dagar och sedan gå till mitt arbete. Vi skulle börja ett nytt liv, ett lyckligare och rikare liv. Men det var ingen brådska. För en stund sedan hade jag varit så betryckt. Marguerite behövde inte bli så upprörd bara för att jag inte hade kraft nog att vända mig om på kudden och le mot henne. Nästa gång hon sade: "Han är död! Herregud, han är död!" skulle jag kyssa henne och för att inte skrämmas skulle jag viska: "Inte alls, kära barn. Jag bara sov. Du ser väl själv att jag lever och att jag älskar dig." (Emile Zola "Olivier Bécailles död" s 128; februari 1879)

När (gubben Bazouge som var grundligt full den dagen) tog Gervaise i sina grova svarta händer, greps han av ömhet, han lyfte varligt upp denna kvinna som så länge hade varit förtjust i honom. Och medan han med faderlig omsorg lade ner henne i kistan, stammade han mellan två hickningar: "Du förstår . . . hör vad jag säger . . . det är jag, Bibi-den-Glade, kallad damernas tröstare . . . Seså, nu är du lycklig. Sov sött, min sköna!" (Emile Zola "Krogen" s 564)

När det slutligen blev tyst i rummet och fadren sade: mamma är död, då var det tröstlöst. ... Fadren ... var nu mjuk. Han tog de två sönernas händer och sade: "Gud har hemsökt oss; nu skola vi hålla tillsammans som vänner. Människorna gå i sin självtillräcklighet och tro sig nog, så kommer slaget, och man ser hur mycket man behöver varann alla. Låt oss vara uppriktiga mot varandra och överseende." Gossens sorg tog av i ett ögonblick. Han hade fått en vän, och en mäktig, klok, manlig vän, som han beundrade. Huset kläddes nu med vita lakan för fönstren. "Du behöver icke gå i skolan, om du icke vill", sade fadren. Om du icke vill! Det var ett erkännande av hans vilja. ... Om söndagen läste fadren en predikan av Wallin över texten: Vår vän är icke död, men han sover. Med vilken oerhörd förtröstan tog han icke dessa ord bokstavligen och hur visste han icke att riva upp såren och på samma gång läka dem! Hon är icke död, men hon sover, upprepade han glatt. (August Strindberg "Tjänstekvinnans son" s 92-93; 1860-talet)

Såsom wi wäcka de sofwande, så wäcka (Gud) de döda till lifwet. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 150)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Göran Persson (till prins Erik): "Är du rädd för döden, då, prins?" Prins Erik: "Ja, som barnen äro rädda för att gå och lägga sig, och jag kommer nog att skrika som de. Bara jag visste vad döden var." Göran Persson: "Somliga säger att det är en sömn, andra att det är ett uppvaknande, men ingen vet något bestämt!" Prins Erik: "Hur skulle man kunna veta något om det andra, då man icke vet något om det här livet?" Göran Persson: "Ja, vad är detta livet?" Prins Erik: "Jag tycker det är ett enda dårhus." (August Strindberg "Gustav Vasa" s 130)

Hwilken är nu en trogen och snäll tjenare, som Herren hafwer satt öfwer sitt husfolk, att Han skall gifwa dem mat i rättan tid? (Matt 24:45) En sådan tjenare war Eleasar, Abrahms dräng. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 32 i kommentar till 1 Kor 4:1-5)

Denna förskräckliga död, hwilken Skriften kallar den andra döden, är nu genom Christus borttagen ifrån de trogna och i Hans lif uppslukad. I dess ställe är en liten död-unge qwarlemnad, ja, en sockerdöd då en christen dör efter köttet, det är, kommer ur otron till tron, ur den widlådande synden till ewig rättfärdighet, ur all jämmer, bedröfwelse och anfäktning till all ewig glädje. En sådan död är sötare och bättre, än något lif på jorden. Ty en sådan glädje kan allt lif, gods, lust och fröjd i denna werlden icke gifwa, som det är att dö med godt samwete, i wiss tro och förtröstan om det ewiga lifwet. Derföre må med skäl ett sådant kroppens aflidande ej annat kallas, än ett insomnande i en ljuf och söt sömn. ... Men allenast deruti står felet hos oss, att det oförståndiga köttet nu icke kan begripa sådant, utan ännu förskräckes för dödens skepnad och tycker, att det ännu är den gamle döden. ... Ty det går här med förnuftet såsom med ett barn, hwilket man skrämmer med en skramla eller ett skråputsansigte, så att det icke kan somna eller låta söfwa sig, eller såsom med en menniska, som icke är wid sitt förstånd och menar, när man skaffar henne i säng, att man will kasta henne i wattnet och dränka henne. Ty hwad man icke rätt förstår, dermed kan man icke heller rätt bete sig. ... Sammalunda är det icke heller dödens och grafwens skuld, att du så swårligen rädes för dem, utan ditt kött och blod har skulden, som icke kan förstå, att dess plåga, död och graf är ingenting annat, än att Gud lägger dig helt wackert, såsom ett barn i waggan eller i den mjuka bädden, att du der må sofwa sött intill den yttesta dagen. Men så gör kött och blod, att det fruktar och rädes för det, som förtjenar hwarken fruktan eller rädsla, och twärtom hugnar och gläder sig af det, som icke gifwer någon hugnad eller glädje. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 122-123 i kommentar till Rom 6:3-11)

Detta tecken (dvs korset) ... blev ett nytt tillträde in i paradiset. ... På grund av detta ... är död (inte) död utan en sömn. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:536)

(Kristus) kallar döden för en sömn eftersom han uppstod. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 62)

Namnet Laazar, eller Lazar, förekommer ofta i de talmudiska skrifterna som en form av Elazar eller Eleazar. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 146)

De kristna förde sina döda till katakombernas gravar och lade in dem där, den ena efter den andra, tusen och åter tusen. Gravöppningarna i gallerierna tillslötos väl med cement, och så anbragtes en inskrift däröver. Dessa inskrifter vittna om, huru ljust de kristna sågo på döden. Vid åminnelsegudstjänster vägrade man alltid att tala om den bortgångne brodern eller systern såsom död. Man använde i stället uttrycket: "accersitus ab angelis" - bortkallad av änglarna. (Carl Lidby "Roms kristna katakomber" s 78-79; Evangelisk Tidskrift 1934:3 - mars)

Genom eufemism betecknades ”att dö” som ”att gå till vila”, ”att få (av)sluta”, ”att samlas till världen” eller ”till ljusets hem”, ”att dra sig tillbaka” eller ”att vara dold”. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 316-317)

Med 281 röster mot 219 blev Sokrates förklarad skyldig. ... Omröstning följer, och domen går på dödsstraff. ... (Sokrates) vänder sig till dem som röstat för frikännande, sina egentliga domare, för att med dem få överväga ... hurudan den lott kan vara, som efter döden förestår. Han vet det icke. "Ett av tu måste ju döden vara; antingen är det så, att den döde icke finnes till och icke har någon förnimmelse eller känsla av något, eller ock är döden, såsom man brukar säga, en förvandling och en själens förflyttning från detta ställe till ett annat. Om nu å ena sidan det icke finnes någon förnimmelse, utan döden är såsom en sömn, vilken man sover utan att hava någon dröm, så torde döden var en förunderligt härlig vinning. Om å andra sidan döden är detsamma som en resa eller en förflyttning härifrån till ett annat ställe, och om det är sant, som man brukar säga, att alla de hädangångna vistas där, vilken större lycka, I domare, kunde väl finnas än denna? (Hans Larsson "Platon och vår tid" s 51-52; Sokrates försvarstal)


Att fortsätta med (hembygden):

Livets största lycka är nog att kunna somna, det märker man klart i sitt sovgemak de gånger det inte vill gå. ... Man skulle kunna tycka att arbeta, verka, fullkomna skulle vara en ännu skönare sak men det är icke så. (Alf Henrikson "Sakta mak" s 292-293; Faktum)

Den som (vid regementet i Skillingaryd) ev. var vaken kl 5 fm, kunde då få se ganska roliga saker, när musiken skulle spela reveljen. Musikpersonalen var liksom de flesta morgonsömnig och ej samlad, när reveljen började spelas. När klockan i vakten slagit 5, vilket skedde medelst 5 slag på triangeln, funnos ofta endast ett par trumslagare vid vakten, där musiken skulle samlas och de började programenligt slå virvlarna som inledning till reveljen och kunde få hålla på rätt länge därmed och allteftersom nya trumslagare anlände instämde de i virvlarna. Under tiden samlades undan för undan instrumentalmusiken och när det inte gick att vänta längre, så höjde regementstrumslagaren sin stav och satte igång musiken. Ibland lät det då rätt tunt, ty många voro ännu på språng till samlingen med instumenten i famnen och i sista stund spännande sina sablar om livet. ... Då middagen var intagen och komp. skingrats framför baracken, blev det tyst i lägret, ty man kan säga, att då så gott som varenda man lade sig att sova i sin säng eller ev. ute på någon skuggig plats, ifall det var mycket varmt. ... På middagsrasten ... hade folket ingen högre önskan än att få sova, och det ville ingen förneka dem. (Enar Skillius "En gammal I 12:ares minnen" s 50; minnesanteckningar av generalmajor Hugo Ankarcrona den 28 maj 1947)

Så har då den störste (Viktor Rydberg) av alla våra samtida inom Sveriges litteratur måst med sin dödliga del skatta åt förgängelsen. Men han själv lever. Och hans hellenistiska bilder, hans forskningsprodukter och hans mästaresång skall leva så länge ännu det svenska språket talas och förstås. (Jakob Bonggren "Vid underrättelsen om Viktor Rydbergs död" s 22; Svenska Amerikanaren 8 oktober 1895)

I Choret finnas följande Stenar, som tagne äro från Gambla Stads kyrkian, under hwilka inga grafwar äro: " . . . Här under hwilar i Christo, Salige Hustru Ingeborg Jöns dotter med sin barn Jöns och Inger, Gudemed, barn, afsomnade i Herranom d. 24 Nov. A:o 1581. (Abraham Krok "Beskrifning öfwer Jönkiöpings stads kyrkia upsatt åhr 1753" s 50)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Lukas avslutar sin skildring (av Stefanos martyrdöd) på grekiska med orden ”han somnade in” – ”en oväntat vacker och fridfull beskrivning av en så pass brutal död”, skrev F.F. Bruce. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 323 i kommentar till Apg 7:59-60)

Under nattens sömn fyller kroppen på förråden av ämnen som behövs i vaket tillstånd. Sömnen är därför ingen passiv fas utan en ytterst viktig och aktiv fas för återhämtning och uppbyggnad. ... Under sömnen har kroppen möjlighet att göra justeringar och rätta till obalanser. (Sanna Ehdin "12 veckor till ett självläkande liv" s 158)

Kvinnan som svarade när jag ringde och berättade ... att jag tänkte komma (till kvinnoföreningen Nya Iduns möte), blev mållös: MEN - äR - INTE - NI - DöD? fick hon fram, staccato. Några sekunder naglade fast mig vid detta faktum: naturligtvis är jag död. Så här är det: det finns ingen tydlig gräns mellan livet och döden. Man går runt som vanligt, men som i sömnen, dimma utanför fönstren, man kan öppna fönstren och gå ut i luften, en ande, fri att somna eller gå sin väg. Och så ringer man någon i samma ögonblick, kanske har det då redan gått en lång tid, tiden är ingenting efter döden, och så plötsligt när man ringer och söker kontakt med det levande livet hör man denna röst: "Men är inte ni död?" Tystnad. "Vi fick veta att ni hade dött." Och sedan: "Vi hade sammanträde i går och diskuterade om vi skulle ha en tyst minut för er på nästa möte. Vi tänkte ringa er man och beklaga." Naturligtvis var allt ett misstag. Någon journalist med ett liknande namn hade dött, och kvinnan som svarade hade fått en chock. Också jag. Verkligheten kom emot mig på nytt efter några minuter ... men tanken på döden som, utan att man märker det, kommer tassande i isdimmiga februaridagar har stannat kvar. (Margareta Strömstedt "Natten innan de hängde Ruth Ellis" s 151-152; Svartsjuk i Prag)

Efesos vid nuvarande (år 2003) Selcuk har många minnen från kristen tid. . . . Mellan teatern och Johanneskatedralen finns "de sju sovarnas grotta" och på berget Monte Solmessos ligger det hus, där Maria skall ha tillbringat sina sista år. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 237-238)

Förut trodde jag att jag aldrig kommer att dö. Men nu vet jag att jag ska dö. En pojke som hette Vadik Korinkov låg på sjukhuset samtidigt som jag . . . Han ritade fåglar och små hus och gav mig dem. Han dog. Att dö är inte otäckt . . . Man sover länge, länge och vaknar aldrig . . . Jag har drömt om hur jag dog. I drömmen hörde jag hur mamma grät. Och så vaknade jag . . . ("En barnkör" s 236-237; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

För de ortodoxa spänner kyrkan över himmel och jord. Jesus Kristus är grunden, för ingen annan grund kan läggas. Apostlar, profeter, martyrer och andra heliga är uppbyggda på denna enda fasta grund och utgör en växande byggnad, där Gud själv bor genom Anden. Alla de avlidna kristna är alltjämt medlemmar av Kristi kropp, och kyrkan är inte fullständig utan dem. Det är därför den ortodoxa kyrkan i sin gudstjänst ständigt påminner sig själv om alla Guds heligas närvaro, de levandes och de dödas, mitt ibland oss. (Paulus Mar Gregorios "De ortodoxa familjerna" s 47; författaren född år 1922 i Tripunithara väster om Madurai i södra Indien)

Fåglarna – och städerskorna och kökets folk och servitörerna sover i sina nästen. En viskande röst ekar vackert: ”Vänta, snart somnar även du.” (Axel Liffner ”Stilla” s 502; 1975)

En svåger till (Börje) hade dödats i en bilolycka. De hade åkt tillsammans ... nedför en slänt direkt i ett moras. Själv fick han knappast så mycket som en skråma, men svågerns bröstkorg slets upp av rattstången. Detta var hemskt och kusligt i och för sig men det mest fruktansvärda var, att skräcken fanns i den dödes ansikte som annars var alldeles oskadat. Den vidöppna munnen, skräcken i ögonen. ... "Det är den synen som är omöjlig att bli kvitt. ... Döden är liksom efter mej vart jag går", sa Börje. ... Då det blev kväll den sjunde dagen, just då solen gått ned och en sval skymning började avlösa en het julieftermiddag, dog Inga Loväng. Hon vände huvudet en aning in mot dem som fanns i rummet som om hon tänkte säga något, men det hördes bara en grund utandning. Sedan fanns hon inte mer. ... Då Börje tidigt dagen efter reste, viskade han till Kjell: "Detta var det bästa som kunde hända mej." Kjell visste vad Börje menade. Synen av den fridfullt sovande hade helt eller delvis utplånat en minnesbild som intill gränsen för det uthärdliga hade följt och förföljt hans bror. (Sven Edvin Salje "Lågan i kvällen" s 210-212)

(Det grekiska ordet för "vän") är troligen en teknisk term för "kristen" (se 3 Joh 15; Luk 12:4; Apg 27:3 och särskilt Joh 15:13-15). ... Det använda språket väcker tanken på alla kristnas uppståndelse på den yttersta dagen. ... "Att bli frisk från sjukdom" är en vanlig innebörd av (det grekiska ordet); men Johannes själv avser att påminna om att kristna som sover i döden skall blir frälsta. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 392-393)

(Kjell) hejdar sig. Vart tog de vägen, far och Botvid? ... (De) är ju döda. De sover tre alnar nere i Arnums kyrkogård. I det nordvästra hörnet, där alla Motorpabor samlas. Där sover ni lugnt. Far har redan börjat förena sig med mullen. Kring kullen har det blivit breda, djupa sprickor i gruset. Locket har börjat ge sig. Graven slår igen. (Sven Edvin Salje "Människors rike" s 65-66)


ca 1950 - ca 1900

Simon ligger orörlig ... som om han sove. ... Edla kommer in i köket. ... "Simon har gått ifrån oss", säger (mor). ... (Edla) faller på knä vid sängen. Hon stryker Simon över hans knäppta händer. Far, mor och Kjell drar sig bort mot dörren. I denna stund förstår de, att det är en som står Simon närmare än de själva gör. Och då de går ut för att lämna Edla ensam därinne, hör de hur hon viskar: "Det är inte sant, Simon, du bara sover, du bara sover, du har inte gått ifrån mej!" (Sven Edvin Salje "På dessa skuldror" s 247-248)

Vad spelade det för roll var man en gång låg när man var död? I en smutsig göl eller i ett marmortorn på toppen av ett högt berg? Man var död, man sov den stora sömnen, man oroades inte av sådana saker. Olja och vatten var detsamma som vind och luft för en. Man sov helt enkelt den stora sömnen och brydde sig inte om hur otäckt man dog eller hur man föll. (Raymond Chandler "Den stora sömnen" 'sista sidan'; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 29; Richard Chandler född år 1888 i Chicago, USA)

Som en blomma undergivet böjer sig för höstens bud, som en blomma undergivet fäller blad och sommarskrud, lägger jag min stolthet av; som ett barn i moderlivet slumrar jag i Gud bortom strand och hav. (Hjalmar Gullberg ”Under stjärnor” s 85-86; 1933)

God natt – god sömn jag önskar er, ni alla vandringsmän. Vi sluta sjunga och skiljas – vad mer om aldrig vi träffas igen. Jag har sagt något litet och fattigt av det som brunnit hos mig och så snart brinner ner, men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet – god natt – god sömn åt er. (Dan Andersson ”Epilog” s 14; Efterlämnade dikter 1930)

En stor skara missionsvänner var samlad i Immanuelskyrkan fredagen den 9 maj (1924), då stoftet av vår hänsovne missionär Högberg vigdes till den sista vilan. Kyrkan var vackert klädd i palmer och blommor. Sedan kistan inburits under tonerna av en sorgmarsch och placerats på en katafalk, höll missionsföreståndare Nyrén ett av varm känsla buret minnestal med utgångspunkt från Herrens ord: "Lasarus, vår vän, har somnat in, men jag går att uppväcka honom." Högberg var en Jesu vän och en vår vän. Jesus ägde honom, och han ägde Jesus. Denne Jesu vän och vår vän har somnat in efter ett långt, hängivet och troget arbete i Herrens tjänst." ("Missionär L.E. Högbergs begravning" s 350-351; Missionsförbundet n:r 21 den 22 maj 1924)

Väl inomhus stannade (Algot) åter för att lyssna. Från kammaren på loftet hördes tunga snarkningar vilkas jämna stigande och fallande vittnade om en lugn och drömfri sömn. ... Efter att ha avlyssnat (detta) vittnesbörd om ro i huset företog han en uppstigning till loftskammaren. Det tog honom rundlig tid att komma opp och så ner igen ty han måste väga varje steg som en lindansare för att förekomma att den skröpliga trappan knarrade. Algots hustru låg vaken när han äntligen kröp ner vid hennes sida i sängen. "Han märkte väl inget?" sporde hon viskande. "Nä", gäspade Algot till svar, "han sov som han va dö, guskelov." Därpå somnade han. (Fritiof Nilsson Piraten "Småländsk tragedi" s 26-27; år 1923)

Fall, julesnö, och susa, djupa mo! Brinn, österstjärna genom junikvällen! Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro, du land, där våra barn en gång få bo och våra fäder sova under kyrkohällen. (Verner von Heidenstam "Ett folk" s 242; Sverige)

Gamle prosten lider svårt av åderförkalkning och man kan gott säga att av alla hans själsförmögenheter sitter egentligen bara blidheten kvar. En dag när han promenerar på landsvägen möter han en gammal konfirmand, som varit borta i flera år, och inte har reda på hur åren farit fram med hans själasörjare. Han stannar, hälsar och påminner om ock med möda prosten om sin existens. Prosten hälsar så mycket till far och mor. "Men", svarar den unge mannen."Dom är ju döa båa två. Det kommer väl prosten ihåg. Prosten har ju själv begravt dom." "Hälsa så mycket i alla fall", nickar prosten ännu blidare och fortsätter sin promenad. (Folke Rösiö "Det glada Småland" s 204)


ca 1900 - ca 1850

Se vi här en ljuvlig blomma, som vi älskat över allt, hastigt vissna före kvällssol, o, vad allt blir tomt och kallt! Dröjande vi stå vid kullen, där vi gömt vår rosenknopp: vänner, må vi dock ej sörja, som de andra utan hopp! Jag skall sova, men ej evigt; snart en härlig morgon grytt och vi skola åter mötas, sedan allt är vordet nytt. (Lina Sandell "Blott en dag" s 92; Jag skall sova, men ej evigt)

Johannes Brahms, född 1833, död 1897. Som tonsätttare en av de stora. ... När man kommit till den sista takten i sista koralen (i hans allra sista verk) ”O Welt, ich muss dich lassen” (O värld jag måste lämna dig ...), då vet man att Brahms har funnit sin Gud. I motetten ”Warum?” (Varför?) har han till text följande rader ur Jobs bok: ”Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt den som plågas så bittert?” ... Brahms ger inget svar på frågan, men han låter motetten klinga ut i den lutherska koralens ord: ”Jag är med Herrens vägar nöjd: Ske hans vilja. Döden är mig ingen död, Han är en sömn allena.” (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 41)

Ren står i dörren morgonsolen röd, men hon vår älskade, som natten lång vi sövt med våra flöjter och vår sång, hon vaknar icke. Är hon död? ... Sverige är den dödas namn. I sorgehuset sitta vi som gäster. Och gravöl äro våra minnesfester. Hon sover döv med hakan mot sitt bröst, då Norge, systern som satt bo i väster, står upp med solen. ... Men den vi älska sover kall. ... Vi viska sakta över huvudgärden om hur det redan dagas över världen. ... Vi bära henne under glada sånger ur husets kvalmiga alkover till dörrens tröskelsten, där dagens vind och första ljusning färgar hennes kind. Den jungfrun är ej död, hon sover. (Verner von Heidenstam "Den sovande systern" s 237-238)

Josua begrofs i Temnat Heros, som betyder "sal". I ljuset hade han vandrat och därför skulle själva begrafningsplatsen bevittna, att när han dog, gick han ej ner i den "mörka" grafven blott, utan in i det tillkommande lifvet ofvan solljus. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 314; nr 40 den 3 oktober 1895)

När våra vänner dö, tycker jag att vi i stället för att (sätta) en stor svart rand på deras notifikationskort för att de skola se dystra ut skulle göra bättre i att sätta en guldkant. (D.L. Moody "Vi skola leva i evighet"; Jönköpings-Posten 1921-02-18)

Att detta häfte (af Pietisten) utkommer så sent har ju sin naturliga förklaring i den händelse, som timat (d.w.s. Rosenius' bortgång), samt deruti, att det icke war lätt för mig att öfwertaga arbetet med fortsättningen. Nästa häfte skall dock, will Gud, utkomma i behörig tid, d.w.s. i Juni. Och nu till sist: Fridens Gud regere wåra hjärtan och lede oss i all sanning, att Jesus måtte få wara wårt allt i lifwet, i lefwernet och i döden! Umeå den 4 April 1868. P. Waldenström. (P. Waldenström "Rosenius, wår wän, sofwer"; Första häftet af Pietisten för år 1868; Jönköpings-Posten 1868-05-09)

Dröj, vandringsman, och torka af den tår, som rann vid denna graf! Här är ej kvalm och sorg och strid; se, här är frid och segerpalm! . . . "Och sök din skatt i himmelen; i världens natt finns icke den. Här är ej bo, här är ej hamn; i Kristi famn allen är ro." Ja, pris ske Gud, som här oss gaf ett sådant bud, en sådan graf,. Sof, herde, sof i Herrens tro, i Herrens ro, till Herrens lof! (Zacharias Topelius "Daniel August Saelan" s 9,12; dikten skriven den 7 januari 1867; Saelan dog den 29 december 1866)

(Komminister Per Pettersons) inträde (som präst) i Skede år 1851 betydde en ny tid för såväl socknen som trakterna däromkring. ... En gång under pastor Pettersons första tid i Skede fick (Karl Palmberg) följa med sin far till Alseda kyrka. En avlägsen släkting till dem skulle då begravas. (Fadern) Anders Svensson tog gossen med sig upp på läktaren för att denne skulle få en bättre överblick. ... Då predikanten började beskriva deras sällhet, som i Kristus hava avsomnat, glömde pojken allt omkring sig. Han tyckte sig förflyttad till ett högt berg och blickade in i himmelen. Han såg den stora vita skaran bölja fram på de eviga höjderna. Guds stad, strålande som en pärla, trädde fram för gossens inre blick. Han glömde döden och begravningen. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 19-20)

(Robert,) Du borde kanske sjunga en kvällspsalm, där Du ropar på Sömnen, den vakandes lovpsalm till Sömnen: du som är det ljuvligaste jag känner! Sömn, du härlige tröstare! Var är Du? Här är jag! Kom och tag mig med Dig! Du vet stället: Där ingen pina är! Kom strax och fräls mig ur min vakenhet! Grip tag i mig och för mig bort! Du känner ett ställe där det är gott att vistas. Jag har varit där och jag vill komma igen och stanna! Välsignade sömn, slut mig i Din famn, slut mig till Din vilas mjuka bröst! Där Du är kan ingen plåga vara! Men du vet att Din bön är fåfäng: Jag ska nog hålla sömnen länge borta från Dig även i natt. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 368; Femte natten – Roberts öra berättar)

Snart kommer mörkret över jorden och då ser ingen den smala vägen. Vandra därför skyndsamt så länge ljuset finns, för att mörkret inte skulle upphinna er. Den som vandrar i mörkret ser inte vart han går. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 313 i predikan över Hos 8:12)


ca 1850 och tiden dessförinnan

(Biskopen i Skara Jesper Svedberg skriver:) "Med (min andra hustru Sara Bergia) levde jag i ljuv trevnad intill år 1720, då Gud henne efter tre dygns svår bröstvärk den 3 mars kl. 2 e.m. genom en stilla och saktmodig död hädankallade, mig till en stor sorg och avsaknad. Ja, den som här stilla och saktmodigt lever får ock en lindrig och stilla död och lider av såsom i en sömn. Gud fröjde henne i all evighet för all fröjd hon mig tillskyndat hade!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 288)

Metaforen (att de döda egentligen sover) återkommer ofta i andaktsböcker och dikter från (1600-talet), liksom på minnestavlor och gravmonument. Sömnen och Döden som unga bröder ses också ibland på gravstenar och emellanåt tycks den döde skildras som sovande - som Johan III i Uppsala domkyrka. Sömnen är måhända ett av de konstnärligt sett mer tacksamma motiv som står till sepulkralkonstens förfogande, tack vare den poetiska karaktär som än idag tillskrivs sömnen och drömmarna. (Peter Gillgren "Att minnas de döda" s 506)

Alla klockor ringde i Stockholms kyrkor. Från Storkyrkan gick klangen, dov och klagande; från gråmunkarnas gamla kyrka, från S:t Jakob och S:ta Clara, från Maria Magdalena, S:ta Gertrud och S:t Olov svarades det med dallrande toner. Å alla gator och å alla torg stod folket packat, bidande i sörjande tystnad. . . . Nu, den 22 juni (1634) väntades (konungens kista) till Stockholm. . . . Och medan piparna blåste en sorgemarsch och trummorna dånade, förstämda och dova, bars kistan över bron till Gråmunkeholmen och in i den gamla kyrkan, till att bisättas där mången svensk hjälte redan sov den sista sömnen. (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf - Hans liv och bragder" s 133-134)

Många vittnesbörd finns om den stora vikt som lades vid omsorgen om den döde, och "att begrava de döda" blev också ett av de sju barmhärtighetsverken. Det första som skulle göras var att tillsluta den dödes ögon och mun. Han skulle se ut som en sovande i väntan på uppståndelsens dag. ... Om den döde låg med öppna ögon och öppen mun kunde han "se ihjäl" personer i närheten och bli en gengångare därför att själen kunde återvända, särskilt under den närmaste tiden efter dödsfallet. (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 144; Medeltida begravning i Sverige)

(Jakob) Afrahat var biskop för en del af de östsyriska församlingarna, som lefde på persiskt område, och han har troligtvis haft sin bostad i S:t Matteusklostret midt emot Mosul. ... I hans skrifter, som äro författade mellan 336 och 345, hafva vi det äldsta vittnesbördet om kristendomsuppfattningen hos de syrier, som lefde under det persiska oket. ... Han trodde, att människosjälen följer kroppen i grafven och hvilar i ett slags sömn, till dess basunen på samma gång kallar själ och kropp fram till uppståndelsen. ... I Armenien liksom i Västerlandet gå ända intill vår tid (senare delen av 1800-talet) dessa skrifter under Jakobs af Nisibis namn. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 292-293; Syriska kyrkolärare)

När döden kom, sörjde de kristna men såsom de, hvilka hade hopp. De voro, såsom Tertullianus säger, "ett resefärdigt folk". Hvarför är du så otålig", frågar han sina kristna bröder, "därför att den för tillfället är tagen ifrån dig, som du tror en gång skall vända tillbaka? Hvad du kallar död, är snarare en bortresa. Öfver den, som har gått förut, må man icke sörja; man må på sin höjd längta efter honom, och äfven denna längtan skall dämpas genom tålamod." (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 246; Församlingslifvet under friförsamlingstiden)


Att avrunda med:

En dikt om döden är ingen illusion, det är döden som är en illusion! (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 66; Replik till en japansk dödsdiktare)

Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden. Han bar en frökorg i sin hand och strödde mellan orden för livets början och livets slut sin nya fröskörd ut. Han gick från soluppgång till soluppgång. Det var den sista dagens morgon. Jag stod som harens unge, när han kom. Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång! Då tog han mig och satte mig i korgen och när jag somnat, började han gå. Döden tänkte jag mig så. (Bo Setterlind ”Trosvisst” s 235; Döden tänkte jag mig så)

Idag har jag hälsat på Döden, jag har tagit Döden i hand, vi stod vid den falnande glöden och såg en stund på varann. ... När vi skildes, fann jag, hur Döden slog ned sin blick och log. Det var i det ögonblicket som rädslan inom mig dog. ... Även om allt omkring var natt, det blev en förklarad dag. Jag fruktade ingenting längre, ty Döden bar Mästarens drag. (Bo Setterlind ”Blomman i snön” s 247; Möte vid elden)

Han, som har hjulpet hidintil, han hjaelper nok herefter, han alltid kun det bedste vil, og han har almagtskraefter, og han så grundig alting ved, at selv til bunds i kaerlighed ser klart hans forsyns øje. ... Den øde ørk, det vilde hav, den hårde vinterkulde, den dybe sorg, den mørke grav, de kaere under mulde, for alt hos Gud er gode råd, til frydesang han vender gråd, så let som vind og vove. ... Vi føler, at hvordan det går, hvad verden gør og lader, så gav os Gud dog børnekår, så er dog Gud vor fader, så er vor død dog kun et blund, og støvet om en liden stund få også ørnevinger. (N.F.S. Grundtvig "Salme" s 288; ørk = öken, børnekår = villkor, ställning, förhållande, støv = stoft)


Sångarna:

Vad säger Guds ord som är ristat med stenskrift i gravarnas vårdar? De döda som vilar därunder, de är inte döda. De sover. (A Prudentius-O Hartman: Psalmer och Sånger 727:2)

Så får jag nu med frid och fröjd Mig hädanskilja! Jag är med Herrans vägar nöjd: Ske hans vilja! Döden är mig ingen död: Han är en sömn allena. (JO Wallin: Psalm 478:1)

Med (Christus) salighetens stig Jag funnit, Och himlaarfvet han åt mig Har vunnit. När jag insomnar, Han mig omfamnar, Och på hans armar jag i himlen hamnar. (E Andersdotter-O Forsselius-JO Wallin: Psalm 487:2; jfr Psalmer och Sånger 325:2)

Salige de, som ifrån världens öden Somna i Jesu Kristi tro i döden! Herren skall föra deras själ ur nöden Hem till sin glädje. (Z Topelius: Sång 624:1; jfr Psalmer och Sånger 306:1)

Sof godt, vår vän! Hos Kristus är dig bäst; Väl var vid dig vårt hjärta ljufligt fäst, Men Kristus dock dig älskar allra mest – Sof godt, sof godt, sof godt! ... Du slumrar ljuft som barn i moders famn, Och vakna skall du uti glädjens hamn, Ty trygg du hvilar uti Jesu namn. Sof godt, sof godt, sof godt! ... Till dess från jorden nattens skuggor fly, Tills skörden bärgas, grönskande och ny, Tills evighetens morgon börjar gry, Sof godt, sof godt, sof godt! ... Till dess den stora påskens klockor slå, Då du med alla trogna fram skall gå Ur stoftet och det rika arfvet få, Sof godt, sof godt, sof godt! ... Till dess vi mötas hos vår Herre kär I dräkt, som själf han gifvit, ren och skär; Till dess vi skåda honom, som han är, Sof godt, sof godt, sof godt! (S Doudney-E Nyström: Sång 625:1-5)

Jag vet mig en sömn i Jesu namn, När döden mitt timglas tömmer. Mig redes en bädd i jordens famn, Så moderligt hon mig gömmer. Min själ är hos Gud i himmelrik Och möda och sorg förglömmer. (MB Landstad-O Wågman: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 574:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Det hebreiska namnet Eleasar har samma betydelse - "Gud är hjälpare" eller "Gud har hjälpt" - som det grekiska namnet Lasaros. I ett återställelseperspektiv ser vi hur den gamle, upphöjde Eleasar - Herrens trogne slav-tjänare - måste ödmjukas och dö i Lasaros - Herrens vän. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 11:43-44.

Det är också möjligt att se berättelsen om Lasaros i ett "paradisperspektiv". I 1 Mos 1-3 omtalas hur den ensamme allra första människan gick att sova och hur Gud då tog ett revben ur honom och av det gjorde en kvinna. Resultatet blev först gemenskap men till sist en åtskillnad mellan å ena sidan Adam och Eva och å andra sidan Gud. Vi kan jämföra med hur en ensam sovande Lasaros på Jesu befallning kommer ut ur en grav för att sedan bli smord av kvinnan Maria. Observera "stegringen" i gemenskapen mellan mannen Lasaros och hans båda systrar. I Joh 11:1-3 skildras de som boende i samma by, i Joh 12:1-3 är de samlade i Lasaros hus i sällskap med Jesus. Här kan vi uppfatta ett återställelsemotiv. Åtskillnaden mellan människor (män och kvinnor) och Gud har ersatts av en gemenskap Jesus och hans vänner. Jämför också med Matt 18:20 där Jesus säger att han är mitt ibland två eller tre som är församlade i hans namn.

Det grekiska ordet för "somna" används i allmänhet om dödens sömn. Men synoptikerna kunde också använda det bokstavligt, som vi ser i Luk 22:45. I Luk 22:46 och i Matteus och Markus används ett annat grekiskt ord, vilket ibland också används med betydelsen "dödens sömn", se till exempel Dan 12:2. Så lärjungarnas missförstånd är begripligt. Och deras användning av det grekiska ordet för "sovande" ökar förvirringen. Detta ord förekommer bara här i NT, och i GT har vi det bara i Syr 46:19 och 48:13, där det används om sovandet efter döden. Sammanfattningsvis ser vi att lärjungarna är förvirrade och inte förstår Jesu ord (jämför Mark 9:31-32).


Paulus sade till de troende i Korint: "Många i/bland er (är) svaga och icke kraftfulla, och (de som är) lämpliga somnar." (1 Kor 11:30b)


Grekiska ord:

exypnizô (väcka ut ur sömn) Job 14:12; Joh 11:11 – Dom 16:14(B),20(B); 1 Kung 3:15.

koimaomai (somna) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 8:9; 2 Mack 12:45; Syr 48:13; Matt 27:52; Luk 22:45; Joh 11:11-12; Apg 7:60; 1 Kor 11:30 – Tobit 2:9; 8:1; 1 Mack 11:6; 16:4; Salomos Vishet 17:13(14); Matt 28:13; Apg 12:6; 13:36; 1 Kor 7:39; 15:6,18,20,51; 1 Thess 4:13-15; 2 Petr 3:4.

koimêsis (sovande) Syr 46:19; 48:13; Joh 11:13.

(h)ypnos (sömn) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 31:2; Luk 9:32; Joh 11:13 – Ester 6:1; Tobit 10:7; 1 Mack 6:10; Syr 22:9; 31:1,20; 40:6; 42:9; Matt 1:24; Apg 20:9; Rom 13:11.


Ytterligare studier:

Jer 51:39,57; Mark 5:39; 9:26; Luk 8:52; 16:23; 18:34; Joh 11:3; 15:13-15; Apg 27:3; 1 Kor 15:19; 3 Joh v 14(15); Upp 3:1-2; 7:1


Thomas R. Edgar "The meaning of 'sleep' in First Thessalonians. Se Journal of the Evangelical Theological Society 22.4 (Dec. 1979): 345-349.

E. Franck "Att översätta dubbeltydigheter - några iakttagelser"; Svensk Exegetisk Årsbok 48 (1983): 102-108.

James P. Martin "History and Eschatology in the Lazarus Narrative, John 11:1-44"; Scottish Journal of Theology 17 (1964): 332-343.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-07; 2011-08-23; 2014-05-09)

Tillbaka till Start

11:14-16 Då talade Jesus så till dem i klarspråk: “Lasaros har dött, och Jag fröjdar mig ‘på grund av’/’med tanke på’ er, för att ni må tro, eftersom Jag (hela tiden) inte var där. Vi må emellertid leda/’förflytta oss’ i riktning mot honom. Tomas, den som sades/kallades Tvåfaldig, talade så till medlärjungarna: ”Vi må leda/’förflytta oss’ och/också vi, för att vi må dö i sällskap med Honom.”

Ord för ord: 11:14 (8 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) då så talade (till)-dem Jesus i-klarspråk: Lasaros dog. 11:15 (14 ord i den grekiska texten) och (jag)-fröjdar-mig på-grund-av er för-att (ni)-må-tro, eftersom inte (jag)-var-(hela-tiden) där. emellertid må-(vi)-leda/'förflytta-oss' i-riktning-mot honom. 11:16 (15 ord i den grekiska texten) talade så Tomas den sägandes tvåfaldig (till)-'-na medlärjungar'/medlärjungarna: (vi)-må-leda/'förflytta-oss' och vi för-att (vi)-må-dö i-sällskap-med honom.


1883: Då sade Jesus nu oförtäckt till dem: Lasarus är död. Och för eder skull, på det att I skolen tro, är jag glad, att jag icke var där; men låtom oss gå till honom. Då sade Tomas, som kallades Didymus, till medlärjungarne: Låtom ock oss gå, på det att vi må dö med honom.

1541(1703): Så sade då Jesus uppenbarliga: Lazarus är död. Och jag gläds för edra skull, att jag icke war der, på det I tro skolen; men låter oss gå till honom. Då sade Thomas, som kallas Twilling, till Lärjungarna: Låt ock oss gå, att wi må dö med honom.

LT 1974: Sedan sade han öppet till dem: ”Lasarus är död. Och för er skull är jag glad att jag inte var där, för det kommer att ge er ytterligare anledning att tro på mig. Kom, nu går vi till honom.” Tomas, med smeknamnet Tvillingen, sade till de andra lärjungarna: ”Vi går också med – även om vi ska dö med honom.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Rebeckas) dagar att föda fram (ett barn) var fullbordade och detta är vad (som) (hela tiden) var tvåfaldigt/tvillingar (Esau och Jakob) i hennes underliv. (1 Mos 25:24, Grekiska GT)

Vid den tid då det blev, födde (Tamar) fram (ett barn), och detta är vad (som) (hela tiden) var tvåfaldigt/tvillingar (Peres och Sera) i hennes moderliv. (1 Mos 38:27, Grekiska GT)

(Kaleb sade till Israel:) "Vi skall stiga upp och helt och hållet ärva (landet), eftersom vi skall förmå (vad som är) förmögna/möjliga ting i riktning mot dem." ... (Jesus/Josua och Kaleb sade till Israel:) "Ni må ej frukta jordens/landets folk, eftersom det helt och hållet är mat för oss, ty Herren står på avstånd från dem, men Herren (är) i/med oss. Ni må ej frukta dem." (4 Mos 13:30b eller 13:31b; 14:9b, Grekiska GT)

(Salomo sade till sin brud:) “Dina två bröstvårtor (är) som två unga hjortar, tvåfaldigt/tvillingar av ett rådjur.” (Höga Visan 4:5, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

(Salomo sade till Herren:) “Du har en (rättslig) myndighet av liv och död. Du leder ner in i Hades' portar och Du leder upp.” (Salomos Vishet 16:13)


Den Senare Uppenbarelsen:

Judas avlade Peres och Sara/Sera ut ur Tamar. (Matt 1:3a)

(Jesus) började undervisa (Sina lärjungar) att Människans Son måste ... dödas och stå upp efter tre dagar. Och Han samtalade (hela tiden) utsagan (i) klarspråk. (Mark 8:31-32a)

(Petrus sade till Jesus): "Om Jag – alltefter omständigheterna - må måste/behöva dö tillsammans med Dig, må (א,*א) jag inte/förvisso ej förneka bort Dig." Men/och på samma sätt sade (hela tiden) alla (lärjungarna). (Mark 14:31b)

(Jesus utvalde från lärjungarna) tolv, som Han och/också benämnde apostlar. … (En av dem var) Tomas. (Luk 6:13b,15a)

Då (Jesus och lärjungarna) gick på vägen, talade någon (vänd) i riktning mot Honom: “Jag skall följa Dig varest/där – om alltefter omständigheterna – Du må gå bort.” (Luk 9:57)

… Herren ’visade ... upp’/utsåg och/också (א,* א, A) sjuttio andra och skickade bort dem ‘uppåt två’/’två och två’ * (א,* א, A) före Sitt ansikte/(Sin) person in i varje stad och plats, var/dit Han själv stod i begrepp att komma. (Luk 10:1)

(Simon) talade (till Jesus): ”Herre, i sällskap med Dig är jag redo att gå och/både in i vakt/(fängsligt) förvar och in i död!” (Luk 22:33)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Viktiga personer ... Huang Huzhu: ... Hennes förnamn, Huzhu, betyder "ömsesidig hjälp". ... (Tvillingsystern) Huang Hezuo: ... Hennes namn, Hezuo, betyder "samarbete". (Mo Yan "Ximen Nao och hans sju liv" s 15-16)

Claude Vivier och Jacques Sermeus, som hållit ihop alltsedan de murinhägnade åren på barnhemmet, har kallblodigt och utan minsta skäl med en serie pistolskott dräpt två unga älskande i en parkerad bil på Lyckans väg i skogen vid Saint-Cloud vid nattens inbrott den tjugonde december nittionhundrafemtiosex. Claude Vivier uppger som motiv penningbrist och hemställer - svart spindelväv och fågel - att före giljotinen få samma cell som Landru eller Weidmann i fängelset i Versailles. De båda ynglingarna är hårda och intelligenta. Det är nödvändigt att bevara de borgerliga drivfjädrarna, den muntra ensamheten i grottan, allt detta urgamla latinska. Avund mot kärleken, hat mot oskulden: formler för själen. Hoppets hjärta är alltid trångt, och om Claude och Jacques skall vi ännu hoppas, om talen viker, stängslet av guld mellan människans ha och giva. (Salvatore Quasimodo "Dagskrönikan" s 54-55)

Evangelisten återger här, då han första gången nämner Tomas, så ock senare, det arameiska namnet även på grekiska, möjligen emedan han ser i namnet något karakteriserande för denne lärjunge. (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 211)


Att fortsätta med (hembygden)

Jag är tacksam till Filadelfiaförsamlingen (i Skillingaryd) och till vänner som stöttat mig ekonomiskt och med uppmuntrande brev och förbön. Även känner jag glädje och tacksamhet för ett fint samarbete med min kamrat och kollega Iréne Valfart. Vi började arbeta tillsammans 1972 och har sedan dess varit arbetskamrater. Att vara två är delad glädje och halv börda. Kanske var det därför Jesus sände ut sina lärjungar två och två. (Bernice Gladh "Glimtar från mitt missionsarbete i Honduras" s 96)

Någon av de första dagarna i juli 1943 satt distriktssekreteraren Thore Stenström i Mullsjö och studerade Jönköpings-Posten. Hans ögon föll då på en annons med rubriken: "Möblerad villa om åtta rum och kök i prima skick och med stor strandtomt vid Mullsjön till salu. Pris: 22.500." ... Följande dag var han med på ett tältmöte i Furusjö tillsammans med undertecknad. Efter mötets slut visade han mig annonsen, och vi beslöt att följande dag tillsammans titta på villan. Det första intrycket av Björksäter blev för undertecknad mycket positivt. Omdelbart satte vi i gång med att ringa till de ledande personerna inom Svenska Alliansmissionen för att få dem intresserade. ... Från de gångna tio åren är det en mångfald ljusa minnen, som träder fram. Framför allt minnena från de stunder, då unga människor mött Gud till frälsning eller mött Honom på nytt. ... Distriktssekreterare Thore Stenström var vice värd (vid ungdomsgården) ända till 1948. ... Efter broder Stenström har undertecknad fungerat såsom vice värd för ungdomsgården Björksäter. (Gustav Haag "Ungdomsgården Björksäter 10 år i ungdomens tjänst" s 77-78,82; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1954)

(Lasarus) grav hade förvandlats till en livets segerplats. Därför var Jesus glad, att han icke var i Betania, då Lasarus dog, ty härigenom blev mycket vunnet för Guds rike. Systrarna lärde sig att tro utan att se. Lasarus fick i sin person förhärliga Gud, lärjungarnas tro stärktes, och många av judarna kommo till tron. (P.M. Bergman "Om du trodde, skulle du få se Guds härlighet"; kommentar till Joh 11:1-44; Jönköpings-Posten 1929-09-13)

Det var åren 1920-21, som en svagt flämtande låga av Ljuset från ovan tändes (på det av negrer så tätt befolkade White Riverområdet i Sydafrika). Jag minnes, nästan som om det varit i går, då min bror Gideon och jag med våra hästar i tandem för den lilla tvåhjuliga kärran jag en gång fick av min vän David Elg i Hagshult, startade ut på en tiomilafärd för att taga reda på behovet av en missionsstation i trakterna av White River. (Arwid Wickström "Herren förser" s 61-62; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

På (18)80-talet fanns på hela öster (i Jönköping) blott en speceriaffär, K. A. Anderssons eller Kåas, som den vanligen kallades. . . . Varannan kväll hämtades tidningen. Då var den lilla butiken full av folk. Man satt på lådor och säckar eller hängde på disken, medan man insöp bodens dofter av fotogen, snus, sill och läder. Historier och spetsigheter avlöste varandra. Man kände sina medmänniskors ömma punkter och utnyttjade dem flitigt. Men ingen blev förargad; det gällde ju att få den långa väntetiden att gå, och var och en drog sitt strå till stacken. Bakom disken gick den litet stele Kåa och log i sitt prydliga helskägg, medan han med sina vana händer svarvade strutar för socker, mjöl och gryn - man fick ju allting i strutar på den tiden. Omsider tumlar gubben Thomasson in, var och en får sin Jönköpingspost och går till sitt, för att vid fotogenlampans gula sken ta del av händelserna ute i världen. Två familjer hade i regel tidningen ihop. Man hämtade den var sin vecka, läste den och överlämnade den så dagen därpå till kompanjonen, som behöll den som arv och eget. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 32-33)

Flickskolan som var uppförd 1847 av fröken Aurore Storckenfeldt och var en av stadens första flickskolor ägde bestånd till 1909. . . . Dagliga promenader efter dagens skoltimmar var självskrivna, och två lärarinnor följde efter flickorna som två och två promenerade, oftast iförda den mössa som hade ett märke av en mindre silverstork. (Märta Hedfors "Promenad under uppsikt för flickskoleelev" s 60-61)

Tvänne borgmästare finnas (i Jönköping), den ene konungens ämbetsman, en man (Isak Svensson Tinellius), värd beröm, så långt dygden av sig själv kan inses, den andre (Olof Jonsson) stadens, namnkunnig genom dess angelägenheters ordnande. De äga som medhjälpare tolv bisittare i rådhusrätten, vilkas klokhet vid rannsakningar och avdömande av rättsmål många års erfarenhet ådagalagt. (Petrus M. Nicander "Lovtal över Jönköping" s 36; tal med den Högstes bestånd offentligen hållet den 11 juni 1670 vid Karolinska akademien i Lund)

Peterspenningen är tidigast omtalad i England; redan i slutet av 700-talet. I Sverige infördes peterspenningen förmodligen på 1150-talet. ... Det är oklart hur pass effektiv uppbörden av denna avgift egentligen var. Ibland ersattes den av en skatt som i namn av ett lokalt omhuldat helgon stannade inom stiftet. I till exempel Östbo och Västbo häraden i Finnveden har bönderna erlagt en avgift till Sankt Egidius. På liknande sätt har invånarna i Tveta och Vedbo häraden i norra Småland betalat en skatt till Sankt Thomas i stället för peterspenning. ... Peterspenningen var ett sätt att markera att den svenska kyrkoprovinsen var inordnad under den romerska påvekyrkan. Det har diskuterats vilken ekonomisk betydelse peterspenningen egentligen hade. I påvestolens totala ekonomi har den spelat en blygsam roll. Peterspenningens betydelse låg nog mer på det symboliska planet. (Thomas Lindkvist "Kyrklig beskattning" s 220)


Att fortsätta med ('nationerna')

ca 2000 - ca 1950

Den äldsta kristna historien i det gamla storsyriska riket är höljd i dunkel. I de södra delarna fanns judekristna församlingar och i av hellenismen påverkade städer fanns hednakristna. Från kusten nådde kristendomen in mot Mesopotamien och staden Edessa, där det under andra århundradet fanns en kristen församling. Enligt traditionen var Syriens kristnande ett verk av aposteln Tomas, vars reliker säges ha gravsatts i Edessa på 300-talet. De lär ha återfunnits 1964 i den syriska S:t Tomaskatedralen i Mosul. En gammal källa nämner gnostikern Bardesanes som biskop i Edessa 179. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 226)

Påfrestningarna på tvåsamheten är stora i vår moderna kultur. Vi har ibland förletts att tala om våra livs olika kärlekar för att på något sätt avdramatisera tvåsamheten och äktenskapet och peka ut komplexiteten i det moderna samlivet. Det är inte en utan flera kärlekar som våra liv är tvinnade av. Olika visserligen, men ändå kärlekar. Ibland har detta kanske inte hjälpt tvåsamheten. Om det som tidigare vårdade och höll samman ett äktenskap var släkten, den gemensamma gården och det dagliga, gemensamma ansvaret och mötet i arbetet står tvåsamheten i dag ensammare och skörare än någonsin. Vad är det som säger att det är och ska förbli vi? Antalet människor, möten och möjligheter i våra liv är många och ständigt nya och förebilderna och de goda exemplen för en livgivande tvåsamhet är inte alltid lätta att finna. Risken är att det är känslorna eller sexualitetens attraktion ensam som ska bära och motivera denna relation. Det är ingen lätt uppgift. En sådan tvåsamhet är i alla fall inte ett faktum som någon av oss borde ta för givet. Därför menar jag att tvåsamheten måste dramatiseras snarare än avdramatiseras, ideologiseras på ett sätt som gör den värd att kämpa för, möjlig att fördjupa och förvandlas i och av. ... En människa utan partner är ... ingen människa i den alldeles bestämda meningen, att den som isolerar sig från varje annat ansikte och alla andra ögon upphör att vara till som relationell, och därmed som människa. Utan ögon som ser på mitt liv finns ingen av oss till. Denna partner, med dessa ögon, behöver naturligtvis inte vara en partner, eller en tvåsamhet och ett äktenskap, utan poängen är att no man is an island. Tvåsamheten är vågsamheten att ge sig detta i kast i en relation över tid och liv. I en relation som jag från början väljer att inte fly ifrån eller att säkra mitt liv inför. Tvåsamheten är därför ett projekt med tunn hud. Dramatiseringen av tvåsamheten skulle kunna innebära att ideologiskt tydligt motivera oss moderna människor att vi förblir sårbara, inte är utbytbara och att det faktiskt inte är sant att förlorar vi en står oss tusen åter. ... Tvåsamhet är ett under, något samtidigt underligt och underbart, som innefattar att jag kommer utanför mig själv och gör något som inte är mitt eget självförverkligande till det viktigaste i mitt liv. Tunn hud är starkare än eget pansar. Tvåsamheten är vågsamheten i i detta över tid och liv. Risken med alltför tidiga och många avsked från tvåsamheter är att vi förblir oss själva. Att mitt eget pansar vinner över min tunna hud. Att vårt eget livsprojekt förblir i förgrunden. Att den andres gråt och lycka aldrig riktigt blir min, utan att min gråt och min egen lycka vinner i längden. (Runar Eldebo "En gång till" s 94-96)

Har du hört göken i vår Det har i alla fall ja. Fastän det var som i går har jag glömt va han sa. ... Det må du mej förlåta, allt var så hjärtans grant, man ville nästan gråta, det är alldeles sant. ... Men inte gråter en man om än göken gal på kvist, och ängen lyser så grann, det är alldeles visst. ... Men allra längst där inne gråter någon ändå, vid ljuvligt sommarminne då när vi var två. (Eric Sjöberg "När göken gol" s 15)

För inte skulle jag vilja byta tillbaka till tvåsamheten. Att vara en familj och dela föräldraansvaret. ... Det goda med den avhållsamhet som barnen tidvis tvingar oss till är ju att de tvåsamma tillfällena blir desto mer efterlängtade. (Åke Steinwall "När man hör ljudet av små fötter" s 106-107; texten först publicerad i tidningen TROTS allt nr 9 1994)

I regel går vi två tillsammans (på hembesök), men det är en som leder samtalet. (Karin Jonsson-Arne Eriksson "Hemkontakt i Skarpnäck" s 12; Svenska Alliansmissionens årsbok 1985)

Redan hade lugnet lagt sig och de klara små speglarna fogade sig samman, äntligen, till en kontinent. Strandens piskade strån stod fångade orörliga, i nävar av is. Men detta var mot kväll. Vad som skedde om natten hade vi icke önskat, vi som trodde vi övervunnit stormen. Tungt och långsamt gungade hela havet och i mörka stycken brast lugnet sönder. (Solveig von Schoultz ”Vinterstrand” s 434; 1975)

Under vår resa (till Afrika) hade jag många tillfällen att ställa frågor till min reskamrat (Yngve Ydreborg), och här låter jag några komma allmänheten till del. ... "Anser du att denna inspektionsresa var nödvändig, och vad är det som gjort det starkaste intrycket på dig?" "Inspektionsresan var väl motiverad. ... Det är också min fulla övertygelse, att det inte gått lika bra med inspektionen, om bara en hade utfört den. Att vi var två betydde en lycklig uppdelning av ansvaret, och samtidigt fick vi tillfälle att i samtal med varandra kunna 'sanera' våra egna tankar och meningar om saker och ting, vilket gjorde oss starka i den gemensamma kampen för ett önskvärt arbetsresultat." (Linné Eriksson "Intervju med reskamraten" s 201,206-207)

Om Jesus hade varit närvarande, skulle Lasaros (förutsätts det) inte ha dött, och lärjungarnas tro skulle inte fått liv och bekräftats genom hans uppståndelse. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 393)


ca 1950 - ca 1900

Vi opererade i par (under andra värlskriget), att sitta ensam från arla morgon till sena kvällen var tungt, ögonen tårades och händerna, liksom hela kroppen blev stumma av spänningen. Vintertid var det särskilt svårt. Snön smälte där man satt. Så fort det började dagas gav vi oss ut och vid mörkrets inbrott återvände vi från vår postering. I tolv timmar, om inte mer, låg vi i snön eller klättrade upp i en trädtopp, på taket till något förfallet hus eller någon ladugård och kamouflerade oss där, för att fienden inte skulle se var vi var, var vi hade vår postering, som vi iakttog dem ifrån. . . . Flickan som jag gått i par med hade stupat, och jag var på väg till posteringen med min nya kamrat. (Marija Ivanovna Morozova "Jag vill inte minnas . . . " s 23-24; ur boken "Kriget har inget kvinnligt ansikte" av Svetlana Aleksijevitj)

Återigen är jag uppe bland fjällen. ... Jag är nu inom Tärna fjällsocken, 15-20 mil ovanom Stensele kyrkoplats, där jag har mitt hem. ... I sällskap har jag den beprövade fjällevangelisten J.D. Sparrman från Slussfors. Och som han är rikare än jag, så att han äger en liten häst, så skjutsar han mig från by till by, där vi kunna komma fram med häst och släde. Och nog erfara vi sanningen i ordet: "Det är bättre två än en". Jesus visste nog vad han gjorde, då han sände ut sina lärjungar två och två i sällskap. Särskilt när det gäller missionsresor i fjällen, är det gott att i många avseenden vara två. Fjällfolket vill ock hava långa möten. (Aug. N. Bäckström "Från Lapplands fjäll och sjöar" s 272; Missionsförbundet n:r 16 den 17 april 1924)

Glatt förnöjda på sin bänk vid flamman, än de trogna gamla sutto samman. Ingenting om strid och kval de visste. Brödet delat låg vid vattenflaskan. Deras enda gås på vingen riste och kröp varsamt närmre fram mot askan. Som ett litet fattigt tempel tjället stod på runda stolpar tätt vid fjället. Löv och mossa näverdörren gömde. "Hustru", framåtböjd den gamle tömde nya kottars bränsle över härden, "ljus och ljuvlig hemmets brasa skiner men därute vinterregnet viner. Stackars alla ensamma i världen!" (Verner von Heidenstam "Filemon och Baukis" s 266-267)

Så blev jag gammal nog att uppleva skogen på annat sätt: som timmerhuggare. Jag följde som 10-åring med min far på hans hyggen, och från 15-årsåldern (år 1913) arbetade jag i hemsocknens stora kronoskog under några vintrar. Av allt kroppsarbete som jag varit med om är skogsarbetet det hårdaste och strängaste, men också det som jag inte endast förlikt mig bäst med utan även har gillat bäst, rentav utfört med njutning. Det förrättas i kåd- och barrdoftande luft och i fullständig avskildhet, utan de förmän som stör fabriksarbetet och de husbönder som övervakar jordbrukssysslor. Timmerhuggningen utfördes på min tid av tvåmannalag, som vart och ett högg inom sitt eget, särskilda revir i kronoskogen. Det var ett rent ackordsarbete, som ingen arbetsgivare lade sig uti. Tvä män höll samman i skogens enslighet och frihet och rådde sig själva. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 136-137)

Inom Uppsala Kristliga Studentförbund, där ungkyrkorörelsen växte fram, väcktes redan 1909 ett förslag om att rörelsen behövde en tidning eller tidskrift. Samma år gick uppsalastudenter två och två ut på "korståg" till församlingar i Mellan. och Nordsverige för att sprida ungkyrkorörelsens idéer. Man höll denna sommar apologetiska och religiösa föredrag i nästan 250 församlingar och försökte skapa nya relationer med arbetarrörelsen. ... Ett provnummer (av tidskriften "Vår Lösen") trycktes hösten 1909 och första numret utkom den 1 januari 1910. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 33)

Föredrag har förekommit af "Korsfararne" dels om hur "korstågs"-tanken uppstod, dels om intryck från "korståget". De troende uppsalastudenterna ... gingo ut två och två till olika församlingar för att predika evangelium. Det var 37 unga män, som sålunda organiserade 19 särskilda turne'r. (Jönköpings-Posten 1909-07-01 "Studentmötet i Huskvarna")


ca 1900 och tiden dessförinnan

Att vid min ålder resa ensam, kände jag, var icke rådligt. För resten kan jag nu af erfarenhet säga, att ingen bör göra en sådan resa ensam. En sjukdom eller olyckshändelse kan inträffa, och då är man mycket illa ute, om man är allena. Två är bättre än en, säger ordspråket, ty om den ensamme faller, så har han ingen, som hjelper honom upp. Dock bör man undvika att vara många. Ty inom en större grupp kunna lätt olika önskningar uppstå, hvilka vålla slitningar och derigenom väsentligen störa resans behag. Den ene vill då resa hit, den andre dit, den ene vill stanna en dag längre på ett ställe än den andre, den ene vill kanske på dagen färdas längre, än de andra anse sig orka o.s.v. Dertill kan komma illamående än hos en, än hos en annan, hvilket vållar uppehåll och otålighet. Derför är det bäst att vara två eller några få. Äfven de kunna stöta ihop tillräckligt för att göra mången klar dag mulen. Fördelarne öfverväga dock olägenheterna. Men nödvändigt är, att en af dem är den afgörande, när olika meningar och planer uppstå. Vi träffade i Damaskus en österrikare, som reste ensam. Vi foro ett par dagar tidigare än han från Damaskus. Sedan stötte vi tillsammans igen vid sjön Gennesaret, och han klagade jämmerligt öfver, hvilken plåga det varit för honom att flere dagar å rad färdas i sällskap endast med de araber, som utgjorde hans förare och tjenare, utan att träffa en enda bildad man. Detta är också en sida af saken, som förtjenar att tagas i betraktande. När han nu kom i vårt sällskap, var han glad, som om han kommit i en annan verld. Mitt sällskap på resan blef föreståndaren för Kristiania sjömanshem, M. Rosendahl. . . . Här och där (i Konstantinopel) möta vi positivspelare, två och två. Den ene bär positivet på ryggen, den andre går bakefter och vefvar. (P. Waldenström "Till Österland" s 4-5,81; hösten 1894)

1892 sände Örebromissionens evangelistmission ut 12 evangelister som två och två intog samhälle efter samhälle och besökte hus efter hus och förkunnade Kristus. Inom tio år hade de sänt ut 550 evangelister. (David Johansson "SEM - Svenska Evangelistmissionen" s 150)

I (Tomas) ord har man icke att se ett uttryck af missmod utan i stället af undergifvenhet och af mod. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 487)

Hemkommen till Sverige tog (Hedvig Lagercrantz) 1890 initiativet till den första så kallade slumstationen i Stockholm. (Man lånade ordet "slum" från engelskan och införde det i svenska språket som beteckning för en stads allra fattigaste kvarter). Slumstationer öppnades i Göteborg, Norrköping och Kristianstad och sedan i stad efter stad. Särskilda så kallade slumsystrar organiserades med kvinnliga officerare, kallade slumsystrar, som vanligen två och två skulle bo tillsammans i ett fattigkvarter och utgöra en slumstation, med uppgiften att, skilt från det vanliga kårarbetet, bedriva social hjälpverksamhet. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 223)

(Gunnar) Wennerberg tillhörde "Juvenalerna", ett kotteri i Uppsala, som ville skilja sig från den gemena studenthopen men icke genom några högre syften. ... Wennerberg skrev för deras sångare en serie trior, som, då tenoren försvann, måste bli duetter (skrivna 1847-50), mellan magistern och glunten, den äldre och den yngre studenten, vilken senare dock legat sina åtta år i Uppsala. Dessa dialoger skulle nu ge det poetiska extraktet av alla noveller och skisser och artiklar om studentlivet. (Otto Sylwan "Studenten" s 382)

År 1844 träffade (Karl Marx) i Paris Friedrich Engels som var son till en förmögen affärsman och fabrikant och som tidigt hade påverkats av socialistiska idéer. Mellan de två utvecklades en varm vänskap och ett samarbete, som varade livet ut. De kompletterade varandra förträffligt. Marx var den djupsinnige och geniale tänkaren - en utpräglad ensamvarg. Engels var däremot älskvärd och öppen och hade lätt att umgås med alla slags människor, dessutom ägnade han sig förträffligt att vidareföra och popularisera Marx' tankar, som genom honom uppnådde en betydligt större spridning än som annars kanske skulle ha blivit fallet. Även ekonomiskt kompletterade de varandra, eftersom den förmögne Engels ofta måste understödja den fattige Marx och hans familj. (Svend Erik Stybe "Idéhistoria - Vår kulturs idéer och tankar i historiskt perspektiv" s 341)

Många anklagelser ha riktats mot Tessinarna för deras påstådda brister i fråga om ursprunglig gestaltningskraft och formskapande fantasi, gärna i motsättning till de båda De la Valléerna, men åtminstone i ett avseende syntes de vara överlägsna sina medtävlare, nämligen i fråga om organisationskraft, en tillgång, som behövdes och värdesattes lika högt i stormaktstidens Sverige som i absolutismens Frankrike. Rättvisast torde väl vara att ge båda paren De la Vallée och Tessin i lika mån äran av de internationella formernas smidiga omplantering på svensk botten. Den äldre De la Vallées betydelsefulla konstnärsgestalt står som grundläggaren, han lämnar en god del av sin arkitekturkultur i arv åt sonen Jean, men även Tessin d.ä. tog ... avgörande intryck av samme galliske läromästare. Den franska traditionen med allt vad därtill hör ligger i tiden före den romerska disciplinen i svensk arkitektur. De la Valléernas esprit kompletterades av Tessinarnas sinne för handfast organisation. Det är ofta svårt att i sådana byggen, där både Tessin d.ä. och Jean De la Vallée varit verksamma, utskilja, var den enes insats slutar och den andres tar vid. Särskilt gäller det sådana byggen som de Wrangelska (på Skokloster och på Riddarholmen). I flera fall var Tessin endast den praktiske utformaren, stundom vingklipparen på högtflygande De la Valléeska idéprojekt. Jean De la Vallées många genialiska uppslag vid Stockholms slottsbygge, då gamla Tre kronor skulle moderniseras, rönte ett likande öde att tuktas och putsas av Tessinarna. Tessin d.ä:s märkligaste insats under 1660-talet blev - vid sidan om påbörjandet av barockkyrkan i Kalmar - det 1662 igångsatta Drottningholmsbygget. Dess stilkaraktär visar, hur mycket Tessin hade sin franska läromästare att tacka. (Folke Holmér "En glansperiod för byggnadskonsten" s 313-314)

Jesuitorden (grundades 1534) av den spanske adelsmannen Loyola (och stadfästes av påven 1540). ... (Loyola) samlade lärjungar omkring sig och bildade en ny orden, som han kallade "Jesu sällskap". Dess medlemmar, som bruka benämnas jesuiter, skulle gå ut i världen och med alla medel arbeta för påven och hans kyrka. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1521-1611" s 397-398)

Jesuitorden härstammar från Spanien, hvars ridderskap till följd af morerstriderna längst bevarade den kyrkliga karaktären. Dess stiftare var don Inigo (Ignacio) Recalde de Loyola, son af en baskisk adelsman, som hörde till Spaniens förnämsta grander. Han föddes troligen den 31 jul 1493 på familjens stamslott i provinsen Guipuzcoa. ... År 1528 reste Ignatius - så kallade han sig nu - till Paris ... (där) han samlade omkring sig en skara, som han meddelade sina tankar och invigde i sina planer. ... Ignatius (gick) på Maria himmelsfärdsdag 1534 upp till Montmartre, där han och hela skaran högtidligen lofvade att verka för sina medmänniskors väl i Palestina, eller, ifall detta icke vore möjligt, underkasta sig påfven. ... Då det till följd af krigen mellan venezianerna och turkarne för tillfället icke kunde blifva tal om att öfversegla till Palestina, utsände Ignatius sina lärjungar, två och två, för att de under ett år skulle vandra omkring på de italienska städernas gator och tala Guds ord till dem, som sällan kommo i kyrkan. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 393-396)

För det allra största flertalet var livet under medeltiden en växling mellan strävsamma vardagar och helgdagar, då arbetet skulle ligga nere. Helg- och fastedagar utöver de vanliga söndagarna voro mycket talrika och ofta till förfång för det vardagliga arbetet. Men de många helgondagarna och högtiderna markerade för folket årets gång och tidpunkten för olika sysslors utförande. ... Vintern började den 23 november. ... Den 30 november firades aposteln Andreas. ... Den 21 december var aposteln Tomas dag, då landborna, d.v.s. arrendatorerna, erlade sina arrendeavgifter. (Ragnar Blomqvist "Folkliv och folktro" s 384)

Motsättningen mellan patricier och plebejer (i Rom) ledde ... till en långvarig kris, som löstes genom den ryktbara, till sin innebörd omtvistade lagstiftning, leges Liciniae Sextiae (367 f.Kr.), varigenom ståndsstriderna avslutades. Viktigast var, att statens ledande ämbete rekonstruerades, i det att för varje år framdeles två konsuler tillsattes - möjligen inrättades detta ämbete för då - och att plebejerna fick tillträde till det och snart uppträder som innehavare även av övriga ämbeten. ... Två ediler tillsattes, vilka valdes omväxlande av patricier och och plebejer. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 203-205)


Att avrunda med:

"Och har jag icke dragit dig upp ur dyn, allt för det mörkret där kring ditt ögonbryn, och har jag icke skaffat dig lön och stat och gjort dig till korpral från gemen soldat? Och har du ej fått stå i varenda strid som en kamrat och like mig närmst invid, och har jag ej berömt dig som färm och rask?" så talte (major) Konow vredgad till korpral Brask. ... "Bliv, som du var, min närmaste man och kund, en sådan har man gagn av i nödens stund." ... Han fick knappt ur mustaschen sitt sista ord, när för en trumf (= slag) av Brasken han damp till jord; det var dock nästan mera än svar på tal, det hade han ej väntat av sin korpral. ... Men korpral Brask stod lugn i sitt gamla skick. "Håll in er värja, herre, ett ögonblick, tills jag fått mäta honom hans skäppa full, som höll på er och sköt, då jag slog er kull." Med dessa ord han lade geväret an. I samma stund såg Konow en skäggig man bakom en buske störta till marken ned, knappt tjugu alnar långt från hans jägarked. "Och var det den, vars kula mig pep förbi det ögonblick jag föll, må vi vänner bli. Ett tag som ditt det kallar jag karlatag, och aldrig lär jag glömma det, tänker jag." Nu lever Brask hos Konow sen många år, den ena går alltjämt där den andra går; som kära vänner får man dem ofta se, och nästan lika ofta så träta de. (Johan Ludvig Runeberg "Von Konow och hans korpral" s 57-60)


Egna kommentarer och funderingar:

Här i Joh 11:16 har Tomas Tvåfaldig (Didymos) sin typ i de två spionerna Jesus/Josua och Kaleb. I ett återställelseperspektiv ser vi, hur dessa personer, som vill gå för att leva med Herren, nu vill gå för att dö med Honom i den ende personen Tomas, han som är Tvåfaldig. Jämför också markeringen av “de två” i Sinaiticusläsningen av Upp 11:10.

Tomas kan också jämföras med Isaks tvillingar, den förste Esau och den andre Jakob. Här kan vi se Jacob, välkomnad av Herren (Mal 1:2), framträda som den förste, och sedan i Joh 20:24-25 Esau, hatad av Herren (Mal 1:3), framträda som den andre. Jakob visar sin positiva relation till Herren genom att vilja dö med Honom, medan Esau visar sin negativa relation genom att inte tro på Honom. Se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 20:24-25.

I ett återställelseperspektiv kan vi också se hur mannen Lasaros måste dö, medan hans två systrar, de två kvinnorna, får leva.

Men om vi – alltefter omständigheterna – må vandra omkring i ljuset, som Han är i ljuset, har vi gemenskap i sällskap med varandra, och Jesu, Hans Sons blod, gör oss rena från varje miss (av Guds mål). (1 Joh 1:7)


Grekiska ord:

Didymos/didymos (Tvåfaldig) (i NT + exempel i GT) 1 Mos 25:24; Joh 11:16 – Joshua 8:29; Joh 20:24; 21:2.

symmathêtês (medlärjunge) Joh 11:16. Detta ord förekommer inte i resten av Bibeln. Å andra sidan är ordet ”mathêtês” vanligt i NT. Ordet ”symmathêtês” kan ha en bakgrund i ordet ”syndoulos” (medslav, jfr Matt 18:28-29,31,33; 24:49; Upp 6:11; 19:10; 22:9) och ” synapothnêskô” (dö tillsammans med; Mark 14:31). Kanske ordet ”symmathêtês” är ett första steg att beskriva en situation, där lärjungarna snarare är Jesu vänner än slavar (jfr Joh 15:15).

Thômas (Tomas) Luk 6:15; Joh 11:16 – Matt 10:3; Mark 3:18; Joh 14:5; 20:24,26-28; 21:2; Apg 1:13.


Ytterligare studier: Höga Visan 7:3(4); Mark 3:14; 10:32-33; Joh 2:11; 10:42; 11:8,42,45,48; 13:37-38; Upp 11:10; 20:4.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-08; 2011-08-26; 2014-05-11)

Tillbaka till Start

11:17-20 Då (Jesus) så hade kommit, fann Han, att (Lasaros) allaredan hade (varit) fyra dagar i minnesgraven. Men Betania var (hela tiden) nära det (vanärade) Jerosolyma/Jerusalem, ’som från’/ungefär femton stadier. Men många ut ur/av judarna hade kommit (och kom) i riktning mot Marta och Maria (P66, א,* א, A), för att de måtte uppmuntra dem med anledning av brodern. Så Marta, som/då hon hörde att/: ”Jesus kommer”, gick för att möta Honom. Men Maria (P45, P66, P75, א,* א, A, B) satt (hela tiden) stilla i huset.

Ord för ord: 11:17 (13 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) Havande-kommit så '-en Jesus'/Jesus fann honom fyra dagar allaredan havande i '-en minnesgrav'/minnesgraven. 11:18 (10 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) var-(hela-tiden) men Betania nära '-na Jerosolymor'/Jerosolyma som från stadier femton. 11:19 (17 ord i den grekiska texten) många men ut-ur '-na Judar'/Judarna hade-kommit-(och-kom) i-riktning-mot '-n Marta'/Marta och Maria, för-att (de)-måtte-uppmuntra dem med-anledning-av '-n broder'/brodern. 11:20 (16 ord i den grekiska texten) '-n så Marta'/'så Marta' som (hon)-hörde att Jesus kommer gick-för-att-möta honom. Maria men i '-et hus'/huset satt-(hela-tiden)-stilla.


1883: När nu Jesus kom, fann han honom, redan hafva legat fyra dagar i grafven. Och Betania låg nära Jerusalem, vid pass femton stadier därifrån. Och många af judarne hade kommit till Marta och Maria för att trösta dem öfver deras broder. När nu Marta hörde, att Jesus kom, gick hon honom till mötes, men Maria satt hemma.

1541(1703): Då kom Jesus, och fann honom redo hafwa legat fyra dygn i grafwena. Och war Bethanien icke långt ifrån Jerusalem, wid femton stadier wägs. Och månge af Judarna woro komne till Martha och Maria, att de skulle hugswala dem öfwer deras broder. När Martha hörde att Jesus kom, lopp hon emot honom; men Maria satt hemma.

LT 1974: När de kom fram till Betania, sade man till dem, att Lasarus redan hade legat fyra dagar i graven. Betania låg bara några kilometer från Jerusalem, och många av de judiska ledarna hade kommit för att trösta Marta och Maria i deras sorg. När Marta hörde, att Jesus var på väg dit, gick hon för att möta honom. Men Maria stannade hemma.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Lot sade till de två budbärarna:) "Den här staden (Soar) (är) nära (från Sodom) att fly ner till ... vilken är små-/liten ... och min själ skall leva.” (1 Mos 19:20, Grekiska GT)

Resten av judarna i riket leddes/fördes tillsammans (på den trettonde dagen), och de undsatte (hela tiden) sig själva, och de fördes/kom till vila från fienderna ... (på) den fjortonde (dagen) av månaden (Adar) och ledde/firade (hela tiden) samma dag med vila i sällskap med fröjd och glatt lynne. Men judarna i staden Susa ... fördes/kom inte till vila (denna dag). Men de ledde/firade den femtonde (dagen). (Ester 9:16-18a, Grekiska GT)

Då Jobs tre vänner hade hört om alla de dåliga ting som hade kommit på honom, blev/kom de till sidan av (honom) ... (för) det att ‘kalla till sidan av’/uppmuntra och granska/’ta hand om’ honom. (Job 2:11, Grekiska GT)

Bet-sur ... ‘som om’/omkring fem stadier (från) (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem. ... (2 Mack 11:5b)

(Mackabaios) uppmuntrade (judarna) ut ur lagen och profeterna. (2 Mack 15:9a)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Fly från miss (av Guds mål) som från en orms ansikte.” (Syr 21:2a)

(Jesus, Syraks son, sade till sitt barn:) ”Bitter (må din) gråt (vara) och varmt (ditt) sörjande och gör bedrövelsen enligt/efter (den döda kroppens) värde en dag och/eller två ’till fröjdbringande (nåd) av förtal’/’för förtals skull’ och (låt dig) ’kallas till sidan av’/tröstas vad beträffar sorg.” (Syr 38:17)


Den Senare Uppenbarelsen:

Marta tog inunder/familjärt emot (Jesus) in i bostaden (P3, א,* א). Och ’detta är vad’/här var (’hela tiden’/ständigt) en syster som kallades/hette Mariam, och då hon hade suttit stilla vid sidan av, (vänd) i riktning mot Herrens fötter, hade hon (hela tiden) hört Hans utsaga. Men Marta hade (hela tiden) ryckt/farit runt omkring ’runt omkring’/’med avseende på’ mycket tjänst. Men då hon hade stått på/nära (Him), hade hon talat: ”Herre, bryr Du Dig inte om att min syster helt och hållet har lämnat till mig ensam att göra tjänst?” (Luk 10:38b-40a)

(Några fariseer sade till Jesus:) “Kom ut och gå härifrån, eftersom Herodes vill döda Dig.” Och Han talade till dem: ”Då ni har gått tala till den här räven: ’Skåda, jag kastar ut små demoner, och botanden avslutar Jag fullständigt idag och följande dag, och den tredje (dagen) görs jag fullkomlig.’ ’Mer än’/emellertid måste Jag gå idag och följande dag och den kommande (P75, א,* א) (dagen), eftersom det är inte möjligt för en profet att fördärvas utanför Jerusalem.” (Luk 13:31b-33)

(Jesus är) nära Jerusalem, och det tycks (lärjungarna), att Guds rike omedelbart står i begrepp att lysa upp. (Luk 19:11b)

I/på den här dagen var två ut ur/av (lärjungarna) (hela tiden) gående in i en by (med) namnet Emmaus, som ’håller sig på avstånd’/ligger etthundrasextio (א,*א) stadier från Jerusalem. (Luk 24:13)

Då (skeppsmännen/sjömännen) åter hade kastat sänklodet, fann de (djupet vara) femton famnar. Men (P74, א,* א) då de fruktade att ej (veta) var vi måtte falla ut ur (båten) enligt/nedåt oländiga platser (och) då de hade slängt fyra ankare ut ur akterskepp, hade vi (hela tiden) en bön, (att det måtte) bli dag. (Apg 27:28b-29)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Systrarna skickade bort (människor) i riktning mot (Jesus) och de sade: ”Herre, skåda, den som du är vän med är svag.” (Joh 11:3)

Den stora stad (ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem) som allegoriskt kallas Sodom och Egypten ... (Upp 11:8b)


Exegeter, evangelister med flera:

Far avled stilla och liknade en sovande pojke. ... Mor var förtvivlad. Jag tröstade så gott jag kunde. Om det mot all förmodan finns mening med livet skulle det kunna vara att trösta och tröstas. ... Natten efter döden låg mor och jag tätt intill varandra som huttrande barn i ett kallt hus. Jag var så upptagen med att trösta mor att min egen sorg kom först senare. (Ann-Charlotte Alverfors "Vem ska trösta Gösta?" s 223-224)

Brita var från Baskarp på andra sidan Vättern, det är den plats där ljusgrå sandbankar stupar rakt ner i sjön. Hon omgavs också av ett beständigt gråljus, en stillhet som folk tillskrev att hon redan som ung anslutit sig till Örebromissionen. Några fanns dock som menade att det hade med hennes barnlöshet att göra. (Gunnar E. Sandgren "Tabors berg" s 15; En skäppa lingon)

VAR STILLA, VAR ALLDELES STILLA, DET HANDLAR OM ALLAS VÅR DÖD. ... MED SOLEN SVÄVANDE SOM EN OBLAT ÖVER AVGRUNDEN SPEGLANDE HJÄRTATS NÖD. ... VAR STILLA, VAR ALLDELES STILLA, DET DU SMAKAR ÄR LIVETS BRÖD. (Bo Setterlind ”Den inre himlen” s 62; Livets bröd)

Profeten Elia bävar. Tystad är lovsång och bön. Töcknen och mörkret sveper tätt omkring Horebs krön. ... Gömd i en grotta han bidar ett förnyat möte med Gud. Men stormen och skalvet och elden var endast Guds förebud. ... Sist i en stilla susning mötte Gud sin profet. Gud, låt och mig efter stormen få skåda Din härlighet. (Hans Hallebo "En såningsman gick för att så" s 45; Sjätte söndagen efter Påsk; Guds röst i stillheten)

Under loppet av fjärde dagen anlände (Jesus). (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:228)

Även om Lasaros var nära vän med Jesus, ansågs han tydligen inte som någon avfälling från synagogan. Ty alla slags förolämpningar visades vid begravningen av en avfälling; man kunde till och med styra ut sig i vita högtidskläder för att göra en glädjedemonstration (Semach.2). Här visades tvärt emot ... varje tecken på sympati, respekt och sorg av folket i området samt av vänner i det närbelägna Jerusalem. ... De kan ha upprepat ord lika dem som citerades som avslutningen av ... ett tröstetal (Kethub. 8b): ”Må trösternas Herre trösta dig! Välsignad vare Han som tröstar de sörjande!” (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 317,321)


Sångarna:

Se, Herre, på vår arbetsdag i varuhus, kontor, fabrik. Hjälp oss mitt i jäkt och slit bevara stillheten och tron. (J Fraser-A Frostenson: Psalmer och Sånger 709:1)

En stilla stund med Jesus, O, vad den jämnar allt Och ger åt hela livet En ny och ljus gestalt! När jag är trött av vägen Och allt som möter mig, En stilla stund med Jesus, Och allt förändrar sig. ... En stilla stund med Jesus, När synden gör mig ve Och otron vill mig hindra Att blott på ordet se; En stilla stund med Jesus, Och bördan lyftes av Och faller från min skuldra I Kristi öppna grav. ... En stilla stund med Jesus, Och hjärtats oro flyr, Och blicken vändes åter Från jordens små bestyr Till livets verkligheter, De ting, som ej förgås, När himlarna och jorden Av sin förvandling nås. ... En stilla stund med Jesus, Vad frid den har med sig, När kärlekslösa domar Av mänskor såra mig! Om missförstådd och sargad Från vänners krets jag går, En stilla stund med Jesus Dock helar alla sår. ... En stilla stund med Jesus, Vad kraft den har med sig, Vad lust den ger att vandra På Herrens viljas stig, Vad mod den ger att leva Och lida för hans namn, I ljuvlig försmak redan Av vilan i hans famn! ... Så giv mig, käre Herre, Ja,giv mig ofta då En stilla stund med Jesus I hemmets tysta vrå! Mitt hjärtas djupa längtan Är denna enda blott: En evighet med Jesus Och allt, ja, allt är gott. (AL Ashley-L Sandell-Berg: Psalmisten 1928 nr 388:1-6; jfr Psalmer och Sånger 207:1-6)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv kan vi jämföra Lot - som blev räddad i den lilla staden Soar nära den stora staden Sodom - med Lasaros, som dör i byn Betania nära den stora vanärade staden Jerosolyma/Jerusalem. Jämför Joh 19:19-22 med Egna kommentarer och funderingar.

I ett återställelseperspektiv kan vi också jämföra situationen i Susa med situationen i Betania-Jerosolyma/Jerusalem. Att aposteln kände till Ester 9 kan vi ana, när vi studerar Upp 11:10 i ljuset av Ester 9:19.

Efter det att judarna hade tagit emot ett budskap från en landsman, dödade de under två dagar sina fiender i den stora staden Susa. Det var dagar av sorg och gråt för judarnas fiender. Följande dag hade judarna en vila i de stora städerna. (Detta var den femtonde dagen. Lägg märke till ett möjligt samband med de femton stadierna från (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem, möjligt med hänsyn till all annan talsymbolik i Johannes' evangelium.)

Sedan Jesus och Hans lärjungar hade tagit emot ett budskap från en vän, är de i vila/sover under två dagar (jfr Joh 11:6). Följande dag kommer att bli en dag av sorg och gråt för judarna i Betania och för de judar som kommer från den stora vanärade staden Jerosolyma/Jerusalem. (Joh 11:19,33-34).

Maria - hennes namn kan betyda "bitterhet" - bor i Betania, ett namn som kan betyda "betryckets hus". Marta - hennes namn kan betyda "hushållets matmor" - är den aktiva syster som går för att möta Jesus, medan den "bittra" Maria stannar i det "betryckta" huset, där judarna är för att uppmuntra henne. Kohlenberger III (Greek-English Concordance s 1084) föreslår “beloved/älskad” som en möjlig betydelse av namnet “Maria/Mariam” och ”’female lord’/’kvinnlig herre’” som en möjlig betydelse av ”Marta”. I så fall kan vi – i ett återställelseperspektiv – se Marta som den som ödmjukas och Maria som den som upprättas.

Vad gäller "fyra dagar", jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 11:39.


Grekiska ord:

dekapente (femton) (i NT) Joh 11:18; Apg 27:28 – Gal 1:18. Angående orden “deka” (tio) och “pente” (fem), se Upp 2:10ab resp Joh 4:16-18.

paramytheomai (uppmuntra) 2 Mack 15:9; Joh 11:19 – Joh 11:31; 1 Thess 2:12; 5:14.

tessares (fyra) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 11:17 – Tobit 2:10; 8:19; 9:2,5; Judit 8:4; 1 Mack 11:57; 13:28; 2 Mack 10:33; Syr 37:17(18). Matt 24:31; Mark 2:3, 13:27; Luk 2:37; Joh 19:23. Apg 10:11; 11:5; 12:4; 21:9,23; Upp 4:4,6,8,10; 5:6,8,14; 6:1,6; 7:1-2,4,11; 9:14-15; 11:16; 14:1,3; 15:7; 19:4; 20:8; 21:17.


Ytterligare studier: Job 2:8,13; Hes 8:14; Joh 1:19; 11:1,39.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-08; 2011-08-27; 2014-05-11)

Tillbaka till Start

11:21-22 Marta talade så (vänd) i riktning mot Jesus: “Herre, om Du (hela tiden) hade varit här, hade min bror – alltefter omständigheterna – inte dött. * (P75, א*) Och nu vet Jag, att så många ting som Du – alltefter omständigheterna – må begära (av) Gud, skall Gud ge Dig.”

Ord för ord: 11:21 (16 ord i den grekiska texten Sinaiticus) talade så '-n Marta'/Marta i-riktning-mot Jesus: herre, om (du)-(hela-tiden)-var här inte alltefter-omständigheterna dog '-n broder'/brodern min. 11:22 (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) och nu (jag)-'vet-(och-har-vetat)'/vet att så-många-(ting)-som alltefter-omständigheterna (du)-må-begära '-en gud'/Gud skall-ge dig '-en gud'/Gud.


1883: Då sade Marta till Jesus: Herre, hade du varit här, vore min broder icke död. Men äfven nu vet jag, att allt hvarom du beder Gud, det skall Gud gifva dig.

1541(1703): Då sade Martha till Jesum: Herre, hade du warit här, hade min broder icke blifwit död. Men jag wet ännu, att allt det du bedes af Gudi, det warder Gud gifwandes dig. (”du” i fetstil)

LT 1974: Martta sade till Jesus: ”Herre, om du hade varit här, så hade inte min bror behövt dö. Men jag vet i alla fall, att Gud kan ge dig vad som helst, om du bara ber honom om det.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren talade (vänd) i riktning mot Mose: "Och den här utsagan till dig, som Jag har talat (och talar), skall Jag göra, ty du har funnit (och finner) fröjdbringande (nåd) inför Mina ögon, och Jag känner dig ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla.” (2 Mos 33:17, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Vid den tid då det blev, var Jag (hela tiden) där. ... ” (Jes 48:16b, Grekiska GT)

(Salomo sade: ”Herren) hör på de rättfärdigas ’högtidliga löften’/böner.” (Ordsp 15:29b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Begär och det skall ges er. ... Ty 'varje den'/’var och en’ som begär tar. ... Er Fader, Den (som är) i himlarna, skall ge goda ting åt dem som begär (av) Honom.” (Matt 7:7a,8a,11b)

Då folkskarorna hade skådat (att Jesus hade botat den lame), fruktade de och förhärligade Gud, Den som hade gett (rättslig) myndighet av sådant slag åt människorna. (Matt 9:8)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Alla ting så många som ni – alltefter omständigheterna – må begära i bönen, då ni tror, skall ni ta (dem).” (Matt 21:22)

(”Ledarskapet för hundra man” sade om Jesus:) “Förvisso var den här Människan (hela tiden) rättfärdig.” (Luk 23:47b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesu) moder säger till tjänarna att/: "Vad Han – alltefter omständigheterna – må säga till er, gör det!" (Joh 2:5)

(Mannen som hade varit blind sade till judarna:) ”Vi vet, att Gud inte hör missare (av Hans mål), emellertid/men om någon – alltefter omständigheterna – må vara gudfruktig och må göra Hans vilja, hör Han den här.” (Joh 9:31)


Exegeter, evangelister med flera:

Det finns ej något ”när som helst” i Guds ledning och ingripanden i våra liv. Hans klocka går ej som vår, men hans går rätt. Herren hjälper på sitt sätt och i sin tid. Det är bäst så. Låt oss bida honom! Syskonen i Betania hade i nödens tid sänt bud på Jesus. De menade, att han kom för sent. Men det var Guds tid, och ett än större under skedde. (Knut Svensson ”En för alla” s 60)

Så var det alltid med modern. Den goda Marta hade mycket att göra och hon menade, att om man inte från bittida på morgonen till sent på kvällen hade något för händer, så var tiden förslösad. ... Morgonen som följde på den kyliga kväll, då Josef och Frideli samlat bränsle, var en klar söndagsmorgon. ... Nu putsade hon fönstren och Frideli hjälpte henne och gned av alla krafter på de dunkla rutorna. I detsamma trädde gamla mor Silvia ut ur sin lilla stuga och började gå nedför den lilla gångstigen. Söndagsmössan satt så prydligt på det vita håret och det vita nystrukna förklädet såg så fint och rent ut över den mörka helgdagskjolen, att det var en fröjd att se. Vid flottkarlens stuga stannade hon och betraktade ett ögonblick deras rastlösa arbete. Därefter sade hon: "Jag önskar er god morgon, mor Marta, om ni har tid att höra därpå. Vet ni väl, att det i dag är Herrens dag? Jag tycker, att ni också en gång kunde tänka därpå och låta arbetet vila en smula." "Visst har jag tid att ta emot er vänliga hälsning, mor Silvia. Tack ska ni ha", fortsatte Marta vänligt. "Men ni skall inte vara så sträng mot mig. Ni vet ju, att man har så fullt upp att göra från morgon till kväll hela veckan igenom, att man inte kan unna sig ett ögonblicks ro, om man bara vill ha det nödvändigaste undanstökat, så att alla få något på kroppen och slippa hungra. Skall jag göra en smula rent, så måste jag ta söndagen till hjälp. Jag skulle just vilja veta, hur jag skulle kunna gå i kyrkan också, när det är två timmars väg dit." "Jag säger heller ingenting om kyrkan. Det är sant, att vi ha svårt att komma dit", instämde mor Silvia, "men ni kunde likväl låta söndagen vara en smula annorlunda än vardagen och bedja den gode Guden om kraft för den kommande veckan och tacka honom därför att han låtit det gå er väl i den gångna. Ni är en duktig kvinna, Marta, men det fattas er likväl något, och därför får ni ingen ro. Det heter: Bed och arbeta. Ni gör endast det senare, om det förra vet ni ingenting, och det kunde ni likväl behöva. Det bringar välsignelse över arbetet och frid och ro på de lediga stunderna." "Jag tänker, att den gode Guden inte skall vara så missbelåten med mig, när jag gör, vad jag kan. Han vet ju, hur svårt jag har det", svarade Marta. "Ja, Marta, så får ni inte ta det, som om bedjandet skulle vara ännu en börda till alla de andra", sade mor Silvia allvarligt. "Det är en välsignelse att vi få bedja till den gode Guden om kraft och tröst i det mödosamma livet och att veta, att där ingen människa kan hjälpa, där vill vår Fader i himlen höra oss och hjälpa oss. Den stund kan ännu komma, då ni får erfara, vad det är för oss att kunna anropa en barmhärtig Gud. Ser ni, Marta, det tyngsta här i livet är inte arbetet, vore det än så strängt. Är man blott frisk och sund, så går nog det. Det finns annat att bära. - Men vad fattas Frideli?" avbröt den gamla sin tankegång, i det hon såg på barnet, som satt lutad mot fönsterposten och tryckte båda händerna mot bröstet. Hennes lilla ansikte var vitt som snö. "Mår du inte bra?" frågade nu modern oroligt. "Jag har aldrig förr sett, att det felats dig något. Man kan förstås inte heller se allting, när man har händerna fulla med arbet. Var gör det ont? Gå bort till småpojkarna och lek litet med dem, så bli de belåtna. Leta upp några stenar eller brokiga blad åt dem." Frideli ville genast gå, men mor Silvia sade: "De sitta ju stilla där borta. Låt barnet få ha en smula söndag, låt henne gå ett stycke med mig. Morgonsolen skall göra henne gott." Modern gav sitt bifall, och Frideli gick tyst fram till mor Silvia. Men denna skakade på huvudet: "Inte så, Frideli, inte så! Gå in och tag på dig söndagskjolen och dina snygga skor, annars komma inga söndagstankar. I vardagsdräkten tar man också med sig vardagstankarna. Gå nu, jag väntar!" Det hade kommit ett glatt skimmer över Fridelis ansikte; hon ville så gärna ha söndag och vara snyggt klädd, men hon stod dock stilla och betraktade frågande modern. "Ja, så ge dig i väg då, när mor Silvia så vill", sade denna, och sedan barnet glatt sprungit sin väg tillade hon: "Det förvånar mig, att ni bryr er om det. På den lilla biten ser väl ingen människa er." "Det gör jag inte för människornas skull", svarade mor Silvia, "men söndagen är en högtidsdag, och till den hör inte all den smuts, som samlat sig under veckans lopp. Och den snygga yttre dräkten återverkar mången gång på den inre. När jag knyter på mig mitt rena förkläde om söndagsmorgonen, så måste jag genast tänka: "Är du nu också lika fläckfri i din själ?" Och det tvingar mig att söka en helgdagsdräkt även för min själ; ser ni, mor Marta, det är en stor välsignelse, som söndagskjolen för med sig." "Hör på, mor Silvia", inföll nu Marta en smula brådskande, "jag har nu en gång inte så mycket tid, att jag kan tänka över allt det där! Ni kan nog ha rätt i mångt och mycket, men ni får besinna, hur mycket som vilar på mig." "Så bevare eder Gud, Marta! Om jag kan hjälpa er i något, så hämta mig; krafter har jag endast ringa, men viljan är god." Och därmed trippade den gamla glatt utför bergsstigen, följd av Frideli, som såg nätt och prydlig ut i sin lilla söndagsklänning, som en nyss utsprungen vårblomma, men en av de allra spädaste, vars blad första vindstöt skulle kunna rycka av. (Johanna Spyri "Vid fjällforsen" s 11,15-19; Barnbiblioteket Gullvivan 1920; boken urspungligen utgiven på tyska år 1889)

Där låg Kreditt under den gamla risiga granen med bruten rygg. ... (Kreditta) kastade sig ned bredvid honom och ropade hans namn, ropade Guds namn, ropade Herrens Kristi namn, ropade som en människa i yttersta nöd. ... Kvinnan såg inte den klara dagen, hon var i mörkret och ur mörkret ropade hon. Herren Kristus skulle väl för sin pinas skull hjälpa henne! ... Hon hade ju läst i Skriften, att den gode Mästaren ... en gång betvang döden, så att Lasarus kom ut ur gravbergets dunkel. Det hade hon läst och förundrat sig. Herren Kristus kunde med ett enda ord förvandla död till liv. Nu ropade hon ur ångestens mörker. ... Gud var hård, han svarade inte när en ropade, han brydde sig inte om de beträngda på jorden. Varför skulle Gud ta a l l t ifrån henne? Hörde hon inte till de troende, va? ... De hade försökt leva som troende, hon och Petter, men Gud slog ändå. Han gick hårt åt de fattiga och det hjälpte inte att be. ... Hade hon inte gått på Salen i många år? Men vad brydde sig Gud om det. Han slog och slog. ... Då tog smeden till orda: "Gud var aldrig hård, sa han allvarsamt. Gud var kärleken. Han hade en bestämd mening med allt som hände på jorden, men människan var för kort om huvudet för att kunna begripa vad Gud menade. ... Och djävulen ville få henne att sätta sig upp emot Gud.. Det var hans gärning från begynnelsen, att göra folk upproriska." ... Det ljusnade omkring Kreditta. ... Hon hade suttit här och mästrat Gud. ... Ville Gud förlåta? Ja, ... Gud hade fördrag med barnen, han krävde inte mer än vad han förut hade givit dem. (Harry Sjöman "Över dem var stjärnorna" s 31-35)

Då en del inte får så stor ångest som de anser att de skall ha, faller de i tvivel och tänker, att allt är förlorat. Då en del inte får uppenbarelser från himlen som de vill, så faller de i tvivel och tänker, att allt är förlorat. Då en del inte så fort får se nådemärken, faller de i tvivel och tänker att allt är förlorat, och då en del ännu känner syndens frestelser efter nådemärkena, faller de i tvivel och tänker att allt är förlorat. Då var och en inte alltid får efter sin vilja, tänker de att allt är förlorat. ... Ibland fördärvar tvivel vår kristendom, så att vi inte ser annat än helvetet. Då blir gamle Adam otålig och tänker: ”Allt är förlorat, hela kristendomen gick förlorad. Frälsaren sover och ser inte i vilken nöd vi är i.” (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 440 i predikan 1849 över Matt 8:23-27)


Sångarna:

Jag skulle vilja våga tro att någon ser all nöd. Jag skulle vilja våga tro att Gud finns bortom död. Jag skulle vilja våga tro att någon fanns som ville att jag vore hans. (T Littmarck: Psalmer och Sånger 219:3)

Jesus är min högsta glädje! Han kan stödja den som stapplar, ge åt vandraren nytt mod. Han kan trösta, han kan hjälpa när vår sorg är djup och stor. Allt som här mig vållar oro jag åt honom anförtror. (T Løvø-K Hartman: Psalmer och Sånger 378:1)

Rädes du vid tanken uppå döden, Säg det för Jesus! Säg det för Jesus! Fruktar du han sviker dig i nöden, Säg det för Jesus just nu! Säg det för Jesus! Säg det för Jesus! Han är din trofaste vän. Det finns ej någon, som dig älskar högre, Säg det för Jesus just nu! (Amerikansk sång: Förbundstoner 1911 nr 354:4)


Det här är klarspråket/tillförsikten, som vi har i ’riktning mot’/’fråga om’ Honom, att – om alltefter omständigheterna – vi må begära något enligt Hans vilja, hör Han oss. Och om vi – alltefter omständigheterna – vet, att Han hör oss, vad vi – om alltefter omständigheterna – må begära, vet vi att vi har de begäran/önskemål som vi har begärt (och begär) från Honom. (1 Joh 5:14-15)


Ytterligare studier: Joh 3:2; 11:3-6,32,37; 16:30; Hebr 5:7; 1 Joh 3:22.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-09; 2011-08-28; 2014-05-11)

Tillbaka till Start

11:23-24 Jesus säger till henne: ”Din bror skall stå upp.” Marta säger till Honom: ”Jag vet, att han skall stå upp i uppståndelsen i/på den sista dagen.”

Ord för ord: 11:23 (8 ord i den grekiska texten) säger (till)-henne '-en Jesus'/Jesus: skall-stå-upp '-n broder'/brodern din. 11:24 (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus) säger (till)-honom Marta: (jag)-'vet-(och-har-vetat)'/vet att (han)-skall-stå-upp i '-n uppståndelse'/uppståndelsen i/på den sista dag.


1883: Jesus sade till henne: Din broder skall uppstå. Marta sade till honom: Jag vet, at han skall uppstå i uppståndelsen på den yttersta dagen.

1541(1703): Sade Jesus till henne: Din broder skall stå upp igen. Sade Martha till honom: Jag vet att han skall uppstå i uppståndelsen, på yttersta dagen.

LT 1974: Jesus sade till henne: ”Din bror ska återvända till livet igen.” ”Ja”, sade Marta, ”när alla andra gör det på uppståndelsens morgon.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade:) ”Det är/finns inte en gud mer än Mig. Jag skall döda, och jag skall göra levande. ... ” (5 Mos 32:39b, Grekiska GT)

(Jesaja sade:) "Det skall vara/ske i de sista dagarna." (Jes 2:2a, Grekiska GT)

(Den här sången skall sjungas uppå Judas' jord/land: "Herre,) Dina döda (kroppar) skall stå upp, och de (som är) i minnesgravarna skall resa sig. Och de (som är) i jorden skall göra sig glada." (Jes 26:19a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Skåda, Jag öppnar era gravar och Jag skall leda/föra er upp ut ur era gravar, och Jag skall leda/föra er in i Israels jord/land." (Hes 37:12b, Grekiska GT)

Många av dem som sover ’helt och hållet’/gott i/på jordens bredd skall stå upp, de/några faktiskt ’in i’/till tidsålderslångt liv men de/andra ’in i’/till isärspridd sådd och tidsålderslång skam. (Dan 12:2, Grekiska GT)

(Judas praktiserade) stadslika/belevade (ting), då han ‘alltigenom räknade’/reflekterade till förmån för en uppståndelse. (2 Mack 12:43b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till några fariseer:) “I uppståndelsen ... är (de sju bröderna) som Guds (א,* א) budbärare i himlen. (Matt 22:30)

(Jesus sade till Sina lärjungar: "De förbannade som inte har gjort något mot de minsta av Mina bröder) skall gå bort in i en tidsålderslång tuktan, men de rättfärdiga (som har gjort något mot de minsta av Mina bröder) in i ett tidsålderslångt liv." (Matt 25:46)

(Jesus sade till den som hade kallat/inbjudit Honom:) ”Det skall i stället ges tillbaka till dig i/vid de rättfärdigas uppståndelse.” (Luk 14:14b)

(Paulus sade: "Jag har) ett hopp i riktning mot (א,* א) Gud ... att det skall vara en uppståndelse av både rättfärdiga och orättfärdiga." (Apg 24:15)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till folkskaran:) "Det här är Min Faders vilja, för att 'varje den'/’var och en’ som tittar på Sonen och tror in i Honom må ha tidsålderslångt liv. Och Jag själv skall få honom att stå upp i/på den sista dagen." (Joh 6:40)


Egna kommentarer och funderingar:

Jesaja talade om "de sista dagarna" (Jes 2:2) och "nya himlar" (Jes 65:17). För Johannes finns det en absolut slutpunkt i "den sista dagen" (Joh 11:24) och i "en ny himmel" (Upp 21:1)


Ytterligare studier:

Hes 38:16; Hos 3:5; Mika 4:1; 2 Mack 7:9-14; Matt 22:31-32; Joh 5:28-29; 6:33,39,44,54; 12:48; Apg 23:8; 1 Kor 15:52; 1 Thess 4:16; Upp 20:5-6.


Werner Georg Kümmel "Futurisk och presentisk eskatologi i den äldsta urkristendomen"; Svensk Exegetisk Årsbok 24 (1959): 54-71.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-09; 2011-08-28; 2014-05-12)

Tillbaka till Start

11:25-27 Men (א*) Jesus talade till henne: “Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror in i Mig, och/också om han – alltefter omständigheterna – må dö, kommer han att leva. Och 'varje den'/’var och en’ som lever och tror in i Mig må inte/förvisso ej dö in i (den kommande) tidsåldern. Tror du (in i) det här?” Hon säger till Honom: ”Ja, Herre. Jag tror (och har trott), att Du är kristusen/'den smorde', Guds Son, Den som kommer in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.”

Ord för ord: 11:25 (19 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) talade men (till)-henne '-en Jesus'/Jesus: jag (jag)-är '-n uppståndelse'/uppståndelsen och '-et liv'/livet. den troende in-i mig och-om-alltefter-omständigheterna (han)-må-dö kommer-(han)-att-leva. 11:26 (16 ord i den grekiska texten) och varje den levande och troende in-i mig inte/förvisso ej må-dö in-i '-n tidsålder'/tidsåldern. tror-(du) (in-i)-det-här? 11:27 (20 ord i den grekiska texten) (hon)-säger (till)-honom: ja herre, jag tror-(och-har-trott) att du är '-en kristus'/'den smorde' '-en son'/sonen '-s gud'/Guds den in-i '-en utsmyckning'/utsmyckningen kommande.


1883: Jesus sade till henne: Jag är uppståndelsen och lifvet; den som tror på mig, han skall lefva, om han än dör, och hvar och en som lefver och tror på mig, han skall icke dö evinnerligen. Tror du detta? Hon sade till honom: Ja, Herre, jag tror, att du är Kristus, Guds Son, som skulle komma i världen.

1541(1703): Sade Jesus till henne: Jag är uppståndelsen och lifwet; hwilken som tror på mig, han skall lefwa, om han än död blefwe; Och hwar och en som lefwer, och tror på mig, han skall icke dö ewinnerliga; tror du det? Sade hon till honom: Ja, Herre; jag tror, att du äst Christus, Guds Son, som komma skulle i werldena. (fetstil v 25 fom ”Jag är uppståndelsen”)

LT 1974: Jesus sade till henne: ”Jag är den som uppväcker de döda och ger dem liv igen. Den som tror på mig ska leva, även om han dör som alla andra. Han får evigt liv, därför att han tror på mig och ska aldrig förgås. Tror du det, Marta?” ”Ja, Herre”, sade hon till honom, ”jag tror att du är Messias, Guds Son, den som vi väntat på så länge.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Abraham talade i riktning mot Gud: “Låt den här Ismael leva mitt emot Dig.” Men/och Gud talade till Abraham: ”Ja.” (1 Mos 17:18-19a, Grekiska GT)

Gud talade i riktning mot Mose: “Jag är Den som är.” Och Han talade: ”På det här sättet skall du tala till Israels söner: ’Den som är har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’” (2 Mos 3:14, Grekiska GT)

(Tobit sade till Guds budbärare:) “Levande är jag i/bland döda (kroppar). ...” (Tobit 5:10b, S)

(Eleasaros) lämnade till sin (martyr)död ’helt och hållet’/efter sig en förebild av ädelmod och en hågkomst av dygd, inte endast för de unga, ’emellertid och’/’utan också’ för de flesta av nationerna. ... (En annan martyr sade till den kung som var ansvarig för hans tortyr och död:) "Då vi utbyter/’genomgår en förändring’ av människor, väntar vi av Gud på hopp att åter vara uppståndna av Honom, ty för dig kommer det faktiskt inte att vara en uppståndelse in i liv." (2 Mack 6:31b; 7:14b)

(Salomo sade:) “Och/också rättfärdiga rördes/berördes av död(en)s prov.” (Salomos Vishet 18:20a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En ande av de som fruktar Herren kommer att leva, ty deras hopp (står) emot/till Den som räddar dem.” (Syr 34:13 eller 34:14-15)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Lyckliga de som har skådat (Eliah) och de som har somnat (’och är somnade’/sover) i ett välkomnande (א*), ty vi skall och/också leva (i) liv." (Syr 48:11)

Alla de som ’får makt över’/’håller fast vid’ (Guds befallningars bok) (kommer) in i liv. ... (Baruk 4:1b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes' lärjungar sade till Jesus:) "Är Du Den som kommer/’skall komma’, eller väntar/'skall ... vänta' vi på ’den andre’/’en annan’?" (Matt 11:3)

(Jesus sade till lärjungarna:) ”Har ni ’låtit tillsammans’/uppfattat alla de här tingen?” De säger till Honom: ”Ja.” (Matt 13:51)

Petrus talade till (Jesus): ”Herre, om Du är, uppmana mig att komma i riktning mot Dig emot vattnen.” Men/och Han talade: ”Kom!” (Matt 14:28b-29a)

Simon Petrus 'havande svarat'/'svarade och' talade (till Jesus): ”Du är kristusen/'den smorde', den levande Gudens Son.” (Matt 16:16)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Amen säger Jag till er att/: ’(Det) är några av dem som står här, ’vilka som än’/vilka inte/förvisso ej må smaka död ända till – alltefter omständigheterna – de må skåda Människans Son, då Han kommer i/med Sitt rike.’” (Matt 16:28)

’Då Jesus hade svarat’/’Jesus svarade och’ talade till (lärjungarna): ”Amen säger Jag er, om ni – alltefter omständigheterna – må ha tro och ej må tvivla, skall ni inte endast göra det ting (som gjordes) av/med fikonträdet, ’emellertid och’/’utan också’ – alltefter omständigheterna – må ni tala till det här berget: ’’Var lyft’/’res dig upp’ och ’var kastad’/’kasta dig’ in/ut i havet’, (och) det skall bli/ske.” (Matt 21:21)

(Jesus sade till några saddukeer:) “Med anledning av de döda (kropparnas) uppståndelse, har ni inte läst det som har talats av Gud till er, då Han säger: ‘Jag är Abrahams Gud och en (א,* א) Isaks Gud och en (א,* א) Jakobs Gud?’ Han är inte en döda (kroppars) Gud emellertid/utan en levande (kroppars Gud).” (Matt 22:31-32)

Petrus säger till (Jesus): ”Och om jag – alltefter omständigheterna – må vara tvungen att dö tillsammans med Dig, skall jag inte/förvisso ej förneka bort Dig.” Likaså talade och/också alla lärjungarna. (Matt 26:35)

(Jesus) sade ('hela tiden'/'gång på gång'): ”Abba, Fadern.” (Mark 14:36a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Ljuset) var (hela tiden) det sanna ljuset, som ger ljus åt varje människa som kommer in i utsmyckningen/'den utsmyckade världen'. (Joh 1:9)

(Andreas) säger till (Simon): "Vi har funnit (och finner) Messias", vilket ’är varande översatt’/översätts kristus/smord. (Joh 1:41b)

(Natanael sade till Jesus): "Rabbi, Du är Guds Son. Du är Kungen (P66, א,* א) av Israel." (Joh 1:49b)

(Jesus sade till judarna:) "... De som har gjort de goda tingen skall (gå ut) in i en uppståndelse av liv." (Joh 5:29a)

När ... människorna såg tecknet som (Jesus) (hela tiden) hade gjort, sade de: "Visst är detta profeten, som skulle komma till utsmyckningen/’den utsmyckade världen’!" (Joh 6:14)

(Jesus sade till judarna:) "Era fäder åt mannat i det ödelagda (området), och de dog. Den här är det brödet som stiger ned ut ur himlen, för att en viss (person) må äta ut ur/av det och ej dö. Jag är det levande brödet, det som har stigit ned ut ur himlen. Om – alltefter omständigheterna – någon må äta ut ur/av Mitt (א,*א) bröd, skall Han leva in i (den kommande) tidsåldern." (Joh 6:50-51a)

(Jesus sade till judarna:) "Amen, amen säger Jag er, om – alltefter omständigheterna – någon må hålla Min utsaga, skall (א,* א) Han inte/förvisso ej titta på död(en) in i (den kommande) tidsåldern.” (Joh 8:51)

(Jesus sade till judarna:) 'Jag är en Guds son'." (Joh 10:36b)


Hembygdens predikan:

I den första kristna tiden kände de troende sig på det innerligaste förenade med de i Herren avsomnade. De betraktade sig och dem såsom medlemmar i samma stora evighetsfamilj. Därför begrovo de dem vanligen inne i kyrkorna, när sådana så småningom uppfördes, helst under altaret, på det de måtte hava deras stoft så nära sig som möjligt – alldeles som modren gärna har den lilles vagga i sin närhet, även då hon sover. När det blev för trångt under altaret, begrovo de dem under golvet i kyrkorna. När det blev för trångt även där, nödgades de draga sig utom kyrkmurarna, dock alltid så nära som möjligt. Hit hör den lilla älskliga berättelsen om den skotske biskopen, som en gång gästade en prästgård och därvid frågade husmodern: ”Huru många barn har ni, min fru?” Hon svarade: ”Jag har sex.” Då inföll hennes lille gosse, som stod vid biskopens knän: ”Nej, vi äro sju.” Biskopen tillrättavisade honom och sade: ”Din moder måste ju veta detta bättre än du.” Men gossen sade: ”Nej, hon tog fel. Hon glömde lille Willie. Han är i himmelen redan, och är bäst av oss alla ihop.” Just så som denne gosse kände sin bortgångne broder ännu som en medlem i familjen, så gjorde de första kristna med de avlidna. De levde i innerlig förening med dem. Man märker detta, när man vandrar genom katakomberna i Rom. Här och där vidga de slingrande gångarna sig till ett slags rum eller mindre salar. Där plägade de samla sig under förföljelserna omkring ordet och den heliga nattvarden. Men runt omkring i väggarna voro nischer uthuggna, i vilka de hemgångna församlingsmedlemmarnas kvarlevor förvarades. På dessa syskon i tron tänkte de, då de voro samlade. De kände sig och dem såsom medlemmar i samma de heligas församling. De visste att de alla stodo tecknade i livets bok – somliga såsom redan hemkomna, andra såsom ännu ute vandrande. Denna samhörighetskänsla är nästan utplånad bland oss. När en troende dör, säger man: ”Han har gått bort.” De första kristna åter sade: ”Han har gått hem, han har gått att vara hos Kristus.” (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 505-506, Tjugofjärde söndagen efter trefaldighet, Luk 20:27-40)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Marta avger den fulla bekännelsen, den som Johannes vill att hans läsare skall avge. I Johannesevangeliet avger en kvinna den bekännelsen, i synoptikerna uttalas den av Petrus. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 219)

Kristus är livets bröd, som ger evigt liv. Det gäller här ett liv som kan ägas i den nuvarande tidsåldern, men som egentligen tillhör den kommande. Det är samtidigt närvarande och framtida, och detta nuvarande är förbundet med det framtida genom begreppet uppståndelse. (Studiebibeln II:669)

I vissa sammanhang kunde i NT:s hellenistiska omvärld människor kallas gudasöner. Så var framför allt fallet i härskarkulten, där t.ex. Augustus kunde kallas Guds son. I legender om framstående filosofer gavs dessa gudomlig härkomst, men detta ledde inte till att de direkt kallades ”Guds son”. Denna bakgrund kan alltså knappast, såsom man ibland trott, förklara hur Jesus kommit att kallas Guds son i NT. I GT kallas Israels folk Guds son ... Dessutom kallas konungen, den smorde (hebr. Messias!) för Guds son. ... När urkyrkan använder den uttryckliga beteckningen Guds son om sin Herre, torde detta ha en dubbel bakgrund, den gammaltestamentligt-judiska messianska och Jesu anspråk sådant det uttrycks i tilltalet abba. (Lars Hartman ”Ur Markusevangeliet” s 30-31 i kommentar till Mark 1:1-13)

Om jag en gång finge en stor religiös upplevelse, så skulle jag kanske veta var jag hörde hemma. Men all tro är mig kär och vördnadsvärd endast otron tycks mig fördärvbringande. Om jag skulle sluta mig till något nytt samfund, då vet jag, att jag skulle avsky det efter en vecka. Men du förstår att jag förstår, att detta är en brist hos mig och inte hos samfunden. Huvudsaken tycks mig vara, att människorna hålla fast vid två saker. Gudstro och odödlighetstro, det är vår dyrbaraste egendom, och det gör jag. Dessutom bör jag kanske säga, att kristendomen är mig kärast av alla religioner, fastän jag visst inte är rättrogen, men den är så vacker. Ja, nu har du fått en riktig trosbekännelse av mig. (Selma Lagerlöf "Brev 2 - 1903-1940" s 206; brev 17 sept 1923 till Stella Rydholm)

Lifvets dissonanser tilltaga med åren, och det ökade lifsmaterialet, som snart blir oöfverskådligt. Därigenom lefver man, mera i minnet än i nuet, och utefter hela linjen; ibland är jag i barndomen, ibland i mannaåldern, men eget är att ålderdomen icke känns som något börjande slut utan som början till ett nytt, om man nämligen återvunnit tron, det vill säga vissheten om en efterlefnad på andra sidan. Då känner man sig såsom läsande på examen med förberedande öfningar och man blir bokstafligen ung på nytt; lite examensfeber följer med, men också stora förhoppningar blandade med framtidsdrömmar, som påminna om julstämningar, sommarlof, familjefäster med försoningar, uppfyllda önskningar; men det doftar äfven som brutet björklöf och hafsstrand, klingar af söndagsklockor och orgel, lockar som nya kläder och rent linne, ett bad i aqvamarinfärgadt hafsvatten, aftonbön och godt samvete, hustrun, hemmet och barnet efter en resa, brasan i snöstorm, första balen och den man helst dansade med, sparbössans öppnande och först och sist examen med sommarlofvet! (August Strindberg ”En blå bok I” s 263; Examen och sommarlofvet)

Både Du och jag ha framtiden för oss, äfven om vi dör. (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907 s 328; brev 12 dec 1906 till Karl Otto Bonnier)

Axel och Rich. B. voro här i förrgår; vi odlade 7:e Symfonien med "Tonernas vågor". Äfven 9:e, som ges i nästa vecka. Det är glädjande se att Beethoven håller; eljes är allt så förgängligt. (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 238; brev 22 mars 1906 till Harriet Bosse)

(Jag) tar det som ett kall att upplysa menniskorna om dels att de icke äro i den bästa af verldar, dels att en annan bättre finns, som väntar oss. Det är hoppets evangelium, och det förkunnar jag. Till tack slå de mig i ansigtet, de dårarne. Och det har jag förkunnat i alla mina skrifter icke minst i den sista. (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 33; brev 2-6 juni 1904 till Harriet Bosse)


ca 1900 och tiden dessförinnan

"Upp emot Solen" ur Tryckt och Otryckt ... anger kan jag säga hela aeqvationen på hvilken mitt lif kan lösas: mitt fremlingskap här på jorden, der hela mitt lif varit ett provisorium, en gästrol; der jag aldrig kännt mig hemma, och min tro på ett lif efter detta, äfven under den korta ateistperioden (ett psykiskt experiment som genast misslyckades.) (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 324; brev 19 juni 1898 till Emil Schering)

Åh, varför kan inte människan vara odödlig? tänker (Andrej Jefimytj). Vad ska hjärnans centra och vindlingar tjäna till, eller förmågan att känna, synen, talet, och snillet, när allt ändå är dömt att begravas och slutligen kallna i jordskorpan, och sedan utan vare sig mening eller mål kretsa kring solen i miljoner år? För att låta henne bli kall och sedan kretsa behövde man inte alls föra hit människan med hennes högtstående, nästan gudomliga förnuft från icke-varat och sedan, som ett hån, förvandla henne till jord: Materiens kretslopp! Men så fegt det är att trösta sig med ett sådant surrogat för odödligheten! ... Bara den fege, vars skräck inför döden är större än hans värdighet, kan finna tröst i att hans kropp med tiden ska bo i gräset, i en sten, i en padda ... Att se sin odödlighet i materiens kretslopp är precis lika underligt som att förutspå en lysande framtid för ett fodral sedan den dyrbara violinen slagits sönder och blivit odödlig. (Anton Tjechov "Paviljong nr 6" s 242-243)

"Det är inte väder att plocka smultron i", sade hustrun. "Nej, min gumma, sommaren är slut och det är höst", (sade hennes man). "Ja det är höst", svarade hon, "men det är inte vinter för det, alltid en tröst." "En tröst! Svag tröst när man bara lever en gång!" "Två gånger, när man har barn, tre, när man får se sina barnbarn!" "Men sen är det riktigt slut." "Såvida det inte finns ett liv efter detta." "Det är ingen säkerhet! Vem vet ändå? Jag tror på det, men min tro är inget bevis!" "Ja, men det är roligt att tro det, låt oss tro det, låt oss tro att det kan bli vår en gång till för oss! Låt oss tro det!" "Ja, vi ska tro det", sade han och lade sin arm om hennes liv! (August Strindberg "Giftas II" s 166; Höst)

Tron litar förtröstansfullt till de kärlekens ord, som uttalats från den personligjorda kärlekens läppar: "Jag är uppståndelsen och livet. Vilken som tror på mig, han skall leva, om än han död bleve, och var och en, som lever och tror på mig, han skall icke dö evinnerligen." (Viktor Rydberg "Tal vid Callas grav" s 182; minnesord 1880-09-09 då Rydbergs svägerska nedsattes i graven)

Vi står runt graven. ... Vi står med blottade huvuden och jag hör prästens röst, som låter avlägsen ute i det fria men ändå tydlig och klar, när han säger: "Jag är uppståndelsen och livet, säger Herren!" (Charles Dickens "David Copperfield " s 151; omkring år 1820)

(Det är) nödwändigt, att man ... kommer till den rena tron samt sedan icke åter faller ur tron in i gerningarna. Sålunda komma wi rätteligen till wårt land igen, hwarifrån wi äro komna, det är, till Gud, af hwilken wi äro skapade, så att wårt lif, såsom en gyllene ring, slutar der, hwarest det begynte. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 161 i kommentar till Matt 2:1-12)

Der ligga de döda under jorden långt för detta förmultnade eller uppätna af maskar och allehanda ohyra eller till stoft förwandlade och förströdda; men i Ordet, som vi tro och bekänna, äro de wisserligen lefwande och uppståndna. Werlden hafwer det icke och förmår det icke; men Ordet har det och förmår det. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 419 i kommentar till 1 Kor 15:1-10)

”Om wi allenast i detta lifwet hafwa hoppet till Christus, så äro wi uslast ibland alla menniskor” (1 Cor 15:19). Då wille jag ock sjelf aldrig stå en enda stund på predikstolen, om man än skänkte mig tre konungariken. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 504 i kommentar till Ef 6:10-17)

Medes behövde blott en gång höra Petros för att längta att höra honom oftare. Så snart tillfälle kom, förnyade han sitt besök hos den kristne biskopen. De läror, i vilka han invigdes, voro så höga och gripande och likväl så klara, att han tyckte sig förstå alltsammans. Och vad odödligheten vidkommer, så var det ju Gud själv som talat dessa ord: "Vilken som tror på mig, han skall leva, om han än död bleve." Vad vore filosofernas bevis och det mänskliga tänkandets omogna frukter emot en sådan utsaga? Den gamle Medes kristnades och hans namn infördes i katekumenernas bok. Biskopen uppmanade honom att tills vidare följa Alkimenes föredöme och dölja sin tro. Han försökte det, men förmådde det i längden icke, ty denna tro uppfyllde nu hela hans själ och utgjorde hans lycka. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 104-105)

Andedräkten är tidsbestämd men Anden evig. Andedräkten ökar också (i styrka) för en kort period och fortsätter en viss tid. Därefter går den bort och lämnar sin tidigare boning i avsaknad av andedräkt. Men när Anden går igenom människan inuti och utanför, försåvitt den (får) förbli där, lämnar den henne aldrig. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 538)

Det må ni veta, (sade Sokrates), att jag hoppas att få komma till goda människor, låt vara att jag på den punkten ej vågar yttra mig med full säkerhet – men vad jag med full säkerhet vågar påstå (om överhuvud i dylika ting något är säkert) det är, att jag får komma till gudar, som äro mycket goda herrar. Detta är anledningen varför jag ej sörjer som jag annars borde göra, utan har ett gott hopp, att det finns en tillvaro efter döden, och att – såsom det ju av ålder också har blivit sagt – de gode där få det mycket bättre än de onde. (Platon "Faidon" s 59)


Att fortsätta med (hembygden):

Jag satt vid farbror Davids sjukbädd. ... Han låg trött och svag i sin sjuksäng, redan flyttad till dödens väntrum. Smärta präglade hela hans varelse. "Det är svårt nu" var ord, vars djupa sanning jag bara kunde ana. ... Mitt i mina funderingar tog farbror David min hand och mitt i smärtan sköt som en himlasänd, förmedlad genom trötta ögon, en glimt med ett leende och orden "men Jesus är densamme - han lever, tack och lov". Farbror Davids ord var burna av det livsperspektiv, som ger jordelivets livsminut dess rätta värde och får tanken att tangera det evighetsperspektiv som ligger i orden "Den som tror på mig, han skall leva om han än dör." (Rose-Marie Svensson "Morgonglans"; Jönköpings-Posten den 16 september 1983)

Döden skrämmer inte för den som delar sin tillvaro med Jesus Kristus, för "Han är Livet". Döden kan inte skilja oss från Gud som är vårt ursprung (Apg 17:28). Tvärtom, döden för oss rakt i armarna på honom som är vårt ursprung! (May Stina Kylberg "Ett liv före döden"; Jönköpings-Posten den 24 september 1982)

(Folkets hus), och de där inhysta, skulle inte bara sörja för folkets väl i form av bröd. Minst lika viktig var den kulturella menyn. ... Parentation. Elva av våra kamrater har under året lämnat oss för alltid och gått över gränsen till det stora okända, säger (ordförande) Lindqvist mässande och reser sig upp. Låt oss stanna upp inför minnet av dessa som varit med oss och byggt upp vår rörelse men som nu inte längre finns bland oss. (Ragnar Järhult "Omslaget" s 152,155)

I nästan en hel månad har Getrud arbetat på fabrik. Detta är hennes första arbete efter skolan. Efter den fjättrande, meningslösa folkskolan. Den vars slutliga timme skulle föda friheten och livet. Det riktiga livet. Det som Getrud sprängande otåligt är på jakt efter. Som hon vet skall finnas någonstans bakom vardagens hårnålskurva, tidens beska klasar av timmar, dagar, veckor. Getrud är rädd att inte hinna. Att inte få uppleva detta som man måste då man är ung, då livsförväntan strålar och lyser som ett solträd. Samtidigt tycker hon att det inte riktigt stämmer. Hon ser sig omkring. Är detta livet? Detta plyschhölje av drömmar och leda? (Ann-Charlotte Alverkrans "Snabelros" s 73)

Den som tror på Herren Jesus behöver inte frukta döden, ty var och en som tror får del av det liv som döden aldrig kan besegra. (Gunnar Peterson "Jesu makt över sjukdom och död"; kommentar till Joh 11:1-7,17-27; Jönköpings-Posten 1953-09-18)

Den som får till uppgift att följa den sjuke ända till (dödens gräns) och således sitta vid dödsbädden kan väl inte undgår att känna stundens helgd. Gör det så tyst och stilla som möjligt omkring den döende! Tag gärna hans hand i din! Säg blott det enklaste, starkt religiöst centrala! Känner man några ord, som varit den döende särskilt kära, må dessa läsas. Läs eljest det för den överjordiska stunden mest lämpade, t.ex. Jesu ord: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör." (Yngve Rudberg "De sjuka och själavården" s 23; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1941)

Prästen i Regnhult dog oförmodat och i dödsannonsen hänvisades till Johannes evangelium och orden "Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör". Det var användbara och högtidliga ord till en början, men när det spordes om denne herde att han snubblat till döds över pigan föll det sig lätt att förvända dom. Man sa att prästen nog skulle ha varit död om han än levat. Och annat tal kunde ju inte komma efter den som predikat med alla knapparna i rocken väl knäppta och med väl knäppta ord och haft ett väl knäppt sinnelag gentemot folk. Det var mer folk på hans begravning än på någon hans predikan. (Gunnar E. Sandgren "Förklaringsberget" s 33)

Jesus säger: Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör. Men döden och graven då? Jo, när en kristen dör, då håller han på att sluta att dö. Döden är för Guds barn slutet på all död, en väg in i den eviga sabbatsvilan. Och till dess förer Jesus herdespiran över de sina, och när allt omkring oss ramlar, så skall ändock Kristi rike för evigt bestå. (S. Henriks "Den lilla tiden"; predikan vid Svenska Alliansmissionens grundläggande årsmöte i Jönköping; kommentar till Joh 16:16-23; Jönköpings-Posten 1919-09-05)

(Johan Grell) började förstå att de unge och det unga hade sin tid. Det gjorde ont i bröstet, när han tänkte på att det gamla skulle vräkas undan som hammarsmedjan. Men han kunde ingenting göra mer. Han fick bara gå här om kvällarna och fundera. Snart var det väl slut med honom också. Vem skulle sedan gå och se efter att dörrar och fönster var stängda? Det gjorde ont någonstans i kroppen, tyckte han. Men då steg Gud nära intill honom och sa, att det som syntes vara slutet på människans liv, det var början i stället. Framtiden, den fanns på andra sidan. Och det var märkvärdigt, för när Gud stod så där nära sin gamle vän, då lyste det ur hyttornas alla fönstergluggar och rymden ljusnade på en gång och masugnsflamman brann som en eldstod över bruket. (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 83-84)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Det är märkligt hur många människor som fått för sig att kristendom är antingen att bejaka trosbekännelsen eller leva ett rättskaffens liv eller gå i kyrkan, allt detta som är så viktigt men som förbiser Kristi centrala roll. De skulle behöva läsa Paulus brev till filipperna och i synnerhet 1:21: ”För mig är livet Kristus.” (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 371 i kommentar till Fil 3:7-8)

Vad innebär det då att Kristus har gjort dödens makt om intet? Den lekamliga döden har ju inte avskaffats. Vad Paulus vill säga är i stället att synd och död har berövats sin makt att utöva ett skräckens och domens herravälde. Guds lags anklagelser har tystats genom Jesu död. Jesus har uppfyllt varje lagens krav och betalat för varje människas skuld. Han har spikat fast lagens skuldbrev vid korset (Kol 2:14). Döden kan nu liknas vid en skorpion som mist sin giftiga gadd (1 Kor 15:55f). Den kan inte längre stinga. För den som tror på Kristus är döden nu en dörr in till en ännu djupare och fullständigare gemenskap med Kristus. (Agne Nordlander "Korsets mysterium" s 184)

Robert Lanza, som är medicinsk chef hos Advanced Cell Technology i Worchester i USA (säger): "Man kan uppnå odödlighet på cellulär nivå, men jag kan inte se hur det i praktiken skulle kunna förlänga vårt liv", säger han. "Människan går i väggen vid 120 år." (Amy Ellis Nutt "Ung för evigt?" s 57)

Jfr ”Jesus sade: ’Himlarna och jorden skall ihoprullas inför er. Och den, som lever genom den Levande, skall inte skåda döden.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 93; Thomasevangeliet log. 111a)

Det enda som numera (1998) påminner om familjen Hedenstierna är gravvården på Norra kyrkogården i Stockholm och så Alfreds dikt om Hjärtats saga, som man ännu kan höra sjungas: "Och skogens källa sinar, och ängens blomma dör Men hjärtats tysta saga, ej någon tid förstör." (Anna-Lisa Hermansson "Två systrar - En brevberättelse" s 37)

Det här (v 26) är det enda stället i detta evangelium där "pisteuô" följs av ackusativ. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 489)

Tro är ... tillit till Gud. Det är främst denna innebörd som ordet tro har i de tre första evangelierna i Nya testamentet, de s.k. synoptikerna. ... Men tro är mer än en subjektiv trosakt. Det är viktigt att säga till den som tvivlar: ”Det avgörande är inte hur starkt du tror, utan på vem du tror. ... Trons innehåll är det avgörande ... i Johannesskrifterna. ”Detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?” (1 Joh 5:4-5). (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 22-23)

Hur kan det vara så vackert om hösten, när allt i naturen skall dö? Hur kan lönn och asp, ”klä” sig i sådan underbar prakt och björken låta sina dallrande löv glittra som guld i solljuset? ... Kan det vara vackert att dö? Ja, det kan vara vackert. Att i avskedets stund, känna aning av glädje och stilla frid, är som att se det sista bladet lämna grenen och ana den nya våren som redan finns i knopparna. ... Trädet skall inte dö, bara dess yttre sommarskrud. Om dess rötter har fäste, finns livet kvar. Om ditt liv har sina rötter i Gud, skall du inte dö, bara byta dräkt. Det är höstens glädje. (Kerstin Midnäs "Du tänder sång i mitt hjärta" s 46-47)


ca 1975 - ca 1950

Det värsta är att Din bok ("Sommar med Sokrates") rev upp ett problem, som jag föresatt mig att aldrig mer "grunna på", som vi sa i Småland: Frågan om det finns något liv för oss efter vår korta stund på jorden. Jag hade bestämt mig för att sluta för alltid med sådant grunnande, eftersom det är fullkomligt meningslöst och bara är att förspilla vår snabbt förgångna levnads tid. Men nu är jag där igen - och det är Ditt fel! En sak är jag i alla fall nästan övertygad om: Jag får aldrig veta någonting säkert i denna sak före min död och inte heller efter det. Jag tror detta: Det kommer att bli jävligt snopet att dö. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 341-342; brev från Söderäng, Grisslehamn till Olle Holmberg 1971-09-13)

Israel är folket med en idé och med en framtid! Jag kände detta starkt i Tel-Aviv. Alla människor såg ut att ha funnit något att leva för. Det fanns ingenting av den blaserade övermättnad, livsleda och trötthet som tyvärr ofta kännetecknar västerlandet och inte minst välfärdssverige. I västerlandet vill man varken dö eller leva, man vill över huvud taget ingenting. I Israel vill man livet. Man bejakar livet och man bejakar sig själv och sin roll i livet. Jag talade med en man i Akko. Alla hans anhöriga hade gasats ihjäl i Polen och Tyskland. ... Han hade tagit farväl av sina föräldrar och sina båda systrar utanför en ”badstuga” i Auschwitz – och därefter hade han varit ensam. Han bar på fruktansvärda minnen från koncentrationslägrens omänskligheter – men nu log han mot livet och kände sig glad över att få leva. (Erik Sollerman ”På resa till mig själv” s 63-64)

För Johannes är "evigt liv" kvalitativt skilt från naturligt liv, ty det är ett liv som döden inte kan fördärva (Joh 11:26). Ja, den verklige fienden till evigt liv är inte döden utan synden (1 Joh 3:15, 5:16). (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 507)

I Okazaki (i Japan) fick jag vara med om något som ej hänt mig förr: inviga en gravkammare, en urnlund. ... Urnlunden prydes av korset, den kristna symbolen, och över dess dörr står med de karakteristiska skrivtecknen citerade Frälsarens ord: "Jag är uppståndelsen och livet." (Knur Svensson "Till Österns länder i missionärers spår" s 41-42)

Jesus är uppståndelsen och livet; utom honom finns ingen uppståndelse och inget liv, och där han är, måste uppståndelsen och livet vara. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 396)


ca 1950 - ca 1900

Vid jultiden (1941) var det elva (norska motståndsmän) som dömdes (till döden av tysk domstol i Norge) och avrättades. En av dem, Böe, sade: ”Jag känner det som om jag skulle ut på en resa.” Och en annan, Hoseth: ”Jag är inte rädd för det som ska ske. Det är ganska underligt, för under kriget var jag rädd ...” Martin Jacobsen sade: ”Bed dem därhemma att läsa mitt Nya testamente. Där finner de de ord understrukna som betytt särskilt mycket för mig.” Och Oftedahl: ”Personligen kan jag förlåta alla – också honom som förde oss in i det här.” Den norske prästen fick inte följa dem till avrättsplatsen, men den här gången fick han av en tysk präst, som varit med där, höra följande: I lastbilen ut till avrättsplatsen hade de samtalat. Oftedahl hade sagt: ”Jag ville ju gärna ha rest tillbaka till Stavanger och fortsatt min läkarpraktik. Jag tror jag kunde ha gett mina patienter mera efter detta. Men Gud vill det annorlunda.” När de kom fram, lästes domen upp för dem ännu en gång. Så ställdes de upp. Oftedahl bad att få handbojorna avlägsnade, och det blev strax beviljat för alla elva. Den tyske prästen läste på norska: ”Jesus sade: ’Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?’” Alla elva svarade högt: ”Ja.” Sedan föll skotten. (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 73)

Långt före solens uppgång följande morgon voro alla byns män i arbete för att gräva graven. Kvinnorna gjorde kistan, som bestod av hopflätade långa grässtrån, liknande vass. ... Det var gripande att se det intryck Jesu ord: "Jag är uppståndelsen och livet, den som tror på mig, han skall leva om han än dör", gjorde på dessa hedniska män, som med blottade huvuden omringade den öppna graven. ... Vi lyste frid över griften med en innerlig önskan att få möta denna vår syster såväl som många, många andra utav Afrikas söner och döttrar i de rättfärdigas uppståndelse. (Ester Aronsson "Ett besök vid en utstation" s 168; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1937)

Då de sista gästerna lämnat huset vidtog för Lekholmarnas räkning dagens andra högtidmoment, en vallfärd till familjegraven. Där vilade nu inom ett järnstaket gamla fru Lekholm, farbror Pers hustru, deras två i tidig ålder bortryckta barn, faster Charlotte och faster Hulda. Och underst på stenen, där deras namn inristats i guldbokstäver hade farbror Per vidfogat bibelorden: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än död vore." Lekholmarna blevo stående en stund med blottade huvuden i det tilltagande snögloppet. (Gustaf Hellström "Snörmakare Lekholm får en idé" s 333-334)

Till alla sina andra dagliga bekymmer om gårdens ekonomi och omsorgerna om dess skötsel hade Johan ... en hemlig och av honom själv aldrig genomskådad privatsorg: hans livs brist på händelser, en dunkel och outredd svårmodskänsla av att han levde utan att leva. (Sven Lidman "Stensborg" s 33)

Jag tänker mig en resa, lång och svår, bort till ett avlägset och okändt land, dit jag måste - och ensam! Hur skulle det ej kännas att få brev därifrån, från en, som jag kände, och som lovade möta mig och ta hand om mig! Vad de breven skulle bliva mig dyrbara! ... "Jag är uppståndelsen och livet, den, som tror på mig, skall leva, om han än dör." Det brevet fick jag i dag från honom i det okända landet. jag fann det i Johannes evangelium, som är omtvistat, och i ett samtal utanför Lazari grav, som påstås aldrig ha hyst en verkligt död utan blott skendöd. Men ordet kom fram emot mig som en uppstånden död och grep mig med livets makt! (Elisabeth Beskow "Röster" s 293-294; Ellens dagbok)

Guds löften ... har inget värde för oss, förrän vi behöver dem", (sade Gustaf Adolf), "liksom vi inte ser stjärnornas ljus, förrän det mörknar omkring oss." Elisa såg tyst upp mot himmelen. Först nu, sedan sorgens skugga fallit över hennes väg, hade hon börjat se efter Guds löften. Tanken på död och tillintetgörelse sammansnörde hennes hjärta. Men stjärnorna på löftets himmel begynte uppgå för hennes syn. Klarast av dem alla lyste denna: "Jag är uppståndelsen och livet; den som tror på mig, han skall leva, om han än dör." Hon tyckte, att detta löfte kastade en hoppets ovanskliga strålglans över Sven Rises bleknande drag. Också in i hennes hjärta föll några strålar, svaga ännu, men dock av evigt ljus. De viskade om den rykande veken, som inte skall släckas. (Elisabeth Beskow "På Älghyttan" s 80-81)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Från Worcester gjorde jag (1951) ... en utflykt till Northfield, där D.L. Moody föddes. ... Ett stenkast från Moodys hem på en kulle beväxt med höga träd finnas Moodys och hans hustrus gravar. ... När vi var färdiga att lämna platsen räckte föreståndarinnan oss ett kort, vilket innehöll några ord, som Moody en gång fällde i en predikan: "En gång skall du läsa i tidningarna, att D.L. Moody från East Northfield är död. Tro inte ett ord av det! I den stunden skall jag vara mera levande än jag är nu. Jag har gått högre upp, det är hela saken. Jag har gått ur denna kroppshydda i ett hus, som är förgängligt, in i en kropp, som döden ej kan röra. Jag föddes efter köttet 1837. Jag föddes av Anden 1856. Det som är fött av kött är kött, det är kött, skall dö, men det som är fött av Anden, skall leva evinnerligen." (Hilding Fagerberg "Möte med Amerika" s 371; D.L. Moody dog 1899)

Kapten kom förut och såg på den döde matrosen. "Ja, Mart är gången", sade han. "Han har sitt ankare i bottnen för alltid och behöver inte slåss med stormen. Han var en god matros, och jag är glad att jag alltid behandlat honom väl, och jag hoppas att Vår Herre skall komma ihåg att jag var den siste, som gav den stackars gamle sjömannen en sup. Det skall kommas ihåg vad man gjort till en av de minsta, säger den goda boken." "Kapten", sade jag, "Martin sade till mig i går kväll att han kände kapten så väl, att han visste ni skulle giva honom en bit ny segelduk till likkista och en god tyngd vid fötterna så han kunde ligga stilla på bottnen och inte flyta upp." "Och det skall han få", sade kaptenen. "Jag skall genast ge segelmakaren order att ta mått och skära av en bit av vår bästa segelduk och ett ordentligt stycke tackjärn skola vi lägga i." På eftermiddagen hölls begravningen. Rårna brassades back, flaggan hissades på halv mast och den döde, som blivit lagd på en lucka övertäckt med engelska handelsflaggan, bars till relingen. Ena ändan av båren lades på relingen och medan den andra hölls av bärarna, läste kaptenen den vanliga ritualen. Det ljöd vackert och högtidligt därute på oceanen, i synnerhet orden om honom som är uppståndelsen och livet. Då läsningen var slut, lyfte kamraten sakta den inre ändan av båren och kroppen gled av och försvann i djupet. "Adjö, Mart", sade vi och sågo över relingen efter honom. Så brassades rårna åter för vinden, flaggan halades ned och vi fortsatte vår resa. (Röl Gording "Ismael Hagarson" s 210-211)

Märk den ordlek, som ligger deri, att herren använder orden lefva och dö i dubbel bemärkelse. I v.25 begagnar han ordet lefva i andlig och ordet i lekamlig betydelse; i v. 26 deremot brukar han ordet lefva i lekamlig och ordet icke dö i andlig betydelse. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 488)

Fru Ebba talade: "... O Celestine, gråt icke! gråt icke! I tidens fullbordan kommer den höge frälsaren; under den största nöden födes Gud i din ande, du sammanbindes åter med det Eviga, och du är räddad. ... 'Si, han är evigt Guds son, låtom oss älska honom!' ropa Tankarne i människoanden nu till känslorna. Och Känslorna svara viskande: 'låtom oss tro!' Så sker, att Kristus lever hos den människan nu, och hon är frälsad. Döden kommer henne icke vid, hon är helad; hon vet icke mera vad ont är. Synden angår henne icke. Kristus står överallt i hennes ställe." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 287-289)

Slutligen blev (Lars Linderot) komminister i Tölö socken i norra Halland. Men hans levnadsdag blev icke lång. Kristi himmelsfärdsdag, den 23 maj 1811, hade han på morgonen högljutt sjungit ps. 472:5: ”Giv mig snart en salig ända” o.s.v. Samma dag reste han över till moderkyrkan Lindome för att före gudstjänsten hålla skriftermål med nattvardsbarnen. I skriftermålet talade han över orden: ”Håll dina kläder vita” (Pred. 9:8). Efter slutat skriftermål gick han ut för att jordfästa ett litet barn men kom aldrig tillbaka. Vid jordfästningen överfölls han av ett häftigt illamående och inbars i klockargården, där han efter några minuter uppgav sin ande. På hustruns utrop: ”Jag tror, du dör”, svarade han: ”Ja, den lekamliga döden men ej den eviga”. Dessa ord voro de sista, han talade på jorden. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 167)

Vad är då döden för Guds trogne män? Ett nöje, förlossning från allt kval, ett nyfött äreliv, en glädje utan sorg, en lust uppfylld med löje, en ljuvlig morgonsömn, ett evigt tidsfördriv, en stega, varpå vi till himla oss upphöje, en ro, en salig fred, en ända på allt kiv, en härlig bröllopsskrud, en skänk av månge gåvor, ett ständigt gästebud av Guds hus rike håvor! (Gunno Eurelius Dahlstierna "Ur Kungaskald" s 67-68; 1698)

Något litet (af hvad Martin Luther talade) vill jag uppteckna för mina barn. ... "Under en af sina sjukdomar sade han: "Jag vet, att jag ej skall lefva länge. Min hjärna är lik en till skaftet uppsliten knif, den kan ej skära längre." ... "Hvad är vår sömn", sade han, "om icke ett slags död? Och hvad är döden själf annat än en natts sömn? Under sömnen aflägges all trötthet, och vi hämta åter krafter och uppstå om morgonen uthvilade och friska. Så skola vi på den yttersta dagen uppvakna ur våra grafvar, som om vi blott sofvit en natt, vi skola gnugga oss i ögonen och uppstå uthvilade och friska." (Elizabeth Charles "Familjen Schönberg-Cotta - Skildringar ur Luthers och hans samtids lif" s 515-516; Elses berättelse mars 1546)

En kväll sa (Eyvind): "Som äldre ser man inte klart. Eller litar man mindre på det man ser. Oron ökar, men inte över hur mycket av livet som återstår. Det svåra är undran över det som kommer efter döden. ... I ungdomen vet människan att hon ska dö, men tänker inte på det. Livet är för stort i henne, det tar för mycket plats." (Gunnar E. Sandgren "Ragnhild" s 96; 900-talet)


Att avrunda med:

Melodien lyser upp stillheten som stjärnhimlen språket, den färdas genom våra sinnen för att ge förtröstan liv. Tack, Mästare, för Din dödshjälp, för Din kärleks vågor mot min strand. (Bo Setterlind ”Den inre himlen” s 37; Ledstjärnan)

Säg inte, att ingenting blir kvar av den vackraste fjärilen livet gav. Säg inte, att vingarnas färg bleknar bort och försvinner i vinden som stoft, som stoft. Om fjärilens kropp måste gömmas i grav, är ändå den svindlande flykten kvar! (Bo Setterlind ”Kärlekens lov” s 95; Till fjärilens minne)

Om i hjältars land, i sena framtids år, (Adlercreutz') bragder blekna bort för större minnen, om vid hans namn ej mer ett hjärta eldat slår, och enslig, obesökt, med nötta runor står den grav, vari han göms, den trogne finnen; då har hans lov, hans ära än ej dött, då skall hans ande ila över haven med stolthet till det land, som honom fött: här glöms han aldrig, här har för sitt folk han blött, här skall han leva, om ock där begraven. (Johan Ludvig Runeberg "Adlercreutz" s 236)


Sångarna:

Till dem som sörjer och som klagar du kommer än med glädjens bud. Du fyller deras tunga dagar med hopp och tillförsikt från Gud. Vid deras sida fast du står. Din godhet varar år från år. (EM Arndt-JA Hellström: Psalmer och Sånger 270:3)

Enligt Herrens ord har i tron jag gått ifrån död till liv och hans Ande fått. Ja, envar som funnit i Gud sitt stöd har det liv som aldrig kan nås av död. (A Hansson-E Hansson: Psalmer och Sånger 630:3a)

Den, som för Herran fruktan bär, Är nöjd i alla skiften. Med lugn han bär sitt lifs besvär; Med lugn han nalkas griften. Ej verldens stormar honom bry: Han har en hamn, dit han kan fly, Som evig trygghet skänker. (Adlerbeth: Psalm 232:7)

Men om det stilla dödens bud I denna natt jag hör, Det är min tröst, att din, o Gud! Jag lefver och jag dör. (CF Neander-JO Wallin: Psalm 434:4; jfr Psalmer och Sånger 188:4)

Sitt öga Jesus öppnat har, Och mörkret är fördrifvet. Det helga lif han återtar, Som var för oss utgifvet. Hjelten fram ur grafven går, Och på hans segerfana står: Uppståndelsen och lifvet. Halleluja! (JO Wallin: Psalm 103:1)

Dermed jag vill för Gud bestå, När jag för domen skall framgå. Med fröjd och frid far jag nu hän: Guds barn här dör, dock lefver än. (Eberus: Psalm 480:2)

Den, som till änden trogen är, Skall lifvet få att ärfva; Det lif, som döden ej blir när, Månd' Kristus oss förvärfva. Gif oss, o Gud, en stadig tro Att Jesus här omfamna Och sedan hamna, Där själen hafver ro! Du oss till dig anamma! (Israel Kolmodin: Sång 54:5)

Ingen vän du i världen har, Som så älskar dig. Han är herden, som för sin hjord På den rätta stig; Han allena är världens ljus, Han vägen är och lifvet; Den på Herren Jesus tror skall lefva, står det skrifvet. (AGL: Sång 120:2)

O Jesus, ditt namn är ett fäste i nöden, Min käpp och min stav och mitt bergfasta slott. Ditt namn är det säkraste motgift mot döden. Ack visste, ack visste all världen det blott! ... Ditt namn har bevisat jämväl på mitt hjärta Den livskraft, som ligger förborgad däri, Och stillat min oro och lindrat min smärta Och gjort mig från dödens förskräckelse fri. (L Sandell-Berg: Andliga sånger 1936 nr 108:1,4)

Du klara gudomslåga, Du sol, som vår vigt in, Guds svar på livets fråga, I våra själar brinn. O kom att nu oss viga Till liv, som död ej vet, Men utan gräns skall stiga Mot okänd härlighet. ! (N Beskow: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 139:6; jfr Psalmer och Sånger 162:6)

Som fåglars kör i lund och mark Besjunger våren, blid och stark, Och livets alla under, Vi må besjunga med varann Hans liv, som döden övervann I påskens morgonstunder. (NFS Grundtvig-JA Eklund: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 472:2; jfr Psalmer och Sånger 198:2)

Allt kött är hö. Allt flyktar här, Och snart förvissna gräsen. Hos dig allena, Herre, är Ett oförgängligt väsen. Min ande giv Det nya liv, Som aldrig skall förblomma, Fast äng och fält stå tomma. (CD af Wirsén: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 476:4; jfr Psalmer och Sånger 201:4)

Där du går, som Livet är, Blomma hoppets liljor. Och din Andes kraft beskär Spänst åt slappa viljor. Döden viker, när den hör Livets Herre tala,¨. När du sorgset hjärta rör, Skall du det hugsvala. (OG Lövgren: Sånger och Psalmer 1951 nr 84:2; Jfr Psalmer och Sånger 380:2)

Lovad vare Herren Krist, Halleluja! Döden nu sin makt har mist. Halleluja! Intet oss förskräcka kan, Halleluja! Livets väg åt oss han fann. Halleluja! (B Olsson: Psalm och Sång 1966 nr 116:3; jfr Psalmer och Sånger 517:3)

Jesus, bliv vår hövding, Oss din Ande giv. Låt din kärlek bliva Livet i vårt liv. Då på dig vi bygger, Äger vi en grund, Som för livet håller Och i dödens stund. (A Frostenson: Psalm och Sång 1966 nr 526:3; jfr Psalmer och Sånger 471:3)


Egna kommentarer och funderingar:

I Johannes evangelium är det Marta, en kvinna, som först bekänner Jesus som Kristus och Guds Son. I synoptikerna är det Simon Petrus som först lämnar denna bekännelse (jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 6:69). Petrus bekännelse i Joh 6:69 "Du är Guds helige" har inte tillräcklig innebörd som en sann bekännelse av Jesus som "Kristus, Guds Son". Angående ”Guds Son”, se också Joh 1:49-50 och 20:30-31.


Paulus sade till de troende i Korint: "Guds Son, Kristus Jesus ... har kungjorts i/hos er genom oss." (2 Kor 1:19a)

Paulus sade till de troende i Filippi: ”För mig (är) det att leva Kristus och det att dö en vinst.” (Fil 1:21)

Den som – om alltefter omständigheterna – må bekänna att/: ”Jesus är Guds Son”, i honom stannar Gud, och han själv i Gud. (1 Joh 4:15)

Vem är den som segrar/besegrar världen, om ej den som tror att Jesus är Guds Son. (1 Joh 5:5)


Grekiska ord:

nai (ja) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 13:51; Joh 11:27 – Judit 9:12; Matt 5:37; 9:28; 11:9,26; 15:27; 17:25; 21:16; Mark 7:28(א,*א,A,B); Luk 7:26; 10:21; 11:51; 12:5; Joh 21:15-16. Apg 5:8; 22:27; Rom 3:29; 2 Kor 1:17-20; Fil 4:3; Filemon v 20; Jak 5:12; Upp 1:7; 16:7; 22:20.


Ytterligare studier:

2 Mos 4:22; Ps 2:7; Dan 3:25; Salomos Vishet 2:18,20; Matt 3:11; 4:3; 21:9; 22:23-32; 23:39; 26:63; 27:54; Mark 1:1; 8:29; 11:9; 12:18-27; 14:61; Luk 1:32,35; 2:11,26; 4:41; 7:19-20; 9:20; 14:14; 19:38; 20:27-38; Joh 1:4,9,49; 3:16,31; 4:42; 5:24,26; 6:27,35,39-40,47,54,58,69; 8:24,51; 10:36; 12:13; 16:28; 18:37; 20:31; Apg 17:18; 23:6; 24:15,21; 26:23; 1 Kor 15:12,55-56; Kol 2:14; Hebr 6:2; 10:5; 11:35; 1 Joh 3:23; 5:20; Upp 1:8,18; 2:8; 7:9; 16:7.


H.C. Cavallin "Jesus gör de döda levande. Jn 11:25 jämfört med sadukeerperikopen och paulinska texter om de dödas uppståndelse som bidrag till johanneisk kristologi"; Svensk Exegetisk Årsbok 51 (1986): 40-49.

Robert J. Kepple "Hope of Israel, the resurrection of the dead, and Jesus: a study of their relationship in Acts"; Journal of the Evangelical Theological Society 20.3 (Sept. 1977): 231-241.

Werner Georg Kümmel "Futurisk och presentisk eskatologi i den äldsta urkristendomen"; Svensk Exegetisk Årsbok 24 (1959): 54-71.

James P. Martin "History and Eschatology in the Lazarus Narrative, John 11:1-44"; Scottish Journal of Theology 17 (1964): 332-343.

Charles F.D. Moule "The Meaning of 'Life' in the Gospel and the Epistles of St. John: A Study in the Story of Lazarus, John 11:1-44"; Theology 78 (1975): 114-125.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-09; 2011-08-31; 2014-05-12)

Tillbaka till Start

11:28-31 Och då hon hade talat det här, gick hon bort och höjde sin röst (i riktning mot) Maria (P45,P66,א,*א) sin syster och talade i hemlighet: ”Läraren är vid sidan av och höjer sin röst (i riktning mot) dig.” Men som/då den där hörde, reste hon sig snabbt upp och kom (hela tiden) i riktning mot Honom. Men Jesus hade ännu inte kommit (och kom inte) in i byn, emellertid/utan var (hela tiden) ännu i/på den plats, varest/dit Martha hade gått för att möta Honom. Så judarna, de som var i sällskap med henne i bostaden och som uppmuntrade henne, då de hade skådat Maria (P66,א,*א,A), att hon snabbt hade stått upp och kommit ut, följde de henne, då de hade tänkt att/: ”Hon drar sig tillbaka ’in i’/till minnesgraven, för att hon må gråta där.”

Ord för ord: 11:28 (18 ord i den grekiska texten) Och det-här havande-talat gick-(hon)-bort och höjde-(sin)-röst Maria '-n syster'/systern hennes i-hemlighet 'havande-talat'/'och-talade': '-n lärare'/läraren är-vid-sidan-av och höjer-(sin)-röst (i-riktning-mot)-dig. 11:29 (10 ord i den grekiska texten) den-där men som/då hörde reste-sig-upp snabbt och kom-(hela-tiden) i-riktning-mot honom. 11:30 (19 ord i den grekiska texten) ännu-inte men hade-kommit-(och-kom) '-en Jesus'/Jesus in-i '-n by'/byn, emellertid var-(hela-tiden) ännu i den plats varest gick-för-att-möta honom '-n Marta'/Marta. 11:31 (32 ord i den grekiska texten) de så Judar de varande i-sällskap-med henne i '-en bostad'/bostaden och uppmuntrande henne, havande-skådat '-n Maria'/Maria att snabbt (hon)-stod-upp och kom-ut, följde-(de) henne havande-tänkt att (hon)-drar-sig-tillbaka in-i '-en minnesgrav'/minnesgraven för-att (hon)-må-gråta där.


1883: Och när hon hade sagt detta, gick hon bort och tillkallade hemligen Maria, sin syster, och sade: Mästaren är här och kallar dig till sig. När denna hörde det, stod hon strax upp och kom till honom. Men Jesus hade ännu icke kommit in i byn utan var på det ställe, där Marta hade mött honom. Då nu de judar, som voro hos henne i huset och tröstade henne, sågo, att Maria hastigt stod upp och gick ut, följde de henne och sade: Hon går till grafven för att gråta där.

1541(1703): Och när hon detta hade sagt, gick hon bort, och kallade Maria, sina syster, lönliga, och sade: Mästaren är kommen, och kallar dig. När hon det hörde, stod hon straxt upp, och kom till honom. Ty Jesus war icke än då kommen in i byn; utan war på samma rum, der Martha hade kommit emot honom. Då nu Judarna, som med henne woro i huset, och hugswalade henne, sågo Maria, att hon stod hasteliga upp och gick ut, följde de henne, och sade: Hon går till grafwena, att hon skall gråta der.

LT 1974: Sedan lämnade hon honom och återvände till Maria och tog henne avsides från de sörjande och sade till henne: ”Han är här och vill träffa dig.” Och Maria gick omedelbart till honom. Jesus hade stannat utanför samhället, på den plats där Marta mötte honom. När judarna, som var i huset för att försöka trösta Maria, såg henne gå ut så hastigt, antog de att hon tänkte gå till Lasarus' grav för att gråta, och de följde efter henne.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) “Om – alltefter omständigheterna – din broder ... (må säga) i hemlighet: ”'Vi må'/'låt oss' träda fram och tjäna andra gudar ... skall du inte lyssna till honom.” (5 Mos 13:6-8a, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Mitt folk skall ha kunskap om Mitt namn i/på den där dagen, att Jag är Den som samtalar: ’Jag är vid sidan av.’” (Jes 52:6, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Då må du ropa, och Gud skall lyssna på dig ... och skall tala: ”Skåda, Jag är vid sidan av.” (Jes 58:9a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Varje ting är hastig mitt emot Herren.” (Syr 18:26b)

(Jesus, Syraks son, sade till sitt barn:) ”Bitter (må din) gråt (vara) och varmt (ditt) sörjande och gör bedrövelsen enligt/efter (den döda kroppens) värde en dag och/eller två ’till fröjdbringande (nåd) av förtal’/’för förtals skull’ och (låt dig) ’kallas till sidan av’/tröstas vad beträffar sorg.” (Syr 38:17)


Den Senare Uppenbarelsen: (Marias) man ... önskade ’lösa upp’/’skilja sig från henne i hemlighet. (Matt 1:19b)

(Fariseernas lärjungar i sällskap med herodianerna sade till Jesus:) ”Lärare, vi vet att Du är sanningsenlig och i sanning lär Guds väg. …” (Matt 22:16b)

(Jesus) talade (till Sina lärjungar): "Dra er tillbaka in i staden i riktning mot en ’den och den’ och tala till honom: Läraren säger: 'Min lägliga tid är nära.'" (Matt 26:18a)

(Mariam (א,*א) från Magdala och den ’en annan’/andra Maria hade snabbt gått) bort från minnesgraven i sällskap med fruktan och stor fröjd. (Matt 28:8a)

(Jesus sade till Levi): ”Följ Mig!” Och då han stått/stigit upp, följde han Honom. (Mark 2:14b)

Jesus talade: “Höj era röster (i riktning mot den blinde).” Och de höjer sina röster (i riktning mot) den blinde och säger till honom: ”Visa tillit, res dig upp, Han höjer Sin röst (i riktning mot) dig.” (Mark 10:49b)

(Jesus satt still) i lärarnas mitt och hörde dem och frågade ut dem. Men/och alla som hörde Honom ’stod (hela tiden) ut ur sig själva’/’var (hela tiden) utom sig’ på/’för ... skull’ (Hans) förstånd och Hans svar. (Luk 2:46b-47)

Det blev/hände efter de här utsagorna, ‘som om’/omkring åtta dagar, då Jesus hade tagit Petrus och Johannes och Jakob till sidan av, (att) han steg upp ’in i’/till berget (för) att bedja. (Luk 9:28)

”Detta är vad’/här var (hela tiden) en syster som kallades/hette Mariam, och då hon hade suttit stilla vid sidan av, (vänd) i riktning mot Herrens fötter, hade hon (hela tiden) hört Hans utsaga. (Luk 10:39)

(Herren) talade till sin slav: “Kom snabbt ut ‘in i’/till stadens gator och gränder. ... ” (Luk 14:21b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(De två lärjungarna) talade till (Jesus): "Rabbi" - vilket då det uttyds (א*) sägs/betyder lärare - "Var stannar Du?" (Joh 1:38b)

Men som/då det blev kväll, steg Hans lärjungar ner emot havet, och då de stigit i, in i en båt, kom/for de (’hela tiden’/-) på/till den andra sidan havet ’in i’/till Kafarnaum. Men dunklet tog ner dem (א,*א), och Jesus hade ännu inte kommit (och kom inte) i riktning mot dem. (Joh 6:16-17)


Exegeter, evangelister med flera:

Det är anmärkningsvärt att en kvinna kallar (Jesus) ”Mästare” (läs: Lärare). Rabbinerna vägrade att undervisa kvinnor, men Jesus hade en helt annan syn. ... Maria dröjde inte. När det gällde att komma till Jesus var hon lika handlingskraftig som sin syster (v 20). Hennes skyndsamhet visar hur hon längtat efter Jesus. (Studiebibeln I:607)

Samhället liknar ju ett visst ordenssällskap där de lägre graderna betalte och de högre graderna söpo upp vad de lägre satsade. Detta utgjorde Ordens hemlighet, och det tyckes utgöra Samhällets! Hemligheten får man först veta i Högsta graden, men då har man redan svurit att aldrig yppa den! (August Strindberg "En arbetets relief. Ö.K." s 178; Social-Demokraten 1911-10-28; Ö.K. = Överklassen)

Dessa två-tre timmar (vid nyårstid 1889) i frälsningsofficerarnas sällskap hade för mig uppenbarat en hemlighet. Vilken? Jo, att med frälsning följde frid och lycka, som jag dittills förgäves sökt i världen. ... Något hade böjts inom mig, innan jag böjde mitt knä. ... Dessa unga kvinnor ägde vad jag saknade, vad jag länge sökt men aldrig funnit, de ägde frid. ... Ett jätteverk hade redan uträttats i min själ. Jag hade lämnat min likgiltiga inställning och börjat längta efter Guds nåd. (Karl Larsson "Under order 1 - Kommendör Karl Larssons minnen" s 44)

O huru saligt att första gången kunna tro syndernas förlåtelse i Jesu namn och hafwa frid med Gud genom wår Herre Jesus Kristus! En ny tingens ordning framstod för ögon och hjärta, och man önskade till Gud, att alla måtte lära känna sanningens wäg. Man hade smakat den frihet, som är i Kristus Jesus och den saliga wissheten om nåd och syndaförlåtelse. Nu insåg man, att det war denna hemlighet om frälsning i Jesu blod, som skulle förkunnas för alla arbetande och betungade själar för att derigenom föra dem till lif och frihet i Jesus. (Swening Johansson "Herrens werk" avd. I)

Ofta gingo makarna till moderns graf. Förgäfves lockade de gamla kamraterna (Jörg). Han hade ju rätt att sörja. Men den bänk i kyrkan, som tillhörde snickarfolket sörjde också. Ty det var sed i byn, att kyrkbänken skulle vara svartklädd i sex veckor, när dödsfall inträffat i en familj, och att familjen under den tiden icke fick synas i kyrkan. Detta är också ett sätt att sörja, som dock hvarken är vackert eller rätt. Tvärt om - det är just dessa, som riktigt behöfva komma till kyrkan och höra Guds ord till sin tröst samt lära sig förstå, hvad Gud velat säga dem genom dödsfallet. Men djäfvulen har mångahanda medel att hålla oss från Guds ord; somliga hindrar han genom glädjen, andra genom lidandet och sorgen öfver aflidna. Så länge Jörg bar sorgflor på sin hatt, ansåg han sig ha full rätt att sörja. (Emil Frommel "Den lilla guldringen" s 90)


Sångarna:

Jesus, tala till de dina, ty din stämma är oss kär. Låt ditt ljus för hjärtat skina, lev och härska ensam där. Lär oss lyssna likt Maria till det ord som gör oss fria. Endast ett nödvändigt är: välja dig och det du lär. (EG Woltersdorf-BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 448:3)

Ljuvligt och kärleksfullt Jesus hörs kalla, Kalla på dig och på mig. Frälsarefamnen är öppen för alla, Öppen för dig och för mig. Kom hem, kom hem, Du som är sargad, kom hem! Jesus nu väntar och bidar och kallar, Kallar den trötte: Kom hem! (WL Thompson-översättning: Psalm och Sång 1966 nr 178:1; jfr Psalmer och Sånger 588:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Marta vet, att Jesus inte bara är en lärare utan Läraren. Angående "gråta", se också Joh 11:33-38a.


Grekiska ord:

klaiô (gråta) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 11:31 – Tobit 2:6(7); 3:1,10; 5:18; 5:23(6:1); 7:6-7(6-8); 9:6; 10:4,7; 11:9,13(14); 1 Mack 7:36; 9:20; Salomos Vishet 7:3; Syr 7:34; 22:11; Baruk 1:5; Susanna v 33,35. Matt 2:18; 26:75; Mark 5:38-39; 14:72; Luk 6:21,25; 7:13,32,38; 8:52; 19:41; 22:62; 23:28; Joh 11:33; 16:20; 20:11,13,15. Apg 9:39; 21:13; Rom 12:15; 1 Kor 7:30; Fil 3:18; Jak 4:9; 5:1;Upp 5:4-5; 18:9,11,15,19.

lathra (secretly) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 1:19; Joh 11:28 – 1 Mack 9:60; Matt 2:7; Apg 16:37.

tacheôs (snabbt) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 14:21; Joh 11:31 – 1 Mack 2:40; 2 Mack 6:23; 14:44; Salomos Vishet 6:5; 13:9; 14:15,28; Syr 11:21; Luk 16:6; Joh 13:27; 20:4; Apg 17:15; 1 Kor 4:19; Gal 1:6; Fil 2:19,24; 2 Thess 2:2; I Tim 3:14(א,*א); I Tim 5:22; 2 Tim 4:9; Hebr 13:19,23.

tachys (snabb-snabbt) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 18:26; Matt 28:8; Joh 11:29 – 2 Mack 3:31; Syr 5:11; 6:19; 19:4; 21:22; Matt 5:25; 28:7; Mark 9:39; Luk 15:22; Jak 1:19; Upp 2:16; 3:11; 11:14; 22:7,12,20.


Ytterligare studier: 5 Mos 9:12; Job 36:22; Matt 9:9; 12:38; Mark 14:14; Luk 5:28; 18:18; 22:11; Joh 3:2,10; 11:19-20,33; 13:13-1; 20:16; Upp 17:8; 21:4.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-10; 2011-09-02; 2014-05-12)

Tillbaka till Start

11:32 Så Maria (P45,P66,א,*א), som/då hon kom varest/där Jesus (hela tiden) var, och då hon hade skådat Honom, föll/’föll ner’ (vänd) i riktning mot Hans fötter och sade till Honom: ”Herre, om Du (hela tiden) hade varit här, hade – alltefter omständigheterna - min bror inte dött.”

Ord för ord (27 ord i den grekiska texten): '-n så Maria'/'så Maria' som/då (hon)-kom varest var-(hela tiden) Jesus havande-skådat honom föll-(hon) hans i-riktning-mot '-na fötter'/fötterna sägande (till)-honom: herre, om (du)-(hela-tiden)-var här inte alltefter-omständigheterna min dog '-n broder'/brodern.


1883: När nu Maria kom dit, där Jesus var, och fick se honom, föll hon till hans fötter och sade till honom: Herre, hade du varit här, hade min broder icke dött.

1541(1703): Då Maria kom dit som Jesus war, föll hon till hans fötter, och sade till honom: Herre hade du warit här, wore min broder icke död.

LT 1974: När Maria kom fram till Jesus, föll hon ned vid hans fötter och sade: ”Herre, om du varit här, skulle min bror fortfarande ha levt.”


Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken: Den som i Johannesevangeliet är den av judarna som kommer sist till Maria (Joh 11:30-31) benämns i Uppenbarelseboken "(Den Förste och) den Siste" (Upp 1:17b; 22:13). Jesus är den som "måste öka" (Joh 3:30).


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Israel) gick (hela tiden) tre dagar i det ödelagda (området) och fann (hela tiden) inte vatten så att (de skulle kunna) dricka. Men de kom in i Mara, och (folket) förmådde (hela tiden) inte dricka (vattnet) ut ur Mara, ty det var (hela tiden) bittert. På grund av det här 'benämndes ... på'/'gavs ... namnet' den där platsens namn Bitter. ... (Mose) ropade i riktning mot Herren, och Herren visade honom ett trä/trästycke. Och han kastade i det, in/ner i vattnet, och vattnet gjordes sött. (2 Mos 15:22b-23,25a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

En av synagogsledarna kommer ... och då han skådat (Jesus), faller/’faller ... ner’ han i riktning mot Hans fötter, och han kallar Honom många (gånger) till sidan av och säger att/: ”Min lilla dotter har den sista (stunden), för att, då Du har kommit, Du må sätta/lägga händerna på henne, för att hon må räddas och leva.” (Mark 5:22b-23)

Då en man, ‘fylld med’/’full av’ spetälska, hade skådat Jesus och fallit/’fallit ner’ emot ansikte(t), ’strävade han efter’/’bad han’ Honom och sade: ”Herre, om – alltefter omständigheterna – Du må vilja, förmår Du göra mig ren.” (Luk 5:12b)

’Detta är vad’/här var (hela tiden) en syster som kallades/hette Mariam, och då hon hade suttit stilla vid sidan av, (vänd) i riktning mot Herrens fötter, hade hon (hela tiden) hört Hans utsaga. (Luk 10:39)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Marta talade så (vänd) i riktning mot Jesus: “Herre, om Du (hela tiden) hade varit här, hade min bror – alltefter omständigheterna – inte dött. * (P75, א*) Och nu vet Jag, att så många ting som Du – alltefter omständigheterna – må begära (av) Gud, skall Gud ge Dig.” (Joh 11:21-22)


Exegeter, evangelister med flera:

Hedendomens mörker omsluter helt kraalerna där nere i dalen (i sydligaste Afrika). I ett av de små hemmen har dock evangelii ljus trängt in. Det lyser, om än svagt, i allt detta mörker. Så kommer sjukdom, ja, t.o.m. död och hälsar på. En liten gosse, som redan får utföra herdesysslan för hemmets kor, drabbas en dag av värmeslag och efter ett par timmar ligger hans lilla kropp stel och kall. Bud kommer till missionsstationen och vi skynda dit för att vara behjälpliga vid begravningen. ... Först i solnedgången fingo vi förrätta jordfästningen. Gossens enda lilla syster, som under dagen varit glad och sprungit omkring under det att föräldrar och anhöriga sutto inne i hyddan runt liket och gräto, kom nu i formligt raseri. Hon grät, som jag aldrig förr sett något barn gråta. Då kistan bars till graven, ropade hon om och om igen: "Min Herre, min Herre, vem skall jag nu tala med, sedan min bror gått till Jesus?" Ropet var hjärteskärande, och med milt våld måste den lilla föras in i en hydda, varest snyftningarna fortsatte. Detta lilla lamm behöver om någon Herdeomsorgen. Kanske att Gud genom vad som hänt där borta i kraalen får röra vid något hårt hjärta ... (Ester Aronsson "Hälsning till Tabergs- och Bondstorpskretsarna" s 27-28; år 1950)

Maria betyder ett bittert haf. Dermed angifwes, att hos henne icke blott finnes bitterhet, utan att der är mycken, ja , idel bitterhet, så att der är icke en droppe, icke en flod, utan ett helt haf af bitterhet. Ty allt lidande öfwerswämmar henne, så att hon med rätta heter Maria, ett bittert haf. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 109 i kommentar till Luk 2:33-40; Maria avser i denna text den Maria som en gång födde Jesus)


Egna kommentarer och funderingar:

Mara betyder ”bitter”. I Mara blev de bittra vattnen söta, när Israel kom dit efter tre dagars vandring. I ett återställelseperspektiv ser vi nu hur Maria (ett namn som kan betyda "bitterhet") kommer till Jesus (Israel i återställelsens tid) efter det att Han kommit den fjärde dagen (Joh 11:39). Maria välkomnades av Jesus (Joh 11:5) och tyckte om att lyssna på Hans utsagor (Luk 10:39). Nu ser vi – också i ett återställelseperspektiv – hur Hans ords sötma byts mot hennes ords bitterhet efter broderns död. En relation som kännetecknats av sötma har förvandlats till en bitterhetens relation.

Lägg också märke till att ordet Marta i sig självt nästan låter som Mara (jfr Joh 11:21).


Ytterligare studier: Mark 7:25; Luk 8:41-42; Apg 22:3; Upp 1:17; 4:10; 5:14; 8:11; 21:4.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-10; 2011-09-03; 2014-05-13)

Tillbaka till Start

11:33-38a Som/då så Jesus skådade, att hon grät, och att de judar, som hade kommit tillsammans med henne, grät, var han uppbragt i anden och oroade Sig och talade: ”Var har ni satt/lagt (och sätter/lägger) honom?” De säger till Honom: ”Herre, kom och skåda.” Och (א*) Jesus fällde tårar. Judarna sade så (‘hela tiden’/’gång på gång’): ”Skåda, hur Han (hela tiden) ‘var vän med’/’tyckte om’ honom.” Men några ut ur/av dem talade: ”Förmådde inte (hela tiden) Den här, Den som har öppnat den blindes ögon, göra för/så att och/också den här ej måtte dö?” Jesus, som åter var uppbragt i Sig själv, kommer så ’in i’/till minnesgraven.

Ord för ord: 11:33 (18 ord i den grekiska texten) Jesus så som skådade henne gråtande och de havande-kommit-tillsammans (med)-henne judar gråtande var-(han)-uppbragt (i)-'-n ande'/anden och oroade 'sig-själv'/sig. 11:34 (11 ord i den grekiska texten) och (han)-talade: var har-(ni)-satt-(och-sätter) honom? (de)-säger (till)-honom: herre, kom och skåda. 11:35 (4 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) och fällde-tårar '-en Jesus'/Jesus. 11:36 (8 ord i den grekiska texten) sade-(hela-tiden) så '-na Judar'/Judarna: skåda hur (han)-(hela-tiden)-var-vän-med honom. 11:37 (20 ord i den grekiska texten) några men ut-ur dem talade: inte förmådde-(hela-tiden) den-här den havande-öppnat '-en ögon'/ögonen (av)-'den blinde' göra för-att och den-här ej måtte-dö? 11:38a (10 ord i den grekiska texten) Jesus så åter varande-uppbragt i sig-själv kommer in-i '-en minnesgraven.


1883: När nu Jesus såg henne gråta och äfven judarne, som hade kommit med, gråta, blef han förbittrad i sin ande och uppskakades och sade: Hwar hafven I lagt honom? De sade till honom: Herre, kom och se. Och Jesus grät. Då sade judarne: Se, huru kär han hade honom! Men somliga af dem sade: Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon, äfven hafva så gjort, att denne icke dött? Då vardt Jesus åter förbittrad inom sig och gick till grafven.

1541(1703): När Jesus såg henne gråta, och Judarna, som woro komne med henne, ock gråta, förbittrade han sig i Andanom, och bedröfwades i sig sjelf; Och sade: Hwar laden I honom? Sade de till honom: Herre, kom och se. Och Jesus gret. Då sade Judarna: Si, huru kär hade han honom! Men somlige af dem sade: Kunde icke han som öppnade dens blindas ögon, hafwa så gjort, att denne icke hade blifwit död? Då förbittrades åter Jesus i sig sjelf, och kom till grafwena.

LT 1974: När Jesus såg henne gråta och hörde judarna klaga med henne, blev han djupt upprörd: ”Var är han begravd?” frågade han dem. De sade till honom: ”Kom och se.” Och Jesus började gråta. ”De var mycket nära vänner”, sade judarna. ”se hur mycket han älskade honom.” Men många sade: ”Den mannen botade en blind – varför kunde han inte göra så att Lasarus slapp dö?” Och återigen blev Jesus upprörd. Sedan kom de till graven.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Jakob ‘var vän med’/kysste Rakel, och då han hade ropat/höjt sin röst, grät han. (1 Mos 29:11, Grekiska GT)

Israel talade till (Josef): “Gå (och) skåda om dina bröder och fåren är friska.” (1 Mos 37:14a, Grekiska GT)

Mose hörde (folkets) gråtande enligt/efter deras folkförsamlingar/familjer, var och en uppå/vid sin dörr. Och Herren var (i) vrede oerhört full av lidelse, och Mose var (hela tiden) ond/bedrövad mitt emot (Gud), och Mose talade i riktning mot Herren: "’För att vad’/varför har Du behandlat Din vårdare/tjänare dåligt?" (4 Mos 11:10-11a, Grekiska GT)

(Kungen i Aram sade till sin slav:) “’Kom hit’/’gå dit’, skåda var (Elisa är), och då jag skickat bort skall jag ta honom.” Och det fördes fram ett budskap till honom, som sade: ”Skåda, (han är) i Dotan.” (2 Kung 6:13, Grekiska GT)

I varje område där bokstäverna ‘sattes ut’/offentliggjordes, (var det) skri och sörjande och stor bedrövelse (bland) judarna. ... Och (drottningen, judinnan Ester,) oroades. (Ester 4:3a,4a, Grekiska GT)

(Job klagade:) "Jag fäller tårar ... ." (Job 3:24b, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) "Min själ oroas oerhört." (Ps 6:3a eller 6:4a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Kom hit, skåda Herrens gärningar.” (Ps 46:8a eller Ps 46:9a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Kom hit och skåda Guds gärningar.” (Ps 66:5a, Grekiska GT)

(Gud) (själv) skall anlända och rädda (dem som är få/svaga i själen med/’och i’ sinnet), då skall blindas ögon öppnas. (Jes 35:4b-5a, Grekiska GT)

Gråtande grät (Jerusalem) i en natt, och hennes tårar (var) uppå hennes kinder. Från alla dem som välkomnar henne, ’börjar det inte under’/’är det inte’ (någon) som 'kallar ... till sidan av'/'tröstar henne. Alla de som var vänner med henne ... har blivit ’in i’/till fiender för henne. (Klag 1:2, Grekiska GT)

(I) Sin vredes uppbragdhet har (Herren) förargat kung och präst och ledare. (Klag 2:6b, Grekiska GT)

(Tobias, hans fader och moder, svärfar och svärmor, hans kommande hustru och en vän till hans fader, alla) var bedrövade och/eller grät. (jfr Tobit 2:6b eller 2:7a; 3:1a,10a; 5:18a; 7:6b,7(8); 9:6; 10:4b,7; 11:9b,14a)

... Antiokos ... fällde tårar på grund av (den dödes goda egenskaper). (2 Mack 4:37a)

(Salomos sade: “Egyptierna) ... hade bedrövelser och beklagade sig i riktning mot döda (kroppars) grifter. (Salomos Vishet 19:3a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Gråt på/’för ... skull’ en död (kropp), ty ett ljus har utlämnat/försvunnit.” (Syr 22:11a)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Barn, ’led ner’/fäll tårar på/’för ... skull’ en död (kropp) ... Bitter (må din) gråt (vara) och varmt (ditt) sörjande och gör bedrövelsen enligt/efter (den döda kroppens) värde en dag och/eller två ’av fröjdbringande (nåd) för förtal’/’för förtals skull’ och (låt dig) ’kallas till sidan av’/tröstas vad beträffar sorg.” (Syr 38:16a,17)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till lärjungarna:) ”Lyckliga de som är bedrövade, eftersom de skall kallas till sidan av.” (Matt 5:4)

(De två blinda männens) ögon öppnades. Och Jesus var uppbragt (på) dem och sade: "Skåda, låt ej någon få kunskap." (Matt 9:30)

Då (Jesus) hade tagit Petrus och Sebedaios' två söner till sidan av, började Han vara sorgsen och orolig. Då säger Han till dem: ”Min själ är ’sorgsen runt omkring’/’väldigt sorgsen’, ända till döds.” (Matt 26:37-38a)

De som gick vid sidan av hädade (hela tiden) (Jesus) och 'satte ... i rörelse'/skakade sina huvuden och sägande/sade: "Den som löser ner/upp templet och bygger (det) i/på tre dagar, rädda Dig själv, om Du är en Guds son och stig ned från korset." Likaså * (א,* א, A) då prästledarna, i sällskap med (de) äldstes (א,* א) skriftlärda 'skojade med'/hånade sade de ('hela tiden'/'gång på gång'): "Han räddade andra. Sig själv förmår Han inte rädda. Han är (en) Israels Kung! Låt Honom nu stiga ned från korset, och vi må (א,* א) tro emot Honom. Han 'övertygas (och har övertygats)'/'förtröstar (och har förtröstat)' emot Gud. Låt Honom frälsa nu, om Han vill (ha) Honom, ty Han talade att/: "Jag är en Guds son.'" (Matt 27:39-43)

(Jesus) kommer in i ett hus, och en folkskara kommer åter tillsammans. (Mark 3:20a)

(Jesus tittar på människorna) som gråter och utropar/skriker mycket högt. Och då Han kommit in i (huset) säger Han till dem: ”Vad/varför för ni oväsen och gråter? Den lilla flickan har inte dött, emellertid/utan hon sover. (Mark 5:38b-39)

Jesus säger till (Sina lärjungar): “Hur många bröd har ni? Dra er tillbaka, skåda!” (Mark 6:38a)

Som/då (Jesus) närmade sig (och) då Han hade skådat (ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem), grät Han emot/över (staden). (Luk 19:41)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus) säger till (de två lärjungarna): "Kom och skåda (א,* א, A)!" (Joh 1:39a)

Filippos sade till honom: ”Kom och skåda!” (Joh 1:46b)

(Jesus sade till den blinde): ”Dra dig tillbaka, tvätta dig in/ner i Siloams damm” – vilket uttyds ’Havande varit (och varande) skickad bort’. Han gick så bort och tvättade sig och kom seende. (Joh 9:7)

Systrarna skickade så bort (människor) i riktning mot Honom och de sade: ”Herre, skåda, den som du är vän med är svag.” (Joh 11:3)

Många ut ur/av judarna hade kommit (och kom) i riktning mot Marta och Maria (P66, א,* א, A), för att de måtte uppmuntra dem med anledning av brodern. ... De följde (Maria), då de hade tänkt att/: ”Hon drar sig tillbaka ’in i’/till minnesgraven, för att hon må gråta där.” (Joh 11:19,31b)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Annika hade gått omkring med en klump i halsen hela morgonen. Och när hon såg Pippi lyfta ombord hästen (för att fara bort), så lossnade klumpen. Hon började gråta, där hon stod tryckt intill en packlår på kajen, först helt stilla men så småningom mer och mer våldsamt. "Tjut inte", sa Tommy ilsket. " Du skämmer ut oss inför alla människorna här." Resultatet av hans förmaning blev, att Annika bröt ut i en verklig störtflod av tårar. Hon grät så att hon skakade. ... Den där eländiga båten, som skulle föra Pippi bort ifrån dem! Sannerligen - om ingen sett det, skulle Tommy haft god lust att gråta lite han också. Men det gick ju inte an. ... "Adjö, Annika, adjö", viskade (Pippi). "Gråt inte!" ... Så tog Pippi Tommys hand och kramade den hårt. Sen sprang hon över landgången. Då trillade en stor tår nerför näsan på Tommy. Han bet ihop tänderna, men det hjälpte inte. Det kom en tår till. Han tog Annika i handen, och så stod de där och stirrade efter Pippi. (Astrid Lindgren "Pippi Långstrump går ombord" s 142-144,147)

Jag har ett minne från domkyrkan (i Göteborg). De norska judarna skulle deporteras till Tyskland, och man visste, när det där slavskeppet skulle passera utefter vår kust. ... Jag ringde professor Segerstedt: ”Kan professorn hjälpa mig att få in en notis i dag i Handelstidningen, att jag i morgon kl. 3 har bön för judarna i domkyrkan?” Tidningen skulle just gå i press, men han lovade. Kl. 3 var domkyrkan packad. Det har väl sällan varit så många judar i en kyrka som den gången. Min äldsta dotter sjöng en klagopsalm av Dvôrak. Och judarna grät, vi också. (Olle Nystedt "Strövtåg i minnet och dagboken" s s 176-177)

Aina måste vara medveten om, att det var ett tårdränkt ansikte hon vändt mot sin tant, och att finna sin skyddsling i tårar utan att låtsa om det, utan att fråga efter orsaken eller söka trösta måste ju vara hjärtlöst eller åtminstone se ut som hjärtlöshet. Och hjärtlös kände sig ej Malvina i den stunden mot Aina, ty tårar och bedrövelse funno alltid väg till henne. Aina tycktes vilja bli tillfrågad om orsaken till sin sorg, ty hon gjorde ej minsta försök att dölja tårarna. Malvina slöt till dörren efter sig och gick fram till Aina. "Varför gråter du?" frågade hon. ... "Jag måste bort härifrån", snyftade Aina. ... Efter en kort kamp med gråten fortfor hon i avbrutna meningar med små uppehåll då och då. (Elisabeth Beskow "Tre människor" s 113-116)

Så försjunken var (Hedvig) i sina tankar, att hon ej märkt samtalets upphörande eller någon rörelse i rummet därinne, förrän doktor Faste stod framför henne. Hon var inte heller medveten om att hennes ögon stodo fulla av tårar, men hon blev det i samma stund hon mötte hans blick och kände en tår rinna utför kinden. Förvirrad, harmsen över att bli sedd i en svaghetsstund, vände hon sig hastigt om och gick bort till fönstret och blev stående där med ryggen inåt hallen. ... Men ändå gick han fram till fönstret, där hon stod. Hon rörde nervöst på sig och torkade med harmsen hast tårarna från kinden."Jag förstår inte, vad det kommer åt mig, som gråter", sade hon. "Det brukar jag aldrig göra. Men det är kanske för att jag vakat så mycket på sista tiden." (Elisabeth Beskow "Förnyelse" s 56-57)

"Har du inte hört, hur vi ringt och ropat efter dig?" frågade Helga. Gun kunde sanningsenligt svara, att hon inte hört det. "Men nog kände du väl på dig, att det var sent?" Det kunde nu inte Gun förneka. "Du ville inte krypa fram ur de här skyddande granarna, så länge det syntes att du gråtit, antar jag", sade Axel. Hans förståendefulla ord gjorde Gun obeskrivligt gott. Det var så lätt att erkänna det nu, det hon gruvat sig att bli tillfrågad om. "Varför grät du? Var inte rädd att tala om det för oss", sade Helga vänligt. De hade båda något friskt och uppmuntrande i sin hjärtlighet, vilket hjälpte Gun att hålla tårarna stången. "Jag längtar hem", sade hon sakta, men utan en ny tåreflod. I detta erkännande lade hon in alla de andra tåreorsakerna, vilka samverkat till att göra hennes hemlängtan så överväldigande stark. (Elisabeth Beskow "Trettonåringar" s 40)

"Kom fram, Barbro," (sade hennes mamma Helvig). Men den lilla flickan kom inte fram. Hon var rädd för det där hårda i mammas röst. "Lyd! Kom genast fram! befallde mamma. ... Vill du inte lyda, så ska jag lära dig det!" utbrast Helvig och drog fram flickan, som stretade emot av alla krafter. Detta tysta, energiska motstånd retade Helvig obeskrivligt. Hon satte sig i soffan och lade upp Barbro över sina knän och gav henne stryk. ... Den lilla flickan skrek ej, som barn bruka, då de få stryk, hon höll igen av alla krafter och tryckte sin svartknollriga ullhund hårt mot munnen för att kväva snyftningar såväl som skrik. Denna hos ett så litet barn onaturliga självbehärskning oroade (hennes pappa) Ols, men retade Helvig, ty hon tog den för trots och slog hårdare. Det blev för mycket för Ols. "Nog nu!" sade han lågt och befallande. Men Helvig brydde sig ej om hans protest. Då gick han hastigt över golvet och grep henne om handleden och hejdade så slagen. Förnärmad såg hon på honom med obeskrivlig häpnad över detta brutala ingripande. ... Den lilla flickan darrade av undertryckt sinnesrörelse, men nu inför faderns vänlighet brast den mödosamt uppehållna självbehärskningen, och snyftningarna bröto sig fram. Det var just vad fadern velat åstadkomma. Den behärskade sinnesrörelsen måste skada barnet; nu, sedan han fått henne att gråta, var hon räddad. ... "Tål hon då inte att bli straffad?" (sade Helvig till Ols). "Älskade du henne bara, gjorde det ingenting, om du sloge henne, till och med orättvist som nyss. Då kunde det bli bra igen. Men nu! Du kan inte med henne. Din onaturliga kärlekslöshet är det som kan förstöra henne." ... Så hade han då sårat henne! ... "Jag gläds över att såra henne! O, min Gud, vart bär det hän med mig?" (Ols) lutade sig fram över skrivbordet, där han satt och dolde ansiktet med sammanknutna armar. Och det oerhörda hände den starke mannen, att han grät. (Elisabeth Beskow "Skalunga 2" s 67-70,73)

Efter en stunds tystnad började (passagerarna på tåget till Bilgoraj) berätta inte bara om (mors) far, utan också om hennes mor och svägerska, morbror Josefs hustru Sara. ... Mor nåddes av dessa förfärliga nyheter (att de alla var döda) och (hon) började gråta. Jag försökte också gråta eftersom det kändes passande, men tårarna vägrade att komma. Jag lurades genom att fukta ögonen med saliv, fastän ingen tittade på mig eller brydde sig om ifall jag grät eller ej. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 115; Bilgoraj)

Sandro fattade (Ainas) händer, dessa ännu barnsliga händer, fina och veka och fulla av obeskrivlig grace. Och när de så stodo hand i hand och blick i blick, då fann hon orden, som skulle sägas. "Du är min brudgum, om jag än aldrig blir gift med dig!" Triumferande kommo de, orden, när de väl blivit funna, ty nu kände hon, att det finns en inre förening, som trotsar den yttre skilsmässan. Och han kände detsamma, de upplevde ett ögonblick, rikt som ett liv. Därefter gick hon. Nar han blivit ensam, satte han sig ned och grät såsom blott en man kan gråta, som ej gråtit sedan han blev man. Hon hade stannat på kullens andra sluttning för att lugna sitt hjärtas slag, innan hon gick hem. Då hörde hon honom snyfta och drogs tillbaka. Hon kom upp på kullen och såg honom, men efter ett ögonblick smög hon sig tyst bort, ty instinkten sade henne,att när en man gråter så, då vill han ej bli sedd eller ömkad. Men vid åsynen av hans sorg brast något inom henne, ty hon var spröd och skör i sitt känsloliv, hon hade ej mer motståndskraft där, än hon hade i livets yttre motgångar. I den stunden genombävades också hon av aningen om, att hon måste dö. (Elisabeth Beskow "Vid midnattssol" s 101)

Moder Vera kände sitt barns ångest, och hon ville trösta; det bjöd ju hennes modershjärta henne, men den tröst, hon kunde ge nu, var ej lik den, som hon förut kunnat ge. "Ja, gråt, gråt, mitt barn", hviskade hon med en låg entonig röst, "gråt öfver lifvets ve, gråt öfver att vi fått lif, och att det är vår plikt att lefva, så länge vi äga det." Det var en sådan hemsk förtviflan i tonen, att Elsa i ett nu glömde sin egen nöd; hon kände, att moderns sorg var bra mycket större än hennes egen. Ty själf hade hon dock ett fäste i Guds kärlek, hon hade en liten vrå längst inne, dit sorg och lidande ej trängde, där det rådde en förkänsla af evighetens stora, ostörda ro. Men modern hade inte sådant. Elsas inre värld fylldes på en gång med detta varma deltagande, som är dem gifvet, som lefva ett lif i Gud. Hon försvann liksom själf med sin sorg och smärta i denna stora öppna famn, som sträckes åt alla lidande människobarn, hon kunde åter hoppas och på grund däraf trösta. "Jo, mor", sade hon lågt, "gråta kan jag, och gråta får jag, alldeles som Jesus grät, då han såg människorna gråta öfver att Lasarus var död. Men mor, det är ej förtviflans tårar nu, det känner jag, utan jag hoppas igen, liksom Marta gjorde, ty jag vet, att Herren kan och skall hjälpa. Kunde han gifva Marta och Maria dess broder igen, nog förmår han gifva oss åter vår Per Olof." Modern svarade ej, hon var nu ej mottaglig för någon tröst. (Hillis Grane "När de unga togo vid - Andra delen" s 108-109)

Vem kan segla förutan vind, vem kan ro utan åror, vem kan skiljas från vännen sin utan att fälla tårar? ... Jag kan segla förutan vind, jag kan ro utan åror, men ej skiljas från vännen min utan att fälla tårar. (Den Svenska Sångboken s 129; finlandssvensk visa: Vem kan segla; 1909)

Lopachin (köpman): Ljubov Ranevskaja har bott utomlands i fem år, jag undrar om hon har förändrat sig mycket ... Det är en fin och öppen människa, hon gör sig inte till. Jag minns en gång när jag var femton år så hade min salig far, som hade affär här i byn, så hade han slagit mig i ansiktet med näven så att jag blödde näsblod ... Vi hade kommit in på gården i något ärende tillsammans, och han var lite full. Ljubov Ranevskaja var så ung fortfarande den gången, och så slank, jag minns det som om det var idag. Hon tog mig till ett handfat i det här rummet, i barnkammaren: "Gråt inte, lilla bonnpojk, sa hon, det går snart över ..." (Anton Tjechov "Körsbärsträdgården" s 360-361)


ca 1900 - ca 1875

Flickan brast i gråt. Radion blev helt förlägen, hans ansikte var mycket svettigt. Han tog en gurka ur fickan, en liten gurka, krokig som en halvmåne och full med rågsmulor, och ville sticka den i flickans hand. "Sesåja", muttrade han och rynkade pannan strängt. "Tag nu gurkan och ät. - Det går inte an att gråta, då får du stryk av mamma och hemma klagar hon för pappa. Såja ..." (Anton Tjechov "Den nya villan" s 176)

Plötsligt började (Sergej Sergejitjs) axlar och huvud skaka och han brast i gråt. "Det fattades bara också", sade Podgorin och gick högst förargad och upprörd fram och tillbaka i rummet. Nå, vad vill ni att man skall göra med en människa som har gjort en massa ont och sedan gråter? Era tårar avväpnar mig och jag är inte i stånd att säga något. Ni gråter, alltså har ni rätt." "Har jag gjort en massa ont?" frågade Sergej Sergejitj, reste sig upp och såg häpen på Podgorin. "Käre vän, och det säger ni till mig? Jag har gjort en massa ont!?! Å, så litet känner ni mig! Så litet förstår ni mig!" "Utmärkt, må vara att jag inte förstår er, men var snäll och låt bli att gråta. Det är vidrigt." (Anton Tjechov "Hos gamla vänner" s 98)

Jatj: "Gråt inte, Nastasia Timofejevna! Tänk efter: vad äro människors tårar? Futtig psykiatri och ingenting annat!" (Anton Tjechov "Bröllopet" s 85)

"Pojken har ett varigt sår på armbågen, herrn", (sade Pasjkas mor till doktorn). ... Pasjka sneglade på en skål med blodigt vatten, kastade en blick på doktorns förkläde och började gråta. "Uä-ä!" härmade doktorn. "Giftasvuxna karln, och han tjuter! Att han inte skäms." Pasjka ansträngde sig för att inte gråta och tittade på sin mor, och i denna hans bedjande blick stod det skrivet: "Snälla, berätta inte hemma att jag grät på sjukhuset!" (Anton Tjechov "Rymlingen" s 138)

"För Guds skull, Sasja", (sade mannen), "det är besvärligt nog även dej förutan, och du gråter och skriker till på köpet!" Mannen vred på huvudet, gjorde en avvärjande handrörelse och satte sig. "Nej, det tjänar ju ingenting till att gråta", sade den mörkhåriga. "Det är ju bara spädbarn som gråter. Om du har så där ont, lilla vän, då är det bäst att du klär av dej och lägger dej ned och sover ... Kom, så ska vi klä av oss!" När flickan blivit avklädd och lugnad, inträdde åter tystnad. (Anton Tjechov "På vägen" s 259)

Kovaljovs begav sig för att bese stall, ladugård och uthus. ... När de höll på och besiktigade ladugården hördes återigen gråt. "Men vem är det som gråter här?" frågade Verotjka (Kovaljov). (Egendomens ägare, hovrådet) Michailov slog med handen och vände sig bort. "Konstigt", mumlade Verotjka när snyftningarna övergick i långdragen, hysterisk gråt. "Det är precis som om de slog eller stack en kniv i någon." "Det är min hustru, gunås ...", sa Michailov. "Men vad gråter hon för?" "En svag kvinna! Kan inte se hur det egna boet försäljes. ... Kvinnor är, som bekant, ett svagt släkte. Hon sörjer både över det egna hemmet, och över barnen och mig. ... Och hon har dåligt samvete för tjänarnas skull." (Anton Tjechov "Andras olycka" s 80-81)


ca 1875 och tiden dessförinnan

Det vin, som enligt sägnen föddes ur den guldlockige ynglingen (Vergilius') tårar, växer ännu på Vesuvius och kallas Kristus-tårar - "lacrymae Christi". (Viktor Rydberg "Paulus i Neapel" s 19)

Nu hafva vi ingen moder mer. ... Wi äro mycket ledsna, men Pappa har lugnat oss genom att tala vid oss, att det var så Guds villje. Mag: Bohman sade äfven detsamma åt mig. ... Wersen på Mammas likkista är 484 vers 5. Oscar Selander helsar så mycket, han gret när han fick veta att Mamma var död, äfven Anton. Gråt icke för mycket och misströsta, ty Gud ville det, utan lugna dig och trösta dig genom Guds ord, hvilket vi hafva gjort. (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 13; brev till Augusts näst äldste bror Oscar 22 mars 1862)

"Nej, Adolf, vår vänskap är evig", (sade Göran). . . . "Ett oförgängligt syskonband förenar våra själar. . . . Minnet av det förflutna och hoppet om det tillkommande hava de gemensamt, och i ett avlägset fjärran vinkar dem slutligen en hamn, där ingen skilsmässa mer skall framkalla saknadens tårar, där besläktade själar förenas i evigt fostbrödralag, bevittnat av Gud och svuret vid kärlekens urkälla." . . . Djäknarne omfamnade varandra, Göran sökte visa sig stark och glad, men icke desto mindre runno hans tårar, då Adolf gråtande tryckte sig intill hans bröst. Så stodo de länge, men slutligen bemannade sig Adolf, viskade farväl och skyndade bort. (Viktor Rydberg "De vandrande djäknarne" s 144-145)

"Du begriper ingenting", sade Volodja föraktfullt. "Jo, jag begriper, det är du som inte begriper och pratar smörja", sade jag med gråten i halsen. "Men det är väl inget att gråta för. Du är en riktig jänta." (Leo Tolstoj "Barndomen" s 115)

"På Nova Semblas fjäll, i Ceylons brända dalar, var helst en usling finns, är han min vän, min bror. Då jag hans öde hör, med tårar jag betalar den skatt, jag skyldig är, natur, dig, allas mor! ..." Så börjar (Benkt) Lidners berömda dikt "Spastaras död". Man skulle kunna sätta dessa ord som motto på Lidners hela diktning. I den utgjuter han sitt känslosamma hjärtas ömhet, sin medkänsla med alla de millioner medmänniskor, som sucka under sorger och kval. Han gråter över sina medmänniskors lidanden mer än över sina egna, vilka snarare skänka honom glädje. De har nämligen uppenbarat för honom, att han har ett ömt och känsligt hjärta. Han glädes över sina lidanden på samma sätt som medeltidens helgon över martyrskapet; och hans tåreflöden skänka honom samma tillfredsställelse som de s.k. goda gärningarna. Ty att gråta är en synnerligen god gärning. Benkt Lidner är i detta hänseende ett barn av sin tid; han är Sveriges mest typiske representant inom poesin för den känslosamma riktning, som under 1700-talets senare hälft bemäktigar sig sinnena över hela Europa. Skalderna dikta under strömmande tårar, och deras poesi läses med tårade ögon. Det har väl aldrig suckats och gråtits så ymnigt i denna usla värld som nu, då världssmärtan blev på modet. Inom prosan ha vi funnit samma drag av känslosamhet hos (Thomas) Thorild. Både han och Lidner ha närmast hämtat sina intryck från Rousseau, men det fanns också i vårt land äldre inhemska anknytningspunkter i pietismen och Swedenborgianismen. Ett typiskt exempel på tidens sentimentalitet möter man i Skjöldebrands memoarer, då han berättar om sin förälskelse i den sköna Magdalena Rudenschöld. ... Han träffade henne en afton på teatern, då man gav den mycket gråtmilda och mycket populära tyska pjäsen "Världsförakt och ånger". ... Vid en oemotståndligt rörande scen "föll fröken Rudenschöld i gråt, och jag", säger Skjöldebrand, "kunde ej avhålla mig från tårar. ... Följande dagen råkade jag henne ... och (hon) sade till mig: 'Tack för i går och tack för tårarna!'" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 201-202)

Afanasij Ivanovitj snyftade som ett barn. "Det är syndigt att gråta, Afanasij Ivanovitj", (sade hans maka). "Synda inte och uppväck Guds vrede genom er sorg. Jag sörjer inte över att jag skall dö, det är bara en sak jag sörjer över(en tung suck avbröt för ett ögonblick hennes tal) jag sörjer över att jag inte vet åt vem jag skall överlämna er, då jag är död." (Nikolaj Gogol "Godsägare från den gamla goda tiden" s 57-58; Ukraina under 1700-talet)

Priamos' ord väckte hos Akilleus ett behov att fälla tårar över sin egen far. Han grep den gamles hand och sköt honom varligt ifrån sig. Bägge grät högt: Priamos vred sig i stoftet vid Akilleus' fötter vid minnet av den starke kämpen Hektor, och Akilleus grät över sin far och sin dödade vän Patroklos. (Homeros "Iliaden" s 464)


Att fortsätta med (hembygden):

Alltför ofta försöker vi trösta genom att säga: ”Gråt inte!” Vi borde säga tvärtom. Vi borde säga: ”Vad bra att Du kan gråta” och samtidigt skulle vi kunna lära oss att gråta tillsammans med varandra. (jfr Rom 12:15) Känslor är till för att delas med andra. Glädjen måste delas för att inte smulas sönder och sorgen måste delas för att den inte ska smula sönder oss. (Per-Gustaf Eriksson "Att mogna som människa" s 57)

Det finns En som tänder ljus uti sorgens mörka boning, han som kom från Faderns hus för att bringa oss försoning. Och det hände här på jord att han grät med sina vänner, som för sorg ej hade ord – för de sorgsna än han känner. ... Löftena får annan glans, när det mörknar för vårt sinne. Vissheten att vara hans dämpar saknaden därinne. Ty vi vet om än tåren bränns och vemod över livet gjutes, en gång, hur än nu det känns, hans öppna famn omkring oss slutes. (Erik Herneby "Livets höga visa och andra dikter" s 81; För de sorgsna än han känner)

Suckar, suckar är bara luft och tårar bara vatten. Det bör stå klart för ett upplyst förnuft till och med mitt i natten! (Alf Henrikson "Snickarglädje" s 213; Motto för bedrövade)

Om alla som gråter gräte på samma fläck så skulle deras tårar bli en liten bäck. ... Men bäcken skulle inte bli en av de våtare. För var hektoliter tarvas hundratusen gråtare. ... Om hela mänskligheten stod vid källan och grät så skulle det inte bli någon vidare ström för det. ... Långt mindre än Huskvarna vattenfall skulle tårefloden skvätta. Mig synes det trösterikt att begrunda detta. (Alf Henrikson "Aftonkvist" s 99; Alla våra tårar)

Det började med att någon sa till Stefan: "Det är så synd om dej, lilla gubben ..." Just då hade tåget gått och Stefan var faderlös igen. Sanningen att säga, så tyckte Stefan nog det var bäst så. Ty att far reste bort hade hittills alltid betytt att han kom tillbaka om några dar, och då hände det att det fanns en liten lastbil med tippflak i kappsäcken eller åtminstone en tablettask i högra rockfickan. Men det visste ju inte den snälla tanten. Så fick han tio öre för att han inte grät när pappa reste. ... Pojken, den ljuse käre pojken, var ute och roade sig som den vuxne karl han var. ... Hennes pojke kom hem ännu en lördagskväll, innan hon gått och lagt sig. ... Hon strök lätt med den grova handen över hans solbrända, mjuka nacke. ... Så såg hon att han grät. Då strök hon en gång till över hans ljusa nacke och sen gick hon in och lät honom vara. Ty det är gott för pojkar att få gråta i ensamhet. (Folke Nordangård "Den blå fyrkanten" s 19,71)

Emia från Prästäng, Rut och Hanna från Ålyckan kom till (Maria); gamla kvinnor och systrar som hon blivit frälst tillsammans med - de kom för att gråta i sitt nådastånd; det var tecknet på Guds nåd att deras invärtes gråtande aldrig upphörde och blev öppen sorg i Herren Jesu Krist gemenskap. Men Maria grät inte, hon var deras ledare. ... De grät för att gudsriket inte föddes den våren längesen då de som ungfolk sett Jesus komma, brutit lövgrenar till hans ära, byggt hyddor att ta honom emot och samlats sjungande på förklaringsberget Tabor. De kom genom hennes tystnads lyssnande för att gråtande välsigna varandra och ur en dal så syndigt förträlad och vriden att där inte ens fanns syndanöd. De senaste gångerna hade hon likväl sagt: "Vi lär inte ha lång ti att träffas mer. Dä ä mitt sista levnadsår å slut när som." Första gången hon sa det började systrarna gråta. Men hon slog ut med händerna och ropade åt dom: "Gack inte å förmörka Jesus för mej. Dä ä bara Jesus ja har å leva för å dö för. Dä ä juvelit." Hon berättade om dessa tecken till döden; hon kände sin hud dö, det var en stank som den som från blommor som alltför länge stått i vatten. (Gunnar E. Sandgren "Förklaringsberget" s 8-9)

Dödsfall. Att Gud behagat till sig hädankalla f.d. orgelnisten i Hakarp Johan Hagström, Tisdagen d. 25 Februari 1868, kl. half 11 f.m., efter en lefnad af 78 år, 2 mån. och 4 dagar, djupt saknad och begråten af maka, 6 barn och 22 barnbarn, warder endast på detta sätt deltagande slägtingar och wänner tillkännagifwet. (Jönköpings-Posten 1868-02-29 "Djupt saknad och begråten orgelnist")

Med (Viktor Rydbergs) moders död (i samband koleraepidemin i Jönköping år 1834) blev det Rydbergska hemmet spolierat. Fadern . . . sörjde sin avlidna hustru till förtvivlan och blev underlig till lynnet. Han kunde understundom tillsammans med sonen Viktor begiva sig till graven å slottskyrkogården och där tillbringa nätterna, gråtande och sörjande. Hans upprörda sinnesförfattning medförde, att han kort tid därefter måste taga ledigt från sin tjänst å slottet och därefter avsked. Han blev senare intagen å Invalidinrättningen för underofficerare å Ulriksdal och avled år 1854, 67 år gammal. (Arvid Lindman "Hedvig Christina Rydberg" s 31-32)

(Jönköpings kyrkoherde Nils Juringius) dog 1653 ... och begrovs i Jönköpings stadskyrka af biskopen i Växiö Zacharias Lundbergius. Herr biskopen sammanfattade sitt omdöme om den aflidne i följande ord: ”Med hvad frukt och många ängslade hjärtans synnerliga tröst han hafver predikat ordet och åhörarna lärt sin salighetsväg, det veta många gudfruktiga människor så uti denna lofliga Guds församling som på andra orter, hvilka under hans evangeliska tröstepredikningar hafva varit tillstädes och då ofta låtit sina tårar flyta, nogsamt vittna och betyga. (Rudolf Björkman "Det nya Jönköping. Den nya stadens uppväxt under sjuttonde seklets senare del." s 421)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Jag satt i ett åsk-kvavt och för trångt väntrum på sjukhusets uppvakningsavdelning. En kvinna grät i korridoren. En man suckade tungt någonstans. En sköterska i grönt kom och sade till den gråtande kvinnan att gå ut och gråta. Vi skruvade på oss. I Sverige får man inte ens gråta i ett väntrum på sjukhuset. Var får man gråta då? (Marcus Birro "Svarta vykort - En bok om tröst" s 63)

Hela tiden har (Astrid Lindgren) den unika förmågan att balansera skräcken och fasorna och patetiken med sin humor och med en vardaglig berättarton som skapar närhet och gör att barnen känner sig trygga. I Astrid Lindgrens skapade värld är alla känslor fria och starka. "Gråt barn", såger hon, "gråt så mycket ni orkar! Och skratta ännu mer!" (Margareta Strömstedt "Om kärlekens och berättandets ursprung hos Astrid Lindgren" s 147)

Jesus, som "prövats på alla sätt och varit såsom vi" upplevde sorgen som människor gör. Han grät vid Lasaros grav, och han grät av sorg. De som drabbats av sorg kan alltså först tänka på att Jesus har vandrat samma väg men att om sorgen är dödens följeslagare, så har Jesus övervunnit döden. De bör läsa mycket om uppståndelsen, hålla fast vid dess tveklösa sanning och minnas att Herren lever, och därför behöver vi inte "sörja såsom de andra, de som inte har något hopp". (E.M. Blaiclock "Sorg" s 275-276)

I Jesu person ser vi en som har både makt och medlidande. Han har ett hjärta som röres av medlidande när han ser en nödställd, och han har makt att betvinga nöden och göra så som hans varma hjärta manar honom. Gud vare lov! Det är en sådan Frälsare vi har, högtlovat vare hans namn! (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 42)

Kärleken är så förunderligt stark, kuvas av intet i världen. Rosor slår ut ur den hårdaste mark som sol över mörka gärden. Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och aldrig jag lämnar det åter. Min lycka är din, din lycka är min och gråten är min när du gråter. (Nils Ferlin ”Kärleken kommer och kärleken går” s 214; 1957)

Detta är en berättelse om hur vi firade jul i vårt barndomshem, i Smedjebo i Byarums socken, under 1950-talet. ... På 1950-talet hade vi i vårt hem slutat stöpa ljus men förr var det förstås en viktig del av förberedelsen för helgen. ... De gamle berättar att man helst skulle vara munter och glad då man stöpte ljus för då skulle ljusen brinna med klar och vacker låga. Rann tårarna så skulle även ljusen rinna. ... Brödbaket var förr kringgärdat med en hel del vidskepelse. Bland annat ansåg man att kvinnorna skulle förhålla sig allvarliga och högtidliga, när de bakade. Skrattade de och flamsade de skulle de få gråta innan brödet var slut. ... Att julstädningen var och är en så viktig del av helgens förberedelser kan vi kanske förstå i skenet av det talesätt som var levande bland kvinnorna förr, det löd "det som inte är skinande rent om julekväll det gråter". Kanske har denna insikt levt kvar i många kvinnors medvetande ända in i vår tid. Vår mor gjorde i varje (fall) allt hon kunde för att leva upp till denna folkliga visdom. (Lisbeth Jarl-Andersson-Sven Jarl "Vår barndoms jul" s 3-5)

Karl Palmberg i Småland och Nyvall i Värmland spelade på känslans strängar med ett svenskt plektrum. Typiskt svensk är förnöjsamheten, beskedligheten, enkelheten. Sinne för det småroliga utmärker svensken, men han vill gärna fälla en tår för att känna sig välsignad. Den äkta svenska läsaren läser sin bibel under rörelse och reser i anden omkring i löftenas land från Dan till Beerseba. Han kommer ibland gråtande över Kidrons dal upp på Oljeberget och ropar vid andra tillfällen som en törstande hjort i Juda öken. ... Lyxen och bekvämligheten må vara fjärran från Guds folk i Sveriges land, och handen må alltid öppna sig för att avge gåvor, och hjärtat må vara så känsligt att ögats källa flödar av tacksägelsetårar var gång, som vi hör, att Guds Lamm bar all världens synd och att Gud så älskade världen, att han utgav sin enfödde Son. (C.G. Hjelm "Svenskt läseri" s 58-61; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1954)

Pacific Garden Mission (i Chicago) grundades av en ädling som hette George Clark. Han var överste och tillhörde en rik, fin släkt men hade ett ömmande hjärta för de fallna. Han kunde aldrig tala till dessa stackars människor utan att tårarna strömmade ned för hans kinder. Och det berättas, att han kände sig besvärad över att han inte förmådde tala utan att gråta. Han bad därför till Gud, att Han skulle taga bort hans tårar. Gud hörde hans bön. Men det förunderliga inträffade, att när han inte längre grät, kunde han inte vinna de förlorade. Han bad då den klassikt vordna bönen: "Gud, giv mig tillbaka mina tårar." Gud hörde även denna hans bön. Nu kunde han på nytt gråta de förlorade in i himlen. (Hilding Fagerberg "Möte med Amerika" s 275; Last stop before hell)

Majkens pappa gråter aldrig. Så konstigt, tänker Majken, farbröder måste ju också bli ledsna och få lika många tårar i kroppen som tanter, tårar som måste få komma ut. De har ju tårkanaler vid ögonen precis som tanter har. Det har Majken frågat fröken om en gång när hon tänkte på det. Vad gör farbröderna med sina tårar? Gömmer de dem djupt inne i kroppen någonstans? Men vad gör de när det blir överfullt därinne. Det måste kännas hemskt att inte få gråta då. (Margareta Strömstedt "Majken, det brinner!" s 208)


ca 1950 - ca 1915

En mor skall begravas och sonen är tjugo år och ingenting. Nu står han ensam under taklampan i rummet som är fullt av folk. Ögonen är lite svullna. Han har baddat dem med vatten efter nattens gråt och tror att ingenting syns. Men i själva verket syns allting och därför har begravningsgästerna lämnat honom ensam. Inte av hänsyn utan av rädsla, ty världen fruktar den som gråter. ... Sist kommer fadern. Långsamt och med blicken sänkt går han bort till sonen. ... "Gråt inte gosse," säger fadern. ... "Gråt inte gosse," säger han en gång till. Då gör sig sonen lös från honom som inte har gråtit. ... "Gråt inte gosse", hör han fadern viska. Så gråter han ändå. Någon trycker en näsduk i hans hand och medan han torkar ögonen rena och klara hör han på rummets tystnad att alla står och lyssnar till hans gråt. Då tiger han av skam. Då tvingar han sina ögon till lydnad. (Stig Dagerman ""Bränt barn" s 8-13)

”Jesus grät.” Tårar tillra ned för hans kinder. Här föreligger så ett nytt bevis för att Johannesevangeliets Jesus icke är en känslolös logos. Judarna se ock däri ett vittnesbörd om Jesu innerliga kärlek till den avsomnade Lasarus. (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 215)

Till faderns bestörtning slog (Jeanne) händerna för ansiktet och brast i gråt. ... (Fostermodern) Nannette tog henne i famn, kysste henne och bjöd till att trösta henne. "Gråt inte, mitt lilla hjärta, var modig och försök att uthärda", viskade hon till Jeanne. ... "Ja", sade barnet, småleende genom tårarna, "det är mycket dumt av mig att gråta, det vet jag, men - å, Nanette, jag kunde inte låta bli (att gråta av glädje), då jag fick höra, att jag äntligen skulle få träffa min älskade mamma och lillebror." ... Nu började Nannettes egna tårar flöda, då det blev klart för henne, att hon skulle mista lilla Jeanne. Då Jeanne såg henne gråta, slog hon armarna om fostermoderns hals och viskade: "Gråt inte, Nannette! Gråt inte! Jag vet, att du gråter för att jag skall resa. Men jag kommer igen, för jag är säker på att mamma vill träffa dig. ... Gråt inte, Nannette, för det är säkert, att jag skall be henne följa med mig hit igen och tänk så roligt vi då ska ha!" Hon torkade Nannettes ögon med en snibb av sitt förkläde, och för Jeannes skulle försökte Nannette att undertrycka sin sinnesrörelse. (Laura A. Barter Snow "En solstråles irrfärder" s 32-33)

"Husbond! Herr Brandt", ropade Pål. ... "Henrik är åter här och pigg som en mört!" "Gud vare lovad!" ropade fru Johanna och flera med henne, och strax därefter låg Henrik snyftande i sina föräldrars armar. Att gråta var något, som Henrik hittills hade ansett som en skam, men i dag skämdes han icke däröver. Det fanns även tårar i många andras ögon. (Adolphine Fogtmann "Familjen Brandt" s 55; Barnbiblioteket Gullvivan 1924)

En dag inrapporterades från elevkåren det första dödsfallet i ”spanska sjukan”. Att vi som elever blevo djupt gripna, då flera kamrater efter endast kort sjukdomstid kallades ur tiden, det ansåg jag helt naturligt. Men att pastor Ongman, som hade så många och rika livsintressen, kunde känna smärta vid en enkel elevs eller evangelists frånfälle, det överraskade mig storligen. Den nämnda dagen voro vi som vanligt samlade i Filadelfiakyrkans stora sal, då pastor Ongman inträdde och tog sin plats bakom bordet på nedre plattformen. Sedan han en stund varit försänkt i tyst bön, frågade han efter de ”spansksjukas” tillstånd. Någon upplyste om att under nattens lopp en av eleverna fått hembud, samt att flera voro allvarligt sjuka. Då böjde pastor Ongman åter sitt huvud i bön och grät häftigt och smärtsamt, såsom en fader, vilken begråter sin son. Och då såg jag pastor Ongman så stor, så stor – likt en bild av den gråtande Frälsaren utanför Lasari grav. Så frambar han den avlidnes anhöriga i en hjärtegripande bön. (Ongman-minnen s 74-75; Lisa Alm: Då en bibelskolelev fick hembud)

Dorotea hade strävat sig upp i bädden. "Vad är det?" sade hon förfärad, "varför gråter pappa? Jag vill gå upp. Är pappa också sjuk?" "Nej, nej, min älskling", sade han, milt läggande henne ned, "det är ingenting, pappa gråter endast för att du är sjuk; han tycker om sin lilla flicka, förstår du." Men Dorotea såg alls inte nöjd ut. "Det är inte bara det", sade hon tvivelaktigt, "karlar gråta inte; pappa har aldrig gråtit förr, inte ens när mamma dog." (N.T. "Dorotea" s 63; Barnbiblioteket Gullvivan 1921)

"På senare tiden har du varit så uppstudsig och besvärlig, att vi tänkt det skulle vara bäst låta dig resa", (sade herr Lewiston till Ida), "och så hava vi beslutat att du skulle följa med mig i nästa vecka, när jag reser till Berlin för att deltaga i en stor kongress där." Stackars Ida! Detta var vida värre än skolan! ... "O, far!" utropade hon med en snyftning. "Skicka inte bort mig, jag ber dig." "Gråt inte; Ida", sade fadern i retlig ton. "Det är ingenting att gråta för. Jag inbillar mig, att de andra skola avundas dig. ... Du behöver ej anse detta såsom ett straff." Hans faderliga hjärta nödgade honom att säga detta, ty han såg, huru uppriktigt bedrövad hans flicka var. Även faster Bella gav sin brorsdotter en vänlig blick. "Gråt inte, älskling", sade hon. ... "Du är den enda, som kan komma i fråga att sända till Tyskland, emedan du alltid var flitigare i din tyska och har hunnit längre däri än Marianne, oaktat hon är äldre." Nu återkom färgen på Idas kinder, och även blicken blev gladare vid dessa vänliga ord. "Om du och far inte äro onda på mig, så gör det mig inte hälften så ledsen att fara." (Kate Thompson Sizer "Kusin Olga" s 9-10; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; tidigare upplaga 1914)

Madame Hortense (greps) av en förfärlig ångest för att (hennes) lille käcke Henri aldrig mer skulle återfå friheten. Kanske han redan giljotinerats. ... Hennes ögon fylldes med tårar. "Inte gråta, lilla mamma", sade Marguérite och klappade modern på kinden. "Mycket riktigt, Marguérite", sade (pappa) Vincent, "du måste trösta din mor." ... "Madame Hortense, kan ni tåla att uppleva en stor, stor glädje?" Det var Gaston, som talade, och på sina armar bar han Henri, som ropade: "Pappa, mamma, Marguérite!" ... Omsider gav sig den stackars moderns sinnesrörelse luft i ett jublande utrop, som återigen avlöstes av en stark snyftning. "Det är bra att hon får gråta", sade Vincent, som även han med förtjusning omfamnade sin gosse. (Adolphine Fogtmann "Gastons bedrifter" s 158-161; Paris år 1793; Barnbiblioteket Gullvivan 1916)


ca 1915 - ca 1900

En gång hade (Anders somnat i skolan under pågående förhör) så han visste precis hur det kändes efteråt. Den gången hade de stått i ring runt honom hela klassen med lärarinnan i mitten och sjungit Sov du lilla vide ung. Visst var han väl dum själv också, den gången. Det där med gråten var dumt och han skämdes länge. En pojke fick inte gråta, det hade far sagt. "Rätt om det är jävligt, så ska en inte lipa." ... Bara en var det som inte hade sjungit med den där sömndagen. Han hette Lasse och hade haft tårar i ögonen precis som Anders jälv. Ändå kunde Lasse sjunga bättre än alla de andra. ... (Anders) gillade Lasse och hade gärna velat tacka honom för de där tårarna efter uppvaknandet. Men han vågade inte, kanske skulle också Lasse börja skratta då. Man tackar inte en pojke för att han gråter. ... Anders öppnade försiktigt betygsboken. Sen lade han den högtidligt på bänklocket och stavade halvhögt igenom de välsignade orden: "Flyttad till klass III." Anders hade helst velat vara hemma hos sin far nu. Han skulle velat fråga honom om det var lika fånigt och förbjudet att lipa när man var glad. Så glad att en inte visste till sig. (Folke Fridell "Examensdagen" s 65-69; mitten av 1910-talet?)

Plötsligt fick Lulu höra snyftningar i sin närhet, och då hon vände sig om, såg hon en liten flicka ligga framstupa under ett stort mullbärsträd. Hon grät som om hennes hjärta ville brista. Lulu sprang fram till den gråtande flickan, lade sin hand på hennes huvud och frågade, varför hon grät. Den svarta slavflickan - ty en sådan var det - lyfte på huvudet och såg med förundran på den frågande. Hon såg ut att vara tolv år gammal. "Vad vill du?" frågade hon vresigt. "Varför gråter du?" utbrusto Lulu och David på en gång. "Vad rör det er? Gå er väg och lämna mig i fred! Ni höra till dem, som slå oss, slavar, och äro grymma mot oss. O, 'yama, yama' (det vill säga: min mor, min mor)", ropade flickan, i det hon rev och slet sitt ulliga hår och kastade sig ned på marken, ånyo utbristande i tårar. ... (Lulu) lade vänligt sin arm om flickans hals och bad henne att ej gråta så. ... (Efter en stund) bröt (flickan) åter ut i gråt, slet sitt hår och vaggade kroppen av och an. "Gör inte så", bad Lulu, medan deltagande tårar runno utför hennes kinder. ... "Var finns din mor?" frågade Lulu. "Jag vet inte. Kanske hon lever, kanske är hon död. Jag blev stulen från henne, då jag var liten." Vid vilket minne tårarna strömmade på nytt. (E. H-n "Lulu" s 9-12; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; tidigare upplaga 1912)

Borta vid den dörr, som ledde till flickornas rum, satt Märta hopkrupen på en stol och grät. "Hur i all världen kan du gråta en sådan här vacker dag?" sade Kalle, som aldrig tyckte om tårar precis, och som i dag tyckte, att de voro högst olämpliga. "Vet du inte om att solen skiner?" Han gav henne en liten vänskaplig knuff i sidan och trodde, att sorgen med ens skulle vara slut. Men det visade sig, att den hade djupare grund. "Kalle, käre Kalle, jag vill resa hem, jag vill resa hem!" snyftade hon alldeles utom sig. "Hur ska jag komma hem?" Kalle blev alldeles häpen över en sådan fråga och begäran. Hur kunde man tänka på att vilja resa hem (till staden), då man var på ett så härligt ställe (på landet) som Rosenhöga? Det kunde han inte begripa. (Hillis Grane "Far och mor i Rosenhöga" s 22-24; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; tidigare upplaga 1909)

Margareta fann plötsligt att hon var alldeles ensam,och att hennes moder hade varit borta en lång, lång stund. Tårarna kommo hastigt i den lilla flickans ögon, men hon tvingade dem tillbaka. "Gråta? Naturligtvis ämnar jag inte gråta!" "En krigare dotter gråter icke!" Så sväljde hon sina tårar. ... (Men) slutligen satte hon sig, uttröttad och förskräckt, ned på ett trappsteg och begynte gråta. "Jag bryr mig icke om, jag bryr mig icke om", snyftade hon. "Om far hade varit en liten flicka och alldeles ensam, så skulle han hava gråtit, fastän han var soldat." "Hallå, jänta! Hur är det fatt?" frågade en röst. Margareta såg förvånad upp. framför henne stod en gosse med stora fräknar i ansiktet och en mycket liten näsa. "Hur är det fatt, jänta?" frågade han igen. "Mitt namn är Margareta", svarade flickan med en viss värdighet, i det hon ansträngde sig att hålla tillbaka tårarna. Att gråta var en sak, men att gråta inför en främmande liten gosse det var något helt annat. "Nåväl då, Margareta", sade gossen, godmodigt skämtande. "Hur är det fatt? Varför gråter du?" "Jag gråter inte", sade Margareta, ansträngande sig att kväva snyftningarna. "Min fader var so-so-soldat! ... En soldats dotter gråter aldrig", rasade hon uppbragt. ... "Jag gissar, att om du icke kunde ... finna din moder eller någonting, och om du inte haft något att äta på länge, länge, så skulle du gråta, även om din fader vore soldat!" Och ned sjönk krigarens dotter i en hjälplös liten snyftande hög på det sista trappsteget. (Eleanor H. Porter "Margareta Kendall eller Förlorad och återfunnen" s 10,14-15)

Starke-Mats kände för första gången sorg över vad som hänt, och han lovade Veronika att något sådant aldrig mer skulle hända. Men hon grät, och Mats kände sig som den största stackare som fanns, han, som annars var en sådan karlakarl. Gårdagens glänsande seger syntes honom som ett stort nederlag, och då Veronika grät var det, som om han blivit bankad på bara kroppen. Då grät Starke-Mats och Veronika, och de tyckte att blommorna och björkarna och gräset också gräto, och vinden klagade, då den for fram mellan träden. Men då Mats hade gråtit en stund, fattade han mod och sade: "Veronika, du är min hjärtans kär, och jag vill ej öda kraft på att slåss med dem därnere i byn, jag vill draga ut ivärlden och vinna ett rike. Sedan kommer jag tillbaka och gör dig till drottning och bygger här i ängarna ett guldskimrande slott, och där skall du och jag leva." (Hillis Grane "Konvaljebarnet" s 47; Barnbiblioteket Gullvivan 1920, tidigare upplaga 1906)

"Får jag följa med (till Stockholm), lilla pappa?" tiggde Petronella. "Nej, det får du visst inte!" sade han i den bestämda ton, som han ibland använde, och som Petronella icke alls tyckte om. Hon sköt ut underläppen och så kom det en tår, två tårar och sedan ett helt skydrag av tårar. "Söta lilla Petronella, gråt inte!" sade mamma; "du skulle inte alls få roligt i det bråkiga Stockholm. Bli du hemma hos Petra och Freja, dina små dockbarn." Men dessa mammas ord göto blott olja på elden. Petronella var mera besluten nu än förr att vilja följa med till Stockholm. Så liten hon var, så visste hon likväl så väl, hur hon skulle få mamma på sin sida, och sedan var det mammas sak att övertala pappa. (Hillis Grane "Petronellas stadsresa" s 9; Barnbiblioteket Gullvivan 1920, tidigare upplaga 1906)

"Er hustru opererades i går, men hon överlevde inte ...", (sade patron till Karlberg). ... "Dä ä inte möjlitt", sade Karlberg. Han sjönk ned på soffan, en minut satt han och stirrade rätt ut i luften, så lade han plötsligt sina stora, valkiga arbetsnävar för ansiktet och brast i gråt. Barnen tittade skräckslagna på honom. Far grät. Det hade de aldrig sett förr, det hade de aldrig ens tänkt att han kunde. Det var en sådan underlig och skakande upplevelse, denna syn, att den skrämde dem om möjligt ännu mer än åsynen av hans vrede. (Martha Sandwall-Bergström "Kulla-Gulla håller sitt löfte" s 68; början av 1900-talet)

Vitus och hans moder ... voro nu (efter den stora branden) fullständigt utblottade, och den unga moderns symaskin, med vilken hon förtjänat sitt och sin sons torftiga uppehälle, var ock förstörd, vadan den närmaste framtiden med sin höst och sin vinter tedde sig ganska mörk. Men icke en tår hade denna moder fällt, icke en klagan hade gått över hennes läppar. När andra hade vridit sina händer och upphävt höga jämmerrop, hade hon blickat upp mot himmelen och tackat Gud för det hon lyckats rädda sig själv och sin son. (John Wahlborg "En liten dagdrivare" s 63-64; Barnbiblioteket Gullvivan 1911, tidigare upplaga 1900)

Beppo började gråta, och detta återkallade hans syster till sig själv - hon kysste honom nu lika häftigt, som hon nyss hade skakat honom. "Jag är lesen, älskade Beppo, "att jag blev så häftig." Förlåt mig! Jag menade ingenting ont, och det var mycket vänligt av dig att säga till mig om den stackars grodan. Gråt inte mer nu. Vi ska gå hem och leka i trädgården till tedags." Beppo torkade sina ögon och var tröstad. Brunella var högst sällan ovänlig mot honom, och han var fullkomligt villig att ge henne en kyss - och så voro de vänner igen. (Amy Le Feuvre "Brunella" s 41; Barnbiblioteket Gullvivan 1920; boken ursprungligen utgiven på engelska år 1900)


ca 1900 - ca 1850

"Jag grät när (katten) Kitty gick", (sade Dimple till farmor) - "jag kunde inte hjälpa det. Men pappa var alltid ledsen när jag grät, så jag gjorde det inte ofta; inte förr än han föll omkull på gatan och blev hemförd av en polis; men när han kvicknade till sade han att det kom sig av att han inte ätit något, och då sprang jag till bagaren, och han lånade mig ett bröd tills pappa skulle få pengar." (Amy Le Feuvre "Rosor" s 16; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; boken ursprungligen utgiven på engelska år 1899)

(Ruben) stödde armbågarna mot ett hörn av bordet, som var fritt från diskar, lutade sitt huvud i sina händer och lät en eller två stora tårar sakta rulla ned för sin solbrända kind. Ni må komma ihåg, att han inte ofta grät på den tiden. Att han gjorde så i afton var ett bevis på, huru ytterligt trött och missmodig han var. Han hade just sagt till sig själv, att han inte hade en enda vän i hela världen. ... Nanny var ute i förstugan och stökade. Hon väntade, att Ruben skulle sluta sin kvällsvard, så att hon måtte få duka av bordet. "Skynda dig!" ropade hon med skarp röst. "Du har visst lika länge göra med kvällsmaten som du hade med att komma hem." Hon vände sig i detsamma om och fick se de två stora tårarna samt gossens ytterst olyckliga blick. ... "Vad grinar du för?" frågade hon strängt, gående in, medan hon talade. Hon stannade mitt framför Ruben, så att han inte heller kunde torka bort tårarna utan att bli sedd. "Jag skulle visst inte öda bort min tid med att gråta, om jag vore en så stor pojke som du är! Du är alldeles för gammal att gråta, isynnerhet när du inte har något att gråta över. Om du hade någon riktig sorg, då kunde det ju så vara. Det finns många sorger i världen, Ruben, och du må vara glad, att ingen kommit på din lott, i stället för att snyfta och lipa för att du måste arbeta för ditt uppehälle. ... Många sorger", upprepade hon efter en stund. "Folk som ha en bädd att ligga i och något att äta, kunde göra bättre än att sitta och gråta." (Pansy "Rubens hinder" s 28-31; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; tidigare upplaga 1911; utgiven på engelska 1898)

Jenny och Joe ... voro på återvägen med alla slags dyrbarheter, då en vindfläkt blåste mössan af Joe. De kunde icke springa hastigt nog öfver klipporna för att fasttaga den, emedan sjögräset som växte där var slipprigt, så att mössan blåste allt längre och längre bort, tills den slutligen bortfördes till hafs på ryggen af en våg. "Gråt inte, Joe", sade Jenny uppmuntrande. ... "Du skall inte behöfva gå utan mössa, Joe. Jag skall göra en åt dig." (E.P.S. "Jennys gåfvor" s 91; Lilla Svenska Barntidningen" den 23 mars 1893)

Ja, (barnen) voro instängda (i kyrktornet), därom var intet tvivel. "Men gråt inte, Poppy", sade Jack, då den lilla flickan brast i tårar, "vi ska snart få dem att höra - kyrkvaktaren brukar sitta på bänken strax intill." ... Men allt var förgäves. ... De två små flickorna satte sig på det nedersta trappsteget och gräto och snyftade, som om deras hjärtan ville brista. "Vad tjänar det till att lipa", sade Jack otåligt. ... "Jag fryser så", snyftade Sally, "och jag vill ha min kvällsmat? Vad ska vi ta oss till utan kvällsmat?" "Vi måste reda oss utan den", sade Jack, "och det lönar sig inte att gråta." ... Stackars lilla Sally grät oavbrutet, och de båda andra gjorde allt vad de kunde för att trösta henne, men hon lät inte trösta sig och blev slutligen så uttröttad, att hon grät sig till sömns. ... (På morgonen) vred kyrkvaktaren om nyckeln, och dörren flög upp, och ut kommo de tre stackars barnen, bleka, trötta och huttrande av köld. ... Ingen kunde den dagen vara vänlig nog mot de tre barnen. ... (En tid därefter) frågade Poppy: "Varför skriver mamma aldrig till pappa?" ... I stället för att tala brast den stackars kvinnan i gråt. "Gråt inte, mamma, gråt inte", bad Poppy; "säg det inte, om du inte har lust." (Amy Catherine Walton - mrs O.F. Walton - "Poppys presenter" s 22-26,36; Barnbiblioteket Gullvivan 1922; boken skriven på engelska 1886)

(Gudamenniskan) kunde gråta med de gråtande, wida skild från den känslolöshet som den stoiska philosophien ansåg såsom ett kännetecken på äkta mensklighet, men hwilken rättare borde anses som ett bewis på djuriskhet. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 177)

Så rullade tiden hän och (Ramnåsas) pastor (Per Danielsson som var född 1821) hade blifvit öfver femtio år. ... Så kom fullmakten å Rydaholms pastorat far tillhanda på själva julafton. ... I outplånligt minne står den sista söndagen i Herråkra. När sockenborna fingo se sin älskade pastors blida anlete på predikstolen, utbrast hela församlingen i gråt och pastorn själf kunde på länge för rörelse ej få fram ett ord. ... Många kärleks- och minnesgåfvor strömmade in till kaplansgården. Där togs afsked och grätos sorgetårar hela sista halfåret, så att det kändes nog som en lättnad, när själfva resdagen ändtligen inbröt. När vi kl. 5 en mulen aprilmorgon skildes från Ramnåsa Kronogård, stodo alla byns kvinnor gråtande på gården försedda med hvita näsdukar, hvarmed de tillvinkade sitt kära prästfolk ett sista farväl. (Nina Pleijel "I Ramnåsa kaplansgård för femtio år sedan" s 113-114)

En af otrons frågor är denna: Kan icke han som allting kan äfwen göra alla menniskor saliga? Derpå swara de: han måste wäl kunna, men han will icke. Men Frälsaren swarar sjelf; han nekar icke till, att han icke kan göra alla menniskor saliga. ”Han kunde der ingen kraft göra för deras otros skull.” Marc. 6:5. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 154-155)

Det borgerliga mansidealet moderniserades (efter 1800-talets mitt): många män upphörde att offentligt ge uttryck åt sina känslor till exempel genom gråt. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 142)

Se på (den store Korsbäraren), som för er skull blev ärelös i världen, vilken stor ära han nu bär i himlen! Se, hur han idag gråter och ömkar sig över de stackare ... som har förirrat sig på orätt väg och med Förälderns blod köpt sig ära i världen. ... Ack, om Förälderns tårar föll just på det stället, där samvetet inte är så tjockt som en garvad oxhud! Kanhända någon blind stackares ögon därigenom skulle öppnas. ... Fäll nu, du himmelske Förälder, några kärlekstårar på de hjärtan vilkas sår blöder, för att dessa sår skulle upphöra att värka och blöda, för din pinas och döds skull. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 264 i predikan 1853 över 2 Sam 18:33)


ca 1850 - ca 1700

När (Medenberg) gått, föll fru Aurora åter in i ledsnad, tårar och sorg: hon tänkte på von Mekeroth. Hon slog upp den psalm, som hon läst vid hans sjuksäng, sista dagen han levde. Hon läste den nu högt för sig själv och grät. (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 261)

Konfirmationsgudstjänsten, alltjämt kallad "offentligt förhör, har fått en romantiserande, men karakteristisk tolkning i Tegnérs dikt "Nattvardsbarnen" (1820). Tyngdpunkten ligger här på förhöret, trosfrågorna och förkunnelsen i en starkt känsloladdad atmosfär. ... Kombinationen av kristet och platonskt är skickligt genomförd i (den gamle prästens) långa tal, som kommenteras: "Gråtande talte han så." Offentlig gråt var ännu självklar även för män. Under 1800-talets första decennier följdes stark sinnesrörelse allmänt av många tårar, antingen det var på teatern eller i kyrkan, och särskilt just vid konfirmationer. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 33)

Universitetet i Greifswald kom, trots att de svenskfödda professorerna ofta motarbetades av sina infödda pommerska kolleger, att spela en viktig roll för att integrera Sverige och Pommern. ... Under 1700-talets sista decennier växte en generation av pommerska intellektuella upp för vilka närheten till Sverige och Norden var viktig. ... Denna samhörighet med det nordiska kom också under intryck av det tidiga 1800-talets romantiska stämningar påverka pommersk och i förlängningen tysk självbild. ... Gustav IV Adolf vistades längre i Svenska Pommern än någon annan svensk regent före honom, vilket bidrog till hans stora popularitet där. ... I augusti 1806 ägde en svensk riksdag i miniatyr rum i Greifswald med pommerska delegater för alla fyra stånden där anslutningen till Sverige beslutades. ... År 1809 förlorades Finland till Ryssland, och Gustav IV Adolf avsattes. Vid den efterföljande riksdagen i Örebro sattes så de flesta försvenskningsplanerna för Pommern ur spel, även om de pommerska delegaterna framhöll att de fortsättningsvis ville vara en del av det svenska väldet. ... Överlämnandet av den sista svenska Östersjöprovinsen skedde i oktober 1815. ... Vid vaktavlösningen mellan den svenska och preussiska garnisonen grät de stralsundska officerarna och soldaterna som halade den svenska flaggan för sista gången efter 167 år. "Inte en enda av de närvarande kunde hålla sig rak, vi grät alla som barn", heter det i en källa. (Andreas Önnerfors "Banden med Pommern" s 92-93)

Hertig Karls allsmäktige gunstling, Gustav Adolf Reuterholm, ... blev den verklige regenten under (Gustav IV Adolfs) förmyndartid. ... Som en av sina vackraste egenskaper redan under barnaåren framhåller Reuterholm i sin självbiografi "ett slags ömhet eller lätthet att gjuta tårar vid en liten fågels död eller vid ett lambs slaktande", ja vid blotta åskådandet av "solens nedgång en vacker sommarafton, av ett rikt blomsterprytt fält samt isynnerhet av en stjärnklar himmel". Den kunde han - säger han - i timtal sitta och "beskåda med en så djup beundran och tillika förnöjelse, att tårarna därvid ömnigt strömmade mig ur ögonen". Och han konstaterar med stolthet, att denna förmåga att gjuta tårar växt med åren. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 484,487; Hertig Karl och hans "storvisir")

Sofia Magdalena mottog underrättelsen om sin gemål (Gustav III:s) död utan att fälla en tår, medan däremot alla hans övriga anhöriga stodo gråtande kring henne. Den pinsamma situationen räddades av en bland hennes hovdamer, som steg fram och sade till henne: "Jag ser, att Ers Maj:t börjar få någon ansats av sina vanliga konvulsioner", tog henne i armen och förde henne tillbaka till sina rum. Drottningen brydde sig icke ens om att bära sorgdräkt annat än vid officiella tillfällen. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1772-1809" s 473; Kungamordet; boken utgiven 1921)

Den åtbörd som fått mest uppmärksamhet av svenska historiker är gråten. Det har slagits fast att 1700-talets svenskar grät ofta, både privat och offentligt. Långt ifrån alltid handlade det om sorg. Åskådarnas sinnesrörelse på teatern, åhörarnas engagemang under en akademisk föreläsning, deltagarnas ilska och bestörtning på ett riksdagsmöte fann utlopp i offentliga tårar som ingen behövde skämmas för. Svenskarna kanske till och med grät mer än vissa andra europeiska folk. Efter att ha sett en uppsättning av "Hamlet" i London (på 1770-talet) antecknar Jacob Wallenberg: "Nöjet, det makalösa nöjet att gråta, vilket aldrig undgår mig vid en fransk tragedi, är obekant här." I en reseskildring från 1730-talet berättas det hur några franska astronomer råkat besöka kyrkan i Övertorneå och blivit överraskade av de snyftningar som hördes från alla håll. Gråten sågs som ett tecken på den troendes känslomässiga engagemang. Först på 1800-talet blev tårarna ett tecken på svaghet och en bristande behärskning som inte anstod vuxna män. (Kristiina Savin "Språkets makt och mångfald" s 276)

Medan konung Karl (XII) (år 1709) sålunda från Svarta havets strand utvecklade en livlig verksamhet för att bota den olycka, som kommit över hans folk, drabbades han av en rent personlig sorg, som grep honom djupt. Det var budskapet om hans äldre, varmt avhållna systers, änkehertiginnan Hedvig Sofias, frånfälle. ... Han stängde in sig i sitt tält och grät som ett barn. Det säges ha varit enda gången, som någon sett honom, den ståndaktige, fälla tårar. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 703; Karl XII:s färd över stäppen från Perevolotjna till Bender)


ca 1700 och tiden dessförinnan

Den 26 juli 1693 utandades (drottning) Ulrika Eleonora den milda sin sista suck. Karl (XI) var otröstlig. ... Den 28 blev Hennes Maj:t bisatt uppå Karlberg uti stora salen; och som hon intet var utav detta världsliga utan åstundande den eviga kronan, alltså begärde hon, att inga regalier skulle läggas med henne i kistan, och uti lärft svepas, sammaledes kistan rätt och slätt; vilken hennes begäran blev efterkommen. Regalierna lades uppå ett bord vid föttena." Aldrig har väl en landsmoder blivit innerligare sörjd och saknad av sitt folk. "Jag tror", skriver en hovdam, "att aldrig någon kunglig person blivit så beklagad och sörjd som Hennes Majestät. Här är allmän gråt och jämmer, och alla människor går sorgklädda, så att i hela staden finnes knappt en enda aln svart tyg mer att köpa." En mörk höstnatt fördes den döda på en kunglig jakt genom Karlbergs kanal till sitt sista vilorum i Riddarholmskyrkan. I förstäven stod riksmarskalken med sin stav och vid rodret generalamiralen Hans Wachtmeister. Vid stranden höllo livgardet och Stockholms borgerskap vakt med sänkta bardisaner, omlindade med svart flor. Karl, som följt den döda ned till jakten, skyndade under tiden förut till lands och mötte liktåget i kyrkdörren. Där inne lystes frid vid båren av biskop Hakvin Spegel, samme man som fjorton år förut vigt Ulrika Eleonora vid Karl XI. Vid årets slut skrev Karl XI i sin almanacka: "Gud tröste mig, arme syndare, i min stora sorg och bedrövelse och give mig, när det är hans behagliga vilja, en salig ändalykt från denna mödosamma världen!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 310-311; Drottning Ulrika Eleonora den milda)

Hjärtskärande var Maria Eleonoras klagan vid (sin make) hjältens kallnade lik. Dag och natt var hon oskiljaktig från sin avgudade Gustav Adolfs kvarlevor. Under hela jordafärden genom Tyskland följde hon med. I Wolgast stannade hon hos den döde, och varje förmiddag skulle hon i kyrkan till liket, "det hon beskådar, bevisar hedersbetygelser och klappar, intet aktande att det nu så mycket svartnar och förfaller, att det fast intet mera till kännandes är", skriver en därvarande svensk diplomat. ... På det fartyg som förde makens stoft över till Sverige, befann sig Maria Eleonora ombord, och lika oskiljaktig var hon från den döde under det år, då liket stod på Nyköpings slott. ... (Dottern Kristina skildrar på äldre dagar själva begravningen:) "Änkedrottningen utförde sin sorgroll förträffligt. Hon var otröstlig, men hennes sorg var uppriktig och överträffade allt det, som våra bedrövade kvinnor visa vid dylika tillfällen för att övertyga åskådarne, att de lida av en odödelig sorg. Vad mig angår, så var jag ännu mera förtvivlad än hon, men jag var det över de långa och bedrövliga ceremonierna och mitt dystra, mörka ekipage, varav jag led med ytterlig otålighet. Det finns inget land i världen, där man begråter sin döda så länge som i Sverige. Man dröjer tre eller fyra år att begrava dem, och när då denna ceremoni sker, så gråta alla släktingarna, isynnerhet kvinnorna, på nytt, som om de hädangångna dött just i det ögonblicket." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 177-180; En otröstlig änka)

Ett väldigt uttryck för den sorg, som drabbade Gustav Adolfs eget folk (efter hans död), gav biskop Johannes Rudbeckius i den "sorg- och klagepredikan", som han höll till Gustav Adolfs åminnelse. ... "Du gamla och berömmeliga Svea och Göta rike, låt din kindben flyta med tårar, strö aska på ditt huvud, sätt dig ned på jordena och drag sorgakläder uppå, ty du haver varit en drottning och länge regerat, du äst nu en änka och ensam vorden, ja en änka utan söner och mansarvingar." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 173-174; En lutersk likpredikan över hjältekonungen)

Genom sitt arbete för folkets bästa gjorde (hertig Karl) sig särskilt i Bergslagen i hög grad älskad. ... Han kallades av bergsmännen för "Store Karl" och det berättas, "att så länge själaringningen efter Store Karl varade, gräto både unga och gamla, och det var liksom allting blivit öde och dött uti landet". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 463; Gamle kung Göstas arvtagare)

Under medeltidens långa, mörka natt, då påvedömet med sitt fruktansvärda prästvälde och andliga och sedliga förfall behärskade kyrkan, omtalas visserligen många under och tecken. ... Massor av reliker, d.v.s. lämningar efter heliga män och kvinnor och deras tillhörigheter, funnos, och även dessa hade många gånger undergörande kraft med sig. "Ej sällan voro dessa reliker av det mest fantastiska slag. Vi nämna några såsom exempel: stycken av Moses brinnande buske, det finger, varmed Johannes (Döparen) pekade på Kristus, droppar av den heliga jungfruns mjölk, tårar, som Jesus grät vid Lasarus' grav." (Söderholm, G.E. "Den svenska pingstväckelsens historia 1907-1927. Del I." s 30-31; citat hämtat från Lundin "Kyrkohistoria för hemmet - Medeltidens kyrka" s 459)

Holme handlade aldrig med kristna köpmän, och någon gång hade han skrattat hånfullt och sagt att Krist var sämre karl än trägudarna. Vit och vek som en kvinna. Och hans anhängare ville inte slåss utan var milda i ögonen och grät bäst det var. Han kände många kristna i staden fast de inte hade någon präst. Själv hade han alltid tagit sig fram utan både trägudarna och Krist. (Jan Fridegård "Gryningsfolket" s 197)

Gudrun (dotter tilld en burgundiske kungen Gjuke och maka till Sigurd) satt hos den döde Sigurd. Hon grät icke, som kvinnor eljes brukar, men hon var färdig att brista av sorg. Både kvinnor och män kom till henne för att trösta henne, men det var ingen lätt sak. - Följande är också diktat om Gudrun: "Då bar Gudrun döden i hågen, när hon satt sorgfulld vid Sigurds lik. Högt hon grät ej, händerna vred ej, klagade icke, som kvinnor pläga. Till henne kommo kloka jarlar. Sorgens förstening sökte de lösa. Men Gudrun fick ej gråtens hugnad, och bröstet var färdigt att brista av sorg. Jarlars hustrur, höga till ursprung, sutto hos Gudrun, guldglansprydda. Sin levnads sorger sade de alla. En var då talde, vad tyngst hon burit. Då talte Gjävlaug, Gjukes syster: 'Glädjelösast jag lever på jorden. Fem dådrika makars död har jag lidit, åtta bröders, och ensam får leva.' Men Gudrun fick ej gråtens hugnad. ... Lakanet hastigt (Gullrand, Gjukes dotter) lyfte från Sigurd, hon vände hans kudde, vred den mot makan. 'Se din käre! Kyss hans läppar, som slöt du än i famnen fursten i livet!' Blott med en enda blick såg Gudrun: håret blodat på härskaren såg hon; brusten var blicken, som brann så glansfull, den höges hugborg (= bröst) av hugg var skuren. Och mot bolstret böjd hon nedsjönk, håret löstes, hyn fick rodnad, ett regn av tårar rann i skötet. Då grät Gudrun, Gjukes dotter; tätt och ymnigt tårarna föllo." ( "Det första Gudrunskvädet" s 17-19; ur Den äldre Eddan)

Blott 2 år öfverlefde (biskop) Ambrosius (kejsar) Teodosius. I början af året 397 blef han sjuk, och tidigt på påsklördagens morgon afsomnade han. Budskapet om hans död mottogs med sorg icke allenast af de kristna utan också af många judar och hedningar. I Milano gick sedan den sägnen, att (den romerske generalen och statsmannen) Stilicho skall hafva utropat: "Ambrosii död betyder Italiens fördärf." (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 304; Ambrosius af Milano)


Att avrunda med:

Glömsk av vårens ljus och skirhet, glömsk av binas sångariver gråter lönnen gyllne tårar. ... Fästet sprängs, och tiden skriver, snart står hela trädet naket. ... Inte olikt diktarorden faller löven lätt mot jorden svävande i vindlösheten. ... Liefrosten kommit åter, lönnen gråter gyllne tårar, blodrödgyllne, klara tårar på sin väg mot evigheten. (Bo Setterlind ”Målaren och ängeln” s 23; Liefrosten)

Räds ej att gråta, broder, själen behöver det, gråten ger livet en lyster, som det ej annars får, trötta ögon blir klara, sorgen får regnbågens glans, fromt vågar hjärtat svara, saknaden skimra förmår. ... Syster, av livet sviken, räds ej att fälla en tår, omärkligt hör till musiken också en ström av år, du som känner dig dyster, tänk dig att mörkret förgår, räds ej att gråta, syster, stjärnor bland tårarna står. (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 39; Tårar)


Sångarna:

Har du sorger och bekymmer, är du modlös, trött och svag, Jesus hjälper dig att bära dina bördor dag för dag. Han som gråtit våra tårar ser vår ångest och vår nöd. Den som sörjer vill han trösta, den som vacklar ger han stöd. (JM Scriven-E Magnusson: Psalmer och Sånger 48:2)

Han tårar fälla skall, som vi, Förstå vår nöd och stå oss bi Med kraften af sin anda; Förkunna oss sin faders råd Och sötman af en evig nåd I sorgekalken blanda, Strida, Lida Dödsens smärta, Att vårt hjerta Frid må vinna Och en öppnad himmel finna. (JO Wallin: Psalm 55:3, Sång 32:3; jfr Psalmer och Sånger 119:3)

Ack, hvarföre gråta? Jag har ju en vän, Som bär på sitt hjärta min nöd. Den vännen är Jesus, han älskar mig än, Han älskar i lif och i död. (N Frykman: Sång 318:1; jfr Psalmer och Sånger 616:1)

Jesus, som av andras sorger Sig så djupt beveka lät, Att han med de sorgsna systrar Invid graven stod och grät, Samme Jesus, som vår sveda Uti kärlek burit har, Är i evighet densamme, Samme Jesus, som han var. (E Gustafson-Bearbetning: Segertoner 1960 nr 137:1)


Egna kommentarer och funderingar:

"Förmådde inte (hela tiden) Den här, Den som har öppnat den blindes ögon, göra för/så att och/också den här ej måtte dö?" I detta uttryck kan Johannes anspela på folkets, prästledarnas och de skriftlärdas hånande av Jesus vid korset (Matt 27:39-43; Mark 15:29-32). Jämför i sammanhanget särskilt "tre dagar" (Matt 27:40; Mark 15:29), "en Guds son" (Matt 27:40,43) och "kristusen/'den smorde'" (Mark 15:32) med "fjärde dagen" (Joh 11:39) och "kristusen/'den smorde', Guds Son" (Joh 11:27).


Paulus sade till de troende i Rom: "Fröjda er i sällskap med (de) som fröjdar sig. Gråt i sällskap med (de) som gråter." (Rom 12:15)


Grekiska ord:

dakryô (fälla tårar) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 4:37; Joh 11:35 – 2 Mack 11:6; Syr 31:13.

embrimaomai (vara uppbragt) Matt 9:30; Joh 11:33,38 – Dan 11:30; Mark 1:43; 14:5.

synerchomai (komma tillsammans) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 3:20; Joh 11:33 – Judit 1:11; 1 Mack 9:14; 12:47; 2 Mack 3:24. Matt 1:18; Mark 14:53; Luk 5:15; 8:51(א,*א); Luk 23:55; Joh 18:20. Apg 1:6,21; 2:6; 5:16; 9:39; 10:23,27,45; 11:12; 15:38; 16:13; 19:32; 21:16,22(P74,א,*א,A); 22:30; 25:17; 28:17; 1 Kor 11:17-18,20,33-34; 14:23,26.


Ytterligare studier: Ester 10:3; Mark 3:5; 6:29; 15:29-32; Joh 1:39,46; 12:27; 13:21; Hebr 5:7; Upp 5:4-5; 6:1-3,5,7; 7:17; 21:4.

Cullen I.K. Story "The Mental Attitude of Jesus at Bethany: John 11:33,38"; New Testament Studies 37 (1991): 51-66.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-11; 2011-09-06; 2014-05-16)

Tillbaka till Start

11:38b-39 Men det var (’hela tiden’/-) en håla och på den låg (hela tiden) en sten på. Jesus säger: ”Lyft stenen.” Marta, systern till den som hade kommit (och kom) till ett slut, säger till Honom: ”Herre, han luktar allaredan, ty det är på den fjärde dagen.”

Ord för ord: 11:38b (8 ord i den grekiska texten) var-(hela-tiden) men (en)-håla och (en)-sten låg-(hela-tiden)-på på den. 11:39 (19 ord i den grekiska texten) säger '-en Jesus'/Jesus: lyft '-en sten'/stenen. säger (till)-honom '-n syster'/systern (av)-'den havande-kommit-(och kommande)-till-ett-slut Marta: herre, allaredan (han)-luktar, på-den-fjärde-dagen ty (det)-är.


1883: Och det var en grotta, och en sten låg framför henne. Jesus sade: Tagen bort stenen. Den dödes syster, Marta, sade till honom: Herre, han luktar redan, ty han har varit död i fyra dygn.

1541(1703): Och det war en kula; och en sten lagd deruppå. Sade Jesus: Tager bort stenen. Sade till honom Martha, hans syster som död war: Herre, han luktar redo; ty han hafwer warit död i fyra dygn.

LT 1974: Det var en grotta med en tung sten rullad mot öppningen. Jesus sade till dem: ”Rulla undan stenen.” Men Marta, den döde mannens syster, sade: ”Lukten kommer att vara fruktansvärd, för han har varit död i fyra dagar.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(På fjärde dagen) gjorde Gud de två stora lysande himlakropparna … och/likaså stjärnorna … så att (de skulle) ’föra till’/ge ljus uppå jorden. (1 Mos 1:16,17b, Grekiska GT)

Så mycket som, om – alltefter omständigheterna – det må vara uppå jorden, det skall komma till ett slut. (1 Mos 6:17b, Grekiska GT)

Lot steg upp ut ur Soar och satt (hela tiden) i/på berget och hans två döttrar i sällskap med honom, ty han fruktade att bo i Soar. Och han hade sin bostad i hålan, han och hans två döttrar i sällskap med honom. (1 Mos 19:30, Grekiska GT)

(Abrahams) söner Isak och Ismael begravde honom in i den dubbla hålan. ... Där begravdes Abraham och hans kvinna Sara. (1 Mos 25:9-10, Grekiska GT)

(Egypterna) ledde/förde tillsammans (de döda paddorna) ’trave trave’/’i travar’, och jorden luktade. (2 Mos 8:14, Grekiska GT)

Det blev ett mörker, en skum/svartaktig virvelvind, emot varje/hela Egyptens jord/land (i) tre dagar. Och ingen ’skådade inte’/skådade sin broder (på) tre dagar, och ingen ’stod inte upp ut ur’/’reste sig’ ut ur sin sovplats (på) tre dagar. Men (hos) alla Israels söner var det i/hos alla (hela tiden) ljus, ’(bland) vilka’/där de (hela tiden) ’helt och hållet blev’/bodde. (2 Mos 10:22b-23, Grekiska GT)

(Israel) ordnade (sitt folk) sida vid sida emot Midjan, alltefter som Herren ålade Mose, och de dödade varje/alla av manligt kön. ... (Mose sade till krigsbefälet:) "Döda varje/alla (som är) ’förknippade med det manliga’/’av mankön bland de små’ ... och döda varje kvinna, vem som än (som) har (och har haft) kunskap om det manliga. (Men) fånga levande ... de kvinnor, vilken som än inte vet/känner en/någon manlig sovplats" (4 Mos 31:7,17-18, Grekiska)

(Jesaja sade till Israel: "Herren) skall för dig vara ’in i’/till en helig plats, och ni skall inte mötas tillsammans (med) Honom som ’en sten skärande i riktning mot’/’en anstöt’, inte heller som en klippa till fall. Men Jakobs hus (skall vara som) i is och sitta i en urholkning i Jerusalem." (Jes 8:14b, Grekiska GT)

(Profeten sade: “Den rättfärdige) skall ha sin bostad i en stabil klippas höga/’högt belägna’ håla. Bröd skall ges åt honom, och hans vatten (är) trofast.” (Jes 33:16a, Grekiska GT)

(Herren sade om templet: ”Är) ej Mitt hus, på/i vilket Mitt namn är (och har varit) kallat/anropat där på/i det, en håla av rånare inför era ögon?" (Jer 7:11a, Grekiska GT)

De/man förde (med sig) en sten och satte/lade den emot, emot munnen/öppningen av hålet (i vilken Daniel hade kastats), och kungen förseglade (den). (Dan 6:17a, Grekiska GT, Theod)

Det skall vara en (unik) dag, och den där dagen (är) känd för Herren, och (det är) inte dag och inte natt, och i riktning mot kväll skall det vara ljus. (Sak 14:7, Grekiska GT)

De/man begravde (Judit) i sin man Manasses håla. (Judit 16:23b)

(Salomo sade:) “En rättfärdig, om – alltefter omständigheterna – han må ’förekomma till att komma till ett slut’/’dö i förtid’, skall han vara i vila.” (Salomos Vishet 4:7)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

(Salomo sade:) “Ensam/endast på de där (egypterna) låg (hela tiden) en tung natt.” (Salomos Vishet 17:20a eller 17:21a, S)


Den Senare Uppenbarelsen:

(En ledare sade till Jesus:) "Min dotter har just nu kommit till ett slut. Emellertid, då Du har kommit, sätt/lägg Din hand emot, emot henne, och hon skall leva." ... (Jesus) sade (till folkskaran i bostaden): "Träd tillbaka ty den lilla ögonstenen har inte dött, emellertid/utan hon sover." (Matt 9:18b,24a)

(Jesus sade till penningväxlarna och till dem som sålde duvor:) "Ni gör (Mitt hus) (till) en håla av/för rånare." (Matt 21:13b)

(Några fariseer sade:) "Men de/det var (hela tiden) sju bröder vid sidan av oss. Och då den förste hade tagit sig hustru ’kom han till ett slut’/’dog han’. ... Likaså och/också (med) den andre och den tredje ända till den sjunde." (Matt 22:25a,26)

Från en sjätte stund/timme blev det mörker * (א*) ända till en nionde stund/timme. (Matt 27:45)

Då (Jesus) hade skådat, att (Hans lärjungar) plågades i drivandet/’vid årorna’, ty det var (hela tiden) en vind mitt emot dem, kommer Han i riktning mot dem runt omkring den fjärde nattvakten. (Mark 6:48a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Folkskaran) har allaredan förblivit (hos) mig i tre dagar och de har inte (kunskap om) vad de må äta.” (Mark 8:2b)

(Josef) satte/lade Jesus i en grav (B, א,* א) som (hela tiden) var havande varit (och varande) huggen ut ur en klippa. Och han rullade en sten ’till emot’/emot dörren/ingången av minnesgraven. (Mark 15:46b)

Då en viss slav av/till ledaren för hundra man ’hade dåligt’/’var dålig’, ’stod han ... i begrepp’/’höll han ... på’ (hela tiden) att komma till ett slut, (en slav) som (hela tiden) var ädel/hedrad för honom. (Luk 7:2)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det var/fanns (hela tiden) en viss (person) som var svag, Lasaros från Betania, ut ur/av Marias och hennes syster Martas by. (Joh 11:1)

(Marias) bror Lasaros var svag. Systrarna skickade så bort (människor) i riktning mot (Jesus). (Joh 11:2b-3a)

Jesus välkomnade (hela tiden) Marta och hennes syster och Lasaros. (Joh 11:5)

Då (Jesus) så hade kommit, fann Han, att (Lasaros) allaredan hade (varit) fyra dagar i minnesgraven. (Joh 11:17)

Marta talade så (vänd) i riktning mot Jesus: “Herre, om Du (hela tiden) hade varit här, hade min bror – alltefter omständigheterna – inte dött.” ... Jesus säger till henne: "Din bror skall stå upp." (Joh 11:21,23)

(Maria) sade till Jesus: ”Herre, om Du (hela tiden) hade varit här, hade – alltefter omständigheterna - min bror inte dött.” (Joh 11:32b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

"Mamma", sade Ettan. "Det sägs att man inte får lägga någon som dött utomhus på kangen ..." "Er far arbetade och slet hela livet och nu ska han inte ens få ligga i värmen på kangan? Det kan jag bara inte stå ut med ..." "Han är ju redan död", sade Tvåan. "Det går väl lika bra att lägga honom på en järnsäng. 'En människa dör som en lampa slocknar. Hennes andedräkt blir till vårvind och hennes kött till dy.' Om vi lägger honom på den varma kangen så börjar han stinka med en gång. ... Vi lägger honom här. ... Så får vinden fläkta honom. Då luktar det inte." (Mo Yan "Vitlöksballaderna" s 305)

Sturkas hade sårfeber i tre dagar. Han var illa sjuk och låg i dvala. Men Lovis kunde många läkekonster och skötte honom som en mor med sina örter och omslag, och till allas förvåning steg han upp på fjärde dagen, svag i benen men annars tämligen kry. ... Alla rövarna var glada att han hade överlevt. (Astrid Lindgren "Ronja Rövardotter" s 116)

Det var år 1939 ... Far var bara litet mer än fjorton år gammal. ... (Det var) den femtonde dagen i den åttonde månaden. ... I det sönderklippta månljuset kände far ännu en gång den där äcklande stanken, många gånger starkare än man någonsin kan känna den i dag (år 1987). Den kvällen höll kommendör Yu honom i handen och vandrade med honom genom sorghumen, där kropparna av tre hundra bybor låg utspridda. Deras färska blod hade bevattnat hela fältet och förvandlat marken till en tunn lervälling som gjorde det svårt för far och kommendör Yu att gå. Den söta stanken var kväljande. En flock hundar som hade kommit för att kalasa på liken satt i fältet och stirrade på far och kommendör Yu med glimmande ögon. Kommendör Yu drog sin pistol och avfyrade ett skott - ett par hundögon släcktes. Ännu ett skott och ytterligare ett par ögon försvann. Flocken skingrades med ett ylande och slog sig ned längre bort. De skällde ilsket och kastade lystna blickar på liken. Stanken blev allt starkare. "Japanska hundar!" skrek kommendör Yu. "Japanska horungar!" Han fyrade av pistolen igen mot hundarna - han tömde hela magasinet - och flocken försvann utan ett spår. "Vi går nu, min pojke", sade han till far. Så gick den gamle och den unge tillsammans mot månljuset, in i sorghumfältets djupaste mitt. Den söta stanken som fyllde fältet genomdränkte fars själ och gjorde honom sällskap under de ännu grymmare och våldsammare månader som sedan skulle följa. (Mo Yan "Det röda fältet" s 11-13; sorghumen = sädesslaget durra)

(1906 Oktober) 6:e. August Bondeson stinker mot mig ur sin graf liksom Levertin gjorde, då en hans recension mot nya Svenska öden trycktes efter hans död i Sv. D. Bondeson hånade sin far när denne dog för ett par år sedan, att han "återfunnit sin barndoms tro". Bondeson blef galen, inspärrad, och dog. Om han innan dess återfann sin barndoms tro, får man icke veta; det akta de sig att omtala. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 245)

"Farbror lille!" undrade Lipa. "När en människa dör, hur många dar tror du hennes själ går kvar på jorden då?" "Det är inte gott att veta! Vi får väl fråga Vavila. Hon har fått gå i skola. Nu för tiden blir ju alla så spränglärda." "Vavila!" ropade gubben. "Vad är det?" "Vavila! När en människa dör, hur länge tror du hon går kvar på jorden då?" Vavila drog in tömmarna och först när hästen stannat," svarade han. "Nie dar. Fast när min farbror Kirill gick bort, så var hans själ kvar i stugan hela tretton dar efteråt." "Hu kan du veta det?" "Därför att tretton dar höll det på att knacka i spisen." "Jaså, kanske det. Nå, då kör vi vidare då," sade gubben, och det märktes att han inte alls satte tro till vad pojken sagt. (Anton Tjechov "Ravinen" s 71)

I tre dagar har Tekla mottagning (för sin döda mor) i det lilla likrummet, och därpå slås portarne upp och folk strömmar in från gatan för att se liket. Och sedan strös granris i portgången och på gatan; det ringer i alla Sankt Gertruds klockor; prästen kommer, bärarne komma; Rhenskt ur gröna glas; sex gevaldiger taga kistan på svarta selar och bära den ut på den svarta båren. (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 2" s 161; novellen "En häxa" från 1890)

Melquiades log för första gången på mycket länge och yttrade på spanska: "När jag dör ska du låta bränna kvicksilver i tre dagar i mitt rum." Arcadio berättade det för sin far och denne försökte få närmare upplysningar av honom men fick bara samma svar: "Jag har uppnått odödligheten." När Melquiades' andedräkt började lukta, tog Arcadio honom med så att han fick bada i floden varje torsdagsmorgon. Det tycktes göra honom bättre. ... (Men en dag) gick han i vattnet på ett farligt ställe och (man) fann honom inte förrän morgonen därpå flera kilometer längre ned, strandad i en ljusflödande krök med en ensam gam stoltserande på magen. Trots upprörda protester från Ursula, som begrät honom med djupare sorg än sin egen far, bestämde José Arcadio Buendia att han inte skulle begravas. "Han är odödlig", sa han, "och han har själv avslöjat formen för uppståndelsen." Han satte fart på sin bortglömda atanor och ställde en gryta med kvicksilver på kokning bredvid liket, som så småningom täcktes av blåa bubblor. Don Apolinar Moscote vågade framhålla för honom att en drunknad som inte begravs innebär en fara för det allmänna hälsotillståndet. "Ingen fara", blev svaret, "för han lever ju." José Arcadio Buendia fullbordade de sjuttitvå timmarnas kvicksilverrökning då liket redan började upplösas i en blygrå blomsprickning vars svaga visslingar fyllde huset med en förpestande ånga. Först då tillät han att de begravde honom, men inte på vilket sätt som helst utan med alla de ärebetygelser som tillkom Macondos störste välgörare. Det blev den första begravningen och den största folksamling man hade sett i byn, knappast överträffad ett århundrade senare av begravningskarnevalen efter Mama Grande. Han sänktes i en grav grävd mitt ute på en terräng som man beslöt avstänga till kyrkogård och på gravstenen ristades det man visste om honom: MELQUIADES. Man ägnade honom de nio nätternas vaka. (Gabriel Garcia Marquez "Hundra år av ensamhet" s 67-68; berättelse från Garcia Marquez' födelseby Arca-Catca i Colombia; boken är svår att placera i någon särskild tidsepok, eftersom författaren använder sig av den latinamerikanska berättarstilen "magisk realism")

På de ryska bastionerna och i de franska löpgravarna svajade den vita flaggan. Nere i dalen lågo i det frodiga graset massor av lemlästade lik, alla i grå eller blå uniformer, men utan stövlar. Ambulansbärarne gingo omkring och lade de döda på bårar. En genomträngande liklukt förpestade luften. (Leo Tolstoj "Skildringar från Sebastopols belägring" s 89; Sebastopol i maj månad 1855)

"När (er mors) själ kommer till himmelriket, kommer hon att också där älska er och glädjas åt er." "Varför säger ni 'när hon kommer till himmelriket', Natalja Savisjna", frågade jag. "Jag tror att hon är där redan nu." "Nej, lilla vän", sade Natalja Savisjna, sänkte rösten och flyttade sig närmare mig på sängen, nu är hennes själ här." Och hon pekade uppåt. Hon talade nästan viskande och med sådan känsla och övertygelse att jag ofrivilligt höjde blicken, betraktade taklisterna och letade efter något. "Innan en rättfärdig människas själ kommer till paradiset, går den först igenom fyrtio plågor på jorden, lilla vän, under fyrtio dagar, och kan fortfarande finnas i sitt hem." (Leo Tolstoj "Barndomen" s 133)

Överallt spred sig ett rykte om att dottern till en av de rikaste löjtnanterna, vars gård låg ungefär femtio verst från Kiev, en dag kommit hem från en promenad alldeles sönderslagen och knappt kunnat släpa sig till fädernehemmet. Nu låg hon för döden och på dödsbädden hade hon uttryckt en önskan att en av seminaristerna i Kiev, Choma Brut, skulle läsa böner för henne vid hennes dödsbädd och tre dagar i sträck efter hennes död. (Nikolaj Gogol "Vij" s 149)

(Bengt Skytte) avled år 1683, och som ett för mannen kännetecknande drag må anföras, att hans betjäning trodde hans död vara förställning, tills de började känna liklukten. (Viktor Rydberg "Fribytaren på Östersjön II" s 510)

En begravningsplats nämns inte bland kraven för varje fullständigt organiserat judiskt samhälle. Dessa var: en domstol, omsorg om de fattiga, en synagoga, ett allmänt bad, en ”secessus”, en läkare, en kirurg, en skriftlärd, en slaktare och en skollärare. ... Lasaros ... lades inte på en begravningsplats utan i sin egen privata grav i en håla – troligen i en trädgård, som var den mest omtyckta platsen för en begravning. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 316-317)


Att fortsätta med (hembygden):

Det var en gammal erfaren församlingsföreståndare, vilkens vittnesbörd under bibelstudieveckan i Kölingared 1921 jag aldrig kan glömma. "Det har blivit så modernt nuförtiden bland en del vänner", så ungefärligen föllo hans ord, "att tala om att de hava dött och att de hava avgivit dödslukt, och det har blivit ett förfärligt pratande om allt detta döende och all denna dödslukt. Men då vill jag säga vännerna det, att under de mer än femtio år jag levat, har jag ännu aldrig sett en död, som behövt tala om att den är död. Det har alltid synts. Men om man möter en människa, som säger, att hon är död, så lever hon - det är min erfarenhet." (Sven Lidman "Personlig frälsning" s 201-202)

Som ett apropå till slagsmålet i Norrahammar i lördags kväll skrifver en af våra meddelare: "Man kan med grundade skäl säga att detta vilda tumult måste skrifvas på rusdryckernas förut öfverhopade konto. Då man ser den massa öl, våra omtänksamma bryggare medelst de rullande krogarna tillföra samhället vid hvarje aflöning och den mängd af litrar, som hämtats från krogarna i Jönköping, kan man dock undra öfver att dylika uppträden äro så sällsynta, som de äro. En annan medverkande orsak torde vara det 'egyptiska mörker', som ständigt under höst- och vinterkvällarna är rådande i det djupt under de omgifvande höjderna liggande brukssamhället. Erfarenheten har ju visat, att det råa, det skamliga och fula trifs bäst i mörkret. Månne inte vederbörande i äfven detta samhälle af detta och flera andra skäl snart skola blifva betänkta på att till förmån för alla de tusenden, som trampa Norrahammars långa, smutsiga gator, genom uppsättandet af några elektriska lampor utmed dessa skingra mörkret." (Jönköpings-Posten 1907-10-09 "Elektriska lampor för skingrande af 'egyptiskt mörker")

Vid det i lördags afton hållna diskussionsmötet härstädes (i Skillingaryd) voro närvarande vid pass ett femtiotal intresserade. ... Alltsedan sulfitfabriken vid Götafors kom till stånd, sprides därifrån esomoftast en ytterst vidrig stank, som vida omkring förpestar luften, hvilken därigenom blir icke blott ytterst obehaglig utan ock säkerligen hälsovådlig att inandas. Att detta missförhållande står i strid med allmän god hygien är tydligt, hvarför mötet beslöt att för kommunalstämman påyrka, att den lämnar hälsovårdsnämnden uppdrag att ingå till länsstyrelsen med begäran om åläggande för nämnda fabrik att så föranstalta att den hälsofarliga luft, som alstras vid fabriken i fråga, icke måtte spridas. Hälsovårdsnämnden torde inhämta och bifoga provinsialläkarens yttrande i ämnet. (Jönköpings-Posten 1906-12-10 "Stank från sulfitfabrik")

Hösten 1904 flyttade min familj från Västergötland till Jönköping. . . . Munksjön och Rocksjön bands sedan gammalt samman genom en kanal, utefter Hovrätten och Kanalgatan. Den var mycket illaluktande och ohälsosam, bemängd med allehanda avfall, slask, döda råttor m m. Den igenlades 1928 efter mycken diskussion om dess kulturhistoriska värde. (Marianne Herrlin "Jönköping kring sekelskiftet" s 5,9)

Innan (jag) uppsökte (Jönköpings) tryckerier gjorde (jag) ett besök i en arbetarfamilj för att snygga upp (mig). Men, herregud, sådan atmosfär här fanns! Med svavel- och fosforlukt var hela rummet genompyrt och jag hade verkligen svårt att andas, så att jag skyndade på med "rentvagningen" för att åter komma ut i fria naturen. "Men, kära fru, varför luktar här så besynnerligt?" frågade jag. "Man blir riktigt yr i huvudet." "Ja, det känns allt litet underligt för den, som inte är van. Men vi som dagligen vistas i denna lukt, tycka inte det är så värst farligt. Jag skall förresten omtala för herrn hur det kommer sig", sade den gemytliga gumman. "Jo, min man och ena dotter arbeta på tändsticksfabriken och den lukt som finns där pyr sig in i deras kläder och på så vis få vi hemmavarande också dragas med den. Och det är totalt omöjligt att bli den kvitt om man vädrar aldrig så, ty så snart man stänger dörrar och fönster, så är det lika galet igen. Det är likadant i alla familjer, vilka ha någon eller några som arbeta på fabriken. Ja, det är rysligt tråkigt, när någon kommer in, som inte är vn vid lukten, ty jag vet att jag håller så rent som det kan stå till men det hjälper inte", slöt hon sin monolog med en djup suck. "Ja, nog är här rent och pyntat", instämde jag. Men den förpestade luften förstörde all trevnad i det annars så snygga hemmet, åtminstone tyckte jag så. . . . (Jönköping) var en av de minst inbjudande städer jag sett. Om jag undantager västra delen av staden samt Östra Storgatan i hela dess längd, vilka delar presenterade sig i någorlunda hyggligt skick, så var det dock raka motsatsen å de s.k. maderna, vilka utgjorde en stor del av staden. Husen voro små och illa omsedda samt rännstenarna fulla av all slags orenlighet, vilken spred en hälsofarlig och vidrig stank ifrån sig, särskilt under varma sommardagar. Och om man dessutom gjorde å ett eller annat ställe en visit i de till husen hörande lilleputtgårdarna, så fann man att här var sju resor värre än i rännstenarna - ja, varför inte å gatan också - i hygieniskt avseende. Jag varken kan eller vill omtala all den osnygghet som där var rådande. Jag beklagade de stackars familjer vilka hade sin varelse i dessa små krypin till bostäder. Vilken "härlig" utsikt de hade, när de blickade ut på gården. De kunde naturligtvis aldrig öppna ett fönster för att få in litet frisk luft i det s.k. rummet. O, vilket elände! Brr! Och till slut vill jag med avseende å de sanitära förhållandena i Jönköping även nämna en kanal som rann genom staden. Denna gjorde även sitt till för att sprida en illaluktande odör, så att de familjer som hade sina fönster utmed densamma tvingades att under varma sommardagar hålla dem stängda. . . . Var staden mindre tilltalande så var det dock helt annat med dess omgivning. Jag tror knappast någon stad i Sverige kan vara bättre lottad med de skönaste naturscenerier i olika variationer än Jönköping. (Wilhelm kerblom "Om härsingar, sirapspostillor och bix i Jönköping 1880" s 37-40)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1700

Det var en morgon i maj (2002) och (Thomas Lämmle och Steffen Voelzke) hade den svåra Messnercouloiren bakom sig. Snart skulle de stå på toppen av Noramerikas högsta berg Mount McKinley i Alaska, även kallat Denali. Det är 6194 meter högt. ... Plötsligt såg (Steffen) något gult cirka 300 meter bort. ... (Det) var (en klättrare) ... klädd i en gul dunjacka (som) låg utsträckt på rygg, orörlig och till synes livlös. ... "Jag heter Josh", (sade) mannen matt. "Joshua Wax." ... "Vad är det som luktar?" frågade (en av de amerikanska alpinister som nått fram till räddningslaget). (Han) kände en stark odör som påminde om sura äpplen. "Det betyder att vi måste skynda oss", svarade Egfried. Stanken orsakades av acidos. Det var ett tecken på att Joshuas kropp höll på att lägga av. ... Joshua Wax återhämtade sig snabbt, men tvingades amputera två fingertoppar på grund av köldskador. (John Dyson "Besegrad av berget" s 48-52)

Oskar Berger anlände till Treblinka i slutet av augusti (1942) när kaoset var som värst: "När vi steg av såg vi en fruktansvärd syn: hundratals kroppar som låg runt omkring. Högar av knyten, kläder, resväskor, allt i en enda röra. SS-soldater och ukrainare stod på baracktaken och sköt urskillningslöst in i folkmassan. Män, kvinnor och barn föll blödande ihop. Luften fylldes av skrik och gråt." Under sådana omständigheter var det omöjligt att undanhålla vad lägren verkligen sysslade med för polackerna som bodde i de små byarna och samhällena i närheten. "Lukten av ruttnande kroppar var rent fasansfull", säger Eugenia Samuel, som då gick i skolan. "Man kunde inte öppna ett fönster eller gå ut på grund av stanken. Man kan inte föreställa sig en sådan stank." ... När (Renee Salt) första gången såg lägret (i Bergen-Belsen), efter att ha tvingats följa en väg som var kantad med döda kroppar från tidigare transporter, var det som en mardrömsbild av helvetet: " ... Den vidriga stank som slog emot oss från lägret var överväldigande." (Laurence Rees "Auschwitz - Den slutgiltiga lösningen" s 197,329)

Tidigt på begravningsdagen hade Sven tagit locket av kistan. Det var brukligt att gästerna tog sig en titt på liket innan det stoppades i jorden. Ett sista farväl som det står på de granna pärlkransarna. När Sven kom in sade han: "Bäst att stänka lite salubrin kring kistan. Han luktar redan." Jag stod framför spegeln i finrummet och synade min nya svartkostym. Jag hade just flyttat ner spegeln på golvet för att se hur mina första långbyxor tog sig ut. "Han luktar redan", det var far det som jag höll så kär och som var en så god kamrat. Och medan han luktade lik stod jag och kråmade mig i världslig högfärd. Samvetet satt som en stor klump i halsen på mig. Salubrinen kunde jag ta hand om. Och samtidigt be far om förlåtelse för att jag hade glömt att sörja honom för ett par byxors skull. ... Sven hade sagt sant. Det luktade ohyggligt kring kistan. Och jag kände inte igen far. Skägget hade vuxit och skinnet var gult. (Folke Fridell "Död mans hand" s 22-23; år 1917?)

Lukten (av en död) skall man ... akta sig för; om man får in liklukt i näsan, så blir det dödlig sjukdom av det. (Johan Turi "En bok om samernas liv" s 62)

Grafven var en grotta d.v.s. en i klippan uthuggen grafkammare, såsom seden var bland judarna i Palestina. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 66; nr 9 den 28 februari 1895)

(Jag) påminner mig om en händelse vid Umeå läroverk på den tiden jag var lektor där (1864-74). En läroverksadjunkt vid namn Gellerstedt skulle undervisa pojkarna om att Lasarus icke var död utan allenast skendöd och att alltså berättelsen om hans uppståndelse från de döda var allenast en saga. Som bevis anförde han, att det stod, att Lasarus luktade och det bevisade - att hans luktorgan voro i ordning, ty annars hade han inte kunnat lukta. Det var också vetenskap och rätt så god som mycket av det som nu utgifves för att vara det. (P. Waldenström "Hvad skall det bli af våra skolor?"; Jönköping-Posten 1911-11-04)

Man måste ... se de andliga rörelserna mot bakgrunden av det andliga och moraliska förfall, som kännetecknade vårt folks liv (under 1800-talet). Kristendomskunskapen var icke stor. Den nyutnämnde biskopen Esaias Tegnér kunde efter sin första ämbetsresa som ett omdöme säga att "okunnighet, dryckenskap och råhet slog emot honom som en kväljande liklukt". Vårt svenska folk var helt enkelt ett försupet folk. (Enock H. Skooglund "Något om de fria andliga rörelsernas uppkomst och utveckling" s 33)

På söndagen vilade man och besökte kyrkan där prästen predikade. Detta var normen och i hög grad verklighet i 1700-talets Sverige. Om vintern var det kallt i kyrkan då man samlades till gudstjänst, lika kallt som utomhus, rentav kanske kallare och råare än ute, eftersom värmeanläggningar saknades. Sommartid gav kyrkorummet svalka men då stank det av alla lik som begravts under golvet och som långsamt förmultnade. År 1779 ville prästerskapet att begravning inne i kyrkan skulle förbjudas med hänvisning till bland annat den "odrägliga stank" som rådde i kyrkorna. Förbudet lät vänta på sig till 1815. (Nils Erik Villstrand "Nyheter från predikstolen" s 51)

När (Slotts)kapellet (i Jönköping) skulle renoveras inför 300-årsjubileet, var jag i högsta grad inblandad. Redan på 1960-talet hade jag undersökt utrymmena under kapellet, men att vi skulle hitta 104 kistor var en överraskning. Många av liken hade mumifierats och var väl bevarade. Bland annat hittade vi några små kistor, och när vi öppnade locken låg barnen där med blommor i händerna. Att begrava människor inne i kyrkorna förbjöds på 1780-talet, efter ett kyrkomöte i Stockholm. I protokollet står det att mötet fick avbrytas p g a den "vidrige likeluktens skull". (Ragnar Järhult "Jag smyckar diktens kläder - Bokbindaremästare Lennart Wilhelm Enander berättar om sitt liv och sin stad" s 205)

Mot slutet av 1700-talet blev gravkonsten ett allt mindre uppskattat inslag i de moderna, ljusa kyrkorummen. I början av 1600-talet kunde det i predikan heta att det var den kristnes plikt att minnas de döda som en del av den kristna gemenskapen och att därför bevara dem intill sig på kyrkogårdar och i kyrkan, "trots ond stanck och lucht". På riksdagen 1779 yttrade sig tvärt om prästerskapet mot denna sedvänja: "At i kyrkorna, som egentligen äro inrättade för de lewande at derstädes förrätta Gudstjenst, äfwen begrafwa de döde, anser Presteståndet för en sedwana, hwilken förmodeligen af wälmening upkommit men af widskepelse sedermera blifwit styrkt och ändteligen av någon slags äregirikhet är worden intil denna tid bibehållen: hwarföre ock Ståndet önskar, at den äfwen så lätt kunde afsakkas, som det wore för ett christligt och mera upplyst folk anständigt, samt i flera afseenden förmonligt." Så skedde också snart och 1783 förbjöds försäljning av gravar både inne i kyrkorna och på kyrkogårdarna. Istället uppmanades församlingarna att anlägga kyrkogårdar utanför städerna, som till exempel den år 1827 inrättade Norra begravningsplatsen utanför Stockholms tullar. (Peter Gillgren "Att minnas de döda" s 510-511)

Det var (Erland Bromans) glada och trevliga umgängessätt, som gjort honom till konung Fredriks gunstling. Här kan man verkligen tala om själarnas sympati, ty för dem bägge var livets lösen "Leben und leben lassen" med lukulliska måltider, ymnigt pokulerande och vackra, glada kvinnor. ... Till lön för sin "nitfulla kärlek" för konungens person blev han - på prästeståndets förslag! - (1747) utnämnd till president i kommerskollegium och upphöjd i friherrligt stånd. ... Den sedestränge andeskådaren Svedenborg hade inga vackra tankar om kungagunstlingen. Han ansåg icke den avdöde vivören ens värdig att genomgå skärselden, utan såg i andanom, hur han blev direkt "nedstörtad i plågokammaren och redan på fjärde dagen svart som en djävul!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 610; Kung Fredriks kärleksaffärer)


ca 1700 och tiden dessförinnan

Kyrkan och doften får vi inte glömma. Rökelsekar föreskrivs visserligen inte i landskapslagarna, men vi vet att de spelade en stor roll i medeltidskyrkan. På 1600-talet hade de förvandlats till antikviteter. Rökelsedoften var nog rätt behövlig, särskilt sommartid då stanken av dem som nyligen begravts under kyrkogolvet steg upp mellan kyrkbänkarna. Likstanken försvann i och med förbudet att begrava inne i kyrkorna vid 1700-talets slut. (Nils-Arvid Bringéus "Sockenkyrkan som symbol, scen och sinnesupplevelse" s 21)

En hälsovådlig plägsed var att bisätta de döda i kyrkorna. Detta blev så vanligt, att Kungl. Maj:t i en skrivelse till överståthållaren på hösten 1672 konstaterar, att nu "merendels alla, av vad stånd och villkor de vara må, taga sig denna rättigheten och låta sina döda stå länge obegravne". Därigenom blevo naturligtvis "kyrkorne med en olidelig stor stank så uppfyllde, att mången sund människa, som gärna vill gå i kyrkan och höra Guds ord, blir därigenom antingen avskräckt eller ock tager därav en dödelig sjukdom". Därför befallde regeringen överståthållaren att låta påskynda begravningen av de lik, som nu stodo i kyrkorna, och för framtiden "intet tillåta andra än privilegierade personer att bisättas, tillhållandes de övrige att utan dröjsmål och slike bisättningar låta sina döda strax utur husen till deras gravställen utbära. En del hygieniska vådor förorsakades också därigenom, att fångar avledo i fängelset, innan de fått sin dom. Vederbörande ansågo sig nämligen ej kunna begrava de döda, förrän deras mål avdömts, ty på domens beskaffenhet berodde, huruvida liket borde "av bödelen i galgbacken nedergrävas eller ock av ärligit folk begravas i kyrkogården". Följden blev emellertid, att de döda kropparna mångenstädes "genom stank de levandes fångarne med sjukdom antände och besmittade". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1660-1709" s 54-55; Sundhetsvård)

Under den katolska tiden förekom det inga gravsättningar inne i kyrkorna. Tendensen att förhärliga de döda och framhålla deras förtjänster genom att ordna gravplats åt dem under kyrkogolven tog sin början i mitten på 1600-talet och fortsatte sedan fram till slutet av 1700-talet till plåga för alla som besökte kyrkorna. Överallt trängde liklukten från otäta kistor upp genom golvspringorna. ("Bottnaryd förr och nu" s 92)

(Hovpredikanten Fabian Birkowski i Polen hade 1632) hållit ett liktal över Gustav (II) Adolfs kusin, Sigismund. Det går naturligtvis i den lovprisande genren. Så berättade han t.ex. om den avlidne, att han såsom ung blivit av kättarne tillspord, om han ville svika den katolska tron för den svenska kronan, men att han då svarat: "Jag vill ej veta av en krona, som är besmittad med lutersk stank." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 174-175)

Besöket (hos makan till den påvlige ståthållaren i Viterbo) blev ... mycket pinsamt - för alla parter. (Den heliga) Birgitta höll sig nämligen krampaktigt för näsan, vilket förefaller föga väluppfostrat. Det förhöll sig emellertid, som jag redan antytt, så att Birgitta när hon kom i kontakt med en människa som befann sig i svår synd eller som använde smädliga eller blasfemiska ord om det heliga, genast i sin näsa kände en hiskelig svaveldoft, vilken förrådde för henne vems tjänare eller tjänarinna hon stod inför. Det står att stanken kändes så svår att Birgitta knappt kunde utstå den. ... (Hennes biktfader) kunde intyga att Birgitta alltid kände denna stank inför mycket syndiga eller gemena personer. (Sven Stolpe "Birgitta i Rom" s 189-190; Romerska vänner)

I Neapels förnäma värld fick (den heliga) Birgitta många vänner. ... Om en prior förtäljes det, att han blev så gripen av Birgittas ord, att hans själ blev vaken nog att under tre nätter å rad höra ropet: "Skynda, skynda, kom, kom!" vilket gjorde att han på fjärde dagen blev i stånd att värdigt dö. (Emilia Fogelklou "Birgitta" s 195)

Ibland drog likvakorna ut på tiden under mer än en natt, men om det blev fler än tre skulle prästen enligt västgötarnas lag ersättas för var och en av de följande nätterna. Detta gällde om en vanlig bonde dog, men om liket under livstiden hade varit så kallad stavkarl (tiggare eller fattighjon) fick prästen ingen egentlig ersättning utan måste nöja sig med den dödes stav och påse. (Dick Harrison "Jarlens sekel - en berättelse om 1200-talets Sverige" s 68)

Enligt Talmud var det förbjudet att öppna en grav sedan stenen lagts på plats. Man var bland annat rädd för förorening genom kontakt med den döda kroppen. Därför skulle man inte heller gå närmare än cirka 10 meter. Av detta skäl ”vitmenade” man gravarna så att man lätt kunde se dem och undvika dem (Matt 23:27). Judarnas ”balsamering” förhindrade inte förruttnelse. De lade endast välluktande kryddörter kring den döde. (Studiebibeln II.611)


Sångarna:

O härliga lott: Att leva där döden sin överman fått, Där livet, som bleknat, sen hjärtvärmen flytt Och vingkraften veknat, skall blomstra på nytt, Där kärleken växer som solvärmen blid I vårfrudagstid. (NFS Grundtvig-E Liedgren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 332:3; jfr Psalmer och Sånger 258:2)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv ser vi hur liksom egypterna var i mörker i tre dagar, så skall Guds vänner nu vara i mörker.

Liksom Abraham (som kallades "Guds vän" , Jak 2:23) begravdes i en håla (tillsammans med sin hustru Sara, 1 Mos 25:9-10), så begravdes också Jesu vän Lasaros (Joh 11:3) i en håla.

I öknen förlorade systrar, som inte hade "haft kunskap om det manliga", sina bröder. I ett återställelseperspektiv skall de nu få dem tillbaka.

Jämför också Egna kommentarer och funderingar till Joh 12:1-3 och Joh 20:21-23.


Paulus sade: "(Kristus) har varit (och är) ’rest upp’/upprest (på) tredje dagen enligt skrifterna." (1 Kor 15:4b)


Grekiska ord:

epikeimai (ligga på) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 17:20(21)(S); Luk 23:23; Joh 11:38 – 1 Mack 6:57; 2 Mack 1:21; Luk 5:1; Joh 21:9; Apg 27:20; 1 Kor 9:16; Hebr 9:10.

ozô (lukta) 2 Mos 8:14; Joh 11:39.

spêlaion (håla) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 16:23; Matt 21:13; Joh 11:38 – 2 Mack 6:11; 10:6; Mark 11:17; Luk 19:46; Hebr 11:38; Upp 6:15.

teleutaô (komma till ett slut) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 4:7; Matt 9:18; 22:25; Luk 7:2; Joh 11:39 – Judit 8:3; 1 Mack 9:29; 2 Mack 6:30; 7:5,14,41; Salomos Vishet 3:18; Syr 8:7; 10:10; 11:28; 14:13,18; 23:17; 30:4; 37:31; Matt 2:19; 15:4; Mark 7:10; 9:48; Apg 2:29; 7:15; Hebr 11:22.

tetartaios (på den fjärde dagen) Joh 11:39. Detta ord förekommer inte i resten av Bibeln. Detta kan betyda, att Johannes vill betona att denna dag är en alldeles särskild dag, kanske jämförbar med den unika dag, som omtalas i Sak 14:7.


Ytterligare studier: Matt 14:25; 27:60; Mark 15:33; Luk 23:44; Joh 20:1; Upp 6:8; 8:1.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-11; 2011-09-07; 2014-05-18)

Tillbaka till Start

11:40 Jesus säger till henne: “Talade Jag inte till dig, att om – alltefter omständigheterna – du må tro, skall du skåda Guds härlighetsglans?”

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): säger (till)-henne '-en Jesus'/Jesus: inte talade-(jag) (till)-dig att om-alltefter-omständigheterna (du)-må-tro skall-(du)-skåda '-en härlighetsglans'/härlighetsglansen '-ens guds'/Guds?


1883: Jesus sade till henne: Sade jag dig icke, att om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?

1541(1703): Jesus sade till henne: Sade jag icke dig, att, om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?

LT 1974: ”Men sade jag dig inte att om du tror, ska du få se ett stort under från Gud?” frågade Jesus.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Mose talade (vänd) i riktning mot folket: “Visa tillit! Stå och skåda räddningen, den från sidan av Gud, vilken Han skall göra för er idag.” (2 Mos 14:13a, Grekiska GT)

(Mose sade till befälhavarna för Israels stammar och till Israels äldsteråd:) "Ni sade ('hela tiden'/'gång på gång'): 'Skåda, Herren, vår Gud, har visat oss Sin härlighetsglans.'" (5 Mos 5:24a, Grekiska GT)

(Job sade till Herren: “Mina) öron hörde faktiskt förr (hela tiden) en hörsägen om Dig, men nu, nu har mitt öga skådat (och skådar) Dig.” (Job 42:5, Grekiska GT)

(David sade till Herren Gud:) "Vid sidan av Dig (är) en källa av liv. I Ditt ljus kommer vi att skåda ljus." (Ps 36:9 eller 36:10, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Om ni – alltefter omständigheterna – ej må tro, må ni inte/förvisso ej heller ’låta tillsammans’/uppfatta.” (Jes 7:9b, Grekiska GT)

(Herren) talade till mig: "Du är min slav, Israel, och i dig skall Jag förhärligas." (Jes 49:3, Grekiska GT)

(Salomo sade:) ”(Herren) görs tydlig för dem som ’ej icke tror’/tror (i/på) Honom.” (Salomos Vishet 1:2b)

(Jesus, Syraks son, sade:) "Lyckliga de som har skådat (Eliah) och de som har somnat (’och är somnade’/sover) i ett välkomnande (א*), ty vi skall och/också leva (i) liv." (Syr 48:11)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till den mållöses fader:) ”Alla ting ’(är) förmögna’/förmås för den som tror.” (Mark 9:23b)

Petrus och de (som var) tillsammans med honom var (hela tiden) varande (och havande varit) tyngda (i/av) sömn/sömnighet. Men då de hade varit vakna alltigenom/’hela tiden’, skådade de (Jesu) härlighetsglans. (Luk 9:32a)

Då (Stefanus) hade stirrat/spanat in i himlen, skådade han en Guds härlighetsglans och Jesus som stod ut ur Guds rätta/högra (delar). (Apg 7:55b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus talade till (Natanael): ”Eftersom Jag talade att Jag skådade dig nedanför fikonträdet, tror du. Du skall skåda större ting än de här.” (Joh 1:50)

(Jesus) gjorde Sin härlighetsglans synlig, och Hans lärjungar trodde in i Honom. (Joh 2:11b)

(Judarna) talade så till Honom: “Vilket tecken gör Du så, för att vi må skåda och må tro (på) Dig? Vad arbetar/utför Du?” (Joh 6:30)

Jesus sade (till systrarna): ”Den här svagheten är inte i ’riktning mot’/’fråga om’ död, emellertid/utan till förmån för Guds härlighetsglans, för att Guds Son må förhärligas genom den.” ... (Jesus sade till Marta:) ”Den som tror på Mig, och om han – alltefter omständigheterna – må dö, skall han leva.” (Joh 11:4b,25b)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

För att den historiskt givna gudaberättelsen skall bli till en tillägnad och personlig verklighet – bli autentisk – behövs vad som Kierkegaard kallar ett ”språng”, ett förutsättningslöst förlitande på Guds verk. Först om detta språng tas i tro och oftast inne i den mörkaste dal och mot alla odds så varseblir människan trons ljus. Genom språnget på tio tusen famnars djup ut i det okända men i förlitan på ett löfte, föds en erfarenhet ... av att det som Bibeln talar om inte blott är historia. (Owe Wikström "Toccata - J.S. Bachs andliga universum; iakttagelser och betraktelser" s 148)

Jag gick fram till stupet och tittade ner. Det var redan för mörkt. Man såg knappt ängen längre. Men det var ett djup så att man hisnade. Hoppade vi där, så var det åtminstone säkert att vi kom till Nangilima båda två. Ingen behövde vara ensam kvar och ligga och sörja och gråta och vara rädd. ... ”Skorpan Lejonhjärta”, sa Jonatan, ”är du rädd?” ”Nej ... jo, jag är rädd! Men jag gör det ändå, Jonatan, jag gör det nu ... nu ... och sen blir jag aldrig mera rädd. Aldrig mera rä ...” ... ”Å, Nangilima! Ja, Jonatan, ja, jag ser ljuset! Jag ser ljuset!” (Astrid Lindgren "Bröderna Lejonhjärta" s 227-228)

Om Gud har talat, hvarför är då verlden icke öfvertygad? ... Om Du vill lära känna det osynliga, så iakttag med öppen blick det synliga. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 'Förord'; febr 1896, citat "Shelley" resp. "Talmud")

"Hanno, lille Hanno", (sade) fru Permaneder, och tårarna rann över den fjuniga, matta hyn på hennes kinder. "Tom, far, farfar och alla de andra! Vart har de tagit vägen? Man ser dem inte mer. Å, det är så hårt och sorgligt!" "Det blir ett återseende", sade Friederike Buddenbrook, knäppte händerna hårt i knät, slog ner ögonen och satte sin vassa näsa i vädret. "Ja, man säger det ... Å, det finns stunder, Friederike, då det inte är någon tröst, Gud straffe mig, då man börjar tvivla på rättvisan, på godheten ... på allt. Livet, skall ni veta, knäcker mycket inom oss, det låter mycken tro komma på skam ... Ett återseende ... Om det vore så ..." Men då reste sig Sesemi Weichbrodt vid bordet, så högt hon bara kunde. Hon ställde sig på tå, sträckte på halsen, knackade i bordsskivan och mössan darrade på hennes huvud. "Det är så!" sade hon med all sin kraft och såg utmanande på alla. Där stod hon, segrarinna i den goda strid som hon i hela sitt liv hade fört mot anfäktelserna från sitt lärarinneförnuft, puckelryggig, pytteliten och bävande av övertygelse, en liten, tillrättavisande profetissa. (Thomas Mann "Buddenbrooks - En familjs förfall" s 662; 1870-talet?)

Den (tro) som medeltidskyrkan fordrade ... var förtröstan på kyrkan, underkastelse under hennes våld, blind lydnad mot henne, vidare ett godkännande af en mängd dogmer d. v. s. ett försanthållande af desamma för kyrkans skull. (Hos Luther) är tron, vunnen genom inre religiös erfarenhet, något helt personligt, en bestämd ställning till Gud, som gör hjärtat gladt och visst, förvandlar hvarje minsta handling i ens kall till en gudstjenst – och tillika det friaste, som finns, fri gentemot alla yttre auktoriteter. ... Denna tro är hjärtpunkten i Luthers hela kristendom, ja rätt förstådt, inbegreppet af hans kristendom. Han gör detta till det enklaste och barnsligaste: det kan begripas utan all teologisk konst och kan framställas utan alla öfversvinnliga ord af mänsklig vishet; det är fattbart för den enfaldigaste och okunnigaste, eger han endast de religiösa betingelserna: känslan af skilsmässan från Gud och längtan efter Gud. (Th. Brieger "Reformationen" s 252)

Jag fick tag i (Paulus brev), jag öppnade dem, jag läste tyst det kapitel som jag först slog upp: ”Icke i gillen och dryckeslag, icke i otukt och utsvävningar, icke i kiv och avund. utan ikläden eder Herren Jesus Kristus och dragen icke omsorg om köttet till begärelser.” Jag ville inte läsa mer – jag behövde det inte heller. Ty medan jag läste de sista orden strömmade visshetens ljus in i mitt hjärta och allt mörkt tvivel försvann. (Augustinus "Bekännelser" s 165-166)


Att fortsätta med (hembygden):

1980 har varit ett händelserikt år för vår tidning Tro. Från och med nummer 36 av den 5 september 1980 ändrades nämligen Trosvittnets namn ... till Tro. ... Ett namn med en ... uppmaning att Tro! (Lennarth Magnusson "Trosvittnet - Tro" s 44; Svenska Alliansmissionens årsbok 1981)

Endast Guds Ande kan för vår inre människa rätt uppenbara och förhärliga Kristus. ... Men när ”täckelset” genom omvändelsen till Herren blivit borttaget föres vi in i sanningen av Pauli ord: ”Vi tala – såsom det heter i skriften – vad intet öga har sett och intet öra har hört och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem som älska honom. Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande. Anden utrannsakar ju allt, ja, och Guds djuphet.” 1 Kor. 2:9,10. (Erik Sonesson "På väg att vinna" s 71)

Må vi ... skynda att ... söka oss fram till Jesus Kristus, in under hans kors, in i hans famn. Ty där skall Guds mening med dig bli uppenbar. Du skall vinna det eviga livet. (Curt H. Andersson "Vishet eller dårskap"; kommentar till Luk 12:13-21; Jönköpings-Posten den 2 juni 1956)

En engelsk författare berättar om en munk, som dagligen under många år avskilde några timmar till stillhet och bön. Själva innehållet i hans böner var detta: ”Herre, låt mig få se din härlighet!” En kväll låg han på knä på stengolvet och bad samma bön. Plötsligt tyckte han sig se en ljus gestalt där framme i rummet, vilken sträckte sina händer mot honom. En obeskrivlig glädje fyllde hans hjärta vid tanken på att hans stora stund hade kommit, då han skulle få svar på alla sina böner. Men så fick han höra, att någon klappade på porten. En röst i hans inre manade honom att stanna kvar, en annan bjöd honom att gå och öppna dörren. Efter en våldsam kamp beslöt han sig för att gå. Då han öppnade porten, fick han se en fattig tiggare stå där i regnet och kölden. Munken hälsade honom välkommen och förde honom in i ett rum, där han fick mat och vila för natten. När munken gjort detta, skyndade han tillbaka till cellen och fick då se Herren Jesu härlighet stråla med en oförliknelig glans, och han hörde Honom säga: ”Om du hade stannat kvar, hade jag måst gå. Därför att du gick, stannade jag kvar.” Denna bild vill säga oss, hur viktigt det är att vara lyhörd för Jesu röst. ... När Han bjuder dig att tjäna Honom, lyd då, och du skall få erfara, att över ditt liv skall vila den ljusa skyn – Guds härlighet. (Efraim Palmqvist ”Klippan som följde dem” s 171 i kommentar till Matt 17:1-8)


Att fortsätta med ('nationerna'):

När ljuset från den andra världen upplyser själen vet människan att hon vilar i Gud, om än hon tvingas besvara alla frågorna med ord som ”jag vet inte”. I det gudomliga mörkret har icke-vetandets vetande upplyst hennes hjärta. Hon orienterar sig nu med hjälp av det inre seendet, helt oberoende av den yttre synen. Denna behövde slås ut för att hon skulle bli seende. När Paulus drabbades av ljusskenet från den Uppståndne, så starkt att det fick solen att blekna – det skedde ”mitt på dagen” (22:6; 26:13) – svartnade det för ögonen. Men den erfarenhet som berövade honom synen, öppnade hans ögon. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 369 i kommentar till Apg 22)

Tron är den enda nyckel som kan öppna kunskapen om Gud så att den skänker insikt och blir till liv. Lärdom och teologisk kompetens ger inte kunskap om Gud i verklig mening, det vill säga gudskännedom. Och någon annan gudskunskap finns inte än den som förvärvas genom skådande. Det är inte möjligt att känna Gud ”teoretiskt”. Kärleken till Gud kan aldrig vara något abstrakt, något man förhåller sig till som en idé eller lära. Begreppet ”kristendom” är främmande för Apostlagärningarna och hela fornkyrkan. Kristen är man som en del av en tillbedjande gemenskap. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 378 i kommentar till Apg 23)

Filosofen Bertrand Russel skriver i boken ”Filosofins problem” om hur svårt det är för en seende människa att förklara vad ljus är för en människa som inte kan se. Om man börjar med att beskriva ljuset som en vågrörelse, skriver Russel, så ger det ändå inte den oseende människa en förklaring till detta för henne ofattbara. Och om man sedan igen försöker att beskriva ljuset som en partikelrörelse så hjälper inte heller detta den oseende människan att verkligen förstå. Så Bertrand Russel sammanfattar, att ljus är just detta som en oseende människa inte för sitt liv kan förstå vad det är. Det finns en överensstämmelse mellan detta och kristen tro. (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 166)

Min vän, du behöver ej förstå alla Guds vägar med dig. Guds mening är icke heller, att du skall göra det. Du väntar ej, att ditt barn skall förstå dig, men du vill att det litar på dig. En dag skall du få se Guds härlighet i de ting, där du ej förstår Honom. – J.H. McC (Chas. E. Cowman "Källor i öknen" s 345)

Jag har upplevt (Bibelns) kraft och sett uppfyllelsen av dess löften. Så sant jag skulle kunna tro på mina egna iakttagelser, måste jag tro, vad jag av kristendomens uppenbarelse själv sett och vidrört med mina händer. ... När en människa blir fylld med den helige Ande, då börjar hon att tro på Jesus. Då tror hon på Ordet. (Lewi Pethrus "En såningsman gick ut" s 16,62)

Jag hade bett till Gud mycket och ivrigt att få själsro och sinnesfrid. Ibland gick jag ut på Oxelberget och bad i ensamheten. Från en alldeles klar himmel fick jag en sommardag se en ängel sänka sig ner mot mig. Han kom närmare och närmare. Hans gestalt strålade som i guldglans. Utstrålningen från ängeln var varm, skön och högtidlig. Jag blev delaktig av himmelsk kraft. Allt det onda, som plågat mig så svårt, vek ifrån mig, även om det är sant, att jag hela mitt liv lidit av dåliga nerver och ibland betagits av fasa och ångest. Erfarenheten och åsynen av ängeln varade en god stund. Jag befann mig inte i något slags hänryckning utan var fullt klar och i vanligt sinnestillstånd. Ängeln talade inte till mig. Jag hörde ingen röst. Men jag hade fått skåda en verkligare värld än den synliga. Fasan vände sig i förtröstan. Förut jäktad av djävlar fick jag nu en känsla av att vara omgiven av änglar. Oxelbergen i Norrköping blev för mig ett nytt Sinai, där jag fått skåda Guds härlighet. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 1" s 20-21)

(Alf Ahlberg) skrev en liten uppsats om Religiösa människor. ... "Intet är ett säkrare kännemärke på den irreligiösa människotypen än denna högt uppdrivna skepsis och ironi blott för dess egen skull, detta ytliga nej till allt, på vars botten icke ligger något ja. Den låter sig väl förena med den högsta intelligens men aldrig med genialitet. Genialitet är måhända framför allt blicken för värden, som de andra icke ser. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 82-83)

Dessa försök (att medelst något slags konstlad andning få liv i kyrkans kropp) röja, att kyrkans män söka efter den ande, som skulle kunna besjäla kyrkans till synes åt förgängelse hemfallna lekamen. Man moraliserar över det krassa förvärvsbegäret och parternas hätskhet mot varandra och anbefaller, att alla skola vara snälla och hyggliga och "tjäna varandra". En kastrerad socialism höljes i kristligt-etiska talesätt och utstyres med trons emblem. Det är välment, mycket välment. Världen frälses icke och folken födas icke på nytt med slik vattenvälling. Skall kristendomen åter bliva en makt bland människorna, så måste tron ånyo tändas. Livet kommer inifrån. Blås på trons rykande veke och se, om lågan kan fås att brinna och lysa. Sven Lidman och hans pingstvänner ha med sitt hojtande och tungomålstalande ett helt annat grepp på uppgiften än dessa snälla och eftertänksamma herrar, som formulerat sina förnumstiga teser om kyrkans sociala uppgift. Att förvandla kyrkan till ett slags förlikningsman i den sociala knivkastningen, kan icke, även om det lyckades, åstadkomma en religiös renässans. Nu är det dessutom uteslutet att det lyckas. Till de sociala stridernas tummelplats äga icke obehöriga tillträde. ... Där tro finnes, sätter den sig själv i högsätet. Den erkänner intet med sig jämbördigt. Är man den allsmäktige Gudens utkorade och sändebud, så svansar man icke inför furstar eller massornas väldighet. Man söker icke anbefalla eller ursäkta den Allsvåldige medelst små förnumstigheter beträffande kapital och arbete. Allt vad jord och himmel rymma är som en rök för den Gud, med vilken man säger sig ha förbindelse och vars ärenden man går. Vad skulle man så fråga efter arbetsvillkor och åttatimmarsdag och allt sådant? Saken ligger litet annorlunda för den kyrkas män, som tappat bort Gud fader och räddhågade löpa omkring och leta efter ett surrogat för tron. För all del, de förneka icke någon lära; deras eget beteende visar endast, att den är död och borta. Det är rätt underligt, att ingen av dem fallit på den idén att försöka väcka upp tron själv. Allt har efter kriget varit lagt till rätta för en religiös väckelse i stor stil. Hade en enda myndig stämma höjts, skulle skarorna ha strömmat till och lyssnat. Pingstvännerna förstodo vad religion var, men saknade myndigheten. De pysslade med allehanda små befängdheter. De andra drevos av försagdhetens ande att söka skydd under främmande tak. De visste icke, var trons källor vällde fram. Så gick det lägliga ögonblicket förbi. Man tycks tro, att summan av den allmänna rådlösheten skall bliva rådsklok handling. Man far nämligen efter det kloka. Trons dårskap och förargelse skyr man. Så ha vi i stället för trons pånyttfödelse fått ett allmänt kyrkligt möte. (Torgny Segerstedt "Det allmänneliga kyrkliga mötet" s 104-107; Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1 aug 1925)

Elsa fattade (sin mor Veras) hand och sade: "Mor, mor, du skall bedja! Ty det är just i bönens stunder, som vi med trons öga se sammanhang i det som sker. Då vi sluta våra ögon till, då öppnar Gud vår inre blick. Vi begynna med att tro, att det är ordning och plan i det hela, fast det ej ser så ut. Så börja vi ana sammanhanget, och så se vi det till sist." ... Så kom adventsöndagen. Då Vera drog upp sin rullgardin på morgonen och såg ut öfver den snöklädda, högtidsfirande naturen, fick hon utan att veta om det tårar i sina ögon. Det var så hvitt, så rent, så vackert, allt hvad hon såg, naturen hade beredt sig till den stora högtiden. Och hennes inre var så stilla i dag, det var en enda stor förväntan i hennes själ. ... En bred ljusflod vällde genom fönstret in i den stora kyrkan, under det psalmerna sjöngos, och den göt liksom en förklaringsglans öfver den högtidsfirande skaran. Och något i alldeles samma väg försiggick i Veras inre, mörka värld. En bred, underbar ljusflod vällde in i hennes hjärta, och i det ljuset såg hon ljus på ljus gå upp i en underbar klarhet. Det var ej något verk af hennes tanke eller reflexion, det var något, som gafs henne, något som kom ofvanifrån som en adventsgåfva till henne. Det var hennes lifs underbaraste stund, den stunden, då Guds rikes härlighet började afslöja sig för hennes ögon. (Hillis Grane "När de unga togo vid - Andra delen" s 114,123)

(Martin) Luthers mest originella tanke var människans rättfärdiggörelse genom tron allena. ... Denna tro, som i sig är frälsning, var för Luther förtröstan på Guds barmhärtighet, vilken ytterst grundas i vad Kristus gjort för människan genom sin död och uppståndelse. (Sinikka Neuhaus "Reformationen" s 185-186)

(Tomas från Aqvino) lärer, att sakramenten verka "ex opere operato" (oberoende av förrättarens eller mottagarens tro); men både han och Bonaventura häfda dock, att tron är ett nödvändigt villkor för tillägnandet af den genom sakramentet "ex opere operato" verkande nåden, medan senare skolastiker (såsom Gabriel Biel) ville nöja sig med en passiv mottaglighet hos mottagaren. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s s 883-884)


Att avrunda med:

Vår position avgör vad vi ser. (Vardagsord s 11; citat Ylva Eggehorn)


Sångarna:

Kom, törstige, till källan fram, Drick lif och hälsa hos Guds lamm; Beundra Herrens härlighet Och sjung hans pris i evighet! (Isaac Watts-Erik Nyström: Sång 15:4)

O att få skåda det vi endast trodde, Glans som i stoft och ringhet bland oss bodde, Makt över vågor, Altaret i lågor, Himmelen öppen. (O Hartman: Psalm och Sång 1966 nr 85:3; jfr Psalmer och Sånger 166:3)

Låt ditt rike lysa För vår inre syn Rent som soluppgångens Guld i morgonskyn. Vankelmod och vacklan Ur vårt hjärta driv. I vår själ med eldskrift, Gud, din vilja skriv. (A Frostenson: Psalm och Sång 1966 nr 526:1; jfr Psalmer och Sånger 471:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “Guds härlighetsglans”, se också Joh 11:3-5.


Paulus sade till de troende i Korint: "(De trolösa) stråla/utstrålar ej upplysandet av det goda lilla budskapet av Kristi härlighetsglans – (Han) som är Guds avbild." (2 Kor 4:4b)

I tro lämnade (Mose) helt och hållet Egypten … ty han var tålmodig, som (om) han skådade Den (som är) omöjlig att skåda. (Hebr 11:27)


Ytterligare studier: Joh 20:29; Rom 6:4.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-12; 2011-09-08; 2014-05-19)

Tillbaka till Start

11:41-42 De lyfte så stenen. Men Jesus lyfte upp ögonen och talade: ”Fader, Jag är tacksam mot Dig, att Du har hört Mig. Men Jag visste, att Du alltid hör Mig. På grund av folkskaran, den som står (och har stått) runt omkring, talade Jag emellertid, för att de må tro, att Du har skickat bort Mig.”

Ord för ord: 11:41 (19 ord i den grekiska texten) (de)-lyfte så '-en sten'/stenen. '-en men Jesus'/'men Jesus' lyfte '-en ögon'/ögonen upp och talade: fader, (jag)-är-tacksam (mot)-dig att (du)-hörde mig. 11:42 (20 ord i den grekiska texten) jag men 'visste-(och-hade-vetat)'/visste att alltid mig (du)-hör, emellertid på-grund-av '-n folkskara'/folkskaran den stående-(och-havande-stått)-runt-omkring talade-(jag) för-att (de)-må-tro att du mig har-skickat-bort.


1883: Då togo de bort stenen. Och Jesus upplyfte sina ögon och sade: Fader, jag tackar dig, att du har hört mig. Jag visste väl, att du alltid hör mig, men för folkets skull, som står här omkring, sade jag detta, på det att de skola tro, att du har sändt mig.

1541(1703): Då togo de stenen bort af rummet, der den döde lagder war. Och Jesus hof upp sin ögon, och sade: Fader, jag tackar dig, att du hafwer hört mig. Dock wet jag, att du hörer mig alltid; men för folkets skull, som här omkring står, säger jag det, på det de tro skola, att du mig sändt hafwer.

LT 1974: Då rullade de undan stenen. Sedan såg Jesus upp mot himlen och sade: ”Fader, tack för att du har hört mig. (Du hör mig naturligtvis alltid, men jag sade det för alla de människors skull som står här, så att de ska tro att du har sänt mig.)”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Jesus/Joshua:) ”Du skall stå runt omkring (Jeriko), de krigiska (i) en ring.” (Joshua 6:3a, Grekiska GT)

Alla (Davids) ’pojkar och flickor’/slavar, de som stod (och hade stått) runt omkring honom, ’bröt genom’/’rev sönder’ sina kläder i stycken. (2 Sam 13:31b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) "Jag skall ’bekänna ut’/tacka Dig, att Du har hört uppå/på mig och har blivit för mig in i räddning." (Ps 118:21, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) "I riktning mot Dig har jag lyft mina ögon, (till Dig) som bor i himlen." (Ps 123:1, Grekiska GT)

(Salomo sade: "Herre,) att vara storligen stabil/stark är alltid ’vid sidan av’/’inom räckhåll’ för Dig." (Salomos Vishet 11:21a)


Den Senare Uppenbarelsen: Då (Jesus) hade tagit de fem bröden och de två fiskarna (och) då Han hade sett/tittat upp in i himlen, välsignade Han. (Mark 6:41a)

(Jesus) sade till (Sina lärjungar): "När – alltefter omständigheterna - ni må bedja, säg: 'Fader.'” (Luk 11:2a)

(Jesus) sade/berättade ('hela tiden'/'gång på gång') en liknelse för (Sina lärjungar) ’i riktning mot’/’i fråga om’ att de alltid måste bedja. (Luk 18:1a)

Då farisén hade stått/stannat, bad han (’hela tiden’/’gång på gång’) de här tingen * (א*): ”Gud, jag är tacksam till Dig att jag inte är precis som … äktenskapsbrytare eller som och/också den här, tulluppbördsmannen.” … Tulluppbördsmannen, som stod ’fjärran ifrån’/’långt bort’, ville (hela tiden) inte ’inte heller’/ens lyfta upp ögonen ’in i’/mot himlen. (Luk 18:11,13a)

(Kvinnorna) fann stenen som är (och har varit) bortrullad från minnesgraven. (Luk 24:2)


Aposteln, den åttonde och en av de sju: Jesus tog så bröden och ’var tacksam’/tackade. (Joh 6:11a)

(Folkskaran) talade så till (Jesus): “Vilket tecken gör Du så, för att vi må skåda och må tro (på) Dig? Vad arbetar/utför Du?” (Joh 6:30)

Då talade Jesus så till dem i klarspråk: “Lasaros har dött, och Jag fröjdar mig ‘på grund av’/’med tanke på’ er, för att ni må tro, eftersom Jag (hela tiden) inte var där.” (Joh 11:14-15a)


Grekiska ord:

periistêmi (stå runt omkring) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 11:42 – Judit 5:22; 2 Mack 3:26; 14:9; Apg 25:7; 2 Tim 2:16; Tit 3:9.


Ytterligare studier: Ps 121:1; Matt 11:25-26; Mark 14:36; Luk 3:21; 9:28; Joh 5:34; 6:23; 12:30; 17:1,8,21; 20:29; Apg 7:55.

W. Bingham Hunter "Contextual and genre implications for the historicity of John 11:41b-42"; Journal of Evangelical Theological Society 28.1 (March 1985): 53-70.

Max Wilcox "The 'Prayer' of Jesus in John XI:41b-42"; New Testament Studies 24 (1977): 128-132.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-12; 2011-09-09; 2014-05-19)

Tillbaka till Start

11:43-44 Och då Han hade talat de här tingen, skriade Han (med) en stor/hög röst: “Lasaros, kom hit utanför.” Och (א,* א, A) den som var (och hade varit) avliden kom ut och var (och hade varit) bunden till fötterna och händerna (med) bindlar och hans anblick/ansikte var (och hade varit) bundet runt om (med) en huvudduk. Jesus säger till dem: ”Lös upp honom och låt (honom) (א,* א, A) vara till att dra sig tillbaka.”

Ord för ord: 11:43 (9 ord i den grekiska texten) och de-här-(tingen) havande-talat (med)-(en)-röst stor skriade-(han): Lasaros, kom-hit utanför. 11:44 (26 ord i den grekiska texten) och kom-ut den varande-(och-havande-varit)-avliden varande-(och-havande-varit)-bunden (till)-'-na fötter'/fötterna och '-na händer'/händerna (med)-bindlar och '-en anblick'/anblicken hans (med)-(en)-huvudduk var-(och-hade-varit)-bundet-runt-om. säger (till)-dem '-en Jesus'/Jesus: lös-upp honom och låt-vara (till-att)-dra-sig-tillbaka.


1883: Och då han hade sagt detta, ropade han med hög röst: Lasarus, kom ut! Och den döde kom ut, lindad om fötter och händer med bindlar, och hans ansikte var ombundet med en duk. Jesus sade till dem: Lösen honom och låten honom gå.

1541(1703): Och då han det sagt hade, ropade han med höga röst: Lazare, kom ut. Och han, som död war, kom ut, bunden om händer och fötter med swepekläde; och hans ansigte war förtäckt med en swetteduk. Jesus sade till dem: Löser honom, och låter honom gå.

LT 1974: Sedan ropade han: ”Lasarus – kom ut!” Och Lasarus kom – inhöljd i liksvepningen och med ansiktet omlindat med en duk. Jesus sade till dem: ”Tag av honom det där och låt honom gå.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(På fjärde dagen) gjorde Gud de två stora lysande himlakropparna … och/likaså stjärnorna … så att (de skulle) ’föra till’/ge ljus uppå jorden. (1 Mos 1:16,17b, Grekiska GT)

(Lots) kvinna såg emot (Sodom), in i tingen bakom, och hon blev en saltpelare. (1 Mos 19:26, Grekiska GT)

(Lots förstfödda dotter sade till den yngre:) ”Kom hit och 'vi må'/låt oss' ge vår fader vin att dricka.” (1 Mos 19:32a, Grekiska GT)

(Då Rebecka såg Isak komma) talade hon till pojken/tjänaren: “Vem är den där människan som går i/på slätten ’in i’/till vårt möte?” Men/och pojken/tjänaren talade: ”Det här är min herre.” Men då hon hade tagit skörderedskapet höljde hon sig (hela tiden). (1 Mos 24:65, Grekiska GT)

(Jakob) ... var (och hade varit) avliden. (1 Mos 50:15a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) ”Kom nu hit, (så) skall Jag skicka dig bort i riktning mot farao.” (2 Mos 3:10a, Grekiska GT)

Det blev ett mörker, en skum/svartaktig virvelvind, emot varje/hela Egyptens jord/land (i) tre dagar. Och ingen ’skådade inte’/skådade sin broder (på) tre dagar, och ingen ’stod inte upp ut ur’/’reste sig’ ut ur sin sovplats (på) tre dagar. Men (hos) alla Israels söner var det i/hos alla (hela tiden) ljus, ’(bland) vilka’/där de (hela tiden) ’helt och hållet blev’/bodde. (2 Mos 10:22b-23, Grekiska GT)

(Den bundne Simson) uppväcktes ut ur sin sömn och talade: "Jag skall gå ut och göra helt och hållet som alltid/förut och skaka av (repen)." Och han hade inte kunskap om att Herren stod på avstånd från honom. Och de som var av ’en annan’/’den andra’ stammen tog (hela tiden) uppå/’tag i’ honom och grävde/stack ut hans ögon och de ... band honom i/med kopparfjättrar, och han ’var (hela tiden) malande’/’malde (hela tiden)’ i vaktens hus. (Dom 16:20b-21, Grekiska GT, A)

(Natan sade till Batseba:) “Kom hit, kom ’in i’/in i riktning mot kungen David.” (1 Kung 1:13a, Grekiska GT)

(Många av dem) som hade skådat det första huset/templet i/med dess grundval och det här huset/templet i/med sina ögon grät (hela tiden) (med) stor/hög röst ... (och) folket skriade (med) en stor/hög röst, och rösten hördes (hela tiden) ända till från fjärran ifrån. (Esra 3:12b-13, Grekiska GT)

(Herren) band en gördel runt om (kungars) höfter. (Job 12:18b, Grekiska GT)

(Gud sade till Job:) “Vem är Den som har låtit en lantlig/vild åsna (vara fri), men/och vem har löst upp dess band?” (Job 39:5 eller 39:8, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) ”Herren löser upp de som är (och har varit) bundna.” (Ps 146:7b, Grekiska GT)

(Invånarna i Jerusalem skall säga:) ”Vi må binda den rättfärdige, eftersom han inte är fördelaktig/’till fördel’ för oss.” (Jes 3:10a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sin Tjänare:) ”Öppna blindas ögon, led ut, ut ur band (de som) är (och har varit) bundna och ut ur ett vakthus de som sitter i mörker.” (Jes 42:7, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “En ande tog upp mig, och jag hörde ’en röst’/’ett ljud’ av en stor shakning ’helt och hållet’/alldeles bakifrån mig.” (Hes 3:12a, Grekiska GT)

(Eleasaros) lämnade till sin (martyr)död ’helt och hållet’/efter sig en förebild av ädelmod och en hågkomst av dygd, inte endast för de unga, ’emellertid och’/’utan också’ för de flesta av nationerna. ... (En annan martyr sade till den kung som var ansvarig för hans tortyr och död:) "Då vi utbyter/’genomgår en förändring’ av människor, väntar vi av Gud på hopp att åter vara uppståndna av Honom, ty för dig kommer det faktiskt inte att vara en uppståndelse in i liv." (2 Mack 6:31b; 7:14b)

(Judas) gjorde/utförde utsonandet med anledning av de som var (och hade varit) avlidna (för) att lösa upp från missarna (av Guds mål). (2 Mack 12:45b)

(Salomo sade:) ”Rättfärdigas själar (är) i Guds hand ... I tanklösas ögon (är de och har varit) avlidna ... men de är i frid.” (Salomos Vishet 3:1a,2a,3b)

(Salomo sade till Herren:) “Du har en (rättslig) myndighet av liv och död. Du leder ner in i Hades' portar och Du leder upp.” (Salomos Vishet 16:13)

(Salomo sade till Herren: ”Israels fiender var) värdiga att berövas ljus och kastas in i ’en vakt’/’ett fängsligt förvar’ (i) mörker, de som hade ’helt och hållet stängt’/’stängt in’ och vaktat Dina söner, genom vilka en odödlig lags ljus (hela tiden) stod i begrepp att ges (i) tidsåldern.” (Salomos Vishet 18:4)

(Jesus, Syraks son, sade: “Elia reste) upp en död (kropp) ut ur död och ut ur Hades i/med en utsaga av (den) Högste.” (Syr 48:5)


Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus talade till ”ledarskapet för hundra (man)”: “Dra dig tillbaka.” (Matt 8:13a)

(Jesus) skall inte gräla, men/och inte skall Han skria, men/och inte skall någon höra Hans röst i/på gatorna. (Matt 12:19b)

(Jesus sade till ynglingen:) ”Kom hit, följ Mig.” (Matt 19:21b)

(Jesus sade till två av Sina lärjungar:) ”Ni skall finna en åsna som är (och har varit) bunden och ett föl i sällskap med henne. Då ni har löst upp dem, led (dem) till Mig.” ... Några av dem som stod där sade ('hela tiden'/'gång på gång') till (lärjungarna): ”Vad/varför gör ni lösande/’så att ni löser’ upp fölet?” Men de talade till dem: ”(Vi gör) helt och hållet som Jesus har talat.” Och de lät dem vara. (Matt 21:2b; Mark 11:5-6)

(I) en natts mitt blir det (och har det blivit) ett skri: "Skåda, brudgummen! Kom ut in i ett möte (א,* א, B)." (Matt 25:6a)

Då Jesus åter hade utropat/ropat (med) stor/hög röst, ‘lät ... vara’/’lämnade Han anden. ... Och minnesgravarna öppnades. Och många kroppar av de heliga, som hade somnat (och sov), restes upp. (Matt 27:50,52)

(Jesus sade:) “Vad är mer utan besvär att tala till den förlamade: ”Dina missar (av Guds mål) låts/må vara (i fred)” eller att tala: ”Res dig upp och lyft din bädd och dra dig tillbaka (P88,א,*א).” (Mark 2:9)

(Pilatus) förundrade sig (hela tiden) (א,*א), om (det är så att Jesus) allaredan är (och har varit) avliden. (Mark 15:44a)

Någon från sidan av synagogsledaren sade att/: “Din dotter är (och har varit) avliden. ... ” (Luk 8:49b)

(Herren sade:) "Den här (kvinnan), som är en Abrahams dotter, som motståndaren hade bundit, skåda, i arton år, måste inte hon lösas upp från det här bandet (på) sabbatsdagen?" (Luk 13:16)

... (Med) stora/höga röster begärde (folket), att (Jesus skulle) korsfästas. (Luk 23:23a)

(I) tre dagar var (Saulus) (hela tiden) ej seende, och han åt inte, inte heller drack han. ... Då (Ananias) hade satt/lagt händerna emot, emot (Saulus), talade han: “ ... Herren har skickat (och skickar) mig bort ... på så sätt (att) du må se upp och uppfyllas av helig ande.” Och genast föll som fjäll från, från hans ögon. (Apg 9:9,17b-18a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Amen, amen, Jag säger till er, att en stund kommer * (א*), när de döda (kropparna) må (P66, א,* א) höra Guds Sons röst, och * (P66, א*) då de har hört, skall de leva.” (Joh 5:25)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Vi har två rum: förmaket där vi sitter om kvällarna, mor, jag och Peggotty ... och salongen där vi sitter om söndagarna; fin men inte lika trevlig. Det känns som om det alltid vilar en sorgsen stämning i det rummet, ty Peggotty har berättat för mig - jag vet inte när men sannolikt för evigheter sedan - om min fars begravning och gästerna med sina svarta kläder. En söndagskväll läser mor för Peggotty och mig där inne om hur Lasarus blev uppväckt från de döda. Och jag blir så rädd att de efteråt måste lyfta upp mig ur sängen och visa mig den tysta kyrkogården utanför sängkammarfönstret, där alla de döda fridfullt vilar i sina gravar under den höga månen. (Charles Dickens "David Copperfield" s 32; 1810-talet)

(Jesus) sade inte ”Uppstå” utan ”Kom ut”. Han samtalade med den döde mannen som om denne levde. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:238)

Lots hustru, som blev en saltstod, är typen/förebilden för kyrkan. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 508)

Den vanliga huvudbonaden var en så kallad Sudar (eller Sudarim), en huvudduk som var virad till en turban och som också kunde bäras runt halsen. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 622)


Att fortsätta med (hembygden):

Det heter om Lasarus, att han kom ur graven med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus säger då: "Gör honom fri och låt honom gå." Vi har så mycket bindlar och dukar, som vi döljer oss bakom. Herre, gör mig fri och låt mig gå i frihet. (Malte Blaxhult "Tankar inför helgen; trefaldighet - domsöndagen" s 82)

Fastän döden är så viss så är stunden oviss. Nu framkallar det ju ingen sensation att solen går ner om kvällen, ej heller att ett träd fäller sina löv om hösten. Jag menar att det är som det ska vara när en gammal människa får lägga ner vandringsstaven och gå till vila vid tonerna av en aftonpsalm. Men ibland kommer döden och bleker en rosig ungdomskind eller släcker strålglansen i ett soligt barnaöga. Då känns döden bitter. Jesus besegrade döden. Han stoppade liktåget. Han uppväckte tre olika personer i Nya Testamentet. En hemma på hennes sjukbädd, som blev hennes dödsbädd, en på väg till graven och en ur graven. (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 67)

(Predikanten Benjaminsson) var som det heter "bevandrad i de heliga skrifterna". ... Vi skriva år 1916. Då ligger jag under första hälften av februari månad enligt tvenne läkares utsago döende i lunginflammation. Till predikant Benjaminssons hem kommer då en gårdfarihandlare, som vet om såväl vår vänskap som min sjukdom, och sedan han hälsat säger han: "Nu kan jag tala om att Benjaminssons gode vän Viktor Johansson ligger för döden." Detta hör Benjaminsson utan att bli på minsta sätt uppskakad. Han svarar helt lugnt: "Inte ska' min gode vän Viktor Johansson dö nu. Nej, jag har hans löfte, att han skall träda fram till min öppnade grav på Villstads kyrkogård och läsa ur Daniels boks 12:e kapitel 13 vers de orden: "Och du Daniel, gå bort och vila dig, till dess änden kommer, att du må uppstå i den del, när dagarna hava en ända." Och så tillade Benjaminsson: "Så han skall visst inte dö." Gårdfarihandlaren blev alldeles förbluffad inför en sådan trosvisshet. Kanske var det här, som när Jesus fått bud om Lasarus' sjukdom. Mästaren bad under den tid han dröjde, men vid vännens grav bad han ej utan tackade för bönhörelsen och sade utan att sväva på rösten: "Lasarus, kom ut!" Genom trons bön i mitt hem, där flera trossyskon, bland dem skräddarmästaren Edstrand, som i rikt mått ägde helbrägdagörelsens gåva, voro samlade, återbördades jag till livet för att ännu under många år få verka i evangelii tjänst. För snart 10 år sedan (1933) fick jag träda fram till den grav, där stoftet efter min värderade vän och kamrat nedsänkts, och uppfylla det löfte jag för så långt tillbaka givit. ... "Saliga äro de döda, som dö i Herren härefter, ja, säger Anden, de skola vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följa dem." (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 104,107-110)

En enkel men gripande begrafning var det i går kl. 1 e.m. å Månsarps kyrkogård, då stoftet efter Johan Herman Johansson från Tranhult nedmyllades. För sin tro på Kristus och sitt ödmjuka väsen hade han, ehuru ännu ung, länge varit känd och älskad synnerligen af medlemmarna i ungdomsföreningen. Därför var en stor del af socknens ungdom samlad kring grafven jämte en skara äldre. Redan syntes det gripa de närvarande, då predikanten läste berättelsen om Lasari uppväckelse, men isynnerhet då sångkören sjöng "Möts vi där" och "Staden därofvan". Sist hembar predikanten Gud tack för att den unge mannen fått nedmyllas under grundadt hopp om en härlig uppståndelse samt bad Gud att för ingen af de närvarande grafven måtte öppnas förr än de kommit i verklig förening med Kristus. Ett djupt intryck gjorde det hela. (Jönköpings-Posten 1902-11-10 "Predikant läser berättelsen om Lasarii uppväckelse vid enkel men gripande begrafning")

En underlig händelse, som ej bör falla i glömska, är följande: Det var något av åren 1855-57, som händelsen inträffade. En smedson från Huluhammar, som gick under namnet Lorans, hade anställning någon vecka som hjälpare i slåttern hos en bonde i Månsarps by. På den tiden var det gängse sed att tillfälliga slåtterkarlar sov i höladan. Tiden för vila var ej lång, ty redan klockan tre skulle männen vara på ängen. En morgon då husbonden kom till ladan för att väcka, så var nämnde Lorans försvunnen. Bud skickades till hans hem och spaning igångsattes, men utan resultat. Ladan genomletades, höet kastades ut, men han stod ej att finna. Husbondefolket var övergivna och de jämte grannarna trodde att han var bergtagen. Bud sändes till komministern i Granarp att han skulle låta "bönerna" gå för honom. Han föreslog i stället att låta kyrkklockorna ringa, men vid tiden för solens nedgång. På morgonen dagen efter klämtningen gick husbonden ut till ladan, i tro att han var kommen tillbaka och fann honom. Tillfrågad var han varit visste han intet om, och tillade: "jag har sovit." Han hade då varit försvunnen i tre dagar. Han ansågs lite underlig på grund av sjukdom. Den allmänna uppfattningen i bygden om hans bortvaro var, att han var bergtagen och att den vigda malmens ljud lossade makternas band på honom. (Karl Knutsson "Folkminnen från Tabergs bergslag" s 78-79)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Jag fann en studie från år 2004 om beröringssinnet hos nyfödda barn. ... Inte bara hudsensiviteten, utan även uppmärksamheten på omgivningen, skiljer sig åt hos dessa, nyfödda, av samhället opåverkade barn. ... Flickebarn är oftast mer känsliga och uppmärksamma på svaga ljud och söker med blicken källan för dessa ljud. Hon störs däremot av starka ljud, något som gossebarn tvärtom gillar. (Annica Dahlström "Könet sitter i hjärnan" s 105-106)

Det er underlig att ikke noen av synoptikerne har med denne oppsiktsvekkende fortellingen, som etter Johannes sin framstilling var den direkte foranledning til at Jesus ble arrestert. … Det vi kan regne med, er for det förste at Johannes har sett det som en oppgave til en viss grad å supplere de andre evangliene, og for det andre at han har tatt med det som passer i hans hovedanliggende, hvor han vil före fram vitner om hvem Jesus er som Messias, Guds Sönn, v 27. (Anfin Skaaheim "Johannesevangeliet" s 217)

Jesus roper så: ”Lasarus, kom ut!” Verbet som er oversatt med å rope, er brukt flere ganger om folkets rop om at Jesus måtte korsfestes, 19:6. Noen har sett en sammenheng i dette. Folkets rop förte til död for Jesus, og Jesu rop förte til liv for Lasarus. Selv om det er et godt poeng i dette, er det neppe tilsiktet hos evangelisten. (Anfin Skaaheim "Johannesevangeliet" s 225)

Inte bara Lasaros, Herre ... uppväck oss från döden, från likgiltigheten, från bekvämligheten ... se att få bort stenen, ropa ditt: - Kom ut! lösgör oss från bindlar och bråte ... ge oss nytt liv, Herre, att vi kan leva, ge oss liv på nytt, Herre, att vi blir levande! (Eric S. Alexandersson ”Dalar och förklaringsberg” s 13)

"Vi kommer att operera på onsdag morgon klockan sju ... Förlita er på mig, Ers Helighet", (sade kirurgen till påven Leo XIV). "I dag vistas ni i dödens skugga. Om en vecka från och med i dag kommer ni att likt Lasarus träda ut ur graven och blinka mot solljuset." "Jag har alltid undrat över hur det förhöll sig med Lasarus." Den gamle mannen lutade sig bakåt i stolen och log sardoniskt mot läkaren. "Han hade trätt in genom dödens port. Han hade sett vad som fanns på den andra sidan. Ville han återvända till livet? Tackade han Jesus för att han hade fört honom tillbaka? Vad för slags människa var han efteråt? Hur tedde sig världen för honom" Hur tedde sig han för världen?" "Kanhända" - kirurgen log och gjorde en avvärjande åtbörd med händerna - "borde det bli temat för Ers Helighets första predikan efter tillfrisknandet!" (Morris West "Lasarus" s 18)

Berättelsen om hur Jesus uppväckte Lasaros från de döda bekräftar hans ord att han ger liv till var och en som tror på honom. Den ger också ökad skärpa åt frågan vem Jesus är. (Hugh Silvester "Underverk" s 90)

När (Jesus) någon gång återgav livet åt en död, skedde det av barmhärtighet och som ett tecken på att Guds rike var nära och att den messianska tiden hade kommit. (Bo Giertz ”Lukas” s 89 i kommentar till Luk 7:11-19)

Jag började berätta om hur vi hade haft det, hur jag hade haft det, hur vi hade det just nu, hur svårt det kunde kännas att veta hur man skulle leva som kvinna i denna nya värld där hem och barn och yrkesliv skulle prioriteras på samma gång i kvinnolivet utan att männen ... Jag hejdade mig något när jag såg blicken hos min man. Jag pratade för mycket, sa den. ... Den sena kvällen på hotellet i Kalmar var tigande. Frukosten morgonen därpå var tigande. Hela resan utmed kusten ... var tigande. ... Frukost tigande nästa morgon. ... Någon sitter bredvid den tigande. Hon är noll. ... Att sätta sig i en bil tigande bredvid en nolla som ska köra ut ur stan och vidare på motorvägen är livsfarligt. ... Till slut brast allting och det rasande stora skriket brast ut, ett skrik som tog hela bilen, hela vägen, hela världen i besittning. (Margareta Strömstedt "Natten innan de hängde Ruth Ellis" s 173-174; Skriket)

De sovande hänger som led i tyrannernas klocka. örnen driver död i solens strömmande fors. Och ekande i tiden - som i Lasarus' kista - den innelåsta evighetens bultande nävar. (Tomas Tranströmer "Siesta" s 49)

Livsmönstret för alla kristna bestäms av den rörelse från död till liv som Lasaros upplevde. Kristna har redan uppstått med Kristus (Rom 6:4f; Kol 2:12; 3:1). Denna rörelse, som skall fullbordas på den yttersta dagen, har redan ägt rum i fråga om synden; Lasaros' uppståndelse är därför en liknelse i handling om kristen omvändelse och kristet liv. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 395)

Bibelstudieveckan, som under 37 år återkommit som en årlig sammandragning för Sveriges pingstvänner, har även i år varit storligen uppskattad av dess deltagare. Det är så många enstämmiga uttalanden därom, så ingen kan misstaga sig på denna värdesättning. ... Deltagarna fick pröva sig inför spörsmålet, om vi gjort allt vi kan för att tillmötesgå de skriande behoven på missionsfälten såväl i missionsländerna som i hemlandet. Likaså trängde frågan om ungdomens frälsning in på våra hjärtan med väldig kraft. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 60-61; ledare i tidningen Dagen den 8 juni 1953)

(Elin) satt hemma hos Blind-Oves. Fint och pyntat här, färgrika, glada trasmattor över golvet. Den blommiga moraklockan hukade under det låga, vita taket. En säker och tapper gamling som vant mätte ut dygn och år åt dessa två syskon. En blind. En seende. Fönsterkarmarna fulla av blommor. Ove tog med sina gula, mjuka händer och visade henne. "Du skall få dahlierötter i höst," sa han. Det är snart tid nu. Vi har alla färger här." Hon följde honom med blicken, där han gick runt i rummet. Han tog med sin hand över stolryggar och möbler. Om Gud en gång viskade till henne: Elin, Elin du ska få göra ett under. Du får välja att göra något som alla människor ska häpna inför. Då skulle hon ropa: Låt Blind-Ove få sin syn tillbaka! Kanske be att mor få sitt liv igen. Nej, hon måste nog be för en som ännu lever. En som haft sin syn och mistat den. Ja, det skulle bli Ove där vid fönstret. (Sven Edvin Salje "Den söker inte sitt" s 111)


ca 1950 och tiden dessförinnan

"Skriet! gudens genomträngande skri! må det gripa oss mitt i mängden, ej i vår boning. Och må det fortplantat genom mängden genljuda inom oss inuti vår förnimmelses gränser ... En gryning målade på våra murar, en slemhinna sökande sin frukt förmådde icke avvända oss från en sådan vädjan! ... Skall icke den Seende få sitt tillfälle? Och den Lyssnande sitt svar? ..." Skalden alltjämt ibland oss ... Denna timme måhända den sista ... just denna minut! ... detta ögonblick! ... - "Skriet! gudens genomträngande skri över oss!" (Saint-John Perse "Vindar" s 93; dikten "skrevs 1944 och 1945, då det andra världskriget avgjordes och atombombsexperimenten slutfördes")

Tre dagar hade han legat svept i sitt beslut med mörka avtryck mot sin svetteduk: ögonlocken; de hade avsagt sig allt, fällda över kvävd fåfänglighet, näsan; dess högmodiga monument över fördunstade minnen av lyckligliv, innanför de bittra läpparna torkade tungan ångrande sitt fladdrande hit och dit, öronen; ett slutgiltigt lås bakom vilket han äntligen var sig själv i en håla av förvånad tystnad; stummast dock hans händer med ruvande knogar: förgäves allt, dömda deras gärningar, förvandlade till ont - Lik en lök under lager av förgånget övervintrade ett minne i hans hjärta, en liten vitaktig skiva av ångest men även denna beredde sig att dö när, genom hålorna av tystnad, nådde honom en stöt, en trumpet av ljus och han svarade med tystnad och styvnade i sitt skal av frånvändhet tills darrningen smärtade honom ånyo, det nära bultandet av främmande ljus och skivan av ångest svällde i hans hjärta och med sin döda kropp skrek Lasarus nej. Befallningens trumpet. En outhärdlig smärta strömmade i hans lemmar ett våldsamt ljus, en död till ljus, de styva bindlarnas bristning bländande - Lasarus. Stå upp. (Solveig von Schoultz "Lasarus" s 219-220)

Slutligen en dag saktade febern sig. ... George satte sig upp i sängen och såg sig omkring i rummet. ... Hvar hade han varit? Hvar var han? Hade han gått igenom dödsskuggans dal? ... Nej! han var ju i samma lilla rum, som han hyrt; han kände igen de gröna tapeterna med de stora drufklasarne, och människoröster hördes från gatan. Medvetandet att han lefde och var bättre kom öfver honom med en öfverväldigande förundran och glädje, något liknande hvad Lazarus måste ha känt, då han hörde orden: "Kom ut." Han var för svag att stiga upp, men icke för svag att bedja. Han sammanknäppte sina händer, såg upp mot den klara blå himmelen, från hvilken alla moln höllo på att försvinna, och utgöt sitt öfverfulla hjärta i tack och lof. ... Rösten tystnade; utmattad af ansträngningen lade George sig lugnt och fridfullt ned för att sofva. (Edwin Hodder "Den unge kontoristen eller 'Om skalkar locka dig, så följ icke'" II s 143-144)

Den rika dödsberedelselitteraturen (under 1600-talet) liksom levnadsteckningarnas ibland detaljrika skildring av livets slutskede hade ett tvåfaldigt syfte: Det ena var att påminna om just detta, att döden kommer i dag till mig, i morgon till dig, "hodie mihi, cras tibi". Det andra var att förmedla förtröstan, och detta kom under århundradet att ge en allt ljusare syn på död och grav. Fröruttnelsestank och likmaskar får vika för talet om döden som en sömn och graven som en vilokammare, helgad av den döde Fräsarens närvaro. (Valborg Lindgärde "Fromhetslitteraturen under 1600-talet" s 278)

Med dödsförakt trängde svenskarne uppför klippan (mot slottet Marienberg vid Würzburg) och skonade i sitt raseri ingen, varken soldater eller munkar. Mången vördig andans man kastade sig i förskräckelsen till marken och låtsade sig vara död. Men när Gustav Adolf kom upp på slottets borggård, såg han, att flera av "liken" hade en misstänkt frisk ansiktsfärg; och när han högt ropade ut de ljuvliga orden: "Stån upp igen! Eder skall intet ont vederfaras", syntes mången vördig pater resa sig upp från de döda; och under många djupa bugningar och tacksamhetsbetygelser mot dem som uppväckt dem struttade f.d. liken i väg till en säker plats. ... ... Även i München har Gustav Adolf uppväckt döda. Folkhumorn syftade med detta uttryck på hans upptäckt av ett stort antal kanoner och en mängd ammunition, som funnos nedgrävda i tyghuset, vilket var beryktat såsom ett av de rikaste i hela Tyskland, fyllt som det var med (den kejserlige och katolske härföraren) Tillys rika byten från många segerrika fälttåg. En av de uppgrävda kanonerna skall ha befunnits vara proppad med blanka dukater. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 133,145)

Ett konkret exempel på hur de birgittinska helgonens kult kunde spridas till Jönköpingstrakten ger ett av vittnesmålen i den heliga Katarinas kanonisationsprocess. Enligt detta hade år 1441 en man vid namn Helge och hans hustru från Ramsjö (nuv. Ramsjöholm) i Svarttorps socken – en by där Vadstena kloster ägde två gårdar – förlorat en treårig dotter Kristina under synnerligen tragiska omständigheter. Den lilla hade under lek råkat döda sig själv med en kniv. I sin djupa sorg fick föräldrarna besök av en syssloman vid Vadstena kloster vid namn Porse. Han uppmanade dem att inte ge upp hoppet: ”Ty i Vadstena finns en fru kallad den saliga Katarina, den heliga Birgittas dotter, på vars böner den allsmäktige Guden gör under på jorden. Om vi alltså anropar henne om hjälp och gör henne ett löfte, så skall vi idag genom Guds nåd få se denna flickas uppståndelse”. Föräldrarna lovade då att barfota vallfärda till Katarinas grav och skänka henne en vaxbild föreställande en flicka. De hade inte väl avgivit löftet, förrän flickan reste sig upp ”såsom vaknande ur en sömn”. Händelsens autencitet blev allmänt trodd. Vittne i processen var ingen mindre än abbedissan Margareta Clausdotter, som försäkrade sig själv ha sett den döda återuppväckta Kristina, när hon av sina föräldrar fördes fram till nunneklostrets ”världsport”. Man vågar säkerligen anta, att detta mirakel länge varit det allmänna samtalsämnet i Jönköpingstrakten och mäktigt bidragit till att sprida de båda svenska helgonens rykte. (Lars-Arne Norborg "Jönköping under medeltid och äldre Vasatid" s 399)

Den som - utan att bekymra sig däröver - varken har tro eller kärlek, har inte rätt att begära något av Gud", säger Tertullianus, och vidare: "Tron måste ropa i den bedjandes bröst ... hela hans varelse måste skria till himmelen." (Gottfried Arnold "Hurudana voro de första kristna?" s 93)


Sångarna: Och när jag ser hans bild till jorden sväfva Och göra väl och hjälpa öfverallt; När jag ser satan fly och döden bäfva För Herren i förklarad korsgestalt; Då brister själen ut i lofsångsljud: O store Gud! O store Gud! (C Boberg: Sång 5:7; jfr Psalmer och Sånger 11)

Han vill förlösa ur fängslande banden; ”Kom!” ropar bruden, och ”Kom!” säger anden. (P O-n: Sång 122:3a)

Låt mig få höra om Jesus, Skriv i mitt hjärta vart ord, Sjung för mig sången så dyrbar, Skönaste här på vår jord, Sången, som änglar i natten Sjöngo för herdar en gång: Ära till Gud i det höga, Frihet från bojornas tvång! Låt mig få höra om Jesus, Skriv i mitt hjärta vart ord, Sjung för mig sången så dyrbar, Skönaste här på vår jord! (FJ Crosby-van Alstyne-K Larsson: Psalmisten 1928 nr 169:1; jfr Psalmer och Sånger 46:1)

O väldiga tro, Som slår över djupen din svindlande bro Och leder vår färd utmed avgrunders rand Från dödsskuggans värld till de levandes land, Dröj kvar hos oss ringa; här trivs du ju bäst, Du högborne gäst. (NFS Grundtvig-E Liedgren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 332:4; jfr Psalmer och Sånger 258:4)

Med Jesus fram ur de brutna banden, Som bundit skapelsens liv i död! Med Jesus, levandegjord i anden, Till nya skapelsens morgonglöd! Med Jesus fram till vår Faders hus, Där Gud är sol och Guds Lamm är ljus! (JA Eklund: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 531:7; jfr Psalmer och Sånger 283:7)

När Frälsarens röst de dödas grav Skall nå att till liv dem kalla, De höra hans ord kring land och hav, Och hindrande stängsel falla. Då ropar Jesus: I döde, stån upp! Och fram jag träder med alla. (MB Landstad-O Wågman: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 574:6)


Egna kommentarer och funderingar:

I Soar - i Sodoms närhet - blev Lots hustru en saltpelare. I Betania - i närheten av (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem, det andliga Sodom (Upp 11:8) - kan den bundne Lasaros, Jesu hustru (jfr Upp 21:9), röra sig. I ett återställelseperspektiv ser vi hur Lots orörliga hustru rör sig i Lasaros' person. Jämför också targumen (Jerusalem) som säger att Lots hustru skall vara en saltstod intill de döda (kropparnas) uppståndelse.

I ett återställelseperspektiv ser vi också hur Rebecka (namnet betyder "bindande" eller "fastbunden"), dold av en slöja och blivande hustru till sonen och människan Isak, nu lämnar sin håla (eller sitt gömställe) (jfr Joh 11:38) och blir löst i Lasaros' person, han som är Sonens och människan Jesu blivande hustru.

Vi ser hur Israel i Egypten skonades från det tjocka mörkret. Ingen av egypterna kunde se sin bror i tre dagar eller se honom stiga upp från sin plats på tre dagar. I ett återställelseperspektiv ser vi nu hur lärjungarna - "Israel" - drabbas i Lasaros' person på samma sätt som tidigare Egypten. Och som bröderna i Egypten såg ljuset och kunde röra sig efter de tre dagarna, så upplever nu brodern Lasaros samma sak.

En jämförelse med Simson är också möjlig. Det grekiska ordet för "väcka ut ur sömn" i Joh 11:11 förekommer bara där i NT. Fyra gånger förekommer det i GT, två gånger i samband med den sovande och bundne Simson, som till sist inte kunde bli fri. Men nu är han fri i Lasaros' person.

Och Jesus är Herren som löser de bundna (Ps 146:7). Och Judit lämnar sin håla (Judit 16:23).

I Matt 12:19 möter vi en förnedrad Jesus, som inte skriar. I Joh 11:43 anar vi en förhärligad Jesus, som på den fjärde dagen (eller på den femtionde dagen, Andens dag) skriar. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 20:20.

Vad angår undret som ett tecken, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:4-7a.


Grekiska ord:

deuro (pluralis av deute, se Joh 4:27-30) (kom hit) (i NT + exempel i GT) 2 Mos 3:10; 1 Kung 1:13; Matt 19:21; Joh 11:43 – 1 Mos 24:31; 31:44; 37:13; 4 Mos 10:29; Dom 18:19(B); 1 Sam 17:44; 2 Sam 13:11; 1 Kung 1:53; 2 Kung 10:16; 14:8; 1 Mack 12:45; Mark 10:21; Luk 18:22; Apg 7:3,34; Rom 1:13; Upp 17:1; 21:9.

deô (binda) (i NT + exempel i GT) Jes 3:10; Luk 13:16; Joh 11:44 – 1 Mos 38:28; Dom 16:5,7-8; 2 Kung 7:10; 17:4; Hes 27:24; 37:17; Tobit 8:3(BA); Judit 6:13; 16:8; Salomos Vishet17:16(18); Syr 28:19; Matt 12:29; 13:30; 14:3; 16:19; 18:18; 21:2; 22:13; 27:2; Mark 3:27; 5:3-4; 6:17; 11:2,4; 15:1,7; Luk 19:30; Joh 18:12,24; 19:40; Apg 9:2,14,21; 12:6; 20:22; 21:11,13,33; 22:5,29; 24:27; Rom 7:2; 1 Kor 7:27,39; Kol 4:3; 2 Tim 2:9; Upp 9:14; 20:2.

thnêskô (avlida) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 12:45; Salomos Vishet 3:2; Mark 15:44; Luk 8:49; Joh 11:44 – Tobit 1:17; 8:12; 1 Mack 6:17; 2 Mack 12:40; Baruk 2:17; 3:4; Matt 2:20; Luk 7:12; Joh 19:33; Apg 14:19; 25:19; 1 Tim 5:6.

keiria (bindel) Joh 11:44 – Ordsp 7:16.

kraugazô (skria) Esra 3:13; Matt 12:19; Joh 11:43 – Joh 12:13; 18:40; 19:6; Apg 22:23.

perideô (binda runt/binda runt om) Job 12:18; Joh 11:44.

soudarion (huvudduk) Joh 11:44 – Luk 19:20; Joh 20:7; Apg 19:12.


Ytterligare studier:

1 Mos 24:31; 31:44; 37:13; 2 Sam 13:11; 2 Kung 14:8; Matt 27:46; Mark 10:21; Joh 5:21,28; Apg 7:3,34; Rom 4:17; 6:4-5; Kol 2:12; 3:1; Upp 1:10,15; 4:1,5; 5:2; 6:10; 7:2,10; 8:12-13; 9:14; 10:3; 11:12; 12:10; 14:7,9,15,18; 16:1,17; 17:1; 19:1,17; 21:3,9.


Delbert Burkett "Two Accounts of Lazarus' Resurrection in John 11"; Novum Testamentum 36 (1994): 209-232.

Roderick Dunkerley "Lazarus"; New Testament Studies 5 (1959): 321-327.

Charles H. Giblin "Suggestion, Negative Response and Positive Action in St. John's Portrayal of Jesus (John 2:1-11; 4:46-54; 7:2-14; 11:1-44)"; New Testament Studies 26 (1980): 197-211.

Anthony T. Hanson "The Old Testament Background to the Raising of Lazarus"; Texte und Untersuchungen 112 (1973): 252-255.

Barnabas Lindars "Rebuking the Spirit: A New Analysis of the Lazarus Story of John 11"; New Testament Studies 38 (1992): 89-104.

James P. Martin "History and Eschatology in the Lazarus Narrative"; Scottish Journal of Theology 17 (1964): 332-343.

Basil Osborne "A Folded Napkin in an Empty Tomb: John 11:44 and 20:7 Again"; Heythrop Journal 14 (1973): 437-440.

T.E. Pollard "The Raising of Lazarus (John XI)" Texte und Untersuchungen 112 (1973): 434-443.

William E. Reiser "The case of the Tidy Tomb: The Place of the Napkins in John 11:44 and 20:7"; Heythrop Journal 14 (1973): 47-57.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-13; 2011-09-11; 2014-05-20)

Tillbaka till Start

11:45-46 Så många ut ur/av judarna, de som hade kommit i riktning mot Maria (P45, P66, א,* א, A) och som hade betraktat de ting som Han hade gjort, trodde in i Honom. Men några ut ur/av dem gick bort i riktning mot fariseerna och talade till dem de ting som Jesus hade gjort.

Ord för ord: 11:45 (17 ord i den grekiska texten) Många så ut-ur '-na Judar'/Judarna de havande-kommit i-riktning-mot '-n Maria'/Maria och havande-betraktat (de-ting)-vilka/som (han)-gjorde, trodde in-i honom. 11:46 (15 ord i den grekiska texten Sinaiticus) några men ut-ur dem gick-bort i-riktning-mot '-na fariseer'/fariseerna och talade (till)-dem (de-ting)-vilka/som gjorde '-en Jesus'/Jesus.


1883: Då trodde på honom många af judarne, de som hade kommit till Maria och sett, hvad Jesus hade gjort. Men somliga af dem gingo bort till fariséerna och sade dem, hvad Jesus hade gjort.

1541(1703): Då trodde månge af Judarna på honom, som komne woro till Maria, och sågo det Jesus gjorde. Men somlige gingo bort till de Phariseer, och sade dem hwad Jesus hade gjort.

LT 1974: Många av judarna, som var på besök hos Maria och såg detta hända, trodde då till slut på honom. Men några gick bort till fariséerna och rapporterade det för dem.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Israel skådade den stora handen, (de ting) som Herren hade gjort (med) egypterna. Men/och folket fruktade Herren och de trodde (i/på) Herren och (i/på) Hans vårdare Mose. (2 Mos 14:31, Grekiska GT)

(Herren) klandrade det Röda Havet, och det torkades/förtorkades. Och Han visade (Sitt folk) vägen i en avgrund, som i ett ödelagt (område) … Och de trodde i/på Hans utsagor, och de sjöng Hans lov. (Ps 106:9,12, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Abraham sade till den rika människan:) ”Om (dina fem bröder) inte hör Mose och profeterna, kommer de inte heller att övertygas, om – alltefter omständigheterna – någon må stå upp ut ur döda (kroppar)." (Luk 16:31)

En mycken/månghövdad folkskara av judarna (א*) hörsammade (hela tiden) tron. (Apg 6:7b)

Många ut ur/av (judarna i Beroia) trodde. (Apg 17:12a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Som (Jesus) (hela tiden) var i/med (folket) i det (vanärade) Jerosolyma/Jerusalem i/vid påskalammet/påsken, i/under högtiden, trodde många in i Hans namn, då de tittade på Hans tecken, som Han (hela tiden) gjorde. (Joh 2:23)

Många ut ur/av folkskaran trodde in i (Jesus) och sade (hela tiden): ”När kristusen/'den smorde' – alltefter omständigheterna – må komma, ej skall Han göra mer tecken än Den här gör (א*)?” Men (P66,א,*א) fariseerna hörde folkskaran knota de här tingen med anledning av Honom. (Joh 7:31-32)


Ytterligare studier: Matt 22:34; Joh 7:45; 8:30; 10:42; 11:19,57.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-13; 2011-09-11; 2014-05-21)

Tillbaka till Start

11:47-48 Prästledarna och fariseerna ledde/förde så tillsammans en rådsförsamling, och de sade (hela tiden): “Vad gör vi, eftersom Den här, Människan, gör många tecken? Om – alltefter omständigheterna – vi må låta honom vara på det här sättet, tror (א*) alla in i Honom, och romarna kommer att komma och lyfta/’ta bort’ och/både vår plats och vår nation.”

Ord för ord: 11:47 (19 ord i den grekiska texten) Ledde-tillsammans så '-na prästledare'/prästledarna och '-na Fariseer'/Fariseerna (en)-rådsförsamling och (de)-sade-(hela-tiden): vad gör-(vi) eftersom den-här '-n människa'/människan många gör tecken. 11:48 (21 ord i den grekiska texten) om-alltefter-omständigheterna (vi)-må-låta-vara honom på-det-här-sättet, alla tror in-i honom, och kommer-att-komma '-na romare'/romarna och kommer-att-lyfta vår och/både ''-en plats'/platsen och '-en nation'/nationen.


1883: Då församlade öfversteprästerna och fariséerna det stora rådet och sade: Hvad skola vi göra? Ty denne man gör många tecken. Om vi låta honom så fortsätta, så skola alla tro på honom, och romarne skola komma och taga både vårt land och vårt folk.

1541(1703): Då församlade de öfwerste Presterna och Phariseerna ett Råd, och sade: Hwad göre wi? Ty denne mannen gör mång tecken. Låte wi honom få blifwa, då tro alle på honom; och de Romare komma, och taga bort wårt land och folk.

LT 1974: Då sammankallade översteprästerna och fariséerna ett råd för att diskutera situationen. ”Vad ska vi göra”, frågade de varandra, ”för den här mannen åstadkommer ju verkligen under. Om vi låter honom vara, kommer hela folket att följa honom – och då kommer den romerska armén hit och dödar oss och berövar oss all självständighet.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Människan) talade till (Jakob): "Vad är ditt namn?" Men/och han talade: "Jakob". Men/och (människan) talade till honom: "Ditt namn skall inte längre kallas Jakob, emellertid/utan Israel skall vara ditt namn, eftersom du har varit stabil i, i sällskap med Gud och förmögen/duglig i sällskap med människor." (1 Mos 32:27-28, Grekiska GT)

(Aron) gjorde tecknen mitt emot (Israel). Och folket trodde. (2 Mos 4:30b-31a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Jag skall förhärda Faraos hjärta och fullgöra/’göra ... fulltaliga’ Mina tecken och förebud i jord/landet Egypten.” (2 Mos 7:3, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “’Ända till vad’/’hur länge’ skall (det här folket) inte tro (i/på) Mig, i/’med hjälp av’ alla tecknen, som Jag har gjort i/bland dem?” (4 Mos 14:11b, Grekiska GT)

En profet som Mose har ännu inte stått upp i Israel ... i/med alla de tecken och förebud som Herren hade skickat bort honom till att göra dem i jord/landet Egypten, till farao och till alla hans vårdare/tjänare och till varje/hela hans jord/land. (5 Mos 34:10a,11a, Grekiska GT)

(Folket i Ekron sade till filisteernas ledare:) ”Skicka ut Israels Guds kista/ark, och låt den ’sitta ner’/placeras ’in i’/på dess plats, och den må inte/förvisso ej ta död på oss och vårt folk.” ... (1 Sam 5:11b, Grekiska GT)

(Haman) samtalade (vänd) i riktning mot kung Artaxerxes och sade: “En nation ’börjar under’/finns som är (och har varit) sådda isär i/bland nationerna i varje/hela ditt rike. Men/och deras lagar är olika ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla nationerna, men/och de ’hör ... från sidan av’/’lämnar ... utan avseende’ kungens lagar, och det ‘för inte tillsammans’/’är inte till fördel’ för kungen att medge/tillåta dem. Om det tyckes kungen, låt det vara föremål för skrivna lagar att fördärva dem.” (Ester 3:8-9a, Grekiska GT)

(David sade:) “Jag har inte suttit ner i sällskap med en rådsförsamling av fåfänglighet/dårskap.” (Ps 26:4a; Grekiska GT)

(Salomo sade: "De som) räknar/överväger i rådsförsamlingar, (en sådan människa) möter tillsammans med 'icke uppfostrade'/obildade död. Han dör tanklös i missar (av Guds mål)." (Ordsp 24:8-9a, Grekiska GT)

(Kung Darejaves skrev: "Daniels Gud) tar ’i stället’/’parti för’ och frälsar och gör tecken och förebud i himmel och uppå jorden." (Dan 6:27a, Grekiska GT, Theod)

Säd ut ur/av (den föraktlige) skall stå upp och vanhelga den högsta Förmågans heliga plats och ändra platsen för den oavbrutna fortsättningen (av brännoffret). Och då de har ’gjort osedd’/vanställt skall de ge/tillåta en avskyvärdhet. (Dan 11:31, Grekiska GT, Theod)

(Israels söner) fruktade oerhört, oerhört från/’beroende på’ den (assyriske officerledarens) ansikte/närvaro och oroades med anledning av Jerusalem och Herrens, deras Guds, tempel. (Judit 4:2)

(Lysias skulle) ’lyfta ut’/’ta bort’ Israels stabilitet och Jerusalems kvarleva och lyfta/’ta bort’ deras ihågkomst från platsen. (1 Mack 3:35b)

(Det romerska folket lovade judarna:) "Om – alltefter omständigheterna – ett krig förr/först må 'stiga tillsammans med'/hända en nation av judar, skall romarna ... strida tillsammans med (dem). ... " (1 Mack 8:27b)

(Kungen) hörde, att judarna tilltalades (som) vänner ... och bröder av romare. (1 Mack 14:40a)

Herren utvalde inte nationen på grund av platsen, emellertid/utan platsen på grund av nationen. (2 Mack 5:19)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Herodes) var oroad och varje/hela (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem i sällskap med honom. Och (han ledde/förde) tillsammans folkets alla prästledare och skriftlärda. (Matt 2:3b-4a)

Prästledarna och folkets äldste leddes/fördes tillsammans. (Matt 26:3a)

Prästledarna och fariseerna ’leddes tillsammans’/samlades i riktning mot Pilatus och sade: "Herre, vi kommer ihåg, att Den där, Den som leder vilse, då Han ännu levde, talade: "Efter tre dagar reses Jag upp." (Matt 27:62b-63)

Tidigt på dagen då prästledarna i sällskap med de äldste och de (א,*א) skriftlärda och hela rådet hade gjort redo (א,*א) ett rådssammanträde och bundit Jesus, förde de strax bort Honom och gav Honom vid sidan av till Pilatus. (Mark 15:1)

(De skriftlärda och fariseerna) samtalade alltigenom/’hela tiden’ ’i riktning mot’/med varandra (om) vad de – alltefter omständigheterna – ’o, att må’/’skulle kunna’ göra med Jesus. (Luk 6:11b)

(Några av judarnas äldste sade om ”ledaren för hundra man”:) “Han välkomnar/’bemöter ... välvilligt’ vår nation.” (Luk 7:5a)

(Folkmassan) började anklaga (Jesus inför Pilatus) och sade: ”Vi har funnit, att Den här ’vändande isär’/förvänder vår nation och hindrande/hindrar oss att ge kejsaren tributer och säger Sig själv vara en kristus/smord, en kung.” (Luk 23:2)

(Folkets ledare och äldste sade om apostlarna:) ”Vad skall vi göra (med) de här människorna? Ty att faktiskt ett känt tecken har blivit/hänt (och blir/händer) genom dem (är) synligt för alla de som bor i Jerusalem, och vi förmår inte förneka (det).” (Apg 4:16)

Genom apostlarnas händer blev det (hela tiden) många tecken och förebud i/bland folket. (Apg 5:12a)

(Falska vittnen sade till judarna:) “Vi har hört (Stefanos) sägande/säga, att Jesus, den här Nasoreen skall lösa ner/upp den här (heliga) platsen.“ (Apg 6:14a)

(Judarna från Asien sade till Israels män:) ”Den här (Paulus) är människan, den som överallt lär/undervisar alla nedifrån/emot folket och lagen och den här platsen. Ännu/vidare har han både/dessutom och/också lett greker in i, in i helgedomen, och han har gjort (och gör) den här heliga platsen gemensam/allmän.” (Apg 21:28b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Judarna sade till Jesus): "Vilket tecken visar Du oss, eftersom Du gör de här tingen?" … Som (Jesus) (hela tiden) var i/med (folket) i det (vanärade) Jerosolyma/Jerusalem i/vid påskalammet/påsken, i/under högtiden, trodde många in i Hans namn, då de tittade på Hans tecken, som Han (hela tiden) gjorde. (Joh 2:18b,23)

Prästledarna och fariseerna skickade bort roddare/tjänare, för att de måtte gripa (Jesus). … Roddarna/tjänarna kom så i riktning mot prästledarna och fariseerna, och de där säger (P66, א,* א) till dem: ”På grund av vad ledde/’tog ... med’ ni inte Honom?” Roddarna/tjänarna svarade: ”’Inte heller någonsin’/aldrig har en människa samtalat på det här sättet som Den här, Människan, samtalar (P66,א*)!” (Joh 7:32b,45-46)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Det land Jesus växte upp i var ett land under romersk kolonial överhöghet. Imperiets närvaro var påtaglig för alla, inte minst genom skatter och andra bördor som drabbade vanligt folk. Landet, som vid tiden för Jesu födelse hade varit enat, var då Jesus inledde sin verksamhet politiskt splittrat. Den judiska eliten som var knuten till Jerusalems tempel, liksom lydregenterna i Galiléen och områdena i nordost, gick en svår balansgång mellan de krav som ställdes av romarna å ena sidan, och folkets behov och vilja å andra sidan. (Dieter Mitternacht-Anders Runesson "Jesus och de första kristna, inledning till Nya testamentet" s 23-24)

Judéen och Samarien kom tidigt att bli en romersk provins med ståthållare, vilka i sin tur var underställda guvernören i Syrien. Under den romerska regimen hade dock judiska representanter stort inflytande i interna frågor genom ett råd, sanhedrin (ett hebriskt låneord från grekiskans synedrion, ”samling”). Sanhedrin var den högsta judiska juridiska instansen i Judéen och leddes av översteprästen. Rådets befogenheter varierade beroende på politiska omständigheter, men omfattade generellt juridik, lagstiftning, ekonomiska beslut, rådgivning samt tillsyn av templet. (Cecilia Wassén "Från perser till romare" s 68-69)

Rådet, som i olika konstellationer var i funktion från 130-talet f.v.t. till templets fall år 70 v.t., bestod av sjuttio eller sjuttien medlemmar, vilka rekryterades ur prästaristokratin, från de förnämsta familjerna i Jerusalem och från de skriftlärda. (Håkan Bengtsson "Tro och liv inom judendomen" s 124)

Rådet bestod av sjuttio medlemmar samt översteprästen. Det motsvarade de äldste som Mose hade utsett att tillsammans med honom leda folket i öknen. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 60)

"Där har hela Sanhedrin packat ihop sig", tänkte Galusina, när hon gick förbi det grå huset. "Ett fattigdomens och smutsens tillhåll." Men samtidigt tänkte hon att hennes man hade orätt i sitt judehat. Dessa människor var en alltför obetydlig kugge i maskineriet för att betyda något för statens öde. Fråga för resten gubben Sjmuljevitj varifrån oordningen och oredan kom, så ska han böja sig djupt och göra en ful grimas och säga med ett brett flin: "Judekräken har hittat på det." Ack, vad är det, vad är det hon går och tänker på och proppar huvudet fullt med? Är det detta det gäller? Vad är olyckan? Jo, olyckan är städerna. De är visserligen inte hela Ryssland, men de har förlett folk att söka bildning, att ge sig in i städerna för att tävla med stadsborna utan att orka med det. Man har lagt ut från den egna stranden men inte förtöjt vid den främmande. Eller kanske låg tvärtom hela skulden i obildningen. (Boris Pasternak "Doktor Zjivago" s 344; omkring år 1920)

Rabbinens domstol, Beth Din, är en uråldrig judisk institution. Den uppstod då Jetro gav Mose rådet att "bland allt folket utvälja kunniga, sanna och gudfruktiga män vilka avskyr girigheten ... och låta dem döma folket i alla tider". Det går en rak linje från dagens Beth Din tillbaka till de talmudiska skriftlärda geonim, anoraim och tannaim, Den Stora Synagogans män och Höga Rådet eller Sanhedrin. Beth Din var en sorts blandning av rättslig domstol, synagoga, studerkammare och, om ni så vill, psykoanalytikermottagning dit människor med bedrövat sinne kunde vända sig och lätta sitt hjärta. Att en sådan blandning inte bara var möjlig utan nödvändig bevisas av Beth Dins fortsatta existens under många generationer. Det är min djupaste övertygelse att framtidens domstolar kommer att bygga på Beth Din, under förutsättning att världen moraliskt sett går framåt i stället för bakåt. Även om Beth Din nu snabbt håller på att försvinna tror jag att den kommer att återupprättas och utvecklas till en universell institution. Dess underliggande tanke är att ingen rättvisa kan finnas utan gudfruktighet och att den bästa domen är den som godtas av alla parter med god vilja och förtröstan på den gudomliga makten. Beth Dins motsats är alla de institutioner som brukar våld, de må stå till vänster eller till höger. Beth Din kunde bara existera hos ett folk med djupt rotad tro och ödmjukhet, och den stod på sin höjdpunkt bland judarna när de var i total avsaknad av världslig makt och inflytande. Domarens vapen var den duk som de tvistande vidrörde för att betyga sitt godtagande av domen. ... Beth Din var inte endast annorlunda i varje generation, av varje rabbin som verkade inom den färgades den dessutom av dennes karaktär och personlighet. Endast det som är individuellt kan vara rättfärdigt och sant. Emellanåt tror jag att Beth Din är ett oändligt litet exempel på den himmelska rådsförsamling som är Guds domstol och som av judarna betraktas som den absoluta nåden. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 8)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1700

De religiösa ledare som Johannes skildrar framstår som lika mycket, eller mer, politiker än som andliga ledare. Tiderna har inte förändrats alltför mycket trots allt. Det är lätt att moralisera. Och det kan till och med vara rätt att göra det. De stora kyrkorna i västvärlden lider nästan alla av att vara alltför politiserade, alltför beroende av de politiska trenderna, alltför intresserade av makt för att det skall vara nyttigt och rätt. ... Hur överlever vi som Guds folk i en kyrka där politisk korrekthet och makthänsyn många gånger framstår som viktigare än lärjungaskap och efterföljelse – för att inte tala om biblisk tro? (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 220-221)

Josefus berättar om flera karismatiska ledare, predikanter, profeter, och undergörare, som väckte uppmärksamhet bland massorna och som sågs som potentiella upprorsmakare av romerska myndigheter, speciellt om de var ledare för någon grupp. (Cecilia Wassén "Från perser till romare" s 69)

Generellt kan sägas att så länge judarna inte störde den politiska och sociala ordningen, så tillät romarna dem att sköta sina egna affärer. (Mikael Tellbe ”Grekisk-romerska religioner och filosofier” s 98)

Kring Jesus går det en skiljelinje mellan ja och nej. Jesu ord och verk väcker reaktion. Jesus har uppväckt Lasarus. Många kommer till tro. Andra blir motståndare. Spänningen tätnar. Männen i Stora rådet blir rådvilla när de får höra vad Jesus gjort. Klämda mellan Jesu popularitet hos folket och sin egen misstro mot honom måste de göra något. Jesus är ett hot. De ser inte att Jesus är det sanna templet och räddningen för Israel. Han måste stoppas. (Sofia Andersson "Tro eller inte - folket och Stora rådet" s 75; kommentar till Joh 11:45-47)

Med ”plats” mena de sannolikt Jerusalem. … Dock kan grundtextens ord äfven beteckna landet. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 491)

Varför blir världsherrarna förskräckta, då de hör att Frälsarens stjärna har varit synlig? De blir förskräckta därför att det skulle bli regeringsskifte, om det skulle vara sant, att Kristi eller Messias rike nu skulle närma sig. Konungen fruktar att Kristus störtar hans konungsliga tron till marken, fast det är en fåfäng rädsla. Om han skulle ana hurdan konung Kristus är, skulle han gärna se att en sådan man skulle komma till världen, som gör högmodiga undersåtar saktmodiga och trofasta mot konungen. Men den onde har förvänt hans ögon. Han trodde, att Kristus skulle bli en jordisk konung, och därför tänkte han döda honom, förrän han skulle växa sig stor. Världsherrarna blev också förskräckta, ty de fruktade, att Kristus skulle ändra på stadgarna och rättigheterna, som Mose hade gett dem. Så talade de som vittnade falskt mot Stefanus. Och översteprästerna sade under Frälsarens tid: ”Denna människa gör många underverk. Om han får vara, tror alla på honom, och romarna kommer och lägger detta rike under sig.” De fruktade alltså att deras rike skulle gå under, om Kristi lära skulle få sprida sig. Eftersom världsherrarna hittills levt på folkets dårskap, är de rädda att kristendomen skall förstöra deras affärer och inkomster. Varifrån skall herrarna få vinning, om människorna slutar upp med att strida inför lagen? Var skall herrarna få bötespengar, om folket slutar att supa och slåss? Hur skall krögaren ha råd att ha tillställningar och bygga vackra gårdar och köpa fina hästar, om människorna inte längre köper brännvin, prål och annat fåfängt? (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 353-354 i predikan 1851 över Matt 2:1)

Hertig Karl ... drog sig (efter kung Gustaf IV Adolfs trontillträde) tillbaka till privatlivet. ... Hans intresse för det ockulta minskades dock ingalunda. En vacker dag fick kungen ett brev från Armfelt som kunde meddela att på Stockholms slott i ett rum som hertigen hade låtit inreda till ett slags tempel hölls mystiska sammankomster under ledning av en figur som hette Boheman och var hög dignitär i något som hette Illuminaterorden. I templet stod ett altare där Boheman brukade dela ut sakramenten, och på golvet fanns en bild av en naken kvinna på vilken de som intogs i orden fick knäböja till sinnebild av sin nya födelse; därvid fick de avlägga ed om blind lydnad för den okända ordensstyrelsen, vars namn var Synedrion. Det hela var alltså inte så oskyldigt, och Boheman togs i allvarligt förhör, varvid han bekände varjehanda hyss som han hade lurat den lättrogne hertigen med. Denne blev därvid allt snopnare och allt sorgsnare. Boheman skickades därpå under bevakning till Danmark. ... (Hertigen) uttalade att bedragarens namn skulle utplånas och han själv uteslutas ur alla på jordens yta kringspridda rättskaffens murareriddarebröders samfund. Förhållandet mellan hertigen och hans kunglige brorson var från den dagen föga hjärtligt. (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 741-742)

Franska revolutionen hade förändrat samhällslivet både i Frankrike och i de flesta andra land. Efter revolutionen kom Napoleon Bonaparte, som tog makten i sitt eget land och gjorde Frankrike till ett kejsardöme. Sedan började han erövra Europa och lägga det under sitt tyranniska välde. Men till slut reste sig folken och kämpade modigt för sin frihet. De kände sig som nationer som ville fortsätta och leva sitt eget liv; människorna i de förtryckta staterna blev nationellt sinnade. Till sist besegrade de Napoleon. (Anton Blanck "Vår svenska litteraturs historia - En första vägledning" s 26)


ca 1700 och tiden dessförinnan

Redan i början av 1600-talet var studenterna i Uppsala organiserade i frivilliga sammanslutningar. Alldeles som vid de medeltida universiteten kallades dessa för nationer, och tillhörigheten bestämdes av från vilken del av landet man kom. ... År 1667 blev det obligatoriskt att studenterna skulle vara inskrivna i en nation för att kunna bedriva universitetsstudier. Mot slutet av 1600-talet fanns cirka 30 nationer av varierande storlek i Uppsala. Även Finland och de nya provinserna i öst hade under den här perioden egna nationer där deras studenter kunde samlas. (Ingun Montgomery "Svensk kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 116)

Luthers bibelöfversättning ... (utkom) först 1534. Den blef liksom den Lilla katekesen upprepade gånger genomsedd och ändrad. Joh. Matthesius, som bodde i Luthers hus 1540-1541, berättar, huru Luther under de åren en gång hvar vecka församlade "ett sanhedrium af de skickligaste personer för att genomse bibelöfversättningen", och Jena-biblioteket gömmer åtskilliga ännu icke utgifna anteckningar af (diakonen i Wittenberg) Georg Rörer om dessa möten. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 94-95)

Efter tysk förebild inrättades (under medeltiden) ett råd, d.v.s. ett utvalt borgarutskott, som på en gång skulle vara stadens domstol och dess styrelse. I närvaro av den kunglige fogden skulle det sammanträda på den vid torget belägna rådstugan och på "rådstuvudagarna" avdömdes de mål, som hänförde sig till stadens jurisdiktionsområde. Samtidigt fungerade rådet emellertid även såsom stadens förvaltande organ, det hade hand om dess kassa eller "kista" samt organiserade den nattliga vakttjänsten och andra kommunala angelägenheter. Till en början var rådet ett tolvmannakollegium, men i de städer, som hade såväl svensk som tysk befolkning, blev det snart regel att rådet klövs i två nationella hälfter. Orsaken härtill var, att de välsituerade tyskarna i många stadssamhällen - framför allt i det nygrundade Stockholm - syntes vara på väg att fullständigt tillvälla sig makten, och det gällde därför att under denna tyska kolonisationstid bereda det stundom beträngda svenska borgerskapet ett visst minoritetsskydd. Denna nationella tudelning upphörde emellertid i många städer (Västerås, Söderköping m.fl.) redan vid 1300-talets slut, emedan det tyska befolkningselementet hade försvenskats. I den stadslag, som på 1340-talet utfärdades för Stockholms behov ... fastslogs slutligen, att rådet skulle bestå av 3 svenska och 3 tyska borgmästare samt 15 svenska och 15 tyska rådmän. Av denna stora rådsförsamling fungerade en tredjedel, d.v.s. en svensk och en tysk borgmästare samt fem svenska och fem tyska rådmän, ett år i taget och kallades då "sittande råd". Ombyte av sittande råd jämte komplettering av hela rådet genom partiella nyval ägde rum årligen vi Valborgsmässan den 1 maj. Först vid medeltidens slut framträder i Stockholm en motsvarighet till nutidens stadsfullmäktige, genom att det vid sidan av rådet även utses en menighetens representation, stadens 48 äldste, vilka fattade beslut angående vissa kommunala förvaltningsfrågor och ordningsförhållanden. (Adolf Schück "Städer och köpenskap i medeltidens Sverige" s 312-314)

Hövdingen uppmanade (kvinnorna) att komma ihåg vem som räddat deras män - det var Krist och ingen annan. För kämparna berättade han om stämningen i staden. Om hedningarna anföll de kristna var det deras plikt att försvara dem och staden. Konungen hade lovat de kristna sitt beskydd och deras präster hörde till ett mäktigt land. Om de dödades så kunde det komma en krigshär och förgöra staden som hämnd. ... (Färjmannen) pekade mot några småbåtar som roddes mot staden. Trägudarna hade befallt att de kristna för alltid skulle drivas bort från staden och landet. Annars skulle en främmande krigshär komma och utplåna allt, döda alla män och bortföra kvinnor och barn. Och oron var stor i staden. (Jan Fridegård "Offerrök" s 479,481)

Det är under Johannes Hyrkanos (134-104 f Kr), den store mackabéerledaren, man kan se (sanhedrin = rådsförsamlingen) fungera som ett slags representation för de förnäma släkterna. Efter honom, under hans sonhustru Salome Alexandras regering, anslöts dit också medlemmarna av prästklassen. ... De två stora partierna, sadducéerna och fariséerna, var representerade i sanhedrin; det var de senare som utövade det starkaste inflytandet. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 49)

I alla (romarnas) berättelser (om deras hjältar i det förgångna) framställs romarna som oövervinneliga. Det är de som vinner flest slag, antingen därför att de har gudomlig hjälp eller därför att de är tapprare eller ståndaktigare än sina motståndare. (Kerry Usher ”Romersk mytologi” s12; Staden som erövrade världen)

I Babylonien fanns en rik mytologi. ... Med magien tävlade i popularitet konsten att förutsäga framtiden. Man såg tecken i allting, i fåglarnas flykt och djurens uppträdande, i offerdjurens inälvor, främst levern, i lottkastning, i de figurer, som bildas av olja gjuten i vatten, och först och sist tecken på himlavalvet, himlakropparnas ställning och utseende. Sedan gammalt identifierades gudarna med stjärnor; gudarna bestämmer världens öden, tecknet på den högste gudens makt är att han äger "ödets tavlor", och vid nyår bestämmer gudarna ödena vid en församling i rådkammaren. Det finns utförliga framställningar av alla dessa arter av spådomskonst, den astrologiska intar den främsta platsen. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 94-95)


Att avrunda med:

Ros bland törnen tuktad, tagg av tårar fuktad, båda lika nära Guds oändlighet, var och en i strid för en mäktig frid, fri – och därför fruktad. (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 85; Sub rosa)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv kan vi se, hur det vänskapliga förhållandet mellan judar och romare i 1 Mack nu har förbytts till en fruktans relation för judarna.

Angående ”ledde/förde ... tillsammans”, se också Joh 4:35-36.


Paulus sade till de troende i Korint: ”Judar begär tecken.” (1 Kor 1:22a)


Grekiska ord:

ethnos (nation) (i NT; ofta förekommande i GT) Luk 7:5; 23:2; Joh 11:48 - Matt 4:15; 6:32; 10:5,18; 12:18,21; 20:19,25; 21:43; 24:7,9,14; 25:32; 28:19; Mark 10:33,42; 11:17; 13:8,10; Luk 2:32; 12:30; 18:32; 21:10,24-25; 22:25; 24:47; Joh 11:50-52; 18:35. Apg 2:5; 4:25,27; 7:7,45; 8:9; 9:15; 10:22,35,45; 11:1,18; 13:19,46-48; 14:2,5,16,27; 15:3,7,12,14,17,19,23; 17:26; 18:6; 21:11,19,21,25; 22:21; 24:2(3),10,17; 26:4,17,20,23; 28:19,28. Rom 1:5,13; 2:14,24; 3:29; 4:17-18; 9:24,30; 10:19; 11:11-13,25; 15:9-12,16,18,27; 16:4,26; 1 Kor 1:23; 5:1; 10:20(P66,א,*א,A); 12:2; 2 Kor 11:26; Gal 1:16; 2:2,8-9,12,14-15; 3:8,14; Ef 2:11; 3:1,6,8; 4:17; Kol 1:27; 1 Thess 2:16; 4:5; 1 Tim 2:7; 3:16; 2 Tim 4:17; 1 Petr 2:9,12; 4:3; Upp 2:26; 5:9; 7:9; 10:11; 11,2,9,18; 12:5; 13:7; 14:6,8; 15:4; 16:19; 17:15; 18:3,23, 19:15; 20:3,8; 21:24,26; 22:2.

Rômaios (romare) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 14:40; Joh 11:48 – 1 Mack 8:1,23,27,29; 12:16; 15:16; 2 Mack 4:11; 8:10,36; 11:34; Apg 2:10; 16:21,37-38; 22:25-27,29; 23:27; 25:16; 28:17.

synedrion (rådsförsamling) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Mark 15:1; Joh 11:47 – 2 Mack 14:5; Matt 5:22; 10:17; 26:59; Mark 13:9; 14:55; Luk 22:66; Apg 4:15; 5:21,27,34,41; 6:12,15; 22:30; 23:1,6,15,20,28; 24:20.


Ytterligare studier: Jer 7:14; Judit 8.21; 1 Mack 2:7; 7:26; 13:6; Salomos Vishet 10:16; Matt 24:15; Mark 13:14; 14:1-2; 15:29; Luk 22:2; Joh 2:11,20; 3:26; 4:20; 11:57; 12:19,37; Apg 6:12-15; Upp 11:2; 20:9.

Johannes Beutler "The Ways of Gathering: The Plot to Kill Jesus in John 11:47-50"; New Testament Studies 40 (1994): 399-406


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-14; 2011-09-15; 2014-05-29)

Tillbaka till Start

11:49-50 Men en, en viss ut ur/av dem, Kajafas, som var prästledare den där tidsperioden, talade till dem: “Ni vet inte ingenting/någonting, inte heller räknar ni (med) att det 'för tillsammans'/'är till fördel' * (א,*א) 'för att'/att en (enda) människa må dö till förmån för folket, och (att) ej hela nationen må fördärvas.”

Ord för ord: 11:49 (17 ord i den grekiska texten) en men (en)-viss ut-ur dem, Kajafas, (en)-prästledare varande (av)-'-en tidsperiod'/tidsperioden (av)-den-där, talade (till)-dem: ni inte 'vet-(och-har-vetat)'/vet ingenting, 11:50 (17 ord i den grekiska texten) inte-heller räknar-(ni) att (det)-för-tillsammans för-att en-(enda) människa må-dö till-förmån-för '-et folk'/folket och ej hela '-en nation'/nationen må-fördärvas.


1883:Men en af dem, Kaifas, som var öfverstepräst för det året, sade till dem: I förstån intet, ej heller besinnen I, att det är bättre för oss, att en man dör för folket, än att hela folket förgås.

1541(1703): Men en af dem, wid namn Caiphas, som war öfwerste Prest på det året, sade till dem: I weten intet; Ej heller besinnen I, att oss är bättre att en man dör för folket, än allt folket skulle förgås.

LT 1974: Och en av dem; Kaifas, som var överstepräst det året, sade: ”Ni fattar ingenting! Låt den här mannen dö för folket – varför ska hela nationen gå under?”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Svärfadern Jetro sade till Mose:) “Du kommer att helt och hållet förstöras ... du och varje/hela det här folket, som är i sällskap med dig. Det här ordet (att döma mellan en människa och hennes granne) är tungt för dig. Du kommer inte att förmå att göra det ensam. Så hör nu mig och jag skall ge dig råd, och Gud skall vara i sällskap med dig. Bli du för folket tingen (vända) i riktning mot Gud. ... Och du skall förmå att stå vid sidan av, och varje/hela det här folket skall anlända 'in i'/till sin plats i sällskap med fred. ... Och Mose ’sade vid’/utnämnde förmögna/dugliga män från varje/hela Israel och gjorde dem ... till ledare för tusen (man) och hundra (man) och femtio (man) och tio (man). (2 Mos 18:18b-19a,23b,25a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Aron skall utsona/’bringa soning’ ... en gång 'av den'/varje tidsperiod.” (2 Mos 30:10a, Grekiska GT)

(Herren samtalade till Mose om "den här onda synagogan/församlingen":) "De kommer fullständigt att göras slut på i det här ödelagda (området), och de skall dö där." ... Och/men Jesus/Josua ... och Caleb ... levde/'fick leva'. (4 Mos 14:35b,38a, Grekiska GT)

Herren talade till Mose: “Tag alla folkets härskare och utsätt dem för skam vid sidan av Herren ’i motsats till’/’mitt emot’ solen, och Herrens lidelses vrede må vända sig bort från Israel.” (4 Mos 25:4, Grekiska GT)

(Haman) samtalade (vänd) i riktning mot kung Artaxerxes och sade: “En nation ’börjar under’/finns som är (och har varit) har sådda isär i/bland nationerna i varje/hela ditt rike. Men/och deras lagar är olika ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla nationerna, men/och de ’hör ... från sidan av’/’lämnar ... utan avseende’ kungens lagar, och det ‘för inte tillsammans’/’är inte till fördel’ för kungen att medge/tillåta dem. Om det tyckes kungen, låt det vara föremål för skrivna lagar att fördärva dem.” ... Och Haman hängdes upp uppå det trä/trästycke som han hade gjort redo åt (den rättfärdige) Mordokaj, och då 'tröttnade kungen av lidelsen'/'lade sig kungens lidelse'. (Ester 3:8-9a; 7:10a, Grekiska GT)

(Mordokaj sade:) ”Nationerna havande/hade letts/förts tillsammans emot/’på jakt efter’ att fördärva judarnas namn. Men min nation, det här är Israel, de som hade ropat i riktning mot Gud och som hade räddats.” (Ester 10:3e-fa/F5-6a, Grekiska GT)

(Salomo sade: "De som) räknar/överväger i rådsförsamlingar, (en sådan människa) möter tillsammans med 'icke uppfostrade'/obildade död. Han dör tanklös i missar (av Guds mål)." (Ordsp 24:8-9a, Grekiska GT)

(Herrens pojkes/tjänares) själ ’gavs till sidan av’/överlämnades in i död och Han räknades i/bland de laglösa. Och Han förde själv upp mångas missar (av Hans mål) och på grund av deras missar (av Hans mål) ’gavs Han till sidan av’/’överlämnades Han’. (Jes 53:12b, Grekiska GT)

(Romarna) tror (på att) en (enda) människa (skall) börja/leda dem enligt/varje tidsperiod och vara herre av/över varje/hela deras jord/land. (1 Mack 8:16a)

Jag kallar så de som ’detta är vad’/här bönfaller/får boken till sidan av, att ej ’dra sig tillsammans’/’vara modfällda’ på grund av fördelarna/motgångarna, men/utan räkna hämnderna, ej i riktning mot tillintetgörande emellertid/utan till att vara i riktning mot vår härkomsts uppfostran. (2 Mack 6:12)

Mackabaios nickade på/åt alla ting som Lysias ’kallade till sidan av’/framförde och betänkte det som förde tillsammans. (2 Mack 11:15a)

”Vi må ’skipa rätt helt och hållet’/’avkunna dom emot’ (den rättfärdige) (till) en otillbörlig död.” … De här tingen räknade de gudlösa med, och/men de leddes vilse, ty deras dålighet förblindade dem bort/’helt och hållet’. (Salomos Vishet 2:20a,21)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Alla ting det ’för inte tillsammans’/’är inte till fördel’ för alla.” (Syr 37:28a)

I den där tidsperioden ‘visades ... från’/utnämndes två äldste ut ur/av folket (som) domare. (Susanna v 5a, Theod)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Det ‘för tillsammans’/’är till fördel’ för dig, ’för att’/att en av dina lemmar må fördärvas, och (att) ej hela din kropp må kastas in i Gehenna.” (Matt 5:29b)

Då fariseerna hade kommit ut, tog de ett rådssammanträde nedifrån/emot (Jesus), på vilket sätt de måtte fördärva Honom. (Matt 12:14)

Prästledarna och folkets äldste leddes/fördes tillsammans in i prästledarens gård, den (prästledare) som sades/hette Kajafas. (Matt 26:3)

(Jesus skickades bort) (för) att kungöra en Herrens angenäma tidsperiod. (Luk 4:19)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Jag säger er, att det här, det som har varit (och är) skrivet måste slutas/’få sitt slut’ i Mig, det/detta: ‘Och han räknades i sällskap med laglösa.’ Ty och/ocksä tinget med anledning av Mig har ett slut.” (Luk 22:37)

En, en viss ut ur/av (de som stod runt omkring) slog till prästledarens slav och tog av hans rätta/högra öra. (Luk 22:50)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ty på det här sättet välkomnade Gud utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, så att han gav Sonen, den ende avkomlingen, för att 'varje den'/’var och en’ som tror in i honom ej må fördärvas emellertid/utan ha tidsålderslångt liv. (Joh 3:16)

(Jesus sade till fariseerna:) "Jag är den fine herden. Den fine herden ger (P45,א*) Sin själ till förmån för fåren." (Joh 10:11)


Hembygdens predikan:

Så förenades Guds eviga frälsningsråd och människors syndaråd i detta: ”Jesus skulle dö för folket.” Men vi må observera, mina lyssnare, att Mänskligt syndaråd förmådde dock inte göra Guds eviga frälsningsråd om intet – utan istället fick syndiga människor vara med om att förverkliga de' som Gud i sitt allvisa råd hade bestämt skulle ske. Och de' kors varigenom man trodde sig kunna döda tron på Jesus förvandlades genom Guds nåd till ett segertecken och ett frälsningstecken för att genom korsets vittnesbörd och budskap väcka trons liv i tvivlande hjärtan även detta år. ... O vilka förunderliga tillgodohavanden har inte vi – du o ja' - i Jesus Kristus, ty då allt annat i denna växlingens och förgänglighetens värld tar slut för oss, så står detta evigt kvar enligt 2 Kor 5:14, att en har dött för alla, och därför har hela människosläktet dött.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

De judiska martyrerna som utstod lidande under mackabeertiden sades ha offrat sig själva som ett offer för nationen. (C.H. Dodd “The Founder of Christianity” s 118)

I Uppsala hade samtidigt med Röda Rummets utkomst en student stigit upp med en hänförelse som var oväntad i ett så skeptiskt tidevarv, och han hade talat för den lidande mänskligheten, med påföljd att alla jubilarerna fingo maten i halsen. Det blev ett nytt förfärligt anskri - och en ny reaktion! Jag tänkte och arbetade. Kanske frukten icke var mogen när jag ruskade på trädet 1879, tänkte jag. Kanske den har mognat nu! Hösten 1883 kom Det Nya Riket ut. Jag skakade hårt den gången och nu föllo äpplena ner, så att det smattrade i backen; maskätna, fullmogna, ja somliga alldeles ruttna! Och att många slogo mig i huvet, behöver jag icke tillägga. Det var satir! Personlig? Ja! Och Nej! Institutionerna voro så skyddade av personernas kroppar att jag icke kunde komma åt de förra utan att drabba de senare, och jag hade kommit till den övertygelsen att situationen var så ytterlig att här måste en dö för folket, dö med författarrykte, socialt anseende, ställning, framtid! Och jag dog! Det var ett glädjelik! Bäckström skrev i glädjen begravningsvers och dramatiska teaterns artister spelade en minnespjäs och farbror Jolin spelade den botfärdige rövaren och Hedberg ångrade sina gamla synder och begick en ny, och ovännerna kondolerade och vännerna desavouerade. Och så kröp en skara likplundrare fram, och begravningsentreprenörer sedan! Och liket intervjuades av en adjungerad medlem av den lägre hovbetjäningen och besiktigades och se det befanns dött - och så hojtade man: Alls todt. (August Strindberg "Den litterära reaktionen i Sverige" s 349; struket avsnitt; Alls todt = All's todt eller Alles tot, 'Allt är dött', jägarterm som användes för att underrätta jaktsällskapet om att villebrådet har fällts)

Vet du, jag börjar småhata Ibsen efter Folkefienden! Det sticker något opålitligt estetiskt hos honom. ... Men det är sant; han har skrifvit Gengangere! Jag får icke hata honom! Nej. Jag vill följa hans föredöme och bli Moses på berget! Det är mitt beslut! Men för att bli det måste man bli renommist! Godt! Jag får väl lära mig det också! Hvad fan gör det om min själ går åt helvete, om jag därmed kan rädda 10,000; och det kan jag, endast om jag får folket att lyssna till mig! Och det skola de komma att göra! Alla medel äro tillåtna, utom de ohederliga, såsom att mottaga ordensband, och sälja sin mening! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 146; brev 4 maj 1884 till Björnstjerne Björnson)

(Sveriges) folk har måhända mer än något annat böjelse till att glömma sig själv, för att leva i mänsklighetens väl och ve. . . . Ett fåtaligt folk med en härlig historisk uppgift och därför med ett stort ansvar inför Gud må kunna se sanningen rakt i synen, erkänna förgängelsens lag, som råder över allt timligt, och säga högt, att det kan dö, men med ära, i uppfyllandet av sitt värv. Kinas långa levnad är icke att föredraga framför Hellas' korta och sköna. Envar, som känner så, värmes av skaldens syn, vari den siste svensken dör på Sveriges sista fana, ty det är en död, som tryggar åt ett hädangånget folk odödligheten. . . . Blygsam som (Carl Wilhelm August Strandberg) var, ville han i främmande dikters klädande i svensk skrud se sitt kall långt mer än i skapandet av självständiga skaldeverk. Men på vilketdera området han än rörde sig, var han ordets mästare. . . . Den fromme patriarken (Jesper Svedberg) hoppades att svenskan, sådan han läste och aldrig nog kunde beundra henne i sin bibel, skulle överleva domedagen och ljuda i det eviga Jerusalem inför Herrens anlete. Då säger han, skall nog varje folk utan all lärdom förstå de andras tungomål och instämma med dem, när de sjunga Mose Guds tjänares och lambsens sång, men vart och ett skall ock sjunga på sitt eget modersmål, och när då Sveriges ängel börjar sjunga, skola alla de andra folken sjunga med oss svenskom på svensko: Nu tacker Gud, allt folk, med hjärtats fröjd och gamman! (Viktor Rydberg "Minnestal över C.W.A. Strandberg - Inträdestal i Svenska Akademien 1878" s 124,131,145,147-148)

Jag antar ... i min upprörda sinnesstämning att hela verlden lider förtryck. Då blir min smärta tusendubblad - jag tar allas lidanden inom mig - jag blir en slags Christus - jag blir menniskoslägtets representant - jag blir icke längre ond - men vred som Moses vid ett visst tillfälle jag minns icke! (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 198; brev 28 juni 1875 till makarna Siri von Essen och friherren och kaptenen vid Svea Livgarde Carl Gustaf Wrangel)

(Kyrkoherde Suenonius upphov) åter sin stämma: "Jag kommer för att i närvaro av denne lagens tjänare förhöra dig, Ingrid, om din själs tillstånd och din jordiska vandel, varom mycket ont säges. Du är ett av fåren i min hjord, och det är herdens plikt att eftersöka de pestsmittade och skilja dem från de andra, på det att ej hela hjorden må gå på grund. Svara mig först och främst: varför har jag ej sedan länge sett dig i templet, där ordet förkunnas genom min mun?" (Viktor Rydberg "Fribytaren på Östersjön I" s 75)

Wi hafwa nu ock här (i Matt 2:1-12) ett exempel på, att understundom äfwen Christi fiender göra gagn och säga andra någonting sannt och riktigt, såsom Caiphas, Joh. 11:50, riktigt säger, att det är bättre, att en man dör för folket, än att allt folket skulle förgås, och Bileam i 4 Mos. 24 talar ganska wackert om Christus. Dock göra de detta emot sin wilja, understundom äfwen owetande. Derföre gifwer Christus, Matth. 23:2,3, folket den lärdomen, att de skulle höra och lyda de skriftlärde och fariseer, när de sutto och lärde på Mose stol; men förbjuder dem likwäl att göra efter deras gerningar. ... Likwäl med det förbehåll, att läran är rena Skriften och icke menniskofunder. Ty likasom man skall höra Skriftens lära, om den ock förkunnades af en Herodes, som derjemte bedrefwe idel mord, så skulle man twärtom icke höra menniskoläror, om ock en Petrus, en Paulus eller en ängel förkunnade dem och det regnade och haglade idel underwerk derbredwid. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 154-155 i kommentar till Matt 2:1-12)

En vår gick Vikar på härfärd åt Västerhavet och det blev stillt; icke en fläkt på åtta dagar. ... Man offrade smycken, som kastades i havet; man slaktade kreatur stora och små; men intet hjälpte. Åtta dagar gingo åter, men vinden sov alltjämt. Då förlorades tålamodet, och Vikar beslöt det yttersta. Han samlade folket på stranden och talade: "Gudarne äro oss ogunstiga; oguldna brott skola försonas, måste icke en dö för alla?" Alla svarade, dock efter betänkande, "ja, en måste dö för alla". "Låtom oss kasta lott!" sade Vikar. Stig skar kvistar av alarne, och samlade dem i en hjälm, lika många kvistar som män där voro. Vikar drog sist och fick den kortaste pinnen. Då blev där tyst, och mörkt föll i sinnena. Vem ville döda honom? "Låtom oss sova en natt; dag ger råd!" sade Stig; och de gingo att sova. ... Det var morgon och kämparne voro uppe. Ingen talade om gårdagens offer eller lottkastning. Det var som om man hade glömt alltsammans, och Vikar den lustigaste anställde lekar och upptåg. Man hade böjt en tall mot marken och bundit en kalvskinnssnara vid toppgrenen. "Nu hänger jag!" sade Vikar och lade snaran om halsen. "Nu ger jag dig Odin!" sade Stig och stack honom med röret. Då blev röret till ett spjut, gick igenom Vikars hjärta, och tallen rätade sig så att konungen hängde i toppsnaran. I samma stund blåste vind upp, så att alla märkte hur Odin var blidkad. (August Strindberg "Hövdingaminnen" s 19-22; Sagan om Stig Storverks son)

Vad kristendomens grundtanke "Försoning" angår var den som vi sett inte ny, icke ens den ställföreträdande försoningen eller lidandet för andra. Indierna hade den i askesen och offren; Israel i försoningsoffren; i Kina biktade och botövade kejsaren för hela folket när landet led av stora olyckor som tillskrevos folkets synder. Kodrus, den siste konungen i Athen gav sitt liv för folket, och Curtius viger sig åt döden innan han offrar sitt liv för romerska staten. Augustinus, kyrkofadren förklarar öppet: "Det man i våra dagar kallar kristendom förefanns redan hos de gamle, och har aldrig upphört finnas sedan mänsklighetens uppkomst ända till Kristi ankomst, då man började kalla kristendom den sanna religionen vilken existerade förut. . . . Kristi sanningar äro icke avvikande från de gamla utan äro de samma mer utvecklade." (August Strindberg "Världshistoriens Mystik" s 12)

Det finns i rabbinska skrifter ofta förekommande hänvisningar till Messias lidande, och till och med till hans död, och dessa sätts i samband med våra synder ... och i en högst anmärkningsvärd kommentar (Yalkut över Jes 9:1) framställs Messias som den som villigt tar på sig alla dessa lidanden, på villkor att hela Israel – de levande, de döda och de som ännu är ofödda – skall räddas och att, till följd av Hans verk, Gud och Israel skall försonas och Satan kastas i helvetet. Men det finns endast den mest dunkla hänvisning till borttagande av synd av Messias i betydelsen av ställföreträdande lidande. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 165)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

Om jag minns rätt så var det amerikanska soldater, någonstans i Asien under andra världskriget, som blivit tillfångatagna och fanns i ett arbetsläger. Vid ett tillfälle när man skulle lämna in verktygen efter dagens arbete saknades en spade. Vid uppställningen beordrades den skyldige att ge sig till känna. Då ingen trädde fram och erkände bestämdes att tio stycken, godtyckligt utvalda, skulle bli avrättade. Då var det en i ledet som steg fram och sa att han kastat bort spaden. Omedelbart fördes han bort och avrättades. Det visade sig senare att man hade räknat fel och att ingen spade saknades. Då förstod de andra att han hade varit oskyldig och frivilligt gett sitt liv för att rädda sina kamrater. ... Dagarna före påsk blir vi på nytt påminda om hur Guds kärlek tog sig i uttryck i Kristi offerdöd på korset. (Sven Rubensson "Det är bättre att ... i stället för"; Jönköpings-Posten den 7 april 2000)

Kajafas kunde knappast inse den fulla betydelsen av sina egna ord (18:14). Han uttryckte helt enkelt en tanke som politisk samarbetsman med Rom. Och ändå uttrycker dessa ord den kristna trons centrala lärosats, Kristi ställföreträdande försoning. (C.C. Ryrie "The Ryrie Study Bible" s 1624)

Oidipus, kungasonen, tronvinnaren, den av lyckan gynnade oförvitlige - tvingas inse möjligheten, till slut verkligheten därav, att också han bär på en skuld som gör det rättvist att han offras för att rädda folket. (Dag Hammarskjöld "Vägmärken" s 119; 24.2.1957)

Det är bättre att en dör för folket än att hela folket förgås. Who has this great power to see clearly into himself without tergivisation, and act thence, will come to his destiny. (Dag Hammarskjöld "Vägmärken" s 106; 1956)

Ett ... exempel av många skall här anföras på Missionsförbundets enligt Alliansmissionens förmenande klåfingrigt utslätande förändringar av sång- och psalmtexter. Följande vers i den kända Rosenius-psalmen Med Gud och hans vänskap har helt enkelt borttagits i Sånger och Psalmer (1951), nämligen ”Får Satan mig sålla och synd kräver död, jag likväl vill hålla i yttersta nöd, den stora, den eviga sanningen ren, att en dött för alla, att en dött för alla och alla i en.” Denna sångvers med dess av Alliansmissionen gärna brukade rosenianskt omisskännliga formulering av försoningsverkets innebörd överfördes oförändrad från 1920 års sångbok till (Alliansmissionens) Kristen lovsång (1953). (Göran Åberg ”Sällskap – Samfund” s 238)

Vad hjälper det, som en gammal klok politiker en gång sade, med alla välfärdsanordningar om folket går under. Och detta är vad som kommer att ske, med den ledning våra svenska samhällen och i synnerhet Stockholm nu har. Ett folk kan inte fortsätta att leva med en sådan moral som den de svenska samhällsledarna nu anbefaller. Det finns inte mer än ett framtidsperspektiv för Sodom om det fortsätter på sin väg, och det är undergång. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 282; ledare i tidningen Dagen den 5 april 1946)

I sin fina bok "Miracle on the River Kwai" berättar G McDonald om en fruktansvärd episod i ett japanskt fångläger under andra världskriget. De engelska fångarna kom tillbaka till lägret efter en dags hårt arbete på järnvägen i Burma. Som vanligt räknades spadar och andra redskap. Befälhavaren fick veta att en spade fattades. Fångarna ställdes upp och blev tillsagda att lämna fram den saknade spaden. Ingen rörde sig. Officeren befallde att ett maskingevär skulle riktas mot fångarna. "Om den skyldige inte träder fram blir ni alla skjutna", skrek han. Fortfarande rörde sig ingen. Just som befälhavaren skulle ge order om att skjuta steg en man fram. Han blev bortförd och skjuten. Nästa dag när redskapen lämnades ut befanns det att ingen spade fattades: en av de japanska soldaterna hade räknat fel. Den där fången dog verkligen för sina vänner. Han var oskyldig men dog som en sann ställföreträdare; om han inte hade dött hade kanske alla måst dö. (George Carey "Det glada budskapet om frihet" s 327; författaren född år 1935 i London, England)

Far står kvar vid skrivbordet. ... "Det skulle vara en skam om vi behövde lämna ifrån oss detta", säger han (till sin hemvändande son Kjell) och ser ut genom fönstret, ner mot sjön. ... (Kjell säger:) "Då jag i höstas kom hem och såg hur det var här, tänkte jag vända. Men så stannade jag för byns skull. ... Jag tänkte: behövs jag inte hemma på gården, så behöver byn mej. Varken den enskilde eller staten har rätt att låta den ena byn efter den andra dö ut. Jag ska försöka göra vad jag kan för byn här." (Sven Edvin Salje "På dessa skuldror" s 143-144)

Maximilian Kolbe, död vid 47 års ålder 1941, en katolsk präst, fånge i nazisternas koncentrationsläger i Auschwitz. ... En rymning hade inträffat. ... (Då) rymlingen inte kunde infångas, skulle tio av fångarna tas ut till att dö genom hunger och törst. ... Vice lägerkommendanten, överste Fritsch, ... började långsamt gå utefter leden och pekade då och då ut en fånge. ... (Då) den femte pekades ut (sade denne): ”Vad ska nu hända med min hustru och mina barn?” Fader Kolbe måste ha hört orden. Han klev utan att tveka ur ledet, log och ställde sig i givakt inför vicekommendanten med mössan i handen, som lägerreglerna föreskrev. Överste Fritsch frågade ilsket: ”Vad vill detta polska svin?” Kolbe svarade: ”Jag är katolsk präst och inte längre ung. Jag ber att få ta denne mans plats, han har hustru och barn.” Översten såg ett ögonblick lite häpen ut, samlade sig åter och sade kort: ”Beviljas!” Kolbe och nio andra placerades i en liten betongbunker utan fönster, nätt och jämnt stor nog att kunna rymma de tio. Ur denna bunker hörde man under de följande veckorna, hur fader Kolbe sjöng och tröstade de döende. Efter två veckor behövde lägerledningen bunkern för nytt ändamål, varför den öppnades. Det befanns att Kolbe förvånande nog var vid liv. Han dödades då med gift. (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 79-80)

Det är vår, måndag morgon, småfågel som kvittrar i buskarna och Fröken kommer med hatten bakochfram. ... Nu är något allvarligt på gång. ... Hon trampar orgeln mer energiskt än vanligt för att skynda på vår släpiga "Guds rena lamm". ... Hon kör (sedan) ut flickorna i korridoren. ... Vad är det egentligen frågan om? ... Hon åkallar Gud, Kyrkan, missionsförbundet, doktor Henrik Berg, överläraren, våra arma föräldrar - allt och alla som står för makt och höghet i vår stad och vårt land, till slut ända ner till våra egna samveten. Allt och alla hotar hon oss med - utom "torteraren". Den sparar hon med till sist. ... Vi vet inte vad hon är ute efter. ... Slutligen säger hon att det är några småpojkar som skvallrat. De har inte fått komma in på uthuset på gården, säger de. När de behövt komma in, har vi blockerat dörren och bara släppt in de äldre! ... Hon kan inte skicka oss alla till (torteraren). Men en. ... (Han) griper (Kurt) hårt i armen. ... Kurt gör en ansats till motstånd. "Jag har väl ingenting gjort!" ... Kanske ska vi ... snart känna oss tacksamma mot (Fröken) för att hon utsett en syndabock, en som tar på sig vår synd och skuld. En som får lida för oss, som alla är skyldiga. ... En kort stund senare hörs röster och steg i korridoren och det knackar häftigt på dörren "Det ligger en pojke på golvet i korridoren och jämrar sig. Han är skadad! Hör han till er?" ... Vår rara Fröken tar över ledningen. Hon tillsäger oss att ta fram psalmboken och slå upp Ps. 77. ... Vi har något tjockt i halsen som gör att vi bara kan röra läpparna: "Jesu, djupa såren dina, dina kval, din bittra död Giva i livsdagar mina Tröst i kropps- och själanöd. Faller något ont mig in, Tänker jag på pinan din: Därutav kan jag väl hämta, Att man skall med synd ej skämta. ... " (Ragnar Thoursie "Ditt ord är ljus" s 69-77)

Samhällsjämviktens och samhällslugnets överstepräster skola alltid räkna med all jordisk besinnings enkla huvudräkning: "Det är bättre för eder, att en man dör för folket än att hela folket förgås." (Sven Lidman "Personlig frälsning" s 108)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Carl Lidman sköt ej upp med sitt inträde i sjötjänsten, redan i augusti 1845 gick han som ung sekondlöjtnant till segels med korvetten Carlskrona, som den 30 april 1846 förgicks utanför Pan de Matanzas på Cuba. Av dess 129 man starka besättning räddades så småningom sjutton i en båt, som ej rymde fler. En av dem som kunde räddats var Carl Lidman - så berättar åtminstone en vitt spridd och berättad folktradition. Han såg ett underbefäl driva förbi på en av skeppsluckorna. "Har du hustru och barn?" frågade Lidman. På hans jakande svar lämnade Ebba Annerstedts förstfödde sin möjlighet till plats i båten åt familjeförsörjaren och sågs driva bort på skeppsluckan. De sjutton i båten räddades efter oerhörda lidanden ombord på ett amerikanskt barkskepp. (Sven Lidman "Blodsarv" s 104)

"Jag är Göran Edeling", (sade sonen till sin far). "Välsigna mig, innan jag går. Betänk helt allvarsamt och utan tyska, att jag icke vågar mitt liv för ett lappris värv. Hela vårt sköna Småland plundras och brännes - om jag nu stupar för att avvärja ett sådant rysligt elände, har jag icke då offrat mitt liv på ett altare, som är värt sitt offer? Mången läser ihjäl sig för graden, och stupar därvid, bleklagd. Jag vill dö för min fosterbygd, om Gud så behagar i sin nåd, och jag skall falla med blommor på kind. Men tro mig, min far, jag skall icke dö! Välsigna ni mig, och den kula är ej stöpt, som sedan skall nå mig; den yxa ej smidd, det svärd icke gjort, som skall slå mig." ... Med hög entusiasm lade gubben bägge sina händer över hans hjässa. ... Göran sänkte sitt vackra huvud till bön. Det var ett tyst, ett himmelskt ögonblick. (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 276)

(Jakob Anckarström) tog villigt på sig hela ansvaret för (mordet på kung Gustaf III) och försökte inte dela med sig av skulden åt sina medsammansvurna, fast dessa gjorde allt för att ta avstånd från honom och ständigt talade om hans hårdhet, hatfullhet och girighet. De lyckades också i sitt uppsåt; Anckarström ensam fick dö för dem alla. Tre aprildagar i följd (år 1792) schavotterade han i halsjärn och slet spö på Riddarhustorget, Hötorget och Nytorget ovanför ett hav av folk som hurrade när han skrek under slagen, och veckan därpå halshöggs han utanför Skanstull inför en ännu väldigare publik, som nu stod andlöst tyst och bara glodde. (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 731)

De kyrkliga myndigheterna fick upp ögonen för herrnhutismen som ett möjligt hot mot det religiösa enhetsidealet. ... (Herrnhutismen) kunde bli ett hot inte enbart mot kyrkan utan också mot samhället i dess helhet. Religiös splittring var samhällsfarlig. År 1748 inlämnades en skrivelse till Kungl. Maj:t som visar den ortodoxa argumenteringen. Herrnhutismen "kastar kristendomens grund över ända", strider mot "själva sunda förnuftet" och är därför skadlig för "den allmänna roligheten" (lugnet). Ärkebiskopens (Henric Benzelius) sista argument var helt i enlighet med grundlagarnas uttryck om enhet i religionen som de bästa för samhället. Han ville ha en allmän kungörelse mot herrnhutismen. ... Benzelius förmådde den nytillträdde kungen Adolf Fredrik att 1751 utfärda en skrivelse till myndigheterna att skydda samhället - alltså den statsrationella argumenteringen - "så emot insmygande svärmerier och kätterier som ovannämnda herrnhutiska sekts villfarelser i synnerhet". Riksdagens fyra stånd godkände denna åtgärd. ... Till slut avsattes (den herrnhutiske ledaren Anders Rutström) från prästämbetet (som kyrkoherde i Hedvig Eleonoras församling i Stockholm) och landsförvisades år 1765. (Ingmar Brohed "Pietism och herrnhutism" s 91-92)

Söderköpings riksdag (år 1595) beslöt programenligt att hertig (Karl) skulle vara riksföreståndare i konung (Sigismunds) frånvaro och att Claes Fleming och andra motsträviga personer skulle straffas. Man godkände vidare hertigens yrkande att den påviska gudstjänsten skulle kriminaliseras och alla katoliker förvisas ur riket. Från en tribun som benämndes majestätspall talade hertigen därpå till riksdagen på Söderköpings torg och vände sig därvid företrädesvis till gemene man. Han slutade, säger kamereraren Knut Persson, som bevittnade denna mönsterlektion i demagogi, med en fråga: "Ären I till sinnes att försvara hvad här gjordt och beslutadt är, och stå derför, alla för en och en för alla? Dertill svarade den gemene man: Ja, ja, ja, nådige herre; och gjorde sin ed med uppräckta händer, att stå med hans fursteliga nåde, alla för en och en för alla, hvilket ordasätt fursten alltid brukade. Sedan vände han sig till riksens råd, biskoparne och adeln, som med honom stodo på majestätspallen, och sporde dem till med dessa ord: Än I, hvad sägen I härtill? Hören I hvad dessa hafva svurit, velen I söndra eder ifrån dem? Riksens råd svarade på samteliga ridderskapets och adelns vägnar, och lofvade hans fursteliga nåde hörsamhet i allt det som lände Kungl. Maj:t och fäderneslandet till gagn och goda. ..." Rådsherrarnas politiska roll var på det hela taget slutspelad i och med Söderköpings riksdag. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 363-364)

Ännu vill (trälen Holme) vänta. Köpmännen, som först kallat honom till hjälp och sedan lämnat ut honom till de kristna, stod nu vid sidan av tunet för att se hur allt skulle avlöpa. De trodde på de kristnas löften. Nu skulle en dö för alla. Kanske hade han frivilligt givit sig om det gällt att rädda trälkamraterna. Men han hade aldrig kunnat tro på de frias löften till trälar. De behövde inte hållas. (Jan Fridegård "Offerrök" s 491-492)

I Gen. Rab. XCIV:9 är det en diskussion om huruvida en man borde offras för att rädda andras liv, en diskussion som har sin grund i den händelse i 2 Sam 20 där Seba avrättades och staden Abel räddades. De flesta samtyckte till att en man borde dö och således rädda andra. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 503)

Efter sommarsolståndet, då Nilen fortfarande inte visade tecken till att stiga, började det gå upp för egypterna att jorden var fördömd, den var sjuk, den måste dö. Och då blev det till visshet hos dem att Farao (ett namn som betyder "det stora huset") måste ha blivit gammal. ... Slutligen insåg helgedomarnas högste, den gamle Osirisprästen, i värdighet bara kungen själv underlägsen, att det stora offret måste tillgripas, det stora grundoffret, i enlighet med en pakt, en urtidsgammal pakt, mellan Farao och hans folk: Faraos liv för folket, folkets liv för Farao! ... Skulle Farao leva, måste (folket) dö! ... Till Amon skulle allt levande av egyptisk stam offras, för att livet, i Faraos person, skulle kunna förnyas. ... Om några dagar var det nymåne, då skulle offret ta sin början. ... Då, natten före nymåne, den sista sorgliga natten, steg Nilen! Det var två månader över tiden, men det kom. ... Det kom som en våg, nästan som ett vattenfall. ... Men i den första gryningen ... hängs ... ett svart skynke på en stång. ... Det är ett avtalat tecken, bland kungens folk; när det hissas, då vet de ... att kungen är död! (Johannes V. Jensen "Myter" s 182-188; Det stora huset)


Sångarna:

Han gick den svåra vägen. Han bar sitt eget kors. Han bad: ”Min Gud, förlåt dem.” Han led och dog på Golgata. Han gjorde det för oss, för alla och för oss. (BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 501:3)

Får satan mig sålla och synd kräver död, Jag likväl vill hålla i yttersta nöd Den stora, den eviga sanningen ren, Att en dött för alla, Att en dött för alla Och alla i en. (CO Rosenius: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 490:6; jfr Psalmer och Sånger 59)

Låt mig få höra om korset, Kvalen och smärtan han led, Visa mig graven i berget, Där man hans kropp lade ned! Under, o under av kärlek: Det var för mig som han dog, Det var för mig, som han uppstod! herre, min Gud, det är nog! Låt mig få höra om Jesus, Skriv i mitt hjärta vart ord, Sjung för mig sången så dyrbar, Skönaste här på vår jord! (FJ Crosby-van Alstyne-K Larsson: Psalmisten 1928 nr 169:3; jfr Psalmer och Sånger 46:3)

Jesu, var när oss, du som dog för alla. Frälsning beskär oss, hör, vi dig åkalla. Led oss och bär oss, att vi ej må falla. Du är vår starkhet. (JT Jacobsson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 28:2; jfr Psalmer och Sånger 20:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Jfr Gen Rabbah 94.9 om Israel och hans efterkommande: ”Om nationerna säger till en grupp av folket: ’Ge oss en av er, så skall vi döda honom, och om inte skall vi döda er alla’ – låt dem alla dödas och lämna inte över en enda av Israels söner. Men om de särskilt nämner en enda person … skall de lämna över honom och inte tillåta att alla dödas.”

Under den här tidsperioden hade Israel två prästledare, Kajafas och Hannas (jfr Luk 3:2). Jämför de två domarna i Susanna v 5.

Se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 18:12-14.


Paulus sade till de troende i Korint: “Ty Kristi välkomnande håller oss tillsammans, då vi har dömt det/så här, att/: ’En har dött till förmån för alla; följaktligen har alla dött.’” (2 Kor 5:14)


Grekiska ord:

eniautos (tidsperiod) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 8:16; Susanna v 5; Luk 4:19; Joh 11:49 – 1 Mack 3:28; 4:28,59; 7:49; 8:4; 10:40,42; 11:34; 13:52; 2 Mack 10:8; Salomos Vishet 7:19; Syr 33:7; Joh 11:51; 18:13; Apg 11:26; 18:11; Gal 4:10; Hebr 9:7,25; 10:1,3; Jak 4:13; 5:17; Upp 9:15.

Kaiafas (Kajafas) Matt 26:3; Joh 11:49 – Matt 26:57; Luk 3:2; Joh 18:13-14,24,28; Apg 4:6.

laos (folk) (i NT) Matt 26:3; Joh 11:50 – Matt 1:21; 2:4,6; 4:16,23; 9:35(א*); Matt 13:15; 15:8; 21:23; 26:3,5,47; 27:1,25,64; Mark 7:6; 13:10(א*); Mark 14:2; Luk 1:10,17,21,68,77; 2:10,31-32; 3:15,18,21; 6:17; 7:1,16,29; 8:47; 9:13; 18:43; 19:47-48; 20:1,6,9,19,26,45; 21:23,38; 22:2,66; 23:5,13-14,27,35; 24:19; Joh (8:2); 18:14. Apg 2:47; 3:9,11-12,23; 4:1-2,8,10,17,21,25,27; 5:12-13,20,25-26,34,37; 6:8,12; 7:17,34; 10:2,41-42; 12:4,11; 13:15,17,24,31; 15:14; 18:10; 19:4; 21:28,30,36,39-40; 23:5; 26:17,23; 28:17,26-27. Rom 9:25-26; 10:21; 11:1-2; 15:10-11; 1 Kor 10:7; 14:21; 2 Kor 6:16; Tit 2:14; Hebr 2:17; 4:9; 5:3; 7:5,11,27; 8:10; 9:7,19; 10:30; 11:25; 13:12; 1 Petr 2:9-10; 2 Petr 2:1; Judas v 5; Upp 5:9; 7:9; 10:11; 11:9; 14:6; 17:15; 18:4; 21:3.

logizomai (räkna-räkna med) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 6:12; Luk 22:37; Joh 11:50 – Tobit 3:10; 10:1; 1 Mack 2:52; 3:52; 6:9,19; 10:38; 2 Mack 11:2; Salomos Vishet 2:1,16,21; 3:17; 5:4; 7:9; 9:6; 15:2,12; 17:12(13); Syr 26:22,25; Baruk 3:36; Apg 19:27; Rom 2:3,26; 3:28; 4:3-6,8-11,22-24; 6:11; 8:18,36; 9:8; 14:14; 1 Kor 4:1; 13:5,11; 2 Kor 3:5; 5:19; 10:2,7,11; 11:5; 12:6; Gal 3:6; Fil 3:13; 4:8; 2 Tim 4:16; Hebr 11:19; Jak 2:23; 1 Petr 5:12.

symferô (föra tillsammans) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 3:8; 2 Mack 11:15; Syr 37:28; Matt 5:29; Joh 11:50 – 2 Mack 4:5; Syr 30:19; Baruk 4:3; Matt 5:30; 18:6; 19:10; Joh 16:7; 18:14; Apg 19:19; 20:20; 1 Kor 6:12; 10:23; 12:7; 2 Kor 8:10; 12:1; Hebr 12:10.


Ytterligare studier: 2 Sam 20:21-22; 1 Mack 3:58; Luk 3:2; Joh 6:12; 19:13,18; Rom 5:15; 6:6-7; Gal 2:20.

Johannes Beutler "The Ways of Gathering: The Plot to Kill Jesus in John 11:47-50"; New Testament Studies 40 (1994): 399-406.

Leon Morris "The Atonement in John's Gospel"; Criswell Theological Review 3.1 (1988) 49-64.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-14; 2011-09-18; 2014-05-29)

Tillbaka till Start

11:51-52 Men det här talade han inte från Sig själv, emellertid/utan då han var en prästledare av/under den där tidsperioden, profeterade han, att Jesus (hela tiden) stod i begrepp att dö till förmån för nationen och inte till förmån för nationen endast, emellertid/utan för att Han måtte leda/föra tillsammans in i ett och/också de Guds barn som var (och hade varit) skingrade isär.

Ord för ord: 11:51 (20 ord i den grekiska texten) det-här men från sig-själv inte (han)-talade, emellertid (en)-prästledare varande '-ens tidsperiods'/tidsperiodens den-därs profeterade-(han) att stod-i-begrepp-att-(hela-tiden) Jesus dö till-förmån-för '-en nation'/nationen 11:52 (18 ord i den grekiska texten) och inte till-förmån-för '-en nation'/nationen endast emellertid för-att och '-en barn'/barnen '-ens guds'/Guds de varande-(och-havande-varit)-skingrade-isär (han)-måtte-leda-tillsammans in-i ett.


1883: Men detta sade han icke af sig själf, utan såsom öfverstepräst för det året profeterade han, att Jesus skulle dö för folket utan äfven för att till ett församla Guds förskingrade barn.

1541(1703): Det sade han icke af sig sjelf; men efter han war öfwerste Prest om det året, propheterade han; ty Jesus skulle dö för folket; Och ej allenast för folket, utan att han församla skulle Guds barn, som förströdde woro.

LT 1974: Denna profetia om att Jesus skulle dö för hela folket kom från Kaifas i hans ställning som överstepräst – han tänkte inte på det själv, men var inspirerad att säga det. Det var en förutsägelse om att Jesus skulle dö inte bara för Israel utan för alla Guds barn, som är spridda runt världen.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Människorna) talade: “Kom hit, 'vi må'/'låt oss' bygga åt oss själva en stad och ett torn, vars huvud/topp skall vara ända till himlen, och 'vi må'/'låt oss' göra ett namn åt oss själva, innan 'det att så isär'/isärsåendet uppå varje/hela jordens ansikte/yta.” … Men/och Herren sådde isär dem från (Förvirring/Babel) emot/över varje/hela jordens ansikte/yta. (1 Mos 11:4,8a, Grekiska GT)

(Josef sade till sina bröder:) “Ni rådgjorde nedifrån/emot mig ’in i’/’med syfte på’ onda ting, men Gud rådgjorde med anledning av mig ’in i’/’med syfte på’ goda ting ... för att ett folk alltigenom/’hela tiden’ måtte livnäras mycket.” (1 Mos 50:20, Grekiska GT)

(Mose sade:) ”När den Högste delade isär nationer, som/då Han sådde isär Adams söner, ’fick ... att stå’/satte Han nationers gränsområden enligt/efter ett antal av Guds budbärare.” (5 Mos 32:8, Grekiska GT)

(Haman) samtalade (vänd) i riktning mot kung Artaxerxes och sade: “En nation ’börjar under’/finns som är (och har varit) sådda isär i/bland nationerna i varje/hela ditt rike.” (Ester 3:8a, Grekiska GT)

(Herrens pojkes/tjänares) själ ’gavs till sidan av’/överlämnades in i död och Han räknades i/bland de laglösa. Och Han förde själv upp mångas missar (av Hans mål) och på grund av deras missar (av Hans mål) ’gavs Han till sidan av’/’överlämnades Han’. (Jes 53:12b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag kommer (för) att leda/föra tillsammans alla nationerna och tungorna. Och de skall anlända och skåda Min härlighetsglans.” (Jes 66:18b, Grekiska GT)

Nationer, hör Herrens utsaga och kom fram med ett budskap ’in i’/till de öar (som är) längre/’i fjärran’. Tala: "Den som har rensat Israel med kastskovel skall leda/föra honom tillsammans och skall vakta honom som den som vallar sin lilla hjord." (Jer 31:10, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Jag skall ge (Mitt folk) den andra vägen och det andra hjärtat till att frukta Mig alla dagarna ’in i’/’med syfte på’ gott för dem och deras barn i sällskap med dem .” (Jer 32:39, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Då (folket) leds tillsammans, skall Jakob ledas tillsammans, tillsammans med varje/alla (folk). Då (Israel) tas emot ut ur (folken) skall Jag ta emot ut ur (folken) Israels ’helt och hållna’/hela rest. Jag skall sätta/ge emot det deras bortvändande/tillflykt. Som får i betryck, som en liten hjord i en mitt av deras sovplats, skall de hoppa ut ur människor." (Mika 2:12, Grekiska GT)

(Tobit sade till Herren:) ”Du har gett (Ditt folk) in i ... död ... i/bland alla nationerna, i vilka Du har skingrat isär (Ditt folk). (Tobit 3:4b, S)

(Tobit sade till Israels söner: “Gud) skall piska er på/’för ... skull’ era orättfärdigheter och/men förbarma sig över er alla (och leda er tillbaka) ut ur alla nationerna, varest/dit ni – alltefter omständigheterna – må ha skingrats isär i/bland dem.” (Tobit 13:5, S)

(Tobit sade:) “Våra bröder som bor i jorden/landet Israel skall alla skingras isär. ...” (Tobit 14:4b, S)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Efter det att 'gå honom'/'han gått' att sova, profeterade Samuel och visade inunder/’i hemlighet’ en kung hans slut. Och han upphöjde sin röst ut ur jord i en profetia (om) att ‘torka ur’/’stryka ut’ ett folks laglöshet.” (Syr 46:20)

(Jesus, Syraks son, sade: “Guds folk) de skingrades isär ‘i varje’/’över hela’ jorden, och folket lämnade ’helt och hållet’/’efter sig’ endast ett fåtal och en ledare i Davids hus.” (Syr 48:15b eller 48:15b-16a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade:) ”Kastskoveln (är) i Hans hand (som kommer bakom mig) … och Han skall leda/föra tillsammans Sin brödsäd in i sädesmagasinet.” (Matt 3:12a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Människans Son står i begrepp att lida av/under (de skriftlärda).” (Matt 17:12b)

Då de där (kungens) slavar hade kommit ut ’in i’/på vägarna, ledde/förde de tillsammans alla som de fann, både onda och goda. Och brudkammaren (א,* א, B*) uppfylldes av (de) som låg upp/’till bords’. (Matt 22:10)

(Jesus sade till de välsignade:) “Jag var (hela tiden) en främling, och ni ledde/förde Mig tillsammans.” (Matt 25:35b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Det är (och har varit) skrivet: 'Jag skall slå till herden, och hjordens får skall skingras isär.'" (Matt 26:31b)

En viss präst (med/vid) namn Sackarias ... uppfylldes av helig ande, och han profeterade och sade: ” ... (Barnet skall) ge (Guds) folk kunskap av/om räddning i/genom ett ’låtande vara’/’lämnande i fred’ av deras missar (av Guds mål).” (Luk 1:5b,67,77)

(Emmauslärjungarna sade:) “Vi hoppas (א,* א), att (Jesus) är Den som står i begrepp att friköpa Israel.” (Luk 24:21a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Åt så många som tog Honom, åt dem gav Han (rättslig) myndighet att bli Guds barn, åt dem som tror in i Hans namn. (Joh 1:12)

(Jesus sade:) "Jag har emellertid och/också får, som inte är ut ur/av den här gården. Och/också de där måste Jag leda. Och de må (א,* א, A) höra Min röst, och det (P66,א,*A) skall bli en hjord, en herde." (Joh 10:16)


Hembygdens predikan:

Om Kristus väl levat sitt heliga liv på jorden, ja även förbarmat sig över alla elända, som kommo till honom, men vägrat att dö för världens synd, så hade ju Guds och Kristi kärlek varit övertäffad av mänsklig kärlek, ty det har givits människor som dött för andra. Sådant överträffande fick och kunde icke ske. Se här en händelse som bevis på det sagda. För några år sedan vandrade en moder långt uppe i Norrbotten med sitt lilla barn och överfölls inemot natten av en svår snöstorm. Då hon såg, att hon icke kunde rädda både sig själv och barnet, avklädde hon sig nästan alla sina kläder och inlindade barnet däri – märk, fullt medveten om att hon själv skulle frysa ihjäl. Följande dag funno de henne död, men barnet helbrägda, väl inlindat i hennes kläder. Huru ömt hon förut vårdat sitt barn, så var det dock det icke det högsta beviset på kärlek. Ett ännu högre bevis fanns, nämligen att hon gav sitt liv för det. Och även det beviset gav hon nu. ... (Men) aposteln säger, att Gud bevisar sin egen, sin ”makalösa” kärlek däri, att Kristus har dött för oss, medan vi ännu voro syndare. Det var en oerhörd, en makalös kärlek. Och evigt lov ske honom, att det kärleksbeviset vederfors just oss. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 178-180, Femte söndagen i fastan, Joh 11:47-57)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Det är Gud, som har försonat oss med sig själv. Det har skett i och genom Kristus. Och försoningen omfattar alla. ... I ställföreträdande gärning och i försonande syfte tog Jesus ansvar för det fallna släktet och gick in för den stora uppgiften att föra människorna tillbaka till Gud. ... Detta var den enda utvägen för Gud, som är helig kärlek, att kunna förlåta människorna deras synder. (Knut Svensson ”En för alla” s 11,17-18)

Jag tänker mig så här: nu komma nya köpare till B(lå) B(oken). Dessa vilja ha fullständigt, så mycket som utkommit! Bör Ni icke häfta af gammalt och nytt volymer på 800 sidor? Samla det söndrade! (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 juli 1908" s 201; brev 19 febr 1908 till Karl Börjesson)

Vesterlandet blef gudlöst och derför fingo de svarta hedningarne magt att plåga oss. Kommer Gud och korset igen, kanske straffet häfves men det kanske också är för sent. Vi skola kanske utrotas som Judafolket och spridas, och de svarte skola råda - sin tid! (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896 s 264; brev 13 juli 1896 till Torsten Hedlund)

Gumman (Flod) tog almanackan och slog upp dagens text, som i dag på andra söndan efter påsk befanns handla om den gode herden. Carlsson fick ner Luthers postilla från hyllan ... och började med hög röst ... predika opp texten. ... En underlig känsla av personligt ansvar bemäktigade sig uppläsaren, när han uttalade orden: jag är den gode herden, och han tittade ut genom fönstret, betydelsefullt, såsom om han sökte de båda lejda flyktingarne Rundqvist och Norman. ... Och med ett förklarat leende, profetiskt, förhoppningsfullt, förtröstansrikt, viskade han: "Och det skall vara ett fårahus, och en herde." "Och en herde!" ekade gumman, som hade sina tankar på helt andra håll än Carlsson. ... (Enligt) Carlssons ovillkorliga fordringar, enligt grundtexten och frälsarens egna ord ... gick det inte an med mindre, än att det skulle vara ett fårahus och en herde! En uteslutande, en för alla, en, en, en! (August Strindberg "Hemsöborna" s 27-28)

Jag profeterar af hjertat ogerna, emedan jag ofta erfarit, att det blott alltför wäl gått i fullbordan. Men det står ju, tywärr, allestädes så illa till, att jag måste med grämelse finna mig deruti och böja mig derunder, att det åter går wårt arma land så, som det gick Sodom och Jerusalem och tillförene har warit äfwen här. ... Ty det är så illa likasom öfwerspunnet och genomdrucket af ondska, att det näppeligen kan blifwa wärre, och finnes ännu någon Gud, så kan Han ej låta det få wara ostraffadt. ... Men det måste så wara, att wi göra såsom Judarna och blott skaffa denne Christus ur wägen; när blott Han blifwit korsfäst, så få wi wäl råd emot Turken, likasom junker Caiphas och hans Judar fingo råd emot de Romare. ... Gud hjelpe och beware oss och wår lilla fattiga hop, att wi må kunna undfly den förfärliga wreden och blifwa funna bland dem, som ära och tjena den fattige Christus och med glädje förbida domen och saligheten på Hans högra sida! (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 281 i kommentar till Matt 25:31-46)


Att fortsätta med (hembygden):

Människans ondska och fiendskap mot Gud, som tar sig uttryck i att hon korsfäster Kristus, leder genom Guds outgrundliga vishet till att hans eviga frälsningrådslut förverkligas. Man kommer att tänka på den gammaltestamentliga skildringen av Josef och hans bröder. ”Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo för att låta det ske som nu har skett och behålla mycket folk vid liv”, sa Josef, enligt 1 Mos 50:20. De orden pekar framåt och får sin djupaste tillämpning på passionshistorien och Golgata-dramat. (Paul Wern ”Gud – vem är du?” s 118-119)

"Vår framtid kunde vara farlig", sa Anita bistert. "Framtiden är inte farlig. Eller ofarlig. Den kan bara vara möjlig eller omöjlig. Och det är vi som bestämmer hur den ska bli." "I evighet. Amen", sa Ola och la en faderlig arm om Charlies hals. "Hör ni det! Hör ni vad profeten säger! Det är 'vi' som bestämmer framtiden!" (Ragnar Järhult "Bakslaget" s 258)

Guds kärlek - det var temat för prostens griftetal, när Björn i Kungsgården skulle jordas. ... "Korset", sade prosten, "det är symbolen för Guds eviga kärlek i Kristo. Och den som vill möta Gud kan icke komma förbi korset. Guds Son fick dö på förbannelsens trä för vår skull, och ofta lägger Gud tunga kors även på våra ryggar. ... Vi se bara korsen - inte kärleken bakom dem. Måtte Herren öppna våra ögon, så att vi varda seende i denna stund! Hjälpe han alla dignande korsbärare! Hugsvale han alla blödande hjärtan! Må han uppenbara sin nåds oändliga rikedom!" Andreas lyssnade intensivt. Detta talade inte gamle prosten av sig själv, det förstod han. Han stod här som ett Guds sändebud till de sörjande, och orden kommo till dem från Guds mun. (Harry Sjöman "Vinden blåser vart den vill" s 160)

(Jödde) visste att det inte var så mycket bevänt med hans tro, det var mest vanehandlingar och ord utan innebörd. Men inför den av trämaskar kantgnagda Jungfru Maria i Sankt Nicolai (i Jönköping) bad han att Märit och Måns Bengtsson skulle undslippa (pesten) och få leva. "Om endera av dem eller båda utsetts att dö ber jag för Frälsarens skull, att det istället blir min död! Medge Herre, att jag får gå i deras ställe." (Gunnar E. Sandgren "Jödde - en 1300-talspojke" s 61)


Att fortsätta med ('nationerna'):

Etthundrafemtiotusen landsflyktiga judar gick den dagen i procession genom New Yorks gator, Ett historiskt skådespel som skulle förstena världen. ... Inne på Broadway förlorar sig processionen på botten av klyftan mellan skyskraporna och i vardagens vanliga rörelse. ... Processionen uppnådde inte att fylla sin bestämmelse, massmöte med tal, resolutioner etc. Sedan den ... hade släpat sin levande protest i god ordning genom Broadway ... klumpade den ihop sig på Union Square och sprängdes av en panik som på några minuter splittade legionerna som maskrosfrön för en vindpust. ... En hög järnfilspån laddade med samma sorts elektricitet kunde inte ha farit grundligare isär. ... Så slog liksom en virvelstorm ner över de hoppackade ... huvudena som i ett nu sprängde isär dem. (Johannes V. Jensen "Myter" s 105-107; Lille Ahasverus)

I hednavärlden ha vi fått se, huru Herren ordnat allt till det bästa, där särskilda svårigheter voro för handen. I Musanadistriktet i Franska Kongo ha vi åter fått vår rörelsefrihet, och församlingen börjar hämta sig efter den stora förskingringen. (J. Nyrén "Svenska Missions-Förbundets Tacksägelse-, böne- och offervecka den 2-9 november 1924" s 676; Missionsförbundet n:r 41 den 9 oktober 1924)

I den gamla israelitiska tiden var öfverstepresten den, genom hvilken Gud uppenbarade och meddelade folket sin vilja. Uppenbarelsen skedde då genom Urim och Tummim, som utgjorde en del av öfversteprestens embetssköld. Se 2 Mos 28:30, 4 Mos 27:21. … Med Guds förskingrade barn menar evangelisten de hedningar, som skulle och skola blifva troende. De kallas Guds barn från synpunkten af Guds utkorelse. … För öfrigt må märkas huru evangelisten här betraktar de troende såsom ett enda samfund eller folk. Hvarje delning af det samma i en mängd olika samfund med söndrande skiljemurar är derför icke en trohet mot herren utan ett trots mot hela hans frälsningsplan. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 492)

Riksdagen nalkades (år 1779) sitt slut och (prosten Anders) Bäckerström (från Kalmar stift) kunde inte acceptera ärkebiskopens förhalningstaktik. Han menade att det inte längre förelåg någon fara från katolikerna. Den gemensamma fienden såg han i dem som inte hade någon religion alls. Enligt honom kunde man se judarna som ett bevis på kristendomens styrka. "Vår Frälsare har själv pålagt dem att utspridas, för att vittna, ... såsom ett bittert, men renande salt i fritänkarens sura öga." (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 144)

Många unga svenskar drogo utomlands. Ja, man kan (nu år 1938) utan nämnvärd överdrift påstå, att Sverige varken förr eller senare haft så många konstnärliga talanger spridda över Europa som under 1700-talet. I början kunde väl orsaken främst sökas i den svenska fattigdomen efter karolinerväldets sammanbrott. Arbetsgivare måste sökas utomlands. ... Senare tillkom den magnetiska dragningskraften från Seine-metropolen. (Folke Holmér "En storhetstid för den bildande konsten" s 312)

(Nikolaus Ludwig von Zinzendorf) räknade med tre (Guds uppfostringsformer): den mähriska, den lutherska och den reformerta. Inom dem kunde trossyskonen leva. Där det blev nödvändigt och möjligt kunde församlingar bildas eller syskonen sluta sig samman i sällskap, societeter. De som levde utanför herrnhutarförsamlingar fick besök av trosbröder, som efter judisk förebild kallades diasporaarbetare, arbetare bland de kringspridda. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 83)

Utmärkande för herrnhutismens utveckling i Skåne var att den i hög grad leddes av präster. Detta garanterade rörelsens inomkyrkliga karaktär, och någon risk för separation fanns inte. Också här spelade herrgårdsmiljöer en stor roll. Som en betydande organisatör framstår hovjunkaren Didrik Christian von Conow på godset Kulla Gunnarstorp i Allerums socken, strax norr om Helsingborg. ... Portalgestalten bland herrnhutarna i ... Allerum var under många år kyrkoherden Johan Sundius, som vid 1740-talets slut läste Zinzendorfs skrifter. Efter några år blev prästgården i Allerum en samlingsplats för herrnhutare i trakten som samlades där söndag eftermiddag. ... I de flesta städer i Skåne bildades kretsar som fick besök av (i Herrnhut antagna så kallade) diasporaarbetare (eller "missionärer" med modernt språkbruk), främst från Stockholm. ... I Stockholm bildades en societet eller sammanslutning 1760. Den leddes under tjugo år av en diasporaarbetare. Man samlades på olika platser i en stark inbördes gemenskap. Kretsen var inte stor, omkring etthundrafemtio medlemmar vid slutet av 1760-talet. Också i Göteborg bildades 1766 en societet under ledning av en diasporaarbetare. Vid 1780-talets mitt hade den omkring tvåhundrafemtio medlemmar och åtnjöt den nytillträdde Göteborgsbiskopen Johan Wingårds välvilja. (Ingmar Brohed "Pietism och herrnhutism" s 89-93)


Sångarna:

Som spridda sädeskornen Från när och fjärran fält Församlats och i brödet Till ett ha sammansmält, Så må din kyrka samlas, O Gud, från världen vid Och vi till ett förenas I himmelrikets frid. (A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 196; jfr Psalmer och Sånger 71)

Din landsflykt skall ändas, Du Abrahams säd. Ditt hopp börjar tändas, Av hjärtat dig gläd. Se, Herren vill kalla Dig ännu vid namn, Ja, än får du falla I Frälsarens famn. I skingrade stammar av Israels hus, Församlens och sjungen till harpors brus: Vi funnit Messias. Halleluja! (P Nilsson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 248:2)

Vi ber för varandra och vägarna öppnas. Vi drivs av en längtan till samma land. En dag skall de kringspridda folken förenas och knytas tillsammans med oslitligt band. (S Janson: Segertoner 1988 nr 484:5)


Egna kommentarer och funderingar:

Tidigare skingrade Herren de enade människorna. I ett återställelseperspektiv för Jesus nu samman Guds skingrade barn, så att de alla kan bli ett.


Paulus sade till de troende i Thessalonika: ”Men vi frågar/ber er, bröder, till förmån för varandet från sidan av vår Herre Jesus Kristus och vårt ledande/förande tillsammans emot, emot Honom.” (2 Thess 2:1)

(Jakob fröjdade sig över) de tolv stammarna, de (som är) i den isärspridda sådden. (Jak 1:1b)

Och Han är en soning med anledning av våra missar (av Guds mål), men inte med anledning av våra endast, emellertid/utan och/också med anledning av hela utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. (1 Joh 2:2)

I det här är det synligt, (vilka som är) Guds barn och förtalarens barn. 'Varje den'/’var och en’ som ej gör rättfärdighet är inte ut ur/av Gud, och/’inte heller’ den som ej välkomnar sin broder. (1 Joh 3:10)


Grekiska ord:

diaskorpizô (skingra isär) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 3:4; 14:4; Syr 48:15; Matt 26:31; Joh 11:52 – Matt 25:24,26; Mark 14:27; Luk 1:51; 15:13; 16:1; Apg 5:37.

profêteuô (profetera) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 46:20; Luk 1:67; Joh 11:51 – Judit 6:2; Salomos Vishet 14:28; Syr 48:13; Matt 7:22; 11:13; 15:7; 26:68; Mark 7:6; 14:65; Luk 22:64; Apg 2:17-18; 19:6; 21:9; 1 Kor 11:4-5; 13:9; 14:1,3-5,24,31,39; 1 Petr 1:10; Judas v 14; Upp 10:11; 11:3.


Ytterligare studier:

2 Mos 28:30; 4 Mos 27:21; 1 Sam 23:9; 30:7; Esra 2:63; Jes 2:2-3; 43:5; 49:5; 56:7; 60:6; Jer 23:2; Hes 5:10; 34:12; 37:21; Sak 13:7; 14:16; 2 Mack 2:18; Joh 5:19; 6:12-13; 7:35; 8:42; 10:12; 11:49; 14:10; 17:21; 18:13; Apg 5:36; Ef 2:13; 4:4; Hebr 2:9; 1 Petr 1:1; 1 Joh 3:1-2; Upp 7:9; 10:11; 20:8.


Anton Fridrichsen "Missionstanken i Fjärde evangeliet"; Svensk Exegetisk Årsbok 2 (1937): 137-148.

Birger Olsson "Mission a la Lukas, Johannes och Petrus"; Svensk Exegetisk Årsbok 51 (1986): 180-191.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-14; 2011-09-20; 2014-05-30)

Tillbaka till Start

11:53-54 Så från den där dagen rådgjorde de, för att de måtte döda Honom. Så Jesus vandrade inte längre (hela tiden) omkring (i) klarspråk i/bland judarna, emellertid/utan gick bort därifrån in i området nära det ödelagda (området) in i en stad som sades/kallades Efraim, och där stannade Han i sällskap med lärjungarna.

Ord för ord: 11:53 (9 ord i den grekiska texten) från den-där så '-en dag'/dagen rådgjorde-(de) för-att (de)-måtte-döda honom. 11:54 (27 ord i den grekiska texten) '-en så Jesus'/'så Jesus' inte-längre (i)-klarspråk vandrade-omkring-(hela-tiden) i/bland '-na Judar'/Judarna, emellertid gick-bort därifrån in-i '-t område'/området nära det ödelagda-(området), in-i Efraim sägandes (en)-stad, och-där stannade-(han) i-sällskap-med '-na lärjungar'/lärjungarna.


1883: Från den dagen rådslogo de nu sinsemellan, att de skulle döda honom. Därför vandrade Jesus numera icke öppet bland judarne utan gick bort därifrån till landsbygden i närheten af öknen, till en stad, som heter Efraim, och där vistades han med sina lärjungar.

1541(1703): Ifrå den dagen rådslogo de emellan sig, att de skulle döda honom. Så wandrade nu icke Jesus mer uppenbarliga ibland Judarna; utan gick dädan i den landsändan wid öknen, i en stad som heter Ephrem; och wistades der med sina Lärjungar.

LT 1974: Från den stunden började de judiska ledarna att planera Jesu avrättning. Jesus avslutade nu sin offentliga verksamhet och lämnade Jerusalem. Han gick till utkanten av öknen, till samhället Efraim, och stannade där med sina lärjungar.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Lot steg upp ut ur Soar och satt (hela tiden) i/på berget och hans två döttrar i sällskap med honom, ty han fruktade att bo i Soar. Och han hade sin bostad i hålan, han och hans två döttrar i sällskap med honom. … (Och) Lots två döttrar ’tog tillsammans’/’blev havande’ ut ur sin fader. (1 Mos 19:30,36, Grekiska GT)

(Josefs bröder) gjorde (hela tiden) ont (för) att döda honom. (1 Mos 37:18b, Grekiska GT)

(Israel) satte Efraim före Manasse. (1 Mos 48:20b, Grekiska GT)

(Josef sade till sina bröder:) “Ni rådgjorde nedifrån/emot mig ’in i’/’med syfte på’ onda ting, men Gud rådgjorde med anledning av mig ’in i’/’med syfte på’ goda ting ... för att ett folk alltigenom/’hela tiden’ måtte livnäras mycket.” (1 Mos 50:20, Grekiska GT)

(I Refidim) ropade Mose i riktning mot Herren: "Vad skall jag göra (med) det här folket? Ännu en små-/liten (stund) och de kommer att kasta ner sten (emot) mig." (2 Mos 17:4, Grekiska GT)

(Mose och Aron förtecknade folket) … från tjugo år och ovanpå/uppåt, varje/’var och en’ av manligt kön ’enligt deras’/’efter sitt’ huvud. … Deras granskning ut ur/av Efraims stam (var) 40 av antalet av tusen och 500 … av Manasses stam 32 av antalet av tusen och 200 … av Benjamins stam 35 av antalet av tusen och 400. (4 Mos 1:18b,33,35b,37b, Grekiska GT).

En avdelning av Efraims (skyddsvallsomgärdade) läger tillsammans med deras förmåga/armé (skall vara) till ’sidan av hav’/väster. ... Efraims … Manasses … och Benjamins söner … 100 av antalet av tusen och 8100. (4 Mos 2:18-24, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose och Eleasar:) ”Tag början/folkräkning av varje/hela synagogan av Israels söner från tjugo år och ovanpå/uppåt … (De som räknades av Manasse) var 52 av antalet av tusen och 700 … av (Efraim) 32 av antalet av tusen och 500 … och av (Benjamin) 45 av antalet av tusen och 600.” (4 Mos 26:2a,34b-37, Grekiska GT)

(Eunuckerna) sökte (hela tiden) att döda kungen ... (Ester 2:21b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Jordens kungar stod ’vid sidan av’/nära och ledarna leddes/fördes tillsammans ... nedifrån/emot Herren och nedifrån/emot Hans Smorde (Kristus).” (Ps 2:2a, Grekiska GT)

(Herren förkastade) Josefs tältboning och utvalde inte Efraims stam. Och/men Han utvalde Judas' stam, berget Sion, som Han välkomnade. (Ps 78:67-68, Grekiska GT)

(Profetens sade:) “Ve till/över (Jerusalems och Judas') själ, av det skälet att de har rådgjort (och rådgör), ett ont rådslut, nedifrån/emot sig själva.” (Jes 3:9b, Grekiska GT)

(Männen) talade till kungen: "Låt dig redan/strax ’ta för dig själv’/’göra dig av med’ den där människan (Jeremia)." (Jer 38:4a, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Jag hade kunskap om Efraim, och Israel är inte borta från mig. … Deras tankar gav dem inte det att vända sig intill, i riktning mot deras Gud, eftersom en otuktsande är i dem, men de hade inte (någon) ytterligare kunskap om Herren. (Hos 5:3a,4, Grekiska GT)

(Judit sade till Herren: “Fienderna) rådgjorde (för) att vanhelga Dina heliga ting. ... ” (Judit 9:8b)

(Prästen Mattatias) och hans söner flydde (från Jerusalem) ‘in i’/till bergen. (1 Mack 2:28a)

(Jesus, Syraks son, sade: ”Det blev) ett envälde delat i två (delar) och ut ur Efraim börja/började ett rike icke lyda. ... Jerobeam ... gav Efraim en väg av miss (av (Guds mål).” (Syr 47:21,23b eller 47:21,24a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Vad som talats genom profeten Jesaja måtte fullbordas, då han sade:) "Det folk som satt i mörker skådade ett stort ljus. Och för dem som satt i döds område och skugga, för dem ’stack ... upp’/’trädde ... fram’ ett ljus." (Matt 4:16)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”In i vilken stad eller by ni – alltefter omständigheterna – må komma in i, utforska vem som är värdig i den och stanna där, ända till dess att ni – alltefter omständigheterna – må gå ut.” (Matt 10:11)

Prästledarna och folkets äldste) rådgjorde tillsammans, för att de måtte få makt över Jesus (med) svek och döda Honom. (Matt 26:4)

(Jesus) gick bort in i en ödelagd plats, och där bad Han (hela tiden). (Mark 1:35b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:)”Kom hit ni själva 'enligt det egna tinget'/'för er själva' in i en ödelagd/ödslig plats och förs/kom till vila få/lite.” (Mark 6:31a)

(Rådsmedlemmarna) ‘sågades (hela tiden) igenom’/’var (hela tiden) rasande’, och de rådgjorde (א,*א) (hela tiden) att ’ta upp ... för sig själva’/’göra sig av med’ (apostlarna). (Apg 5:33)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Efter de här tingen vandrade Jesus (hela tiden) omkring i Galileen. Ty (hela tiden) ville Han inte vandra omkring i Judeen, eftersom judarna (hela tiden) sökte döda Honom. (Joh 7:1)

(Judarna) lyfte så stenar, för att de måtte/’skulle kunna’ kasta emot Honom. Men Jesus gömdes, och Han kom ut, ut ur helgedomen. (Joh 8:59)

Men (minnesgraven) var en håla och på den låg (hela tiden) en sten på. (Joh 11:38b)


Exegeter, evangelister med flera:

Måns blängde ilsket på blombuketten, som Pelle hade på sig. "God dag", sa Pelle vänligt. "Jag har blivit majgreve, som du ser." Måns hälsade inte tillbaka. Han morrade bara dovt och såg elak ut. Och sen gick han raka vägen till skjulet vid Åsgränd, där han träffade hela gänget: Bill och Bull och Rickard från Rickomberga och Fritz och Frida och alla de andra. "Nu går det i alla fall för långt!" ropade Måns, och hans ögon glödde av ilska. "Vad då?" sa Bill. "Vad är det som går för långt?" sa Bull. "Pelle Svanslös förstås", sa Måns. Han blir malligare för varje dag som går." "Har han peng på sig nu igen?" undrade Rickard. "Nej, det har vi då lyckligtvis vant honom av med", sa Måns. "Men kan ni tänka er, att nu går han omkring utspökad i en blombukett och kallar sig majgreve. Jag bara frågar, ska vi tåla sånt?" "Men han kanske bara skojade, när han kallade sig majgreve", försökte Frida, som i alla fall inte var så elak. "Tig!" sa Måns. "Mallig är vad han är. Och jag upprepar min fråga: ska vi tåla sånt?" "Omöjligt!" sa Bill "Absolut inte!" sa Bull. "Nå", sa Måns och slog tassen i bordet. Då måste här hittas på nånting." "Vi kan kanske klösa honom", sa Fritz försiktigt. "Dumbom", sa Måns. "Du kommer alltid med dina klösningar. Nej, här gäller det att hitta på något utstuderat, något som kommer att göra slut på hans mallighet." (Gösta Knutsson "Pelle Svanslös på nya äventyr" s 10-12)

Föredrag af de sig s.k. Efraims söner hafva under förflutna veckan hållits i Smål. Taberg i templarlokalen. ... Dessa Efraims söner (visade sig vara) de värsta socialistagitatorer. Ska någonsin misstroende och hat uppstå bland arbetarne till arbetsgifvare, så blifver det när dessa söner fått utspy sin ettriga galla mot allt hvad arbetsgifvare heter. Förunderligt att några lokaler öppnas för sådana föredragshållare. Finns ej här mycket nog ondska ändå? frågar vår meddelare. (Jönköpings-Posten 1910-10-12 "Efraims söner håller föredrag i Smålands Taberg")

Läste Esaias 54 Kapitel, uppslaget på måfå och det var liksom skrifvet till mig, trodde jag. Herren säger: "... Se, man skall icke sluta att lägga råd mot dig, men det skall icke vara jag; och den som lägger onda råd skall falla." Underbart tröstad satt jag i stolen och mediterade. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 274; brev 19 juli 1896 till Torsten Hedlund)

(Samarien) upptog Manasses och Efraims gamla territorier. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 399)


Egna kommentarer och funderingar:

I den första folkräkningen var Josefs stam den största efter Judas' stam. Och av Josefs två söner var Efraim den största stammen och den som som också ärades genom att få ge namn till det läger som bestod av Efraims, Manasses och Benjamins stammar. Och redan när Efraim och Manasse föddes, hade Israel satt Efraim före Manasse. Judas' stam ärades – utöver att vara den största – med att få ge namn åt det största lägret.

I den andra folkräkningen hade Manasses stam blivit större än Efraims stam, som nu hade förändrats från att ha varit den största stammen i Efraims läger till att ha blivit den minsta. Judas' stam hade ökat i antal och hans läger var fortfarande störst. Det fanns inget annat läger, där alla stammarna hade ökat i antal.

I ett återställelseperspektiv ser vi hur Jesus ärar den vanhedrade Efraim genom att komma till honom, och vanhedrar den hedrade Judas genom att lämna honom (= judarna). Tidigare hade skökan Efraim inte fått komma till Herren. Nu kommer Herren Jesus, Hans brudgum, till honom. Jämför också upprättelsen av den samaritiska kvinnan, som bodde i Efraims område.

Lot vågade inte stanna i Soar. Han gick till en håla tillsammans med sina två döttrar. Där gav de honom två barn. Vi kan säga att Lot fick ”dubbel frukt”. Prästledarna och fariseerna överlade om att döda Jesus, varför Han – ”brudgummen” – lämnade Betania och kom till Efraim, ett namn som betyder ”dubbel frukt”. Denna jämförelse är långsökt i en modern människas ögon. Men jag menar att den är helt möjlig i Johannes' tankegång, om vi tänker på sammanhanget till detta bibelställe. Jämför Irenaeus (The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 505): ”(Lots) två döttrar – det vill säga, de två kyrkorna.” Här är de två kyrkorna Israel och nationerna.

Och kanske kan vi säga att de två kyrkorna är aposteln Johannes barn (jämför till exempel 1 Joh 2:1,12,18; 3:7,18), precis som Efraim och Manasse var Josefs barn. Vad angår Josef som en typ till Johannes, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 13:23-25 och 20:3-10.

Jämför också Egna kommentarer och funderingar till Joh 11:17-18 och Joh 11:43-44.


Grekiska ord:

bouleuomai (rådgöra) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 9:8; Joh 11:53; Apg 5:33 – Ester 1:1l(A11); 3:6; Judit 9:6; 11:12; 12:4; 1 Mack 2:41; 3:31; 4:44; 5:2,16; 8:9,15,30; 9:58,69; 12:35; 14:35; 16:13; 2 Mack 13:13; 15:1; Salomos Vishet 4:17; 18:5; Syr 37:10; Jeremias brev v 48; Luk 14:31; Joh 12:10; Apg 27:39; 2 Kor 1:17.

Efraim (Efraim) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 47:21,23(24); Joh 11:54 – Judit 6:2.

kakei (och där) (i NT) Matt 10:11; Mark 1:35; Joh 11:54 – (3 Mack 7:19); Matt 5:23; 28:10; Apg 14:7; 17:13; 22:10; 25:20; 27:6.


Ytterligare studier: Jer 31:20; Matt 2:13,22; 12:14; 21:38; Mark 3:6; 9:30; 11:18; 14:1-2; Luk 20:14; Joh 5:18; 7:4,25,30; 8:37-40; Apg 9:23; Upp 7:6-8.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-15; 2011-09-21; 2014-05-30)

Tillbaka till Start

11:55-57 Men judarnas påskalamm/påsk var (hela tiden) nära, och många steg upp ’in i’/till (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem ’ut ur’/från området/landet före påskalammet/påsken, för att de måtte/’skulle kunna’ luttra/rena sig själva. De sökte så (hela tiden) Jesus och sade (hela tiden) i sällskap med varandra, då de stod i helgedomen: ”Vad tyckes er? Att Han inte/förvisso ej må komma ’in i’/till högtiden?” Men prästledarna och fariseerna hade gett (och gav) bud/befallningar, för att om – alltefter omständigheterna – någon måtte få kunskap om var Han är, han måtte informera, på så sätt (att) de måtte/’skulle kunna’ gripa Honom.

Ord för ord: 11:55 (21 ord i den grekiska texten) Var-(hela-tiden) men nära '-et påskalamm'/påskalammet '-nas Judar'/Judarnas, och steg-upp många in-i (ett-vanärat)-Jerosolyma ut-ur '-t område'/området före '-et påskalamm'/påskalammet för-att (de)-måtte-luttra (sig)-själva. 11:56 (22 ord i den grekiska texten) (de)-sökte-(hela-tiden) så '-en Jesus'/Jesus och sade-(hela-tiden) i-sällskap-med varandra i '-en helgedom'/helgedomen 'stående-(och-havande-stått)'/stående: vad tyckes-(det) er? att inte/förvisso ej (han)-må-komma in-i '-en högtid'/högtiden? 11:57 (18 ord i den grekiska texten) hade-gett-(och-gav) men '-na prästledare'/prästledarna och '-na Fariseer'/Fariseerna bud, för-att om-alltefter-omständigheterna någon måtte-få-kunskap-om var (han)-är måtte-informera, på-så-sätt-(att) (de)-måtte-gripa honom.


1883: Och judarnes påsk instundade, och många från landsbygden foro upp till Jerusalem före påsken för att rena sig. Då sökte de efter Jesus och talades vid, stående i templet: Hvad synes eder? Skall han alls icke komma till högtiden? Och öfversteprästerna och fariséerna hade utfärdat ett påbud, att om någon visste, hvar han vore, skulle han gifva det till känna, på det att de måtte gripa honom.

1541(1703): Och instundade då Judarnas Påska; och många gingo utaf landet upp till Jerusalem, för Påska, att de skulle rena sig. Då sökte de efter Jesum, och talades wid emellan sig, ståndande i templet: Hwad synes eder, att han är icke kommen till högtidsdagen? Och hade öfwerste Presterna och de Phariseer budit på, att hwilken som wisste hwar han wore, skulle han det kungöra, att de måtte gripa honom.

LT 1974: Påsken, en av judarnas heliga dagar, var nära, och många lantbor anlände till Jerusalem flera dagar tidigare för att gå igenom reningsceremonin innan påsken började. De ville se Jesus, och medan de samtalade i templet frågade de varandra: ”Vad tror du? Ska han komma till påskhögtiden?” Under tiden hade översteprästerna och fariséerna offentligt tillkännagett, att den som såg Jesus omedelbart måste rapportera det, så att de kunde arrestera honom.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren talade i riktning mot Mose: “Stig ner att alltigenom vara vittne för folket och luttra dem idag och följande dag och 'de må'/'låt dem' rengöra kläderna.” (2 Mos 19:10, Grekiska GT)

Herren samtalade i riktning mot Mose och sade: ”Samtala (med) Israels söner och säg: ’En människa, en människa, som - om alltefter omständigheterna - må bli oren … skall (ändå) göra/fira Herrens påskalamm/påsk. I ’den andra’/nästa månad … skall de göra/fira den.’” (4 Mos 9:9-11a, Grekiska GT)

En mängd av (församlingen) av utkallade luttrade/renade sig inte. Och leviterna var/måste (’hela tiden’/’gång på gång’) det att offra "faseket"/påskalammet för varje/alla som ej förmått att vara luttrade/rena åt Herren. (2 Krön 30:17, Grekiska GT)

(Tobit sade:) “... många gånger gick jag in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem i/vid högtiderna.” (Tobit 1:6a, S)

Då (judarna) hade luttrat/renat sig, ‘ledde de genom sabbaten’/’dröjde de kvar på sabbaten’ (i staden). (2 Mack 12:38b)

Rasis, en viss person av de äldste från (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem, informerades/angavs för Nikanor. (2 Mack 14:37a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Herodes sade till siarna:) “Så snart som ni – alltefter omständigheterna – må ha funnit (kungen), kom/gå (då) bort med ett budskap till mig, på så sätt (att) då jag har kommit och/också jag må kasta mig ner inför Honom (för att hedra Honom, jfr Upp 13:8).” (Matt 2:8b)

Då fariseerna hade kommit ut, tog de ett rådssammanträde nedifrån/emot (Jesus), på vilket sätt de måtte fördärva Honom. (Matt 12:14)

Prästledarna och hela rådsförsamlingen sökte (hela tiden) ett falskt vittne nedifrån/emot Jesus, på så sätt (att) de måtte ta död på Honom. (Matt 26:59)

(Prästledaren sade till rådets medlemmar:) “Vad tyckes det er?” Men/och ’då de hade svarat’/’de svarade’ och talade: ”Han är skyldig till död/döden.” (Matt 26:66)

Men de osyrade tingens högtid, det som sägs/kallas påskalamm/påsk, närmade sig (hela tiden). (Luk 22:1)

(Judarna) höll/vaktade (hela tiden) till sidan av portarna både dag och natt, (för att) de på så sätt måtte ’ta upp ... för sig själva’/’göra sig av med’ (Saulus). (Apg 9:24b)

Då Paulus hade tagit (de fyra männen som hade avlagt ett löfte) till sidan av (sig), och ... då han hade luttrats/renats tillsammans med dem, trädde han (’hela tiden’/’gång på gång’) in i, in i helgedomen. (Apg 21:26a)

(Paulus sade:) “De fann mig, då jag hade luttrats/renats (och luttrades/renades) i helgedomen.” (Apg 24:18a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Men (א,* א) judarnas påskalamm/påsk var (hela tiden) nära, och Jesus steg upp ’in i’/till det (vanärade) Jerosolyma/Jerusalem. (Joh 2:13)

Men påskalammet/påsken, judarnas högtid, var (’hela tiden’/-) nära. (Joh 6:4)

Judarna sökte så (Jesus) (hela tiden) i/vid högtiden och sade (’hela tiden’/’gång på gång’): ”Var är Den där?” … Inte desto mindre samtalade/pratade ingen (hela tiden) klarspråk med anledning av Honom på grund av fruktan av/för judarna. (Joh 7:11,13)

Prästledarna och fariseerna skickade bort roddare/tjänare, för att de måtte gripa (Jesus). (Joh 7:32b)


Grekiska ord:

(h)agnizô (luttra) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 12:38; Joh 11:55; Apg 21:26; 24:18 – 2 Mack 1:33; Apg 21:24; Jak 4:8; 1 Petr 1:22; 1 Joh 3:3.

mênyô (informera) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 14:37; Joh 11:57 – 2 Mack 3:7; 6:11; Luk 20:37; Apg 23:30; 1 Kor 10:28.

(h)opôs (på vilket/så sätt) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 2:8; 12:14; 26:59; Joh 11:57; Apg 9:24 – Jeremias brev v 17; Matt 2:23; 5:16,45; 6:2,4-5,16,18; 8:17,34; 9:38; 13:35; 22:15; 23:35; Mark 3:6; Luk 2:35; 7:3; 10:2; 11:37; 16:26,28; 24:20. Apg 3:20; 8:15,24; 9:2,12,17; 15:17; 20:16; 23:15,20,23; 25:3,26; Rom 3:4; 9:17; 1 Kor 1:29; 2 Kor 8:11,14; Gal 1:4; 2 Thess 1:12; Filémon v 6; Hebr 2:9; 9:15; Jak 5:16; 1 Petr 2:9.


Ytterligare studier: 1 Mos 35:2; 2 Mos 19:10-11; 4 Mos 9:6-12; Matt 26:1-2; Mark 14:1; Joh 7:30,44; 8:20; 9:12; 10:39; 11:47; 12:1,9; 13:1; 18:28.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-15; 2011-09-22; 2014-05-30)

Tillbaka till Start

Valid XHTML 1.0 Strict      Valid CSS!